Riksdagens protokoll 2012/13:63 Tisdagen den 12 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 2012/13:63

Riksdagens protokoll 2012/13:63 Tisdagen den 12 februari Kl. 13:00 - 16:00

1 § Information från regeringen om Europeiska rådets möte den 7 och 8 februari

Anf. 1 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Europeiska rådet möttes i torsdags och i fredags förra veckan för att slutföra förhandlingarna om EU:s fleråriga budget för perioden 2014–2020. Efter ett antal förhandlingsrundor i kretsen av samtliga medlemsländer, också i mindre grupper och i bilaterala möten, lyckades vi till slut nå en överenskommelse som samtliga parter kunde acceptera. Detta är bra. Vi står inför italienska val senare i denna månad och tyska val i höst, och det hade inte underlättat ansträngningarna att nå en överenskommelse senare under året.  Europa har många andra långsiktiga och viktiga utmaningar som kräver tid och diskussion. Det handlar framför allt om att säkerställa att Europa vidtar rätt åtgärder för att åter skapa tillväxt och sysselsättning och om att Europa än en gång kan hävda sig i konkurrensen på den globala marknaden.  Om budgeten är överenskommen kan Europeiska rådet nu i stället övergå till dessa lite mer långsiktiga frågor, närmast vid nästa möte som ska hållas i mitten av mars.  Fru talman! För svenskt vidkommande är budgetöverenskommelsen mycket bra. Den är resultatet av ett långsiktigt och strategiskt alliansbyggande ända sedan kommissionen lade fram sitt första expansiva förslag i juni 2011. Sverige började då ett samarbete i en krets av tio likasinnade länder för att argumentera för en lägre nivå på en budget som inte motsvarade våra moderniseringsambitioner. Denna grupp av likasinnade länder visade sig dock ha alltmer varierande intressen ju närmare en budgetöverenskommelse vi kom. Därför har den grupp av länder som vi samarbetat med allra mest kommit att snävas in.  Vid toppmötet i november arbetade vi främst med Nederländerna, Storbritannien, Danmark och Tyskland. Det är mycket tack vare våra länders gemensamma agerande som vi har kunnat säkerställa en låg budgetnivå med en återgång till den rabattstruktur som vi har i nu gällande budget.  Fru talman! Jag vill till kammaren särskilt framhålla ett antal positiva punkter i budgetöverenskommelsen.   För det första: För första gången sedan Sverige blev medlem i EU har vi lyckats skära ned budgetnivån. Jämfört med kommissionens ursprungliga bud på 1 083 miljarder euro får vi nu en budgetram på 970 miljarder euro inklusive åtaganden utanför ram. Detta motsvarar alltså en budgetnivå på 960 miljarder euro utan de fonder som ligger utanför budgeten. Det är en siffra som ofta har nämnts och som motsvarar ca 1 procent av bni.  Betalningsnivån sattes till strax under 910 miljarder euro och är alltså betydligt lägre än åtagandenivån. Detta är positivt eftersom det är de facto betalningarna som påverkar statskassan. Att betalningsnivån är så låg är också viktigt eftersom det till denna sedan läggs betalningar som släpar efter från tidigare budgetperioder.  För det andra: Vi lyckades påbörja en modernisering av budgetstrukturen. Utgifterna för jordbrukspolitiken minskar med 10 procent och sammanhållningspolitiken med nästan 7 procent samtidigt som utgifterna för forskning, utveckling och infrastruktur ökar med 40 procent. Denna typ av modernisering är något som Sverige har drivit i förhandlingarna.  Den exakta siffran för forskning och utveckling kommer att preciseras i sektorsförordningen. Det är dock bra att det redan i budgetöverenskommelsen fastslås att tilldelningen till Horizon 2020, som ju är unionens ramprogram för forskning och innovation, ska representera en real ökning jämfört med 2013 års nivå.  För det tredje: Sverige skulle enligt Van Rompuys förslag i november få behålla endast 142 miljoner kronor av vår rabatt, vilket motsvarar 4 procent av den rabatt vi har i nuvarande budget. Vid toppmötet kunde vi förhandla oss till en återgång till den gamla rabattstrukturen och sedan säkerställa att vi får behålla över 80 procent av vår rabatt – trots starkt motstånd från många medlemsländer. Det är som bekant endast fem länder som har rabatter i nuvarande budget. Naturligen är resterande 22 medlemsländer mindre positivt inställda till rabattsystemet. Att vi lyckades uppnå en substantiell rabatt minskar den svenska avgiften och därmed belastningen på statskassan på ett avgörande sätt.  För det fjärde: Sverige har haft betydande framgångar vad gäller de pengar som vi får tillbaka från EU inom sammanhållningspolitiken. I genomsnitt får EU:s rika länder 18 procent mindre tillbaka på detta område enligt den nya budgeten, men Sverige får behålla i princip samma nivå som under innevarande budgetperiod.  Vi är nöjda med att vi har lyckats försvara det särskilda stödet till de glesbefolkade regionerna i norra Sverige – både gleshetskriteriet och en särskild bonus på 30 euro per person och år.  Jordbruksstödet minskar totalt sett med 10 procent av hela budgeten. Det är något som får ses som ett framsteg med tanke på att så många medlemsländer är pådrivande för ökat eller åtminstone bibehållet stöd till jordbruket. Det stöd som Sverige får minskar också med ungefär 17 procent. Det minskar som en konsekvens dels av att jordbruksstödet totalt sett minskar, dels av att en utjämning av direktstödsnivåerna mellan gamla och nya medlemsländer sker.  Sammantaget betyder detta att Sveriges avgift till EU-budgeten blir i genomsnitt 32 miljarder kronor per år, att jämföra med den väntade avgiften för 2012 på 32,5 miljarder kronor eller den prognos vi hade om 33 miljarder för 2013.  Jag vill också nämna att förslaget från den 22 november innehöll förslag på förändringar i budgetens intäktssida genom ett införande av nya egna medel. Från svensk sida motsatte vi oss nya egna medel och överföring av kompetens på skatteområdet till EU-nivå. Dessa skrivningar är nu också borttagna eller urvattnade i slutsatstexten.  Sammanfattningsvis kan jag konstatera att tack vare en lägre budgetnivå och en substantiell rabatt kommer de svenska skattebetalarna att betala mindre till kommande år än i år. Samtidigt har vi genom denna överenskommelse påbörjat en modernisering av budgetstrukturen som när den förhoppningsvis fullföljs i kommande budgetar kan leda till att Europa bättre kan svara mot dagens och framtidens utmaningar. Det är utmaningar som handlar om att skapa tillväxt och sysselsättning i dagens industri- och tjänstesamhälle och om att konkurrera med snabbväxande ekonomier i Latinamerika, Asien och Afrika.  Fru talman! Det är viktigt att framhålla att budgetnivån, trots överenskommelsen förra veckan, inte är slutgiltigt fastställd. Enligt de nya reglerna i Lissabonfördraget måste Europaparlamentet först ge sitt godkännande. Mot bakgrund av de signaler som Europaparlamentet hittills har givit ser det ut som om denna förhandling kan bli komplicerad. De olika sektorsförordningarna ska också slutförhandlas. Sedan måste de olika projekten och programmen planeras i varje medlemsland. Därefter kan den nya budgeten börja tillämpas den 1 januari 2014.  Fru talman! Jag vill slutligen kort nämna att utöver den fleråriga budgeten behandlades kort tre ytterligare områden, nämligen handel, den arabiska våren och Mali, utan att det blev någon egentlig diskussion på något av dessa områden. Slutsatsen om handel speglar i stort Sveriges syn på handel som tillväxtfaktor. Vad gäller den arabiska våren signalerar EU sin beredskap att fortsätta att stödja dessa länder i deras transitionsprocesser. Vi understryker vikten av att grundläggande värderingar som demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och jämställdhet måste utgöra grunden i partnerskapet med Europeiska unionen. Europeiska rådet uttalade sig också i skarpa ordalag mot kriget i Syrien och för en politisk transition samt gav sitt stöd till den internationella insatsen för att stabilisera läget i Mali.  Fru talman! Jag är därmed redo att svara på kammarens frågor. 

Anf. 2 MARIE GRANLUND (S):

Fru talman! Jag vill tacka statsministern för redogörelsen från Europeiska rådet förra veckan.  Som statsministern redogjorde för blev det slutligen ett beslut om långtidsbudgeten. Vi välkomnar att EU kunde visa sig beslutskompetent när det verkligen gällde. Alternativet hade varit förfärande.  Den samlade EU-budgeten har minskat, och vi socialdemokrater tycker att det är bra. Det var ett av våra ingångsbud i förhandlingarna. Men även om jordbruksbudgeten minskar är den fortfarande alldeles för stor. På det sättet måste man se förhandlingarna som ett misslyckande när Europa har de stora problem som finns, det vill säga att man fortfarande satsar så mycket på jordbruket.   Vi tycker att det är positivt att EU nu på allvar tar tag i problemen med den höga ungdomsarbetslösheten. Jag skulle vilja fråga statsministern om han – eftersom vi har så hög arbetslöshet i Sverige – anser att vi kommer att kunna ta del av den pott som nu finns, så att vi kommer att få ett återflöde.  Statsministern har redogjort för att den svenska avgiften går ned – det är välkommet – från 32,5 miljarder till 32 miljarder. Men min fråga till statsministern är: Hur ser det ut i relation till andra länder? När budgeten minskar är det klart att medlemsavgiften också borde minska. Då är frågan: Hur mycket anser statsministern, mellan tummen och pekfingret, att vi betalar i förhållande till andra länder?  Jag skulle också vilja fråga om statsministern kunde utveckla lite grann om landsbygdsstödet. Vi är överens om att jordbruksstödet ska gå ned på totalen. Men landsbygdsutveckling är något som vi har tyckt vara mycket positivt. 

Anf. 3 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det särskilda ungdomsarbetslöshetsinitiativet om 6 miljarder euro måste färdigutarbetas innan vi kan analysera vilka land som eventuellt kommer i fråga. Det talas om arbetslöshetsnivåer på över 25 procent. Huruvida Sverige skulle kunna ta del av detta är för tidigt att säga. Det kommer den vidare hanteringen att visa. Det är väl i ärlighetens namn huvudsakligen länder i södra Europa som jag tror avses med den här stödåtgärden.  Jag har vid flera tillfällen påpekat för EU-nämnden att det finns ett alldeles särskilt skäl till att Sverige såg framför sig att möjligen få växande medlemsavgifter. Det är det faktum att vi har en svensk tillväxt som är starkare än övriga EU:s. En av de tyngsta faktorerna i betalningen är bruttonationalinkomsten. Eftersom Sverige växer snabbare blir det därmed en tendens till att vi drar upp vår medlemsavgift. Men eftersom totalen nu drogs ned och eftersom vi kunde bevara en kraftfull substantiell rabatt blev utfallet på det här sättet.  Jag har inte den exakta avgiftssiffran för vart och ett av länderna. Men Sverige är en av de största nettobidragsbetalarna, om än inte den största. Det var vi före den här budgetförhandlingen, och det är vi också efter.  När det gäller landsbygdsstödet går det inte att bara diskutera en enskildhet, utan man måste se helheten. Om avgiften totalt sett sjunker, om en stor substantiell rabatt finns kvar och om sammanhållningspolitiken ligger på plus minus noll när andra länder har sett ett stort minus måste det vägas ihop med att det sker en viss minskning när det gäller jordbrukspolitiken.  Det finns angivet i slutsatserna att vi fick en särskilt angiven pott om 150 miljoner till landsbygdsutveckling som vi välkomnar och fick igenom i förhandlingarna. Men det ska vägas mot hur totaliteten ser ut i det vi har fått framförhandlat. 

Anf. 4 MARIE GRANLUND (S):

Fru talman! Jag får tacka för svaret. Att som helhet bedöma budgetutfallet kommer självklart att ta lite tid. Det är som sagt bra att avgiften går ned, men det kan tas igen på andra håll. Därför vill vi nog återkomma med kommentarer kring detta när vi verkligen har haft möjlighet att sätta oss in i hur nettoflödena påverkar Sverige.  Det finns något som är positivt med tanke på den höga ungdomsarbetslösheten, som inte är positiv i sig. Men eftersom vi har så många regioner i Sverige där arbetslösheten för ungdomar är över 25 procent kommer vi antagligen att få ta del av stödet. Det tycker vi är bra.  Jag skulle ändå vilja ställa en fråga till statsministern. Det är bra att jordbruksbudgeten går ned, även om den går ned för lite. Men hur tänker statsministern i fråga om följdverkningarna av att landsbygdsstödet dras ned så mycket? Det handlar om biologisk mångfald och andra mycket viktiga frågor.  Är statsministern beredd att skjuta till nationella pengar till detta? 

Anf. 5 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag vill understryka att budgeten inte är antagen ännu. Det kan vara en viktig passning tillbaka till Socialdemokraternas representanter. Nu har jag vid flera tillfällen hört Marie Granlund tala om vikten av att avgiften är låg eller till och med blir ännu lägre. Nästa gång en socialdemokrat får med denna budget att göra sitter de i Europaparlamentet. Det ska bli intressant att se hur man resonerar och röstar där, med precis den utgångspunkt som Marie Granlund har givit till känna. Det är nämligen där svenska intressen ska tillvaratas nästa gång. Utan att budgeten genomröstas kommer den inte att träda i kraft på det sätt som jag har redovisat.  Det är min uppfattning att vi totalt sett har fått bra återflöden till Sverige, framför allt genom sammanhållningspolitiken. I det svenska fallet riktas den i stor utsträckning till våra fyra Norrlandslän, som är de tyngsta mottagarna av det vi nu håller kvar inom sammanhållningspolitiken, där vinnarna finns i de fyra nordliga länen. Jag tycker att det har varit värdefullt att vi har fått kvar det. Det finns också en särskild pott till landsbygdsutvecklingsstöd som jag tycker är bra.  Hur vi eventuellt resonerar med svensk budget får vi återkomma till i en särskild budgethantering här i Sverige. 

Anf. 6 PEDER WACHTMEISTER (M):

Fru talman! Tack, statsministern, för återrapporten och ett varmt grattis till förhandlingsresultatet!  Vi som deltar i EU-nämnden, som fick information bara för en vecka sedan och genom det papper som kom redan den 22 november, kunde inte ens i vår vildaste fantasi tro att det skulle gå så bra i förhandlingarna som det gjorde.  Själv har jag inte kommit på en enda punkt – jo, möjligtvis jordbruksstödet, men annars ingen – där man har misslyckats. Det är bra för Sverige, och då talar jag inte bara om Alliansen och oppositionen, utan det är bra för Sverige. Det är viktigt att alla partier i plenisalen nu bearbetar sina medlemmar i Europaparlamentet, så att de arbetar efter vårt mål och syfte.  Min fråga är egentligen: Hur kommer det att fungera om det blir ett nej i Europaparlamentet? Hur kan man då straffa ut sig, om man fortsätter med den linje som ordföranden herr Schulz driver? 

Anf. 7 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag vill först säga beträffande jordbruksstödet: Jag har tillhört dem som har förespråkat ett svenskt EU-medlemskap och har kampanjat i den folkomröstning som vi hade på 90-talet. Men jag har ibland lagt till bisatsen: fast jag tycker att för mycket av EU:s budget används till jordbruksstöd. Jag fick lära mig att, som det hette, halva budgeten var jordbrukssubventioner. Sedan började det sjunka, och vi sade att det är en bit över 40 procent. I den här budgeten är vi nu nere på 36 procent.  Man kan säga att det är för mycket, men man måste samtidigt se riktningen. Det är ett annat EU som nu träder fram, där ominriktningen tydligt går mot mer av forskningsstöd, mer av infrastruktur och mer till utrikesadministrationen, som växer fram inom EU, och mindre till jordbruk.  Det finns enligt Lissabonfördraget ett medbestämmande för Europaparlamentet. Det är en process som förutses ta några månader. Den socialdemokratiske talmannen Schulz var mycket tydlig inför stats- och regeringscheferna om missnöjet med att nivåerna var för låga, att man hade lyssnat för mycket på länder som Sverige och att det krävdes större satsningar. Han förutsåg att det kunde bli svårt med förhandlingar.  Det som sker om man inte kommer överens i medbeslutandet är helt enkelt att man får fortsätta med den innevarande budgeten med en årlig uppräkning. I så fall faller också rabattsystemet, får jag påpeka. Vill man att vi ska hamna i en riktigt svår och dålig position för Sverige ska man rösta mot den här budgetöverenskommelsen och låta det övergå i årliga budgetar. Då kommer det verkligen att börja synas i Sveriges statsfinanser.  Det kan vara viktigt att komma ihåg när vi ska analysera och utreda exakt hur svenska Europaparlamentariker röstar kring detta. 

Anf. 8 PEDER WACHTMEISTER (M):

Fru talman! I sådana här förhandlingar finns det alltid vinnare och förlorare. I tidningarna och nyhetsförmedlingen har man utropat Polen som en vinnare i förhandlingarna. Jag vill fråga eftersom Polen ligger mycket nära oss och vi utvecklar mer och mer samarbete och näringslivsutveckling med Polen.  Blev Polen vinnare eller inte? 

Anf. 9 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag vet att det finns de som påpekar att samtliga förhandlare går till sina presskonferenser och utropar sig själva till vinnare i alla sammanhang. Det är svårt att säga annat än att samarbetet i sig är en vinnare på att vi faktiskt har kunnat ingå en överenskommelse. Vi får hoppas att det nu också går att få ett medbeslut från Europaparlamentet.  Jag tycker att det är tydligt att nettobidragsbetalarna, framför allt den krets som Sverige har ingått i, har nått framgång i att nå fram med budskap om att återhållsamhet med skattebetalarnas pengar måste visas på europeisk nivå, när så många länder runt om i Europa har fått strama åt och dra ned. Det är alldeles tydligt att den gruppen har vunnit gehör.  Det undgick väl ingen att också den polske regeringschefen vid sin pressträff var strålande glad över att det hade varit stora framgångar och stora flöden som går till Polen.   Jag vill understryka att det ligger nära Sveriges sätt att resonera att i den mån det ska ske en omfördelning via EU-samarbetet ska det gå från rikare länder till länder som med förstärkta resurser får större möjlighet att växa av egen kraft. Det tycker jag är mer rätt än när EU ibland ägnar sig åt att ta in medlemsavgifter från rikare länder för att sedan låta de pengarna komma tillbaka till de rikare länderna. Att det mer styrs över till östra och sydöstra Europa, med bland annat Polen som exempel, tycker jag är rätt inriktning. 

Anf. 10 Andre vice talman ULF HOLM (MP):

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen!   Miljöpartiet tycker givetvis att det är bra att EU:s budget som helhet minskas, inte minst med tanke på den press flera av EU:s medlemsländer står under i den ekonomiska situation som Europa befinner sig i. Principiellt är vi i Miljöpartiet också väldigt glada över den ungdomssatsning som görs, för ungdomsarbetslösheten är ett gissel i EU just nu och berör väldigt många ungdomar. Det är en dålig start för många ungdomar att börja med arbetslöshet. Åtgärder på EU-nivå tycker vi kan vara en rimlig utgångspunkt, även om vi i dagsläget inte vet hur de kommer att utformas. Det får vi återkomma till.  Samtidigt måste man säga att EU:s långtidsbudget är ett misslyckande. Det moderniseras inte tillräckligt snabbt i den mening som vi tycker är viktig, både från svensk synpunkt och från EU:s synpunkt. EU måste nå de klimatmål man pratar om. EU måste stärka sin konkurrenskraft och öka sina möjligheter för framtiden, och därmed minskar EU:s chanser att gå framåt. Ur den aspekten skulle det vara viktigt att reformeringen av EU:s budget gick snabbare.  Det vore inget problem om EU:s budget var på ett år. Då hade vi nog sagt att detta var en stor framgång. Men nu gäller budgeten för sju år framåt, ända till 2020, och det är en ganska lång period. Ur den aspekten är det ett misslyckande, även om jag har förstått att statsministern tycker att det är ett steg i rätt riktning. Det kan man givetvis ha lite olika syn på.  Åtgärder för att nå de mål som EU satt upp inom bland annat klimatområdet kräver större insatser än vad den här budgeten troligtvis kan innefatta. Jag vill gärna fråga statsministern hur han ser på detta. EU:s mål på den punkt som handlar om klimatet är ju väldigt diffust skrivna. Även om punkten finns med är den inte konkretiserad på något sätt. Det får statsministern gärna svara på. 

