RIKSDAGENS PROTOKOLL -

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:26

1896. Andra Kammaren. N:o 26.

Torsdagen den 9 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 2 innevarande april.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr E. J. Ekman,
till följd af rheumatism i fotternas ledgångar, är tills vidare förhindrad
att deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygar
Stockholm den 8 april 1896.

A. Werner,
legitim, läkare.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr J. H. G.

Fredholms i gårdagens sammanträde bordlagda motion, n:o 235.

§ 4.

Enligt derom förut fattadt beslut företogs nu först till behand- Angående
ling bevillningsutskottets memorial n:o 18, i anledning af kamrarnes^ voteringsskiljaktiga
beslut rörande öde punkten af bevillningsutskottets be- ProP°*ition
tänkande n:o 13 angående vissa delar åt tullbevillningen. gemensam

, . , . omröstning.

1 o:te punkten af sitt otvannämnda betänkande hade utskottet
hemstält, att Riksdagen måtte medgifva, att den eller de förhöjda
tullsatser, som vid behandlingen af samma betänkande kunde varda
af Riksdagen beslutade i fråga om artikeln fläsk, finge tillämpas
från och med den dag under innevarande år, som af Kongl. Mai:t
bestämdes.

Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 26.

N.o ‘->6.

Torsdagen den 9 April.

Angående Denna hemställan hade, enligt utskottet tillhandakomna protokollsrå
voterings- utdrag, af Första Kammaren bifallits, men af Andra Kammaren
proposition afs]ag.jts. hvaruppå Riksdagen efter gemensamma omröstningar begemensam
slutit att höja tullen för rökt fläsk till 30 öre och för fläsk, andra
omröstning, slag, till 20 öre per kilogram.

(Forts.)

Enär frågan om tillämpning redan under innevarande år af de
förhöjda tullsatserna, enligt utskottets åsigt, måste anses utgöra en
sådan bevillningsfråga, för hvars afgörande, då kamrarne stannat i
skiljaktiga beslut, jemlik! 71 § regeringsformen och 65 § riksdagsordningen,
gemensam omröstning må ega rum, föreslog utskottet i
nu föreliggande memorial följande voteringsproposition:

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
skall medgifva, att de förhöjda tullsatserna å fläsk inå tillämpas
från och med den dag under innevarande år, som af Kongl. Maj:t
bestämmes, löstal -

ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit att afstå utskottets ofvanberörda hemställan.»

Häremot hade reservation afgifvits af herr Fredholm från Stockholm,
med hvilken herrar Collander, G. Jansson i Krakerud, S. M.
Olsson i Sörnäs, Lundström, J. Johansson från Stockholm och
Lilljeqvist instämt, och hvilka ansett, att utskottet icke egt befogenhet
att i denna fråga för Riksdagen framlägga förslag till voteringsproposition,
utan att det i stället tillkommit utskottet att, då frågan
enligt 63 § riksdagsordningen för denna riksdag förfallit, derom till
Riksdagen göra anmälan.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Vid det nu föredragna
bevillningsutskottets memorial har jag jemte 6 andra utskottsledamöter
från denna kammare afgifvit en reservation, i hvilken vi
sökt angifva de hufvudsakliga skälen för vår åsigt, att gemensam
omröstning om den i sagda memorial behandlade fråga icke kan
grundlagsenlig! företagas. Under åberopande af dessa skäl får jag
derför, herr talman, yrka, att kammaren icke måtte godkänna det af
bevillningsutskottet här framlagda förslaget till voteringsproposition.

Herr Swartling: Den ärade reservant inom bevillningsutskottet,
som nyss hade ordet, bar gjort sig mycken möda att söka inveckla
en fråga, som i sig sjelf är ganska enkel. Att den är enkel vågar

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

jag sluta till deraf, att eu liknande fråga vid ett föregående tillfälle
förevarit, och jag skall be att få erinra kammaren om densamma.
Det var år 1886. Bevillningsutskottet anförde då i memorial n:o 2
i anledning af kamrarues skiljaktiga beslut rörande lista, 2:dra, 3:dje,
4:de och 5:te punkterna af utskottets betänkande n:o 1, angående
vissa delar af tullbevillningen, följande:

»Vid behandlingen af utskottets ofvannämnda betänkande hafva
Riksdagens kamrar, enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag,
stannat i olika beslut i afseende å de fem punkter, hvilka här nedan
omförmälas.»

*l:o) I lista punkten hade utskottet hemstält, att af omalen
spanmål, råg, hvete, korn, majs, ärter och bönor samt alla öfriga slag
utom hafre och vicker måtte åsättas en tull af 2 kronor för 100
kilogram.»

»Denna utskottets hemställan bär Första Kammaren afslagit,
men Andra Kammaren bifallit.»

Så uppstälde bevillningsutskottet en voteringsproposition i afseende
på denna punkt och likaså i afseende på 2:dra, 3:dje och
4:de punkterna rörande artiklarne: malen spanmål, malt och kli. 1
5:te punkten säger derefter utskottet: »I 5:te punkten hade utskottet
hemstält, att, för den händelse tull komme att åsättas flera eller färre
af de ofvan hinder l:o—4 o omförmälda artiklar, Riksdagen jemväl
måtte besluta, att dessa tullar skulle såsom tilläggsafgifter till nu
gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras från den tid, som
af Kong]. Majit bestämdes, samt i skrifvelse till Kongl. Majit, jemte
öfverlemnande af sitt sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl.
Majit ville, så fort ske kunde, förordna om beslutets trädande i kraft.»

»Denna utskottets hemställan har afslagits af Första Kammaren,
men bifallits af Andra Kammaren.»

»För den händelse samtliga de ofvan under l:o—4:o omförmälda
gemensamma omröstningar komma att utfalla i enlighet med Nejpropositionerna,
hvarigenom den förutsättning, som uppstälts för
utskottets i 5:te punkten gjorda hemställan, bortfölle, får utskottet
hemställa,

att utskottets i 5:te punkten gjorda hemställan måtte af Riksdagen
anses förfallen.»

»För den händelse åter, att flera eller färre af samma omröstningar
komma att utfalla i enlighet med Ja-propositionerna, och då
frågan om tillämpning redan under innevarande år af sålunda beslutade
tullsatser måste anses utgöra en sådan bevillningsfråga, för
hvars afgörande, då kamrarne stannat i stridiga beslut, jemlikt
ofvan åberopade grundlagsparagrafer, gemensam omröstning må ega
rum, får utskottet för sådan omröstning föreslå följande voteringsproposition
:

»Den, som bifaller bevillningsutskottets af Andra Kammaren
godkända hemställan, att, för den händelse tull åsättes flera eller
färre af de ofvan under 1 :o—4:o omförmälda artiklar, Riksdagen
jemväl måtte besluta, att dessa tullar skola såsom tilläggsafgifter till

Angående
en voteringsproposition

för

gemensam

omröstning.

(Forts.)

N:o 26. 4 Torsdagen den 9 April.

Angående nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras från den tid,
en voterings- som af Kongl. Maj:t bestämmes, samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t,
Pr0P°™l0n jemte öfverlemnande af sitt sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl.
gemensam Maj:t vide, så fort ske kunde, förordna om beslutets trädande i kraft,
omröstning, röstar

(Forts.) Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Första Kammaren,
afslagit utskottets ifrågavarande hemställan».

Som kammaren behagade finna, är detta fall fullkomligt analogt
med det nu förevarande; enda skilnaden är, att 1886 Första Kammaren
hade afslagit, men Andra Kammaren bifallit den utskottets hemställan,
om hvilken gemensam votering skulle ega rum, och det nu
är tvärt om. För öfrigt är frågan alldeles densamma; och denna
voteringsproposition blef också utan diskussion af begge kamrarne
godkänd.

Jag skall derjemte be att få erinra om, att bland ledamöterna
af bevillningsutskottet från denna kammare detta år voro, bland andra,
herrar Olof Jonsson i Hot'' och Johan Johansson i Noraskog, samt
från Första Kammaren herrar Bennich, utskottets dåvarande ordförande,
grefve De la Gardie, Andra Kammarens nuvarande talman,
presidenterna Waern och Forssell m. fl., men att ingen reservation då
afgafs mot det slut, hvartill utskottet kommit. Jag får derför, herr
talman, anhålla, att kammaren måtte godkänna utskottets nu föreliggande
förslag till voteringsproposition.

Herrar Andersson i Löfhult, Petersson i Boestad och Peterson i
Hasselstad instämde med herr Swartling.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Såsom talaren på östgötabänken
nyss nämnde, godkändes år 1886 en voteringsproposition om tiden
för tillämpningen af vissa förhöjda tullsatser;och talaren kom på grund
häraf till det resultat, att derför äfven den nu föreliggande voteringspropositionen
följdrigtigt borde af kammaren godkännas. För min del
tror jag emellertid icke, att dessa båda voteringspropositioner kunna
fullständigt jemföras med hvarandra, utan att man får bedöma den
nu föreliggande frågan efter andra grunder än den fråga som 1886
förelåg. Såsom skäl härför ber jag att först och främst få nämna,
att år 1886 voteringspropositionen rörande tiden för tillämpningen tramstäldes
i sammanhang med voteringspropositionerna om de förhöjda
tullsatserna och icke såsom nu efteråt, sedan höjningen redan är
afgjord genom gemensam omröstning åt kamrarne, och saken står så,
att,'' om icke något annat beslutas, de nya tullsatserna skola tillämpas
från och med nästa års början. År 1886 deremot voro dessa båda
saker stälda i samband med hvarandra, så att man hade tillfälle att
vid voteringen om tullsatsernas belopp äfven taga hänsyn till frågan
om tiden för tillämpningen.

Torsdagen den 9 April. 5

Donna omständighet må man nu emellertid fästa stor eller liten
vigt vid; men det finnes en annan sak, som jag specielt fäst mig vid,
och det är olikheten i afseende på formen mellan 1885 års voteringsproposition
och den nu föreliggande. I deu senare voteringspropositionen
föreslås, att Riksdagen skall medgifva, att de förhöjda tullsatserna
å fläsk må tillämpas från och med den dag under innevarande
år, som af Kongl. Magt bestämmes. Detta ord medgifva i
eu fråga, der ovilkorligen Riksdagen sjelf har beslutanderätt, kan här
icke betyda något annat, än att bevillningsutskottet synes antaga, att
det mera är fråga om Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, än om
en Riksdagens egen beskattningsåtgärd. Och ensamt den omständigheten
att godkänna en voteringsproposition, som antyder något sådant,
måste för Riksdagen vara ganska betänkligt. Jag ber att få fästa
kammarens uppmärksamhet på, att i 1886 års voteringsproposition
begagnades uttrycket »att Riksdagen jemväl måtte besluta», men här
föreslås helt enkelt, »att Riksdagen skall medgifva.» Till hvem medgifvandet
skall göras, det vet jag icke. Kongl. Magt har åtminstone
icke framstält någon proposition om förhöjning i fläsktullen; och
om det är meningen att gifva motionärerna svar, så tycker jag, att
formen är bra kuriös. Saken synes mig vara af den art, att, om
man för öfrigt kan vara tveksam om det grundlagsenliga i att genom
gemensam omröstning afgöra, huru vida en af Riksdagen åsatt tullsats
redan under det löpande året skall träda i kraft, här ensam voteringspropositionens
form bör vara tillräcklig för att afstå densamma.

Jag skall äfven, då frågan om det grundlagsenliga i en sådan
gemensam omröstning, som här föreslås, genom reservationen framställs,
be att få nämna några ord om olika synpunkter, som i det
afseendet böra kunna göra sig gällande. 69 § regeringsformen begagnar
i fråga om statsutskottets förslag, och huru de skola afgöras, uttrycket
»statens reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp.»
65 § riksdagsordningen åter talar om »statsutgifter eller bevillning.»
Det begagnas således i fråga om statsregleringen i regeringsformen
och riksdagsordningen två olika uttryck. Om jag dä tänker mig,
huru det under det senare årtiondet tillvägagått i sådana fall som
det nu föreliggande, erinrar jag mig icke ett enda, der kamrarne
hafva voterat gemensamt om olika beslut i fråga om sådana statsutgifter
för det löpande året, som icke inverkat på den statsreglering,
hvilken Riksdagen då haft att uppgöra. Väl har voterats om sådana
statsutgifter för det löpande året, som stått i sammanhang med
utgifter för statsregleringsåret, men, såsom sagdt, så vidt jag erinrar
mig, aldrig om frågor, som enbart röra statsutgifter under det löpande
året. Det visar sig derför, så vidt jag kan finna, att Riksdagen slagit
in på den praxis, att den i sådana fall som det förevarande gifvit
regeringsformens bestämmelser prioritet och följt dem och sålunda
gifvit uttrycken i 65 § riksdagsordningen en underordnad betydelse i
förhållande till regeringsformen.

Om jag nu öfvergår till sjelfva bevillningsfrågan, sä föreskrifves
det ju i regeringsformen, att bevillningen skall utgöras under det
statsregleringsår, fiir hvilket Riksdagen har att reglera staten, eller
utgöras intill slutet af det år, statsregleringen omfattar. Deraf följer,

fN:o 26.

Angående
en voteringsproposition

för

gemensam

omröstning.

(Forts.)

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

Angående att all bevillning, som Riksdagen åtager sig, gäller det kommande
e» voterings- året och icke det år, då staten uppgöres. Med anledning häraf tror
proposi um atj man ^or fatta de i grundlagen förekommande uttrycken om

gemensam bevillning på det sätt, att formen för afgöraudet af bevillning genom
omröstning, gemensam omröstning kanske rigtigast bör gälla endast sådana bevill(Forts.
) ningsfrågor, som röra statsregleringsåret och icke det löpande året.

Emellertid har kammaren år 1886 genom att godkänna den då
föreliggande voteringspropositionen hyllat en annan uppfattning af
saken; och man kan derför med skäl hysa delade meningar om hvad
som kan vara rigtigast.

Jag har velat beröra detta för att visa, att man kan hafva olika
uppfattning derom, huru vida det bör voteras gemensamt eller ej,
vare sig voteringen afser höjning eller sänkning af en tullsats, då
beslutet skall gälla det löpande året och icke statsregleringsåret.

Emellertid tager jag mig friheten att på de i början af mitt anförande
angifna skäl instämma i herr Fredholms yrkande, att kammaren
icke måtte godkänna föreliggande förslag till voteringsproposition.

Herr Johansson i Noraskog: Då den ärade ledamot af bevillningsutskottet,
som nyss hade ordet och som redogjorde för hvad i
en liknande fråga förekom år 1886, äfven nämnde mitt namn och
sade, att jag då icke reserverade mig mot utskottets då gjorda hemställan,
så vill jag — på samma gång jag icke tackar honom för
hans uppmärksamhet — be att få anmärka, att utskottet i år icke
gått till väga på samma sätt som år 1886. Ty i år har utskottet
gått till väga på så sätt, att det helt enkelt begagnat sig af samma
formulering, som redan 1892 års bevillningsutskott använde vid behandlingen
af Kongl. Maj:ts förslag till ny tulltaxa, ett förfaringssätt,
som derefter upprepade gånger användts, nemligen »att Riksdagen
ville medgifva, att de förhöjda tullsatserna måtte tillämpas från och
med den dag under innevarande år, som af Kongl. Maj:t bestämmes.»
Då hade emellertid Kongl. Maj.t begärt ett sådant medgifvande från
Riksdagens sida, men nu har Kongl. Maj:t icke begärt något medgifvande
— någon annan myndighet i dylika frågor känner jag icke
till — att få tillämpa de af Riksdagen beslutade förhöjda tullsatserna
å fläsk under loppet af innevarande år; och då så är förhållandet,
bortfaller äfven likheten med den procedur, som begagnades år 1886.

Det är blott detta, jag velat erinra om för att visa, hvarför jag
icke reserverade mig år 1886, och för att tillkännagifva min åsigt
nu, på det att icke den auktoritetstro, som kanske hos en och annan
i kammaren kan göra sig gällande i detta fall, måtte hafva min
person till föremål. Då nu Riksdagen genom gemensam votering
beslutat höjda tullsatser å fläsk, men icke på samma gång beslutat
något om rätt för Kongl. Maj:t att bestämma tiden för tillämpningen;
och då Andra Kammaren för sin del redan en gång förklarat sig
icke vilja göra ett medgifvande i sådant syfte, anser jag, att kammaren
bör hålla fast vid detta beslut och följaktligen icke godkänna
den nu föreliggande voteringspropositionen.

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

Herr friherre Barnekow: Jag har haft förtroendet att under Angående
18 år vara ledamot af bevillningsutskottet, och jag har varit utskottetsen yoteringsordförande
samtidigt med att den siste ärade talaren varit dess vice P,0P°ö* wn
ordförande. Jag vill derför hemställa till honom, om icke vid alla gemensam
tillfällen, då det inom utskottet ifrågakomma att åsätta cn vara tull omröstning.
och det begärts att beslutet skulle träda i kraft under det löpande (Forts.)
året, utskottet i allmänhet biträdt sådana förslag. Jag kan åtminstone
icke erinra mig annat.

