Riksdagens protokoll 2007/08:41 Tisdagen den 11 december

ProtokollRiksdagens protokoll 2007/08:41

Riksdagens protokoll 2007/08:41 Tisdagen den 11 december Kl. 13:30 - 21:37

1 § Justering av protokoll

  Justerades protokollet för den 5 december. 

2 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer

  Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:    Interpellation 2007/08:233

Till riksdagen  
Interpellation 2007/08:233 Kvinnors våld mot män   av Lars-Ivar Ericson (c)  
Interpellationen kommer att besvaras den 18 december 2007.  Skälet till dröjsmålet är att det är stopp för fler interpellationsdebatter i kammaren.  Socialdepartementet  
Maria Larsson (kd) 
Enligt uppdrag 
Marianne Jenryd
Expeditions- och rättschef 
Interpellation 2007/08:238

Till riksdagen  
Interpellation 2007/08:238 Avvisningar till Grekland enligt Dublinförordningen   av Kalle Larsson (v)  
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 15 januari 2008.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa.  Stockholm den 10 december 2007 
Justitiedepartementet  
Tobias Billström (m) 
Enligt uppdrag 
Ola Henrikson
Planeringschef 
Interpellation 2007/08:241

Till riksdagen  
Interpellation 2007/08:241 Sveriges engagemang för demokratin i Colombia   av Luciano Astudillo (s)  
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den 18 december 2007.  Skälet till dröjsmålet är utlandsresa samt anhopning av interpellationer i kammaren.  Stockholm den 4 december 2007 
Utrikesdepartementet  
Carl Bildt

Interpellation 2007/08:242

Till riksdagen  
Interpellation 2007/08:242 Ersättning i jobb- och utvecklingsgarantin  av Josefin Brink (v)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 20 december 2007.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor.  Stockholm den 28 november 2007 
Arbetsmarknadsdepartementet  
Sven Otto Littorin (m) 
Enligt uppdrag 
Karin Renman
Expeditions- och rättschef 
Interpellation 2007/08:245

Till riksdagen  
Interpellation 2007/08:245 En svår situation för deltidsstämplande kvinnor   av Peter Hultqvist (s)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 20 december 2007.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresor.  Stockholm den 29 november 2007 
Arbetsmarknadsdepartementet  
Sven Otto Littorin (m) 
Enligt uppdrag 
Karin Renman
Expeditions- och rättschef 

3 § Svar på interpellationerna 2007/08:154, 178 och 179 om biogasutbyggnaden

Anf. 1 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Alf Eriksson har frågat mig om jag avser att agera för att biogas, oavsett transportsätt, även framöver ska vara skattegynnad, och Börje Vestlund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att initiera i syfte att mer bioenergi omvandlas till biogas som fordonsbränsle. Alf Eriksson har även frågat miljöministern på vilket sätt han avser att säkerställa att biogasutbyggnaden kan fortsätta även framöver.  Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara även på den senare frågan.  Eftersom frågorna avser delvis överlappande aspekter på hur regeringen främjar användningen av biogas väljer jag att besvara frågorna samlat.  Användning av biogas som drivmedel är mest fördelaktigt för flottor av fordon som används inom tätorter såsom kollektivtrafik, distributionsfordon och taxi. Börje Vestlunds fråga antyder att all biogas som inte används som fordonsbränsle förslösas. Tvärtom kan kombinerad el- och värmeproduktion i effektiva kraftvärmeverk vara ett mycket effektivt sätt att använda biogas genom att gasformiga bränslen ger ett högt elutbyte.  Under den senaste tiden har produktionen av biogas ökat mycket snabbt. Naturvårdsverkets sammanställning av vad som beräknas uppnås genom åtgärder inom Klimatinvesteringsprogrammet, Klimp, antyder minst ca 1 terawattimme ökad produktion bara på ett par år.  Biogasen får i övrigt stöd i form av elcertifikat vid produktion av elenergi samt ges stöd i form av olika miljöbilsstöd. Specifikt stöds utbyggnad av distribution av biogas genom ett investeringsbidrag. Sammantaget innebär dessa åtgärder att biogasen ges möjligheter att fortsatt utvecklas parallellt med ökad användning av andra biodrivmedel.  Vad gäller nya initiativ har utredningen om jordbrukets roll som bioenergiproducent (SOU 2007:36) föreslagit att ett investeringsstöd lämnas inom ramen för landsbygdsprogrammet för att främja framställning av gödselbaserad biogas. En ökad produktion kan enligt utredningen sänka produktionskostnaderna. Utredningen menar att en satsning på gårdsbaserad biogasproduktion är fördelaktig då det ger ett mycket rent biobränsle och samtidigt kan minska utsläppen av metan ur stallgödseln. Utredningens förslag har remissbehandlats och förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.  Beträffande beskattning av biogas som distribueras blandad med naturgas har jag redan agerat för att underlätta distributionen av biogas i naturgasnätet. Skattesystemet ska inte missgynna utvecklingen av biogasen som energibärare eller motverka att det befintliga naturgasnätet används på ett effektivt sätt i denna utveckling. Energimarknadsinspektionen fick i mars i år uppdraget att, i samråd med Skatteverket, lämna förslag till regelförändringar som innebär att skattefriheten för biogas kan följa gasen till slutkonsumenten. Jag räknar därför med att myndigheterna ska föreslå en ändring som underlättar samdistribution. 

Anf. 2 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret, även om statsrådet som vanligt helst vill vara ignorant och demagogisk i stället för att försöka föra ett samtal om så viktiga problem som hur vi ska få fram våra framtida fordonsbränslen och hur vi ska arbeta för att få tillgång till dessa och få en infrastruktur för det. Det är det min interpellation handlar om. Jag tycker att det här är mycket tråkigt, näringsministern.  Min fråga gällde det som handlade om Stockholmsområdet och det jag läste om det. Jag blev som stockholmare naturligtvis upprörd över att man eldar upp en stor del av rötgasen från bland annat reningsverket i Henriksdalsberget. Jag har själv sett den där lågan vid många tillfällen eftersom jag har haft en av mina anhöriga just på Henriksdalsberget.  I stället borde man omvandla detta till biogas och sälja den till taxi, som har stora problem att få tillgång till biogas. Jag misstänker, herr talman, att detta från början var ett enskilt Stockholmsproblem. Därför avstod jag från att lämna in interpellationen under en tid. Men nu har Svenska Dagbladet – alltså inte bara Börje Vestlund – antytt att man förslösar biogasen. I sin undersökning konstaterade tidningen att detta sker lite varstans i landet. Man visade en lista på var detta görs.  Låt mig också inledningsvis påpeka att miljöborgarrådet i Stockholm delvis har bekräftat, delvis också besvarat, den fråga som jag har ställt till näringsministern. Ändå kvarstår faktum. Detta gäller inte bara Stockholm, utan det är i fler delar av vårt land som detta är ett problem.  När jag har haft kontakt med taxi och Stockholms lokaltrafik har de varit bekymrade över leveranssäkerheten för biogas. Särskilt för taxi är bekymret stort. Man är hänvisad till vanliga bensinmackar, där biogasen ofta är slut. Man vittnar också om att taxiägare säger att det sämsta de har gjort är att köpa en biogastaxi. Infrastrukturen finns inte där. De är ytterst tveksamma till att i framtiden köpa nya fordon för biogas. Jag tycker att det här är tråkigt.  Arbetet för att öka användningen av förnybara bränslen har pågått under ett antal år. Det är därför så underligt att regeringen i varje fall när det gäller fordonsbränsle har en sådan passiv politik.  Näringsministern nöjer sig i sitt svar med att säga att hon anser att fordonsflottor för taxi, kollektivtrafik och distributionstrafik är särskilt lämpade för just biogas. Jag håller inte med i den delen. Jag tror nämligen att biogas kan användas i betydligt större delar av vår fordonsflotta än bara de här tre områdena, och jag tror att flera är överens med mig om det.  Svaret är passivt, och det tyder på att det här är en regering som hellre pratar än gör saker. Det visar man tydligt i svaret.  Precis som näringsministern säger är det naturligtvis positivt att man kan använda gas på ett effektivt sätt i kraftvärmeverken. Men problemet med växthusgaser är störst i transportsektorn. Det är också därför svaret förvånar mig lite grann. När näringsministern inte ser problemet med att man eldar upp gas som kan användas som fordonsgas måste jag i ärlighetens namn säga att jag tycker att det är en svag energipolitik. Man pratar och pratar men har inte några konkreta förslag. 

Anf. 3 ALF ERIKSSON (s):

Herr talman! Tack, näringsministern, för svaret! Förnybar gas, eller biogas som den kallas, ser jag som ett viktigt miljövänligt bränsle för framtiden. Det är ett bränsle som i dag används på många platser i vårt land och som kan utvecklas mycket mer.  Nästan hälften av det Klimpstöd – klimatinvesteringsstöd – som beviljas går numera till biogasprojekt. Det är företag som står för en allt större del av ansökningarna. Projekten genomförs över hela landet och kommer att minska de svenska utsläppen av växthusgaser med 310 000 ton per år. Det är mer än utsläppen från 100 000 personbilar.  Jag var för några veckor sedan i Ukraina tillsammans med ett femtontal svenska bioenergiföretag. Vi kunde konstatera att vi i många fall är världsledande när det gäller teknik för att framställa förnybar energi. Det är vi därför att vi har ställt krav på utsläppsminskningar i tillståndsprövningen. Vi har använt och använder ekonomiska styrmedel. Och vi ger, i varje fall än så länge, investeringsstöd för att testa den nya tekniken i full skala.  Med detta i bagaget kan vi åka runt i världen och berätta att det går att förena en bättre miljö med ökad tillväxt. Vi har produkter och tjänster som vi kan sälja för att göra klimatet bättre. Detta kan vi göra i dag. Men hur blir det i framtiden om vi skulle tappa försprånget? Det ska vi inte. Vi måste alltså våga gå före.  Ni fyra partiledare sade i DN i förra veckan: Vi har gjort vårt. Nu är det andra som ska göra sitt. Om man säger så tappar man hela denna exempelflora när det gäller att gå före.  Detta var bakgrunden till min interpellation.  Jag kan konstatera att näringsministern hyllar klimatinvesteringsprogrammet i sitt svar. Det har gjort väldigt stor nytta. Men hur blir det i framtiden? Det enda som var tydligt i förra veckans partiledarartikel var att klimatinvesteringsprogrammet ska bort från 2009.  Min fråga till ministern kvarstår: Blir det något investeringsstöd för biogasproduktion efter 2008?  Det är viktigt eftersom marknaden ska fatta långsiktiga beslut. Energiområdet är det område där det kanske är allra viktigast att man har långsiktiga spelregler för de investeringar som i många fall ska ge avkastning i 20 år framöver. Då måste man ha klart för sig vilka spelregler som gäller när investeringarna ska göras. 

Anf. 4 JÖRGEN JOHANSSON (c):

Herr talman! Jag delar ministerns och interpellanternas positiva syn på biogasen. Det är en energikälla som har en tydlig lokal och regional koppling. Det är också en energikälla som knyter samman stad och landsbygd på ett positivt sätt och som visar att alla behövs. Det är en energikälla som tydliggör varför vi ska källsortera sopor och anstränga oss för att bidra till en bättre miljö.  Bakgrunden till att jag säger detta är att vi kan kombinera exempelvis sopor och klöver till bilbränsle. Dessutom får vi ett miljöriktigt och prisvärt bilbränsle. Spetsar vi den här blandningen med lite fettavskiljning skapar vi dessutom en kraftfull biogas. Helt plötsligt har vi pedagogiskt visat att det lönar sig att sopsortera. Vi ser inte bara en ökad kostnad för sophanteringen, utan vi ser också en bra ekonomi. Vi ser sambanden helt plötsligt. Vi som åker i biogasbilar ser också den positiva ekonomin i den lokalt producerade biogasen. Vid sidan av en bättre miljö har vi även fått den effekten att plånboken mår bra.  Trots det kan jag konstatera att det fortfarande finns problem. Det hade varit bra om den tidigare regeringen hade undanröjt de problem som finns på biogasområdet. Det finns sedan 14 månader tillbaka ett ärende som ska hanteras av Skatterättsnämnden om hur beskattningen ska se ut för leverans av biogas till nätet. Den långa hanteringstiden, och därmed ovissheten, är givetvis inte bra. Det hade varit bättre om den tidigare regeringen hade varit mer klartänkt och redan initialt löst de här problemen.  Jag vill också uppmana de socialdemokratiska ledamöterna att aktivt arbeta inom sitt eget parti för att få partivännerna att visa upp samma positiva anda som interpellanterna nu visar upp i debatten.  I mitt hemlän Västmanland har vi ett växtkraftprojekt där ensilage och sopor förgasas till biogas. Produkten säljs till bussarna i Västerås, till oss som har biogasbilar, till bilarna i Stockholm, till Mälarenergi för uppvärmning och så vidare. I länet pågår dessutom ett antal gårdsprojekt där man kommer att starta en produktion. I Sala kommun påbörjas nu processen för att få i gång en kommunal produktion. I västra delen av länet, Köping, Kungsör och Arboga, går LRF tillsammans med Eon in och säger sig vara villiga att tillsammans med kommunerna starta biogastillverkning.  Trots att näringslivet vill medverka, trots att statliga pengar finns att använda och trots att behovet av en klimatförändring är stort är tveksamheten uppenbar hos interpellanternas partivänner i det här området. Jag vill därför uppmana er att gå ut och missionera om biogasen på samma sätt som ni för debatten i riksdagen. Vi har gemensamt bollen. Gemensamt kan vi uppnå stora resultat. Jag upplever att vi trots allt, åtminstone här i kammaren, är överens i sakfrågan.  Jag tycker också att det är positivt att näringsministern så tydligt markerar i interpellationssvaret att oavsett utfallet i Skatterättsnämnden kommer biogasen att omfattas av skattefrihet till slutkonsument. Skattesystemet ska inte missgynna utvecklingen på det här området.  Sedan har jag förståelse för det som Börje Vestlund tar upp i sin diskussion om Stockholm. Eftersom jag själv åker i biogasbil och är i Stockholm rätt ofta ser jag problemet med de tomma tankställena. Men här har också näringen ett ansvar att gå från bulk- till kassettsystem när man distribuerad gasen. I dag köps huvuddelen av gasen till Stockholm från Linköping och Västerås. Den egna produktionen i Stockholm är för liten. Den är minimal. I mitt nästa inlägg återkommer jag till problematiken på det området. Även där har Börje Vestlunds partikamrater ett stort ansvar för den situation som vi har i dag. 

Anf. 5 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag tycker att det är lite tråkigt att bli anklagad för att vara ignorant gentemot interpellanterna. Jag har försökt svara efter den förmågan jag har på de frågor som ställts. Jag har dock en begränsning, och det är att jag inte ansvarar för Stockholmspolitiken, utan jag ansvarar för den nationella nivån. Jag har försökt att beskriva vad vi gör på den nationella nivån för att främja biogasens användning.  Jag är väldigt positiv till utvecklandet av alternativa bränslen, och biogasen är en sådan del. När jag reser och träffar representanter från andra länder – jag kommer precis från Kina, och jag har varit i Indien – pratar vi väldigt mycket om konceptet hållbara städer och samhällen. Det var också det som partiledarna presenterade i sin debattartikel förra veckan. Att ta hand om avfall och göra biogas är en del i ett sådant koncept för hållbara städer. Det är viktigt att Sverige kan utveckla den tekniken och att vi kan sälja den tekniken till länder som behöver bygga just hållbara städer. Kina är ett tydligt exempel på det.  Jag har också försökt beskriva våra verktyg för att göra bra saker. Man kan konstatera att det stöd till tankstationer som infördes av den förra regeringen för att få fram alternativa bränslen i praktiken ledde till att det nästan bara blev etanoltankställen därför att det var ett billigare sätt att investera. Det gjorde också att biogasen tappade en del fart. Jag lägger ingen värdering i det. Det är inte så alldeles lätt att veta hur den här typen av stöd ska utformas, men i praktiken ledde det till detta. Det gjorde också att en del fordonstillverkare, typ Volvo, såg att det inte fanns någon marknad för biogas.  När man ska introducera nya alternativa bränslen är det viktigt att man klarar hela kedjan med bränsleproduktion, distribution, produktion av bilar och forskning. Det har vi sett när det gäller etanolen, där andra generationens etanol nu växer fram. Sett i ljuset av vad som har hänt skulle man ha behövt göra samma sak när det gäller biogasen. Vi har tappat en del, och det har gjort det besvärligt för konsumenterna att använda just biogas.  Vi använder de verktyg som vi har. Vi har avsatt 150 miljoner till nya tankställen för att göra det lättare för konsumenterna. Det är det verktyg som jag kan ge stockholmare och andra som behöver tanka. Men jag håller med Jörgen Johansson om att det även är viktigt att hitta nya tekniker för distribution, och producenterna har också ett ansvar för detta.  Vi satsar rejält med resurser i landsbygdsprogrammet för att få fram den här typen av teknik. Det som är spännande med biogasen tycker jag är att den kan vara både storskalig och småskalig. Det är en viktig del i landsbygdsprogrammet att kunna ta hand om det avfall som finns där.  Vi satsar också 1 miljard i klimatinvesteringar och klimatforskning. En del av de satsningarna är riktade till förnybara bränslen. Det är Energimyndigheten som i första hand har ansvar för mycket av detta.  Elcertifikatssystemet, som är ett gammalt centerförslag, är ett bra verktyg också när det handlar om elproduktion från biogas. Jag tycker att det är viktigt att se att det är både ett fordonsbränsle och ett bränsle för produktion av el. Det är viktigt att se att vi kan använda det på båda ställena.  Jag tror inte att någon betvivlar regeringens ambitioner när det gäller det förnybara. Vi har drivit igenom 20 procent förnybart på EU-nivå. Det är klart att energiproduktion, med de råvaror och de resurser som biogasen har som grund, är en viktig del för att nå upp till de högt uppsatta målen. Regeringen har mycket höga ambitioner när det gäller detta, och vi ser också en positiv utveckling. 

Anf. 6 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Svaret till mig är ignorant: ”Börje Vestlunds fråga antyder att all biogas som inte används som fordonsbränsle förslösas.” Men det har jag aldrig påstått. Jag har sagt att man bränner upp en väldig massa rötgas.  Jag trodde att detta var ett Stockholmsproblem och att jag skulle få ta upp frågan på ett annat sätt. Den kanske hade hamnat här i kammaren i alla fall förr eller senare, men jag tänkte att detta ändå måste undersökas. Man kan ju tycka att det är ett Stockholmsproblem, men i det här fallet, när det så att säga redovisades några dagar efteråt i samma tidning att det var ett problem som fanns på många håll i vårt land, ansåg jag att det fanns anledning att väcka frågan här.  Nationellt kan man säga att statsrådet men även vi här i kammaren naturligtvis har ett ansvar. Även om ambitionerna är aldrig så höga i vår vackra huvudstad men det inte fungerar att få ut alternativa bränslen ute i landet så att de faktiskt kan användas måste vi göra något. Jag kan minnas ett antal interpellationsdebatter under föregående mandatperiod som just handlade om att dessa bränslen inte kom ut. Tekniken fanns, bränslet fanns, men det kom inte ut.  Man ska ju inte kommentera andra interpellanter i så stor utsträckning, men jag måste säga att det alltid är tråkigt när man debatterar med Jörgen Johansson. Förr eller senare, även om vi är överens i sak, kommer Jörgen Johansson fram till slutsatsen att Socialdemokraterna är lite sämre trots allt. Hur man än bär sig åt är vi alltid aningen sämre än alla andra. Det är alltid Jörgen Johanssons kommentar. Därför behöver jag inte säga mer om detta just nu.  Jag håller med om att det är viktigt att vi fortsätter den här utvecklingen. Jag tror också att det finns en gemensam uppfattning i denna kammare. Jag hoppas att även regeringen är med på detta. Regeringen säger väldigt ofta att man har höga ambitioner, men dessvärre är det så med regeringens politik, inte minst på energiområdet, att vi hör väldigt mycket och att man säger väldigt mycket. Men vi ser väldigt lite resultat, herr talman. Det är det som möjligen gör att jag blir tveksam.  När det finns sådana uppenbara problem som innebär att man inte kan tanka alternativa bränslen i till exempel Stockholm eller för all del i andra delar av landet, inte minst i stora delar av vår glesbygd, måste vi fundera på hur vi ska lösa dem. Då handlar det inte om att det är jättekul, även om jag håller med om att det är jätteroligt att se all den kreativitet som finns ute bland väldigt många företag i väldigt många delar av vårt land när det gäller att tillverka inte minst biogas. Men sedan då? Det är ju ett nästa steg också.  Vi måste först och främst ha apparater, fordon och maskiner som kan ta emot den här energin, och vi måste också ha ställen där man faktiskt kan köpa den här energin på ett bra och effektivt sätt. Där tycker jag inte att vi har kommit särskilt långt. Det har varit lång väg att gå, och jag tror att vi kommer att vara tvungna att arbeta ännu hårdare med det här. Då handlar det inte om att vi ska säga stolta ord i vare sig EU eller denna sal. Då handlar det om att vi måste se till att den här energin kommer ut bland människor och till företagen. Dithän har vi inte nått riktigt än. 

Anf. 7 ALF ERIKSSON (s):

Herr talman! Den som sist genomför den nödvändiga klimatomställningen blir den som förlorar, för den kan inte sälja tekniken och kunnandet till någon annan. Det är det andra skälet, utöver klimatfrågan, som innebär att vi ska fortsätta att gå före och inte invänta andra.  Vi är världsledande när det gäller biogas. Varför inte behålla den positionen? Den hotas om vi inte fortsätter att stödja investeringar i denna miljövänliga teknik.  Vid de svenska avloppsreningsverken produceras i dag ca 0,6 terawattimmar biogas, en produktion som kan mer än fördubblas. Vilken är näringsministerns uppfattning, kommer den potentialen att utnyttjas och utvecklas om klimatinvesteringsprogrammet tas bort?  Sedan kommenterade näringsministern tankställen. Det är mycket riktigt, problemet med att få ut både biogas och etanol till många tankställen var just att det var dyrare att bygga tankställen för biogas. Där kom klimatinvesteringsprogrammet in för att delvis kompensera den nackdel som biogasen har gentemot etanolen. Om det också försvinner ger det en negativ förutsättning för biogasen.  Jag hade som bekant en interpellation till i det här paketet som handlade om osäkerheten när det gäller att få transportera biogas i naturgasnätet och få skattebefrielse för biogasen vid uttaget, på samma sätt som vi i dag transporterar grön el i elnätet tillsammans med el från icke förnybar produktion och kan ta ut den som grön el. Oklarheter har rått under ett års tid. Skattemyndigheterna betraktar inte biogas på samma sätt som man har betraktat grön el. Om Skatteverkets uppfattning skulle gälla skulle det innebära att det i praktiken inte går att utnyttja vårt naturgasnät för att transportera biogasen.  Vi har ett naturgasnät på västkusten, och det är värdefullt. När biogasen pumpas rakt ut i naturgasnätet ersätter den fossilgasen, värmer upp våra hem och arbetsplatser och ersätter oljan i industriprocesser. Det finns nog ett och annat ställe där den ersätter kol också. Det är ännu bättre.  Naturligtvis handlar det här också om långsiktiga investeringar. Kommer marknaden inte att få besked om det går att genomföra skattebefrielse för biogasleveranser i naturgasnätet hämmar detta investeringsviljan. Kan jag i dagens svar då tolka in att detta problem är löst och att biogasen kan samdistribueras med naturgasen och erhålla skattebefrielse i framtiden? 

Anf. 8 JÖRGEN JOHANSSON (c):

Herr talman! Socialdemokraterna är alltid något sämre, säger Börje Vestlund att jag påstår. Men det är ju så det är. Du hörde din partikamrat Alf Eriksson göra beskrivningen av hur biogasen ska levereras ut på naturgasnätet och den problematik som finns där. Hur kan man låta det gå så långt att det går till Skatterättsnämnden? Dit kom ärendet i augusti i fjol, innan den borgerliga alliansregeringen tillträdde. Det är det jag menar. Den diskussionen innebär givetvis att du har helt rätt i ditt påstående att Socialdemokraterna alltid är något sämre.  När det gäller Stockholmsproblematiken höjer även jag på ögonbrynen. Det är inte bara den socialdemokratiskt styrda ledningen i Stockholms stad utan även i övrigt.  Man kan ändå konstatera att det i Stockholm finns en enorm potential för att producera biogas. Här finns många människor som äter mycket. Vi har restauranger. Vi har fettavskiljare och så vidare – rötslam med andra ord. Potentialen för biogas är enorm. Men vad händer? Jo, de hushåll som vill sortera matavfallet får ansöka om tillstånd för att göra detta, och dessutom får de betala mer om de gör det. Var finns logiken i detta?  Så kan vi inte ha det när det gäller en naturresurs som kommunen, som jag ser det, trots allt har huvudansvaret för att vidareutveckla tillsammans med näringen till gagn för oss som åker biogasbil. Ni är ju inte självförsörjande på biogas till era bilar, Börje Vestlund, utan ni importerar från Linköping och Västerås. Ni skulle kunna exportera biogas till övriga landet om ni skötte era naturresurser på rätt sätt. Detta är ingen fråga för en näringsminister utan en fråga för kommunfullmäktige i Stockholms stad! 

Anf. 9 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Börje Vestlund säger att jag inte har svarat på frågan och att jag antyder något. Men om man säger att man bränner upp en resurs tolkar jag det som att man lägger en värdering i det. Jag ville bara försöka problematisera och lite grann beskriva hur det är, att det är bra att ha biogasen både som bränsle för bilar och i elproduktion. Jag tror att vi ska se båda dessa användningsområden.  För mig är det viktigt att svara utifrån den position jag har. Jag har pekat på ett antal verktyg som vi har skapat för att stimulera den här utvecklingen. Vi såg nämligen att den gamla regeringen lämnade efter sig en hel del som var nödvändigt att justera.  Jag nämnde tankställena som ett sådant exempel, och som jag sade: Det är inte alldeles enkelt att få alla parametrar rätt när man ska göra den här omställningen. Jag har full respekt för det. Vi står inför ett teknikskifte som är ganska omfattande. Vi har haft olja som transportmedel under hundra år, och logistiklösningar och system är naturligtvis uppbyggda kring det. Omställningen till andra bränslen tar självklart lite tid. Man ska klara både produktionen, distributionen och fordons- och forskningssidan.  Så är det, och vi får leva med att vi under resans gång kommer att upptäcka att när vi gör saker på den ena sidan så uppstår problem på något annat håll. Jag hoppas dock att vi kan hjälpas åt att identifiera var knutarna finns någonstans.  Just nu har vi identifierat tankställena som en knut, och därför ger vi 150 miljoner för investering i nya tankställen. Det löser inte klimatinvesteringsprogrammet, utan de här pengarna löser just den delen. Vi ser nu att det byggs ut.  Det är klart att Sverige ska fortsätta vara världsledande på detta! Bilbytarpremien har inneburit att nybilsförsäljningen för miljöbilar ligger runt 20 000. Det är en fantastisk utveckling tack vare bilbytarpremien, och får vi konsumenter som efterfrågar dessa bilar och vill ha miljövänliga bränslen kommer ju marknaden också att se detta. Det krävs alltså ett samspel mellan konsumenter och producenter i den här delen.  Regeringen har också avsatt resurser via klimatmiljarden till mycket av forskning och utveckling för att ta ytterligare steg. Det är ingen slump att regeringen har drivit på för den målsättning som EU har satt upp om 20–20–20 till 2020, det vill säga bland annat 20 procent förnybart. Det är ett sätt att driva på utvecklingen också på europeisk nivå eftersom vi då skapar en europeisk marknad där fordonsindustrin kan sälja sina fordon. Då skapar vi en effektivare produktion av bränslen och får ned kostnaderna. Vi får fler tankställen, och det innebär att fler får möjlighet att köra dessa bilar. Hela kedjan av åtgärder, både på nationell nivå och på EU-nivå, är väldigt viktig.  Regeringen har en hög ambition när det gäller miljöfrågorna. Vi utvecklar ny teknik tillsammans med företagen och forskningen. Det rykte och det mottagande vi får världen över är att Sverige är spännande. Hit vill man komma. Vi tecknar avtal med USA. Vi tecknar avtal med Brasilien. Vi diskuterar med Indien. Vi diskuterar med Kina. Det är klart att det är väldigt bra, och om jag får bli lite partipolitisk i detta kan man säga att Centerpartiet som parti också har varit otroligt pådrivande här i riksdagen för att se till att vi befinner oss i den här situationen.  Därför är det också roligt att se att regeringen tar ytterligare steg för att höja ambitionsnivån på miljöområdet. Sådant gläder en näringsminister! 

Anf. 10 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag får säkert anledning att återkomma till Jörgen Johansson fler gånger under mandatperioden. Jag kan bara konstatera att han kom in på sitt andra favoritämne: Stockholmare är i alla fall lite sämre än alla andra i Sverige. Då har vi alltså klarat av båda argumenten i huvuddebatten.  Jag tror möjligen att detta kan vara en missuppfattning. Jag menar verkligen att man bränner upp det, och då menar jag inte att man bränner upp det till någon nytta, utan jag menar att det brinner en låga. Och då läser jag ingen dikt som Hjördis Pettersson gjorde under kärnenergidiskussionen, utan det brinner faktiskt på Henriksdalsberget praktiskt taget dygnet runt. Det är det som är problemet.  Problemet är, herr talman, att det inte bara handlar om Stockholm. Hade det bara handlat om Stockholm hade jag fått ta den diskussionen någon annanstans och kanske försökt se om man måhända kan ändra lagstiftningen på området. Då hade man kunnat ta den diskussionen, men det var just detta som var intressant – det handlar inte bara om Stockholm, utan det finns mycket mer att utvinna av just rötslammet.  Jag kan också hålla med om att Sverige är världsledande på väldigt många områden, men min fråga blir då: Har Sverige blivit det de senaste ett och ett halvt åren? Är det inte så att vi har varit världsledande på detta under en period i alla fall? Jag ska inte påstå att vi har varit det under hela historien, men jag påstår i alla fall att vi har varit det under en period tack vare många regeringar som har intresserat sig för och successivt utvecklat dessa frågor.  Låt mig också påminna om att debatten kring dessa ämnen inte är så väldigt gammal i den meningen att frågan har diskuterats av var och en. Kyotoavtalet skrevs under 2001. Då satte debatten i gång, och det började hända saker inte minst internationellt.  Jag tycker att vi borde ha det i minnet när vi kommer i gång med detta. Vi kan inte förändra hela världen på fyra år. Jag är helt övertygad om att när regeringen kommer till slutet av denna mandatperiod kommer den att sitta med en väldig massa problem som man fortfarande av olika skäl inte har löst. Det kommer att komma nya problem hela tiden. Jag tror därför inte att man ska slå sig så hårt för bröstet. 

Anf. 11 ALF ERIKSSON (s):

Herr talman! En sak kan vi vara överens om, näringsministern och jag, och det är det jag inledde med att säga. När vi åker runt i världen är intresset för svenskt miljökunnande och svensk miljöteknik mycket stort. Det är ungefär den bilden jag har försökt att måla upp i mina inlägg här, och jag tänker fortsätta med det.  Min oro ligger inte i det historiska. Vi är bra på detta område. Min oro gäller framtiden och de framtida regeringar, riksdagsledamöter och ministrar som ska åka runt i världen. Det är vad vi gör i dag. Om fyra, fem, tio år ska vi se om vi kan kamma hem något beröm. Min oro och vår oro – jag är inte ensam – stiger därför när vi ser att klimatinvesteringsprogrammet försvinner 2009.  Jag hade naturligtvis kunnat framföra skattebestämmelser på ett helt annat sätt om jag hade velat. Nu försökte jag köra en försonlig linje, att vi ska lösa den här problematiken. Men jag hade kunnat säga det på ett annat sätt. Detta är regler, eller rättare sagt inte regler, som skapades 1994. Då visste man inte om att man kunde transportera biogas i naturgasnätet.   Så det är inte underligt att det inte fanns med i regelsystemet. Sedan dök det upp mitt i brinnande valrörelse att skattemyndigheten inte gjorde den tolkningen. Därefter blev det regeringsskifte. Nu har det gått mer än ett år sedan dess, och regelbeskedet har inte, vad jag vet, nått fullt ut. Jag hoppas att det har gjort det i och med den här debatten. Det ska inte råda någon oklarhet över vad som gäller. 

Anf. 12 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag glömde att säga i mitt förra inlägg när det gäller skattesidan att den här regeringen har reagerat mycket tidigare än den här interpellationsdebatten. Den 29 mars gav jag ett uppdrag till Energimyndigheten som ska redovisas den 29 februari 2008. Vi har gett uppdraget för att vi ska få fram ett bra underlag. Man kan bara beklaga att det har fått gå så länge under tidigare år, men så är det nu. Jag kommer att prioritera den här frågan så snart jag får ett förslag från myndigheten.  Låt mig bara säga att de förnybara bränslena är en prioriterad fråga för den här regeringen. Ska vi klara klimatmålen, ska vi klara de överenskommelser som vi har på EU-nivå måste vi se till att det sker saker och ting. Vi har en viktig fordonsindustri i Sverige som kan vara världsledande på det här området. Vi har naturresurser som vi kan göra väldigt mycket av. Det handlar om att göra biogas, andra generationens etanol, svartlutsförgasning och så vidare. Det är därför den här regeringen satsar så rejält med forskningsresurser på teknisk utveckling, för att kunna jobba tillsammans med industrin med att ta fram allt detta. Det är därför vi kommer att fortsätta att vara världsledande på det här området.   Jag håller med Alf Eriksson om att både den tidigare regeringen och den förra borgerliga regeringen har gjort saker under resans gång som vi kan vara stolta över. Jag kommer ihåg den debatt som vi hade om koldioxidskatt på centerstämman i mitten av 70-talet. Den medvetna debatt som inte minst jag har fått vara med om har lett till att Sverige i dag är världsledande.   Men vi får försöka hjälpas åt att identifiera när det hakar fast och när vi behöver göra nya saker. Där hoppas jag att vi över blockgränserna kan hitta och identifiera vad det är som är knutarna, för att få en positiv utveckling framöver. Jag tror att vi alla inser att vi måste fortsätta att vara ledande, och vi måste fortsätta att hitta goda system så att vi gör det enkelt för konsumenterna att vara miljövänliga. Det ska vara billigt, det ska vara roligt och det ska vara enkelt att vara miljövänlig. Det är mitt mål.    Överläggningen var härmed avslutad. 

4 § Svar på interpellation 2007/08:161 om modebranschens och den kreativa ekonomins utvecklingspotential

Anf. 13 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat mig dels vilka insatser jag avser att vidta för att ytterligare stödja modeindustrin, dels vilka ytterligare insatser jag avser att vidta för att stödja den kreativa ekonomin.  Låt mig inleda med att det är glädjande att kunna konstatera att det går mycket bra för såväl svensk modeindustri som andra delar av den kreativa industrin eller upplevelseindustrin, som den också kallas. Försäljningen av svenskt mode ökar både på den inhemska marknaden och på exportmarknaden.  För mig är det självklart att mode och kreativitet hör ihop med innovationskraft och tillväxt. Det är min övertygelse att dessa näringar också har en strategisk betydelse när vi ska förmedla Sverigebilden och vad svenskt näringsliv är i dag. Jag bidrar gärna till att intresset för svenskt mode ökar såväl inom som utanför Sveriges gränser bland annat genom ökat fokus på och kunskap om branschen.  Sverige behöver fler entreprenörer som gör verklighet av sina idéer och som satsar tid och pengar på att investera i framtiden. Det är regeringens uppfattning att tillväxt och konkurrenskraft hos modeindustrin och andra delar av svenskt näringsliv bäst främjas av goda generella villkor för företagande och entreprenörskap.  Regeringen har genomfört och aviserat ett stort antal åtgärder för att skapa ett bättre företagsklimat, och fler åtgärder är på gång. Det handlar om generella insatser som till exempel slopad förmögenhetsskatt, jobbskatteavdrag för näringsinkomster, förändrade 3:12-regler, sänkta socialavgifter i delar av tjänstesektorn, skattelättnader för hushållstjänster, företagens administrativa kostnader minskas med 25 procent fram till 2010, redovisningsperioden för mervärdesskatt förlängs, ny anställningsform för visstidsanställning införs, trygghetssystemen ses över, vi ser över möjligheterna till att ta fram en ny företagsform med enkelt regelverk och begränsat ansvar liksom möjligheterna att underlätta för att få F-skattsedel.  Modebranschen är en bransch med mycket stor andel kvinnliga företagare och kvinnors företagande är ett område som regeringen satsar särskilt på. Utöver de generella åtgärderna för att stärka Sveriges företagsklimat satsar regeringen 100 miljoner kronor per år under tre år för att främja kvinnors företagande. Insatserna inkluderar:  Program för att stärka kvinnors företagande: 80 miljoner satsas på ett program för att få fler och växande företag som leds av kvinnor. Insatser för affärsutveckling, information, utbildning av rådgivare och förändrade attityder är områden som stärks.  Forskning och statistik: Ett forskningsprogram på 10 miljoner kronor per år i tre år om kvinnors företagande tas fram av Vinnova. Förbättrad företagsstatistik nedbruten på kön tas också fram.  Mikrolånen höjs: Taket för Almis mikrolån har höjts till 100 000 kronor. Lånen kan ges utan säkerhet och utlåningen ökar nu kraftigt.  Fler kvinnliga företagare som förebilder: Ambitionen är att rekrytera 500 ambassadörer, kvinnliga företagare som kan informera och inspirera andra till företagande som en möjlig väg att förverkliga sina idéer.  En annan viktig fråga för näringslivets utveckling är att ta del av ny kunskap, forskning och utveckling. Kunskapsöverföringen mellan universitet och högskolor och näringslivet måste fungera. Samverkan mellan olika aktörer inom en bransch är också mycket viktig för en gynnsam utveckling. Jag är därför positiv till den samlade kraft som Mötesplats Mode och Design utgör och det inkubatorprogram för kreativa näringar som Innovationsbron bidrar till att bygga på Konstfack.   Jag vill avslutningsvis också nämna att jag tillsammans med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har inlett en dialog mellan aktörer inom kulturområdet och näringslivet för att bland annat hitta möjligheter för att öka samverkan mellan kultur- och näringsliv samt främja entreprenörskap och företagande inom kulturområdet.  Jag följer med stort intresse utvecklingen i modebranschen och andra delar av den kreativa industrin. 

