RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1921:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1921. Andra kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 20 april, f. in.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet de på
kammarens bord liggande motionerna, nämligen:
nr 326 av herrar Lithander och Thore;
nr 327 av herr Johanson i Stockholm m. fl.; samt
nr 328 av herr Larsson i Västerås m. fl.

§ 2.

Vidare föredrogos vart för sig första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 kap. 5 och 8 §§ i lagen den 8 juli 1904
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 24 mars 1916 angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Härefter föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7, i anledning av herrar Kloos och Holmgrens motion,
nr 248, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående Karlskrona stads
och marinens gemensamma brandskydd: och anförde därvid:

Herr K1 o o: Herr talman! Orsaken till, att denna motion kommit
på riksdagens bord, har från första början varit den, att Karlskrona
stads drätselkammare vid framläggandet av staten för detta år gjort
en anmärkning mot de stora kostnader, som stadens brandväsende
drog, samt ansåg, att det borde göras ganska stora inskränkningar,
då staden nu i viss mån samarbetade med marinens brandvärn, uti
stadens kostnader för sitt brandskydd. Detta yttrande godkändes
Andra kammarens protokoll 1921. Nr SI. 1

Ang. Karlskrona
städs
och marinens
gemensamma
brandskydd.

Nr 81. 2

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. Karlskrona
stads
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Förtal

av stadsfullmäktige och remitterades till Karlskrona stads brandstyrelse,
som fick i uppdrag att inkomma med förslag till de inskränkningar,
som kunde göras, och till de förändringar i samarbetet
med marinens brandkår, som därvid borde åstadkommas. Att Karlskrona
stads utgifter för dess brandkår äro stora, ja, nästan alltför
stora, framgår därav, att för detta år staten för brandväsendet är
upptagen till nära 200,000 kr. Vid utdebitering per bevillningskrona
gör detta på en inkomst av 5,000 kr. cirka 30 kr. enbart för nämnda
ändamål. Nu är det nästan otänkbart, att någon inskränkning i
fråga om stadens brandväsende skall kunna göras, då staden i mångt
och mycket är en s. k. kåkstad, där det finns störa kvarter, som utgöras
av nästan endast trähus, och det gick så långt, då staden förut
hade ett brandvärn med en av flottans officerare till brandchef, att
de olika brandstodsbolagen sade ifrån, att de icke längre ville lämna
försäkringar i Karlskrona, utan att staden skaffade sig ett modernt
brandväsende, och i annat fall komme de att avsevärt höja brandstodspremierna.
Karlskrona har därför måst skaffa sig ett fullt modernt
brandväsende.

Av vad jag sagt framgår, att detta är, såsom också utskottet
säger, en Karlskrona städs enskilda sak, men till följd av att staden
skaffat sig ett fullt modernt brandväsende får också marinen med
sina ofantliga värden och stora områden samt många hus och byggnader
i och med detta alldeles gratis ett fullt modernt brandväsende.
Det tycks också vara såväl marinens som utskottets mening, att det
är alldeles utmärkt bra, som det är, då staten slipper att betala, och
vill Karlskrona stad betala, så är det så mycket bättre. Ett samarbete
med marinens brandkår har ägt ram, äger fortfarande rum och
kommer troligtvis i viss mån att äga rum, men marinen har i egentlig
mening icke någon brandkår. Marinen har blott ett slags brandväsende
eller brandvärn eller vad man vill kalla det, men fullt modern
brandkår har icke marinen i Karlskrona. Jag skall be att ur en
Karlskronatidning, som haft en intervju med brandchefen i Karlskrona,
få citera vad denne, vilken är en erkänt duglig och skicklig
brandman, uttalat i frågan. Det heter där: »Brandchefen

framhöll, att en missuppfattning av vad som menas med en brandkår
synes råda, och ville ge följande definition av begreppet: En militäriskt
uppsatt, i ständig och uteslutande brandtjänst varande, under
fackutbildat befäl stående trupp, försedd med modern, snabb och tillräcklig
materiel för en kraftig första utryckning samt en manstark
reserv med materiel för en arbetsduglig andra utryckning inom rimlig
tid. Under förutsättning att denna definition är riktig, anförde
brandchefen, har endast staden en brandkår i egentlig mening, varemot
marinen blott består sig med ett brandvärn i likhet med staden
före år 1911. Icke ens den nya autamobilen torde kunna godkännas
såsom utgörande en anpart i en brandkår, förrän den ständigt blivit
bemannad med välövat befäl och manskap.»

Utskottet säger, att något bristande nit och intresse från flottans
sida icke visat sig under alla de år, som gått, då staden haft gemensamt
brandväsende med marinen, och skriver härom följande: »Och

Onsdagen den 20 april, f. in.

3 Nr 31.

utskottet finner sig i detta sammanhang med fog även kunna uttala
den förväntan, att från vederbörande marinmyndigheters sida skall
ådagaläggas sådant intresse för gemensamheten i brandberedskap,
att staden därav såväl ur ekonomisk som brandteknisk synpunkt skall
kunna beredas det bistånd uti ifrågavarande angelägenhet, som med
den föreskrivna gemensamheten avsetts.»

Jag kan, sam sagt, konstatera, att från den högste till den lägste
har alltid visats ett mycket stort intresse just i fråga om eldsläckning,
och särskilt har den nuvarande egentliga brandchefen för flottan
eller underekipagemästaren visat mycket stort intresse och gjort
vad från hans sida kunnat göras för att marinen skulle få ett utmärkt
gott brandväsende. Däremot tror jag, att man icke kan säga detsamma
om de överordnade myndigheterna, sam att döma av deras i
ärendet gjorda uttalanden visa rätt så stor likgiltighet för detta
brandväsende.

Som en brandreserv för Karlskrona stad är marinens brandväsende
utomordentligt gott, d. v. s. vid större eldsvådor och vid
uppträdande av eldsolycka på flera håll i staden eller då flera kvarter
brinna, är det naturligtvis värdefullt att ha en sådan mängd folk,
som marinen kan åstadkomma, som har en del materiel till buds och
kan uppträda på flera ställen och biträda vid eldsläckningen under
tekniskt och faokutbildad ledning. Om man nu erkänner, att den,
som för tillfället har hand om marinens brandväsende, är mycket
intresserad och lägger ned allt nit och intresse på detta, så är det
emellertid icke alltid säkert, att man får en lika skicklig underekipagemästare
i Karlskrona, tjänstgörande såsom marinens egentlige
brandohef, ty det kan komma någon annan, som ioke lägger i dagen
samma intresse, även om han utför sina plikter än så redbart som
möjligt. Det kommenderas nämligen sjöofficerare och sjöunderofficerare
och manskap dit. Officerare och underofficerare ligga i regel
ett år — officerarne kanske något längre tid — men manskapet tjänstgör
icke mer än några få månader, och ibland ombytes det för övrigt,
tror jag, varje vecka. Man kan åå förstå, att även med den allra bästa
och skickligaste ledning för marinens brandväsende det hela blir ineffektivt,
om man ständigt skall byta om manskap, ty om befälet
håller på att utbilda detta manskap och detta sedan, efter att under
några dagar hava fått en viss utbildning, skall bytas ut, så kommer
nytt manskap in, och man börjar utbildningen igen. Detta gör, att
marinen kanske har en god och präktig materiel, men ett manskap,
som icke är övat. Och man skall icke heller begära, att vare sig
befäl eller manskap skola vara brandmän, ty de utbildas ju för någonting
helt annat. Sjöofficerarnes såväl som sjöunderofficerarnes
utbildning är så mångsidig och omfattar så många olika grenar,
att den icke kan förenas med någon likvärdig utbildning såsom
brandmän.

Jag nämnde, att deras intresse var mycket stort och visat sig
många gånger, ja, att deras iver varit alltför stor. För några år
sedan inträffade i Karlskrona en större eldsvåda, ehuru den icke fick
så stor omfattning på grund av brandkårens ingripande. Flottans

Ang. Karlskrona
stads
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Forts.)

Nr 31. 4

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. Karlskrona
städs
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Forts.)

brandkår kom då till hjälp. Man reste upp en stege — det var en
s. k. Sundsvallsstege, men en mindre än den staden äger — mot liuset,
och två män störtade upp på stegen för att komma upp på taket med
en slang för att därifrån släcka elden. Men man förstod icke att
behandla denna stege. Stegen rullade ut på gatan, och de båda männen
slogo ned i gatan. Bägge blevo ganska allvarsamt skadade och
måste skickas till sjukhus. Man skulle naturligtvis ha skruvat fast
stegen med ett par s. k. stoppskruvar för att hindra hjulen att glida
ut, men man var alldeles för ivrig och hade alldeles för stort intresse
för att tänka på detta och kanske också för litet övning för att förstå
det. Den bästa materiel i världen blir värdelös, såvida man icke
har ett välövat befäl och välövat manskap att sköta den. Det
behövs icke så många, utan det räcker med ett mycket fåtaligt
manskap, om det blott är välövat. I ett av de avgivna utlåtandena
talas om, att marinens brandchef •— man menar antagligen
underekipagemästaren — skulle få särskild utbildning vid brandkåren
i Stockholm. Ja, men vad hjälper det, att lian det får, om, såsom
jag nämnde, han i alla fall icke har ständigt övat manskap, utan detta
ständigt behöver ombytas?

Man framhåller även, att kronan skaffat sig en ny brandautomobil
och en mycket förträfflig sådan. Man förebrår också staden
i det här avgivna yttrandet, att den icke ville lämna bidrag till denna
brandautomobil, utan att staden i stället då föreslog, att kronan
skulle bidraga med ett större belopp för anskaffande av en stegautomobil
för Karlskrona stad. Staden ägde nämligen en stor modern
stege, som dock drogs av hästar och därför icke kunde komma så fort
fram som automobilerna. Staden beslöt därför att skaffa sig en
automobil till denna stege, och det bär nu skett. Man har alltså nu
en fullt modern och alldeles utmärkt bil, som är lämplig för stegen.

Anledningen till att staden icke ville bidraga till den mycket
berömda brandautomobil, som kronan skaffade sig, var, att man ur
flera synpunkter ansåg den icke vara så förträfflig, som den sades
vara. Karlskrona stad har trenne automobiler, nämligen en manskaps-
och redskapsautomobil, en motorspruta och den nu senast
anskaffade stegautomobilen. Allt detta har marinen förenat på en
enda automobil. Om denna således skulle bli utsatt för en olycka,
så att den ginge sönder, skulle man stå där och icke komma någon
vart. Händer däremot något dylikt med en av Karlskrona stads trenne
automobiler, kunna alltid de tvenne andra fortsätta. Det har för
övrigt redan under den korta tid, som denna brandautomobil varit i
marinens ägo, inträffat tvenne missöden. Det första var. påstod man,
och det är troligt, att så var förhållandet, ett leveransfel, i det att
ena axeln brast, men därefter inträffade ånyo ett fel, som tog flera
dagar att reparera. Under den tid, automobilen stod under reparation,
hade marinen faktiskt icke det effektiva brandskydd, sam man
talar om, att den fått genom sin nya brandautomobil.

Hur kronan betraktar stadens brandväsen, framgår av en bestämmelse
i den brandstadga, som särskilt utfärdats för Karlskrona
stad av marinens myndigheter. Enligt densamma kan nämligen be -

Onsdagen den 20 april, f. m.

Nr 31.

fälhavande amiralen i Karlskrona taga befälet över stadens hela
brandväsen, d. v. s. kronan exproprierar stadens brandväsen och an- och marinens
vänder det på det sätt, den finner vara lämpligast. Det är kanske nöd- gemensamma
vändigt, att en sådan bestämmelse finnes, eftersom Karlskrona stad brandskydd.
är en fästning. Dock måste jag säga till befälhavande amiralens ''Fort*.)
heder, att han, sedan staden fick ett modernt brandväsen, aldrig utövat
denna rättighet. Jag framdrager endast detta för att visa, att
det i Karlskrona råder ett säreget förhållande mellan stadens brandkår
och marinens brandväsen. Det är särskilda förhållanden, som
göra, att vi ha rättighet att påräkna en viss ömsesidighet i fråga om
kostnaderna för stadens brandväsen.

Yad är det nu, som vi begärt i vår motion? Klämmen lyder, att
riksdagen ville besluta att »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning om och i vad mån staten bör bidraga till staden
Karlskronas och marinens gemensamma brandskydd och de organisatoriska
förändringar, som därav betingas». Man har således
icke begärt något annat än vad som redan äger rum. Det sker redan
ett visst organisatoriskt samarbete mellan marinens brandväsen och
Karlskrona stads brandväsen, fastän vi vilja ha brandskyddet mer
effektivt från kronans sida och kostnaderna en liten smula jämnare
fördelade.

Marinens myndigheter tala om, att deras brandväsen icke kostar
dem något. Det kostar ju rakt ingenting, säger man, ty man har ju
endast bränslekostnader och underhållskostnader för den nya automobilen.
Det manskap, man har, kostar ingenting. Men däremot
kostar det Karlskrona stad att hålla sig med det brandväsen, som
den nästan ensam får bekosta till bägge parternas fördel. _

Utskottet säger, att utskottet av principiella skäl icke kan gå
med på motionen. Ja, herre gud, vad det är förträffligt att ha principer!
Det argumentet använda alla utskott i sina utlåtanden, då de
vilja slå ihjäl en sak. Dessa principer skulle i detta fall vara, att det
finns motsvarande förhållanden på andra håll, och att ett bifall till
motionen skulle leda till den konsekvensen, att staten överallt finge
bidraga till kostnaderna. Jag säger då, att det finns ingenstädes
några förhållanden, som motsvara dem, som äga rum mellan Karlskrona
stad och marinen. Man har muntligen påpekat för mig, att
Trollhättan, där det ju också finns stora statsanläggningar, skulle
kunna påfordra ett sådant bidrag, men detta är icke riktigt. Trollhättan
kan icke påfordra detta, ty enligt de nya skattelagarna skola
statens industriella verk betala skatt till vederbörande kommun; dock
gäller detta icke sådana verk, som äro inrättade för försvarsändamål.

Sålunda får Trollhättans stad betydande skatter från staten, men
Karlskrona stad får plus minus noll.

Dessa principer ha för övrigt redan blivit brutna. Det förhåller
sig nämligen så, att staten dock i viss mån bidragit till Karlskrona
stads gemensamma brandväsen. Staten och Karlskrona stad äga nämligen
gemensamt en flodångspruta, som vid utomordentligt farliga tillfällen
skall komma staden till hjälp. Och om jag icke misstar mig,
har Härnösand och jag tror även Luleå ersättning från statens sida

Nr 81. 6

Onsdagen den 20 april, f. m.

gemensamma

brandskydd.

(Forts.)

Ang. Karls- för sitt brandväsen, om ock i mindre grad. Möjligen är förhållandet
hona stads detsamma i flera samhällen, något som jag dock icke har kunnat taga
reda pa.

Vi nämna visserligen i vår motion tvenne vägar, på vilka ett gemensamt
brandskydd skulle kunna erhållas, men det tillägges ju även,
att också andra vägar kunde finnas. Om icke dessa två befunnes
användbara, skulle man kunna använda andra vägar för att få ett
effektivt gemensamt brandskydd ordnat på ett sådant sätt, att Karlskrona
stads kostnader i någon mån kunna ersättas.

Jag kan icke underlåta att även ägna några ord åt det utlåtande,
som här är avgivet av marinens brandchef, d. v. s. chefen för ekipagedepartementet.
Han skriver, att »motionärerna ej vidrört, var bemanningen
från brandkåren skulle vara förlagd. 1 sjöreservens kasern
finns ingen plats». Det är dock ytterligt märkvärdigt, att på ett så
stort område som flottans varv i Karlskrona icke finnes plats för
åtta man. Han tillägger: »Skulle den ligga inom brandkårens område,
kan den ju ej hinna fram till garaget på kortare tid än 8—10
minuter, och då är ju ändamålet med bil avsevärt förfelat.» Ja, på
ett annat ställe förutsätter man, att brandmanskapet skulle springa
ifrån brandkårens förläggning ned till flottans område för att bemanna
bilen. Jag tycker, att detta bör omnämnas just för den stora kuriositetens
skull.

I slutet av denna skrivelse heter det också: »Det enda sätt, på
vilket några besparingar skulle kunna göras, synes mig vara om —
i likhet med vad förr varit fallet — brandchefskapet för stadens
brandkår utövas av marinens brandchef, vilken senare i så fall skulle,
innan han tillträdde befattningen, beredas tillfälle att under erforderlig
tid följa tjänsten vid Stockholms brandkår och därunder förvärva
sig full kompetens för befattningen i fråga.» Man skriver
icke »Karlskrona stads brandkår», fastän denna brandkår där är fullt
modernt utbildad. Man är så avvisande och föraktfull mot denna
Karlskrona stads brandkår, att man måste resa till Stockholm för att
ernå denna utbildning. Detta visar i varje fall, huru mycket god
vilja man har och vilken grad av samarbete man kan vänta sig.

Kör övrigt faller enligt mitt förmenande detta förslag, att marinens
brandchef skulle fungera som stadens brandchef, på sin egen
orimlighet. Det visar blott okunnighet om existensen av ett brandyrke,
som tar en mans hela tid i anspråk under hela hans tjänstetid,
som vanligen är 15—25 år eller ännu längre.

Jag skall be att få anföra ännu ett citat. Varvschefen vid flottans
station i Kalrskrona skriver, att enär det icke torde böra ifrågakomma,
att militärt underbefäl och manskap övas av civil personal, så
anser han icke heller lämpligt, att marinen skaffar sig någon brandkår,
som skulle övas av Karlskrona stads brandchef. Jag tycker, det
verkar en liten smula militärt översitteri att säga, att det icke kan
gå för sig, att militärer kunna övas av civilt folk. Militären är naturligtvis
något slags högre kast i samhället — det låter nästan så.

Ja, herr talman, när nu genom de infordrade yttrandena en utredning
på visst sätt verkställts, skall jag icke framställa något yr -

Onsdagen den 20 april, f. m.

7 Nr 31.

kände. Det lär väl nämligen icke lända till något resultat, även om
en sådan utredning bleve beslutad här av riksdagen. Jag vill blott
säga, att den utredning, som nu gjorts av marinens myndigheter, visar
hän på, att man saknar verkligen det minsta grand av god vilja
att förstå, vad vi åsyfta och vilja i denna sak. Det visar också en
viss grad av självtillräcklighet, och jag tillåter mig upprepa, vad jag
nyss nämnde, nämligen att dessa myndigheter, som synas anse militärt
manskap vara alldeles för förnämt att övas av civilt brandbefäl,
visa en viss grad av militärt översitteri. Detta är den genomgående
tonen i de utlåtanden från dessa myndigheter, som utskottet
inhämtat.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Den föregående
ärade talaren, ordföranden i Karlskrona stads brandstyrelse, har synnerligen
vältaligt utvecklat de synpunkter, som Karlskrona stad lägger
på denna fråga. Av utskottets utlåtande och de vid detsamma
fogade bilagorna framgår tydligt, att det råder ett intressemotsatsförhållande
i denna fråga mellan Karlskrona stad å ena sidan och
kronans representanter för marina förvaltningsorgan å den andra sidan.

Karlskrona stad anser, att marinen kommer alltför billigt undan
i fråga om det gemensamma brandskyddet, och att Karlskrona stad
alltså har för dryga kostnader i detta avseende, medan de marina myndigheterna
däremot äro av en fullständigt motsatt uppfattning. Motionärerna
hava också i sin motion ställt sig ungefär på samma ståndpunkt
som den, Karlskrona stads myndigheter ställt sig på, nämligen
att man genom ökat samarbete i detta fall skulle minska stadens kostnader
för sitt brandskydd och på något sätt få ökat bidrag ifrån kronan.
Det är ju icke möjligt för mig att i detta anförande ingå på något
bemötande av det, som den föregående ärade talaren framhållit,
därför att det huvudsakligen rör sig om rent lokala förhållanden, som
man icke, då man är från en annan plats, kan med tillräcklig insikt
yttra sig om. När jag utöver vad som av utskottets utlåtande
kan framgå skall redogöra för utskottets ställning, har jag därför
allenast att uppehålla mig vid rent allmänna saker.

Jag ber då till en början att få säga, att det är icke så, som den
ärade motionären framhöll, att utskottet anser, att man icke kan klandra
det nit och den omtanke i fråga om brandskyddet, som marinens
myndigheter hava visat under sin ämbetsutövning. Det står tvärtom
tydligt och klart i utskottets utlåtande, att inom utskottet har den
reflexionen gjorts, att åtskilligt brustit i fråga om de marina myndigheternas
intresse för brandskyddet under en tidigare tidpunkt. Däremot
tror sig utskottet kunna uttala, att man med fog kan förvänta,
att för framtiden ett annat förhållande skall bliva rådande i detta avseende.
Utskottet har stött denna sin uppfattning på det faktiska
förhållandet, att under senare åren hava ju de marina myndigheterna
i Karlskrona föranstaltat om anskaffandet av en hel del rätt dyrbar
materiel för sitt brandskydd, vilket givetvis högst avsevärt skall verka
stärkande av marinens andel i det gemensamma brandskyddet. Det

Ang. Karlskrona
stad?
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Forte.)

Nr 31. 8

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. Karlslcrona
stads
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Forts.)

är sålunda detta, som gör, att utskottet anser sig kunna uttala, att det
ökade intresse, som tagit sig uttryck i detta fall, från de marina myndigheternas
sida, skall fortfara, och att sålunda detta utskottets omdöme
har fog för sig.

Utskottet har ju i stort sett kunnat ansluta sig till de synpunkter,
som från de marina myndigheternas sida framhållits. Jag kan i
detta sammanhang nämna, att, frånsett brandchefens i Karlskrona yttrande,
äro ju utlåtandena från de kommunala myndigheter, som yttrat
sig med anledning av motionen, synnerligen magra. Däremot hava
ju de marina myndigheterna åstadkommit en utredning, som ger ett
ganska klart besked om deras allmänna uppfattning i frågan. Utskottet
har icke funnit skäl till anmärkning mot dessa av de marina
myndigheterna framhållna synpunkterna i mer än ett par avseenden.
Och en av de punkter, för vilka utskottet för sin del gjort ett frågetecken,
var just den, som motionären nyss berörde, när han erinrade
om myndigheternas uttalande att det icke alls synes kunna komma i
fråga, att militärt befäl och manskap skulle övas av civil personal.
Det förefaller utskottet något egendomligt, att militära myndigheter
kunna göra ett dylikt uttalande, även när det gäller en fråga, som ligger
så utanför det rent militära utbildningsområdet som ett brandväsende
ju i alla fall gör. Utskottet har den uppfattningen, att det
synnerligen väl kan gå för sig att i brandväsendet utbildat befäl kan
öva personer i denna tjänst, även om dessa personer till äventyrs skulle
hava fast anställning i militär tjänst.

Den andra punkten, som utskottet ställt ett frågetecken för, är,
när det i för marinen gällande instruktion rörande brandväsendet finnes
uttalat, att befälhavande amiralen i Karlskrona äger rätt att, när
helst han så för gott finner, taga befäl vid eldsvådor, som inträffa i
staden. Vi hava tyckt det verka synnerligen egendomligt, att en sjöofficer
kan vara så förtrogen med ett för hans verksamhetsområde så
pass främmande område som exempelvis att släcka en större eldsvåda,
att han vid sådant tillfälle skall kunna, taga befäl såväl över den flottans
personal, som till äventyrs kan deltaga i släckningen, som även
över Karlskrona stads utbildade brandmanskap, då det eventuellt deltar
i denna släckning. Emellertid har man från motionärernas sida
sagt, att dessa farhågor, som man kan komma att hysa, när man läser
denna instruktion, ha icke i praktiken någon betydelse. Det har icke
visat sig någon olägenhet av detta. Man inom utskottet uttalade man,
när man läste denna del av instruktionen, den förhoppningen, att befälhavande
amiralen skulle hava så stor urskillningsförmåga, att han
icke någonsin använde sig av denna rätt, som enligt instruktionen tillkomme
honom.

I övrigt har ju utskottets motivering fullt klargjort den ställning,
som utskottet intar i själva sakfrågan. Den ärade motionären framhöll
visserligen, att man i det avseendet huvudsakligen har fäst sig vid
principer. Och han utbrister, att det är gott att hava principer, som
man kan förskansa sig bakom. Det utskott, som den ärade motionären
själv tillhör, brukar ju också beväpna sig med principer och förskansa
sig bakom dem. Det förefaller mig då, som om även de till -

Onsdagen den 20 april, f. m.

9 Nr 31.

fälliga utskotten borde hava samma rätt i detta fall, då man kan anlägga
principiella synpunkter på en fråga.

Motionären framhöll i sitt anförande, att enligt hans mening får
marinen alldeles gratis ett effektivt brandväsen på grund av det samarbete,
som äger rum mellan Karlskrona stad och marinen. I de marina
myndigheternas uttalanden, som äro bifogade utskottets utlåtande,
göres en alldeles motsatt mening gällande. Man uttalar där, att
Karlskrona stad redan på grund av det samarbete, som äger rum, har
ett synnerligen stort tillskott till sitt brandskydd från kronan. Här
stå sålunda kommunala och marina uttalanden i rak strid mot varandra.

Jag vill också i detta sammanhang peka på, att även ifrån de
marina mjmdigheternas sida tar man fasta på, att det kan behövas ett
mera intimt samarbete, än vad hittills existerat. Och man uttalar, att
i det avseendet kunna åtgärder åstadkommas genom överläggningar
mellan marinens och stadens brandchefer. Jag vill för min del till
motionären, brandstyrelsens ordförande, rekommendera just denna utväg
att åstadkomma åtminstone någonting i den riktning, vartill motionen
syftar.

Ja, herr talman, jag tror, att jag med detta har något så när, utöver
vad som kan framgå av utskottets utlåtande, redogjort för, vad
utskottet har för uppfattning i själva sakfrågan, och ber till sist att
för min del få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Karlskrona stad har,

som min ärade medmotionär nyss nämnde, en fast organiserad brandkår,
som såväl med hänsyn till invånareantalet i staden som antalet
bevillningskronor ställer sig oskäligt dyr. Vid sidan av denna
finnes ett flottans brandväsen, som på grund av ekonomiska och
personella skäl icke kan hava någon fast organisation. Ett intimare
samarbete mellan dessa bägge kårer eller en omorganisation
i syfte att sammanslå dem skulle helt visst ge ett bättre
ekonomiskt utbyte, utan att brandväsendets effektivitet skulle behöva
äventyras på något sätt. Det är denna tanke, som legat till
grund för mig, då jag ställt mig såsom medmotionär i denna fråga
vid sidan av min ärade bänkkamrat herr Kloo.

Nu är det rätt naturligt, att när i ett så litet samhälle som
Karlskrona det finns två olika brandkårer, en viss liten yrkesavund
skall kunna framkomma, eller åtminstone antydningsvis kom
ma till synes. I och för sig är ju ett dylikt motsatsförhållande mellan
dessa bägge brandkårer intet ont. Konkurrens skapar tävlan,
och tävlan sporrar de bägge kårerna att göra sitt bästa.

Varför jag fäst uppmärksamheten på detta förhållande är därför,
att jag anser, att det är mot bakgrunden härav som man bör
se de uttalanden, som herr Kloo nyss hade, ty de äro tydligen
baserade på en uppfattning, som emanerar från stadens brandkår.
Att stadens fasta brandkår alltid måste komma att prestera ett
bättre och effektivare arbete än marinens med dess lösliga orga -

Ang. Karlskrona
stads
och marinens
gemensamma
brandstydd.

(Forte.)

Nr 81. 10

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. Karlskrona
stads
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Forts.)

nisation är helt naturligt, men hade den ärade medmotionären
även införskaffat upplysningar och förklaringar från den andra
parten, så hade helt visst sådana omständigheter framkommit, som
ställt hans uttalanden i någon annan belysning. Det förhållandet,
att herr Kloo har underlåtit att införskaffa sådana upplysningar
från den andra parten, får sin förklaring av eller influeras åtminstone
av det förhållandet, att han själv är ordförande i stadens
brandstyrelse och alltså på sätt och vis medansvarig för allt vad
brandkåren gör eller underlåter a.tt göra. Han är alltså part i detta
mål.

-Tåg vill emellertid uttala mitt beklagande över, att min medmotionär
funnit lämpligt att besvära denna kammare med dessa
små lokala bagateller, och i all synnerhet vill jag uttala mitt beklagande
över, att han riktat sin udd, även om den icke var så
skarpt vässad, gentemot marinens myndigheter för deras förhållande
till flottans brandväsen, som, vad man än må säga, innan
stadens brandkår fanns, i alla tider har gjort det samhälle, som
både herr Kloo och jag representera, så många och stora tjänster.

Jag är fullt övertygad därom, att den uppfattning jag här
gjort gällande har den allra största resonnans i Karlskrona samhälles
olika läger och lager och icke minst i de kretsar, som i politiskt
hänseende std herr Kloo närmare än mig.

Herr E. A. Nilson i Örebro: Herr talman! Jag har närmast
begärt ordet för att ge uttryck åt ett beklagande, och kan
jag i det hånseendet instämma i vad den föregående ärade talaren
sagt, nämligen att riksdagens tid är alldeles för dyrbar, för att man

skall taga den i anspråk en hel timme för att diskutera_ ett spörs mål,

som ytterst bottnar, som den ärade talaren sade, i litet yrkesavund
mellan marinens brandkår och Karlskrona städs brandkår.

Utöver detta vill jag erinra därom, att motionen gäller ytterst,
om man skall begära ylterligare anslag av riksdagen speciellt till
Karlskrona stads brandkår. Jag vill då erinra om, att Karlskrona
stad i mycket hög grad existerar på de anslag, som riksdagen beviljar
åt sjöförsvaret på fjärde huvudtiteln, och om riksdagen går
in på att här öppna allenast en liten, liten port, så kommer förvisso
den ena staden efter den andra att komma och begära an slag

till resp. orters brandväsen. Var skall då detta sluta? Stockholms
stad sluter inom sig oändligt många dyrbara institutioner,
skulle då riksdagen börja att bevilja anslag till ett särskilt brandskydd
för dessa institutioner?

Slutligen vill jag säga, att när man finner i den utredning,
som brandchefen i Karlskrona presterat och som åtföljer detta utlåtande,
att han beräknar de brandförsäkringspremier, som invånarna
i Karlskrona erlägga, såsom utgifter direkt till brandskyddet,
och man så mellan raderna kan läsa ett beklagande över, att staten
tyvärr icke betalar några brandförsäkringspremier, därför att staten
är sin egen assuradör, då tycker jag verkligen, att. man har

Onsdagen den 20 april, f. m.

13 Sr 3L

ställt i utomordentligt skarp belysning, på huru svaga grunder hela
denna motion vilar.

Därför her jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående användande av överskott i Djurgårdskassan
till säkerställande under år 1922 av Ulriksdals kungsgårds
förvaltning och drift; och blev utskottets däri gjorda hemställan av
kammaren bifallen.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 51,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtande till
sjöförsvaret av centralfängelset i Karlskrona m. m. jämte en i ämnet
väckt motion begärdes ordet av

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld,
som yttrade: Herr talman! Den här föreliggande framställningen
avser att bereda lindring i bostadsbristen för personal,
som tjänstgör vid varvet i Karlskrona, och härmed skulle även i
avsevärd mån en lättnad komma att inträda i bostadsmarknaden i
Karlskrona stad. Jag får därför uttrycka min stora tillfredsställelse
över, att statsutskottet velat tillmötesgå framställningen.

Statsutskottet uppställer emellertid vissa önskemål och villkor.
Utskottet yttrar sålunda, att det kan ifrågasättas, »huruvida icke
för beredande av bostäder åt största möjliga antal personer en uppdelning
av i planen ingående större lägenheter i sådana med mindre
rumantal kunde åvägabringas». Den av varvsmyndigheterna uppgjorda
planen upptar endast fyra större lägenheter, nämligen två
i direktörsbostadshuset och två i sjukhusbyggnaden. De större
lägenheterna äro visserligen i och för sig väl behövliga för den
befälspersonal, som har anställning vid varvet, men det torde dock
icke möta några oövervinneliga hinder att åtminstone i viss mån
kunna tillmötesgå de önskemål, som utskottet uttalat. Jag vill
emellertid påpeka, att en dylik omändring av byggnaderna kommer
att medföra ganska avsevärda merkostnader, vilka icke finnas upptagna
i kostnadsberäkningarna.

Utskottet utgår även från den förutsättningen, att »därest personal
från varvet anlitas för utförande av det ifrågasatta arbetet,
såväl avlöning som dyrtidstillägg till densamma bestrides av nu
ifrågavarande anslag». Vid varvet utgår dyrtidstillägg icke blott
till den militära personalen, nämligen officerare och underofficerare,
mariningenjörer och marinintendenter, utan dyrtidstillägg utgår även
till månadslönare och daglönare. Det är väl månads- och daglönar -

Ang. Karlskrona
stads
och marinens
gemensamma
brandskydd.

(Forts.)

Ang. överlåtande
till
sjöförsvaret av
centralfängelset
i Karlskrona
m. m.

Nr 31. 12

Onsdagen den 20 april, f. in.

Ang. överlåtande
till
sjöförsvaret ai
centralfängelset
i Karlskrona
m. m.

(Forts.)

nas dyrtidstillägg, utskottet avser. På varvet utföres huvudsakligen
arbete för marinens räkning, men där emottages även jämlikt
riksdagens beslut arbete för enskild räkning och för andra statsdepartement.
Arbetena för marinens räkning bestridas till största
delen från anslaget till flottans nybyggnad och underhåll, och i
detta anslag ingå icke dyrtidstidskostnaderna. Däremot är det
självfallet, att när varvet emottar arbete för enskild räkning, dyrtidskostnaden
inräknas i den entreprenadsumma, som begäres för
ett sådant arbete. Praktiken har utvecklat sig så, att varvet i
regel icke inräknar dyrtidskostnaden för arbeten, vilka verkställas
för marinens räkning. Sålunda har detta icke varit fallet beträffande
de husbyggnader, som utförts för marinens räkning, oci
sålunda icke heller för det nyligen uppförda bostadshuset å Saltön.
Den fråga, som här föreligger, kan betecknas såsom ett gränsfall.
Byggnaderna skola iordningställas för kronans räkning, men skola
i sin helhet uthyras till bostadslägenheter åt personal, som tjänstgör
vid varvet. I det sammanhanget vill jag emellertid påpeka, att
det löneregleringsförslag för armén och marinen, som nu förelagts
riksdagen, och som i detta fall nära ansluter sig till vad som redan
antagits angående kommunikationsverken, bestämmer, att de bostäder,
som äro avsedda för arméns och marinens personal, icke
skola upplåtas i form av fria bostäder, utan uthyras till lägenhetsinnehavarna.
Jag vill emellertid i detta fall ansluta mig till den
uppfattning, utskottet uttalat, nämligen att dyrtidskostnaderna i
detta fall borde inräknas i kostnaderna, och självfallet är det ett
förbiseende, att dyrtidskostnaderna icke medräknats i den ekonomiska
kalkylen, som angiver kostnaderna per eldstad och byggnadernas
räntabilitet.

Om dyrtidskostnaderna medräknas och man dessutom vill göra
ombyggnader, som icke äro ifrågasatta i förslaget, kommer det för
båda dessa ändamål att uppstå merkostnader, vilka göra, att den
framlagda kostnadsberäkningen icke håller streck. Nu är det emellertid
mycket önskvärt, att dessa ombyggnader kunna komma till
stånd. Även om man medräknar dessa ökade kostnader, kommer
säkerligen sammanlagda kostnaden per eldstad att ställa sig synnerligen
låg, och likaledes kommer kronan att på de nedlagda medlen
få ränta och god ränta, synnerligast om man iakttar, vad utskottet
framhåller, nämligen att hyresbeloppen »hållas i nära överensstämmelse
med i allmänhet å orten gällande priser å hyresmarknaden».

Jag vill därför uttala den förhoppningen, att statsutskottet välvilligt
skulle vilja omräkna detta anslag, och att riksdagen skall
göra en dylik omräkning möjlig genom att i dag återremittera ärendet
till statsutskottet.

Härpå anförde

Herr Andersoni Råstock: Herr talman! Med hänsyn till det
i viss mån förändrade läge, vari denna fråga kommit efter de upplys -

Onsdagen den 20 april, f. in.

13 Nr 81.

ningar, som nu lämnats av herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
tillåter jag mig att efter samråd med mina kamrater
inom statsutskottets första avdelning anhålla om återremiss av ärendet,
på det att utskottet må bliva i tillfälle att efter omräkning av
det anslagsbelopp, som på grund av de sålunda ändrade förhållandena
i detta fall må kunna anses erforderligt, inkomma med nytt
förslag i ämnet.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
i ämnet beslöt kammaren att återremittera ifrågavarande ärende
till utskottet för ny behandling.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av medel till ersättning åt envoyén AV. A. E. Ekengrens
stärbhus för ökade kontorskostnader vid beskickningen i AVashington
till följd av kriget;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
av medel för inredning av bostadslägenheter för underofficerare
vid Västerbottens regemente m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkommen brist å ordinarie reservationsanslaget
till underhåll av kustartilleriets byggnader och materiel;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
av en utrangerad pansarbåt till tankpråm för oljetransport.

Utskottets i dessa utlåtanden gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

§ 7.

Statsutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av väckt motion
om befrielse för fem kompanichefer från skyldighet att utgiva ersättning
för till manskapet utlämnade, sedermera förkomna persedlar
föredrogs härefter. Därvid anförde:

Herr Starbäck: Herr talman! Som herrarna finna, gäller
denna fråga befrielse från viss ersättningsskyldighet till kronan för
en del kompanichefer vid Bohusläns regemente. Jag har denna gång
att vara statsutskottet enkannerligen dess första avdelning tacksam
för den välvilja, med vilken det beledsagat sin hemställan om
avslag å min motion. Jag tillåter mig emellertid, herr talman, att
här lämna en del upplysningar, som tyvärr först sent kommit mig
tillhanda för att stödja den vördsamma hemställan, jag här gjort
i min motion.

Som bekant utbröt vid 1918 års repetitionsövningar i vårt land
en mycket svårartad epidemi, den spanska sjukan. Den blev desto

Ang. överlåtande
till
sjöförsvaret av
centralfängelset
i Karlskrona
m. in.

(Fort*.''

I fråga om
befrielse för
fem kompanichefer
att utgiva
viss
ersättning.

Jir 81. 14

Onsdagen den 20 april, f. ra.

I fråga om
befrielse för
fem kompanichefer
att utgiva
viss
ersättning.
(Forts.)

mera svårartad, särskilt på vissa håll, som sjukvårdsmyndigheterna
icke hade en aning om, att den skulle taga så stora dimensioner, och
därför icke heller i tid kunde vidtaga nödiga försiktighetsmått. Redan
häri låg en orsak till det kaotiska tillstånd, som på sina ställen uppkom.
Vid Bohusläns regemente, som är ett av våra största på grund
av dess stora inskrivningsområde, blev ställningen särskilt svårartad,
därför att där kunde icke som vid åtskilliga andra regementen
vissa kontingenter av regementet skickas till en annan mötesplats
för att bereda utrymme åt de sjuka, utan utrymmet måste beredas
vid regementet, och vid hoppackningen av större truppkontingenter
i trånga lokaler uppstod genast oreda. Vidare lag en försvårande omständighet
däri, att en stor del eller större delen av befälet insjuknade,
varigenom tillsynen över persedlarna blev försvårad eller nästan
omöjliggjord. En av ifrågavarande kompanichefer lag sålunda sjuk
från den 22 september under 6 veckors tid, och då hans åligganden
skulle övertagas av andra, så blev sålunda arbetsbördan fördubblad.
Man kan då förstå, huru stora svårigheterna måste vara, i synnerhet
då sjukdomen spred sig vid detta regemente med förfärande hastighet
och rasade så intensivt, att sjuka folio döende ned under övningarna
utan föregående tecken till en så stor svaghet. Man finner
också, att frågan varit vansklig, då krigsrätten förklarat sig anse,
att någon ersättningsskyldighet här icke borde ifrågakomma.

Härtill kom, att då äntligen en kraftig åtgärd skulle vidtagas
för sjukdomens hävande därigenom, att de friska värnpliktiga omedelbart
skulle föras hem, så kom ordern om detta fyra timmar innan
tåget skulle avgå med truppkontingenterna, och under dessa
fyra timmar skulle läkarundersökning, inlämning av persedlar, utspisning
m. m. äga rum, så att det fanns absolut ingen tid övrig att
granska förhållandena om den enskilde värnpliktiges förkomna persedlar.
Vidare visade utredningen, att under dessa fatala omständigheter
hade en del löst folk rotat sig samman omkring lägret och
begagnade sig av dessa fatala omständigheter till att begå rätt så
avsevärda stölder. Man hade dock förutsett detta och vidtalat säkerhetspolisen,
men denna hade stått maktlös inför denna moraliska epidemi.

Nu skulle man kunna säga, att om man hjälper dessa kompanichefer
— summan är ju icke så stor. endast 3,192 kr. och 83 öre —
så hade portarna öppnats för en hel del andra regementen att komma
med liknande framställningar. Så lär dock icke vara förhållandet.
Vid vissa regementen har saken avskrivits, och vid andra har ersättning
utbetalts genom användning av vissa tillgängliga kassor och
särskilda sjukvårdsanslag, som vederbörande ansett sig kunna disponera
för ändamålet.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på, att regementschefen
ansett, att billighet och rättvisa fordrade, att denna framställning
skulle röna tillmötesgående. Tillmötesgående har ju också
den framställning, som jag framburit, vunnit, då jag icke kan läsa
statsutskottets utlåtande på annat sätt än att statsutskottet ger en
vördsam vink åt vederbörande statsråd att på grund av de vunna

Onsdagen den 20 april, f. m.

15 Nr SL

upplysningarna och på grund av, att frågan kommit i viss mån i ett
annat läge, han måtte återkomma med saken eller upptaga den till
ny utredning.

Det är med en vördsam förhoppning, att herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ville göra detta, som jag, herr talman,
velat använda tiden för att giva dessa upplysningar. För övrigt har
jag intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet herr statsrådet Hammarskjöld:
Herr talman! Gången och behandlingen av detta ären de

är den, att utredningen först upptogs vid krigsrätten vid Bohusläns
regemente, vilken frikände ifrågavarande kompanichefer och
deras kompaniadjutanter från ersättningsskyldighet. Emellertid
fullföljdes målet av krigsfiskalen hos krigshovrätten, som fällde de
här nämnda kompanicheferna till ansvar och ålade dem betalningsskyldighet.
På grund av beloppet fick icke målet fullföljas till
högsta domstolen, utan i stället vände kompanicheferna sig till
Kungl. Maj:t med anhållan att bliva befriade från betalningsskyldighet.

I den framställning, som kom till Kungl. Maj:t, förebragtes
egentligen icke någon ny utredning, och framställningen var avstyrkt
av arméförvaltningens intendentsdepartement.

Jag fann visserligen saken mycket ömmande, men ansåg mig,
som målet låg, icke kunna föreslå efterskänkande av kronans rätt.
Därtill hade Kungl. Maj:t ingen befogenhet, och inga särskilda skäl
voro förebragta, som kunde motivera en framställning till riksdagen
i ärendet.

Det har påvisats, att persedlar förkommit av två anledningar.
Den ena anledningen var, att de insjuknade från de olika kompanierna
blandats om varandra på sådant sätt, att kompanicheferna
icke kunde hålla reda på persedlarna. Den andra anledningen var,
att ett avsevärt antal värnpliktiga hemförlovades så brådstörtat, att
det mötte svårigheter för kompanicheferna att ordna med deras persedlar
och att verkställa en ordentlig inlämning.

Nu har krigshovrätten huvudsakligen förevita! kompanicheferna
två saker, nämligen att de icke vände sig till polismyndigheterna
i Uddevalla och till pantlånarna därstädes, och vidare att de icke
insamlat persedlarna ordentligt från den del av manskapet, som hemförlovades.
Emot dessa anmärkningar ha kompanicheferna egentligen
icke invänt något i inlagan till Kungl. Maj:t. Nu har emellertid
i måndags en av kompanicheferna till mig inlämnat en skrift, däri
han omförmäler, att anledningen till att kompanicheferna icke vänt
sig till polisen och pantlånarna var den, att regementschefen gjort
detta för hela regementets räkning, och vidare meddelar han, att
ordern om manskapets hemförlovande träffade kompanierna under
övning, knappast fyra timmar, innan extratåget för de hemförlovade
skulle avgå, och att dessa fyra timmar måste användas icke endast''
till persedelinlämning, utan att under denna tid manskapet

I fråga om
befrielse för
fem kompani
chefer att ut
giva viss
ersättning.

(Forts.)

Nr 81. 16

Onsdagen den 20 april, f. m.

1 fråga om
befrielse för
fem kompanichefer
att utgiva
viss
'' ersättning.
(Forts.)

Ang. brännvinsförsäljningsbolagens

befriande från
kommunal
skattskyldighet.

även skulle undergå läkarebesiktning och dessutom intaga dagens
huvudmåltid.

Dessa upplysningar, som först nu kommit mig tillhanda, äro
ägnade att ställa frågan i en helt annan dager, och jag skall även
upptaga densamma till förnyad behandling, sedan myndigheterna i
grundlagsenlig ordning beretts tillfälle att yttra sig över den senast
ingivna skriften.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 8.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets memorial, nr 24,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr ,13, i anledning av väckt motion om utredning rörande
brännvinsförsäljningsbolagens befriande från kommunal skattskyldighet
för inkomst.

I betänkande nr 13, i anledning av en inom första kammaren
av herr Carl G. Ekman m. fl. väckt motion, nr 138, om utredning
rörande brännvinsförsäljningbolagens befriande från kommunal skattskyldighet
för inkomst, hade bevillningsutskottet hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville i samband med den blivande utredningen av kommunalskattefrågan
i dess helhet låta verkställa undersökning angående möjligheten
att från kommunal skatskyldighet för inkomst befria bolag,
som enligt bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker uteslutande hade till
ändamål att idka handel med rusdrycker, samt för riksdagen framlägga
det förslag, som kunde av undersökningen föranledas.

V id betänkandet fanns fogad, bland annat, en reservation av herr
Sandler m. fl., vilka yrkat, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
och snarast möjligt framlägga förslag om att bolag, som enligt
bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ i förordningen, av den 14 juni 1917
uteslutande hade till ändamål att idka handel med rusdrycker, måtte
befrias från kommunal skattskyldighet.

Vid behandlingen av nämnda betänkande hade kamrarna fattat
skiljaktiga beslut, i det att första kammaren bifallit utskottets hemställan,
men andra kammaren bifallit den av herr Sandler m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

I ändamål att sammanjämka de sålunda skiljaktiga besluten
hemställde utskottet i nu föreliggande memorial, att riksdagen, vardera
kammaren med ändring av sitt med anledning av utskottets betänkande
nr 13 fattade beslut, måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning av
frågan, i vilken utsträckning och under vilka former bolag, som enligt
bestämmelserna i 17, 18 och 19 §§ i förordningen den 14 juni

Onsdagen den 20 april, f. in.

17 Xr 31.

1917 angående försäljning av rusdrycker uteslutande hade till ändamål
att idka handel med rusdrycker, skulle kunna befrias från kommunal
skattskyldighet, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som kunde av utredningen föranledas.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar friherre Fleming och Antons son; samt

Ang. brännvinsför
säljning
sbolagens
befriande frän
kommunal
skallskyldig}}
et.

(Forts, i

av herr Kant, .som ansett, att utskottet bort finna, att kamrarnas
beslut i föreliggande fråga varit av den olika innebörd, att de skiljaktiga,
meningarna icke kunnat samman jämkas, samt att utskottet
fördenskull bort för riksdagen anmäla, att frågan, enligt utskottets
mening, för denna riksdag förfallit.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Kant: Herr talman mina herrar! Som herrarna finna
av bevillningsutskottets nu föredragna memorial, har utskottet föreslagit
en sammanjämkning av de båda kamrarnas olika beslut med
anledning av den i första kammaren av herr Carl Gustaf Ekman
/}: väckta motionen _ nr 138, om utredning rörande brännvinslorsaljnmgsbolagens
befriande från kommunal skattskyldighet för
inkomst.

Éf detta sammanjämkningsförslag är framställt med stöd av
S o3 riksdagsordningen, kan det kanske vara skäl att erinra om vad
denna paragraf innehåller. Det står där i andra stycket på följande
sätt: »Stanna kamrarna över någon fråga, däri ständigt eller i
dess ställe särskilt tillsatt utskott sig yttrat, uti huvudsakligen eller
till vissa delar olika beslut, då skall utskottet söka att de olika
meningarna, så vida möjligt är, sammanjämka och med förslag
därom till kamrarna inkomma.»

Det torde kunna ifrågasättas, om lagstiftaren, när han skrev
detta stadgande, avsett, att beslut av den art, som här föreligger,
skulle kunna sammanjämkas. Här föreligger nämligen endast förslag
om skrivelser till Kungl. Maj :t, förslag om framställningar
rörande utredning av en viss fråga. Snarare skulle man måhända
hora tolka detta stadgande i grundlagen så, att endast positiva been
sakfraga skola av utskottet sammanjämkas. Jag har ocksa
hört framstående rättslärde uttala sig för denna mening: de ha
ansett denna tolkning av förevarande stadgande i riksdagsordningen
vara den enda rätta.

Emellertid finner man, att under årens lopp kamrarna på förslag
av ständiga eller särskilt tillsatta utskott sammanjämkat beslut
om olika skrivelseförslag, varvid båda kamrarna stannat. Däremot
bär man inte ansett någon sammanjämkning kunnat komma till
stånd, om den ena kammaren fattat positivt beslut i sakfrågan och
den andra kammaren beslutat en skrivelse till Kungl. Maj:t. Det
synes_ mig dock, som om samma skäl, som tala för en praxis av den
av mig sist antydda innebörden, skulle tala för en annan praxis äD
Andra kammarens protokoll 1921. Nr 31.

Nr 31. 18

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. bränn -vinsförsälj -ningsbolagens
befriande från
kommunal
skattskyldighet
.

(Forts.)

den, som kommit till uttryck, när det gäller beslut om skrivelseförslag,
fattade av båda kamrarna. Emellertid vill jag ej ifrågasätta
annat än att vi få böja oss för den praxis, som under årens lopp
utbildat sig.

Men då olika meningar om tolkningen av grundlagen i detta
avseende förekomma, måste man enligt min mening framgå med yttersta
varsamhet vid sammanjämkning av de olika skrivelsebeslut, som av
de båda kamrarna fattats. De böra, menar jag, inte sammanjämkas
under andra förhållanden, än att de beslut, som äro fattade i
båda kamrarna, förete högst obetydliga skiljaktigheter sinsemellan.
Man bör då här se efter, vad de båda nu ifrågavarande av första
och andra kammaren fattade besluten innebära. Första kammaren
har beslutat att i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville i samband med den blivande utredningen av kommunalskattefrågan
i dess helhet låta verkställa en undersökning angående
möjligheten att befria brännvinsförsäljningsbolagen från kommunal
skattskyldighet för inkomst. Andra kammaren däremot har beslutat
att anhålla hos Kungl. Maj :t om utredning och framläggande snarast
möjligt av förslag att dessa bolag måtte befrias från kommunal
skattskyldighet. Denna omständighet, att i första kammarens beslut
ingår, att frågan skall överlämnas till de s. k. kommunalskattesakkunnige,
visar ju tydligt, att första kammaren ansett denna fråga
uteslutande vara en skattefråga. Andra kammaren däremot, som bifallit
den reservation, som var fogad vid bevillningsutskottets betänkande
i denna sak och vilken reservation synnerligen nära anslöt
sig till motionen i fråga, har, om man ställer beslutet i samband med
motiveringen till motionen, betraktat frågan så gott som uteslutande
som en nykterhetsfråga. För första kammaren framstår frågan
alltså som en skattefråga, för andra kammaren som en nykterhetsfråga.
Vidare ligger i första kammarens beslut detta, att frågan
skall utredas av vissa bestämda sakkunnige, nämligen av kommunalskattesakkunnige.
I andra kammarens beslut ligger däremot, att
frågan skall utredas av särskilda sakkunnige eller på annat sätt.
Andra kammaren har vidare önskat utredning snarast möjligt, första
kammaren åter har tänkt sig att inte få fram förslag härom, förrän
förslag om kommunalskattefrågans lösande i hela dess vidd föreligger.

Jag anser, att när man kan draga upp dessa olikheter mellan
de båda kamrarnas beslut och det föreligger så högst betydande skiljaktigheter
mellan desamma, sammanjämkning icke bort äga rum.
Utskottet vitsordar också detta, när det skriver på andra sidan i sitt
betänkande, att den lämnade redogörelsen för de huvudsakliga skiljaktigheterna
giver vid handen, att »dessa äro ganska väsentliga».
När skiljaktigheterna äro ganska väsentliga, som utskottet säger, och
när det här gäller förslag om skrivelse till Kungl. Maj :t, ha besluten,
menar jag, varit av den innebörd, att någon sammanjämkning icke
bort äga rum.

Även om man emellertid skulle dela utskottsmajoritetens upp -

Onsdagen den 20 april, f. m. 19

fattning, att en sammanjämkning i detta fall bör ifrågakomma, måste
man väl ändå säga sig, att det sammanjämkningsförslag, som bär
föreligger, inte är riktigt gjort och inte riktigt avfattat. Första
kammaren har inte intagit någon ståndpunkt till själva sakfrågan,
första kammaren vill ha en förutsättningslös utredning. Andra
kammaren har klart för sig, att dessa bolag skola befrias från kommunal
skattskyldighet, och vill bara ha utredning och förslag om
sättet för denna befrielse. Att då föreslå ett sammanjämkningsförslag
om en skrivelse, i vilken man begär, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning av frågan, i vilken utsträckning och
under vilka former dessa bolag må kunna befrias från kommunal
skattskyldighet, anser jag vara ett så stort avsteg från den innebörd
man får lägga i första kammarens beslut i frågan, att det
inte gärna bör av riksdagen bifallas.

o talman! Då jag anser, att en sammanjämkning av två

sa skiljaktiga beslut om skrivelser till Kungl. Maj it med begäran
om utredning av viss fråga som de här föreliggande inte står i god
överensstämmelse med grundlagens bud, ber jag att få yrka avslag
pa bevillningsutskottets förevarande framställning.

Herr Ro ing: Herr talman, mina herrar! Den ståndpunkt,

som den siste ärade talaren förfäktade i slutet av sitt anförande,
kan jag möjligen förstå. . Han anser, att det sammanjämkningsiörslag,
varom utskottsmajoriteten samlat sig, icke är väl avvägt.
Utskottet hade icke tagit tillräcklig hänsyn till kamrarnas olika
beslut och sökt ställa kyrkan mitt i byn. Därom kunna naturligtvis
meningarna vara delade.

• v ''Räre-1?0^ kan inte dela hans uppfattning, att utskottet
ej bort vid detta tillfälle i överensstämmelse med grundlagens tydliga
föreskrifter inkomma med ett förslag till sammanjämkning.
Det är, såsom herr Kant framhöll, klart och tydligt utsagt i § 63
riksdagsordningen, att om kamrarna över någon fråga stanna i olika
beslut, åligger det utskottet att inkomma med förslag till sammanjämkning,
om detta är möjligt och om besluten äro av en sådan
art, att en sammanjämkning är möjlig.

Nu påstår herr Kant, att första kammaren genom sitt beslut
klart och tydligt har uttalat, att kammaren betraktar den fråga,
som behandlas i herr Ekmans motion, vara en skattefråga, under
det andra kammaren anser densamma vara en nykterhetsfråga. Jag
anser, att herr Kant icke har rätt i detta sitt''påstående. ”Förhållandet
ar enligt mm och bevillningsutskottets uppfattning det.
att båda kamrarna genom sina beslut ha uttalat sitt intresse för’
att en utredning av frågan kommer tillstånd. Men första kärnmaren
har ansett, att ° denna utredning'' bör äga rum i samband
med kommunalskattefragans utredning, då däremot andra kammaren
ansett, att denna utredning ej bör sammankopplas med annan
utredning utan bör göras helt och hållet fristående. Och så har
törsta kammaren uttalat sig för en förutsättningslös utredning,
medan andra kammarens beslut har formulerats med de ord, som

Sr 31.

Ang. bränninnsförsäljningsbolagens

befriande från
kommunal
skattskyldighet.

(Fort*.)

St 31. 20

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. bränn
vinsförsäljningsbolagens -

herr Kant nyss angav, nämligen: andra kammaren hemställer, att
ett förslag efter verkställd utredning i av motionären önskad riktning

$5S *all föreläggas riksdagen.

. * Uöv>rl/>M n/MV> Kn 17 0

kommunal

skatt skyldighet (Forts.

)

SKaii ioreiaggas riKsuagen. , _ ,, ..

Det händer som bekant ytterst ofta, att riksdagen godkannei
samman,jämkningsförslag, som gälla skrivelser med begäran om utredning.
'' Jag skulle, mina herrar, kunna angiva en massa exempel
därpå, att riksdagen till följe liknande olika beslut, som har
föreligga, beslutat samman!ändra kamrarnas olika meningar och
inkommit till regeringen med en skrivelse i ämnet. Jag skall begränsa
mig att angiva endast ett belysande exempel härpå, Vic
1900 års riksdag förekommo ett par särskilt intressanta och typiska
förslag till sammanjämkning från lagutskottets sida, båda upptagande
hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t. Vad .lag nu
refererar, har jag hämtat ur Gränsströms bok om »Formerna tor
behandling av skiljaktiga beslut». Med anledning av eu motion
beslöt då andra kammaren i överensstämmelse med utskottets hemställan
anhålla ''»att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser
rörande oäkta barns arvsrätt, att oäkta barn, som icke ar a^at
under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att ha
med äkta barn taga arv efter moder och möderne-frander.» forsta
kammaren biföll däremot reservationen och anhöll, att Kungi.
Makt ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag ti
sådan ändring av gällande bestämmelser — nu kommer skiljaktigheten
— »att oäkta barn, som icke är avlat under moderns äktenskap
eller i förbudna led, berättigas, att, därest modern latit som
sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i vilken hon
då var kyrkoskriven, eller modern eljest bevisligen erkant barnet
såsom sitt, lika med äkta barn taga arv efter moder», bedan utskottet
konstaterat båda kamrarnas intresse för en utvidgning av
oäkta barns arvsrätt, yttrade det: »För åstadkommande av eu iormellt
tillfredsställande sammanjämkning gives det tvenne vagar. lien
ena vore att i överensstämmelse med första kammarens beslut bma
de oäkta barnens arvsrätt vid den förutsättningen, att modern latit
i kyrkboken anteckna barnet dier eljest bevisligen erkant barnei
såsom sitt, och å andra sidan i enlighet med andra kammarens mening
tillerkänna de oäkta barnen arvsrätt ej blott efter moder utan
jämväl efter mödernefränder. Den andra utvägen skulle vara att
i fråga om förutsättningarna för arvsratt biträda andra kammarens
beslut men däremot begränsa arvsrättens omfång i överensstämmelse
med första kammarens uttalande.» Utskottet ansag den sistnam
utvägen vara att i sakligt hänseende föredraga och hemställde^ att

kamrarna måtte i skrivelse anhålla att Kungl. Mai .t vUl®
att oäkta barn, som icke är avlat under moderns äktenskap eller för
budna led, berättigas att lika med äkta barn taga arv efter moder.
Denna utskottets hemställan • bifölls av riksdagen

Härav framgår, att 1900 ars riksdag till följd dar av, att kamrarna,
visserligen genom olika beslut, dock visat sitt intresse for
den sak, som en motionär då framfört, enade sig om att en samman -

Onsdagen den 20 april, f. m.

21 Nr 31.

jämkning borde äga rum. Och jag förstår icke kamrarnas skiljaktiga
beslut i nu förevarande fall på annat sätt, än att både första
och andra kammaren genom sina beslut ha uttalat sitt intresse
för, att den fråga blir utredd, som herr Carl Gustaf Ekman i sin
motion förelagt riksdagen.

Herr talman! Jag ber att på dessa skal få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Votering
begärdes likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande memorial nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 116 ja mot 73 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 9.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bankoutskottets
utlåtande, nr 24, angående dels verkställd granskning av riksbankens
styrelse .och förvaltning, dels ock användande av riksbankens
vinst för år 1920.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Sedan punkten 3, angående användande av riksbankens vinst
för år 1920, härpå föredragits, anförde:

Herr Bäcklund: Herr talman! Ehuru jag icke deltagit i

behandlingen av detta ärende inom utskottet, kan jag ej underlåta
att säga några ord i dechargefrågan. Jag yttrade mig även vid
föregående tillfälle, då det var fråga om nedskrivning av riksbankens
utländska valutor, och både 1919 och 1920 hade jag reserverat mig på
denna punkt. Jag anser, att riksbankens utländska valutor bort
nedskrivas snarast möjligt och även att riksdagen bort få klart besked
om, vilka förluster som uppstått på dessa valutor. Nu fattade
riksdagen förlidet år beslut att avsätta av 1919 års vinst jämte för -

Ang. brännvinsfat
säljningsbolagens

befriande från
kommunal
skattskyldighet.

(Forts.)

Ang.

användande
av riksbankens
vinst för
år 1920.

Nr 31. 22

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang.

användande
av riksbank
iåns vinst för
år 1920.
(Korts.)

ut fonderade vinster för avskrivning av de utländska valutorna, men
samtidigt erhöllo också fullmäktige i riksbanken tillåtelse att för
ändamålet använda 1920 års vinst, så att valutorna vid årsskiftet
skulle komma ner till dagskurserna.