Nu säga de ärade reservanterna, att eu sådan voteringsproposition,
som utskottet här föreslår, skulle strida mot grundlagen. Jag
skall emellertid i det hänseendet be att få åberopa 71 § regeringsformen,
der det föreskrifves, att man skall rösta gemensamt om
sättet för grundernas tillämpning för någon bevillning. Jag hemställer,
om icke här är fråga om sättet för grundernas tillämpning.

Riksdagen har ju beslutat en förhöjd tullsats å fläsk, och här är nu
fråga om när denna förhöjda tull skall tillämpas, om den skall
tillämpas från och med den 1 januari 1897 eller från och med någon
viss dag under år 1896. Jag håller derför fast vid, att det här
gäller sättet för grundernas tillämpning; och då skall derom röstas
gemensamt. Detta står för mig alldeles klart. Ty om det icke så
vore, utan om en majoritet kunde bestämma en tullsats och eu
annan, när denna tullsats skulle tillämpas, då hemställer jag, om
icke den majoriteten, som bestämmer öfver tillämpningen, derigenom
helt och hållet kan upphäfva beslutet angående tullsatsen; dessutom
är här fråga om en bevillning, och derom skall, vid sådana tillfällen
som detta, röstas gemensamt.

Vidare bar utskottets förslag till voteringsproposition klandrats
i formelt hänseende. Man har sagt, att i stället för ordet »medgifva»
borde det stå ordet »besluta». Ja, men i och med detsamma
kamrarne medgifva en sak, bar den ju också af på hvad
Riksdagen beror beslutats. Jag kan derför icke finna, att voteringspropositionen
i formelt hänseende är så felaktig.

Derjemte har man talat om, att det icke skulle gå för sig att
votera gemensamt om cn bevillning för det löpande året, men något
stöd för en dylik åsigt kan jag ej finna i grundlagen. Man kan
möjligen tänka sig ett formelt fel, som utskottet begått, hvilket icke
gjordes 1886. Då beslöt man nemligen vid böjningen af en del
tullar, att, om exempelvis tullen å en vara förut varit 10 öre och
den höjdes till 20 öre, den icke för det löpande året skulle upptagas
till 20 öre, utan att den skulle utgå med samma belopp eller
10 öre, men derjemte med en tilläggsbevillning af 10 öre. Jag tror,
att det sättet var mera formelt rigtigt, men i sak har det ingen
betydelse.

Jag ber att ännu eu gång få för kammaren påpeka, dels att
bär är fråga om eu bevillning och dels det oegentliga deri, att en
majoritet skulle kunna bestämma en tullsats, men en annan majoritet
kunna upphäfva densamma medelst sitt beslut i fråga om tiden för
dess tillämpning.

På grund af de af mig nu anförda skälen ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

N:o 26. 8 Torsdagen den 9 April.

P^vnf^tno. Her.r vice talmannen Östberg: Reservanterna anföra i sin
proposition reservation, att den nu föreliggande frågan icke kan anses såsom
för en bevillningsfråga. Emellertid säger ju § 60 regeringsformen, att
gemensam till bevillning räknas tull- och accismedlen. Den föreliggande frågan
omröstning, är, så vidt jag kan förstå, icke heller något annat än en fråga om
(Forts.) en tilläggsbevillning att utgå under innevarande år. Rörande sådana
frågor bär Riksdagen åtskilliga gånger förut fattat beslut. Det står
vidare i § 65 riksdagsordningen, »att när i fråga om statsutgifter
eller bevillning eller angående riksbankens eller riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne fatta
stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjemkade, skola begge kamrarne hvar för sig rösta om de
olika beslut, hvari hvardera förut stannat.»

Om nu denna fråga är en bevillningsfråga, hvilket väl icke af
någon kan förnekas, så stadgar ju grundlagen uppenbarligen, att
vid det förhållande, att kamrarne stannat i olika beslut, gemensam
votering skall ega rum.

Sedan anföra reservanterna, att § 71 regeringsformen, hvilken
handlar om samma sak, icke kan vara tillämplig på förevarande
fall. Denna § stadgar, att, »om kamrarne icke förena sig om grunderna
för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens
fördelning till utgörande» skall gemensam votering ske.
Och nu säga reservanterna, att bestämmandet af den tidpunkt, från
hvilken de förhöjda tullsatserna skola komma att tillämpas, icke
kan anses vara hänförlig under »grunderna för bevillning» etc.
Så vidt jag kan förstå, är bestämmandet af denna tidpunkt lika
väl en »grund för bevillning» som någonsin bestämmandet af sjelfva
tullsatsen eller bestämmandet af den tullpligtiga varans beskaffenhet,
dess emballering m. m. sådant. Jag kan således icke finna
annat, än att äfven denna § innehåller en bestämd föreskrift, att
gemensam votering skall ega rum i sådana fall som det föreliggande.

Herr Olof Jonsson framstälde några särskilda anmärkningar
mot utskottets förslag, bland andra den anmärkningen, att utskottets
förevarande framställning gjorts i ett särskildt betänkande och ej i
samma betänkande, der voteringspropositionen i fråga om bestämmandet
af sjelfva tullsatserna framlades. Det kan dock icke, så vidt
jag kan förstå, ligga någon särskild vigt på den frågan, huru vida
utskottets ifrågavarande hemställan finnes i ett särskildt betänkande
eller icke. Det kan ju anses mera vara en lämplighetsfråga, huru
vida man vill sammanföra de båda frågorna i samma betänkande
eller icke. För man dem tillsammans i det betänkande, der bestämmandet
af sjelfva tullsatserna förekommer, så är det gifvet, att man
måste uppställa alternativa förslag. Men om utskottet, såsom det nu
gjort, väntar med att afgifva förslag till voteringsproposition rörande
en dylik tilläggsbevillnings utgörande under innevarande år, så undviker
man en sådan nödvändighet och kan utgå från Riksdagens
beslut i sjelfva hufvudfrågan.

Vidare har herr Olof Jonsson fäst sig vid ett särskildt uttryck,
som utskottet använda nemligen, att Riksdagen måtte »medgifva»,

Ro 26.

Torsdagen den 9 April.

att tullsatserna få tillämpas redan under innevarande år, samt ansett, Angående
att sjelfva denna form är sådan, att af den anledningen utskottets mp,v0°Jg^^''
hemställan ieke skulle kunna godkännas. Han har nemligen velat p för
antyda, att deri skulle ligga något slags uttalande, att Riksdagen gemensam
ville åt Kongl. Magt öfverlemna större rätt i detta slags frågor, än omröstning.
grundlagarne medgifva. Jag kan ej finna, att detta påstående har (Forts.)
något fog för sig. Ty det är ju alldeles klart, att Riksdagen icke
derigenom har i någon mån frånhändt sig något slags rättighet,
utan att Riksdagens beslut, äfven om det innehåller ordet »medgifva»,
lika väl innebär en Riksdagens föreskrift rörande tillämpningen
af tullsatserna under detta år, som om man hade användt
samma uttryck som det, hvilket användes af bevillningsutskottet år
1896, nemligen »att Riksdagen måtte besluta, att dessa tullar skola
såsom tilläggsafgifter till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande
år utgöras från den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes.» Äfven
då förekom, såsom många gånger förr, ett dylikt »medgifvande», att
Kongl. Maj:t skulle få bestämma sjelfva tidpunkten.

Jag vill dessutom erinra, att uttrycket »medgifva» användes
äfven i fjol, då det var fråga om, att den beslutade förhöjningen af
spanmålstullarne skulle träda i kraft redan under löpande året. Då
hemstälde nemligen utskottet i 15:de punkten, hvilken godkändes af
kamrarne, »att Riksdagen måtte medgifva, att de nya eller förhöjda
tullsatser, som vid behandlingen af detta betänkande kunna varda

af Riksdagen beslutade-----, må tillämpas från och med den

dag under innevarande år, som af Kongl. Maj:t bestämmes.» Ofverensstämmelsen
i form är temligen stor emellan den hemställan, som
bevillningsutskottet gör i år, och den, som det gjorde i fjol.

Det synes mig uppenbart, att hvad utskottet nu hemstält i
sjelfva verket är af fullkomligt samma natur som den hemställan,
som af utskottet gjordes vid 1886 års riksdag. Nu kan man väl
säga, att ingen af kammarens ledamöter och ingen af de utskottsledamöter,
som sutto i 1886 års bevillningsutskott, nu kunna anses
bundna af hvad som då föreslogs eller beslutades. Men i alla fall
måste man erkänna, att ett sådant prejudikat innebär ett starkt stöd
för det förslag, som från utskottets sida nu föreligger. 1 utskottet
funnos det året representanter för de mest skilda uppfattningar i
sjelfva sakfrågan, i det att der sutto de ifrigaste protektionister, på
samma gång som de ifrigaste frihandlare. Men man enade sig då
från alla håll om den hemställan, som utskottet gjorde. Och jag är
öfvcrtygad om, att man äfven i år kommer att, utan hänsyn till
olika uppfattningar i sjelfva sakfrågan, besluta rörande denna
formella fråga.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: På samma gång som jag i allt väsentligt
ansluter mig till hvad som yttrats af herr Swartling och herr
vice talmannen, ber jag att ytterligare få tillägga några ord.

Då meningarne äro så delade om, huru vida det är grundlagsenlig!
att anställa gemensam votering i en fråga sådan som denna,
och då hvar och en anser sin åsigt dervidlag vara den lätta, synes

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

Angående det mig ej vara att klandra, om man vid frågans bedömande äfven
en voterings- vj]j taga någon hänsyn till, bvilka praktiska verkningar det kan
propo8i wn jjafvaj om kammaren nu skulle afslå den föreliggande voteringsgemensam
propositionen.

omröstning. Hvilken annan verkan kan det väl bli af ett djdikt beslut, än
(Forts.) att det under hela tiden intill 1 januari 1897 kommer att till landet
importeras stora massor af amerikanskt fläsk till förfång för statskassan,
som derpå blir lidande, och till gagn endast för importörerna?

Nu är det icke för någon obekant, hvilken mening jag hyser i
fråga om sjelfva tullförhiijningen, nemligen att jag ansett och fortfarande
anser, att denna är gagnlös för vårt land. Men sedan kamrarne
genom gemensam votering beslutat, att en tullförhöjning skall
inträda, anser jag, att man lojalt bör ställa sig detta beslut till
efterrättelse och göra allt hvad man kan för att beslutet verkligen
må blifva till gagn för landet i dess helhet. Ty jag kan verkligen
ej finna, att det på något sätt är lämpligt att göda importörerna och
låta statskassan blifva lidande. Då jag dessutom för egen del hyser
den åsigten, att rent af sunda förnuftet talar för — låt vara, att det
icke står uttryckligt angifvet i grundlagarne — att man måste få
gemensam votering i fråga om tiden för tullarnes trädande i kraft,
så har jag velat gifva till känna, att jag med min röst kommer att
biträda det förslag, som utskottet framstält.

Herr Dan i el son: Herr talman, rnine herrar! Att man kan hysa
olika uppfattning i fråga om de redan beslutade tullarne, är ju
alldeles gifvet, och att så också varit förhållandet, synes ju äfven
af den votering, som egt rum.

Men här tycker jag verkligen, att man ej kan komma till mer
än en bestämd uppfattning, och till denna kommer man genom att
följa grundlagens bud. Nu tala herrarne visserligen om, att i de
hithörande gruudlagsparagraferna icke ordet »tid» finnes uttaladt,
och att det således icke skulle vara rigtigt att här anställa en
gemensam votering. Men jag vill då erinra herrarne om, att hithörande
bestämmelser i grundlagen äro så gamla, att de gå tillbaka
till ståndsriksdagarnes tid och att de äro ordagrant lika med dem,
som funnos i dåvarande riksdagsordning. Men då för tiden sammanträdde,
såsom herrarne veta, Riksdagen blott hvart 5:tc år, och det
var derför helt andra förhållanden än nu. Men, äfven om man
bortser derifrån och söker tillämpa dessa grundlagsbud på den nu
föreliggande frågan, iir ju i alla fall saken fullt klar, oaktadt grundlagarne
ej nämna frågan om tiden såsom föremål för gemensam
votering. Ty nu har Riksdagen genom en gemensam votering faststält,
att grunden för dessa tullar skall vara den eller den —
d. v. s. att tullarne skola vara 20 eller 30 öre — och nu är det
fråga om tillämpningen af dessa grunder. Det måste förhålla sig
på detta sätt, såsom äfven här påpekats, nemligen att vi nu skola
besluta om tillämpningen af de grunder, som redan äro bestämda.
Jag kan derför icke finna annat, än att, hvilken åsigt man än har i
sjelfva tullfrågan, man icke kan komma ifrån gemensam votering,
denna må sedan utfalla huru som helst, Skulle vi nu underkänna

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

voteringspropositionen, derför att den ej har samma ordalydelse som Angående
den af 1886 års bevillningsutskott föreslagna, kan jag ej inse det preposition
rimliga deri, ty frågans innebörd är precis densamma nu som då. p för
Och jag ber ännu eu gång att få upprepa, att vi förut beslutit om gemensam
grunderna för denna tull och nu skola besluta om tillämpningen af omröstning.
dessa grunder. Derför anser jag äfven, att om kammaren nu kommer (Forts.)
att besluta annorlunda, än den gjorde i liknande fäll år 1886, skall
kammaren, enligt min uppfattning, derigenom komma in på en
mycket farlig stråt och dessutom fatta ett fullständigt grundlagsvidrigt
beslut.

Jag ber derför att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Erichson i Bjersby, Sjöberg, Hazén,

Anderson i Tenhult, Eklund från Norrköping, Persson i Killebäckstorp,
Lasse Jönsson och Ericson i Ransta.

Vidare yttrade:

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag begärde
ordet derför, att en föregående talare framhöll såsom siu mening,
att man, då man bildade sig eu åsigt om huru man borde besluta i
denna fråga, äfven borde låta sig bestämmas af praktiska hänsyn.

Jag för min del kan icke godkänna en sådan uppfattning, när det
gäller att ställa sig till efterrättelse hvad grundlagen föreskrifver.

Skall man på grund af praktiska hänsyn afgöra, om eu fråga bör
göras till föremål för gemensam omröstning, kan man på det sättet
komma att göra hvilka frågor som helst till föremål för dylik
votering; men som detta icke är grundlagens mening, måste man
lemna de praktiska hänsynen å sido och helt enkelt hålla sig till
hvad grundlagen föreskrifver. Den föreliggande frågan är ju en
fråga om form och icke om sak, och den bör derför helt och hållet
betraktas ur formel synpunkt.

Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på, att om utskottet
hade, i samband med förslaget till voteringsproposition om sjelfva
tullsatserna, inkommit med förslag till voteringsproposition rörande
tiden för tillämpningen af dessa tullsatser, så både frågan haft ett
helt annat läge, än den för närvarande har. Ty Riksdagen har
redan, i och med att den beslöt att höja tullsatsen till 20 öre,
beslutat — utan att ett ord derom behöfver finnas uttaladt i Riksdagens
beslut — att denna tullsats skall gälla från och med år 1897.

Detta ligger i det redan fattade beslutet, derför att det står så föreskrifvet
i § 61 regeringsformen. Att nu efteråt, sedan Riksdagen
en gång fattat sitt beslut äfven i fråga om tiden, komma och göra
en ändring deri, är icke blott ett upplifvande af det beslut Riksdagen
nyligen fattat, utan äfven af det beslut Riksdagen förra året
fattade i samma sak. Jag skall bo att få göra herrarne uppmärksamma
på, att det här verkligen är fråga om en ändring äfven i
förra Riksdagens beslut, ty här står: »den, som, i likhet med Första
Kammaren, vill, att Riksdagen skall medgifva, att de förhöjda tullsatserna
å fläsk må tillämpas från och med den dag under inne -

N:o 26.

Angående
en voteringsproposition

för

gemensam

omröstning.

(Forts.)

12 Torsdagen den 9 April.

varande år». —Om det hade stått: »att Riksdagen ville besluta, att
till den för år 1896 beslutade tullsatsen å fläsk, 10 öre, skall under
detta år fogas eu tilläggsafgift af 10 öre», både det varit, ur formel
synpunkt, något helt annat.

Då den af utskottet föreslagna voteringspropositionen lider af så
väsentliga brister i de afseenden, som af mig nu påpekats och af
flere talare förut framhållits, vill det synas mig, som om man ej
rätteligen skulle kunna vara med om att godkänna utskottets förslag,
emedan det skulle vara att åsidosätta hvad grundlagen bjuder i
afseende å gemensamma omröstningar.

Här har för {ifrigt framhållits, att tiden skulle vara inbegripen
i grunderna för bevillningens utgörande och sättet för dess tillämpning.
Det kan jag ej förstå, ty grunderna för tullbevillningens
utgörande och sättet för dess tillämpning måste vara något helt annat
och förekomma bland annat i tulltaxeunderrätfelserna, hvari angifvas
många olika sätt för tullens tillämpning, men i dem ingår ingenting
om tiden, då tullsatserna skola träda i kraft.

Jag får sluta med att göra samma yrkande, som jag förut
gjort — eller rättare: jag skall bedja att få yrka, att kammaren
ville, med afslag å utskottets förslag till voteringsproposition, lägga
memorialet till handlingarne.

