Riksdagens protokoll 2006/07:124 Tisdagen den 12 juni

ProtokollRiksdagens protokoll 2006/07:124

Riksdagens protokoll 2006/07:124 Tisdagen den 12 juni Kl. 11:00 - 19:14

1 § Justering av protokoll

  Justerades protokollet för den 5 juni. 

2 § Anmälan om fördröjda svar på interpellationer

  Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:     Interpellation 2006/07:582

Till riksdagen 
Interpellation 2006/07:582 Respekt för fri- och rättigheter   av Alf Svensson (kd)  
Interpellationen kommer att besvaras måndagen den 18 juni.  Skälet till dröjsmålet är att interpellanten befann sig utomlands inom den aktuella svarstiden.  Stockholm den 11 juni 2007 
Utbildningsdepartementet 
Jan Björklund (fp) 
Enligt uppdrag 
Nils Cederstierna
Expeditions- och rättschef 

Interpellation 2006/07:594

Till riksdagen 
Interpellation 2006/07:594 Nedskärningarna av Exportrådets verksamhet   av Carina Adolfsson Elgestam (s)  
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen den 21 juni 2007.  Skälet till dröjsmålet är utlandsresor.  Stockholm den 29 maj 2007 
Utrikesdepartementet  
Sten Tolgfors (m) 
Enligt uppdrag 
Inga Eriksson Fogh
Expeditionschef 
Interpellation 2006/07:618

Till riksdagen 
Interpellation 2006/07:618 Situationen i taxibranschen   av Börje Vestlund (s)  
Interpellationen kommer att besvaras måndagen den 18 juni 2007.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa utomlands.  Stockholm den 4 juni 2007 
Näringsdepartementet  
Åsa Torstensson (c) 
Enligt uppdrag 
Dag Ekman
Expeditionschef 
Interpellation 2006/07:639

Till riksdagen 
Interpellation 2006/07:639 Mindre vägprojekt   av Gunnar Andrén (fp)  
Interpellationen kommer att besvaras måndagen den 18 juni 2007.  Skälet till dröjsmålet är tjänsteresa utomlands.  Stockholm den 4 juni 2007 
Näringsdepartementet  
Åsa Torstensson (c) 
Enligt uppdrag 
Dag Ekman
Expeditionschef 

3 § Svar på interpellationerna 2006/07:563 och 564 om hedersrelaterat våld mot barn

Anf. 1 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Désirée Pethrus Engström har frågat mig vad jag avser att göra för att förhindra genomförandet av dödsstraff mot barn och vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att FN:s barnkonvention efterlevs. I en andra interpellation har Désirée Pethrus Engström frågat mig vad jag avser att göra för att ta upp frågan om Dua Khalil, den 17-åriga flicka som stenades till döds i norra Irak, med ansvariga politiker i Irak. Jag väljer att besvara de båda interpellationerna i ett sammanhang.  Sveriges regering bedriver ett omfattande arbete för att söka säkerställa att FN:s konvention om barnets rättigheter efterlevs.   Låt mig inledningsvis redovisa några av de sätt på vilka Sverige och EU främjar barnets rättigheter internationellt, bilateralt och multilateralt, genom FN och andra organisationer.  EU agerar enligt de gemensamma riktlinjer som finns till stöd för barn i väpnad konflikt, och ett arbete pågår för närvarande med att ta fram riktlinjer för EU:s internationella arbete med barnets rättigheter. Sverige är mycket engagerat i detta arbete.   Mänskliga rättigheter, inklusive barnets rättigheter, är en viktig del i de dialoger som EU för med företrädare för andra länder. Ett barnrättsperspektiv ska också genomsyra de fredsfrämjande och fredsbevarande EU- eller FN-insatser vi deltar i.   EU driver årligen, tillsammans med de latinamerikanska länderna, en resolution om barnets rättigheter i Förenta nationernas generalförsamling. Höstens resolution kommer att inriktas på att förhindra och bekämpa våld mot barn.   Låt mig också nämna att vi under det svenska ordförandeskapet i Unicef 2008 kommer att prioritera tre tematiska frågor: barns rättigheter, barn och ungdomar drabbade av hiv/aids samt våld mot barn. Vi kommer således att arbeta aktivt med rättighetsfrågorna och de fyra grundprinciper som genomsyrar FN:s barnkonvention. Sverige är en av de största bilaterala bidragsgivarna till Unicef, i vars mandat det ingår att verka för barns rättigheter i enlighet med FN:s barnkonvention.   Under det svenska ordförandeskapet i Europarådet 2008 planeras en särskild satsning under arbetsnamnet Provision, Protection and Participation for Children in Europe.   Regeringen kommer fortsatt att verka för att ett barnrättsperspektiv tillämpas på ett systematiskt sätt i utvecklingssamarbetet, så att barns villkor, behov och intressen ska beaktas och deras rättigheter tillvaratas och stärkas i våra biståndsfinansierade aktiviteter på olika områden.   I höst kommer vår ambassad i Washington, House of Sweden, under tre månader att anordna aktiviteter för och om barn under rubriken Children First. Syftet är att stimulera till debatt om barn och barnets rättigheter med en rad olika amerikanska interlokutörer.   Fru talman! I den studie om våld mot barn som FN:s generalsekreterare presenterade hösten 2006 var det centrala budskapet att ”inget våld mot barn någonsin är berättigat och att allt våld mot barn kan förhindras”. Detta är även min och regeringens utgångspunkt när det gäller våld mot barn. Sverige bidrog i hög grad till studiens genomförande och går nu i täten för ansträngningarna att genomföra dess rekommendationer.   Det får inte finnas några kompromisser när det gäller barns rätt att skyddas mot alla former av våld. Barns sårbarhet och beroendeställning gentemot vuxenvärlden understryker allas vår skyldighet att skydda dem mot våld och övergrepp, var än det sker.   Det yttersta våldet är det dödliga våldet, och dit hör dödsstraffet. Dödsstraffet har inte någon plats i en modern rättsordning. Att utdöma eller verkställa dödsstraff för någon som var under 18 år vid tidpunkten för brottet är omänskligt och strider mot internationell rätt.   Sverige och EU arbetar aktivt för straffets globala avskaffande. EU agerar dagligen enligt gemensamma riktlinjer mot dödsstraffet i allmänhet och mot dess tillämpning i enskilda fall. Särskilda uppvaktningar med vädjan om nåd sker alltid, i enlighet med riktlinjerna, i de fall EU får kännedom om att ett barn dömts till döden eller står inför avrättning.   Just nu genomför EU en serie uppvaktningar för att söka brett stöd för ett dödsstraffsinitiativ inom FN. Kampen mot dödsstraffet lyftes fram vid den senaste sessionen i rådet för de mänskliga rättigheterna. Jag riktade då själv en uppmaning om ett avskaffande av dödsstraffet och tog särskilt upp Kina.  Jag har personligen tagit upp frågan om avrättningar av minderåriga med Irans utrikesminister under hans nyligen genomförda besök i Stockholm. När det gäller USA är det glädjande att högsta domstolen 2005 förklarat att avrättning av brottslingar som dömts för brott som begåtts före 18 års ålder strider mot den amerikanska konstitutionen.  Låt mig slutligen ta upp frågan om Dua Khalil, den 17-åriga flicka som stenades till döds av sina släktingar, till synes inför ögonen på passiva säkerhetsstyrkor. Denna händelse var avskyvärd. Detta bestialiska mord, liksom de mordiska hämndaktioner som det utlöste, pekar på flera allvarliga brister i det irakiska rättssystemet och på problematiken kring det hedersrelaterade våldet mot kvinnor och barn.   Utvecklingen för de mänskliga rättigheterna i Irak är oroande. Detta gäller inte minst det faktum att den nya irakiska konstitutionen innehåller skrivningar i riktning mot en försämrad rättslig ställning för kvinnor. En ny lag har också tillkommit som ger möjlighet till strafflindring vid hedersrelaterade brott. Den typen av straffrihet är oförsvarlig och strider mot de mänskliga rättigheterna.  Våld mot kvinnor och barn, inklusive hedersrelaterat våld, måste förbjudas. Aktiva insatser behövs för att förhindra och förebygga sådant våld. Dua Khalils mördare måste ställas inför rätta. Inom ramen för en löpande politisk dialog med Irak påpekar EU och Sverige ständigt den irakiska regeringens skyldighet att respektera och upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Senast vid utrikesminister Zebaris besök i mars underströk jag detta ansvar, och detta kommer att fortsätta att vara vårt budskap till de irakiska myndigheterna och deras företrädare.   Jag vill försäkra Désirée Pethrus Engström att regeringen kommer att fortsätta sitt starka engagemang för barnets rättigheter, för kvinnors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, mot könsrelaterat våld inklusive våld i den så kallade hederns namn, mot dödsstraffet i allmänhet och mot avrättningar av minderåriga i all synnerhet.  

Anf. 2 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd):

Fru talman! Jag vill först tacka utrikesministern för det svar som jag har fått på mina interpellationer som berör barn som utsätts för olika typer av våld. Den ena handlar om hedersrelaterat våld mot barn som dödas till följd av hederskulturer och där inte ansvariga ställs inför rätta. I den andra interpellationen har jag valt att ta upp frågan om det förskräckliga faktum att man i Iran fortfarande avrättar barn – barn är man ju när man är under 18 år enligt FN:s barnkonvention – och detta trots att Iran har skrivit under konventioner som talar mot avrättning av barn.  Jag är mycket tacksam för det svar jag fått av utrikesministern. Det visar på ett engagemang och ett intresse för frågan. När det gäller frågan om att barn avrättas i Iran berättar utrikesministern i sitt svar att han talat med Irans utrikesminister angående detta. Det tycker jag är mycket bra. Sådana påtryckningar är oerhört viktiga.  Det finns en hemsida som heter www.stopchildexecutions.com där man dessvärre kan läsa att Amnesty International dokumenterat 21 avrättningar av barn sedan 1990 i Iran. I dag sitter enligt Amnesty minst 25 minderåriga i väntan på avrättning. De finns namngivna på ovannämnda hemsida. Det är alltså ett problem som är i högsta grad levande.  Trots att vi har FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt FN:s konvention om barnets rättigheter, vilka förbjuder dödsstraff, fortgår det runt om i världen. Sedan 1990 har Iran, Jemen, Kina, Kongo, Nigeria, Pakistan, Saudiarabien, Sudan och USA avrättat fångar som var under 18 år vid tidpunkten för brottet. Kina, Pakistan och USA har dock, som ministern också var inne på, nu höjt minimiåldern i lagstiftningen till 18 år. Det har förmodligen skett på grund av starka påtryckningar från olika håll, vilket visar hur viktigt det är att ta upp dessa frågor.  Vi måste alltså aktivt motverka allt våld mot barn. Det gäller även barnaga, som ju finns kvar i ett stort antal länder i världen. Det är viktigt att göra detta som en första markering, att markera att våld mot barn aldrig är acceptabelt.  Fru talman! Det är bra att Sveriges utrikesminister agerar via EU men också direkt i kontakterna med olika makthavare i världen. Vi vet, som sagt, att påtryckningar från det internationella samfundet har stor betydelse. Det visar på vikten av att använda både FN, EU och de personliga kontakter som utrikesministern har med de olika länderna.  Jag väljer att ta upp den första interpellationen i detta mitt första inlägg och återkommer till den andra i mitt nästa inlägg. 

Anf. 3 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Låt mig bara säga att vi är helt överens; det är svårt att undvika det, höll jag på att säga. Om jag håller mig till arbetet mot dödsstraffet är det viktigt för oss i regeringen. Vi har drivit det på en lång rad olika sätt. Vi driver det allmänt. Jag tog med betydande styrka upp frågan när jag talade inför FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Jag nämnde speciellt Kina, och i bilaterala samtal tar vi i olika sammanhang när det blir aktuellt upp det. Jag hade en diskussion i frågan med min kinesiske utrikesministerkollega häromdagen, och statsministern hade en diskussion i samma ärende med den kinesiske presidenten, för att ta Kina som ett konkret exempel.  När den iranske utrikesministern var här hade jag, som sagt, en mer explicit diskussion beträffande frågan om att avrätta minderåriga. Jag påpekade att vi hyser mycket starka betänkligheter, milt uttryckt, mot användningen av dödsstraffet i största allmänhet och att det är särskilt förgripligt att på det sätt som sker i Iran utmäta och tillämpa dödsstraff för minderåriga.  Vi diskuterar nu inom ramen för EU möjligheten att ha en resolution mot dödstraff i FN:s generalförsamling; jag tror att den diskussionen kommer att vara på dagordningen på måndag när vi träffas i Luxemburg. Det är ett rätt känsligt diplomatiskt arbete som pågår med att utröna huruvida det finns tillräckligt stöd. Att lägga fram en resolution som får för lite stöd skulle kunna vara kontraproduktivt, medan man å andra sidan kan säga att ett framläggande av en resolution i sig är en del av ett opinionsbildande arbete. Det är en diskussion som vi för.  Det finns vissa som säger att vi ska gå fram även om vi kanske inte kommer att vara framgångsrika, eftersom det är en del av opinionsbildningen mot dödsstraffet. Det finns dock andra som tycker annat. Jag fick exempelvis ett brev från Amnesty som varnade lite för att gå för snabbt fram av den enkla anledningen att om vi inte får tillräckligt antal röster i generalförsamlingen kan det snarast få motsatt effekt. Jag vill i dagens debatt inte komma till någon slutsats om hur vi ska göra, bara använda detta som ett exempel på att frågan om dödsstraffet i största allmänhet och självfallet dödsstraff tillämpat på barn är mycket levande för oss.  Dödsstraffet är den yttersta formen av våld mot barn. Vi borde därför kunna få ett långt bredare stöd för arbetet mot det än vad som än så länge är möjligt att få när det gäller dödsstraffet i dess helhet. 

Anf. 4 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd):

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för det svaret. Det känns som att regeringen tar frågan på allvar och att den lyfts fram i de sammanhang som är möjliga. Jag kan inte säga annat än att jag tycker att det som görs just nu känns tillfredsställande och att jag har fått ett bra svar. Jag tror dock att det är bra att vi hela tiden lyfter fram frågan på olika sätt via riksdagen för att också trycka på övriga länder som fortfarande tillämpar dödsstraff.  När det gäller min andra interpellation kom den till genom att jag deltog i en manifestation som arrangerades för att hedra Pelas och Fadimes minne. Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime lyfter fram fallet som alltså handlar om den 17-åriga Dua Khalil Aswad som stenades till döds. För dem som inte hört talas om fallet vill jag nämna att steningen utfördes på ett torg i Mosul i norra Irak. Stenarna kastades av familjen och byborna. Det var inte staten som dödade henne direkt, däremot indirekt, eftersom sådana brott inte beivras.  Duas öde filmades, och videoklipp av steningen cirkulerar nu på Internet. I filmen ser man hur männen samlas runt henne, kastar sten, släpar henne i håret och sparkar på henne när hon ligger ned. Även polismän syns på filmen, men ingen ingriper. Det är helt oacceptabelt. Man kan fråga sig vad som var Duas brott. Jo, hon hade rymt med sin kärlek, en muslimsk arabisk man. Hon ville gifta sig med den man hon älskade, men familjen accepterade inte hennes val. Runt om i vår värld är det så att kvinnors val inte accepteras, att kvinnors rättigheter inte respekteras.  Det hedersrelaterade våldet är globalt, och jag hoppas att utrikesministern kommer att lyfta upp denna viktiga fråga framöver. FN beräknar att fyra fem miljoner människor lever under skadliga hedersnormer. Kvinnor övervakas, trakasseras, könsstympas, tvingas till arrangerade äktenskap med mera. Många kvinnor mördas på samma sätt som Dua. Vi måste kraftfullt markera att vi inte accepterar sådant. Frågan är om någon kommer att ställas till svars. Kan utrikesministern säga att de som utfört dessa vidriga handlingar kommer att ställas till svars?  Det är bra att ministern tagit upp frågan med representanter för Iran, såsom med Irans utrikesminister i mars, men frågan är om det inte än en gång på internationell nivå behöver talas mer om lagföringen av de hedersrelaterade brotten. Det gäller även frågan om hedersnormer, som ofta blandas ihop med religion. Hedersrelaterade normer lever i olika regioner oberoende av religion. Därför är det viktigt att lyfta fram att det är en kulturell sedvänja som vi aldrig kan acceptera.  Jag hoppas att utrikesministern kan lova att driva frågorna om barns och kvinnors rättigheter runt om i världen, för det är oftast kvinnor och barn som drabbas av traditioner, konflikter, fattigdom och så vidare. Främst är jag dock intresserad av hur vi ska se till att Irak verkligen lagför den typen av kriminalitet. 

Anf. 5 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag kan förvisso lova att vi kommer att fortsätta att driva dessa frågor – frågan om dödsstraffet, i synnerhet dödsstraff mot barn, samt frågan om våld – på det sätt som vi hittills gjort. I det ingår att även uppmärksamma individuella fall, och det vi nu talar om gäller ett individuellt fall.  Jag tog inte upp det fallet med den irakiske utrikesministern när han var här av den enkla anledningen att det ännu inte hade inträffat. Vi diskuterade dödsstraffet generellt. Sedan ska man också ha klart för sig att vi nu har ett konkret fall som filmades och finns på Internet. Det gör att vi kan reagera starkare eftersom vi ser det – eller man ser det. Man ska naturligtvis vara medveten om att detta förmodligen inte är det enda fallet, men i och med att det är ett mycket konkret fall som finns dokumenterat skapar det underlag för att ta upp det med de berörda myndigheterna.  Jag säger i mitt svar att vi anser att hennes mördare måste ställas inför rätta. Jag kan försäkra Désirée Pethrus Engström om att jag ska ta upp detta när jag vid nästa tillfälle har möjlighet till kontakt med antingen den irakiska regeringen eller den kurdiska regionala regeringen. Jag svävar lite på målet av den enkla anledningen att jag skulle tro att det här juridiskt till stor del faller under den kurdiska regionala självstyrelsen. Irak går ju mot ett mycket decentraliserat federalt styre, så det vilar förmodligen ett lite tyngre ansvar på den kurdiska administrationen i den här frågan än på regeringen i Bagdad.  Men det hindrar inte att jag när jag har möjlighet ska ta upp det med bägge, med irakiska regeringsföreträdare och, om jag får möjlighet till detta, absolut också med företrädare för den kurdiska regionala regeringen. Denna har det direkta operativa ansvaret, i synnerhet om det är så som har uppgivits, att polismän eller män ur de lokala säkerhetsstyrkorna var närvarande vid detta tillfälle utan att ingripa. Då finns det ett indirekt ansvar, som på ett helt annat sätt gör det både möjligt och nödvändigt att ta upp detta i den politiska dialogen. 

Anf. 6 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd):

Fru talman! Jag vill tacka för det. Det känns som att ministern har frågan på sin dagordning. Det var det jag ville få bekräftat i denna interpellationsdebatt. Alltså tycker jag att det känns väldigt bra.  Frågan handlar naturligtvis om lagföring, som jag sade. Men den handlar också om att börja jobba med attityder och värderingar och sätta ett starkt tryck på de ledare som finns i de här regionerna. Det är, som ministern säger, framför allt i det kurdiska självstyret man måste ta tag i de här traditionerna genom attityder och värderingar, men också naturligtvis genom en kraftfull lagstiftning. Om det inte lagförs accepteras det indirekt. Även i Sverige nås vi på olika sätt av hur vissa länder inte tycker att det här ska lagföras. Ministern svarar också att Irak nu kanske luckrar upp lagstiftningen och försämrar för kvinnor när det gäller hedersnormer. Det är oerhört olyckligt och känns oerhört viktigt att ta upp.  Jag skulle avslutningsvis vilja ta upp frågan om situationen för barn i Europa. Ministern nämner att man ska ta upp detta. Ska man börja jobba med våld mot barn måste man i första hand ha den lagstiftning som Sverige har om barnaga, för att visa att det inte är acceptabelt. Frågan är om det är någonting som Sverige driver i olika delar av de internationella samfund som vi samverkar i. 

Anf. 7 Utrikesminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag ska vara alldeles ärlig och säga att utrikespolitiken, liksom all annan politik, också handlar om prioriteringar. Inom ramen för prioriteringar om mänskliga rättigheter, som inkluderar allting, har vi prioriterat frågan om dödsstraffet mycket högt. I det ligger självfallet att dödsstraff mot barn är synnerligen prioriterat. I detta ligger också hedersrelaterat våld, som de facto ofta syftar till mord. Det hedersrelaterade våldet handlar om att man försöker ta livet av människor. Ibland misslyckas man, men det gör inte saken mycket bättre. Det har vi prioriterat och kommer att fortsätta att prioritera med stor styrka. Det kan ske i FN:s generalförsamling, i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna eller i de bilaterala dialoger och samtal som vi för.  Frågan om lagstiftningen vad gäller barnaga inom den europeiska unionen är fortfarande viktig, men jag ska ärligt medge att den i mina aktiviteter inte har legat på riktigt samma nivå som dödsstraffet och avrättningen av barn. Men det innebär inte att den inte finns. Prioriteringen har dock varit dödsstraffet, och i det ligger självfallet en speciell prioritering av våld mot kvinnor syftande till att döda dem, hedersrelaterat våld och självklart avrättning av barn. Det sistnämnda är ännu värre i den mån det går att gradera sådant här, vilket jag alltid känner en viss svårighet att göra, för allting är vedervärdigt. Men om man ska gradera i vedervärdighet är väl avrättningen av barn nästan i en kategori för sig.    Överläggningen var härmed avslutad. 

4 § Svar på interpellation 2006/07:539 om svensk spelmarknad

Anf. 8 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Lars Wegendal har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta med anledning av ett antal händelser som inträffat vilka mer eller mindre berör den svenska lotterimarknaden.  När det gäller de domar som interpellanten hänvisar till är det så att det finns en omfattande rättspraxis på spelområdet såväl nationellt som internationellt. Inom Regeringskansliet bevakar vi mycket noggrant denna utveckling. I likhet med den bedömning som interpellanten också tycks göra är det dock svårt att direkt applicera de omständigheter som varit föremål för prövning i EG- och Eftadomstolarna på svenska förhållanden.  På Finansdepartementet pågår för närvarande en översyn av den svenska spel- och lotterilagstiftningen. Översynen bygger bland annat på Jan Franckes arbete, den så kallade Lotteriutredningens betänkande, som kom förra året, samt den fortsatta beredning som därefter pågått inom Regeringskansliet. Översynen omfattar en rad komplexa frågor. Som Lotteriutredningen konstaterade hann inte alla relevanta frågor belysas, och dessutom innehöll betänkandet inte några lagtekniska förslag över huvud taget. Jag anser det vara av vikt att eventuella behov av förändringar i den svenska spelregleringen kan tillgodoses så snart som möjligt. Regeringens ambition är därför att kommunicera sina planer och intentioner avseende spelpolitiken inom en snar framtid. Jag vill inte föregripa denna process. 

Anf. 9 LARS WEGENDAL (s):

Fru talman! Först ett tack till Anders Borg för svaret. Man brukar ibland schablonmässigt tacka för svaret och lite raljant tillägga att svaret kanske inte var det allra mest uttömmande. I detta fall måste jag säga att det var ett riktigt dåligt svar. Jag känner till och med igen halva svaret från ett frågesvar som jag fått vid ett tidigare tillfälle.  Bakgrunden till mina frågor i interpellationen består av tre delar.  För det första handlar det om alla de händelser som under det senaste året inträffat på spelmarknaden, händelser och domslut som tolkats på olika sätt och som jag måste säga lett fram till lite märkliga reaktioner från vissa politiker och internationella spelbolag. Jag måste också säga att de inte har lett fram till några synliga aktiviteter från regeringens sida. I denna del måste jag ändå ställa mig positiv till ministerns svar, eftersom han kortfattat konstaterar att regeringen delar min bedömning att det är svårt att på den svenska spelmarknaden direkt överföra EG- och Eftadomstolarnas bedömning för andra länder.  För det andra är bakgrunden den förtvivlan, riktiga förtvivlan, äkta förtvivlan jag känner över att regeringen inte gör någonting åt den brottslighet som förekommer kring spelen. Varför brister ni i regeringen i åtgärder mot de omkring 3 000 illegala värdeautomater som finns i samhället? Och varför brister ni i åtgärder mot alla de uppenbara brott som har att göra med främjande av lotterier med ursprung i annat land i form av annonser, banners och annat?  För det tredje är bakgrunden den annonserade nya spelpolitiken, en ny politik där regeringen återigen inte har velat prata med oppositionen i den anda som Fredrik Reinfeldt annonserade i regeringsförklaringen. Jag tror nämligen att även detta politikområde skulle må bra av diskussioner och långsiktighet med beslut över blockgränserna, vilket vi under den socialdemokratiska regeringens tid strävat efter. Eftersom Anders Borgs svar på min interpellation inte ger några indikationer på hur regeringens framtida spelpolitik kommer att se ut är det ytterligare några frågor som jag skulle vilja lyfta fram.  Jag tror att vi numera är överens om att vi ska ha en reglerad spelmarknad, och det är bra. Men frågan är vilken marknad som ska regleras. Är det den marknad vi har i dag, där vi i grunden har en förbudslagstiftning men samtidigt ger tillstånd till statliga bolag, hästsporten och folkrörelserna att inom givna ramar bedriva spel- och lotteriverksamhet? Överskotten ska hamna hos det allmänna eller hos allmännyttiga organisationer.  Privata aktörer är ytterst marginella. Skälet till det har varit att hålla nere spelandet. För det första: Hur ser ni på aktörerna på spelmarknaden? Ser ni inte risker med licenssystem som har diskuterats?  För det andra: Hur ser regeringen på att stärka 38 § i lotterilagen för att därmed stärka främjandeförbudet? Det är fortfarande så att vi nationellt får bestämma vår egen spelpolitik under förutsättning att vi aktivt arbetar med de sociala skyddshänsynen.  För det tredje: Den socialdemokratiska regeringen var mån om att hålla tillbaka vinståterbetalningen. Det fick vi ofta kritik för från framför allt moderata ledamöter som ville släppa spelandet fritt. De såg nivån på vinståterbetalningen som ett konkurrensmedel.  Jag hoppas nu att man i den spelpolitik som skapas i Regeringskansliet inser riskerna med att öka vinståterbetalningen. Med hög vinståterbetalning följer med automatik hög omsättning främst genom ökat återspel. Är det något som vi vet är det att det innebär risk för ökat spelberoende. 

Anf. 10 CAMILLA LINDBERG (fp):

Fru talman! Bäste finansminister Borg! De senaste dagarna har det framkommit att Svenska Spels reklamkostnader har ökat dramatiskt sedan oktober 2006, närmare bestämt med 13 procent. Det förvånar mig ganska mycket då jag hört Svenska Spels vd Jesper Kärrbrink hävda motsatsen, att Svenska Spel minskar sina reklamkostnader med anledning av de sociala skyddsaspekterna.  Reklaminvesteringarna närmar sig 2005 års nivå med stormsteg. Min fråga till finansministern är hur han ser på detta. Är det rimligt att det statligt ägda spelbolaget ökar sina reklamkostnader trots att man hävdar att man sätter de sociala skyddshänsynen i första rummet? Anser finansministern att det är i linje med EG-rätten och därmed EU-kommissionens syn på möjligheten att driva statligt monopol? 

Anf. 11 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag delar naturligtvis Lars Wegendals hållning, även om den kan tyckas något tudelad. Dels är det en mycket dålig politik som regeringen har, dels vill man gärna nå en bred överenskommelse om förmodligen den politik som regeringen ska lägga fram.  Jag tror att det i vissa avseenden finns förutsättningar att ha en samsyn kring spelpolitiken. Det finns ett antal gemensamma utgångspunkter som har bred förankring i Sveriges riksdag. Den första är skyddshänseendena.  Spelberoendet är ett viktigt samhällsproblem. Människor raserar sin privata ekonomi på ett överdrivet spelande. Dels handlar det som brottsligheten, dels kanske direkt i form av illegalt spel, dels i form av att det finns en nära koppling i termer av att man använder spel som ett sätt att göra svarta inkomster vita.  Det finns också i skyddshänseende en diskussion om detta med återbetalningar, som Lars Wegendal är inne på. Detta är också det som är problematiskt. Den förväntade avkastningen på en investerad krona i spel är en förlust. Det är så det fungerar.  På något sätt tycker man om man som jag har en bakgrund i den finansiella sektorn att det kanske vore rimligt att de som förväntas satsa pengar i verksamheten förstår att den förväntade avkastningen är en förlust. Det tycker jag utifrån sannolikhetsteori på något sätt är ett grundläggande problem med spelverksamhet.  Vi har gemensamt en EU-lagstiftning att leva med. Där är skyddshänseendena och likabehandlingen de två grundläggande principerna. Det är inte så att vi kan driva spelpolitiken som vi vill om vi gör något åt spelberoendet. Spelpolitiken måste vara inriktad på att bekämpa de negativa skadeverkningarna av spel.  Huvuddelen av våra europeiska grannländer, alla de stora länderna, har olika former av reglerade spelmonopol och oftast mycket starkt statligt engagemang i de verksamheterna.  När det gäller Camilla Lindbergs frågeställning om bolagens agerande tycker jag att det är en av de saker vi har varit tydliga med sedan regeringsskiftet. Vi anser att Svenska Spel och ATG ska agera utifrån de sociala skyddshänseendena och visa stort ansvarstagande. Vi har varit tydliga i de beslut vi har fattat om vilka verksamheter man ska bedriva och inte inom ramen för detta.  Vi har också varit tydliga med hur vi ser på inriktningen i de styrelsetillsättningar vi har gjort. Det är en verksamhet som ska bedrivas under mycket stort ansvarstagande. Det är inte bolag som ska agera som om de var aktiebolag som maximerade vinst för ägarna.  De har också ett väldigt viktigt uppdrag att bedriva spelpolitiken, marknadsföringen och utvecklingen av spelformer på ett sätt som uppfyller högt ställda krav på att det är en verksamhet som har fått en särställning just därför att den ska ta ett särskilt ansvarstagande. Det tycker jag att vi har varit tydliga med, och det tycker jag att vi även fortsatt ska vara tydliga med.  Vi bereder spelfrågorna. Vi har sagt att vi under den närmaste tiden kommer att återkomma om detta. Därför kommer jag att vara försiktig med att nu låsa fast positioner i något av dessa avseenden. Vi ska slutföra den normala beredningsprocessen och sedan återkomma i samlad form i dessa frågor. 

Anf. 12 LARS WEGENDAL (s):

Fru talman! Det var inte mycket svar på frågorna jag fick. Men det är alltid trevligt att pratas vid lite grann, om jag säger så.  Jag förstår att det är uppenbara problem i Regeringskansliet att hitta en modell som alla fyra partierna ställer upp på. Det finns säkerligen väldiga skillnader inom partierna också utifrån den debatt som vi hör i denna kammare. Det finns extremer åt det ena hållet inom i varje fall två av partierna.  Det som finansministern säger är bra. Det gäller att det är fokus på skyddshänsynen men också på vinståterbetalningen. Vi vet att med ökad vinståterbetalning sker ett ökat återspel, det vill säga att omsättningen ökar markant på spelen. Med en ökad omsättning får vi också ett ökat spelberoende. Det är väldigt klara och tydliga samband som finns.  Där hoppas jag innerligt att den beredning som nu sker i Regeringskansliet kommer fram till att man fortsätter på den väg som den socialdemokratiska regeringen slog in på, att hålla nere vinståterbetalningarna. Det i sin tur kan naturligtvis innebära problem om man har ett licenssystem.  De internationella spelbolag som vi i dag har via Internet bygger hela sitt koncept på höga omsättningar och hög vinståterbetalning. Hur de ska kunna passa in i detta system förstår jag inte om de ska ha råd att betala sina aktieägare, vilket de ju ska ha, och samtidigt ge ett bidrag till den betalning till idrotten till exempel där vi hämtar pengar från spelsektorn.  Lycka till, finansministern, med det fortsatta arbetet! Det var annonserat att propositionen skulle komma i månadsskiftet maj/juni. Vi får hoppas att en stärkande lång semester ger ett resultat i en proposition i varje fall till hösten. 

Anf. 13 CAMILLA LINDBERG (fp):

Fru talman! Jag börjar med de sociala skyddshänsynen, som är det enda riktiga argument som finns för att behålla det statliga monopolet. Det är anmärkningsvärt att man har ökat sina reklaminvesteringar så pass mycket som man har gjort sedan oktober 2006. Jag vill fråga vad finansministern anser om det.  Jag vill tacka finansministern för att han har varit här och tagit sig tid för den här mycket viktiga frågan. Som det kanske märks har jag och Lars Wegendal ganska olika syn på den.  För mig är det ingen fara alls att det tar tid att komma fram till en bra lösning. Ska vi få en sund och bra spelmarknad i Sverige kommer det att ta tid att hitta bra lösningar. Jag ser fram emot en reglerad, licensierad spelmarknad. 

Anf. 14 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag delar till fullo Lars Wegendals hållning att det är mycket trevligt att få möjlighet att talas vid om dessa viktiga frågor. Det är en god utgångspunkt för vårt samtal mellan regering och riksdag och mellan de olika partierna i de här frågorna.  Det finns starka och gemensamma hållningar. Jag har inte upplevt att detta har varit en fråga som har varit problematisk inom vår borgerliga allians. Vi har en stor samsyn i fråga om skyddshänseendena, vi har en stor samsyn om att vi ska uppfylla EU-regler, och vi är medvetna om att det har skett en teknisk utveckling. Vi vill ha en spelpolitik där skyddshänseendena står i centrum på det sätt som EU-lagstiftningen föreskriver. Vad det sedan innebär måste vi nog gå vidare med.   Jag får nog göra Lars Wegendal besviken på en punkt, nämligen att vi inte kommer att lägga fram någon proposition vare sig nu till sommaren eller till hösten, utan vi kommer att presentera riktlinjer för spelpolitiken i form av att vi kommer att göra en bred översyn av spelfrågorna. Det är det som är vår utgångspunkt. Beredningen har tyvärr inte kommit så långt att vi är framme vid en proposition. Det var alldeles uppenbart när vi tog över Jan Franckes arbete att det inte var fullgånget och slutfört på ett sådant sätt att vi var framme vid beslut, utan det återstår en del arbete innan vi är vid den punkten. Det kommer naturligtvis i detta arbete att finnas ett gott utrymme för Socialdemokraterna att ge synpunkter. Och vi kommer naturligtvis att lyssna på dem med stort intresse.   Det är bra att vi får en diskussion om spelpolitiken, och den kommer förmodligen att stå i centrum också under den kommande tiden eftersom det är en fråga där det kommer att ske stora förändringar. De ska naturligtvis ske utifrån sociala skyddshänseenden och vårt ansvar för att frågan om spelberoendet är svår.   Som Camilla Lindberg påpekar är det viktigt att vi följer vad Svenska Spel gör, så att de uppträder på det föredömliga sätt som är själva syftet med att bolaget finns och som är själva den rättsliga grunden för att man kan ha ett statligt spelmonopol. Det förutsätter jag också att Svenska Spel ser som sitt yttersta ansvar.  

Anf. 15 LARS WEGENDAL (s):

Fru talman! Nu kom det i alla fall en nyhet. Jag har inte vid något tillfälle i samband med diskussioner och debatter om spelfrågan hört finansministern säga att det ska göras en bred översyn av denna fråga. Jag tycker att det är bra. Detta är inte en fråga som man ska hasta igenom. Och jag förstår att ett av skälen naturligtvis är den totala splittring som finns inom borgerligheten i denna fråga.   Vad jag vet är att aktörerna på spelmarknaden blir djupt besvikna över det uttalande som finansministern gör. De har skickat skrivelser till Finansdepartementet i parti och minut där de skriver: Sätt ned foten. Det är viktigt.  Aktörerna på spelmarknaden har en verksamhet som de bedriver, och de vill få till stånd en långsiktighet i sin verksamhet.   Jag kan skicka med några korta frågor eftersom jag inte fick några svar tidigare på frågan om illegala spelautomater ute i samhället. Det finns 3 000 sådana. Det är nästan hälften så många som de legala automaterna. Se till att få bort dem från gatorna. De om något alstrar spelberoende.  Aktörerna som annonserar på Internet begår en olaglig handling varje gång som de sätter ut en annons. Lotteriinspektionen jagar dem bäst man kan, och det är fällande domar hela vägen, men det går ändå inte att få dem att sluta. På något sätt måste ni lösa detta.   Frågan om vinståterbetalningen är viktig. Ta med den också.   Stärk folkrörelsernas ställning på spel- och lotterimarknaden. Det har vi försökt göra under många år men inte lyckats. Nu kan vi försöka igen. Jag tror att det är viktigt.  

Anf. 16 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag ska vara tydlig med att säga att jag inte tror att det är aktuellt med någon bred parlamentarisk översyn av spelfrågorna. Vad vi behöver göra är att gå från Lotteriutredningen till en mer konkret och handfast översyn som gör att vi kan få fram grunderna för en ny spelpolitik. Men i den processen är det naturligtvis oerhört centralt att lyssna på såväl folkrörelserna som de politiska partierna, så att vi får en bred samsyn. Dessa frågor har varit centrala, och den tidigare regeringens passivitet har gjort att vi inte har beslutsunderlag. Det är uppenbart för dem som har följt frågorna att det var en tydlig passivitet i den förra regeringen. Jag ska inte utveckla de resonemang som då fördes i olika sammanhang om kampen mot illegalt spel och vad polisen gör och inte gör.   Låt oss i stället fokusera på att ta fram underlag. Och vi ser det naturligtvis som en fördel om vi kan få en bred samsyn om en omreglering av den svenska spelmarknaden.     Överläggningen var härmed avslutad.  

5 § Svar på interpellation 2006/07:549 om en fördelningspolitisk redogörelse och fördelning utifrån genus som särtryck i budgetpropositionen 2008

Anf. 17 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Monica Green har frågat mig om budgetpropositionen för 2008 kommer att innehålla särtrycken Fördelningspolitisk redogörelse och Fördelningen av ekonomiska resurser mellan kvinnor och män. Vidare frågar Monica Green om jag avser att verka för ekonomisk utjämning och social rättvisa som mål för den ekonomiska politiken i Sverige.  Svaret på den första frågan är ja. Regeringen har ett starkt fokus på fördelnings- och jämställdhetsfrågor. Vi har därför inga som helst planer på att ta bort eller nedprioritera arbetet med de efterfrågade bilagorna. Det pågår tvärtom ett kontinuerligt arbete med att göra bilagorna bättre och mer läsvärda.   Även på den andra frågan är svaret självklart ja. Regeringens viktigaste uppgift är att bryta utanförskapet. Allians för Sverige gick till val på att minska det utanförskap som gjort att klyftorna mellan människor i Sverige har vidgats socialt och ekonomiskt.   Det senaste socialdemokratiska regeringsinnehavet kännetecknades av en allt större inkomstspridning och växande utanförskap. Arbetslöshet och utanförskap har präglat alltför många människors liv i Sverige under alltför lång tid. Med en politik inriktad mot att få fler i arbete i fler och växande företag kan bidragsberoende och ekonomiska klyftor minska. Det är nyckeln till mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare och till en förbättrad ekonomisk situation för de människor som i dag står utanför arbetsmarknaden. 