Av sid. 3 i bankoutskottets utlåtande framgår, att statsrevisorerna
också yttrat sig om saken. På följande sida beter det: »I

sin till bankoutskottet ställda, till riksdagen genom utskottets memorial
nr 1 överlämnade berättelse hava fullmäktige meddelat, att i
enlighet med riksdagens därom uttalade mening samtliga till riksbankens
disposition stående medel vid 1920 års bokslut använts till nedskrivning
av det bokförda kursvärdet å riksbankens utländska tillgodohavanden.
»

Där säga fullmäktige, att de använt även vinsten för 1920 till
nedskrivning av de utländska valutorna. Detta finner jag mycket
märkvärdigt, ty utlåtandet ger vid handen, att den vinst, som uppkommit
1920, icke blivit använd på detta sätt, utan i stället har
riksdagen på tillstyrkan av utskottet fattat beslut om att avsätta
4 miljoner kronor av vinsten till avbetalningslånefonden. Nu vilja
utskottet och fullmäktige använda 3,500,000 kronor till statsregleringen,
och därom är ingenting att säga, men det är mot sättet att
gå till väga, som jag protesterar.

Utskottet anför i ämnet bland annat följande: »Redan år

19f6 ifrågasattes inom utskottet, huruvida icke större eller.mindre
del av 1915 års bokförda vinst borde reserveras för täckande av
eventuella kursförluster å riksbankens utländska tillgodohavanden,
och följande år beslöts på förslag av utskottet, med hänsyn till de
världspolitiska förhållandenas utveckling, att 1916 års vinstmedel
skulle bibehållas åt riksbanken för framtida disposition. Enahanda
beslut hava fattats under de närmast följande åren. Vid frågans
behandling förlidet år uttalade riksdagen, i enlighet med utskottets
därom gjorda hemställan, att samtliga vid bokslutet för år 1920
till riksbankens disposition stående medel då borde tagas i anspråk i
den utsträckning, som kunde finnas vara av behovet påkallad för
åstadkommande av en med läget på marknaden för utländska valutor
överensstämmande reglering av det bokförda kursvärdet å riksbankens
utländska fordringar. — I överensstämmelse med den av
riksdagen sålunda uttalade mening hava fullmäktige, såsom redan
förut nämnts, använt samtliga reserverade vinstmedel jämte större
delen av det bokförda överskottet å bankens rörelse för år 1920 till
sådan nedskrivning.»

Emellertid bär man icke nedskrivit de utländska valutorna till
dagskurserna, vilket är betänkligt, eftersom det var meningen med
förra årets riksdagsbeslut. Hela utlåtandet vimlar för övrigt av
konstiga upplysningar, och jag kan icke förstå, att riksdagen på
detta sätt blir underkunnig om, hur det står till. På sid. 9 säger
utskottet, att bokföringsvärdena hava reglerats i närmaste överensstämmelse
med dagskurserna. Längre ned på samma sida står det.
att en fullständig reglering ned till dagskurserna icke blev vidtagen
»bland annat med anledning därav, att fullmäktige ansågo ett

Onsdagen dea 20 april, f. m.

23 Kr 31.

belopp av 4 miljoner kronor vara erforderligt för höjning av avbetalningslånefonden,
vilken höjning också sedermera av innevarande
års riksdag beslutits». Detta är ju riktigt, men varken utskottet
eller fullmäktige tala om, att när det var fråga om nämnda fond,
togo vi de vinstmedel, varmed kursförlusterna skulle nedskrivits.
Nu föreslår dessutom utskottet på tillstyrkan av fullmäktige, att
återstoden av vinsten, eller 3,500,000 kronor, skall användas för
statsverkets räkning. Som jag ser saken, ha både fullmäktige i riksbanken
och utskottet gått utom ramen för vad riksdagen på utskottets
hemställan beslöt förlidet år, då det bestämdes, att de vinster
som voro fonderade för de föregående åren plus 1920 års vinst skulle
användas för att bringa ned de utländska valutorna till dagskurserna.
Nu ha vi icke kommit ned till dagskurserna, men utskottet
har på ett annat ställe sagt, att om vi använt vinsten för januari
månad 1921, så hade vi kommit dit. Ja, men vi ha väl icke med
detta år eller med dess förvaltning att göra och kunna således icke
heller disponera .vinsten för 1921 för något ändamål.

Jag kan väl här icke yrka annat än vad utskottet hemställt.
Men jag har velat påtala det sätt, på vilket riksdagen får klarhet
i dessa förhållanden angående riksbanken och riksbankens utländska
valutor och hurusom de beslut, som riksdagen fattat, måste i stor
utsträckning bli sådana, när det gäller riksbanken, att riksdagen
icke kan veta de ändringar, som göras från det ena tillfället till
det andra, utan att det egentligen ordentligt klargöres, varför åtgärder
träffats i en viss riktning. Riksdagen har i alla fall icke
fått sin vilja igenom i enlighet med det beslut, som riksdagen fattade
förra året, utan fullmäktige ha alldeles åsidosatt detta beslut,
då det gällt att disponera 1920 års vinst.

Det är detta, herr talman, som jag velat göra anmärkning på.
Nu ha vi emellertid på detta sätt till sist fått något begrepp om,
vilka stora förluster som uppstått på de utländska valutorna, och
detta oaktat vi icke fått vad riksdagen begärt, en nedskrivning till
dagskurserna vid årsskiftet.

Jag har intet yrkande, herr talman, men har velat påtala detta
i alla fall, ty här föreligger enligt min mening en oegentlighet.

Herr Sköld instämde häruti.

Herr E. A. Nilsoni Örebro: Jag ber endast att med anledning
av den föregående talarens anförande få erinra därom, att
samtliga riksbankens från föregående år reserverade vinstmedel samt
vinstmedlen från 1920 i den utsträckning, som bankofullmäktige ansett
det vara möjligt, äro tagna i anspråk för åstadkommande av
en med läget å marknaden för utländska valutor överensstämmande
reglering av det bokförda kursvärdet för riksbankens utländska fordringar.
Att fullmäktige icke kunde använda mer än 17,395,000 kronor
av 1920 års vinst, det ha ju fullmäktige angivit skälet för, och det
är det, att i så fall hade man det oaktat icke kommit ned till det dagskursvärde,
som var den 31 december. Och fullmäktige ha därjämte

Av-g.

användande
åt riksbankens
vinst för
år 1920.

Korf

Nr 81. 24

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang.

användande
av riksbankens
vinst för
är 1920.
(Forts.)

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.

gjort framställning till bankoutskottet, och bankoutskottet har med
tillstyrkan därav hemställt, att riksdagen skulle besluta att utav
dessa vinstmedel måtte'' användas 4 miljoner till förstärkande av riksbankens
avbetalningslånefond. Jag ber att i det fallet få hänvisa
till bankoutskottets memorial nr 5 för innevarande år. Riksdagens
beslut fattades i överensstämmelse med utskottets hemställan.

Jag tror sålunda, att bankofullmäktige i denna del ha handlat
i full överensstämmelse med riksdagens uttalade önskan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Härefter förekom till behandling andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av första kammarens
beslut i fråga om införande av en normalarbetsdag för skolarbetet
m. m.

I anledning av en inom första kammaren väckt motion, nr 147,
av herr Lindhagen hade nämnda kammare, på hemställan av sitt
första tillfälliga utskott, för sin del besluta, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga
i övervägande, vilka ytterligare åtgärder borde vidtagas för att skolarbetet
måtte på lämpligt sätt mera anpassas efter barnens andliga
och kroppsliga utveckling samt ökad omsorg ägnas ungdomens fysiska
fostran.

Sedan detta beslut delgivits andra kammaren samt ärendet remitterats
till kammarens första tillfälliga utskott, hemställde nu sistnämnda
utskott, att andra kammaren icke måtte biträda första kammarens
i ärendet fattade beslut.

Utskottets hemställan föredrogs. Därpå yttrade:

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Jag har begärt ordet

endast för att meddela kammaren, att ett litet tryckfel insmugit sig
i det föredragna utskottsutlåtandet. På sidan 4, fjärde stycket,
åttonde raden, står det nämligen: »torde det vid närmare undersökning
befinnas». Utskottet har skrivit: »torde det vid närmare un dersökning

merendels befinnas».

Jag anhåller att denna rättelse iakttagas i den kommande debatten.

Herr Block: Herr talman! Enligt min mening har motionären
verkligen påpekat en del missförhållanden, som med all sannolikhet
existera och som man därför borde försöka att få bort. Men
jag vet, att skolöverstyrelsen är uppmärksamgjord på dessa missför -

Onsdagen den 20 april, f. m.

25 Nr 31.

hållanden och säkert kommer att vidtaga åtgärder för att få dem avlägsnade.
Den sittande skolkommissionen måste också anses hava
i uppdrag att taga dessa spörsmål i övervägande. Utskottet säger
härvidlag i sin motivering: »Utskottet är emellertid övertygat därom,
att den nu sittande skolkommissionen, vars betänkande i hithörande
delar inom en ej avlägsen framtid är att förvänta, tager förevarande
frågor i allsidigt övervägande och inhämtar härför erforderliga
upplysningar.» Jag anser detta utskottets yttrande alldeles tillräckligt
för att avstyrka motionen.

_ Men däremot kan jag icke vara med om utskottets motivering i
övrigt. Även med den ändring, som utskottets ärade ordförande här
har föreslagit i motiveringen, anser jag att utskottet har väl mycket
bagatelliserat de olägenheter, som finnas. Jag tror, att man
måste såga, att överansträngning förekommer åtminstone i vissa skolor
och vissa klasser, även när det är fråga om normalt begåvade
barn. Och detta tror jag också till en del beror på själva skolarbetet,
sådant det för närvarande är lagt. Detta gäller väl egentligen de
högre klasserna i de högre läroverken. Så måste jag t. ex. beträffande
studentexamen för min del säga, att den är för svår för 18- och
19-åringar. De, som i likhet med mig avlagt akademiska examina,
äro nog av den meningen, att ingen examen dock var så svår som
studentexamen. Det är nog många ämnen, som skulle kunna sägas
särskilt ha skulden till denna överansträngning. Jag skall emellertid
här endast beröra en ämnesgrupp, nämligen matematik och fysik.
Jag anser, att den undervisning, som lämnas i dessa ämnen i skolans
högsta klasser, icke hör hemma där, utan borde förläggas till universitetet
och specialhögskolorna. De, som ha sett de uppgifter, som
vid detta års studentskrivningar lämnats till ungdomarna, måste väl
erkänna, att även desssa varit rätt så svåra och rätt så speciella saker.
Jag tror som sagt, att de överstiga 17- och 18-åringars normala
mognadsgrad, och att det säkerligen icke vore så stor risk att lätta
på detta arbete. Jag tror, att 90 % av studenterna icke ha någon
praktisk nytta av den matematik och den fysik, som de fått lära i
skolans högsta klasser.

Det säges bland annat i motiveringen: »Dock synes det utskot tet,

som om redan nu, därest befintliga bestämmelser iakttagas, lärjungarna
icke behöva mer än nödigt betungas med arbete.» Det är
mycket svårt att säga detta. Jag vill icke för min egen del nu fatta
ståndpunkt i den frågan och tror icke heller, att utskottet eller kammaren
kunna vara beredda att fatta ståndpunkt i densamma.

Vidare står det här: »Ofta kunna t. ex. de för ungdomen så behövliga
och nyttiga kroppsövningarna drivas därhän, att de i stället
för att vara en lämplig rekreation anstränga ungdomen över hövan.»
Jag vet inte om härmed menas de obligatoriska kroppsövningarna
eller de frivilliga, men, när det gäller barn och ungdom, har man
svårt för att säga, att de få för mycket kroppsövningar. Jag tror
snarare, man borde säga, att det skulle göra gott för dessa något
överansträngda ungdomar, om de kunde få mera friluftsliv och litet
mera rörelse ute i naturen.

Om införande
av en normal -arbetsdag för
skolarbetet
m. in.
Fort*.

Nr 81.

26

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.
(Forts.)

Sedan står här: »Samma följd kan ett överdrivet nöjesliv åstadkomma.
» Det är också rätt svårt att säga något bestämt därom. Om
det sålunda är ganska svårt att säga i ett enstaka fall, att den eller
den är klen på grund av överansträngning, så är det ännu svårare att
säga, att den eller den är överansträngd av arbete i skolan.

Det kunde vara mera att dryfta i denna del av utskottets motivering,
och jag anser, det utskottet bort kunna nöja sig med den motiveringen,
att skolkommissionen har hand om saken, och då bör
icke kammaren taga den första delen av motiveringen, utan den bör
utgå.

Här står vidare: »Man får ej heller bortse från att bland ele verna

förekomma sådana, som över huvud taget bättre lämpa sig för
arbete i det praktiska livet» etc. Jag anser, att också detta är ett
farligt yttrande. Nu är det ju så, att det är ganska svårt för en
ungdom att få plats i praktisk verksamhet, t. ex. bank, eller att vinna
inträde t. ex. vid våra högre lantbruksskolor Ultuna och Alnarp,
ty praktiskt sett fordras för detta studentexamen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag, men att motiveringen ändras därhän, att allt tages bort utom
denna punkt: »Utskottet är övertygat därom, att den nu sittande skolkommissionen,
vars betänkande i hithörande delar inom en ej avlägsen
framtid är att förvänta, tager förevarande frågor i allsidigt övervägande
och inhämtar härför erforderliga upplysningar.»

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Man har sagt, att

första tillfälliga utskottet, som behandlat den nu föredragna frågan,
tagit alltför lättvindigt på densamma. Jag är naturligtvis jävig att
döma härom. Så mycket vill jag i alla fall säga i anledning av den
kritik, som redan offentligen riktats mot utskottsutlåtandet, att utskottet
ägnat sorgfällig uppmärksamhet och prövning åt alla de synpunkter,
som hittills framförts i debatten om överansträngning i
skolorna.

I anledning av den kritik, som nu av den siste ärade talaren riktades
mot utskottets motivering, ber jag med några ord få utveckla
denna motivering.

Utskottet är ingalunda främmande för att i många hem förefinnes
en oro, att barnen överansträngas i skolorna, och utskottet har
icke heller förnekat, att fall av överansträngning förekomma; men
det har synts utskottet — och det ville ju herr Block inte heller bestrida
— att barnen icke mer än nödigt skulle betungas med arbete,
därest redan nu befintliga bestämmelser iakttagas. Och om trots
allt det skulle förekomma fall av överansträngning, vilket som sagt
utskottet icke velat förneka, har utskottet gjort gällande, att ansvaret
för orsakerna härtill merendels är att söka utanför skolan. Utskottet
har anfört några exempel på vart utskottet syftar med detta uttalande.
Utskottet har sålunda sagt, att »ofta kunna t. ex. de för
ungdomen så behövliga och nyttiga kroppsövningarna drivas därhän,
att de i stället för att vara en lämplig rekreation anstränga ungdomen
över hövan». Det är självfallet, att utskottet med detta utta -

Onsdagen den 20 april, f. m.

27 Nr 31.

lande icke avsett att rikta sig mot den verkligen sunda ock kroppsstärkande
idrotten, men utskottet har velat beteckna det såsom klart arbetsdag för
att idrotten, om den drives för långt, kan verka mera utpumpande än skolarbetet
uppfriskande; och utskottet har funnit det vara helt naturligt, om m- mpojkar,
som t. ex. sparka boll ett par timmar på eftermiddagarna, in- (Forts-:
nan de övergå till läxläsningen, verka trötta och slöa och att de få
arbeta till sent på kvällarna.

Vidare har utskottet framhållit, att ett överdrivet nöjesliv kan
verka på samma sätt som ett måttlöst sportande. Det är icke enbart
biograferna utan även teatrarna och icke endast dessa nöjesformer
utan även dansen, som i många fall, i synnerhet här i huvudstaden,
fångar ungdomens tid och intresse i allt för hög grad.

Slutligen har utskottet sagt, att »man får ej heller bortse från
att bland eleverna förekomma sådana, som över huvud taget bättre
lämpa sig för arbete i det praktiska livet än för åtnjutande av undervisning
på skolans högre stadier». Uttalandet får icke uppfattas,
som om utskottet skulle vilja befullmäktiga lärarna att verkställa
en gallring bland eleverna och säga: du Andersson, du är ett ljus.
du får fortsätta skolan, eller du Pettersson, du är icke tillräckligt begåvad
för att fortsätta skolan, utan nu måste du sluta. Uttalandet,
som endast avsett att framhålla, att det bland eleverna finnas sådana,
som hellre borde övergå till en praktisk linje på studievägen än
att fortsätta på den rent teoretiska, siktar på det förhållandet, att det
vid våra högre skolar finnes en hel del elever, som inte ha 11agr;»
förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen, men som gå i
dessa skolor utav hänsyn till familjetraditioner, på grund av att de
ha förmögna föräldrar eller kanske rent av till följd av att de äro
födda i en stad.

Vid sidan av dessa uttalanden skulle jag vilja understryka en
synpunkt, som framhållits under debatten i den här frågan i första
kammaren, nämligen hemmens ansvar. Det är, som en talare yttrade
i medkammaren, icke rimligt att vänta sig, att unga gossar eller flickor,
som gå upp kl. V2 7 eller 7 för att börja dagens arbete, skola
kunna göra det med bibehållen fysisk och andlig hälsa, i fall de gä till
sängs först sent på kvällen, efter att ha tillbringat kväll efter kväll
med nöjen och förströelser av ena eller andra slaget. Hemmens bistånd
erfordras ovillkorligen, såsom utskottet sagt, till motverkande
av de olägenheter, som föreligga för ett jämnt skolarbete. Nu händer
det alltför ofta, såsom också framhölls i första kammaren, att föräldrarna
inte se till att barnen sköta sitt hemarbete eller tillhållas göra
något under en förnuftig timma av dagen utan först sent. Om barnen
äro trötta och sömniga, då de skola börja med läxläsning och andra
hemarbeten, räkning 0. s. v., då går det trögt och långsamt och föranleder,
som det heter, att barnen, stackare, få sitta långt in på nätterna
för att bli färdiga med sitt hemarbete. Om föräldrarna i stället
insåge sin plikt och lärde barnen sköta sitt hemarbete, så att det bedreves
med fart och kraft och på en sådan timma, att det ej toge bort
nattsömnen, och icke vore nog flata att tillåta barnen att ägna en hel
del av aftonen åt diverse nöjen och förströelser, då skulle detta tal om

Nr 31. 28

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande överansträngning i skolan i hög grad förstummas. Därmed är natur^rbetsdacTför
^8''tvis å andra sidan icke förnekat, att vissa lärare kunna driva sitt
skolarbetet nit för långt, och utskottet har heller icke varit främmande för, att
m. m. förhållandena kunna ställa sig ganska olika vid olika läroverk liksom
; Forts.) för barn med olika ambition.

Utskottet har i sitt utlåtande förklarat, att »nödigt är ock, att
från lärares och skolläkares sida de elever, som på grund av svag
kroppskonstitution hava svårt att följa undervisningen, bliva föremål
för särskild uppmärksamhet». Emellertid har utskottet funnit sig
övertygat, att de angelägenheter, som det nu är fråga om, skola mycket
sorgfälligt uppmärksammas av skolkommissionen, som ju nu arbetar
på en revision av det allmänna skolväsendet och som, efter vad
jag från mycket säkert håll erfarit, hunnit så långt i sitt arbete, att
man snart kan förvänta kommissionens betänkande.

Skolkommissionen, där både föräldraintresset och alla skolformer
ha representanter, har veterligen ägnat alldeles särskild uppmärksamhet
åt koncentrationsläsning, åt ämnenas förläggning, ämnenas anordning
och åt själva metoden för läxläsning. Ecklesiastikministern har
ju också icke bara offentligt vitsordat, att skolkommissionen har sin
särskilda uppmärksamhet fäst vid frågan om överansträngning i skolorna,
utan också meddelat, att kommissionen söker att tillmötesgå de
framställda önskemålen bl. a. genom en annorlunda ämnenas fördelning
samt genom utmönstring av vissa ämnen i studentexamen i högre
grad än vad nu är fallet, en sådan utmönstring nämligen, som skulle
göra studentexamen mera koncentrerad. Härtill är jag i tillfälle att
lägga, att kommissionen också har under övervägande även andra åtgärder
med syfte att lätta skolbördan. Under hela den tid, som skolkommissionen
behandlat frågan om överansträngning i skolorna, har
kommissionen rådfört sig med fyra. erkänt erfarna skolläkare, två
manliga och två kvinnliga, och vid sådant förhållande vågar jag verkligen
allvarligt ifrågasätta, om det kan vara skäl att skriva till Kungl.
Maj :t med anhållan om ett direktiv åt skolkommissionen eller om
kommissionens komplettering, såsom första kammaren beslutat. I
förbigående vill jag påpeka, att det beslut, som medkammaren har
fattat, är så formulerat, att det lämnar rum för en tolkning, som herr
Lindhagen och hans meningsfränder säkerligen icke önska sig.

Jag kan icke heller finna, att herr Block förebragt någon sådan
kritik av utskottets motivering, som kan tillerkännas någon avgörande
betydelse. Årets riksdag har tidigare icke visat någon benägenhet
att skriva till Kungl. Maj:t i onödan. Jag vågar tro, att kammaren
inte heller i dag skall besluta någon skrivelse eller något ogillande
av utskottets motivering under inflytande av någon känslostämning.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets förslag
oförändrat.

Herr Pehr sson i Göteborg: Herr talman! Det har redan här
av den förste ärade talaren framhållits, att synpunkterna från för -

Onsdagen den 20 april, f. m. 29

äldrahåll nog åtskilligt divergera från dem, som framhållas från speciellt
pedagogiskt eller t. o. m. läkarpedagogiskt håll.

Det kan dock icke förnekas, att tusende föräldrar stå där med ett
ganska stort bekymmer vid tanken på, hur deras barn skola kunna
gå igenom skolan utan att fysiskt brytas ned. Jag tror, att man
icke skall lättvindigt skjuta bort den klagan, som i det fallet från
många håll gör sig gällande, och från de håll, där man känner saken
bäst, nämligen från föräldrahåll. Jag vill peka på, att det vore nog
lyckligt om en genomgående grundlig undersökning i detta stycke toges
före, och jag vill särskilt därvid peka på våra flickskolor, ty på
flickorna i övergångsåldern märker man rätt ofta, att de krav, som
skolan ställer, äro alltför stora. Vidare ha vi våra samskolor, där
tävlan mellan gossar och flickor just under dessa åldrar medför fara
för att de ungas krafter skola tagas för mycket i anspråk, i synnerhet
med den ambition, som flickorna alltid visa.

Jag vill peka på ännu ett par områden, där man, såvitt jag vet,
inte alls företagit några undersökningar i detta avseende, nämligen
våra tekniska läroverk och tekniska skolor, där arbetet skötes på samma
sätt som vid de vanliga skolorna, och även de allmänna läroverkens
högre klasser. I folkskolan åter tror jag faran är mindre, och orsaken
därtill är, mina herrar, att man där inte lider under den nervösa spänning,
som en examen rigorosum, vilken har avgörande för hela framtiden,
alltid måste medföra på andra skolområden. Jag skulle redan
från denna synpunkt vilja yrka bifall till första kammarens hemställan.

Men, mina herrar, jag tror, att frågan ligger djupare än vad som
här kommit till synes. Den ärade utskottsordföranden sade nyss, att
man beskyllt utskottet för att ha tagit en smula för lättvindigt på
frågan. Ja, jag vill inte framställa någon anklagelse, men jag skulle
vilja säga, att både första och andra kammarens utskott trots deras
olika slutsatser tagit något lättvindigt på frågan, om man jämför deras
hemställanden med den motivering, som motionären i första kammaren,
herr Lindhagen, själv givit. Jag kommer nämligen till den
slutsatsen, att det viktigaste i hela denna motion inte är, att man vill
få förbättringar i vad man nu har, utan det viktigaste är, vad motionären
fruktar för framtiden. Motionären har betonat — och jag ber
att alldeles få ställa mig på hans sida — farhågorna för att dessa frågor,
som dock avgöra nationens intimaste och viktigaste förhållande,
nämligen barnens fostran, ofta avgöras efter ensidigt pedagogiska synpunkter,
och han har betonat, att man inte låtit föräldraintresset eller,
som han säger, vanligt sunt förnuft alltid få det ord med i laget,
som det verkligen hör ha. Om vi, mina herrar, här i riksdagen ha
uppe en fråga om ett tillägg till en pension av 50 kronor om året eller
en fråga om en tullsats av några öre, tager det kammarens stora intresse
i anspråk, men när det gäller detta, som är det för nationen viktigaste
av allt, nämligen våra barns fostran, med andra ord nationens
Hela framtid, är det hela lagt enbart i Kungl. Maj:ts hand och handhaves
på administrativ väg. Vad som närmast ligger i denna motion
är fruktan för att vi en vacker dag stå inför ett fait accompli. Man

>r Bl,

Om införande
av en normal -arbetsdag för
skolarbetet
m. ?n.

(F om.

Nr 31. 30

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.
(Forts.)

säger kanske helt enkelt, att så och så måste det vara, den saken är
avgjord, under det riksdagen inte får någonting att säga till om i det
fallet. Det är verkligen en pedagogernas kärlek till »den hemliga
diplomatien», som tagit sig ganska starka uttryck beträffande dessa
frågors behandling här i landet.

Om skolkommissionen har det i dag talats många goda och vackra
ord, och man har vädjat till vördnaden och respekten för denna
kommission. Jag vill gärna medge, att det i kommissionen sitta sakkunniga
och erfarna män, som jag visst inte i detta hänseende vill underkänna,
men jag är inte alldeles övertygad om, att inte denna skolkommission
i alla fall har en skäligen ensidig sammansättning. Det
vore synnerligen önskvärt att den bleve kompletterad med personer,
som inte på förhand klart uttalat sig för åtgärder just i den riktning,
i vilken skolkommissionens arbete skall bedrivas i enlighet med det uttalande
till statsrådsprotokollet, som ligger till grund för skolkommissionens
arbete. Det är nämligen vår erfarenhet emellanåt på dessa områden,
att, när en kommission — och detta är mina herrar den viktigaste
av våra kommissioner; den viktigaste är inte försvarskommissionen,
ty här gäller det landets innersta försvarskraft, här gäller det
våra barn och vår framtid — kommer fram med ett fullt genomarbetat
förslag, detta lägges fram, inte för riksdagen, ty den får ingenting
med saken att göra, utan lägges fram för myndigheterna, för att
dessa skola yttra sig. Vad dessa myndigheter föreslå kan också godtagas,
men det kan också lämnas åt sitt öde. Sedan heter det till oss
alla: »Därefter rätter och packer eder!» Och så veta herrarna, att
vi i detta land, när något sådant föreligger, ha en obeskrivlig vördnad
för ett fattat beslut. Det säges då, att »vi måste först se hur detsamma
verkar», även om det reses en aldrig så stark opinion däremot.
— Jag tycker också om vördnaden för gjord gärning. — Men det
är under sådana förhållanden inte underligt, om man står med farhågor
inför vad skolkommissionen en gång kan framlägga för oss.

Uti det statsrådsuttalande, som jag nämnde, finns det nämligen
åtskilliga punkter, som kunna för oss medföra skäligen oanade konsekvenser,
och det är särskilt en av dessa konsekvenser, jag vill peka
på -— jag vill inte säga, att denna konsekvens nödvändigt kommer att
dragas, men jag vill säga, att det råder oro i landet på många håll
över möjligheten, att den kommer att dragas. Det gäller detta sorterande
av begåvade och obegåvade elever. Nu känner jag mycket väl
det syfte, som ligger bakom denna tanke, och jag kan på det allra
varmaste instämma i detsamma: man vill, att var man skall få sin
rätta plats här i livet. Det är visst inte fråga om, att jag skulle vilja,
att man skall släpa med dem, som äro alldeles odugliga för skolarbetet.
Jag vill, att man skall stödja och hjälpa alla dessa, som på grund av
ekonomiska svårigheter ha svårt att komma fram men som visat god
begåvning. Men jag är ytterligt rädd för en sådan sortering, som
här blivit ifrågasatt. Här, mina herrar, ligger, såvitt jag förstår,
kärnpunkten i denna sak. Det gäller inte här så mycket den överansträngning,
som nu råder, utan mera den överansträngning, som man
måste befara, ifall det skall ordnas så i framtiden, att hela vårt un -

Onsdagen den 20 april, f. m.

31 Nr 31.

dervisningsväsende skall bli en examensfabrik från de första klasser- Om införande
na och sedan hela vägen npp, från folkskolan till mellanskolan, från av
mellanskolan till gymnasiets ringar o. s. v. Vart skall detta taga va- skolarbetet
gen? Skola dessa barn inte i ro och stillhet få göra till sin person- m. m.
liga egendom så långt som möjligt den undervisning som lämnas, utan (Forte.)
skola de, i likhet med våra studentkandidater och i likhet med dessa,
vilka gå ut ur de tekniska läroverken, ständigt stå under pressning under
den känslan, att de måste få sådana eller sådana betyg för att de
skola få fortsätta? Jag vill fråga er, mina herrar, hur ni tro det
skulle komma att kännas för dessa barn, hur den generation skulle se
ut fysiskt och psykiskt, som skulle undergå en sådan pressning under
hela sin uppväxttid. Det är denna fara, inför vilken föräldrarna i
vårt land hysa starka farhågor, och det är emot denna sortering jag
på det bestämdaste vill protestera. Låt livet reglera sig självt utan
brutalt ingripande.

Det har talats starka ord av herr Lindhagen i denna sak, och jag
skulle vilja hänvisa herrarna till herr Lindhagens ord. Jag hade inte
trott det vara möjligt, att man skulle kunna komma med en, som han
uttrycker det, så herostratisk tanke som denna, men jag har talat med
skolman av olika slag, och det har ingivit mig både häpnad och förskräckelse
att finna, hur det så att säga gått dem i blodet detta, att
det är självklart, att det inte kan bli fråga om annat än att skollärarna
skola avgöra, vilka barn som böra fortsätta i skolan eller inte. Ja,
detta är populärt och förenklat uttryckt, men en sådan uppfattning
träder oss till mötes på många håll. Inför en sådan opinion hos pedagogerna
må ingen undra på, att vi protestera och t. o. m. måste säga
oss, att skolkommissionen, som vi annars ha all aktning för, torde behöva
ett besked ifrån kammaren, att sådant vilja vi inte vara med om,
sådant vilja vi inte ha över oss som ett åskslag, utan vi önska åtminstone
först få pröva vad det hela innebär. Sådant läget nu är, hava
vi emellertid, mina herrar, ingen som helst garanti för att så icke
sker.

Herr lindhagen har ganska ingående tagit upp denna sak, och
han har angivit åtskilliga förträffliga riktlinjer, vilkas riktighet jag
tror erfarenheten skall bekräfta. Han talar om, att barnen kunna
indelas^i sådana som ha receptiv begåvning och sådana som ha produktiv
begåvning — och så finns det ju alltid ett antal, som man kan kalla
obegåvade barn. Vilka äro nu skolans skötebarn? Jag är själv en
gammal lärare, jag har också suttit på skolbänken åtskilliga år, och
jag har deltagit i lärarkollegier o. s. v., och jag kan försäkra, att skolans
ideal är de snälla pojkarna, som ha en duktig förmåga att läsa
i ^sig allt möjligt, det vill säga plugghästarna. Men ser jag sedan
på hur det går i livet, skall jag finna att det inte alls är sagt, att det
var dessa samma, som gjorde de stora insatserna vare sig för egen
räkning eller för folkets, utan det kunde väl hända att de, som gjorde
detta, voro sådana, som hörde till de tillbakasätta i läroverken. Begåvningen
var kanske inriktad på ett alldeles särskilt område, blev
först under senare år vaken men började då med kraft göra sig gällande.
Detta är en så pass genomgående erfarenhet, att man inför

Nr 81. 32

Onsdagen den 20 april, f. m.

åven^^a. densamma måste0 saga sig: vilken nationell olycka skulle det inte
arbetsdag för yara'' om Man på detta sätt sökte sortera barnen redan vid tolvårsskolarbetet
åldern? Jag vill också säga herrarna, att både vår historia och världsm.
m. historien skulle ha sett åtskilligt annorlunda ut, om denna synpunkt
(Forte.) hade, fått göra sig gällande i det föregående. Det var en prästpojke i
Växjö läroverk, som lärarna en gång ville skicka hem för att han
skulle bli skräddare eller snickare i Stenbrohult. Mina herrar! Hade
de fått råda den gången, hade vi inte haft någon Carl von Linné. Och
detta gäller icke bara honom utan åtskilliga andra. Walter Scott var
en av dessa, som aldrig kom någon väg i skolan, likaså Charles Darwin
och Alexander von Humboldt. Och varför? Jo helt naturligt av
den orsak, att hela deras själ var så starkt inriktad på ett specialområde,
på vilket de en gång skulle bliva världsberömda, att de icke
kunde följa med detta mångläseri. Jag tror det är en fara för vår kultur,
om dessa synpunkter för framtiden skulle få göra sig gällande
i våra skolor.

Men jag skulle kunna tillägga en del andra synpunkter. Jag
skulle kunna peka på huru alla lärares erfarenhet går i den riktningen,
att judebarnen ofta äro de bästa i början. Och varpå feeror nu
detta? Jo därpå att dessa barn äro tidigare utvecklade än vi nordgermaner.
Vi ha fått ett ganska starkt inslag av mer eller mindre
exotiskt folk, om jag så får säga, de sista åren, vilka på det sättet
skulle kunna bereda sig en ställning på bekostnad av landets barn
endast därför att de äro tidigare utvecklade.

Jag ber att få peka på de beslut, som riksdagen förut fattat här
om mannens och kvinnans likställighet inom hela statslivet, och jag
vill i anslutning härtill erinra om att flickorna alltid äro de bästa
i de lägre klasserna; de ha starkare ambition, möjligen beror det också
på att de, äro tidigare utvecklade. Men då skulle ju följden bli, att
flickorna på bekostnad av gossarna finge den högre bildningens förmåner,
ifall denna princip skulle göra sig gällande.

Jag har så ingående uppehållit mig vid detta, därför att det
uppstått en skrämsel ute i landet inför vad vi bort från pedagogiskt
hall om dessa^avsikter. Jag vill nu icke säga, att skolkommissionen
kommer att gå den vägen, ty jag har icke såsom utskottets förre ärade
ordförande förmånen att kunna rannsaka skolkommissionens hjärtan
och njurar, då ju som bekant dess arbete sker i all hemlighet, tills
det förelägges för oss andra, vad kommissionen beslutat.

Jag har även ett annat skäl för denna fruktan, och det är den
rörelse inom pedagogiska kretsar ute i världen, där man just vill gå
denna vägen till mekanisering av skolan. I Tyskland finnes det rent
av tre olika pedagogiska skolor, Berliner-, Hamburger- och Mannheimer-skolorna,
vilka på olika linjer vilja gå fram den vägen. Jag
vill också erinra om huru man i Amerika efter erfarenheterna vid
uttagande av manskap för krigsberedskapen har velat införa också
i skolorna en psykometrisk undersökning efter professor Thornclife’s
metod för en sådan mekanisk gallring av barnen. För arbetare i en
fabrik kan en dylik undersökning ha sitt värde, men att söka lämpa

Onsdagen den 20 april, f. m.

33 Nr 31.

■den för skolbarn ända ned i folkskolan och för övrigt inom hela skol- Om införande
väsendet, kan icke vara tillrådligt. av en normal Inför

känslan av dessa pedagogiska rörelser i samtiden, och då arsldarbJet
vi veta, att när vågorna gå därute, så kommer det alltid förr eller m. m.

senare ett stänk över till oss, har man skäl att frukta, att även vi (Forts.)

skola böja oss inför detta nya. — Jag har ingående talat om detta,
ty jag delar i detta fall motionärens rädsla, och jag förskräckes inför
vad som eventuellt kan ske. Jag skall nu icke längre uppehålla mig
vid detta.

Motionären uttalar en del mycket starka ord — jag hänvisar till
hans uttalanden — om de sidoinflytelser, som kunna göra sig gällande.

Jag behöver icke därutöver gå in på den helt naturliga saken, att lärarpersonalen
liksom alla människor naturligtvis icke äro utan mottaglighet
för allehanda icke vidkommande synpunkter. Skulle jag
stå kvar som lärare, så vet jag icke, hur jag skulle kunna taga över
mig en sådan fruktansvärd börda som denna att sitta som domare
över människosjälar och människoöden, över hemmens lycka och framtidsplaner.
Jag skulle icke våga detta. Herr Lindhagen säger dock
ungefär så här: Käck människorna en maktbefogenhet, så taga de
gärna emot den, och de tro också att de ha kompetens att sköta den!

Orden må stå för hans räkning men en icke ringa grad av sanning
ligger det dock däri.

Vi vilja sålunda icke ha detta system, som jag nu riktat mig
mot. Vi tro att i sådant fall först skall överansträngningen på allvar
komma! Där ligger, som jag säde, när jag började mitt anförande,
kärnpunkten i frågan. Jag har icke den respekten för skolkommissionen
och dess arbete, att jag tycker, att vi icke kunde våga säga
ett ord i denna sak, ett ord, som första kammaren i all försiktighet
vågat säga i sin motivering i denna fråga. Jag hade önskat, att det
ordet kommit fram litet bättre i klämmen till utskottets betänkande,
men om kammaren anslutit sig till motiveringen, så bär dock denna
sak blivit betonad i kammarens beslut.

Till sist vill jag yttra ännu några ord med avseende på denna
skolundervisning, då vi nu tala om direktiven för densamma. Det
måste dock stå klart för oss, att det är icke det intellektuella, som ensamt
är det avgörande på undervisningens område, ja, jag vill såga,
att det kommer icke ens i första hand. Ty, mina herrar, det finnes
något annat, som väger mera i livets verklighet, och det är arbetsamhet
och plikttrohet, det är karaktären, och det händer bra ofta, att de,
som i arbetsamhet och plikttrohet sträva framåt utan att, som det syntes,
vara särskilt studiebegavade, ofta bil de, som göra den största insatsen
i livet. Jag undrar, huru många av oss riksdagsmän, som skulle
varit borta från denna kammare, om vi varit utsatta för den ransonering
av bildning och den sållning av lärjungarna, som nu ifrågasättes! Undervisningen

bör läggas så, att ungdomen göres skickad för
livsuppgifterna. Därför skall undervisningen avse att slå bryggor
till livet och bryggor, som bära. Därför bör skolan i första hand avse

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 31. 3

Nr 81. 34

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.
(Forts.)

karaktärens fostran och icke bottna i den intellektualism, som vi misstänka
och vädra i de dunkla rykten, som nått oss och som talar om
denna lärarnas förhandssortering av barnen i begåvade och icke begåvade.
Med den motiveringen, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till första kammarens beslut i denna fråga.

I detta anförande instämde herrar Jonsson i Hökhult, Persson i
Fritorp, Hermelin, Larsson i Kroken, Johanson i Huskvarna, Sommelius,
Falk, Leander, Stjernstedt, Johanson i Hörninge, Magnusson
i Tumhult, Jönsson i Boa, Holmgren, Clemedtson, Svensson i
Betingetorp, Gustafsson i Örebro, Magnusson i Skövde, Svensson i
Långelanda-, Johanson i Hallagården och Johansson i Bro.

Herr E n g b e r g: Herr talman, mina herrar! Den föregående
ärade talaren gav åt sitt anförande en läggning, som gjorde, att man
kanske från första stund bör varna för att debatten föres ut på det
området. Han ville nämligen långt innan skolkommissionen ännu
har framlagt några som helst resultat av sitt arbete, och innan vi
ännu ha sett någonting av den syftning, som ligger bakom desa
arbete, fälla en förhandsdom över detsamma. Han gjorde det till
och med i den formen att han påstod, att vi här i riksdagen icke skulle
få tillfälle att granska resultatet av skolkommissionens åtgöranden.
Såvitt jag kan se, måste det väl ändå bero på någon felsägning,,
nära nog, av den föregående ärade talaren. Ty icke kan han väl
ändå inbilla sig, att detta omfattande organisationsarbete, som förvisso
också kommer att bli förbundet med utgifter och ändrade utgifter
för statsverkets vidkommande, icke skulle läggas under riksdagens
granskning, och att vi icke skulle få tillfälle att här taga
ställning till de riktlinjer, som kommissionen framlägger.

Jag har i alla händelser, herr talman, begärt ordet för att uttala
mitt missnöje med den motivering, som utskottet har avgivit.
Jag är i det stycket helt och hållet överens med herr Block i den
mening som uttalats av honom. Jag anser, att utskottet i detta
stycke givit sig in på uttalanden, som kammaren icke gärna hör
stå för. Jag vill därvid fästa mig vid den punkt, som även den
föregående ärade talaren var inne på, nämligen frågan om praktiskt
och teoretiskt anlagda elever.

Jag ber i det stycket att helt och hållet få instämma med herr
Pehrsson i Göteborg, att det vore en orimlighet att gå don vägen,
att det skulle få bero på lärarens avgörande, huruvida en yngling
skulle förvisas till det praktiska livet eller till teoretisk verksamhet.
I det fallet delar jag hans kätterska åskådning, och även jag vill
för min del understryka, att detta myckna examensläsande och examinerande,
som smugit sig in i det svenska skolväsendet liksom i det
tyska, är en utveckling, för vilken det kan vara skäl att varna. Men
det blir ju dags att tala om den saken, då vi komma längre fram.

I herr Lindhagens motion finnes det liksom alltid i hans motioner
en blandning av sunt förnuft och oförnuft, det finnes en blandning
av riktiga, jag vore frestad säga, genialiska synpunkter, sida

Onsdagen den 20 april, f. in.

35 Sr 31.

vid sida med rent naiva och barocka uppfattningar. Det är klart, Om införande
att det finnes en kärna av sanning även i denna Lindhagenskaa"
motion. Men, mina herrar, man får väl också tänka efter, varpå det
kan bero, att det är som det är i våra skolor för närvarande. m. m.

I städerna är det ju så, att där skall man ha in sina barn i (Torts.)
läroverken, om det är någon möjlighet. Det sker en summarisk inträdesprövning,
där läraren icke alls är i tillfälle att djupare bedöma,
om de inträdessökande böra komma in i läroverken eller ej,
och då går det oftast så, att de, som äro bäst drillade och som kanske
haft en liten guvernant eller hemlärare, de bli godkända, fast de i
fortsättningen avslöja sig som ganska undermåliga begåvningar.

Detta gör, att vi i läroverken fått in uppsättningar, som i
många avseenden kunna vara ganska tvivelaktiga, beroende just
på detta rekryteringssätt. Allt detta kommer givetvis att vika i
den stund vi få grundtanken om folkskolan som bottenskola genomförd.
Då skall det utan tvivel bli möjligt att få en friare prövning,
ett mera naturligt urval av elever, så att de bäst anpassade gå till
fortsatta studier.

Jag måste säga, att jag tror det i allmänhet är en förfärlig
överdrift, när man klagar över överansträngning vid de nuvarande
läroverken. Man har ju infört bortvalssystemet, som ju för ö-vrigt
åstadkommit mycket ohägn i den svenska bildningen. Man får
välja bort ämnen, men man väljer i själva verket bort lärare. En
pojke, som tycker, att en lärare är obehaglig, väljer bort hans ämne,
för att i stället taga ett ämne, som skötes av någon, som han uppfattar
som synnerligen mänsklig och välvillig. Detta är en olycka
i vår skolbildning. Jag är övertygad om att det steg man tog. då
man införde bortvalssystemet, det var ett fördärvligt system. Jag
får för min del saga, att skola vi bevara studentexamen, så få vi
icke bevara den tillsammans med bortvalssystemet. Ty vad är det
för rim och reson i en tingens ordning, där det kan gå för sig, att
pojkar från läroverk kunna få bedriva studier vid universiteten i ämnen,
som de bortvalt, medan personer som icke råkat taga den vita
mössan, ^ utan bedrivit självstudier inom vissa ämnesgrupper och i
dessa nått mycket längre än man gör inom läroverken, äro förhindrade
att komma till universiteten.

Herrarna tycka kanske, att detta är en fråga på sidan om ämnet,
men jag har berört även denna, eftersom jag berörde bortvalssystemet.

Det är en stor överdrift, når man klagar över den svåra överansträngningen
i skolorna, men jag skall gärna giva herr Block
rätt i, att man kanske på latinlinjen driver matematik och fjTsik väl
långt i förhållande till livets krav; det är ju också en fråga, som
kommer upp senare. Jag vill emellertid redan nu för mitt vidkomvu
j ^-e ^klarera, att jag anser det var en olycklig och för den svenska
bildningen ödesdiger väg, när man gick den s. k. nyttans väg med
bortopererande av de klassiska språken, som måste vara grundvalen
för svensk humanistisk bildning.

Kr 31. 38

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande Med avseende på den motivering, som utskottet förebragt, bar
^rbetsdag^för JaS icke kunnat finna annat än att de anmärkningar, som framförts
skolarbetet av herr Block, äro fullständigt berättigade, och jag ber därför, borr
m. m. talman, att få ansluta mig till hans yrkande och får således hem(Forts.
) ställa om bifall till utskottets utlåtande med den ändring han föreslagit.

Herr Dalgren: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att
få börja med några allmänna anmärkningar. Vid diskussionen om
detta ämne och vid genomläsande av det, som skrivits i pressen, får
man gärna den uppfattningen, att våra svenska skolpojkar, framförallt
vid de högre allmänna läroverken, äro en fysiskt synnerligen
undermålig kategori, förlasta plugghästar, odugliga till praktiskt arbete.
Jag tror icke, att det är så. Om man ser på våra pojkar, då
de gå ut ur skolorna, äro de dock i allmänhet hurtigt och friskt folk,
och det tyder ju på att påfrestningen icke varit alltför stor. Undantag
finnas naturligtvis, men de torde vara få.

Även en annan anmärkning kan jag icke underlåta att göra.
Det återklingar i motionen en viss antagonism emot lärarne, och detta
gick igen i debatten i första kammaren. Jag tror till och med
att herr Lindhagen talade om, att det rådde strid mellan föräldraintresset
och lärarintresset, en strid om barnen, och jag tyckte mig
förnimma ett återljud av något dylikt även i herr Pelirssons i Göteborg
anförande. Nu är det väl ändå så, att lärarkåren icke är någon
från det praktiska livet avsöndrad, celibatär kategori. Yi äro
ju samtidigt med att vi äro lärare även föräldrar och målsmän. Det
är våra egna pojkar och flickor, det gäller; vi ha samma intressen
därvidlag som alla andra. Men dessutom ha vi haft praktisk erfarenhet
av skolarbetet, sett förhållandena vid åtskilliga läroverk, och
det är därför kanske icke så obefogat att tro, att vi ha en mindre
snäv synpunkt än de, som endast sett, hur illa deras egna kära små
bli hanterade.

I samband härmed skulle jag också vilja påpeka, att det nästan
föreföll, som om herr Pehrsson i Göteborg skulle velat underkänna
skolläkarnas kompetens. Herr Pehrsson yttrade sig över detta ämne,
som om han velat säga: Herre Gud! de äro ju skolläkare och tillhöra
sålunda skrået, och man kan därför icke ta någon hänsyn till Jern.
Men jag vill säga, att min uppfattning är den, att i denna fråga i
motsats mot vissa andra, sakkunskapen framförallt är att finna i
periferien, icke i centrum. Skolläkarnas sakkunskap är kanske större
än t. ex. medicinalrådens.

Som en tredje allmän anmärkning vill jag tillfoga, att jag vid
de läroverk, där jag tjänstgjort, det är visserligen icke så värst många,
men dock åtskilliga, bl. a. ett av de största i landet har jag.icke funnit,
att skolläkarna äro så bekymrade över överansträngningen vid
läroverken.

Så vill jag säga herr Pehrsson ännu en sak. Hans vältaliga anförande
vilade ju så vitt jag kan förstå, fullkomligt på lösan sand,
så till vida som det rörde sig om herr Lindhagens motion och alla

Onsdagen den 20 april, f. m.

37 >r 31.

dess brokiga yrkanden. Men vad vi bär ha att behandla, är enligt Om. införande
min uppfattning endast första kammarens beslut, vilket gäller eu ^rbetsdagTör
enda detalj, nämligen frågan om överansträngningen i skolorna, i sholarbeiet
herr Lindhagens motion. Det är detta beslut, som remitterats till ut- m. m.
skottet, det är detta beslut, som utskottet behandlat och som kam- (Forts.)
maren har att taga ställning till. Mycket av det så utomordentligt
vackert sagda faller därför till marken såsom liggande vid sidan av
saken.

Om jag sedan skulle gå över till själva sakfrågan, nämligen
överansträngningen i skolorna, kan jag ju medgiva, att utskottets
motivering tyckes vara olycklig så till vida, som den tydligen är så
ytterligt försiktigt skriven, att en hel del rena missförstånd gjort
sig gällande. När utskottet behandlat frågan om överansträngningen
och velat fastställa de olika former därav, som förekomma vid läroverken,
har man icke kunnat vara blind för att vid dessa notoriskt
förekommer en hel del element, som äro i hög grad till studier obekväma
och som gå där endast för att deras föräldrar kanske ha råd
att hålla dem i skolan. De gå kanske två år i varje klass, och om
det ändå icke går, skickas de till ett annat läroverk. Det är detta,
utskottet påpekat, då det sagt, att det finnes element, som hellre borde
ägna sig åt praktisk verksamhet. Däri ligger dock intet erkännande
åt tendensen att uppdela eleverna i detalj, sortera dem och stoppa
in dem i olika fack. Jag instämmer verkligen i både vad herr
Pehrsson i Göteborg och herr Engberg yttrade i denna punkt, men
jag anser, att de i utskottets yttrande inlägga mer än det varit utskottets
mening att däri inlägga.

Det kan naturligvis icke bestridas, att det vid läroverken förekommer
överansträngning. Det har dock förvånat mig, att det från
läkarehåll gjorts gällande, att det skulle förekomma överansträngning
redan i första klassen. Jag har svårt att fatta detta. Det skulle
väl då vara i samband med inträdesprövningarna, men det är väl
nästan omöjligt att uppställa några inträdesfordringar ens till första
klassen, som icke tvinga till ett visst forcerat studium under tiden
närmast före prövningen. Den överansträngning, som följer med inträdesprövningarna
till första klassen, torde val ändå vara så lindrig,
att den icke behöver komma i betraktande. Det är ju för övrigt
ordnat så, att inträdesprövningarna äro fördelade på vår- och höstterminen,
så att de, som icke klara sig på våren, få tentera om i de
ämnen, där de misslyckades på hösten.

I de fem följande klasserna tror jag icke, att man kan tala om
överansträngning, och något sådant har icke heller påståtts.

Så kommer sjätte klassen, som slutar med examen, där man alltså
kan tala om överansträngning. Men därvid är att märka, att realskolexamen
icke är någon examen rigorosum, utan har man »klarat»
de skriftliga proven, reder man sig nog även med de muntliga. _

Däremot blir risken för överansträngning större i tredje och
fjärde ringen, då studentexamen kastar sin skugga bakåt. Då gäller
frågan: vad kan man göra åt detta? Första kammaren har nu föreslagit
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om — det står

Nr 31. 38

Onsdagen den 20 april, f. m.

a^eTnormal lc^6 * klämmen men det står i motiveringen — att ett par personer
“arbetsAfl™fri- ytterligare insättas i skolkommissionen för att betona vikten av fyakolarbetet
sisk fostran. Utskottet liar endast ställt sig på den ståndpunkten,
m. m. att det är meningslöst att förorda denna utväg för bekämpande av

(Forte.) den överansträngning, som kan vara till finnandes. Det bär upp lysts

i debatten i första kammaren om denna sak, att fyra läkare
följt skolkommissionens arbete och naturligtvis framförallt käft sin
uppmärksamhet fäst vid överansträngningsmomentet. Vidare är ju
kommissionens betänkande snart färdigt. Är det då någon rim och
reson att begära ytterligare medlemmar i densamma. Jag anser, att
man får komma till rätta med den överansträngning, som finnes vid
läroverken, på annat sätt. Man har enligt mitt sätt att se icke något
annat att göra än att avvakta skolkommissionens betänkande och
se, vad det innehåller. Jag förutsätter, att den kommer att taga i
tu t. ex. med mångläseriet. Jag har hört talas om ett förslag till
uppdelning på fyra linjer eller dylikt i stället för nuvarande två.
Jag har också hört talas om att man skulle kunna falla tillbaka på
att släppa vissa ämnen på ett tidigare stadium, så att icke alla skulle
föras fram till studentexamen utan att denna skulle avläggas successivt.
Allt detta hänger samman med studentexamens reformering,
och därvid har man intet annat att göra än att avvakta och se, vad
kommissionen kommer med. Sedan får man tillfälle till kritik av
förslaget.

Jag kan sålunda icke gå in på att den utväg, som är föreslagen
i första kammarens beslut, är resonlig, utan man måste komma till
rätta med ifrågavarande missförhållanden på annat sätt. Det är
därför, jag varit med om att inom utskottet yrka avslag på motionen,
och jag anhåller att här få yrka bifall till utskottets hemställan oförändrad.

Herr Ry dén: Herr talman! Jag begärde ordet på ett skede
i debatten, då jag trodde, att den skulle komma att beröra allenast
föreliggande betänkande, och jag begärde då ordet i avsikt att
lämna några meddelanden om hur skolkommissionen under den
tid, jag deltog i dess arbete, handlagt frågan om överansträngningen
i skolorna. Var och en förstår ju, att med den sammansättning,
kommissionen hade, där på den tiden icke mindre än tio av medlemmarna
voro familjefäder och flera hade barn i skolåldern, ett sådant
problem som frågan om överansträngningen i skolorna icke ett
ögonblick kunde lämnas å sido.

.Kommissionen ägnade i själva verket på ett mycket tidigt stadium
av sitt arbete en noggrann undersökning åt hur det faktiskt
förhöll sig med överansträngningen inom skolorna. Undersökningen
omfattade framför allt skolorna på det stadium, som innefattar
övergångsåldern: samskolorna och de kommunala mellanskolorna, och
vi ansågo särskilt viktigt att undersöka, hur det ställde sig i skolor,
där det fanns både manlig och kvinnlig ungdom och där följaktligen
tävlan emellan dessa måhända kunde åstadkomma en skärpning
av arbetsbördan inom skolorna.

Onsdagen den 20 april, f. m.

39 >r 31.

Dessa jdtranden, som tillkommo efter samråd med skolla-0m
kärna för de olika skolorna på detta stadium, blevo i viss män över- “arbetsdag för
raskande för skolkommissionens ledamöter. Det vitsordades näm- skolarbetet
ligen i allmänhet, att på detta stadium överansträngning icke före- »i. m.
kom annat än mera undantagsvis och då merendels berörde sjuka (Forts.)
eller mycket obegåvade barn. Beträffande friska och normala barn
kunde icke någon egentlig överansträngning anses föreligga. Emellertid
nöjde sig kommissionen icke med detta utan tillkallade med
stöd av erhållet bemyndigande 4 läkare, såsom här nämnts, två
manliga och två kvinnliga. Jag skulle ju kunna säga vilka de
voro. Yi sökte få de mest erfarna läkare till vårt förfogande, praktiska
läkare och skolläkare med erfarenheter från olika områden.

De kvinnliga läkarna voro d:r ikda Nilsson här ifrån staden, som
har en mycket lång erfarenhet såsom läkare både vid flickläroverk
här i Stockholm och vid folkskolor, samt doktorinnan Kaijser från
Härnösand, vilken själv är läkare och mor samt har erfarenhet från
flickskolor i landsorten. De manliga läkarna voro d:r Sundell här
i Stockholm — om vilken jag tror man har rätt att säga, att han
av alla Stockholmsläkarna, såsom varande läkare vid en mängd folkskolor
och åtminstone vid en realskola för manlig ungdom här i
Stockholm, kanske är den, som har den allra mångsidigaste erfarenhet
just beträffande ungdomsstadiet — samt dessutom en. annan
läkare med mycket stor erfarenhet, provinsialläkaren Törnell i Norrtälje,
vilken tjänstgjort såsom läkare på landsb57gden och därvid
förvärvat mycket stor erfarenhet samt under några år varit läkare
vid samskolan i nämnda stad.

Man hade från kommissionens sida gjort mycket omsorgsfulla
■överväganden för att få läkare, som representerade både stor och
mångsidig erfarenhet på skolans område. Vi voro särskilt glada
över att få anlita eu läkare, som själv var mor och som följaktligen
kunde se på denna sak även med en mors ögon. Med dessa läkare
hade skolkommissionen mycket ingående överläggningar. Dessa,
överläggningar rörde icke bara ungdomens fysiska fostran i allmänhet,
utan därunder fingo läkarna också yttra sig om förslag till
kursplaner, som voro uppgjorda. Man begärde läkarnas omdöme om
hur dessa kursplaner skulle ur hygieniska och arbetsbördans synpunkter
verka. Under detta samarbete hade läkarna att skriftligen
avgiva sina uttalanden att biläggas kommissionens yttrande, på
det att de måtte bli kända, när principbetänkandet kommer fram.
Samarbetet var för kommissionen mycket givande, i synnerhet med
hänsyn till vissa frågor rörande ungdomens överansträngning, särskilt
flickornas på övergångsstadiet. Då jag ju icke deltagit i kommissionens
definitiva beslut, kan jag icke redogöra för detsamma,
men jag tror, att man i de överväganden, som där gjordes, kommit
beträffande överansträngningsproblemet till det resultat, att mångläseriet
skall i möjligaste man begränsas. Man kom, med hänsyn
till det förhållandet, att på gymnasialstadiet på grund av studentexamenspressen,
överansträngning i viss mån förekommer, till förslag
om en rikare linjeuppdelning än den nuvarande uppdelningen

Nr 31. 40

Onsdagen den 20 april, f. m.

a™e™wrma£ *rc linjer- Denna^uppdelning skulle möjliggöra för barn eller
arbetsdag för ungdom med svag begåvning i matematik och fysik att delvis undskolarbetet
komma de svårigheter dessa ämnen reste. Denna synpunkt gjorde
m. m. också, att man fäste sig vid själva studentexamen. Helt naturligt
(Forts.) måste det vara mycket tyngande för många ynglingar och flickor,
som skola avlägga denna examen, att behöva vid examenstillfället
på eu gång dragas med och behärska elva ämnen. Jag tror, att
studentexamen i någon mån har medverkat till överansträngning
just på grund därav,_ att vid ett särskilt tillfälle på en gång så
mycket skall hållas i minnet. Utan att studentexamens verkliga
valör därigenom nedsättes eller att någon sänkning med avseende
å bildningsgraden får förekomma, kommer förslaget från kommissionen
att föranleda en högst väsentlig reduktion av vad som på
en gång skall hållas i minnet vid denna examen. Såsom man tänkt
sig saken kommer, utan att man skall behöva riskera sämre resultat
av examen än vad som nu erhålles, själva bördan av vad som skall
kunnas vid examenstillfället att högst väsentligt lättas och i mycket
större utsträckning, än vad någon av dem torde ha föreställt sig,
som hittills yttrat sig vare sig i denna debatt som förts här eller
i första kammaren.

Jag skall också be att få säga, att dessa överväganden även
ledde till att man tog upp själva det dagliga arbetet i skolorna. Man
var inom kommissionen betänkt på — och jag tror att så fortfarande
är förhållandet — att framlägga förslag avseende beredande
av lättnad i fråga om själva läxbördan samt större möjlighet för
barnen till friluftsliv vid sidan av och som avbrott i skolarbetet
än vad hittills förekommit. Hänsynstagande till de ungas fysiska
fostran ligger i själva tidsandan, och den uppfattning man har i
dessa stycken har icke av kommissionen på något sätt lämnats
åsido.

Jag anser därför, att, om man sammanfattar de olika synpunkterna
i fråga om överansträngningsproblemet, man bestämt kan
säga, att man i någon mån överdrivit talet om överansträngning.
Jag kan icke tänka mig annat än, att erfarenheten hos alla de Sveriges
skolläkare och lärare, som i saken blivit tillsporda, skulle
kunna uppväga exempelvis herr Pehrssons i Göteborg eller erfarenheten
hos någon annan, som här framfört sin föräldraauktoritet
gent emot dem. Det är klart, säger jag än en gång, att de sjuka
barnen, de obegåvade eller de svagt begåvade barnen icke kunna
få normera skolans arbetsplan, utan de få svårigheter att dragas
med, det ligger i sakens natur; men för friska, sunda barn eller
barn med medelmåttig begåvning och däröver tror jag icke att det
i förevarande avseende är stor fara. Av läkarna framhölls, vilken
ytterst väsentlig nytta i detta avseende det är för de svenska barnen
med de långa ferierna, och vilken förmån de åtnjuta i jämförelse
med utlandets barn. Man gör sig med all rätt den frågan, när
det talas om överansträngning i skolan: Om vi här i Sverige med
icke fullt 9 månaders undervisning vid läroverken dragas med överansträngning,
hur skall det då vara i de länder, där undervisnings -

Onsdagen den 20 april, f. m.