Herr Höglund: Det är med mycken tvekan jag tagit till ordet
för att yttra mig i eu grundlagsfråga, då jag gerna erkänner, att jag
saknar den härför nödiga, långvariga erfarenheten från riksdagsarbetet.
Jag har dock sökt att sätta mig in i dessa frågor, så godt jag
kunnat, och jag må äfven gerna erkänna, att jag rådfrågat en person, som
jag anser ega en ovanligt stor erfarenhet i dylika frågors bedömande.

Hvad som nu närmast föranledt mig att anhålla om ordet, är
ett af den föregående talaren redan bemött yttrande af en tidigare
talare, att frågans materiella innebörd skulle i detta fall få öfva
något inflytande. De gemensamma voteringarna äro ju en hörnsten
för vår riksdagsordning. Lagstiftaren har dermed velat förebygga,
att regeringsmaskineriet helt och hållet skulle kunna fastläsas, derigenom
att beslut ej fattades i frågor, der sådant vore nödvändigt.
Men å andra sidan är också tvåkammarsystemet en hörnsten i
vårt samhällsskick, och det har för lagstiftaren legat magt på att så
ställa till, att icke de gemensamma voteringarna skulle kunna utsträckas
öfver höfvan långt, så att det nuvarande tvåkammarsystemet
skulle gå öfver till ett enkammarsystem. Derför är det af ofantligt
stor vigt att medgifva gemensam votering, der sådant varit grundlagsstiftarens
mening, och vägra den, der så ej varit meningen.

Reservanten åberopar på sätt och vis 61 § regeringsformen —
jag säger »på sätt och vis», ty han vill ju ej här tillämpa den. Den
kan ej heller här tillämpas, ty den handlar ju om tiden, då åtagen
bevillning skall upphöra, men icke om tiden, då deii skall börja att
utgöras; och jemförd med grundlagens föreskrift, att den skall tolkas
efter ordalydelsen, kan den naturligtvis ej ega någon tillämplighet
här vid lag.

Reservanten säger alltså, att då 61 § innehåller eu tidsbestämmelse

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

— hvilken visserligen icke kan tillämpas i förevarande fall — och
någon annan paragraf, som innehåller tillämplig tidsbestämning icke
finnes, man öfver hufvud taget icke alls får söka tillämpa en annan
paragraf i nu föreliggande fall. Det är ett resonnement, som jag
icke kan förstå. Kan man ej finna ett lagbud, som kan tillämpas, i
en paragraf, der man visserligen väntat sig att finna ett dylikt, må
man väl ega frihet att söka det på annat håll.

Bevillningsutskottet åberopar 71 § regeringsformen, men så vidt
jag kan se, kan ej heller den här tillämpas, ty den säger, som vi
här förut hört uppläsas, att gemensam votering skall ega rum jemväl
der kamrarne sig icke förena om grunderna för någon bevillning, sättet
för deras tillämpning eller bevillningens fördelning till utgörande».
Låt oss då erinra oss, på hvilken punkt frågan befinner sig. Riksdagen
har i gemensam votering beslutat, att tullsatsen på fläsk skall
höjas; och, som den föregående talaren anmärkte, innebär det beslutet
äfven, att det skall tillämpas från och med den 1 januari nästa år.
Alltså fattas icke någon tidsbestämning; tidpunkten, när beslutet
skall träda i kraft, är redan afgjord. Skulle man derför nu vilja
hänga den voteringsproposition, som här föreligger, tillsammans med
det beslut, som Riksdagen förut genom gemensam votering fattat,
vore det efter mitt förmenande ett försök att ändra eller upprifva
ett redan en gång fattadt beslut; och då komma vi på annat håll i
kollision med grundlagen.

Jag tror ej heller, att det är rätta sättet att se saken. Uti de
antagna 3:dje och 4:de punkterna af bevillningsutskottets utlåtande
n:o 13 föreslog utskottet, att tullen på fläsk skulle höjas, och i och
med detsamma föreslog också utskottet, att den skulle höjas från och
med den 1 januari nästa år. Det är, hvad de punkterna innebära.
I 5:te punkten föreslog utskottet, »att Riksdagen måtte medgifva, att
den eller de förhöjda tullsatser, som vid behandlingen af samma betänkande
kunde varda af Riksdagen beslutade i fråga om artikeln
fläsk, finge tillämpas från och med den dag under innevarande år,
som af Kongl. Maj:t bestämdes.» Detta är, så vidt jag kan förstå,
ett alldeles särskilt bevillningsförslag. Under det att de båda föregående
punkterna rörde bevillnings åtagande från och med nästa år,
rör denna 5:te punkt ett förslag, att Riksdagen måtte åtaga sig
samma bevillnings utgörande äfven under den del af innevarande
år, som Kongl. Maj:t behagar bestämma. Det är alltså en fullkomligt
särskild sak.

Nu har en föregående talare sagt, om jag rätt uppfattade honom,
att gemensam votering aldrig egt rum om eu bevillning, som vore i
fråga att utgå under det löpande året. Det är en sak, som jag ej
vågar inlåta mig på; jag känner icke till det. Men om något hinder
ur den synpunkten ej möter, ser jag ej något skäl, hvarför ej i
denna särskilda bevillningsfråga, som blifvit väckt i 5:te punkten af
bevillningsutskottets betänkande n:o 13, gemensam votering skulle
få ega rum lika väl som vid de båda föregående punkterna, ty det
är eu alldeles särskild bevillningsfråga, skild från de föregående, så
vidt jag kan förstå.

Det har anmärkts, att formen för denna hemställan är litet egen -

Angående
en voteringsproposition

för

gemensam

omröstning.

(Forts.)

N:0 °b. 14

Torsdagen den 9 April.

Angående domlig; men utan att göra anspråk på att här yttra något af afgörande
en votering*- betydelse, vill jag dock nämna, att jag b 1 i tv i t uppmärksamgjord
ProP°*yon derpå, att hemställan torde hafva tätt den formen på deri grund, att
gemensam deu innebär en ändring i en redan en gång faststäld statsreglering.
omröstning. Och fastän Riksdagen visserligen ensam har full rätt att bestämma
(Forts) den blifvande statsregleriugen för det kommande året, skulle dock
— i viss mån åtminstone — Kong!. Maj:ts bifall erfordras för ändring
af en en gång faststäld statsreglering. Som sagdt—jag vill ej yttra
mig derom, utan blott redogöra för hvad jag hört uppgifvas.

Det har också varit fråga om, hvarför ett uppskof skett med
denna gemensamma votering, och hvarför den ej skett på samma
gång som de föregående. För mig är anledningen dertill ganska
klar, ty jag tycker, att det hade varit meningslöst att votera gemensamt
öfver öde punkten, om 3:dje och 4:de punkterna förut hade
fallit i den gemensamma voteringen. Jag föreställer mig, att det
mycket väl kan försvaras åtminstone, att utskottet först velat afvakta
utgången af de gemensamma voteringarne angående 3:dje och 4:de
punkterna för att sedan, allt efter som dessa voteringar öfver de
föregående punkterna utfallit, beträffande öde punkten antingen
föreslå gemensam votering, såsom nu skott, etter ock anmäla för
Riksdagen, att kamrarue fattat sådana olika beslut, som ej lämpligen
kunde sammanjemkas. Ty att votera om en tullsats för innevarande
år, hvilken, enligt hvad man redan beslutat, ej skall tillämpas nästa
år, hade ju varit meningslöst.

På de grunder, jag nu anfört, kan jag, herr talman — fastän,
jag erkänner det, med tvekan efter de sakrika anföranden och tungt
vägande skäl, som framförts så väl af herr Olof Jonsson som af herr
Johan Johansson — ej annat än yrka bifall till den hemställan,
utskottet här gjort: att nemligen gemensam votering skall ega rum
i denna fråga.

Herr Månsson: Jag ber att få instämma i det slut, hvartill den
föregående talaren kom.

Det är sagdt här, att denna nu ifrågavarande tullsats bestämts
och beslutats på sådant sätt, att tullen måste tillämpas från och med
den 1 januari 1897 — det skulle ligga i det beslut, som kamrarne
förut fattat vid den gemensamma voteringen. Jag ber emellertid
att få uttala som min åsigt, att bevillningsutskottet stält upp frågan
på ett helt annat sätt från början. Bevillningsutskottet stälde först
upp densamma precis som nu bär är i fråga, och detta förslag har
Första Kammaren antagit. Första Kammaren antog punkt 5 i utskottets
betänkande n:o 13, som löd, såsom här relaterats i utskottets
betänkande, att tullsatsen skulle tillämpas från och med den dag
under innevarande år, som Kongl. Maj:t bestämmer. Nu vill jag
fråga, om man har rättighet att frånhända Första Kammaren detta
dess beslut? Måste man icke ställa sig grundlagens bud till efterrättelse
och lösa denna fråga på det sätt, som grundlagen föreskrifver?
För min del måste jag anse det rent af såsom ett våld mot grundlagen,
om kammaren nu icke skulle ingå på gemensam votering om
denna sak. Mig synes det alldeles tydligt och klart, att den nu

15 N:0 2«.

Torsdagen den 9 April.

föreliggande frågan och den fråga, som förelåg år 1886, äro full- Angående
komligt likadana eller analoga. Att, såsom herr O. Jonsson i Hof6” voter™9sgjorde,
åberopa såsom skäl för sin åsigt, att det i den nu föreliggande pr°Pfor *°W
voteringspropositionen står ordet medgifva i stället för besluta, det gemensam
synes mig vara ett slags advokatyr, som icke är passande, när det omröstning.
gäller en så vigtig sak som den nu föreliggande. Ordet medgifva (Forts)
är ju endast ett lindrigare uttryck än besluta, ty vare sig det ena
eller andra ordet användes, skulle ju Riksdagen öfverlemna åt Kongl.

Maj:t att bestämma, från hvilken dag de förhöjda tullsatserna å fläsk
skulle tillämpas. Man bör derför icke söka resonnera bort faktum
genom att fästa sig vid denna s. k. skilnad.

Jag ber kammaren observera, att det bär gäller en vigtigare
sak, än mången måhända tänkt sig, och vi kunde framdeles få stort
obehag af om vi nu afslå denna gemensamma votering. Det gäller
nu precis samma förhållande som det, bvilket var före år 1886, och
jag tror, att dylika frågor äfven många gånger förut här varit före,
och då har gemensam votering beslutats. Man må hysa hvilken
åsigt som helst i fråga om denna tullsats, men man gör i alla fåll
rättast och rättvisast, om man låter denna fråga afgöras genom
gemensam votering.

Jag anhåller, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Elowson: Här har under diskussionen framhållits, att

man vid afgörandet af föreliggande fråga äfven borde taga hänsyn
till den praktiska betydelsen af det beslut, som kammaren går att
fatta. För min del är jag dock af den mening, att här nu gäller eu
tolkning af grundlagen och ingenting annat, och vid bedömande af
frågor om godkännande eller icke godkännande af voteringspropositioner
anser jag, att synpunkten uteslutande bör fästas dervid,
huru vida den uppstälda voteringspropositionen är öfverensstämmande
med grundlagen eller icke. Deremot tror jag icke, att min enskilda
åsigt angående realiteten af frågan bör hafva något inflytande på
det votum, jag i afseende på grundlagens tolkning går att afgifva.

•Ser jag nu på grundlagstolkningen i detta fall, så synes det
mig, som om en väsentlig skilnad förefunnes mellan det utskottsbetänkande
af år 1886, som här åberopats, och det memorial, som
nu föreligger. År 1886 framstälde bevillningsutskottet tydligt i sammanhang
med sjelfva realitetsfrågan den formella frågan, huru vida
Riksdagen ville åtaga sig eu tilläggsafgift under det löpande året.

Tager man frågan på detta sätt, får den också en helt annan betydelse.

I verkligheten lärer det icke kunna bestridas, att under innevarande
riksdag frågan om fläsktullen afgjorts genom gemensam votering.
Ilade då vid denna omröstning eu annan tid än den, som
framgår af grundlagens stadgande, för den nya tullsatsens trädande
i kraft föreslagits af utskottet, då hade det varit formelt rigtigt att
på samma gäng votera om sådan tidsbestämmelse. Men om kammaren
nu godkänner den föreliggande voteringspropositionen, och gemensam
omröstning på grund deraf eger rum, hvad kommer då att inträffa?
Jo, då komme 1896 års Riksdag att verkställa tvä gemensamma
omröstningar om samma sak, nemligen om fläsktullen. Riks -

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

Angående dager) har redan beslutat, att fläsktullen skall höjas, och i det besluen
voterings-tet ligger en tidsbestämning. Nu kommer man och vill undanrödja
ProP°Mton det moment i beslutet, som angår tiden för tullens trädande i kraft,
gemensam och vill fastslå en annan tidpunkt derför. För min del tror jag, att

omröstning, kammaren bör noga betänka sig, innan den på dylikt sätt beslutar

(Forts.) sig för två omröstningar om samma sak under en och samma riksdag.

Herr vice talmannen förmenade, att tiden för tullsatsers tillämp ning

skulle vara inbegripen i det uttryck, som återfinnes i 71 §
regeringsformen om grunderna för bevillningens utgörande. För min
del är jag dock af en helt annan mening. Jag tror nemligen icke,
att tiden kan inbegripas under ordet »grunderna», och jag hyser
denna åsigt specielt af det skälet, att tidsbestämningen angående
bevillningen är angifven i en annan grundlagsparagraf.

Det har också framhållits — och det kan ju vara en formel
synpunkt äfven detta — att här föreligger icke någon kong!, proposition
i ämnet; hade eu sådan förelegat, hade det, menar man, varit
något annat att använda detta uttryck att »medgifva» åt Kongl.
Maj:t att bestämma tiden för den nya tullsatsens tillämpning. Man
synes i detta afseende gå ut derifrån, att Riksdagens beslut i denna
bevillningsfråga skulle kunna blifva en fullkomlig fiktion, om Riksdagen
beslutar att åt Kongl. Maj:t öfverlemna bestämmande af dagen,
då tullförhöjningen å fläsk skulle inträda, ty då skulle Kongl. Maj:t,
som icke aflåtit någon proposition i ämnet, kunna antingen underlåta
att godkänna Riksdagens beslut eller också bestämma tiden till någon
af dagande i slutet af nästkommande december månad. Men detta
är i alla fall en fråga, som kanske är af mindre betydelse; hufvudsakeu
är den, som jag ber att kammaren måtte fästa sig vid, att
hafva kamrarue redan en gång voterat gemensamt om fläsktullen,
böra de icke ännu en gång till under denna riksdag votera om
samma sak. Jag tror sålunda, att kammaren bör noga betänka konseqvenserna
af att besluta i enlighet med bevillningsutskottets hemställan.

För min del anhåller jag på grund häraf, att kammaren, med
afslag på utskottets hemställan, behagade lägga det förevarande
memorialet till handlingarna.

Med herr Elowson förenade sig herrar Ryding, Broström och Falk.

Herr Petersson i* Dänningelanda yttrade: Jag kan nog förstå,
att åsigterna kunna vara olika om lämpligheten af att åsätta artikeln
fläsk en högre tull eller icke; men deremot förvånar det mig högeligen,
att man, sedan denna tullförhöjning nu en gång beslutats, kan
hysa olika meningar angående tiden för denna tullförhöjnings trädande
i kraft. Det är nemligen alldeles gifvet, att om den högre tullsatsen
icke skulle komma att tillämpas förr än år 1897 eller nära ett helt
år härefter, komme detta att gifva anledning till en ohejdad import
af fläsk, hvilket skulle verka till stor förlust både för statskassan och
för en för hela landet vigtig näring. Jag hoppas, att icke ens herrar
frihandlare vilja medverka till något sådant.

På grund häraf yrkar jag bifall till bevillningsutskottets förslag.

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

Herr Ljungman: Jag skall bedja att få fästa uppmärksamheten Angående
på, att regeringsformens § 64 innehåller bestämmelse om, att de afen noteringsRiksdagen
beviljade medel stå till Kong]. Maj:ts disposition för den Pr°P°**tl0n
tid, de beviljats, och då kan naturligtvis en nedsättning af dessa gemensam
bevillningar under denna tid ej ega rum utan Kongl. Maj:ts med- omröstning.
gifvande. Men i afseende på åsättande af ny bevillning och i (Forts.)
afseende på höjande af de äldre, är Riksdagens magt alldeles oinskränkt;
och det är alldeles gifvet, att så måste vara, ty regeringsformen
förutsätter ju, att urtima Riksdag kan sammanträda och att
förhållandena kunna vara sådana, att nya skatter måste åsättas,
skatter, som till följd af dessa förhållanden genast måste träda i
kraft. Grundlagsbestämmelser om urtima Riksdag för dylika förhållanden
finnas t. ex. i 63 och 74 paragraferna regeringsformen i
händelse af uppkommet krig eller hotande krigsfara.