Anf. 11 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Sverige har återkommande påpekat att vi vill få ett konkurrenskraftigare och mer hållbart Europa, och då måste också den budget EU använder understödja detta på ett bättre sätt. Vad jag har redovisat till kammaren är steg som absolut har tagits i rätt riktning. Det är så mycket viktigare att säga det i ljuset av att en stor mängd länder har talat emot att minska på till exempel jordbruksstödet. I slutet av förhandlingarna var det alldeles tydligt att alla länder i grunden jämför med vad de tidigare har haft.   Jag tror att alla förfarna budgetförhandlare vet att inte finns något svårare än att ta bort något som redan finns. Däremot är det lättare att dämpa ökningar på sådant man inte förut har haft. Det skedde ett visst återflöde i slutet av förhandlingarna till en lång rad länder som sade att detta är det viktigaste av allt. Bland andra utropade den franske socialdemokratiske presidenten att det viktigaste av allt var att hålla uppe nivån på jordbrukssubventionerna. När viktiga, tunga medlemsländer agerar på det sättet fungerar demokratin så att även de får sin röst hörd.  Jag tycker dock att det är viktigt att påpeka att detta var en liten rörelse i slutet av mötet som ändå inte tog bort helhetseffekten. Det har skett en stor förändring med en minskning på sammanhållnings- och jordbrukspolitik och mer till infrastruktur och forskning, där väldigt många gröna krav kopplas till hur programmen ska utformas. De ska ge ett europeiskt mervärde och öka konkurrenskraften, och det ställs ofta krav på att de ska uppfylla 2020-målen i klimatpolitiken. Det är en 40-procentig ökning vi talar om, och här finns betydande ökningar av resurser som jag i grunden tycker är bra, och jag tror att Miljöpartiet också kan uppskatta dem när de väl utformas. 

Anf. 12 Andre vice talman ULF HOLM (MP):

Fru talman! Man kan alltid reflektera kring hur snabbt det kan reformeras och hur snabbt det hela kan gå. Även om formuleringen att klimatmålen kommer att utgöra minst 20 procent av EU:s utgifter under perioden är ett steg i rätt riktning måste man ställa sig frågan om det betyder att 80 procent kan gå till sådant som är mot klimatmålen. Det hoppas vi naturligtvis inte. Vi måste se till att dessa 20 procent av EU:s budgetmål verkligen gynnar det som är bra för klimatet, och ur den aspekten måste man ändå säga att den reformering på jordbrukssidan som vi skulle ha behövt, framför allt när det gäller direktstöden, förmodligen inte är tillräcklig, för den går i stor utsträckning mot klimatmålen.  Den del av jordbruksstödet som heter Landsbygdsutvecklingsprogrammet är dock i många aspekter något positivt. Nu får vi se fördelningen där. Vi hoppas att mer kan gå till landsbygdsutvecklingen och mindre till EU:s direktstöd. Det är den riktningen vi måste jobba efter. 

Anf. 13 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag har också markerat ett stöd för inriktningen, precis som Ulf Holm resonerar.   Jag vill ge bilden av ett förhandlingsrum där det sitter 27 stats- och regeringschefer och där regeringschef efter regeringschef redovisar sjunkande resurser till jordbruks- och sammanhållningspolitiken. Man får inte lika mycket som man har fått förut, och detta beskrevs som utomordentligt svårt att hantera och förklara, framför allt med hänvisning till direktstöden.  Detta ska ses i ljuset av att vi har varit kritiska mot att jordbrukspolitiken har varit för omfattande, och vi menar att direktstöden är direkt marknadsskadande och har därför en innehållslig kritik av detta.   Men demokratins signum är ändå att var och en av dessa regeringschefer har hämtat mandat i sina parlament eller hos sina väljare och representerar ett synsätt där minskningar är någonting dåligt. Det har de framfört. Trots att all denna kritik kom fram kan vi nu presentera ett förslag som innebär substantiella neddragningar och en förskjutning och modernisering av budgeten som vi hoppas att också Europaparlamentet ska stödja. 

Anf. 14 ALLAN WIDMAN (FP):

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen! Jag har alltid tyckt att den politiska debatten ska handla om problem och inte om det som är gott och väl. Jag måste ändå efter att ha följt slutskedet av de här förhandlingarna säga att resultatet är en smula förbluffande.   Vi kan konstatera att budgetvolymen sjunker och att den svenska avgiften gör detsamma. Vi kan konstatera att utgifterna för regionalpolitiken och jordbrukspolitiken minskar med 17 procent, vilket åtminstone i ett nationellt perspektiv torde vara ganska unikt. Sällan har vi väl i ett enda beslut reducerat politikområden i motsvarande utsträckning.  Jag tycker också att det är ett gott tecken att den svenska avgiften sjunker trots att vår rabatt gör detsamma. Det visar att vi har gått i en strukturellt sett mycket bättre riktning.   En annan del av Europeiska rådets möte handlade – jag har förstått att det var i mindre utsträckning – om situationen i Mali. De senaste dagarna har vi i massmedierna kunnat följa en rätt oroande utveckling, där maliska militära förband i stället för att följa med franska trupper norrut och bekämpa islamister och tuareger angriper varandra och involveras i regelrätta strider.   Sverige kommer att skicka ett drygt dussin officerare som handledare och utbildare till Mali för att hjälpa landet att bygga upp sin militära förmåga. Givet den utveckling vi nu ser förstår jag att det här kan bli ett mycket svårt och möjligen också mycket riskfyllt uppdrag. Jag utgår från att regeringen håller sina ögon på den här utvecklingen och följer den noga. 

Anf. 15 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det ligger mycket klokt i det som Allan Widman säger. Europeiska rådet diskuterade i grunden inte den text som antogs när det gäller Mali. Diskussionen har förts löpande mellan utrikesministrarna. Det är väl alldeles entydigt att vi ser något intressant här, nämligen att Frankrike, med ett kolonialt förflutet, går in och understöder Malis reguljära trupper i syfte att trycka tillbaka i landet verksamma terrorister och andra grupperingar. Det sker med säkerhetsrådets benägna stöd.   Det är absolut rätt att beskriva detta som en mycket komplicerad miljö. Jag tror att vi kommer att få se fler exempel på det, också i Europas absoluta närområde.  Hur ska vi i framtiden utveckla antingen nationell, som i det här fallet när det gäller Frankrike, eller gemensam förmåga att ingripa? Hur kan vi vara med och utbilda? Det är absolut viktiga frågor för framtiden. Men den ärliga återredovisningen är att stats- och regeringscheferna faktiskt inte behandlade den här texten mer än att den antogs. 

Anf. 16 JOHNNY SKALIN (SD):

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen! Statsministern fokuserar gärna på de positiva elementen i den här budgetförhandlingen, vilket jag förstår utifrån hans utgångspunkt.  Min utgångspunkt är en annan. Jag är kanske den främsta kritikern i EU-nämnden vad gäller den här EU-processen om en ny budget. Jag skulle vilja fokusera på fyra punkter som jag tycker är viktiga att lyfta fram i det här.  För det första är den här budgeten eurocentrisk. Den fokuserar i hög grad på de befintliga euroländerna och inte på länderna utanför.  För det andra är rabatten otillfredsställande. Vi har lyft fram som ett krav från vår sida, från vårt parti, att vi ska behålla åtminstone den rabatt som vi hade under föregående budgetperiod. Så har inte blivit fallet, trots att regeringen faktiskt hade vetorätt och rätt att stjälpa hela budgeten förutsatt att de andra länderna inte gick med på att vi skulle få behålla vår budget. Det tycker jag är väldigt tråkigt.  Som Reinfeldt säger tillhör Sverige de främsta nettobidragsgivarländerna. Det tycker jag också är intressant. Det här budgetförslaget är ju inte slutförhandlat, som Reinfeldt, statsministern, själv säger.  Vi vet inte någonting om återflödet. Det vet inte statsministern heller. Som jag förstår det – det är det svar jag har fått tidigare när jag har frågat regeringsföreträdare – har man alltså förhandlat fram ett förslag som man inte ens vet vad det kommer att innebära i slutändan. Det tycker jag är ett väldigt tråkigt utfall.  Jag tycker också att det är tråkigt att Reinfeldt lyfte upp bruttoavgiften, att det är bra att man har tryckt ned den; den har blivit upptryckt tidigare på grund av tillväxten. Så är inte heller fallet. Bruttoavgiften under föregående budgetperiod har tryckts upp genom att man kontinuerligt har tillfört nya medlemsländer i unionen. 

Anf. 17 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag har lite svårt att förstå påståendet att det här inte skulle handla om EU:s kontakt med omvärlden i ett läge där vi bland annat bygger ut resurserna för den utrikespolitiska samverkan, som har vuxit sig starkare på senare år i syfte att man i Europa ska kunna agera mer kraftfullt gemensamt. Men det är troligtvis Sverigedemokraterna emot eftersom Sverigedemokraterna inte tycker att vi ska ha en europeisk samordning eller en europeisk politik på det sättet.  Jag vill bara understryka en sak när man säger att rabatten är otillfredsställande och att vi borde få precis det vi hade förut och helst mer. Man bör komma ihåg att det är några till i rummet, så att säga. Sverige är inte ensamt där, utan det är 26 länder till.  Tänk om alla skulle gå in med den här attityden: Okej, i och för sig sjunker nu totalen här, och medlemsavgiften för det rika landet Sverige sjunker, men vi ska ändå ha lite mer. Tänk om alla skulle resonera på samma sätt och säga: Annars går vi in med ett veto.  Man ska vara klar över att så kan inget internationellt samarbete fungera. Då kan Sverigedemokraterna säga: Ja, men vi är emot internationellt samarbete.  Det är inte ett ansvarsfullt sätt att svara på den frågan. Men för oss som har att bära ansvar på det här sättet och visa att vi kan göra upp med andra innehåller internationell samverkan alltid ett behov av att prata och, framför allt, lyssna och att ha en förmåga att komma överens. Vi har kunnat göra det på ett sätt som vi menar försvarar svenska intressen, och det har för mig varit det viktiga i detta. 

Anf. 18 JOHNNY SKALIN (SD):

Fru talman! Statsministern säger att vi är emot internationellt samarbete. Det är precis tvärtom. Vi är för samarbete, men samarbete bygger på ett slags samsyn där man kommer överens om saker och ting. I det här fallet har vi en annan syn på hur vi ska behandla svenska skattemedel än vad regeringen har.  Vi har som sagt en vetorätt. Vi har möjlighet att ställa de här kraven. Sverige är, som statsministern säger, det största nettobidragsgivarlandet per capita, och vi ligger på ungefär sjunde plats i absoluta tal.  Att i det läget stå här och säga, från statsministerns sida, att vi ska prata och lyssna tycker jag är beklämmande. Det tycker jag är en väldigt tråkig utgångspunkt. Jag kräver mer av den här regeringen och den här statsministern än att man inte lyssnar på skattebetalarna, för man har faktiskt befogenhet att driva den här processen hårdare än vad man har gjort.  Då håller det inte att säga att årliga budgetar är dåliga. Jämför med 80-talet! Visserligen kostade EU mer pengar, men det bidrog heller inte med mer kostnader i och med att mångåriga projekt inte kunde genomföras. 

Anf. 19 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Låt oss uttrycka det på ett sätt som en sverigedemokrat förstår.  Om vi har kvar en massa fattiga delar av Europa, till exempel Rumänien och Bulgarien, som Sverige, om man lyssnar på Sverigedemokraterna, inte bryr sig om och inte tycker ska få ökade resurser finns det en risk att de fattiga människorna flyr landet och kommer till Sverige. Det är sådant som Sverigedemokraterna tycker är djupt obehagligt, att det kommer människor från andra länder.  Då kanske det är en bättre idé att vi via EU-samarbetet förstärker varandras förmåga att växa av egen kraft. Det är en av de bärande idéerna med EU. Vi ska alltså se till att vi får ett ekonomiskt och bärkraftigt Europa – det gäller alla delar av Europa.  Det är en klok investering för det rika landet Sverige att hjälpa till att få bättre ordning, en fungerande rättsstat och marknadsekonomi och starkare ekonomisk utveckling i alla andra delar av Europa. Det är det både för att människorna där kommer att må bättre och för att vi också kan handla med dem i framtiden.  Jag förstår att Sverigedemokraterna inte tycker om detta eller håller med om detta, men det är det som är syftet. Sverige är en av de största nettobidragsgivarna därför att det är en framtidsinvestering. Det vågar jag stå för när jag talar med Sveriges skattebetalare. 

Anf. 20 JOHAN HEDIN (C):

Fru talman! Jag kan inte annat än hålla med och instämma i hyllningskören. Det är ett mycket fint förhandlingsresultat. Regeringen ska ha allt beröm för det.  Jag delar också uppfattningen att det var väldigt viktigt för förtroendet för det europeiska politiska systemet att vi fick en budget på plats.  Nu gick det bra, men det känns som att det här resultatet ankom väldigt mycket på den svenska regeringens skicklighet. Rent teoretiskt skulle man kunna tänka sig en situation där vi har en annan regering om sju år.  Man får intrycket att det har varit en mycket komplicerad process att få fram den här budgeten. Jag skulle vilja veta lite grann hur stämningsläget var under förhandlingarna på slutet. Hängde vetot i luften från någon part? Finns det möjligheter till förbättringar av processen inom ramen för rådande fördrag? 

Anf. 21 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det var ju andra försöket att anta budgeten, som kammarens ledamöter vet. Det är en mycket lång process. Jag nämnde att kommissionen lade fram sitt ursprungsförslag till budgeten – det var ett mycket expansivt förslag – redan i juni 2011. Detta är ett av de mest genomarbetade budgetförslag som, både på EU-nivå och i de olika medlemsländerna, har arbetats igenom och analyserats över den här tiden.  Min känsla var att de flesta insåg att vi var där för att komma överens, inte för att stoppa processen. Det ser jag som en sorts mognad i demokratier, att man inser att samverkan, gränsöverskridande, måste bygga just på ansvarstagande och förmåga att hitta möjligheter att komma överens.  Men det är väl något som är alldeles entydigt i och med att den mer budgetrestriktiva gruppen, som Sverige har tillhört, fick gehör. Vi gick ju ned mellan novemberförslaget och det förslag som nu lades fram med ytterligare 12 miljarder euro, tror jag att det var. Det innebar att mindre fick plats.  Majoriteten av länderna är nettobidragsmottagare, och flera av dem tycker att det kommer för lite stöd av olika former genom den här budgeten, och det artikulerades mycket tydligt.  Låt oss vara klara över att det har varit en väldigt hård och tuff förhandling och att det fanns betydande utgiftsrisker om man hade valt att gå i en mycket mer expansiv riktning än vad som nu blev fallet.  Det finns säkert mycket man skulle kunna göra för att förbättra detta. Jag vet att det i kammaren och EU-nämnden finns en frustration över att papperen kommer väldigt sent. Det gäller även för oss som sitter och förhandlar. Vi får dem de facto på plats.  En viss respekt kan jag ha för sättet att leda de här förhandlingarna. Är det förslag som kommer ut för tidigt brukar alla meddela att de är helt oacceptabla, och sedan får man börja med något helt annat i stället. Till slut måste man ha ett papper som man försöker bli sams kring. Det var väl så man försökte jobba.  Men det är klart att det säkert skulle behöva analyseras hur man skulle kunna jobba mer effektivt. Jag såg att min brittiska kollega till exempel gav tips om att man kunde börja på morgonen och sedan förhandla under dagen i stället för att börja på kvällen och förhandla över natten. Det kan vara ett tänkvärt exempel på utveckling. 

Anf. 22 JOHAN HEDIN (C):

Fru talman! Tack för svaret! Vilka noteringar gör vi inför framtiden och inför framtida processer? Någonting som är ovanligt i politiken är att man ställer sig frågan vad man själv kan göra. Men jag skulle vilja ha ett medskick från statsministern om vad jag som enskild riksdagsledamot kan göra för att öka förutsättningarna för att vi ska kunna få till en moderniserad budget, inför nästa gång det är dags. 

Anf. 23 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det viktiga är att det på senare år har skett ett betydande arbete inom Europeiska unionen för att försöka ha reformprocesser som ska öka konkurrenskraften, eftersom det finns en gemensam oro att Europa i någon mån har svårt att hänga med i den nya globala konkurrensverklighet som växer fram. Det riskerar att göra att jobben blir färre, och risken är att Europa får svårt att klara av att finansiera sina välfärdssatsningar med ambitioner som är världens högsta.  Jag märker att det bästa argumentet för att få budgeten att utvecklas är att säga att detta måste hänga ihop med de olika beslut och reformprocesser som vi har beslutat om. Understöder verkligen budgeten detta? Ger det europeiska mervärden? Förstärker det konkurrenskraften? Säkrar det innovation och forskningsframsteg i Europa som annars inte kan finansieras?  Detta kan vi alla på olika sätt arbeta med för att förbättra inför kommande förhandling. Återigen: Jag såg den här gången en tydlig förskjutning i den riktningen, men det är rätt som påpekas här från andra som ställer frågor att det är en sjuårsbudget som nu är antagen, så detta måste man börja jobba tidigt med också inför kommande flerårsbudgetbeslut. 

Anf. 24 LARS OHLY (V):

Fru talman! Statsministern var ju i EU-nämnden i onsdags och baissade förväntningarna rejält inför toppmötet och de förhandlingar som skulle ske. Det var nog klokt, för det underlättar för statsministern att nu framstå som vinnare, precis som alla andra stats- och regeringschefer gör i sina respektive parlament.  Ändå vill jag nog ge ett erkännande att såvitt jag kan bedöma, vilket inte är helt lätt, så har ändå Sverige haft vissa framgångar. Det vill jag gärna ha sagt.  Däremot menar jag att det finns väldigt stora problem kvar. Man skulle kunna beskriva det som att det är en fortsatt felaktig politik på en något lägre nivå. Jordbrukspolitiken omfattar 36 procent av den totala budgeten. Det är en sektor som omfattar 1 ½ procent av bruttonationalprodukten i hela EU. Det är naturligtvis ett orimligt förhållande, och även om det går åt rätt håll går det för långsamt, och det görs för lite. Den kampen måste fortsätta.  Dessutom fortsätter man med den här prisstödsexporten som innebär att man konkurrerar ut varor från fattigare länder, därför att man gynnar sina egna produkter på marknaden.   Slöseriet fortsätter med den här budgeten, och där är Sverige väldigt tydligt med att vi inte accepterar hur illa EU hanterar sina egna medel. Till exempel har finansministern meddelat EU-nämnden att Sverige kommer att rösta nej till ansvarsfrihet för kommissionen, och det beror naturligtvis på att kommissionen inte är förmögen att på ett ansvarsfullt sätt ta hand om de pengar som finns. Och nu ska de få ta hand om 970 miljarder euro på sju år. Det är klart att det här inte är tillfredsställande.  Till detta kan läggas att den förstärkning av utrikes- och säkerhetspolitiken som görs sannolikt också kommer att leda till en fortsatt militarisering av Europeiska unionen och att klimatpolitiken får alldeles för lite jämfört med de behov som finns.  Sammantaget kan man säga att Sverige nådde lite längre än vad jag hade trott i onsdags, men det är långt ifrån tillfredsställande om vi vill se en demokratisering och en modernisering av EU. 

