Riksdagens protokoll 2012/13:121 Onsdagen den 12 juni

ProtokollRiksdagens protokoll 2012/13:121

Riksdagens protokoll 2012/13:121 Onsdagen den 12 juni Kl. 09:00 - 17:54

1 § Partiledardebatt

Anf. 1 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M):

Herr talman! Jobben lägger grund för ett bra samhälle och en trygg ekonomisk grund för alla. Det skapar utmaning och självförverkligande och innebär ett kliv in i det svenska samhället för den som kommer från ett annat land. Det möjliggör gemenskap och social samvaro för en människa som har stått utanför.  För en ung människa kan ett arbete innebära ett steg mot att bli vuxen, ekonomisk frigörelse från föräldrarna, mer kontakter med äldre och dem som har erfarenhet, verkligt ansvar kanske för en dagskassa, för andra människors liv och hälsa eller ett företagsbemötande gentemot sina kunder.  I områden med lägre sysselsättningsgrad, vissa ytterstadsområden ibland, är varje vuxen som arbetar eller driver företag särskilt viktig i egenskap av förebild för unga. Vi ska inte underskatta värdet av positiva exempel för unga som känner frustration eller kraften och symbolvärdet hos alla de ansvarstagande vuxna såväl som unga som bidrog till att lugna ned oroligheterna i Husby och i andra förorter.  Att många arbetar utgör grunden för vårt välstånd. Det är så vi finansierar vår välfärd, det är så vi skapar sammanhållning. Vårt mål kan därför aldrig vara något annat än full sysselsättning.  Sysselsättningen har ökat med 200 000 personer och utanförskapet har minskat med lika mycket sedan 2006. Vi har högre sysselsättning och lägre långtidsarbetslöshet än de flesta andra EU-länder. Men vår viktigaste uppgift är fortsatt att få fler i arbete. På denna grund och insikt vilar vår politik.  Drygt var tredje av dem som räknas som arbetslösa i Sverige är i dag i åldrarna 15–24. När det gäller personer i åldrar över 25 år är i stället Sveriges arbetslöshet relativt nära Tysklands, och det brukar räknas som ett land med låg arbetslöshet. Fler unga jobbar i dag jämfört med 2006, men ännu fler jobb behövs. För att kunna utforma åtgärder för fler jobb behöver man göra rätt analys. Vilka unga är det som saknar jobb, hur länge och vilken politik kan ge dem jobb?  Totalt sett finns det ungefär 1,2 miljoner unga människor i åldrarna 15–24 år. Av dessa heltidsstuderar omkring en halv miljon. Lika många, ungefär en halv miljon, är i dag sysselsatta. Av de ca 150 000 unga som söker jobb är, det bör man notera, omkring hälften heltidsstuderande som alltså samtidigt söker arbete. Denna grupp ökar vanligtvis inför somrarna då många studenter söker sommarjobb.  Tiden utan arbete för unga handlar i de flesta fall om korta perioder. Samtidigt har vi en grupp unga som saknar känd aktivitet. De har inte varit i kontakt med vare sig Arbetsförmedlingen, kommunen eller Försäkringskassan.  Herr talman! Från första dagen får alla ungdomar som skrivs in på Arbetsförmedlingen förmedlingsstöd – från första dagen, inget annat. Inom fem dagar ska en individuell handlingsplan upprättas. För dem som bedöms löpa risk för att gå väldigt länge utan arbete finns det särskilda insatser, tidigt. För den som vill läsa in ofullständiga betyg finns det studiemotiverande kurser, även detta från första dagen. Dessutom finns det en större bidragsdel i studiemedlet för unga som vill studera på komvux eller folkhögskola för att få slutbetyg.   Arbetsgivaravgiften för att ha en ung anställd är hälften mot vad den är för en person som är över 26 år. Arbetsgivaravgiften är helt borttagen för en ung person som har varit utan arbete i sex månader, och efter tolv månader ges en dubbel arbetsgivaravgift i stöd. Detta har vi gjort för att det ska bli lättare för unga att få jobb. Vi har gett Arbetsförmedlingen resurser för att hjälpa dem som står utanför arbetsmarknaden att ta sig över tröskeln och få ett arbete. Det är inte brist på resurser hos Arbetsförmedlingen som är problemet.   Herr talman! De allra flesta unga lyckas till slut etablera sig på arbetsmarknaden, men för vissa tar det lång tid. Många av dessa har ofullständiga betyg från grundskolan eller från gymnasiet, är nyligen hitkomna från ett annat land eller har en nedsatt funktionsförmåga. För dem är trösklarna höga då utbildningen och kompetensen är för låg i förhållande till vad arbetsgivare i dag efterfrågar. Den utdragna lågkonjunkturen har minskat ungas jobbchanser ytterligare.  För att öka ungas jobbchanser är återupprättandet av kunskapslinjen i den svenska skolan en nyckel. Vi vill göra mer för att fullfölja reformeringen av skolan. Studieresultaten behöver förbättras så att fler blir behöriga att söka till gymnasiet. Inlärningsstöd behöver sättas in tidigt för dem som behöver det mest. Ytterligare undervisningsstöd behövs för elever som har kommit hit från andra länder i skolåldern eftersom de eleverna ofta har svårare att uppnå behörighet till gymnasiet.   På de yrkesinriktade programmen behöver kvaliteten förstärkas. Det arbetsplatsförlagda lärandet behöver stärkas. Länder som Tyskland, Österrike och Danmark har sedan länge lärlingssystem. De unga går sin utbildning på en arbetsplats och får samtidigt lön, vilket gör att de räknas som sysselsatta. Inte minst får de yrkeserfarenhet och kontakter på arbetsmarknaden.  Vi i Sverige har en del att lära av de här länderna. Hos oss har yrkesprogrammen till stor del varit förlagda till skolan. Vi har i dag omkring 110 000 unga som går yrkesprogram och endast 6 700 som går som lärlingar. Om vi i stället hade haft ett lärlingssystem som var lika utbyggt som i Tyskland hade vi enligt SCB haft ungefär 190 000 lärlingar. Ingen av dem hade räknats som arbetslös. Alla hade räknats som sysselsatta, och de hade dessutom fått sin yrkesutbildning på en arbetsplats.  Vi i Sverige vill nu prova en sådan modell med yrkesintroduktionsavtal som innebär att tiden delas mellan arbete och utbildning och där avtalsenlig lön utgår för arbetstiden. Detta finns och etableras på flera områden. Det tar såklart tid att bygga ut detta system. Regeringen vill dock vara med och bidra till att fler unga kan anställas enligt dessa avtal, genom en lönesubvention och ett handledarstöd. De som har att vinna på det här är naturligtvis de unga som får lära av dem som kan, som får praktiskt yrkeskunnande, som får erfarenheter, jobbkontakter och ökade jobbchanser.   En del av detta är landets kommuner och landsting. SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, bedömer att bara välfärdssektorn kommer att behöva rekrytera 400 000 personer fram till år 2020. Det är i allt väsentligt ett gigantiskt generationsskifte. SKL och Kommunal, de avtalsslutande parterna, har också tecknat avtal om utbildnings- och introduktionsanställningar. Dessa avtal kan betyda mycket för att underlätta det stora generationsskifte som är på gång. Det kan ge viktiga erfarenheter för de unga och möjlighet att visa upp sig för arbetsgivare.  Herr talman! Unga personer som söker sig in på arbetsmarknaden vill ha en första chans att visa vad de går för. Men de möts ofta av arbetsgivare som i första hand efterfrågar erfarenhet. Det blir lätt ett moment 22: utan ett första jobb ingen erfarenhet, utan erfarenhet inget första jobb.  På mina resor i Sverige möter jag ofta arbetsgivare och rekryteringsansvariga som talar om annat och mer än bara kostnaden för att anställa och de sökandes utbildning och erfarenhet. Det är ju ofta så vår diskussion går, inte minst här i kammaren. Nej, de talar också om något annat, något mer svårdefinierbart, som de fäster vikt vid. De talar om rätt attityd, att man ska passa in på arbetsplatsen eller till och med ha rätt stil.   Jag tror att vi måste inse att det är så det låter. Jag tror att vi måste vara tydliga med att många av dessa arbetsgivare behöver förändra sitt förhållningssätt. De behöver bli mer öppna för olika typer av människor och inte alltid bara leta efter de perfekta människorna, som redan kan alla arbetsuppgifterna, innan de har fått jobbet.  Det behövs en större tilltro till vad de mer erfarna på arbetsplatserna kan lära ut till dem som dag 1 saknar samma erfarenhet.  När jag besökte ett företag i Åseda tidigare i våras träffade jag en ung kille som precis hade fått en tillsvidareanställning. Jag kände igen berättelsen. Han hade sommarjobbat där tidigare. Arbetsgivaren hade lärt känna honom. De kände sig trygga med honom. Oftast är det just kortare anställningar – sommarjobb och extrajobb – som gör att man kommer in på arbetsmarknaden och får sitt första fasta jobb.  Men hans berättelse är också en signal om att vi måste göra mer, för det är väldigt många som aldrig får den möjligheten att visa upp sig, som inte får visa vad de kan och inte får vara med på arbetsplatserna.  När det gäller alla människor som kan och vill arbeta måste vi göra större ansträngningar för att ge dem plats på arbetsmarknaden. Vi har alla här ett gemensamt ansvar.  Herr talman! När ekonomin växer så växer också jobben till och blir fler. När kunskaperna växer blir fler anställbara. När det lönar sig bättre att arbeta vill också fler jobba.  Jobben kommer att avgöra valet 2014. Det kommer att ställa regeringens och Alliansens arbetslinje mot den samlade rödgröna bidrags- och ledighetslinjen. Väljarna avgör.  (Applåder) 

Anf. 2 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Vi har lyssnat till statsministern när han förklarar och relativiserar arbetslösheten i Sverige. Jag kan inte låta bli att tänka på att han låter ganska mycket som Göran Persson 2006.  Frågan kvarstår, trots allt, efter att man har lyssnat till statsministern. Har regeringen gjort allt som krävs för att klara jobben i vårt land?  Låt mig kort nämna tre fakta som ger en annan bild av Sverige 2013 än den som statsministern målar upp.  Först är det arbetslösheten. Arbetslösheten är i dag 428 000 personer. Det är 46 000 fler än för ett år sedan.  På ungdomssidan är det 45 000 ungdomar som har gått arbetslösa i mer än sex månader. Det är 7 000 fler än förra året.  Slutligen: Siffror från riksdagens utredningstjänst visar att den försämrade matchningen på svensk arbetsmarknad motsvarar 80 000 förlorade arbetstillfällen, eller för att säga det så att statsministern förstår: 80 000 jobb är basically gone.  Regeringen har varit bra på att prata om att människor ska söka jobb som de inte kan få, men de har inte gjort de investeringar som krävs för att människor ska kunna ta de jobb som faktiskt finns.  Det betyder att tiotusentals människor i vårt land, kvinnor och män, hade kunnat gå till jobbet varje dag och hade kunnat få en lön i slutet av månaden om regeringen inte hade valt bort de investeringar som faktiskt skapar fler jobb i Sverige.  Paradoxalt nog har regeringen misslyckats med jobben trots de starka statsfinanserna. Även i ett europeiskt perspektiv sticker Sverige ut. Jag vill fråga statsministern: Vad är regeringens ansvar för att de andra nordeuropeiska länderna, som vi vanligtvis jämför oss med, har lyckats bättre med jobben än Sverige?  (Applåder) 

Anf. 3 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! På våren 2006 deklarerade Göran Persson att jobben inte var något problem. De skulle komma av sig själva. Därför behövde inte valet handla om det.  Nu har jag precis hållit ett anförande där jag sade att jobben är den viktigaste frågan i valet 2014, och det ska handla om åtgärder.  Det är samma sak, säger Mikael Damberg. Med den typen av glasögon och kunskaper ger han sig sedan på siffror kring svensk arbetslöshet. Det är därför det blir fel.  Sanningen är att vi har växande sysselsättning och ett kraftigt ökat arbetsutbud i Sverige. Fler vill jobba. Det redovisas av oberoende myndigheter, bland annat denna vår, att ett av skälen till att ungdomsarbetslösheten, som vi beskriver den, går upp är att allt fler ungdomar som är heltidsstuderande också vill ha jobb vid sidan av. Det är i grunden bra.  Vi vill gärna göra fler steg för att jobben ska bli fler, och vi vill göra det med det som fungerar allra bäst.  Finanspolitiska rådet säger: Sänker man inkomstskatterna får det betydande sysselsättningseffekter. Vi håller med. Låt oss förbereda oss för att ta fler sådana steg om det finns ett utrymme.  Det betyder jättemycket att göra fler anställbara. Det ordet är krångligt, men det betyder väldigt mycket. Det handlar om att alla utifrån sina egna förutsättningar ska kunna göra sig gällande. Det är därför jag pratar om arbetsgivare som ställer krav på perfekta människor som inte finns. Det är där mycket av problemet ligger.  Många av våra unga har inte perfekta erfarenheter. De har inte alla levt det perfekta livet. Vi ska vara helt ärliga och säga: Det har inte alla som är äldre gjort heller. Men ska alla räknas och ska alla få vara med måste vi kunna se människor som har kapacitet och som har möjligheter som går bortom det som cv:t ibland säger eller det som handlar om att vara perfekt.  Det är så den svenska arbetsmarknaden ser ut. Vi har drygt 4,6 miljoner som är sysselsatta i Sverige. Det tycker jag är bra. De får gärna bli fler. Då behövs politik i flera steg som leder till fler jobb. Det har vi presenterat. Det tänker vi fortsätta att göra.  Vi är övertygade om att våra motståndares politik, att kraftigt öka beskattningen på arbete för att finansiera en kraftig bidragsutbyggnad, är precis motsatsen. Man går bort från jobben in i ökad arbetslöshet.  (Applåder) 

Anf. 4 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Statsministern fortsätter att relativisera arbetslösheten och den växande arbetslösheten.  Det här är min fjärde partiledardebatt i riksdagen. I varje debatt har statsministern sagt samma sak. Regeringen gör rätt, och oppositionen har en farlig politik. Det är hans budskap, och det har det varit i alla debatter.  Men problemet är att ungdomsarbetslösheten har fortsatt att öka efter varje debatt. Så var det i juni 2012. Så var det i oktober 2012. Så var det i januari i år.  Då kanske man måste ställa sig frågan: Ska vi sluta att träffas på det här sättet? Om ungdomsarbetslösheten fortsätter att öka varje gång vi har en partiledardebatt i riksdagen kanske vi ska sluta upp med det.  Jag tror att regeringen måste tänka till och fundera på vad det är som gör att 45 000 ungdomar är långtidsarbetslösa i Sverige i dag och att det är 7 000 fler än förra året vid samma tidpunkt. Gör man rätt saker, eller kan det vara så att man gör fel saker, att regeringen inte har en politik för att minska arbetslösheten?  Nu summerar vi snart ditt sjunde år som statsminister. Jag kan konstatera att jobben är ditt största misslyckande.  (Applåder) 

Anf. 5 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Som jag redogjorde för i mitt inledningsanförande är drygt en halv miljon av den yngsta ålderskategorin, som vi redovisar, i dag sysselsatta.  Sysselsättningen bland unga har vuxit. Vi har varit måna om att också bredda den typ av arbetsmarknad som ofta innebär lägre trösklar för unga. Som alltid i sådana här sammanhang är det kraftig polemik och kritik från socialdemokrater.  Vi har halverat restaurangmomsen, till exempel, för att vi ser att restaurang-, bar- och cateringverksamhet i större utsträckning än andra anställer unga, väldigt ofta dessutom utan den perfekta bakgrund som många andra arbetsgivare söker efter. Det är kritik från Socialdemokraterna, som vill ta bort det här, höja trösklarna och göra det dyrare att anställa i restaurangnäringen.  Vi har också gjort riktade lättnader just när det gäller att anställa personer under 26. Det är skarp kritik från Socialdemokraterna. I stället ska det vara dyrare att anställa unga.  Det är bara att ställa sig frågan om vilken trovärdighet det parti bär som säger: Låt oss rikta alla åtgärder vi kan mot att göra det, med precision, dyrare att anställa unga.  Är det de som har svaret när det gäller jobben? Eller är det de som försöker sänka kostnaderna och få lägre trösklar som har svaret?  (Applåder) 

Anf. 6 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Jag lyssnade noga på statsministerns anförande och hörde hans engagemang när det gäller ungdomsarbetslösheten och ökad utbildning i skolan.  Jag tycker att det är fina ord. Men jag undrar lite över den större omvärldsanalysen av var jobben kommer i framtiden. Hur får vi svenska företag att utvecklas mot att skapa jobb också i framtiden?  Det finns en stor utmaning, herr talman, som vi vet att de svenska företagen kommer att möta och som de kan möta. De har kapacitet, men de behöver ett tydligt regelverk. Det handlar om klimatfrågan. Det handlar om den utmaningen, om att ställa om samhället och om att minska utsläppen. Jag har lyssnat noga på de partiledardebatter som statsministern har hållit ända sedan 2006, och jag konstaterar att klimatfrågan inte är ett ämne som kommer upp särskilt ofta. Senast den togs upp var i januari 2010. Det är över 1 000 dagar sedan. Jag tycker inte att det speglar den relevans som frågan, som kanske är den största omvärldsförutsättningen för de svenska företagen och jobben i framtiden, har i Sverige.  Det som har märkts sedan 2010, när ett visst engagemang fortfarande syntes i klimatfrågan från statsministern, är att Sverige har gått från att vara pådrivare i EU till att bli passivt och nu till att Moderaterna har blivit en bromskloss. När EU-parlamentet tidigare i våras skulle rösta om att åtminstone tillfälligt se till att frågan om systemet med utsläppsrätter skulle lösas röstade de svenska Moderaterna nej. Det är det största sabotaget mot EU:s klimatpolitik på många år.  Jag vill ställa frågan till Fredrik Reinfeldt: Hur ska Moderaterna få svenska företag att minska utsläppen när ni anser att det är rätt och riktigt att det är billigare att dricka en kopp kaffe här i kafeterian än att släppa ut ett ton koldioxid?  (Applåder) 

Anf. 7 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Jag tror att många av de frågor som jag tog upp kring hur skolan utvecklas, hur villkoren ser ut och vilka kostnaderna är för att anställa unga har väldigt stor relevans för om de unga kan få jobb.  Jag var här för en kort tid sedan och återrapporterade från Europeiska rådets senaste möte och uppehöll mig då länge vid klimatfrågan och de förberedelser vi hoppas kunna se inför det högnivåmöte som ska hållas i Frankrike sommaren 2015. Där hoppas vi att vi ska komma tillbaka till en idé om ett ramverk som binder alla länder och inte bara Europa som ligger längst fram.  Det Kyotoavtal som mycket av världens klimatpolitik bygger på och som utgår från basåret 1990 har ju övergetts av många länder, och kvar är egentligen bara Europa i dag. Det är bara Europa som har legalt bindande reduktionsmål. Längst fram ligger länder som Sverige och Tyskland. Vi har ett nationellt reduktionsmål om 40 procent. Den senaste uppdateringen från Naturvårdsverket talade om att Sverige sedan 1990 har haft en ekonomi som har vuxit med över 50 procent samtidigt som våra klimatgasutsläpp har minskat med 20 procent. Vi ligger alltså i nivå med de målformuleringar vi har, och vi ämnar se till att fortsätta ligga i linje med detta och fullfölja våra målformuleringar.  Det är viktigt att vara rak och tydlig gentemot väljarna. Sveriges påverkan på klimatet är nu nere i 1 promille. EU:s samlade påverkan är nere i 10 procent. Ska vi lösa klimatfrågan behövs ett ramverk som också tar in de snabbväxande utsläppsländerna, och kanske allra viktigast, även Kina och USA. Det är svaret som världen i dag saknar.  Vi bidrar i varje sammanhang till att skjuta fram positionerna, och jag tycker att det är orättvist att peka finger åt den del av världen som faktiskt gör mest. Man borde vara tydligare i kritiken mot de länder som gör för lite. Det är där som klimatfrågan slutligen kommer att avgöras.  (Applåder) 

Anf. 8 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Det här svaret gjorde mig om något ännu mer bekymrad, eftersom statsministern inte verkar ha några som helst problem med att det europeiska handelssystemet för utsläppsrätter håller på att gå i kvav.  Man kan naturligtvis tänka sig andra verktyg. Vi har diskuterat koldioxidskatter och styrmedel på enskilda företag, men ekonomerna brukar säga att ett generellt pris på koldioxid är det absolut viktigaste för att ge bra spelregler, långsiktiga och stabila förutsättningar för alla aktörer och för att få företagen att se hur de ska utvecklas i en ekonomi där de blir bäst på att konkurrera med minskade utsläpp.  Det som händer i världen i dag är att Kina är de som i dag är bäst på den nya tekniken. De skapar jobb i sektorer där man hittar lösningar på de problem som hela världen står inför. Vad statsministern säger är att Sverige inte ska vara med där. Sverige ska inte vara med och minska utsläppen, för vi ligger redan så bra till utifrån att vi hade en sådan bra position från början. Jag vill inte att Sverige lutar sig tillbaka, blir passivt och till och med blir en bromskloss i EU, vilket Moderaterna har fått det till.  (Applåder) 

Anf. 9 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Jag har svårt för det här att man är så emot Sverige att man blir för Kina när det gäller miljöpolitiken. Då börjar det krypa i kroppen på mig.  (Applåder) 
Kina har 68 procents beroende av kol, och vi talar om rena cancerorter, därför att människor inte längre kan andas. Det landet hyllar nu Miljöpartiets språkrör. Mycket ska man behöva höra!  (Applåder) 
Det som har hänt med utsläppshandelssystemet är att det i någon mån har fungerat, det vill säga det är sjunkande utsläpp och lågkonjunktur sedan fem år tillbaka i Europa. Det gör att dessa marknadsmekanismer fungerar, och alltså blir utsläppspriset väldigt lågt. Men vi talar om kanske 2–3 euro per utsläppt ton. Kom ihåg att den svenska CO2-skatten är högst i världen och att Sverige är ett av få länder i Europa som ens har infört den, med benäget bistånd av Miljöpartiet, och det tycker jag var bra. Över 1 000 kronor per utsläppt ton är vår svenska CO2-skatt. Den fungerar. Vi använder styrmedlen, Åsa Romson, och vi ska fortsätta att göra det.  (Applåder) 

Anf. 10 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Herr talman! Jag blev alldeles svettig här, för jag insåg att jag inte hade lyckats anmäla mig för en replik. Jag tackar så mycket för att jag ändå fick chansen att ta den här repliken.  I kölvattnet av förortskravallerna hör vi statsministern inleda sitt anförande med att tala om vikten av arbete för dem som står längst från arbetsmarknaden, särskilt för utlandsfödda. Det är givetvis viktigt. Vi vet att utlandsfödda många gånger står långt från arbetsmarknaden och att de i väsentligt högre grad än inrikes födda är arbetslösa. Så ser det ut, och särskilt ser det ut så för dem som har invandrat till vårt land från länder långt borta.  En utlandsfödd med jobb är till och med särskilt viktig som förebild, sade statsministern i sitt anförande. Den synen kan kanske förklara en del av de åtgärder som den här regeringen vidtar för att få just utlandsfödda i jobb. Det senaste exemplet är de så kallade nystartszonerna. Jag tänkte väldigt kort läsa ur den lagrådsremiss som nyligen har kommit ut: Regeringen anser att en sådan subventionerad anställning som det är fråga om i första hand bör ses som ett sätt att omfördela bördorna av arbetslöshet och inte som ett sätt att i någon större utsträckning påverka nettosysselsättningen.  Det handlar alltså, herr talman, om att flytta på jobb som redan finns och som någon redan har till de här problemområdena, till de invandrartäta förorterna. Jag måste fråga Fredrik Reinfeldt: Hur kommer man åt segregationen med den typen av åtgärder? Varför, trots dåliga erfarenheter från andra länder av liknande system, väljer man att genomföra det här i Sverige? Och på vilket sätt är det rättvist att flytta jobb på det här sättet till de här områdena? 

Anf. 11 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna är mycket konsekventa. De är emot alla förslag som möjligen kan underlätta för utrikes födda att få jobb. Vore de för det här med jobb åt utrikes födda skulle de ha varit för arbetskraftsinvandring, för det bygger bara på idén att komma hit och jobba, men det är man också emot. Det beror inte på att man egentligen bryr sig om det här med jobb, utan man är emot invandrare. På det sättet ska politiken tolkas.  Vi har i stället försökt ställa oss frågan: Hur ska vi underlätta för människor som kommer från andra länder och har en vilja att arbeta, givet att det inte är en alldeles enkel resa att göra? Låt mig påpeka att vi nu har över 700 000 sysselsatta på svensk arbetsmarknad som är utrikes födda. De går upp varje morgon, går till jobbet och bidrar till vår välfärd.  Ett skäl till att det ibland är lite svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden är att svenska är ett svårt språk att lära sig. Många av dem som nu kommer till Sverige har en bakgrund i Somalia och Afghanistan. Jag tycker att vi snarare ska göra större ansträngningar så att de får de kunskaper som behövs – att skolan har rätt resurser, att vi hjälper till att sänka trösklarna så att de kan komma in, att vi inser att de har en vilja att arbeta. Vi behöver inse att vi har höga trösklar på den svenska arbetsmarknaden.  Jag har suttit ned med flera av dem som är med i delar av våra olika ansträngningar, till exempel instegsjobb och nystartsjobb, som Arbetsförmedlingen bland annat ägnar sig åt. Många av dem säger att det i alla fall känns meningslöst, eftersom man blir bortsorterad på sitt efternamn eller för att man har en brytning i sin svenska. Många påpekar att det största hoppet att få jobb är om landsmän från det gamla hemlandet har startat företag och blivit arbetsgivare i Sverige. Jag tror att de har en stor poäng i det. Vi behöver många fler företagare med den bakgrunden. De tenderar att se på ett annat sätt, utan diskriminerande glasögon, på landsmän från sitt gamla hemland. Men den stora konflikten i svensk politik handlar inte om det. Vi försöker få in människor i Sverige i arbete. Jimmie Åkesson försöker få ut dem. Det är den stora skillnaden.  (Applåder) 

Anf. 12 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Herr talman! Varje gång man lyfter fram de här frågorna, det är ganska ofta jag gör det med statsministern – att jag gör det så ofta beror ju på att jag aldrig får några kloka, vettiga svar – får man den här typen av påhopp kastat emot sig i stället: Ni tycker inte om invandrarna, ni vill kasta ut invandrarna och så vidare.  Jag har inte på något sätt gett uttryck för den typen av uppfattning. Jag ställer seriösa frågor om varför man genomför sådana här åtgärder trots att det i andra länder har visat sig att de inte fungerar, trots att det uppenbarligen handlar om diskriminerande åtgärder där man flyttar jobb från ett ställe till ett annat bara för att man väljer att prioritera en viss grupp. Det kallas för diskriminering.  Jag vill gärna ha svar på de frågorna. Jag vill inte ha fler floskler. Jag vill inte höra fler påhopp om saker som jag inte tycker. Jag vill inte att man lägger ord i min mun. Jag vill ha seriösa svar på varför man genomför förslag som är dåliga. Det är inte bara fråga om nystartsjobb. Instegsjobb är samma sak. Det är samma diskriminerande, subventionerade jobb för människor med utländsk bakgrund. Jag tycker att det är fel, och jag vill veta varför statsministern väljer att gång på gång genomföra den här typen av åtgärder.  (Applåder) 

Anf. 13 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Utmaningen ligger i att man alltså är född i ett annat land där man inte från barnsben har lärt sig svenska språket. De kommer ofta från kulturer där man har kort eller ingen utbildningsbakgrund. De flyr till ett annat land, ett land som heter Sverige, därför att de upplever förtryck eller för att få ett bättre liv. Då försöker vi att med olika åtgärder hjälpa dem in i det svenska språket, hjälpa dem till högre kunskaper för att på det sättet göra dem anställbara.  För Jimmie Åkesson är allt det här diskriminering. Jag vet inte vad alternativet skulle vara. Ska vi inte låtsas om att de som kommer har en annan bakgrund, att de inte kan svenska, att de har högre trösklar? Är det ett sätt att ta hand om och se människors utmaningar? Nej, det är det inte. Det är ett sätt att försöka negligera som bygger på synsättet att de inte borde vara här. Det är därför, ursäkta Jimmie Åkesson, vi är lite kritiska till dig och ditt parti. Vi har hört det här så ofta.  Vi försöker alltså se att människor kommer från olika håll, med olika bakgrund för att hjälpa dem att komma på plats, och det fungerar, även om det tar för lång tid. Över 700 000 utrikes födda är i dag sysselsatta i Sverige.  (Applåder) 

Anf. 14 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Man brukar säga när man sprider en oriktig bild av verkligheten att man kan göra det på olika vis. Man kan göra det genom lögn, en annan sorts lögn och genom statistik. Statsministerns anförande menar jag var ett utmärkt exempel på det sista, statistik. Han talade om den ökade sysselsättningen, men valde att inte nämna att arbetslösheten har stigit, att andelen sysselsatta har gått ned och att vi har haft en katastrofal ökning av långtidsarbetslösheten.  Låt oss överföra detta sätt att räkna på internationella jämförelser. Då har jag den dåliga nyheten att Sverige har mycket sämre utveckling av jobben än Spanien. Spanien har lyckats mycket bättre med sysselsättningen, för det är fler som jobbar i Spanien i antal människor. Det är många miljoner fler än i Sverige, fast de har 27 procents arbetslöshet och mer än varannan ung människa går arbetslös. Det är precis statsministerns sätt att räkna.  Jag skulle vilja prata om en grupp som är speciellt utsatt. Jag tror att du möter dem nästan varje vecka, mellan kl. 8 och 9 på torsdagar, när du skyndar till Rosenbad för sammanträde. Det är en grupp som känner att man inte är lika behandlad, att man inte får samma chans. Det är en grupp som har haft en katastrofal ökning av arbetslöshet, människor som kan och vill jobba men inte får chansen. Det är personer som har någon sorts funktionsnedsättning. Det kanske är den mest utsatta gruppen på svensk arbetsmarknad.  De vill och vi vill att bristande hänsyn till deras situation ska ses som diskriminering, att man ska börja bygga bort hindren. Det handlar om praktiska saker som att hissar inte finns eller att det är höga trottoarkanter. Men det finns ett hinder till för dem. Det är Moderaterna. Det är ni som inte vill ändra lagstiftningen så att bristande tillgänglighet ses som diskriminering. Det är ditt parti, Fredrik Reinfeldt, som är hindret här.  Nu har det gått 936 dagar sedan remisstiden gick ut för det här förslaget. Då frågar jag: När kommer lagen? När får vi likställdhet även för människor med funktionshinder? 

Anf. 15 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! I den delen tycker jag att det är viktigt när man bär makt och ansvar att man är klar över att reformer har prislappar och innebär stora kostnader. Ibland ligger de på det offentliga, ibland förs de över på privata arbetsgivare. Min princip brukar vara att man ska veta vad det är för typ av kostnader och vilka konsekvenser det får innan man genomför förslag. Jag menar att jag inte har den kunskapsgrunden. Jag är ganska övertygad om att det här skulle vara en stor kostnadsövervältring på privata företag. Jag vet inte om Jonas Sjöstedt har tillgång till någon annan information, men jag tycker att det är viktigt att vara seriös i den här typen av beredningar. Det är ett skäl till att vi har varit tveksamma.  Alla vill naturligtvis det goda syftet, att människor med funktionshinder också ska kunna känna tillhörighet till det svenska samhället. Jag vill säga att det är en av de grupper vi har bett Arbetsförmedlingen att jobba särskilt inriktat på, med förstärkta resurser, för att kunna hjälpa in. Vi har kunnat följa att flera av dem på det sättet har kunnat få jobb, jobb som man kan få i Sverige. I många andra länder är det faktiskt svårt att kunna få ett arbete.   Det som det till slut kokar ned i är vad det är som ger jobb. Jag presenterade i min inledning flera förslag: sänkta inkomstskatter, förbättringar av skolan, riktade åtgärder för att skapa rabatter för grupper som står en bit ifrån arbetsmarknaden, förutsättningar för att företag ska vilja stanna och växa här i Sverige.  Vad är Vänsterns svar? Vad ger jobb i Vänsterns Sverige? De högre skatter som ska tas ut på anställda som ska finansiera kraftig bidragsutbyggnad för dem som inte jobbar, drivkrafterna för jobb som ska minska, är det vägen till arbete?  Får jag sedan påpeka att jag tycker att det är viktigt att man jobbar med siffror. Även Jonas Sjöstedt ägnade sig ju åt att nu vrida runt siffror på ett sätt som vi kanske ofta gör i politiken. Man kan faktiskt beskriva verkligheten från olika utgångspunkter. Jag nämnde att vi har för många som är arbetslösa, men vi har också fler som jobbar. Sysselsättningen har vuxit. Det beror på att arbetsutbudet i Sverige växer. Det beror väldigt mycket på att utanförskapet har gått ned mycket kraftigt. Färre förtidspensioneras i Sverige i dag. Ansträngningarna för att de ska få jobb är större. Det är annorlunda än när Vänstern hade inflytande.  (Applåder) 

Anf. 16 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Med vänsterpolitik skulle det investeras i det här landet, både offentligt och privat. Det skulle byggas bostäder. Det skulle finnas fler lärare, fler sjuksköterskor och undersköterskor. Det skulle satsas på kollektivtrafik. Men jag vill att alla ska kunna få de här jobben, även en person som har en funktionsnedsättning. I stort sett alla de personerna kan arbeta om man bygger bort hindren. Därför är det så sorgligt att höra dig säga nej i praktiken, Fredrik Reinfeldt. Ni är inte intresserade av lika rättigheter för de här människorna. Det är det som det handlar om.  Är det en astronomisk, ohanterlig summa vi talar om ekonomiskt? Vi behöver inte åka långt, Fredrik Reinfeldt. Vi kan åka till Norge. I Norge har man gjort det här, och man är på väg att göra det som vi vill göra här också, men som ditt parti säger nej till och stoppar. Vad är då skillnaden mellan Norge och Sverige? Är det att det är så mycket dyrare här än där? Nej, skillnaden är att i Norge har man en rödgrön regering. Det verkar krävas även i Sverige för att få någonting gjort på det här området. 

Anf. 17 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Det sista var mer intressant än vad åhörarna har klart för sig. Här utlovas alltså en rödgrön regering. Det är ett besked som vi har väntat på. Denna rödgröna regering ska dessutom göra saker som nu börjar lovas. Hörde ni listan, förresten? Jätteresurser till kollektivtrafik, det ska börja investeras i Sverige. Det ska spenderas på en massa områden. Fler ska bli anställda. Vi ska få fler lärare. Mer pengar till allt!  Det är så det brukar låta. Det är så det låter i opposition. Det är så det låter när rödgröna ska presentera sin politik. Har ni hört talas om någon presskonferens, något dokument, någonting som går att räkna på, någonting som går att läsa där detta preciseras lite mer och är tydligt? Har någon hittat något papper någonstans, i någon del av riksdagen, i något litet skrymsle någonstans? Det finns inte ett enda papper. Inte ett enda papper finns som presenterar någonting av det Jonas Sjöstedt just lovade svenska folket. Inte en siffra att räkna, inte ett löfte att följa upp – det finns ingenting, bara prat och löften, tomma ord. Vi kommer att avslöja dem i valet 2014.  (Applåder) 

Anf. 18 MIKAEL DAMBERG (S):

Herr talman! Jag älskar den här tiden på året, inte bara för att vädret är vackert och Sverige är klätt i grönska utan för att den här tiden är fylld av så mycket förväntan och framtidstro. Jag ser det på mina egna barn. De ser fram emot skolavslutningen i morgon.   Extra speciellt är det kanske för de 100 000 gymnasister som firar studenten i dessa dagar. De utgör en ungdomsgeneration som bär på drömmar om framtiden. Många av dem känner att det är dags nu. De vill göra rätt för sig efter många år i skolbänken. Deras drömmar är inte särskilt högtflygande eller utopiska. Det handlar ofta om drömmen om första jobbet, den första inkomsten, den första bostaden, att flytta hemifrån och börja sitt egna fria liv.   Det som krävs är heller inga magiska formler eller avancerade konstruktioner. Nyckeln till att uppfylla ungdomarnas drömmar är en skola som ger alla chans att lyckas och fler jobb så att alla får möjlighet att visa vad de kan.   Unga människor ska jobba eller studera, inte gå arbetslösa. Jag vill bygga ett Sverige där studenterna springer ut och möter hopp och framtidstro, där det finns jobb och möjligheter. Det är vad jag vill tala om i dag, det vill säga att det finns en annan framtid för Sveriges ungdomar, att det finns ett annat vägval för vårt land, att Sverige förtjänar bättre.  (Applåder) 
Herr talman! I höst är det bara ett år kvar till valet. Då börjar valrörelsen på allvar. Svenska folket kan se fram emot nya löften och nya utfästelser från statsminister Fredrik Reinfeldt. Glöm då inte bort de tre stora vallöftena från 2006 och 2010. Ni kommer väl ihåg? Moderaterna lovade att skapa fler jobb och minska utanförskapet. Så har det inte blivit. Vi är nu uppe i 428 000 arbetslösa i vårt land.  Moderaterna lovade att förbättra skolan. Men skolresultaten har sjunkit för varje år, och skolsegregationen har ökat dramatiskt.   Moderaterna lovade till och med att minska klyftorna i Sverige. Kommer ni ihåg statsministerns sommartal 2010? Världens minsta klyftor skulle bli ännu mindre, hette det då. I dag har vi fått svart på vitt. OECD pekar ut Sverige som det land där klyftorna ökar mest i hela OECD-området. Nu blir regeringspartierna alltmer desperata och vill för allt i världen skifta fokus i debatten så att de slipper tala om resultaten av sin förda politik. Till hösten är strategin tydligen att lägga fram en stor valbudget med nya löften och nya utfästelser. Men varför ska svenska folket lita på nya vallöften när regeringen inte ens har bockat av de som gavs 2006 och de som gavs 2010? Mitt tips till statsministern är följande: Se till att uppfylla de vallöftena innan du börjar snickra på nya.  (Applåder) 
Herr talman! Om Socialdemokraterna vinner nästa val ska vi göra vad som krävs för att öka antalet människor som jobbar så att Sverige når EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Det är ett mål som förpliktar och kräver hårt arbete. Vi socialdemokrater är beredda att söka allianser som krävs för att nå målet. Vi är inte rädda för tuffa prioriteringar eller obekväma beslut. Vi vågar sätta jobben först. Därför är vi framtidspartiet i svensk politik. Vårt första steg kommer att vara att stoppa långtidsarbetslösheten bland unga människor. Ingen ung människa ska gå långtidsarbetslös. Inom 90 dagar ska ungdomar få jobb eller påbörja studier eller praktik. Därför ska Sverige införa en 90-dagarsgaranti för unga.  (Applåder) 
För att uppnå målet om EU:s lägsta arbetslöshet måste fler företag ges möjlighet att växa och anställa fler. Under det senaste året har jag rest runt mycket i Sverige, besökt företag, stora och små, olika branscher. Ett har de gemensamt, nämligen att svenska företagare är engagerade, modiga och driftiga. Många brinner för sin verksamhet, och många vill expandera och nyanställa. Därför har vi socialdemokrater lagt stor kraft och energi på att utveckla vår företagarpolitik. Vi har bland annat föreslagit att staten lyfter bort företagens ansvar för den andra sjuklöneveckan. Vi har också föreslagit mer samverkan och forskning, investeringar i klimat- och innovationsprogram som skapar framtidens gröna jobb, en statlig riskkapitalfond som förser småföretag med kapital, förbättrat exportstöd så att fler företag kan sälja sina produkter på nya och växande marknader, kortare betalningstider så att små företag får betalt i tid. I dag presenterar vi ytterligare ett nytt förslag med bättre ekonomisk trygghet för nyföretagare så att fler vågar ta steget att starta eget. Vi vill se fler företag och företagare i Sverige.  Ett viktigt första steg mot ökad sysselsättning är att se till att människor kan ta de lediga jobb som faktiskt finns. En smart näringspolitik handlar därför också om att sluta rekryteringsgapet. Faktum är att uppemot 80 000 människor i Sverige är arbetslösa nästan i onödan. Med små medel, kortare kurser och riktade utbildningar, kan vi göra tiotusentals människor kvalificerade att ta de lediga jobb som finns. Ansvaret vilar tungt på de borgerliga ledamöter i Sveriges riksdag som konsekvent och gång på gång röstat ned de utbildningssatsningar som skulle kunna skapa ökad sysselsättning och växande företag.  Herr talman! Tyvärr har vi en regering som varken vill, kan eller orkar ta tag i arbetslösheten. När jag lyssnade på statsministerns anförande framkom det att han bygger sin strategi på tre steg: För det första att säga att allt inte är så dåligt och tricksa lite med statistiken. Det var väl fem sex minuter av anförandet som gick åt till det. För det andra säga att regeringen redan har vidtagit alla nödvändiga åtgärder som krävs. För det tredje att när det visar sig att verkligheten inte kan pratas bort säga att det blir värre med Socialdemokraterna.  Jag tror inte att det duger. Nu säger den moderata chefsstrategen att man inte har kommunicerat sitt budskap tillräckligt bra, att man ska åka på Sverigeturné, att man ska ha ett allianskonvent inför valet. Om Moderaterna efter sju år i regeringsställning fortfarande tror att det är fel på berättelsen och inte på politiken har regeringen större problem än den själv inser och förstår.  (Applåder) 
Herr talman! Hur ska ungdomar förverkliga sina framtidsdrömmar om de inte ens klarar skolan? Hur ska ett litet land som Sverige kunna konkurrera på världsmarknaden i framtiden när skolresultaten fortsätter att sjunka och allt fler lämnar skolan utan fullständiga betyg? Det går att vända utvecklingen i svensk skola, och vi vet att ju tidigare man sätter in pedagogiska insatser desto bättre blir skolresultaten och desto större möjligheter finns senare i livet.   Men hur kommer det sig då att de barn som i dag behöver förskolan mest är de som minst får ta del av den? Det är sannerligen märkligt att samhället i dag prioriterar att betala ut vårdnadsbidrag för att dessa barn inte ska gå i förskolan. Jag vill att alla barn ska ha rätt till en bra förskola. Så förbättrar vi barnens språkutveckling, så stärker vi barnen inför framtiden och så ser vi till att fler kvinnor får jobb och egen försörjning.   Vi vet i dag att det enskilt viktigaste för skolresultaten är att eleverna möter en riktigt bra lärare. Därför vill vi socialdemokrater investera i kompetensutveckling, vi vill satsa på bättre karriärvägar och vi vill öronmärka pengar för rektorernas pedagogiska uppdrag. Forskning visar dessutom att små barn gynnas av små klasser. Därför vill vi anställa 4 000 fler lärare i lågstadiet så att vi kan minska de största klasserna. Socialdemokraterna har lagt fram en mängd förslag för att vända den negativa utvecklingen i skolan. På skolområdet har vi, kort sagt, gjort vår hemläxa. Vi har visat i handling att vi är beredda att göra upp över blockgränsen när det behövs för att skapa förändring och långsiktighet. Vi är nu motorn också i svensk skolpolitik. Vi fortsätter framåt och drar regeringen bakom oss.  (Applåder) 
Herr talman! Vi socialdemokrater har bestämt oss. Vi prioriterar jobben och skolan. Vi har satt upp ett tydligt framtidsmål för Sverige. År 2020 ska Sverige ha lägst arbetslöshet i EU.  Herr talman! Jag vänder mig nu till statsministern. Du har regerat Sverige i sju år. Din politik har prövats i högkonjunktur och lågkonjunktur. När 428 000 människor går arbetslösa är det uppenbart att er politik inte leder till fler jobb. Jag har här en lista som jag tänker överlämna till dig. Det är en lista med ett tjugotal förslag för fler jobb i Sverige. Det är förslag som din regering får igenom i riksdagen i morgon dag om ni lägger dem på riksdagens bord. Vad väntar du på, Fredrik Reinfeldt?  (Applåder) 

Anf. 19 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Det är viktigt med siffror, som sagt. Sedan regeringen tillträdde 2006 är mer än 200 000 fler sysselsatta. Över 200 000 färre är i utanförskap. Den väldigt stora förändringen har framför allt kommit när det gäller gruppen som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, dem vi förr kallade förtidspensionärer. När jag tillträdde som statsminister 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Nu är antalet nere i strax över 370 000. Vi har 60 000 färre som är långvarigt sjukskrivna.  Vad är det som har hänt? Ja, det som var socialdemokratins sätt att lösa arbetslösheten, att förtidspensionera bort en stor del av arbetskraften, är nu någonting som vi använder i mycket liten utsträckning. I stället har vi fört människor närmare arbetsmarknaden. Men det är oftast en stor prövning. Det gör att man med längre sjukdomshistorik och längre utanförskap nu försöker få arbete, och för detta ökar vi våra ansträngningar och förändrar vårt sätt att arbeta i Arbetsförmedlingen.  Socialdemokratin tänker vända tillbaka, ta bort tidsgränserna, förändra sjukförsäkringsreformen. Svaret kommer återigen att bli: Förtidspensionera bort alla som inte fungerar på svensk arbetsmarknad! Det är ett vägval Sverige ska göra.  Jag har läst de OECD-rapporter som Mikael Damberg hänvisar till. Det konstateras visst att Sverige och Danmark i huvudrapporten har de minsta inkomstklyftorna i den utvecklade världen om man tar hänsyn till tillgång till skattefinansierad välfärd. Det är riktigt att man i den senaste uppdaterade rapporten, där man tar in året 2008, säger att Sverige har en avvikande utveckling.  Men vet Mikael Damberg varför? Det är därför att disponibelinkomsterna brett sjunker i de flesta OECD-länder, med ett väldigt utstående, tydligt undantag: Sverige. Kraftigt ökade reallöner, starkare än i Tyskland, för busschaufförer, metallarbetare och sjuksköterskor, som har fått det bättre – det är det Mikael Damberg pekar finger åt. Det har alltså gått bättre för vanligt folk i låga och normala inkomstlägen. Det är det socialdemokratin tycker är problemet.  Kan man mer åskådliggöra hur skillnaderna ser ut i svensk politik?  (Applåder) 

Anf. 20 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Det känns som att statsministern är lite desperat. Han ägnade över hälften av sitt anförande åt att försöka förklara statistiken och verkligheten: Arbetslösheten är inte så hög, är inte ett så stort problem i Sverige. Nu ägnar han två tredjedelar av den tid då han kan ställa frågor till mig åt att fortsätta den argumentationen, att arbetslösheten nog inte är så farlig.  Då frångår han det faktum att arbetslösheten stiger i Sverige, att den är högre än när statsministern tillträdde. Han lovade svenska folket att han skulle bekämpa arbetslösheten. Den är fortfarande högre än när han blev vald för snart sju år sedan. Vi ser också att långtidsarbetslösheten ökar.  Jag pekade i mitt anförande och i min replik förra gången på att 45 000 unga människor har gått arbetslösa mer än sex månader. Det är sedan förra året en ökning med 7 000 personer till. Insatser kan göras här och nu för att hjälpa dessa unga människor att få ett jobb, en praktikplats eller en studieplats.  Men regeringen har valt en annan väg. I varje prioritering som regeringen har gjort har man valt en skattesänkning. Tyvärr har de skattesänkningarna inte gett de resultat regeringen hoppades på. Det är det som gör regeringen lite desperat, för man trodde ju att skattesänkningarna skulle klara jobben, skulle klara utanförskapet, skulle klara framtiden.  Nu visar OECD att skattesänkningarna inte har klarat jobben. Men de har skapat någonting annat: den största ökningen i ojämlikhet i något OECD-land. Och kurvan sticker i väg just de år när Alliansen har fått makten. Det är statsministern nu väldigt nöjd med.  Är han verkligen nöjd med att de som har det sämst i samhället är de som tappar mest, att OECD säger att får den här politiken fortsätta kommer Sverige inte längre att tillhöra den skara länder som har jämlikhet som ett symbolvärde och någonting som vi är stolta över? Det berömmer sig statsministern för.  Inga fler jobb men ökad orättvisa – det är resultatet av regeringens politik.  (Applåder) 

Anf. 21 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Mikael Damberg tänker gå en match om vem som är bäst på att läsa rapporter och underlag. Det välkomnar jag.  Låt mig då konstatera än en gång att det OECD pekar på är de kraftiga reallöneökningarna och disponibelinkomsterna som har förstärkts. Det syns också i nationalräkenskaperna. Finanspolitiska rådet har också utvärderat detta med Gini-koefficenten, som är den koefficient med vilken vi mäter inkomstskillnader, och den har i princip legat ganska still sedan makttillträdet 2006. De stora ökningarna kom under Göran Perssons år vid makten.  Det fanns en väldigt intressant formulering i Mikael Dambergs anförande, om ni hörde den. Helt plötsligt slog han fast: Socialdemokraterna vinner valet. Får jag bara fråga: Vad betyder det? När vinner Socialdemokraterna valet? Är det vid 30 procent, 32, 34 eller 35,8? När deklareras segern? Och sedan när kan man styra Sverige med en tredjedel av rösterna? Eller har Mikael Damberg tänkt sig att lova fram en egen majoritet?  Här lovas 90-dagarsgarantier och en massa saker som ska genomföras av ett parti som alltså tänker ta makten själv. Ni andra som finns här är bara statister, och ni ska få rösta på deras förslag. Det är alltså svaret.  (Applåder) 

Anf. 22 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Det är nästan lite modigt av statsministern att försöka göra en tolkning av OECD-studien som visar att jämlikheten på något sätt nog har ökat i Sverige, trots att OECD pekar på att jämlikheten minskar mest i Sverige av alla undersökta länder.  Men jag förstår att han försöker sig på det tricket, eftersom han sade 2010 att världens mest jämlika land skulle minska klyftorna ännu mer. Det blir lite problem med det vallöftet om rapporter från OECD visar att Sverige är det land där klyftorna har ökat mest och dessutom att den politik som skulle skapa fler jobb och minskad arbetslöshet inte har fungerat utan bara har skapat ökade klyftor.  Då förstår jag att statsministern även i denna fråga känner att han måste rätta OECD, att OECD nog inte riktigt har rätt när de säger att ojämlikheten ökar mest i Sverige. Den matchen får väl statsministern ta med OECD.  Men bilden är ganska tydlig att regeringens politik har skapat ökade klyftor i Sverige, och det är ett ytterligare vallöfte som regeringen inte har uppfyllt.  (Applåder) 

Anf. 23 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Tack, Mikael Damberg, även för ditt engagerade anförande!  Konstitutionsutskottet hade nu i vår under detta riksdagsår en ganska gedigen granskning där man tittade på den så kallade Saudiaffären, där Sverige har hjälpt Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Man pekade då på ganska många problem som regeringen har haft i arbetet med det avtal som inleddes redan under den socialdemokratiska regeringsperioden tidigare. Ni socialdemokrater hörde till de starka kritikerna i granskningen kring hanteringen av denna affär och hjälpen med den avancerade vapenfabriken.  Det svävas ibland på målet om Saudiarabien är en bra affärspartner i fråga om det är en verklig diktatur. Det kanske till och med är en av de värsta diktaturerna. Det har åtminstone din egen utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin pekat på.  Min fråga till dig, Mikael Damberg, bygger på vilken analys Socialdemokraterna gör av de problem som dessa avtal har inneburit för Sverige och för Sveriges anseende i världen som en stat som håller på etiska principer och håller på att det internationella samarbetet gör skillnad mellan en good guy och en bad guy. Då undrar jag hur du ser det. Är det rimligt att Sverige fortsätter att ha ett militärt samarbete med en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien? 

Anf. 24 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Tack för en angelägen fråga, eftersom den granskning vi har haft i KU är viktig på grund av alla turer kring Saudiaffären. Jag tycker att det var bra att KU valde att pricka regeringen för det sätt som man har skött frågan på, för papperspåsar med pengar, konstiga bulvanföretag med mera hör inte hemma i den svenska demokratin.  Men det finns också anledning för oss att vara självkritiska. Det har både Stefan Löfven och andra i mitt parti varit. Vi har varit tydliga med att det MOU som tecknades med Saudiarabien gick för långt. Det är inte så vi ska teckna sådana samarbetsavtal i framtiden. Vi har under en lång rad år – vi är väldigt glada över att riksdagen har ställt sig bakom det – velat ha en översyn av just lagstiftningen kring export av vapen. Vi tycker att vi måste göra det svårare att exportera vapen till diktaturer och se över möjligheterna att nu få in ett demokratikriterium till exempel när det handlar om vapenexportlagstiftning.  Det är ett viktigt steg som vi tar, som vi måste lära oss inte bara av Saudiarabienaffären utan av tidigare erfarenheter, att vi ska ha en stram vapenexportlagstiftning som gör att vi prövar varje enskilt fall och ser till att det blir mycket svårare att exportera vapen till icke-demokratier. Det är ett viktigt besked från oss.  För oss socialdemokrater är det viktigt med försvar av Sverige. Då är det också viktigt att vi kan dela kostnader för utveckling av nya vapensystem med andra länder. Därför måste vi i viss mån ha export av vapen till länder som uppträder bra och som vi har ett säkerhetspolitiskt intresse av att samarbeta med.  Inriktningen är dock tydlig, och vi har lärt oss en del av de misstag som begicks under Saudiaffären. Det står tydligt och klart att vi måste ändra lagstiftningen och att vi måste tänka till och inte teckna sådana avtal i framtiden. 