Hvad nu vidare § 61 regeringsformen, som här blifvit åberopad,
beträffar, så innehåller den visserligen bestämmelser om tiden, intill
hvilken en bevillning skall utgå, men deremot icke angående den
tid, ifrån hvilken den skall träda i verket, utan derom har Riksdagen
full frihet att sjelf besluta.

Det är nu sjelf klart, att då icke särskilt beslut fattas angående
tiden, träder den nya bevillningen i kraft, när den äldre upphör att
gälla. Men det är också Riksdagen obetaget att sjelf bestämma en
viss tid, från hvilken en ny bevillning skall träda i kraft. Sjelfkärt
är det ju för den skull också, att Riksdagen har i sin magt att
bestämma, om fläsktullen skall träda i kraft tidigare än den första
nästkommande januari.

Hvad frågan om tullen å fläsk för nästa är beträffar, är den ju
redan afgjord. Men här är nu i laga ordning väckt förslag derom,
att denna tull skall träda i kraft tidigare, och den frågan måste ju
lösas genom gemensam votering, när kamrarne derom stannat i skilda
beslut. Detta är något, som man ej kan komma ifrån af den anledning,
att voteringspropositionen är besynnerligt aftättad och att ordet
»medgifva» är illa valdt; detta kan på sin höjd utgöra eu ytterligare
anledning till, att man röstar emot Första Kammarens och för Andra
Kammarens beslut i frågan. Men något fullgiltigt skäl för att förkasta
voteringspropositionen kan det svårligen utgöra.

För min del anser jag det för öfrigt vara ytterst betänkligt att
hindra en gemensam votering, ty sådana förhållanden kunna uppstå,
att man rent af kan sätta statens välfärd på spel genom att hindra
eu dylik votering, och derför bör man ej utom i ytterst tvingande
nödfall göra det. Fullt klara och tydliga skäl för ett utslag böra
föreligga, innan man skrider till en så betänklig åtgärd. Enligt
min uppfattning har ej nu något enda fullgiltigt skäl blifvit anfördt
för denna voteringspropositions förkastande, och derför hemställer
jag, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Mörtlösa instämde häruti.

Herr Boethius: Jag begärde ordet med anledning af talarens
på karlstadsbänken yttrande, att, om det nu blir gemensam votering
Andra Kammarens Prof. 1896. N:o 26. 2

N:o 26. 18

Torsdagen den 9 April.

Angående i Senna fråga, Riksdagen skulle komma att votera gemensamt två
en voterings- gånger i samma sak. Min uppfattning är alldeles motsatt hans.
proposition gnjjgt mjtt förmenande är det här tvenne olika frågor, som föreligga.
gemensam Hvad vi torra gången voterade om, var en tullbeviIlning för år 1897.
omröstning. Nu deremot är det fråga om att dertill lägga en tullbevillning för
(Forts.) år 1896, och angående denna fråga hafva kamrarne stannat i olika
beslut.

Det synes mig vara alldeles klart, att detta ärende är en
bevillningsfråga, och att således gemensam votering derom måste
ega rum, om också nu sjelfva voteringspropositionen i formelt afseende
ej skulle vara så lämpligt affattad. Jag kan ej förstå, att man kan
komma ifrån en gemensam votering i denna sak på annat sätt än
genom att uppställa den grundsatsen, att frågor om en tullbevillning
för det löpande året icke kunna blifva föremål för gemensam votering;
men något sådant står ej, så vidt jag vet, stadgadt i grundlagen,
och jag tror, att det flera gånger voterats gemensamt om dylika
saker. För öfrigt tror jag, att gemensam votering i ett sådant fall
som detta är alldeles nödvändig för att hindra osund spekulation.

Då sålunda detta är en ny bevillningsfråga, angående hvilken
kamrarne stannat i olika beslut, anser jag det vara sjelf klart, att
gemensam votering måste anställas, och får jag derför, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fredholm från Stockholm: Jag begärde ordet endast med
anledning af den siste talarens yttrande, att han ej ville erkänna,
att en gemensam omröstning i denna fråga skulle innebära en ändring
utaf Riksdagens en gång fattade beslut. Riksdagen beslöt nemligen
förra året att för detta år åsätta artikeln fläsk en tull af 10 öre per
kilogram. Nu vill man genom eu gemensam omröstning ändra detta
Riksdagens beslut derhän, att tullsatsen för i år i stället sättes till
20 öre per kilogram. En sådan ändring af Riksdagens förra året
fattade beslut utgör för mig ett tillräckligt skäl att motsätta mig
voteringspropositionen.

Hade man velat vinna det mål, man synes eftersträfva, skulle
förslaget i detta hänseende formulerats så, att man sagt, att Riksdagen,
med bibehållande af den nu gällande tullsatsen af 10 öre
per kilogram, skulle besluta en tilläggsafgift af 10 öre per kilogram
från den dag, som Kongl. Maj:t kunde komma att bestämma. Detta
hade i formelt afseende varit något helt annat än hvad utskottet nu
föreslagit. Det är alldeles omöjligt att bestrida, att Riksdagen, om
den nu genom en gemensam votering besluter i enlighet med utskottets
förslag, vidtager en ändring i ett af Riksdagen förra året fattadt
beslut.

Herr Boethius: Det Riksdagens beslut, jag uti mitt förra
yttrande åsyftade, var icke det, som fattades förra året, utan det,
som blifvit fattadt i år angående tullen å fläsk för år 1897. Att
man nu vill ändra det beslut, som fattades förra året, det erkänner
jag, men det är något, jag anser att Riksdagen har rätt att göra.

19 N:o 26,

Torsdagen den 9 April.

Herr vice talmannen Östberg: Herr Fredholm yttrade, då han Angående
föregående gång hade ordet, att han för sin del ej skulle haft något
att anmärka emot gemensam votering angående denna fråga, i fall ProPj!**ton
voteringspropositionen hade varit uppstäid så, att den tydligen angifvit, gemensam
att det bär var fråga om ett tillägg till den förra året beslutade omröstning.
tullsatsen. Samma uppfattning gjorde han äfven nyss gällande, då (Forts.)
han så skarpt betonade, att det vore en väsentlig skilnad emellan
de begge sätten att uppställa voteringspropositionen.

Gent emot detta hans yttrande vill jag endast säga, att, om det
också formelt är skilnad i uttrycken, är det icke någon skilnad i
sak emellan att uppställa voteringspropositionen på det sätt, som
skett, eller så, som han skulle önskat, nemligen såsom angående en
tilläggsbevillning. Jag för min del tror derför, att den synpunkten,
att i sak ingen skilnad föreligger, samt att man gick till väga på
samma sätt, som nu är föreslaget, vid 1886 års riksdag, böra vara
afgörande, då det gäller frågan, huruvida gemensam omröstning
här grundlagsenligt skall ske eller icke.

Herr Jönsson i Gammalstorp förklarade sig instämma med herr
vice talmannen.

Härmed var öfverläggdingen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af den föreslagna
voteringspropositionen och dels på afslag å densamma och
memorialets läggande till handlingarne; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner den af bevillningsutskottet
i dess förevarande memorial, n:o 18, föreslagna voteringsproposition,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets förslag, beslutit
att lägga memorialet till handlingarne.

Omröstningen visade 81 ja men 90 nej; hvadan kammaren fattat
sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Efter det denna utgång af voteringen af herr talmannen tillkännagifvits
för kammaren, yttrade:

Herr Swartling: Då jag finner det af kammaren nu fattade
beslutet uppenbart grundlagsstridig!, skall jag bedja att få till protokollet
afgifva min reservation deremot.

N:0 26.

Angående
en voteringsproposition

för

gemensam

omröstning.

(Forts.)

Om tillägg
till lagen
angående
tillsyn å
vissa s., k.
folkbanker.

torsdagen den 9 April.

Häruti instämde herrar Petersson i Boestad, Redelius, Rydberg,
Andersson i Löfhult, Högstedt i Hanåsa, Petersson i Runtorp, Hazén,
Eklund från Norrköping, Erickson i Bjersby, Pehrsson i Norrsund,
Åkerlund, Höglund, Eliasson, Mallmin, Andersson i Skeeuda, Nilsson
i Grofva, Ericson i Ransta och Johansson i Berga.

Herr Ljungnian anförde: Då jag anser det af kammaren nu
fattade beslutet innebära en uppenbar grundlagsöfverträdelse, anhåller
jag att få anföra min reservation till protokollet.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

§ 5-

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 42, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
tillsyn å vissa så kallade folkbanker m. in. den 29 juli 1892.

Med hufvudsakligt tillstyrkande åf berörda, inom Andra Kammaren
af herr G. Getlie afgifna motion, n:o 138, hemstälde utskottet
i föreliggande utlåtande:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, huru vida ej i vissa,
af utskottet angifna afseenden för betryggande af den penningeinsättande
allmänhetens säkerhet tillägg eller ändringar borde göras
i förordningen den 29 juli 1892, angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker
och med folkbanker jemförliga inrättningar, samt i sådant
fäll låta förelägga Riksdagen förslag i ämnet.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Hasselrot, Folke
Andersson och Nilsson i Skärhus.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Nilsson i Skärhus: Såsom synes af detta betänkande, har
jag icke kunnat biträda den åsigt, hvartill utskottet kommit. Jag
anser nemligen, att dessa så kallade folkbanker äro ganska oskyldiga
inrättningar, som man icke bör söka omintetgöra genom sådana lagbestämmelser,
som man här åsyftar. Då dessutom lagen om dessa
banker är så ny, att den antogs först 1892 och då lemnades utan
anmärkning, så kan jag icke vara med om antagande af lagbestämmelser,
som icke skulle vara mera betryggande för dessa banker och
icke heller vara till gagn för andra än de öfriga enskilda bankerna,
utan får jag för min del yrka utslag på utskottets betänkande. Jag har
icke kunnat ena mig med utskottets öfriga ledamöter derom, att man
no bör införa några inskränkande bestämmelser i detta fall.

Jag ber att få tillägga den upplysningen, att jag icke är personligen
bekant med någon enda delegare i en folkbank, så att det

Torsdagen den 9 April. 21

är icke något personligt intresse, som dikterar mitt beslut, utan endast
min uppfattning att dessa inrättningar äro temligen oskyldiga och
icke böra omintetgöras genom ytterligare lagbestämmelser.

Herr Bruzelius: Syftemålet med lagstiftningen angående sparbankerna
och de dermed jemförliga s k. folkbankerna måste väl
i främsta rummet vara det, att den penningeinsättande allmänheten
måtte erhålla full trygghet för sina insättningar. För att detta skall
blifva förhållandet erfordras i första rummet, att det skall finnas ett
af vederbörlig myndighet faststäldt reglemente, ty man kan icke utan
ett sådant bilda sig någon säker uppfattning om de grundsatser, som
tillämpas vid förvaltningen, och allmänheten,kan icke heller erhålla
någon garanti mot försök från delegarnes sida att utan allmänhetens
kännedom begränsa deras ansvarighet å ena sidan och å den andra
öka deras risk, som anlita banken

En folkbank kan med nu gällande lagstiftning börja sin verksamhet
på ganska svag basis. Någon grundfond behöfver icke finnas,
och ej heller finnas några regler eller föreskrifter om sättet för bildande
af en reservfond, om dess storlek och användande Vidare
stadgar lagen t. ex. icke någonting om att en förteckning öfver
delegarne bör offentliggöras, och något förbud finnes icke mot belåning
af delaktighetsbevis i den bank, der lånet skall tagas. Det kan
således vara fara för att bankens fonder, om än nominelt representerande
stora belopp, i sjelfva verket äro af tvifvelaktigt värde. I
sparbankslagen finnes också ett synnerligen beaktansvärdt stadgande,
nemligen att styrelseledamöter och tjensteman i sparbank icke ega
rätt att i banken erhålla lån mot borgen och icke heller få ingå
borgen för andra lånesökande. I samma lag stadgas också, att förteckning
öfver delegarne bör någon gång offentliggöras.

På dessa och de af utskottet i öfrigt anförda skäl tager jag mig
friheten yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Gethe: Herr talman, mine herrar! Lagstiftningen har i vårt
land bemödat sig att uppställa sådana bestämmelser för alla våra
bankinrättningar, att allmänhetens trygghet derigenom måtte på bästa
sätt befrämjas. För de flesta sådana inrättningar äro ock dylika,
så vidt man nu kan se, betryggande bestämmelser faststälda, så
t. ex. för de sedelutgifvande bankerna, för aktiebolagsbankerna
och för sparbankerna, men deremot flas ännu icke någon annan
reglementering för de s. k. folkbankerna än denna mindre lag, som
antogs i sammanhang med sparbankslagen. Denna lag torde man
kunna karakterisera såsom behäftad med mänga brister, och en af
dessa, som genast faller i ögonen, är lagens rubrik, hvilken lyder
sålunda: »Lag angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker
jemförliga penningeinrättningar.»

Nu är förhållandet det, att denna lag handlar blott om de solidariska
folkbankerna, ehuru det, såsom herrarne veta, finnas flere
folkbanker, som äro aktiebolagsbanker, men för dem lins en särskild
lagstiftning i lagen om aktiebolagsbanker. Nu innehåller donna folkbankslag,
som antogs i sammanhang med sparbankslagen, till betryg -

N:o 2«.

Om tillägg
till lagen
angående
tillsyn å
vissa s k.
folkbanker.
(Forts.)

N:o 26.

Om tillägg
till lagen
angående
tillsyn å
vissa s k.
folkbanker.

(Forts.)

Torsdagen den 9 April.

gande af allmänhetens säkerhet endast och allenast den bestämmelsen,
att dessa banker skola i likhet med sparbankerna vid vissa tillfällen,
då eu bestämd del af fonderna gått förlorad, liqvidera. Detta
är den enda verkligt effektiva föreskrift, som finnes i sagda hänseende.

Talaren på skånebänken, som jemväl är ledamot af lagutskottet,
har redan påpekat åtskilliga brister, hvilka så väl i motionen som i
lagutskottets betänkande blifvit närmare angifna, och jag skall derför
icke upptaga herrarnes tid med ett vidare omnämnande af dem.
Men det är gifvet att man icke skulle, på sätt den andre aktade
talaren på skånebänken förmenat, omöjliggöra dessa solidariska folkbanker
genom att äfv$n för dem bestämma några allmänna, gemensamma
grunder till allmänhetens betryggande. För alla andra banker,
så väl aktiebolagsbanker som sedelutgifvande och sparbanker, finnas
vissa gemensamma bestämmelser, men för de solidariska folkbankerna
finnas icke några motsvarande stadganden. Det vore väl dock önskligt
att få sådana införda, och jag kan icke inse, hvarför ett enda
slag af bankinrättningar i vårt land skall vara undantaget från dylika
bestämmelser, hvilka, så vidt det kan ankomma på lagstiftningen,
tjena till trygghet för den penningeinsättande allmänheten. Det har
ju icke visat sig, att sparbankernas verksamhet inskränkts eller deras
antal minskats genom sparbankslagen. Jag har under en längre
följd af år varit inspektör för dylika banker inom södra delen af
Kalmar län, och hvad dessa sparbanker angår, så synes man der fullt
belåten med den nya lagen och har funnit den förmånlig och betryggande
för så väl allmänheten som styrelsen. Derom fins blott en
mening. Jag tror derför, att det skulle blifva samma förhållande,
om man finge en ändrad lagstiftning äfven angående dessa folkbanker.

Talaren på skånebänken sade, att dessa banker voro så oskyldiga
och obetydliga, att det icke behöfdes några särskilda föreskrifter för
dem, men jag vill då fästa uppmärksamheten på den bilaga, som åtföljer
min motion, och deri siffrorna äro officiella, enär de lemnats af
statistiska centralbyrån. Af denna bilaga framgår likvisst, att de nu
befintliga folkbankerna och dermed jemförliga bankinrättningar hafva
mer än hälften af sina inlånade medel på sparkasseräkning. Af
dessa folkbanker är det en del äldre, hvilkas hufvudrörelse tycks
bestå i depositioner samt upp- och afskrifningsräkning, men de senast
tillkomna, det vill säga de, som förut varit sparbanker, men då hade
i sitt reglemente föreskrifvet att de skulle kunna åtnjuta högre ränta
än fem procent, dessa funno icke förenligt med sin fördel att förblifva
sparbanker, utan öfvergingo till sådana bankinrättningar, som
kallas med folkbanker jemförliga inrättningar, och dessa hafva icke
haft någon annan hufvudsaklig lånerörelse än sparkasseräkning. När
dessa banker upptagit ett kapital af 8,595,524 kronor endast i sparkasseinsättningar,
ett kapital, .som, med den erfarenhet man derom
har, till 1896 års ''slut kanske kommer att uppgå till tio millioner
kronor, ty insättningarna äro allestädes i stigande, då hemställer jag,
om det icke kan vara skäl i att åtminstone försöka taga hänsyn
äfven till denna gren af bankverksamheten, då lör alla andra grenar

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

af densamma nöjaktiga allmänna föreskrifter om deras skötsel redan
äro gifna.