Anf. 25 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag tycker ändå att det var en mer positiv beskrivning än vad man kanske kunde ha väntat, och jag tycker att det är viktigt att säga att det finns grund för en del av den kritik som Lars Ohly nämner och en del av det beröm som Lars Ohly för fram.  En kritik som jag håller med om, och som också har framförts vid flera tillfällen, är att vi tycker att direktstöden i jordbrukspolitiken är helt felkonstruerade. Det är ju inte så att de huvudsakligen ägnas åt att stödja jordbruksnäringen, utan de driver upp och håller uppe markpriserna, vilket i realiteten gör att det blir en sorts höjd tröskel för att komma in i jordbruksnäringen. Om man säger att syftet ska vara att vi får ett livskraftigt jordbruk kan det rimligen inte vara målet att vi snarare ägnar oss åt att höja trösklarna för etablering i lantbruksnäringen.  Där är vi mycket kritiska, och vi har också noterat den kritik som finns i revisionsrätten att för mycket pengar används fel och att det i en del fall till och med finns risk för korruption inom EU-systemet. Skattebetalarnas pengar måste användas på ett bra och riktigt sätt. Detta måste följas upp, och i den delen finns det grund för kritiken.  Däremot har vi olika uppfattningar om värdet eller behovet av en starkare europeisk koordinerad utrikespolitik. Vi ser ett värde i att vi får en starkare röst tillsammans och att det i så fall också underbyggs av att man verkligen har resurser för detta. Kritiken mot detta går då ut på att man snarare tycker att det ska ligga kvar i att nationalstaterna kan formulera sin egen utrikespolitik.  Om detta kan man tycka olika, och det gör vi. Det är bekant. 

Anf. 26 LARS OHLY (V):

Fru talman! Jag skulle föredra att man internationellt samarbetade i det globala forum som finns, nämligen Förenta nationerna, och också förstärkte dess möjligheter att fungera konflikthanterande och konfliktförebyggande.  När det gäller EU:s förmåga att hantera den här typen av beslut blir jag ganska förskräckt. Det här är nämligen inte ett demokratiskt sätt att hantera så svåra frågor. Vi som sitter som nationella parlamentariker med ansvar för att faktiskt fatta beslut om den svenska positionen kallas halv två på natten till möten som ska äga rum klockan tre samma natt. Vi får väldigt lite av skriftlig information och väldigt små möjligheter att sätta oss in i vad som rör sig i olika förhandlingar, och till slut får vi ett förhandlingsresultat som vi inte ens får avvika i därför att då är det bara information.  Det här är naturligtvis inte tillfredsställande, och min slutsats av det är: För inte över mer makt till den här unionen! För inte över mer beslutanderätt till en union som inte kan hantera beslutanderätten på ett öppet, transparent och demokratiskt sätt.  Den slutsatsen borde vi alla dra. 

Anf. 27 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Jag läste en bok av en miljöpartist, tror jag att det var, som skrev om det rödgröna samarbetet. Även där, hör och häpna, försiggick det ibland förhandlingar på nätterna. Det är märkligt att man inom politiken verkar ha en fäbless för att sitta och förhandla på nätterna, men det är ju inte så vare sig i svenska fall eller i europeiska fall i något annat sammanhang att det sker i form av en öppen presskonferens, utan det sker just i form av förhandlingar. Partier eller parter för fram olika positioner, och sedan försöker man nå en överenskommelse.  Det var absolut så, som beskrivs här, att möten som sattes ut vid en tid började vid en annan, men det berodde inte på att någon hade avstått från att arbeta utan att man fortsatte att försöka hitta bilaterala lösningar och samla ihop olika länder med olika synpunkter för att steg för steg bygga en överenskommelse. Det är en rätt komplicerad process att få 27 demokratier att trots allt nå en slutpunkt.  Det demokratiska ligger i att jag som regeringschef agerade utifrån ett mandat som jag fått förankrat i riksdagens EU-nämnd. Några skulle påpeka att det också är en sorts demokratisk förankring i att Europaparlamentet har ett medbestämmande. Jag säger återigen att det blir intressant att följa hur svenska delegater röstar där.  Det finns alltså balansering i detta system, även om märkligt nog just den här nattliga förhandlingen ibland behövs för att faktiskt komma överens. Det gäller nog i alla sammanhang. 

Anf. 28 DÉSIRÉE PETHRUS (KD):

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen!  Jag tycker att även vi kristdemokrater måste instämma i beskrivningen av det positiva resultat som har nåtts. Om jag rätt minns vad statsministern sade innan han åkte ned till Bryssel var det att vi nog är klara ungefär när alla är lika missnöjda. Nu tycker jag ändå att man kan säga att alla verkar vara relativt nöjda med förhandlingsresultatet. En minskad EU-budget på 3 procent är väl väldigt bra i en lågkonjunktur. Vi har en mindre avgift för Sverige, en modernisering av budgeten och större delen av rabatten kvar. Vad mer kan man önska utifrån den förhandlingsposition som var innan? Det är mycket positivt.  Socialdemokraten Marie Granlund sade nyss att det var bra att vi kom fram till ett beslut och att allt annat hade varit förfärande. Då kommer man in på det som Martin Schulz nu har sagt som kanske är väldigt förfärande, för Martin Schulz som leder Europaparlamentet som talman säger på Twitter att Europaparlamentet inte kommer att acceptera detta. Han säger: Min signatur krävs på budgeten. Jag kan inte, jag vill inte och jag kommer inte att acceptera nedskärningar och underskott i EU:s långtidsbudget.  Frågan är vilken makt Martin Schulz kommer att ha och hur dialogen kommer att gå mellan rådet, Herman Van Rompuy och parlamentet. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi har en process. Det är första gången som Europaparlamentet har medbeslutanderätt, så det gäller att hitta en bra process för att föra det här framåt. Det finns som tur är fler partier än Socialdemokraterna i Europaparlamentet, men kan statsministern kanske ge en liten kommentar kring detta? 

Anf. 29 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Ordningen är en femårig mandatperiod för Europaparlamentets parlamentariker. Det vet ni. Efter en överenskommelse med de stora partigrupperna leds den första halvan av en talman från EPP-gruppen, alltså Europas moderater och kristdemokrater, och den andra halvan av en socialdemokrat. Därför har vi den tyske talmannen Schulz just nu. Han är naturligtvis ingenting annat än en talman som också kommer från ett uppdrag där han ledde den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Den består av respektive länders socialdemokrater. Hur de röster är ju det som nu ska avgöras, om de håller med om den kritik som har framförts, att det är fel att försöka göra neddragningar, eller om de stöder det som nu har framförhandlats.  Det gäller naturligtvis också den grupp som mitt parti tillhör. Jag har efterhört att mina moderater kommer att stödja det som Sveriges regering har förhandlat fram. Jag tycker att det vore väldigt märkligt, framför allt om man har framfört kritik mot regeringens representanter av karaktären att det borde vara ännu mindre, om man inte röstar för detta utan ger en indikation när man representerar Sverige på en annan plats att vi egentligen vill ha ännu mer. Det skulle ju framstå som mycket märkligt.  Det finns en sak som skrevs in som jag tycker att vi ska notera. Det är att det mer tydligt än någonsin tidigare har öppnats för så kallad flexibilitet i användandet av resurserna. Det är någonting som Europaparlamentet länge hett har eftertraktat, alltså en betydande flexibilitet i användningen av resurser mellan år och mellan olika utgiftsboxar. Förhoppningen är att Europaparlamentet ska tycka att det är ett väldigt viktigt steg framåt och att det med detta som ”vinst” också för Europaparlamentet ska bli möjligt för dem att trots allt biträda den här budgeten.  Men svaret är inte färdigt ännu. Det kommer att kräva några veckor och månader av bearbetning, och jag skulle vilja säga att det är mycket viktigt att följa hur de svenska Europaparlamentarikerna kommer att rösta. 

Anf. 30 DÉSIRÉE PETHRUS (KD):

Fru talman! Tack, statsministern, för det! Vi får ha goda förhoppningar att vi har kloka Europaparlamentariker nere i Bryssel.  En annan fråga är ungdomsarbetslösheten. I rådsslutsatserna sägs det att länder med en ungdomsarbetslöshet över 25 procent ska få dela på den här ungdomssatsningen och på ungdomsgarantin. Vi har redan en ungdomsgaranti i Sverige. Det är bra. Mina farhågor när jag läser texten är att det kan bli en inlåsningseffekt, att alla vill ligga kvar över 25 procent för att få del av det här stödet. Vilka incitament ska man ha för länderna att verkligen se till att komma under 25 procent? Det är min fråga till statsministern.  

Anf. 31 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Låt oss vara tydliga med att detta initiativ väldigt mycket togs fram av Herman Van Rompuy själv. Han lär ha använt bland annat resurser från Europeiska socialfonden för att presentera ett initiativ på 6 miljarder euro mot ungdomsarbetslösheten. Exakt hur detta kommer att utformas, om det gäller för länder eller regioner och vad exakt stödet ska användas till, vet vi alltså inte. Detta kom som ett förslag kort innan vi samlades till toppmötet.  Låt mig också understryka att bara för att rubriken är rätt behöver inte åtgärden vara verkningsfull. Det är inte säkert att man bara man säger att man vill bekämpa ungdomsarbetslösheten automatiskt gör det, om man inte också utformar de politiska verktygen på rätt sätt. Därför finns det anledning att fortsätta vara lite granskande när det gäller vad det är man avser att göra med de här resurserna. Till vem ska de egentligen utsträckas? De svaren har vi alltså ännu inte. 

Anf. 32 PYRY NIEMI (S):

Fru talman! Jag vill också tacka statsministern för den här diskussionen och för återkopplingen. Det har varit positivt att få ta del av allt det som det har resonerats om. Även under det pågående intensiva dygnet hade vi en del kontakter med den delegationen. Det har varit bra.  Vi har ju haft en samsyn med regeringen när det gäller att jordbruksstödet ska minska. Det är positivt. Vi har återkommit till det flera gånger. Vi har också sett en trendförskjutning åt det hållet under många decennier. Det är en bra inriktning.  Jag skulle dock vilja ställa en liten fråga till statsministern om tekniken kring det här. Det finns det som kallas för pelare 1 och pelare 2. Pelare 1 omfattas av det som är direktstöden, som i princip finansieras med EU-medel, och pelare 2 är till exempel landsbygdsprogrammet som delvis medfinansieras av länderna i olika storleksgrad.  Socialdemokraterna och andra partier har tillsammans med de borgerliga regeringspartierna ändå haft en ambition under ett antal år att diskutera att ha ett så starkt landsbygdsutvecklingsprogram som möjligt. Det är ju där vi har sett utvecklingen av de gröna näringarna. Det är där vi har sett utvecklingen när det gäller innovation inom landsbygden i stort.  Min fråga till statsministern är: Delar regeringen fortfarande uppfattningen att det är i landsbygdsprogrammet som den fortsatta utvecklingen ska ske när det gäller jordbruksstödet, eller är det någon annan ambition som regeringen företräder i dagsläget? 

Anf. 33 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det är precis den argumenteringen vi har fört, att stödet bör föras över till den del som handlar om landsbygdsutveckling därför att det ofta bygger på medfinansiering och på att man ställer mer framtidsinriktade krav, på det sätt som Pyry Niemi redogjorde för. Vi har som sagt den kritiken mot direktstöden att de snarare underbygger att markvärden består eller höjs så som de är utformade.  Detta har varit den svenska positionen. Den har vi framfört. Det bör noteras, som jag har sagt flera gånger, att nästan de flesta klagomålen som kom trots allt gällde just neddragningen av direktstöden. Det beror på att det är nu verksamma lantbrukare som helt plötsligt får en neddragning av ett bidrag som de har tagit för givet. Kritiken har varit rätt omfattande runt om i Europa. Vi har inte hört så mycket om detta i Sverige, men många av mina kolleger har vittnat om detta. Det har nästan varit en av huvudkritikpunkterna att det faktiskt har skett en neddragning och en förskjutning.  Ett sätt att möta det faktum att jordbruksstödet totalt sett går ned ska vi notera är att det också talas om flexibilitet, det vill säga att man får föra resurserna mellan de här två anslagen. Det kan man känna viss tveksamhet inför, eftersom det riskerar att bli just mer till direktstöd. Men det är väldigt stor rörelse för ökad flexibilitet, dels hos medlemsländerna, dels hos Europaparlamentet. Framför allt har det varit ett motkrav för att till slut gå med på de budgetrestriktiva ländernas vilja att dra ned åtagandena och betalningsnivåerna. Det kräver ju också en viss grad av ökad flexibilitet. Det är så vi har kommit överens om detta.  Svaret på frågan är att vi absolut har drivit detta och anser fortsatt att en sådan överflyttning av resurser är rätt. 

Anf. 34 PYRY NIEMI (S):

Fru talman! Tack återigen, statsministern! Då blir det lite extra bekymmersamt, för de sista signalerna vi fick var ju att stödet till det svenska landsbygdsprogrammet relativt direktstöden skulle sjunka mer, närmare 20 procent, medan direktstöden, om man nu ska se det oavsett flexibiliteten, skulle ligga på 10 procent. Vår signal från Socialdemokraterna är att den ambition som regeringen nu har antytt via statsministern även framgent ska vara att det ska dras en lans för att det i den totalt varande budgeten ska föras över mer till landsbygdsprogrammet, inte tillbaka till direktstöden.  Vi förstår att det finns en flexibilitet. Man kan också anta att den här flexibiliteten till viss del finns där för att kunna ge tillbaka mer i direktstöd till de nuvarande aktiva lantbrukarna. Så är det ju också.  Jag hoppas nu att signalen går fram till regeringen att den sista signalen vi fick inte var bra, att landsbygdsprogrammet relativt sett sannolikt kommer att sjunka mer än direktstöden. 

Anf. 35 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Då vill jag återgå till det jag sade till EU-nämnden och vilket mandat jag hämtade. Jag var väldigt tydlig med hur prioriteringarna ser ut. Kan man inte prioritera klarar man inte sådana här förhandlingar.  Vad var viktigast för Sverige? Det var att vi fick en substantiell rabatt. En rabatt innebär alltså att vi vill ha en mindre betalningsbörda för Sverige. Rabatterna i sig är komplicerade eftersom det bara är fem länder – de absolut rikaste – som har dessa rabatter. Det finns ett stort motstånd mot dem. Förslaget var i princip att den svenska rabatten skulle försvinna. Här satte jag in störst förhandlingskraft. I slutet av förhandlingen var det vi och Holland som satt kvar och förhandlade just om ökningar av våra rabatter innan det gick att säga att de här förhandlingarna var över.  Det är klart att har man på det sättet sagt att huvudprioritet är att få ned budgeten totalt sett och att dessutom få en utökad rabatt för det egna landet är det svårt att i nästa mening säga att nu vill vi ha en del utgiftsökningar också som just går bara till oss.  Trots det, trots det rätt uppenbart svåra i att hävda en sådan linje, fick vi med 150 miljoner till landsbygdsutvecklingsprogrammet som ju var nollsatt i de särskilda kuvert som finns angivna i slutsatserna. Trots det fick vi med 150 miljoner. Det ska ses i ljuset av att de man förhandlar med är mycket pålästa. De har varit med många år, och de konstaterar det som är rätt uppenbart, nämligen: Ni har också satsat på att samordningspolitiken ska gå plus minus noll. De fyra Norrlandslänen, gleshetsbonusen och gleshetskriterierna som ger stöd till Norrland, som vi på det här sättet inte har sett minskningar av, ska också vägas in. Totalt sett har vi nog balanserat det här ganska väl, givet vilken prioritering vi bad om stöd för från EU-nämnden. 

Anf. 36 CARL B HAMILTON (FP):

Fru talman! Jag vill tacka en större grupp, nämligen alla de som har varit med och förberett den här förhandlingen under lång tid. Det är en stor grupp människor, inklusive Europaministern naturligtvis.  Europaparlamentet har nu fått ökade befogenheter, och då uppstår den principiellt intressanta situationen att de inte på samma sätt som förr kan vara fria att fatta ungefär vilka beslut som helst – nu spelar det nämligen roll. Med ökade befogenheter följer också ett ökat ansvar. Jag välkomnar alltså den diskussion som nu, bland annat genom statsministerns agerande i december, har kommit upp. För Folkpartiets del kan jag använda Jan Björklunds ord. Han har sagt att Folkpartiet förutsätter att våra parlamentariker röstar för att stödja den svenska regeringens resultat i denna fråga.   Det intressanta blir naturligtvis i fortsättningen – i de partier där detta inte sker, och även om det skulle bli utbrytare i de partier som har den ambition jag nyss återgav, är det klart att det kommer att återverka på nomineringsprocesser och valrörelser. Vi får förhoppningsvis in det vi så ofta talar om, nämligen den dagliga Europapolitiken, på ett helt annat sätt. Det blir lite oväntat att det sker på detta sätt, men det är ändå välkommet.  Jag vill också säga att det naturligtvis vore helt oacceptabelt om Europaparlamentet skulle ha en sluten omröstning där man som väljare inte skulle kunna veta hur den valda ledamoten har röstat, alltså om vederbörande faktiskt röstar som man säger att man ska rösta.  Jag skulle vilja ställa en följdfråga om förändrade maktbalanser i Europa, inte bara till Europaparlamentet, men jag tror att jag får vänta med den till mitt andra inlägg. 

Anf. 37 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Än så länge känner jag inte att jag har någonting att invända eller tillägga, så jag ger Carl B Hamilton chansen att återkomma. 

Anf. 38 CARL B HAMILTON (FP):

Fru talman! Jag tackar för det.   Frågan är om det har skett en liten geopolitisk maktförskjutning i detta som vi ser återspeglad i budgetresultatet. Tyskland är en väldigt stark aktör. Polen, som vi nämnde tidigare, är strålande glada över sitt förhandlingsresultat. Polen är väl näst Frankrike det land som är viktigast för Tyskland. Angela Merkel har angett att Storbritanniens kvarvarande medlemskap är en väldigt viktig prioritering för henne och för Tyskland.  Jag skulle vilja säga att det sker en maktförskjutning till förmån för Tyskland och länder som har prioritet i Berlin och till nackdel för Frankrike och kanske också andra länder. Det är delvis kanske också en maktförskjutning till Nordeuropa. Hur reflekterar statsministern över denna balansförskjutning som återspeglas i förhandlingsresultatet? 

Anf. 39 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Carl B Hamilton är en erfaren Europapolitiker, och han kan säkert dra dessa slutsatser alldeles själv utifrån en självständig analys. Jag bör som regeringschef nog vara lite försiktig med analyser av det slaget.   Låt mig säga att en sak var entydigt viktig för såväl Angela Merkel som Sverige och många andra, nämligen att Storbritannien var inne i processen och förde förhandlingen i akt och mening att bli en del av en helhet och en slutlösning. Jag tycker att det var väldigt viktigt att David Cameron i det brittiska underhuset berättade att han varit med och slutit en förhandling där han haft tydliga vänner som han har arbetat tillsammans med och att detta i grunden var bra för Storbritannien. Jag tror att det var många som bidrog till denna möjlighet. Det hade kunnat gå på väldigt många olika andra sätt, kan jag som har följt hela processen säga.   Sedan tycker jag att det är rätt att säga att budgetrestriktiva länder alldeles uppenbart har haft en framgång i ett läge där det från början var väldigt expansiva förslag för budgeten. Detta har gradvis gått ned, över det cypriotiska ordförandeskapet och över Herman van Rompuys första förslag, till det som slutgiltigt blev det beslut som nu fattats och som Europaparlamentet måste godkänna. Det har gått i mer budgetrestriktiv riktning. Vi har lyssnat in kritik mot att det är fel signal till Europas hårt plågade ekonomier att här spendera när andra sparar.   I den delen är det naturligtvis en restriktiv syn, som Sverige har varit en del av. Det är klart att man på det sättet kan se att vissa saker har haft stor betydelse och fått genomslag i resultatet. 