Anf. 18 MONICA GREEN (s):

Fru talman! Tack så mycket för svaret, får jag väl säga, även om det mer var ett anfall på den tidigare socialdemokratiska regeringen och på det som Socialdemokraterna gjorde.   Dessutom kan jag säga att det inte lät så här för tre veckor sedan när vi debatterade. Då var Anders Borg inte alls så tydlig med att det skulle finnas en särredovisning oavsett om det gällde inkomstklyftor eller om det gällde könsfördelningen. Någonting har hänt, och det är jag glad över. Det kan hända att min interpellation har gjort att Anders Borg har kommit till insikt om att det är självklart att man ska ha sådana särredovisningar eftersom Anders Borg inte svarade ja på den frågan för tre veckor sedan. Men det är bra. Då kan vi nämligen fortsätta att följa hur inkomstklyftorna kan ändras och hur fördelningen kan ske.   Vi kan se hur det har blivit med er vårbudget. När Socialdemokraterna lät riksdagens utredningstjänst se över era förslag visade det sig att om man delar in befolkningen i tio delar, som man skulle kunna kalla deciler, visade det sig att den tiondel som är allra rikast i Sverige får hälften av allt det som ni delar ut i form av skattesänkningar och en blå skatteväxling.  Det är väldigt tydligt att er politik går ut på en fördelning som innebär att man tar från dem som har det svårt och som är fattiga i samhället och ger till dem som redan har. Det är, som vi ser det, en blå skatteväxling. I stället för att se till att använda skattesystemet för att minska klyftorna och hålla ihop samhället väljer ni det rakt motsatta, nämligen att se till att klyftorna ökar. Det beklagar jag.   Anfall är tydligen bästa försvar. Och när man inte har något eget att stå för väljer Anders Borg att anfalla Socialdemokraterna. Anders Borg säger att utanförskapet var så stort. Jag känner många som var föräldralediga under den förra regeringens tid och som inte kände sig utanför. Men dem räknade ni in i detta utanförskap. Jag känner människor som var studielediga och som ni också räknade in. Men de kände sig inte heller utanför samhället. Jag känner människor som hade korttidsstudiestöd, vilket ni nu ska avskaffa, och som ville förkovra sig och inte bli vid sin läst utan faktiskt få en möjlighet senare i livet. De kände sig inte utanför samhället bara därför att de inte arbetade. De förkovrade sig.   Allt sådant försöker ni nu ta bort och säger att de är utanför samhället. Det där utanförskapet är ju så fult. Men man kan titta närmare på de människor av kött och blod som faktiskt finns där och som vill göra något mer av sitt liv. De vill inte stanna där de hamnade från början. De hade det kanske svårt i skolan när de var yngre. De kanske inte bodde i en studievan miljö. De måste få en chans senare i livet. När de studerar som vuxna kallar ni det föraktfullt för utanförskap. Jag tycker att det är tråkigt att ni nu ska ta bort alla de här möjligheterna för att kunna öka skillnaderna i samhället och för att de som har lågavlönade jobb ska få ännu mindre betalt i framtiden eftersom de inte ska få möjlighet att vidareutbilda sig.  Allt detta kommer vi att kunna följa när ni gör era särredovisningar i höstens budget och framöver. Jag ser fram emot fler sådana debatter med Anders Borg. 

Anf. 19 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag välkomnar att Monica Green har ett stort intresse för de här frågorna. Men jag är lite förvånad över att så fort man talar om fördelning är det ett angrepp på Socialdemokraterna. Det kan tyckas vara märkligt, inte minst när man utvärderar vad som har hänt den senaste tiden. Jag läste i dag LO:s utvärdering av inkomstskillnaderna. De har till exempel visat hur mycket den ekonomiska eliten har i industriarbetarlöner. År 1995, när den socialdemokratiska regeringen tog över, motsvarade det 25 industriarbetarlöner. I dag motsvarar det 41 industriarbetarlöner. Det är alltså en ökning med 15 industriarbetarlöner per person i den ekonomiska eliten under det socialdemokratiska maktinnehavet. I den ekonomiska eliten ligger snittinkomsten på 4 miljoner. Den vanliga industriarbetarlönen ligger på 260 000. Styrelsearvodena i de svenska bolagen har ökat med 54 procent mellan 2000 och 2006. Det är 7 ½ procent per år jämfört med 3 ½ procent för industriarbetarna.  Det här är skälet till att jag tillhör de stora entusiasterna för de fördelningspolitiska redovisningar och de jämställdhetsredovisningar som görs i finansplanen. Jag är väl en av de få som har en samlad upplaga av alla dessa redovisningar och noggrant har gått igenom dem. Det är det bästa argumentet för varför Socialdemokraternas långa maktinnehav har slutat i ett rättvisefiasko. De har byggt ett utanförskap som inte har handlat om de föräldralediga. Det har handlat om en öppen arbetslöshet när man mäter den enligt den internationella statistiken. Det handlar om människor som har fastnat i Amsåtgärder som inte har fungerat och som inte har varit effektiva. Det har handlat om en sjukfrånvaro och en förtidspensionering som så uppenbart är kopplade till arbetsmarknadsläget. Man har stramat åt systemen och jagat människor med stor nogsamhet, men skillnaderna regionalt, vilket en annan LO-rapport visade, är tydliga. I de regioner där man har hög arbetslöshet har man också hög sjukfrånvaro och hög förtidspensionering.  Det är naturligtvis det grundläggande problemet. Man kan inte bygga ett rättvist samhälle utan att bry sig om arbetslöshet och sysselsättning. Talar man inte om jobben, arbetslösheten och sysselsättningen kan man inte hantera fördelningspolitiken.  Under de år under efterkrigstiden då Socialdemokraterna regerade och klyftorna minskade skedde det under perioder då den öppna arbetslösheten kunde ligga väl under 3 procent utan att vi fick inflationsproblem. Då rörde det sig kanske om hälften så många som var förtidspensionerade och sjukskrivna som i dag. Det är naturligtvis fullt möjligt att återupprätta full sysselsättning. Holländare, danskar, irländare, engelsmän och amerikaner är på väg tillbaka till en arbetslöshet som ligger under 4 procent, och till och med i något fall under 3 procent, och då talar vi om holländarna. Det har skett genom en konsekvent politik där man har gjort det mer lönsamt att arbeta, enklare att anställa och mer attraktivt att driva företag.  Jag är övertygad om att Monica Green och jag kommer att få föra den här diskussionen många gånger, och då gärna med utgångspunkt i de fördelningspolitiska underlagen. Jag är övertygad om att de kommer att visa att när sysselsättningen stiger, när jobben kommer, när arbetslösheten minskar och vi nu kan reducera utanförskapet med över 180 000 personer mellan 2005 och 2010 kommer det också att betyda att inkomstskillnaderna i samhället minskar.  Sedan har vi naturligtvis problem att vända trenden. Den socialdemokratiska girighetsekonomin under de senaste fem–tio åren är svår att vrida tillbaka. De klyftor som Socialdemokraterna har byggt upp, där den ekonomiska eliten har 41 industriarbetarlöner, vilket är en ökning från 25 sedan man tog över regeringsmakten, kommer vi inte att klara av att minska på kort sikt. Men målet är ett samhälle som är rättvist och byggt på låg arbetslöshet och hög sysselsättning. 

Anf. 20 MONICA GREEN (s):

Fru talman! Jag förstår att Anders Borg gläds åt högkonjunkturen. Det gör jag också. Jag tycker att det är jättebra att det går bra för Sverige för närvarande. Det är kanonbra. Det gör det mycket tack vare att socialdemokratin lade grunden för det. När vi i valrörelsen många gånger påpekade att jobben kommer häcklades vi av sådana som Anders Borg som sade att de inte alls skulle komma. Nu kommer jobben, och det är jag mycket glad för. Jag tycker att vi tillsammans ska glädjas åt det.  Men det blir inte bättre för de arbetslösa om man sänker ersättningsnivån, jagar dem och gör dem fattigare. Det blir inte bättre om man gör förtidspensionärerna fattigare. Det är inte så man ska gå till väga. Man ska inte straffa dem, utan man ska hjälpa dem så att de får möjlighet att skaffa den utbildning som de saknar för att kunna få de jobb som nu finns. Man ska försöka lösa de flaskhalsproblem som finns. Det finns redan bristyrken. Ni väljer att ta bort de möjligheterna. Ni väljer att ta bort möjligheter för fortsatt utbildning för arbetslösa.  Det finns ett exempel i Skövde där vi har ett företag som heter Byggsoft. De måste nu dra ned på sina utbildningsplatser trots att det behövs många byggnadsarbetare. Det beror på att ni har dragit ned på de möjligheterna. Det gäller både arbetsförmedlingen och kommunerna som kunde anlita Byggsoft tidigare. Ni har valt att dra in på de här bristyrkesutbildningarna. Ni har också valt att dra in på korttidsstudiestöden. Ni väljer alltid att dra ned möjligheterna att utbilda sådana som behöver en extra skjuts för att komma in. Det finns många som står väldigt långt från arbetsmarknaden, och de behöver lite extra skjuts. De är inte hjälpta av att bli fattigare. De är hjälpta av att få en utbildning så att de kan ta sig in på arbetsmarknaden. Det är det de behöver.  Dessutom har ni ett stort sorgebarn, och det är långtidsarbetslösheten för ungdomar. Den har ökat med 200 procent sedan ni tog över regeringsmakten.  Vi kan glädjas åt att det går bra för väldigt många och för Sverige, men vi ska inte lämna några bakom oss. Vi ska se till att alla får ta del av den här högkonjunkturen. Dessutom ska vi göra det på ett ansvarsfullt sätt. När det inte är högkonjunktur längre – och du kommer också att uppleva de dagarna, Anders Borg – gäller det att se till att man har en bra budget med ordning och reda och klarar av de tider när det går sämre. Då får man inte föra en oansvarig ekonomisk politik som gör att man sprätter i väg pengar.  Sedan finns det en sak till som jag skulle vilja lyfta fram när det gäller de ökade klyftorna. Det gäller den låglönepolitik som ni försöker bedriva. Ni försöker undanröja hinder för att människor ska få lägre lön. Ni vill göra det möjligt med hushållsnära tjänster genom att ta bort skatter på det. Anders Borg säger att det ska vara lättare att anställa. Egentligen menar han att det ska vara lättare att avskeda, men han tycker att det låter finare att säga att det ska vara lättare att anställa. Det är lätt att anställa redan i dag. Det ser vi. Människor får anställningar i dag. Med den låglönepolitik som går ut på att man får sänkt a-kassa och måste ta jobb med betydligt lägre lön än vad man har haft tidigare går den här spiralen nedåt. Det finns länder med väldigt stora lönespridningar, och dit vill inte vi. Det tror jag inte att Anders Borg heller egentligen vill. Jag tycker att han ska ändra sig där. 

Anf. 21 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag vill påminna Monica Green om att rubriken är En fördelningspolitisk redogörelse och fördelning utifrån genus som särtryck i budgetpropositionen 2008. Jag tycker att det börjar halka väldigt mycket bort från vad interpellationen egentligen handlar om. 

Anf. 22 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag välkomnar naturligtvis denna diskussion, och som sagt tror jag att det är ett tema som Monica Green och jag kommer att diskutera många gånger de kommande åren.  Det som sades i valrörelsen och den diskussion vi har under mandatperioden är viktigt när väljarna 2010 ska utvärdera vad som har hänt. Jag kan konstatera att det i valrörelsen sades att vår politik skulle leda till att lönerna skulle falla. Jag har ett starkt minne av att det fanns affischer om att det var en lönesänkarallians.  Nu har vi bra och goda löneökningar, till och med så höga att man kan känna ett visst mått av bekymmer. Några industrilöner blev så höga att det kanske inte riktigt fanns utrymme för att göra de viktiga jämställdhets- och låglönesatsningar som också har kommit på plats.  Det sades att det skulle bli en stigande arbetslöshet. Om jag inte minns fel var temat för Pär Nuders anförande när vi presenterade vår budget att 2007 var ett år som skulle präglas av stigande arbetslöshet. Jag tror att det vid upprepade tillfällen i samband med budgetpropositionen i höstas sades att arbetslösheten skulle gå upp. Ams räknar nu med 3,3 procent öppen arbetslöshet. Vi vill inte utgå från ett enskilt mått på arbetslösheten utan jobbar med de internationellt vedertagna måtten, och då är siffran högre.  Låt oss dock konstatera att vi inte har upplevt några sjunkande löner. Vi har inte upplevt någon stigande arbetslöshet. På de två punkterna fick Socialdemokraterna fel, och det är bra att Monica Green erkänner att det man sade om vår politik i valrörelsen var felaktigt.  Detsamma gäller låglönejobben. Vi har inte en explosion av låglönejobb i Sverige. Det vi ser är att kvalificerade tjänstejobb växer snabbt. Byggsektorn växer snabbt. Det är jag naturligtvis väldigt glad för.  Tillbaka till klyftorna! Det är svårt att komma ifrån att detta är kärnan för denna diskussion. Socialdemokraterna lämnade ifrån sig regeringsmakten efter att ha haft ett regeringsinnehav med en stark ställning med stöd av Vänstern och Miljöpartiet under lång tid. När man tillträdde hade en person i den ekonomiska eliten såsom LO definierar det en lön motsvarande 25 industriarbetarlöner. I dag motsvarar den 41 industriarbetarlöner.  Detta är inte någonting som är unikt för detta socialdemokratiska maktinnehav. När Socialdemokraterna kom till makten efter den borgerliga regeringen på 80-talet motsvarade den ekonomiska elitens lön 10 industriarbetarlöner. Nu är vi uppe i 41. Det är alltså fyra gånger så många som det var 1980. Jag rekommenderar inte bara Monica Green att läsa Finansdepartementets utmärkta bilagor utan att också ta del av LO:s utmärkta genomgång av de ekonomiska eliterna.  Detta är ingen slump, för har man små klyftor har man samtidigt full sysselsättning – alltså har människor arbete. Det grundläggande i att bygga en jämn inkomstfördelning är att många människor arbetar och att de producerar i en väl fungerande ekonomi. Det är syftet med vår politik. Det är därför jag med en sådan trygghet kan känna att när vi står här våren 2010 och utvärderar den sista fördelningspolitiska redogörelsen kommer den att visa att inkomstskillnaderna har minskat för att sysselsättningen har ökat, arbetslösheten har minskat och för att vi är på väg till full sysselsättning. Det är vårt uppdrag. Det var det vi gick till val på och det är så vi också vill minska de sociala skillnaderna i samhället – genom att det lönar sig att arbeta och att det blir enklare att anställa.  Att det blir enklare att anställa handlar inte om att minska anställningstryggheten. När vi tar bort arbetsgivaravgifterna och sänker dem kraftigt för unga människor, för dem som stått utanför arbetsmarknaden och för dem som är över 65 år minskar inte det deras trygghet. Det ökar deras möjligheter att få jobb.  Sedan är det också viktigt att göra det mer attraktivt att driva företag. Jag har svårt att se hur man kan återupprätta full sysselsättning i en ekonomi där vi inte får fler företagare. Det är företagarna och företagen som anställer människor, och det kan man inte glömma bort i en sådan här diskussion.  Vi har en svår väg framåt. Över en och en halv miljon människor står utanför arbetsmarknaden eller arbetar mindre än de skulle önska, och över en miljon människor är beroende av ekonomiska ersättningar. Vi kommer att ha minskat det med 180 000 till valet, men klyftorna kommer att vara tuffa att bekämpa eftersom de har cementerats av Socialdemokraterna genom en konsekvent politik där man inte har brytt sig om full sysselsättning. 

Anf. 23 MONICA GREEN (s):

Fru talman! Jag tycker att det var bra att Anders Borg sade att de 2010 kommer att presentera den sista fördelningspolitiska analysen. Det gör mig trygg att veta att de inte ska fortsätta efter det och att Anders Borg också har konstaterat nu att de bara får fyra år. Det är tur för Sverige och för oss som bor här i Sverige.  När det gäller de ökade klyftorna och skillnaderna både när det gäller klass och kön har det visat sig att ni, Anders Borg, i er vårbudget gynnar de allra rikaste. Ni gynnar de 10 procenten i Sverige som har det allra bäst, för de får hälften av alla tillgångar i den blå skatteväxlingen som ni nu trycker igenom.  Även när det gäller fördelningen mellan män och kvinnor ser det så illa ut att när förmögenhetsskatten avskaffas kommer mer än 60 procent att tilldelas männen. Du kan säga att det är för att männen äger mer, men varför gör de det? Jo, det är för att vi fortfarande inte har ett jämställt samhälle.  Jag noterar att Anders Borg inte kommenterar antalet långtidsarbetslösa ungdomar som har ökat med 200 procent sedan alliansen tog över regeringsmakten. Dessutom vill jag påpeka för Anders Borg att politiken inte styr allt. Du kanske känner till att det också är marknadskrafter och internationell påverkan som gör att politiken inte styr allting. Den kanske inte ens ska göra det, men jag beklagar om klyftorna ökat under vår regeringstid på så sätt att fler blivit rikare. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att man har kvar ett solidariskt skattesystem så att man fördelar de resurser som man har och har kvar en solidarisk tanke i skattesystemet så att de som har också betalar mer till det gemensamma och att de som har mindre betalar mindre. Det är det som en socialdemokratisk fördelningspolitik innebär. Den är mer rättvis än den ni redovisar. 

Anf. 24 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Låt oss hålla fast vid denna fördelningspolitiska diskussion! När LO nu redovisar en brett upplagd studie om fördelningspolitiken kan vi konstatera att den ekonomiska elitens inkomster när Socialdemokraterna tillträdde uppgick till 25 industriarbetarlöner. I dag är siffran 41. Stämmer detta inte till någon eftertanke inom socialdemokratin? Kan det inte finnas ett uns av vilja till förnyelse?  Vi har en full sysselsättning som vi inte har sett i Sverige på 10–20 år trots att vi har haft ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Stämmer det inte till någon eftertanke?  Det finns länder som lyckas återupprätta full sysselsättning – för det säger jag att man är på god väg att göra i en del länder. Stämmer det då inte till eftertanke när vi ser att holländarna har en arbetslöshet som är på väg att ticka ned under 3 procent utan inflation, när danskarna är på väg mot 3 procent utan inflation och irländarna tillsammans med engelsmännen ligger runt 4 procent?  Varför har en del länder varit så väsentligt mycket mer framgångsrika än Sverige när det gäller att bekämpa massarbetslösheten? Hur kan klyftorna, inkomstskillnaderna, minska kraftigt på Irland mellan 1993 och i dag enligt OECD samtidigt som de har ökat i Sverige? Jo, för där har man konsekvent fört en politik för full sysselsättning. Det som utmärker den är att det har blivit mer lönsamt att arbeta.  När Peer Steinbrück i Tyskland sänker arbetslöshetsersättningen till 65 procent under ett år eller när Gordon Brown sänker den till 65 procent i sex månader är det inte för att de vill öka klyftorna utan för att de som socialdemokrater inser att omställningsförsäkringar måste handla om att det alltid ska löna sig att arbeta.  Det var i fråga om detta som Socialdemokraterna gick fel, och det är det som rapporterna kommer att belysa framöver.  Fördelningspolitik handlar inte om att fördela om. Det handlar om att bygga ett samhälle där alla är med i produktionen. Kärnan i fördelningspolitiken är att alla människor är med och arbetar, att arbetslösheten är låg och sysselsättningen är hög. Det är här den grundläggande ideologiska klyftan mellan oss och Socialdemokraterna finns.    Överläggningen var härmed avslutad. 

6 § Svar på interpellation 2006/07:601 om förbränningsskatt

Anf. 25 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Christin Hagberg har frågat mig om jag avser att avskaffa den så kallade förbränningsskatten. Hon har även frågat hur det skattebortfall som uppstår om skatten avskaffas eller modifieras avses att finansieras. Hon har slutligen frågat hur ett avskaffande av förbränningsskatten står i överensstämmelse med en god miljö- och klimatpolitik.  Det finns ett antal problem med dagens förbränningsskatt. Till exempel gör skattens konstruktion med en schablon för hushållsavfallets fossila kolinnehåll att även utsorterat trä från hushållen – det vill säga rent trä – beskattas. Det kan även diskuteras i vad mån skatten i sin nuvarande form styr effektivt när det gäller avfalls- och klimatpolitiska mål.  Som framgår av 2007 års ekonomiska vårproposition avser regeringen emellertid att återkomma till förbränningsskattens hantering i budgetpropositionen för 2008. Detta gäller fortfarande och svaret på Christin Hagbergs frågor är därför att skattens hantering för närvarande bereds i Regeringskansliet. 

Anf. 26 CHRISTIN HAGBERG (s):

Fru talman! Jag kan tyvärr inte börja med att tacka för svaret eftersom jag inte har fått något. Den handling som föreligger är ett icke-svar.  Förbränningsskatten tillkom efter flera utredningar och många och långa diskussioner. Avvägningen om det skulle vara en förbränningsskatt eller om det skulle införas andra ekonomiska styrmedel var svår.  Frågan om hur vi ska hantera våra sopor berör oss alla. Vi konsumerar som aldrig förr, och därigenom uppstår sopor. Men i dag är det inte så enkelt. Sopor är inte längre sopor utan kan om de sorteras rätt användas igen och i stället bli en råvara.  Det första kretsloppsbetänkandet kom till under den förra borgerliga regimen 1991–1994. Några år senare kom avfallsskatten, detta för att styra bort från deponering och i stället ta till vara mer av det som kan återanvändas eller återvinnas. Det var också då frågan om förbränningsskatt åter kom upp och blev väldigt intressant. Men vid det tillfället ville man avvakta och se hur sorteringen av avfallet gick. Fanns det en omotiverad ökning mot att mer och mer gick till förbränning skulle frågan tas upp igen.  Detta inträffade mycket tidigare än vad man kunnat ana, eftersom alltför många kommuner drog i gång och skulle bygga förbränningsanläggningar. Ungefär samtidigt kom nästa kretsloppsbetänkande som stramade upp denna utveckling.  Fru talman! Skälet till min mycket korta historiebeskrivning är att jag inte vill att vi i Sverige nu ska ta några steg tillbaka. Jag vill i stället att vi ska ta nya steg framåt.  Allt detta bygger på kretsloppsarbetet – den avfallshierarki som vi gemensamt beslutat om i EU. Den innebär att uppkomsten av avfall ska förebyggas. Där avfall uppstår ska det återanvändas eller återvinnas, antingen i form av materialåtervinning eller genom förbränning för energiåtervinning. Här är materialåtervinningen prioriterad.  Vi har i dag ett system med producentansvar för vissa fraktioner. Det fungerar bra på vissa områden, medan det finns mer att önska på andra. Jag utgår från att vi alla jobbar för en förbättring.  När det gäller hushållen krävs bra och lättillgängliga sorteringsanläggningar för att det ska fungera. Det är här förbränningsskatten på hushållsavfall kommer in. För att vi ska bli ännu bättre på att sortera och kunna återanvända och återvinna olika material måste vi använda ekonomiska styrmedel. Därför vill jag fråga finansministern: Tycker du att vi i Sverige ska fortsätta att jobba i enlighet med EU:s avfallshierarki? Om svaret är ja, är det då dåligt att använda ekonomiska styrmedel som incitament för att bli bättre och bättre på detta? 

Anf. 27 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Christin Hagberg och jag delar naturligtvis ett starkt engagemang i klimatfrågan. Det är en av vår tids stora utmaningar. Det är en frågeställning de flesta europeiska regeringar och regeringar runt om i världen i dag sätter högt upp på dagordningen. Inte minst har statsminister Reinfeldts kraftfulla arbete i frågan bidragit till diskussioner och överläggningar med våra vänner i Förenta staterna men också med regimen i Kina. Här har vi en sant global fråga, där vi måste arbeta globalt för att lösa problemet.  Vi kan naturligtvis också själva göra en del. På samma sätt som det är uppenbart att det finns ett problem är det uppenbart att det finns en lösning. Vi måste släppa ut mindre koldioxid. Det är grundproblemet. Vi måste bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och koldioxidutsläpp. Vi måste också reversera sambandet så att vi kan ha en god välståndsutveckling och samtidigt se fallande koldioxidutsläpp.  Det positiva är att det finns en kraftfull mekanism för att göra detta, och det är att vi får ett något högre pris på att släppa ut koldioxid. Det kan ske genom en väl fungerande handel med utsläppsrätter och kan gott och väl få vidgas till andra sektorer. Det vore en stor fördel om vi kunde binda ihop de stora globala ekonomierna i ett nät av handel med utsläppsrätter så att de åtgärder som vidtas också vidtas på det mest effektiva sättet och där det är mest effektivt. Vi vet ju att Sternrapportens optimistiska bedömning att vi kan hantera detta problem med relativt låga kostnader bygger på att vi för en så effektiv politik som möjligt.  Det andra benet i klimatpolitiken är naturligtvis beskattningen av koldioxid. Eftersom det finns en direkt proportion mellan hur mycket koldioxid som släpps ut och problemet med växthuseffekten är en direkt reduktion av koldioxiden det centrala. Det är viktigt att konstatera att skatteutskottet har pekat på problemen med avfallsförbränningsskatten. Den undergräver legitimiteten för energiskattepolitiken, eftersom den är en pålaga på hushållen utan några mätbara miljöeffekter. Att bara beskatta hushållen med miljön som argument leder till att vi tappar legitimiteten för de riktiga miljöskatter vi måste ha, till exempel beskattningen på koldioxid. Denna beskattning är av avgörande betydelse, men har man då andra skatter som belastar hushållen undergrävs legitimiteten för skatterna.  Därför tror jag att en borgerlig regering har väsentligt mycket bättre förutsättningar att hantera klimatfrågan och miljöfrågorna än en socialdemokratisk regering. Hos Socialdemokraterna blir höjda skatter ett instrument för allt, och en allt skattetröttare befolkning reser sig och säger att nu får det vara nog med skattehöjningar, oavsett om det är bensin, koldioxid, avfall eller mat som man för tillfället kan vilja höja skatterna på.  Vi för en politik för sänkta skatter men med en tydligare miljöstyrning. Det tror jag har en god förutsättning att nå en bred, folklig förankring.  I den ekonomiska vårpropositionen sade vi att vi ska återkomma med vad vi ska göra med förbränningsskatten. Frågan är under beredning, och vi kommer att återkomma till detta i samband med att vi presenterar budgetpropositionen i höst. 

Anf. 28 CHRISTIN HAGBERG (s):

Fru talman! Förbränningsskatten har inte bara har med klimatet att göra, utan frågan är större än så. Här krävs nog en bred diskussion i Regeringskansliet.  Handeln med utsläppsrätter kommer inte att lösa problemet. Jag har svårt att tänka mig detta som en nära lösning, eftersom handeln med utsläppsrätter är kopplad till något helt annat. Visserligen finns det en del koldioxidskatt i förbränningsskatten. Det är dels energiskatt, dels koldioxidskatt. Koldioxidskatten bygger på att avfallet som förbränns innehåller plast som avger koldioxid när man förbränner det. Därav finns det en del koldioxidskatt i förbränningsskatten.  Förbränningsskatten kom till för att vi ville att en mindre del skulle gå till förbränning. Det är inte fel, för det kommer vi att behöva. Vi har i dag en ganska bra kapacitet för förbränning, och bolagen är dessutom väldigt duktiga på detta. Men det krävs ännu mer styrning för att vi ska få en bättre sortering. Vi måste avstå från att hela tiden använda så kallat jungfruligt material. Vi ska i stället för att använda nya resurser till ett bättre välstånd kunna återanvända material. Det är det hela frågan handlar om, och där behöver man diskutera betydligt mer innan man lägger fram ett förslag.  Jag vet också att finansministerns parti tillhör förbränningsivrarna. Åtminstone gjorde man det tidigare. När vi diskuterade kretsloppspropositionen där förbränningsskatten är en del påstod man att vi hade sharialagar och shariapoliser. Det tyckte jag var väldigt hårt, och när finansministern nu svarar på min interpellation kan jag känna att man fortfarande inte har diskuterat frågan färdigt. Det finns andra partier i alliansen som är duktiga på dessa frågor, och jag tror att du behöver ta en diskussion med miljöminister Andreas Carlgren.  Ett av skälen till förbränningsskatten rörde förhållandet mellan energislagen. Vi har energiskatt och koldioxidskatt på vissa energislag, men sopförbränningen skulle vara undantagen från detta. Vårt förslag gick ut på att det skulle vara en större likställighet mellan de olika energislag som används i bland annat fjärrvärmeverken.  Jag tror inte på anklagelsen att höjda skatter är lösningen för socialdemokrater. Däremot tror jag på att använda sig av ekonomiska styrmedel, där en duktig sorterare får en lägre skatt.  Man får en högre skatt om man inte bryr sig om det. Det är så vi använder oss av de ekonomiska styrmedlen när det gäller att få en bra en miljö- och klimatpolitik i Sverige.  Då måste jag ställa frågan igen: Tycker finansministern att ekonomiska styrmedel i det här läget är fel, eller har du andra förslag om hur vi ska kunna styra mot en bättre sortering för att värna om miljön och också klimatet? 

Anf. 29 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Christin Hagbergs inlägg här belyser två intressanta förhållanden i svensk politik. Det ena är att de socialdemokrater som trodde att Socialdemokraterna drevs till en aggressiv skattepolitik med miljöpolitiska hänseenden och syften av Miljöpartiet uppenbarligen har fel. Enligt Christin Hagberg är det en egen socialdemokratisk ambition att låta folket digna ned under skatter även om det inte har några märkbara miljöeffekter. Det är lite förvånande. Jag hade ett starkt intryck av att den här skatten som så tydligt inte har några miljöeffekter, och det hävdar inte ens Christin Hagberg, inte löser några klimatproblem. Vad den löser för problem är jag högst frågande till. Det är, som skatteutskottet påpekar, en skatt som inte har några märkbara miljöeffekter.  Jag trodde att det var ett krav från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som i sin allmänna vurm för att allmänt beskatta människor med miljöpolitiska förtecken såg det som en fördel. Men nu får vi besked att de socialdemokrater som trodde att de tvingades till kompromisser om en ökad skattebelastning har fel. Socialdemokraterna älskar skatter, och det ska vara häftigt att betala skatter även om de inte har några märkbara miljöeffekter.  Jag tror, och det är det andra förhållandet, att det blir bekymmersamt, om vi ska vara allvarliga en stund. Vi behöver få svenska folkets legitimitet för en stor omställning av det svenska samhället där vi ska minska koldioxidutsläppen, gå före och tillsammans med europeiska vänner bygga en global allians för att minska växthusgasutsläppen. Ska vi lyckas med det kan man inte baka in en allmän skattehöjarvurm i miljögröna förkläden.  Självklart är jag för ekonomiska styrmedel. På alla områden tror jag att det är bra med ekonomiska styrmedel. Om det sedan gäller alkoholskatt eller för den delen skatt på arbete eller entreprenörskap tror jag att ekonomiska styrmedel fungerar. Om det är en skatt som till sin konstruktion är sådan att den inte har några märkbara miljöeffekter då är det inte ett ekonomiskt styrmedel, då är det en straffbeskattning av hushållen. Då vore det bättre att konstatera att så är fallet och försöka göra om skatten antingen så att vi får ned skatterna eller så att vi får en miljöstyrande effekt av dem.  Den bedömning som jag trodde att Socialdemokraterna delade var att det här är ett ineffektivt sätt att straffbeskatta hushåll som Socialdemokraterna tvingades till i en kompromiss med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag beklagar att man håller fast vid en högskattelinje som inte har några märkbara miljöeffekter. 

Anf. 30 CHRISTIN HAGBERG (s):

Fru talman! Märkbara miljöeffekter och grön skatteväxling talar finansministern om och är bekymrad över att vi socialdemokrater stod bakom en grön skatteväxling. Naturligtvis gjorde vi det, det var en överenskommelse även om det många gånger var en kompromiss.  När det gäller förbränningsskatten kopplad till klimatet finns det också andra miljöfrågor, finansministern. Det handlar om hur vi tar vara på våra resurser här på jordklotet, och Sverige är naturligtvis en del av det. Vi lever i ett välstånd och använder mycket material och måste se till att vi inte förbrukar så mycket resurser att våra barnbarn och barnbarnsbarn kommer att få problem i många lägen.  Förbränningsskatten kom till när vi såg att alldeles för mycket gick till förbränning. Nu säger finansministern att den inte har någon miljöeffekt. Vilken lösning har ni på det? Hur ska man få till stånd en bättre sortering så att mindre går till förbränning och utsläppen därmed minskar? Hur ska vi få en bättre sortering så att vi kan få en bättre återanvändning och återvinning av de resurser som vi använder för att skapa det välstånd som vi har i dag?  Du svarar inte, du tar bara upp klimatfrågan. Det finns många andra miljöfrågor som är oerhört viktiga i den här diskussionen. Förbränningsskatten är till för att vi inte för lättvindigt ska skicka det avfall som vi skapar med vårt välstånd till förbränning. Vi ska bli duktiga och bättre på att sortera, återvinna och återanvända material.  Du har två minuter på dig, och jag vill att du redogör för hur ni vill öka sorteringen för att få till stånd en bättre återvinning och återanvändning. 

Anf. 31 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag ska gärna för Christin Hagberg upprepa det vi har sagt i vårpropositionen: Vi bereder frågan och ska återkomma i samband med budgetpropositionen. Det är den beredningsprocess som vi nu driver. Vi kommer att komma fram till ett bra förslag.  Det är lite tråkigt att Socialdemokraterna så entydigt binder sig fast, biter sig fast, limmar sig fast och surrar sig till en högskattelinje som saknar legitimitet i breda socialdemokratiska väljargrupper. Det är sorgesamt men på ett sätt ändå glädjande. Jag tror att det är en bra linje, om Socialdemokraterna vill upprepa sitt dåliga valresultat i nästa val, att hålla fast vid en miljöpolitik som handlar om att skatta bort jobb, skatta bort hushållens inkomster utan att det har några märkbara miljöeffekter. Det är en utmärkt väg för att vi ska få ett fortsatt starkt väljarmandat för en allians som arbetar för en global klimatpolitik men som också vill sänka skatterna och som vill använda miljöstyrande skatter mot miljöproblem, inte straffa hushållen.  Skatteutskottet har konstaterat att detta är en skatt som inte har märkbara miljöeffekter, där industrins avfall undantas även om det i många fall är det mest problematiska och där vi ska straffbeskatta rent träavfall. Om hushållen lämnar en planka ifrån sig ska vi lägga en koldioxidskatt på den när den blir bränsle, men samma planka räknas som förnybar energi när den levereras in i värmeverket från skogsindustrin. Detta är så uppenbart ologiskt att jag i grund och botten är väldigt tacksam mot Christin Hagberg som så tydligt klargör för väljarna att vill man ha en rationell miljöpolitik och låga skatter har man ingenting att göra hos Socialdemokraterna.    Överläggningen var härmed avslutad. 

7 § Svar på interpellation 2006/07:608 om Skatteverkets service i hela landet

Anf. 32 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Skatteverkets service till allmänheten inte ska försämras.  Det ankommer inte på regeringen att fastställa hur Skatteverket organiserar sin verksamhet. Regeringens förvaltningspolitik bygger på att myndigheterna i största möjliga utsträckning själva ska avgöra var de resurser man förfogar över gör mest nytta för att uppfylla de mål för verksamheten som riksdagen och regeringen fastställer. I Skatteverkets ansvar ligger att, med utgångspunkt i målen för verksamheten, fortlöpande pröva hur tillgängliga resurser ska fördelas mellan olika delar av landet.  Regeringen har i budgetpropositionen för 2007 angett färdriktningen för att främja en lokal samverkan mellan myndigheter och stimulera upprättandet av lokala servicekontor. I samma anda ligger arbetet med att utveckla en elektronisk förvaltning så att Sverige år 2010 har återtagit en ledande position när det gäller elektronisk förvaltning.  Det förändringsarbete som för närvarande genomförs inom Skatteverket syftar till att skattekontoren på ett effektivare, mer ekonomiskt och uthålligt sätt ska kunna utföra Skatteverkets uppdrag även i framtiden. 

Anf. 33 PETER HULTQVIST (s):

Fru talman! Ett allmänt hållet svar till intet förpliktande, slentrianmässigt, ministern verkar knappt intresserad av frågan. Jag tycker att det är beklagansvärt. Jag hade förväntat mig betydligt mer.  Vi hade för någon vecka sedan en debatt om klyftorna mellan svaga och starka regioner, och den handlade om fastighetsskatten. Även ministern var besvärad av det förhållandet att det förslag till fastighetsskatt som ni lagt fram inte gynnar de mer glesbefolkade delarna av landet.  När det gäller den statliga servicen sker nu en förändringsprocess som riskerar att drabba de mer glesbefolkade delarna av landet. Som en blixt från en klar himmel kommer ett besked från Skatteverket om att man ska organisera om sin verksamhet. I mitt län, Dalarna, krymper verksamheten i Borlänge, Avesta och Ludvika rejält.  Servicekontor med en till tre anställda ska hålla ställningarna på dessa tre orter. I Mora blir det 40 anställda och i Falun 100–150. Tanken är att det till 2012 ska finnas 66 kontor på 45 orter och 80 servicekontor på 70 orter. Skatteverket ska vara representerat på 115 ställen.  När det här beslutet fattades var det en oenig facklig förhandling i botten. Därefter meddelades berörda kommuner. Någon möjlighet att påverka det här fanns inte för berörda kommuner. Ingen dialog hade skett före beslutet. Så var det.  Hur kommer det att gå med servicen? Många människor som nu är vana vid att ta kontakt med skattekontoret och få personlig hjälp riskerar att hänvisas till telefonköer, Internet och mejl. Och det här sker i ett läge då den nya tekniken faktiskt inte behärskas av alla. Framför allt har inte äldre grupperingar tagit till sig de här möjligheterna.  Vad kan då ett sådant här servicekontor med en till tre personer göra? I Borlänges fall minskar representationen från 70 personer ned till denna nivå. Självklart kommer det att märkas.  Tror regeringen och ansvarig minister, Anders Borg, att en likvärdig och godtagbar service kan upprätthållas i hela landet? Har du satt dig in i den frågan ordentligt?  Mats Sjöstrand, som är generaldirektör, har sagt att de egentliga besluten i den här frågan fattades under så kallade strategidagar i Skatteverket i maj förra året. Då var Skatteverkets ledning och regionchefer med. Ett av motiven var att man skulle arbeta nära företag. Verket skulle bli effektivare. Vi vill styra vår egen framtid, säger man från Skatteverkets ledning.  Man frågar sig: Är det en stat i staten där man gör som man vill?  Jag har inget emot att verket blir effektivare, men det var inte bara besparingskrav som var orsaken, utan det var den här bakgrunden. Och i samband med den fackliga förhandling som föregick beslutet klargjordes det också att en viktig komponent i hela strategin inte fungerade, nämligen att arbetsförmedling och försäkringskassa skulle kopplas till servicekontoren. Man meddelade att tiden inte var mogen för detta. Och något avtal om det här är inte tecknat med Försäkringskassan.  Det återstår alltså väldigt många frågetecken, och dialogen med kommunerna har inte existerat förrän i efterhand.  I dag ställer sig stora personalgrupper frågan: Hur ska det gå med servicen? Hur ska momshantering, arbetsgivarfrågor, avdrag, folkbokföring, påminnelser, förelägganden och så vidare, som man i dag många gånger sköter också i personliga kontakter, funka i praktiken?  Jag tror att det är svårt att genomföra ett förändringsarbete om det inte är förankrat. Och det här förändringsarbetet är inte förankrat.  Tror Borg att det håller att som ytterst ansvarig politiker bara stå vid sidan av och säga: Ja, det här får Skatteverket sköta? Jag säger inte att du ska ministerstyra, men jag säger att man ändå måste ha en känsla för vad det blir för servicenivå efter förändringen. Det menar jag är ditt ansvar. 

