Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1989/90:12

Onsdagen den 18 oktober

Kl. 9.00-22.56

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 10 oktober.

2 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades Proposition 1989/90:19 till arbetsmarknadsutskottet

3 § Meddelande om samlad votering

Talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets betänkanden AUl och AU2 skulle debatteras i angiven ordning och avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

4§ Jämställdhet

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1989/90;AU1 Jämställdhet.

MONA SAINT CYR (m):

Herr talman! För mer än ett år sedan fattade riksdagen beslut om en ny s.k. efterlevandepensionering och åberopade därvid både rättviseskäl och en strävan efter ökad jämställdhet. En mycket aggressiv extern kritik omgav detta beslut. I motioner krävdes t.ex. framtida värdegarantier på frivilliga pensionsförsäkringar liksom ett bibehållande av 15/30-regeln. I detta sammanhang talade man mycket och förhoppningsfullt om minskade löneklyftor på den svenska arbetsmarknaden och om ökad förvärvsfrekvens bland kvinnor.

Kvinnornas löner var och är bevisligen alltjämt lägre än männens. Av dem som uppbär full ATP-pension utgör kvinnorna bara en tjugondel. Kvinnor

1 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

på arbetsmarknaden har sålunda för det första generellt sett sämre lön. För det andra får de siimre pension. Närde bl,a, i samband med pensionsbeslutet insett detta och försökt bygga upp ett eget kompletterande försäkringsskydd för trygghet på äldre dagar, hotas de för det tredje i dag av både "grundavgift" och permanentskatt på pensionssparandet enligt utredningen RINK.

Vad regeringen närmast föreslår kommer vi snart att få veta. Vi vet inte heller ännu vad pensionsberedningen har i beredskap åt oss i detta avseende. Allt är i stöpsleven, och vi har anledning att oroa oss.

Enligt LO:s propåer övervägs ett förslag om 20/40 i stället för 15/30. LO;s inflytande på regeringen är allmänt känt. Om det förslag som troligen kommer från LO skulle upphävas till lag, skulle kvinnornas ekonomiska underlägsenhet cementeras. Vilka spelregler kommer egentligen att gälla? Var finns det sk. goda samhället i detta sammanhang? Kvinnorna utsätts ju fortlöpande för en översåtlig behandling.

Arbetsmarknadsdepartementet har i år utgivit en rapport med nr 44; den är för övrigt delvis refererad i utskottsbetänkandet. Denna framhåller emellertid, utöver vad som där återges, att jämställdheten påverkas av en stor mängd politiska åtgärder. Här nämns t.ex. förutom lönepolitiken även socialförsäkringar och skattepolitik tillsammans med familjepolitik, arbetsmarknadspolitik osv. Den slutsats som rapporten drar är att jämställdhetsaspekterna måste beaktas vid utformningen av all politik.

Med detta och det inledande scenariot vill jag peka på statsmaktens roll och ansvar vid utformningen av de övergripande förutsättningarna för en trovärdig jämställdhetspolitik.

Jag ville börja med detta påpekande, eftersom föredömet har så stor betydelse då man vill påverka attityder i samhället. Den politiskt beslutande församlingen måste ha människorna med sig och inte emot sig.

Vi moderater har i vår motion framhållit att förutsättningarna för ett långsiktigt jämställdhetsarbete i samhället uppstår genom attitydpåverkan, i hemmet, i skolan och på arbetsplatsen. Både män och kvinnor måste involveras i arbetet. Enskilda individers personliga och moraliska ansvar i praktiken är byggstenar i ett verk, där politiska beslut och lagar ger ramar och fogar.

Praktiska förutsättningar kan t,ex, skapas genom att valfrihet erbjuds såväl kvinnor som män beträffande både arbetstid och barntillsyn. Familjerna måste få chansen att påverka. Den monopoliserade och otillräckliga barnomsorgen är ett hinder för många i dag. Det är ett hinder som ofta är oöverstigligt och klart orättvist. Utformningen av skattesystemet är ett annat hinder, som emellertid kan förändras och därmed vändas till en hjälp - en hjälp till valfrihet.

Herr talman! Vi moderater anser emellertid som sagt även att jämställdhetsarbetet kan ges framgång om man möjliggör för individerna att variera sin arbetstid under hela det yrkesverksamma livet. Så långt det är möjligt bör man eftersträva ömsesidiga avtal mellan arbetsgivaren och den enskilde. Avtalen skall förena den enskildes önskemål med arbetsgivarens produktionsförutsättningar.

Bland de moderata reservationerna i detta betänkande vill jag även, förutom berörda förutsättningar, säga något om de offentiiga monopolen. Jag

snuddade t.ex. nyss vid tanken på ett uppbrutet barnomsorgsmonopol. Den barntillsyn som statsmakterna förpliktat sig att erbjuda alla barn om ett år, skulle kunna bli verklighet om monopolet blev ett annorlunda brytprojekt. Med enskilda alternativ, mångfald och variationer skall familjerna ges valfrihet. Då först breddas utbudet. Vad hjälper tomma lokaler ät köande barn, om personal saknas?

Det finns ett sätt att lösa krisen. Släpp alternativen fria och låt dem komplettera de kommunala institutionerna. Då får även personalen, inte enbart familjerna, valfrihet. Yrket får inte bara flera arbetsgivare utan också höjd status och andra lönenivåer. Den som önskar och har idéer kan t.o.m, starta eget, samtidigt som alla barn får samma del av samhällets skattemedel,

LItskottet skriver härvidlag att de offentliga monopolen inte har haft någon avgörande roll i vad det gäller framväxten av nya företag drivna av kvinnor. På just det sociala området med vård och omsorgsuppgifter, får kvinnorna onekligen i stället förgäves knacka på. Verkligheten kanske håller på att bana väg för något nytt - utanför rikspolitikers räckvidd. Uppsalamodellen tycks ha blivit en murbräcka i en alltmer ohållbar monopoliserad omsorgssituation.

Finansministern lär så sent som i går kväll ha sagt att han även är öppen för privat barnomsorg. För honom är frågan om barnomsorg ingen ideologisk fråga. Är han ensam i regeringen om den ståndpunkten, eller börjar regeringen acceptera verkligheten?

De stora vård- och omsorgsmonopolen sammanfaller med de kvinnligt högfrekventa arbetsområdena. Här finns sannerligen utrymme för idérikedom och förnyelse till gagn för alla inblandade - producenter, personal och konsumenter. Samtidigt kan regeringen öppna möjligheter för vidgade sfärer för jämställdheten. Det bör bli mer valfrihet och beslut ät de enskilda och mindre av den tvångslagstiftning som har försports i hotets form från socialdepartementet. Jämställdhetsaspekten måste som sagt beaktas vid utformningen av all politik.

Herr talman! Men det anförda ber jag att få yrka bifall till betänkandets reservationer med moderat signatur.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

CHARLOTTE BRANTING (fp);

Herr talman! I år firar vi 70-årsjubileet av införandet av den kvinnliga rösträtten. Den första motion som väcktes i riksdagen om kvinnors rösträtt skrevs av den radikale liberalen F,T, Borg är 1884, Liberalerna gick i spetsen för kvinnors och mäns lika rösträtt. Tillsammans med socialdemokraterna genomförde de reformen 1919,

Hjalmar Branting talade i en riksdagsdebatt om demokratiseringens fullständiga seger för jämställdheten. Den liberale statsministern Nils Eden slog fast att det inte bara är på manlighet som Europas samhällen, som Sveriges folk och samhällen, skola hava att bygga om de vilja bygga en verkligt livsduglig framtid.

Vad kommer att hända med jämställdheten på 90-talet? Sverige ligger i många avseenden långt framme internationellt sett. Vi kan se tillbaka på decennier av kontinuerligt ökande av frekvensen av kvinnligt förvärvsarbete. Yrkesfördelning och utbildningsmöjligheter har dock inte förändrats i någon

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

högre grad. Sverige har fortfarande, jämfört med andra länder, en av de mest könsuppdelade arbetsmarknaderna. Mycket arbete har under årens lopp lagts ned på att förändra detta, men tyvärr med alltför litet resultat.

Tidningen Byggnadsarbetaren hade i somras ett reportage om 40 kvinnor som hade utbildat sig till bygg- och anläggningstekniska yrken. I dag finns bara åtta av dessa kvinnor kvar i branschen. Det var verkligen skrämmande att läsa deras berättelser om orsakerna till att de hade slutat sina arbeten. De talade om brist på omklädningsrum, om direkt mobbning, sexuella trakasserier och om hur de hade tappat självförtroendet. Av Byggnads 110 000 medlemmar är bara 133 kvinnor verksamma i de egentliga byggyrkena, dvs. en promille.

Riksdagens målsättning om en jämn representation är 1998 förefaller vara mycket långt borta. Vi har ett gemensamt ansvar för att förändra situationen. Det vilar ett tungt ansvar pä arbetsgivarna, arbetskamraterna, men framför allt på den socialdemokratiska regeringen och på oss politiker,

80 % av kvinnorna arbetar i typiska kvinnoyrken med lägre lön, lägre status och mindre inflytande än männen. Mycket allvarligt är att löneskillnaden mellan kvinnor och män har ökat under 80-talet. Siv Gustafssons och flera andra forskares arbeten, nu senast Åsa Löfströms undersökning från 1989, visar att en mycket stor del av löneskillnaderna mellan könen inte kan förklaras med kunskapsskillnader, utan faktiskt härrör från diskriminering.

Kvinnornas löner år 1985 var 78 % av manslönerna. Det enda rimliga är att arbeta för att få upp kvinnolönerna. Med det vinner man två saker. För det första vinner man större rättvisa för många kvinnor. För det andra uppnås att det s,k, kvinnoyrkena blir mer intressanta för männen. Hur skall vi göra för att nå dithän?

Vi måste till att börja med undersöka hur dessa arbeten diskrimineras. Ett sätt att få reda på det är att införa en arbetsvärdering. Det är viktigt med lika lön för lika arbete. Det är dock en ganska teoretisk princip, eftersom kvinnor och män oftast utför olika typer av arbeten. Därför måste den andra vägen i jämställdhetslagen för att komma åt lönediskriminering vara mer intressant. Det föreskrivs att lika lön skall utgå för arbete som är likvärdigt enligt en överenskommen arbetsvärdering. Den metoden skulle göra det möjligt att komma fram till att lika lön skall betalas för helt olika arbeten om de är likvärdiga. Hitintills har den metoden nästan inte använts. Anledningen är att det är ganska ont om arbetsvärderingsinstrument i Sverige, Det finns inte ett enda som har kommit till enbart i syfte att jämföra kvinno- och mansdomine-rande jobb,

I Storbritannien har man för några år sedan infört en tredje metod. Saknas arbetsvärderingssystem kan det överlåtas åt en oberoende expert att göra en arbetsvärdering åt domstolen.

Ett arbetsvärderingssystem kan innehålla ett antal värderingsfaktorer, dvs, olika för arbetet karakteristiska drag, som man försöker mäta. Mätningen sker genom att man t.ex. för varje faktor använder en skala med ett visst poängtal. Arbetsvärderingens syfte är ju att lönerna skall kunna sättas rättvist.

Ett arbetsvärderingssystem kan vara mycket detaljerat och komplicerat men kan också vara ganska enkelt och innehålla fyra faktorer med en poäng-

skala 1-3. Med så enkla system har man i Storbritannien t.ex. jämfört ett traditionellt kvinnojobb, kokerskans, med ett typiskt mansjobb, målarens, och kommit fram till att kvinnojobbet var undervärderat och fått till stånd en uppvärdering.

Det sägs att inom LO-omrädet används arbetsvärderingssystem pä ca 30 % av arbetsplatserna. På den privata tjänstemannasidan finns befattningsnomenklaturer. Meningarna är dock delade om huruvida de verkligen är användbara i detta sammanhang. Inom den offentliga sektorn finns det över huvud taget inte något arbetsvärderingssystem.

Det finns ytterligare en anledning att se till att ett arbetsvärderingssystem tas fram. Det är 6 § i jämställdhetslagen. Det åligger arbetsgivaren att bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete. Jämställdhetslagen och jämställdhetsavtal som slutits i anslutning till lagen ger stöd för att kräva att arbetsgivaren kartlägger arbetsplatsen även från lönesynpunkt och vid behov uppvärderar kvinnoarbeten.

Alla de tre stora centrala jämställdhetsavtalen tar upp lika lön för arbete med lika värde som ett av målen för jämställdhetsarbetet. Också här skulle också ett arbetsvärderingssystem möjliggöra en kartläggning. Det gäller då hela kategorier av arbetstagare, inte enstaka individer.

Nu säger man i utskottsmajoritetens skrivning att jämställdhetsministern ägnar frågan om arbetsvärdering och lönediskriminering ökad uppmärksamhet under året. Men vi har inte sett särskilt mycket av det. När kommer egentligen regeringens förslag om arbetsvärderingsinstrument? Varför är man inte intresserad av en utredning, och vad gör egentligen regeringen åt den ökade lönediskrimineringen av kvinnorna? Jag yrkar bifall till reserva-fion 11.

Vad gör regeringen för att förändra arbetsförhållandena inom vård, omsorg och utbildning? I boken Porträtt utan guldram berättar kvinnor om de olika vårdyrkena. Hemvårdsbiträdet Lill säger att hon skulle vilja ha en egen budget och ha hand om kommunens information till pensionärerna. Hon skulle också vilja vara med och planera litet mer.

Eva är röntgenassistent. Hon klagar över att hon inte får lov att avancera. Hon kan inte utveckla sig i sitt jobb,

Rebecka, som är avdelningsföreståndare, tycker inte att administratörerna och byråkraterna lyssnar på henne ett enda dugg.

Kvinnorna i boken Porträtt utan guldram har ett entydigt budskap; Dagens samhälle misshushållar med kvinnokraft.

De anställda inom vården, men också inom andra typiska kvinnoyrken, måste få större ansvar och inflytande över verksamheten. Vad det handlar om är att uppvärdera traditionellt kvinnliga arbeten och bättre ta till vara kvinnokraften.

Professionalism måste erkännas också inom omvårdnads- och omsorgsyrkena. Större resurser skall satsas på fortbildning och vidareutveckling. Mer decentraliserade arbetsorganisationer måste byggas upp, inte minst inom vården. Då kan man bättre fånga upp och ta till vara varje medarbetares kunskaper och erfarenheter.

Ledarskapet måste uppvärderas. Det måste ges tid och möjlighet till mål-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

formulering, till beröm och uppmuntran, till hjälp och stöd. Forskningsinsatserna måste öka inom omvårdnadsområdet.

Förskollärare, sjuksköterskor och andra måste få möjlighet att göra karriär. Deras kompetens och erfarenheter behövs på chefsposter och i administrationen och planeringen av verksamheten. Och inte minst; Förskollärare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och lärare måste få rätt att starta eget. Varför skall man få utveckla idéer och tjäna pengar på att göra skruvar, pistoler och bilreparationer men inte på de områden där kvinnor traditionellt har sin kompetens och erfarenhet? Om man släppte loss den kvinnliga entreprenörsandan, skulle hundratusentals kvinnor kunna få fler arbetsgivare att välja mellan och därmed få en starkare position, inte minst när det gäller inflytande för att förbättra arbetsvillkoren.

Vi har under årens lopp här i kammaren, inte minst från representanterna för arbetsmarknadsutskottet, rönt ett stort motstånd när vi har velat luckra upp de offentliga monopolen. Nu börjar man tydligen så smått inom socialdemokratin, vilket också Mona Saint Cyr var inne på, att inse att vi har rätt. Det vore mycket intressant om vi här i dag kunde få en markering från socialdemokraternas ledamöter i arbetsmarknadsutskottet att de i alla fall är beredda att ställa upp och stödja Kjell-Olof Feldt, när han nu säger att han t,ex, vill ha förändrade statsbidragsbestämmelser för barnomsorgen. Det skulle vara ett fall framåt om vi kunde få ett sådant klart besked från Gustav Persson här i dag.

Jag har här uppehållit mig vid några viktiga aktuella frågor, där man skulle kunna föra jämställdheten inom arbetslivet framåt, nämligen genom en verklig arbetsvärdering, en förändring inom den offentliga sektorn och ett uppbrytande av de offentliga monopolen. Det finns en mängd andra frågor som vi tar upp i folkpartiets jämställdhetsmotion, där vi har 24 yrkanden. Många av dem har vi emellertid tidigare tagit upp i debatten. Jag vill här nöja mig med att yrka bifall till de reservationer som folkpartiet står bakom, som bl.a, handlar om en förstärkt jämställdhetslag, ett parlamentariskt inflytande på jämställdhetsarbetet och statens anslag för att jämställdhetsarbetet skall gå framåt.

KERSTI JOHANSSON (c):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 1 om jämställdhet mellan kvinnor och män har ett stort antal motionsyrkanden behandlats. Det vore fel att påstå att alla dessa yrkanden har fått en positiv behandling. Då hade inte 14 reservationer och 3 särskilda yttranden behövt fogas till betänkandet.

Från centerpartiets sida vill jag i jämställdhetsdebatten än en gång slå fast att om vi skall ha ett bra och fungerande samhälle, så måste både kvinnors och mäns värderingar och erfarenheter få komma till uttryck i arbetet på skilda samhällsområden.

Vi har vidare i åtskilliga motioner till riksdagen betonat exempelvis nödvändigheten av en mer rättvis arbetsmarknad, en fungerande barnomsorg utformad för valfrihet, förändrad inriktning i utbildningsutbudet. Vi har betonat vikten av regional balans och samhällsutvecklingens betydelse för jäm-

ställdheten. Detta finns också med i motion A 809 som behandlas i detta betänkande.

Vi i centerpartiet hävdar bestämt att skall jämställdhet uppnås måste samhällsplaneringen syfta till en balanserad utveckling i hela landet. Regional balans är därför ett viktigt led i jämställdhetsarbetet. Det heter ju - och det är ministerord från en interpellationsdebatt i riksdagen i våras-att "samma möjligheter till egen försörjning för kvinnor som för män är ett centralt mål för jämställdhetspolitiken". Men än har vi långt dit. Skillnaderna när det gäller kvinnors förvärvsfrekvens är mycket stora mellan storstadsområden och glesbygder.

Av och till kommer det pressmeddelanden från departementet som talar om att projektmedel har beviljats för att förbättra kvinnornas möjligheter till sysselsättning och för att åstadkomma förbättrade livsmöjligheter i stort på landsbygden. Jag vill på intet sätt förringa eller nedvärdera dessa projekt och projektmedel. Jag ser tvärtom detta som positivt. Men det är ändå bara spridda skurar så att säga, därför att det behövs så oändligt mycket mer. Det vet vi, därför att vi ännu har landsbygdskampanjen Hela Sverige ska leva i färskt minne - en kampanj som mynnade ut i tusentals idéer och förslag för att åstadkomma just ett levande Sverige.

I centerpartiet anser vi att vad vi mest av allt behöver är en medveten politik för regional balans och regional utveckling. Det är en avgörande förutsättning för likvärdiga möjligheter till arbete och trygg personlig ekonomi för både kvinnor och män.

Det behövs en helhetssyn på och en samordning av olika politikområden; näringspolitik, trafik, bostadspolitik och utbildning. Åtgärder inom dessa områden är betydelsefulla när det gäller möjligheterna att få till stånd en positiv regional utveckling med levande bygder - där kvinnorna finns kvar -, en balanserad storstadsutveckling och en förbättrad jämställdhet. Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

En annan reservation - som har nära samband med reservation nr 2 - och som jag också yrkar bifall till, är den som i betänkandet har nr 9.

Vi i centerpartiet menar att det finns flera skäl som talar för att det offentliga utbudet av tjänster kompletteras med enskilda initiativ. Om sådana alternativ till den offentliga sektorn tilläts skulle framför allt kvinnor få ökade möjligheter att starta egna företag på områden där kvinnor traditionellt är verksamma, t.ex. inom värd- och omsorg. Samtidigt kan en sådan utveckling vara ett verksamt bidrag till förnyelse av den offentliga sektorn och ge en ökad mångfald. Det skulle heller inte skada. Därför tyckte också jag att det var intressant att i dag höra finansministern i Morgonekot, där han talar om att alternativ till den kommunala barnomsorgen borde kunna få statsbidrag. Han tog då upp frågeställningen om det är rimligt att utestänga barnomsorg som uppfyller kvalitetskraven endast utav det skälet att den skulle vara i privat regi. Det var, som sagt, mycket välgörande att höra detta.

I reservation 11, som är gemensam för centern, folkpartiet och vpk, tas frågan om arbetsvärdering av olika yrkessektorer upp. Inom yrkesområden där kvinnor utgör huvuddelen av de anställda har löneutvecklingen varit mycket svagare än inom områden där män utgör det dominerande antalet anställda.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

I en nyligen utkommen doktorsavhandling. Diskriminering pä svensk arbetsmarknad, av Åsa Löfström, slås det faktiskt fast att såväl längre utbildning som längre arbetslivserfarenhet betalar sig sämre för kvinnor än för män.

För att eliminera löneskillnader mellan kvinnor och män krävs det verkligen insatser av olika slag. Attitydpåverkan behövs för att ändra de förhållanden som råder, och vidare måste forskning om löner och löneutveckling prioriteras.

Forskningen är ju egentligen grunden för samhällsutvecklingen på alla områden. Att forskning tydligen inte varit prioriterad på just detta område, beror det möjligen på att det översta toppskiktet i högskolevärlden och på universiteten består mest av män? Endast 3 % av professurer och liknande befattningar innehas av kvinnor.

Vi i centerpartiet har i vår jämställdhetsmotion tagit upp också detta. Vi anser att det krävs en noggrann analys av vilka karriärhinder som möter kvinnor inom högskolan. Vårt yrkande om en undersökning med direktiv att förslag skall läggas fram som syftar till att hinder skall undanröjas behandlas av utbildningsutskottet. Vi ser det som oerhört viktigt att fler kvinnor blir motiverade att ägna sig åt forskning. Fler forskarbegåvningar skulle då också kunna tas till vara. En mindre mansdominerad forskarvärld än för närvarande skulle säkert vitalisera, bredda och förnya utbildningens och forskningens inriktning.

Vi i centerpartiet anser vidare att det är angeläget att det sker en arbetsvärdering av olika yrkessektorer för att skillnader skall kartläggas och för att bakgrunden till att kvinnodominerade yrken värderas lägre skall analyseras. Inom EG har man arbetsvärdering. Vi måste kunna få en sådan också i Sverige. Vi anser att en parlamentarisk kommitté bör tillkallas för att utveckla arbetsvärderingsinstrumentet. I detta arbete har självfallet arbetsmarknadens parter en viktig uppgift. Jag yrkar bifall till reservation 11.

Herr talman! Centerpartiet har fogat ytterligare två reservationer till betänkandet, vilka jag yrkar bifall till. I reservation 13 tas nomineringar till statliga organ upp. Det är angeläget att representationen blir mer jämnt fördelad mellan könen än vad som är fallet i dag. Men vi i centern anser att utvecklingen så långt som möjligt bör ske på frivillig väg. Att använda tvingande regler i detta sammanhang tror vi inte är någon bra lösning.

I reservation 5 begär vi att den parlamentariska jämställdhetskommittén skall återskapas. Den skulle, som vi ser det, ge parlamentarikerna ett mer direkt inflytande på jämställdhetsarbetet.

GUDRUN SCHYMAN (vpk):

Herr talman! Flera av de tidigare talarna har inlett sina anföranden med någon form av scenarion över hur verkligheten ser ut. Jag skall också göra det, möjligen i litet mer drastiska ordalag, men det kanske kan vara uppiggande i debatten.

"Därför att kvinnans arbete aldrig blir färdigt och är underbetalt eller tradigt och monotont och vi är de första som får sparken och det är viktigare hur vi ser ut än vad vi gör och om vi blir våldtagna är det vårt eget fel och om vi blir slagna måste vi ha provocerat fram det och om vi höjer våra röster

så är vi gnälliga käringar och om vi gillar sex är vi nymfomaner och vi inte gör det är vi frigida och om vi älskar kvinnor är det för att vi inte kan få tag på 'en riktig karl' och om vi ställer för många frågor till läkaren så är vi neurotiska och/ eller uppkäftiga och om vi förväntar oss samhällsomsorg till våra barn är vi egoistiska och om vi står upp för våra rättigheter är vt aggressiva och 'okvinnliga' och om vi inte gör det är vi typiska svaga kvinnor och om vi vill gifta oss är vi ute för att fånga en man och om vi inte vill gifta oss är vi onaturliga och för att vi fortfarande inte kan få tag på användbara och säkra preventivmedel medan männen kan promenera på månen och om vi inte kan klara av eller vill ha en graviditet så ska vi känna oss skyldiga om vi gör abort.

För dessa och många andra sakers skull är vi en del av kvinnornas befrielserörelse."

Det är vi i vpk. Man kan också uttrycka det på ett annat sätt. Torbjörn Larsson, som är statsvetare och har studerat finansdepartementets roll i regeringens arbete, är inte heller nöjd med jämställdhetsarbetet, trots att han är man. Han säger följande:

"Ett sätt att söka efter makten är att titta efter var det saknas kvinnor. Där finns det reella maktcentret."

Inför denna debatt tog jag via utredningstjänsten reda på hur det ser ut med representationen i våra olika utskott här i riksdagen. Det visade sig att det är just i finansutskottet, skatteutskottet, utrikesutskottet och försvarsutskottet som det är en kraftig överrepresentation av män. Jag tror att samtliga här är mycket medvetna om att detta handlar om utskott och departement som kräver och får väldigt mycket pengar. Vi från vpk har därför skrivit en motion, som har behandlats av utskottet och som också tas upp i detta betänkande. Denna motion har rubriken Män ger och män får, och den är skriven utifrån detta tema och dessutom utifrån en vetenskaplig undersökning, som en kvinnlig forskare i Göteborg har gjort. I denna undersökning har det framkommit att kollektivtrafiken, som används mest av kvinnor, får mindre pengar än bilismen. Om vi ser på trafikutskottets representation, finner vi att 82 % av ledamöterna utgörs av män.

Vi i vpk har visat att försvaret, som är en del av vår offentliga sektor, får 30 miljarder, medan 10 miljarder går till barnomsorgen. Vi har visat att pengarna till idrotten till största delen går till manliga idrotter och till storståtliga och dyrbara sportanläggningar. Vi har tagit Globen som exempel i denna motion. Vi har visat att effektivitetskraven och diskussionen när det gäller nedskärningen av den offentliga sektorn är markanta. Det är inom denna sektor som vi kvinnor arbetar, och det är denna sektor som vi kvinnor är helt beroende av för att över huvud taget kunna arbeta. Detta är fakta, skulle jag vilja säga.

Vård och omsorg har många av de tidigare talarna varit inne på, och de har bl.a. talat om hur viktigt det är att vi ändrar på attityderna. Och av utskottsbetänkandet framgår att man har varit mycket överens om detta i utskottet. Utskottets skrivningar är mycket välvilliga. Det är naturligtvis ingen som vågar ställa sig upp och säga att han eller hon inte vill ha jämlikhet. Det skulle ju se mycket illa ut. Det är inte heller någon som har gjort det, utan

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

alla bemöter alla motioner, även vpk:s, med stor välvilja. Men ingen är beredd att avsätta denna välvilja i någon form av handling.

Mona Saint Cyr talade om hur viktigt det är att attityderna förändras. Därefter övergick hon till att tala om moderaternas familjepolitik. Jag skulle därför vilja ställa följande fråga: Vad tror moderaterna att våra barn och vår omgivning får för attityd till kvinnor och kvinnors kapacitet och till kvinnors arbete, när ett införande av vårdnadsbidrag förespråkas? Det tycker jag är en intressant fråga. Denna fråga gäller inte bara moderaterna utan även centerpartiet och folkpartiet. Vad kommer det att innebära för synen på oss kvinnor och för synen på kvinnans ställning i arbetslivet om vi kvinnor skall stanna hemma för nålpengar för att sköta barnen? Det skulle jag mycket gärna vilja ha svar på.

Den offentliga sektorn har vi talat mycket om. Jag anser att frågan om den offentliga sektorn är mycket viktig. Som ett resultat av var maktcentrum finns i regeringskansliet har den offentliga sektorn blivit kraftigt undervärderad. Och i t,ex, regeringsdeklarationen berördes knappast den offentliga sektorn. Och den behandlas på inget sätt med samma beslutskompetens som andra områden. Jag tror inte att det skulle falla någon minister in att kalla till partiöverläggningar på Haga för att diskutera krisen inom vård och omsorg, trots att det är den vi står mitt uppe i. Varför? Varför har inte dessa frågor samma prioritet som andra frågor? Jo, förmodligen därför att man förväntar sig att den här armén av kvinnor skall ställa upp solidariskt och stanna hemma från sina arbeten, när barnomsorgen inte fungerar och när äldreomsorgen inte fungerar. Frivilliga arbeten och ett ökat inslag av släkt och vänner i vården talas det om. Men det är inte några könsneutrala begrepp, utan det är oss kvinnor det handlar om.

Vi i vpk har i en motion krävt att det i finansbudgeten skall finnas konsekvens-beräkningar gjorda utifrån könsperspektiv, utifrån kvinnoperspektiv. Det skall inte bara konstateras att det ser ut på ett visst sätt, utan man skall i varje fråga ta reda på vilken effekt det får på kvinnorna. Vilka effekter får de regionalpolitiska besluten på just kvinnorna? Vilka effekter får de trafikpolitiska besluten på just kvinnorna? Vad kommer det att innebära? Detta avfärdas i princip som inte möjligt. Vi har efter långt och träget arbete fatt in en miljömedvetenhet, som gör att man nu är villig att också räkna med miljökonsekvenser i olika samhällspolitiska beslut. Jag kan inte tänka mig att det skulle vara mera omöjligt att också räkna in kvinnoperspektivkonsekvenser i samhällspolitiska beslut. Därför har vi krävt det.

Sedan tycker jag - ingen har berört frågan här - att man naturligtvis måste tala om skattepolitik. Vad har skattepolitiken med de nu föreslagna förändringarna för effekter på oss kvinnor? Det talar man heller inte om. Vad har EG-harmoniseringen för effekter på oss kvinnor? Vi från vpk har tagit upp det i en motion. Vi kan se att det finns en hel del goda effekter. Vi kunde läsa i Dagens Nyheter i dag att likalöneprincipen kommer att vara vägledande, och det är bra. Men vad kommer hela skatteharmoniseringen till EG att innebära för oss kvinnor? Vad kommer det att innebära för det samhällssystem som vi har med skattefinansiering, när vi kommer att harmonisera våra skatteskalor till EG, inom inkomstpolitiken, inom skattepolitiken, fas-

tighetsskatterna, bolagsbeskattningen osv.? Vad kommer det att bli kvar i att fördela i det här landet till vård och omsorg?

Jag har försökt att få svar på den frågan i en debatt om EG, Då fick jag det svaret från den socialdemokratiska företrädaren att det här inte är frågor som man diskuterar i EG-harmoniseringsarbetet, Nej, det är väldigt alarmerande. Han såg det som att det inte innebar någon fara på taket. Jag menar precis tvärtom. Om vi tittar på kvinnorepresentationen i den EG-byråkrati som regeringen har byggt upp, med alla rutor och pilar som ni säkert alla har sett, finner man att det inte i en enda arbetsgrupp finns en enda kvinna! År inte detta märkligt? Regeringen, som ju tycker att jämställdhetsfrågorna är viktiga, borde väl i rimlighetens namn föregå med gott exempel, Anita Gradin är den enda som finns med, I rådet för Europafrågor, där näringslivet är representerat, finns en kvinna, Antonia Ax:son Johnsson. Jag tror faktiskt inte att vi kan räkna med att hon kommer att företräda de offentliganställda kvinnornas intressen.

Jag har föreslagit, och vi kommer att föreslå igen från vpk, att det snarast inrättas en arbetsgrupp inom EG-byråkratin, som just tar reda på konsekvenserna för den offentliga sektorn. Den arbetsgruppen skall bestå av enbart kvinnor.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga de reservationer som vpk har i detta betänkande.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

MONA SAINT CYR (m) replik;

Herr talman! Gudrun Schyman ställde en fråga direkt till mig. Den gällde vårdnadsersättningen. Jag tror att Gudrun Schyman uppfattade att jag talade om valfrihet. Och valfrihet för oss moderater, och jag hoppas för de flesta som talar om valfrihet, innebär att föräldrarna själva har ett inflytande på sin egen situation. De kan själva välja den trygghet åt sina barn som de vill skapa för att barnen en gång i framtiden skall bli trygga och goda medborgare i vårt samhälle. Det innebär inte att man pytsar ut dem hit och dit för att förverkliga sig själv någon annanstans. Man kan vara hemma under barnens första mycket viktiga år för att de skall kunna danas till trygga människor.

Jag vill påpeka att det här handlar om båda föräldrarna, inte enbart om kvinnorna. Båda föräldrarna som individer och båda föräldrarna i gemenskap som familjeföreträdare ger sina barn kärlek, lär dem solidaritet och ger dem trygghet hemma. Det är detta som är viktigt för oss, för att nu ta en ideologisk invinkling på detta. Jag vet att kommunisterna har en helt annan uppfattning här. De vill ha en kollektiv fostran av barn. Men det anser vi inte ger trygghet.

GUDRUN SCHYMAN (vpk) replik:

Herr talman! Vår utgångspunkt är att kollektivet kan ge varje individ möjlighet att förverkliga sig själv. Det kan ge varje individ möjlighet att faktiskt kombinera föräldraskap. familj och en yrkesverksamhet, vilket innebär en möjlighet att förverkliga sig själv på alla de områden där man har resurser. Jag vet inte hur jag skall tolka uttalandet att "förverkliga sig själv någon annanstans", som Mona Saint Cyr gjorde. Det låter inte särskilt bra eller trev-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

ligt. Jag tror nämligen att vi alla, män som kvinnor, har behov av att utnyttja våra resurser på många plan. Vi menar att vårdnadsbidraget, som moderaterna och andra borgerliga partier förespråkar, inte innebär någon valfrihet. Hur mycket pengar rör det sig om? Vem har möjlighet att utnyttja det? Jo, någon som har en annan som försörjer en. Vem kommer att vara hemma? Knappast den som har den högsta lönen. Det är väl självklart att det blir kvinnor som kommer att vara hemma i sådant fall, men inte vilka kvinnor som helst, utan bara de kvinnor som har en karl som kan försörja dem. Det är faktiskt så, och det skulle vara förödande för kvinnosynen och ett stort steg tillbaka i den jämlikhet som vi ändå mödosamt har tagit oss fram till.

MONA SAINT CYR (m) replik:

Herr talman! Gudrun Schyman tänker väl i alla fall fel. Det är självklart, säger hon, att det är kvinnorna som stannar hemma. Varför det? Kvinnorna skall ju ha lika goda löner som männen. Var det inte det som vi strävade efter gemensamt? När de har det, kan föräldrarna turas om att vara hemma hos sina barn. Jag kan också ställa en fråga till vpk: Varför skaffar man sig barn över huvud taget, om det första man gör är att slänga ut dem och låta någon annan ta ansvaret för dem? Vi anser att man har ett föräldraansvar, om man nu skall vara förälder- man kan ju välja om man vill bli det eller inte. Han man tagit sitt föräldraansvar, då vill man väl i alla fall vara tillsammans med sina barn. Det är den första förutsättningen. Den möjligheten skall man ha medan barnen är små och är mest beroende av sina föräldrar. Yrkesrollen hinner man också med under ett helt liv. Man kan alltså kombinera det hela och få så att säga både-och. Föräldrarna kan turas om, och föräldrarna skall förhoppningsvis och så fort som möjligt få jämlika löner,

GUDRUN SCHYMAN (vpk) replik:

Herr talman! Goda löner, vi skall ha jämlika löner! Men samtliga talare här har konstaterat att så inte är fallet i verkligheten. Då får ni vänta med att införa vårdnadsbidraget tills vi har kommit så långt att alla har lika löner. Men det har ni inte tänkt göra, såvitt jag förstår.

Varför skaffar man sig barn? Jag tror att det finns många anledningar till det. Vi är många, både män och kvinnor, som har en djup känslomässig anledning till att vi vill ha barn. Men att vi kvinnor samtidigt vill ha barn och arbete därför att vi vill kombinera ett föräldraskap med ett yrkesverksamt liv innebär väl inte att vi skaffar barn för att slänga ut dem till någon annan. Det skulle i så fall vara anledningen för alla män att skaffa sig barn för att sedan slänga ut dem till någon annan. Jag vet inte om moderaterna har den uppfattningen. Det skulle förvåna mig i så fall, det måste jag säga. Men det rimmar bra med ert förslag om vårdnadsbidrag. Så det är kanske så det ser ut för moderaterna.

Talmannen anmälde att Mona Saint Cyr anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

CARL FRICK (mp):

Herr talman! När Anna Horn af Rantzien häromdagen frågade mig om jag ville hjälpa henne med att ta debatten om jämställdhet, blev jag glad och

förväntansfull. Jag började läsa betänkandet men blev efter en kort stund ledsen och nedslagen. Där saknades visioner om ett mera jämställt samhälle. Envist och monotont hänvisas till pågående utredningar och projekt. Det var som att hamna i ett välvilligt byråkratiskt träsk.

För att vi skall kunna få jämställdhet i vårt samhälle måste det skapas och finnas möjligheter till jämställdhet. Ett avgörande steg har tagits i och med att kvinnor sedan många år tillbaka har samma utbildningsmöjligheter som män. Detta har lett till att kvinnor har kommit ut i arbetslivet i en mycket stor omfattning. Vi har i Sverige en av de allra högsta kvinnliga förvärvsfrekvenserna i världen. När kvinnor trädde ut i arbetslivet-lönearbetet blev det nödvändigt att ordna barntillsyn utanför hemmet. Så har skett i mycket stor omfattning. Riksdagen har fattat det kloka beslutet att vi skall klara full behovstäckning inom en nära framtid.

En väl fungerande offentlig sektor är en av förutsättningarna för jämställdhet. Att denna del av den offentliga sektorn för tillfället inte fungerar helt tillfredsställande beror på den långvariga högkonjunkturen, som har inneburit att .människor har föredragit att ta anställning i bättre betalda arbeten. Det intensiva barnafödandet har också påverkat personalsituationen på många ställen. Det fortsatta jämställdhetsarbetet fordrar att såväl lönesidan som arbetsförhållandena inom barnomsorgen rättas till, så att arbetena blir attraktiva och eftersökta - inte minst med tanke på att socialdemokrater och folkpartister nu med ändringar i skattesystemet vill tvinga deltidsarbetande kvinnor att arbeta mera och intensivare. Det är detta som ger de dynamiska effekterna!

En väl fungerande offentlig sektor innebär inte nödvändigtvis att all barnomsorg måste ske på olika institutioner. Enligt miljöpartiets uppfattning kan den med fördel ordnas så att föräldrar kan välja att bli dagbarnvårdare åt sina egna barn och samtidigt ta hand om andras barn. Uppsalamodellen måste ges möjligheter att provas på många håll i landet.

Den utvidgade föräldraförsäkringen är också ett steg i rätt riktning för att öka jämställdheten, särskilt om den kombineras med en kvotering av tiden för fader och moder i de fall där detta är genomförbart. I en del fall går det inte, t.ex. när det rör sig om ogifta eller skilda föräldrar.

För att kunna öka jämställdheten i fråga om fördelningen mellan män och kvinnor i barnuppfostran vill det till en omfattande attitydförändring hos arbetsgivarna, speciellt i näringslivet. Den fader som lojalt ställer upp och delar ansvaret för familjens vardag skall inte bli diskriminerad på sitt arbete. Han skall självfallet kunna återfå sitt arbete - inte bara vara garanterad ett arbete.

En annan utomordentligt viktig, för att inte säga avgörande, del i jämställdhetsarbetet består att vi snarast måste se till att vi kan börja minska den obligatoriska arbetstiden till sex timmar om dagen. Ett första steg måste vara att ge alla medborgare den självklara rätten att kunna välja att minska sin arbetstid. Det åren frihetsfråga av stor vikt att vi på det härsättet har möjlighet att välja levnadsstandard och välbefinnande. Det är utomordentligt beklämmande att denna viktiga reform nu skjuts på framtiden, och en oviss sådan, i strävan efter att vi till varje pris skall arbeta mera för att vi skall

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

kunna konsumera mera. Det finns en vilja i samhället att göra oss till Nordens japaner.

Det är ju allmänt känt att kvinnor inte har det så lätt när det gäller att ta sig fram i arbetslivet. Det har många här vittnat om, och det finns många undersökningar som visar det. Det finns nämligen många barriärer av ganska försåtlig karaktär. Det borde verkligen vara självklart att vi i dag ger kvinnor samma utvecklingsmöjligheter på arbetsplatserna som män har. I den mån det inte sker måste detta ständigt kunna påtalas och tas upp till diskussion. Att det inte är så lätt för en misshandlad eller illa behandlad att föra frågan på tal innebär inte att arbetsgivarna inte har ett avgörande ansvar för att kvinnor inte diskrimineras. Detta hänger i sin tur samman med de värderingar som finns i manssamhället- värderingar som vi gemensamt måste se till att det blir en ändring på.

I utskottets betänkande kan vi läsa om en rad projekt och utredningar som pågår. Det är inte utan att det känns som om det viktiga jämställdhetsarbetet döljs i ordmassorna. Diskriminering av kvinnor måste brännmärkas och visas upp, varhelst och när den än uppträder. Det kan vara svårt att lagfora dem som mer eller mindre medvetet diskriminerar. Men det är viktigt att det hela tiden ges publicitet åt de fall som blir kända. Det är kanske trots allt så, att det är först i sin nakenhet och skamlöshet som manssamhället kan avslöjas och ändras.

Vidare är det viktigt att visa upp positiva förebilder på män som har brutit sig ur slentrianen, som faktiskt deltar i familjelivet och som i sitt arbete jobbar aktivt med att ändra attityder för att kvinnor inte skall diskrimineras. Här har massmedia en utomordentligt stor och viktig uppgift.

Men det måste till grundläggande ändringar i synen på kvinnor, I den vilda kommersialismens namn har vi företeelser som inte borde finnas i ett civiliserat samhälle. Det är pornografin, speciellt våldspornografin - dessa skrämmande utflöden av manligt materialistiskt tänkande, där kvinnor görs till objekt och varor. Marknaden flödar av denna andliga skit. Stora ungdomsgrupper får på det sättet en skev och rå syn såväl pä kvinnor som på mäns relationer till kvinnor.

Om kvinnor betraktas som varor och objekt i vida kretsar, blir det inte lätt att bedriva ett jämställdhetsarbete. Många av dem som kommer att ha makten accepterar ju inte i grunden könens jämställdhet eller kvinnor som likvärdiga. Inte heller behandlas kvinnorna med respekt. Därför måste vi ha en förhandsgranskning av videogram och lagliga möjligheter att stoppa uthyrning och försäljning av de vedervärdigaste alstren.

Den moderata framtidsgruppen under ledning av professor Zetterberg har lanserat tanken pä solidaritet i den lilla världen - familjen och den närmaste vänkretsen, i kontrast till den hårda stora världen, där det råder kamp och konkurrens. Solidaritet i den stora världen existerar inte i egentlig mening enligt detta tänkande. En sådan solidaritet är hyckleri och bara ett byråkratiskt förtryckande av de arma medborgarna. Den gemensamma sektorn ses som ett ont i sig och som något som så mycket som möjligt skall privatiseras.

Dessa moderata framtidstankar är därmed ett hot mot jämndställdheten för kvinnor i samhället och ett kvalificerat försök att omintetgöra vad som åstadkommits under årtionden av sunda strävanden. Det är ju också så, att

moderaterna motsätter sig förhandsgranskning av videogram, eftersom det skulle vara det samma som ett intrång i yttrandefriheten. Det känns dock mycket bra att de borgerliga bröderna har satt sig till motvärn mot den nedbrytande moderata politiken. Den måste gång på gång ställas vid skampålen.

Den moderata ivern att tvinga in Sverige i EG är också ett led i arbetet mot den svenska modellen och därigenom är den ett hot mot en ökad jämställdhet i samhället. Kvinnor som är intresserade av jämställdhet och av möjligheten att välja fritt borde betacka sig för den moderata integrationsivern.

Att som medborgare kunna välja fritt är en av de viktigaste rättigheterna i ett demokratiskt samhälle.

Att många medborgare, och då främst kvinnor, ännu i dag inte kan välja fritt är upprörande.

Att manssamhället ännu sitter så djupt i samhällskroppen är genant - särskilt för oss män som verkligen skulle behöva härliga, jämställda kvinnor i vår närhet för att vi skall kunna utveckla våra goda och känslomässiga sidor. Det är ett rejält manligt egoistiskt skäl från min sida.

Att göra samhället jämställt borde vara en klart viktig uppgift också för oss män.

Att utöka rätten att välja fritt, att vara ellerbli jämställd, innebär också att det måste föras en ekonomisk politik som inte gör det svårare när det gäller att nyttja eller möjliggöra denna rätt. Det måste vara en politik som skyddar dem som har låga inkomster och som inte tvingar dessa till mer och intensivare arbete för att kunna klara sin ekonomi. Kvinnorna får inte bli de dynamiska effekternas första och kanske enda offer. Skattepolitik och ekonomisk politik måste bli mänskliga och mindre brutala.

Att öka jämställdheten innebär att kravet på rätten till minskad arbetstid måste drivas och att denna möjlighet inte får saboteras av tankarna på de dynamiska effekterna i den planerade skatteomläggningen.

Att öka jämställdheten innebär att öka männens medverkan i barnens och familjens vardagsliv. En hjälp i det sammanhanget är, som jag tidigare har sagt, den av miljöpartiet föreslagna kvoteringen av utnyttjandetiden i föräldraförsäkringen.

Att öka jämställdheten innebär en skyldighet att föra en miljöpolitik som är av det slaget att människor inte skadas av utsläpp och andra farligheter. Det är i huvudsak kvinnor som råkar ut för de många förslitningsskadorna i arbetslivet.

Att öka jämställdheten innebär att barnomsorgen måste byggas ut på ett fungerande sätt, så att alla som vill ha sådan också har möjlighet att få den.

All arbetsplatsdiskriminering måste påtalas och motverkas.

Kvinnors möjligheter till likvärdig behandling med utgångspunkt i kompetens måste hela tiden förstärkas.

Som man, älskare och far ser jag fram emot den dag - jag hoppas att det blir snart - då vi inte längre behöver den sorts debatter som nu förs i riksdagen. Det är gräsligt genant att vi ännu i dag efter så många års arbete med jämställdhet skall behöva få betänkanden, som är så utslätade som det nu aktuella betänkandet. Det är också genant att det över huvud taget skall behöva motioneras om sådant som borde, och måste, vara självklart.

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Jag vill passa på att kommentera några reservationer, I första hand gäller det reservation nr 7 om budgetförslagens effekter ur kvinnoperspektiv. Vi i miljöpartiet tycker att det här är en utomordentligt viktig reservation. Det är alltså väldigt bra att denna har väckts. Lika väl som vi måste lyfta fram miljökonsekvenserna i allt det vi gör måste vi också, för att kunna få ordentlig fart på arbetet, lyfta fram kvinnoperspektiven. Annars blir det nog väldigt svårt för oss att bryta den enorma mansdominansen.