Anf. 40 KARL SIGFRID (M):

Fru talman! Det är glädjande att regeringen har lyckats förhandla fram en mindre kostsam budget med större andel till forskning och utveckling. Nu handlar det om att förankra budgeten hos Europaparlamentet. Då kan man tycka att det är lite oroande att det till och med finns svenska Europaparlamentariker, till exempel socialdemokrater, som vill se en helt annan och betydligt mer kostsam budget. Samtidigt har vi en talman i Europaparlamentet som funderar på om man inte ska ha en hemlig omröstning så att medborgarna inte kan ställa sina representanter till svars. Vi får väl hoppas att han inte menade allvar med just den kommentaren, men det får vi se.  Jag undrar om statsministern kan säga hur mycket ett nej till budgeten från Europaparlamentet skulle kosta Sverige.  

Anf. 41 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det vill jag vara lite försiktig med att spekulera kring, av det enkla skälet att min förhoppning som sagt är att Europaparlamentet ska kunna biträda denna budget.   Min grund för detta är att det trots allt är regeringar som är tydligt förankrade i majoriteter runt om i Europa som i grund och botten står bakom utfallet, vilket rimligen bör följas upp av parlamentariker som ju representerar samma partier som sitter i denna riksdag. Det finns dessutom inslag av ökad flexibilitet, vilket vi vet har varit viktigt för Europaparlamentet. Det är det irländska ordförandeskapet som nu ska förhandla med Europaparlamentet. Enda Kenny, som Irlands premiärminister heter, kommer att kunna använda detta. Det är som sagt någonting som länge har eftersträvats.  Det jag sade var att vi om det faller – om vi inte får en sjuårsbudget färdig som träder i kraft den 1 januari 2014 – övergår till årsbudget. Då sker det i form av årlig förhandling. Då faller rabattsystemet, och det skulle vara väldigt dåligt för Sverige – kostsamt, för att säga det uppenbara utan att gå längre än så.   Låt mig också vittna om att vi under dessa förhandlingar hade personer närvarande som mindes det gamla systemet. Det fanns alltså årsbudgetförhandlingar innan EU fick sjuårsbudgetar. Det vet alla att vittna om att det var en tid av att bara budgetförhandla, året om. Det var ingenting annat utan bara budgetförhandling hela tiden. Det är inte det bästa sättet att försöka höja blicken, ta ansvar och få fram det konkurrenskraftiga, starka Europa vi alla vill se. 

Anf. 42 KARL SIGFRID (M):

Fru talman! Vad gäller rabatten är det bra att Sverige har lyckats bibehålla en större rabatt i detta förslag. Samtidigt kan man tycka att det är lite olyckligt att stora nettobetalare som Sverige i process efter process ska tvingas kämpa för detta var och en för sig. Ett alternativ skulle kunna vara att man faktiskt hade en lite mer automatiserad rabatt.   Hur ser statsministern på möjligheten att kanske på längre sikt åstadkomma ett sådant, mer rationellt, system för rabatten? 

Anf. 43 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! För att uttrycka det försiktigt finns det begränsat stöd för den idén, av just de uppenbara skälen. Det är fem länder som har rabatt i det gamla systemet. I realiteten kommer en viss förändring att ske: Det kommer till slut att bli fem igen, men Österrike kommer gradvis att ta bort sin rabatt för att ersätta den med andra typer av satsningar inom EU:s budget, och i stället får Danmark bli det femte rabattlandet.   Storbritannien har en starkare ställning för sin rabatt, framförhandlad redan på 1980-talet. Det gör att den är svårare att komma åt, även om man bör notera att diskussionen som har varit i Storbritannien bland annat är att Tony Blair påstås ha gjort vissa eftergifter i förra budgetförhandlingen, vilket nu faller ut i att också den brittiska rabatten har gått ned något. I övrigt är det Tyskland, Nederländerna och Sverige.  Det fanns rätt betydande försök att ta bort rabattsystemet helt och hållet, helt förändra det eller gradvis låta det försvinna. Allt detta har vi kunnat förhandla bort för att kunna bevara en substantiell rabatt för Sverige de kommande sju åren. Det ärliga svaret är dock att vi kommer att få göra om precis denna förhandling på samma sätt nästa gång. Försöken att få bort dessa rabatter kommer alldeles säkert att återkomma. 

Anf. 44 BÖRJE VESTLUND (S):

Fru talman! Jag tackar statsministern för redogörelsen.  Jag vill börja med att markera att det från socialdemokratiskt håll är den partilinje vi har: Vi står bakom denna budget. Allt annat skulle vara felaktigt att säga. Jag vet att EU-parlamentarikerna från statsministerns parti röstar ja, men det finns omfattande problem även i allianspartierna. Där är det också flera som har röstat.   Jag blir lite ledsen i ögat när man hela tiden framhäver att det är Socialdemokraterna som röstar fel. För att vara ärlig är det en som har röstat emot budgeten. Jag tycker att man ska vara tydlig i den delen och inte säga att det är socialdemokrater som röstat emot. I övrigt har även liberalernas gruppledare i EU-parlamentet sagt sig inte vilja ha den här budgeten. Men det var inte min fråga. Det var mer ett klarläggande.  Det var också andra frågor som behandlades, och de kommer lätt i skymundan. Vi har haft en fråga här om Mali tidigare. Jag skulle vilja fråga om handelspolitiken. Det gäller specifikt det frihandelsavtal som man är på väg att få med USA, detta väldigt protektionistiska land.  Har den höga representanten Ashton gått igenom hur långt man har kommit med detta? Det måste ju vara bland de mer komplicerade handelsavtal man har att diskutera och kanske någonsin har diskuterat i EU-sammanhang. 

Anf. 45 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det vill jag bara instämma i. Det är absolut ett av de svåraste frihandelsavtalen.  Vi har nu skiftat om strategin lite från förhoppningen om ett globalt frihandelsavtal till att i stället gå fram med regionala frihandelsavtal. Det har ingåtts ett sådant med Sydkorea. Vi skulle gärna se att det görs med flera stora marknader i världen, och naturligtvis vore ett frihandelsavtal med USA utomordentligt välkommet.  Jag vill understryka det som Börje Vestlund säger, att det finns protektionism både i delar av Europa och i USA som kommer att vara en bromsande kraft. Men det vore väldigt bra för världsekonomin i sin helhet och för Europa och USA om vi kunde ingå en sådan överenskommelse. Och texterna är öppna för att uppmuntra till förhandlingar.  Sedan vill jag bara understryka att det som socialdemokraten Schulz sade, och märk väl att det var innan vi slöt överenskommelsen, var att han ansåg att fyra partigrupper hade uttalat sig med viss kritik.  Jag menar, som jag har återrapporterat här, att det är nu det börjar. Det är nu vi ska se hur de olika representanterna för olika länder – det håller jag helt med om – men också de svenska representanterna till slut kommer att ta ställning. Det är nu vi har ett resultat. Det är nu det är viktigt att det får stöd. 

Anf. 46 BÖRJE VESTLUND (S):

Fru talman! Vi är överens om detta med handelspolitiken. Det finns ytterligare att kommentera, möjligen frihandelsavtalet med Japan som är om möjligt ännu mer protektionistiskt och ska slå vakt om sin egen industri.  Vad jag är ute efter är att få veta hur långt man har kommit i de här förhandlingarna enligt den rapport som man fick vid toppmötet. Sedan kan jag inte låta bli att säga att nu handlar det om att vi alla partier får se till att påverka våra representanter. Trots allt sitter alla naturligtvis på mandat för sina partigrupper i Europa på ett sätt, men de är ju svenska parlamentariker oaktat vilken partigrupp de tillhör. 

Anf. 47 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Liksom med Mali vill jag säga att texten antogs utan diskussion. Handelskommissionären de Gucht var inte närvarande och redogjorde för detta. Han har framför allt haft diskussioner med USA, men jag vet att det också pågår ansträngningar kring Japan.  Jag hoppas att vid annat tillfälle kunna ge en mer fördjupad information och återkomma till detta, för det betyder inte minst mycket för ett exportberoende land som Sverige om vi kan få genombrott i den här typen av frihandelsavtal. 

Anf. 48 ULRIKA KARLSSON i Uppsala (M):

Fru talman! Även jag vill gratulera statsministern, regeringen och framför allt förhandlarna till ett mycket gott resultat, över förväntan. Det är en budget som ändå måste ses som en modernisering med stärkt konkurrenskraft, forskning och innovation i fokus. Samtidigt ser vi som sagt en minskad budget med nedskärningar på administrationen, jordbruks- och sammanhållningspolitiken. Att Sverige i det läget har fått en sänkt total medlemsavgift och får behålla 80 procent av den svenska rabatten måste ses som en stor framgång.  Men jag önskar ändå återkomma till konsekvenserna av hanteringen i Europaparlamentet, fru talman. Jag undrar om statsministern kan nämna något om det fall att Europaparlamentet gör slag i saken och gör verklighet av sitt hot om att rösta ned budgeten. Vad skulle det i så fall innebära i tid innan vi kan se en ny budget på plats? 

Anf. 49 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! Det vidtar då förhandlingar mellan det irländska ordförandeskapet och Europaparlamentet. De har angivit till oss att de förutser en behandling som kan ta två, tre och till och med fyra månader, så under våren. Vår förhoppning är att det då ska leda till ett beslut. Det ska sedan följas av annat arbete för att detta ska kunna träda i kraft den 1 januari 2014.  Det bör noteras att det numera ställs krav på kvalificerad majoritet vid omröstningen i Europaparlamentet. Det är dessutom utformat så att de som röstar måste vara närvarande, det vill säga att det höjer ytterligare något tröskeln.  Det betyder i realiteten att de tre stora partigrupperna, alltså den liberala gruppen, den moderata och kristdemokratiska EPP-gruppen och den socialdemokratiska gruppen, mangrant måste vara på plats och rösta för budgetöverenskommelsen för att den ska vinna stöd, vilket kommer att tarva en del förhandlingar och överväganden. Gör man inte det riskerar vi i det läget att inte få en sjuårsbudget. Det vill jag inte spekulera alltför mycket kring, men det som sägs är att det automatiskt går över i årsbudgetar. Talmannen nämnde också att konsekvensen kan bli att vi återgår till att ha årliga budgetar som årligen också måste fastställas och förhandlas. Det är många som vittnar om att det var dåligt fungerande i Europa och att det i realiteten kommer att vara väldigt dåligt för ett land som Sverige, eftersom bland annat hela rabattsystemet då faller bort.  Det tarvar varje ansträngning att försöka få på plats en överenskommelse och att Europaparlamentet röstar för den. Dels är det som sagt första gången för detta medbestämmande, dels bör kravet på kvalificerad majoritet noteras. Det är alltså rätt höga trösklar för att vi verkligen ska få detta på plats. 

Anf. 50 ULRIKA KARLSSON i Uppsala (M):

Fru talman! Jag vill tacka statsministern för svaret. Om jag tolkar statsministern rätt skulle det, om vi inte får en budget på plats före årsskiftet, i vart fall innebära att vi blir av med nettorabatten på 2,8 miljarder. Det skulle kosta skattebetalarna 2,8 miljarder årligen innan vi har en budget på plats.  Det finns en annan oroväckande signal från Europaparlamentet. Det är att flera Europaparlamentariker, också svenska Europaparlamentariker, önskar en mer expansiv budget som jag också antar skulle innebära en rad kostnader i svenskt perspektiv. Kan statsministern säga något om det perspektivet om det i slutändan skulle bli en mer expansiv budget? 

Anf. 51 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Fru talman! En mer expansiv budget lägger kvittot för den huvudsakligen hos nettobidragsbetalarna. Det är så det fungerar. Och Sverige är en av de största nettobidragsbetalarna.  Ett skäl till att vår avgift totalt sett kan minska är krympningen av budgeten, att vi har fått en real frysning och till och med en något lägre budget. Det är klart att det är direkt korresponderande.  Det bör noteras att åtagandenivån om 960 miljarder som jag angav, 1 procent av bni, trots allt nämndes som en acceptabel nedre gräns också från Europaparlamentets representant. Vi får se om det fullföljs när det verkligen behandlas. Men det nämndes också möjligheten till detta med flexibilitet, alltså att Europaparlamentet får makt att föra över en del av resurserna mellan år och över olika anslagsboxar, som man inte har haft tidigare. Det är väl så man kommer att försöka förhandla fram det.  Men det finns som sagt all anledning att bevaka alla som nu hävdar att det borde vara mycket mer av en expansiv budget. Vem uttalar det? Det är de personer som i så fall vill sända en större nota till de svenska skattebetalarna.    Överläggningen var härmed avslutad.  

2 § Justering av protokoll

  Justerades protokollen för den 29, 30 och 31 januari samt för den 1 februari. 

3 § Nya riksdagsledamöter

  Upplästes och lades till handlingarna följande från Valprövningsnämnden inkomna berättelser:    Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot
Till Valprövningsnämnden har från Valmyndigheten inkommit bevis om att Lotta Olsson (M) utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 februari 2013 sedan Sten Tolgfors (M) avsagt sig uppdraget.  Valprövningsnämnden har denna dag granskat beviset för den nya ledamoten och därvid funnit att det blivit utfärdat i enlighet med 14 kap. 28 § vallagen (2005:837).  Stockholm den 1 februari 2013 
Marianne Eliason
ordförande /Mattias Andersson
sekreterare    Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot
Till Valprövningsnämnden har från Valmyndigheten inkommit bevis om att Magnus Sjödahl (KD) utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 22 februari 2013 sedan Otto von Arnold (KD) avsagt sig uppdraget.  Valprövningsnämnden har denna dag granskat beviset för den nye ledamoten och därvid funnit att det blivit utfärdat i enlighet med 14 kap. 28 § vallagen (2005:837).  Stockholm den 1 februari 2013 
Marianne Eliason
ordförande /Mattias Andersson
sekreterare 

4 § Meddelande om namnändring

  Förste vice talmannen meddelade att Linda Arvidsson Wemmert (M) ändrat namn till Linda Wemmert. 

5 § Meddelande om utrikespolitisk debatt

  Förste vice talmannen meddelade att utrikespolitisk debatt skulle äga rum onsdagen den 13 februari kl. 9.00. 

6 § Meddelande om aktuell debatt

  Förste vice talmannen meddelade att på begäran av Sverigedemokraternas riksdagsgrupp skulle en aktuell debatt om reformen för förenklad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring anordnas torsdagen den 14 februari kl. 12.00.    Från regeringen skulle statsrådet Tobias Billström (M) delta.  Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:    Till talmannen 
Begäran om aktuell debatt om reformen för förenklad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring   Den 15 december 2008 sjösatte regeringen en ny reform om förenklad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring till Sverige. Man sade sig vilja ha hit specialister i bristyrken. Varningar om att reformen istället skulle leda till massimport av arbetskraft till låglöneyrken och konkurrera ut svenskar på arbetsmarknaden ignorerades.   Nu visar det sig, enligt Dagens Nyheter, att två tredjedelar av nästan 60 000 arbetstillstånd, som beviljats sedan 2008, gått till enkla jobb i yrken där arbetslösheten i Sverige är rekordstor. 65 procent av de beviljade arbetstillstånden har gällt LO-jobb, främst inom städ, bygg och restaurang. Detta trots att restaurangbranschen har en arbetslöshet på nära 10 procent heltidsarbetslösa och lika många i åtgärder.  I de yrken där man skriker efter specialistarbetskraft lyser däremot arbetskraften med sin frånvaro.  Utöver detta har det framkommit åtskilliga rapporter om hur arbetstillstånd har köpts för prislappar från 30 000 till över 100 000 kronor.  Regeringens reform har uppenbarligen slagit fel.  Mot denna bakgrund begär Sverigedemokraterna en aktuell debatt rörande reformen om förenklad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring till Sverige.  Stockholm den 29 januari 2013 
Björn Söder (SD) 
Gruppledare 

7 § Meddelande om frågestund

  Förste vice talmannen meddelade att vid frågestunden torsdagen den 14 februari kl. 14.00 skulle följande statsråd närvara:  Näringsminister Annie Lööf (C), statsrådet Gunilla Carlsson (M), statsrådet Birgitta Ohlsson (FP), statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M) och statsrådet Erik Ullenhag (FP). 

8 § Meddelande om ändring i kammarens sammanträdesplan

  Förste vice talmannen meddelade att votering skulle äga rum torsdagen den 23 maj kl. 12.00, inte kl. 16.00 som tidigare aviserats. 

9 § Anmälan om inkomna protokollsutdrag från utskott

  Förste vice talmannen anmälde att utdrag ur följande protokoll i ärenden om subsidiaritetsprövning av EU-förslag inkommit:  prot. 2012/13:16 för torsdagen den 31 januari från trafikutskottet  
prot. 2012/13:22 för torsdagen den 31 januari från finansutskottet  

10 § Anmälan om inkomna uppteckningar från EU-nämndssammanträden

  Förste vice talmannen anmälde att uppteckningar från EU-nämndens sammanträden fredagen den 18 januari och onsdagen den 16 januari inkommit. 

11 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen

  Förste vice talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott:  2012/13:FPM53 Tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser KOM(2012) 721 till trafikutskottet  
2012/13:FPM54 Rapportering av händelser inom civil luftfart KOM(2012) 776 till trafikutskottet  
2012/13:FPM55 Meddelande om tullunionens tillstånd KOM(2012) 791 till skatteutskottet  
2012/13:FPM56 Meddelande om riskhantering på tullområdet och säkerhet i leveranskedjan KOM(2012) 793 till skatteutskottet  
2012/13:FPM57 Meddelande om ”En plan för en djup och verklig ekonomisk och monetär union” KOM(2012) 777 till finansutskottet  

12 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer

  Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:    Interpellation 2012/13:211

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:211 Vart är vi på väg?   av Peter Persson (S) 
Interpellationen kommer att besvaras den 23 april 2013.  Skälet till dröjsmålet är inbokade engagemang som inte kan ändras.  Stockholm den 1 februari 2013 
Arbetsmarknadsdepartementet  
Hillevi Engström (M) 
Enligt uppdrag 
Monica Rodrigo
Expeditions- och rättschef 
Interpellation 2012/13:225

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:225 Rekordmånga inskrivna i fas 3   av Eva-Lena Jansson (S) 
Interpellationen kommer att besvaras den 19 februari 2013.  Skälet till dröjsmålet är inbokade engagemang som inte kan ändras.  Stockholm den 1 februari 2013 
Arbetsmarknadsdepartementet  
Hillevi Engström (M) 
Enligt uppdrag 
Peter Strömberg
Planeringschef 
Interpellation 2012/13:228

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:228 Misslyckad jobbpolitik   av Monica Green (S) 
Interpellationen kommer att besvaras den 19 februari 2013.  Skälet till dröjsmålet är inbokade engagemang som inte kan ändras.  Stockholm den 28 januari 2013 
Arbetsmarknadsdepartementet  
Hillevi Engström (M) 
Enligt uppdrag 
Monica Rodrigo
Expeditions- och rättschef 

13 § Hänvisning av ärenden till utskott

  Föredrogs och hänvisades  Motioner 
2012/13:MJ4 och MJ5 till miljö- och jordbruksutskottet 
2012/13:A15–A17 till arbetsmarknadsutskottet  
2012/13:Kr4 och Kr5 till kulturutskottet  

14 § Svar på interpellation 2012/13:215 om stöd till kvinnojourer

Anf. 52 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för att se till att kvinnojourerna får det stöd som statsministern har utlovat.   Arbetet med att ge stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor har hög prioritet i regeringen. Den här regeringen har gjort den ojämförligt största satsningen på att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Under förra mandatperioden beslutades om tre omfattande handlingsplaner på området som verkställdes och påbörjades under förra mandatperioden, och under denna mandatperiod har dessa följts upp med nya insatser.   De ideella kvinnojourerna utför ett viktigt och angeläget arbete och är ett betydelsefullt komplement till det arbete med våldsutsatta kvinnor som sker inom kommunerna. Under nuvarande regering har till exempel det statliga bidraget till frivilligorganisationer som arbetar med våld mot kvinnor stärkts med 10 miljoner kronor per år. Förra året beslöt regeringen att förlänga denna förstärkning till och med 2014. Under 2012 fick också Carin Götblad ett uppdrag som nationell samordnare. En viktig del av hennes uppdrag är att överväga hur kvinnojourers och andra ideella organisationers verksamhet kan förstärkas. Uppdraget ska slutredovisas senast den 30 juni 2014. Jag ser naturligtvis fram emot att ta del av hennes slutsatser. Jag ser även fram emot den analys som Socialstyrelsen gör av insatsen skyddat boende; de ska rapportera den i höst. Därtill kommer regeringen att återkomma till riksdagen med förslag till resursförstärkning av kvinnojourerna under året.  Utöver detta fördelar regeringen sedan 2007 årligen 109 miljoner kronor i särskilda utvecklingsmedel. Syftet är att kvalitetsutveckla arbetet med stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld och med våldsutövare. Sedan 2012 fördelas de enligt en ny struktur. Från att tidigare ha varit tillgängliga för kvinnojourer att söka bara tillsammans med kommuner finns nu möjligheten för kvinnojourer att söka direkt.   Regeringen har sedan tillträdet understrukit vikten av det civila samhällets organisationer på det här området, och flera åtgärder har beslutats i syfte att stärka detta arbete.   I det här sammanhanget vill jag påpeka att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Kommunerna ansvarar för att kvinnor, oavsett platstillgång på jourer, får det skydd och stöd och den hjälp de behöver för att förändra sin situation. Den ordningen tänker jag fortsätta att värna.  