Anf. 25 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Herr talman! Läraryrket är Sveriges viktigaste yrke, åtminstone om vi ska satsa på framtiden i detta land. Därför är det bekymmersamt med några uttalanden som har gjorts den senaste tiden av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan.  En av de viktigaste reformer regeringen gör för att lyfta läraryrket är den så kallade karriärreformen. Den är unik och strider till och med mot den svenska modellen. Staten går in med öronmärkta pengar. Utan löneförhandling går man in och höjer lärarna för skickliga lärare. Det handlar om kraftiga lönelyft. Jag erkänner att det strider mot den svenska modellen. Det är som sagt unikt, och det beror på att läraryrket är strategiskt viktigt.  Stefan Löfven fick i tidningen Expressens partiledarintervju frågor om denna reform. En fråga löd: Tycker du att lärarna ska ha högre lön? Löfven svarade: Det är svårt att uttala sig om.  Regeringen svarar ja på denna fråga.  Sedan säger Löfven något om karriärreformen: Löner ska sättas i förhandling. Politiker ska inte sätta om löner.  Men det är precis det vi gör med karriärreformen. Vi sätter om lönerna från politiskt håll utan förhandling.  Detta har skapat en stor oro i svenska lärarkåren. Ska lönelyften på 5 000 och 10 000 kronor per månad som lärarna får dras tillbaka om ni vinner valet?  Baylan fick i går frågan i Dagens Nyheter och svarade: Jag vill inte spekulera i vad som händer efter valet. Det går inte att säga i dag att allt ska behållas som det är.  Nej, inte allt, men nu handlar frågan om just de höjda lönerna, och det går inte att säga att de ska behållas.  Många lärare är oroliga för att finansieringen av de lönelyft de får kommer att dras tillbaka. Det är detta Stefan Löfven säger.  Jag ger dig chansen, Mikael Damberg. Ta avstånd från Stefan Löfven och anslut dig i stället till regeringens linje att lärarlönerna i Sverige måste höjas.  (Applåder) 

Anf. 26 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Hur är det man säger? Ibland läser man Bibeln …  Det är tydligt att Stefan Löfven tycker om den svenska modellen. Det är ingen tvekan om det. Det är avtal som gäller på svensk arbetsmarknad, och man förhandlar mellan parterna på svensk arbetsmarknad.   Det är dock lika tydligt att vi står bakom karriärtjänsterna. Det vet Jan Björklund om han har läst vår budgetmotion och allt det vi har föreslagit i Sveriges riksdag. Vi utökar dem till och med utöver regeringens förslag, för vi tycker att regeringen har missat vissa delar.  Till exempel ska karriärtjänsterna också innefatta de lärare som väljer att jobba på skolor med tuffast utmaningar. Det finns en poäng i att karriärreformen också leder till att lärare vill jobba på de skolor som har tuffast utmaningar – detta för att utjämna förutsättningarna i skolsystemet och utveckla det. Vi lägger alltså mer pengar på denna reform än vad regeringen gör.  Då hårdrar man det verkligen. Säger man att man står för en svensk modell måste man givetvis kunna ge pengar till skolsystemet från statens budget. Det ger förutsättningar för bättre läraravtal, bättre lärarlöner och minskade klasstorlekar när vi väljer att satsa på det i skolan.  Avtalsförhandlingarna sköter dock parterna. Jag hoppas att också regeringen står bakom att vi har en svensk modell där parterna sätter lönerna. Annars är det ett nytt besked från vice statsministern, och jag tror att statsministern vore intresserad av att höra om vice statsministern vill byta system för hur vi sätter löner i Sverige.  När vi ändå talar om statens ansvar för lärarna, kan då Jan Björklund ge ett tydligt besked om att det inte blir statliga besparingar på gymnasieskolan nästa år på 1,4 miljarder kronor? Det motsvarar 2 600 färre lärartjänster i gymnasieskolan. Året efter har ni dessutom statliga besparingar på gymnasieskolan på 1,9 miljarder kronor.  Kan vi få beskedet av skolministern i dag att dessa besparingar försvinner? Vi behöver utveckla svensk skola, inte spara in på den.  (Applåder) 

Anf. 27 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Herr talman! På den senare frågan har jag svarat att vi återkommer med besked i budgetpropositionen. Det är så det fungerar. Där lägger vi förslag om hur ekonomin för nästa år ska gestaltas. Det är ett beslut som riksdagen tidigare har tagit och som vi nu ser över med Sveriges Kommuner och Landsting. Vi återkommer som sagt i denna fråga.  Mikael Dambergs besked är intressant, för det går stick i stäv med det partiledaren svarar i Expressen på en rak och konkret fråga. Det går till och med att gå in och lyssna på ljudfilen på Expressens webbsida och höra vad han har sagt.  Politiker ska inte sätta om lönerna, säger han, och han kan inte svara på om han anser att lönerna ska öka. Detta är sanningen.  Jag har kallat de rödgröna partierna till en överläggning den 20 juni. Det är torsdag i nästa vecka och alltså ganska snart, för jag vill klara ut denna fråga. Ni måste ge besked. Står ni bakom karriärreformen eller inte?  Du kallar dig för motorn i svensk utbildningspolitik, Mikael Damberg. Du får kalla dig vad du vill, men just nu skapar ni en stor osäkerhet i svensk lärarkår om hur ni ser på lärarna och deras prestationer.  Lärarlönerna måste höjas. Läraryrket är Sveriges viktigaste yrke. Ni har möjlighet att ge besked på överläggningen den 20 juni.  (Applåder) 

Anf. 28 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag ska inte ge mig in i en retorisk tävling med skolministern i denna fråga. Jag konstaterar att vi har lagt mer pengar på karriärreformen än vad regeringen har gjort. Vi lägger dessutom 500 miljoner kronor årligen på ökad kompetensutveckling för lärarna – något som Jan Björklund säkert skulle vinkla till att vi lägger oss i avtalsförhandlingen och löneutvecklingen för Sveriges lärare. Om staten med 500 miljoner kronor tar över kommunernas ansvar för kompetensutveckling av sin personal påverkar det ju på något sätt lönebildningen.  Vi tänker fortsätta investera i svensk skola. Vi står bakom karriärreformen, och vi utökar den för att se till att de bästa lärarna också vill jobba på skolor med tuffast utmaningar.  Skolministern vill i dag i kammaren ha besked av mig, men han kan inte ge besked om de besparingar på 1,4 miljarder som drabbar gymnasieskolan och lärarna i gymnasieskolan från nästa gäller eller om de 1,9 miljarderna i besparingar 2015 står fast. Det är ett oroväckande besked till Sveriges lärare.  (Applåder) 

Anf. 29 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Herr talman! Socialdemokraternas mål är att Sverige ska bli bäst i Europa på jobb. Det är sympatiskt, men bara för att man önskar det blir det inte så. Socialdemokraterna gör allt i sin makt för att dölja ordet ”hur”. Det är ett ganska viktigt ord.  I Ekots lördagsintervju för några veckor sedan fick Stefan Löfven frågan om hur detta skulle skapas. Han svarade att han varje dag skulle fråga sina – högst hypotetiska – statsråd vad de gör för jobben.  Låt oss därför värma upp i dag. Om vi bortser från de vänsterpartistiska statsråden, vad vill Socialdemokraterna göra för jobben?  Svaret är att Socialdemokraterna helt ogenerat föreslår skattehöjningar med 30 miljarder på landets jobbskapare och företagare. Dessutom föreslår partikamraterna i LO utgiftsökningar på 70 miljarder. Det, herr talman, är ingen seriös jobbpolitik. Det är en kreditkortspolitik värdig Lyxfällan.  Socialdemokraterna har mage att säga att det inte kommer att märkas – som om det inte skulle märkas att man inför en lastbilsskatt för Icahandlaren i Bjuv, som om det inte skulle märkas för RUT-företaget i Skärholmen att RUT-avdraget kapas eller för konditoriet i Skövde att restaurangmomsen dubbleras, som om det inte skulle märkas för industriföretaget i Norrlands inland att Socialdemokraterna vill införa miljarder i bolagsskatt eller för de offensiva spelutvecklarna i Stockholm att arbetsgivaravgiften för unga medarbetare blir dubbelt så dyr.  Socialdemokraterna satsar heller inte på investeringar, som ni säger. 16 miljarder av det ni föreslår går till åtgärder och bidrag.  Hur får man Europas bästa jobbpolitik, Mikael Damberg, med Europas sämsta verkliga jobbpolitik?  (Applåder) 

Anf. 30 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag var tidigare inne på att statsministerns och näringsministerns bästa argument är att angripa oppositionen. Jag tror att de skulle titta sig själva lite grann i spegeln. Är näringspolitiken tillräckligt offensiv? Verkar det funka? Går det väldigt bra för Sverige när det gäller jobben? Känns det som om företagarna är nöjda med den utveckling som vi har i vårt land just nu? Jag tycker inte det.   De besked som jag får när jag besöker företag runt om i Sverige är att det händer för lite, att man gör för lite och att man har för lite näringspolitik. Då förstår jag att näringsministern blir stressad av att Stefan Löfven har tagit över näringslivsfrågorna i svensk politik. Han vet hur det går till, han vet vad som behöver göras, och han har presenterat en lång rad förslag.   Vi kommer att fortsätta, inte bara i dag, att presentera förslag om ökad trygghet för nyföretagare som gör att man vågar starta ett eget nytt företag. Vi kommer att fortsätta utveckla vår jobbpolitik, så jag kommer att fortsätta att stressa Annie Lööf och Centerpartiet med att Socialdemokraterna har fler förslag för att förbättra för de små och medelstora företagen i Sverige.   Men politik är också att välja. Politik är också att titta på vad som fungerar. Efter sju år i regeringsställning borde den borgerliga regeringen fundera på följande: Är allting som vi har gjort optimalt? Funkade varenda skattejustering som vi gjorde bra? Ledde det till det som vi trodde att det skulle leda till, eller finns det en alternativ användning av resurser som gör att vi kan investera i exportstödjande verksamhet för små och medelstora företag så att de finns på den växande världsmarknaden och inte bara på den krympande europeiska hemmamarknaden? Finns det sätt att jobba med riskkapital på ett nytt sätt? Ja, det finns det. Finns det sätt att jobba för att stödja företag, till exempel genom att ta bort ansvaret för den andra sjuklöneveckan för alla företagare, som vi har föreslagit, men som regeringen inte kommer loss med?   Det finns jättemycket att göra, Annie Lööf. Jag förväntade mig faktiskt att näringsministern skulle komma hit till riksdagen och säga: På grund av den höga arbetslösheten har vi en reformagenda och många nya förslag eftersom vi ska fixa jobben.   Tyvärr känns det inte så. Det känns som om det inte kommer några förslag från regeringen. Då får väl vi socialdemokrater leverera förslagen i stället.   (Applåder) 

Anf. 31 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Herr talman! Nu var det Mikael Dambergs och Socialdemokraternas bluffpolitik på näringsområdet som jag granskade. Mitt anförande kommer senare. Det handlar inte om justeringar, Mikael Damberg. Det handlar om 30 miljarder i skattehöjningar.   Vilka företagare har du träffat som säger: Smäll gärna till med en dubbel restaurangmoms! Lägg på dubbel arbetsgivaravgift för att vi ska kunna anställa ungdomar! Kapa gärna RUT-avdraget! Se till att lägga på några miljarder i bolagsskatt!   Under de senaste åren har 40 procent av jobbtillväxten skett i små företag. Hur ska dessa hårt arbetande medarbetare och småföretagare på ett bräde och över en natt fixa en skattechock på 30 miljarder om vi får en socialdemokratisk regering? Då har jag inte ens räknat in Vänsterpartiets och Miljöpartiets miljardhöjningar, Mikael Damberg.   (Applåder) 

Anf. 32 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag vet inte om Annie Lööf debatterar med mig eller med verkligheten. Om den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, som regeringen nu lägger 14 miljarder om året på, hade varit en sådan succé borde vi inte ha haft en så hög ungdomsarbetslöshet. Då borde inte långtidsarbetslösheten bland unga öka. Finns det en alternativ användning av pengarna? Har du ställt dig den frågan någon gång? Kan det vara så att vi kan rikta dessa insatser som vi har föreslagit och anställa unga människor – ge dem praktikplatser men också studieplatser så att de kan ta de jobb som finns och införa en 90-dagarsgaranti som gör att unga människor inte behöver vara långtidsarbetslösa? Dessutom kan vi använda pengarna för att företagen ska komma ut på exportmarknaderna. Vi kan ta bort ansvaret för den andra sjuklöneveckan. Det är en miljardreform som skulle underlätta och minska risken för företagare att anställa.   När jag säger att vi är motorn i svensk företagarpolitik syns det i frågan om sjuklöneperioden. När vi driver denna fråga blir det stress i regeringen. Men det händer fortfarande ingenting. Jag förstår att Annie Lööf är stressad över frågan. När vi driver frågan om betaltider, så att små företag ska få betalt i tid, märker vi att regeringen blir stressad och anpassar sig till vår politik. Vi fortsätter att vara motorn i svensk politik.   (Applåder) 

Anf. 33 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Herr talman! Jag hade glömt vilken floskelmaskin Mikael Damberg kan vara. Det fullkomligen sprutar floskler i hans anförande. Det är trevligt att lyssna på. Han säger: Vi är framtidspartiet. Vi har så här höga mål, målen är så här höga, och de är ännu högre. Detta går att fixa. Inte en enda ung människa ska vara utan jobb och så vidare.   När man kokar ned detta i konkret politik är 90-dagarsgarantin det enda konkreta som vi hör i Mikael Dambergs anförande. Det är samma gamla S-politik.   När jag hörde Mikael Dambergs anförande kom jag att tänka på låten Yeah yeah wow wow. Det låter bra och svängigt på många sätt men betyder egentligen ingenting. Det är ingenting konkret.   Det är samma sak när det gäller det som jag egentligen hade tänkt tala om här, nämligen förortskravallerna som vi såg alldeles nyligen. Det var en stor debatt när de skedde. Men nu har rubrikerna bleknat, och debatten har avtagit. Det lät ungefär likadant.   Man har byggt en krutdurk kring inte minst våra städer. Detta är socialdemokratin minst lika ansvarig för som den nuvarande regeringen. När man under denna debatt frågade Stefan Löfven vad detta beror på sade han att det beror på långtidsarbetslösheten, trots att vi har en förhållandevis låg långtidsarbetslöshet i vårt land och till och med den lägsta i Europa. Vad ska man göra? Då får vi höra precis samma floskler: Det går att fixa jobben. Det går att fixa detta. Det går att lösa.  Men vi får inte höra någonting konkret över huvud taget.   Herr talman! Min enkla och konkreta fråga till Mikael Damberg är: Vad vill ni göra åt den splittring som ni har bidragit till att skapa under flera decennier och som vi nu ser ett mycket dystert resultat av? 

Anf. 34 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! När man talar om förorterna och de oroligheter som har varit där gör Sverigedemokraterna det mycket enkelt för sig. De tror att de kan profitera på problem som har uppstått i vårt land till följd av klyftor, till följd av arbetslöshet och till följd av att människor är utanför men också till följd av kriminalitet. Jag tycker att det är lite problematiskt att partier tror att man kan tjäna politiska poäng på samhällsproblem snarare än på att försöka bidra till en konstruktiv diskussion.   Det som vi säger är att vi tror att detta är större frågor som kräver mer än bara en enkel lösning. Vi tror att det handlar om jobben. Vi tror att det handlar jättemycket om hur vi klarar arbetslösheten.   När vi säger att vi ska ha lägst arbetslöshet i EU är det ett besked också till förortsområdena runt våra storstäder. När vi säger att unga människor inte ska gå långtidsarbetslösa är det inte ett besked bara till några ungdomar, utan det är ett besked till alla ungdomar runt om i Sverige.   När vi säger att vi kan ge sommarjobb till unga människor – det har vi visat i våra S-styrda kommuner – är det ett viktigt besked till de unga människor som faktiskt behöver en chans att få visa att de kan göra rätt för sig. Det är viktiga besked som handlar om jobb, förutom vår näringspolitik. Jag tror att jag lämnade 20 punkter till statsministern med konkreta förslag som man skulle kunna genomföra för att få fart på jobben.   När det gäller skolan är vi mycket tydliga med att den segregation som har växt fram i skolsystemet i Sverige är bland de farligaste sakerna och också gör att resultaten försämras. Vi har inte bara ställt krav på att kommunerna måste fördela resurserna efter elevernas behov. Vi har också haft en diskussion, som jag hade med skolministern tidigare, om att försöka få de duktigaste lärarna att jobba i de skolor som har de tuffaste utmaningarna. Det betyder jättemycket för att vända resultaten i de skolor som finns i fattiga bostadsområden.   Problemet med Sverigedemokraterna är att de inte kommer med några resultat eller lösningar. Nu etnifierar de detta problem. Det är invandrarnas problem.   Jag tror inte på det. Jag är socialdemokrat därför att jag tror att vi har en gemensam uppgift i samhället och att vi kan lösa saker och ting tillsammans. Särskilt när det är stora, tunga och allvarliga samhällsproblem måste vi hjälpas åt för att vända utvecklingen. Detta alternativ står jag för. Du står för ett delat samhälle. Jag tror inte på det.   (Applåder) 

Anf. 35 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Herr talman! Nu fick vi ett konkret förslag till: Ge sommarjobb. I övrigt var det precis samma floskler igen.   Jag reagerade på en sak som Mikael Damberg sade här. Han talade om problem som har uppstått. Men dessa problem har inte uppstått. Dessa problem är skapade av politiska beslut som Mikael Damberg och hans partikamrater har varit med och fattat. Dessa beslut har de övriga sju partierna i denna församling varit med att fatta. Dessa problem uppstår inte av sig själva. Dessa problem är skapade av Mikael Damberg och hans kamrater. Så är det. Så tala inte om problem som har uppstått ur tomma intet, för det är helt enkelt inte sant.   Det är givetvis mycket viktigt med jobben. Men återigen: Vi hör ingenting konkret mer än att vi ska ha så här och så här höga mål. Det duger inte om man faktiskt också vill lösa problemen och inte bara tala om dem.  

Anf. 36 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att Sverigedemokraterna tror att deras väg framåt i svensk politik är att dela upp samhället och utnyttja problem som uppstår för att vinna politiska poäng – utan att presentera några förslag på lösningar.   Du får gärna ha synpunkter på våra förslag om jobben och skolan, Jimmie Åkesson. Det är nämligen där vi utvecklar vår politik mest, och det är där vi har flest förslag. Det är där vi kommer att fortsätta framåt. Att tro att man kan ha en lösning för Husby och en annan lösning för resten av Sverige är dock fel. Man ska ha en lösning för hela Sverige. Det står vi för, och vi kommer att fortsätta framåt.  Problemet med Sverigedemokraterna i svensk politik är att ni säger att problemet egentligen är invandrarna, de ska åka hem. Det tycker jag är fel, och det är tragiskt att svensk politik har utvecklats på det sättet.  (Applåder) 

Anf. 37 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Samtidigt som den här debatten har pågått har det kommit ett larm om brand i Ringhals kärnkraftverk. Nu verkar det som att branden är släckt, som tur är, men det är en påminnelse om att det inte finns någon säker kärnkraft och att det är dags att bedriva en politik för att stegvis ersätta kärnkraften, liksom de fossila bränslena, med förnybar energi.  Tyvärr är det så i dag att Sverige inte har någon energipolitik. Regeringen har en fullständig icke-politik i energifrågorna – man ser vad som händer, och Vattenfall får göra lite grann som de vill. Det fanns dock en tid då vi satsade mer konsekvent på att bygga ut de förnybara alternativen. Det byggde på en överenskommelse som slöts i riksdagen 1997 – en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var det som fick fart på utbyggnaden av den förnybara energin i Sverige.   Jag menar att det är dags för en ny blocköverskridande energiöverenskommelse, med det tydliga målet att både få bort de fossila källorna och avveckla kärnkraften. Förutsättningarna har aldrig varit bättre än i dag: Vi har ett enormt elöverskott i Sverige. Den ekonomiska konkurrenskraften för de förnybara energikällorna är stark. Vi kan se på länder som Tyskland och Danmark, där det skapas tiotusentals arbetstillfällen och en ny exportindustri när man ersätter gårdagens energikällor med framtidens energikällor.   Även här är det helt uppenbart att det krävs en ny politisk majoritet för att göra detta, men det vore bra om även Centerpartiet mindes att man egentligen var emot kärnkraften och med på en sådan överenskommelse. Säkert skulle Miljöpartiet ha mycket att bidra med, också.   Mina frågor till Mikael Damberg är: Är du beredd att sluta en ny blocköverskridande överenskommelse om att avveckla kärnkraften, och delar du min åsikt att minst en reaktor bör stängas under nästa mandatperiod? 

Anf. 38 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Det är förvånande att få frågor om ett blocköverskridande samarbete från Vänsterpartiet. Det är lite intressant i svensk politik just nu.  Det är ingen tvekan om att vi tycker att energipolitiken är för kortsiktig i dag. Det är ingen tvekan om att den energiöverenskommelse de borgerliga partierna har slutit med varandra, som de själva inte ens kan tolka resultatet av, skapar en väldig osäkerhet på energimarknaden inför framtiden. Det är klart att vi skulle behöva en blocköverskridande överenskommelse.   Ska man sluta en blocköverskridande överenskommelse kanske man dock ska börja med att få till stånd ett sådant samtal, som är seriöst, långsiktigt och börjar med att analysera vilka behov vi har av energi och el i Sverige framöver. Utifrån det kan man jobba vidare inte bara med effektivisering av energisystemet och effektivisering av de stora källor till utsläpp vi har från miljonprogramsområden och andra områden där vi skulle kunna effektivisera mer än vi har gjort i dag utan också med att titta på hur vi skapar drivkrafter för den förnybara energin.   Vi socialdemokrater är dock väldigt tydliga på en punkt: Vi tänker inte äventyra svensk industris konkurrenskraft. Vi måste göra en omställning till förnybart på ett sätt som gör att vi klarar jobben och konkurrenskraften. Vi skulle gärna se en bred, blockpolitisk överenskommelse med också andra partier, som inte är representerade i just det här replikskiftet. 

Anf. 39 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Jag uppskattar svaret, och jag är överens med Mikael Damberg om att det finns mycket goda förutsättningar såväl för att avveckla kärnkraften och inte bygga några som helst nya reaktorer som för att ersätta alla fossila bränslen. Det vore att verkligen ta klimatfrågan och energifrågan på allvar. Vi kan också spara energi på många områden.   Då måste man dock i en överenskommelse också uttala de målen. Här tycker jag att det är viktigt att se att vi kan börja stänga reaktorer i Sverige. Tillbudet i Ringhals, som dess bättre verkar ha varit bara ett tillbud, visar ju hur riskfylld kärnkraften är. Ju äldre reaktorerna är, desto större risker kommer de också att innebära. Vi har i dag ett elöverskott som gör att vi kan börja avveckla reaktorer. Är det inte dags för en ny energipolitik och dags att stänga den första reaktorn redan under kommande mandatperiod? 

Anf. 40 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag tänker inte ge mig in i vad resultatet av en sådan överenskommelse skulle kunna bli om vi sluter en blocköverskridande överenskommelse. Jag tror inte att det är vägen framåt för en långsiktig energipolitik.   Vi är tydliga med att det behövs en blocköverskridande överenskommelse. Vi är också tydliga med att man måste börja en sådan diskussion med vilka framtida behov vi har. Energipolitiken utvecklas nämligen; vi får olika konsumtionsmönster och olika behov, och vi måste se till att näringslivets behov av energi tillgodoses. Vi tror dock att det finns mycket större möjligheter än vad Sverige tar vara på i dag. Att klara en omställning till mer förnybara, hållbara och långsiktigt bra lösningar för det svenska energisystemet tror vi att vi skulle tjäna på. När det gäller den frågan vill jag alltså vara väldigt tydlig: Vi tror att man skulle kunna göra mer för att skapa långsiktighet och även en tydligare effektivisering och mer grön omställning av det svenska energisystemet än i dag.  (Applåder) 

Anf. 41 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp ett helt annat perspektiv.   Den unga arbetarrörelsen hade en devis jag tycker är fantastiskt bra. Den lyder ungefär så här: Gör din plikt, kräv din rätt! I det ligger någonting väldigt betydelsefullt för samhällsbygget: Vi gör det vi kan – vi sköter våra skyldigheter och uppfyller vår plikt – och sedan har vi all rätt att kräva att få vår del i olika sammanhang. Det gäller demokratins utveckling, välfärdens utformning och så vidare.  Sverige har i dag ett av världens bästa – kanske världens bästa – och mest utbyggda välfärdssystem. Vi har en exempellöst jämn fördelning av välstånd. Alla har tillgång till fri skola och fri sjukvård. Vi har äldreomsorg på goda villkor, och vi har väl fungerande försäkringssystem. Sverige är över huvud taget ett väldigt tryggt och bra land att leva i.   Under upploppen i Husby brann bilar, och poliser, vårdpersonal och brandmän som kom in för att göra sitt jobb fick stenar kastade på sig på ett alldeles oacceptabelt sätt. Människor som bor i dessa områden och som hade fått ihop tillräckligt med pengar för att köpa en bil fick se dem stuckna i brand, och den lilla företagaren fick se fönstren krossade. Efter de här händelserna tycker jag att väldigt mycket av diskussionen har varit ungefär så här: Det är oacceptabelt, men … Och sedan har det lagts ut något slags förlåtelsens slöja över allt detta.   I mitt sammanhang tycker jag inte att det finns några ”men” över huvud taget. Från vänsterhåll tycker jag att det i det här sammanhanget har varit en bekymmersam ton som näst intill legitimerar fasoner som över huvud taget inte ska förekomma. Utifrån resonemanget att man ska göra sin plikt och kräva sin rätt skulle jag vilja höra Mikael Damberg lägga ut texten lite kring detta.  (Applåder) 

Anf. 42 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag gillar konceptet att man gör sin plikt men också har rättigheter. Det är det som många av våra försäkringssystem i Sverige bygger på. De har varit generösa, men om du fuskar eller inte gör din plikt för att åstadkomma det du ska får du ingen ersättning. Tar du inte de erbjudanden vi till exempel riktar till unga människor i vårt budgetförslag blir du av med ersättningen. Det är nämligen inte bara så att du har rätt till praktikplats, stöd och att fixa din gymnasieexamen – uppfyller du inte din del av avtalet får du ingen ersättning. Det finns alltså en balans av plikt och rätt, och så ska Sveriges välfärdssystem vara uppbyggt i stor utsträckning.  Jag kommer över till frågan om stenkastningen. Det var nästan bakhåll mot brandmän och poliser – det känns som att det inte bara var så att man kastade sten på de välfärdsarbetare som ser till att skapa trygghet och släcka bränder, utan de kände själva, vilket vi hör när vi lyssnar på dem, att de var utsatta för bakhåll. De lurades in i vissa situationer för att man skulle kasta sten på polisen, till exempel. Det är fullständigt oacceptabelt att brandmän inte kan åka in i vissa områden för att släcka bränder och skydda befolkningen. Det är jättefarligt för ett samhälles utveckling.  Men det finns en debatt som inte har förts så mycket. Hur fick man stopp på detta? Polisen och brandmännen gjorde bra insatser, men det gjorde också föreningar, föräldrar och människor på plats i de här områdena. De som nattvandrade, grillade korv och körde nattfotbollscuper i de här områdena var förebilder och gjorde stora insatser för att hjälpa polisen och brandmännen. Människorna på plats gjorde sin plikt för att se till att det fungerade.  Av detta kan vi lära oss att när sådant här händer kan vi inte bara peka på polisen och säga att det ska lösa sig. Man måste också fundera på vad man kan göra själv för att åstadkomma detta. Jag är mycket stolt över de medlemmar i mitt parti som är aktiva, jobbar och gör väldigt mycket av sitt arbete på fritiden i föreningar i de här områdena. De gjorde stora insatser tillsammans med många andra, kanske här inne, för att vända utvecklingen rätt.  (Applåder) 

Anf. 43 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Herr talman! Jag håller med om allt det som Mikael Damberg har sagt. När jag har läst diskussionerna efteråt har jag sett väldigt många politiker, framför allt på vänstersidan, som har haft en ton som jag tycker har varit alltför ursäktande i de här sammanhangen. Jag tycker att det har varit en förfärlig ton från vänsterhåll i tidningskommentarer i S-tidningar. Det är en ton som inte innebär att man står upp för de människor som får sin trygghet rubbad och som inte innebär att man står upp för den personal som har de svåraste uppdragen när de ger sig in i de här områdena för att göra sitt jobb.  I lördagsintervjun började Stefan Löfven prata om att bibliotek och vårdcentraler har försvunnit här. Det är inte bara osant, utan det är också helt irrelevant. Den här typen av händelser är oacceptabla oavsett allt annat över huvud taget. Vi ska inte relativisera det som är kriminellt och som förstör tillvaron för människor som gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop.  (Applåder) 

Anf. 44 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Herr talman! Jag blir inte riktigt klok på vad Göran Hägglund egentligen menar med sitt replikskifte här. Den debatten får han nästan ta med Erik Ullenhag som till och med ska placera en myndighet i det här området eftersom servicen har gått ned.  Vi måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Vi måste kunna tala om det oacceptabla som drabbade brandmän, poliser och andra när det var upplopp och kriminell aktivitet som bedrevs av framför allt stora ungdomsgäng i de här områdena. Det måste fördömas och stoppas. Polisen gjorde sitt jobb, men även föreningar och vuxna gjorde en stor insats i de här områdena.  Men den andra diskussionen måste vi föra. Har vi bostadsområden i Sverige som har tillåtits att förfalla, där servicenivån har gått ned, där utanförskapet är stort, där arbetslösheten är hög och där hopplösheten hos unga människor är mycket hög?  Kan vi inte föra de två diskussionerna samtidigt hamnar vi i en omöjlig situation. Du får nästan ta den diskussionen med din kollega i regeringen, Erik Ullenhag, som i alla fall försöker föra diskussioner om hur man tillsammans ska kunna vända utvecklingen i de här fattiga bostadsområdena.  (Applåder) 

Anf. 45 ÅSA ROMSON (MP):

Herr talman! År 1992 kollapsade ett av världens rikaste torskfiskebestånd vid Grand Banks i Kanada. Det hade tidigare gett över 200 000 ton fisk per år och försörjt mer än 40 000 fiskare. De blev arbetslösa. De förlorade sina jobb därför att man inte hade förstått det enkla: Vi måste förvalta den jord vi lever av.  Vi kan få mat och jobb om vi håller koll på miljön. Det är jorden som också sätter ramarna för vår ekonomi.  Jag tänkte på den här historien, som jag har läst om många gånger, när jag såg nyheterna i våras om att amerikanska forskare hade uppmätt 400 miljondelar koldioxid i atmosfären ovanför Hawaii. Det är en oroväckande hög koncentration. Det borde vara en rejäl väckarklocka, precis som de senaste veckornas nyheter om översvämningar i Centraleuropa. Var det nio meter över normalvattenståndet som Donau stod i Budapest? Tiotusentals människor flyr sina hem inte långt ifrån oss här i Sverige.  Lite längre bort i Pakistan är det betydligt fler, hundratusentals, som flyr från de översvämningar som har blivit allt vanligare i den mycket tätbefolkade regionen.  Det här är problem som vi inte kan tänka bort om vi är ansvariga politiker. Klimatfrågan är inte en fråga att vara tyst om.  Vi har haft och har en regeringen som tycker att klimat- och miljöfrågorna är ett särintresse som kan behandlas vid sidan av. Det tycker inte jag. De måste vara en del av den långsiktiga ekonomiska politiken. De länder, de företag och de hushåll som är djupast fast i oljeberoendet är de som är mest sårbara när priserna stiger. Vi ser det i Europa när Italien, Portugal, Grekland och Spanien har kriser. De är också de mest oljeberoende ekonomierna. De drabbas hårdast. Jag är orolig för de olje- och fossilberoende företagen och hushållen och för Sverige.  En offensiv miljö- och klimatpolitik är en förutsättning för att vi ska klara jobben i framtiden. Det är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla välfärden utan att den inskränks av mer spridda miljöförstöringar. När konkurrensen om energi och resurser hårdnar är det de länder som är snabbast med att effektivisera och som är bäst på att hushålla med resurser som får bäst och flest jobb och exportmöjligheter.  Att stödja den utvecklingen är för mig en hörnsten i en grön arbetslinje. Det är en linje för fler nya jobb. Det är därför vi vill investera i klimatsmarta transporter och kollektivtrafik och utveckla, inte avveckla, järnvägen. Det är därför vi vill ge bättre förutsättningar för forskningsintensiva företag att växa och hållbara affärsidéer att lyfta. Det är därför vi vill ha styrmedel och fortsätta att använda styrmedel som gör att det alltid blir billigare och enklare att göra miljömässigt rätt i stället för dyrare och svårare att göra fel.  Vi vill värna jobb i framtiden, och då måste vi vara tydliga med var de jobben kommer att finnas. Vi måste stödja en omställning till ett hållbart samhälle, annars riskerar våra ungdomar att stå lika arbetslösa som de kanadensiska fiskarna.  Herr talman! Under våren har det återigen pratats om den psykiska ohälsan hos de unga. Vi har så många ungdomar, särskilt unga tjejer, som mår dåligt. Det visar att det är svårt att växa upp i Sverige i dag. Könsrollerna och vuxensamhället kommer med allt fler krav på prestation. Man ska fixa det lyckade livet. Det är krav på utseende, det är krav i skolan och det är krav på att få jobb och fixa bostad. Det är sannerligen inga enkla uppgifter i dag.  Vi har sett reportage om brister i psykvården när det gäller bemötandet av unga tjejer med självskadebeteende. Vi har mottagit rapporter om att antalet självmord och självmordsförsök inte minskar hos ungdomar, vilket de gör i alla andra grupper. I den grupp som har aktivitetsersättning har antalet självmord och självmordsförsök fyrdubblats under den senaste tjugoårsperioden.  Det här gör mig mycket upprörd. Det är någonting som signalerar att samhället har stora problem när invånarna inte mår bra och inte vill fortsätta leva. När unga människor medvetet skadar sig själva eller begår självmord är det en oerhörd kritik mot hur vi har det. Jag menar att bara för att det här problemet inte direkt kan knytas till vem som har suttit i regeringen vid vilket tillfälle betyder det inte att det är mindre viktigt eller att det inte till viss del finns politiska svar att ge.  Vilken press sätter vi med de allt tidigare valen i skolan? Vilka elever glömmer vi bort när kuratorerna plockas bort från skolorna? Vilken hopplöshet känner egentligen de unga inför systemet när de har aktivitetsersättning?  Jag tror att fler unga behöver känna att det finns vuxna som ser dem, lyssnar och har tid. Därför vill Miljöpartiet bland annat ge föräldrar mer tid för ”tweensen”, stärka elevhälsan på skolorna med fler kuratorer och investera i mindre grupper på fritidshemmen. Då har lärarna i skolan mer tid att vara lärare, och fler vuxna kan arbeta och motverka en dålig självbild och självkänsla som ofta finns hos unga tjejer.  Herr talman! Arbetet spelar en central roll i nästan alla människors liv, oavsett om vi har ett arbete eller inte. Det är därför inte konstigt att debatten här i dag liksom många debatter har ett fokus på arbete och jobb. Sverige står inför gigantiska utmaningar när det gäller jobben. Jag inledde med att peka på vikten av att se var de nya jobben kommer och på att vi behöver stimulera en hållbar ekonomi så att de mer än 400 000 svenskar som i dag saknar jobb ser framtidsmöjligheterna.  Jag vill dock säga att det finns en utmaning till: övertidsuttaget, ohälsotalen och utsorteringen av människor på arbetsmarknaden. De som har jobb arbetar mer och mer samtidigt som allt fler ställs utanför. Småbarnsföräldrar som jobbar övertid tar med sig jobbet hem samtidigt som fler unga än någonsin vill komma in på arbetsmarknaden. Kvinnor som ofta jobbar inom äldreomsorgen eller barnomsorgen slits ut i förtid och kan inte jobba fram till vanlig pensionsålder samtidigt som allt fler jobbsökande ratas.  Det är därför Sverige behöver en ny arbetslinje. Det handlar faktiskt inte om att alla ska jobba mer, som man ofta hör i debatterna, utan om att fler ska få jobb och färre slitas ut. Det är en linje för en mänskligare arbetsmarknad med plats för fler. I Miljöpartiet hade vi nyligen en kongress där vi diskuterade en mänskligare arbetsmarknad med mer makt över arbetstiden. Vi konstaterade att vi vill att också kvinnorna i äldreomsorgen och omsorgsyrkena ska ha möjlighet till mänskligare heltidstjänster, det vill säga kortare arbetsvecka än 40 timmar. Män inom industrin har redan en sådan ordning. Vi behöver en hållbar arbetssituation inom vård och omsorg.  Vi vill att det ska finnas möjlighet till friår, en paus i livet där man kan utvecklas, gå vidare och hämta kraft för att orka jobba längre, samtidigt som en arbetssökande ges möjlighet att få den där viktiga arbetslivserfarenheten via ett kvalificerat vikariat. Vi vill också att normalarbetstiden ska sänkas från dagens 40 timmar till 35 timmar som norm på arbetsmarknaden, som i övrigt regleras med avtal. Trygghetssystemen måste fungera för dem som redan i dag har kortare arbetsvecka än 40 timmar.  Herr talman! Så här i skolavslutningstider kom det en liten tjej på tunnelbanan i morse med små violer i handen i en liten påse som hon skulle ge till fröken. Då blev jag påmind om att det även i svensk politik – snart, hoppas jag – är dags att utvärdera allianspolitiken. Och kanske är det dags att också tacka av alliansregeringen och deras politik och gå vidare så att vi kan utveckla Sverige. Vi kan så mycket bättre.  Vi vill inte bara renovera villakök. Vi vill också renovera i miljonprogrammens förorter och bostadsområden. Vi vill inte satsa miljarder i infrastrukturpengar utan att se att detta sker i en hållbar riktning så att tågen kommer fram i tid och så att vi kan utveckla kollektivtrafiken i hela landet. Vi vill inte att den eviga debatten om skolan ska göra att vi här i riksdagen fattar millimeterbeslut om vilka som ska ha betyg, utan vi vill att lärarna ska ha möjlighet att vara lärare och att skolorna ska bygga på en professionell yrkeskår.  Sverige kan så mycket bättre. Det är dags att vi får en ändring i politiken också i Sveriges riksdag.  (Applåder) 

Anf. 46 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! Jag vet att ordningen här är sådan, men jag tyckte att det var lite talande att rätt många socialdemokrater lämnade kammaren när Åsa Romson skulle börja tala. De hade hört vad som behövde sägas i dag: Socialdemokraterna ska vinna valet. Någon annan ska inte ha inflytande. Då behöver man inte höra vad Åsa Romson tycker.  Jag tror som ledare för det andra 30-procentspartiet i Sveriges riksdag att det där är en olycklig och farlig inställning. Jag tycker att också vi som är lite större ska ställa in oss på att arbeta med andra, för jag tror att det är så väljarna vill att vi ska ta ansvar långsiktigt för Sverige.  Jag har vinnlagt mig om att läsa in en hel del av Miljöpartiets utvärderingar och talat med medarbetare som har suttit med i tidigare samarbeten. Den entydiga slutsats som Miljöpartiet berättar om för den som vill lyssna är: Vi kommer inte att stödja en regering igen som vi inte sitter i.  Då är onekligen frågan: Vad tillför Miljöpartiet i så fall till en regering som de ska sitta i?  Jag har gått igenom er kongress. Många bedömare betraktar den som rätt kraftiga steg vänsterut. Jag låter det vara deras sätt att beskriva det. Men jag ser tre områden där jag tror att Miljöpartiet vill göra skillnad.  Det första är detta att vi ska jobba mindre därför att jobb i sig är miljöbelastande. Det var flera ledande företrädare som sade det. De ifrågasatte ordet arbetslinje och tyckte att vi snarare borde tala om en ledighetslinje. Åsa Romson själv talade om en pelargonielinje. Det är alltså ett värde i sig att jobba mindre. Det är det första Miljöpartiet vill.  Det andra är att höja skatter på transporter och att kraftigt bekämpa varje del av vägutbyggnad eller vägunderhåll. Det kommer att få stora konsekvenser för stora delar av Sverige.  Det tredje är att jag tror att ni kommer att få ansvar för rovdjurspolitiken. Ingenting ska göras för att begränsa tillväxten av varg och andra rovdjur, utan den ska – som det heter – ha en naturlig utveckling.  Grundfrågan blir nu, när många socialdemokrater har lämnat kammaren, om det finns något skäl att rösta på Miljöpartiet. Eller är det så som de säger – att Socialdemokraterna vinner valet och bestämmer vad politiken blir, och ni får inget inflytande?  (Applåder) 

Anf. 47 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Det är bra att statsministern läser partiprogrammen från partierna. Miljöpartiet har antagit ett nytt partiprogram som går tio år framåt i tiden. Där anger vi hur vi vill att Sverige ska utvecklas och bli en grönare nation som står tryggare och säkrare i den globala konkurrensen, som du nämnde i ditt första replikskifte. Jag tror att Sverige ska se möjligheterna i att investera i förnybar teknik och miljövänliga lösningar i stället för att bara stå med armarna i kors i klimatfrågan och titta på vad som händer i andra delar av världen och peka finger mot dem.  Jag tror att Miljöpartiet har mycket att tillföra i svensk politik. Vi ser fram emot att få påverka politiken i realiteten. Vi blir ofta beskyllda för att ha höjt bensinpriserna i Sverige, men så är det inte. De har höjts under alliansregeringens tid. Miljöpartiet har ännu inte påverkat det beslutet i Sverige.  Vi är därför nöjda med att vi kan utforma en egen, grön politik. Vi tror att väljarna i en valrörelse behöver se vad partierna vill innan de tar ställning. Vi tycker att det är olyckligt att väljarna återigen ska få ett – får man väl säga – ganska mediokert smörgåsbord från allianspartierna. I praktiken säger partierna bara att de är överens om att fortsätta att regera för att de tycker om varandra och att de inte har kunnat lägga fram så många reformprogram i riksdagen den senaste tiden för att de är en minoritetsregering.  Jag noterar att du, Fredrik Reinfeldt, inte har lyckats leda en regering som har kunnat samverka bredare här i riksdagen trots att Moderaterna lägger sig vinn om att ge småpartier möjlighet och utrymme. Då hade vi haft fler bra förslag riktade mot utmaningarna på ungdomsarbetslöshetens område, mot utmaningarna vi står inför när det gäller renoveringar av miljonprogramsområdena samt mot utmaningarna med att lägga om transportsystemet så att det blir mer miljövänligt. Vi vill inte dra ned på vägunderhållet. Vi vill dra ned på de miljardsatsningar ni gör på motorvägar i stället för på kollektivtrafik i de stora städerna. Det är där, Reinfeldt, som framtiden finns.  (Applåder) 

Anf. 48 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Herr talman! I Sveriges riksdag finns åtta partier. Två av dem har 30 procent, och de övriga sex ligger under 10 procent. Är det någon som följer denna debatt som tror att något av de partierna skulle säga nej till att få styra på egen hand och få mer än hälften av väljarna bakom sig? Självklart inte. Det är klart att det ska finnas ett inslag av att var och en berättar vad det är de vill, men tror väljarna att det är så det blir? Tror de att Sverige styrs genom att Miljöpartiet ger sina besked och att man sedan får vakna förvånat dagen efter valet och upptäcka något helt annat?  Jag menar att det är bättre att förbereda sig inför ett val därför att man då inte kommer oförberedd till jobbet. Den som inte har förberett sig gör dyrare och sämre lösningar och överraskar sina väljare. Se på Danmark och andra länder där man först säger en sak och sedan gör något helt annat. Därför är mina frågor relevanta. Efter att ha gått igenom det Miljöpartiet har beslutat om hävdar jag att det finns tre saker ni förbereder er för att påverka. Det handlar om att kraftigt dra ned på väginvesteringar i Sverige, höja skatterna på transporter i landet och ta ansvar för den svenska rovdjurspolitiken på ett sätt som kommer att få stark påverkan utanför våra större städer. Det är vad jag tror kommer att bli bidraget till en rödgrön regering.  (Applåder) 

Anf. 49 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Jag förstår att Fredrik Reinfeldt är bekymrad över hur regeringen kommer att se ut efter nästa val. Opinionsläget är ju inte så gott för den sittande regeringen. Jag tror att det delvis beror på att man inte tagit tillfället i akt att förvalta sin regeringsperiod. Vi har sett stora utmaningar i svensk politik. I skolan, på ungdomsarbetslöshetens område och på en rad andra områden skulle Sverige kunna visa framfötterna inom EU och internationellt, inte minst på klimatområdet, men regeringen har inte tagit chansen. Det är klart att man då är orolig för hur det ska se ut efter nästa val, om det blir rödgrönt och hur det i så fall kommer att se ut.  Om vi ska ha sådana diskussioner får väl Fredrik Reinfeldt komma med en analys, eller han kan gå över till PR-branschen precis som många andra politiker i denna kammare gjort. Det kan vara ett annat jobb att utföra.  Vi kommer att ge besked. Vi vet vilken politik vi kommer att gå till val på. Det kommer att vara helt tydligt för väljarna. Vi är mycket tydliga med att vi vill ha en regering som kan ta sig an utmaningar, och vi ser att det finns andra partier som också vill det. Tyvärr verkar alliansregeringen hellre vilja grilla korv med varandra än att peka på de utmaningar som finns och göra någonting åt situationen i Sverige.  (Applåder) 

Anf. 50 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Herr talman! Jag minns när Maria Wetterstrand för ett par år sedan deklarerade att Miljöpartiet skulle bli ett liberalt parti. Det var spännande, tyckte jag, för det behövs fler liberala partier i Sverige. Tyvärr var det bara retorik eller transparent färg målad över en röd botten.  När Miljöpartiet för några veckor sedan hade sin kongress blev det en tydlig omprioritering. Den föreslagna arbetslinjen blev ledighetslinjen. De som jobbar ska jobba mindre, och de som inte jobbar ska få ännu svårare att få jobb. Från jobbfokus till ledighetsfokus, från mångfald i välfärden till förbud, från regelförenkling till regelkrångel – i praktiken har vi, efter Miljöpartiets kraftiga vänstersväng, en tydlig allians mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet i synen på företagande, och Jonas Sjöstedt gör glädjeskutt när han kommenterar kongressen.  Låt mig citera en person som nyligen sade något väldigt klokt om fördubblingen av arbetsgivaravgifter för unga: ”Risken om man river upp en sådan här reform är ju att många unga kommer förlora sina jobb. Det är inte en utveckling vi vill se när det är många unga som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.”  Vet Åsa Romson vem som sade detta? Han är miljöpartist, heter Per Bolund och är ekonomiskpolitisk talesperson. Ungefär samma mantra körde Gustav Fridolin i Agendadebatten för ett antal veckor sedan. Jag skulle vilja fråga Åsa Romson varför Miljöpartiet vill driva en linje mot sin egen övertygelse, en linje som innebär att ”många unga kommer förlora sina jobb”.  (Applåder) 

Anf. 51 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Jag vet att även Annie Lööf nyligen varit på kongress. Möjligen ser våra kongresser olika ut. På våra kongresser har vi en debatt som förs öppet och besluten är tydliga för alla parter.  Vi har tidigare under våren varit tydliga från riksdagen med att den reform som innebär sänkta arbetsgivaravgifter för dem under 26 som redan har jobb inte är effektiv, om vi tittar specifikt på ungdomsarbetslösheten. Den kan skapa andra problem på arbetsmarknaden, och den är ganska dyr. Den kritiken ligger fast. Den kritiken delades och applåderades av kongressen.  Sedan är frågan vad man ska göra i stället. Där hade vi under våren varit tydliga med att det inte är säkert att lösningen är att hux flux ta bort sänkningen, för det innebär naturligtvis störningar och förändringar på arbetsmarknaden. Jag kan försäkra dig, Annie Lööf, att vi i riksdagen, helt enligt den arbetsordning vi har när vi lägger fram konkreta förslag om vad vi tycker ska göras, kommer att ta fram underlag där båda dessa aspekter tas med.  Också du läser utvärderingar av reformen, som ni så hårt håller fast vid, och ser att den inte har gett särskilt många jobb, att den inte är särskilt effektiv. Snarare behöver vi göra mycket mer för att möta ungdomsarbetslösheten än att bara säga att den reform ni genomförde 2006 ska kvarstå. Självklart ska vi inte äventyra arbetsmarknaden för unga. Vi ska inte äventyra reglerna så att det blir svårare för företagen att anställa unga. Här måste vi återkomma med ett förslag som vi menar är rimligare. Jag ser fram emot den debatt vi då kommer att ha. 

Anf. 52 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Herr talman! Ungdomsarbetslösheten är en enorm utmaning. Det är därför regeringen jobbar på ett brett fält av åtgärder. Det handlar om yrkesintroduktionslöner och skolreformer men också om en halvering av såväl restaurangmoms som arbetsgivaravgifter för unga. Jag tror att Åsa Romson har mött företagare som känner oro över en miljardsmäll på unga anställda, och jag är säker på att Åsa Romson träffat ungdomar som blivit glada över att ha fått jobb sedan arbetsgivaravgiften halverades. Det var nog därför Miljöpartiet gjorde sin omprövning i första halvlek.  Min fråga till Åsa Romson är vilka ekonomer Åsa Romson, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet träffat som säger att det blir fler jobb till unga människor om man fördubblar arbetsgivaravgiften, om man ökar kostnaderna per ung och år med 40 000 kronor.  (Applåder) 

Anf. 53 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Precis som du, Annie Lööf, träffar jag ganska många företagare och diskuterar de förutsättningar de har. Jag har förståelse för att man ska vara försiktig och lyhörd inför de förändringar man gör så att man underlättar för företagen att anställa. Jag tror att små och medelstora företag har stor potential att anställa fler. Därför vill vi ta bort sjuklöneansvaret helt för små företag. Jag vet inte när alliansregeringen kommer med det förslaget. Det vore en bra reform som vi gärna skulle vilja genomföra före valet om den möjligheten finns.  Vi skulle gärna minska regelbördan. Företagarna anser fortfarande att det är för krångligt. Det finns många regler som skulle kunna vara enklare. Dessutom tycker vi att det är olyckligt att företagen nu känner sig osäkra på reglerna gällande passivt och aktivt ägande. Det finns alltså många orosmoment för dessa företagare, orosmoment som med alliansregeringen snarare blivit fler än färre. Därför måste vi ha en företagspolitik som är mer långsiktig och mer fokuserad. Och vi ska vara ärliga med vilka reformer som leder till jobb och vilka som bara generellt stimulerar företagande.  (Applåder) 

Anf. 54 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Även jag har noterat besluten på Miljöpartiets kongress, och jag är aningen mer nöjd än Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf på det området.  Ett särskilt klokt beslut som kongressen fattade handlade om privata vinster i välfärden. Den formulering som antogs lyder: Eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten. Det tycker jag är ett bra beslut. Varje skattekrona som vi betalar till sjukvård, skola, äldre ska gå just dit.  Det finns ett bekymmer, nämligen att vi har en speciell företagsform vars enda syfte är att plocka skattepengar ur verksamheten. Det är riskkapitalbolagen. Antingen plockar de ut pengarna i form av vinst eller genom avancerad skatteplanering och räntesnurror, ofta med huvudbolag i skatteparadis, eller så gör de sig en rejäl hacka vid slutförsäljningen av verksamheten. Det är dessa riskkapitalbolag som alltmer dominerar i skolor, i äldreomsorgen och på vårdcentralerna runt om i Sverige.  Min fråga till Åsa Romson är: Innebär beslutet på er partikongress att ni anser att riskkapitalbolag inte ska äga skolor, äldreboenden och vårdcentraler i Sverige? 