Dessutom stöder vi reservation nr 11 om arbetsvärderingen. Jag har själv jobbat inom industrin under många år och har därför funnit arbetsvärderingen vara ett alldeles utomordentligt sätt att se vad som verkligen händer. Utan en väl fungerande arbetsvärdering tror jag att det blir mycket svårt för oss att långsiktigt påverka lönesituationen för kvinnor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 3, 5, 6, 7, 11, 12 och 13,

Jag hoppas att ett kommande betänkande blir mera spännande och krävande än det som nu har behandlats. Det är min förhoppning att riksdagen snart skall kunna lämna frågan bakom sig. Inom en snar framtid måste vi ju få ett självklart jämställt samhälle där alla är lika värda. Ännu är samhället, tyvärr, så käriekslöst att kampen måste gå vidare. Jag skall citera ett gammalt anarkistiskt ordspråk; "Was ist uns verblieben ausser kampfen und zu lieben?" Alltså: Vad återstår mer än att kämpa och att älska?

MONA SAINT CYR (m) replik:

Herr talman! Jag vet inte om det är meningsfullt att replikera Carl Frick, men något måste jag säga i anledning av hans slutsatser av Zetterbergs författande om den lilla världen och den stora världen. Jag tror att Carl Frick har läst den - i den mån han över huvud taget har gjort det - som en viss potentat läser Bibeln.

Det är onekligen så att de två världarna kompletterar varandra. Den lilla världen är naturligtvis den värld som skall ge människorna trygghet, och om den skulle fallera, vilket sker i många sammanhang, finns den stora världen där för att ge denna trygghet. Dessutom ger den lilla väriden, för dem som har något att hämta där i form av trygghet och liknande, förutsättningar för insatser i den stora världen. Båda världarna behöver finnas och är beroende av varandra, men den lilla ligger i botten för människornas utveckling.

Jag måste också kommentera det som Carl Frick säger om att "tvinga in" Sverige i EG. Jag trodde att Carl Frick visste att det är riksdagen som beslutar i sådana här frågor.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

CARL FRICK (mp) replik;

Herr talman! Det är allmänt bekant att moderata samlingspartiet är ett av de partier som jagar den offentliga sektorn med blåslampa, som tycker att den är utomordentligt dålig och som vill privatisera det mesta. Som jag har konstaterat, är en väl fungerande offentlig sektor en av förutsättningarna för att vi verkligen skall kunna bygga upp ett jämställt samhälle, och därför an-

ser jag att de moderata tankarna om den lilla och den stora solidariteten är en del av det arbete som moderaterna bedriver för att slå undan den svenska modellen och därmed motverka jämställdhet.

Självfallet är jag medveten om att det är riksdagen som fattar beslut om Sverige skall gå med i EG eller ej, men faktum är att moderata samlingspartiet starkt driver linjen att Sverige skall bli medlem i EG.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

MONA SAINT CYR (m) replik;

Herr talman! "Det är allmänt bekant", säger Carl Frick. Det är snarare illvilligt förtal som förs ut av Carl Frick m.fl. Moderaterna jagar inte den offentliga sektorn. Moderaterna arbetar för att det i vårt samhälle skapas alternativ till den offentliga sektorn som kan komplettera den. Det är alltså inte fråga om en total privatisering utan om alternativ, som gynnar alla medborgare, i motsats till en monopolisering.

CARL FRICK (mp) replik:

Herr talman! Det måste vara något som jag har missuppfattat under alla de år som jag har arbetat med politik. För något år sedan föreslogs att bidragen till kommunerna skulle skäras ned med ungefär 6 miljarder över hela landet, och det drabbar naturligt nog den offentliga sektorn, inte den privata. Det finns utomordentligt tydliga exempel på viljan att minska den offentliga sektorn. Om man gör det försöker man aktivt slå undan benen på allt jämställdhetsarbete i detta land.

Ni moderater fortsätter i andra sammanhang att försöka minska den offentliga sektorn. Ni kan inte komma undan. Det är bara att dra den slutsatsen att ni i grunden inte är speciellt intresserade av jämställdhetsfrågor. Det visar också vårdnadsbidraget, som innebär att kvinnofällor byggs in i systemet. Det är era fundamentala principer - det är lika bra att slå fast det.

Tredje vice talmannen anmälde att Mona Saint Cyr anhållit att till protokollet fä antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

GUSTAV PERSSON (s):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet behandlas tolv motioner från den allmänna motionstiden i början av detta år. Det berör jämställdhetsarbetets organisation, kvinnorna på arbetsmarknaden, kvinnors inflytande på olika samhällsområden och statens ansvar som arbetsgivare.

De flesta motionsyrkanden som nu har behandlats är i stort lika dem som utskottet behandlade i anslutning till regeringens proposition om jämställdhetspolitiken inför 1990-talet, I den redovisades en femårig handlingsplan som koncentrerades till i första hand fem områden:

* Kvinnornas roll i ekonomin.

* Jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden.

* Utbildningsfrågan i jämställdhetsperspektivet.

* Familjepolitik för jämställdhet.

* Kvinnors inflytande i samhället.

2 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Planen är uppbyggd så att nuläget först beskrivs för varje avsnitt, och därefter ställs konkreta mål upp. De följs i sin tur av en redovisning av åtgärder som skall vidtas.

Arbetsmarknadsutskottet såg positivt på den föreslagna planen, som omfattar åren 1988-1993 och ställde sig bakom den. Det blev också riksdagens beslut i juni 1988. Det är viktigt att påpeka det med anledning av den debatt .som har förts.

Regeringens femåriga handlingsplan innebar en ytterligare utvidgning av insatserna för jämställdhet mellan kvinnor och män. Det gäller framför allt på arbetslivets område. Frågor som berör arbetsmiljöarbetets organisation, anställningstrygghet och medbestämmande behandlas mer utförligt ur jämställdhetssynpunkt än tidigare. Detta breda anslag på arbetslivets område är viktigt, eftersom det berör de stora grupperna kvinnor på arbetsmarknaden. Jämställdhetsdebatten tenderar alltför ofta att bara handla om frågor som berör en begränsad grupp av välutbildade kvinnor, medan den stora gruppen kvinnor lämnas utanför. Det är just för dessa stora grupper som de tunga insatserna måste göras om vi skall få ökad jämställdhet mellan kvinnor och män.

gjjjjden allmänna debatten, när de långsiktiga målen för jämställdhet diskuteras, förefaller det råda bred enighet, vilket naturligtvis är bra. Men förs diskussionen litet djupare, märker man ganska snart att det förekommer olika uttolkningar av jämställdhetsinålet.

Ännu mera skiljer sig uppfattningarna när man skall ta ställning till medlen, dvs. de konkreta åtgärderna. Här blir det fråga om att välja olika lösningar och prioritera olika insatser. Vårdnadsbidrag kontra föräldraförsäkring är ett bra exempel på detta.

Jämställdhet enligt socialdemokratisk uppfattning innebär att alla kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter på alla väsentliga områden i livet. Var och en skall ha möjlighet att få ett arbete som ger en sådan lön att man kan klara sin egen försörjning. Kvinnor och män skall dela familjeansvaret när det gäller barn och hemarbete, och båda skall ha möjlighet att engagera sig politiskt, fackligt och i andra sammanslutningar som berör arbete och samhälle.

1 ett jämställt samhälle måste också arbets- och maktfördelningen mellan kvinnor och män vara jämlik.

Jämställdhetspolitiken syftar, enligt socialdemokratisk uppfattning, till att minska skillnaderna mellan kvinnor och män på samhällslivets alla områden och - det är viktigt - att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan olika kvinnor. Jämställdhetspolitiken måste därför ligga i linje med den allmänna politiken för ökad jämlikhet i samhället.

För oss socialdemokrater är det viktigt att jämlikhetsfrågorna drivs så att samtidigt en utjämning nås mellan olika kvinnogrupper.

Skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en borgerlig jämställdhetspolitik är att de åtgärder vi föreslår också skall syfta till att minska klasskillnaderna i samhället.

Ingen av de borgerliga företrädarna berör dessa frågor i sina anföranden, och inget av de förslag som de framför har detta syfte.

Frågor som berör utjämning av skillnader mellan olika kvinnogrupper är

för de borgerliga partierna av underordnad betydelse.Ingen har nämnt kraven på ökad jämlikhet och utjämning mellan olika kvinnogrupper,Man talar ofta - med stor inlevelse - om kravet pä jämställdhet mellan kvinnor och män, men aldrig om att jämställdhet också skall innebära en utjämning mellan olika grupper i samhället.

Det är viktigt att konstatera, att utan krav på social utjämning - jämlikhet - blir jämställdhetskravet bara ett krav på jämställdhet mellan kvinnor och män på olika nivåer i samhället, dvs, inom olika sociala grupper, men inte mellan dem,En sådan jämställdhetspolitik kommer snarare att vidga klasskillnaderna än att utjämna dem. Vi får en jämställdhetspolitik för välbärgade, en för mellanskiktet och längst ned en förde lågavlönade,Då skulle det s,k, tvätredjedelssamhället framstå i all sin tydlighet.

Jag tror att det är här som vattendelaren går mellan de borgerliga kraven på jämställdhet och socialdemokratins krav på att jäinställdhetspolitiken också skall innehålla insatser för ökad utjämning i samhället. Socialdemokratins jämställdhetsinål sträcker sig betydligt längre än de borgerliga idéerna om jämställdhet och är därför svårare att uppnå. Socialdemokratins mål ställer krav på en helt annan fördelning av samhällets resurser än den vi har i dag.

Grunden för en framgångsrik jämställdhetspolitik är den allmänna politik som förs i samhället. En ekonomisk politik som syftar till att skapa resurser som kommer alla till del har större förutsättningar att lyckas med jämställdhetsarbetet än den ekonomiska politik som säger sig främst stödja de s.k. välståndsbildande grupperna. Med andra ord; de nyliberala tongångarna, som hörts från de borgerliga partierna de senaste tio åren, är inte ägnade att bilda underlag för en jämställdhetspolitik som kommer alla kvinnor till del.

Socialdemokratin har prioriterat full sysselsättning i den ekonomiska politiken. Vi har i dag den lägsta arbetslösheten i västvärlden-under 2% -medan många av dessa länders arbetslöshet ligger pä 10 % och mer. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som tidvis har kritiserats av de borgeriiga partierna, har bildat en av grundpelarna för vårt jämställdhetsarbete.

Utbyggnaden av den offentliga sektorn - där motståndet från de borgerliga partierna varit stort - är en annan viktig del. Utan en stor offentlig sektor som svarar för barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, utbildning m,m, skulle vi inte ha nått så långt som vi har gjort i dag i jämställdhetsarbetet. Dessutom har detta inneburit att mänga kvinnor funnit arbete i denna sektor på arbetsmarknaden.

Nu kräver de borgerliga partierna privatisering inom olika områden. Vad kan det innebära? Ja, skall barnomsorg, vård och utbildning drivas i privat regi och med krav på vinst - ja, för många med vinstmaximering - måste det betyda antingen högre avgifter eller sänkning av kvaliteten. Förvissa välbärgade grupper betyder detta inte så mycket. De kommer att ha råd med kostnadsökningen. Men vad kommer det att betyda för de svagare grupperna i samhället, som inte har råd med privata lösningar där den s.k. marknaden skall sätta priset. De får avstå, och det betyder naturligtvis ökade klasskillnader i samhället, vilket slår hårdast just mot kvinnorna. Tryggheten för barnen i samhället skulle också försämras. Alla föräldrar skulle inte längre

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

kunna lita på att deras barn får vara i en trygg och utvecklande miljö medan de själva förvärvsarbetar eller studerar.

Liknande svårigheter skulle också uppstå på äldreomsorgens område. Det ökade antalet människor i hög ålder kommer att kräva ökat behov av värd och service. Om vi drar ner landstingens och kommunernas resurser, som de borgerliga partierna vill, kommer det i sin tur att krävas större insatser av anhöriga. De måste ställa upp. Det kommer med nuvarande arbetsfördelning att framför allt drabba de kvinnor som förvärvsarbetar eller önskar att göra det. Välbeställda grupper kommer naturligtvis att ha råd att klara dessa vårdinsatser på annat sätt. Vid litet närmare eftertanke tror jag att detta är en utveckling som ingen vill ha - framför allt inte kvinnorna.

Vi socialdemokrater hävdar att det ur jämställdhetssynpunkt är viktigt att slå vakt om en god barnomsorg och en god äldreomsorg som kommer alla tilldel.

Utbildningen tillhör också de strategiska intressen som underlättar jämställdhetsarbetet. Även här har socialdemokraterna tidvis mött motstånd. Det gäller framför allt när vi hävdat att även utbildningen måste ses som en viktig fördelningspolitisk fråga. Den kraftiga utbildningsexpansionen har betytt att tidigare skillnader mellan kvinnor och män i allmän utbildningsnivå har utjämnats. Det är i detta breda perspektiv vi socialdemokrater vill föra ut jämställdhetsarbetet. Endast om vi ser till helheten i politiken kan vi skapa jämställdhet mellan alla kvinnor och män.

Jäinställdhetspolitiken skall vara generell, för att använda en term från socialförsäkringen. Vad jag menar är att den måste vara så utformad att den kan nå alla medborgare. Det har vi i det här landet lyckats med på många områden, och det måste därför också gälla för jämställdhetsarbetet. Klarar vi exempelvis inte att föra en ekonomisk politik som upprätthåller den fulla sysselsättningen minskar drastiskt möjligheterna att driva en aktiv jämställdhetspolitik.

Jag tror inte heller att några kvinnor hoppas på att vi får fler jobb till dem om vi privatiserar barnomsorg, vård och utbildning. Det är därför viktigt i denna debatt om jämställdhetspolitiken att erinra de borgerliga företrädarna om de förslag de lagt pä olika samhällsområden. De är ofta sä utformade, att om ni skulle få igenom era förslag skulle de drabba jämställdhetsarbetet för stora grupper av kvinnor,

Nyliberala tankegångar som borgerligheten ofta för till torgs löser inte jämställdhetsfrågorna för de svagare kvinnogrupperna i samhället. Vi behöver bara se oss omkring i västvärlden, där dessa idéer haft fotfäste, så vet vi att den aktiva jämställdhetspolitiken är något helt främmande i dessa länder.

Herr talman! Även om jämställdheten har ökat i vårt land finns det stora kvarstående brister. Vår arbetsmarknad är starkt könsuppdelad. Det gäller branscher, befattningsnivåer och yrkesområden samt även ifråga om arbetstider. Kvinnor drabbas mer än män av ofrivilligt deltidsarbete. De finns i läg-löneyrkena, ofta med osjälvständiga, monotona och ensidiga arbeten.

Ensidiga repetitiva arbeten inom industrin och i vårdyrkena gör att kvinnor drabbas av arbetsskador, framför allt i rörelseorganen. Kvinnor löper, enligt tillgänglig statistik, större risk än män att drabbas av belastningsskador, medan övriga arbetsskador och arbetsjukdomar drabbar män hårdare.

Anställningstryggheten visar också på olikheter. Fler kvinnor än män har tidsbegränsade anställningar. Regionala skillnader i arbetslivsdeltagande drabbar i huvudsak kvinnorna.

. Den jämställdhetsplan som regeringen lade fram förra året, och som riksdagen godkände, har ett brett grepp på dessa frågor. Det är därför naturligt att utskottet i sitt betänkande hänvisar till den handlingsplanen när det gäller motioner som berör dessa och angränsande frågor.

När det gäller jämställdhetsarbetets organisation för de borgerliga partierna på nytt fram förslaget om en parlamentarisk jämställdhetskommitté. Det förslaget belyser, tycker jag, på ett utmärkt sätt oenigheten mer än enigheten inom det borgerliga lägret i jämställdhetsfrågorna. Under de borgerliga regeringsåren användes den parlamentariska kommittén till att bevaka varandra, så att ingen "skar pipor i vassen" på den andres bekostnad. Motivet torde vara detsamma nu.

Arbetsmarknadsutskottet vidhåller därför sin tidigare redovisade uppfattning att inrättande av ännu ett organ med parlamentarisk förankring inte skulle innebära någon förbättring av jämställdhetsorganisationen.

När det gäller uppföljning av jämställdhetsarbetet, som några motioner tar upp, redovisar utskottet vad som görs i dessa frågor.

Några motioner från borgerligt håll hävdar att den offentliga sektorn skulle förhindra framväxten av nya företag och att detta skulle drabba kvinnorna. Utskottet konstaterar att offentlig verksamhet inte tycks spela någon avgörande roll vad gäller framväxten av nya företag drivna av kvinnor. Tillgängliga uppgifter som redovisas i betänkandet, talar för att den kvinnliga företagsamheten är på stark frammarsch, framför allt i orter där kvinnor har svårt att få arbete. Dessutom föreslår nu jämställdhetsininistern ytterligare medel för att stimulera just det kvinnliga företagandet.

Birgitta Johansson m.fl. tar upp kraven på förbättringar av arbetsorganisationen på det statliga och kommunala området och framhåller liksom motionärerna från vpk och folkpartiet att staten bör vara föregångare. Utskottet delar denna uppfattning och redovisar en rad åtgärder som vidtagits i detta syfte, samtidigt som man betonar att det också är fråga om arbetsmarknadens parters ansvar och att frågorna kan behandlas förhandlingsvägen.

När det gäller motioner som berör kvinnors inflytande och ökad kvinnorepresentation i styrelser och kommittéer hänvisar utskottet till regeringens handlingsplan, som godkändes av riksdagen förra året. Enligt denna bör kvinnorepresentationen 1992 ha ökat till 30 % i statliga organ och 1995 till 40 %. Av årets budgetproposition framgår att kvinnorepresentationen mellan 1986 och 1988 har ökat från 17 % till 28 %. Kan vi behålla denna ökningstakt bör de av riksdagen godkända målen vara uppnådda före de angivna tidsperiodernas utgång.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag göra samma kommentar som jag gjorde i förra årets debatt. Jag konstaterar att det inte finns någon gemensam borgerlig uppfattning om hur jämställdhetsarbetet skall bedrivas. Ni är splittrade här som på andra områden.

Det är viktigt - inte minst för Sveriges kvinnor - att upplysa om detta. Från en borgerlig regering kan man inte vänta sig en samlad insats i jämställdhetsarbetet. Det är där mer som skiljer än som förenar. Jämställdhets-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

arbetet skulle komma att dras i långbänk, för att använda en välkänd term från den borgerliga regeringsperioden.

Men tillsammans med socialdemokratin har ni möjligheter - varje parti för sig - att aktivt medverka i jämställdhetsarbetet. Då slipper ni också den inre trätan som ofta förlamar. Framför allt - och det bör betonas - behöver vi alla goda krafter för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i dess betänkande om jämställdhet och avslag på samtliga motioner och reservationer.

I CHARLOTTE BRANTING (fp);

Herr talman! Gustav Persson slutade sitt anförande med att tala om att det behövs gemensamma krafter för ett bättre jämställdhetsarbete. Och så säger han att vi kräver en parlamentarisk jämställdhetskommitté men att det inte finns någon anledning att ha en sådan, för där får vi bara bevaka varandra och bekämpa varandra. Det är just för att vi anser att socialdemokraterna inte är tillräckligt starka för att ensamma driva jämställdhetspolitiken som vi vill ha en parlamentarisk jämställdhetskoinmitté.

Sedan vill jag fråga Gustav Persson vad han menar med att vi från borgerlighetens sida inte med vår jämställdhetspolitik skulle driva jämlikhetskravet. Jag ägnade halva mitt anförande åt att tala om vikten av att de traditionella kvinnojobben verkligen blir uppvärderade, Gustav Persson sade inte ett ord om hur han egentligen ser på vårt krav på ett arbetsvärderingsinstrument, som skulle vara ett sätt att verkligen se till att kvinnojobben blev uppvärderade. Var står egentligen socialdemokraterna när det gäller kravet på ett arbetsvärderingsinstrument? Och vad vill man egentligen med lika lön för likvärdigt arbete? Vad gör man? Vi vill se resultat.

Det var ju bra att vi fick ett klart besked från Gustav Persson om att han inte står på Kjell-Olof Feldts sida när det gäller en tänkbar privatisering av t,ex, barnomsorgen. Det är naturligtvis sorgligt i sak att Gustav Persson har en annan uppfattning, men det är ju bara ett exempel pä den interna debatten hos socialdemokraterna. Det vore. bedrövligt om Gustav Perssons linje skulle vinna seger,

I dag är det bara möjligt för dem som har det gott ställt att välja privat omsorg. Men skulle man fä lika statsbidragsbestämmelser pä den privata sidan och på den offentliga när det gäller barnomsorgen, så skulle ju alla få möjlighet till barnomsorg. Tycker inte Gustav Persson att det är ganska vansinnigt att t,ex, min syster, som är utbildad förskollärare, inte kan få möjlighet att starta ett privat dagis? Hon kan i stället ägna sig åt att driva en affär. Det är ju ett fruktansvärt slöseri att så många utbildade förskollärare i dag ägnar sig åt annat än vad de är utbildade för, eftersom de känner att de hellre skulle vilja jobba inom privat verksamhet än inom kommunal.

Gustav Persson talade här om att vi från den borgerliga sidan föreslagit neddragningar hos kommuner och landsting. Det är icke så, Gustav Persson! Man måste hålla sig till sanningen när man debatterar.

Sedan tycker jag ändå att det vore intressant att höra vad Gustav Persson egentligen menar när han framhåller att staten skall vara föregångare. Det enda socialdemokraterna här säger är att man inte skall ha en enkönad för-

Jämställdhet

samling när det gäller de statliga styrelser som man själv har möjlighet att Prot. 1989/90:12 tillsätta. Det är väl ändå en för låg målsättning, Gustav Persson! Varför har 18 oktober 1989 man inte när det gäller ökad kvinnlig representation i de organ man själv kan tillsätta inom socialdemokratin samma tidsbestämda mål som man kräver att andra skall ha?

GUDRUN SCHYMAN (vpk);

Herr talman! Jag skulle också vilja säga litet om det här resonemanget att om en del jämställdhetskrav går igenom, kommer det att i praktiken innebära att jämställdheten minskar. Delvis håller jag med Gustav Persson. Jag tror att det är alldeles riktigt när det gäller familjepolitiken och vårdnadsbidragen, som jag var inne på i mitt tidigare inlägg.

Jag tycker att det skorrar litet illa när man förklarar varför regeringen förhåller sig så passiv, nämligen att man måste minska skillnaderna mellan de sociala klasserna innan man över huvud taget genomför några jämställdhetsreformer, för annars skulle de kanske komma fel kvinnor till godo. Jag uppfattar det som ett svepskäl när regeringen inte vill göra någonting, när socialdemokraterna förhåller sig så passiva.

I de förslag som vi från vpk har lagt fram är jämställdhetskraven direkt inriktade på kvinnor som i dag har minst att säga till om - lågavlönade kvinnor, kvinnor inom offentlig sektor, arbetslösa kvinnor osv. Det är klart för-delningspolitiskt riktade jämställdhetskrav. Jag kan inte förstå varför socialdemokraterna inte kan ställa upp på det.

I slutet av sitt anförande efterlyste Gustav Persson hjälp, för han ville inte att de här frågorna skulle dras i långbänk. Ja, bifall de motioner som vpk har väckt, så kan vi ju faktiskt komma några steg på vägen!

När det gäller frågan om att staten skall vara föregångare, säger Gustav Persson att detta är en fråga för arbetsmarknadens parter, och det kan inte vi göra någonting åt. Men nu är det ju faktiskt så att staten är arbetsgivare i många fall och att statens olika organ och statens byråkrati i form av t.ex, av departement skulle kunna vara föregångare i en helt annan utsträckning än vad som är fallet.

Jag tog EG-frågan och EG-administrationen som ett exempel där den manliga dominansen är total. Där skulle väl regeringen ha kunnat föregå med mycket gott exempel - satt in kvinnor på en mängd poster och framför allt undvikit att undervärdera de sociala frågorna.

■ 1 t.ex, skattepolitiken, där ju regeringen är mycket drivande, är vågmästare och är den som så att säga bestämmer hur skutan skall gå, finns det alla möjligheter att luta sig mot partier där man förespråkar både jämlikhet och en fördelningspolitiskt riktig inriktning, nämligen mer makt åt de kvinnor som i dag ingen makt har. Jag tror att det finns en hel del kvinnor i dag som klarar sig alldeles utmärkt, därför att de av olika skäl redan har ganska mycket att säga till om.

CARL FRICK (mp);

Herr talman! Gustav Persson talade ganska intressant om de borgerligas nyliberala värderingar och deras inflytande på jämställdhetsarbetet. Han sade också några ord om jämställdhetens bedrövliga tillstånd i västvärlden.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jäniställdhet

och jag förmodar att han menade tillståndet inom EG. Då är det märkligt att man samtidigt arbetar så flitigt för att anpassa oss till detta EG med dess dåliga jämställdhet.

Vi arbetar ju i Sverige flitigt med att förändra vårt skattesystem, för att anpassa det till EG. Det innebär bl.a. att vi enligt förslagen skall sänka marginalskatterna kraftigt och gynna dem som tjänar mycket pengar. Och de som har låga inkomster skall då jobba hårdare för att kunna klara sin ekonomi. Enligt skatteförslagen skall ju boendekostnaderna öka med 15-20 %, och momsen skall breddas till nästan allt upptänkligt - persontransporter, energi och tjänster. Det gör alltså att de som har det knapert i samhället måste jobba mer för att kunna klara sig. Det är detta som kallas utbudspolitik, och det är detta som kallas de dynamiska effekterna.

Det här svär ju helt mot de gamla tankarna att man skulle verka för sex timmars arbetsdag, för att därigenom öka jämställdheten, ge män och kvinnor möjlighet att tillsammans arbeta inom familjens ram.

Jag har mycket svårt att förstå att detta står i samklang med god socialdemokratisk politik på det sociala området sedan många år tillbaka. Därför skulle jag vilja veta vad det är som har gjort att svensk socialdemokrati så fullständigt har vänt pä klacken, från att bry sig om människorna socialt till att nu se till att jaga ut människor i hårdare, intensivare arbeten och därigenom öka förslitningsskadorna osv. - för att ge de människor som redan har bra betalt mycket mer pengar.

EG-arbetet är ett stort bekymmer. Många viktiga beslut om Sveriges förhållanden tycks ju fattas bakom stängda dörrar av regeringsmedlemmar och beslutsfattare inom näringsliv och fackföreningsrörelse. De demokratiska möjligheterna att se och följa vad som händer inom detta område är helt uteslutna. Man släpper ju inte ut några papper och allt hemlighålls.

Det måste också vara en demokratiskt viktig uppgift för socialdemokratin att verkligen tala om för svenska folket vad som står inför oss i framtiden i dessa frågor. Vi kan ju inte hemlighålla vår framtid. Jag är utomordentligt oroad över de långsiktiga konsekvenserna av detta idoga anpassningsarbete till EG. Detta gäller främst de sociala frågorna, som är akuta i Sverige och där bilden håller på att förändras helt och hållet. Jag vill gärna ha ett svar från någon socialdemokrat någon gång.

MONA SAINT CYR (m):

Herr talman! Jag börjar med ett citat, och jag ber från början om ursäkt för ordalydelsen; "Jag skiter i vad Bengt Lindkvist säger". Det är den socialdemokratiska välfärdsaposteln Nils Yngvesson i Malmö som har sagt detta, apropå just barnomsorgsfrågornas lösning när det gäller t.ex. Uppsalamodellen och andra alternativa barnomsorgslösningar,

Kjell-Olof Feldt är inte ensam om sitt ställningstagande, om man får tro vad tidningarna nyligen har skrivit om hans rådgivare i finansdepartementet Klas Eklund. Som pappa till Sigge och Fredrik upptäckte han att den barnomsorg som socialdemokraterna erbjuder inte var sä bra. I en artikel har han sagt "släpp daghemmen fria". Det är nog så talande om att man inom socialdemokratin håller på att tänka om. Men vi kan förstå att Gustav Persson inte har börjat tänka i den riktningen. Gustav Persson säger i stället att

privatisering och alternativ naturligtvis innebär högre avgifter och sänkt kvalitet.

Låt mig då erinra om det förslag som socialdemokraterna står i beredskap att genomföra när det gäller pensionerna. Enligt vad som har sports kan det innebära höjningar av pensionspremierna med 50 %, eller motsvarande sänkning av nivån med 50 % för försäkringstagarna, Det kommer kanske inte att hjälpa kvinnorna så mycket. Det är onekligen så att majoriteten av dem som har tagit privata pensionsförsäkringar pä senare år är kvinnor.

Gustav Persson har sagt att det är bara höginkomsttagarna som har råd med pensionsförsäkringar och inte låginkomsttagarna. Men nu gäller det alltså barnomsorgen. Vi kan också omsätta den på pensionsförsäkringarna. 50 % av dem som har tagit dessa försäkringar har inkomster på under 150 000 kr.

Lösningen för Gustav Persson är tydligen att man skall ställa grupp mot grupp på traditionellt sätt och hetsa dem mot varandra för att kunna fortsätta att sitta vid makten och styra. Jag tycker inte att det främjar jämställdhetsarbetet i Sverige.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

KERSTI JOHANSSON (c);

Herr talman! Gustav Persson sade att socialdemokraterna har prioriterat full sysselsättning och att vi har låg arbetslöshet i vårt land. Men det är fråga om genomsnittet. Vi får inte glömma att det finns många kommuner som har stor arbetslöshet främst bland kvinnor och ungdomar. Många tvingas då att flytta.

Gustav Persson hävdar att socialdemokraterna vill ha en annan fördelning av samhällsresurserna. Hur funderar man då? I centerpartiet hävdar vi bestämt att vi måste ha en medveten politik för regional balans och utveckling. Det behövs en helhetssyn inom alla politikerområden för att få till stånd en positiv utveckling med levande bygder där både kvinnor och ungdomar kan bo kvar och inte tvingas flytta därför att det inte finns arbete.

Sedan säger Gustav Persson nej till att privatisera barn- och äldreomsorg. Det skulle drabba jämställdhetsarbetet. Det behöver det inte göra. Men om vi finge alternativ till den offentliga vården skulle det befrämja valfriheten och minska orättvisorna. Om vi ser på den kommunala barnomsorgen, kan det inte vara rimligt att ungefär att 21 miljarder av samhällets resurser går till hälften av de barn som är berättigade att omfattas av barnomsorgen. Det är bara hälften av barnen som får del av dessa många miljarder. För att klara behovet av både barnomsorgen och äldreomsorgen kan man tvingas mjuka upp just den offentliga sektorn med andra alternativ.

Jag nämnde tidigare de pressmeddelanden som dimper ner på våra bord. Nu har vi fått ytterligare ett sådant med étt meddelande om att det har anslagits projektpengar för att utveckla ett nytänkande inom boendeservicen. Jag läste detta med intresse då min egen kommun får del av dessa pengar. De skall användas för frivilliga enskilda organisationer. Även deras resurser skall tas i anspråk för att komplettera och avlasta samhällets insatser. Detta gör man säkerligen inte minst av orsaken att man tvingas erkänna att det behövs även andra insatser och komplement till den offentliga sektorn.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

GUSTAV PERSSON (s);

Herr talman! Det är naturligtvis svårt att hinna svara pä fem talare under denna korta tid. Det betyder ungefär 36 sekunder för varje talare. Jag beklagar det.

Låt mig först börja med vpk, eftersom jag ibland inte hinner med det partiet. Gudrun Schyman, jag sade inte att man först skall klara den sociala utjämningen och sedan jämställdheten. Jag sade att när vi arbetar med jämställdheten måste de sociala och ekonomiska villkoren samtidigt arbeta så att vi samtidigt får klassutjämning. Vi vill alltså arbeta mer jämsides. Men vi har alltför mycket glömt bort det i diskussionen.

Gudrun Schyman sade också att staten inte skall göra några insatser, utan i första hand skall det vara arbetsmarknadens parter. Jag sade att staten är skyldig till det och att vi ställer upp på det. Men samtidigt måste man arbeta förhandlingsvägen. Min erfarenhet från facklig verksamhet är att man arbetar både med statliga insatser och förhandlingsvägen. Det är då man når de bästa i-esultaten. Om man jämför med andra länder är Sverige ett exempel som visar detta.

Charlotte Branting tog upp arbetsvärderingen. Jag hann inte med annat än att hänvisa till vad vi skrev i utskottsbetänkandet. Men fackföreningsrörelsen har alltid arbetat med arbetsvärderingar. Det bör man komma ihåg. Dessutom har jämställdhetsministern tagit upp dessa frågor. Jag menar att man samtidigt skall arbeta från den offentliga sektorn, staten som arbetsgivare, kommuner och landsting, och arbetsmarknadens parter. Men det finns ett motstånd, inte minst från de grupper som kanske känner sig hotade när vi börjar arbetsvärdera. Men jag tror att vi måste gå den vägen.

Först har vi den solidariska lönepolitiken. Den betydde mer för kvinnorna än för männen, när det gällde att utjämna löneskillnaderna. Men de borgerliga partierna går ofta emot, bekämpar och förtalar den politiken. Från fackligt håll har man nu börjat gå ut och tala inte bara om solidarisk lönepolitik utan också om solidarisk arbetslivspolitik. Med det menas just att man arbetar för denna utjämning. Exempelvis Metalls förslag från den senaste kongressen visar detta.

Flera tog upp frågan om barnomsorgen. Självfallet måste det finnas alternativ i samhället. Där kan man tänka sig kooperativa insatser. Många känner t.ex. inte till att HSB var den organisation som först tog upp barnomsorgen i det här landet, dvs. inte staten eller samhället utan ett kooperativt företag. Jag tror att det går att utveckla många sådana exempel.

Kjell-Olof Feldt sade i denna intervju, vilket ni inte har påpekat, också att vi inte får försämra kvaliteten i barnomsorgen. Då har vi inte nått fram, utan bara satsat på kvantitet. Detta är mycket viktigt när man diskuterar olika alternativ. Blir det vinst och vinstmaximering är det naturligtvis inte kvaliteten som kommer att väga tungt utan möjligheten att tjäna pengar.

Några säger då här att det är väl lika bra att tjäna pengar på vård och omsorg som på muttrar och skruvar. Men så är det ju inte. Att ta hand om människor, framför allt barn, är inte att jämföra med muttrar och skruvar. Det låter minst sagt underligt,

Charlotte Branting sade också att folkpartiet inte har gjort några neddragningar i den offentliga sektorn. Det är inte sant! Folkpartiet har medverkat

till detta dels här i kammaren, dels i kommuner och landsting, där ni ständigt vill sänka skatten. Vad innebär det? Jo, neddragningar,

Kersti Johansson berörde frågan om storleken på arbetslösheten som varierar. Det sade jag faktiskt i mitt anförande. Om vi upprätthåller en hög ekonomisk beredskap och får hög sysselsättning, kommer detta alla till del. Dessutom har vi möjlighet att göra detta genom regionalpolitiska insatser. Jag törs säga att vi har en jämnare sysselsättningsfördelning bland kvinnor i vårt land än vad den är i många andra länder just därför att vi har fört denna politik. Den kommer vi att fortsätta att föra,

Mona Saint Cyr sade att vi socialdemokrater hetsar grupp mot grupp när vi diskuterar fördelningspolitiska frågor. Så är det naturligtvis inte. Vi diskuterar hur vi skall fördela dessa resurser jämnt. Om kvinnor skall ha jämställdhet med männen, så bör nämligen den jämställdheten gälla alla kvinnor. Det är inte fråga om att hetsa grupp mot grupp. Det är att föra en aktiv fördelningspolitik också i jämställdhetsarbetet.

Slutligen; Carl Frick berörde frågan om EG, Det finns naturligtvis väldigt mycket att säga i EG-frågan, Att vi måste samarbeta mer med Europa tror jag inte något parti - möjligen undantagandes miljöpartiet - motsätter sig. Därför är just hela EG-arbetet väldigt viktigt för vårt land. Där kan vi påverka jämställdhetsfrågor, eftersom vi har kommit längre på detta område, precis som på sysselsättningsområdet, på det socialpolitiska området och på arbetslivsoinrådet totalt sett. Därför är det väldigt viktigt att vi är med i den diskussionen.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet .

GUDRUN SCHYMAN (vpk);

Herr talman! Jag vill först tacka Gustav Persson för den gentila behandlingen. Han bemötte vpk först i sitt inlägg. Tack sä mycket för det!

Vad Gustav Persson säger är att vi skall göra allting samtidigt. Vi skall bäde utjämna de sociala skillnaderna och skapa jämlikhet. Det är både-och som gäller. Det där är ett mycket vanligt uttryck inom socialdemokratin; man skall å ena sidan och man skall å andra sidan; man skall utveckla och man skall avveckla; man skall satsa och man skall inte satsa. Resultatet blir tyvärr väldigt ofta att det inte händer någonting. Jag tycker att det är litet på det sättet i dessa frågor.

Jag kan nämligen inte finna att någon av de motioner som vpk har väckt innebär en minskning på den s.k. andra sidan. Om man t.ex, tillmötesgår våra krav pa att avlasta den minister som i dag har väldigt mycket att göra, sä att hon kan få litet mer tid över till jämställdhetsfrågorna, så skulle väl inte det innebära någon försämring någonstans? Jag kan faktiskt inte inse att det skulle vara fallet.

Det som däremot kommer att innebära stora försämringar är t,ex, den föreslagna skattereformen. Genom den kommer högavlönade att få stora skattelättnader, och lågavlönade kommer att få väldigt små skattelättnader. Om man slår ihop hela ekvationen med alla förslag som föreligger, så är -vilket LO mycket riktigt påpekat - kvinnorna förlorare. Det kan man väl inte kalla för jämlikhet!

Det finns en alldeles för kraftig tonvikt vid den ekonomiska politiken, och den inrymmer inga jämlikhetsperspektiv. Därför har vi i vpk föreslagit att

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

man i budgeten skall ha en konsekvensredovisning utifrån ett kvinnoperspektiv. Utifrån resonemang om å ena sidan och å andra sidan och att vi skall göra både-och skulle det här vara något som passar Gustav Persson som hand i handske.

Jag förstår inte alls varför han är motståndare till vår linje eller varför socialdemokraterna i utskottet har valt att inte följa den - om de menar allvar med vad de säger.

CARL FRICK (mp);

Herr talman! Miljöpartiet tycker visst att vi skall samarbeta med Europa och gärna då med hela Europa, inte bara med en del av Europa, nämligen den västeuropeiska ekonomiska gemenskapen. Men vad vi brukar framhålla att vi protesterar emot är allt hemlighetsmakeri bakom detta anpassningsarbete, som vi tycker faktiskt är ganska vedervärdigt. Vi lever i ett demokratiskt land. Vi måste rimligtvis få reda på vad som händer som är viktigt för vår framtid.

Men Gustav Persson svarar inte på de viktiga klassutjämningsfrägorna. Han sade tidigare i sitt anförande att det var viktigt att också utjämna mellan klasserna. Dä kan man fråga sig hur det kan komma sig att ett socialdemokratiskt parti så villigt lägger ett skatteförslag som faktiskt ökar klyftorna i samhället. Det är en viktig fråga. Den borde man kunna besvara.

Samtidigt har jag framhållit här att syftet med den här utbudspolitiken är att tvinga deltidsarbetande kvinnor ut i lönearbete sä att de skall få högre inkomster för att kunna klara sina högre utgifter och för att kunna konsumera mer. Men eftersom det är kvinnor som i huvudsak får de många förslitningsskadorna i den typ av arbete som de har, så innebär detta att man skattevägen tvingar kvinnor ut i arbete till en ökad ojämlikhet i samhället. Det totala kvinnliga lidandet kommer att öka i samhället. Männen slipper ju det här. Jag tycker att det är en väldigt egendomlig socialdemokratisk jämställdhetspolitik att med skattepolitik tvinga kvinnor ut i större mängd arbete i en situation där man faktiskt vet att förslitningsskadorna kommer att öka. Jag kan inte riktigt förstå varför man från socialdemokratiskt håll så envist fast-håller vid en politik som egentligen i grunden måste svära mot det man har arbetat med i över 100 år. Man har firat 100-årsjubileum i år, så det är ett sensationellt slut på 100-årsperioden att faktiskt vända pä kakan. Det upprör mig som svensk! Tack för ordet.

CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! Gustav Persson sade att det finns arbetsvärderingsinstrument inom fackföreningsrörelsen. Det är riktigt. Det sade jag också i mitt anförande. Men det finns ju inte sådana inom den offentliga sektorn. Det finns därför all anledning att arbeta så att vi verkligen kommer framåt.

Nu säger Gustav Persson att jämställdhetsministern arbetar med denna fråga. Men vi märker ingenting av det. Det vore bra om vi kunde se att vi verkligen går mot lika lön för likvärdigt arbete just för att förbättra kvinnoarbetena. Det vore bra om Gustav Persson kunde ge direkta exempel på resultatet av det arbetet.

Inom folkpartiet förtalar vi inte den offentliga sektorn. Vi arbetar för att

förbättra förhållandena inom den offentliga sektorn genom att ge dem som arbetar inom den offentliga sektorn större ansvar, genom att få en bättre beslutsprocess, genom en bättre arbetsfördelning och över huvud taget för att de anställda skall känna att de har mer att säga till om, så att de trivs bättre inom den offentliga sektorn.

Vi bedriver inte heller någon blind skattesänkningspolitik. Det är riktigt att vi har ett långsiktigt mål att sänka skatterna, men vi skall se till att det inte går ut över den offentliga sektorns verksamhet. Vi vill omfördela pengarna t.ex. inom socialförsäkringssystemet, så att pengarna går till aktiva åtgärder. Vi skall inte sjukskriva människor utan i stället förkorta vårdköerna och annat. Vi skall också se till att pengarna går till dem som har det sämst ställt. Folkpartiets motto är att få valuta för skattepengarna, och det är någonting annat!

Gustav Persson sade att privata alternativ bara är ute efter att tjäna pengar. Jag tycker inte att det är fult att tjäna pengar. En förälder kommer aldrig att lämna sitt barn till en barnomsorg som inte fungerar och är bra. Men det är inget fel att de tjejer eller killar som driver barnomsorgen tjänar pengar på att driva ett bra dagis. Jag förstår inte varför det skulle vara fult.

Slutligen sade socialdemokraternas företrädare här i dag att socialdemokraterna sträcker sig längre och att det därför är svårare att uppnå jämställdhet med deras politik. Jag har verkligen inte sett några utopiska mål som socialdemokraterna skulle ha drivit i jämställdhetsfrågorna. Tvärtom har det många gånger varit folkpartiet som drivit på i den frågan. Vi driver på vad gäller arbetsvärdering och för att få kvinnojobben uppvärderade. Vi drev på jämställdhetslagen som socialdemokraterna var motståndare till. Vi driver på mer pengar till jämställdhetsarbetet för JämO och för olika projekt. Vad är det för utopiska mål ni har? Dem har vi inte märkt någonting av!

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

MONA SAINT CYR (m):

Herr talman! Gustav Persson envisas med att försvara barnomsorgsmonopolet. Det enda han kan tänka sig är att inkludera den socialdemokratiska rörelsens HSB.

Vi moderater vill emellertid se till alla barns behov, och varje barn har rätt till sin del i den mångfaldens barnomsorg som vi talar om. Det är inte bara vissa barn som har rätt till den. Det gäller alla barn och deras föräldrar.

Jag citerade förut Klas Eklund i finansdepartementet. Han säger att statsbidragen bör vara jämbördiga för alla barnomsorgsformer, men det instämmer tydligen inte Gustav Persson i.

När det gäller att ställa grupp mot grupp har jag fortfarande det intrycket -jag har inte riktigt uppfattat detta förut - att socialdemokraterna eller i varje fall Gustav Persson numera graderar kvinnor i tre olika skikt. Det är alltså tre kollektiv i stället för ett, och sedan bedriver man sin fördelningspolitik mellan dessa skikt. Det kanske stämmer överens med socialdemokratisk ideologi, men inte med moderat. Jag tycker att man när det gäller jämställdhet skall arbeta för alla kvinnor och alla män - totalt sett för alla individer i samhället.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

KERSTI JOHANSSON (c):

Herr talman! På Gustav Persson låter det som om privat barnomsorg endast skulle gå ut på att tjäna pengar. Tror inte Gustav Persson att det finns sådana som vill ägna sig åt barnomsorg därför att de har intresse för just detta arbete och att det för dem som jobbar med barn kan ge också andra kvaliteter än enbart pengar tillbaka? Jag tycker det är viktigt att tänka på detta.

Varför inte börja med dagbarnvårdarna? Vad finns det för skäl att inte låta den personalkategorin inom den kommunala barnomsorgen, på samma sätt som de som jobbar på daghem, ha sina barn inskrivna i det daghem där man själv arbetar?

Gustav Persson sade att Sverige har en jämnare arbetsfördelning när det gäller arbetstillfällen än många andra länder. Men det finns fortfarande många bygder där man har stora svårigheter att upprätthålla sysselsättningen, och regionalpolitiska insatser är verkligen viktiga. Det är då inte bara en fråga om regionalpolitik, utan också jämställdheten. Det är oerhört viktigt att kunna sprida arbetstillfällena över hela landet.

GUSTAV PERSSON (s);

Herr talman! Charlotte Branting frågar vad vi har för utopiska mål, som inte de andra har. Jag skulle vilja svara som så; Vårt mål för jämställdhetsarbetet är att det skall vara så utformat att det kan komma alla till del. Så är det inte alltid med de förslag som folkpartiet för fram. Det är därför det blir mycket svårare. Precis som när det gäller att föra alla till full sysselsättning och inte bara en del människor, har vi ett längre gående mål, och det är det som gör det svårare. Vi hävdar att alla skall ha denna möjlighet. Det säger visserligen ni också, men era förslag är inte så utformade att de leder till detta i alla avseenden. Det är det jag vill påstå,

Charlotte Branting säger; Vi har inte märkt att den offentliga sektorn har börjat angripa arbetsvärderingarna. Charlotte Branting vet nog inte så mycket om arbetslivets villkor, om hon tror att vi på något år plötsligt skall märka det här. När vi i fackföreningsrörelsen har fört den solidariska lönepolitiken, har det tagit årtionden att nå hit. Jag är medveten om att samma svårigheter finns också här. När nu staten har engagerat sig och fackföreningsrörelsen är beredd - både tjänstemannarörelsen och LO - så tror jag att det finns stora möjligheter att verkligen gå vidare på det här området. Men jag tror inte man kan se några resultat i morgon; möjligen om något år,

Kersti Johansson säger att inte alla som bedriver privat barnomsorg gör det för att tjäna pengar. Nej, jag tror också att det kan finnas andra. Men vad vi socialdemokrater är rädda för är att om man drar in marknaden alltför hårt så får man sådana besvär. Som Kjell-Olof Feldt påpekade i går är det väldigt viktigt att behålla kvaliteten. Det har ju alla varit överens om förut, och det är vår förutsättning. Driver man daghem med vinstmaximering så kommer inte kvaliteten att kunna upprätthållas, och den måste vi socialdemokrater bestämt hålla på. Det är också en jämlikhetsfråga, vid sidan om en jämställdhetsfråga,

Mona Saint Cyr säger att jag graderar kvinnorna i tre olika skikt. Nej. det gör jag inte! Alla kvinnor är lika.

Det förhåller sig precis tvärtom. Jag gör en analys av moderaternas jämställdhetspolitik. Om ni får igenom era förslag hamnar man i de här svårigheterna. Att visa på vad er politik leder till är någonting helt annat än att jag skulle dela upp kvinnorna i olika skikt. Jag vill skapa jämlikhet och jämställdhet i de här avseendena.

Gudrun Schyman säger att socialdemokraterna vill göra på en gång åt ena och andra hållet. Det är bara att analysera verkligheten sådan den är. Då kan man inte göra allt på en gång. utan man måste diskutera olika framgångsvägar. Jag tror det är viktigt att göra det. Det är också det som har lett till framgång. Vi kan inte driva bara en enda linje. Vi måste driva många linjer, eftersom jämställdhetsfrågan berör alla områden i samhället. Då uppträder det fenomenet, precis som när vi genomför full sysselsättning eller social trygghet, att många åtgärder på en gång måste göras,

Gudrun Schyman säger; Ni kunde följa våra förslag, så skulle det gå igenom. Ja, men ni vill ju inte vara med och betala - där är ni inte lika villiga att ställa upp! Om ni vore det, skulle det vara mycket lättare att genomföra detta.