Anf. 53 JONAS SJÖSTEDT (V):

Fru talman! Jag vill börja med att hälsa Maria Arnholm välkommen som jämställdhetsminister. Jag tycker att du har ett väldigt viktigt uppdrag, och jag önskar dig lycka till i uppdraget att lyfta debatten på jämställdhetsområdet. Jag önskar dig lycka till i framtida tuffa förhandlingar med Finansdepartementet, inte minst när det gäller att få en ekonomisk politik som inte ökar inkomstklyftan mellan kvinnor och män, något som beklagligtvis sker i dag.  Sedan till svaret på interpellationen. Jag konstaterar att Maria Arnholm upprepar statsministerns löften om mer pengar till kvinnojourerna. Det är ett löfte som Fredrik Reinfeldt kom med i sitt jultal 2011 då han sade: Vi måste förstärka skyddet till kvinnor som drabbas. Kvinnojourer och brottsofferjourer som jobbar med de här frågorna måste få ökat stöd.  Det var ett väldigt glädjande besked, tycker jag. Problemet är att sedan det här sades har ingen ytterligare förstärkning tillkommit. När jag frågade Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten för någon månad sedan sade han att regeringen har kommit med de satsningar som utlovades. Jag kan inte se dem. Det har kommit en del tidigare, och det är bra och vällovligt, men den här ytterligare satsningen har ännu inte kommit. Jag är naturligtvis nyfiken på när den kommer och hur den kommer att se ut.   Hur ser det ut i dag? Ja, vi vet att varje år misshandlas 75 000 kvinnor av sin partner. I genomsnitt 17 kvinnor dödas varje år i Sverige av män som de har haft eller har en relation med. Det är helt oacceptabelt. Otroligt många barn är vittne till våld i sitt hem, med den otrygghet som det innebär.  Samtidigt förmår inte kvinnojourerna att ge alla hjälp som vill ha hjälp. I dag nekas kvinnor och barn stöd. De står bokstavligen utanför dörren och får ett nej när de kommer och vill ha skydd. Vi ser till och med att kvinnojourer har lagts ned i Sverige under den senaste tiden.   Det stora bekymret är ekonomin. Att pengarna inte räcker är dels en fråga om nivån, dels en fråga om att man får tillfälliga pengar. Man får ägna väldigt mycket tid och kraft åt att söka pengar. Mycket av energin i kvinnojourerna upptas av: Hur klarar vi finansieringen nästa år?  När tidningen Kvinnotryck gjorde en enkät bland 48 jourer och ställde frågan vad man diskuterar för någonting visade det sig att 42 av 48 kvinnojourer sade att det är oron över ekonomin som är det stora problemet. Det är bakgrunden till interpellationen och till att vi måste göra mer på det här området.   Det är uppenbart att kommunerna värderar kvinnojourernas arbete väldigt olika så att det ser olika ut i olika kommuner. Ofta är vi i Vänsterpartiet förslagsställare till att inrätta kvinnojourer och att de ska få ett förstärkt stöd. Att stödet är så oförutsägbart, att man får söka från år till år, är ett huvudproblem i dagens konstruktion.  Vi har föreslagit att man ska ge ett stabilt statligt grundstöd så man vet att man har ett stöd som räknas utifrån invånarantal. Om vi ger ett stöd på 200 miljoner skulle det innebära för Stockholms stad 16 miljoner kronor, för Malmö 6 miljoner kronor, för en liten kommun med 10 000 invånare 210 000 kronor per år. Då skulle man få möjlighet att antingen i kommunal regi eller via stöd till ideella kvinnojourer ge ett stabilt stöd.  Jag föreslår att man övergår från projektmodellen till att både höja nivån och ge ett permanent stöd för att kunna få mer förutsägbarhet i verksamheten.  Mina frågor till minister Arnholm är: Kommer det ett stöd som är stabilt och långsiktigt och som gör att kvinnojourerna kan planera för framtiden? Blir det en rejäl höjning av nivån så att vi slipper det vi ser i dag, nämligen rädda, hotade och misshandlade människor som får ett nej när de försöker få den hjälp de är värda och behöver? 

Anf. 54 EVA OLOFSSON (V):

Fru talman! Vår nya jämställdhetsminister säger att kommunerna har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn. Jag instämmer i det; det är helt rätt. Men man får nog också erkänna att det ser väldigt olika ut.  Roks ordförande Angela Beausang beskrev situationen så här i tidskriften Socialpolitik: År 2011 var Roks medlemsjourer tvungna att neka boendeplats till minst 1 366 kvinnor eftersom det helt enkelt var fullbelagt. Var de 1 366 kvinnorna tog vägen vet vi inte, men vi vet att kommuner när kvinnojourernas platser inte räcker till placerar kvinnor och barn på vandrarhem eller billiga hotell – något som för det första knappast kan ses som ett kvalitetssäkrat skyddat boende och för det andra gör att många kvinnor faktiskt går tillbaka hem i stället.  Angela Beausang fortsatte: Till sist vill vi poängtera att långt ifrån alla kvinnor som utsätts för våld aktivt söker socialtjänstens hjälp. Därför är det livsviktigt att kvinnojourerna får ett ökat stöd eftersom det är de som möter mörkertalet, de kvinnor som inte vänder sig till socialtjänsten.  Roks kvinnojourer har 986 platser. SKR, den andra stora organisationen, har givetvis också platser, och ett antal kommuner har egna platser. Tyvärr förekommer det dock att kvinnor när de behöver fly hemifrån inte får ett skyddat boende med kvalificerad personal som har kunskap om våldet och vet hur de ska stötta. I stället placeras kvinnorna på ett vandrarhem eller hotellrum, som Angela Beausang sade. Värst är det förstås när barn är inblandade.  Jämställdhetsminister Maria Arnholm säger att kvinnojourerna utför ett viktigt och angeläget arbete och är ett betydande komplement i arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn i kommunerna. Det är en stor underskattning av kvinnojoursrörelsen. Jag instämmer i det Fredrik Reinfeldt sade: Utan kvinnorörelsens och kvinnojoursrörelsens insatser hade denna fråga inte kommit upp på dagordningen.  Det hade inte blivit lika många kvinnojourer, och vi hade inte nått så långt som vi har gjort i dag. Det är mycket tack vare samarbete med feministiska politiker i kommuner, riksdag och regering som vi har kommit dit där vi är i dag.  Det är viktigt att lyfta fram kvinnojoursrörelsens betydelse också i denna fråga, och den kunskap och erfarenhet man har och det opinionsbildande arbete man bedriver. Det har nämligen då och då inträffat att någon kommunpolitiker sagt: Detta förekommer inte i vår kommun, så vi behöver inte ha någon jour. Det är ingen av mina grannar, mina arbetskamrater eller mina bekanta som slår sin kvinna.  Det som gör mig orolig är att när jag talar med kvinnojourer och frågar vad som är problemet säger många: Vi vet inte om vi kan behålla våra fast anställda. Vi vet inte om vi har pengar till nästa år. Vi får leva med en osäkerhet.  Några har ett väl upparbetat samarbete med kommunen och vet att de kan förvänta sig stöd några år framåt. Andra går och väntar ända fram till början av verksamhetsåret och undrar: Kommer vi att få några pengar?  Det är därför oändligt viktigt att det finns ett nationellt ansvar för ett basstöd så att kvinnojourerna ska kunna fungera. Kommer det ett basstöd till kvinnojourerna, och när kommer det?  

Anf. 55 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jag tackar Jonas Sjöstedt för välkomnandet. Jag är övertygad om att vi kommer att ha många och heta och motstridiga debatter. Det är dock min önskan och förhoppning att det i just denna fråga är tydligt att vi drar åt samma håll, även om vi kan ha olika uppfattning om innehåll och betoningar.   Jag känner igen mig i vad både Jonas Sjöstedt och Eva Olofsson säger, och vi är överens i den ilska och det engagemang som finns för att på allvar få slut på mäns våld mot kvinnor. Som nytillträdd minister i regeringen känner jag stolthet över det som har åstadkommits men också en stor otålighet över det som ännu inte är gjort.  Jag har tillsammans med statsministern i dag meddelat att vi kommer att öka resurserna till kvinnojourerna ytterligare. Jag ska inte uppta min talartid med att räkna upp det stöd som redan finns, men det handlar om stöd som går via Socialdepartementet på 30 miljoner och via länsstyrelserna på 30 miljoner, där en hel del tillfaller kvinnojourerna. Det handlar om det som Brottsoffermyndigheten delar ut och de 109 miljoner som avsätts extra för utvecklingsmedel sedan 2007. Det finns en plattform att utgå från.  Dessutom har vi kommunernas verksamhetsbidrag, och jag håller med om att det i vissa kommuner är alldeles för dåligt. Men det finns också kommuner som lämnar ett substantiellt och viktigt bidrag till detta.  Jag har i dag träffat Carin Götblad. Tillsammans med Beatrice Ask och Maria Larsson har hon dragit ihop generaldirektörerna för alla statliga myndigheter som på det ena eller andra sättet har med dessa frågor att göra, och även representanter för SKL, för att parallellt med att vi ökar resurserna också se till att nödvändigt samarbete kommer till stånd.  Socialstyrelsen har också i uppdrag att titta på hur skyddade boenden kan kvalitetssäkras och bli bättre.  Det görs mycket; det är den korrekta bilden. Vi kan dock göra mycket mer. Hur mycket det blir och hur det är utformat ber jag att få återkomma till. Carin Götblad har ett viktigt uppdrag i sin samordnade roll när hon nu reser land och rike runt och träffar alla olika intressenter. Hennes inspel till hur vi ska utveckla detta är ett av de viktiga bidrag vi väntar på. 

Anf. 56 JONAS SJÖSTEDT (V):

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det är riktigt att regeringen har gjort en del. Det ska vi erkänna, och det är bra. Problemet är att mer måste göras.   I vårt budgetförslag har vi lagt till 200 miljoner kronor utöver de satsningar regeringen har gjort. Vi tror att det är en rimlig nivå för att kunna garantera en bra kvinnojoursverksamhet i hela Sverige och för att man ska kunna veta hur det kommer att se ut under överskådlig framtid.  Jag förstår att ministern har svårt att säga något om nivån och att det beskedet inte kommer i dag. Jag vill dock fråga om konstruktionen. Är det inte dags att överge den projektbaserade modellen där kvinnojourerna måste lägga så mycket tid, oro och planering på ansökningar och redovisningar och ge ett stabilt stöd till jourerna? Är det inte en bättre modell för att ge stöd till kvinnojoursverksamheten? Då kan man ägna sig åt och lägga sin kraft på det som man är till för, nämligen att hjälpa de våldsutsatta kvinnorna.  Jag ser fram emot att statsministerns löfte infrias. Det har inte skett ännu. Det lovades 2011, och nu kommer samma löfte igen. Det är på tiden att beskedet kommer. Jag anser att det lönar sig att ligga på och att påminna om att löftet har givits.  Låt mig understryka att polisen har en viktig roll i arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det är bra att polisens arbete organiseras på ett bättre sätt. Även här har kvinnojourerna en roll. Får kvinnan det stöd hon behöver och uppmuntran och hjälp att anmäla och beivra brottet ger det också polisen bättre förutsättningar att gå vidare med det.  Vi vet att polismyndigheterna i Sverige är olika effektiva när det gäller att till exempel bevissäkra i samband med dessa brott. Hur effektivt bekämpandet av denna mycket allvarliga och tunga kriminalitet är, där människor misshandlas i sina egna hem, får inte bero på var man bor eller vilken polismyndighet som ansvarar. Det handlar ju till och med om ett stort antal mord som begås varje år genom misshandel i nära relationer.  Man kan tycka att 200 miljoner kronor är mycket pengar. Men det här är en viktig verksamhet som måste finnas i varje svensk kommun eller i samarbetet mellan kommuner. I jämförelse med mycket annat är det inte särskilt mycket pengar. I jämförelse med alla de kanoner, allt krut och alla stridsvagnar som partiledare Jan Björklund vill köpa in till det svenska försvaret är det en spottstyver. Det är betydligt viktigare att se till att vi har fungerande kvinnojourer än att ägna sig åt att militarisera Gotland. Om ni har en intern debatt i Folkpartiet tycker jag att ministern ska stå på sig i denna fråga. 

Anf. 57 EVA OLOFSSON (V):

Fru talman! Det finns ett uppdrag att titta på en kvalitetssäkring av skyddade boenden. Det är viktigt att också titta på en kvalitetssäkring av hela stödet, det vill säga tillgänglighet och personal. I Roks senaste tidning skriver deras ordförande om när hon var i Arvidsjaur och träffade kvinnojouren där. Då ringde polisen till den kvinna hon satt och åt middag med. Där har man ett kontor och får bara bidrag till ett par timmar i veckan. Man måste alltså fixa detta på kvällstid. Många gånger har man ingen socialjour heller utan polisen ringer direkt till kvinnojourerna.  Nästa dag var Angela Beausang i Älvsbyn. Där är det lite bättre. Där har man en lägenhet, och där har man lönebidrag. Polisen ringde även där direkt och man fick ta hand om en kvinna och ordna så att hon fick skydd.  Jag tror att det är viktigt att titta på detta. Det ska inte vara bara ett kontor i några timmar. Det ska vara tillgänglighet per telefon, och det ska vara tillgång till skyddat boende. Det är naturligtvis viktigt att man med vettiga arbetsvillkor kan behålla dem som jobbar där och har kompetens och erfarenhet. Det ska inte bygga på några timmar här och där. Man måste vara nåbar och man måste finnas där till skydd för kvinnorna och barnen. Det skyddade boendet måste vara bra. Det måste finnas barnkompetens för de barn som ofta följer med.  Det är oerhört viktigt att vi ser till att det finns ett stöd av bra kvalitet samtidigt som vi tar vara på kvinnojoursrörelsens jobb. Kommunerna måste också göra mer. Det handlar inte minst om att ha tillgängliga jourer. Kvinnor med funktionsnedsättning är en grupp som man ofta är dålig på att ta hand om. Äldre kvinnor har lyfts fram i år.  Kommer man att ta med alla dessa kvalitetsaspekter när man jobbar för ett säkrat stöd till kvinnojourerna? 

Anf. 58 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Det arbete, det engagemang och det som de svenska kvinnojourerna har bidragit med för att föra upp de här frågorna till ytan och göra dem till ett prioriterat område i det politiska samtalet och regeringens ekonomiska satsningar kan inte överskattas. Kvinnojourernas betydelse historiskt och i nutid är helt ovärderlig.  Det är bra att det är kommunerna som enligt socialtjänstlagen har ansvar för att kvinnor får det skydd och det stöd som de behöver. För att det ska fungera riktigt bra behöver kommunerna ha en öppen inställning till och ett bra samarbete med kvinnojourerna. Det är en balansgång mellan självständighet och lagkrav som i de allra flesta fall fungerar väl. Det är en aspekt när man funderar över hur subventioner och stöd ska se ut.  Kvinnojourerna och de andra parterna i samarbetet – socialtjänsten, polisen och många andra – fick ta del av en miljard kronor under den förra mandatperioden och upp mot en miljard även under den här mandatperioden. Jag är stolt över att kunna säga att vi ska ge ännu mer pengar, men det får inte låta som om det inte har gjorts några satsningar.  Till Jonas Sjöstedt vill jag säga att en av tjusningarna med politik är att pengarna ska räcka till många saker. Jag ska se till att klara av min debatt så att vi både kan försvara Sverige på ett bra sätt och fortsätta att utveckla stödet till kvinnojourer. 

Anf. 59 JONAS SJÖSTEDT (V):

Fru talman! Tack, ministern. Som ordförande i Vänsterpartiet är jag stolt över de initiativ som mitt parti har tagit i kommunerna. Det har ofta varit Vänsterpartiet som har tagit initiativ till kvinnojourer eller till stöd till kvinnojourer. I den här rörelsen sker ett konkret medmänskligt solidaritetsarbete som jag tycker att det är viktigt att vi erkänner och hedrar. Vi kan inte lita på att människor ska arbeta gratis och att de ska ställa upp ideellt. Man behöver stabilitet, tjänster, ekonomiska förutsättningar och lokaler.   Staten har, trots det kommunala ansvaret, valt att gå in och stödja den här verksamheten. Det är bra, och det är nödvändigt. Nu behöver vi gå från det tillfälliga till det permanenta och ge långsiktiga och bra förutsättningar och en rimlig nivå med höjt stöd. Man behöver få en annan konstruktion.  Vi ser fram mot att regeringen kommer med konkreta förslag. Vi ska gärna vara med och se till att de blir ännu bättre i framtiden.  Statsministern gav ett löfte i sitt jultal. Jag välkomnade det. Jag vet att många som arbetar med kvinnojourerna blev väldigt glada över att Fredrik Reinfeldt sade att det kommer ett bättre stöd. Än har det inte kommit. Vi ser fram mot att det blir verklighet. Vi medverkar gärna till att det ska bli så bra som möjligt.  Därmed vill jag tacka ministern för debatten och ser fram mot kommande debatter. 

Anf. 60 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Tack för ett viktigt samtal om den kanske viktigaste frågan på vår agenda.  Jag är stolt och glad över den väg vi har vandrat under de sex år som alliansregeringen har arbetat. Jag är full av både engagemang och vrede men också av tillförsikt för att vi ska ta nya viktiga steg.   Jag förstår att ni undrar hur det ska se ut och hur mycket det blir. Jag lovar att återkomma till det under året. Då ska vi fortsätta att diskutera hur det ska utformas.    Överläggningen var härmed avslutad. 