41 Nr 31.

tiden är 6 veckor längre och väsentligt utsträckt i förhållande till 0m införande
vår? Jag tror nog, att vi kunna säga, att det är en lycka, att vi "arbetsd^Tr''
e.i ha alltför lång undervisningstid, och att detta är den väsentliga skolarbete?
anledningen . till att vi ej behöva dragas med så mycken överan- m. m.

strandning i skolan. I den mån emellertid det är möjligt att un- (Forte.)

danröja det som dock finns av överansträngning, så bör ju detta
göras. Skolkommissionen har från början haft uppmärksamheten
riktad på detta och jag tror, att, när resultaten föreligga i det blivande
betänkandet, de farhågor, som här tagit sig uttryck, i väsentlig
mån skola avlägsnas.

Sedan försökte herr Pehrsson i Göteborg föra in frågan på en
allmän principdebatt om skolkommissionens arbete. Jag skulle vara
mycket intresserad, om det bjödes mig tillfälle, att få bryta eu lans
med vem det vara månde, men ej minst med den talaren, när skolkommissionens
betänkande föreligger och följaktligen herr Pehrsson
i Göteborg vet vad han talar om. Ty det vill jag säga, en så
fullständig rosenrasande karikatyr av ett arbete, som förehaves i
en kommission, som den han här lämnat, har jag aldrig mött i en
offentlig debatt. Icke kan väl någon människa, som känner de erfarna
^skolman, som sitta i denna kommission, tro, att den kommer
med sådana barockheter som dem herr Pehrsson framlagt. Och det
är min övertygelse att, när herr Pehrsson en gång får läsa skolkommissionens
betänkande, herr Pehrsson skall — i fall han bär
samvete, vilket jag är övertygad om han som präst har — beklaga,
att han lämnat en så osannfärdig och oriktig bild av allt vad i den
kommissionen förehaves, som den vilken i hans anförande framkommit.

Och hur är det med talet om att den störa skolreformen skulle
kunna genomföras utan riksdagens medgivande? Alla våra stora
organisationsfrågor beträffande läroverken hava varit före i riksdagen.
Det är nämligen alltid i dessa fall fråga om utgifter, och då
lägges hela planen fram. Vid den stora läroverksreformen år 1904
lades hela planen fram, och så har det gjorts vid alla tillfällen,
då det gällt en verklig omorganisation av skolväsendet. Ingen människa
har heller ifrågasatt annat än att även i det fall, som bär
är fråga om, så skall ske.

Hela detta tal om sortering av begåvade och obegåvade barn och
den karikatyrmässiga framställning, som därvidlag göres, bör naturligtvis
ses mot bakgrunden av vår nuvarande skolorganisation.

Herr Pehrsson yttrade patetiskt, att barnens framtid här skulle
komma att dömas av lärarna. Han tyckte, att det i dylika fall skulle
vara hemskt att sitta till doms över barnens framtid. Ja, om
herr Pehrsson varit läroverkslärare, så har han gjort det. Vid varenda
inträdesprövning, som sker vid våra läroanstalter, är det väl
ändå så, att läraren får efter bästa samvete och förstånd bedöma,
huruvida lärjungen har det kunskapsmått, som föreskrives. Det
sker vid alla skolor utom vid folkskola. Det sker redan vid inträdet
i läroverkens första klass, det sker med varje yngling, som
kommer från en skolart till en annan, det sker för dem, som skola

Nr 31. 42

Onsdagen den 20 april, f. in.

Om införande in { folkskoleseminarium, det sker för dem, som skola invid tek“arbeLsda^ör
nis^a högskolan, det sker för dem, som skola in vid skogshögskolarbeM
skolan och för dem som skola in vid någon av alla de andra högre
m. m. läroanstalterna, utom vid universiteten beträffande sådana som av(Forts.
) lagt studentexamen. Det har varit så, att lärarna måst efter bästa
samvete och förstånd pröva, huruvida vederbörande har eller icke
har det kunskapsmått, som erfordras för inträde i den skola det är
fråga om. Det är naturligtvis beklagligt, att lärarna äro ofullkomliga
människor och kunna göra sig skyldiga till misstag. Det
nar varit så och kommer alltid att vara så, att lärarna liksom andra
människor, äro ofullkomliga. Men om vi tänka på vilken skolorganisation,
som skall vara den ur dessa synpunkter mest tillfredsställande,
tror någon människa, att det nuvarande sättet med gallring av dem,
som äro avsedda att gå till högre bildning, vid 9-årsåldern, med det
kunskapsmått som i den åldern förekommer, är rättfärdigare, sakkunnigare,
mera riktigt utslagsgivande, när det gäller att träffa ett
avgörande angående vilken väg i livet våra barn skola gå, än den,
som kommer på ett senare stadium av livet, då barnen ha mera fått
utveckla sin individuella läggning och sina anlag och då den prövande
kan själv se litet bättre? Eller vilket är riktigast och naturligast
och ger det rättvisaste utslaget: å ena sidan en gallring
i 9-årsåldern eller vid den tid, då barnen skola upp i gymnasiet,
varvid de lärare, som skola släppa ifrån sig lärjungarna från mellanskolan
eller realskolan eller vad den kan heta, och vilka haft
barnen i tre, fyra år eller mera och därför känna dem och ha en
mångårig samlad erfarenhet om vad värjo barn duger till i studiearbete
och sådant, finge tillsammans med de lärare, som skola taga
emot barnen, medverka när det gäller att bedöma, huruvida de skulle
gå i den högre skolan eller icke, eller å andra sidan denna rent
slumpvisa gallring, som sker vid 9-årsåldern, då ett barn, som är
drillat i förväg, kan komma in även på bekostnad av mycket begåvade
barn. En sådan karikatyrmässig gallring, som herr Pehrsson
i Göteborg talade om, har ingen förståndig skolman, som jag
känner, varit betänkt på att införa, utan tanken har varit att i skolväsendet
göra rättvisa åt barnen. Nu är det så, att frågan, om en
yngling eller en flicka skall taga studentexamen eller gå den teoretiska
studievägen, i regel är en fråga om föräldrarnas förmögenhetsförhållanden.
Om jag undantar rena idioter, så finns det knappast
några så obegåvade överklassbarn, att de icke kunna genom att tvärsida
och pausera under vägen, hur stora odågor de än äro, så småningom
efter långt släpande i skolan komma fram till studentexamen.
Men detta är intet samhällsintresse. Det kan vara ett överklassintresse
och ett föräldraintresse möjligen, ehuru jag inte tror,
att det djupare sett är det. Jag talar naturligtvis inte om begåvade
barn, vare sig de ha en mera receptiv eller en mera produktiv begåvning,
ty de böra naturligtvis komma fram, vare sig de komma
från fattiga eller förmögna hem. Men det är intet samhällsintresse
att draga fram odågorna ur en samhällsklass genom skolan och föra
dem in på läsvägen, vilket oftast blir plågsamt för dem själva och

Onsdagen den 20 april, f. m.

43 N r 31.

bereder samhälle och föräldrar stora missräkningar. Det är ett vida 0m införande
större samhällsintresse, att skolorganisationen lägges så, att begå- aarb£dZHör
yade barn ur alla samhällsklasser få komma fram till den plats i “''sk-olarbJeT
livet,, som deras begåvning anvisar dem. Nu är hela vår skolorga- ro. ro.
nisation byggd så, att den gynnar de rika och gynnar stadsborna. (Forts.)

Men det är inte säkert, att de goda begåvningarna växa upp bara i
städerna och bland de förmögna klasserna. Utan det växer upp
begåvningar också i de fattigas led och ute bland landsbygdens
befolkning. Är det orätt att man försöker att lägga skolsystemet
på det sättet, att det tillvaratar begåvningarna på land och i stad,
bland fattiga och rika och försöker föra fram dem genom den högre
skolan, så att de kunna komma till den plats i livet, där deras begåvning
kan komma till sin rätt?

Jag förstår mycket väl, att herr Pehrsson i Göteborg, som i
sitt anförande, såsom jag redan ett par gånger sagt, uppmålat en ren
karikatyrbild av vad skolkommissionen tänkt och vad åtminstone jag
för min personliga del tänkt i detta avseende, får en hel del instämmanden
från högerhåll i ett anförande av denna läggning. Det
varslar om att det kommer att stå strid om skolfrågan, som dock
måste lösas även efter sociala synpunkter, så att de fattiga och de
på landet boende barnens rätt tillgodoses. Jag ber, att man icke
låter förvilla sig. Man bör uppskjuta att bilda sig ett omdöme, till
dess skolkommissionens förslag ligger på bordet, så att man kan
se, vad som är riktigt och vad som är osant eller förvrängt. Många
skola då komma att finna, att de i skolkommissionens förslag inte
känna igen den målning, som herr Pehrsson i Göteborg gjorde. Man
får inte glömma, att ytterst står striden här efter sociala linjer.

Det är inte svårt att få högern i Sverige att samlas på den linjen,
att barnen skola gå fram skolvägen oberoende av begåvning, därför
att de som ha pengar skola föras fram. Men det är lika nöd vändigt,

att man från andra håll samlas på den linjen, att även de
fattiga och de som icke bo i städerna, där läroverken ligga, skola
ha möjlighet att få sina barn fram på skolvägen när de ha begåvning
åt det hållet. Och dessa barn, som inte ha förmögna föräldrar
och som inte bo i städerna, de ha ingen annan rätt att vädja till
än rätten av sin begåvning, av sina goda huvuden. Och därför förstår
jag mycket väl, att det möter motstånd här.

Ja, herr talman, jag ber om ursäkt men det är inte jag, som

fört in debatten på detta område. Inför den fullkomliga karikering,
som här skett av de stora tankar, som gå igenom tiden och som
föranlett uppbyggandet av nya skolorganisationer i en råd av stater
och länder, har jag känt ett behov att reagera.

Jag har ingenting emot att yrka bifall till herr Blocks förslag,
ty utskottets motivering kan man kanske göra anmärkning
mot. Det är onödigt att skriva om själva överansträngningsfrågan,
ty den saken är redan tillgodosedd. I övrigt hemställer jag, att
man icke måtte taga för starkt intryck av vad som sagts om skolkommissionens
tankar och arbete.

Sr 31. 44

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.
(Forts.)

Jag yrkar sålunda, lierr talman, bifall till herr Blocks förslag.

I detta yttrande, under vilket herr förste vice talmannen övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Andersson
i Igelboda, Pehrsson i Bramstorp, Andersson i Höör och
Björk.

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Jag liar blivit

delvis förekommen av vad herr Rydén sade i första delen av sitt
anförande. Jag är själv inte skolläkare och har aldrig varit det.
Men såsom herr Rydén påpekade, står jag en av de av skolkommissionen
inkallade läkarne ganska nära och därför kan jag vitsorda
vad han säger att dessa skolläkare inte funno någon vidare överansträngning
i skolorna vid den undersäkning de gjorde. Likaledes
kan jag meddela, liksom också herr Rydén nämnde det, att dessa
skolläkare gjort några små erinringar till skolkommissionen angående
timplanen, och jag är övertygad, att skolkommissionen skall taga
dessa erinringar ad notam. Dessa läkare hade för resten sammanträden
med skolkommissionen under en ganska avsevärd tid. Jag
har däremot såsom praktiserande läkare haft ganska många skolbarn
till behandling, och jag måste säga, att jag ytterst sällan haft
patienter bland skolbarnen, som verkligen på grund av överansträngning
varit dåliga, ehuru det naturligtvis kan förekomma en och
annan gång. Men på samma gång vill jag påpeka, att herrarne
inte skola tro, att skolbarnen, om de idka idrott och gymnastik till
överdrift, på grund därav kunna läsa flera timmar. Tvärtom, gymnastik
och annan idrott är också ansträngande, och är det så, att de
idka mycket sådant, så måste läsningen snarare inskränkas än ökas.
Jag har även viss erfarenhet från hemmet, därför att jag har fem
pojkar, som gå i skolan, och jag får säga, att jag ytterligt sällan
sett någon överansträngning på dessa. De skola naturligtvis gå och
lägga sig i ordentlig tid och inte vara uppe långt fram på nätterna,
det får man se till. De få inte heller överanstränga sig vare sig med
skidåkning eller sparkstöttsåkning eller dylikt, ty de bli trötta av
det, lika väl som de bli trötta av läsning. Och komma de hem trötta
från idrott eller gymnastik, så ha de svårt att läsa sedan. Därför
skola de först läsa läxorna, innan de få börja med idrotten. Då blir
det i allmänhet inte så farligt med överansträngningen.

Jag skulle vidare vilja säga några ord med anledning av vad
som anförts av ett par föregående talare. Herr Block sade, att det
finns överansträngning i vissa skolor och klasser, och det vill jag
inte förneka. Jag tror nog, att det möjligen kan finnas ibland. Han
sade även, att studentexamen är synnerligen svår. Det var den värsta
examen han hade tagit, sade han. Jag har en rakt motsatt uppfattning.
Jag tyckte, när jag kom till universitetet, att ett enda ämne
i medicine kandidatexamen var mycket värre än hela studentexamen.
Vi ha således alldeles olika uppfattning om den saken. Slutligen
sade herr Block, att uppgifterna i matematik och fysik i den nu på -

Onsdagen den 20 april, f. in.

45 > r 31.

gående studentexamen voro synnerligen svåra. Jag får bekänna, att
jag inte bär tillräcklig erfarenhet för att yttra mig därom. Jag tit- “arbetsdag för
tade själv på dessa uppgifter, och jag kan inte neka till att jag lik- skolarbetet
som herr Block tyckte, att de föreföllo att vara ganska svåra. Men m. m.
jag frågade min pojke och två andra nära släktingar, som nu skola (Forts.)
taga studenten, vad de tyckte, och de sade, att uppgifterna voro
ovanligt lätta. Jag anser mig som sagt icke kunna bestämt bedöma
denna sak, men jag tror på grund härav dock, att så synnerligen
svårt just i år var det nog inte.

Så skulle jag vilja säga något angående vad herr Pehrsson i
Göteborg sade. Han framhöll, att man kan inte bedöma lärjungarna
i skolan, så att man kan utgallra de dåliga. Nej, det håller jag med
herr Pehrsson om. Det finns många, som varit dåliga i skolan men
som blivit professorer eller andra framstående män. Jag går till
och med så långt, att jag påstår, att man icke kan göra en sådan
gallring ens i början av universitetsstudierna. Om .jag inte är oriktigt
underrättad, så inträffade det, när en av våra nobelpristagare
på sin tid skrivit sin gradualavhandling, att vederbörande professor
inte förstod, att den avhandlingen var så bra, som den verkligen visade
sig vara. Hela denna gallring anser jag i likhet med herr
Pehrsson vara fullständigt omöjlig. Men jag vill framhålla, att
enligt mitt förmenande har denna sak intet med det utskottsutlåtande
att göra, som nu föreligger till behandling.

Med herr Rydén instämmer jag fullständigt däri, att det mjukna
talet om överansträngning är ganska obefogat, åtminstone när del
gäller skolorna i landsorten. Om det drives mera i Stockholm, vel
jag inte.

Jag tycker, att vi gott kunna taga utskottets utlåtande sådant
det är, och ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Starbäck: Herr Lindhagen, som jag ser här närva rande,

torde väl ha blivit ganska förbluffad, då han hörde, hur herr
Rjrdén, denne skicklige taktiker, i slutet av sitt anförande ville med
starkt patos göra gällande, att detta var en fråga, som rörde fattiga
eller rika, vänster eller höger, och fann det synnerligen naturligt,
att en massa instämmanden med herr Pehrsson i Göteborg kommit
från högerhåll. Det lät nästan, som om han misstänkte något smussel
under täcket emellan den kanske längst till vänster här i riksdagen
stående, herr Lindhagen, och ledaren för högerpartiet i denna
kammare, herr Lindman. Jag tror, att han inte behöver vara rädd
för att någonting sådant förekommer. Jag tror inte heller, att det
är lämpligt att försöka göra denna fråga, som verkligen är av stor
och grundläggande betydelse, till en fråga mellan fattiga och rika,
vänster och höger eller mellan de olika politiska partierna. Med undantag
av herr Rydén och även, förmodar jag, i kanske icke så ringa
män den siste ärade talaren, äro vi ju icke invigda i vad som hänt
inom den mäktiga skolkommissionen. Ty mäktig blir den ju alltid,
då den har bakom sig åtskilliga års diskussioner och debatter samt

Sr 81. 46

Onsdagen den 20 april, f. in.

U™enwrmal %värvacl sakkunskap och utlåtanden från olika myndigheter och
arbetadå™får ^ran läkare- och lärarehåll. Och mäktig blir den även om den utskolarbetet
sättes för kritik. Det är ju tydligt, menar jag, att de, som känna
m. m. till allt detta, skola se på saken på ett helt annat sätt än vi, som icke

(Forts.) äro inne i det. Ty förhållandet är ju —- och det lär väl ingen kunna

förneka — att denna kommission har insvept sig i en mera ogenomtränglig
hemlighetsslöja än någon annan kommission, vars arbete
jag varit intresserad för och kunnat följa. Det har visserligen då och
då kommit en liten, låt mig säga ljusglimt fram ur det täta mörkret.
Det har varit så, att man lått en upplysning, men för övrigt vore det
kanske fel att kalla det en ljusglimt. Ty tvärtom ha dessa upplysningar
enligt min mening fullt berättigat väckt till liv en mycket
stark oro för vad skolkommissionen kan komma med. Jag skall
strax återkomma till detta.

Herr. Dalgren hade den meningen, att vi här icke hade att debattera
någonting annat än första kammarens utskotts förslag, och
således skulle vi icke låta debatten breda ut sig över allt för störa
vidder. Jag kan icke riktigt vara med om den uppfattningen. Första
kammaren har fattat ett beslut av den lydelsen, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga
i övervägande, vilka, ytterligare åtgärder böra vidtagas för att skolarbetet
må på lämpligt sätt mera anpassas efter barnens andliga och
kroppsliga utveckling samt ökad omsorg ägnas ungdomens fysiska
fostrarn I denna kläm ligga efter vad jag kan förstå inneslutna
åtskilliga mycket viktiga skolfrågor. Det är icke bara fråga
om skolschemats formulering eller de inskränkningar och lättnader,
man kan göra med avseende på frågan om överansträngning eller
icke. Utan här ligger inneslutet hela det undervisningsproblem, som
just den moderna tiden velat framföra, och då har man rättighet att
gå till primärmotionen. Då har man rättighet att se efter, vad motionären
velat .anlägga för synpunkter för att motivera sin mening.
Och då har man naturligtvis också, herr talman, rättighet att här i
kammaren yttra sig över frågan i hela dess vidd. Således tillåter
jag mig att. framhålla här, huru frågan för de icke invigda har kommit
att te sig på grund av de ljusglimtar, som jag nyss antydde. En
av dessa framkom, vill jag minnas, i ett tal av dåvarande statsrådet
Rydén. Det var strax innan han lämnade sin post på hösten 1919,
da han framhöll, att meningen var just denna, att vid övergången
mellan mellanskolan och gymnasiet skulle en examen rigorosum äga
rum. Där skulle man skilja fåren från getterna och säga: du, duger
till praktisk verksamhet, och du kan fortsätta vid universitetet.
Sedermera har den oro, som detta väckte, icke minskats därigenom att
en intervju med skolkommissionens nuvarande ordförande hade det
innehållet för det första, att det gällde icke mindre än en fullständig
revision av det allmänna skolväsendet, vidare att herr Rydéns direktiv
voro i stort sett följda, och för det tredje att de nuvarande gymnasierna
skulle omorganiseras och att endast studiebegåvade lärjungar
skulle få inträda i gymnasierna. Nu är det ju klart, att det är
mycket vanskligt för mig, som icke har fått några närmare upplys -

Onsdagen den 20 april, f. m.

47 Nr 31.

ningar om denna skolkommissions arbete, att våga mig på att kritisera
det. Man kan naturligtvis lätt komma till en karikerad skild- ^rbasdag /örring,
därför att man har en viss oro för att någonting skall inträffa, skolarbetet
Men jag säger än en gång: är det icke ändå rätt naturligt, att den m. m.

oron förefinnes? Det var ett rektorsmöte här i Stockholm just på ''Fort*.)

hösten 1919, vill jag minnas, och alla eller åtminstone många, som
jag talade vid, hade väntat sig, att det verkligen skulle komma upp
några av de stora skolproblemen på programmet där, så att dessa
erfarna skolman kunde fått vara med och giva upplysning och ledning
och för de i skolkommissionen sittande vise männen framlägga
sina, synpunkter på de stora frågor, som här ligga före, när det gäller
hela skolväsendets organisation. Men det var absolut tyst om dessa
stora frågor. Man fick icke taga upp dem på föredragningslistan
vare sig från det ena eller andra hållet. Ingen fråga ens fick framställas
om alla de angelägenheter, som lågo under skolkommissionens
domvärjo. Herrarna måste väl ändå medgiva, att man blir litet
beklämd till sinnes, när man tänker på, att här kan i alla fall ett
tu tre allt detta ligga före, utan att riksdagen har ett ord att säga.

Det kan tänkas, att man skiljer ut de ekonomiska frågorna från dem.
som höra till Konungens administrativa lagstiftning, och låter det
ena träda i kraft, utan att riksdagen får taga hand om det, endast
vara med om vad som grundlagsenligt är riksdagens absoluta rätt.

Det finns formellt, såvitt jag kan förstå, ingen omöjlighet för en
sådan åtgärd.

Således har jag härmed velat motivera och för min del starkt
stryka under den berättigade känsla av bekymmer, som bar upp
herr Pehrssons enligt min mening särdeles starka anförande. Och
de glimtar, vilka som sagt kommit fram om hur det skall vara med
avseende å gallringen på ett visst stadium av undervisningsvägen,
äro icke roliga, och jag är icke övertygad trots herr Rydéns varma
försvar och försäkran om, att när man en gång får läsa skolkommissionens
arbete, skall man finna, att de svartmålningar, man här
gör, icke äro alls överensstämmande med vad som skett inom denna
kommission. Jag hörde uppmärksamt på herr Rydéns försvar för denna
tanke, om gallring, och det är ju alldeles riktigt — det vet jag som
gammal magister -— att visst står man inför det tveksamma fallet
gång på gång att avgöra, huruvida den och den lärjungen skall få
komma in i skolan, om den och den skall få flyttas upp i den klassen,
skall få sin studentexamen eller icke. Men vid inträdesprövningen
till läroverken eller försök att komma upp i gymnasiet eller försök
till studentexamen har ju vederbörande rättighet att försöka huru
många gånger som helst. Det finns ju vissa restriktioner med avseende
å rätten att sitta kvar i en klass, men då man försöker sig på
studentexamen finnas inga restriktioner alls. Och det är ju, som herr
Pehrsson påpekade, ett ingalunda upphört förhållande, att mycket
gamla män giva sig på att taga studentexamen, fastän de kanske
i sin ungdom på grund av åtskillliga förhållanden hänvisades till
helt andra banor.

Nu säger herr Rydén i anslutning till sitt resonemang för uv -

Nr 31.

48

Onsdagen den 20 april, f. m.

a™ennornud r*gt’ *lar är ^raga om att gynna de besuttna klasserna, de

^rbetsda^för som fcnnas i städerna, men att det finns begåvat folk på alla håll cell
skolarbetet områden, och vi måste tänka på dem. Ja, herr Rydén, finns det
m. m. någon i denna kammare, som skulle våga sig på att förneka det inför
(Forts.) de understundom alldeles utomordentligt förnämliga anföranden, som
hållas här av personer, från även de folkskikt, som man anser vara de
mindre förmögna, kanske rent av de fattigaste? Åtminstone giva
de sig själva air av att ha en stark kännedom om förhållandena beträffande
de fattiga och att representera dessa. Naturligtvis bör
undervisningsväsendet läggas så, att man skall försöka få fram det
bästa nationen har. Och jag tycker verkligen, att trots att vi ha
ett gammalmodigt undervisningsväsen, har utvecklingen de senare
åren icke egentligen lagt något hinder för att representanter
för även förut tillbakasätta folklager kommit att bekläda statens
allra högsta poster. Men det är ju icke tänbart, att vi kunna lägga
högre elementarläroverk i alla möjliga vrår av landsorten. Alla,
människor kunna icke bo i Stockholm och njuta av utsikten över
kungl. slottet och riksbyggnaderna och andra förnäma förhållanden
här. Det ligger i sakens natur, att det måste bli svårare för somliga
att nå fram till ett visst önskemål men däremot lättare för andra.
Icke få vi väl ändå domdera om det och säga, att där är den springande
punkten: det är städernas förmögnare innevånare, som äro
rädda om sina barn. Det är icke på det sättet.

Jag måste nu med herr talmannens tillåtelse övergå till att
säga några ord om den indelning av nationen, som herr Lindhagen
påpekat, att man har fara för att råka ut för. Jag måste pröva
kammarens tålamod med ett litet citat. Han säger så här: »Barn

kunna indelas uti receptiva, produktiva och obegåvade barn. De
sistnämnda räcka icke till för skolan. Skolan räcker icke till för de
produktiva barnen. Endast de receptiva hava någon hemortsrätt i
densamma. Det är endast de första, som skolan därför kallar ''begåvade’.
Det är de, som få de högsta betygen. Det är de, som komma
vid ett eventuellt ifrågasatt urval att bliva de lyckliga. Sådan är
skolan för närvarande och sådan kommer den med sin nuvarande
organisation att förbliva. Detta trots att livet lärt, att ''skolans''
begåvningar falla till föga uti livet, där det gäller förmåga av egna
tankar, egna initiativ och egen karaktär, mera än minneskunskaper
för att slå sig fram för egen del eller uträtta något för det allmänna.»
Jag har här en liten broschyr, författad av en enligt min mening
mycket framstående skolman. Han har varit rektor för högre allmänna
läroverket i Visby i många år. Det är för resten min svåger,
så jag känner mycket väl till hans tankegångar, men det släktskapsförhållandet
bör ju icke förminska hans värde som skolman.
Han har skrivit en mycket intressant broschyr. Förmodligen känner
herr Rydén till den. Den heter: »En ny skola. Otidsenliga betraktelser».
Där börjar han på följande sätt, som mycket väl skulle
kunnat vara skrivet av herr Lindhagen själv: »Det stora och av görande

grundfelet i hela vårt undervisningsväsen från folkskolan

Onsdagen den 20 april, f. in.

49 > r 31.

till universitetet är dess ensidigt intellektualistiska anläggning och införande
dess vidskepliga tro på bokkunskapernas allena saliggörande verkan. aarhciJda’"fr!r
Vi vilja icke uppfostra de unga utan begränsa oss till att giva dem sköiarbeui
vissa kunskaper såsom medel till att skaffa sig anställning eller ett »«• m.
ämbete. Icke att göra dem till tänkande varelser, handlingskraftiga (Forts.)
människor, karaktärsfasta personligheter utan att plugga i dem ett
visst kvantum vetande, noga utstakat genom ’metodjska anvisningar'',
utprickat, specificerat i avdelningar, kapitel, paragrafer och moment,
som allesamman äro ytterst viktiga att ha reda på, men som för
blivande uppgifter i livet äro av synnerligt liten eller rakt ingen
betydelse, enär de kunskaper, som därigenom förvärvas, i ytterst
ringa grad komma till någon praktisk användning.» Nu säger herr
Rydén: ja, men det är just detta, som motionären vill, som här
framträder som ett önskemål i broschyren, det är just det, som skolkommissionen
arbetar för. Men då svarar jag: tror verkligen herr
Rydén, att de lärjungar, som skola gå hela skolan från början, tills
de komma upp i den klass, där gallringen skall ske, med ängslan
dels för varje skoluppgifts lösning och dels för alla möjliga andra
saker, som de äro utsatta för i skolan, men slutligen för ■ denna
gallring: du skall gå till höger, och ''du skall gå till vänster, tror verkligen
herr Rydén, att dessa ha tid med eller lust för att sysselsätta
sig med så oväsentliga ting som karaktärsdaning? Herre Gud, kunna
de sina läxor, äro de mottagliga fjälster för den korvstoppning, som
skall äga rum med dem, då går det ju utmärkt bra, men däremot
om de samtidigt icke äro fullt så pålitliga och redbara och visa andra
dugliga egenskaper, det spelar sannerligen mycket mindre roll än de
goda kunskaperna. De andra, som inte hunnit denna utveckling
utan ha en övervägande praktisk begåvning, skola kanske fösas
undan därför, att de icke motsvara skolans och lärarnes krav. Nu
vet jag mycket väl, att herr Rydén haft en alldeles utomordentligt
stark känsla av ansvar, då han satte igång med och gav direktiv
för denna skolkommission, och att han har ett levande intresse, en
levande lust, att lyckas härvidlag från sina sjmpunkter, som i avseende
å utgångspunkten, nämligen behovet att demokratisera skolundervisningen,
äro desamma som mina. Jag är alldeles övertygad
om detta, men det är nog så, herr Rydén, som en gång den gamle
Cicero sade om det demokratiska Rom, att just detta försök att göra
alla lika kommer att leda till, såsom han sade, ■— förlåt citatet —

»fcquitas ipsa est insequissima», d. v. s. att själva dessa skarpa
strävanden att gorå alla jämlika komma att utmynna i sin raka
motsats. Det blir så många svårigheter att övervinna för lärarne,
då det gäller att nå fram till individens begåvning. Det blir så svårt
att döma rätt, ty när kan man säga, att den eller den pojken just
är mogen för bedömande? Och inte kan man härvidlag göra en
jämförelse med förhållandena vid inträdesprövningen i skolan, såsom
herr Rydén påstod. Denna får ju göras om, och ifråga om
sjukliga barn t. ex. kan frågan lösas och ordnas på åtskilliga sätt.

Men här står man inför ett avgörande, där man skall avgöra: du
Andra hammarens protokoll 1021. Nr 31. 4

N r 31. 50

Onsdagen den 20 april, f. in.

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.
(Forte.)

får gå dit eller dit, du får gå till de praktiska verken, du duger inte
någonting till här! Jag får verkligen instämma med herr Lindhagen
i hans starka känsla av att man måste säga sig: Gud bevare

mig för att vara med om en sådan exekution över människoöden.

Jag tror, att det skulle vara mycket att tillägga, men vi ha en
lång arbetsdag framför oss, och jag skall därför sluta, herr talman.
Jag tror mig dock verkligen böra säga, att herrarna få vara vänliga
och med en viss förståelse se på den oro och de bekymmer, som här
tagit sig uttryck över vad man kan ha att vänta i undervisningsavseende.
Jag vill visst inte säga ett ont ord om skolkommissionen
eller dess medlemmar, och jag vill naturligtvis uppskjuta mitt omdöme
om dess arbetsresultat, till dess jag närmare känner detsamma,
men jag upprepar att vad som vid ett par tillfällen kommit fram
rörande detta arbete leder tankarna därhän, att vi ha att vänta en
mycket skarp strid härvidlag, en strid, vars slut man inte kan veta,
och som gäller betydligt mera än den fråga, som utskottet i denna
kammare tagit fram, av hur stor betydelse den än må vara.

Jag skall, herr talman, be att få yrka, att andra kammaren
biträder första kammarens beslut.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:

Herr Lindström i Mörby: Herr talman! I denna politiskt
pedagogiska fråga skall jag inte inlåta mig på alla de spörsmål, som
här kommit fram, hur intressant det än kunde vara, utan jag skall
taga upp just den sak, som här föreligger till behandling.

Det är föreslaget en anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes taga i
övervägande, vilka ytterligare åtgärder böra vidtagas för att skolarbetet
må på lämpligt sätt mera avpassas efter barnens andliga och
kroppsliga utveckling samt ökad omsorg ägnas åt ungdomens fysiska
fostran. Jag vill då först nämna, att båda dessa angelägenheter,
både undervisningens anpassande efter barnens utveckling och ökad
omsorg åt ungdomens fysiska fostran, utgjorde ledmotiv i 1904 års
reform av de allmänna läroverken. Det var tidsandan, som krävde
detta, tidsandan, som reagerade mot den föregående tidens väl hårdhänta
behandling av skolungdomen. Så slog undervisningen in på
nya banor, men det dröjde inte länge, förrän man både ifrån skolan,
hemmen och universiteten fick höra klagomål över, att ungdomen klemades
bort, skämdes bort, att det pjåskades med ungdomen, att den
inte lärde sig någonting, att den inte fick lära sig arbeta, att den
inte fick förbereda sig för de uppgifter, som sedan mötte i livet.
Kanske herrarna erinra sig vilka väldiga kaskader av ovett, som östes
ut över läroverken för, jag kan säga, ett tiotal år tillbaka. Jag tror.
att det var under trycket av denna opinion, som vederbörande gåvo
läroverken direktiv att man skulle hålla något strängare på fordringarna.
Nu har pendeln svängt, nu klagas det över överansträngning,
och jag försäkrar, mina herrar, att vi aldrig komma till det tillstånd
av jämvikt, att man inte antingen klagar över pjåsk med ung -

Onsdagen den 20 april, f. m.

51 Nr 31.

domen eller ock över överansträngning. Det är därför jag inte keller
kan taga dessa klagomål rörande överansträngningen vid läroverken
så fasligt seriöst. Att det finnes överansträngning här och där.
det känner jag väl till, och det har jag haft tillfälle att undersöka.
Jag är nämligen inspektor vid ett läroverk i staden, varför jag haft
tillfälle att syssla med denna fråga. Min erfarenhet är, att på nederstadiet,
pjåskas det allt litet med ungdomen. I fjärde, femte och
sjätte klasserna, i övergångsstadiet alltså, skulle däremot pojkarna
behöva litet mera kroppsarbete, litet mera idrott, till motvikt mot det
teoretiska skolarbetet. Men var det finns överansträngning, det är i
de två högsta klasserna. Där har man överansträngning under trycket
dels av studentexamen, dels av alltför mycket sport och för mycket
nöjesliv. Då jag nu säger, att sporten bidrager till överansträngningen,
är det icke min mening att vilja motarbeta sporten eller
idrotten vid läroverken, utan vad jag vill är, att idrotten skall komma
in under skolans kontroll. Nu är det så, att kontrollen utövas av
idrottsföreningarna, och att idrotten ofta går till överdrift. Den bör
istället läggas in under skolan, så att skolan får kontrollera, att den
inte går för långt; skolan bör se till, att överansträngning inte av den
anledningen uppkommer.

Vad sam djupast ligger under denna fråga om överansträngningen
vid läroverken är, att en ny tid kräver, att man i skolan inte
bara skall hänge sig åt det teoretiska arbetet, att man inte bara skall
bli lärd, utan att skolan också skall ägna sig åt ungdomens fysiska
fostran. Det är emellertid alldeles uppenbart, att, om man inte bara
skall se på den intellektuella utan också på den fysiska fostran,
större anspråk komma att ställas på skolan och att det blir mycket
mera trängsel än förut inom skolans ram. Det är just frågan om denna
trängsel, som uppkommer genom skolans nya uppgifter, som jag
föreställer mig den nu sittande skolkommissionen får behandla. Tidsandan,
tidsläget gör, att en skolkomimission aldrig kan fullgöra sin
uppgift, om den inte har sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor,
och att så är fallet tycks också framgå av de upplj^sningar, som här
lämnats.

Om man under sådana förhållanden i likhet med mig är alldeles
övertygad om, att skolkommissionen skall taga upp dessa frågor
till behandling, kan jag inte finna annat än att en skrivelse till Kung!-Maj :t är alldeles onödig. Skolkommissionen har många viktiga uppgifter,
och det finns inte tillräckliga skäl för att riksdagen skall ge
den direktiv just med avseende å den uppgift, det här är fråga om.
Det kan t. o. m. vara skadligt, om så sker, ty det kan hända, att riksdagen
då utmålas som anhängare av det pjåsk med ungdomen, som
existerade och överklagades för några år sedan. Jag tycker för min
del, att riksdagen skall avlåta skrivelser till regeringen endast när
den är alldeles säker på att det är behövligt att göra det, när det är
några intressen, som annars inte skulle bli tillgodosedda, om någonting
i annat fall skulle gå på tok. Jag kan inte se annat än att det
här ställer sig precis på samma sätt, vare sig vi skriva till Kung!.
Maj:t eller inte; det blir precis samma resultat. Vad riksdagen kan

Om införa fide
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.

{Forts, i

>r 31.

52

Onsdagen den 20 april, f. m.

%?en£ZZd- * ^kommissionen och Kungl. Maj:t, det vet Kungl. Maj:t och
arbetsdag för skolkommissionen så innerligt väl förut, och litet mera till.
skolarbetet Jag yrkar nu bifall, mina. herrar, till utskottets kläm. Jag har

■m. ro. varit tveksam om, vilken ställning jag skulle intaga till motiveringen,
(lorts.) Jag tror dock, att det kan vara ganska likgiltigt vilken motivering
herrarna taga, ty detta betyder ingenting. Jag kan inskränka mig
till att förena mig med dem, som yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Vennerström: Herr talman! Det bär från tvenne
auktoriteters håll anförts kritik gentemot det yrkande som framkommit
å herr Lindhagens sida. De ena auktoriteterna äro läkarna, och
de andra äro lärarna.

Jag vill gentemot läkarauktoriteterna säga, att de som bekant
i denna fråga äro sprängda och gå på olika linjer. Och vad särskilt
angar min ärade kamrat på bänken, herr Kaijser, nödgas jag anse honom
vara i denna fråga en smula part i saken. Då det upplysts, att
doktorinnan Kaijser i Härnösand varit tillkallad som sakkunnig skolläkare,
måste jag säga mig, att det föreligger för doktor Kaijser synnerligen
starka rent personliga skäl att föra talan för doktorinnan
Kaijser såsom skolläkare.

Yad lärarauktoriteterna i denna kammare beträffar, betraktar ju
majoriteten av dessa det nästan som en förolämpning, då man gör
gällande, att överansträngning kan förekomma i skolorna. Jag vill
då även mot dem säga, att auktoriteterna äro sprängda och i denna
fråga gå på olika linjer. Och gentemot min ärade vän, herr Artur
Engberg, som anser, att ingen överansträngning föreligger, vill jagsäga,
att jag anser honom i denna sak stå utan talan. En person,
vars hjärna har förmåga att smälta spik, måste självfallet med sina
andliga jättekrafter som en synnerligen lätt arbetsbörda uppfatta
vad som för vanliga människor kan medföra överansträngning.

Det har här talats med många ord om, att de enda, som lida av
överansträngning, äro de speciellt obegåvade, de som egentligen
borde hänvisas till praktiska yrken, borde gräva i marken o. s. v.
Jag undrar, om herrarna icke härvidlag göra sig skyldiga till ett
feltag. Jag vill anföra en synnerligen ringa auktoritet, men en som
i alla fall är en smula sakkunnig, nämligen en tredjeringare, som
yttrat några synnerligen förnuftiga ord uti debatten i Stockholms
Dagblad. Han anför tvärtom, att man kan dela upp eleverna i de
obegåvade, för de praktiska yrkena lagda kategorien och de mera
studiebegåvade pojkarna. Den första delen tager saken fullkomligt
summariskt och struntar i läxorna. Den senare delen, de begåvade
pojkarna, som ha verkliga anlag att studera, taga däremot saken
mera allvarligt, och det är beträffande dem faran för överansträngning
föreligger. De ägna sig icke blott åt sina speciella ämnen, de
välja icke bort några ämnen, utan de ha en viss intellektuell äregirighet;
de vilja ha höga betyg. Deras intellektuella äregirighet vållar,
att de ägna sig mycket djupare åt studierna, än annars skulle
komma ifråga. Jag vill icke i detta fall ställa mig på den ena eller
den andra linjen, men jag antager, att ett uttalande av en sådan ringa

Onsdagen den 20 april, f. m.

53 » 31.

person bland de sakkunniga även bör tillerkännas en viss betydelse. Om införande
sa att hans argument böra upptagas till prövning tillsammans med av en normalargumenten
från andra sidan. arbetsdag för

Sedan har man anfört som ett synnerligen starkt argument för
avslagslinjen, att man borde ha en stor veneration för den berömda (Forts.)
s k o lk omm i s si o n e n. Jag vill för min del säga, att jag har ingen som
helst veneration för någon kommission i världen, och jag vägrar att
falla ned i stum beundran för en sådan avgudabild som skolkommissionen,
det får herr Rydén verkligen ursäkta mig. Jag vill bestämt
inlägga en protest gentemot den metod, som praktiserats i detta fall
och många andra, att man icke gjort något officiellt uttalande från
kommissionens sida, utan här komma alla dessa oansvariga rapportörer.
Här har sagts exempelvis av en talare i debatten, att han »förutsatte»,
att kommissionen skulle göra det och det. Han sade vidare,
att han »hört talas om», att kommissionen skulle göra det och det.

Och det har sagts från utskottets sida, att utskottet »är övertygat
om», att kommissionen gör det och det. Jag vill säga. att jag vill
hava klara papper pa bordet. J ag kan tacka herr Rydén för att
han från höjden av sin kunskap i detta fall meddelat vissa glimtar
om hur frågan ligger till.

Jag kan helt instämma i den sista, synnerligen varmhjärtade
och vidsynta delen av herr Rydéns anförande, men då jag misstänker,
att vissa argument, som förekommo i detta anförande, skola kunna
spelas ut mot den uppfattning jag företräder, vill jag säga, att man
skall icke kunna göra gällande mot oss, som gå på herr Lindhagens
linje, att vi icke hava några sympatier för den stora tanken, att skolfrågan
bör lösas med hänsyn till den fattiges krav på samhället. Jag
vill hänvisa till att herr Lindhagen i motionen nr 148 hemställt, att
riksdagen ville anhålla hos regeringen, att undervisningen i skolorna
måtte så organiseras, att all landets ungdom blir likvärdigt uppfostrad
till högre bildning, lämpad efter olika önskningar, anlag och
uppgifter, samt att staten övertager kostnaden för denna ungdoms
underhåll och undervisning under lärotiden, i den mån den ej kan
annorstädes bestridas. Här har man just de synpunkter, som herr
Rydén anförde, men då denna motion förelåg i första kammaren,
vann den intet understöd från deras sida, som dela herr Rydéns skolpolitiska
funderingar. Jag har velat inskärpa detta, för att alltså
vår argumentation icke skulle få någon bismak av just denna bristande
sociala syn, mot vilken herr Rydén med fullt fog och med bärande
skärpa vände sig.

Men jag vill säga, att herr Rydén har icke skingrat det dunkel,
som vilar kring skolkommissionen. Det sades av en talare i första
kammaren under debatten där, att han förnummit genom privata
samtal med åtskilliga medlemmar av kommissionen, att man där ansåg,
att ingen överansträngning existerade, och det förefaller av herr
Rydéns anförande, som om man redan från kommissionens sida hade
sin principståndpunkt klar, och som om man hade den uppfattningen,
att ingen nämnvärd överansträngning förekommer. Det är
förmodligen den saken, som vållar, att man från kommissionens si -

Nr 31. 54

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande
av en normal -arbetsdag för
skolarbetet
m. m.

(Forts.)

da gått så i elden med liv och lust för att mota denna hemställan från
andra kammarens och riksdagens sida. Jag vill med all veneration
för lärarna säga, att när skolkommissionen till ungefär 3/4 eller
består av lärare och alltså endast 1/4 eller 1/5 av medlemmarna äro
civila medborgare, som föra hemmens talan och frambära deras synpunkter,
anser jag, att den av herr Lindhagen och även av första kammarens
utskott föreslagna kompletteringen av kommissionen ifråga
är av behovet synnerligen påkallad.

På dessa skäl måste jag yrka bifall till det förslag, som kommit
från utskottet i första kammaren.

Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! Jag hade begärt
ordet, innan herr Lindström i Mörby yttrade sig, och jag kunde
ju hava nöjt mig med att instämma i det vidsynta anförande, som han
höll, men då jag varit medlem av utskottet vid denna frågas behandling,
ber jag att få säga några ord.

Vi ha här funnit, att första kammaren endast har gått med på en
del av det vittfamnande program, som herr Lindhagen uppställt i sin
motion, nämligen den del som rör frågan om överansträngning. Vad
herr Lindhagen i övrigt i motionen anfört syntes första kammaren
icke vara av beskaffenhet att böra föranleda någon vidare åtgärd. Det
är således blott överansträngningsfrågan, som nu föreligger, och allt
vad som här talats om skolkommissionens stora program och andra
frågor synes mig icke vara vidkommande detta ärende, och då det således
är överansträngningen det är fråga om, ha vi satt upp för oss,
såsom här ssmes i utskottets motivering, de skäl, som varit för oss
övertygande därom, att överansträngning i någon anmärkningsvärd
grad icke förekommer i våra högre skolor, för vilken skolorna kunna
anses bära ansvaret. Bland de skäl, som vi då anfört, är även att vi
ansett, att sådana elever kunna synas överansträngda, som överhuvudtaget
bättre lämpa sig för arbete i det praktiska livet än för åtnjutande
av undervisning på skolans högre stadier. Med anledning av
vad under diskussionen förekommit vill jag särskilt betona såsom min
åsikt, att det ej vore någon skada om dessa i tid finge åtnjuta praktisk
undervisning. Och detta har riksdagen funnit vara synnerligen viktigt,
när riksdagen upprättade dessa yrkesskolor och tekniska läroverk,
där vi få hoppas, att en hel del sådana elever komma att få
praktisk undervisning i stället för att genomgå skolans högre stadier,
och det förefaller mig ganska säkert, att bland dem, som sålunda gå
till yrkesskolorna, också skola kunna upnstå några ljus, som till och
med skola kunna tävla med dem, som herr Pehrsson i Göteborg var så
rädd för att de, om de ej finge elementarundervisningen, skulle gå förlorade
för vetenskapen och kulturen.

Emellertid ha vi i utskottet varit ganska förvissade, att med de
bestämmelser, som nu finnas, är det nog omöjligt att råda bot för
överansträngningen, där den förekommer. Det har nu visat sig i
Stockholm vid sammanträden, som hållits inom Svenska läkaresäll -

Onsdagen den 20 april, f. m.

55 Nr 31.

skåpet, där det närvarit läkare från olika skolor, att den ena läkaren Om införande
sagt, att det icke förekommer någon överansträngning, under det
den andra läkaren lika bestämt sagt ifrån, att tecken härpå förekom- skolarbetet
ma i hans skola. Vad visar detta, om icke att den organisation, som m. m.

finnes i den ena eller andra skolan, kan göras om, och att det är på (Forts.)

bestämmelsernas tillämpning i de särskilda skolorna, som det beror,
om man skall få bort överansträngningen helt och hållet. Det är således,
vill det förefalla, mycket ofta beroende på de speciella förhållandena
i skolorna, om det förekommer någon överansträngning. Detta
gäller särskilt Stockholm; från landsorten hör man icke några
egentliga klagomål. Åtminstone vad flickskolorna beträffar, säger
man ifrån, att där är det ett jämnt arbete, utan att någon för stor
tunga i allmänhet''lägges på de unga eleverna.

Det är visserligen sant, att det kan vara en olycka för föräldrarna,
när de tro sig finna, att deras barn bliva över hövan betungade
med arbete, men jag tror nog, att det kan vara en olycka också för
barnen, när föräldrarna tro för mycket på uppgiften om att barnen
hava för mycket arbete, och därför klema bort dem. Det var väl
således ett överord, när herr Pehrsson i Göteborg sade, att tusentals
föräldrar äro bekymrade över att deras barn fysiskt brytas ned av
för mycket skol- och hemarbete. Det behöver icke vara förhållandet,
att de fysiskt brytas ned, om föräldrarna försöka vara något så när
förståndiga och icke klema bort barnen. Låt dem blott se till, att
barnen lära sig arbeta förståndigt och sätta läxan före nöjet.

Herr Starbäck sade, att hans vederdelomän försökte göra alla
lika. Nej! Det är tvärtom de, som göra alla lika, vilka vilja, att alla
skola få arbeta så litet som möjligt, därför att en eller annan icke kan
följa med arbetet utan blir överansträngd. Det är där faran för den
högre bildningen ligger, att man här går efter det lägsta måttet och
icke efter ett medelmått. Jag är därför rädd, att om andra kammaren
i likhet med första kammaren anser, att våra barn bli överansträngda,
och budet därom går ut över landet, kommer en hel del barn
att i morgon bittida säga ifrån, när de läsa tidningarna— ty barn
hinna nu alltid läsa tidningarna — att de äro överansträngda och därefter
komma en mångfald föräldrar och barn att rätta sig. Det är
en fara, som icke ligger så långt borta.

Herr talman! Här hava läkarna i kammaren varit eniga om att
i stort sett någon fara för överansträngning icke föreligger. Herr
Block vågade visserligen icke bestämt taga ståndpunkt till utskottets
motivering. Han ansåg, att vi icke skulle taga ståndpunkt alltför positivt.
Jag finner icke, att den motivering, som utskottet här har,
kan på något sätt föregripa riksdagens beslut, när en gång skolkommissionens
betänkande kommer. Sedan herr Lindström i Mörby -—
den erfarne skolmannen — förklarat, att han icke har något att erinra
mot vare sig motiveringen eller klämmen, vet jag icke om jag skall
yrka bifall till utskottsutlåtandet i dess helhet eller till herr Blocks
yrkande. För mig är det skäligen likgiltigt. Huvudsaken är, att vi
här icke taga någon bestämd ståndpunkt för att klema bort barnen

Nr 31. 56

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande mer jjn som behövs. Ofta ligger nog större fara i, om de arbeta för

‘''(irbelsdag för litet än 0m f]e arbeta % mycket.
skolarbetet Jag yrkar tills vidare bifall till utskottets hemställan.

(Korts) Herr Voppius instämde häruti:

Herr Sävström: Herr talman, mina herrar! Då jag är en
av de tre lekmän, som deltager i skolkommissionens arbeten, skall jag
be att få säga några ord.

Herr Pehrsson i Göteborg har genom sitt anförande fört debatten
in på ett sådant område, att man kan säga, att denna debatt har bra
litet med detta utskottsutlåtande att göra. Han har inför kammaren
i sitt vältaliga anförande också försökt framhålla den fara, som
existerar genom skolkommissionen och det resultat av skolkommissionens
arbete, som en gång skall komma över oss. Å andra sidan har
herr Starbäck yttrat, att denna kommissions arbete är så hemlighetsfullt,
att man egentligen icke vet, vilka förslag den kan komma med.
I fråga om detta yttrande om. hemlighetsfullheten är det väl ändå så,
att skolkommissionen icke arbetar mera hemlighetsfullt, än vad andra
kommittéer och kommissioner göra, men att herr Starbäck uttalat sig
så, beror väl därpå, att han såsom skolman är särskilt intresserad för
det arbete som skolkommissionen utför och är angelägen om att få reda
på de resultat, vartill man kommit. Jag tror icke, att det är varken
sämre eller bättre ställt med hemlighetsfullheten hos skolkommissionen
än hos andra kommissioner. När emellertid nu herr Pehrsson i
Göteborg säger, att vi här stå inför denna fara och herr Starbäck å
andra sidan betonar, att man icke kan få reda på det allra minsta, är
det då icke fruktlöst, att fortsätta debatten härom just vid detta tillfälle.
Låt oss spara det, tills kommissionen framlagt sitt betänkande.
Då får kammaren tids nog uttala sig i detta ärende.

Nu har man dessutom sagt, och herr Starbäck strök särskilt under
det, att detta kan komma över oss hux flux, och då har man redan
på förhand tagit ställning till saken, så att riksdagen icke vidare
blir i tillfälle att pröva det. Var och en förstår, att det förslag, som
kommissionen kommer med, är av så genomgripande art, att det icke
kan bli fråga om att några avgöranden skola träffas på förhand, utan
riksdagen måste granska detta noga från början till slut och därefter
fatta position. Det kan icke bli tal om något annat.

Om vi nu skola hålla oss till det utlåtande, som här avgivits av
utskottet, så vill jag för min del i fråga om den överansträngning, som
befaras i skolorna, säga, att jag som lekman tror, att det nog förefinnes
överansträngning på vissa håll. Herr Vennerström yttrade, att
skolkommissionen redan tagit ställning till frågan och sagt, att överansträngning
icke finnes. Jag vill inför kammaren säga, att det icke
är riktigt att säga på det sättet, som herr Vennerström sagt. Det
känner jag bäst till, som bevistat så gott som alla sammanträden, som
hållits inom kommissionen. Det är nog på det sättet, att överansträngning
förekommer, och att detta särskilt är förhållandet i de
högre klasserna, har man många gånger klagat över. Skall det nu

Onsdagen den 20 april, f. m.

57 Sr 31.

ordnas så, att överansträngning skall kunna undvikas, då blir det nog, Om införtmde
enligt yad jag kan förstå, på det sättet, att detta överskattande a^ ^rfciscUwför
läxförhöret, som för närvarnde förefinnes, måste övergivas. Arbetet skolarbdet
i skolan och hemmet bör regleras enligt andra arbetsmetoder, än som m. m.
åtminstone på många håll för närvarande äro rådande. Vidare är det (Forts.)
klart, att mångläseriet måste begränsas. Det är till fördel för det
hela, om så kommer att ske.

Det har vidare anförts, att det är ganska svårt att taga studentexamen.
Herr Block påpekade^ att det skulle vara särskilt svårt att
taga studentexamen vid 17-—18 års ålder, men å andra sidan har herr
Engberg sagt, att det icke förefaller att vara så svårt. Jag erinrar
mig ett föregående yttrande av herr Engberg, då han sade, att studentexamen
kan egentligen vem som helst taga, blott det finnes pengar.
Jag förmodar, att intetdera av de båda yttrandena kan vara
riktigt, utan det förefaller, som om sanningen läge ungefär mitt
emellan.

Beträffande den motivering, som anförts från utskottets sida, vill
jag för min del säga, att jag har ingenting emot, om kammaren för
sin del är med om att bifalla det yrkande, som har framställts av herr
Block. Men att biträda första kammarens beslut i denna sak, anser
jag vara en överloppsgärning av denna kammare. Ty herrarna kunna
vara förvissade därom, att skolkommissionen har sin synnerliga uppmärksamhet
fästad just på de saker, som här debatterats. De ha varit
föremål för överläggningar flerfaldiga gånger, och det har framkommit
förslag att verkligen söka övervinna de brister, som förefinnas
på detta område. Om denna kammare vill biträda första kammarens
förslag till uttalande, så kan ju kammaren göra det, men jag säger,
att det är en överloppsgärning. Det kommer icke att förändra resultatet
av skolkommissionens arbete, utan kommissionen kommer i varje
fall att göra sitt bästa för att framlägga ett förslag, som blir så bra,
som överhuvudtaget är möjligt.

När detta betänkande kommer, tror jag för min del icke, att striden
kommer att stå om de saker, som anförts här i dag, utan striden
kommer att föras på ett helt annat plan. I detta fall tror jag således
ingen fara föreligger, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till det av herr Block framställda yrkandet.

Herr Block: Herr talman! Diskussionen här har givit mig ytterligare
stöd för den uppfattning, som jag redan i början av debatten
hade, nämligen att kammaren icke bör vara med om ett uttalande, huruvida
överansträngning förefinnes i skolorna och vilka orsakerna
därtill kunna vara. Jag får således vidhålla min hemställan om, att
detta måtte utgå ur motiveringen.

Det är några saker, som jag skulle vilja säga här. Jag har fått
den uppfattningen av vad herrar Rydén och Sävström yttrat, att
skolkommissionen verkligen är uppmärksam på denna fråga, som vi
nu debattera, och att man har att vänta, att åtgärder komma att föreslås
därifrån. Vidare vill jag ännu en gång säga, att med den kän -

Nr ol. 58

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande,
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet
m. m.
(Forte.)

nedom jag har om skolöverstyrelsen, tror jag, att även där denna fråga
kommer att bliva noga beaktad.

Jag anser, att det icke är rätt, att man försöker misstänkliggöra
en utredning, innan den föreligger, och särskilt anser jag, att riksdagen
bör akta sig för detta — det sker tillräckligt av andra personer.
Men å andra sidan anser jag icke heller, att kammaren bör giva skolkommissionen
några direktiv, och detta sker, om kammaren godkänner
den motivering, som utskottet har föreslagit.

Herr Kaijser sade, att jag skulle ha påstått, att de matematiska
och fysikaliska proven i årets studentexamen skulle varit särskilt
svåra. Det har jag icke sagt. Nu säger herr Kaijser, att den som
skulle vara speciellt sakkunnig på detta område, nämligen hans son,
fällt det uttrycket, att de varit ovanligt lätta i år. Men då kunna
herrarna förstå, hur de skola se ut, när de icke äro ovanligt lätta utan
medelsvåra.

Herr Dalgren ville misstänkliggöra min sakkunskap som medicinalråd,
men jag får då säga, att jag icke yttrat mig här som medicinalråd
utan som riksdagsman. Vilken av oss båda, herr Dalgren eller
jag, är mest berättigad att yttra sig i denna skolhygieniska fråga, vill
jag icke säga, men det må väl tillgodoräknas mig såsom ett uttryck
av blygsamhet, när jag säger, att vi icke kunna vara beredda att här
göra uttalanden i frågan. Och detta säger jag, fastän jag i många år
varit skolläkare vid flera slag av skolor och fastän jag för närvarande
är skolöverstyrelsens konsulent i skolhygien.

Herr Öhman: Herr talman, mina herrar! Det kan synas

olämpligt efter de stora anföranden, som hållits av auktoriteter på
detta område, att jag begär ordet i denna fråga. Herr Pehrsson i
Göteborg talade något om föräldraauktoritet. Jag tror åtminstone,
att det var han som nämnde det ordet, och i varje fall uppträdde han
som auktoritet på detta område. Då jag hemma i min hemstad mycket
ingående följt med dessa saker och bland annat även haft anledning
att sysselsätta mig med överansträngningen i skolorna och
då jag därtill hör till de utskottsledamöter bär, som varit med om
att forma ut dessa utlåtanden, så har jag ansett mig böra taga kammarens
tid i anspråk ett par minuter.

Själv har jag för icke så länge sedan, senast för ett par år tillbaka,
studerat, och studerat rätt så mycket, varit i tillfälle att sammanträffa
med en hel del lärare vid läroverken — det rör sig ju närmast
om dessa -— och jag får säga, att när man får blicka in i dessa
förhållanden, sådana de äro, och se det material, som skolorna syssla
med, och, som herr Rydén särskilt påvisade, se dessa många stora
odågor, som skolorna släpa fram och släppa ut i det praktiska livet,
då finner man, att det verkligen är ett mycket stort samhällsintresse
att få bort dessa odågor ur skolorna. Det är nämligen så, som herr
Rydén särskilt angav, att den som har pengar vill ha in sina barn
i läroverken. De må gärna kuggas. De läsa på sommaren och komma
sedan upp för att ånyo prövas på hösten, och då flyttas de upp
i den klass, dit de icke fått flyttning på våren.

Onsdagen den 20 april, f. m.

59 Sr Bl.

Jag blev litet förvånad, när jag hörde, att denna överansträngning
egentligen gällde läroverken. Jag får säga, att jag har prak- pjr

tisk erfarenhet från mitt eget hem, att överansträngning verkligen skolarbetet
förekommer i folkskolorna och det i mycket högre grad än i läro- m. m.

verken. Jag såg det onormala förhållandet, att, det var barn, som (lort--.,

fingo sitta och pluggläsa ända till kl. 12 och 1 på nätterna och stiga
Tipp tidigt på morgnarna och fortsätta för att kunna få i sig allt
detta, som de skola lära sig, under det att, sedan de kommit in i läroverken,
förhållandet blev det rakt motsatta. Den mycket ingående
kännedom jag har om förhållandena, då jag själv gått mycket i, skola,
både i läroverk och i andra skolor, gör att jag, när man här sa energiskt
träder upp och ansluter sig till herr Pehrssons yrkande och
ropar bravo, misstänker, att man tillhör dem, som ha mycket litet reda
på dessa förhållanden.

Det har i tidningspressen gentemot utskottet sagts, att utskottets
betänkande varit hopskrivet av lantmän, som icke hade kännedom om.
hur det egentligen går till i städerna. Jag skall be att få lämna den
upplysningen, att det varit uteslutande representanter för de större
städerna, som yttrat sig i denna fråga i utskottet och som varit med
om att forma ut detta utlåtande. Således är det icke riktigt, vad man
skrivit i tidningarna om den saken. Nu hava, som jag förut säde, auktoriteter
uppträtt här. En förklarade, att studentexamen icke är „så
förfärligt svår, och en annan sade, att det var det svåraste, han gått
igenom. Det är således för den, som icke är så fullt inne i denna
sak, ganska svårt att avgöra, hur man skall ställa sig. ^ Men jag tror
i alla fall, att utskottet står på den säkraste grunden, då det hänvisar
till att det egentligen icke är någon idé att skriva och bedja Kungl.

Maj :t taga under övervägande, hur denna sak skall ordnas, då man
har en stor kommission, som har sin uppmärksamhet fästad på denna
fråga, och då man sålunda tryggt kan överlämna den åt denna kommission.
Jag tror alltså, att man lika väl skulle kunna gå med på
herr Blocks som utskottets förslag. Men jag anser, att i utskottets
motivering icke finnes något, som utskottet har anledning att frångå.

Jag för min del vill därför, herr talman, be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Det kan ju icke
falla mig in att försöka besvara alla de apostroferingar, som jag
fått sedan mitt sista anförande, men något vill jag likväl upptaga
till bemötande. Man har anklagat mig för att ha dragit in i debatten
sådant, som icke hör hit, därför att det icke förekommer i utskottets
kläm och icke heller i första kammarens utskotts kläm. Ja.
mina herrar, det har jag gjort, men det står i motionen, och det ståt
i andra hammarens utskottsutlåtandes motivering, och under det förhållandet
faller det helt naturligt också in under kammarens debatt
och kammarens bedömande.

