RIKSDAGENS PROTOKOLL1913. Andra kammaren. Nr 13

ProtokollRiksdagens protokoll 1913:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Andra kammaren. Nr 13.

Lördagen den 1 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Schotte avlämnade:

Kung! Maj:ts proposition angående vissa ändringar i avlöningsreglementet
för statens järnvägar m. m.;

Kungl. Maj:ts skrivelse i anledning av en vid sistförflutna
riksdag beslutad lag; samt

Kungl. Maj:ts propositioner:

med förslag till lag angående ändrad lydelse av 16 kap.
10 § och 25 kap 5 § rättegångsbalken;

med förslag till lag om ändrad lydelse av § 15 i den uti
lagen den 10 juni 1912 angående flottning av skogsalster i gränsfloderna
Torneå och Muonio intagna stadga; och

angående ändring beträffande brottmålsdom arens i Norrbottens
län avlöning.

Nämnda propositioner och skrivelse bordlädes på begäran.

§ 2.

Föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet Andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5 och 6 samt Andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3—5.

§ 3.

Till avgörande förelåg först statsutskottets utlåtande nr 4,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel,
omfattande anslagen till lantförsvarsdepartementet.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Andra hammarens protokoll 1913. Nr 13.

1

Sr 13. 2

Lördagen den 1 mars.

Ang. avlöning
och
rekrytering
m. m.

Efter föredragning härpå av punkten 9, angående avlöning
och rekrytering in. m., yttrade

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som herrarne
se av utskottsutlåtandet, har jag jämte flera andra väckt en
motion, vilken utskottet behandlat under denna punkt. Det skall
icke falla mig in att vid detta tillfälle göra något yrkande i
frågan, helst som utskottet visat sig mycket tillmötesgående mot
de önskemål, som jag och de andra motionärerna i detta ämne
uttalat. Det gäller, såsom herrarne finna, ett kallortstillägg åt
underofficerarne vid de i övre Norrland förlagda regementena.
Nekas kan det ju icke heller, att utskottet har rätt, då det säger,
att ett sådant kallortstillägg bör komma även officerarne däruppe
till godo, och att frågan bör behandlas för hela befälskåren i ett
sammanhang. Detta är skäl nog för mig att, som sagt, icke göra
något yrkande.

Yad jag nu vill är, att, då utskottet sagt, att det icke kan
»förnekas, att på grund av de klimatiska förhållandena i denna
landsända avlöningsförmånerna för de dit förlagda befälskårerna
icke torde förslå till levnadskostnadernas bestridande i samma
mån som för deras vederlikar i sydligare delar av landet», till
den kraft och verkan det hava kan, understryka detta i förhoppning
att Kungl. Maj:t skall anse sig böra taga upp frågan. Det
är nu egentligen icke blott själva levnadskostnaderna det här
gäller; även dessa äro visserligen i regeln drygare i Norrland
än på en stor del andra platser i Sverige. Men vad som här
kännes svårast är kostnaderna för den förstärkta vinterrustning,
som den häruppe tjänstgörande militären måste skaffa sig för att
vid övningar och eljes under vintern stå ut med klimatets hårdhet,
samt att det går åt mera bränsle och lyse än söderut. Detta
ger visserligen kronan ersättning för, men denna ersättning är
lika över hela landet, och det är klart, att det blir alldeles otillräckligt
däruppe, där det ofta händer, såsom det varit fallet i januari
i år, att det är 20—BO grader kallt under 14 dagar i sträck.
Då förstå nog heiTarne, att det kostar betydligt mera att hålla
varmt däruppe än i sydligare delar av landet. Härtill kommer,
att underofficerarne i allmänhet icke förflyttas till annan ort,
utan måste stanna hela sitt liv, där de eu gång blivit satta.
Järnvägstjänstemän t. ex. flyttas ju ofta efter någon tid från
Norrland söderut, och ävenså officerare kunna få transport, men
med underofficerarne är detta ej fallet.

Jag har, som sagt, velat understryka, den välvilliga motivering
utskottet lämnat. Jag kan naturligtvis icke annat än
erkänna det lämpliga i att saken tages upp i hela sin vidd, sålunda
även för officerarne. Dessutom har det varit någon tvekan
hos vederbörande däruppe, huruvida motionen verkligen
omfattade även sådana underofficerares vederlikar, som äro

Lördagen den 1 mars.

3 Nr 13.

anställda på civilstaten: tyghantverkare, sadelmakare och dylika. Ang. av -

Herr Vahlquist: Herr talman! I den föredragna punkten
finnes ett moment e) om att statsutskottet icke kunnat tillstyrka
Kungl. Majrts förslag rörande den i punkten omhandlade frågan.
Jag skall tillåta mig att med anledning därav saga några ord.

I mars månad förra året ingingo arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t med anhållan,
såsom det står på sidan 88, »om medgivande att tillsvidare och
intill dess nu pågående utredning rörande rikets försvarsväsen
avslutats och hithörande förhållanden på grund därav slutgiltigt
ordnats, de å truppförbandens stater uppförda avlöningsmedel
för sjukvårdsbeställningsmän måtte utan hinder av staternas
bestämmelser användas för avlönande av dylik personal till det
antal och av de grader, som framginge av en för ändamålet upprättad
tablå».

Orsakerna till denna sjukvårdsstyrelsens hemställan voro,
att det fanns många vakanser inom sjukvårdsbeställningsmännens
klass och att rekryteringen av dessa med fullt lämpliga personer
var synnerligen svår. Orsaken härtill åter var den, att avlöningsförhållandena
voro otillfredsställande, vilket berodde däi’på, att
det för dessa sjukvårdsbeställningsmän icke fanns någon befordran
över korprals grad. Nu hade man tänkt sig, att om man
anställde sådana beställningsmän med distinktionskorprals grad,
skulle svårigheterna vid rekryteringen så väl med avseende å
antalet som ock med avseende å kvaliteten hos de rekryterade
i någon mån kunna avhjälpas. Kungl. Maj:t tog ärendet om
hand, men ansåg sig icke, såsom sjukvårdsstyrelsen hade hoppats,
själv kunna avgöra frågan, utan har underställt den Riksdagens
prövning. Därförinnan har emellertid departementschefen inhämtat
utlåtande av samtliga arméfördelningschefer och med dem
jämställda befälhavare, och samtliga hava tillstyrkt deri provisoriska
åtgärd, som sjukvårdsstyrelsen föreslagit, tvenne dock
under reservation.

Emellertid har departementschefen anfört, att han kände sig
tveksam, huruvida det sätt sjukvårdsstyrelsen föreslagit vore det
lämpligaste för att avhjälpa dessa svårigheter, eller om man
finge på annat håll söka botemedel mot dem. Departementchefen
ställde sig dock icke alldeles avvisande, utan hemställde,
att förslaget skulle framläggas för Riksdagen i den omfattning,
att det skulle gälla infanteritrupp förbanden och in geniörtrupp ernå.
Beträffande de övriga vapenslagen, kavalleriet och artilleriet,
ansåg sig departementschefen icke böra tillstyrka förslaget på grund
därav, att vid dessa truppförband vakanserna äro mycket ringa.

Allt detta ar ju utan tvivei lämpligt att utreda pa en gång och yl

jag skall därför nu nöja mig med vad jag sagt och har intet ! e ^ e™UJ

(Forts.)

rekrytering
m. m.

Nr 18.

Ang. av löning

och

rekrytering

m. in.

(Forts.)

4 Lördagen den 1 mars.

Nu har frågan gått till Riksdagen och till statsutskottet.
Statsutskottet har dock icke ansett sig kunna tillstyrka Riksdagen
att ens i den modifierade form Kungl. Maj:t här framlagt
förslaget bifalla densamma. Några särskilda skäl härför har utskottet
icke angivit. Utskottet säger endast, att det skulle medföra
vissa olägenheter, men anger icke bestämt, vilka dessa olägenheter
äro.

Jag vill för min del villigt erkänna, att en viss tvekan icke
utan skäl kan göra sig gällande angående det sätt, som här föreslagits
för att råda bot för olägenheterna, men då må vi å andra
sidan erinra oss vad departementschefen och sjukvårdsstyrelsen
framhålla, att detta endast är ett provisorium, en tillfäliighetsåtgärd,
till dess försvarsberedningarna kommit med sitt slutgiltiga
förslag till arméorganisation. Det får således icke inläggas
i detta förslag, att antalet sjukvårdsbeställningsmän i truppförbanden
skulle enligt sjukvårdsstyrelsens mening vara för stort,
så att man skulle kunna nedsätta antalet. Det har ingalunda
varit styrelsens mening. Jag tror ock, att antalet sjukvårdsbeställningsmän
är riktigt avvägt som det för närvarande är, och
någon begränsning därav tror jag icke är möjlig att göra.

Emellertid har, som sagt, utskottet icke velat vara med om
något i den vägen Kungl. Maja föreslagit, och jag kan för min
del icke annat än beklaga, att statsutskottet visat sig så alldeles
avvisande i frågan. Kanske den för mången synes obetydlig,
men jag vågar dock påstå, att den i själva verket är en synnerligen
viktig fråga. Det är ju av stor betydelse, att den sjukvårdspersonal,
som finnes vid truppförbanden, är så organiserad,
att den kan uppfylla de åligganden, som man fordrar av densamma.
Likaså är det av vikt, att personalen är ekonomiskt så
ställd, att man kan ha förhoppning att få lämpligt folk på de
särskilda platserna.

Jag sade, att frågan för mången synes obetydlig, men den
är dock ganska betydelsefull. Yi böra komma ihåg, att vi arbeta
icke endast för fredsförhållanden, utan att vi även måste så organisera
och arbeta, att, då verklighetens allvar står för dörren,
sjukvårdspersonalen är vuxen sin viktiga uppgift.

Jag tror, att litet var, som har följt de senare tidernas händelser
på Balkan, nog har funnit, hur viktigt det är att redan i
fredstid — jag tänker nu särskilt på sjukvårdsväsendet — ha
en sjukvårdspersonal väl organiserad och väl vuxen sitt viktiga
värv.

Man ställer i vår tid stora fordringar på sjukvården vid våra
truppförband, och man är ingalunda sen att framställa klander
mot densamma, mången gång, som jag tror, ganska obefogat.
Men vill man ställa stora fordringar och anse sig ha rätt att
göra detta, bör man se till, att förhållandena, såväl beträffande
personal som utbildning, äro så ordnade, att man med fog kan

Lördagen den 1 mars. 5

uppställa såväl fordringar som även framställa klander. Ty i de
flesta fall är det nog den omständigheten, att sjukvårdspersonalen
är otillräcklig eller med avseende å kvaliteten undermålig, som
måste anses vara orsaken till det. varför man klandras.

Emellertid, som frågan nu ligger, kommer jag naturligtvis
icke att göra något yrkande, men uttalar en varm vädjan till
herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet, att behjärta
den fråga, som här varit på tal, och som i den form, den
varit framlagd, icke kunnat av utskottet och av Riksdagen gillas,
samt att herr statsrådet välvilligt måtte taga den under förnyad
omprövning, på det att den snarast måtte lösas och lösas på sådant
sätt, att det blir en lycklig lösning. Eu snar lösning är av
behovet påkallad, på det att förhållandena icke skola bliva alldeles
ohållbara.

Med denna vädjan och förhoppning, herr talman, slutar jag
mitt anförande och har, som sagt, icke något yrkande att göra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Herr talmannen gav härefter på begäran ordet till.

Herr Nilson i Örebro, som anförde: Jag tillåter mig för

tids vinnande hemställa, att kammaren måtte besluta, att endast
punkternas nummer måtte behöva uppläsas, såvitt icke någon
av kammarens ledamöter gör framställning om vidlyftigare uppläsning.
Om kammaren behagade bifalla denna min framställning,
så vill jag endast erinra om lämpligheten av, att kammarens
ledamöter äro vänliga att iakttaga den vädjan, som talmannen
tidigare till kammaren framställt, att den, som vid någon
punkt ämnar yttra sig, därom på förhand hos talmannen gör
framställning.

Härpå yttrade:

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag har ingenting
emot det förslag, som här är väckt, blott man icke går allt
för fort, och att man får tydligt reda på de punkter, som äro i
fråga.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på ett
förhållande, som på sista tiden synnerligen starkt framträtt. Det
är att man genom varjehanda åtgärder inskränker allt mer och
mer på möjligheten för de riksdagsmän, som icke sitta i vederbörande
utskott, att kunna vid behandlingen i kammaren följa
med ärendena och influera på besluten. Jag tror, att en sådan
utveckling, som alltmera leder till ett allenarådande för utskotten,
icke är enbart av godo, utan att det bör ordnas så, att även

Nr 13.

Ang. av löning

och

rekrytering

m. m.

(Forts.)

Nr 13.

Ang. av löning

och

rekrytering

m. m.

(Forts.)

6 Lördagen den 1 mars.

de, som icke sitta i utskott, verkligen bliva i tillfälle att sätta
sig in i och följa med ärendena för att kunna ingripa, därest
han på någon punkt finner det av nöden eller han har något
intresse förbundet med saken. Det är riktigt, att man gör allt
för att förenkla och påskynda riksdagsarbetet, men det bör icke
ske på det sätt, att tillfället förminskas för riksdagsmännen i
allmänhet att sätta sig in i och följa med ärendena samt därigenom
utöva en kritik, som kan vara synnerligen nyttig, och
vartill de ofta nog kunna få anledning först under själva debatten.

I den av mig klandrade riktningen går även det sätt, på
vilket utskotten allt mer börjat avfatta sina utlåtanden, att de
nämligen vid behandling av motioner alltmera allmänt underlåta
att taga in deras motivering i utlåtandena utan i den delen uteslutande
hänvisa till motionerna. Jag förstår, att härunder ligger
en besparingssynpunkt, men mig synes, att den vinst man får
av detta i allmänhet taget, är bra ringa i förhållande till förmånen
att kunna med lätthet taga reda på och även under debatterna
se vad motionerna innehålla. Det är icke sagt, att det
är så lätt att i den hast, som stundom kan fordras, få tag i den
motion, som det för ögonblicket gäller. Som herrarna torde
observerat, så har den nämnda praxis hittills icke vedertaga
med avseende å lagutskottets utlåtanden, och jag får som ordförande
i det utskottet säga, att det skulle göra mig mycket ont,
om även lagutskottet skulle åläggas att behandla sina utlåtanden
på det sättet. Jag tror, att om man vid själva behandlingen av
ärendena inom kammaren utan svårighet kan se vad saken innefattar,
så väger detta mycket mer än den lilla vinst, som kan
ligga i minskade tryckningskostnader.

Det är dessutom eu annan förmån förbunden med ett mer
fullständigt upptagande i utskottsutlåtandena av motionernas
innehåll, och det är, att när man vid kommande riksdagar skall
forska efter vad som förekommit i ett ärende, har man alltsammans
på ett ställe, om motionen är någorlunda fullständigt intagen
eller refererad i utskottets betänkande, vilket givetvis är
bättre, än om man skall nödgas söka det på två ställen.

Jag har velat begagna tillfället att framföra detta. Jag anser
det mycket viktigt, att man underlättar ett sakförståndigt
och grundligt riksdagsarbete även med hänsyn till ärendenas behandling
i kamrarna och icke gör utskotten alltför allenahärskande
på Riksdagens arbetsområde. Jag har däremot icke något
yrkande att göra mot vad som nu föreslagits, vilket uppenbarligen
innebär en förmån, blott det ej sker så, att möjligheten
för riksdagsmännen att följa med alltför mycket försvåras.

Med herr Widén förenade sig herr Jonsson i Gumboda.

Lördagen den 1 mars. 7

Herr Ekman: Herr talman! Med anledning av den siste

ärade talarens anförande skall jag tillåta mig sägra några ord.
Det har icke varit meningen, att i något avseende inskränka på
kammarens rätt att grundligt pröva av utskotten framlagda förslag,
men jag tillåter mig fråga, om icke den ärade talaren vidgade
det nu föreliggande spörsmålet utöver dess verkliga räckvidd.
Här är nämligen icke fråga om annat, än huruvida här
skulle läsas upp eller icke läsas upp utskottsbetänkandets kläm
vid varje _ punkt, och det kan icke bestridas, att det av herr
Nilson i Örebro framlagda förslaget minskar den tid, som eljest
skulle behöva användas.

Beträffande vad den ärade talaren i förbigående rörde vid,
nämligen det, att man icke återger propositioner och motioner i
utskottsbetänkandena, så ber jag få erinra om, att detta har föranletts
av det många gånger påpekade önskemålet om besparing
i riksdagstrycket. Jag tror i alla fall, att den riksdagsman, som
är intresserad av en viss punkt i ett föreliggande betänkande,
icke skall ha svårt ta reda på den proposition eller motion, som
avses.

Jag ber med avseende på föredragningssättet få yrka bifall
till herr Nilsons yrkande.

Herr Widén: Herr talman! Jag skall be få fästa upp märksamheten

på, att jag med avseende på nu föreslagna anordning
med föredragningssättet icke haft något att anmärka; det
är ju förmånligt om behandlingen går fortare. Jag ville härvidlag
bara erinra därom, att det bör tydligt tillkännagivas vilken
punkt det gäller, så att man kan följa med punkterna och icke
förlora sig i mängden av dem. Särskilt för dem, som varit ute
någon stund ur kammaren, är det ofta nog svårt få reda på valman
är.

Yad beträffar den andra saken, som jag berörde, så hör den
icke precis till föreliggande förslag, men jag ansåg lämpligt, då
det här gällde samma princip, nämligen frågan om möjligheten
för ledamöterna i kammaren att följa med och ingripa i behandlingen
av ärendena i kammaren, att taga tillfället i akt och påpeka
detta.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
dels på bifall till det av herr Nilson i Örebro framställda
yrkandet, dels ock på avslag därå, blev berörda yrkande av
kammaren avslaget.

Punkterna 10—14.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

.Vr 13.

Ang. af löning

och

rekrytering

m. tn.

(Forts.)

Nr 18. 8

Lördagen den 1 mars.

Punkten 15.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. av- Mom. b), angående en av herr von Sneidern m. fl. avgiven
lönings- och. moj-jon,
pensions -

förmåner för . .IT ...

obefordrat I en inom Andra kammaren väckt, till statsutskottet hän indelt

visad motion, nr 171, hade herr von Sneidern m. fl. hemställt,
manskap. aj^ Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, huruvida vid regementet obefordrat indelt
manskaps tjänstgöring kunde anses berättiga detsamma helt eller
delvis till det befordrade manskapets avlönings- och pensionsförmåner,
samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill denna
utredning kunde giva anledning.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte avslå herr von
Sneiderns m. fl. förenämnda motion.

Efter föredragning av momentet yttrade:

Herr von Sneidern: Herr talman! Statsutskottet har av styrkt

bifall till vår motion under hänvisning till uttalanden vid
1901 års riksdag, gående ut på att indelningsverket skulle så
fort ske kunde efter år 1904 avskrivas, och säger statsutskottet
vidare, att ett bifall till vår motion skulle verka i motsatt riktning
mot denna Riksdagens då uttalade mening.

Då vår motion endast avser utredning för att möjligen åvägabringa
rättvisa löneförhållanden bland soldaterna, förefaller det
mig egendomligt, att statsutskottet anser detta verka i motsatt
riktning mot Riksdagens mening, ty jag antar, att statsutskottet
icke önskar avskrivning under orättvisa förhållanden för de gamla
kvarblivna soldatexma. Det är väl ett intresse, som jag antar,
att denna kammare anser går före det andra.

Hela detta statsutskottets utlåtande förefaller mig något
mystiskt, och jag tror det får ses i sammanhang med vissa
yttranden, jag hört under hand, nämligen att man ansett beträffande
soldaternas avlöningsförhållanden, att, om det skulle
vederfaras dem någon orättvisa, så ha de icke skäl att beklaga
sig, ty de kunna ju alltid avstå från sin plats och avgå från
armén. Det är ju icke något skål, som man i allmänhet brukar
framföra, när löneförbättringar föreslås. Jag tror ingen skulle
vara med att framföra detta skäl, då det gäller krav på rättvisa
för andra statstjänare, och allra minst bör det äga rum vid detta
förhållande, när staten skall för alltid göra sig av med indel -

Lördagen den 1 mars.

9 Nr 13.

ningsverkets gamla trotjänare. Det framhålles i statsutskottets Ang. avutlåtande,
att man tänkt sig, att indelningsverket skulle avskrivas
så snabbt som möjligt etter år 1904, men det yrkande, som nyss förmåner för
bifölls, att för år 1914 utbetala 150,000 kronor till extralöner obefordrat
för extra tjänst visar väl, att en så snabb avskrivning, som ve- indelt
derbörande avsett, icke varit möjlig. Alltså på samma gång. manskap.
man säger, att man vill bli av med indelningsverket, föreslår Aorts-)
man ändå extra tjänstgöringsåligganden mot extralön. Detta
förefaller mig ganska inkonsevent.