Anf. 14 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Herr talman! Jag vill först tacka näringsministern för svaret. Redan i april hade jag en debatt med Maud Olofsson om svenskt mode. Då tyckte jag att ministern hade ett något ytligt svar, lite oengagerat, om en väldigt spännande bransch som växer i Sverige. När näringsministern själv utnämnde sig till modeminister för ungefär en månad sedan väcktes återigen någon sorts förhoppning i mig. Kanske hade ministern kommit till insikt, trodde jag.   Jag är mycket besviken, måste jag säga, över det svar jag har fått. Jag tycker att svaret på många sätt är uppseendeväckande. Vad är det nya i det här jämfört med den debatt vi hade i april? Vad har Maud Olofsson gjort så att hon numera kan kalla sig för modeminister? Väldigt lite, vill jag hävda. Då som nu var det väldigt fokus på kvinnligt företagande. Jag vet förvisso att det är sant att många av de designer som vi har i Sverige är kvinnor. Det är klart att kvinnor ska stöttas. Men man bör nog passa sig för att reducera modet till en kvinnobransch. Därmed cementerar man en ganska gammalmodig syn på könsroller, tycker jag. Alla klär sig och uttrycker sig genom vad de väljer att bära, också män.  Det är anmärkningsvärt, tycker jag, att ministern i sitt svar berättar att hon numera har börjat prata med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Men, herregud, har det tagit ett och ett halvt år att inse att det behövs någon diskussion mellan Näringsdepartementet och Kulturdepartementet för att ta vara på den kraft som finns i den kreativa ekonomin inte minst?  I svaret jag fått finns inte mycket av den dialogen mellan näring och kultur, ingen djupare insikt och förståelse för korsbefruktningen mellan de två delarna, till exempel behovet av ett brett kulturliv som inte är sponsrat bara av marknaden utan också av samhället. Väldigt lite av det finns i svaret.   Det andra nya, som ministern inte tar upp här men som jag läste i någon kommentar, är att ministern och statssekreteraren ska dela ut en massa priser och synas på en massa modeevenemang. Det är väl bra, men också det tycker jag är uppseendeväckande. Ska hon gå till dem och berätta det här tror jag inte att det kommer att landa helt rätt.  Jag tror att den borgerliga regeringen och näringsministern specifikt har tänkt så här: Nu måste vi hitta något som bär, något som gör att man tittar framåt, som är framtidsinriktat. Så hittar man modet som den där stjärnan på himmelen och tänker: Det där måste vi greppa tag i. Det där måste vi göra till vårt.   Det man får av det här svaret är ganska ihåligt. Det är ganska ytligt och ogenomtänkt. Förvisso påminner det om den övriga delen av den borgerliga politiken.  Jag är besviken på svaret. Mycket handlar om den generella småföretagarpolitiken. Ja, där finns det delar som är positiva; det ska vi socialdemokrater verkligen erkänna.  Men varför berättar inte ministern att hon höjt skatten för de minsta företagen? Varför berättar inte ministern att hon minskat regelkrånglet, inte ökat det, under det senaste året? Och varför har inte Maud Olofsson modet att berätta att hon försämrat de sociala trygghetssystemen också för de små företagen? 

Anf. 15 CARINA ADOLFSSON ELGESTAM (s):

Herr talman! Det är ett mycket intressant svar som näringsministern har gett oss här i riksdagen, det som handlar om modebranschen och upplevelseindustrin, som för Sveriges del nog är en del av de nya jobben inför framtiden.  Det som är lite förvånande är exempelvis att slopandet av förmögenhetsskatten skulle vara någonting som ger den här industrin stora framgångar. Jag tror nog att de lever med väldigt små marginaler, så att i det perspektivet är det nog andra saker som kan vara viktiga för modeindustrin och upplevelseindustrin, inte minst det som handlar om det svenska varumärket. Det svenska varumärket är ett starkt märke i internationell konkurrens.  Någonting som ministern inte alls nämner i sitt svar är det som handlar om export och svenska designers möjlighet att komma ut på andra och nya marknader. Jag tänker på neddragningarna. Det är nästan en halvering av Exportrådets möjligheter. Det är klart att det påverkar en sådan bransch som modeindustrin är.  Och jag tänker på det som handlar om forskning och utveckling. Det är bra att ministern nämner det. Det har nog stor betydelse för möjligheten att utveckla den här industrin. Det gäller inte minst det som handlar om material. Vi har väldigt fina och bra material i ett svenskt perspektiv, inte bara det som handlar om skinn. Vi har exempelvis får. Det är ett annat material som går att använda i många olika sammanhang. Vi har lin och så vidare. Det handlar inte bara om kläder som vi ser på utsidan. Vi är också duktiga på det som vi har inunder, och också i det perspektivet har vi möjligheter att använda olika material. Därför är det viktigt med forskning och utveckling.  Det är kanske mer viktigt att det finns möjligheter till möten via exempelvis inkubatorer, att få starta där och prova sina vingar innan man kommer ut och att där få hjälp med det som handlar om regelverket utifrån att driva företag. Det är kanske viktigare än slopad förmögenhetsskatt för dem som är aktiva inom den här branschen.  Vi får inte heller förledas att tro, precis som Luciano var inne på, att detta bara handlar om kvinnligt företagande. Det är jättebra om vi skapar förebilder och bra förebilder utifrån det som handlar om kvinnors företagande, för då tror jag att det är fler som får inspiration och vågar ta steget. Men vi får inte förledas att tro att det är kvinnor som driver företagen inom det som handlar om mode och design.  Jag tycker precis som föregående talare, Luciano, att svaret känns lite ihåligt. Det vore bra om ministern ville återkomma med lite kött på benen när det gäller att det är viktigt för modeindustrin att gå vidare med det här. Det står i svaret: Jag bidrar gärna till att intresset för svenskt mode ökar såväl inom som utanför Sveriges gränser. Det är jättebra, men det måste också handla om flera branscher i det här perspektivet. 

Anf. 16 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Båda debattörerna i interpellationsdebatten tycker att det är ihåliga svar. Det är ytligt och ogenomtänkt, säger Luciano Astudillo. Ja, men jag kan bara meddela att det här är mycket mer än vad den tidigare regeringen har gjort.  Vi lägger insatser som är generella som gynnar de här små företagen när det gäller att de ska kunna växa och bli starkare. Det är en generell politik som är viktig oavsett om det handlar om modeindustrin, turismen, verkstadsindustrin eller vad det kan vara för någonting. Det är viktigt med starka generella åtgärder.  Jag vet att Socialdemokraterna tycker att det här med avskaffande av förmögenhetsskatten, nu när Göran Persson har slutat, inte är någon stor fråga. Men detta med förmögenhetsskatten är ju till för att skapa riskkapital i Sverige. Det är inte till för att ge förmögna personer mer pengar i plånboken, utan det är till för att man ska investera i företagande i Sverige. Men vi har olika syn i den delen. Och förmögenhetsskatten står inte alls i motsatsställning till inkubatorer. Den här regeringen gör både–och. Det är det som är viktigt.  Anledningen till att jag lyfte fram kvinnors företagande är att detta är ett komplement till den generella politiken. Vi vet att 55 procent av de här företagen ägs av kvinnor. Det är en bra siffra. Det är därför som också programmet för kvinnors företagande är en viktig del i detta. Men jag har inte sagt att det är den enda delen, utan det är ett komplement till allt detta.  När det gäller vår dialog mellan Kulturdepartementet och Näringsdepartementet ska man komma ihåg att det är första gången som Näringsdepartementet och Kulturdepartementet har diskuterat frågorna på det här sättet. Vi har bjudit in till möten där de kreativa näringarna, näringslivet och de som finns i den branschen har haft mycket fina dialoger och där det kommit fram många bra idéer. Vi ska fortsätta att ha den typen av möten för att sedan så småningom kunna sammanfatta tydligare.  Några saker som har framkommit i det sammanhanget gäller bristen på kunnande när det gäller entreprenörskap och affärsverksamhet. Man är mycket glad från många av de här delarna över att regeringen satsar mycket på utbildning och rådgivning och också hjälper till med förbättring av lånemöjligheterna inom Almis ram, som hjälp när man gör investeringarna.  Sedan tror jag att det är viktigt att se att det är många små företagare som finns inom modebranschen. Det är lite det som är svårigheten. Det påminner rätt mycket, tycker jag, om turistsektorn för, låt säga, 20 år sedan då det var många små företag som hade svårt att själva komma ut på marknaden.  Vi behöver mer av samarbete mellan de här företagen om de ska komma ut. Samtidigt finns det naturligtvis ett intresse från många av de här enskilda att vara sitt eget varumärke. En del är också väldigt duktiga på att vara sitt eget varumärke. Men det är klart att det, om man ska få en kraftfull satsning på det här, krävs mer av gemensamma insatser.  KK-stiftelsens satsning här är ett sådant sätt att just knyta ihop en mötesplats. När jag senast hade en dialog med dem om detta gällde det att vi behöver få in mer energi i den satsningen för att den också ska leva upp till de högt ställda målen som KK-stiftelsen har med detta.  Till sist ska jag bara säga att jag tror att den här näringen, precis som många andra näringar, inte lyssnar på vad Astudillo säger när det gäller att vi har försämrat företagsklimatet. De ser ju i vardagen vad som händer. Luciano Astudillo säger att vi har försämrat trygghetssystemen för småföretagare. Det vill jag tillbakavisa. Vad är det för prat? Då tycker jag att Luciano Astudillo ska tala om på vilket sätt vi har försämrat trygghetssystemen för småföretagare. Det skulle jag vilja veta i så fall, för det är en ganska allvarlig anklagelse. Det är snarare så att vi nu tillsätter en utredningsman som kan se till att vi får bättre villkor för småföretagare, så att de kan få möjlighet att också ta ut en del av de här trygghetssystemen, så att vi får lika villkor för anställda och för företagare. 

Anf. 17 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Herr talman! Vad är det för prat? Jag vet inte om Maud Olofsson vet att det finns massor av småföretagare som också behöver en a-kassa, som ni har försämrat och förstört. Många av dem som lämnat a-kassan är småföretagare, för de upplever att den a-kassa som ni fördärvat inte skyddar dem längre. Vad är det för prat? Är inte Maud Olofsson medveten om konsekvensen av den politik hon genomför?  Mycket går att säga här i kammaren, men faktum är att regelkrånglet har ökat under det första året med borgerlig regering. Faktum är att de små företagen har fått en skattehöjning. Faktum är att man kan se på vad företagen ser som ett problem. Det är inte förmögenhetsskatten, utan det handlar om att få dit utbildad personal. Det handlar om de sociala trygghetssystemen.  Det tog Maud Olofsson ett år – och det var ett socialdemokratiskt initiativ – att ta tag i den här utredningen, som hon lade ned för ett år sedan.  Sedan gäller det könsperspektivet. Vi ska, som sagt, stötta alla företagare, designer och modeföretag. Men vi ska akta oss för att förstärka könsroller och cementera föreställningar om kvinnligt och manligt.  Jag ska berätta om en prisutdelning jag besökte rätt nyligen. Tävlingen hette Vintage Makeover. Hela idén var att man skulle ta ett gammalt plagg, kanske köpt på Myrorna, eller en gardin eller bordsduk och göra en spännande skapelse, kreation, av det.  Vem som helst fick anmäla sig till det. De stora sponsorerna var Aftonbladet och Philips. Jag vet inte om jag får nämna det här, men det måste till i det här sammanhanget. För när Philips skulle berätta om varför de just engagerat sig i modeskapandet sade den unga tjejen som stod och representerade Philips: Vi är ju en av de få branscher som fortfarande gillar strykjärn. Då var det en herre, medelålders, rund och go’, som trädde fram och sade: Gift dig med mig!  Det blev nervösa skratt i salongen. Lika dåligt som det var för att cementera könsrollerna är det om man bara fokuserar på att det är kvinnor som uttrycker sig genom att klä sig, att det är kvinnor som är de som shoppar och som är sömmerskor. Jag tror att man gör den här spännande moderna framtidsinriktade branschen en otjänst. Dessutom: Jag bryr mig om hur jag ser ut. Jag bryr mig om vilka kläder jag har. Det är inget märkligt. Många av de duktiga designer vi har i Sverige är killar. Osynliggör inte dem, Maud Olofsson!  Den andra repliken kändes ändå som mer positiv. Där fanns i alla fall en ambition att förstå den här branschen. Det är som sagt en korsbefruktning mellan näringsliv och kultur.  Det som jag tror är viktigt, om man ska hitta en kontrast här, är att just den här branschen, den kreativa ekonomin, precis som många av de branscher där vi har hävdat oss väl, är kunskapsintensiv. Den är idérik. Det är något som har varit ett signum för svensk konkurrenskraft. Jag tror att det behövs mer fokus och inte bara samtal när det gäller de här frågorna framför att bara fokusera på skattelättnader och lågproduktiv tjänstesektor som den här regeringen har valt att göra. Här finns en tydlig skiljelinje, tycker jag.  Det är inte bara i Stockholm som vi har kluster. I Göteborg var vi med jobbrådslaget i går. Där fanns en inkubator på gång kring modebranschen. I Malmö pratar man om liknande. Det finns socialdemokratiska kommuner som har förstått det här. Synd att den borgerliga regeringen inte gjort det. 

Anf. 18 CARINA ADOLFSSON ELGESTAM (s):

Herr talman! Jag kommer själv från Småland. Där har vi exempelvis Möbelriket. Det är också en del av upplevelseindustrin, och det som handlar om mode och design. I det perspektivet behöver man se helheten, när man tänker på forskning och utveckling. Därför är det väl bra att näringsministern säger att det behövs generella åtgärder inom modebranschen. Det är väl inte det som småföretagarna runt om i Sverige nu upplever, att de generella åtgärderna drabbar alla, när man nu gör skillnad på företag inom vissa tjänstebranscher i förhållande till dem som finns till exempel inom tillverkningsindustrin. Det är väl bra om näringsministern har kommit fram till att det är viktigt med generella åtgärder och att vi behandlar alla företag lika i det perspektivet.  Det känns något positivt också att näringsministern säger att det behöver göras gemensamma insatser. Bra! Då kanske regeringen blir positiv till det arbete som vi har påbörjat med branschprogram inom sex viktiga branscher för Sverige. Där kanske man då kan utöka med det som handlar om upplevelseindustrin och där lägga in mode, design, smycken och så vidare som är kopplat till detta, och möbler, interiörer och så vidare, för att få ett brett gemensamt branschprogram för att stärka den här industrin i Sverige.  Någonting som ministern inte omnämnde alls i sitt svar var den fråga jag ställde om det som handlar om export och den här branschens möjlighet att utöka och komma ut på nya marknader under det förhållandet att regeringen har gjort kraftiga neddragningar på Exportrådet. 

Anf. 19 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Det här är lite symtomatiskt för den här typen av debatter. När vi debatterar näringspolitiken i Sverige kommer vi väldigt fort in på några generella åtgärder. Så säger man att man har gjort en väldig massa saker till, men i verkligheten har man tillsatt en del utredningar. Ingen vet riktigt i dag när de utredningarna kommer. Detta kommer mer upp i nästa debatt. Jag tycker ändå att det finns anledning att påpeka i det här sammanhanget att den här debatten handlar om en för Sverige relativt ny företeelse, att man börjat prata i företagstermer. Förut har man ansett sig i väldigt många fall som hantverkare. Man har kanske inte betraktat sig själv som företagare. Därför är det viktigt att man kan ta den här branschen och se hur man kan utveckla den.  Jag ser få saker i näringsministerns svar och i det som har kommit fram i debatten som skulle gynna den här branschen och utveckla den. Branschprogrammet kan vara en sådan väg att gå. Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter med branschprogrammet. Socialdemokraterna har lagt fram förslag på att utöka de fyra som har funnits tidigare med ytterligare ett femte för besöksindustrin. Jag tror att det behövs fler på just de områdena. Vi kan också se nya områden som kan bygga upp det här.  Det andra som jag reagerar på är att man säger att det är första gången som Kulturdepartementet och Näringsdepartementet diskuterar de här frågorna. Då kan jag bekräfta en sak för statsrådet. Det är det inte. Jag har till och med själv i ett sammanhang innan jag kom till riksdagen varit med där både kulturministern och näringsministern vid den tidpunkten hade en diskussion kring just modefrågor och designfrågor, då det fördes ett resonemang om att ha ett designkluster i Stockholm. Jag vet också att den diskussionen har fortsatt, så att det här skulle vara något nytt är att försöka göra om sanningen.  Jag kommer att återkomma om regler och s-frågorna i nästa interpellationsdebatt. 

Anf. 20 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att se att de här företagarna är företagare precis som alla andra. Det är det som är det viktiga i grunden för mig. Det är därför jag pratar om de generella åtgärderna.  Den här regeringen har redan genomfört 55 olika åtgärder för att stärka företagandet. De här är småföretagare. För dem spelar 3:12-reglerna roll, för dem spelar momsinbetalningsperioden roll, för dem spelar nya anställningsformer för visstidsanställningar roll. Sänkta inkomstskatter spelar roll, liksom regelförenkling och så vidare.  Jag tror att det är väldigt viktigt, men här finns en skiljelinje mellan Socialdemokraterna och alliansregeringen. Vi tycker att vi först måste satsa på generella åtgärder, oavsett bransch. Annars kommer vi att få diskutera den ena branschen efter den andra, och så kommer det alltid att finnas några som står utanför och säger: Varför tittar ni inte på vår bransch?  Man kan konstatera att de branschprogram som den förra socialdemokratiska regeringen hade handlade väldigt mycket om typiskt manliga branscher, medan den bransch som jag ändå hävdar har fler kvinnliga företagare och fler kvinnor som startar och driver företag stod utanför. Det är det som är problemet med den här branschdiskussionen.  Vi måste naturligtvis vara medvetna om olika branscher. Det är därför som vi gör inkubatorprogram. Det är därför vi satsar och tydligt säger till dem som jobbar med inkubatorprogram att se hur de här olika näringarna ser ut: Ta inte bara de traditionella näringarna som ni är vana att jobba med!  Programmet för kvinnors företagande är ett komplement. Det är ingen som har sagt att det bara är kvinnor som är intresserade av mode eller bara kvinnor som startar företag. Jag sade precis att det är 55 procent kvinnor som startar och driver företag. Det är en hög andel. Det var bara det jag sade. Därför spelar programmet för kvinnors företagande en viktig roll.  Det är klart att det är både kvinnor och män som är intresserade av mode. Det är kvinnor och män som handlar mode. Det är kvinnor och män som designar mode. Det tycker jag var en självklarhet, så det fanns inte någon anledning att kommentera det. Men jag vill förtydliga mig på den punkten så att det inte råder något missförstånd i det sammanhanget.  Jag kan konstatera att de generella åtgärder som vi nu genomför ökar företagandet i Sverige. Inte minst andelen kvinnor bland nyföretagarna ökar och är nu 35 procent, vilket är otroligt positivt.  Det är naturligtvis så att företagarna reagerar på den politik som regeringen för. Det är roligare att investera nu. Det är roligare att anställa. Det är lättare att få en marginal för att kunna göra det.  Här fnyser Socialdemokraterna åt skattelättnader. Men sanningen är att i företagarens vardag är det marginalen på slutraden som avgör om man törs investera, om man törs anställa och om man vågar ge sig ut på en exportmarknad eller vad det nu är fråga om. Det är ju det som är avgörande. Det är därför sänkta skatter och förenklade regelverk – allt detta – har väldigt stor betydelse för vad man kan göra i ett litet företag, oavsett om man håller på med mode eller något annat.  När det gäller diskussionerna mellan Näringsdepartementet och Kulturdepartementet kan jag bara konstatera att det då inte kom ut mycket av de samtal som ni hade, för några resultat av påtaglig karaktär har vi inte kunnat se ute på marknaden och med tanke på det som har hänt.  Det som jag tror är spännande och viktigt här är att det finns bra generella åtgärder, men det finns också möjligheter till samarbete, till bättre affärsmannaskap och till bättre möjligheter att låna. Då kan man också se att den här näringen, precis som andra näringar, kan öka.  Jag tror att det här är en viktig del av exporten. Till Carina vill jag säga att Exportrådet har rejäla resurser. Det är bara det att vi har förstärkt när det gäller miljöområdet därför att vi ser att miljöområdet är en viktig del. Men det är klart att småföretagens villkor och möjligheter att komma ut på exportmarknaden har ökat med den nya borgerliga regeringen. 

Anf. 21 LUCIANO ASTUDILLO (s):

Herr talman! Jag vill tacka för diskussionen. Det är inte alltid lätt att vara ödmjuk. När det gäller den här branschen har jag läst att Maud Olofsson vill ta över Leif Pagrotskys gamla arbete med design, musik och så vidare. Så visst gjorde vi socialdemokrater ett och annat rätt. Jag har träffat flera olika designer, dataspelskreatörer och modekreatörer som lyfter upp och lovordar det vi gjorde och framför allt det Leif Pagrotsky stod för på det här området.  Sedan kan vi diskutera den generella politiken. Jag ska säga så här: Det finns delar av den som är bra. Höjningen av mikrolånen är en väldigt bra grej. Men hur många gånger Maud Olofsson än står här och säger att regelkrånglet minskar så är inte det människors verklighet. Människors verklighet och företagarnas verklighet är att regelkrånglet har ökat.  Den sociala tryggheten har försämrats. A-kassan för de små företagen är också sämre numera, och skatten höjdes för de små företagen. Så är det. Exportstödet minskade till de här företagen. På flera områden är det alltså så att man inte levererar. Jag kommer att fortsätta att följa Maud Olofssons arbete med de här frågorna.  Som slutkläm vill jag säga följande, nu när vi närmar oss jul. Jag läste någonstans att Maud Olofsson uttryckte besvikelse över att det var svårt att hitta snygga kläder för medelålders kvinnor, även om jag inte tycker att det är så. Det verkar som om Maud Olofsson bär de kläder hon har väldigt väl, och med matchande färger dessutom! Men jag vill ändå så här i juletid skicka med ett modetips. Pröva Gudrun Sjödén! Hon har en jättevacker design för just det Maud Olofsson efterfrågar. Gunilla Pontén finns också – lite djärvare, lite tuffare, lite kaxigare och lite mer utmanande, men jag tror att det ibland är värt att vara det också. 

Anf. 22 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! De där 55 olika åtgärderna roade jag mig med att gå igenom noggrant och tittade då på vad det var man hade hittat på i de här sammanhangen. Om man prickar av dem så ser man att det inte är särskilt mycket som har behandlats av kammaren så att de kan komma ut till företagen i företagens verklighet – än så länge i alla fall. Vi får väl se hur det blir med den frågan, men det är inte särskilt mycket levererat. Det är måhända väldigt mycket tänkt, men det är inte särskilt mycket som har kommit företagen till del så här långt i alla fall.  Låt mig också påminna om en sak. Jag kan inte bedöma det här – det finns representanter från skatteutskottet och kanske andra utskott som har med mycket av de här frågorna att göra – men näringsutskottet har fått två stycken propositioner under den här mandatperioden, förutom budgetpropositionen och den proposition som Maud Olofsson inte är inblandad i när det gäller näringspolitiken, nämligen den om utförsäljning av statliga företag. Dessa två propositioner har handlat om två små saker, nämligen införlivande av EU-direktiv, och det har också gällt väldigt smala saker.  Om det kom fram mycket eller inte vet jag ärligt talat inte. Jag har inte följt frågan på det intensiva sättet. Men jag utgår ifrån att det kommer ut väldigt mycket nu, då. Jag ska med intresse se när det sprutar ut idéer och när vi får ta del av hela den klokskap och kunskap som Maud Olofsson uppenbarligen anser sig ha på området. Då får vi väl se vad som händer. Kommer det möjligen någon ny lagstiftning? Kommer vi att förändra hållningen vad gäller den ekonomiska politiken eller skattepolitiken på det här området? Det ska bli mycket intressant att se. Vi får väl återkomma i framtida debatter om detta. 

Anf. 23 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag vill tacka så mycket för debatten. Jag tycker att Börje Vestlunds sista kommentar om de 55 åtgärderna signalerar lite avundsjuka. Att den här regeringen snabbt har fått fram en massa förslag som har kunnat träda i kraft och att företagen ser förbättringar i sin egen vardag tror jag är väldigt viktigt för inte minst den tillväxt som vi ser nu på näringslivets område. Småföretagen växer, och som jag sade: Andelen kvinnliga företagare är uppe i 35 procent. Vårt mål är 40 procent.  När det gäller företagarna och det sociala skyddsnätet ska man konstatera att det företagarna har kritiserat, och det Socialdemokraterna ju hade problem med, var att man aldrig kan använda de sociala trygghetssystemen, till exempel om man som företagare är sjuk. Man betalar in lika mycket, men man kan inte använda systemen. Det är därför det är så viktigt med en utredning och de tilläggsdirektiv som vi har lämnat på det här området för att öka tryggheten för de enskilda företagen. Där kommer vi också att återkomma.  Sedan vill jag bara säga att jag tycker att svensk modeindustri, svenska kreatörer och hela den här delen som innehåller många olika branscher – det ska man säga – är en väldigt spännande del. Jag tror framför allt att det finns väldigt många ungdomar som lockas till detta. Det som är risken, tycker jag, i det här gamla branschtänkandet, är att de gamla, traditionella näringarna tar plats och finns i den offentliga debatten. Därför är den här debatten i riksdagen bra. Det är lätt att få fram trä-, gruv- och fordonsindustri och så vidare, medan den här typen av näring inte har samma talespersoner. Jag tycker att det är väldigt viktigt i de samtal som vi har mellan Näringsdepartementet och Kulturdepartementet och med den här sektorn. Men det är också viktigt att våra traditionella verktyg, som har riktat in sig mot de mer traditionella näringarna, också ser de här nya näringarna växa fram. Det är därför jag är noga med att ge signaler till de organ som vi har att också se de här näringarna.  Till slut vill jag tacka för modetipsen! Det jag försökte framföra i den här debatten och den diskussion som vi hade är att jag tycker att det finns anledning att fundera över mina och många andra medelålders kvinnors önskemål om snygga och fräscha yrkeskläder som också passar en något rundare kropp.    Överläggningen var härmed avslutad. 

5 § Svar på interpellationerna 2007/08:166 och 208 om regelförenkling i företag

Anf. 24 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Marie Engström har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att underlätta för småföretag bland annat vad avser minskad regelbörda och ökad social trygghet samt för att främja forskning.  Börje Vestlund har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag har för avsikt att vidta för att minska den administrativa regelbördan för företagen.  På regelförenklingsområdet pågår ett intensivt arbete. Direkt efter regeringens tillträde fastställdes ett ambitiöst mål om att minska företagens administrativa kostnader till följd av statliga regler med 25 procent till 2010. Detta mål gäller alla områden och inte som den tidigare regeringens mål som endast pekade ut ett fåtal områden för regelförenkling. Ett omfattande arbete startades inom Regeringskansliet och hos ett femtiotal myndigheter med att identifiera förenklingsåtgärder och mäta hur stor regelbördan är inom olika områden. Dessutom sattes ett stort antal samtal med näringslivet i gång på såväl departementsnivå som myndighetsnivå.  Arbetets första steg rapporterades i våras och innehöll ett urval av åtgärder. Dessa gäller förlängda redovisningsperioder för mervärdesskatt, utredningar om revisionspliktens avskaffande för små företag och om hur det ska bli enklare att få F-skattsedel, enklare regler för små aktiebolag, ytterligare förenklingar i redovisningsreglerna samt på miljöområdet. Ett stort antal myndigheter ser över sina regelverk, förenklar genom e-tjänster, utvidgar samarbetet mellan myndigheterna eller ser över implementeringen av EG-rätt. En redovisning av regelförenklingsarbetet kommer att lämnas i en skrivelse till riksdagen i början av 2008.  Andra viktiga delar av regelförenklingsarbetet är den nya förordning om konsekvensutredning vid regelgivning som regeringen beslutade om den 6 december. Den syftar till att generellt förbättra beslutsunderlaget när nya regler utarbetas men särskilt till att effekterna för företag ska bli väl belysta. Regeringen kommer också inom kort att besluta om inrättandet av ett regelråd. Inom Regeringskansliet pågår arbetet med att utforma Regelrådets arbetsuppgifter och organisation.  När det gäller frågan om social trygghet har regeringen beslutat om ett tilläggsdirektiv till utredningen om trygghetssystemen för företagare. Utredarens ursprungliga uppdrag innebär att föreslå bättre och tydligare regler för företagare inom arbetslöshets- och socialförsäkringen. Med tilläggsuppdraget får utredaren även i uppdrag att föreslå en sjukförsäkring med ökad flexibilitet för företagare. Ett problem med dagens offentliga trygghetssystem är att dessa har utformats för anställda och därför är sämre anpassade för företagare. Regeringen vill åstadkomma ett trygghetssystem som är så ändamålsenligt som möjligt för företagare och anpassat till den verklighet som företagare befinner sig i. Utredaren ska därför inte bara lämna förslag på justeringar av nuvarande regler och beräkningar i sjukförsäkringen utan även lämna förslag på en sjukförsäkring som innebär att en företagare ska kunna omfattas av olika avgifts- och ersättningsnivåer. Det ska finnas en tydlig koppling mellan den avgift som betalas in och den ersättning som erhålls inom sjukförsäkringen. Utredaren är fri att även lämna andra förslag som innebär ökad handlingsfrihet för företagare inom sjukförsäkringen.  Jag delar uppfattningen att satsningar på forskning och utveckling är viktiga. Dagens utmaningar för samhälle och näringsliv ställer krav på ökad kunskap inom många områden. Det är betydelsefullt att små och medelstora företag stärker sin förmåga att bedriva kvalificerad kunskapsutveckling. Regeringen föreslog därför i budgetpropositionen att resurserna till Vinnova ska förstärkas med 100 miljoner kronor per år från och med 2008 för att möjliggöra en förlängd satsning på forskningsprogrammet Forska och väx. Regeringen återkommer till forskningsfrågor i en forskningspolitisk proposition som vi planerar att presentera under hösten 2008. 

Anf. 25 MARIE ENGSTRÖM (v):

Herr talman! Tack för svaret på bland annat min interpellation! Jag skrev interpellationen för nästan en månad sedan, och det var innan regeringen hade tillsatt en utredare att se över de sociala trygghetssystemen. Det är viktigt att påpeka.  Interpellationen var också skriven utifrån regeringens valretorik, nämligen att det var så viktigt att satsa på småföretagen. Det var också viktigt att inte tappa tempo. Det är därför jag har tagit upp ett antal olika frågor. Det gäller trygghetssystemen, regelkrånglet och satsningarna på forskning och utveckling – alltså tre delar.  När det gäller satsning på forskning och utveckling har jag sedan jag skrev den här interpellationen skrivit en ny interpellation, och jag kommer att debattera den frågan med Anders Borg nästa vecka. Jag kanske inte lägger så mycket energi på det i den här debatten.  När det gäller den sociala tryggheten har mindre företag, i synnerhet de företag som är enskilda firmor eller handelsbolag, ofta haft en svår situation i och med att det är nettoinkomsten som har legat till grund för den trygghet man har fått i form av sjukersättning och föräldraförsäkring. Det har många gånger varit besvärligt. En låg nettoinkomst, vilket är vanligt i ett uppstartsskede i ett företag, har påverkat den enskilde företagaren när han eller hon har blivit sjuk eller föräldraledig. Det har också påverkat beräkningen av pensionen.   Det är bra att man nu försöker se över detta. Jag beklagar bara att man har tappat i tempo. Man tappade lite över ett år i och med att regeringen inte tillsatte en utredare förrän alldeles nyligen.  Så till frågan om regelförenkling. Regeringen har ett ganska tufft mål, nämligen att minska reglerna med 25 procent till år 2010. Näringslivets Regelnämnd har utsett sig själv till att utvärdera vad regeringen gör. Det är lite intressant att läsa vad nämnden skriver. Man verkar hittills inte vara speciellt nöjd med regeringens arbete. Man menar att regeringens handlingsplan behöver förbättras. Det krävs politiskt ledarskap och hårt arbete, för att citera ett brev som har skickats till oss riksdagsledamöter. Man visar också på att det är ett faktum att företagens administrativa kostnader har ökat till följd av flera av de förslag som den nya regeringen har genomfört. Det är också intressant.  Det här väcker frågor om hur regeringen egentligen gör när regeringen lägger fram nya förslag – även om de inte var så många som någon från Näringsdepartementet sade. Finns det någon typ av mått eller system där de nya förslagen plockas in för att mäta vad de betyder för det enskilda företaget, hur det kan bli bättre och förhindra att regelbördan ökar? Vi kan ändå konstatera att den enskilde företagaren inte på något sätt har upplevt någon förändring från tidigare. 

Anf. 26 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret, även om det är som vanligt när det gäller svensk näringspolitik. Det är svårt att få några konkreta förslag. Det ska komma en skrivelse enligt svaret. Alla vet att en skrivelse handlar om en redovisning av vad regeringen redan håller på med inom ramen för nuvarande regelverk och knappast någonting nytt. Man kan möjligen få en aning eller idéer om vad regeringen kommer att föreslå i framtiden.  Samtidigt är vi socialdemokrater naturligtvis glada och stolta över att regeringen fortsätter den politik som vi lade fast, nämligen att 25 procent av regelkrånglet ska bort från företagen.  Ökningstakten minskade också avsevärt under senare delen av vår period. Ökningstakten var 58 procent och 40 procent åren 2005 och 2006. Men man blir ganska förvånad när man ser att ökningstakten ökar när man får en borgerlig regering, med smått fantastiska 63 procent. Företagen känner sig svikna av regeringen och känner att regeringen har tappat fokus.  Om vi skärskådar regeringens löfte om att minska regelbördan för företagen, ”bidde” det med förlov sagt bara en tumme. Den borgerliga högerregeringen åkte land och rike runt och talade om vilket paradis Sverige skulle kunna bli för företagare om man bara fick chansen. Nu fick ni chansen, och företagarna står där med lång näsa. Det ni hittills har gjort är att öka krånglet. Eventuella förbättringar och utredningar skulle göra det enklare att vara företagare.  Ta till exempel avdragsrätten för hushållsnära tjänster. Herr talman! Vi kan ha olika uppfattningar om den reformen, men hur detta rent regelmässigt ska bli enklare för företagen har jag oerhört svårt att förstå. Det tror jag också att företagen har svårt att förstå. Man kan vara positiv till själva reformen, men att detta skulle minska regelkrånglet kan nog ingen hålla med om.  Ett annat exempel är att förvärvsavdraget skulle förbättra reglerna för företagen. I de allra flesta företag sköts lönehanteringen av datorer, men i de allra minsta företagen sköts den fortfarande manuellt – och där har det blivit krångligare att räkna ut skatt jämfört med tidigare.  Visst har det gjorts bra saker. Detta med momsredovisning kan jag tycka är en bra sak. Men det är ändå väldigt mycket som inte har hänt.  Under föregående mandatperiod var inte minst näringsministern själv aktiv i att kritisera den dåvarande socialdemokratiska regeringen för att den inte gjorde tillräckligt för att minska det administrativa regelverket för företagen. Det var mustiga och intressanta debatter, men budskapet var tydligt. Vi kan mer och bättre, hördes det från den dåvarande oppositionen.  Nu sitter Maud Olofsson själv vid makten. När denna regering närmar sig halvtid har fortfarande enbart några enstaka konkreta förslag redovisats. Nu kan ju inte Maud Olofsson skylla regeringsövertagandet på att man inte riktigt hann med det här.  Herr talman! Nu har Maud Olofsson haft nästan ett och ett halvt år på sig att göra någonting, men det enda konkreta man kan se är att det ska komma en skrivelse på området och att man ska tillsätta ett regelråd. Liknande konstruktioner har funnits förr.  Jag måste fråga statsrådet: Vad är det förutom det som alla länder i hela EU ska göra, de 25 procenten, för att minska regelkrånglet? Vad är det ytterligare man ska göra? 