Det har från olika håll -—• jag ber att få fastslå detta — från
förutvarande statsrådet, som tagit initiativet till skolkommissionen.
såväl som från en ledamot av kommissionen bestämt uttalats, att

Nr 31. 60

Onsdagen den 20 april, f. m.

a!)1 en^normal clenna fråga icke skall avgöras utan att först hava kommit under
ZrtUsdagTör riksdagens beprövande. Jag ber, såsom jag säger, att få taga fasta
skolarbetet på detta, därför att jag dock tror, att vi ha vissa erfarenheter, mina
m. m. herrar, som säga oss, att det icke är så alldeles visst, att det verk(Forts.
) ligen kommer att. ske på det sättet.

Nu har herr Rydén sagt att det skall naturligtvis ske så.
Han är sålunda icke nu den starke man, som han var i oktober
1919, då undervisningsplanen korn. Den hade nämligen icke kommit
under riksdagens beprövande, denna undervisningsplan för folkskolan,
i vilken det dock fanns åtskilligt, som kom såsom en fullständig
överraskning. Han sade vidare, att hela ärendet skulle nödvändigt
komma tillsammans med frågan om de ekonomiska förändringarna.
Ja, det måste det naturligtvis, men så kan det komma i form
av ett principuttalande, men jag erinrar herrarna om det principuttalande,
som gjordes med anledning av en annan fråga, även den rörande
skolan, nämligen om boställsordningen för lärare. Då lades
visserligen fram för riksdagen vissa allmänna riktlinjer, men jag
frågar de herrar, som nu ute på landsbygden, äro tryckta > under
de ökade kostnader, som detta medfört, om det var någon av herrarna,
som drömde om att utgestaltningen av Kungl. Maj:ts stadga
skulle bliva sådan som den i verkligheten visat sig vara. Jag
skall icke ingå på detaljer, det få vi kanske på annan tid tillfälle
till.

Jag skall sedan be att få vända mig med några ord i svaromål
till den ärade talaren på Malmöbänken. Jag trodde icke, att saken
var så -— ja, ömtålig, det har jag klart för mig, att den var —
men att den låg på det sättet, att argument skulle behöva tillgripas
av den art, som här skett, det trodde jag icke. Det är ett mycket
vanligt argument att säga, att det och det har vederbörande sagt.
och sedan piska bilden på väggen. Det var så långt ifrån att jag
sade, det skolkommissionen skall komma med detta förslag, att ja.g
i stället säde: jag vet intet, men det är farhågor ute i landet för vad
denna kommission, som arbetar i tysthet och hemlighet, skall komma
till! Herr Rydén säger — det har jag antecknat klart och tydligt
— att jag lämnat en »osannfärdig» bild av vad som gjorts i
kommissionen. Huru skulle jag kunnat lämna en bild, den må vara
sannfärdig eller osannfärdig, då jag själv förklarat, att jag ingenting
vet och de herrar, som uppträtt, ja, t. o. m. herr Rydén, icke
själva vetat något, utan sagt, att de blott antagit? Jag har lämnat
en bild, icke en osannfärdig, icke någon karikatyr, över de farhågor,
som röra sig hos många föräldrar, och som jämväl tagit sig
uttryck i pressen, de farhågorna liar herr Rydéns anförande ingalunda
kunnat undanröja. Han säger visserligen, att ingen förnuftig
människa skulle kunna vilja gå den väg, som vi hysa farhågor
för. Ja, jag skulle vilja instämma i det, men på samma gång som
herr Rydén säger detta, lägger han hela denna sak efter politiska
partilinjer, och då, mina herrar, när det blir lagt på de linjerna,
händer det allt, att det sunda förnuftet får sitta emellan. Två i
åsikter så skilda män som motionären i första kammaren, herr

Onsdagen den 20 april, f. m.

61 Nr 81.

Lindhagen, och jag ■— och vid herr Lindhagens sida har i dag stått 0m införande
min vederdeloman från ett annat tillfälle, herr Vennerström — ha "arbeJda^yr
båda uttalat oss i motionens riktning, och därmed torde väl vara skolarbetet
fastslaget, utan att det skall vara någon skymt av tvekan, att vi m. n,.
ha ingenting gjort för att lägga en politisk synpunkt på en sådan (Forts.)
fråga som en reformering av Sveriges skolväsende. Förutvarande
statsrådet, som givit instruktion åt denna skolkommission, har emellertid
ansett lämpligt att här i kammaren — och jag beklagar det
djupt för frågans framtida behandling — lägga på denna skolkommission
och dess arbete vad han kallade sociala synpunkter, eller
synpunkter om förhållandet mellan rika och fattiga på så sätt, att
skolkommissionen tager sig an den fattiges sak. Har man en anmärkning
att göra mot denna, skall det genast vändas till att man
står och talar i rikemans sak. Läroverken äro icke rikemans läroverk
denna dag i Sverige. Jag har tillfälle att se det på nära
håll, mina herrar! I våra läroverk trängas barn från alla hem med
varandra, och det finns läroverk belägna på det sättet — jag har
ett sådant i min egen församling — att det icke är övervägande
antal barn från bemedlade familjer, som där undervisas. Detta
är ett sätt att vända på saken, som man måste djupt beklaga, och
ansvaret för att frågan blivit lagd på detta olyckliga sätt, för såvitt
det skall följa med frågans behandling i framtiden, ligger på
den talare, sota djärves göra det. När han så talade, var det icke
pedagogik, utan demagogi.

Herr Waldén: Herr talman! Jag måste säga, att debatten
i denna fråga gått för långt åt sidan av ämnet, och att den siste
ärade talaren är skuld till detta genom att han så betydligt slog över
i det anförande, han först höll i denna fråga här i kammaren, vilket
naturligtvis givit anledning till att man från motsatt håll möjligen
gått till en annan överdrift. Jag vill emellertid framhålla., att jag
naturligen i stortå sett delar de synpunkter av rent skolorganisatori.
sk
föll mig dock, som om även herr Rydén något för mycket framhöll
betydelsen av just. dessa rena utanverk ifråga om skolan. Jag får
erkänna, att jag haft ganska stora sympatier för det uttalande i
denna fråga, som gjorts av första kammaren, och även för åtskilligt
av det, som motionären framhållit, och det ligger säkerligen åtskilligt
av sanning i detta. Jag har icke kunnat bli riktigt övertygad om
att det skulle vara något så förskräckligt, om andra kammaren instämde
i första kammarens uttalande. Det säges visserligen, att skolkommissionen
redan har sina blickar riktade på denna överansträngning
i skolorna, som man dock med visst fog talar om. Om det verkligen
är så, kan man ju tycka, att det kanske icke behövs något uttalande
från kammaren, och särskilt efter det anförande, som hållits
av en av kommissionens ledamöter, nämligen herr Sävström, kan det
kanske förefalla överflödigt. En annan talare, herr Block säger:
»Vi skola icke ge skolkommissionen några direktiv.» Jag kan dock

Nr 31. 62

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande sg, att det ligger något bestämt direktiv i att göra ett sådant
av en normal- utta]an’ae som första kammaren gjort, ty vad är det den har sagt?
shZtJa Jo, den har endast sagt, att man bör söka att råtta undervisningen
m. m. efter barnens andliga och kroppsliga utveckling samt agna okacl
(Forts.) omsorg åt ungdomens fysiska fostran. Detta är dock en av de mest
fundamentala satserna i all undervisning och har varit det sedan
gammalt, och jag kan då icke finna, att det kan ligga något direktiv
i att erinra om vikten härav.

Vad jag för min del emellertid vill är, att skolkommissionen
icke blott ser på de rent organisatoriska problemen utan också går
litet djupare in i vad jag skulle vilja kalla livet eller andan i skolorna.
Min övertygelse är nämligen den, att icke minst inom läroverken
undervisningen bedrives på ett sådant sätt och efter sådana metoder,
att det lätt leder till överansträngning. Jag tror, att man ofta ger
alumnerna för svåra uppgifter, uppgifter som icke fullt lämpa sig
efter barnens andliga utveckling; och det är en sådan undervisning,
som rättar sig efter denna deras andliga utveckling, jag skulle vilja
ha till stånd. Jag vill erkänna, att jag i det avseende^ gärna ville
ge ett litet direktiv åt skolkommissionen att just söka åstadkomma
en sådan undervisning och komma med sådant uppslag, att man icke
överanstränger barnen med det sätt, på vilket själva undervisningen
bedrives. Det är livet och andan i skolan, som dock är det viktigaste,
och icke de yttre formerna eller skelettet, vad man vill kalla det,
som väl i och för sig är viktigt nog men dock icke är det som ^ensamt
bär upp skolan. Jag vet naturligtvis, att det ytterst beror på lärarnes
individuella läggning och deras lärarebegåvning och allt detta
som konstituerar lärarens sätt att undervisa och leda och att detta
är det allra viktigaste, men det hindrar dock icke, att det är mycket,
som man skulle kunna peka på beträffande lärarnes sätt att sköta
undervisningen och som därför borde tagas under omprövning för
att man därefter skulle kunna ge lärarne viktiga anvisningar och
direktiv.

Det är därför, som jag haft åtskilliga sympatier för ett uttalande
i den riktning, första kammaren gjort, och jag vill ännu en gångupprepa,
att jag icke kan se, att man därigenom på något sätt underkänner
eller uttalar något misstroende mot skolkommissionen.

Jag vill slutligen säga ett par ord till herr öhman, som påstod,
eller åtminstone ville låta påskina, att överansträngning även skulle
förekomma i folkskolorna. Det kan möjligen hända i något enstaka
fall, att så förhåller sig, men jag tror icke, att man kan påstå detta
såsom något allmängiltigt. I folkskolorna är det nämligen på det
sättet, att man måste lägga undervisningen något annorlunda än den
är lagd i elementarskolorna. Vi måste i folkskolorna draga med oss
alla barn, begåvade och mindre begåvade och obegåvade, och detta
gör. att man där måste på ett helt annat sätt preparera uppgifterna.
Kanske man någon gång går för långt i det avseendet. Men .jagtror
också, att man i elementarskolorna gör sig skyldig till det motsatta
felet, nämligen att preparera alltför litet och därigenom ofta
överanstränger barnen. De få nämligen alldeles för svåra uppgifter

Onsdagen den 20 april, f. m.

63 > r 31.

och detta väcker även bitterhet hos dem samt undergräver på samma
gång deras intresse för skolan och undervisningen.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet på bifall till
första kammarens uttalande.

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Det kunde ju vara

ganska mycket att säga i anledning av min ärade vän herr Pehrssons
i Göteborg, jag vill icke säga vältaliga, men välklingande huvudanförande,
och med anledning av all den kritik, som i övrigt har riktats
emot utskottets förslag. Jag skall emellertid, så länge som debatten
nu pågått, icke förlänga den med många ord.

Av det, som icke berörts, fäste jag mig med ganska stor förvåning
vid det uttalandet av herr Pehrsson, att det icke närmast var
fråga om den överansträngning, som nu förekommer, utan om den,
som man kunde befara. Om det verkligen förhåller sig så, kan .jag
sannerligen icke inse, att det är så fasligt bråttom med att skriva
till Kungl. Maj :t i denna fråga.

Jag vill också bekänna, att jag icke kunde förstå herr Pehrssons
ordande om de så kallade mindre begåvningarna. Det föreföll
mig, som om han rent av hade önskat, att skolformerna skulle anpassas
endast med hänsyn till dessa. I den galoppen får jag bekänna,
att jag icke vill följa honom.

Jag har emellertid endast tagit till orda för att tillkännage,
därtill i vederbörlig ordning bemyndigad, att utskottet icke har lagt
någon huvudvikt vid de uttalanden, som gjorts i förra delen av utskottets
motivering, dessa uttalanden, som ha kastat högermannen
herr Pehrsson i den gode urvilden herr Lindhagens armar, och som
likaledes kastat vänstersocialisten herr Vennerström i herr Pehrssons
armar, som har rest läkare mot läkare och lärare mot lärare, och som
hotar att framkalla en fullständig babylonisk förbistring, om debatten
får pågå alltför länge. Huvudsaken är för utskottet, att kammaren
icke i onödan avlåter en skrivelse till Kungl. Maj:t. Kan
det syftet vinnas genom en anslutning till herr Blocks yrkande, har
utskottet intet att erinra däremot.

Jag har endast velat göra detta tillkännagivande.

Herr Rydén: Herr talman! Jag begärde ordet för en replik
till herr Starbäck, men han tycks ha avvikit från kammaren, så att
jag skall icke på grund av den långt framskridna tiden sysselsätta
mig med honom. Jag vill därför vända mig gentemot den ärade
talaren på Göteborgsbänken — han tycks också ha avvikit —• det
kan jag uppriktigt sagt icke hjälpa, utan jag måste ändå säga några
ord med anledning av hans anförande.

Jag vill i första hand beträffande denna fråga säga, att .jag
tror, att man icke, hur man än bygger ett skolsystem, kan undvika,
att barn i vissa enstaka fall bli överansträngda, därför att detta
heror på barnens individuella krafter, antingen deras individuella
begåvning, deras fysiska hälsa eller också hur snabbt deras andliga
och kroppsliga utveckling fortskrider. Jag tror, att det är omöjligt

Om införande
av en normalarbetsdag
för
skolarbetet

771. 771.

(Forts.)

M r 31. 64

Onsdagen den 20 april, f. m.

Om införande a.tt bygga upp ett skolsystem, om det lägges aldrig så varsamt, utan
"arbetsd"71}^ det karl inträffa enstaka undantagsfall, då sent utvecklade eller
skolarbetet svagt begåvade barn komma att bli överansträngda. Man kan natur -m. m. ligtvis icke bygga skolan för andra än för de friska barnen och för
(Forts.) dem, som äro någorlunda normalt begåvade. För de andra får man
vidtaga särskilda anordningar i den mån, som det visar sig erforderligt.
Jag tror därför också, att man icke kan tänka sig en skolorganisation,
som undanröjer alla rent individuella faror för överansträngning.

Beträffande behovet av att få till stånd en särskild hänvändelse
till skolkommissionen, skulle jag vilja uttala den uppfattningen, att
debatten bar ådagalagt för var och en. som vill se sakligt på frågan
och som icke vill lägga in något annat i den, att en dylik hänvändelse
skulle vara en överflödsgärning från riksdagens sida — saken har
nämligen i kommissionen varit så ingående behandlad, som den kan
bli -— för såvitt man icke skall begära, att kommissionen skall få
en ändrad sammansättning. Och det är ju olämpligt, då man vet,
att kommissionen redan har väsentliga delar av sitt principbetänkande
under tryckning.

Jag skall vidare säga ett par ord till herr Pehrsson i Göteborg,
då han försökte att i viss mån på mig skjuta skulden för att debatten
här fått den läggning, som den har fått. Jag har aldrig varit med
om i riksdagen, att en person på samma sätt som herr Pehrsson börjat
inleda en stor debatt om ett kommittéarbete, som ännu icke är
avslutat i något avseende, och detta byggt på en mängd lösa förmodanden
och fantasier, som förmodligen uppspirat i hans själ på
grund av i tidningarna förekommande halvt eller helt förvrängda
uttalanden från något håll. Jag kan icke tänka mig, att hela denna
karikerade uppfattning om vad skolkommissionen har för händer
skulle ha kunnat uppstå på något annat sätt. I varje fall, jag säger det
ännu en gång, behöver kammaren icke taga allt för starkt intryck
av de hallucinationer, som ha uppstått hos den ärade talaren på Göteborgsbänken,
utan kammaren bör väl kunna uppskjuta sitt omdöme
om skolkommissionen till dess betänkandet föreligger. Så
gör man ju på alla områden, även beträffande de kommittéer, där
till äventyrs ledamöter av samma parti, som herr Pehrsson i Göteborg
tillhör, äro medlemmar.

Så som jag tänkte mig den praktiska läggningen av skolkommissionens
arbete, var jag så angelägen om, att frågan framför allt
skulle behandlas så, att hemmen och föräldrarna blevo i tillfälle att
bilda sig ett omdöme om den, att jag redan i början av kommissionens
arbete föreslog, att man, i motsats till vad som är vanligt, först
skulle lägga fram ett principbetänkande och skicka ut det i tryck,
så att det blev tillgängligt för allmänheten, och att man
således icke skulle vänta härmed på samma sätt som 1902
års läroverkskommitté, som på en gång publicerade tre störa volymer
och därmed hotade att dränka alltsammans. Jag ansåg, att,
för att man skulle kunna bilda sig ett verkligt sakligt omdöme, skulle
principbetänkandet utarbetas för sig och lämnas ut till allmänheten,
så att det skulle kunna diskuteras inom hemmens och skolans värld.

Onsdagen den 20 april, f. m.

65 Nr 31.

Detaljbestämmelser, ekonomiska frågor och detaljerade kursplaner 0m *«förande
skulle komma i en senare del av betänkandet. Jag tror, att skolkorn- ^rbetsdagför
missionen fortfarande hyser den avsikten att på detta sätt publicera slMlarbetti
sitt arbete för att vinna den vidsträcktast möjliga publicitet. Jag m. m.

kan icke förstå, att det är rim och reson i att framkalla en debatt i (Forts.)

kammaren på grund av lösa fantasier, om det icke finns någon särskild
avsikt därmed. Den saken skall jag komma till sedan.

Herr Pehrsson försökte insinuera, att en sådan tankegång skulle
ha föresvävat mig som att skolkommissionens stora genomgripande
organisationsförslag skulle kunna avgöras utan riksdagens hörande.

Jag ber i det fallet få påminna om att jag en gång lagt fram förslag
till en stor omorganisation av vårt skolväsen, nämligen år 1918
beträffande de praktiska ungdomsskolorna. Saknades det då — jag
vädjar till kammarens ledamöter •— i denna stora proposition någon
detalj i hela det stora förslaget med avseende på dess ledande
principer och allt, som skulle vara med i detta organisationsförslag?
Jag har rätt .att peka därpå. Det är illvilliga förvrängningar,
om man insinuerar några andra avsikter nu. Jäg har visat,
hur jag i varje fall för min personliga del står i denna fråga.

Jag måste också bestämt tillbakavisa varje tal från herr Pehrssons
i Göteborg sida om att det skulle begåtts några oegentligheter
eller något övergrepp i fråga om folkskolans undervisningsplan. Ingen
regering från år 1809 till detta ögonblick har någonsin för riksdagen
lagt fram eu fråga om själva undervisningsplanen, om timantal
och sådant, utan man har gått den vägen, att regeringen
har beslutat därom, sedan de sakkunniga myndigheterna blivit hörda.
Jag måste säga, att jag tror, att, som också herr Edén yttrade
i en debatt i fjol, det skulle vara ytterligt opraktiskt och olämpligt,
i varje fall aldrig förut praktiserat, att för riksdagen framlägga en
sådan fråga som efter vilka metoder man arbetar i skolorna. Jag
har i det avseendet strikt följt allt vad mina företrädare som ecklesiastikministrar
följt i denna sak. I det avseendet tillbakavisar jag
alla de osanna och orättvisa påståenden, som fällts under agitationen
i fråga om kristendomsundervisningen, och som icke minst ha herr
Pehrsson i Göteborg till tillskyndare.

Herr Pehrsson talade om, att jag försökt gorå denna fråga till
en politisk fråga. Jag vill i det avseendet säga, att jag från början
har önskat, att skolfrågan skulle om möjligt kunna lösas såsom en
fråga utanför partistriderna. Det är dock klart, att söker man på
det sätt, som herr Pehrsson i Göteborg gör, misstänkliggöra frågan,
måste man klargöra för den stora allmänheten, som beröres av denna
fråga, att om vi skola genomföra folkskolan som bottenskola, och
om vi skola genomföra, att de fattiga begåvningarna från arbetaroch
bondeklassen i landet skola få lov att komma fram till en högre
bildning, det icke finns någon annan möjlighet än att av dem, som
nu fylla gymnasierna, de svaga begåvningarna och de upprepade
gånger kvarsittande ur överklassens led, som nu släpas med, få lämna
plats för de begåvade barnen ur arbetar- och bondeklassen. Hur
vill ni i annat fall ordna det? Går man in för principen om folk Andra

kammarens protokoll 1921. Nr 31. 5

Nr Bl. 66

Onsdagen den 20 april, f. m.

<a™e™nermal s''^0^an som bottenskola, och att man skall tillgodogöra samhället
Arbetsdag”}» begåvningar, som finnas bland de fattigas och landsbygdsbefolkskolarbetet
ningens led, finns det icke någon annan väg, såvida man icke skall
m. m. mångdubbla antalet läroverk och antalet studenter, än att lämna rum
(Forts.) åt dessa begåvningar i gymnasierna. Detta kan icke ske på annat
sätt än att det gives inbördes tävlan mellan dem, och att den fattige
får lov att komma fram vid sidan om den rike.

Jag beklagar, att man skall behöva diskutera skolkommissionens
planer så fullständigt utan papperen på bordet, men jag har
varit tvungen att reagera mot de försök, som man här gjort att på
löst prat misstänkliggöra dess arbete. Till herr Pehrsson i Göteborg
säga mig något om demagogi, skall jag säga honom, att hans
tal i denna fråga påminner mig om en metod, som, utväxt inom
ett kyrkligt sällskap, hade till valspråk: ändamålet helgar medlen.
Jag behöver icke uttala ordet.

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Herr Venner ström

ville påpeka, att jag i slutet av mitt anförande förde skolkommissionens
talan, och att jag ej hade någon erfarenhet i frågan.
Jag erkänner, att min erfarenhet icke är så stor, men jag har dock
fått erfarenhet dels som läkare, i det jag haft en hel del patienter
i skolåren, dels därigenom, att jag har fem barn i skolan. Jag
undrar vad herr Yennerström har för erfarenhet. Han har aldrig
mig veterlig! varit lärare, och han har icke varit skolläkare. Han
har endast sin erfarenhet från de tidningar, som han läser. Han får
ursäkta mig, om jag säger, att jag underkänner den sortens sakkunskap.

Jag vill för övrigt sluta mitt anförande med att säga, att man
icke skall pjunka bort barnen. De skola läras till arbete, redan
då de äro små. I skolorna läser man nu dagligen fem lektioner om
% timme vardera. Häri inräknas dessutom gymnastik. I de lägre
klasserna läsa barnen sina läxor en eller annan kvart, i de högre
läsa de högst tre timmar, d. v. s. de arbeta sex å sju timmar om
dagen. Man måste säga, att det icke är för mycket. Jag tror för
min del, att talet om överansträngning i skolorna är ganska överdrivet.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman! Med anledning

av herr Rydéns senaste anförande skall jag tillåta mig att endast
påvisa, hur han nu som förut delvis gått vid sidan om saken. Det
förefaller mig så ytterligt underligt, att han fullföljer sina försök
att lägga denna sak politiskt. Icke kan det väl vara meningen, att
man skall »tömma gymnasierna» för att släppa in fattiga barn
o. s. v. Redan nu sker den sållning, som bör ifrågakomma. Den
sållningen kan kanske behöva skärpas, men det är något helt annat
än de farhågor, som man här har uttalat, och jag tillåter mig därför
säga, att det finnes en annan väg som man här kan slå in på.
och den har jag i mitt första anförande också visat på, nämligen

Onsdagen den 20 april, f. m.

67 Nr 31.

arbetsdag för
skolarbetet
m. m.
(Forts.;

att hjälpa de verkligt studiebegåvade och icke minst sådana från vår 0m införande
landsbygd genom att giva dem det ekonomiska understöd, som deav fJ‘ n!ormtalbehöva,
och stå dem bi i råd och dåd.

Jag förstår så väl herr Rydéns misslynthet, och jag kan väl
fatta, att han känner sig rätt obehagligt berörd, att man vidrört
detta: det är efter den gamla välkända regeln, att »mina ungar äro
de vackraste i skogen». Han menar, att här föreligger ett försök
att skadskjuta dem. Meningen har varit, att vi skulle få detta reformförslag
fram i dagsljuset, så att vi kunde debattera och pröva
just dessa s. k. pedagogiska anvisningar, om vilka dock nu på sistone
förklarats, att de icke kunde komma under riksdagens prövning. Det
hlir kanske just i dessa, som den farhåga kan komma att besannas,
som jag här gjort mig till taleman för.

Herr Thorsson: Herr talman! I anledning av herr Pehrssons
senaste yttrande vill jag saga, att man kan icke få denna fråga
fram i dagsljuset och diskutera den rent sakligt förrän det betänkande
föreligger, om vilket herr Pehrsson nu vid flera tillfällen yttrat
sig. Det är väl på det sättet, att herr Pehrssons benägenhet
att diskutera något, som icke föreligger, har avfört diskussionen
från det ärende, som föreligger på kammarens bord, in på ett område,
som borde diskuteras vid ett annat tillfälle.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan, 2 :o) bifall till det av
herr Block under överläggningen framställda yrkandet och 3:o) bifall
till yrkandet att kammaren måtte biträda det av första kammaren
i ärendet fattade beslutet; och förklarade herr talmannen sig anse
den under 2 :o) angivna propositionen vara med övervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, i anledning varav herr talmannen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka därvid
den under 3:o) angivna antogs till kontraproposition. I överensstämmelse
härmed uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller det förslag, som under
överläggningen om första tillfälliga utskottets förevarande utlåtande
nr 6 framställts av herr Block röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutit biträda det av första kammaren
i ärendet fattade beslutet.

Omröstningen utföll med 131 ja mot 62 nej; och hade kammaren
alltså bifallit det förslag, som under överläggningen framställts
av herr Block.

Nr 31. 68

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
i
landsbygdens
folkslcolor.

§ 11-

Vidare förelåg till avgörande andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 8, om skrivelse till Kungl. Maj :t angående anordnande
av tillsyn genom läkare över hälsotillståndet i landsbygdens
folkskolor.

I anledning av en inom andra kammaren väckt motion, nr 20,
av herr Block, hemställde kammarens andra tillfälliga utskott, till
vars behandling ifrågavarande motion överlämnats, att kammaren
för sin del måtte besluta att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande och för
riksdagen framlägga förslag rörande anordnande av regelbunden tillsyn
genom provinsial- och extra provinsialläkare över hälsotillståndet
i landsbygdens folkskolor.

Häremot hade herr Törnkvist reserverat sig.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag har icke kunnat

biträda utskottets mening i föreliggande fråga, varför jag skall be
att med några ord få klargöra min uppfattning i denna fråga.

En motion väcktes i ämnet vid 1913 års riksdag av herr Hallén.
Riksdagen beslutade då i enlighet med denna motion att skriva
till Kungl. Maj:t och begära utredning, i vad mån ett skoldistrikt
kunde erhålla bidrag från statens sida för att anordna läkareundersökning
av skolpliktiga barn antingen periodvis eller också mera
tillfälligt. Kungl. Maj:t uppdrog åt dåvarande skolöverstyrelsen
att verkställa denna utredning, och 1916 inkom skolöverstyrelsen
med förslag, att Kungl. Maj:t skulle begära ett förslagsanslag av
100,000 kronor, av vilket anslag kommunerna skulle erhålla bidrag
för bestridande av läkarundersökning av skolpliktiga barn, i den
mån som de själva ansågo det lämpligt och deras ekonomi kunde tilllåta
det. Som härav framgår, har frågan redan varit under utredning,
och av denna anledning anser jag det icke vara behövligt
att nu skriva till Kungl. Maj:t och begära en ny utredning i ärendet.

Av herr Blocks motion framgår, att han tänkt sig, att denna
undersökning skulle vara obligatorisk och omfatta småskolorna vartannat
och folkskolorna vart tredje år. En sådan undersökning är
givetvis alldeles för liten tilltagen. Skall den vara till gagn och
till verklig nytta, bör den naturligtvis förrättas varje år och helst
i början av läsåret.

Utskottet har även inhämtat medicinalstyrelsens yttrande i denna
fråga. Medicinalstyrelsen har icke avstyrkt motionen, vilket icke
heller var att förvänta, alldenstund medicinalrådet Block begärt
detta utlåtande från medicinalstyrelsen, men om man närmare
granskar medicinalstyrelsens motivering till förslaget framgår det,
att det praktiskt taget är nästan omöjligt att framkomma på de

Onsdagen den 20 april, f. m.

60 Nr 31.

linjer, som motionären har ifrågasatt, och det synes mig därför, att
det varit riktigare, att utskottet hade avstyrkt motionen. Provinsialläkaren
i Sollefteå distrikt anser, att förslaget för närvarande är
omöjligt att praktiskt realisera, och att det så blir, intill dess läkardistrikten
bliva väsentligt mindre, än de nu äro. Han beräknar,
att inom hans distrikt tillsynen av skolor och skolbarn på sätt motionären
föreslagit skulle kräva en tid av 2 V2 å 3 månader årligen.
Det framgår tydligen av detta medicinalstyrelsens utlåtande, i vilket
ett flertal provinsialläkares uttalanden intagits, att den av motionären
föreslagna vägen icke är framkomlig. För mig synes det
vara lämpligare, om regeringen toge hänsyn till den utredning, som
verkställdes 1916, och vidtoge några åtgärder för att lösa frågan
i enlighet med det förslag, som då framkom.

Jag har endast med dessa korta ord velat redogöra för min
ställning till frågan, och jag skall därför be att få yrka avslag såväl
på motionen som på utskottets förslag.

Herr Block: Herr talman! Syftet med den motion jag framlagt
är naturligtvis att försöka få förbättringar av landsbygdens
hälso- och sjukvård på nu ifrågavarande område. Det är ju så, att
hälso- och sjukvård på landsbygden icke är så tillgodosedd som
i städerna. Vad nu folkskolorna beträffar, hava de kommit in i ett
nytt läge därigenom att gymnastikundervisningen har blivit obligatorisk,
och det är icke rådligt att låta barnen börja gymnastik, utan
att de så snart som möjligt undergått en undersökning: åtminstone
bör man icke skjuta på en sådan undersökning i det allra längsta.
Jag vet mycket väl, att det är ont om läkare för närvarande; men
jag är icke övertygad om att det icke skall gå.

Herr Törnkvist nämnde en skolläkares yttrande, men om man
går igenom yttrandena, finner man, att det finnes de som säga, att
det icke går på detta sätt, som jag föreslagit, men det finnes andra,
som gå till en annan ytterlighet, och säga, att undersökningarna
borde förekomma oftare, än vad jag föreslagit. Jag tror, att man nog
kan hålla sig mitt emellan dessa ståndpunkter, och att det är möjligt,
att det skall gå så som jag skisserat förslaget. Det är den olikheten
mellan detta förslag och det förra, att i stället för att kommunerna
skulle få, såsom förut var föreslaget, själva bestrida kostnaderna
för denna undersökning och själva taga initiativet därtill,
skulle enligt mitt förslag det vara så, att det bleve staten som
åtminstone i huvudsak finge bekosta detta, och som även toge initiativet
härtill, så att det verkligen bleve någonting därav.

Hed dessa få ord, herr talman, skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr H allén: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag så som

medmotionär instämt i motionens syfte, kan jag efter ett noggrannare
studium av utskottets motivering icke finna annat, än att
jag ser mig nödsakad att yrka avslag på utskottets hemställan. Och
jag skall be att med några ord få motivera detta.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
t
landsbygdens
folkskolor.
(Forts.)

Nr 31.

70

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
i
landsbygdens
folkskolor.
(Forte.)

Av svaret på en hänvändelse till medicinalstyrelsen, som utskottet
gjort, framgår ganska tydligt, att den väg, motionären rekommenderat,
är minst sagt tvivelaktig. Det erkännes, att provinsialläkarna
själva ställa sig mycket tveksamma till föreliggande fråga.
Det talas om den synnerligen dryga arbetsbörda, som förut åligger
dem. och betänkligheterna mot att ytterligare öka denna genom detta
förslag att obligatoriskt ålägga provinsialläkarna en slags permanent
uppsikt över hälsotillståndet i landets skolor. Det är klart, att
denna förut överansträngda kår måste reagera däremot, och medicinalstyrelsen,
som av ganska förklarliga skäl naturligtvis mycket
hovsamt och modest granskat motionen, erinrar också i slutet av
sitt utlåtande om att det verkligen icke går fullt så lätt och enkelt,
som den ärade förslagsställaren tänker sig, att i samband med andra
resor (för vaccination, åtgärder mot epidemiska sjukdomar o. s. v.)
anordna en sådan uppsikt eller kontroll över hälsotillståndet i skolorna.
Utan skall man draga konsekvensen av denna i övrigt så
sympatiska och storstilade motion, så måste man få skolläkare ute
på landsbygden, man måste få legitimerade läkare, vilkas kanske
huvudsakliga uppgift bleve att med råd och dåd förhjälpa de sanitära
förhållandena bland skolbarnen till bästa möjliga utveckling.
Jag menar, att det där är ju ytterst goda och välbehövliga reformer,
men de stranda på för närvarande rent praktiska omöjligheter. Bara
den stora bristen på läkare, och icke minst på provinsialläkare, gör
ju, att det är de behoven, som i första rummet måste tillgodoses.
Och att då lägga denna uppgift på provinsialläkarna är alldeles
omöjligt. Utskottet har självt tagit en smula hänsyn till detta genom
att i sin motivering mycket försiktigt tala om, att den möjligheten
kanske icke skulle lämnas obeaktad, att man hade även andra läkare
än provinsialläkare, som finge utföra detta. Som exempel må anföras,
att hemma i mitt skoldistrikt hava vi tre mil till närmaste
läkare. Där brukar i vanliga fall — fastän så icke är fallet just
nu -— bo en legitimerad läkare, som icke är provinsialläkare. Vad
vore naturligare än att anlita denne i stället för den av sitt arbete
överbelastade provinsialläkaren, som bor längre bort. Detta tror
jag säkert, att majoriteten inom utskottet icke skulle haft någonting
emot, men på grund av formuleringen i motionen kunde utskottet
icke taga denna hänsyn till medicinalstyrelsens erinran, utan man
var tvungen, om man ville göra någonting av det, att i alla fall
upprepa, vad motionären säger, så att man i klämmen talar om, att
det skulle vara provinsial- och extra provinsialläkare, som skulle verkställa
denna tillsyn. Redan detta är en begränsning, som är i hög
grad olämplig.

Men går man sedan till det andra utlåtande, på vilket utskottet
velat basera sitt yttrande, nämligen skolöverstyrelsens, så anser
jag, att om man konsekvent skulle draga ut riktlinjerna av dess
resonemang, borde utskottet kommit till ett rent avslagsyrkande.
Det har av den förste talaren i detta ärende mycket riktigt påpekats,
huru frågans historik ligger till. Jag vill i det sammanhanget säga,

Onsdagen den 20 april, f. m. 71

att det var jag och en förutvarande ledamot av kammaren samt även
ett par liberala representanter, som år 1913 väckte en motion i denna
fråga, vilken kom att bliva grundvalen för den riksdagsskrivelse,
som avläts 1913 och på grund varav den dåvarande överstyrelsen
framlade sitt förslag till utredning. Detta var år 1916 och skedde
just efter de linjer, som riksdagen redan en gång uttalat sig för,
nämligen att det skulle kunna ställas ett visst belopp till statsmakternas
förfogande. Där skoldistrikt ville verkställa en undersökning
exempelvis av nyantagna elever, där skulle man kunna få statsbidrag
till detta. Vi ifrågasatte aldrig någonting så opraktiskt,
som att detta skulle uteslutande läggas på provinsialläkarna, utan
det skulle endast vara legitimerade läkare över huvud, som skulle
utföra detta. Ty här måste man väl säga sig, att det bästa får icke
vara fiende till det goda. Jag menar, att om herr Blocks linjer
om liksom ett obligatoriskt åliggande för landets provinsialläkare
att öva permanent uppsikt över hälsovården i skolorna också är idealet,
så är detta ett ideal, som ligger så oändligt långt borta i fjärran,
att riksdagen bör begränsa sig till den trängre ram, som den
gav denna fråga genom sin skrivelse av 1913.

Nu är det möjligt, att motionären säger: ja, men det är bortåt
7, 8 år, sedan riksdagen skrev, och ingenting har kommit fram.
Vi veta dock, att anledningen härtill icke är någon avoghet mot denna
tanke, att där behov och intresse göra sig gällande, skall staten
bidraga till läkarehjälp i hälsovårdshänseende vid skolorna. Utan
vad som gör, att saken icke föranlett någon kunglig proposition,
måste vara det, att överstyrelsen 1916 kom med sitt förslag i ämnet,
och alla veta, att de allmänna, icke minst de finansiella förhållandena
sedan dess hava gjort, att sådant, som icke varit oundgängligen
nödvändigt, har fått anstå. Annars är jag säker på, att vi
fått ett förslag angående villkor för utfående av statsbidrag i detta
syfte betydligt tidigare, och att det säkerligen icke är annat än rent
statsfinansiella betänkligheter, som göra, att man icke nu kan motse
ett förslag i ärendet.

Jag vill också erinra om det uttalande, som återfinnes på sista
sidan i utskottets utlåtande. I de sista raderna i överstyrelsens svar
på utskottets förfrågan heter det: »Överstyrelsen har intet att

erinra mot motionärens hemställan om skrivelse till Ivungl. Maj:t
i det angivna ämnet, men skulle dock med hänsyn till redan föreliggande
utredning och förslag anse önskligt, att riktlinjerna för en
eventuell ny utredning icke uteslöte möjligheten av att även på andra
vägar än den av motionären anvisade söka lösa föreliggande viktiga
spörsmål.» Jag tycker verkligen, herr talman och mina herrar,
att det är en ganska hövlig erinran från överstyrelsens sida,
att denna sak ligger relativt bra till redan nu, och om riksdagen
skulle komma på den idén att skriva, så tycker överstyrelsen, att
den utredning, som redan föreligger, bör tagas hänsjm till, så att
man icke skall vara tvungen att följa dessa nya riktlinjer.

Jag slutar med att säga, att jag tycker, att det är betänkligt

Sr 31.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
i
landsbygdens
folkskolor.
(Forts.)

Sr 31. 72

Onsdagen den 20 april, f. in.

Äng. tillsyn att gå på den linje, som motionären föreslagit. Att få våra provinsialläkare
att fylla denna syssla är absolut otänkbart — det framlandsbygdens
går av medicinalstyrelsens utlåtande, och det erkänner utskottet självt
folkskolor, i klämmen. Man kan icke göra någon sådan avvikelse från mo(Korta.
) tionen, att kläm och motivering komma att strida mot varandra.

Hade man kunnat återremittera ärendet till utskottet och få tillbaka
ett betänkande, som bättre anslöte sig till riksdagens skrivelse
1913, så hade detta varit den positivt mest tilltalande lösningen,
men jag har hört, att detta är ogörligt. Under sådana omständigheter
yrkar jag avslag på utskottets hemställan. Detta innebär ju
icke det ringaste, att man går emot denna sak. Tvärtom tror jag,
att man främjar denna sak genom att icke förrycka den slutliga
utredningen och det arbete, som kan föreligga, genom att vidga
saken på det sätt, som motionären avser. Jag menar, att man på
bästa sätt kan sympatisera med tanken att få fram de åtgärder,
som äro i fråga, och ändå av praktiska skäl gå på avslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Persson i Fritorp instämde häruti.

Herr Fast : Herr talman! Jag kan giva såväl reservanten

som den siste ärade talaren rätt, lätt om man läser utskottets motivering
och kläm, det finnes vissa motsägelser mellan dessa. Men
jag ber att få säga, att detta icke är utskottets fel. Yi ha velat
saken, men på grund av rent konstitutionella hänsyn har det icke
varit möjligt att få en kläm, som stode i överensstämmelse med de
synpunkter, som framhållits i utskottets motivering.

Jag blev dock en smula förvånad, då jag hörde den siste talaren
säga, att han komme att yrka avslag på det förevarande utskottsbetänkandet,
då jag av motionen, som jag har i min hand,
kan finna, att motionen underskrivits av bland andra även herr
Hallén, ty här står, att i motionens syfte instämma en hel rad av
denna kammares ärade representanter, som med hänsyn till den förutvarande
behandlingen haft icke så litet med denna fråga att göra.
1913 års riksdagsskrivelse tillkom på grund av motion av herr
Hallén. Denna lilla motion är icke mer än en enda sida. Jag förmodar,
att om man instämmer i motionens syfte, så har man klart
för sig, att motionen innebär en så vacker och god tanke, att den
bör komma till förverkligande. Ty när man säger, att man väntar,
att 1913 års riksdagsskrivelse skall leda till något resultat, så
måste väl dessa herrars tanke ha varit, att man skulle i motionens
syfte framkomma med några positiva åtgärder.

Nu har man från motionärens och även från herr Halléns sida
framhållit, att 1913 års riksdagsskrivelse icke blivit effektuerad, och
särskilt framhålles av herr Hallén, att detta berott av rent ekonomiska
hänsyn. Yad var det då den dåvarande skolöverstyrelsen begärde
i sitt utlåtande? Jo, den begärde att Ivungl. Maj:t av riksdagen
skulle anhålla om ett förslagsanslag'' på 100,000 kronor för

Onsdagen den 20 april, f. in.

73 >’r 31.

att subventionera de kommuner, som företagit sig att införa läkarundersökning
i sina skoldistrikt. Det är måhända därför det förefaller
något egendomligt, om man anser, att det var statsekonomiska
skäl, som tvungo Kungl. Maj:t att icke vidtaga några åtgärder i
anledning av riksdagens skrivelse, ty under dessa år ha sannolikt
större anslag beviljats för ändamål, som icke varit lika behjärtansvärda
som det, som framhålles i 1913 års riksdagsskrivelse. Men,
mina herrar, sedan 1913 har det gått åtskilliga år, och under den
tiden har skolan undergått, om jag så får säga, en liten revolution
på sitt område, och var det mindre behövligt att begära en läkarundersökning
1913, så torde det vara svårt att 1921 avvisa detta
krav.

Jag ber att få påpeka, huru en .motionär vid årets riksdag ansett,
att gymnastiken i folkskolorna knappast kunde fortsätta, då
man icke hade kontroll över att icke svaga barn finge gymnastisera
och lida men till sin hälsa på grund därav. Med anledning av det
försvar, som denna motion fick, och vissa moment i densamma ådrog
sig saken icke tillräcklig uppmärksamhet, men herrarna kunna vara
förvissade om, att i den motionen låg mera än som herrarna tycktes
se. Jag tror, att man icke i längden kan bortse från det kravet,
att barn, innan de tagas med i gymnastiken, få undergå en sådan
undersökning. I städerna har man kunnat verkställa dessa undersökningar,
men landsbygden har som vanligt blivit vanlottad, även
då det gällt denna fråga.

Nu ber jag att få erinra om, att utskottet har i sin motivering
hållit de vägar öppna, som äro tänkbara, då det gäller denna frågas
lösning. Och utskottet säger tydligt ifrån — och negligerar sålunda
vad det varit tvunget att säga i klämmen — att alla de vägar,
som kunna leda till denna frågas befrämjande, givetvis böra tagas i
övervägande i detta sammanhang och sålunda även de vägar, som
av riksdagen 1913 påpekades. Jag kan sålunda icke finna annat än
att utskottet sagt, att provinsialläkarna räcka icke till med hänsyn
till deras allmänna sjukvårdande uppgifter. Förste provinsialläkare
och andra praktiserande läkare böra även komma till användning,
liksom skoldistrikten själva i så stor utsträckning som möjligt få
ordna denna fråga, varjämte även de vägar, som framhöllos i 1913
års riksdagsskrivelse, böra i .samband med denna utredning beaktas.
Visserligen kan man påpeka, att klämmen är snäv, beroende på,
att motionen är snäv, men jag kan på grund av utskottets motivevering
icke finna, att den på något sätt skulle lägga hinder i vägen
för att man skulle kunna komma till eu allsidig utredning av detta
viktiga spörsmål. Jag är övertygad om, att även om det skulle visa
sig, att kammaren nu avslår utskottets betänkande, denna fråga icke
låter avvisa sig, utan kommer att tvinga sig fram till en lösning
på ett eller annat sätt.

Då jag icke kan finna de skäl, som anförts för avslag på utskottets
hemställan, vara så starka, att de borde föranleda kammaren
till ett .beslut i sådan riktning, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
i
lan-dsbygdens
folkskolor.
(Forts.)

Nr 31.

74

Onsdagen den 20 april, f. m.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
i
landsbygdens
folkskolor.
(Forts.)

Herr Karlsson i Gasabäck: Blott ett par ord, herr tal''
man. I egenskap av landsortsrepresentant känner jag mig mycket
tacksam mot motionären och utskottets ordförande för det intresse,
som ådagalagts för hälsovårdsförhållandena på landsbygden. Det
skulle naturligtvis endast vara till stor fördel för vår folkhälsa, om
undersökning av skolbarnen kunde äga rum och man då på tidigt
stadium kunde upptäcka en del sjukdomsanlag och dylikt. Detta
skulle också ha stor betydelse för undervisningen i skolan. Men
här liksom på så många andra områden gäller det, att mellan det
önskvärda och det möjliga ofta är ett mycket stort steg. Jag tror,
att man har all anledning att just nu i likhet med herr Hallén ställa
sig ganska betänksam inför det förslag, som framställts av utskottet,
och detta dels av rent ekonomiska, dels av andra praktiska
skäl.

Om en obligatorisk läkarundersökning i våra skolor skulle införas,
kommer detta naturligtvis att medföra ofantligt stora ekonomiska
konsekvenser, konsekvenser som man vid detta tillfälle inte
får lämna ur sikte. Dessutom förefinnes den praktiska svårigheten,
att det råder brist på läkarkrafter. Så länge som vi i stora
delar av Norrland ha provinsialläkardistrikten obesatta och det
nästan är omöjligt att få tillräckligt antal läkare för den ordinarie
läkarvården, anser jag det inte klokt att slå in på den väg utskottet
här förordar. Ett par provinsialläkare uppe i ett av de norrländska
länen ha också för sin del ställt sig ytterst betänksamma mot detta
förslag och framhållit, att såvitt ifrågavarande uppdrag skall ålägga^
provinsialläkarna, läkardistrikten måste i mycket hög grad förminskas.
Man har även sagt, att om det skulle åläggas dem att företaga
obligatoriska undersökningar rörande hälsotillståndet i skolorna,
de uppdrag, som de i övrigt ha att sköta, kom me att eftersättas.

Ehuru jag, herr talman, har mycket .stora sympatier för motionen,
anser jag mig för närvarande icke kunna lämna min röst
för ett bifall till utskottsförslaget.

Jag skall därför be att få förena mig med herr Hallén om
avslag å utskottets hemställan.

Herr Block: Herr talman! Endast några ord för att rätta ett
par misstag, som här kommit fram.

Det har sagts, att det å provinsialläkarhåll skulle ha framställts
den meningen, att det skulle bli svårt för dem att åtaga sig ifrågavarande
uppdrag. Nu förhåller de sig så, att det endast är förste
provinsialläkarna, som blivit hörda, och från provinsialläkarna ha
blott ett par yttranden kommit in. Av vilken anledning just dessa
provinsialläkare tillfrågats, vet jag inte, men jag kan meddela, att
provinsialläkarföreningen har med mycket stor anslutning uttalat
sig för, att skolundersökning bör komma tillstånd, och det har tillsatts
särskilda kommitterade, som nedlagt ett mycket vackert arbete
på att få skolläkarfrågan på landsbygden löst — där är man alltså
med om en sådan institution, som här föreslagits.

Det nämndes, att vad Norrland beträffar skulle det bli svårt

Onsdagen den 20 april, f. m. 75

för provinsialläkarna att hinna med dessa undersökningar. Jag kan
häremot framhålla, att den förste provinsialläkare, som framhållit,
att han ansåg dessa undersökningar i skolan böra förekomma oftare
än jag föreslagit, är förste provinsialläkaren i Sveriges nordligaste
län. Medicinalstyrelsen säger också, att det är olika ställt härvidlag
i olika delar av landet. Det har naturligtvis aldrig varit min mening,
att provinsialläkarna ovillkorligen skulle ha hand om denna
sak, utan jag har tänkt mig, att även andra läkare kunde tagas
med i detta arbete, och jag är därvid fullt ense med utskottet i dess
motivering. Varken medicinalstyrelsen eller skolöverstyrelsen eller
vi här i utskottet ha varit färdiga med att giva ett utlåtande om.
huru det bör vara i det ena eller andra avseendet, utan det är meningen
att riksdagen skall begära en utredning. När denna utredning
föreligger blir det ju tillfälle att fatta ett definitivt beslut
i frågan.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet
väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering likväl
begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren avslår såväl andra tillfälliga utpkottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 8 som den
i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utvisade 122 ja mot 48 nej, vadan kammaren
avslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

§ 12.

Avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 330, angående godkännande av tullverkets utgiftsstater för år
1922 m. m., nämligen:

nr 329, av herr Lithander; och
nr 330 av herr Starbäck m. fl.

Nämnda motioner blevo på begäran bordlagda.

Nr 31.

Ang. tillsyn
över hälsotillståndet
i
landsbygdens
folkskolor.
(Forts.)

Nr 81. 76

Onsdagen den 20 april, e. m.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,55 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m.5 då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 20 april, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Ang. Till avgörande förelåg nu andra kammarens fjärde tillfälliga ut tu^kronan^av

skotts utlåtande, nr 9, i anledning av väckt motion om skrivelse till
rekognitions- Kungl. Maj :t angående återförande till kronan av rekognitionshemhemman

I anslutning till vad herr Vennerström föreslagit uti en inom
andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 224, hemställde utskottet, att andra kammaren ville
för sin del besluta, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning snarast möjligt, huruvida åtgärder borde vidtagas
för att till kronan återföra rekognitionshemman och till bergshanteringens
understöd anslagna skogar, samt om framläggande för
riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Vid utlåtandet var emellertid fogad reservation av herrar Stjernstedt,
Larsson i Kroken, Holmgren och Godén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att ifrågavarande motion ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, yttrade,

Herr Stjernstedt: Herr talman, mina herrar! Jag ber att
få hänvisa till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen och anhåller
att på däri anförda skäl få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Godén: Då jag tillhör dem, som inom utskottet ställt

sig på reservanternas sida, ber jag att med några ord få klargöra min
ställning till frågan.

Onsdagen den 20 april, e. m.

77

>''r 31.

Utskottet har helt kort hänvisat till det utlåtande, som förra
årets lagutskott avgav i samma fråga. Det föreligger emellertid tju [!rc^an
vissa skäl, som tala för, att detta utlåtande var tillkommet på helt rekognition# -andra grunder och åstadkommits genom kompromiss. En del av dem, hemman m.m.
som biträdde kompromissen, gjorde det i avsikt att en blivande ut- (Forte.)
redning skulle bringa klarhet därutinnan, att de domar högsta domstolen
fällt i hithörande mål stode i överensstämmelse med lagen och
vore fullt sakliga, under det en del biträdde kompromissen i den tanken,
att en eventuell utredning skulle utmynna i beredandet av möjlighet
för samhället att återfå rekognitionsskogarna. Jag kan icke
tro, att om riksdagen nu följer utskottets anvisning, detta skulle vara
så synnerligen lyckligt, ty därmed hade riksdagen liksom givit på
hand, att den underkänt högsta domstolens förmåga att uti dessa frågor
döma rätt och låta oväld gå framför vald. Jag tror icke heller,
att ett sådant beslut på något sätt skulle bidraga till att öka respekten
för lag och ordning, varför det enligt mitt förmenande icke är
rätt och lämpligt att slå in på denna väg. Är det så, att riksdagen
har skäl att misstänka högsta domstolen för att den icke följt lagliga
och formella grunder vid avkunnandet av sina domar, har riksdagen
i sin hand andra medel att vinna rättelse i detta fall.

Beträffande själva sakfrågan finner man vid ett studium av
första kammarens protokoll över ärendets behandling förra året en
hel del uttalanden, som ts^da på, att reservanterna ha en ganska stark
saklig grund att stå på. Jag tillåter mig i det avseendet att citera
ett yttrande av professor Alexanderson, vari det bland annat heter:

»Och nu skulle denna sak ånyo rivas upp! Rivas upp, såvitt
man kan förstå, till och med i fråga om de hemman, med avseende
å vilka laga dom föreligger, som fastslår, att kronan icke äger någon
rätt till desamma, ja, eventuellt även i de fall, då kronan sedermera
har återköpt egendomen i fråga.»

»Det framgår av kammarkollegii utredning, vilka oöverskådliga
konsekvenser för hela vårt ekonomiska liv ett ingrepp av denna art
skulle hava, och för min del föreställer jag mig, att blott detta, att
riksdagen begär en utredning, huruvida något dylikt kan komma till
stånd eller icke, måste vålla en oro på kreditmarknaden och osäkerhet
hos de in- och utländska institut, som tjänstgöra som långivare
eller låneförmedlare i fall, där dessa fastigheter tjäna till kreditgrundval.
Redan detta förhållande, att man begär en utredning, är
ägnat att ge vårt ekonomiska liv en ganska allvarlig stöt, även om
resultatet av utredningen, vilket vi icke hava anledning att betvivla,
blir den negativa, som kammarkollegium pekar på såsom tämligen
given.»

»Under sådana förhållanden har det väckt min synnerliga förvåning,
att andra lagutskottet kunnat ställa sig enigt om en utredning
av denna art. Av samtal med ett flertal ledamöter av utskottet
har jag emellertid trott mig finna, att denna ''enighet’ långt ifrån
varit så fast grundad, som man skulle kunna tro; hemställandet tycks
ha tillkommit såsom en kompromiss, som man slutligen trodde sig
kunna samsas om såsom varande av ganska ofarlig beskaffenhet.»

Sr 31.

Ang.

återförande
till kronan av
rekognitionshemman
m.m.

(Forts.)

78 Onsdagen den 20 april, e. m.

Emellertid hyste häri deri uppfattningen, att denna kompromiss
i verkligheten icke var så ofarlig, och slutade därför med att yrka
avslag på utskottets hemställan.

De konsekvenser, som ett bifall till motionen skulle innebära,
stanna icke allenast vid det upprörande osäkerhetstillstånd, som skulle
drabba industrien, utan de sträcka sig jämväl ut över helt andra områden.
Nära nog överallt i vårt land finnas fastigheter och skogar,
som staten avhänt sig, och det lär väl ändå icke kunna förnekas, att
om man nu slår in på en sådan väg, som här ifrågasättes, även dessa
skogar och upplåtelser måste bli föremål för en utredning, på vilket
sätt de skulle kunna återföras i samhällets ägo. Tusentals jordbrukare
skulle då försättas i osäkerhetstillstånd och all äganderätt göras
flytande. Det finns i vårt land en hel del rekognitionsskogar,
som under adertonde århundradet upplåtits med full äganderätt till
jordbrukare för att sedan som vanliga jordbrukshemman nyttjas och
begagnas._ Man kan vara övertygad om, att ifall en undersökning
kommer till stånd, måste även dessa jordbrukare känna, att de sitta
på osäker grund, och det är därför jag ansett, att det skulle vara
olämpligt att beträda en sådan väg.

Det talas alltid om, att man skall skydda staten mot den enskilde
och tillvarataga statens rätt. Emellertid finns det också fall, då
staten gjort förmånliga köp och byten, men jag har aldrig hört någon
ifrågasätta, att staten i sådana fall skulle hålla den skadeslös, som
gjort ett dåligt byte eller en dålig affär. Jag kan i detta sammanhang
peka på några kända förhållanden från min hembygd. När
staten för åtskilliga århundraden sedan för att få drivkraft till Sala
gruva uppdämde de stora vattensystemen därstädes, lades 16,000
tunnland gammal åkerjord under vatten. Då staten icke längre behövde
vattnet, hade man väl kunnat tänka sig, att staten skulle hjälpa
till att avleda detsamma, men någonting sådant ifrågakom alls icke,
utan jordägarna måste till och med, för att få möjlighet till denna
vattenavledning, betala särskilt för de vattenfall, som staten på denna
konstlade väg åstadkommit. Jag kan också peka på ett fall i Västmanland,
där kronan givit Svanå bruk uppdämningsrätt i Svartån.
Tusentals tunnland lades under vatten, och jordägarna hava fört en
ständig kamp mot bolaget för att få dämningsrätten upphävd, men
det har icke lyckats dem ännu, och jag tror näppeligen, att Sveriges
riksdag kommer att ge dem ekonomiskt understöd i sådant syfte.

Jag anser emellertid, att man måste förlika sig med den
tanken, att vad våra fäder med laglig rätt frånhänt samhället,
skall betraktas som okränkbart, detta även uti sådana
fall, där upplåtelserna, efter vårt sätt att nu se saken, varit särdeles
oförmånliga. Har vid dessa överlåtelser statens rätt icke blivit
tillgodosedd, bör felet läggas på riksdagen, som utrustat sina myndigheter
med lagar, vilka verkat så oförmånligt.

Vad beträffar talet om att en utredning skulle stilla den oro,
som i detta fall gör sig gällande, tror jag för min del icke härpå,
därför att det alltid finns folk, som anser, att alla naturtillgångar
böra vara samhällets och att dessa frånlurats eller rövats från sta -

Onsdagen den 20 april, e. m.

79 Nr 31.

ten. Emot denna uppfattning hjälpa inga utredningar, utan de . -''inverka
i stället stimulerande i motsatt riktning. Som exempel på att t^itf''[{°rande
jag i detta fall har rätt, ber jag att få peka på den utredning, som rekognition™
åbokommittén presterat. Ingen vill väl bestrida, att åbokommittén hem man m.m.
sökt gorå vad den kunnat, och säkerligen ha många väntat mycket (Forts.)
gott av densamma. Men hur har det blivit med denna utredning?

Staten har berett åborna fri rättshjälp, men trots detta har kommitténs
utredning icke visat sig vara någonting, som kunnat lugna de
upprörda sinnena.

Mig synes också, som om frågor av denna art i första rummet
borde hänskjutas till den nu sittande socialiseringskommittén, som,
såvitt jag förstår, borde omfatta dylika spörsmål med förkärlek.

På dessa grunder anser jag, att riksdagen icke bör bifalla
motionen.

Vad jag nu sagt gäller framför allt de från staten skatteköpta
skogarna och rekognitionshemmanen. Beträffande åter de rekognitionshemman,
som nu icke äro skatteköpta, hyser jag den uppfattningen,
att om man kunde enas om en linje i syfte att få till stånd
en undersökning i dessa speciella fall, skulle icke ens jag ställa
mig avvisande. Ty här lär väl ändå själva äganderätten ostridigt
tillkomma staten. Utredningen skulle då endast gälla möjligheten
för staten att få bättre upplåtelseformer och en större avkastning av
sina ägande fastigheter. Jag har emellertid den uppfattningen, att,
denna tanke icke rymmes inom ramen av den föreliggande motionen,
varför jag gått med reservanterna; och jag skall nu sluta med att yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Jen sen: Herr talman! Vid fjolårets riksdag hade herr
Eriksson i Grängesberg väckt en motion, i vilken han hemställde.

»att riksdagen för sin del måtte besluta, det Kung! Maj:ts förordning
av den 22 december 1898 om upphävande av rekognitionsskogshemmanens
oskiljaktighet från de bruk, varunder de lyda, måtte
upphöra att gälla, samt att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t
ville anhålla om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag
till åtgärder i syfte att till kronans fria disposition återföra
rekognitionsskogshemman, gruvskogar och andra naturvärden, som
av kronan upplåtits till olika industriföretags stödjande».

över denna motion inhämtade andra lagutskottet kammarkollegii
yttrande, och kammarkollegium avgav ett mycket omfattande
sådant. Efter den utredning, som däri lämnas, heter det i slutet
av utlåtandet: »Då emellertid, såsom kollegium i det föregående antytt,
å ena sidan den tanke, som ligger till grund för motionen, ytterst
bottnar i den i och för sig enligt kollega mening icke oriktiga
föreställningen, att genom 1897 års domar den materiella rätten blivit
lidande till förmån för den formella och denna föreställning uppenbarligen
delas av störa befolkningsgrupper inom landet, men, å
andra sidan, de svårigheter som äro förenade med ett realiserande
av motionärens tanke icke synas vara klart insedda, har kollegium
för sin del icke något att erinra mot en utredning, dock icke såsom

Nr 81. 80

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang.

återförande
till kronan av
rekognitionshemman
m.m.

(JForta.)

motionären avser allenast angående sättet för rekognitionshemmanens
återförande till kronans fria disposition, utan i första hand för
utrönande av möjligheten och lämpligheten av en sådan åtgärd.»

Andra lagutskottet delade denna kammarkollegii uppfattning
och avgav i överensstämmelse härmed ett utlåtande, i vilket tillstyrktes
en utredning. Andra kammaren godtog också utan votering
denna andra lagutskottets intagna ståndpunkt.

Då fjärde tillfälliga utskottet i år icke funnit några skäl föreligga
att frångå den ståndpunkt andra kammaren intog i fjol, har
utskottet tillstyrkt bifall till den av herr Vennerström avgivna motionen,
och jag skall därför, herr talman, be att få hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Herr Holmgren: I de fall, där kammarkollegii fiskalsämbete
funnit någon som helst möjlighet föreligga att till kronan återvinna
rekognitionshemman, har ämbetet väckt process. Samtliga
rättegångar, avseende icke mindre än omkring ett åttiotal hemman,
ha gått kronan emot. I 17 fall har frågan dragit ända upp till
högsta instans. Av de övriga 230 hemmanen har kronan _ genom
köp återförvärvat omkring 55. Det är härav ganska tydligt, att
inga som helst utsikter finnas för kronan att på rättslig väg göra
sina anspråk gällande i fråga om de omkring 75 hemman, rörande
vilka rättsligt avgörande icke föreligger.