Anledningen till denna motion är ju, att efter 1901 äro de
indelta soldaterna avskurna från befordran vid regementet, och
de få icke härigenom den löneförhöjning, som tillkommer korpraler,
nämligen för vice korpral 60 kronor och distinktionskorpral
120 kronor. De få samma avlöning som obefordrade, men gorå
enligt sin uppfattning samma tjänstgöring som befordrade distinktionskorpraler.
Det gäller ju endast repetionsövningarna, och
för den extra tjänstgöringen under andra övningar ha vi nyss
beviljat 150,000 kronor. När de måste inkallas till dessa extra
tjänstgöringar, visar detta, att man fortfarande behöver begagna
sig av deras tjänst. Man har nämligen icke lyckats komplettera
volontärinstitutionen såsom man har önskat, och man får använda
sig av de gamla indelta soldaterna. Nu känna sig dessa åsidosatta
genom att de icke vid regementet fått befordran, utan få
gå oavlönade och göra samma tjänst som befordrade korpraler,
så länge repetionsövningarna fortgå Jag tror för övrigt, det är
ganska olika vid olika regementen, beroende på, hur väl man
kunnat fylla de platser, som äro avsedda att fyllas av volontärer.
Oss har det synts, att det sannolikt begås en ganska stor
orättvisa mot soldaterna, och på grund därav ha vi framställt
denna begäran om utredning. Det gäller ju endast för närvarande
utredning, och kammaren har därmed icke bundit sig, att,
när resultatet härav föreligger, bifalla de krav, som man kan
komma med. Jag tror, att utredningskravet är synnerligen
behjärtan svär t och tillåter mig därför hemställa om bifall till
motionen.

I detta anförande instämde herrar Carlson i Herrljunga,

Johansson i Mellbyn och Danielsson.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Mina herrar! Motionären
har begärt Riksdagens medverkan till utredning av vissa
spörsmål rörande eu institution, som står under avskrivning, och
som Riksdagen tidigare har uttalat sig för, att den snarast möjligt
måtte försvinna, och det i enlighet med nya härordningsförslaget,
som Riksdagen bestämde sig för 1901. Jag hemställer
till kammaren, om kammaren kan finna lämpligt att biträda ett
sådant skrivelseförslag redan av den anledningen.

Nr 13. 10

Lördagen den 1 mars.

Men det ges andra anledningar och det väsentligt flera än
°pension°- ‘ ^em> sora. statsutskottet här har framhållit. Jag ber få erinra
förmåner för omi bifall till den tanke, som ligger till grund för motionä obefordrat

rens hemställan, skulle otvivelaktigt på det militära området inmdelt
fora en helt ny avlöningsprincip. På det militära området har i
mani,-ap. motsats till det civila gällt, att om någon militär tjänstgjort uti
1 orts" annan anställning än den, som han har på stat, så erhåller han därvid
ingen högre avlöning. Om en löjtnant exempelvis tjänstgör i
kaptens ställe erhåller han icke kaptens utan löjtnants avlöning,
och så är det hela vägen. Nu vill motionären, att om en menig
tjänstgör som korpral eller vice korpral, skall han ha särskild
avlöning för det.

Jag känner mig övertygad, att Riksdagens Andra kammare
icke utan vidare är benägen att på det militära området införa
helt nya avlöningsprinciper, och jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte bifalla utskottets hemställan.

Herr ..von Sneidern: Jag vill endast gentemot herr

Nilsons i Örebro yttrande säga, att visserligen står indelningsverket
under avskrivning, men jag kan icke därav finna något
skäl för, att denna avskrivning skall gå till på det sättet, att
orättvisor vederfaras de gamla soldaterna. Vidare säger herr
Nilson i Örebro, att vi här vilja införa en ny princip beträffande
avlöningsförhållandena inom armén. Han säger, att om en löjtnant
tjänstgör som kapten, så får han icke kaptens lön, och så
är ju också förhållandet. Men det förefaller mig vara en väsentlig
skillnad härvidlag, ty här gäller det en grupp av soldater,
som 1901 avstängdes från all befordran men det oavsett år efter
år tjänstgör i högre ställning utan att någonsin ha utsikt att få
åtnjuta den därmed förenade högre lönen. Det är en väsentlig
skillnad mellan detta och det exempel, herr Nilson i Örebro
anförde.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Liljedahl: Herr talman! Den motion, som väckts i
föreliggande fråga, är synnerligen behjärtansvärd. Det har insmugit
sig eu liten begreppsförvirring i den debatt, som bär
förts. Det förhåller sig nämligen så, att det visserligen är riktigt,
som herr Nilson i Örebro säger, att om en löjtnant tjänstgör i
kaptens ställe, så behåller han löjtnants löneförmåner och dagavlöning,
men det är även så, att, om han befordras till kapten
i regementet, alltså till kapten över stat, så behåller han väl
sin löjtnantslön, men lian får dock kaptens dagavlöning. Nu är
det så, att när indelningsverket upphörde, så upphörde också
befordringen inom indelningsverket. Men man måste fortfarande,
i mån som de gamla distinktionskorpralerna avgingo, ha nya i
stället, och då gjorde vederbörande regementschefer på det sättet,

Lördagen den i mars, 11 Nr IS.

att de indelta soldater, som voro därtill lämpliga, befordrades till Ang. avdistinktionskorpraler
eller korpraler i regementet. De fingo alltså
icke någon ökad lön, men de kommo upp i en högre grad. Nu förmåner för
ha dessa indelta soldater i inånga år tjänstgjort som distinktions- obefordrat
korpraler. De lia distinktionskorprals gradbeteckning och ha indelt
alltså gjort all korpralstjänst, som fordras. Men när de taga av- ''‘manskap.
sked. få de icke distinktionskorprals pension, utan de få soldats
pension, och det är detta, som vi tycka är orättvist.

Jag liar en del anmärkningar att göra mot själva motionens
avfattande, som jag nu icke vill upptaga tiden med att gä in på,
men jag tror, att om Riksdagen bifaller denna motion, så kommer
Kung!. Maj:t att hänskjuta denna pensionsfråga till den av
Kungl. Maj:t tillsatta kommittén. Som bekant antogs ju av förra
arets Riksdag ett förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran,
att Kungl. Magt måtte utreda, huruvida icke de indelta
soldaternas och korpralernas pensionsförhållanden skulle kunna
förbättras. När en kommitté för det ändamålet finnes, så blir.
om denna motion bifalles, detta ärende givetvis hänskjutet till
denna kommitté.

Jag ber därför att få yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Herr Nilson i Örebro: Jag vill göra den erinran mot den
siste ärade talarens yttrande, att det visserligen äger sin riktighet,
att en löjtnant, som befordras till kapten över stat, erhåller
kaptens dagavlöning, då han gör kaptens tjänst, ehuru han endast
åtnjuter löjtnants lön. Men om den ärade talaren därmed
ville bevisa det orättvisa i, att den indelte soldaten under sin
tjänstgöring, sådan den nu är ordnad, icke erhåller mer än soldats
dagavlöning, så gör lian där en felaktig slutsats, ty som
kammaren behagade finna av den kläm, som nyss är uppläst
och redan bifallits, så utgår ett tillägg till indelt manskap, som
gör extra tjänst, med 2 kronor per dag till korpral, vice korpral
och menig beställningsman samt 2 kronor 1.0 öre till annan menig.

De åtnjuta sålunda dagavlöning med väsentligt högre belopp, än
de eljest skulle hava.

Det framgick vidare av den ärade talarens anförande, att
huvudsaken för honom var pensionen, och i det fallet medgiver
han, att saken är under utredning av en kommitté. Kan det då
vara lämpligt att skriva om denna sak, samtidigt som man vet,
att spörsmålet är under utredning av en kommitté? Jag är för
min del övertygad om, att denna kommitté icke kommer att
underlåta att taga under övervägande alla de förhållanden och
omständigheter, som vid ett sådant övervägande lämpligen böra
tagas under omprövning.

Den talare, som först hade ordet i denna fråga, talade mycket
starka och hårda ord om orättvisor, men något bevis för, vari

Nr 13. 12

Lördagen den 1 mars.

Ang. av- ^ orättvisorna ligga, sökte jag förgäves efter i hans anförande.

Starka ord kan man ju uttala, men det återstår att bevisa riktig i/brtotyWö"

li i CJ

farm ana- för heten av dem.
obefordrat

inäelt Herr von Sneidern: Yad herr Nilson i Örebro nyss ytt manskap.

rade, nämligen att de indelta skulle ha extra betalt och högre
(Forts.) dagavlöning än andra, gäller ju endast de extra dagar de tjänstgöra
och icke repititionsövningarna, varom vi talat.

Vari orättvisorna bestå tror jag mig hava tillräckligt tydligt
angivit desamma, nämligen att de indelta utan möjlighet till
befordran för sin låga lön få utföra samma tjänstgöring som de
högre avlönade korpralerna. Dessa missförhållanden uppgivas
med olika styrka hava gjort sig gällande på olika håll, och det
är en utredning om, huru det verkligen förhåller sig härmed,
som vi begärt. Och detta gäller icke blott avlöningsförhållandena,
som jag uppehållit mig vid, utan även pensionsförhållandena,
tv de indelta få icke blott olika lön för lika arbete, utan
sedan de tagit avsked, få de samma låga pension som soldaterna,
även om de gjort tjänst i högre grad.

Herr Liljedahl: Endast en kort replik med anledning av

herr Nilsons i Örebro yttrande. Det är riktigt, att dessa distinktionskorpraler
hava såsom korpraler i övrigt särskilt daglönetillägg,
som utgår för den tid, de tjänstgöra utom de vanliga
regementsövningarna, men vad jag särskilt velat poängtera, det
är, att detta inverkar icke alls på pensionen, och det är den,
som är själva kärnan i den nu förevarande motionen.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den
av herr von Sneidern m. 11. i ämnet väckta motionen, blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 16—IS.

Vad utskottet hemställt bifölls.

*

Punkten 19, angående intendenturkåren.

Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maja i punkt 22
av förevarande huvudtitel föreslagit Riksdagen hemställde utskottet,
att Riksdagen måtte, med godkännande av det vid statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 14 januari 1913
fogade förslag till ny stat för intendenturkåren, öka anslaget till
intendenturkåren, nu 679,3S0 kronor, med 5,179 kronor till
684.559 kronor.

Ang.

intendentur kåren.

Lördagen den 1 mars.

13 Nr 13.

Vid punkten fanns emellertid fogad reservation av herrar
Asplund, Thorsson, Rydén och Lindberg, som ansett, att utskottet
bort hemställa, att Riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
begäran om inrättande av en fältintendentsbeställning av 2:a
graden i Boden ville minska anslaget till intendenturkåren, nu
679,380 kronor, med 646 kronor till 678,734 kronor.

Ang.

intendentur kåren.

(Forts.)

Efter uppläsandet av utskottets hemställan yttrade:

Herr Thorsson: Herr talman! I denna punkt har jag

icke kunnat biträda det slut, vartill utskottets majoritet kommit,
och jag ber att få säga några ord för att motivera den reservation,
som jag tillsammans med mina partikamrater inom utskottet
fogat vid utlåtandet.

Här begär Kungl. Maj:t inrättandet av eu ny fältintendentsbeställning
i Boden och angiver som det huvudsakligaste
skälet för detta arrangemang, att Bodens fästning är av en
sådan omfattning, att man icke med fördel kan förena chefskapet
för det där förlagda intendenturförrådet och för fästningsintendenturen.
Nu är det ju på det sättet, att det redan
finnes i Boden en intendentsbeställning av fältintendents
grad, ursprungligen avsedd såsom chef för intendenturförrådet.
Denne fältintendent har för att sköta om förrådet och förplägnadsanstalten
där uppe haft till sitt förfogande tvenne intendenter
och tvenne förrådsförvaltare. Nu anser Kungl. Maj:t, att
han skulle få alltför mycket arbete sig pålagt, om han skulle
med chefskapet för förplägnadsanstalten förena fästningsintendentstjänsten,
och kräver därför två fältintendentsbeställningar
i Bodens fästning. Genom denna anordning skulle Boden erhålla
lika stor intendenturpersonal som exempelvis en hel arméfördelning.
Jag kan för min del icke förstå, att man skall behöva
taga till denna personal så rikligt. Det är ju ändå så, att
fredsbesättningsstyrkan i Boden icke uppgår till mer är 1j3 av
en arméfördelnings fredsstyrka.

Nu har det visserligen betonats, att denna fästningsintendent
även skulle få i uppdrag att sörja för vissa mobiliseringsbehov
utanför fästningens område, men även om han fått sig tilldelat
detta uppdrag, så föreställer jag mig, att det vore rimligast, om
man gav honom såsom biträde ännu en intendent av lägre grad
och nöjde sig med en fältintendent i Boden.

Såsom ett skäl för inrättandet av den föreslagna fältintendentsbeställningen
har generalintendenten biand annat anfört,
att befordringsutsikterna inom intendenturkåren eljest skulle
bliva mindre goda än för andra kårer inom armén. Jag tror
dock det kommer att bliva litet svårt för generalintendenten att
bevisa sitt i statsrådsprotokollet åberopade uttalande. Tv om
jag ej är alltför illa underrättad, så är intendenturkåren en grupp

Nr 13. 14

Lördagen den 1 mars.

Ang.

mtendentm

isåren.

(Forte.)

inom armén, som för närvarande står lika bra till boks uti be''■
fordringshänseende som någon annan. Riksdagen fastställde uti
1901. års härordning tolv nya fältintendentsbeställningar så fördelade,
att det skulle vara en fältintendent på varje arméfördelning,
tre stycken vid centralstyrelsen och tre vid intendenturförråden
i Stockholm, Boden och Karlsborg. Sedan den tiden
har Riksdagen beviljat inrättandet av ännu en fältintendent,
nämligen på Gottland, så alt för närvarande finnes det tretton
stycken. Nu kommer Kungl. Maj:t och vill ha ytterligare eu ny
beställning utav högre grad vid denna jämförelsevis lilla kår.
Det kan ha sina vanskligheter att utan särskilt trängande skäl
inrätta det så att vissa grupper inom armén bliva i befordringsavseende
bättre gynnade än andra, därför är det, som jag icke
kan vara med om denna nya beställning, förrän jag är övertygad
om att skötseln av intendenturgöromålen i Boden obetingat "nödvändiggöra
inrättandet av densamma. Men som jag förut antytt
är ej Bodens garnison av samma omfattning som en fördelning.
Det är endast Norrbottens regemente som är av normal typ.
Sedan kommer ett detachement av artilleriregementet nr 4 och
något mera än hälften av Boden-Karlsborgs artilleriregemente
och en ingeniörkår. Vid vart och ett av dessa trubbförband
finnes en intendent, som under sig har en förrådsförvaltare; och
på skolan finnas dessutom, som jag förut nämnt, två intendenter
och två förrådsförvaltare. Det synes mig sålunda, som om det
skulle vara möjligt att med ett förnuftigt utnyttjande av den
intendenturpersonal, som redan finnes, tillgodose intendenturgöromålen
i fästningen Boden.

Nu har det även betonats, att den nuvarande anordningen
skulle föranleda obehag därigenom att fältintendenten i Boden
skulle såsom sådan vara föredragande inför kommendanten därstädes,
medan han å andra sidan såsom chef för intendenturförrådet
och förplägnadsanstalten skulle vara föredragande inför
generalintendenten. Men en sådan olägenhet ha vi på så många
andra områden, där en tjänsteman av högre grad har eu viss
skyldighet att — så att säga — lyda under flera husbönder.
Således hör detta icke vara avgörande för frågan om inrättandet
av denna nya fältintendentsbeställning.

Det har även under utskottsbehandlingen anförts en annan
synpunkt, som skulle utgöra skäl för inrättande av denna beställning:
och det är att kontrollen icke skulle bliva tillräckligt
effektiv, om man icke ginge med på Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag. Såvitt jag förstår, skulle chefen för förplägnadsanstalten
ha ungefär samma ställning som chefen vid ett regemente och
under sig hava en intendent, som svarar för kassaförvaltningen.
Jag kan därför icke inse några olägenheter av att den som är
chef för förplägnadsskolan även fullgör uppdraget såsom fästningsin
tendens

Lördagen den 1 mars.

15 Nr 18.

Med denna utgångspunkt, herr talman, ber jag att få yrka
avslag på utskottets hemställan och bifall till den av mig m. fl.
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Jag vill
genast från början säga, att jag icke fäster något som helst avseende
vid vad generalintendenten har yttrat beträffande befordringarna
inom intendenturen. Statsutskottet har ej heller
ytttrat, att befordringsförbållandena äro att klaga över; och dessutom
kan det förhållandet icke i det här fallet utöva något avgörande
inflytande. Men jag ber att på samma gång få taga
fästa på den ärade talarens uttalande därom, att den organisation
av intendenturförhållandena i Boden, som han ifrågasatte,
dock skulle hava vissa olägenheter med sig.

Det må tillåtas mig erinra därom, att den fältintendent, varom
det här är fråga, kommer huvudsakligen att få enahanda åligganden,
som de, vilka tillkomma en fördelningsintendent, om
ock Bodens trupper äro fåtaligare — såsom herr Thorsson erinrade
om — än de truppförband, som tillhöra en arméfördelning,
och alltså fästningsintendentens arbete med kontroll och revision
rörande de respektive truppförbanden där uppe mindre krävande
än vid en arméfördelning. Däremot blir — och jag är övertygad
om, att den ärade talaren icke kan bestrida detta — arbetet med
krigsförberedelse och mobilisering så mycket mer krävande.
Hans omsorg måste ägnas åt förplägnadsproblemet ej allenast
för Bodens trupper utan även för en i övre Norrland opererande
armé, ett arbete, som blir så mycket svårare och ansvarsfullare
därigenom, att denna landsända är eu på livsmedel jämförelsevis
fattig landsända, varjämte kommunikationerna där uppe äro
jämförelsevis mindre goda, och vartill kommer den omständigheten,
att denna landsända är en gränsbygd. Om man sammanställer
dessa omständigheter med varandra, så synes det mig,
att denna fästom gsinrendent får tillräckligt med arbete; ja, han
får så mycket arbete, att på hans skuldror kan rimligtvis icke
läggas något mera. Yi få icke glömma, att förplägnadsplanerna
måste uppgöras i fredstid och det är nog icke så, att de uppgöras
en gång för alla och sedan stå fäst för all framtid, utan
de måste årligen undergå revision, på det att allt skall vara
i ordning, såsom det bör vara, om olyckans dag skulle inbryta.

Nu har den ärade talaren sökt leda i bevis, att fästningsintendenten
med dessa sina åligganden också skulle innehava befattningen
såsom förråd,schef. Det synes mig emellertid, som
om detta icke vore möjligt. Riksdagen har, om jag minnes rätt,
år 1908 beslutat, att i Boden upprätta en förplägnadsanstalt bestående
av havremagasin och bageri, men icke nog därmed. Förplägnad
san stalten i Boden skulle få ännu större omfattning, enär
det ansågs nödvändigt att där uppe i en landsända med knappa

Ang.

intendentur kåren.

(Ports.)

Nr 13. 16

Lördagen den 1 mars.

Ang.

intendentur

kåren.

(Forts.)

livsmedelstillgångar upplägga förråd av livsmedel. Detta förråd
av livsmedel måste också årligen omsättas. Förrådschefen får
sålunda en mycket stor och viktig förvaltning under sig. Och
härtill kommer, att han skall vara chef för den fasta förplägnadsskola,
som numera är förlagd till Boden. I detta sammanhang
tillåter jag mig, att. då jag nu talar om denna förplägnadsanstalt,
till herr statsrådets och chefen för lantförsvarsdepartementet
omprövning få framkasta den tanken, som runnit upp i
min hjärna, om det icke skulle vara lämpligt att i samband med
förplägnadsanstalten inrätta ett slakteri med tillhörande korvfabrik.
Det synes mig, som om förplägnadsanordningarna där
uppe därigenom väsentligen skulle underlättas, och icke det allenast
utan jämväl trupperna i fredstid erhålla livsmedel till fördelaktigare
priser, än vad som nu är möjligt.

Då upphandlingen av allt måste ske på ett ekonomiskt klokt
sätt, är det alldeles uppenbart, att denna befattning såsom för*
rådschef kräver helt sin man. Och efter mycket omsorgsfull
omprövning måste jag förklara, att båda dessa befattningars förenande
hos en person icke är möjlig, utan att stora och allvarliga
olägenheter därav uppkomma. Det är min fasta övertygelse,
att om dessa befattningar skulle förenas, kommer arbetet att lida
på det sättet, att de dagliga löpande ärendena måste nödtorvtigt
skötas, men de viktiga krigsförberedelserna och mobiliseringsproblemet
får stå åt sidan. Och detta måste utgöra eu allvarlig
olägenhet.