Anf. 27 CARINA HÄGG (s):

Herr talman! Jag vet att många småföretagare just i dessa dagar kämpar väldigt hårt för att hinna med leveranserna till jul. Det är en mycket arbetstyngd period för många småföretagare och också väldigt viktig ekonomiskt. Samtidigt ska de sitta och fundera på vad regelkrånglet betyder och vilka effekter det får både nu och framöver.  Jag tycker att det är bekymmersamt när jag i Maud Olofssons svar läser om sjukförsäkring med ökad flexibilitet för företagare. Vad innebär det? En företagare försäkrar sig på den nivå som motsvarar sjuktalen just när försäkringen tecknas. Strax därefter kan någon anställd få diabetes eller företagaren kan själv bli sjuk. Vad innebär det? Då kanske man inte har den försäkring som man trodde att man skulle ha? Flexibiliteten kan i sig vara en fälla, ge en falsk säkerhet och göra livet väldigt besvärligt framöver. Är det här något som regeringen och Maud Olofsson har tänkt implementera på andra samhällsområden blir jag väldigt bekymrad.  Jag skulle också vilja ta upp någonting annat. Stig Claesson, kd-politiker på lokalnivå men också på riksplanet och ledamot i Svenskt Näringslivs styrelse, har gjort sig känd som företagare, men han är snarare vd i ett norskägt företag. Han är också känd som Gnosjöupprorets ledare. Nu är man inte så glad åt den benämningen i Gnosjöbygden. Man vill bli förknippad med mer positiva ting än med Gnosjöupprorets manliga traditionella och lite konservativa stil. Han säger nu upp tio personer. Det är nu det andra varslet som kommit på kort tid. Man talar om omstrukturering.  När Stig Claesson var så omhuldad och Gnosjöupproret fick så stor uppmärksamhet före valet, inte minst av Centerns företrädare och av Maud Olofsson själv, varför får man då ingen uppmärksamhet i dag när man gör uppsägningar, sitter i förhandlingar och människor förlorar sina arbeten och jobb och maskiner flyttas till exempelvis Norge? Det skulle vara väldigt intressant att höra.  Jag var på Jordbruksverket förra måndagen. Det är väldigt intressant att se hur de arbetat väldigt effektivt med regelförändringar för småföretag och företagare inom deras sektor. Men det är klart att det inte spelar någon roll vad de gör om det ute i verksamheten för den enskilde företagaren uppfattas som att krånglet och antalet regler ökar, därför att regeringen hittar på nya saker som i stället maximerar effekten av de frågor som de ska hantera.  Så här i juletider levererar man regeringens sida krångligheter, och jag skulle vilja peka på en krånglighet som en del privatpersoner och också företagare funderar på i dag, nämligen om jultomten är avdragsgill. Om jultomten frågar om här finns några snälla barn menar Skatteverket, om jag tolkat det rätt, att då är tomten inte avdragsgill. Men om tomten skottar gången för att ta sig fram till dörren och komma in med paketen och han också plockar upp papperen och kartongerna som blivit över och bär ut dem när barnen har öppnat sina paket och tacksamt dragit sig undan för att titta på dem, är tomten då avdragsgill? Det vill jag gärna höra Maud Olofssons svar på.  Det här visar att allt det som regeringen kommer med inte är de julklappar till människor och företagare som man talar om, utan det är absurditeter och regelkrångel. Det är oerhört viktigt att vi kan ha en sådan här interpellationsdebatt så att vi kan få fokus på vad som behövs.  Jag kommer från Jönköpings län, från den del av länet som räknas till Gnosjöbygden, GGVV som vi därnere kallar oss. Där är man klart bekymrad över ökade arbetsgivaravgifter och den ökade regeltyngden. Man hade inte förväntat sig detta. Man är väldigt förundrad och vet nästan inte hur man ska hantera situationen, för man hade ju fått så mycket i utfästelser och ser nu att det inte blir så som de blivit lovade. Vad gör vi då? Och vad gör då Maud Olofsson för att hantera situationen? Jag förstår deras kritik. Men jag väntar på svar från Maud Olofsson. 

Anf. 28 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! När det till att börja med gäller det sociala trygghetssystemet ska vi ha historien klar för oss.  Förra mandatperioden hade Socialdemokraterna majoritet. Vi skapade en majoritet här i riksdagen tillsammans med Miljöpartiet och tvingade Socialdemokraterna mot deras vilja att tillsätta en utredning om de sociala trygghetssystemen. Ni ville inte ha någon sådan utredning. Ni tyckte inte att det var något problem med den sociala tryggheten för småföretagare. Det var alldeles uppenbart.  Sedan tillsatte ni en utredare som inte levererade särskilt mycket under den period som fanns till förfogande. Det var också därför som jag bytte utredare och gav utredaren nya direktiv.  Tänk om ni hade gjort någonting! Nu har ni ambitioner och säger att det här är så viktigt och att företagarna inte har samma verklighet som anställda. Men gratulerar, nu har ni åtminstone insett det. Det kan ju vara en bra grund för oss att komma vidare för att hitta ett vettigt system.  Det här har vi sagt till er under hur lång tid som helst: Företagarna har andra villkor än vad de anställda har. De har mindre ersättningar än vad de anställda har. Det är precis det som vi har påpekat för er.  Carina Hägg undrar nu i sitt inlägg vad den ökade flexibiliteten innebär. Det visar att ni är tillbaka på ruta noll. Ni förstår inte företagarnas villkor när det handlar om deras sjukdom och när det gäller arbetslöshet. Ni förstår inte att företagaren är en nyckelperson på sitt företag. Det är därför som ni inte vill ha någon flexibilitet. Det ska bli otroligt spännande när ni själva kommer med förslag att se vad de kommer att innebära.  Jag tycker att det ska finnas en ökad koppling mellan vad man betalar in och vad man får ut. Jag skulle bara vilja veta: Delar Socialdemokraterna den synen? Ska det finnas en ökad flexibilitet? Ska det finnas en ökad koppling mellan vad man betalar in och vad man får ut? Ge svar på den frågan, så kan vi gå vidare senare!  När det gäller regelförenkling inser jag, och har insett hela tiden, att det är en jättestor utmaning. Men ska det här funka bra måste man ha systematiska mätningar på olika områden för att se vad det är för regelkrångel vi har, vad vi har att utgå från, så att det går att mäta mot någonting.  Det andra vi behöver göra är att analysera både de gamla och de nya förslagen. Det är därför som vi nu har gett uppdraget att granska alla förslag med de här ögonen, att man ska göra konsekvensanalyser. Alla myndigheter och alla departement har fått uppdraget, och vi återkommer till handlingsplanen senare. Vi kommer då att redovisa vad som görs på olika områden.  Den här regeringen tar in många, många fler områden än vad den gamla regeringen gjorde med sitt Simplexarbete. I företagens vardag är det mycket av regelverket som inte fanns med i det förra arbetet.  Jag tror att det är viktigt att vara systematisk. Det säger också myndigheter, och Jordbruksverket nämndes i det här sammanhanget. Det är klart att Jordbruksverket har fått uppdraget av Eskil Erlandsson att vara aktivt på det här området, och då levererar man också. Samma sak gäller miljöområdet, där vi nu kan se att Miljödepartementet förenklar lagstiftningen, snabbar på handläggningen av miljökonsekvensärenden och annat. Det är till gagn för de små företag som ska investera. Det är ni som har krånglat till tillvaron för dem.  Det här kommer att ta tid, men regeringen tänker sig att gå igenom det på ett mycket systematiskt sätt. Sedan kommer det naturligtvis en del från EU-sidan som vi ska implementera och som gör att regelverket blir annorlunda. Den stora svårigheten eller utmaningen ligger i att både kunna ha en gemensam lagstiftning på EU-nivå och få den implementerad på ett bra sätt här i Sverige. Där återstår en hel del att göra. Det säger också NNR när man tittar på den utvärdering man har gjort. 

Anf. 29 MARIE ENGSTRÖM (v):

Herr talman! Apropå de frågor som näringsministern ställde är det klart att vi kan ägna oss åt att gräva i hur det var för några år sedan. Jag vet bara att jag för min del har skrivit motioner i frågan även under tidigare regeringar, och jag företrädde då Vänsterpartiet.  Jag förstår faktiskt vad det betyder för företagare att ha trygghet. Jag skulle inte ha skrivit en interpellation i frågan annars. Kopplingen mellan det man betalar in och det man får ut finns redan i dag. I sin sjukförsäkring kan den enskilde företagaren besluta om han vill ha en, tre eller flera karensdagar. Man kan också sätta nivån på den avgift man ska betala. Det finns redan i dag. Låt mig få återkomma till att kommentera det när utredaren har lagt fram sitt förslag.  Jag sitter i skatteutskottet. Där har vi många debatter i höst. Eftersom regeringen enbart gjorde bedömningar i budgetpropositionen kommer alla skattefrågor via särpropositioner. Alliansföreträdarna i mitt utskott säger jämt att man inte ska leva på bidrag, utan människor ska i arbete. Det kan man i och för sig hålla med om. Men det visar sig att bidrag i detta fall många gånger handlar om sjukförsäkring, föräldraförsäkring och a-kasseförsäkring. Det är ett nyspråk som jag inte tycker om. Hur ser Maud Olofsson på detta? Om en företagare går på a-kassa, har sjukförsäkring eller föräldraförsäkring, är det i Maud Olofssons vokabulär att gå på bidrag? Det vore intressant att ta upp den diskussionen med näringsministern.  Frågan om tomten är avdragsgill eller inte är en jättebra frågeställning. Det regeringen har gjort detta år är dels att införa skatteavdrag för hushållsnära tjänster, dels att föra en diskussion när det gäller reducerade arbetsgivaravgifter för vissa tjänsteföretag. Om det är något som man då skapar så är det gränsdragningsproblem och regelkrångel på många olika sätt.  Jag blev bland annat uppringd av en branschorganisation i förmiddags. Man ondgjorde sig över att man inte skulle omfattas av kommande förslag om tjänsteföretag. Man visade på ett tydligt gränsdragningsproblem där man i princip kunde tillhandahålla en likartad tjänst som andra som skulle omfattas. Detta faller inte i god jord.  När det gäller avdrag för hushållsnära tjänster visar det sig att det som skulle bli ett sätt att komma till rätta med skattebortfall snarare har bidragit till att man har hittat helt nya sätt att kringgå skattereglerna. Till exempel visade Skatteverket för någon vecka sedan att ett företag hade fakturerat en trädfällning med 300 kronor medan klippning av gräsmatta skulle kosta 8 000 kronor. Detta var i akt och mening att försöka få mer jobb och för att få till stånd ett skattefusk som inte har funnits förut men som kanske kommer att finnas nu.  Det är bara att beklaga att regeringen med denna typ av åtgärder inte bara skapar mer krångel utan också påskyndar en utveckling med skattefiffel. 

Anf. 30 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Det vore klädsamt om statsrådet inträdde i sin roll som statsråd och inte hela tiden agerade som om hon fortfarande var i opposition. Det ställs frågor till oss socialdemokrater om vad vi gör, inte skulle ha gjort och hur vi hanterar saker och ting. Detta är inte relevant i denna debatt. Det kan man gärna ta i en partiledardebatt eller i en allmän debatt, men det är för att ge oss möjlighet att kontrollera regeringen som interpellationsinstrumentet finns.  Ska man vara riktigt ärlig är det inte så konstigt att det har gått så här. Vi gjorde ganska mycket från vår sida. Vi ville börja med några områden. Det gällde skatter, och vi ville gå vidare med arbetsrätt och miljö. Detta är inga små områden; det berör stora områden inom detta som vi kallar regelkrångel. Kanske är det de allra största, inte minst i de små och medelstora företagens vardag. Men i stället för att ta till vara det som redan gjorts valde man att börja om från början. Det är förvånande i detta sammanhang.  Ett exempel är när man säger att man har förbättrat för företagen när det gäller miljölagstiftningen. Men snälla Maud Olofsson, det är en följd av att vi tillsatte en miljöbalkskommitté som såg över miljöbalken. Det är sanningen. Det är det som sipprar ut här i kammaren nu, som vi behandlar och som naturligtvis är positivt att man hanterar på detta sätt.   Sanningen är, Maud Olofsson, att det inte är jag eller Socialdemokraterna som kritiserar regeringen för att man har ökat regelkrånglet; det är Näringslivets Regelnämnd. Det är inte vi som gör det.  Jag måste ärligt säga att när jag fick skriften i min hand blev jag förvånad. Jag trodde under valrörelsen att man skulle ta dessa frågor på större allvar och att man verkligen skulle göra något. Men uppenbarligen har man inte gjort något. Man har hela tiden tappat tempo på grund av att man ska göra det på sitt eget sätt och göra om samma saker som socialdemokratiska regeringar redan tidigare satt i gång processer för. Nu gör man om det för att göra sin egen variant, och på grund av det tappar man tempo. Det är mycket tråkigt, för de som hamnar i bakvattnet på grund av detta är i första hand företagen, i andra hand är det sysselsättningen. Det är den sysselsättning som regeringen är så mån att slå vakt om och som man har lagt fast är målet med den borgerliga högerpolitiken.  Detta är oerhört svårt att förstå. Ingen förstår logiken och retoriken bakom regeringens diskussioner om detta. Det pratas ganska mycket, men det kommer inte särskilt många förslag från regeringen. De förslag som har kommit har med något undantag handlat om att tillsätta utredningar, utredningar och utredningar. Det är få förslag som vi har kunnat behandla i riksdagen, och det är bara att konstatera att de förslag som man har behandlat i många fall har krånglat till tillvaron för de små och medelstora företagen. Detta är allvarligt, herr talman. 

Anf. 31 CARINA HÄGG (s):

Herr talman! Jag kan konstatera att de frågor jag ställde, inte minst de konkreta frågorna, inte ledde till något svar från näringsminister Maud Olofsson. Det tycker jag är bekymmersamt.  Är tomten avdragsgill? Det ställer vi oss fortfarande frågande inför och inför småföretagens möjligheter till försäkringar.  När det gäller sjukförsäkringen säger Maud Olofsson, vad jag förstår, att den ska vara flexibel. Om man får ett oväntat behov av försäkringsuttag så får man stå sitt kast. Har man inte betalat in mer får man inte heller ut det man behöver för att täcka behovet. Det är ett helt nytt sätt att se på dessa frågor, som är mycket bekymmersamt. Det är ett ideologiskt beslut från regeringens sida som Maud Olofsson här för fram. Det borde inte bara oroa småföretagarna utan även många andra grupper ute i samhället.  Men det är bra att få klarlagt att det är ett ideologiskt skifte när det gäller hur man ser på socialförsäkringar och försäkringssystem och i vilken riktning man vill gå från regeringens sida.  Jag har också fått svar på så sätt att jag har förstått att Maud Olofsson som partiledare, men också som näringsminister, inte längre lyssnar till Gnosjöupproret och dess ledare Stig Claesson. Det var bara i opposition som det var intressant att lyssna på dem. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att lyssna på människor oberoende av om man sitter i regeringsställning eller i opposition, att man tar till sig olika synsätt och perspektiv.  Många företagare är i dag oroade över det ökade regelkrånglet. Det har ju ökat. Det har vi konstaterat, och det finns också utredningar som pekar på det, så det är inte bara vi socialdemokrater. Och jag förstår kritiken. Företagen får det inte heller lättare när det införs regler som skapar gränsdragningsproblem, som fallet är med hushållsnära tjänster. Jag har träffat företag i den branschen som känner sig pressade av kunder att skriva fakturor på ett annorlunda sätt. Sedan är det svårt att förklara, för regelverket är krångligt. Man försätter också en del småföretagare i en bekymmersam situation, för de måste hävda reglerna eller kanske gå över gränsen och lockas av det system som har införts att inte sköta sig som vi från samhällets sida förväntar oss. Hur tänker man stödja de småföretag som i dag befinner sig i en svår situation? 

Anf. 32 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Om vi börjar med socialförsäkringarna är regeringens utgångspunkt att det ska finnas en tydlig koppling mellan vad man betalar in och vad man får ut. Det finns det inte i dag. Det vi menar med flexibel sjukförsäkring är ju det som företagarna efterfrågar. De tycker inte att de här sjukförsäkringssystemen passar den verklighet som de lever i. Jag bara konstaterar att om det är på det sättet måste vi också ha en utredning som tar fram konkreta förslag. Sedan får vi återkomma till de konkreta förslagen och diskutera dem.  Jag lyssnar på företagarna. Jag har också lyssnat på företagarna när det gäller regelförenklingsarbetet. När jag tittar på mätningar av hur företagen ser på den här regeringen jämfört med den förra ligger vi hela tiden före er. Alla kommer inte att vara nöjda, men det räcker med att det är en tydlig majoritet som tycker att det här är bra, och i den förvissningen jobbar vi vidare.  Det som är viktigt för den här regeringen är att regelförenklingsarbetet är mer omfattande. Det omfattar fler myndigheter. Det omfattar fler departement. Det omfattar fler åtgärder. Det omfattar fler områden. Det är ett mycket mer systematiskt arbete. Det vi har kunnat se när vi har studerat andra länder som har varit framgångsrika är att man måste vara otroligt systematisk. Man måste vara otroligt målmedveten, och man måste ha goda verktyg. De verktygen fanns inte när vi tillträdde. Därför håller vi på att utveckla dem så att vi kan göra det här på ett systematiskt och bra sätt. Det är också den reaktion vi får från myndigheter och andra som jobbar med den här delen.  Sedan tycker jag att det är intressant att studera Socialdemokraternas motion i det här sammanhanget, där man tar bort Regelrådet. Det är alltså det verktyg som ska granska just regelkrångel och annat. De pengarna har ni ju plockat bort i er budget. Det skulle vara intressant att veta varför.  Diskussionen om hushållsnära tjänster är naturligtvis intressant. Att ni diskuterar regelkrånglet här har ju inget att göra med att ni är särskilt intresserade av åtgärden som sådan. Ni tycker ju inte om hushållsnära tjänster, och ni kommer att hitta på alla möjliga saker eftersom ni tycker illa om själva reformen. Men där har vi olika åsikter. Vi tycker att det är bra att man får hjälp med vardagspusslet. Vi tycker att det är bra att det växer fram en tjänstesektor. Vi tycker att det är bra att det blir som i Finland, att en del av de tjänster som tidigare har varit svarta nu blir vita. Vi tycker att det är bra att människor får hjälp att köpa den här typen av tjänster. Det tycker inte Socialdemokraterna. Det tycker inte Vänsterpartiet. Men det får ni väl ta upp med väljarna. Väljarna tyckte att det här var bra, och så genomför vi det. Sedan ska vi återkomma med ett förenklat system som gör det tydligare med betalningarna, för där tycker jag att det finns en del ytterligare att göra.  Är tomten avdragsgill eller inte? Det är faktiskt så att vi har fattat beslut om gränsdragning. Sedan är det upp till myndigheter att tillämpa det. Jag tror att ni skulle tycka att det var väldigt olämpligt om jag stod här och beskrev vilken klädsel man ska ha om man ska utföra hushållsnära tjänster och var gränsdragningen går. Det är faktiskt en sak för myndigheterna att hantera detta.  Till sist ska jag bara säga att vi går vidare med vårt arbete för att underlätta för småföretagarna. Regelförenklingarna och trygghetssystemen är två viktiga åtgärder för landets småföretagare, och jag tror att de känner stor tillit till vad regeringen gör. 

Anf. 33 MARIE ENGSTRÖM (v):

Herr talman! När det gäller regelförenklingsfrågan säger Maud Olofson: Vi ligger långt före er. Hon menar då den tidigare s-regeringen. Det är lite tråkigt att man inte kan föra debatten på en sådan nivå att Maud Olofsson ändå kan erkänna att det finns väldigt mycket kvar att göra. Hela tiden måste man mäta sig på det sättet att man säger att vi ändå är mycket bättre än ni, och därmed är det bra. Det är ett väldigt konstigt sätt att debattera på, tycker jag, när tillgänglig statistik och allt annat trots allt visar att det finns mycket kvar att göra. Och mycket av det som ni har genomfört har inneburit ökat krångel för småföretagen. Det är ju trots allt så.  Sedan till frågan om skattereduktion för hushållsnära tjänster. Nej, jag tycker inte om det av flera olika skäl. Om man ska hänvisa till Finland visar det sig att det i första hand är familjer med höga inkomster som utnyttjar detta. Där talar statistiken sitt tydliga språk. En annan sak är att det också har blivit en väldigt dyr reform. Det kan så bli även hos oss, inte minst eftersom vi har ett oerhört generöst avdragssystem som vi har infört i det här landet.  Då skulle man kunna jämföra detta med någonting annat, som jag hemskt gärna skulle vilja göra. Det är att införa skattereduktion för satsning på forskning och utveckling i företag. Det tycker jag vore mycket mer intressant. Det skriver jag i och för sig om i min interpellation, men jag har inte tagit upp det tidigare. Det handlar om att visa att man tror att det finns en framtid. Jag är helt övertygad om att det finns en framtid inom energisektorn och miljösektorn. Där behöver det forskas. Jag vet att inom ramen för Forska och väx hade, i vart fall för något år sedan, bara vart tionde företag som sökte pengar också fått pengar till sina forskningsprojekt. Det visar väl ändå att det här finns ett jättestarkt tryck, och den här frågan kommer jag säkert att återkomma till. 

Anf. 34 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag tycker att det är beklämmande att vara med i en sådan här debatt, där det är uppenbart att Maud Olofsson ljuger – rent ut sagt ljuger! – för kammaren. Jag läser innantill. Detta är alltså den regelindikator som Näringslivets Regelnämnd har skrivit. Man ökade regeltrycket 2004 till 2007 med 52, 58, 53 och 63 procent. På samma sätt minskades också regelverket med 16, 16, 20 och 12 procent. Det var alltså en högre minskningstakt och en lägre ökningstakt under den socialdemokratiska regeringen. Jag bara konstaterar detta i det här sammanhanget så kanske vi kan avsluta den diskussionen.  Vi skulle väldigt gärna vilja veta vilka fler myndigheter som är inblandade i detta. Det hjälper inte att bara stå här och orera. Vi måste också kunna få veta vad det är för konkreta beslut, konkreta åtgärder, som regeringen faktiskt tänker genomföra för att minska regelkrånglet för företagen. Inget av detta vill Maud Olofsson belysa. Hon är väldigt villig att tala om att några utredningar har tillsatts och att två tre åtgärder har genomförts, och man kan nu konstatera att de är genomförda. Men sedan då, Maud Olofsson? Vad är det egentligen regeringen har för förslag? Det är det som inte kan redovisas. Om det är så komplicerat kan man väl åtminstone beskriva vad som är så komplicerat i det här.  Jag måste också säga en annan sak. Maud Olofsson säger att hon är trygg med att man känner tillit till regeringen. Vi får väl se det, Maud Olofsson. I de kontakter som vi har med svenska företagare visar det sig i alla fall att de är ganska irriterade på exakt det som både Marie Engström och jag har försökt ställa frågor om i interpellationerna, nämligen när det kommer att hända någonting. Vi ser inte att det händer någonting. Det är det frågan handlar om, herr talman. 

Anf. 35 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag kan säga till Marie Engström att jag inte har gett sken av att vi har gjort allting färdigt. Det har vi absolut inte. Det återstår otroligt mycket att göra. Det jag försöker säga och förklara är att när vi tittar på de andra länder som har varit framgångsrika på det här området ser vi att de har genomfört en väldigt systematisk genomgång av regelverken, möjligheterna att mäta, möjligheten att göra ordentliga analyser, systematiskt arbete i tryck mot myndigheter, departement och så vidare. Det är så man når framgång, och vi har försökt lära av dem. Jag säger inte alls att vi är färdiga. Vi är bara i början av detta arbete.  Jag försöker också problematisera. Företagen säger: Nu ska vi ha EU-regler så att det blir lättare för företag att vara på EU-nivå. Det är bra. Men när de kommer tillbaka och ska genomföras i det svenska systemet är det många företag som säger: Vad krångligt det blev nu när vi har det på EU-nivå. Det finns en komplikation i allt detta arbete som vi måste hantera. Det är vad jag försöker att säga.  Jag är otroligt tacksam om det kommer regelförenklingsförslag som det nu har gjort från många företag. Vi har också delat ut dem till departement och myndigheter som man ska jobba med.  En hel del av de förbättringar som kommer handlar inte bara om att ta bort regler. Det handlar också om att göra det lättare för företag att komma i kontakt med olika myndigheter med e-hantering av olika slag och att man får hjälp via nätet, webbsidor och annat. Det är en modernisering och effektivisering av dessa myndigheter.  Jag sade att företagen är mer nöjda med den här regeringen än med den förra regeringen. Jag kan leva gott på den vetskapen. Det innebär inte att alla är nöjda. Men de vet att vi är på väg åt rätt håll, och det är viktigt.  Det är också viktigt att säga att Socialdemokraterna är emot Regelrådet. De tycker inte att det är en viktig funktion. Det säger en del om hur man ser på regelförenklingsarbetet.  Jag tror att företagarna känner att vi från alliansregeringen är företagarnas bästa vänner och att vi vet hur det är att vara företagare. Vi har själva erfarenhet av det. Det är en ganska bra grund att stå på när man ska vara näringsminister.    Överläggningen var härmed avslutad. 

6 § Svar på interpellation 2007/08:169 om de branschvisa forskningsprogrammen

Anf. 36 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Berit Högman har dels frågat efter min bedömning av de branschvisa forskningsprogram som staten utvecklat tillsammans med näringslivet och fackliga organisationer, dels frågat om jag avser att förlänga de branschvisa forskningsprogrammen efter år 2008.  Vår regering ser forsknings- och innovationsfrågorna som avgörande för Sveriges utveckling på lång sikt. Väl fungerande forsknings- och innovationssystem som leder till resultat av hög kvalitet och relevans är avgörande för att Sverige ska hävda sig i den internationella konkurrensen. Forskning som bedrivs i nära samarbete mellan företag, universitet, högskolor och institut är mycket viktig. Genom att kombinera den grundläggande kunskapsutvecklingen med utveckling av ny teknik och nya produkter och tjänster skapas starka innovationsmiljöer. Starka forsknings- och innovationsmiljöer är också en viktig källa för näringslivets långsiktiga kompetensförsörjning.  Statens samlade satsningar på forskning och utveckling uppgår årligen till omkring 25 miljarder kronor. Resurserna för de specifika branschprogram som Moderaterna behandlade i budgetmotionen 2005/06 och som Berit Högman refererar till i sin fråga uppgår till 200 miljoner kronor per år. Programmen utgör därmed mindre än 1 procent av statens forskningssatsningar. Programmen är ändå viktiga. Här bedrivs forskning i nära samverkan med näringslivet. Jag vill poängtera att det tydligt framgår av alliansens budgetpropositioner att resurserna för dessa utvecklingsprogram oförändrat ligger kvar på 200 miljoner kronor fram till år 2010.  När det gäller andra riktade forskningsprogram, som till exempel program för att stödja utvecklingen av miljö- och säkerhetsaspekter inom fordonssektorn, beslutade regeringen i maj 2007 om ett uppdrag till Energimyndigheten avseende miljöinriktad forskning inom ramen för regeringens satsning på miljöteknik. Satsningen omfattar 245 miljoner kronor under fyra år. Det innebär att staten under 2008 satsar omkring 450 miljoner kronor på forskning som ska bidra till att fordonsindustrin kan möta utmaningarna på miljö- och säkerhetsområdet. För år 2009 är motsvarande siffra för redan beslutade program ca 170 miljoner kronor. Näringsdepartementet har bjudit in fordonsindustrin till samtal om hur den gemensamma forskningssatsningen kan vidareutvecklas.  Regeringen avser att under hösten 2008 presentera en forskningspolitisk proposition. Där kommer regeringen att föreslå strategiska satsningar på områden som är viktiga för samhälle och näringsliv. Dessa strategiska satsningar förväntas långsiktigt bidra till högre tillväxt och välfärd. 

Anf. 37 BERIT HÖGMAN (s):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Jag har skrivit interpellationen därför att jag är angelägen om att vi reder ut var regeringen egentligen står i den här frågan. Efter det här svaret har jag inte blivit direkt klokare. Det är svårt att tolka vad som är regeringens syn på generella åtgärder kontra specifika åtgärder och samverkan mellan näringsliv och samhälle eller inte.  Jag har också tagit del av förra veckans interpellationsdebatt som särskilt handlade om fordonsindustrin. Min konkreta fråga var om näringsministern delar Fredrik Reinfeldts och hans partis syn på att branschprogrammen är ett antikverat sätt att se på ekonomisk utveckling och ett antikt sätt att bedriva verksamhet.  Jag konstaterar att det kanske inte är så. I svaret säger näringsministern att branschprogram ändå är bra. Det tackar vi för. Vi konstaterar att det finns pengar avsatta till år 2010. Ändå försöker Maud Olofsson att förminska betydelsen av branschprogrammen genom att säga att det är så lite pengar.  Det är en märklig syn hos ett statsråd som tycker att 100 miljoner till kvinnosatsningar är väldigt mycket pengar medan 200 miljoner till sex specifika branscher är lite pengar. Vi socialdemokrater har ännu mer pengar till branschprogrammen. Men låt oss hålla oss till de sex nuvarande.  De bidrar till 80 procent av näringslivets satsningar på forskning och utveckling. De ger 600 000 direkta arbetstillfällen och 560 miljarder i export. De representerar företag och arbetsplatser över hela landet. De är förutsättningar för tiotusentals andra företag inom tjänste- och servicesektorn. Framför allt har de sett till att genom en god produktutveckling och forskning sätta sitt företag på världskartan.  Det är inte enbart genom marknadsekonomi och fri konkurrens som Sverige nått de positioner det har i dag inom dessa sex branscher. Det är just samverkan och samspel mellan samhällets intressen och näringslivets eget arbete som gett framgångarna. Vi brukar inom Socialdemokraterna tala om armkroken.  Om näringsministern skulle ta sig tid att läsa industrihistoria eller på annat sätt ta del av utvecklingen blir detta samspel tydligt. Det är också ett arbetssätt som industrin de facto efterlyser även fortsättningsvis.  Inte skulle Packaging Arena i Karlstad ha fått i gång sitt forsknings- och utvecklingscentrum om inte samhälle och näringsliv jobbat ihop. Nu finns också kinesiska intressenter. Inte skulle Compare, vårt IT-kluster, nyss ha kunnat inviga sin FoU-enhet utan en samverkan mellan samhällets pengar och näringslivets pengar och intresse. Inte skulle Uddeholm Tooling i Hagfors som är världsledande på verktygsstål kunna rekrytera hundra nya medarbetare utan att det funnits ett samspel mellan näringsliv och samhälle.  Inledningsvis var inte Centern helt avvisande till branschprogrammen när vi inledde jobbet. Nu måste jag än en gång ställa frågan: Vad är regeringens samlade syn på samverkan mellan samhälle och näringsliv? Vill regeringen att vi även framgent ska ligga i framkant på områden inom våra traditionellt stora näringar? Eller är det bara låglönejobb i tjänstesektorn som ska vara kännetecken för svenskt näringsliv och arbetsliv? 

Anf. 38 LARS JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att det i Maud Olofssons interpellationssvar på s. 2 sägs att Näringsdepartementet har bjudit in fordonsindustrin till samtal om hur den gemensamma forskningssatsningen kan vidareutvecklas.  Jag hade en interpellationsdebatt för knappt två veckor sedan med Maud Olofsson där hon också sade att de haft samtal med fordonsindustrin. Vi fick vid det tillfället inte veta vad det hade blivit för resultat av dessa samtal.  Det är angeläget att just nu få en ytterligare klarhet i den frågan. När kommer resultaten av dessa samtal? Vilka deltar i samtalen? Deltar IF Metall och PTK också i samtalen som det var upplagt med den tidigare framtagningen av branschprogram? Då deltog såväl näringslivet och de fackliga organisationerna som olika forskningsorgan som staten har gemensamt för att skapa gemensamma program för framtiden.  Detta är oerhört viktigt med tanke på att fordonsindustrin just nu går väldigt bra. Den har goda utvecklingsmöjligheter och god tillväxt med hög sysselsättning i Sverige. Det är mot den bakgrunden som fordonsindustrin mycket tydligt har markerat att det är just nu när vi har den goda situationen vi ska ta chansen att ta nya språng framåt för att kunna vara med och utveckla de svenska fordonen. Det gäller att se till att de kommer i framkant utifrån säkerhetsaspekter, miljöskäl med mera.  Det är då väldigt centralt att man från regeringens sida visar att det här är en oerhört viktig industri och att vi från svensk sida är beredda att samla oss för att se till att denna industri också i framtiden kommer att vara i framkanten.  Det är mot den bakgrunden som man kan se vad exempelvis Volvochefen i en dagstidning den 5 november sagt: Vi är beredda att satsa lika mycket som regeringen på forskningsprogram för fordonsindustrin.  Än så länge har det inte kommit några besked om detta. Å andra sidan har det från fordonsindustrin sagts att de i dagarna kommer att presentera ett eget innovationsprogram för framtiden. Jag kan inte se annat än att man gör det just därför att man inte får några besked från regeringen. Under den socialdemokratiska regeringstiden arbetades sådant fram gemensamt, men nu tar industrin egna initiativ och gör det själv. Då är regeringen faktiskt lite akterseglad. 

Anf. 39 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Vilken är regeringens samlade syn? var frågan. Ja, det framgår av budgetpropositionen. De här programmen kommer att fortgå fram till 2010, förutom fordonsdelen, så de pengarna ligger kvar.  Utöver det lägger regeringen 1 miljard på klimatsatsningar. Jag tror att det är en viktig strategisk satsning att just satsa på klimat- och miljöåtgärder. De klimat- och miljöåtgärderna omfattar många olika branscher, vilket är viktigt för oss. Det är därför som det inte bara ska pratas om branscher. Det måste också pratas om generella åtgärder.  Miljön och säkerheten är två frågor som är direkt kopplade till fordonsindustrin. Det är också kring det som vi diskuterar med fordonsindustrin. Jag har också varit med och satsat resurser via Vinnova och andra organ för att stödja fordonsindustrin. Det gäller då både dem som finns på backen och dem som håller till uppe i luften.  Jag tror att det är väldigt viktigt att Sverige är framsynt när det gäller energi-, klimat- och miljöåtgärder därför att vi där har stora möjligheter.  Nästa år återkommer vi med en forsknings- och innovationsproposition. Det är viktigt att säga att det då handlar om både forskning och innovation. Det är viktigt att stödja grundforskningen men också att se till att olika institut och andra får resurser så att man kan jobba näringslivsnära.  Jag vill också säga att en viktig del att framöver titta på är de små företagens möjligheter att få hjälp med olika typer av forskning. Vi har höjt anslagen till Vinnova för att öka möjligheterna för dem att aktivt medverka i detta. Vi satsar också via innovationsbroar och inkubatorer på olika sätt för att stärka de små företagens möjligheter att jobba med forskning och utveckling och att koppla sina produkter till marknaden.  Jag tror att det är väldigt viktigt att se att den här regeringen på många områden har en tydlig ambition när det gäller forskning och utveckling. Det är också därför som vi ser att företagen kan utveckla nya produkter som skapar jobb här hemma. Jag känner mig helt tillfreds med den satsning som nu görs. Vi återkommer till detta i samband med forsknings- och innovationspropositionen nästa år. 