Om man nu skulle anse, att vid avkunnandet av dessa domar
den formella rätten blivit tillgodosedd på bekostnad av den materiella,
skulle man kunna tänka sig en ändring i lagstiftningen på denna
punkt. Såsom framgår av kammarkollegii utlåtande till andra lagutskottet
vid fjolårets riksdag, vilket utlåtande har åberopats i den
vid utskottets betänkande i år fogade reservationen, skulle man genom
en lagändring, åsyftande tvångsvis återförande till kronans
disposition av de upplåtna rekognitionshemmanen, bryta mot en
rättsnorm, som både för vårt och alla övriga kulturländers samhällsliv
är av fundamental betydelse, nämligen i så måtto, att åt civillag
aldrig får givas retroaktiv verkan.

Nu kan man ju säga .sig, att utskottets hemställan endast avser
en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, huruvida
åtgärder böra vidtagas för att till kronan återföra upplåtna rekognitionshemman.
När man icke med nu gällande lag kan återförvärva
dessa hemman och en lagändring aldrig kan komma att beröra
nuvarande rekognitionshemman, därför att retroaktiv verkan
icke kan ges åt en sådan lagändring, så synes mig den utredning,
varom utskottet anhåller, bli fullständigt meningslös och nödvändigtvis
komma att ge negativt resultat. Vad man med utredningen
skulle vinna, vore endast att få denna ofta återkommande fråga definitivt
avförd från diskussionen, och det är denna synpunkt, som
för kammarkollegium varit bestämmande, då det för sin del i fjol
icke ville sätta sig emot en utredning.

Jag skulle för min del biträda utskottets yrkande, om jag kunde
bli övertygad, att frågan vore av något mera allmänt intresse, så att

Onsdagen den 20 april, e. m.

81 » 31.

en allmänt utbredd felaktig opinion behövde läggas till rätta. Jag
håller emellertid före, att endast några få tiondels procent av vårt
folk har någon aning om vad rekognitionshemman egentligen är för
någonting, och jag kan därför långt mindre tro, att frågan upprör
sinnena i någon nämnvärd omfattning. Samtliga rekognitionshemman
ha en areal av endast 35,000 hektar; 135 stycken av hela antalet
hemman ha fått sitt öde avgjort genom domstols utslag eller
därigenom att kronan återförvärvat dem genom köp. De 175 återstående
med en areal, som icke gärna kan uppskattas till högre än
20,000 hektar, skulle alltså påkalla en utredning, vars resultat måste
komma att bli negativt.

Då denna utredning endast skulle bidraga till en ökning av ämbetsverkens
arbetsbörda odh därigenom till ökade krav på arbetskrafter,
utan att lända till något som helst positivt resultat, så
har jag i utskottet reserverat mig, och jag yrkar nu avslag å utskottets
hemställan.

Herr Yennerström: Herr talman! Av de tre ledamöter
av fjärde tillfälliga utskottet, som här gått i elden mot utskottets
förslag, har det framförts, att man skulle genom att bifalla detsamma
på olika vägar kränka en bestående rätt. Herr Godén yttrade,
att man därigenom icke skulle öka respekten för lagarna och för
rättsordningen, och herr Holmgren i Karlskrona ansåg, att man
skulle bryta mot den sedvanerätt, som gäller i världens övriga kulturländer.

Jag tror, att vi gärna kunna ta risken att placera oss utanför
samorganisationen av världens övriga kulturstater; ty gentemot detta
tal att kränka en bestående rätt vill jag bestämt säga — och jag
tror, att kammarkollegium står bakom — att just överföringen av
rekognitionsskogarna till att behållas av bruken, även sedan villkoren
för upplåtelse äro förfallna, den överföringen är realiter sett
ett brott gentemot svensk rätt. Herr Holmgren nickade bifall, och
jag är synnerligen tacksam, att herr Holmgren erkände med detta bifallsnickande,
att bär står, om man nu skall resonera om rätt, den
ena rättsåskådningen mot den andra, och i det fallet har från
kammarkollegii sida bestämt hävdats, att en materiell rätt kommit
på sidan genom att man tagit för stark hänsyn till en s. k. formell
rätt. Jag vill för min del bestämt hävda, att när överföringen av
dessa väldiga vidder och dessa kolossala värden har skett vid sidan
av svenska statens syften med upplåtelsen, så är detta ett brott mot
en sådan rättsgrundsats, som gör, att jag tror vi gärna kunna taga
riskerna av att en smula undersöka, om icke överföringen tillbaka
åtminstone i vissa fall skulle vara av behovet påkallad och även vara
stödd av en bärande social grundsats.

Sedan har man talat om från utskottsledamöters sida. att man
skulle med det här åtgörandet kränka tredje mans rätt; det kan
hända, att man gör det, men det kan också hända, att man inte gör
det. Man bör i alla händelser undersöka den frågan, om man genom
de åtgärder, som vi vilja tillgripa, verkligen kränker tredje

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 31. 6

Ang.

återförande
till kronan av
rekognitionshemman
m.m.
(Forts.)

Nr Bl. 82

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang.

återförande
till kronan av
rekognitionshemman
m.m.

(Forts.)

mans rätt eller icke. Genom en verkligt opartisk undersökning
kunna vi konstatera, i vilka fall denna tredje mans rätt kränkes och
i vilka fall den icke kränkes, och sedan kunna vi bedöma, hur man
skall göra i det ena eller andra fallet.

■Sedan yttrades från herr Godéns sida nagra synnerligen varmhjärtade
ord till förmån för några tusental betryckta bönder, som
här råkat i fara. Jag tror inte på den faran, utan vill gentemot
herr Godéns räddhågade bönder, som jag tror icke ha någon fara
att frukta, peka på några andra svenska jordbrukare: det är nämligen
de hundratals åbor, som en gång i världen sutto pa dessa rekognitionsskogar,
vilka åbor sedan följde med. till bruken, och av
vilka många därefter blivit avhysta; detta i strid mot den reala rätt,
som krävde, att kronans gamla åborätt skulle gälla för dem, även
efter det de kommit att stanna under bruken. Jag tror, att en
undersökning på denna punkt skulle vara till synnerligen stor
förmån just för ett betydande antal svenska Jordbrukare, som kommit
i faktiskt nödläge på grund av de förhållanden, som man här
riktar sig emot.

Sedan vill jag gent emot reservanterna ytterligare säga, att de
hela tiden citerat uttalanden från kammarkollegium, men dessa uttalanden
äro, som bekant, icke riktade mot motionen i år, de gälla
ett helt annat yrkande, nämligen om omedelbara åtgärder, innan en
verkligt opartisk utredning sattes i gång. Det yrkande, som .lag
kommit med i år och som utskottet tillstyrkt, sammanfaller med
det yrkande, som kammarkollegium själv föreslår. Kammarkollegium
föreslår nämligen en verkligt opartisk utredning, och får man
en sådan opartisk utredning, då tror jag inte, man kan säga, som
herr Godén gjorde gällande genom citat av herr Alexandersons anförande
i fjol, att det är någon fara för Sveriges ekonomiska liv.
Yilar verkligen Sveriges ekonomiska liv på så rasande dänga iötter,
så att en rent opartisk undersökning om hur läget egentligen är,
skulle rubba det ekonomiska livet, då är det svenska samhället fullkomligt
bankruttmässigt och då kan det icke skada nämnvärt, att en
sådan utredning kommer till stånd.

Jag ber att med denna motivering få yrka bifall till mm egen

motion. . . , , ..

Gentemot herr Holmgren vill jag, da han^sade, att det nar ror
sig om ringa värden och att bara några få tiondels procent av
Sveriges medborgare egentligen veta, vad rekognitionsskogar är för
något, slutligen framhålla, att jag förstår detta tal ur Karlskronasynpunkt.
Jag förstår väl, att man där nere icke bär någon aning
om rekognitionsskogar; men om herr Holmgren ville gorå en resa
uppi till Dalarna eller genom Västmanland och Bergslagen, skulle
han finna, att denna fråga där är en synnerligen brännande Daga.
och på stora möten av åborna och befolkningen har t. o. m. havdats,
att man skulle ha rätt att tillgripa direkta åtgärder härvidlag för

att få en rättelse till stånd. . .

Jag är viss om, att den svenska rättskänslan i d.iupa lager
av vårt folk på denna punkt är upprörd, och jag tror, som sagt,.

Onsdagen den 20 april, e. m.

83 > r 81.

att en verkligt opartisk undersökning i denna fråga skulle ka en
betydande uppgift att fylla.

Herr Liibeck: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga
debatten. Då herr Vennerström i sitt sista anförande yttrade,
att den materiella rätten blivit åsidosatt för den formella, vill jag
framhålla, att jag tror, att herr Vennerström dragit in under riksdagens
prövning en fråga, där man måste hövligt men bestämt underkänna
herr Vennerströms förmåga att bedöma saken. Jag tror, att
det är ett annat forum, som bör pröva frågor av så utomordentligt
delikat natur som den här föreliggande. Herr Vennerström lärer
väl icke heller vilja förneka, att, om man skulle gå fram på den
linje, som han anser vara riktig, skulle man kränka tredje mans rätt
och detta synnerligen oförskyllt i ett flertal fall.

Vad vi här i riksdagen, när sådana frågor som denna komma
under behandling, skulle ha anledning söka bedöma, det är vad som
gagnar landet mest. Jag vill verkligen hemställa, om tiden är riktigt
lämplig för att kasta ut ännu ett frö till otrygghet för näringslivet.
Ty så kommer det ovillkorligen att verka, när riksdagen gång
på gång försöker lägga sig i frågor av den art, som här dragits fram
under dess prövning.

Alla veta vi tillräckligt tydligt i dag, vad vattenfallsprocesserna
betytt för staten, vad de betytt för näringslivet och för landet överhuvud
taget. Alla veta vi, att den 10-årstid, som staten upprätthöll
dessa vattenfallsprocesser, icke medförde något annat resultat, praktiskt
sett, än att staten lade ned en massa kostnader och åstadkom,
att vattenfallsutbyggnader icke kommo till stånd så som eljest varit
möjligt, vid en tidpunkt, då man kunde för måttlig kostnad fått dem
utbyggda. I denna stund skulle man hälsat med glädje, om så skett.
Nu stå vi där-vi stå, och vad som i det fallet hänt borde utgöra en
varning för att onödigtvis draga upp rättsfrågor av en art som
denna.

Här har slutligen av en föregående talare hänvisats till att vi
för närvarande hugnats med en socialiseringskommitté. Denna torde
då, även enligt mitt förmenande, om över huvud taget hithörande frågor
skola ytterligare utredas, även komma närmare in på den sak,
som här är före, och detta borde utgöra ännu en anledning till att
icke nu besvära Kungl. Maj :t med ytterligare skrivelser i denna sak.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till reservationen.

Häruti instämde herrar Nyländer och Wahren.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Jag måste
säga några ord gentemot de sista ärade talarna.

Herr Holmgren säger, att denna fråga icke har någon större
praktisk betydelse — och en talare har redan förut hänvisat till att
de, som bo i Blekinge, där man veterligen inte har några rekognitionsskogar,
icke kunna känna till den uppfattning, som i denna
fråga existerar i de bygder, där vi ha dessa skogar. Att denna fråga

Ang.

återförande
till kronan åt
rekognitionshemman
m.m.
(Forte.)

Nr 31. 84

Ang.

återförande
till lcronan av
relcognitionshemman
m.m.

(Forts.)

Onsdagen den 20 april, e. m.

har en reell betydelse, framgår av de siffror, som jag framförde i
min motion i fjol och som avtrycktes i utskottets betänkande i ar.
Summan av samtliga rekognitionsskogar, som blivit försålda, är 276
mantal, och vid uppskattningen av skogen vid mantalsberäkningarna
fick man fram en skogsareal av 1,200—3,000 tunnland per mantal,
och man kan då gott taga en medelsiffra av 2,000 tunnland per
mantal. Det gör för dessa 276 mantal icke mindre än cirka 600,000
tunnland.

Nu har kronan återköpt 55 av dessa skogar. Vilken areal de
ha, känner jag icke närmare till, men jag är alldeles förvissad om
att de tillsammans icke utgöra mer än 76 mantal, och då återstår
sålunda åtminstone 200 mantal, och med samma beräkningsgrund
kommer man fram till mellan 400,000 ä 500,000 tunnland
skogsmark. Detta är säkerligen minimisiffror. Nu vet jag icke,
vilka begrepp man här har om värdena, men nog förefaller det mig,
att detta är värden av betydande omfattning.

Men för att nu säga ett ord om, hurudana förhållandena egentligen
äro, så nog måste väl ändå herr Holmgren, även om han ej
har någon erfarenhet från sin bygd, dock förstå den stämning, vilken
gör sig gällande på de orter, där vi nu ha dessa rekognitionsskogar.
Jag vill därvid endast taga ett enda exempel av vad jag anförde i
fjol, nämligen Fredriksbergs och Gravendals bruk. Den skog, som
hör till dessa bruk, omfattar en hel socken, en väldigt stor socken till
arealen, med endast en 4 eller 5 självägande hemmansägare, boende
i utkanten av socknen. Jag har inte någon exakt uppgift om arealen,
men hela rekognitionsskogen uppgår till icke mindre än 23 mantal.
Denna väldiga skog såldes så sent som 1878, d. v. s. för 42 ar
sedan, och hela köpeskillingen för den skogen var 1,344 kronor. 1,344
kronor för 23 mantal skogshemman! Jag vet icke, hur man skall
vara sinnad, om man inte skall känna sig upprörd över sådana förhållanden.

Detta är dock inte det mest betänkliga, utan detta ligger på ett
annat område. Skogen såldes för att utgöra stöd för de^ järnbruk,
som där hade sin rörelse. Men efter det skogen blivit försåld, d. v. s.
bruken genom köpet fått rätt till densamma, lades bruken ned, och
bruksrörelsen slutade inte lång tid därefter. Sedermera har icke
någon järnbruksrörelse pågått där. Väl finnes det trämassefabriker
där borta, sågar o. s. v. och virke från skogen transporteras till
andra sågar.

Det må vara hur det vill med den juridiska riltten härvidlag.
Högsta domstolen må bestå av dubbelt så många ledamöter som nu
och denna rätt må vara förankrad i vilken lag som helst: det allmänna
rättsmedvetandet kan inte känna sig tillfreds med en sådan
ordning. Det finns ingen möjlighet, att det civila förståndet kan
anse annat, än att man trätt kronans rätt på ett synnerligen betänkligt
sätt för nära. Åtminstone är det den uppfattning, som överallt
i bergslagsbygderna gör sig gällande, oavsett politisk åskådning, såvitt
man naturligtvis inte har något särskilt kapitalistiskt intresse
av de bestående förhållandena. Bland de bredare folklagren håller

Onsdagen den 20 april, e. m.

85 Nr 81.

man på detta, att, när skogen blivit såld under bestämt förbehåll, detta
förbehåll även skall upprätthållas.

Det finns visserligen en annan väg att gå, om man anser att
lagen eller högsta domstolens avgöranden eller riksdagens beslut lägga
hinder i vägen för en återgång av dessa egendomar till kronan.
Det finns ju alltid den utvägen att ålägga dessa skogars ägare att
åter sätta igång med järnbruksrörelsen, ålägga dem att använda skogen
uteslutande för det syfte, i vilket den lämnats till järnbruken.
Detta är en utväg, som inte blivit undersökt, en utväg, om vilken
såvitt jag förstår man inte yttrat sig och som varken kammarkollegium
eller regeringen tagit under omprövning. Jag vill inte säga,
att det är den lyckligaste utvägen, då vi nämligen på så sätt få en
mängd små järnbruk, som inte ha nog kraft att bestå i konkursensen.
Men i alla fall finnes det ändå en möjlighet att på den
vägen i någon mån lägga tillrätta vad som, enligt mitt sätt att se,
genom en oriktig lagtillämpning blivit vrångt.

Jag har nämnt ett litet exempel i motionen, som jag här vill
åberopa till tjänst för dem, som inte läst denna motion — jag skall
inte taga flera. Jag har refererat fallet för jurister, och de ha
sagt, att det inte kan vara möjligt, vad som där hänt. Det gäller
en liten skogspark på 63 tunnland, som såldes så sent som år 1873
till Nyhammars bruk. Anledningen, varför Nyhammars bruk begärde
att få köpa denna skogslott var, att man önskade ett enhetligt
skogskifte, då nämligen dessa 63 tunnland voro belägna — de utgjorde
ren kronopark — mellan två rekognitionsskogar. Kammarkollegium
tyckte det vara lämpligt, att en försäljning kom till stånd,
och som jag nämnde så sent som år 1873 såldes dessa 63 tunnland.
Hela köpeskillingen var kronor 1,66! Mina herrar! Jag vill
se den, som kan försvara sådana åtgärder, och jag vill se den, som
kan gå ut i den bygd, där detta förekommit, och finna en enda person
ur menige mäns led, som inte håller före, att kronan blivit frånrövad
väldiga värden och att det är en bestämd nödvändighet, att
det härvidlag blir ett räfst- och rättarting.

Nu säger man, att åtgärder i begärt syfte skulle gå ut över
tredje mans rätt. Jag är inte blind för den saken, och det har jag
sagt i den motion, som jag skrev i fjol. Jag anser, att man får se
till, att tredje mans rätt skyddas så långt som det går, och utredningen
bör just ge svar på frågan, vilka åtgärder äro nödvändiga för
att inte tredje man skall bli klämd mer än som är nödvändigt. Jag
skall dock peka på, att den, som köpt i sista hand i många fall kan
genom rekonventionstalan eller på annat sätt träffa den, som sålt
i första hand. Det kan också tänkas kompromisser med kronan och
andra möjligheter. Dessutom finns det en hel del kronoparker, som
ännu inte blivit sålda vidare, utan fortfarande äro kvar i förste mans
hand. I fjol höstas erbjöd man staten att få köpa en sådan kronopark.
Denna kronopark var taxerad till omkring en halv miljon
kronor. Kronan hade fått några hundra riksdaler för den på 40-,
50- eller 60-talet, men nu begärde ägaren av parken, att kronan
skulle återköpa den för över 4 miljoner kronor! Regeringen avslog

At>g.

återförande
till kronan åt
rekognitionshemrnan
m.m.
(Forts.)

Nr 31.

Ang.

återförande
till kronan åt
relcognitionshemman
m.m
M‘''orts.)

86 Onsdagen den 20 april, e. m.

denna propos, men man ser, vilka värden det gäller, vilka framställningar
till kronan, som kunna göras.

Ja, det är sent nu, och många andra ärenden återstå, och jag
vill därför inte närmare gå in på saken. Jag ber endast att på det
allra livligaste få vädja till kammaren att gå med på utskottets hemställan.
Jag har den bestämda uppfattningen, att densamma är sakligt
motiverad, och jag har den uppfattningen, att även om den nuvarande
andra kammaren och första kammaren inte vilja göra någonting
i denna riktning, det kommer tider, då man alldeles säkert skall
titta i äganderättshandlingarna hos de personer, som ha dessa skogar.
Jag vill inte heller sticka under stol med, att det kan bli både ett
och annat, som i detta avseende kan komma att ske. Jag tror^ alldeles
säkert, att det i detta avseende inte kommer att uppstå någon
fara för den samhällsklass, som herr Godén gör sig till talesman
för — men det har alltid varit så, att denna klass skall skjutas fram,
när det gäller dessa ting. Det är väl ändå en skillnad mellan dem,
som ha jorden såsom ett medel för arbete till sin försörjning, och dem,
som ha dessa skogar endast och allenast för att tjäna pengar på dem
eller för spekulation.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herr Nilsson i Yibberbo.

Herr L ii b e c k: Herr talman! Jag skall bara be att få säga
ett par ord gentemot herr Eriksson i Grängesberg.

Jag tror att felet med det sätt, varpå herr Eriksson i Grängesberg
bedömer denna fråga, ligger däri, att han alldeles ser bort ifrån,
att detta hände för en fyrtio eller femtio år sedan och att man då
såg på saker som dessa med helt andra ögon än nu. Man såg på
värdena på ett helt annat sätt än man gör för närvarande.

Herr Eriksson i Grängesberg kan t. ex. tänka efter, om det inte
skulle kunna vara så, att staten i dag möjligtvis skulle med gott
samvete kunna skänka bort ett vattenfall i en norrländsk obygd, för
att detta skulle kunna utnyttjas, om någon ville lägga ned pengar
där. Skulle detta inte kunna vara till gagn för landet?^ Jag^tror,
att herr Eriksson i Grängesberg skall ge mig rätt i att något sådant
skulle kunna vara lyckligt. Och om nu herr Eriksson söker förflytta
sig en fyrtio år tillbaka i tiden, tror jag, att han, om han ser på den
förevarande saken med öppna ögon och tänker igenom vad som skett,
skall medge, att det knappast var någon, som blev lidande därpå.
Jag anser i varje fall, att det inte kan sägas ha hänt någon större
olycka, även om man den gången sålde skogsmark för en köpeskilling,
vilken herr Eriksson i dag, då han bedömer dessa frågor, finner
förfärande låg.

Herr Alexandersson: Herr talman! Jag ber att med

några ord få ange skälen till den ståndpunkt jag i utskottet intagit
i denna fråga.

Jag vill då först konstatera, att denna fråga om återförande till

Onsdagen den 20 april, e. m.

87 >r 31.

kronan av rekognitionshemman och till bergshanteringen anslagna åt(f{^and(
skogar är ganska invecklad och komplicerad, så att det varit svårt tiU ironan av
att bilda sig ett fullt fast omdöme om densamma. Då man likväl rekognition.«-haft att taga ståndpunkt till detta spörsmål, har man måst gorå tern™»» m-m.
detta genom att lita till dels den utredning, som kunnat förebringas (Fort*.)
i de motioner, som här väckts, dels till de upplysningar, som kunnat
inhämtas av de yttranden, som lämnats vederbörande utskott från
respektive ämbetsverk, speciellt kammarkollegium.

Av vad man genom studium av omförmälda material kunnat inhämta
kan det konstateras, att oerhört stora områden frånhänts kronan
av olika bruk och fabriksägare. Man har vidare kunnat konstatera,
att vid de försök, som från kronans sida hittills gjorts att återvinna
dessa värden, de tvister, som hittills avgjorts genom domar,
gått kronan emot, ehuru enligt enstämmig mening den materiella
rätten legat på kronans sida. Det förefaller vara små förhoppningar
om, att man sedan dessa domar fällts och sedan så lång tid förflutit,
efter det dessa egendomar överlämnats till vederbörande, nu
skulle finnas några större utsikter att återföra dessa arealer till kronan.
Stora befolkningsgrupper synas dock inte kunna inse de. svårigheter,
som skulle uppstå genom ingripande från kronans sida i
akt och mening att återföra dessa egendomar till samhället.

En utredning bör därför, enligt den uppfattning jag bibragts,
företagas, varigenom man fullt klart kan fastslå, huruvida någon
sådan möjlighet förefinnes att återvinna dessa egendomar utan att
skada tredje man. Jag ansluter mig med denna min uppfattning till
det uttalande, som av kammarkollegium gjorts, att även om en sådan
utredning skulle giva ett i huvudsak negativt resultat, därmed i allt
fall vunnes, att denna under de senaste årens riksdagar ständigt
återkommande fråga finge en fullständig belysning och kunde på
säkrare sätt än hittills av allmänheten bedömas och därmed till äventyrs
bli avförd från diskussionen.

Då inga nya synpunkter tillkommit, sedan andra lagutskottet
förlidet år behandlade denna fråga och enhälligt tillstyrkt den ifrågasatta
utredningen och andra kammaren biföll förslaget om densamma,
finner jag för min del ingen anledning att frångå denna min
uppfattning, utan jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr V ennerström: Herr talman! Bara en mycket kort

replik till herr Liibeck.

Herr Liibeck yttrade, att jag är inkompetent att bedöma, om
den materiella rätten i detta fall blivit lidande till förmån för den
formella. Det är mycket möjligt, att jag är inkompetent att göra
detta, men det finns andra, som är o kompetenta — jag hänvisar till
att samma ståndpunkt enhälligt intagits av kammarkollegium. Kammarkollegium
har nämligen yttrat, att motionen ytterst bottnar i den
i och för sig enligt kollegii mening inte oriktiga föreställning, att
genom 1897 års domar den materiella rätten blivit lidande till förmån
för den formella. Jag tror att herr Liibecks kompetens väger

Nr 31. 88

Ang.

återförande
till kronan av
re/cognitiortshemman
m.m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 april, e. m.

synnerligen fjäderlätt gentemot ett enhälligt kammarkollegiums
kompetens.

Herr Liibeck: Herr talman! Jag tillåter mig hänvisa till

att kammarkollegium visserligen inte hade något att invända mot
en förutsättningslös utredning av saken — och man kan ju lätt tänka
sig att kollegium inte har någonting emot sådana utredningar —
men kammarkollegium har dock inte ställt sig på herr Vennerströms
ståndpunkt i själva rättsfrågan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels på
avslag därå samt bifall i stället till den vid utåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit
med övervägande ja för den förra propositionen. Votering begärdes
likväl, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 97 ja mot 79 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas första kammaren.

§ 2.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 8 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning begärdes
ordet av

Herr Anderson i Råstock, som yttrade: Herr talman!

Jag tillåter mig hemställa, att förevarande utskottsutlåtande nr 8
A, samt nästföljande utlåtande nr 8 B, måtte få föredragas punktvis
genom uppläsande av endast kantrubrikerna, i den mån icke annat
föredragningssätt påfordras. På samma gång ber jag få hemställa
att punkt 14 i utlåtandet nr 8 A, måtte föredragas samtidigt
med punkt 2 i utlåtandet nr 8 B.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 20 april, e. m.

89 Nr 31.

Efter föredragning av punkten 1, angående anslaget till chefen
för ecklesiastikdepartementet, anförde:

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! I allmänhet

har riksdagens behandling av den åttonde huvudtiteln plägat försiggå,
utan att därtill har knutits någon vad man brukar kalla principdebatt,
och måhända hade det också denna gång varit önskligt,
att behandlingen av ärendet hade fått undvara en dylik principdebatt.
I alla händelser har jag, herr talman, icke kunnat underlåta
att denna gången begära ordet för att redan från början anställa
några reflexioner med anledning av åtskilligt i tiden, åtskilligt som
på det intimaste sammanhänger med den kulturbudget, som vi nu gå
att behandla.

Denna kulturbudget är efter mitt sätt att se — och det betonades
också i dag i debatten i ett annat ärende — av en utomordentlig betydelse
för hela vår nation och dess ställning. Den är en krigsbudget i
kampen för kultur, för nationell fostran och nationell uppryckning:
och det kan därför också vara skäl i att ägna några tankar åt det
sätt, varpå den svenska nationen bedriver sin kulturpolitik, och åt
frågan om av vilka idéer denna kulturpolitik är buren samt huru
denna krigsbudget i själva verket kommer att användas.

Om vi se på siffrorna här, skola vi finna, att budgeten inklusive
tilläggsstaten omsluter ett belopp av omkring 178 miljoner kronor.
Det är alltså en betydande summa, som staten här ger ut för
sina kulturella ändamål. Det kan då också vara skäl att ställa den
frågan, huru dessa 178 miljoner i sin användning verka med hänsyn
till nationens allmänna kultur.

Jag vill då, herr talman, redan från början bekänna, att mycket
kunde giva anledning till pessimistiska betraktelser i anslutning
till denna huvudtitel i år. Det är icke länge sedan en framstående
tysk forskare kom med ett arbete, som väckt åtskillig uppmärksamhet
i den allmänna debatten i hela Europa, ett arbete, som han betitlat
»Västerlandets undergång». Han gör där en undersökning av
olika kulturers och kulturnationers öden och drager därav sedan den
slutsatsen, att vi här i västerlandet kommit in i ett skede, där vi
fjärmat oss ifrån vad han nämner kultur och kommit in i den stelnade
civilisationen, vilket är undergången för den västerländska kulturen;
åtminstone får en sådan undergång betraktas som möjlig.

Jag vill icke gå in på frågan huruvida och i vad mån denna
pessimistiska profetia kan innehålla en kärna av sanning. Personligen
vill jag bekänna, att mycket, mycket som inträ’ffat och mycket
som ligger i hela tidsandan, bär vittnesbörd därom, att det kanske
kan vara skäl för en liten kulturnation som vår, när vi en gång för
alla kommit ifrån de storpolitiska uppgifterna i vår historia och blivit
hänvisade till att tillvarataga våra intressen i världen på andra
vägar, det kan vara skäl för oss då att undersöka, huruvida den kulturpolitik,
som vi bedriva, är av den beskaffenhet, att vi verkligen
kunna tala om en nationellt medveten strävan för att rädda och för

Ang. anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

Nr 31. 90

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

(Ports.)

framtiden ytterligare förkovra det kulturarv, som vi tagit efter våra
fäder.

I anslutning till vad som förekom i ett anförande under en föregående
debatt, som gällde klasskulturen, ber jag att få understryka,
att den stora olyckan för oss liksom för många andra nationer är
att vår kultur är en typisk klasskultur, som också därför bär förgängelsens
prägel på sin panna. Ty hela denna klasskultur, hela
denna ordning, där den ena stora samhällsklassen från början är i
kulturellt avseende dömd att vegetera på skuggsidan av tillvaron,
medan de i ekonomiskt avseende privilegierade ha möjlighet att vara
på solsidan, den kulturen bär inom sig .fröet till självupplösning,
och det lider intet tvivel, att hela frågan om, huru vi skola få fram
en svensk nationell kultur, också sammanhänger djupt med frågan
om en omläggning av vårt samhälles ekonomiska och sociala liv.

Jag måste då, herr talman, säga, att om vi fråga efter den
idé, som skall bära upp vår kulturpolitik, så kommer jag först till
den punkten i statsutskottets betänkande, som gäller anslagen till
kyrkan. Jag ämnar icke ingå på punkten utan har endast velat
bringa den i åtanke.

Vi ha för icke länge sedan haft samlat ett kyrkomöte här i
landet, ett kyrkomöte, kring vilket det en gång stod, om jag så får
säga, som ett moln av förhoppningar, att nu skulle vi få se en reformatorisk
kraft, nu skulle vi få se den svenska statskyrkan träda
fram och verka i en ny, en bättre och friare anda än tillförne. Men
vad var det vi upptäckte? Var det reformationen? Nej, vi fingo
se, att den kulturella bekännelse, som staten alltjämt skall avlägga,
det är, bland annat, Symbolum Athanasianum. Och kyrkomötet
menade, att denna dogm var nödvändig som en gärdesgård, i händelse
sådana kätterier skulle inträffa, som förekommo under kyrkans
tidigare historia. Synpunkten är, herr talman, icke likgiltig
just därför, att så länge vi ha statskyrkosystemet och så länge staten
står som auktoritet, och garant bakom en viss bekännelse, så
länge bär också staten kulturellt ansvaret för denna bekännelses innehåll,
och då vidgas frågan så, som den alltid gör, när man reflekterar
över dessa spörsmål. Är det icke på tiden, att vi i den svenska
folkkulturens eget intresse skrida till att lossa på banden mellan
staten och kyrkan och låta kyrkan gå sin egen väg? Är det icke på
tiden att avkläda staten dess bekännelseskrud och låta den stå som
en fri kulturstat gent emot kyrkan i stället för att tvinga den att
vara garant för en åskådning, där opinionen ovillkorligen måste gå
djupt isär om vad som kan vara riktigt, rimligt och förnuftigt?

Vi ha också på sista tiden sett tendenser att utvidga denna politik
från kyrkans sida på ett sätt, som jag inser icke kunna lämnas
utan erinran i riksdagens andra kammare. Jag föreställer mig,
att det kan ha sitt intresse för den svenska statskyrkan att söka
internationella förbindelser. Men när man sett den sorts ekumeniska
politik — som den sista termen lyder — som bedrives för att
under en enda hatt söka samla alla skiftande bekännelseformer ute
i världen och knyta dem samman med den svenska statskyrkoinsti -

Onsdagen den 20 april, e. m. 91

tutionen och när man i släptåg sett tendenser i en katoliserande
riktning med stor pomp och ståt vid biskopsinvigningar och dylikt,
när man i riten börjar att vandra utefter katolska vägar, då
måste man fråga sig, om det icke också kan vara ett intresse för
staten, som står bakom denna kyrkopolitik, att ha sina ögon fästade
på dylika förhållanden.

För att icke bli missförstådd vill jag vidare säga, att jag
tror, det är en allmän känsla bland dem, som känna allvaret i
läget, att det religiösa livet inom nationen växer och frodas
bäst i frihet, att det växer och frodas bäst, om det icke ifrån
statens sida kräves en viss normaliserad bekännelse, utan kyrkan
får gå sin väg och staten får gå sin väg. Det ligger icke i
denna åskådning ett underskattande av religionens livsvärden, men
det ligger däri ett erkännande av att den enskilde får inför sitt
samvete söka komma till rätta med de religiösa spörsmålen så gott
han kan. Det bör vara hans privatsak. Statens intresse måste
begränsas till att här sprida och skapa verklig kunskap i religiösa
frågor, att rycka upp vår kristendomsundervisning i skolorna till
ett högre plan och göra den till en kunskapsundervisning, alltså till
något helt annat, än den för närvarande är. Ty så länge den kristna
religionen är ett väsentligt inslag i den västerländska kulturen, är
det ingalunda likgiltigt, huruvida man har en god och gedigen kunskap
om kristendomen såsom religion. Därför måste också vår
skolpolitik i detta stycke inlänkas utefter linjer, som skapa möjlighet
att ge denna solida, fasta och bärande kunskap om de religiösa
företeelserna, utan att den därför behöver kränka någon enskilds
samvete, såsom nu sker, då man har en tingens ordning, där religionsundervisningen
icke knyter sig till kunskapsmeddelandet i
första rummet utan till inpräntande av mer eller mindre orimliga metafysiska
föreställningar. Staten kan icke och bör icke rimligen uppträda
såsom bekännare av en religionsåskådning. Staten skall se till,
att dess medborgare få goda och solida kunskaper om de kulturella
företeelser, som finnas inom denna sfär, dit staten hör, men den skall
icke gå längre, ty därmed överskrider den den linje, där vi måste säga,
att medborgarens fundamentala rätt att få tänka fritt och tro fritt
börjar och måste upprätthållas.

Jag vill för min del säga, att det finnes åtskilligt, som tyder
på att den materialistiska uppfattning, som råder i tiden och som
har kretsat ikring endast de materiella värdena såsom alltings medelpunkt,
börjar att mer och mer vika för en djupare förståelse
för att det finnes också andra värden, kring vilka nationen måste
slå vakt. Människan lever icke allenast av bröd, har det sagts, och
det ordet är sant. Det gäller också för oss att se till, att dessa
andliga värden, som fått sitta emellan så hårt under de gångna rysansvärda
åren, räddas och utvecklas, ty därpå kan vårt framtida
öde som nation i hög grad komma att bero.

Det fanns i denna kammare en man, vars minne står högt och
strålande för oss alla, en man som höll gripande tal om vikten av
att slå vakt ikring dessa andliga värden. Det var ett testamente

.» 31.

Ang. anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

(Forts.)

Nr 31. 92

Oi.sdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslagen till riksdagens andra kammare att se till, att den politik, på vilken

till ecklesia- jjan ,)eka(]e j samvetsfrihetens och den kulturella frihetens tecken

Mt? IffLPYifiYLP- ?

mentet. fortsattes med undanröjande av obskurantismen, från vilket håll den

(Forts.) än må komma, och med vid, fri och öppen blick för att det gäller
för oss allesammans, därest vi vilja förvalta vårt nationella kulturarv,
att så förvalta det, att vi här, under anslutning till religionsfrihetens
och tankefrihetens grundsatser må lära oss respekt för
vars och ens ärliga övertygelse, vare sig den är skrudad i religiositetens
eller irreligiositetens former. Det är den toleransen, som
måste komma till heders, och jag kan heller icke underlåta att begagna
tillfället att säga åt det håll, som slår vakt kring religionsfriheten
på samma linje, som vi socialdemokrater göra det i många
avseenden — jag tänker på den frikyrkliga rörelsen —: vill icke
den förspilla sina möjligheter att här skapa en svensk frikyrka,
får den se till, att den öppnar något mera på sina stängda fönster
och släpper in litet friare och friskare vindar. Ty det går icke,
att i samma andetag yrka på att staten skall stå neutral gent
emot folkförkunnelsen i religiösa ting och ändå motsätta sig en
djupgående reform av religionsundervisningen i skolorna. Skall det
vara frihet ifrån tvång på den ena linjen, måste det också råda frihet
på den andra.

Men vi ha också sett andra tecken, som i detta sammanhang
måste beröras. Vi ha sett, hur en nöjeskultur utvecklats under så
grova och så simpla former, att man verkligen frågar sig, vart
vi kommit hän. När den svenska nationen ända upp ifrån tronen
ned till kojan ligger på knä för en boxare som en stor internationell
kulturpersonlighet, då kan det vara skål i att ifrågasätta, om det
icke finns något ruttet i en dylik kultur. Med all ära för den rörelse,
vederbörande representerar, och med all respekt för idrotten
och vad därmed kan sammanhänga, måste det sägas, att en dylik
urartning till kult för den råa styrkan, till kult för muskelkulturen,
är ett dekadensfenomen, som det gäller att ha ögonen öppna
för. Vi ha i historien sett liknande exempel vid nationers undergång
förut. Den gången, då man såg gladiatorerna träda in på
arenan i det gamla Rom, den gången var det också praktiskt taget
slut med den antika kulturen. Må vi här hemma se till att icke
dylika tecken skola kunna med rätta uttolkas såsom bevis för, att
Sverige i kulturellt avseende kommer att gå samma väg.

Det är dock i detta sammanhang en sak, som man måste understryka
med glädje och tillfredsställelse, och det är det ökade intresse,
som kommit inom vida kretsar för en human och en humanistisk
kultur. När man för åtskilliga år sedan gjorde en läroverksreform
här i landet, jublade man över att man »tagit kål på»
vad man kallade »det gamla latinherraväldet», över att ha kommit
ifrån »denna bakåtvända och opraktiska undervisning», som undervisningen
i de klassiska språken kantänka skulle innebära. Och
man makade undan latinet, man makade undan grekiskan och man
lät franskan •— det språk, som i modern tid har den största kontak -

Onsdagen den 20 april, e. m.

93 Nr Bl.

ten med antiken — följa med i nivelleringsverket. Men vad blev resultatet
av denna nivellering? Jo, en undervisning i klassiska språk
i våra skolor, som ger ett resultat, som varken är hackat eller målet
och som enligt vittnesbörd ifrån trovärdiga personer inom skollivet,
som kunde jämföra den gamla ordningen med den nya, har
medfört en försämring av stilkänslan, en brist på sinne för det
stilistikt korrekta. Jag kan inför kammaren nämna, att när vi i
första lagutskottet höllo på att granska justitieombudsmannens ämbetsberättelse,
funno vi, att han ifrån sin inspektionsresa anför såsom
en iakttagelse, att de unga notarierna numera visade osäkerhet
inte bara i språkets ortografiska behandling utan också och
framförallt då det gällde den logiska satsbyggnaden.

Ja, man frågar sig: Vad är anledningen till denna dekadans?

Jag tror, att svaret ligger nära dill hands: att man jagade undan
den språkkultur, den klassiska och den franska språkkulturen, som
skänkte det starkaste stödet åt utvecklingen av en språklig kultur
även i modersmålet. Jag hör icke till dem, som hysa någon övertro
på ett återupplivande av de klassiska språken med hänsyn till
effekten, men däremot hör jag till dem, som oryggligt hävda, att
det var ett ömkligt steg man tog. Och jag skulle vilja lägga de
män på hjärtat, som ha något att säga till om, när vi här få fram
vår nya skolreform, att se till, att de klassiska språken återigen
komma till heders, så att detta förkättrade latinherravälde, som man
så mycket brummade över icke minst här i andra kammaren, återigen
får göra sitt intåg, säkerligen med effekt, att det blir mycket
vidare och mycket djupare sinne för en humanistisk bildning i detta
land, än vad det ml är.

Jag måste också i detta sammanhang säga, att den undervisning,
som bedrives i de levande språken i våra skolor, synes mig
giva mjmket underliga resultat. Man läser tyska språket i 9 år i
våra läroverk, men ofta är det så, att vederbörande ej kan skriva
ett städat brev på det språket eller föra en enkel konversation, sedan
man slutat skolan. Det vitsordades från läroverken. \ad
franskan beträffar, är okunnigheten absolut och becksvart. Och
när jag tittar i statsutskottets utlåtande på punkten angående stipendier
till lärare, som ge sig ut att studera levande språk, får jag
bekänna för min del, att jag tror inte mycket på effekten av den
politiken. Jag är tillräckligt konservativ i denna fråga för att
erinra herrarna om en gammal god tradition i Sverige. Förr i tiden
hade vi uti europeiska universitetsstäder, t. ex. i Paris, ett
svenskt hus, som svenska staten rådde om och dit man kunde skicka
studerande härifrån att utbilda sig. Jag vågar framkasta tanken,
om det icke vore skäl försöka återuppliva den där idén, att svenska
staten lade sig till med pensionat i Paris, London och Berlin, eller
var man nu vill, och på det sättet åstadkom en möjlighet för
fattiga svenska studenter att lägga sig vid utländska universitet
och där få helinackordering m. m. Det skulle ur statens synpunkt,
även om kostnaden bleve åtskilligt större än den för stipendieutdel -

Ang. anslagen
till ecklesiastihdeparte
-mentet.
(Forte.)

Nr 31. 94

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslagen ningen, i längden giva oss ett ofantligt utbyte. Och särskilt i eu
tid, då de internationella förbindelserna stå på dagordningen och
* ''menta.e" då det gäller en nyorientering för oss inom nationernas förbund,
(Forts.) skulle det enligt min uppfattning vara av utomordentligaste betydelse.

Man frågar sig också: Vad är det för svensk kulturpolitik,

som föres, när svenska akademien förklarade för ett år sedan, att
det fanns inga värdiga kandidater till nobelpriset i litteratur. För
svenska akademien existerar uppenbarligen icke Anatole France,
icke Wells och icke Chesterton och andra. Denna akademi, som nu
mera är ett organ för vissa biskopars och landshövdingars privata
funderingar i litterära ting än en verklig vitter akademi, gör med
ett dylikt uttalande i en dylik situation nationen en björntjänst, som
det kan vara skäl göra en erinran om till riksdagens protokoll.

Jag måste också säga, att den njugghet, som ifrån statsutskottets
sida denna gång har visats mot kulturbudgeten, kan vara begriplig,
om man anlägger de rena statsutskotts- och prutaresynpunkter,
som merendels höra hemma där. Men jag måste bekänna,
att de där synpunkterna nu borde få maka åt sig. Vi borde komma
överens om att här se denna budget såsom en verklig krigsbudget,
en krigsbudget, med vilken det gäller öppna ett fälttåg mot okultur
och till förmån för en kulturell uppryckning av vår nation i olika
avseenden. Vad vi där ge ut, det ge vi sannerligen ej förgäves,
och det är min bestämda tro, att andra kammaren skulle göra klokt
i att hava det i åtanke, när det gäller att votera om alla dessa
olika anslag.

Jag måste också i det avseendet erinra särskilt om den njugghet,
som kommit musiken till del. Det väcktes för ett år sedan,
eller vad det var, kanske två, i första kammaren en motion angående
avhjälpandet av tråkigheten på landsbygden; och, mina herrar, hur
mycket man än i pressen förlöjligade den motionen, det fanns dock
en mycket betydande kärna av sanning i densamma. Vad är landsbygdens
nöjesliv, vad är landsbygdens kulturella intressen i detta
nu? Jo, det är dansbanan, och det är dessa sjunde klassens biografer,
som nu översvämma landsbygden i de offentliga lokalerna och
veva upp sina allra sämsta filmer, en trafik, som sannerligen ej kan
verka till ett höjande av den kulturella nivån. Kanske avlägsnar
den momentant tråkigheten för dem, som gå på lokalerna, men den
lägger sannerligen ingen bärande grund för utvecklingen i den riktning
vi alla skulle önska. Där har musiken en stor uppgift att
fylla, och där tror jag, att andra kammaren gjorde klokt i att erinra
sig, hurusom den en gång biföll en motion av herr Pettersson i
Bjälbo om understöd åt hembygdskörer. Vid denna motions behandling
uttalade kammaren, vad man också återfinner delvis i reservanternas
uttalande, vilken betydelse musiken har för en konstnärlig
och även i många avseenden etisk fostran av vårt folk. Där
ha landsortens representanter ett stort intresse att bevaka, och jag
tror det vore olyckligt, om den där statsutskottssnålheten skulle få

Onsdagen den 20 april, e. m.

95 Nr 81,

blandas in här, och man skulle gå med statsutskottets majoritet. Går
man den andra vägen, har man på denna punkt en möjlighet att här
avlägsna mycket av denna beryktade tråkighet på landsbygden.

Ja, herr talman, jag ber så mycket om ursäkt, att jag dristat
mig anställa dessa allmänna reflexioner, innan vi gå till behandling
av de särskilda punkterna. Men jag har gjort det därför, att
det är min övertygelse, att vi just på det fält, som omspännes av
vår åttonde huvudtitel, hava i den framtid, som kommer, vårt stora
och vårt egentliga fält för en politik här hemma, som kan skaffa
oss en stadigvarande och ansedd ställning i världen. Vi ha ett utomordentligt
gott folkmaterial. Vi hava under den gångna tiden visat,
att vi inom olika grenar av kulturlivet kunnat prestera saker, som
satt oss i respekt i världen. Låtom oss fortsätta med detta, och
låtom oss därför ej här gå till behandlingen av denna huvudtitel i
njugghetens och snålhetens tecken utan i känslan av att det gäller
nationella och betydande värden, kring vilka vi ha att slå vakt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den föredragna
punkten.

Herr Sommelius: Herr talman! Det är ett gammalt klassiskt
ordstäv som lyder: »Incidit in Scyllam, qui vulf vitare Charybdim»
— på svenska: »Den som vill undvika Charybdis han faller i
Scylla.» Jag kom nu att tänka på denna sats. I förmiddags, då jag
åhörde den långa debatten om införande av en normalarbetsdag i
skolan, vågade jag ej, när herr Starbäck indelade oss i de invigda
och de oinvigda, tränga mig fram i den krets av invigda, som tätt
efter varandra förde kulturens talan till min stora glädje och tillfredsställelse.
Jag visste och insåg, att en spurv tar sig i regeln tämligen
klen ut i tranedansen. Detta kom mig att räkna ut, att när vi
komme till nu förevarande huvudtitel, jag skulle försöka passa in
det lilla anförande, jag hade att komma med, ett anförande, som
skulle inskränka sig till blott några enkla och anspråkslösa ord
rörande språkstudierna vid våra allmänna läroverk. Hå, jag kom
ifrån tranedansen i förmiddags, men jag råkade nu komma efter herr
Engberg; och jag är övertygad om att jag gör en mycket slät figur
i spåren av hans vältalighet. Hade jag inte begärt ordet, herr talman,
skulle jag icke vågat att yttra mig utan hade setat kvar i
fridsam tillbakadragenhet.

Jag skall först med anledning av några uttalanden, som i förmiddags
gjordes här i kammaren rörande överansträngningen i våra
skolor i allmänhet, be att få såga, att om man före 1904 kanske
kunde en och annan gång ha anledning att åtminstone vid de allmänna
läroverken beklaga sig över överansträngning, är jag övertygad,
att efter 1904 års omorganisation av de allmänna läroverken
det helt säkert icke finnes någon anledning för ungdomen att i sådant
avseende beklaga sig. Ingen antydde i förmiddags med ett ord. att
skolungdomen åtnjuter 3 1/2—4 månaders ledighet under året, vilken
långa ledighet väl måtte vara tillräckligt för en yngling eller flicka
att rekreera sig på. De som ej äro lämpliga för och icke kunna

Ang. anslag entill
ecklesiastikdepartementet.

(Pörte.)

Nr Bl. 96

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslagen hålla ut med en undervisning, så foglig och hovsam som den är i
till eclclesia- v^r ^an gärna lämna skolan, den har sannerligen där intet att
meX! göra. Men det är jämväl något annat, som är att lägga märka till
(Forts.) i 190^ års omorganisation. Då infördes nämligen rätt att bortvälja
vissa ämnen. Ämnen, som äro något obekväma kan man numera
undkomma. De flesta ynglingar vilja ogärna göra sig mödan sätta
sig in i vad, som förefaller något svårare. Det skjuta de undan och
taga vad som är bekvämt; och sedan går man på aftonen på bio,
vilket nöje ofta kan vara ganska ansträngande, åtminstone för ögonen
och ofta även för förståndet.

Jag skulle sedan be att få inlägga en liten gensaga mot ettyttrande,
som fälldes här i förmiddags. Jag ber om ursäkt, om
jag icke citerar ordagrant, men det nämndes, att lärjungarna vid
de allmänna läroverken i regel härstamma från förmögna och s. k.
bättre familjer. Jag anser nu alla familjer vara lika göda, men det
syftades i varje fall helt säkert på att de elever, som i läroverken
inhämtade kunskaper, tillhörde överklassen. Om herrarna ^ville se
efter i skolkatalogerna, skall man finna, att helt säkert två tredjedelar
av eleverna, kanske flera, härstamma från dels bondeklassen
och dels arbetareklassen; och ännu mera märkbart framträder detta
förhållande vid universiteten.

Då jag nu kommit upp till studenterna, skulle jag be att få
säga, att vad som egentligen föranlett mig att vid detta tillfälle
begära ordet är något, som jag tidigare flera gånger här i kammaren
framhållit, nämligen nödvändigheten av att största omsorg ägnas, åt
språkstudierna. Då jag betonar vikten av språkstudier, åsyftar jag
icke blott studiet av utländska levande språk utan jämväl, liksom
föregående talare, studiet av de klassiska språken. Jag skall nu be
att få inskränka mig till att understryka betydelsen av latinet. Därmed
har jag naturligtvis ej velat undanskjuta vikten av svenska språkets
odlande.

Dessutom tillåter jag mig anföra, att om man någon gång
i en boklåda söker förvärva underhållande litteratur, en god bok,
man visserligen kan finna en och annan dock ej av större antal författare,
men våra julförfattares arbeten skola snart kasta i edra
händer de gamla 25-öresböckerna, vilka numera kosta 1 krona 25 öre,
och då skolen I finna i dem fullt ut så mycken näring för eder själ
som vad vår tids moderna författare kan bjuda eder. Lysande .undantag
givas lyckligtvis. Iakttag också det sätt, varpå svenska
språket numera behandlas, och i dessa 25-öresböcker kali man få ett
utomordentligt intryck av hur vårt språk i skrift hanteras särskilt
av de damer, som verkställa översättningar från engelska och andra
språk av romaner av ytterst tarvlig, jag hade nästan sagt, icke ens
skabrös natur. Det är föga uppbyggligt, att sådan litteratur skall
vinna avsättning med begärlighet och sättas i händer på det uppväxande
släktet och mig.

Även nyblivna studenter besitta förmåga att misshandla sitt modersmål.
Det beror kanske därpå, att de, såsom herr Engberg yttrade
i sitt anförande, undanhållits latinet, som i högre grad än andra

Onsdagen den 20 april, e. m.

97 >r 31.

språkläror kan exercera hjärnan och äger bestämda syntaktiska föreskrifter.
Jag vill lika litet som herr Engherg, att latinet skall
odlas^till överdrift. Men dettajspråk bör dock följa med såsom grund
för vår kunskap i levande språk. Med de levande språken avser jag
då både tyska, franska och engelska, men framför allt franskan, det
vackraste av alla språk och som genom sin mycket rikhaltiga litteratur
kan bjuda var och en, som ägnar sig åt detsamma, ett bildningsmedel
av hög rang!

Vartill gagna de klassiska språken? Varför skall man anslå
ökad. tid för studiet av latin? 1904 års läroverksreform ansåg, att
klassiska språk voro av föga värde, vi skulle minska både latinstudiet,
övergiva grekiskan och hebreiskan och endast studera tyska,
franska och engelska. Vad blev följden av detta? Jo, de döda språken
lyckades man, m. a. o. latinet, fullständigt utrota — och närapå
de levande också. Numera äro ynglingarna ytterst klent utrustade
i fråga om kunskaper i levande språk. Det är verkligen föga intressant
att träffa på en svensk i utlandet och iakttaga, hur han
utan sitt eget förvållande misshandlar ett utländskt språk, även
om det är ett språk, som ligger vårt eget så nära som tyskan. Mycket
sällan förekommer, att en svensk student numera kan i utlandet
reda sig med språket. Det finns många i vårt land, som gärna skulle
vilja besöka utlandet, men de våga inte sticka foten på en färja,
som går över till främmande land, därför att de sakna kännedom om
språket, ehuru resorna äro ytterst gagneligt. Alla unga män, som
skola ut i världen och hämta vetande för sin kontorsutbildning eller
för andra syften, ha stora svårigheter att reda sig.

Men det är en synpunkt härvidlag, som är ännu viktigare. Ingen
ung. student, som beger sig till universitetet för att ägna sig åt
studier, vare sig juridiska, medicinska, teologiska, filosofiska, språkvetenskapliga
eller andra, kan bedriva sina studier utan tillräcklig
tillgång till utländsk litteratur. Vår egen litteratur räcker inte till.
Visserligen kan man kanske med lexikon vid sidan läsa en bok på ett
främmande språk. Men varje språk har sina egenheter och hemligheter.
Här uppe i huvudstaden läser man översättningar även från
danska och norska, och i regeln förgöres i dessa allt språkintresse;
allt det intressanta och hemlighetsfulla, som språket har att erbjuda,
förstöres. Dåliga översättningar borde förläggarna skydda oss mot’.
-Personer, som studera vetenskap, behöva naturligtvis tillgåno- till
språkets alla resurser. De skola förstå, varför en författare i ett
litterärt arbete uttrycker sig just på ett visst sätt och icke annorlunda.
otor betydelse är nedlagd just i det sätt, varpå man uttrycker
sig. Det är i synnerhet därför, den största möjliga omsorg bör
agnans åt studiet av de levande språken, och icke blott för möjligheten
att kunna taga sig fram på egen hand. Det är för att de studerande
skola kunna sätta sig i besittning av vad som är skrivet på främmande
språk utan att ständigt anlita grammatika och lexikon.

Jag bär i dag hört, att den nyaste skolkommissionen skall reformera
läroverken. Jag hoppas, att dess arbete måtte lända vårt
fosterland till gagn. Jag är dock inte alldeles säker på de ständiga

Andra hammarens protokoll 1921. Nr SI. 7

Ang. anslag en
till ecklesiastikdepartementet.

(Forts.)

Är 31. 98

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslagen reformernas gagn. För varje ny kommission, som tillkommer, erinrar
bli cclteia- jag mj„ min vän Larsson i Kroken, som brukar ironisera, att
S\nentet.C'' det är nödvändigt att det reformeras bär i världen, ingenting får
(Forts.) vara, såsom det bar varit, det skall vara någonting nytt, även om
man själv förlorar därpå, såsom hans dräng gjorde, när han nöjde sig
med den mindre lönen.

Herr Lindhagen i första kammaren har visserligen vid flera tillfällen
bjudit oss ett konstgjort språk; ibland heter det volapiik, ibland
esperanto. Man tror, att med detta skulle man kunna undvara kunskap
i levande språk. Men det finns ju ingen litteratur på detta
konstgjorda språk. Det är ett språk, som är varken dött eller levande.
Yarför inte då lika gärna lära sig franska eller engelska eller
tyska? Det är inte större möda att göra det än att lära sig ett konstgjort
språk, som inte har någon litteratur alls eller ens makt över
förstånd och sinnen. Men det blomstrade synnerligen rikt, detta
surrogatspråk, under kristiden, då vi levde på surrogat i alla möjliga
avseenden.

Jag tror, att mina ärade åhörare ha förstått, varthän jag syftat
med mitt anförande. Jag har velat uppväcka intresse för att i skolungdomens
uppfostran först och främst latinet icke må få skjutas
undan och för det andra att man ägnar största möjliga omsorg även
åt de levande språken, tyska, franska och engelska. I det avseendet
är jag synnerligen glad att få instämma med min ärade vän, den
föregående talaren.

Jag ber också att få livligt instämma med honom i en annan
sak, nämligen i det uttalande, vari han vände sig mot negligerandet
av den musikutövning, som för närvarande söker bana sig väg här i
landet. Detta negligerande gör mig bedrövad. Jag trodde verkligen
inte, att riksdagens kamrar skulle vilja beskära ett anslag för en så
nyttig och välgörande verksamhet som denna. Det är från städerna
denna verksamhet utgår. Men det bär givits ett mycket stort antal
konserter även på landsbygden i närheten av de städer, där orkestermusiken
är förlagd. För övrigt bör man väl visa litet hänsyn också
mot landsortens konstbehov, lika väl som mot huvudstadens. Och
jag tror, att städerna i allmänhet så avsevärt bidraga till vår budgets
uppehållande, att även de kunna förtjäna, att man någon gång tager
hänsyn till dem.

Herr talman! Utan något vidare att anföra anhåller jag att få
yrka bifall till den föredragna punkten.

Herr Pehrsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Då
den ärade talaren på Malmöbänken i sitt stort lagda anförande har
velat för sin del draga upp riktlinjerna för vår framtida kulturutveckling,
såsom han ser det, så vill jag allra först betyga min glädje
över att han och jag i så många synpunkter stå fullkomligt ense.
I värnandet av vårt gamla kulturarv och i all ‘Synnerhet såsom det
är byggt på rent nationell grund, där synes det mig, att det var
beaktansvärda och betydelsefulla ord, som han sagt. Och i den
klassiska bildningen, som dock är grunden för den moderna såväl

Onsdagen den 20 april, e. m.

99 Sr 31.

som för den gångna tidens bildning, få vi icke göra oss urarva. Vidare
talade han med sedligt patos, som jag ger mitt varmaste erkännande,
om nödvändigheten av, att vår kultur bevaras från allt
detta, som för närvarande hotar att ställa oss i paritet med de länder,
om vilka författaren till »Västerlandets undergång» har talat
så allvarliga och betecknande ord. Den nöjeskultur, om vilken han
talade och som gör sig så bred hos oss liksom i andra länder, är
uppenbarligen en fara för hela vår framtid, och det behövs, att
alla goda krafter mötas i att motarbeta den. Och så vill jag tilllägga
ännu en sak, och det är, att vad som gladde mig mer än någonting
annat, det var de klara, bestämda toner, som den ärade talaren
hade, när han såg tillbaka på den tid, som ligger närmast
bakom oss, en tid, som präglades av en krass materialism, där blicken
inte räckte längre än till mat och dryck och kläder, inte räckte
längre än till en diesseits-kultur, för att tala ett språk, som säkert litet
var känner till. Den, som lägger en smula örat till tidens
hjärta, maste känna, såsom han gjort det, att den tiden är förbi,
att det hörs djupt inne i mänsklighetens själ, såsom kanske aldrig
tillförne,, ett rop efter en jewmis-kultur, ett rop efter andliga värden,
ja, jag vill säga, ännu mera, ett rop efter levande Gud. Bakom
detta hans yttrande såg jag en glädjande överensstämmelse mellan
honom och mig, och det är många, som i det stycket se på samma
sätt som jag.

Ehuru vi sålunda ha så många beröringspunkter, så komma vi
dock att divergera, när vi se på hur framtiden skall gestaltas för
att kunna fylla dessa krav: bevarandet av det nationella och kulturella
arvet och på samma gång tillfredsställandet av den trängtan
efter eviga och andliga värden, som är det kännetecknande för det
närvarande tidsläget. Med allt hans erkännande åt dessa religiösa
värden, vilket, jag upprepar det än en gång, om jag rätt förstod honom,
gladde mig, sag han dock detta i icke ringa mån i en radikal
förändring av förhållandet mellan stat och kyrka i vårt land.
Men i detta hans yttrande, till vilket jag sedan vill återkomma, var
det i alla fall ett ord, som jag ber att få taga fasta på och lägga
tonvikten vid. Han talade om nödvändigheten av kyrkans frihet.
Ja, mina herrar, allt som skall växa starkt i denna världen behöver
frihetens livsluft. Det finns ingen möjlighet att under tvång
och band utveckla det, som inneboende krafter eljest skulle möjliggöra.
Jag ber, att denna synpunkt kommer att bliva klar i fortsättningen
av riksdagens arbete, att den må bli en av de riktlinjer,
som vi följa, så att verkligen i sambandet mellan stat och kyrka
kyrkans frihet blir bevarad i »jura in sacris», de ting, som ligga
hennes innersta liv allra närmast. Detta är, som jag nyss sade, ett
livsvillkor, som gäller för kyrkans arbete. Denna synpunkt liar
inte ens av den ärade talaren själv alltid blivit framställd så, som
den i dag kommit fram. Jag skulle snarare vilja säga, att han
gått på motsatt bog: han har mer än en gång velat strama åt de
band, som hålla kyrka och stat i vårt land tillsamman. Jag tror.
att det är en orätt väg. Vill man, att den svenska staten skall

Ang. anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

(Fortå.)

Nr 31. 100

Onsdagen den 20 april, e. in.

Ang. anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

(Forts.)

vara en fri stat, må man också vilja kyrkans frihet inom denna
stat.