Jag får således, med tacksamt erkännande af lagutskottets välvilliga
förord, anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag skall blott bedja att få erinra, att
dessa banker icke äro utan kontroll. Det fins en ganska stark kontroll
öfver dem, och jag skall för att visa detta uppläsa 3 och 4 §§
i lagen om dessa banker den 29 juli 1892, der det heter i § 3:

»Finnes grundad anledning till antagande, att penningeinrättning,
hvarom i denna lag sägs, förlorat sin reservfond och tjugu procent
af inbetald grundfond, har Konungens befallningshafvande att förordna
om dess ställande under utredning»; och i § 4:

»Konungens befallningshafvande eger förelägga vite vid meddelande
äf föreskrift enligt denna lag samt till sådant vite fälla.»

Det fius sålunda i dessa fall en ganska sträng kontroll, hvarför
jag icke kan finna, att man behöfver gå ännu strängare till väga, pch
detta bär föranledt min reservation.

Jag vidhåller mitt ■ yrkande om afslag å utskottets betänkande.

Herr Folke Andersson: Jag har ansett, att en förändring

i den ristning, som motionären påyrkat, icke är af behofvet påkallad.
Äfven i vårt län finnas folkbanker, men jag har icke hört
något klander uttalas mot deras sätt att gå till väga; de hafva alla
uppfylt sina förbindelser lika bra som de andra bankerna, och motionären
har ej heller kunnat framdraga något enda exempel på, att
någon folkbank icke kunnat fullgöra sina förbindelser.

Såsom herrarne erinra sig, är det icke längre sedan än 1892,
som Kong). Maj;t framlade den nya banklagen och deri meddelade
föreskrifter för folkbankerna, som enligt min mening äro alldeles tillräckliga,
ty lägger man för mycken barnsko på dera, så kommer man
kanske att alldeles förqväfva dem. Kanske det dock just är meningen
att qväfva dem, ty jag har varit med i lagutskottet, då man der
velat hafva bort dessa banker. Det är kanske något enskildt bankintresse,
som härvidlag spelar en betydlig roll.

Då jag icke åtminstone för tillfallet anser någon förändring nyttig
eller nödig, så kan jag icke vara med om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, och jag tycker till och med, att en sådan skulle vara förnärmande
för Kongl. Maj:t, då han så nyligen framkommit med ett banklagförslag,
som af Riksdagen antagits.

Jag yrkar afslag såväl å motionen som å lagutskottets betänkande.

Herr Gethe: Blott några ord till svar å herr Nilssons i Skär hus

anmärkning, lian läste upp den bestämmelsen i förordningen,
att KonuDgens befallningshafvande eger att under vissa uppgillra
förhållanden förordna om utredning af bankens ställning. Såsom
herrarne torde finna, är denna bestämmelse alldeles nödvändig och
innehåller icke annat än att, då det gått så galet, banken måste afveckla
för att förekomma större olyckor, men detta är ju icke någon

Om tillägg
till lagen
angående
tillsyn ä
vissa s. k.
folkbanker.

(Forts.)

N:o 26.

Om tillägg
till lagen
angående
tillsyn å
vissa s. k.
folkbanker.

(Forts)

Angående
införande
af s k.
hyresskatt.

Torsdagen den 9 April.

särskild kontroll öfver bankens skötsel, utan blott ett konstaterande
af det faktum, att banken icke kan fullgöra sina förbindelser.

Sedan gjordes den anmärkningen, att Konungens befallningshafvande
kan förelägga vite för försummelse att göra hvad som föreskrifves
i förordningen. Men det föreskrifves så litet i förordningen,
att, så vidt jag kan se, Konungens befallningshafvande icke kan tilllämpa
vitesbestämmelser i andra fall, än då Konungens befallningshafvande
anser, att bokföringen icke är tillfredställande. Men herrarne
torde finna, att bokföringen kan vara ganska tillfredsställande, utan
att bankens skötsel behöfver vara tillfredsställande; den kan vara
ganska otillfredställande, fastän bokföringen är utmärkt, så att denna
bestämmelse är af ganska litet värde i jemförelse med hvad som
saknas i författningen.

Jag tror. icke heller, att det argumentet håller streck, att då
olägenheter i detta fäll hittills visat sig, så är det icke skäl att ytterligare
lagstifta i ämnet. Det kan väl icke vara meningen, att man
skall afvakta, att olägenheter uppstå, innan man lagstiftar, utan man
bör väl söka förekomma dem genom lagstiftningen.

Det är nu tillåtet att inrätta folkbanker,“utan att det finnes något
bestämdt hvarken om grundfond eller om reservfond; och det finnes
verkligen eu folkbank — jag vet icke af hvad skäl — i Kopparbergs
län, der det icke finnes någon grundfond, utan blott reservfond.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 43, i
anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser i fråga
om den kommunala beskattningen i stad.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 97, hemstälde borr G. F. Östberg:

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke kommunalförfattningarnes
bestämmelser rörande den kommunala beskattningen
må kunna ändras på sådant sätt, att stadskommuner berättigas
att till bestridande af sina utgifter upptaga en särskild skatt, utgående
efter hyresvärdet af de lägenheter, som af de skattskyldige
begagnas, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr vice talmannen Östberg: Herr talman! Då jag framlade

denna motion, hvarom utskottet nu_ yttrat sig, hade jag icke några

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

stora förhoppningar, att den skulle leda till någon åtgärd, men jag
ansåg likväl, att jag borde framlägga detta förslag. — Mitt hufvudsyfte
dermed var att söka fästa uppmärksamheten derpå, att den
kommunala beskattningen icke är lämpligt anordnad, då den är så
godt som uteslutande stöld i beroende af den allmänna bevillningen
till staten. Jag bar trott, att det skulle vara en stor fördel, om
kommunerna kunde i detta fall intaga en mera sjelfständig ställning.
Jag bar nemligen ansett, att de kommunala skatterna icke vore af
samma natur som skatterna till staten, och jag bar trott, att man
vid bestämmandet af de kommunala skatterna icke borde liksom vid
allmänna bevillningen uteslutande se på personens samlade inkomst,
utan att man i fråga om den kommunala beskattningen borde taga i
betraktande äfven, huru vida eller i hvilken mån de skattskyldige
komma i åtnjutande af de fördelar, som de kommunala inrättningarna
lemna. Jag har i afseende å denna princip af utskottet fått
ett godt erkännande, för hvilket jag skall be att få tacka. Utskottet
säger nemligen: »Ett införande af andra former för kommunalbeskattning
än den nu hufvudsakligen gällande kan följaktligen betecknas
såsom önskvärdt och jemväl förmånligt ur den synpunkten, att in
komstskatten till staten i sådant fall kunde ordnas under andra
former och på ett ändamålsenligare sätt än nu är förhållandet.»

Jag anser, att det vore godt, om denna uppfattning vunne ett
mera allmänt erkännande.

Den väg, som jag har tänkt mig att man skulle gå, går i en
helt annan rigtning, än vi under senare tider gått i afseende å vårt
beskattningsväsen. Man har allt mer och mer sökt afskaffa skatter,
hyllande på särskilda skatteföremål, och sökt reducera allt till eu
enda skatt och att mer och mer få allt under ett enda system. Jag
tror, att det är vida fördelaktigare att hafva en stor mängd skatter,
hvilka få komplettera hvarandra och utjemna de brist!alligheter, som
kunna ega rum i afseende å de särskilda skatterna, och jag tror
derför för min de!, att man måste något mera än hittills gå in på
systemet med särskilda skatter.

Jag skall icke göra något yrkande till förmån för min motion,
men jag skall i allt fall bedja att få yttra några ord med afseende å
hvad utskottet vidare anfört.

Utskottet säger, att det icke kan anse rigtigt, att man endast
inför en ny skatteform, utan att man bör beträda den vägen, att man
samtidigt inför flere olika skatter. Jag hade trott, att det möjligen
skulle gå lättare att söka successivt införa en och annan skatt, som
man funne lämplig och som man kunde utan allt för stora svårigheter
genomföra. Men jag vill icke bestrida utskottets uppfattning;
det är ju möjligt, att det kan vara rigtigare att på eu gång införa
en större mängd skatter, och det är möjligt, att utsigten att vinna
framgång på det sättet skall vara större.

Men deremot kan jag icke gå in på, att det är rigtigt, när utskottet
säger, att det icke bör komma i fråga att införa särskilda
skatter i vissa kommuner, utan anser, att det i sådant fall är nödvändigt,
att man uppställer regler, som gälla för alla kommuner. Jag
för min del tror, att man mycket väl kan medgifva kommunerna

Angående
införande
af 8. k
hyresskatt.
(Forts.)

N.o 26.

Angående
införande
af 8. k.
hyresskatt.
(Forts.)

Torsdagen den 9 April.

större frihet att i detta fall ordna sig efter särskilda förkållauden.
Jag vill också erinra, att man i utlandet gifvit kommunerna större
frihet att ordna sig i afseende å den kommunala beskattningen.

Då utskottet säger, att det skulle vara orättvist, om en person,
som vore mantalsskrifven i en kommun, men hyrde våning i en annan
kommun, skulle få betala skatt för hela sin inkomst i den förra
kommunen, och dertill fä betala en särskild skatt i den kommun,
der han hyrde våning och hade bostad större delen af året, så kan
jag för min del icke se något orättvist deri, att han i den förra
kommunen, der han har sin egentliga verksamhet och drager inkomst,
får i förhållande till rörelsens omfattning bidraga till denna kommuns
behof; men derjemte är det rättvist, att om han en längre tid har
vistats i en annan kommun och der tillgodonjutit alla de fördelar,
som han är i tillfälle att erhålla lika väl som de inom kommunen
mantalsskrifna, han också der bör få betala någon afgift.

1 afseende å sjelfva hyresskatten har utskottet vidare gjort några
anmärkningar. Det har ansett, att den skulle försvåra bemödandet
att skaffa sig eu god bostad, hvilket ju måste vara i alla afseenden
eftersträfvansvärdt. Jag har funnit, att denna uppfattning gjort sig
rätt allmänt gällande, och man har trott, att mitt förslag skulle innebära
eu förskräckligt attentat mot det berättigade sträfvandet att
förbättra sina bostäder. Jag har till och med fått en del anonyma
bref, som ådagalagt mycken förbittring, och det har sagts, att, ehuru
man i allmänhet får se många dumma motioner i Riksdagen, så har
man icke kunnat tänka sig något så idiotiskt som detta. Jag vill
dock erinra, att om man inför denna hyresskatt, så får man naturligtvis
göra en hel del nödvändiga modifikationer. Man skulle naturligtvis
ställa det så, att personer med stor familj eller som af särskilda
anledningar behöfde eu större eller dyrbarare våning skulle
få lindring i skatten, och jag har särskild! påpekat, att personel1
med mycket små lägenheter skulle få skatta i degressiv skala äfvensom
att personer, som icke uppskattats till bevillning till staten,
skulle vara helt och hållet befriade från den föreslagna skatten. För
öfrigt har det ju varit min tanke, att denna skatt icke skulle vara
den enda, utan att man skulle förr eller senare — ganska snart efter
min mening — få en hel del andra skatter, som skulle komplettera
denna och motväga de orättvisor, som naturligtvis skulle blifva en
följd.af denna liksom af alla andra skatter, man må anordna dem
huru som helst.

När man inbillat sig, att mitt förslag skulle innebära en förhöjd
beskattning i det hela, så är detta naturligtvis ett missförstånd. Det
har blott varit fråga om en jemkning och olika fördelning af de nu
utgående kommunala skatterna. Jag har hufvudsakligen velat uttala
den mening, att man borde göra en början med att skilja de kommunala
skatterna från bevillningen till staten, och jag skall för min
del lika gerna vara med om att börja med uågon annan skatt än
den af mig nu föreslagna.

Jag vill äfven säga, att jag finner den mening rigtig, som utskottet
uttalar, då det säger, att man borde söka att få en dylik
förändring i afseende å skatterna äfven på landsbygden. Jag har

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

dock trott, att den der skulle mötas åt'' större svårigheter och vara
mindre af behofvet påkallad än i städerna.

Jag har, som sagdt, icke något yrkande att göra, utan har blott
velat uttala dessa ord.

Herr Darin: Herr talman! Lagutskottet har med glädjande
enhällighet afstyrkt det föreliggande förslaget om införande af en
hyresskatt. Det finnes derför anledning att hoppas, att kammaren
skall vara snar att stadfästa dess utslag. Jag skall derför icke
upprepa eller närmare utveckla de goda skäl, som utskottet gitvit
för sin afstyrkande hemställan. Jag skall i stället framhålla en
annan synpunkt, som jag skulle kunna kalla den fosterländska. Jag
vill då i de svenska hemmens namn nedlägga den allra allvarligaste
protest mot förslaget att införa en bostadsskatt i vårt land.

Motionären har bland annat velat stödja sitt förslag dermed,
att i åtskilliga andra länder en sådan beskattningsform förefinnes.
Detta är mig väl bekant. Bäst känner jag till förhållandena i
Frankrike, och jag skall tillåta mig att uppdraga eu jemförelse
mellan bostadens betydelse i Frankrike och i vårt land. Frankrike
är ett land, i hvars språk icke ens finnes ett uttryck för begreppet
hem. Jag vill dermed icke påstå, att begreppet hem är obekant i
detta land, men jag vågar på grund af erfarenhet påstå, att uppfattningen
af detta begrepp är en helt annan än i vårt land. I Frankrike
är bostaden rätt och slätt ett nattqvarter, ett skydd mot väder
och vind. Lifvet och verksamheten äro i Frankrike, liksom i allmänhet
i det sydligare Europas länder, till stor del förlagda utanför
bostaden. En rymlig och kostbar bostad kan i Frankrike, särskilt
i städerna, betraktas som en lyx, en offerplats åt öfverflödet och
flärden och må derför förtjena att såsom sådan beskattas. Huru
te sig förhållandena hos oss? Klimatiska förhållanden, uråldrig sed
och familjelifvets förmer hafva åt bostaden gifvit en helt annan
betydelse. Bostaden är hemmet, den fristad, der familjelifvets skyddsgudar
dyrkas, der helsa och trefnad vårdas. Jag måste derför anse,
att ett af de högsta mål, en god medborgare i vårt land kan sätta
för sig, är att åt sig och de sina bereda eu bostad, som förtjena!''
benämningen ett hem. På den enkla jemförelse, som jag tillåtit mig
uppdraga mellan betydelsen af bostaden i andra land, särskildt
Frankrike, och dess betydelse hos oss, grundar jag den förhoppning,
att den tid mycket sent måtte komma, då svenska Riksdagen finner
skäligt att med extra beskattning belägga den medborgare, som
sträfvar att åt sig och sin familj bereda de förmåner ett hem bör
innebära.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Fjällbäck: Motionären var utskottet tacksam för den

välvilja utskottet bestått honom. Jag är deremot icke utskottet
tacksam för den välvilja, det unnat motionen, utan uteslutande för
det slut, hvartill utskottet kommit. Det är alldeles tydligt, att hufvudsyftet
i denna motion och den innersta kärnan i densamma är

Angående
införande
af 8. k.
hyresskatt.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
införande
af s. k.
hyresskatt.
(Forts.)

Torsdagen den 9 April.

att åt kommunerna förskaffa rätt att genom direkta skatter inbringa
det för kommunernas utgifter behöfliga belopp, att föra således den
kommunala beskattningen in på samma väg som statsbeskattningen.
Vi kunna mycket väl förstå orsaken till detta. Folk är ej synnerligt
förtjust öfver stora debetsedlar; och i fråga om skatt till stateu
hafva vi lyckats så grundligt befria oss från sådana, att vi blott
hafva en obetydlighet af en procent eller två, som vi haft de senare
åren. Men till kommunerna är det genant i högsta grad att nödgas
lemna ut af sina inkomster så mycket, som kommunerna behöfva.
Vi hafva visserligen i städerna fått ett annat sätt att taga ut skatter,
nemligen genom vinst på bränvinsbolagen. Jag hoppas dock, att
man ej skall fortsätta på denna väg och tillgripa en hel del andra
dylika utvägar, utan att det helst måtte tå stanna vid detta och
möjligen upphöra i stället.

Det är tydligt, att det är ett intresse särskild^ som sticker
fram här, nemligen bolagsintresset. Bolag är skyldigt att meddela
uppgift om sina inkomster. Det är besvärligt för dessa stora bolag,
som förtjena åtskilliga millioner om året, att nödgas betala skatt för
detta till kommunerna. Tänk hvad det vore beqvämt att i stället få
lägga denna skatt på hyresbeloppen, så att bolagen och andra stora
inkomsttagare kunde blifva befriade från en krona på bevillningskronan
— motionären har ju beräknat, att hyresskatten skulle kunna
uppgå till ett sådant belopp! Vi tänka oss t. ex. Stockholm. Der
tinnes ett bolag, som förlidet år erlade bevillning för 27,000 bevillningskronor.
Det bolaget disponerar visserligen en ståtlig lokal,
men antagligen skulle det i hyresskatt hafva fått utbetala allenast
ett eller annat hundratal kronor. Det hade rarit en nätt vinst på
ungefär 25,000 kronor för bolaget. Detta var ett exempel, många
andra att förtiga. Och det tinnes många bolag, som förtjena 3, 4, 5
hundra tusen kronor och deröfver. Det vore ytterst beqvämt att få
lägga bevillningen för denna inkomst på hyresbeloppen i stället.