Anf. 40 BERIT HÖGMAN (s):

Herr talman! Forsknings- och innovationspropositionen får vi säkert anledning att återkomma till. Men jag känner inte alls någon trygghet när jag vet att vi har en universitetskansler som far runt med centraliseringstankegångar kring högre utbildning och forskning som nog går helt på tvärs med det som Maud Olofsson nu här beskriver, nämligen en företagsnära forskning.  Vi vet att det är de små högskolorna och universiteten som har varit duktigast på att åstadkomma en nära knytning mellan näringsliv och akademi. Där är universitetskanslern oemotsagd från alliansens företrädare, skulle jag vilja säga. Men det han går runt och samtalar om är ju en helt annan modell av den akademiska världen. Det bekymrar inte bara mig utan också dem på många mindre universitet och regionala högskolor.  Vi är helt överens om politiken, säger Maud Olofsson. Men på industridagen vägrade Fredrik Reinfeldt att säga något om framtiden för industrin och forskningen. På intet sätt känner vi socialdemokrater någon trygghet i att ni i regeringen är överens.  Eftersom Centern och näringsministern ändå har uttryckt något slags vilja kring branschprogrammen hoppas jag att det är det som i det här fallet gäller. Men det känns inte som att det finns en enhetlig regeringspolitik.  Vi socialdemokrater vill fortsätta att jobba med branschprogrammen därför att vi märker att de ger resultat och att de har fått en väldigt stark respons hos både de fackliga organisationerna och näringslivet. Därför vill vi egentligen gå vidare med det som vi tydligt motionerat om och som handlar om besöksnäringens utveckling.   En förutsättning för att det ska gå bra för en bransch är inte, tror vi, att man har så dåliga anställningsförhållanden och så låga löner som möjligt, utan en förutsättning är att det är en kvalitativt bra bransch. Dit hör också forskning och utveckling.  I en debatt här tidigare i dag pratade vi om upplevelseindustrin som mycket väl lämpar sig för ett likartat arbetssätt. Skillnaden i förhållande till att låta en regering ensidigt göra ett program är att just de här branschprogrammen har så att säga samarbetats fram – man har verkat tillsammans, precis som Lars var inne på.  Om bilindustrin i trötthet över att regeringen inte lyssnar i stället gör sitt eget innovationsprogram och regeringen säger att den gör sina egna förslag uteblir ju denna nyttiga samverkan som naturligtvis är ett givande och tagande och som vi, även jag, är alldeles övertygade om ger väldigt mycket bättre resultat i en förlängning.  Regeringen har tydligt visat på en prioritering trots sitt tal om att generella åtgärder är bättre. Det är ju 8 miljarder mindre i statskassan genom sänkta arbetsgivaravgifter i servicenäringen. Är det alltså en politik som vi framgent kan få se att regeringen konsekvent satsar på att få mer av låglönejobb och tillfälliga jobb och mindre av jobb inom våra traditionella näringsgrenar? 

Anf. 41 LARS JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag är visserligen lite lomhörd. Men jag uppfattade faktiskt inte att jag fick några svar på frågorna i mitt förra inlägg.  Jag undrar alltså om de här samtalen fortgår och vilka som deltar, om IF Metall och PTK är inbjudna och om övriga organ – typ Nutek och Vinnova – deltar i samtalen. Är det den typen av samtal som regeringen för med fordonsindustrin? Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan och i så fall också om när resultaten kommer.  Eftersom jag inte heller fick något svar på min fråga om hur regeringen ser på att fordonsindustrin själv genomför egna forsknings- och innovationsstrategier för perioden 2009–2012 upprepar jag även den frågan: Hur ser regeringen på detta med att regeringen för närvarande inte deltar i de samtalen? 

Anf. 42 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag tror att det är väldigt viktigt framöver att vi när vi tittar på forsknings- och innovationspropositionen har såväl forskning som innovation med. Det gäller både de väl etablerade universiteten och forskningsmiljöerna och de små och medelstora högskolorna och universiteten. Det är bara det att de spelar lite olika roller i innovationsklimatet.  I den bedömning som görs av innovationsklimatet i Sverige får vi nu ett högt betyg till exempel av de europeiska företagarorganisationer som granskar Sverige.  Vi behöver ha den forskning som ligger nära vissa industrier som har vissa specialiteter. Vi behöver utbildning på det området. Men vi behöver också spetsforskning av högsta kvalitet sett till internationell standard.  Jag tror att det som är viktigt att diskutera är att vi har olika delar som siktar mot olika saker och att allt det här behövs.  När det gäller de små och medelstora företagen är det uppenbart att de miljöer som vi satsar på och som vi hjälper till med också är till stort gagn. Men vi kan behöva fundera vidare på hur vi ytterligare kan underlätta.  Jag ser att de traineeprogram som växer fram i olika delar av landet är en bra hjälp för många småföretagare.  Att läsa budgeten är någonting bra, för då kan man få ut rätt mycket. Om man läser alliansregeringens budget kan man konstatera att fram till år 2010 ligger 200 miljoner kronor i de här programmen. Det är väl bästa sättet att få reda på vad alliansregeringen tycker.  I Socialdemokraternas budget kan jag läsa – det är lite svårt att utläsa detta – att ni under tre år satsar 1,2–1,5 miljarder kronor på forskning, varav en stor del ska gå till att bygga upp ett nytt arbetslivsinstitut.  Pengarna kan man inte använda flera gånger om, inte ens i opposition. Det skulle vara bra för oss att veta hur ni tänker använda alla de här pengarna så att de räcker till det ni ska göra. Utöver det tänker ni också på miljö- och energiforskning. Det krävs lite ansvar även om man sitter i opposition och även om ni verkar tänka parkera er länge där framöver.  När det gäller vår syn på den framtida jobbutvecklingen tycker vi att det är bra att det finns olika typer av jobb. Vi kommer att behöva den typen av tjänster inom tjänstesektorn framöver som ni talar så nedlåtande om, men vi kommer också att behöva jobb av mycket hög industriell kvalitet. Vi kommer att behöva högteknologisk utveckling. Det är också därför som vi jobbar väldigt mycket med olika innovationsprogram och olika forskningsprogram för att stödja den typen av utveckling. Jag har nämnt miljö och energi som ett mycket viktigt område för att kunna lösa de stora klimatproblemen, något som vi kommit överens om.  Jag känner mig väldigt tillfreds med de samtal som vi har med både fordonsindustrin och andra industrier för att komma framåt. Vi har redan gjort satsningar på miljösidan. Vi har precis tecknat ett avtal, som jag nämnde tidigare, med USA där Volvo finns med som en stark partner i att utveckla motorer som drar lite mindre bränsle.  Men jag vill också säga när det gäller satsningar på fordonsindustrin, precis om jag sade i den förra interpellationsdebatten, att det inte räcker att regeringen satsar pengar. Om vi kommer överens med fordonsindustrin om att det ska leda till jobb vill jag också se den leveransen. Det samtalet måste vi föra, inte minst med de två stora företag som äger Volvo och Saab. Om vi satsar skattepengar på forskning och utveckling därför att vi vill ha produktion här då ska också produktion komma hit. Det är ett viktigt samtal som vi vill föra med fordonsindustrin här framöver, och det tänker vi återkomma till. 

Anf. 43 BERIT HÖGMAN (s):

Herr talman! Absolut, Maud Olofsson, är det klart att vi socialdemokrater både kan och ska ta ansvar. Det har vi alltid gjort, så för oss är det inte särskilt främmande.  Jag konstaterar att Maud Olofsson inte har tagit avstånd från Fredrik Reinfeldts synsätt att samarbete mellan näringsliv, samhälle och fackliga organisationer är ett antikt arbetssätt. Så länge näringsministern inte gör det finns det väldigt stor risk att avsaknaden av långsiktighet, avsaknaden av besked leder till stagnation. Det leder till ett disparat handlingssätt som gör att vi inte får ut så mycket av vare sig näringslivets eller samhällets pengar som vi skulle kunna om vi bestämde oss för hur vi jobbar tillsammans. Vi har 300 miljoner mer till branschprogram än vad regeringen har, och vi har klart och tydligt beskrivit i en särskild motion att ett av de viktigaste branschprogram vi ser framöver är ett för besöksnäringen som det första programmet inom en ren tjänstesektor.   Under debatten i dag har det nämnts mycket om fordonsindustrin, men vi ska komma ihåg att branschprogrammen omfattar läkemedels- och bioteknik, IT och telekommunikation. Det handlar om över 600 000 anställda, och det handlar om nästan 700 miljarder i exportintäkter. Det är klart att det är en otroligt viktig och stor verksamhet, som vi socialdemokrater tycker att regeringen behandlar väldigt styvmoderligt.  

Anf. 44 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Vad jag försökte säga är att det bästa sättet att få reda på vad en regering tycker i olika frågor är att läsa budgeten. Berit Högman kan läsa budgeten och se att satsningarna på branschprogrammen ligger kvar till 2010. Det är den viktigaste signalen. Det är bra kunskapsinhämtning, och man kan använda budgeten som instrument för det.  Jag kan konstatera att jag läst den budget som Socialdemokraterna här har lagt fram. Det är någonstans mellan 1,2 och 1,5 miljarder, varav stora delar ska hamna på ett nytt arbetslivsinstitut. Det är i det skenet jag ser att pengarna inte räcker till allt. Var snäll och prioritera! Det går bra att stå i talarstolen och säga: Vi vill göra det, och vi vill göra det. Men när det kommer till en budget måste man vara ansvarsfull, och då kan man inte räkna pengarna två gånger. Det är bara det jag försöker säga.  Låt mig säga några ord som läkemedelsdelen, som jag inte har kommenterat. Där har mitt departement och Socialdepartementet satsat resurser för att jobba mer med klinisk forskning. Det är också ett sätt att hjälpa till att behålla en del av forskningskompetensen i Sverige. Vi är ett litet land, och vi kan samarbeta med Sveriges Kommuner och Landsting. Vi gör nu med Sveriges Kommuner och Landsting ett gemensamt program för läkemedelsindustrin för att få mer av klinisk forskning och också mer av samarbete mellan de olika organ som jobbar med läkemedelsutveckling. Det är ett sätt som läkemedelsindustrin har tyckt har varit bra, med fokus på det som vi är duktiga på, nämligen att jobba med klinisk forskning.  Till sist ska jag bara säga att jag välkomnar den debatt om forskning och innovation som förs här i kammaren. Det tycker jag är viktigt och bra. Jag hoppas att Socialdemokraterna kommer att vara lika aktiva när vi lägger fram en forsknings- och innovationsproposition. Jag vill bara skicka med att glöm inte de små företagens möjligheter att medverka och behov att få hjälp med sin produktutveckling. Glöm inte miljö- och energiområdet, för det är ett viktigt område om vi ska klara framtidens utmaningar. Men jag välkomnar denna debatt, och jag tackar för varmt te och kaffe från Berit Högman.    Överläggningen var härmed avslutad.  

7 § Svar på interpellation 2007/08:174 om trygghetssystemen för företagare

Anf. 45 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Per Bolund har frågat mig om jag avser att se till att utredningen om trygghetssystemen för företagare kommer att börja arbeta och i så fall när. Han har också frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att på kort sikt öka tryggheten för företagare.  Den 22 november tillsatte jag Alf Eckerhall som särskild utredare till utredningen Trygghetssystemen för företagare. Alf Eckerhall har en lång erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor och frågor som rör socialförsäkringar och avtalsförsäkringar efter att ha arbetat med detta inom Svenskt Näringsliv. Med denna bakgrund har han stor förståelse för företagandets villkor samtidigt som han har gedigen kunskap om regelverken för trygghetssystemen. Han är därför mycket lämplig för uppdraget. Han har påbörjat sitt arbete och ska lämna ett betänkande senast den 29 augusti 2008.  Regeringen har beslutat att utvidga utredarens ursprungliga uppdrag. Tilläggsuppdraget innebär att utredaren ska föreslå hur sjukförsäkringen för företagare bättre skulle kunna anpassas till företagarnas behov och möjligheter att vara täckta av försäkringen. Utredaren ska föreslå en sjukförsäkring som ryms inom den allmänna sjukförsäkringen och som innebär att företagarna ska kunna välja mellan olika avgifts- och ersättningsnivåer. I förslaget ska det finnas en tydlig koppling mellan den avgift som betalas in och den ersättning som erhålls inom sjukförsäkringen. Utredaren är även fri att lämna andra förslag som innebär ökad handlingsfrihet för företagare inom sjukförsäkringen.  Tilläggsdirektivet tillsammans med det ursprungliga uppdraget att föreslå förändringar både inom arbetslöshetsförsäkringen och inom socialförsäkringen skapar förutsättningar för regeringen att få ett bra beslutsunderlag i syfte att åstadkomma ett ändamålsenligt trygghetssystem för företagare. Jag vill samtidigt påminna Per Bolund om att det var en ömsesidig målsättning för alliansen och Miljöpartiet att uppnå detta när vi tog det gemensamma initiativet att åstadkomma en utredning på det här området.    Då Per Bolund, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Peter Eriksson i stället fick delta i överläggningen. 

Anf. 46 PETER ERIKSSON (mp):

Herr talman! Jag är ersättare för Per Bolund som har inlämnat den här interpellationen. Han gjorde det i ett läge där vi tillsammans med Socialdemokraterna under våren 2006 tillsatte en utredning för att se över trygghetssystemen för företagare. Det är en väldigt viktig fråga. Det är många företagare som hamnar i svåra lägen när man är sjuk eller när det händer saker och samhället inte klarar av att ställa upp.  Jag tycker därför att det var viktigt att få i gång den utredningen. Jag tror att också Maud Olofsson tyckte det. Vi var därför lite förvånade när det visade sig efter valet att den nya regeringen avsatte utredaren och lade ned den utredningen. Det dröjde väldigt lång tid innan det kom någonting nytt. Till slut kände Per Bolund, som många företagare, att den här processen har tagit för tid.  Sedan interpellationen var inlämnad har emellertid Maud Olofsson och Näringsdepartementet tillsatt en utredare för att fortsätta arbetet. Jag tycker att det är väldigt bra, och jag tror att Sveriges företagare i stor utsträckning är glada för att det har kommit i gång. Det är lite synd att denna fördröjning har blivit så lång. Det har inneburit ungefär två års fördröjning på arbetet. Man satte kanske prestige i att själv tillsätta den. Om det handlade om att ha egna direktiv har jag i och för sig förståelse för det. Men det hade varit möjligt, när man ser de direktiv som nu har kommit, att göra tilläggsdirektiv. Då hade man sluppit att lägga ned den tidigare utredningen och få den här fördröjningen.  Jag tycker att det är lite märkligt att senfärdigheten har blivit så allmän när det gäller företagarfrågor. I valrörelsen för drygt ett år sedan var företagarfrågorna oerhört viktiga. Det var bråttom och viktigt att få till förändringar.   Den här senfärdigheten gäller också sänkningen av arbetsgivaravgifter för vissa tjänstebranscher. Däremot gick det väldigt fort att höja arbetsgivaravgifterna för alla småföretag efter valet.  Regelförenklingar har ni diskuterat tidigare. Men även där är många företagare tydligt besvikna.  Jag vill dock i det här läget, när vi nu diskuterar trygghetssystem, hoppas att det blir ett bra förslag som kommer fram från utredningen. Jag hoppas att det tas fram förslag skyndsamt. Annars är risken stor att hela den här mandatperioden hinner gå innan Maud Olofsson och den moderatledda regeringen hinner ta något beslut i den här frågan över huvud taget.  Dessutom finns det en fråga till i interpellationen som ministern inte har svarat på. Avser ministern att vidta några åtgärder för att på kort sikt, innan den här utredningen är färdig, öka tryggheten för företagare?  Det finns flera saker som skulle vara möjliga att göra, till exempel att se över frågorna kring föräldrapenning och havandeskapsregler och annat där man i dag kan säga att det finns en klar diskriminering av småföretagare och ensamföretagare.  (forts.) 

Ajournering

  Kammaren beslutade kl. 16.01 på förslag av talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. 

Återupptagna förhandlingar

  Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00. 

7 § (forts.) Svar på interpellation 2007/08:174 om trygghetssystemen för företagare

Anf. 47 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Jag vill bara förtydliga på några punkter. Vi har gett tilläggsdirektiv till utredningen som innebär att man ska hitta lite nya lösningar och ha en större koppling mellan vad företagarna får ut av försäkringen jämfört med vad de betalar in. Det beror på att det är många företagare som har klagat på att de betalar in pengar men inte får ut något.  Vi har tillsatt en ny bra utredare som har god erfarenhet från näringslivsvärlden, vilket jag tycker är väldigt viktigt. Vi säger att utredaren är fri att lämna även andra förslag. Genom det kan vi också få fram lite goda förslag på detta område.  Vårt syfte är, precis som vi var överens om med Miljöpartiet tidigare, att vi ska ha ett försäkringssystem och ett trygghetssystem som omfattar både dem som är anställda och dem som är företagare. Jag tror att många fler människor kommer att gå mellan att vara löntagare och att vara företagare i framtiden. Då ska vi också ha trygghetssystem som motsvarar den förändringen på arbetsmarknaden.  Det är svårt att snabba på detta ytterligare eftersom vi behöver ha ett bra underlag, och det är fråga om komplicerade saker. Men vi har sagt att utredaren ska snabba på arbetet, och vi kommer att snabba på vår process. Min förhoppning är naturligtvis att vi ska hinna sätta detta i sjön före 2010, och så ser det ut att kunna bli. 

Anf. 48 PETER ERIKSSON (mp):

Fru talman! Jag tolkar detta som att regeringen inte förbereder några nya förslag innan denna utredning är färdig i alla fall. Jag hoppas verkligen att det kommer fram bra förslag från denna utredning så snart som möjligt eftersom detta är en viktig fråga. Jag tycker att det är bra om det inte dröjer alltför många år innan vi från riksdagen lyckas hantera denna fråga och ser att Sveriges företagare får bättre möjligheter och får trygghetssystem som åtminstone är jämförbara med andra. Menar vi allvar med att småföretagarna i framtiden kanske kommer att vara den viktigaste gruppen för att stärka Sveriges konkurrenskraft och se till att arbetslösheten minskar och företagandet ökar i Sverige måste vi nog också se till att de får bättre villkor.  Jag tackar för svaret. 

Anf. 49 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Jag tackar för Miljöpartiets engagemang. Jag tror att det är viktigt att vi som genuint har jobbat med småföretagarfrågor under lång tid också är med och bidrar till denna process. Det är precis som Peter Eriksson säger att vi vill ha många fler småföretagare, vi vill att småföretagen ska vilja växa, men vi vill också att de som är anställda ska våga gå över till att vara företagare. Vi vill att många också inom de fackliga organisationerna, till exempel Saco som har många som går från anställning till företagande, ska våga ta detta kliv och att man ska kunna gå mellan dessa världar. Då måste vi modernisera detta system.  Men vi måste också ha respekt för att det är något ganska komplicerat som vi ska försöka göra någonting åt. Därför har jag varit noga med tilläggsdirektiven och med att utredaren tar fram bra underlag. Men jag ser fram mot denna diskussion och att vi båda gemensamt ser till att det blir bättre trygghet för våra svenska småföretagare.    Överläggningen var härmed avslutad. 

8 § Svar på interpellation 2007/08:177 om vd-bonus i statliga företag

Anf. 50 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Alf Eriksson har frågat mig vilka instruktioner gällande eventuella förslag om vd-bonus jag avser att ge till regeringens ägarrepresentanter vid de statliga företagens bolagsstämmor.  Så sent som den 16 oktober svarade jag på en interpellation från Alf Eriksson om anställningsvillkor för ledande befattningshavare i statliga företag. Jag svarade då att frågan om nya riktlinjer för detta för närvarande bereds inom Regeringskansliet.   De riktlinjer rörande anställningsvillkor för personer i företagsledande ställning i statliga företag, som den förra regeringen beslutade om i oktober 2003, gäller till dess regeringen beslutar om nya riktlinjer. 

Anf. 51 ALF ERIKSSON (s):

Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret. Det låter betryggande att det tills vidare inte blir några förändringar i alla fall, utan det som gäller är det som det beslutades om 2003.  Bakgrunden är att regeringen, eller i alla fall en del av regeringens företrädare och regeringspartierna, under mer än ett år har talat om ett återinförande av bonussystem för företagsledningarna i de statliga företagen.  Enligt uppgift skulle nya riktlinjer vara klara i våras. Sedan skulle de ha kommit i höstas. Men vi har inte sett några. Därför ställer jag frågan vad som kommer att gälla efter årsskiftet. Det är trots allt bara några dagar dit.  Som jag antydde från början är det för vår del egentligen ingen brådska. Vi tycker att det nuvarande systemet är bra och tillfredsställande. Det är inget bra system att införa bonus för företagsledningarna därför att de kan manipuleras och de kan dra i väg med mångmiljonersättningar, vilket vi har sett tidigare. Bonusar skapar alltså stora spänningar när det gäller lönebildningen på marknaden.  Två av våra största företagsskandaler har sin grund i bonussystem. Det var därför som bonusarna togs bort 2003. Jag har läst protokollen från kammardebatterna i början av 2000-talet. Det rådde en mycket stor enighet i denna kammare mellan samtliga partier om att det var demoraliserande för lönebildningen att tillåta bonusar och att det var fel att ha bonusar för företagsledningar i de statliga företagen eftersom det var normgivande för övriga.  Därför är jag något förvånad över att näringsministern tog upp frågan redan för ett år sedan. Sedan dess har den varit levande materia.  Vid vår förra interpellationsdebatt hänvisade näringsministern till en konsultrapport och påstod att efter att den socialdemokratiska regeringen ändrade reglerna 2003, då bonussystemet i praktiken togs bort, skulle lönerna ha dragit i väg så att företagsledningarna för de statliga företagen blivit löneledande. Så sade ministern då.  Såvitt jag förstår stöder ministern sig på en amerikansk konsultrapport, en konsultrapport som dessutom inte är offentlig. Det kostar 15 000 kronor att få lov att läsa den. Vidhåller näringsministern att ledningarna för de statliga företagen blivit löneledande, och kan riksdagen i så fall få ta del av de uppgifter som finns i den hemliga rapporten? 

Anf. 52 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Jag vill först säga att det inte har kommit fram några nya uppgifter sedan vi hade den här debatten för två månader sedan. Jag tänker därför inte vara så omfattande.  Det som är viktigt att säga är att de regler som gäller i dag gäller till dess att jag har lagt fram några nya.  Jag tycker också att man ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som vi kritiserade när det gäller de gamla bonussystemen var att de inte var kopplade till en prestation. Jag medger att många av bonussystemen, både i det privata och i det offentliga, inte är utformade på ett sådant sätt att man mäter prestation.  Det som har hänt efter det att man skärpte reglerna för ersättningar kopplade till prestation är att när det gäller totalersättningen toppar de statliga cheferna, och jag tycker inte att det är någon bra utveckling.  Vi tar fram underlag från regeringens sida för att kunna granska vad som händer på detta område. Det som vi jobbar med nu är att försöka få ned dessa nivåer, så att staten inte ska vara ledande när det gäller ersättningarna. Det är viktigt för mig som ägare att få en ordning där man inte toppar ligan jämfört med den privata sektorn.  Jag tycker också att det är viktigt att säga att vi ställer höga krav på våra chefer och våra vd:ar. De ska prestera väldigt mycket. Men det är också viktigt att det finns ett ansvar från styrelsen för vem som man rekryterar som vd och vad det är för system som man tillämpar i de olika företagen.  Jag tycker också att de kraven måste vara tydliga. I grunden har vi statliga företag som hanterar mycket pengar. Vi vill ha duktiga vd:ar. Då ska vi också se till att vi har goda villkor, men de ska vara kopplade till prestation. 

Anf. 53 ALF ERIKSSON (s):

Fru talman! Jag fick inte riktigt klart för mig om ministern vidhåller vad hon sade här under förra debatten, att de statliga cheferna är löneledande. Man hade inte behövt gå till någon amerikansk hemlig konsultrapport för att studera löneutvecklingen för cheferna i de statliga företagen. Man behöver bara gå in på företagens bokslut. Där kan man se vad ersättningarna är till företagens ledning. Dessutom kan man se det på börsbolagens ledningar. Det är ett av de krav som framfördes och genomfördes i början av 2000-talet.  Vi har låtit riksdagens utredningstjänst gå igenom dessa offentliga uppgifter. Då visar det sig att av de 30 högst avlönade direktörerna i de börsnoterade företagen finns 4 i de statligt ägda börsbolagen. Först på 20:e plats kommer chefen för Nordea. Av de övriga cheferna i de statliga företagen kommer ingen in på 30-listan. Hur kan ministern påstå att de statliga cheferna blivit löneledande efter den förändring som skett 2003, när man kan se dessa uppgifter i offentliga bokslut?  Det borde väl ändå vara så att ministern, och även Centerpartiet för den delen, levde kvar, såsom man sade under den debatt jag hänvisade till tidigare, i 2003 års diskussion om att ta bort dem. Då var vi rörande överens om att det här var något som var demoraliserande på arbetsmarknaden och att vi borde ta bort dem.  Mitt råd till ministern är att lägga bort idéerna om att införa bonus för företagsledningarna i de statliga företagen. Arbeta i stället för att ta bort sådana system så att det smittar av sig till det privata näringslivet så vi kan få bort de delarna och få en förutsägbar lönebildning! 

Anf. 54 PETER HULTQVIST (s):

Fru talman! Sedan man första gången började prata om bonusarnas återinförande för statliga chefer har det ju hänt en del. Vi har sedan dess genomlevt Carnegieskandalen som ruskade om regeringen rejält, som gjorde att ordföranden i Rådet för utförsäljning av statens företag fick avgå, och det var en statssekreterare som fick avgå. Båda hade bakgrund i Carnegie som kritiserades hårt av Finansinspektionen för uppblåsta värden, och de värdena låg sedan till grund för hutlösa bonusavtal i ledningen för företaget.  Vad ger det här för intryck för allmänheten? Vad är det man förknippar ordet bonus med hos allmänheten? Borde inte populariteten hos den här typen av system efter det som har genomlevts i olika sammanhang och nu senast med Carnegie ha gjort att det här skulle behöva vara på väg ut? Drar regeringen någon slutsats av det som faktiskt har inträffat om hur bonussystem kan spåra ur?  Vad är det som avgör om en vd ska ha bonus eller ej? Vad är måttet på prestationer? Vad är måttet på hela personalens prestation? Vad betyder omvärldsfaktorer som en vd de facto inte kan rå över?  Det är oerhört svårt att avgöra det här. Därför finns det ingen anledning för staten att öppna för den gungfly som bonussystemen är. Eller kanske Maud Olofsson kan förklara den här typen av balanser, hur de ser ut i praktiken. När man diskuterar den här typen av frågor och kommer ned i den konkreta materien blir det svårt. Det är enklare att hålla sig på ett ytligt plan när det gäller sådant här.  Man kan naturligtvis skydda sig med att säga att det här får väl styrelserna ta hand om. Men jag anser att ägarna, i det här fallet staten representerad av regeringen, ska ha en tydlig uppfattning om det ersättningssystem som gäller i statens företag. Abdikerar man när det gäller den typen av frågor, principer för de egna företagen, är man en svag ägare. Då agerar man utan riktlinjer.  Det här är inte bra. Ersättningsfrågorna har stor betydelse för hur en verksamhet upplevs och framför allt för hur balansen ser ut mot personalen i företagen. Förmåner som uppfattas som utmanande skapar problem. Den som öppnar dörrarna för sådant och sådana bedömningar orsakar problem och löser inte problem. Därför är det viktigt att säga nej till bonusar för vd:ar i statens företag.  Det är också en uppgift att som ägare våga stå för något sådant. Jag tycker inte att det är fel. Jag tycker att det är helt korrekt och rätt.  Vi hanterar 200 000 personer som jobbar i den statliga bolagssektorn. Det handlar om 675 miljarder kronor som den här sektorn omsätter. Statens chefer är välavlönade och kompetenta. Vad är det för jobb som blir bättre för att man inför bonus? Det skulle vara intressant att få den förklaringen.  Vi kan snirkla runt här med olika omskrivningar, funderingar och principiella resonemang, men detta är viktiga frågor som har stort symbolvärde ute på arbetsplatserna och ute i samhället. Att ställa sig som ägare och regering och säga att det här får styrelserna sköta, vi har ingen uppfattning, tycker jag är svagt. Det är dåligt ägarskap och ledarskap. 

Anf. 55 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Till Alf Eriksson vill jag säga att jag har mycket svårt att kommentera utredningar som jag inte ens har sett. Jag hoppas att ni har respekt för det. Om ni vill presentera utredningar som jag ska kommentera är det bra om ni gör det i förväg.  Peter Hultqvist säger att den som öppnar dörrar för det här skapar problem och frågar vad det är för jobb som blir bättre om man har bonussystem. Jag vill påminna er om att i de nu gällande riktlinjerna står det att incitamentsprogram får omfatta alla anställda utom vd. Alla anställda utom vd får omfattas av detta.  Om vi är på principiell basis kan man fundera varför ni har tillåtit incitamentsprogram för anställda och chefer på olika mellannivåer men ni inte kan ha det för vd. Ett principiellt ställningstagande handlar väl i så fall om att man tar bort alla incitamentsprogram. Då är min fråga till Socialdemokraterna: Är ni beredda att ta bort alla incitamentsprogram också för de anställda? Det är ett viktigt besked som jag tror att alla statligt anställda vill ha från Socialdemokraterna.  Jag tycker att det finns otroligt mycket dåliga incitamentsprogram på marknaden, i den privata sektorn och har också funnits i den offentliga sektorn. Det var precis det vi kritiserade.  Min principiella hållning är att det i första hand är ett styrelseansvar att tänka igenom vad det är för ersättningar som man behöver ha i ett bolag. Vi har värdeskapande som den viktigaste delen för att ge tillbaka till svenska folket en återbäring från våra statliga bolag. Det är det som är vårt uppdrag. Det är svenska folket som är aktieägarna i de här bolagen. Vi ser att tillståndet är bättre än någonsin i de statliga bolagen, för de ger större avkastning än någonsin.  Jag kan dock konstatera att när det gäller totalersättningen är det de statliga cheferna som toppar. Det har Socialdemokraterna släppt igenom. Men ni vill inte se det. Ni skräms med ordet bonus för att det är väldigt många som har en negativ inställning till det, också jag.  Ni har släppt igenom det på andra områden. Ni har fasta löner, men ni släpper igenom det så att den totala ersättningen leds av de statliga cheferna. Jag tycker inte att det ska vara så. Man ska ha efter prestation. Man ska stimuleras till att skapa ett högre värde. Man ska vara professionell som ledare och som vd, också som anställd i de statliga bolagen. Och man ska kunna vara stolt över det. Det är denna ordning och reda jag vill åstadkomma. Lön efter prestation är ett bra mått och också ett bra incitament för både anställda och vd:ar. 

Anf. 56 ALF ERIKSSON (s):

Fru talman! Nu upprepar ministern att vd:arna i de statliga företagen är löneledande. Det är en felaktig uppgift. Det behövs inte någon egentlig utredning. I pressen de senaste veckorna har det funnits tabeller över ersättningarna till vd:arna i de börsnoterade företagen inklusive de statliga företagen, och först på 20:e plats kommer vd:n för Nordea i ersättningsligan. Jag kan upprepa att av de icke börsnoterade statliga företagen finns det inte något som ligger på 30-i-topp-listan. Då kan man inte påstå att de är löneledande. Det är inte den problematiken som kan ligga till grund för att vi nu ska återinföra bonussystem.  Anledningen till att vd:arna inte behandlas på samma sätt som övriga anställda är att det är företagsledningen som har möjlighet att manipulera i systemet. Det är alldeles för enkelt. Vi ska inte ha ett system som kan vara så frestande att sådana saker händer som har hänt i två av våra större företag, det senaste Carnegie.  Ministern behöver inte kommentera någon utredning, men gå tillbaka till departementet och konstatera, när ni har sett i bokslutet, att de statliga företagsledningarna inte är löneledande. Ta sedan det som grund för att slopa den här diskussionen om att återinföra bonussystem för de statliga direktörerna. 

Anf. 57 PETER HULTQVIST (s):

Fru talman! Rena, raka, enkla system för incitament som omfattar stora delar av eller hela personalen, det tycker jag är okej. Men det som är problemet när det gäller vd:arna är att det handlar om oerhört mycket större belopp koncentrerade till en enskild person eller kanske några få enskilda personer. Det här är system som har åstadkommits i snåriga förhandlingar med styrelseordförande och med styrelser, och sinnrikedomen, snårigheten och det komplicerade och svårgenomträngliga ofta präglar den här typen av avtal. Det finns oerhört många varianter, och de har en oerhört stor överlevnadskraft.  Det är viktigt att rensa upp bland sådant, och det enklaste är att säga att vi inte vill ha det här bland statens vd:ar. Vi får i så fall bygga andra typer av system för avlönande av dem. Det går att avlöna dem på ett mycket bra sätt med goda löner och villkor i alla fall, utan att öppna den här djungeln och den här snårskogen. Det är definitivt en fråga som ägarna har ansvar för.  Statliga vd:ar är inte underbetalda. Det här är inte en grupp människor det är särskilt synd om. Jag tror inte att det här är en grupp människor som någon gråter över i sammanhanget. Statliga företag brukar också ha en förmåga att rekrytera bra vd:ar, och vi har kompetens på de här punkterna.  Det är intressant att Maud Olofsson nästan öppnar sin ministerbana med utspelet att vi ska in med bonusarna igen. Det säger en del om vad perspektivet är och vad som är politikens viktigaste uppgift.  Jag tycker att det är hos dem som gör jobbet i företagen – personalen som är med och bygger företagen varje dag och som har byggt upp de värden som man nu ska slumpa bort och sälja i vissa företag i den statliga sektorn – som man borde lägga ned tyngden och intresset inför framtiden. 

Anf. 58 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Jag har aldrig sagt att svenska vd:ar i statliga bolag är underbetalda – tvärtom. Jag har precis alldeles nyss sagt att de ju leder löneligan. Det är det som är mitt problem. Det är det ni har skapat.  Jag har all förståelse för att vi ska ha incitamentsprogram för de anställda. Jag tror nämligen att det är bra. Men vi hade en principiell diskussion alldeles nyss här, och jag gjorde en notering: Vad är det för jobb som blir bättre av att ha incitamentsprogram?  Jag tror nämligen att detta har en stimulans i sig. Man kan inte säga: Å ena sidan blir jobbet bättre med vissa grupper, men inte med andra.  Jag har problem med att vi har höga ersättningar till våra statliga chefer och att de är ledande på det sättet. Jag har faktiskt problem med det, och jag tror att svenska folket har problem med det också. Men ni försöker gömma er bakom retorik. Ni kallar allting för bonusar, och sedan ska folk tro att det här är av ondo, och när det tas bort så finns det inte kvar. Men man hittar ersättningsnivåer på andra sätt. Det är precis det som har hänt, och det är det som ni aldrig har haft koll på.  Departementet har naturligtvis det bästa underlaget av alla när det gäller att se över våra bolag. Vi följer dem mycket noga, därför att det handlar om att kapa kostnader, och det handlar om att få rätt drivkrafter. Jag tycker att det är bra. Vi sköter de här bolagen på ett bra sätt. Svenska folket har rätt att ställa krav på det och på att vi har duktiga medarbetare, duktiga vd:ar och duktiga styrelser. Men jag tycker också att det är moraliskt viktigt att inte staten drar i väg och leder en löne- och ersättningsutveckling som vi inte har inom den privata sektorn. Det är då jag reagerar, och det är därför jag säger att man måste hitta ett annat system och diskutera någonting annat.    Överläggningen var härmed avslutad. 

9 § Svar på interpellation 2007/08:180 om skoterpolitik

Anf. 59 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):

Fru talman! Gunnar Sandberg har frågat mig om jag över huvud taget avser att göra något åt skoterpolitiken och när skoteråkare i så fall kan få besked.  Jag vidhåller mitt tidigare svar till Gunnar Sandberg att en trafiksäker och miljövänlig infrastruktur för skotertrafik är viktig. Säkra skoterleder underlättar ett rörligt friluftsliv och ger skoteråkare möjlighet att på ett hänsynsfullt sätt ta sig ut i naturen. Skotertrafiken utgör en del i den växande turistnäringen och bidrar därmed till ökad sysselsättning i vårt land.  Jag har en öppen dialog med snöskoterorganisationerna. Jag träffade Snofed så sent som för några veckor sedan och diskuterade snöskoterrelaterade frågor. Snofed har även en pågående dialog med Miljödepartementet där det finns en kontaktperson som ansvarar för just snöskoterfrågor.  Det stämmer att frågan om utveckling och ansvar för snöskoterleder togs upp i den transportpolitiska propositionen Moderna transporter (prop. 2005/06:160). Jag tycker att det vore olyckligt att isolera skoterfrågorna genom att endast koncentrera sig på skoterpolitik. Jag vill gärna se dem i ett bredare perspektiv, varför jag anser att ett fortsatt arbete med säkra skoterleder görs bäst i samband med en framtida översyn av terrängkörningslagen. Såsom fördelningen ser ut i Regeringskansliet är det Miljödepartementet som ansvarar för terrängkörningslagen.  I regleringsbrevet 2005 gav regeringen Länsstyrelserna i Dalarna, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, den så kallade Fjälldelegationen, uppdraget att utreda omfattningen av användningen av terrängfordon i fjällområdet. Utredningen omfattar körning både på snötäckt mark och barmark. Uppdraget skulle ha redovisats i mars 2007 men fick uppskov till september 2007 för att kunna omfatta hela snöskotersäsongen 2006/2007. Utredningens rapport bereds för närvarande på Miljödepartementet. 