Anf. 34 KURT KVARNSTRÖM (s):

Fru talman! Jag tänkte ägna min tid åt att lite beskriva det som händer ute i landet. Naturligtvis sker det, som sagts här tidigare, ytterligare regionala förändringar och förstärkningar och försvagningar i olika områden.  Jag kan beskriva situationen i Avesta i ett kort perspektiv. Det är 22 000 invånare. Vi har haft en ojämn kamp när det gäller sysselsättningen och befolkningsminskningen. Det som händer nu är först att kronofogden flyttar. I nästa steg kommer Försäkringskassan, och nu kommer också Skatteverket. Det innebär i ett väldigt kort perspektiv att det, utan någon egentlig dialog med kommunen, försvinner 70 jobb från Avesta.  Vart tar de vägen? Vart tar de här jobben vägen någonstans? Jo, de anställda, i alla fall i Skatteverket, ska erbjudas fortsatt anställning. Och då blir det en arbetspendling på ungefär tre timmar ytterligare per dag som de som erbjuds anställning måste ha. Det är då Falun som är den ort som är närmast när man planerar att lägga ned det här.  Det här sker i en situation när den teknik som finns faktiskt gör det möjligt att utföra de allra flesta av de uppdrag som Skatteverket har var som helst i landet. Då förstår inte jag riktigt logiken i att man gör det här.  Det som nu sker lite i spåren av Ansvarskommittén är att några av statens verksamheter väldigt snabbt tar ett antal steg i den här riktningen. Det sker med ett uppifrånperspektiv – det vill jag förstärka och betona – utan att man har haft någon som helst dialog med kommunerna. Det har jag också lite svårt att förstå. Varför har inte regeringen ett ansvar när det gäller servicefrågorna i det här sammanhanget? Varför släpper man det här fritt, så att det får löpa utan någon som helst kontroll?  Då måste jag ställa mig frågan: Var kommer medborgarsynpunkterna in i den analys som har gjorts? Jag har inte kunnat finna dem någonstans. Man skriver ändå i många sammanhang att människor ska få ett likadant bemötande oavsett var de bor i landet. Det är en väldigt viktig utgångspunkt. Och det har jag svårt att se i den analys som finns bakom de beslut som staten nu tar.  Kommunerna blir de som i slutänden får ta på sig den här bördan. Framför allt kommer det här naturligtvis att märkas i de glest befolkade kommunerna.  Man kan också fundera på en annan sak. Nu flyttar alla till högskoleorter. Det är naturligtvis lovvärt att många människor utbildar sig på högskolorna i framtiden. Men är det i förlängningen lika med att alla människor också ska bosätta sig på de här högskoleorterna för att kunna ha ett jobb?  Det är ytterligare ett steg mot att utarma den glesbygd där man inte har tillgång till högskola. Eller ska arbetspendlingen, utifrån den miljödebatt vi nyss har haft, öka väldigt starkt? Det undrar jag när staten går i spetsen för att öka arbetspendlingen för de anställda så kraftigt som nu sker i olika steg. Det är frågor som man verkligen kan ställa sig. Och här kommer verkligen servicesynpunkterna in i bilden, tycker jag.  Men var finns det regionalpolitiska ansvaret, Anders Borg? Var finns regeringens regionalpolitiska ansvar där man tar ansvar för alla människor som bor i vårt land, så att de blir behandlade lika i de här olika sammanhangen när staten nu går före med att koncentrera sig till högskoleorterna? 

Anf. 35 GUNNAR ANDRÉN (fp):

Fru talman! Jag ber att först få tacka Peter Hultqvist för att han har ställt den här interpellationen. Sedan tackar jag finansministern för ett alldeles utmärkt svar som just visar på det som Peter Hultqvist efterlyste, nämligen att vi inte ska ha någon form av ministerstyre i det här landet. Det var det som Peter Hultqvist i själva verket efterlyste.  Jag har, fru talman, tillhört skatteutskottet under en mandatperiod. Under den förra mandatperioden hade vi tillfälle att bifalla en socialdemokratisk proposition, nämligen om att vi skulle gå från att ha 24 skattemyndigheter till att ha ett enda skatteverk. Det är liksom själva bakgrunden till att vi gjorde detta. Det gör att Skatteverket numera kan fungera rationellt.  Varför har vi ett skatteverk? Är det för att det ska finnas sysselsättning på olika orter eller inte? Det är en verkligt central fråga. Enligt mitt sätt att se är det för att man ska driva in skatter, och det ska ske så effektivt som möjligt.  Jag tycker att Skatteverket under det senaste decenniet har genomgått en fantastisk process och varit ett av de verk som verkligen har decentraliserat verksamheten mycket kraftigt. Jag har under min tid i skatteutskottet varit med och föreslagit bifall till att vi ska lägga ut otroligt många inkomstdeklarationer från Storstockholmsområdet och Göteborgsområdet på andra delar av landet, så att man ska kunna skapa sysselsättning.  Men det finns ett problem, och det är att Skatteverket har blivit så väldigt effektivt särskilt på inkomstdeklarationssidan. Vi vet allihop att nästan alla uppgifter finns där, och det gör att Skatteverket på många håll har blivit sysselsättningens egen fiende.  Detta har gjort att Socialdemokraterna, under förra mandatperioden, tog initiativ till att förstärka andra delar av skattekontrollen med 420 nya tjänster som man också har decentraliserat mycket kraftigt.  Nu går man vidare, och jag menar att det inte är riksdagens uppgift och inte heller regeringens uppgift att styra hur man ska göra detta.  Fru talman! Jag blev vid något tillfälle erbjuden att ingå i Skatteverkets styrelse. Jag tackade bestämt nej till detta för om man sitter i skatteutskottet kan man inte också sitta i Skatteverkets styrelse. Man måste skilja på de här uppgifterna. Det är samma sak som att finansministern måste förstå att Skatteverkets och även Tullverkets verksamheter i huvudsak måste styras av generaldirektörerna själva.  Inom skatteutskottet – jag vill få det fört till protokollet – har vi gjort en lång rad resor för att titta på hur Skatteverket fungerar. Vi har också inför varje beslut om budgeten – det har skett under Arne Kjörnsbergs och Susanne Ebersteins och nu Lennart Hedquists ledning – bjudit in Skatteverkets generaldirektör och de medarbetare som han vill ha för att de ska få redovisa för utskottet, utan att regeringen är närvarande, vilka överväganden de gör i olika avseenden. Det gäller effektivitet och brister i det hela. Och så har vi tagit ställning till detta.  Jag har själv tagit initiativ till att samma ordning skulle införas från i år när det gäller Tullverket, och Karin Starrin, generaldirektören, var där innan vi beslutade om det.  Vi har också beslutat om en lång rad resor. Vi har varit inte bara i Solna, Sundsvall, Borås, Göteborg och Ludvika. Vi kommer också, fru talman, att under den här perioden, närmast den 9–11 september, att åka till Malmö och Karlskrona för att titta där och också till Helsingfors. Jag tror att den internationella verksamheten inom skattekontrollen är otroligt viktig. 

Anf. 36 RAIMO PÄRSSINEN (s):

Fru talman! Jag vill börja med att säga att Anders Borg inte lägger sig i hur Skatteverket organiseras. Anders Borg står på Skatteverkets sida när det gäller effektivitet. Anders Borg står på den sidan där han inte lägger sig i, där det inte förekommer ett uns av tanke när det gäller regionalpolitik.  Det finns en ganska stor tystnad inom Skatteverket. Jag ska försöka att visa hur den tystnaden yttrar sig.  Regionskattechefen försökte personligen förbjuda mig att besöka de nedläggningshotade skattekontoren i Ljusdal, Bollnäs och Sandviken. Även generaldirektören tyckte att jag kunde vänta med mitt besök. Man tyckte inte att vi riksdagsledamöter skulle bilda opinion kring Skatteverket. Jag vill ha en kommentar från finansministern till detta.  Man har inte heller på något vis involverat kommunerna i detta. Tänk på alla fina ambitioner som finns i kommunerna! De vill förbättra sitt företagsklimat, försöker locka till sig företagsamhet och försöker växa.  Men i det förslag som Anders Borg inte har minsta synpunkt på är det riktat till tillväxtkommunerna. Det är där fältarbetet ska ske bland företagen. Det är där förstärkningarna sker. Men vad händer i Ljusdal, i denna utmärkta kommun som slåss dagligen för att kunna förbättra sin situation när det gäller företagsamhet, eller varför inte i Bollnäs? De är fullständigt dränerade på kvalificerade arbeten och likaså Sandviken.  Klyftorna ökar mellan stark och svag region. Anders Borg har inga synpunkter. Han tycker att det är alldeles utmärkt att man har en måttstock som säger att ett kontor ska få finnas om det är minst 100 medarbetare. Låt oss konstatera att Anders Borg och Moderaterna står för koncentration.  Anders Borg tycker att det är jättebra att kommuner med mindre än 11 000 invånare inte ens ska få ett servicekontor. Han har inga synpunkter på det heller.  Ett effektivt skatteverk är, som sagt, argumentet. Det har vi hört Gunnar Andrén säga. Men det finns en annan syn som en finansminister rimligen borde lägga på detta. Det är hur det påverkar samhället. Annars kan vi väl effektivisera så enormt att vi flyttar allt till Stockholm, nu när Anders Borg har flyttat över stora förmögenheter. Kom och flytta från Norrlandslänen till Stockholm! Han öser över miljoner i skattesänkningar åt folk som bor här nere. Nu ökar han klyftorna regionalt genom att inte bry sig alls. När det gäller regionalpolitik, lägg ihop detta med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen!  Hur blir det nu i Hofors? Blir det ett servicekontor? Nej, säger Skatteverket. Vi är inte intresserade.  Det blir ett servicekontor i Sandviken med nästan 40 000 invånare. Anders Borg tycker att det är bra, för effektiviteten är viktigare än regionalpolitiken. Det finns ett undantag i det här. Man säger att Söderhamn må man väl tänka regionalpolitiskt på. Då frågar jag mig: Varför Söderhamn? Varför inte Ljusdal? Varför inte Bollnäs?  Det blir skevt, Anders Borg. Jag har hört andra statsråd stå här, när det gäller Försäkringskassans organisation till exempel, och hänvisa till att vi riksdagsledamöter får springa till någon styrelse och fråga vad man tänker göra. Var finns den regionalpolitiska tanken?  Eller har det inte ett dugg med regionalpolitik och service att göra till kommuner som kämpar i vardagen? Jag vill ha svar på det också, men först vill jag ha en kommentar till att Skatteverket inte tyckte att riksdagsledamöter skulle behöva besöka de här skattekontoren. Det är anmärkningsvärt. 

Anf. 37 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Låt mig till att börja med konstatera att de frågor som Hultqvist, Kvarnström, Andrén och Pärssinen reser är av stor vikt. Att hantera offentlig förvaltning är komplicerat. Det är ingen slump att den socialdemokratiska regeringen har valt att gå mot enhetsmyndigheter, både när det gäller försäkringskassa och skatteverk. Vi vill ha en offentlig förvaltning som präglas av rättssäkerhet, service och effektivitet. Det är de mål som den tidigare regeringen och den nuvarande regeringen har för den offentliga förvaltningen.  Men låt mig också konstatera att servicen i glesbygden inte är vad den är i storstadsområden. Man har inte lika mycket butiker. Det finns inte biografer. Det handlar om servicen i det offentliga. Vi talar om skattekontor. Det finns avsevärt mer problematiska exempel där både barnomsorg och skolor riskerar att stängas i någon typ av koncentrationstendens.  Det är naturligtvis något som är djupt bekymmersamt för de människor som bor på de orterna. Det känner jag en väldigt stor respekt för och förståelse för. Jag bor själv på en sådan ort. Det är det samhälle jag lever i med min familj i min vardag. Så jag känner naturligtvis respekt för dem som känner oro för den service de får i små orter när det finns en allmän koncentrationstendens.  Jag har också stor respekt för det jag har sett i tidningarna om det initiativ som Raimo Pärssinen har tagit när det gäller enskilda människor som i den här processen är med i omstruktureringar. Vi ska ha klart för oss när vi pratar om dynamik och flexibilitet i det svenska samhället att för de människor som är med om de här omstruktureringarna handlar det om sorg, oro, frustration och en känsla av att man inte får göra sin röst hörd. Det tror jag är sant om det gäller Ericsson i Norrköping eller om det gäller Skatteverket i Avesta. Vi har ett gemensamt ansvar och former för att ta ett samhällsansvar när det sker omstruktureringar. Det ska statliga myndigheter såväl som privata företag uppfylla.  Det är naturligtvis viktigt att riksdagsledamöter, om det gäller Ericsson eller Skatteverket, noggrant följer detta och övervakar det så att både företag, myndigheter, och kommuner för den delen, känner att de har ögonen på sig. Våra offentliga institutioner ska föregå med gott exempel. Företagen ska också göra sitt. Men de offentliga institutionerna ska i omstruktureringar agera som det föredöme de ska vara.  Vi har gått över till enhetsverk och under en lång tid gett myndigheterna en större självständighet. Effektivitet, rättssäkerhet och service förutsätter att de olika verken sköter sig väl. Jag tänker inte tillhöra dem som i någon allmän populism skäller på Skatteverket. Så länge vi ska ha en välfärdsstat är Skatteverket en nödvändig institution.  Det åligger mig och Sveriges riksdags ledamöter att försvara och upprätthålla legitimiteten för våra myndigheter och verk. Skatteverket utsätts ofta för att ta ansvar för de tuffa beslut som politiker ibland har fattat. Det är inte en alldeles enkel verksamhet. Den nuvarande ledningen har lagt väldigt stor vikt vid att det ska vara enklare att göra rätt och svårare att göra fel och vid att medborgarna ska få en god service. Det är något som jag naturligtvis tycker är positivt.  Jag kan inte kommentera enskildheter i en omstrukturering av ett helt verk och en hel myndighet. Jag tror att vi alla som har följt verksamheter, om det så är arbetsförmedling, försäkringskassa eller skatteverk, vet att så är fallet. Däremot ska en god service tillhandahållas medborgarna.  Om jag har förstått Skatteverket rätt ska de framöver finnas på fler orter i Sverige än de i dag finns på. Det ska naturligtvis inte vara något grundläggande utvärderingskriterium. Kriteriet ska vara att medborgare i hela Sverige upplever att de får en god service, att de betalar våra ofta betungande skatter men med minsta möjliga besvär och med minsta möjliga krångel. Det är det som måste vara styrande för Skatteverket. 

Anf. 38 PETER HULTQVIST (s):

Fru talman! Varken Andrén eller Borg närmar sig de konkreta frågor det här handlar om. De pratar i allmänna ordalag. Andrén befinner sig till och med längre från den här verkligheten än vad Borg gör. Han lyckas hålla ett anförande utan ett ord om den dåliga förankringen eller om risken för dålig service. Han talar inte om det. Han sysslar med helt andra frågor. Är det politik vid sidan av verkligheten ni håller på med?  Som riksdagsledamot har man full rätt att ställa krav på att ministern ska kunna ha en uppfattning om servicenivån som är lite djupare än att han har fått några indikationer från Skatteverket på att de strävar efter detta.  Nu står Skatteverket inför en stor förändring, och nu reses farhågor i hela organisationen för att man inte klarar en rimlig servicenivå. Exempelvis i Borlänge, som inte direkt är någon glesbygd med sina nära 50 000 invånare, ska man i fortsättningen ha en till tre personer som ska stå för hela servicen. Är det ett rimligt och realistiskt perspektiv? I varje fall bedömer inte de som jag har varit i kontakt med och som jobbar på den här enheten det på det sättet.  I samband med den förhandling som föregick beslutet hade man följande punkter.  1. Rapporten var inte diskuterad i organisationen. De olika teoretiska resonemang som beskrivs i rapporten om storlek på kontor, arbetssätt, koncentrering och specialisering har inte prövats och analyserats. 
2. Det känns som ett alltför bräckligt underlag att lägga fast en karta utifrån principer och teorier som inte har en bred förankring i organisationen. 
3. Det underlag som presenteras är inte tillräckligt komplett för att kunna ligga till grund för Skatteverkets nu antagna inriktningsbeslut. 
4. Två timmar efter det att förhandlingen avslutades i torsdags fick man information om att arbetsförmedlingen inte är färdig att just nu ingå en överenskommelse om arbete kring servicekontor och servicehandläggare. 
5. I Nordstan i Göteborg finns ett projekt med Försäkringskassan där man startar ett servicekontor i höst. Även där hoppade arbetsförmedlingen av. Man anser att man ska testa servicekontorstanken i praktiken i Nordstan innan man går vidare så att man har någon erfarenhet att bygga på. 
6. De fackliga organisationerna betecknar det här som en önskelista från Skatteverket och tycker inte att det är meningsfullt att genomföra en förhandling om en önskelista. 
7. Man står inför en stor generationsväxling inom Skatteverket. Generationsväxlingen innebär i sig så stora påfrestningar på myndigheten oavsett det beslut som Skatteverket fattar att man har begärt en särskild generationsväxlingsplan. Man menar att ledningen inte mäktar med både den uppgiften och det förslag som till synes är ogenomtänkt. 
Jag tror att min erfarenhet av förändringsarbete är någorlunda hyfsad efter många år i kommunal verksamhet. Utan en bred förankring i en organisation och utan att det finns välmotiverade medarbetare som tror på den inriktning som man har angett är det svårt att nå de resultat man eftersträvar. Även de mest välmotiverade och välgenomtänkta förändringar kan gå fullständigt i stöpet om man inte har en förankring.  Därför går det inte bara att gömma sig bakom allmänna resonemang och säga att det här får Skatteverkets ledning klara ut. Jag upprepar: Jag säger inte att finansministern ska ministerstyra. Men även finansministern har ett ansvar för att intressera sig för hur det här slår mot servicen för allmänheten och för hur det här kommer att falla ut i praktiken. Då måste man också som minister informera sig grundligt om läget och göra bedömningar utifrån det.  Är det rimligt att oavsett vilka inriktningsmål vi har satt upp från regerings och riksdags sida genomföra organisatoriska förändringar som bär det forcerade hastverkets prägel? Det är så det här upplevs. 

Anf. 39 KURT KVARNSTRÖM (s):

Fru talman! Detta är en debatt som inte innehåller så många frågor och inte heller alltför många svar, vill jag påstå.  Jag efterlyste en sak som jag tyckte var viktig – analysen av servicen till allmänheten. I den information jag har försökt ta till mig har jag inte kunnat upptäcka någon form av analys när det gäller just servicefrågorna.  Jag ställer frågan igen till Anders Borg: Finns det egentligen någon analys när det gäller servicefrågorna ur allmänhetens synpunkt? Det är väl ändå det som regeringen måste ha ett visst ansvar för. Man måste uppfylla den delen, för serviceaspekten är viktig.  Den andra aspekten är möjligheten att utföra olika arbetsuppgifter. Det finns stora möjligheter. Jag nämnde Avesta som ett exempel. Där har man under flera år varit Stockholm behjälplig när Stockholm inte har hunnit med sitt arbete. Man har haft trångt på arbetsmarknaden. Det är tiotusentals självdeklarationer som under årens lopp har hanterats och bearbetats i Avesta. Den tekniska möjligheten är alltså fullt utbyggd i dag, men det tar man ingen som helst hänsyn till.  Jag har en klar uppfattning om att riksdagen har en stark vilja att ta de regionalpolitiska hänsynen när man gör förändringar. Då borde staten på något sätt gå i spetsen för det. Om inte jag är alldeles fel underrättad har de flesta myndigheter inskrivet i sina utgångspunkter att ta regionalpolitiska hänsyn när de organiserar om sin verksamhet. Var finns de ställningstagandena i Skatteverkets och Försäkringskassans med fleras ställningstaganden? Detta är de frågor jag vill ställa. 

Anf. 40 GUNNAR ANDRÉN (fp):

Fru talman! Vad vi nu hör här är ett våldsamt angrepp från Socialdemokraterna på enhetsmyndighetssystemet, som de själva införde med vårt stöd förra mandatperioden. Det var ju så här det var tänkt! Om ni ska vara konsekventa nu måste ni nästa gång lägga fram ett förslag om att man ska återgå till de 24 olika myndigheterna.  Nu kan man ringa ett enda nummer i hela landet och få samma service. Det har lett till en del andra saker. Skatteverkets effektivitet har gjort så att man i Härnösand – inte långt ifrån där fru talmannen kommer ifrån – har tvingats minska personalen eftersom frågorna dirigeras på andra sätt.  Nej, fru talman, det är bra att vi har en så decentraliserad ordning i Skatteverket att till exempel hela punktskattekontrollen ligger i Dalarna – i Ludvika. Detta inkluderar reklamskatten, där man får in 1 procent av hela skatteintäkterna i Ludvika men använder 10 procent av resurserna. Det anser jag och Riksrevisionen inte vara riktigt bra. Men regeringen får väl ta ställning till om det är klokt att stödja sysselsättningen i Ludvika.  Det viktiga är att vi skickar ut just det som Kurt Kvarnström var inne på, nämligen att använda ny teknik så att man kan decentralisera det som inte behöver ligga i Stockholm ut i landet. Jag menar att Riksskatteverket och Skatteverket har varit bra på detta.  Tyvärr har vi inte kunnat se exakt samma utveckling när det gäller andra saker som är ännu angelägnare för allmänheten, nämligen polisen och sjukvården. 

Anf. 41 RAIMO PÄRSSINEN (s):

Fru talman! Vi hörde nyss Anders Borg jämföra skattekontor med biografer som försvinner som ett exempel. Han bor själv i en sådan kommun, säger han. Samtidigt har inte finansministern några synpunkter, utan han tycker att det är bra att skattekontoren stärks inom storstadsområdena. Fältarbetet kommer att öka ännu mer. Samtidigt raderar man ut kontoren i Ljusdal, Bollnäs och Sandviken. Detta ska ersättas av en fältorganisation.  När jag har träffat både chefer och anställda har de funderat på hur servicekontoret verkligen ska kunna uppnå samma service som finns i dag. När till exempel Ljusdal vill utveckla sitt företagsklimat – varför har då inte Skatteverket resonerat med Ljusdals kommun om hur man kan förbättra sin näringslivsverksamhet?  Kan finansministern här i kammaren rakt över disk säga att han är intresserad av att lyssna på kommunernas synpunkter och idéer, som faktiskt handlar om hur man utvecklar i stället för avvecklar Skatteverkets roll i företagsamheten?  Skatteverket är uppenbarligen inte intresserat av att lyssna. Man har inte heller det uppdraget. Anders Borg har tydligen inte ett regionalpolitiskt uppdrag. Han försöker bara effektivisera utan att se vad som händer. Det här betyder fortfarande bara att fler verksamheter töms och dräneras och flyttas ut från inlandet till tillväxtområdena. Det är fortfarande så att Anders Borg och Moderaterna står för att öka klyftorna. Det är de rika områdena som ska gynnas och det är de områden som har sämre förutsättningar som ska missgynnas. Ställer Anders Borg upp på en uppvaktning från dessa kommuner? 

Anf. 42 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag tror att det i den här diskussionen med Peter Hultqvist, Kvarnström, Pärssinen och Andrén till viss del handlar om partipolitik. Pärssinens avslutning här om min ambition att öka klyftorna till exempel får väl hamna i den divisionen.  Det handlar också om en mer naturlig diskussion om en avvägning som jag tror att det är bra att vi har. Vi har olika mål, och olika avvägningar måste göras under en svår omstruktureringsfas. Det handlar om personalens intressen. Man kan säga att det inte går att göra en omstrukturering utan förankring och motiverade medarbetare på det sätt som Peter Hultqvist nämner.   Men det är också så att man om en verksamhet drar ned i omfattning inte kan förankra och motivera människor som drabbas av detta. Det är ändå komplicerat och smärtsamt för dem som drabbas. Det tror jag att vi i grunden ska känna respekt för och också se som ett viktigt skäl till att vi vill ha en ordnad form för omstruktureringen på svensk arbetsmarknad.  Samma sak gäller naturligtvis avvägningen mellan regional rättvisa och våra övergripande mål om effektivitet och rättssäkerhet. Den här diskussionen skulle kanske inte just den här uppsättningen av riksdagsmän men en annan uppsättning av riksdagsmän av annan partifärg ha kunnat föra med Pär Nuder. Det är en naturlig avvägning att se att det finns ett starkt intresse hos den här regeringen och hos flera av partierna i riksdagen för att man ska ha en god service i glesbygden.   Men samtidigt har vi en ordning för hur vi styr våra verk och myndigheter. Den bygger naturligtvis på att myndigheter styrs via lagar och förordningar och på att vi i regleringsbrev ger dem direktiv, inte på att jag i talarstolen allmänt anlägger synpunkter på hur de gör med inriktningen på sin verksamhet.  Vi ska ha självständiga myndigheter. Det är en oerhört viktig del av den svenska förvaltningsmodellen, och den tänker jag respektera. Jag tänker inte se det som min uppgift att detaljstyra myndigheterna. Däremot ska vi naturligtvis ha en god utvärdering av verksamheten. Vi ska ha en resultatutvärdering. Det ska vara så att de kan uppvisa rättssäkerhet, effektivitet och också en god service till medborgarna. Det ska vi naturligtvis göra med Skatteverket precis som med Arbetsmarknadsstyrelsen, Försäkringskassan eller någon annan myndighet.   Regeringens ansvar är alltså att fastlägga ramverket och att utvärdera och följa upp men också, om det behövs, ändra på ramverket. Jag är inte säker på att vi i det här fallet är i den situationen.  Givetvis gäller det regionala ansvaret även Skatteverket som ju är en av de myndigheter som av riksdagen ålagts ett särskilt ansvar för ett antal orter. Det är också så att de själva vill ha en förankring via servicekontoren och totalt sett på fler orter i framtiden än de har i dag. Jag tycker att det är naturligt att det beslutet ligger på myndigheterna.  Vi kommer naturligtvis att noga följa utvecklingen precis som Hultqvist, Kvarnström och Pärssinen kommer att göra – detta för att säkerställa att det vid en komplicerad avvägning mellan nationalstatens intresse av rättssäkerhet och effektivitet och ett starkt regionalt intresse är en rimlig avvägning.  Låt mig återigen understryka att jag har stor respekt för att de människor som upplever detta och som får delta i de här omstruktureringarna själva känner att det är bekymmersamt. Det är säkert så att allting i sådana här processer, vare sig det är hos Ericsson eller det är på Skatteverket, sköts perfekt. Det ska vi ha respekt för, och det ska vi följa, utvärdera och följa upp i den meningen att alla myndigheter, precis som alla företag, ska veta att allmänheten har blicken fästad på dem.  Vi har ett ansvar för hur vi i olika skeden hanterar människor även när det gäller tuffa omstruktureringar. 

Anf. 43 PETER HULTQVIST (s):

Fru talman! Gunnar Andrén, stå inte här och hitta på saker! Det är inte så att det har tänkts något i någon socialdemokratisk regering kring att det ska inrättas ett antal servicekontor över hela landet och att det här sedan ska struktureras om. Inte heller är några sådana beslut fattade i riksdagen.  Det här togs i maj på ett strategimöte med Skatteverkets ledning. Stå liksom inte här och fördunkla i väg frågan! Vi ska prata om det som är konkret och vad det här handlar om – utan dimridåer. Det tycker jag är viktigt.  Vi ska inte minska vår roll som politiker. Om servicen upplevs som hotad är det fullt berättigat att stå i denna kammare och ta upp det perspektivet, framföra det till finansministern och till och med kräva av finansministern att han kanske intresserar sig för frågan, följer den noga och kanske på olika sätt verkar för att det inte blir nämnda effekter.   Nu är det så att man till och med i hela Skatteverkets organisation funderar på om servicenivån till allmänheten kommer att hålla. Servicen är ju det primära uppdraget. Man har rätt att ha synpunkter på detta.  Vidare tycker jag att de fackliga organisationernas, ST:s och Sacos, synpunkter som jag här redogjort för är välmotiverade. Det är ingenting som man bara i allmänna ordalag ska respektera och säga att man förstår. Kanske är det så att de i många stycken har rätt i sak. Kanske är det till och med så att man skulle tänka tanken på det här med att testa servicekontor och se om de fungerar ordentligt.   Först kunde man testa det på ett antal ställen. Möjligen har man då goda exempel – om det fungerar på ett bra sätt. Kanske är det en smartare strategi än att slå till som en blixt från klar himmel – allt över en natt. Det kan till och med vara så att den metoden, den ledningsfilosofin, i sammanhanget gör att Skatteverkets ledning så småningom inte når upp till sina högt ställda förutsättningar. 

Anf. 44 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Låt mig vara tydlig om detta. Vi ska naturligtvis följa det här, och det är naturligtvis en legitim uppgift för riksdagsledamöter från olika delar av landet att försvara de regionala intressen som de företräder. Jag tycker att det är en självklarhet.  Jag tror inte att Peter Hultqvist uppfattar det som att jag har en annan synpunkt i det avseendet. Men för mig som ansvarig minister är det också mitt ansvar att försvara att vår myndighetsstyrning bygger på lagar, förordningar och regleringsbrev och på att vi följer upp och kontrollerar resultaten. Är resultaten inte goda ska vi vidta generella åtgärder. Jag ska inte stå här och ha synpunkter på vare sig Avesta eller Mora. Det är inte min roll som minister, utan sådana beslut ligger på Skatteverket.  Låt mig också säga att vi måste vårda Skatteverkets legitimitet. Ska vi ha en välfärdsstat måste människor betala in sina skatter. Därför kan man beskriva det som att Skatteverket driver service. Det är rätt många av oss som när vi betalar våra skatter mer upplever det som skatteindrivning än som service. Jag har respekt för att Skatteverkets medarbetare möter människor som tycker att det tas ut alldeles för höga skatter.  Då är det viktigt att vi också vårdar Skatteverkets legitimitet. Det är precis lika viktigt att Skatteverket driver ett arbete där människor uppfattar att vi har skatter, skattesatser och skatteregler, som är rimliga och som uppfattas som legitima. Det ska vara enkelt att göra rätt, och det ska vara svårt att göra fel. Naturligtvis har regeringen där ett stort ansvar för skattereglerna, och det har även Skatteverket.  Vi kommer naturligtvis att följa utvecklingen. Det kommer självfallet att ske en resultatutvärdering av Skatteverket precis som av alla andra myndigheter. Vid den kommer vi säkert att få anledning att också återkomma till frågan om medborgarservice, rättssäkerhet och regionala hänsynstaganden.    Överläggningen var härmed avslutad.  

8 § Svar på interpellationerna 2006/07:585 och 596 om likabehandling av sjö- och landanställda

Anf. 45 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Krister Örnfjäder har frågat mig om jag avser att verka för att en skatt måste kunna upplevas som rättvis av medborgarna och om jag avser att ta initiativ till någon förändring så att de som arbetar på sjön kan få ta del av jobbavdraget.  Claes-Göran Brandin har frågat mig om jag avser att ge sjöfolk samma jobbskatteavdrag som tillfaller anställda på land och om jag i annat fall avser att kompensera sjöfolk för de kostnadsökningar de drabbas av utifrån finansieringen av jobbskatteavdraget.  Frågorna är ställda mot bakgrund av att sjöinkomstavdraget påverkar själva jobbskatteavdragets storlek. Det innebär att sjömän som får fullt sjöinkomstavdrag i princip inte erhåller något jobbavdrag.  Regeringen har i vårpropositionen framhållit att beredningen av ett andra steg i jobbskatteavdraget pågår och att det omfattar en översyn av befintliga regler.  Inom ramen för denna översyn finns det också skäl att se över frågeställningen om jobbskatteavdraget för sjömän. 

Anf. 46 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):

Fru talman! Till att börja med vill jag tacka finansministern för svaret. Jag vill också passa på att rätta till något som får betraktas som en felaktighet i bakgrunden till frågeställningen.  Finansministern säger att frågorna är ställda mot bakgrund av att sjöinkomstavdraget påverkar själva jobbskatteavdragets storlek. Nej, så är det inte! Frågorna är ställda mot bakgrund av att alliansen sagt att alla som arbetar ska få ett jobbskatteavdrag.   Det argumentet använde man när man sade sig ge en kompensation till alla som skulle få ökade kostnader på grund av att avdrag för fackföreningsavgifter, a-kassa och så vidare togs bort. I den diskussion som var då nämndes ingenting om att man skulle undanta en yrkeskategori. Det är det som jag tycker att man ska stå upp för, att man ska ge alla den rättighet som man har sagt att de skulle få.  Jag blir lite besviken på svaret i sig självt. Vi hade en diskussion för ett par månader sedan om just det här problemet, och då fick vi ett besked om att man skulle återkomma. Jag trodde då att man skulle vara lite tydligare i den återkomsten med att säga att man verkligen hade för avsikt att rätta till den här felaktigheten i stället för att säga, som man nu har gjort, att man ska titta över och göra det andra steget.  Vad som kommer ut av det vet inte vi. Däremot förutsätter jag att finansministern i sina direktiv har pekat med hela handen och sagt att det här är en av de saker som vi måste rätta till. Om man fått ett sådant direktiv hade det inte varit speciellt svårt att skriva det i svaret. Men eftersom det inte står misstänker jag att det inte finns någon sådan klart uttalad målsättning med översynen. Det tycker jag är synd.  Det är också synd mot bakgrund av att man i andra lägen, när det gäller andra yrkeskategorier och människor under andra förhållanden, är mycket snabbare med att gå in och säga att man ska rätta till och förändra det här. Jag menar att man borde kunna göra det i det här fallet också. 

Anf. 47 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):

Fru talman! Jag får tacka för svaret, av artighetsskäl. Jag kan inte påstå att jag skulle vara speciellt nöjd med det.  I årets avtalsrörelse har nästan alla branscher på arbetsmarknaden tecknat treåriga avtal. Långa avtal är bra. Spelreglerna på arbetsmarknaden är fastlagda. Alla vet vad som gäller.  Detta gäller tyvärr inte avtalet på sjöområdet. Här har man tecknat ett sjumånadersavtal. Det är ganska unikt, tror jag, bland arbetsmarknadens parter att man tecknar ett avtal på sju månader, detta med anledning av att alla får ta del av jobbavdraget. Oavsett vilken uppfattning man har om jobbavdraget finns det där. Beslutet är fattat, och då gäller det. Men sjöfolket står utanför.  Däremot omfattas sjömännen av alla de kostnadsökningar som den borgerliga alliansens politik för med sig: slopade avdrag för fackföreningsavgiften, höjda hyror på grund av regeringens politik, höjda trafikförsäkringspremier, höjda avgifter för arbetslöshetsförsäkringen. Trots detta har sjöfolket inte fått ta del av jobbavdraget. Kan det vara detta som kallas omvänd Robin Hood-politik?  När tänker finansministern kompensera sjöfolket, så att också de har möjlighet att få ett treårigt avtal?  Avslutningsvis: Ni moderater brukar vara noga med att säga ”detta sade vi i valrörelsen” när vi attackerar er. Men varför sade ni inte att ni skulle införa ett jobbavdrag men att det inte kommer att gälla för sjömän, att det kommer att gälla för alla andra på arbetsmarknaden men inte för sjömännen? Det är precis vad ni har gjort. Ni har tagit ut en grupp människor på arbetsmarknaden som jobbavdraget inte ska gälla, människor som ska vara med och betala detta jobbavdrag men inte får någon del av det.  Finansministern måste väl ändå tycka att det är fel politik, om han har något hjärta. 

Anf. 48 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag har inte så stora svårigheter med Örnfjäders och Brandins synpunkter. Det är naturligtvis bra att vi får långa avtal på svensk arbetsmarknad. Det är naturligtvis bra att parterna vet vad som gäller. Jag är också glad över att ett par socialdemokrater så tydligt tar ställning för att vi ska uppmuntra arbete i alla grupper, inklusive sjöfolket. Jag har stor respekt för dessa synpunkter.  Vi har naturligtvis anledning att överväga utformningen av jobbavdraget i det här avseendet. Det är inte så att alla våra förslag är perfekta och av Gud givna, utan vi har alltid anledning att se över detta.  Jag kan nog vara lite tydligare än vad jag har varit. Det var en bra formulering som Örnfjäder hade, att rätta till och förändra. Det bör vara ledorden när vi presenterar det andra steget i jobbavdraget och hur vi ska hantera den frågan. Om det sedan betyder att alla är nöjda efteråt eller om vi ska återkomma i den här diskussionen får vi se.  Ambitionen är, som jag har sagt här i riksdagen tidigare och som jag gärna upprepar, att det ska löna sig att arbeta för alla. Detta gäller naturligtvis också sjöfolk. Sedan kan vi ha en lång diskussion om de historiska orsakerna till att vi har sjöavdrag och huruvida de är rimliga i dagens samhälle, men det är en annan diskussion.  Jag har stor respekt för synpunkterna. Vi ska naturligtvis lyssna till dem och ta dem i starkt beaktande när vi återkommer med ett förslag om ett andra steg i jobbavdraget. 

Anf. 49 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):

Fru talman! Det är mycket glädjande. I det svaret räknar jag då in att vi kommer att få se något resultat, förhoppningsvis redan i samband med den budget som finansministern kommer att presentera om ett par månader.  I fråga om arbetsmodell tycker jag att finansministern ska dra lärdom av sig själv och använda sig av det arbetssätt som användes i Finansdepartementet när det gällde att rätta till en annan situation – jag säger inte felaktighet, på grund av att jag tycker att själva grundförslaget var fel – nämligen den rabatt som skulle införas på betald städning.  Där har man tydligen från finansministerns och Finansdepartementets sida gått in och gjort en komplettering till den lagstiftningen som ska innebära att personer som får städning som en skattepliktig löneförmån också ska kunna ta del av regeringens förslag om skattelättnader för hushållsarbete. Där upptäckte man en situation och var väldigt snabb att komplettera själva lagstiftningen.  Jag gillar inte förslaget i grund och botten, men snabbheten att rätta till någonting som man betraktar som en felaktighet kan alltså användas som modell även i det här fallet. Då behöver man inte dra ut på tiden speciellt länge. Klarar man av det här så fort som man gjorde tidigare bör inte det problem som vi här har diskuterat ta speciellt mycket längre tid, utan det skulle man nog kunna klara av ganska snart. 

Anf. 50 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):

Fru talman! Jag tycker också att det är positivt att finansministern lättar lite grann på oket och känner att det här kanske inte var riktigt rätt.  Den här konstruktionen gör ju att en förändring där sjömännen omfattas av jobbskatteavdraget skulle vara statsfinansiellt neutral, eftersom sjöfartsstödet till redarna då skulle minska. Redarna får i dag tillbaka preliminärskatten från de ombordanställda, och om de ombordanställda omfattas av jobbavdraget minskar följaktligen preliminärskatten. Ett jobbavdrag till sjöss drabbar inte statskassan.  Det är lite frustrerande när man för ut – jag säger inte att det är finansministern som gör det – att sjömän inte betalar skatt. Sjömän betalar skatt.  Om vi nu skulle införa ett jobbavdrag för sjömän och de också skulle kompenseras för de kostnadsökningar som alla sjömän får vara med och betala, skulle det inte kosta statskassan någonting. Det är väl ganska unikt, och det tror jag inte sker på de andra områdena. Därför hoppas jag innerligt väl att det ganska snart kommer ett förslag på hur man ska hantera jobbavdraget för sjömän, så att de återigen kan sätta sig vid förhandlingsbordet och precis som alla andra parter på arbetsmarknaden använda sig av långvariga avtal. 

Anf. 51 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag kan bara välkomna Örnfjäders och Brandins inlägg här.  Vi ska återkomma med ett förslag om ett andra steg i jobbskatteavdraget, och det ska naturligtvis beredas på sedvanligt sätt med departementspromemorior och vad det nu kan handla om så att vi uppfyller grundlagens krav. I samband med att vi gör det – det har vi sagt tidigare och det kan jag upprepa – har vi anledning att se över den här frågan, inte minst i ljuset av de synpunkter Örnfjäder och Brandin framhåller.  Vi får säkert anledning att återkomma i ärendet vid ytterligare tillfällen. Jag har mycket svårt att tro att vi någonsin kommer att göra skattesänkningsförslag som fullt ut tillfredsställer alla, så vi får säkert anledning att återkomma, men ambitionen är att vi ska hitta en bra lösning på detta. 

Anf. 52 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):

Fru talman! Som jag tidigare sade tolkar jag svaret som att vi kommer att få ett positivt besked. Jag får väl anledning att återkomma i samband med att budgeten presenteras i september, för där hoppas jag att det ska finnas ett positivt förslag. 