. Carl Frick slutligen säger att vi ägnar oss åt hemlighetsmakeri i EG-frågan. Det tror jag inte alls man kan säga om socialdemokratin. Vi har visst 37 arbetsgrupper över hela fältet, som visar vad vi håller på att syssla med, så det kan knappast vara som han säger.

Sedan säger han att skattefrågan skapar orättvisor. Det är möjligt att den kan göra det i vissa delar-det skall jag inte förneka. Men hela vår inställning är ju att sätta kapital- och inkomstbeskattningen lika, och det är väl en stor jämlikhetsfråga att beskatta olika inkomstslag lika - det kan väl knappast sägas vara felaktigt?

"Tvinga ut kvinnorna på arbetsmarknaden", talar också Carl Frick om. Vi har aldrig tvingat ut kvinnorna på arbetsmarknaden, men vi vill ge förutsättningar för alt kvinnorna skall kunna komma ut på arbetsmarknaden och ha samma villkor där. Det är ju därför vi driver frågorna om full sysselsättning, arbetsvärdering och en bättre arbetsorganisation, som också bygger på kvinnornas villkor.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989-

Jämställdhet

CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! Gustav Persson säger att man har jobbat kanske ett år med arbetsvärdering. Det är ju konstigt att man inte skulle ha jobbat med detta en längre tid. Det kan inte vara något nyvaknat intresse!

Både USA och Storbritannien har sysslat med arbetsvärdering i mänga år. Jämställdhetsministern i England har dragit fram exempel på hur en könsneutral arbetsvärdering kan gå till, och det finns liknande exempel från Canada,

Sverige har skrivit under en ILO-konvention från 1979 om lika lön för likvärdigt arbete. Hur kunde man göra det utan att börja tänka på hur man verkligen skulle följa upp det villkoret?

■Nej, detta kan inte vara något nytt.

Fortfarande har jag inte fått något svar från Gustav Persson om vad man egentligen har kommit fram till. För något har man väl kommit fram till?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

MONA SAINT CYR (m);

Herr talman! Jag förstod inte det svar jag fick av Gustav Persson när det gällde indelningen av kvinnor i tre olika kollektiv. Jag uppfattade det som att han sade att moderaterna har gjort en sådan indelning, men jag vet inte var han kan utläsa det - det står varken i betänkandet, i någon reservation eller i någon motion, såvitt jag vet.

Så vill jag än en gäng anknyta till barnomsorgen. Jag förstår inte det ständiga socialdemokratiska pratet om att man tjänar pengar om man breddar möjligheterna till alternativ inom barnomsorgen. Den som tjänar sin lön hos kommunen i dag, kan ju lika gärna göra det hos en privat arbetsgivare eller hos något kooperativ - kyrkan kan ju också anordna barnomsorg, liksom många andra, givetvis.

Om statsmakterna delar de gemensamma pengar som man anser att alla barns omsorg skall ha lika mellan alla barn, blir det ju föräldrarna som bestämmer var deras barn mår bäst och var de får bäst trygghet och bäst vård. Föräldrarna har naturligtvis olika uppfattningar om var de vill ha barnen, och de daghem som inte blir eftertraktade kommer naturligtvis inte heller att kunna existera. Detta kommer att gynna kvaliteten i daghemmen. Det är självklart att all barnomsorg som erbjuds skall ha en god kvalitet. Konkurrensen är det bästa sättet att få dem att höja kvaliteten successivt. Föräldrarna bestämmer efterfrågan - det är ju det som menas med marknaden. Varför det är farligt att föräldrarna får bestämma förstår inte jag.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

GUDRUN SCHYMAN (vpk);

Fru talman! Gustav Persson förde ett resonemang där han använde uttryck som å ena sidan, å andra sidan och att man måste tänka på allt på en gång. Då blir resultatet, som jag sade tidigare, ofta ingenting. De olika stegen liksom jämnar ut varandra. Ibland tror jag t.o.m. att det blir ett steg framåt och två steg bakåt.

Vi inom vpk har mycket stora och vida visioner om många saker. Om vi här sade att det inte är någon idé att försöka få något av våra krav genomförda förrän alla våra krav har genomförts, tills total jämlikhet har uppnåtts, tills alla klassolikheter har utjämnats osv,, då skulle vi vara handlingsförlamade. Det är enligt min mening inte ett särskilt hållbart sätt att resonera på i politiken, utan det gäller att åtminstone se efter vad som är möjligt i ett visst läge, I det här läget anser jag det vara fullt möjligt för socialdemokraterna att med stöd av eller tillsammans med vpk, vilket kanske låter bättre, genomföra en del av dessa jämlikhetssträvanden som vi alla säger oss vilja ha. Det är dessutom en fördelningspolitiskt korrekt inriktning som Gustav Persson så mycket värnar om.

Den barnomsorgsdebatt som pågår här pågick också i kammaren i går. Under den frågestund som ägde rum var det inte mänga ledamöter närvarande. Statsrådet Bengt Lindqvist har, såvitt jag har förstått av andras uttalanden, en annan uppfattning än Kjell-Olof Feldt, och det är ju trevligt att konstatera att det är högt tak inom flera partier än inom vpk. Det finns alltså

åsiktsskillnader inom partierna. Den som vill starta eget inom barnomsorgens område vill naturligtvis få statsbidrag. Den som vill starta eget för tillverkning av skruvar och muttrar kan självfallet göra det; ingen hindrar någon från att göra det. En majoritet av den här församlingen har beslutat att den som vill starta eget inom barnomsorgen måste se till att vissa regler och normer uppfylls utifrån kvalitets- och jämlikhetskrav samt utifrån en mängd andra krav som jag inte här skall ta upp. Det är den stora skillnaden.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jämställdhet

GUSTAV PERSSON (s):

Fru talman! Jag är övertygad om att Mona Saint Cyr och jag inte har samma värderingar och därför inte kan komma överens på detta område. Vi inom socialdemokratin analyserar alltid läget på skilda områden samt fastställer därefter mål och tar fram medel. Precis så har regeringen gjort i sin handlingsplan. På samma sätt analyserar jag förslag från moderaterna och finner att de leder till de konsekvenser som jag har nämnt. Därför går jag emot deras förslag. Så går det till, och om Mona Saint Cyr inte accepterar det kan jag inte göra något åt saken.

Den arbetsvärdering i England och andra länder som GhHflotte Branting
talar om har inte lett till särskilt mycket. Jämställdheten på'arbetsmarkna
den hos oss i Sverige är mycket större än i exempelvis England och USA,
Det visar att de metoder man tillämpar i dessa länder kanske inte alltid är så
framgångsrika, >'>

När staten, kommuner och landsting samt arbetsmarknadens parter i övrigt säger sig vara beredda att satsa på en arbetsvärdering, så tror jag att det är lättare att nå framgångar än om enbart staten gör arbetsvärderingar. Jag tror inte att det går.

Jag har tidigare arbetat med dessa frågor När vi i LO drev den solidariska lönepolitiken och snabbare ville så att säga pressa samman lönerna, kom vi till en viss gräns. Därpå sade vi att vi i nästa steg måste ta upp frågan om arbetsvärdering. Det visade sig då att privilegierade grupper på arbetsmarknaden inte var intresserade. Det finns således ett naturligt motstånd mot arbetsvärderingar som vi måste bekämpa.

Till Gudrun Schyman vill jag slutligen säga att i all praktisk politik måste man göra prioriteringar. Det gör att det ena måste tas före det andra. Samtidigt är det viktigt att inte bara tala om jämställdhet utan också om utjämningar i arbetsvärderingshänseende. Men i all praktisk politik måste prioriteringar göras, Gudrun Schyman.

GUDRUN SCHYMAN (vpk);

Fru talman! Jag är ledsen över att behöva förlänga debatten. Visst måste prioriteringar göras i all praktisk politik, Gustav Persson. Men vad jag vänder mig mot är att socialdemokraterna så ensidigt prioriterar den ekonomiska politiken på bekostnad av bl.a. jämställdhetsfrågorna och inte för vilka kvinnor som helst, utan för de lågavlönade och för de kvinnor inom den offentliga sektorn som verkligen är beroende av att jämställdhet upprätthålls. Det går ut över barnen och dem som har minst makt i samhället.

3 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

Jag tar mig friheten att säga att det är en både beklaglig och felaktig prioritering som socialdemokraterna gör.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 6 §,)

5 8 Ledighet, arbetstid och semester

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande I989/90;AU2 Ledighet, arbetstid och semester.

ERIK HOLMKVIST (m);

Fru talman! Moderata samlingspartiet begär i reservation 1 i arbetsmarknadsutskottets betänkande 2, som vi nu debatterar, tillsammans med folkpartiet, centern och-miljöpartiet en total översyn av ledighetslagstiftningen, en översyn som för yarjeiår som gått har blivit alltmer angelägen.

Lagarnas tillkomst,skulle medverka till att skapa bättre villkor för de anställda, och det har de också gjort. Men de har samtidigt skapat problem i näringslivet, kanske främst i de mindre företagen, som upplevt dessa lagar som svåra att hantera och förstå. Mot den bakgrunden har vi ansett det angeläget med en översyn.

Att en översyn även av andra skäl är angelägen visar en undersökning som SCB gjort under 1989 av frånvaron under 1988. Denna frånvaro har ökat starkt de senaste aren och har inneburit en kraftig belastning på såväl företag som samhälle. År 1988 var varje dag mer än 1 miljon anställda borta från sina arbeten. Enligt utredningen var det närmare bestämt 1 020 000, 20 % var män och 27 % kvinnor, I genomsnitt uppgick frånvaron till nära en fjärdedel av antalet anställda eller 23 %.

I den här frånvarostatistiken pockar framför allt en punkt på särskilt intresse, nämligen frånvaron på grund av sjukdom. År 1983 var sjukfrånvaron 18,4 dagar per år och anställd. För år 1988 hade det talet vuxit till 25,3 dagar. Det är alltså en 40-procentig ökning av sjukfrånvaron mellan 1983 och 1988.

Om man delar upp arbetsmarknaden i tre delar kan man generellt säga att en tredjedel av de anställda i princip inte har någon frånvaro alls. Det rör sig om någon enda dag per år. Den andra tredjedelen har ca 25 dagars frånvaro och den sista tredjedelen har en frånvaro på ca 50 dagar per år. Det är således en mycket stor variation i frånvaron, och det är ett av skälen till att vi vill ha en översyn.

Antalet sjukdagar mellan 1983 och 1988 har ökat med ca 27 miljoner per år. Det är siffror som faktiskt stämmer oss till eftertanke. Vi vill alltså ha en översyn. Vi är inte riktigt säkra pä att vi har svaren på alla frågor som infinner sig när man studerar den här typen av statistik. Men socialdemokraterna och vpk säger nej till en översyn och menar att en sådan inte behövs. Den höga frånvaron i svenskt näringsliv har bl.a. resulterat i att en del av våra storföretag nu flyttar utomlands med sina investeringar. Så sent som i morse fick vi höra Trelleborgskoncernens chef Rune Andersson ge följande besked

i frågan: Fortsatta investeringar kommer att ske utomlands på grund av bl.a. Sveriges i särklass högsta frånvaro.

Vi tycker att alla skäl talar för att den här översynen måste komma till stånd. Vi nämner i vår reservation särskilt vikten av att se över effekten av ledighetslagarnas påverkan pade mindre företagen. 1 översynen är det angeläget, menar vi, att vid eventuella avvägningar mellan olika ledighetsformer prioritera vården av barn.

I en period med brist på arbetskraft, som vi har just nu i vårt land, är det ytterligt angeläget att komma till rätta med den fortgående ökningen av frånvaron. Varje procent vi kan minska frånvaron ökar den totala arbetskraften med ca 45 000 personer. Enligt arbetstidskommitténs betänkande är Sverige det land i den industrialiserade västvärlden som har den högsta frånvaron.

Fru talman! I reservation 7 till samma betänkande, gällande en översyn av semesterlagen, hävdar vi att en översyn bör komma till stånd. Denna översyn bör i första hand sikta till en förenkling av lagen. Regler om semestergrundande frånvaro bör ses över med tanke på de ofta orimliga konsekvenser som kan drabba framför allt de mindre företagen. Även inom kvinnodominerade arbetsplatser kan problem uppstå.

Vi har i ett särskilt yttrande tagit upp förordet för en arbetstidsreform som syftar till en flexiblare arbetstid vad gäller såväl arbetstidens längd som uttag över tiden. En avreglering även här måste komma. Människor har olika krav och behov. Så även arbetsgivare. Parterna på arbetsmarknaden borde i avtal kunna verka för en större frihet härvidlag.

Fru talman! Jag yrkar med det sagda bifall till de moderata reservationerna vid detta betänkande.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

KJELL-ARNE WELIN (fp):

Fru talman! Jag vill instämma i den bakgrundsbeskrivning som Erik Holmkvist precis har gett och behöver därför inte ytterligare beröra den. Men det är för mig fullständigt ofattbart att socialdemokraterna och vpk vill blunda för den problematik som är förenad med de ledighetslagstiftningar som för närvarande gäller på arbetsmarknaden. Jag kan inte förstå att man inte vill medverka till ett översynsarbete i en fråga som är så utomordentligt viktig för hela arbetsmarknaden som ledighetslagstiftningen ju är.

Det är av väsentlig vikt att arbetstagarna ges möjlighet till ledighet utifrån de förutsättningar som i dag gäller, och det är inte detta som det skall göras inskränkningar i. Att det sker en översyn är, som Erik Holmkvist sade, utomordentligt viktigt för de mindre företagen, men frånvaron är ett problem för alla företag, på sitt sätt kanske ett större problem för de stora företagen, där ju frånvaron är betydligt större än hos de mindre företagen. Naturligtvis skall det flnnas möjlighet att vara ledig, men det är också rimligt att ledigheten så långt möjligt kan planeras och därmed vålla så litet problem som möjligt på arbetsmarknaden.

Nu hävdar socialdemokraterna att det pågår ett beredningsarbete inom departementet, och det är ju i och för sig gott och väl. Men det borde vara på det viset att man har en bredare plattform för att se över hela ledighetslagstiftningen och dess konsekvenser, för att kanske komma fram till lösningar som är bättre anpassade såväl för arbetstagare som för arbetsgivare.

Prot. 1989/90:12 Jag tycker att det vore rimligt om socialdemokraterna och vpk snarast änd-

18 oktober 1989 rade uppfattning i den här frågan, som är av mycket stor och väsentlig bety-

delse för både arbetstagare och arbetsgivare. Jag tror också att man skulle

° ' nå ett snabbare och kanske t.o.m. bättre resultat i fall vi hjälptes åt i över-

och semester u . . ■■ ■■ i . . . i u j r =

synsarbetet an nar man gömmer sig inom departementet och bereder frågorna där. Det brukar ju vara så att många som tänker tillsammans kommer till bättre resultat.

Den andra reservationen, som ju handlar om tjänstledighet för medverkan i bistånds- och katastrofarbete, är också av utomordentligt stor betydelse. Sverige vill vara och försöker säkert också vara ledande då det gäller att ställa upp i de internationella solidaritetsfrågorna. Statligt anställda, kanske alla offentliganställda, ges stora möjligheter att när behov flnns få tjänstledighet för att medverka i bistånds- och framför allt katastrofarbete. Men den möjligheten är inte lika generöst tilltagen för alla anställda, och det händer inte sällan att människor på grund av svårigheterna att göra sig fria från sin tjänstgöring inte kan medverka i sammanhang där deras arbetsinsats skulle vara av väsentligt värde.

Därför tycker vi i folkpartiet - och det gör även moderaterna och centerpartiet, eftersom de medverkat till reservationen - att man snarast bör se till alt de regler som gäller för statligt anställda i fråga om tjänstledighet för internationellt solidaritetsarbete vidgas och kommer alla arbetstagare i Sverige till del, dvs, att man måste lagstifta om detta. Jag hoppas att vi relativt snart skall kunna se till att sådana regler kominer att gälla för alla på den svenska arbetsmarknaden.

Jag yrkar, fru talman, bifall till reservationerna I och 2 vid arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 2,

KERSTI JOHANSSON (c):

Fru talman! 1 arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 2 behandlas motioner rörande rätten till ledighet och om arbetstid och semester. Motionerna avstyrks av utskotlsmajoriteten och då med hänvisning till att regeringskansliet håller på att bereda frågorna.

Det finns i dag flera lagar som ger de anställda rätt att vara lediga frän arbetet med eller utan lön. Dessa lagar har tillkommit i det goda syftet att bl.a, skapa bättre fortbildnings- och föreningsvillkor för de anställda. Ett problem med lagarna är att arbetsgivarens skyldigheter ofta är uttryckta med abstrakta formuleringar i lagtexten. Därför har lagarna blivit mycket svårhanterliga för den enskilde arbetsgivaren. Detta gäller inte minst i mindre företag, som ofta har små administrativa resurser och där behoven av långa varseltider är stora. Lagarna behöver ses över och bl.a. anpassas till de mindre företagens situation.

Nu säger utskottet - precis som man sade förra året - att man är positiv till en lagteknisk översyn av ledighetslagarna. Och när det gäller de små företagen konstaterar man att en anpassning av ledighetslagarna till de mindre företagen kan vara till nackdel för deras möjligheter att rekrytera och behålla arbetskraft.

Vi anser att det översynsarbete som påbörjades i början på 80-talet men
36 som legat nere sedan 1982 borde återupptas. Utskottsmajoriteten verkar

inte vara helt negativ eller avvisande med hänsyn till den skrivning som ändå finns i betänkandet och som jag inledningsvis nämnde.

När det gäller arbetstiden eller generella arbetstidsreformer har utvecklingen gått möten minskad arbetstid, dels genom att arbetsdagen har förkortats, dels genom att arbetsveckan har förkortats till fem dagar. Semestern har efter hand förlängts.

Flera argument har förts fram i debatten för en fortsatt arbetstidsförkortning. Det främsta argumentet för en kortare sammanlagd lönearbetstid är -som centerpartiet ser det - att den kan ge förutsättningar för en bättre livskvalitet och för barnfamiljerna möjliggöra för båda föräldrarna att ta ansvar för försörjning och barntillsyn. Detta har vi tagit upp i vår motion och i vår reservation nr 3.

Vi har också i en reservation påpekat att det krävs konstruktiva insatser för att finna en lösning på personalkrisen inom vården och omsorgen. Personalomsättningen inom t.ex. hemtjänsten är mycket hög, och därför finns all anledning att se över arbetssituationen för personalen inom just vården och omsorgen. Det krävs också åtgärder för att ge de människovårdande yrkena ett högre värde, en högre status.

Centerpartiet har i en annan reservation tagit upp frågan om animaliepro-ducenternas semester. Här vill jag bara kort konstatera att lantbrukare med djur är lediga i medeltal 22 dagar per år. En arbetstagare med fem veckors semeter är ledig 139 dagar per år, I flera kollektivavtal finns grupper som har längre semester än fem veckor. De sociala klyftorna mellan å ena sidan lantbrukare och å andra sidan de anställda har aldrig varit så stora som de är i dagens Sverige. En semesterreform för Sveriges mjölkproducenter skulle medföra stora och uppenbara fördelar. Bl,a, skulle man uppnå en minskning av de sociala klyftorna mellan lantbrukare och anställda. Ett semestersystem skulle kunna bygga på nuvarande avbytarverksamhet med Lantbrukarnas riksförbund som huvudman och lantbruksstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Vi anser inte att de krav centerpartiet kommer med är orimliga. Vi begär nämligen att regeringen skall ta upp en diskussion med jordbrukets företrädare om de praktiska och ekonomiska lösningarna för ett semestersystem. En fråga som då också bör diskuteras är frågan om den brist som i dag råder vad gäller ordinarie avbytare. Behovet av avbytare på lång sikt måste givetvis täckas av ett ökat antal elever i jordbruksutbildningen, men avbytarkur-ser måste också kunna anordnas inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de reservationer i betänkandet där centerpartiet finns med.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

GUDRUN SCHYMAN (vpk):

Fru talman! Jag vill i detta anförande begränsa mig till att tala om en enda fråga, nämligen frågan om sex timmars arbetsdag. Vpk har i betänkandet två reservationer, men jag avser alltså att hålla mig till denna enda fråga. Jag gör detta av den anledningen att jag anser denna fråga vara en av de viktigaste och mest angelägna som står på dagordningen i dag, detta inte minst på grund av vad som diskuterades i föregående debatt: jämlikheten och kvinnorna.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

Införandet av en sex timmars arbetsdag har mänga fördelar förutom fördelarna för kvinnorna. Det är trots allt så i verkligheten som den ser ut i dag - sedan kan vi önska att den såg annorlunda ut - att det främst är vi kvinnor som arbetar oerhört mycket, som slits mest mellan arbetslivet och det arbete vi fortfarande har hemma.

I förra debatten målade jag upp ett scenario och jag kan göra det igen. Jag är själv ensamstående med två barn. Jag arbetade som socialarbetare innan jag kom hit till riksdagen. Jag tror att jag delar mänga kvinnors erfarenhet av att vara i tidsnöd, av att min tidsbudget inte går ihop. Man skyndar sig på morgonen att äta frukost, att få på sig kläderna, att få i väg barnen till dagis. Man skyndar sig för att hinna till arbetet. Man har en arbetsdag på sex timmar som man - hittills- får bekosta själv. Man gör detta för att kunna skynda sig till dagis och hämta barnen, för att kunna skynda sig att handla, åka hem och laga mat och för att kunna skynda sig att få en liten stund tillsammans med barnen, kunna läsa läxor och annat och för att kunna skynda sig att gå och lägga sig så att man kan gå upp tidigt nästa morgon igen.

Detta är en vardag som jag tror att jag sedan länge delar med väldigt många kvinnor, säkert också med män, men till övervägande delen med kvinnor. Detta ekorrhjul av att alltid, alltid stressa, alltid ha bråttom, är tärande på många sätt. Dessutom är vi många - framför allt kvinnor, men också män - som arbetar inom yrken med monotont arbete, med tidspress. Vi har tidigare diskuterat den offentliga sektorn, vården och omsorgen. Inom dessa områden utgör denna tidsmässiga hets och stress en sådan psykologisk belastning att många helt enkelt inte orkar arbeta. Äldreomsorgen, som vi vet är en krisbransch i dag, är ett bra exempel på detta.

Varför arbetar så många kvinnor deltid? Ja, inte bara därför att de inte har lust att arbeta mer, utan mycket ofta därför att de helt enkelt inte orkar. En stor del av alla arbetsskador, förslitningsskador, av upplevd psykisk press osv. är en följd av denna åtta timmars arbetsdag som man alltså inte klarar av. Man vill ha sex timmars arbetsdag för att över huvud taget orka arbeta. Ett införande av sex timmars arbetsdag skulle i sin tur innebära att man faktiskt skulle få ett mer effektivt utnyttjande av arbetskraften under den tid människor arbetar. Detta skulle vara en del av den effektiviseringskampanj som regeringen så ofta talar om att man vill genomfora inom den offentliga sektorn. Sex timmars arbetsdag skulle bl.a. ge de effektiviseringseffekter som man faktiskt vill ha.

En stor vinnare skulle naturligtvis också vara barnen, som skulle få en möjlighet att slippa denna oerhörda stress, som skulle få möjlighet att kanske vara en eller två timmar kortare tid på dagis. Detta skulle ske utan att det för den skull skulle bli fråga om någon typ av barnomsorg med "happy hours", där de som inte har möjlighet att utnyttja detta straffas.

Vi värnar ju alla om barnen, om att barnen skall må bra. Om man går med på det krav vpk framför - dvs, en generell arbetstidsförkortning för samtliga - skulle det dessutom medföra att barnen fick tillgång till sina fäder i större utsträckning än i dag.

Vi vet i dag att arbetstiden är ojämnt fördelad. Jag är inte säker på att arbetstiden successivt har minskat. Det visar sig nämligen - det beror naturiigtvis på vilket tidsperspektiv man har, men ändå - att arbetstiden i dag är

mycket ojämnt fördelad. De som yrkesarbetar mest är, paradoxalt nog, småbarnsföräldrar som är män. Medan kvinnorna går ner till en arbetstid på 75 % för att klara markservicen och barnen, är det många män som samtidigt ökar sin arbetstid, arbetar övertid osv. Denna omfördelning av arbetstiden, vilken man också talar om i utredningen, skulle också kunna ändras så att man gick över till sex timmars arbetsdag.

Vi i vpk anser dessutom att en människans frigörelse, som är vad vi vill åstadkomma, också skulle innebära en frigörelse från lönearbete på så sätt att vi faktiskt skulle hinna med att göra någonting annat än att bara arbeta. Vi skulle kanske hinna med att ha fritid, att gå på något intressant föredrag eller bio, vi kanske skulle hinna med att bara sätta oss ner och läsa en bok. När hinner vi med detta i dag, i den stressade tillvaro vi lever i? Det finns här en livskvalitet som man skulle kunna uppnå med en generell arbetstidsförkortning.

I den utredning som man i betänkandet hänvisar till berörs bara en liten del av dessa frågor. Mona Sahlin, som tidigare har varit ordförande i denna utredning, kommer senare att tala här, och jag kommer att lyssna "med fladdrande öron" för att få reda på hur det kan komma sig att man på detta sätt från politisk synpunkt har begravt hela frågan. Man vet ju att detta är en av de frågor som står högst på dagordningen, inte minst bland de yrkesverksamma kvinnorna inom den offentliga sektorn.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

RAGNHILD POHANKA (mp):

Fru talman! Jag har lyssnat på den föregående debatten om jämställdhet. Det är symptomatiskt att arbetstiden behandlas omedelbart därefter, eftersom den är ett så näraliggande ämne. Jag ser i dagens läge en arbetstidsförkortning framför allt som en kvinnofråga. Dessa frågor har så mycket med varandra att göra.

Fortfarande utförs två tredjedelar av hemarbetet av kvinnor, vilket betyder att väldigt många kvinnor är dubbelarbetande. De yngre männen har ju nu börjat ställa upp mera, men ännu så länge bara marginellt. Dessutom vet vi att de flesta kvinnor har monotont arbete. Många har ackordsarbete, som sliter hårt. Jag känner igen Gudrun Schymans beskrivning av hur det känns att vara mamma och alltid ha bråttom. Jag har sex barn och har ibland på kvällarna, när barnen var mindre, tänkt: En dag till har gått, - Varje dag har haft nog av sin egen glädje och plåga.

Hur långt har jämställdheten egentligen kommit? Jag måste ta upp detta, eftersom det hänger samman med sextimmarsdagen, som jag också skall tala om. Lönerna är fortfarande orättvisa. Kvinnorna har mycket tungt arbete. Och inom vårdapparaten arbetar man delvis i skift. Dessutom är hemarbetet många gånger obekvämt. Hemmet är, som alla vet, ofta inte alls någon anpassad arbetsplats,

I första hand vill miljöpartiet att inte bara småbarnsföräldrar utan även andra skall ha rätt till sex timmars arbetsdag och även till halvtid. Målet är naturligtvis sex timmars arbetsdag med lön för full tid, som en generell reform. Sex timmars arbete per dag skall alltså vara full arbetstid.

Det finns många dynamiska effekter - ett mycket modernt begrepp - av detta. När det gäller sextimmarsdagen är de helt självklara. Man har stude-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

rat kvinnor och funnit att bland ensamstående som arbetat inom industrin från början av sitt yrkesverksamma liv är det ytterst få som klarat alt arbeta fram till pensionsåldern. De kvinnor som har haft deltid har däremot klarat detta mycket bättre. Förhållandet är inte statistiskt säkerställt, men sådana här undersökningar har gjorts. Resultaten är mycket intressanta, och jag skulle vilja att en större undersökning gjordes.

Vad kostar oss förtidspensioneringen av 55 000 personer om året, varav 10-15 % av arbetsmarknadsskäl? Vi har här en arbetskraftsreserv, och man skulle i dag inte tillåta sådana förtidspensioneringar. Kostnaden är 9,7 miljarder kronor om året. Det är ganska mycket pengar, som i stället kunde satsas på försök att omskola och omflytta dem som det gäller. Kanske kunde man vid ett genomförande av sextimmarsdagen slippa att förtidspensionera så många.

Också arbetsskadorna kan man ta upp i detta sammanhang. Även de är oerhört kostsamma. Kostnaden har stigit från 11,5 miljarder år 1975 till 24,6 miljarder år 1988, Man skulle genom en förkortad arbetstid och mindre ackordsarbete kunna minska arbetsskadorna.

Sex veckors semester är en mansreform, som vi kvinnor inte är speciellt intresserade av. Visst är det skönt att ha semester, men den har ingen betydelse för det dagliga arbetet med vård och omsorg om familjen, annat än kanske när det gäller att besöka släktingar som ett led i det sociala nätverk som kvinnorna i regel har uppehållit.

Fördelarna med sextimmarsdagen är däremot så enorma och uppenbara att jag inte ytterligare behöver gå in på dem. Vi har också i tidigare anföranden fått höra om många av dem.

En annan aspekt på arbetstidsförkortning och ackordsarbete är att näringslivet naturligtvis tjänar på att anställa friska eller relativt friska människor och sedan låta samhället ta hand om och betala för de arbetsskador som uppstår. Det är i första hand fråga om en förbrukning av människor som vi måste vända oss emot, men det är också fråga om en övervältring av kostnader. Man sliter ut människor och överlåter sedan till samhället att ta hand om dem och all betala för arbetsskadorna.

De statliga institutionerna har svårt att hävda sig, och pengarna förs över till näringslivet. Vilka är det som är rika i dag? Jo, del är företag, institutioner som konferenscentra osv. Detta gör att vi måste satsa mera på människorna och på en förkortning av arbetstiden, så att vi får behålla dem i arbete.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 2, 3, 5 och 6 och vill något kommentera dessa.

Vi stöder reservation I om en översyn av ledighetslagstiftningen. Det är viktigt att en sådan utredning görs. Intresset för detta har ganska länge varit lågt, och vi vill att arbetet med dessa frågor tas upp igen.

Reservation 2 handlar om tjänstledighet för medverkan i det svenska katastrofbiståndet. Det är viktigt att man kan få tjänstledighet för u-landstjänst och för medverkan i katastrofbistånd. En ung kvinna som jag känner fick inte behålla sin tjänst, eftersom hon gick ifrån den ena biståndsorganisationen till den andra och skulle tjänstgöra i biståndsarbetet. Det är inte bra. Hon får t.ex. inte barnbidrag. En massa saker blir påverkade.

Som jag tidigare har talat så mycket om vill vi ha en rätt till 20-timmars-vecka och en rätt till 30-timmarsvecka i första händ med sikte på en generell arbetsförkortning.

Del har förekommit att man har gjort försök med förkortad arbetstid för vårdpersonal. Det är viktigt att man prövar hur detta fungerar. Vi vill i första hand ha en minskning av arbetsgivaravgiften med 25 % så att man kan ge bättre förmåner till dem som arbetar i vården och därigenom kan behålla personalen. Gör gärna försök med sex timmars arbetsdag.

Det flnns en lagstadgad rätt till förkortad arbetstid för vård av anhörig. Man har rätt alt vårda en svårt sjuk anhörig under 30 dagar av den vårdades livstid. Det är en mycket tandlös reform. Den passar nästan aldrig. Vi vill att man skall kunna göra detta generellt. Man skall ha rätt att vårda en sjuk anhörig pä deltid eller heltid och få samma ersättning som inom hemtjänsten. Man får pröva behovet av antalet timmar per dag.

Jag har talat med försäkringskassan. Det är mycket svårt att få denna rätt. Men det var inte i den andan som riksdagen fattade sitt beslut. Man har kanthuggit denna reform så att den är ganska värdelös.

Med det anförda yrkar jag bifall till förut nämnda motioner.

MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Förra året när kammaren debatterade arbetstider arbetade den statliga arbetstidskommittén, som Gudrun Schyman nämnde att jag har varit ordförande för, för fullt. Nu har den avlämnat sitt betänkande, som heter "Arbetstid och välfärd", vilket ni kan se i arbetsmarknadsutskottels betänkande.

Mycket av det som berörs i motionerna i detta ärende kommer nu upp till en noggrann prövning och debatt förhoppningsvis i och med att remissomgången påbörjas under hösten beträffande såväl arbetslivskommitténs som semesterkommilténs betänkanden. Det finns därför ingen anledning för utskottet att i dag gå in i detalj på arbetstidsfrågorna. Men vi välkomnar en debatt, som sannerligen inte har hörts för mycket, om arbetstiderna, kanske speciellt vad gäller kvinnorna. Del är viktigt alt få denna debatt.

Jag vill sedan gå in pä hur kommittén har resonerat och uttrycka en förhoppning om vad debatten kan komma att handla om. Varför är arbetstiderna så viktiga? De är vikliga för den enskilde. Det handlar om all kunna kombinera arbetet i och utanför hemmet. Del gäller att skapa likvärdiga villkor för att kunna dela på arbetet både i och utanför hemmet. Det är det viktigaste skälet till att arbetstiderna är så viktiga för jämställdheten. Jämställdheten kan underlättas eller försvåras genom arbelstidspolitiken, som dock inte ensam avgör om vi skall kunna uppnå ett jämställt samhälle. Men arbelstidspolitiken är en viktig förutsättning.

Arbetstiderna är också viktiga därigenom att de avgör vilken inkomst man får och ens ekonomiska förutsättningar för alt kunna leva. Arbetstiderna bestämmer också mycket av våra förutsättningar för all få ett så berikande arbetsliv som möjligt. Men arbetstiderna är också mycket viktiga för samhället i stort, eftersom det är vår samlade arbetsinsats i form av arbetstimmar ute i arbetslivet som egentligen avgör vilken välfärd som vi kan få. Sedan uppstår frågan hur man fördelar och använder den. Men det är, som sagt, vår sam-

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

lade arbetsinsats som avgör. Just det här har varit ett bärande tema för ar-belstidskommittén. Ett annat har varit att konstalera vilka olika förutsättningar som vi enskilda människor har, inte bara när det gäller att kunna delta i arbetslivet under olika perioder av värt liv utan också när det gäller olika behov av arbetstider under de olika perioderna. Även jag, liksom de flesta kvinnor i kammaren, har varit och är den ständigt stressade som aldrig hinner med något utan springer och jäktar. Del var ju så Gudrun Schyman beskrev det hela. Då är ju, t.ex. för mig, den dagliga arbetstidsförkortningen en oerhört viktig sak. Sedan kommer del andra perioder i vårt liv, och del har ju också funnits andra perioder tidigare, då vi skulle vilja se våra arbetstider utformade på ett annat sätt, så all de bättre passar överens med de behov som föreligger vid den ifrågavarande tidpunkten. Varför är det alllid vi människor som skall förändra oss med hänsyn till arbetstiderna? Varför skall inte vi kunna förändra arbetstiderna med hänsyn till de behov och förutsättningar som vi har?

Det är inte bara så att vi arbetar mycket olika redan i dag, vi önskar ju också mycket olika när det gäller arbetstiderna. Det är mycket viktigt att konstatera att vi arbetar mycket olika i dag. Gudrun Schyman har också rätt när hon säger att utvecklingen när det gäller arbetstiderna har gått i riktning mot ett ökat klasslänkande. Det är i stort sett en grupp, framför allt kvinnor, som har de låga lönerna, de dåliga arbetsmiljöerna och det dåliga inflytandet på sina arbetstider. De har också de obekväma och oregelbundna arbetstiderna. Här har också arbetstiderna blivit en del av klasstänkandel på arbetsmarknaden, något som det är mycket viktigt att observera. Man måste ständigt understryka hur viktigt det är alt vi får möjligheter att utöva inflytande över våra arbetstider Varför skall det alllid vara män, tjänstemän, med betoning på män, som kan påverka början och slutet av arbetsdagen? Det finns ett flexibelt system som i dag i stort sett bara män kan komma i åtnjutande av. Varför skulle del vara ett hot mot kvinnorna om också de finge ett vapen, så att de kan påverka sina arbetstider? Med ett starkt understrykande av att det är jämställdheten och inflytandet som måste utgöra grunden är vi tvungna att diskutera större flexibilitet på arbetsplatsen med hänsyn till olika perioder av livet, olika perioder av året och också med tanke på att man kan ha olika arbetsplatser.

Det ekonomiska utrymmet är emellertid begränsat och måste finnas med i diskussionen om våra arbetstider. Utvecklingen under de närmaste åren avgör ju i vilken takt eventuella förkortningar kan genomföras. Och nu ber jag Gudrun Schyman att fladdra med öronen och lyssna; Vi har verkligen inte begravt frågan om en generell arbetstidsförkortning och därmed inte heller kravet på sex timmars arbetsdag. Kravet på sex timmars arbetsdag är precis lika starkt som önskemålen och kraven är bland kvinnor ute på arbetsmarknaden och i olika organisationer. Det är det som avgör. Det som den statliga kommittén har försökt alt göra och som jag hoppas alla. även Gudrun Schyman och andra, lar till sig är ju alt lära mer om vilka konsekvenser olika arbetstidsförkortningar får. Vilket pris är vi beredda att betala för olika arbetstidsförkortningar? Det är en fråga som jag tycker att man har ställt sig alltför sällan. Man säger t,ex, att en förkortning av arbetsdagen medför större effektivitet. Ja, det kan ju se ut på många olika sätt, Gudrun Schyman.

Om man förkortar arbetsdagen till priset av en hoppressning av arbetsinsatsen pä så sätt alt man tar bort pauser som t,ex, pausgymnaslik, har effektiviteten ett socialt pris som inte speciellt många kvinnor är beredda att betala. Om däremot arbetstidsförkortningar sker på andra sätt - som verkligen gör att den sociala samvaron, möjligheten att förbättras i arbetet och jämlikheten mellan olika grupper förbättras - är det bra. Men det som det är viktigt att diskutera nu och som jag hoppas kommer att medföra en stor debatt är frågan om priset på att förkorta vår arbetsdag utanför hemmet gör att den offentliga sektorn försvinner i motsvarande grad och kvinnorna får ägna samma tid åt att öka arbetsinsatsen för barn och äldre. Detta tror jag inte är ett pris som vi är beredda att betala. Alla måste vara med i denna debatt. Därmed är det inte sagt alt vi har begravt några krav. Tvärtom vill vi fylla på med mer kunskap för att debatten skall kunna vidgas.

Jag konstaterar att vi när det gäller alla de här frågorna om arbetstid och semester kommer att få mer kunskap efter beredningen och remissomgången. Därför har också utskottet avstyrkt de behandlade motionerna. Detta gäller också bl,a. översynen av ledighetslagarna som de tre borgerliga representanterna tog upp. Till Erik Holmkvist, som ägnade hela sitt inlägg åt att tala om sjukfrånvaron, vill jag säga att sjukfrånvaron inte är en ledighetslag. Del är viktigt att framhålla detta. Däremot har vi sagt att vi är positiva till en lagteknisk översyn av ledighetslagarna. Det måste väl då vara rimligt att avvakta den diskussion som nu kommer att uppstå till följd av de här två betänkandena, innan vi går vidare. Till Kjell-Arne Welin vill jag säga att detta inte är detsamma som att uteslänga från debatt. Tvärtom rör det sig om att ta hänsyn och se helheten. På tal om ledighelslagarna vill jag i all korthet understryka att det måste vara oerhört viktigt även för de borgerliga representanterna att se det hela i ett sammanhang.

Ser man på frånvaron ur t.ex. aspekten att det föds alltmer barn, kan man givetvis konstatera att frånvaron ökar. Men skall industrin och även den offentliga sektorn få arbetskraft i framtiden, måste man räkna med alt ingen kvinna kan producera friska 18-åringar. Dessa måste börja med att vara barn som är hemma. Därmed kommer kvinnor, och förhoppningsvis lika många män, att vara frånvarande på grund av vård av dessa barn.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkandet nr 2 och därmed avslag på samtliga reservationer.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

GUDRUN SCHYMAN (vpk):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vpk;s motioner i detta betänkande, något som jag tyvärr glömde förra gången.

Jag har lyssnat mycket noga på Mona Sahlin och skall gå igenom en del av de argument som fördes fram. Det var bra argument, men jag vill använda dem för att propagera för ett genomförande av reformen i stället för ett uppskjutande på framtiden.

Mona Sahlin sade att delta skulle vara en stor jämslälldhetsreform, och det är vi rörande överens om. Arbetstiden handlar också om inkomster. Vi menar att en sex limmars arbetsdag med bibehållen lön för arbetstagaren skulle innebära ett välbehövligt lönelyft för framför allt de lågavlönade kvinnorna.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

Mona Sahlin talade om ett berikande arbetsliv. Jag tror alt man, om man arbetade sex timmar och inte behövde stressa och inte behövde bli så trött att man till slut inte vet vad man gör, skulle få ett mer l5erikande arbetsliv. Jag menar inte all del skall vara effektivitet på det sättet all man skall pressa in på sex timmar vad man vanligtvis gör på åtta limmar. Tvärtom måste vi få ned lempol i arbetslivet. Inom vård och omsorg kan man inte tala om effektivitet på del sättet över huvud taget. Vi har redan tidigare diskuterat detta. Man kan inte lägga upp åldringar och barn på löpande band och byta blöjor och bädda sängar. Detta arbete tar sin tid och måste få göra.det. Del är att berika arbetslivet.

Sedan log Mona Sahlin upp välfärden. Vår samlade arbetsinsats ger ju välfärden i det samhälle där vi skall fördela. Men välfärd handlar ju också om ett liv utanför arbetslivet. Välfärden handlar ju just om samvaron med familj, nära vänner, släkt och om fritid. Vidare rör det sig om möjligheter att delta i föreningslivet och att tillägna sig del kuliurutbud som finns - visserligen i alltför liten utsträckning. Del är fråga om en mängd värden i livet, värden som betyder välfärd. Och vi skulle få större tillgång till dessa värden, om vi hade en kortare arbetstid.

Kvinnornas situation kräver i dag en kortare arbetstid, vi är överens om den saken. Männen kräver en flexibel arbetstid, och Mona Sahlin frågar; Varför skall bara männen få detta? Ja, del undrar jag också. Varför är det de som skall diktera villkoren för hur arbetstidsförkortningen skall gå till? På grund av den typ av arbeten som de har har de möjligheter att kunna införa arbetstidsbanker och flexibel arbetstid på ett helt annat sätt än vad merparten av kvinnorna inom de kvinnligt dominerande arbetsområdena har. Låt oss bestämma, Mona Sahlin. Jag tycker faktiskt att det är hög tid.

Mona Sahlin sade vidare att denna fråga inte är begravd. När skall den genomföras? Utredningen hade ett ypperligt tillfälle att föreslå en generell arbetstidsförkortning, så att vi skulle ha fått del gjort. Nu vet jag inte när den kan genomföras. Det kanske blir om 100 år. I den förra debatten talade vi om ett hundraårsperspekliv. Del vore bedrövligt om det skulle ta så lång tid. Jag hoppas alt det inte är socialdemokraternas mening. Det sägs således att frågan inte är begravd. Var är den planterad? Hur tänker ni vattna denna planta så att den lever, utvecklas och ger den goda frukt som vi alla vill få del av?

ERIK HOLMKVIST (m);

Fru talman! Man har anledning alt höja på ögonbrynen när Mona Sahlin gör sig till tolk för en flexibel arbetstid, en förkortning till sex limmar och en arbetstid som skall tas ut olika under livets olika skeden. Samtidigt har hon och hennes parti låst upp sig totalt för de närmaste 10-15 åren genom att lägga fram förslag om en sjätte semeslervecka. Ni har genom ert agerande gjort det praktiskt taget omöjligt för de grupper som Mona Sahlin talar så varmt för att få en ändring till stånd.

Moderata samlingspartiet har sedan länge förordat en arbetstidsreform i syfte att skapa valfrihet och variationsmöjligheter, på arbetsplatsen och för den enskilda individen under olika perioder av livet. En arbetstidsreform

måste leda till en betydande avreglering och till större utrymme för lokala och individuella lösningar.

Allt det som Mona Sahlin talar sig så varm för, har ni omöjliggjort genom ert förslagom den sjätte semesterveckan. Förklara för kammaren på vilket sätt detta skall genomföras och i vilken takt det skall ske. Det tror jag all kammaren är ytterst angelägen om all få vela.

Jag vill även nämna för Mona Sahlin att frånvaro faktiskt omfattar sjukfrånvaro. Svenskt näringsliv och i synnerhet industrin sliter ont med sjukfrånvaron. Vi måste föra in det begreppet när det gäller frånvaron. Det är inte för ro skull som industrin allvarligt överväger att förlägga sina investeringar utomlands. Bara den yttringen är skäl nog för att man skall länka till. Vi kanske borde se över frånvaron totalt, eftersom den ligger skyhögt över västvärlden i övrigt.

Mona Sahlin! Det besked som kammaren har fått ifrån socialdemokraterna i den här frågan i dag stämmer inte överens med hur människor vill ha del.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

KJELL-ARNE WELIN (fp):

Fru talman! Den debatt som Gudrun Schyman här initierar och för med stor framgång, tycker jag är utomordentligt berättigad, även om folkpartiet inte har varit med på just den berörda reservationen. Liksom Erik Holmkvist har jag mycket svårt att förstå Mona Sahlin när hon hävdar alt frågan om sex timmars arbetsdag, kanske framför allt för småbarnsföräldrar men även i en generell form, lever. Mona Sahlin bör nu redovisa inom vilken lidsram sex timmars arbetsdag kan vara ett faktum. Det är såvitt jag kan förstå inte särskilt troligt att sex timmars arbetsdag kommer all kunna genomföras på denna sida om år 2000, kanske inte förrän långt efter 2000, Om man hävdar att en fråga lever och är vital tycker jag alt man bör kunna se en lösning på den inom en inte alltför avlägsen framtid, Mona Sahlin måste nog precisera sig litet mer i den frågan,

1 inledningen av sitt anförande sade Mona Sahlin att hon efterlyser en mer vittgående debatt när del gäller arbelstidsfrågorna och att hon var bekymrad över att debatten har varit så pass ringa under senare år. Samtidigt säger socialdemokraterna alt man inte skall ha några grupper som ser över problemen med arbelstidsfrågorna, t,ex, ledigheislagstiftningen. Om man lägger locket pä och begränsar antalet fora för en debatt, kan man i ärlighetens namn inte samtidigt säga att man eftersträvar debatt - antingen gör man det ena eller det andra. Man kan visa öppenhet och skapa en levande debatt eller också kan man lägga locket pä och begränsa antalet fora och då blir det ingen debatt alls. Det är så socialdemokraterna har gjort i de här frågorna.

Jag skulle vilja alt Mona Sahlin preciserade sig när del gäller sex timmars arbetsdag, som jag tycker är en utomordentligt viktig fråga. Mona Sahlin bör också tala om hur man skall kunna få en levande debatt när man samtidigt försöker begränsa den på alla de sätt som här har skett.

RAGNHILD POHANKA (mp);

Fru talman! Det nya skatleförslaget kominer all minska effekterna av de åteärder vi vill genomföra. Vi vill alt man skall få rätt till sex timmars arbeis-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

dag till att börja med, och målet är en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Genom det nya skatleförslaget kommer inte skatleminsk-ningen för dem som arbetar mindre alt bli så stor som den har varit tidigare, utan det kommer all bli ett sämre utgångsläge när det är färdigt. Del är min åsikt i dag, enligt vad som nu är känt.