Anf. 60 GUNNAR SANDBERG (s):

Fru talman! Jag får tacka infrastrukturministern för svaret på min interpellation, men jag måste säga att jag inte är riktigt nöjd med svaret.  I min fråga förra året och i interpellationen nu har jag pekat på behovet av en fungerande infrastruktur för skotertrafiken. I sitt svar förra året skrev infrastrukturministern att hon delade min uppfattning om att infrastruktur för skotertrafik är viktigt, särskilt ur miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt. Jag fick också veta att frågan bereddes inom Regeringskansliet och att regeringen skulle återkomma i frågan efter avslutad beredning.  Men vad har hänt sedan dess? Ingenting, absolut ingenting. Ministern vill nu ge skoterfrågan ett bredare perspektiv. För att man skulle slippa komma med konkreta förslag om skoterkörning sköts frågan till Miljödepartementet och till den pågående översynen av terrängkörningslagen. Nu bereds den frågan i stället. Man undrar förstås: När får vi se resultatet av den beredningen?  Trots att det i den förra transportpolitiska propositionen Moderna transporter fanns konkreta förslag på åtgärder för säkra skoterleder och andra skoterfrågor har Åsa Torstensson valt att skjuta frågan ifrån sig.  Det duger inte. Ministrarna i denna regering mässar om jobbpolitik och företagandets lov oavsett vad det är fråga om. Men när det gäller att skapa förutsättningar för jobb och företagande i Norrlands inland gör man ingenting. Skotrarna är viktiga inte bara för de boendes livskvalitet i Norrland, utan de ger också en möjlighet att utveckla turismen i glesbygden.  Skoteråkning är i dag en stor turistnäring, och skoterleder nyttjas även som ridleder och för turistskidåkning. Lederna ger också möjlighet för rörelsehindrade att på ett enkelt sätt ta sig ut i fjäll, skog och mark.  För att skoteråkandet ska ske på ett säkert och miljövänligt sätt krävs det därför vissa förutsättningar, till exempel säkra skoterleder.  Min fråga kvarstår: Avser ministern att över huvud taget göra något åt skoterpolitiken och i så fall när? 

Anf. 61 LEIF PETTERSSON (s):

Fru talman! Jo, skoterfrågorna är viktiga för de norra landsdelarna i Sverige. Ofta i debatten på hemmaplan anklagas vi som är politiskt aktiva för att se skotern bara som ett miljöproblem. Det tror jag inte landar på något särskilt parti utan det landar nog mer på oss som är rikspolitiskt aktiva som ett kollektiv. Jag vill att vi kommer bort från det.  Skotern är inte ett miljöproblem utan är ett fordon som har, precis som alla andra fordon, miljömässig påverkan. Naturligtvis ska vi göra vad vi kan för att minska den påverkan. Då är två saker viktiga. Det första är att ordna lederna. För att vi ska klara det måste vi ha en gemensam sammanhållen politik över landet så att vi får även på det här området en infrastruktur som hänger ihop. Därav den interpellation som Gunnar Sandberg har ställt, och därav också den motion som finns för riksdagens behandling i annan ordning. Men det är sammanfallande frågor.  Det andra som är viktigt när det gäller lederna är att också se till att polisen har resurser för att övervaka säkerheten. Här tror jag inte att polisen själv klarar det utan här måste polisen få hjälp på andra sätt. Här har också skoterorganisationerna tagit fram ett förslag om ledvärdar. Det finns också naturbevakare, och länsstyrelsens folk rör sig i de områden där skotertrafiken är som tätast. De kan också ha en roll i sammanhanget.  Det är viktigt att se skotertrafiken utifrån ett sammanhållet och nationellt perspektiv, så att det inte blir en fråga bara för berörda kommuner eller blir en fråga bara för andra intressen.  Vi ska också komma ihåg det Gunnar Sandberg sade i sitt genmäle på svaret, nämligen att snöskotern är ett mycket viktigt, och blir ett allt viktigare, redskap för besöksnäringen. Det sker i takt med att vi kan utnyttja fördelen med snö och kyla i norra delen av landet. Vi ser också att samarbetet över gränsen mot Finland blir viktigare.   Vi vet också att skotertrafiken i både Norge och Finland är mer reglerad än i Sverige, vilket jag inte tycker är någon fördel. Vi ska inte gå den vägen. Men om vi inte ska gå den väg som Norge och Finland har valt måste vi se till att vi har en sammanhållen politik som garanterar friheten med skotern – frihet under ansvar. Naturligtvis finns det en viktig aspekt när vi pratar säkerhet, nämligen alkohol i trafiken. Det är också en del av skoterpolitiken att se till att den typen av avarter inte gör sig gällande i framtiden.  Den fråga som Gunnar Sandberg ställde tidigare, fru talman, vill jag understryka. Vad avser regeringen att göra? Finns det över huvud taget någonting som kommer i framtiden på området? 

Anf. 62 LARS U GRANBERG (s):

Fru talman! Vi befinner oss i den skotertätaste kommunen. I Stockholm finns de flesta skoterägarna i Sverige.  Sammantaget är det här en stor fråga. Ministern tar också upp frågan om en utredning som ska beredas. Den utredningen har räknat och tittat på antalet fordon, och den har kommit fram till att det finns omkring 250 000 fordon. Det finns drygt 200 000 ägare av fordon. Det är klart att det finns ett stort intresse.  Det är viktigt att ministern ger något svar. Det här berör många inlandskommuner som under lång tid har legat i planeringsstadiet för att utveckla skoterturism. Vi kan ta Lycksele som ett exempel. Lycksele kommun har i flera års tid diskuterat möjligheten att utveckla skoterturismem i Västerbottens inland mitt i sommaren. Intresset är enormt stort. Därför blir man lite ledsen när svaret på Gunnar Sandbergs interpellation är fortsatt beredning. Det har varit ett års beredning sedan Gunnar Sandbergs skriftliga fråga som nu ligger till grund för interpellationen. Nu är det fortsatt beredning.  Jag tror att inlandskommunerna och inlandsbefolkningen kommer att bli besvikna över att regeringen inte gör mer i en fråga där de ser en möjlighet till utveckling av en näringsgren. Den kan växa sig rejält stor.  Riksdagen har en skoterklubb. Jag tillhör den. Jag vet att Åsa Torstensson har fått information om att det finns en skoterklubb. Åsa Torstensson kan ta med sig det till sin riksdagsgrupp och få centerpartisterna mer intresserade av skoterfrågan. Det finns ingen centerpartist med i denna eminenta och viktiga förening i Sveriges riksdag. 

Anf. 63 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):

Fru talman! Alla tre interpellanterna hänvisar till att skotern innebär många stora möjligheter för utveckling, jobb och nyföretagande i den del av landet som har stora möjligheter inom turistnäringen. Det är det som också pågår i dag. Inte desto mindre finns ett bredare perspektiv på skoterpolitiken.  Interpellanterna vet säkert att det är viktigt att vi inte fastnar i problembilderna, men det finns motsättningar i fråga om fritidsutövare, olyckor, skador på mark och vegetation samt olovlig körning. En del av interpellanterna har tagit upp detta. Både friluftsfrågorna och miljöfrågorna hanteras av Miljödepartementet.  Det frågas efter en sammanhållen skoterpolitik. Jag vill betona att det är Miljödepartementet som ansvarar för den politiken. En översyn av skoterpolitiken kan därmed komma att beröra flera olika lagstiftningar. Det är inte enbart fråga om översyn av terrängkörningslagen utan det kan vara fråga om fler lagstiftningar. Men Miljödepartementet ansvarar för just den lagstiftningen.  Terrängkörningslagen är en förbudslag i sig med syfte att skydda mark, vegetation och naturvärden. Det är viktigt att den förordningen finns med i den sammantagna skoterpolitiken.  Miljödepartementet ansvarar även för miljöbalken, som reglerar körning i naturreservat och i nationalparker till exempel, och planering av nya leder, som interpellanterna efterfrågar. De har också ansvaret för de antagna miljökvalitetsmålen när det gäller snöskotertrafik som främst berör Storslagen fjällmiljö, Myllrande våtmarker, Begränsad klimatpåverkan. Men de har även ansvaret för andra miljökvalitetsmål som Ett rikt växt- och djurliv.  Ansvarsfördelningen innebär att de flesta frågor som jag hänvisar till, och som också interpellanterna hänvisar till, ligger under Naturvårdsverkets ansvar. Vissa delar ligger under Vägverkets ansvar.  Jag som ansvarig framför allt för trafiksäkerheten hanterar säkerhetshöjande åtgärder vad gäller både mopeder och snöskotrar. Det finns ett förslag som handlar om att skilja på snöskotrar och terrängfordon. Det arbetet pågår. Det är inte klart, men jag förväntar mig att det ska bli klart under våren 2008. Där finns också trafiksäkerhetsåtgärderna med, som jag tror att det var Leif Pettersson som efterfrågade. 

Anf. 64 GUNNAR SANDBERG (s):

Fru talman! Som Lars U Granberg var inne på kommer vi verkligen från snöskotertäta områden. Vi har samtliga skotrar och är med i skoterföreningar. Vi har också ett tryck på oss när de här frågorna inte kommer någonstans. Man vill styra upp på olika områden. Vi får väl ta en interpellationsdebatt också med miljöministern i frågan.  Det finns en hel del andra skoterfrågor som inte handlar om terräng utan om det område som Åsa Torstensson ansvarar för. Till exempel är en fråga som diskuteras i skoterföreningarna om hjälmtvång ska gälla inom skotertrafiken. Det är många typer av skador som uppkommer på grund av att skoterförare och -passagerare inte bär hjälm. Som skoteråkare räknas man som trafikant. Då undrar man varför det är olika bestämmelser för körning på olika platser i landet, utanför respektive inom detaljplanerade områden och renbetesfjäll med mera.  Det måste bli en praktisk styrning som gäller som riktlinje för fortsatt utveckling, som vi nu har bara i Jämtland. Vissa bestämmelser gäller i Härjedalen, andra bestämmelser gäller för skotertrafiken i Åre och ytterligare andra bestämmelser på ett annat ställe. Det irriterar naturligtvis skoteråkarna och även turisterna som kommer dit upp.  Jag kommer att ge flera förslag i tredje inlägget, Åsa Torstensson.  Man kan också fråga sig varför det inte är möjligt, som i Kanada, för skoteråkare att nyttja allmän väg med begränsad hastighet för att kunna ta sig till svårtrafikerade platser lagligt, exempelvis till mackar, hotell och liknande. Det gäller vid snöbelagd väg. Som det är nu kör många längs vägen, och de kör väldigt, väldigt fort för att ingen ska hinna se vem det är. Då vore det betydligt säkrare för alla om man fick möjlighet att köra på vägen i stället.  Vad avser ministern att göra åt trafiksäkerhetsfrågorna? 

Anf. 65 LEIF PETTERSSON (s):

Fru talman! Det är viktigt att notera att snöskoterorganisationerna i Sverige är beredda att vara med och ta ett ansvar för utvecklingen på det här området. Det tror jag också att ministern fick klart för sig vid mötet med Snofed, som hon själv har refererat till i svaret. Ett viktigt inslag i det arbetet är det nationella snöskoterrådet som nu har bildats med snöskoterorganisationer men också med berörda myndigheter på området som intressenter. Nio olika organisationer och myndigheter finns med i snöskoterrådet.  De problem som ministern räknar upp när det gäller skotertrafiken talar entydigt för att ett samlat nationellt grepp måste tas i skoterpolitiken. Vi ser att snöskoterolyckor med dödlig utgång tyvärr är alltför vanliga.  Det är också viktigt i den här debatten att skilja på snöskotrar och fyrhjulingar, speciellt när det gäller terrängkörning. Fyrhjulingar och snöskotrar är i dag registrerade på samma sätt i trafikregistret. Men det går att skilja på dem, och det har också gjorts i den utredning som Ronny Edin på Länsstyrelsen i Norrbotten har tagit fram. Jag antar att det är det underlag som ministern refererar till.  35 procent av trafiken med snöskoter sker i fjällen. Ungefär 10–15 mil är medelsträckan för en snöskoter per år. I debatten är problemen ibland något överdrivna både vad gäller fjälltrafiken och hur långt snöskotrarna faktiskt körs.  Frågan återstår fortfarande: När kommer en nationell snöskoterpolitik? 

Anf. 66 LARS U GRANBERG (s):

Fru talman! Vi får hoppas att den framtida skoterpolitiken inte präglas av fru talmannens något negativa inställning till det fordon som vi just nu diskuterar.  Det är ändå en viktig fråga. När det gäller skoterturism låter det som att det enda vi pratar om är människor som kör skoter och forslar sig från punkt A till punkt B. Skoterturismen är numera väldigt starkt kopplad till skidanläggningar, stugbyar och turistanläggningar rent generellt i Norrlands inland. Om vi inte får en vettig finansiering som gör att små fjällbyar har råd att hålla väldigt bra färdleder för fordonet skoter, kommer det att bli problem, inte bara för skoterfordonet som sådant utan även för alla turistanläggningar i Västerbottens inland, Jämtland, Norrbotten, Härjedalen med mera. Därför känns det väldigt viktigt att debattera och diskutera de här frågorna.  Jag hoppas att jag hörde fel, för jag blir lite orolig när man börjar diskutera att hålla ihop fordon. Jag kommer ihåg debatten som vi hade om förarbeviset och vilka som skulle vara examinatorer, vilka organisationer som skulle hålla i körkortsprövningen, där man klumpade ihop förarbevisutbildningarna på EU-moped och skoter. Skotern fick sig där en väldig känga. Men det visade sig sedan när man analyserade det hela att om man hade problem med examinationen för förarbevis så var det när det gällde EU-mopederna. Det var inga som helst problem med skoterklubbarna som organisation för att hålla i utbildningen.  Skoterklubbarna är viktiga för inlandet. Skoterklubbarna är en viktig sammanhållande länk uppe i små bygder i svensk fjällvärd. Värna dem, ministern, och se till att satsa på skotern! 

Anf. 67 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):

Fru talman! Det är mycket av det som interpellanterna tar upp som jag bekräftar. Jag vet att skoterföreningar är intresserade och har förmågan att utveckla turistverksamhet och att de gör det redan i dag. Men jag vet också att skoterklubbarna är mycket försiktiga med att kräva ytterligare statliga regleringar av rädsla för att staten med nya regleringar skulle krångla till livet för skoterklubbarna och minska deras möjlighet att utveckla turismen eller företagarnas möjlighet att utveckla till exempel skotersafarier. Det var en av de synpunkter som jag fick ta emot vid samtalet med Snofed.  Jag har redogjort för det som interpellanterna och också skoterklubbarna efterfrågar, nämligen översynen av mopedpaketet som under våren kommer att lämnas till riksdagen. Där – jag ska förtydliga mig gentemot Lars U Granberg – gällde det tvärtom snarare vikten av att särskilja fyrhjulingar och snöskotrar. Jag har fått en tvärsominterpellation med anledning av diskussionen om fyrhjulingarnas framfart i terrängen.  Det är snarare en bekräftelse på den efterfrågan som interpellanten lyfter fram. Genom att särskilja dessa två fordonsslag skapar man bättre förutsättningar för ökad säkerhet. Här ingår också på departementets sida frågor som berör alkolås och alkoholrelaterade åtgärder för att öka trafiksäkerheten – även om vi redan i dag har en lagstiftning som man även på skoter ska följa. 

Anf. 68 GUNNAR SANDBERG (s):

Fru talman! Ideellt arbete är något som de som jobbar i skoterklubbarna får känna av. De flesta är mycket engagerade och intresserade. Så länge de finns kvar kommer åtminstone de att ordna skoterlederna men med skiftande kvalitet. Det är därför man vill styra upp det så att man kan klara det även utan dessa personer. De kommer att falla bort, för många är äldre och har varit med länge.  Kommersiella företag vill också ha mer styrning på de regler som gäller. Jag nämnde hjälmtvång i mitt förra inlägg.  Det finns fler frågor som borde stärkas. Det måste komma till stånd någon typ av möjlighet att fastställa leder och lagligt kunna ta betalt för att köra på dessa. Det handlar om att säkerställa trafiksäkerheten, och ersättningen till markägare är ett problem. Det måste också finnas möjligheter till bra preparering. Med tanke på dagens trafiktryck längs fjällkedjan borde det upprättas något liknande Kungsleden, kanske från Sälenområdet upp till norr, så att man kan köra på ett säkert sätt. Det ska också vara lättorienterat med likartad skyltning längs hela vägen.  Samebyarna måste släppa igenom säkrare passager genom fjället. Under vinterförhållanden innan förbudstiden är det konstigt att man stänger av stänger av fjället på grund av att trafiken kan störa renskötseln. Vi som bor i fjällregionen vet att fjället inte är någon naturlig plats för renar under vintern. Då bedrivs renskötseln nere i skogslandet.  En annan sak som vi var inne på är alkoholbestämmelserna. Många anser sig lite orättvist behandlade. Många sörlänningar som turistar i fjällområdena tror att samma promillehalt gäller för att köra skoter som för att köra båt. Men det gör det inte. Det tycker man är ett problem.  Frågan om ledvärdar är viktig. Det finns ett projekt i Skåne för att kolla sjösäkerhet och alkohol. Det är något som statsrådet kan bevaka. Man skulle kunna tänka sig att ha något liknande i fjällen, med ledvärdar som kollar skoteråkarnas alkoholhalt. 

Anf. 69 Statsrådet ÅSA TORSTENSSON (c):

Fru talman! Jag börjar med det sista. Jag vill på det bestämdaste säga att alkohol inte hör hemma i något samband med någon form av fordonskörning. Det är snarare en förstärkning och ett förtydligande av vad som gäller för alkohol och körning oberoende av fordon eller transportslag som ska styras upp.  Gunnar Sandberg ställde förut en fråga som jag kom på att jag inte direkt svarade på. Det är trots allt den frågan som ligger i luften och som ni önskar svar på. När tas det samlade greppet om snöskoterfrågan? Det bästa i en interpellationsdebatt är inte att hänvisa till ett annat departement, men de facto ligger det breda anslaget på Miljödepartementet. Det är också en del av det arbete som har gjorts från länsstyrelserna i Dalarna, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Den redovisning man har gjort ligger nu på Miljödepartementet och kommer i det sammanhanget att vara ett viktigt underlag för de framtida åtgärderna och angreppssätten vad gäller snöskoterfrågan.  Interpellanterna återkommer ofta till det breda anslaget samtidigt som de ställer en del specifika frågor som berör trafiksäkerheten. Fru talman, jag känner att jag har svarat på båda de frågeställningarna. Det breda anslaget som jag tror att interpellanterna och snöskoterklubbarna efterfrågar ligger inom Miljödepartementets ansvar.  Det är också en fråga från klubbar där man vill veta vem som har det samlade ansvaret. Nu har snöskoterorganisationerna och klubbarna både en kontakt på Näringsdepartementet och en angiven kontakt på Miljödepartementet. Jag hoppas att vi från regeringens håll har minskat krånglet för de aktuella snöskoterorganisationerna och klubbarna.    Överläggningen var härmed avslutad. 

10 § Svar på interpellation 2007/08:181 om höjda försäkringspremier vid betalningsanmärkning

Anf. 70 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Egon Frid har frågat mig vad jag avser att göra dels för att människor med betalningsanmärkningar ska kunna teckna försäkringar på lika villkor som alla andra, dels för att sätta stopp för försäkringsbolagens orimliga höjning av försäkringspremier för godtyckligt utvalda grupper av människor.  Det finns i princip inte någon statlig kontroll av försäkringsbolagens premier. Dessa bolags verksamhet ska dock bedrivas enligt god försäkringsstandard. Detta innebär bland annat att premien ska återspegla den risk som försäkringen innebär för bolaget.  Enligt uppgifter i medierna förekommer det att försäkringsbolag hämtar in uppgifter om betalningsanmärkningar för att använda i en riskbedömning som sedan kan påverka premien för försäkringen.  Enligt kreditupplysningslagen får en kreditupplysning bara lämnas ut till den som på grund av förestående eller ingånget kreditavtal eller liknande har behov av den. Datainspektionen utövar tillsyn över lagen. I vilken mån ett försäkringsbolag har rätt att få uppgifter om betalningsförsummelser är enligt lagen alltså först och främst en fråga för Datainspektionen.  Som Egon Frid känner till lämnas emellertid kreditupplysningar i dag också över Internet med stöd av yttrandefrihetsgrundlagen. I de fallen är bland annat den nämnda bestämmelsen i kreditupplysningslagen inte tillämplig, och Datainspektionen har alltså inte möjlighet att vidta några åtgärder. I Justitiedepartementet pågår ett arbete med att göra kreditupplysningslagen tillämplig även på uppgifter som lämnas med stöd av yttrandefrihetsgrundlagen. Avsikten är att ett lagförslag ska presenteras i början av nästa år. 

Anf. 71 EGON FRID (v):

Fru talman! Tack statsrådet för svaret! Detta är för mig, mitt parti och många andra en viktig fråga, nämligen frågan om höjda försäkringspremier vid betalningsanmärkningar. Utgångspunkten är, och måste vara, att alla människor ska behandlas utifrån lika villkor. Det är extra viktigt när det gäller möjligheten att avtala om försäkringar.  För mig är det viktigt att sätta stopp för försäkringsbolagens orimliga höjningar av försäkringspremier och försäkringsbolagens godtycklighet gentemot utvalda grupper av människor. Det finns särskild anledning att vara kritisk mot denna godtycklighet eftersom den är på gränsen till diskriminerande, vilket jag återkommer till.  Statsrådet säger att det i princip inte finns någon statlig kontroll av försäkringsbolagens premier utan att dessa bolags verksamhet ska bedrivas enligt god försäkringsstandard, vilket ska innebära att premien ska återspegla den risk som försäkringen innebär för bolaget. Så långt låter det bra. Men det är här frågorna måste komma och också ifrågasättandet.  Försäkringsbolagen tillämpar tydligen inte principen om god försäkringsstandard.  Försäkringsbolagens godtycke leder till att det utgås från att personer med betalningsanmärkningar i sig skulle utgöra en större risk för försäkringsbolaget.   Är det då inte diskriminerande att hävda att personer med betalningsanmärkning skulle utgöra en större risk när de vill teckna en sakförsäkring, försäkra ett hem eller försäkra en bil? Är det större risk för att försäkringen behöver falla ut endast för att en person har en betalningsanmärkning? Naturligtvis kan det inte få vara på det sättet, och naturligtvis ska det inte vara på det sättet heller.  Detta är det ena klart tvivelaktiga beteendet från vissa försäkringsbolag. Det andra är att de efterfrågar kreditupplysningar för att de stöder sig på godtycket och diskrimineringen att personer med betalningsanmärkningar utgör en större risk. Det är ju ett fel i sig, något som jag tror att ministern håller med om, att försäkringsbolagen efterfrågar kreditupplysningar när dessa egentligen bara får lämnas ut till den som på grund av förestående ingående av kreditavtal eller liknande anledning har behov av detta. Att köpa en tjänst av ett försäkringsbolag är ju inte att ingå ett kreditavtal och borde inte heller kunna jämställas med det. Alltså borde inte försäkringsbolagen få, eller ta sig, rätten att ta kreditupplysningar och på så sätt också sätta premien utifrån just att de finner att en kund har en betalningsanmärkning.   Ministern svarar att i vilken mån ett försäkringsbolag har rätt att få ut uppgifter om betalningsförsummelser enligt lagen först och främst är en fråga för Datainspektionen. Men vad anser statsrådet? Är det rätt eller fel att försäkringsbolagen begär kreditupplysning för att teckna en försäkring?  

Anf. 72 ANTI AVSAN (m):

Fru talman! Egon Frid påstår att det har kommit till hans kännedom att minst två försäkringsbolag valt att höja premierna för bilförsäkringar för människor med betalningsanmärkningar. Jag vet inte hur detta har kommit till Egon Frids kännedom och inte om uppgifterna är korrekta. Jag utgår från att så är fallet. Men sedan tar Egon Frid till olika saker i sin interpellation. Han befarar att det kommer att inträffa en massa saker. Frågan är egentligen om det finns skäl för staten att intervenera i privaträttsliga förhållanden eller, med andra ord, om försäkringsbolagen ska tvingas bortse från vissa omständigheter när de beräknar hur försäkringspremierna ska bestämmas. I den här debatten finns det nog skäl att ta utgångspunkt i sådant som är mer grundläggande i sammanhanget.   Då är frågan: Vad är en försäkring egentligen? Jo, det är ett sätt att fördela risker inom ett kollektiv av människor. Den riskfördelningen får inte ske så att någon eller några ska ge andra, mer riskbenägna, personer frikort när det gäller skador. Premieberäkningen måste därför i någon rimlig mån återspegla den risk som föreligger för att försäkringsfall ska inträffa i det enskilda fallet. Jag har svårt att se att det skulle vara helt grundlöst att också se till betalningsanmärkningar som en omständighet i premiebestämningen, framför allt om det rör sig om personer med många och återkommande betalningsanmärkningar.   Fru talman! Hur omständigheterna ser ut i de fall som har kommit till Egon Frids kännedom vet inte jag. Det kanske är så att Egon Frid vet det, och möjligen är det på det sättet att det är personer som har många och återkommande betalningsanmärkningar.  

Anf. 73 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Jag redovisade, och det gjorde också Anti Avsan, en del av det som gäller i fråga om bedömning av premiernas storlek. Det som ändå är huvudfrågan, tror jag, för Egon Frid, och som det också är viktigt att fundera över, är om personer med betalningsanmärkningar riskerar att bli utan försäkring. Det är ju där någonstans, tror jag, som skon klämmer, och det är det man kan bekymra sig över. Då är det så att försäkringsbolagen har en skyldighet att erbjuda alla konsumenter en försäkring som man normalt tillhandahåller. I det ligger enligt min mening att försäkringsbolaget inte heller kan ta ut för höga premier. Skulle det hända att en konsument förvägras en försäkring eller erbjuds en försäkring på helt orimliga villkor kan konsumenten väcka talan i domstol om rätten till försäkring. En konsument som anser att ett avtalsvillkor om premie är oskäligt kan också föra en talan om jämkning av detta villkor. Det finns alltså en möjlighet att få denna extrema situation, som vi måste undvika, prövad. Det tycker jag är bra.   När det gäller det här med kreditupplysningar finns det ju, som jag upplyste om i inledningen, regler, som man också kontrollerar, men de gäller inte på Internet. Det där är ett problem, för det är naturligtvis rimligt att man har samma regler oavsett hur upplysningarna inhämtas. Där har vi ett arbete i gång på departementet för att rätta till den bristen. Jag skulle tro att den beror på att Internet är förhållandevis nytt som företeelse. Hur man sedan använder de här uppgifterna är något som Finansinspektionen och andra hanterar. Sammanfattningsvis kan man säga, fru talman, att jag tycker att det finns ett antal regler för den här situationen. Jag är inte så bekymrad över att vi skulle hamna i den här extrema situationen, som är vad vi ska undvika, att personer som har haft en betalningsanmärkning eller två riskerar att stå ställda utan att kunna teckna en försäkring. Men sedan är det ju, som Anti Avsan antyder, ganska många olika faktorer som måste ligga i bedömningen av en premie enligt de regler som gäller. Där är det så att försäkringstagarna som kollektiv måste skydda sig mot alltför stora risker. Där sker det en prövning av bolaget och en ständig diskussion, kan man säga.   Det förs alltså en diskussion, men från Justitiedepartementets sida försöker vi rätta till det som gäller kreditupplysningslagens användning beroende på var man hämtar upplysningar. I övrigt tycker jag ändå att det finns säkerhetsmekanismer som träder till. Det ligger naturligtvis också i försäkringsbolagens intresse, och är viktigt för deras anseende, att inte människor lämnas utan vettiga villkor för att kunna teckna en försäkring. Det tror jag också att man ska vara rätt klar över. 

Anf. 74 EGON FRID (v):

Fru talman! Jag fick en fråga från en tidning, vanligt förekommande här i riksdagen, om vad jag önskade min politiske motståndare i julklapp. Jag svarade att jag önskade insikt. Jag vill upprepa den önskan om insikt till Anti Avsan och till Beatrice Ask. När jag ställer en fråga här i riksdagen så fabulerar jag inte. Det här är ett generaliserbart samhälleligt problem. Det finns intresseorganisationer som Fattiga Riddare och föreningen Insolvens, som mycket tydligt beskriver att det förekommer att människor diskrimineras i Sverige i dag. På grund av att man har betalningsanmärkning får man högre premier. Försäkringsbolagen missbrukar sitt sätt att göra en riskbedömning när de sätter försäkringspremien och enbart använder kriteriet betalningsanmärkningar för att sätta en högre premie. De diskriminerar människor utifrån att man skulle ha ett större riskbeteende bara för att man har en betalningsanmärkning. Stigmatiseringen är svår nog för människor som har en betalningsanmärkning utan att de ska diskrimineras ytterligare.   Det är faktiskt så att Värmlands Folkblad i en artikel från den 1 november har namngett både Folksam och If. Företrädare för båda dessa försäkringsbolag framträder och erkänner att de själva tycker att det är rimligt att sätta premier i försäkringar på detta sätt. Man tycker att människor med betalningsanmärkningar får ut mer av försäkringen än de betalar.   De menar att det är rätt att diskriminera gruppen som har betalningsanmärkningar eftersom den skulle ha ett större riskbeteende. Här menar jag att regeringens och statens tillsyn av all form av verksamhet riktad mot enskild i Sverige ska vara av en sådan grad att man inte tillämpar diskriminerande metoder som ytterligare stigmatiserar olika grupper i samhället.  Ett försäkringsbolag ska naturligtvis se till sitt försäkringskollektiv. Det ska vara riskbeteendet som fäller avgörandet för vilken premie man ska sätta. Det är inte den debatten vi för. Det ska vara rimligt och rätt om man efterforskar att människor har betalningsanmärkningar när man sätter priset på premien för en försäkringstagare som till exempel vill ta en bilförsäkring.  Som ministern redan tog upp kan det leda till att människor inte har råd att teckna försäkringar. Det kan leda till att vissa människor lever oförsäkrade. Om man inte betalar sin bilförsäkring hamnar man hos Trafikförsäkringsföreningen. Med dess avgifter hamnar en person på obestånd, en person med svag ekonomi eller en person med tidigare betalningsanmärkningar mycket snabbt hos kronofogden och får nya betalningsförelägganden.  Klarar man inte av att betala sin trafikpremie på trafikförsäkringen klarar man definitivt inte av att betala avgiften till Trafikförsäkringsföreningen. Detta är också någonting som Föreningen Insolvens klart ser i dag är att ett antal människor som vill teckna trafikförsäkring hamnar hos Kronofogdemyndigheten med betalningsföreläggande från just Trafikförsäkringsföreningen. 

Anf. 75 ANTI AVSAN (m):

Fru talman! Egon Frid upplyser oss om att vi bör ha insikt. Det gäller naturligtvis att ha insikt i olika frågor om man ska lösa samhällsproblem. Det handlar inte bara om insikt när det gäller påståenden om olika saker utan också hur det förhåller sig runt omkring. Jag hoppas att jag har bidragit till Egon Frids insikt i den här frågan.  Det finns många aspekter på detta. Egon Frid påstår här att försäkringstagare diskrimineras. Det är ett påstående som kommer från någon, och det bygger på en subjektiv uppfattning att det är så. Hur det i själva verket är i de fall som vi lägger till grund för dagens interpellationsdebatt vet jag fortfarande inte, utan jag har bara det som Egon Frid har påstått i sin interpellation.  Det handlar kanske inte så mycket om att man beaktar betalningsanmärkningar i vissa sammanhang. Frågan är snarare hur man beaktar att någon som vill teckna en försäkring har skött sina betalningar. Om man över huvud taget inte är nogräknad kanske man inte heller betalar försäkringspremien. Då har man under alla förhållanden ett problem. Har man inte betalat försäkringspremien är det svårt att göra gällande försäkringen om det inträffar ett försäkringsfall.  Jag anser precis som jag sade i mitt första anförande att det måste vara upp till god försäkringssed hos försäkringsbolagen att också beakta sådana omständigheter som betalningsanmärkningar. Det gäller framför allt om det förekommer många och i stor omfattning. Det är en omständighet när man bestämmer vilken premie en försäkringstagare ska betala. 

Anf. 76 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! God försäkringsstandard, som försäkringsrörelse ska bedrivas i enlighet med, innebär att premien ska återspegla den risk som försäkringsbolaget tar. Det är Finansinspektionen som ska kontrollera att man gör det på ett anständigt och väl avvägt sätt. Den ska se till att premien återspeglar risken och att man inte tar in det som inte borde vara med i bedömningen.  Man kan fråga sig om man borde reglera vilka faktorer som får påverka riskbedömningen eftersom det är många olika. Utgångspunkten är risken. Beroende på försäkringsslag är det många olika faktorer som man måste beakta. Försäkringsbolag kan självklart inte beakta faktorer som inte påverkar risken. Då skulle det bli fråga om diskriminering eller oskälighet. Man ska behandla alla likadant.  Det finns som jag nämnde tidigare regler som säger att man ska erbjuda en försäkring som man erbjuder försäkring till alla andra. Det finns inte en kollektiv skyldighet, men man kan inte stämpla ut en person. Det ska göras likartade bedömningar hela vägen.  Ett avtalsvillkor mot konsumenten kan förbjudas om det är oskäligt med hänsyn till pris och övriga omständigheter. Det är Konsumentverket som får föra en sådan talan i Marknadsdomstolen. Jag har förstått att Finansinspektionen nyligen har uppmärksammat Konsumentverket på frågan, och det får ge sin syn på saken.  Det är inte så att myndigheterna inte agerar. Det finns en prövning. Som jag sade i mitt första svar är reglerna för försäkringsbolagen i dag mindre detaljerade från statens sida. Det är ett beslut som bygger på de överväganden som gjordes under tidigare mandatperiod och som riksdagen har hanterat i god ordning.  De här fallen är komplicerade. Det är bra att Egon Frid lyfter fram problemen som personer med betalningsanmärkningar och annat kan ha. Men det kan inte bara handla om att se bekymret. Man måste också väga in alla de aspekter som finns.  Det är viktigt att försäkringsbolag inte sätter premier eller hanterar sin ekonomi på ett sådant sätt att de inte kan motsvara de försäkringar som många människor har tagit utan har en likviditet som fungerar. 

Anf. 77 EGON FRID (v):

Fru talman! Det är bra att regeringen agerar i de här frågorna. Jag ifrågasätter inte det och säger inte att regeringen inte gör något alls. Men det är viktigt att belysa de här frågorna ytterligare.  Det kan hända att trafikförsäkringen har blivit extra uppmärksammad på grund av att den höjning som skett av premien generellt av andra orsaker. Det belastar människor med en utsatt ekonomi och en svag betalningsförmåga ytterligare. Då märks nästa höjning ännu mer som försäkringsbolagen gör för att man ifrågasätter betalningsförmågan. Man väger in det som ett skäl för att höja premien ytterligare.  Det är bra som ministern säger på slutet i svaret att man försöker att pröva att kreditupplysningslagen blir tillämplig även på Internetförfrågningarna. Det måste vara ett gemensamt intresse att begränsa de förfrågningarna så att de inte används på ett felaktigt sätt och missbrukas av andra än dem som har rätt att ta en kreditupplysning.  Jag hävdar bestämt att man inte kan jämställa att teckna en försäkring med att teckna ett kreditavtal. Det är inte samma tjänster. Det är viktigt, och det är också därför jag har lyft fram frågan i interpellationen, att ministern och regeringen i sina diskussioner med Datainspektionen, Finansinspektionen och även Konsumentverket fortsätter att diskutera de frågorna.  Det handlar om på vilket sätt försäkringsbolagen har missbrukat sin ställning mot enskild person när man som i det här fallet använder betalningsanmärkningar mot en enskild person och väger samman det i en annan riskbedömning. Det borde inte vara samma sak. Jag menar att det är snudd på diskriminering. 

Anf. 78 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att vi har ordentligt fokus på människor som har en svag ekonomi. Det som dock är glädjande är att vi ser att det faktum att fler får jobb också gör att behovet av socialbidrag minskar. Det är färre människor som hamnar i knipan.  Det hjälper inte alla gånger den enskilde som sitter där. Men det faktum att vi pressar de ekonomiska klyftorna och ser till att fler kan försörja sig på sin egen lön gör att jag hoppas att färre hamnar i den här sitsen.  Men för att också säkra i den andra ändan gör vi ett häv för att se till dels att kreditupplysningslagen fungerar också i nya medier, om man får uttrycka sig så, dels att vi är medvetna om att tillsynsmyndigheter faktiskt agerar för att se till att man lever upp till de krav som finns i lagstiftningen och som gäller försäkringsverksamheten.    Överläggningen var härmed avslutad. 