Anf. 55 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Herr talman! Jonas Sjöstedt känner till hur vi fattar besluten. Om jag inte missminner mig fattades ett antal mer preciserade beslut om just olika typer av bolagsformer. Det diskuterades om man skulle ha den typen av bolag men inte den typen, om man skulle ha den formen men inte den, vilket avslogs när vårt nya partiprogram skrevs. Det var klokt, tycker jag, för ett partiprogram ska uttrycka visionen, bilden och resultatet av vart man vill komma, inte vägen dit och inte alla gånger formerna för det.  Jonas Sjöstedt, som är väl insatt i frågan, vet att det inte finns någon enhetlig definition av riskkapitalbolag. Det är svårt att veta hur vi ska reglera dem. Vi känner till problemen som uppstått med den företagsformen. Vissa riskkapitalbolag delar till exempel inte ut någon vinst, vilket gör att Vänsterpartiets förslag att vi ensidigt bara ska reglera vinstfrågan innebär att det finns risk för att vi snarare öppnar fältet för just riskkapitalbolagen i stället för det som är meningen.  Jag tror att det är klokt att tydliggöra för svenska folket att när vi använder skattepengar i den offentliga sektorn, när vi driver gemensamhetsverksamheter i form av skola och omsorg, då är det något annat än att befinna sig på vilken marknad som helst.  Att ta hand om våra barns utbildning eller ta hand om sjuka eller äldre är inte samma sak som att ha en byggfirma och sälja hammare och spik. Det gjorde vi tydligt, och vi kommer i vår politik att utveckla hur vi ska forma en sådan ordning. Är Vänsterpartiet med på det är det bra, men skiljelinjen mellan Jonas Sjöstedt och mig består snarast i att han till skillnad från mig inte vill ha de privata alternativen. Vänsterpartiet vill att man ska kunna förbjuda friskolor, till exempel byskolor som hotas av nedläggning och där föräldrar och lärare går ihop och säger att man ändå ska driva skolan vidare. Ni vill förbjuda sådana skolor. Jag tycker inte att det är en ordning som vare sig signalerar långsiktighet för eleverna i Sverige eller är särskilt ansvarsfull. 

Anf. 56 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Jag måste tyvärr säga att jag inte tycker att svaret var helt glasklart på frågan om riskkapitalbolagen hör hemma inom utbildning, sjukvård och äldreomsorg. Ett tydligt svar vore till exempel ”ja” eller ”nej”. Riskkapitalbolagens enda syfte är att berika sig på våra skattepengar. Är det förenligt med att eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten? Frågan bör rimligen kunna besvaras med ett rakt svar. 

Anf. 57 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Jag gav ett väldigt tydligt svar. Vi har inte tagit ställning till exakt vilka bolagsformer som bör få eller inte få vistas på de här marknaderna. Vi har sagt att detta inte är vilka marknader som helst. De är samhällsdrivna och skattefinansierade. Här ska eventuella vinster återinvesteras. Det är ett rakt svar.  Om Jonas Sjöstedt har den exakta definitionen på riskkapitalbolag och har en lista på vilka bolag han vill ska försvinna i morgon dag, så att sjukhus, vårdcentraler och skolor stängs i Sverige, då tycker jag att han ska visa den för svenska folket, så att man vet vad ert parti egentligen ger för risker inom de här sektorerna.  Jag tycker inte att detta är ett särskilt ansvarsfullt sätt att behandla dessa viktiga välfärdssektorer och omsorgssektorer. 

Anf. 58 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Fru talman! Miljöpartiet har haft kongress. Det finns ingen anledning för oss att recensera den, men om dess beslut jämförs med det partiet sagt innan kan man konstatera att det nog inte är så lätt att vara språkrör. Det är dock en helt annan sak än det jag tänkte tala om.  Åsa Romson tog i sitt anförande upp problemen med växande psykisk ohälsa, ett bekymmer som jag tycker borde tilldra sig större intresse än vad som är fallet. Det finns all anledning att dels fundera på och forska om orsakerna till en sådan situation, dels naturligtvis vidta rätt åtgärder för att möta en sådan utveckling. Här gör regeringen väldigt mycket till exempel när det gäller elevhälsan, som Åsa Romson tangerade. Det handlar om att i skollagen tydliggöra skolans skyldighet att tillhandahålla personal som är kunnig på området. Vi har ett särskilt stöd för att anställa mer personal inom skolan. Vi har gjort stora satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin för att kunna korta väntetiderna. Det är naturligtvis inte rimligt att en liten pojke eller flicka som mår dåligt får vänta i sex månader eller ett år innan han eller hon kommer till läkare eller annan personal. I dag kan vi säga att vi har kortat väntetiderna på ett sådant sätt att det i regel är mindre än 60 dagars väntan. Det är en god utveckling, men vi har mer att göra vad gäller metodutveckling, forskning och annat.  Den här satsningen startades av denna regering. Miljöpartiet har samarbetat med Socialdemokraterna utan att göra motsvarande satsning. Hade situationen kunnat vara något bättre om Miljöpartiet i samarbete med Socialdemokraterna tidigare hade tagit de viktiga steg som vi nu tar? Det kommer att ta tid innan de får genomslag. 

Anf. 59 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Det är välkommet att Göran Hägglund noterar att detta är en viktig fråga att prata om. Detta håller jag med om, och det var därför jag ägnade delar av mitt anförande åt det. Men jag tycker att det är väldigt tråkigt om det första man säger när man ska prata om det här är att man vill tydliggöra vem som inte har lagt fram vilka förslag i riksdagen för tio år sedan. Då tycker jag inte att debatten blir riktigt bra. Jag tror inte att de unga som mår dåligt i dag är betjänta av en sådan diskussion. Jag har ingen lust att gå vidare med det, och det har heller inte med saken att göra.  Det är viktigt att diskutera hur man möter unga som mår dåligt, hur man möter kvinnor och tjejer som har självskadebeteenden men inte har fått någon diagnos. Vi vet att det finns brister inom psykiatrin, och vi kommer att återkomma med fler förslag på det området. Men jag tror att vi även behöver lyfta blicken. Som partiledare har vi ansvar för att i opinionsbildningen peka på större sammanhang. Vilket ansvar har vi till exempel för utvecklingen med de hårda kraven på unga tjejer? Det finns utseendekrav och prestationskrav. Man ska både klara skolan och ha ett fullt utvecklat socialt liv med allehanda aktiviteter. Man ska dessutom vara ”fit” och sköta en hälsoprofil som egentligen inte är av den här dagen.  Vilket samhälle är det som har lett till de här konsekvenserna? Jag skulle tycka att det vore mycket intressantare om ni i regeringen också funderade på vad man gör i detta hänseende. Det kan handla om reklam, men inte minst naturligtvis också om den tid som familjerna har med ungdomar. Vi kanske inte bara ska fokusera på tiden med de små barnen. Kontaktdagarna har försvunnit. Det kanske finns anledning att återinföra lite tid för de vuxna till samvaro med ungdomarna, inte bara med de små barnen. 

Anf. 60 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Fru talman! Avsikten med det jag sade var egentligen inte att få till stånd en diskussion om orsakerna. Vad jag ville säga var att det arbete som vi gör tar oerhört lång tid. Handlar det om utbildning av psykologer och läkare med psykiatrisk kompetens är ledtiderna enorma. Det här är någonting som vi kommer att få jobba med väldigt länge innan vi har en psykiatrisk vård som är i paritet med den somatiska vården. Där har vi mycket att kämpa med, och detta borde ha startats tidigare.  Det stämmer att väldigt många ungdomar, inte minst tjejer, har att kämpa med en situation där de bedöms väldigt mycket utifrån hur de ser ut, vad de har och så vidare i stället för att värderas som de personer de är. Jag tror att de tillfällen i livet då man får möjlighet att vara sig själv, att vara sårbar, lite svag, kanske ledsen och så vidare, är alltför få i vår tillvaro. Många gånger erbjuder familjerna detta, men tidsbrist och annat är ett bekymmer i detta sammanhang. 

Anf. 61 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Jag tror att vi också behöver ta upp debatten om könsrollerna i Sverige. Vi lägger i dag nya krav och roller på tjejerna, men tar inte bort något. Kvinnorollen innehåller i dag alla traditioner av att vara behagfull och vara till lags. Samtidigt ska kvinnor vara moderna, aktiva och viljestarka. Det blir väldigt svårt att bära alla de här rollerna.  Jag tycker att vi här i kammaren ska ta ett större ansvar för jämställdhetsfrågorna och könsrollerna. Det har från Göran Hägglunds parti inte varit glasklart till exempel hur vi ska säkerställa att alla myndigheter jobbar aktivt med jämställdhetsuppdraget och att alla frågor belyses utifrån hur de faller ut för kvinnor och män och om de ger mer stereotypa bilder. Vi har fortfarande inte kvinnor på maktpositionerna i bolagen. Det finns inga förebilder. 

Anf. 62 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP):

Fru talman! Angola, Nigeria, Etiopien, Tchad, Moçambique och Rwanda – av de tio snabbast växande ekonomierna i världen ligger nu sex i Afrika. Barnadödligheten minskar, medellivslängden ökar och analfabetismen minskar. Aldrig tidigare har en så stor andel av världens befolkning gått och lagt sig mätta på kvällen. Utvecklingen är fantastisk.  Orsaken till detta är globaliseringen. Det är ett sammanfattande namn på de liberala idéer som nu dominerar världsekonomin: marknadsekonomi, företagsamhet, entreprenörskap och frihandel.   FN satte för ett antal år sedan upp ett så kallat millenniemål. Det var att man skulle halvera världsfattigdomen till 2015. Nu måste FN ha ett extra möte eftersom det målet har uppnåtts i förtid. Det beror inte på FN, utan det är en följd av att liberalismens idéer nu dominerar i världsekonomin.   Den politiska vänstern har varit emot globaliseringen. Den extrema vänstern kastade sten och höll på att slå sönder hela Göteborg på grund av globaliseringen. Här i riksdagen har man röstat emot varje litet steg, har varit emot marknadsekonomin och har varit kritisk till frihandeln. Jag minns, när jag växte upp i textilbygden utanför Borås, hur de två röda partierna i riksdagen, både socialdemokrater och vänsterpartister, försvarade protektionismen av textilier. Men det är frihandel med textilier som har lyft stora delar av den tredje världen, till exempel Indien.   Andra hävdar att handel är skadlig för miljön och vill införa strafftullar och straffskatter på frihandel. Men hur ska fattiga länder kunna lyfta sig om de inte får exportera? Den långsiktiga visionen kan inte vara att bara vi ska få vara rika och att vi sedan ska skicka bistånd till de andra. Vad säger Vänsterpartiet i dag om globalisering? Jag läste deras partiprogram. Ordet globalisering förekommer 17 gånger i Vänsterns partiprogram, varje gång som skällsord.  Liberalismen är oslagbar när det gäller att skapa välstånd. Socialismen är oslagbar när det gäller att skapa fattigdom. När det gäller att skapa ekonomisk utveckling har socialisterna haft fel i hundra år. De har ingenting lärt, de har lika fel nu.   Globaliseringen betyder också att Sverige måste höja sig ytterligare i en värld där konkurrensen hårdnar. Vi behöver ett starkt EU. Det är naivt att tro att ett fyrtiotal länder i Europa skulle kunna köra var sitt race i globaliseringsloppet. Det europeiska samarbetet kommer att behövas mer än någonsin. Det måste både fördjupas och breddas.   Vi måste stärka konkurrenskraften i vår egen ekonomi. Vi behöver pressa ned världens högsta marginalskatter till lägre nivåer. Vi behöver en moderniserad och liberaliserad arbetsrätt. Vi behöver se till att unga människor snabbt kommer i arbete. Ett första jobb, det där första jobbet, är inträdesbiljetten till en bättre framtid. Därför behöver vi fortsatta reformer: mer lärlingssystem, mer yrkesintroduktion och lägre ingångslöner för de allra yngsta. Vi behöver ökad lönespridning i Sverige, inte minst för att utbildning ska löna sig även i de kvinnodominerade yrkena inom välfärdssektorn.  Fru talman! Under försommaren har ett antal förorter drabbats av vandalisering och provokationer. Unga kriminella har kastat sten mot brandkåren. Vi måste förstå att socialt utanförskap leder till problem. Utanförskapet måste bemötas med arbetslinje, kunskapsskola och integration. Men, inget utanförskap kan någonsin bli en ursäkt för att begå brott. Samhället måste vara tydligt med det. Många i den här riksdagen, på olika sidor, vill inte vara tydliga. Hur många på vänstersidan i denna kammare har inte sagt att stenkastningen ytterst är samhällets fel, till exempel Morgan Johansson när han var i Aktuelltstudion? Egentligen vill man säga att det är Alliansens fel. Det är det man vill säga, och några säger det.   En sådan attityd tar ifrån vandalerna deras ansvar, och man ursäktar ett beteende som är helt oacceptabelt och kriminellt. Lika märklig är attityden från de invandrarfientliga. De vill inte heller lägga skulden på dem som kastar sten. Det är invandrarnas fel kollektivt eller invandringens fel. Sanningen är att det oftast är invandrare som är offren. Det är de som får sina bilar uppbrända. Det är de boende i dessa områden som riskerar att stå utan skydd från samhällets räddningstjänst om det till exempel skulle börja brinna.  Vi måste arbeta mot utanförskap. Men vi ska inte försöka reducera ansvaret hos dem som kastar sten. Brottslingar måste ställas till svars oavsett om de är födda här eller någon annanstans. Men lägg inte skulden på brottsoffren!  Fru talman! För en vecka sedan stod jag på en av Stockholms skolgårdar. Solen sken och flaggorna vajade i vinden. Glädjen i ögonen på studenterna när de sprang ut mot framtiden gick inte att ta miste på, som det ska vara. För alla studenter som sprungit ut den här försommaren har skolan varit vardag så länge de kan minnas. Skolan har skapat premisserna för deras framtid. Vi föds med olika förutsättningar, men skolan kan och ska lägga grunden för lika möjligheter i vuxenlivet. När dagens studenter föddes, i mitten av 90-talet, sammanföll det med de första internationella kunskapsmätningarna över elevers resultat i Sverige. Sedan dess har resultaten i Sverige varit sjunkande.  Dagens studenter har under hela sin studietid fått betala ett pris för en under decennier havererad utbildningspolitik i vårt land. Jag är övertygad om att skaparna av den politiken hade goda intentioner. Men resultatet har varit nedslående. Det är mot den bakgrunden Sverige nu byter utbildningspolitik. Det är ett omfattande reformarbete som har sjösatts, det mest omfattande sedan 1800-talets folkskolereform. För första gången på decennier står kunskap i fokus för skolreformerna.   Senast i förra veckan tog vi ytterligare ett steg för att öka läraryrkets attraktivitet och status. Enligt en bred överenskommelse mellan de båda lärarfacken och de båda stora arbetsgivarorganisationerna, Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas riksförbund, inför vi en lång rad åtgärder, till exempel karriärtjänster, där staten skjuter till pengar för att höja lönerna. Vi inför högre antagningskrav till lärarutbildningen. Vi minskar den administrativa bördan för lärarna. Och reformarbetet kommer att fortsätta.  Fru talman! De rödgröna partierna kritiserar mig för att det sker för mycket på skolpolitikens område, och för snabbt. Men vad är det som gör att oppositionen har råd att vänta? Vad väntar de på egentligen? Om man vill ha kvar den skola som under decennier uppvisade sjunkande resultat kan jag förstå att man sitter med armarna i kors, inte annars.  Ni inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i denna kammare, antingen tillsammans eller var för sig, röstat emot ny lärarutbildning, tidigare mål och tidigare nationella prov. Ni har röstat emot samlat betyg från årskurs 6, ny skollag och ny gymnasieskola. Ni har röstat nej, nej och nej till allt vi har föreslagit. Vad ni gemensamt själva vill ha är fullständigt oklart. Det enda ni har gemensamt är att den politik som hade misslyckats skulle ha bevarats om ni hade suttit vid makten.   Fru talman! Den här debatten riskerar att bli ytterligare en tam föreställning på så sätt att här står en samarbetsregering med fyra partier som är beredda att ta ansvar för Sverige mot ett alternativ som inte finns. Det är fyra partier i opposition, tre på den rödgröna sidan. I vartannat inlägg säger ni att ni vinner valet, eller att ni ska vinna valet. Vad ni ska göra gemensamt är dock totalt oklart. När tänker ni berätta för oss hur Sverige ska styras? När tänker ni berätta för oss vad som är ert gemensamma alternativ för framtiden?   Socialdemokraterna talar om arbetslinjen. De har förslag som innebär motsatsen, men de talar åtminstone om det. Miljöpartiet talar om en ledighetslinje. I ett intressant rödgrönt replikskifte talar ni om att ni ska ha en energiöverenskommelse, men ni har helt olika innehåll i överenskommelsen. Den ena är för kärnkraft, den andra är emot. Vad är det för gemensam politik som ni ska vinna valet på och genomföra? När får vi besked? Jag hoppas att det ska ges svar på det i den här debatten och i denna kammare i dag, och om inte i dag så åtminstone före valet. Det är då ni är ärliga mot väljarna. Fram till dess finns det bara ett enda regeringsalternativ i Sverige, och det är alliansregeringen.  (Applåder) 

Anf. 63 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Fru talman! Det är bra att Jan Björklund talar engagerat om både globalisering och frihandel, även om han kanske försöker skapa konflikt i den frågan partier emellan. Jag vet inte riktigt vem han adresserar i den frågan. Jag uppfattar det nämligen som att vi i Sverige är pro både globalisering och frihandel och att vi är tacksamma över att den här utvecklingen har lett till en ökning av välståndet i världen. Sverige är ett av de länder som driver på en sådan utveckling både i Europa och globalt.  Tyvärr kommer jag inte att nappa på skolpolitiken den här gången. Vi har haft vissa replikskiften om det. Jag skulle vilja byta perspektiv och börja med att gratulera Jan Björklund till att han nu har nominerat, heter det kanske, en feminist till jämställdhetsminister i Sveriges regering och till att hon har blivit utsedd till det. Senast det hände var under en socialdemokratisk regering.  Jag skulle vilja ställa några frågor om jämställdhetspolitiken, för även om jag kan vara glad över det här kan man ju fundera över vad som händer med jämställdhetsutvecklingen i Sverige. Det är inte bara positiva saker som händer. På flera områden står det stilla, och på andra ställen går det bakåt.  Bara i går kom det ny statistik som visar att andelen kvinnor i bolagsstyrelserna minskar för andra året i rad. Vi har haft diskussioner om hur skillnaden mellan män och kvinnor är den högsta på 20 år när det gäller sysselsättningsgrad, alltså hur många män och kvinnor som jobbar.  Även om det tidigare har funnits en otålighet över att jämställdhetsarbetet inte har gått tillräckligt snabbt har det ändå funnits en riktning mot att vi har ökat jämställdheten i Sverige. För en tid sedan kom en rapport, Global Gender Gap Report, som mäter olika länder. Av de 20 länder som ligger i topp, och vi ligger fortfarande i topp, är Sverige det enda landet som tappar och dalar.  Då är min fråga: Vad anser folkpartiledaren? Finns det inte mer att göra för jämställdheten i Sverige, och vad är det? 

Anf. 64 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Jag tackar för det ämnet. Det är viktigt med jämställdhet. Till att börja med och innan vi målar upp problemen ska vi säga att Sverige är ett av världens mest jämställda länder eller kanske världens mest jämställda land om man väger ihop många olika faktorer. Men det finns fortsatta utmaningar. Vi vill komma längre.  Det är viktigt att inse att reformer som har gjorts på området har haft betydelse, för det spelar naturligtvis roll för hur man vårdar dessa reformer. Det handlar naturligtvis om utbyggnaden av den svenska förskolan och den svenska förskolans höga kvalitet. Det är grunden, skulle jag säga, för jämställdheten, för det innebär att kvinnor kan delta i arbetsmarknaden på ungefär samma villkor som män alltid har gjort.  Vi har delegationer som reser från många länder i Europa till Sverige för att studera den svenska förskolan. Vi har gemensamt över de politiska blocken haft ansvar för den utvecklingen; jag känner inte att det finns någon stor anledning att söka konflikt i detta. Vi har haft ett gemensamt ansvar, och det har varit en bred enighet.  Föräldraförsäkringen är naturligtvis ytterligare en sådan reform som innebär en viktig möjlighet att kombinera föräldraskap, arbete och karriär.  Jag skulle säga att RUT-avdraget är centralt för en viss grupp kvinnor. Då tänker jag på dem som fått jobb. Många kvinnor som är lågutbildade – en hög andel är invandrarkvinnor – som tidigare bara stod utanför eller jobbade svart har nu fått möjlighet att jobba vitt, så det har också utvecklats mycket under de senaste åren.  Jag ska ändå säga att vi har utmaningar kvar. Vi behöver få ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen. Jag är mycket missnöjd med att näringslivet inte tar ett större ansvar för utvecklingen. Flera ministrar uttalar sig så sent som i dag i tidningen att en lagstiftning om representation i bolagsstyrelser rycker närmare. På något sätt är det fel princip att lagstifta om det, men jag vill ändå säga att tålamodet kan tryta i den här frågan.  Mycket har alltså gjorts. Vi ligger långt framme, men det återstår en del att göra. 

Anf. 65 MIKAEL DAMBERG (S) replik:

Fru talman! Det var bra att statsrådet kom med en del exempel på vad han ser skulle behöva göras mer med föräldraförsäkringen. Han öppnar även dörren lite på glänt när det gäller bolagsstyrelser. Det tycker jag är bra.  Tyvärr kan man inte bortse från att en del av de nedskärningar som den här regeringen trots allt har genomfört framför allt har drabbat de lågavlönade kvinnorna absolut hårdast. Jag tror att regeringen måste se att en del av dess politik har varit könsblind, att skattesänkningarna framför allt har riktats till män medan besparingarna har riktats mot kvinnor.  Oavsett vad man tycker om det måste man fundera på vad som gäller framåt. Jag är naturligtvis besviken på att Folkpartiet har låtit vårdnadsbidraget slippa igenom, där man driver bort den moderna familjepolitik vi har haft i Sverige och prioriterar någonting annat. Jag tror att viktiga frågor är heltidsfrågan, lönekartläggning, jämställda löner, kvalitet i förskolan, barnomsorg på obekväma tider, äldreomsorgen och även jämställda bolagsstyrelser.  Min enda slutsats är att vi inte kan fortsätta låta Kristdemokraterna bestämma takten i jämställdhetspolitiken. Delar statsrådet den uppfattningen? 

Anf. 66 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Vi har mer att göra. Jag upplever egentligen att det finns en ganska bred enighet i denna riksdag om samtliga de målsättningar som Mikael Damberg räknade upp. Sedan kan metoderna skifta. Jag är inte lika ivrig när det gäller att gå in och lagstifta för att lösa alla samhällsproblem som Mikael Damberg alltid är, men jag utesluter det heller inte för framtiden om saker och ting inte löses på annat sätt.  Jag vill säga att jag är besviken på hur näringslivet hanterar frågan om kvinnlig representation i bolagsstyrelserna. Precis som jämställdhetsministern och finansmarknadsministern i dag säger i tidningen kan det mycket väl vara så att en lagstiftning rycker närmare. I grunden tycker jag att lagstiftning går i strid med principer som jag tror på, men å andra sidan kan tålamodet brista till slut.  Det är klart att om man sänker skatterna på arbete tjänar de mest på det som arbetar mest, och det är männen. Det är det vi vill ändra på. Jag ska dock säga att Sverige har koll på sina statsfinanser, och det är grunden för jämställdheten och för att finansiera den gemensamma välfärdssektorn. 

Anf. 67 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Vi har en engagerande jobbdebatt här, och kopplingen mellan skola och arbete brukar vara ganska tydlig. Det har varit väldigt många ord från utbildningsminister Björklund när det gäller att få dem med lägre utbildning att komma in på arbetsmarknaden. Men jag är lite orolig för hur regeringens politik slår mot den högre utbildningen.  Det jag ser och hör i möten med rektorer och höga tjänstemän på landets högskolor och universitet är en stor oro inför de omstruktureringar som Utbildningsdepartementet leder, inte minst att man drar ned antalet platser i ett läge när flera högskolor och universitet möter ett ökat söktryck. Och när arbetsmarknaden ser ut som den gör kan jag inte förstå varför det är rätt läge att dra ned på högskoleplatser. Vi vet ju att arbetsmarknaden i framtiden kommer att kräva mer utbildning och inte mindre.  Jag har också den senaste tiden hört bland annat från Härnösand och Skara hur man måste lägga ned hela högskolor. Detta är ett besked om att vi ute i Sveriges land inte längre ska ha en stark möjlighet till utbildning i närheten av där man bor. Det slår speciellt mot de grupper som kan vidareutbilda sig till exempel från välfärds- och omsorgsyrken och få högskolekompetens och även mot dem som vidareutbildar sig senare i livet när man inte har samma möjlighet att flytta till en studentstad någon annanstans i Sverige.  Det skiftet oroar mig. Vi har inte fått en fortsatt satsning på kvalitet i alla högskolor och universitet i Sverige. Vi har i stället fått en satsning som slår specifikt mot de regionala högskolorna, många gånger oavsett om de har skapat forskargrundande och väldigt intressanta program tillsammans med det regionala näringslivet.  Därför undrar jag: Varför drar ni ned på platserna, Jan Björklund, och varför ska det inte finnas högre utbildning i hela landet? 

Anf. 68 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Det har aldrig funnits så många studenter i svensk högskola på en och samma gång som under den tid jag har varit utbildningsminister. All time high var 2011–2012. Sedan har det sjunkit något, men det är fortfarande en högre nivå på antalet studenter i svensk högskola än vad det var när Socialdemokraterna, tillsammans med er, lämnade ifrån sig regeringsmakten 2006.  Jag tar det en gång till: Det är fler studenter i dag och också kommande år. Platserna finns i varje fall, och sedan ska studenterna söka. Men platserna finns. Det är fler studenter och fler platser i år och kommande år än vad det var 2006. Det är alltså inte någon neddragning.  Sedan var det så att vi byggde ut extra mycket i en tillfällig satsning. Det gjorde vi när vi 2008–2009 såg framför oss att arbetslösheten skulle gå upp emot 12 procent i Sverige. Då gjorde vi en extra satsning. Det var i inledningen på finanskrisen, och alla prognoser var mycket dystra.  Arbetslösheten gick dock inte upp dit. Den ligger runt 7–8 procent, och den tillfälliga extra satsningen har upphört. Men vi har fortfarande en mycket hög nivå. Det finns över 300 000 platser i den svenska högskolan och över 400 000 individer. Vi ligger bland de högsta i världen när det gäller andelen av befolkningen.  Jag tycker att det är modigt av Åsa Romson att ta upp kopplingen mellan arbete och skola. Jag hade nämligen också en tanke när Åsa Romson gick upp här. Jag har låtit göra en beräkning på vad beslutet att gå ned till sju timmars arbetsdag, 35 timmars arbetsvecka, innebär för den svenska skolan. Det innebär att man minskar antalet undervisade lektioner med en åttondel. Det är ju enkelt att beräkna om lärarna arbetar sju timmar i stället för åtta varje dag. Det betyder att man tar bort ett helt läsår i form av lektioner under en nioårig grundskola. Om man ska behålla antalet lektioner måste man i stället öka klasserna med i genomsnitt tre fyra elever i Sverige. Det är vad det betyder.  Min fråga till Åsa Romson är: Väljer ni större klasser, eller ska vi ta bort ungefär ett läsår av lektioner i den svenska skolan? Är det följden av er nya arbetslinje? 

Anf. 69 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Som svar på den frågan kan jag säga att jag är mest orolig för hur många som lämnar läraryrket. Alla reformer vi kan göra som gör att fler utbildar sig till lärare, stannar i läraryrket och gör det yrket möjligt som ett utvecklande arbetsfält lönar sig oavsett hur du räknar i samhällsekonomin.  Ett sätt är att göra rimliga tjänster. Ett område som vi särskilt har pekat ut är de tunga omsorgsyrkena i äldreomsorgen. Det är där vi först har konkreta förslag. Vi vill säkerställa att kommunerna när de gör heltidstjänster gör mänskliga heltidstjänster. Vi tror att människor annars sliter ut sig i förtid. Vi har där än så länge inget konkret förslag om skolan.  Det är intressant att höra att du menar att arbetslösheten i dag inte är tillräckligt hög för att motivera att man fortsätter att ha platserna kvar på högskolan. Det jag möter och vad rektorerna säger är att vi hade behövt ha kvar de platserna. Vi har ett högt söktryck, och vi ser att det är ungdomar som är motiverade att plugga och att det finns en arbetsmarknad. Men det är inte en tillräckligt svår arbetsmarknadssituation. 

Anf. 70 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Det finns ingen myndighetschef i Sverige – jag lovar, och vi har ungefär 500 – inte ens en rektor för en högskola, som på frågan ”Vill ni ha mer pengar?” kommer att svara någonting annat än ja. Det är så. Det gäller alla 40 rektorer som lyder under mig i högskoleväsendet. Fråga dem om de vill ha mer pengar och fler platser, och alla kommer att svara ja. Det är ingen tvekan om det.  Det kan inte vara den enda bedömningsgrunden när vi fördelar platser. Vi måste också väga in arbetsmarknadssituation och prognoser för framtiden. Just nu läggs många gymnasieskolor i Sverige ned. Det mest uppmärksammade är när friskolor gör det. Men också kommuner gör det. Det beror på att ungdomskullarna nu minskar drastiskt. Om några år kommer vi ha mängder av tomma platser svensk högskola.  Jag är inte bekymrad över detta. Det är klart att varenda rektor säger ja. Åsa Romson kan fråga 30 till, och de kommer också att säga ja till att få mer pengar. Men vi måste väga in fler faktorer. Den viktigaste aspekten är att ungdomskullarna nu minskar drastiskt. Vi kommer att stå med många tomma platser inom kort. 

Anf. 71 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att hålla med Jan Björklund, åtminstone i en lite mindre detalj. Vems fel är det när det kastas sten och bränns bilar? Det är naturligtvis ytterst den enskilde individen som kastar en sten eller sätter fyr på en bil som är högst personligen ansvarig för det. Så är det givetvis på det planet.  Men det finns också ett annat plan i problematiken, ett mer övergripande plan, ett samhällsplan. Vi ser en situation i vårt land med ökad segregation och ökad splittring. Det är inte någon enskild individ som har ansvaret för det. Det är en lång rad enskilda individer som tillhör sju partier i Sveriges riksdag som har det ansvaret. Det är politikens fel att vårt land i dag är splittrat och segregerat. Det är inte någon enskild individ som har det ansvaret.  Folkpartiet har genom åren talat en hel del om integration. Det är inte så konstigt, eftersom man har posten som integrationsminister. Man har vid ett antal tillfällen gjort särskilda rapporter där man räknar antalet utanförskapsområden. Den senaste rapporten, som skulle vara ett slags bokslut över den socialdemokratiska regeringen, visade att Sverige år 2006 hade 156 utanförskapsområden. Frågan är om det har blivit bättre. Det borde kanske någon titta på.  Det intressanta i det här sammanhanget är när Jan Björklund säger: Vi löser problematiken genom arbete, kunskap och integration. Men gör det då! Det är Jan Björklunds parti som har posten som integrationsminister. Om det nu är så enkelt, lös det då!  Faktum är att ingenting av allt det som Folkpartiets integrationsminister försöker med har fungerat. Det är ingenting som har fungerat. Inte ens den största integrationspolitiska reformen på 25 år har gett något resultat över huvud taget. Problemet är inte så enkelt. Det ligger mycket djupare än så. 

Anf. 72 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Det är klart att Jimmie Åkessons lösning är enkel. Tar man inte in några invandrare alls, stänger Sverige och slänger ut dem som finns här har vi inte några integrationsproblem. Det förstår också jag blir följden av den lösningen. Man måste väga ihop några olika aspekter när man landar i slutsatser om vilken politik man ska föra.  Vi tycker att Sverige ska vara ett öppet land. Vi tycker inte att Sverige ska stängas igen. Människor ska kunna både komma hit och arbeta och försörja sig. Vi ska ta vårt beskärda ansvar och vara solidariska när det blir krig och kriser någon annanstans i världen.  Den största flyktingkatastrofen precis just nu som världen har ögonen på är följden av det syriska inbördeskriget. Det är flera miljoner människor på flykt. Det är några promille som har kommit till Sverige. När Jimmie Åkesson och hans parti argumenterar låter det som att halva Syrien håller på att flytta hit. Det är några promille av dessa flyktingar som söker sig till Sverige. Det är de som Åkesson nu riktar in sig på. De ska stängas ute, och de ska vi inte ta emot.  Man kan tycka så. Jag förstår att om vi inte tar emot några så får vi något mindre integrationsproblem. Det förstår också jag. Men man måste väga ihop detta.  Jag tycker att Sverige ska vara ett land i den humanistiska gemenskapen i Europa och i världen och att vi har ett ansvar. Människor ska få komma hit också när de vill arbeta och försörja sig, och de kan bidra till svenskt välstånd. Jag delar inte den grundsyn som Jimmie Åkesson har.  Det är klart att man också får integrationsutmaningar med den politik som jag förespråkar. Det inser jag. Vi får jobba med dem. Det är inte enkelt.  Vilken väg man ska välja är enkelt. Det är kunskapsskola och arbetslinje. Men att genomföra detta är inte enkelt. Det är klart att det är jättekomplext och innebär stora utmaningar. Det är ingen som har påstått att det är enkelt. Men det är den vägen vi ska gå. Jag tror inte på att vi ska stänga Sverige.  (Applåder) 

Anf. 73 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Jag har inte träffat särskilt många människor som vill att man ska stänga Sverige. Jag vet inte ens om det går att göra det. Det är det som är min poäng.  Finns det inget mellanting? Måste det vara antingen helt öppet eller helt stängt? Kan man inte ha en ansvarsfull politik, en lagom politik? Vi är i vårt land ganska bra på det med lagom. Måste det vara det ena eller det andra? Måste det vara så extremt?  Jag tycker inte det. Jag är helt övertygad om att det går att föra en ansvarsfull politik som gör att vi kan ha en invandring till vårt land utan att problem av den här omfattningen uppstår. Det går att ha invandring som vi kan ta ansvar för där vi kan integrera och assimilera de människor som kommer till vårt land. Men det har uppenbarligen inte gått hittills eftersom invandringen varit så stor.  Nu kommer vi avslutningsvis att få höra Jan Björklund säga: Det är minsann 600 000–700 000 utlandsfödda som går till jobbet varje dag. Det är det. Men det är minst lika många som inte gör det. Problemet är inte de som går till jobbet. Problemet är alla de som aldrig någonsin kommer att få en möjlighet att göra det på grund av Jan Björklunds politik. 

Anf. 74 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Det är inte så att det kommer invandrare hit, och sedan går de aldrig till jobbet. Att det är 700 000 invandrare som går till jobbet varje dag beror på att de får jobb förr eller senare. Men det tar för lång tid.  Det är det vi nu försöker korta med olika reformer av våra system. Det är inte invandrarnas fel. Det är de system vi gemensamt har byggt upp i Sverige som stänger ute invandrarna mer än släpper in dem på arbetsmarknaden. Vi kan göra mer.  Jag ska ta ett exempel. Jugoslavien bröt samman för snart 20 år sedan i inbördeskrig. Det var den tidens Syrien. Det var en enorm flyktingvåg som kom till hela Europa och också till Sverige. Det kom många till Sverige. Det var över 100 000 personer. Då sade Jimmie Åkessons föregångare i det parti som då företrädde den här typen av synpunkter: Om vi tar in dessa 100 000 går Sverige under. Vi förlorar vår kultur. Allt går under.  I dag, 20 år senare, kan vi se hur det har gått för dessa människor. De som då var lite yngre, inte de som var äldre, är i dag i mitten av livet. De arbetar i stort sett i samma utsträckning och försörjer sig själva som de som är födda i Sverige. Bland dem som är barn och ungdomar är det till och med en högre andel som läser på högskolan än bland ungdomar med svensk bakgrund.  Det är exempel på lyckad integration. Vi behöver korta tiden. Men integrationen kan lyckas.  (Applåder) 

Anf. 75 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Om jag lyssnade korrekt på det Jan Björklund sade han att ordet globalisering nämns 17 gånger i Vänsterpartiets partiprogram. Jag fick ett litet meddelande från en medarbetare som sade det inte stämmer. Det är fel.  Jan Björklund kanske har läst ett gammalt partiprogram. På något sätt kan det vara en förklaring till en del av Jan Björklunds åsikter. Det blir helt logiskt att vara för Patriotmissiler på Gotland, att kärnkraften är framtidens energikälla och att euron är en bra valuta att genomföra om man håller sig till gamla nyheter.  Globaliseringen har många sidor, både goda och besvärliga sådana. En har uppmärksammats de här dagarna med en stor avlyssningsskandal i USA. Den amerikanska säkerhetsorganisationen NSA avlyssnar vår korrespondens via till exempel e-post. Om det stämmer är det oerhört allvarligt. Rätten till privat korrespondens är en grundläggande rättighet som vi har.  Jag tänkte höra hur vice statsministern ser på det. Tänker regeringen, om det här stämmer, vända sig till USA och på något sätt invända mot detta? Tänker regeringen på något sätt vända sig till USA och invända mot att man övervakar svenska medborgare, om det är fallet?   Tycker man att det är värt att göra det? Har man tänkt vidta några åtgärder för att skydda, om det är möjligt, rätten till privat korrespondens? 

Anf. 76 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Europeiska unionen har tagit del av de här nyheterna och har reagerat på detta, och Sverige agerar genom det. Det är naturligtvis inte bara Sverige, utan det är hela världen som får sin trafik avlyssnad.  De uppgifter som har kommit fram i medierna tycker jag är anmärkningsvärda. Detta får analyseras noggrannare. Och jag tror att vi måste agera gemensamt i Europa. Det är då det kan ge effekt, i så fall. Vi får bedöma detta.  Varje land har naturligtvis rätt att genomföra signalskyddsåtgärder. Det har vi också. Denna riksdag har efter en lång debatt, men ändå i en mycket bred majoritet, antagit regler och lagar så att vi har rätt att ägna oss åt signalspaning för att skydda vårt eget land. Den rätten har naturligtvis alla länder. Men man måste respektera andra länder och andra människors integritet.  Jag vet inte om jag delar den oro som Sjöstedt känner, men jag känner också oro inför de uppgifter som har kommit. Jag känner mig trygg med att Europeiska unionen nu tar tag i detta, analyserar det och genomför en diskussion med amerikanarna om det behövs. 

Anf. 77 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Om de här uppgifterna stämmer och om man kan belägga dem tycker jag att det är rimligt att även vi i Sverige som nation säger att vi tycker att det är orimligt att man övervakar människors privata korrespondens.  Man kan se på Europarådets konvention, till exempel. Det handlar om en grundläggande rättighet som man har som medborgare. Jag beklagar att ministern är så defensiv och inte är beredd att säga vad han tycker som företrädare för Sveriges regering.  Sedan fanns det en del till. Finns det någon möjlighet att skydda sig mot det här, ifall man inte vill ha det här intrånget i rätten till privat korrespondens? 

Anf. 78 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Jag tror att jag gav svaret om hur min syn på detta är i mitt första inlägg.  Än så länge är det massmedieuppgifter. Vi får så småningom bedöma detta. Men Europeiska unionen har reagerat. Jag tycker att det är bra. Vi får se om Sverige ska göra mer. Vi har ännu inte fått alla fakta på bordet om detta.  Man ska då väga in att varje land har rätt att skydda sig också med signalspaning, men de ska då följa lagar, internationella regler och internationella konventioner. Om amerikanarna går för långt, vilket medieuppgifter tyder på, tycker jag, får Europeiska unionen reagera på det. Jag tycker att det är en fullt rimlig ordning. 

Anf. 79 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C):

Fru talman! Jag känner väldigt få personer som hellre lyssnar på ett inspelat blandband på en knastrig bandspelare än enkelt och lätt lyssnar på musiken i mobilen. Det är få personer som drömmer sig tillbaka till tiden då telefonen hade snurrskiva och ägdes av staten eller som spolar ett VHS-band fram och tillbaka i stället för att titta på dvd eller Blu-ray.  Vår värld förändras, både i det stora perspektivet och i det lilla.  Förändringar innebär för det mesta att livet blir lite lättare, lite enklare, att nya affärsmöjligheter uppstår, att nya behov ser till att det skapas fler jobb och företag och att helt nya marknader växer fram.  Ta bara digitaliseringen som ett exempel på hur många nya affärsmöjligheter som har uppstått.  Men förändringarna innebär också att man möter nya tiders utmaningar. Arbetsmarknaden för de studenter som nu springer ut med glädjebeskedet att de slutar skolan ser helt annorlunda ut jämfört med arbetsmarknaden för mina föräldrar när de skulle ta sitt första jobb.  Trösklarna för första jobbet är alltför höga.  Vår jord har blivit allt varmare, och vi ställs inför enorma krav på anpassning till vårt klimat. Men framför allt krävs det att vi ställer om till ett mer hållbart liv att leva, att vi rättar till det som tidigare generationer gjort fel och att vi lämnar över någonting bättre till våra barn.  Förändringarna innebär att vissa delar av vårt land får svårare att hänga med, att urbaniseringen är osunt stark men också att världskartan har ritats om, att våra konkurrenter är nya, att våra konkurrenter är vassare än någon kunnat drömma om, att företag förändras och att kunskapskraven är höga.  Allt detta ställer krav på politiken. Vi behöver reformer som bygger framtidstro, som funkar i det lokala såväl som i globaliseringens och frihandelns tidevarv och som skapar klimatsmarta jobb och företag i hela landet.  Fru talman! Att döma av oppositionens reformagenda är det fortfarande blandband och fax som gäller i Socialdemokraternas högkvarter. Gamla reformer dammas av, putsas till och döps om. Bristen på nya initiativ är slående.  Plusjobb har blivit välfärdsjobb. Branschprogram har blivit samverkansprogram. Kilometerskatt har blivit vägslitageavgift. Utmaningarna är nya, men politiken går på repeat.  Fru talman! Politiken går på repeat. Ordet jobb är förmodligen det mest använda i svensk politik just nu. Att vi pratar om jobb är naturligtvis bra och helt nödvändigt. Problemet är bara att det inte finns ett samband mellan antalet gånger ordet jobb används i politiska debatter och hur många jobb som faktiskt skapas.  Mer jobb får man genom reformer som ger bättre villkor till dem som anställer, alltså entreprenörerna, jobbskaparna och företagarna. Man får det inte genom sysselsättningsåtgärder, inte genom skattechocker och inte genom återanvändning av gamla reformer från en dammig byrålåda på S-kansliet.  Vi behöver göra det ännu billigare att anställa genom sänkta skatter och avgifter. Vi behöver göra arbetsrätten mer rättvis och flexibel. Det ska inte vara en barriär för dem som letar efter sitt första jobb. Vi behöver minska företagens sjuklöneansvar och krånglet kring företagande.  Vi behöver kort och gott skapa jobb till alla de unga som i dag knackar på dörren och minska bördan på landets jobbskapare, småföretagen.  Ända tills miraklet uppstår och jobb börjar trilla ned från himlen, vilket oppositionen verkar gå runt och tro, är det den enda fungerande medicinen för att bota en sjuk arbetsmarknad och se till att fler människor får ett jobb att gå till.  Fru talman! Det är dags att välja väg. Utan företag blir det inga jobb. Vi måste möta nya utmaningar med nya idéer och nya reformer. Samma politik som har prövats, misslyckats och valts bort för sju år sedan kommer inte att lösa framtidens utmaningar.  För mig är vägen tydlig. Vi behöver bygga ett samhälle som är grönt och företagsamt, där hållbarhet inte bara är ett extralager smink utan en grundläggande förutsättning för all verksamhet, där hela Sverige växer och där entreprenörerna och företagarna ges förutsättningar att skapa de jobb som alla skriker efter.  Det gäller inte minst de områden runt om i Sverige som är extra utsatta, där andelen människor som saknar jobb är alldeles för hög.  Jag kommer aldrig att acceptera att bilar bränns och att våra poliser och brandmän möts med stenar. Men vi kan heller inte acceptera att människor upplever att de står utanför det svenska samhället och att de inte får jobb eller utbildning.  En del av lösningen är att sprida den statliga närvaron. Det är inte nödvändigt att så många av våra myndigheter ska ligga på de glassigaste adresserna inne i Stockholm. Men framför allt handlar denna utmaning om att vända på varje sten för att skapa fler jobb. Det är grunden för en politik som håller ihop hela landet.  Det här arbetet görs inte av sig självt. Det kommer definitivt inte att göras av en trött opposition vars gemensamma svar på varje fråga är kraftigt högre skatt.  Fru talman! Som sagt: Världen förändras i en snabb takt. Till 2035 beräknas antalet sålda bilar i världen fördubblas. Energiproduktionen ökar med ungefär 30 procent. Det ställer enorma krav på att energin och drivmedlen är förnybara.  Här kan och ska Sverige spela en viktig roll genom att ligga i framkant vad gäller spetsteknik och kunskap.  Vi har kommit en bit på vägen. Sedan 2006 har vindenergin ökat med 700 procent. Andelen förnybara bränslen i transportsektorn har fördubblats. Elproduktionen från biobränslen har ökat med 50 procent. Det är jag väldigt glad och stolt över, men det räcker inte, och därför vill Centerpartiet göra mer.  Vårt mål är att Sverige inom en generation ska vara 100 procent förnybart, helt fritt från fossil energi. Det är en tuff men realistisk målsättning. Det handlar såklart om att rädda klimatet. Men det handlar också om att visa att det inte finns någon motsättning mellan en växande ekonomi och minskade utsläpp, att hårda miljökrav faktiskt kan skapa jobb och att det lönar sig att jobba både med forskning och med innovationer. Både en fältbiolog och en företagare kan vara miljöhjältar.  Fredrika driver ett företag som gör kosttillskott av alger. Det är ett bra exempel på detta. Det låter kanske basic, men genom en ny teknik slipper man utvinna omega-3 ur fisk som är en hårt ansträngd resurs. I stället kan alger bli nyttiga oljor som på sikt till och med kan användas som biobränsle. Här kombinerar man spetskunskap och entreprenörskap. Resultatet blir förhoppningsvis både fler jobb och fler företag men också ett mer hållbart samhälle.  Fru talman! Just nu jobbar världen på i en seg uppförsbacke i racet mot hållbarhet. Men det beror inte på att det inte går, utan det beror på att vi ännu inte gör det vi borde i världen. Fler länder måste sätta ett pris på utsläppen. Fler länder borde ingå internationella avtal. Värdet av vårt naturkapital bör synas i statsfinanserna. Tunga transporter bör ställa om till mer förnybart. Vi behöver använda landsbygdens resurser och se till att det är vi som producerar framtidens gröna energi.  Fru talman! Sverige har under lång tid klarat sig bra när det blåser. Det beror på att vi har haft politiker som har vågat göra nödvändiga och ibland modiga reformer när kriser har knackat på dörren. Marknader har avreglerats, pensionssystem har gjorts om och finanspolitiska ramverk har skrivits. Men när vi nu står inför vår tids största utmaningar – att unga ska få jobb, att klimatet förändras och att delar av Sverige inte växer – upplever jag att modet att förändra saknas och att oppositionen vill vrida klockan tillbaka.  De här utmaningarna förtjänar att tas på allvar. De måste mötas med reformer som på riktigt ser möjligheterna och skapar jobb och tillväxt i hela landet. De kan inte mötas med något som är upplockat från en dammig byrålåda på S-kansliet.  (Applåder) 

Anf. 80 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Jag gick inte upp här för att ikläda mig rollen av den dammiga oppositionen. Jag måste säga att jag är lite förvånad över den bilden. När det gäller de områden som du pekar ut, Annie Lööf – hållbarhet, teknikskapande, att miljösatsningar ger ekonomisk utveckling, att småföretag behöver stöd för att växa och ge jobb och att hela landet ska leva – är jag mer frustrerad än någonsin över att regeringen levererar så få förslag. Du nämnde själv att du vill att sjuklöneansvaret ska minska. Ja, men när kommer då förslagen? Vi är för dem. Vi har uttryckt det ganska länge.  När får vi höra också din statsminister prata om att miljökrav ger ekonomisk utveckling i stället för att bara peka på andra länder och säga att vi redan har gjort vårt? Jag tror att du måste vara lika frustrerad som jag över hans svar i en tidigare replikväxling här.  När det gäller att hela landet ska leva är det så, Annie Lööf, att 14 000 statliga jobb har dragits in från hela landet under den period som ni har suttit i regeringsställning. Det kan inte vara helt oväntat att vi är frustrerade över den situationen. Vi ser småföretagare som inte får en vettig uppkoppling så att de kan sköta sina deklarationer på nätet, därför att informationstekniken inte funkar i hela landet. Vi ser hur regeringen lägger fram förslag för företagspolitiken som gör företagare oroliga för att det ska bli ännu svårare att vara aktiv ägare i företaget och jobba i sitt eget företag. I stället riskerar man att bli en passiv ägare. Då ska man lättare kunna ta ut pengar ur bolaget till en mindre kostnad jämfört med om man är en aktiv ägare i ett företag med många sådana ägare. Ni vill göra skillnad mellan bolag enligt 3:12-reglerna. Jag förstår frustrationen som det skapar bland företagare. Också företagare som är aktiva på landsbygden och livsmedelskedjorna är oroliga över de här reglerna.  Kom gärna med förslagen. Det är knappast en dammig opposition som du möter om du vågar lägga fram dem. 

Anf. 81 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Jag är ute och träffar många företagare och medarbetare runt om i landet. Det som de tar upp med mig är oron över att efter valet 2014 få en lastbilsskatt på sina transporter. Det gäller såväl de som kör timmerlastbilar som mjölkbönder och Icahandlaren i Bjuv som jag nämnde tidigare.  Jag möter också en stor oro hos restaurangföretagare för att restaurangmomsen ska fördubblas om Socialdemokraterna och resten av oppositionen får bestämma. Jag möter också en oro hos många av dem som har anställt unga människor för att arbetsgivaravgiften ska fördubblas, för att inte tala om den enorma oro som finns inom alla välfärdsföretag efter den vänstersväng som Miljöpartiet gjorde för några veckor sedan. Helt plötsligt ska kvinnor inte tillåtas gå med vinst så som män får göra på Skanska, NCC och andra mansdominerade företag som bygger vårdcentraler och sjukhus.  Det är några av de saker som tas upp, för att inte tala om den frustration som många småföretagare har tagit upp med mig att de känner när det gäller månadsuppgiftslämning som Miljöpartiet tillsammans med övriga partier beställde i skatteutskottet före jul eller årliga lönekartläggningar som beställdes från en enig opposition för någon vecka sedan, för att bara ta några exempel. Detta plussar på regelkrånglet.  Vi har gjort mycket i regeringsställning. Vi har sänkt skatter och avgifter, till exempel arbetsgivaravgifter. Vi har minskat regelkrånglet. På landsbygden har vi satsat på en bredbandsmiljard och en miljard till enskilda vägar, för att ta några exempel. Men vi är inte nöjda med det. Vi vill fortsätta att stärka möjligheterna att driva företag och att skapa jobb till unga. Framför allt är vi inte för gödselskatt, flygskatt och en kraftigt höjd koldioxidskatt som verkligen skulle göra att landsbygden går på knäna.  (Applåder) 

Anf. 82 ÅSA ROMSON (MP) replik:

Fru talman! Jag vet inte vilka företag som näringsministern träffar, men jag vet att hon träffar ganska många. Jag är förvånad över att du ger en så positiv bild av den aktiva politiken från regeringen när det till exempel gäller företagens regelkrångel, därför att vi får den motsatta bilden när vi träffar dem. Man säger att det inte alls har hänt så mycket som man hade förväntat sig. Det finns många fler stenar att vända på, och vi är definitivt beredda att gå vidare med detta.  Vad som däremot kommer aktivt från regeringen är förslag om att ändra 3:12-reglerna, inte på ett sätt som enbart gör att vi så att säga får ett mer rättvist skatteuttag utan på ett sätt som särskilt slår mot de företag där man är aktiva ägare, alltså precis de företag som vi ofta ser stärker upp på landsbygden.  Vill vi ha en regering som gynnar det passiva ägandet och risktagandet? Det har varit omstritt och omdebatterat, och jag tror att svenska folket är ganska upprört över hur det har blivit en passivisering i ägandet. Det ger ni aktivt stöd till medan de andra förslagen inte kommer. 