Anf. 53 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):

Fru talman! Jag lovar också att jag ska vara med och granska och se vad som skrivs.  Detta besked lugnar mig lite grann. Det har ändå funnits en fjäril i magen av tanken, som jag hoppas aldrig ska bli sann, att det här skulle vara ett sätt för den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen att skrota det sjöfartsstöd som vi allihop här i kammaren, utom Moderaterna, har varit med och genomfört. De flesta av Moderaterna närvarade inte när vi fattade beslutet 2001.  Men detta besked lugnar mig, och jag hoppas att jag ska kunna sova gott och ha en trevlig sommar. Det önskar jag också finansministern. 

Anf. 54 Finansminister ANDERS BORG (m):

Fru talman! Jag vill gärna instämma i Örnfjäders och Brandins synpunkter och framhålla att vi får hoppas att detta blir en örnfjäder i hatten för oss alla.  Jag önskar er en god sommar.    Överläggningen var härmed avslutad. 

9 § Svar på interpellation 2006/07:569 om resurser till forskningsprogrammet Forska och väx

Anf. 55 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Karin Åström har frågat mig dels vilka överväganden som legat till grund för mitt beslut att inte tillföra Forska och väx några resurser för innevarande år, dels vilka konsekvenser jag bedömer att omfördelningen av 50 miljoner inom Vinnovas anslag fått för övriga industrinära forskningsprogram.  Jag vill inledningsvis framhålla att regeringen har genomfört precis det som anfördes i näringsutskottets betänkande med anledning av budgetpropositionen för 2007. Forska och väx finansieras tills vidare inom ramen för Vinnovas anslag till FoU. Och regeringen har återkommit till riksdagen beträffande den fortsatta finansieringen.  Regeringen genomför nu en politik som ska göra Sverige till ett av världens bästa länder att starta och driva företag i och som ska ge fler jobb. Ett antal åtgärder genomförs successivt för att förbättra företagens villkor, inte minst vad gäller de små och medelstora företagen. Dessa insatser ger ökade möjligheter för företagen att avsätta resurser för att satsa på till exempel forskning och utveckling.   Inte desto mindre har programmet Forska och väx varit mycket populärt och fått stor uppmärksamhet. Det är en forsknings- och utvecklingssatsning som delvis nått en ny grupp, nämligen små och medelstora företag med ingen eller begränsad erfarenhet av att använda FoU i sin verksamhet. Utifrån detta har regeringen också föreslagit en fortsatt finansiering av programmet från och med 2008.   Men man ska veta att bidraget också går till många små och medelstora företag som även skulle kunna få stöd genom andra av Vinnovas satsningar. Om programmet varit framgångsrikt även mätt i effekt på tillväxt och sysselsättning återstår att se. Det är ännu för tidigt att kunna se några sådana resultat.  Jag känner inte till hur Karin Åström definierar industrinära forskningsprogram. Men Vinnova har för 2007 en budget för behovsmotiverad FoU på 1,4 miljarder kronor. I regeringens direktiv till Vinnova ligger att minst en fjärdedel av verksamheten ska bli föremål för omprövning och nya beslut varje år. Inom ramen för detta finns det goda möjligheter att göra omprioriteringar, vilket jag också försäkrat mig om i samtal med generaldirektör Per Eriksson. 

Anf. 56 KARIN ÅSTRÖM (s):

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret, om än jag inte är fullt nöjd, för jag vill verkligen veta vilka överväganden ministern gjorde när ni helt enkelt plockade bort 100 miljoner detta år för det enormt framgångsrika småföretagarprogrammet Forska och väx. Hur tänkte ministern?  Sverige behöver fler småföretag som bedriver forskning. De ger viktig produktutveckling, och det händer mycket inom exempelvis miljö- och bioteknik. Detta stärker oss i den internationella konkurrensen och det ger fler jobb.  Det var därför viktigt för den socialdemokratiska regeringen att satsa resurser på att bygga upp Vinnova, då särskilt till det nya programmet Forska och väx. Det har haft en otrolig framgång under år 2006. Vi ville faktiskt dubblera anslaget ytterligare till 200 miljoner kronor per år från och med 2007.  Men vad hände? I den borgerliga budgetpropositionen efter valet i höstas var plötsligt 100 miljoner till Forska och väx borta. Ministern och statssekreteraren Jöran Hägglund sade vid flertalet tillfällen att det blivit en miss och att pengarna skulle återföras i vårbudgeten. Vinnova, som är den myndighet som handlägger detta, informerade också oss i näringsutskottet om att de var trygga med att de missade 100 miljonerna skulle återföras i vårbudgeten. Så vad gjorde de? I god tro gick de vidare, och de uppmanade småföretag att komma in med ansökningar för år 2007.  I april kom regeringens vårbudget, och 100 miljoner saknades fortfarande för det här året. Vinnova hade vid denna tidpunkt fått in hela 360 ansökningar från småföretag om intressanta forskningsprojekt. För att över huvud taget kunna fortsätta med forskningen gjorde de hastiga omprioriteringar. Det drabbade givetvis andra viktiga verksamheter, bland annat det som sker inom bio- och miljöteknik. Nu drivs Forska och väx på halvfart. Jag tycker att det är mycket olyckligt. De kunde endast bevilja 39 småföretags ansökningar om fina forskningsprojekt.  Fru talman! Det här handlar om mycket intressant forskning, exempelvis framtagande av elfria värmepumpar, framtagande av prototyp för en mer bränslesnål bil, övervakning av intensivvårdspatienter med hjälp av mikrodialysteknik och så vidare. Listan på intressanta forsknings- och utvecklingsidéer i småföretag är jättelång. Dessa tycker jag att vi ska stötta.  Min fråga blir därför igen: Vad gjorde ministern egentligen för övervägande när ni plockade bort hela 100 miljoner från forskningen i småföretagen för 2007? 

Anf. 57 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Vinnovas anslag är inte något litet, fjuttigt anslag. Det är 1,4 miljarder. Regeringen tillför ytterligare resurser till Vinnova eftersom vi tycker att det är en viktig verksamhet. Vad jag kan se har det inte varit motsvarande tillförsel från den socialdemokratiska sidan om vi tittar över åren.  Vi följer också riksdagens beslut som säger att vi långsiktigt ska klara finansieringen, och det gör vi också i budgeten.  I sammanhanget kan man konstatera att 100 miljoner av 1,4 miljarder inte är någon stor summa. Det som har skett hos Vinnova, och det vi har försäkrat oss om, är att man också klarar dessa program framöver. Man har gjort det genom att använda en del av anslagskrediten, man gör en del förskjutningar över årsskiftet och så vidare.  Det är också viktigt att komma ihåg att det som Karin Åström nämner i form av forskning handlar om energiforskning och miljöteknik. Regeringen tillför pengar på båda de områdena och gör det också möjligt via Energimyndigheten. Vi ska komma ihåg att det inte bara är Vinnova som satsar på forskning. Energimyndigheten har hela området på energisidan där vi tillför och ökar resurserna. Där är många småföretag involverade. Samma sak gäller Nutek som också har ett program för småföretag.  Det regeringen gör, sett i relation till vad den socialdemokratiska oppositionen anger, är att ha mer anslag till denna typ av forskning än vad Socialdemokraterna har. Till det ska läggas hela det program för småföretagsutveckling som vi har lagt fram. När företagen kan tjäna mer pengar och när man kan jobba mer med att utveckla sina produkter eftersom man har bättre marginaler finns det också ökade förutsättningar för företagen själva att göra saker och ting.  Utöver det finns Almis rådgivning som riktar sig till småföretagen. Där finns många gånger denna typ av utvecklingsprogram. Vi har strukturfondsprogrammen som finns inom de regionala tillväxtområden som också har olika program på området. Det är alltså inte så att småföretagen går lottlösa.  När företagen jämför de enstaka förslag som Socialdemokraterna har med regeringens omfattande program för att stödja de små och medelstora företagen, också när det gäller forskning, är man utifrån företagarsynpunkt mycket nöjd med det regeringen gör. Det är de reaktioner som vi får. 

Anf. 58 KARIN ÅSTRÖM (s):

Herr talman! Jag delar inte synen i det sista inlägget. Jag har fått den motsatta synen, särskilt från småföretagarna. Man är inte nöjd med regeringens politik.  Det är mycket ord. Handlingen verkar inte alls hänga ihop med orden i ministerns vardag. 100 miljoner till småföretag är en jättestor och viktig summa för att de ska kunna fortsätta att vidareutveckla sina produkter.  Sista veckan i april var ministern på konferens om innovation och teknologi i Kista. Där lyfte ministern bland annat fram Forska och väx som en av regeringens stora satsningar, och detta bland annat för att man ska stödja exportinriktade småföretag så att de kan ta sig ut på marknaden.  Herr talman! Vad menar ministern? Hur hänger ministerns resonemang ihop? Regeringen har hittills försämrat för småföretagen. Ni har plockat bort 100 miljoner från framgångsrika Forska och väx. Ni har halverat anslaget till export- och investeringsfrämjandet, Exportrådet, som framgångsrikt har jobbat för att hjälpa småföretag med etablering på nya marknader. Ni har dessutom höjt arbetsgivaravgiften för landets småföretagare från årsskiftet.  Orden och den konkreta handlingen ute i småföretagarens vardag hänger inte ihop. Jag har funderat mycket på detta. Kan det vara på det viset att de 100 miljoner som skulle gå till Forska och väx och till satsning på småföretag är de 100 miljoner som ni nu har avsatt för att köpa in konsulter som ska hjälpa till att rea ut våra statliga bolag, svenska folkets tillgångar? Kan det helt enkelt vara en sådan märklig prioritering som regeringen har gjort?  Jag vill ha mer djup i dina ord och tankar, Maud Olofsson, och jag vill veta vilka överväganden du gjorde när du plockade bort de så viktiga 100 miljonerna från småföretagen. 

Anf. 59 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! I mina kontakter med företagen är de otroligt nöjda med de program som regeringen lägger fram.  Jag skulle vilja ställa en fråga till Socialdemokraterna och Karin Åström. Att vi plockar bort förmögenhetsskatten ger svenska investerare möjlighet att investera i små och medelstora företag – just i den typ av satsningar som Karin Åström talade om. Är Socialdemokraterna beredda att stödja en sådan satsning som direkt ger resurser till företag att investera i ny teknik och nytt kunnande?  Förslaget att ta bort sjuklöneansvaret minskar kostnaderna och ökar möjligheterna för människor som har handikapp eller kroniska sjukdomar att komma in på arbetsmarknaden. Är Karin Åström beredd att stödja en sådan åtgärd som underlättar för småföretagen?  Vi har sänkningen av arbetsgivaravgiften för tjänsteföretagen, skattereduktionen för hushållsnära tjänster, reformeringen av 3:12-reglerna och lärlingsutbildningen som genomförs nu. Alla dessa åtgärder har vi lagt fram som förslag.  Om det skulle finnas någon trovärdighet i det totala företagsprogrammet från Socialdemokraterna skulle Karin Åström här och nu säga att de stöder allt detta plus det som Socialdemokraterna vill. Sanningen är att ni plockar ut några saker som ni själva tycker är viktiga. Sedan säger ni nej till alla de övriga företagsåtgärderna som regeringen har lagt fram. Det är viktigt att säga, och det genomskådar företagen.  När det gäller forskning i småföretag har alliansen meddelat att vi tänker se över möjligheten att göra avdrag för donationer till forskning av olika slag. Det skulle vara intressant att höra vad Socialdemokraterna tycker om det. Ska man kunna göra den typen av insatser för att stödja forskningsinsatser och få fram ny kunskap?  Karin Åström säger att vi ska använda pengarna till att rea ut statliga företag. Låt mig en gång för alla säga att vi inte tänker rea ut några statliga företag. Det var Björn Rosengren som gjorde det. Denna regering har mycket mer kompetens på området. Vi ser värdet i bolagen, och vi tänker se till att få bra betalt eftersom det är skattebetalarnas pengar.  I grunden känner jag mig otroligt trygg med de åtgärder som vi hittills har genomfört för de små företagen. De känner också den trygghet och tilltro till de små företagen som denna regering har. Jag tror att Socialdemokraterna har en del att bevisa när det gäller trovärdigheten gentemot svenska småföretag. 

Anf. 60 KARIN ÅSTRÖM (s):

Herr talman! Det är fortfarande mycket ord och lite handling från ministerns sida.  Jag kan referera till en mängd artiklar som jag har läst. Senast i förra veckan var det framgångsrika småföretagande kvinnor som kritiserade regeringens politik när det gäller satsningar på kvinnligt företagande och synen på vad man tänker göra med detta. Det finns alltså mycket kritik mot de förslag som ni har lagt fram och som är offentliga.  Kompetensen köper ni er. Använder ni de 100 miljoner som gick till Forska och väx för att betala kompetensen som ni ska ha för att sälja ut de statliga bolagen? Är det så enkelt?  Vi tycker att småföretagens forskning och utvecklingsverksamhet behöver ta fart. De ska vara konkurrenskraftiga i morgon. Vi vill att man satsar mer på kvalitet i forskning och utveckling i småföretag och inte gör som regeringen nu gör, nämligen har mer fokus på att satsa på olika typer av nya servicenäringar som i er politik kommer att innebära nya låglönemarknader. Vi ville dubbla anslaget till Forska och väx till 200 miljoner per år, men ni plockar bort 100 miljoner från forskningen i småföretag. Ni har höjt arbetsgivaravgiften, och ni har halverat budgeten för export- och investeringsfrämjande insatser till småföretag. I stället för satsningar på småföretag blir det faktiskt mindre för dem.  Herr talman! Jag får fortfarande inte ihop ministerns ord med konkret handling. 

Anf. 61 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag tror inte att Karin Åström inte får ihop det. Jag tror att hon ogillar mina förslag, och det har jag full respekt för. Vi tycker olika.  Jag kan bara konstatera att jag inte fick något svar när det gäller förmögenhetsskatten, när det gäller 3:12-reglerna och när det gäller sjuklöneansvaret. Det besked jag fick var att ni inte tycker att man ska sänka arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektorn och hushållsnära tjänster. Det är väl rätt bra om företagarna i Sverige får reda på det.   När det gäller kvinnors företagande känner jag mig otroligt trygg i de program som vi lägger fram: 100 miljoner kronor per år – utöver de satsningar som vi gör i många andra program för att stärka kvinnors företagande, och tjänstesektorn är en sådan bransch. Jag tycker att det är viktigt att säga att landets småföretagare ser att det inte bara är enstaka åtgärder som behöver genomföras utan det är en mängd olika åtgärder som stärker företagandet i Sverige alltifrån förmögenhetsskatt till 3:12-regler och sjuklöneansvar. Vi kommer att gå vidare med regelförenklingsarbete, med skattesänkningar, med att göra det roligare, lönsammare och enklare att vara företagare i Sverige. Jag känner mig trygg i förvissningen att vi också kommer att nå resultat.    Överläggningen var härmed avslutad. 

10 § Svar på interpellation 2006/07:589 om Västervik som en del av Östergötlands arbetsmarknad

Anf. 62 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Krister Örnfjäder har frågat mig vad jag tänker göra för att Västervik ska kunna bli en del av en gemensam arbetsmarknad med Östergötland.   Som bakgrund tar Krister Örnfjäder upp att arbetstillfällena i Västervik på några få år har minskat från 20 000 till 15 000 samt att Nutek i en utredning om framtidens arbetsmarknadsregioner till Ansvarskommittén bedömt att Västervik fortfarande år 2030 kommer att vara en egen arbetsmarknad. Västervik vill enligt Krister Örnfjäder vara en kommun som går från att vara en egen arbetsmarknad till att vara en del av en gemensam arbetsmarknad med Linköping–Norrköpingsregionen.  Sysselsättningen i Västervik har minskat från drygt 19 000 i början av 1990-talet till knappt 15 000 i dagsläget. Huvuddelen av denna minskning skedde dock redan under 1990-talets första år. Läget på den svenska arbetsmarknaden förbättras nu påtagligt, med en minskning av antalet öppet arbetslösa med 37 000 personer under det senaste året. Detsamma gäller Västervik, där arbetslösheten minskar och antalet nyanmälda lediga platser har ökat kraftigt under årets första kvartal.  Enligt Nuteks analys av framtidens arbetsmarknadsregioner kommer Västervik ännu år 2030 att utgöra en egen arbetsmarknadsregion enligt de kriteriegränser som gäller. Bakom denna bedömning ligger såväl den trendmässiga utvecklingen av pendlingen som en kvalitativ analys av planerade infrastrukturprojekt och ett förändrat näringsliv. Nutek konstaterar dock att kopplingen till Oskarshamns arbetsmarknad och i ännu större utsträckning till Linköping–Norrköpings arbetsmarknad blir allt starkare över tiden. Restiden med bil till såväl Linköping som Norrköping är emellertid ca 1 timme och 30 minuter och med tåg till Linköping 1 timme och 40 minuter, vilket erfarenhetsmässigt är för mycket för att omfattande arbetspendling ska uppstå.  Även om de tidsmässiga avstånden till Linköping–Norrköping kan minskas skulle det krävas mycket omfattande investeringar för att pendlingstiderna skulle kunna minskas ned mot en timme, vilket skulle krävas för att pendlingsbenägenheten markant skulle öka. Detta undantar dock inte att förbättringar av trafikinfrastrukturen kan behövas för att underlätta resandet totalt sett.  Det pågår för närvarande en process med att revidera gällande banhållningsplan. Banverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna förslag till en reviderad nationell banhållningsplan för perioden 2004–2015. Vägledande för Banverkets prioriteringar av åtgärder ska vara samhällsekonomisk lönsamhet för föreslagna åtgärder, där hänsyn också tas till hur mycket åtgärderna bidrar till uppfyllelse av de transportpolitiska målen. Banverket ska lämna ett remissbehandlat förslag till nationell banhållningsplan till regeringen senast den 18 juni i år. Regeringen kommer därefter att fatta beslut om fastställelse av en reviderad nationell banhållningsplan.  Regeringen har även inlett arbetet med en ny planeringsomgång för transportinfrastrukturen. Som ett första steg har Banverket, tillsammans med ett antal andra centrala myndigheter, fått i uppdrag att utarbeta underlag för en kommande infrastrukturproposition. Arbetet tar sin utgångspunkt i en bedömning av hur samhällets behov av transporter kan komma att utvecklas på lång sikt. Efter riksdagens beslut med anledning av förslagen i propositionen kommer ett mer konkret arbete med prioritering av olika åtgärder att genomföras. Regeringen avser att sedan fatta beslut om nya långsiktiga infrastrukturplaner för perioden 2010–2019. Jag vill emellertid påminna om att den regionalekonomiska och fysiska planeringen i hög grad är en regional och kommunal fråga. En närmare sammankoppling mellan Västervik och Linköping–Norrköping, som dessutom tillhör olika län, måste därför samplaneras utifrån ett funktionellt regionperspektiv.  Med hänsyn till de pågående planeringsprocesserna är jag inte beredd att i dag säga något om framtida utbyggnader av olika väg- eller järnvägsprojekt. Jag är övertygad om att vi får ett mer effektivt utnyttjande av statens medel genom en sammanhållen process, med regional delaktighet, jämfört med om vi hade en ordning där regeringen fattade separata beslut för varje investering eller åtgärd på väg- och järnvägsnäten. 

Anf. 63 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret. Jag hade naturligtvis hoppats på att lösningen nu skulle komma, på att man nu skulle få den hjälp som jag tycker att man i norra Kalmar län och Västerviks kommun är berättigad till. Nu läser jag in i det här svaret – och då tolkar jag det positivt – att man i dagsläget inte är beredd till detta. Men jag vill ändå fortsätta den här diskussionen, för det är ju en process som pågår även i Kalmar län. Det är en utveckling som pågår även i Kalmar län. I den måste det också finnas en delaktighet från regeringens sida. Det är inte enbart så, som sägs i svaret, att den fysiska planeringen i hög grad är en regional och kommunal fråga. Som Centerpartiet i många år har uttryckt sig är ju kommunikationer, som det här svaret har landat i, i högsta grad en fråga för staten, riksdagen och regeringen. Jag vill inte se en utveckling där vi ska överlämna åt de olika regionerna och kommunerna att ta över ansvaret för den biten. Jag kan då se framför mig hur olika regioner har olika förutsättningar. Och vem kan då hjälpa till att lösa en situation i regioner och kommuner som har dåliga förutsättningar?   Jag tror nog att näringsministern förstår vart jag är på väg i den här diskussionen. I alla de program som jag har läst som Centerpartiet har skrivit under ett antal år säger sig Centerpartiet vara en stark förespråkare av regionerna och deras betydelse – och också en förespråkare av att vara en utjämnande faktor. Då tycker jag att det borde återspegla sig, inte minst inom näringsministerns eget ansvarsområde, där näringsministern själv är chef och där hon till sin hjälp har en annan centerpartist, som är direkt ansvarig för de transportpolitiska frågorna.  Jag vill bara upplysa om att järnvägsfrågan, om vi nu ska ta den som en lösning – och jag ser den som en dellösning för exempelvis Västerviks kommun och norra Kalmar län för att skapa bättre förutsättningar med en större arbetsmarknadsregion – inte går åt rätt håll just nu. Man har alltså på den här gemensamma bansträckningen, söder om Linköping, i stället för att öka hastigheten gått ned till minskad hastighet. På två sträckor är man nere i tio kilometer i timmen. Fortsätter den utvecklingen kan man ju förstå hur lång tid den här arbetspendlingen kommer att ta.   Det här måste åtgärdas. Det var inte problemfritt att under den tidigare, socialdemokratiska regeringens tid få fram 250 miljoner att använda till att förbättra den här banan. Det tog ett antal år innan de pengarna kom fram. I det svar som näringsministern nu lämnar åberopar hon den process som Banverket är inne i, och om jag är rätt upplyst om innehållet i den håller man på att ta bort dessa 250 miljoner. Det innebär att man inte ens kan åtgärda dessa sträckor där man är nere i tio kilometer i timmen. Det borde näringsministern kunna lova redan nu – att de pengarna kommer att vara kvar. 

Anf. 64 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Först vill jag säga att just infrastrukturområdet är Åsa Torstenssons område, så jag tror inte att vi ska ha någon detaljerad diskussion om enskilda satsningar. Det hoppas jag att talmannen och också Krister Örnfjäder förstår och accepterar.   Jag vet att man i hela östra Sverige har varit otroligt bekymrad över infrastrukturen och den regionala utvecklingen under lång tid. Jag kan hålla med om att det som har skett under många år är att man har varit eftersatt när det gäller olika satsningar. Det som regeringen nu gör är ju att försöka se den regionala tillväxten utifrån ett större sammanhang. Det är ju så att i alla våra regioner behöver vi få en tillväxt utifrån de förutsättningar som finns på olika ställen. Jag besökte precis norra Sverige och var uppe i Norge, där vi diskuterade hela Barentsregionen. Där ser vi att det är helt andra förutsättningar än i Kalmarregionen eller om jag skulle gå ned till Västra Götaland. Det där tycker jag är något väldigt positivt, för då använder vi våra resurser på ett bra och vettigt sätt. Det är också så att regionerna är duktiga på att själva titta på vad det är för typ av infrastrukturinvesteringar som behöver göras, vad som är prioriterat i det egna området. Är det E 22:an eller vad är det för något?   Sedan tas de synpunkterna in på den nationella nivån. Vi har ju fortfarande nationella infrastrukturplaner.   När vi nu ser det framväxande regionsamarbetet är det viktigt att man också ser att infrastrukturen är en del av detta. Precis som service, forskning, utbildning och utveckling är också infrastrukturen en del av detta.  När man gör utvärderingarna märks det att det har varit väldigt långt mellan löften och planer på infrastrukturområdet och de resurser som man har tillfört. Det är en stor utmaning för den här regeringen att se till att finansiera alla de stora behov som finns. Det är allt från enskilda vägar till det finmaskiga vägnätet, skötsel och underhåll, mobiltelefontäckning, järnvägsnät, flygplatser och så vidare.  Ett land som Sverige som vill vara i framkant med tillväxt och som dessutom har stora avstånd behöver en god kvalitet på infrastrukturen. Därför är regeringens politik för företagstillväxt så viktig. Om vi inte lyckas minska utanförskapet och få den en miljon människor som fortfarande står utanför arbetsmarknaden att komma tillbaka till arbetsmarknaden – de som kan – kommer vi att ha svårt att klara de ekonomiska utmaningarna. Därför är regeringens politik för jobbskapande A och O för allt det som vi sedan behöver göra. Vi har kritiserat Socialdemokraterna för att ni har struntat i detta. Det har trängt ut våra möjligheter att investera i nödvändig infrastruktur till exempel.  Vi ser att arbetsmarknaden ljusnar. Det är tack vare den politik som regeringen för som vi ser att människor nu går från utanförskap tillbaka till arbetsmarknad. Vår förhoppning är naturligtvis att vi ska se ett ökat återinträdande på arbetsmarknaden, att vi ska få en tillväxt i hela Sverige och att alla regioner som har lite olika förutsättningar ska få vara med och bidra till den gemensamma tillväxten. Det är först när alla regioner är med och bidrar som vi får en totalt bra tillväxt.  Det ser ljust ut. Får vi fortsätta kommer det att se ännu bättre ut. 

Anf. 65 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):

Herr talman! Jag vill kommentera näringsministerns anmärkning om vad det är som vi ska diskutera.  Här är det svar från näringsministern som näringsministern själv läste upp nyss. Hälften av svaret handlar om järnvägar och vägar. Det är alltså vägar och järnvägar, det vill säga bättre kommunikationer, som näringsministern använder som ett av de viktigaste medlen för att svara på min fråga.  Min fråga var ju så här: Vad tänker ministern göra för att Västerviks kommun ska kunna bli en del av en gemensam arbetsmarknad med Östergötland?  Eftersom ministern pratar om kommunikationer vore det konstigt om inte jag fortsatte den diskussionen.  Jag tycker att den information som jag har och som är nödvändig för att kunna föra den här diskussionen måste fram på något sätt. Jag ska upplysa näringsministern om att när det lokala näringslivet i norra Kalmar län pratar om vilka behov de har handlar det inte om ministerns frågor, att ta bort arbetsgivaravgifter och skyldigheter. Man pratar i första hand om bättre kommunikationer. Det är vad man behöver för att kunna utvecklas.  När kommunerna diskuterar sin utveckling pratar de inte om att ändra på skolsystem. Man pratar om bättre kommunikationer. Det är vad man behöver.  Som näringsministern mycket riktigt påpekade har vi inte, oavsett vilken regering som har suttit, varit speciellt gynnade av de infrastruktursatsningar som har gjorts under överskådlig tid. Det har jag sagt så fort jag fått tillfälle – oavsett vilken färg det har varit på regeringen.  Näringsministern har varit i Västervik. Här har jag en handling. Jag tror inte att näringsministern har glömt den. Det är den första handling som näringsministern själv var huvudansvarig för. Den togs fram i Västervik den 19 juni 2001, när näringsministern var nyvald partiordförande. Där står det en massa intressanta saker. Det står bland annat att det är en kompass som man håller i sin hand för den riktning som man ska gå. Det står också hur man ska lösa olika behov. När det gäller regionalpolitik handlar det mycket om infrastruktur och utbildning.  I slutändan handlar det också om att man, om man inte ska gå vilse totalt, måste följa sin kompass. Det är inte min kompass. Det är näringsministerns och näringsministerns partis. Jag räknar med att det på något sätt måste avspegla sig i en verklighet. Den verklighet som jag pratade om nyss är norra Kalmar län.   Jag hoppas att det som står i det här materialet kan bli en del av vår verklighet. För att det ska kunna bli det måste vi få en del förutsättningar tillgodosedda. Det ligger inom ministerns ansvarsområde att leverera.  Jag vill nämna en sak i sammanhanget. Antalet personer som pendlar i Sverige i dag är mellan 700 000 och 1,3 miljoner. Det ökar hela tiden. Som ministern själv har påpekat i sitt svar är förutsättningarna inte de bästa i norra Kalmar län. Borde inte det rättas till från samhällets och regeringens sida? 

Anf. 66 TALMANNEN:

Jag har ingen erinran mot vad som sägs i inläggen, men jag tycker att man ska hålla sig inom ämnet. Man kan gå in och övergripande exemplifiera på respektive område, men man kan inte begära svar i detaljfrågor på någon annans beredningsområde.  Det är alltså ingen erinran, bara en erinran om reglerna i 2 kap. 12 §. 

Anf. 67 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag tänkte säga detsamma. Jag har inga bekymmer med att prata infrastruktur i allmänhet eftersom jag är ansvarig för området regional utveckling. Däremot har jag svårt att ge besked om enskilda vägsträckor eller järnvägssträckor eftersom det inte är mitt ansvarsområde.  Infrastrukturen är en viktig del av den regionala utvecklingen. Jag brukar säga att det är fyra viktiga saker som vi har ett nationellt ansvar för. Det är forskning och utveckling, infrastruktur, grundläggande service och goda företagsvillkor.  Om vi från statens sida klarar en sådan uppgift och utmaning har regionerna stora förutsättningar att klara sig. Det är därför Centerpartiet driver infrastrukturfrågorna så som vi har gjort under alla år. Det är också därför vi är beredda att pröva nya lösningar med privat deltagande i olika infrastrukturinvesteringar.   Vi ser nu ett jättebehov av investeringar i infrastruktur på grund av att Socialdemokraterna under lång tid har misskött sig. Det har också drabbat Kalmarregionen. Under tolv år i regeringsställning har Socialdemokraterna faktiskt inte prioriterat infrastruktur. Om vi ser till de stora behoven är det en sak vi måste göra. Vi måste se till att fler jobbar så att vi får mer skatteintäkter och kan investera mer. Vi måste också hitta nya smarta lösningar så att pengarna räcker längre. Då är privata partnerskap en nödvändighet, enligt mitt sätt att se, om vi ska klara alla önskemål och behov som finns.  Jag räknade upp alla de områden där något kommer att behöva göras.  Hela företagsklimatet för alla regioner är avhängigt av det regelverk som vi har för de enskilda företagen. Om tillväxten ökar och om vi får fler jobb är det ju av godo för det investeringsklimat som vi behöver.  Låt mig också säga något om företagens önskningar.  Jag vet att infrastrukturen är en högt prioriterad fråga. Jag kommer från en del av Sverige som har långt till en europeisk marknad. Infrastrukturen är självklart en högt prioriterad fråga.   Jag tror inte att man kan sortera bort några frågor. Företagarna har en hel del på önskelistan som gäller även annat. Vi måste kunna flera saker samtidigt.  Nu lyssnar vi in regionernas synpunkter. Jag har svårt att se att inte Socialdemokraterna skulle tycka att det är bra.   Vilka prioriteringar gör ni inom de här infrastrukturområdena? Vilka infrastruktursatsningar är viktigast att koppla ihop så att jag kan åka buss som jag kan koppla med tåget och sedan koppla med flyget? Vi måste tänka transportmässigt i ett regionalt perspektiv så att vi får så effektiva transporter som möjligt. Vi måste också lyfta in miljöaspekten så att vi får transporter som är miljömässigt effektiva. Jag är ju ansvarig för ett företag, Green Cargo, som jobbar med att effektivisera transportlösningar. Det är ju ett sätt för staten att också hjälpa till i det här sammanhanget.   Så: Ja! Regeringen ser behovet av den regionala tillväxten.   Ja! Jag kommer att aktivt arbeta för att vi får starka infrastruktursatsningar, och det kommer en proposition när vi nu har gått igenom alla de här delarna.  Ja! Vi vill ha ett gott företagsklimat, och vi kommer att lägga ned all möda vi kan på att minska utanförskapet så att vi får mer inkomster så att vi kan göra de här infrastrukturinvesteringarna.   Vi ser Kalmarregionens, om jag får benämna den så, behov. Vi har kritiserat detta från mitt partis sida under lång tid, för vi tycker att detta har varit en eftersatt region.  Låt oss nu hjälpas åt med att hitta de bra analyserna och det goda underlaget. Sedan får vi återkomma. Det är väl då sanningens minut kommer också för Socialdemokraterna, när man ska få en budget att gå ihop och vi får se hur mycket pengar ni själva är beredda att satsa i de här sammanhangen. Men det återstår att se. 

Anf. 68 KRISTER ÖRNFJÄDER (s):

Herr talman! Ja, det återstår att se. Jag kommer att fortsätta arbeta med att försöka påverka – det har jag gjort under många år – så att även Socialdemokraterna ska anslå mer pengar till infrastruktur. Personligen har jag inga som helst problem med en sådan prioritering.  Jag vill bara göra en liten kommentar. Näringsministern talar om att jobba mer för att få mer pengar. Ja, man skulle också kunna börja i den andra ändan. Det finns ju pengar i systemet, men regeringen har valt att minska tillgången på pengar genom att ta bort skatter. Och det är klart: Då försvinner ju en del av de pengar som man exempelvis skulle kunna ha haft till infrastruktursatsningar. Jag vet att behoven av infrastruktursatsningar är stora i hela landet och att pengarna till den delen är alldeles för snålt tilltagna. Det måste alltså fram mer pengar i systemet.  Men jag vill inte se det som håller på att hända just nu. Ministern har gjort en skrivning om att den fysiska planeringen i hög grad är en regional och kommunal fråga. Jag ser nu hur det växer fram förslag ute i landet, där regionerna, kommunerna och landstingen håller på och lägger in sina pengar för att kunna vara långt fram i hanteringen när man nu ska ta ställning till Banverkets och Vägverkets förslag. Jag vet inte om det ska vara lösningen, att man flyttar finansieringen från statens skattekonton till de kommunala och landstingskommunala skattekontona. Jag tycker i alla fall inte det.  Jag vill bara än en gång påpeka att jag är medveten om att ministern inte är omedveten om det här eftersom en av hennes sakkunniga var i Västervik för någon månad sedan. Hon har ju då färsk information med sig. Jag hoppas att näringsministern tar till sig den så att den kan avspegla sig i de förslag som kommer ut av den behandling som sker just nu. 

Anf. 69 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Personligen har jag inget problem med att lägga mer pengar på infrastruktur, säger Krister Örnfjäder. Nej, men bekymret är att ditt parti har det. Ditt parti har haft det under hela regeringstiden också och har misskött infrastrukturområdet under lång tid.   Om vi ska kunna få resurser att använda så måste vi också rikta in dem, och trots att den förra regeringen har haft så höga skatter så har man i alla fall inte satsat på infrastruktur.  Vi sänker skatter nu för att få fart på jobben och för att det ska löna sig att gå från arbetslöshet och utanförskap till arbete. När fler människor jobbar, som nu sker, får vi fler som får lön och fler som betalar skatt, och vi kan investera i det som skapar jobb för framtiden. Det är ju så saker och ting hör ihop. Det är den här misskötseln och det stora utanförskapet som har gjort att vi har hamnat i den här situationen, att pengarna inte räcker.  Sedan menar jag att regionerna lägger konkreta förslag. De har ett planeringsansvar för sin regionala utveckling. I det ligger synen på infrastruktur, och vi tycker att det är bra att höra de lokala och regionala organen för att kunna göra rätt avvägningar i nästa skede.   Jag tycker också att jag ser en väldigt spännande diskussion. Jag har tagit del av Kalmars redovisning, och jag har tagit del av redovisningar från Skåneregionen, Västra Götaland, norra Sverige och så vidare. Jag tror att det är väldigt bra att vi sätter oss ned och prioriterar och funderar över vad det är vi behöver göra.   Kort sagt: Jag tycker att det är spännande, det som sker ute i regionerna. Vi ska från regeringens sida se till att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att människor ska komma tillbaka till arbete. Det är det som också kommer att skapa förutsättningar för att i nästa steg gå vidare med infrastruktursatsningar, servicesatsningar, satsningar på bra företagsklimat och forsknings- och utvecklingsinsatser. Då kommer hela Sverige att bidra till tillväxten.    Överläggningen var härmed avslutad. 

11 § Svar på interpellation 2006/07:592 om utvecklingsarbete i Älvdalen

Anf. 70 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att dels undvika ett upprepande av händelser typ stoppandet av Tre toppar-projektet, dels bidra till att Älvdalens kommun upplever ett stöd för framtida utvecklingsambitioner.  Jag har nyligen besvarat en likartad fråga av Peter Hultqvist. Min uppfattning har inte ändrats sedan dess, så svaret blir i stort sett detsamma.  Som jag då nämnde arbetar regeringen för tillväxt, utveckling och konkurrenskraft i hela landet. Det är regeringens tydliga uppgift och ambition att skapa förutsättningar för tillväxt genom bra och modern infrastruktur, forskning och utveckling, bättre villkor för företagen samt genom en god servicenivå i hela landet. Regeringen strävar efter en hållbar utveckling som likvärdigt försöker beakta sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. När det gäller Tre toppar-projektet har, på grund av det regelverk som finns, de miljömässiga aspekterna vägt över.  Projektet Tre toppar planerades att utföras inom ett så kallat Natura 2000-område. Natura 2000 är ett nätverk av ekosystem och livsmiljöer för arter som EU-länderna har kommit överens om att skydda. Nätverket bygger på EU:s habitat- och fågeldirektiv. Varje medlemsland ska enligt direktiven vidta sådana åtgärder att områdena får det skydd och den vård de behöver. Sverige har därför genomfört direktivens bestämmelser i svensk lagstiftning. Det är denna lagstiftning som anger ramarna för vilka undantag från skyddet, så kallade Natura 2000-tillstånd, som kan ges.   Det är mot denna bakgrund som regeringen genom beslut den 8 mars 2007 prövade om den kunde ge tillåtelse till att tillstånd till projektet Tre toppar kunde lämnas. Regeringen beslutade att inte medge sådan tillåtelse. Skälet för beslutet var att de förutsättningar som enligt miljöbalken krävs för att ge tillåtelse till att Natura 2000-tillstånd lämnas saknades. Prövningen av huruvida tillåtelse till att Natura 2000-tillstånd kan lämnas bedöms enligt aktuell lagstiftning, och eventuella framtida projekt som planeras inom Natura 2000-områden kommer att bedömas i varje enskilt fall enligt de förutsättningar som finns i just det fallet. Jag är övertygad om att det finns ett flertal utvecklingsprojekt som kan förenas med det naturskydd som Natura 2000-nätverket innebär.   Eftersom lokal och regional konkurrenskraft byggs underifrån är det nödvändigt att insatser som stöder och utvecklar näringslivet görs så nära företagaren som möjligt. Regeringens tydliga uppgifter är att skapa förutsättningar genom bra och modern infrastruktur, forskning och utveckling och goda villkor för företagande.   Förslag för att möta de långsiktiga utmaningarna för Sverige och skapa utvecklingskraft har lämnats av Ansvarskommittén, vars slutbetänkande nu är på remiss. Jag går därför inte nu närmare in på de mer långsiktiga lösningarna, men vill ändå konstatera att en stor del av lösningen ligger i ökat lokalt och regionalt inflytande, för att stärka konkurrenskraften. Även Landsbygdkommittén har presenterat ett antal förslag för att stärka landsbygdens befolkning och företag. Jag har med mig dessa förslag i det arbete med att utarbeta en strategi för landsbygdens utvecklingskraft som jag leder. 