Den ärade talaren antydde, att denna befattning möjligen
skulle kunna vara av lägre grad. Därmed har han erkänt, att
det behövs förstärkning av arbetskrafterna där uppe. Men låt
oss antaga, att man till och med kunde inrätta denna nya befattning
av underintendents grad, vilket dock icke skulle vara
lämpligt. Då skulle för statsverket uppstå en besparing av allenast
3,300 kronor om året. Jag undrar, om en sådan organisation
verkligen skulle vara lämplig, då därigenom icke skulle beredas
större besparing för statsverket.

Det synes mig, som om statsutskottet för sitt tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt haft de allra starkaste
och bästa skäl; och jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag vågar betvivla, att

statsutskottet haft så starka skäl för sin tillstyrkan, som den
siste ärade talaren menade. Därför att jag antydde något om
att, ifall man behövde en ny intendentsbefattning i Boden, så
skulle man kunna låta sig nöja med en intendent av lägre grad,
trodde herr Nilson, att jag ansåg, att det verkligen behövdes en
förstärkning av intendenturkrafterna i Boden. Jag måste då hava
uttryckt mig mycket otydligt. Ty jag hävdade den uppfattningen,

Lördagen den 1 mars.

17 Nr 18.

att chefskapet för förplågnadsanstalten och fästningsintendentsskåpet
skulle förenas hos en person, och att om så erfordrades
— jag betonar, om så erfordrades — kunde man giva honom
till hjälp en intendenturtjänsteman av lägre grad.

Sedan ville talaren betona, att förplägnadsskolan med havremagasinet
och bageriet — och så ville han som ett framtidsmål,
förmodar jag, lägga till ett litet slakteri med korvmakeri — att
allt detta skulle åstadkomma så förfärligt mycket arbete för denne
man. Det är alltid på det viset, när man vill ha en ny beställning,
vare sig hög eller låg, att nog motiverar man behovet av
den. Jag fick den känslan, när jag läste motiveringen för den
nya beställningen, att tjänstemannen, som skulle bekläda densamma,
vore överansträngd, redan innan beställningen blivit tillsatt.

Vad är det nu egentligen för stora skiljaktigheter i de båda
fältintendenternas dagliga gärning? Vad ha vi fått förplägnadsanstalten
i Boden för? Vi ha fått den för att på ort och ställe
kunna tillfredsställa den där förlagda truppstyrkans behov av livsförnödenheter,
så att man icke behöver köpa det nödvändiga för
varje dag, utan kan ha ett lager därav.

Sedan föreställer jag mig, att den chef, som skall sköta intendenturförråden
och sörja för att varorna skola få omsättning,
att han genom denna sin gärning kommer i en viss beröring med
övriga trupper inom sjätte fördelningen. Det skulle väl vara
alldeles för märkvärdigt, om han icke skulle kunna stå i direkt
beröring med intendenterna vid Bodens trupper för att fastställa
huru mycket som går åt till varje truppförband, utan att han
skall behöva gå till fästningsintendenten för att genom denna
onödiga instans taga reda därpå.

Sedan vill jag påstå raka motsatsen mot vad den siste ärade
talaren sökte göra troligt, nämligen att i de orter, där det är
mindre med mat, skulle det vara mera arbete för intendenturen
att ordna förråden till krigsberedskap. Den åsikten tror jag är
alldeles felaktig. En sådan åskådning är ägnad att oriktigt värdesätta
de fältintendenters arbete, som hava sin verksamhet i folkoch
matrikare landsdelar. Där ingenting finnes att magasinera,
där har enligt min uppfattning fältintendenten mindre att göra,
än där det finnes mycket mat att uppsamla och magasinera.
Där uppe måste fältintendentens förnämligaste uppgift bliva att
sörja för att från folkrikare och matrikare trakter transporteras
livsförnödenheter dit upp, men detta sker genom rekvisitioner
av större kvantiter på en gång.

Det talas om att arbetet, som pålägges de föreslagna fältintendenterna,
skulle bliva så ansträngande, så att dessa sysslor
icke skulle kunna förenas hos en person. Jag känner mig icke
övertygad därom, även om det är mycket starkt pointerat både
i den kungliga propositionen och av den siste talaren.

För övrigt har jag ett annat skäl, varför jag inte precis utan
Andra kammarens protokoll 1913. N:o 13. 2

Ang.

intendentur kåren.

(Forts.)

Nr 18. 18

Lördagen den 1 mars.

Ang.

intendentufkåren.

(Forts.)

vidare vill skapa denna nya tjänstebefattning. Ännu så länge
har inte förplägnadsanstalten trätt i verksamhet i sådan omfattning,
att detta nödvändiggör skapandet av denna nya beställning.
Den har nätt och jämt börjat med ett bageri. Det vore all anledning,
att man läte den träda i verksamhet och visa, vad arbete,
som kan krävas, och i vad mån den sysselsätter chefen.
Ty, mina herrar, det gäller inte allenast avlöning till denne man,
utan det kommer antagligen nästa år eller längre fram en proposition,
att vi skola bygga bostad åt honom.

Riksdagen har ju genom sina föregående beslut godkänt den
ordningen, att statens tjänstemän i Boden skola förses med bostäder
i kronans hus. Kommendanten i Boden har redan sagt,
att nog tar han emot en fältintendent, men det finnes ingen bostadslägenhet
åt honom; således grundlägger Riksdagen genom
detta beslut även den av kommendanten antydda byggnaden.
Då jag håller före, att de löpande göromålen under den
närmaste tiden kunna skötas av en person, vidhåller jag mitt
yrkande.

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Bergström:
Herr talman, mina herrar! Frågan här gäller, huru vida

de uppgifter, om vilka statsverkspropositionen talar, kunna
med fog och med utsikt till framgång läggas på en person, som
i sig skulle förena dem alla, eller om de böra fördelas på två,
en fästningsintendent och en förrådschef. Jag har för min del
också sökt sätta mig in uti vad som här behöver utföras uppe
i Boden, och jag har icke kommit till något annat resultat, än
att det är alldeles nödvändigt, särskilt för så vitt de uppgifter,
som måste läggas på förrådschefen, skola vederbörligen utföras,
att det blir en särskild förrådschef. Det är icke så, som den
siste ärade talaren synes förmena, att förrådschefen allenast skulle
ha att tillse, att han har allting i förrådet, vare sig det nu kan
anskaffas på trakten eller — såsom förhållandet nog blir i en
mängd fall — behöver tagas nedifrån landet, utan det kommer
att åligga denna förrådschef att i första hand utarbeta de mycket
viktiga planer, som, när det en gång gäller, skola ligga till grand
för dessa förråds framförande dit, där de behövas. Det är ju
nämligen så, som det också blivit sagt i statsverkspropositionen,
att dessa förråd skola icke allenast tjäna de i Boden liggande
truppförbanden, utan de skola även avse tillhandahållande av
nödiga förnödenheter av olika slag till en uti norra Sverige
opererande armé.

Vid årets riksdag har Kungl. Maj:t haft sin uppmärksamhet
särskilt riktad på en del brister med avseende på vårt intendenturväsende,
och åtskilliga av de framställningar, som uti detta
hänseende blivit gjorda till Riksdagen, ha genomgått försvarsberedningarnas
prövning. Jag begagnar detta tillfälle att fram -

Lördagen den 1 mars. 19

bära min tacksamhet till statsutskottet för det sätt, varpå statsutskottet
har mottagit dessa framställningar och behandlat dem.
Jag tror emellertid, att ifall man nu här skulle se denna särskilda
fråga uteslutande från sparsamhetssynpunkt, så komme
det att bli en verkligt missriktad sparsamhet.

I krig är brist i avseende på förråden en farlig sak, men
lika betänkligt, mina herrar, är det, ifall det råder en bristfällig
organisation i avseende på de befintliga förråden, så att man
icke förmår att i rätt tid och på rätt plats föra fram dem till
den stridande armén. Här möter oss just den uppgift, som i
första hand komme att vila på förrådschefen. Och enligt mitt
förmenande kan icke den stora uppgiften med fördel läggas på
eu intendent, som tillika har till uppgift att sköta en mängd
audra löpande göromål. Jag tror, att av de intendenter, som
vi ha i vår svenska armé, blir denne förrådschef innehavare av
en av de allra viktigaste posterna.

Mina herrar! Man behöver icke anställa jämförelser med
utlandet — ehuru det i dessa tider kan ligga ganska nära till
hands — nät det gäller att avgöra, var brister kunna vara
att befara på intendenturväsendets område, och vad de betyda.
Vi ha i vår egen historia, även ifrån de breddgrader, på vilka
denna trakt ligger, tillräckligt med minnen uti detta avseende,
minnen utav att nederlag och olyckor blivit vida tyngre och
svårare, än de verkligen behöft att bli uti ett krig, ifall brister
rått på det gebit, som vi nu äro inne på. Och jag ber er, mina
herrar, med hänsyn till de synpunkter, som jag här har framlagt,
att lämna ert bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Thorsson: Herr talman! Jag bär förut antytt, att
för varje ny befattning motiveras fram en omfattande och ansvarsfull
sysselsättning. Ku rent av påstod statsrådet och chefen
för lantförsvarsdepartementet, att försvaret uppe i Norrbotten
strängt taget skulle bero på, om Kungl. Maj:t får den begärda
fältintendenten. Visste jag, att ett krigs utgång hängde härpå,
skulle jag icke motsätta mig denna oumbärliga tjänsteman. Men
jag kan icke tillägna mig den uppfattningen, att det förhållandet,
att vi här i dag besluta öka intendenturkåren i Boden med en
tjänsteman, skall ha någon avsevärd betydelse för försvaret.
Jag hade nästan den uppfattningen, att vår intendentur redan
nu vore så ordnad och fungerade på ett sådant sätt både i
Boden och annorstädes, att icke tillskottet av en ny tjänsteman
skulle vara avgörande för kriget.

Det är ju så, att denne man skall ordna en del förråd där
uppe. Vi komma icke ifrån det: hela hans livsgärning ligger
däri, att han skall skaffa och upphandla mat och ordna intenturförhållandena.
Vad är det då för ett förskräckligt arbete han
skall utföra utöver detta, om tjänsterna sammanföras? Jo, en

Nr 13.
Ang.

intendentur kåren.

(Forts.)

Nr 13. 20

Ang.

intendenturkåren.

(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

och annan gång skall han inspektera truppförbanden inom fästningen
och vidtaga de åtgärder, som därvid synas lämpliga.

Jag hyser fortfarande den uppfattningen, att ännu stå vi
icke inför ett förhållande i Boden, som frammanar inrättandet
av en ny så flög tjänstemannabefattning.

Blir det på det viset, att vi komma att inrätta en ny arméindelning,
där Boden med omnejd t. ex. utgör en särskild fördelning
för sig, då är det klart och tydligt, att det blir alldeles
nya förhållanden, som kunna framkalla nya tjänstebefattningar.
Men så länge vi ha en särskild arméfördelningschef för sjätte
arméfördelningen, kan jag icke tänka mig, att vare sig sjätte
arméfördelningschefen eller någon annan, som har något att säga
till om i krigsledningen, utan vidare vill avstå från varje kontroll
över huru det står till och ser ut vid gränsen och lämna
detta åt dem, som regera i Boden. Skulle den nye fästningsintendenten,
som Kung! Maj:t ifrågasätter, förutom ordnandet av
fästningsintendenturen även ordna gränsförråden, inträffar just
vad Kung! Maj:t och E. A. Nilson befarat, han kommer att
redovisa inför två herrar, kommendanten och fördelningschefen.

Slutligen vill jag betona, att, när jag nu ställer mig emot
inrättandet av denna intendetbefattning, jag icke kan taga
på mig, att jag därigenom skulle undergräva landets möjligheter
att försvara sig i Norrbotten, utan vågar vidhålla mitt förslag.

Herr Nilson i Örebro: Jag ber endast, mina herrar, att

gentemot vad den ärade talaren nu senast yttrade få säga, att
man får väl icke begränsa en fördelningsintendents eller en fästningsintendents
kontroll till att en och annan gång inspektera
truppförbanden. Jag tror, att min mycket värderade vän på
skånebänken dock har innerst inne en känsla av, att en inspektion
lämpligen behöver tränga något djupare och vara något
skarpare. En försvagad kontroll på detta område synes mig icke
vara tillrådlig, lika litet som det är tillrådligt att biträda en
anordning, som skulle medföra ett åsidosättande av de oundgängliga
kraven på förplägnadsplanens rättidiga ordnande och uppgörande
för en i denna landsända möjligen under krig opererande
armé.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till den vid punkten av herr Asplund med
flera avgivna reservationen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Thorsson, i anledning varav nu
uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: -

21 Nr 13.

Lördagen den 1 mars.

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 19) av utskottets förevarande utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten av herr
Asplund m. fl. avgivna reservationen.

Voteringen utvisade 108 ja mot 82 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 20 och 21.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Punkten 22, angående furagering av arméns hästar.

Kungl. Maj:t hade i punkten 25 av denna huvudtitel föreslagit
Riksdagen att öka anslaget till furagering av arméns hästar,
nu 3,292,176 kronor, med, i jämnt tal, 61,564 kronor till
3,353,740 kronor.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 112, hade
herr Thorsson hemställt, dels att Riksdagen måtte i skrivelse
anhålla, att Kungl. Maj:t ville oförtövat gå i författning om att
kavalleriets mellan de årliga repetitionsövningarna för tjänsten
icke behövliga hästar utackorderades till fodervärdar och dels
att Riksdagen måtte vidtaga sådan rättelse i beräkningen av
furageringsanslaget, att detsamma, vad kavalleriet anginge, nedsattes
med det belopp, som motsvarade i motionen angivna antal
underhållsdagar i depå, eller 51,375 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte:

a) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition och herr Thorssons
förevarande motion öka anslaget till furagering av arméns
hästar, nu 3,292,176 kronor, med 21,277 kronor till 3,313,453
kronor; samt

b) avslå herr Thorssons motion i vad den avsåge skrivelse
till Kungl. Maj:t i fråga om utackordering till fodervärdar av
kavalleriets för tjänsten icke behövliga hästar.

Reservationer hade likväl avgivits:

vid mom a) av herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, O. Jonsson,

Ang.

intendentur kåren.

(Ports.)

Ang.

furagering
av arméns
hästar.

Nr 13. 22

Ang.

furagering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

friherre Gripenstedt, greve Klingspor, friherre Falkenberg, Lamm,
friherre J. G. Beck-Friis, greve C. B. Hamilton, Andersson i
Skivarp, Persson i Ställhult, Odqvist och Lemke, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
herr Thorssons motion i denna del, i vad den skilde sig från
Kungl. Maj:ts förslag, öka anslaget till furagering av arméns
hästar, nu 3,292,176 kronor, med 61,564 kronor till 3,353,740
kronor; samt

vid mom b) av herrar Kvarmelius, Halm, C. G. Ekman,
Asplund, Thorsson, Starbäck, Rydén, Lindberg, Ström och
Nilson i Örebro, vilka föreslagit, att Riksdagen måtte

b) i anledning av herr Thorssons ifrågavarande motion i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
snarast möjligt utreda, huruvida och i vad mån kavalleriets mellan
de årliga repetitionsövningarna för tjänsten icke behövliga
hästar skulle kunna utackorderas till fodervärdar.

Efter uppläsandet av utskottets hemställan i mom. a) erhölls
ordet av

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Bergström,
som anförde: Herr talman, mina herrar! I denna punkt haren
motionär, herr Thorsson, och med honom statsutskottet, ifrågasatt,
att en minskning uti det belopp, som Kungl. Maj:t har begärt, skulle
äga rum i syfte, att ett större antal hästar skulle ställas i depå,
nämligen förutom vid kavallerifördelningen även på fördelningskavalleriet.
Utgångspunkten för denna framställning hos såväl
motionären som statsutskottet framgår utav följande. Motionären
säger, att de i 1901 års härordning angivna grunder i detta hänseende
icke böra undergå förändring i annat fall, än att Riksdagen
på uttrycklig hemställan därom uttalat sig. Motionären
förmenar sålunda, att då fördelningskavalleriet numera icke har
hästar på depåutfodring, skulle denna ändring ha inträffat, utan
att Riksdagen på uttrycklig hemställan av Kungl. Maj:t fattat
beslut särskilt om denna fråga. Att Riksdagen fattat beslut i
ämnet bestrides icke av den ärade motionären, och kan naturligtvis
ej heller bestridas, ty beräkningarna av statsanslaget för
furagering av arméns hästar och jämväl beräkningen av underhållsdagar
i depå ha ju alltid, år efter år, underställts Riksdagens
prövning.

Statsutskottet har samma uppfattning som motionären. Utskottet
säger nämligen, att denna anordning, att fördelningskavalleriet
numera icke har hästar på depåutfodring, grundar
sig, såvitt utskottet kunnat finna, icke på något medgivande
från Riksdagens sida, och vid sådant förhållande anser utskottet,
att den i 1901 års härordningsförslag angivna planen för depå -

Lördagen den 1 mars.

23 Nr 13.

utfodring bör tillsvidare ligga till grund för ifrågavarande anslags
beräkning. Därför går statsutskottet tillbaka till denna tidigare
beräkning från år 1901 och minskar anslagssumman med, om
jag minns rätt, något över 40,000 kronor.

Herr Thorssons uppfattning, vilken även statsutskottet har
gjort till sin, vilar emellertid helt och hållet på ett förbiseende.
Vid 1903 års riksdag var denna fråga föremål för omprövning i
Riksdagen. Kungl. Maj:t ifrågasatte då uti statsverkspropositionen,
att all depåutfodring skulle upphöra i och med 1904 års stat
för såväl kavallex-ifördelningen som fördelningskavalleriet, och
detta framhölls icke allenast i de Riksdagen förelagda tabellerna
över beräkningarna av anslaget och av underhållsdagarna, utan
även uti departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet,
vilket jämväl återgavs av statsutskottet vid 1903 års riksdag.
Och i enlighet därmed strök 1903 års Riksdag all depåutfodring
vid hela kavalleriet ur staten. På samma sätt skedde även vid
1904 års riksdag. Sålunda gällde detta för åren 1904 och 1905.
Sedermera, när man kom til! 1905 års riksdag, intog Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen på nytt depåutfodringen vid kavallerifördelningen
och vid Norrlands dragonregemente. Vid detta
senare regemente har denna anordning sedermera varit beståndande
under några år; den godkändes senast av 1909 års Riksdag
och gällde således till och med år 1910. Men därefter ströks
den återigen beträffande Norrlands dragonregemente och har
sedan alltjämt bibehållits endast beträffande kavallerifördelningen.

Således är, såsom jag nu haft tillfälle att visa, utgångspunkten
för den framställning, som motionären och statsutskottet här
gjort, oriktig. Detta hindrar naturligtvis icke, att man kan anse
önskligt, att frågan om omfattningen av depåutfodringen inom
kavalleriet ställes under omprövning, och jag har även haft min
uppmärksamhet riktad härpå. Jag har för övrigt i mitten av
sist lid ne januari föranstaltat om eu utredning i detta avseende,
en utredning, som har blivit gjord av intendentsdepartementet i
arméförvaltningen och under vilken inspektören för kavalleriet
med flera ha varit i tillfälle att yttra sig. Denna utredning bar
givit till resultat, att myndigheterna i korthet sagt anse, att det
väl torde vara möjligt, att även vid fördelningskavalleriet truppförbanden
under en kortare tid skulle kunna ha sina hästar i
depå, men att eu dylik åtgärd vore olämplig och i längden ekonomiskt
ogynnsam, för såvitt arméns dyrbara hästmaterial skulle
hållas vid makt och kavallerivapnets duglighet icke äventyras.
Det är det resultat, vartill denna påbegynta utredning har kommit,
Någon prövning av frågan inför Kungl. Maj:t med anledning
av dénna utredning har ännu icke ägt, rum. Det är emellertid
klart, att i den mån, som denna påbegynta utredning kan behöva
fullständigas, har jag däremot ingenting att invända, utan skall
naturligtvis själv föranstalta om ett sådant fullföljande för att

Ang.

furagering
av armens
hästar.
(Forts.)

Nr 18. 24

Lördagen den 1 mars.

Ang.

furagering
av arméns
hästar.
(Forts.)

frågan i sin ordning må komma under Kung!. Maj:ts prövning
och sedermera, i den mån det påfordras, även under Riksdagens.

Såsom ärendet nu föreligger, tror jag mig ha grundade skäl
att anhålla om bifall till Kungl. Maj:ts förslag uti ämnet.