Anf. 83 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Vi har gjort mycket för att stärka möjligheten att driva mindre företag i hela landet, för de gröna näringarna och för att förbättra servicen runt om i landet. Sedan Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet styrde Sverige för ett antal år sedan har vi faktiskt fördubblat stödet till kommersiell service.  Jag är den främsta tillskyndaren när det gäller att minska regelkrånglet. Vi jobbar nu med ett förslag om en dörr in, vilket innebär att småföretag ska kunna lämna in uppgifter en gång i stället för att lämna in samma uppgifter till ett antal olika myndigheter. Det är någonting som vi har tagit initiativ till och som vi hoppas kan genomföras. Det som är så slående är att Miljöpartiet här i riksdagen tillsammans med oppositionskompisarna föreslår såväl månadsuppgiftslämning som årliga lönekartläggningar. Jag tror inte att det minskar regelkrånglet för landets hårt arbetande småföretagare.  (Applåder) 

Anf. 84 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Jag uppfattar det som att något av essensen i Annie Lööfs anförande är att vi kan det här med företagande, oppositionen kan inte det här med företagande. Du får ursäkta om jag är lite oartig, men vilken är den sämsta affär som någonsin har gjorts i svenskt näringsliv? Vilken är den affär som man på ett bräde har slösat bort mest pengar på i en fullständigt vanvettig investering? Tiotals miljoner kronor som skulle ha kunnat användas till omställning i Sverige till förnybar energi gick i stället till fossil energi.  Det är Nuonaffären, då man lät Vattenfall köpa ett bolag som var kraftigt övervärderat och som gör fel saker. Vem bar ansvar för den affären? Det gjorde din föregångare, Maud Olofsson. Det är nog den sämsta affär som någonsin har gjorts i svenskt näringslivs historia. Jag tycker att Centerpartiet skulle kunna spara lite på skrytet om hur väl man kan företagande.  Jag skulle vilja fråga dig om en annan affär. Ni gör ganska många olika affärer i regeringen. År 2009 köpte Wallenbergsfärens riskkapitalbolag IGC tillsammans med Priveq en del av de svenska apoteken. Enligt uppgift var Sveriges regering nöjd med det pris man fick för den här privatiseringen. IGC och Priveq betalade 225 miljoner kronor för de här apoteken. När de såldes vidare fyra år senare fick ägarna in 600 miljoner kronor. På fyra år fick man alltså en avkastning på 2,67 gånger köpeskillingen. Ni har gett bort våra apotek. Ni har gett bort våra apotek till underpris, till spekulanter som sedan rakar hem vinsterna. Tycker du att det var bra politik? Var det här en bra affär? 

Anf. 85 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Om man läser Vänsterpartiets partiprogram framgår det tydligt att ni är emot ägande. Det är det vi ska ha med oss i det replikskifte vi nu har. Det är inte konstigt att man både vill förbjuda privata företag i välfärdssektorn och ha en offensiv inställning till att alla privata farmaceuter runt om i landet nu ska förstatligas. Staten ska köpa upp apoteken runt om i landet.  Citatet från Vänsterpartiets partiprogram lyder: ”Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.”  Det är alltså den politiken som Jonas Sjöstedt ska försöka hitta någon sorts näringspolitisk agenda i. Jag säger att den är helt obefintlig. Ska vi skapa jobb i det här landet handlar det om att ha goda förutsättningar för småföretag, industriföretag, hemtjänstföretag, vårdföretag, frisörer och andra för att vi ska hitta möjliga arbetsplatser för alla dem som står utanför.  Jonas Sjöstedts svar är alla gånger mer statligt ägande. Det är bra. Fler statliga företag är bättre än fler privata företag. För mig handlar omregleringen av apoteksmarknaden om att fler farmaceuter ska känna möjligheten att starta företag, men också att öka tillgängligheten till apotek runt om i landet. Här kan vi faktiskt konstatera att det är fler apotek. Det är också bättre öppettider. Jag möter många småbarnsföräldrar som är glada över att man nu kan köpa både Nezeril nässpray och Panodil eller Alvedon på närmaste Ica. Jag tror att det är bra. Vi behöver en ökad tillgänglighet. Det är någonting som jag står bakom. 

Anf. 86 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Jag ställde en enkel fråga till Annie Lööf. Jag upprepar den: Var det här en rimlig affär? Var det inte så att ni skänkte bort våra pengar, våra apotek till spekulanter? Ja eller nej, kanske en åsikt om just den affären. Var den rimlig?  Det finns en skillnad i utgångspunkt mellan oss till exempel när det gäller apoteken. Det är att vi vill ha en apotekspolitik som garanterar tillgången till medicin för dem som behöver det. Det har blivit sämre med privatiseringen. Allt fler uppger att de inte kan få den medicin de behöver inom rimlig tid. Personal kan inte ens berätta om den finns på närmaste apotek. Så blir det när man utformar en politik skräddarsydd för privata kapitalägare som tjänar pengar på våra grundläggande behov i stället för att utforma en politik som gör att människor ska ha tillgång till grundläggande service som apotek, eller som förskola, skola och äldreomsorg. Där är skillnaden mellan oss.  Vi är inte motståndare till privat företagande. Vi är inte motståndare till marknad heller. Men samma logik som duger för att sälja mjukglass duger inte till att ta hand om människor i livets slutskede eller bedriva undervisning. Det har ni bevisat. 

Anf. 87 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Jag kan hänvisa till citatet från Vänsterpartiets partiprogram och konstatera att med den plattformen blir det svårt att driva en trovärdig näringspolitisk agenda.  Jag kan också konstatera att ingången i apoteksomregleringen från regeringens sida var en ökad tillgänglighet. Det var också möjligheten för duktiga medarbetare inom Apoteket att kunna knoppa av, starta egna verksamheter, men också för duktiga medarbetare att få flera olika arbetsgivare att välja mellan.  Det viktigaste i omregleringen handlar givetvis om ökad tillgänglighet. Det kommer vi att fortsätta arbeta för. För Centerpartiet var det viktigt att få igenom till exempel att möjligheten och tillgängligheten för apotek i glesbygd skulle stärkas, någonting som också regeringen drev på offensivt. 

Anf. 88 JIMMIE ÅKESSON (SD):

Fru talman! När nu mandatperiodens tredje riksmöte går mot sitt slut och med de senaste månadernas händelser i färskt minne – jag tänker på vad som har skett kring många av landets städer – tänkte jag inledningsvis rekapitulera en del av det som jag har framhållit i den här kammaren i de här partiledardebatterna under de gångna tre åren.   Det är egentligen bara ett och ett halvt år sedan som det rapporterades om liknande oroligheter i Malmö, där gäng hade tagit över hela stadsdelar. Människor kände sig hotade. Brevbärarna fick använda överfallslarm för att kunna dela ut sin post.  I den partiledardebatt som hölls i samband med det sade jag följande: Under flera decennier har regeringar från både vänster och höger bedrivit en aktiv splittringspolitik som för varje dag som går tar sig allt tydligare och allt skarpare uttryck. I förorter kring våra större städer är segregationen i dag så långt gången att man till och med ser den på kvartersnivån. Parallella samhällen växer fram. Vi ser människor som har bott i Sverige i hela eller större delen av sina liv men som inte är en del av det svenska samhället och inte heller kommer att bli det med den politik som förs i dag. Sverige slits isär, och den regering som styr i dag har tydligt deklarerat att man avser att fortsätta på den inslagna vägen.  I den partiledardebatt som hölls här för precis ett år sedan var det här ämnet precis lika aktuellt. Då sade jag så här: Det här är vår största utmaning, det splittrade samhället. Vi kan ägna oss åt att diskutera skattesatser, slänga olika arbetslöshetssiffror i huvudet på varandra. Vi kan käbbla om det politiska spelet och om den parlamentariska situationen, men när vi pratar om framtidsutmaningen för Sverige ser man tydligt när man kokar ned det att en stor del av de problem vi har att hantera hänger ihop med den förda splittringspolitiken och den ansvarslösa invandringspolitiken.  Fru talman! Tyvärr tvingas jag konstatera att detta när ännu ett år har passerat har precis samma relevans som det hade då. Ingenting har hänt. Vi ser samma aningslöshet, samma naivitet, samma totala brist på förståelse för de här problemens natur. Vi ser samma verklighetsfrånvända analyser, samma förslag till åtgärder. Förslag som gång på gång har misslyckats återlanseras under nya beteckningar med nya upphovsmän. Vi ser samma vilja att föra en saklig diskussion. När jag till exempel lyfte fram förortskravallerna med statsministern under hans frågestund för några veckor sedan bemöttes jag med samma gamla påhopp som att jag bara skyller på invandrarna och att allt är invandrarnas fel, vilket uppenbarligen inte är sant. Jag skyller inte problemen på någon annan än på de individer som utför kriminella handlingar och på de beslutsfattare som bär ansvaret för splittringspolitiken.  Samma sak var det när vi någon vecka senare hade en särskild debatt i det här ämnet, över huvud taget inga sakliga argument, bara en massa ovidkommande floskler, retoriska finter och hårda ansträngningar för att slippa närma sig problemets kärna.  Jag förstår det. Jag förstår att det inte är alldeles lätt att behöva ta ansvar för ett så stort misslyckande som det svenska integrationshaveriet, ett haveri som helt och hållet beror på politiska beslut. Det är förstås mycket lättare att sopa problemen under mattan och skjuta på budbäraren. Utan en öppen och saklig debatt kommer vi tyvärr aldrig att komma åt den här sortens problem. Det är först när vi öppet vågar erkänna de misstag som har begåtts som det också blir möjligt att göra någonting åt dem.  Fru talman! Med viss risk för att vi får höra samma ovidkommande floskler och beskyllningar ännu en gång: De problem vi ser i förorterna till våra storstäder har sin grund i en aktiv, medveten splittringspolitik med segregerande massinvandring som huvudingrediens. Den första och viktigaste åtgärden är därför en mer ansvarsfull invandringspolitik. Annars spelar det ingen roll vilka svulstiga integrationspolitiska reformer man genomför, hur mycket ytterligare pengar man öser över förorterna eller hur många myndigheter man flyttar till Rinkeby. Det spelar ingen roll – sådant förblir verkningslöst så länge problemen hela tiden fylls på år för år.  Och nej, det här betyder inte att jag skyller alla problem på invandrarna, eller att jag skyller alla problem på dem som bor i de utsatta områdena. De som ägnar sig åt grov brottslighet är självklart en minoritet, och de ska under alla omständigheter hållas ansvariga för sina personliga handlingar. Ansvaret för att det har blivit som det har blivit, ansvaret för att situationen ser ut som den gör, har övriga sju partier i denna församling. De har ett kollektivt ansvar för sin misslyckade politik.  Fru talman! När debatten om förortskravallerna rasade som värst för ett par veckor sedan var det många som ställde sig frågan varför detta inte sker på andra platser där arbetslösheten och den sociala utsattheten är på samma nivå eller ibland till och med värre. Jag har själv lyft fram exemplet Helsingfors, där den ekonomiska ojämlikheten är större än den är till exempel här i Stockholm. Där ser vi dock inga kravaller av det här slaget. Varför inte det? Där borde det ju rimligen brännas ännu fler bilar och kastas ännu fler stenar om den här allmänt vedertagna klassanalysen vore den enda, enkla förklaringen.  Vi har vår egen svenska landsbygd där inte minst många bruksorter har drabbats hårt av de strukturella förändringar vi har sett på arbetsmarknaden under de senaste decennierna och där i synnerhet ungdomsarbetslösheten många gånger är skyhög. Där ser vi inte heller den här typen av kravaller. Varför gör vi inte det, om det nu är så att man börjar elda upp sina egna bostadsområden bara för att man är socialt och ekonomiskt utsatt?  Det ropas på mer resurser och mer insatser i förorterna, men faktum är att det redan satsas enorma summor på både fysisk och social upprustning i dessa områden. Tilldelningen av resurser till skolan, som har tagits upp som en annan avgörande faktor i denna debatt, är redan större i de här områdena än i genomsnitt. Lärartätheten är högre. Det finns ingen anledning att skylla på brist på meningsfull fritidssysselsättning, för även där har det redan satsats massor. Det är inte resursbrist som är problemet, och lösningen är inte mer resurser.  Vi måste komma åt den här problematiken på djupet, komma åt de faktorer som gör att vårt land slits isär av segregation och utanförskap och komma åt det faktum att det skapas parallella samhällen – att det svenska majoritetssamhället, så som de flesta av oss här känner det, inte längre är en självklar tillvaro för alla i vårt land. Det är själva orsaken till att man väljer att kasta sten på dem man uppfattar som företrädare för det svenska majoritetssamhället: polis, brandkår, sjukvårdspersonal och så vidare.  Fru talman! Jag är tyvärr övertygad om att vi alldeles för snart kommer att få anledning att återkomma till detta problem. Det är inget isolerat fenomen. Det är inget nytt fenomen. Det är heller ingenting som försvinner bara för att debatten avtar eller för att de svarta rubrikerna bleknar. Detta pågår, i större eller mindre omfattning, hela tiden. Detta är, fru talman, tyvärr det nya Sverige.  Arbetslösheten, inte minst bland ungdomar, är inte bara ett förortsproblem utan också till stora delar ett landsbygdsproblem. Vill man som ung på den svenska landsbygden i dag ha ett jobb får man inte sällan rådet att flytta till en större stad. Jag menar att det inte är rimligt. Det är ett enormt resursslöseri. Det finns en otrolig potential för jobbskapande och tillväxt på den svenska landsbygden.  Det är inte i första hand subventioner, utlokalisering av statliga myndigheter eller mer bidrag till dessa områden som är lösningen. Vi löser det inte heller genom att skynda på avfolkningen eller genom att skynda på försämringen av välfärd och service, utan vi löser det genom att satsa utifrån landsbygdens egna förutsättningar. Vi satsar utifrån de förutsättningar som finns i form av mineraltillgångar, sjöar och kuststräckor, stora jordbruks- och skogsarealer och så vidare. Så kan vi lyfta svensk landsbygd.  Jag menar, fru talman, att det hade varit klädsamt om de som nu, i efterdyningarna av kravallerna i våra städers förorter, ropar på ännu mer resurser också kunde skänka människorna i andra, minst lika utsatta områden i vårt land en liten tanke.  (Applåder) 

Anf. 89 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Fru talman! Jimmie Åkesson är en man som utövar dubbel bokföring i synen på ansvar. Den ena gäller hans eget parti.   Flera ledande riksdagsledamöter, ledande företrädare för Sverigedemokraterna, har under åren i riksdagen uttalat sig rasistiskt, uppträtt på stan med tillhyggen och hotat människor med annan etnisk bakgrund. Vid varje tillfälle har Jimmie Åkesson meddelat att detta är enskilda exempel på avvikelser, individuella snedsteg som inte har någon koppling till något kollektivt. Vi andra ska tydligen tro att i ett parti med rasistiska rötter finns inga rasister – ett invandrarfientligt parti utan invandrarfientliga personer, ungefär som att det är en AIK-match utan AIK:are i publiken. Det är vad Jimmie Åkesson vill få oss att tro.  Han har en annan uppfattning när det gäller det kollektiva skuldbeläggandet i synen på invandring och vilka som kommer till Sverige.  Jimmie Åkesson citerade sig själv i sitt inledningsanförande och höll sedan med sig själv. Redan i oktober 2009 beskrev Jimmie Åkesson hur problemet ser ut. Vårt största utländska hot, meddelade Jimmie Åkesson, är muslimerna som kommer till Sverige. Han hävdade att massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker.  Nu talar vi inte om det egna partiet. Nu gäller det att kollektivt skuldbelägga människor för vilken religion de tillhör, och det är deras grupptillhörighet i sig själv som blir problemet. Så talar en man med dubbla agendor. Han ser inte lössen i den egna fanan, och han pekar gärna finger kollektivt åt andra människor.   Sedan påstår du att detta sliter isär Sverige. Det är alldeles uppenbart att du och ditt parti inte har svaren för framtiden för Sverige.  (Applåder) 

Anf. 90 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Jag skuldbelade kollektivt de övriga sju partierna i den här församlingen i mitt anförande alldeles nyligen. Jag har inga problem med det. Det är min bestämda uppfattning att övriga sju partier i församlingen kollektivt har ett ansvar, inte ett litet ansvar utan det fulla ansvaret, för att situationen ser ut som den gör i vårt land i dag.  Sedan kan man naturligtvis, precis som vanligt, raljera över hur vi beskriver problemen. Man kan raljera över att vi faktiskt vågar säga sådant som har varit och fortfarande till vissa delar är tabu i svensk debatt. Det finns faktiskt problem med den politik som har förts. Man spelar inte med i spelet utan låtsas att de problem som finns i förorterna runt storstäderna har uppstått ur tomma intet. Oj! Blev det sådana problem? Oj då! Man vet inte hur de problemen kom till.  Jag vill inte spela med i det spelet. Jag säger vad jag tror är orsaken, nämligen att ni och övriga partier i församlingen har fört en oansvarig politik, en politik som har skapat segregation, en politik som har skapat utanförskap. Jag har inga problem med att säga det. Jag har inga problem med att skuldbelägga er för att ni har gjort det.  Sedan är det givetvis så – det har jag heller inga problem med att tillstå – att det finns människor som har flyttat till vårt land som tillför det svenska samhället väldigt mycket, som arbetar och gör rätt för sig, som bidrar inom kulturliv och som bidrar på en massa olika sätt. De finns. Men det är inte det problemet vi diskuterar. Det problem vi diskuterar är den segregation som har uppstått i förorter kring våra städer, och det är ett problem som inte bara finns i våra stora städer utan sprider sig över hela landet i dag.  Det är ett oerhört stort problem. Det är klart att man kan förneka det och raljera över dem som väljer att peka på problemen. Men jag gör inte det, för jag tycker inte att det är särskilt seriöst.  (Applåder) 

Anf. 91 Statsminister FREDRIK REINFELDT (M) replik:

Fru talman! Så här låter det alltid. Den som inte tycker som Jimmie Åkesson är inte seriös, talar i floskler, förstår inte samhällsproblemen.  Får jag bara påpeka att det inte alls är så att Sverigedemokraternas idé är att skuldbelägga sju andra riksdagspartier. Ingenting vore ju enklare än att föra debatten på det sättet. Det återkommande är just detta att det som skiljer, det som sliter isär och det som splittrar det vi sju partier är ansvariga för är att det har kommit in så många människor som är annorlunda.  I Husbydebatten säger Jimmie Åkesson så här: Det som krävs är att den omfattande invandringen, som späder på det redan befintliga utanförskapet i dessa områden, måste kraftigt begränsas. Det är så enkelt.  Det är alltså människorna, individer, som är problemet, inte sju riksdagspartier. I artikeln från 2009 utpekas de som muslimer, människor som har kommit från andra länder. Det är ett skuldbeläggande av människor bara baserat på hudfärg och tillhörighet som är helt avvikande från vad andra tycker.  Alla konsekvenser av att föra den typen av resonemang landar i ett mycket obehagligt samhälle, Jimmie Åkesson.  (Applåder) 

Anf. 92 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Självklart kan det finnas olika uppfattningar om vad som är ett obehagligt samhälle. Jag tycker att det är ganska obehagligt när människor kastar sten på polis och brandkår, bränner bilar, skolor eller andra byggnader av olika slag. Det tycker jag är ett ganska obehagligt samhälle.  Det är ju det samhället som Fredrik Reinfeldt och andra har skapat, ja, genom att invandringen har varit så stor, så stor att vi inte har kunnat hantera alla de mängder människor som har kommit. De har tvingats leva i ett permanent utanförskap, inte sällan kring våra städer i olika förorter där dessa problem uppstår.  Jag är medveten om att Fredrik Reinfeldt inte har någon mer replik, men frågan är ändå retorisk: Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på allvar att invandringens omfattning inte har någon som helst betydelse för att segregationen och integrationsproblemen ser ut som de gör?  Jag är ledsen, men jag kan inte förstå det. Jag kan inte förstå vilken verklighet man i så fall lever i. Jag förstår inte det.  (Applåder) 

Anf. 93 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! I dag har Sverigedemokraterna putsat på fasaden och visat sitt riktiga ansikte. Det var Sverigedemokraternas obehagliga kollektiva människosyn som Jimmie Åkesson målade upp i sitt huvudanförande.  Jimmie Åkesson talar ofta och gärna om de problem som invandringen för med sig. Därför har jag flera gånger ställt frågan till Jimmie Åkesson vad han har för lösningar för att lösa just de problem som han alltid tar upp. Det är onekligen anmärkningsvärt att den som ser så många problem har så otroligt få lösningar. Man säger nej till instegsjobb, nej till etableringslotsar, nej till nystartszoner, nej till satsningar mot diskriminering. Listan kan göras väldigt lång.  I den senaste debatten i Agenda lyckades dock Jimmie Åkesson hitta en sak som Sverigedemokraterna inte är emot: samhällsorientering. Frågan som har gnagt i mitt huvud sedan dess är: Anser Jimmie Åkesson att mer samhällsorientering är den enda lösningen för att utlandsfödda ska få jobb och inkomst, klara skolan, hitta bostad och komma till sin rätt? Är det bättre kunskap om midsommarfirande och hur man gör köttbullar som ska få slut på bilbränder och skapa jobb till alla dem som Jimmie Åkesson själv talar om? I replikskiftet med Jan Björklund sade han: Problemet är alla de invandrare i Sverige som inte går till jobbet.  Är det mer samhällsorientering som är den enda lösningen för fler jobb till dem som i dag saknar det?  (Applåder) 

Anf. 94 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Jag tror i och för sig att samhället hade blivit lite trevligare om man valt att kasta köttbullar i stället för sten. Men dit är det kanske en bit kvar.  Som jag sade tidigare är det klart att man kan raljera över det här. Man kan alltid göra det när man inte vill ta en debatt i sak. Det är det som är den stora faran med hela denna debatt, och har så varit. Nu har jag varit engagerad i dessa frågor i snart 20 år, och det har sett likadant ut hela tiden. De som är ansvariga för de problem som har skapats vill över huvud taget inte diskutera frågan i sak. Det är det kanske största problemet. För varje dag som går som vi inte kan föra en öppen och seriös debatt om dessa frågor utan i stället kastar runt en massa olika beskyllningar kommer problemen bara att förvärras. Så är det.  Jag kan givetvis fråga Annie Lööf om hon tror att olika typer av diskriminerande åtgärder är den bästa och enda lösningen på integrationsproblemen. Den frågan kan jag givetvis ställa. Det är ju det enda regeringen gör.  Det enda regeringen gör för att lösa de problem som man själv har skapat genom en för stor invandring är till exempel instegsjobben. Det är till exempel nystartszonerna nu som handlar om att flytta jobb till problemförorterna, av något slags rättviseskäl. Jag tycker inte att det är rättvist. Jag tycker att det är en diskriminerande åtgärd. Det är också åtgärder som i andra delar av världen har visat sig inte fungera särskilt väl.  Då kan man givetvis fråga sig: Är man nöjd med den integrationspolitik som man har bedrivit? Nu har vi haft en borgerlig integrationsminister i snart sju års tid, och det har bara blivit värre. Arbetslösheten bland utlandsfödda fortsätter att öka. Långtidsarbetslösheten bland utlandsfödda fortsätter också att öka. Arbetslösheten bland utomeuropeiska invandrare är särskilt hög.  Är man verkligen nöjd med det? Ska man stå här och slå sig för bröstet för de åtgärder man har vidtagit? Jag tycker att det är lite förmätet, för ni har inte lyckats med någonting över huvud taget.  (Applåder) 

Anf. 95 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Nu fick Jimmie Åkesson två ytterligare minuter på sig att beskriva vilka lösningar han har för att fler invandrare ska få ett jobb och en lön att kunna leva på. Inte en enda åtgärd kom upp utöver den där samhällsorienteringen som togs upp i Agenda. En enda verkningslös åtgärd har Jimmie Åkesson på sin att-göra-lista för att lösa det som han själv tycker är den största utmaningen.  Jag är helt övertygad om att sänkta kostnader för att anställa leder till fler jobb. Jag är helt övertygad om att sänkta trösklar leder till fler jobb. Därför kommer vi att fortsätta att driva på för fler jobb till dem som står utanför arbetsmarknaden.  Min fråga till Jimmie Åkesson är återigen: Vad innehåller din samhällsorientering för mirakelmedel som ska lösa de integrationsproblem som du ofta lyfter fram? 

Anf. 96 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Jag tillhör också dem som tror att man bäst bekämpar arbetslöshet genom att bekämpa arbetslöshet, inte genom diskriminerande åtgärder som denna regering har vidtagit. Jag tror också på att sänka trösklarna. Jag tror också på att göra det billigare, enklare och mindre riskfyllt att anställa människor. Det är sådant som vi föreslår hela tiden, och det vet Annie Lööf mycket väl.  Däremot tror jag inte på att hitta specifika, enskilda åtgärder för just den här lilla problembilden. Jag tror inte att det är så det fungerar. Jag tror att arbetslöshet bekämpas bäst generellt genom att vi dels skapar möjligheter och förutsättningar för arbete i den urbana miljön, dels, som jag tog upp i mitt anförande, gör stora, viktiga satsningar på svensk landsbygd för att möjliggöra för människor som finns där att också få riktiga jobb.  Det är inte bara problem i förorterna, även om problemen är väldigt stora och det är där man väljer att kasta sten. Vi har också stora problem runt om i andra delar av landet, inte minst i bruksorter, där man har drabbats hårt av strukturella förändringar. Där måste vi också vidta åtgärder, och då hjälper inte instegsjobb eller nystartszoner, tyvärr.  (Applåder) 

Anf. 97 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Andelen kvinnor i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är lägre än andelen kvinnor i Iraks parlament. Är du nöjd med det, Jimmie Åkesson? 

Anf. 98 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Nej. 

Anf. 99 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Då undrar jag om Jimmie Åkesson har tänkt göra något åt detta. Har ni över huvud taget någon jämställdhetspolitik?  Vi har en jämställdhetspolitik för att kvinnor ska få lika mycket betalt som män, för att man ska dela lika på hemarbetet, för att man ska ha lika politiskt och ekonomiskt inflytande. Mycket av vår politik går ut på detta.   Men ni har ingen jämställdhetspolitik alls och verkar inte se det som ett problem eller vilja göra något åt det. Ni har heller ingen klimatpolitik, och ni har egentligen inte heller någon politik för att få fler människor i arbete.  Min poäng är att ni är ett enkelspårigt parti. Hela er politik kokar ned till att det är invandrarnas fel. Många andra stora och avgörande samhällsproblem är helt ointressanta för er. Jämställdhet och klimat är något att skratta åt för Jimmie Åkesson. Ett intresse för att lösa grundläggande samhällsproblem finns inte. 

Anf. 100 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Detta är ett av de märkligaste replikskiften jag upplevt. Jonas Sjöstedt ställde en jättekort fråga och jag svarade jättekort, men sedan börjar han ställa nya frågor.  Jonas Sjöstedt behöver inte bekymra sig om sammansättningen av vår riksdagsgrupp. Den hanterar vi alldeles utmärkt på egen hand.  Att Jonas Sjöstedt skulle bedriva en politik som gör att fler kvinnor söker sig till mitt parti tror jag inte ett dugg på, tvärtom. Den typ av vänsterextremt parti som Jonas Sjöstedt företräder är familjens största fiende. Tyvärr är det så. Ni vill styra människors liv i minsta detalj. Ni vill till exempel kvotera ännu hårdare i föräldraförsäkringen, vilket jag tycker vore en mycket dålig reform om den genomfördes.  Jag ser över huvud taget inte kopplingen mellan dessa olika delar.  Fru talman! Vi får säkert anledning att återkomma till detta mycket märkliga replikskifte vid ett senare tillfälle.  (Applåder) 

Anf. 101 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Fru talman! Jag antecknade några av de ord som Jimmie Åkesson använde i sitt anförande om politiken som förs. Ett var ”aningslöshet”, ett annat var ”naivitet”, ett tredje var ”verklighetsfrånvänt” och ett fjärde var ”floskler”. Sedan hävdade Jimmie Åkesson att det finns en ovilja från övriga partier att föra en saklig diskussion.  Detta hänger inte riktigt ihop. Min uppfattning är att Jimmie Åkesson inte riktigt ser problemen som de är och saknar politik för att ta itu med problemen.  Låt oss ta situationen i Husby. Där bor kanske 12 000 personer. 11 950 av dem stack inte bilar i brand eller var ute och ställde till det för andra, utan det var enskilda personer, med svensk eller utländsk bakgrund, som gjorde dumheter. Då ska man ta itu med dessa enskilda personer.  Jimmie Åkessons lösning är inte att ta itu med de enskilda, utan han har en betydligt större lösning som handlar om att vi ska förändra hela grunden för den politik som har varit ganska framgångsrik. För det första har det gett människor som har flytt undan krig och förföljelser någonstans att bo. För det andra berikar det vårt land. En fjärdedel av våra läkare, tandläkare och sköterskor har en utländsk bakgrund och är en del av det som bär upp den svenska hälso- och sjukvården.  Jag tycker att vi ska ta itu med de verkliga problemen. Vi ska se enskilda personer som de är, oavsett allt. Det måste vara utgångspunkten. 

Anf. 102 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Ja, det ska givetvis vara utgångspunkten. Vi måste dock förstå att samhället utvecklas och att vi politiker styr hur samhället utvecklas. Givetvis är den enskilda individen ansvarig för det den gör. Den enskilda individen är dock inte ansvarig för de beslut Göran Hägglund och hans kolleger i regeringen fattar som skapar förutsättningar och ett segregerat och splittrat samhälle.  Göran Hägglund roade sig med att sammanställa några ord som jag använde i mitt anförande. Jag reagerade på ett ord som Göran Hägglund använde när han i något av replikskiftena diskuterade kravallerna. Han sade ”fasoner”. Det lät som en gammal pilsnerfilm. Jag skulle över huvud taget inte använda mig av detta ord för att beskriva det som hände. I repliken på mig använde Göran Hägglund dessutom ordet ”dumheter”.  Ser man inte detta som något allvarligare än ”fasoner” och ”dumheter” har man verkligen inte förstått digniteten av denna problematik. Då har man verkligen inte förstått vad det handlar om.  Givetvis kan man beskylla mig för att inte se verkligheten som den är, men ärligt talat, Göran Hägglund, ”fasoner” och ”dumheter”?   Detta är kanske det yttersta tecknet på hur splittrat och segregerat vårt samhälle är i dag. Man kastar sten och brandbomber efter polisen, man kastar sten efter sjukvårdspersonal och man kastar sten efter brandkåren. Man bränner bilar, skolor, polisstationer och så vidare.  Jag menar att det är lite väl tunt att kalla det för ”dumheter” och ”fasoner”.  (Applåder) 

Anf. 103 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Fru talman! Det som är ett kriminellt beteende ska bemötas på tuffast möjliga sätt. Så är det. Vi kan använda olika ord, men det som är rena dumheter och kriminellt beteende ska det tas itu med.  Jimmie Åkesson för bort diskussionen från vad det egentligen handlar om. När enskilda personer gör dumheter eller rent kriminella saker är det de enskilda personerna som ska stå till svars för det. Som människor har Jimmie Åkesson och jag ett moraliskt ansvar. Vi kan välja att göra det som är rätt eller det som är fel. Väljer man fel får man ta konsekvenserna av det.  I Jimmie Åkessons värld räcker det dock inte att enskilda personer ställs till svars för sina ageranden, utan där är det hela folkgrupper. Det är lösningen på frågor av denna karaktär.  Jimmie Åkesson använder uttryck som splittringspolitik, men min uppfattning är att det är Jimmie Åkessons politik som leder till en splittring som är eländig och olycklig av alla möjliga skäl. 

Anf. 104 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Fru talman! Jag är inte säker på att gruppen politiker kan definieras som folkgrupp, och det är politiker jag håller ansvariga för den situation som har uppstått, inga folkgrupper i traditionell mening, i alla fall.  Ja, givetvis ska enskilda stå till svars för sina handlingar. Jag har inte sagt något annat. Jag tror att jag har sagt vid fyra fem tillfällen i dag att så måste det vara.   Jag tar mig dock friheten att skylla samhällsutvecklingen på de politiska beslut som bland andra Göran Hägglund och hans kolleger i regeringen men också tidigare regeringar från vänster till höger har ett stort ansvar för. Det är en splittringspolitik som har förts i vårt land under flera decennier och som nu har fått så allvarliga konsekvenser att brandkår och polis inte vågar sig in i vissa delar av vårt land eftersom de riskerar att utsättas för våldsamheter i form av kastning av sten och brandbomber och liknande.  Då måste väl till och med Göran Hägglund förstå att utvecklingen någonstans har passerat inte en, inte två utan en lång rad gränser för vad som kan anses vara acceptabelt. Detta måste bero på något, och jag menar att det beror på en felaktig politik.  (Applåder) 

Anf. 105 JONAS SJÖSTEDT (V):

Fru talman, kolleger och åhörare! Som flera andra har nämnt är det skolavslutningstider. Tiotusentals elever avslutar sitt skolår. Det är en tid av förhoppningar och framtidsdrömmar för många.  Några har dock fått en lite tuffare skolavslutning än vad de hade hoppats på och tänkt sig. Jag tänker på de 15 000 studerande vid JB-koncernens skolor. En del hade turen att hinna gå ut innan skolan lades ned. Andra står mitt i sin utbildning, och en del vet inte ens vart de ska ta vägen till hösten.  Koncernens skolor säljs vidare till andra ägare eller läggs ned. Ägare till JB-koncernen är föga förvånande ett riskkapitalbolag, ett danskt sådant som heter Axcel. De går inte lottlösa ur affären, även om de gick i konkurs i går. Under årens lopp har de plockat ut rejäla vinster. Det handlar om hundratals miljoner kronor av våra skattepengar som skulle ha gått till eleverna i dessa skolor.  Även den tidigare ägaren till JB-koncernen har blivit en rik man på att driva skolor i Sverige.   Men när vinsterna inte kommer längre och när elevkullarna blir mindre kan man lämna det hela. Man kan säga: Nu är vi inte intresserade längre. Nu får någon annan ta hand om eleverna.   Det är i första hand kommunen. Elever och personal lämnas helt enkelt åt sitt öde.   Detta är möjligt bara i ett land som har anpassat sin skolpolitik efter skolkoncernernas önskningar och behov, inte efter elevernas.   I denna kammare säger man ofta att kommuner också stänger skolor ibland. Ja, det är klart att de gör. Elevkullarna ökar och minskar, och det har de alltid gjort. Men kommunerna tar hand om sina elever. De säger inte att någon annan får ta hand om eleverna. De säger inte att de inte tycker att detta är roligt längre.   Vi ser hur detta vinsttänkande i skolan inte bara genomsyrar om man driver en skola vidare eller inte, utan det påverkar också hela undervisningen. Vi kan dagligen läsa i tidningarna att det är rea på betyg i en del av skolorna där konkurrensen är som störst. Det är ett marknadsföringsargument att ge bättre betyg eller att rätta prov mer generöst i dessa skolor. Då är själva marknadstänkandet grunden och inte rättvisa, utbildning och en bra start i livet för alla elever.   Häromdagen åkte jag tåg – det var ett av SJ:s många kraftigt försenade tåg – från Göteborg till Stockholm. I restaurangvagnen träffade jag en man som bekände för mig att han hade röstat på Alliansen. Men han sade: Nu är det slut. Min son går på JB Gymnasiet i Liljeholmen. Han vet inte i vilken skola han ska gå i till hösten. Detta har gått för långt.   Denna man ger en tydlig bild av var svenska folket står i dag. SOM-institutets mätningar visar att politikerna i riksdagen går i fullständig otakt med de människor som de ska representera i frågan om privatiseringar och privata vinster i välfärden. Det är inte bara Vänsterpartiets eller Socialdemokraternas väljare som tycker att pengarna ska användas till det som de är avsedda för. En majoritet av Fredrik Reinfeldts väljare håller med Vänsterpartiet i frågan om privata vinster i välfärden. Den politiska makten har hamnat vid sidan av vad befolkningen faktiskt önskar.   Vi vill att varje skattekrona ska användas till det som den var avsedd för – till de äldre, till barnen, till de sjuka. Skattepengarna ska användas klokt, och man ska planera efter de äldres, barnens och de sjukas behov och inte efter vinstintresset. Det är nämligen inte samma sak.   Nyligen enades de borgerliga partierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Friskolekommittén. Man gör vissa mindre förändringar, delvis till det bättre, i Friskolekommittén. Men det grundläggande problemet – elefanten i rummet – gör man ingenting åt. Vinstintresset ska fortsätta. Sedan hoppas man på långsiktighet. Ja, det kan man göra. Men själva vinstintresset är ju långsiktighetens motsats. Man kan hoppas på snälla riskkapitalbolag som säger att de ska finnas kvar en längre tidsperiod. Men de har rätt att dra sig ur när det inte längre passar. Detta är en del av en större problematik med den svenska skolan.   Jan Björklund har rätt i att allt inte var bättre förr. Men skolresultaten var faktiskt bättre förr, innan Jan Björklund blev ansvarig för den svenska skolan. Vi ser försämrade resultat. Vi ser att många inte klarar utbildningen. Vi ser bristande likvärdighet. Vi ser ökad segregation. Då har vi en skolminister som gör utspel om kepsförbud och tuffare tag men som låter riskkapitalbolagen härja fritt och lägga ned skolor. Det om något är en flumskola och en flummig skolpolitik.   Men det finns ett alternativ. Vi kan ta bort det privata vinstintresset. Att inte ha ett privat vinstintresse är det normala i de flesta länder. Vi kan se till att skolan blir statlig, vilket ger oss större redskap att göra den mer likvärdig. Framför allt måste skolorna bli lika bra. Alla skolor ska vara bra skolor. Då är det möjligt att börja i den skola som finns i närheten av där man bor. Vi slipper då den segregation som i dag alltmer dominerar i den svenska skolan.   Vi vill ha fler vuxna som arbetar i skolan – fler lärare och fler fritidspedagoger. Vi har föreslagit 6 000 på tre år. Det skulle kunna leda till mindre grupper och till att varje barn som får en hemläxa ska ha möjlighet att läsa den i skolan med en utbildad lärare om man önskar det. Jämför det med den orättvisa som det innebär att bara den som har rika föräldrar kan få RUT-bidrag för att få läxhjälp.   Vi vill ha en skola som minskar klasskillnaderna i Sverige. Nu riskerar vi att få en skola som aktivt förstärker dem.   Detta är en del av en större privatiseringspolitik. Ni säljer ut våra skolor, våra vårdcentraler, våra äldreboenden, våra apotek, Arbetsförmedlingens verksamhet och så vidare. Detta är ideologiskt motiverade privatiseringar som står på en mycket skakig empirisk grund när det gäller resultaten.   Skolor läggs ned mitt i elevernas utbildning. På de privata äldreboendena är det färre anställda och fler som jobbar deltid. Man lägger en större press på sjuksköterskor och undersköterskor som får springa snabbare. Apoteken som såldes vidare till riskkapitalbolagen säljs vidare för mer än det dubbla priset något år senare. Riskkapitalbolagen gjorde sig en hacka. Men de som är i behov av medicin kan inte få den i tid och måste gå runt mellan apoteken för att söka det som de behöver.   I Nacka kommun tar man ut vinst från biblioteken. På järnvägen är det viktigare att ha ett antal olika aktörer som kör de mest attraktiva sträckorna än att få ordning på SJ så att man ska kunna pendla till Gnesta. Det är dags att göra sina prioriteringar.   Vi vill ha skolor för elevernas utbildning och inte ett lotteri där några alltid ska välja fel – fel skola och fel kvalitet på utbildningen.   Vi vill ha apotek för att sjuka ska kunna få sina mediciner.   Vi vill ha en äldreomsorg med väl utbildad personal som har rätt att arbeta heltid och som har fasta arbeten.   I dag är Vänsterpartiet garanten för att vända de senaste årens huvudlösa och ogenomtänkta privatiseringspolitik.   Men det räcker inte att säga att det offentliga är bättre, därför att det offentliga har också sina problem. Det offentliga behöver demokratiseras. Det behövs ett större personalinflytande, mer brukarinflytande, fler valmöjligheter, och det behöver satsas på personalen så att den får en framtidstro med bra utbildning och vettiga scheman.   I dag ser vi hur denna privatiseringspolitik möter motstånd. Den möter motstånd varje dag. I dag handlar det om Alby här i Stockholm. Där vill majoriteten i kommunen sälja ut ett bostadsområde med många lägenheter som i dag ägs gemensamt. Men de som bor där vill inte få sina bostäder sålda. De vill få dem upprustade på ett vettigt sätt. De har visat detta genom namninsamlingar och politiska manifestationer. Nu har de samlat in tillräckligt många namn för att tala om att de vill folkomrösta om detta. Då säger den politiska majoriteten: Nej, vi är inte intresserade. Vi tänker sälja era bostäder vidare i alla fall.   Köpare är, föga förvånande, en riskkapitalist utan erfarenhet av att förvalta bostäder. Det enda man vet redan nu är att hyrorna kommer att höjas.   Vad händer med ett samhälle som säljs ut? Vad händer med ett samhälle där alltmer är beroende av att jag ska klara mig men där allt mindre görs gemensamt? Ett sådant samhälle håller ihop sämre. Det blir mindre solidariskt.   Jag vill ha en skola som är bra för alla barn. Det ska inte spela någon roll vilken skola man väljer. Det ska vara bra för alla barn.   När jag går till vårdcentralen ska jag kunna lita på att läkaren och sjuksköterskan behandlar mig på bästa sätt, inte bara på det sätt som är lönsammast för den som äger vårdcentralen.   I vissa delar av livet passar vinstintresset och marknaden inte in. Sverige har blivit ett extremt land i fråga om privatiseringar. Men vi tänker ändra på det. Det är dags att ta bort det privata vinstintresset ur den svenska välfärden.   (Applåder) 

Anf. 106 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Jag har bara en enda fråga till Jonas Sjöstedt. Skulle Jonas Sjöstedt kunna tänka sig att efter valet släppa fram en regering som tillåter vinst i välfärden?  

Anf. 107 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Vårt mål är att få bort de privata vinsterna i välfärden. Vi har sagt att vi inte kommer att sitta i en regering som fortsätter med privatiseringspolitiken. Vi kommer att använda vårt parlamentariska inflytande så mycket vi bara förmår, oavsett om vi ingår i en regering eller inte, för att få bort de privata vinsterna ur välfärden. Så är det. Men sedan finns det naturligtvis grader även i helvetet, om uttrycket tillåts. Då har jag mycket hellre Stefan Löfven som statsminister än en borgerlig politiker.  

Anf. 108 Utbildningsminister JAN BJÖRKLUND (FP) replik:

Fru talman! Det var ju ett carte blanche – ni släpper fram en regering som genomför friskoleöverenskommelsen. Det var det svar jag ville höra.  

Anf. 109 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Så är det inte. Vi kan aldrig ge en regering vi inte själva ingår i carte blanche. Vi kan aldrig säga: Vi kommer att stödja er oavsett vilken politik ni bedriver. Så är det naturligtvis.   Det gör att vi om och om igen kommer att lyfta fram frågan om att få bort de privata vinsterna i välfärden. Vi är nämligen det enda parti man kan lita på om man inte vill ha riskkapitalbolagen i välfärden. Oavsett hur det går i valet och oavsett vilken regering vi får kommer vi också att fortsätta arbeta med den frågan. Vill man ha bort de privata vinsterna i välfärden är det alltså Vänsterpartiet som gäller.   Helt klart är dock att en borgerlig regering – en regering med Jan Björklund – kommer att fortsätta dagens huvudlösa och oansvariga privatiseringspolitik. Den som hoppas på någonting annat, som gemensamt ansvar och ansvar för skattebetalarnas pengar, måste rösta på ett annat parti än de borgerliga partierna. Den enda garanten som finns för att få verklig förändring är Vänsterpartiet. 

Anf. 110 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Låt mig inledningsvis slå fast en väldigt viktig sak: Vi ska givetvis betala för välfärden gemensamt. För mig är dock den viktigaste frågan kvaliteten, inte vem som äger väggarna eller golven.  När Vänsterpartiet presenterade sin vårbudgetmotion hette det att det var en feministisk vårbudget. Utifrån mitt perspektiv är det raka motsatsen, för ingen annanstans möter man ett så kompakt motstånd mot kvinnor som vill bryta sig loss och utmana snedfördelning av ägarskap, makt och ledande positioner.   Vänsterpartiets budskap till alla de restaurang-, RUT- och vårdföretag som startas och drivs av kvinnor är lika tydligt som enkelt: Packa ihop och tänk på refrängen, för att använda ett uttryck Jonas Sjöstedt själv har använt i ett annat sammanhang. De ska tillbaka in i den offentliga fållan. Det ska vara stopp för företagande och fler arbetsgivare för kvinnor. De anställda kvinnorna ska hindras från möjligheten till karriär, löneutveckling och arbetsmiljö.   Ta företagen verksamma inom vården och äldreomsorgen som exempel: Där finns i dag 120 000 anställda, och merparten av dem är kvinnor. Många av dessa tusentals vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor, har inte sökt sig till dessa arbetsgivare av en slump. Nu vill Vänsterpartiet tvinga dem tillbaka till offentliga monopol – till kommunen eller landstingsskjortan.   Samtidigt är det okej att vinstdrivande företag som NCC, PEAB och Skanska bygger sjukhus och vårdcentraler för skattepengar. Det är tydligen skillnad på kvinnor som driver företag med skattepengar och män som gör detsamma. Kvinnor ska kedjas fast vid det offentliga, men män får gärna göra vinst på skattepengar på vårdbyggen i byggsektorn.   Min fråga till Sjöstedt är: Hur kan du kalla din politik feministisk när dina förslag står för raka motsatsen? 

Anf. 111 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Vår politik är feministisk därför att den konsekvent verkar för verklig jämställdhet mellan män och kvinnor. Det du för fram håller inte ihop rent logiskt. Är det så att vi bara är för att hålla verksamheter offentliga när det gäller kvinnor? Nej, vi vill inte privatisera polisen heller, och inte brandkåren eller militären. Vi tycker att vissa saker görs bäst gemensamt, även om de ibland är manligt dominerade och ibland kvinnligt dominerade.  Annie Lööf sa: Vi vill betala gemensamt. Ja, det har vi inte tvivlat på – ni betalar gärna gemensamt till privata vinster. Det är det skillnaden är: Vi betalar, och de tar vinsten. Det är det som är er modell. Vi menar att vi betalar, och vi får verksamhet för hela pengen. Det är skillnaden mellan oss.   Vem är det som styr? Är det så att det sitter rader av kvinnor i bolagsledningarna för de stora riskkapitalbolagen? Är det så att det bland ägarna som håvar hem sina hundratals miljoner i bonus och använder sig av skatteparadis är fullt med kvinnor? Vet du, Annie Lööf – så är det inte. Där sitter männen. Det är männen som har makten och männen som tjänar pengar. Vad tjänar de sina pengar på? De tjänar sina pengar på lägre personaltäthet så att undersköterskan får springa snabbare, på att ha lägre löner för lärarna i privata skolor och på att ha fler otrygga jobb och färre heltider.  Det är ingen slump att Kommunals medlemmar, som arbetar åt både privata och offentliga utförare, när de får frågan säger att de hellre jobbar åt det offentliga. Därmed inte sagt att allt är bra i det offentliga, för i ett system som genomsyras av kortsiktigt vinstintresse och marknadstänkande förstörs också den offentliga verksamheten. Den påverkas och blir alltmer lik de vinsttänkande och marknadstänkande verksamheterna, som är så utarmade på långsiktigt ansvar och bara ser till kortsiktiga ekonomiska fördelar.   Vår politik gynnar alltså jämställdhet. Det är en feministisk politik. Under er tid har jämställdheten gått bakåt och inkomstklyftorna ökat. Vi tänker göra precis tvärtom.  (Applåder) 

Anf. 112 Näringsminister ANNIE LÖÖF (C) replik:

Fru talman! Jonas Sjöstedt bluffar när det gäller feminismen. Den potentiella mansdominansen är uppenbarligen inget hinder för Jonas Sjöstedt när vi talar om att mansdominerade byggbolag bygger vårdcentraler eller sjukhus – då får man gärna göra vinst på skattepengar. Sjöstedt skräms och säger att det är de onda, manliga riskkapitalisterna som äger vårdbolagen. Vi talar alltså om 10 000 företag, varav fyra av tio har en kvinna som vd. Av de drygt 10 000 företagen har 90 procent under 20 anställda.   Återigen: Man får bygga vård för skattepengar och gå med vinst – men inte bedriva den. Det är okej att byggföretaget bygger sjukhuset och gör vinst – men det är inte okej att den som bedriver vården av den sjuka eller den äldre gör vinst. Varför har Vänsterpartiet inga problem med att NCC, PEAB och Skanska gör vinst med skattepengar för att bygga sjukhus och vårdcentraler? 

Anf. 113 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Fru talman! Vilka är det som är jättarna i branschen? Ja, det är ju riskkapitalbolagen – som är ägda av män. Det är de som styr, och det är de som har många anställda. Det är de som dominerar. Därför är de mest relevanta.  Ja, vi bryr oss mer om dem som arbetar i verksamheten. Vi tror att bra äldreomsorg utförs av dem som arbetar i äldreomsorgen och att bra undervisning utförs av lärarna i skolan. Det är deras arbetsvillkor vi fokuserar på och som vi ser blir sämre och mer otrygga. Det gäller till exempel dem som nu får sparken från JB-koncernen med er privatiseringspolitik. Det är viktigare för oss att de har det bra och får bra förutsättningar att göra ett bra jobb än att gynna ett litet antal kvinnliga direktörer.   När det gäller byggbolagen: Begriper man inte skillnaden mellan att bygga en skola och att driva en skola bör man inte få driva en skola.  (Applåder) 

Anf. 114 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD):

Fru talman! Det har gått många timmar av debatten. Fortfarande finns det några kämpar kvar i kammaren, men jag tror att vi nästan kan säga ”oss emellan” numera.   Jag tänkte tala lite grann om en konflikt jag tycker att vi då och då borde uppmärksamma. Den tar sig uttryck på olika områden, men ändå diskuterar vi den sällan.   Jag ser det som att vi har kommit att få en skiljelinje som rör synen på våra rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och samhällsgemenskapen i stort. Jag tycker mig kunna iaktta att det här med skyldigheter och plikt tonar ut, och i stället blir det krav och offermentalitet som tar en allt större plats – i resonemang, i den politiska debatten, i medievärlden och i många olika sammanhang. Det här tror jag är en utveckling vi behöver diskutera ordentligt.   Skillnaden ställs allt oftare på sin spets. Vi har tidigare diskuterat Husby flera gånger, och när de utbrända bilvraken nu har forslats bort och de krossade fönstren bytts ut kanske det kan finnas utrymme för eftertanke kring det här. Det kanske kan finnas funderingar kring varför det som har inträffat faktiskt hände. Det som har hänt reflekterar väl nämligen någonting allmängiltigt i fråga om etik och moral.   Min egen uppfattning är att det vilar något slags allmänt moraliskt töcken som ibland stryks under och förstärks i den allmänna diskussionen. Man kan se det i ett antal olika teman som har trängt sig på i artiklar och uttalanden som vore de en självklarhet. Vi har gång på gång fått veta, i klartext eller underförstått, att ungdomar i Husby – eller för den delen någon annanstans; de är kanske inte heller ungdomar – är uppgivna och att deras reaktioner är ett naturligt uttryck för det. Det är naturligtvis ett nonsensresonemang, herr talman.  Med alla rimliga mått mätt lever vi i en fantastisk välfärd och med ett exempellöst jämt fördelat välstånd i vårt land. Alla har tillgång till fri skola och fri sjukvård. Vi har generösa socialförsäkringar. Vi har bidrag och stöd till den som behöver extra hjälp. Enskilda personer och det offentliga satsar betydande resurser i form av pengar och tid på det föreningsliv där alla möjligheter finns att kanalisera engagemang. Vi lever i en utvecklad demokrati. Vi har yttrandefrihet, tryckfrihet och demonstrationsfrihet.  Detta gäller i alla delar av landet, och Husby är förstås inget undantag. Ändå har vi sedan bränderna startade gång på gång fått höra att det våld som utövats och den förstörelse som skett är ett slags uppgivenhetens naturliga pysventil. Med varierande grader av poesi påstås att fattigdomen, arbetslösheten och armodet är så stora i ett av världens rikaste länder att stenkastning mot brandmän, poliser eller sjukvårdare är det enda kvarvarande uttrycksmedlet. Men det finns naturligtvis ingenting som rättfärdigar brinnande bilar eller flygande stenar.  Jag nämnde tidigare att Stefan Löfven drog till med att biblioteket och vårdcentralen i Husby hade stängt. Även om det hade varit sant, vilket det inte är, är det inte relevant. Det ger inga skäl att bete sig på ett sådant sätt. Det handlar inte om fritidsgårdar eller avstånd till närmaste köpcentrum. Jag tycker att det är mycket viktigt att vara tydlig med att aldrig någonsin legitimera beteenden som borde vara oacceptabla för alla.  Det finns anledning att påminna om att vi som enskilda personer faktiskt har huvudrollen i våra liv. Det är ingen annan som har det, utan vi regisserar själva och spelar huvudrollen. Jag vet självfallet att förutsättningarna ser olika ut. Verkligheten är inte alltid rättvis, men det får inte leda till slutsatsen att vi inte har ett personligt, moraliskt ansvar för vad vi gör eller inte gör. Vi har ett personligt ansvar.  Man kan inte göra som så många har gjort sedan den första bilen i Husby började brinna och säga: Jo, man har ett eget ansvar, men…  Och sedan kommer det alla möjliga förklaringar eller ursäkter som passar i den egna ideologiska dräkten och som ska försvara detta. Här finns det inga ”men”. Man har ett eget ansvar från början till slut.  Jag tycker att Vänstern med sin världsbild målar upp strukturer och förtryck som vilar över allt och alla och särskilt över vissa grupper. Man tar på sig ett mycket stort ansvar när man låter vissa få veta att de är offer eller har rätt att känna sig kränkta. Här odlar man en bitterhet eller en offermentalitet som, om de tillåts växa, bildar en drivhusmiljö som i värsta fall kan ta sig uttryck i våld eller andra obehagliga saker.  På många områden ser vi resultatet av en successiv värdeförändring, och självfallet inte bara i Husby utan på en bredare front, där det personliga ansvaret upplöses i ett kollektivt krav på andra. Skuldbördan för det vilar tungt på ansvarslösa revolutionsromantiker och cyniska röstfiskare vare sig de finns på tidningsredaktioner eller partikanslier.  De som drabbas är de boende som sliter med att få vardagen att gå ihop, de som arbetar och försöker ta hand om sina barn på bästa möjliga sätt, ge dem en god uppfostran och göra sitt bästa, de butiksägare, företagare eller bilägare som får verksamheterna förstörda. De som drabbas är de vars vardag skakar i grunden beroende på våldsverkare eller ambulerande ligister som passar på att dyka upp i de här sammanhangen.  Men allt är inte mörkt, herr talman, och det har belysts här tidigare. Vi ser de goda exemplen också. Vi har hört om rektorn som övernattade i sin skola för att vaka mot vandaler. Vi har sett föräldrar som går samman för att övervaka sina kvarter. Vi har hört om elever som tillsammans röjer upp i bråten. Det är jätteviktigt.  Skolan har självfallet en nyckelroll, och den finns på samma villkor överallt i Sverige. Vi behöver ställa krav genom skolan. Kravlöshet och inlärd hopplöshet måste ersättas med en positiv förväntan och krav.  I Dagens Nyheter kunde man för någon vecka sedan läsa en fantastisk artikel som belyste utvecklingen på Ronnaskolan i Södertälje. Där hade de en situation där hälften av eleverna klarade godkänt och kunde gå vidare till gymnasiet. Under ett par års tid hade de lyft upp de här siffrorna från 50 till 75 procent.  Hur hade de gjort det? Jo, de klargjorde att det fanns mål som skulle klaras av. Inga ursäkter accepterades, utan målen var tydliga. De följde upp resultaten. De hade tydliga ordningsregler och sanktioner för brott mot ordningsreglerna. De involverade föräldrarna som fick skriva under ordningsreglerna och bekräfta sitt ansvar i det här sammanhanget.  I Ronnaskolan förväntas eleven spela huvudrollen i sitt liv och ta ansvar för sig själv och sitt arbete. De här tankegångarna är ganska långt ifrån revolutionsromantik och strukturteori. De åstadkommer i stället resultat genom att ha tydliga regler och positiva förväntningar. De reducerar inte människan till ett viljelöst offer utan tror henne om gott och vill arbeta för att stötta på olika sätt och ge utrymme för växt.  Herr talman! Sverige är ett fantastiskt land, och vi har unika möjligheter och rättigheter. Att Sverige utvecklats så beror inte minst på en anda som innebär att vi ska göra vårt bästa i skolan, på arbetet och i samhället i stort. Jag är bekymrad över den attityd som Vänstern inte sällan för fram med resonemang som gör att man glömmer bort sambandet mellan rättigheter och skyldigheter och som legitimerar ett beteende vi inte vill se hos varandra.  Herr talman! Det borde leda till en skammens rodnad på åtskilliga vänsterkinder här i kammaren.  (Applåder) 

I detta anförande instämde Anders Andersson (KD). 