11 § Svar på interpellation 2007/08:183 om åtgärder mot sms-lån

Anf. 79 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Christina Axelsson har frågat finansminister Anders Borg dels vilka åtgärder han är beredd att vidta för att stoppa möjligheterna till snabba lån utan kreditprövningar, dels om han avser att ta något initiativ för att se över låneformen som sms-låneföretagen erbjuder. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.   Jag håller med Christina Axelsson om att det finns skäl att se över regleringen kring sms-lån och liknande låneformer. I Justitiedepartementet pågår också ett arbete med ändringar i regelverket om konsumentkrediter. Som jag nämnde i interpellationsdebatten tidigare i år är utformningen av den nya regleringen beroende av de bakomliggande EG-reglerna. Ett nytt EG-direktiv om konsumentkrediter hoppas vi kan antas av EU-parlamentet och rådet under våren 2008.   Frågor som rör sms-lån beaktas särskilt i arbetet på departementet. Jag kan inte nu säga vilka förslag på det området som arbetet kommer att resultera i, men krav på kreditprövning vid sms-lån och liknande låneformer är en åtgärd som övervägs.  

Anf. 80 CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru talman! Jag undrade lite grann när jag fick det här svaret; det måste jag säga. I svaret står det att departementet arbetar med frågan och att man väntar på ett nytt EG-direktiv om konsumentkrediter under våren 2008.  Jag tycker att det tar för lång tid och att man måste göra någonting nu. Snart är det jul. Det är ju inte så många dagar kvar – dan före dan, eller vad det är – om man liksom rappar upp det lite grann – före dopparedan.  För många är det många varor som hägrar. Då är det ganska enkelt att, om man inte har några pengar, skicka i väg ett sms. Man går runt lite längre i affären och tittar lite mer. Under tiden är det någon som sätter in pengar, ett par hundra, på ens konto. Sedan handlar man upp dem. Det går ganska fort när man får ett sms-lån. Kanske är det detta som lockar många att ta ett sådant här lån.  Man gör alltså av med pengarna. Men man får dem inte bara fort. De ska också betalas fort, ofta inom en månad. När det är i slutet av den månaden och man inte heller då har några pengar skickar man i väg nästa sms och tar nästa lån. På så sätt hamnar man i låneträsket.  Det här har kronofogden gett besked om och visat oss på. Man säger att det var drygt 2 600 ärenden efter årets fyra första månader. Vid halvårsskiftet var det 4 579 ärenden. Om den trenden fortsätter kommer det att vara 10 000 personer som i slutet av 2007 inte har lyckats betala sina sms-lån.  Då ska man veta att de som får betalningsanmärkningar hos kronofogden senare i livet kommer att ha svårt att få andra lån – kanske till sin bostad, till att köpa en ny bil, till att ta körkort eller kanske till och med till en mobiltelefon.  Jag vill därför fråga justitieministern: Går det inte att på något sätt ändå hasta fram någon typ av reglering, precis som man gjort i Finland, för att på så sätt kunna minska antalet, och faktiskt många unga, som hamnar i den här fällan?  Både i Uppdrag granskning och i kvällspressen har man tagit upp de här frågorna och visat på hur många procent som de här lånen egentligen kostar trots att det står att det är gratis. Där har man ju också otillbörlig marknadsföring. Skulle det inte kunna gå att göra någonting åt detta? 

Anf. 81 JAN ERTSBORN (fp):

Fru talman! Företeelsen sms-lån lanserades under år 2006. Jag får börja med att ställa frågan om det var en genial affärsidé som man kunde tjäna mycket pengar på och om det var en produkt som marknaden efterfrågade.  Efter vad som har varit under det här året är det ganska enkelt att konstatera att sms-lånen naturligtvis är en bra affärsidé som man tjänar pengar på.  Enligt de senaste uppgifterna som nått mig är vi nu är uppe i 30 olika långivande företag i Sverige. Som interpellanten här sade kommer bortemot 10 000 ärenden till Kronofogdemyndigheten. Då kan man naturligtvis fundera över hur många lån det egentligen handlar om.  När jag ställer mig frågan om dessa lån är önskvärda på marknaden kan jag samtidigt förstå att det vid speciella tillfällen kan vara bra att snabbt få ett lån. Men nackdelarna är så pass stora att det är alldeles uppenbart att något måste göras åt detta.  I vårt samhälle måste vi på olika sätt hjälpa till så att personer som har väldigt lätt för att falla för en frestelse får en möjlighet att tänka efter. Detta med tidsaspekten är, tycker jag, det absolut viktigaste att se över.  Vi vet också att man beträffande dessa lån till stor del riktar sig till unga människor, kanske speciellt till dem som behöver inte bara få tid att tänka efter utan också en del information om vad det egentligen handlar om.  Jag för min del tycker att det, med tanke på den utveckling vi sett, är rätt självklart att en kreditprövning och en kreditprövningstid behövs. Vi behöver få uppgifter om effektiv ränta, och vi behöver överväga kravet på en revers vid lån.  Något som jag tycker är tråkigt och som framgick i programmet Uppdrag granskning är att vi i varje fall hittills inte har sett att någon låntagare har ifrågasatt om man inte blir ett offer för ocker. En sådan bestämmelse finns faktiskt kvar i vår lagstiftning. Visserligen har den inte hanterats särskilt mycket under 1980- och 1990-talen och hittills under 2000-talet. Men den finns kvar. Jag drömmer om att någon låntagare vågar göra en invändning i domstol.  En kronofogde har uttalat att sms-lånen är en motorväg rakt in i skuldfällan. Som många känner till har vi ett arbete i gång där inte minst jag själv har fått på min lott att titta närmare på frågan om överskuldsatta personer i vårt land – hur många de är, varför de är överskuldsatta och varför skuldsaneringslagen inte fungerar tillräckligt. I den delen tycker jag att vi har ett väldigt gott arbete i gång; naturligtvis tycker jag det.  Jag tycker också att det svar som justitieministern här i dag har givit oss – att man arbetar med de här frågorna, bland annat frågan om kreditprövningen, i departementet – är väldigt bra. Jag hoppas att det finns möjligheter för departementet att inom en ganska snar framtid komma vidare. 

Anf. 82 ANTI AVSAN (m):

Fru talman! Christina Axelssons interpellation är utformad på ungefär samma sätt som andra interpellationer i ämnet som har ställts företrädesvis till justitieministern.  I interpellationen uttrycks bekymmer över utvecklingen när det gäller snabba krediter, främst sms-lån.  Frågeställningarna beträffande kreditprövning, kreditgivning och snabba lån har många olika aspekter. Några av dessa aspekter gäller konsumentskydd, möjligheten att ta upp lån på en marknad samt den enskildes rättshandlingsförmåga och personliga ansvar å den ena sidan och kreditgivarens ansvar å den andra sidan. Det finns också, som Jan Ertsborn tidigare var inne på, regler i avtalslagen som skulle kunna tillämpas i dessa situationer, bland annat bestämmelsen om ocker.  Utöver reglerna i avtalslagen finns det ett antal bestämmelser i konsumentkreditlagen. Enligt den lagen innebär god kreditgivningssed att även konsumentens intressen ska tas till vara med tillbörlig omsorg. Innan en kredit beviljas ska kreditprövning ske. Det finns i och för sig vissa undantag för engångskrediter med kortare kredittider, om kreditbeloppet ska betalas på en gång eller vid krediter som rent allmänt avser mindre belopp.  Det är förvisso korrekt att sms-lån typiskt sett faller utanför kravet på kreditprövning, men skälet till det undantaget i konsumentkreditlagen är enligt förarbetena en bedömning med utgångspunkten att risken normalt är liten för att sådana krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning. Nu kan vi säga att även små lån nog många gånger kan vara bekymmersamma, inte minst för personer som redan befinner sig i ekonomiskt svåra situationer. Om någon befinner sig i en sådan svår situation ligger det nära till hands att acceptera sämre lånevillkor än vad andra personer skulle ha accepterat.  För närvarande pågår, som tidigare nämnts, ett arbete inom EU gällande konsumentkreditdirektivet. Det föreslagna direktivet är ett så kallat maximidirektiv med syfte att åstadkomma fullständig harmonisering inom det reglerade området. Enligt förslaget till direktiv ska kreditgivaren göra en prövning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av de korrekta upplysningar som konsumenten lämnat och i förekommande fall genom sökning i relevanta databaser.  Konsumentkreditdirektivet ska snart behandlas i Europaparlamentet för andra gången. Så sent som i går behandlades lagstiftningsresolutionen i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. En av frågorna som behandlades gällde den undre gränsen för direktivets tillämpningsområde, alltså var den ska gå. Gränserna som diskuteras är 200 euro eller 500 euro. Om direktivet också ska träffa krediter med lägre belopp, till exempel sms-lån, kan man tycka att 200 euro vore en rimlig undre gräns. Det intressanta i sammanhanget är dock att Christina Axelssons kamrater i den socialdemokratiska gruppen i utskottet inte röstade för den lägre nivån, utan för 500 euro som nedre gräns.  Fru talman! Christina Axelsson bör kanske börja med att diskutera frågan med sin partigrupp i Europaparlamentet eftersom frågan är i skarpt läge där. 

Anf. 83 EGON FRID (v):

Fru talman! Jag har även tidigare diskuterat sms-lån och snabblån med justitieministern, både genom interpellationer i kammaren och i form av skriftliga frågor, och jag vill ansluta mig till Christina Axelssons kritik av sms-lånen som företeelse.  Att göra sms-lånen till en EU-fråga är lite märkligt, eftersom det är angeläget att här hävda nationell rätt. Den borde vara så snabb och funktionell att vi själva kunde justera sådana tråkiga företeelser. Smarta affärsidéer uppfinns för att kunna kringgå lagstiftningen, och i dag missbrukas konsumentkreditlagen genom att dessa företag lägger sig på just mindre engångskrediter. Dessutom har lånen en avgift i stället för ränta.  Det är uppenbart att regeringen behöver agera mot denna snabbt växande företeelse. Den är ju så ny att ni knappast kan beskylla den tidigare regeringen för den, och nu är den i ett skarpt läge. Med tanke på att det är unga konsumenter som genom de smarta affärsidéerna utnyttjas till att använda sådana nya kreditmöjligheter måste den nuvarande regeringen agera. Konsumenterna behöver hjälp och stöd så att de inte ska kunna få dessa krediter.  Det är naturligtvis bara att ansluta sig till de argument som Christina Axelsson och Jan Ertsborn använder när de beskriver företeelsen som sådan. Det visar vilka goda skäl det finns att vara kritisk mot den. Givetvis vill de som kommit på den smarta affärsidén fortsätta att använda sig av den och tycker att en smart affärsidé ska stödjas i stället för att ifrågasättas, motarbetas och stoppas. När kreditgivarna kringgår lagstiftningen för att genom snabba konsumentkrediter nå nya kunder och få dem att kortsiktigt konsumera, och när de uppenbarligen inte har någon logisk möjlighet att kunna betala tillbaka lånet inom en månad med tanke på den höga avgift som lånet har, bör regeringen agera för att stoppa det hela.  Personligen tycker jag att regeringen haft tillräckligt med tid på sig för att tillsammans med olika statliga myndigheter agera för att täppa till möjligheten för snabbkrediterna och pröva möjligheten att kunna hävda att det är fråga om ocker just för att avgifterna har en sådan hög effektiv ränta på årsbasis. Det borde alltså vara möjligt att hävda att kreditprövning ska ske även vid mindre krediter.  Jag hoppas att Beatrice Ask inte gör detta till en EU-fråga, utan att regeringen använder den nationella lagstiftningen för att stoppa de här företagen. Alternativet är att ändra i lagstiftningen så att de inte har möjlighet att fortsätta att använda sig av dessa så kallade smarta affärsidéer. 

Anf. 84 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag tror att det är viktigt att driva den här frågan i EU av det enkla skälet att det som händer på Internet också händer i Sverige. Om Sverige låste allt skulle det inte hjälpa. Folk skulle kunna låna i alla fall, på något annat sätt.  Låt mig också säga att man i dag i inremarknadsutskottet diskuterat konsumentkreditdirektivet och alldeles särskilt noterat den debatt och de erfarenheter vi har i Sverige. Vi får hoppas att man landar på 200 euro, bland annat för att man pekat på den svenska situationen. Det skulle i så fall inkludera de lägre beloppen, som det ju ofta handlar om. Även om så inte skulle ske finns det möjligheter för oss att göra något, men jag tror att det vore bra med en bastant ordning också på europeisk nivå.  Christina Axelsson säger att det tar för lång tid och att vi måste göra något här hemma. Så särskilt lång tid tycker jag emellertid inte att det har tagit. Vi kan inte hasta fram lagstiftningsåtgärder. Däremot har myndigheter och andra agerat i dessa frågor. Konsumentverket har drivit två mål i Marknadsdomstolen; målen avgjordes i juli. Man har därmed fått en del riktlinjer vad gäller marknadsföringen, även om det kanske inte var det som jag tror att interpellanten hade önskat.  Konsumentverket har också skrivit och framfört synpunkter till regeringen den 31 augusti, vilket vi tar på stort allvar, som jag nämnde tidigare. Dessutom har Konsumentverket och Kronofogdemyndigheten satsat på information till unga och på ett samarbete med skolorna för att informera om lån, regler och annat. Vidare har Konsumentverket gjort en kartläggning på Internet i syfte att få kunskap om varför ungdomar tar dessa lån samt underlag för att veta hur de ska arbeta proaktivt. Jag tycker alltså att det görs en del bra saker.  Samtidigt som vi har de här problemen och vi är beredda att agera vill jag ändå säga att man får passa sig för att inte bara se problemen. Det finns nog också kunder som, trots de här kostnaderna och villkoren som finns för de här lånen, uppskattar att det finns andra och enklare sätt att låna pengar på än att gå till banken och som är beredda att betala för det.  Jag tycker inte att man ska moralisera över det. Det kan väl vara en bra möjlighet. Men jag tycker att vi ska se över låneformen, och det finns då förslag till åtgärder. Det handlar om krav på kreditprövning för sms-lånen. Det handlar om strängare krav på information om kostnader och reklam före ingående av avtal och om att få lite mer tid. Det är, som jag sade i mitt inledningssvar, ett arbete som pågår, och där jag tycker ändå att man agerar någorlunda skyndsamt.  Det finns också möjligheter redan i dagens lagstiftning att ingripa mot oskäliga avtalsvillkor och förfaranden som innebär ocker. Jag tror att det var Jan Ertsborn som lyfte fram det. Frågan om kreditocker enligt avtalslagen har man inte prövat i domstol. Den har inte varit uppe där. Men jag kan föreställa mig att det finns unga som har ingått avtal på grund av lättsinne eller oförstånd, och då finns det faktiskt en bestämmelse om ocker, som innebär att avtalet är ogiltigt under förutsättning att räntan eller avgiften är uppenbart oproportionerlig. Det finns alltså verktyg för att hantera detta.  Vi gör, som sagt, en hel del saker. Det är väl viktigt att vi gör det, men jag tror att vi också måste se till att vi på EU-nivå får direktiv som är bastanta. 

Anf. 85 CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru talman! Jag kan hålla med Beatrice Ask om att det är viktigt att vi får bastanta EU-direktiv och att de nogsamt prövas och diskuteras. Det är bra också att myndigheterna agerar. Jag tänker på de här webbaserade frågorna, som man har haft under oktober månad. Det ska verkligen bli spännande att se vad de kommer fram till. Och Kronofogdemyndigheten har haft information på en community som heter Apberget.  Det man hela tiden återkommer till är den här snabbheten. Det är många gånger därför man väljer den här typen av lån. Men även om vi ska ha bra EU-direktiv, som vi alla ska rösta för, oavsett vilket parti vi tillhör, är det viktigt att vi också i Sverige har en ordentlig lagstiftning vad gäller den information som man får innan man ingår ett sådant här avtal.  Jag har också tittat på det här med ocker och hur man ska kunna bedöma det. Vad jag förstår är något fall uppe nu där man ändå håller på att pröva om det faktiskt ska gå. Jag vet inte hur det kommer att gå med det. Men det är viktigt att vi tar till de redskap vi har. Vi vet ju att det innan vi har fått ett EG-direktiv på det här området kommer att rinna ganska mycket vatten under broarna, och det kommer att bli många fler ungdomar som hamnar i det här låneträsket.  Det är förresten inte bara ungdomar. Jag hade några gästar i riksdagen i dag från Långholmens folkhögskola som kunde vidimera att det är ganska vanligt över huvud taget bland personer som kanske inte har så mycket pengar att röra sig med. Det är då ett enkelt sätt och också ett sätt att slippa ifrån den här kreditprövningen.  Kronofogdemyndigheten har visat att av dem som är anmälda för att de inte har betalat sina sms-lån är det hela 60 procent som sedan tidigare har en anmärkning på sig. Därför vore det, tycker jag, ganska enkelt att säga att det måste vara någon typ av kreditprövning innan man kan göra det här. Och man ska naturligtvis inte kunna få pengarna så snabbt. Det måste gå någon dag eller så, så att man hinner tänka: Måste jag verkligen köpa det här som jag blev så sugen på när jag såg det i skyltfönstret?  Jag tror också, precis som ministern säger, att det är många ungdomar som tar den här typen av lån i oförstånd. Då måste vi också se till att vi hjälper de ungdomarna så mycket det bara går med en korrekt information, så att de verkligen får veta att det inte är gratis om de lånar 500 kronor en månad. Det kostar 39 kronor. 39 kronor av 500 blir ganska många procent, om man räknar på årsbasis i räntekostnader. Jag tycker att vi kan kräva av de här företagen att de ger en korrekt varuinformation om de tjänster som de erbjuder ungdomarna. Där skulle vi kunna börja, tycker jag. 

Anf. 86 JAN ERTSBORN (fp):

Fru talman! För att inte på något vis bli missförstådd och felciterad i framtiden vill jag betona att mitt inlägg inte hade till syfte att vi skulle förbjuda några sms-lån, utan min inställning är att det ska finnas en avtalsfrihet i det här landet där även sms-lån kan fungera, men vi behöver ha några villkor i samband med tagande av sådana här snabba lån. De villkoren, menar jag, är motiverade av att det finns personer som väldigt lätt faller för frestelser, som inte tänker efter och som helt enkelt behöver samhällets stöd när det gäller att tänka efter innan man ingår ett oförmånligt avtal.  Jag tycker mig ha fått klara besked av justitieministern om att man överväger frågan om kreditprövning och informationsskyldighet när det gäller den effektiva räntan. Jag är övertygad om att det kan vara tillräckliga åtgärder för att stötta de här personerna som lätt faller för sådana här erbjudanden. Jag ser fram emot ett arbete och ett resultat från departementet och hoppas att det ska komma tämligen fort. 

Anf. 87 ANTI AVSAN (m):

Fru talman! Jag kan väl passa på att nämna att den klassiska ockersituationen kallas för kreditocker. En sådan ockersituation kännetecknas av en låntagare som befinner sig i trängande behov av att snabbt förstärka sin ekonomi, vilket långivaren utnyttjar genom att låna ut pengar till en oskäligt hög ränta. När man hör hur de här lånen upptas tycker man ju att det låter ganska likt det som är den här klassiska ockersituationen.  När det gäller frågan som sådan är det en fråga för EU, alldeles oavsett vad vi tycker om det. Och det är nog bra med tanke på att saker och ting, inte minst via Internet, rör sig över gränserna.  Det talades om insikt förut. En sådan insikt bör också omfatta lagstiftningsprocessen, inte bara i Sverige, utan även i Europa. Jag har svårt att se att det nu finns några skäl att föregripa konsumentkreditdirektivet. Vi vet ju inte var gränsen ska gå för direktivets undre tillämpningsområde. Dessutom är det ett maximidirektiv som syftar till full harmonisering. Innan direktivet är beslutat vet vi inte heller med bestämdhet hur kreditprövningen ska ske.  Men med tanke på att det här är ett reellt problem som för övrigt civilutskottet också ska beröra i en utfrågning i slutet av januari nästa år är nog min uppfattning att det finns goda skäl att överväga 200 euro som nedre gräns, om vi talar om direktivet. I andra hand finns det ju möjlighet att återkomma på nationell nivå också under direktivets gräns, i nationell lagstiftning. Men vi får avvakta direktivet först. Och jag har full tilltro till regeringens arbete när det gäller den här frågan. 

Anf. 88 EGON FRID (v):

Fru talman! Ja, det vore ju synd om frågan avgörs före utfrågningen i civilutskottet den sista januari, för då får vi ställa in vår utfrågning. Vi kan ju skjuta på den tills efter det. Jag förstår logiken i Anti Avsans resonemang där.  Mitt inlägg ska heller inte missuppfattas. Jag vill förbjuda sms-lån som företeelse. Jag tycker att det är beklämmande när kreditinstitut finansierar sin verksamhet med ytterligare spektakulära och tveksamma krediter, som sms-lånen är.  Vi vet att det finns inkassoföretag som finansierar sin verksamhet, eller rättare sagt använder sin vinst till utlåning, via sms-lån. Det tycker jag visar vilken låg och tveksam nivå som kreditmarknaden har hamnat på. Att den behöver regleras ytterligare genom en skärpt lagstiftning är uppenbart.   Jag moraliserar inte över människor som tar sms-lån. Jag moraliserar över företag, affärsverksamhet och kreditverksamhet som utnyttjar människor som befinner sig i en situation att de snabbt vill låna pengar. Då behöver samhället träda in för att skydda dessa människor och skapa förutsättningar för att detta inte ska fortgå och ske som i dag. Då måste vi naturligtvis reglera detta genom en skärpt lagstiftning. Jag ser gärna en nationell skärpt lagstiftning som sedan kan anpassas vidare, så att vi med stöd av detta får en kommande EU-lagstiftning som naturligtvis också kommer att påverka Sverige.   Sms-lånen är kanske inte lika gränsöverskridande som Internethandeln. Men snabbkrediter via Internet kan jämställas med sms-lån.   Men jag hoppas att regeringen skyndsamt förändrar lagstiftningen, så att sms-lånen kan stoppas. 

Anf. 89 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Jag är angelägen om att denna fråga ska hanteras skyndsamt. Jag tror att det är väldigt bra att de besked som jag har fått i dag från EU är att en uppgörelse mellan parlamentet och rådet är nära förestående. Det innebär att ett beslut kan komma någorlunda snabbt. Det tror jag är väldigt bra. Det ger oss ledning i det agerande som vi planerar och bereder från departementets sida och som jag har nämnt.  Jag ska bara avslutningsvis ta upp det som Christina Axelsson nämner om att snabbheten är ett problem. Vi är överens om det. Internet och många andra moderna företeelser i vårt samhälle präglas av väldigt hög hastighet. Snabba cash är inte bara en bok, det är lite grann en livsstil och en attityd också.   Detta är ett stort problem, och jag tror att riksdagen har ett ansvar att fundera över vad man kan göra för att bidra till att ändå se till att människor tar sig tid till eftertanke. En del kan vi göra. Men jag tror också att det ligger ett stort ansvar i detta med informationsgivning och annat. Det är ändå på det sättet att någonstans kan man inte komma undan att även i det moderna samhället med hög hastighet, nya kommunikationskanaler och många som vill agera snabbt och erbjuda sina tjänster måste var och en kunna ta ett ganska stort personligt ansvar. Detta är svårt, och det är svårt för unga människor. Vi har ett ansvar för att arbeta mot alla dessa typer av frestelser också. Jag tror inte att vi kan skydda medborgarna mot precis allting därför att då förbjuder vi också det som kan vara bra erbjudanden.  Men jag har förstått av debatten att riksdagsledamöter som har engagerat sig i denna fråga egentligen inte är ute efter att förhindra en ny tjänst utan att faktiskt se till att vi har ett modernt regelverk som gör att också denna typ av verksamhet fungerar enligt ordning-och-reda-principen och utifrån de värderingar och villkor som vi har haft för annan typ av långivning. Det är väl en ganska bra hållning?  Vi har, som sagt, ett arbete i gång på departementet för att titta på frågan utifrån den svenska ståndpunkten. Men jag hoppas på ett snabbt beslut i EU också eftersom det underlättar. Om det sedan skulle göra att det känns lite fånigt att ha denna hearing i civilutskottet återstår att se. Jag tror att det är ett väldigt bra initiativ därför att det finns aspekter på dessa frågor som jag tycker att man mycket väl kan diskutera i riksdagen. Vi från departementet är i alla fall intresserade av att ta del av den utfrågning som är planerad.  

Anf. 90 CHRISTINA AXELSSON (s):

Fru talman! Tack så mycket, ministern. Jag hoppas verkligen att du nu tar med dig detta tillbaka till departementet. Man märker ju här att vi är ganska eniga om att vi ytterst vill skydda konsumenterna – ungdomarna.   När vi talar om vad man gör åt detta måste jag säga att ABF i min hemkommun Huddinge glädjande nog faktiskt har blivit beviljade en del pengar från Konsumentverket just för att öka kunskaperna om sms-lån, om mobilräkningar, om räntefria lån och hur man undviker skuldfällan. Det känns stimulerande att få jobba tillsammans med dem i den frågan.  Jag hoppas att ministern nu ändå tar detta till sig och faktiskt ser till att någonting händer. Jag är nämligen orolig för att många när de börjar höra Bjällerklang och så vidare ute i shopparna griper detta halmstrå för att köpa det som är så åtråvärt och som de så gärna vill ge till någon. Men det kan komma väldigt mycket surt efter, och det är det ingen som är betjänt av, vare sig myndigheterna eller de personer som blir drabbade. Sjysta villkor med en tjänst – ja. Men man måste se till att det blir riktigt, och det är det som vi efterfrågar. Och där tycker vi att departementet får skynda på det arbete som man har inlett. Men detta måste till fort, och vi kan inte dra detta i långbänk.     Överläggningen var härmed avslutad. 

12 § Svar på interpellationerna 2007/08:186, 218 och 230 om anställdas meddelarfrihet i skattefinansierad verksamhet

Anf. 91 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Elina Linna har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att   1. garantera de anställda i verksamheter som finansieras med offentliga medel yttrandefrihet,  
2. stärka de anställdas möjligheter att påtala missförhållanden på arbetsplatser och 
3. undvika att arbetsgivare efterforskar uppgiftslämnare om missförhållanden på arbetsplatser.  
Ylva Johansson har frågat socialministern vilka åtgärder han avser att vidta för att säkerställa patientsäkerheten genom att ge anställda hos privata utförare som utför skattefinansierad verksamhet inom vård och omsorg ett meddelarskydd som överensstämmer med det som gäller inom offentligt utförd vård och omsorg.   Eva Olofsson har frågat äldre- och folkhälsoministern om hon avser att   1. vidta åtgärder för att säkerställa insyn i hanteringen av offentliga medel i de privata vårdbolagen och  
2. garantera personal inom privat äldreomsorg skydd för meddelarfriheten.  
Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på dessa interpellationer. Frågorna är nära förknippade med varandra, och jag har valt att besvara dem i ett sammanhang.  Yttrande- och informationsfrihet är grundläggande principer i det konstitutionella systemet. Meddelarfrihet tillkommer alla, och den har bland annat genom reglerna om anonymitetsskydd och förbudet mot straffrättsliga sanktioner ett grundläggande skydd i tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna. Det är alltså inte så att anställda inom den privata sektorn saknar meddelarfrihet. I vissa företag med stark anknytning till det allmänna gäller dessutom samma meddelarskydd som för offentligt anställda. Det gäller dels företag som ägs av kommuner och landsting, dels andra enskilda rättssubjekt som har anförtrotts uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Grundlagsregleringen ger emellertid inte övriga privatanställda samma skydd som offentliganställda mot ingrepp från arbetsgivaren.  Frågan om det är möjligt att generellt stärka skyddet för privatanställdas meddelarfrihet har utretts tidigare, och frågan har diskuterats i varje fall sedan 1980-talet. Möjligheterna att förstärka meddelarskyddet för privatanställda har bland annat övervägts av den regering som Ylva Johansson satt i. De förslag som har lagts fram i den riktningen har emellertid mötts av omfattande kritik från remissinstanserna, och den tidigare socialdemokratiska regeringen valde att inte gå vidare med något sådant förslag.   De invändningar som man har fört fram mot förslagen är flera. För det första är det väldigt svårt att reglera all verksamhet – offentlig och privat – på samma sätt eftersom det finns så stora skillnader mellan verksamheterna. En sådan skillnad är att lojalitets- och tystnadsplikten på den privata arbetsmarknaden är avtalsreglerad. Ett generellt förbud för arbetsgivare att vidta arbetsrättsliga åtgärder mot en anställd som avslöjar uppgifter som han eller hon har förpliktat sig att hemlighålla skulle utgöra ett ingrepp i avtalsfriheten och komma i konflikt med den grundläggande principen om att ingångna avtal ska hållas.   För det andra har privata företag ett större behov än det allmänna att av konkurrensskäl kunna hemlighålla uppgifter om verksamheten. Det finns en uppenbar risk för att företagens konkurrensförmåga försvagas om de inte har möjlighet att upprätthålla avtal om sekretess.  För det tredje är skyddet för meddelarfriheten en del av offentlighetsprincipen som gäller för statlig och kommunal verksamhet. Det är förenat med avsevärda problem att bryta ut endast en del av det offentligrättsliga regelverket och föra över det till privat verksamhet.  Interpellanternas frågor är ställda framför allt mot bakgrund av den verksamhet som bedrivs inom vård och omsorg. Flera händelser har på senare tid blivit offentliga. Det gäller både inom verksamhet som bedrivs av privata utförare och kommunalt bedriven verksamhet. Det finns alltså inte något stöd för att påstå att det just är en förstärkt meddelarfrihet som utgör det bästa skyddet mot eventuella missförhållanden. Insyn och kvalitet i offentligt finansierad verksamhet, inte minst inom vård och omsorg, måste i stället garanteras på andra sätt.  Jag vill här särskilt framhålla att kommuner och landsting som sluter avtal med någon annan om vården av en kommunal angelägenhet har kvar huvudmannaskapet för uppgiften och därigenom också det yttersta ansvaret för verksamheten. Huvudmannen ska se till att den anlitade entreprenören uppfyller de bestämmelser som gäller för verksamheten. Vid sådana avtal ska den upphandlande kommunen eller landstinget beakta intresset av att allmänheten kan få insyn i hur verksamheten utförs. Det är därmed huvudmännens ansvar att i samband med upphandling ställa krav om till exempel återrapportering.  Inom hälso- och sjukvården finns det också särskilda regler med anmälningsplikt för anställda för att garantera patientsäkerheten och för att eventuella missförhållanden uppmärksammas och åtgärdas. Oavsett driftsform ska hälso- och sjukvårdspersonal rapportera till vårdgivaren om en patient i samband med hälso- och sjukvård drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. Det är sedan vårdgivaren som bedömer om en anmälan enligt lex Maria ska göras. Inom socialtjänsten finns vidare en skyldighet att anmäla allvarliga missförhållanden, lex Sarah. Den gäller också oavsett driftsform för dem som är anställda eller dem som är verksamma i omsorgen om äldre eller människor med funktionshinder.  Frågor om kvalitet i vård och omsorg är prioriterade frågor inom regeringens arbete. Det innebär bland annat att det görs satsningar för att förbättra informationen och uppföljningen avseende både offentliga och privata utförare. Några generella åtgärder för att förstärka privatanställdas meddelarfrihet är dock inte aktuella. 

Anf. 92 ELINA LINNA (v):

Fru talman! Jag vill tacka justitieministern för svaret, men jag måste säga att det verkar märkligt att justitieministern över huvud taget inte ser något problem med de olika möjligheter som de offentligt respektive privat anställda inom vård och omsorg har för att kunna påtala missförhållanden på arbetsplatserna. Nu talar vi alltså om verksamheter som finansieras med offentliga medel. Inom kommunala eller landstingsdrivna verksamheter har de anställda så kallad meddelarfrihet som innebär att de kan påtala missförhållanden på arbetsplatsen till massmedierna och att arbetsgivaren är förbjuden att efterfråga källan och komma med sanktioner.  Som privatanställd har man inte det skyddet. Arbetsgivaren får undersöka vem som har sagt och gjort vad, och de anställda kan drabbas av exempelvis löneavdrag eller uppsägning. Detta faktum hotar såväl kvaliteten på vården som insynen och den demokratiska granskningen.  Men detta verkar inte bekymra justitieministern som i stället är bekymrad över att företagens konkurrensförmåga försvagas om de inte har möjlighet att upprätta avtal om sekretess.  Fru talman! Den offentliga sektorn är också utsatt för konkurrens. Varför inte låta den grundlagsskyddade rätten att fritt lämna uppgifter, exempelvis till medierna, gälla också inom den privata sektorn?  Jag vill säga till Beatrice Ask: Låt hela det offentligrättsliga regelskyddet gälla också för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi!  För att Beatrice Ask ska kunna se allvaret i detta tar jag ett exempel från det verkliga livet. En anställd – vi kan kalla henne för Eva – varslades för en tid sedan om uppsägning sedan hon tipsat Dagens Nyheter om att arbetsgivaren Maria Beroendecentrum AB delade ut miljoner av skattebetalarnas pengar till ägarna. Bolaget tog reda på att Eva tipsat en journalist på Dagens Nyheter genom att gå igenom registret över telefonsamtal från företagets telefoner.  Om Eva hade varit offentliganställd hade hon haft tre olika skydd för sin yttrandefrihet.  För det första är det meddelarfrihetens tystnadsplikt, det vill säga om den journalist som tog emot Evas uppgifter hade röjt sin källa hade hon till och med kunnat få fängelsedom.  För det andra är det meddelarfrihetens efterforskningsskydd. Om Eva hade jobbat på en offentligt driven klinik skulle hennes arbetsgivare ha kunnat dömas till fängelse för den efterforskning hon gjorde.  För det tredje är det yttrandefriheten enligt regeringsformen. Offentligt anställda får fritt uttala sig så länge de inte bryter mot någon lag.  I Evas fall gäller endast det första skyddet.  Fru talman! Jag vill fråga Beatrice Ask: Anser ministern att det fanns behov av en starkare meddelarfrihet i Evas fall? 

Anf. 93 YLVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret, även om jag hade hoppats att få svar av socialministern eftersom jag vill diskutera patientsäkerhet.  Hur mycket lidande, för tidig död och ineffektiv användning av resurser som brister i patientsäkerheten orsakar inom svensk vård och omsorg är det ingen som säkert vet. Men jag tror att alla är överens om att det är en underdrift att säga att vi har betydande förbättringar att göra på det området. Jag är därför glad att den borgerliga regeringen fullföljde de planer som vi hade i den socialdemokratiska regeringen om att tillsätta en patientsäkerhetsutredning. Vi välkomnar att den är tillsatt och tycker att det är bra.  Många tror att patientsäkerhet handlar om anmälningar enligt lex Maria eller lex Sarah. Det gör det bara i mycket liten utsträckning. Det handlar om sådana anmälningar där det är uppenbara missförhållanden.  I stället handlar patientsäkerhetsarbete om att systematiskt se över och gå igenom rutiner, samverkan, utbildning, rapportering och mycket annat. Det handlar om att synliggöra brister när det gäller till exempel överdriven medicinering för att hålla patienter lugna eller överdriven användning av blöjor eller katetrar för att hålla personaltätheten nere. Det handlar om alltför korta vårdtider som kan leda till risker i nästa del av vårdkedjan. Det handlar om brister i rapportering till kvalitetsregister, oklar kontroll över journalhantering till exempel, felaktig användning av kompetens och väldigt mycket mer.  För att säkerställa att man får en sådan öppen rapportering krävs bland annat att personalen kan och vill påtala brister och föreslå förändringar. Det finns redan i dag tillkortakommanden och brister på det här området inom offentligt driven vård och omsorg. Det är sannerligen inte så att allt fungerar bra där i de här avseendena.  Men det finns när det gäller privat driven vård och omsorg en uppenbar risk att det kommer att bli ännu sämre, eftersom personalen saknar det lagliga skydd som man har i offentligt driven verksamhet. Jag tycker att det är upprörande att man kan hänvisa till företagshemligheter när det handlar om patienters och vårdtagares säkerhet. Jag tycker att i avvägningen mellan företagens behov av att ha hemligheter och patienters och vårdtagares behov av att ha öppenhet när det gäller rutiner, rapportering och säkerhet måste patientsäkerheten väga tyngst.  Det här är inget nytt problem. Det har debatterats många gånger, som justitieministern också påpekar. Men problemen har accelererat det senaste året genom en ökad användning av privata entreprenörer inom vård och omsorg och också genom att flera viktiga stora aktörer inte längre i avtal kräver meddelarskydd när de ingår avtal med sina entreprenörer. Stockholms läns landsting är kanske det tydligaste exemplet, då det är det landsting som har utan jämförelse störst andel privat utförd vård och som nu inte längre, enligt tidningsuppgifter, kommer att kräva meddelarskydd i sina avtal. Det är klart att det gör problemet svårare.  Beatrice Ask hänvisar i sitt svar till den socialdemokratiska regeringens bedömningar. Då skulle jag vilja fråga justitieministern om hon också delar de bedömningar som redovisats här i kammaren, till exempel den 10 november 2005, då den dåvarande socialdemokratiska statsministern sade att han tyckte att det var dags att man nu skulle göra en ny översyn av meddelarfriheten så att den också kan omfattas av sådan verksamhet som bedrivs i entreprenadregi, eller den dåvarande justitieministern, som här i kammaren den 13 december 2005 också redovisade behovet av en ny översyn av den här lagstiftningen i syfte att nå en ökad meddelarfrihet för de här personalgrupperna.  Jag skulle vilja fråga: Är det inte dags, justitieministern, att den utredningen av patientsäkerheten får ett tilläggsdirektiv att också se över meddelarskyddets betydelse för patientsäkerheten? 