Vidare yttrade:

Herr Thorsson: Herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
yttrade i sitt anförande, att Riksdagen åren
1903 och 1904 uttalat sig om depåutfodring och då ansett den böra
fullständigt borttagas, men enligt hans utsago skulle sedan Riksdagen
år 1905 ha gjort ett delvis annat uttalande, nämligen för
depåutfodring i så måtto, att Riksdagen då ansåg, att sådan
borde förekomma vid Norrlands dragonregemente samt vid kavallerifördelningen.
Jag har nu icke forskat i riksdagshandlingarna
för åren 1903, 1904 och 1905, utan jag har hållit mig till de
uttalanden, som gjordes av de militära myndigheterna, av Kungl.
Maj:t och Riksdagen år 1901, då planen till den nya härordningen
framlades och antogs. Eftersom emellertid herr statsrådet anförde
Riksdagens skiljaktiga beslut de nämnda åren såsom ett skäl för
bibehållande av den nuvarande hushållningen, nödgas jag för
min del säga, att även om Riksdagen ovan angivna år fattat
dylika avvikande beslut, lär det dock med hänsyn till det sätt,
varpå man numera i verkligheten hushållar med detta anslag,
vara synnerligen nödigt att genom ett nytt riksdagsbeslut tvinga
vederbörande att lägga fram de siffror för Riksdagen, som äro
erforderliga för att anslaget skall få sin rätta avmätning. Det
anfördes av herr statsrådet, att kavallerifördelningen i de tabeller,
som ligga till grund för dess beräkningar, även upptager depåutfodring,
och vi ha också i årets proposition, bilaga 69, den
tabell, som lagts till grund för nu föreliggande äskande, vari för
depåutfodring beräknats 121,352 dagar. Nu lär depåutfodringen
under det senaste året ha omfattat endast omkring 16,000 dagar,
men man har som sagt likväl i beräkningarna upptagit 121,352
dagar. Det skulle vara intressant att veta, varifrån man fått de
medel, som erfordras för att täcka skillnaden mellan det beräknade
depåutfordringspriset och kostnaden för normalranson. Även
om det här är fråga om ett förslagsanslag, förefaller det mig
dock, som om vederbörande borde lägga fram för Riksdagen de
papper, som behövas, för att ett beslut skall kunna fattas i laga
ordning, och därför anser jag för min del att det är riktigt, att
Riksdagen nu bifaller statsutskottets förslag och alltså sänker
anslaget, så att vederbörande därigenom bliva tvungna att komma
med en annan beräkning. Det är, det må jag säga i samband
med detta ärendes behandling, ett alldeles märkvärdigt sätt att
räkna, som man i intendentsdepartementet har i detta fall. Man
kastar ned några siffror i en tabell, och så säger Kungl, Maj:t i

Lördagen den 1 mars.

25 Nr 18.

motiveringen, att Kungl. Maj:t icke har någon anledning att frånträda
den hittillsvarande ordningen.

Jag erinrar mig, hurusom Kungl. Maj:t, när depåutfodringen
vid Norrlands dragonregemente upphörde, yttrade i statsverkspropositionen,
att Kung!. Maj:t icke hade anledning att föreslå
Riksdagen någon förändring i beräkningen av depåransonerna,
och så strökos samtidigt utan vidare alla depåransoner för Norrlands
dragonregemente. Det var år 1908 eller 1909, som detta
inträffade. Nu kan man från statsrådsbänken säga: Nåväl, saken
har varit framlagd för Riksdagen och den har varit i tillfälle
att yttra sig härom, då tabellerna medföljde propositionen. Det
är icke obekant för någon, som haft det minsta göra med det
arbete, som förekommer inom utskotten och särskilt statsutskottet,
att man där icke har tid att, såsom erfordras, granska alla förefintliga
handlingar, utan man måste i högst väsentlig grad lita
på, att de uppgifter, som komma från vederbörande verk, även
äro överensstämmande med de faktiska förhållandena, i all synnerhet
om Kungl. Maj:t icke i motiveringen till propositionen
antytt, att någon ändring är gjord. Jag känner mig icke övertygad
om, att det beslut, som 1903 års Riksdag fattat i föreliggande
fall, skall kunna hindra Riksdagen från att besluta i överensstämmelse
med det förslag, som statsutskottet här tillstyrkt,
varför jag för min del, herr talman, ber att få yrka bifall till
denna utskottets framställning.

Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman, mina herrar!

Efter det anförande, som här hållits från statsrådsbänken, skulle
det ju kunna vara alldeles överflödigt att här yttra något vidare i
frågan, och jag skulle kunna inskränka mig till att endast yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag Då jag emellertid fått ordet,
kan jag icke underlåta att i detta sammanhang påpeka, att den
sparsamhet, som statsutskottet här sökt göra gällande genom att
nedsätta nu ifrågavarande anslag, efter mitt sätt att se saken är
fullkomligt missriktad. Detta hästmaterial, som är ganska dyrbart,
menar nu statsutskottet att man, när mötet är slut på hösten,
antingen skall utackordera till fodervärdar eller uppställa
i depå. Utackordering hos fodervärdar kunde möjligen gå för
sig, om man vore förvissad om, att hästarna finge en skötsel,
som är för dem lämplig. Envar, som har något reda på, huru
skötseln går till, låt oss säga på ett mindre lantbruk, vet, att
även om hästarna få sin fulla ranson och hava gott hull. få de
dock icke en sådan fodersåll™ansättning, som gör, att de bliva
fullt lämpliga för det ändamål, vartill de skola användas, utan
de behöva tagas in 14 dagar i förväg på regementet för att bli
i full kondition. När hästarna uppställas i depå, är det så, att
foderransonen blir betydligt mindre än vad som behövs för att
hålla dem vid fullt goda kroppskrafter. Om också icke kan

Ang.

furagering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Nr 13. 26

Ang.

furagering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

sägas, att de ställas på svältranson, så få de dock en förknappad
utfodring. Därför är det alldeles självfallet, att hästarna, som
komma från regementsmötet med krafterna nedsatta, behöva få
full ration för att bli fullkomligt upprättade.

I 1901 års härordning var det, såsom utskottet säger, visserligen
avsett, att hästarna skulle uppställas i depå, men man får
komma ihåg, att det är betydligt förändrade förhållanden nu
mot år 1901. Genom den längre övningstiden har det nu blivit
så kort tid, ja, man kan endast räkna med cirka 40 dagar, som
hästarna äro lediga från tjänstgöring. Den tiden är alldeles för
knapp för att man skall kunna tänka sig, att någon fodervärd vill
taga mot en häst för rimligt pris.

För övrigt får jag säga, att det ju kan vara lämpligt, som
också reservanterna hava sagt, att beräkningarna göras något
annorlunda än som hittills gjorts. Man kan mycket väl tänka
sig, att de s. k. depådagarna kunna utgå ur anslagsberäkningarna,
och då finge man uppställningen något annorlunda än som hittills
varit fallet. Det är ett önskemål, som även reservanterna
här framställt, och jag är övertygad om, att när nu en gång
statsrådet fått sin uppmärksamhet fäst därpå, kommer det också
att följas. Den skrivelse till Kungl. Maj:t om en utredning i
saken, som reservanterna i andra punkten tala om, tords vara
överflödig, eftersom statsrådet sagt, att en utredning är igångsatt.

Jag ber med detta att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts framställning.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Jag ber
att till en början få erinra om, att när 1901 års härordningsförslag
underställdes Riksdagens prövning, bröto sig mot varandra
meningarna rörande lämpligheten av utackorderingssystemet
eller depåsystemet. Depåsystemet avgick med seger på
grund av den beräkning rörande kostnaderna för det ena och
det andra systemet, som förebragts av generalstabschefen. Om
grunderna och sättet för denna beräkning kan jag icke yttra
mig. Därom vill jag endast säga, att beräkningen nog kan underkastas
kritik. Men depåsystemet fastslogs, det är ofrånkomligt.
Det har emellertid från statsrådsbänken erinrats därom, att man
1903 och 1904 gick in på en annan ordning. Det är alldeles
riktigt, att man så gjorde. Men varför har man gjort det? Jo,
i yttrandet till statsrådsprotokollet erinrades därom, att kavalleriet
vid denna tidpunkt saknade 1,120 hästar. Sålunda fattades då
1,120 hästar i det hästantal, som skulle finnas vid kavalleriet, och
därför var det helt naturligt, att det då icke fanns något behov av
att uppställa några hästar i depå. Ty vad innebär det, att man
uppställer hästar i depå? Jo, det innebär, att den häst, som icke är
i daglig tjänstgöring, sättes på en lägre utfodringsration, eu ration,
som utgår med 80 procent av normal ration. — Jag hemställer till

Lördagen den 1 mars. 27

de av herrarna, som äro lantbrukare och hava hästar och djur i
allmänhet, om icke dessa djur utfordras något kraftigare omedelbart
före och under det de äro utsatta för stora ansträngningar,
under det de vid mindre ansträngningar ställas på en något
lägre ration. Jag tror, att man mot riktigheten av en sådan
hushållning icke kan göra någon grundad erinran.

Tabellerna ha emellertid år efter år varit underställda Riksdagens
prövning och godkännande, men statsutskottet bär icke
uppmärksammat förändringen förrän nu. Men när nu statsutskottet
uppmärksammat denna förändring, har statsutskottet velat
återgå till den ordning, som egentligen var utgångspunkten för
beräkning av anslaget, och jag kan icke finna annat, än att det
är riktigt att så göra.

Herr statrådet nämnde därom, att depåutfordring har alltifrån
år 1906 och till och med år 1909 tillämpats jämväl vid
Norrlands dragoner, som är fördelningskavalleriet vid sjätte arméfördelningen;
och detta är riktigt. Men går man till protokollen
från 1910 års riksdag och undersöker, huruvida någon motivering
för en ändring finnes angiven i statsrådsprotokollet, så skall
man finna, att så icke är förhållandet. Det heter härom i statsrådsprotokollet
1910 rörande anslag under denna rubrik följande:
»För innevarande år hava utgifterna under detta anslag beräknats
efter 1 krona för häst och dag under användning samt
80 öre under uppställning i depå. Någon anledning att frångå
denna beräkningsgrund bär ej förekommit, i anledning varav
det för år 1910 erforderliga anslagsbeloppet blir beräknat i enlighet
därmed.» Därefter åberopas bilagorna såsom beräkningsgrund.

Det är allt vad som står, ingenting annat.

Jag är för min del övertygad om, att med den samvetsgrannhet
och den noggrannhet, som utmärkte dåvarande statsrådet
och chefen för lan tf örsvarsdepar tern entet, liksom även den
nuvarande departementschefen, så beror detta endast därpå, att
de ha litat på de uppgifter, som de erhållit från vederbörande
ämbetsverk och sedan lagt dem till grund för sin framställning.
Och Riksdagen har icke uppmärksammat denna förändring i
utgångspunkten för beräkningarna. Men nu har uppmärksamheten
blivit fäst därpå, och då förefaller det mig, att det vore
riktigt, att Riksdagen vidhölle den beräkningsgrund, varefter
anslaget år 1901 bestämdes skola utgå, och detta gör, att jag
hemställer om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Förra gången
jag hade ordet, sade jag, att jag icke tagit del av 1903 års proposition
i föreliggande fråga. Jag har den emellertid nu här, och
i ifrågavarande punkt står det tydligt: »Vid beräkningen av anslagsbehovet
har iakttagits, att, enär kronans hästar av skäl, för

Nr 18.

Ang.

fur agering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Nr 13. 28

Lördagen den 1 mars.

Ang. vilka jag under punkt 15) redogjort, icke kunna uppbringas till
av^rméns ^et 1 ^en ursprungliga planen bestämda antalet, de stamhästar,
hästar, vilka för närvarande finnas disponibla, måste under hela året
(Forts.) tagas i anspråk, vadan någon depåutfordring för dem, ledande
till nedsättning i furageringskostnaden, icke kan ifrågakomma.»
Det resonemang, som statsrådet år 1903 förde i detta ämne, angiver
oförtydbart, att Kungl. Maj:t icke 1903 tagit någon som
helst ställning till depåsystemets avskaffande, utan endast relaterat
inför Riksdagen, att det då disponibla hästantalet måste i
sin helhet användas under året och att då följaktligen icke några
kunde uppställas i depå. Det är precis samma tankegång, som
jag har hävdat i min motion och som statsutskottets majoritet
har givit sin anslutning till, nämligen att det är det antal hästar,
som man icke har sysselsättning för, vilka under kortare eller
längre tid böra uppställas i depå. Det är därför, som jag för
min del icke kan känna mig övertygad om annat, än att Riksdagen,
efter mitt sätt att se, i själva depåfrågan icke intagit
någon annan ståndpunkt än den gjorde den gång, då depåsystemet
infördes.

Chefen för lantförsvarsdepartementet, herr statsrådet Bergström:
Herr talman, mina herrar! Jag vill icke vara lika oartig
mot föregående riksdagars statsutskott, som de båda statsutskottsledamöter,
sorn här yttrat sig. De hava sagt, att statsutskottet
naturligtvis icke prövat de beräkningar, som framlagts för utskottet,
oaktat anslagen undergått en förändring och Kungl. Maj:ts
proposition år för år tydligt hänvisat på de beräkningar, som
legat till grund för denna förändring, genom att i själva texten
åberopats den tabell, uti vilken dessa beräkningar gjorts. Jag
kan aldrig tänka mig, att det kan gå så till i statsutskottet. Jag
förutsätter, att statsutskottets ledamöter allvarligt nagelfara dessa
beräkningar. Det är ju ett arbete, som icke nödvändigt alla behöva
deltaga uti. En kan ju granska en tabell, och en annan
en annan.

Jag kan, som sagt, aldrig tänka mig, mina herrar, att det
kan gå så till i statsutskottet, som här sagts. Jag kan icke
tänka mig, att denna förändring skulle te sig som en fullkomlig
nyhet, att man icke förr uppmärksammat densamma i statsutskottet
och att man på detta sätt har kommit att liksom oförvarandes
vika ifrån 1901 års princip. Så mycket är alldeles
tydligt, att år 1903 förmärkte man förändringen, och icke var
det en sådan avgång från 1903 till 1904 i statsutskottet, att man
icke då märkte, att man fortfarande avvek från principen av
1901 och fullständigt avvek därifrån. Så kommer man till 1904
års riksdag. Ja, då återinförde Kungl. Maj:t i sina beräkningstabeller
depåutfodringen med avseende på kavallerifördelningen
och ett av de övriga kavalleriregementena. Beträffande kavaj -

Lördagen den 1 mars.

29 Nr 18.

lerifördelningen har depåsystemet sedermera tillämpats hela tiden,
men vad Norrlands dragoner beträffar, har Kung!. Maj:t, icke
vid 1910 års riksdag, såsom herr Nilson antog, utan vid 1909
års riksdag tagit bort depåutfodringen i sin framställning. Jag
vill för min del icke tro, att icke statsutskottet vid riksdagen
1909 har observerat detta. I varje fall kräver detta påstående
bevis, innan det får anses konstaterat, att så verkligen varit
förhållandet.

Nu sade herr Nilson, att det var skäl att vidhålla den ståndpunkt,
som 1901 års riksdag intog i denna fråga. Men från
denna tid kunna ju förhållandena ha ändrats betydligt, och det
har visat sig, att så verkligen skett, eftersom förändring på förändring
blivit vidtagen av Kungl. Maj:t, och det framgår även
av den utredning, vars resultat jag delgivit statsutskottet, att
förändringar ägt rum. Jag vill då fråga herrarna, om det kan
vara en rimlig ståndpunkt att man nu, vidhållande 1901 års
grundsats, i ett slag återgår därtill, innan man undersökt, huruvida
det verkligen är hållbart att tillämpa 1901 års princip.

Jag har för min del sagt, att jag ämnar fullfölja den undersökning,
som är begynt, och, efter vad som nu förekommit, även
vidga densamma. Men för mig ställer det sig så, att jag vill ha
bestämt konstaterat, att man kan fullt och helt gå tillbaka till
1901 års ståndpunkt, innan man besluter sig därför. Och det
förefaller mig, som om denna mening även borde vara statsutskottets
och Riksdagens.

Herr Nilson i Örebro: Till en början ber jag att få rätta
en utsägning, som jag gjorde mig skyldig till i mitt förra anförande,
då jag sade 1910 års riksdag. Det var i verkligheten
1909 års riksdag, och det var i fråga om det anslag, som begärdes
på 1910 års riksstat. Det citat, som jag gjorde, var sålunda
taget icke ur 1910 års statsrådsprotokoll rörande fjärde
huvudtiteln, utan ur 1909 års statsrådsprotokoll.

Jag vill för min del icke fälla någon som helst sträng dom
över statsutskottets sätt att pröva detta anslag. Jag vill sålunda
förutsätta, att både 1903 och 1904 års riksdagar hava observerat
de förändringar, som då vidtogos, och likaledes de följande riksdagarna,
men vad jag absolut kan påstå är, att sedan jag kommit
att tillhöra statsutskottet och deltagit i denna prövning på
l:a avdelningen, hava vi visserligen mycket noggrant gått igenom
tabellerna, icke allenast denna, utan även andra, men jag tager
ärligt på mig den skammen, att jag icke observerat detta, och
denna skam delar jag med mina övriga kamrater inom avdelningen.
Detta måste jag erkänna. Men när nu min uppmärksamhet
blivit fästad därvid, vill jag icke öka denna mm skuldbörda
med att jag skulle framhärda i att stå på den ståndpunkt,

Ang.

furagering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Nr 13. 30

Lördagen den i mars.

Ang. som jag ur Riksdagens synpunkt finner vara oriktig, och som jag
furagermg ofrivilligt intagit, utan jag vill hava rättelse härutinnan.

av armens
hästar.
(Forts.)

Herr Thorsson: Herr statsrådet var synnerligen onådig
emot statsutskottets ledamöter, därför att de icke inrättat eu
tillräckligt effektiv arbetsfördelning i statsutskottet, och jag skall
vara den förste att erkänna, att det kan hända, att vi icke hava

alla tabeller. Jag kan också, såsom

noga

gått riktigt

jag förut sagt, erkänna, att här kan föreligga ett förbiseende.
Men kan det trösta herr statsrådet, skall jag lova honom att
hädanefter noggrannare granska Kungl. Maj:ts beräkningar, och
jag skulle bliva synnerligen glad, om herr statsrådet vore lika
noga med att taga reda på, att de tabeller och beräkningar, som
läggas fram för Riksdagen, icke blott överensstämma med texten
utan även med verkligheten.

Eftersom vi nu skola påminna varandra om ömsesidiga plikter
och eftersom herr statsrådet erinrat om, att vi icke läst de
tabeller, som förelagts oss i tryck, så vill jag säga, att herr statsrådet
icke läst den i årets proposition föreliggande tabell, bilaga
nr 69, riktigt, innan den blev tryckt, ty under behandlingen av
detta ärende hava vi fått kännedom om, att det egentligen icke
är mer än omkring 16,000 underhållsdagar i depå, som man haft
i kavallerifördelningen, men i tabellen står det 121,352 dagar.
Härom hade icke Riksdagen fått den ringaste kännedom, om
jag icke kommit med min motion.

Jag skulle därför vara synnerligen glad, om herr statsrådet
ville tillhålla intendentsdepartementet att lägga fram tabellerna,
sådana de i verkligheten äro. Jag frågar ännu en gång, varifrån
man har fått pengar till att utfodra hästarna med hela
rationer under den tid, då de varit satta på depå enligt tabellen.

Jag tager mig friheten att fortfarande yrka bifall till mitt
förslag, trots herr Gustafssons rädsla för depåsystemet.

Herr Lindman: Jag har ett visst intresse för denna debatt
och kan icke säga annat än, att det förefaller mig, som om man
därunder till en viss grad hade glömt bort hästarna, som det dock
gäller, och väl mycket fäst sig vid tabellerna och tabellernas
tillkomst i staterna. Det viktigaste torde väl vara att reda ut,
huruvida det är behövligt, att staterna tillämpas, såsom det nu
sker, eller om man skall kunna, såsom här föreslagits, vrida tillbaka
utvecklingen till det, som var strax efter 1901, och således
med en gång stryka över, vad som sedan har tillämpats. För
att kunna avgöra detta får man i första hand tänka på hästarna,
om dessa tåla vid ett sådant tillbakavridande, som det här är
fråga om, eller om det är nödvändigt, att hästarna få den utfodring,
som efter nuvarande stater upptages i statsverksproposi -

Lördagen den 1 mars.

31 Nr 13.

tionen, och om hästarna äro behövliga för dessa kavalleriregementen.

Det är ju ganska klart, att man får vara försiktig med hästarna,
detta kavalleriets dyrbara material, så att man icke genom
att vidtaga åtgärder, som medföra kraftnedsättning hos
själva hästmaterialet, anordnar det så, att hästarna icke kunna
vara fullt användbara vid krigstillfällen, således att de icke
hava den stridsberedskap, som det nu för tiden har talats så
mycket om, och som jag är den förste att understryka.