Anf. 115 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Herr talman! Det är alltid lika inspirerande att tala så här sent i debatterna. En sak som slog mig är att Göran Hägglund är så from och så fin att jag skulle vilja ge honom en kram, men jag tänker inte göra det. Han behöver inte vara orolig.  Det är svårt att inte hysa sympati för det som Göran Hägglund säger. Faktum är, herr talman, att han är så nära men ändå så långt ifrån att förstå vad det här handlar om. Det låter lite som om Göran Hägglund lever kvar på 50-talet i det fina svenska folkhemmet och i den fantastiska samhällsgemenskapen som han talar om, men nu har det skett en liten värdeförskjutning som gör att man kastar sten på varandra och bränner bilar.  Till viss del är det lite så. Men det saknas en dimension i Göran Hägglunds analys, nämligen 40 års massinvandring, 40 års så kallad integration. Det är den dimensionen som saknas. Både i mitt anförande och i replikskiften frågade jag varför detta sker i de invandrartäta förorterna men inte i gamla bruksorter där ungdomsarbetslösheten och den sociala utsattheten är stor. Varför sker det inte i andra länder eller i andra storstäder runt om i vårt närområde där den ekonomiska ojämlikheten är så stor? Det måste också finnas en annan dimension.  Jag menar att det är ganska enkelt att se att det beror på att man genom en massinvandring har fyllt på de här invandrartäta förorterna med människor som inte är en del av det svenska majoritetssamhället och aldrig kommer att bli det utan som lever i parallella samhällen.  Det skulle vara mycket intressant att höra vad den fromme Göran Hägglund anser om det och vad han avser att göra åt den problematiken, som han tyvärr över huvud taget inte tar upp. 

Anf. 116 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Herr talman! Jimmie Åkesson tycker inte att jag talar på ett sätt som passar honom. Det får jag väl se som ett gott betyg.  Det är ju så att om man tror att alla samhällen som består av en homogen grupp i den meningen att man har bott på samma plätt på planeten i alla tider kommer att bli goda samhällen och att omflyttning av människor av olika skäl leder till dåliga samhällen, ja, då passar naturligtvis inte mitt resonemang in.  Min uppfattning är dock den att alla människor är lika mycket värda och att alla människor har ett enskilt moraliskt ansvar för hur man använder sina resurser och hur man beter sig mot varandra.  Jimmie Åkesson har en ovana – fast ovana är fel att säga eftersom det är själva idén med hans parti – att dela in människor i olika grupper som handlar om ursprung. Jag har så otroligt svårt att förstå hur man kan jobba politiskt eller ta det som utgångspunkt för det som gör hans parti unikt, att ha en sådan idé.  Min idé är att bidra till att Sverige ska vara ett fantastiskt land som människor faktiskt vill komma till, inte fly ifrån. Sverige ska vara ett land som är öppet för andra, inte med en oreglerad invandring, men öppet för andra som har skyddsskäl. Sverige ska vara ett land som bidrar till utveckling i andra delar av världen och som ser den enskilda människan oavsett allting – oavsett om det är en man eller en kvinna, oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning eller ålder. Alla människor är lika mycket värda, och det är utgångspunkten för mig i mitt resonemang. Där går skiljelinjen, Jimmie Åkesson.  (Applåder) 

Anf. 117 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik:

Herr talman! Jag är medveten om den skiljelinjen, och det var precis det jag också sade tidigare.  Det är klart att man kan tycka saker. Man kan till exempel inte vilja dela in människor i olika grupper. Men jag har inte delat in människor i olika grupper. Det har inte Göran Hägglund eller någon annan här heller gjort, utan människor är de facto i olika grupper. Det finns olika kulturella grupper, och genom den politik som har förts har vi fått en massa olika kulturella grupper i vårt land. Många av dem lever segregerat från det svenska samhället i egna parallella samhällen.  Detta är ett faktum. Det kan man liksom inte tycka bort. Det finns ju där. Eller menar Göran Hägglund på allvar att många av de här människornas kulturella tillhörighet inte har någon som helst betydelse för deras utanförskap? Är det vad Göran Hägglund menar?  Den analysen kan jag inte förstå. För mig är det så självklart att det är vad det handlar om här och att det är det som skiljer de här invandrartäta förorterna från andra delar där den sociala utsattheten är minst lika stor. Här finns en annan dimension, ett kulturellt utanförskap som leder till att man inte är en del av det svenska samhället och inte ser det svenska samhället som sitt samhälle. Där har vi kärnan i problematiken. 

Anf. 118 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Herr talman! När för drygt hundra år sedan väldigt många svenskar, ungefär en miljon, lämnade vårt land och flyttade till USA var det naturligt för många av dem att slå sig ned på ungefär samma ställe. Jag vet inte hur många Stockholm eller Mora det finns i USA, men det finns säkert många. Där slog man sig ned för att man delade erfarenheter och traditioner.  Det var självklart helt okej. Jag tycker också att det är helt okej om man självvalt bor tillsammans med dem man känner en större släktskap med. Det tycker inte jag är ett dugg konstigt. Jag ser det inte som ett problem.  Vad vi behöver göra när det gäller svenskar eller personer som bor i vårt land oavsett etnisk bakgrund är att fundera på hur vi kan se till så att tillvaron blir så bra som möjligt, att det är så enkelt som möjligt att klara sig genom skolan och att få det stöd som krävs, att den som vill och kan arbeta ska arbeta och att vi då ser till att man får stöd att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är det som det handlar om, helt enkelt.  (Applåder) 

Anf. 119 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Så är vi framme vid debattens final igen. Jag får tacka mina kolleger som har deltagit!  Kristdemokraterna har historiskt sett haft ett bekymmersamt förhållande till svensk jämställdhetspolitik. Under många år av partiets tidigare existens var abortfrågan kanske den fråga som väldigt mycket utgick från motstånd mot den svenska abortlagstiftningen. En hel del är borttonat.  För inte så länge sedan tror jag att Kristdemokraternas kongress tog beslut om sambeskattning. Sedan tror jag att man ändrade sig igen. Sambeskattning bedöms ju allmänt som den mest förödande åtgärden mot kvinnors ekonomiska oberoende.  I dag är Kristdemokraterna relativt ensamma om att bekämpa pappamånader, till exempel, som syftar till att man ska ha ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen.  Det har uppenbarligen alltid funnits ett problem i jämställdhetspolitiken för Kristdemokraterna. Så kom jag på häromdagen: Jag undrar vad som är Göran Hägglands ideal. Om den svenska jämställdhetspolitikens viktiga steg är någonting som ni har bekämpat, vilket land är egentligen bättre? Hur skulle ni vilja ha det? Kan Göran Hägglund nämna ett modelland där jämställdheten är sådan som Kristdemokraterna skulle vilja ha den? 

Anf. 120 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Herr talman! Sverige är mitt ideal. Sedan fungerar inte allt som jag vill att det ska fungera i Sverige. Det är på två olika sätt. Jag ska nämna de frågor som Jonas Sjöstedt tar upp.  När det gäller abortfrågan vill inte Kristdemokraterna ändra den svenska abortlagstiftningen. Däremot tycker vi att det är för många aborter, och det tror jag möjligen att vi skulle kunna enas om. Vi behöver göra mer för att förebygga oönskade graviditeter.  Sambeskattning är inte en del av vår politik. Jag tror att det skulle få konsekvenser som man inte kan överblicka där många vore extremt olyckliga. Därför är det inte vår politik.  Jämställdhet har jag självklart inga bekymmer med, för den utgår från att alla människor har ett lika, okränkbart värde. Varje person ska själv kunna välja och ha så goda förutsättningar så att man har en möjlighet att göra sina egna livsval.  Jonas Sjöstedts politik är att vilja lagstifta om kvotering i företags styrelser. Då säger vi att det tycker vi är fel politik. Vi tror att vuxna människor kan avgöra det här själva. Där finns också äganderätten som gör att om jag startar ett företag är det rimligen jag som väljer vilka medarbetare jag vill ha och vilka som ska sitta i styrelsen.  När det handlar om föräldraförsäkringen har vi den något udda idén att människor har en förmåga att bestämma själva om vad som är bäst för dem själva. Jonas Sjöstedt har en annorlunda idé, nämligen att vi kan rösta om sådana här saker i kammaren och avgöra vad som är bäst för Kalle och Stina, och därmed infinner sig den lysande ordningen.  Jag tror inte på det, utan jag tror att människor är olika och att man väljer på olika sätt. Därför ska människor ha makten att kunna avgöra själva.  (Applåder) 

Anf. 121 JONAS SJÖSTEDT (V) replik:

Herr talman! Jag tycker att det här blir en ganska bra avslutning på partiledardebatten, därför att den visar skillnaden mellan vänster och höger.  Vi har i varje enskilt fall drivit på för större jämställdhet. Vi var bland de första att föreslå rätt till preventivmedel, rätt till abort, en bättre föräldraförsäkring och en utbyggd barnomsorg. Detta har varit Vänsterns uppgift.  Vid nästan varje steg när vi har förbättrat jämställdheten i Sverige och kvinnors möjligheter till ekonomiskt oberoende har ni sagt nej, det vill vi inte. Sedan går det ett tag, och då säger ni att jo, men det var ju ganska bra. Vi är inte längre emot det. Vi var emot det då, men vi är inte emot det nu.  Ni kommer att ändra er om föräldraförsäkringen också; det är jag helt övertygad om.  Det här visar vilka olika historiska roller vi har, och jag är väldigt glad över att få tillhöra ett parti som idémässigt driver på för ökad jämställdhet och modernitet i samhället och inte de i dess mest ursprungliga mening konservativa rörelser som Göran Hägglund ger uttryck för. Det tycker jag att han åskådliggör på ett väldigt tydligt sätt, och det vill jag tacka för! 

Anf. 122 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (KD) replik:

Herr talman! Jag tror på människors egen förmåga att bestämma själva. Där går en skiljelinje: Ska de här sakerna bestämmas av – när det gäller föräldraförsäkringen – föräldrar själva, eller ska vi fatta beslut om det i riksdagens kammare?  Där går en tydlig skiljelinje. Det är alldeles sant. Jag tror att människor i vårt samhälle och i alla samhällen har en möjlighet att bestämma själva, och min människosyn leder mig fram till att människor ska få avgöra så mycket som möjligt på egen hand.  Jonas Sjöstedt har en annan syn på människan, och då blir det naturliga för honom att alltmer ska beslutas med politiska medel. Den diskussionen lär vi få tillfälle att fortsätta längre fram.    Partiledardebatten var härmed avslutad. 

2 § Justering av protokoll

  Justerades protokollet för den 5 juni. 

3 § Anmälan om protokollsutdrag från utskott

  Talmannen anmälde att utdrag ur följande protokoll i ärenden om subsidiaritetsprövning av EU-förslag inkommit:  prot. 2012/13:33 för torsdagen den 23 maj från utrikesutskottet och 
prot. 2012/13:42 för torsdagen den 30 maj från finansutskottet. 

4 § Anmälan om inkomna faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen, m.m.

  Talmannen anmälde att följande faktapromemorior om förslag från Europeiska kommissionen inkommit och överlämnats till utskott:  2012/13:FPM113 Förordning om djurhälsa KOM(2013) 260 till miljö- och jordbruksutskottet  
2012/13:FPM114 Växtförökningsmaterial KOM(2013) 262 till miljö- och jordbruksutskottet  
2012/13:FPM115 Förordning om offentlig kontroll KOM(2013) 265 till miljö- och jordbruksutskottet  
2012/13:FPM116 Förordning om växtskadegörare KOM(2013) 267 till miljö- och jordbruksutskottet  

5 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer

  Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:    Interpellation 2012/13:457

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:457 Åtgärder mot missbruk av F-skattsedeln   av Leif Jakobsson (S)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 juni 2013.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor och sedan tidigare inbokade engagemang.  Stockholm den 10 juni 2013 
Finansdepartementet  
Anders Borg (M) 
Enligt uppdrag 
Rikard Jermsten
Expeditions- och rättschef 
Interpellation 2012/13:458

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:458 Skatteavtalet med Danmark   av Leif Jakobsson (S)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 juni 2013.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor och sedan tidigare inbokade engagemang.  Stockholm den 10 juni 2013 
Finansdepartementet  
Anders Borg (M) 
Enligt uppdrag 
Rikard Jermsten
Expeditions- och rättschef 
Interpellation 2012/13:462

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:462 Miljöstyrningsrådets fortsatta verksamhet  av Marie Nordén (S)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 juni 2013. Miljöministern har inte möjlighet att besvara interpellationen inom anvisad tid på grund av den beredningsprocess av interpellationssvaret inom Regeringskansliet som är nödvändig.  Stockholm den 31 maj 2013 
Miljödepartementet  
Lena Ek (C) 
Enligt uppdrag 
Egon Abresparr
Rättschef 
Interpellation 2012/13:463

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:463 Rättssäkert skydd av förföljda kvinnor och deras barn   av Hans Hoff (S)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 juni 2013.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor och sedan tidigare inbokade engagemang.  Stockholm den 10 juni 2013 
Finansdepartementet  
Anders Borg (M) 
Enligt uppdrag 
Rikard Jermsten
Expeditions- och rättschef 

Interpellation 2012/13:478

Till riksdagen 
Interpellation 2012/13:478 Växande ekonomiska klyftor   av Pia Nilsson (S)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 27 juni 2013.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor och sedan tidigare inbokade engagemang.  Stockholm den 10 juni 2013 
Finansdepartementet  
Anders Borg (M) 
Enligt uppdrag 
Rikard Jermsten
Expeditions- och rättschef 

6 § Hänvisning av ärenden till utskott

  Föredrogs och hänvisades  Proposition 
2012/13:176 till justitieutskottet  
  Motioner 
2012/13:Ub21 och Ub22 till utbildningsutskottet  
  EU-dokument 
KOM(2013) 342 till finansutskottet  
Åttaveckorsfristen för att avge ett motiverat yttrande skulle gå ut den 5 september. 

7 § Förnyad bordläggning

  Föredrogs och bordlades åter  Socialförsäkringsutskottets betänkanden 2012/13:SfU8, SfU13 och SfU9  
Kulturutskottets betänkande 2012/13:KrU4  
Socialutskottets betänkanden 2012/13:SoU26–SoU28  

8 § Riksrevisionens rapport om statens tillsyn av information på tjänstepensionsmarknaden

  Föredrogs  civilutskottets betänkande 2012/13:CU18 
Riksrevisionens rapport om statens tillsyn av information på tjänstepensionsmarknaden (skr. 2012/13:91). 

Anf. 123 MARKUS WIECHEL (SD):

Herr talman! En av de viktigaste konsumentprodukterna i dagens pensionssystem är tjänstepensionen. Denna pension kommer att spela en stor roll för många kommande pensionärer när de väl avslutar sitt aktiva yrkesliv. Både den nuvarande regeringen och stora delar av oppositionen har ett stort ansvar för spelreglerna vad gäller olika pensionsformer i och med pensionsreformen som riksdagen med bred enighet klubbade igenom den 8 juni 1994.  Riksrevisionen pekade för regeringen i sin rapport 2012:16 på brister i statens tillsyn vad gäller tjänstepensionen. Konsumenterna får inte tillräcklig information bland annat vad gäller prognosränta och redovisning av avgifter för pensionen. Dessutom framställs den information som ändå lämnas ut på ett onödigt svårbegripligt sätt. Det borde inte utgöra några större hinder att åtgärda dessa brister.  Både Finansinspektionen och Konsumentverket erkänner att de av olika orsaker försummat tillsynen av konsumentinformationen vad gäller tjänstepensionen. Regeringen anser att det nuvarande regelverket inte utgör något hinder för en ökad och tillräcklig tillsyn av tjänstepensionsmarknaden, vilket är något som Finansinspektionen inte helt håller med om.  Däremot anser regeringen att Finansinspektionen gjort rätt när den prioriterat finansmarknaden framför tjänstepensionsmarknaden. Även om regeringens bedömning är riktig när det gäller Finansinspektionens främsta prioritering innebär det inte att man kan lämna andra områden helt obevakade, speciellt då Finansinspektionen själv säger att den under flera år haft kännedom om problemen på pensionsmarknaden.  Herr talman! Jag menar att Finansinspektionen måste ha tillräckliga resurser att bevaka både den viktiga finansmarknaden och tjänstepensionsmarknaden. Finns det bristande stöd i nuvarande regelverk, vilket Finansinspektionen ger uttryck för, måste regeringen återkomma med förslag för att åtgärda dessa brister.  Jag skulle avslutningsvis vilja yrka bifall till reservationen. 

Anf. 124 MARGARETA CEDERFELT (M):

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.  Ärendet som vi debatterar gäller Riksrevisionens rapport om statens tillsyn av information på tjänstepensionsmarknaden. Låt mig börja med att säga att ärendet kan verka knastertorrt, men det är oerhört viktigt. Pensionstiden, tiden som pensionär, är det som många människor kallar guldåldern, den tid då det ska finnas möjlighet att göra någonting annat än att yrkesarbeta, att kanske resa, att vara med barnbarnen, att leva gott på det sätt man själv vill.  En förutsättning för att livet ska kunna bli just det goda livet är att ha kunskap om sin pension, att i god tid ha kunnat planera samt att kunna tillgodogöra sig den information som finns. För att detta ska vara möjligt måste det finnas förutsättningar för det. Därför välkomnar jag Riksrevisionens rapport.  Jag kan dock konstatera att regeringen vidtagit ett flertal åtgärder just för att stärka konsumenten. Låt mig ge några exempel på det området. Till att börja med har det varit och är fortfarande en tid av internationell finansiell oro. En förutsättning för att pensionen ska bli bra, både den allmänna pensionen och framför allt tjänstepensionen, är att det finns finansiell stabilitet. Därför har Finansinspektionen fokuserat på den delen. Samtidigt är det viktigt att se till att just tjänstepensionsmarknaden fungerar.  För att kunna öka Finansinspektionens möjligheter att tillse tjänstepensionsmarknaden har regeringen i 2013 års budget tillskjutit 34 miljoner till Finansinspektionen och 1,5 miljoner till Konsumentverket. Regeringen har för avsikt att för hela perioden 2012–2014 öka Finansinspektionens anslag med 100 miljoner kronor.  Detta är inte allt. Det handlar också om hur myndigheter styrs och leds. Därför har regleringsbreven till Finansinspektionen, Konsumentverket och Pensionsmyndigheten setts över och försetts med ett återrapporteringskrav samt att myndigheterna ska samarbeta med varandra. Just samarbetet är angeläget eftersom det innebär kommunikation mellan myndigheterna och därmed möjligheter att förbättra.  När det gäller konsumenternas möjlighet att tillgodogöra sig information vill jag säga att mycket handlar om kunskap. Därför har regeringen sett till att öka den ekonomiska utbildningen i finansiella frågor i gymnasieskolan. Utan kunskap går det inte att tillgodogöra sig informationen.  Det pågår även ett antal utredningar. I december 2012 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra konsumenternas ställning vid finansiell rådgivning. Uppdraget ska redovisas för regeringen den 30 november 2013. Om utredningen visar att det behövs kommer det naturligtvis att föranleda en proposition.  En ytterligare utredning har pågått sedan 2011. Där har uppdraget till utredaren varit att genomföra en översyn av vad konsumentvägledningen ska göra för att öka kvaliteten och skapa likvärdighet över landet. Utredningen är överlämnad i juni 2012, och ärendet bereds för närvarande i Regeringskansliet.  Utifrån de argument jag här anfört kan jag inte se annat än att det pågår ett omfattande arbete i syfte att förbättra informationen på tjänstepensionsmarknaden.    Överläggningen var härmed avslutad.  (Beslut fattades under 12 §.) 

9 § Skolväsendet

  Föredrogs  utbildningsutskottets betänkande 2012/13:UbU7 
Skolväsendet. 

Anf. 125 IBRAHIM BAYLAN (S):

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande från riksdagens utbildningsutskott som handlar om hela det svenska skolväsendet. Det är en av de mest centrala frågor som vi i detta parlament och i politiken i övrigt har att diskutera.  Socialdemokraternas utgångspunkt är att vi i mångt och mycket har ett bra skolväsen. Vi har bra förskola och på många sätt också en bra grundskola samt en gymnasieskola där nästan alla ungdomar i dag återfinns och där de allra flesta gör bra ifrån sig.  Men riktningen för detta skolväsende går åt fel håll. Vi har nu sex år i rad haft fallande skolresultat. Något som är minst lika oroväckande är att likvärdigheten försämras år för år.  Det blir allt lättare att förutse hur det ska gå för eleverna som i dag börjar förskoleklassen när de lämnar nionde årskursen enbart baserat på vilken utbildningsnivå som deras föräldrar har.  Detta är naturligtvis någonting oerhört oroväckande. Det gäller både de fallande kunskapsresultaten och den allt sämre likvärdigheten.  Därför har Socialdemokraterna föreslagit och föreslår även i detta betänkande en rad förbättringar som vi tror skulle kunna förbättra elevernas möjlighet att ta till sig de kunskaper som skolan har att förmedla och skaffa sig de förmågor som är nödvändiga i dagens samhälle och på dagens arbetsmarknad.  Även om den borgerliga majoriteten och regeringen initialt har sagt nej till en rad av dessa förbättringsförslag har vi nu genom detta betänkande men också den nyligen slutna uppgörelsen i Friskolekommittén lyckats att steg för steg få regeringen att backa och också fått igenom en del av dessa förslag.  Det gläder oss att vi nu kan ha en bred samsyn om en rad av dessa förbättringar men också att vi så småningom kan se till att kunna förbättra och förändra det skolväsen vi har. Det är nödvändigt och bra för eleverna.  Även om det är ett steg åt rätt håll är Socialdemokraternas uppfattning att detta inte räcker. Det räcker inte därför att vi ser att det fortfarande finns delar av vårt skolsystem som inte fungerar tillräckligt väl. Det drabbar i slutändan alltid eleverna och deras rätt till en bra utbildning.  Ett tragiskt exempel på detta är det som vi fick nyheter om i går eftermiddag. En av landets största friskolekoncerner, JB Education, väljer att sätta hela verksamheten i konkurs efter att under en längre tid antingen ha avvecklat, sålt eller överfört verksamheter till andra huvudmän. I det här fallet väljer man att helt lägga ned.  Det är inte så förvånande. Det handlar inte huvudsakligen om JB Education. I grund och botten handlar det om vårt skolväsen och vårt skolsystem. Vi har under en längre tid haft ett system där det i praktiken har rått etableringsfrihet för gymnasieskolor. Skolinspektionen har visserligen att lämna tillstånd för de fristående huvudmän som vill starta skolor. Men i praktiken har väldigt många fått tillstånd.  För fem år sedan fanns det ungefär 390 000 gymnasieelever. I dag finns det lite drygt 350 000 gymnasieelever. Det är en ganska kraftig minskning. Det är inte så konstigt. Det beror på att demografin är sådan. Ungdomskullarna från början och mitten av 90-talet är färre än tidigare.  Det är heller inte något som borde förvåna någon att det är på det viset. Det har vi vetat ända sedan de föddes, ända sedan de gått i förskolan och ända sedan de gått i grundskolan.  Det som gör detta till ett icke fungerande system är att under samma period, från 2008 till i dag, har antalet gymnasieskolor ökat år efter år, och år efter år. Den ekvationen går inte ihop. Vi har allt färre gymnasieelever och allt fler skolor. Det beror i sin tur på att det i praktiken har rått etableringsfrihet. Resultatet ser vi nu.  Vi har elever som mitt i terminen får reda på: Den utbildning du går här kommer du inte att kunna fullfölja. Förhoppningsvis kanske den finns i en annan fristående skola eller i en annan kommunal skola i kommunen. Men i en del fall finns inte utbildningen i kommunen. Den finns kanske inte ens i grannkommunen. Då står de eleverna i en återvändsgränd. De har att antingen börja om från ettan på någon annan utbildning eller att flytta långt bort för att försöka att fullfölja utbildningen, om nu kursupplägget är detsamma. Det är inte alls säkert.  Detta borde mana riksdagen till eftertanke. Det här är ingenting som JB Education har hittat på. Det är ingenting som friskolekoncernerna har hittat på. Det är ingenting som kommunerna, som alltid är ansvariga, har hittat på. Det är ett regelverk som denna riksdag har beslutat om och som denna riksdag reglerar. När vi nu ser att det drabbar eleverna borde det rimliga och ansvarstagande från riksdagen vara att vara beredd att förändra regelsystemet och regelverket.  Den här situationen kommer inte bara att drabba de elever som har valt att gå JB Educations utbildningar. Den kommer att drabba fler elever. Jag är tämligen säker på att vi tyvärr inte har sett det sista av den här typen av besked.  Det handlar om att elever på våren, några veckor innan skolavslutningen, eller på vintern, när de har gått ett och ett halvt år på en treårig utbildning, får höra: Tyvärr, din skola kommer inte att finnas kvar. Lycka till, och hoppas det går bra! Ibland går det bra, och ibland går det inte. Är det vad som ska vara avgörande för om våra elever får en bra utbildning eller inte?  Socialdemokraterna menar att vi har ett ansvar. Det ansvaret måste vi ta genom att förändra regelsystemet så att de som i dag alltid har ansvaret för elevernas utbildning också får ett större inflytande över hur detta organiseras.  Vi ska ställa krav på att de fristående skolor som vill starta i en kommun också har ett avtal med den kommunen så att man kan komma överens om: Var ska vi starta utbildningen? Vem ska göra vad? Om det nu händer något, vem ska ta ansvar för nedläggningen eller fortsättningen på utbildningen?  Ett sådant samarbetsavtal ska finnas på plats innan staten går in och precis som i dag lämnar tillstånd eller ibland säger nej baserat på ett antal kvalitetskrav som vi från denna riksdag och regering vill ställa på dem som startar skolor. Det är rimligt med ett sådant förfarande i stället för som i dag i praktiken ha en etableringsfrihet som drabbar elevernas rätt till en utbildning.  Det är mot den bakgrunden som vi socialdemokrater menar att systemet behöver förändras. Därför yrkar jag också bifall till reservation nr 7 som just handlar om detta. Sveriges elever förtjänar mångfald och valfrihet men har också rätten att vi gemensamt kan garantera att de inte bara kan välja att börja en utbildning utan också fullfölja den utbildningen. Det ansvaret har vi här. Det är dags att riksdagen och den majoritet vi har i riksdagen är beredd att ta ansvar för det.  Den andra frågan jag skulle vilja lyfta fram där jag ser många brister i vårt skolsystem handlar om den nya digitala tekniken. Vi har i dag ett väldigt modernt samhälle. Vad gäller teknik har vi har varit i fronten under väldigt lång tid. Den digitala tekniken är närvarande på arbetsmarknaden, i vår industri, i tjänstesektorn och i vår vardag.  Den har på många sätt förbättrat våra liv. Den har effektiviserat vår industri och effektiviserat vår arbetsmarknad. Sverige har tjänat väldigt mycket på att vara i fronten med att införa den digitala tekniken.  Man skulle kunna tänka sig att det också hade varit så i vårt utbildningssystem och vårt skolsystem. Men just vårt skolsystem är tyvärr i dag efter. På väldigt många av våra skolor har man inte tillgång till datorer för alla elever – Ipad, eller vad det nu råkar vara. För den delen har inte heller lärarna fått den kompetensutveckling som behövs för att kunna dra nytta av den nya tekniken i pedagogiken och undervisningen.  Det finns naturligtvis undantag från det. Vi har många besjälade lärare och rektorer som i sin lokala skola har sett fördelarna med detta och kunnat övertyga och övertala framsynta kommunpolitiker att införa det. Det har på många sätt lett till att man har kunnat förbättra kunskapsresultaten och kanske till och med förstärka likvärdigheten.  För många elever som har haft svårigheter med den traditionella pedagogiken har den nya tekniken inneburit en annan möjlighet. Men tyvärr är detta fortfarande undantag. Den svenska skolan ligger efter.  Socialdemokraterna menar att detta rimligtvis inte borde vara en ideologisk fråga. Det borde rimligtvis inte vara en trätofråga i denna kammare huruvida vi ska ha en nationell it-strategi eller inte. Det borde vara en självklarhet. Den här tekniken är ingenting övergående. Den är här för att stanna.  Den har vi dragit nytta av i vårt vardagsliv, på vår arbetsmarknad och vår industri. Varför gör vi inte vårt yttersta för att se till att detta implementeras också i den svenska skolan så att vi kan förbättra likvärdigheten och skolresultaten? Varför motsätter sig den nuvarande högeralliansen en nationell it-strategi?  Tyvärr finns det bara ett svar på det. Jag vet att det finns många av de borgerliga partierna som tycker att det jag säger är en självklarhet. Jag vet att Centern tycker det; det har vi hört flera gånger. Jag skulle tro att en majoritet av de borgerliga partierna i den här kammaren tycker det.  Vad är då anledningen till att detta inte händer? Varför har inte Sverige en nationell it-strategi för skolan? Det beror tyvärr på att vi har en utbildningsminister som av någon outgrundlig anledning har fått för sig att man ska motsätta sig detta. Det kom till uttryck förra året genom att han var ute och bannade framsynta kommunpolitiker – moderata sådana, ska jag säga – i Sollentuna när de ville införa Ipad i de första årskurserna. Hans version var att om man har Ipad kanske eleverna inte lär sig att läsa och skriva ordentligt. Det finns inga belägg för det. Forskare som har följt projektet har visat att eleverna lär sig bättre. Men utbildningsministern har fått för sig att vi ska hålla oss till det som traditionellt fungerar, och det här ska vi inte införa. Jag tror att det är mot denna bakgrund som en borgerlig majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna har yrkat avslag på reservation nr 27.  Jag yrkar bifall till reservationen, för jag tror att detta inte bara är någonting som vi ska göra – det är också nödvändigt och ofrånkomligt att vi förr eller senare, helst förr, ser till att vi skaffar oss en nationell it-strategi. På så sätt får vi fullt genomslag för tekniken och kan förbättra pedagogiken så att eleverna får bättre resultat och vi kan öka likvärdigheten. Sist men inte minst: Våra elever behöver få denna kompetens, för den kommer att krävas på arbetsmarknaden och i vårt samhällsliv. Det är väl ingen som tror att den digitala tekniken bara är en fluga som är på väg bort. Det tror i alla fall inte Socialdemokraterna. 

Anf. 126 JABAR AMIN (MP):

Herr talman! En av de frågor som berörs i det betänkande som vi behandlar i dag handlar om de fristående skolorna och huruvida dessa ska kunna dela ut vinst till aktieägarna.  Vi i Miljöpartiet har varit anhängare av en friskolereform som ger möjligheter till skolor att bland annat ha olika former av pedagogik. Det är en reform som ger möjlighet för bland annat lärarkooperativ och stiftelser att bedriva skolverksamhet i syfte att ge våra barn och unga den bästa utbildningen, och inte i syfte att jaga efter vinst. Med förekomsten av riskkapitalbolag, stora koncerner och missbruk av skatteregler blir det dock alltmer nödvändigt nu att strama åt regelverken och att leva upp till det som var avsikten med vår friskoletanke.  Vi menar att utbildning av hög kvalitet ska vara det främsta syftet för alla skolor. Vi vill att aktiebolag som driver skolor i sin bolagsordning ska klargöra att verksamheten inte har ett vinstsyfte. Vidare vill vi att det ska klargöras att eventuell vinst ska återinvesteras i den berörda verksamheten. På så sätt säkerställer vi att verksamhetens kvalitet hamnar i fokus.  Herr talman! Frågan om att skolor inte ska drivas i vinstsyfte har vi drivit hårt under ett par år, senast i den nyligen avslutade Friskolekommittén. Trots att partierna i Friskolekommittén hade olika uppfattningar i frågan har vi lyckats komma överens om att en utredning ska göras i frågan och att konkreta förslag ska tas fram. För att klargöra att vi inte nöjer oss med en utredning har vi från Miljöpartiet och Socialdemokraterna skrivit ett gemensamt särskilt yttrande där vi poängterar att vi vill införa en lagreglering som går ut på att fristående skolor inte ska drivas i vinstsyfte.  Så här skriver vi i vårt särskilda yttrande: Vidare anser vi att skolor inte ska drivas i vinstsyfte. För att tillstånd ska ges av Skolinspektionen ska det framgå av bolagsordningen eller motsvarande att utdelning av vinst till aktieägarna inte är syftet med skolverksamheten.  Dessutom anser vi från Miljöpartiet att eventuell vinst eller överskott ska återinvesteras i den berörda verksamheten. Detta är en viktig princip för oss som vi kommer att driva hårt framöver. Vi ska inte acceptera att våra barn och ungdomar blir föremål för vinstjagande riskkapitalbolag – ett vinstjagande som mycket sannolikt kan gå ut över våra barns och ungdomars utbildning.  Herr talman! I betänkandet finns en motion som tangerar denna fråga, men i motionen krävs att alla bolag ska ha en viss form och bli SVB-bolag. Vi menar dock att bolag kan anta vilken form som helst förutsatt att det framgår klart och tydligt att syftet med verksamheten inte är att dela ut vinst till aktieägarna. Att tvinga alla företag att anta en viss bolagsform är inte rätt; det viktiga är att vi skriver in att de inte får ha vinstsyfte och att eventuell vinst ska återinvesteras. Det är av denna anledning vi inte stöder motionen. I övrigt är grundtanken i motionen lik den som vår kongress har beslutat om och som vi drivit under lång tid.  Vidare menar vi att det är oacceptabelt att elever tvingas byta skola mitt under ett skolår. Just därför kräver vi att alla friskoleaktörer ska garantera att de elever de tar in ska få gå klart utbildningen. Den som vill driva en fristående skola ska för Skolinspektionen visa att de har buffert för det, och de ska kunna ge garanti för att de inte en dag lämnar eleverna på bar backe.  Herr talman! En annan aspekt som berörs i betänkandet är villkoren för fritidspedagogerna. Om fritidshemmet ska komplettera skolan pedagogiskt och grunda sig på just pedagogik måste pedagogiken garanteras – inte genom att fritidspedagoger ska omskolas till lärare, utan genom den befintliga kunskapen i just fritidspedagogiken och genom denna utbildning.  I förskolan har förskollärare legitimation och ansvarar därmed för och leder den verksamhet där även andra yrkeskategorier, exempelvis barnskötare, är anställda. Fritidspedagogkompetensen är i mångt och mycket identisk med förskollärarens. Skillnaden är att fritidspedagogens kompetens är riktad mot den åldersgrupp som går på fritidshem, 6–12 år, medan förskolläraren har kompetens för åldersgruppen 0–6 år. Det är därför ologiskt att förskolläraren får legitimation medan fritidspedagogen nekas den rätten.  Medan fritidshemmens roll har förstärkts i den senaste skollagen och i läroplanen har fritidspersonalens roll märkligt nog försvagats. Vi anser att legitimationen är en garanti för att det under barnens hela dag finns kunnig och lämplig personal på plats. Om vi tror på olika lärandeperspektiv måste legitimation även gälla för fritidspedagogerna. Just därför vill vi uppdra åt regeringen att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med detta.  Herr talman! Ytterligare en fråga som berörs i betänkandet är hur vi kan värna alla våra skolelever. Skolans personal har stora möjligheter att i tid upptäcka flickor och pojkar som är utsatta, eller riskerar att bli utsätta, för skam- och hedersrelaterat våld och förtryck.  Med rätt kunskap kan skolan bemöta föräldrar som vill begränsa barnens och ungdomarnas deltagande i vissa skolämnen, utflykter eller fritidsaktiviteter. Elevhälsan är en viktig resurs i detta arbete.  Vi anser att elevhälsopersonal måste ha rätt kompetens och resurser för ett långsiktigt arbete. Just därför är det viktigt att lärares kunskap i mänskliga rättigheter, mångfald och konflikthantering prioriteras i lärarutbildningar och fortbildningar för lärare.  Därför vill vi från Miljöpartiet ge regeringen i uppdrag att vidta åtgärder även i denna fråga.  Avslutningsvis vill jag, herr talman, deklarera att jag självfallet står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 17 och 19. 

Anf. 127 CARINA HERRSTEDT (SD):

Herr talman! I dag debatterar vi en av de viktigaste frågorna inför framtiden, hur vår skola fungerar och vilken kvalitet den håller.  Skolväsendet är ett väldigt brett område som inte bara sträcker sig från förskola till gymnasieskola. Det omfattar även särskola, sfi och fritidshem. Det gör att det blir ett extra brett område och en bred debatt.  I utskottets text lyfts Friskolekommitténs förslag fram eller rättare sagt den överenskommelse som är gjord mellan sex av riksdagens åtta partier. Därför är det omöjligt att inte redan nu gå in på de förslag som har lagts fram där, även om det kommer att bli en debatt kring det framöver.  Herr talman! Sverige har gått från att ha en skola i världsklass till att ha en skola som brottas med stora problem. Vi brottas med sjunkande kunskapsresultat och med elever som lämnar grundskolan och gymnasieskolan utan fullständiga betyg. Vi brottas med ett ökat antal elever som hoppar av gymnasiet, med sjunkande lärarstatus och så vidare.  Vi har en skola som har stora utmaningar framför sig. Jag säger ”vi”, för jag menar faktiskt att det är vi tillsammans som kan komma till rätta med dessa problem eller åtminstone närma oss problemen. Vi måste sända signaler ut till verksamheten om att vi står enade i frågorna. Det finns faktiskt väldigt många frågor och punkter där det inte råder någon oenighet över huvud taget.  Jag menar att vi gemensamt måste lyfta fram dem för att signalera att vi gör detta långsiktigt och att det är ett bestående förslag, oavsett vem eller vilka som sitter i regering eller har vågmästarroll.  Det måste också i någon mening ha varit Friskolekommitténs syfte att hitta långsiktiga och hållbara lösningar som alla kan ställa sig bakom. Jag menar att det är absolut rätt väg att gå.  Men tyvärr var det inte så logiskt. Ganska tidigt talades det tydligt om för oss att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet inte skulle bli aktuella i en sådan här överenskommelse. Vi stod helt enkelt för långt ifrån varandra, sade man.  Herr talman! Detta skulle man kunna välja att kalla mobbning eller utfrysning, sådant som vi arbetar mot i skolvärlden. Jag behöver knappast nämna någonting om det här med att föregå med gott exempel.  Vill man sätta partipolitik framför skolans och Sveriges bästa har man naturligtvis all rätt att göra det, men då får man vara beredd att ta konsekvenserna.  När jag tittar närmare på de förslag som överenskommelsen innebär kan jag bara konstatera att det egentligen inte fanns några sakliga skäl för att utesluta Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet från uppgörelsen. Sakpolitiskt står vi faktiskt inte så långt ifrån varandra i just dessa frågor.  Vad jag kan se i dagsläget finns det inte några förslag här som jag inte kan ställa mig bakom. Däremot finns det frågor där jag skulle vilja gå steget längre. Men för den sakens skull är det inte fel att åtminstone ta ett steg i rätt riktning.  Vi lever i en värld där det råder hård konkurrens på den internationella marknaden. Nationen med den bäst utbildade arbetskraften har stor fördel i den internationella konkurrensen. Sverige har tyvärr halkat efter i den konkurrensen när det gäller just skolresultat. Detta är allvarligt.  Friskolereformen må ha ökat valfriheten för många elever som av olika anledningar, kanske rent av vantrivsel eller mobbning, valt att byta upp sig till en bättre skola och en bättre skolgång. Men uppenbarligen har reformen inte lyft våra skolresultat internationellt.  Frågan om en överetablering vid startandet av friskolor har lyfts fram i en del motioner. Till och med Riksrevisionen har påpekat att nuvarande regelverk inte har något skydd ens för riktigt uppenbara överetableringar. Dessa överetableringar kommer att ligga för handen om Skolinspektionen följer sina regler och ger tillstånd till fler elevplatser än vad det finns elevunderlag för.  Det är givet att elever, lärare och andra i framtiden kommer i kläm. Det ser vi inte minst nu när skolor lägger ned sin verksamhet på grund av bristande elevunderlag.  Vi vill därför i likhet med Finland skapa ett friskolesystem där det måste finnas ett påvisbart behov av den utbildning som en friskola avser att ge, en pedagogisk profil eller en speciell språkinriktning. På så sätt skapas en balans inom friskolesystemet. För detta krävs det naturligtvis att Skolinspektionen har ett helt annat regelverk att förhålla sig till än det vi har i dag.  Vi vill påpeka att den uppgörelse där sex av riksdagens partier ingår inte på något sätt tar upp problemen med överetableringar av skolor. I texten talar man i stället om samråd mellan kommuner och huvudmän, vilket i sak inte behöver betyda någonting. Detta anser vi vara en stor brist i uppgörelsen. Det är precis en sådan fråga där vi skulle vilja gå längre utan att för den sakens skull säga att samråd är fel.  Herr talman! Friskolereformen har också fört med sig att antalet konfessionella friskolor har ökat i vårt land. Med anledning av det vill jag yrka bifall till reservation 9 som handlar om en hårdare granskning av konfessionella friskolor.  Tyvärr har en rad allvarliga problem och brott mot skollagen uppdagats på konfessionella skolor. Det är problem som vi inte ser i våra icke-konfessionella skolor. Händelser som kan betecknas som rena övergrepp med inslag av våld och hot har tyvärr uppdagats. Missförhållandena på dessa friskolor har avlöst varandra genom åren. Vi vill att regeringen tillsätter en objektiv utredning för att klargöra förhållandena på dessa skolor.  År 2003 gjordes ett uppmärksammat undersökande reportage kallat I skolans våld, där mycket grova missförhållanden på tio konfessionella friskolor synliggjordes. Det framkom bland annat att skolorna underlät att anmäla så pass grovt våld att det närmast kan jämföras med tortyr av skolbarn. Skolorna underlät också att rapportera om uppenbart tvångsgifte. Dessutom förekom både hot och våld på skolorna.  Svenska skattebetalare finansierar vårt skolsystem för att ge alla barn en likvärdig utbildning, inte för att kunskapsinlärning ska ske med otilllåtna medel.  Jag är fullt medveten om att konfessionella friskolor lyder under samma regelverk som övriga skolor, men trots detta är det här problem som har uppdagats där och inte i våra traditionella skolor.  Herr talman! Tyvärr förekommer det också att ungdomar utsätts för det vi kallar hedersrelaterat förtryck. Det innebär att unga människor i skolåldern tvingas försvara det man i deras ursprungsländer kanske kallar familjehedern. Det innebär mycket hårda restriktioner i livsföringen för de drabbade. Det är restriktioner som övriga ungdomar i klassen ser som direkt verklighetsfrämmande. Restriktioner av den art som vi kan se är helt enkelt inte i samklang med vårt samhälle och vårt sätt att leva. Det kan till exempel röra sig om att flickor inte får tilltala pojkar eller ha en relation med det motsatta könet. Det kan också innebära isolering från kamrater och en normal fritid.  Främst är det naturligtvis socialtjänsten som har skyldighet att ingripa när ungdomar utsätts för hedersproblematik och annan problematik. Men den arena som har störst möjlighet att upptäcka hedersproblematik är sannolikt skolan, där ungdomarna vistas en stor del av dagen.  Det vore naturligt och det mest effektiva att ge skolpersonal utbildning i denna problematik och framför allt utbildning i att upptäcka den och agera i förekommande fall.  Det är ingen lätt uppgift att öppna dörren till ett liv som baseras på andra grundläggande värderingar än dem som tidigare utgjort basen för verklighetsuppfattningen, och det måste naturligtvis ske på ett respektfullt sätt.  Herr talman! Jag vill betona vikten av att det aktiva värdegrundsarbetet påbörjas i tidig ålder för att förhindra att barn i Sverige växer upp i en verklighet utanför majoritetssamhället. Vi vill ge utsatta flickor och pojkar verktyg och möjlighet att lättare bryta med hederskulturens normsystem eftersom det är under uppväxten som grunden för våra åsikter och värderingar läggs.  För att återgå till uppgörelsen mellan de sex riksdagspartierna vill jag tillägga att vi är mycket nöjda med att det efter många om och men nu finns en majoritet för att friskolornas och de kommunala skolornas ekonomi ska redovisas jämbördigt. En öppen redovisning av friskolornas ekonomi är dessutom viktig när vi bland annat genom undersökningar vet att både lärartätheten och andelen utbildade lärare är mindre i just friskolesektorn.  Vi välkomnar att riksdagen kommer att ta detta viktiga beslut för eleverna – ännu ett i raden av förslag som vi står bakom.  Enligt uppgörelsen ska en lämplighetsprövning göras av den huvudman som vill starta en friskola. Vi tycker att det är bra, men vi är lite förvånade över att denna prövning inte infördes samtidigt som friskolereformen.  Slutligen, herr talman, vill jag berömma de förslag som Friskolekommittén presenterade, en sexpartiuppgörelse om en nationell databas där viktiga uppgifter om skolor ska samlas och lätt kan jämföras av både elever och föräldrar. Förslaget väckte förvåning då utkastet kom, då Friskolekommittén inte antydde förslag i denna riktning. Däremot har Sverigedemokraterna motionerat i denna fråga redan tidigare, så vi mottar detta förslag med stor glädje.  Herr talman! Slutligen vill jag be om ursäkt för att anförandet drog ut på tiden. Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer men väljer att endast yrka bifall till reservation 9, som jag sade tidigare. 