Nu skulle visserligen åtskilliga blifva befriade från hyresskatt
och åtskilliga erhålla lindring. Vi se, att motionären vill gå så
långt, att man endast skulle uttaga ’/, af skatten af dem, som
hafva hyresbelopp under 200 kronor. Men de, som hafva mindre
hyra än 200 kronor, äro åtminstone i Stockholm i den ställning och
lefva under sådana förhållanden, att de sannerligen i regel ej hafva
något att afstå till direkta skatter. Man må komma i håg, att ett
rum och kök kosta, i vanliga fall, minst 200 kronor, mången gång
250 kronor. Icke ens de, som dertill inskränka sig, skulle således få
nedsättning till a/»- — Det är ock något annat man särskildt må
lägga märke till här, nemligen att personers behof af bostad ej stå
i direkt sammanhang med deras tillgångar. Det tinnes rika ungkarlar,
löntagare, kapitalister och sådana, hvilka hyra sig dublett.
Desse skulle få lindring i bevillningen och möjligen betala sin lilla
andel i hyresskatten, som vore en ren obetydlighet. — Men motionären
vill ytterligare befria några andra och tillägger, att personer,
som ej äro taxerade till allmän bevillning till staten, också skulle
befrias. Men hvad är det för personer, som äro befriade från bevillning
till staten? Jo, det är personer, som hafva i Stockholm mindre

N:o 28.

Torsdagen den 9 April. 29

än 700 kronor och i landsorten i allmänhet mindre äu 500 kronor. Angående
Men det fins också andra, som ärö befriade från bevillning: personer, införande
som lefva på inkomst af sina aktier, personer, som hafva 10,000-tals hyresskått
kronors inkomst på aktier, äro också befriade. Det är en ömhet mot (forts)
aktiebolag och aktieegare, som sticker fram här, hvilken är rent förvånansvärd.
Och jag kan för min delJcke vara med om, att särskild!
detta slags verksamhet skall få förmåner framför alla andra; utan
mig synes i stället, att denna motion gerna må få vara bevis på god
vilja att befria vissa samhällsklasser från skatter för att kasta dem
på andra, som hafva mindre förmåga att bära dem, på samma gång
jag hoppas, att Riksdagen i sin helhet skall vakna upp just genom
detta försök och söka hindra, att liknande komma fram. Ty det är,
som sagd!, ingenting annat än ett försök att kasta från sig direkta
skatter, som utbetalas af de förmögne, och flytta dem öfver till indirekta,
som hufvudsakligast utgöras af de mindre bemedlade.

Jag ber att på det lifligaste få instämma i utskottets förslag om
rent afslag, men utan att instämma i dess uttalade sympatier, hvilka
jag för min del icke på något sätt kan hysa.

Häruti instämde herr Hedin.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Härefter föredrogs lagutskottets
af väckt motion angående ändring af
ting den 21 mars 1862.

utlåtande n:o 44, i anledning Angående
47 § i förordningen om lands tingsbord ningen.

Uti en inom Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman afgifven
motion, n:o 207, hade föreslagits:

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att sista stycket i 47 §
af förordningen om landsting den 21 mars 1862 skulle erhålla följande
lydelse:

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall
denna fråga först afgöras. Framställes inom landsting påstående, att
företag, hvarom förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att
endast vissa kommuner af företaget kunna hafva hufvudsaklig nytta
och att förty de öfriga kommunerna må från bidrag till det företaget
befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis mindre mån betungas,
då skall jemväl öfver sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan
till afgörande företages.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

N.o 26.

Torsdagen den 9 April.

Angående
ändring af
§ 47 i landstingsförordningen.

(Forts.)

I fråga härom anförde:

Herr Ljungman: Då jag väckte den förevarande motionen, hyste
jag verkligen den förmodan, att utskottet skulle ställa sig välvilligare
mot den, än det gjort. Jag bär förut icke besvärat lagutskottet med
någon motion rörande kommunallagstiftningen, utom eu enda — och
den måste jag upprepa under åtta, nio års tid, innan mitt förslag
slutligen bifölls och blef lag. Denna motion trodde jag skola tå ett
bättre öde, efter den är alldeles axiomatisk.

Jag har icke begärt annat, än att inom landsting landtkommun
skulle få samma rätt som stadskommun, absolut ingenting annat.
Och hvad utskottet anfört i sitt betänkande träffar ej mitt förslag,
utan det träffar gällande författning. Jag skall nämna, huru gällande
författning tillämpas i afseende å förhållanden, liknande dem som jag
i motionen framhållit. De af herrarne, som följa med tidningarna,
hafva nog gifvit akt på, att det för någon tid sedan stod i Aftonbladet
en redogörelse för huru landstingsskatt utgår i länen. Der var för
två län, Jemtlands och Vesternorrlands län, anfördt, huru man faststält
grunden för landstingsskatts uttaxering med hänsyn till betalning
af upptagna jernvägslån så, att man indelat kommunerna i klasser,
i Jemtland i fem, som betalade olika belopp, allt eftersom de hade
gagn af företaget. I Vesternorrlands län var, som sagd!, förhållandet
likadant, så att kommunerna voro indelade i klasser, som betalade
olika belopp i förhållande till gagnet de hade af jernvägen. Detta
är fullt rigtigt. Men så vidt jag kan förstå, är det mot dessa förfaringssätt
utskottet opponerat sig. Hvad som skulle vinnas genom
antagande af mitt förslag vore, att landtkommun finge precis samma
rätt som stadskommun. Och detta skulle ju bidraga till det önskade
målet, att »länets gemensamma intressen», som det heter i utskottets
betänkande, skulle blifva bättre tillgodosedda, än nu är fallet. Tv
det är alldeles klart, att derigenom en minoritet hade större utsigt
att kunna göra sin rätt gällande gent emot en majoritet, som ville
undertrycka denna rätt, än nu är fallet. Det är ej annat min motion
afser. Skulle man ställa sig på utskottets ståndpunkt, skulle man
naturligtvis upphäfva de bestämmelser om grunden för utgifternas
uttaxering, som redan finnas; och man skulle vidare beröfva minoriteten
rätten att öfverklaga beslut, ty annars finge man aldrig det
resultat, som utskottet åsyftar.

Utskottet antyder vidare, att de kommuner, som ej få gagn af
ett dylikt företag, få ersättning på annat sätt. Ja, det betviflar jag
högeligen. Jag ser verkligen ej, huru i Norrland en lappmarkssocken
skulle kunna få något motsvarande hvad en kustsocken får, när det
gäller t. ex. en jernväg. När man icke kan bjuda lappmarkssocknar
en sådan, hvad skall man kunna gifva dem i stället, som motsvarar
jernvägen? På samma sätt i afseende å en skärgård. Hvad skall
man kunna gifva en sådan, som något så när motsvarar eu jernväg?
Det gifves tydligen intet sådant. Det är derför så, att hvad utskottet
härutinnan antydt, synes visa obekantskap med verkligheten.

Då Första Kammaren emellertid afslagit motionen, skall jag ej
göra något yrkande, utan vill jag allenast uttala den förhoppning,

Torsdagen den 9 April.

31 N:o 26.

att utskottet ett kommande år ställer sig välvilligare mot förslaget Angående
att bereda samma rätt åt landtkommun som stadskommun. andrin

Herr Danielson: Då motionären började med, att han i en ningen

annan fråga, som afsåg ändring i landstingsförordningen, hållit på (Forts.)
många år, innan hans förslag slutligen vann bifall och blef lag, ser
jag deri ett uttalande, att motionären ämnar komma igen med äfven
föreliggande fråga och hålla på så länge, att han lyckas jemväl i
detta fall. Om så är, om det blir förhållandet, att motionären eller
någon annan kommer fram med förslag i samma syfte, vill jag verkligen
be, att motionen något fullständigas. Ty om det skulle blifva
lag, som motionären afsett, tror jag, att han dermed ej vunne hvad
han åsyftar. Ty kommer ej den bestämmelsen också till heders, att
det skulle bero på dessa kommuner eller den ort, som ej har nytta
af ett företag, på dem sjelfva eller deras representanter i landstinget
eller viss majoritet af dem, så är det klart, att denna förändring icke
betyder någonting. Jag tillhör en landsdel, som är vidrörd i motionen,
och jag vet, att der lagförändringen utan det antydda tillägget icke
skulle betyda det minsta. Yi äro 8 landstingsman fråu vår ö och 30
från fastlandet. De senare kunna då besluta hvad de vilja. Det be
tyder ingenting hvad vi åtta säga, utan vi få nöja oss med hvad som
beslutes af den majoritet, som landstinget odisputabelt har oss förutan.
Skulle förändringen blifva till nytta, borde ytterligare bestämmas,
att representanter i landstinget från en ort eller en viss majoritet
af dem skulle hafva veto mot majoritetens beslut. Eljest betydde
ändring rakt ingenting.

Exempel har motionären också hemtat från den ort han tillhör.

Det kan vara vissa orter, som ej ha samma förmåner al en åtgärd
som de öfriga inom landstingsområdet. Då så är, tror jag, att man
bör tänka på, om ändring skall hafva någon betydelse, att man får
vetorätt för olika orter i dessa frågor, ty annars, som jag antydde,
har ändringen ingen betydelse. Jag har icke särskild! något att beklaga
mig öfver från den ort jag tillhör. Men i vissa frågor få vi
följa med i hvad herrarne från fastlandet göra och låta. Der hjelper
icke hvad vi tycka, ty vi äro blott 8 mot 30. — Denna tanke ville
jag hafva nämnt, för den händelse motionären eller någon annan
skulle komma igen med en dylik motion, på det förbättringar då må
kunna göras. Jag har intet yrkande att göra.

Herr Ljungman: Så långt som herr Danielson ifrågasatt, har
jag icke ansett mig kunna gå. Ty jag tror, att det är tillräckligt,
hvad jag föreslagit. För den händelse att minoriteten skulle kunna
styrka, att majoriteten handlat orättvist mot den underlägsne, och
beslutet öfverklagas, tager jag för gifvet, att Kongl. Maja gifver
minoriteten rätt. Jag har egentligen formulerat förslaget med hänsyn
till en sådan eventualitet, att vissa ortsintressen, som vore i majoritet,
skulle sia sig tillsammans för att godtyckligt undertrycka andra
ortsintressen, som vore i minoritet. Derför vore den affattning af
paragrafen, som jag föreslagit, förmånligare än den nuvarande, enär
den, i händelse ett sådant beslut skulle öfverklagas, gåfve den kla -

§ *7 i

tingst orörd -

N:o 26. 32

Angående
ändring af
§ 47 i landstings]
orördningen.

(Forts)

Angående
ändrad
lydelse af
§ 1 i lagen
angående
skydd mot
yrkesfara.

Torsdagen den 9 April.

gande en bättre ställning inför Kougl. Maj:t, som ju har att afgöra,
hvem som hade rätten på sin sida.

Herr Petersson i Runtorp: Då motionären vidrört i sin motion
en ort, som äfven jag käuner till så väl som herr Danielson, vill jag
säga några ord. Jag vill icke vara med om motionärens förslag, och
ej heller vill jag sluta mig till herr Danielsons mening, att det skulle
tillkomma särskilda bestämmelser. De 8 äro så väl öfverens med
öfriga medlemmar i landstinget, att jag skulle icke önska, att dessa
8 finge göra precis hvad de ville. Hittills hafva vi kommit godt
öfverens. Och jag får säga till öländingarnes fördel, att de icke
bråkat mycket med oss, när det gält frågor angående fastlandet, och
icke hafva vi bråkat, när det gält hamnar, kommunikationer eller
andra frågor beträffande Öland. Vi hafva, som sagdt, kommit godt
öfverens, och jag vill icke att det skall blifva någon olägenhet dervidlag,
utan yrkar bifall utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter åt herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 45, i anledning af
väckt motion angående ändrad lydelse af 1 § i lagen angående skydd
mot yrkesfara den 10 maj 1889.

I motion, n:o 205, inom Andra Kammaren hemstälde herr D.
Bergström,

att Riksdagen måtte besluta följande ändrade lydelse af § 1 i gällande
lag angående skydd mot yrkesfara.

§ 1.

Med industrielt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring
af sågverks- och dermed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift, eller
annat dermed jemförlig! arbete, som icke är att hänföra till bergsbruk;
masugn eller hytta, stångjernsbruk, manufakturverk eller annan
inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af mineralrikets
alster och ej är att som handtverk anse; fabrik; skeppsbyggeri-,
stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-, mjöl- och sågqvarus- samt handtverkerirörelse,
som drifves i så stor omfattning eller under sådana
förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse;
boktryckeri; bränneri och annan med ångkraft drifven eller med
fabriksdrift jemförlig handtering.

På anförda skäl hemstälde utskottet, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Torsdagen den 9 April.

N:o 26.

Öl det begärdes al Angående

ändrad

Herr Bergström, som yttrade: Herr talman! Regeringen har i Jy?ekf af
åi beslutat, att yrkesinspektörernas berättelser numera skola in extenso anqåmde *
utgifvas från trycket, och kammarens ledamöter blifva sålunda fram- skydd mot
deles i tillfälle att taga del af 1895 års yrkesinspektörsberättelser in yrkesfara.
extenso, när med dem en början kommer att göras. När kammarens (Forts.)
ledamöter blifva i tillfälle till det, skola de erhålla åtskilliga bevis på
nyttan och nödvändigheten af eu ångpannekontroll. Dessa bevis
komma icke allenast att bestå af torra siffror, utan äfven i vissa fäll
af ganska detaljerade skildringar af, huru illa bestäldt det är på
vissa ställen med afseende på säkerheten för lif och egendom.

Af de senaste yrkesinspektörsberättelserna, för 1895, framgår, att
yrkesinspektörerna nu liksom tillförene hafva nedlagt ganska mycket
arbete för att förebygga ångpanneexplosioner, för att få bristfälliga
pannor reparerade och för att meddela okunnige ångpanneskötare
nödig insigt i fråga om pannornas skötsel och vård. Så har t. ex.
inspektören i östra distriktet afgifvit omkring 471 skriftliga meddelanden
i detta afseende; yrkesinspektören i vestra distriktet 192, yrkesiuspektören
i norra distriktet omkring 270 och yrkesinspektören i
mellersta distriktet 239 dylika meddelanden. Yrkesinspektörens i
södra distriktet berättelse har jag icke ännu varit i tillfälle att se.

Dessa berättelser innehålla emellertid, som jag nyss sade, icke
allenast torra siffror. Och för att gifva kammarens ledamöter en
liten försmak af innehållet på just detta område, som nu är i fråga,
skall jag tillåta mig att helt kort referera en bit ur inspektörens i
mellersta distriktet berättelse. Han meddelar ett exempel på, huru
dåligt det kan vara stäldt, ifrån ett under året inspekteradt sågverk
som, ehuru man påstod, att det endast tillfälligtvis var i gång, dock
icke tillhörde det ambulatoriska slaget. Han skrifver: »Då jag kom
in i sågen, spelade ångpannans säkerhetsventil för stark ''rusånga
oaktadt 2 ramsagar med kantverk voro i gång. Vid närmare betraktande
fann jag, att^ säkerhetsventilen utom sin ordinarie belastning
hade en otillåten sådan, som bestod af en planka, som med ena
ändan hvilade på ventilens vigtarm; på denna planka låg ett groft
jerustycke, och på ändan af vigtarmen hängde sotrakan med bladet
nedåt, på hvilket ångpanneskötaren, då jag närmade mig, satte foten,
dermed ytterligare ökande belastningen, för att, som han sade, »tysta
ventilen». Jag betraktade genast manometern, hvars nål stod mot
stiftets baksida, likasom hade nålen gått rundt ett helt hvarf. I min
oro (ifver faran åt det höga tryck, manometern visade, tillfrågade jag
strängt ångpanneskötaren, i det jag pekade på manometern, om lian
tänkte på den fara, för hvilken han utsatte sig sjelf o''ch andra genom
att hälla ett sa högt tryck i den till utseendet gamla ångpannan.

Härpå svarade han, att manometern kunde han ställa huru han
behagade, hvarefter han tog ned denna samt öppnade den likasom
en dosa och visade mig, att rundt om manometerfjedern sutto korkoch
kautschuksbitar, med hvilka han stälde nålen som han ville.

Denne man hade ej ens reda på manometerns ändamål. Af ångpannans
vattenståndsvisare var pyskranen för vatten sönder och igenAndra
Kammarens Prof. 1896. N:o 26. 3

N:o 26. 34 Torsdagen den 9 April.