Kan man tänka sig, att under en så stor del av året som
308 dagar ett så stort antal hästar kunna sättas på depårationer?
Jag tror det icke. Erfarenheten har i varje fall visat,
att under denna tid erfordras hästar vid kavalleriregementena.
Så t. ex. användas ett par årgångar av hästarna för dressyr,
d. v. s. remonter. Vidare användas där hästar till körslor och
andra ändamål, och när dessa fråndragas, behöva kavalleriregementena
det återstående antalet. Om hästarna behövas till
övningar, ligger det i sakens natur, att man icke skall sätta dem
på förknappad ration. Då återstår endast den frågan: kan man
sätta dem på depåration under tiden mellan regementsmötets
slut och beväringsrekrytskolans början i november månad? Emot
en sådan åtgärd talar oför tyd bart den omständigheten, att hästarna
efter regementsmötet äro nedsatta till sina krafter genom ansträngningarna,
och givet är, att det är ytterst olämpligt att icke låta
hästarna under den tid, som förflyter til! beväringsmötets början,
genom erhållande av fulla rationer återfå det hull, som de förlorat
under tiden för regementsmötet.

Jag skulle hålla före, att det vore bättre att flytta upp de
200 hästarna på de båda stora skånska kavalleriregementena,
som upptagas till erhållande av depårationer, till fulla rationer
hellre än att göra motsatsen, och detta därför, att man ju vet,
att dessa hästar, som visserligen upptagas till erhållande av depårationer,
i verkligheten icke få ut dessa, utan rationerna blandas
om varandra så att säga och fördelas lika på samtliga hästar
även inom dessa båda regementen. Med ett ord, jag skulle vilja
säga, att det är mera ekonomiskt att, om det erfordras i detta
fall, ändra staterna till överensstämmelse med verkligheten, än
vad det skulle vara att, om jag så får säga, svälta hästarna till
överensstämmelse med staterna. Någon god ekonomi lärer det
senare icke kunna anses vara.

För övrigt, när man talar om år 1901, tror jag, att man
nog i allmänhet får erkänna, och det är nog bekant för oss litet
var, att den intensitet, med vilken övningarna bedrivas nu vid
våra kavalleriregementen, skiljer sig så mycket från vad fallet var
år 1901, att man icke kan på något sätt tänka sig möjligheten
att föra utvecklingen tillbaka till den dåvarande ståndpunkten.

Jag skulle i övrigt vilja tillägga, att när motionären, som

Ang.

furagering
av arméns
hästar.
(Forts.)

13. 32

Lördagen den 1 mars.

Ang. tillhör försvarberedningen, motionerat om denna sak här i Riks''•agering
dageiJj skall väl detta betyda, att han här vill erhålla Riksdagens
västar.8 bifall till sin motion, att han följaktligen begär att av Riksdagen
Forts) få så att säga ett direktiv för försvarsberedningarna. Men det
har sagts, att försvarsberedningarnas arbete skulle vara förutsättningslöst,
att försvarsberedningen skulle hava full frihet i
sitt handlingssätt. Mig synes, som om försvarsberedningsledamoten
och motionären här just handlat i strid med detta, då
han begär, att Riksdagen nu skall fatta ett beslut och därmed
icke längre göra arbetet inom försvarberedningen i denna del
förutsättningslöst.

När försvarberedningen tillsattes, uttalades även, att det
visserligen skulle vara endast civila ledamöter i densamma, men
man skulle, så uttalade sig statsministern i sitt anförande till
statsrådsprotokollet, se till, att inför försvarsberedningen hördes
militärer, vare sig muntligen eller skriftligen, och att, först sedan
detta var gjort, försvarberedningen skulle med ledning härav
fatta sitt beslut. Nu, mina herrar, frågar jag: har i detta fall
denna förutsättning gått i uppfyllelse, om Andra kammaren nu
fattar sitt beslut i överensstämmelse med motionärens förslag?
Äro här några militära sakkunniga hörda på detta område? Jag
kan icke finna detta, om jag undantager det meddelande, som
herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet gjorde,
att han hade inhämtat utlåtande från arméförvaltningens intendentsdepartement.
Men äro vi för övrigt här beredda att, om vi
fatta beslut i enlighet med utskottets förslag i punkten a) och
med reservationen i punkten b), handla utan att ens låta den
militära sakkunskapen göra sin röst gällande? Det är just detta
jag icke kan vara med om, och därför är det mig ett nöje att
instämma i de önskningar, som herr statsrådet uttalat, nämligen
att kammaren må bifalla reservationen i punkten a).

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! I anledning av den
siste talarens yttrande, att det ville synas, som om man glömt
bort hästarna, och att det väl icke vore meningen att svälta
hästarna, ber jag att få erinra därom, att för de två skånska
tio-skvadronsregementena är anslaget till deras furagering uppfört
och har varit uppfört under liera år enligt dessa grunder.
Den ärade talaren ville väl icke göra gällande, att vi under
dessa år glömt bort de skånska hästarne och svältfött dem? Jag
tror det icke.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet oförändrat;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med
övervägande ja för den förra propositionen. Då votering emeller -

Lördagen den 1 mars.

33

Nr 18.

tid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 22 mom. a) av utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

Ang.

fur agering
av arméns;
hästar.
(Forts.)

Ja

7

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet oförändrat.

Omröstningen utföll med 99 ja mot 96 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Härpå föredrogs mom. b). Därvid anförde

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Utskottets majoritet
har avstyrkt min motion. Det förefaller mig dock, som
om det vore lämpligt, att man finge den tanken undersökt och
utredd, huruvida det skulle vara med fördel förenat att utackordera
en del av kavalleriets hästar. Den nyss behandlade frågan
och denna höra ju delvis tillsammans. Före 1901 års härordning
använde man utackorderingssystemet ganska allmänt, men med
1901 års härordning ville de militära myndigheterna gå ifrån utackorderingssystemet
och i stället övergå på depåsystemet. Man
kan nästan säga, att de militära myndigheterna lagt denna fråga
så, att de med depåsystemet avskaffat utackorderingssystemet
och, sedan de fått utackorderingssystemet avskaffat, hava de utan
att fråga Riksdagen avskaffat depåsystemet med. När herr Gustafsson
yttrade sig, yttrade han sig även om denna punkt och sade,
att det vore nog icke riktigt att utackordera hästarne, ty även
om de skulle erhålla vad man kunde kalla en god utfodring, så
kunde de icke hållas i den kondition, som erfordras för att upprätthålla
krigsberedskapen. Det är enligt mitt sätt att se ännu
icke konstaterat, att dessa hästar icke skulle kunna vara i kondition,
när de komma från präktiga fodervärdar, utan det är min
uppfattning, att det finnes mycket burget folk, som vill idka
ridsporten och som med nöje skulle taga emot en häst och utfodra
den väl mot att få hava den som sin ridhäst. Jag hyser
för min del den uppfattningen, att man skulle göra en avsevärd
inbesparing härmed. Visserligen försökte de militära myndigheterna
och Kungl. Maj:t att inför 1901 års riksdag visa, att
det är billigare att ställa hästarne på depå än att utackordera
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 13. 3

Nr 18. 31

Ang.

fur agering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

dem. Emellertid kan jag icke få för mig, att deras beräkningar
voro fullt opartiska.

Våra grannar danskarne, som äro ett praktiskt folk, om icke
så högtflygande — eller högthoppande borde jag saga, eftersom
det är tal om kavalleriet — hava dock hälften av sina stamhästar
utackorderade till fodervärdar, och det förefaller mig att
det skulle vara en god hushållning för oss att göra på samma
sätt, särskilt om man tänker på användningen av personalen
under de tider, när man på våra regementen har mera ont om
folk, då det skulle vara en ren fördel för kronan att bli av med
en del av de hästar, som regementena nu hava för mycket mellan
repetitionsövningarna. Ty det är trots allt vad man sagt icke
bevisat, att det är så knapp tillgång på hästar, utan det är på
det viset, att om regementena skola hava en häst till varje karl
under repetitionsövningarna, måste det bliva mer än en häst till
varje karl, när det icke är repetitionsövning, det vill säga, när
endast en årsklass är inne.

Jag har därför den uppfattningen, att saken skulle tjäna på
att den bleve vederbörligen undersökt, och därför har jag tillåtit
mig att i denna min motion yrka, att denna fråga underställe»
Kungl. Maj:ts prövning. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
avslag på utskottets hemställan i föreliggande punkt och bifall
till den reservation, som är avgiven av tio av statsutskottets
ledamöter.

Herr vice talmannen, som under herr Thorssons yttrande
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter
ordet till

Herr Gustafsson i Örebro, som anförde: Herr talman 1

Jag skall däremot be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Det är mig alldeles obegripligt, varför man skall skriva till
Kungl. Maj:t i denna fråga. Herr statsrådet har ju förklarat, att
han har sin uppmärksamhet fästad på saken och att en utredning
är satt i gång, så att jag kan icke förstå, varför Riksdagen
skall besvära Kungl. Maj:t i denna fråga. Jag ber således att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Thorsson: Herr talman! Den föregående talaren

måtte ha fått någonting om bakfoten. Kungl. Maj:t har visst icke
uttalat, att Kungl. Maj:t är intresserad av att utreda utackorderingsspörsmålet,
utan statsrådet har uttalat, att han är intresserad
av att utreda depåfrågan, i vilken Andra kammaren
fattat beslut. Det är två skilda saker, att ställa hästarna i depå
eller att lega ut dem till fodervärdar. Var gång det varit tal

Lördagen den 1 mars.

35 Nr 13.

om utackorderingsspörsmålet. så har det betonats, att ett av de Any.
största onera, som drabba kavalleriet under tiderna mellan repe- fura!Jermg
titionsövningarna, är det, att man måste från den egentliga ut- fastar”8
bildningen taga så mycket folk för att sköta om och rasta de
hästar, som icke äro i tjänstgöring. Om man då kunde arran- ( ''

gera saken på det sättet, att man finge hästarna utackorderade
till göda fodervärdar och kunde få använda folket till den utbildning,
varför det är inkallat, så kan jag för min del icke finna
att försvaret såsom sådant skulle kunna bliva lidande därav.

Det är endast fråga om den saken, om det är riktigt, vad eu
del av de militära myndigheterna säger, nämligen att utackorderingssystemet
skulle inverka på det sättet, att hästarna icke
vore fullt i kondition, när de komme in från sina fodervärdar.

Men den saken kan man ju utreda, och man kan undersöka,
huru lång tid man utan olägenhet skulle kunna hava dem utackorderade,
ty om det förhåller sig så, att det skulle behövas
någon tid, varunder man ställde hästarna på kraftigare utfodring,
innan de sattes i tjänstgöring, så skulle saken kunna ordnas så, att
man intoge hästarna någon tid förut och ställde dem på kraftigare
utfodring, innan de inträdde i tjänstgöring. Så nog låter systemet
tillämpa sig, om man bara vill, men skall man bara följa
de militära myndigheterna, vilkas arbete går ut på att först slå
ihjäl utackorderingssystemet och sedan depåsystemet, så är man
inne på den väg, som herr Lindman betonade vara den rätta
eller att hästarna alltid stå på full utfodring. Då är det klart,
att både depåsystemet och utackorderingssystemet bleve överflödiga.
Men vi äro icke där ännu på den militära utvecklingens
väg, att vi kunna hava full besättning inne på kavalleriet året
om. Om den saken skall rangeras, så följer därav, att man skall
utsträcka övningstiden ännu mera, så att man kan hava betydligt
med folk inne hela tiden för att icke hela den inneliggande
styrkan skall behöva tjänstgöra såsom hästskötare. När man
klagar över att man under den korta övningstiden måste använda
en stor del folk såsom hästskötare, så är det klart som
dagen, att på deri olägenheten rådes enklast bot genom att befria
regementet från en del av deri betungande och tidskrävande
hästskötseln. Jag tror, att frågan är av den stora betydelse, att
den kan tarva en utredning, och då bör man väl icke sätta i
fråga, att det skall i någon män försämra spörsmålet, att vederbörande
bli satta i tillfälle att yttra sig.

Iierr Ekman: Det är sant vad som framhållits av såväl

den siste ärade talaren som också av motionären i denna fråga,
att det här gäller, som man säger, endast en skrivelse. Men vi
veta nog litet vai‘, vad det betyder, när Riksdagen skriver i ett
ämne och man sedan fatt den begärda utredningen. Man vill
oftast, jag skulle nästan vilja säga alltid, tolka det så, att med

Nr 13. 36

Ang.

fur agering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

en begäran om utredning har också Riksdagen givit sin blivande
ställning till frågan på hand. För min del kan jag icke i denna
fråga dela motionärens uppfattning och därför vill jag heller
icke vara med om att genom en skrivelse giva något på hand.
Herr Thorsson yttrade i sitt första anförande, att han trodde,
att den nuvarande anordningen vore en misshushållning med
statens medel. Han trodde, att man skulle kunna göra en icke
oväsentlig besparing genom eu sådan åtgärd, som motionären
avser att nå fram till, nämligen eu ^ackordering av dessa hästar
till fodervärdar. Jag har en alldeles motsatt uppfattning. Såsom
herrarne finna av utskottets utredning, lär en sådan ^ackordering
numera med den utsträckta värnpliktstid, som vi ha, och
med den därefter följande repetitionstiden endast kunna komma
att omfatta omkring 40 dagar och dessa 40 dagar förlagda till
senhösten. Jag tror, att det skall bliva ganska svårt att uppdriva
tillräckligt många för ridsporten intresserade privatpersoner,
som på så förmånliga villkor, som herr Thorsson antyder,
vilja taga mot dessa hästar. Jag fruktar tvärtom, att hästarna,
redan då ansträngda av intensiva övningar, komma att användas
för helt annat bruk än för tillfredsställande av ridsportens idkares
önskningar. Om än den tid, som det här rör sig om, då hästarne
utackorderas, är ganska kort, så kommer dock alldeles givet en
sådan ^ackordering att medföra, att hästarne, när de sedan återföras
i tjänsten, icke äro i den kondition, som man måste kräva
hos dem, utan det kommer att åtgå någon tid, innan hästarne
bliva användbara för sitt huvudsakliga ändamål.

Nu skulle jag härtill vilja foga den erinran, att vårt hästmaterial
under de senare åren gått betydligt framåt, och även
att utländska militärer, som leva i stater, där förutsättningarne
för hästuppfödningen äro större än i vårt land, erkänna vårt
hästmaterial som förstklassigt. Jag tror, att det är en dålig hushållning
att riskera något av detta värdefulla hästmaterial genom
en sådan utackordering, som här ifrågasatts.

Jag skall icke ytterligare förlänga denna debatt utan ber,
herr talman, att på grund av vad jag framhållit få yrka bifall
till statsutskottets hemställan oförändrad.

Herr Jönsson i Slätåker: Herr talman! Jag tror, att denna
fråga har en större betydelse, än vad vi i hastigheten kanske
tillmätt den. I min bygd äro vi icke främmande för denna utackordering
av kronans hästar. På 1890-talet praktiserades detta
system ganska allmänt, och för min del får jag säga, att det
gjorde eu nästan ont, när man såg dessa djur komma från regementsövningarna
utmagrade för att överlämnas åt fodervärden,
som skulle bliva i tillfälle att sätta dem för sina redskap och
ofta för att bruka jorden. Det är nog så, att dessa hästar behövde
vila under en viss tid, varav de dock icke kommo i åt -

Lördagen den 1 mars.

37 Sr 13.

njutande under den tid, de voro utlej’da, utan kommo de mången Jny.
gång i tjänstgöring igen i ett skick, vilket var minst sagt olämpligt.
Motionären säger här, att det utan tvivel skulle från eko- hästar *

nomisk synpunkt vara synnerligen fördelaktigt, om en sådan an- (ports)

ordning kunde komma till stånd. Det betvivlar jag mycket, jag
tror, att det skulle bliva raka motsatsen. Under nuvarande förhållanden
har kassationsprocenten av stamanställda hästar vid
våra regementen sjunkit till en så låg procent, som man förut
knappast kunnat tänka sig, och jag tror, mina herrar, att härtill
i väsentlig mån bidragit, att hästarne fått stanna hemma på depå
i stället för att utackorderas. Jag tror, att den lilla besparing,
som skulle uppstå genom hästarnes ^ackordering, i stället för
att man skulle ha dem på depå, skulle medföra förluster av
annat slag. Jag tror, att därigenom kassationsprocenten återigen
skulle stiga och kanske i oroväckande grad. Jag skulle nästan
i detta fall vilja citera herr Palmstiernas yttrande om, att när
snål spar, är det någon annan som tar. Det ordspråket tror jag
i detta fall kan ha sin fulla tillämpning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag ber att i ett hänseende
få ansluta mig till vad den senaste talaren yttrade, nämligen
i fråga om vikten av att väl vårda det utomordentligt
värdefulla hästmaterial, som vi hava. Men det synes mig, som
om man går till överdrift, om man säger, att det föreligger rent
av fara för att detta hästmaterial skulle lida skada, om Riksdagen
begärde att få problemet om kavallerihästars utackordering
till fodervärdar ordentligt utrett genom Kungl. Maj:ts försorg.

Det föreligger inom armén en ganska stor klagan däröver,
att under tiden mellan repetitionsövningarna det förefinnes brist
på manskap i och för hästvården; så stor del av det manskap,
som är inkallat till tjänstgöring vid kavalleriet, behöves nämligen
till att sköta dessa hästar, att man egentligen icke tiar
tillräcklig personal härför. Kan det då icke befinnas lämpligt,
att vi här i vårt land, på samma sätt som det ägt rum i andra
länder och tillförene även här, utackordera hästarna under tillfredsställande
former, det vill säga med iakttagande av sådana
bestämmelser som med avseende å kravet på, att hästarna väl
vårdas, vore betryggande? Det förefaller mig verkligen att, om
man samtidigt skulle ernå ett annat syftemål, nämligen att manskapet
under rekrytövningarna Unge mera ägna sig åt sin militära
utbildning än åt hästskötsel och hästvård, den anordningen
skulle vara god och för försvaret lämplig.

Den siste ärade talaren talade om utmagrade hästar, som
komme ifrån regementsövningarna. Det kan ju hända, att det
var så fordom, och det kan ju till och med hända att det ännu
någon gång kan bliva på det sättet; men han bevisade likväl

Nr IB. 38

Lördagen den 1 mars.

Ang. icke, att hästarna, som kommit utmagrade till fodervärden, därfuragering
gtädes blivit ännu mer utmagrade. På den punkten var det som
hästar, bevisningen alldeles brast.

(Forts.) Jäg anhåller, herr talman, om bifall till den av herr Kvarn zelius

m. fl. vid detta moment avgivna reservationen.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde

Herr Thorsson: Herr talman! Jag vill med anledning av
herr Jönssons i Slätåker yttrande säga det, att man ju kan vidtaga
sådan åtgärd, att fodervärdarna icke få använda hästarna
till annat än ridning och lättare körning; och det är väl ändock
icke så förskräckligt farligt med detta spörsmål, som talaren
ifrågasätter.

Vi hade ifrån civilkommissionen en gång skrivit just om
användning och ^ackordering av en del av kronans hästar.
I anledning därav skrev då överste Oxenstierna så här: »Tanken
på ^ackordering är icke okänd inom det svenska kavalleriet.
Sådan förekom i samband med 1892 års härordning vid de
skånska kavalleriregementena och ansågs då allmänt inom kavalleriet
såsom förkastlig. Detta torde dock förnämligast hava
berott på det föga tillfredsställande sätt, varpå densamma då
var ordnad. Enligt mitt förmenande kan ^ackordering med fördel
användas, därest det sker i ringa skala samt under liknande
omständigheter, som på 1890-talet voro för handen inom det
österrikiska lantvärnskavalleriet o. s. v.» Även högt stående
militärer ställa sig alltså icke fullkomligt avvisande till denna
tanke.

När sedan herr Jönsson i Slätåker förde fram den uppfattningen,
att ett utackorderingssystem skulle öka avgångsprocenten
för hästarna, så är det precis samma tanke, som man hävdade
1901. Då sade man, när man skulle motivera fram depåsystemets
fördelar framför utackorderingssystemets, att man skulle
kunna sänka avgången från 9 till 8 procent. Jag har ännu aldrig
sett, ehuru, som det framhållits under föregående punkt, man
gått ifrån både utlejnings- och depåsystemet, att vederbörande
sänkt avgången under det beräknade; utan nog tar truppförbanden
ut sina 9 procent avgångshästar från kavalleriet. Den
saken väger alltså mycket lätt såsom argument emot utackordering.

Jag tillåter mig fortfarande att yrka bifall till reservationen.