Förbindelsen mellan stat och kyrka i vårt land är urgammal.
Herr Engberg trodde, att ett upphävande, ett brytande av banden
mellan stat och kyrka skulle lända både kyrkan och staten till
fördel. Men, mina herrar, det finns ingen möjlighet i världen —
och hans yttrande har mer än han menat givit ett intryck därav - •
att slutgiltigt lösa frågan om kyrkans och statens inbördes förhållanden.
Kyrkan är ett kulturvärde, ett nationellt kulturvärde av
allra största betydelse. Staten kan inte lämna sin förbindelse med
kyrkan, och kyrkan kan inte leva utan förbindelse med staten i ett
eller annat hänseende. Man kan inte slita detta band, man kan
förändra och förvandla det, men man kan inte klippa av det. I
det avseendet vill jag hänvisa till historiens lärdomar å de, håll, där
man försökt detta. Det visade sig, att det inte gick att sa radikalt
slita förbindelsen mellan stat och kyrka, utan man såg sig alltid
tvungen att finna nya former för det gemensamma arbetet för det
ena och samma folket. Jag har pekat på detta därför, att jag tror,
att vi bäst kunna tillvarataga de stora nationella värden, som vår
kyrka och hennes gärning för vårt folk representerar, om kyrkan får
rättighet att växa fritt efter sina inre lagar. Därigenom kunna vi
bäst bevara den förbindelse, som sedan urgammal tid råder mellan
svensk kyrka och svenskt statssamhälle.

Herr Engberg framställde anmärkningar mot det kyrkomöte,
som sist hållits, såsom skulle detta kyrkomöte visa, att kyrkan icke
ägde den utvecklingskraft, som han tydligen hade väntat sig. Mina
herrar! Det exempel han framdrog är av den art, att det kanske
är svårt nog att klargöra innebörden av det klandrade beslutet. Det
gällde nämligen bibehållandet av den gamla trosbekännelsen från
300-talet, vilken också vår kyrka liksom andra kyrkor behållit och
nu vägrade att taga bort. Skälet härtill, mina herrar, det betydelsefulla
skälet var det, att man ville framhålla, att vi icke äro bundna
av bekännelsens bokstav. Bekännelsen är den tidens uttryck för
det kristliga medvetandet, ett uttryck i andra former, i ett annat
språk, i andra begreppskategorier, än vad det nu levande släktet
känner till och begagnar — och så är det inte bara med denna
bekännelse utan med de övriga bekännelser, som komma under århundradenas
lopp. Skulle vi nu giva efter för kravet på borttagandet
av denna bekännelse, hade vi därmed sagt: vi binda oss slaviskt,
bokstavsmässigt vid bekännelsens ord. Nu får däremot, bekännelsen
sin historiska karaktär, den karaktär, som den verkligen
bör ha. Detta är sålunda rena motsatsen till vad man velat lägga
in i detta beslut.

Det var herr Engberg, som tog upp denna teologiska fråga, och
denna sak har ju också, vill jag säga, den allra största betydelse för
envar, som vill se saken sådan den verkligen är. ^Ser jag sedan
på kyrkomötets verksamhet i övrigt, vill jag också säga, att det
inte är rätt att sätta en sådan stämpel på densamma, som herr
Engberg gjort. Vi ha t. ex. fått den länge väntade konfirmations -

Onsdagen den 20 april, f. in.

101 Kr 31.

ritualen, och det bär varit åtskilligt annat, som tack vare kyrkomötet
kommit i ändrad ställning.

Mina herrar! Den nationella kyrkan förmår som ingen annan
sammanslutning bevara det nationella arvet. Svenskt kyrkoliv och
svenskt statsliv ha vuxit samman, sedan vår historias början. I
Västgötalagen stod det: »Kristus är först i vår lag», och sedan dess
ha kyrka och stat följts åt tillsammans. Det religiösa och det borgerliga
ha flätats in i vart annat i vårt land. Det är högt till taket
i Sveriges kyrka, där rymmas olika riktningar och olika åskådningar,
som ingen annorstädes. Man kan inte tala om brist på frihet
— jag behöver inte påvisa, hur de olika riktnigarna fått rum
inom Sveriges kyrka. Det är det levande livet, som där leves, skröpligt
visserligen, men dock fyllt av utvecklingsmöjligheter.

Jag vill till sist understryka, att vår kyrka är med sina
brister och skröpligheter inte en svamp vuxen upp från i går utan en
mäktig ek, som sträcker sina rötter genom århundraden. Kyrkan
har blivit vår nations vårdträd, och skulle detta ryckas upp, som
man tror, med rötterna, bleve det mycket på den gamla grunden, det
gamla hemmet, som komme att följa med, mycket av det, som vi
alla värdera och vörda såsom stora nationella kulturvärden.

Herr talman! Då nu en principdebatt här blivit upptagen och
jag fått framföra detta, nöjer jag mig härmed, och jag har naturligtvis
inte något yrkande att göra. Jag har endast velat ställa denna
min principåskådning såsom en motsättning till de uppfattningar,
som här förut framförts, på samma gång som jag kan förena
mig i mjmket av vad herr Engberg vid detta tillfälle framlagt.

Ang. anslagen
till ecklesiastUcdepartementet.

(Forts.)

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag måste in lägga

en allvarlig gensaga mot det sätt att använda tiden, man här
tillämpat. Jag vädjar till kammaren, huruvida det är rimligt att
taga den ena timmen efter den andra i anspråk för att tala om sådant,
som icke återfinnes på föredragningslistan. På förmiddagen
hade vi en överansträngningsdebatt, där skolkommissionen alldeles
onödigtvis debatterades. Nu drager man upp en diskussion om staten
och kyrkan, deras kulturella uppgifter och förhållande till varandra.
Man håller långa föredrag om de klassiska språkens betydelse
i vårt land. Är det rimligt, att då den betydelsefullaste huvudtiteln
skall behandlas i kammaren, man dröjer till mellan klockan
9 och 10 på kvällen, innan början göres? Är det meningen, att
kammarens ledamöter skola bli så överansträngda, att de inte kunna
pröva de viktiga anslag, som tillsammans gå på inte mindre än
177 miljoner kronor? Klubban måste här falla 350 gånger i natt,
för att fastställa besluten, såvida inte herr talmannen slutar, innan
huvudtitelns behandling är färdig. Jag ber, att herr talmannen
måtte inskrida, ifall många talare vilja fortsätta på samma sätt som
förut.

Herr H allén: Herr talman! Även med risk att ådraga mig
ogillande från de ärade ledamöter av kammaren, som gett till kän -

Nr 31. 102

Onsdagen den 20 april, c. m.

Ang. anslagen
till ecklesiastikdepartementet.

(Forts.)

na sin anslutning till herr Bengtssons i Norup statsutskottskänslor
i denna debatt, måste jag i alla fall ge de herrar rätt, som begagnat
detta tillfälle till en principdebatt och rent av sökt introducera
den metoden, att när kulturbudgeten behandlas man bör anlägga
rent principiella synpunkter rörande den betydelse, som budgeten
med dess stora summor äger för folkets andliga liv. Att ofta
under årens lopp budgetsbehandlingen vid åttonde huvudtiteln löst
upp sig i en massa detaljtvister angående några tusen kronor mer
eller mindre för det ena eller andra anslaget, är något, som kanske
en del medlemmar i statsutskottet anse utgöra en ideal form för behandling
av dessa viktiga kulturfrågor. Men tiden är sådan, att
det inte kan vara mer än på sin plats, att man ifrån låt vara ganska
olikartade håll inom riksförsamlingen ger till känna sin uppfattning
angående den insats, som detta kulturarbete och därmed förenade
kostnader skall göra för vårt land.

Vad som närmast gjort, att jag med utgångspunkt från dessa
synpunkter tagit till orda, var först och främst ett yttrande i förbigående
från min ärade kamrat herr Engberg. Det är visst inte
meningen — jag skall inte oroa herr Bengtsson i Norup därmed —
att spinna vidare på den gamla debatten om stat och kyrka, men
så mycket må dock erinras gentemot herr Engberg, att även om
han har rätt i sin kritik av den svaga roll, kyrkan spelat och fortfarande
spelar, även om man överhuvudtaget kan instämma i hans
kritik därav, man dock står litet fundersam inför de slutsatser, till
vilka han vill komma. Ena ögonblicket ger han en varning åt de
frireligiösa, därför att de visat sig oförstående inför kravet på att
den historiska synpunkten bättre skall komma till sin rätt vid
kristendomsundervisningen i skolorna. Nästa ögonblick rekommenderar
han, att man skall förvisa de massor, som inte blott av statligt
tvång utan av tradition och egen böjelse fortfarande hålla på kyrkan,
till sektkyrkans område. Då måste man draga den nära till
hands liggande konsekvensen, att man därvid löper den uppenbara
risken, att den obskurantism eller den skygghet för kultur, som man
förmenat komma till synes i frireligiösa kretsar, kommer att flytta
över till de ännu talrikare före detta statskyrkokretsar, som skulle
övergå till den av staten okontrollerade och av kulturen opåverkade
sektkyrkan.

Samtidigt skulle jag gentemot min ärade kollega herr Pehrsson
i Göteborg vilja påstå, att han nog tagit sig en kanske svår uppgift
före, när han försökt neutralisera den besvikenhet, som kommit
till uttryck — och det gick igenom även i herr Engbergs anförande
— beträffande kyrkan och den roll, hon spelade under det
sistförflutna kyrkomötet. Jag undrar, om vi inte allesamman, oberoende
av kyrkliga och frikyrkliga och antikyrkliga uppfattningar,
hade en stark förnimmelse av, att när kyrkan på detta sätt sammanträdde
under en djupgående, allvarlig andlig kris, man verkligen
där kunnat vänta någonting mera av stora reformatoriska drag. Man
hade kunnat vänta, att det i dessa stora rättsstrider, såväl av ekonomisk
som av annan art, som rört upp vårt land, försökts att föra

Onsdagen den 20 april, e. m.

103 Nr 31.

evangeliets språk inte blott på läpparna utan också utåt i gärnin- (utslagen
garna. Man hade väntat någonting av nyfödelse och av evangeliets
gamla friska anda, väntat något helt annat än de till stor del rena menta.

lapprisysslor, som upptogo kyrkomötets tid. T. ex. kyrkomötets (Forte.)

ställning till motionen om borttagande av Symbolum Athanasianum
ur. våra bekännelseskrifter. Det är fåfänga försök att advocera
fram ett försvar för en gammal bekännelseskrift, om vilken flertalet
av svenska kyrkans medlemmar sväva i lycklig okunnighet, att
den överhuvudtaget existerar, denna gamla bekännelseskrift, som
för resten icke har någon annan uppgift än att användas av ateister
för att agitera med ute på diskussionsmöten. Och det var väl icke
för att fylla det syftet, som den en gång intogs i svenska kyrkans
bekännelseskrifter. Detta sätt att försvara alla de bestående förhållandena
inom kyrkan är någonting rent barockt. Jag är övertygad
om, att hade det funnits något symbolum, som givit en central
plats åt jungfru Maria, så hade man funnit åtskilliga kyrkomötesteologer,
som funnit historiska pietetssynpunkter, varför man icke
skulle fingra på den heller. Och det är säkert, att hade det funnits
inom första kammarens väggar i november och december en verkligt
levande representation för den svenska kyrkan, så skulle det aldrig
i livet fallit det kyrkofolket in att votera igenom bevarandet av
sådana både oevangeliska och orimliga trossatser. Och att för resten
kyrkomötet icke heller representerar kyrkofolket har man gång på
gång fått bevis för.

För övrigt gjorde herr Pehrsson sig skyldig till ett fel, när han
ville liksom gardera kyrkans fullständiga frihet gentemot staten med
att citera herr Engberg, som talade om att kyrkan lever bäst i sin
fulla frihet. Herr Engberg sade icke det, utan han sade, att det
religiösa livet frodas bäst i sin fulla frihet, en sats varom man också
ibland kan diskutera. Men när herr Pehrsson söker utmynta
detta till förmån för kyrkan ■— och det är väl det syftet som ligger
bakom ■—, så är det väl av fruktan för att även till andra kammaren
en av folkets käraste skatter, nämligen psalmboken, kommer
till avgörande. Herr Pehrsson menar, att det är en kyrkans interna,
angelägenhet. Jag undrar, om icke det är det folk, som skall
sjunga i kyrkan och som skall ha psalmboken i sin hand, som skall
ha ett ord med i laget, vare sig de sitta i kyrkomötet eller i riksdagen.
Emellertid, herr talman, skall jag icke behandla denna speciella
fråga.

En sak, som ligger mig om hjärtat, när denna huvudtitel behandlas,
är att säga ifrån, att inför denna stora summa av anslag,
som skall beviljas, har man en stark känsla av behovet av att hela
folkets fostran blir av mera effektiv och fruktbärande art. Jag
undrar, om icke vi alla kunna vara överens om att vi levat i en
tidsperiod av vad man kan kalla intellektuell övertro. Det har gått
igenom som en röd tråd detta, att endast människor få mera upplysning,
så bli de också bättre. Ingen skall förneka upplysningens
oerhört välsignelsebringande inverkan. Men när man börjar begränsa
kraven på folkuppfostran till att exempelvis skolan skall icke

Sr 31. 104

Onsdagen den 20 april, e. in.

1 iUec£ia^ längre fostra, utan den skall endast meddela kunskaper, det får icke
stikdeparte- våra. uppfostran, icke paverkan, sa förstår jag, att detta tal ur den
menta. andliga toleransens och frihetens synpunkt är berättigat, men det
(Forts.) har en stor fara, och det är att man bara bibringar kunskaper eller,
som någon sade på förmiddagen, stoppar in kunskaper ungefär
som när man stoppar korv, och man lämnar å sido det viktigaste av
allt, nämligen det personliga viljelivet. Det är jag övertygad om,
att hela den nutida kulturen ute i Europa liksom i vårt eget land
har detta olyckliga märke på sig, att viljan är sjuk. Det är något
dödssjuk^ viljan. Se på kulturländerna där ute! När vi läsa
en tidning, så känna vi oss alldeles nedbrutna av detta oförnuft,
som kommer till synes. Vi fråga oss: varför kunna icke människorna
på ett förnuftigare och rättfärdigare sätt göra upp både sina internationella
och sina sociala mellanhavanden? Ha vi icke alla en
stigande förståelse av att det är i viljelivet sjukan sitter, att det är
där den centrala, den värsta sjukan finnes? Och den botas icke genom
upplysning endast, eller, för att citera ett ord av ärkebiskopen,
dynamiten och telefonen kunna ställas lika mycket i Guds som i
djävulens tjänst. Det är icke bara den intellektuella upplysningen
det kommer an på. Vi behöva ända från småskolestadiet och upp
till de högsta bildningsgraderna få betydligt större utrymme för
viljelivets och karaktärsdaningens viktiga frågor. Vi behöva mera
inrikta oss på alla punkter att icke blott bibringa upplysning utan
bibringa personlig fostran av karaktärerna. Det måste få en centralare
roll i hela vårt kulturfostrande arbete. Det är dessa synpunkter,
som jag vet finnas på så många håll och som vi praktiskt
taget äro ense om, men som vi böra sträva efter att i lagstiftningen
giva större utrymme åt.

Det är detta jag velat begagna tillfället, herr talman, att giva
uttryck åt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. ny avis- Härpå föredrogs punkten 13, angående ny avlöningsstat för naningsstat
för tionalmuseum; och yttrade därvid

Herr Olsson i Mora: Herr talman! Bakom den föredragna
punkten står ju ett enhälligt statsutskott, och det är ingalunda min
mening att föra någon klandertalan mot utskottet, än mindre att
försöka kraftprovet att stjälpa utskottet. Men jag skulle vilja skic -

Onsdagen den 20 april, c. m.

105 Nr 31.

ka en liten hälsning till nationalmuseet, fastän lag genom den i
operakaféet illustrerade riksdagshistorien vet, att det har sina risker
för en ofördärvad riksdagsman att tala om konst — i synnerhet stor
konst med stort K.

Sedan ganska många år tillbaka brukar jag rätt ofta hämta
glädje för min själ av nationalmuseei konstskatter. Men jag vore
inte uppriktig, om jag inte bekände, att det finns en sal i nationalmuseet,
salen för modern svensk konst, som brukar blanda min
glädje med förargelse. Om tycke och smak skall man visserligen
inte disputera, men då det nu är fråga om ett anslag och inte om
någon medicin, som man är skyldig att svälja utan vidare, så må
jag med barnets frimodighet i sagan om kejsarens nya kläder för
min ringa del saga; att en del tavlor i den där salen -— jag nämner
inga namn — representera en konst, som synes ha bra litet att
göra med kunna och som jag inte ens skulle vilja stava med
litet k. Tavlorna roa mig, för all del, även en titt i skrattspegeln
kan vara rolig, men inskrifterna »Statsinköp» reta mig. I förargelsen
skulle jag ibland, med kännedom även om museets knappa
utrymmen, vilja föreslå en förflyttning till Panoptikon eller något
annat kuriositetsmuseum, men då vreden lagt sig, brukar jag undra,
om det inte kan förhålla sig så, att nationalmuseet har ett så .knappt
anslag för inlösen av levande svenska konstnärers arbeten, att, som
det i nästa punkt heter i en skrivelse från överintendenten till
regeringen, museet är hänvisat att köpa endast mindre värdefulla
verk. Och i den undran kan jag endast stärkas, då jag hör att
dekorationerna till operan Simson och Delila absolut äro värda
75,000 kronor. I sådana stunder skulle jag känna mig manad
att rösta för ett högre anslag, om jag inte fruktade att inköpsvalet
kunde falla på Kandinskys målning »Frusen musik», som för inte
så länge sen utställdes här i Stockholm och betingade det nätta
priset av något tiotusental kronor, eller, varför inte, på »Solen
sjunker i Adriatiska havet», den berömda tavlan, som målades av
en åsnesvans, som nyckfullt slängdes mellan några färgpytsar.

Jag träffade för några veckor sedan en img modern konstnär,
och vi talade om dekorationerna till Simson och Delila. Jag förnekade
inte prakten, men dristade vanvördigt anmärka på en del
onaturliga saker, och fick till svar: Nå, men varför ska nu eu
korp nödvändigt målas svart, varför kan inte ett träd få målas
med rötterna upp, eller varför skall en ko nödvändigt gå på bara
fyra ben? Det är ju bara roligt, att det kan skapas någonting
nytt även inom konsten. Då vart jag stum och lärde mig förstå,
hur hopplöst det är att föra eu diskussion mellan jorden och
månen.

Den allvarliga summan av vad jag nu velat säga är den, att
jag tror, att det i riksdagen skulle finnas en tacksammare jordmån
för nationalmusei anslagsäskanden -—■ det kommer i nästa punkt
ett sådant äskande om förhöjt anslag — om museet vid inlösen av
levande svenska konstnärers arbeten prutade eu smula på modernitetskravet.

Ang. ny avlöningsstat
för
nationalmuseum.

(Forts.)

>''r 31. 106

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. ny alloningastat
för
nationalmuseum.

(Forts.)

Ang. anslag
till nationalmusei
målnings-
och
skulptursamlingars

åkande.

Herr talman! Jag tiar intet annat yrkande än bifall till den
föredragna punkten.

Häruti instämde herrar Norman, Pehr sson i Göteborg och Magnusson
i Skövde.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14, angående anslag till nationalmusei målnings- och
skulptursamlingars ökande.

I punkten 16 av förevarande huvudtitel hade Kungl. M!aj:t
föreslagit riksdagen att till förstärkande av det på ordinarie stat
för nationalmuseet upptagna ordinarie reservationsanslaget å 30,000
kronor till målnings- och skulptursamlingarnas ökande anvisa på
extra stat för år 1922 ett förslagsanslag, högst, 15,000 kronor. .

Vidare hade Kungl. Maj :t under punkten 2 av åttonde huvudtiteln
i innevarande års proposition med förslag till tilläggsstat till
riksstaten för år 1921 föreslagit riksdagen att till förstärkande av
det för nationalmuseum uppförda ordinarie reservationsanslaget å
30,000 kronor till målnings- och skulptursamlingarnas ökande anvisa
på tilläggsstat för år 1921 ett förslagsanslag, högst, 15,000 kronor.

Utskottet hemställde,

dels i punkten 14 av sitt utlåtande nr 8 A, att framställningen
om anvisande för omförmälda ändamål av anslag på extra stat för
år 1922 ej måtte vinna riksdagens bifall;

dels ock i punkten 2 av sitt utlåtande nr 8 B, att framställningen
om anvisande för ändamålet av anslag å 1921 års tilläggsstat
ej heller måtte vinna riksdagens bifall.

Reservationer hade likväl avgivits:

vid punkten 14 av utlåtandet nr 8 A av herr Widell, vilken med
instämmande av herrar Smärt z, //. M. Bäckström, Tengdahl, Pers,
Anderson i Råstock, Jönsson i Revinge, Waldén, Jansson i Falun,
Luheck och Norman förklarat sig anse, att utskottets motivering
bort hava annan i reservationen angiven lydelse; samt

vid punkten 2 av utlåtandet nr 8 B av herr Widell, vilken med
instämmande av herrar Swartz, H. M. Bäckström, O. U. B. Olsson,
Pers, Anderson i Råstock, Jönsson i Revinge, Waldén, Jansson i Falun
och Norman, förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa, att

riksdagen måtte---lika med Kungl. Maj:t---15,000

kronor.

Ovanberörda båda punkter föredrogos i ett sammanhang. Därefter
anförde:

Ohefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bergqvist:
Herr talman, mina herrar! Jag ber allra först att få uttala
min tacksamhet för den i stort sett och särskilt under nuvarande

Onsdagen den 20 april, e. m.

107 » 81.

förhållanden välvilliga behandling, sam åttonde huvudtiteln fått i
statsutskottet röna. Hade det ekonomiska läget sistlidne höst, när
statsverkspropositionen väsentligen avfattades, varit detsamma som
nu, hade jag utan tvivel i åtskilliga avseenden valt just de linjer, som
statsutskottet nu ansett lämpligt att följa. Jag ber särskilt få påpeka
att det ekonomiska läget tvang mig redan då att tillbakavisa ett
stort antal inkomna petita. Såsom exempel härpå ber jag få anföra,
att å de inom ecklesiastikdepartementet refuserade petita och återkallade
propositioner besparats ett belopp av omkring 20 miljoner
kronor, vartill komma de besparingar, som gjorts ifråga om dyrtidstilläggen,
vilka senare besparingar torde belöpa sig till omkring 11
miljoner kronor.

Om jag nu i det följande icke tager kammarens tid i anspråk vid
sådana punkter av propositionen, där statsutskottet varit enhälligt,
men där jag visserligen kunnat känna behov att ånyo understryka de
i propositionen framställda önskemålen, sker det därför, att jag tror
mig i motiveringen till åtskilliga av de avslagsyrkanden, som gjorts
från statsutskottets sida, kunna läsa in ej ett definitivt avslag utan
blott ett undanskjutande till bättre tider av de ifrågasatta anslagen.
Särskilt ligger det mig om hjärtat vid detta tillfälle att ur
sådan synpunkt få erinra om de föreslagna tekniska gymnasierna i
Norrköping och Borås.

Jag skall nu be att få göra några erinringar i avseende å vissa
i propositionen innehållna punkter och skall då begynna med nu
föreliggande äskande i avseende å nationalmuseum.

För närvarande utgå till nationalmuseum för inlösen av konstverk
två särskilda anslag, vartdera å 30,000 kronor. Det ena avser
inköpande av levande svenska konstnärers arbeten. Det andra har
en betydligt vidsträcktare uppgift. Det avser dels inlösen av konstverk
från alla olika äldre tider och från olika länder samt dessutom
inlösen av nu levande utländska konstnärers och avlidna svenska
konstnärers arbeten. Det är särskilt det sista anslaget, om visat sig
otillräckligt, något som föranlett nationalmuseum att nu igen komma
med en framställning om ökat anslag. Det är två omständigheter,
som föranlett nationalmuseums begäran. Hittills har nationalmuseum
haft att glädja sig åt ett mycket stort mecenatskap. Föreningen
»Nationalmusei vänner», har under de sistlidna 25 åren skänkt gåvor
till nationalmuseum för sammanlagt över en miljon kronor. Nu är
att befara att detta mecenatskap av helt naturliga skäl börjar sina.
På samma gång inträffar det emellertid, att alldeles ovanliga tillfällen
erbjuda sig för nationalmuseum att till synnerligen låga priser
förvärva betydelsefulla arbeten. Den ekonomiska krisen har medfört,
att den ene konstsamlaren efter den andre i vårt land ser sig
nödsakad att upplösa sina samlingar, och tillfällena till inköp av
verkliga konstverk, såväl äldre som nyare, äro rikare och förmånligare
än någonsin tillförne. Endast i undantagsfall och även då
endast tack vare hjälp från enskilt håll har det lyckats nationalmuseum
att rädda något av de ofta av export hotade skatterna.

Regeringen har nu så tillvida lyssnat till nationalmusei begå -

Ang. anslag
till nationalmusei
målnings-
och
skulptur -samlingars
ökande.
(Forts.)

Nr 31.

108

Onsdagen den SO april, e. m.

Ang. anslag
till nationalmusei
målnings-
och
skulptursamlingars

ökande.
(Forts.)

rån, att i den framlagda propositionen begärts 15,000 kronor på 1922
års stat och 15,000 kronor på tilläggsstat för 1921. Nu kan man
möjligtvis vid första påseendet tycka, att det här gäller en angelägenhet,
som icke kan anses så oundgängligen nödvändig, att därmed
icke kan anstå. Ja, mina herrar, det finns helt säkert mycket, som
kan anstå utan olägenhet för ögonblicket, men det är icke alltid
säkert, att icke efterräkningar komma som kunna bliva av ganska
ofördelaktigt slag. Så torde här vara fallet.

Utskottsmajoriteten har yrkat rent avslag på den gjorda framställningen,
under det att icke mindre än 11 reservanter tillstyrkt,
att på tilläggsstat för år 1921 skulle anslås 15,000 kronor. Statsutskottets
majoritet har motiverat sitt avslag med två skal. Det
ena skälet är detsamma, som utskottet anförde i fjol, nämligen att
man med det ifrågasatta beloppet i varje fall icke kan nå de stora
mästarnas verk. Nu förhåller det sig emellertid för närvarande så,
att läget verkligen är så ändrat sedan i fjol, att man kan för väsentligt
mindre belopp än man då kunde drömma om, nå även verkligt
betydelsefulla och framstående konstalster. De nedgående konjunkturerna
ha gjort, att en mängd förut i privata samlingar befintliga
verkligt framstående konstalster kommit i handeln. Det andra skälet,
som utskottsmajoriteten anför, är att man måste vara sparsam.
Men, mina herrar, är icke det också en form av sparsamhet att begagna
rätta tillfället att göra ett fördelaktigt köp av en sak, som
man ändå bör skaffa sig? Så är förhållandet här, och jag skall be
att få belysa det med ett konkret exempel. Jag har från nationalmuseum
fått åtskilliga exempel på sådana tillfällen, som erbjudit
sig att göra fördelaktiga inköp, men det är så ställt med den här
saken, att ett offentligt påpekande måhända kunde vara liktydigt
med att inköpstillfället går museet ur händerna, och därför torde
man härvidlag få gå fram med en viss försiktighet. Jag skall alltså
inskränka mig till ett enda fall. Aktiebolaget Bukowskis konsthandel
lyckades i somras i London förvärva tre av den store svenske
målaren Bredas mest betydande porträtt. Dessa porträtt voro målade
under konstnärens bästa period och tillhöra en typ, som knappast
tidigare varit representerad i Sverige, i varje fall icke i statens
samlingar. Museet var från början synnerligen intresserat av att
förvärva en av dessa målningar. Den skulle på ett betydelsefullt sätt
hava kompletterat museets samlingar och utgjort en prydnad för vad
nationalmuseum räknar som sin stolthet, nämligen 1700-talets svenska
sal. Tyvärr lade priset hinder i vägen. Sedan dess ha så ändrade
konjunkturer inträtt, att firman för närvarande anser sig kunna bereda
nationalmuseum tillfälle att inköpa målningen för precis halva
priset mot vad som begärdes i fjol. Firman Bukowski är som bekant
sedan flera år tillbaka en av nationalmusei frikostigaste mecenater.
Om nationalmuseum icke är i stånd att begagna sig av det
här givna anbudet, gör det en stor och oersättlig förlust.

I belysning av vad jag nu sagt torde det vara klart, att den
summa, som här begäres till förstärkning av nationalmusei inköpspenningar
i själva verket representerar en långt större summa i köp -

Onsdagen den 20 april, e. m.

109 Nr 81.

kraft än under normala förhållanden. Lägger man därtill den svenska
valutans nuvarande bärkraft, torde man icke taga fel, om man
säger, att den jämförelsevis ringa summa, som nu begäres, i själva
verket med hänsyn till möjligheten för nationalmuseum att göra nyförvärv
representerar en ganska stor summa penningar.

Jag vågar därför vädja till kammaren, att kammaren ville, med
hänsyn till den betydelse saken har för museet, och icke minst ur den
synpunkten, att bär föreligger tillfälle till en verkligt ekonomiskt
fördelaktig affär för det allmänna, bifalla propositionen eller, om det
icke kan ske, åtminstone bifalla reservationen.

Herr andre vice talmannen Nilsson: Herr talman, mina

herrar! Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har
nu utvecklat de skål, som tala för höjning av anslaget till målningoch
kultursamlingarna i nationalmuseum.

Innan jag närmare ingår på saken, vill jag erinra kammarens
ledamöter därom, att förlidet år fördubblades anslaget till nationalmuseum,
och därför har statsutskottet icke ansett lämpligt att nu
ytterligare öka detsamma.

Erkännas må, att nationalmuseet har en mycket viktig uppgift
att fylla inom kulturlivet, och det är önskvärt, att den främjas.
Men uppenbart är, att när man har att pröva dessa hundratals
frågor, som förekomma på denna huvudtitel, och finner sig stå inför
en tvingande nödvändighet att göra gallringar å anslagskraven,
att avstyrka anslag i vissa fall, så måste man komma till den slutsatsen,
att anslag av denna art icke äro så nödvändiga, som anslag
på vissa andra områden. Nationalmuseum torde icke röna någon
större olägenhet av att dess förvärv av konstskatter i så svåra ekonomiska
tider, som det nu är, något begränsas. Jag erinrar som
sagt därom, att anslaget fördubblades förlidet år, och skulle riksdagen
nu gå på ytterligare ökning även i år, så är det att förvänta,
att hela anslaget blir fast även i fortsättningen, och därmed har
man kommit upp till belopp, som enligt utskottets mening äro alltför
höga.

Nu har det sagts, att det skulle vara särdeles förmånligt att
göra nya förvärv för nationalmuseum just nu. Ja, det skulle rentav
vara en ekonomisk vinst. Emellertid måste man å andra sidan betänka,
att vårt statsfinansiella läge är försämrat, och det är väl att
förutse, att det för kommande år icke lär bli förbättrat utan snarare
ytterligare försämrat. Det finnes mångahanda tecken, som tyda
på att skatteintäkterna komma att minskas, och att då binda sig för
utgifter, som icke äro oundgängligen nödvändiga, har statsutskottet
icke velat förorda. Det är icke någon vidare angenäm uppgift afl
pruta härvidlag, men omständigheterna äro sådana, att det måste ske.

Utskottet är enigt i fråga om att avslå det anslag som begärts
på extra stat för år 1922, medan meningarna äro delade i fråga om
anslaget på tilläggsstaten för år 1921, och därom står egentligen
striden. Herr talman, jag anhåller att få yrka bifall till utskottets

Ang. anslag
till nationalmusei
målnings-
och
skulptursamlingars

ökande.
(Forts, i

>''r 31. 110

Onsdagen den 20 april, c. m.

Ang. anslag
till nationalmmei
målnings-
och
skulptursamlingars

ökande.
(Forts.)

hemställan, _som går ut på avslag å anslaget under åttonde huvudtiteln
även i vad det gäller den föredragna punkten i tilläggsstaten.

Herr W a 1 d é n: Herr talman! Då statsutskottet gick att

pröva denna huvudtitel, den största åtminstone till omfånget inom
vår statsverksproposition, så var det med en stark känsla av nödvändigheten
att noggrant pröva varje punkt här för att med hänsyn
till det statsfinansiella läget se till, om icke besparingar även på denna
huvudtitel kunde göras. Jag vågar försäkra kammaren, att avdelningen
också sökt göra det så grundligt och omsorgsfullt, som varit
möjligt. Men å andra sidan har icke heller denna avdelning, som i
huvudsak har att syssla med vår kulturbudget, kunnat låta bli att
taga hänsyn till just de synpunkter, som den förste ärade talaren här
i första punkten framhöll som synnerligen viktiga, då det gällde
kulturbudgeten, nämligen att man icke skall lägga uteslutande rena
sparsamhets- eller prutningssynpunkter, som han uttryckte sig, på
denna huvudtitel, utan ändå på samma gång taga i betraktande, att,
när det gäller denna budget, man icke bör lägga alltför mycket ekonomiska
och materiella synpunkter på densamma utan man bör också
se till, att vi även under eu depressionstid söka upprätthålla vårt kulturella
och andliga arbete här i landet, så att det icke går tillbaka, ty
då kan det åstadkommas obotlig skada för lång tid framåt.

För min del har jag sökt att vara med om sparsamhet på alla
de områden, där jag kunnat vara det. Men det är dock några punkter,
där jag har ansett, att utskottet gått något långt i sin sparsamhet.
Fn sådan punkt är just den, varom debatten nu rör sig,
och jag behöver icke närmare utveckla de skäl, som föranlett reservanterna
att till någon del tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har
ju utförligt framhållit dessa skäl och synpunkter och kompletterat
dem som nämnts i statsverkspropositionen med åtskilliga andra. Jag
vill endast stryka undernatt det förutvarande anslaget för det ändamål,
som det här är fråga om, nämligen anslaget till ökande av
nationalmusei målnings- och kultursamlingar, i själva verket är alltför
litet, som det nu är. Det är nästan omöjligt för nationalmuseum
att köpa in några bättre konstverk utifrån eller från icke levande
svenska konstnärer, och det är endast sådana inköp det här är fråga
om. Men då det nu är alldeles särskilt gynnsamma tillfällen att kunna
göra sådana inköp på grund av den stora valutaskillnaden, så tror
jag för min del, att det icke skulle vara sparsamhet utan snarare
ett slags brist på sparsamhet, om man icke begagnade sig av detta
gynnsamma tillfälle att åtminstone i någon mån söka stödja nationalmuseum
och sätta det i stånd att komplettera de samlingar, som det
här gäller. Det är dock endast fråga om ett tillfälligt anslag på tillläggsstat.
Icke ens vi reservanter ha ansett oss kunna gå med på
Kungh Maj:ts förslag fullständigt genom att bevilja 15,000 kronor
både på tilläggsstat och på nästa års stat. Yi ha föredragit att hemställa
om bifall till anslag på tilläggsstaten, och det därför, att detta
anslag omedelbart skulle kunna ställas till nationalmusei förfogan -

Onsdagen den 20 april, e. m.

111 Nr SL

de, så att det redan under detta år, då valutaskillnaden kanske är
störst, skall bli möjligt för nationalmuseum att göra dessa inköp.

Jag tror, att det förebragts goda skäl för att bevilja det lilla
anslag, det här är fråga om. Jag vill nämna, att första kammaren
redan för sin del bifallit reservanternas framställning, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid punkten 14 av herr
Widell m. fl. avgivna reservationen samt bifall likaledes till den
vid punkten 2 i utskottsutlåtandet 8 B fogade reservationen.

Med herr W(liden förenade sig herrar Lithander, Branting, Liibeck,
Nyländer, Löfgren i Stockholm, Söderhielm, Kaijser, Jönsson i
Revinge, Thore, Anderson i Råstock, Norman ooh Sävström Herr

Rydén: Jag skall be att få bringa detta anslag i kammarens
åtanke. De som minnas, hur nationalmuseum såg ut för
tio år sedan, ha nog en stark känsla av det stora och genomgripande
nydaningsarbete och omdaningsarbete, som där skett och som framför
allt är knutet till Richard Berghs namn och hans betydelsefulla
livsgärning.

Jag skulle vilja uppmana dem av kammarens ledamöter, som
tveka om anslag till nationalmuseum, att gå och se på den avdelning
av nationalmuseum, som detta anslag avser — det är icke fråga om
den nyare konsten, som varit föremål för klander här, utan den äldre
konsten — och jag tror, att var och en som vill vara rättvis, skall
erkänna, att detta anslag avser en ytterligt betydelsefull kulturangelägenhet.
Vi böra medverka till, att bringa till fullbordan den
stora livsgärning, som Richard Bergh ej hann slutföra.

. När nu första kammaren bifallit reservationen, skulle jag vilja
vädja till denna kammare att icke ställa till med gemensam votering
utan bifalla reservationen.

överläggningen var härmed slutad. Efter av herr talmannen till
en början framställd proposition beträffande utskottets hemställan
i punkten 14- av utlåtandet nr 8 A blev berörda hemställan av kammaren
bifallen.

Vidare gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten 2 av utlåtandet nr 8 B, dels ock på
bifall till det av herr Waldén under överläggningen framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i den
senare propositionen.

Punkterna 15—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Lades till handlingarna.

Punkterna 35—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. anslag
till nationalmusei
målnings-
och
skulptursamlingars

ökande.
(Ports.)

Nr Bl. 112

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. gynekologisk
klinik
och direktorsbostad
vid allmänna
barnbördshuset

m. m.

Punkten 39.

Lades till handlingarna.

Punkterna 40—48.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49.

Lades till handlingarna.

Punkterna 50 och 51.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 52 och 53.

Lades till handlingarna.

Punkterna 54—68.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 69.

Lades till handlingarna.

Punkterna 70—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107.

Lades till handlingarna.

Punkten 108, angående gynekologisk klinik och direktorsbostad
vid allmänna barnbördshuset m. m.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t
under punkten 109 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att
— under förutsättning att det i riksdagens skrivelse nr 280/1920
omförmälda köpet för statsverkets räkning av den allmänna barnbördshuset
tillhöriga tomten nr 3 i kvarteret Murmästaren i Stockholm
under år 1921 komme till stånd —

dels medgiva, att Benedickska asylens å allmänna barnbördshusets
tomt belägna byggnad finge för barnbördshusets räkning inköpas
för ett belopp av 92,000 kronor och med upplåtelse till asylen
av lokaler inom barnbördshuset på sätt i detta ärende närmare angivits; dels

medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse med företedda,
av arkitekten E. Stenhammar under åren 1919 och 1920 uppgjorda
ritningar ej mindre å berörda asylbyggnad och barnbördshusets byggnader
finge företagas till- och ombyggnader för att bereda plats vid

Onsdagen den 20 april, e. m.

113 Nr 31.

barnbördshuset för eu gynekologisk klinik samt för avhjälpande av
vissa, i ärendet närmare angivna olägenheter vid barnbördshuset m. m.,
än även å barnbördshusets tomt finge uppföras en bostad för direktörn-överläkaren
vid barnbördshuset;

dels bevilja ett belopp av 1,398,921 kronor att jämte en summa
av 62,000 kronor, vilken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni
1920 skulle tagas i anspråk för inköp för statsverkets räkning av
«n barnbördshuset tillhörig tomt i kvarteret Murmästaren i Stockholm,
användas för inlösen av Benedickska asylens byggnad och
nämnda byggnadsarbeten;

dels ock av ovannämnda belopp av 1,398,921 kronor anvisa på
extra stat för år 1922 ett reservationsanslag av 538,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
lika lydande motioner, nämligen nr 106 i första kammaren av herr
J. B. Johansson samt nr 74 i andra kammaren av herr Norman m. fl.,
däri hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
dels till- och ombyggnad vid allmänna barnbördshuset jämte
därmed samhörande åtgärder, dels ett bostadshus för direktörn-överläkaren
vid barnbördshuset.

Utskottet hemställde,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte vinna
riksdagens bifall; och

b) att riksdagen måtte för verkställighet av det i riksdagens
skrivelse nr 280/1920 omförmälda köpet för statsverkets räkning
av den allmänna barnbördshuset tillhöriga tomten nr 3 i kvarteret
Murmästaren i Stockholm bevilja på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst, 333,000 kronor.

Punkten föredrogs. Därpå anförde:

Herr Kaijser: Herr talman, mina herrar! Jag begärde

•egentligen ordet av den anledning, att jag är övertygad om att mycket
få av kammarens ledamöter verkligen ha läst igenom åttonde huvudtiteln
beträffande denna punkt. Den gäller, som de. som ha läst
igenom punkten, kanske observerat, frågan angående en tillbyggnad
vid Allmänna barnbördshuset. Förhistorien till denna fråga är, att
vid Serafimerlasarettet, som borde vara vårt lands främsta sjukhus,
finns en ögonavdelning, som inrättades för cirka 25 år sedan och då
omfattade 30 sängar. Denna avdelning har under de år, som gått
/sedan dess, blivit alldeles överbelagd, så att för närvarande inrymmas
där 45 patienter, och en del få vänta på inträde i ett halvt och
ända upp till ett år. Dessutom har man måst tränga ihop sig så,
att det för närvarande icke finns någon särskild operationssal, utan
man använder .samma rum till operationssal, till föreläsningssal och
till omläggningssal. Jag försäkrar, att det där är på ett sådant sätt,
att jag för min del knappast skulle våga utföra en finare operation
i en sådan operationssal. Därjämte finns det icke alls något utrym Andra

hammarens protokoll 1921. Nr 31. 8

År,-a. gynekologi
klinik
och direktorsbostad
vid allmänna
barn*
bördshuset
m. m.
(Forts.)

Nr 81. r 114

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. gyneko- me för sådana nyare moderna instrument, som numera användas för
logisk klinik ögonundersökningar.

hostadvid all- Man har nu koppats, att den gynekologisk^ kliniken, som ligmänna
barn- ger i samma hus, skulle kunna flyttas därifrån, och att ögonklinibördshuset
Fen skulle få disponera även den undre våningen. Den gynekolotn.
m. gista kliniken skulle flyttas över till Allmänna barnbördshuset..
(Forts.) Förut låg Allmänna barnbördshuset på Kungsholmen, men för åtta å
tio år sedan flyttades den till Östermalm bortom Stadion. Så länge
Allmänna barnbördshuset låg på Kungsholmen, fanns ju möjlighet
för överläkaren — man har samma överläkare på barnbördshuset
som på gynekologiska kliniken — att kunna på något så när tillfredsställande
sätt sköta båda dessa kliniker. Men nu, då han har
den ena liggande bortom Stadion och den andra vid Serafimerlasarettet,
förstå herrarna, vilka kolossala svårigheter det innebär för
honom att behöva springa däremellan. Det är en sträcka på tre ä.
fyra kilometer, som det tar 40 minuter att tillryggalägga. År han
på det ena stället, ringer det kanske i telefon, att han skall komma
upp till det andra, därför att han behövs där. Man måste därför
ovillkorligen säga sig, att det föreligger ett synnerligen stort behov
av att den nya gynekologiska kliniken bygges vid Allmänna barnbördshuset.

Sedan barnbördshuset var förlagt på Kungsholmen, äger det
där en tomt, värderad till 1,200,000 kronor. Då allmänna barnbördshuset
byggdes vid Stadion, gick byggnadskostnaderna till icke fullt
900,000 kronor. Genom den föreslagna försäljningen av sin tomt till''
staten får Allmänna barnbördshuset igen dessa 900,000 kronor, och
sålunda har detta bygge hittilldags icke kostat staten något alls.
Kungl. Maj:t begär för den nya tillbyggnaden ett belopp av 1,398,921
kronor, och jämte en förut beviljad summa av 62,000 kronor går det
till icke fullt 1,500,000 kronor. Otvivelaktigt skulle detta anslag’
kunna minskas med 10 ä 12 procent på samma sätt som statsutskottet
förut har minskat på byggnadsanslag, därför att man hoppas på
nedgående priser, anslaget skulle således icke behöva bli så stort,
som här föreslagits.

Som jag nämnde, har utskottet föreslagit, att staten skulle köpa;
Allmänna barnbördshusets tomt för en kostnad av 1,200,000 kronor,,
och av dessa pengar skulle för det förra bygget till statsverket inlevereras
ett belopp av något över 800,000 kronor. Det skulle sedan
återstå 333,000 kronor. Dessutom har riksdagen förut beviljat 62,000
kronor, och Allmänna barnbördshusets direktion skulle alltså inalleserhålla
395,000 kronor. ,Om dessa 395,000 kronor säger utskottet: »Då.
utskottet sålunda tillstyrker anvisande av ett belopp av nämnda storlek
att till direktionen för barnbördshuset utbetalas, förutsätter utskottet,
att de sålunda beviljade medlen varda av direktionen fonderade
och reserveras för blivande till- och ombyggnader vid barnbördshuset.
»

Dessa pengar skola således sättas in på bank och reserveras;
för detta bygge litet längre fram i tiden. Nu vet man, att det råder
stor arbetslöshet, och att staten skall bevilja 20,000,000 kronor till.

Onsdagen den 20 april, e. m.

115 >r 31.

arbetslöshetsunderstöd. Man vet, att en hel del personer icke kunna
få arbete utan i stället för arbete skola få kontanta understöd. Då
säger jag: I stället för att sätta in dessa 400,000 kronor på bank och
låta dem stå -där, vore det, då detta bygge, som jag framhållit, är
så behövligt, lämpligare, att riksdagen gav direktionen för Allmänna
barnbördshuset rätt att redan under nästa år använda dessa pengar
för att påbörja bygget,

Kungl. Maj:t har begärt 538.000 kronor för år 1922. Nu skulle
jag vilja föreslå, att dessa 395,000 kronor i stället för att sättas in
på bank av direktionen få användas för detta bygge. På grund härav
skall jag således be att få yrka dels bifall till utskottets utlåtande
i punkten b), d. v. s. att riksdagen köper denna tomt och överlämnar
dessa 333,000 kr. till Allmänna barnbördshuset, och dels bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, dock med den ändring, att de två sista styckena
må få följande lydelse: dels bevilja ett belopp av 800,000 kronor att
jämte av statsutskottet nu föreslagna 333,000 kronor och den summa
av 62,000 kronor, vilken enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni
1920 skall tagas.i anspråk för inköp för statsverkets räkning av en
barnbördshuset tillhörig tomt i kvarteret Murmästaren i Stockholm,
användas för inlösen av Benedickska asylens byggnad och nämnda
byggnadsarbeten, dels ock att dessa 333,000 kronor plus 62.000 kronor
eller tillsammans 395,000 kronor må redan under år 1922 av
barnbördshusets direktion tagas i anspråk för byggnadsarbetenas påbörjande
under år 1922.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Jag skall icke i
detalj taga upp till bemötande de av den föregående ärade talaren
gjorda invändningarna. Det har mellan utskottsavdelningen och
vederbörande träffats en överenskommelse, huvudsakligen för att
komma åt en tomt i kvarteret Murmästaren på Kungsholmen och
där uppföra en byggnad sa snart ske kan, och det får anstå med
byggandet av barnbördshuset till en senare tid. Herr Kaijser har
icke heller framhållit några egentliga skäl för att nu göra denna
påbyggnad, varför jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

. Herr Kaijser: Herr talman! Herr Bengtsson i Norup sade,
att jag icke anfört några skäl. Jag vill då påpeka, att jag anförde, att
det va,r ett mycket stort behov av denna byggnad, dels för den oftalmiatriska
kliniken, som hade ett kolossalt stort behov av en utvidgning
och dels att även för undervisningens skull vid den gynekologiska
kliniken denna byggnad vid allmänna barnbördshuset vore av
synnerligen stor vikt. Sedan sade jag också, att i stället för att sätta
in dessa 333,000.kr. i bank och där lata dem stå, vore det lämpligare
att, när det nu är arbetslöshet, använda dessa pengar till påbörjandet
av denna byggnad under år 1922.

Herr Anderson i Rastook: Ja, herr talman, jag begärde

ordet endast för att säga, att jag för min del och, såsom jag tror,

Ang. gynekologisk
klinik
och direktorsbostad
vid allmänna
bambördshuset

m. m.
(Forts.)

Nr 31. 116

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. gynekologisk
klinik
och direktorsbostad
vid allmänna
barnbördshuset

m. m.
(Forts.)

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

alla utskottets ledamöter erkänna, att ett behov här finnes, men
att det nu endast varit fråga om att skjuta saken något på framtiden,
därför att tiderna nu icke äro lämpliga för att bygga. Yi ha
sålunda tagit hänsyn — nödgats taga hänsyn, vill jag tillägga —
till den statsfinansiella ställningen, såsom vi måst göra vid behandlingen
av alla andra huvudtitlar, och därför kommit till det resultat,
som vi gjort. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till det av herr Kaijser under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes
av herr Kaijser, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
(i punkten 108) av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Kaijser under
överläggningen framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 144 ja mot 30 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 109—118.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119.

Lades till handlingarna.

Punkten 120.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 121.

Lades till handlingarna.

Punkterna 122—124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 125, angående anslag för inspektion och sakkunniga
biträden hos skolöverstyrelsen.

Under punkten 126 av förevarande huvudtitel hade Kungl Maj:t
föreslagit riksdagen att på extra stat för år 1922 för inspektion och

Onsdagen den 20 april. e. m.

117 Nr 31.

sakkuniga biträden hos skolöverstyrelsen anvisa ett förslagsanslag,
högst, 33,500.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
lika lydande motioner, väckta den ena i första kammaren av herr
C. G. Ekman m. fl., nr 98, och den andra i andra kammaren av herr
Sävström m. fl., nr 167, däri hemställts, att riksdagen måtte för
sin del besluta, att ifrågavarande anslag skulle höjas från det av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppet, 33,500 kronor, till 34,500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts ifrågavarande framställning och med avslag å herrar Ekmans
m. fl. och Sävströms m. fl. ovanberörda motioner, i vad de skilde
sig från utskottets förslag, på extra stat för år 1922 för inspektion
och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen anvisa ett förslagsanslag,
högst, 28,000 kronor.

Reservationer hade likväl avgivits:

av herrar Kvarnzelius, Ollas A. Ericsson, O. U. B. Olsson, C. G.
Ekman, Ber g qvist, Bengtsson i Norup och W. Bäckström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning och herrar Ekmans
m. fl. och Sävströms m. fl. ovanberörda motioner, på extra stat för
år 1922 för inspektion och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen
anvisa ett förslagsanslag, högst, 29,000 kronor; samt

av herrar Nilsson i Landeryd och Karlsson i Nynäshamn.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Bäckström: Herr talman! Under denna punkt har

jag jämte några andra inom statsutskottet tillsammans med herr
Kvarnzelius avgivit en reservation, och denna reservation går
ut på att till den konsulent för nykterhetsundervisningen,
som biträder inom skolöverstyrelsen, skall utgå ett arvode lika
stort som det till föreläsningskonsulenten inom samma styrelse utgående.
Jag vill nu med några få ord angiva skälen till att jag gått
med på att tillstyrka de av herrar C. G. Ekman m. fl. i första kammaren
och A. Sävström m. fl. i andra kammaren väckta motionerna
i samma syfte, som reservationen går i. Det är nämligen så, att
när utredningen verkställdes om en omläggning av nykterhetsundervisningen
samt rörande åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe,
framlades av de sakkunniga ett betänkande, och i detta framhölls,
att den konsulent, som det här är fråga om, borde i huvudsak ha
samma ställning som övriga konsulenter, som voro anställda inom
överstyrelsen, samt vara fullt jämförlig med föreläsningskonsulenten
och att avlöningen därför skulle utgå med samma belopp för de
båda nämnda konsulenterna, nämligen med 2,000 kr. för år. Kungl.
Maj :t framlade sedermera proposition till riksdagen år 1919 i ärendet,
och departementschefen refererade då till de sakkunnigas uttalande
och hade ingenting att invända mot det förslag, som de frarn -

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

(Ports.)

Nr 31. 118

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

ställt. Jag vill understryka — ocli departementschefen har också
understrukit — vad de sakkunniga nämnt om det krävande arbete,
som kommer att läggas i den ifrågavarande konsulentens händer.
När propositionen sedermera kom inför statsutskottet till förberedande
behandling, förklarade sig statsutskottet icke heller hava funnit anledning
till erinran emot vad Kungl. Maj :t föreslagit. Riksdagen
godkände också utskottets förslag.

Så hände i fjol vid riksdagen, att föreläsningskonsulentens arvode
höjdes till 3,000 kronor, men den konsulent det nu är fråga
om, nämligen nykterhetskonsulenten, blev då icke föremål för någon
löneförhöjning, ehuru ju riksdagen så nyligen som år 1919 förklarat,
att dessa båda borde vara avlönade med samma belopp. Skulle nu
majoritetens inom statsutskottet förslag vinna denna kammares bifall,
så är det ju enligt min mening ett avsteg från vad riksdagen
beslutade år 1919.

Man har i statsutskottet fått majoritet emot motionärernas yrkande
genom att där framlägga en tablå, som jämförde de båda konsulenternas
arbete, och genom den ville man påvisa, att föreläsningskonsulentens
arbetsbörda var så mycket större än nykterhetskonsulentens,
att detta motiverade en särställning i lönehänseende. När
man ser, vilket arbetsprogram nykterhetskonsulenten har att fylla.
— jag vill icke här förlänga debatten med att anföra detsamma •—,
så får man i alla fall det intrycket, att hans arbetsbörda sannerligen
är sådan, att den motiverar, att han i lönehänseende hålles i nivå med
föreläsningskonsulenten. Det har tidigare nämnts i utskottet och
även i första kammaren i dag, att nykterhetskonsulenten kunde utföra
sitt arbete för år på 30 dagar, och att det således vore en vacker
avlöning han redan uppbure med 2,000 kronor. Men då har man.
såvitt jag förstår, bland de ärenden han handlagt endast räknat dem,
som gått genom överstyrelsen. Nu är att märka, att nykterhetskonsulentens
fasta ärenden äro av den beskaffenhet, att han direkt
handlägger och expedierar dem, och att han har att stå i omedelbar
förbindelse med respektive föreningar, styrelser och institutioner,
med vilka han enligt sin instruktion skall samarbeta. Jag vill
endast nämna, att de ärenden han expedierade mellan den 1 augusti
1920 och den 16 april 1921 utgjort till antalet 441, och räknar
man då en någorlunda jämn fördelning, skulle det bli bortåt 700
ärenden per år. Många av dessa ärenden äro sannerligen icke så
lätt handlagda, som man under den förberedande behandlingen av
detta ärende velat gorå troligt. Jag vill endast nämna det vidlyftiga
arbete nämnde konsulent har vid upprättande av katalog för
föreläsningsverksamheten, där det gäller föreläsare och ämnen i hundratal,
och detta arbete sker icke endast en gång för alla utan skall
ideligen kompletteras, så att det återkommer i viss omfattning för
varje år.

Ser man sålunda på det arbete, som konsulenten bär att utföra,
har man alls icke någon tvekan om, att i fall man skall bibehålla en
duglig, vaken och självständig man på denna post, så behövs det
också, att han får ordentlig ersättning för sitt arbete.

Onsdagen den 20 april, e. m.

119 Sr 81.

Det är ju en sorglig iakttagelse, som vi alla måste säga för- Ang. ivspekfjänar
beaktande, att rusdrycks förbrukningen ännu bär så stor omfattning,
och då behövs det väl också, att vi för folkhälsans beva- den ^ ako[_
rande se till, att nykterhetsundervisningen ombesörjes och övervakas överstyrelsen.
av fullt kvalificerat folk. Det är ju känt, att även de som icke äro (Forts.)
så vidare intresserade för nykterhetsarbetet dock anse,^ att en saklig
upplysningsverksamhet är den säkraste vägen för ernående av folknykterhet,
till och med säkrare än lagstiftningsvägens, enär den ju
kan kasta hit och dit. Vad som vinnes med en god nykterhetsundervisning
är ändock av bestående värde, och den befattningshavare det här
gäller har ju att inspektera och leda undervisningen på detta område
över hela landet. Han skall också öva inseende över centralförbundet
för nykterhetsundervisning och ordna och handlägga ärendena,
när det gäller förbundets nykterhetskurser. Då riksdagen anslår
väsentliga belopp årligen för dessa kurser, är det också av vikt, att de
anordnas, ledas och att för dem förvärvas krafter, så att de ge det
bästa möjliga. Det gäller tillika — jag vill icke för min del uttala
en misstanks mot ledningen att något ovidkommande inblandats —
att hålla dessa föreläsningskurser så, att politik och annat, som är
för verksamheten främmande, icke inblandas.

Jag säger ännu en gång, att det är av vikt att hava en kunnig,
vaken och självständig person på denna post, och den som nu innehar
Ikonsulentbefattningen i fråga har just visat sig vara rätte mannen.

Därför anse vi reservanter, att riksdagen också bör, för att skolöverstyrelsen
må kunna få behålla denne vid befattningen och för att i
bästa möjliga mån tillgodogöra åt folket och till dess gagn förmedla
frukterna av de störa anslag, som årligen givas, höja hans lön i
jämnhöjd med föreläsningskonsulentens, såsom ursprungligen av riksdagen
var tänkt och uttalat.

Herr talman, jag ber att med dessa ord få yrka bifall till den av
herr Kvarnzelius m. fl. avgivna reservationen under denna punkt.

Herr Nilsson i Landeryd: Herr talman! Jag lovar att icke
daga kammarens tid i anspråk länge. Jag vill endast omnämna, att
jag vid detta ärendes behandling inom statsutskottet för min del fann.
att de starkaste skälen talade för bifall till motionen. Emellertid
var det också så stora betänkligheter, som gjorde sig gällande mot
denna höjning, att jag sedermera hört mig för på vederbörligt håll
angående lämpligheten av att nu gå med på en höjning. Det har då
visat sig, att det arbete, som nykterhetskonsulenten utför, icke på
långt när kan jämföras med det arbete, som föreläsningskonsulenten
har att utföra, och det skälet, att dessa bägge konsulenter skulle
vara jämställda, bortfaller således enligt min mening helt och hållet.

Nu får man icke tala om en lön på 2,000 kronor, ty på detta belopp
kommer också dyrtidstillägg, så att hela avlöningen, som han uppbär,
uppgår för närvarande till mellan 4,000 och 5,000 kronor. Det
har upplysts för mig från håll, där man absolut har reda på hans
syssla, att den icke ens kan uppgå till mer än hälften av vad föreläsningskonsulenten
har att uträtta, och därtill kommer, att konsulenten

Nr 31. 120

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

vid resor har rätt till reseersättning enligt tredje klassen i resereglemente!;,
och därigenom kan han få en ganska väsentlig inkomst.

Jag her att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sävström: Herr talman! Jag hade väntat, att herr

Waidén skulle stå upp för att yttra sig i denna fråga, han har emellertid
behagat tiga, antagligen för att komma efter mig. Jag tror
icke, att det kommer att förkorta debatten, ty då förbehåller jag mig
rätt att, sedan herr Waldén hållit sitt yttrande och om jag då så
anser nödvändigt, återkomma till vad jag har att säga.

Det kan ju synas, som om denna fråga skulle vara av mindre vikt,
men rent principiellt sett, vill jag saga, är den dock av en viss
betydelse. Den man som det här är fråga om att höja lönen åt är,
kan man säga, nykterhetsfolkets ombudsman, en man som har att
utföra ett arbete av särskilt stor betydelse, och jag vågar säga, att
enligt min uppfattning är det väl motiverat, att denne man åtnjuter
högre lön än konsulenten för den allmänna föreläsningsverksamheten.
Detta är nämligen ett område av långt större räckvidd. Det är en stor
del av det hygieniska området, som denne man skall övervaka, försåvitt
att han besitter förmåga att kunna gorå det. Nu är det min uppfattning,
att om det icke kan vara möjligt att höja lönen, utan att
han fortfarande skalig erhålla 2,000 kronor plus dyrtidstillägg, kommer
han att utföra, sitt arbete i varje fall, men jag har ansett, att
vi dock borde till riksdagen göra en framställning om en höjning av
lönen åt honom.

Det har här anförts av herr Nilsson i Landeryd, att han i utskottet
hade sympatier för motionen och skulle helst velat hava den bifallen,
men sedan han tagit kännedom om huru mycket arbete nykterhetskonsulenten
hade att uträtta, kunde han icke vara med därom.
Jag skulle vilja fråga herr Nilsson i Landeryd, varifrån han fått
dessa upplysningar.

Jag har varit med om att underteckna den motion, som här föreligger
till behandling, men det skall ingen ledamot, vare sig i första
eller andra kammaren, kunna säga, att jag har på något sätt försökt
att påverka deras uppfattning, så att de i den föreliggande frågan
skulle rösta med oss. Men det är bekant, att under dagens lopp har
ifrån visst håll såväl i första kammaren som även i denna kammare
bedrivits en intensiv personlig agitation, jag stryker under intensiv
agitation, för att i detta fall få kammarens ledamöter att rösta för
bifall till utskottets hemställan. Jag tycker verkligen, att de som
äro motståndare till detta krav icke borde taga det så tragiskt. Jag
kommer i varje fall icke att sörja, om reservationen här kommer att
avslås. Det är klart, att om saken faller, komma vi igen en annan
gång och kanske då med större förhoppningar att segra. Jag är
emellertid förvånad över, att så fort det är fråga om en sak, där spriten
är med, är det, som om man satte fram ett rött skynke — människor
kunna icke alls vara med om att bifalla sådana framställningar.
Om den agitation, som jag här åsyftar, icke upphör, kommer jag att

Onsdagen den 20 april, e. m.