Anf. 128 LARS OHLY (V):

Herr talman! ”Skolan är på rätt väg. Det blir bättre och bättre. Det är bara det att det inte märks riktigt ännu.”  Så brukar det låta när Jan Björklund pratar. ”Vi har visserligen bara suttit i sju år, så ge oss lite mer tid. Rösta på oss igen, så kommer det att bli bättre. Kanske inte nästa mandatperiod, men 2020 kommer det att vara bra, eller åtminstone 2030.”  Ja, så småningom kommer väl Jan Björklund att stå här och säga att reformerna på skolområdet märks först när vi alla är döda. Då slipper man ifrån kritik därför att ingen kan kolla om det var sant eller inte. Han är som de gamla prästerna i bondesamhället som utlovade statare och lantarbetare sin lön i himlen om de bara fortsatte att träla. Det är dagens skolpolitik. Det är sorgligt att höra. En sådan ansvarslös minister har väl sällan skådats, som inte kan ta ansvar för att han faktiskt misslyckats.  Skolan är inte på rätt väg. Alla undersökningar visar motsatsen. Vi får sämre resultat i den svenska skolan. Svenska elever står sig sämre internationellt. Vi har fått mer av symbolpolitik med kepsförbud och katederdisciplin i stället för att man diskuterar de verkliga problemen i den svenska skolan. Vi har fått det största flummet av alla, friskoleflummet, som leder till att man till varje pris är beredd att garantera de stora riskkapitalbolagen rätt till fri dragningsrätt på skattepengarna.  Som en följd har vi fått en betygsinflation som döljer problemen i den svenska skolan. Betygen visar det de inte borde visa. Jämfört med de nationella proven visar betygen att svenska elever kan mer. Det är framför allt i de så kallade fristående skolorna som överbetyg ges. Jag hänvisar till Svenska Dagbladet i dag om någon är intresserad att läsa om detta.  Allt detta leder till att vi får allt mindre av likvärdig skola. Skolan har vad som brukar kallas ett kompensatoriskt uppdrag. Skolan ska inte ge lika resurser till varje elev – det har aldrig varit tanken med den svenska allmänna skolan – utan skolan ska kompensera för de olikheter och ojämlikheter som eleverna står inför när de kommer in i skolan och inför sitt vidare vuxenliv. Men det här ser vi allt mindre av. I utskottsbetänkandet finns det fina skrivningar från skollagen och annat som citeras, men de betyder allt mindre. Nu ska det satsas, precis som i all övrig politik från den här regeringen, på de redan privilegierade. ”Åt dem som har skall varda givet.” Det sade också den gamla prästen till lantarbetarna.   Det här leder till att vi får en ännu mer segregerad skola och ännu mindre av likvärdighet. Det beror naturligtvis på en mängd olika saker. Det finns inte bara ett skäl till att det har blivit så här. Ett är naturligtvis resurserna. Vi behöver tillföra mer resurser för att utbildningen ska kunna hålla en tillräckligt god kvalitet. Men vi måste också fördela resurserna på ett bättre sätt. Det är helt uppenbart att resurserna i dag inte alltid används på bästa sätt och att man därför missar det så kallade kompensatoriska uppdraget, det vill säga att underlätta för de elever som har de sämsta förutsättningarna att gå ut med godkända resultat. Kommunaliseringen har i sig lett till att likvärdigheten har försämrats. Borttagandet av närhetsprincipen har sannolikt förstärkt segregationen.  På allt detta har vi fått privatiseringen av stora delar av skolväsendet. Ni har bjudit in lycksökare till skolan. Ni har bjudit in dem som inte har känt något behov av att stå för en ny pedagogisk idé, för nya undervisningsformer och program eller för att utveckla skolans innehåll. Ni har bjudit in dem som vill kunna plocka hem vinster genom att driva skolverksamhet i stället för att driva konservburksfabriker. Det är dem ni har dragit in. Det är de som med vinstsyftet som norm håller på att plocka ut vinster från skattebetalarnas pengar som borde ha gått till elevernas undervisning.  Det är inte bara vinster i drift. En del verkar tro att det bara är där som problemet finns. Ja, det är ett stort problem när stora bolag tar ut ganska stora aktieutdelningar, men ännu värre är att man efter några år säljer och gör sig av med skolor. Man har aldrig haft tanken att vara någon långsiktig ägare, utan man har enbart haft för ögonen att förmera sitt kapital genom att sälja skolorna till ett dyrare pris än vad man köpte dem för.  De här privatiseringarna sker inte alltid med elevers, föräldrars och skolpersonals medgivande. Det värsta exemplet är väl från Täby kommun med Tibble gymnasium. Där hade man omröstningar bland personal, elever och föräldrar. Det var ingen grupp där det var mindre än 75 procent som sade nej till utförsäljningen. Men den moderata kommunledningen lyssnade inte ett ögonblick på de föräldrar och elever och den personal som ville stoppa försäljningen att Täby gymnasium. Så fungerar det.   För att åstadkomma de här vinsterna har flera av bolagen ägnat sig år ren ruffelverksamhet, räntesnurror, som det kallas, det vill säga att man lånar ut pengar till sig själv till en orimligt hög ränta. Så låtsas man att det inte är vinst när man får den enorma räntebetalningen från en skola till ett riskkapitalbolag, men det är klart att det är det. Skolan har blivit en värld av periodiseringsfonder och räntesnurror.   Det handlar om utbildning, om elever, om kunskap, om Sveriges framtid. Men ni vill leka affär med den svenska skolan, det är vad ni vill. Jag tycker att ni kan leka affär någon annanstans där ni kanske gör lite mindre skada.   Nu har Friskolekommittén kommit med ett förslag. Nej, Vänsterpartiet kan inte stå bakom det, för det tar inte tag i de problem som finns. Det är sorgligt att se Socialdemokraterna och Miljöpartiet vara överens med Björklund. Ibrahim Baylan står här och låtsas vara i opposition. Du är inte i opposition. Du har kommit överens med Björklund och Friskolekommittén, och det innefattar ingenting ens av det du själv sagt att du stod för förut. Det blir inget kommunalt veto, inte ens en garanterad fråga till kommunerna, innan friskolor ska etableras. Det är borta. Inte ens det larviga lilla kongressbeslut från socialdemokratin som vi redan från början kritiserade därför att det inte tog tag i den verkliga frågan, vinstintresset som styrmedel, lyckades ni få igenom i en överenskommelse i Friskolekommittén.  Och nej, Miljöpartiet, det blir över huvud taget ingen återinvestering av vinster. Friskolekommittén garanterar att vinstutdelningar kommer att fortsätta. Det är vad Friskolekommitténs uppgörelse innebär.  Låtsas inte att ni är i opposition! Ni har kommit överens med herrarna och damerna på den blå sidan. Ni är garanten, tillsammans med dem, för att riskkapitalbolag och lycksökare ska kunna fortsätta att få fri dragningsrätt på skattepengar i skolan.  Det är bara Vänsterpartiet som är emot. Det är bara vi som säger: Det är rätten till kunskap som ska garanteras, inte rätten till vinst. Varför är det så? Jo, för att vinsten är ett sådant utomordentligt olämpligt styrmedel för en verksamhet som bör byggas på behov. Det handlar inte om att bygga sjukhus, om sophämtning eller om något sådant. Det handlar om människor av kött och blod, om elever som inte ska vara en vara på en hylla i en leksaksaffär utan som faktiskt ska mötas med respekt och med den bästa möjliga utbildning som vårt land kan prestera.  Vi har föreslagit att de bolag som ska finnas inom skolområdet ska vara bolag med särskild vinstutdelningsbegränsning. Det innebär att det kan finnas bolag kvar. Det innebär att vi inte på något sätt förhindrar ideella verksamheter, idéburna verksamheter, att fortsätta driva skola. Allt det där som Jabar Amin säger att Miljöpartiet ville ha när friskolereformen genomfördes kan finnas kvar. Mångfalden kan finnas kvar. Möjligheterna för fler än kommuner – helst staten, om jag fick bestämma – att driva skolor kommer att finnas kvar, men vi vill ta bort riskkapitalbolagen.  När nyheten kom att JB skulle lägga ned tänkte jag: Fasiken, vad bra, Jan Björklund ska äntligen avgå! Men det var inte så, utan det var friskolekoncernen JB, John Bauer, som skulle lägga ned. Där går elever som har räknat med att få gå klart sin utbildning, som har räknat med trygghet. Där finns lärare som nu förlorar jobbet. Det finns ingen planering i den här nedläggningen. Säger man att det gör det ljuger man.  Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 8 som handlar friskolornas förutsättningar.  I många av de här skolorna som försöker generera vinst till sina ägare saknas en ordentlig matsal. Jag läste just i dag om en skola som ger matkuponger till snabbmatsrestauranger till sina elever. Skolorna saknar ofta en ordentlig skolgård, de saknar ofta en gymnastiksal och de saknar ofta ett bibliotek. Sedan 2011 ska det finnas skolbibliotek i alla skolor, men jag vet att det knappt finns ett bokbestånd i en del skolor.  Enligt en undersökning saknar ungefär 210 000 elever i grundskola och gymnasium skolbibliotek. Det är helt galet, och det beror på att ni inte har satt upp några kriterier. Det måste ställas upp kriterier om tillgänglighet, kvalitet, öppettider och personal, bibliotekarier, alltså utbildade människor som sköter dessa bibliotek. Det är inte så underligt att den här regeringen inte presenterar det när ni inte ens presenterar det i bibliotekslagen. Vi har en bibliotekslag som är föreslagen av en kulturminister och som inte innehåller ordet ”bibliotekarie”. Då är det klart att ni inte fixar skolbiblioteken heller.  Herr talman! Jag yrkar bifall också till reservation 24 som behandlar skolbiblioteken.  Beslut som får effekt tidigare än 2020 kan fattas. Vi behöver inte vänta på vår lön i himlen. Vi behöver inte tro att det är omöjligt att skapa en likvärdig skola med start redan nu och med bra resultat. Vi behöver inte lita på Jan Björklund, men då måste vi göra oss av med alliansregeringen. 

Anf. 129 TOMAS TOBÉ (M):

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.  Alliansen har sedan dag ett tagit ansvar för att Sverige måste bryta med en skolpolitik som passivt stod och tittade på när allt sämre skolresultat cementerades och läraryrkets status urholkades. Vi har nu genomfört historiska utbildningsreformer som på sikt kommer att kunna vända skolresultaten tack vare att fokus nu återigen är på kunskap, att vi följer upp med tidigare betyg, att skickliga lärare får högre löner, att elever har fått starkare rätt till tidigare och mer särskilt stöd, att gymnasiet är mer anpassat efter elevernas önskemål och den arbetsmarknad som väntar och att vi totalt satsar 4 miljarder mer på skolan än vad man gjorde 2006.  Men låt oss från Alliansen vara tydliga. Det finns ingen så kallad quick fix för att upprätta den moderna kunskapsskola som Sverige behöver. Det tar tid och kräver ett mödosamt arbete. Det är också en fördel om vi kan uppnå breda uppgörelser politiskt och också med skolans aktörer. Låt mig återkomma lite senare till det.  Herr talman! För Nya moderaterna är det centralt att inte bidra till att skolan svartmålas. Vi menar att det är fullt möjligt att se problem och utmaningar och utveckla politiken utan att samtidigt säga att allt är dåligt. Det kanske kan vara något för oppositionspartierna att fundera på. Kanske skulle man då få uppleva att Sverige har många enastående lärare, fantastiska rektorer och engagerade elever som trivs i skolan. Det finns nämligen också en positiv bild där ute som många vill blunda för eller inte ens vill erkänna existerar. I enkäter uppger till exempel nio av tio elever att de trivs bra eller mycket bra i sin skola. En övervägande majoritet upplever att de är trygga och trivs med både sina lärare och sina klasskamrater. Att eleverna har det bra i skolan tror jag är en grundförutsättning för att skolan ska fungera bra.  Låt oss också tala om lärarna. Söktrycket till lärarutbildningen ökar nu för andra året i rad. Det finns mer att göra när det gäller rekryteringen och även innehållet i lärarutbildningen, men det är en positiv signal. Fler lärare har nu en pedagogisk lärarexamen, och lärartätheten i grundskolan har ökat. Detta är bra. När skickliga lärare får ordentligt med tid med eleverna lyfter också skolresultaten.  Det är väl känt att Sverige har en lång väg kvar att vandra om vi jämför oss med andra länder i olika internationella mätningar. Men låt oss också våga se att våra elever i till exempel årskurs 4 har stärkt sina resultat i naturvetenskap i den internationella kunskapsmätningen Timss 2011, jämfört med vad som var fallet i Timss 2007. De ligger nu över genomsnittet i OECD. Det tycker jag i grunden är bra.  Herr talman! Effekten av de reformer som Alliansen har infört kommer att synas, och de kommer att kunna utvärderas. Det är ingen tvekan om det. Ingen här kan garantera vad effekten kommer att bli på sikt, men låt oss vara ärliga och erkänna att det tar tid för skolreformer innan de märks. Det tar alltså tid innan man med säkerhet kan säga att en enskild reform har fått en viss effekt. Jag tror att det här är ganska viktigt och basalt för alla oss som är engagerade skolpolitiker att förstå.  Jag tycker ändå inte att alla de reformer som nu är genomförda är anledning till att något parti i utbildningsutskottet ska luta sig tillbaka, slå sig till ro och sluta se många av de utmaningar som finns. Jag skulle vilja säga att de enskilt största utmaningar vi fortsatt har är skolresultaten men också likvärdigheten. Fortfarande spelar föräldrars utbildningsbakgrund en alltför stor roll. Det har den gjort i över 20 års tid i svensk skola. Det måste vi se, och vi måste utarbeta lösningar för att möta detta.  Vi i Nya moderaterna tror på mer av särskilt stöd. Vi vill ha fler speciallärare. Vi vill stärka skolor som har de största utmaningarna med hjälp av karriärtjänster som lärarhandledare. Vi vill ha mer av lärarledd undervisningstid. Vi tror på att rensa lärarnas administrativa börda genom att ta bort skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner för att i stället använda tidigare betyg som kontrollstation för hur eleverna ligger till. I övrigt litar vi på att lärarna som pedagogiska ledare ska kunna ge framåtsyftande bedömning.  Detta är en politik som vi tillsammans med våra alliansvänner kommer att diskutera. Vi kommer att lyssna på varandra. Vi kommer också så småningom att ge gemensamma besked.  Herr talman! Skolan mår bra av att kunskapslinjen gäller, men skolan mår också bra om vi kan uppnå breda uppgörelser. I detta betänkande om skolväsendet blir en bred politisk uppgörelse om friskolor tydlig. Tidigare har Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i debatten å ena sidan beklagat att man inte har fått vara med i slutförhandlingarna, å andra sidan kritiserar man innehållet. Låt mig ändå bara påpeka det uppenbara. En bra grundförutsättning om man ska komma överens om att man vill ha en ny reglering kring friskolor är att man över huvud taget anser att det ska få finnas några friskolor. Enligt er ska de ju få finnas lite på undantag, kanske som i Finland eller kanske någon idéburen friskola. Men har man en annan idé, det vill säga att man tycker att det i grunden är bra med valfrihet och att elever och föräldrar kan välja, är det ganska rimligt att det är de partierna som också samlas kring en ny friskolereglering.  Alliansen kommer att vårda denna friskoleuppgörelse, för vi tror att Skolsverige mår bra av att det finns frihet att välja skola och att det är kvaliteten som ska vara avgörande, inte vem som är skolhuvudman. Vi vill ha långsiktiga och seriösa ägare av friskolor som sätter elevernas förutsättningar att lyckas främst. Vi tycker att det är bra att vi får en ökad insyn i hur resurserna används, både på de kommunala skolorna och på de fristående skolorna. Vi tycker att det är bra att vi sex partier som har tagit det ansvaret fortsätter att vårda detta och fortsätter att gemensamt arbeta fram lösningar som säkerställer att vi får en bra reglering av landets friskolor.  När jag ändå talar om breda uppgörelser, låt mig även nämna ytterligare en. Alliansen anser att lärare ska vara lärare och att attraktionskraften i läraryrket är avgörande för Sveriges framtid. Det är därför mer än välkommet att regeringen, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas riksförbund nu gemensamt har kommit överens om att ta ansvar för att stärka läraryrket. Höjda lärarlöner, lämplighetsprov vid antagning till lärarutbildningen, övningsskolor, ett forskningsinstitut för att främja undervisningen i klassrummen är några exempel på viktiga punkter som jag nu också hoppas kommer att få ett brett stöd i Sveriges riksdag.  Herr talman! För svenska väljare råder nog inget tvivel om att Alliansens skolpolitik har ambitionen att upprätta en kunskapsskola i världsklass, att vi anser att en skola som är bra förutsätter att det finns mål och kunskapskontroller, välutbildade lärare som har möjlighet att göra karriär och som har möjlighet att få kompetensutveckling.  Men vad är alternativet för svenska väljare? Vad är det gemensamma alternativet bland oppositionspartierna när det gäller skolpolitiken? Jag satt här och lyssnade på de tidigare talarna och undrade om det finns något politiskt område där splittringen är större på oppositionssidan. Det är i och för sig tydligt, det ska jag ge er, att de rödgröna partierna inte avser att samarbeta med Sverigedemokraterna. Så är det. Men hur och vilken politik är det som gäller? Är det den socialdemokratiska skolpolitiken som ska gälla, att så fort man sätter ordet obligatoriskt före en skolreform blir allting bra? Eller är det de socialdemokratiska partikongresserna som gäller, som gång på gång ger ledningen bakläxa? Eller är det Vänsterpartiet som ska få inflytande över skolpolitiken, med avskaffade betyg, mindre av kunskapskontroller, förbud mot friskolor och så vidare? Eller är det Miljöpartiet och Miljöpartiets nya linje på kongressen som gäller?  Vi från Alliansen välkomnar såklart tydlighet i detta, men jag tycker att det också är viktigt att svenska väljare får besked. Ibrahim Baylan söker mandat för att få tillbaka sitt gamla jobb, ett jobb han hade när han passivt tittade på, trots att skolresultaten försämrades. Då är det också dags att börja ge besked om vad det är för politik som skulle vänta om i alla fall ni skulle få förtroendet av väljarna vid nästa val.  Herr talman! Jag tror att det svenska skolväsendet nu förtjänar att man får partier som är beredda att ta ansvar, som är beredda att vårda de reformer som nu är på plats. Nu är inte läge att riva upp de skolreformer som äntligen har kommit på plats. Nu är inte läge att ha nattliga förhandlingar efter val för att sedan kunna se vad det är för politik som gäller. Svensk skola förtjänar att få tydliga besked.  Vi i Alliansen kommer att återkomma med gemensamma och tydliga besked. Vi har gemensamt drivit en tydlig skolpolitik. Vi kommer att presentera en gemensam politik inför valet 2014. Vi har visat att vi är beredda att göra breda uppgörelser. Vi kan göra breda uppgörelser med oppositionspartier. Vi gör gärna breda uppgörelser också med skolans aktörer. Men var är de gemensamma beskeden från framför allt de rödgröna partierna? Där återstår fortfarande väldigt mycket att ge svar på.  Herr talman! Jag tycker att svensk skola förtjänar att ha en allians som får förnyat förtroende 2014. Det är endast så vi kan säkerställa att vi har ett fortsatt starkt fokus på kunskapslinjen och att vi får höjda elevresultat.  (Applåder) 

I detta anförande instämde Michael Svensson (M). 

Anf. 130 IBRAHIM BAYLAN (S) replik:

Herr talman! Det finns en fara när man skriver ett tal i förväg. Det är att när debatten inte är som man har förväntat sig kan man luras att läsa upp det ändå. När Tomas Tobé anklagar oss för att bara svartmåla är det naturligtvis inte med sanningen överensstämmande. Det finns mycket som är bra i svensk skola, men riktningen oroar oss alla. Sex år av fallande skolresultat och en likvärdighet som blir allt sämre måste man se. Jag förstår att det är svårt att göra det efter sju år i regeringsställning. Jag förstår att det är enklast att gå i försvarsställning och vara nöjd, tycka att man har gjort allt. Men man måste ändå våga se verkligheten i vitögat. Det måste vi.  Det största regeringspartiet har ett ansvar för detta. Vad gör då det största regeringspartiet, från ledaren, statsminister Fredrik Reinfeldt, till den utbildningspolitiska talespersonen? Jo, man börjar hemfalla åt spelteorier. Det är nästan den enda kritik man numera har mot Socialdemokraterna. Man vill leka Vem tar vem. Det är nästan 15 månader kvar till nästa val. Under tiden har vi massarbetslöshet. Under tiden har vi tiotusentals ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden. Av de ungdomar som i dag lever på socialbidrag saknar 70 procent gymnasieutbildning. Det är det som vi behöver adressera. Det är det som varje ansvarsfull politiker i denna riksdag behöver lyfta fram, debattera och presentera lösningar på, Tomas Tobé. Det är det vi försöker göra.  Därför återkommer jag till de frågor jag tror kan vara till stor hjälp i skolan, kanske på kort sikt till och med påverka resultaten, nämligen att dra nytta av den digitala tekniken. Varför motsätter sig Moderaterna att Sverige skaffar sig en nationell it-strategi för skolan? Vad är skälen till det, Tomas Tobé? Tror ni att tekniken är övergående? 

Anf. 131 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Jag välkomnar verkligen om Socialdemokraterna och Ibrahim Baylan slutar att svartmåla svensk skola. Det vore bra. Många av dem som i dag arbetar i svensk skola skulle känna sig mer sedda än vad de gör i den svenska skoldebatten.  Låt mig svara på frågan om varför Moderaterna inte ställer sig bakom en nationell strategi för it. Det handlar om att vi har läst på och ser vad som faktiskt redan görs. Det finns i dag en digital agenda där detta tydligt finns med.  Socialdemokraterna säger samma sak varje gång, oavsett politiskt område. Inom arbetsmarknadspolitiken säger Socialdemokraterna att man vill ha låg ungdomsarbetslöshet. Då sätter man upp tydliga mål. Sedan har man en politik som innebär att det blir dubbelt så dyrt att anställa ungdomar.  När det gäller it och svensk skola sätter man upp en strategi. Moderaterna vill lägga fram ett konkret förslag som innebär att det ska finnas fortbildning i it för lärarna så att de kan få kvalitet i undervisningen. Det är detta som är skillnaden mellan fina ord och verklig politik.  Vi är mindre intresserade av spelteorierna. Vi tycker att det är viktigt att ge väljarna tydliga besked. Jag noterar gång på gång att Socialdemokraterna har sin skolpolitik. Jag har respekt för det. Men Ibrahim Baylan gör anspråk på att få tillbaka sitt gamla jobb, den tid då svensk skola möttes av passivitet.   Jag blir lite rädd. Är det Lars Ohlys anförande som ska bli politiken? Eller är det Miljöpartiets kongress som ska forma den framtida skolpolitiken? Det är därför vi undrar vad ert gemensamma besked är. 

Anf. 132 IBRAHIM BAYLAN (S) replik:

Herr talman! Det handlar inte för vare sig dig, Tomas Tobé, eller mig om vilken stol vi ska sitta på i regeringen eller om vi ska vara i opposition. Det är inte av särskilt stor vikt. Något säger mig att det inte kommer att gå någon större nöd på vare sig dig eller mig – inte före eller efter valet. Det är inte problemet.  Problemet är massarbetslösheten i landet. Problemet är ständigt fallande kunskapsresultat. Problemet är att det i dag är allt lättare att förutse hur det ska gå för sex- till sjuåriga barn när de börjar skolan bara genom att titta på föräldrarnas utbildningsnivå.  Vi vet att för barn i dagens skolsystem som kommer från hem där föräldrarna bara har grundskola råder en nästan 50-procentig risk att barnen inte når målen i grundskolan. Det är vad debatten borde handla om. Jag kan förstå att sju års regerande kan vara uttröttande, men Moderaterna diskuterar inte frågan längre. Nu är det bara spelteorier som gäller.  Jag tror att svenska folket och svenska elever förtjänar att höra vilken politik man vill bedriva. Jag tror att de allra flesta inser att det inte räcker med att säga att man har gjort allt som behöver göras. Exemplet med digitalisering av skolan är talande. Rapporter från Skolverket, regeringens egen expertmyndighet, från branschen och skolorna visar på att digitaliseringen är ojämnt fördelad. Det är snarare ett undantag om skolorna använder tekniken till att förbättra pedagogiken och därmed elevernas möjligheter att klara av skolan. Det är ett undantag, Tomas Tobé.  Om man står tom och trött efter sju års regerande är risken stor att man tycker att det där bara är gnäll och svartmåleri. Om Tomas Tobé vill höra hurrarop får han vänta till moderatstämman. Här försöker vi lägga fram ett förslag om att ta sig an de utmaningar som finns. Därför återkommer jag till min fråga: Varför motsätter sig Moderaterna en nationell it-strategi så att tekniken kan användas också i skolan, precis som den används i denna kammare, i samhället, på arbetsmarknaden och i vardagslivet? Varför, Tomas Tobé?  (Applåder) 

Anf. 133 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Sverige har haft en regering som har tagit ansvar för ekonomin. 200 000 fler har jobb. Regeringen har genomfört historiska utbildningsreformer för att vända en långsiktigt mycket bekymmersam utveckling i svensk skola. Det är mycket bra.  Jag väntar mig inga hurrarop. Jag hade väntat mig besked. Var är de rödgröna beskeden? Det är ganska uppenbart att det är plågsamt för Socialdemokraterna att fundera över vad den gemensamma skolpolitiken skulle bli. I någon mening kan jag förstå det efter att ha lyssnat på Lars Ohly tidigare.  När det gäller likvärdigheten verkar vi ändå vara överens om att vi ser problemet och är bekymrade. Det hade varit bra om Ibrahim Baylan hade sett det när han själv var skolminister. Det här är ju ingen ny fråga. Det här har varit en av Sveriges största utmaningar under lång tid.  Vi tror att det handlar om mer undervisningstid tidigt. Alliansen lägger nu fram förslag som handlar om mer matematikundervisning på lågstadiet. Vi presenterar nu karriärtjänster eftersom vi tror att det är bra om vi har skickliga lärare som trivs och vill stanna kvar i skolan, och som får ordentligt med tid med sina elever. Så försöker vi möta detta.  Vi försöker göra breda uppgörelser. Detta är en regering som agerar och vill ta ansvar, men vi tycker att det är viktigt att de svenska väljarna får besked om vilka politiska alternativ som finns inom skolpolitiken. Det duger inte att inte göra hemläxan utan bara stå och vifta med några socialdemokratiska motioner. Skolpolitiken är som Ibrahim Baylan vet mycket mer långsiktig än så. Den kräver att man orkar ha förmågan att skapa en samsyn. Det kanske är det som saknas hos de rödgröna.  (Applåder) 

Anf. 134 LARS OHLY (V) replik:

Herr talman! Tomas Tobé är väldigt upptagen av hur vi på den rödgröna sidan skiljer oss åt i skolpolitikfrågor och undrar vem som ska ta vem. Tomas Tobé har ju redan tagit Baylan och Amin. I friskolefrågan har ni visat att ni i allt väsentligt är överens.  Det är tydligt att det bara finns ett parti i Sverige som motsätter sig att riskkapitalbolag och vinstintressen ska styra inom skolområdet. Det är ju ett besked om något: Friskoleflummet ska fortsätta.  Samtidigt står Tomas Tobé här i riksdagens talarstol, håller ett anförande på vad jag tror var 12 minuter och nämner inte med ett enda ord den konkurs inom skolan som blev offentlig i går. JB-koncernen, eller det som på nyspråk heter JB Education, har lämnat in en konkursansökan. Elever, lärare och föräldrar är oroliga. Friskoleflummet skördar nya segrar. Min fråga till Tomas Tobé är: Fungerar det här bra, tycker du? Är riskkapitalbolaget Axcel en bra ägare, en långsiktig ägare, en seriös ägare? Eller är det en ägare som bryr sig mer om vinst och rätten till vinst än rätten till kunskap för eleverna?  Vad tycker Tomas Tobé om Axcel som ägare? Vad tycker han om de andra riskkapitalbolag som är inne på den svenska marknaden och tjänar grova pengar på våra skattepengar? Vad har egentligen Moderaterna för syn på bolagskonkurser inom skolområdet? 

Anf. 135 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Vänsterpartiet är tillbaka i sin roll att sitta på läktaren. Då vrids ofta volymen upp, och det blir väldigt stora ord.  Alliansen har tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet försökt att ta ansvar. Vi tror nämligen att det är bra med lite långsiktighet i regleringen. Det ska erkännas att vi har haft lite olika utgångspunkter, men vi har nu gemensamt hittat fram till balanserade och bra förslag.  Låt mig ändå säga det uppenbara: För Alliansen har det handlat om att vi har gjort förflyttningar och nyanserat vår bild. Vi tycker att det behövs en mycket striktare reglering. Det har funnits avarter inom friskolesystemet som vi inte tycker är rimliga. Det är därför vi nu lägger fram tydliga förslag som handlar om långsiktighet, hårdare kontroll av ägarprövning, mer insyn och så vidare.  Det här tycker jag är bra förslag. Men det är ju inte det som Vänsterpartiet och Lars Ohly egentligen är upprörda över. Det ni är upprörda över är valfriheten – att man har möjligheten att välja något annat än en kommunal skola.  Det är där vi skiljer oss så oerhört mycket åt. Vi tycker nämligen att detta är en god idé. Vi tror dessutom att det kan vara bra. Det kan skapa innovation, och det kan prövas olika metoder att lära ut. IFAU har gjort en djup studie av detta, och den visar att de svenska friskolorna har bidragit till att vi har fått bättre studieresultat. Jag tycker att det är alldeles utmärkt, och vi kommer att fortsätta att försvara detta.  Vänsterpartiet behöver dock svara på en fråga, och där har ni fortfarande åtminstone en halv hand att hålla med Socialdemokraterna. Varför ska ett kommunalråd ha rätten att avgöra huruvida jag ska kunna söka till en skola eller inte? Varför är kommunalrådets makt viktigare än den enskilda elevens och familjens rätt att välja skola? 

Anf. 136 LARS OHLY (V) replik:

Herr talman! Tomas Tobé är nu kritisk mot hur friskolorna har fungerat. Det fanns inget riktigt svar på om Axcel eller andra riskkapitalbolag är bra ägare och vad du egentligen tycker om JB-koncernens konkurs. Det var kanske lite för känsligt och för jobbigt. Men du sade ändå att det krävs reglering. Det hade du aldrig sagt för två år sedan.  Det är den opinionen som drivs fram just nu av oroliga och arga elever, lärare, föräldrar och personal i skolan som inte vill se att deras skattepengar ska slösas bort på riskkapitalbolag på Jersey, som inte vill se att riskkapitalbolag ska kunna lägga ned skolor och gå i konkurs, som inte vill se att vinstintresset ska vara drivande och att det skolpolitiken ska garantera inte är rätten till kunskap utan rätten till vinst.  Det är det ni tar ansvar för, tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Ni tar ansvar för att bolag och företag ska kunna fortsätta att göra vinst på skattepengar.  Det är inte fråga om kvalitet, det är inte fråga om någon väsentlig skillnad gentemot i dag, utan dessa företag kommer att kunna fortsätta att leka affär med skolan.  Det är väl lite typiskt för er politik: Det ska vara mer av samma. Resultaten kommer. Någon gång i himlen får vi vår lön. Vi kan inte se dem just nu, för vi har bara regerat i sju år. Visserligen går skolan på många områden åt fel håll, visserligen är vi inte nöjda, men vi har genomfört en rad reformer. Rösta på oss en gång till så kommer de reformerna så småningom att leda till att vi får en väldigt mycket bättre skola!  Vem tror på det där, Tomas Tobé? Jag gör det inte. Jag är rätt säker på att få väljare gör det. 

Anf. 137 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Nu är det väl något fler väljare som verkar tro på Moderaterna än på Vänsterpartiet. Vi har visserligen ett val framför oss, så vi kanske får återkomma i den frågan.  Jag tror inte riktigt på den totala svartmålning av skolan som Vänsterpartiet står för. Det är inte så att allt som sker där ute är fruktansvärt illa. Men, ja, det har varit för lite fokus på kunskap i svensk skola, och vi försöker nu vrida om detta. Det tar tid, och det kan tyckas vara frustrerande.  Men vi ser också positiva saker. Fler söker sig till lärarutbildningen. Det finns mycket som tyder på att kunskaperna inom naturvetenskap börjar förbättras. Jag tycker att det i grunden är bra. Jag ser många engagerade lärare och rektorer där ute som jag tycker gör ett fantastiskt arbete.  Lars Ohly är upprörd över att en friskolekoncern har lagt ned. Ja, det är en anledning till att vi har träffat en bred uppgörelse som handlar om att vi måste ha en bra långsiktighet.  Låt mig också påpeka det uppenbara: Detta är inte första gången en skola lägger ned. Det är inte första gången föräldrar är upprörda över att en skola lägger ned. Det kan nämligen också ske inom kommunala skolor. Jag tror att föräldrar och elever bryr sig lite mindre om ifall det är en kommunal skola eller en fristående skola, vilket verkar vara det viktigaste för Lars Ohly. Jag tror att man är mest bekymrad över: Vad ska hända med mig, och vad ska hända med min utbildning? Det är kring det som vi andra försöker formulera vår politik.  I sitt tal tidigare sade Lars Ohly att det i skolan är helt centralt att man måste mötas med respekt. Jag funderade lite grann på det där. Jag undrar om Vänsterpartiet verkligen menar att man inte kan mötas av respekt om man arbetar på en friskola eller råkar ha sin skolgång på en friskola. Det är i så fall väldigt bekymmersamt, och jag tycker nog att Vänsterpartiet borde visa lite större respekt för de fristående skolorna, där många trivs väldigt bra och har gjort ett eget val, som de vill göra utan att ett kommunalråd ska få makten att sätta stopp för det. 

Anf. 138 JABAR AMIN (MP) replik:

Herr talman! Tomas Tobé sade i sitt anförande att skolan inte ska svartmålas. Skolan ska inte svartmålas, Tomas Tobé. Det var just det som ni i allianspartierna och er nuvarande utbildningsminister under en mängd av år – år 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2005 och 2006 – ägnade er åt dag efter dag, att svartmåla den svenska skolan dag efter dag.  Nu när verkligheten har hunnit i kapp er, nu när er misslyckade politik har lett till vägs ände och när folk kritiserar er slår ni tillbaka och säger: Svartmåla inte den svenska skolan!  Vi svartmålar inte den svenska skolan. Den svenska skolan är bra på många sätt. Vad vi kritiserar är er misslyckade och havererade skolpolitik, som har lett till ökad segregation, mindre likvärdighet, sjunkande resultat och utsortering.  Min fråga, herr talman, till Alliansen och Tomas Tobé är: När tänker ni ta ansvar för er politik? När tänker ni erkänna era misslyckanden? Ni har ändå haft många år på er, sju år, och enligt internationella undersökningar går det att vända ett system på fyra fem år. 

Anf. 139 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Jag tror att det är en god idé att skolreformerna har varit på plats ett tag innan man kan döma ut dem. Stora reformer har införts under 2011 och 2012, och då är det lite intressant att oppositionspartierna redan nu vill meddela att man dömer ut de reformerna som verkningslösa och att man inte tror på dem.  Det vore intressant om Miljöpartiet, kanske redan i dag, kan ge besked åtminstone om sin egen politik. Jag har förstått att det är lite känsligt att prata om den gemensamma politiken. Vilka av de reformer som vi har infört är det som Miljöpartiet anser ska tas bort? Om ni menar att alla Alliansens reformer har varit misslyckade och inte fungerar, och att ni redan vet detta, vilka reformer är det? Rada gärna upp alla de reformer som Miljöpartiet kommer att driva att de ska tas bort.  Jag tycker att det är mycket bra om Miljöpartiet inte vill bidra till att svartmåla svensk skola. Det tar jag gärna ett gemensamt ansvar för. Jag tror att det skulle kunna leda till en bättre skolpolitisk debatt, när vi får fokus på de riktigt viktiga frågorna i skoldebatten.  En fråga måste jag dock ställa till Miljöpartiet med anledning av den breda friskoleuppgörelsen. Jag utgår från att ni kommer att hålla er till den uppgörelse som vi har gjort. Men jag noterade att Jabar Amin nu också återkom till ett förslag som Miljöpartiet inte någonsin under förhandlingarna, och mig veterligen aldrig efter det heller, har drivit en enda gång, det vill säga att kräva en ekonomisk buffert i fristående skolor. Jag skulle vilja veta om Jabar Amin kan beskriva lite grann vad detta är för förslag och om det är någonting som man menar allvar med. Alla vet ju vad ett sådant förslag skulle leda till, det vill säga en utslagning av de absolut minsta skolorna. Friskolekoncernerna skulle nog applådera en sådan lösning, för det skulle innebära att de små skolorna slogs ut. Det skulle vara intressant om Miljöpartiet kunde redogöra för sin ståndpunkt i dag. 

Anf. 140 JABAR AMIN (MP) replik:

Herr talman! Jag radade upp bara en del av allianspartiernas misslyckanden, den misslyckade skolpolitiken: ökad segregation, mindre likvärdighet, större utsortering, mindre andel barn som klarar skolan och sjunkande resultat. Vi är här för att diskutera Alliansens misslyckade skolpolitik.  Återigen vill jag ställa den fråga som du undvek att svara på, Tomas Tobé: När tänker ni ta ansvar för en skolpolitik som nu, sju år efter att ni tillträdde makten, rapport efter rapport, forskningsrapport efter forskningsrapport, visar har misslyckats?  Ni har haft sju år på er, och vi vet av internationella studier att det räcker för en regering att ha fem sex år på sig för att vända ett skolsystem från dåligt till bättre. Även om delar av vårt skolsystem var värda att förbättra borde ni ha förbättrat dem på sju år.  Under en mängd av år har ni ägnat er åt att svartmåla den svenska skolan. Nu ska ni inte använda det argumentet för att stoppa kritiska synpunkter mot er misslyckade skolpolitik.  Du är skyldig svaret, Tomas Tobé. När ska ni ta ansvar för er misslyckade skolpolitik? I dag har vi har ökad segregation, mindre likvärdighet och sjunkande resultat. 

Anf. 141 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Jag diskuterar gärna skolreformer. Jag nämnde i mitt första replikskifte att många av skolreformerna har kommit på plats alldeles nyligen.   Att ett oppositionsparti kallar politiken misslyckad är inte så överraskande. Mer intressant är vilka skolreformer det är som är så misslyckade. Vilka skolreformer är det Miljöpartiet anser ska dras tillbaka? Det fick jag inget svar på.  Jag hoppas att ni egentligen tycker att många av dessa reformer har varit nödvändiga men att ni känner er lite tvungna att retoriskt, eftersom ni inte är emot förslagen, försöka hitta något annat i statistiken för att försöka framställa det som att reformerna är felaktiga och misslyckade.  Jag tror att reformerna och ökat fokus på kunskap är helt avgörande för att vi ska vända utvecklingen. Jag känner också ett starkt stöd från många som tyckte att vi skulle bort från den flumskola vi tidigare hade och där politiken passivt stod och tittade på.  Jag noterade att jag inte fick något svar om bufferten som lanseras och som alla friskolor ska ha. Jag hoppas att Miljöpartiet tar tillbaka detta till ritbordet och funderar en gång till. Annars får ni nog ringa upp en hel del fristående Waldorfskolor, exempelvis, som nu ställer sig frågande till vad Miljöpartiets besked egentligen är.  Jag hoppas att ni återkommer och säger att ni står bakom uppgörelsen och inte för in ytterligare förslag som skulle rubba detta regelsystem, för det vore inte bra för landets friskolor. 

Anf. 142 TALMANNEN:

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet på att vi har en delegation från Botswana, som bland annat inkluderar ledamöter från Botswanas parlament, bland åhörarna.  I would like to greet the delegates in the e-governance delegation from Botswana, including Members of Parliament of Botswana’s National Assembly, and wish you a warm welcome to the Swedish Parliament. 

Anf. 143 CARINA HERRSTEDT (SD) replik:

Herr talman! Tomas Tobé säger att Sverigedemokraterna inte vill ha några friskolor. Det är att ännu en gång tricksa med sanningen. Sverigedemokraterna säger att friskolor är bra. Vi ska absolut ha friskolor. De ökar valfriheten och utbudet.  Det vi säger är, precis som Tomas själv säger, att det behöver regleras. Det vi framför allt vill reglera är möjligheten till överetableringar.  Är det Tomas uppfattning att om man är emot eller kritisk till något har man inte rätt att ha synpunkter? Det var lätt att få den uppfattningen när det talades om Friskolekommittén.  Jag skulle tvärtom vilja säga att det kanske är vi som är mest kritiska eller har synpunkter på reformen som skulle kunna stå bakom dessa saker. Skulle man inte kunna ha synpunkter och vara med i en uppgörelse som handlar om att pröva ägarnas lämplighet och långsiktighet? Skulle vi inte kunna ha synpunkter och stå bakom en uppgörelse om meddelarskydd för anställda vid friskolor? Det gäller öppenhet, insyn, offentlighet, skärpta sanktioner och så vidare. Skulle det inte passa jättebra för en skara som är kritisk och har synpunkter? 

Anf. 144 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Vi hade att utgå från det som sades inom ramen för Friskolekommittén. Där var det tydligt att den sverigedemokratiske ledamoten Richard Jomshof, precis som Carina Herrstedt, klargjorde att man i princip tyckte att det skulle finnas så många friskolor som det finns i Finland, det vill säga ett mycket begränsat antal. Det var ett ganska tydligt besked.  Alliansen har också varit tydlig mot väljarna med att vi inte har något samarbete med Sverigedemokraterna. Vi har också varit tydliga med att vi om det skulle krävas kommer att söka breda lösningar med Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Detta är anledningen till att vi har agerat som vi har gjort i Friskolekommittén.  Om Sverigedemokraterna tycker att vi har gjort ett välkommet arbete och är beredda att överge en del av sina synpunkter på friskolorna vore det i grunden bra.  Låt oss ta den kritikpunkt som jag upplever att Sverigedemokraterna har. De tycker att det är centralt att det blir ett kommunalt veto mot etablering av friskolor. Vad är det de egentligen säger? Jo, att efter att Skolinspektionen har prövat om det finns tillräckligt många elever och om man kan få en rimlig dimensionering av utbildningsplatser, efter att politikerna har fått möjlighet att avge ett yttrande, efter att myndigheten har gjort en seriös prövning av ägaren och beviljat ett tillstånd, ja, efter hela denna långa process vill Sverigedemokraterna att ett kommunalråd som av ideologiska skäl inte gillar friskolor ska kunna säga: Nej, du ska inte få öppna denna dörr, för jag tycker inte det.  Vi tycker att det är bättre att makten i det läget ligger hos de enskilda familjerna och den enskilda eleven att göra det valet. Varför är det så viktigt för Sverigedemokraterna att ge denna makt till ofta socialdemokratiska kommunalråd? 

Anf. 145 CARINA HERRSTEDT (SD) replik:

Herr talman! Jag vet inte riktigt var Tomas har varit kommunalt aktiv, men i de flesta kommuner tror jag inte att det fungerar så att ett kommunalråd kan avgöra en fråga om en friskola, utan det hamnar hos nämnden för avgörande.   Jag tycker att det är fullt rimligt att man får avgöra detta i kommunen, och jag står för det. Det är rimligt att man har den bästa överblicken där och kan se om det behövs friskolor och i så fall var.  Vi har en överetablering. Jag berättade i talarstolen om min hemkommun Landskrona där friskolor läggs ned. Det drabbar eleverna och är naturligtvis inte bra.  Så länge vi har det regelverk vi har, där man inte tittar på elevantalet och behovet, bör det vara upp till kommunerna, som har den bästa överblicken, att bestämma detta. 

Anf. 146 TOMAS TOBÉ (M) replik:

Herr talman! Huruvida det är ett kommunalråd eller en nämnd som avgör kan variera. Jag lyssnar till vad många kommunalråd säger i denna fråga. I Malmö, till exempel, har kommunledningen tydligt sagt att man inte vill ha några fler friskolor.  Då spelar det ingen roll att det har gjorts en seriös prövning av Skolinspektionen och att kommunen via förvaltningen har gjort en seriös bedömning av läget i kommunen, för helt plötsligt har man politiker som av ideologiska skäl inte gillar friskolor.  Det är detta jag motsätter mig. Hade en sådan här vetorätt varit på plats hade vi inte haft en utveckling med den valfrihet som i dag kan erbjudas, och det är helt centralt att förstå.  Sverigedemokraterna gillar vetorätt. Det gäller också när det kommer till huvudnumret i er politik, det vill säga invandringen och arbetskraftsinvandringen. Även där tycker ni att det är helt centralt att det måste finnas någon form av facklig vetorätt innan man ska kunna arbetskraftsinvandra till Sverige.  Det handlar i grunden om att ni är emot invandring och inte gillar invandrare. Därför vill ni sätta upp regelverk som sätter stopp för detta.   På skolans område blir det tydligt när man läser i era texter att ni inte gillar friskolor. Ni tycker inte att det är en god idé. Kanske är det kopplat till att en del av dem är konfessionella; det skulle inte förvåna mig det minsta. Därför tycker ni att det är viktigt att det ska finnas en vetorätt.  Här skiljer vi oss åt. Alliansen tycker att det är viktigt att det finns en valfrihet, att det finns fristående skolor och kommunala skolor och att fokus ligger på kvaliteten. 

Anf. 147 ROGER HADDAD (FP):

Herr talman! Betänkandet Skolväsendet är ett omfattande underlag som berör flera viktiga delar i svensk skola, men jag vill fokusera på några principiella delar.   Skolan finansieras med våra gemensamma skattemedel. Vår hållning är att skolans kvalitet måste vara den absolut avgörande faktorn när man utvärderar en verksamhet.   Debatten om friskolor har mer fokuserat på själva huvudmannaskapet och möjligheterna att ta ut vinst än på hur det faktiskt går för fristående skolor, och för den delen även för kommunala skolor, utifrån kunskapsuppdraget.   Det kan i debatten låta som om alla svenska elever går i friskolor och att friskolorna får jättemycket mer pengar än vad de kommunala skolorna får för eleverna. Den princip som ska gälla enligt bidrag på lika villkor – det fungerar i de flesta kommuner – är att det är kommunens kostnad som ska utgöra underlag för hur stor skolpeng som ska fördelas till friskolorna.   I dag finns det ungefär 480 000 barn inskrivna i förskolan. I vissa kommuner är det ungefär hälften i enskilda förskolor. Men det är oftast i större städer. Vi har 900 000 barn i grundskolan. 87 procent av dessa 900 000 går faktiskt i en kommunal grundskola. Vi har 352 000 elever i gymnasieskolan. 73 procent av dem går i en kommunal gymnasieskola.   Vår uppgift som politiker är att se till att dessa barn och ungdomar erbjuds en trygg förskola, en skola med fokus på kunskap och kvalitet och en gymnasieskola som blir en språngbrända ut i arbetslivet eller till vidare studier.   Folkpartiet värnar elevernas och föräldrarnas rätt att tillsammans aktivt välja en skola. Vänsterpartiet är skyldigt dessa barn och föräldrar ett svar på varför detta inte ska vara möjligt. Vänsterpartiet vill också återinföra närhetsprincipen i syfte att förebygga skolsegregation, säger man. Analysen verkar vara att om det är min adress som avgör ska jag komma ifrån segregationen. Då kanske jag till och med låter bli att välja en friskola. Faktum är att detta förslag cementerar skolsegregationen i kommunerna eftersom jag inte får välja fritt. Med detta förslag får jag inte ens välja en annan kommunal skola.   När jag var kommunalråd i Västerås var det första som jag gjorde att avskaffa närhetsprincipen när det gäller gymnasieskolan. Duktiga tjejer i en stadsdel med många personer med invandrarbakgrund kunde för första gången söka till en annan kommunal gymnasieskola i centrum i stället för den som de var hänvisade till på grund av sin bostadsadress. Varför, Lars Ohly, ska dessa tjejer inte få denna chans?  Glädjebetyg, obehöriga lärare och problem med arbetsro är bekymmer som finns oavsett huvudman och har funnits i många år. Men så låter det inte när man hör inläggen från de rödgröna.   Vår uppgift är att se till att vi har skolor som håller måttet. Dåliga skolor ska läggas ned. Innan dess har de säkert fått både två och tre påpekanden i första hand utifrån den kommunala kvalitetsinspektionen. Har det gått så långt att de får på sig statens skolinspektion har de en viss tid på sig att fixa bristerna. Gör de inte det har skollagen skärpts den 1 juli 2010 med vitesförlägganden och som en sista åtgärd verksamhetsförbud.   Det finns många skolor i landet som trots detta får fortsätta sin verksamhet, vilket är allvarligt. Där har kommunala aktörer och kommunala huvudmän ett ansvar att agera. Det gäller även de fristående skolorna.   Den nya skollagen, Alliansens skollag, ställer samma krav oavsett huvudman, och Skolinspektionen har möjlighet att använda sig av flera tuffa instrument. När ni satt i regering kunde ni inte ens enas om en skollag.   Herr talman! Vi delar uppfattningen att Skolinspektionen kan bli tydligare och tuffare i sina granskningar. I så fall är det detta vi ska förändra, vilket nu kan ske genom överenskommelsen i Friskolekommittén.   Det bekymrar mig att huvuddelen av denna skoldebatt har handlat om allting utom den viktiga och centrala överenskommelsen inom Friskolekommittén – den breda sexpartiuppgörelsen. Här tar vi upp extrema punkter eller mycket små politiska punkter i betänkandet som ligger långt ifrån Friskolekommitténs betänkande.  Detta gäller också kritiken mot etableringskontrollen. Folkpartiet och regeringen tillsatte Friskolekommittén i syfte att skärpa lagen genom bättre ägarkontroll och fler instrument för att kunna öppna ärenden och vid en tuff granskning kunna återkalla tillstånd. Redan i dag får inte alla aktörer som söker tillstånd sin ansökan bifallen. Av de beviljade tillstånden 2009–2012 var det hälften som sedan faktiskt startade verksamhet. Detta indikerar att fler aktörer nu följer utvecklingen när det gäller demografi och befintliga utbildningar i kommunerna.   Vi såg i Skolinspektionens rapport från februari att söktrycket drastiskt har minskat. En av flera faktorer är att politiken – regeringen och riksdagen – har skickat signaler till Skolinspektionen att vara tuff i sin granskning, och det har fått effekt.  Herr talman! Samrådsförfarandet kan bidra till en bättre process. Jag noterade i Riksrevisionens granskning nyligen att kommunerna i sina yttranden i dag inte är bra på att förse Skolinspektionen med tillräckligt bra underlag. Det står i många rapporter att några kommuner avstår från att yttra sig. Ännu mer anmärkningsvärt är det att kommuner inte använder den insynsrätt som redan finns i skollagen i syfte att kunna följa verksamheten i de fristående skolorna. Problemet med den här typen av kommuner är att de är allmänt negativt inställda till fristående aktörer, trots att de kanaliserar skolpengen. Det är samma skolpeng som den kommunala aktören får, och det är kommunens egna unga invånare som går i dessa skolor. Jag förstår inte varför många kommunalråd inte bryr sig mer om hur det faktiskt förhåller sig i många friskolor på kommunal nivå.   Nu har vi enats om att skärpa denna insynsparagraf, vilket vi tycker är helt okej. Vi välkomnar också punkten om meddelarfrihet. Om man är anställd i en friskola ska man kunna höra av sig till exempelvis medierna om missförhållanden. Det välkomnar vi.   Det viktigaste är att allt detta bidrar till att elever och lärare i skolverksamheterna får bra villkor, fokuserar på kunskapsuppdraget och nås av de satsningar som vi förtroendevalda gör på lokal och nationell nivå och inte minst att oseriösa aktörer nu nås av en ännu tydligare signal om att kortsiktiga experiment enbart med syftet att göra vinst inte kommer att vara möjliga och att inte heller tillstånd enkelt kan säljas över internet. Glöm inte att detta var den utlösande faktorn till att utbildningsminister Jan Björklund tillsatte Friskolekommittén.  Herr talman! Svensk skola behöver ett brett utbud av skolor, kommunerna behöver friskolorna, och friskolorna i sin tur behöver den starka organisation som kommunerna representerar med de breda kompetenser som finns för samverkan. Det har gällt modersmålslärare, lärare i olika språk, skolhälsovården och så vidare. I kommuner med lång erfarenhet av alternativ och sjysta och lika ersättningsvillkor är detta inget problem. Låt oss därför justera reformerna där det finns brister och angripa rätt saker för att uppnå våra skolpolitiska mål där kvalitet och resultat är det absolut viktigaste.  (Applåder) 

Anf. 148 LARS OHLY (V) replik:

Herr talman! Jag tror inte att någon tror att det finns ett enda företag i skolsektorn som skriver i sin verksamhetsplanering att deras enda syfte är att göra vinst. Det vore ovanligt korkat i så fall. Gör man det har man utmanat alla som tycker att skolor inte ska vara någon lekstuga för riskkapitalister. Det finns därför säkert inte ett enda företag som blir skrämt av Roger Haddads besked i talarstolen om att företag vars enda syfte är att göra vinst kommer att försvinna. Det kommer säkert inte att försvinna ett enda företag med en sådan formulering.   Men det är inte det som är problemet. Problemet är att vinstintresset står över intresset av att erbjuda en bra utbildning och kunskap för eleverna.   Det är när vinstintresset tar överhanden vi ser de problem som många av de vinstdrivna friskolorna uppvisar – att man inte har tillgång till skolgård, en bra gymnastiksal eller en bra matsal. På sina håll, som i Norrköping, ger man till och med snabbmatskuponger till eleverna. De får gå ut och handla på stan. Det finns en mängd olika sätt att inte dra på sig fasta kostnader. Ett av dem är att man struntar i skolbibliotek, trots lagen. Man låter bara några böcker stå uppställda, och så sätter man upp en skylt på dörren där det står ”Bibliotek”.  Ingenting av det åtgärdas av de förslag ni har kommit överens med Baylan och Amin om. Allting kommer i stället att vara som förut: fri dragningsrätt för skattepengar för riskkapitalbolagen, och de stora företagen kan fortsätta att tjäna pengar på svenska elevers rätt till utbildning. 

Anf. 149 ROGER HADDAD (FP) replik:

Herr talman! Utgångspunkten i mitt anförande var kvalitet. Vi har från Folkpartiets sida tidigt sagt – långt innan Friskolekommittén tillkom – att det ska vara betungande om det vid Skolinspektionens rapporter och granskningar visar sig att vissa aktörer plockar ut vinst samtidigt som de har väldigt låg lärartäthet, väldigt dåliga resultat och andra brister utifrån kursplan, läroplan och skollagen. Det ska leda till krav på åtgärder, och som en sista åtgärd ska tillståndet dras in.  Friskolekommittén har hanterat väldigt stora och breda områden, men flera av de insatser som nu presenteras kommer att komma åt detta. Skollagen gäller, och tack vare den här regeringen omfattar den för första gången även friskolor. Det gäller till exempel krav på behöriga lärare, tillgång till skolbibliotek och så vidare. Det är därför vi har Statens skolinspektion som ska granska detta.   I Västerås, som i huvudsak har letts av vänsterpartister och socialdemokrater, har vi många friskolor som fungerar jättebra. Eleverna kan gå och äta mat nere på stan – de får kuponger, ja. Det är helt okej; jag har inga problem med det. Skolorna får dock samma pengar som kommunen. I Västerås och i andra större städer är problemet alltså i så fall att vissa friskolor överkompenseras för att kostnaderna är för höga. När man borrar igenom går 35–40 procent av skolpengen till lokaler – oftast tomma, dyra lokaler.   Ja, blir man effektivare kommer ersättningen till friskolor att sjunka. Det viktigaste är dock att de får lika förutsättningar och att det är kvalitet. Det betonas med ägarkontroll. När man gör ägarskiften och så vidare finns det tuffare skrivningar i överenskommelsen. 