Anf. 94 EVA OLOFSSON (v):

Fru talman! Tack, justitieministern, för svaret! Jag ställde min interpellation till äldreomsorgsminister Maria Larsson.  Det blir allt tystare på Sveriges arbetsplatser. När jag såg en artikel i Dagens Medicin häromdagen kunde jag läsa att vårdanställda tystas när alltmer av sjukvården privatiseras. ”En demokratisk katastrof” kallade statsvetarprofessorn Lennart Lundquist det som Ylva Johansson nämnde, nämligen att landstinget nu släpper kravet på meddelarfrihet. När man ska auktorisera mer än 500 olika privata arbetsgivare i Vårdval Stockholm har man inte med kravet på meddelarfrihet och yttrandefrihet för de anställda.  I början av november var jag med några vänsterpartister på Ljungby lasarett, som ska privatiseras efter att man har rustat upp det. Först när fem av mediecheferna i länet hade skrivit ett öppet brev och frågat hur man hade tänkt göra med meddelar- och yttrandefriheten när ett av två sjukhus skulle komma att vara privat reagerade ansvariga politiker.  I Västmanland kom frågan upp efter att närsjukvårdsprogrammet klubbats. Nu försöker man få in det här i efterhand. Det är ju bättre än ingenting.  I Nacka och Nacka Hemtjänst, som jag besökte i går, kommer snart hela hemtjänsten att vara privat. I princip ingen offentlig hemtjänst kommer att finnas kvar. Mer än hälften av företagen har inga kollektivavtal. Där finns inte heller meddelarfriheten med.  I Nerikes Allehanda, nu i veckan, fick kommunalrådet Rasmus Persson i Örebro på pälsen rejält då han hävdade att det redan finns lagar som gör att personalen vid demensboendet ska anmäla missförhållanden, och alltså behövs inte meddelarfrihet när kommunen lägger ut demensboendet Elgströmska huset på entreprenad. Och, fru talman, det är ju samma argument som statsrådet Beatrice Ask använder: Lex Maria finns, och lex Sarah finns.  Sarah Wägnert blev en vardagshjälte när hon vände sig till tv:s nyhetsprogram Rapport och avslöjade missförhållandena på ett privat äldreboende, och hon sade upp sig samtidigt från sin provanställning och räknade med att hon inte skulle få vara kvar. Hon fick en lag efter sig, men den lagen innebär inte att privatanställda har rätt att gå till medierna eller rätt att yttra sig om missförhållanden utan att riskera att råka ut för repressalier. Den innebär att man ska gå till sin arbetsgivare och säga att det finns ett missförhållande. Det är kanske arbetsgivaren som har orsakat missförhållandet. Denna lag ersätter alltså inte yttrandefriheten.  Sarah Wägnert blev alltså en hjälte, och, som Elina Linna nämnde, den person som vi kallar Eva och som gick till Dagens Nyheter och berättade vad man använde skattepengarna till på Maria Beroendecentrum, hon blev varslad om uppsägning.  Fru talman! Jag skulle verkligen vilja fråga Beatrice Ask: Anser du verkligen att lex Sarah och lex Maria gör att det finns samma möjligheter för anställda i privat äldreomsorg och hälso- och sjukvård att påtala missförhållanden som det finns i det offentliga, och varför ska den rätten inte finnas? Varför ska inte äldre som finns i privat äldreomsorg och deras anhöriga kunna ha den tryggheten och veta att personalen har rätt att reagera på missförhållanden – att personalen har yttrandefrihet? Varför ska denna skillnad finnas? Det skulle jag vilja ha svar på av justitieministern. 

Anf. 95 FINN BENGTSSON (m):

Fru talman! Dessa interpellationer tar upp ett mycket viktigt ämne. De berör nämligen ytterst patientsäkerheten inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen samt för klienter inom socialtjänsten. Här har alliansregeringen ett pågående arbete för att komma med en proposition, vilket inte den förra regeringen förmådde.  När det är tre stycken vänsterorienterade frågeställare skjuter man tyvärr in sig på helt fel saker. Som så tydligt framgår av ministerns svar kunde inte ens en av interpellanterna i regeringsställning, Ylva Johansson, lösa ut den här frågan när hon, före detta biträdande socialminister, nu i stället kräver att alliansens justitieminister ska hjälpa henne med detta. Krav reses nu i opposition ömsom på identisk yttrande- och informationsfrihet, ömsom på likvärdigt meddelarskydd och meddelarfrihet, oavsett vilken typ av verksamhet det gäller och oavsett om sådana verksamheter råkar ha ett skydd enligt gällande grundlagsreglering.  Om nu frågan var så angelägen att lösas med en grundlagsändring är det förvånande att den nu reses till justitieministern i den nya regeringen efter drygt ett års regerande, när den grundlagsändring som var nödvändig för detta kräver minst ett mellanliggande allmänt val, något som man haft gott om tid på sig för under den tidigare vänsterkartellens tre på varandra följande mandatperioder vid makten.  Fru talman! Det är därför krokodiltårar som frågeställarna gråter för just patientsäkerheten genom att falskeligen förespegla att den tar fasta på huvudsakligen den grundlagsreglerade yttrandefriheten.   För hälso- och sjukvården gäller anmälningsplikt för personalen vid förekomst eller blott misstanke om fel och brister. Ansvarig vårdgivare prövar sedan anmälan av detta med stöd av lex Maria till ansvarig myndighet som utreder frågan. På liknande sätt förhåller det sig inom socialtjänsten, som vi har hört, enligt lex Sarah.  Vad gäller försäkran om yttrande- och meddelarfrihet finns det alltså en tillfredsställande ordning i lagtexten. Frågan gäller mer hur den i praktiken kan utnyttjas i ett socialistiskt sjukvårdssystem respektive i ett alliansregeringssystem.  I det förra behandlas offentligheten både som finansiär och utförare. Så få arbetsgivare som möjligt, eller i Vänsterpartiets fall inga andra alternativa arbetsgivare än landstingen själva, ska då få finnas. Hur går det då med yttrandefriheten och meddelarfriheten? Hur garanteras dessa i praktiken? Jo, svaret är att det gör de inte alls. De snarare urholkas genom få konkurrerande möjligheter för ofta med rätta kritiska hälso- och sjukvårdsarbetare att välja en tillförlitlig arbetsgivare.  Ett mycket näraliggande konkret exempel på detta har jag från mitt hemlän Östergötland under förra mandatperioden. Dåvarande socialdemokratiska landstingsstyrelseordföranden tillsammans med personalansvarigt vänsterpartistiskt landstingsråd drev kravet på att anställda som inte var lojala mot den förda politiken med en omvälvande omstrukturering i hela länet, även om sjukvårdspersonal bedömde den som farlig ur patientsäkerhetssynpunkt, i stället skulle sitta still i båten – så föll orden – eller lämna sin anställning. Det gick så långt att politikerna i en ohelig allians med landstingets högsta tjänstemän JO-anmäldes för brist på just meddelarfrihet inom offentlig anställning. JO avgav också mycket klander för detta agerande, något som, besvärande nog för den socialistiska filosofin om hur meddelarfriheten i praktiken ska värnas, bagatelliserades öppet inför press och personal.  Så, fru talman, frågan är vem som bäst värnar yttrande- och meddelarfrihet i praktiken: en socialistisk inriktning med sjukvårdsmonopol och maktkoncentration beträffande personalansvar till några få hos en gigantisk arbetsgivare för all vård och omsorg eller en mångfaldsfilosofi där olika arbetsgivare – offentligdrivna vård- och omsorgsgivare, kollektiva personalövertaganden eller privata entreprenörer – tvingas slåss om såväl patienternas som de anställdas gunst för att vara en så bra vårdgivare och arbetsgivare som möjligt. 

Anf. 96 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Fru talman! Jag ska gärna erkänna att med tre interpellationer blir det lite mycket att hålla i huvudet, och det är sent på kvällen, men jag ska ändå försöka.  Jag avser inte att döma av eller ha synpunkter i något enskilt fall, även om jag anser att enskilda exempel är väldigt belysande för hur regler fungerar och någonting som vi måste lyssna på och ta till oss.  Jag håller med Ylva Johansson i diskussionen om att det är viktigt att personal kan och vill anmäla brister. Det är otroligt viktigt. Vi har naturligtvis en skillnad i regelverken mellan offentlig och privat verksamhet som man måste fundera mycket över.  Jag kan konstatera att man har utrett frågan ett antal gånger. Jag har i mitt svar försökt beskriva de generella skälen till varför det finns skillnader och varför de kan vara motiverade.  När det gäller frågan om patientsäkerhet och den verksamhet som bedrivs inom vård och omsorg finns det anledning – det har jag påpekat och tycker är viktigt – att kommuner och landsting tar ett ansvar för sitt huvudmannaskap. Man kompenserar skillnader i regler för verksamheten när man beställer sådan. Det är i och för sig inte främst via medier och meddelarfriheten som landsting och kommuner har anledning att följa upp att verksamheten håller god kvalitet. Men kloka beställare ser till att få en återrapportering och ett underlag från de entreprenörer de anlitar. Den typen av rapporter och informationer blir offentliga när de kommer in till kommunen. Här finns det mycket att göra. Det måste ligga i kommunernas och landstingens intresse att faktiskt försäkra sig om att verksamheten håller god kvalitet.  Jag tror att det säkert finns anledning att förr eller senare se över meddelarfriheten. Vi har inte på Justitiedepartementet haft den diskussionen. Jag är ledsen att jag inte kan svara på om det kan vara intressant när det gäller Patientsäkerhetsutredningen.  Frågan om meddelarfriheten har utretts ganska många gånger, och man har landat på samma sak. Däremot är det uppenbart att missförhållanden i vård och omsorg är något som vi måste intressera oss för. Jag vill ändå i diskussionen lyfta in att när man tittar på de rapporter som har kommit om olika händelser och brister är det ofta personal som har berättat. Det är verkligen inte så att det bara är i offentlig verksamhet som det har hänt något. Det verkar inte vara så att just meddelarfriheten är det avgörande för att vi ska få den informationen. I den meningen känns det lite tryggt som medborgare att fakta ändå verkar komma fram. Men det finns alltid anledning att fundera över hur vi på ett bättre sätt när det gäller vård och omsorg ser till att verksamheten håller hög kvalitet och att de svaga som är i behov av omsorg och vård värnas.  Tyvärr kan jag inte ge något besked när det gäller Patientsäkerhetsutredningen eftersom jag inte hanterar den. Det här är frågor som jag bryr mig om. Jag tror det var Elina Linna som undrade om jag brydde mig. Jag har försökt att svara generellt utifrån meddelarskyddet och våra grundlagar. Sedan finns det en del aspekter på vård och omsorg som jag har försökt att lägga till. 

Anf. 97 ELINA LINNA (v):

Fru talman! Vänsterpartiet har sedan länge föreslagit att meddelarfriheten för anställda i offentligt finansierad verksamhet i privat regi ska stärkas. Självklart är det inte meddelarfriheten i sig som kan garantera patientsäkerhet, men för anställda innebär det att de inte riskerar att få sparken. Det finns ett stort skydd för anställda mot repressalier från arbetsgivaren.  Justitieministern ser avsevärda problem med att bryta ut endast en del av ett offentligrättsligt regelverk. Det ska väl inte hindra förändringen. Det finns otaliga exempel på att det behövs en lagändring. Nu uppfattade justitieministern det ändå så att det finns en öppning att se över lagstiftningen förr eller senare. Det låter ju bra.  Det finns också behov av att informera och upplysa om meddelarfriheten också inom den offentliga sektorn. Det håller jag med om. Tyvärr finns det offentliga arbetsgivare som inte känner till förbudet mot att söka källor. Om det är den privata sektorns inflytande eller värderingsförskjutningar i samhället i stort kan vara osagt, men det finns också offentliga arbetsgivare som har förbjudit arbetstagare att tala med medierna eller som har som rutin att arbetstagare ska rapportera mediekontakter till sin chef. Självklart minskar personalens vilja att offentligt tala om missförhållanden. Därför menar Vänsterpartiet att det borde vara obligatoriskt att personal inom offentlig verksamhet ges information om de rättigheter de har enligt grundlagen.  Fru talman! Justitieministern, om någon, borde vara angelägen om att medborgarna känner till sina fri- och rättigheter. Lex Maria och lex Sarah har ingenting med mina frågor om yttrandefrihet att göra. Dessa lagar har direkt med vård och behandling att göra. Lex Maria har anknytning till lagen om yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdsområdet. Lex Sarah har anknytning till socialtjänstlagen. Där finns en annan lagstiftning som ger skyldighet för personal inom hälso- och sjukvården eller inom vård och omsorg att anmäla.  Privatisering i sig är ett problem. Under förra mandatperioden i Stockholm skrev s, v och mp i majoritet in i de allmänna villkoren för vårdavtal att yttrande- och meddelarfrihet ska gälla för anställda hos privata vårdgivare i samma omfattning som för offentligt anställda. Tillägget behövs. Det meddelarskyddet är borta i dag. Endast fem av 20 landsting har någon form av meddelarskydd, till exempel saknas meddelarskyddet i Vårdval Halland. 

Anf. 98 YLVA JOHANSSON (s):

Fru talman! Jag väljer att välkomna justitieministerns inlägg. Jag väljer att tolka det som att hon har en förståelse för att det är särskilda villkor inom vård och omsorg och att det kan kräva att man ser och värderar frågan om till exempel företagshemligheter annorlunda.  Sedan hänvisar justitieministern också till att man kan kräva in rapportering av verksamhetens kvalitet och resultat från olika entreprenörer. Självklart kan man göra det – och bör göra det. Men det är företaget, eller den som äger verksamheten, som ansvarar för den rapporteringen. Det löser inte frågan om att få fram anställdas synpunkter.  I fråga om att gå avtalsvägen kommer Beatrice Asks partikamrater i Stockholm att ta bort kravet på meddelarskydd. Ett avtalat meddelarskydd är inte lika starkt som ett grundlagsskydd. Men det är ändå en viktig politisk signal när man använder sig av entreprenörer. Det är inte som Finn Bengtsson säger att vi förespråkar någon monopolverksamhet. Under socialdemokratiskt styre tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Stockholm drevs ungefär 40 procent av primärvården av olika entreprenörer. De hade avtal där meddelarskydd var inskrivet.  Nu när den nya majoriteten planerar att en majoritet av vårdcentralerna ska drivas privat tas frågan om meddelarskydd bort. Det är en oroande signal.  En annan oroande signal är att man i dag i Sydsvenska Dagbladet kan läsa att Region Skånes jurist menar att det är omöjligt att avtala om meddelarskydd när det gäller entreprenörer för vård och omsorg. Det är en bedömning som görs där. Det är ett problem. Det finns anledning att se över det.  Meddelarskyddet är inte allena saliggörande när det gäller att förstärka och förbättra patientsäkerheten. Vårt problem är att det inte finns en sådan allena saliggörande åtgärd för förbättrad patientsäkerhet. Det är ett systematiskt arbete på många olika områden som krävs. Vi kräver inte ett förbättrat meddelarskydd, utan vad vi egentligen oroar oss över är att meddelarskyddet håller på att urholkas med den utveckling som nu sker där en större andel av vården och omsorgen bedrivs privat och där en mindre andel av den privat drivna vården kommer att ha ett meddelarskydd inskrivet i sina avtal.  Det betyder att det totalt sett blir ett svagare skydd för meddelarskyddet inom vård och omsorg med den utveckling vi ser, och vi är oroade över den utvecklingen.  Men, herr talman, som jag sade väljer jag att tolka justitieministern positivt. Jag skulle gärna vilja höra henne lova här i kammaren att hon tar upp den här frågan med socialministern och överväger att låta den patientsäkerhetsutredning som tillsattes tidigare i år titta på frågan utifrån en patientsäkerhetsaspekt. 

Anf. 99 EVA OLOFSSON (v):

Herr talman! Jag tycker också att det känns positivt att vi får en dialog här med justitieministern, för den här frågan lever i hela Sverige just nu och det finns en stor oro kring den. Inte minst detta att man avtalat in det verkar försvinna när kundvalsmodeller kommer på bred front.  Stockholms läkarförening och sjukhusläkarföreningarna har motionerat till deras stämma just om den här frågan. De säger att de är allvarligt oroade över att det helt enkelt blir tystare på arbetsplatserna, att rätten till yttrande- och meddelarfrihet inte finns när det nu blir allt fler privata arbetsgivare.  Grunden måste vara att vi har verksamheter som är viktiga för välfärden, verksamheter där man jobbar med människor som vi tar ett stort ansvar för – äldre människor, människor med funktionshinder, människor som finns i vår hälso- och sjukvård – och att de är skattefinansierade. Det ställer extra stora krav på att anställda ska kunna säga ifrån när det är missförhållanden. Men det ställer också krav på transparens och insyn när det gäller hur vi använder skattepengarna till de här viktiga verksamheterna.  Därför har jag lite svårt att förstå att man av konkurrensskäl kan säga att privata vårdbolag ska kunna avgöra väldigt mycket själva vad som är företagshemligheter. Förutom kundregister och en och annan sak är det enligt den diskussion som förs många olika koncept, i alla fall är det vad jag fått höra av företrädare för alliansen. Man ska lära av varandra och det ska komma fram nya frågor. Men hur lär man av varandra om sättet att arbeta om det är företagshemligheter? Jag får det inte att gå ihop. Jag tycker att det ska vara lika villkor för de kommunala verksamheterna och de privata. Jag tycker alltså att man ska ha samma öppenhet och transparens och att de som jobbar ska ha samma möjligheter till yttrandefrihet.  Det är också viktigt att det finns en insyn i hur man använder pengarna. I Västmanland har det varit en stor debatt. Det har tagits upp i Kalla fakta. Där har man nu många privata entreprenörer. Revisorerna där har kunnat se en skillnad och sammanfattar den med att det blivit mycket färre remisser till sjukgymnaster och andra verksamheter för rehabilitering inom de privata än inom de offentliga enheterna. Likadant är det med provtagningar. Revisorerna har frågat sig om det kan finnas ett ekonomiskt incitament, att man vill få en högre vinst här än inom det offentliga. Jag tror att det är viktigt att få insyn i sådana frågor för att kunna få förtroende för sjukvården, precis som jag tror att det är viktigt att ha insyn i hur Maria Beroendecentrum använder skattepengarna som stockholmarna har betalat för att människor som har missbruksproblem ska kunna få en bra vård och behandling. Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att den insynen finns.  Jag skulle vilja ställa frågan till justitieministern om det inte finns samma behov av att kunna se hur pengarna används, ha insyn och också kunna ta upp missförhållanden på ett privat äldreboende som på ett kommunalt. Är inte tryggheten för de äldre som finns på ett privat äldreboende och deras anhöriga lika viktig som för dem som finns på ett kommunalt?  Det här är väldigt viktiga frågor. Jag hoppas att ministern går vidare och ser över öppenheten. Jag tror att det är alldeles nödvändigt när vi nu får mer och mer privat verksamhet inom viktiga välfärdsområden. 

Anf. 100 FINN BENGTSSON (m):

Herr talman! Det här är, som sagt var, en viktig debatt. Jag måste säga, återigen, att justitieministerns svar ger ett lite större perspektiv på patientsäkerhetsarbetet, som jag är säker på är mycket väl förankrat inom Socialdepartementet.  Att strikt knyta en grundlagsskyddad yttrandefrihet till patientsäkerhetsarbetet och förneka andra inslag blir fel, som jag nämnde i mitt anförande.  Det är riktigt att Ylva Johansson lever i en Stockholmsvärld där det finns ett stort mått – med all respekt för detta även om det varit med socialdemokratiskt styre – av alternativ till offentligdriven vård. Men i resten av landet och inte minst i det län som jag representerar, Östergötland, har vi under tolv års konsekvent socialdemokratiskt styre med vänsterkartell haft en extremt liten tillgång till annan vård än den offentligt drivna.  Jag kan själv vittna om att det finns många tillfällen där just yttrandefriheten och meddelarfriheten inte fungerar i praktiken. Här har man gjort utnämningar av tjänster men inte på meritgrund, och man har ifrågasatt drastiska strukturomvandlingar av en monopolistisk sjukvårdsstruktur som faktiskt äventyrat patientsäkerheten. Det är ofta inte politikernas ansvar att se precis vad frågeställningen gäller.  Precis som har sagts i debatten är patientsäkerhetsarbetet något som ses nere på golvet av dem som arbetar i stort och i smått och som ska föras vidare. Men har man en monopolistisk struktur eller en oligopolstruktur har man som anställd inte den praktiska friheten att uttala vad man vill mot politiker och högre tjänstemän som ju längre de sitter på samma mandat och styr över hela vårdens utförande ofta blir desto mindre lyhörda för de problem som uppstår på golvet. Som anställd har man i praktiken ingen möjlighet att säga vad man vill. Man ska sitta still i båten när politiker och högre tjänstemän styr. Detta gagnar inte patientsäkerheten. 

Anf. 101 GÖRAN PERSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag tänkte att jag helt kort ska ge mig in lite i den här debatten.  Vi har hört här om avtal som träffas mellan kommuner och landsting och privata företag. De är ett bra skydd och en bra signal, men de är ingalunda ett täckande skydd för arbetstagaren. Om något skulle hända på arbetsplatsen och arbetstagaren vänder sig till medierna är det en klen tröst att kommunen eller lanstinget kan stämma företaget, för arbetstagaren själv har i det här fallet inget som helst skydd utan utsätts för ett tryck av arbetsgivaren och blir på så sätt tystad.  Det nämndes här att man har olika uppgifter runt om i kommuner och landsting och att inte ens juristerna på ett säkert sätt kunnat utreda hur de faktiska förhållandena är och kommer att vara i framtiden vad gäller avtalen.  Vi vet också att man bara i 5 av de 20 landstingen kräver någon som helst form av meddelarskydd när man tecknar avtal, vilket givetvis är högst beklämmande. Det innebär att arbetstagaren kan stå rättslös om han eller hon använder sitt meddelarskydd, som självklart setts som en allemansrätt på den offentliga marknaden.  Till sist, herr talman, är det bara att konstatera att även om det förhoppningsvis inte har varit den allenarådande orsaken är privatisering av offentlig verksamhet ett effektivt sätt att tysta de anställda. 

Anf. 102 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! När man diskuterar det här måste man slå fast att grundlagarna i första hand är till för att reglera förhållandet mellan det allmänna och enskilda människor. Det handlar inte om kvalitetsarbete och kvalitetssäkringar i enskilda bolag. Det är skillnad. För detta använder man en del andra regelverk. Och meddelarfriheten generellt handlar om grundlagarna i dess basbetydelse. Det är också den konstruktionen som gör att man inte enkelt lyfter över regelverk från offentlig till privat verksamhet.   Men det finns goda möjligheter att följa kvalitetsarbetet utan att använda sig av meddelarfriheten. Jag nämner lex Maria och lex Sarah av det skälet att man har skyldighet från personalens sida att anmäla missförhållanden. Där är det inga skillnader. Man har full möjlighet att anmäla till socialnämnden eller vilken myndighet det nu är som är ansvarig. Där finns det inga skillnader i regler och skydd för den enskilde. Däremot är det inte självklart att man anmäler till medierna. Det är där skillnaden ligger, och det är där man måste diskutera om det är rimligt.  Det finns en hel del regler för att patientsäkerheten ska fungera. Vi ska årligen ha öppna jämförelser av äldreomsorgens kvalitet, kostnader och effektivitet. Medborgare, personal och beslutsfattare ska kunna jämföra olika kommuner och landsting. Man har tillsatt en rad utredningar som tittar på vård- och patientsäkerhetsfrågor, och det är otroligt viktigt.  Det är också så som jag har påpekat tidigare, nämligen att huvudmännen har ett ansvar. Då kan man säga att det finns många landsting eller kommuner som inte har uppmärksammat det. Jag tror att det finns ett behov inom både offentlig och privat verksamhet att diskutera hur moderna arbetsplatser ser ut.  Enligt min erfarenhet och vad jag kan se är det inte så att tystnad på arbetsplatsen i första hand är något som finns i privata företag. Tvärtom upptäcker man att det är på många offentliga inrättningar som människor inte vågar eller kan framföra sina synpunkter. Det handlar mycket om chefs- och ledarskap och attityder till ett modernt och kreativt förhållningssätt till hur verksamheter utvecklas. Jag är inte alls övertygad om att det trots meddelarfriheten är så att offentliga arbetsplatser har varit föredömen.  Jag tror att vi hela tiden måste föra denna diskussion. Jag lovar att fortsätta diskutera meddelarfriheten med mina statsrådskolleger. Jag tror på den fria debatten och på öppenheten. Men just när det gäller den grundlagsskyddade delen har jag tagit intryck av att det har gjorts en hel del utredningar där man har pekat på svårigheterna och vad det får för negativa effekter, och man har kommit fram till att man inte ska göra en förändring där. Man får lägga mycket krut på att se till att säkra patienternas rättigheter och kvaliteten i vården på andra sätt. Men man måste också generellt arbeta för att vinna fler för det som är skälet till att vi har meddelarfrihet och tror att det är något bra. 

Anf. 103 ELINA LINNA (v):

Herr talman! Först vill jag säga till justitieministern att varken lex Maria eller lex Sarah hade hjälpt i det exempel från Maria Beroendecentrum som jag tog upp som ett problem.  Jag vill också säga att offentlig vård inte heller är felfri. Det har ingen här sagt, Finn Bengtsson. Men skillnaden är att anställda inom offentlig vård slipper repressalier, alltså att få sparken. Enligt min uppfattning har privatiseringar inom vården och det privata företagsklimatets intåg inom vård- och omsorgssektorn också påverkat klimatet inom den offentliga sektorn. Den gemensamma sektorn, den offentliga sektorn håller värderingsmässigt på att förändras till näringslivets värderingar. Honnörsord som konkurrenskraft, lönsamhet, kunder, vinst med mera är det inget fel på, men enligt min uppfattning talar de inte om värderingar inom vård och omsorg.  Beatrice Ask tar i sitt svar upp att i samband med upphandling ska landsting och kommuner ställa krav på återrapportering. Det ersätter inte meddelarfrihet. Det lär inte vara de anställda som återrapporterar utan det privata företagets ledning.  Ge arbetstagarna samma rättigheter oavsett vilken arbetsgivare de har! Det är det minsta man kan begära. Det hoppas jag att justitieministern tar till sig. 

Anf. 104 YLVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Både justitieministern och Finn Bengtsson tar upp ett lite märkligt resonemang. Det finns brister i dag för anställda inom offentligt driven verksamhet i den praktiska tillämpningen av meddelarskyddet. Många upplever att de inte törs tala om missförhållanden. Man är rädd om sitt jobb eller så tycker man att det blir obehagligt. Detta har uppdagats på flera håll.  I mitt första anförande tog jag upp att det inte är så att allt fungerar tillräckligt bra i den offentligt drivna verksamheten. Men detta är på inget sätt ett skäl att ha lägre meddelarskydd i privat driven verksamhet. Tvärtom är det kanske så att vi måste hitta på ytterligare åtgärder för att se till att personalen inte bara har laglig rätt att yttra sig utan också uppmuntras att göra det. Jag menar att man har en skyldighet att göra det. Jag hoppas att man i patientsäkerhetsarbetet ska kunna titta på hur man systematiskt ska kunna göra detta. Men det är klart att frågan om skyddet i andra änden är mycket viktig.  Vi vet av undersökningar hittills i dag att man inte har kunnat se att det är högre kvalitet i privat driven verksamhet än i offentligt driven verksamhet. Man har inte heller kunnat se motsatsen, utan det tycks som att det är ungefär likvärdig kvalitet både när det gäller vården och omsorgen i vad man hittills har kunnat se av svensk verksamhet. Däremot har det kommit några oroande rapporter om att antalet lex Maria- och lex Sarah-anmälningar har varit väsentligt färre i privat driven verksamhet. Jag vågar inte dra några slutsatser av det, men det är ändå en varningsklocka. Man kan inte utesluta att det kan ha ett samband med meddelarskyddet.  Beatrice Ask hänvisar till andra åtgärder, men patientsäkerhetsarbete handlar till 99 procent om personalen. Det är i mycket stor utsträckning det som det handlar om. Då kommer man inte undan detta med lagstiftning av personalens skydd. Nu valde justitieministern att svara mycket allmänt på min fråga. Hon sade att hon kontinuerligt diskuterar frågor om meddelarskydd med sina kolleger. Men jag skulle gärna vilja ha svar på frågan: Kommer justitieministern att ta upp frågan om eventuella tillläggsdirektiv till Patientsäkerhetsutredningen när det gäller meddelarskydd med socialministern? 

Anf. 105 EVA OLOFSSON (v):

Herr talman! Jag har svårt att se att jag som anställd beroende på om jag jobbar i en äldreomsorg som är kommunalt utförd eller i en som görs av ett privat företag ska ha mindre möjligheter att vara en varnare när något går riktigt snett någonstans. Whistleblower tror jag att man brukar kalla det. Skillnaden är just detta att om jag gör det i en offentligt utförd verksamhet så får inte arbetsgivaren, eller någon politiker för den delen heller, efterforska vem det var som vände sig till medierna eller vem som var upphov till att uppgiften blev känd. Det får inte heller förekomma repressalier mot personen om man skulle kunna gissa sig till vem den är.  Det är häri den stora skillnaden ligger. Slår jag larm i en äldreomsorg som är privat utförd riskerar jag att bli av med mitt jobb och min försörjning. Jag riskerar att råka ut för repressalier, och jag har inget skydd i lagstiftningen.  Jag tror, precis som justitieministern, att det finns bra privata arbetsplatser och bra offentliga. Jag kan säga till både Finn Bengtsson och justitieministern att Vänsterpartiet har motionerat och sagt att man bör gå ut och informera ordentligt på de kommunala offentliga arbetsplatserna om att detta är grundlagsskyddat och att man har denna rättighet som anställd. Det är en levande uppgift som man måste ha hela tiden. Men bara för att frågan är svår tror jag inte att man ska backa.  Jag vill göra som Ylva Johansson och fråga: Kommer ni att ta tag i den här frågan? Den lever, och runt om i landet kan man se att frågan diskuteras. Det finns en stor oro för att vi får allt tystare arbetsplatser inom skattefinansierad välfärdssektor, där det inte ska vara tyst.  

Anf. 106 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Elina Linna sade att varken lex Maria eller lex Sarah hade hjälpt i det exempel som Elina Linna tog upp. Jag har redan konstaterat att det är helt omöjligt för mig att kommentera ett enskilt fall, i synnerhet som jag inte har underlaget. Men det är så att lex Maria och lex Sarah gör väldigt stor nytta för att man i många sammanhang ska påpeka missförhållanden. Det tycker jag är bra. Där hade ju Ylva Johansson gjort en observation som är viktig, nämligen att det finns en skillnad mellan antalet anmälningar i privat och offentlig verksamhet. Det finns anledning att vara observant på det.  Det här är ett ansvar som ligger på huvudmännen, men det är ju också så att Socialstyrelsen har i uppdrag att årligen utföra nationella brukarundersökningar inom äldreomsorgen bland de äldre, bland de anhöriga och bland dem som ännu inte har äldreomsorg. De ska också tillsammans med SKL ta fram öppna jämförelser för att synliggöra för medborgarna vilken kvalitet äldreomsorgen håller. Det finns också regler på sjukvårdsområdet. Det är klart att jag utgår från att Socialstyrelsen också studerar den här typen av fakta och statistik och försöker analysera vad som ligger bakom. Allt annat vore ju väldigt märkligt.  I varierande ordalag kräver interpellanterna i den här diskussionen att meddelarfriheten ska omfatta anställda i enskilda företag. Låt oss då bara betänka att det här handlar om enskilda företag som bedriver verksamhet som naturligtvis bekostas med offentliga medel. Men det är också verksamhet inom väldigt många olika områden, alltifrån lokalvård, catering och teknisk expertis till vård och omsorg. Det är alltså en väldigt brokig samling entreprenörer. Att då ta till grundlagens meddelarskydd för att lösa kvalitetsarbete är lite grann att gå över ån efter vatten. Grundlagen ska skydda, eller säkra, förhållandet mellan staten och den enskilde medborgaren. Jag har i den här debatten försökt peka på att det finns många andra verktyg för att säkra patientsäkerheten inom vården och på andra områden. Men jag står för att jag tycker att det är centralt med meddelarskyddet och grundlagen. Det är viktigt att detta diskuteras utifrån de aspekter som har tagits upp i dag och de problem som finns, som är en vital del av diskussionen på många arbetsplatser.    Överläggningen var härmed avslutad. 

13 § Svar på interpellation 2007/08:217 om vaktbolags möjligheter att kunna ta alkotester

Anf. 107 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig om jag avser att ta initiativ till att i beredningen av Rattfylleriutredningen också ta med frågan om vaktbolag ska få ta alkotester. Frågan är ställd mot bakgrund av de alkoholutandningsprov som utförts av ett bevakningsföretag vid Ystad hamn.  Som jag framhållit i mina tidigare svar på de skriftliga frågor jag fått i samma ämne är det viktigt att vi alla bidrar till att skapa en så trafiksäker miljö som möjligt. Kampen mot rattfylleri är en betydelsefull del i arbetet för att nå den av riksdagen beslutade nollvisionen för trafiksäkerhetsarbetet. Ett viktigt instrument i det arbetet är polisens alkoholutandningsprover. Jag har med tillfredsställelse noterat hur de har ökat på senare år: från drygt 1,1 miljon 2001 till 2,3 miljoner 2006. Regeringen satsar på polisen. Genom kraftigt ökade anslag skapas goda förutsättningar för polisen att göra ett ännu bättre arbete med att bekämpa rattfylleribrotten.  I den utredning som Börje Vestlund nämner, Rattfylleriutredningen, har en bred översyn gjorts av rattfyllerilagstiftningen. Av intresse i detta sammanhang är att utredaren föreslagit att även andra än poliser, bland annat tjänstemän vid Kustbevakningen och Tullverket, ska ha rätt att ta alkoholutandningsprov och – för att kontrollera påverkan av något annat medel än alkohol – genomföra ögonundersökningar. Utredningens betänkanden är föremål för beredning inom Regeringskansliet.  Som jag angett i tidigare svar har jag inlett ett arbete inom Justitiedepartementet för att se över i vilken mån även andra yrkeskategorier, däribland väktare, bör ges möjlighet att utföra alkoholutandningsprov. Den översynen kommer att göras med beaktande av resultatet av Rattfylleriutredningens arbete.    Då Börje Vestlund, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Göran Persson i Simrishamn i stället fick delta i överläggningen. 