Om man genomför en generell arbetstidsförkortning, är jag övertygad om att det inte kommer alt bli svårt att få ut kvinnorna i arbetslivet, som ibland i dag är fallet. Kvinnorna klarar i dag inte av att sköta alla sina uppgifter. Med en arbetstidsförkortning skulle de få samma chans på arbetsmarknaden som männen. Del skulle bli mycket lättare på det området.

Mona Sahlin sade att ni inte stöder den generella arbetstidsförkortningen mer än kvinnor i samhället och arbetslivet vill. Vad betyder det? Jo, det betyder att många kvinnor i dag säger att de vill arbeta heltid, eftersom de inte har råd att arbeta mindre. Människor vill myckel, men sedan orkar de inte, och vi får arbetsskadorna som en följd.

Jag fick inget svar när del gäller frågan om vård av nära anhörig, annat än alt motionen är avslagen, men jag skulle vilja ha del litet mera utvecklat. Del skulle dessutom vara en ekonomiskt lönsam reform, om de som vill vårda en nära anhörig får lön för det. Det är mycket dyrt all ha patienter på institutioner. Under en övergångsperiod kan man vårda en nära anhörig som inte är så svårt sjuk.

Förslaget med en sjätte semestervecka låser, som vi nyss har hört här, möjligheterna till arbetstidsförkortning. Det är ingen bra reform. Vi behöver daglig arbetstidsförkortning för alt undvika arbetsskador, utslagning, sjukskrivning osv.

MONA SAHLIN (s):

Fru talman! Semesterkommitlén och arbelslidskommiltén har arbetat under ganska många år. De har tagit fram ett stort underlag, som inte bara belyser ekonomiska konsekvenser ulan också sociala konsekvenser, kanske framför allt av olika arbetstidsförkortningar, och visat hur olika arbetstidsförkortningar slår för den enskilde, för familjerna och för kvinnorna. Allt delta skall nu ut på debatt och remissomgång bland samtliga parter och partier. Vi vill alt arbetstidsdebatlen skall krypa ett steg framåt, så att parter och partier skall kunna sätta sig ned och slå fast hur de vill gå vidare. Alt påslå att delta skulle vara ett sätt att lägga locket på är för mig helt främmande. Det syftar tvärtom till alt lyfta fram arbetstidsdebatlen.

Frågan är nu hur diskussionen kommer all löpa ute bland människor, bland organisationer, i föreningslivet och bland parter och partier. Del är då lätt alt säga - och det vet vi all alla gör - att man värderar fritiden mera. I takt med all vårt liv har blivit alltmer stressigt och vi tvingas välja allt mer bryskt mellan olika delar av vårt liv betyder också fritiden mer. Det är en utveckling som har pågått och som kommer all fortsätta, all människor värderar fritiden mer. Vi kommer att se förkortningar av arbetstiden framöver, oavsett i vilken form de kommer alt ske, det är jag övertygad om. Frågan är bara hur dessa förkortningar skall ske. Är det vi här i riksdagen som skall säga: På detta vis uppnår vi bästa resultat. Eller skall vi säga: Vi skall nu få i gång en diskussion så all människor, så nära den enskilde som möjligt, kan

påverka inte bara hur förkortningen ser ut utan också hur arbetstiden förläggs. Lika väl som vi behöver en debatt om arbetstidens längd behöver vi en debatt om arbetstidens förläggning. Del var den debatten jag försökte föra med Gudrun Schyman,

Kvinnor tvingas i dag alt gå ner i arbetstid men får stå för hela den ekonomiska konsekvensen själva. Del handlar här om att ge kvinnorna vapen alt påverka inte bara längden på arbetsdagen utan också förläggningen av arbetstiden, för del vapnet har inte kvinnan i dag. Det är den möjligheten jag vill betona, som för många grupper är minst lika viktig som möjligheten att påverka arbetstidens längd.

Det är viktigt att i denna diskussion kunna ställa frågan; Om alla nu vill förkorta sin arbetstid, hur kommer delta att ske? Vad får det för konsekvenser påen offentliga sektorn? Vad får det för konsekvenser för hur arbetslivet och arbetsmarknaden kommer att se ut? Det är viktigt för alla parter alt man får dessa frågor besvarade. Ingen vill väl ha arbetstidsförkortning till vilket pris som helst.

Jag vill inte ha en förkortning av mitt arbete utanför hemmet om del sker till priset av att delar av den offentliga sektorn förs tillbaka till hemmet. Vi kvinnor har den ställning vi har i Sverige mycket därför all vi har flyttat över det oavlönade arbetet i hemmet till ett avlönat arbete i arbetslivet. Om nu en arbetstidsförkortning skulle ske till priset av alt vi går tillbaka och säger; Nu, när ni får mer ledig lid, kan ni väl vårda barnen i större utsträckning. Ni kan väl i större utsträckning ta hand om de gamla och om era anhöriga. Om det tvånget läggs tillbaka på oss, gäller diskussionen vi måste föra vilket pris vi vill betala. Del är denna debatt vi måste föra innan vi kan säga hur och i vilken takt den fortsatta arbetstidförkortningen kommer alt ske.

Till Ragnhild Pohanka, som frågade mig specifikt om vård av anhöriga, vill jag säga att del nu har kommit en möjlighet att få ersättning. Man kan säga alt den är för liten, och man kan säga att detta är ett viktigt område att utöka i takt med att ekonomin tillåter. Förra året, då denna motion väcktes, fanns inte denna möjlighet, I dag finns den. Del är ett viktigt steg på vägen.

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

RAGNHILD POHANKA (mp);

Fru talman! Jag blev förvånad när Mona Sahlin sade alt man förordar en utredning för all debatten skall tas upp. Vi förordar väl inte utredningar för att ta upp en debatt! De skall väl vara till för att lösa de problem som finns.

Tiden är viktig. Den räcker inte till för de saker vi vill och behöver göra. Vi kan aldrig utelämna liden i resonemanget om arbetstid och ledighet och vård av barn. Det handlar inte bara om det arbete vi utför. Den tid vi ägnar åt delta är också viktig.

Med sex timmars arbetsdag ökar naturligtvis den tid vi kommer att använda till andra uppgifter, bl,a, vård av våra barn. Det innebär inte att vi vårdar dem hela dagen, men del innebär att de långa daghemsvislelserna, som inte är så speciellt bra för barnen, kan kortas. Barnen kommer att må bättre, och då mår vi också bättre,

Mona Sahlin talar om att utöka möjligheterna till ersättning för vård av anhörig så fort ekonomin tillåter. Del förstår jag inte heller. Man sparar ju pengar på detta, om nu människor vill vårda svårt sjuk anhörig mer än 30

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

dagar. Det är en vård som är mycket krävande, en vård nära livels slutskede. Det är inte många människor som klarar del. Men vi kanske kan ha en deltidsvård i ett tidigare skede. Om det finns människor som vill vårda anhöriga, sparar vi ju vårdplatser, och vad kostar de? På en långvårdsavdelning på sjukhus kostar en plats upp till 2 000 kr. om dagen. Del är inte fråga om att vi skall ha den ersättningen för vård av nära anhörig. Ekonomin tillåter dock en ersättning i dag. Del spar pengar.

GUDRUN SCHYMAN (vpk):

Fru talman! Jag vill bara kort säga till Mona Sahlin; Problemet är inte alt frågan om sex timmars arbetsdag har debatterats för litet. Jag tror att en övervägande majoritet av kvinnorna i detta land vill ha en generell arbetstidsförkortning till sex timmar med bibehållen lön. Vi är överens om vilka fördelar det skulle ge. Problemet är alt kvinnorna inte är representerade i de beslutande organen i sådan utsträckning alt vi har möjlighet att genomföra det. Vi har inte den politiska maklen.

Vi skulle ha möjlighet all här genomföra denna reform, om socialdemokraterna vågade litet mer och inte lyssnade så mycket på näringslivsrepre-senianlernas vilja alt införa andra typer av arbetstidsförkortning, arbetstidsbanker och vad det nu är.

Jag måste återigen konstatera alt denna jämslälldhelsfråga tyvärr har
lägre prioritet än den ekonomiska politiken. is)

ERIK HOLMKVIST (m):

Fru talman! Det Mona Sahlin säger här stämmer egentligen inte överens med hur människor vill ha det. Mona Sahlin säger att debatten om arbetstidens förläggning och förändring måste föras nu. Samtidigt har Mona Sahlin och hennes parti genom förslaget om sex veckors semester gjort det omöjligt att föra denna debatt med utsikt till några förändringar inom överskådlig tid.

I mitt förra inlägg frågade jag Mona Sahlin; När, under åren framöver, kan vi förvänta oss arbeistidsförändringar av del slag som Mona Sahlin har talat om, och som många andra här har omnämnt i denna debatt? Något svar på denna fråga har jag inte fått. Del skulle vara intressant att höra Mona Sahlins precisering härvidlag.

Valfrihet och variationsmöjligheter när det gäller arbetstiden har omöjliggjorts i myckel hög grad genom socialdemokraternas förslag om en sjätte semestervecka. Jag måste beklaga detta, men del är ett faktum. Del är inte att räkna med något annat än alt vi kommer all behålla den arbetstid vi har nu, med ytterst få, om några, förändringar de närmaste åren och ganska många år framöver.

MONA SAHLIN (s);

Fru talman! Jag vill bara myckel kort än en gäng understryka följande; Debatten om sex limmars arbetsdag och även om andra aspekter av arbetstiden har varit omfattande och lång och viktig. Den har många gånger gått långsamt. Men det har ändå, genom det utredningsarbete som har gjorts och den debatt som nu förs, visals att det fortfarande finns kunskap om hur arbetstiderna faktiskt har förändrats de senaste åren och vad del i sin tur har

betytt för familjerna och kvinnorna. Den kunskapen behöver vi ta till oss. Låt oss ägna de månader som remissomgången nu kommer att ta till att med öppna ögon ta till oss argumenten, inte för att förändra våra åsikter, men för att ta till oss det som har skett ute i verkligheten.

När jag hör Erik Holmkvist, undrar jag om han har lyssnat vad jag faktiskt har sagt och om han har läst vad som finns skrivet. Jag undrar också om han har satt sin fot ute i verkligheten, där flexibilitet och nytänkande när det gäller arbetstiden går framåt i en väldig fart, både på stora och små arbetsplatser ute i olika delar av landet. Denna utveckling är ofta men inte alltid, till arbetslagarens fördel. Debatten pågår också för fullt.

Jag vill bara framhålla de tankar som uttrycks i arbetstidskommitléns belänkande, som Erik Holmkvist kan läsa. Där talas om den sjätte semesterveckan och om hur man kan använda både den femte och den sjätte semesterveckan till att förkorta sin arbetsdag, om man så önskar, i stället för att ta ut den som semester. Man kan också ta ut denna arbetstidsförkortning som enstaka lediga dagar, om man hellre vill det. Del framgår där alt del utrymme som nu läggs på en förlängning av semestern är ett led i en allmän förkortning av arbetstiden. Läs och begrunda, Erik Holmkvist!

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

RAGNHILD POHANKA (mp);

Herr talman! Arbetstidsförkortning handlar naturligtvis också om pengar och ekonomi. Men det handlar också om att vara sparsam med människor. Vi i miljöpartiet vill minska utslagningen, arbetsskadorna och antalet förtidspensionerade människor, vilket kostar oerhört många miljarder. Jag nämnde siffrorna nyligen.

Jag vill även nämna förtidspensioneringen av arbetsmarknadsskäl. Om någon kan arbeta halvtid Hel för alt förtidspensioneras, innebär del ju en 50-procentig vinst för samhället, förutom för den berörda.

Förtidspensioneringarna kan minskas genom en satsning på arbetsmiljön, genom en undersökning av om ackord verkligen är nödvändiga och genom användning av skiftgång endast när det är nödvändigt, då detta sliter myckel på människor.

Det flnns alltså mycket som kan göras och som kommer ätt ge en ekonomisk vinst, och detta finns redan dokumenterat i siffror. Sedan finns det naturligtvis även sådant som man tror kommer att ge en ekonomisk vinst. Men jag håller mig just nu till det som finns dokumenterat i siffror.

Överläggningen var härmed avslutad, (Beslut fattades under 6 §,)

6 § Beslut

Företogs till avgörande 1989/90:AU1 och AU2,

arbetsmarknadsutskottels betänkanden

4 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AUl

Mom. I (förutsättningarna för jämslälldhelsarbetet)

Utskottels hemställan bifölls med 244 röster mot 56 för reservation I av Sonja Rembo m,fl.

Mom. 2 (jämslälldhetsarbelets fortsatta inriktning)

Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 53 för reservation 2 av Börje Hörnlund m.fl.

Mom. 3 (utredningen om jämställdhetslagen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Elver Jonsson -bifölls med acklamation.

Motn. 4 (handläggningen av jämställdhelsfrågor i regeringskansliet)

Utskottets hemställan bifölls med 282 röster mot 18 för reservation 4 av Karl-Erik Persson.

Mom. 5 (del parlamentariska inflytandet över jämställdhetsarbetel)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Elver Jonsson m.fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 7 (årliga jämställdhetsrapporter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Elver Jonsson -bifölls med acklamation.

Mom. 8 (budgetförslagens effekter ur kvinnoperspektiv)

Utskottets hemställan bifölls med 262 röster mot 38 för reservation 7 av Karl-Erik Persson.

Mom. 9 (kvinnors förelagande och de offentliga monopolen)

Först biträddes reservation 8 av Elver Jonsson m,fl, med 95 röster mot 34 för reservation 9 av Börje Hörnlund och Kersti Johansson, 171 ledamöter avstod från all rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 175 röster mot 94 för reservation 8 av Elver Jonsson m,fl, 32 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 10 (den könssegregerade arbetsmarknaden)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. II (arbetsvärdering av olika yrkessektorer)

Utskottets hemställan bifölls med 192 röster mot 109 för reservation 11 av Elver Jonsson m,fl.

Mom. 13 (statens ansvar som föregångare på jämslälldhelsområdet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 12 av Elver Jonsson m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 15 (nomineringar till statliga organ m,m,)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 13 av Börje Hörnlund m,fl,, dels reservation 14 av Karl-Erik Persson-bifölls med acklamation.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2

Mom. I (översyn av ledighetslagstiftningen)

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 146 för reservation 1 av Elver Jonsson m,fl.

Mom. 4 (tjänstledighet för medverkan i del svenska katastrofbiståndet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Elver Jonsson m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 5 (generella arbelstidsreformer)

Först biträddes reservation 3 av Kersti Johansson m.fl. med 56 röster mot 21 för reservation 4 av Karl-Erik Persson. 223 ledamöter avstod frän att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 224 röster mot 53 för reservation 3 av Kersti Johansson m.fl, 22 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 (förkortad arbetstid för vårdpersonal)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Kersti Johansson m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 7 (rätt till förkortad arbetstid för värd av anhörig)

Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 20 för reservation 6 av Anna Horn af Rantzien, 1 ledamot avstod från alt rösta.

Mom. 8 (översyn av semesterlagen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Sonja Rembo mtl, - bifölls med acklamation,

Motn. 9 (en allmän semesterlönefond)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. 10 (semesterfrågan för Sveriges animalieproducenter)

Utskottets hemställan bifölls med 266 röster mot 33 för reservation 9 av Kersti Johansson och Göran Engström,

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Ledighet, arbetstid och semester

Prot. 1989/90:12 7§ Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1989/90:AU6 Medbestämmande i arbetslivet, 1989/90; AU5 Anställningsskydd,

iy89/90;AU4 Styrelserepresentation för privatanställda och 1989/90;AU3 Förtroendemannalagen.

Förste vice talmannen meddelade att arbetsmarknadsutskottets betänkanden AU6, AU5, AU4 och AU3 skulle debatteras gemensamt.

ANDERS G HÖGMARK (m);

Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig vid betänkandena 6 och 4. Del har blivit något av en tradition här i kammaren att under hösten ha en debatt om den arbetsrätlsliga lagstiftningen. Går man tillbaka till de betänkanden som har behandlats här under några år, kan inan konstalera att både debatten och betänkandena har varit ganska enahanda. En hel del välkända argument återkommer år efter ar. Årets betänkande, och måhända även årets debatt, blir kanske inte något undantag.

Det finns, glädjande nog, ett antal reservationer, där de tre icke-socialis-tiska partierna framför en del gemensanuna ståndpunkter som vi i moderata samlingspartiet under ganska inånga år har betonat. Det har förflutit rätt många år sedan man ganska genuint reformerade den arbetsrätlsliga lagstiftningen. Det var i början eller i mitten av l97()-talet. Inte minst med tanke pä den betydande omvälvningen ute i samhället ekonomiskt, tekniskt och socialt - mänga nya viirderingar har ju kommit fram och gjort ett allt starkare intryck i samhället - borde det vara rimligt, fru talman, att ha en ganska öppen inställning till att göra någon form av allmän utvärdering av den arbetsrättsliga lagstiftning som såg dagens ljus för 10-15 år sedan.

En icke alltför djärv tanke vore kanske att en del av lagstiftningen inte riktigt håller måttet med tanke på de problem som vi i dag har och som vi definitivt är på väg att få under 90-talel. Det vore skäl att se vilka erfarenheter man har av lagstiftningen - vad som har varit bra, vad som har varit mindre bra och vad som bör ändras.

Debatten här. vad gäller både jiimställdhelen och frågan om arbetstider, har ju varit något av den svåra omprövningens debatt. Vi har konstaterat att regeringen är delad när del gäller synen pa barnomsorgen. Finansministern, som har hand om pengarna, har en uppfattning och socialministern har en annan. Vidare konstaterar vi att ledande föietriidare för socialdemokraterna som har att hantera t.ex, frågan om den sociala välfärden, inte minst i Malmö, har sin uppfattning om socialministerns sätt att hanlera barnomsorgen. Det pågår alltså även inom andra områden en uppenbarligen plågsam omställning- jag säger detta med adress till utskotlsmajoritetens talesman, som senare kominer upp i debatten. Tydligen är rörelsen i synnerligen stor otakt. Ibland får man ju höra att regeringen inte har fotfolket med sig, och det kan i längden vara ganska besvärande, fru talman!

Av reservation I framgår att det finns ett behov av en generell översyn av

den nuvarande arbetsrätlsliga lagstiftningen. Vi tror att det är utomordentligt angeläget all det önskemålet tillgodoses.

Oaktat en sådan allmän översyn menar vi, det framgår av ett antal reservationer, att det finns några områden där man ganska snabbt kan uttrycka en uppfattning om färdriktningen och där det borde gå alt vidta skyndsamma åtgärder. Det gäller t.ex. den negativa föreningsrätten. Den positiva föreningsrätten, dvs. rätlen att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL. Därför borde det enligt vår mening vara en självklarhet alt se till att med rätten all tillhöra en förening följer rätlen att inte behöva tillhöra en förening. Sä har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande av Europakoniissionen,

Vi anser alt rätten till arbete, liksom den enskildes lagstadgade rättigheter pä arbetsplatsen, aldrig får göras beroende av huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet. För alt garantera den enskildes frihet alt själv välja eller avstå från medlemskap i en facklig organisation bör den negativa föreningsrätten garanteras i lag som även innefattar förbud mot organisationsklausuler.

Med den negativa föreningsrätten följer också rimligtvis all rätten för arbetsgivare att göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter knyts till en fullmakt från den enskilde arbetstagaren. Återkallas denna fullmakt - det är då arbetstagaren som avgör om och när en fullmakt skall upphöra - har arbetsgivaren inte rätt att göra sådana avdrag. Del här bör vara en enkel procedur, alltså utan del krångel som för närvarande föreligger.

Till en allmän översyn av de arbetsrätlsliga lagarna finns också självfallet kopplat översynen av hur gränsdragningen mellan den politiska demokratin och personalinflytandei skall ske. Här hänvisar utskotlsmajoriteten till att det är en fråga där parterna får förhandla sig fram till en lämplig avvägning. Det är en uppfattning som vi moderater sedan mycket lång tid tillbaka icke kan dela. Den politiska demokratin är icke en fråga som man förhandlar om. Med all respekt för de anställdas legitima intressen av all ha synpunkter på hur arbetslivet skall vara organiserat är den politiska demokratin icke någonting som den parten förhandlar om och förfogar över. Det är de förtroendevalda ensamma som förfogar över den materien. Det är de förtroendevalda, oaktat om del är på nationell nivå, läns- eller kommunnivå, som sätter de gränserna efter politiska beslut. Det är en rimlig princip, som alla borde kunna sluta upp bakom. Vi tycker alltså att del är utomordentligt angeläget att man lar itu med den frågan.

Fru talman! I en väl fungerande ekonomi, som har utvecklats alltmer under 1980-talet och troligtvis kominer att utvecklas under 1990-lalet, spelar entreprenörer och underleverantörer en allt viktigare roll i det ekonomiska systemet. Det är därför med stor oro-ibland l,o,m, stor oro-som vi ser alt det i den arbetsrättsliga lagstiftningen finns sådana inslag som vetorättsregler, som tolkas och tillämpas på del sättet att sunda, duktiga och ansvarsmedvetna entreprenörer får allt svårare att agera. Inte minst enmansföretagen drabbas. Jag skall inte la upp tiden med delta, men del finns från de gångna åren många exempel på att seriösa entreprenörer och deras verksamhet har förhindrats eller försvårats genom en utomordentligt dålig tillämpning av

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

reglerna. Det är ytterligare ett skäl till att det borde göras en översyn av den arbetsrätlsliga lagstiftningen.

En annan fråga - som har debatterats nästan till leda i denna kammare -är200-kronorsregeln. Jag är mycket väl medveten om att den har ett symbolvärde, som sträcker sig långt utöver dess sakliga innehåll, men man kan ställa sig frågan varför det skall vara så svårt att ge det arbetsrätlsliga skadeståndet den mer flexibla innebörd som det hade under perioden 1977-1984, då domstolen hade möjlighet att se mera flexibelt på bakgrunden till och förutsättningarna för de olovliga konflikterna. Erfarenheterna är att det då inte var någon generellt hög nivå på de skadestånd som utdömdes. Del fanns undantag, men med den lagstiftning som då gällde gavs del större möjligheter att se till helheten och bakgrunden till konflikterna och väga in detta i domen.

200-kronorsregeln upplevdes på 1930-talel av arbetstagarna som om de kläddes av in pä bara skinnet, och jag har svårt att förslå varför del i dag skall göras en mindre allvarlig bedömning och utdömas så myckel lägre skadestånd.

Vi har i reservation 17 tagit upp frågan om stridsåtgärder som blockad av enmansföretag. Jag avstår även här från att peka på exempel från verkligheten, men de exempel som finns från de gångna åren framstår i det allmänna rättsmedvetandet som något märkliga, för att uttrycka det milt. Det är inte rimligt att ha en lagstiftning som så totalt kan slå ut enskilda företagares möjligheter all överleva. Lagstiftningen om blockad mot enmansföretag är sådan. Vi vill att förslag om en lagändring snabbt läggs fram på denna punkt.

De arbetsrättsliga skadestånden utdöms ibland på grund av rena bagateller, inte minst på den offentliga sidan, där arbetsgivare får betala tiotusentals kronor för till synes försumbara förseelser mot MBL, Även på detta område måste man se över om lagstiftarens intentioner har omsatts i verkligheten.

Allt detta tillsammans, fru talman, både enskildheter och helheten, leder fram till det som jag sade inledningsvis och som framgår av den gemensamma icke-socialistiska reservationen, all det finns ett myckel klart behov av en förutsättningslös genomgång av hur nuvarande lagstiftning har fungerat, vad som har varit bra och mindre bra och vad som ganska skyndsamt bör förändras.

Jag måste rikta en fråga till utskottels talesman Sten Östlund: Är det inte skäl all även på delta område börja all göra den måhända något plågsamma omvärderingen av ståndpunkter? Denna omvärdering sker ju överallt. I den stad som Sten Östlund kommer från, Göteborg, las det friska tag på andra områden. Där säljer man ut kommunens egendom och hyr sedan. Detta var inte aktuellt för fem eller tio år sedan, då del av Sten Östlund och hans parti skulle ha uppfattats som det mest reaktionärt nattsvarta, I dag framstår det som otroligt progressivt och framsynt, med sikte på 1990-talet, Jag vet inte om Sten Östlund delar den uppfattningen - socialdemokraterna kanske är splittrade även på den punkten, Pä område efter område sker denna omprövning, när man ställs inför verklighetens krav.

Min enkla fråga är: Är Sten Östlund beredd all göra någon form av översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen? Om svaret är ja, är det önskvärt att det deklareras här, och det är i så fall en avvikelse från ulskottsmajorilelens uppfattning i betänkandet. Är Sten Östlund beredd att vidhålla en ganska

rigid inställning och att säga nej till en översyn? Innebär ett sådant svar att han och socialdemokratin tycker alt allt är bra på arbetsrättens område och kommer att förbli bra under 1990-lalet? Det är den logiska slutsatsen.

Fru talman! I belänkande 4 behandlas frågor om styrelserepresenlation, facklig representativitet, val av arbetslagarrepresenlanler, skadeslåndsbe-stämmelser, olika typer av beredningsorgan samt verksamhetens mål och inriktning. Dessa frågor tas också upp i ett antal reservationer, och jag ber att få yrka bifall till de reservationer som moderaterna har medverkat till.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestänimande i arbetslivet, m.m.

ELVER JONSSON (fp):

Fru talman! De fyra betänkanden som vi nu skall debattera har det gemensamt att de alla rör de arbetsrättsliga villkoren. Medbestämmande i arbetslivet, anställningsskydd, styrelserepresenlation och föriroendemannalag är områden där folkpartiet positivt har medverkat i reformarbetet. På flera viktiga punkter har vi också varit initiativtagare och pådrivare. Det hindrar inte, fru talman, att del nu, ett dussintal åreflerMBL:s tillkomst, i denna och den övriga lagstiftningen finns delar som behöver både justeras och reformeras. Av naturliga skäl skall jag inte gå in i detalj på dessa fyra och viktiga områden, och därför kommer milt inlägg mera att domineras av en principiell hållning. Då våra synpunkter i mycket är deklarationer som är angelägna att markera, kommer det att göras en och annan upprepning i denna debatt.

Låt mig redan nu beträffande samtliga betänkanden yrka bifall till de reservationer där folkpartiet har medverkat och i övrigt till utskottets hemställan.

1970-talet har karakteriserats som arbetsrättens reformdecennium. Införandel av medbestämmandelagen och styrelserepresentalionslagarna innebar alt arbetslagarna gavs ökat inflytande över sin situation. Men med ökat inflytande följde också ett större ansvar över den egna arbetsplatsen. Vi kan i dag, mer än tio år efter alt dessa reformer beslutades, konstatera att bl.a. MBL i kombination med efterföljande avtal i stort har fungerat väl. Ändå finns del anledning att göra justeringar och förändringar på flera punkter.

Folkpartiet har på nytt ställt sig bakom del gemensamma kravet från den borgerliga oppositionen om en översyn av MBL och övrig arbetsrättslig lagstiftning. Vi har utförligt presenterat yrkandet i reservation nr 1 i betänkande nr 6. Jag vill la upp några saker som från liberala utgångspunkter är särskilt angelägna. Den första gäller arbetsrätten samt individuell frihet och integritet. Anställda bör ha rätt till inflytande, oavsett facklig tillhörighet eller avsaknad av sådan över huvud taget. Därför bör ett minoritetsskydd finnas i den arbetsrätlsliga lagstiftningen, ett skydd vars syfte skall vara att ta till vara intressen även hos små organisationer, enskilda medlemmar i facklig organisation samt icke fackligt anslutna arbetstagare. Här finns i dag en rad brister.

I Sverige är rätten att slå utanför en förening ingen självklarhet. Bristfällig lagstiftning gör all del fortfarande är möjligt att vägra medlem i facklig organisation utträde. Del är oacceptabelt. Dels möjliggör den bristfälliga lagstiftningen inskränkningar i den enskildes integritet, dels anser vi all rätten till arbete, liksom den enskildes personliga rättigheter i förhållande till arbetsgivaren, aldrig får göras beroende av huruvida den enskilde arbetslagaren är

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

medlem i facklig organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes angelägenhet. Av samma skäl anser vi all införandet av organisalionsklausuler i kollektivavtal kan betraktas som en form av yrkesförbud, och innebär även det ett otillbörligt ingrepp. Vidare anser vi att så många arbetstagargrupper som möjligt bör få inflytande genom att vara representerade i ett förelags styrelse. Lagen om styrelserepresenlation för de privatanställda kan dock leda till att många mindre organisationer kommer alt slå utan representation. Vi menar att det är olyckligt, då sådana organisationer i många fall företräder ett betydande antal arbetstagare inom företagel. Även dessa organisationer skall i möjligaste mån ges tillfälle att påverka genom platser i styrelsen.

En annan angelägen sak som vi drivit genom åren är förhållandet mellan arbetsrätten och den politiska demokratin. Del flnns enligt vår mening ett oavvisligt behov av alt klarlägga gränsdragningen mellan människors möjligheter att påverka i sin egenskap av anställd och i sin egenskap av väljare genom den politiska beslutsprocessen. Alt exakt klarlägga var denna gräns går överlåts i dag till de avialsslutande parterna. Vi hävdar alldeles bestämt att detta är en ohållbar hållning. Gränsdragningsproblem av ett sådant här slag kan inte hänskjulas till förhandlingslösningar hos de berörda parterna. Det är angeläget att snabbt se över hur man skall kunna lösa denna fråga. Regeringens passivitet har förmodligen med den socialdemokratiska splittringen alt göra - också i denna fråga, höll jag på att tillägga. Men det är ingen ursäkt för att en otillfredsställande situation får fortsätta.

En tredje sak som jag något skall beröra är skadeståndsreglerna i arbetsrätten. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar. Därtill kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva det i alla dess detaljer. Det gäller inte minst de mindre företagen, som av naturliga skäl inte kan ha tillgäng till egen arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även för bagatellarlade förseelser. Exempel pä denna vittgående skadeslåndsskyldighet finns i lagen om styrelserepresenlation för privatanställda, Lagens sanktionsregler rönte vid remissbehandlingen kritik, bl.a. från juridiska instanser, då även små misstag kan leda till ansenliga skadestånd. Den omfattande skadeståndsskyldighelen på arbetsgivarsidan-ofta småföretagare-skall sältas i relation till den s.k. 200-kronorsregeln som gäller för arbetstagare. Olovliga stridsålgärder, även mycket allvarliga, kostar den strejkande inte mer än högst 200 kr. Detta belopp bestämdes, som vi hörde, för över 60 år sedan, då man 1928 införde dessa regler. På den tiden var del en månadslön. I dag är del ett försumbart belopp för ett avtalsbrott som kan vara mycket allvarligt. Jag tror, fru talman, att en sådan här utveckling bör ses över i sin helhet. Översynen bör ta sikte på konsekvenserna och behövliga förändringar i lagstiftningen. I samband härmed är del lämpligt att även de s.k. informella skadestånden uppmärksammas.

De entreprenadregler vi har i MBL har diskuterats alltsedan lagens tillkomst. Reglerna föreskriver skyldighet för arbetsgivaren att förhandla om entreprenader och alt ge facket möjlighet att lägga in veto mot åtgärden. Eftersom velorällsreglerna i MBL ibland används för all försöka stoppa

även seriösa entreprenörers verksamhet bör de ses över. Bruket av vetot drabbar särskilt enmansföretagen. Dessa förelag bör ges bättre förutsättningar för sin näringsutövning på enlreprenadområdel genom ändringar i MBL, så att de påtalade missförhållandena kan undanröjas.

I anslutning härtill vill jag ta upp frågan om uthyrning av arbetskraft. Frågan blev på nytt aktuell i somras genom att arbetsmarknadsdepartementet presenterade en promemoria om arbetsförmedlingslagen. All en översyn har pågått inom departementet av denna gamla lag från 1935 har länge varit känt. Regeringen har länge energiskt hävdat all det endast skulle gälla en lagteknisk översyn. Därför var det litet överraskande all även departementet kom fram till att det inte räckte med denna tekniska översyn. I promemorian lade man fram förslag till särreglering av uthyrning av arbetskraft, vilket i dag är förbjudet om den bedrivs i vinstsyfte. I departementets promemoria avsåg man att uthyrningsverksamhet skulle kunna bedrivas med tidsbegränsade tillstånd som meddelats av AMS.

I förra veckan kom arbetsmarknadsverket med sill yttrande över förslaget. I ordalag som näst intill är uppseendeväckande lar man avstånd från promemorians huvudtanke. AMS anser alt förslaget inte löser de nuvarande problemen och inte heller passar den framlida arbetsmarknaden. Det finns risk för att entreprenörer och konsulter som är tillåtna i dag i fortsättningen blir förbjudna. Departementets förslag är inte anpassat till en annan arbetsrättslig lagstiftning, och det kommer alt medföra en stor och onödig byråkrati för hanteringen av lillståndsärendena. Regeringens senfärdighet och beslutskramp i denna för socialdemokraterna så känsliga fråga har gjort att tiden helt har runnit ifrån skrivarna av departementspromemorian.

AMS anser att man nu bör la ett helt nytt grepp i stället för alt permanenta nuvarande olägenheter. Det bör ske genom alt uthyrning av arbetskraft avkriminaliseras och förs in i det arbetsrättsliga regelsystemet. AMS menar att det bör vara parterna pä arbetsmarknaden som genom avtal kommer överens om hur förelagens personalförsörjning skall ske, antingen genom anställning, inhyrning, konsulter eller genom entreprenader.

När del gäller ulhyrning-inhyrning pekar AMS pä att del i MBL redan finns ett system för förhandlingar mellan parter genom lagens entreprenadregler som man kan bygga vidare på. Från folkpartiets sida har vi länge drivit kravet på en legalisering av seriös uthyrningsverksamhet. Del finns även denna höst pä utskottets bord motioner med den inriktningen. Därför skulle det vara ytterst intressant alt få regeringens och möjligen socialdemokraternas i utskottet syn på hur man ser på de helt skilda slutsatser som departement och ansvarigt ämbetsverk håller sig med. Att regeringen så länge förhalat denna fråga om en otidsenlig lag är näst intill otillständigt.

Fru talman! Det har ä ena sidan inte varit möjligt alt i ett kort inlägg kommentera de nära 40-talel beslutspunkter som vi nu skall ta ställning till. Å andra sidan har de arbetsrätlsliga frågorna återkommit likt en höslserenad varje år. I allt väsentligt har det ju varit alt iaktta och följa upp 1970-lalels i något fall alltför hastigt tillkomna lagstiftningsarbete. Det faktum att folkpartiet yrkar på en rad förändringar på del arbetsrätlsliga området ändrar för vår del inte utgångspunkten när del gäller MBL m.fl. lagar, som i allt väsentligt haft och har en mycket viktig roll både för arbetstagare och för

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m. /

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet i m.m.

arbetsgivare. Jag har tidigare, fru talman, i denna kammare sagt att rätt hanterade och med de justeringar i lagstiftningen som föreslås från bl,a, folkpartiet kan lagar på arbetsrättens område också i framtiden spela en positiv roll i hela det svenska arbetslivet,

BÖRJE HÖRNLUND (c);

Fru talman! Stora delar av arbelsmarknadslagsliflningen har nu snart 15 år på nacken. Del var ju en rätt stor och omfattande lagstiftning som skedde på 70-talet, Därför anser vi inom centerpartiet att del är dags alt göra en stor översyn. En del saker kan naturligtvis fortsätta att vara som de är, medan andra saker behöver ses över och förbättras,

I detta stora betänkande finns också en del mindre frågor, där centern har egen reservation eller reservation ihop med andra partier. De berör enskilda arbetstagare och enskilda småföretagare och är av den arten all förhållandena kan förbättras redan nu, utan omfattande utredning.

Herr talman! Jag ber all få yrka bifall till de reservationer som centern har undertecknat.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

LÄRS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Del har under årens lopp, sedan 70-lalel, skett en markant maktförskjutning i hela samhällslivet, och i arbetslivet i synnerhet. Man kan väl säga att den nyliberala offensiven har gett resultat. Det är dess ideologi som behärskar arbetsmarknadens tänkande. Det som utvecklas är tankar som en gång har kommit från SAF, och naturiigtvis har man hämtat inspiration från annat håll.

Detta var man också förberedd på när vi 1976 fick medbestämmandelagen. Det var de nyliberala krafterna med SAF i spetsen som fyllde medbestämmandelagen med ett innehåll, och det var kanske inte ur arbetarrörelsens perspektiv del som avsågs. Mot bakgrund av den långvariga kampen för alt förbättra de arbetandes villkor på arbetsplatserna hade man stora förhoppningar på medbestämmandelagen.

Men det problem som har framstått ganska klart under årens lopp gäller det innehåll som fackföreningarnas ledningar såg som del vikliga, nämligen klassamarbetsandan. Det visade sig alt medlemmarna i del avseendet ställdes helt utanför och alt medlemmarna inte gjordes till den resurs som de borde vara om man skall slå emot hela den nyliberala offensiven.

Därför är väl krisen för facken i dag i viss mån självförvällad. För del är naturligtvis en kris, när man inte lyckas motstå SAF:s ideologi utan den ena arbetsorganisationen efter den andra följer SAF;s modeller. Denna totala brist på egna mål som den socialdemokratiska rörelsen uppvisar - med den fackliga ledningen som en av delarna - är naturligtvis en tragedi för hela arbetarrörelsen i dag.

Vi behöver inte gå långt för att se att det är besvärligt för fackföreningsrörelsen. Man underordnar sig den exportinriklning som regeringens politik innebär, EG-anpassningen och allt annat. Har man inte de egna målen i rö-

relsen, då faller man och då har de nyliberala krafterna vunnit spelet för tillfället.

Grunden för den lagstiftning som vi nu diskuterar är samarbete mellan parterna, ett samarbete som utgår från det felaktiga antagandel att bägge parterna är jämställda. Vpk har för sin del alltid sagt att kapitalel under nuvarande förhållanden är en oerhört stark part, som har alla de ekonomiska resurserna bakom sig - och som även har statsapparatens göranden och låtanden i form av lagstiftning bakom sig.

De fackliga organisationerna och de arbetande behöver en lagstiftning som stöder deras verksamhet, deras arbete, och tar till vara alla medlemmars intressen. Men en sådan lagstiftning har vi tyvärr inte i dag, och därför skapas olika problem. Vi har arbelsmiljöproblem, problem som gäller arbetsorganisationer, främlingskap inför arbetet, arbetets innehåll och kvalitet, arbetstidens förläggning osv. Del har naturligtvis att göra med att man så alt säga inte sitter likadant i båten, utan det är någon som styr och någon som bara får hänga med,

Vpk:s krav har alltså utgått från att man skall stärka den fackliga positionen på arbetsmarknaden. De har utgått från att förhandlingsrätten skall vara verklig, att man inte bara skall förhandla - och förelagen och myndigheterna fattar sedan beslut. Vi tycker alt det är naturligt att fackföreningarna har någon form av vetorätt. När de direkt blir överkörda skall de också kunna säga nej och försvara sina medlemmar, sin organisation och sin position i samhälls- och arbetslivet.

Vi menar att det råder partsförhållanden på arbetsmarknaden. Del pågår klasskamp, framför allt från de nyliberala krafternas sida, och man flyttar fram positionerna. Men det tråkiga är ju att när vi möter de s.k. gamla re-formislerna och de nya nyliberalerna som sitter i fackföreningarnas ledningar, sä uppfattar man inte att man någonstans måste föra denna kamp mot de rent nyliberala krafterna.

När vi i dag lyssnar på Dagens Eko, hör vi de nya stora männen i näringslivet - i det här fallet Rune Andersson i Trelleborg - säga att "vi investerar inte mer i Sverige. Del är inga bra förhållanden i Sverige. Vi kommer inte att investera någonting här, om ni inte tillfredsställer de krav som vi i näringslivet har." Det har också andra sagt. Det är den nya, tuffa SAF-allityden; inga investeringar i Sverige, utpressning av den svenska parlamentariska representationen och inte minst av arbetarrörelsen.

Vad säger då de fackliga företrädarna - i Boliden och på platser med andra verksamheter, t.ex. Trelleborg - när man använder vinstmedel ur verksamheten och investerar dem utomlands? Den svenska lagstiftningen ger de fackliga organisationerna ingenting på fötterna, vare sig på lokal nivå eller ens på central nivå. Trots den svenska medbestämmandelagen är del bara alt säga; Investera du utomlands, med regeringens godkännande!

Den yttersta konsekvensen blir all det inte investeras någonting alls i Sverige, och då vet vi hur del kommer att se ut framöver. Detta är väl ett av lidens tecken. Man funderar då över hur de här reformisterna - om jag nu utrycker mig snällt - skall tackla den propån från kapitalel. Skall man ge efter ytterligare när del gäller exportinriklning? Skall man ge företagen ännu mer skattelättnader? Man kan väl knappast komma längre när det gäller

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

företagens förhållanden. Om det skall tillverkas papper så vet man att Frankrike och Sverige är de länder där papper kan göras bäst och billigast i hela Europa, Där är det botten i fråga om löneförhållanden. Kan man komma längre i utpressning? När kommer motståndet? När kan vi slå tillbaka? Det är frågor som vi borde ställa till dem som i dag driver - och forsätter alt driva - denna medbestämmandeanda.

Samtidigt som delta sker kan man fråga sig om det finns några rättigheter. Vi vet ju att det förhandlas varje dag, att förhandlingarna strandar och alt det blir i stort sett som företagen och myndigheterna vill.

I tiden förskjuls nu intresset. Nu säger man att den kollektiva styrkan inte är någonting att ha - nu skall den enskilde klara sig själv. Det ser vi av arbets-lidsulredningen; Det är den enskilde som skall fixa sin arbetstid. Det underlättas av resultatet av skatleutredningen, där man talar om dynamiska effekter. Den enskilde skall fixa både sin inkomst och sin arbetstid. Kollektivet, den lilla fackförening som sammansluter medlemmarna, har enligt socialdemokratins 90-lalsgrupp i stort sett gjort sill.

De formella rättigheterna finns redan. Det är bra. Nu gäller del all fylla dem med ett meningsfullt innehåll för den enskilde. Nu gäller det utvecklingen i arbetet och valfriheten, säger man i socialdemokratins 90-talsgrupp. Det är konstigt att inte moderaterna ställer sig upp och applåderar - det är nämligen precis vad de har sagt i ett tiotal är. Inte skall fackföreningen vara någon kraft; det är den enskilde som skall fixa det - det är socialdemokratins projekt framöver. Ni är verkligen att gratulera, Anders, Sonja och Erik i arbetsmarknadsutskottet, för att ni har fått socialdemokratin över på er sida!

Man säger att nu har man den formella positionen. Det gäller nu inte främst fackets rätt att förhandla eller löntagarnas formella position, rätt att fä information, rätt till trygghet i anställningen, rätt alt fä ledighet för studier och skydd för arbetsmiljön - nu gäller del den enskilde. Den enskilde skall fixa allt. När Rune Anderssons i Trelleborg investeringar inte sker i Sverige skall den enskilde fixa del, enligt socialdemokratin! Det är ganska fantastiskt att se hur arbetarrörelsen har utvecklats i socialdemokratins 90-talsprogram!

Jag frågar då Sten Östlund, som är gammal fackföreningsman och som har kämpat hårt i Metall; Är den svenska lagstiftningen nu tillfredsställande? Är den så bra all man kan säga alt man skall utveckla den enskilde? Del är ju det som 90-talsgruppen säger. Kan den enskilde sätta sig emot kapitalets huvudsakliga inriktning i dag, t,ex, alt man vägrar all investera i Sverige? Kan den enskilde komma med alternativa planer för t,ex, investeringar? Det borde Sten Östlund svara på.

Utskottets svar pä vpk;s förslag i de här frågorna är skrivet i ungefär samma anda. Tidigare hänvisade man till en grupp i departementet som ar-belade stenhårt med de här förändringarna och kraven från fackföreningarna. Jag vet inte om den gruppen i departementet finns kvar, men där finns i varje fall någon sakkunnig - det vet vi. Vad man skall göra framgår väl ganska klart av den information vi kan få från regeringspartiet och departementet. Man kommer inte att företa en enda förändring i svensk arbetsrätt, om inte Svenska arbetsgivareföreningen, LO och TCO är överens. Det stämmer knappast med den tradition vi tidigare haft att lagstifta till de arbetandes förmån. Någon sådan lagstiftning kan knappast komma fram den väg

som nu föreslås. Det är tydligen bara åtgärder som kan godkännas av Svenska arbetsgivareföreningen som kan genomföras, - Detta om betänkande 6,

Jag kominer nu till det betänkande som handlar om de fackliga rättigheterna. Vi har här en parallell i de transnationella - eller imperialistiska -förelagen. Vi har från vpk länge krävt att de förelag som finns här i Sverige skall bekosta de fackligt engagerades kontakter med sina kamrater i andra länder. Utskottet inskränker sig i huvudsak till att ta upp den frågan med avseende på Norden,

Vi har påpekat att det är bråttom. Här i Norden har nu minister efter minister cirklat runt med det här ärendet. Man har nu från SAF;s sida gått så långt alt man med knapp nöd kan tänka sig alt teckna avtal om delta i ett företag, SAF kan möjligtvis gå med på någon protokollsanteckning om detta i ett enskilt företag. Man vill inte ha något rejält och ordentligt avtal.

Men det gäller ju inte bara del - del gäller ju även EG. De fackligt aktiva i de företag som har verksamhet i Europa borde på ett eller annat sätt få besöka sina fackligt aktiva kamrater, samarbeta med dem och få del bekostat av de svenska företagen. Det är vad vi har begärt, och del vill man inte vara med om. Man vill inte stöta sig med SAF.

Men när man talar om allt det här som har att göra med förtroendemannalagen, medbestämmandeinriktningen, klassamarbetet och samarbetet över gränserna kommer man ifrån del faktum att fackets medlemmar, trots all facket har sin kris och upplever att nyliberalerna är på offensiven, är oerhört irriterade över sina egna företrädare - om det är med rätt eller orätt vill jag inte uttala mig om. Men jag upplever att mycket av del är med rätta. Den form som förtroendemannalagen fick gjorde att den passade ihop med medbestämmandet som hand i handske. Förelagen har sin förhandlingsorganisation, sin experiorganisation. och bestämmer över rörelserna i företagen. Man kallar till information och förhandlingar, och där sitter en motsvarande expertpanel från fackets sida på heltid, och medlemmarna lämnas åt sidan. Förtroendemannalagen kan, fel använd, bli en hämsko för fackföreningen som en kollektiv rörelse. Så har skett på många ställen. Tyvärr har man då skapat ett läge där fackels anseende inte är så gott. Men del borde vara del, och medlemmarna kräver att det är det.

Karl-Erik Persson och jag har påpekat problemet, att förtroendemannalagen är så hårt kopplad till medbeslämmandefilosofin. Vi tycker att en huvudregel borde vara att fackliga företrädare - även politiska företrädare - icke borde vara verksamma med fackliga uppgifter på heltid ulan ha ett ordentligt arbete i botten: det vore naturligtvis det bästa för fackföreningen.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga yrkanden från vpk i de nu behandlade ärendena.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämi7iande i arbetslivet, m.m.

KARIN THOME (mp);

Herr talman! En våg av fusioner går genom Europa, Koncernledningar flyttar utomlands, och beslut las långt ifrån de anställda som berörs. Men de nya bolagsstrukturerna har gjort det svårare för fackföreningarna att få insyn och kunna påverka.

Miljöpartiet de gröna anser alt fackens möjligheter att arbeta över grän-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

serna måste stärkas. Del är rimligt att transnationella företag skall bekosta fackliga kontakter över gränserna.

I betänkandet avstyrks vår motion i det ärendet med hänvisning till att arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Norge kommit överens om alt tillsälta en arbetsgrupp. Arbetsgruppen skall undersöka "lämpliga åtgärder, däribland lagstiftning, som kan främja en allmän utveckling av del koncernfackliga arbetet över gränserna, i första hand mellan Norge och Sverige".