Herr Gustafsson i Örebro: Herr talman! HeiT Thorsson
sade i det första yttrandet, som han hade, att jag fått tag om
bakfoten. Det må nu så vara, att jag icke rätt uppfattat krigsministerns
yttrande; men vad jag fullkomligt säkert icke fått om

39 Nr 13.

Lördagen den 1 mars.

bakfoten, det är, att detta är en sak, som försvarsberedningarna
mycket väl kunna taga upp bland övriga frågor, som de hava
på sin lott att utreda. Jag kan icke förstå, vad det skall tjäna
till, att Riksdagen skriver till Kung!. Maj:t om detta. Herr
Thorsson och även herr Nilson sitta ju båda två i försvarsberedningarna;
om de känna sig därtill föranlåtna, kunna de ju
•där taga upp frågan, och när sedan deras förslag kommer fram,
får ju Riksdagen tillfälle att pröva det.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den
av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid momentet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja godkänd. Herr Kristensson begärde emellertid
votering, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs
denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 22 mom. b) av utskottets förevarande utlåtande
nr 4, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid
momentet fogade reservationen.

Sedan röstsedlarna avgivits samt en av dem blivit avlagd
och förseglad, uppräknades sedlarna i vanlig ordning, och utvisade
dessa 91 ja och lika många nej. I följd härav öppnades
den avlagda sedeln, vilken befanns innehålla ja; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 23 och 24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25, angående arméns diverse intendenturbehov.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet hemställde utskottet, att Riksdagen måtte öka anslaget

Ang.

fwr agering
av arméns
hästar.
(Forts.)

Ang. arméns
diverse
intendenturbehov.

Nr 13. 40

Lördagen den 1 mars.

Ang. arméns t[\\ arméns diverse intendenturbehov, nu 692,152 kronor, med

diverse 24,509 kronor till 716,661 kronor.
mtenaentur- 1 ’

behov. .

(Forts.) Uti avgiven reservation hade emellertid herrar Asplund,

Thorsson, Rydén och Lindberg föreslagit, att Riksdagen måtte
minska anslaget till arméns diverse intendenturbehov, nu 692,152“
kronor, med 12,791 kronor till 679,361 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, gav herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Vid denna punkt finnes en reservation, vilken även jag undertecknat.

Det är på det sättet, att av detta anslag har till armén utbetalats
ett belopp av 37,300 kronor till musikinstrument m. m.
Men då från och med 1911 års ingång detta anslag åtnjuter ersättning
från arméns musikfond med ett belopp motsvarande det,
som av anslaget delas ut till truppförbanden, har jag tyckt det
vara riktigt, att när arméns musikfond bekostar dessa utgifter,
anslaget minskas med det belopp, som utgått till musikinstrument
m. m. Jag har därför tillåtit mig yrka, att detta anslag
nedsättes med 37,300 kronor. Jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Vidare anförde

Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Detta
anslag utgår med 6 öre per man och tjänstgöringsdag. Denna
grund är av Riksdagen i vederbörlig ordning prövad och fastställd.

Emellertid har det under de senare åren varit så, att utav
detta anslag utbetalts ett belopp av 37,300 kronor för musikmateriel
vid armén, men anslaget har därefter uti vederbörlig
ordning erhållit ersättning av arméns musikfond med samma belopp.
Det är ju helt naturligt, att så bör vara, ty annars skulle
detta anslag få bära en utgift, som det aldrig varit Riksdagens
mening, att anslaget i verkligheten skulle bära. Vid sådant förhållande
ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad. I överensstämmelse
med de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid punkten av herr Asplund m. fl. avgivna
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Lördagen den 1 mars.

41 Nr 13.

Punkterna 26 och 27.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter föreslagit.

Vid föredragning härpå av punkten 28, angående anskaffning
av skidor m. m., begärdes ordet av

Herr Thorsson, som anförde: Jag har i denna fråga intet
annat yrkande att göra än om bifall till det slut, vartill utskottet
kommit. Men vid denna punkt anhåller jag om tillåtelse att
få säga några ord, som kunna vara ägnade att i någon mån
återföra i minnet en hel del resonemang, som vi haft förut om
hushållningen med intendenturen och särskilt med munderingsanslaget.

Här föreligger ju i årets proposition icke mindre än två
synnerligen omfattande anslagsäskanden, det ena på 2 millioner
och det andra på 3 millioner, samt dessutom i en särskild proposition
nära en million till skodon. Det är ju ganska naturligt,
att man, när sådana extra anslag komma, återför i minnet det
sätt, varpå intendentsdepartementet hittills använt munderingsanslaget,
eller rättare sagt det sätt, varpå detta hittills varit beräknat,
och de, enligt mitt sätt att se, stora överskott, som årligen
på detta anslag under de senare åren ha varit att finna.

Jag tillät mig 1911 väcka en motion här i kammaren avseende
att bringa ändring uti beräkningsgrunderna för detta anslag.
Den ändringen föreligger visserligen delvis nu i år, men
det ligger två år däremellan, som icke alls varit berörda av de
nya beräkningsgrunderna. Om intendentsdepartementet för dessa
båda år följt de av Riksdagen beräknade grunderna, nämligen
33 öre per man och 10 öre per hästtjänstgöringsdag, så skulle
skillnaden mellan det belopp Riksdagen för 1911 anvisat till
mundering och det belopp, som utlämnats till truppförbanden,
bliva 601,965 kronor, och efter samma grunder skulle för 1912
uppstå ett överskott av 184,909 kronor. Således på två år tillsammans
786,874 kronor, icke på grund av en klok hushållning,
utan som en följd av oriktigt beräknade tjänstgöringsdagar.

Om jag sedan räknar efter, vad under åren 1904—1910 använts,
så har intendentsdepartementet precis efter samma beräkningsgrunder
för sin egen del och för sin hushållning tillgodoräknat
sig 3,568,781 kronor; när det ifrågasatts, att beräkningsgrunderna
skulle ändras, så har intendentsdepartementet alltid
motsatt sig detta på det bestämdaste och framhållit, att stora
brister i munderingar lade hinder i vägen för en förändring.
Det har ju heller icke lyckats få fram ett erkännande, att beräkningsgrunderna
voro oriktiga, förrän i årets proposition. Där erkänner
departementet i allt fall, att de så kallade besparingarna
å munderingsanslaget till största delen uppkommit därigenom,

Ang.

anskaffning
av skidor
m. m.

Nr Vi. 42

Lördagen den 1 mars.

Awj. att antalet tjänstgöringsdagar i verkligheten understiger det, som
an<iv skulor’ !}eräknats> när anslaget bestämdes. Jag känner mig manad erm
inra om den kamp, som förts med intendentsdepartementet och

(Forts.) Kungl. Maj-.t för att framtvinga riktiga beräkningsgrunder, särskilt
med hänsyn till den stränghet, varmed herr statsrådet yttrade
sig om vår efterlåtenhet att ordentligt granska oss förelagda
ärenden.

Nu har således under de år, som förflutit sedan 1904-, tack
vare intendentsdepartementets sätt att räkna, utbetalts omkring
4-72 million kronor utöver vad som enligt de fastställda grunderna
bort utgå för detta ändamål. De summor, som fastställts,
äro, som förut nämnts, 33 öre per tjänstgöringsdag och man och
10 öre per tjänstgöringsdag och häst. Detta är just det belopp,
som intendentsdepartementet skulle haft att röra sig med i sin
hushållning, och vad som därutöver erhållits genom oriktiga beräkningar
skulle departementet rätteligen återställt till statsverket
eller upptagit såsom en behållning, över vilken departementet
icke käft förfoganderätt. Så har intendentsdepartementet
emellertid icke gjort.

Särskilt under de senare åren, då man i Riksdagen börjat
röra i saken, har det, som förut nämnts, från intendentsdepartementets
sida betonats, att man icke kunde göra någon ändring
i sina metoder för beräkningen, emedan det vore så mycket som
fattades i utrustningen. Man har då inom Riksdagen böjt sig
inför detta mycket kategoriska påstående, i tanke, att vad som
bleve över skulle användas till fyllande av dessa brister i utrustningen.
Emellertid se vi, att till denna Riksdag framställts
äskanden på i runt tal 7 millioner kronor, direkt avsedda att
användas till förbättring av munderingen. Och dock har Riksdagen
förut anvisat 6 millioner kronor till de grå uniformerna
och således en gång förut avsevärt spätt på det ordinarie anslaget,
som är beräknat att utgå efter ovan angivna beräkningsgrund,
varförutom Riksdagen redan 1900—1902 anslog 345,000
kronor för inköp av kläde. Det är betänkligt ur mer än en
synpunkt, att man trots riklig tillgång i anslaget har tillbakasatt
en sådan viktig detalj som avhandlas i nästa punkt, nämligen
anskaffande av pälsar, och tillbakasatt den i sådan grad, att man
nu i ett enda slag anser sig behöva köpa icke mindre än 100,000
pälsar.

Det har också väckt min uppmärksamhet, att vederbörande
här tyckas hava behärskats av den tanken, att de skulle framlägga
alla hithörande beräkningar så tydligt som möjligt, på det
att alla spekulanter skulle få fullständigt klart för sig, hur de
skulle ställa sina anbud. Någon av dagarna efter det jag läst i
tidningspressen, att intendentsdepartementet beräknat 30 kronor
för varje päls, gick en bekant till mig och hörde sig för i en
affär, där militärpälsar funnos till salu, och han erbjöds därvid

Lördagen den 1 mars.

43 Nr 18.

en päls för 27 kronor. Om han köpte en enda päls, kunde han Ang.
således få den för 27 kronor, men när intendentsdepartementet a^<skidwr>
skall beräkna kostnaden för 100,000 pälsar, anser departementet, m m
att dessa behöva kosta 30 kronor stycket. Det förefaller precis, (Forts.)
som om departementet ville säga ifrån till herrar pälsfabrikanter:

»Skynda er nu att sluta en ring, så att ni kunna komma åt att
klå staten efter alla konstens regler».

Skidorna har departementet beräknat efter 20 kronor per
par, och dock kan man köpa mycket präktiga skidor för 11:50
paret. Men intendentsdepartementet bär också här låtit leverantörerna
förstå, att de borde sluta ihop sig, ty nu bleve det
fråga om en större leverans. Skodon har man beräknat till 17
kronor per par, ett betydligt högre pris än de i verkligheten
betingat. Det är icke utan att jag i denna intendentsdepartementets
beräkningskonst vill se liksom ett motdrag mot Riksdagens
försök att kontrollera användningen av de medel departementet
förut räknat sig till, och det förefaller mig, som om departementet
resonerade som så: går det icke an att öka anslaget,
genom för många tjänstgöringsdagar och gemm att medräkna
alla papper ssoldater, så skola vi åtminstone på varje enhet
räkna så högt, att vi skola få anslaget att gå mer än ihop.

Det är ju helt naturligt, att det ur ren affärssynpunkt icke
kan vara tillrådligt, att ett ämbetsverk på detta sätt ger vederbörande
spekulanter en vink att bilda ringar och truster för att
bereda sig oskäliga inkomster, när staten skall anskaffa vissa
persedlar. Men härjämte har saken en annan betänklig sida,
och det är den, att varje härvarande utländsk militärattaché
naturligtvis med synnerligt intresse antecknat, att svenska statsverket
är i färd med att anskaffa 100,000 pälsar och 100,000 par
skidor och härav kan draga den slutsatsen, att dessa föremål
saknas i mobiliseringsförråden. Men sådan blir följden, när det
ämbetsverk, där högste chefen för denna hushållning sitter och
regerar, talar om sådana saker för kreti och pleti.

I sammanhang härmed skall jag tillåta mig att anföra ett
par rader av vad samma chef i ett annat ärende skrev om vikten
av hemlighetsfullhet härvidlag. Det förhöll sig så, att civilkommissionen
under en resa inom en arméfördelning hade iakttagit
en del saker, som kommissionen ansett sig böra bringa till statsrådets
kännedom. En promemoria häröver sattes upp och överlämnades
till statsrådet. Det var ingalunda kommissionens mening,
att denna promemoria skulle bli en offentlig handling, men den
blev det slutligen utan kommissionens åtgörande. När chefen
för intendentsdepartementet slutligen skulle svara på en del av
kommissionen gjorda erinringar, svarade han i en förbittrad ton
och han slutade sin skrivelse med några rader, som jag anser
vara lämpade att intagas i kammarens protokoll i sammanhang
med behandlingen av detta ärende. Han yttrade: »Då Kung!.

Nr 13. 44

Ang.

anskaffning
av skidor
m. m.
(Forts.)

Ang. anskaffning
av
ny fältartillerimateriel.

Lördagen den 1 mars.

Maj:t i § 2 och 4 av den för civilkommissionen den 11 december
'' 1908 nådigst utfärdade instruktionen tillåtit kommissionen a,tt av
enskilda ämbets- och tjänstemän, samt sålunda utom tjänsteväg,
inhämta yttranden, har intendentsdepartementet ansett sig icke
kunna ingå i undersökning, i vad mån de kommissionen lämnade,
här förut berörda falska och vilseledande uppgifter härrört från
intendentsdepartementet underställd personal (förrådschef, förrådsintendent,
förvaltare eller vaktmästare), enär densamma härför
ju i intet fäll lärer hemfalla till något ansvar för tjänstevidrigt
missförhållande, men tillåter sig likväl departementet erinra,
att, då kännedomen om förrådsbehållningar och brister, i enlighet
med Kungl. Maj:ts nådiga föreskrift i § 38 av nådiga reglementet
den 9 april 1880, skall hemlighållas, civilkommissionen
bör betagas möjligheten att, såsom den tillåtit sig, för pressen
och därigenom för utlandet och en okritisk allmänhet blotta
dessa förhållanden.»

Utan att kunna angiva i vad mån civilkommissionen brutit
emot ifrågavarande paragrafer har chefen för intendentsdeparteraentet
sålunda i en offentlig handling riktat en synnerligen allvarlig
anklagelse mot en institution, som fullgjort sin tjänsteskyldighet
i överensstämmelse med sill instruktion. Samme man,
som riktar ett sådant angrepp mot civilkommissionen och vilij
att Kungl. Maj:t skall fråntaga densamma rätten att fråga hans
underlydande tjänstemän, — vilka han inom parantes sagt beskyller
för att vara icke fullt pålitliga, något som jag för min
del anser vara en obefogad anmärkning mot en, efter vad jag
funnit i det stora hela, mycket samvetsgrann tjänstemannakår,
— samme man, säger jag, tillåter sig såsom chef för ett ämbetsverk
att inför både in- och utlandet på det mest betänkliga sätt
blotta våra mobiliseringsförhållanden. Jag har endast velat inom
Andra kammaren konstatera detta sakförhållande och skulle vilja
sluta med att tillägga, att statsverket nog vore bäst betjänt med,
att icke denne man erhölle flera nådeår.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 29—31.

Utskottets i nämnda punkter gjorda framställningar biföllos
av kammaren.

Punkten 32, angående anskaffning av ny fältartillerimateriel.

Kungl. Maj:t hade under punkten 35 av denna huvudtitel
föreslagit Riksdagen att utav det av 1909 års Riksdag till anskaffning
av ny fältartillerimateriel beviljade anslaget, 3,000,000
kronor, å extra stat för år 1914 anvisa 380,000 kronor med rätt

Lördagen den 1 mars.

45 Nr 13.

(Forts.)

för Kung!. Maj:t att av omhänderhavande medel under år 1913 Ang. anförskjuta
sist nämnda belopp för att sedermera ersättas av vad skaffning av

som sålunda anvisats. . ZiSeStl

Uti en inom Första kammaren sedermera väckt motion, nr
38, hade greve C. B- Hamilton hemställt, att Riksdagen ville
besluta, att utav det av 1909 års Riksdag till anskaffning av ny
fältartilleri materiel beviljade anslaget, 3,000,000 kronor, å extra
stat för år 1914 anvisa utöver i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna
380,000 kronor ytterligare 620,000 kronor eller tillsammans
1,000,000 kronor, medgivande Kungl. Maj:t rätt att av omhänderhavande
medel under år 1913 förskjuta sist nämnda belopp
för att sedermera ersättas av vad som sålunda anvisats.

Utskottet hemställde, att Riksdagen med avslag å greve C
B. Hamiltons ifrågavarande motion måtte bifalla Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet.

Vid punkten var emellertid fogad reservation av herrar greve
F. Gl:son Wachtmeister, O. Jonsson, friherre Gripenstedt, greve
Klingspor, friherre Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis, greve
C. B. Hamilton, Persson i Stall er hult, Odqvist, Gustafsson i
Örebro och Lemke, vilka inom utskottet yrkat bifall till greve
C. B. Hamiltons ovannämnda motion.

Utskottets hemställan föredrogs, varefter

Herr Gustafsson i Örebro yttrade: Jag skall be att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.
Skälet härtill är, att det har kommit till min kännedom vid frågans
behandling inom avdelningen och utskottet, att det belopp,
som Kungl. Maj:t här begär, icke är tillräckligt för att fylla mobiliseringsbehovet,
och det är naturligtvis absolut nödvändigt att
under fredstid skaffa sig fullständigt mobiliseringsbehov för att
icke lida brist på ammunition i händelse av mobilisering. Jag
vill och får icke här närmare redogöra för de upplysningar, som
lämnades, men enligt dessa upplysningar är det alldeles nödvändigt
att behjärta vad som i reservationen framhålles.

Jag ber, som sagt, att få yrka bifall till reservationen.

Vidare anförde

Herr Nilson i Örebro: Jag skall däremot be att få yrka
bifall till utskottets hemställan vid denna punkt. Jag ber härvidlag
att få erinra därom, att den kvantitet mobiliseringsammunition,
vilken kommer på varje pjäs, som ingår i fältartilleriet,
skall av Kung!. Maj:t fastställas. Någon framställning rörande
det antal skott, som bör ingå i ammunitionsutredningen för varje

Sr 13. 46

Lördagen den 1 mars.

Ang. an- haubits, hade icke inkommit från vederbörande till Kung!. Maj:t
nyfäUarUl■Yicl c*en tidpunkt, då utskottet prövade detta ärende. Vid sådant
lerimateriel. förhållande, och då den föregående ärade talaren icke alls på
(Forts.) något sätt ledde i bevisning, att det anslag, som Kung!. Maj:t
har äskat på 1914 års stat, och vilket anslag statsutskottet tillstyrkt,
i någon män behöver höjas, ber jag att i all korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Ja, jag förmodar, att det verkligen föreligger
ett skäl för en sådan höjning, och det skälet tror jag vi finna
i själva statsverkspropositionen, ty såvitt jag läst den riktigt, så
säger herr statsrådet i sitt uttalande där, att den ammunition,
som redan är beställd och som skulle svara mot det anslag, som
begäres, icke avser den totala kvantiteten ammunition. Han säger
nämligen: »Naturligtvis kan invändas, att den redan beställda
ammunitionen icke är tillräcklig, utan att ytterligare sådan måste
anskaffas å ifrågavarande extra ordinarie anslag.» Här föreligger
ju tydligen ett uttalande, åtminstone från departementschefens
sida, att ytterligare ammunition behöves för att man skall få
mobiliseringsbehovet fyllt för dessa haubitser. Därtill kommer,
att denna mening understrykes alldeles bestärnt av de militära
myndigheter, som yttrat sig. Sålunda säger generalfälttygmästaren,
att det återstående beloppet behöver anvisas på det redan
beviljade anslaget, för att man skall få mobiliseringsbehovet fyllt.

Det förhåller sig på det sättet med dessa fälthaubitser, att
själva materielen nu är anskaffad. Det finnes således redan det
antal haubitser, som Riksdagen beslutat anskaffa, men det fattas
ammunition. För mig vill det förefalla, som om det vore oklokt
att stå med denna materiel färdig, men icke ha den kvantitet
ammunition, som man anser nödvändig för mobiliseringbehovets
fyllande. Jag starkes i denna uppfattning, när jag erinrar mig
ett yttrande, som alldeles nyss fåll des här av herr statsrådet och
chefen för ^^försvarsdepartementet, då frågan om intendenten
i Boden var före här. Då höjde han sig till en stor vältalighet
och betonade hur rysligt farligt det vore, om man icke
uppmärksammade sådana brister, som kunde vara till finnandes
i förråden. Det vore, menade han, en mycket betänklig sak.
Här är just ett slående exempel på det han talade om och varnade
för, här är just fråga om brister i förrådet. Om nu en mobilisering
skulle komma på, vad gör man då, om man har haubitser
men ingen ammunition? Skall man skicka ut hela antalet
haubitser med den otillräckliga ammunition man har, eller skall
man endast skicka ut de haubitser, till vilka man har fullständig
ammunitionsutredning? Ja, naturligtvis blir det på det förstnämnda
sättet, det tar jag för alldeles givet, men då räcker icke
ammunitionen.

Nu invänder man, att det kan tillverkas ammunition under

Lördagen den 1 mars.