121 Nr 31,

mera preciserat framföra de anmärkningar, som jag finner berätta- Äiwgade
gentemot en sådan agitation. kwnigabiträ Slutligen

vill jag säga, att den sak, som jag här gjort mig till den hos shdmålsman
för, är av en sådan betydelse, att riksdagen bör skänka den överstyrelsen.
litet större erkännande, än vad som många gånger kommit till synes. (Fort*.)
Det är sant, att de, som hava en motsatt uppfattning om det spörsmål
jag här åsyftar, haft medgång under sista tiden, men jag tror, att
appellismens glansdagar snart äro förbi, och det sunda förnuftet återigen
skall taga ut sin rätt. Här finnes i vårt land en stor folkrörelse,
där tusentals personer alldeles oavlönade frivilligt utföra ett gott
och enligt min mening mycket behjärtansvärt arbete, trots att man
till och med från statsministerns sida fått höra ganska skarpa uttalanden
om att detta arbete icke sker efter riktiga linjer.

Jag vill emellertid, herr talman, på grund av vad jag nu anfört
yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herrar Kvarnzelius
m. fl., och jag kommer också att begära votering för att räkna rösterna
i denna kammare.

Herr Nilsson i Vibberbo instämde häruti.

Herr W aidén: Herr talman! Jag kan verkligen icke inse,
att denna lilla arvodesfråga kan ge anledning till ett nykterhetsagitatoriskt
tal här i kammaren. Jag skall be att få framhålla, att
detta icke är en nykterhetsfråga i egentlig mening, fastän det gäller
en nykterhetskonsulent, utan detta är en ren arvodesfråga. Och det
är därför alldeles orimligt, tycker jag, när herr Sävström talar om
ett rött skynke, som skulle stå framför oss, så snart vi behandla en
dylik sak. Jag tror sannerligen, vi kunna säga, att bara därför
att denne konsulent är åtföljd av attributet nykterhet, det röda skynket
i stället skymtar framför herr Sävström och hans meningsfränder.

Jag får också säga, att det är en fullständigt skev framställning
man här gör, då man både från herr Bäckströms och nu från
herr Sävströms sida vill påstå, att det arbete, som denne nykterhetskonsulent
har, är så omfattande och hans arbetsbörda så stor, att han
därför bör vara berättigad till högre arvode än det, som nu utgår.

Det finnes en förteckning över de ärenden, som nykterhetskonsulenten
hade att behandla under föregående år. Det var jag, som i statsutskottet
föredrog denna, och jag skall be att även här inför kammaren
få nämna, att det är ett trettiotal ärenden, som behandlats
av honom föregående år. Av dessa äro åtskilliga av rent formell
natur, därför att det var första året, som nykterhetskonsulenten var
i arbete, och då förekommo ju en hel del sådana frågor av mera
formell natur. Men jag erkänner, att bland dessa ärenden också finnas
några, som äro av mera omfattande art. Där är t. ex. ett sådant
ärende som det att söka ut de lärare, som skola deltaga i de
sociala fortbildningskurserna under året. Det förelåg förra året 190
ansökningar, och därav skulle uttagas ett 90-tal. Det är naturligtvis
en hel del besvär med detta. Och jag kan förstå, att det kan bli

Nr Bl.

122

Onsdagen den 20 april, e. in.

Ang. inspektion
och sakjkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen
.

(Ports.)

700 ärenden, nämligen om man plockar ut varje sådan ansökan ock
räknar den som ett ärende, På sådant sätt kan man få ett nästan
liur stort antal ärenden som helst.

Nu är det ändå så, att nykterhetskonsulenten icke tjänstgjort mer
än ett år. Det oaktat framkom han redan efter tre kvarts års tjänstgöring
med en framställning om att erhålla högre arvode och åberopade
då, att föreläsningskonsulenten fått sitt arvode höjt föregående
år. Jag får säga, att det är litet kraftigt, när man redan efter
tre kvarts års arbete och innan överstyrelsen haft tillfälle att bedöma
omfattningen av detta arbete, komma och begära arvodesförhöjning.
Det är dock riktigt, som herr Nilsson i Landeryd framhöll,
att för föreläsningskonsulenten, som har fungerat i åtskilliga år,
har arbetsbördan vuxit mer och mer; han har säkerligen två ä tre månaders
oavbrutet arbete i sin befattning. Men enligt de bestämda upplysningar
jag erhållit, kan nykterhetskonsulenten för närvarande mycket
väl hinna med sitt arbete på ungefär en månads tid per år. Och
när han då uppbär ett belopp av mellan 4—5,000 kronor för detta
arbete, så tycker jag, att man verkligen kan kalla detta för skälig
betalning för arbetet.

Det är därför egendomligt, att man vill blåsa upp denna fråga på
ett sätt, man här försökt. Ifall det om något år skulle visa sig, att
nykterhetskonsulentens arbetsbörda ökats, skall jag gärna vara med
om att höja hans arvode. Och jag är icke alls någon motståndare till
nykterhetsundervisningen, därför att jag icke kan gå med på en arvodesförhöjning,
som jag finner omotiverad. Om man skall höja arvodet
för honom, anser jag, att föreläsningskonsulenten är berättigad till
högre arvode redan nästa år.

Ännu en sak vill jag påpeka. Då man talar om den stora arbetsbörda,
som åligger nykterhetskonsulenten, vill jag erinra om, att en
stor del av det arbete för nykterhetsundervisningen, det här gäller,
ligger på det förberedande stadiet hos centralförbundet för nykterhetsundervisning.
Och detta centralförbund åtnjuter för närvarande
ett statsanslag på 15,000 kronor. Det har för nästa år begärt 25,000
kronor, och Kungl. Maj :t har föreslagit 20,000 kronor. Saken är icke
behandlad i utskottet ännu, men detta är i alla fall ett ganska betydande
anslag, som skall utgå för samma ändamål. Och nykterhetskonsulenten
har huvudsakligen att kontrollera det förberedande
arbete, som utföres av centralförbundet.

På de skäl jag anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Sävström: Herr talman! Jag nödgas på grund av

herr Waldéns anförande ändå säga, att denne konsulents arbete
är av långt större betydelse, än herr Waldén velat antyda. Jag känner
till det där talet om de 30 arbetsdagarna och 150 kronor om
dagen, som här agiterats om i dag. Det är icke sant, det är absolut
ingen sanning i detta.

Konsulentens uppgifter hava blivit fastställda i en särskild instruktion.
Enligt denna skall han: »övervaka föreläsningsverk -

Onsdagen den 20 april, e. m.

123 Nr 31.

samheten; inspektera nykterhetsundervisningen i skolorna; granska
undervisningsplanerna; övervaka lärareutbildningen på området;
granska läro- och läseböckerna; granska undervisningsmaterielen;
övervaka arbetet för utarbetandet av handbok och handledning, nya
läro- och läseböcker m. m.; övervaka och kontrollera de sociala och
hygieniska fortbildningskurserna; d:o de allmänna utbildningskurserna
för präster och predikanter, studie- och ungdomsledare m. fl.:
d:o de allmänna upplysningskurserna; övervaka och kontrollera centralbibliotekets
verksamhet; enligt gällande föreskrift fungera som
sakkunnig vid utgivandet av den populärvetenskapliga tidskriften
för nykterhetsfrågans studium; övervaka och yttra sig över samtliga
nykter hetssällskaps statsunderstödda studie- och ungdomsverksamhet,
centralförbundets för nykterhetsundervisning arbete etc.; personligen
deltaga i behandlingen inom skolöverstyrelsen av där förekommande
ärenden rörande nykterhetsundervisning eller ock däröver
avgiva skriftliga yttranden; förberedande behandla samtliga dessa
ärenden; själv hålla visst antal instruktionsföreläsningar; följa den
sociala och vetenskapliga utvecklingen på de områden, som hans verksamhet
berör, och, så ofta anledning därtill förefinnes, framkomma
med initiativ och uppslag till denna angelägenhets förkovran.»

Tror man sig verkligen kunna inbilla någon, att detta arbete
kan utföras under den korta tid, som här sagts? Om den agitation,
•som pågår, riktar sig mot den man, som innehar uppdraget, så
säg det rent ut, men kom icke på omvägar och försök förringa betydelsen
av detta arbete. Är det en man på platsen, som icke fyller
sin uppgift, då få vi se till, att vi få en annan, som kan göra saken
bättre. Men denna post är av en sådan betydenhet, att 3,000 kronor
för ett sådant arbete är sannerligen icke för mycket tilltaget utan
snarare för litet.

Här har i första kammaren av statsministern sagts, att samhället
har 100,000,000 kronor i förtjänst på spritdrjmkshanteringen. Det
resonerar man icke om. Men om det gäller 1,000 kronor till en man,
som står i spetsen för det arbete, som göres för att neutralisera
verkningarna av spritdryckshanteringen, då skall man ödsla mycken
Hd i statsutskottet för att försöka få ett sådant krav avslaget.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Waldén: Ja, om man läser en instruktion, det må vara
för vilken tjänsteman som helst, måste man alltid göra den reflexionen:
hur i all världen skall den mannen kunna hinna med allt detta?
Så är det också här. Tror verkligen någon i kammaren, att det är
möjligt för denne nykterhetskonsulent, vilken har denna sin befattning
som en ren bisyssla vid sidan av sin egentliga verksamhet, att
han skall kunna utföra allt det, som herr Sävström anser, att han
skall utföra med anledning av instruktionen? Då räcker det säkert
icke till med detta, utan då måste han vara fullt avlönad för hela
året. Och icke ens detta skulle vara nog, utan då skulle man vara
tvungen att hava minst tio sådana konsulenter för att övervaka hela

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

Nr 31. 124

Onsdagen den 20 april, e m.

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

(Forte.)

nykterhetsundervisningen vid alla våra skolor. Instruktionen avser
naturligtvis icke detta, utan meningen med instruktionen är, att lian
skall följa med den allmänna utvecklingen av denna undervisning
och giva allmänna råd och upplysningar, men någon inspektion i
alla de tusentals skolorna kan det naturligtvis icke bliva tal om.

Jag vill påminna om, att denne man är en fullt avlönad tjänsteman
i ett försäkringsbolag i Skåne, på samma gång som han har
denna bisyssla. När han kan sköta denna sin ordinarie befattning
och dessutom hava här ifrågavarande tjänst som bisyssla, kan det
icke vara så ofantligt stor arbetsbörda, som vilar på honom i egenskap
av nykterhetskonsulent. Jag får säga, att är det meningen,
att en nykterhetskonsulent skall fylla, vad som enligt herr Sävströms
mening kräves i denna instruktion, då får han vara helt
avlönad. Men då tror jag, att man på samma gång bör avskaffa
centralförbundet för nykterhetsundervisning. Det behöves då icke
något anslag till detta, då ju anslaget i så fall vore alldeles överflödigt.

Herr Bengtsson i Norup: Den 19 oktober 1918 avgav

den tillsatta kommittén för nykterhetsundervisningens ordnande samt
för åtgärder mot missbruk av tobak och kaffe sitt betänkande. I
detta betänkande uppdrogos linjerna för den blivande nykterhetskonsulentens
verksamhet. Man jämförde honom med föreläsningskonsulenten
och uttalade, att han borde hava samma ställning som
denne även i fråga om arvodet. När sedan departementschefen 1919
tog upp detta de sakkunnigas förslag och framlade det för riksdagen
till prövning, så vitsordade han det ganska omfattande och
maktpåliggande arbete, som komme att åligga nämnda befattningshavare.
Statsutskottet, som behandlade ärendet, hade intet att erinra
mot departementschefens uttalande, och riksdagen godkände
det också. Dessa båda konsulenter hava alltså jämnställts såväl
av de sakkunniga som av departementschefen, av statsutskottet och
av riksdagen. Då nu föreläsningskonsulenten förra året fick sitt
arvode höjt med 1,000 kronor eller till 3,000, så är det helt naturligt,
att man ifrån nykterhetsintresserat håll även i fortsättningen vill
få sin konsulent jämnställd med föreläsningskonsulenten. Detta
är huvudskälet, varför avdelningen och sedan reservanterna i statsutskottet
yrkat bifall till denna förhöjning.

Nu är det även en annan sak, som man här icke får bortse
ifrån. Då det hittills gällt att framföra nykterhetsidéerna, är det en
väg, som alla varit eniga om, nämligen, att upplysningen bör bliva
så värdefull som möjligt. Jag förmodar, att man icke på denna
konsulentplats kan sätta vilken nolla som helst, utan här bör man
hava en duktig karl, en som har förmåga både att kontrollera och
inspektera och att komma fram med förslag i olika riktningar. Här
äro, som vi känna till från riksdagsdebatterna, ögon, som vaka och
som t. o. m. hava försökt att komma med anmärkningar mot centralförbundet
för nykterhetsundervisning, trots att denna verksamhet

Onsdagen den 20 april, e. m.

125 Nr 31.

varit genomsedd av revisorerna. Men liar man en duktig konsulent,
som inspekterar, så torde detta kanske kunna undvikas. I varje
fall vore det ledsamt, om man skulle mista doktor Dahlgren, som
nu innehar platsen.

Det är dessa skäl, herr talman, och icke några biavsikter, som
här böra vara avgörande. Och jag beklagar, att man här fört in i
debatten en strid för eller emot nykterhetsverksamheten. Upplysningsverksamheten
är en väg, som alla borde vara eniga om. Icke
minst de, som vilja kritisera denna undervisningsverksamhet, böra
vara angelägna om att få en duktig kontrollör över densamma.
Och det ha vi i denne konsulent. Jag tycker, att när de sakkunniga
och hela raden myndigheter hava enat sig om att jämnställa dessa
båda konsulenter, böra icke 1,000 kronor utgöra något stort stridsnmne.
I varje fall skulle jag tro, efter vad jag hörde departementschefen
yttra i första kammaren på förmiddagen, att hans uppfattning
är, att denne konsulents verksamhet är av stor betydelse och
om det än skulle dröja ett år, bör han komma till jämnställdhet i avseende
på arvode.

Jag har velat redogöra för de skäl, som framförts inom statsutskottet
och ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr N o r in a n: Herr talman, mina herrar! Det hjälper visst
icke, att man upprepade gånger i denna kammare säger, att detta
alldeles icke är någon nykterhetsfråga utan en anslagsfråga. Den
siste ärade talaren nämnde något om fientlighet mot nykterhetsverksamheten.
Det förvånade mig synnerligen mycket att höra detta,
då både herr Bengtsson och jag sitta i samma avdelning av statsutskottet
och det vid frågans föregående behandling såväl inom
andra avdelningen som i statsutskottet med all styrka framhölls,
att man icke såg på denna fråga såsom en nykterhetsfråga utan som
en ren anslagsfråga. Man vägde, då det gällde detta anslag, mellan
de arbetsprestationer, som ålågo de båda konsulenterna, och det framhölls
därjämte inom statsutskottet, att det är ovanligt, att man går
med på en lönereglering på en enskild motionärs förslag, då man
givetvis, om det finns skäl för dylika framställningar, förväntar,
att förslag om sådan reglering skall framläggas från Kungl. Maj ds
sida. Men det är märkvärdigt -—• och det ger jag herr Sävström
rätt i — att när det gäller nykterhetsfrågor är det som om det skulle
läggas särskilda synpunkter på desamma. Men detta icke i den mening,
som herr Sävström framhöll, utan i en rakt motsatt. Och då
herr Sävström kommer med det påståendet, att när det gäller frågor,
som tangera nykterhetsverksamheten, då går folk i allmänhet
»emot och då går riksdagen mot och går på avslag, så är detta en
överdrift, som är tämligen stor. Jag vågar göra ett motsatt påstående,
nämligen att så snart krav framställas från nykterhetshåll,
så vågar man icke gå emot utan beviljar anslagen, snarare vilka
som helst. Så har det hittills varit. Jag tror, att man bör frigöra

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skötöver
styr elsen.

(Forts.)

Nr 31. 126

Onsdagen den 20 april, e. in.

Ang. inspektion
och sakkunniga
biträden
hos skolöverstyrelsen.

(Forts.)

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vid de
allmänna
läroverken.

sig från benägenheten att icke våga säga ifrån beträffande anslagskrav
från det hållet.

Här har vi från statsutskottets sida — jag betonar det än eu
gång — framhållit att vi icke sett på denna fråga som en nykterhetsfråga
utan som en anslagsfråga. Och när herr Nilsson i Landeryd,
som själv till en början ställde sig som reservant mot utskottets
förslag, vid närmare tagen del av denna fråga ställde sig på samma
sida som de, som stå för utskottets hemställan, så borde väl detta
så tydligt som något visa, att icke någon ovilja mot nykterhetssynpunkterna
utan de rent sakliga anslagssynpunkterna varit avgörande
för utskottet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
'' •■flKT

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till den av herr Kvarnzelius im. fl. avgivna, vid punkten fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse den förra
propositionen hava flertalets mening för sig. Som votering likväl begärdes,
uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition av
följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
punkten 125 i utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl.
avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 106 ja mot 61 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 126—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133, angående anslag till extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken.

Kungl. Maj :t hade under punkten 134 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen att

dels medgiva, att extra ordinarie ämneslärare vid högre lärarinneseminarium,
vid allmänt läroverk eller statens folkskoleseminarier,
som genomgått vederbörlig provårskurs och som med nit och skicklighet
under minst tolv terminer bestritt full tjänstgöring vid sådan
läroanstalt, som omförmäldes i § 179 mom. 1 punkten 8 i gällande
läroverksstadga, finge åtnjuta arvode, manlig^ lärare med 3,800 kronor
och kvinnlig lärare med 3,400 kronor för ar räknat;

Onsdagen den 20 april, e. m.

127

Xr 31.

dels ock till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid
de allmänna läroverken anvisa på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst, 566,000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att Kungl. Maj :ts framställning, i vad den avsåge fastställande
av ett särskilt arvode för sådana extra ordinarie ämneslärare.
som genomgått vederbörlig provårskurs och som med nit och skicklighet
under minst tolv terminer bestritt full tjänstgöring vid sådan
läroanstalt, som omförmäldes i § 179 mom. 1 punkten 8 i gällande
läroverksstadga, icke måtte vinna riksdagens bifall; och

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vi d de
allmänna
läroverken,
(Forte.)

b) att riksdagen måtte till arvoden åt extra och vikarierande
ämneslärare vid de allmänna läroverken anvisa på extra stat för år
1922 ett förslagsanslag, högst, 499,000 kronor.

Uti en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sicartz, II.
M. Bäckström, Videll, O. U. B. Olsson, Bergqvist, Anderson i Bistock,
Jönsson i Kevinge, W(liden, Liibeck, TF. Bäckström och Karlsson
i Nynäshamn, förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) medgiva, att extra---lika med Kungl. Maj:t---

för år räknat; och

b) till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid
de allmänna läroverken anvisa på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag,
högst, 554,000 kronor.

Efter föredragning av punkten anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Bergqvist:
Herr talman, mina herrar! Den punkt som nu föreligger,
avser arvoden åt vikarierande och extra ämneslärare vid de allmänna
läroverken. För närvarande finnes vid våra läroverk en mycket ansenlig
grupp av lärare, som går under den allmänna rubriken extra
ordinarie lärare. Det är obefordrade lärare. De utgöras av två slag:
sådana, som vikariera för ordinarie lärare, och sådana, som uppehålla
tjänster, vilka ännu icke ha några ordinarie innehavare. Tillsammans
utgöra de i detta nu, vad de allmänna läroverken vidkommer,
250 stycken. Av dessa äro 175 extralärare, d. v. s. de uppehålla sådana
tjänster, som egentligen skulle ha ordinarie innehavare.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen med styrka uttalat den
åsikten, att när på ett verksamhetsområde extra ordinarie arbetskraft
visar sig fylla ett konstant behov, skall den extra ordinarie arbetskraften
utbytas emot ordinarie. Och vad särskilt lärarna vid läroverken
beträffar, ha de fått ett alldeles bestämt löfte i detta avseende,
ty när 1904 års läroverksorganisation genomfördes, yttrade departementschefen
bland annat, att han gick ut ifrån, att för framtiden
skulle inrättas så många nya ordinarie tjänster om året, att antalet
extra lärare — vilka i varje fall blevo behövliga — icke skulle kunna

Nr 31. 128

Oasdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vid de
allmänna
läroverken.
(Ports.)

överstiga 30, och riksdagen har samma år i skrivelse till Kungl. Maj :t
sagt, att riksdagen utgår ifrån, att även framdeles komme att beviljas
anslag för inrättande av nya tjänster, så att de för lärarnas befordran
ogynnsamma förhållanden, som hittills tidtals varit rådande, ej måtte
återinträda.

Riksdagen har också år efter år bifallit Kungl. Maj:ts förslag
om inrättande av nya tjänster, fastän det inte har varit möjligt att därvid
gå fram i samma tempo, som behovet av lärarkrafter vid läroverken
egentligen gjort önskligt. Följden har blivit, att det uppstått
en ganska stor disproportion mellan antalet nyinrättade tjänster och
det antal, som på grund av läroverkens tillväxt verkligen behövts.
Redan detta förhållande har naturligtvis i sin mån återverkat ganska
ofördelaktigt på de obefordrade lärarnas ställning.

Härtill kommer nu det fullständiga avbrott i inrättandet av nya
tjänster, som föranletts av skolkommissionens tillsättande. Då denna
har till uppgift att undersöka i vad mån en omläggning av det allmänna
undervisningsväsendet kan ock bör äga rum, är det uppenbart,
att försiktigheten bjuder att gå varsamt fram, när det gäller att inrätta
nya tjänster. Detta har också Kungl. Maj :t och riksdagen iakttagit,
och på de sista åren ha inga nya tjänster inrättats. Ej heller
i år har Kungl. Maj :t ansett sig kunna föreslå inrättandet av nya
tjänster.

Det är emellertid alldeles uppenbart, att i betraktande av de utfästelser
från statsmakternas sida, som måste anses hava framkommit
under denna frågas tidigare behandling, det läge, i vilket frågan
nu befinner sig, i de obefordrade lärarnas sinnen måste framkalla besvikelse.
Det måste vara ägnat att väcka missnöje och verka nedsättande
i arbetslusten. Ur ekonomisk synpunkt måste det hava synnerligt
ofördelaktiga följder, då de flesta av extra lärarna börja sin
lärarbana med en ej ringa studieskuld. Slutligen kan det icke undgå
att verka ofördelaktigt utåt, särskilt med avseende på de studerande
vid högskolorna. Där har redan en stark rörelse satts i gång för
att avråda folk från att välja lärarbanan, och man har också inom
läroverkens administration redan haft en känning härav såtillvida,
som vissa ämnesgrenar för närvarande ha mycket ont om aspiranter.

Nu har skolöverstyrelsen, och i överensstämmelse med denna
Kungl. Maj:t, sökt att skaffa någon kompensation åt dessa extra lärare,
som nu vänta på befordran. Det är långt ifrån fråga om något
förslag, som skulle kunna hålla dem fullkomligt skadeslösa. Det gäller
ett anspråkslöst försök att i någon liten mån hjälpa dem. Man
har ifrågasatt, att de extra lärare, som tjänstgjort så länge, att de
under ordinarie förhållanden borde ha kunnat räkna på att ha blivit
befordrade, nu skulle få en litet högre ersättning, motiverad ur statsnyttans
synpunkt därmed, att den erfarenhet, som de samlat under
de gångna åren, tydligtvis har ett visst värde för den gärning de utföra.
Man har tänkt sig, att de efter 12 terminer — genomsnittstiden
för befordran — skulle få 500 kronors förhöjning i sitt arvode.

Det betonas i propositionen mycket starkt, att den ifrågasatta åt -

Onsdagen den 20 april, e. m.

129 Sr 31.

gärden är rent interimistisk, provisorisk, att den alltså inte på något
sätt åsyftar fastslå någon ny ordning för framtiden utan endast vill
avhjäpa en för ögonblicket förefintlig olägenhet. _ Att åtgärden är
provisorisk, att det inte är fråga om någon vanlig s. k. uppflyttning
i en högre lönegrad, har man velat markera därigenom, att vederbörande
ej skulle uppflyttas efter 5 års tjänstgöring, vilket annars
är det vanliga, utan att de, som ha just det mått av tjänstgöringstid,
som utgör den eljest vanliga genomsnittsbefordringsåldern.
skulle erhålla arvodestillägg. Vidare har man starkt framhållit det
sammanhang hela denna fråga har med det arbete, som för närvarande
pågår inom skolkommissionen.

Förslaget innebär ur löneteknisk synpunkt ingen ny princip. Det
finnes redan inom statsförvaltningen åtskilliga extra ordinarie tjänstemän,
som faktiskt ha ålderstillägg. Så är t. ex. förhållandet med
assistenterna vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbrukets
område, så är förhållandet med assistenterna vid statens skogsförsöksanstalt,
så är förhållandet i vidsträckt grad i kommunikationsverken.

Nu har utskottets majoritet, emot en minoritet av 9 reservanter,
avstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. De skäl, som utskottet anfört,
äro väsentligen två. Utskottet fruktar först och främst för de konsekvenser,
som denna åtgärd skulle kunna föra med sig, och säger, att
det är riskabelt att rycka ut en enda grupp av extra lärare och ge
den en förmån, som andra likstående icke skulle få.

Ja, mina herrar, detta skulle kunna vara riskabelt, om det vore
tänkbart, att det inom en överskådlig framtid skulle uppstå någon
grupp av extra ordinarie lärare, som komme i don ställning, i vilken
de lärare det här gäller, nu befinna sig. Det finnes emellertid inte
och det kommer sannolikt ej heller att finnas några sådana. Det
område, där man närmast skulle kunna tänka sig en motsvarighet,
vore folkskolans. Men där råder som bekant för närvarande det förhållandet,
att det finnes flera ordinarie tjänster än sökande, och det
dröjer utan tvivel ofantligt länge, innan det där kan bli överflöd på
lärare. Ej heller vid andra läroanstalter, där vi ha extra ordinarie
lärare, finns någon jämförlig situation. Man behöver således i detta
fall icke i någon mån frukta för konsekvenserna.

Vidare har utskottet som andra skäl anfört, att frågan bör ses
i sammanhang med den revision av läroverkslärarnas lönefråga, som
nu pågår.

Mina herrar, denna fråga har icke något med det nu pågående
löneregleringsarbetet att göra, och det vore en olycka för hela saken,
om den skulle sättas i samband därmed. Det är här inte fråga om att
skapa någon beståndande anordning. Det är helt enkelt fråga om
att för ett eller annat år framåt hjälpa några statens tjänstemän, som
befinna sig i ett synnerligen ogynnsamt läge. Löneregleringskommittén
har ju att ordna frågor, som avse förhållanden, vilka beräknas
skola äga bestånd någon längre tid framåt. Hänvisades denna fråga
till löneregleringskommittén, då vore hela saken förfelad, ty det är

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 31. 9

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.j

Nr 81. 130

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslårare
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

min livliga övertygelse, att när löneregleringskommittén bleve färdig
med sitt svar, vore också skolkommissionen färdig med sitt arbete,
och då hade hela anledningen till den nu ifrågasatta anordningen
fallit bort. Så snart kommissionen är färdig med sitt betänkande, ha
statsmakterna att ta ställning till detta. Och vare sig statsmakterna
säga ja eller nej därtill, behövas nya tjänster. Det behöves nya
tjänster, om vi stanna vid det gamla, och det behöves nya tjänster,
om vi slå in på något nytt, låt vara i senare fallet i annan form och
vid andra skolor. Om man ville binda denna sak vid resultatet av
löneregleringskommitténs arbete, innebure detta helt enkelt detsamma,
som att man droge ett stort streck över den.

Det belopp det här är fråga om, 55,000 kronor, bör icke verka
avskräckande. Jag vågar därför uttala en varm vädjan till kammaren,
att såsom en akt av billighet och rättvisa emot en grupp av
tjänstemän, som hittills faktiskt haft det svårt och ännu ha det svårt,
och för att hjälpa våra läroverk, bifalla den kungl. propositionen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Waldén: Naturligtvis bör man vara synnerligen försiktig,
då man går att införa bestämmelser om nya lönegrader hotjänstemän.
Jag skulle heller inte för min del varit med om den
reservation, jag nu i denna fråga anslutit mig till, såvida här inte
förelegat ett alldeles exceptionellt fall, såsom herr ecklesiastikministern
närmare utvecklat.

Jag har funnit det vara rimligt och billigt, att en stor tjänstemannakår,
som på grund av statens och delvis riksdagens egna
åtgöranden kommit i den situation, att dess befordringsmöjligheter
för flera år framåt äro nästan helt och hållet, kan man säga, avstängda
— på grund av den utredning, som nu pågår beträffande
omorganisationen av vårt skolväsende — inte bör komma i alltför
svårt läge. Jag tycker, att man inte gärna kan gå mot en framställning
från Kungl. ''Maj:t, som går ut på, att dessa extralärare
skola få en något bättre ekonomisk ställning. Det är ju ändå så,
att det här är fråga om personer, som tagit sina akademiska examina,
kanske legat vid universitetet en fem, sex eller sju år, som
genomgått provår, och så kommit ut som extralärare och som nu
äro i en ålder av ofta över 30 år, kanske närmare 35 år, ty det är väl
att märka, att innan dessa lärare skulle få de extra tilläggen av 500
resp. 400 kronor, skola de ha tjänstgjort hela tolv terminer, alltså
sex år. Denna grupp av tjänstemän får alltså, på grund av de
förhållanden som inträtt, vänta alldeles orimligt länge, innan de
komma upp till ordinarie anställning, och jag tycker därför att det
är rimligt, att man går med på denna framställning. -Tåg kan
icke se, att.det är några farliga konsekvenser ur löneteknisk synpunkt,
som här kunna uppstå. Det bör väl vara så. att staten skall
avväga förhållandet mellan de ordinarie och de extra ordinarie tjänstemännen
vid olika verk och institutioner, så att det blir en någor -

Onsdagen den 20 april, e. in.

131 >’r 31.

lunda rimlig proportion dem emellan. Det råder för närvarande
ingen riktig proportion i detta avseende beträffande elementarlärarna.
Men när skolorganisationen blivit genomförd, är det klart,
att man söker ordna det så, att man inte får flera extralärare än
att de efter högst fyra eller fem år kunna befordras till ordinarie;
så bör det vara avpassat, ty det är orimligt att en stor tjänstemannagrupp
skall gå alltför länge som extra med de osäkra förhållanden,
som därav följa och med den dåliga avlöning, som därav
också blir en konsekvens.

Nu säges det visserligen i utskottets motivering, att det pågår
en utredning angående lärarelönerna, och att man bör vänta tills
denna är färdig. Det kan dock hända, att det dröjer ett och annat,
kanske flera år, innan denna löneutredning kan föreläggas riksdagen,
och under denna tid skulle extralärarna fortfarande få gå
med dessa jämförelsevis små arvoden. Så mycket är nog också
säkert, att denna löneregleringsutredning visst inte kommer att
bjuda under de 3,800 kronor, som det här är fråga om, utan nog
kommer man att föreslå betydligt högre arvoden för extralärare än
dem, som nu utgå.

Jag ber att med denna korta motivering och i anslutning till
vad herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet anfört
få yrka bifall till den av herr Swartz m. fl. avgivna, vid den föredragna
punkten fogade reservationen.

Med herr Waldén förenade sig herrar Bram tint/, Nyländer, Engberg
och Block.

Herr Bengtsson i Norup; Det förvånar mig icke, att
man begär förhöjning av extralärarnas löner. Jag försökte med
ett kompromissförslag i utskottet, men lyckades icke, och jag måste
därför ställa mig på den ståndpunkt, vartill utskottet kommit.

Det föreliggande förslaget om att man skall öka avlöningen
till extralärare, som tjänstgjort tolv terminer, innebär införande av
en ny avlöningsprincip, som icke varit känd förut. Nu säges det
visserligen, att det dröjer så länge, innan dessa lärare få sina löner
reglerade, och jag erkänner, att detta kan vara sant, men jag vill
fästa uppmärksamheten på att de som genomgått provår för närvarande
ha en lön av 3,700 kronor, vartill kommer dyrtidstillägget,
så att deras avlöning sammanlagt går upp till mellan 7,000 och 8,000
kronor per år.

Kungl. Maj:ts framställning avser 110 extralärare, och den summa,
som man skulle utge utöver vad utskottet föreslagit, uppgår
till 55,000 kronor. Det skäl för avslag, som anförts, är att hela
undervisningsfrågan är under utredning. Förra året begärdes i
en motion, att man skulle inrätta 25 nya adjunktsbefattningar. Riksdagen
sade nej. Nu har en annan väg beträtts i det Kungl. Maj:t
föreslagit en löneförbättring med 500 kronor årligen. Huru länge
denna skulle gälla, vågar jag icke uttala mig om, men det är nog,
som utskottet säger: att eu en gång medgiven löneförmån sällan

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämne-slärare
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

Nr Öl. 132

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

eller aldrig undgår att bli bestående. Det är en erfarenhet, som
riksdagen fått göra under årens lopp, och jag skulle mycket misstaga
mig om icke, i den händelse reservationen vinner seger, löneförbättringen
kommer att bibehållas, även sedan riksdagen tagit
ställning till skolkommissionens förslag. Vi ha från auktoritativt
håll hört, att denna utredning utlovas bli färdig 1923. Ha extralärarna
kunnat vänta under den svåraste tiden, böra de väl kunna
vänta ett år till, i synnerhet som det är nedåtgående priser och de
ju få dyrtidstillägg i likhet med andra statstjänare. Jag må här
säga, vad jag en gång förut i år uttalat i kammaren, att tiden icke
är lämplig för löneförhöjningar.

På grund av dessa skäl och vad utskottet i övrigt anfört ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Starbäck: Herr talman! Efter herr statsrådets an förande

och likaså efter det som yttrades av herr Waldén är det
knappast något att säga. Men jag måste dock säga, att jag tyckte
den siste ärade talaren hade en något underlig syn på saken. Hans
slutreplik var, att ha extralärarna kunnat vänta över de värsta åren,
så kunna de väl vänta, tills löneregleringen kommer, vilken är utlovad
till 1923. Bortsett från, att det är ganska osäkert, om detta löfte
kan hållas, och bortsett från att, även om löneregleringen framlägges
1923, man icke vet, när riksdagen stadfäster densamma, så är det
ett egendomligt resonemang detta, att därför att de haft det mycket
svårt under de mycket svåra åren, så skall det vara ett skäl för att de
skola ha det mycket svårt allt fortfarande. Tvärtom borde herr
Bengtssons i Norup argumentation tala till kammarledamöternas
hjärtan och beveka dem att se på saken som den bör ses, som en
gärd av billighet och rättvisa.

Det har förut blivit av herr ecklesiastikministern framhållet,
att det år 1904, när den läroverksorganisation, som nu är gällande,
blev antagen av riksdagen, i ganska bindande form gavs det löftet,
att antalet extralärare vid de allmänna läroverken skulle hållas inom
ramen av ett trettiotal. Detta löfte hölls några år, men sedan ha
omständigheter inträffat, som gjort, att man måst glömma det. För
dem, som ha haft detta att trygga sig till, känns det dock icke
bättre för det, utan det ökar känslorna av bitterhet.

Sålunda från denna känslornas synpunkt måste jag på det mest
bevekande sätt be kammarens ledamöter att behjärta de önskemål,
som ligga i det här förslaget. Och det finns naturligtvis även, som
herr statsrådet framhöll, synpunkter med avseende på elementarläroverkens
bästa. Det är sant, att vi ha att vänta på skolkommissionens
utredning och på den stora omorganisation, som dess förslag lär innebära,
men lärare behöva vi, och vi må göra vilka krumelurer som
helst med avseende på formerna för undervisningsväsendet, har man
icke dugliga lärare, blir undervisningen därefter.

Jag skall icke upptaga tiden längre utan ber, herr talman, att
få yrka bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 20 april, e. m.

133 Nr 31.

Häruti instämde horrar Sommelius, Pelirsson i Göteborg, Sehlin
och Falk.

Herr Rydén: Blott ett par ord. Jag kan väl förstå, och som
gammal statsutskottsledamot behjärta de synpunkter, som äro framhållna
av utskottets talesman, men nu är det faktiskt så, att den
föreslagna anordningen är av fullständigt tillfällig natur, och jag
måste bekräfta det från den tid, jag bar främsta ansvaret för denna
angelägenhet, och efter vad jag sedan kunnat iakttaga, att extralärarna
bli oförvållat lidande genom förarbetena för omorganisationen.
Jag skulle därför vilja hemställa till kammaren — då nu första kammaren
bifallit reservationen —om man icke kunde göra den rättvisan
mot dem att bifalla reservationen även i denna kammare. Jag tror,
att de konsekvenser, som följa härav, icke på långt gå upp mot de
konsekvenser, som följt av riksdagens beslut i fjol angående lönereglering
för en hel del av våra ämbetsverk, nämligen kommunikationsverken
och de andra verk, som fått följa efter i deras kölvatten.

Jag hemställer, att kammaren må, utan att det behöver bli gemensam
votering, bifalla reservationen.

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

Herr Bengtsson i Norup: Då herr Rydén så varmt vädjat
till kammarens göda hjärta, måste jag, då jag står ensam att försvara
statsutskottet, begära ordet en gång till. Man har såväl från
talmansbordet som i trontalet för att icke säga från alla möjliga håll
anbefallt oss att spara, och då bör man som statsutskottsledamot försöka
spara. När vi komma till anslagen för folkbildningen, då blir
det kanske ett omvänt förhållande, så att jag får försvara de högre beloppen.
Jag anser nämligen, att i allmänhet folkbildningen lider
orätt gentemot den högre bildningen.

Herr Rydén talade om de konsekvenser, som följde av riksdagens
beslut i fjol angående lönereglering för kommunikationsverken. Jag
vill då säga, att vi snart komma till ett område, där det har betydliga
konsekvenser med sig, hur vi besluta. När riksdagen en gång gjort
ett uttalande, kräver man, att den skall stå för det i all framtid.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Edén: Jag tror icke, att den siste talaren skall anse. att
icke kammaren förstår sparsamhetssynpunkterna även vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln. Han kan vara övertygad därom, att, om
jag, såsom nu är fallet, kommer att yrka bifall till reservationen,
innebär det icke på något sätt ett underkännande av att det måste
sparas även på denna huvudtitel. Icke heller innebär det på minsta
vis någon önskan att under denna huvudtitel speciellt stödja anslagen
till den högre undervisningen och dess tjänare. Det är ju alldeles
klart, att varje fråga, vare sig det gäller den högre eller lägre undervisningen,
måste behandlas efter sin natur. Men det gäller här,
som flera gånger, framhållits och detta främst av herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet, ett sådant extraordinärt förhållande,
som försätter ett växande antal statstjänare i en ställning, som

Nr 31. 134

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärare
vid de
allmänna
läroverken.
(Forts.)

icke är staten värdig. Vore det så, att man hade någon förhoppning
om, att den bebådade stora omorganisationen skulle kunna genomföras,
kunde det ju vara tal om att vänta, såsom herr Bengtsson i Norup
uttryckte sig. Men så vidlyftig som denna fråga är, fruktar jag, att
vi få vänta på omorganisationens genomförande betydligt längre än
till det år han nyss nämnde. Under hela denna väntetid skall det
enligt naturliga regler icke bli några nya platser. Det blir sålunda
ett ständigt ökat antal lärare, som få gå ett ökat antal år som extra.
Det ställer dem i en undantagsställning, som icke är riktig. Man
bryter icke mot sunda principer och man förgriper sig icke mot en
berättigad sparsamhet, om vi följa reservanternas hemställan. Jag
skall därför be att få förena mig med dem, som yrkat bifall till
reservationen.

Herr Nilsson i Landeryd: Jag ber endast att med några

korta ord få motivera min ställning till denna fråga. Det har av
föregående talare framhållits den långa tid, som extralärarna skulle
få vänta, innan de kunde få sina löner reglerade. Jag vill då erinra
om, att det igångsatts en utredning angående lönereglering för de
ordinarie lärarna, varav också följer lönereglering för icke ordinarie
personal. Således pågår en lönereglering på detta område, som givetvis
kommer att omfatta även extralärarna, och det förefaller mig
därför lämpligt, att man väntar åtminstone detta år, så att man får
se, hur det går med denna lönereglering. Åtskilliga gånger, då man
gjort en tillfällig löneförbättring för en viss grupp statstjänare, har
det visat sig vid den definitiva reglering som sedermera kommit,
att man just på grund av denna tillfälliga löneförbättring haft svårigheter
att avväga lönesatserna så, som man eljest velat. Jag vill
i det fallet erinra om det beslut, som fattades angående provisorisk
lönereglering för kommunikationsverken, vilken trädde i kraft 1918.
Den blev ett absolut hinder mot att ordna kommunikationsverkens
löneförhållanden så, som jag för min del eljest skulle önskat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice
talmannen gav propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den senare propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, till följd
varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningspröposition; Den,

som vill, att kammaren bifaller den vid punkten 133) av
statsutskottets förevarande utlåtande nr 8 A) fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

135 Nr 31.

Onsdagen deu 20 april, e. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
punkt.

Voteringen utvisade 63 ja, men 95 nej, vid vilken utgång kammaren
således bifallit utskottets hemställan i punkten 133.

Punkterna 134—146.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147, angående reservationsanslaget till privatläroverken,
föredrogs härpå. Därvid anförde:

Herr Johansson i Edsbyn: Herr talman! Då jag icke

hyser förhoppning om att kunna förmå kammaren att ge sitt bifall
till motionen om statsbidrag till det kommunala gymnasiet i Söderhamn,
skall jag icke många ögonblick upptaga tiden. Utskottet har
emellertid gjort ett par uttalanden av principiell natur, som jag vågar
sätta ifråga, om de böra godtagas för framtiden. Utskottet ^säger
sålunda, att det ur konsekvensens synpunkt icke anses »tillrådligt
att biträda ett på enskilda motioner grundat yrkande, som i likhet
med det föreliggande kan, därest det bifalles, verka prejudicerande
på spörsmålet om statens ställning till den av enskild eller kommunal
företagsamhet beroende undervisningsverksamheten».

För det första ber jag få säga, att om ett spörsmål sådant
som detta skall komma under riksdagens prövning, lär icke någon
annan väg vara lämplig än det enskilda motionerandets väg. Att
Kungl. Maj :t skall taga sådana initiativ torde icke kunna förväntas.

Vad sedan beträffar själva principen, om staten bär understödja
sådan undervisningsverksamhet, som är beroende av enskild eller
kommunal företagsamhet, eller icke, så undrar jag, om det är välbetänkt
att helt och hållet avskära den vägen. Jag tänker här särskilt
på den, som utgår från kommunal företagsamhet.

På samma gång det ligger ett enskilt och kommunalt intresse
i att komplettera de av staten vidtagna undervisningsanordningarna
på en plats, där de av ortsbefolkningen anses otillräckliga, så kan
statens kostnader för undervisningsväsendet bliva mindre genom att
lämna ett bidrag, än om staten skall helt bekosta vad som på varje
plats kan anses vara nödvändigt. Jag menar, att om möjligheten att
få statsbidrag för sådana undervisningsanstalter helt tages bort. så
kommer kravet på staten att komplettera sina undervisningsanstalter
att göra sig mera gällande från skilda håll, än om möjligheten att
få statsbidrag för de kommunala anordningarna hålles öppen; och
detta blir utan tvivel en dyrare historia för staten än om bidrag lämnas.
Och under förutsättning, att undervisningen bestrides av därför
fullt kvalificerade lärare och anordningarna för övrigt göms nöjaktiga,
så kan jag inte se, varför en samverkan på detta område icke
skall kunna äga rum mellan stat och kommun.

Nu är det inte bara för det pekuniära tillskottets skull, som kommunerna
ha intresse av att få statsunderstöd för sina skolföretag.

Ang. anslag
till extra och
vikarierande
ämneslärart
vid de
allmänna
läroverken.
(Fort».)

Ang. reservationsanslaget

till privat -läroverken.

Nr 31. 136

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. reservationsanslaget

till privatläroverken.

(Forts.)

utan i minst lika hög grad om inte högre är det för att underlätta
möjligheten att få lärare anställda och få ha dem kvar vid skolan,
såsom jag också tillåtit mig framhålla i motiveringen till min motion.

Till sist säger utskottet, att ett bifall till förslaget lätteligen
kan tänkas bliva föregripande på skolkommissionens nu pågående arbete
för vårt allmänna undervisningsväsen. För detta argument skall
jag böja mig, under förhoppning, att de erinringar, jag bär gjort,
må bidraga till, att de synpunkter, jag gjort mig till tolk för, även
komma under övervägande vid nämnda utredningsarbete.

Då, som sagt, det för närvarande inte finnes någon utsikt att
komma till ett positivt resultat med min motion, har jag, herr talman,
intet yrkande.

Herr Lindström i Mörby: Herr förste vice talman, mina
herrar! Jag har lovat huvudmotionären, som är frånvarande, att
företräda honom vid denna frågas behandling i kammaren. Det
kunde kanske vara överflödigt, då jag i stort sett inte har något
mera att yttra, än den föregående ärade talaren har anfört. Men
då jag kanske har ett par synpunkter till att lägga på den här
saken, så vill jag begagna tillfället att närmare utveckla dem.

Som herrarna veta äro statens allmänna läroverk av två slag:
högre allmänna läroverk med nio klasser och realskolor med sex
klasser, och de realskolor, till vilka flickor kunna vinna inträde,
kallas statssamskolor. Högre allmänna läroverk äro upprättade
i större städer med högre kulturell och ekonomisk betydelse, och
realskolor i städer, som i detta avseende icke intaga en så framstående
ställning. Med den stigande utvecklingen inställer sig emellertid
i de här mindre städerna behovet av en högre utbildning, av de
där varande realskolornas utveckling med gymnasier till högre allmänna
läroverk. Det blir då vanligen kommunernas sak att bekosta
dessa nya gymnasier, åtminstone under en följd av år, och dylika
av kommuner bekostade gymnasier kallas kommunala gymnasier. Sådana
gymnasier ha vi i Eksjö, Eskilstuna, Skövde, Södertälje, Söderhamn
och Uddevalla. I förevarande motion föreslås nu, att dessa
kommunala gymnasier skola få understöd efter samma grunder som
gymnasierna vid de högre goss- och samskolorna.

Jag tror, att detta förslag är ett mycket starkt förslag. Då
jag t. ex. jämför gymnasierna i Djursholms stad och i Södertälje
stad, så har gymnasiet i Djursholm statsunderstöd, men gymnasiet i
Södertälje kan icke få statsunderstöd. Och varför? Jo, därför
att gymnasiet i Djursholm har till underbyggnad en privat skola,
men det i Södertälje en statsskola. Det är alldeles klart och tydligt,
att det är svårt att där se sammanhanget mellan orsak och verkan.
Eller om jag jämför gymnasiet i Eskilstuna med det i Eslöv, så
kan gymnasiet i Eskilstuna icke få statsunderstöd, men det kan
gymnasiet i Eslöv. Varför? Jo, gymnasiet i Eskilstuna bär till
underlag en realskola, men gymnasiet i Eslöv en kommunal mellanskola.
Det är nästan obegripligt att förstå, varför det skall vara

Ousdagcn den 20 april, e. in.

137 Nr 31.

på det sättet. Men ännu mera eklatant framträder bristen i de nuvarande
bestämmelserna, om man tänker på förhållandena i Landskrona.
Där finnes en realskola, och där inställde sig behovet av
ett gymnasium; men den gamle rektorn vid realskolan ville icke
vara med om det. Då tog man i den staden och inrättade ett fristående
gymnasium, icke i samband med realskolan; därför att detta
gymnasium sålunda var fristående, fick det statsunderstöd, men om
det haft formellt samband med realskolan, hade det icke fått statsunderstöd.

Jag torde icke behöva gå längre för att påvisa, att i de nuvarande
bestämmelserna i förevarande avseende förefinnes en stor brist;
och jag vill här icke anklaga någon eller klandra någon person; gjorde
jag det, skulle det klandret i åtskillig mån träffa även min ringa
person.

Jag vill emellertid även säga det, att dessa kommunala gymnasier,
som jag här talat om, äro ganska väl frekventerade. De ha
av staten fått rätt att anställa studentexamen, och de tillgodose ett
allmänt statsändamål. De kosta kommunerna betydande penningar,
och detta har särskilt varit fallet under kristiden. Det skulle vara
särdeles beklagligt, om på grund av bristande medel något av dessa
nu skulle behöva nedläggas.

I sitt avstyrkande utlåtande säger utskottet, såsom den föregående
ärade talaren har anfört: »Beträffande själva saken eller frågan
om bidrag från statens sida till uppehållande av verksamheten
vid de kommunala gymnasierna i ovan angivna städer, har utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka de härutinnan framställda förslagen.
Dels måste det nämligen ur konsekvensens synpunkt anses icke tillrådligt
att biträda ett på enskilda motioner grundat yrkande, som
i likhet med det föreliggande kan, därest det bifalles, verka prejudicerande
på spörsmålet om statens ställning till den av enskild eller
kommunal företagsamhet beroende undervisningsverksamheten, dels
och framför allt synes det utskottet i hög grad betänkligt att vidtaga
åtgärder i motionernas syfte, då frågan om hela vårt allmänna
undervisningsväsen för närvarande är under utredning och ett bifall
till förslagen lätteligen kan tänkas kunna bliva föregripande på skolkommissionens
nu pågående arbeten.» Så säger utskottet där, men i
punkt 148, där det handlar om extra understöd åt vissa privata läroverk,
resonerar utskottet på helt annat sätt. Där säges det:

»Att utskottet emellertid oaktat vissa betänkligheter ansett sig
böra tillstyrka anslag för ändamålet har skett företrädesvis ur synpunkten
av nödvändigheten av att, i avvaktan på den slutliga
regleringen av statens förhållande till dessa skolor, något från det
allmännas sida göres till upprätthållande av deras verksamhet, som
i annat fall kan tänkas komma att till våda för det allmänna avtyna
eller rent av upphöra av brist på erforderliga medel.» Jag har icke
riktigt klart för mig, varför icke utskottet kan lägga den syn.
som det här sist utvecklat, på frågan om understöd åt de kommunala
gymnasierna. Jag vill emellertid medge, att det finnes här

Ang. reservationsanslaget

till privatläroverken.

(Forts.)

Sr 31. 138

Onsdagen den 20 april, e. ra.

Ang. reserva- en skillnad, nämligen den, att det första förslaget, som jag talade
tionsanslaget om^ framburet av enskild motionär, men det andra förslaget är
läroverken, framburet av Kungl. Maj:t; och det är ju uppenbart, det man kan
(Fort*.) säga, att man icke har samma garanti för en allsidig utredning, när_
det gäller ett privat förslag som ett förslag av Kungl. Maj :t, och
för det argumentet kan jag ju böja mig. Men jag hoppas, att jag
ådagalagt, att den tanke, som nu snart här skall begravas, har den
inre styrka och kraft, att den längre fram under välvillig behandling
av skolkommissionen och Kungl. Majrt kan leva upp igen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr W a 1 d é n: Herr talman! Då de båda föregående ärade
talarna icke gjort något yrkande, kan jag fatta mig mycket kort.
Skälet till, att vi icke kunnat gå med på bifall till de framburna
motionerna angående statsunderstöd åt vissa kommunala gymnasier,
angives ju i korthet vara det, att eftersom hela vårt allmänna undervisningsväsen
för närvarande står under utredning, har man icke
ansett lämpligt att nu ytterligare utsträcka understöden till dessa
enskilda läroverk utöver de läroverk, som redan ha statsunderstöd.
Det skulle alldeles säkert kunna ha vissa konsekvenser med sig, om
man gåve ytterligare understöd åt ett antal gymnasier. Ty det är
klart, att staten då alltid kan få en viss skyldighet att vid genomförandet
av denna omorganisation även övertaga dessa gymnasier.
Det är möjligt, att staten gör det ändå, men vi vilja i alla fall inte,
att staten skall vara bunden genom att redan nu giva dem understöd.

Då den siste ärade talaren fann någon inkonsekvens i vad utskottet
sagt i denna punkt och i den följande, så ber jag bara att få påpeka,
att det extra understöd, som är tillstyrkt i punkt 148, gäller
ju dessa läroanstalter, som redan ha statsunderstöd, och det är alltså i
konsekvens med den ståndpunkt, som vi intagit i nu föredragna punkt,
att vi kunnat gå med på att delvis tillstyrka Kungl. Maj ds förslag
enligt nästa punkt; och detta med hänsyn till att man bör se
till, att de nuvarande statsunderstödda läroanstalterna kunna uppehålla
sin verksamhet, så att, ifall staten övertager dem, de icke skola
ha gått tillbaka och försämrats och därigenom vålla staten större kostnader,
när den stunden kommer.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 148—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala bygg■
nadsskuld.

Punkten 152, angående fackskolans för huslig ekonomi i Uppsala
byggnadsskuld.

Kungl. Majrt hade under punkten 152 av förevarande huvudtitel
föreslagit riksdagen att såsom bidrag till förräntning och amor -

Onsdagen den 20 april, e. ni.

139 Sr 31.

tering av fackskolans för huslig ekonomi i Uppsala byggnadsskuld
bevilja ett anslag av 25,000 kronor samt därav anvisa på extra stat
för år 1922 såsom förslagsanslag, högst, ett belopp av 5,000 kronor,
att utgå under de villkor, Kungl. Majrt bestämde.

Utskottet hemställde, att Kungl. M''a.j :ts ifrågavarande framställning
icke måtte vinna riksdagens bifall.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar H. M
Bäckström och Norman, vilka ansett att utskottet bort tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Punkten föredrogs. Därpå yttrade:

Herr K orman: Herr talman! Som kammaren behagade finna,
har jag till denna punkt fogat en reservation, vari jag yrkat bifall
till Kungl. Maj:ts i propositionen gjorda hemställan. Att jag och
min medreservant från första kammaren inte vare sig inom avdelningen
eller inom utskottet kunnat följa de övriga ledamöterna av
avdelningen och utskottet, beror på att jag för min del fann, att riksdagen
här tidigare gjort åtaganden av sådan innebörd, som borde
förplikta att fortsätta med bidrag till förräntning och amortering av
denna byggnadsskuld.

Det var ju genom rent förbiseende vid avfattandet av fjolårets
statsverksproposition, som ett statsbidrag för detta ändamål icke kom
att bli föremål för föregående års riksdags prövning. Om icke detta
förbiseende hade ägt rum, så är det väl fullkomligt visst, att riksdagen
då hade gått med på ett fortsatt utbetalande av detta bidrag.
Då genom detta förbiseende frågan icke kom fram förra året, varigenom
skolan gick miste för ett år om detta bidrag, har frågan åter
kommit fram genom framställning från Kungl. Maj:t, men här har
nu visat sig, att utskottet gått emot och yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts framställning.

Då tiden nu är så sen, skall jag icke trötta kammaren med att
utförligare framlägga, för närvarande åtminstone, de närmare motiven,
varför jag ställt mig på den ståndpunkt, jag gjort. Jag gör det nu
icke, därför att första kammaren, på grund av där gjorda yrkanden
och upplysningar, som där lämnats i dag, har beslutat återförvisa
ärendet till ny behandling av statsutskottet. Och om andra kammaren
nu fattar samma beslut och återremitterar ärendet till statsutskottet,
så blir det anledning att där ta frågan under förnyad omprövning,
varvid man bär tillfälle att korrigera eller också fasthålla vid sitt
förut fattade beslut.

Genom ett bifall till denna hemställan besparar sig också kammaren
nu en långvarig debatt, och jag skall för tillfället åtminstone,
därest jag icke uppkallas av något följande anförande, nöja mig med
yrkande om återremiss på den föredragna punkten.

Häruti instämde herr Liibeck.

Herr Waldén: Jag har verkligen svårt att inse, vad det skall
tjäna till att återremittera denna punkt till utskottet. Den har ge -

Awj.

facitskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadrsskuld.

(Forts.)

Nr 31. 140

Onsdagen den 20 april, e. m.

-ing.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsstil!.

(Forts.)

nomdebatterats både på avdelningen och i statsutskottets plenum,
och man har kommit till det resultat, som föreligger i utskottets avstyrkande
hemställan. Det förhåller sig ju ändå så, att denna skola
haft ettjnycket stort statsanslag, och detta bär under sista tiden
ökats. .Även om jag vill erkänna, att det kan finnas något skäl för
bifall till den framställning, som bär är i fråga, då nämligen riksdagen
ursprungligen gått in för att hjälpa till vid betalandet av denna
skolbyggnads amortering och ränta, så har jag för min del inte kunnat
ansluta mig till framställningen, just med hänsyn till att det är
ett så stort belopp, som nu blivit anslaget till denna skola. Jag har
därför anslutit mig till utskottets majoritet, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kant: Herr talman! Jag hade för min del tänkt, att,

när första kammaren på yrkande av herr Alexanderson beslutat återremittera
denna punkt till statsutskottet, det icke skulle bli någon
längre debatt härom i denna kammare i afton. Jag hade trott, att
jag skulle slippa yttra mig i saken, men då herr Waldén för sin del
förklarat, att han inte ansett några skäl för återremiss föreligga,
tvingas jag att säga några ord. Jag skall emellertid endast tillåta mig
att lämna kammaren några upplysningar om sakförhållandena i fråga,
då jag står den anstalt, som det här rör sig om, myoket nära.

Då fackskolan i Uppsala år 1913 var i starkt behov av nybyggnad,
ingick den till Kungl. Maj:t med framställning om statsbidrag
för sådan nybyggnads uppförande. Uppsala stadsfullmäktige hade
förut beviljat 20,000 kronor; kostnadssumman gick på 118,000 kronor,
och det erfordrades alltså ett belopp av 98,000 kronor. Skolstyrelsen
anhöll då att få detta belopp av staten. Riksdagen ville
emellertid inte gå med på att bevilja ett direkt bidrag till nybyggnad
för en enskild läroanstalt, men av ett yttrande, som förekom i skolöverstyrelsernas
gemensamma utlåtande, fick skolan mod att förnya
sin ansökan i annan form året därpå. Man anhöll då att få ett anslag
av 5,000 kronor om året, under fem års tid, till amortering och förräntning
av det nybyggnadslån, som eventuellt skulle komma att
upptagas. Denna framställning tillstyrktes av skolöverstyrelserna
och framlades av Kungl. Maj:t för riksdagen. Riksdagen beslöt
också att för åren 1916 till och med 1920 bevilja detta amorteringsoch
ränteanslag. I den kungl. propositionen och i överstyrelsernas
utlåtanden uppgavs det, att detta amorteringsanslag skulle lämnas i
stället för det bidrag till byggnadens uppförande, som föregående år
varit på tal, och såväl av detta yttrande som av samtal med ordföranden
i andra avdelningen av statsutskottet och med andra
medlemmar i denna avdelning fick jag den bestämda uppfattningen,
att skolstyrelsen kunde lita på att detta anslag skulle av riksdagen
förnyas. Att man beviljade anslag bara för en femårsperiod berodde
därpå, att staten helt naturligt inte ville avstå från rätten till kontroll
över läroverket.

När nu skolan fått detta anslag av 5,000 kronor av staten och
av Uppsala stad — i stället för av densamma förut beviljade 20,000

Onsdagen den 20 april, c. m.

141 Nr 31.

kronor ett anslag å 1,000 kronor om året. och man sålunda hade
ett belopp till sitt förfogande, som motsvarade vad som erfordrades
för förräntning och amortering av det erforderliga byggnadslånet,
ansag sig skolstyrelsen kunna våga sig på att uppföra denna nybyggnad,
och man upptog ett lån i Uppsala sparbank för detta ändamål.
Det var som sagt med dessa 5,000 kronor, som man erhöll av staten.
och dessa 1,000 kronor, som man erhöll av Uppsala stad, som detta
lån skulle förräntas och amorteras, och det var på detta, som skolstyrelsen
grundade hela sin byggnads- och amorteringsplan. Förra året
förlorade emellertid skolan detta anslag å 5,000 kronor, detta, kan
jag säga, pa grund av ett rent förbiseende. När statsverkspropositionen
skulle göras upp år 1920, var det ännu inte klart utrett, hur stort
anslag denna anstalt över huvud skulle behöva. Man hade nämligen
samtidigt begärt en förhöjning av anslagen till studieändamål, en
anslagshöjning, som var av det allra största behov påkallat. När nu
skolöverstyrelsen inkom med sitt utlåtande, visade det sig emellertid,
att detta 5,000-kronorsanslag var bortglömt, men skolöverstyrelsen
tillstyrkte i allt fall, att Kungl. Maj:t måtte äska detta anslag av
riksdagen. Yederbörande statsråd ansåg dock, att när inga medel
avsatts för detta ändamål, man inte kunde begära anslaget av riksdagen,
utan hemställde endast om höjning av anslagen till studieändamål.
Nu har regeringen prövat den ansökan, som skolstyrelsen ånyo
framlagt, och kommit till det resultat, att denna är fullt berättigad
och att staten måste hålla den utfästelse, som låg innesluten i riksdagens
föregående beslut i ämnet. Statsutskottet avstyrker emellertid
detta anslag. Vilka grunder ha då föranlett statsutskottet att frångå
sin förutvarande ställning till denna fråga?

Det har sagts mig, och jag har fått det bekräftat genom ett
offentligt uttalande i första kammaren i dag på förmiddagen, att vid
behandling av detta ärende i plenum i statsutskottet det lämnades en
uppgift, att dessa 5,000 kronor, som det nu är fråga om, skulle ingå
i det anslag av 95,000 kronor, som beviljades skolan förra året, och
för det påståendet kan det ju erhållas ett visst stöd i några rader i
propositionen förra året. Jag skall inte trötta kammaren med att
uppläsa denna passus. Men det framgår med alla önskvärd tydlighet
av propositionen, att det var så långt ifrån, att dessa 5,000 kronor
ingingo i de 95,000 kronorna, att raka motsatsen är förhållandet. Det
är detta, mina herrar, som gör, att jag vågar instämma i herr Normans
yrkande om återremiss; jag tror — och det är ganska visst — att det
hos många av statsutskottets ledamöter förelåg en missuppfattning
vid behandlingen av denna punkt i utskottet.