Ja, det är nog bra. Men, som Lars-Ove Hagberg just har sagt, räcker del inte med Norden, Och det är bråttom. Vi talar om transnationella förelag i hela världen.

Herr talman! När det gäller belänkande AU3 om förtroendemannalagen yrkar jag bifall till vår egen reservation nr 3, om facklig verksamhet i transnationella förelag.

Nästa punkt som jag vill ta upp är mindre organisationers rätt all bli representerade i förelagens styrelser. I dag får en lokal arbetstagarorganisation utse samtliga arbetslagarrepresenlanler i styrelsen, om den företräder mer än 80% av de kollektivavtalsbundna arbetstagarna. En enda mindre organisation kan fä en suppleantplats - om den organiserar minst 5 %. Vi i miljöpartiet anser att lagen bör ändras så att flera mindre organisationer får supp-leantplalser i styrelsen.

Herr talman! I betänkandet om styrelserepresenlation för privatanställda yrkar jag därför bifall till reservation 4 om minoriietsorganisationer.

Del är också viktigt all stärka de anställdas och även lokalbefolkningens rätt vid försäljning av förelag och vid företagsnedläggningar.

Vi föreslår att anställda och lokalbefolkning skall ha förköpsrätl då företag försäljs, på samma sätt som kommuner i dag har förköpsrätl vid fastig-helsförsäljning. Ett företag skall heller inte fä vägra att sälja till anställda eller lokalbefolkning för att i stället lägga nersin verksamhet. Lagstiftningen bör ses över på den här punkten.

Lagstiftningen bör också ändras vad gäller rätten att mot internationell bakgrund vidta sympatiåtgärder. Vi anser att möjligheterna här i Sverige alt genomföra internationella solidariletsaklioner inte skall vara beroende av rättsordningen i andra länder.

Herr talman! 1 belänkandet om medbestämmande i arbetslivet yrkar jag bifall till reservation 3 om ökat arbetstagarinflytande samt till reservation 16 om internationella solidaritetsaktioner.

I samma betänkande stöder vi ytterligare en reservation. Del gäller reservation 4 om s.k. negaliv föreningsrätt. Pä samma sätt som tidigare talare nämnt anser vi all rätten alt inte behöva tillhöra en förening borde vara lika självklar som den grundlagsfästa rätlen alt få tillhöra en förening. Jag yrkar bifall till reservation 4.

' En annan fråga som tas upp i en av reservationerna tycker jag är angelägen. Vi är dock inte beredda att nu föreslå lagändring som innebär förbud. Del gäller frågan om blockad av enmansföretag. Vi vädjar här till fackföreningar och arbetsgivare att la sitt ansvar, så att inte lagstiftning behöver tillgripas.

STEN OSTLUND (s);

Herr talman! Vi har ju, som flera sagt, brukat behandla dessa frågor varje höst. Det är ett evenemang. Hur det här evenemanget skall betygsättas faller väl inte på oss att avgöra, men del kanske är ett tidens tecken på något sätt alt vi nu har slagit ihop fyra betänkanden i debatten. Vi behandlar alltså nu MBL, LAS, styrelserepresenlationslagen och förtroendemannalagen i en och samma debatt. Så har vi inte brukat göra tidigare.

Jag kan också hälsa Karin Thomé välkommen till debatten och till detta evenemang.

Jag har en känsla av att de flesta som har deltagit i den här debatten börjar kunna den så grundligt alt vi kanske inte är riktigt arvodesberättigade. Den ende som lyckas hålla stilen på sitt sätt är väl egentligen Lars-Ove Hagberg. Han var egentligen ganska fantastisk i dag, och del skall jag be att få återkomma till, herr talman.

När det gäller de olika lagarna anser vi socialdemokrater att MBL utgör grundbulten i den arbetsrättsliga lagstiftningen, och den är också som sådan ställd under fortlöpande debatt såväl i denna kammare som i andra sammanhang, med en utgångspunkt i de skilda värderingar som återspeglas mellan partierna och i de intressen som påverkar debatten i övrigt, främst från parterna på arbetsmarknaden och företagens branschorganisationer.

Spännvidden i kritiken som den utsätts för ligger mellan den uppfattning som här i kammaren främst framförs från borgerligt håll, enkannerligen moderaterna - naturligtvis allra fränast med deras krav på översyn av lagstiftningen med en inriktning som enligt vår mening skulle försvaga de fackliga organisationernas möjligheter all tillvarata medlemmarnas intressen. Det har väl ändå skett en viss förändring. Om man går tillbaka och studerar våra gamla betänkanden finner man i vart fall att moderaterna så småningom har anpassat sina ståndpunkter, så att de åtminstone kan delta i en gemensam borgerlig reservation. Den innehåller krav på utvärdering av lagen.

Spännvidden går därifrån till den kritik som vpk stått för och fortfarande står för. Den innebär att MBL är en klassamarbetslag som därför bör undanröjas. Annan lagstiftning med mer absoluta rättigheter, som enligt deras mening bör införas, skulle innebära något av systemskifte i förhållande till det arbetsrätlsliga regelsystem som har utvecklats i vårt land alltsedan fackföreningsrörelsens tillkomst.

Jag lovade ju återkomma till Lars-Ove Hagberg, Han satte ett betyg i dag - jag tycker mig inte ha hört det förut. Han sade att det var de nyliberala krafterna under ledning av SAF som 1976 fyllde medbestämmandelagen med dess innehåll, Del är ett ganska fantastiskt påstående! Det är väl då inte bara denna lag som SAF har fyllt med innehåll under den slemmiga socialdemokratins ledning i det här landet! SAF har väl då fyl|t även andra lagar med deras innehåll. Det är i del här landet, där de nyliberala krafterna skulle ha utvecklat lagstiftningen, som Rune Andersson med sitt Trelleborgsföretag vägrar all göra investeringar i framtiden.

Det här hänger ju inte ihop! Inte ens för Lars-Ove Hagberg torde det kunna stämma. Nu har ju visserligen inte medbestärnmandelagen eller någon annan av de lagar vi nu diskuterar åberopats i det här sammanhanget.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

men nog har jag en känsla av alt del bör vara ganska svårt att få detta att gå ihop - även för en gammalkommunisl.

Med anledning av påståendet alt vi anpassar oss till EG och alt vi säljer ut vår själ i denna fråga skulle jag vilja la fram något av gamla klubbmölestak-ler i debatten och säga; Del var väl ändå en välsignelse för oss alt inte kommunisterna på 20-, 30- och 40-talen lyckades ansluta oss till den andra stora ekonomiska sammanslutningen i öster! Del kanske även Lars-Ove Hagberg kan instämma i. Den sammanslutningen står ju i dagens läge inför haveri, såvitt jag begriper.

Vad gäller anpassningen till EG tror jag all svenskt arbelsrättsligl system och svensk arbetsrättslig lagstiftning kommer all kunna spela en betydelsefull roll och påverka även samarbetet med EG. Del är inte säkert att vi skall behöva göra oss av med allt som är vårt. Del kan t.o.m. vara på det sättet alt myckel av det som vi har kan komma till nytta även inom EG. Det händer ju också en hel del inom EG just för närvarande på detta område - inte minst i takt med att en viss politisk ledare i England får del allt svårare med sina egna opinionssiffor.

Mellan dessa ståndpunkter - från ytterst borgerligt håll till kommunisterna - förs på delta sätt en diskussion, främst inom fackföreningsrörelsen, men också inom vårt parti, socialdemokraterna,

TCO hade inför sin kongress i år redovisat sina synpunkter med krav på förnyelse av många delar av arbetsrättens område. Detta gäller också medbestämmandelagen .

Inom LO pågår ett omfattande arbete med utvärdering av medbestämmandet såsom det utvecklats efter medbestämmandelagens tillkomst. Det arbetet skall redovisas vid nästa kongress.

Inom vårt parti finns beslut redan fattade om en översyn inte bara av MBL utan av hela arbetsrätten. Det är för oss naturligt att detta skall ske i samarbete med fackföreningsrörelsen och arbetsmarknadens parter i övrigt.

Just nu bedrivs ett omfattande arbete på det näraliggande arbetsmiljöområdet under ledning av arbetsmiljökommissionen. Det finns skäl att räkna med att dess arbetsresultat kan komma att behöva beaktas i ett framtida översyns- och lagstiftningsarbete även på MBL-områdel,

Mot denna bakgrund blir beskedet till dem som nu kräver en översyn av lagen, att det finns goda skäl alt avvakta med beslut i den frågan ännu en tid.

Med vad jag nu har anfört har jag också kommenterat reservationerna 1 och 2 i belänkandet om medbestämmandelagen,

I reservation 3 om ökat arbetstagarinflytande, vilken i sig är en nyhet, yrkar miljöpartiets reservanter att de anställda skall ges förköpsrätl till nedläggningshotade företag och att delta skall kunna ske till ett i lag fastställt högsta värde. Det argument som framförs är att arbetsrätten på detta område är klart otillfredsställande.

Utskottet har för sin del utgått ifrån att i de fall som ett löntagaröverta-gande framstår som en realistisk lösning skall detta seriöst prövas i nedläggningssituationer och vid företagsrekonslruklioner.

Jag vill för min del tillägga att det starkt kan ifrågasättas om det som här förordas av reservanten och motionärerna tillhör den egentliga arbetsrättens område, som ju reglerar förhållanden i arbetet mellan arbetsgivare och ar-

betstagare och inte har att göra med deras eventuella förhållande som ägare resp, presumtiva köpare av företag.

Herr talman! De följande 15 reservationerna till medbestämmandebetän-kandet har delvis berörts av Anders Högmark och Elver Jonsson, dä de flesta av dem kommer från den borgerliga sidan. Del är olika krav pä förändring av lagstiftningen pä olika områden, som negativ föreningsrätt, där enligt vår mening sakförhållandena är relativt klara. Del är inte sant, som påslås, all man inte kan få utträde ur en facklig organisation. Jag kan tillhandahålla LO:s normalstadgar till den som behöver få den saken bekräftat, alt sä gäller. Det är ju också prövat i domstol.

Vidare begär reservanterna en särskild utredning om förhållandet mellan MBL och den offentliga sektorn. De går också till angrepp mot den s,k. 200-kronorsregeln, De vill ha förbud mot blockader av enmansföretag, vilket skulle vara en inskränkning som går längre än vad som gällde före 1928, Moderaterna vill därutöver lagstifta om hur löneavdrag skall få ske för fackföre-ningsavgifler, vilket enligt vår mening skulle vara att slå in öppna dörrar. Man vill också ha andra ordningar i småföretag.

Med samma argument som tidigare år har vi avstyrkt de här motionerna och reservationerna, och jag vill hänvisa till de välläckande skrivningar som finns i arbetsmarknadsutskottets betänkande.

De här frågorna har ingående behandlats i utskottets betänkanden år från år och likaså i denna kammare. Vi anser att medbestämmandelagen behövs som ett stöd för löntagarna, för alt de genom sina fackliga organisationer skall kunna utöva ett likvärdigt och likaberättigat inflytande oavsett om de arbetar i stora eller små företag, i starka eller svaga branscher. Det gäller också de offentliga arbetsgivarna. Den kritik som riktats mot lagen som byråkratisk och omständlig kan klaras på ett smidigt sätt genom avtal på dess grund. Det är ju faktiskt så att medbestämmandelagen för att fungera bra förutsätter alt det tecknas avtal.

Herr talman! Lagen om anställningsskydd ger ju regler som skall gälla mellan arbetsgivare och anställda för anställningsformer, tider och turordningar för uppsägningssituationer, och den ger skydd för oskäliga uppsägningar bland arbetstagare. Parterna kan med lagen som grund träffa överenskommelser om dess tillämpning i viktiga delar.

Fem av reservationerna har lämnats av moderaterna, som sammanfattningsvis vill få till stånd en översyn av lagen i dess helhet och väsentligen lätta på de skyldigheter som åvilar arbetsgivarna. Lagen ger, menar moderaterna, de redan anställda en för stor trygghet, vilket framställs som ett hinder för en fungerande arbetsmarknad. Sammanlaget är det inga små ingrepp det handlar om, om moderaterna skulle få sin vilja igenom, det ser man om man studerar reservationerna. Kraven är också väl kända, då de har framförts år från år och debatterats vid otaliga tillfällen här i kammaren. Det har också understrukils här i dag i debatten av Anders Högmark.

Herr talman! Moderaternas förslag och krav är lika dåliga i år som de var i fjol och året före igen. I fjolårets debatt ställde jag frågan till moderaterna, om de verkligen tror på vad de själva påstår. Frågan förtjänar väl alt upprepas i år. Tror verkligen moderaterna på att exempelvis industrin skulle få det lättare alt rekrytera om de nu anställdas trygghet i anställningen försämras?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

5 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Tror de verkligen på att exempelvis dagens ungdom, som redan nu tycks vända industrin och vissa andra branscher ryggen, skulle attraheras av industrijobb om moderaternas förslag till försämringar i anställningsskyddet genomfördes?

Problemet i dag på arbetsmarknaden är att del är brist på arbetskraft. Problemet är att få och behålla arbetskraft, inte alt bli av med den.

Därmed, herr talman, yrkar jag avslag på moderaternas reservationer till delta betänkande och till den gemensamma borgerliga reservationen om provanställning. Jag har samma inställning till den som till de moderata reservationer jag har berört tidigare.

De återstående reservationerna till detta betänkande har lämnats av vpk. De handlar liksom i fjol om att arbetsgivares rätt att över huvud taget avskeda anställda skall avskaffas, om all deltagande i strejk aldrig får utgöra saklig grund för uppsägning, om obligatorisk rätt för arbetstagare alt återfå sitt arbete om en uppsägning eller ett avskedande enligt utslag i arbetsdomstolen inte varit sakligt grundat, och därtill höjning av skadeslåndsbeloppen i samma situation, samt om tillämpningen av lagen om anställningsskydd i koncerner.

Det här är frågor som vi har behandlat mänga gånger. Våra skäl alt nu liksom tidigare avslå dessa reservationer är välkända och framgår också av utskotlsmajoritetens skrivningar

Med det anförda yrkar jag avslag på samtliga reservationer till delta betänkande och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

Jag övergår så till styrelserepresenlationslagen. Det är tre motioner som föranlett belänkandet.

Moderaternas reservation 1 kan jag inte tolka pa annat sätt än att de egentligen vill avskaffa rätten för de anställda till representation - i varje fall till en representation som betyder något. Det är en ståndpunkt som torde ha ett begränsat för att inte säga obefintligt stöd i verkligheten. Del är nog få företag som skulle vilja bli av med den erfarenhet som de anställdas styrelse-representanter ändå tillfört styrelsearbetet - i vart fall där de deltar som fullvärdiga medlemmar i styrelsen.

Reservation 3 kräver ovillkorligen att den som utses till styrelsen av de fackliga organisationerna skall vara anställd i företaget i fråga. Enligt lagen och enligt vår mening finns del situationer då undanlag därifrån måste kunna medges, men det understryks i lagen all del gäller just undanlagsfall.

Jag kan i delta fall ge ett exempel från min egen erfarenhet. Gölaverken, som så småningom blev Svenska Varv. hade en enhet i Göteborg. 1977 om-bildades förelaget på det sättet att de olika resultatenheterna sattes på bolag. Reparationsvarvet blev ett bolag, Arendalsvarvel blev ett annat. Motor ett tredje osv. Ett sådant bolag var nuvarande Cilyvarvei, De anställda i bolagen, som varit organiserade i Gölaverkens verksladsklubb, beslöt dock att även fortsättningsvis hålla samman i en verksladsklubb. När slyrelseplat-serna i de olika bolagen skulle tillsättas, fann klubben det naturligt att åtminstone de största bolagen fick en stabil förankring i klubbstyrelsen'.

Klubbordföranden som var anställd i ett annat bolag. Motor, valdes därför till ledamot i Cilyvarvets styrelse med en anställd i Citybolaget som suppleant. Med den ordning som föresläs i reservationen om att representant ovill-

korligen skall vara anställd i företagel, skulle detta inte ha varit möjligt. Denna situation torde inte heller vara unik, varför del finns goda skäl att avslå reservationen.

Med del anförda, herr talman, yrkar jag-utan att ha gjort alltför ingående kommentarer- avslag på samtliga reservationer i betänkandet och bifall till utskottets hemställan.

Sä till arbetsmarknadsutskottets betänkande 3 om förtroendemannalagen. Vi har tidigare i dag behandlat lagar om rättigheter på olika områden. För att kunna ta till vara dessa rättigheter måste de fackliga representanterna kunna arbeta under rimliga villkor, och det skall förtroendemannalagen reglera. Dessutom behöver de fackliga representanterna utbildning för sina uppdrag, men del regleras i sludieledighetslagen, som vi också har behandlat idag.

Reservation 1 till detta betänkande handlar om tillträdesrält till arbetsplats för utomstående facklig förtroendeman. Det är ett krav som har diskuterats länge, och det kan förväntas alt förslag kommer all läggas fram under detta riksmöte.

Reservationerna 2 och 3 behandlar frågan om facklig verksamhet i transnationella förelag. Det är en fråga som har varit i hetluflen under en längre tid och även har behandlats pä nordisk nivå. På den nivån var positionerna länge låsta inte minst genom SAF;s och de andra nordiska ländernas arbetsgivarorganisationers härda motstånd. Mot den bakgrunden har det inom arbetsmarknadsdepartementet övervägts lagstiftningsåtgärder. Samtidigt vet vi, inte minst genom den hearing som vi i utskottet hade med parterna för två år sedan, alt det här är en fråga som lämpar sig mindre för lag och mer för avtal.

Nu har det ändå hänt en del pä detta område, åtminstone i Sverige, genom en ändrad attityd från SAF, Även om det är svårt att säga vilken reell innebörd det går alt lägga i detta, finns det ändå skäl all avvakta den vidare utvecklingen.

Reservanterna i detta betänkande gär emellertid längre än så och förordar lagstiftning för all verksamhet som svenska företag bedriver utomlands. Vpk vill också ha samma åliggande för utländska företag som bedriver verksamhet i Sverige, Del är ganska långtgående krav med en övertro på vad vi med svensk lag kan reglera i verksamheter som ligger utanför landets gränser. Det är ä andra sidan av betydande intresse all följa vad som sker inom EG på delta område.

1 den sista reservationen, som är från vpk, krävs att lagen ändras dithän att fackliga representanter med vissa undantag skall åläggas att till viss del stå kvar i sitt ordinarie arbete, Lars-Ove Hagberg har i sill anförande också berört den saken. Vidare vill man alt arbetsgivarna skall åläggas att tillse att så kan ske,

Förtroendemannalagen ger inte den som valls till ett fackligt uppdrag någon ovillkorlig rätt alt la sig vilka ledigheter som helst. Den förutsätter att parterna på arbetsplatsen skall komma överens om vad som är rimlig tid för fullgörande av den fackliga verksamheten. Del får anses rimligt att de problem som kan ligga bakom vpk;s krav på denna punkt regleras mellan parterna i sådana förhandlingar. Det vore väl ändå alt grovt underskatta de

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

fackliga representanternas och för den delen också förelagens förmåga alt klara av sina egna problem i detta sammanhang.

Herr talman! Med del anförda yrkar jag bifiill till hemställan i samtliga fyra betänkanden och avslag pä alla reservationer.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik;

Herr talman! Jag yrkar naturligtvis bifall till alla vpk-reservationer i de betänkanden som vi nu behandlar.

Vad beträffar medbestämmandelagen sade Sten Östlund som svar pä de borgerligas förslag alt parterna skulle ha lika stort inflytande. Jag frågar om det är fallet. Gäller del när exempelvis Rune Andersson säger att det inte skall göras några investeringar? Är det lika stort inflytande när han säger att förhandlingarna skall avslutas och våra åtgärder skall genomföras? Dagligen förekommer exempel på detta i arbetslivet. Har verkligen parterna lika stort inflytande, Sten Östkind? Det bör allt krävas litet större ärlighet i den bedömningen. Man får inte bara säga att del är så. Syftet var måhända en gång att det skulle vara så, men så är det inte i verkligheten.

Sten Östlund säger vidare att våra förslag, om de genomförs, innebär ett systemskifte. Det är bara att tänka sig tillbaka till arbetarrörelsens början dä fackföreningar bildades för alt förstå vad ett systemskifte innebär. Om vi begär en lagstiftning som stärker fackföreningsrörelsens rätt mot arbetsköpare och arbetsgivare, då är det tydligen fråga om ett systemskifte. Del säger i sin tur allt om vilket samhälle Sten Östlund vill ha. Vi vill inte ha en lagstiftning, där arbetsköparna i sista hand, när förhandlingarna är avslutade, enväldigt bestämmer hur det skall bli. Det är ju vad som tyvärr sker i dag. De nyliberala krafterna i SAF har tyvärr bestämt myckel av innehållet i MBL, 1 alla arbetsorganisationer har man använt sig av en MBL, tryckt fram egna idéer av industripoliliska skäl osv. Det är naturligtvis många fackföreningsrörelser som protesterar mot detta. Sa är dagens verklighet.

De nyliberala idéerna har faktiskt även vunnit insteg hos mänga fackliga företrädare. Kanske har det skett därför alt de inte har några egna idéer bakom sig. Målen har försvunnit, och till sist anpassar de sig efter arbetsgivarnas önskan.

Det måste ha varit ett fackföreningsmöte av mycket gammalt datum som Sten Östlund hade varit på med tanke på det svar han gav mig. Del fackföre-ningsmötet har myckel litet med dagens verklighet alt göra.

Så till frågan om det koncernfackliga samarbetet. Vi kräver inte, Sten Östlund, att det skall regleras i andra länder. Men vi kräver att de fackliga representanter som vill ha kontakter i andra länder ges ekonomiska möjligheter all själva ta de kontakter som behövs. Vi kan ju inte gärna lagstifta i andra länder.

Vad sä gäller förtroendemannalagen menar vi att inriktningen bör vara att fler fackliga företrädare deltar i arbetet. Del kan kanske, som Sten Östlund säger, lösas lokalt, men vi vill ändå peka på problemet.

ELVER JONSSON (fp) replik;

Herr talman! Sten Östlund undrade om vi borde vara arvodesberättigade med tanke på alt det händer så litet. Jag har den synpunkten på hans slutsat-

ser att skälet till att det händer så litet nog är alt regeringen har kört fast. I sin minorilelsroll tycks inte regeringen veta ål vilket håll den skall vända sig för att söka stöd. Men framför allt är det inom rörelsen som spänningen har tagit fart.

Jag har själv nämnt den splittring som uppstått i många frågor, t.ex. i den s.k, 200-kronorsfrågan där socialdemokraterna i riksdagen resp, kommunerna har skilda ståndpunkter. En annan fråga gäller den fackliga kompetensen kontra den politiska demokratin där socialdemokratin också är splittrad. Dessutom är man det i fråga om den mycket heta potatisen om en ny arbels-förmedlingslag. Den över 50 år gamla skapelsen har tjänat ut för länge sedan,

Sten Östlund förde i sitt anförande även ideologiska resonemang, 1 milt inlägg sade jag alt det är rimligt att ha liberala utgångspunkter i sitt reformarbete med en social inriktning, Å ena sidan har man en långtgående facklig kompetens och å andra sidan en hållning, som gör all småföretagare och enskilda arbetstagare kan få sina rättmätiga krav uppfyllda.

Intressant är att jag ännu inte har uppfatlat att någon lar sill partis ideologi som utgångspunkt i debatten. Del gör inte de konservativa och inte kommunisterna, vars ideologi är på väg alt rasa ihop. Del gör inte ens de i den offentliga debatten ofta diskreta socialdemokraterna. De har inte åberopat socialismen som en god utgångspunkt för ett fortsatt reformarbete på arbetsrättens område.

Sedan talade Sten Östlund om Europasamarbetet, och där tror jag att vi kan nå fram till en större samstämmighet. Å ena sidan behöver Sverige denna nära samverkan, som inte på något sätt slår i motsatsförhållande till ett stort utbyte med både Östeuropa och andra delar av världen. Å andra sidan - och del tror jag är viktigt all säga - måste vi hävda Sveriges och Nordens särarter när det gäller arbetsmiljöområdet, jämslälldhetsfrågor, kanske också kulturpolitiken och folkbildningen, för att inte tala om drogpolitiken.

Jag tror all här finns områden där Sverige med lika stor rätt som andra europeiska länder skulle kunna hävda en särart. Jag tror faktiskt all svensk tradition och ofta samstämmiga politiska beslut har någonting att tillföra också en sådan gemenskap. Sverige kan inte vara en isolerad ö i världssamfundet. Vi kommer alt vara en del av del, och det tror jag är bra.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

ANDERS G HÖGMARK (m) replik:

Herr talman! Sten Östlund har det något tvivelaktiga nöjet all utkämpa en form av tvåfrontskrig. Som ärrad kämpe är han väl van alt göra det ibland. Visserligen finns det de på vpk-sidan som menar att egentligen är del inte så mycket tvåfrontskrig, därför alt de s.k. nyliberala krafterna - vad de nu är för någonting - är att gratulera. Jag vet inte hur jag skall uppfatta den gratulation som Lars-Ove Hagberg gav moderaterna. Att få allt för många sådana gratulationer kan nog vara farligt framöver.

Sedan, Sten Östlund, hela sättet alt invända mot oss, nämligen att när vi vill ha en översyn är det att göra angrepp på, att gå till storms mot, är rätt avslöjande, tycker jag. Vad vi önskar är ju, som jag sade i mitt inledningsanförande, att få en översyn av vad som har fungerat bra och mindre bra. Jag tror att man skall ha en sådan öppen inställning.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Här finns en uppenbar risk, Sten Östlund, för att nu framföra en hovsam varning, att en del ledamöter både i Sten Östlunds parti och andra, en morgon väcks av ett meddelande i morgonekot att ett statsråd dagen före tyckt till i samma riktning. På område efter område är det uppenbarligen så att statsråd - åtminstone några av dem - upptäcker att en omprövning är nödvändig. Dä kan del ju vara bra att som ledande företrädare för utskottet inom det här sakområdet själv ha den framförhållningen.

Det leder mig till en fråga. Sten Östlund antydde ändå att översynen skulle komma-uppenbarligen arman påglid mot någon form av översyn, trots vad man skriver i utskottsbeiänkandel. Finns del någonting som Sten Östlund i dag kan tänka sig är i behov av en översyn, något som fungerar mindre väl?

Jag skall ställa en direkt fråga som gäller avgränsningen mellan den politiska demokratin och personalens inflytande. Tycker Sten Östlund att del är en bra avvägning alt var gränsen mellan politisk demokrati och offenlligan-ställd personals inflytande går är en förhandlingsfråga? Är det en riktig uppfattning att två parter sitter och förhandlar om den politiska demokratins gräns? Det skriver den majoritet i utskottet som Sten Östlund företräder. Är det Sten Östlunds uppfattning att den politiska demokratin är en förhandlingsfråga mellan två jämbördiga parter i det här avseendet?

Men, som sagt; Sten Östlund bör hålla en beredskap, så att inte även han väcks av alt ett statsråd, arbetsmarknadsministern, talar om att den och den lagstiftningen är i starkt behov av översyn. Då är del en styrka att kunna ligga ett tuppfjät före.

KARIN THOME (mp) replik;

Herr talman! Jag tackar Sten Östlund för att han hälsade mig välkommen på min första dag här i kammaren,

Sten Östlund påpekar med anledning av vår motion om förköpsrätt för anställda och lokalbefolkning vid försäljning av företag att utskottet utgår ifrån all detta seriöst prövas i nedläggningssituationer och vid förelagsrekonstruktioner. Det är bra alt vi är överens om alt del är viktigt. Det är också bra att ha positiva förväntningar, men här räcker det inte. ulan vi anser att lagstiftning behövs.

När del gäller facklig verksamhet i transnationella företag är del självklart att svensk lagstiftning inte kan styra vad som händer i andra länder. Men del skall inte hindra oss från att lagstifta om vad som skall gälla i Sverige och därigenom vara ett gott föredöme när det gäller bestämmelser inom det här området.

STEN ÖSTLUND (s) replik;

Herr talman! Jag ägnade en hel del lid åt Lars-Ove Hagberg i mitt huvudanförande, men jag skall ändå kommentera vad han sade om att vi framställer arbetsgivare och arbetstagare som likaberättigade parter. Ja, visst är de likaberättigade på de områden som lagstiftningen reglerar, framför allt rätten att teckna kollektivavtal, I de frågorna uppträder naturligtvis parterna i kraft av medbestämmandelagen som likaberättigade. Det är ingen tvekan om det.

De har också förhandlingsrältigheter som jämställer dem bättre än om vi

inte hade lagstiftningen, men det är väl alldeles uppenbart för den som har studerat det här att på alla områden kommer parterna inte att kunna bli likaberättigade. Visst har arbetsgivarna ett övertag pä områden där annan lagstiftning gäller - aktiebolagslagstiftningen, lagen om ekonomiska föreningar osv,, stiftade av denna kammare. Där läggs ett klart ansvar på förelagsledningarna för hur de skall sköta företagen, och del är klart alt här finns intressekonflikter som inte är lösta och som gör att vi inte kan säga alt facket och förelagsledningarna är jämställda pä alla områden. Det är de inte, och del vore fel att påstå något annat,

Elver Jonsson tycker att det händer litet, och han frågade mig vad jag anser i fråga om spänningarna i partiet i 200-kronorsfrågan, i fråga om den offentliga sektorn och om arbetsförmedlingslagen.

När det gäller arbelsförmedlingslagen vet jag inte om del finns någon stor debatt inom själva partiet, Allan Larsson, arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör, har skrivit en PM, Enligt vad mig är bekant har han inte gjort del i parternas närvaro en gång så detta får vi väl ta för vad del är, Hans synpunkter är ofta intressanta. Utskottet brukar besöka honom varje år, och del har varit givande, Alla hans idéer har dock inte kommit till utförande, som bekant.

Del finns alltså en promemoria som är ute pä remiss, och del får väl prövas om del som står där skall påverka kommande lagstiftning. Inte minst de borgerliga är väldigt hela på gröten att få till stånd en ny lagstiftning på det här området, men jag skall för min del säga att på de möten som jag är ute på och bland de människor som jag träffar har jag ännu inte stött på någon som ropat på ny lagstiftning på arbetsförmedlingsverksamhelens område. Det kan väl då ge anledning all hysa lugn på del här området.

Det återstår en halv minut till Anders Högmark, och det vore oförskämt att inte svara även honom. Låt mig säga att anledningen till all vi avvisar de krav på utvärdering som ni ställer är att ni punktvis i de olika reservationerna pekar ut vägen för vad ni anser skall ingå i utvärderingen. Det stämmer inte med vårt sätt att se på saken. Vår linje är klar. Den är fastlagd för min del på partiets kongress 1987. Intill dess att det beslutet ändras gäller det och inte några uttalanden av vare sig det ena eller andra statsrådet.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik;

Herr talman! Det var intressant alt äntligen få höra Sten Östlund tala klarspråk om jämställdheten mellan parterna i arbetslivet. Det finns stora intressekonflikter, sade han, och han medgav nu det som jag sade tidigare, att kapitalet har övertaget, även genom lagstiftning. Så då är det klart.

Då är frågan om det inte från arbetarrörelsens utgångspunkt vore rimligare att lägga fram förslag om att stärka förhandlingsrätten och informa-lionsrällen, kanske t.o.m. förhandlingsrätten på det viset att kapitalel inte heller får genomföra sina åtgärder när man har strandat en förhandling. Jag kan inte förslå all delta egentligen skulle vara något systemskifte. Del är ett systemskifte på så sätt alt det skulle frånta kapitalel en väldig makt. Men detta borde väl inte Sten Östlund, som gammal facklig räv, vara ledsen över. Han borde väl med stor tillfredsställelse välkomna denna möjlighet för det stora medlemskollektivets skull och för dess gemensamma intressen.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet;' m.m.

Nej, del stora systemskiftet i svensk arbetarrörelse möter vi nu i 90-tals-gruppens uttalanden. Denna säger alt det nu inte främst handlar om fackets rätt att förhandla eller löntagarens formella position, hans rätt all få information, trygghet i anställningen, hans rätt att få ledigt för studier eller skydd för miljön. Dessa formella rättigheter finns redan. Nu gäller det alt fylla dessa med färden enskilde meningsfullt innehåll. De formella rättigheterna finns alltså.

Samtidigt erkänner Sten Östlund att del är en mycket sned intressekonflikt. Nu är frågan, Sten Östlund; Har vi nu en så bra lagstiftning vad gäller facket som kollekliv, som uttryck för alla medlemmar i en fackförening, och har facket nu en så bra position så att vi kan lämna dessa frågor därhän? Kan vi nu i stället sikta på att ge ett meningsfullt innehåll till den enskilde individen? Eller är del nu så med systemskiftet i diskussionen inom arbetarrörelsen att det är den enskilde som fixar sina förhållanden på arbetsplatsen och icke utnyttjar den kollekliva styrkan och den gemenskap som en fackförening utgör, allt i enlighet med en moderat modell, Anders G Högmark, en typisk nyliberal modell? Sten Östlund har en replik kvar för alt svara på detta. Men han kanske inte alls delar denna uppfattning, ulan han vill kanske så att säga spola 90-talgruppens förslag. Och ingen skulle bli gladare än jag om vi i stället vände pä del hela och tog parlsförhållandena som utgångspunkt.

ELVER JONSSON (fp) replik;

Herr talman! Mina kritiska ord till Sten Östlund om att det händer mycket litet kvarstår med oförminskad styrka även efter Sten Östlunds replik, Sten Östlund sade med troskyldig blick riktad utöver kammaren alt han minsann inte pä några möten har slött på några krav på en ändring av den gamla arbetsförmedlingslagen. Denna lag har ändå sedan mycket länge bearbetats. Låt mig säga delta, även om man också kan vara häpen över den hantering som den har utsatts för. Arbetsmarknadsministern sade till mig i en debatt att man väntade på förslag från TCO och LO. Det låter ju ödmjukt och fint, men knappast särskilt handlingskraftigt för en regering som anser sig driva frågor, åtminstone verbalt.

Vidare ondgör sig Sten Östlund över Allan Larssons PM, som skulle vara en invändning mot den promemoria som skulle finnas. Sten Östlund säger att vi inte kan ställa upp på alla idéer som läggs fram av Allan Larsson. Detta är återigen ett exempel på en spänningspunkt inom den socialdemokratiska rörelsen. Arbetsmarknadsminister Ingela Thalén sade till mig i den debatt jag tidigare nämnde; "En utgångspunkt i översynsarbetet skall givetvis vara alt det även fortsättningsvis skall ankomma på arbetsmarknadsverket alt ha det samlade ansvaret för förmedlingsverksamheten," Vidare talade hon om en utredning och kartläggning som pågår på bl.a, kontorsservice-områdel. Regeringen har alltså gett i uppdrag till generaldirektören i arbetsmarknadsverket att även vara med och forma framtidsidéer. Det kan således inte vara helt gripet ur luften eller felaktigt att hänvisa till generaldirektörens tankegångar och till hans PM.

Jag fick 1987 ett löfte från regeringen om alt det snart skulle komma förslag om en ny arbetsförmedlingslag. Därför skulle jag nu vilja ställa en kon-

kret fråga till Sten Östlund: När kommer denna lagstiftning att föreläggas riksdagen? Kan Sten Östlund ge oss det beskedet, eller måste jag - eftersom det ofta kommer skilda svar - också denna gång fråga regeringen?

ANDERS G HÖGMARK (m) replik:

Herr talman! Här har en ganska intressant diskussion inletts om huruvida utskoitsmajoriteten företräder den socialdemokratiska uppfattningen, eller om det är statsråden som gör del.

Sten Östlund ansei- inte alt en översyn är nödvändig, eftersom moderata samlingspartiet har vissa uppfattningar om framliden. Dessa uppfattningar överensstämmer inte med socialdemokraternas; så långt kan vi nog vara överens. Men eftersom vi i moderata samlingspartiet har en annan uppfattning än socialdemokraterna om framliden och arbetsrätten är alltså inte en översyn befogad. Detta var kontentan av Sten Östlunds resonemang. I avvaktan på ett nytt kongressbeslut är del helt ointressant vad statsråden tycker och tänker, åtminstone vad de uttalar. Del är ordagrant Sten Östlunds uppfattning. Tills vidare gäller kongressbeslut och inte vad enskilda statsråd uttalar.

Del är i och för sig intressant, men det kanske reducerar intresset för frågestunderna framöver. Vad statsråden tycker i frågestunder, vad olika företrädare för partiet säger vid olika konferenser - nu senast vad Kjell-Olof Feldt tyckte om barnomsorgen - är inte intressant. Det pågår uppenbarligen ett livligt meningsutbyte inom socialdemokratin, och framförhållningen från Sten Östlunds sida lyser med sin frånvaro. Fram till dess alt kongressen har sagt något annat tycker alltså socialdemokraterna - inkl. Sten Östlund och självfallet även de statsråd som till äventyrs vågar ha en egen uppfattning-att delta med politisk demokrati inom den offentliga sektorn är en förhandlingsfråga. Med tanke på vad jag har hört socialdemokrater ganska behörigt uttala på många, många olika ställen är detta en nyhet, Sten Östlund och ulskottsmajoritelen har alltså den uppfattningen att den politiska demokratin inom den offentliga förvaltningen är en förhandlingsfråga, om vilken man kan avtala åt det ena eller andra hållet. Eftersom han avvisar tanken på en översyn gäller detta tills nästa kongress har beslutat någonting annat. Jag utgår från att majoriteten tycker som kongressen har sagt och inte bara hör på vad något enskilt statsråd har sagt, för dem skall vi ju inte lyssna på framöver.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

STEN ÖSTLUND (s) replik;

Herr talman! Jag vet inte om jag skall ta Anders G Högmark rikligt på allvar, eller om han driver med mig. Jag har ju sagt; Partiet har fatlat ett beslut om all vi skall se över arbetsrätten, inkl. medbestämmandelagen. Det beslutet gäller. Om sedan ett statsråd i dagens läge skulle gå ut och säga någonting annat, så skulle det väl vara alt vi inte skall göra någon översyn av arbetsrätten framöver. Jag tror att detta är en hypotetisk fråga; del kommer nog aldrig att bli fallet. Däremot dröjer vi med att genomföra kongressbeslutet eftersom det händer saker inom fackliga organisationer, genom arbets-iniljökommissionens arbete och på annat sätt. Jag har i detta sammanhang inte gjort något uttalande om statsrådens ord ställt mot kongressbeslutet än

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

vad jag har sagt i fråga om arbetsrätten, och där är väl frågorna ganska klara. De andra områdena får andra uttala sig om.

Elver Jonsson tar upp arbetsförmedlingslagen och vad som har hänt på det området. Han tycker att någonting snabbt bör ske där. Jag skall inte lägga mig i den debatt han har haft med statsrådet. Det har pågått en diskussion, och jag har deklarerat vad jag anser i del sammanhanget. Jag skulle ändå vilja ställa en fråga som även Anders G Högmark bör begrunda. Ni får väl inte använda fler repliker; det är synd att vi har så kort tid på oss. Jag skulle velat ha sex minuter i stället för tre; dä hade jag kunnat ställa den frågan i min förra replik. Min fråga till Elver Jonsson och Anders G Högmark är alltså; Delar ni Allan Larssons uppfattning att del är facken som skall ha rätt att bestämma om man skall få hyra in arbetskraft eller inte? Detta är ju egentligen vad Allan Larsson föreslår. Vi håller på att studera det hela. Men vi hyser vissa betänkligheter. Jag skulle tro att delta tilltalar Lars-Ove Hagberg, som anser att man på olika områden bör ge facket större inflytande. Jag är dock inte i det fallet bekymrad över 90-lalsgruppens rapport och skrivningar på detta område.

Mot bakgrund av vårt partikongressbeslul, som ju har berörts, kan man ifrågasätta om del är helt riktigt all skriva all lagstiftningen finns. Del gör den i och för sig. Genom kongressbeslutet har vi inte tänkt att rasera den arbetsrätlsliga lagstiftningen, ulan vi vill göra den till ett bättre instrument för arbetstagarna. Det är alltså vår avsikt. Men det är ju de enskilda människorna som måste kunna utnyttja möjligheterna för framliden på ett kanske annat sätt än vad som var möjligt i de företag som Lars-Ove Hagberg och jag har arbetat i. Vi var bundna av bestämda skiflarbetslider och annat. Det växer fram en helt annan industri i dag med helt andra möjligheter för de enskilda människorna, och då skall ju inte facket stå i vägen.

Tredje vice talmannen anmälde att Elver Jonsson och Anders G Högmark anhållit att till protokollet få antecknat all de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

ERIK HOLMKVIST (m);

Herr talman! Min uppgift är att något kommentera betänkandena 5 och 3. Uppfattningarna är kända sedan tidigare, men förhoppningsvis kommer nya människor alt läsa aktstyckena från kammardebatlerna.

Lagen om anställningstrygghet är ett alltför trubbigt instrument i dagens näringsliv. Den cementerar trygghet för dem som är innanför och förstärker svårigheterna för alla dem som står utanför, i synnerhet för unga som skall in på arbetsmarknaden, LAS innebär hinder vid nyanställning för framför allt småföretagen. För dessa innebär LAS en risk att anställa någon som inte passar in i mönstret i det lilla förelagets specifika miljö. Varje anställd betyder myckel på en liten arbetsplats, medan en enda anställd inte har någon avgörande betydelse på en stor arbetsplats. En redan anställd är i dag obenägen all flytta till en ny arbetsplats, eftersom platsen då går förlorad i en eventuellt förekommande turordning. Detta är en liten beskrivning av vissa av de avarter som faktiskt finns i den nuvarande lagstiftningen,

Inlåsningseffeklerna är betydande och måste enligt vår mening ses över.

Vi har därför yrkat på en genomgripande analys, som skall sikta på att näringslivets funklionsmöjligheter ökar samtidigt som de anställda ges garantier som förbättrar valmöjligheterna.

LAS är ofta sä svår att tolka att del för den uppgiften krävs juridisk kompetens. Vi menar all det borde bli en förenkling.

Vi vill även se överdel s.k. arbetsiagarbegreppet. Vi saknar i dag entydiga regler vid tolkningen. Vein är i dag anställd och vem är företagare? Del borde inte vara någon svårighet att göra en sådan avvägning, vilket faktiskt är fallet i dag. Eftersom arbetstagarbegreppets uttolkning har så vittgående betydelse, vill vi all begreppet utreds särskilt. En samordning bör ske mellan LAS, den skatterätlsliga och den försäkringsrätlsliga lagstiftningen.

Vi begär även en ändring i lagens undantagskrets, Avgränsningen är för snäv. Det bör las större hänsyn till anställda med specialistfunktioner och ökat ansvar. Fler bör alltså ges ett begränsat skydd,

I reservation 2 pekar vi på nödvändigheten av att anställning vid arbelsan-hopning ges en ändrad lydelse. Bestämmelsen om en tvåårig ram bör utgå. Denna ändring skulle göra del möjligt all effektivare utnyttja de nuvarande anställningsformerna,

1 reservation 3 angående provanställningens längd framhåller vi att det finns grupper som behöver en längre provanställning för att kunna komma i fråga för en anställning. Dit hör exempelvis svaga grupper som arbetssökande, invandrare och inte minst ungdomar. Dessa behöver en längre lids provanställning för att upparbeta den kompetens som skulle ge dem ökad rättvisa vid bedömningen när del gäller ett nytt arbete.

I vår reservation 4 om begreppet saklig grund uttalar vi alt det till grund för uppsägning skall ligga en mer nyanserad avvägning av såväl arbetsgivar-som arbetslagarintressen i botten än vad som hittills har varit fallet. Arbetsresultat och atmosfär pä arbetsplatsen får inte äventyras. Arbetsplatsens storlek, verksamhetens art och tjänsteställning m.m, måste vägas in vid bedömningen,

I reservation 6 om perinilteringslönereglerna skriver vi att vi vill ha en ändring av reglerna som undanröjer de negativa effekter som har kunnat konstateras efter lagens genomförande. Detta gäller framför allt byggbranschen och i synnerhet de mindre företagen. Ännu en gång kan vi konstatera all svensk lagstiftning i alltför hög grad är en lagstiftning för de stora företagen, medan de mindre förelagen ofta kommer i kläm. Byggföretag med väderkänslig verksamhet har råkat i svårigheter. Alternativ sysselsättning föreligger i allmänhet icke i dessa mindre företag.

Reservation 7 om turordningsreglerna innehåller ett krav på all lurordningsreglerna ändras så, alt arbetsgivaren ges möjligheter all vid ändringar av verksamheten dels behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller annan kompetens, dels upprätta särskild turordning. Det skall inte behövas en konkurs ined en påföljande rekonstruktion för att rädda ett företag som råkar i svårigheter på grund av de nuvarande turordningsreglerna.

I ett särskilt yttrande i betänkandet tar vi upp de arbetsrätlsliga skadestånden. Vi anser att dessa skadestånd måste mer än nu ge uttryck loren balanserad syn på arbelsgivar- och arbetstagarparternas ansvar. Detta tar vi upp i MBL-betänkandet som behandlades tidigare i dag.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbeslämmaiide i arbetslivet, m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

I betänkande nr 3 har vi ett särskilt yttrande. Där erinrar vi om all 1970-lalels arbetsrätlsliga lagar huvudsakligen har varit inriktade på att öka de anställdas inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmänt accepterade syften har i viss utsträckning uppnåtts. Men lagstiftningen har också har haft andra, mindre uttalade syften än de tidigare nämnda, nämligen att stärka de fackliga organisationernas politiska och ekonomiska inflytande. På grund av lagstiftningen har vissa fackliga organisationers krav på långtgående inflytande inom näringslivet lillgodoselts utan att organisationerna har behövt ta del därmed följande ansvaret. Dessutom har organisationerna successivt blivit en del av den politiska maktapparaten som en följd av att de har representanter i offentliga organ och utredningar och därtill betraktas som tunga remissinstanser. Delta behöver enligt vår åsikt utredas och studeras alldeles särskilt.

Herr talman! Med del sagda yrkar jag bifall till de moderata reservationerna i betänkandena 5 och 3.

KARL-ERIK PERSSON (vpk);

Herr talman! Eftersom vi har behandlat de arbetsrätlsliga frågorna så grundligt, skall jag inte beröra de nu debatterade betänkandena sä noga. Men jag skulle till Sten Östlund vilja ställa några frågor, som jag inte tycker har blivit besvarade eller diskuterade utifrån våra utgångspunkter.

Del gäller framför allt slyrelserepresenlalionen. Är det inte nu dags att se över styrelserepresenlationslagen, så att fackföreningsrörelsen får någonting att säga till om? För närvarande får fackrepresentanterna sitta med som gisslan och ta ansvar utan att kunna påverka besluten. Det gäller framför allt nedläggningar, omstruktureringar, investeringar utomlands och på vilket sätt slyrelserepresenlalionen skall kunna stärka fackföreningsrörelsen. Jag skulle vilja ha några exempel på att dagens styrelserepresentation har haft någon som helst betydelse.

I dag sitter man med vid köttgrytorna, utan alt få vara med och dela innehållet. All man har funktionärer som sitter med utan något som helst inflytande skapar misstroende bland de arbetande och bland de fackliga medlemmarna. Det stärker inte fackföreningsrörelsen. Om man utnyttjar styrelserepresentationen så att man får något att säga till om skulle det öka fackföreningsrörelsens styrka. Utifrån de synpunkterna tycker vi alt man skall stärka slyrelserepresenlalionen, i stället för som det är i dag all man bara får sitta med,

Lagen om anställningsskydd behandlas i AU5. När det gäller bolagisering har vi bl,a. tagit upp de problem som har med turordningsreglerna att göra. Utskottet skriver som svar all det utgår från att problem av detta slag uppmärksammas i den fortlöpande översynen av arbetsrätten i regeringens kansli. Är inte det ett mycket tunt svar på en så stor och viktig fråga? Det finns problem med bolagiseringen i dag.