Angående satt, vattenståndsglaset hade intet glas, utan användes dess nedre
ändrad kran såSOm pyskran, oaktadt denna synbarligen satt högre än det
81 i lagen för pannan tillåtna lägsta vattenståndet. Pumpen till ångpannan hade
*angående lossnat derifrån, men var stöttad med trästräfvor ofvan- och underskydd
mot ifrån. Cylinderfästet ofvanpå ångpannan kunde ej tilldragas med sina
yrkesfara. sicrufvar, utan ruskade för hvarje halfslag, maskinen gjorde; och
(Forts.) ymnigt med hett vatten rann utefter ångpannans sidor, som voro så
smutsiga af olja och sot, att en nitskruf å pannan, som säg ut att
vara läck, var deraf öfversmetad. »Sågverkets skötsel», fortsätter
yrkesinspektören, »öfvervakades af en skogvaktare, som, på min upplysning
om vådan af att låta det gå på detta sätt, genast gaf order
att utrifva elden under ångpannan, och efter konferens med ångpanneegaren,
som bodde ll/2 mil derifrån, blef ångpannan nödtorftigt reparerad
och profvad af kompetent person.»

Som kammarens ledamöter behagade finna, ledde detta ju till
ett mycket godt och lyckligt resultat; jag tager för gifvet, att så
skett med afseende på de öfriga pannor, rörande hvilka yrkesinspektörerna
hafva gifvit säkerhetsmeddelanden. Men bredvid en dylik
panna, alldeles i närheten af den, kan befinna sig en annan, hvilken
kanske är i ännu sämre skick, och rörande hvilken yrkesinspektören
icke har det minsta att säga. Äfven om denna panna befinner sig i
det allra uslaste skick och kanske dertill handteras af den på detta
område mest okunnige person, så eger yrkesinspektören icke att
inskrida. Han eger icke att gifva någon anvisning, icke att låta
profva pannan, icke heller att öfverhufvudtaget lemna några föreskrifter
och upplysningar.

Det är närmast för att bereda yrkesinspektörerna befogenhet att
öfva inspektion och kontroll äfven med afseende på dylika farliga
ångpannor, som jag väckt min motion. Dervid karjag, som herrarne
sett af motionen, tagit till utgångspunkt ett fall, då en yrkesinspektör,
nemligen yrkesinspektören i södra distriktet, hade uppmanat
egaren till eu dylik ångpanna, hvilken var använd i ett spanmalsmagasin
i Trelleborg — en gammal panna, som icke undersökts på
de sista 13 åren — att låta undersöka den; men ångpanneegaren
vägrade och fick rätt i alla instanser.

Lagutskottet har nu för sin del icke bestridt, att en kontroll å
de för närvarande okontrollerade ångpannorna är erforderlig. Det
har endast ansett, att denna kontroll borde åvägabringas på annat
sätt, och lagutskottet har dervid erinrat om, »att frågan om kontroll
å ångpannor, sedan särskildt utsedde komiterade den 31 december
1889 afgifva betänkande i ämnet,, för närvarande är beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning.» Jag har också i min motion erinrat om
den sedan'' flera år väntade ångpannelagen. Men jag har för min
del kommit till en annan slutsats än lagutskottet, den nemligen, att
vi icke allenast borde vänta på denna lag, hvilket vi nu gjort i en
bel följd af år, utan att vi, i den mån det vore möjligt, borde försöka
fylla bristen af en dylik ångpannelag. Att dervidlag lita till
yrkesinspektionen, har jag ansett så mycket mindre betänkligt, som
såväl det af lagutskottet åberopade betänkandet af den 31 december
1889 som också flertalet af de myndigheter och korporationer, som

Lördagen den 9 April. 35

haft att yttra sig öfver detta betänkande, hafva tillstyrkt, att den
tillärnade ytterligare ångpannekontrollen till större delen skulle läggas
på yrkesinspektörerna. De hafva icke tänkt sig någon ökning af
yrkesinspektörernas antal såsom följd härutaf och icke heller någon
väsentligen ökad kostnad. Om jag minnes rätt, är det just eu af
yrkesinspektörerna, som uti sitt utlåtande rörande koinitébetänkaudet
säger, att denna ökade kostnad skulle endast behöfva belöpa sig till
omkring 400 kronor för hvarje inspektör till anställande af ett skrifbiträde.
Det är nemligen att märka, att ingen tänkt sig, att sjelfva
profuingen af ångpannan skulle verkställas af inspektören, utan den
skulle verkställas, alldeles såsom nu, af särskilda besigtningsmäu.

Jag önskar för min del en ångpannelag, som fullständigt ordnar
hithörande förhållanden, och jag skulle vara glad, om denna min
motion uti någon mån kunde påskynda framläggandet af det väntade
ångpannelagförslaget. Men detta hindrar mig icke, herr talman, att
här yrka bifall till min motion.

Herr von Krusenstjerna anförde: Motionären har här framhållit
nyttan och nödvändigheten af en ångpannekontroll, och han
anförde ur en yrkesinspektörs berättelse ett exempel på ett fall, då
en ångpanna befunnit sig i ett synnerligen dåligt skick. Men kammaren
vet säkerligen — och det har ju icke heller motionären förnekat
— att det ingalunda är så, att icke ångpannor äro underkastade
kontroll, ty så fort en ångpanna begagnas i de yrken, hvilka
hänföras till lagen angående skydd mot yrkesfara, är den underkastad
kontroll; och just det af motionären angifna fallet var ett
bevis derpå, ty inspektören ansåg sig der befogad att ingripa, och
rättelse skedde. Men det är så, att motionärens förslag har en vida
större räckvidd, än man vid första påseendet torde hafva tänkt sig.
Det är, som kammaren vet, så, att lagen om yrkesfara och yrkesinspektion
gäller endast den egentliga fabriksindustrien eller näringar,
hvilka idkas i större omfattning. Deremot äro handtverkerierna i
egentlig mening och jordbruket derifrån undantagna. Nu behåller
motionären i sitt förslag nog den uppräkning af de särskilda näringarna,
som finnes i lagen om yrkesfara, och han lägger endast till
de orden: »annan med ångkraft drifven handtering»; men med dessa
ord inskjuter han under lagen och således under yrkesinspektörernas
kontroll hvarje handtverk, hvarje tröskverk på landet, hvarje mejeri,
huru litet som helst, blott vid dess skötsel begagnas en motor drifven
med ångkraft.

Det har synts utskottet, som en så pass genomgående ändring i
lagen om yrkesinspektionen icke skulle kunna af utskottet tillstyrkas,
helst dermed, enligt min uppfattning, skulle blifva förenad en ganska
väsentlig ökning af kostnaderna för yrkesinspektionen, ty i motsats
mot hvad den af motionären citerade yrkesinspektören ansett, har
utskottet icke kunnat föreställa sig, att en sådan utsträckning af
inspektionen skulle kunna gå för sig, utan att inspektörernas antal,
äfven efter senast genomförda ökning, än ytterligare ökades. Och
när för (ifrigt så är, att för närvarande hos Kongl. Maj:t föreligger
ett förslag om särskild ångpannekontroll, som jag tror nu är föremål

N o 26.

Angående
ändrad
lydelse af
§ 1 i Jagen
angående
skydd mot
yrkesfara.
(Forts.)

N:o 26. 36

Torsdagen den 9 April.

Angående för utredning hos kommerskollegium, så finnes icke skäl att nu
lydelse af drifva till Kongl. Maj:t i ämnet, och derför hemställer jag, herr
§1 i lagen talman, om bifall till lagutskottets utlåtande.
angående

skydd mot Herr Bergström: Herr talman! Det är sant hvad lagutskottets
yrkesfara. ärade vice ordförande säger, att, derest den ändring i § 1 af
(Forts.) iagen angående skydd mot yrkesfara, som jag föreslagit, blefve
antagen, en del näringar, som för närvarande icke falla under denna
lag, skulle komma att dit hänföras — detta åtminstone i den mån
de för dessa näringar nödiga inrättningar drifvas med ångkraft.
Men jag skall likväl bedja att få påpeka, att särskildt från denna
kammares sida det blef under den diskussion, som föregick antagandet
af denna lag, framhållet af en af representanterna för landtmännen
och landtmannanäringarna, nemligen af herr Ivar Månsson i Träa,
såsom en brist i det då framlagda lagförslaget, att det icke äfven
omfattade såväl handtverkerier som, såsom han uttryckte sig, vissa
delar af jordbruket. Han yttrade, att denna lag borde lägga an
mera än som nu skett på vissa delar af jordbruket, tv om vi såge
på medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet, skulle vi finna, att det
hufvudsakligaste antalet olycksfall under arbetet bestode i sådana,
der personer stympats eller i öfrigt skadats genom tröskverk. Man
kan då icke förstå, tilläde den citerade talaren, hvarför man icke
vill ingripa äfven på detta område.

Den ärade vice ordföranden i lagutskottet sade, att en sådan
genomgripande ändring skulle komma att leda till anställande af ett
större antal yrkesinspektörer. Detta är samma invändning, som
framstälts i lagutskottets motivering, der den emellertid framstälts
i ett så egendomligt sammanhang, att jag icke kan underlåta att
fästa uppmärksamheten på detsamma. Lagutskottet säger nemligen,
att, om lagen skulle på det föreslagna sättet utsträckas till att gälla
äfven för jordbruket och de mindre handtverkerierna, d. v. s. för
de tröskverk och de mindre handtverkerier, som drifvas med ånga,
detta skulle hafva till följd »svårigheter för det effektiva öfvervakandet
af lagens bestämmelser». Men ett par rader längre ned
säger utskottet, att »äfven för den enskilde skulle lagbestämmelsens
tillämpning kunna leda till onödiga hinder och obehag». Dessa
båda af lagutskottet uttalade meningar synas mig stå i uppenbar
strid med hvarandra. Antingen är lagutskottet i detta fall synnerligen
månt om den enskilde, för hvilken en dylik lagbestämmelses
tillämpning skulle kunna leda till onödiga hinder och obehag, men
i sådant fäll bör väl lagutskottet icke taga sig så nära vid, i fall
i synnerhet i början denna lag icke komme att så effektivt tillämpas.
Eller också är lagutskottet — hvilket ligger närmare till hands att
antaga i fråga om detta utskott — synnerligen månt om att denna
eventuella lagbestämmelse skulle komma att effektivt öfvervakas.
Men i så fall synes det mig, att utskottet icke bort så mycket tänka
på de »onödiga hinder och obehag», till hvilka förslaget skulle leda
för den enskilde, ty att en lags tillämpning skall kunna för den
enskilde leda till hinder och obehag, är ju alltid gifvet.

Torsdagen den 9 April. 37 N:o 26.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr tal- Angående
mannen gaf, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall jä?rl,rad,
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till Ä ± f
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen svaren hafva ''Sangående”
utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Som skydd mot
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en yrkesfara.
så lydande voteringsproposition: (Forts.)

Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utföll med 98 ja och 49 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 9.

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 46, i anledning
af väckt motion angående ändrad lydelse af 5 § i förordningen om
landsting den 21 mars 1862, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda
utlåtande hemstält.

§ 10.

Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 47, i anled- Om åväganing
af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande bringande af
personnamn. rättsordning

beträffande

Uti en inom Första Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisadpersonnamnmotion,
n:o 6, hade herr Wieselgren föreslagit Riksdagen att i skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla om åtgärder för åvägabringande af
en tillfredsställande rättsordning i fråga om personnamn, men hemstälde
utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag hade här väntat, att
någon skulle begära ordet i denna, efter mitt förmenande, ganska
vigtiga och betydelsefulla fråga. Att så icke skett, utan att det i
stället gått hardt när så, att betänkandet utan vidare bifallits, tyckes

N:o 26. 38

Torsdagen den 9 April.

Om åväga- mig antyda, att det i denna kammare egentligen icke finnes någia
bringande af Sympatier för en reform i den retning, som motionären ifrågasatt.
rättsordning Men‘ :ag kan icke underlåta att för min del åtminstone uttala mina
personnamn sympatier för motionärens förslag, till den kraft och verkan det
(Forts) hafva må; och jag her derför att få yrka bifall till detsamma.

I ett afseende kan man visserligen hysa betänkligheter mot
hvad motionären i sin motivering framhållit, nemligen att man skulle
lagstifta äfven i fråga om dopnamn; men detta hans resonnement
förekommer icke i »klämmen», utan der yrkas endast, att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga de åtgärder,
som erfordras för att bringa till stånd en tillfredsställande rättsordning
i fråga om personnamn, samt i de delar deraf, som befinnas
ingå under Riksdagens lagstiftningsrätt, förelägga Riksdagen förslag
till de bestämmelser, som för ändamålets vinnande äro nödiga.

Vi hafva lagstiftning i fråga om sådana saker som skydd för
varumärke och skydd för firmanamn, men angående något för
individen så vigtigt och betydelsefullt som skydd för hans personnamn
finnes icke någon lagstiftning. Hvem som helst, den förste
bäste, kan tillegna sig hvilket namn han behagar, samt missbruka
det på allahanda sätt. Jag tror derför, att åtminstone en utredning af
denna fråga är val behöflig, och ber således att få hemställa om
bifall till motionärens förslag.

Herr von Krusenstjerna: Det är svårigheten, snart sagdt
omöjligheten att här i landet åstadkomma någon effektiv lagstiftning
angående bevarande af eller skydd för personnamn, som varit för
utskottet eller åtminstone för mig det bestämmande, hvarför jag,
huru tänkvärda saker än i motionen förekommit, icke kan bitiäda
densamma. Jag tillåter mig derför att hemställa om bifall till
lagutskottets utlåtande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det
herr talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande
n:o 48, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa
undantagsbestämmelser rörande tiden för anförande af besvär öfver
kommunal- och kyrkostämmobeslut i Jemtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län.

§ 12.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 49,. i anledning
af väckt motion angående ändring af den uti förordningen om
kommunalstyrelse i stad stadgade beräkning af kommunalbeskattning
å jordbruksfastighet.

N:o Sfi.

Torsdagen den 9 April.

I berörda, inom Andra Kammaren afgifva motion, n:o 60, hade
herr A. Ericson i Ransta föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte
besluta, att sådan förändring må vidtagas eller sådant tillägg göras
i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1892,
att jordbruksfastighet, som genom deu nya bevillningsstadgan af den
3 juni 1892 fått dubbel bevillning mot förut, ej måtte utgöra högre
kommunalskatt än efter halfva bevillningsbeloppet.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Ericson i Ransta anförde: Då denna fråga förra året

förekom i Riksdagen, så beslöt utskottet tillstyrka motionen, emedan
det ansåg, att det yrkande, som motionären då frainstälde, hvilade
på eller betingades af billighet och rättvisa. Utskottet har i år kommit
till ett annat resultat, men dervid icke anfört någon motivering,
utan endast sagt, att det med anledning af Riksdagens föregående år
fattade beslut hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Det beslut, som fattades föregående år, synes i hufvudsak hafva
grundat sig på departementschefens yttrande 1892 i den då framlagda
kongl. propositionen och särskilt på det yttrandet, »att det lärer
dock icke finnas någon anledning att för ifrågavarande jemförelsevis
obetydliga fastighetsegarekategori bibehålla den undantagsställning i
afseende på kommunalbeskattningen, som härrört af jordbruksfastighetens
lägre bevillning».

Det påvisades dock förra året i det yttrande, som motionären då
både, att denna fråga dock icke är så obetydlig. Det påvisades
nemligen, att detta slags jordbruksfastighet var taxerad till, om jag
ej missminner mig, öfver 42 millioner kronor, och hvad särskildt beträffar
Sala stad, som jag naturligtvis bäst känner, och hvarifrån jag
erhållit uppmaning att väcka denna motion, så har denna stad jordbruksfastigheter
taxerade till 1,600,000 kronor. Skälet, att här skulle
vara fråga om en obetydlighet, torde således hafva förfallit.

Deremot är det nog sant, att en viss undantagslagstiftning har
l åd t rörande bevillningen för dessa jordbruksfastigheter, om man
jemtor den med liusegarnes beskattning inom städerna. Men äfven
detta torde hafva haft sina skäl. Om man betänker, Indika fördelar
just husegarne inom städerna hafva i förhållande till jordbruksfastighetsegarne,
så torde man icke finna det orätt, att den kommunala beskattningen
på fastigheterna inom städerna är större än på jordbruksfastigheterna,
hvilka ligga utom den egentliga staden, men dock
på stadens område. 8ärskildt skall jag be att få påpeka, huru förhållandena
äro i Sala. Man har der cn betydlig jordareal, icke blott
öppen jord, utan äfven skogsareal utanför stadens egentliga område,
sä att stadens område sträcker sig omkring l1/, mil utom stadens
tullar. Det torde då för hvar och en vara temligen klart, att de
jordbruksfastigheter, som ligga en mil eller derutöfver utom stadens
tullar, hafva ganska liten, om ens någon, nytta utaf att de ligga på
stadens område, och att de blott hafva föga gagn af de förmåner,

N:0 26.

Angående
ändrad
lydelse af i.
§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.

40 Torsdagen den 9 April.

som husegarne i staden hafva af den inkomst, som staden genom
uttaxering skaffar sig.

Nu har man väl också kunnat utgå från en annan synpunkt,
nemligen att dessa jordbruksfastigheter, såsom liggande i närheten af
en stad, möjligen skulle kunna hafva åtskilliga fördelar deraf, att de
ligga i närheten af staden. Detta är dock ganska obetydligt, i synnerhet
hvad beträffar dem, som ligga på något afstånd från staden.
Och denna fördel, som möjligen förr varit större, minskas nu årligen
genom de lättare kommunikationerna och den störa införseln från
långa afstånd till städerna, så att de fördelar, som dessa jordbruksfastigheter
möjligen förr skulle hafva haft, på senare tiden betydligt
minskats. Genom det beslut, som fattades af 1892 års Riksdag, eller
den bevillning, som påförts dessa jordbruksfastigheter 1893, har emellertid
den kommunala beskattningen för dessa jordbruksfastighetsegare
fördubblats utan att några särskilda fördelar derigenom beredts dem.