Anf. 71 PETER HULTQVIST (s):

Herr talman! Tack för svaret, näringsministern! Det är faktiskt med visst beklagande jag tar del av det här svaret angående Idre och Tre toppar. Jag tycker inte att det egentligen innehåller något konkret om det jag faktiskt frågar om. Maud Olofsson svarade på samma sätt på min skriftliga fråga, och det är därför jag nu ställde den här interpellationen.  Är det verkligen så att Maud Olofsson i någon mer konkret egentlig mening inte har något att säga om dels hur händelser som stoppade Tre toppar-projektet ska undvikas i framtiden, dels hur man kan bidra till Älvdalens kommuns utvecklingsambition? Jag hade faktiskt väntat mig lite mer av landets näringsminister.  Det är inte allmänna ordalag om olika typer av generella satsningar på näringslivssidan som är intressanta i det här fallet. Det är inte heller hänvisningar till Ansvarskommittén eller landsbygdskommittéer, utan en diskussion om konkreta projekt.  Man kan som politiker välja förhållningssätt. Antingen gömmer man sig bakom det allmänna, lite okonkreta och övergripande, eller också går man in i den konkreta verkligheten.   I Älvdalens kommun och i Idreområdet, som den här interpellationen handlar om, är turismen en stor näring. Det är den näring som har de bästa utvecklingsförutsättningarna. Den fungerar i mångt och mycket som motor i bygderna. När det gäller Tre toppar låg det år av utvecklingsarbete bakom planerna, som nu blir stoppade. Enligt min uppfattning måste signalerna på ett tidigt stadium vara sådana att länsstyrelse och kommun kan samverka så att stora projekt som detta inte stoppas i ett sent skede.  Det man möjligen kan lära av det aktuella projektet är att det måste bli en smidigare växelverkan mellan stat, kommun och en eventuell intressent. Då finns det också förutsättningar att utforma, förändra och utveckla projektet så att situationer som den i Idre inte uppkommer. Det skulle vara intressant att höra Maud Olofssons uppfattning på den punkten. Hur åstadkommer vi det i framtiden? Det behöver inte hänskjutas till efter det att remissomgången om Ansvarskommittén är klar. Det går att ha en uppfattning om det nu, och jag tycker att det är rimligt att kunna kräva det av landets näringsminister.  När det gäller sådana projekt som Tre toppar växer de ofta fram genom ett samarbete mellan kommunen och ett lokalt företag. Det handlar om visionsarbete, grundliga undersökningar, marknadsbedömningar och ekonomiska bedömningar. Avgörande är ofta kreativitet hos de inblandade och deras förmåga att bedöma ett projekts konkurrenskraft. Staten i form av länsstyrelsen kan vara ett konstruktivt bollplank. Ett regionförbund, i det här fallet Region Dalarna, kan markera en positiv hållning, vilket kan betyda mycket för viljan att fortsätta. Banker, EU-fonder och olika stödformer är viktiga för finansieringen. Till och med kan ett besök av exempelvis en näringsminister, som i positiv mening hejar på, vara av stor betydelse.  Det är när man kommer till ungefär dessa punkter som det hela blir intressant och spännande. Då tvingas man vara konkret. Nu är situationen den att man efter det som hänt i Älvdalens kommun står i begrepp att starta jobbet på nytt, att försöka hitta en ny infallsvinkel på hur man utvecklar turismen i framför allt Idreområdet. Det arbetet är i sin början. Kommunen har bjudit in Region Dalarna att delta i en arbetsgrupp. Jag vet att även länsstyrelsen känner till arbetet och har en viss framtidstro på det.  Man skulle också gärna se att näringsministern på en inbjudan från kommunledningen kom till Idre, var med i resonemanget, lät sig informeras. Kommunledningen kommer att skicka en skriftlig inbjudan, och jag hoppas att näringsministern tackar ja till den. 

Anf. 72 ANNELI SÄRNBLAD (s):

Herr talman! I den region som jag bor i, norra Dalarna, är viljan både lokalt och regionalt stor att jobba med förändringsprocesser och se positivt på de stora utmaningar man står inför. Det gäller både näringslivet och befolkningen.  Jag har följt projektet Tre toppar i många år och sett det förankringsarbete som skett liksom det lokala starka engagemanget från både näringslivets och befolkningens sida. Tyckandet har varit stort i projektet, men den positivism och styrka som jag kände det sista året var stark och djupt förankrad i bygden.  Den nya miljökonsekvensbeskrivningen var ett mycket bra arbete, och jag förstår ministerns dilemma när det gäller detta. Jag vill därför ställa en fråga till näringsministern i dag. Är ministern redo att jobba lite mer med frågan hur kommuner som Älvdalen, med en stor andel naturreservat, ska kunna använda mark och utvecklas i framtiden? Oavsett vilken partifärg vi i kammaren har tror jag att det är viktigt att lyfta upp debatten till ytan. Hur ska de kommunerna klara sig? Det gäller inte bara Älvdalens kommun utan också stora delar av norra Sverige.  Det tragiska med beslutet är att projektet inte blev av, men det positiva är att näringsministern och den nya moderatledda regeringen inte släckt alla de eldar som brunnit. Man känner dock en viss oro i dessa trakter för att eldarna så småningom ska slockna. Frågan är: Har näringsministern något inflytande i den moderatledda regeringen?  Vi har tidigare under dagen lyssnat på Anders Borg, finansministern, och fått höra hans syn på många frågor som rör regionalpolitik. När man lyssnar på honom känner man en viss oro. Åtminstone gäller det mig som bor i Dalarna, och jag tror att det även gäller dem som bor i norra delen av Sverige.  Ministern talar i sitt svar om en god servicenivå och om att vi ska ha en bra näringslivsutveckling i hela landet. Ministern säger också att det är viktigt med lokalt och regionalt inflytande. Projektet Tre toppar handlade om just det. Det var inget projekt som kom av sig självt, utan man hade jobbat lokalt och regionalt och verkligen satsat på framtidstänkandet. Och precis som Peter Hultqvist var inne på är turistnäringen den stora näringsfaktorn i dessa trakter. Jag vill därför i dag lyfta upp denna svåra diskussion i kammaren. Jag tror att den är viktig vilken partifärg vi än må ha.  Är näringsministern redo att lyfta upp frågan om de kommuner som har stora naturreservat och Natura 2000-områden? Hur ska vi lösa det i framtiden? Det är ingen enkel fråga, det vill jag säga i dag, men jag undrar: Har Centerpartiet något att säga till om vad gäller att lyfta upp det lokala och regionala inflytandet? Jag vet från de debatter jag haft med moderata ministrar att man inte är så jätteivrig med att se till att hela Sverige ska leva. Det är storstadsregionerna som står i fokus precis hela tiden. 

Anf. 73 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Vi ska – återigen – vara noga med ansvarsområdena. Det är miljöministerns ansvarsområde att pröva lagstiftningen när det gäller Natura 2000 och den delen. Det är viktigt att säga i den här debatten.  Däremot kan jag säga att från min horisont sett – jag talar av rätt stor egen erfarenhet – välkomnar jag en debatt om möjligheterna för näringslivet att verka också i de delar av landet där vi har många skyddade områden. Nu ska man emellertid komma ihåg att om det är några som avsatt områden och därmed stängt ute företagen från att verka i dessa områden så är det Socialdemokraterna, ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Det är inte de borgerliga regeringarna som varit de stora tillskyndarna av sådana områden, områden där företagen stoppats från möjligheterna att utvecklas, utan det har skett under ledning av Socialdemokraterna.  Jag vill också säga att vi har ett behov av att skydda en del mark. Jag tror att vi lite grann måste fundera på hur vi både klarar skyddet av värdefulla områden och kan bedriva en aktiv näringsverksamhet. I annat fall kommer människor inte att kunna bo och leva i framför allt Norrlands inland. Om Socialdemokraterna är beredda att ta den diskussionen kanske Anneli Särnblad ska börja i sitt eget parti. Då kan vi se om det finns några öppningar för att öka möjligheterna för turistföretagen att verka.  Jag kan hålla med om att analysen och diskussionen om projektet fick pågå alldeles för länge för att sedan hamna hos regeringen. Men återigen är det den tidigare regeringen som i så fall skulle ha skött de relationerna under resans gång. Det var under den tidigare regeringens tid som projektet togs fram. När det sedan kom till oss hade vi att pröva det mot den lagstiftning som finns. Jag skulle vilja fråga Peter Hultqvist och Anneli Särnblad om de är beredda att ändra den lagstiftning som finns för habitat- och fågeldirektiven. I så fall ska ni meddela det i kammaren. Vi har att pröva förslagen enligt den lagstiftning som finns.  Det är viktigt att säga att vi behöver många turistföretag, och vi måste kunna kombinera turismutvecklingen med naturhänsyn och med hänsyn till de resurser som finns. Jag tror att det är möjligt, och jag kan dela Peter Hultqvists åsikt att vi borde göra det mer tillsammans. Statens ansvar i detta sammanhang är naturligtvis att under resans gång upplysa om de problem som kan uppstå om man förlägger verksamhet på olika ställen och så vidare. Jag hoppas verkligen att vi kan utveckla en sådan bättre dialog.  Vi behöver även förenkla regelverken så att man får besluten snabbare. Miljöminister Andreas Carlgren har lagt fram ett antal förslag som innebär förenklingar i de olika skedena – färre överklagansmöjligheter och så vidare – just för att snabba på en del av hanteringen. Det är jättebra om Socialdemokraterna stöder ett sådant förenklings- och förändringsarbete.  Slutligen vill jag säga att regeringen gör ganska mycket insatser för att stärka turistnäringen. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna inom tjänstesektorn riktar sig till en del mot just turistnäringen. Det vore väl bra om även Socialdemokraterna i så fall kunde stödja en sådan insats så att vi fick bättre förutsättningar för små turistföretag också i de glest befolkade områdena.  Vi förenklar regelverken, och där finns det rätt mycket att göra inom restaurangbranschen och annat. Vi stärker också insatserna för att marknadsföra Sverige när det gäller turistsidan. Så det är en hel del saker som är till för att underlätta för turistföretag runt om i vårt land. 

Anf. 74 PETER HULTQVIST (s):

Herr talman! Jag har varken i min interpellation eller i min fråga berört Natura 2000. Jag anser inte att debatten egentligen har den grunden, eftersom det nu handlar om framtiden. Vi har en historia med ett projekt som heter Tre toppar och som har stoppats. Länsstyrelsens styrelse i Dalarna skickade det här vidare till regeringen. Man avstyrkte inte projektet. Regeringen skulle ha upp det till beslut. Det hade gått att föra en dialog med Älvdalens kommun före beslutet. Då kunde man också ha funderat på om man ska fullfölja hela beslutssituationen.  Jag tror att man ska försöka undvika den här typen av situationer i framtiden. Jag tror att länsstyrelser, kommuner och privata intressenter i olika sammanhang måste bli oerhört smidiga och bra på att utbyta information och ha underhandsdiskussioner. Jag tror att det är viktigt att också regeringen i något läge ska vara med i dessa underhandsdiskussioner om det är ärenden som kan sluta på regeringsnivå. Jag vet att det går att ha det på det sättet, för jag har själv i andra frågor deltagit i den typen av diskussioner.  Jag tror att man inför framtiden ska titta på det här med växelverkan, information och dialog i beslutsprocesser. Där finns det inget problem för Socialdemokraterna att delta. Eftersom jag har en gedigen socialdemokratisk både lokal och regional bakgrund när det gäller politik vet jag att sådant här går att ordna. Det är mer fråga om förhållningssätt än någonting annat.  Interpellationen har egentligen sin grund i att vi vill informera och ge näringsministern kunskap och vetskap om att det sker en omstart i Älvdalen och Idre. Jag presenterade i min inledning en inbjudan till att informeras om turismens betydelse och utveckling i norra Dalarna och ta del av historien bakom Idre fjällanläggning, som vuxit från en liten anläggning till en stor, bred och mycket viktig sådan. Men framför allt handlar det om att kommunledningen i Älvdalen och berörda företag i bygden ska få sin chans att till dig ge en bild av hur man ser på framtiden. Det finns nya projekt. Det finns nya idéer på gång. Jag tror att det skulle kunna bli ett spännande, givande och utvecklande besök. Jag hoppas att du tar chansen att tacka ja till den skriftliga inbjudan som kommer. Jag skulle till och med vara mycket glad om du kunde ge besked här i dag om att du är beredd att komma.  Interpellationen är väldigt allvarligt menad. Om man jobbar hårt med ett projekt och samlar ihop bygden och beslutsprocessen sedan stoppas på det här sättet krävs det lite grann för att det ska komma en nystart. Då krävs det också en del i själva legitimitetsskapandet. Man måste skapa en möjlighet till dialog även med regeringen. Även om det nu är olika politisk färg på kommunledningen i Älvdalen och den nuvarande regeringen anser jag att det är viktigt. Hur det än är måste man ha en gemensam ambition att skapa nya jobb och nya framtidsprojekt och framför allt vara konkret i en bygd som Idre-Älvdalen.  Om debatten så småningom kan leda fram till ett ministerbesök och en fördjupad kunskap om Idreområdet är jag mycket nöjd. Men sedan gäller det också att ta avstamp och gå vidare. 

Anf. 75 ANNELI SÄRNBLAD (s):

Herr talman! Jag hoppas också att näringsministern kommer att besöka Älvdalen. Ministerns centerpartistiska partivänner har också varit väldigt positiva till projektet och har varit engagerade.  Denna fråga är viktig för näringslivet. Det handlar här om mellan 400 och 500 arbetstillfällen. Det är alltså väldigt många arbetstillfällen i denna region. Hur tänker ministern när det gäller kompensation? Vilka förslag tänker hon ta med sig till Älvdalen? Det vore bra om hon kunde säga: Ja, men det här och det här vore bra – det kan vi i regeringen stötta.  Jag hoppas verkligen att ministern kommer att besöka Älvdalen och ta del av allt, framför allt Tre toppar och dess fortlöpande positiva arbete. Projektet har startat. Det handlar om regional och lokal förankring. Ministern måste väl tycka att det är tragiskt att denna näringspolitiska fråga, där det har varit sådant starkt lokalt och regionalt engagemang, har klippts av helt. Tycker inte ministern att det är tråkigt?  Det är viktigt med en god servicenivå för Älvdalens kommun. Ministern beskriver en stor fara inför framtiden. Vi hade debatter tidigare här i dag om hur det kommer att se ut i vissa regioner och lokalt. Det finns nog många saker som ministern kan få ta del av i Älvdalens kommun och i norra delen av Dalarna. För den här moderatledda regeringen vore det nog bra att besöka vissa små kommuner och ta del av hur det ser ut i de olika verkligheterna. 

Anf. 76 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag kan förstå att det finns en besvikelse. Har man jobbat länge med ett sådant här projekt och satsat jättemycket och som ni säger har lokal och regional förankring och så vidare blir det naturligtvis en jättestor besvikelse.  Samtidigt är det så att det hela tiden under resans gång har rests frågetecken kring lokaliseringen av projektet. Sitter man i regeringen måste man följa den lagstiftning som finns. Jag har inte fått något besked från Socialdemokraterna om ni är beredda att ändra lagstiftningen när det gäller habitatdirektivet, fågeldirektiv och annat, det som är följden av det. Man kan inte skriva under allt detta för att när man kommer till konkreta saker säga att det inte ska gälla. Däremot kan jag beklaga att man under resans gång inte har fört den diskussionen. Men jag tänker inte ta ansvar för det som socialdemokratiska tidigare regeringar har gjort, utan jag tar ansvar för det som vi har gjort.  Är det något ställe som jag har besökt mycket och kan rätt mycket om är det just Dalarna. Jag beundrar verkligen den turistsatsning som hela Dalarna gör, i Siljansbygden och runt om. Det är ett målmedvetet och sammanhållet turistarbete som är väldigt imponerande. Jag tror att övriga landet har en hel del att lära av Dalarna i det sammanhanget. Har jag bara möjlighet att besöka Idre och Älvdalen gör jag naturligtvis det, för det är så man får inspiration som näringsminister att göra saker och ting.  Jag tycker också att det är viktigt att fundera över hur vi ska göra regelverken enklare. Miljöministern går igenom den lagstiftning som finns på området för att förkorta beslutsprocessen, göra det tydligare för företagen och göra det möjligt för dem att i ett tidigt skede få reda på om det kommer att gå att bygga och exploatera eller inte. Det viktigaste med den här debatten är att vi säger till turistföretagen att vi är i full färd med att göra detta.  Peter Hultqvist säger att han inte har berört Natura 2000 i debatten. Men vi måste beröra det, för det är det som det handlar om. Man kan inte bara blunda och säga: ”Det där vill jag inte beröra, för det är så himla besvärligt.” Natura 2000 finns. Det finns en överenskommelse om det. Det är precis det som regeringen har måst ta hänsyn till.  Jag tycker att det är fantastiskt bra om man engagerar sig i turistutvecklingen. Regeringens samlade förslag för företagsklimatet är väldigt bra för alla de här företagen. Utöver det har vi sänkta arbetsgivaravgifter, just för att rikta sig mot dem. Det finns möjligheter för socialdemokratiska riksdagsmän att stödja ett sådant förslag. Hela regelförenklingsarbetet syftar till att göra det bättre inte minst för turistföretagen. Så det finns goda förutsättningar för en fortsatt turismutveckling. Med tanke på detta och det som sagts i den tidigare debatten om goda kommunikationer och infrastruktur anser jag att turistföretagen har en lysande framtid i vårt land. 

Anf. 77 PETER HULTQVIST (s):

Herr talman! Det är svårt när man ska forska i vad som har sagts och inte sagts mellan olika personer i de här sammanhangen och vilka informationer som har varit.  Jag kan konstatera att länsstyrelsens styrelse inte har gått i god för projektet. Länsstyrelsens styrelse i Dalarna är statens förlängda arm i sammanhanget. Regeringen förde ingen dialog med Älvdalens kommun innan den fattade sitt beslut. Jag har respekt för att statsrådet säger att man ska följa den lagstiftning som gäller.  För min del har interpellationen handlat om: Hur kommer man framåt, hur ser vi framåt, och vad gör vi i den situation som är? Vissa beslut har fattats, vissa ageranden har skett, och vissa effekter har uppnåtts. Man jag har också konstaterat att det finns en tanke på nystart. Den är nu det mest intressanta, oavsett hur lagstiftningen om Natura 2000 ser ut.  Det är där jag menar att näringsministern skulle kunna spela en roll. Du säger: Har jag möjlighet att besöka Idre och Älvdalen gör jag det. Är det ett ja på den inbjudan jag har föranstaltat om här?  Nu handlar det om att försöka få ihop bra krafter som är intresserade av något konkret och inte bara den allmänpolitiska debatten. Älvdalens kommun är beredd att nystarta. Man har inbjudit Region Dalarna. Nu inbjuder jag näringsministern. Herbert Halvarsson kommer att följa upp det med en konkret skriftlig inbjudan. Jag hoppas att den formulering du använde var ett ja. 

Anf. 78 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Det är väldigt bra om det sker en nystart. Låt mig skicka med några råd i sammanhanget.  Det gäller att nu granska avslaget. Vad har det för betydelse, och hur ser det ut? Vad är det för lagstiftning vi har? Vi har att ta hänsyn till Natura 2000. Möjligen finns det andra ställen att exploatera där man kan tänka lite annorlunda och så vidare. Det kan gärna ske i dialog med våra myndigheter.  Jag är gärna med och för en sådan dialog. Men det är andra representanter som finns inom hela miljöområdet som behöver finnas med i processen för att man ska komma framåt. Jag har också redovisat att regeringen har en stark satsning när det gäller just turistföretagandet.  I synnerhet på gles- och landsbygden har vi stora behov av utveckling inom turistområdet. Det är därför som vi till exempel har sänkta arbetsgivaravgifter i inlandet. Det är därför vi satsar på tjänstesektorn när det gäller turisterna. Det är också därför vi har stort fokus på att förenkla regelverket inom de här branscherna.  Har jag möjlighet att komma är det precis med den begränsning som alla ministrar har. Tack och lov tar vi inte ansvar för vår almanacka som minister så att vi alltid kan avgöra hur många inbjudningar vi kan tacka ja till och tacka nej till.  Jag kan säga så mycket som att jag är mycket intresserad av den turistutveckling som sker i Dalarna och den näringslivsutveckling som finns där. Har jag möjlighet att göra någon insats i något sammanhang är jag beredd att göra det.  Jag hoppas verkligen att de turistföretag som finns i Dalarna känner att de har ett stöd av regeringen i sina ambitioner att bygga upp den företagsamhet inom turistnäringen som de nu gör.    Överläggningen var härmed avslutad. 

12 § Svar på interpellationerna 2006/07:600 och 604 om näringslivets förutsättningar i Västernorrland

Anf. 79 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Eva Sonidsson och Hans Stenberg har båda frågat vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att förbättra näringslivets förutsättningar i Västernorrland. Eva Sonidsson frågar mot bakgrund av utvecklingen i södra Ångermanland, framför allt i Sollefteå och Kramfors kommuner. Hans Stenberg ställer sin fråga mot bakgrund av bland annat energiprisernas utveckling och förändringarna av transportbidraget. Jag väljer att besvara interpellationerna gemensamt.  Låt mig först understryka regeringens uppfattning att en av de viktigaste åtgärderna för att stärka en regions konkurrenskraft är att öka det lokala och regionala inflytandet över förutsättningarna för näringslivets utveckling. Det är genom egen kraft, byggd på de förutsättningar som kommuner och regioner själva är bäst på att analysera och värdera, som man kan skapa en långsiktigt god jordmån för företag och jobb.  Det finns inte många exempel på att tidigare regeringars stödpaket som satts in i akuta krissituationer har gett långvarigt positiva effekter på kommuners utveckling. I de kommuner där man i stället har en klar bild av sin situation och en strategi för kommunens satsningar för ett gott näringslivsklimat är man långt mindre sårbar och beroende av akuta statliga insatser. Genom eget aktivt utvecklingsarbete kan kommuner och regioner bli intressanta och attraktiva för företagare, besökare och invånare. Företagare lyfter ofta fram att dialogen med ansvariga i kommun och region och de attityder till näringslivet som företagarna möter där, är bland de viktigaste faktorerna för ett bra och attraktivt företagsklimat.  Eva Sonidsson hänvisar till att det i utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap föreslås att vissa verksamheter ska lokaliseras till Sollefteå och Sandö i Kramfors kommun. Detta skulle bara delvis kompensera bortfallet av de arbetstillfällen som förslaget också innebär. När det gäller detta kan jag bara kort informera om att utredningens betänkande nu har remitterats till drygt 130 remissinstanser. Remisstiden går ut i september. Dessförinnan tar regeringen för sin del inte ställning till utredningens förslag.  Till Hans Stenberg vill jag beträffande energipriserna säga att regeringen arbetar målinriktat för att öka användningen av förnybar energi. Energibeskattningen är ett styrmedel för att påskynda omställningen till mer miljövänliga energislag. Skattereduktion gäller sedan länge för energiintensiva företag. Sådana företag kan också delta i program för energieffektivisering, som ger möjlighet till skattebefrielse för elanvändning i produktionen, mot att företagen genomför ett strukturerat arbete för energieffektivisering. Programmet har varit ett framgångsrikt styrmedel och har tagits emot mycket positivt av de berörda företagen. Inte minst Norrlandslänen har goda förutsättningar att bidra till tillverkning av miljövänliga energiprodukter. Demonstrationsanläggningen för etanolproduktionen i Örnsköldsvik är exempel på en verksamhet som drar nytta av den pågående energiomställningen.  Regeringen har anmält ett förslag till nytt transportbidrag till Europeiska kommissionen. Detta förslag innebär en höjning av anslaget och alltså ingen försämring. Jag är klart medveten om att transportbidraget har stor betydelse för de företag i Norrland som är berättigade till bidraget. Min fasta ambition är att bidraget ska utformas så att det också i fortsättningen på ett bra sätt kompenserar företagen för deras avståndsnackdelar.  Jag kan försäkra Eva Sonidsson och Hans Stenberg om att regeringen är fullt uppmärksam på näringslivets och arbetsmarknadens utveckling i Västernorrlands län lika väl som i övriga delar av landet.    Då Hans Stenberg, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Jasenko Omanovic i stället fick delta i överläggningen. 

Anf. 80 EVA SONIDSSON (s):

Herr talman! Jag får tacka för svaret på interpellationen. Anledningen till att jag skriver interpellationen är att jag känner en stor oro inför framtiden och arbetstillfällen i några av våra kommuner i Västernorrlands län och då framför allt i Kramfors och Sollefteå.  Maud Olofsson skriver i sitt svar att kommunerna genom egen kraft ska bygga på förutsättningar som finns för näringslivets utveckling. Visst är det logiskt att man utvecklar och jobbar med det man är bra på.  Vi har i dag ett mycket bra näringslivsklimat i våra kommuner i Västernorrland. Många små företagare startar verksamhet mycket på grund av att det inte finns andra jobb och för att man vill bo kvar i länet. Det är positivt för kommunernas utveckling att det bildas nya företag. Men vi är också beroende av andra arbetstillfällen för att bland annat bibehålla en bra service till våra invånare.  Jag vill ta tillfället i akt att framföra till Maud Olofsson den oro jag känner och de tankar kring framtiden för Räddningsverket i Sandö och KBM i Sollefteå jag har. Efter försvarsnedläggningen i Sollefteå utlokaliserades huvudkontoret för Folke Bernadotteakademin till Sandö i Kramfors kommun. Det är snart fem år sedan.  Syftet med det var att stödja den lokala utvecklingen i området men också att förstärka samstämmigheten i svenska krishanterings- och fredsinsatser genom samverkan med Räddningsverkets utbildningsskola i Sandö och KBM i Sollefteå.  Vi har i länet ett kluster av många olika myndigheter som på olika sätt jobbar för att vi ska ha en bra förebyggande krisberedskap och bra utbildning för räddning, kriser och katastrofer av olika slag. På Sandö finns även Folke Bernadotteakademin och en ny invigd ambulansakademi och ett räddningsgymnasium med sammanlagt mer än hundra anställda.  Det har pågått flera utredningar hur krisberedskapen ska se ut. Den senaste utredningen gjordes av Mats Sjöstrand. Syftet med den utredningen har varit att pröva om relevanta delar av myndigheten bör föras samman till en myndighet för frågor som samhällets beredskap och säkerhet samt i vilken utsträckning övriga delar bör föras över till andra befintliga myndigheter.  Ett betänkande från utredningen av en myndighet för säkerhet och beredskap är överlämnat till regeringen och utskickad på remiss till drygt 130 remissinstanser, precis som ministern nämnde i svaret. Utredningen skriver hur man i sitt arbete har tagit betydande regionalpolitiska hänsyn. Man har därför föreslagit att verksamheten blir kvar på Sandö och i Sollefteå. Det är positivt så långt.  I Sandö ska utbildningsorganisationen för räddningsverksamheten enligt förslaget minska betydligt, vilket i princip innebär en halvering av dagens verksamhet. Maximalt föreslår utredaren att 40 årsarbetskrafter ska finnas kvar på Sandö. Tillsammans med en halvering av utbildningsverksamheten på Sandö och andra hot om nedläggningar innebär detta att framtiden för södra Ångermanland ser mörk ut.  Det innebär en fortsatt befolkningsminskning. Och det är i första hand kvinnor, unga och välutbildade som flyttar. Det leder i sin tur till en ännu svagare lokal utveckling. För att bryta denna negativa utveckling krävs kraftfulla åtgärder från statens sida.   Utredaren föreslår också att det skapas ett administrativt centrum för KBM i Sollefteå. Det administrativa centrumet kommer enligt utredaren att få behålla arbetstillfällena. Men eftersom man förändrar inriktningen på verksamheten förlorar man den tekniska kompetens som finns hos personalen i dag. Man måste alltså rekrytera ny personal.   Administration tillhör också de arbetsuppgifter som först riskerar att försvinna när det görs besparingar, vilket är oroande om man ser framåt i tiden. Ökade datoriseringar leder också till allt färre arbetstillfällen inom denna sektor.   I dag har man en positiv inflyttning till Sollefteå. Det är lätt att rekrytera den personal som behövs för den verksamhet som man har i dag. Och det vore synd att inte bevara den.  Jag hoppas att regeringen är lyhörd för de remissvar som kommer in och ser till att vi får behålla kompetent personal och att verksamheten kan utvecklas i framtiden.  

Anf. 81 JASENKO OMANOVIC (s):

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag har läst och letat efter någonting konkret i svaret. Frågan var vilka åtgärder som regeringen avser att vidta för att förbättra näringslivets förutsättningar i Västernorrland.   Jag kanske har hittat ett embryo till ett svar när det gäller transportbidragen. Det finns en ambition hos näringsministern att skapa ett sådant bidrag som ska kompensera företagen för deras avståndsnackdelar.   Sedan talas det om en demonstrationsanläggning för etanolproduktion i Örnsköldsvik. Den är vi socialdemokrater mycket stolta över. Vi agerade både lokalt och på riksnivå för att få till stånd en sådan produktionsanläggning. Det gläder mig faktiskt att även näringsministern tycker att det har gjorts ett bra jobb i fråga om den.  Men vad är svaret? Det som händer just nu i Västernorrland när det gäller näringslivet är att vi har ett antal fabriker som kommer att stängas. Det handlar om sådant som vi faktiskt är bra på i Västernorrland och i hela Norrland. Det är pappersbruken som läggs ned. I Utansjö pappersbruk är det fråga om ungefär 130 arbetstillfällen och i Wifsta pappersbruk 180 arbetstillfällen. Men det handlar inte bara om arbetstillfällena på fabrikerna. Det är många fler arbetstillfällen som berörs. Dessutom väljer regeringen att lägga ned en av Vin & Sprits fabriker. Eva Sonidsson har nämnt Sandö. Sedan tillkommer all omorganisation inom statliga myndigheter. I min hemkommun försvinner kanske 200 statliga jobb. Då är frågan: Hur kan man förbättra näringslivsklimatet i Västernorrland? När dessa myndigheter försvinner, försvinner kunder till småföretagare i Västernorrland. Det är kunder som är grunden i småföretagarnas kundkrets. När en myndighet försvinner, försvinner möjligheterna för turistföretagen att anordna konferenser. Det blir svårare för dem eftersom vi inte har turistsäsong året runt.   Det finns alltså problem som ministern inte tar upp. Det är självklart att man ska jobba med egen kraft för att skapa ett bättre näringslivsklimat och för att skapa bättre förutsättningar. Det är självklart att man ska utgå från det som man är bra på. Men om benen slås undan hela tiden orkar man efter ett tag inte resa sig igen. Och problemen är störst för småföretagen. För dem försvinner den största kundkretsen som finns i Västernorrland. Och det är där som det uppstår stora svårigheter för näringslivet i Västernorrland. Men i svaret berör inte näringsministern detta.  

Anf. 82 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Västernorrland är ett av de län som jag känner till bäst eftersom jag kommer därifrån. Jag tror därför att jag känner till klimatet ganska väl.   Det som behövs i Västernorrland är ökade inslag av småföretagsamhet. Vi har varit otroligt beroende av de stora företagen under lång tid. Hela Ådalen karaktäriseras av storföretagens insatser. Det behöver ske en omställning så att det också blir mindre företag.  Örnsköldsviks kommun har gjort en sådan omställning, vilket har varit väldigt betydelsefullt för den tillväxt som sker där. Den omställning och de strategier som man tog fram i Sollefteå efter nedläggningen av försvarsindustrin var också ett sätt att försöka gå åt det hållet. Jag tror att det bara finns en väg, nämligen mer av småföretagande, fler företag som vill starta och fler företag som vill växa.  Vad är det som Västernorrland är bra på? Inom träindustrin finns det en väldigt stor kompetens i just Västernorrland. När jag besöker de företag som finns där uppe beskriver man att det går att göra pappersmassa och annat som är mer traditionellt men att det också går att göra bränsle.   Jasenko Omanovic säger att det är tack vare Socialdemokraterna som etanolfabriken och Piloten finns i Örnsköldsvik. Men jag vill nog syna den argumentationen en del. Det hade aldrig skett någon energiomställning eller någon satsning på etanolfabriken i Örnsköldsvik om inte Centerpartiet hade drivit på Socialdemokraterna. Jag vet det eftersom jag var med. Men jag är väldigt glad över att vi tillsammans kunde göra denna satsning. Jag är i dag också väldigt glad för svensk del att vi nu ligger i fronten när det gäller denna typ av forskning. Jag tror att hela detta område är ett område som Västernorrland skulle må bra av att utveckla. Jag tror att inte bara Västernorrland utan många delar av Sveriges land kommer att vara de framtida oljeshejkerna. Men man kommer att ha träet som råvara om man klarar av att göra etanol till exempel från cellulosa.   Verksamheten på Sandö är naturligtvis, som Eva Sonidsson säger, väldigt bra. Men jag kan inte föregripa den utredning som finns och som är ute på remiss. Jag tror att kvaliteten på verksamheten på Sandö är ett starkt argument för just Sandös del. Men den delen måste vi få återkomma till när remissinstanserna har sagt sitt.   Jag satt och tittade lite grann på statistik och kunde konstatera att arbetslösheten har sjunkit från april 2006 till april 2007 från 5,6 procent till 5,0 procent. Det är ungefär 600 personer färre som är arbetslösa i Västernorrland nu jämfört med tidigare. Den nya regeringen har alltså bidragit en del. Enligt företagarbarometern ser vi att vi har ett plus på 4,4 procent när det gäller just den delen. Det är ändå tydliga tecken på att också Västernorrland finns med i den positiva utveckling som har skett sedan vi har fått en ny regering.   Jag skulle också vilja säga att jag tror att det är viktigt att titta på servicefrågorna. Det är en omstrukturering på gång inom den statliga verksamheten, och den har pågått länge. Detta är inget nytt påfund. Under alla de tolv år som Socialdemokraterna har lett detta land har den ena statliga myndigheten efter den andra lagt ned sin verksamhet. Men man har aldrig presenterat alternativa strategier.   Det som jag tycker att vi behöver göra är att titta på hur vi kan samordna verksamheten mellan den statliga, regionala och lokala nivån och mellan det offentliga, ideella och privata nivån så att vi får en servicenivå som är funktionell utifrån dagens behov men som också är effektiv utifrån att vi också ska vara rädda om skattebetalarnas pengar. Den stora utmaningen är också att se att staten kan bidra till att hitta dessa moderna och goda lösningar så att vi också har en bra och väl fungerande service över hela landet.  

Anf. 83 EVA SONIDSSON (s):

Herr talman! Jag vill påstå att Kramfors kanske är bland de småföretagstätaste i länet. Jag vet inte om det är exakt så, men vi är ganska duktiga på att vara småföretagare. Tyvärr är det kanske mer enmansföretag än flermansföretag, så det blir en väldigt liten effekt.   Jag bor i Kramfors, och jag skulle vilja lyfta fram problematiken i Kramfors. Vi har under de senaste fem åren förlorat närmare 90 statliga jobb, och då är jag mycket väl medveten om att det har skett under vår tid i regeringen. Men jag vill ändå lyfta fram siffrorna för att belysa lite grann hur det kan slå.  Sida har tappat 30 jobb, och de flesta är kvinnor. Räddningsverket har tappat 41 jobb, och det är 27 män och 14 kvinnor. Skatteverket blir av med 9 jobb, och det är 4 män och 5 kvinnor. År 2009 kommer det att finnas en person kvar på Skatteverket på ett servicekontor. Kronofogdemyndigheten har förlorat 6 personer, och det finns ingen kvar där. Vad som sedan händer med Försäkringskassan vet vi inte. Förmodligen kommer 18–20 personer försvinna under nästa år fram till 2009. Vi vet också att arbetsförmedlingen kommer att drabbas, men vi vet inte hur mycket. Lantmäteriet är också borta, men det var en försvinnande liten del.  Det här är exempel på vad som har skett under åren i Kramfors. När det gäller det här sista med Skatteverket ringde man bara och meddelade att så här blir det. Det skedde över huvud taget ingen dialog med kommunen. Man ringde och talade om att detta händer. Verksamheten minimeras och flyttas till större kommuner. Personal får sluta eller flytta. Vi har också hört i tidigare debatter här i kammaren att det finns många kommuner som är lite upprörda över det här sättet att hantera frågan. Det är allvarligt.  Gång på gång läggs det ned myndigheter och statliga verk runt om i landet, och det tycks alltid vara de små kommunerna som blir drabbade. I vårt län är det vi som får stryka på foten medan de större kommunerna får ta över verksamheten. Små kommuner har ju den sämsta utvecklingen och den sämsta ekonomin. Vi har en befolkningsminskning hela tiden. Befolkningen sjunker hela tiden. Även om vi har ett gott näringslivsklimat kräver vi ändå andra jobb. Vi kräver inga akuta statliga åtgärder, men vi vill åtminstone behålla de jobb som vi har i dag. Det tycker vi är viktigt.  Det är Maud Olofssons regering som bär ansvaret för att hela Sverige ska leva. Se då till att det blir så! Låt oss behålla de jobb vi har i dag! Var lika kritiska till nedskärningar nu som då när ni satt i opposition! Ni var ganska kritiska då. Jag är också uppvuxen i glesbygd, precis som Maud Olofsson. Vi behöver alla våra jobb. Vi behöver få fler jobb. Staten har faktiskt ett stort ansvar vad gäller infrastrukturen även i glesbygd. Alla har faktiskt rätt till en bra service. 

Anf. 84 JASENKO OMANOVIC (s):

Herr talman! Ministern nämnde nu i sitt svar att det behövs ökade inslag av småföretagande i Västernorrland. Det håller jag med om. Men statistiken visar att vecka 23 år 2005 var det 6 372 personer i Sverige som var arbetslösa som fick möjlighet att starta näringsverksamhet. Samma vecka 2007 var det 2 977 personer som fick den möjligheten enligt Ams statistik. Vecka 23 år 2005 var det 417 personer i Västernorrland som fick denna möjlighet. I dag är det 189 personer. Det är en halvering av möjligheten att starta näringsverksamhet.  Regeringen tar bort förmögenhetsskatten, som ministern nämnde tidigare i en debatt, för att stimulera företagandet. Men för att kunna finansiera detta tar man bort möjligheten för arbetslösa att starta näringsverksamhet. Man tar från dem som kanske bäst behöver och ger till dem som kanske minst behöver. Därmed inskränker man arbetslösa människors fria vilja att starta eget företag. Det påverkar Västernorrland väldigt mycket, och inte bara Västernorrland utan hela Norrland och stora delar av Sverige. Det är bara på de dynamiska arbetsmarknaderna, som Stockholm, Göteborg och Malmö, som det är lättare, men inte heller där för alla.  Vi har investerat så mycket i universitet. Vi har universitet i länet numera, vi har utbyggd infrastruktur, vi har bland annat satsat på bredband och vi har satsat på järnväg. Vi har satsat på att skapa grundförutsättningar för att den egna viljan att starta företag ska kunna växa hos människor. Men nu tar regeringen bort möjligheten för västernorrlänningar, i det här fallet, som är arbetslösa att starta eget företag.  Så sent som i morse åkte jag taxi med en kille som var helt förtvivlad. Han vill starta eget och köpa bil, och dessutom en bil som går på biobränsle, för att köra taxi. Men han får inte det. Han har inte möjlighet att starta själv. Han har inte de resurserna utan skulle behöva få hjälp av arbetsförmedlingen. Men det är jättesvårt. Det finns inte resurser på arbetsförmedlingen till detta. Här behövs stöd från staten. Här behöver staten gå in och stötta den vilja som finns lokalt och regionalt.  Men det verkar vara bättre att ta bort förmögenhetsskatten än att hjälpa människor att klara sig på egen hand och komma in på arbetsmarknaden.  När det gäller ökade inslag av småföretagande tycker jag att ministern borde gå tillbaka till regeringen och se över hur möjligheten ser ut på arbetsförmedlingen för att få starta näringsverksamhet. Man borde förbättra möjligheterna för de personer som verkligen behöver en sysselsättning och som har viljan att klara av det själva. 