I reservation nr 10 tar vi upp skadeslåndsbeloppens storlek, och vi begär en kraftig höjning av dem. I dag köper sig arbetsgivaren fri från besvärlig arbetskraft. Det kan inte vara riktigt. Enda sättet att komma till rätta med det är att höja skadeståndsbeloppen.

Jag vill även beröra betänkande AU6 om medbestämmande i arbetslivet.

Lars Ove Hagberg tog på ett ganska bra sätt upp frågan om 90-talsgruppen, Döm om min förvåning när jag i reservation nr 1 läser att den samlade borgerliga opinionen där säger följande; "I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbelet syfta till att stärka deras rätt och öka deras inflytande på den egna arbetsplatsen," 90-talsgruppen skriver å sin sida att de formella rättigheterna redan finns och all det nu gäller att fylla dem med meningsfyllt innehåll för den enskilde.

Frågan är nu vem som har plankal av vem. Har den samlade borgerliga reservationen plankat av 90-lalsgruppen, eller har 90-talsgruppen plankat av den borgerliga reservationen? Innebörden i de båda skrivningarna är exakt densamma. Det förvånar mig mycket. Del skulle vara roligt alt få ett svar på detta, Som Lars-Ove Hagberg sade till Anders G Högmark måste man vara mycket glad när man får ett positivt svar från den socialdemokratiska 90-talsgruppen om den framtida fackföreningsrörelsen. Det skulle vara mycket roligt att veta vad man från fackföreningsrörelsen skulle säga om man fick läsa vad som skrivs i den borgerliga reservationen och av 90-talsgruppen,

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestätnmande i arbetslivet, m.m.

STEN ÖSTLUND (s) replik:

Herr talman! Karl-Erik Persson tar upp många frågor, men jag skall inte gå in i en ny debatt. När det gäller 90-talsgruppen vill jag bara säga att Karl-Erik Persson nog inte behöver vara så bekymrad över att ord som används av de borgerliga partierna i ett sammanhang också kan användas av socialdemokraterna i ett annat sammanhang. Man måste nämligen se mot vilken bakgrund som socialdemokraterna resp. de borgerliga partierna säger detta.

Man finner då att socialdemokraterna inte vill försvaga den arbelsrättsliga lagstiftningen, vilket vi upplever att de borgerliga partierna vill göra. Socialdemokraterna vill gå längre på den linjen och exempelvis utarbeta nya regler som arbetsmiljökommissionen kan tänkas komma med. De borgerliga har många förslag redovisade i sina reservationer, som enligt vår uppfattning skulle innebära en försvagning. Karl-Erik Persson skall alltså läsa dessa båda skrivelser mot helt skilda bakgrunder. Orden får då en annan innebörd.

KARL-ERIK PERSSON (vpk) replik;

Herr talman! Det är ungefär som när man säger alt en fågel är en fågel, oavsett hur den ser ut. Det här är en lek med ord. De borgerliga partierna skriver samma sak som 90-lalsgruppen. Del kan man inte komma ifrån. Sten Östlund försöker tydligen trolla med ord.

Jag förslår att Sten Östlund tycker alt del är besvärande att samma formulering som 90-lalsgruppen använt hamnar i en borgerlig reservation. Jag hoppas verkligen alt Sten Östlund har rätt i del han säger om all den svenska fackföreningsrörelsen och 90-lalsgruppen vill något annat, I så fall borde man ta bort sådana formuleringar, där man hela liden skall tänka på den enskilde. Skall man lämna kollektivet? Kollektivet har hittills varit styrkan i fackföreningsrörelsen. Den har stärkt lagstiftningen och genom fackliga krav har vi fått mera inflytande. Del verkar som om man nu skall kasta bort den delen.

Jag hoppas att Sten Östlund har rätt, men jag betvivlar det. När man får

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande I arbetslivet, in.in.

läsa sådant här blir man faktiskt litet rädd. Vart håller den svenska fackföreningsrörelsen på all ta vägen?

STEN ÖSTLUND (s) replik;

Herr talman! Nu får debattörerna från vpk snart ta och bestämma sig. Ena stunden säger man i debatten att den arbetsrättsliga lagstiftningen är ett klassamarbete och något som arbetsgivarna och SAF har bestämt innehållet i, exempelvis när det gäller medbestämmandelagen från 1976, 1 nästa stund säger Karl-Erik Persson alt vi har kämpat för att få den här lagstiftningen, att vi har arbetat kollektivt för delta och all man nu är på väg att sälja ut den. Ni får göra upp sinsemellan, Kari-Erik Persson och Lars-Ove Hagberg, om hur ni skall ha del, innan vi driver debatten vidare.

KARL-ERIK PERSSON (vpk) replik;

Herr talman! Det är en gammal debatteknik, Sten Östlund, Lars-Ove Hagberg och jag har inga skilda uppfattningar när det gäller den del av lagstiftningen som vi i dag debatterar. Jag har inte sagt något som strider emot vad Lars-Ove Hagberg har sagt.

Del har varit en kamp för att nå dit vi har nått i dag. Att man sedan från socialdemokratiskt håll i det här huset inte har haft förmågan att gå längre än man har gjort är en annan sak. Det är detta det egentligen handlar om. Finns del en förmåga alt gå vidare all stärka de befintliga lagarna, eller är del upp till den enskilde att ta över kampen och föra den med vassa armbågar?

TREDJE VICE TALMANNEN;

Jag får meddela alt anslag nu har satts upp om att detta sammanträde skall fortsätta efter kl, 19,00,

KRISTER SKÅNBERG (mp);

Herr talman! EG-anpassningen har tagits upp även i denna debatt, med all rätt, eftersom den kommer att påverka utrymmet för den fackliga verksamheten och dess inflytande, EG-anpassningen kommer att påverka medbestämmandet i arbetslivet och tyvärr även till slut anställningstryggheten.

Vi är inte kritiska till att det har hänt så litet på delta område, ulan till att det har hänt så myckel. Det är kanske inte så lätt att få någon uppfattning om hur mycket som har hänt, eftersom överläggningarna sker bakom stängda dörrar mellan regeringsrepresentanter och ledare för en del storföretag. Representanter för fackföreningarna är visserligen med, men de resonemang som förs kommer inte ut till allmänheten och inte heller till alla politiker.

Jag uppfattade inte hur mycket ni är beredda att sälja ut när det gäller arbetsrättsfrågorna, Sten Östlund, Jag förstod bara all ni inte är beredda alt sälja ut allt. Frågan är hur mycket ni är beredda att sälja ut när det gäller frågor som berör arbetsmarknad, arbetsliv, trygghet på arbetsmarknaden och arbetsrätt.

Varför tror arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, att de stora svenska företagen. Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet, är så angelägna, all man här har mera bråttom med anpassningen och kanske har nått längre

än man har gjort inom EG? De stora företagen har ju redan flyttat ut och säkrat plats och deltagande i den kommande gemensamma inre marknaden i EG, Det kan väl inte vara så att de stora förelagen vill ha in EG-reglerna på den svenska arbetsmarknaden? Då skulle ju den svenska modellen på detta område kunna sopas åt sidan och lämna plats för en ännu större storskalighet, som den som råder inom EG, Dä skulle det bli ännu större genomslags-kraft för de stora företagsägarna och deras beslut och ännu mindre för all i demokratiska former, t.ex. här i Sveriges riksdag, fatta beslut på de områden som har debatterats här i dag. Det skulle vara spännande, herr talman, alt få reda pa litet mera om hur mycket man inom socialdemokratin tror alt man kan behålla av arbetsrättsfrågorna och inflylandemöjligheterna. Jag tycker att detta ytterligare aktualiserar vad miljöpartiet har tagit upp när det gäller medbestämmandet.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

.Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU6

Mom. I (övergripande utredningar av arbetsrätten) Uiskotiels hemställan bifölls med 173 röster mot 121 för reservation 1 av Elver Jonsson m.fl.

Mom. 2 (ökat arbetstagarinflytande)

Först biträddes reservation 2 av Karl-Erik Persson - som ställdes mot reservation 3 av Anna Horn av Rantzien - med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 270 röster mot 20 för reservation 2 av Karl-Erik Persson. 6 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (negativ föreningsrätt)

Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 137 för reservation 4 av Elver Jonsson m.fl.

Mom. 5 (löneavdrag för fackföreningsavgifter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Sonja Rembo m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 6 (MBL och den offentliga sektorn)

Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 122 för reservation 6 av Elver Jonsson m,fl.

Mom. 7 (förhandlingar och information i mindre företag)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Sonja Rembo m.fl, - bifölls med acklamation.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Mom. 8 (chefstillsättningar)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Sonja Rembo m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 9 (facklig vetorätt vid entreprenader)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Elver Jonsson m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 10 (begränsningar i rätten till stridsåtgärder)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 10 av Sonja Rembo m.fl., dels reservation 11 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. Il (200-kronorsregeln m.m.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 12 av Elver Jonsson m.fl., dels reservation 13 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. 14 (internationella solidaritetsaktioner)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 16 av Anna Horn af Rantzien och Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. 15 (förbud mot blockad av enmansföretag)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 17 av Elver Jonsson m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 16 (blockadrätlen i övrigt)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Sonja Rembo m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 17 (arbetsrätlsliga skadestånd)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Elver Jonsson m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 18 (facklig och politisk verksamhet på arbetsplatserna)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 20 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5 Prot. 1989/90:12

Mom. I (översynskrav m.m,) 18oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 54 för reservation I av

Sonja Rembo m,fl. Gullan Lindblad (m) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats

ha röstat ja.

Mom. 2 (arbetstoppar)

Utskottet hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Sonja Rembo m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 3 (provanställningens längd)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Elver Jonsson m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5 (innebörden av begreppet saklig grund m.m.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 4 av Sonja Rembo m.fl., dels reservation 5 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. 6 (permitteringslönereglerna)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Sonja Rembo m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 7 (turordningsreglerna)

Utskottels hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Sonja Rembo m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom 8 (koncerner)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. 9 (rätt till återgång i arbetet efter domslolsutslag)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

Mom. 10 (höjning av det särskilda skadeståndet)

Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 21 för reservation 10 av
Karl-Erik Persson, 81

6 Riksdagens protokoll 1989190:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Medbestämmande i arbetslivet, m.m.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4

Mom. I (lagens allmänna inriktning)

Utskottets hemställan bifölls med 223 röster mot 55 för reservation 1 av Sonja Rembo m.fl. 18 ledamöter avstod från all rösta.

Mom. 2 (facklig representativitet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Elver Jonsson m.fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 3 (val av arbetstagarrepresentanter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Elver Jonsson m.fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 4 (minoritetsorganisationer)

Utskottets hemställan bifölls med 188 röster mot 87 för reservation 4 av Elver Jonsson in,fl. 21 ledamöter avstod från alt rösta.

Mom. 5 (beredningsorgan)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Sonja Rembo m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 6 (verksamhetens mål och inriktning)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Elver Jonsson m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. /(skadestånd)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 7 av Sonja Rembo m.fl., dels reservation 8 av Elver Jonsson - bifölls med acklamation.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3

Mom. I (tillträdesrätt för utomstående förtroendemän) Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 21 för reservation I av Karl-Erik Persson.

Mom. 2 (facklig verksamhet i transnationella företag)

Först biträddes reservation 2 av Karl-Erik Persson med 22 röster mot 20 för reservation 3 av Anna Horn af Rantzien. 253 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 268 röster mot 22 för reservation 2 av Karl-Erik Persson. 5 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (facklig förtroendeman och ordinarie arbete)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Karl-Erik Persson - bifölls med acklamation.

8 § Beslut om samlad votering

Beträffande de på föredragningslistan närmast upptagna ärendena, kon-stilutionsutskotieis betänkande KU7 samt lagutskottets betänkanden LU2 och LU1, beslöt kammaren på förslag av tredje vice talmannen medge att de fick företas till avgörande i ett sammanhang sedan debatten i samtliga dessa ärenden avslutats.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Andre vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

9 § Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Föredrogs konstitulionsutskoltels belänkande 1989/90;KU7 Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

HANSNYHAGE(m):

Herr talman! Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat att kollektivanslutning, dvs. ivångsanslutning av medlemmar till ett politiskt parti, står i strid mot demokratin och den enskildes rätt att själv bestämma över sin egen partitillhörighet. Dessa uttalanden har emellertid socialdemokraterna och den LO-anslutna fackföreningsrörelsen totalt nonchalerat och låtit denna ovärdiga behandling av enskilda människor fortgå som om ingenting hänt. Visserligen har den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutat att kollektivanslutningen skall upphöra med utgången av 1990, men alltjämt pågår således denna icke-demokratiska hantering, och dessutom är det enbart kollektivanslutningen i dess nuvarande form som beslutet gäller.

Socialdemokraterna behöver alltså ha fyra år på sig för att kunna klara av något så elementärt enkelt som att tillämpa, alt del uteslutande är den enskilde själv som skall bestämma om hon/han vill tillhöra ett politiskt parti eller inte. Den åtgärden borde rimligen kunna ske på nolltid, men så icke för socialdemokraterna. För dem gäller all så länge som möjligt suga på karamellen och tillskansa sig pengar från människor med annan politisk uppfattning för alt sedan använda dessa pengar i politisk verksamhet mot bl.a. just dessa människor. Hur kan man bara försvara något sådant?

Vänsterpartiet kommunisterna fortsätter all spela sin föga heroiska roll. Man påstår sig vara emot kollektivanslutningen, men påståendet visar sig som vanligt vara en munnens tomma bekännelse när del verkligen kommer till skott. Under en krystad förklaring om att en lagstiftning, som uteslutande gäller förbud mot kollektivanslutning och ingenting annat, skulle inkräkta på organisations- och föreningsrätten röstar man för det man säger sig vara emot. Del kommunistiska kravet på rättfärdighet är belysande.

Socialdemokraterna kan givetvis inte överge kollektivanslutningen i dess nuvarande form utan all ersätta den med något annat. Således skall organi-sationsanslulning i stället införas. Fackliga organisationer skall anslutas till partiet, och avgiften skall baseras på del fulla antalet medlemmar, dvs. också på dem som inte är socialdemokrater Därtill skall medlemsavgiften för indi-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning ;?i.»i.

viduellt medlemskap helt eller delvis kunna betalas av den fackliga organisationen, vilket milt sagt är uppseendeväckande.

Uppenbart är den nya formen för kollektivanslutning lika reaktionär som den nuvarande. Erfarenheten visar att det bara finns en möjlighet att trygga demokrati och rättvisa på del här området, och del är genom en lagstiftning som skyddar den enskilde mot tvångsåtgärder av förekommande slag. Riksdagen har i dag möjlighet alt fatta beslut härom. Det återstår att se om kommunisterna har kurage och rättskänsla nog att medverka i ett sådant beslut.

Herr talman! Rätlen att slippa tillhöra en förening borde också vara en självklarhet för alla. Så är del emellertid inte i dagens Sverige, Fackliga organisationer anser sig ha rätt att genom åtgärder av skilda slag tvinga in arbetstagare som medlemmar. Genom organisationsklausuler kan man med avtal förhindra en icke ansluten arbetstagare från att fä en anställning. Svartlistning och mobbning är andra medel.

Rätten att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening finns inskriven i grundlagen och medbestämmandelagen. Så borde också vara fallet med såväl rätlen all stå utanför som alt kunna utträda ur en förening. Ej heller det sistnämnda är emellertid en självklarhet i Sverige, Det är inte ovanligt att fackliga organisationer söker hindra eller försvåra för en medlem som önskar utträda. De söker också försvåra för en arbetsgivare alt anställa någon som ej är fackligt ansluten.

Dylika fasoner hör givetvis inte hemma i ett rättssamhälle. Den enskildes frihet och rätt att själv avgöra om medlemskap eller inte måste vara okränk-bar. Enda sättet alt garantera detta är, vilket erfarenheten åter visar, att grundlagsfästa den negativa föreningsrätten.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till de två reservationer som har fogats till KU:s betänkande nr 7,

Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c);

Herr talman! Det blir naturligtvis gärna så alt vi upprepar oss. Denna fråga har återkommit år efter år. Ställningstagandena och reservationerna grundar sig i stor utsträckning på gemensamma motioner över partigränserna. Jag skall för den skull inte upprepa allt vad Hans Nyhage har tagit upp.

Dessa frågor är dock ett bevis på alt det lönar sig, även om del kan vara trögt, att återkomma i den svenska riksdagen. Det är utan tvivel så att de initiativ som tagits här i riksdagen har drivit socialdemokraterna framåt i denna fråga. Man har tvingats att ta avstånd från åtminstone den direkta kollektivanslutningen av enskilda individer.

I grunden är del naturligtvis två skilda synsätt som har kommit till uttryck i ställningstagandena och debatterna i de frågor som nu är aktuella. Det ena synsättet grundar sig på uppfattningen att kollektivet skall ta hand om de enskilda, att det är viktigt att slå vakt om kollektivets rätt. Det andra synsättet grundar sig på uppfattningen att det är den enskilda människans rätt som skall sättas i förgrunden och som skall skyddas när så behövs gentemot kollektivet. Utflödet av, skulle jag vilja säga, den grundläggande demokratiska teorin måste i de båda fall som vi här behandlar bli alt den enskilde själv skall få bestämma - dvs. att den enskilde själv skall få bestämma vilket parti

vederbörande vill tillhöra. Den enskilde skall få bestämma vilken organisation han eller hon skall vara med i och hur länge. Det är en ganska självklar konsekvens av en grundläggande demokratisk-politisk filosofi.

När det gäller kollektivanslutningen har socialdemokraterna inte beslutat all avskaffa denna rakt upp och ned, som man hoppats på, utan de har funnit på alla möjliga konsligheter. Jag tänker då på detta med att man skall kunna ansluta organisationer i stället för enskilda för alt på det viset kunna behålla greppet även om sådana som inte vill vara med i det socialdemokratiska partiet. Detta visar hur hårt motståndet är hos socialdemokraterna när det gäller att lyfta fram den enskilda individen.

Från milt partis sida lade vi för flera år sedan fram ett förslag till lag på den här punkten. Del lagförslaget har vi fortfarande med. Det är det lagförslaget som fyra partier ställer sig bakom i den gemensamma reservationen. Jag yrkar bifall till denna reservation.

Jag kan dock inte undgå alt liksom Hans Nyhage beröra vpk:s roll här. Vpk;s förhållningssätt var ju under de tidigare attackerna mot den individuella kollektivanslutningen mycket vacklande. Det har alltså varit litet hit och dit. Nu skriver Bo Hammar i sitt särskilda yttrande att han är emot organisa-lionsansluining. Men han har ändå inte kunnat ansluta sig till reservationen. Jag skulle därför gärna vilja fråga vpk:s företrädare: Varför? Ni kan väl ändå inte mena allvar med det ni säger i slutmeningen, nämligen att en lagstiftning skulle kunna leda till ingrepp i det fria föreningslivet. Så är del ju inte. I stället förhåller det sig precis tvärtom. Därför väntar jag på en förklaring från vpk;s företrädare i denna debatt.

Del är självklart att man skall få bestämma vilket parti man vill vara med i. Men lika självklart måste det vara att man utan att behöva drabbas av alla möjliga repressalier skall kunna lämna den organisation som man tidigare frivilligt gått med i.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de båda reservationerna i detta betänkande.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Eftersom vpk tydligen har en nyckelroll i del här spelet, all döma av borgerlighetens uttalanden, har jag tvingats begära replik med anledning av vad tredje vice talmannen sade. Svaret blir detsamma till moderaterna. När det gäller den individuella kollektivanslutningen, som det heter, är det fullständigt klart var vi slår. Vi har sagt att skulle den återupprepas i en eller annan form, kommer vi alt medverka till någon form av lagstiftning. Nu har del socialdemokratiska partiet sagt alt denna anslutningsform skall avvecklas. Alltså litar vi på socialdemokraterna. Vi vill inte ha onödiga lagar eller onödigt krångel, utan vi ser verkligheten sådan den är.

Vad gäller organisationsanslutningen måste det väl ändå finnas någon rättskänsla för vårt Folkrörelsesverige och för vårt organisationsliv. Är del så, herr tredje vice talman, att statsapparaten skall bestämma vilka våra organisationer skall samarbeta'med eller vad de skall vara medlemmar av? År det så att statsapparaten skall bestämma att centerpartiet inte får ha medlemmar från ungdomsförbundet eller någon annan rörelse om de nu skulle vilja ansluta sig i ett visst skede?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Ar det statsapparaten som skall bestämma detta? Är det alltså statsapparaten som skall bestämma om t.ex. en bondeorganisation skall få vara medlem i centerpartiet? Om man i centerpartiet skulle vilja ha det så, måste jag säga att det aldrig kan vara förenligt med den rättssäkerhet som vi tycker alt organisationslivet i vårt land skall ha. Därför anser vi alt det här är en fråga för arbetarrörelsen.

Detta, herr tredje vice talman, faller väl främst tillbaka på dem som bedriver verksamhet med organisationsanslutning. Jag tror inte att statsapparaten behöver förvärra del hela. Det är illa nog som det är.

Vad gäller oss vet alla redan vid fronten, på arbetsplatserna, att skilja mellan partipolitik och facklig politisk verksamhet. Där står vpk främst. Vi slåss för en fri och obunden fackföreningsrörelse som är kampvillig beträffande de egna medlemmarnas intressen.

Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Först vill jag upplysa Lars-Ove Hagberg om att inga organisationer är anslutna till centerpartiet - det finns heller inte någon tanke på sådan anslutning, i varje fall så vitt jag känner till.

Vi skall inte ha onödiga lagar. Nej, det håller jag gärna med om. Men del har visat sig att det kan vara lika besvärligt med den enskildes ställning visavi stora organisationer som med den enskildes ställning visavi staten, samhället. Därför måste man i alla lägen betrakta det rådande tillståndet utifrån den enskilda individens synpunkt. Naturligtvis skall man inte tveka när det gäller lagstiftning som syftar till den enskilda människans skydd.

Egentligen begärde jag ordet för att fråga Lars-Ove Hagberg om ni gillar den här nya anslutningsformen eller ej. Av del särskilda yttrande som Bo Hammar har avgeit framgår att ni i allra högsta grad ogillar den. Men när jag lyssnade pä Lars-Ove Hagberg fick jag ett intryck av att han tycker att den är all right, att den är ett bra sätt att ansluta människor till ett politiskt parti,

LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:

Herr talman! Först något om det här med tveksamheten. Tredje vice talmannen är inte rätta personen eller tillhör inte det rätta partiet när del gäller all tala om tveksamhet. Under de sex år som ni hade på er tvekades det i allra högsta grad i den här frågan. Vi skall alltså kanske inte tala så mycket om den saken.

Vad jag diskuterar är om statsapparaten skall gå in med en lagstiftning, som förbjuder organisationer att ha andra organisationer som medlemmar. En sådan reglering av organisationsvärlden och Folkrörelsesverige är djupt olycklig och måste uppfattas som ett direkt ingrepp. Det betyder alt statsapparaten inte medger alt en organisation har en annan organisation som medlem. Däremot är det i högsta grad beklagligt att det socialdemokratiska partiet använder sig av den formen. Vad jag har sagt är alltså att man vid fronten, ute på arbetsplatserna, är emot att fackföreningsrörelsen utnyttjas på ett otillbörligt sätt. Det slår vi i vpk och annat hederligt folk för som vill ha en fri och obunden fackföreningsrörelse som inte helt går i regeringens eller något partis ledband.

Det är väl ett fullständigt klart svar. Även i fråga om rättspraxis borde det vara fullständigt klart var vi slår. Vi hälsar gärna er i centern välkomna ut på fältet för att slåss mot dem som vill klavbinda fackföreningsrörelsen att vara organisationsansluten. Såvitt jag förstår kommer del i demokratisk mening att bli fråga om ett majoritetsbeslut, och där är vi med.

Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik;

Herr talman! Lars-Ove Hagberg påpekar med all rätt att vi i centerpartiet under flera år här i riksdagen var alltför tama i kollektivanslutningsfrågan. Det insåg vi också. Vi hade trott att det skulle gå med övertalning och lampor, men det bet inte. Det var först när vi presenterade ett konkret lagförslag, som t.o.m. Lars Werner i sommarhettan sade att han kunde länka sig att stödja och som del därmed skulle ha blivit en majoritet för i riksdagen som socialdemokraterna ändrade uppfattning i frågan. Det var alltså en omvändelse under galgen.

Om centerpartiet tvekade i sex är - vilket jag inte tror alt det var - när det gällde lagstiftningsåtgärder, har kommunisterna tvekat i all evighet. Ni var ju aldrig med om alt föreslå lagstiftning, utan ni förväntade er tydligen alt det skulle gå sex gånger sex gånger sex gånger sex år under det att riksdagen gjorde upprepade uttalanden. Del var den metodik som vpk gick i bräschen för.

Nu tycks det bli på samma sätt även i denna fråga, som vi har tagit upp i den här årgången av denna ständigt återkommande debatt. Ni kommunister kommer alt agitera som om ni hade samma uppfattning som vi, men i själva verket vill ni inte vidta några åtgärder för alt substantiera denna uppfattning som ett uttryck för samhällets mening.

HANS LEGHAMMAR (mp);

Herr talman! Den här debatten har pågått i många år, och det är väl aldrig någon som har tvekat om var vi i miljöpartiet de gröna står i frågan. Det skall självfallet vara den enskilda människan som bestämmer vilket parti hon skall vara med i. Lika självklart som att man kan gå med i ett parti eller en förening skall det vara att man kan utträda utan att det finns fackliga eller andra hinder.

Vi har hört många utläggningar i den här frågan, och det som behöver sägas är allaredan sagt. Jag skall inte tillägga så mycket, men del bör poängleras att det är vpk som bromsar möjligheten för den enskilda människan att själv välja vilket parti hon skall vara med i. Organisalionsanslutningen är en begränsning för den lilla människan, Lars-Ove Hagberg. Hon måste med en handling visa var hon står i den politiska frågan.

Man skall inte blanda ihop organisationsanslutning med organisationer kontra partier, som Lars-Ove Hagberg gör när han diskuterar den här frågan. Lagtexten skall inte leda till att två olika organisationer går upp i varandra, utan det är fråga om alt organisationer inte skall få göra en kollektiv parlianslutning.

Därför vill jag, herr talman, yrka bifall till de reservationer till detta belänkande som miljöpartiet har medverkat till.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollekliv-anslutning m.m.

SÖREN LEKBERG (s);

Herr talman! 1 detta betänkande behandlas två gamla bekanta frågor, dels frågan om ett utvidgat grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten, dels frågan om ett förbud mot kollektivanslutning. Dessa frågor har utförligt diskuterats i riksdagen ett otal gånger, och del finns stor risk för att debatten i dag blir en repris på det som har sagts, bl.a, förra året.

Låt mig börja med den negativa föreningsrätten. Regeringsformens fri-och rältighetsregler är systematiskt uppbyggda på det sättet att de endast omfattar den enskildes förhållande till det allmänna, dvs. inte den enskildes förhållande till någon annan enskild. Frågan om att utvidga det till att även omfatta förhållandel till annan enskild har varit föremål för ingående diskussioner under årens lopp. Jag vill bara hänvisa till att den s.k. fri- och rättig-hetsulredningen pä 1970-lalet ingående analyserade hela detta frågekomplex och kom fram till att det inte var praktiskt möjligt att utvidga detta rättighetsskydd. Både departementschefer och konstitutionsutskottet har sedan vidhållit uppfattningen att den enskildes skydd på ett bra sätt kan tillgodoses via vanlig lag. Utskottet har fortfarande den uppfattningen, och jag vill därmed kort och gott yrka bifall till utskottets hemställan i detta avseende och avslag på reservationen.

Del kanske skall påpekas att förbud mot organisalionsklausuler har tagils upp i motioner. Arbetsmarknadsutskottet har behandlat frågan, och riksdagen har nyligen efter diskussioner beslutat att avslå dessa motioner.

Jag går därmed över till kollektivanslutningsfrågan. Vi diskuterade den ingående förra året, och jag skall försöka att koncentrera mig och inte upprepa alltför mycket av den argumentation som har förts fram tidigare. Huvudpunkten nu är att det socialdemokratiska partiet faktiskt har beslutat att kollektivanslutningen skall upphöra i och med utgången av 1990. Del innebär alltså att del i framtiden endast blir möjligt att få individuell anslutning till del socialdemokratiska partiet.

De borgerliga vidhåller ändå sin uppfattning att det skall stiftas en lag, trots alt de missförhållanden som de har talat om inte längre existerar. Det är minst sagt märkligt, framför allt från en synpunkt, som de inledande talarna redan har berört, nämligen att inte vare sig folkpartiet eller centerpartiet tidigare har velat tillgripa lagstiftning, eftersom de ilikhet med bl.a. socialdemokraterna har ansett alt det kan få negativa konsekvenser på det föreningsrättsliga området. Nu vill de ändå stifta en lag, när det socialdemokratiska partiet har beslutat att avskaffa kollektivanslutningen. Det är alltså märkligt, eftersom centerpartiet på 1970-talet anförde, med samma patos som Bertil Fiskesjö visar i denna debatt, att det inte var fråga om att stifta lag utan om att den fria debatten och opinionsbildningen skulle få spela en avgörande roll. Inom centerpartiet var man då rädd för att en lag skulle få negativa föreningsrättsliga konsekvenser.

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationen på denna punkt.

HANS NYHAGE (m) replik:

Herr talman! Debatten om den negativa föreningsrätten gäller kravet att rätten för den enskilde att själv avgöra om han eller hon skall stå utanför en

förening eller organisation skall grundlagfästas. Kan Sören Lekberg ange ett enda bärande skäl för alt delta grundlagsfästande inte skulle kunna ske?

Alltjämt gäller kollektivanslutningen - den skall upphöra först med utgången av 1990. Eftersom vi tycker att detta är helt galet, kräver vi att den skall upphöra omedelbart.

Därtill kommer att den nya organisationsanslutningen har klart icke-demokratiska inslag, som tvingar icke-socialdemokrater att stödja socialdemokraterna. Nu ställer jag nästa fråga till Sören Lekberg: Skall den enskilde, enligt Sören Lekbergs mening, uteslutande själv få avgöra om hon/han i något avseende skall stödja ett politiskt parti eller inte? Alltså, skall den enskilde själv uteslutande få avgöra detta?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ förenings-rått samt kollektivanslutning m.m.

Tredje vice talman BERTIL FISKESJÖ (c) replik:

Herr talman! Jag vill rätta till ett missförstånd. Jag tycker i och för sig inte att det är något fel att ändra sig. Om man inser - och det kan vara hårt ibland - alt man har haft fel, tycker jag att del är bra om man kan ändra sig. Men de uppfattningar i kollektivanslutningsfrågan som Sören Lekberg tillvitade mig var nog tagna ur luften. Jag har aldrig gett uttryck för den uppfattningen. Däremot är del riktigt att andra företrädare för mitt parti hade den uppfattningen.

Jag har hela liden hävdat all en lagstiftning icke är oförenlig på något sätt med föreningsfriheten, som är garanterad i grundlagen. När vi skrev samman det lagförslag som nu har vandrat igenom kammaren några år, såg vi till att konstitutionsutskottet bestämde sig för alt lagrådsgranska det. Det är alltså granskat även av ett utomstående rättsligt organ, som kom till precis samma åsikt som jag personligen har haft hela tiden, nämligen att en sådan här lagstiftning inte är något som helst intrång i föreningsfriheten. Det är alltså andra hinder som Sören Lekberg måste konstruera för att bygga upp ett motstånd mot de förslag som vi har lagt fram.

SÖREN LEKBERG (s) replik;

Herr talman! Först vänder jag mig till Hans Nyhage, som frågade mig om en enskild själv skall kunna bestämma om han skall ansluta sig eller inte. Jag vill först och fräriist betona, återigen, alt det socialdemokratiska partiet har beslutat att kollektivanslutningen skall upphöra med utgången av 1990. Det är alltså litet över ett år kvar Del är väl tämligen rimligt att arbetarrörelsen får en viss tid på sig att förändra den anslutningsform som har förekommit så länge. Men kollektivanslutningen skall alltså upphöra senast den 31 december 1990.

De samverkansformer som fortsättningsvis kommer att finnas mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin kommer att beslå i att en enskild facklig medlem kan bli medlem i del socialdemokratiska partiet endast om han eller hon själv vill det. Det är kort och gott det beslut som har fattats. Det är mot den bakgrunden som del är så märkligt att man vill skynda på med alt stifta lag i den här frågan, faslän man inte ens under den lid som de borgerliga partierna hade egen majoritet i riksdagen ville införa en lag. Det klingar litet falskt alt med patos hävda alt ett missförhållande finns som det

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

gäller att så snabbt som möjligt rätta till, när socialdemokratin redan har bestämt att organisationsformen med kollektivanslutning skall avskaffas.

För den negativa föreningsrätten finns del redan i dag ett grundlagsskydd. Men det gäller den enskildes förhållande till det allmänna, till samhället. Där finns ett sådant grundlagsskydd. Efter ordentliga överväganden har man kommit fram till att det skulle vara mycket komplicerat att införa ett sådant grundlagsskydd även för förhållandel mellan enskilda individer.

HANS NYHAGE (m) replik;

Herr talman! Socialdemokraterna har inte beslutat att kollektivanslutningen skall upphöra den 31 december 1990. Man har beslutat om en annan form för kollektivanslutningen. Man går in för organisationsanslulning. Den skall baseras på fulla antalet medlemmar i organisationen, dvs. även de som inte är socialdemokrater. Det kallar jag för kollektivanslutning av icke-socialdemokrater till partiet. Dessutom skall det kunna förekomma att organisationen, helt eller delvis, skall betala partiavgiften för medlemmarna. Det är också en mycket anmärkningsvärd åtgärd.

Grundlagsfästandet handlar uteslutande om alt ge den enskilda människan själv rätten att avgöra om hon vill tillhöra en förening eller om hon vill lämna föreningen. Detta kan inte vara särskilt komplicerat alt grundlagsfästa,

SÖREN LEKBERG (s) replik:

Herr talman! Eftersom Hans Nyhage framhärdar med sin beskrivning av det socialdemokratiska partiets beslut, känner jag mig föranledd att återigen påpeka att kollektivanslutningen kommer att upphöra med utgången av december månad 1990, De samarbelsforiner som finns kvar mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen handlar inte om någon kollektivanslutning. Del kan väl ändå inte vara på det sättet, alt Hans Nyhage nu vill följa upp delta lagstiftningsförslag med ytterligare lagstiftningsåtgärder för att reglera föreningslivets interna arbete, dvs, att i detalj bestämma hur föreningarna skall använda sina inkomster och utgifter? Del kan väl ändå inte vara det som ligger bakom den beskrivning som Hans Nyhage här har gjort? Då är vi inne på det som vi hela tiden har varnat för, att lagstiftning på ett sådant här område kan leda till smiltoeffekter på det föreningsrättsliga området. Vi har av hävd i Sverige framhållit att vi skall låta föreningslivet ha en mycket stor frihet. Vi skall i stället, om vi tycker att del finns missförhållanden, korrigera dem via den offentliga, öppna debatten.

Den negativa föreningsrätten är grundlagsskyddad. Där har man också kunnat konstatera alt den myckel väl kan klaras med vanliga lagar. Man behöver inte komplicera detta och skapa en massa tolkningssvårigheter genom all utvidga grundlagsskyddet på det området.

LARS-OVE HAGBERG (vpk);

Herr talman! Det är alltså intressant var vänsterpartiet kommunisterna ställer sig i den här frågan. Jag hoppas alt jag tidigare också har gjort del fullständigt klart, att den kollektivanslutning som fackföreningsrörelsen un-

der många år har varit drabbad av har inneburit en mycket negaliv faktor för svensk arbetarrörelse. Framför allt har del gällt den fackliga organisationens, och kanske även det socialdemokratiska partiets, sätt att använda sina medlemmars aktiva medverkan. I den socialdemokratiska traditionen, framför allt under de senaste årtiondena, har medlemmarna tydligen varit en belastning - och en tillgång bara när det gäller alt betala, och ställa upp på valdagen vart tredje år, eller tidigare vart fjärde är. De har varit rätt mycket toppstyrda.

Vänsterpartiet kommunisterna har i fackföreningsrörelsen under årtionden kämpat emot denna anslutningsform; man har reserverat sig. Det har framför allt på 80-talet gett ett gott resultat. Tillsammans med centerpartiet och folkpartiet, och även moderaterna, röstade vi för rekommendationen -eller vädjan, eller kalla det vad som helst - till socialdemokraterna alt på frivillighelens väg upphöra med denna anslulningsform.

Vi fortsatte vårt arbete i fackföreningsrörelsen. Resultatet var ju inte bara att Lars Werner på vpk;s vägnar en sommar sade att vänsterpartiet kommunisterna kunde tänka sig att det nu var dags för lagstiftning. Även inom fackföreningsrörelsen hade det rört sig så pass myckel all Stig Malm såg kvarnstenen dingla. Det var kanske det som var det allra viktigaste - att just den rörelsen gjorde alt det socialdemokratiska partiet tog sitt förnuft till fånga, och nu skall avveckla den här anslulningsformen.

Så långt är allt gott och väl. Jag har mycket svårt all förstå att vi i Sveriges riksdag skulle stifta en lag mot någonting som skall avskaffas; del skulle vara en överloppsgärning och ha helt andra undertoner än vad sakfrågan handlar om.

Nu blandar man ihop begreppen i mycket hög grad när det gäller organisationsanslutningen, I fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen hamnar man rent politiskt ur askan i elden. Men även om det blir politiskt mycket sämre för arbetarrörelsen om denna organisationsanslulning används på ett felaktigt sätt, så anser inte vänsterpartiet kommunisterna att statsmakterna skall gå in och reglera. Det är ju vad frågan handlar om. Den enskilde medlemmen i fackföreningsrörelsen drabbas inte av denna anslutning. Som Sören Lekberg här säger är del den enskilde som skall gä in i del socialdemokratiska partiet enligt denna organisationsanslutning.

Då har vi ju fått jämställda villkor. Varje enskild medborgare och fackföreningsmedlem kan själv välja vilket parti han skall vara med i. Men det som är politiskt ansvarslöst i detta sammanhang är att socialdemokratin, i kraft av att den tycker sig behärska fackföreningsrörelsen, kan ansluta fackliga organisationer till sin arbetarkommun och sitt parti. Den fackliga organisationen får representanter - representanlskap - på partiels möten.

Vad blir egentligen effekten? I Sverige har vi en lång tradition med en enhetlig fackföreningsrörelse. Hittills har vi alla kunnat vara med i samma fackföreningsrörelse, oavsett partitillhörighet, trots kollektivanslutningen. Nu upphör den. Jag vill varna socialdemokratin för att slå sönder den svenska fackföreningsrörelsen. Del är ju inte uppgång för socialdemokratin eller för fackföreningsrörelsen just nu. Del är snarare så att medlemmarna knorrar. Man har inte så särskilt myckel fart i fackföreningsrörelsens verksamhet. Och erfarenheten från fältet är all när socialdemokratin skall kalla

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

till konferenser om medlemsanslutning, så är det inget jubel när del talas om hur många som går med i dag, snarare tvärtom. Intresset är ljumt.

Då tycker jag att man skall vara mycket rädd om fackföreningsrörelsen. På fackföreningsmötena är del naturligtvis möjligt alt tvinga igenom en organisationsanslulning. Men vad händer då? Del blir ytterligare främlingskap hos medlemmarna inför den fackliga rörelsen, och del kan t.o.m. uppslå en alternativ fackföreningsrörelse. Skall partiegoismen vara så stark att man ställer till med delta - då är det en total olycka för fackföreningsrörelsen.

Jag tror att den olyckan inte är sä långt borta. Stöddiga socialdemokrater bör nog tänka sig för bäde en och två gånger när det gäller denna framtid. Nu hoppas jag - och vet jag - all om de vanliga, enkla socialdemokraterna i fackföreningsrörelsen får bestämma, ser de till att de inte kör över medlemmarna. Men sanningen i dag är alt hela det projekt som arbetarrörelsen har haft i många år kan kullkastas, om partipiskan får vina alltför mycket framöver. Det är alltså den stora faran. Att statsmaklen skulle lägga sig i delta och lagstifta - det är i alla fall för oss i vpk helt främmande.

När del gäller partiavgifler kan ju nästan vem som helst i dag ge till partier. Vi kan faktiskt inte - och det har väl inte föreslagits heller, såvitt jag förslår -förbjuda fackföreningsrörelsen att på sina möten besluta att ge bidrag till politiska partier, kontinuerligt eller en gång eller hur som helst. Skulle vi förbjuda delta? Och i vilken form skall vi i så fall förbjuda alla indirekta bidrag? Vad man gör av medlemmarnas pengar är en fackligt politisk fråga. Vi kan inte sitta i Sveriges riksdag och besluta om det.

I fråga om kollektivanslutningen vill jag bara till sist säga till tredje vice talmannen att såvitt jag har förstått tillhör centerpartiet de mest envetna när del gäller att behålla kollektivanslutningen till kyrkan - vilket väl gör att man inte skall la alltför stora ord i sin mun.

BIRGIT FRIGGEBO (fp);

Herr talman! Jag får först be om ursäkt för att jag kommer som jäst efter degen. Att jag inte anmälde mig till talarlistan i rätt lid i går berodde på en utrikes resa.

Kolleklivanslutningsfrågan är ju ett exempel pä att enträgen, tydlig och konsekvent opposition lönar sig. Till slut var del alldeles uppenbart att förtrycket inte kunde fä fortgå längre. Den socialdemokratiska partikongressen har därmed gjort förändringar i systemet när det gäller kollektivanslutningen. Men egentligen har man ju hamnat ur askan i elden med de nya former inom vilka del här skall gå till. Man skall nämligen tillåta de fackliga organisationerna att i någon form ansluta sig till del socialdemokratiska partiet. Det är verkligen den korporativa staten i sin prydno.

Nu säger Sören Lekberg att socialdemokratin själv har beslutat att avskaffa kollektivanslutningen, och varför skall man då snabbt tvinga fram en lagstiftning? I själva verket var det när lagtexterna presenterades och granskades av lagrådet som man fick ytterligare bensin på brasan, vilket bidrog till alt tvinga fram de förändrade formerna från socialdemokratins sida. Det är alltså ingenting som har hastats fram. Den här frågan har ju varit aktuell myckel länge.

Vad de här nya organisationsformerna innebär vet man kanske ännu inte riktigt, eftersom de ju inte har börjat tillämpas. Men vad vi vet är att organisationerna skall kunna anslutas i någon form, och det betyder i praktiken att vad man egentligen nu avskaffar definitivt är den enskilda reservationsrätten.

Då har här ställts frågan; Vad skall statsapparaten över huvud taget ha för synpunkter på de här frågorna? Ja, faktum är alt partierna är en del av vår demokrati här i Sverige. De är de grundläggande organisationerna för att bedriva valrörelser och utse representanter i våra beslutande församlingar. Det är minsann ingens ensak! Vi har en man - en röst. Om nu partierna i stället börjar bli korporationer och sammanslutningar av organisationer innebär det en grundläggande förändring av sättet att utse representanter i de olika organen.

1 andra länder, där man har mer av personval och där man inte har så starkt parliväsen utan har något slags valorganisationer som upprättas inför varje val, har man andra diskussioner, nämligen om hur man skall finansiera valkosinaderna för de olika kandidaterna. Det är viktigt all säkerställa allmänintresset att se till att det inte blir någon snedvridning och att olika kandidater kan få väsentligt mer resurser till sitt förfogande. Där har man den diskussionen, därför att man har ett annat valsätt. Vi har i Sverige en mycket fast partiorganisation, och partierna spelar en betydande roll i valrörelserna och vid kandidatnomineringarna.

Om man från statsapparatens sida skulle ha synpunkter på det är det inte någon inblandning i organisationernas interna arbete, utan del är synpunkter som man kan ha för att säkerställa att saker och ting går rätt till och att de som utses är representativa.

Vi är dä direkt inne på finansieringen. Del är tänkt att de organisationer som kan bli medlemmar i partiet på något sätt i förväg skall betala medlemsavgifterna för de individer som så småningom skall värvas. Det är klart att det är lättare att värva medlemmar om man kan säga: Medlemsavgiften behöver du inte tänka på - den är redan betald i förskott.

En annan sak som hänger samman med det här är naturligtvis nomine-ringsförfärandet inom det socialdemokratiska partiet. Även på den punkten kan man säga; Vad har andra partier eller vad har statsapparaten med det att göra? Det går till på det sättet alt de fackliga organisationerna på en del häll i landet är garanterade säkra platser. Det betyder att man inom det socialdemokratiska partiet inte kan ha provval och liknande. Man kanske inte skall gå så långt alt man har synpunkter på del. Men det skulle bli en helt annan tingens ordning om man införde ett personvalssystem i Sverige eller ett valsystem med större inslag av personval. JDå fick varje individ själv ta ansvar för sitt deltagande som kandidat i valrörelsen. Sådant har vi naturligtvis synpunkter på. Självfallet är det riksdagens sak att fatta beslut om sådant som påverkar partiernas sätt alt arbeta.

Det är mycket mänskligt lidande som döljer sig bakom de frågor som vi nu diskuterar. Del har förekommit trakasserier av människor för att de har velat gå ur partier och trakasserier mot människor för att de inte velat vara medlemmar i facket. Jag är anhängare av att man skall vara med i fackliga

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

organisationer, men vi måste också från statens sida se till att människor inte trakasseras. Det är därför vi skall ha en lagstiftning som säkerställer det.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 12 §.)

10 § Lagstiftning beträffande ideella föreningar

Föredrogs lagutskottets betänkande 1989/90:LU2 Lagstiftning beträffande ideella föreningar.

ALLAN EKSTRÖM (m):

Herr talman! Överläggningsämnet - behovet av lag rörande ideella föreningar - kan förefalla tråkigt och oinspirerande. Ingenting kan dock vara mer felaktigt. Ämnet angår alla och envar,

- Skall en enskild ha rätt att bli medlem i en förening?

- Skall den enskilde slippa att tillhöra en förening mot sin vilja?

- Skall medlemskap i viss förening kunna ställas som villkor för all erhålla en arbetsanslällning?

- Skall rätten att etablera sig som näringsidkare eller alt utöva sin näring vara mer eller mindre beroende av beslut i en förening som man inte tillhör?

Dessa är några av de frågor som ställts i den nyss avslutade debatten med anledning av konstitutionsutskottets och arbetsmarknadsutskottets betänkanden. Alt sådana frågor kunnat ställas hänger i sin lur samman med att riksdagen inte fastställt vilka rättsnormer som skall gälla i umgänget mellan den enskilde och det kollekliv som en förening utgör.

Denna frånvaro av för den enskilde centrala normer är desto mer anmärkningsvärd som riksdagen antagit handlingsregler för alla andra associationer än just ideella föreningar. Den som vill bli medlem i en ekonomisk förening -för all nämna blott ett enda exempel - har sålunda tillgång till noggrant utformade regler som bestämmer t,ex, hur man vinner och förlorar medlemskap i föreningen, vilka slag av ärenden som skall behandlas vid olika sammanträden, hur beslut fattas, hur val förrättas, hur beslut protokollförs samt när ett beslut är överklagbarl eller ogiltigt. Syftet med dessa normer är bl.a, att åstadkomma rättslig balans mellan den enskilde och föreningskollektivel. Allt detta anses helt naturligt.