Anf. 108 GÖRAN PERSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag ska å Börje Vestlunds vägnar läsa upp hans svar på justitieministerns svar. Då blir det alltså Börje Vestlund på skånska.  Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Det här svaret är väl nästan så långt ett statsråd kan tillmötesgå en interpellation, så det traditionella ”menet” kommer inte. Men även om justitieministern och jag till stora delar är överens är det här en fråga som är djupt allvarlig. För det första är det ofog som rederierna hade, att låta starköl eller vin ingå i den mat som ingår i resan, på gränsen till omoraliskt. Detta har nu tagits bort efter den tragiska bilolyckan i Skåne – tack och lov, får man väl säga. För det andra är det oroväckande att det trots all information om alkoholens negativa verkan vid bilkörning fortfarande finns yrkesförare som är beredda att chansa. Det är ju fullständiga dödsmaskiner som rullar runt på våra vägar om en onykter förare sitter vid ratten till en stor långtradare. Det är viktigt att vi har ett brett och tydligt anslag till såväl myndigheterna som åkerinäringen. Men det är lika viktigt att vi är tydliga både i EU-arbetet och i annat internationellt arbete som berör biltrafiken.  Herr talman! Vi har en lag som vi har varit överens om, men ibland uppstår det situationer som vi inte hade kunnat räkna ut skulle uppstå när lagen tillkom. Det finns många skäl att se över rattfyllerilagstiftningen. Detta har nu gjorts. Däremot var fallet Ystad inte ens föremål för direktiven i denna utredning. Det var ju fullständigt självklart att det bara var polisen som skulle kunna ta alkotester innan det här hände. Men vårt samhälle förändras ständigt, och då måste lagen också ändras. Det är därför glädjande att justitieministern nu väger in möjligheten för andra grupper, till exempel väktare, när hon går vidare med en ny rattfyllerilagstiftning.  Herr talman! Visst är det konstigt att vi i dag tillåter krogvakter att ta hand om ordningen i och kring våra krogar, där vi vet att det förekommer en hel del bråk och slagsmål. Vakterna där ska ju skilja dem som bråkar åt och i förekommande fall kalla på polis. Men att kräva utandningskontroller ska inte vara tillåtet.   Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret och önskar statsrådet lycka till i det fortsatta lagstiftningsarbetet när det gäller att väktare ska kunna göra alkotester. 

Anf. 109 ANDERS HANSSON (m):

Herr talman! Från den ene skåningen till den andre, då. Glädjande nog är vi rörande överens över partigränserna om att vi måste bekämpa rattonykterhet. I Ystad hamn har man ju genomfört en lösning, som tyvärr strider mot lagen. Men resultatmässigt får man säga att den var en väldig framgång.  Jag gladde mig också åt svaret från justitieministern. Man tar det här problemet på allvar. I Skåne, som är ett stort transitområde för den tunga godstrafiken, stöter man ofta på onyktra lastbilschaufförer. Det är viktigt att man tar denna fråga på allvar. Jag kan med glädje, när jag har talat med justitieministern och besökt Justitiedepartementet, konstatera att den här frågan ligger högt på agendan. Det arbete som är på gång ser jag mycket fram emot. Personligen kan jag glädja mig åt att man har tagit med Tullverket och Kustbevakningen, våra andra brottsbekämpande myndigheter, med tanke på min bakgrund inom Tullverket.  Vi har brottsbekämpande myndigheter som står i hamnarna redan i dag. Det är mycket klokt att man också utnyttjar dem såsom man kan göra med Tullverkets personal. Därmed vill jag säga att justitieministern och Justitiedepartementet är på mycket god väg. 

Anf. 110 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Med tanke på det beröm jag har fått av interpellanten och andra meddebattörer vill jag säga att jag verkligen tar detta på allvar. Det praktiska sätt på vilket man löste frågan i Ystad fungerar inte vad jag förstår enligt de regler vi har, och då finns det anledning att sätta i gång ett arbete.  Det är alltid besvärligt när vi ska göra gränsdragningen mellan polisens ansvar och befogenheter och andra grupper. Just i detta fall gjorde man ett konkret och ganska praktiskt initiativ som dessutom, som har påpekats, var framgångsrikt. Det finns anledning att fundera över vad man kan göra åt det.  Det är glädjande att vi med ökade polisresurser och ett målmedvetet arbete gör mer. Det finns platser och situationer där det inte räcker till. Då är det viktigt att man kan komplettera. Man kan som Rattfylleriutredningen påpekade använda Kustbevakningen, Tullverket och kanske också andra.  Vi arbetar med frågan. Jag ska försöka att se det på ett praktiskt sätt. Vi har en väldigt bestämd uppfattning att man inte ska ha förare som är onyktra i trafiken. 

Anf. 111 GÖRAN PERSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag kan komma med egna ord till justitieministern. Det är bra att vi är överens i den här frågan. Men det finns också en tidsaspekt i det hela.  Ytterst drabbar det samhällsmedborgarna. Man är både i Skåne och på andra platser överens om att detta har varit en bra åtgärd. Det råder inga tvivel om den saken. Människor runt omkring tycker att man har tagit ett bra initiativ.  Som vi hörde här tidigare har man fattat ett gemensamt beslut att just låta hamnen i Ystad genomföra dessa tester. De fungerade bra. Vi kan ta några exempel.  Det har rapporterats in 20 eller 22 rattfulla eller rattonyktra per månad. När detta fick avslutas för en månad sedan har det den senaste månaden bara rapporterats in tre fall. Det är en markant skillnad.  Tyvärr tror inte jag att rattonykterheten har minskat, utan det beror på att de slumpmässiga kontrollerna har fallerat i det här fallet. Det kan vi förstå. Polisen har bra resurser, och vi har duktiga poliser. Men givetvis kan man prioritera andra områden.  Polisen i Ystad själv och Polisområde Södra Skåne tycker att detta varit ett bra initiativ och kan tänka sig från polisens sida att det får lov att fortsätta. Jag kan instämma i att det finns områden där väktare eller andra som ska gå ut och sköta lag och ordning inte har sin plats, utan det är ett polisärt arbete och ska så fortsätta att vara. Det är helt klart.  Detta är och borde förhoppningsvis också i framtiden kunna vara ett område där man fick fortsätta med dessa kontroller. Om man plockar bort den mänskliga faktorn här och inte får lov att ta alkotester kan man få göra det automatiskt. Det är tillåtet att en bom fälls ned och att förare slumpmässigt väljs ut i en fålla och där får göra ett utandningsprov som rapporteras vidare.  Detta skulle vara okej. Jag vet inte om så är fallet. Det sägs att det inte skulle vara det om vaktbolag utför det. Det är lagens gång i det hela. Det får vi också ha respekt för. Det hela är allvarligt. Vi vet att det skyndas på och bereds. Frågan är om det på något sätt skulle kunna utgå en dispens.  Detta är verkligheten. I kväll och i morgon kväll kommer det båtar in till hamnarna bland annat i Skåne. Just nu rullar det långtradare norrut. Det kan säkerligen vara så att i någon av dem sitter en onykter förare. Sannolikheten är enormt stor med tanke på de tester som har gjorts och som har anmälts in.  Alternativen är att ge en dispens för att ge bevakningspersonal möjlighet att kunna fortsätta med detta eller att vi ska låta dem som vi vet om rulla vidare. Det här är ingen Hollywoodfilm, utan det är verkligheten. I dag rullar det med stor sannolikhet bilar med onyktra förare.  Min fråga till justitieministern är om det på något sätt finns möjlighet med en dispens i det här ärendet. 

Anf. 112 ANDERS HANSSON (m):

Herr talman! Jag delar i mångt och mycket Göran Perssons i Simrishamn uttalande tidigare. Det är som jag sagt tidigare också jätteviktigt att man gör någonting skyndsamt. Det är redan förare som lämnar färjan i kväll och åker ut på vägarna. Vi måste göra någonting så snart vi kan oavsett om vägen dit är dispens eller ej.  Jag är tveksam till dispens av den anledningen att vi ger ett vaktbolag befogenheter som egentligen borde ligga på våra myndigheter. Då kan man börja tala om bekymret att vi till exempel kan få privata aktörer i olika småbyar i Skåne som tycker att bilar kör för fort. Man skulle till exempel kunna ge dispenser att göra hastighetskontroller.  Det är bara ett exempel. Men jag är lite tveksam till dispenser. Däremot kan jag inte nog poängtera för justitieministern vikten av att det snarast kommer en ändring på området. Det kan innebära att det är fler poliser på plats som kan utföra utandningskontroller eller att tullen eller Kustbevakningen kan vara på plats att göra utandningskontrollerna.  Det lämnar jag till mer klokare människor att avgöra. Men det är fortfarande så att utandningskontroller måste göras. Det är den stora frågan i det hela. 

Anf. 113 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det är viktigt att säga att det som har hänt är att länsstyrelsen har meddelat ett beslut i ett tillsynsärende. Där har man gjort bedömningen att kontroller av det aktuella slaget är en myndighetsåtgärd som bara får utföras av polisen. Några åtgärder har man dock inte vidtagit mot bevakningsföretaget. Jag tror att man också inser att det har varit bra.  Jag vill inte spekulera i vad man kan göra åt det. Jag tror inte heller att snabba dispenser löser det hela. Det är alldeles uppenbart att vi har ett praktiskt problem. Vi har diskuterat olika lösningar på departementet för hur man rent praktiskt kan hantera det hela.  I det korta perspektivet handlar det om att polisen och andra måste se till att lägga på ett extra kol för att försöka se till att man begränsar skadan av det vi nu har sett.  Jag vidhåller att vi är överens om att det var ett bra initiativ av Ystads kommun. Vi måste se till att få verksamheten att fungera. Den har räddat liv. 

Anf. 114 GÖRAN PERSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Jag förstår justitieministerns dilemma i denna fråga. Lagen och ordningen ska ha sin rågång. Jag är också införstådd med detta.  Jag delar inte uppfattningen hos den förre talaren att detta skulle jämföras med någonting i samhället. Om det är någon som träffar på någon som sätter sig i sin bil onykter i samhället hoppas jag att vederbörande anmäler detta.  Om jag ser att en person som är helt onykter sätter sig i en bil får jag inte låta det gå vidare om jag sedan kan stoppa det eller meddela det till polisen. Jag måste i varje fall meddela det vidare.  Det valda kommunpolitiker i Ystad gjorde här var att de anlitade ett vaktbolag som gick ut till förare och lät förarna frivilligt gå med på proven. Det är ingen som tvingar förarna att ta provet. Men om man skulle upptäcka eller känna lukten av alkohol meddelar man också detta vidare till polisen. Det är på frivillig basis som detta har kommit fram.  Jag vill slutligen säga att jag hoppas på ett snabbt avgörande och att vi hittar en lösning. Som tidigare sagts är det som hänt tragiska olyckor. Olyckor händer oerhört ofta i samband med alkohol. Skulle något liknande hända framgent får vi en helt annan diskussion i det här ärendet. Jag anklagar inte någon för att ha begått juridiska fel, utan vi får tänka medmänskligt. Här är det samhällets medborgare som vi skyddar. Därför måste åtgärder skyndsamt vidtas här.    Överläggningen var härmed avslutad.  

14 § Svar på interpellation 2007/08:219 om onykterhet i trafiken

Anf. 115 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att bekämpa sjö- och rattfylleriet.  Thomas Bodström ställde en fråga med väsentligen samma innehåll till mig i en interpellation i augusti. Mitt svar blev då att kampen mot onykterhet i trafiken är en viktig fråga för mig och regeringen. Jag svarade också att regeringen avser att föreslå åtgärder i syfte att öka möjligheten att ingripa mot trafikonykterhet både på land och till sjöss. Vad jag svarade då har samma giltighet nu.   I mellantiden har jag lagt fram ett förslag om skärpning av straffskalan för vållande till annans död som sker bland annat i samband med rattfylleri. Förslaget har nu sänts ut på remiss.  

Anf. 116 THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har en fråga: Kan justitieministern svara på frågan om och i så fall när det kommer en lag om sjö- och rattfylleri? 

Anf. 117 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Ett sådant förslag kommer efter årsskiftet. 

Anf. 118 ANTI AVSAN (m):

Herr talman! Jag ska belysa frågan om sjöfylleri. Den övergripande frågan i den delen är om sjötrafik kan jämställas med vägtrafik.  Här i kammaren har jag tidigare redovisat att frågan om sjöfylleri har varit föremål för utredningar och överväganden vid ett antal tidigare tillfällen.  Om vi någorlunda ska hålla oss till närtid kan jag först nämna de ändringar som genomfördes i sjölagen 1991. Ändringarna innebar att brottet sjöfylleri delades upp i två svårighetsgrader: så kallat enkelt sjöfylleri och grovt brott.  I december 1998 avlämnade den dåvarande regeringen en proposition till riksdagen som gällde drograttfylleri och sjöfylleri. Detta resulterade i införandet av en promilleregel såsom en omständighet att beakta vid bedömningen av om en gärning är att bedöma som grovt sjöfylleri. Den utredning som föregick propositionen avvisade möjligheten att med en promillegräns bestämma vad som ska bestraffas som enkelt sjöfylleri. Flertalet remissinstanser delade den bedömningen eller lämnade den utan erinran.  Problematiken kring frågan om sjöfylleri belystes i propositionen. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen anförde bland annat att sjötrafiken skiljer sig från vägtrafiken på många sätt. Dels omfattar sjötrafiken fartyg av skilda slag – allt från roddbåtar till oceangående skepp – dels varierar förhållandena kraftigt mellan exempelvis insjöar och mindre vattendrag å ena sidan och trafikerade farleder och öppna hav å andra sidan.  Regeringen påpekade också att det låg en komplikation i att många båtar används för rekreation och utgör bostäder under kortare eller längre tider. Man pekade också på den problematik som omförtöjning på grund av ändrade väderförhållanden innebär.  Härefter har frågan om sjöfylleri utretts ytterligare två gånger, först av Sjöfylleriutredningen som avlämnade sitt betänkande i april 2001. Merparten av de förslag som 2001 års utredning avlämnade mötte sådan allvarlig kritik från remissinstanserna att den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde att inte gå vidare med lagstiftning utan ansåg att frågorna borde utredas vidare. Den fortsatta utredningen av sjöfyllerifrågan har ägt rum inom ramen för Rattfylleriutredningen som avlämnade sitt betänkande i januari 2006.  Vår, Moderaternas, uppfattning i frågan är just den som den socialdemokratiska regeringen förut har gett uttryck för, nämligen att förhållandena till sjöss och i vägtrafik inte kan jämställas. Förhållandena i sjötrafik är väldigt skiftande. Därutöver är det bland mycket annat inte rimligt att omförtöjningsfall ska falla inom det straffbara området, något som också 2001 års sjöfylleriutredning bestämt tog avstånd från – framför allt inte med en promillegräns om 0,2 promille alkohol i blodet som enda straffbarhetskriterium.    Överläggningen var härmed avslutad.  

15 § Svar på interpellation 2007/08:220 om information till riksdagen i EU-frågor

Anf. 119 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att bättre redovisa vilka åtgärder för svensk del som kan bli aktuella i samband med regeringens olika ställningstaganden i EU-samarbetet.   Många av de rättsakter som beslutas inom EU kräver någon form av nationellt genomförande. Vid de täta och återkommande tillfällen då jag och mina kolleger i Justitiedepartementet informerar eller samråder med riksdagen om aktuella EU-förhandlingsfrågor berör vi regelmässigt vad olika förslag kommer att få för nationella konsekvenser. Det kan handla om till exempel lagstiftningsbehov eller följdverkningar för våra myndigheter.  Jag är angelägen om att lämna så fullständig information som möjligt till riksdagen i dessa och andra avseenden. Det säger sig dock självt att det under pågående förhandlingar ofta inte går att redovisa alla konsekvenser i detalj och att det, när ett instrument är frivilligt till sin karaktär, kan behövas en analys av om Sverige ska använda sig av de möjligheter som instrumentet erbjuder. Den normala och grundlagsfästa ordningen är att detta utreds på ett omsorgsfullt sätt efter det att förhandlingarna har avslutats och att nödvändiga förslag sedan vid behov föreläggs riksdagen för ställningstagande. Det tycker jag är ett bra förfaringssätt.    Överläggningen var härmed avslutad.  

16 § Svar på interpellation 2007/08:221 om våld vid idrottsarrangemang

Anf. 120 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig hur min tidsplanering ser ut beträffande kommande lagförändringar för att komma till rätta med ordningsstörningar i samband med idrottsarrangemang.   Omedelbart efter regeringsskiftet hösten 2006 initierade jag och regeringen en process för att mer effektivt motverka ordningsstörningar i samband med idrottsevenemang. En dialog fördes med berörda aktörer, främst idrottsrörelsen och polisen, bland annat i syfte att identifiera frågor där lagstiftningsåtgärder kan behövas. Så snart samtalen var avslutade beslutades ett uppdrag till en utredare i början av hösten 2007.   Uppdraget ska redovisas redan den 31 mars nästa år. Efter sedvanligt remissförfarande är det min avsikt att presentera lagförslag som kan träda i kraft våren eller sommaren 2009. 

Anf. 121 THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tycker att två frågor borde vara med här. Den ena frågan gäller möjligheten att man ska anmäla sig vid en polisstation i samband med en match – alltså en anmälningsplikt.  Den andra frågan gäller utvidgad kameraövervakning.   Finns det möjligheter att ta med detta i utredningen?  Det är de två konkreta frågor – ingenting annat – som jag ville ta upp. 

Anf. 122 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Frågan om anmälningsplikt har diskuterats, men eftersom den väcker en del principiella frågor är det viktigaste just nu att snabbt få på plats de mest angelägna förändringarna. Därför har vi hållit den utanför det uppdrag som getts.  Ett system med anmälningsplikt, som används framgångsrikt på annat håll vill jag säga, skulle innebära en belastning för bland annat polisen som skulle behöva ta emot och inhysa ett stort antal potentiellt våldsamma personer under relativt lång tid, nämligen matchtiden, men också viss tid före och efter en match. En anmälningsplikt innebär också ett frihetsberövande för den enskilde, vilket skulle inkräkta på grundlagsfästa rättigheter.  Uppdraget till utredaren är dock bara ett första steg i regeringens arbete för att motverka ordningsstörningar vid idrottsarrangemang och ska inte ses som en slutpunkt. Jag vet dock att redan den nu angivna tidpunkten ses som otillräcklig och att det finns de som tycker att vi borde gå fram snabbare. Därför tror jag att det är bra att inte belasta utredningen med principiella frågor. Men, som sagt, vi har även diskuterat frågan om anmälningsplikt.  Beträffande kameraövervakning har jag aviserat en översyn av reglerna om övervakning. När det gäller idrottsarenorna är bekymret framför allt att länsstyrelserna har olika praxis och använder den lagstiftning som finns på olika sätt. Det är ett bekymmer som man möjligen kan rätta till inte bara genom förändrad lagstiftning utan också genom att faktiskt diskutera frågorna. Vi behöver en ny kameralagstiftning eftersom den som vi nu har är ganska omodern.    Överläggningen var härmed avslutad. 

17 § Svar på interpellation 2007/08:222 om Kriminalvården

Anf. 123 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Kriminalvården ska räknas med i ”den största satsningen någonsin” på rättsväsendet.  Regeringen har påbörjat den största satsningen i modern tid för att göra hela Sverige till ett tryggt land att leva i. I budgetpropositionen för 2008 föreslår regeringen att rättsväsendet tillförs ytterligare 495 miljoner kronor för 2008. En förutsättning för regeringens satsningar är att effektiviseringen av rättsväsendet fortsätter för att höja kvaliteten i verksamheten.  Resursfördelningen till anstalter, häkten och frivården styrs av Kriminalvården. Regeringen har gett Kriminalvården goda förutsättningar att bedriva verksamhet genom att myndigheten har tillförts ökade resurser de senaste åren. I budgetpropositionen för 2007 tillfördes Kriminalvårdens anslag ytterligare 370 miljoner kronor.  Regeringen gör också satsningar på verksamheten genom att bland annat utveckla innehållet i verkställigheten. För att öka klienternas möjligheter att få ett arbete efter avtjänad verkställighet, prioriteras arbetsdrift och utbildning samt insatser för de klienter som har någon form av missbruksproblematik. Särskilda insatser görs också för att motverka mäns våld mot kvinnor.  Dessa satsningar på både Kriminalvårdens ekonomi och verksamhet är åtgärder som ingår i satsningen på rättsväsendet. 

Anf. 124 THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet att Kriminalvårdens ledning gärna vill veta vilka satsningar som kommer att göras i framtiden, alltså flera år framåt i tiden. De behöver således få besked om detta från regeringen.  Kommer justitieministern att ge besked om den fortsatta utbyggnad som är aktuell och som Kriminalvården efterfrågar? 

Anf. 125 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Det vi under senare tid framför allt gjort är att tillsammans med Kriminalvården gå igenom de prognoser som Kriminalvården har för sin verksamhet. De har presenterat ganska omfattande önskningar, och det har också visat sig att en del av de investeringar som gjorts har försenats. Beläggningen har dessutom blivit något lägre än prognoserna visade.  Vi gör en ordentlig genomlysning. I takt med att vi har ett underlag som känns stabilt ger vi också de besked som kan behöva ges till Kriminalvården. Det är min ambition att myndigheterna ska veta vad de har att rätta sig efter. Det är enklare när man tillför resurser, vilket vi gör, än om man drar ned på dem.    Överläggningen var härmed avslutad. 

18 § Svar på interpellation 2007/08:223 om datalagring

Anf. 126 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig hur Moderaternas tidigare ställningstagande när det gäller lagring av trafikdata kommer att påverka genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning, EG-direktivet, i svensk lagstiftning.  EG-direktivet antogs i mars 2006 och håller på att genomföras i samtliga medlemsstater i EU. Det följer av Sveriges medlemskap i unionen en skyldighet att genomföra EG-direktivet.  Trafikuppgiftsutredningen har haft till uppgift att lämna förslag till hur EG-direktivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen har arbetat brett med sakkunniga samt experter från myndigheter och tele- och Internetoperatörer. En referensgrupp i vilken samtliga riksdagspartier har ingått har varit kopplad till utredningen. Därutöver har utredningen haft möten med myndigheter och samrått med Integritetsskyddskommittén.  Trafikuppgiftsutredningen överlämnade för ett par veckor sedan sitt betänkande Lagring av trafikuppgifter för brottsbekämpning. Betänkandet remitteras nu på sedvanligt sätt. Därefter avser regeringen, bland annat med beaktande av remissinstansernas synpunkter, att lägga fram en proposition med förslag på hur EG-direktivet ska genomföras i svensk rätt. 

Anf. 127 THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! När planeras en proposition komma på riksdagens bord? 

Anf. 128 ULRIKA KARLSSON i Uppsala (m):

Herr talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret.  Frågan om det mycket omstridda direktivet om lagring av datauppgifter är minst sagt intressant. Som alla vet syftar direktivet till att harmonisera ländernas regler inom detta område, och de uppgifter som ska lagras finns angivna i direktivet. Man ska bland annat lagra sådant som svarar på följande frågor: Vem kommunicerade med vem? När skedde det? Var befann sig de som kommunicerade med varandra? Vilken typ av kommunikation användes vid tillfället?  Moderaterna har länge varit mycket skeptiska till denna typ av övervakning av samtliga EU-medborgare, framför allt för att det inte finns några säkra slutsatser om att datalagring är ett effektivt medel, alltså att andelen uppklarade brott ökar i sådan grad att det uppväger det integritetsintrång som detta otvivelaktigt innebär.  Det är inte visat att det är effektivt för den brottsutredande verksamheten. Det är inte visat att det finns något behov av detta medel. Det är inte heller visat att det ger betydande vinster för det allmänna. Datalagring innebär med stor sannolikhet dessutom att många oskyldiga drabbas. Principiellt innebär datalagring synnerligen långtgående ingrepp i den personliga integriteten. Bland annat har det skett en ändamålsglidning av direktivet.  Från början var det tänkt att data skulle lagras vid allvarliga brott såsom terrorism och organiserad brottslighet, men rådet har med hjälp av den tidigare socialdemokratiska regeringen och de svenska socialdemokratiska parlamentarikerna utvidgat omfattningen av lagförslaget till att gälla betydligt fler brott.  Vi moderater var därför emot direktivet när det processades fram. I den processen var Thomas Bodström pådrivande. Moderaterna har hela tiden varit skeptiska till det slags storebrorssamhälle som denna typ av lagstiftning innebär. Moderaterna i Europaparlamentet röstade till och med emot förslaget när det begav sig, eftersom de ansåg det vara integritetskränkande och sakna proportionalitet. De ansåg att det var tveksamt om förslaget var effektivt, och dessutom saknades en ordentlig konsekvensutredning.  Också Moderaterna i justitieutskottet har varit kritiska. I ett särskilt yttrande i ett utskottsbetänkande 2005/06 skrev vi bland annat att ”förslaget innebär att alla som använder sig av elektroniska kommunikationsformer får acceptera att bli registrerade och övervakade. Det är en allvarlig kränkning av den personliga integriteten och de mänskliga rättigheterna”. I samma särskilda yttrande skrev vi även att ”vi har framfört kritik mot förslagen genom hela processen. Ett direktiv är juridiskt bindande för Sverige, men vår principiella kritik kvarstår.”  Detta gällde då och det gäller nu. Vår principiella kritik kvarstår.  Den socialdemokratiska regeringen gav en utredare i uppdrag att lämna synpunkter på förslaget. Den utredningen har nu presenterats. Situationen är den att vi i Sverige har en skyldighet att följa direktivet, att införa det, vilket följer av vårt EU-medlemskap. Jag kommer att noga sätta mig in i den utredning som presenterats och ta del av remissinstansernas synpunkter, särskilt i de delar där utredningen går längre än direktivet.  Den förra socialdemokratiska regeringen var pådrivande för att få detta förslag på plats. Vi moderater var skeptiska. Min självklara utgångspunkt är emellertid att vi ska fullgöra de skyldigheter som följer av vårt EU-medlemskap, vilket i detta fall innebär implementering av direktivet. 

Anf. 129 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Utgångspunkten är, som jag tidigare har sagt, att vi har en skyldighet att genomföra lagringsdirektivet, och det kommer jag också att göra. Det råder inget tvivel om den saken.  Det hindrar inte att de synpunkter som jag och Moderaterna har lämnat tidigare naturligtvis har betydelse. Den fråga som alltid måste avgöras är ju hur man når balans mellan brottsbekämpande myndigheters behov av uppgifter och den enskildes behov av ett starkt integritetsskydd.   Frågan om när en proposition läggs fram är enkel att besvara. Det blir under 2008. Remisstiden går ut den 14 mars. Sedan behöver vi bereda frågan. Men det är ett bra underlag, och vi lär säkert få bra svar, så förhoppningsvis ska detta inte ta alltför lång tid.    Överläggningen var härmed avslutad. 

19 § Svar på interpellation 2007/08:224 om polisens arbete för att bekämpa ungdomsvåldet

Anf. 130 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Thomas Bodström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att bekämpa ungdomsvåldet.  Att bekämpa ungdomsvåldet är en prioriterad fråga för mig och regeringen. De senaste åren har vi sett en ökning av våldsbrottsligheten, särskilt bland unga män. Jag anser att det är angeläget att bryta den trenden, och för att kunna göra det krävs insatser från flera håll.   Regeringen genomför nu den mest ambitiösa satsningen någonsin på polisen. Under två år tillförs polisen närmare 1,3 miljarder kronor. Resurstillskotten möjliggör en kraftig ökning av antalet poliser med målet att det 2010 ska finnas 20 000 poliser. Ett led i satsningen är att fler poliser ska arbeta i yttre tjänst och på tider och platser där de behövs mest. En synlig och närvarande polis bidrar till att öka förutsättningarna att bryta brottsutvecklingen.   Samhällets reaktioner på ungdomsbrottsligheten måste bli tidigare och tydligare. Därigenom kan allvarlig brottslighet i framtiden motverkas. Bland annat bör fler brott som begås av barn under 15 år utredas. Regeringen har därför beslutat om direktiv till en utredning som ska se över de särskilda regler som gäller vid polis och åklagares utredningar av brott då den misstänkte var under 15 år då brottet begicks. I uppdraget ingår att lämna förslag som ger de brottsbekämpande myndigheterna befogenheter att med tvång drogtesta barn under 15 år som misstänks vara narkotikapåverkade. Att fler brott utreds är positivt för brottsoffren. Det ökar dessutom möjligheterna till tidiga insatser för att hjälpa gärningsmännen. Bättre möjligheter att ingripa tidigt mot drogmissbruk och kriminellt beteende ger förutsättningar för ett effektivare arbete med att förebygga fortsatt kriminalitet hos barn under 15 år.   Riksdagen har nu fattat beslut om att medling ska erbjudas i samtliga kommuner. Medlingen har också fått en tydligare ställning i rättsprocessen genom att åklagaren vid ett eventuellt beslut om åtalsunderlåtelse särskilt ska beakta den unges vilja att medverka till att medling kommer till stånd.  Ungdomar som blivit utsatta för brott löper en stor risk att själva bli förövare. Ett nyckelord i arbetet med att förebygga brott är samverkan. Polisen måste samverka med andra viktiga aktörer både inom och utanför rättsväsendet. Skola och socialtjänst är viktiga i det här sammanhanget, inte minst när det gäller att tidigare och tydligare angripa ungdomsbrottsligheten.  Att samtliga polismyndigheter sedan tidigare har utsedda kontaktpoliser för skolorna är en viktig åtgärd liksom polisens och kommunens arbete med brottsofferstöd för unga genom till exempel centrum för unga brottsoffer.   Avslutningsvis vill jag säga att en trygg uppväxt är den mest effektiva brottsförebyggande insatsen. Föräldrar har alltjämt huvudansvaret för att förmedla normer och värderingar till sina barn och ungdomar. 

Anf. 131 THOMAS BODSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har två frågor.  Den första gäller att kontaktpoliser kan genomföras på olika sätt. Min tanke, när vi diskuterade det här, var att varje elev i Sverige, från första klass till sista ring, ska veta vem som är deras polis. Deras föräldrar ska veta det. Lärare ska veta det. Rektorer ska veta det. Så är det på några håll i Sverige men inte överallt. Är det Beatrice Asks uppfattning att det borde vara på det sättet att varje elev ska veta vem som är deras polis? Och kommer det i så fall att genomföras? Det var den första frågan – det var en a- och en b-fråga, kan man säga.  Sedan är det den andra frågan. Som Beatrice Ask känner till gjordes det en väldigt stor narkotikasatsning 2002. Det var bland annat Björn Fries som ledde det arbetet. Och det var, tror jag, motsvarande ungefär 300 miljoner. Nu har det aviserats att det här arbetet ska upphöra i december 2007.  Det här var någonting som bereddes mellan Socialdepartementet och Justitiedepartementet, även om det var Socialdepartementet som hade huvudansvaret. Jag drev som justitieminister hårt att vi skulle ha en sådan här stor satsning. Då är min andra fråga: Kommer Beatrice Ask att driva på så att vi får en liknande satsning som kommer att vara lika omfattande ekonomiskt som den satsning som nu upphör i december 2007?  Detta var mina två frågor. 

Anf. 132 Justitieminister BEATRICE ASK (m):

Herr talman! Vad gäller frågan om kontaktpoliser kan det naturligtvis genomföras på olika sätt. Och det är väl bra, eftersom det då finns utrymme för lokala bedömningar. Det är lite skillnad på Stockholms innerstad och Sveg. Det har jag själv erfarenhet av.  Jag har faktiskt aldrig tänkt tanken att man utser en kontaktpolis för varje elev, utan jag har tänkt att det måste finnas en kontaktpolis för varje skola. Men det är naturligtvis rimligt att varje elev vet vem den polisen är, att både elever och personal i skolan känner den kontaktperson som de har hos polisen.  När det gäller arbete mot narkotika finns det, som jag redovisade i mitt svar, ett ganska bestämt förhållningssätt att ingripa tidigare och tydligare genom möjligheten att drogtesta. Det finns väldigt mycket annat som behöver göras.  Det arbete som har skett inom ramen för Mobilisering mot narkotika och det särskilda projekt som Björn Fries leder avslutas nu för ett nytag. Det finns anledning att återkomma till det, i synnerhet tillsammans med Socialdepartementet, som ansvarar för frågorna. Det är viktigt att bekämpa narkotikaproblemen på bred front.    Överläggningen var härmed avslutad. 

20 § Förnyad bordläggning

  Föredrogs och bordlades åter  Finansutskottets betänkande 2007/08:FiU8  
Utbildningsutskottets betänkanden 2007/08:UbU1 och UbU2  
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2007/08:AU1  
Konstitutionsutskottets betänkande 2007/08:KU1  

21 § Bordläggning

  Anmäldes och bordlades  Socialförsäkringsutskottets betänkande 
2007/08:SfU2 Utgiftsområde 8 Migration 
  Konstitutionsutskottets betänkande 
2007/08:KU5 Sekretess för uppgifter på tsunamibanden 
  Trafikutskottets betänkande 
2007/08:TU1 Utgiftsområde 22 Kommunikationer 
  Socialutskottets betänkande 
2007/08:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg m.m. 
  Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 
2007/08:MJU6 Ändringar i djurskyddslagen 

22 § Anmälan om interpellation

  Anmäldes att följande interpellation framställts   
den 11 december

2007/08:280 Bordellhärvan 
av Lena Olsson (v)
till justitieminister Beatrice Ask (m)  

Interpellationen redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 december. 

23 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

  Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts    den 11 december
  2007/08:446 Kommunalekonomisk utjämning 
av Helena Bouveng (m)
till statsrådet Mats Odell (kd) 
2007/08:447 Rättvis beskattning och neutrala villkor mellan olika upplåtelseformer 
av Carina Moberg (s)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:448 Avskaffandet av balanskravet för adoption 
av Jan-Evert Rådhström (m)
till socialminister Göran Hägglund (kd) 
2007/08:449 En öppen redovisning av abortköer 
av Cecilia Widegren (m)
till socialminister Göran Hägglund (kd) 
2007/08:450 Blivande ekonomiska ödemarker 
av Britta Rådström (s)
till näringsminister Maud Olofsson (c) 
2007/08:451 Hjälpmedel åt dyslektiker 
av Lennart Axelsson (s)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp) 
2007/08:452 Integrering av folkhälsomål i miljöarbetet 
av Désirée Liljevall (s)
till miljöminister Andreas Carlgren (c) 
2007/08:453 Nödvändiga statliga beslut för utbyggnad av väg E6 i Bohuslän 
av Lars Tysklind (fp)
till statsrådet Åsa Torstensson (c) 
2007/08:454 Världshälsoorganisationens resurser för äldrefrågor 
av Barbro Westerholm (fp)
till socialminister Göran Hägglund (kd) 
2007/08:455 Förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter 
av Anna König Jerlmyr (m)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:456 Försvarsmaktens framtida helikopters flygegenskaper 
av Allan Widman (fp)
till försvarsminister Sten Tolgfors (m) 
2007/08:457 Idrottande och rätten till a-kassa 
av Anna König Jerlmyr (m)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) 
2007/08:458 Fiskeavtalet mellan EU och Marocko 
av Agneta Berliner (fp)
till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) 
2007/08:459 Brott mot företagare 
av Lars-Ivar Ericson (c)
till justitieminister Beatrice Ask (m) 
2007/08:460 Svenska Spel 
av Mats G Nilsson (m)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:461 Diplomater som begår brott 
av Britta Rådström (s)
till utrikesminister Carl Bildt (m) 
2007/08:462 Friskolor på Gotland 
av Mats Gerdau (m)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp) 
2007/08:463 Översyn av budgetlagen 
av Pär Nuder (s)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:464 Privatskolor och elever med funktionsnedsättning 
av Ameer Sachet (s)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp) 
2007/08:465 Svenska Spel 
av Camilla Lindberg (fp)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:466 Möjligheter att erhålla svenskt pass 
av Elisabeth Svantesson (m)
till justitieminister Beatrice Ask (m) 
2007/08:467 Storumans flygplats 
av Gunilla Tjernberg (kd)
till statsrådet Åsa Torstensson (c) 
2007/08:468 Iraks skingrade kulturarv 
av Ameer Sachet (s)
till utrikesminister Carl Bildt (m) 
2007/08:469 Privata skolor och bevarande av betygskopior 
av Ameer Sachet (s)
till utbildningsminister Jan Björklund (fp) 
2007/08:470 Behovet av ett brett utbud av hyresrätter 
av Ameer Sachet (s)
till statsrådet Mats Odell (kd) 
2007/08:471 Bostadstillägget för förtidspensionärer 
av Ameer Sachet (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m) 
2007/08:472 Fängelsestraff utanför anstalt 
av Inge Garstedt (m)
till justitieminister Beatrice Ask (m) 
2007/08:473 Om Kemikalieinspektionens effektivitet 
av Bengt-Anders Johansson (m)
till miljöminister Andreas Carlgren (c) 

Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 december. 

24 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

  Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor inkommit    den 10 december
  2007/08:402 Reseavdrag till och från barntillsyn 
av Hans Backman (fp)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:404 Skatteregler för frivilligarbetare 
av Helena Leander (mp)
till finansminister Anders Borg (m) 
2007/08:410 Reform 
av Anne-Marie Pålsson (m)
till finansminister Anders Borg (m) 

Svaren redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 18 december. 

25 § Kammaren åtskildes kl. 21.37.

    Förhandlingarna leddes  av talmannen från sammanträdets början till ajourneringen kl. 16.01, 
av andre vice talmannen därefter till och med 12 § anf. 98 (delvis) och 
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut. 
    Vid protokollet 


ULF CHRISTOFFERSSON  


/Eva-Lena Ekman