Anf. 85 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Eva säger att det är många enmansföretag i Kramfors men att det är för få som vill växa. Ja, det är ett problem som man delar med hela övriga Sverige. Det är därför regeringen lägger fram de förslag som den gör. Vi måste få fler företagare att vilja växa och vilja anställa. Men vad är det företagen säger när de ska anställa. Jo, de säger att de inte törs anställa därför att då tar de på sig sjuklöneansvaret. Nu har vi plockat bort det. De törs inte anställa därför att LAS och andra regelverk hindrar dem. De törs inte anställa därför att det är så ansvarsfullt att ha människor anställda. Det är detta företagen säger. Det har Socialdemokraterna aldrig ens velat diskutera. Jag tror inte att ni är beredda att stödja oss när vi avskaffar sjuklöneansvaret i dag heller.  Man måste förstå vad det är som driver företagen och får dem att vilja växa, vilja anställa och skapa de här jobben. Ska man investera – och det är därför vi avskaffar förmögenhetsskatten – behöver man pengar. Alla kan inte gå på banken och låna, utan de kan behöva pengar från en rik faster eller en rik morbror. Om vi kan få de pengar som i dag åker utomlands att stanna i Sverige och investeras i nya jobb i växande företag skapar vi de här jobben. Det är så det hänger ihop.  Det finns en förklaring till varför socialdemokratiska lösningar inte har lett till rätt resultat. Vi provar nu en annan medicin, och vi ser att det hjälper. Arbetslösheten minskar, och företagandet ökar.  Varje gång vi pratar om företagsåtgärder landar Socialdemokraterna i Ams. Allting ska gå via Ams. Det är den vägen som är lösningen. Jag kan bara meddela att regeringen inte har sagt att man ska minska resurserna till Starta eget. Det är en diskussion som förs på arbetsförmedlingarna själva. Vi har precis kollat upp detta, och nu säger arbetsförmedlingarna att nu satsar man på Starta eget och kan göra det igen. Vi har aldrig haft synpunkter på att de ska dra ned på de satsningarna. Vi tycker att det är en bra åtgärd.  Men vi ska också komma ihåg att alla inte ska gå till Starta eget. Vi har Almi, Nyföretagarcentrum, rådgivning och kreditgivning som är till för att stödja människor som har olika företagsidéer. Det är också därför som vi satsar 80 miljoner kronor på Almi. Det är därför vi stöder olika sådana här insatser runt om i Sverige. Vi höjer också kreditnivån på mikrokrediterna. Det gör vi för att hjälpa småföretagen.  När det gäller skattemyndigheten och neddragningen i olika myndigheter vill jag påstå att det har pågått under lång tid. Jag kommer också från en verklighet där jag har sett de små kommuner som har drabbats av den här nedläggningen. Det är naturligtvis en svår balansgång. Det har jag också sagt i mina kommentarer även när jag var i opposition. Det är en svår balansgång mellan en effektiv statlig verksamhet och en service som finns nära människorna. Mitt svar på det, och det har varit det hela tiden, är att man ska hitta nya smarta lösningar där vi samverkar bättre. Under den förra borgerliga regeringens tid gjorde vi ett antal försök med samordnade servicelösningar som föll ut väl.  Nu har Mats Odell tagit ett initiativ på det här området för att tillsammans med statliga myndigheter se hur vi kan hitta den här typen av smarta lösningar.  Jag kan bara beklaga att så lite har gjorts i utvecklingssammanhang för att få olika statliga myndigheter att samverka med regionala, lokala, privata och ideella sektorer för att få fram nya och bra lösningar.  Den här regeringen är beredd att ha den dialogen och den diskussionen. Mats Odell och jag, som bland annat är med i detta, har ett mycket bra samarbete för att åstadkomma detta. Jag tror att vi kan hitta de lösningar som gör att både företag och enskilda kan känna sig nöjda också med en statlig verksamhet. 

Anf. 86 EVA SONIDSSON (s):

Herr talman! Man kan ändå konstatera att det fortfarande är de små kommunerna som drar det kortaste strået när omorganisationer görs i de statliga myndigheterna. Det kan vi i alla fall se i mitt hemlän.  Jag har under de senaste dagarna roat mig med att läsa lite grann av vad Maud Olofsson sagt i sina interpellationsdebatter med vår dåvarande regering. Jag kan nästan ställa samma fråga nu som då ställdes till Göran Persson i en debatt när politik för tillväxt i hela landet debatterades här i kammaren för ett antal år sedan. Då sade Maud Olofsson: ”Är inte medborgarna lika mycket värda runt om i hela vårt land? Varför ska vi inte ha samma service, oavsett var i landet vi bor?”  Ska vi inte ha statlig verksamhet i hela landet? Har Maud Olofsson ändrat uppfattning om vem som i så fall har ansvar för statlig service och att det är viktigt att den finns i hela landet och inte bara i storstäderna?  Om det nu är så som Maud Olofsson säger att det inte finns många exempel på att tidigare regeringars stödpaket som satts in i akuta krissituationer har gett långvarigt positiva effekter på kommunernas utveckling har den nuvarande regeringen all anledning att visa att de minsann kan bättre. Det har ni ju sagt att ni ska göra.  Avslutningsvis hoppas jag att regeringen tar sitt ansvar även för den norra delen av landet och ser till att vi får behålla de jobb som vi har i dag och att även att de små kommunerna får ta del av statens kaka i form av att man får behålla de jobb som finns. Man kan faktiskt förlägga statlig verksamhet även till våra mindre kommuner. 

Anf. 87 JASENKO OMANOVIC (s):

Herr talman! Näringsministern säger att så fort en socialdemokrat tar upp någonting så börjar man prata om Ams. Jag måste säga jag är stolt över Ams! Jag kanske inte är nöjd med det man har gjort alla gånger, men jag måste säga att jag är stolt över Ams.  Jag nämnde inte Ams för att jag är stolt utan för att de arbetslösa som vill starta egna företag vänder sig till Ams för att det finns möjlighet att därifrån gå vidare till Almi och andra organ som man behöver beroende på vilken verksamhet man ska starta. Det är inkörsporten och den ekonomiska försörjningen under tiden man startar företag. Ofta har man ju knappa resurser när man är arbetslös, och man har kanske inte någon rik mormor eller moster, som näringsministern sade, som man kan låna pengar av. Därför nämnde jag Ams.  Om vi återgår till statliga myndigheter som näringsministern talade om vill jag säga att det självklart är så att omstrukturering och förändringar har pågått länge. Det behövs, för om man ska ge relevant service till invånare måste man se över verksamheten. Det slår dock illa för vissa kommuner. Som jag nämnde kommer nästan 200 arbetstillfällen inom statlig verksamhet att försvinna i min egen hemkommun Härnösand. Det slår jättehårt mot den privata näringens småföretagare som har de här myndigheterna som sina kunder. De utgör en grundkundkrets som nu försvinner, och instabiliteten för företagarna är jättestor.  Återigen vill jag säga att jag hoppas att näringsministern gör någonting konkret. 

Anf. 88 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Det är klart att vi ska ha statlig verksamhet i hela landet, men den kommer att se annorlunda ut framöver.  Låt mig ta några exempel. Den ökade servicen som vi har via nätet gör naturligtvis att en hel del av den servicen går den vägen och inte via personer som sitter lokalt. Det är ju ett sätt att effektivisera verksamheten.  Jag kan dock konstatera att jag inte såg några mer offensiva förslag från Socialdemokraterna när ni satt i regeringsställning för att hitta de samordnade servicelösningar som jag föreslår. Nu sitter jag i regeringen, och den ingång som i alla fall jag har på den här problematiken är att vi ska försöka hitta en effektiv statlig verksamhet som kan samarbeta och samverka med andra så att vi får en bra närvaro och en bra service.  Jag vill också säga att de särskilda paketen inte har gett de resultat som man hade kunnat önska. Viktigt att säga är att det är generella åtgärder för ett bättre företagsklimat i hela Sverige som är det viktiga.  Jag vill återupprepa att infrastruktur, forskning och utveckling, service och goda företagsvillkor är de fyra delarna som är absolut viktigast, och det är efter detta som regeringen arbetar.  När det sedan gäller att starta eget vill jag säga att starta-eget-bidraget faktiskt var en åtgärd som den förra borgerliga regeringen genomförde. Det var inte särskilt många socialdemokrater som tyckte att den åtgärden var bra då, men det är väl bra att ni tycker om den nu.  Starta-eget-bidraget är en av de åtgärder som man ska jobba med. Vi hindrar inte Ams att genomföra och jobba med den åtgärden. Tvärtom tycker vi att det är en bra åtgärd, och vi tycker att det är bra att man jobbar med detta. Dock finns det också andra delar inom Almi, Nyföretagarcentrum och andra organ som kan hjälpa småföretagen. Det är det vi försöker bygga upp. Vi har ett särskilt program när det gäller kvinnors företagande – vilket Västernorrland behöver mycket mer av – och att få kvinnorna att vilja växa i sitt företagande.  Jag tror att Västernorrland, precis som alla andra regioner, nu går en positiv framtid till mötes, men det är småföretagarvillkoren som måste bli bättre och antalet småföretagare som måste öka.    Överläggningen var härmed avslutad. 

13 § Svar på interpellation 2006/07:602 om villkor för basindustrins överlevnad

Anf. 89 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jasenko Omanovic har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra basindustrins förutsättningar i Västernorrland.  Jag vill inleda med att koppla tillbaka till vad jag sade i höstas när jag fick en liknande fråga av samma interpellant. Då inledde jag med att kommentera de förutsättningar som råder på den nordiska elmarknaden. Höstens höga elpriser speglade i hög grad den besvärliga elförsörjningssituation som rådde. Prisnivån var en konsekvens av en stor brist på vatten i svenska magasin och driftsproblem i flera kärnkraftverk. När efterfrågan i Sverige och andra länder är större än det tillgängliga utbudet är det naturligt att priset går upp. Bedömningen var då att elpriset skulle gå ned i takt med att fyllnadsgraden i magasinen normaliserades och att kärnkraftverken åter skulle vara i drift.  På en väl fungerande marknad kommer elpriserna att variera över tiden och med förutsättningarna i omvärlden, till exempel tillgången på vatten. Detta är vad som sedan skett och i dag är priserna på en betydligt lägre nivå än i höstas.  Vi har höga ambitioner i Europa när det gäller att hantera klimatproblemen, och det är min förhoppning att dessa i framtiden ska kunna hanteras mer och mer på global nivå. Detta för att undvika att produktionen flyttar mellan länder för att exempelvis få lägre koldioxidkostnader.  Strävan efter harmoniserade villkor är bakgrunden till att man inom EU enats kring ett europeiskt system för koldioxidbegränsning för industrin – det gemensamma systemet för handel med utsläppsrätter. Handelssystemet gäller i dag endast EU, men på lång sikt måste vi sträva efter globala verktyg för att klara klimatproblemet som till sin natur är globalt.  Långsiktigt påverkas elpriset i hög grad av systemet för handel med utsläppsrätter. En stor del av Europas elproduktion sker i fossilbaserade kraftverk. Det gör att koldioxidkostnaden slår igenom kraftigt på elpriset. Den nordiska elmarknaden är sammankopplad med den europeiska, vilket medför att Norden påverkas av den utveckling och av de priser som råder där.  I takt med att överföringskapaciteten ökar mellan länderna kommer prisskillnaderna på el liksom variationerna i elpriset i olika delar av Europa att minska. Detta är en avgörande skillnad jämfört med tidigare då elmarknaden var nationellt begränsad till enbart Sverige eller Norden.  Jag beklagar att det tydligen inte gått att få tillräcklig lönsamhet i driften av Utansjö pappersbruk för att undvika nedläggning. Jag har sedan mitt tillträde som minister träffat ett antal företrädare för den elintensiva industrin och blivit informerad om dess situation. Jag tar industrins oro på stort allvar och jag har även träffat företrädare för kraftindustrin för att underrätta mig om deras syn på elmarknaden och framför allt prissättningen på el till basindustrin. Därför har jag med glädje noterat att företrädare för basindustrin på sista tiden tecknat långsiktiga elavtal som de varit nöjda med.  Jag vill dock återigen framhålla att Sverige, trots ökande elpriser, är ett av de länder i Europa där den totala elkostnaden för den elintensiva industrin är som lägst. De elintensiva företagen betalar inte elcertifikatsavgift och blir helt befriade från elskatt under förutsättningen att företaget deltar i programmet för energieffektivisering (PFE), vilket drygt 120 företag valt att göra. För övriga företag gäller en mycket låg skatt på el om 0,5 öre per kilowattimme.  De kommande fem åren kommer det enligt energibranschen att investeras omkring 130 miljarder kronor i elsektorn varav hälften i elnät och hälften i ny elproduktion. På lite längre sikt tillkommer även fortsättningsvis investeringar i stor skala tack vare elcertifikatssystemet som innebär ny förnybar elproduktion på 17 terawattimmar till år 2016.  Det är glädjande att ta del av de initiativ som företrädare för basindustrin aviserat för att genomföra investeringar i förnybar elproduktion. Konkurrensen och marknadens funktion gynnas av att nya aktörer vill vara med och investera i framtidens elproduktion. Detta är ett resultat av det långsiktiga arbetet med att skapa goda förutsättningar för en expansion av elproduktion från förnybar energi. Energisektorn behöver långsiktiga spelregler, och regeringen ser ett särskilt värde i att uppnå en bred parlamentarisk uppslutning kring energipolitiken. Regeringen avser att bjuda in alla riksdagens partier inklusive Socialdemokraterna i syfte att nå samsyn kring en bred och långsiktig energiöverenskommelse om en modern energipolitik.  Det är viktigt att fortsätta med arbetet för att skapa goda och långsiktigt stabila villkor för investeringar i ny hållbar elproduktion i Sverige. Inte minst gäller det en satsning på en omfattande utbyggnad av vindkraft i enlighet med gällande mål. Vi behöver ett tredje ben i elproduktionen för att balansera upp det stora beroendet av vatten- och kärnkraft. 

Anf. 90 JASENKO OMANOVIC (s):

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Denna fråga debatterade vi den 17 november 2006. När det gäller att konkret hjälpa basindustrin att få bra priser är min fundering i dag densamma som då. I en del europeiska länder, exempelvis Frankrike och Österrike, finns i dag ett samspel mellan staten och företagen som utgår från ett samförstånd mellan parterna. De förstår varandras villkor, och därför får dessa bolag bra, långsiktiga avtal och inte de rörliga priser som i dag gäller på marknaden.  Framför oss har vi en sommar som kan bli vacker och varm, vilket innebär att det blir problem för basindustrin när hösten kommer och vattenmagasinen är tomma. Då kan vi hamna i en situation som i fjol, när Utansjö bruk beslutade att lägga ned verksamheten och flytta till Sydafrika.  Det finns en fråga där vi är överens, och det är att det behövs en global överenskommelse när det gäller koldioxidutsläpp. Rottneroskoncernen flyttar jobben till Sydafrika, där man får el från kolkraft. Det blir värre för miljön än att få el från vattenkraften i Norrland. Detta är ett problem.  Ministern säger att initiativ där basindustrin investerar i förnybar energi och elproduktion gläder henne. När jag träffar basindustrins företrädare får jag svaret att det är en överlevnadsfråga. De säger att de är tvingade att investera i elproduktion men hellre skulle investera i den egna produktionen, i pappersbruk till exempel. Man skulle hellre investera för bättre kvalitet och bättre produktion, men det kan man inte göra. Med de elpriser som är på marknaden är man tvingad att investera i elproduktion.  Sedan november månad när vi diskuterade detta har Utansjö bruk, som numera inte har möjlighet att investera i elproduktion eftersom de har en mekanisk process, minskat sin förbrukning med 15 procent. Man gör alla ansträngningar för att klara av det, men när priset går upp till 40–45 öre per kilowattimme klarar man det inte. I dag är elkostnaden nästan 35 procent av produktionskostnaden. Kostnaden för arbetskraften är 11 procent av produktionskostnaden.  Detta är fortfarande problemet. Basindustrin behöver långsiktiga avtal. 

Anf. 91 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Energifrågan har ingen enkel lösning. Det är också tydligt när man lyssnar till Jasenko Omanovic. Det är lätt att ställa frågorna, men det svårare att ge svar.  Om jag ska ge mig på några svar i sammanhanget kan jag först konstatera att vi har väldigt goda samtal med just basindustrin. Vi sitter med dem hela tiden. Konkurrensen är tuff, och vi måste se till att värna svensk basindustri.  Samtidigt kan man konstatera att vi i Sverige har haft väldigt billig el under lång tid, eftersom vi har haft vattenkraften. Effektiviseringar i vår produktion har av denna anledning inte drivits på tillräckligt snabbt. Det är därför vi har energieffektiviseringsprogram tillsammans med basindustrin som ger dem förutsättningar att göra denna omställning, vilket kommer att leda till minskad energiförbrukning med 1 terawattimme per år. Det är otroligt mycket, och det är viktigt.  Det är också viktigt att säga att vi ska ha ett samspel men inte ett stöd. Det finns inga möjligheter till det i ett EU-perspektiv. Det kan varken vi eller några andra länder göra. Vi delar denna problematik med övriga länder. Oavsett vart jag åker i världen handlar det väldigt mycket om energi och miljö.  En hel del företag har fått långsiktiga avtal som de är nöjda med. Det är bra, för det är precis den dialogen vi har haft med både basindustrin och kraftindustrin. Där har jag mycket tydligt sagt att man har ett ansvar för att de kunder man har också får bra och långsiktiga avtal.  Bättre konkurrens innebär att fler måste investera. Som jag sade: 130 miljarder kommer nu att investeras i elproduktion, varav hälften är produktion och resten överföringskapacitet. Det ser mycket ljust ut, och fram emot 2015 kommer vi att ha ett överskott mot bakgrund av de investeringar som sker nu.  Basel är med och investerar i detta. De investerar också i förnybara källor, vilket jag tycker är väldigt bra. Här måste vi se till att det blir lättare och går fortare med tillståndsgivning. Ska man investera i vindkraft i dag tar det nämligen ganska lång tid innan man får tillstånd, och det gäller för många av de energiinvesteringar som görs. Därför måste vi snabba på tillståndsprocessen.  Vi måste förbättra överföringskapaciteten. Vi har en nordisk elmarknad, men vi behöver en europeisk. Om vi får en europeisk elmarknad är fler företag med och investerar, och de olika europeiska länderna kan hjälpa varandra. Här har jag tyvärr sett att Socialdemokraterna har svängt lite grann och verkar vilja vänta med denna öppning av marknaden. Det tror jag är helt fel väg att gå. Vi måste öppna upp så att fler företag kan vara med och konkurrera.  Vi kan inte bara bygga mer och mer, utan vi behöver också omfattande program för energieffektivisering. Det handlar både om hushållens och om företagens energiförbrukning. Vi har satsat rejäla resurser även på den frågan.  Det finns alltså en massa åtgärder som pekar åt rätt håll. Men energifrågan handlar definitivt inte bara om Sverige utan om hela världen. Det som sker nu är ett gott tecken för basindustrin även framöver. Ökar tillgången blir det också en bättre konkurrens på prissidan. 

Anf. 92 JASENKO OMANOVIC (s):

Herr talman! Jag kan hålla med om att ett ökat utbud kan vara bra, men då har vi frågan om överföringskapaciteten mellan länder. Problemet i dag är att elbolagen vet hur marknaden fungerar – att det är den sist producerade kilowattimmen som bestämmer priset på hela produktionen. Man importerar kolkraft från Tyskland när det är som dyrast och exporterar vattenkraft när det är som billigast till andra ställen där det finns kolkraft för att kunna tjäna mer pengar. Det är stora hajar på en liten marknad. De små fiskar som fanns, till exempel företaget Graninge i Västernorrland, försvann och är nu uppätna av de stora: Eon, Fortum och Vattenfall. De har nu hela marknaden. De konkurrerar med varandra. Det är där som priserna tricksas upp – export och ökad överföringskapacitet.  Kan man garantera att priserna kommer att gå ned, eller blir det bara ännu mer el till det högsta priset? Kommer man att säkra marginalen till sista producerade kilowattimme så att det blir den mest kostsamma kilowattimmen? Då får vi betala ännu högre priser. Där vill jag få ett svar från ministern. Kan ministern garantera att överföringskapaciteten kommer att leda till att vi faktiskt får lägre kostnad, att det blir en elproduktion som inte är baserad på kol eller olja? Kommer vi även i framtiden att kunna stärka bolagens möjligheter att jämt och ständigt ha högsta kostnad för sista producerad kilowattimme?  Basindustrin gör mycket för elproduktionen. De har inte samma marginaler som tidigare. Allt investeras i elproduktion i stället för att man investerar i pappersmaskiner för att konkurrera med andra företag runt om i världen med hjälp av bättre kvalitet. På sikt kan det bli problem för basindustrin. I en artikel hävdar basindustrin i Norrland att det kan bli 7 500 färre arbetstillfällen i Västernorrland om vi fortsätter i den här takten. Det finns i dag 22 000 Pappersanslutna. De vill också ha ett svar på hur det blir med deras jobb framöver.  Vi ska försöka jobba på alla fronter. Basindustrin har sedan 90-talet inte ökat sin elförbrukning. Produktionen har ökat, kapaciteten har ökat men förbrukningen ligger stadigt sedan 90-talet. För hushållen och servicesektorn ökar det ständigt uppåt. Man borde se över hur det går att förhindra en ökning och i stället minska elförbrukningen hos hushållen och i servicesektorn. 

Anf. 93 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Basindustrin har gjort bra investeringar för att effektivisera produktionen. Men det finns alltid mer att göra. Hela industrin i Europa står inför jätteutmaningar i det sammanhanget.  Det är klart att både hushåll och transportsektorn har en viktig del i detta. Nu måste alla hjälpas åt. Då måste vi hitta nya smarta lösningar så att vi som konsumenter ser att vi också kan styra vår elanvändning till de tider på dygnet där efterfrågan är lite mindre. Det är en utmaning för Sverige, och det är något att fundera över hur vi kan hjälpa till med modern IT-teknik och andra system för att göra det möjligt för enskilda och företag att vara energismarta.  Basindustrin har sålt en del av sina energitillgångar, vilket de i dag är djupt olyckliga över. Men en del av basindustrin, till exempel Södra skogsägarna, har gjort stora investeringar och jobbar med både massaproduktion och energiproduktion. Det är en god affär.  Vi ska konstatera att framöver kommer vi att ha många producenter som jobbar med olika delar som tillsammans ger en god ekonomi. Regeringen har i samtal med basindustrin och kraftindustrin försökt att komma till ett läge där vi dels ökar produktionen av energi, vilket sker nu, 130 miljarder, dels ökar energieffektiviseringen, vilket sker nu i det program vi har tillsammans med basindustrin, dels får långsiktiga avtal. Apropå frågan säger mina rapporter att fler och fler av basnäringarna får dessa avtal, vilket gläder mig. Vi ska komma ihåg att vi behöver större energiföretag för att också orka teckna dessa långsiktiga avtal. De små företagen har mycket svårare att klara den delen. De rapporter jag har fått säger att det fungerar väl.  Om vi politiskt ska klara de långsiktiga investeringarna i miljardnivå krävs det också långsiktiga politiska villkor. Det är därför jag har lagt ned så mycket tid på att försöka avdramatisera energifrågan och skapa mer av samsyn. Jag hoppas att Socialdemokraterna orkar diskutera både klimatfrågan och energifrågan samtidigt så att vi kan ge de långsiktiga villkoren till dem som ska investera. Vi i Sverige behöver få en samsyn om vad som behöver göras på energipolitikens område. Det är ett givande och tagande från oss alla. Det kommer att gagna svensk basindustri och industrin över huvud taget. Jag hoppas att den del vi diskuterar nu leder till en diskussion hos Socialdemokraterna om hur vi kan hitta varandra i energifrågan framöver. 

Anf. 94 JASENKO OMANOVIC (s):

Herr talman! Vi inom socialdemokratin diskuterar frågan. Klimatförändringen och energifrågan kan inte särskiljas och diskuteras separat. Vi diskuterar dem samtidigt.  För två veckor sedan träffade jag företagare inom basindustrin i mitt län. Ingen nämnde för mig att de hade fått bra avtal. Nu kan det hända mycket på två veckor, men i dag har de inte någon större nytta av 130 miljarder när de inte har långsiktiga avtal. När de inte har dessa har de ingen nytta av att planera investeringar för 130 miljarder. I dag befinner vi oss i samma läge som vi var i november i fjol när vi diskuterade frågan. Vi kan använda Vattenfall bättre för att stötta basindustrin, för att få priser som är konkurrenskraftiga på den europeiska marknaden.  Ministern sade att vi ska ge stöd. Vi ska stötta möjligheten till konkurrenskraftiga priser på elmarknaden i Europa. Det är bara det som kvarstår. Samma fråga som vi diskuterade i november gäller fortfarande i dag. Det behövs långsiktiga avtal för basindustrin. 

Anf. 95 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Det är bra om Jasenko Omanovic är ute och pratar basindustri, men jag skulle gärna vilja vara med och lyssna på vad ni säger. Svaret måste bli precis samma som det jag säger, annars ges en felaktig bild.  Det är långsiktiga avtal. Jag vet att det sker fler investeringar, att överföringskapaciteten ökar och att det sker energieffektiviseringar. Men det handlar också om långsiktiga politiska spelregler. Om det inte blir långsiktiga spelregler törs man inte göra energiinvesteringar. Det är bara så.  Det är bra om vi kan få en debatt där frågan löses. Det är bra för svensk basindustri, för svensk politik och för klimatfrågan om vi hittar en gemensam lösning. Jag hoppas att den konstruktiva diskussion som vi har haft här också leder till att vi kan ha en fortsatt sådan konstruktiv diskussion mellan regeringen och oppositionen. Jag ser fram emot den.    Överläggningen var härmed avslutad. 

14 § Svar på interpellation 2006/07:615 om sämre villkor för småföretagen och omvänd regionalpolitik

Anf. 96 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Bosse Ringholm har ställt följande frågor till mig:  På vilket sätt kommer statsrådet att kompensera de småföretag som har drabbats av höjda arbetsgivaravgifter?  Kommer statsrådet att fortsätta den omvända regionalpolitiken, som innebär att klyftorna mellan olika delar av landet ytterligare växer?  På vilket sätt kommer statsrådet i sin närings- och regionalpolitik att kompensera de delar av landet – glesbygd, mindre orter och arbetslöshetstyngda regioner – som i praktiken får betala sänkningen av fastighetsskatten?  Avser statsrådet att ompröva regionalpolitikens mål Hela Sverige ska leva?  Låt mig inleda med att det går bra för Sverige. Arbetslösheten minskar, och antalet nyanmälda lediga platser har ökat kraftigt under årets första kvartal.  Det är en viktig uppgift för regeringen att skapa utvecklingskraft i såväl små och medelstora städer och i storstadsområden som i gles- och landsbygd. Jag och regeringen vill att varje region ska ges ansvar och befogenheter som innebär möjligheter att växa utifrån sina egna förutsättningar.  Förslag för att möta de långsiktiga utmaningarna för Sverige och skapa utvecklingskraft har lämnats av Ansvarskommittén, vars slutbetänkande nu är på remiss. Jag går därför inte nu närmare in på de mer långsiktiga lösningarna men vill ändå konstatera att en stor del av lösningen ligger i ökat lokalt och regionalt inflytande för att stärka konkurrenskraften. Även Landsbygdskommittén har presenterat ett antal förslag för att stärka landsbygdens befolkning och företag. Jag har med mig dessa förslag i det arbete med att utarbeta en strategi för landsbygdens utvecklingskraft som jag leder.  Den generella 5-procentiga nedsättningen av arbetsgivaravgifterna har fått kraftig expertkritik under årens lopp. Kritik har bland annat kommit från dåvarande Riksdagens revisorer. Kritikerna har framhållit att den 5-procentiga nedsättningen är ett ineffektivt system. Stödet gynnar en betydligt större grupp av företag än vad som var syftet. Alla företag oavsett storlek kan utnyttja stödet. Ett sådant system kostar mycket pengar och är felriktat.  Regeringen har presenterat en rad olika åtgärder för att Sverige ska bli ett av världens bästa länder att starta och driva företag i. Låt mig nämna några. Ett jobbskatteavdrag har införts för att göra det mer lönsamt att arbeta och bedriva näringsverksamhet. Företagens medfinansiering av sjukpenningen har slopats. Regeringen har satt upp ett ambitiöst mål om att minska företagens administrativa kostnader till följd av regelverken med 25 procent fram till hösten 2010 och inlett ett brett arbete genom att presentera en första handlingsplan. En översyn av insolvensrätten pågår, och ett omfattande program för att främja kvinnors företagande har tagits fram. Vi kommer även att stimulera efterfrågan på hushållsnära tjänster genom att en skattereduktion på dessa tjänster införs från och med den 1 juli 2007. Vi ser över trygghetssystemen för företagare, och vi sänker arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn.  Jag kan försäkra interpellanten att regeringen och jag på ett flertal sätt kommer att stödja och utveckla tillväxtpotentialen i hela vårt land. Min förhoppning är att detta är en början på en omställning som ska göra det enkelt, roligt och lönsamt att vara företagare i alla delar av landet. 

Anf. 97 BOSSE RINGHOLM (s):

Herr talman! Jag har ställt fyra frågor till Maud Olofsson, och som framgår av hennes upplästa svar får jag egentligen inte svar på någon av frågorna.  Jag har för det första frågat på vilket sätt Maud Olofsson kommer att kompensera de småföretag som har drabbats av höjda arbetsgivaravgifter. Då säger hon att de inte ska kompenseras – tvärtom. Det är alldeles för många småföretag som har fått sänkta arbetsgivaravgifter, så det var bara bra att man höjde avgifterna.  Det är ganska häpnadsväckande. En person som hela valrörelsen sade att hon värnar om småföretagen – det första hon gjorde när hon kom i regeringsställning var att höja arbetsgivaravgifterna för småföretagen. Att säga en sak och göra någonting annat är inte särskilt konsekvent, och det är ganska fult mot småföretagen.  Det är inte bara jag som tycker det. Börje Hörnlund, som kanske är bekant för Maud Olofsson, var tidigare centerpartistisk riksdagsledamot i många år och statsråd för Centerpartiet i början på 90-talet. Han säger så här:  ”Det första som händer när jag träffar småföretagare är att de säger att de inte trodde att det var sant när de fick höra att den sänkta arbetsgivaravgiften för deras del skulle slopas. – – – De har fått uppleva att partier som före valet talade sig varma för småföretag börjar med att ge dem ett kraftigt ’slag på käften’. Där rök den trovärdigheten.”  Maud Olofsson! Om jag frågar på vilket sätt de små företagen ska kompenseras för att ni har höjt arbetsgivaravgifterna får jag till svar: Nej, de ska inte ha någon kompensation – tvärtom är det fel att de har haft sänkt skatt i så många år, och det var fel av Socialdemokraterna att sänka skatten för så många småföretag.  Vad Maud Olofsson säger är att det vi socialdemokrater gjorde en gång i tiden – för all del med stöd av ett centerparti på den tiden – var fel, när vi gav de många små företagen lägre kostnader. Nu har Maud Olofsson sett till att de flesta företag får högre kostnader.  Kalla det svar på fråga 1 – det gör inte jag. Jag tycker att det är ett oerhört illvilligt agerande mot de små företagen.  Min andra fråga handlade om regionalpolitiken. Jag frågade om Maud Olofsson kommer att fortsätta den omvända regionalpolitiken, som innebär att klyftorna ökar mellan olika delar av landet. Regionalpolitik innebär att vi ska hålla ihop Sverige, att hela Sverige ska leva, att vi ska föra en politik som är bra både för storstad och för glesbygd.  Maud Olofsson lämnar inte något svar över huvud taget.  På min fjärde och sista fråga, som det hade varit mycket enkelt att besvara, om Maud Olofsson avser att ompröva regionalpolitikens mål Hela Sverige ska leva, uteblir svaret. Ska jag tolka det som att Maud Olofsson inte längre tycker att hela Sverige ska leva?  Uppenbarligen ska småföretagen inte leva lika bra som tidigare, så de får höga arbetsgivaravgifter.  Uppenbarligen ska folk i glesbygd inte ha lika bra villkor som folk i storstäderna, för det är folk i storstäderna som har fått de stora skattesänkningarna och inte folk i glesbygd.  Min tredje fråga var på vilket sätt Maud Olofsson i sin närings- och regionalpolitik kommer att kompensera de delar av landet – glesbygd, mindre orter och arbetslöshetstyngda regioner – som i praktiken får betala sänkningen av fastighetsskatten. Jag får inget svar där heller.  Det är ett faktum att det är just de drabbade områdena i landet som utsätts hårdast av regeringens politik. Det konstateras av just Börje Hörnlund, när han säger att ”den borgerliga alliansregeringen verkar ha riktat in sin politik efter mottot ’åt den som har skall varda givet’”. Det är verkligen omvänd regionalpolitik som den nya högerregeringen bedriver. 

Anf. 98 BERIT HÖGMAN (s):

Herr talman! Man behöver inte på något sätt vara ett matematiskt geni för att se hur omfördelningen sker och var pengarna hamnar när fastighetsskatten förändras och förmögenhetsskatten tas bort. Regeringen för en politik som innebär att den tiondel av befolkningen som är rikast blir ännu rikare. Den gruppen människor bor definitivt inte i glesbygd.  Jag kan fortsätta att beskriva vad Maud Olofssons och regeringens politik betyder för glesbygden och därmed också för företags möjligheter att födas, växa och utvecklas.  Det blir sämre förutsättningar att få tag i utbildad personal då komvux resurser kraftigt reduceras eftersom resursfördelningen görs om. Tidigare gick de till kommuner som hade flest kortutbildade, och det var glesbygdens kommuner som då fick mer. Nu är den omfördelningen borttagen.  Arbetsmarknadsutbildning existerar praktiskt taget inte längre, och detta leder till flaskhalsar och till att exempelvis de långtidsarbetslösa ungdomarna blir oändligt många fler. I Värmland har de ökat med 100 procent.  Resurser till forskning ska nu kanaliseras på ett sådant sätt att de med all sannolikhet hamnar på de gamla stora universiteten och i liten utsträckning ger förutsättningar för Mitthögskolan och andra högskolor utan universitetsstatus att utveckla sin FoU tillsammans med små och medelstora företag. Detta leder också till en försämring för företagen.  Jag ska inte upprepa det jag vet att statsrådet redan har debatterat i dag, nämligen neddragning av resurser till Forska och väx.  Visst är det många fler som får jobb nu, och det är jättebra. Men den kritik som Maud Olofsson riktar mot den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften faller nu väldigt mycket tillbaka på regeringen själv.  Varför ska McDonalds, som är ett stort vinstdrivande företag, få kraftiga subventioner när de anställer unga människor när det saknas pengar till viktiga åtgärder för glesbygdens utveckling och för unga människors inträde på arbetsmarknaden?  Varför ska skattebetalare i hela Sverige subventionera Östermalmsfamiljens butler i Bretagne när byskolan hotas av stängning på grund av resursbrist i en glesbygdskommun?  Var finns alliansens politik för glesbygden? 

Anf. 99 LENA OLSSON (v):

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag är väldigt glad att den här interpellationen är ställd. Jag hade i alla fall en viss förhoppning om att Centerpartiet skulle hålla något av det de har lovat landsbygden.  Det var mycket tal om landsbygden före valet. Och när den här 5-procentiga höjningen av arbetsgivaravgifterna kom och jag tog kontakt med företagarna i Dalarna trodde de mig först inte. Efter ett tag ringde de, och nu mejlar de. De är ganska upprörda över de här förslagen.  När man tittar på lands- och glesbygd, som det heter, ser man att det har gjorts ganska mycket i motsatt riktning, så att säga.  Vi kan ta upp infrastruktursatsningar som landsbygden och landsbygdens företagare är väldigt beroende av. Dessa sänker man nu generellt med 15 procent. Det kommer inte att gynna vare sig väg- eller järnvägsinvesteringar på landsbygden.  Vi har också den här 100-dagarsregeln när det gäller sökområden på arbetsmarknaden. Den kommer också att ställa till det för landsbygden, eftersom man då tvingas att flytta och kanske till ett ställe där det inte finns en bostad att uppbringa.  Jag ska inte vara så långrandig, men det finns också någonting som heter stödområde 1, som har en ytterligare sänkning. Det jag nu ser hända inom regionalpolitiken är att man tar av dem som inget har och ger till dem som har, så att det räcker och blir över. När det gäller sänkningen av arbetsgivaravgiften till stödområde 1 undrar jag: Kan vi vara säkra på att vi får behålla åtminstone den?  När det gäller satsningarna på investeringar i infrastruktur måste det vara ett prioriterat område om hela landet ska leva. Men som jag fattar det nu har det blivit så att hela landet absolut inte ska leva. 

Anf. 100 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Det är fantastiskt roligt att höra två socialdemokrater och en vänsterpartist, med Bosse Ringholm i spetsen, prata om regional tillväxt. Det är faktiskt på tiden att vi för den här diskussionen om regional tillväxt.  Vi kan börja med den sänkta arbetsgivaravgiften. Jag tycker ändå att det är rätt spännande att det var Bosse Ringholm själv, som då var finansminister, som var den första som sänkte den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifterna under 2005. Då undrar jag bara: Vad hade Bosse Ringholm för argument då som han inte har nu och som var rätt då men som är fel nu?  Det som är intressant är ju att det var stödets utformning och skattebortfallet som var argumentet, som regeringen använde.  Vad gör vi då för småföretagen? Ja, vi gör en rad åtgärder. Och när ni nu går upp i debatten skulle jag vilja veta vilka av de här åtgärderna som ni är beredda att stödja. Det är nämligen först när ni tar er arbetsgivaravgiftssänkning och jämför med det program som regeringen gör som vi kan få en jämförande debatt där företagen kan förstå vad den ena parten gör och vad den andra parten gör.  Hur är det när det gäller borttagandet av sjuklöneansvaret? Stöder ni det? Stöder ni det inte? Hur är det med 3:12-reglerna? Stöder ni vårt förslag? Stöder ni det inte? Borttagandet av förmögenhetsskatten innebär att vi nu får pengar till investeringar. Stöder ni det, eller stöder ni det inte? Hur är det med införandet av reformen om hushållsnära tjänster? Stöder ni det eller inte? Hur är det med sänkningen av arbetsgivaravgiften inom tjänstesektorn? Kommer ni att stödja det eller inte? Hur är det med de förändringar vi gör när det gäller möjligheten att säsongsanställa? Hur är det när det gäller förlängd provanställning och nej till rätt till heltid? Kommer ni att stödja den typen av reformer?  Hur är det med jobbskatteavdraget och sänkta skatter för dem som har låga och normala inkomster? Kommer ni att stödja det, eller kommer ni inte att stödja det? Vi återför nu förmånsrätten. Ni införde en begränsning när ni satt i regering som har gjort det omöjligt för småföretagare på landsbygden att låna pengar. Kommer ni att stödja detta, eller kommer ni inte att stödja det?  Jag har räknat upp några åtgärder. Det här är tillräckligt för att ni åtminstone ska kunna använda er tid till att ge svar på det här.  Företagen förstår naturligtvis att det behövs ett genomgripande program för att det ska bli ett bättre företagsklimat i Sverige. Och att satsa på ett bättre företagsklimat är det bästa vi kan göra för landsbygden och småorterna. Fråga mig – jag vet. Och jag tror att jag känner till de villkoren mycket bättre än vad Bosse Ringholm gör.  Sedan vill jag bara påpeka en sak. Det är ingen som ska få höjd fastighetsskatt. När Bosse Ringholm månar om oss som bor på landsbygden och om fastighetsskatten kan jag bara tala om att det inte har varit något problem för mig med fastighetsskatten, men det har varit det för människor som bor i storstäderna och ute på öarna som har fått ökad fastighetsskatt därför att grannen har sålt huset.  Regeringen är till för att lösa problem som faktiskt finns. Jag har inte haft något problem med fastighetsskatten hemma i Högfors. Jag kommer inte att få det i fortsättningen heller därför att jag inte kommer att få någon höjd fastighetsskatt. Det är det som är den viktiga delen.  Sedan gäller det ungdomarna och deras situation. Ja, vad gör vi? Jo, vi gör någonting åt den höga ungdomsarbetslöshet som ni lämnade efter er.  Vi halverar arbetsgivaravgifterna. Vi inför lärlingsutbildning. Vi inför praktikpeng. Vi ser till att ha en jobb- och utvecklingsgaranti för alla de ungdomar som står utanför. Och det vi glädjande nog nu ser är att ungdomarna kommer tillbaka på arbetsmarknaden. En del lämnar sina studier därför att de har studerat under resans gång men i stället vill ha ett jobb.  Men det här är en jätteutmaning. Socialdemokraterna har lämnat efter sig ett otroligt dåligt eftermäle. Vi har en ungdomsarbetslöshet som är bland de högsta i Europa.  Nedsättningen av arbetsgivaravgiften inom stödområde A finns. Det är bara att läsa budgeten, så den frågan behöver man inte ställa här.  Det är klart att tillväxt i hela landet är en av de saker som regeringen prioriterar. Det är bara att läsa regeringsdeklarationen och lyssna till vad regeringen säger och också se på de åtgärder som vi lägger fram. Då förstår man att så är fallet. 