Denna uppfattning, denna ståndpunkt, gör emellertid plötsligt hall framför det slag av a.ssociationer som ideella föreningar utgör. Bland de skiftande slag av föreningar som klassificeras som ideella föreningar återfinns de mäktiga organisationer, korporationer, som ingår i begreppet arbetsmarknadens parter. Här råder som framgått en rättslig lucka.

Vi moderater anser - med mer eller mindre fullständigt stöd frånde andra borgerliga partierna - att dagens ordning är oefterrättlig. Detta har vi gett uttryck för från denna talarstol vid ett stort antal tillfällen. Socialdemokraterna har dock envetet och ihärdigt motsatt sig all man ens utreder behovet

av att lagfästa relationen mellan den enskilde och föreningskollektivet. Socialdemokraterna slår här som eljest på kollektivets sida. De är i själva verket till freds med den rådande situationen. Makt går före rätt.

Det är, herr talman, inte meningsfullt att här åberopa alla de argument som entydigt och med skärpa talar till förmån för ståndpunkten att ifrågavarande rättsområde inte längre bör lämnas utanför den normbildning som stiftande av lag i riksdagen utgör.

Jag nöjer mig därför med alt hänvisa till reservationen nr 1 och till alla tidigare anföranden som hållits i ämnet. Häri innefattas debatten i dagens tidigare överläggningsämnen. En lag om ideella föreningar bildar nämligen den ram som i sin tur kommer att fyllas med normer, hämtade från olika utskottsområden.

En färsk uppgift i reservationen förtjänar dock alt framhävas. Det gäller lägel i Finland. Där antogs nyligen, i politiskt samförstånd, en ny lag i ämnet. I förarbetena, som jag har tillgång till, utsågs klart och tydligt att ett av syftena med lagen är att stärka medlemmarnas rättsskydd gentemot föreningen i olika avseenden. Sådana argument, som rör omtanken om och respekten för den enskilde, upphör emellertid att äga bärkraft vid de svenska socialistiska skären.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservation nr I.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

LOLA BJÖRKQUIST (fp);

Herr talman! Frågan om eventuell lagstiftning för de ideella föreningarna har ju diskuterats i åtskilliga år. I Sverige har vi ju ett mycket stort antal föreningar och ett rikt föreningsliv. Väldigt många invånare är medlemmar i mer än en förening och skaffar sig erfarenhet av hur olika dessa föreningar arbetar, beroende på föreningarnas syften. Denna mångfald av föreningar tycker vi i folkpartiet är viktig, och vi är rädda om den mångfalden. Vi anser alt staten, landsting och kommuner också måste stödja dessa föreningar på olika sätt.

Folkpartiet anser att medlemmarna och föreningarna måste ha mycket stor frihet att utarbeta formerna för sill arbete.

Dessa föreningar arbetar ju inte i ett vakuum. De arbetar i det samhälle som vi alla lever i. Vi är därför skyldiga all rätta oss efter de lagar vi har. Men föreningarnas arbete beror också väldigt mycket pä det enskilda, moraliska ansvar som var och en som är med i en förening har. De bygger i sin tur på de intentioner vi har med våra lagar och grundlagarna.

1 dag är det verksamheten i de ideella föreningarna som vi diskuterar. Folkpartiet delar centerns och moderaternas uppfattning att det är viktigt att den enskilde medlemmen inte kommer i kläm i förhållande till majoriteten i föreningarna. Tyvärr har genom åren en hel del övertramp skett. Det tråkiga är att dessa myckel ofta har skett i de fackliga föreningarna. De borde ju, tycker man, vara de första att föregå med gott exempel och kunna tolka intentionerna i våra lagar och i grundlagarna. Trots dessa övertramp är alltså folkpartiet, liksom tidigare, inte berett all begära en utredning om en generell lagstiftning på området. Vi anser all varje övertramp skall tas upp och behandlas för sig för att man skall kunna pröva om det behövs lagstiftning i

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

den enskilda frågan. Men vi är lika indignerade som centern och moderaterna är, då den enskilde har råkat i kläm.

Vi har redan i dag tidigare resonerat om och skall fatta beslut om sådana frågor som kollektivanslutning till politiskt parti och den negativa förenings-rätlen. På den punkten delar vi centerns och moderaternas uppfattning; delta måste vi lagstifta om. Likaså den omdiskuterade frågan om kollektiva hemförsäkringar bör man studera särskilt. Sådan försäkring bör vara den enskildes ensak att teckna.

Med dessa motiveringar yrkar jag bifall till folkpartiets reservation, alltså nr 2, som är en motivreservation.

MARTIN OLSSON (c);

Herr talman! Det betänkande vi nu behandlar från lagutskottet liknar ett betänkande från KU som vi nyss behandlade. Det liknar också vissa av de betänkanden från arbetsmarknadsutskottet som vi behandlat här i dag, Alla har på olika sätt tagit upp frågan om förhållandet mellan enskilda medlemmar och organisationer. Det gäller förhållandet mellan den enskilde och organisationer som han har eller måste ha kontakt med.

Vi i centerpartiet anser att dessa frågor är synnerligen viktiga. Det är myckel väsentligt alt vi får regler som gör all den enskildes ställning inom organisationerna är stark.

Vi är praktiskt tagel alla i vårt land med i en eller flera föreningar. Organisationslivet fyller ju väldigt betydelsefulla uppgifter i vårt moderna samhälle. Det fyller viktiga uppgifter både för medlemmarna och för samhället i stort.

Formellt sett är medlemskap helt frivilligt, men i praktiken är del nödvändigt för oss att vara medlemmar i olika föreningar. Det är nödvändigt för oss för alt vi skall kunna hävda våra rättigheter fackligt och ekonomiskt. Det är nödvändigt för oss för att kunna utöva religiös verksamhet eller för att utöva ideell verksamhet. Det är nödvändigt för oss för alt vara med och påverka samhällsutvecklingen genom medlemskap i partier eller aktionsgrupper, miljögrupper eller vad det kan vara. Medlemskap i organisationer är även nödvändigt i många fall för att vi tillsammans med likasinnade skall kunna utöva hobbyer, idrott och andra fritidsaktiviteter.

När det gäller medborgarna och samhället är rättigheterna noga reglerade i grundlag. Men när det gäller den enskildes ställning gentemot organisationerna är förhållandel inte reglerat. Vi måste erinra oss att i många fall är den enskildes relationer till organisationer nästan lika viktiga som relationen till samhället.

Vi skiljer mellan ekonomiska och ideella föreningar. När det gäller ekonomiska föreningar har vi grundläggande regler, inte bara de regler som påminner om aktiebolagslagens regler - dem kan vi bortse ifrån här -, utan också regler som anger rättigheter och skyldigheter för den enskilde medlemmen, Allan Ekström berörde delta något.

Utan alt det på något sätt har talats om inskränkning i föreningsfriheten vill jag erinra om alt del anges i lagen om ekonomiska föreningar t,ex. att ekonomisk förening inte får vägra någon inträde i föreningen om det inte finns särskilda skäl för vägran.

Medlems rätt att säga upp sitt medlemskap i förening och hur del skall gå till regleras genom en paragraf.

Del talas om att en medlem får uteslutas bara om det finns grund för detta i stadgarna. Det finns också regler om minoritetsskydd och om myckel annat. Jag nämner dessa exempel därför alt vi i centern tycker att många av de grundläggande rättigheterna i lagen om ekonomiska föreningar också skulle finnas i en ramlagstiftning om ideella föreningar.

Vi tycker att det är en stor brist att vi inte har någon ramlagstiftning då det gäller ideella föreningar. Vi menar att en sådan ramlagstiftning skall innehålla det som från samhällets och den enskildes synpunkt är mest skyddsvärt. Vi brukar som exempel nämna rätten till inträde i förening, rätten all kvar-stanna i förening, rätten till utträde och rättigheter vid hot om uteslutning ur förening. Likaså finns det skäl att ha visst minoriletsskydd, kanske regler för ansvar för ingångna förbindelser och regler för upplösning av förening.

En ramlagstiftning om ideella föreningar är till för de enskilda människorna, men även för föreningslivet. En sådan lag skall inte på något sätt inskränka den grundlagsfästa förenings- och organisationsfriheten i vårt land. Det har påpekats av t.ex. tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö i tidigare debatt att lagstiftning då det gäller föreningslivet inte inkräktar på den grundlagsfästa föreningsrätten.

Vi vill alt en ramlagstiftning, liksom rättighetsreglerna i grundlagen, skall vara ett skydd för den enskilde när den enskilde har behov av det skyddet. Man kan på den punkten jämföra med vad jag nyss sade om ekonomiska föreningar. På det området finns det ett grundläggande skydd.

Socialdemokraterna yrkar som vanligt avslag på motionerna. De anger att det saknas skäl för lagstiftning. Det är ett uttryck som har funnits i många år. Det betyder att socialdemokraterna i det här fallet inte alls avancerat, I en annan fråga som diskuterats här i dag kan vi se att socialdemokraterna efter kritik i många år och utbredd opinion ändå har måst backa - del gäller kollektivanslutningen.

Jag har varit med i riksdagen i 19 år. Under nästan alla de åren har jag hört ledande socialdemokrater försvara kollektivanslutningen. Nuvarande utrikesministern var på sin tid en framstående försvarare av kollektivanslutningen. Sedan har andra tagit över den rollen. De senaste åren har man emellertid backat i det fallet. Jag tycker del är välkommet att socialdemokraterna inser alt del är orimligt att fortsätta med kollektivanslutningen. På samma sätt hoppas jag att socialdemokraterna skall inse att den utredning som vi begär om en ramlagstiftning för ideella föreningar är någonting som alla som vill slå vakt om både den enskildes ställning och föreningslivels ställning bör ställa upp för.

Vad gäller folkpartiets förslag konstaterar jag för klarhetens skull bara att även om folkpartiet säger sig ha samma uppfattning som centern i de här frågorna så är slutsatsen en helt annan, eftersom folkpartiet inte vill alt del skall ske någonting alls. Det framgår ju av motivreservalionen.

Herr talman! Till slut vill jag framhålla att vi från centerns sida på olika sätt vill stödja organisations- och föreningslivet i vårt land. Vi vill på intet sätt begränsa mångfalden och variationsrikedomen i föreningslivet. Men vi anser att om den enskilde medlemmen känner sig illa behandlad eller i övrigt

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

7 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

har svårt att hävda sina rättigheter i en organisation, bör del finnas en grundläggande lagstiftning som gör att han eller hon har möjlighet att få sin rätt prövad, liksom vi som medborgare har möjlighet att få vår rätt prövad gentemot samhället eller om vi tycker oss illa behandlade av våra medmänniskor.

De regler som vi vill se skall stärka organisations- och föreningslivets ställning genom att inan stärker tilltron till organisalionslivet om man stärker de enskilda medlemmarnas ställning.

Med detta yrkar jag bifall till reservation I,

STIG GUSTAFSSON (s);

Herr talman! Återigen har vi här i kammaren all behandla motioner som rör lagstiftning om ideella föreningar. Motioner med liknande innehall som de vi i dag skall diskutera har nu under åtminstone tolv ars tid minst en gång årligen diskuterats här i kammaren och avslagils. Man skulle ju kunna lycka att del borde riicka - i synnerhet som inga nya argument framförs i dessa motioner.

I samtliga motioner yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till lag om ideella föreningar. Ideella föreningar är, som både Martin Olsson och Allan Ekström underströk, av mångskiftande slag. Till ideella föreningar räknas t.ex. sällskapsföreningar som bridgeklubbar, golfklubbar, idrottsföreningar. Röda korset, politiska och religiösa föreningar, fackliga organisationer, arbetsgivarföreningar osv. När man nu i dessa motioner begär förslag till lagstiftning om ideella föreningar, motiveras det enbart utifrån förhållandena inom de fackliga organisationerna. Jag tycker det vore ärligare om motionärerna klart sade ut i sina motioner all vad man avser är inte ideella föreningar i allmänhet, ulan vad man avser är en lagstiftning som rör de fackliga organisationerna. 1 själva verket avses en lagstiftning som syftar till att begränsa de fackliga organisationernas frihet. Det framgår klart av alla exempel som anförs i motionerna.

Som alltid när lagstiftning övervägs måste man fråga sig; Behövs lagstiftning? Har del förekommit sådana missförhållanden som inte har kunnat lösas på annat sätt och som motiverar en lagstiftning? Svaret på dessa frågor är nej. Några missförhållanden som kan ge oss skäl för så långtgående ingrepp i dessa fria föreningars verksamhet som en lagstiftning skulle innebära har inte förekommit.

Det är viktigt alt betona all de ideella organisationerna måste ha ett betydande utrymme för att själva besluta i sina angelägenheter. I en lagstiftning skulle man bara kunna ge grundläggande bestämmelser om föreningarnas verksamhet och deras förhållande till sina medlemmar, men man kan knappast länka sig att ha en detaljreglering som skulle passa alla organisationer, alltifrån rena sällskapsklubbar till de stora organisationerna på arbetsmarknaden som LO. TCD och Svenska arbetsgivareföreningen.

Del finns redan en tillfredsställande rättspraxis i alla de vikliga frågor där problem kan uppstå. Tvister mellan en förening och dess medlemmar prövas av allmän domstol redan i dag. Någon annan ordning skulle vi inte heller få genom en lagstiftning. Vi har flera rättsfall frän både högsta domstolen och arbetsdomstolen som innebär uttolkningar av stadgarna. Av rättsfallen framgår bl,a. att om en förenings stadgar innehåller bestämmelser som kan

betraktas som oskäliga mot medlemmarna, kan bestämmelserna jämkas eller ogiltigförklaras av domstolen.

När del gäller frågan om rätten till utträde ur facklig organisation, som särskilt har tagils upp både i motionerna och i en av reservationerna, förhåller det sig på del sättet att denna rätt följer redan av allmänna föreningsrätts-liga principer. Med andra ord; Den rätten föreligger ulan lagreglering. Detta har konstaterats såväl i doktrin som i rättspraxis. Det förhållandet att man har en lag hindrar ju inte all en organisation i vissa fall t,ex. förvägrar en medlem utträde eller inträde. Därför vore en lagstiftning i detta fall ett slag i luften.

Får jag sedan när det gäller frågan om kollektivanslutningen och organisalionsklausuler eller negaliv föreningsrätt, som också har lagils upp i motionerna och reservationen, bara säga all dessa frågor inte hör till den diskussion som vi för här just nu om lagstiftning om ideella föreningar. Frågan om kollektivanslutning har redan diskuterats i denna kammare i dag med anledning av ett betänkande från konstitutionsutskottet, och frågan om organisationsklausuler och negaliv föreningsrätt hör till arbetsrätten och har också diskuterats i dag, i anledning av ett betänkande från arbetsmarknadsutskottet.

När det så gäller den finska lagstiftningen om ideella föreningar, som Allan Ekström hänvisade till, kan först konstateras att del är historiska skäl som är orsaken till att man sedan början av delta sekel har en föreningslag i Finland, Finland är ju också det enda land i Skandinavien som har en sådan lagstiftning.

Syftet med den finska lagen var att skydda föreningsfriheten mot statsmakten och speciellt då mot det ryska väldet, Lagen utarbetades ju under åren 1906-1917, När man diskuterar den finska föreningslagsliftningen måste man ha denna historiska bakgrund helt klar för sig. Det var ju nämligen på det sättet att i slutet pä 1800-talel och i början av del här seklet stramade den ryska statsmakten till möjligheterna att bilda föreningar i Finland, Därför behövdes en lagstiftning där. Att man sedan i Finland har behållit denna lagstiftning och vidareutvecklat den har med den historiska traditionen i det landet att göra.

Vid uiskotiels besök i Finland fick vi klart för oss all det finns 115 000 föreningar registrerade i del föreningsregister som måste föras enligt lagen, Lagen är för övrigt myckel detaljerad. Den har inte mindre än 70 paragrafer. Där regleras t,ex, rättsverkningar av registrering, hur man skall bilda föreningar, regler om medlemsförteckning, hur omröstning skall ske, hur beslutsfattandet skall gå till på föreningsmöte och fullmäktigemöte, hur kallelse skall utformas, omröstningsförfarande vid möten, hur protokoll skall upprättas, osv. Jag har svårt all föreställa mig att man i Sverige skulle vilja införa en liknande lagstiftning. Den skulle ulan tvivel kännas som en tvångströja för de ideella föreningar som vi har i vårt land.

Inom justitiedepartementet i Helsingfors, där man för föreningsregislrel, berättade man att man registrerar ungefär 2 000 nya föreningar varje år, och inom den avdelningen fattas också varje år 15 000 olika beslut som rör föreningarna. Del finns visserligen möjlighet för föreningar i Finland all vara oregistrerade, men en sådan förening kan inte öppna konto i bank och kan

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstifining beträffande ideella föreningar

inte ens kvittera ut ett rekommenderat brev. Justitiedepartementets avdelning för föreningar har ett trettiotal personer anställda, som enbart sysslar med de här frågorna. En stor del av deras arbetstid går åt för alt kontrollera föreningarnas stadgar och alla stadgeändringar, som också måste anmälas till föreningsregislrel.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga alt det var en nyttig erfarenhet alt få besöka Finland och det finska justitiedepartementet och få klart för sig hur en ordning som den finska fungerar i praktiken. Jag för min del blev helt övertygad om att vi i Sverige inte är betjänta av en sådan byråkratisk ordning. Jag konstaterar att man i Finland har denna tradition och att den fungerar väl där, men i de övriga nordiska länderna har vi inte denna tradition, och ändå fungerar det väl även där. Med andra ord är del alltså i hög grad en fråga om vad man har vant sig vid.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag starkt understryka att de ideella föreningarna i vårt land alllid har tagit sitt samhällsansvar och fullgör vikliga samhällsfunktioner. De ideella föreningarna har med andra ord en utomordentligt betydelsefull ställning i vårt samhälle. Föreningar, allt ifrån fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer, hyresgästföreningar, politiska organisationer, idrottsrörelsen till religiösa sammanslutningar utgör i dag ett omistligt inslag i vår demokrati. Det finns som jag redan har sagt inga missförhållanden att peka på, och en lagstiftning skulle bara försvåra och krångla till deras verksamhet.

Med det anförda ber jag, herr talman, att till alla delar få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.

100

ALLAN EKSTRÖM (m) replik:

Herr talman! Visst är tolv år en lång tid. På den punkten ger jag Stig Gustafsson rätt. Men droppen urholkar stenen inte genom sin tyngd utan genom att falla ofta.

Stig Gustafsson påstår att vi endast har facket till föremål för våra motioner. Det har vi visst inte, inte alls. I HD;s domar kan man hitta processer om uteslutning av medlemmar ur tandläkarförening, kennelklubb, båtklubb och mannekängförening. Beslut om uteslutning kan även i sådant fall drabba den enskilde mer eller mindre hårt. En annan sak är att det är mycket lättare att hitta exempel pä missbruk från arbetsmarknadens organisationer.

Del är betecknande att Stig Gustafsson åberopar rättspraxis från Arbetsdomstolen, som gett den enskilde vissa rättigheter, t.ex. alt utträda ur föreningen. Men denna praxis har kommit till stånd trots motstånd från fackorganisationerna. Den enskilde var tvungen att anlita domstol för alt kunna hävda sina rättigheter.

Stig Gustafssons beskrivning från Finland var inte rättvisande. Den nya finska lagen innehåller bl,a. regler som just gäller umgänget mellan den enskilde och facket. Det beskrivs i utskoltsbetänkandet på s. 4. Jag håller gärna med om att allt från den finska föreningslagen inte passar för svenska förhållanden men framför allt passar relationen mellan den enskilde och föreningen. Jag upprepar att det finns behov av att man åtminstone utreder frågan om relationen mellan den enskilde å ena sidan och föreningskollektivet å den andra.

MARTIN OLSSON (c) replik;

Herr talman! Stig Gustafsson försöker på något vis tala förbi oss som försvarar reservationen. Han säger exempelvis att det skulle bli en detaljreglering av föreningslivet och långtgående ingrepp. Den fackliga organisationens frihet skulle begränsas osv. Det är illa om Stig Gustafsson inte försöker se vad vi strävar efter, nämligen en ramlagstiftning. Det är väl ingen detaljreglering?

Jag har varje är påpekat att vi syftar till en ramlagstiftning, som skall ge den enskilde medlemmen ett skydd mot sin förening, om han eller hon hamnar i den situationen att del behövs. De flesta lagar behöver dess bättre den enskilde inte tillämpa för att skydda sig. Men med tanke på de många föreningar och medlemskap som flnns är det klart att det ibland händer att medlemmar anser sig felaktigt behandlade. Varför skall vi inte kunna ha en ramlagstiftning, som anger vilka rättigheter samhället anser att den enskilde skall ha? Del är inte på något sätt en långtgående detaljreglering, utan det är fråga om att skydda vissa viktiga principer.

Talet om all delta skulle särskilt begränsa de fackliga organisationernas frihet är helt felaktigt. Del har vi hört tidigare år. Det var ju lur att vi anordnade en studieresa till Finland så att Stig Gustafsson hade något nytt att tala om i år. Men han har ändå glömt det väsentliga i den finska lagstiftningen. Om vi bortser från byråkratin där - den vill vi inte ha - visar den finska lagstiftningen all man kan ha en ramlagstiftning i ett land som har samma demokratiska institutioner som vi har i vårt eget land. Finland är dessutom ett land som, är jag övertygad om, i lika hög grad slår vakt om de demokratiska värdena som vi gör i vårt land.

Stig Gustafsson säger vidare att vi har en rättspraxis. Ja, det är bra om det finns olika lagar med hjälp av vilka man kan få frågor som gäller föreningslivet och den enskilde prövade. Men vore det inte rationellare alt tillsätta en utredning, som undersöker vilken form av ramlagstiftning som kan vara lämplig samt vad som kan tas från nuvarande lagstiftning och rättspraxis? Då blir det betydligt enklare alt se vilka rättigheter och skyldigheter den enskilde kan ha i en organisation.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

LOLA BJÖRKQUIST (fp) replik:

Herr talman! När vi nu. Stig Gustafsson, inte har en ramlagstiftning är det mycket viktigt hur vi andra beter oss, hur vi deltar i opinionsbildningen osv. Det är litet märkligt att Stig Gustafsson säger att det inte förkommer några övertramp eller något missbruk. Han måste väl ändå tillstå att sådant har förekommit. Jag efterlyser att socialdemokraterna öppet deltar i debatten kring de eventuella missbruk som har förekommit, så att det blir en självsanering. Dä behöver vi inte återkomma med diskussioner här i kammaren om behovet av en ramlagstiftning på detta område.

STIG GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Allan Ekström säger att man i HD:s domar kan hitta processer om uteslutning av medlemmar i inte enbart fackliga organisationer ulan även i båtklubbar och liknande. Låt mig hänvisa till hans egen motion som vi

101

Prot. 1989/90:12 nu diskuterar. I den finns exempel enbart från de fackliga organisationerna.

18 oktober 1989 Detsamma gäller motionen från centern.

~, \ 7 1 '*' inledningsanförande sade Allan Ekström att det här föreligger en

° J ' o ' J rättslig lucka, men det är inte riktigt sant. Vi har nämligen en klar rätts-

f ue K ec afore- praxis, vilket jag har gett många exempel på. Därmed är den rättsliga lucka

* " som Allan Ekström tror sig se faktiskt tilltäppt.

Det sägs här att vi åtminstone kan utreda frågan om ideella föreningar. Men varför skall man utreda om man inte vill att det skall leda till något? Det finns ju en existerande ordning för ideella föreningar, och då är det ju onödigt alt utreda enbart för utredandets egen skull.

Allan Ekström och Martin Olsson log vidare upp frågan om förhållandel mellan den enskilde och kollektivet. Från borgerligt håll talas det om att det skulle föreligga något slags motsatsförhållande mellan den enskilde och kollektivet. Men man glömmer att det är de enskilda människorna som har sam-manslulil sig i ett kollektiv för all ta till vara sina rättigheter. Något motsatsförhållande existerar därför inte.

Visst kan det förekomma, som Lola Björkquist sade, att ideella föreningar liksom även ekonomiska föreningar kan begå misstag som gör att medlemmar kominer i kläm. Del finns, som Allan Ekström påpekade, rättsfall från båtklubbar som inte vill ta emot vissa personer trots att det är viktigt för dessa att få båtplatser etc. Men sådant rättas ju till när målet förs upp i domstolen. Det blir därför ingen skillnad om det finns en ramlagstiftning. Det blir ändå de allmänna domstolarna som får avgöra fallen. Och redan nu finns, som nämnts, en rättspraxis.

Låt oss komma ihåg, när vi talar om de fackliga organisationerna, att dessa har precis samma demokratiska uppbyggnad som våra politiska partier. Inte minst skall vi komma ihåg det när vi diskuterar denna fråga.

Liknelsen med ekonomiska föreningar håller enligt min mening inte. Ekonomiska föreningar har helt andra syften. De skall tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen, och där finns det alltså ett skäl, kan man säga, för en lagstiftning.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta med alt citera ett remissyttrande. Vid tidigare behandling i riksdagen av liknande motioner har motionerna sänts ut på remiss. Då visade del sig att inte ens Svenska Arbetsgivareföreningen stöder moderaternas och centerns förslag. Men SAF vet ju också vad det är fråga om;

"Liksom tidigare får föreningen konstatera att samfärdseln inom samhället veterligen inte besväras av frånvaron av lagbestämmelser på detta område. De av motionärerna andragna exemplen pä olägenheter gäller åtminstone ej arbetsmarknadsorganisationerna. Eventuella nackdelar på andra områden borde enligt vårt förmenande kunna undanröjas på annat sätt än genom lagstiftning,"

Herr talman! Denna karaktärislik av förhållandena står sig än i dag,

MARTIN OLSSON (c) replik;

Herr talman! Stig Gustafsson säger att del finns aldrig något motsatsförhållande mellan den enskilde och kollektivet. Men del är klart all även om 102

kolleklivet beslår av en rad enskilda finns del alltid risker för att det kan bli ett motsatsförhållande.

Fortsätter vi Stig Gustafssons resonemang, kan vi ju säga alt samhället beslår av oss alla enskilda individer i Sverige. Alltså kan det aldrig bli något motsatsförhållande mellan det svenska samhället och den enskilde. Del är möjligt att socialdemokraterna ursprungligen har sett det på det viset.

Jag kan erinra om ett område där vi ändå har lyckats utvidga rättigheterna. I det första förslaget till ny grundlag fanns det inte sä värst myckel om de mänskliga fri- och rättigheterna, men efter något år då den offentliga debatten kom i gång - jag tror det var 1979 - införde vi i grundlagen ett särskilt kapitel om fri- och rättigheter för den enskilde. Men socialdemokraterna har inte varit pådrivande i det fallet.

Jag nämnde kollektivanslutningen, där socialdemokraterna till sist insåg all de hamnat fel och måste ge med sig. Jag tror att det blir på samma sätt med den fråga som vi diskuterar nu. Tiden talar för oss som vill ha grundläggande regler för den enskildes bäde rättigheter och skyldigheter.

Jag har svårt att förstå all skillnaden mellan ekonomiska och ideella föreningar i varje situation är så stor att del är ett hinder för föreningslivet om det finns bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter i fråga om ideella föreningar, samtidigt som del är nödvändigt och full enighet råder om alt det skall finnas regler för de ekonomiska föreningarna. Ibland är gränsen rätt otydlig mellan de här båda typerna av föreningar. Är LRF dubbelt upp så att säga, både ideell förening och ekonomisk förening? Skulle medlemmarna formellt sett vara med i två olika organisationer, fast helheten är en och samma?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Lagstiftning beträffande ideella föreningar

STIG GUSTAFSSON (s) replik:

Herr talman! Jag menar inte, och jag tror inte heller att jag har sagt, alt det aldrig uppstår något motsatsförhållande mellan den enskilde och kollektivet. Självklart kan del uppslå. Men i motionerna, i reservationerna och i anföranden här i kammaren målas det upp som om det alltid skulle vara ett motsatsförhållande mellan den enskilde och kollektivet och det är mot den beskrivningen som jag vänder mig.

De ekonomiska föreningarna är mera ensartade än ideella föreningar, förutom att de naturligtvis har andra syften. All lagstifta om ideella föreningar, som är av sä mångskiftande natur, är fåfängt. Jag är rädd all vi då hamnar i samma byråkratiska situation som i Finland, där man - och det har jag respekt för - av historiska skäl har denna lagstiftning.

ANITA STENBERG (mp):

Herr talman! Härmed yrkar jag för miljöpartiets räkning bifall till reservation 3, som är en molivreservation.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 12§.)

103

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

104

11 § Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

Föredrogs lagutskottets betänkande 1989/90:LU1 Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare.

EWY MÖLLER (m):

Herr talman! I lagutskottets betänkande 1989/90:1, som gäller tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare, har behandlats tre motioner-en från moderaterna, en från folkpartiet och en från centern - alla med samma syfte, att Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation, SBC, skall jämställas med de andra rikskooperativa bostadsrätlsorganisatio-nerna HSB och Riksbyggen, som för några år sedan genom lagstiftning un-danlogs från kravet att söka förvärvslillstånd enligt lagen om förvärv av hyresfastigheter. Motionerna har avstyrks av utskotlsmajoriteten, beslående av socialdemokraterna och vpk.

Frågan diskuterades här i kammaren hösten 1988. Dä ställde vi samma krav som nu framförs i motionerna, och de avslogs då med motiveringen att SBC inte är en folkrörelsekooperativ organisation och att man inte påvisat någon större verksamhet som ger anledning att jämställa organisationen med HSB och Riksbyggen. 1 debatten då sade Gunnar Thollander, som var socialdemokraternas talesman, att vi får avvakta utveckHngen, eftersom det saknades tillräckligt underlag för att göra förändringar.

Del som förvånar nu är att utskottet kommer tillbaka med samma motivering. Det har inte framkommit något nytt, står det i utskottsskrivningen. Detta trots alt SBC inkommit med ett yttrande där man verkligen påvisar hur verksamheten utvecklats under senare år och att man betraktar sig som en folkrörelse och en konsumentkooperativ organisation.

Jag behöver inte här uppta tiden med alt redogöra för SBC:s verksamhet och utveckling, eftersom yttrandet finns i betänkandet på s. 4 och kan läsas av alla som skall fatta beslut här i dag. Tydligen är det så att yttrandet har förbigått ulskottsmajoritelen, eftersom utskottet trots denna redogörelse ändå skriver att det inte framkommit något nytt som föranleder att riksdagen nu frångår sill tidigare ställningstagande. Vad begär man av SBC? Del måste jag fråga Gunnar Thollander.

Det måste naturligtvis finnas andra strävanden. Vi kan inte se några andra motiv, eftersom det inte finns några sakliga skäl, än att socialdemokraterna och vpk av ideologiska skäl inte vill tillvarata andra konsumenters intressen än de som organiseras i HSB och Riksbyggen. För vad är det för skillnad mellan en socialdemokratiskt sanktionerad bostadsrätt och den som vuxit fram som en ren konsumentorganisation - på frivillig väg - och som helt ägs av sina medlemmar och är helt fristående från byggföretagen? År det möjligen den organisatoriska skillnaden som är störande?

Skillnaden mellan å ena sidan SBC och å andra sidan HSB och Riksbyggen är att i de sistnämnda finns det övervägande politiker med i styrelsen. 1 SBC finns endast människor som själva bor med bostadsrätt, och det kan vara en bra garanti för att det inte fattas beslut som inte är till gagn för de boende. Denna skillnad kan inte vara ett godtagbart skäl för att lagstiftningen skall

diskriminera en organisation som har som målsättning att bereda medlemmar bostäder och lokaler av god kvalitet.

Lagen skall gälla lika för alla - här som i alla andra sammanhang. Alla som sparar för bostad skall behandlas-lika, oberoende av om man tillhör den ena eller den andra organisationen.

Frän mera principiella synpunkter finns ingen anledning att behandla bo-stadsrältsorganisationer olika, beroende på om de är av folkrörelsekaraktär eller ej. Det väsentliga skall vara att de effektivt bevakar boendefrågorna, söker bra objekt för bospararna och tillvaratar de boendes rätt och för deras talan. Detta har vi också framfört i den reservation som vi moderater har avgivit gemensamt med folkpartiet, centern och miljöpartiet, där vi föreslår att 2 §, andra stycket, i lagen om fastighetsmäklare ändras så att SBC jämställs med HSB och Riksbyggen.

Herr talman! Med del här anförda yrkar jag bifall till reservationen.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

ULLA ORRING (fp):

Herr talman! I en pariimolion har folkpartiet återigen tagit upp frågan om ändring av tillämpningen av lagen om fastighetsmäklare för att därigenom ge landets bostadsrättsföreningar möjlighet all operera under samma regler. Den socialdemokratiska majoriteten avstyrkte återigen vår motion, liksom centerns och moderaternas motioner.

Trots den kris som betecknar dagens bostadsmarknad så saknar socialdemokraterna viljan att medverka till en avreglering av bostadsmarknaden och framför allt till alt släppa fram bostadsrättsföreningar att verka pä samma villkor som de till den socialdemokratiska rörelsen närslående HSB och Riksbyggen, På annat sätt kan man inte tolka den socialdemokratiska majoriteten i lagutskottets framlagda belänkade.

Folkpartiet har däremot under åren i många sammanhang framfört en rad förslag för att öka de boendes valfrihet och rörlighet och minska regleringarna för alt nå målet om en fungerande bostadsmarknad, I del nuvarande systemet fungerar den som en cementkoloss, Inga ändringar av bostadsrätternas marknad syns vid horisonten, inte ens en likabehandling av bostads-rätlsföretagen i vad gäller fastighelsmäklarlagen. Jag tycker att det är myckel svagt.

Folkpartiet anser att allt måste göras för alt åstadkomma ett underlättande av bildandet av bostadsrätter. Åtskilliga människor uppskattar den förening av enskilt ägande och gemensamt ansvarstagande i demokratiska former som bosladsriittsboendet erbjuder. Del blir också en prisvärd modell för boende och del kan hålla nere bosladsulgifterna, vilket inte minst är nödvändigt i dagens samhälle där cirka en fjärdedel av hushållens kostnader går till boendet.

Varför får inte SBC, Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation, bli delaktig av undanlagsbestämmelserna i lagen om fastighetsmäklare pä samma sätt som HSB och Riksbyggen?

Som bakgrund måste även nämnas all den lagändring som skedde för några är sedan undantog s.k. folkrörelsekooperativ från kravet på att söka förvärvstillstånd vid köp av fastighet. Här avsågs endast HSB och Riksbyggen. Kritik framfördes, och begreppet folkrörelse ändrades. När lagen om

105

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

fastighetsmäklare trädde i kraft 1984 undantogs den som förmedlar enbart bostadsrätter som upplåts av bostadsrättsföreningar, anslutna till folkrörelsekooperativa organisationer. Det övervägdes dä hur SBC skulle behandlas. Folkrörelse skulle del ända vara enligf regeringen. Några undantag för SBC:s del kunde inte tänkas.

Nu slår det i utskottets betänkande att det föreligger betydande skillnader mellan Riksbyggen och HSB å ena sidan och SBC å andra sidan. Vari beslår dessa skillnader? Jag hoppas att Gunnar Thollander kan förklara detta här i kammaren i dag så att vi får se om det finns en skillnad och vari den beslår. Majoriteten i utskottet vidhåller fortfarande som ett istadigt islandsruss att det finns skillnader mellan dessa bosladsrättsorgan. SBC förmedlar nämligen både upplåtelser och överlåtelser av bostadsrätter, till skillnad från HSB och Riksbyggen.

SBC har nu redovisat sin organisation för lagutskottet. Följande mening förtjänar all citeras; "Både SBC och SBC BO är i ordets ursprungliga mening verkliga folkrörelser. Det är organisationer vars tillkomst har sprungit fram ur människors behov."

Av yttrandet framgår även att SBC bildal en särskild förening, SBC BO, vilken i likhet med HSB och Riksbyggen driver lokal verksamhet som endast innefattar upplåtelse av bostadsrätter. Föreningen har 14 000 bosparare. Trots denna dokumentation, alt föreningen har 14 000 bosparare och en bostadsproduktion på 1 200 lägenheter för närvarande över hela landet godtar inte utskotlsmajoriteten denna organisation och anser dessutom alt det saknas underlag för alt bedöma verksamheten.

Folkpartiet motsätter sig denna särbehandling av SBC av flera skäl. SBC är inte en mindre folkrörelse än de två andra organisationerna, HSB och Riksbyggen. Den har även klart redovisat sin verksamhetsform, upplåtelse av bostadsrätter. Alla skäl talar för att lagen om fastighetsmäklare bör ändras så att SBC jämställs med HSB och Riksbyggen. Jag hoppas att företrädare för utskoitsmajoriteten förklarar detta för oss. Vari består den här skillnaden som ni har hängt upp hela ert uttalande på?

Starka skäl talar nu åter för att lagen om fastighetsmäklare skall ändras så att SBC jämställs med HSB och Riksbyggen. Del är ett rättvisekrav värdigt ett demokratiskt samhälle. Jag yrkar bifall till reservationen i belänkande LUl.

106

MARTIN OLSSON (c);

Herr talman! I det föregående ärendet diskuterade vi den enskilde medlemmens ställning gentemot sin organisation. Det ärende vi nu behandlar gäller frågan om organisationernas ställning gentemot samhället, och i detta speciella fall om likartade organisationer skall behandlas lika av samhället eller om vissa organisationer skall särbehandlas positivt eller negativt.

Jag skall enbart ta upp de principiella synpunkterna och inte diskutera bostadspolitik. Vi är fyra partier som gemensamt står bakom reservationen.

Enligt centerpartiets uppfattning fyller, som jag nämnde i den tidigare debatten, vårt lands omfattande föreningar och organisationer synnerligen viktiga funktioner för den enskilde, för grupper och för hela vårt samhälle. Del är därför viktigt att slå vakt om organisalionslivets förutsättningar, sä att or-

ganisationerna kan fylla dessa viktiga uppgifter. Organisationer kan t.ex, av samhället ges särskilda uppgifter eller rättigheter för att på bästa sätt kunna fullgöra de uppgifter som både medlemmarna och samhället önskar. Härvid är det för likabehandlingen av alla medborgare i vårt land viktigt att även föreningar med likartad verksamhet ges samma förutsättningar av samhället.

Så är tyvärr inte fallet beträffande alla de olika regler och rättigheter som gäller. Vårt ärende nu handlar om den brist på likabehandling i fastighelsmäklarlagen som socialdemokraterna även i är benhårt slår vakt om i vad gäller HSB och Riksbyggen å ena sidan och SBC, Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation, ä andra sidan.

Jag vill erinra om att när propositionen med förslag till faslighelsmäklarlag behandlades av lagutskottet år 1983, framställde Riksbyggen och HSB ett yrkande på att deras handhavande av upplåtelser av bostadsrätter skulle utgöra undantag frän faslighelsmäklarlagens krav pä alt förmedling av fastigheter och bostadsrätter m.m. skulle göras av registrerade fastighetsmäklare. Undanlaget infördes i lagen, eftersom HSB:s och Riksbyggens verksamhet i dessa avseenden endast avsäg upplåtelse och inte förmedling av överlåtelser av bostadsrätter. Något motsvarande undanlag från lagens tillämpning gjordes då inte för SBC. Efter hand har SBC byggt ut sin verksamhet, så att SBC nu - i likhet med HSB och Riksbyggen - driver lokal verksamhet som innefattar upplåtelse av bostadsrätter.

Sedan vi kunnat konstalera detta har vi från de tre icke-socialistiska partierna i skilda motioner begärt att lagen skall ändras, så alt SBC blir en enligt fastighetsmäklarlagen jämställd organisation med HSB och Riksbyggen, I fjol avvisades detta krav. trots all riksdagen uttalade sig för en översyn av fastighetsmäklarlagen i övrigt. Socialdemokraterna avvisade då vårt krav på att den begärda översynen även skulle innefatta den av oss begärda strävan efter jämställdhet mellan SBC och de båda s,k, folkrörelsekooperativa organisationerna.

Vi har i är återkommit med våra motionskrav. Med de nya och aktuella uppgifter som nu föreligger om den utbyggnad av SBC;s verksamhet som skett är det ännu svårare att förslå varför socialdemokrater och vpk;are framhärdar i sitt motstånd mot att låta SBC i vad gäller fastighetsmäklarlagen bli en med HSB och Riksbyggen likabehandlad organisation.

När samhället negativt särbehandlar en viss organisation - en särbehandling som de båda socialistiska partierna vill skall fortsätta - innebär det även en negaliv särbehandling av vissa medborgare i värt land. nämligen av dem som för att ordna sill boende på bästa sätt har sammanslulit sig i SBC inkl. de 14 000 bosparare som nu sparar i syfte alt efter hand fä en lägenhet genom SBC.

Min fråga till majoritetens företrädare är: Varför vill ni inte ge SBC och dess medlemmar och dess 14 000 bosparare samma rättigheter som de människor som engagerat sig i HSB och Riksbyggen?

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationen, bakom vilken står alla partier i lagutskottet med undanlag av socialdemokraterna och vpk.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

107

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

GUNNAR THOLLANDER (s):

Herr talman! Del är inget fel att påslå att just denna fråga är en följetong sedan denna lag kom till för ett antal år sedan. Många har framfört synpunkter, nu som förr. Vi har gjort vår bedömning, och den slår ganska klar.

Del har sagts förr i denna sal att riksdagen behandlade denna fråga 1988 och då avslog motioner med samma syfte som de nu aktuella. Delta diskuterade vi också i våras, och majoriteten i utskottet hade då samma inställning som nu. Vi slog i den debatten fast skillnaden mellan å ena sidan HSB och Riksbyggen och å andra sidan SBC,

Inför den aktuella utskottsbehandlingen har vi låtit SBC komma in med ett yttrande. Vi ville att SBC skulle redovisa hur landsomfattande deras verksamhet är. Vi kan naturligtvis hålla med om att förmedling av bostadsrätter har påbörjats. Vi är emellertid av den uppfattningen alt verksamheten inte har den omfattningen att en ändring är aktuell.

Utskottsmajoriteten har alltså inte, efter att ha läst SBC;s yttrande, kommit fram till att SBC är någon folkrörelsekooperativ rörelse i likhet med HSB och Riksbyggen, Vi menar alltså all vi inte kan göra någon annan bedömning än den vi gjorde hösten 1988, alltså för ett år sedan.

Med dessa enkla ord yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationen och därmed motionerna L715, L725 och L73I,

ULLA ORRING (fp) replik;

Herr talman! GunnarThollander säger att vi hargjort vår bedömning. Det är nog ganska uppenbart att socialdemokraterna har gjort sin bedömning, och man har tagit på sig ett väldigt stort ansvar för den andra hälften av Sveriges befolkning. Men del framkommer inte vari skillnaden mellan dessa bo-sladsrältsorganisationer består. Del är självklart att HSB och Riksbyggen, särskilt HSB som har funnits på den svenska marknaden sedan 1923, har ett stort försteg då del gäller spridning av bostadsrätter inom landet. Men SBC BO är den första nya konsumenlkooperativa riksorganisationen inom bostadssektorn sedan HSB;s tillkomst. Varför vill man inte låta SBC arbeta på samma villkor som HSB och Riksbyggen?

Vi har fått en klar redovisning av SBC:s spridning, SBC har en samling av bosparare. Projekt pågår i Enköping, Filipstad, Haninge, Malmö, Mora, Töreboda, Åtvidaberg och Ängelholm, SBC har också ännu fler projekt på gång.

Om en privat bosladsrättsföreningsorganisation inte får arbeta på villkor som är likvärdiga med de villkor som gäller för HSB och Riksbyggen, är det självfallet svårt för den organisationen att kunna jämföra sig i storlek med HSB och Riksbyggen, Släpp loss SBC! Låt SBC verka pä samma villkor som HSB och Riksbyggen, Gunnar Thollander! Låt oss slippa komma tillbaka med denna motion nästa år igen. Vi kommer inte att ge oss förrän SBC får arbeta efter samma villkor som de övriga, om inte Gunnar Thollander kan komma med ett klart skäl till varför man inte vill låta SBC göra det. Det har inte skett i dag.

108

EWY MÖLLER (m) replik;

Herr talman! Det behövde inte bli någon följetong om inte socialdemokraterna så envetet vägrade alt se verkligheten som den är. Nu är vi tre talare

som här i dag har talat om SBC:s utveckling under de senaste åren. SBC har också redovisat sin verksamhet själv i sitt yttrande. Räcker inte detta? År det inte tillräckligt med uppgifter för att man skall inse att delta handlar om någonting annat, nämligen diskriminering av en organisation, och alt det måste ske en förändring? Jag trodde att socialdemokraternas målsättning, i ett demokratiskt syfte, var alt man i samhället skulle behandla alla organisationer något så när likvärdigt. Jag tänker på den föregående debatten som har varit här i dag.

Vad är det man begär av SBC? Varför ställer man så stora krav på SBC, och varför vägrar man att se att SBC är likställigl med HSB och Riksbyggen?

Jag ställde också frågan vari skillnaden ligger mellan HSB och Riksbyggen å ena sidan och å andra sidan denna kooperation, där medlemmar frivilligt sparar pengar till en egen bostad. Jag frågade dessutom om man absolut måste göra detta endast i HSB eller Riksbyggen, Man får ju den uppfattningen. Gunnar Thollander svarade inte på dessa frågor, så jag upprepar dem.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

MARTIN OLSSON (c) replik:

Herr talman! Del var synd att inte Gunnar Thollander tog upp del principiella resonemang som jag förde angående vikten av att olika organisationer skall likabehandlas i samhället och att deras medlemmar skall bli lika behandlade. Men del kanske inte var att vänta heller, att det skulle bli någon diskussion på det planet.

Jag fick heller inget svar på varför SBC särbehandlas. Möjligen skall man tolka det så att svaret var att SBC har påbörjat verksamhet, men att den ej är av så stor omfattning alt SBC skall jämställas med HSB och Riksbyggen. Min fråga är då: Hur stor omfattning skall SBC;s verksamhet ha för all bli jämställd med HSB:s? Gäller det, liksom för att komma in i riksdagen, att man skall nå 4 % utav någonting? Eller är del, som i vissa andra länder, enmansvalkretsar, där man skall nå majoritet för att få någonting att säga till om? Vilka krav ställer socialdemokraterna på SBC för att SBC skall jämställas med HSB och Riksbyggen?

GUNNAR THOLLANDER (s) replik;

Herr talman! Martin Olsson uppfattade i alla fall vad jag var inne på, dvs. alt utskottet i år har begärt in ett yttrande frän SBC. Del är ett steg i den riktningen man skall gå för att kunna komma fram till någonting och få en klar uppfattning. Utskottet har läst och tittat på yttrandet och sedan gjort sin bedömning.

Utskottet har inte kommit fram till del som skrevs från början när det gäller denna lag. HSB och Riksbyggen fick en särställning som folkrörelsekooperativa organisationer. Det innebär att organisationerna hade stadgar som vilade pä en gemensam bostadssocial grundsyn. Det hade inte SBC. Utskottet har avvaktat och kommit fram till att det är så fortfarande.

Jag vill även kommentera anförandena. Ewy Möller nämner den boendes situation. Den nuvarande frågan har inte med den boendes situation att göra. Frågan är inte förändrad på något sätt.

Ulla Orring tog upp byggande av bostadsrätter. Del har inte heller med

109

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

den här frågan att göra. Byggandet pågår i vanlig omfattning. Jag vet inte om man skall uppfatta del som ett hot att Ulla Orring säger all man skall återkomma i frågan. Majoriteten har uttalat hur denna fråga skall behandlas i dag. Men om oppositionen vill återkomma i frågan, är det naturligtvis fritt fram att göra det. Jag anser i alla fall all detta är det svar jag kan ge just nu.