Anf. 150 LARS OHLY (V) replik:

Herr talman! Jag tyckte att Roger Haddad hade en ganska hög svansföring i talarstolen. Det skulle ske en verklig förändring.   Det jag har försökt visa när det gäller det Roger Haddad sade om att de företag vars enda syfte är att göra vinst kommer att försvinna är att inte ett enda företag kommer att försvinna från den här sektorn. Har Roger Haddad en annan uppfattning? Vilken riskkapitalbolagsägd koncern kommer att försvinna? Vilken skola som drivs med vinstintresse kommer att stängas igen med era förslag?  Det är ganska retoriska frågor, för svaret är: ingen. Det kommer inte att ske någon som helst förändring, Roger Haddad. Ni kan prata hur mycket ni vill om kvalitet, men vinstintresset – som är överordnat elevernas intresse av en god utbildning – kommer att kvarstå i de företag som följer aktiebolagslagen och i de företag som ägs av ägare som mycket aggressivt försöker plocka ut pengar från svenska skattemedel.   Det här är alltså ingen förändring, utan det är kosmetika. Jag som har varit med i morgon-tv några gånger vet att kosmetika sitter kvar i några timmar – man är vacker fram på förmiddagen, men efter lunch börjar man se lika jävlig ut som förut. Det är precis så det kommer att bli med Friskolekommitténs förslag: Ni kommer att försöka låtsas som att verkligheten ser lite vackrare ut ett tag, och sedan kommer det att gå några månader och då ser ni lika jävla illa ut som förut.   Det är sorgligt att se en av de viktiga framtidsfrågorna, nämligen skola och utbildning, behandlas på det sättet. 

Anf. 151 ROGER HADDAD (FP) replik:

Herr talman! Hade vi sett på detta i kosmetiska termer hade skollagen knappast ställt krav på att det också ska omfatta friskolorna. Vi skulle inte ha tillsatt en parlamentarisk friskolekommitté som ska förhindra att tillstånd bara kan föras över till personer utan kontroll – utan att man tittar på personlig ekonomi, vandel och så vidare. Självklart kommer det att bli en skärpning av regelverket.   Redan nu, genom att vi tidigt signalerade och införde en förstärkt etableringskontroll våren 2012, ser vi att söktrycket och intresset för att bara testa att etablera sig sjunker, parallellt med de demografiska förändringarna.   Lars Ohly och Vänsterpartiet försöker komma bort från varför vi över huvud taget har friskolor. Det är för att många elever tillsammans med sina föräldrar inte är nöjda med det kommunala utbudet. Det kan handla om pedagogik eller arbetsro. Jag har ett antal grundskolor i min hemkommun där en hel klass flyttade till en annan del av staden på grund av mobbning som ingen kunde ta tag i under två års tid. Varför ska inte de föräldrarna kunna välja en annan skola för sina barn – en skola där det råder trygghet och där man litar på att det är en tuff rektor och bra kvalitet?  Ingen av mina kolleger här har sagt att alla ska få gå med vinst oavsett hur verksamheten bedrivs. Det är bara retorik. Med de tuffare kraven kommer alla aktörer som vill etablera sig att tänka till både två och tre gånger innan de börjar investera i fastigheter, anställa lärare och gå ut och marknadsföra sin verksamhet. Nu är de nämligen verkligen under lupp, och det är vår ambition. 

Anf. 152 IBRAHIM BAYLAN (S) replik:

Herr talman! De utmaningar vi har i det svenska skolsystemet är stora.   Vi kan vara överens om att det finns mycket bra saker som görs i våra förskolor. Det är en uppskattad verksamhet. Vi kan vara överens om att väldigt många elever växer, får nya kunskaper och kan göra egna livsval i vår grundskola. Det är bra. Vi kan vara överens om att det är lärare och rektorer som gör heroiska insatser. Oftast når de fram – ibland inte hela vägen – och det är bra. Vi kan vara överens om att vi har stora utmaningar i vår gymnasieskola. Trots att vi ser att mycket bra saker görs ser vi nämligen att avhoppen fortsätter och kanske till och med ökar något.   Skolans utmaningar är stora. En del vill reducera detta till att det skulle bli tipptopp om alla skolor i Sverige vore privata och fristående. Andra vill reducera det till att allting skulle bli tipptopp om alla skolor vore kommunala. Från Socialdemokraternas sida tror vi varken på det ena eller det andra. De utmaningar vi har i vårt skolsystem har vi. Vi har dem i kommuner där det finns fristående skolor, i väldigt hög grad, och vi har dem i kommuner där det över huvud taget inte finns en enda fristående skola. Det är nämligen samma utveckling vi har i vårt skolsystem.  I grund och botten tror jag att det handlar om hur vi gemensamt kan se till att läraryrket blir mer attraktivt och hur vi kan se till att få en undervisning av hög kvalitet. Detta betyder dock inte att vi är nöjda med friskolesystemet som det har varit.   Det är mot den bakgrunden vi under en lång rad år har drivit på för resursfördelning efter behov, offentlighetsprincip i alla skolor, meddelarskydd för alla lärare oavsett vilken skola de jobbar på, öppna böcker så att man kan följa upp och se till att pengarna går till eleverna samt tillräckligt med lärarresurser i alla skolor. Jag är glad att vi numera är överens och att en majoritet är beredd att genomföra detta. Den uppgörelsen är vi inte bara stolta över, utan den kommer vi också att vårda.   Jag måste dock fråga Roger Haddad som representant för det parti som innehar utbildningsministerposten: Vad är er uppfattning om det som händer med konkurser just nu? Jag har inte hört ett ord från utbildningsministern när det gäller JB Educations konkurs. Jag skulle bara vilja veta hur ni vill undvika detta i framtiden. 

Anf. 153 ROGER HADDAD (FP) replik:

Herr talman! Jag kommer från en kommun som har väldigt många friskolor. Under mina i alla fall elva år som skolpolitiker har väl en enda gymnasieskola, på tio elever lagt ned. Det var Västerås Enskilda gymnasium. Eleverna erbjöds direkt platser i den kommunala gymnasieskolan, där det också finns en beredskap och kapacitet.   JB-koncernen meddelade nyligen att man ska avveckla, och då tog Stiftelsen Stadsmissionen initiativ dagen efter. De har i alla fall ansökt hos Skolinspektionen. Därmed finns det alltså en lösning. Det är också viktigt att friskolan tar ett ansvar.   Det är min och utbildningsministerns åsikt att det ska finnas en så kallad utbildningsgaranti. Ministern har också sagt offentligt att han tittar på det.  Vi har ingen anledning att referera till just JB. Olika aktörer etablerar sig, avvecklar eller trappar ned av olika skäl. De kan hänvisa till ekonomi, till demografi och till att kommunen där de verkar förändrar de ekonomiska förutsättningarna så mycket att de vill trappa ned eller helt lämna marknaden. De måste ta ett ansvar för hur de agerar och hur de sprider bilden av sin verksamhet mer generellt sett.  I den här debatten får vi inte tappa bort att JB-koncernen och andra stora aktörer, till exempel Academedia, har varit seriösa. De har bidragit och erbjudit program som kommunen inte har haft. De har tagit emot elever som inte har haft en egen gymnasieskola att gå till i vissa kommuner. Om kommunen har byggt ut en grundskola eller en gymnasieskola har man också kunnat räkna med att de fristående aktörerna kan ta en del av tårtan, det vill säga elevkapaciteten.  Det var några allmänna kommentarer. 

Anf. 154 IBRAHIM BAYLAN (S) replik:

Herr talman! Anledningen till att jag ställde frågan är att jag är nyfiken. Ända sedan JB Education meddelade att man skulle lägga ned verksamheten har jag inte hört ett knyst från utbildningsministern. Det är lite okarakteristiskt för utbildningsministern. Det tror jag att vi alla som har haft med honom att göra under en längre tid vet. Det var mot den bakgrunden jag ställde frågan: Vad är uppfattningen?  Nu fick jag höra att man ska ställa krav på en utbildningsgaranti. Det är lite förmätet, men jag skulle bara vilja meddela utbildningsministern och Roger Haddad att det finns en utbildningsgaranti. Vi har en lag som säger att Sveriges kommuner i alla lägen, oavsett vilken skola elever eller föräldrar har valt, har att garantera utbildningen för eleverna i grundskolan där det råder skolplikt och naturligtvis också i gymnasieskolan där man har ett uppföljningsansvar. En sådan garanti finns, men den gäller inte en viss skola.  Om man djuplodar i frågan tror jag att man inser att det inte är så lätt som det låter att garantera att alla elever i alla lägen får fortsätta hela utbildningen på samma skola. För vem vill gå i en skola som är dömd att läggas ned om två tre år? Hur många lärare blir kvar då? Vilken kvalitet är det på undervisningen?  Garantin finns där. Problemet, Roger Haddad, och anledningen till att jag ställde min fråga är att ansvar och inflytande inte hänger ihop i dag. Jag är mycket glad att vi har kommit ett par steg framåt. Jag tror att kraven på långsiktighet kommer att få effekt. Jag tror att kraven på offentlighet och meddelarskydd kommer att påverka skolsystemet åt rätt håll. Jag tror att kravet på att man ska anställa lärare för pengarna kommer att höja kvaliteten i undervisningen.  Men det system som innebär att de som har ansvar och de som ska betala för verksamheten inte har något inflytande över hur den planeras drabbar eleverna. Det är inte JB Education jag riktar mig emot, utan det är mot ett system som inte håller. Det är bakgrunden. Jag är nyfiken och vill veta vad det parti som i dag innehar utbildningsministerposten egentligen tycker. Vad är ert besked till eleverna? Vad ska de förvänta sig i framtiden? 

Anf. 155 ROGER HADDAD (FP) replik:

Herr talman! I varje situation när en friskola håller på att gå omkull eller har kvalitetsproblem, i alla fall i min hemkommun Västerås, har jag och Folkpartiet varit de enda som har kritiserat de skolorna. Inte en enda socialdemokrat eller vänsterpartist har över huvud taget engagerat sig i hur det går eller kommer att gå för eleverna. Det var ett exempel.  JB-koncernen är inte en oseriös aktör. Det är en av de aktörer som har verkat under lång tid. Detta sagt apropå kraven på långsiktighet i skolpolitiken.  Däremot håller jag med om att vi har haft brister i systemet. Det är därför vi har förhandlat i Friskolekommittén. Det har förhalats ett par gånger, men resultatet är viktigare än att det sköts upp tre fyra gånger. Vi är mycket tacksamma och glada över den här breda överenskommelsen.  Det är dessa justeringar som kommer att skicka signaler kanske inte till den person som startade och drev JB-koncernen under många år utan till dem som har gjort det under de senaste åren och som kanske haft andra motiv än den förra ägaren. Vi ska stötta och uppmuntra de sjysta aktörerna. Vi ska komma åt de oseriösa aktörerna. Det är budskapet från Folkpartiet och alliansregeringen.  När det gäller utbildningsgarantin vill jag säga att det är de kommunala skolorna som har en skyldighet att erbjuda en plats. Friskolorna har inte haft ett uttalat krav på sig att erbjuda ungdomarna plats på samma skola och på samma utbildning. Jag anser att har man marknadsfört sig och varit på gymnasiemässor och lovat både det ena och det andra ska eleven rimligtvis också få avsluta sin utbildning på den skolan. Det måste vara det första steget.  Jag tror att vi generellt sett har väl fungerande friskolor, och det får man inte glömma bort i denna debatt. 

Anf. 156 ULRIKA CARLSSON i Skövde (C):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.  Under hela våren 2013 har jag haft förmånen att besöka väldigt många olika skolor. Jag vet att jag har berättat det här för en del av er tidigare.  Mitt senaste besök var på Mockfjärdsskolan i Gagnefs kommun den 31 maj. Där finns det jättespännande verksamheter. Den svenska skolan är inte enbart öar där it-utvecklingen sker, utan i många kommuner tar man ett mycket starkt grepp om att it är en del av en modern och viktig arbetsmiljö i barns vardag, och då jobbar man med det.  Jag vill också nämna den fantastiska verksamhet som jag såg i särskolan på Mockfjärdsskolan. Man gör ett fantastiskt arbete där it och ”paddorna” har en mycket viktig del i kommunikationen när det talade språket nästan inte var utvecklat över huvud taget. De andra språken som kunde användas tack vare den nya tekniken var så viktiga.  Jag vill nämna värdegrundsarbetet och rörelse- och hälsoprofilen på Mellösa skola i Örebro. Det är en fantastisk verksamhet på väldigt många olika sätt.  Jag vill nämna Väsby skola i Upplands Väsby. Där jobbar man mycket aktivt med de nyanlända för att integrera elever i den svenska skolan, och man lyckas också med det på ett bra sätt. Det är en stor utmaning där projektet heter: Alla i mål. Det är en jätteviktig verksamhet.  Jag kan också nämna it-utvecklingen på Västerskolan i Knislinge i Östra Göinge kommun eller Isabergsskolan i Hestra i Gislaveds kommun.  Det pågår oerhört mycket utvecklingsarbete runt om i Sverige. Då blir det nästan lite bedrövande att höra de dystra prognoserna från en del i oppositionspartierna. Det är klart att vi ska se problemen, men vi måste också se det som driver fram kvaliteten, det som är framgångsfaktorerna i den svenska skolan.  Och vad är det? Jo, det är att man satsar på olika sätt och verkligen ser över lärarnas kompetens, gör satsningar på eleverna, vägrar att tro att elevernas hemförhållanden gör att resultatet blir misslyckat och bestämmer sig för att alla elever kan. Det var också det som var budskapet från Nossebro i går. De sade att de hade bestämt sig. De sade att uppdraget är att elever har rättigheten att nå målen, och det jobbar de mycket starkt med.  I dag behandlar vi ett motionsbetänkande som heter Skolväsendet. Det handlar om de olika motioner som har kommit in under den allmänna motionstiden. Därför kan det kanske kännas lite spretigt eftersom det lyfter upp ett antal olika frågor. Och man kan undra varför andra frågor inte finns med. Debatten kan kanske också låta lite spretig.  Under de år som alliansregeringen har haft ansvar för utbildningspolitiken har det genomförts många reformer. Jag möter väldigt positiv respons, till exempel på den nya skollagen. När jag är ute i skolorna säger de så här: Vi tycker att den nya läroplanen Lgr 11 är ett viktigt dokument. Den har förtydligat vårt arbete. Den är ett redskap för oss som lärare att få veta mycket tydligare vad vi ska göra.  Häromdagen blev jag lite bedrövad när jag hörde en annan berättelse om att man på en skola hade sagt att man inte hade vetat att det fanns mål att uppnå i fysik för årskurs 5. Det var inte lika positivt, men det är viktigt att få veta att det är viktigt att man lever upp till alla de delar som läroplanen ger uttryck för.  Lite lustigt blev det väl i partiledardebatten tidigare i dag när Mikael Damberg, för det var ju inte bara partiledare som var med, talade om att Socialdemokraterna skulle vara motorn i utvecklingen av svensk utbildningspolitik. Jag välkomnar mycket av att man har närmat sig allianspolitiken på många olika områden. Man har visserligen konsekvent röstat nej till många stora reformer, men i dag säger man att det är viktiga delar. Som jag uppfattar det omfamnar man skollagen, och man tycker även att många andra stora reformer är bra.  Man har bjudit in till olika samråd och så vidare, men vi vet att det pågår väldigt mycket arbete. Vi kan se det i den debattartikel som presenterades för lite drygt tio dagar sedan från SKL, Utbildningsdepartementet, de fackliga organisationerna och Friskolornas Riksförbund. Där listade man ett antal utmaningar som man verkligen är beredd att jobba vidare med och där man också pekar på det som kommer att leda till en ökad kvalitet.  Jag och Centerpartiet har en stor tilltro till att de verktyg som man behöver på olika sätt finns ute i den svenska skolan. Men man måste använda dem. Det är klart att vi kan lyfta bort vissa delar, till exempel när det gäller administrationen. Det är vi beredda att göra framöver, men de verktyg man behöver ha finns på många olika sätt.  Ett exempel på det är en jättestor satsning i form av ett stort antal miljarder som har gjorts på Lärarlyftet. Vi såg att lärarnas kompetens är så viktig att vi också från den nationella nivån behöver satsa på det. Därför har både Lärarlyftet 1 och 2 genomförts, och det är jätteviktiga satsningar. Från Centerpartiets sida skulle vi också vilja ha ett digitalt lärarlyft, det vill säga att man lyfter upp och utvecklar arbetssätt kopplat till den nya tekniken.  Där finns mycket spännande, och jag tror att det är viktigt att lärosätena följer den utveckling som sker. Det är ju precis som John Hattie sade i en artikel i Svenska Dagbladet häromdagen: Det handlar inte bara om att göra bra saker, utan vi måste faktiskt satsa på det som är det bästa möjliga. Det behöver man följa, och skolorna behöver också träna på att göra det bästa möjliga. Då behöver vi ge dem verktyg men också stärka ledarskapet i skolan.  Det kan bli lite märkligt i debatten när vi jämför med Finland och säger att där har inte politiken blandat sig i så mycket, samtidigt som vi ropar på det ena politiska förslaget efter det andra just för att politiken ska ge verktygen. Men verktygen finns i den svenska skolan. Det finns många bra exempel. Låt oss sprida de goda exemplen och se att de också får ett mycket större fäste på olika sätt!  Om vi går tillbaka till John Hattie så pekar han på i den stora sammanställningen när det gäller forskning på olika sätt att klasstorlek kan ha en liten effekt. Ändrar man arbetssättet kan det få en större effekt. Men vad vi behöver ha i den svenska skolan är riktigt duktiga lärare som oavsett klasstorlek tar sig an utmaningen och ser till att varje elev får möjlighet att nå så långt som möjligt utifrån sin potential.  Det är där jag tror att det är så viktigt att vi inte hemfaller åt att tala om att ett antal elever är dömda till misslyckande utifrån de förutsättningar de har hemifrån. Alla elever har möjligheter! Vi har här på olika sätt lyft fram att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det är det som skolan måste ta på allvar och också genomföra. Förväntningarna på eleverna och att lärarna ger den feedback som de behöver blir då så viktiga saker. Det är klart att vi inte behöver fatta politiska beslut om vilken typ av feedback lärare ska ge till sina elever, utan det är professionen som utformar det på bästa möjliga sätt.  Jag tycker att det är en så härlig formulering som man pekar på när det gäller lärares kompetens. Förutom att ge feedback till eleverna är det så oerhört viktigt att läraren känner passion för sitt arbete, ett intresse och en passion för det ämne man har men också för att skapa de goda relationerna. Där ser jag fram emot arbetet att gemensamt på olika sätt lyfta lärares kompetens framöver.  Frågan har ställts: Varför kan vi inte ha en nationell it-strategi? Men läs då den digitala agendan som heter It i människans tjänst! Läs s. 33 där det handlar om skolan och vilket uppdrag skolan har! Det är det man ska genomföra. Man har fått uppdraget i läroplanen att se till att varje elev efter genomgången grundskola ska kunna använda modern teknik för kunskapssökande, för kommunikation, för skapande och för lärande.  Om vi dessutom tillsätter och ger resurser för ett lyft för digitalt lärande finns det ju på plats. Vi behöver inte ha ytterligare debatter och anta ytterligare strategier. Jag förutsätter att också de socialdemokratiska kommunföreträdarna läser den digitala agendan och inte väntar på att Socialdemokraterna ska skriva en egen agenda för den nationella utvecklingen utan att man faktiskt tar till sig den delen som regeringen har arbetat fram och jobbar efter det.  Det är skolavslutningstider. Jag skulle slutligen, herr talman, vilja önska alla elever som tar studenten och går ut skolan ett riktigt skönt sommarlov och välkommen tillbaka till hösten. Jag tror nämligen att man på olika sätt känner att man längtar tillbaka till skolan. Där vill man vara, och då behöver vi politiskt lyfta bilden av den svenska skolan och inte svartmåla den. Vi behöver på olika sätt lyfta lärares kompetens och ge alla elever möjligheter att nå målen, för det har de rätt till.  (Applåder) 

Anf. 157 ANNIKA ECLUND (KD):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.  I dag debatterar vi en av de allra viktigaste frågorna för framtiden. Vi diskuterar våra barns och ungdomars utbildning och därmed hela nationens framtid. Jag tänker lämna friskoledebatten därhän. Vi har jobbat i två och ett halvt år och har nu slutligen en sexpartiuppgörelse. Jag tänker i stället använda mina få minuter här i talarstolen och tala om det som forskningen visar har verklig betydelse för elevers skolresultat.  Vi är många som tagit del av John Hatties forskning. Senast i går var det en artikel i Svenska Dagbladet där han talar om vad som har verklig betydelse för elevernas prestationer. Visst kan gruppstorlek, ökade resurser och hemmiljö spela roll, men det som verkligen spelar roll är lärarens kompetens och att läraren brinner för sitt uppdrag. Stor betydelse har också, som Ulrika Carlsson just sade, feedback till eleverna och levande klassrumsdiskussioner.  Allt det här kräver att unga, begåvade människor vill välja läraryrket och att vi återupprättar läraryrkets status.  Herr talman! Utbildningsutskottet besökte för ett par veckor sedan Finland. Det är ett land som vi ofta jämför oss med, eftersom Finland uppvisar klart bättre elevresultat än Sverige i de så kallade PISA-mätningarna. Vi ställde åtskilliga gånger under besöket frågan om varför Finland står sig bättre i mätningarna och varför läraryrket fortfarande är attraktivt i Finland, där de har tio sökande per plats till lärarutbildningen. De svarade alla i unison kör: Ni litar inte tillräckligt på era lärare i Sverige. Vi placerar tillit och ansvar före utvärdering och kontroll på alla nivåer, medan ni litar mer till skolinspektion, nationella prov och dokumentation.  Det är nu dags att uppvärdera lärarrollen i Sverige, att ge läraren den tilltro och autonomi som borde vara självklar efter fyra till sex års akademiska studier.  Herr talman! Mycket tyder på att senare decenniers resultatförsämringar i den svenska skolan kan förklaras av att den faktiska lärarledda undervisningen har minskat. Tiden för ämnesundervisning trängs undan av fler och fler uppgifter som läggs på lärare. Skolans utökade roll som fostrare, lärare som experter inom ett otal frågor och en ökad administrativ börda gör att allt mindre tid ägnas huvuduppgiften, nämligen undervisningen. Problemet är att ingenting har tagits bort, utan allt annat har lagts på. En revisionsrapport från Stockholms stad visar att endast 40–50 procent av lärares totala arbetstid ägnas åt kärnverksamheten, det vill säga undervisningen. För att öka den lärarledda ämnesundervisningen krävs därför att olika uppgifter ses över och vid behov rensas bort.  Herr talman! Enligt statistik från SCB saknas drygt 40 000 lärare år 2020. Enligt Skolverket behöver 10 000 nya lärare examineras varje år mellan 2011 och 2015. Samtidigt finns alltför få sökande till lärarutbildningen, och under år 2011 ökade antalet lediga lärarjobb kraftigt. Frånvaron av konkurrens om platserna på utbildningen leder till att även de som inte är lämpade för läraryrket kommer in på utbildningen. Läraryrkets status riskerar att sjunka ytterligare och kvaliteten i undervisningen att bli undermålig. Därmed skapas en ond cirkel som är svår att bryta.  För att åstadkomma en förändring krävs ökad konkurrens om platserna så att endast ett urval av de sökande antas. Förutom grundläggande behörighet krävs i dag minst betyget E i vissa ämnen för att vara behörig till lärarutbildningen. Vi kristdemokrater menar att det inte räcker. För att kunna antas till lärarutbildningen ska minst betyget B krävas i vissa ämnen. Exempelvis ska en grundlärare ha ett högre betyg i svenska och engelska och en ämneslärare i undervisningsämnena.  För att ytterligare stärka urvalsprocessen så att rätt personer blir lärare bör vi ha någon form av antagningsprov eller lämplighetsprov, vilket nu är på gång. I Finland testas studenter till lärarutbildningen och även till andra högre utbildningar. Alliansregeringen har tillsatt en utredare som ska se över frågan om lämplighetsprov för lärare. Enligt utredaren ligger utmaningen i att hitta prov som är objektiva och rättssäkra; det troliga är att de framtida studenterna kommer att intervjuas och prövas i muntlig framställning. Det kommer nu att genomföras försök med lämplighetsprov på utvalda högskolor, vilket är glädjande.  Herr talman! Samtidigt som vi behöver öka kraven på blivande lärare är behovet av lärare stort. Vi måste därför ha flexibla kompletteringsutbildningar som snabbt ökar tillgången på kvalificerade lärare. Alliansregeringen har avsatt medel för vidareutbildning av obehöriga lärare, den så kallade VAL-satsningen. De som varit yrkesverksamma som lärare men är obehöriga ska kunna komplettera med en pedagogisk utbildning för att nå lärarexamen. Det är ett steg i rätt riktning.  Det finns flera grupper som skulle kunna omfattas av en liknande vidareutbildning. I en proposition tas frågan upp om att även den som har tillräckliga ämneskunskaper i minst ett ämne men inte är verksam som lärare bör kunna få en ämneslärarexamen efter en kompletterande pedagogisk utbildning. Till skillnad från VAL-satsningen finns inga riktade medel för ändamålet och inte heller krav på lärosätena att tillhandahålla utbildningen. Det vill vi kristdemokrater ändra på.  Herr talman! Det finns ytterligare möjligheter att höja kvaliteten i undervisningen. I många länder ingår det som en naturlig del i undervisningen att ha en kollega som observerar samt utvärderar och utvecklar undervisningsmetodiken. Det så kallade kollegiala lärandet har visat sig vara en av de effektivaste metoderna för att uppnå en god kvalitet i undervisningen.  I Sverige saknar vi en kultur där lärare stöder varandra för att utveckla undervisningen. I den matematiksatsning som Skolverket ansvarar för används det kollegiala lärandet som utgångspunkt för att utveckla undervisningsmetoder. Vi menar att denna metod ska kunna användas i all undervisning, dagligen och i varje skola. Den skickligaste läraren ska kunna ansvara för handledningen av kolleger och på så sätt utveckla kvaliteten i undervisningen. Det kan även handla om arbetslag som arbetar på detta sätt.  Det är viktigt att vetenskapliga utvärderingar i ökad utsträckning ligger till grund för de pedagogiska metoder som tillämpas i skolan, för föreskrifterna och de allmänna råden från Skolverket. Därför är det nyligen aviserade skolforskningsinstitutet mycket välkommet.  Herr talman! God läsförståelse är nyckeln till framgång i de flesta av skolans ämnen. Det är dessutom grunden för ett livslångt lärande och ett aktivt liv som samhällsmedborgare. Därför är det oroande att de senaste internationella kunskapsmätningarna visar att den nedåtgående trenden vad gäller svenska elevers läsförståelse fortsätter. Mycket tyder på att senare decenniers resultatförsämringar i den svenska skolan kan förklaras av att den lärarledda undervisningen har minskat. Sedan 1990-talets början har skolans arbetssätt förändrats i riktning mot mer individualisering genom ökat eget arbete. Forskning pekar på att det negativa sambandet finns mellan denna typ av individualisering och elevernas resultat.  Det totala antalet undervisningstimmar i den svenska grundskolan har minskat över tid, vilket drabbar undervisningstiden i bland annat svenska. Antalet undervisningstimmar i den svenska obligatoriska skolan är lägre än genomsnittet i de europeiska länderna. Svenska elever i åldern 9–11 har drygt 50 färre undervisningstimmar per år jämfört med genomsnittet för motsvarande åldersgrupper i EU-länderna. Svenska elever i åldern 12–14 har ca 130 färre undervisningstimmar per år jämfört med genomsnittet för motsvarande åldersgrupper i EU-länderna.  Vi behöver vända den utvecklingen. Därför vill vi kristdemokrater ge elever mer lärarledd tid och särskilt prioritera svenska och läsning. Vi vill öka undervisningstiden motsvarande en normal skolvecka. Vi vill även se över vad lärarna i själva verket lägger sin arbetstid på. Utvecklingen under ett flertal år har varit att den faktiska tiden för ämnesundervisning trängs undan av fler och fler uppgifter som läggs på lärarna.  Herr talman! Mitt anförande har helt ägnats åt det som visar sig ha allra störst betydelse för elevers resultat, nämligen lärarnas möjlighet att vara lärare och elevernas tillgång till mer lärarledd undervisning. Allt det som jag har nämnt är förslag som Kristdemokraterna föreslår i den skolrapport som vi snart lägger fram, men de nu nämnda förslagen är redan kända genom olika utspel i medierna under det senaste året.  Det finns naturligtvis mycket annat som också är viktigt och som vår skolrapport tar upp. Detta ber jag att få återkomma till i debatten på onsdag då vi i utbildningsutskottet, efter att våra kolleger gått på sommarlov, fortsätter med den sommarskola som Socialdemokraterna begärt att få införa även i kammaren.  (Applåder) 

Anf. 158 LARS OHLY (V) replik:

Herr talman! Det var en ganska mörk bild som Annika Eclund skissade av den svenska skolan – lärarbrist och stora skillnader mot Finland. En del skulle nog kalla det för svartmålning. Själv tycker jag att det var en ganska realistisk bild. Det finns stora problem, men det är ni kristdemokrater som tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern är ansvariga. Det är ni som sitter i regeringen sedan sju år tillbaka.  Annika Eclund åker till Finland och frågar varför de är så framgångsrika. Jag tror inte att man behöver åka dit för att hitta två saker som skiljer. Den ena skillnaden är att de inte har några vinstdrivande skolor. Regleringen av skolverksamheten är mycket hårdare inte bara i Finland utan i alla länder i världen utom Chile. Om man nu ändå åker till Finland och inte ser det måste man ha stora skygglappar för ögonen.  Den andra skillnaden är att man i Finland har uppvärderat de estetiska ämnena. I Sverige har Jan Björklund och den regering som Annika Eclund stöder gjort precis motsatsen. De estetiska ämnena är numera frivilliga på gymnasiet, och en företrädare för regeringspartierna har till och med sagt att han ville att färre skulle söka estetiska program på gymnasiet. Det tror jag är ett gammaldags sätt att se på de estetiska ämnena. Om man får utbildning i den typen av ämnen underlättas kunskapsinhämtningen i andra, teoretiska, ämnen.  Därför var det kanske inte så nödvändigt att fråga de finska lärarna. De har en hårt reglerad skolmarknad utan vinstdrivande skolor, och de har estetiska ämnen som är högt värderade. Ta efter det i stället, Annika Eclund! 

Anf. 159 ANNIKA ECLUND (KD) replik:

Herr talman! Det jag fick med mig från Finland var inte diskussionen om vinst eller inte vinst. Det var att de har långsiktiga, stabila regler för skolan och en samsyn om skolan. Det är glädjande att vi nu har det vad gäller friskolesektorn.  Vi har ständigt kommit tillbaka till debatten om att skolresultaten har sjunkit de senaste sex åren då Alliansen har haft makten. Så är det inte. Kurvan har stadigt gått ned sedan början av 90-talet.  Vi har sett detta. Vi svartmålar inte, men vi ser problemen och reformerar på ett sätt som gör att vi kan vända utvecklingen. De som har tittat på hur lång tid det tar för reformerna att träda i kraft menar att det tar upp till tio år innan vi kan se resultatet.  Jag tycker inte att jag svartmålar. Jag är realistisk. Jag kommer själv från skolans värld. Vi måste kunna vända en trend som vi har sett från början av 90-talet. 

Anf. 160 LARS OHLY (V) replik:

Herr talman! Det är nog riktigt att de inte har en debatt om vinster i skolan i Finland eftersom ingen vill ha det. De ser Sverige som ett skräckexempel. Vi har infört fri dragningsrätt på skattepengar åt riskkapitalbolag. Vi är unika i världen med det systemet. Det är klart att de inte vill ta efter det.  Jag har varit aktiv i Nordiska rådet och har haft ganska många diskussioner med kolleger i Norge, Danmark, Island, Finland och för den delen också från Färöarna och Grönland. Det finns ingen som har någon som helst förståelse för att stora vinstdrivande företag ska kunna gå in och köpa upp skolor, bedriva skolverksamhet under ett antal år, sälja med god förtjänst eller göra stora vinster under tiden och sedan när det går dåligt helt enkelt lägga ned, som JB-koncernen gör.  Det är klart att den debatten inte förs i Finland. Det är klart att det är lättare att bli överens ifall man utesluter den typen av vinstdrivande verksamhet inom välfärden.  Sedan sade inte Annika Eclund någonting om de estetiska ämnenas betydelse. Den regering som du stöder har sett till att nedvärdera de ämnena på gymnasieskolan. Den regering som du stöder har inte insikten att estetiska ämnen är livsviktiga för att kunna inhämta annan kunskap. Den regering som du stöder skiljer sig därmed när det gäller en av de faktorer som har gjort den finska skolan mer framgångsrik. 

Anf. 161 ANNIKA ECLUND (KD) replik:

Herr talman! Lars Ohly vill ha detta till en vinstdebatt igen. Jag försökte att vara tydlig i talarstolen förut om vad jag fick med mig från Finland.  Från Finland fick jag med mig att skolpolitiken inte får bli slagträ i varje valrörelse. Vi måste ha regler och en samsyn som håller över mandatperioder. En så viktig fråga som skolan får inte vara ett politiskt slagträ i valdebatten.  Jag fick också med mig att man hade tilltro till lärarna. Det får inte bli en politisk fråga hela tiden.  De estetiska ämnena är en jätteviktig fråga för mig. Jag vet att man genom att utöva estetiska uttryck i olika former också lär sig teoretiska ämnen mycket bättre. Jag är villig att kämpa för det.  Jag kämpar för de kommunala musikskolorna och de estetiska programmen på gymnasiet. Det vill jag vara tydlig med.    Överläggningen var härmed avslutad.  (Beslut fattades under 12 §.) 

10 § Studiemedel utan prövning av äldre studieresultat

  Föredrogs   utbildningsutskottets betänkande 2012/13:UbU19 
Studiemedel utan prövning av äldre studieresultat (prop. 2012/13:133) 
  Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.  (Beslut fattades under 12 §.) 

Ajournering

  Kammaren beslutade kl. 15.53 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 16.00 då votering skulle äga rum. 

Återupptagna förhandlingar

  Förhandlingarna återupptogs kl. 16.00. 

11 § Beslut om ärenden som slutdebatterats den 10 juni

UU10 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen 2012 
Punkt 1 (Utvidgningen)  
1. utskottet 
2. res. 1 (SD) 
Votering: 
296 för utskottet 
20 för res. 1 
33 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 100 S, 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 16 V, 17 KD  
För res. 1: 20 SD  
Frånvarande: 12 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 2 (Hbtq-personers rättigheter)  
1. utskottet 
2. res. 2 (S, MP, V) 
Votering: 
177 för utskottet 
139 för res. 2 
33 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 21 FP, 20 C, 20 SD, 17 KD  
För res. 2: 100 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 12 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  
Veronica Palm (S) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats som frånvarande. 

Punkt 3 (EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik)  
1. utskottet 
2. res. 3 (SD) 
Votering: 
280 för utskottet 
20 för res. 3 
17 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 98 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 3: 20 SD  
Avstod: 1 M, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 5 (Södra grannskapet)  
Propositioner ställdes först beträffande utskottets förslag till beslut och därefter i fråga om motiveringen. 
Förslag till beslut: 
1. utskottet 
2. res. 8 (S, MP) 
3. res. 9 (SD) 
Förberedande votering: 
124 för res. 8 
20 för res. 9 
173 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 8. 
Huvudvotering: 
157 för utskottet 
124 för res. 8 
36 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 8: 101 S, 23 MP  
Avstod: 20 SD, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  
Motiveringen: 
Godkännande av 
1. utskottets motivering 
2. motiveringen i res. 10 (V) 
Votering: 
157 för utskottet 
16 för res. 10 
144 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren godkände utskottets motivering. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 10: 16 V  
Avstod: 101 S, 23 MP, 20 SD  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 6 (Mellanöstern)  
1. utskottet 
2. res. 11 (S) 
Votering: 
196 för utskottet 
101 för res. 11 
17 avstod 
35 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 22 MP, 21 FP, 19 C, 20 SD, 16 KD  
För res. 11: 101 S  
Avstod: 1 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 3 FP, 4 C, 3 V, 3 KD  

Punkt 7 (Försvarsfrågor och civil krishantering)  
1. utskottet 
2. res. 15 (SD) 
Votering: 
180 för utskottet 
20 för res. 15 
117 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 15: 20 SD  
Avstod: 101 S, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 8 (Finansiella frågor)  
1. utskottet 
2. res. 19 (SD) 
Votering: 
180 för utskottet 
20 för res. 19 
117 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 19: 20 SD  
Avstod: 101 S, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 11 (Asyl- och migrationspolitik)  
Propositioner ställdes först beträffande utskottets förslag till beslut och därefter i fråga om motiveringen. 
Förslag till beslut: 
1. utskottet 
2. res. 23 (SD) 
Votering: 
180 för utskottet 
20 för res. 23 
117 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 23: 20 SD  
Avstod: 101 S, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  
Motiveringen: 
Godkännande av 
1. utskottets motivering 
2. motiveringen i res. 24 (V) 
Votering: 
180 för utskottet 
16 för res. 24 
121 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren godkände utskottets motivering. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 24: 16 V  
Avstod: 101 S, 20 SD  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 12 (Sysselsättning och socialpolitik)  
1. utskottet 
2. res. 26 (SD) 
Votering: 
179 för utskottet 
20 för res. 26 
116 avstod 
34 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 26: 20 SD  
Avstod: 100 S, 16 V  
Frånvarande: 12 S, 9 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 13 (Vissa jämlikhets- och jämställdhetsfrågor)  
1. utskottet 
2. res. 27 (S, MP, V) 
Votering: 
177 för utskottet 
140 för res. 27 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 21 FP, 20 C, 20 SD, 17 KD  
För res. 27: 101 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 15 (Miljö- och energipolitik)  
1. utskottet 
2. res. 31 (S, MP, V) 
Votering: 
159 för utskottet 
140 för res. 31 
17 avstod 
33 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 21 FP, 20 C, 2 SD, 17 KD  
För res. 31: 100 S, 23 MP, 1 SD, 16 V  
Avstod: 17 SD  
Frånvarande: 12 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 16 (EU:s institutioner)  
1. utskottet 
2. res. 33 (SD) 
Votering: 
296 för utskottet 
21 för res. 33 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 99 M, 22 MP, 21 FP, 20 C, 16 V, 17 KD  
För res. 33: 1 MP, 20 SD  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

SoU23 Patientrörlighet i EU – förslag till ny lagstiftning 
Kammaren biföll utskottets förslag.  

SoU25 Genomförande av ändringsdirektivet 2012/26/EU i fråga om säkerhetsövervakning av läkemedel 
Kammaren biföll utskottets förslag.  

12 § Beslut om ärenden som slutdebatterats vid dagens sammanträde

CU18 Riksrevisionens rapport om statens tillsyn av information på tjänstepensionsmarknaden 
1. utskottet 
2. res. (SD) 
Votering: 
296 för utskottet 
20 för res. 
33 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 16 V, 16 KD  
För res.: 20 SD  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 3 KD  

UbU7 Skolväsendet 
Punkt 6 (Förutsättningar för fristående skolor)  
1. utskottet 
2. res. 7 (S, SD) 
3. res. 8 (V) 
Förberedande votering: 
124 för res. 7 
17 för res. 8 
176 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biträdde res. 7. 
Huvudvotering: 
180 för utskottet 
120 för res. 7 
17 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 7: 101 S, 19 SD  
Avstod: 1 SD, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 7 (Övrigt om fristående skolor)  
1. utskottet 
2. res. 9 (SD) 
Votering: 
281 för utskottet 
20 för res. 9 
16 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 99 M, 23 MP, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 9: 20 SD  
Avstod: 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 14 (Legitimationsfrågor)  
1. utskottet 
2. res. 17 (MP, V) 
Votering: 
277 för utskottet 
40 för res. 17 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 100 S, 99 M, 21 FP, 20 C, 20 SD, 17 KD  
För res. 17: 1 S, 23 MP, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 16 (Fortbildning i vissa ämnen)  
1. utskottet 
2. res. 19 (MP) 
Votering: 
258 för utskottet 
23 för res. 19 
36 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 99 M, 21 FP, 20 C, 17 KD  
För res. 19: 23 MP  
Avstod: 20 SD, 16 V  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 19 (Reglering av skolbibliotek)  
1. utskottet 
2. res. 24 (V) 
Votering: 
300 för utskottet 
16 för res. 24 
1 avstod 
32 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 101 S, 99 M, 22 MP, 21 FP, 20 C, 20 SD, 17 KD  
För res. 24: 16 V  
Avstod: 1 MP  
Frånvarande: 11 S, 8 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  

Punkt 22 (Nationell IT-strategi för skolan)  
1. utskottet 
2. res. 27 (S, MP, V) 
Votering: 
176 för utskottet 
139 för res. 27 
1 avstod 
33 frånvarande 
Kammaren biföll utskottets förslag. 
Partivis fördelning av rösterna: 
För utskottet: 98 M, 21 FP, 20 C, 20 SD, 17 KD  
För res. 27: 101 S, 23 MP, 15 V  
Avstod: 1 V  
Frånvarande: 11 S, 9 M, 2 MP, 3 FP, 3 C, 3 V, 2 KD  
Kent Persson (V) anmälde att han avsett att rösta nej men markerats ha avstått från att rösta. 

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.  

UbU19 Studiemedel utan prövning av äldre studieresultat 
Kammaren biföll utskottets förslag. 

13 § Kulturmiljöns mångfald

  Föredrogs   kulturutskottets betänkande 2012/13:KrU9 
Kulturmiljöns mångfald (prop. 2012/13:96). 

Anf. 162 PER SVEDBERG (S):

Herr talman! Nu har det kommit en proposition, och det är bra. Jag kan deklarera redan nu att detta inte har varit så komplicerat. Vi är rätt överens. Därvidlag lär det inte blir en så stor debatt om just propositionens innehåll. Men i betänkandet finns det ett antal motionsyrkanden. Där tänkte jag fördjupa mig lite mer. Vi har två reservationer med anledning av motioner. Det är reservation 13 som handlar om Nationalmuseum och reservation 14 som handlar om det rullande och flytande kulturarvet. Jag yrkar bifall till båda dessa reservationer. Vi står naturligtvis bakom även övriga motionsyrkanden.   Kulturmiljöns mångfald är kanske inte en kioskvältare om man tittar publikt på det. Men om man problematiserar och diskuterar lite grann kring det kan man nog öka intresset för frågan.   I den bygd där jag bor har vi berikats med mycket kulturmiljö. Jag vet att ministern nyligen var uppe i Hälsingland och hälsade på och studerade hälsingegårdarna. Jag antar att hon passerade en hel del skog och en hel del berg i det fagra landskapet Hälsingland. Vi har enorma mängder lämningar från svunna tider i våra skogar.  I dag rapporterade SVT om att ett ganska stort skogsbolag hade gjort en ganska stor skövling utan att ta hänsyn till den kulturmiljö och de fornminnen som finns i området. Det är ganska beklagligt.   Det som kanske är mer anmärkningsvärt är att när man har gjort sin avverkning och är klar kan man konstatera att det fanns något där. Men detta får inga konsekvenser.   Kan det möjligen vara så – ministern får väl rätta mig sedan om jag har läst på lite dåligt – att den nya lagstiftningen innebär en förstärkning, alltså att det kan få effekter och konsekvenser om man gör detta på ett otillbörligt sätt?   I propositionen står det naturligtvis också att vi inte kan spara allt. Det går inte att bevara allt. Vi har mängder av kolbottnar i Hälsingland eftersom vi var ett kolande folk på järnbrukens tid, men det är omöjligt att spara allt. Men vi måste spara några.   Då kan man lyfta blicken en smula och tänka på att när vi talar om kulturmiljön måste vi också tala om berättelser. Berättelserna är oftast förknippade med den kulturmiljö som vi lever i. Ibland kan vi förledas att lyssna på skrönor. Men det är inte riktigt samma sak.   Jag tänker återkoppla igen till min hembygd. Vi har en stenåldersby strax utanför där vi bofasta bor nu. Uppskattningsvis är det 5 procent av oss i byn som vet att denna stenåldersby finns. Vad beror det på? Beror det på oss själva, beror det på Riksantikvarieämbetets utgrävningar eller beror det på skyltning att de inte är upplysta, eller vad handlar det om?  Detta är inget höjdarämne att diskutera när jag pratar med mina kompisar. Men när vi börjar diskutera betydelsen av att det fanns folk där långt bak i tiden blir det helt plötsligt en helt annan bild av uppkomsten av vårt samhälle och av vår by. Då blir det intressant. Vad vill jag då ha sagt med detta?  I ganska många motioner hänvisas det till att man vill bevara bruksmiljöer och hus och att man vill att staten ska ta hand om det. Man vill att samhället ska föra traditioner, byggnader och även naturmark vidare. Så måste det kanske vara. Vem ska annars göra det?  Man kan konstatera att det inte anslås några mer pengar i budgeten till detta område. Men det blir å andra sidan skrivningar som gör att det kanske blir annorlunda prioriteringar. Då blir frågeställningen till ministern: Vad händer om man ser att prioriteringsordningen börjar bli skev?  Det är några som har ringt och gett uttryck för detta och frågat ungefär följande: Kommer den nya lagstiftningen per automatik att innebära att just vårt kulturarv, det som finns nära oss och som är en del av oss, inte ska komma i åtnjutande av någon typ av stöd?   Jag har inte kunnat svara på det. Jag har sagt till dem att de ska kontakta de som sitter i regeringen eller Riksantikvarieämbetet för att få ett svar på denna fråga.   Det finns alltså en oro kring dessa frågor som kanske inte är de hetaste. Men när man talar med rätt folk är de otroligt heta.   Jag nämnde de reservationer som vi har. En reservation, med anledning av vår motion, handlar om uppförandet av ett Nobelmuseum. Detta är intressant och något som man kan vädja om. Om man nu lokaliserar ett Nobelmuseum till den plats som man har tankar kring omöjliggör man en utbyggnad av Nationalmuseum. Då har man byggt fast sig. Min vädjan till ministern blir därför att kanske gå ett varv till i frågan och inte låsa sig alltför snabbt. Även om renoveringen av Nationalmuseum pågår och kommer att bli bra kan vi nog inte utesluta att vi kan utveckla vår klenod och vår skatt i framtiden.   En annan reservation, med anledning av en motion, handlar om det rullande kulturarvet, det vill säga de kulturbärare som inte ligger 150 år bakåt i tiden men som ligger kanske 60–70 år bakåt i tiden, det vill säga alla våra veteranfordon både på fyra och på två hjul. Såvitt jag har kunnat läsa mig till finns det ingenting som reglerar det. Det finns därför en oro bland veteranbilsklubbar och veteranmotorklubbar. De undrar om de är helt och hållet utelämnade. Jag vill påstå att detta är en stor kulturskatt likaväl som någon annan. Man kan nästan drista sig till att säga att det är fråga om en folkrörelse med tanke på det engagemang och de arrangemang som de har.   Jag hörde ministerns tal på Stenegård i Järvsö när ministern var i Hälsingland och tittade på hälsingegårdarna. Det var jättevackert och bra; det var mycket folk och vackert väder. Jag tillät mig att problematisera kring det här med några av dem som äger gårdarna. De signalerade lite blygsamt att de nog hade förväntat sig att de skulle kunna få lite stöd för att de håller sina gårdar öppna men att det inte verkar som att det blir så. En sade ungefär: Om jag ska kommersialisera min verksamhet kommer jag inte att kunna jobba med det jag håller på med för att hålla gården i skick.   Då blev min grundfråga om inte de här diskussionerna fördes innan. Nu vet jag att du kommer att säga att det handlar om en lokal nivå, ministern, men ändock. Svaret på frågan var att man kanske hade gjort det lite grann. Men då var det någon som sade: Ja, vi har tänkt kommersialisera ganska mycket – vi kommer att anställa två personer som kommer att driva vår gård under sommaren. Det är väl också så vi ska ha det sedan, för att vi ska kunna uppnå skyltdockan för Hälsingland.   Ja, sade jag – det kanske är så det ska vara. Men så började man diskutera andra saker, och nu kommer jag tillbaka till det här med kulturmiljö. Det kanske är så att vi ska kommersialisera våra fångstgropar också, sade en – vi kan sätta upp en sparbössa ute i skogen. Jag undrade vad det var han egentligen ville säga. Jo, kontentan av alltihop landade i att vi kommer att tappa en massa saker om de här människorna inte känner samhällets stöd och kan få någon typ av uppmuntran.   I bästa fall leder propositionen om den nya lagstiftningen till att man utvecklar möjligheterna – man skapar ett större engagemang för att upprätthålla det kulturarv vi alla bär på. Om man skulle vilja problematisera skulle man å andra sidan kunna undra: Är det här ett led i att kommersialisera kulturarvet? Då tänker jag främst utifrån att det budgettekniskt inte är mer pengar.   Det ska alltså bli intressant att följa utvecklingen på kulturmiljöns område. Jag vill dock göra en liten flaggning: Hur kommer regeringen att ställa sig till att vi ser att det finns vissa bruksorter, fastigheter och markområden som helt plötsligt bara stryks från listan? Finns det någon typ av backup så att vi inte hamnar i ett läge där vi blir av med kulturskatter vi egentligen skulle behöva bevara för framtiden?  (Applåder) 

Anf. 163 TINA EHN (MP):

Herr talman! Kulturmiljöns mångfald är på många sätt ett tungt ämne. Det handlar mycket om vår mänskliga historia – vår strävan, våra tillkortakommanden, våra framsteg och våra mänskliga liv.   Det här med kulturarv, vilket avser både materiella och immateriella uttryck, omfattar traditioner. Det omfattar egentligen språk, konstnärliga verk, historiska lämningar, arkiv och föremålssamlingar samt miljöer och landskap. Det är också någonting som överförs mellan generationer. Vad som betraktas som kulturarv förändras med tiden och är ett uttryck för samhällets skiftande värderingar, men överallt finns spåren av det förflutna i vår omgivning.   Kulturmiljö avser den av människan påverkade fysiska miljön, och det kan vara såväl enskilda objekt som landskapsavsnitt. En fornlämning eller ett fornminne är en kvarleva efter människors verksamheter under forna tider som nu inte längre är i bruk. Man kan dela in dem i olika typer, nämligen lösa fornfynd och fasta fornlämningar. Fasta fornlämningar är sådant som ingår i landskapet, som gravar, offerplatser, husgrunder, vägbankar och boplatser. Fornminnen finns också i form av sägner och berättelser – sådant som är kopplat till en viss plats med tradition.   Världens äldsta fornlämningar har hittats i Afrika. Det är stenverktyg från den äldsta delen av paleolitikum, vilket är den första delen av stenåldern. Då bodde dock ingen i det som i dag är Sverige; här har vi bara hittat lämningar från den senare delen av denna tid.   I Sverige regleras skyddet av fornminnen i kulturminneslagen. Det är den lag vi i dag har framför oss och som vi här föreslår ska ändras till kulturmiljölagen. Det finns liknande lagstiftningar i många andra länder. Namnbytet i sig har vi ingenting emot. Namnet på dagens betänkande är Kulturmiljöns mångfald, vilket är ett i mitt tycke väldigt passande namn. Jag är nämligen övertygad om att kulturmiljö och kulturmiljöarbete har ett samband och att det i mångt och mycket är tvärsektoriellt.   Historia, nutid och framtid hänger ihop, liksom orsak, verkan och våra handlingar och beslut. Min tillvaro är ihopkopplad med dem som har levt här före mig. Deras tillvaro är i sin tur ihopkopplade med dem som levt före dem, och så vidare. Samtidigt har vi människor alltid rört på oss, bytt varor och erfarenheter och lärt känna varandra. Tyvärr startar vi även krig. Det har utkämpats blodiga strider mellan oss människor, och det görs fortfarande.   Kulturmiljöns inneboende historia kan i mångt och mycket sätta saker och oss människor i sammanhang – vi förstår att det sällan är något riktigt nytt under solen, som en mycket nära släkting till mig förmodligen skulle säga.   Vi i Miljöpartiet har lyft upp ett par saker som berör propositionen, och ytterligare några förslag från den allmänna motionstiden som berör dagens områden finns med i betänkandet. Bland annat finns det en motion om de delar av betänkandet som handlar om kulturmiljöns mångfald. Det handlar om målen.  Det är mål för ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. Det handlar om människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjligheten att förstå och ta ansvar för kulturmiljön. Det handlar om ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser. Det handlar även om en helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen.   Det är i sig bra mål, men vi tycker ofta att målen bör vara utformade och genomarbetade så att de går att följa upp. Vi säger också i en reservation att det bör finnas en vägledning för hur man når målen. Vi tycker nämligen att det är bra att man sätter upp mål men att man när man sätter upp dem också behöver kunna följa dem. Det handlar reservation 1 om.   I de inledande bestämmelserna i propositionen pekas också på länsstyrelsernas förnyade ansvar. I dag har länsstyrelserna ett ansvar för tillsynen av kulturminnesvården i ett län. Den nya lydelsen anger att länsstyrelsen har ansvar för det statliga kulturmiljöarbetet i länet. Det är en del som pekar på att det finns ett utökat ansvar och en utökad arbetsinsats för länsstyrelserna. Den reservation vi har skrivit handlar om att medföljande finansiering ska ske om länsstyrelserna får ett utökat ansvar.   Jag upplever att det finns en önskan från regeringen att lämna över mycket nya uppdrag till Sveriges länsstyrelser att utföra viktiga samhällsuppgifter men att man många gånger gör det utan att lägga med pengar. I viss mån kan man lösa det, men jag upplever att länsstyrelserna får många uppdrag som de sedan inte kan klara av för att prioriteringarna är svåra att göra. Reservation 2 handlar precis om detta.  Regelverket om metallsökare behöver förtydligas så att det står i överensstämmelse med EU-rätten. Detta är sådant som vi måste genomföra, och det är svårt att protestera mot. Det som ändå är ett frågetecken och som i sig kan ge en öppning för att fuska är att definitionen av vad som kan betraktas som metallsökare inte är helt klar. Vi kan se en viss problematik i det, och det är också därför som vi har en reservation, nr 6, om en tydligare definition.  Ytterligare en reservation handlar om svenska fyrar. I vårt land finns det 2 200 fyrar varav ca 130 tidigare har varit bemannade. En del ägs av myndigheter som Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket, länsstyrelser, städer, kommuner, museer, skärgårdsstiftelser och så vidare. Flera av de här fyrarna blev våra vid freden i Roskilde 1658.  Vi upplever att det i dag är oklart hur samordningen fungerar mellan Riksantikvarieämbetet och Statens fastighetsverk på platser som är besvärliga att nå. Det är alltså fyrplatserna som jag pratar om. Vi tycker att man behöver se över frågan om samordning. I dag har Statens fastighetsverk underhållsansvar för en del av dessa fyrar. Man ska åka ut till de här fyrarna, och man planerar säkert för det, men det är inte alltid som det sammanfaller med exempelvis bra väder. Om jag har uppfattat det hela rätt är det svårt med dagens regelverk att utnyttja dem som befinner sig mer lokalt och som skulle kunna utöva den här verksamheten. Det handlar alltså om människor som befinner sig närmare fyrarna.  Detta är vad vi tar upp i motionen, och svaret vi får är att man ska utreda en samlad förvaltning och utreda vilka fastigheter som ska ägas och vilka som kan säljas av staten. Jag blir inte så övertygad om att man har förstått eller tagit hänsyn till själva problematiken som finns inbakad i det här med underhållet och skötseln av fyrarna. Det handlar reservation 8 om.  Avslutningsvis vill jag säga någonting om fornminnesbrott. När det gäller brott som rör fornminnen och kulturmiljön finns det ett problem. Andelen skador på forn- och kulturlämningar är oacceptabelt hög i skogsbruket. Det här sägs i många debattartiklar, i många diskussioner runt om i landet och i många skogspolitiska debatter. Men det sägs också i den årliga utvärderingen av miljömålen.  Vi i Miljöpartiet driver frågor runt den gällande skogslagstiftningen där det framförallt pekas på problem med skogsmaskiners framfart. Vi arbetar med just frågan om en skogspolitik som tar större hänsyn till både natur- och kulturvärden. I ett sådant perspektiv har vi kopplat ihop frågorna runt de svenska miljömålen och vad vi kan tillåta i den svenska naturen i brukandet av jord och skog. När det gäller budgetmedel har vi varje år lagt på ordentligt med resurser till skydd av värdefulla skogsbiotoper och värdefull natur för att vi ska nå de svenska miljömål som vi sätter upp. Annars kommer vi aldrig att nå dem.  När det gäller skogspolitiken och brukandet av skogen vittnar många om att det är näringsverksamhet som orsakar flest rapporterade skador på fornlämningarna. Här anser vi att regeringen inte har en tillräckligt bra politik.  Slutligen är det bra att yrka bifall också. Jag ställer mig naturligtvis bakom samtliga Miljöpartiets reservationer men yrkar här bifall till reservation 1. 