Anf. 101 BOSSE RINGHOLM (s):

Herr talman! Jag har ställt fyra frågor till Maud Olofsson. Maud Olofsson talar om helt andra saker i sitt inlägg i stället för att svara på de fyra frågorna. Varför gör Maud Olofsson det? Hennes svar på de fyra frågorna, som hon egentligen inte besvarar, är ganska avslöjande.  När jag frågar om man ska kompensera småföretagen för den höjda arbetsgivaravgiften som Maud Olofsson har genomfört säger hon: Det behövs inte. Det är fel att de har fått sänkt skatt.  Jag tror inte att småföretagen tycker att det är fel att de har fått sänkt skatt. Jag tror inte att småföretagen tycker som Maud Olofsson att det är bra att de har fått höjd skatt. Jag tror inte småföretagen tycker att det är för många av dem som har fått sänkt skatt av den socialdemokratiska regeringen de senaste åren. Men Maud Olofsson avslöjar sig på den punkten genom att undvika att svara på detta.  Min andra fråga var: Varför ska man öka klyftorna mellan olika delar av landet? Då säger Maud Olofsson: Jag har inga problem med fastighetsskatten hemma. Men, Maud Olofsson, det är glesbygdens folk som får betala fastighetsskattesänkningarna för dem med stora villor. Glesbygdens folk får ju också betala en höjd reavinstskatt. Det är glesbygdens folk som får betala den minskade skatten på fastigheter i Danderyd och i Fredrik Reinfeldts Täby. Det är väl att drabba glesbygden, Maud Olofsson.  Det är ingen sänkning av fastighetsskatten i glesbygden, men det är höjd skatt för glesbygdens folk när de säljer sina hus. Det är Maud Olofssons bidrag till att jämna ut klyftorna i Sverige.  Min tredje fråga var: På vilket sätt kommer Maud Olofsson att kompensera glesbygden, mindre orter och arbetslöshetstyngda regioner? Då säger hon: Det behövs ingen kompensation.  Min fjärde fråga var: Ska vi verkligen inte ha kvar den gamla målsättningen att hela Sverige ska leva? Inte ens det kan Maud Olofsson svara ett tydligt ja på.  Nu vet jag att Maud Olofsson inte bryr sig om socialdemokratisk kritik. Hon lyssnar inte. Hon säger en sak före valet och gör något helt annat efter valet. Det kan straffa sig, Maud Olofsson. Det har redan straffat sig.  Men har Maud Olofssons partivän, Börje Hörnlund, fel när han säger att den borgerliga regeringen har riktat in sin politik efter mottot ”åt den som har skall varda givet”? Har Börje Hörnlund fel när han säger att många borgerliga nu har ångrat att de röstat på allianspartierna? De upplever nämligen att regeringen är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut utanför Stockholmsregionen.  Har Börje Hörnlund fel, Maud Olofsson, när han säger att den nya regeringen har lyckats reta upp den ena gruppen efter den andra med okänsliga och illa genomtänkta reformer? Har Börje Hörnlund fel när han träffar småföretagare som är irriterade och ilskna och arga på Maud Olofsson för att hon har höjt arbetsgivaravgiften för dem?  Har Börje Hörnlund fel när han träffar många pensionärer som säger: Varför ska inte vi få sänkt skatt? Alla andra får sänkt skatt men inte vi pensionärer. Har pensionärerna fel? I en artikel kritiserar alla landets pensionärsorganisationer regeringen och säger: Varför ska inte vi få sänkt skatt? Varför ska bara alla andra få sänkt skatt?  Maud Olofsson säger: Vi har slopat förmögenhetsskatten. Ja, det gynnar väl inte glesbygden särskilt mycket. Jag tror inte att det är så många i glesbygden, Maud Olofsson, som betalar förmögenhetsskatt. Eller har Maud Olofsson någon annan uppgift om det?  Har Börje Hörnlund fel när han säger att slopandet av förmögenhetsskatten i stort sett tillför dem som har det allra bäst en ytterligare guldkant på tillvaron?  Börje Hörnlund går så långt att han säger att det inte är förlorare bara i glesbygden. Även Storstockholms ungdomar kommer att tillhöra förlorarna då de får betala ännu högre priser för det framtida boendet.  Det vore intressant om Maud Olofsson höll sig till ämnet. Jag har ställt fyra frågor. Alla de fyra frågorna har inte formulerats av mig utan av Börje Hörnlund. Kan vi få en enda kommentar? Sedan kan Maud Olofsson tala om något annat, men inte här och just nu. 

Anf. 102 BERIT HÖGMAN (s):

Herr talman! Jag har inte hört någon som helst klang- och jubelsång från småföretagare i glesbygd och landsbygd över regeringens politik. Det är väl snarare så att de kvinnliga företagarna hellre hade velat att man snabbare jobbade med att se över de sociala trygghetssystemen för småföretagare än att man hojtar om ett program som ingen riktigt vet vad det leder till.  Jag är också övertygad om att Maud Olofsson känner till att förändringen av 3:12-reglerna var ett arbete som sattes i gång redan på vår tid. Jag tycker att det är bra att det fortsätter, för jag tror att det är bra för småföretagen.  I fjol vid den här tiden fanns det registrerat på Länsarbetsnämnden i Värmlands län 38 långtidsarbetslösa ungdomar. I år vid den här tiden – vi besökte dem den 4 juni – var siffran över 300. Kom inte till mig eller till svenska folket och säg att ungdomsarbetslösheten har minskat! Vi kan se att siffran stiger när det gäller det som är det absolut värsta som kan hända, nämligen att unga människor går in i långvarig arbetslöshet.  Det beror ju på att ni har stängt vägarna för dessa unga människor att få den puff, den kompetenshöjning och utbildning som krävs för att ta ett jobb i en tuff konkurrens. I stället ska de straffas. Man ska slå på den som redan ligger med lägre ersättningsnivåer och ingen möjlighet till fortbildning. Det blir svårare att ta sig in på skola, och arbetsmarknadsutbildningen är obefintlig. Detta är inte att hjälpa företag att växa och att rekrytera arbetskraft, som just nu är den för företagen absolut viktigaste frågan. 

Anf. 103 LENA OLSSON (v):

Herr talman! När det gäller sänkning av arbetsgivaravgifterna i stödområde A frågar jag inte efter dem. Jag vet att de finns. Jag frågade om de får vara kvar. Det var så frågan var.  Maud Olofsson ställde i utsikt att vi skulle samarbeta om det här för att få till jobb även på landsbygden. Hon tog upp sjuklöneansvaret. Det ställer Vänsterpartiet upp på. Det har vi motionerat om länge när det gäller småföretag.  När det gäller 3:12-reglerna är vi också positiva. När det gäller hushållsnära tjänster är vi givetvis emot ett förslag. Jag har arbetskamrater som jag frågar och som jobbar som vårdbiträden inom hemtjänsten i Malung-Sälens kommun. De kommer inte att ha råd att skaffa någon hushållsnära tjänst. Det är för låga löner för det. Det är för rikemansfolket. Det visar ju också undersökningar från Finland. Det är de rikaste som tar hjälp och får subventionerad hemhjälp.  Jag frågade också om landsbygden, eftersom Maud Olofsson pratade mycket om landsbygd i valet och jag själv kommer från en landsbygdskommun. Det handlar om sänkningen av arbetsgivaravgifterna med 5 procent. Nu ska man sänka i vissa branscher inom tjänstesektorn. Jag skulle vilja ställa frågan: Tänker man tanken när det gäller tillverkningsindustrin som finns uppe hos mig med många småföretag? Tänker man på dem som faktiskt konkurrerar i en global värld och med noll infrastruktursatsningar? 

Anf. 104 BÖRJE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag har under eftermiddagen suttit på mitt rum och lyssnat på debatterna här i kammaren och samtidigt fått lite nyttigt gjort. Skälet till att jag gick hit är att jag reagerar väldigt mycket när man som riksdagsledamot använder sig av riksdagens kontrollorgan och inte får svar på sina frågor.  Det kanske har hänt förr. Men det som inte brukar hända, herr talman, är att man får en radda av motfrågor till de frågor man ställer. Detta är inte värdigt vare sig denna kammare eller denna regering.  Det var fyra frågor ställda i denna interpellation:  På vilket sätt kommer statsrådet att kompensera de småföretag som har drabbats av höjda arbetsgivaravgifter? 
Kommer statsrådet att fortsätta den omvända regionalpolitiken, som innebär att klyftorna mellan olika delar av landet ytterligare växer? 
På vilket sätt kommer statsrådet i sin närings- och regionalpolitik att kompensera de delar av landet – glesbygd, mindre orter och arbetslöshetstyngda regioner – som i praktiken får betala sänkningen av fastighetsskatten? 
Avser statsrådet att ompröva regionalpolitikens mål att hela Sverige ska leva? 
Det var de frågor som ställdes. Man kan ha olika uppfattningar om man har fått svar på dem eller inte. Enligt min uppfattning har man inte fått svar på de här frågorna.   Men man kan hur som helst inte, herr talman, bara ställa motfrågor i sitt svar till en interpellant. Därför reagerar jag. Jag tycker att det ska vara någon ordning även i riksdagens interpellationsdebatter. 

Anf. 105 TALMANNEN:

Jag vill göra klart att interpellationsdebatter faller under de allmänna debattreglerna för riksdagen, det vill säga att det är full frihet att ställa frågor till varandra. Jag kan inte som talman säga om ni ska svara på frågorna. Det är upp till debattörerna. Det är riksdagens allmänna debattregler, i princip som i en vanlig kammardebatt, där man kan ställa frågor och motfrågor till varandra. Något fel är det inte. Man kan alltid diskutera formerna för det i övrigt. 

Anf. 106 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Herr talman! Jag tror att Bosse Ringholm och de andra som debatterar inte gillar svaren. Jag tror att det är det som är problemet. Vi har lite olika synpunkter. Jag redovisade vad den här regeringen gör som alternativ till Socialdemokraterna. Jag ställde frågan: Om ni nu säger ja till några saker, vad säger ni nej till då?  Jag har fått svar. Jag tycker att det är intressant att se att Socialdemokraterna inte svarar på frågorna, men framför allt är ni ju rätt så splittrade i svaren.  Jag tycker att det är intressant att man inte ser att en sänkning av arbetsgivaravgiften inom tjänstesektorn, inom hushållsnära tjänster och sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare betyder väldigt mycket för dem som har låga inkomster runt om i hela Sverige. Var finns de flesta låg- och medelinkomsttagarna? De finns inte i storstäderna. De finns ute på landsbygden. Det är därför som den riktade skattesänkningen är så viktig.  Den riktar sig också till småföretagen. Den innebär att man får en sänkt skatt.  När det gäller glesbygden, landsbygden och fastighetsskatten är det väldigt få gånger man får en reavinst. Det är reaförluster som det handlar om. Oftast ser man på fastighetsskatten att det är just reaförluster man gör. Vi säger att man inte ska ha några höjda fastighetsskatter. Det är också beskedet till alla som bor på landsbygden, oavsett vad Socialdemokraterna försöker göra i andra sammanhang.  Det är också viktigt att säga att vi tror att hela Sverige kan bidra. Vi kan bara titta på den tillväxt som nu sker. Jag besökte norra Sverige precis och såg de investeringar som sker i gruvindustrin och inom träindustrin för att skapa nya bränslen. Det handlar också om turistsektorn. Det är fantastiskt trevligt för en ny regering att se att det händer saker och ting.  Vi behöver justera ytterligare med ännu bättre företagsvillkor. Om socialdemokrater och Vänsterpartiet vill stödja det är vi otroligt glada över det. Jag noterar att Berit Högman till och med är beredd att förändra de sociala trygghetssystemen. Det är en nyhet. Det har Socialdemokraterna verkligen inte velat göra något åt. Men om ni är beredda att stödja ett sådant initiativ kan vi få en bred enighet för att förbättra tryggheten också för småföretagen.  Om vi tittar på ungdomarnas arbetslöshet var det en av de viktigaste frågorna som Centerpartiet drev i den här valrörelsen. Vi drev kravet om ungdomsavtal, kravet om sänkta arbetsgivaravgifter, kravet om lärlingsutbildning och ersättning till företag som tog emot.  Nu genomför vi många av de åtgärderna. Det är bra om Socialdemokraterna någon gång vaknar till liv när det gäller ungdomsarbetslösheten, för det fanns noll intresse under hela valrörelsen.  Till sist vill jag säga att jag tror att det som nu händer i Sverige är att fler och fler inser att det lönar sig att investera när man har en företagsidé. I allt fler företag säger man: Nu törs jag anställa! Sjuklöneansvaret är inte lika tungt. Vi slipper ifrån lagstiftningen om rätt till heltid. Det blir enklare att provanställa under längre tid. Vi får sänkta arbetsgivaravgifter i de sektorer där många behöver anställas.  Det är klart att det här är positivt. Det är positivt för hela Sverige. Om det intresse som Bosse Ringholm och andra har visat för den regionala tillväxten och utvecklingen i hela landet kommer att bestå kommer det här landet att gå en positiv framtid till mötes. Då visar man att det finns en politisk enighet också över blockgränsen för tillväxttanken.  Hela Sverige ska utvecklas, och inte bara leva. Det finns förutsättningar för tillväxt och utveckling. När alla delar av Sverige växer bidrar det också till den totala positiva tillväxten.  Med detta tackar jag för debatten och intresset.    Överläggningen var härmed avslutad. 

Ajournering

  Kammaren beslutade kl. 16.01 på förslag av talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. 

Återupptagna förhandlingar

  Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00. 

15 § Svar på interpellation 2006/07:625 om utförsäljning av sex statligt ägda bolag

Anf. 107 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Kent Persson har frågat statsministern dels vilka åtgärder han avser att vidta när ansvariga statsråd inte gjort den genomgång som aviserats inför försäljningen av sex statligt ägda företag, dels vilka åtgärder statsministern avser att vidta för att detta arbetssätt inte ska få förekomma under de närmaste tre åren.  Interpellationen har av statsministern överlämnats till mig.  Regeringen har i ett förslag till riksdagen begärt bemyndigande att minska statens ägande i tre företag som staten äger samtliga aktier i. Därtill har regeringen att vidta vissa andra åtgärder i samband med försäljningen av dessa innehav samt när innehaven i tre andra företag avvecklas. De senare avser innehav i börsnoterade företag där regeringen sedan tidigare har riksdagens bemyndigande att minska statens ägande – propositioner som bereddes av den tidigare socialdemokratiska regeringen, så i den delen får Kent Persson ställa frågan angående analys till mina företrädare.  Jag vill först hänvisa till det svar jag lämnade här i kammaren den 10 april på en interpellation av Bosse Ringholm. Jag sade då följande.  Regeringen anmälde i budgetpropositionen att vi avsåg att genomföra en genomgång av alla statligt ägda företag där argument för och emot ett statligt ägarengagemang vägs mot varandra. Men redan i opposition hade alliansen tydligt uttalat vilka statliga bolag som skulle säljas. Vad gäller dessa var slutsatsen redan klar, vilket också tydliggjordes för medborgarna i valet. Regeringen har genomfört precis det vi sagt att vi skulle göra, först inför väljarna i valet och sedan i budgetpropositionen. Så tänker vi fortsätta att arbeta.  Regeringen lämnade den 2 mars 2007 propositionen Försäljning av vissa statligt ägda företag till riksdagen. Av den framgår att regeringen gjort bedömningen att en försäljningsprocess för sex av de statligt ägda företagen nu kan inledas. Att inleda försäljningen är att i detalj gå in och analysera vilken typ av försäljning som kan passa respektive bolag. Regeringens motiv för förslaget framgår av propositionen. Regeringen säger också i propositionen att vi kommer att rapportera om försäljningarna till riksdagen i kommande skrivelser, rapporter och budgetpropositioner.   Därmed var regeringens genomgång av de företag som behandlades i den propositionen avslutad. Jag vill också säga följande.   Allians för Sverige gjorde inför valet en bedömning av vilka bolag som vi ansåg verkade på fullt fungerande marknader och redovisade inför valet tydligt vår avsikt för allmänheten och våra skäl för att sälja dessa namngivna företag – väljarna röstade för den politiken.  Regeringen anser att beredningen av propositionen står i överensstämmelse med regeringsformens krav och att den också uppfyller de övriga krav på dokumentation med mera som man kan ställa på beredningen av den här typen av proposition. Riksrevisionens rapport tycks, i huvudsak, bygga på att man missförstått våra avsikter vad gäller genomgången av skäl för och emot ägandet i de återstående företagen.  Vi fortsätter nu och gör en genomgång av övriga företag, och vi kommer att redovisa när resultatet av den genomgången är klar. På basis av den genomgången kommer förslag att föreläggas riksdagen om bemyndigande att minska statens ägande i andra företag som staten äger. Jag kan inte nu säga när sådana förslag kan komma att läggas fram eller vilken utformning de kan få. Det beror helt på de slutsatser vi drar och på vilka förutsättningar som finns i det enskilda fallet.  Jag vet att Kent Persson hör till dem som anser att staten bör äga så många bolag som möjligt. Alliansregeringen vill hellre skapa förutsättningar för en hållbar välfärd genom att minska statsskulden och skapa utrymme för statens kärnverksamheter inom sjukvård och utbildning och inom omsorgen om barn och gamla.   För att återknyta till Kent Perssons frågor vill jag säga att Kent Persson får lov att ge sig till tåls tills nya förslag om minskningar av statens ägande i statligt ägda företag föreläggs riksdagen. Vi anser att statens företagsägande ska minskas, så det kommer med säkerhet förslag om detta. 

Anf. 108 KENT PERSSON (v):

Fru talman! Näringsministern säger: ”Jag vet att Kent Persson hör till dem som anser att staten bör äga så många bolag som möjligt.” Det är jag ytterst tveksam till. Men det är faktiskt inte det som min interpellation handlar om.  Jag tycker nog att näringsministern skulle vara mer bekymrad över vad Riksrevisionen skriver i sitt yttrande över hur regeringen handlagt ärendet och över beredningen av de sex bolag som regeringen föreslår för utförsäljning. Det är detta som interpellationen handlar om, inte om vi ska sälja eller äga. Om den frågan kan vi ha olika uppfattningar, men den ska debatteras också den 20 juni. Då kommer jag att argumentera för och emot de olika förslagen.  Här handlar det mer om demokratin i Sverige, om det sätt på vilket regeringen utövar sitt styre. I den frågan bör det inte förekomma några som helst delade uppfattningar. Därför blir jag väldigt orolig över näringsministerns svar. I princip med en handviftning avfärdar hon Riksrevisionens kritik.  I propositionen om utförsäljning av vissa statliga företag anger regeringen att det vid beredningen inte varit nödvändigt att inhämta yttranden från myndigheter eller andra experter – detta trots att regeringsformen föreskriver det. Varför? Det kan inte bero på brist på tid. Ni har ju haft åtminstone fem månader på er att ta fram ett sådant underlag.  Näringsministern hänvisar i sitt svar också till att Allians för Sverige redan före valet presenterat förslag om vilka bolag som bör säljas ut och till att man i budgetpropositionen vägt för- och nackdelar mot varandra.  Men när jag läser vidare i dokumentet läser jag också att regeringen ber att få ett brett bemyndigande att sälja de företag som efter en analys bedöms vara lämpliga att sälja ut samt att öppenheten och möjligheten till ansvarsutkrävande ska förbättras.  Det är just den kritiken som Riksrevisionen riktar mot regeringen. Det gäller alltså bristen på analys och dokumentation. När det gäller just dokumentationen har konstitutionsutskottet framhållit att det är viktigt att dokumentera på ett korrekt sätt. Över huvud taget är det en grundförutsättning för att Riksrevisionen eller för den delen konstitutionsutskottet ska kunna bedöma om beredning skett på ett korrekt sätt.  Min fråga blir givetvis om näringsministern inte alls tar intryck av den kritik som Riksrevisionen har framfört eller av det som konstitutionsutskottet har sagt.  Jag vill också påminna om att det vid en utfrågning av statsministern i konstitutionsutskottet framfördes kritik mot just bristen på beredning och underlag. Statsministern både framhöll klart och tydligt och lovade att det skulle bli förbättringar på den punkten framöver.  Det handlar alltså inte om huruvida vi ska behålla eller sälja ut, utan om formerna. Det handlar om någonting som egentligen är mycket allvarligare, nämligen hur regeringen utövar sin makt och använder sina möjligheter att styra Sverige. 

Anf. 109 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Makten utgår från folket. I valrörelsen redovisade vi vad vi tänkte göra. Svenska folket sade: Det vill vi att ni gör. Vi talade mycket tydligt om vilka bolag det handlade om. För mig är detta den yttersta demokratin. Har vi sagt till våra väljare att det är de här bolagen som vi tänker lyfta fram till försäljning har vi också en skyldighet att göra det.  Efter det att vi tillträtt som regering gick jag igenom bolagen för att se om de var försäljningsfähiga. När så var fallet tog vi också de återstående tre bolagen till riksdagen för beslut.  Det är viktigt, tycker jag, att säga att det redan fanns ett beslut utifrån en socialdemokratisk proposition om tre bolag för försäljning. Det beslutet är redan taget i riksdagen.  Om Kent Persson på djupet är så intresserad av den här analysen, genomgången och dokumentationen kan Kent Persson rikta sin kritik också mot den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det hade också – om jag får ha synpunkter – varit rimligt från Riksrevisionens utgångspunkt att göra det. Vi har inte kunnat hitta någon typ av analys eller genomgång när det gäller de tidigare tre bolagen. De tre bolagen var inte ens föremål för en diskussion i en tidigare valrörelse.  Det som är viktigt att säga är att de här bolagen är inne i en försäljningsprocess. Vi i regeringen tar naturligtvis ställning till eventuella intressenter, till dem som kan vara intresserade av att köpa de här företagen. Är det rätt köpare? Får vi rätt pris? Vad händer på marknaden?  Men det går inte att ta ställning innan man vet vilka som är intresserade, utan hela försäljningsprocessen bygger naturligtvis på den bedömning som vi under resans gång gör när det gäller vad som är ansvarsfullt sett från bolagens synpunkt, sett från marknadens synpunkt och sett från skattebetalarnas synpunkt.  Jag tycker att det är väldigt viktigt att se att i ett demokratiskt samhälle och i ett demokratiskt system är det ytterst väljarna som avgör vad som ska hända och ske. Har vi lovat någonting i valrörelsen har vi skyldighet att också fullfölja det. Där kan man säga att det som var Socialdemokraternas bekymmer var att de aldrig över huvud taget kommunicerade detta.   I nästa steg gäller det ett antal bolag som finns kvar. Vi har sagt i budgetpropositionen att vi ska göra en genomgång av dessa. Det åvilar mig att göra det. Nu åvilar det Mats Odell att se till att försäljningsprocessen fullföljs på ett positivt och bra sätt så att skattebetalarna får resurser. Sedan kan vi använda den sortens resurser för att minska statsskulden, se till att få bra ordning på ekonomin så att vi kan göra det som vi är duktigast på, nämligen kärnverksamheterna i den statliga verksamheten. 

Anf. 110 KENT PERSSON (v):

Fru talman! Jag kommer ändå att envisas med att hålla mig till just det jag ställde interpellationen om – det andra kommer upp till debatt den 20 juni.   I budgetpropositionen vägdes – det är rätt – för- och nackdelarna för sju av de här bolagen. Det var i en proposition. Men det är för- och nackdelar. Det är ingen analys. Det är bristen på analys som är det allvarliga i det här fallet. Vad händer på bomarknaden om SSAB säljs ut, eller om Telia Sonera säljs ut? Det är först efter det att propositionen lagts fram som olika myndigheter och departement har börjat agera och sagt: Det här var kanske i snabbaste laget. Det här måste vi tänka på.  Det blir en felaktig tågordning. Först beredning och analys som föreläggs riksdagen och sedan beslut. Jag säger ingenting om vi ska sälja ut eller inte. Det är en politisk fråga, och det kan man ha olika uppfattningar om. Här handlar det om formerna för beslutsfattande. Vad har vi för rätt, och vad kan vi ställa för krav på det underlag som vi ska fatta beslut utifrån här i riksdagen? Det är detta det handlar om, och det är det som Riksrevisionen är så oerhört kritisk till.   Ni har själva talat om öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande. Det kan inte vara så att det ska vara vart fjärde år som väljarna i Sverige har möjlighet att ställa regeringen till ansvar vid ett val. Det är Riksrevisionens uppgift. Det är en fristående myndighet för att granska och värdera regeringens jobb.  Jag tycker att näringsministern viftar undan den kritik som finns på ett väldigt lättvindigt sätt. Jag funderar om vi egentligen har behov av en riksrevision över huvud taget om man inte tar lärdom och intryck av vad som sägs. Där är näringsministern mig svaret skyldig. 

Anf. 111 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Analysen av vilka företag som ska säljas och varför är redan gjord. Den gjorde Allians för Sverige innan vi tillträdde. Det var det som vi lade fram för väljarna och sade: Det här tänker vi sälja. Den analysen har vi redan gjort. Vi vill inte äga företag som kan verka på en konkurrensutsatt marknad. Vi tycker inte att staten ska äga. Det är, som Kent Persson också säger, en politisk fråga. Men vi har redovisat det för väljarna.  Om det är så himla viktigt med en analys – jag har respekt för att Kent Persson tycker så – varför fanns inte den kritiken när det gäller de bolag som Socialdemokraterna lade fram en proposition om här i riksdagen? Vad är det som gör att det gäller de här tre bolagen som vi har lagt fram en proposition om och inte de tre tidigare? Om det ska riktas kritik ramlar den kritiken i så fall ned på den tidigare socialdemokratiska regeringen och alliansregeringen i lika stor omfattning.  Det vi sade i budgetpropositionen var att vi skulle göra en analys, och det handlade om de återstående bolagen. Vi äger fortfarande en massa bolag som vi behöver gå igenom och se: Ska staten äga det här? Vilket samhällsansvar finns i de här bolagen? Finns det delat kommersiellt ansvar och samhällsansvar? Finns det renodlat kommersiellt intresse i de här bolagen? Den genomgången ska jag göra, och den ska jag återkomma till.  Vad händer på marknaden? Ja, det beror på vem som köper. Ingen av oss, vare sig Kent Persson eller jag, vet vilka som är köpare. Det kan inte heller någon myndighet veta. Det kan man bara ta ställning till när man vet vem som är intresserad. Då kan man göra en avvägning. Och vi kommer att göra en avvägning: Ska vi sälja till de här? Är det rätt köpare? Är det rätt pris? Vad händer på marknaden? Den delen kommer vi att följa mycket aktivt.  Vi har en del avskräckande exempel från när Björn Rosengren höll på. Vi får hoppas att den här regeringen kan lära sig av den processen och se till att det blir bättre i de här sammanhangen.  När vi träffade Riksrevisionen ställde jag frågan: Har Riksrevisionen nu fått all den information som man vill ha? Svaret var ja. Med det har vi nöjt oss.  Jag tycker att det är bra med en stark riksrevision som granskar det regeringen gör. Det är absolut nödvändigt. Den ska också vara oberoende i det stycket.  Vi har varit noga med att redovisa all den information som har funnits. Vi har förklarat för Riksrevisionen att det vi skrev i budgetpropositionen handlade om de återstående bolagen. Det är också därför som vi framhärdar: Om vi går till väljarna och begär mandat för att sälja de här bolagen och väljarna säger ja har vi också en skyldighet att fullfölja det. Ytterst vilar våra mandat på medborgarnas ansvar, det de har gett oss mandat att göra. 

Anf. 112 KENT PERSSON (v):

Fru talman! Givetvis ska ni genomföra det ni har lovat. Men ni måste ju göra det på ett ansvarsfullt sätt. Det är det jag kritiserar, och det är det Riksrevisionen kritiserar i sin rapport.  Jag ska läsa upp ett litet stycke som tydligt förklarar varför flerpartimotionen och detta dokument inte anses vara tillfyllest. Riksrevisionen skriver så här:  Revisionen har tagit del av innehållet i det gemensamma dokumentet från de fyra partierna och den motion som regeringens företrädare hänvisar till. I dessa redovisas inte några analyser som motsvarar en genomgång av vart och ett av de sex bolagen enligt den ambitionsnivå som aviserades i budgetpropositionen.  Så står det. Det är synnerligen allvarligt.  Det blir inte bättre därför att en regering tidigare inte har gjort det, kan jag tycka. Jag var inte med på den tiden så jag ska inte yttra mig i den delen. Men det är det som är grundförutsättningarna.  Jag pratar delvis utifrån egen erfarenhet. Jag har styrt en kommun i tolv år. Jag har sålt ut oerhört mycket, och vi har också köpt. Jag vet vilka krav som ställdes inte bara från revisionens sida utan också från oppositionens och medborgarnas sida när det gällde underlag inför ett beslutsfattande. Det här är långt ifrån de krav som skulle ställas i den kommun jag kommer från. 

Anf. 113 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):

Fru talman! Nu måste vi ta saker och ting i rätt ordning. Först förberedde vi oss i alliansen två år före valet. Där diskuterade vi vilka företag som vi var beredda att sälja ut och som vi inte tyckte att staten skulle äga. Vi gjorde det utifrån en analys där vi säger att staten inte ska äga en massa företag som andra ägare kan sköta lika bra och att vi vill ha det på en konkurrensutsatt marknad.  Den analysen kan Riksrevisionen naturligtvis inte ta del av, därför att den inte omfattar den revisionsperiod som det här är fråga om.  Det redovisade vi för väljarna. Väljarna sade: Vi vill att ni säljer. Med det underlag som fanns sade väljarna det.  Sedan skrev vi i budgetpropositionen att vi skulle gå vidare och analysera de övriga statliga bolag som finns kvar i ägandet utifrån detta: Verkar man på en kommersiell marknad? Finns det ett blandat ansvar mellan samhällsuppdrag och kommersiellt, eller finns det bara ett kommersiellt intresse?  Den analysen ska jag göra. Vi har förklarat för Riksrevisionen att tågordningen är den här.  Vi kommer naturligtvis under hela försäljningsprocessen att se på vilka som är lämpliga köpare, hur det här ska gå till och vilket pris vi ska ha. Det är med den ansvarsfullheten som vi tar oss an uppgiften.  Jag beklagar bara att Riksrevisionen inte har velat lyssna på den förklaring som vi har gett kring de skrivningar som finns i budgetpropositionen, att just den analysen handlar om de återstående bolagen. Det har vi tydliggjort för Riksrevisionen.  Alla ska vara helt klara över att det här är stora värden. Jag tror att både Kent Persson och jag inser att det är ansvarsfullt. Jag vet, med den erfarenhet som Kent Persson har i de här frågorna, att det är ansvarsfullt. Så känns det också för oss som sitter i regeringen.  Jag tycker bara att det är viktigt att beskriva att den här processen nu tar vid och att vi kommer att se till att skattebetalarnas resurser förvaltas på ett mycket bra och framåtsyftande sätt. Sedan får väl andra utvärdera i nästa steg.    Överläggningen var härmed avslutad. 

16 § Svar på interpellation 2006/07:588 om traumatiserade och hemlösa flyktingbarn

Anf. 114 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Hillevi Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillförsäkra de traumatiserade flyktingbarnen rätt diagnos och behandling. Hon har vidare frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att lösa den katastrofala bostadssituation som ytterst drabbar flyktingbarnen i Sverige.  Det är positivt att, som Hillevi Larsson påpekar, det finns kommuner som kombinerar sfi-undervisningen med rehabiliteringsinsatser för traumatiserade flyktingar. En god introduktion av flyktingar inkluderar naturligtvis hälsofrågor och att såväl barn som vuxna får den vård de behöver.  Det är viktigt att alla har tillgång till vård på lika villkor och får en diagnos och behandling inom rimlig tid. Det är i första hand vårdgivarens ansvar att tillse att det finns mottagningar och nödvändig kompetens för att bedriva en god och säker vård, till exempel när det gäller bedömning, utredning och behandling av posttraumatiskt stressyndrom.  För att tillgängligheten till psykiatrisk vård för barn och unga ska förbättras vidtar regeringen en rad åtgärder. Regeringen har avsatt 500 miljoner kronor per år för 2007 och 2008 för satsningar på psykiatrin. Dessa medel ska gå dels till en förbättrad tillgänglighet och förkortade väntetider till vården i sin helhet, dels till en särskild vårdgaranti för barn och unga.   Regeringen gav den 15 mars 2007 Socialstyrelsen i uppdrag att inrätta ett nationellt centrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa. Centrets huvuduppgifter ska vara att beställa och sprida kunskap om effektiva metoder och insatser för målgruppen samt i samverkan med universitet och högskolor skapa tvärprofessionella uppdragsutbildningar inom viktiga områden för personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan.  Bostadssituationen är en viktig fråga för integrationen. Asylsökande familjer erbjuds vanligen en egen lägenhet medan ensamstående får dela med andra ensamstående av samma kön. Framför allt när det gäller barnfamiljer kan detta i många fall vara ett bättre alternativ än eget boende då barnfamiljer är beroende av en stabil boendemiljö. Den som beviljas uppehållstillstånd i Sverige i dag har möjlighet att få en egen bostad genom kommunplacering. Många nyanlända som under tiden som asylsökande valt ett så kallat eget boende väljer dock att stanna kvar i samma vistelsekommun. Detta kan ha flera förklaringar.   De problem som är förknippade med det egna boendet kommer att utredas. Inom Regeringskansliet förbereds för närvarande en utredning som bland annat ska se över asylsökandes boendesituation.   Jag vill också betona att vuxna människor måste tillåtas att ta ett ansvar för sig och sina barn. Det samhället kan göra är att erbjuda alternativ, till exempel att familjen flyttar till en annan kommun där bostadsbristen är mindre akut och där de kan få en lämplig bostad. Självfallet är det då också angeläget att bosättningen sker i en kommun där det finns möjligheter att få arbete i kommunen eller inom pendlingsavstånd.  En effektiv introduktion av nyanlända flyktingar och invandrare innehåller en rad viktiga inslag. Introduktionen ska vara individuellt utformad för att möta den enskildes behov och fokusera på en skyndsam etablering på arbetsmarknaden. Introduktionen inkluderar även att barns och vuxnas hälsa uppmärksammas. Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag om effektiva insatser och incitament för snabbare arbetsmarknadsetablering för nyanlända flyktingar med flera. Uppdraget ska redovisas senast den 2 juni 2008. 

Anf. 115 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Bakgrunden till interpellationen är att man på en del håll i sfi-undervisningen fann att det fanns deltagare som inte lärde sig svenska. Det gick veckor och det gick månader, men det blev ingen förbättring över huvud taget. I stället för att bara döma ut dem som hopplösa fall eller säga att de inte vill lära sig tittade man lite närmare på orsakerna till att de inte lärde sig.  Det visade sig att de här människorna var svårt krigsskadade och tortyrskadade, och det påverkade inlärningsprocessen väldigt mycket. De hade så kallat posttraumatiskt stressyndrom. Det innebär att minnesbilderna av det fruktansvärda man har varit med om återkommer hela tiden. Det kan vara tortyr, misshandel, våldtäkter, ja, till och med att man har fått se människor dödas, och så vidare.   Minnesbilderna återkommer om och om igen i både vaket och sovande tillstånd. Det är naturligtvis något som påverkar koncentrationen väldigt mycket, men det påverkar även sömnen. Man riskerar att drömma mardrömmar, sover väldigt oroligt och vaknar mitt i natten många gånger. Då är det ju inte så konstigt att man inte lär sig någonting.  Det som hände var att behandlingen integrerades med sfi, alltså undervisningen i svenska språket. Då märkte man att det gav fantastiska resultat. Väldigt snabbt började inlärningsprocessen komma i gång. Det började med att många av de människor som deltog i behandlingen mådde bättre både fysiskt och psykiskt. De blev bättre föräldrar. Det var till och med många som fick jobb efter behandlingen.  Först och främst måste denna behandling så klart utvidgas på de ställen där den finns och även spridas till andra kommuner.  Ett problem är att man inte har samma synsätt när det gäller barn, och barnen har ju ofta varit med om samma upplevelser som sina föräldrar. De har alltså samma trauma och posttraumatiska stressyndrom. Även om barnen inte har varit med om detta påverkas de väldigt starkt av föräldrarna, det vill säga att om föräldrarna mår dåligt mår också barnen dåligt.  Många av de här barnen har i skolan fått fel diagnos. De är ofta lättretliga och har svårt att behålla koncentrationen. De får då diagnosen adhd och damp, och har de väl fått fel diagnos inser man att det är svårt att rätta till situationen. Det här påverkar naturligtvis även barnens inlärningsförmåga. Med denna behandling skulle det alltså bli en bättre svenskinlärning hos barn, och de skulle även få bättre betyg i skolan.  Det jag egentligen vill med den första delen i interpellationen är att man bör tillämpa en integrering av behandling av trauma med svenskundervisning. Redan i dag finns det speciella grupper inom ramen för skolan där eleverna får både lära sig svenska och komma i gång med den övriga skolundervisningen. Jag vill alltså att undervisningen ska integreras med behandling av de barn som har ett trauma. Tyvärr är det inte så i dag.  Vi har problemet att barnen får fel diagnos, och även om de får rätt diagnos är det långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin och Röda Korsets tortyrbehandling.  Detta var den första delen i min interpellation.  Jag ska nu snabbt säga något om den andra delen och får sedan återkomma till den, nämligen bostadssituationen. Det är väldigt svårt för barnen när kanske två familjer bor i en liten lägenhet. Det påverkar barnens hälsa och naturligtvis inlärningsresultatet. 

Anf. 116 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Jag instämmer i den beskrivning som Hillevi gör, och jag håller med om att det vore naturligt att kombinera sfi med rehabilitering av olika slag. Jag är övertygad om att, som du säger, många människor inte riktigt lyckas ta in kunskaper på grund av trauman.  Däremot finns det ingenting i dag som hindrar att kommuner jobbar på precis det sätt som du beskriver. Det bästa med svenska kommuner runt om i landet är att de har så många goda erfarenheter att lära sig av, och erfarenheterna bör spridas mellan kommunerna. Det är klart att det blir väldigt olika från kommun till kommun. Men vi har kommunalt självstyre. Det leder till att flyktingar eller andra kommuninvånare i olika fall ges olika service beroende på var de bor, och detta är helt klart inte rimligt. Men just detta är egentligen inget som man måste vänta på att regeringen ska göra något åt. Vi kan opinionsbilda kring detta och sprida den här informationen, du och jag, men det finns som sagt ingenting i dag som hindrar att man faktiskt jobbar på det viset.  När det gäller barn undrar jag vad det är som hindrar att man jobbar på samma sätt med barn som man gör med vuxna. Om den vuxne märker att barnet är traumatiserat på precis samma sätt som den vuxne själv, måste ju den vuxne komma i kontakt med många personer inom den kommunala verksamheten, både i sfi och vid introduktionen i stort. Vad är det egentligen som hindrar att människor tipsar de här föräldrarna och ser till att barnen får den vård som också de behöver?  Jag håller med om att det har varit långa köer till barnpsykiatrin. Men vi satsar de 500 miljonerna för i år och nästa år just för att minska köerna. Vi inför också en garanti för att barnen ska kunna få vård i tid. Det finns väl egentligen inte någon oenighet mellan oss i denna fråga, utan det handlar om att sprida denna erfarenhet så att kommunerna kan jobba precis på det sättet.  Återigen när det gäller bostäder finns det kanske många brister i mottagningssystem, informationssystem och så vidare. Men det finns ingen som i dag måste bo i sådan trångboddhet som du beskriver. Jag kan förstå att man bor så under den tid man väntar på asyl. Jag kan tänka mig att med den oro som infinner sig kan man behöva den trygghet man kan få från vänner, bekanta, familj och så vidare. Men när man väl har fått uppehållstillstånd finns det inget som säger att man måste bo kvar där. Inte ens under den tid man väntar på asyl behöver man bo så trångt.  De vuxna måste ta sitt ansvar och se till att barn får lämpliga boenden och lugn och ro för att klara av sin utbildning. 