47 5 r 13.

tiden. Ja, mina herrar, man kan tillverka under tiden vad som
går åt, men man hinner icke tillverka så mycket, att det täcker
både vad som går åt och den brist, som fanns från början. Mig
synes det lyckligt, om denna historia kunde få ett slut, men det
får den icke, förrän de belopp, som generalfälttygmästaren begärt,
blivit av Riksdagen anvisade, ty beviljade äro de ju redan förut.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilson i Örebro: Jag ber att i anledning av den siste
ärade talarens yttrande få erinra därom, att om vi på 1914 års
stat skola tillgodose alla behov, som förefinnas både på det ena
och andra området, det må nu gälla armén eller flottan eller
vilken annan statsinstitution som helst, så lära vi allt komma
till korta.

Jag ber vidare att få för kammarens ledamöter påvisa, hurusom
Kungl. Maj:t begärt att redan under innevarande år få använda
de belopp, som Kungl. Maj:t har äskat på 1914 års stat.
Jag tror verkligen icke att någon kan påstå och visa, att vi
under innevarande år behöva eller ens — utan vidtagande av extra
ordinära åtgärder — kunna förbruka större belopp än här ifrågasättes
för detta år.

Den brist på ammunition, som måhända skulle förefinnas
vid en eventuell mobilisering, kan bli föremål för en framställning
från Kungl. Maj:ts sida vid nästa års riksdag, och om förhållandena
kräva det, kan naturligtvis Kungl. Maj:t mycket väl,
alldeles som i år, begära Riksdagens tillstånd att av tillgängliga
medel redan under 1914 få förskjuta det härför erforderliga beloppet.
Innan antalet skott per pjäs ännu blivit fastställt, synes
det mig emellertid vara att gå alldeles för fort, om man bara
säger: så och så mycket skola vi ha. Jag tillåter mig fortfarande
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Jag tycker, att den siste ärade talaren givit
ett ganska starkt skäl för att man skall höja detta anslag, då
han upprepade, att Kungl. Maj:t själv gjort framställning om att
av det anslag, som här begäres, få disponera 380,000 kronor för
anskaffande redan under år 1913 av den ammunition, som redan
synes vara bestämd. Om då Riksdagen medger, att anslaget går
ut 1914, men får disponeras under år 1913, så blir ju anskaffningen
fördröjd, d. v. s. ingen anskaffning kan äga rum under
år 1914. Detta synes mig tala för att man för bibehållande av
kontinuiteten i tillverkningen bör bevilja det högre anslaget.

Herr Nilson i Örebro: Det synes mig, som om den siste

ärade talaren förbisett den omständigheten, att även reservationen
går ut på att det i densamma omförmälda belopp, 1,000,000
kronor, skall av Kungl. Maj:t få förskjutas för innevarande år,

Ant), anskaffning
av
ny fältartillerimateriel.

(Forts.)

Nr 13. 48

Ang. anskaffande
c
ny fältartillerimateriel.

(Forts.)

Ang. anskaffning
av
kulsprutemateriel.

Lördagen den 1 mars.

och bevisningen för att hela detta belopp skall kunna upparbetas
under innevarande år, den föreligger alldeles icke.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den av greve F. Ckson Wachtmeister
avgivna vid punkten fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen hava flertalets
mening för sig. Som votering likväl begärdes av herr
Hildebrand, uppsattes, justerades och anslogs en voteringsproposition
av följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 32) av utskottets förevarande utlåtande nr 4,
röstar

Ja

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av greve F. Cl:son
Wachtmeister m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 138 ja mot 52 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten 33.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning härpå av punkten 34, angående anskaffning
av kulsprutemateriel, yttrade

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Den

.svenska hären är ju ganska ringa till sin numerär, men därför
är det också så mycket viktigare, att den har eu i alla avseenden
mycket god utrustning. Vad nu dess vapen beträffar, så
äro de ju i allmänhet sett av utmärkt god beskaffenhet, men i
ett hänseende stå vi alldeles absolut efter alla våra grannar, och
det är med avseende på beväpningen med kulsprutor. Detta
vapen är ju synnerligen viktigt, och därtill kommer också, att
kostnaden för anskaffning av kulsprutor är i förhållande till den
effektivitet, som de ha, jämförelsevis ganska ringa. Det hade
därför efter mitt och jag tror efter mångas förmenande också
varit kärt, om statsutskottet hade kunnat i någon större eller

Lördagen den 1 mars.

49 Nr 13.

mindre utsträckning bifalla det yrkande, som här är framställt
motionsvis. Så har emellertid icke skett, men statsutskottet har
dock i motiveringen ställt sig synnerligen välvilligt gentemot
förslaget, och det är ju möjligt, att målet skall kunna vinnas
även på det sätt, som statsutskottet här har föreslagit. Jag kan
emellertid icke därom bilda mig en fullständig föreställning, och
jag hade därför ansett det vara synnerligen kärt, om man i det
hänseendet kunnat få mera detaljerade upplysningar från statsrådsbänken.
Herr statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet
har också förklarat sig villig att vid detta tillfälle lämna
sådana, men på grund av den mycket olämpliga anordningen,
att huvudtitlarna skola samtidigt föredragas i bägge kamrarna,
är han nu icke närvarande och har antagligen därior fullgiltiga
skäl. Jag skulle emellertid till honom vilja framställa den frågan,
huruvida enligt hans förmenande en tillfredsställande lösning av
spörsmålet skulle kunna ske även utan att medel för det ändamålet
för närvarande komme att anvisas, men, som sagt, det svar,
som i det fallet har blivit utlovat, synes nu icke kunna erhållas.
Under sådana förhållanden, herr talman, bär jag icke något yrkande
att göra.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 35—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41. angående anläggning av eu elektrisk kraftstation
i Boden m. m.

Kungl. Maj:t hade under punkten 42 av denna huvudtitel
föreslagit Riksdagen att till anläggning av en elektrisk kraftstation
i Boden m. m. bevilja ett anslag av 200,000 kronor samt
härav å extra stat för år 1914 anvisa 100,000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj:t att av omhänderhavande medel under år 1913
förskjuta högst sistnämnda belopp för att sedermera ersättas av
vad som sålunda anvisats.

Utskottet hemställde, att Kungl. Majds ifrågavarande förslag
icke måtte för närvarande av Riksdagen bifallas.

Reservation hade likväl avgivits av herr Nilson i Örebro,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl Majds
framställning i ämnet.

Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av

Ang. anskaffning
av
kulsprutemateriel.

(Forts.)

Ang. en
elektrisk
kraftstation
i Boden
m. m.

Andra kammarens protokoll 1913. Nr 18.

4

Nr 13. 50

Ang. en
elektrisk
kraftstation
i Boden
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 1 mars.

Herr Nilson i Örebro, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Jag har vid denna punkt avgivit en reservation. Jag
är alldeles ensam om den, och jag har därför ingen som helst
förhoppning om att få denna kammare att biträda Kung!. Maj:ts
förslag. Men då jag vid betänkandet angivit min från utskottsmajoriteten
avvikande mening, anser jag mig här böra i största
korthet ange de skäl, varpå jag grundat denna min avvikande
mening.

Ljusbehovet vid Bodens fästningsetablissement tillgodoses
genom en kraftanläggning, belägen 18 kilometer från Bodens
garnison och 12 kilometer utanför fästningens huvudförsvarslinje.
Det är uppenbart, att den anordningen i händelse av ett krigsutbrott
är i försvarsbänseende synnerligen betänklig, icke allenast
därför att ledningarna mycket lätt kunna avklippas — och
då äro i ett nu etablissementen försänkta i mörker — utan även
därför, att stationen är belägen på sådant avstånd, att också den
kan tagas. Avtalet med det bolag, som för närvarande levererar
energi för elektrisk belysning, tilländagå!- den 14 mars 1915.
Nu har utskottet här hänvisat på, att man skulle kunna förlänga
det avtalet, men hur pass lång tid bolaget går med på att förlänga
detsamma, därom svävar man emellertid i djup okunnighet.
Även om man på det sättet kan ernå fördelaktigare avtal, varom
man för övrigt har visshet — ty bolaget har erbjudit sig att på
fördelaktigare villkor än tillförne lämna elektrisk energi — så
framgår det av de handlingar, som förelegat för utskottet, att
det ur militär synpunkt oundgängligen kräves en reservstation
där uppe vid Boden, och det har heller icke utskottet bestritt.
Den reservstationen beräknas kosta 180,000 kronor, och den av
Kung!. Maj:t nu ifrågasatta belysningsanläggningen skulle kosta

200,000 kronor, men den skulle tillgodose behovet både under
den ena och den andra eventualiteten — för densamma kräves sålunda
ingen reservanläggning. Det synes mig därför bli högeligen
oekonomiskt att hålla reservkraft allenast för krigsbehov
och att för fredsbehov köpa elektrisk energi av enskilda. Jag
tror heller icke, att den anordning, på vilken utskottet här pekar,
nämligen att frånträda kravet på eu central station och förlägga
reservstationer inom vart etablissement, kommer att visa sig ekonomiskt
fördelaktig. Det pris för anläggningen, som jag nyss
anförde, eller 200,000 kronor, kan ju synas högt, och man kan
måhända göra anmärkning mot kostnadsberäkningarna på eu
och annan punkt. Jag ber i det sammanhanget få erinra om att
fortifikationsbefälhavaren i Boden har på ett par punkter kommit
till en lägre siffra. Men då en civil institution, nämligen elektriska
prövningsanstalten här i staden, kontrollerat hans beräkningar
och granskat desamma, så har den kommit till det resultat,
att beloppet borde höjas. Det pris, till vilket man genom
en egen belysningsanläggning skulle erhålla elektrisk energi, är

Lördagen den 1 mars.

51 Nr 13.

beräknat till 18 öre, men i dessa 18 öre ingå både ränta och
amortering. Nu har det enskilda bolag, från vilket staten för
närvarande köper sitt ljusbehov, sökt göra gällande, att den beräkningsgrunden
i ett hänseende skulle vara felaktig, och att
sålunda statens verkliga kostnader skulle behöva höjas till något
över 18 öre, men i allt fall nödgas bolaget medgiva, att staten
med en egen belysningsstation skulle ernå en kostnadsminskning
per år utav 5,579 kronor. Det beloppet anses för ringa
för att i och för sig motivera en anläggning på 200,000 kronor.
Jag håller emellertid före, att även om besparingarna icke skulle
bli större än 5,579 kronor om året, så är därmed anläggningen
utav en 3 an t försvarets egen belysningsstation redan ur ekonomisk
synpunkt väl försvarad, då i denna kostnadsminskning
även ligga ränta och amortering på hela belysningsanläggningen;
och därtill kommer, att den anordningen ur militär synpunkt
erbjuder så ofantligt stora fördelar framför den nuvarande anordningen.

Jag anser sålunda, att det här förelegat synnerligen goda
skäl för att bifalla den kungl. propositionen, och jag har härmed
velat till Andra kammarens protokoll anföra de skäl, varpå jag
stödjer denna min uppfattning, och den uppfattningen är så grundad
hos mig, att jag åtminstone vill göra ett yrkande om bifall
till Kungl. Maj ds framställning.

Härpå anförde:

Herr Thorsson: Då vi på avdelningen inom utskottet be handlade

detta ärende, kunde jag icke frigöra mig från den
känslan, att kronan blivit på ett hårdhänt sätt behandlad av det
enskilda bolag, vilket hittills levererat såväl en del elektrisk
kraft som belysning till Bodens fästning, och jag vill icke förneka,
att mycket starka skäl tala för att statsverket i detta fall
skall göra sig oberoende av det enskilda företaget. Bolaget har
emellertid till statsutskottet ingivit en skrivelse, varav framgår,
att en avsevärd nedsättning i priset skulle kunna vinnas, varför
man i utskottet ansett, att frågan delvis kommit i ett nytt läge,
och att saken nog skulle kunna rangeras så, att statsverket skulle
kunna träffa en bättre överenskommelse med bolaget. Jag vill
emellertid för min del icke fördölja, att den motivering, som
ligger till grund för utskottets avstyrkande, innebär en svaghet,
i det att utskottet talar om, att det skulle kunna anordna flera
centralkraftstationer, vilket jag för min dei icke tror skulle vara
ekonomiskt. Jag har den uppfattningen, att om icke statsverket
kan träffa en tillräckligt fördelaktig uppgörelse med det enskilda
bolaget och om det skulle visa sig vid en noggrannare undersökning,
att anläggandet av en reservstation skulle bli förenat
med så stora kostnader, att ingen nämnvärd skillnad därigenom

Ang. en
elektrisk
kraftstation
i Boden
m. m.
(Forts.)

Nr 13. 52

Lördagen den 1 mars.

Ang. en
elektrisk
kraftstation
i Boden
m. m.
(Forts.)

skulle uppstå ur sparsamhetssynpunkt i jämförelse med anläggandet
av en självständig centralstation, så vill jag icke påyrka fortsatt
samarbete med bolaget, utan jag hyser i detta fall den meningen,
att om frågan återkommer till nästa år efter en utredning,
vari vederbörande i någon mån vinnlagt sig om att göra
anläggningen billigare, så bör Riksdagen icke ställa avvisande.
Jag får dock säga, att i föreliggande förslag har man rört sig
med bra höga siffror, när t. ex. ett bostadshus, som skulle
rymma två familjer, beräknats kosta 18,000 kronor. Jag tror sålunda,
att det är nödvändigt, att vederbörande undersöker saken
en gång till, då det nog kommer att visa sig, att det icke är
alldeles uteslutet, att saken kan rangeras endera så, att ett förmånligt
kontrakt avslutas, eller också att statsverket för egen
räkning men till billigare plus anlägger en centralstation.

Från denna utgångspunkt vill jag yrka bifall till utskottets
förslag, sådant det här föreligger.

Herr vice talmannen D. Persson: Flen- talman, mina her rar!

Jag kan ju icke neka till, att de skäl, som blivit anförda
i Kungl. Maj:ts proposition ävensom av herr Nilson i Örebro,
äro av sådan beskaffenhet, att man måste fästa ett mycket stort
avseende vid desamma. Om det nämligen vore så, att fästningen
vore avsedd endast för fredstid -— vilket den ju emellertid icke
är — så vore det väl ingen risk att taga den elektriska kraften
från huru långt avstånd som helst, som tekniska resurser medgiva,
men då den är avsedd för den eventualiteten, att den
olyckan skulle inträffa, att vi råka ut för krig, så är det väl
ändå så, att vi under fredens dagar måste rusta oss för kriget.
Och jag kan under sådana förhållanden icke finna annat, än att
Riksdagen gjorde klokt i att ju förr dess hellre bygga eu central
belysningsstation inom fästaingsgördeln. Det kan ej vara lämpligt
att ha en anordning sådan som den nuvarande i Boden,
vilken väl ingen ansett vara annat än ett provisorium. Jag tror
således, att om vi vilja vara beredda på att fästningen skall
kunna fylla den uppgift, som den från strategisk synpunkt bör
ha, så är det nog klokt att bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! Redan uti den

kläm, som utskottet här har använt, då utskottet hemställt, »att
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke må för närvarande av Riksdagen
bifallas», ligger ju ett uttalande från utskottets sida, att
utskottet ingalunda har underskattat betydelsen av att belysningsanordningarna
i detta betydande fästningsverk bli på tillfredsställande
sätt genomförda. Däremot har utskottet ställt sig tveksamt,
huruvida det nu framlagda förslaget skulle vara det lämpligaste.

53

Nr 13.

Lördagen den 1 mars.

Gentemot deri förste ärade talaren i denna debatt, som ju också
reserverat sig mot utskottets hemställan i denna punkt, ber jag
att få framhålla, att det icke varit uteslutande sparsam hetsskäl,
som här dikterat utskottsmajoritetens beslut, utan det har varit
— åtminstone vad mig vidkommer — väl så mycket en tvekan
om, huruvida just med hänsyn till fästningens betydelse de anordningar,
som här blivit föreslagna, skulle komma att i farans
stund visa sig fullt tillfredsställande.

Med anledning särskilt av vad herr vice talmannen nyss
yttrade, ber jag att få framhålla, att liksom det otvivelaktigt är
och av utskottet också erkänts vara en viss brist, att en fästning
av denna betydelse i händelse av krigstillfälle är i avseende å
sina belysningsförhållanden beroende av ett kraftverk, som ligger
långt utanför fästningens försvarslinje, så kan det också
vara förenat med en mycket stor risk att ha belysningen i alla
dessa inom fästningen liggande olika etablissement tillgodosedd
från en enda centralkraftstation, ty om en olycka skulle träffa
denna enda centralstation, låt vara att den är belägen inom
fästningens område, så skulle samtliga etablissemang bliva försatta
i mörker. Det är främst hänsynen till denna risk, som
föranlett mig att icke biträda Kung!. Maj:ts nu föreliggande förslag
utan avvakta en närmare utredning, och det är också detta,
som påpekas i utskottets motivering, då utskottet hänvisar till
möjligheten av att anordna särskilda belysningscentraler för olika
etablissemang inom fästningen i Boden, varigenom den av mig
antydda faran skulle kunna undvikas.

Jag anhåller därför, herr talman, att icke blott ur sparsamhetssynpunkt
utan ock ur försvarssynpunkt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Nilson i Örebro: Den siste ärade talarens yttrande

påkallar endast en liten erinran från min sida, och det är den,
att faran av att ha eu enda, central är val ändå i mycket hög
grad borteliminerad, då ledningarna från denna central komma
att vara jordledningar, d. v. s. ledningar, som ligga i jorden och
som icke genom yttre åverkan så lätt kunna förstöras. Det är
just i början av mobiliseringstiden, under mobiliseringens första
dagar, som det framför allt är angeläget, att icke dessa etablissemang
försänkas i mörker, och då det här är fråga om
etablissemang med det läge som dessa ha, så ligger det i öppen
dag, att varje dags tidsvinst, ja, jag skulle till och med kunna
säga varje timmes tidsvinst, kan vara av avsevärd betydelse för
försvarets lyckliga utgång. Beträffande faran för ait vid ett
eventuellt bombardemang centralen skulle förstöras, så ber jag
i förbigående att få erinra därom, att enligt de upplysningar
som lämnats oss är stationens föreslagna läge sådant, att det
är ganska skyddat. Men om vid ett bombardemang denna cen -

Ang. ea
elektrisk
kraftstation
i Boden
m. m.
(Forts.)

Nr 13. 54

Lördagen den 1 mars.

Ang. en
elektrisk
kraftstation
i Boden
m. m.
(Forts.)

Ang. förrådsbyggnader
för skidutrustning

in. m.

tralstation det oaktat skalle träffas, oeh stationen sålunda därigenom
förstördes, så finnes det provisoriska anordningar, som
man kan tillgripa. Vid en dylik tidpunkt är emellertid försvaret
icke på något sätt koncentrerat vid de etablissemang, som genom
belysningsstationen skulle erhålla ljus, utan det är koncentrerat
vid forten, och forten ha ju sina särskilda belysningscentraler,
varför det i detta hänseende icke föreligger någon fara.

Härmed var överläggningen slutad. I enlighet med de därunder
förekomna yrkandena framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå och bifall i stället till den av herr Nilson i Örebro
avgivna, vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Votering begärdes likväl av herr Hedström,
i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 41 av utskottets förevarande utlåtande, ur 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den av herr Nilson i Örebro avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Voteringen utvisade 155 ja mot 30 nej; och hade kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 42 och 43.

Kammaren biföll vad utskottet hemställt.

Punkten 44, angående uppförande av förrådsbyggnader för
skidutrustning m. m.

I överensstämmelse med vad Kungl. Maj:t i punkten 45 av
fjärde huvudtiteln föreslagit Riksdagen hemställde utskottet, att
Riksdagen måtte till uppförande av förrådsbyggnader för skidutrustning
in. in. å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag av

75,000 kronor.

55 Nr 13.

Lördagen den 1 mars.

Vid punkten funnos emellertid fogade reservationer: Ang. för 1

radsbyggna av

herrar Kvarnselim och Nilson i Örebro, vilka ansett ^utrustning
att viss del av utskottets motivering bort hava annan i re- m. m.
servationen angiven lydelse; samt (Forts.)

av herrar C. G. Ekman, Asplund, Thorsson, Rydén och
Lindberg, vilka inom statsutskottet yrkat avslag å det av Kungl.

Maj:t i ämnet framlagda förslaget.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman! Jag har vid

denna punkt reserverat mig och ansett, att Riksdagen icke i år
borde bevilja det anslag, som här är ifrågasatt.

Här är ett anslagskrav av ganska stor omfattning, ehuru
därav icke kräves så stort belopp i år. Det gäller nu att bygga
en del förråd för inrymmande av de skidor, som Riksdagen
under en föregående punkt har beviljat medel till. Men nu är
det på det sättet, att staten på en de! av de äldre lägerplatserna
redan har byggnader av sådan beskaffenhet, att de kunna tagas
i anspråk för ändamålet. Och särskilt är det mig bekant, att
på Vännäs lägerplats finnes en byggnad, som kan användas för
detta ändamål och är av den beskaffenhet, att den mer än väl
kan rymma det antal skidor, för vilka det kan behövas utrymme
under år 1914.