15 § Svar på interpellation 2012/13:213 om jämställdhet i akademin

Anf. 61 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Gunvor G Ericson har frågat mig om jag avser att ta något initiativ i syfte att stärka genusforskningen i Sverige. Hon har också frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för att snabbare uppnå en jämn könsrepresentation bland professorer med minst 40 procent av vardera kön och att motverka att kvinnor i hög grad stängs ute från professorstjänster.   Jämställdhet i universitet och högskolor är en fråga om rättvisa. Det är även en fråga om kvalitet och hur vi i dagens kunskapsintensiva samhälle förvaltar våra mänskliga resurser.   I den forsknings- och innovationspolitiska propositionen har regeringen bedömt att Vinnova bör tillföras 32 miljoner kronor under kommande två år för forskning som kan bidra till utveckling och framsteg för praktiskt jämställdhetsarbete inom universitet och högskolor, näringsliv och offentlig sektor.   Som Gunvor G Ericson påpekar är kvinnor i majoritet på såväl universitets- och högskoleutbildningar som på forskarutbildningar. Bland dem som disputerar är könsfördelningen i princip jämn. Andelen kvinnliga professorer ökar stadigt, om än långsamt. Utvecklingen är på väg åt rätt håll.   Det finns dock fortfarande mer att göra för att öka jämställdheten på universitet och högskolor. Flera studier visar att det tar längre tid för kvinnor än för män att avancera från doktorsgrad till professor. Andelen män är också betydligt större än andelen kvinnor bland professorerna. Riksdagen har tidigare beslutat att samtliga universitet och vissa statliga och enskilda högskolor ska ha mål avseende könsfördelningen bland nyrekryterade professorer.   Målen för lärosätena har också gjorts ambitiösare under innevarande mandatperiod, vilket fått till följd att andelen professorer som är kvinnor har höjts kraftigt vid flera universitet och högskolor. Delegationen för jämställdhet i högskolan har bedömt att dessa kvantitativa mål för rekrytering av universitetens och högskolans personal har utgjort en viktig del av styrningen mot en mer jämställd högskola och att målen därför ska finnas kvar.   Regeringen gav dåvarande Högskoleverket i uppdrag att analysera och lämna förslag på hur rekryteringsmålen för professorer som är kvinnor kan bli mer effektiva och ändamålsenliga. Högskoleverket har överlämnat en rapport till regeringen om hur rekryteringsmålen kan förbättras, och förslagen i rapporten bereds inom Regeringskansliet.   Att kvinnor och män har samma möjligheter och förutsättningar att meritera sig är centralt för att öka andelen kvinnor bland professorerna. Regeringen har därför gett forskningsråden och Vinnova i uppdrag att följa upp hur fördelningen av medel avseende bland annat excellenssatsningar har fördelats mellan kvinnor och män.   Regeringen har dessutom gett dåvarande Högskoleverket i uppdrag att göra en förstudie om möjligheten att följa upp lärosätenas anslag för forskning och forskarutbildning ur ett jämställdhetsperspektiv. Förstudien har överlämnats till regeringen och kommer nu att beredas inom Regeringskansliet.   I den forsknings- och innovationspolitiska propositionen har regeringen även föreslagit att Vetenskapsrådet särskilt ska bevaka att kvinnor och män ges lika möjligheter och förutsättningar att ta del av forskningsmedel riktade mot yngre forskare samt vid internationell rekrytering av forskare som bedriver forskning av högsta kvalitet.   Att förbättra jämställdheten tar dess värre längre tid än vi alla önskar, men min och regeringens avsikt är att fortsätta att arbeta aktivt för att skapa förutsättningar för ökad jämställdhet inom universitet och högskolor.  

Anf. 62 GUNVOR G ERICSON (MP):

Fru talman! Jag vill också varmt välkomna Maria Arnholm till uppdraget som jämställdhetsminister. Det är första gången som vi möts i dag, och jag ser fram emot att få debattera med ministern många gånger.   Jag tackar för svaret, även om det mest var en beskrivning av vad som tidigare har gjorts av regeringen. Svaret tydliggör inte direkt varför regeringen har valt att utelämna genusforskningen eller till exempel ordet genus i forskningspropositionen och om jämställdhetsministern har några ambitioner att ändra på det. Svaret pekar mycket riktigt på ett antal rapporter som har lämnats till regeringen eller är på väg att lämnas till regeringen.   En fråga som dyker upp när jag läser svaret är: När ska Vinnovas uppdrag att följa upp hur excellenssatsningen har fungerat vara klart?   Det är bra att ministern håller med om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och förutsättningar att meritera sig. Men så ser verkligheten inte riktigt ut.   I dag finns en lag om likabehandling i högskolan. Trots det visar undersökningar att 13 procent av de kvinnor som studerar på grundutbildningen och 25 procent av de kvinnliga doktoranderna har känt sig negativt särbehandlade på grund av sin könstillhörighet. Det visades i Studentspegeln 2007 respektive Doktorandspegeln 2008 på Högskoleverket. Bland doktoranderna har 9 procent dessutom uppgett att de någon gång under sin utbildning har utsatts för sexuella trakasserier. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt.   Vi från Miljöpartiet anser att högskolorna skulle behöva intensifiera sitt arbete för att förhindra sexuella trakasserier och negativ särbehandling på grund av kön.   Naturligtvis är det som ministern säger så att det tar tid att arbeta med jämställdhet. Detta med jämn könsrepresentation inom högskolorna löser inte hela problematiken, men vi har jobbat ganska länge med denna fråga. Visst tar detta tid. Men nuvarande takt är 1 procents ökning om året när det gäller att få en jämnare fördelning av antalet professurer.   År 2011 var 77 procent av alla professorer män. Även om skillnaderna är stora på olika lärosäten ser det ut på följande sätt:   Malmö högskola, som har den största andelen kvinnor, hade fortfarande 2011 en klar övervikt av manliga professorer – 62 procent. Näst bäst är Stockholms universitet som har 72 procent män. Den minsta andelen kvinnor finns på Chalmers. Där är 92 procent av professorerna män.   Statsrådet säger i svaret att det tar längre tid för kvinnor än för män att avancera från doktorsgrad till professor. Då kan man fundera på vad det är för strukturer och faktorer som hindrar kvinnor från att arbeta som professorer i Sverige.   Miljöpartiet anser att det borde tillsättas en utredning som undersöker hinder för kvinnor att bli professorer och hur de kan motverkas. Håller jämställdhetsministern med om det?  Ett exempel på hinder är att doktorander av olika kön har klart olika villkor. Det är män som får anställning. Kvinnliga doktorander får finansiera sin verksamhet med olika stipendier och tillfälliga anslag.   År 2010 var det 1 063 doktorander verksamma i Lund. Enligt studenttidningen Lundagård var hela 75 procent av männen anställda, medan motsvarande siffra för kvinnorna var 59 procent.  Min första fråga till ministern är: Är ministern beredd att se över och undersöka dessa hinder och medverka till åtgärder? 

Anf. 63 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Det är upprörande och dåligt att det inom svensk högskola, inom svenskt näringsliv och inom många andra delar av det svenska samhället finns för få kvinnor i förhållande till män på maktpositioner eller på inflytelserika poster. Det börjar tidigt, och det fortsätter upp i urvalsprocesserna. Högskolan är någonting som vi betalar gemensamt, och självklart är det viktigt att ta ett extra ansvar för hur jämställdheten utvecklas där.   Det som har visat sig vara ett verksamt medel är att sätta rekryteringsmål. Om man är feminist och jobbar med jämställdhetsfrågor är man alltid otålig. Det är självklart oacceptabelt att endast 23 procent av professorerna är kvinnor. Detta höjs inte med 1 procent utan med 1 procentenhet om året. Detta är en fast och jämn utveckling åt rätt håll. Det får man också tillåtas att glädjas något åt samtidigt som man säger att detta inte duger och inte räcker.   Man kan jämföra med en annan diskussion om hur det ska se ut i bolagens styrelser. Jag anser inte att man ska bestämma hur det ska se ut i de privata bolagen. Men i de statliga bolagen har regeringen tagit ett ansvar eftersom det är vi som är ägare där. Där är numera hälften män och hälften kvinnor. Det är betydligt lättare att åtgärda. Men det är inte politiker som kan gå in och tala om vilka som ska vara professorer och ensidigt bestämma det. Genom att sätta mål och ge uppdrag i regleringsbreven till universiteten och lärosätena kan man säga att de ska sträva efter detta. Men en professor är en professor hela livet. Regeringen plockar inte bort och tillsätter nya.   Det finns ändå saker som i viss mån förlåter att detta går långsammare än man skulle kunna hoppas. Det hindrar inte att vi från regeringens sida har fullt fokus på detta och har gett det gamla Högskoleverket ett uppdrag som vi nu har fått tillbaka med förslag. Nu ska vi fundera över hur vi ska gå vidare med de förslag som kommer därifrån.  

Anf. 64 GUNVOR G ERICSON (MP):

Fru talman! Jag uppfattade inte att jag fick svar på frågan när Vinnovas rapport om utvärdering av excellenssatsningarna ska vara klar.   När man talar om strukturer är det viktigt att se vissa saker. Som feminist ser man att det också handlar om strukturer och normer som styr, inte bara enskilda faktorer eller enskilda individers val. Och politiken kan påverka strukturerna. Skulle det vara så att de strukturer som vi har i högskolan i dag motverkar att kvinnor får möjlighet till professurer är det viktigt att åtgärda dessa strukturer. En sådan tänkbar aspekt är att manliga professorer missgynnar sina kvinnliga doktorander till förmån för sina manliga. Det vet vi inte så mycket om. Eller leder denna excellenssatsning till att det är de som redan finns i systemet som kommer att premieras?   Det vore väldigt intressant att se vad Vinnova kommer fram till. Därför är jag angelägen om att veta när vi får rapporten.  Det är också intressant att lyfta frågan vilka discipliner de kvinnliga forskarna återfinns i. Är det att de traditionellt finns i de så kallade mjuka disciplinerna eller det faktum att kvinnor och män jobbar på väldigt segregerade arbetsmarknader i Sverige som reproduceras genom att vi har det system vi har?  I min interpellation skrev jag om Henrietta Swan Leavitt som började arbeta på college i slutet av 1800-talet och till en början fick göra det gratis. I dag, 2013, är det anmärkningsvärt att kvinnor inte får anställning som doktorander i lika hög grad.  Hur man anställer på universiteten är en strukturell fråga som man med politikens hjälp kan påverka. Vid Göteborgs universitet har Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn kartlagt jämställdheten. De pekar på att det finns en norm för hur hen ska vara som forskare som är knuten till manligt kön och en viss form av maskulinitet.  Det gör att forskarpositionen i högre grad är tillgänglig för män än för kvinnor. Utredarna menar också att det förstärks av den pågående marknadsanpassningen av högskolesektorn. Läser man regeringens forskningsproposition i ljuset av detta kan man förstå varför genusforskningen har utelämnats och att ordet genus inte används. Man kan fundera på om det är ett medvetet val eller inte.  Jag ställde frågan: Avser ministern att ta några initiativ i syfte att stärka genusforskningen? Jag tolkar svaret som ett nej men att Vetenskapsrådet ska bevaka att lagen följs, det vill säga att kvinnor och män ska ha lika möjligheter. Men det säger redan lagen.  Jag bjöd jämställdhetsministern på det konkreta förslaget att kartlägga och synliggöra hindren och med det som grund kunna sätta in åtgärder för att en jämn könsrepresentation ska kunna nås.  I EU:s kommande ramprogram Horisont 2020, som ska efterträda det sjunde ramprogrammet och gälla 2014–2020, skriver man hur man i större grad ska kunna möta gemensamma samhällsutmaningar. Om viljan finns är det lätt att se att samhällsutmaningarna också kräver samhällsvetenskaplig forskning och därmed också genusperspektiv.  Håller ministern med om att det då är viktigt att jobba med både representativiteten och innehållet i akademin? 

Anf. 65 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jag har inte svarat på när excellenssatsningen ska redovisas eftersom jag inte vet det. Jag hoppas att jag får besked om det under debattens gång; annars får jag be att återkomma. Jag vet det faktiskt inte.  Jag vill inte medverka till bilden att genusforskning är satt på undantag i Sverige. Enligt Vetenskapsrådets årsredovisning finansieras fortfarande genusforskning med minst 16 miljoner kronor per år. Det är en nivå som har legat stabil de senaste fem åren. Vetenskapsrådet har också en expertgrupp inom genusforskning. Det är något som verkligen inte föräras alla ämnen.  Jag vill också påpeka att alliansregeringen genom sina två forsknings- och innovationspolitiska propositioner – riksdagen kommer att anta den ena av dem här i dagarna – ökar anslaget till forskning och innovation med uppemot 9 miljarder kronor. Det är viktigt också i denna kontext.  Genusforskning bedrivs i dag på över tio lärosäten i Sverige och är väl etablerad inom en lång rad discipliner. Det finns en stark genustradition inom historia, litteraturvetenskap, etnologi, engelska och idéhistoria. Inom samhällsvetenskapen är den väl etablerad inom till exempel statsvetenskap, kulturgeografi, sociologi och socialantropologi. Genusaspekter finns också inom den medicinska, naturvetenskapliga och teknikvetenskapliga forskningen.  För ett forskningsfält som har så bred förankring på högskolor och universitet innebär stora höjningar av fakultetsanslaget mycket. När regeringen, som vi nu gör, ger medel till högskolor och universitet att självständigt fördela till forskning bör det också gynna genusforskningen.  Jag vill alltså inte ge legitimitet åt bilden att svensk genusforskning inte skulle klara sig självständigt i konkurrensen med andra forskningsområden. Den är bättre än så och håller högre kvalitet än så. Genusforskningen är inte satt på undantag.  När det gäller Gunvor G Ericsons förslag om att titta närmare på olika strukturer och ojämställdhet har vi i den forsknings- och innovationspolitiska propositionen som jag nämnde i mitt svar gett Vinnova 32 miljoner kronor för att forska just inom sådana områden. Det tycker jag väl tillfredsställer det önskemålet. 

Anf. 66 GUNVOR G ERICSON (MP):

Fru talman! Att forskningspropositionen ger en ökning av satsningen på forskning garanterar inte att de medlen kommer att gå till just genusforskning. Det är universiteten som självständigt ska fördela dem.  Därför är det intressant att se vilka möjligheter som finns inom olika forskningsdiscipliner och också kopplingen till Horisont 2020.  I EU-parlamentets beslut står det i punkt 23: ”Verksamheten inom Horisont 2020 bör vara inriktad på att främja jämställdhet mellan män och kvinnor inom forskning och innovation, i synnerhet genom att ta itu med de bakomliggande orsakerna till obalansen mellan könen genom att utnyttja hela den potential som finns hos både kvinnliga och manliga forskare, och genom att integrera jämställdhetsaspekten i projekt i syfte att förbättra forskningens kvalitet och stimulera innovation. Verksamhet bör också syfta till att principerna om jämställdhet mellan kvinnor och män ska genomföras i enlighet med artiklarna 2 och 3 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 8 i EUF-fördraget.”  Min fråga är återigen: Vad tänker statsrådet vidta för åtgärder för att detta ska bli verklighet nu när vår egen forskningsproposition inte tog upp genusforskningen? 

Anf. 67 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Mitt svar på detta är att 9 miljarder till forskning och innovation, 32 särskilda miljoner till Vinnova och en stark genusforskningstradition på tio lärosäten i Sverige är en god garant för att vi kommer att fortsätta att arbeta med de viktiga frågor som ni belyser.  Regeringen som huvudman för lärosätena bedriver ett aktivt arbete gentemot lärosätena för att jobba med jämställdhet genom regleringsbreven och inte minst med de rekryteringsmål som vi har satt upp. Vi kommer att följa upp dem.  Det känns ändå som ett bra steg i rätt riktning jämfört med hur det såg ut för några år sedan att 23 procent av professorerna är kvinnor och att sju av tio rektorer på de största forskningslärosätena i Sverige är kvinnor.  Vi är på väg åt rätt håll. Det för man glädja sig åt samtidigt som vi fortsätter att arbeta för mer jämställda universitet och högskolor när det gäller både bemanning och innehåll i forskningen.    Överläggningen var härmed avslutad. 

16 § Svar på interpellation 2012/13:220 om sfi – svenska för invandrare

Anf. 68 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Kerstin Nilsson har frågat integrationsministern om vad han avser att göra för att förstärka och förbättra sfi-utbildningen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.  Tillgång till en väl fungerande utbildning i svenska, anpassad efter den enskildes behov, förutsättningar och mål, är en viktig del av de flesta nyanländas integration i Sverige.   Som Kerstin Nilsson lyfter fram finns det anledning att ställa frågor om individanpassningen av utbildningen i svenska för invandrare (sfi) och hur den fungerar. Redan i dag är det tydligt uttalat i skollagen (2010:800) att hänsyn ska tas till den enskildes behov av att kunna kombinera studier i svenska med arbete, praktik och andra utbildningar.  Trots det kan vi konstatera att graden av individuella lösningar är mycket låg och att majoriteten av eleverna går samma väg genom utbildningssystemet oavsett mål med studierna. Regeringen anser mot den bakgrunden att det bör övervägas hur en bättre mål- och individanpassning av utbildningen i svenska språket för vuxna invandrare kan åstadkommas så att den bättre svarar mot individens mål, behov och yrkesval.  Regeringen har i budgetpropositionen för 2013 (prop. 2012/13:1) aviserat ett statsbidrag på totalt 50 miljoner kronor per år under perioden 2013–2015 för kvalitetshöjande insatser inom sfi. Det ska bidra till ökad kvalitet och individanpassning av utbildningen. Utöver det pågår en översyn av både sfi och den grundläggande vuxenutbildningen inom ramen för två utredningar – GRUV-utredningen (U 2011:07) och Sfi-pengsutredningen (U 2011:05). Både sfi och kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå är viktiga former när det gäller nyanländas integration i Sverige.  Sfi-pengsutredningen, som ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 oktober i år, ska enligt sitt ursprungliga uppdrag föreslå hur valfrihet och individuell anpassning kan ökas inom sfi (dir. 2011:81). Regeringen har nu gett utredningen ett utökat uppdrag att även föreslå hur utbildningen i svenska språket bättre kan anpassas till de mål som den enskilde har med sina studier samt överväga om Arbetsförmedlingen bör ges möjlighet att upphandla den utbildning i svenska som ingår i en etableringsplan enligt lagen (2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare (dir. 2013:10).  I det utökade uppdraget till Sfi-pengsutredningen ligger också att överväga om all utbildning i svenska språket för vuxna invandrare i framtiden bör ges inom kommunal vuxenutbildning och särskild utbildning för vuxna för att på så sätt öka förutsättningarna för en mer individanpassad utbildning och snabbare genomströmning.  När utredningen har presenterat sina förslag kommer jag att återkomma i frågan. 

Anf. 69 KERSTIN NILSSON (S):

Fru talman! Jag vill hälsa Maria Arnholm välkommen och gratulera henne till utnämningen som minister för jämställdhet. Jag ser fram emot intressanta debatter här i kammaren och hoppas på en samsyn i dessa så viktiga frågor som ligger på ministerns område.  I min interpellation ställer jag frågan om vad ministern avser att göra för att förstärka och förbättra sfi-utbildningen. Jag vill tacka för svaret. Ministern och regeringen har uppmärksammat att det finns flera problem och oklarheter bland annat när det gäller den enskilde individens förutsättningar att klara utbildningen. Olika individer behöver olika stöd i sitt lärande av svenska språket. Vi har hört att det pågår en översyn av både sfi och den grundläggande vuxenutbildningen dels i GRUV-utredningen, dels i Sfi-pengsutredningen. Den sistnämnda ska vara klar i oktober.  Det har aviserats ett statsbidrag på 50 miljoner kronor per år med start i år för kvalitetshöjande insatser. Utredningarna är inte klara, och det är av stor vikt att vi använder dessa pengar på absolut bästa sätt.  Min följdfråga till ministern blir: På vilket sätt ska dessa 50 miljoner kronor användas i år? Har ministern några konkreta svar på vilka slags åtgärder eller förstärkningar som är aktuella? 