Ja, tiden är ju långt framskriden, och jag skall icke trötta kammaren
med att längre uppehålla mig vid saken. Jag vill dock som
en sammanfattning av det hela säga, att skolan visserligen fått ett
höjt anslag, men att med detta anslag äro förbundna vissa förpliktelser:
man skulle bl. a. höja minimilönerna för lärarinnorna från 1,400
till 2,800 kronor i första och från 1,900 till 4,000 kronor i fjärde lönegraden.
Det förhöjda anslag, som vi fingo förra året, belöpte sig
i runt tal till 42,000 kronor; detta belopp räcker emellertid inte ens

Ang.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskuld.

(Forts..

Nr 31. 142

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskuld.

(Fort*.)

till fullgörande av de förpliktelser, sam statsmyndigheterna förra
året ålade skolan. Det är väl då orimligt att säga, att man skall
taga de 5,000 kronor, det här är fråga om, av 95,000dironorsanslaget.
Och så en annan sak. Det har frågats, varför man icke höjer avgifterna
vid de olika kurserna och på detta sätt bereder sig ökade inkomster.
Men även på detta område är man bunden. I fråga om den enda kurs,
där något sådant egentligen skulle kunna komma i fråga, nämligen
(ien s. k. husmoderskursen, är man av bestämmelser, som av Kung!.
Maj:t och riksdagen antagits, förhindrad att förhöja avgifterna. A
ena sidan är man förpliktad att betala en viss summa, som vida överskrider
statsanslaget, å andra sidan är man förhindrad att öka inkomsterna
medelst ett höjande av avgifterna. Var skall man då taga
dessa pengar, som erfordras för att betala ränta och amortering av
det byggnadslån, det gäller? Jag bara frågar, hur herrarna själva
skulle reda sig i en sådan situation. När man därtill kan foga, att
riksdagen en gång utfäst sig att lämna anstalten dessa pengar, ber
jag, herr talman, att få uttala den förhoppningen, att kammaren
skall följa herr Norman i det yrkande han framställt om återremiss
till statsutskottet av förevarande punkt.

Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det skall icke lyckas
herr Kant att få fram vare sig att en missuppfattning å statsutskottets
sida föreligger eller att Kungl. Maj :t på grund av ett förbiseende
inte upptagit detta ärende. Det skall inte lyckas att driva
det därhän, utan här står det hela öppet och klart.

Skolstyrelsen ingick 1920 med begäran om ett 25,000-kronorsanslag,
fördelat på fem år, men Kungl. Maj:t lade inte fram denna
begäran för riksdagen. Då ärendet 1919 var uppe här i riksdagen,
ställde det sig mycket bekymmersamt för II avdelningen i statsutskottet
att komma till klarhet i saken, då denna skola omfattade
inte färre kurser än som motsvaras av antalet bokstäver från A till
Q. Då det finns så många kurser eller avdelningar i en skola, är
det, som man lätt förstår, knappast möjligt för ett utskott att
kontrollera, om anslagskraven äro berättigade eller inte. Vi begärde
därför en utredning i saken, och detta gick riksdagen med på. Denna
utredning verkställdes av skolöverstyrelsen. När så detta anslagskrav
kom fram igen förra året, funno vi till vår förvåning, att det
sprungit upp till ungefär dubbla summan gentemot vad skolan förut
fått. Det belöpte sig nämligen på 95,000 kronor -f- 30,000 kronor
på tilläggsstat + 5,000 kronor ytterligare, d. v. s. ett belopp av inalles
130,000 kronor. Detta anslag borde väl ha ansetts tillräckligt
att fylla alla de behov, som rätteligen kunde komma i fråga för Uppsala
fackskola. År 1915, då en Uppsalaprofessor satt på ecklesiastikministerposten,
begärdes det emellertid i en proposition ett anslag
av 25,000 kronor, i form av 5,000 kronor årligen under perioden
1916—1920. Jag skall villigt medgiva, att det var en blunder riksdagen
begick, då den gick med på detta anslag. Jag vågar säga,
att så vitt jag känner, det är enastående i hela vår budgethistoria,
att en statsunderstödd skola på detta sätt fått hjälp till en nybyggnad.

Onsdagen den 20 april, e. in.

143 Xr 31.

.Tåg kan erinra om att i alla de av våra städer, där elementarskolor
finnas, få städerna hålla sina skolor själva. Folkhögskolor, lantmannaskolor
och lanthushållsskolor få icke en krona från staten, utan
dem få orterna och landstingen ibekosta. Och vid de tekniska skolorna
och handelsgymnasierna, där få komunerna hålla goda och
tillräckliga lokaler.

Nu kanske det svaras--och jag kan redan nu bemöta en sådan

invändning ■—: Här är det fråga om någonting annat. Här utbildas
lärarinnor, som skola gå ut över hela landet. Men då kan jag
jämföra detta läroverk med de småskollärarinneseminarier, vilkas
verksamhet avser hela landet och där de enskilda få hålla lokaler
utan att staten hjälper till. Där utbildas också lärarinnor, som gå ut
över hela landet, men jag vill påpeka att de enskilda seminarierna
ända till år 1919, om jag minns rätt, saknat statsunderstöd, fastän
de tillgodosett en tredjedel av landets lärarinnebehov. Både lokalerna
och verksamheten bekostades av enskilda. Staten har fått vidkännas
en ganska betydande ökning i kostnaden genom övertagandet
av Hagaströms småskollärarinneseminarium, som ända till för få år
sedan var enskilt. Det blir alltid följden, när staten skall övertaga
det hela.

Vad blir då följden, om riksdagen går in på att bevilja det nu
föreslagna anslaget? Det är sagt här, att då riksdagen en gång
gått in på detta, har den en förpliktelse att fortsätta. Det är ett
mycket egendomligt resonemang. Då skulle man vara ytterst försiktig
vid beviljande av anslag och tänka på, att om vi bevilja detta,
bli vi aldrig fria därifrån. Riksdagen har beviljat ett anslag från
år 1915 med 5,000 kronor om året i 5 år, icke mer. herr Kant! Visserligen
är här nu endast yrkat återremiss, men den underliggande
meningen är tvivelsutan, att utskottet därigenom skall få en liten
vink om att gå till mötes. Jag kan icke förstå skälen för återremiss.
Frågan ligger så klar som den kan ligga. Landstinget ger ingenting,
Uppsala stad ger 1,000 kronor om året till denna byggnad, men så
föreskriva stadsfullmäktige i Uppsala, att deras anslag skall utgå endast
under förutsättning att staten ger 5,000 kronor. Det plägar
ju hända, att Kungl. Maj:t föreslår och riksdagen godkänner vissa
villkor, då de enskilda skolorna skola få anslag, men att en enskild
skola kommer och vill föreskriva villkor för staten, det torde vara
något enastående. Åtminstone har icke jag förut varit med om något
sådant. När Uppsala stad icke ger skolan mer än 1.000 kronor
till räntor och amorteringar å skulden för byggnaderna, och när man
vet, att staden uppbär skatt för såväl fastigheten som lärarnas löner
— lärarkrafterna uppgå till omkring 25 personer — då har man
svårt att förstå att Uppsala stad kan slippa undan med ett så litet
anslag, och jag förvånar mig över att ordföranden i styrelsen för
fackskolan i Uppsala, herr Kant, icke ligger över statsfullmäktige
i Uppsala för att få litet hjälp. Undersöken gärna andra trakter,
så skola herrarna finna, att städer och landsting i allmänhet få vidkännas
sådana bidrag.

Om riksdagen nu fattar ett beslut i enlighet med den kimgl. pro -

Ang.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskuld.

(Forte.)

Nr 31. 144

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. positionen, blir följden, att vi ikläda oss skyldighet att fullfölja detsamma
under alla de 20 åren med 5,000 kronor om året. ISTu har det
ekonomi9* utgått under fem år; det sjätte året beviljades intet anslag, men om
Uppsala bygg- vi nu på nytt ge ett sådant, komma vi icke ifrån det, förr än amornadsskuld.
teringen är slut. Det rör sig sålunda om ungefärligen 75,000 kro(Forts.
) nor. Ha vi nu en gång kommit loss, undrar jag, om det icke ålig ger

Uppsala stad att draga försorg om skolans byggnader, liksom
andra städer få göra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Kant: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde
herr Bengtsson i Norup lämna en fullkomligt felaktig uppgift om det
anslag, som beviljats av riksdagen för år 1921. Dels är det — sade
han — 95,000, dels 5,000, och dels 30,000 kronor eller således sammanlagt
130,000 kronor. Nej, det är icke sant. För 1921 äro beviljade
95,000 kronor, som jag nyss i mitt förra anförande omnämnde.

Vidare säger herr Bengtsson i Norup, att Uppsala stad och landsting
skola hålla byggnader för dessa lokaler, lika väl som landstinget
håller lokaler för seminarier och som städerna äro skyldiga
att hålla lokaler för skolor i städerna. Men herr Bengtsson kan icke
vara okunnig om att detta är en anstalt av helt annan art. De läroanstalter,
herr Bengtsson talar om, erhålla sina elever från det område,
dit läroverket är förlagt; den anstalt, det här är fråga om, är
en riksanstalt, som erhåller sina elever från hela landet. Det är ett
högre lärarinneseminarium, det är fråga om. Vi utbildade 1919 icke
mindre än nittiosju lärarinnor, och för övrigt fingo det året ej mindre
än sexhundrafyrtioåtta unga kvinnor och flickor sin utbildning vid
anstalten. Det är en högst betydande anstalt, som verkar för hela
riket, icke endast för Uppsala stad; det förekommer kanske blott en
gång vartannat år, att en ung flicka från Uppsala går ut från lärarinnekurserna
vid denna anstalt. För övrigt är det elever från hela
landet ända från översta Norrland ned till Skåne, Västkusten o. s. v.
Är det då rimligt, att Uppsala stad och län skall hålla byggnader för
denna anstalt? Då kunde man likaväl begära, att staden skulle bygga
och underhålla Uppsala univesitets lokaler, ty det är i Uppsala den
anstalt, med vilken man närmast kan jämföra detta seminarium.

Jag skall be att få hänvisa herr Bengtsson till sidorna 44 och
följande i kungl. propositionen nr 369 förra året. Statsrådet säger
där, att denna anstalt är en riksanstalt och att det icke är lokala
synpunkter som här göra sig gällande.

Jag vill emellertid icke nu tvista med herr Bengtsson i Norup
om dessa saker, utan jag hoppas, att vi längre fram få tillfälle a,tt
upptaga denna fråga vid en annan tid på dygnet. Men jag vill
framställa en fråga: Uppläste icke en av statsutskottets ledamöter
vid statsutskottets sammanträde in pleno följande passus ur den nyss
åberopade kungl. propositionen: »I fråga om sättet för anslagets utgående
innebära överstyrelsernas förslag två olikheter mot nu rådan -

Onsdagen den 20 april, e. m.

145 ?fr 31.

de förhållanden, nämligen dels att de hittills utgående smärre anslagen
för olika ändamål skulle sammanslås och skolan således komma

i åtnjutande av ett enda anslag---.» Därmed avsåg denne ut skottsledamot

att visa, att de 5,000 kronorna ingingo i anslaget på

95,000 kronor. Om vi vända tre blad i denna proposition kunna vi
emellertid få läsa följande stycke: »I anledning av skolstyrelsens

därom gjorda framställning hava överstyrelserna som nämnts tillstyrkt
beviljandet av ett anslag såsom bidrag till amortering och förräntning
av för fackskolans nybyggnad upptagna lån. Detta anslag,
som skulle utgöra en fortsättning av det av riksdagen förut beviljade
anslaget för samma ändamål, skulle utgå med 5,000 kronor årligen
under åren 1921—1925. Jag har av den i ärendet förebragta
utredningen funnit, att fackskolans nybyggnad starkt bidragit till
att försvaga skolans ekonomiska ställning, och det är klart, att ett
särskilt understöd för berörda ändamål från statens sida skulle medföra
eji väsentlig lättnad för fackskolan. Emellertid bär, såsom min
föregående framställning visar, inga medel för sådant syfte beräknats
vid nksstatens uppgörande. På grund härav och med hänsyn
jämväl till den ökning av statsbidraget i övrigt till fackskolan, som
jag, enligt vad av det redan anförda framgår, är sinnad att förordahar
jag, utan att ingå på någon granskning av det berättigade i den
gjorda ansökningen i detta hänseende, ej ansett mig kunna nu upptaga
ifrågavarande förslag.»

Av detta sista av mig upplästa stycke framgår med all önskvärd
tydlighet, att femtusenkronorsanslaget blivit bortglömt och icke
ingick i de 95,000 kronorna. Men av de upplästa raderna på sidan
45 fmgo åtskilliga ledamöter den uppfattningen, att de 5.000 kronorna
ingingo i de 95,000. Det är dock så långt ifrån att detta med
de orden kunde visas, att motsatsen med full evidens klarlägges
längre fram.

Då man kan styrka, att på detta sätt flere av statsutskottets
ledamöter på grund av en sålunda av en av utskottets ledamöter
lämnad felaktig uppgift missuppfattat saken, då synes mig detta vara
tillräckligt skäl för en återremiss.

inni^e7 Bengtsson i Norup: Jag skall villigt medgiva att för
1921 icke anslagits 130,000 kronor, men det var endast den skillnaden
att det var på tilläggstat för år 1920, som de 35,000 kronorna
beviljades, och det kan väl icke herr Kant vilja påstå är nåo-ot
synnerligen starkt skäl för ett avslag på utskottets förslag
or nrng har. ald,riS påstått, att de 5,000 kronorna skulle ingå i de
Jo,000, men jag har på, avdelningen vidhållit den åsikt, avdelningen
ir^0g’. nämligen, att då fackskolan får anslaget mer än
tordubblat, den icke bör ha något särskilt anslag till amortering av
byggnadslånet.

Nu har herr Kant betonat, att det är en stor skillnad mellan
denna skola och de andra uppräknade, därför att detta är en riksanstalt
och deo andra endast ortsanstalter. Hur kan herr Kant bevisa
detta, Utgå icke såsom jag förut sagt från småskollärarinnesemina -

Andra kammarens protokoll 1921. Nr 31.

Ang.

fack skolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskvld.

(Forts.;

Nr 31. 146

Onsdageu den 20 april, e. m.

Ang.

jackskolans
f ör kuslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskuld.

(Forts.)

rierna lärarinnor, som spridas över hela landet? Jag vill särskilt
vända mig till de närvarande representanterna från Gottland och
fråga dem, om icke de i stor utsträckning tagit sina lärarinnor från
Hagaström, så länge det var en privat anstalt. För övrigt finnas
flera andra exempel. Ateneum för flickor i Stockholm har icke
något anslag till byggnader och får från staten endast 9,000 kronor
om året. Småskollärarinneseminariet i Göteborg, som också håller
sig självt med byggnader, har också endast 9,000 kronor från staten.
En tredje dylik anstalt, som utbildar lanthushållslärarinnor, Rimforsa,
har aldrig begärt någon som helst hjälp till byggnader. Skall
nu Uppsala fac.kskola ensam i landet få bidrag till byggnader från
staten? Man har ju alltid här i riksdagen hävdat den synpunkten,
att de skolor, som ha statsunderstöd skola både själva uppföra sina
byggnader och själva hålla dessa i ordning. Skall man tala om
berättigad sparsamhet på någon punkt i den kungl. propositionen, så
gäller det att avslå Kungl. Maj :ts äskande under förevarande punkt.

Jag ber, herr talman, få vidhålla mitt yrkande.

Herr Norman: Ja, herr talman, denna fråga är så pass
betydelsefull, att det är nog tillrådligt att kammarens ledamöter
tämligen ordentligt sätta sig in i densamma, innan herrarna avgiva
sina vota på ena eller andra sättet. Det kan icke förnekas, att frågan
kommit i ett olyckligt läge, på grund av att vederbörande icke
satt sig in i densamma tillräckligt grundligt.

När herr Bengtsson i Norup säger, att det icke föreligger någon
som helst missuppfattning från statsutskottets sida och icke heller
från Kungl. Majrts sida i fjolårets statsverksproposition, så kommer
han med ett påstående, som icke riktigt håller streck.

Herr Kant riktade en fråga till herr Bengtsson i Norup, en
fråga, som icke blev besvarad. Lästes det icke upp en viss passus
vid statsutskottets plenum? frågade herr Kant. Herr Bengtsson i
Norup svarade icke. Ett faktum är emellertid, att det lästes upp en
passus, som kom att inverka så pass, att utskottsbeslutet blev det det
blev. I dag har en av första kammarens ledamöter och själv tillhörande
statsutskottets majoritet meddelat, att han på grund av de
uppgifter som tidigare lämnats fått en felaktig uppfattning av
läget, något som han på grund av senare meddelade uppgifter kommit
underfund med, och därför ansåg han sig för sin del böra ställa
sig på återremissyrkandets grund. Han erkände således, vad herr
Bengtsson i Norup icke velat gå in på, nämligen att ärendet icke av
statsutskottet lämnats i tillräckligt utrett skick.

Han medgav också villigt, att här var återremissyrkandet berättigat.

Nu säger herr Bengtsson: Varför skola vi återremittera? Det
är ju obehövligt, och det skulle endast innebära en vink av riksdagen,
att utskottet borde intaga en annan ståndpunkt. Är nu
detta alldeles riktigt? När det nu invänts -—- och det kan icke herr
Bengtsson i Norup förneka — att vissa upplysningar, som icke från

Onsdagen den 20 april, e. in.

147 ?Jr 81.

början varit kända för utskottets ledamöter, kommit till, då kan det Ang.
vara fog för att utskottet ännu en gång far se på saken och grundligt folkskolans
sätta sig in i alla detaljer. Finner utskottet då vid förnyad provning ^ husli9
att dess tidigare ståndpunkt varit riktig, så äro väl utskottets leda” u^ZLLmöter
karlar att vidhålla sin uppfattning, och då är det ju ingen wdsskuld.
skada skedd. Nu har ju första kammaren beslutat återremiss. Om (Forte.)
andra kammaren fattar samma beslut, så kommer frågan åter vid
ett annat tillfälle, och riksdagen blir då i tillfälle att fatta
sitt beslut på basis av en grundligare utredning än den
som nu föreligger. Skulle statsutskottet åter komma underlund
med att tidigare beslut vila på ohållbar grund, och därför
framkomma med ett nytt förslag, så är det väl blott till gagn, att
riksdagen får fatta ett beslut, som står i bättre överensstämmelse
med rättvisans fordringar i stället för att nu i denna sena timma
och i trötthetens tecken fatta ett beslut, som kanske går emot rättvisan.

Herr Bengtsson i Norup säger, att det var en blunder, när riksdagen
lor sex år sedan gick med på att bevilja anslag till byggnadskostnaderna.
Det må nu vara hur det vill med den saken; i varje fall
atog sig riksdagen en sak, som den icke kan komma ifrån utan att
svika ett löfte, och det vill jag för min del icke vara med om.

Vidare säger herr Bengtsson i Norup, att här är sparsamhet
om någonsin berättigat, och han menade därför, att när nu denna
tackskola fatt sitt årsanslag så väsentligt ökat, så får den finna
sig i att byggnadsanslaget inräknas i det höjda anslaget. Härtill
vill jag saga^det, att då riksdagen, när den gick med på en betydande
höjning av arsanslaget och därvid lämnat föreskrifter rörande det
beviljade anslagets rätta användning och angående elevavgifterna i
sjalva verket bringat skolan i sådan ställning, att den blir förhindrad
att betala ranta pa byggnadslånen. Skolan hade vid senaste årsskiftet
en byggnadsskuld på 114,000 kronor, för vars förräntning
och amortering en plan blivit uppgjord, enligt vilken staten skulle
deltaga med 5,000 kronor och Uppsala stad med 1,000 kronor om
aret. benom frångående från riksdagens sida av dess bidrag bringar
man fackskolan i ett svårt läge, och det finnes ingen möjlighet för
skolan att komma tillrätta med detta utan betydande svårigheter.
f..uJ(ag försäkran er, mina herrar, att jag inom avdelningen förfäkta!
sparsamhetens ^synpunkter lika mycket som herr Bengtsson i
Norup, och i flera frågor har jag kämpat sida vid sida med honom
tor utgifternas nedbringande, men här är det fråga om ett åtagande,
som utskottet och riksdagen icke gärna kunna komma ifrån

-Uet galler bär ett givet löfte, och under sådana förhållanden vill

os? öSnnnairjksdage?1 J0m noff en löftesbrytare för att skaffa
oss lor 5,000 kronor mindre utgifter om året under de närmaste åren

nar man pa samma gång bringar en statsanstalt, vars värde av alla
erkannes och som pa grund av att den icke uteslutande drives med
statsmedel förorsaka! staten långt mindre utgifter än om den varit
en ren statsanstalt, i svårigheter, när den dock faktiskt tillför

Nr 31. 148

Onsdagen den 20 april, o. in.

Ang.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskuld.

(Ports.)

staten stora värden. Det är icke värdigt och lämpligt, att riksdagen
ställer sig på den ståndpunkt som herr Bengtsson i Norup nu

förordar. tia»

Återremissyrkandet kan som jag nyss nämnde endast halfva
följder. Den ena är, att statsutskottet vidhåller den intagna ståndpunkten
och den andra är att statsutskottet far en ändrad ståndpunkt.
I båda fallen har en grundlig utredning inom utskottet
gått före. Är det ljusskygghet eller vad är det, då man icke vill
bereda statsutskottet tillfälle att intaga en ny ställning? Jag hemställer,
att kammaren måtte följa första kammarens beslut och återremittera
ärendet till statsutskottet.

Herr Bengtsson i Norup: Jag hade icke tänkt säga mer

vid denna punkt, men när nu även herr Norman uppmanar mig att
svara på frågan som framställdes av herr Kant, så skall jag gorå
det. Det upplästes i utskottet både en och två passussar, men det
var ingen av dessa, som jag fann ha en sådan inverkan, att det skulle
kunna bli något missförstånd i utskottet, och finnes det icke starkare
skäl för att återremissyrkande än detta, så kan jag inte finna
någon anledning att gå med. o

Nu driver man fortfarande satsen att det är något som blrvit
bortglömt. Hur kan en sak vara bortglömd, när styrelsen för anstalten
skickat in en begäran om 5,000 kronor om aret till amortering
och ränta på detta lån? När nu Kungl. Maj:t icke behagat framlägga
detta, så säga herrarna att man glömt saken, men såvitt jag
kan läsa propositionen så är skälet det, att anslaget icke var upptaget
i budgeten, och detta var ett skäl som för departementschefen
var avgörande i denna sak.

Nu framhåller herr Norman vidare, att denna anstalt icke är
helt och hållet en statsanstalt, och att om den vore det, så skulle den
ställa sig dyrare för statsverket. Ja, men om vi skola betala både

95,000 kronor om året i driftanslag och så 5/6 av amorteringen å byggnadsskulden,
så är det väl meningen att det skall bli en statsanstalt.
Eller vad är meningen? Riksdagen måste, säger herr Norman, taga
konsekvenserna, och nu har riksdagen föreskrivit villkor som göra att
anstalten icke kan reda sig. Herr Norman som suppleant på andra
avdelningen borde veta, att riksdagen föreskriver villkor i de flesta
fall, när det gäller att lämna statsbidrag till statsunderstödda skolor
såsom att orten skall tillskjuta medel, att friplatser skola anordnas
o. s. v. Men här vill herr Norman icke ha några skyldigheter för
skolan utan bara för staten. Då herr Norman kan förfäkta en sådan
mening, måste det vara andra skäl än sakskäl, som äro utslagsgivande
för honom.

Herr Lindman: Herr talman! Några ord i denna fråga.

Såvitt jag kunnat följa debatten vid denna punkt, är det uppenbart,
att frågan är något oklar. Såvitt jag kan första rör det sig här om
två anslag, det ena är ett driftanslag om 95,000 kronor och det andra
är ett anslag om 5,000 kronor för ränta och amortering av en bygg -

Onsdagen den 20 april, e. m.

149 Nr 31.

nadsskuld. Då är väl frågan den: Har det någonsin sagts, att de Ar*J 5,

000 kronor, som beviljats till sagda skola, skola ingå i de 95.000
kronor? Nej, det har aldrig uttalats i någon proposition, att så skall ekonomi t
vara fallet. Följaktligen vet man av föreliggande handlingar, att Uppsala bpggdessa
5,000 kronor icke ingå i de 95,000; det är oomtvistligt, att så nadsskuld.
är fallet. (Forts.)

Så ha vi den andra frågan. När dessa 5,000 kronor första
gången beviljades, så var det för att förränta den skuld, som skolan
gjort för en nybyggnad, som skulle uppföras. Men var och en visste
då, att det icke var nog med detta anslag på 5,000 kronor att utgå
under 5 års tid, utan det behövdes ytterligare medel. Alltså, beviljas
icke dessa 5,000 kronor, så kan icke fackskolan förränta denna byggnadsskuld,
som staten börjat förränta och amortera. Att ärendet
icke kom med i fjol, berodde som vi alla förstå på att propositionen
kom så sent, att statsverkspropositionen redan var avlämnad och
inga pengar avsedda för detta ändamål. Under sådana förhållanden
är det mig omöjligt att förstå, varför herr Bengtsson i Norup så
energiskt sätter sig emot återremissyrkandet, varigenom statsutskottet
ju skulle få tillfälle att på nytt sätta sig in i saken.

Jag tycker en sådan återremiss vore förståndigare än att hålla
på och debattera denna fråga i timtal. Vi begära ju bara, att herrarna
i utskottet skola titta på saken en gång till för att få utrönt
huruvida något misstag föreligger eller ej.

Herr talman, jag kan icke se varför icke andra kammaren likaväl
som första kammaren kan återremittera ärendet till utskottet, och
jag ber därför att få yrka återremiss.

Med herr Lindman förenade sig herrar Branting och Engberg.

Herr Anderson i Råstock: Jag hade inte tänkt begära

ordet här i debatten men gjorde det, då jag hörde herr Norman tala
om rättvisa. Då herr Norman under en föregående punkt ställt sig
emot rättvisans synpunkter, fastän det i det fallet gällde en orätt som
existerat i decennier, så tyckte jag det gick litet för långt, att i detta
sammanhang tala om rättvisa. ■— Det må vara nog om den saken.

Vi ha debatterat denna fråga om 5,000 kronors anslaget i omkring
en timmas tid, och det har förmenats, att ett yrkande om återremiss
skulle väl vara så oskyldigt som möjligt, ty det skulle ju endast
innebära, att frågan finge underkastas ny prövning i utskottet.

Jag ber då å egna och många utskottskamraters vägnar få förklara,
att vi behöva icke någon ny utredning. För oss är det nog att denna
skola nyss fatt 95,000 kronor beviljade. Skolan får sannerligen
hushålla med det beloppet, så långt det räcker. Skulle återremissyrkandet
vinna kammarens bifall skulle ju det icke betyda annat än att
utskottet bör slå in på en annan linje och skulle alltså innebära ett
förhandslöfte, att dessa 5,000 kronor till nybyggnadernas amortering
komma att beviljas. Detta är den verkliga innebörden av återremissyrkandet.
Det vill jag icke vara med om, och därför yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Nr 81. 150

Onsdagen den 20 april, e. in.

Ang.

fackskolans
för huslig
ekonomi i
Uppsala byggnadsskuM.

(lorta.)

Herr Bäckström: Herr talman! Jag har i det väsentliga

blivit förekommen av den siste ärade talaren. Jag finner det synnerligen
märkvärdigt, att man söker framställa saken så, som om statsutskottet
fattat sitt beslut i föreliggande ärende utan förberedande
behandling och vederbörligt övervägande. Sådana insinuationer vill
jag på det bestämdaste tillbakavisa. Endast två av utskottets ledamöter
stå ju som reservanter. Och även om — såsom det blivit upplyst
— en utskottsledamot i första kammaren i dag förklarat, att han
missuppfattat ärendet i utskottet genom uppläsning av en passus i
den kungl. propositionen och därför nu sedan han förvissat sig om
innebörden i upplästa brottstycket ställt sig solidarisk med reservanterna,
så är det dook 21 ledamöter av utskottet kvar för dess yrkande
och jag tror att dessa liksom herr Bengtsson i Norup och herr Anderson
i Råstock stå fast vid det beslut, som efter sakligt bedömande
fattades i utskottet. Jag tycker det närmast kan betecknas som en
manöver att söka få återremiss på denna punkt. Såsom jag fattade
saken i utskottet, ansågs det oegentligt att bevilja statsanslag till
en icke statens byggnad, och därtill stödde man sig på, att när riksdagen
beviljat fördubblat anslag till skolan, så borde också alla krav
på offervillighet från statens sida kunna anses vara väl uppfyllda.

Herr talman, jag hemställer om bifall till utskottets yrkande
och om avslag å återremissyrkandet.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde
herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet om punktens återremitterande
till utskottet för ny behandling; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då votering emellertid
begärdes av herr Norman, blev nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 152) av utskottets förevarande utlåtande nr 8 A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat ärendet till utskottet
för ny behandling.

Voteringen utvisade 116 ja mot 42 nej, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 153—165.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 166.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 20 april, e. m.

151

Nr 31.

Punkterna 167—175.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 176.

Lades till handlingarna.

Punkterna 177—180.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid nu skedd föredragning av punkten 181, angående anslag till
vissa fattiga barns inom Hotagens och Frostvikens församlingar skolgång,
yttrade:

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! Det förfaringssätt,

som pa senare tid kommit till användning i form av inackorderingsbidrag
åt fattiga skolpliktiga barn i en del norrländska, i obygden
liggande kommuner, är ett förfaringssätt, som efter min och fleras
uppfattning är mycket väl funnet. Och nu har jag, herr talman, begärt
ordet för att framhålla nödvändigheten av att detta förfaringssätt
kommer i långt större utsträckning till användning än hitintills
varit fallet.

Förhållandena äro sådana, att genom den senast fastställda folkskoleboställsordningen
en del kommuner ha fått så stora bördor sig
pålagda, att de snart sagt icke mäkta bära dem, icke mäkta bära den
tunga, som kommer att påvila dem i avseende på den stora byggnadsskyldigheten.
Det har därför uppstått önskemål, att, i stället för
att förplikta dem att uppföra skolhusbyggnader i vissa rotar, där antalet
skolpliktiga barn ej är så stort, och i stället för anställande av
de lärarkrafter, som vore nödvändiga, för att samtliga barn skola
komma i åtnjutande av den skolundervisning, som åt dem är avsedd,
man skulle kunna få inackorderingsbidrag från staten, så att barnen
ifråga kunde överföras från hemmen till andra bostäder i skolornas
närhet. Det hade därför varit önskligt, om statsutskottet, som vid
denna punkt haft herr Sehlins motion till behandling, hade velat
ställa till Kungl. Maj:ts förfogande det belopp, som i densamma begärts,
likväl med sådan ändring, att anslaget skulle kunna få användas
även utom Jämtlands län. Nu har emellertid statsutskottet inte
vågat sig på att giva sitt understöd åt denna framställning, därför
att, såsom utskottet säger, frågan inte är tillräckligt utredd, ehuru
statsutskottet behjärtar de synpunkter, som blivit anförda. Efter
min mening skulle statsverket göra en god vinst, om riksdagen i stället
för att lämna bidrag till avlöning av lärarkrafter ute på landsbygden
lämnade bidrag till inackordering. Ty därigenom skulle statsverket
kunna göra en rätt väsentlig besparing, emedan det bidrag,
som skulle åtgå för barnens inackordering, helt säkert skulle komma
att understiga det bidrag, som i motsatt fall måste av statsverket utgivas
för avlöning av lärarkrafter.

Till belysning av hur förhållandena ställa sig uppe i Norrland

Ang. anslag
till vissa fattiga
barns
skolgång.

Nr 31. 152

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. anslag
till vissa fattiga
barns
skolgång.
(Forts.)

i andra kommuner än den, som nu är föremål för riksdagens behandling,
skall jag tillåta mig att göra ett litet utdrag ur en skrivelse,
som jag erhållit från en skolrådsordförande däruppe och vilket enligt
min mening tillfullo ådagalägger nödvändigheten av att denna
form av understöd kommer till vidsträcktare användning. Han skriver:
»Jag har under de år jag tjänstgjort här i Björna våndats under
svårigheterna att få en anordning för skolväsendet, som från väsentliga
synpunkter kan anses rimlig. De många små byarna efter
såväl gränsen mot Anundsjö som gränserna mot Fredrika och Trehörningsjö
göra verkligen svårigheter. Av bifogade utdrag ur församlingsboken
framgår, att vi ha en massa byar, som för de sex skolåren
endast ha att uppvisa 2, 3, 4, 5, 6 barn. Följaktligen ha skolor inrättats
med 5, 6 och 7 barn. Av protokollsutdragen framgår, att vi
ha inte mindre än 7 — borde vara 8 och blir det snart, om ej ändring
kan åvägabringas — sådana småskolor. Av utdragen framgår också
vilka kostnader ett sådant system kräver. Den tanken bär därför
uppstått, att det kanske med statsmakternas tillhjälp skulle vara
möjligt få inackorderingsbidrag för barnen. Det är ju oerhört löjligt,
för att ej säga sorgligt, att statsbidrag lämnas gladeligen till anställande
av en lärare, som på två stationer undervisar tillsammans 10
barn. Därtill släpper staten gladeligen till för närvarande cirka
1,080 kronor i lön och 1,500 kronor i dyrtidstillägg, summa 2,580 kronor
i lägsta lönegraden. Men att i stället få 1,000 kronor för dessa
barns inackordering, det är inte möjligt. Det är just den möjligheten
vi här i Björna nu ville förvärva. Vi skulle också kunna uttrycka
det så, att vi vilja skänka staten ungefär 4,000 kronor om året.»

Skall nu folkundervisningen bliva, såsom avsikten ju är, lika
för alla, måste staten söka vidtaga härför lämpliga åtgärder, så att
barnen komma fram till den undervisning, de skola ha, och församlingarna
befrias i största möjliga utsträckning från den tyngd och
börda, som uppkommer huvudsakligast genom den stora byggnadsskyldigheten,
som är dem ålagd genom den nyligen fastställda boställsordningen.
Och då är det mig visst att det'' sätt, varom vi bär tala,
nämligen att lämna inackorderingsbidrag till fattiga barn i mindre
bärkraftiga församlingar, är ett förfaringssätt, som måste komma
till användning i största möjliga utsträckning och som säkerligen vore
för statens ekonomi det allra bästa.

Då det är av stort intresse, att denna form av understöd åt skolorna
ägnas den möjligast ingående omprövning, så har jag även begärt
ordet för att framhålla, vad jag nu sagt. Jag skall i det skick,
vari frågan nu ligger, inte göra något yrkande, utan sluta med en
vördsam hemställan till vederbörande statsråd att ett annat år, när
statsbudgeten uppgöres, taga all den hänsyn härtill, som omständigheterna
kunna föranleda. Jag är för min del övertygad om, att det
uppe i Norrland i många kommuner och där det på grund av dåliga
kommunikationer är svårt att få fram barnen till skolorna, måste
tillses, att det på detta sätt beredes tillfälle att deltaga i skolundervisningen.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Onsdagen den 20 april, e. m.

153 Nr 31.

Herr Sehlin: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig om
denna sak nu, men jag ber att med anledning av herr Öbergs yttrande
få säga några ord, ehuru jag icke tillåter mig göra något yrkande.

Jag har ju i motionen icke begärt något fattigunderstöd, jag har
endast föreslagit, att statsbidraget till skolundervisningen i visst fall
skall lämnas i en annan form än vad nu sker. Förhållandet är, att
däruppe i fjällbanden små byar ligga inströdda här och där, byar
som var och en ha 2, 3, 4 eller 5 skolpliktiga barn. Det är alltid
svårt och ibland nästan omöjligt att få till stånd någon skola i dessa
byar, att åstadkomma nödiga lokaler för skolan och till bostad för
lärarinna. Lyckas man få till en skola, blir den av sämsta slag.
Det är under de nu rådande förhållandena nästan omöjligt att få någon
lärarekraft dit. Det förslag, jag i min motion framlagt, går ut
på att ett skoldistrikt skulle kunna få ett statsbidrag för beredande
av inackordering för barn från sådana småbyar framme vid någon
skola med fullgod skolform. Genom förslagets realiserande skulle
vinnas tre ting. För det första finge barnen bättre undervisning; för
det andra sluppe skoldistriktet ifrån anskaffandet av lokaler och materiel
för skolor i dessa småbyar, och för det tredje gjorde staten en
avsevärd vinst. Ty om ett skoldistrikt kunde komma fram på den
vägen, skulle det behöva minst en lärarinna mindre, och det skulle
under nuvarande förhållanden betyda en vinst i fråga om statsbidrag
på ungefär 2,500 kronor, sålunda halva den summa jag begärt.

Utskottet säger, att det behövs utredning, och det kan nog behövas,
att konsekvenserna gå vidare. Att döma av herr Öbergs yttrande
komma nog konsekvenserna att sträcka sig utanför Jämtlands
gränser, men det anser jag icke alls vara någon skada, ty man kan
i vårt avlånga land med dess skiftande förhållanden mycket väl tänka
sig, att bidrag till barnens skolgång få utgå under olika former efter
de olika förhållandena och deras krav.

Jag har med jämnmod tagit avslaget på denna sak i år, därför
att jag är säker på, att den kommer tillbaka. Den kommer tillbaka
om icke förr så alldeles säkert, då vi stå inför att upprätta våra obligatoriska
fortsättningsskolor. Det ligger alldeles utom möjlighetens
gränser, att man i dessa småbyar kan åstadkomma fullgoda fortsättningsskolor.
Yi måste tänka oss, att barnen från dessa byar få inackorderas
i andra centralare och bättre rustade skolor.

Det talades så varmt och vackert i förmiddags om, att den nya undervisningsformen
skall bereda möjlighet för landsbygdens fattiga
begåvningar att utveckla sig. Jag har här försökt lämna ett litet bidrag
till att obygdens fattiga barn, som icke alls ha några andra
bildningsmöjligheter, åtminstone skola få den torftigaste folkskoleundervisning.
De äro sannerligen nog dåligt ställda ändå i kampen för
tillvaron.

Ang. anslag
till vissa fattiga
barns
skolgång.
(Forts.)

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Nr 31.

154

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang.

understöd för
avlönande av
lärare vid
fortsättningsskola.

Punkten 182.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 183.

Lades till handlingarna.

Punkten 184, angående understöd för avlönande av lärare vid
fortsättningsskola.

Under punkten 183 av förevarande huvudtitel hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen

ej mindre föreskriva, att arvodet till lärare i fortsättningsskola
och ersättningskola, som upprättades efter av 1918 års riksdag angivna
grunder, skulle utgöra för undervisningstimme i fortsättningsskola
minst 3 kronor 50 öre och för undervisningstimme i ersättningsskola
minst 2 kronor 10 öre, dock att dels arvodet för undervisning
i manlig eller kvinnlig slöjd skulle utgöra minst 2 kronor
45 öre för undervisningstimme i fortsättningsskola och 1 krona 75
öre i ersättningsskola samt arvodet för undervisning i hushållsgöromål
minst 14 kronor för arbetsdag, omfattande minst fem undervisningstimmar,
dels ock arvodet för undervisning i ämnet arbetskunskap
i fortsättningsskola till lärare, som förklarats därtill berättigad,
skulle utgå med minst 4 kronor för undervisningstimme; med rätt
för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser i fråga om
dessa arvodens åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga;

än även höja det under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda
ordinarie förslagsanslaget till understöd för avlönande av lärare vid
fortsättningsskola, nu 2,050,000 kronor, med 1,905,000 kronor till
3,955,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) medgiva, att arvodet till lärare i fortsättningsskola och
ersättningsskola, som upprättades efter av 1918 års riksdag angivna
grunder, finge under höstterminen 1921 samt år 1922 utgöra
för undervisningstimme i fortsättningsskola minst 3 kronor
och för undervisningstimme i ersättningsskola minst 1 krona 80
öre, dock att dels arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig
slöjd finge under samma år utgöra minst 2 kronor 10 öre för undervisningstimme
i fortsättningsskola och 1 krona 50 öre i ersättningsskola
samt arvodet för undervisning i hushållsgöromål minst 12 kronor
för arbetsdag, omfattande minst fem undervisningstimmar, dels
ock arvodet för undervisning i ämnet arbetskunskap i fortsättningsskola
till lärare, som förklarats därtill berättigad, finge under likaledes
samma år utgå med minst 3 kronor 50 öre för undervisningstimme;
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser
i fråga om dessa arvodens åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga; b)

höja det ordinarie förslagsanslaget till understöd för avlö -

Onsdagen den 20 april, e. m.

155 Nr 31.

ilande av lärare vid fortsättningsskola, nu 2,050,000 kronor, med An9-825,000 kronor till 2,875,000 kronor; samt arfönawfc/ar

c) för beredande av arvodesförhö,inlag åt lärare vid fortsätt- lärare vid
ningsskola i enlighet med under a) angivna grunder anvisa på extra jortsäuningsstat
för år 1922 ett förslagsanslag av 540,000 kronor. skola■

(Fort».:

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar O. V. B.

Olsson, Bergqvist, Pers, Anderson i Råstock, Jönsson i Revinge.

Waldén, Nilsson i Bonarp, Bengtsson i Norup och W. Bäckström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) medgiva, att arvodet till lärare i fortsättningsskola och ersättningsskola,
som upprättades efter av 1918 års riksdag angivna
grunder, finge under åren 1921 och 1922 utgöra för undervisningstimme
i fortsättningsskola minst 3 kronor 50 öre och för undervisningstimme
i ersättningskola minst 2 kronor 10 öre, dock att dels
arvodet för undervisning i manlig eller kvinnlig slöjd finge under
samma år utgöra minst 2 kronor 45 öre för undervisningstimme i
fortsättningsskola och 1 krona 75 öre i ersättningsskola samt arvodet
för undervisning i hushållsgöromål minst 14 kronor för arbetsdag,
omfattande minst fem undervisningstimmar, dels ock arvodet
för undervisning i ämnet arbetskunskap i fortsättningsskola till
lärare, som förklarats därtill berättigad, finge under likaledes samma
år utgå med minst 4 kronor för undervisningstimme; med rätt
för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser i fråga om
dessa arvodens åtnjutande, som kunde befinnas erforderliga;

b) -----

c) för beredande av arvodesförhöjning åt lärare vid fortsättningsskola
i enlighet med under a) angivna grunder anvisa på extra
stat för år 1922 ett förslagsanslag av 1,080,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Nilssoni Landeryd: Herr talman! I den här föredragna
punkten föreslår utskottet en ökning av timarvodet för lärare vid
fortsättningsskola från förutvarande 3 kronor respektive 2 kronor 50
öre till 4 kronor respektive 3 kronor 50 öre. Enligt reservationen föreslås
en höjning med 50 öre från 3 kronor till 3 kronor 50 öre och
från 2 kronor 50 öre till 3 kronor. Enligt det kungl. förslaget, som
överensstämmer med utskottets, skulle den ökade kostnaden härför
uppgå till 1,080,000 kronor, enligt reservanternas förslag till 540,000
kronor. Denna ökning motiveras med de ökade löner, som numera
utgå till folkskollärare, och man har då ansett, att timavlöningen i
fortsättningsskolan borde ökas därefter. För min del kan jag icke
finna annat än att detta skäl för ökning av timavlöning är ganska
egendomligt, det förhållandet nämligen, att folkskollärarna kommit
i en väsentligt förbättrad ekonomisk ställning dels på grund av lönereglering
och dels på grund av det dyrtidstillägg, som utgår på dessa
löner, skulle vara ett motiv för att även här ifrågavarande arvoden
skulle ytterligare höjas. För min del har jag ansett, att de förut ut -

Kr 31. 156

Onsdagen den 20 april, e. in.

Ang.

understöd för
avlönande av
lärare vid
fortsättningsskola.

(Forts.)

gående arvodena borde vara fullt tillräckliga för den undervisning,
som bedrives i fortsättningskolorna för närvarande, och jag har därför
i utskottet yrkat avslag på den föreslagna ökningen. Men då
det icke var möjligt att få anslutning till ett sådant yrkande, har jag
gått med på den ökning, som föreslagits av reservanterna.

Som skäl för att man hör gå försiktigt fram på detta område,
vill jag framhålla, hurusom utredning angående lönerna för folkskolorna
pågår, och jag tror det är nödvändigt att i sammanhang med
det förslag, som kommer fram på grund av den utredningen, också
stadga skyldighet för lärarna att undervisa i fortsättningsskolan. Jag
kan nämligen icke anse det vara lämpligt, då undervisning skall ske
i fortsättningsskola, att man skall avlöna läraren där helt och hållet
utöver hans lön i övrigt och att han skall kunna frånsåga sig skyldighet
att undervisa i fortsättningsskolan. Jag tror som sagt, att någon
skyldighet i det avseendet måste ingå i lärarnas tjänsteåligganden
i övrigt, och då bör också ersättningen härför regleras i sammanhang
med löneregleringen.

På grund av dessa skäl och då jag tror, att även på en sådan
punkt som denna det är nödvändigt att iakttaga sparsamhet, föreligga
de starkaste skälen för bifall till reservanternas förslag, som
medför en besparing av 540,000 kronor.

Herr Bengtsson i Norup: Jag skulle helst velat tacka herr
Nilsson i Landeryd för hans yrkande på bifall till reservationen, men
han menade väl utskottet?

Det är så, att vid 1918 års riksdag, då den stora reformen genomfördes
för vår folkskola genom fortsättningsskolans införande,
gjordes det både från utskottet och riksdag ett bestämt uttalande, att
kommunen icke skulle på något sätt behöva vidkännas några kostnader
med avseende på avlöningen för dessa lärare, utan kommunen
skulle endast utom undervisningsmateriel vara skyldig att hålla lokaler,
värme och lyse. Och det åtagandet av staten betonades, så att
det icke gärna har kunnat missförstås.

Det är också starka skäl enligt min mening, som gjort att jag
ställt mig på reservanternas sida här. Det arvode, som bestämdes
1918, var 2 kronor 50 öre i timmen för lärare i fortsättningsskola.
Men det är att märka, att folkskollärarnas lönereglering genomfördes
icke förrän senare under riksdagen då denna skolreform redan var
genomförd. Det gjorde, att man icke kom till högre timlön än 2 kronor
50 öre. Nu är att märka, att det föreligger icke någon obligatorisk
skyldighet för lärarna att undervisa i fortsättningsskolan.
Kommunen kan icke ålägga någon lärare att utföra detta arbete, därför
att dessa hade redan tagit sina ordinarie befattningar med annonserad
lön och på bestämda villkor. Däremot, om det gällde att göra
en ny lönereglering, skulle vi kunna införa vissa skyldigheter. Men
1918 gick det lika litet som nu. Då det nu icke är obligatoriskt, och
de ha mindre betalt för detta övertidsarbete än för det ordinarie i
skolan, löper man den risken att bli utan lärare till dessa fortsätt -

Onsdagen den 20 april, e. in.

157 >''r 31.

ningsskolor, och den reform, som genomfördes 1918 och hälsats med r

förståelse över hela landet, skulle alldeles säkert få en stöt bakåt, som
icke skulle vara hälsosam. Det har verkligen uttalats den förmodan lärare vid
i statsutskottet, att kommunerna skulle få träda emellan. Men av fortsättningrmedkänsla
med de skattetyngda kommuner, som ha stora utgifter på skola!
grund av skolbyggnader och deras underhåll, vill jag uttala den me- (Forte.)
ningen att dessa icke behöva betala ut något för denna skolform genom
att bidraga till timlönerna och detta kanske mera på den ena
platsen än på den andra. Detta är statens skyldighet. Därför ha reservanterna
ansett 3 kronor 50 öre vara lämplig timlön i detta fall.

Utskottet har ju föreslagit 50 öre mindre.

Då det rent av är i kommunernas intresse, som jag här talat, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilssoni Landeryd: Herr talman! J ag vill endast göra
en rättelse. På grund av ett förbiseende från min sida kom jag att
omkasta utskottets ståndpunkt här till reservationens, och mitt anförande
skulle givetvis sålunda gå ut på att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag skall be att få göra detta yrkande.

Herr Norman: Det är av ett visst intresse att konstatera, huru
sinnet för sparsamhet tager sig uttryck vid olika tillfällen. När det
för en stund sedan gällde ett anslag på 5,000 kronor, var herr Bengtsson
i Norup synnerligen angelägen att iakttaga sparsamhet. När
det nu gäller 540,000 kronor, är det icke alls kinkigt med sparsamheten,
och då letas det upp åskilliga skäl för ett anslag, som är en
halv miljon högre än det anslag utskottet kommit till, och det i tider
som dock äro så pass prekära som de nuvarande och då det manas till
försiktighet med utgifterna i en sådan grad, att man t. o. m. icke anser
sig kunna vara med om en förnyad provning av ett ganska litet
anslag, där man hade en förpliktelse att gå på anslag. Och i tider
när man gör nedskrivningar i utgifterna i vanliga fall och när det ute
på arbetsmarknaden dagligen rapporteras nedsättningar på 20 och 25
procent i förut utgående löner, så har det här ju dock blivit så, att
enligt utskottets föreliggande förslag det kommer att bli en ökning
av 20 procent på förutvarande ersättning till lärarna vid fortsättningsskolorna.
Men denna ökning anse reservanterna icke tillräcklig,
utan de vilja ha en ökning på 40 procent. Detta är ju en synnerligen
kraftig ökning. Den kan kanske motiveras på det sätt som i den
kungl. propositionen. Det kan ju framhållas skäl, som tala för högre
anslag. Till min glädje ser jag, att herr statsrådet nu är närvarande,
och kanske han kommer att i denna fråga ägna propositionen sitt intresse.
Men jag vill här påpeka att statsutskottet har med särskild
styrka understrukit, att det finansiella läget är sådant, att det manar
till särskild försiktighet i fråga om anslagsökningar av sådan
storlek som den ifrågavarande och att det därför är mindre lämpligt
att under nuvarande förhållanden definitivt fastslå det av Kungl.

Maj:t till arvodesförhöjning föreslagna beloppet. På dessa grunder

Nr 31. 158

Onsdagen den 20 april, e. m.

Ang. har statsutskottet stannat vid en anslagsökning, som dock, som jag
understöd för nämn(je innebär en förhöjning i nu utgående ersättningar med icke
lärare vid mindre an JO procent och en förhöjning, som i pengar utgor ett beJortsättnings-
lopp av icke mindre än 540,000 kronor.

skola. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlå (Forts.

) tande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Bergqvist:
Herr talman, mina herrar! Såväl under den förberedande

behandlingen av den stora skolreform, som 1918 genomfördes, som
också under densammas behandling i riksdagen, var det en punkt,
kring vilken bekymren särskilt samlade sig. Det var frågan om hur
man skulle kunna få lämpliga lärare i de nya skolorna. Själva organisationsfrågorna
ställde sig jämförelsevis klara, och man tyckte sig
här kunna se utvecklingen ganska ljus. Däremot visade sig ur många
synpunkter lärarespörsmålet bekymmersamt. Dels gällde det att lösa
frågan om den utbildning, som de nya skolorna komme att kräva av
lärarna. Dels förelåg frågan om varifrån man skulle få lärare.

Riksdagen har med avseende på utbildningen av dessa skolors
lärare varit mycket frikostig. Anslag har beviljats till ett stort antal
utbildningskurser under de senaste somrarna. Dessa hava också
besökts flitigt och intresserat dels av lärare i folkskolorna och dels
av yrkesmän, som ansett sig böra ställa sina krafter i dessa skolors
tjänst.

Just med hänsyn till möjligheten att få lämpliga lärare var också
1918 års riksdag män om att sätta dessa lärares arvoden så, att de
kunde locka folk. Anda sedan den tid fortsättningsskolor här i landet
först inrättades, har beträffande avlöningen till denna skolforms
lärare följts den grundsatsen, att fortsättningsskollärarens arvode
skulle vara något högre än folkskollärarens. Denna synpunkt fördes
också fram i den kungl. propositionen till 1918 års riksdag och riksdagen
godkände den. Jag skall tillåta mig att anföra de ord, med
vilka detta skedde: »Man bör fortfarande följa den grundsatsen, att
arvodet för undervisningen i fortsättningsskola bör ställas något
högre än avlöningen för undervisning i folkskola, en grundsats vars
berättigande torde ligga i öppen dag, om man besinnar, att läraren
i fortsättningsskolan har att undervisa lärjungar på ett högre åldersstadium
och att det arbete han har att utföra måste anses synnerligen
krävande. Med utgångspunkt från nämnda grundsats har såväl
folkundervisningskommittén som folkskolöverstyrelsen velat sätta arvodet
för lärare i fortsättningskola i lämpligt förhållande till folkskollärarnas
avlöning.» Denna grundsats fastslogs, som jag nämnde,
av 1918 års riksdag. Då man vid den tiden beräknade efter grunder,
som riksdagen godkände — att folkskollärarna hade omkring 2 kronor
per undervisningstimme, ansåg man sig böra bestämma arvodet
för fortsättningsskolans lärare till 2 kronor 50 öre för den allmänna
undervisningen och till 3 kronor för undervisningen i det mera krävande
ämnet arbetskunskap.

Onsdagen den 20 april, e. m.

159 Nr 81.

Emellertid kom oförmodat snabbt denna lönefråga i ett synnerligen
ogynnsamt läge. Därtill var anledningen följande. Vid 1918
års riksdag förelågo både frågan om fortsättningsskolans och frågan
om folkskolans löner. Av någon tillfällighet kom fortsättningsskolan
att behandlas först, och folkskolan kom först efteråt. När riksdagen
bestämde fortsättningsskolans löner, bestämdes de med hänsyn
till det arvode, som man på ett förberedande stadium tänkt sig
att folkskollärarna skulle få. När emellertid folkskollärarnas lönefråga
behandlades i riksdagen, kom denna att röna en så gynnsam
behandling, att lönen för folkskollärarna sattes högre än man tidigare
tänkt sig. Därav blev nu en följd, att fortsättningsskolans lärare
kommo att redan från början intaga en ogynnsam ställning i förliållade
till folkskollärarna och framför allt ogynnsam till den grundsats
man förut följt och fastslagit.

Eöljderna härav ha visat sig- Det har blivit mer och mer tydligt,
särskilt eftersom icke dyrtidstillägg utgått på dessa arvoden och
konkurrensen från det praktiska livet varit stark, att det med de nuvarande
arvodena är svårt att få lärare till fortsättningsskolorna. Svårigheterna
ha i vissa fall varit starkt framträdande. Såväl till överstyrelsen
som till ecklesiastikdepartementet har från åtskilliga håll
uttalats bekymmer för huru man skulle kunna för framtiden ordna
denna fortsättningsskolans viktigaste fråga.

Nu berörda förhållanden ha föranlett överstyrelsen och sedan
Kungl. Maj:t att framlägga förslag till förbättring av fortsättningsskolornas
timlöner. Att man därvid följt samma grundsats, som vid
1918 års riksdag fastslogs, nämligen att lönen i fortsättningsskolan
skulle sättas något högre än lönen i folkskolan har givetvis endast
varit en följd av frågans tidigare behandling. Man företog nu en
ny beräkning av vilken lönen i folkskolan var efter timme räknat och
följde därvid alldeles samma grunder som godtagits av 1918 års riksdag.
Beräkningen gav vid handen att folkskollärarnas timarvode
uppgick till 3 kronor 15 öre per timme. Man ansåg sig då böra föreslå
att arvodet till fortsättningsskolans lärare sattes för undervisning
i modersmålet och medborgarkunskap till 3 kronor 50 öre och för
undervisning i arbetskunskap till 4 kronor i timmen.

Nu har emellertid statsutskottets majoritet icke ansett sig kunna
gå med på detta, utan i stället föreslagit, att fortsättningsskolans
lärare skulle få 3 kronor i timmen, alltså ett lägre belopp än som för
närvarande utgår till folkskollärare per timme. Detta förslag innebär
ju uppenbarligen ett brytande med den princip, som ända sedan
fortsättningsskolans tillkomst varit följd och som även fastslagits av
1918 års riksdag. Jag är övertygad om, att ett dylikt brytande med
en förut godkänd princip skall komma att verka synnerligen ogynnsamt
och försvårande beträffande möjligheten att få lärarekrafter.
Om arvodet här sättes lägre än i folkskolan, torde följden bli den att
antingen kommunerna måste träda emellan med höjda arvoden eller
också att arbetet i fortsättningsskolorna försvagas. Skulle det senare
ske, vore det synnerligen att beklaga. Säkert är, att man därmed
skulle göra vår ungdom och vårt land en skada, som icke kan mätas

Ang.

understå i i ör
avlönande av
lärare vid
fortsättning*-skola.
(Forts.)

Nr 31. 160

Onsdagen den 20 april, e. ni.

Ang. med pengar. Jag vågar därför vädja till kammaren, att kammaren

understöd för m4tte bifalla Kungl. Maj :ts proposition.
avlönande av

lärare vid Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen

fo^skola^8 propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
(Kort,.) På bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 185—200.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 201 och 202.

Lades till handlingarna.

Punkterna 203—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Lades till handlingarna.

Punkten 209.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 210—212.

Lades till handlingarna.

Punkterna 213—217.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 218.

Lades till handlingarna.

Punkterna 219—223.

Vad utskottet hemställt bifölls.

I anseende till den långt framskridna tiden beslöt kammaren
härefter, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta den vidare
behandlingen av förevarande utlåtande samt handläggningen av Övriga
å föredragningslistan upptagna ärenden till plenum nästkommande
fredag kl. 2 e. m.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillkännagivit, att han vid kärnmiirens sammanträde
fredagen den 22 april ämnade besvara herr Savstroms mter

Onsdagen den 20 april, c. m.

161 Sr 31.

pellation angående vissa med lagstiftningen mot oskälig hyresstegring
sammanhängande olägenheter.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad lydelse av rubrikerna nr 210 och 211 i gällande tulltaxa
:

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
dill införande i gällande tulltaxa av vissa bestämmelser rörande förtullning
från frihamn eller frilager; och

nr 133, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande omyndiga barns taxering.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 32 §
1 mom. i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 6 A, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet
;

nr 6 B, angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1922 sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en katalog över naturvetenskaplig litteratur m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
avlöningsförbättring för tre preparatorer vid naturhistoriska
riksmuseet;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av vissa professorsprebenden m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
statsbidrag till täckande av driftkostnaderna vid Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningar i Lund;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa utgifter för karolinska mediko-kirurgiska institutets
bibliotek;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av brist i ett för karolinska mediko-kirurgiska institutet
uppfört materiellanslag;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppehållande av en spädbarnsavdelning vid allmänna barnbördshuset; Andra

hammarens protoholl 1921. Nr SI.

11

Hr 31. 162

Onsdagen den 20 april, e. in.

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresersättning
åt rektor vid statens provskola, nya elementarskolan i
Stockholm;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för Kungl. Maj:t att i vissa fall bevilja statsbidrag till kommunala
och enskilda undervisningsanstalter, till vilka statsbidrag utgår
under åttonde huvudtiteln;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående biträdande
skolföreståndarinnan Anna Kruses löne- och pensionsförmåner; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
anslag för uppehållande av verksamheten under år 1921 vid
statens småskoleseminarium i Hagaström;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökade
medel till stipendier åt dövstumlärarelever;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av brist i staten för tekniska elementarskolan i Borås för
år 1920;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag till uppförande av byggnader
för dubbelseminarium i Umeå;

nr 72, i anledning av Kungl. Mäj:ts proposition angående dels
ytterligare låneunderstöd till järnvägar mellan Brittatorp och Sävsjöström
samt Sävsjöström och Älghult, dels ock statslån till järnväg
mellan Mellerud och Billingsfors;

nr 73, i anledning av Kung], Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående uppförande
av folkskolebyggnader i Porjus;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag
dels för inköp för telegrafverkets räkning av fastighet i Nyköping
dels ock för tillgodoseende av vattenfallsstyrelsens lokalbehov;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverksproposit.ion under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående anslagför
anläggning av en radiostation för trafik med Amerikas Förenta
Stater;

bankoutskottets utlåtanden;

nr 27. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökning
av riksbankens sedelutgivningsrätt; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket i lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897 och av § 9 i lagen om rikets mynt den 30 maj 1873;

Onsdagcu deu 20 april, e. m.

163 Nr SI.

andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning till förekommande av bondejords övergång
i främmande händer;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i
anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga
om kristensdomsundervisningen i folkskolorna; samt

andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10.
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj it i fråga
om tillförsäkrande av förhandlingsrätt åt befattningshavare vid vissa
företag.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

herr	Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades: Olsson i Broberg under 4 dagar fr. o. m.	den 23 april,
	Ljungberg »	4	3 »	»21 »
	Andersson i Milsmaden »	5	» >	» 21 »
. 9	Erlansson *	8	» *	» 23 »
7>	Jonson i Remröd »	6		» 21 »
2>	Osberg »	4		»21 »
»	Karlsson i Vätö »	4	» 2>	» 23 »
2>	Svedberg >	4	» •»	»22 » ,
	Sjöström »	5		»21 » .
	Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,	5 på natten.

In fidem
Per C ronvall.