Anf. 164 ADAM MARTTINEN (SD):

Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga våra reservationer men yrkar här bifall till reservationerna 7, 10 och 11.  I kulturutskottets betänkande för kulturmiljöns mångfald ska nya mål för kulturmiljöarbetet slås fast. Att vårt gemensamma kulturarv har ett stort värde är förmodligen en åsikt som delas av samtliga partier i den här kammaren. På vilket sätt det är värdefullt och vad vårt kulturarv kan ha för betydelse för vårt samhälle är kanske där vi börjar skilja oss åt.  Vi sverigedemokrater anser att vårt gemensamma kulturarv kan bidra till att skapa en nödvändig inre sammanhållning i vårt land och lära oss och kommande generationer om vårt gemensamma historiska arv. Tyvärr finns det intressen som ser ett värde i våra gemensamma kulturhistoriska föremål, vilket på olika sätt drabbar möjligheten för oss andra att ta del av vårt kulturarv. Stölder av kulturföremål från kyrkor och museer, olaglig utförsel av föremål med exportförbud, plundring av fornminnen, illegal handel med arkeologiska föremål och vrakplundringar är exempel på allvarliga brott mot vårt kulturarv. Jag återkommer till plundring av fornminnen lite senare.  Ett brott som riktar sig mot kulturarvet är ett brott som drabbar oss alla. Brotten kan utföras av enskilda personer eller av organiserade ligor. Kenneth Mandergrehn, polisintendent på Rikskriminalpolisen, jämför kulturarvsbrott och fornminnesbrott med narkotikahandel, handel med illegala vapen och trafficking när det gäller de ekonomiska värden som det kan röra sig om. Det som skiljer är straffskalorna där kulturarvsbrotten framstår som jämförelsevis mycket lindriga.  I vår reservation om fornminnesbrott belyses att denna typ av brottslighet alltför ofta hamnar långt ned på polisens och åklagarnas prioriteringslista. En naturlig följd av vår ambition att stävja denna typ av brott blir att höja straffvärdena och förlänga preskriptionstiden för denna typ av brottslighet.  Herr talman! I dag får inte vem som helst använda metallsökare, eller så kallade metalldetektorer, för att utforska allmän eller privat mark. Det kan vi nog vara tacksamma för med tanke på att dessa sökare sällan används för att hitta borttappade garagenycklar på den egna gräsmattan. Anledningen till dessa restriktioner i användningen av metallsökare baseras såklart på ett värnande av skyddet av våra fornfynd.  Man skulle kunna kalla metallsökare för gravplundrarens mest effektiva vapen, och i dag är det inte olagligt att sälja eller äga metallsökare. Med tanke på de låga straffvärdena för att olagligen använda dessa metallsökare är det inte så konstigt att de används flitigt av exempelvis gravplundrare.  I vår reservation om metallsökare föreslås att köp, försäljning och användning av metallsökare endast ska tillåtas för personer med tillstånd att använda metallsökare. Vi föreslår också att straffskalan för att olovligen använda metallsökare bör göras strängare. Att inte göra något i denna fråga är att lämna våra fornfynd alltför tillgängliga för den som har illasinnade avsikter.  Herr talman! För att levandegöra vårt kulturarv och få vår historia att leva med oss krävs att hela samhället bidrar till att vårda och synliggöra våra fornminnen. I vår reservation om ideell fornminnesvård lyfter vi fram ett initiativ om att stödja det intresse och de goda krafter som finns i vårt land och som vill vara med och bidra till en god forminnesvård. På flera håll i landet bedrivs redan i dag lokala och regionala projekt där enskilda medborgare, skolklasser och föreningar erbjuds att adoptera eller bli fadder för ett fornminne. Som fornminnesfadder får man genomgå en kortare utbildning, ofta i länsstyrelsens eller ett länsmuseums regi, kring vård och skötsel. Man åtar sig sedan att göra fornminnet tillgängligt genom att röja bort sly, kontrollera informationsskyltar och regelbundet kontrollera och rapportera eventuella skador på fornlämningen.  Att detta är ett värdefullt åtagande både för samhället och för de personer som involveras råder det för oss ingen tvekan om. Däremot ser vi att det finns stora utvecklingsmöjligheter där staten med relativt små medel skulle kunna göra en stor insats, till exempel när det gäller marknadsföring och ökad information om vår fornminnesvård.  Genom våra fornminnen är Sverige ett rikt land.  Herr talman! Låt oss göra en insats för att synliggöra detta för oss och för kommande generationer. 

Anf. 165 BENGT BERG (V):

Herr talman! Min lärare i filosofi på gymnasiet hemma i Torsby lärde mig någon gång förra århundradet att vi människor har svårt att orientera oss utan begreppen tid och rum, här och nu eller då och där. Vi vet också att det som är nu snart blir nyss. Vår stund på jorden är inte mer än en blinkning i evigheten, och ändå betyder just den blinkningen allt i den enskilda människans liv.  När vi nu behandlar det stora och viktiga ämnet kulturmiljö har vi att förhålla oss till just detta med tid och rum. Den berättelse som vi ingår i med våra liv och med vårt arbete fortsätter också efter oss när nya generationer tar över och utvecklar vårt gemensamma kulturarv.  Det är ett stort ansvar som vi förvaltar, och det är bra att betänkandet betonar just hållbarhetens betydelse. Detta innebär rimligen att vi ska förvalta och bruka naturen och miljön på ett ekologiskt rimligt sätt och att vår stads- och samhällsplanering underordnar sig andra lagar än den kortsiktiga lönsamhetens krav.  Herr talman! Kulturmiljöns mångfald innebär förutom den vackra tanken också olika prioriteringar. Som en magisk tidsgräns har årtalet 1850 satts upp, men det finns också möjligheter att göra undantag när det gäller speciellt viktiga lämningar som har en alldeles särskild betydelse. Men, som sagt, prioriteringarna bestäms inte alltid på strikt objektiva grunder.  Vi människor bär med oss olika miljöer i vilka vår barndom ägde rum. Själv kommer jag ur skogen och den nordvärmländska landsbygden där spelmannen har lärt sig takten av den vajande granskogen i de glittrande vattnens land.  Vattnets sammanlänkande betydelse i forna tider går inte att ta miste på. Det var vid forsen som järnbruket anlades. Det var med båtens hjälp som avstånd överbryggades och såväl folk som gods kunde fraktas.  Herr talman! Jag ska för en kort stund ägna mig åt de värden som finns inympade i det marina kulturarvet och som verkligen inte tillhör de välgödda mottagarna av statligt stöd. Statens maritima museer fördelar en futtig miljon till bevarandet av fartyg.  Sveriges kuster har en spännande och lärorik historia. Impulser från vida världen har givetvis först nått fram till hamnstädernas säregna miljö. Stora avstånd och stora olikheter har överbryggats och kommit att ingå i tidens brokiga väv.  Det finns flera aspekter på bevarandet av detta vårt maritima kulturarv. Det gäller inte bara att rädda våra flytande byggnadsminnen till eftervärlden, utan det handlar också om att bevara ett hantverkskunnande som mycket väl kan få en nödvändig renässans i en klimatföränderlig framtid.  Till alla arbetslivsmuseer i Sverige, varav ca 400 är organiserade i Arbetslivsmuseernas samarbetsråd, är det Riksantikvarieämbetet som fördelar futtiga 6 miljoner kronor. Det är en summa som verkligen skulle behöva en rejäl uppräkning.  Herr talman! Kulturarvet består av betydligt mer än konstfullt utsmyckade kyrkor och herrgårdar. Det finns industriminnen, äldre typer av transportmedel och arbetsmiljöer som utgör ett nog så viktigt kulturarv för folkflertalet.  Med dessa ord vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 2. 

Anf. 166 Kultur- och idrottsminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (M):

Herr talman! Sverige är i mångt och mycket ett rikt land, inte bara därför att vi har fyra årstider och nu kanske upplever den allra vackraste av dem utan också för att Sverige är ett land som är rikt på minnen som vi värnar och vårdar.  Den första fornminnesinventeringen startade redan på 1600-talet. Det vet vi som har läst propositionen. På Riksantikvarieämbetet finns nu 1,7 miljoner registrerade fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar på 600 000 olika platser. Det är imponerande, och fler hittas hela tiden.  I våra smarta telefoner kan vi nu ladda ned appar som ger information och enkelt vägleder oss till närmaste historiska plats. Jag är övertygad om att den digitala tekniken starkt bidragit till det ökade intresset för historia och för kulturarvet. Kulturarvet har blivit mer tillgängligt, och nyfikenheten stillas inte av det vi ser på nätet. Det göder nyfikenheten, för det vi har sett där vill vi också uppleva i verkligheten.  Vi ska kunna vara stolta över vår kultur och vårt kulturarv och se dem som tillgångar i samhället som inte stänger människor ute utan tvärtom bjuder in, väcker nyfikenhet, lägger grunden till gemenskap och blir det kitt som binder oss människor samman.  Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse som jag står här nu och debatterar propositionen Kulturmiljöns mångfald, och jag är glad över kulturutskottets positiva behandling av regeringens förslag.  I propositionen lämnar regeringen förslag till nya nationella mål för kulturmiljöarbetet. Målen ska styra de statliga insatserna på kulturmiljöområdet men också vägleda och inspirera politiken i kommuner och landsting. De moderniserade målen kommer att bidra till bättre förutsättningar för en statlig samordning och ge ett effektivare kulturmiljöarbete.  Men det är lika viktigt att vinna allmänhetens intresse och skapa förståelse för och tillgång till kulturmiljön. Det skapar i sin tur legitimitet och engagemang.  Vår förståelse av omvärlden bygger inte bara på vad vi känner till om den dagsaktuella politiken eller om andra nationer och folk. Den beror också på kunskap om det förflutna. Att på olika sätt trygga våra kollektiva minnesnycklar är en avgörande fråga för vår tid. Då känns det tryggt att veta att så många är engagerade i vården av kulturmiljöarbetet, nämligen Riksantikvarieämbetet, våra museer på såväl riks- och regionnivå som lokalnivå, länsstyrelserna, markägare och många, många ideella krafter.  I arbetet med kulturmiljön och spåren av det förflutna ryms också viktiga framtidsfrågor. Kulturmiljön är inte ett slutet reservat. Den är en öppen tillgång för oss alla genom att den också har stor betydelse för bland annat folkhälsa, friluftsliv och tillväxt i hela landet. Det vittnar inte minst den växande besöksnäringen om. Vi vill ha berättelser, som Per Svedberg sade.  Kulturmiljön är ofta avgörande för bilden av och attraktionskraften hos en plats, en region eller till och med ett land. På fler och fler platser inser man det här och värderar kulturmiljön och kulturlandskapet som resurser som kan ligga till grund för utveckling och förnyelse.  Det kan ske i liten skala, som när man inom ett hembygdsmuseum eller ett arbetslivsmuseum, vilket även Bengt Berg var inne på, hittar nya vägar för att nå andra grupper av besökare och därmed också breddar engagemanget och samtidigt stärker besöksnäringen på den ort där man är verksam. Det kan också vara i stor skala när kulturmiljöns värden får slå an grundtonen i omfattande stadsutvecklingsprojekt.  I ett skapande, kreativt och dynamiskt Sverige ska också de humanistiska och historiska perspektiven ha goda förutsättningar att påverka samhällsutvecklingen och omställningen till en hållbar användning av landskapet. Det framgår också i landskapskonventionen som Sverige har ratificerat.  När vi tar till vara och använder de spår av det förflutna som finns runt omkring oss handlar det givetvis om klok hushållning med resurser men också om att det skapar incitament för att bygga samhället långsiktigt och med respekt för olika perspektiv.  När tidens trådar – om vi får vara poetiska, Bengt – får väva samman vår gemensamma miljö trivs vi bättre och känner större samhörighet med platsen där vi lever och, tror jag, också större samhörighet med varandra.  Men för att det här arbetet ska kunna fortsätta att utvecklas krävs att mål, lagstiftning och andra styrande verktyg hela tiden utvecklas. Regeringen har i den här propositionen redovisat en samlad politik för kulturmiljöområdet. Om riksdagen nu beslutar i enlighet med utskottets förslag kommer regeringen så snart det över huvud taget är möjligt att besluta om de förändringar i förordningar och uppdrag som krävs.  För myndigheterna inom kulturmiljöområdet gäller det att implementera de nya målen och den nya lagstiftningen. Därmed har vi också en bas för ett offensivt kulturmiljöarbete som kan fortsätta att utvecklas.  För mig är det viktigt att kulturen kommer nära medborgarna. Den visionen finns också i hög grad förverkligad i den regionala kultursamverkansmodellen.  Kulturarvet handlar också om traditioner och språk. Minoritetsspråkiga ortnamn är en värdefull del av det svenska kulturarvet.  Så har vi det här med fornlämning och fornfynd. Vad är det egentligen? Under flera år har många påpekat att begreppet fornlämning måste bli tydligare, dels för att skydda fornlämningarna men också för att öka möjligheterna att leva i, bruka och utveckla kulturskyddade fastigheter och miljöer.  I det nya lagförslaget ändras egentligen inte den allmänna definitionen, men det införs ett förtydligande med innebörden att en lämning, som kan antas ha tillkommit – eller i fråga om fartygslämning förlist – 1850 eller senare inte ska omfattas av den allmänna definitionen. Men för att inga värdefulla lämningar från senare tider, det vill säga efter 1850, ska gå förlorade får länsstyrelserna möjlighet att skydda sådana genom ett särskilt beslut i det enskilda fallet.  Det här är viktigt, för vi vet att den historiska utvecklingen inte är linjär utan tvärtom mycket variationsrik. Vår uppfattning är att det kommer att leda till att intresset för yngre lämningar och dessas kulturhistoriska värden kommer att öka hos såväl professionellt verksamma inom kulturmiljöområdet som hos allmänheten.  Den del i lagen som gäller metallsökare har varit en tämligen besvärlig fråga. Det tillstår jag mer än gärna. Nu förtydligas bestämmelserna om metallsökare på ett sådant sätt att de står i överensstämmelse med EU-rätten och samtidigt ger skydd för kulturarvet. Det senare har varit en mycket viktig fråga för mig.  Det ska fortfarande krävas tillstånd för att använda metallsökare och för att föra med metallsökare på fornlämningar utom i särskilt angivna fall. Tillstånd för metallsökare får bara lämnas för verksamhet som antingen avser sökning efter annat än fornfynd eller som ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna. Därmed anser vi att vi har tryggat den frågan.  Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga några ord om den arkeologiska uppdragsverksamheten. Den här frågan har utretts ett antal gånger. Den kom på tal redan på 1980-talet, och jag är därför mycket nöjd med att vi nu funnit en bra lösning.  Riksantikvarieämbetet får i förslaget genom ändringen nu en renodlad myndighetsroll och därmed bättre förutsättningar för att genom vägledning, tillsyn och uppföljning stärka och utveckla det uppdragsarkeologiska området.  Den uppdragsarkeologiska verksamheten ska utgöra en separat, avgiftsfinansierad verksamhet inom Statens historiska museer och särredovisas i årsredovisningen. Grundprincipen är att den statliga arkeologiska uppdragsverksamheten ska bedrivas med full kostnadstäckning.  Under ett antal år har det här inte nåtts, och verksamheten tyngs i dag av ett ackumulerat underskott. Det blir en viktig uppgift för Statens historiska museer att säkerställa att verksamheten i framtiden kan bedrivas med full kostnadstäckning och att ett överskott kan genereras som på längre sikt innebär att ekonomin kan komma i balans.  Jag stannar där, och så får vi se om det blir repliker. Då kan jag svara på en del av de frågor som togs upp tidigare.  (Applåder)    I detta anförande instämde Peter Jutterström (M). 

Anf. 167 PER SVEDBERG (S) replik:

Herr talman! Tack, ministern, för genomgången av propositionen!  Vi nämnde lite grann om det flytande och det rullande kulturarvet. I skrivningarna i propositionen står det att man har lagt ett tilläggsuppdrag till Trafikverket att hålla koll på kulturhistoriskt intressanta samlingar inom luftfartsområdet. Då undrar jag: Hur tänker man kring de tågmuseer som finns? Ligger de bara inom Trafikverkets skrå, eller har ministern någon tanke kring detta? Det händer ju saker på det området som kanske inte är så önskvärda. Jag kanske kan få en kommentar kring det.  Den andra frågan som ministern lyfte ganska högt var digitaliseringen. Där tror jag att vi är ganska överens om att det är ett annat sätt att kunna ta del. Vi behöver inte befinna oss på plats, utan vi kan röra oss var som helst. Har ministern för avsikt att anslå mer medel så att man kan utveckla och bygga ut digitaliseringstakten men också metoderna för att göra det möjligt att ta del av de här sakerna på ett annat sätt? Appen är en sak, men det finns många andra modeller och system som man kan testa.  Jag pratade även lite grann med Riksantikvarieämbetet. De kände att de skulle vilja göra så mycket mer. Det vore därför bra om jag kunde få svar på det. 

Anf. 168 Kultur- och idrottsminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (M) replik:

Herr talman! När det gäller det uppdrag som tidigare gavs och den rapport som Trafikverket lämnade – inte till oss, men det berörde ändå frågor på kulturområdet – föreslog man att museiverksamhet inom Luftfartsverket, tror jag, och inom Trafikverket skulle överföras till Kulturdepartementet med en viss påse pengar. Det tycker jag är ett intressant förslag. Sedan fick de också ett tilläggsuppdrag att ta reda på hur det här skulle ske. Det uppdraget har redovisats men till Näringsdepartementet så sent som i mars i år, tror jag. Den här frågan ber jag därför att få återkomma till.  När det gäller museijärnvägarna har det varit en diskussion om kostnader och avgifter. De har sänkts. Det fick jag också bekräftat när jag var på arbetslivsmuseernas årsmöte i Kristianstad. Man var väldigt glad och tacksam över att det här går åt rätt håll.  När det gäller digitalisering är det en fråga som i stort sett samtliga våra myndigheter arbetar med. Jag nämnde Fornsök, och det finns flera andra applikationer. Bland annat har Google sådana på konstområdet så att man har möjlighet att gå in på museerna; Nationalmuseum är ett av många museer som haft den möjligheten. Riksarkivet har ett uppdrag att via Digisam arbeta med dessa frågor. Det arbetet sker löpande.  Det här är alltså en högt prioriterad fråga, och jag skulle säga att arbetet går starkt framåt. 

Anf. 169 PER SVEDBERG (S) replik:

Herr talman! Det är bra, men man kör det inom ram. Man får inga utvecklingsmedel för det, vilket kanske vore önskvärt.  En sak som jag glömde bort i mitt anförande – jag ber om ursäkt för det – är hembygdsrörelsens betydelse för kulturarvet. Här har vi lagt fram ett kraftfullt förslag om att tillföra ett antal föreningsjobb, vilket kunde stötta hembygdsrörelsen och andra att utveckla verksamheten. Kulturministern berörde betydelsen av att det lokala kan lyftas upp och visas.  Har ministern för avsikt att på något sätt stötta hembygdsrörelsen? Hembygdsrörelsen befinner sig i en ganska knepig situation med tanke på att de orter där den är som mest aktiv också är de med den största avfolkningen, om jag får uttrycka mig så. De skulle nog bli oerhört lyckliga om det kom signaler om en satsning på det lokala och på hembygdsrörelsens aktiviteter. 

Anf. 170 Kultur- och idrottsminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (M) replik:

Herr talman! Det är roligt att Per Svedberg tar upp just hembygdsrörelsen. En av de första uppvaktningar jag hade var nämligen från hembygdsrörelsen. De var rätt molokna över det dåliga stödet de fått tidigare, kanske via Per Svedbergs partikamrater i regeringen. Vi har givit stöd, både ekonomiskt och i form av uppdrag, till hembygdsrörelsen. Satsningen Hus med historia har betytt väldigt mycket för hembygdsrörelsen. Jag har varit på flera av deras konferenser och vet vilket oerhört bra arbete de gör. Dessutom ökar antalet medlemmar och börjar nu närma sig en halv miljon.  Jag kan försäkra Per Svedberg att hembygdsrörelsen vilar tryggt under våra vingar och tillhör absolut en prioriterad verksamhet.  (Applåder) 

Anf. 171 BENGT BERG (V) replik:

Herr talman! Jag tänkte uppehålla mig vid en annan folkrörelse, nämligen idrottsrörelsen, och illustrera med ett exempel hur en framgång kan drabba ett litet fotbollslag. I min grannkommun Sunne har de ett framgångsrikt damlag som är i allsvenskan, Mallbackens IF. Jag var där på självaste nationaldagen och fick se en folkfest. Man åker genom skogen, kommer fram till en fotbollsplan och det riktigt lyser glädje om folk. Damerna i grannskapet har bakat, och det säljs bullar och serveras kaffe.  Allt är verkligen frid och fröjd, skulle man kunna inbilla sig. Men framgången har medfört att Svenska fotbollförbundet kommit med krav på strålkastare som ska möjliggöra tv-sändningar, även om jag inte tror att det kommer att bli så många direktsända matcher från Mallbacken. Uppvärmning och annat kommer att gå på mellan 25 och 30 miljoner. Då tänker jag på hur en sådan anläggning är ett värde i sig. Många människor kommer dit inte bara för att se Mallbacken förlora med 1–3 mot Vittsjö utan också för att uppleva gemenskapen.  Jag skulle vilja höra kultur- och idrottsministerns reaktion på hur krav från högre ort ofta kan drabba de mindre föreningarna. Det är min undring. 

Anf. 172 Kultur- och idrottsminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (M) replik:

Herr talman! Nu ska jag på något sätt försöka få in det i kulturmiljöarbetet. Jag känner inte alls till de lokala förhållandena kring fotbollsarenan i Sunne. Det är snarast fråga om vilka villkor som råder för fotboll som spelas på en speciell nivå – var det så? Ja. Det är något som Svenska fotbollförbundet kommit överens om med Uefa och Fifa. Det förs diskussioner på många håll i landet om möjligheterna att kunna svara upp mot de nya kraven.  Jag har diskuterat frågan med Karl-Erik Nilsson som är ny ordförande i Fotbollförbundet. Han hävdar att det kommer man nog att kunna lösa genom olika former av dispenser. Om det är det som frågan handlar om borde det även kunna gälla i Sunne. Jag föreslår att Bengt Berg vänder sig till Svenska fotbollförbundet. 

Anf. 173 BENGT BERG (V) replik:

Herr talman! Dispenserna kan man se åtminstone som en förhoppning, men det jag menar är att det helt enkelt är olika skalor på verkligheten till exempel när det gäller kravallsäkerhetsbestämmelser och sådant. Det går mycket lugnare till ute på landsbygden än i stora städer. Den arenakultur som blivit norm är också den en sorts kulturmiljö som inte nödvändigtvis tillför så mycket gott ens i de stora städerna, för det uppstår ofta problem.  Det jag vill återkomma till är att man borde kunna ha mycket större flexibilitet. Jag förstår att det inte är kulturministerns sak att bestämma Svenska fotbollförbundets normer och sådant, men jag tycker ändå att frågan hör hemma i kulturdebatten på så sätt att det är en miljö som är värd att bevara. Det spelar stor roll också regionalpolitiskt eftersom det skapar sammanhållning i bygden. Det blir helt enkelt en injektion. 

Anf. 174 Kultur- och idrottsminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (M) replik:

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för nu är vi inne i en delvis annan debatt som handlar om ordningsstörningar inom idrotten. Det är riktigt att det ofta är lugnare på mindre orter, men jag ser fram emot damfotbollen i Göteborg. Även om det är en stor ort kan jag nästan ta gift på att det kommer att gå mycket lugnt till. Sedan får vi återkomma och se hur vi kan knyta ihop fotbollen med kulturmiljöarvet. Det är ingenting som ryms inom den nya kulturmiljölagen, och det kanske Bengt Berg inte heller avsåg. Men visst kan man se fotboll som en kulturyttring, det håller jag med om. 

Anf. 175 ULF NILSSON (FP):

Herr talman! Propositionen vi i dag diskuterar, efter att ha behandlat den i utskottet, heter som bekant Kulturmiljöns mångfald. I den titeln ryms nyheten att regeringen lanserar ett heltäckande begrepp inte bara gällande kulturarv, som det ofta talats om, utan nu är det ett mer heltäckande begrepp, kulturmiljö.  Kulturmiljö är allt som gör att vi förstår eller anar historiska sammanhang och kulturutveckling. Det är händelser och människor som påverkat utvecklingen. I kulturmiljön ingår därmed kulturarvet med fornlämningar och sådant som en mycket viktig del.  Jag har alltid haft den uppfattningen att om man lever utan någon som helst kunskap om historia är det som att leva ett liv med permanent minnesförlust. Kulturmiljö är inte bara saker och hus, utan det är också minnen, berättelser, språk, dialekter, musik och helhetsmiljöer med bebyggelse och, inte minst, natur. Kulturmiljö omfattar inte enbart gamla miljöer utan, vilket också uttrycks i propositionen, även samspelet mellan ett modernt samhällsliv, ett medvetet miljötänkande och levande kulturmiljöer.  Det är bra att regeringen arbetat fram en proposition med utveckling och förnyelse av det gamla kulturarvsbegreppet och delvis gett det ett rikare och bredare innehåll. Regeringen sätter upp fyra mål som utskottet i sin helhet har accepterat.  1. Ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer. 
2. Alla människors delaktighet i kulturmiljöarbetet. 
3 Ett inkluderande samhälle. Kulturmiljöarbete och kulturarv ska inte användas för att stänga ute, utan det ska inkludera de människor som lever och vistas i vårt samhälle. 
4. En helhetssyn på förvaltningen av landskapet. 
De målen tycker jag skapar bra förutsättningar för ett offensivt kulturmiljöarbete. Sedan finns ett antal konkreta förslag som bland annat kulturministern redan har nämnt.  Ett viktigt förslag är att fornlämningsbegreppet ska förtydligas och få en fast tidsgräns. I dag handlar det om att en sak generellt betraktas som fornlämning om det antas vara äldre än 100 år. Nu får vi den fasta tidsgränsen att föremål som antas vara från före 1850 ska betraktas som fornminnen.  Samtidigt är man noga med att påpeka att länsstyrelsen mycket väl genom beslut i enskilda fall kan förklara att antingen miljöer eller föremål av olika skäl är bevarandevärda, skyddsvärda och viktiga för kulturarvet.  Det finns många bra skäl för att vi har en fast tidsgräns. Bland annat har detta att gränsen hela tiden flyttats inneburit att till exempel lite mindre ansvariga amatördykare – jag menar inte på något sätt att de flesta är det – dyker och försöker att plocka upp grejer från ett förlist skepp bara för att de vet att det bara är ett år kvar till att de inte får röra det.  På samma sätt finns risken att människor börjar gömma undan föremål därför att de vet att de nästa år måste rapportera dem. Det är bra med en fast tidsgräns som ligger så långt bak i tiden men samtidigt med möjlighet till utvidgningar.  En annan konkret fråga som har nämnts är att Riksantikvarieämbetet inte längre både ska upphandla uppdrag om arkeologiska utgrävningar och så vidare och samtidigt själv utföra det. Man renodlar det så att det blir en upphandlande myndighet, helt enkelt. Statens historiska museer får däremot vara den statliga myndighet som utför arkeologiska uppdrag i konkurrens med andra och även privata aktörer.  Målet är att vi ska få en myndighet som blir expert på upphandling och blir expert på att sätta en ribba för vilken kvalitet man kan kräva. Samtidigt accepterar vi argumenten som kom från Kulturmiljöutredningen att det är bra i ett sådant svårt område som arkeologi att det också finns en statlig utförare.  Det är särskilt bra att det är Statens historiska museer. Det är generellt viktigt i Sverige att museer har en koppling mellan forskning och publik verksamhet. Museerna har den viktiga uppgiften att ställa ut föremål, visa och så vidare. Men de har också den viktiga uppgiften att vara aktiva i arbetet, i det här fallet med arkeologisk forskning. Jag tycker att det är bra.  Herr talman! Fornlämningar och fynd håller inte för evigt. Det är tyvärr så att ingenting håller för evigt. Fastän vi kan tala om att vi har tusenåriga fornlämningar vet vi att vi egentligen bara har dem till låns. Vi förvaltar dem. Om vi förvaltar dem väl kan ganska många generationers kulturmiljöer berikas av arvet. Men det är ganska viktigt att påminna sig om att de är till låns.  För att allmänhetens intresse, som blir större och större, ska kunna tillmötesgås och för att också försiktigheten med och omtanken om fornfynd ska öka är det viktigt att informationen ökar. Den som inte förstår vad ett kulturarv är eller inte inser värdet kan av misstag förstöra unika värden. Det kan vara människor som brukar skogen eller människor som inte riktigt vet vad det handlar om.  Ett viktigt sätt att skydda kulturarvet, förutom med lagar och bestämmelser och även med straff, är att sprida kunskap och information. Det gäller dels om hur värdefullt och unikt det är, dels var det finns och hur man beter sig när man är i miljöer som bland annat har ett värdefullt kulturarv.  Därför är det viktigt att Riksantikvarieämbetet med det uppdrag som det nu ska få gör mycket tydliga och informativa upplysningar på sin hemsida och även ger tydligare information än i dag om hur människor som tror sig hitta fornfynd ska bete sig med dem, vart de ska anmäla och så vidare. Det är viktigt, och det framgår här, att vi kommer att få bättre information om sådant framöver.  Herr talman! Det finns ett stort intresse för kulturmiljö och historia i Sverige, och det blir allt större. Det är också fascinerande att det hela tiden dyker upp nya trådar bakåt i tiden som vi kan hitta som vi inte visste om fanns.  Jag kan som ett exempel nämna Uppåkra utanför Lund. Det var inte för så många årtionden sedan som man inte riktigt visste vad som dolde sig där. Så insåg man att fantastiska lämningar av ett järnålderssamhälle dolde sig under åkerjorden.  Här har man för första gången någonsin hittat rester av ett skandinaviskt tempel från järnåldern. Man har också hittat väldigt tydliga lämningar från bebyggelse och samhällsliv.  Man har hittat så mycket att man kan dra en slutsats som man inte hade en aning om för 30 år sedan, nämligen att Uppåkra var ett ekonomisk, politiskt och religiöst maktcentrum och eventuellt ett centrum för ett sydsvenskt rike.  Det är fantastiskt att vi i dag kan få helt nya kunskaper om helt okända samhällen och sammanhang. Det handlar om nya kunskaper om kläder, smycken och handelsförbindelser som gällde för mer än tusen år sedan.  Jag är övertygad om att fler sådana upptäckter väntar på oss om vi fortsätter att bedriva ett aktivt arbete för att hela tiden utveckla kulturmiljön och ta hand om kulturarvet.  Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen. Jag vill gärna i det sammanhanget påpeka att det är en bred enighet bakom det mesta. Det är inte breda reservationer mot till exempel de fyra målen, den nya tidsgränsen, uppdragsarkeologin och reglerna om metallsökare.  Även om man alltid kan hitta frågor att diskutera mer känns det positivt att det är ett så pass brett stöd för huvudlinjerna i regeringens proposition.  Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att även om det kan verka otroligt finns det nya fornlämningar, nya kulturarv och kulturmiljöer som väntar på oss i framtiden. Det handlar inte bara om att bevara. Det handlar också om att utveckla kulturmiljön.  Vi ska fortsätta att satsa på kulturmiljön genom att ge museer, forskning och utbildning tillräckliga möjligheter. Med det yrkar jag återigen bifall till motionen.  (Applåder) 

Anf. 176 PER LODENIUS (C):

Herr talman! Att från samhällets sida stödja, vårda och utveckla kulturarvet har uppenbara vinster. 
Förutom att det är viktigt att vi bevarar och dokumenterar vår gemensamma historia för framtida generationer kan kunskapen också ge oss förståelse för det som händer i dag i vårt samhälle. För Centerpartiet är det viktigt att vårda kulturarvet och stimulera det nya – det som blir morgondagens kulturarv.  Det handlar om att vårda och utveckla ett kulturarv som förmedlar viktiga insikter om vår historia och hembygd. Det handlar om att ge alla, oberoende av var vi bor och av vilken kulturell och social bakgrund vi har, en chans att få ta del av och få förståelse för vårt kulturarv. Det här är en mycket viktig uppgift.  I betänkandet tar vi upp regeringens proposition Kulturmiljöns mångfald. Propositionen lyfter fram nya nationella mål för kulturmiljöarbetet som ska ersätta de nuvarande övergripande målen för verksamhet inom kulturmiljöområdet. Ulf Nilsson tog upp dessa punkter i sitt anförande alldeles nyss, men jag tänkte ändå repetera dem, herr talman.  Det statliga kulturmiljöarbetet ska främja det som lyfts fram i följande fyra punkter:  1. Ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. 
2. Människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön. 
3. Ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser. 
4. En helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen. 
Detta är viktiga punkter som lyfts fram i propositionen bland annat därför att alla kulturmiljöer i dag ännu inte är så tillgängliga som man skulle önska. Det kan handla om att informationen om platsen är bristfällig. I många fall är möjligheten att ta sig dit komplicerad, och ibland är det kanske inte lämpligt att utomstående besökare närvarar på platsen. Det kan också vara så att platsen som sådan inte inbjuder till besök. Det kanske krävs ett väldigt intresse och specifik kunskap för att tillgodogöra sig det som finns på just denna plats.  Man kan också göra som man gör vid Pilane gravfält på Tjörn. Ni får ursäkta uttalet, för jag kan inte västkustdialekten riktigt. Pilane är ett spännande gravfält med fornlämningar. Där finns bland annat ett femtontal domarringar som är ett par tusen år gamla lämningar. Men att gravfältet besöks av upp till 60 000 personer en sommar beror nog inte på dessa fantastiska lämningar och den natur de finns i – eller? Jo, det är en starkt bidragande orsak till det höga besökarantalet. Men det hela har inte kommit av sig självt.  År 2007 tog Peter Lennby, som arrenderar marken för fårbete, initiativ till att skapa en skulpturpark i miljön kring detta kulturarv. Lennby har sedan starten 2007 lockat många stora konstnärer att ställa ut i Pilane skulpturpark. Förra året fanns verk av bland andra Claes Hake och den brittiske konstnären Tony Cragg att beskåda. Årets utställning, som invigs nu på lördag, innehåller verk av bland andra Per Agelii och Claes Eriksson – just den Claes Eriksson som är känd från revysammanhang med Galenskaparna. Men i Pilane har han en installation som han kallar En himla många telefonsamtal. Enligt förhandstipsen är det en garanterat galen installation. Det är inte en alltför vild gissning att antalet besökare till Pilane gravfält i sommar kommer att överstiga 60 000.  Det unika med Pilane är kombinationen av en kulturmiljö och ett kulturarv som bär på en viktig historia som görs tillgänglig för fler genom den idé som Peter Lennby fick och det initiativ han tog för sex år sedan. Lennby såg potentialen i att använda miljön till något utöver en historisk plats. Han satte platsen och miljön i en nutid som samtidigt visar respekt för forntiden. Peter Lennbys initiativ har gjort att fler har fått ta del av och lära sig mer om det historiska som finns i Pilane gravfält.  Herr talman! Jag vill med detta exempel visa hur man praktiskt kan tillämpa de nationella målen för kulturmiljöarbetet. Det är egentligen vad Peter Lennby gjorde långt innan dess att målen sattes upp. Kulturmiljön behöver inte vara en plats där tiden står stilla. Det är viktigt att bevara kulturarvet, men det är lika viktigt att vi bejakar initiativ där man vill pröva nya sätt att lyfta fram kulturarv och kulturmiljöer utan att förstöra eller förbruka dem. För mig handlar det om att tillgängliggöra och synliggöra vår historia och vårt gemensamma kulturarv.  Herr talman! Kulturutskottets betänkande tar upp en mångfald frågor. Jag vill passa på att kort kommentera en av dessa. Det handlar om den statliga arkeologiska uppdragsverksamheten. I propositionen från regeringen föreslås att den uppdragsarkeologiska verksamheten förs över från Riksantikvarieämbetet till Statens historiska museer. Det faktum att den uppdragsarkeologiska verksamheten i dag finns hos Riksantikvarieämbetet har varit föremål för flera utredningar och även ett flertal motioner till riksdagen sedan många år tillbaka.  Förslaget innebär att man avskiljer uppdragsverksamheten från Riksantikvarieämbetet. Det ger myndigheten en mer renodlad myndighetsroll och bättre förutsättningar att utveckla just det uppdragsarkeologiska området. Inte minst handlar det om att skapa förutsättningar för en välfungerande marknad med möjlighet för fler aktörer att verka på densamma. Då tänker jag inte minst på de företag som redan i dag agerar på denna marknad. Det är ett bra steg mot en öppnare marknad att renodla Riksantikvarieämbetets roll inom uppdragsverksamheten. Men det kan, som jag ser det, finnas fler steg som man kan behöva ta framöver. Bland annat handlar det om de ekonomiska förutsättningarna för just uppdragsverksamheten – något som också ministern lyfte fram till viss del. Det handlar om hur det ser ut i jämförelse med exempelvis villkoren för de privata alternativen på marknaden. Jag har fått reda på att flera rättsliga prövningar pågår i ämnet. Det handlar om överklaganden av anbud inom uppdragsverksamheten. Jag förutsätter att man från regeringens håll liksom från berörda myndigheter håller sig informerad och följer utvecklingen på området.  Med det, herr talman, yrkat jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.  (Applåder) 

Anf. 177 LARS-AXEL NORDELL (KD):

Herr talman! I Lillhärdal i södra Härjedalen, i den bygd där jag själv har haft förmånen att växa upp, finns Lillhärjåbygget, som är landets enda kvarvarande levande fjälljordbruk i väglöst land med tillhörande fäboddrift. De äldsta delarna av gården är från början av 1800-talet och brukas numera av femte generationen av samma familj. Det unika är att gården alltjämt brukas som den har gjort sedan mitten av 1800-talet. Jordbruket bedrivs traditionellt med lantrasdjur på utmarksbete, fäboddrift, lieslåtter och hässjning. I gårdens mejeri bereds mjölk samt tillverkas smör och ost. Detta sker alltså i dag.  På grund av att gården alltid har legat så isolerat finns där en av Sveriges bäst bevarade och mest unika besättningar av renrasiga fjällkor, så kallade fjällnära kor. De har genom århundraden anpassat sig till det magra fjällbete som de har haft att tillgå.  Gården, som sammanlagt har drygt ett 40-tal byggnader, saknar alltjämt fast elektricitet. Man installerade dock för några år sedan ett solcellsdrivet elverk som tillsammans med ett dieselaggregat förser de boende på Lillhärjåbygget med nödvändig elektricitet. Detta har gjort livet lättare att leva för dem som bor där.  För att skydda och bevara den unika gården på fjället förklarades den för elva år sedan för ett av Sveriges första kulturreservat av länsstyrelsen i Jämtland. I dag finns ett 40-tal sådana i Sverige.  I regeringens proposition Kulturmiljöns mångfald betonas att det finns starka skäl att understryka kulturmiljöperspektivet. De objekt som skyddas genom lagen behöver förvaltas utifrån en helhetssyn för att kunna bevaras långsiktigt. Förvaltningen måste utgå ifrån och ta hänsyn till det enskilda objektets kulturhistoriska och landskapsmässiga sammanhang. Där framgår att fornlämningar förutom till exempel gamla husgrunder, stigar, mynt och bruksföremål även är resta stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar och målningar.  I begreppet andra ristningar och målningar fångas också inskriptioner i form av trädristningar in. Det är ristningar som framför allt har tillkommit under vallning av kreatur i skogen – en aktivitet som nu har upphört i Sverige. Det finns exempel på månghundraåriga trädristningar i gamla torrakor. Sådana finns bland annat inte långt från just Lillhärjåbygget i Härjedalen, som jag nämnde. Där finns trädristningar från 1700-talet alltjämt bevarade. Detta är lämningar och spår av ett kulturarv och berättelser och kunskaper som representerar ett unikt immateriellt kulturarv.  Herr talman! Jag ska villigt erkänna att jag har haft svårt att logiskt ta till mig och acceptera ett ålderskriterium med en fast åldersgräns för tiden före 1850 för klassning av fornlämningar. Att den valda tidsgränsen inte blev 1750, som utredningen föreslog, utan 1850 är jag glad för. Det är viktigt och bra. På detta sätt blir också många torpargrunder från början av 1800-talet klassade som lämningar.  Men i takt med att tiden går skulle en rullande tidsgräns kännas mer naturlig, tyckte jag. Efter att ha talat med kunniga personer på dels länsstyrelsen i mitt hemlän Örebro, dels på Riksantikvarieämbetet har jag dock förstått att det är enkelt, praktiskt, ändamålsenligt och rättssäkert att ha en fast gräns som denna, 1850. I framtiden kan vi sätta en ny tidsgräns, men för dagen gäller 1850.  Länsstyrelsens uppgifter för kulturmiljöområdet tydliggörs i den nya kulturmiljölagen, bland annat genom att begreppet ”tillsyn” har ersatts med att länsstyrelsen ”ansvarar för” det statliga miljöarbetet i respektive län. En viktig uppgift är bland annat att bevaka och via förvaltningsbeslut kunna klassa fynd från tiden efter 1850 som fornlämning.  Herr talman! Att göra lagstiftning över lag lättförståelig och enkel att både tillämpa och tolka är något som Kristdemokraterna länge har kämpat för. Det handlar om vilket perspektiv man har och om att lagstiftningen ska vara så begriplig som möjligt även för brukaren och den enskilde medborgaren.  Det gäller exempelvis den relativt svårbegripliga lagen om kulturminnen från 1988 som regeringen föreslår en förenkling av. Begreppet ”fornminne” tydliggörs, och begreppet ”fast fornminne” utgår. Den långa uppräkningen av olika kategorier av fornlämningar utgår likaså. Vidare preciseringar hänskjuts till antikvariska bedömningar, vilket känns rimligt eftersom vår syn på vad som klassas som fornlämningar kan förändras över tid.  Regeringen uttrycker att ambitionen är att göra lagen rimlig, tydlig och förutsägbar i förhållande till dess syfte, det vill säga att skyddade lämningar från äldre tider långsiktigt ska kunna upprätthållas.  Herr talman! Regeringen föreslår i propositionen flera förändringar, eller snarare förtydliganden, i Riksantikvarieämbetets roll. Av särskild betydelse är att Riksantikvarieämbetet föreslås stärka sitt arbete med att utveckla och kvalitetssäkra den information om fornlämningar som myndigheten förvaltar.  Kartläggning och inventering av fornlämningar i Sverige har, som vi hörde ministern nämna, en månghundraårig historia. Det har skett i omgångar, och det har inte alltid varit lättillgänglig information för den enskilde som är intresserad av att ta del av detta.  Sedan 2005 har fornminnesregistret i sin helhet funnits tillgängligt digitalt. På Riksantikvarieämbetets hemsida kan alla numera enkelt ta del av kända uppgifter om fornlämningar i hela landet.  Att regeringen understryker behovet av att fortlöpande kvalitetssäkra och vidga kunskaperna om de lämningar som finns i registret är mycket välkommet. För att detta ska bli verklighet avser regeringen att avsätta medel för detta ändamål under en femårsperiod.  Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.  (Applåder) 

Överläggningen var härmed avslutad.  (Beslut skulle fattas den 13 juni.) 

14 § Granskning av grönbok om den långsiktiga finansieringen av den europeiska ekonomin

  Föredrogs   finansutskottets utlåtande 2012/13:FiU40 
Granskning av grönbok om den långsiktiga finansieringen av den europeiska ekonomin (KOM(2013) 150). 
  Talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.  (Beslut skulle fattas den 13 juni.) 

15 § Bordläggning och beslut om förlängd motionstid

  Anmäldes och bordlades  Propositioner 
2012/13:170 Europarådskonventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål – tillträde till det andra tilläggsprotokollet 
2012/13:174 Ändringar i växtskyddslagen 
2012/13:175 Vissa frågor om behörighet för personal i hälso- och sjukvården och socialtjänsten 
Framställning 
2012/13:RS7 Omställningsstöd för riksdagsledamöter 
  Motionstiden för framställning RS7 skulle löpa ut 15 dagar från denna dag enligt vanliga regler, det vill säga torsdagen den 27 juni.    Kammaren biföll talmannens förslag att motionstiden för ovanstående propositioner skulle förlängas till onsdagen den 25 september.    EU-dokument 
KOM(2013) 327 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av bestämmelser för förvaltningen av utgifter för livsmedelskedjan, djurhälsa, djurskydd, växtskydd och växtförökningsmaterial, och om ändring av rådets direktiv 98/56/EG, 2000/29/EG och 2008/90/EG, förordningarna (EG) nr 178/2002, (EG) nr 882/2004 och (EG) nr 396/2005, direktiv 2009/128/EG samt förordning (EG) nr 1107/2009, och om upphävande av rådets beslut 66/399/EEG, 76/894/EEG och 2009/470/EG 
  Socialförsäkringsutskottets betänkande 
2012/13:SfU10 Metoder för bedömning av arbetsförmåga 

16 § Anmälan om interpellation

  Anmäldes att följande interpellation framställts   
den 12 juni

2012/13:492 Gnestapendeln 
av Hans Ekström (S) 
till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M) 

Interpellationen redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 juni. 

17 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

  Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts   
den 12 juni

2012/13:577 Prövning av arbetsförmågan inom sjukförsäkringen 
av Lars Mejern Larsson (S) 
till statsrådet Ulf Kristersson (M) 
2012/13:578 Politiska åtgärder för fler kvinnor i bolagsstyrelser 
av Gunvor G Ericson (MP) 
till statsrådet Maria Arnholm (FP) 
2012/13:579 Anmälningsplikt vid sexualbrott 
av Fredrik Lundh Sammeli (S) 
till utbildningsminister Jan Björklund (FP) 
2012/13:580 Prövning av arbetsförmågan inom sjukförsäkringen 
av Lars Mejern Larsson (S) 
till statsrådet Ulf Kristersson (M) 
2012/13:581 Kontroll inom autogirosystemet 
av Christina Oskarsson (S) 
till statsrådet Peter Norman (M) 
2012/13:582 Alkoholservering till berusade 
av Christina Oskarsson (S) 
till statsrådet Maria Larsson (KD) 
2012/13:583 Hot mot östgötska flygplatser 
av Billy Gustafsson (S) 
till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M) 
2012/13:584 Kopparstölder 
av Hans Olsson (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:585 Risk för spridning av dvärgbandmask 
av Maria Stenberg (S) 
till landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) 
2012/13:586 Övervakad datatrafik 
av Jens Holm (V) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:587 Obligatorisk ventilationskontroll i småhus 
av Amineh Kakabaveh (V) 
till statsrådet Stefan Attefall (KD) 

Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 juni. 

18 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

  Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit    den 12 juni

2012/13:542 Jobbstimulans och ekonomiskt bistånd 
av Meeri Wasberg (S) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:554 Översyn av organiserad illegal handel med alkohol 
av Carina Adolfsson Elgestam (S) 
till justitieminister Beatrice Ask (M) 
2012/13:555 Arbetslösheten i Kronoberg 
av Tomas Eneroth (S) 
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) 
2012/13:556 Styrmedel för att främja tunga fordon med Euro 6-motorer 
av Lars Mejern Larsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:558 Bostadstillägg 
av Anders Karlsson (S) 
till statsrådet Ulf Kristersson (M) 
2012/13:559 Månadsuppgifter 
av Anders Karlsson (S) 
till finansminister Anders Borg (M) 
2012/13:560 Patientsäkerheten på en avreglerad apoteksmarknad 
av Eva Olofsson (V) 
till socialminister Göran Hägglund (KD) 
2012/13:562 Missförhållanden på vinstdrivna HVB-hem 
av Lena Sommestad (S) 
till statsrådet Maria Larsson (KD) 
2012/13:563 Demonstrationsrätten och demokratin i Turkiet 
av Amineh Kakabaveh (V) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 
2012/13:565 Våld och övergrepp mot demonstranter i Turkiet 
av Hans Linde (V) 
till utrikesminister Carl Bildt (M) 

Svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 juni. 

19 § Kammaren åtskildes kl. 17.54.

    Förhandlingarna leddes  av talmannen från sammanträdets början till och med 1 § anf. 56 (delvis), 
av förste vice talmannen därefter till 1 § anf. 114 (delvis), 
av talmannen därefter till och med 9 § anf. 147 (delvis) 
av tredje vice talmannen därefter till och med 13 § anf. 164 och 
av talmannen därefter till sammanträdets slut. 


Vid protokollet 


KATHRIN FLOSSING  


/Eva-Lena Ekman