Jag tror därför, att saken icke skulle förlora på att underkastas
förnyad omprövning på vad sätt och under vilka villkor
man skall kunna använda eu del av de äldre byggnader, som
finnas. På Sollefteå lägerplats finnes bestämt tillräckligt med
hus för att rymma så många skidor, som exempelvis sjätte arméfördelningen
kan behöva. Och då synes det mig, att, när det
finnes icke allenast dessa baracker, som ju Västernorrlands regemente
lämnat så sent som i fjol, utan därjämte eu hel massa
hus, som utan nämnvärda kostnader kunna apteras till arbetslokaler
för de eventuella reparationsarbeten, som kunna erfordras
för att överse skidorna — då synes det mig, att det icke alls
skulle skada det ändamål, som här ifrågasatts, om Riksdagen
avslår den framställning som nu föreligger, varför jag, herr
talman, ber att få yrka avslag på utskottets utlåtande och bifall
till reservationen.

Vidare anförde:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Såsom

den siste ärade talaren erinrade, har kammaren för en stund

Nr 13. 56

Lördagen den 1 mars.

An*)- för- sedan beviljat medel för vår armés utrustande med skidor.
derförskid- ^nder ^eI)Tia har nu Kung], Maj:t äskat medel till upp utrustning

förande av förråd för dessa skidors ändamålsenliga och lämpliga
m. m. förvaring. För skidförråd för de truppförband, vilka det nu här
(Forts.) närmast gäller, nämligen truppförband tillhörande sjätte arméfördelningen
och Bodens trupper, äro kostnaderna beräknade till

187,000 kronor. Detta spörsmål har av Kung!. Maj:t — såsom
vi förut denna dag blivit erinrade om — varit underställt försvarsberedningarnas
prövning. Då lörsvarsberedningarna hade
detta ärende under sin prövning, ansågo vi oss där böra fästa
Kung!. Maj:ts uppmärksamhet på, att vid åtskilliga av truppförbanden
finnas inom sjätte arméfördelningen äldre, lantförsvaret
tillhörande byggnader, som för ändamålet i fråga lämpligen
kunde tagas i anspråk.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har nu departementschefen
förklarat, att det bör ske på detta sätt. Sålunda synes
det mig, att man däruti har en alldeles bestämd och säker garanti
för, att den omprövning av detta spörsmål, som den föregående
ärade talaren ansåg böra komma till stånd, även kommer
till stånd, och jag tror att den redan är igångsatt. Men det
ligger i klar och öppen dag för en var, som tänkt sig något
närmare in i dessa förhållanden, att dessa byggnader icke utan
vidare äro lämpliga till att mottaga de skidor, som där skola
förvaras. Det behöves vissa anordningar för att förändra och
iståndsätta byggnaderna, och därjämte erfordras för skidornas
lämpliga vård och behandling, att det vid varje sådant förråd
finnes en verkstad med lämplig utrustning för skidornas »vallning»,
som det kallas, och för deras skötsel och tillsyn i övrigt.
Och härtill krävas också medel.

Nu har Kungl. Maj:t icke äskat mer än 75,000 kronor i
stället för det begärda beloppet 187.000 kronor. Vid sådant
förhållande och då ingen kan bestrida — och den siste ärade
talaren har icke heller bestritt det — att det erfordras medel
för att göra förråden lämpliga, så synes det mig, att alla skäl
tala för bifall till vad Kungl. Maj:t här begärt och statsutskottet
tillstyrkt.

Med avseende på motiveringen föreligger eu liten skillnad,
i det att en ledamot från Första kammaren, herr Kvarnzelius,
och jag i motiveringen ha på ett något kraftigare sätt understrukit
en och annan av de synpunkter, som jag här framhållit,
och jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till den av
herr Kvarnzelius och mig avgivna reservationen.

Herr Thorsson: Gentemot herr Nilsons påstående, att

de gamla lokaler, som finnas, inte skulle kunna användas utan
reparation, så vill jag bara säga, att det finns ju dock faktiskt
på Vännäs’ läger ett magasin av korrugerad plåt av precis den

57 Nr 13.

Lördagen den 1 mars.

typ, som ritningarna angiva, att de nya magasinen skola ha. Så Ang. förnog
synes det finnas möjlighet att härbärgera åtskilliga skidor i ''skid

det magasinet. Vidare vill jag erinra, att på denna lägerplats utrustning
ligga även flera andra byggnader — däribland den av statsverket m. intill
ganska högt pris inlösta officerspaviljongen med tillhörande (Ports.)
lokaler — och nog kan man i någon av dessa inrätta en verkstad
utan större kostnad, än att Kungl. Maj:t har medel att vidtaga
därtill erforderliga åtgärder och utan att man behöver i
staten uppföra ett alldeles särskilt anslag härför, innan man har
saken i sin helhet klar. Å Sollefteå läger finns det också visserligen
provisoriska men inte så få verkstadslokaler, vilka Västernorrlands
regemente betjänat sig av i många år. Varför skulle
dessa inte kunna användas också för skötseln och tillsynen av
skidorna?

Men jag skall inte längre upptaga tiden. Jag förmodar, att
jag inte får kammaren med mig, och jag skall därför inte heller
begära votering.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen proposition
på l:o) bifall till utskottet hemställan, 2:o) bifall till
nämnda hemställan med den ändring i motiveringen, som underöverläggningen
yrkats av herr Ndson i Örebro och 3:o) avslag
å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet; och fann herr talmannen den under 2:o) upptagna propositionen
vara med övervägande ja godkänd. Hem Rydén
begärde emellertid votering, i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under 8:o) omförmälda propositionen
nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 44 av utskottets förevarande utlåtande nr 4,
med den ändring i motiveringen, som under överläggningen
yrkats av herr Nilson i Örebro, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar »

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kung]. Maj:ts framställning i ämnet.

Voteringen utvisade 84 ja, men 95 nej, vid vilken utgång
kammaren således avslagit såväl utskottets hemställan som Kungl.
Maj:ts framställning i ämnet.

Nr 13. 58

Lördagen den 1 mars.

Punkten 45.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 46.

Lades till handlingarna.

Punkterna 47—50.

Utskottets i dessa punkter gjorda framställningar blevo av
kammaren bifallna.

Ang. lega för Punkten 51, angående lega av hästar för artilleriets, ingen] örvissa
hästar, truppernas och trängens exercis.

Kung!. Maj:t hade i punkten 53 av denna huvudtitel föreslagit
Riksdagen att öka anslaget till lega av hästar för artilleriets,
ingenjörtruppernas och trängens exercis, nu 710,088 kronor,
med 17,640 kronor till 727,728 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren av herr Thorsson väckt motion,
nr 113, däri hemställts, att Riksdagen måtte besluta, att det
antal hästlejningsdagar, som av Riksdagen fastställdes för artilleriets,
ingenjörtruppernas och trängens exercis för år 1914, icke
finge överskridas.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte

a) öka anslaget till lega av hästar för artilleriets, ingenjörtruppernas
och trängens exercis, nu 710,088 kronor, med 17,640
kronor till 727,728 kronor; samt

b) avslå herr Thorssons förenämnda motion.

Reservationer hade emellertid avgivits:

av herrar Kvarnzelius, C. G. Ekman, Bruce, Ström och
Nilson i Örebro, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
Riksdagen måtte

a) — — (lika med utskottet) — —

b) att herr Thorssons förenämnda motion ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda, samt

av herrar Asplund, Thorsson, Rydén och Lindberg, vilka
föreslagit, att Riksdagen måtte

a) öka anslaget till lega av hästar för artilleriets, ingenjörtruppernas
och trängens exercis, nu 710,088 kronor, med 17,640
kronor till 727,728 kronor; samt

Lördagen den 1 mars.

59 Nr 13.

b) med bifall till herr Thorssons förevarande motion, besluta, Ang. lega för
att det antal hästlejningsdagar för artilleriets, ingenjörtruppernas v*ssa hästar.
och trängens exercis, som upptoges i de av Kungl. Maj:t fram- (Forts.)
lagda beräkningar av förevarande anslag för år 1914, icke finge
överskridas.

Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet av

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman! Jag har till låtit

mig framföra en motion i syfte att hålla det beräknade
antalet lejningsdagar inom ramen för beräkningarna. Jag skall
nu be att för kammarens ledamöter med några ord få klargöra,
vad denna fråga innebär.

Det är på det sättet, att det anslag, för vilket man lejer
hästar, är ett reservationsanslag, och de besparingar, som truppförbanden
kunna göra på detta anslag, tillfalla dem själva. Detta
har gjorts för att hos truppförbanden väcka intresse för en
sparsam hushållning med anslaget, Då har Kungl. Maj:t i beräkningarna,
som framlagts för Riksdagen, sagt, att så många dagar
behöver exempelvis artilleriet leja för året, så många ingenjörtrupperna
o. s. v., och beräknat lejningspriset till 4 kronor per
dag. Av helt naturliga skäl får 4 kronor per lejningsdag räknas
såsom ett antagligt medelpris, som genom olika lejningsmetoder
kan både över- och underskridas högst väsentligt.

Kan truppförbandet leja ett visst antal hästar under en
längre tid, yppar sig möjlighet att nedbringa lejningspriset till
1 å 2 kronor per dag och ibland därunder. Därigenom kan
antalet lejningsdagar fördubblas och truppförbandet ha betydligt
rikligare tillgång till hästar än som är angivet i föreliggande
tabeller. Nu är det emellertid så, att detta anslag influerar på
furageringsanslaget. Detta är emellertid ett förslagsanslag och
då fäster Kungl. Maj:t och vederbörande myndigheter sig icke
så noga vid, om det överskrides, därför, att när det är fråga
om förslagsanslag, tar man pängar så länge man behöver, och
reglerar det hela sedan från den s. k. stat sregleringsfonden. Så
har man exempelvis år 1912 vid artilleriet fått 22,000 flera hästlejningsdagar,
än vad som angivits i inför Riksdagen framlagda
beräkningar. Det gör efter 1 krona per dag och häst räknat

22,000 kronor, som för detta vapenslag obehörigen drabbar furageringsanslaget.

Det är nog så, att vi måste sätta en högsta gräns, över
vilken man icke får lov att gå. Jag går nämligen ut ifrån, att
när man framlagt ett förslag för Riksdagen, skall det vai''a grundat
på verkliga behov, och när vederbörande icke visa motsatsen,
så tillåter jag mig hysa den meningen, att det antal hästlejningsdagar,
Riksdagen fastslagit, icke får av vederbörande
överskridas.

Nr 13. 60

Lördagen den 1 mars.

Ang. lega för Nu ser jag i detta sätt att handskas med anslaget en betänkvissahastar.
ljgjlet även ur konstitutionell synpunkt. Här har Kungl. Maj:t
( oi s.) • k0mmancj0väg utan vidare medgivit truppförbanden en frihet,

som medför en sådan rubbning i den ekonomiska hushållningen
som den nämnda. Men var, frågar man sig, står Kungl. Maj:t
till svars för detta beslut? Kungl. Maj:ts beslut i kommandoväg
ställas i vanliga fall icke under granskning av konstitutionsutskottet.
De underställas statsutskottet endast i den mån statsutskottets
tid kan tillåta detsamma att intränga i granskningen
av de enskilda truppförbandens hushållning av detta anslag,
men någon annan granskning anställes icke. Jag har till och
med hört, att det finns truppförband, som lyckats nedbringa ledningskostnaderna
till 25 öre per dag och häst genom att leja
på 365 dagar om året.

Skulle denna trafik ostört få fortgå, då äro vi ute på hal is,
och Riksdagen har icke på något sätt i sin hand bedömandet
av budgeten. Det är för att stävja detta, som jag har tillåtit
mig att göra mitt yrkande. Yi hava vid flera föregående tillfällen
i dag haft anledning att yttra oss om intendenturdepartementets
räknemetoder, och när man nu får anmärkning från statsrådets
sida, att man icke sett tillräckligt upp under föregående år, är
det klart, att man sörjer för, att icke heller Kungl. Mnj:t får
alltför fritt spelrum att röra sig utom anslaget, utan att Kungl.
Maj:t i någon mån får följa, vad Riksdagen ursprungligen avsett,
när medlen beviljades. Det är därför jag fortfarande tillåter
mig yrka bifall till denna motion.

Som det framgår av sidorna 57 och 58 i utskottets betänkande,
har Kungl. Maj:t genom utfärdande av denna generalorder
här så att säga redan i första hand disponerat nästan varenda
lejningsdag, Riksdagen har beviljat, och därtill medgivit,
»att hästar må vid vederbörliga truppförband lejas under större
antal dagar, än ovan angivits, under villkor, att lejningskostnaderna
icke överstiga de belopp, vilka anvisats i den fastställda
staten». Kungl. Maj:t tar härvid icke den ringaste hänsyn till
vad denna generalorder utövar för inflytande på furageringsanslaget
och även på munderingsanslaget.

Jag skall emellertid icke längre uppehålla kammarens tid
utan endast inskränka mig till att yrka bifall till den reservation,
som bifogas detta utlåtande.

Vidare anförde:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! I likhet med den

näst föregående talaren anser jag, att Riksdagen bör hävda den
ståndpunkten, att ett anslag av reservationsanslags natur ej får
användas på sådant sätt, att rubbningar därigenom uppkomma å
andra anslag av förslagsanslags natur. Därutinnan är jag full -

Lördagen den 1 mars.

61 Nr 13.

komligt ense med min värderade vän på skånebänken. Men Ang. lega för
däremot har jag icke kunnat finna mig övertygad om, att det vissahästar.
skulle vara lämpligt att nu utan en närmare utredning och under- (Forts.)
sökning vara med om det villkor, som han velat fästa vid detta
anslags beviljande. Jag är nämligen icke övertygad om, att det
villkoret icke kommer att i realiteten gå ut över resultatet av
övningarna inom armén, vilket jag för min de! icke vill medverka
till. Jag är övertygad om, att om Andra kammaren
därför ansluter sig visserligen till utskottets förslag, men jämväl
till den reservation rörande motiveringen, som vid denna punkt
är avgiven av herrar Kvarnzelius m. fl., i vilken det med synnerlig
styrka och skärpa hävdas den uppfattningen, att Riksdagen
måste hålla fäst vid, att grunderna för anslagens utgående vederbörligen
respekteras, och att de beräknas på sådant sätt, att
rubbningar i anslagens användning’ — anslag nämligen av
reservationsanslags natur — icke få på obehörigt sätt inverka
på andra anslag av förslagsanslags natur, om Andra kammaren
går på den linjen, säger jag, så skall också Kungl. Maj:t söka i
det hänseendet vidtaga erforderlig rättelse.

Jag ber således att få yrka bifall till utskottets hemställan
men med biträdande av den motivering, som innefattas i den av
herrar Kvarnzelius m. fl. vid den nu föredragna punkten avgivna
reservationen.

Herr Carlson i Herrljunga: Herr talman! Vid denna

punkts föredragande har jag känt ett behov av att få framhålla
en sak, som vid många olika tillfällen verkat mycket smärtsamt
på mig. Det är ju så, att det anslag, som här är fråga om, är
avsett för fejning av hästar för de olika truppförbandens behov,
och det är ju ingenting att säga om. En stor del av våra lantmän
äro mycket glada åt denna anordning. Då vårarbetet är
avslutat, är det många av dem, som utan olägenhet kunna lämna
från sig eu del av sina dragare. Jag har varit med vid flera
inmönstringar av hästar, och jag har givit akt på, huru belåtenheten,
kan jag säga, varit ganska stor å ömse sidor. Hästägarna
ha känt sig på visst sätt glada med tanke på att få denna
inkomst såsom ett plus till de övriga inkomsterna, och då jag
givit akt på hästarna, har jag märkt, att också belåtenheten från
deras sida varit stor. De ha varit vid gott hull och synnerligen
god vigör. Men tiden har gått, och så har den dag kommit,
då hästägarna fått mottaga sina hästar, efter att dessa varit ute
i krigstjänst. Jag har också varit med vid dylika tillfällen, och
jag får säga, att det varit mycket nedslående att giva akt på,
hur en stor del av dessa hästar kommit tillbaka i det mest
bedrövliga skick, man någonsin kan tänka sig. De ha varit
sönderskavda, utmagrade och utpinade till den grad, att man icke
kan förstå, hur det är möjligt, att de kunnat bli sådana efter

Nr 13. 62

Lördagen den 1 mars.

Ang. lega föreien korta tid, de varit ute och tjänat Kung! Maj:t och kronan.
vissa hästar. tvivlar på, att de få sina behov av inåt fullt fyllda därute;
(torts.) jag tror, att portionerna äro för små tilltagna. Och jag tror
också, att vederbörande icke taga tillräcklig hänsyn till hästarnas
beskaffenhet i fråga om det ena och det andra. Man kan biand
annat se, huru hästarna blivit alldeles sönderskavda på sidorna
av sadlar, som icke passa o. s. v. Likaså har det i selstaden
funnits tecken på, att de seldon, som givits dem, icke varit
passande.

Genom hela nationen går, skulle jag vilja säga, för närvarande
en ström av djurskyddsvänliga känslor, och dessa känslor
komma till synes i de många olika djurskyddsföreningar, som
uppstå här och var i landet. Det skulle vara mycket beklagligt,
om vår armé, vårt krigsfolk, icke också skulle bli tillräckligt
besjälade av dessa känslor. Jag hoppas, att vederbörande skall
ägna saken sin uppmärksamhet och se till, att intet onödigt djurplågeri
utövas. Man har sagt, att i krig får man finna sig i allt,
och det gäller icke bara människomaterialet utan även hästmaterialet.
Men jag håller före, att krig bör vara ett och leka
krig ett annat, och icke behöver man överanstränga de stackars
hästarna, för att man skall kunna lära sig att föra krig på ett
riktigt sätt.

Jag har velat säga detta, herr talman, för att frambära de
önskemål, sola gjort sig gällande i åtskilliga delar av landet.
Jag har icke något yrkande att göra.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan,
2:o) bifall till den reservation, som vid punkten avgivits av herr
Kvarnzelius m. fl., och 8:o) bifall till den vid punkten av herr
Asplund m. fl. fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den under 2:o) upptagna propositionen. Votering begärdes emellertid
av herr Thorsson, i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 3 o) omnämnda propositionen
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller den reservation, som
vid punkten 51 av statsutskottets förevarande utlåtande nr 4
avgivits av herr Kvarnzelius m. fl., röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 1 mars. :L ; 63 Nr 13.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten av herr Ang. lega för
Asplund m. fl. fogade reservationen. vissahästar.

(Forts.)

Omröstningen utföll med 106 ja mot 65 nej; och hade kammaren
alltså bifallit den av herr Kvarnzelius m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 52—55.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härpå föredrogs punkten 56, angående övriga ordinarie dug. anslag

anslag: och yttrade därvid en

steman hos

tt -ivr-i -Ai tt • arméförvalt Herr

lNiison i (Jrebro: Herr talman, mina herrar! Under ningen.

punkt 4 i statsverkspropositionen finnes omnämnt ett äskande från
arméförvaltningen om anställande av en tjänsteman på arméförvaltningens
stat för verkställande av så kallad förhandsgranskning.
Denna hemställan har herr statsrådet och chefen förlän
tförsvarsdepartementet icke ansett sig böra för närvarande
biträda. Då jag hyser den uppfattningen, att behovet av förhandsgranskning
är synnerligen stort, så hoppas jag, att herr
statsrådet till en kommande riksdag ville taga denna fråga under
förnyad omprövning; och jag anser mig verkligen hava anledning
härtill, då uti ett herr statsrådets anförande till statsrådsprotokollet
finnes en antydan om att så möjligen kan komma
alt ske. Jag har härmed endast, såsom jag förut också sade,
velat uttala min fasta förvissning om. att denna förhoppning icke
måtte komma på skam. Jag har icke något annat yrkande än
bifall till utskottets hemställande i övrigt.

Herr Thorsson instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Herr statsrådet Berg avlämnade Kung!. Maj:ts propositioner:

angående fyllnadspension åt tillförordnade rektorn vid högre
realläroverket å Östermalm i Stockholm, rektorn vid realskolan
i Eskilstuna J. G. T. Elmqvist;

angående vidtagande av vissa ändrings- och reparationsarbeten
i riksgäldskontorets förra hus å Riddarholmen; och

angående avlösning av den ägaren av skattelägenheten
Djurön nr 1 i Östergötlands län åliggande skyldigheten att därstädes
underhålla ett holländeri.

Nr 13. 64 Lördagen den 1 mars.

Ifrågavarande propositioner blevo på begäran bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,36 e. m. för
att åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

In fidem
Per Gronvall.

Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri 1913.