Anf. 70 ROGER HADDAD (FP):

Fru talman! Kerstin Nilsson tar upp en viktig fråga, men jag blev förvånad över att Socialdemokraterna lyfter upp detta. När vi har debatter inom vuxenutbildningsområdet, fru talman, brukar inte Socialdemokraterna nämna svenska för invandrare trots att det är en mycket viktig del i arbetsmarknads- och integrationspolitiken.  Jag tycker att Maria Arnholm har gett ett mycket bra och utförligt svar. Det finns flera konkreta saker som är under planering. I vuxenutbildningsdebatterna brukar vi säga att det inom hela vuxenutbildningspolitiken särskilt är svenska för invandrare som med all rätt är satt under lupp. Det beror inte enbart på regeringens utredningar eller regeringens politik, utan detta är ytterligare ett område som kommunerna har ansvar för, fru talman.  Eftersom jag har en bakgrund i kommunalpolitiken vill jag påminna Kerstin Nilsson om att det inte är sällan som socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker aktivt motsätter sig konkurrensupphandling av vuxenutbildning och även svenska för invandrare. Det har gjorts två stora utredningar på uppdrag av Skolinspektionen. 2010 tittade man på 25 kommuner, och nu senast 2011 tittade man på 33 kommuner. Men kritiken är densamma – precis det som förmedlas i statsrådets svar: Det är dålig kompetens, inte rätt kompetens och för dålig individualisering. Trots att man är medveten om de enskilda nyanländas behov och förutsättningar är det mycket kollektiva lösningar, ingen flexibilitet och dålig kvalitet.  Dessutom finns det en tuff kritik som återkommer, fru talman, mot att många kommuner av de granskade inte ens vet hur kvaliteten ser ut inom sfi eftersom de inte följer upp resultaten trots att sfi kostar miljontals kronor både för staten och för kommunerna.  Mitt medskick till Kerstin Nilsson är att det är jättebra att du lyfter upp ärendet, men prata gärna med dina kolleger! Jag går på våra borgerliga kolleger, men vi har sett ett mönster inte minst i S- och V-styrda kommuner av att man motsätter sig konkurrensupphandling. Om man inte konkurrensupphandlar exempelvis sfi får vi inte ökad bredd, inriktning på akademiska spår eller yrkesspår, kvällspass eller vad det nu kan vara som också är viktigt om man ska lyckas. 

Anf. 71 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jag tackar Kerstin Nilsson för välkomnandet. Det känns skönt så här i början att känna sig välkommen.  Kerstin Nilsson frågar vad vi ska använda de 50 miljonerna till. Det är pengar som finns att söka. Det är Skolverket som fördelar dem och som tar emot ansökningar från kommuner som vill pröva olika innovativa sätt att lösa de huvudproblem som Roger Haddad, Kerstin Nilsson och regeringen pekar på: Det är alldeles för mycket fabrik och alldeles för mycket av att vi gör lika för alla som vi alltid har gjort i stället för att gå åt det håll som vi alla vet är riktigt – att varje individ ska få sin egen utbildning i förhållande till förkunskaper och i förhållande till vad man ska använda svenska språket till. Är det studier? Är det arbete, och vilket arbete är det i så fall? Eller är det för att klara vardagslivet?  Jag tror att vi kan vara överens om att detta är en av de viktigaste åtgärder vi kan vidta för att förbättra integrationen i det svenska samhället och för att göra det möjligt för oss att på ett bra sätt ta emot de människor som kommer till Sverige. De kommer hit för att arbeta, för att studera, för att följa sitt hjärta eller för att de flyr från grymheter, tortyr och förföljelse i andra länder.  Detta är en vardagsfråga, men en fråga som verkligen har en koppling till det vi tycker är allra viktigast. Nu har vi detta stimulansbidrag för påhittiga och kreativa kommuner, men jag tror att det stora vi kan göra kommer att ske när vi först får GRUV-utredningen i mars och sedan Sfi-pengsutredningen i oktober. Då kommer vi att ha en bättre helhetsbild än vi tidigare har haft av vad som faktiskt sker och vad som behöver göras. 

Anf. 72 KERSTIN NILSSON (S):

Fru talman! Jag tackar ministern för klargörandet. Det var mycket av detta som jag hoppades att jag skulle få höra.  En annan fråga i min interpellation gäller sfi-lärarnas utbildning och kompetensutveckling. Läraryrket i sig är som vi vet både viktigt och svårt. Jag tror att det kan liknas vid speciallärarens roll att undervisa vuxna med olika skolbakgrund och kunskaper, där en del är analfabeter. Lägg därtill, precis som ministern sade, att de som ska undervisas har kommit från länder där de kanske farit illa. De har kanske genomgått hemska trauman och har mycket sorg och rädsla med sig i bagaget.   Det är sådant som också kan påverka koncentrationsförmågan, ge inlärningssvårigheter och påverka hela processen. Flera av dem som kommer nu har också lägre skolbakgrund än de som kom tidigare, medan andra är mycket väl utbildade genom akademiska studier.  Jag blir lite oroad när jag läser om den nya lärarlegitimationen. Där står det att det nu endast krävs en termins studier i svenska som andraspråk i stället för, som tidigare, två terminer. Regeringens egen sfi-utredare anger att kravet borde vara två terminer. Jag funderar på om det kanske skulle vara ännu mer fördjupat för vissa lärare. Jag undrar om ministern har några synpunkter på utbildningskravet för lärare i sfi och svenska som andraspråk. 

Anf. 73 ROGER HADDAD (FP):

Fru talman! Jag vill komplettera statsrådets utförliga svar med att det har gjorts ett antal satsningar på att kvalitetshöja sfi. Jag är förvånad över att Kerstin Nilsson över huvud taget inte kommenterar det som gör att vi hamnar i den här situationen där enskilda inte får en bra start i kommunen. De får ingen individuellt anpassad sfi-utbildning, utan det är kollektiva lösningar. Det är en kritik som Kerstin Nilsson och Socialdemokraterna måste ta till sig.  Folkpartiet har lyft upp detta på olika sätt. Det finns ett antal utredningar, och senast har sfi-lyftet bland annat gått till att kompetenshöja lärarna. Vi har flera saker på gång som jag välkomnar. 

Anf. 74 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jag håller med Kerstin Nilsson om att det är en mycket krävande och viktig uppgift att vara sfi-lärare. All heder till dem som kämpar på runt om i Sverige med att utbilda de 100 000 elever som finns i sfi och dessutom de 40 000 som läser svenska som andraspråk.  Det är självfallet angeläget att ha rimliga behörighetskrav och att varje lärare är rustad att möta den utmaning det innebär att göra den här viktiga insatsen. Jag tycker att de behörighetskrav vi har är väl avvägda i förhållande till uppgiftens svårighet och det behov av lärare vi har.  Till yttermera visso avsätter regeringen 55 miljoner om året 2013–2016 för att kompetensutveckla sfi-lärare och för att, när vi väl har dem på plats, också ge stöd för att de ska få ännu bättre möjligheter att klara sin uppgift. 

Anf. 75 KERSTIN NILSSON (S):

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Jag blir inte riktigt klok på om ministern menar att det är bra som det är. Vad är det som är? Nu ska det bli en termin, men er egen utredare föreslår två terminer, och så gör även Lärarförbundet. Det är för lite med en termin, och två skulle vara mer lämpligt. Men jag är nöjd med svaret.  Målet är att vi ska lära ut svenska språket så att den enskilde klarar sig både i samhället och i arbetslivet. Arbetslivet kräver så mycket mer i dag. Det krävs att man kan läsa, skriva och kommunicera på svenska i de allra flesta jobbsituationer.  Jag oroar mig för att vi kanske nöjer oss med att den enskilde får arbete och att vi ger upp svenskundervisningen i samma stund som arbete ges. Det kanske bara är en tidsbegränsad anställning utan varaktighet, och vi måste alla vara flexibla i vårt yrkesliv, vara beredda att byta yrke och så vidare.  Ska vi nöja oss när kunskapsmålen är uppnådda eller när den enskilde får ett jobb av något slag och sedan riskerar att stå utan tillfredsställande kunskaper i svenska efter några år? Jag undrar om ministern har några tankar om när sfi:n ska vara klar. 

Anf. 76 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Låt mig tydliggöra att jag tills vidare tycker att en termin räcker. Sedan får vi ta emot Christer Hallerbys synpunkter och överväga hur vi ska hantera dem.  Jag kan förstå Kerstin Nilssons oro över att man struntar i att lära sig svenska om man får ett jobb. Det kan man vara orolig för, men jag har en betydligt större oro för hur det har fungerat hittills på alldeles för många håll, där man inte bryr sig om någon anknytning till arbetsmarknaden över huvud taget utan tänker att de måste lära sig svenska först. De går kurs efter kurs, och vi vet att för varje månad som går efter ankomsten till Sverige minskar chansen att de får ett jobb.  Den risk som Kerstin Nilsson pekar på får vi försöka leva med och hantera. Det viktigaste är att man kommer ut i arbete. Man ska självfallet inte släppa utvecklingen av svenska språket. Jag tror att det i väldigt många fall kommer att visa sig att man lär sig extra bra svenska eftersom man också arbetar och att det finns en sådan koppling. Men man ska naturligtvis vara noggrann att man inte tappar bort detta.    Överläggningen var härmed avslutad. 

17 § Svar på interpellation 2012/13:222 om vuxenutbildning för nyanlända

Anf. 77 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Raimo Pärssinen har frågat integrationsministern vad regeringen avser att göra för att fler nyanlända ska få möjlighet till vuxenutbildning.  Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.  Bakgrunden till frågan är att Raimo Pärssinen har fått uppgift om att allt färre nyanlända till Sverige får möjlighet till vuxenutbildning i kommunerna sedan etableringsreformen genomförts.  En etableringsplan ska alltid innehålla utbildning i svenska för invandrare och samhällsorientering men kan även innehålla annan utbildning. Vilka insatser som ska ingå i planen avgörs utifrån individens behov och förutsättningar. Målet är att varje individ ska få det stöd hen behöver för att så snabbt som möjligt lära sig svenska, komma i arbete och klara sin egen försörjning.  Som Raimo Pärssinen påpekar i sin interpellation går vägen till arbete för nyanlända ofta via utbildning. Tillgång till en effektiv och ändamålsenlig utbildning av hög kvalitet är av central betydelse för integrationen av nyanlända. Hur utbildningen för nyanlända kan bli mer tillgänglig och bättre utgå från varje individs förutsättningar är därför en av de mest prioriterade frågorna för regeringen just nu. AKKA-utredningen har nyligen presenterat sina förslag om hur fler nyanlända ska få tillgång till en utbildning som motsvarar deras förutsättningar och behov (SOU 2012:69). Utredningens förslag bereds nu inom Regeringskansliet.  För närvarande pågår det dessutom två andra utredningar, som vi pratade om i den förra interpellationsdebatten, GRUV-utredningen (U 2011:07) och Sfi-pengsutredningen (U 2011:05). Både sfi och kommunal vuxenutbildning på grundläggande nivå är centrala för nyanländas integration i Sverige.  En av de frågor som utreds av Sfi-pengsutredningen är om samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommuner kan förbättras när det gäller sfi. Det finns skäl att vara uppmärksam på hur samarbetet mellan de olika aktörerna fungerar. När deras förslag har beretts förväntar jag mig att kunna återkomma i frågan. Båda utredningarna kommer att presentera sina betänkanden under 2013. 

Anf. 78 RAIMO PÄRSSINEN (S):

Fru talman! Låt mig få sälla mig till skaran och önska Maria Arnholm varmt välkommen till riksdagen och lycka till i det viktiga värv som hon har tagit på sig.  Jag ställde min fråga till Erik Ullenhag, men statsrådet fick ta över den. Interpellationsinstitutet är viktigt och en kontrollmakt som vi har här i riksdagen. Det ger också en utmärkt chans för alla oss ledamöter att lyfta fram olika problem som vi stöter på och även att föreslå lösningar.  Jag tänkte inte göra det här till en djup interpellationsdebatt. Jag är faktiskt väldigt nöjd med svaret. Statsrådet säger att det här är en av regeringens mest prioriterade frågor just nu. Vi vet att utbildning är en av de absolut viktigaste vägarna till arbete. Det finns ingenting mer fantastiskt att syssla med än att skapa mer kunskap, få människor att öppna ögonen och förstå att man kan bidra på många olika sätt och att lyfta både deras självförtroende och deras självkänsla.  Ibland blir vi lite otåliga. Det ska man vara i politiken, men man ska också försöka förstå systemet och kunna vara realistisk.  Jag ställer bara den här enkla frågan nu: När tror Maria Arnholm att förslag kan lämnas till riksdagen rörande just den fråga som jag ställde? 

Anf. 79 ROGER HADDAD (FP):

Fru talman! Jag vill också tacka statsrådet för det utförliga svaret, som visar och betonar Folkpartiets och regeringens prioritering av integrationspolitiken genom den nya etableringsreformen som inte har varit i gång mer än drygt två år.  Jag har en fråga till Raimo Pärssinen eftersom han, enligt interpellationen, utgår från att färre nyanlända i Sverige har fått möjlighet till vuxenutbildning ute i kommunerna som en konsekvens av etableringsreformen. För mig som sitter i utbildningsutskottet är det en nyhet. Jag vill gärna ha en kommentar till detta, för min bild är annorlunda.  Förut har man varit helt beroende av kommunala politikers vilja eller ekonomiska möjligheter att sätta in vuxenutbildning eller sfi de första åren. Vi har från utskottets sida gjort inspel till regeringen, och regering och riksdag har sagt om etableringsreformen att de två tre första åren ska staten ta ett större ekonomiskt ansvar just för att säkerställa att enskilda får en bra start med samhällsinformation, vuxenutbildning, sfi och andra insatser.  Jag hoppas att vi kan vara överens om etableringsreformens ansats och vikt. Vi är alla otåliga och vill gärna se ännu bättre resultat, snabba resultat, när det gäller att korta etableringstiden i Sverige. Jag hoppas att vi är överens från både majoriteten och oppositionen om att etableringsreformen bidrar till att vi kan tillhandahålla snabbare, systematiska insatser utan att de ska vara beroende av kommunpolitikernas vilja eller ekonomiska förutsättningar. 

Anf. 80 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jag tänker att för att vi verkligen ska få uppleva att ett antal människor som kommer hit lär sig något nytt och kan försörja sig och vara med och bidra till det svenska samhället måste vi fortsätta att jobba på samverkan mellan Arbetsförmedlingen och kommunen. Hur man än flyttar om i huvudmannaskapet finns det alltid en snittyta där man måste samarbeta. Min första interpellationsdebatt här i dag handlade om mäns våld mot kvinnor, och det är också en samverkansfråga. Väldigt ofta ligger lösningarna på våra samhällsproblem i att vi kan samarbeta bättre.  Det är inte bara vi här i politiken som vill att människor som kommer hit ska få en utbildning och kunna försörja sig och bidra, utan vi har ju ett näringsliv som skriker efter arbetskraft. Att kunna matcha de som kommer hit och vill bidra med det stora behov som finns här är en prioriterad uppgift, för det behövs av flera olika skäl.  Det känns fantastiskt bra att Sfi-pengsutredningen har fått det här utökade uppdraget för att titta på ett antal av de viktiga frågorna som är lite utestående. Hur kan det bli mer individualiserat? Hur ska ansvaret se ut mellan arbetsförmedling och kommun? Och inte minst, är det en bra lösning med sfi som egen skolform, eller ska vi fundera över om vi ska ha allting inom komvux?  Det är stora frågor, och vi har fått utöka Christer Hallerbys tid att titta på det här tillsammans med sitt sekretariat från mars till oktober. Det är ingen lång tid, men det var så långt vi kunde sträcka oss, eftersom vi snart vill komma till förslag. Jag törs verkligen inte säga något exakt, men självklart är det min och regeringens ambition att vi ska kunna återkomma under 2014 med förslag på vad vi ska göra.  Såväl AKKA-utredningen som GRUV-utredningen och Sfi-pengsutredningen tittar på viktiga saker där vi lär oss saker som vi kan ta med oss i det arbete som pågår hela tiden. 

Anf. 81 RAIMO PÄRSSINEN (S):

Fru talman! Jag vill markera att jag inte söker någon konflikt utan bara ställer en enkel fråga. Andra kanske söker konfliktytor, men det tänker jag inte bry mig om här i dag.  Just det här som statsrådet påpekar om att få fler i arbete, att vi kan vara ett generöst land som kan ta emot folk som har behov av att komma undan och skapa ett nytt liv och att vi så snabbt som möjligt kunna få de människorna att fungera i samhället och få dem i arbete känns riktigt bra.  Jag hälsar återigen statsrådet välkommen och tackar för svaret. 

Anf. 82 ROGER HADDAD (FP):

Fru talman! Vi representerar olika partier. Jag söker ingen konflikt, utan jag blev orolig när jag såg att Raimo Pärssinen har ställt sin interpellation utifrån bilden att färre nyanlända får del av vuxenutbildning. Det är klart att ingen politiker som är engagerad i skol- och integrationsfrågorna vill att det ska se ut så här.  Jag tycker också att det är positivt att vi verkar vara överens här om tagen, och vi skickar naturligtvis med signalerna till statsrådet att det är jätteviktigt att landa de här utredningarna nu. Oavsett om det gäller sfi-pengen eller bättre kvalitet i sfi och inspelen till etableringsreformen tjänar vi och Sverige på det. 

Anf. 83 Statsrådet MARIA ARNHOLM (FP):

Fru talman! Jag vill tacka Raimo Pärssinen och Roger Haddad för att ni har gett mig både stöd och lite extra motivation – eller en liten extra spark i baken, kan man väl säga – för att jag ska kunna komma hit och fortsätta ha sådana här bra samtal med er så att det inte bara blir innan utan när vi väl är beredda att komma med mer skarpa förslag.    Överläggningen var härmed avslutad. 

18 § Svar på interpellation 2012/13:227 om brist på personal med teknisk utbildning i Malmö–Lund-området

Anf. 84 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP):

Fru talman! Marie Granlund har frågat mig om jag är medveten om den brist på tekniskt kunnig personal som finns i Malmö- och Lundområdet.  Marie Granlund har också frågat mig om det är meningen att regeringens arbetslinje ska gå ut på att dra ned på antalet utbildningsplatser samtidigt som det finns brist på utbildad personal inom vissa områden och om det inte är bättre att ungdomar utbildar sig än går arbetslösa.  Regeringen har de senaste åren genomfört satsningar för att öka intresset för och kunskaperna inom matematik, naturvetenskap och teknik. Bland annat är införandet av meritpoäng i matematik i gymnasiebetygen ett sätt att uppmuntra eleverna till sådana studier och därigenom ge bättre förutsättningar att ta sig an matematiktunga utbildningar. Satsningarna är avgörande för att säkra den framtida kompetensförsörjningen inom dessa områden för näringslivet och för samhället i stort. Det är därför glädjande att antalet sökande till ingenjörsutbildningarna också har ökat under de senaste åren.  Ansvaret för att planera och dimensionera utbildningar ligger på universitet och högskolor. Planeringen ska bland annat ske utifrån studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Jag vill betona att det är viktigt att universitet och högskolor ger hög prioritet åt möjligheterna för studenter att påbörja högskoleutbildning som leder fram till en examen. Det är därför angeläget att lärosätena utnyttjar sina egna möjligheter till interna prioriteringar och omfördelningar.  Trots lärosätenas eget ansvar för dimensioneringen har regeringen valt att göra riktade satsningar för att tillgodose studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov av teknikutbildad personal. Lunds universitet fick 50 nya platser på civilingenjörsutbildningen i budgetpropositionen för 2012. Vi följde upp den satsningen i budgetpropositionen för 2013, då Lunds universitet tilldelats 45 nya platser på civilingenjörsutbildningen och 10 nya platser på högskoleingenjörsutbildningen. Även Malmö högskola har tilldelades 10 nya platser på högskoleingenjörsutbildningen i budgetpropositionen för 2013. 