Anf. 117 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Ja, vi har kommunalt självstyre. Men det ska inte vara ett hinder för att hjälpa dessa barn. Jag tycker att man från statligt håll kunde lyfta upp frågan. Denna verksamhet finns tyvärr inte ens ute i kommunerna.  I exempelvis Malmö, som jag kommer från, har vi påbörjat arbetet med tortyr- och krigsskadade vuxna men inte med barnen. Detta är något som staten borde lyfta upp. Man skulle till och med kunna lägga en speciell satsning på tortyr- och krigsskadade barn i satsningen på barn- och ungdomspsykiatri. Ofta glöms barnen bort i denna situation. Det är de vuxna som ska integreras, få utbildning och jobb i första hand. Men barnen är precis lika viktiga, när det gäller både hur de mår och att få dem att komma i gång med skolundervisningen.  Det finns ett antal kommuner som inte vill ta emot några flyktingar. Det gäller både ensamkommande barn och flyktingfamiljer över huvud taget. Då blir det ett problem att bara hänvisa till det kommunala självstyret med tanke på att många av dessa kommuner har mycket pengar. De har även bostäder och arbetstillfällen. Kunde man öka trycket på de kommunerna att ta emot i alla fall ett par familjer skulle det vara symboliskt viktigt. Att man känner sig välkommen skulle kunna leda till att fler flyktingfamiljer vågar söka sig till dessa kommuner.  Ofta har man mycket kort tid på sig att välja bostadsort. Många väljer då så kallat eget boende. Ofta bor de inkvarterade hos släktingar och vänner. Många gånger tänker man att situationen kommer att lösa sig och att man kommer att hitta ett eget boende och få jobb. Men så går tiden, och det blir väldigt krävande i längden, både för den familj som har inkvarterat en släktingfamilj och för dem som bor där som gäster. Det är många som flyttar runt och inte har en fast bostadsadress. Det tär också väldigt på barnen. Det är svårt att göra läxor när man inte har en privat sfär och det är massor av barn runt omkring hela tiden.  Jag skulle önska att man fick mer av en ångerrätt när man har valt sin bostadsort, för man har kort tid att bestämma sig på. Efter det blir det svårt att söka sig vidare.  Jag skulle också vilja att man gör något åt de kommuner som vägrar att ta emot och att man faktiskt ställer lite högre krav. Dan Eliasson, som är ny generaldirektör på Migrationsverket, har föreslagit att man ska hänga ut kommuner på hemsidan. Det är kanske ingen dum idé. Eller så kan man i alla fall på ett positivt sätt lyfta fram de kommuner som vill ta emot.  Det sägs i svaret att det ska tillsättas en utredning om det egna boendet. Många invandrarfamiljer bor nästan staplade på varandra i små lägenheter. Det är ett jätteproblem. Jag hoppas verkligen att man skyndar på med utredningen. Nu har vi till exempel många nyanlända irakier i Sverige, och många söker sig till samma orter. Det känns inte värdigt att man inte kan erbjuda dem ordentligt tak över huvudet. Det finns till och med de som sover på nattbussar och i industrilokaler för att det helt enkelt inte finns bostäder.  Jag vill också att man satsar mer på hyresrätter. Dessa familjer har inte råd att efterfråga bostadsrätter. De får ofta inte lån. Jag upplever tyvärr att politiken går i motsatt riktning med minskat stöd till just byggande av hyreslägenheter. 

Anf. 118 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! När man använder de 500 miljonerna för de kommande två åren till att minska köerna och ge barn vård i tid tycker jag att det är viktigt att man tar hänsyn till den stora flyktinggrupp som vi väntar. Många av dem kommer att vara traumatiserade.  Återigen: Det ska finnas vård, och den ska vara tillgänglig, men det måste alltid finnas någon som anmäler att barnet behöver denna hjälp. Man har föräldrar, men också människor i kommunerna som kommer i kontakt med dessa familjer, på skolan eller någon annanstans, ska vara vakna för detta och se till att tipsa familjerna. Det kan vara så att de inte exakt vet vad de har för rättigheter och möjligheter i samhället när de är nyanlända eller precis har fått uppehållstillstånd. Det är viktigt att tänka på det.  När det gäller mottagningen tycker jag absolut att det finns kommuner som behöver ta emot fler. Det är därför som vi har höjt schablonersättningen, och det är därför som vi inför ett bonussystem för kommuner som tar emot och lyckas placera människor, antingen i praktik eller i ordinarie arbete eller får dem att klara sin sfi.  Vi tycker att det kommunala självstyret är jätteviktigt. Vi vill helst inte gå in och tvinga kommuner att göra saker som går ut över budgetar och politiska önskemål. Däremot kan vi från politiskt håll på nationell nivå se till att vi har morötter som underlättar för kommuner att vilja ta emot fler. Vi behöver många invandrare till Sverige. Misstaget vi har gjort är att vi under många år inte har lyckats låta dessa människor vara en del av samhället och vara med och bidra. Jag hoppas att de reformer som man nu genomför på Arbetsmarknadsdepartementet med instegsjobb och nystartsjobb ska ge fler en chans att vara med och bidra till vårt välfärdssamhälle.  Jag tror också på den nya organisation som vi genomför och som tar över Integrationsverkets uppdrag från och med den 1 juli. Där får länsstyrelserna en viktig roll i att förhandla med kommuner och också se regionalt hur man kan fördela flyktingar så att de hamnar på rätt plats inte bara när det gäller bostad utan också när det gäller arbetsmarknadsläget. Det kommer också att öka solidariteten kommunerna emellan. Det återstår att se. Men jag tror att man kan skapa bättre solidaritet ur en regional verksamhet än ur en på nationell nivå där vi har haft en myndighet som förhandlar med en kommun i taget. Det är min förhoppning.  Det är jättebra att Migrationsverket och dess chef ger sig in i debatten och säger att man kommer att vidta åtgärder. Handlar det om att hänga ut kommunerna på hemsidan, så gör det! Vi behöver olika krafter för att uppmana kommunerna och få dem att inse att vi behöver dela på – jag höll på att säga bördan – ansvaret för människor som kommer till Sverige och som behöver någonstans att bo. Vi kan inte tillåta den utveckling som vi ser i Malmö och Södertälje, dit flera människor söker sig men där det inte finns möjligheter för den kommunala verksamheten att sluka alla människor och se till att de får den service och det värdiga liv som de har rätt till.  När det gäller byggandet byggs det mer än någonsin men antagligen inte tillräckligt, utan det kan behöva byggas mer. Jag vill återigen poängtera att det inte är så att man lämnar människor åt sitt öde när de kommer till Sverige och får uppehållstillstånd. Precis som när man får uppehållstillstånd har alla rätt till en bostad under asyltiden, och alla får hjälp att hitta en om man bara inte missar den månad som man har på sig efter att man har fått uppehållstillstånd. Jag tror att du har rätt i att många missar denna månad, och därför blir denna utredning viktig för hur vi ska göra för att människor ska få en andra chans eller vad som kan behövas. 

Anf. 119 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Det är glädjande att ministern uppskattar det som händer på Migrationsverket. Man måste, antingen med piska eller morot eller vilken lösning man nu väljer, lyfta fram de kommuner som tar sitt ansvar och likaså de kommuner som inte tar sitt ansvar.  I hela denna debatt ligger fördomen att flyktingarna är en börda. Vänder man i stället på det och säger att om de får det absolut bästa mottagandet i Sverige, en bra bostad, bra svenskundervisning och utbildning och bra behandling för de trauman som de bär med sig kan de faktiskt bli en stor tillgång för Sverige, både på det ekonomiska planet och på alla andra plan.  Det visar just till exempel det som vi har gjort i Malmö, där man har integrerat behandlingen med svenskundervisningen. Många av de här människorna har fått jobb ganska snabbt. Man kan se ett tydligt samband. När hälsan blir bättre lär man sig mer och det blir lättare att få jobb. Det visar väl om något hur viktigt det här är.   När man tittar på skolresultaten när det gäller barn blir det väldigt förenklat om man bara fokuserar på att vi måste ha hårdare tag i skolan. Vi måste titta på de grundläggande problemen. Bland många av de här barnen, som anses vara störiga eller bråkstakar, finns det trauman i botten. Får de inte behandling är risken att barnen bara kommer att må ännu sämre och också prestera sämre i skolan. Jag vill verkligen att man överför det här, som man redan gör för vuxna, till barnen. Det blir bättre för samhället och det blir bättre för barnen.   Sedan är det också så att EU nu ska ge pengar till de länder som tar sitt ansvar och tar emot irakiska flyktingar. Sverige har hittills tagit emot hälften. Jag tror att den sammanlagda summan är 70 miljoner kronor, och Sverige ska få en stor del av det. Då tror jag att det är viktigt att de här pengarna fördelas till de kommuner som tar ansvaret, för vi behöver de resurserna.  

Anf. 120 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Jag tror att de pengar som Hillevi hänvisar till är ESF-rådets EU-fond, som ska gå till just integrationsåtgärder för medborgare i tredjeland. Det är som sagt en fristående fond, och där kommer man att kunna söka för olika verksamheter. Jag hoppas verkligen att de kommuner som i dag tar emot många också kommer att skicka in sina ansökningar och att de kan få ta del av dessa medel.   Jag måste ändå gå tillbaka till skolan och det som du kallar hårda tag. Jag menar att det du kallar hårda tag, det vill säga ordning och reda, lugn och ro i klassrummen, är en förutsättning för att man ska kunna uppmärksamma och upptäcka de här barnen. Utvärdering tidigt är också en metod för att kunna upptäcka vilka barn som hamnar efter. När vi upptäcker det, först i åttonde klass, är det tyvärr för sent. Det du anser vara hårda tag menar vi är en förutsättning för att vi ska komma just dit du efterfrågar. Jag hoppas att du ska vara med och utveckla skolpolitiken åt det hållet.   Mona Sahlin har i alla fall vänt och erkänt att det finns goda värderingar i den politik som förs, även om hon inte vill säga det rakt ut. Jag hoppas att också Socialdemokraterna i sin helhet faktiskt är på väg att erkänna att det som händer i skolan i dag, där många barn som behöver uppmärksamhet, stöd och hjälp inte får det på grund av att ett antal kan bete sig hur som helst, bara inte får förekomma. Där tror jag att vi kan finna varandra inom en ganska snar framtid, när Mona har lyckats förmedla sina tankar till hela organisationen.     Överläggningen var härmed avslutad. 

17 § Svar på interpellation 2006/07:591 om jämställdhet i arbetslivet

Anf. 121 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att vi ska få ett mer jämställt arbetsliv. I sin interpellation framhåller Carina Adolfsson Elgestam att en viktig förutsättning för jämställdhet är att män och kvinnor tar ett gemensamt ansvar för familjen och att kvinnors ställning på arbetsmarknaden försvåras av att de fortfarande har huvudansvaret för barnen och det obetalda arbetet i hemmet.  Regeringen har genomfört flera åtgärder som syftar till att alla människors vilja till arbete ska tas till vara. Fler människor ska komma in på arbetsmarknaden och kunna arbeta i den omfattning de önskar. De reformer som regeringen genomfört eller aviserat, till exempel jobbavdraget, leder till att både sänka trösklarna in på arbetsmarknaden och göra det mer lönsamt att gå från deltid till heltidsarbete. Detta gäller främst kvinnor, som i större utsträckning än män är arbetslösa på deltid.   Om det finns fler arbetsgivare att välja mellan skapas det ännu bättre förutsättningar för goda arbetsvillkor och bättre löneutveckling. Tidigare i år beslutade regeringen om en proposition som lägger grunden för ökad mångfald bland vårdgivare, vilket innebär ett avskaffande av den så kallade stopplagen. En rad andra åtgärder är aviserade som syftar till att öka utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet. På regeringens initiativ satsas nu 100 miljoner kronor på ett brett program för att öka nyföretagandet bland kvinnor, stödja forskning om kvinnors företagande och bidra till att kvinnors företag växer.   Både kvinnor och män ska kunna kombinera familjeliv med arbetsliv. Regeringen har aviserat en familjepolitik för valfrihet, ökad jämställdhet, större mångfald i förskolan och barnomsorgen och mer tid med barnen.   En modern familjepolitik utgår från att familjer är olika, har olika önskemål och behov. Föräldrarna – som känner sina barn bäst – ska ges ökade förutsättningar att välja den typ av förskola och barnomsorg som är lämplig för just deras barn, i deras situation. Familjerna ska uppleva att deras möjligheter att påverka sin vardag ökar. Förslaget att införa en jämställdhetsbonus syftar till att öka familjernas ekonomiska möjligheter att fördela föräldraledigheten mer jämlikt och förbättra förutsättningarna för jämställdhet både i familjelivet och i arbetslivet. För att underlätta för föräldrar att kombinera ett yrkesliv med ett fungerande familjeliv bör mångfalden inom barnomsorgen öka genom ökad valfrihet och en större variation av utövare. Förslaget om sänkt skatt på hushållstjänster innebär dels bättre förutsättningar för familjer att köpa tjänster som underlättar vardagen, dels bättre möjligheter för de kvinnor och män som vill öka sin arbetstid.   Regeringen kommer att bekämpa diskriminering på arbetsmarknaden med hjälp av en tydligare lagstiftning och en mer effektiv tillsyn genom att slå samman ombudsmännen på diskrimineringsområdet till en mer kraftfull myndighet.  

Anf. 122 CARINA ADOLFSSON ELGESTAM (s):

Fru talman! Frågan om jämställdhet i arbetslivet är en av våra allra viktigaste frågor utifrån att vi ska få lika villkor, och framför allt rätten till lika villkor. Det handlar om klass och kön. Många sätter då klass och kön mot varandra, men det är inte detta det handlar om. Det handlar ju om att få lika rätt. Om man tänker på hur flickor och pojkar uppfostras handlar det mycket om att pojkar får möjlighet att stoja och bråka medan man ställer krav på flickor att de ska vara duktiga och ta hand om varandra. Det här följer naturligtvis med genom livet. Det är just därför det är så oerhört viktigt att vi stimulerar till att vi får möjlighet att vara människor, inte kön, och att vi får möjlighet att bryta mönster.   Jag kanske ska tacka för svaret. Jag måste säga att efter det här svaret känner jag en stor oro inför framtiden, en oro för att vi nu tar ett steg bakåt när det gäller jämställdheten. Jag kan börja med när ministern, Nyamko Sabuni, skriver i sitt svar att fler människor ska komma in på arbetsmarknaden och kunna arbeta i den omfattning som de önskar. Hon skulle i det perspektivet vilja ge sken av att man ökar jämlikheten på det här sättet. Då kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: Varför har inte regeringen fullföljt rätten till heltid? Vi vet att det är så många kvinnor som i dag är ofrivilligt deltidsarbetslösa. Det känns som lite av ett hån när man påstår att man med sin arbetsmarknadspolitik har skapat förutsättningar för att alla ska få jobba som de önskar.   Det är inte riktigt sanningen. Vi vet att allt fler kvinnor i dag hamnar i visstidsanställningar. Där hade vi genomfört en reform, som vi hade fattat beslut om här i riksdagen. Det har man rivit upp från regeringens sida. På det sättet ökar orättvisorna på arbetsmarknaden och vi ser, eller kommer i framtiden att se, hur fler kvinnor kommer att finnas i mer otrygga anställningar. Det känns lite grann som att vi då inte tar ett steg framåt när det gäller jämställdheten i arbetslivet.  Något annat som också är mycket förvånande i svaret är detta med att det ska vara lönsamt att gå från deltid till heltid. Tänk att jag under alla de år som jag har varit ute i arbetslivet, ända sedan 70-talet, inte har träffat på en enda person, oavsett kön, som har sagt att de vill jobba heltid men har avstått på grund av lönen, alltså att det inte har lönat sig att jobba heltid.   Det är mycket märkligt och förvånande. Om man vill jobba heltid vill man ju göra det. De flesta som jobbar deltid i dag gör det ofrivilligt. Det finns de som under en period i sitt liv väljer att jobba lite mindre, kanske för att man har små barn hemma. Men det är en annan frågeställning.  Min fråga till ministern kvarstår: Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att öka jämställdheten i arbetslivet? 

Anf. 123 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Man har gjort en beräkning på den senaste budgeten av vilket utfall den har fått när det gäller jämställdhet. Det visar sig att kvinnorna fick 40 procent av skattesänkningen och männen fick 60 procent. Redan tidigare fanns det ju stora skillnader i löner och förmögenhet.  Det finns tyvärr ett antal inslag som inte är riktigt bra. Det gäller till exempel vårdnadsbidraget. Det står i svaret att det är viktigt att föräldrarna själva får välja. Det låter väldigt bra, men man kan samtidigt se att i de kommuner där man har prövat den modellen är ansökningarna till 99 procent från kvinnor. Det råkar alltid vara kvinnan som ska stanna hemma.  Det hänger naturligtvis ihop med gamla könsrollsmönster, men också med att kvinnor ofta har lägre lön och mer deltid. I den situationen blir det naturligt att det är kvinnan som stannar hemma.  Jag ser det som väldigt allvarligt ur jämställdhetssynpunkt. Vi borde i stället stärka kvinnor att kunna ha både familj och arbete och inte behöva välja. Även om man är hemma ett par år med vårdnadsbidrag och sedan kommer tillbaka har man tappat mycket fart. Det är inte säkert att man får jobb. Man har kommit efter mycket både i löneutveckling och i kompetensutveckling.  Precis som Carina sade är deltid ett stort problem. Det syns också lite i detta att det ska bli mer lönsamt att gå från deltid till heltid. Problemet är inte så enkelt. Problemet är att många kvinnor är ofrivilligt deltidsarbetslösa. Arbetsgivaren vill alltså inte ge dem heltid. Då hjälper det inte att förändra skattesystemet. Då måste man öka kraven på arbetsgivaren att ge kvinnorna heltid.  Det är lustigt att man nästan alltid kan se skillnad på kvinnodominerade och mansdominerade branscher. Det är ofta mycket lättare för männen att få heltid än för kvinnorna. Det är ett systemfel inbyggt. Kvinnorna har både lägre löner och sämre möjlighet att påverka sin arbetssituation.  I svaret kommer det fram att en större mångfald av vårdgivare skulle öka jämställdheten eftersom många kvinnor jobbar inom vården. Det finns ingen automatik i det. Kvinnorna har det inte bättre inom Handels och Hotell och Restaurang, som är privat sektor. Det är samma sak där. Snabbköpskassörskan har sämre arbetstid – ofta deltid – och sämre lön än mannen som jobbar i sportaffären som ändå har ganska liknande arbetsförhållanden. Det borde kunna gå att få bättre förhållanden för kvinnorna.  Det finns ingen automatik i att man genom att privatisera skulle göra det bättre för kvinnorna.  Det är ytterst någon som ska betala. I dag betalar vi via skattsedeln. Man kan fråga sig om vi ska subventionera privat verksamhet. Det är egentligen samma sak som i dag. Det blir inte mer pengar för det. Man lägger det på det privata i stället. Om man inför försäkringar undrar jag om folk verkligen är beredda att betala de summor det handlar om. Jag tror att svenska folket tycker att det är en bättre lösning att betala via skattsedeln. Det blir också mer rättvist. Risken är ju att det bara är de som har råd som betalar försäkringarna.  Något som verkligen är viktigt för att öka valfriheten är nattbarnomsorg och barnomsorg på obekväma tider. Många kvinnor arbetar inom vården. Någon måste ta hand om de gamla även nattetid. Då behövs barnomsorg. 

Anf. 124 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam säger att man ska se till människan och individen, det vill säga inte till kön. Ändå utgår mycket av er politik från just gruppering kön eller gruppering klass. Men jag håller med dig. Det är människan, individen, som måste ställas i centrum i politiken, vilken politik det nu är. Framför allt i jämställdhetspolitiken menar jag att det är centralt. Det handlar då mycket om att människor måste ha valfrihet. Enskilda individer eller familjer måste kunna fatta de beslut som de tycker passar just deras tillvaro som familjen ser ut just nu.  Jag håller med om att man måste arbeta med detta redan från förskolan. Därför har jag och skolministern ett gemensamt arbete för hur vi ska få bättre jämställdhet redan från förskolan ända upp till högre utbildning och sfi. Jag återkommer till det så småningom.  Rätten till heltid är en skrivelse som vi drog tillbaka. Jag tycker att kvinnor ska ha rätt till heltid, men arbetsgivare måste kunna anställa efter förmåga. När det gäller den offentliga sektorn tror jag att det finns kvinnor som inte får det. Arbetsgivaren kanske missköter sina åtaganden. Jag tror också att om de kommunala och landstingsdrivna verksamheterna får mer pengar genom att fler jobbar och de får mer skattemedel kommer de också att kunna se till att människor jobbar heltid. Det behövs ju fler händer inom både vård och omsorg.  Jag tror också att det finns kvinnor som inte har möjlighet. Som du beskrev i din fråga är det fortfarande kvinnorna som har det största ansvaret för hemmet och barnen. Vi har faktiskt lagt fram ett förslag om hushållstjänster. Det handlar om att kunna få stöd och hjälp med barnen och stöd och hjälp med städning och annat.  Jag vet er invändning att detta inte når alla. Jag förstår det, men det är en början. Jag ser att det finns potential. Det finns möjlighet att fördjupa det arbetet så att det kommer fler till del.  Jag tror att det också finns de som inte vill. De ska inte heller behöva jobba heltid. Det måste man vara överens om.  Carina säger att det inte finns någon som har avstått från att jobba heltid på grund av lön. Jo, jag tror att det finns en del som har avstått. Med de marginalskatter som fanns under er tid tror jag att många människor kände att det inte var värt att jobba en extra timme för en hundralapp när man bara får behålla 20 kronor. Jag tror att många människor har tänkt så. Om man åtminstone får behålla 50 procent av det man jobbar in extra tror jag att många människor skulle tycka att det är värt att gå upp från deltid till heltid.  Det är precis det vi vill åstadkomma med jobbavdraget, som framför allt går till låg- och medelinkomsttagare.  Jag tror visst att fler arbetsgivare inom vården kan leda till bättre löneutveckling. Jag har hört argumentet om Handels och Hotell och Restaurang, men det handlar oftast om okvalificerade jobb. Inom sjukvården är det högkvalificerade jobb som sjuksköterskor och läkare. Det är högutbildade människor. Det är klart att utbildning lönar sig och ska löna sig ännu mer. Att ha möjlighet att säga att om jag inte får goda villkor hos dig som arbetsgivare så vänder jag mig till någon annan, ger naturligtvis förutsättningar till bättre arbetsvillkor och bättre löneutveckling.  Det är konstigt resonerat att man subventionerar privata vårdproducenter. Vi betalar för vården. Vi har kommit överens om att vi ska betala med skattemedel. Det ska vi göra. Det spelar väl ingen roll vem som producerar vården. Det måste inte vara landstinget. Det finns många privata vårdgivare som gör ett väldigt bra jobb. Vi ska se till att de finns så att de sjuka medborgarna slipper stå i kö för att det bara finns en vårdgivare. I det här fallet är det jättebra med mångfald, både för de anställda och för oss medborgare som patienter. 

Anf. 125 CARINA ADOLFSSON ELGESTAM (s):

Fru talman! Det är en lite märklig inställning till rätten till heltid att man måste se till arbetsgivarens förmåga. Var finns människan? Om man måste se till arbetsgivarens förmåga, hur kan det då komma sig att det finns heltid i de mansdominerade yrkena eller där det är flest män som arbetar? Inom de yrkeskategorier där många kvinnor jobbar är det däremot oftast deltid. För att tydliggöra det kan man titta på handeln, som också är en växande näring. Där man exempelvis säljer IT-saker och tv-apparater jobbar många män. En bred majoritet jobbar heltid, medan kvinnor inom livsmedelshandeln och i klädbutiker jobbar deltid. Har inte dessa arbetsgivare samma förutsättningar och samma förmåga? De verkar ju i samma bransch.  Det håller inte ihop riktigt. Det måste handla om rätten till heltid med deltid som en möjlighet – det finns olika saker i livet som gör att man kanske inte alltid vill jobba heltid. Det finns faktiskt också de som har ett företag och jobbar halvtid där och halvtid i någon form av anställning. Det måste alltså finnas en flexibilitet, men det handlar om normen och kvinnors rätt på arbetsmarknaden. Jämställdhetsministerns inställning är märklig i det perspektivet.  En helt annan sak, vilket också Hillevi Larsson var inne på, är att alliansen som gick till val på fler jobb föreslår ett bidrag för att inte arbeta nästan det första de gör. Jag tänker förstås på vårdnadsbidraget. När vi tittar på till exempel Norge kan vi konstatera att den grupp kvinnor som stannar hemma med vårdnadsbidrag är den grupp kvinnor som har den lägsta utbildningen och de största svårigheterna på arbetsmarknaden. Hur kan det komma sig att en regering som har gått till val på fler jobb vill stimulera att kvinnor inte arbetar?  Ministern skriver i sitt svar om jämställdhetsbonusen, och det är bra. Men när ska vi få se ett konkret förslag? Vi kan vara överens om att jämställdhetsbonusen är ett bra förslag, men när får vi se resultatet?  När ministern också lägger till att hushållsnära tjänster ytterligare kommer att öka jämställdheten blir man riktigt mörkrädd. Vi har ingenting emot att man kan köpa tjänster – invändningarna handlar snarare om hur vi använder våra skattemedel – men på det här sättet kan ju männen köpa sig fria. De kan köpa en tjänst i jämställdhetens tecken. Att påstå att vi på detta sätt får ett mer jämställt arbetsliv är fel perspektiv.  Min fråga kvarstår alltså: Hur ökar vi jämställdheten i arbetslivet? 

Anf. 126 HILLEVI LARSSON (s):

Fru talman! Vi skulle kunna ha en lång diskussion om privata vårdgivare, men jag väljer att inte ta den i dag. I dag handlar det om jämställdheten.  Låt oss säga att vi fortsätter att bekosta vården via skattsedeln. Min poäng är att samma pengar som i dag finns i den offentliga vården då överförs till privata vårdgivare. Det blir alltså inte mer pengar, men de sjuka och gamla behöver ändå vård. Man kan inte effektivisera hur långt som helst. Det är bara samma resurser som man överför. Detta innebär att det inte finns mer pengar att lägga på kvinnors löner. Dessutom har vi i dag haft en lång diskussion om att det inte finns någon automatik i att privata vårdgivare skulle vara bättre på att ge kvinnor högre löner. Tvärtom kan man se stora jämställdhetsskillnader mellan kvinnodominerade och mansdominerade sektorer på den privata marknaden.  Det finns en del kvinnor som driver företag, som ensamföretagare men framför allt som småföretagare. Det handlar kanske inte om de allra största företagen. Det dessa kvinnor efterfrågar är framför allt trygghetssystem. Det är alltför få kvinnor som startar företag i dag, och en anledning är att de är rädda. De ställer sig frågan: Vad händer om jag blir arbetslös? Vad händer om jag blir sjuk? Man vill ha en utväg om det inte fungerar. Man vill kanske ha möjlighet att återvända till sitt gamla jobb efter att ha prövat på företagandet. Där har vi inte sett någon lösning, men jag tror att detta är väldigt viktigt för regeringen. Där ligger stora problem för många.  Jag vill också upprepa det här med nattbarnomsorg. Här i landet finns många ensamstående kvinnor som jobbar på obekväma arbetstider. Det blir väldigt konstigt om de ska tvingas säga upp sig från sitt jobb för att de inte får nattbarnomsorg. Det är en viktig fråga. 

Anf. 127 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Vårdnadsbidraget kan vi diskutera. Det är en intressant fråga. Vårdnadsbidraget kan användas på ett sätt som passar varken dig eller mig, det vill säga att kvinnan väljer att vara hemma fullt ut för dessa 3 000 kronor eller vad det nu blir. Men både män och kvinnor kan faktiskt gå ned lite i arbetstid under småbarnsåren och med vårdnadsbidraget kompensera det de missar. Man kan alltså använda det väldigt flexibelt.  Det finns även en hel del kvinnor i vårt samhälle i dag som stannar hemma utan dessa pengar och som är medvetna om vilka konsekvenser det innebär för dem i form av sämre pension, inga trygghetssystem att falla tillbaka på i framtiden och så vidare. De är medvetna om detta, och ändå väljer de att vara hemma med sina barn. Vem är jag att se dessa kvinnor i ansiktet och säga att de gör fel val – om de har full information om vad det innebär. Jag tycker att valfriheten och mångfalden är viktig i det här fallet.  Jämställdhetsbonusen som du efterfrågar kommer antagligen samma dag som vårdnadsbidraget. Det kan vi se fram emot även om du inte ser fram emot det andra lika mycket. Men arbetet bereds, och denna reform kommer snart att genomföras.  Det finns säkert en hel del olika förklaringar till varför många kvinnor jobbar deltid, både ofrivilligt och frivilligt – det senare för att man inte mäktar med att kombinera yrkesliv och familjeliv. Det är det som blir en ond cirkel. När några kvinnor väljer att jobba deltid innebär det att någon annan också anställs på deltid. Jag tror inte att vi kan göra så mycket annat än att konstatera att arbetsgivaren måste få anställa efter förmåga. Jag hade inte förstått att rätten till heltid också innebar att den privata sektorn skulle tvingas erbjuda alla kvinnor som jobbar till exempel i klädbutiker anställning på heltid.  När det gäller den kommunala sektorn, som jag trodde att ni inriktade er på, kan det innebära att människor friställs från sina jobb. Vi kan inte tvinga kommunerna att anställa fler personer eller på mer tid än de har förmåga till. Vad vi kan göra är att skapa förutsättningar för att kommunerna ska få fler skattebetalare och på det sättet ha råd att anställa både fler personer och fler på heltid.  Männen köper sig fria, sade Carina Adolfsson Elgestam. Jag kan inte förstå hur ni tror att man kan köpa sig fri. Det finns väl ingen i ett hem som kan köpa sig fri med dessa tjänster. De som köper dem kanske gör det max en gång i veckan, men inte heller den som köper en tjänst två gånger i veckan kan köpa sig fri från det arbete som alla människor dagligen lägger ned i sina hem.  Kvinnor tar hand om sina barn mellan två och sju timmar varje dag. Männen gör det en till fyra timmar. Männen stryker i 32 minuter, och kvinnor gör det i 41 minuter. Männen städar i 36 minuter, och kvinnor städar i 48 minuter. Kvinnorna har alltså fortfarande ett större ansvar för det obetalda hemarbetet, men påstå inte att männen inte deltar i det! Vi ska eftersträva att de tar mer ansvar, men det måste också finnas möjlighet att köpa tjänster och låta någon annan utföra arbetet. Därmed kan man få mer tid för familj och barn men också möjlighet att jobba mer om det nu är det man vill. 

Anf. 128 CARINA ADOLFSSON ELGESTAM (s):

Fru talman! Tyvärr har vi alldeles för lite tid att diskutera en så viktig fråga. Det finns flera olika spår.  Jag tänker fortsättningsvis koncentrera mig på vårdnadsbidraget och en mer jämställd arbetsmarknad. Redan i dag vet vi att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden – inte minst unga kvinnor som söker arbete får frågan om de tänker skaffa barn.  Låt oss lite grann i vår fantasi leka med tanken att vi i framtiden har infört rätten till vårdnadsbidrag. Enligt uppgift ska varje kommun själv få bestämma om kommunen ska införa vårdnadsbidrag. Jag bor i Småland i Kronobergs län. Jag är övertygad om att man i det röda Lessebo inte kommer att införa något vårdnadsbidrag, men i den borgerliga kommun jag själv bor i kommer man att göra det. Vi har haft en folkomröstning om rätten till vårdnadsbidrag. I den numera borgerliga Växjö kommun är det sannolikt att det också blir ett vårdnadsbidrag.  Låt säga att kvinnor söker arbete. När en arbetsgivare ska välja vilken kvinna han eller hon ska anställa kanske arbetsgivaren också börjar titta på var den unga kvinnan bor som kanske tänker skaffa barn. Bor hon i en kommun där det finns vårdnadsbidrag? Då finns risken att arbetsgivaren anställer en kvinna som kommer att begära tjänstledigt kanske tre fyra år. Eller bor hon i det röda Lessebo, som förmodligen inte kommer att införa vårdnadsbidrag? Kanske den kvinna som bor i en kommun där det inte finns vårdnadsbidrag har lättare att få ett jobb än den kvinna som bor i en borgerlig kommun. På det sättet är risken att fler kvinnor kommer att bli diskriminerade i arbetslivet.   Fru talman! Därför upplever jag att vi nu har tagit ett steg bakåt och att det har blivit en försvagning vad gäller jämställdhetsarbetet i arbetslivet. 

Anf. 129 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):

Fru talman! Kommunerna har inte bara friheten att införa vårdnadsbidrag, utan de får inte göra det förrän de har garanterat att förskolan fungerar. Det är också ett villkor. Det är inte säkert att alla kommuner som skulle vilja införa vårdnadsbidrag kommer att kunna göra detta. Visst finns det kommuner som kommer att göra det.  Vad jag inte förstår är varför ni utgår från att en massa professionella kvinnor helt plötsligt ska vilja stanna hemma för 3 000 kronor i månaden. Varför tror ni det? Det är klart att det finns kvinnor som stannar hemma redan i dag utan denna ersättning. De kvinnorna kommer nog att vara glada för denna ersättning – absolut. Men att det helt plötsligt skulle finnas en massa kvinnor som jobbar som vill stanna hemma för 3 000 kronor tror jag inte på.  Med mångfalden i familjepolitiken, varför skulle arbetsgivaren utgå från att vi kommer att nyttja just vårdnadsbidraget? Varför kan inte de lika gärna tro att vi kommer att dela på jämställdhetsbonusen? Det betyder att mannen kommer att ta ett större ansvar. De får en högre ersättning när mannen tar sitt ansvar. Det kan också bli så.  Mångfald och valfrihet är kanske ett sätt att se till att arbetsgivaren inte tror att det finns bara en enda metod, bara ett sätt att välja på. Det finns många. Alla familjer har sina egna behov, och alla familjer måste få lösa sina familjeproblem på olika sätt. Livspusslen ser olika ut. Det måste vi som politiker acceptera. Vi kan inte tillrättalägga folks liv. De måste få möjlighet att välja, men de måste också ha hela informationen, det vill säga vad olika val innebär. Det är viktigt.    Överläggningen var härmed avslutad. 

18 § Anmälan om inkomna uppteckningar från EU-nämndssammanträde

  Andre vice talmannen anmälde att uppteckningar från EU-nämndens sammanträde onsdagen den 16 maj inkommit. 

19 § Hänvisning av ärende till utskott

  Föredrogs och hänvisades  Motion 
2006/07:Fö5 till försvarsutskottet  

20 § Förnyad bordläggning

  Föredrogs och bordlades åter  Försvarsutskottets betänkande 2006/07:FöU10  

21 § Bordläggning

  Anmäldes och bordlades  EU-dokument 
KOM(2007)301 Grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet 
  Finansutskottets betänkanden 
2006/07:FiU27 Utvärdering av penningpolitiken 
2006/07:FiU22 Statens upplåning och skuldförvaltning 
2006/07:FiU24 Utvecklingen inom den kommunala sektorn 
2006/07:FiU25 Ny lag om värdepappersmarknaden 
  Finansutskottets utlåtande 
2006/07:FiU28 Utlåtande om grönbok om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden 
  Skatteutskottets betänkande 
2006/07:SkU19 Införande av trängselskatt i Stockholm 
  Skatteutskottets utlåtande 
2006/07:SkU21 Grönbok om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och näraliggande politikområden 
  Socialutskottets betänkande 
2006/07:SoU14 Utredningar avseende barn som har avlidit i anledning av brott m.m. 
  Socialförsäkringsutskottets betänkande 
2006/07:SfU12 Bidragsbrottslag 

22 § Anmälan om inkommen skrivelse

  Andre vice talmannen anmälde att i anslutning till försvarsutskottets betänkande FöU10 hade skrivelse inkommit från Britt Bohlin Olsson m.fl. (s, v, mp).  I skrivelsen yrkades med åberopande av 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen att de i betänkandet framlagda lagförslagen skulle vila i minst 12 månader.    Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:    Till talmannen 
Yrkande att lagförslag skall vila enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen
Försvarsutskottet har den 7 juni 2007 justerat betänkandet 2006/07:FöU10. I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens proposition 2006/07:63 En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet.  Den föreslagna lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet ger rätt att spana även utanför etern, närmare bestämt i kabel. Detta innebär att de rättigheter som garanteras i 2 kap. 6 § regeringsformen inskränks. Lagen om ändring i lagen (200:130) om försvarsunderrättelseverksamhet utvidgar mandatet för vad som inbegrips i försvarsunderrättelseverksamheten. Även utan lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet innebär detta att de rättigheter som garanteras i 2 kap. 6 § regeringsformen inskränks. Detta eftersom ändringen medför en rätt för signalspaningsmyndigheten att undersöka förtroliga meddelanden i fler fall.  Enligt vår mening är motiveringen av förslagen samt analysen av deras konsekvenser mycket bristfälliga. Förslagen innebär ett mycket långtgående ingrepp i enskildas personliga integritet utan att tillräcklig analys gjorts av proportionalitet, effektivitet och nödvändighet av åtgärderna. Villkoren för tryck- och yttrandefrihet kan komma att påverkas, men analys av detta saknas helt i förslagen. Vi anser också att de rättssäkerhetsgarantier som sätts upp är otillräckliga och att man inte når upp till Europakonventionens krav på effektiva rättsmedel.  Vi anser därmed att samtliga förslag i betänkandet strider mot 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen och artiklarna 8 och 13 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.  Med stöd av 2 kap. 12 § regeringsformen yrkar vi att lagförslaget skall vila i minst tolv månader.  Stockholm den 11 juni 2007 
Britt Bohlin Olsson (s) 
Peter Jonsson (s) 
Thomas Bodström (s) 
Ulrica Messing (s) 
Alice Åström (v) 
Marianne Berg (v) 
Lena Olsson (v) 
Gunilla Wahlén (v) 
Peter Eriksson (mp) 
Mikael Johansson (mp) 
Peter Rådberg (mp) 
Christopher Ödmann (mp) 

23 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

  Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar framställts   
den 12 juni

2006/07:1347 Räddningstjänsten 
av Maria Lundqvist-Brömster (fp) 
till försvarsminister Mikael Odenberg (m) 
2006/07:1348 Småföretagens trygghetsfrågor 
av Kent Härstedt (s) 
till näringsminister Maud Olofsson (c) 
2006/07:1349 Banverket och utomhusmiljön 
av Andreas Norlén (m) 
till statsrådet Åsa Torstensson (c) 
2006/07:1350 Handikappanpassning av bostäder 
av Désirée Liljevall (s) 
till statsrådet Maria Larsson (kd) 

Frågorna redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 juni. 

24 § Anmälan om skriftligt svar på fråga

  Anmäldes att skriftligt svar på följande fråga inkommit   
den 12 juni

2006/07:1322 Chrisgasprojektet i Värnamo 
av Carina Hägg (s) 
till näringsminister Maud Olofsson (c) 

Svaret redovisas i bilaga som fogats till riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 19 juni. 

25 § Kammaren åtskildes kl. 19.14.

    Förhandlingarna leddes  av andre vice talmannen från sammanträdets början till och med 9 § anf. 57 (delvis),  
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.01 och  
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets slut. 
    Vid protokollet 


PER PERSSON  


/Eva-Lena Ekman