Då emellertid kammaren så sent som förra året afslog motionen,
och då utskottet i är stödt sitt yrkande på detta kammarens beslut,
och jag ej har någon förhoppning, att mitt i motionen gjorda yrkande
i år skall vinna Riksdagens bifall, så skall jag icke nu framställa
något yrkande, men har dock velat påpeka, att vissa skäl för min
anhållan förefinnas. Jag skall så mycket mindre nu framställa något
yrkande, som jag gerna medgifver, att yrkandet möjligen bort vara
något mera fullständigt, och att man kanske äfven bort fasta sig vid
en och annan härmed sammanhängande författning, som på samma
gång skulle hafva ändrats.

Jag skall således, herr talman, icke framställa något yrkande.

Häruti instämde herr Hammarström.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 50, i anledning
af väckta motioner angående ändrad lydelse af 56 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

§ 14-

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 51, i anledning af
väckt motion angående ändrad lydelse af 41 § i förordningen om
■kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

I motion, n:o 62, inom Andra Kammaren hade herr A. Ericson
i Ransta föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan
förändring i 41 § af förordningen angående kommunalstyrelse på
landet, att ordet folkskolelärare der uteslutes.

På anförda skål hemstälde utskottet, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

N:o 26.

Torsdagen den 9 April. 41

Beträffande detta ärende anförde: Angående

ändrad

Herr Ericson i Ransta: Utskottet har icke funnit skäl att till- %dfSfö?ordstyrka
min motion, men den motivering, som föregår utskottets af- ningen om
styrkande, synes mig dock icke innebära något skäl för det slut, kommunalhvartill
utskottet kommit. styrelse på

Utskottet säger, bland annat, på sid. 15, att utskottet kan ej landet
finna den af motionären föreslagna förändringen vara af behofvet (Forts.)
påkallad eller ens lämplig. Jag frågar då herrarne: Skall det då
förefinnas ett verkligt behof för att en lagförändring skall företagas?

Jag tror snarare, att, om man endast kommer under fund med att en
lagparagraf är olämplig och icke rigtig, äfven om i praktiken icke
så synnerligt behof af en lagförändring kunnat göra sig gällande,
det dock är skäl att ändra ett sådant olämpligt stadgande.

Utskottet har äfven sagt, att så vidt utskottet kunnat erfara,
har icke inom kommunerna i allmänhet försports någon brist på
personer, som äro lämpliga att i kommunalnämnd inväljas. Ja, huru
vida utskottet har rätt härutinnan, kan jag icke bestämdt påstå, men
så vidt jag funnit, så har det dock, om man icke kan precis säga,
att ett behof förefinnes, visat sig, att, trots vi hafva en lagparagraf,
som förbjuder folkskolelärare att tillhöra kommunalnämnd, församlingar
icke endast invalt sina lärare i kommunalnämnd, utan äfven
valt dem till ordförande. Man skulle nu visserligen kunna invända,
att, derför att så tillgått, det dock icke är behöfligt att ändra denna
lag, men kan det vara rätt att hafva en lag, som visat sig vara
olämplig och obehöflig? Kan det vara rätt att hafva eu lag, som
församlingar, om icke flertalet, så åtminstone ganska många hafva
kringgått. Inom det län, jag tillhör, känner jag specielt ganska
många församlingar, hvilka invalt folkskolelärare i kommunalnämnderna
samt äfven valt dem till ordförande i desamma, och i den kommun,
jag tillhör, hafva vi ännu i dag en lärare, som visserligen icke till
namnet är vald till ordförande, men som dock i sjelfva verket är
det. Man var i många år ordförande äfven till namnet, men i följd
af anförda klagomål deröfver har man nu kringgått lagen på det
sätt, att man till namnet valt eu annan person, men invalt den förutvarande
till kassaförvaltare och sekreterare, och denne sköter fortfarande
kommunalnämndens angelägenheter liksom förut. Detta är
således ett kringgående af lagen, som kanske icke är rigtigt, men
mig förfaller det, som om det vore lagens fel, att församlingarna
nödgas kringgå densamma.

På senare tiden hafva dock, jag medgifver det, lärare icke så
allmänt som förr användts till ordförande, och detta på grund deraf,
att, då protokoll till Konungens befallningshafvande inkommit öfver
val, som upptagit lärare såsom ordförande, Konungens befallningshafvande
ogillat dessa val och föreskrifvit nya. Men hvarför man
skall förhindra en församling att, när den finner lämpligt, invälja
lärare i skolråd och fångvårdsstyrelse, hvilka på landsbygden alltid
äro förenade, kan jag alls icke förstå. Jag tror tvärt om, att han
mången gång är den mest lämplige dertill, och att man således derigenom
kan gagna församlingen. Jag vill icke påstå, att eu lagAndra
Kammarens Prot. 1896. N:o 26. 4

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

Angående förändring enligt mitt förslag egentligen gagnar lärarecorpsen, jag tror,

ändrad att det mången gång mera skulle komma att gagna församlingarna,

\ Vf''orörd1 oc^ det den synpunkten jag framlagt detta mitt förslag.

ningen om Vidare liar utskottet anfört: Det är, enligt utskottets tanke, af
kommunal- stor vigt, att folkskolelärarne få ostördt egna sin tid ock sina krafter
styrelse på undervisningen och de öfriga pligter, som deras kall dem ålägga;
Jandet. ocjj jet tor(je ej kunna bestridas, att deras användning i kommunala

(Forts.) värf j större utsträckning, än nu är medgifvet, skulle kunna bereda

olägenheter i ifrågavarande afseende.» Ja, jag kan icke förstå, i
hvilket afseende deras användning i kommunala värf skulle kunna
bereda olägenheter. Det skulle möjligen kunna inträffa i mycket
stora församlingar, der detta bestyr kan upptaga större tid, men jag
är förvissad om, att vid sådant förhållande församlingarna icke välja
dem samt att skolråd och folkskoleinspektörer skola tillse, att ett
sådant uppdrag icke pålägges dem, då det kan medföra de af utskottet
påpekade olägenheterna.

Slutligen säger utskottet, att dertill kommer, att folkskoleläraren,
med hänsyn till de om hans tillsättande och entledigande gällande
bestämmelser icke i allmänhet har den sjelfständig» ställning inom
kommunen, som för utöfning af dylika förtroendeuppdrag erfordras.
Jag måste dock bekänna, att jag icke begriper, hvad utskottet i detta
afseende menar, ty så vidt jag vet, står folkskoleläraren icke i någon
sådan beroende ställning till församlingen, som gör honom olämplig
till uppdraget, och vidkommande deras tillsättande och entledigande,
kan jag icke finna något skäl, som kan gifva anledning till detta
utskottets uttalande.

Då jag således af utskottets motivering icke det minsta kunnat
rubbas i min öfvertygelse, skall jag anhålla att få yrka afslag å utskottets
framställning och bifall till min motion.

Herr Berg: Ehuru tillhörande den klass af tjensteman, hvarom
nu är fråga, skall jag icke yrka afslag å utskottets hemställan. Jag
vågar nemligen för min del icke jäfva det första af lagutskottet
framlagda skälet, nemligen att det »icke inom kommunerna i allmänhet
försports någon brist på personer, som äro lämpliga att i
kommunalnämnd inväljas», ehuru jag visserligen icke kau undgå
att under sådana omständigheter finna det. ganska besynnerligt, att
detta oaktadt fortfarande så många kommuner verkligen envisas att
vilja pålägga folkskoleläraren detta uppdrag, till hvilket han i allmänhet
helt visst icke friar.

Ännu mindre vill jag jäfva utskottet, då det betonar vigten af
»att folkskolelärarne få ostördt egna sin tid och sina krafter åt
undervisningen och de öfriga pligter, som deras kall dem ålägger.»
Jag vågar nemligen för min del tro, att lika gerna som vi folkskolelärare
vilja deltaga i sådana offentliga värf, der vi med våra
fackinsigter kunna främja uppfostrans sak, lika litet fika vi efter
att blifva anlitade på områden, som för skolans angelägenheter äro
temligen främmande.

Jag vill således från min ståndpunkt, såsom lärare, icke bestrida
utskottets båda första grunder såsom i det hela taget rigtiga. Der -

N:o 26.

Torsdagen den 9 April.

emot måste jag, och detta på min corps’ vägnar, inlägga en så Angående
mycket bestämdare gensaga mot det tredje skäl, som utskottet vill lJi''s
göra gällande, nemligen att, såsom det heter, »folkskoleläraren med iförordninhänsyn
till de om hans tillsättande och entledigande gällande be- gen om
stämmelser icke i allmänhet har den sjelfständiga ställning inom kommunal
kammunen, som för utöfning af dylika förtroendeuppdrag erfordras.» styrelse på

För det första förstår jag icke, hvad utskottet här kan mena ® e''
med uttrycket »i allmänhet» Ligger i bestämmelserna om folkskole- ^ or s''''
lärarens tillsättande och entledigande någonting, som är för hans
sjelfständiga ställning inom kommunen menligt, så måste detta väl
icke blott gälla »i allmänhet». Ty bestämmelserna om tillsättande
och entledigande äro ju absolut desamma för lärare i alla landtkommuner.

För det andra kan jag icke heller fatta, huru bestämmelserna
om folkskolelärares tillsättande kunnat väcka någon betänklighet hos
utskottet. Ty om man undersöker saken, så tinner man, att alldeles
enahanda grunder gälla för tillsättande af kyrkoherdar i konsistoriel^
pastorat, och om kyrkoherdar heter det dock i § 43 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet, att de till och med sjelfslcrifvet äro berättigade
att i kommunalnämndens förhandlingar och beslut deltaga.

Hvad slutligen bestämmelserna om folkskolelärarnes entledigande
angår, så lyda de i folkskolestadgans § 32 sålunda:

»Skulle någon folkskolelärare befinnas oskicklig till eller försumlig
i förrättandet af sin tjenst eller ådagalägga sådant uppförande,
att han ej bör såsom lärare längre bibehållas, må skolrådet ega att
efter föregången, i skolrådets protokoll intagen, men fruktlös befunnen
varning skilja honom från befattningen såsom skollärare och den
dermed följande aflöningen. Öfver skolrådets beslut om lärares varning
eller skiljande från befattningen må besvär kunna af läraren
inom trettio dagar efter det han af beslutet erhållit del anföras i den
ordning, som är bestämd för besvär öfver val af lärare.»

Häraf synes mig alldeles otvetydigt framgå, att en folkskolelärare
icke kan entledigas annat än för oskicklighet eller försumlighet i sin
tjenst samt för sådant uppförande, som är med hans kali såsom
barnalärare oförenligt, alltså icke för hvad han i egenskap af kommunalman
och medborgare i allmänhet gör eller låter. Nu kan visserligen
någon häremot invända, att ett illvilligt och ofördragsamt
skolråd skulle med stöd af det något obestämda uttrycket: »sådant
uppförande, att han ej bör såsom lärare längre bibehållas» — att ett
sådant illvilligt och ofördragsamt skolråd, säger jag, möjligen skulle
med stöd häraf knnna trakassera läraren. Men mot dylika försök
torde han hafva tillräcklig trygghet i sin besvärsrätt. Har han icke
detta, så bör ifrågavarande uttryck ändras så, att han verkligen får
skydd mot obehöriga påtryckningar.

1 alla händelser synes det mig, som om alla borde kunna vara
ense derom, att vi folkskolelärare böra hafva en sjelfständig ställning
inom kommunen, så att vi icke kunna göras till redskap för obehöriga
inflytelser. Hafva vi icke det, förstår åtminstone icke jag, huru
vi skola kunna skota vårt lärarekall såsom vi böra. Ty för att kunna
detta, måste vi vid behandlingen af barnen visa den mest absoluta

N:o 26.

Angående
ändrad
lydelse af 4,
§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

44 Torsdagen den 9 April.

opartiskhet och rättvisa utan anseende till föräldrarnes personer eller
hvad den ene eller andre medlemmen af kommunen kan tycka eller
önska. I annat fall måste vi komma att verka mera demoraliserande
på våra lärjungar än uppfostrande. Men derför kräfves enligt min
åsigt, att vi hafva och känna oss hafva en sjelfständig och tryggad
ställning. Och det hafva vi ock enligt mitt förmenande. Så länge
vi uppfylla vår pligt, äro vi lika sjelfständiga som några andra medborgare.

Utskottet uttalar visserligen en motsatt mening. Men jag tror
för min del, att det vore ganska olämpligt, om denna kammare instämde
i ett så fullkomligt ogrundad! påstående, som det utskottet
här gjort. Jag tillåter mig derför hemställa, att kammaren väl måtte
bifalla utskottets förslag, men med uteslutande af det stycke i motiveringen,
som börjar med orden: »Dertill kommer» och slutar med
orden: »af dylika förtroendeuppdrag erfordras», och jag anhaller om
proposition å detta mitt yrkande.

Herr Petersson i Brystorp: Det har alltid framhållits, att skol lärare

hafva ett så träget arbete, och detta har sagts icke minst här
i kammaren Då skulle det väl vara synd att pålägga dem mera, än
hvad som är förenligt med skolläraresysslan, och jag tror det skulle
inverka menligt på deras arbete, om de finge inväljas i kommunalnämnden.
Det är icke litet, som kommunalnämnden har att göra
i större kommuner. Den har att göra upp inkomstförslag, upprätta
fyrktalslängden och debiteringslängden, att sköta fattigvården och
sundhetsvården samt hafva uppsigt öfver byggnader med mycket
mera. Nu har det också satts i fråga, att de äfven skulle få bestyr
med skogsförvaltningen. Då inser hvar och en, huru svårt lärarne
skola få att sköta sitt uppdrag såsom medlemmar af kommunalnämnden
och på samma gång uppfylla sitt ändamål som folkskolelärare.

Den siste talaren nämnde om skollärarnas sjelfständighet m. m.
I min trakt har ingen invändt något mot folkskoleläraruas sjelfständighet.
Tvärt om tycker man, att dessa uppträdt ganska kraftigt,
och de hafva icke blott visat sig sjelfständiga många gånger, utan
äfven sökt imponera på församlingens öfriga medlemmar.

Nu har visserligen framhållits, att i vissa kommuner folkskolelärarne
invalts i kommunalnämnden. Men om vissa kommuner begått
en sådan olaglighet, kan det icke hjelpas, men det har icke visats,
att det funnits något behof att göra på det sättet. Och om nu en
olaglighet blifvit begången, så är det icke något skål för att man
skulle behöfva stifta en lag i den rigtningen.

På dessa grunder vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Göransson: Då jag icke kan tro, att det är någon så
stor brist på lämpliga personer vare sig till ledamöter eller ordförande
i kommunalnämnderna på landet, att det skulle vara nödvändigt att
till dessa befattningar välja skollärare, och då jag derjemte anser,
att skolläraren mera fyller sin pligt, om han får egna sig åt sitt
egentliga kall, nemligen åt folkskolans tjenst, så kan jag för min del
icke vara med om motionärens förslag. Jag vet, att det inträffar

Torsdagen den 9 April. 45

ofta i större kommuner, att t. ex. sammanträden af kommunalnämnden
ock fattigvårdsstyrelsen vara en hel dag, ja, till och med två
dagar, och jag kan icke finna annat, än att det skulle blifva till
skada för skolan, om en skollärare skulle nödgas vara upptagen och
förhindrad så lång tid. Och jag föreställer mig också, att han icke
skulle kunna vara det utan att få tillstånd af skolrådet eller dess
ordförande för hvarje gång.

För öfrigt tänker jag, att lagstiftaren icke utan skäl, när kommunalförordningen
stiftades, har intagit den bestämmelsen, att folkskolelärare
skola höra till de personer, hvilka icke skola vara valbara
till medlemmar i kommunalnämnden. Jag tror, att skolläraren
kan hafva tillräckligt att sysselsätta sig med ändå utan att börja
egna sig åt kommunala angelägenheter, och på grund deraf yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till samma hemställan med
den af herr Berg föreslagna ändring i motiveringen. Herr talmannen
fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad,
men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande»
n:o 51, röstar

N:o 26.

Angående
ändrad
lydelse af 41
§ i förordningen
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit samma hemställan med den
af herr Berg under öfverläggningen föreslagna ändring i utskottets
motivering.

Omröstningen utföll med 85 ja mot 71 nej; hvadan kammaren
beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Fmot det sålunda fattade beslutet anmälde herr liera sin reservation.

§ 15.

Herr L. Eriksson i Bäck aflemnade en motion, n:o 236, med
förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 17 riksdagsordningen, hvilken
motion bordlädes.

§ 16-

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,3 5 e. in.

In fidem

E Nathorst Böös.

Andra Kammarens Vrot. 1896. N:o 26.