Anf. 85 MARIE GRANLUND (S):

Fru talman! Jag ska självklart börja med att tacka för svaret, men jag kan inte säga att jag är helt nöjd. Jag tycker att Jan Björklund har missuppfattat vad interpellationen egentligen går ut på. Det är inte att försöka få fram fler som läser matematik eller naturvetenskap, vilket i och för sig är vällovligt. Problemet i Skåneregionen är att det finns tillräckligt många som vill läsa dessa ämnen, men det finns för få platser. Det är vad det handlar om, och då talar vi om en av de mest expansiva regionerna i landet.  Just nu görs stora forskningssatsningar, och samtidigt får Lunds tekniska högskola skära ned. Man funderar bland annat på att lägga ned det tekniska basåret. På samma sätt är det med Malmö högskola, som också drar ned på antalet utbildningsplatser. Det är det som är så bekymmersamt. Det handlar om människor som kanske är arbetslösa och i stället skulle kunna studera till civilingenjör eller till något annat slags ingenjör. Samtidigt har vi ett blomstrande näringsliv som behöver allt fler civilingenjörer. Därför har den borgerliga regionledningen i Skåne tillsammans med flera teknikföretag tillskrivit utbildningsministern om fler platser.  I svaret säger utbildningsministern att detta är en sak för regionen. På så sätt är det rätt att regionen fördelar mellan de olika fakulteterna. En civilingenjörsplats kostar ungefär tre gånger så mycket som en plats på samhällsvetarprogrammet. Det betyder att vi behöver fler platser. Lunds universitet, liksom Uppsala universitet, har äskat om ungefär 2 000 fler platser vardera för att klara både samhällsvetarprogram och andra viktiga delar. Självklart gäller det också den viktiga tekniska utbildningen.  I stället för att satsa på människor som vill utbilda sig väljer regeringen att exempelvis sänka bolagsskatten. Därför vill jag fråga Jan Björklund om han inte kan tänka om och faktiskt satsa på fler platser – det kan vara tillfälliga platser till att börja med – för att lösa dessa problem. Balansen mellan tillgång och efterfrågan på civilingenjörer är totalt sett i Sverige ganska god, men i vår region är den inte det.  Jag skulle önska att Jan Björklund hoppade ur Stockholmsbunkern och även såg mot andra delar av landet samt ändrade sin rigida hållning beträffande att inte satsa på tillräckligt med högskoleplatser. Det är många som kritiserar oss – EU-kommissionen, OECD – för att vi sjunker i rankningen över antalet ungdomar som går vidare till högre utbildning.   Min fråga är: Finns det något hopp för den skånska regionen att få tillgång till fler civilingenjörer? 

Anf. 86 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP):

Fru talman! Riksdagen beslutade så sent som strax före jul att utöka civilingenjörsutbildningen, bland annat i Skåne. Jag vill betona att det är varje lärosäte som självt bestämmer hur man fördelar sina platser mellan olika utbildningar. Lunds universitet är Sveriges största lärosäte. Inget annat universitet är större än Lunds universitet med fler än 30 000 heltidsplatser; sedan är det ännu fler individer, för alla läser inte heltid.  Lunds universitet gör nu en omorganisation, har jag förstått, och den går bland annat ut över Lunds tekniska högskola, som ju är en del av Lunds universitet. Det är ingenting som regeringen och staten styr över, utan det är en prioritering som ledningen för Lunds universitet gör. Man kan göra andra prioriteringar vid lärosätet, men man gör just den prioriteringen.  Vi har från regeringens sida tillfört resurser för ytterligare civilingenjörsplatser. Det är inte så att man måste använda dem till det, utan pengarna går till lärosätena och kan naturligtvis även användas till annat, men avsikten är ytterligare civilingenjörsplatser. Universitetet i Lund har numera fler studenter än någonsin tidigare och väsentligt fler än det någonsin var under den tid som Marie Granlunds parti styrde. Det har alltså skett en tillväxt.  Inom 30 000 platser kan man naturligtvis omfördela på olika sätt. Det är en del i det som vi är överens om i riksdagen, nämligen att det är lärosätena själva som gör prioriteringarna mellan olika utbildningsinriktningar, till exempel om de ska prioritera tekniska, naturvetenskapliga, humanistiska eller samhällsvetenskapliga utbildningar. Det är prioriteringar som lärosätena själva gör.  Lunds universitet är det lärosäte som har absolut flest platser i Sverige. Det har betydligt fler platser än under den tidigare socialdemokratiska regeringen. Sedan finns det inte en enda rektor i Sverige som inte ständigt, oavsett regering, önskar ännu fler platser av regeringen. Det finns utrymme. Just nu talar vi om de tekniska utbildningarna i Lund, och det finns absolut möjligheter för lärosätet att ge ökad prioritet åt dessa. Det är dock ett beslut som lärosätet självt fattar. Det fattas inte av regeringen och inte av riksdagen. 

Anf. 87 MARIE GRANLUND (S):

Fru talman! Jag tackar åter för svaret, men som sagt är jag inte nöjd med det. Utbildningsministern glömmer att befolkningen också har ökat. Det finns fler ungdomar i dag. Att jämföra med siffror sedan 2006 är ganska meningslöst.  Vi har fallit på rankningen från 10:e till 17:e plats. Färre och färre går vidare till högre studier. Detta är ett jätteproblem. Ett litet land som vårt, med ett språk som väldigt få förstår, kan inte konkurrera med dåliga arbetsmiljöer, låga löner och sådant. Om vi verkligen ska fortsätta att vara ett bra land att leva i måste vi konkurrera med kunskap och kompetens.  Som utbildningsministern säger är det upp till lärosätena att göra fördelningar mellan olika delar. Men problemet är egentligen inte det. Problemet är att man inte får så många platser som man skulle behöva därför att regeringen väljer att dra ned. Lunds universitet har gått ut och sagt att man skulle behöva 2 000 platser till. Även Uppsala har sagt det, men nu pratar jag om Malmö och Lund. Problemet är att regeringen inte satsar tillräckligt, fast lärosätena säger att de har många sökande och att trycket är högt.  Är det då bättre att man går arbetslös än att man studerar, utbildningsministern? Sverige behöver fler civilingenjörer. Sverige behöver fler specialistsjuksköterskor. Sverige behöver fler ekonomer. Vi vänder oss emot att man inte bejakar detta. Malmö–Lund är en expansiv region som har behov av fler utbildade människor, men lärosätena kan inte leverera detta. Det är en väldigt stor brist. Jag skulle som sagt vilja att utbildningsministern kröp ur Stockholmsbunkern.  

Anf. 88 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP):

Fru talman! En lång rad påståenden i Marie Granlunds senaste inlägg behöver korrigeras.  Till att börja med säger Marie Granlund att antalet examina sjunker i Sverige. Det är riktigt att det finns statistik som visar att antalet examina 2009–2010 sjönk jämfört med tidigare. Det berodde på att det började färre studenter fyra år tidigare, 2005–2006. Vi behöver inte exercera om vems regering som är skyldig till det ena eller andra, men nu ökar studentantalet igen. Det är inte så att man tar examen första året. Man tar examen sista året på sina studier. Före 2006 var det ett sjunkande studentantal – naturligtvis på grund av högkonjunkturen. De senaste åren har det varit fler studenter än någonsin. Examensfrekvensen kommer att öka kraftigt under de kommande åren därför att det har varit så många studenter under lågkonjunkturen och därför att vi har byggt ut. Självklart hänger det ihop. Konjunkturen påverkar hur många som söker, och tre fyra år senare tar de examen.  Det finns en väldig målkonflikt som vi borde diskutera, Marie Granlund. Om vi kunde nå enighet om att studenterna i ökad utsträckning ska komma in på sina förstahandsval skulle jag kunna skaka hand med Marie Granlund här och nu. Jag är för den modellen. Då kommer Lunds och Uppsala universitet att växa. Men det som också kommer att hända är att flera av de regionala högskolorna kommer att försvinna. Dessa lever i hög utsträckning på dem som inte kom in i Lund och Uppsala på sina förstahandsval. Från borgerligt och liberalt håll kan jag dock säga att vi i mitt parti är beredda att gå i riktning mot att förstahandsvalet ska prioriteras hårdare.  Jag kan berätta varför det är som det är. Det beror på att tidigare regeringar slagit vakt om de regionala högskolorna, liksom en ganska bred majoritet här i riksdagen i dag. Det är klart att Lund och Uppsala kan bygga ut med 2 000 platser, men då rycker man undan mattan för ett antal regionala högskolor. Det är så det hänger ihop. Jag är beredd att gå den vägen. Det är bara det att varje gång jag står här i riksdagen och diskuterar antalet platser med andra socialdemokrater än Marie Granlund kräver de att de regionala högskolorna ska få fler platser och att de stora universiteten ska dra ned. Varje månad har jag den typen av debatter med andra företrädare för Marie Granlunds parti. De tycker att Lund har för mycket platser och forskningsresurser och att det borde spridas ut mer. Detta är den målkonflikt som finns.  Det är sant att det i år minskar med ungefär 9 000 platser i svensk högskola därför att det tidigare gjorts tillfälliga satsningar som nu dras ned. Det är också sant att Socialdemokraterna inte vill minska riktigt lika mycket som regeringen – bara med 2 000 platser. Men det är i alla fall en minskning av antalet platser som ert parti vill ha, Marie Granlund. Stå inte och låt som att det skulle bli en utbyggnad med er politik!  När jag lyssnar på dina partikamrater låter det som att minskningarna skulle ske på de stora universiteten, eftersom ert parti ständigt vill prioritera de små regionala högskolorna. Det är så det hänger ihop. Det går inte att stå och säga en sak här och sedan stå för helt andra saker när partiet tar ställning i olika motioner och i kammaren. Det sker en neddragning totalt sett, men när det gäller Lunds universitet bygger vi ut. Det är en prioritering vi gör. De efterfrågade universiteten ska få fler platser, till exempel Lunds universitet. Marie Granlund är välkommen att stödja den politiken. Men hennes parti gör det inte. Där är det alltid de regionala högskolorna som ska prioriteras. De stora universiteten tycker man har för mycket. Det är sant. 

Anf. 89 MARIE GRANLUND (S):

Fru talman! Jan Björklund pratar som om det vore ett nollsummespel med antalet platser – ökar man på ett ställe minskar man på ett annat. Vi tycker att man ska se till ungdomars drömmar. Det är inte ett problem om unga människor vill utbilda sig. Därför tycker vi att det är viktigt att satsa på fler platser. I vårt budgetalternativ har vi ungefär 8 000 fler platser än vad regeringen har. Det är fakta, och det vet Jan Björklund.  Samtidigt som Lunds universitet nu kanske tvingas göra besparingar på civilingenjörsutbildningen tvingas Malmö högskola också dra ned. Vi säger inte att det ska vara det ena eller det andra. Vi säger att det behövs fler platser, så att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar. Dessutom är det bra för samhället, för samhället behöver det. De som har skrivit på protestbreven, som jag hoppas att utbildningsministern har läst, är från de stora teknikföretagen i Skåne. Man behöver fler platser. Det är inte samma sak som att det då ska bli färre platser i Malmö, Växjö eller någon annan stad. Sverige behöver mer utbildad arbetskraft. Det är sanningen.  Många gånger är ministern väldigt proeuropeisk. Bryr sig inte ministern det minsta om att EU-kommissionen går ut och kritiserar Sverige för att vi inte satsar tillräckligt på utbildning eller att OECD kritiserar Sverige för att vi sjunker och sjunker i rankningen över hur många som utbildas? Det är färre och färre ungdomar som går vidare till högre studier. Vi tycker att detta är viktigt, både för samhället, där näringslivet är en viktig del, och för de unga människorna. Jag tycker att Jan Björklund borde bege sig ut på resa och se hur det verkligen förhåller sig. Det behövs fler platser i Skåne. 

Anf. 90 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP):

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att man står för sin politik och inte försöker låtsas någonting annat. Det är riktigt att Marie Granlunds parti vill ha 7 000–8 000 fler platser än regeringen. Men då ska vi ha klart för oss att platserna i år minskar med 10 000. Det är alltså fortfarande en minskning av platserna ni står för. Den är bara inte riktigt lika stor som den som nu genomförs.  Då säger Marie Granlund att minskningen borde ske någon annanstans, inte i Lund. Det är bara det att alla socialdemokratiska representanter som stått i den talarstol Marie Granlund nu står i har sagt att just deras högskola borde prioriteras. Det går inte ihop. Ni är inte beredda att anslå de pengar som det kostar. Det är det som är sanningen. Ni står också för neddragningar. De neddragningar som sker motiveras av att vi gjorde en enorm tillfällig utbyggnad under den värsta lågkonjunkturen. Det är därför examensfrekvensen kommer att gå upp nu, inte ned, som Marie Granlund säger. Vi har haft fler studenter än någonsin under några år.  Stå för den politik ni har! Stå inte och låtsas som att ni står för utbyggnad! Det gör ni inte alls. Er neddragning är bara något mindre än regeringens.  Jag säger det nu, och jag har sagt det hela tiden: Regeringen kommer alltid att följa konjunkturutvecklingen och studentsöktrycket och fundera på om det behövs justeringar. Det går inte att utesluta justeringar i framtiden. Min uppfattning som utbildningsminister är att vi borde bygga ut de lärosäten där det finns ett högt söktryck. Där söktrycket är lågt borde vi gå ned i antal platser. Mitt problem är att det inte finns stöd för den politiken i denna riksdag, allra minst i Marie Granlunds parti. Där är det ständigt de högskolor som har det lägsta söktrycket som ska prioriteras. Om det vore Marie Granlunds egen prioritering som gällde skulle jag vara glad, för då vore vi överens. Men det är inte så. Det är ständigt vid de stora gamla universiteten som det ska dras ned när man hör på Socialdemokraterna, vilket är bekymmersamt. Det är den synen som har skapat problem för universitetet i Lund.    Överläggningen var härmed avslutad. 

19 § Bordläggning

  Anmäldes och bordlades  Propositioner 
2012/13:65 Förkortad tid för styrelseledamöters personliga betalningsansvar 
2012/13:70 Prövning av nätkoncession 
  Framställning 
2012/13:RB2 Förslag till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2012 samt riksbanksfullmäktiges verksamhetsberättelse 2012 
  EU-dokument 
KOM(2013) 26 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1192/69 om införande av enhetliga regler för järnvägsföretagens redovisning 
KOM(2013) 27 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska unionens järnvägsbyrå och om upphävande av förordning (EG) nr 881/2004 
KOM(2013) 28 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1370/2007 avseende öppnandet av marknaden för inrikes persontrafik på järnväg 
KOM(2013) 29 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättandet av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde vad avser öppnandet av marknaden för inhemsk persontrafik på järnväg och om styrningen av järnvägsinfrastrukturen 
KOM(2013) 30 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om driftskompatibiliteten hos järnvägssystemet inom Europeiska unionen (Omarbetning) 
KOM(2013) 31 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om järnvägssäkerhet (Omarbetning) 
KOM(2013) 40 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 912/2010 om inrättande av Europeiska byrån för GNSS 
KOM(2013) 42 Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot penningförfalskning och om ersättning av rådets rambeslut 2000/383/RIF 
KOM(2013) 44 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel 
  Motioner 
med anledning av prop. 2012/13:64 Utökad undervisningstid i matematik 
2012/13:Ub10 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) 
2012/13:Ub11 av Jabar Amin m.fl. (MP) 
  med anledning av skr. 2012/13:48 Riksrevisionens rapport om skattekontroll av företag 
2012/13:Sk8 av Leif Jakobsson m.fl. (S) 

20 § Anmälan om interpellationer

  Anmäldes att följande interpellationer framställts   
den 4 februari

2012/13:249 Regeringens misslyckade ekonomiska politik 
av Monica Green (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:250 Ett förstärkt konsumentskydd för skadelidande vid trafikolyckor 
av Pyry Niemi (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:251 Statens stöd till Rett Center 
av Agneta Luttropp (MP) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:252 Statens stöd till Rett Center 
av Eva Olofsson (V) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 

den 5 februari

2012/13:253 Införande av samtyckeskrav 
av Gunvor G Ericson (MP) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 

den 6 februari

2012/13:254 Tillgången till ny teknik vid rättspsykiatrisk vård 
av Carina Adolfsson Elgestam (S) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:255 Psykisk ohälsa hos unga transpersoner 
av Helena Leander (MP) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 

den 8 februari

2012/13:256 Upprustning av flerfamiljshus 
av Amineh Kakabaveh (V) 
till statsrådet Stefan Attefall (KD) 

den 11 februari

2012/13:257 Framgångsrik utbudspolitik för växande klyftor 
av Peter Persson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:258 Lagstiftning för barnets rätt 
av Agneta Luttropp (MP) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 

Interpellationerna 2012/13:249–255 redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 februari.  Övriga interpellationer redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 februari. 

21 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

  Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts   
den 4 februari

2012/13:290 Minskade anslag till Mälardalens högskola 
av Olle Thorell (S) 
till utbildningsminister Jan Björklund (FP) 

den 5 februari

2012/13:291 Fossilutvinning i Arktis 
av Helena Leander (MP) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 
2012/13:292 Fängslade journalister i Iran 
av Olle Thorell (S) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 

den 6 februari

2012/13:293 UD:s hantering av biståndsmedel 
av Kenneth G Forslund (S) 
till statsrådet Gunilla Carlsson (M) 
2012/13:294 Växande fordonsrelaterade skulder 
av Hans Olsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:295 Kostnaderna för Kronofogdemyndighetens it-utveckling 
av Peter Persson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:296 Tolkning av Arbetsförmedlingens regleringsbrev 
av Peter Persson (S) 
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) 
2012/13:297 Konkurrensneutral sjöfart 
av Isak From (S) 
till miljöminister Lena Ek (C) 
2012/13:298 Mapuchefolkets rättigheter i Chile 
av Amineh Kakabaveh (V) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 

den 8 februari

2012/13:299 Åtgärder mot nätmobbning 
av Roger Haddad (FP) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:300 Utflaggning och skatteupplägg 
av Christina Oskarsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:301 Verksamhetsbidrag till resurscentrum 
av Krister Örnfjäder (S) 
till näringsminister Annie Lööf (C) 
2012/13:302 EU-medborgare med återkommande korttidsanställningar 
av Maria Stenberg (S) 
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) 
2012/13:303 Validering för EU-medborgare 
av Maria Stenberg (S) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:304 Barnomsorg på kvällar, nätter och helger 
av Ann-Christin Ahlberg (S) 
till statsrådet Maria Arnholm (FP) 

den 11 februari

2012/13:305 Generationsväxling i mindre och medelstora tillverkningsföretag 
av Peter Persson (S) 
till näringsminister Annie Lööf (C) 
2012/13:306 Fatca och EU 
av Leif Jakobsson (S) 
till statsrådet Birgitta Ohlsson (FP) 
2012/13:307 Fatca och riksdagen 
av Leif Jakobsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:308 Svenska förhandlingar kring Fatca 
av Leif Jakobsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:309 Kostnader för elintensiva exportföretag 
av Hans Hoff (S) 
till statsrådet Anna-Karin Hatt (C) 
2012/13:310 Välfärdsstatens skyddsnät 
av Peter Persson (S) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 

Frågorna 2012/13:290–304 redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 februari.  Övriga frågor redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 februari. 

22 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

  Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit   
den 4 februari

2012/13:276 Jordbruksprodukter från Västsahara 
av Hans Linde (V) 
till statsrådet Ewa Björling (M) 

den 5 februari

2012/13:256 Om demokratiska rättigheter, kvinnornas rättigheter och forskningens frihet i Turkiet 
av Amineh Kakabaveh (V) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 

den 6 februari

2012/13:271 Riksdagens insyn i Davosöverläggningarna 
av Peter Persson (S) 
till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 
2012/13:282 Folkomröstning om EU-medlemskap 
av Björn Söder (SD) 
till statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 
2012/13:284 Migrantarbetarnas situation i Sverige 
av Anders Karlsson (S) 
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) 
2012/13:287 Designutbildningen i Pukeberg 
av Anders Åkesson (C) 
till utbildningsminister Jan Björklund (FP) 
2012/13:288 Insemination för ensamstående 
av Gunvor G Ericson (MP) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:289 Hänsyn till människors integritet vid användande av e-legitimation 
av Eva Flyborg (FP) 
till statsrådet Anna-Karin Hatt (C) 

den 7 februari

2012/13:286 Reformen för förenklad utomeuropeisk arbetskraftsinvandring 
av Björn Söder (SD) 
till statsrådet Tobias Billström (M) 

den 8 februari

2012/13:264 Humanitärt stöd till Syriens utsatta och syrier på flykt 
av Robert Halef (KD) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 

den 12 februari

2012/13:294 Växande fordonsrelaterade skulder 
av Hans Olsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 

Svar inkomna till och med den 7 februari redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 12 februari.  Svar inkomna den 8 och 12 februari redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 februari. 

23 § Kammaren åtskildes kl. 16.00.

    Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.      Vid protokollet 


ANDERS NORIN 


/Eva-Lena Ekman