ULLA ORRING (fp) replik:

Herr talman! Jag tolkar Gunnar Thollanders uttalande så, att socialdemokraterna i fortsättningen vill att Riksbyggen och HSB skall ha en monopolställning och all andra bostadsrätlsorganisalioner icke göre sig besvär på bostadsmarknaden. Konsekvensen blir då all det blir svårare att bygga bostadsrätter för vanliga människor som vill ha en bostadsrätt i en privat boslads-rällsorganisalion. De kan inte räkna med alt fä lika behandling som dem som köper bostadsrätter via HSB och Riksbyggen.

Del här är ett intressant konstaterande. Men detta kommer inte alt hindra folkpartiet frän att fortsätta alt agera. Enligt vår uppfattning, och enligt de andra borgerliga partiernas uppfattning, har SBC BO karaktär av en folkrörelse - man är en folkrörelse. Människor får spara pengar i bank eller på annat sätt för att avsälla medel för en bostadsrätt. SBC BO är helt frislående mot alla politiska partier och mot alla byggförelagarintressen, vilket man inte kan säga om exempelvis Riksbyggen som är myckel nära lierat med ett byggföretag. Jag tycker alt det är alt beklaga. Jag hoppas alt vi kan se ett ljus i denna tunnel inför nästa år och en förändring från socialdemokraternas sida.

110

MARTIN OLSSON (c) replik;

Herr talman! Det vi diskuterar nu är ett exempel pä en särbehandling av en viss organisation, dvs, SBC, Det finns flera exempel på särbehandling av den organisationen, fast delta är del enda som faller på vårt utskott.

Jag fick inget svar av Gunnar Thollander på hur stor omfattning SBC skall ha för alt organisationen skall godkännas, Gunnar Thollander angav i sitt första inlägg att organisationen inte var av tillräckligt stor omfattning, I stället nämnde Gunnar Thollander att det bostadssociala programmet för HSB och Riksbyggen skrevs om 1983, Jag tror att SBC på ett bra sätt bidrar till alt klara bostadsförsörjningen för ett växande antal människor.

Sedan får jag höra att majoriteten har uttalat sig. Egentligen behöver vi ingen debatt eftersom majoriteten har "rätt". Men vi har debatterna för att höra om majoriteten i olika frågor ända har någorlunda bra argument och motiv för sina ställningstaganden. Detta är en fråga där del saknas motiv för avslag på det tre motioner som är väckta.

Majoriteten har alltså uttalat sig, men motionärerna har tillfälle alt återkomma - och det lovar jag all vi skall göra.

EWY MÖLLER (m) replik;

Herr talman! Gunnar Thollander sade i sin replik alt beslutet inte påverkar de boendes situation. Men naturligtvis påverkar det valfriheten, olika valmöjligheter och andra alternativ. Vi har förstått nu all del måste vara

fråga om en organisation som är socialdemokraterna närstående för alt den skall kallas för en folkrörelsekpoperation.

Vi reservanter, i alla fall vi från moderaterna, har inte något emot vare sig HSB eller Riksbyggen. Dessa organisationer fyller givelvis sitt ändamål. De får naturligtvis för det mesta gehör av sina medlemmar för sina centralstyrda beslut. Men del finns också många andra människor som har en annan uppfattning och andra ideologiska värderingar pä detta område precis som på många andra områden. Det vet Gunnar Thollander. Dessa människor finns även inom HSB och Riksbyggen. Vi menar alt alla människor skall bli tillgodosedda. Därför kan vi inte ställa oss bakom den diskriminering som sker idag.

Prot: 1989/90:12 18 oktober 1989

Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare

GUNNAR THOLLANDER (s) replik:

Herr talman! På vilket sätt skulle Riksbyggen vara lierat med BPA, Ulla Orring? Del finns inget i dess upphandling som kan tolkas så som Ulla Orring menar.

Martin Olsson, majoriteten i utskottet har en uppfattning och den redovisar jag. Del är självklart alt det är det vi skall göra, dvs. redovisa vår uppfattning. Debatten behövs, och debatten skall alltid pågå. Vi gör vår bedömning. Till den här utskottsbehandlingen har SBC avgivit ett yttrande, och med utgångspunkt i det har vi gjort vår bedömning i år. Det är ett svar som är nog så bra som något annat. Man kan vara nöjd med att i en debatt klart få höra utskotlsmajoritetens bedömning, vad som har skrivits i betänkandet och vad utskottet är redo alt gå till beslut med.

Andre vice talmannen anmälde att Ulla Orring och Ewy Möller anhållit alt till protokollet få antecknat alt de inte ägde rätt till ytteriigare repliker.

ANITA STENBERG (mp);

Herr talman! Som fjärde parti i den här reservationen kan jag kosta på mig att vara kortfattad. Vad sägas skall är redan sagt. För miljöpartiels räkning yrkar jag bifall till reservationen i detta belänkande.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades under 12 §.)

12 § Beslut

Företogs till avgörande konstitutionsutskottets betänkande 1989/90:KU7 samt lagutskottets betänkanden I989/90;LU2 och LUl.

Konstitutionsutskottets betänkande KU7

Mom. 1 (negativ föreningsrätt)

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 140 för reservation 1 av Anders Björck m.fl.

111

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolags-rättsliga frågor

Mom. 2 (kollektivanslutning m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 140 för reservation 2 av Anders Björck m.fl.

Lagutskottets betänkande LU2

Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 89 för hemställan i reservation 1 av Rolf Dahlberg m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Motivering

Först biträddes den i reservation 2 av Ulla Orring och Bengt Harding Olson anförda motiveringen med 36 röster mot 17 för den i reservation 3 av Elisabel Franzén anförda motiveringen. 239 ledamöter avstod från alt rösta.

Härefter godkändes utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 2 av Ulla Orring och Bengt Harding Olson anförda motiveringen -genom uppresning.

Lagutskottets betänkande LUl

Utskottets hemställan bifölls med 155 röster mot 140 för reservationen av Rolf Dahlberg m.fl.

13 § Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden

På förslag av andre vice talmannen medgav kammaren att de ärenden som hann debatteras färdigt under återstoden av dagens sammanträde skulle företas till avgörande i ett sammanhang i början av morgondagens arbetsple-num.

Tredje vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

112

14 § Aktiebolagsrättsliga frågor

Föredrogs lagutskottets betänkande 1989/90;LU3 Aktiebolagsrättsliga fiågor

ULLA ORRING (fp);

Herr talman! Lika risktagande på aktiemarknaden borde ge lika rätt till inflytande. Del är ett ganska enkelt konstaterande, tycker vi i folkpartiet. Men så är inte fallet i dag. Samma kapitalinsats föranleder olika stort inflytande vid bolagsstämman. Det kan aldrig bli ett rättvist system med sådan ordning. Trots alt flera offentliga utredningar kartlagt delta förhållande har inga åtgärder vidtagits för att stävja detta bruk.

Herr talman! Folkpartiet anser därför att rätlen för börsföretag att på Al-och A2-listan vid nyemission utge aktier med lägre värde nu måste avskaffas.

De utredningar som utskottet i betänkandet hänvisar till, ägarutredningen

och röslvärdeskommittén - och som nu synes vara föremål för överväganden i regeringskansliet - har trots kunskap om denna orättvisa inte ansett sig kunna förorda en förändring.

Folkpartiet däremot anser att regeringen nu snarast bör lägga fram ett förslag till lagändring vars innebörd blir att slopa röstvärdesdifferentieringen.

Vi anser att det är stötande i ett demokratiskt samhälle att det skall förekomma skillnader i röstvärde mellan aktier i samma bolag. Penningvärdet är ju detsamma, men inte röstvärdet! Den makt- och ägandekoncentralion inom aktiehandeln som Töreligger måste ersättas av motsatsen, mer av maktspridning och ägandespridning. Och för att göra det möjligt måste det bl,a, skapas bättre villkor för enskilt aktiesparande. Tyvärr visar verkligheten att det enskilda aktieägandet gått tillbaka. De uppgifter som bl.a. ägarutredningen redovisat visar med all tydlighet att det enskilda aklieägandels andel av börskapitalet har minskat kraftigt. Uppgifter från 1988 visar att fysiska personers andel av ägandet av det totala börsvärdet ligger enbart på 20 %.

Bruket av aktieslag med olika börsvärden har med andra ord medfört att röstandelskoncentrationen blivit avsevärt högre än kapitalkoncentrationen. Röstvärdesdifferentiering bör därför omedelbart slopas för den svenska aktiemarknaden. Vi anser i folkpartiet alt regeringen bör komma med förslag till riksdagen därom.

Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet LU3.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolagsrättsliga frågor

MARTIN OLSSON (c):

Herr talman! Bland de åtta motioner som behandlas i detta betänkande från lagutskottet är en av Håkan Hansson m.fl. från centerpartiet. Den är benämnd L 211.1 den motionen har Håkan Hansson tagit upp frågan om att finna nya företagsformer. Motionen har föranlett reservation 3, bakom vilken står företrädarna för moderaterna, folkpartiet, centern och miljöpartiet i utskottet.

Frågan om särskilda företagsformer för mindre bolag och mindre företag har diskuterats tidigare. Under 70-talet gjordes en utredning om i vad mån man i Sverige skulle ha en form liknande anparlsselskab i Danmark. Detta mötte dock motstånd. I stället löstes frågan för de mindre företagen genom särskilda regler i aktiebolagslagen.

Håkan Hansson tar i sin motion upp andra synpunkter och visar på att det behövs en översyn av frågan om det behövs nya företagsformer.

Bakgrunden är den strukturomvandling som sker, och har skett, i Sverige och del förhållandet att vi måste satsa mera på forskning och kunskapsintensiv industri. Dessutom gäller det att kunna visa att den privata tjänsteprodu-cerande delen av svenskt näringsliv svarar för en snabb expansion.

Rent allmänt är det viktigt att företagsformerna anpassas till de behov som finns för att vi i vårt land skall kunna hävda oss sysselsättningsmässigt, konkurrensmässigt osv. i en värld där konkurrensen blir allt hårdare.

Det är uppenbart att den kunskapsintensiva industrin, med för närvarande 230000 anställda, har expansionsmöjligheter. Likaså är den privata tjänstesektorn ökande. Men frågan är, och den saken tas också upp i motionen, om det finns lämpliga företagsformer för den här verksamheten. Man visar på att kunskapsinnehållet, till skillnad från i den traditionella industrisektorn.

113

8 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolags-rättsliga frågor

spelar en avgörande roll som substans och produktionsfaktor i de här tjänste-producerande företagen. Mer än i andra förelag utgör de enskilda människornas specifika kunskaper och kompetens en förutsättning för dessa förelags konkurrenskraft och utvecklingsförmåga.

Mot bakgrund av vad den analys ger vid handen som har gjorts av hur aktiebolagslagen är uppbyggd och de regler som gäller i lagen om ekonomiska föreningar kommer motionärerna fram till att del skulle behövas företagsformer som på ett bättre siitt tillgodoser de framväxande informations-och kunskapsföretagens speciella behov och stämmer överens med dessa företags förutsättningar. Av reservationen framgår att vi delar de uppfattningar som kommer till uttryck i motionen. Vi anser att det är viktigt att det görs överväganden när det gäller att eventuellt finna särskilda företagsformer där reglerna är anpassade efter de tjänsteproducerande företagens behov.

Jag vill även erinra om all en hel del sker inom EG på detta område. Därför förutsätter jag - trots alt det inte nämns något om den saken här - att man vid en sådan här översyn också beaktar utvecklingen i vår omvärld. Majoriteten avvisar tyvärr motionen och hänvisar till de överväganden som har gjorts i olika sammanhang då det gäller associationsrältsliga villkor för företagsamheten. Man menar att det inte behövs något särskilt uttalande. Men även majoriteten är aningen positiv. Man går dock inte med på att göra något tillkännagivande. Majoriteten säger; "Skulle del emellertid visa sig att särskilt de ijänsteproducerade företagens villkor inte blir tillgodosedda får spörsmålet om en utredning las upp på nytt." Vi reservanter tycker att del är fel alt uppskjuta detta. Frågan är aktualiserad, och den är viktig. Del gäller ju bäde alt vi har ett väl fungerande näringsliv och att vi har olika typer av förelag. Dessutom är del viktigt att vi har ett spritt ägande. Över huvud taget är detta viktigt för en fortsatt bra ekonomisk utveckling i vårt land. Därför finns det all anledning att i enlighet med motionens krav göra ett tillkännagivande till regeringen om att det är nödvändigt alt frågan om nya företagsformer ses över - enligt reservation 3. vilken jag yrkar bifall till.

114

LARS-OVE HAGBERG (vpk);

Herr talman! Först yrkar jag bifall till reservation 2. som är föranledd av motion L207. Jag skall bara göra några korta kommentarer. Det handlar om de anställdas förhållanden i bolagsstyrelser och löntagarrepresentanternas lika värdering - dessa kan ju bli ansvariga i fråga om skadestånd eller ålagda vilen på samma sätt som styrelseledamöterna pä ägarsidan. Här skiljer sig alltså uppfattningarna, eftersom vi i vpk inte har godkänt grunderna för deltagande i bolagsstyrelser, på de villkor som giiller nu. Man svarar beträffande vårt krav all del skall vara en särregel för arbetarrepresentanterna och att likslälldhetsprincipen skall gälla. När man hävdar detta har man utgått frän den arbetsrättslagstiftning som vi har i andra fall - dvs att parterna är lika värda och skall la samma ansvar.

Inte heller där kan man med bästa vilja i världen se att det skall vara lika värde. Man talar om arbetarrepresentanter och om att de skall ta fullt ansvar. Men vad de gör är ändå att de tar hänsyn till sin del av verksamheten och bevakar de anställdas intressen i vid mening. Med likställdhetsprincipen

följer ett myeket större ansvar. Det gör att styrelseledamöter kan drabbas, som har hänt på ett ställe utanför Göteborg, av hot om att tvingas betala stora skadestånd. Det är säkert inte det allra bästa för en bolagsstyrelse.

Även fackligt aktiva riksdagsledamöter med erfarenheter från fackföreningsrörelsen har motionerat i detta sammanhang i samband med behandlingen av frågan om slyrelserepresentationen. De sade att detta är en svår sak och menade att de anställdas representanter hade en annan funktion. Det här är väl förenat med ett visst risktagande för de löntagarrepresentanter som sitter med i en bolagsstyrelse. Jag kan tänka mig all detta med uppdrag i en bolagsstyrelse i ett mindre företag framöver kan vara förenat med en oerhört stor risk. Det är nog bäst att tänka sig för både en och två gånger innan man accepterar att sitta med i en bolagsstyrelse. Det finns ju ändå fackliga representanter med i bolagsstyrelserna. Del är klart att dessa skall göra det när de har rätt till det. Men det måste finnas en undantagsregel -dvs. att dessa representanter inte skall ha samma skyldigheter som de andra för den händelse att något skulle inträffa. Del krävs för all de på ett riktigt sätt skall kunna företräda de arbetandes intressen.

Men nu har del gått så långt - så farligt har det alltså blivit - att det skall tecknas försäkringar när det gäller skadestånds- och betalningsansvaret. Del gäller också arbetarrepresentanten. Denne skall i själva verket fullt ut vara lika ansvarig som representanterna på ägarsidan. Det är där vi menar att skiljelinjen går, 1 lagutskottet har man, precis som arbetsmarknadsutskottet gjorde, avvisat motionens krav. Likväl yrkar jag - i enlighet med vad övriga i vpk anser - bifall till reservation 2, I längden kommer del som vi där anför all visa sig vara del rätta.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolags-rättsliga frågor

LENNART ANDERSSON (s):

Herr talman! Tidigare talare har kommenterat innehållet i de olika reservationerna. Jag skall redovisa majoritetens uppfattning i de frågor som behandlas i detta betänkande.

Frågan om differentierad rösträtt och om ett eventuellt slopande av denna har varit föremål för ett mycket intensivt utredningsarbete under de senaste åren, 1 röslvärdeskommittén konstaterade ett stort antal myckel kompetenta experter och sakkunniga all del här var en mycket svår och komplicerad fråga. Kommittén lämnade över sitt material till ägarutredningen för att där få del inplacerat i ett ännu större sammanhang. Också ägarutredningen drog slutsatsen alt detta är en sällsynt svär och komplicerad fråga. När man senare lar del av alla de remissvar som har kommit in med anledning av ägar-utredningens förslag kan man konstatera att många lunga remissinstanser drar slutsatsen all ett slopande av rösivärdesdiffereniieringen innebär större nackdelar än fördelar.

Senare har också den s,k, Fermentaulredningen ägnat mycket tid och kraft åt all försöka lösa denna fråga. Utredningen stannar ändå i sin slutsats vid att man inte i nuvarande läge vill avlämna något förslag. Det är ett nytt exempel pä hur svår och komplicerad frågan är.

Vilka svårigheter är del då som föreligger? Jo. i dag, när vi lever i en lid där integrationsarbetet i Europa blir alltmer omfattande och konkret, är det många som är rädda för att utländska kapitalstarka intressen skulle kunna

115

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolagsrättsliga frågor

116

köpa mycket stora delar av svenskt näringsliv om vi ensidigt slopade den differentierade rösträtten. Det har också visat sig vara svårt för t.ex. en småföretagare som startar ett företag med en mycket god uppfinning som produkt alt skaffa nytt kapital. Då är del risk för att utomstående intressen satsar så mycket pengar att förelagaren tappar greppet och inflytandet över sitt företag.

Trots detta har vi ändå inte från majoritetens sida gett upp hoppet och ambitionen om att så småningom kunna finna en konstruktiv lösning. Som vi skriver i betänkandet, pågår det fortfarande en beredning inom regeringskansliet, och i den situationen anser vi att det inte gagnar frågan alt utskottet på nytt gör några uttalanden och föregriper detta beredningsarbete. Det är anledningen till alt vi avstyrker motionsyrkandena.

När det giiller Lars-Ove Hagbergs motion vill jag för egen del säga alt del var en mycket betydelsefull reform när de anställda fick utse ledamöter i en bolagsstyrelse och att vi skall vara rädda om den reformen. För mig är del helt naturligt att personalens representanter skall vara fullvärdiga ledamöter med alla rättigheter och skyldigheter. Skulle personalrepresentanterna ha en speciell ställning, med lägre krav pä betalningsansvar och skadestånd, skulle många säkerligen betrakta dessa styrelseledamöter som mindre betydelsefulla och anse att de hade mindre befogenheter än övriga ledamöter. En sådan utveckling skulle inte gagna vare sig de anställda eller de lokala fackliga organisationerna.

1 fråga om olika företagsformer har Håkan Hansson m.fl. i en intressant motion talat om framför allt behovet av förelagsformer för tjänsteproducerande förelag. Jag måste också fä sätta in den frågan i ett något större sammanhang.

Jag vill först konstatera alt Sverige är ett land som har relativt många företagsformer att tillgå. Vi har enskild firma, aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening, stiftelse och kooperativa verksamhetsformer. Jämfört med andra länder har man i Sverige inånga alternativ att välja mellan när man står i begrepp att starta en firma, och det är en tillgång för vårt land och för näringslivet i dess helhet.

Frågan om ytterligare någon eller några förelagsformer skall införas har nu på nytt aktualiserats såväl inom EG som i det nordiska samarbetet, vilket redovisas utförligt i utskottsbeiänkandel på s. .34. Utredningsarbetet i de nordiska länderna är naturligt mot bakgrund av del alltmer omfattande arbete som i dag sker inom Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet, med målet att se Norden som en gemensam hemmamarknad och att integrera det ekonomiska samarbetet i Norden i allt större utsträckning. Frågan om vilken associationsform som i framtiden kan vara mest lämplig för de tjänsteproducerande företagen får övervägas i det nordiska utredningsarbetet - ett arbete som kommer att kännetecknas av att man noga orienterar sig om utvecklingen inom EG,

I denna situation kan vi från majoritetens sida inte finna att det föreligger tillräckliga skäl för att nu göra något uttalande om behovet av den i motionen särskilt angivna företagsformen. Del finns inte heller anledning för riksdagen alt nu begära en ny utredning - utredningsarbetet kommer i gång ändå och överväger samtliga dessa frågor.

Herr talman! Med dessa motiveringar ber jag att få yrka avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

ULLA ORRING (fp) replik:

Herr talman! Lennart Andersson har ingående redovisat bakgrunden till att utskottsmajoriteten inte har kunnat ställa sig bakom vårt yrkande. För folkpartiet är det här en principfråga, som är särskilt viktig i en demokrati, där en man en röst i allmänna val tillmäts betydelse. En aktie är också värd en röst. Vi menar att lika risk på aktiemarknaden skall ge lika rätt till inflytande, men så är inte fallet i dag. Om makten och inflytandet skall kunna spridas, vilket vi arbetar för, måste man gå den här vägen.

Jag förslår att det finns sådana hinder som Lennart Andersson beskriver, som iniegrationsarbetel i EG, Men utländska kapitalägare har ju redan nu rätt att köpa aktier på den svenska marknaden. Man måste gä till grunden med detta, genom att slopa just den differentierade rösträtten på aktiemarknaden.

Jag ser ändå positivt på den redovisning som Lennart Andersson har lämnat, och jag tar fasta särskilt på orden "att finna en konstruktiv lösning". Vi återkommer till frågan tills det har tagits fram en konstruktiv lösning för att slopa differentieringen av röstvärdet för aktier - det är det mål vi arbetar för.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolags-rättsliga frågor

MARTIN OLSSON (c) replik;

Herr talman! Del gladde mig att Lennart Andersson betecknade motionen av Håkan Hansson m.fl. som intressant, men vi har kommit fram till olika slutsatser. Lennart Andersson sade att frågan skall sällas in i ett större sammanhang, och del är också vad vi reservanter vill göra. Visserligen är det sant att det finns olika företagsformer i vårt land, men det behöver uppenbarligen göras en översyn när det gäller om någon ytterligare företagsform skall införas för just den typ av företag som motionärerna tar upp.

Vi står inför förändringar, och om några år genomförs av allt att döma en ny förelagsbeskattning. Vi står inför ett ökat samarbete både i Norden och gentemot Europa, och det är viktigt att inte i onödan uppskjuta överväganden om olika företagsformer. Från den synpunkten beklagar jag att majoriteten vill avslå motionerna, även om skrivningen är välvillig. Del skulle ha varit helt på sin plats att riksdagen nu hade gjort ett uttalande, som föreslås i reservation 3.

LENNART ANDERSSON (s) replik;

Herr talman! Ulla Orring säger att frågan om ett slopande av röstvärdes-differentieringen på aktier är en principfråga för folkpartiet. Jag har förstått det under de senaste åren, eftersom folkpartiet ständigt återkommer i den frågan.

Jag måste tyvärr också konstalera att folkpartiet har haft ledamöter i de olika utredningarna men alt dessa ledamöter inte har haft förmågan att komma med något eget förslag till hur denna svåra fråga skall lösas. Folkpartiet får naturligtvis komma tillbaka med motioner, men det skulle då vara intressant att i de motionerna se några förslag. Hur långt är folkpartiet berett att gå när det gäller att tillåta utländska intressen att köpa upp vitala delar

117

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Aktiebolags-rättsliga frågor

av det svenska näringslivet? Skulle vi ensidigt överge den möjlighet de utländska intressena i dag har att i huvudsak få köpa röstsvaga B-aktier och i stället tillåta dem att köpa andra aktier, skulle de få ett mycket större inflytande i svenskt näringsliv. Är det den utvecklingen som folkpartiet önskar sig? Har inan då verkligen tänkt igenom alla konsekvenser och vad del innebär för det svenska niiringslivet och för den svenska marknaden? Jag bara efterlyser litet mer tankar från folkpartiet i fortsättningen.

118

ULLA ORRING (fp) replik;

Herr talman! Jag förstår att Lennart Andersson upplever den här frågan som besvärande för socialdemokratin, alt man skiljer ut de små aktieägarna ifrån majoriteten, de som tillhör ett kollekliv. Men det här är en viktig principfråga. Del vill jag faktiskt upprepa.

Om jag inte minns fel har Olle Wästberg suttit med i en av de här utredningarna, och jag tror att han där ganska klart har redogjort för folkpartiets inställning. För övrigt kommer vi tillbaka i frågan.

Vi vill ha ett fritt näringsliv och vi vill framför allt uppmuntra till ett enskilt aktieägande. Det gör man inte genom att begränsa rösträtten för de enskilda aktieägarna. Det är den vikliga principfrågan i ett demokratiskt samhälle som vi vill slå vakt om. Vi tror all inan skulle fä många fler enskilda aktieägare om människor visste att de hade en röst för varje aktie,

LENNART ANDERSSON (s) replik;

Herr talman! Jag vill bara replikera Ulla Orring och säga att den här frågan inte alls är besvärlig för socialdemokratin. Vi fortsätter gärna med alt i olika utredningar se om vi kan finna lösningar på alla de problem som här tornar upp sig.

Vi har inte heller något emot alt del enskilda aktieägandet sprids till allt fler människor. Det är en sak som redan har skett i landet och som sker för varje år. Det är ingen nyhet,

Ulla Orring nämner en av folkpartiets ledamöter som medverkade i en tidigare utredning. Jag hade själv förmanen att delta i den utredningen och kan bara konstatera alt folkpartiets representant inte kunde komma ined några förslag till lösningar; Han talade bara om folkpartiets principiella inställning, att det skulle vara en aktie en röst. Men när det gäller om man skall gå därutöver och finna en lösning, har folkpartiet hittills inte kunnat komma med några förslag. Det är bara det jag vill slå fast.

Tredje vice talmannen anmälde att Ulla Orring anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

ANITA STENBERG (mp);

Herr talman! Jag yrkar för miljöpartiet bifall till reservationerna 1 och 3 till delta betänkande. För övrigt stöder jag utskottet.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 19 oktober.)

15 § Föredrogs lagutskottets betänkande 1989/90:LU4 Konsumentkreditfrågor.

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 19 oktober.)

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa transplantationsfrågor m.m.

16 § Ajournering för middagsuppehåll

Kammaren beslöt kl. 17.54 alt ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

17 § Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00 under ledning av andre vice talmannen.

18 § Vissa transplantationsfrågor m.m.

Föredrogs socialutskottets betänkande 1989/90;SoUl Vissa transplantationsfrågor m.m.

DANIEL TARSCHYS (fp);

Herr talman! Den fråga om livsförlängande åtgärder som tas upp i motion So494 är mycket komplicerad. Jag anser att majoriteten i socialutskottet gör del för enkelt för sig när man avfärdar motionen. Min uppfattning är att riksdagen bör begära en utredning och därför göra en framställning till regeringen. Jag yrkar därför bifall till reservation 3.

Jag tycker också att utskottets majoritet går fram för snabbt när man tar ställning till de synpunkter som har framförts av fängelsestraffkommittén utan att invänta den diskussion som sker i och med remissbehandlingen. Betänkandet är ute på remiss, men socialutskottets majoritet har redan en uppfattning klar. Jag tycker alt detta är att gå för hastigt fram.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

ANITA STENBERG (mp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet. Denna reservation gäller miljöpartiets motion So486, yrkande 4. Jag yrkar också bifall till reservation 2, som grundar sig på motion So486, moment 1, 2 och 3,Vad gäller denna motion tänker jag säga några ord.

Naturligtvis skall det finnas ett aktivt testamenterande av organ från en donator. Det måste gälla organ för transplantation såväl inom som från och till Sverige, Vi kan inte acceptera sådana avarter som i dag av ekonomiska skäl växer fram. Exempel på detta är att människor säljer sin ena njure för

119

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa transplantationsfrågor m.m.

att klara sin dåliga ekonomi. Annonser som ger möjlighet till detta har förekommit i tyska tidningar. Det har också förekommit att människor i u-länder säljer organ till i-världen för att överleva, samt mycket annat som verkligen inte är etiskt. Jag frågar: Vart tar etiken och moralen vägen om det ekonomiska får styra? Genom donationer och testamenten skall människor ge organ som frivilliga gåvor, inte sälja dem för pengar. Annars uppstår olösliga moraliska och etiska problem.

Vi måste också diskutera behovet av transplantationer. Hela denna fråga har samband med i hur hög grad vi skall prioritera högteknologisk och dyrbar kirurgi i förhållande till den mindre glorifierade vården av barn och gamla. Denna fråga gäller också hälsovården över huvud taget. Varje år dör t.ex. 10 000 svenskar av tobakens verkningar. Och hur många tror ni dör på grund av alkohol, trafikskador och miljönedsmutsning? Detta är skadeorsaker vi verkligen kan göra något åt.

Vi har inte pengar nog att vårda oss ur krisen. Vi måste arbeta profylak-tiskl. Då behövs förhoppningsvis inte så många transplantationer i framtiden. Tyvärr kommer vi ganska snart av ekonomiska och personella skäl att bli tvingade att prioritera inom vården. Då måste vi ta ställning till dessa svåra frågor. I verkligheten lär det göras redan i dag, fast det inte talas så myckel om del.

Vi måste se till att alla människor får ett värdigt liv. Jag har talat mycket om det värdiga livet, jag har många gånger här talat om tiden, den tid som är tillmätt en människa. Man kan inte förlänga sitt liv hur mycket som helst, del vet vi. Men i dag kan vi göra saker för att förlänga livet. Frågan är om vi bara skall förlänga livet eller om vi inte också skall se till att de som lever får ett innehållsrikt liv. Därför tycker jag att man kanske inte skall satsa fullt så mycket på transplantationer, även om det kan finnas tekniska möjligheter för detta.

120

INGRID ANDERSSON (s):

Herr talman! I detta betänkande behandlas flera etiska frågor i anledning av sju motioner, frågor angående transplantationer, obduktioner, frågor om rätten alt avstå från livsuppehållande insatser i livets slutskede och om aktiv dödshjälp. Här behandlas också en motion från miljöpartiet, där en ny utredning kring dödsbegreppet begärs.

När det gäller det sistnämnda yrkandet vill jag framhålla att när riksdagen våren 1987 fattade beslut om lagen om kriterier för bestämmande av människans död var det efter en omfattande och lång process. Frågan hade diskuterats under många år. Utredningen om dödsbegreppet lade fram sitt förslag 1984, och en omfattande remissbehandling följde. Detta låg sedan till grund för propositionen.

Detta kom att bli en fråga som alla riksdagsledamöter engagerade sig i; man försökte verkligen sätta sig in i dessa svåra frågor. Socialutskottet ägnade mycket tid och engagemang åt att behandla propositionen. Det var således inget förhastat beslut som fattades den gången, utan det var noga genomarbetat. Lagen trädde i kraft så sent som den 1 januari 1988. Utskottsmajoriteten har inte funnit anledning att på nytt ta upp frågan till prövning. Reservation 1 avstyrks.

I samband med alt nämnda lag antogs behandlades också frågor kring transplantationer och obduktioner, frågor som återkommer i de nu aktuella motionerna. Här avvaktar utskottet transplantationsutredningen, som behandlar de frågor som berörs i dessa motioner, t.ex. frågan om aktivt samtycke i samband med donation av organ. Utredningen väntas vara klar nästa år. Utskottet begär nu att fä en redovisning av utfallet av nuvarande regler om obduktion och dödsbevis i samband med detta.

När det gäller motionsyrkandet om utredning av ovillkorlig rätt att avstå från livsuppehållande insatser i livets slutskede genom en dokumenterad viljeyttring, ett s.k. livsteslamenle, har utskottet sa sent som förra året avstyrkt en sådan motion. Utskottet menade då all utgångspunkten måste vara att hälso- och sjukvården ger den behandling som behövs med hänsyn till vetenskap och beprövad erfarenhet, om inte patienten själv avböjer behandlingen. Utskottels inställning var att det är genom god vård, innefattande bl.a. adekvat smärtlindring och psykologiskt stöd, som sjukvården bäst hjälper döende eller svårt sjuka människor. Del är viktigt alt upprätthålla ett förtroende för sjukvården. Det är när vi står ute i verkligheten många gånger mycket svårt att avgöra om en människa är svårt sjuk och kanske kan botas eller om hon verkligen befinner sig i livets slutskede. Utskottets majoritet vidhåller sin tidigare ståndpunkt. Jag yrkar avslag på reservation 3.

Två motioner som rör aktiv dödshjälp avstyrks också här. I den ena, av Sten Andersson i Malmö, begärs en utredning om möjlighet till aktiv dödshjälp. Ulla Tilländer m.fl. uttrycker i sin motion oro för att utvecklingen i samhället skulle gå mot en inställning som skulle tillåta detta. Utskottet är enigt om alt avstyrka motionerna men inte om motiveringen.

Motionärerna har hänvisat till fängelsestrafflcommitténs belänkande, som för närvarande bereds i justitiedepartementet. Del är ju brukligt att avvakta regeringens beredning innan utskott och regering tar ställning. Men här har utskotlsmajoriteten faktiskt tagit intryck av all den oro som kommit till uttryck frän olika grupper av människor, som har uppfattat just fängelsestraffkommitténs förslag som om samhällets syn på aktiv dödshjälp skulle ha förändrats. Utskottets majoritet motiverar därför sitt avstyrkande med att uttrycka att utskottet håller fast vid tidigare principiella ställningstaganden, att såväl skriftliga deklarationer med begäran om aktiv dödshjälp som muntligt uttryckta önskemål därom skall avvisas. Den inställningen har för övrigt sjukvårdshuvudmännen och socialministern också deklarerat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i socialutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa transplantationsfrågor m.m.

DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Låt mig korrigera mig på en punkt. Jag sade att remissbehandling pågår. Det är alldeles riktigt, som Ingrid Andersson säger, att remissbehandlingen är avslutad. Vad jag har vänt mig emot är att socialutskottet tar ställning innan vi haft tillfälle att studera remissutfallet.

INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och avslag pil sanilliga reservationer. Jag skall kommentera reservationerna en del.

121

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa transplantationsfrågor m.m.

122

I reservation 1 vill reservanten ha en ny utredning om dödskriieriel, I reservationen sägs bl,a, att riksdagen har infört ett nytt dödsbegrepp. Men det gällde det ju inte! Det finns bara en död och ett dödsbegrepp; Antingen är man levande eller också är man död, oberoende av vad riksdagen beslutar.

Vad riksdagen fattade beslut om var vilket kriterium, dvs, vilket tecken, som skulle kunna iakttas innan man får säga att livet har flytt. Sådan definition saknades, men behovet av del hade diskuterats i 30 år och utretts i flera utredningar. Det hade diskuterats så länge man haft individer vilkas hjärta hållits i gång, ibland upp till tre veckor, med hjälp av respirator, trots att blodtillflödet till hjärnan hade upphört och hjärncellerna hade slocknat för evigt.

För mig personligen var det viktigt att äntligen få del här juridiskt klarlagt, av framför allt två skäl.

Man hade kommit så långt med forskning med aborlerade foster att den forskningsetiska kommittén på Karolinska Institutet hade tillåtit att man fick la ut hela foster för att använda sig av hjärncellerna. Jag delade Läkaresällskapets uppfattning att man under inga omständigheter fick använda levande, aborlerade foster. Här upplevde jag att del fanns en uppenbar risk att foster degraderades till försöksdjur Det var därför bråttom att få fastlagt att en individ faktiskt lever så länge det finns levande hjärnceller och att det också gäller ett foster.

Det andra skälet var min övertygelse att man aldrig någon gång får la ut livsviktiga organ från en patient innan patienten är dödförklarad. Överskrider man den gränsen har man accepterat att döende och svårt sjuka får användas som nyttoföremål inom sjukvården.

Om man anser att livet inte har flytt - man kan också uttrycka det så alt om den individ som det gäller fortfarande är en enhet av ande, själ och kropp, trots att hjärnan är slocknad - skall man också avstå från bjärt-, lung-och levertransplantationer. Därför var det bråttom alt få fram ett dödskriterium innan man byggde ut den verksamheten.

I reservationen antas del att de flesta vill ha ett hjärtrelaterat dödskriterium. Utredningen var på remiss till hundratalet remissinstanser, och det var bara tre som gick emot utredningen. Bl.a. samtliga kyrkor och samfund och leologiska institutioner stödde utredningens ställningstagande. Biskoparna uttalade att det måste bli en följd om man tror att döden inträder vid ett visst ögonblick.

Jag måste erkänna att jag faktiskt har upptäckt ett samfund i Sverige som på grund av sin teologiska uppfattning hade orsak att protestera mot riksdagens beslut och som också myckel aktivt gjorde det - man engagerade sig i Aktionsgruppen mot hjärnrelaterat dödskrilerium, även om man inte hade kommenterat utredningen med något remissyttrande - nämligen Sweden-borgarna. Det är en liten sekt som har bara ungefär 300 medlemmar i Sverige men som verkligen trots detta lyckades göra sin stämma hörd. Swedenbor-garna anser att enstaka celler i kroppen är besjälade så länge det pågår någon ämnesomsättning. Del betyder att livet inte har flytt förrän alla celler är döda, och det tar ett par tre dagar efter det att hjärtat har stannat.

En något liknande uppfattning har Jehovas vittnen beträffande blodceller; de tror att blodet är bärare av själen. Det är en orsak till att de vägrar blod-

transfusioner. Däremot har de mig veterligt inte tagit avstånd från hjärnrelaterat dödskriterium.

Det finns uppenbarligen en del som utan all vara Swedenborgare delar deras uppfattning på det här området. Därför är det oerhört viktigt att sjukvårdspersonalen äger kunskap om olika livsåskådningar och är lyhörd och varsam, så att man inte våldför sig på individers djupaste övertygelse.

Själv tror jag att den grupp som var motståndare till riksdagens beslut missbedömdes i fråga om antal på grund av del stora genomslag som den fick i massmedia. När det gäller t.ex. läkarna möter jag ofta föreställningen att en stor del av läkarkåren var negativ till riksdagens beslut. Men del var faktiskt 200 av mellan 25 000 och 30 000 läkare som skrev på aktionsgruppens upprop.

Även angående sjuksköterskorna spreds uppfattningen att de var emot hjärnrelaterat dödskriterium. Men de sade i sitt remissvar, efter att ha varit ute i samråd i länen, alt det är ett medicinskt faktum alt livet har upphört när hjärnan är död. Det var några i förbundsledningen som hade en annan uppfattning, och det presenterades i massmedia som om de var språkrör för hela sjuksköterskekåren.

I Reservation 2 behandlas krav på att donation av organ alltid bör föregås av ett testamente. De kategoriska skrivningarna i motionen utesluter, såvitt jag förslår, att små barn skall kunna få organ genom transplantation. En del människor som jag talat med och som kategoriskt kräver testamente har också sagt till mig att det är deras uppfattning att det skall vara på detta sätt. Andra har sagt alt de helt enkelt inte hade tänkt på den aspekten. Hur som helst är det viktigt att vi i lugn och ro får tänka igenom transplantationsutred-ningens förslag och inte föregriper den med ett illa genomtänkt beslut. Därför bör vi säga nej och avslå reservation 2.

Reservationerna 3 och 4 kan uppfattas som om de signalerar ett visst stöd för tankegångar som företrädarna för föreningen Rätten till vår död fört fram. Detta handlar bl.a. om huruvida vi skall markera ett klart avståndslagande från att man genom en aktiv handling skall få förkorta någons liv utan att ställas till ansvar för detta och straffas. Det vill inte utskottets flertal, medan reservanten vill hålla den möjligheten öppen. Jag tror att det är mycket viktigt att vi uttrycker oss tydligt på denna punkt. Här har nämligen fängelsestraffkommitténs ställningstagande skapat stor oro bland de handikappade. Delta har skett med full rätt, tycker jag.

Jag vill säga några ord kring dödshjälpsbegreppet också, eftersom det även i är finns en motion i denna fråga. Själv kan jag inte acceptera dödshjälp som ett sätt att lösa livets problem. Svenska läkaresällskapet har konsekvent och med skärpa tagit avstånd från liknande tankegångar. Bakom kraven på dödshjälp döljer sig ofta ett eliltänkande; värde har den som är frisk och stark, värdelös är den som är sjuk och svag. För den som är beroende av andras hjälp kan rätten alt dö omvandlas till en känsla av plikt att låta sig dödas för alt inte bli till en belastning.

När inget hopp längre finns är det naturligtvis viktigare all lindra smärta och ge kärleksfull omvårdnad än att förlänga livet till det yttersta. Men åtgärder vars enda syfte är att förkorta livet bör inte accepteras. Om vi överger

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa transplantationsfrågor m.m.

123

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa transplantationsfrågor m.m.

124

den principen är risken stor att vi hamnar på ett sluttande plan där respekten för människovärdet gradvis avtar.

Till sist vill jag säga några ord om min egen motion om obduktioner. Jag har med tillfredsställelse noterat att utskottet uttalat sig positivt om den, vilket resulterar i ett förslag till tillkännagivande till regeringen.

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat att ökad hänsyn bör tas till de avlidnas och anhörigas inställning till obduktion och att polis inte bör kopplas in utan anledning. Onödiga obduktioner bör undvikas. Riksdagen förväntar sig också sedan flera år tillbaka en redovisning från regeringen om hur 1975 års obduktionslag, hur reglerna för rättsmedicinska undersökningar och reglerna om dödsbevis tillämpas. Regeringen har tagit mycket god tid på sig både när det gäller redovisning och när det gäller förslag till ändrade regler. Delta är vikliga frågor, inte minst nu då vi i samband med den utbyggda hemsjukvården får många fler dödsfall i hemmet. Vi har också ett femtiotal religioner i landet som har skiftande uppfattning om vad som är rätt och orätt. Därför är det viktigt alt behandlingen av frågor kring obduktioner påskyndas.

ANITA STENBERG (mp) replik;

Herr talman! Jag ville bara säga att det finns många människor som när det gäller hjärnrelaterade dödskrilerier föredrar det gamla dödsbegreppet och har svårt att finna sig i det nya.

Jag hade räknat med att inte behöva agera här. Jag trodde nämligen att den här frågan skulle gå ganska obemärkt förbi. Jag hade fått uppfattningen att man inte ville ha en diskussion i denna fråga, eftersom motsvarande diskussion förra gången var så uppslitande att kammaren ville undvika en ny debatt i frågan.

Jag vill i alla fall poänglera att det verkligen finns ganska många människor som inte vill acceptera begreppet hjärndöd. Därför finns det all anledning alt låta dem få en stämma i riksdagen.

MARGITTA EDGREN (fp):

Herr talman! Jag tar dagens betänkande till utgångspunkt för att tillåta mig att påminna kammaren om att regeringen på riksdagens uppdrag för flera år sedan tillsatte ett medicinskl-etiskt råd. Rådets uppgift är att försöka fånga vad som försiggår inom forskningen och annan medicinsk utveckling och att fungera som en förmedlande länk mellan vetenskap, folkopinion och politiker.

Regeringen underströk också i direktiven att huvuduppgiften skulle vara att bevaka och bedöma den forskning, diagnostik och behandling som är särskilt känslig för den mänskliga integriteten och som på sikt kan hota människovärdet.

Alla ställningstaganden i de stora existentiella frågorna är djupt personliga. I det avseendet är rådets ledamöter inte mer experter än andra människor. Rådet, som är tvärvetenskapligt sammansatt, kan hjälpa till att redovisa och analysera värdegrunder och konsekvenser av etisk och moralisk natur. På så sätt medverkar rådet till att skapa en beredskap inför de allt svårare eliska frågor som forskning och utveckling ger upphov till.

Med anledning av fängelsestraffkommitténs betänkande och Landstingsförbundets enkät, som fungerat som väckarklockor, har rådet börjat syna argumenten för och emot livsuppehållande behandling. En av rådets ledamöter har studerat verkligheten i Holland, Rådet är på inga vis färdig i sin analys och kan inte lämna sin syn på livsuppehållande behandling i Sverige. Som medlem av rådet menar jag att det för närvarande inte går att vare sig helt avvisa tankarna eller acceptera dem - först måste man definiera vad man menar med bl.a. aktiv och passiv dödshjälp och livsuppehållande behandling, om detta förekommer och vilka som deltar osv.

Det fanns många sammanblandningar, grumligt tänkta tankar m,m, i den enkät som skickades ut från Landstingsförbundet, Av den anledningen fick inan också de svar man förtjänade,

I ett uttalande i anledning av enkätsvaren framhöll rådet att det är mycket svårt att tolka den egentliga innebörden av svaren. Rådet sade också att det är viktigt att debatten breddas och fördjupas och att rådet ser det som en viktig uppgift att medverka i det arbetet och avser att återkomma i frågan. Av den anledningen tycker jag personligen att det är naturligt att följa Daniel Tarschys i hans reservation 3, i vilken han begär en utredning av frågorna.

Herr talman! Angående det särskilda yttrande som Ulla Tilländer m.fl. har lämnat vill jag säga följande. Liksom Ulla Tilländer tillhörde jag dem som här i riksdagen under förra perioden in i det sista motarbetade lagen om hjärnrelaterade dödskriterier. Vi var faktiskt 90 reservanter mot det beslut som då fattades.

Jag har också personliga upplevelser och erfarenheter av den oro och de missförstånd som bredde ut sig i samband med diskussionerna. Jag instämmer alltså helhjärtat i den bedömning som görs i det särskilda yttrandet.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

ANITA STENBERG (mp);

Herr talman! Ja, det finns ett medicinskt-eliskt råd, I det rådet finns alla politiska partier utom miljöpartiet representerade. Därför hoppas jag att miljöpartiet skall få göra sin stämma hörd även där, för vi är mycket intresserade av de etiska frågorna.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 19 oktober,)

19 § Jordförvärvslagen

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1989/90;JoUl Jordförvärvslagen,

CARL G NILSSON (m):

Herr talman! Del är förvisso ett stort steg från föregående ämne till att diskutera jordförvärvslagstiftningsfrågor, men vi får väl försöka. Jordförvärvslagen är en av de lagar som kraftigt, kanske rent av kraftigast.

125

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

126

inskränker äganderätten till mark. Trots att lagen har liberaliserats så stadgas det fortfarande att staten genom lantbruksnämnderna skall få bestämma vem som skall få köpa. eller för den delen sälja, jordbruksmark och skogsmark och till vilket pris.

Vi kan naturligtvis försöka lagstifta om mycket, men vi kan inte lagstifta om allt. Lika omöjligt som det är att lagstifta om i vilken riktning vattnet skall rinna i en älv eller en flod, lika omöjligt är det faktiskt att försöka förta sambandet mellan tillgång och efterfrågan på vissa varor och produkter - i del här fallet tillgäng och efterfrågan på jordbruksmark. Jag skulle vilja säga att just jordförvärvslagsliflningen är ett exempel på ett sådant misslyckande. Det är precis lika misslyckat som socialdemokraternas försök alt komma till rätta med bostadsmarknadsproblemen genom lagstifining. Det har gått lika illa med effekterna av jordförvärvslagen som med lagstiftningen på bostadsmarknaden. Vi har inte kommit till rätta med en hög prisbildning - vi har fortfarande lika höga priser. På bostadsmarknaden finns en svart marknad, och jag vill påstå att vi har eller håller på att få en svart marknad också på jordbruksfastigheter. Vi har en fastlåst marknad. Den här lagstiftningen innebär naturligtvis ett lågt utbud och en myckel låg omsättning på jordbruks-fasligheter.

Detta är inte till nytta för jordbruksnäringen i sin helhet. Del är naturligtvis viktigt att det finns en omsättning och en fungerande marknad även på det området.

Del är mot den bakgrunden man skall se att vi moderater länge, envist och konsekvent har drivit förslag om liberalisering av jordförvärvslagen. Vi vill ha en i princip fri marknad, framför allt för fysiska personers mojligheter att köpa fasligheter.

Vi tycker inte all det kan vara rimligt alt politikergrupp i lantbruksnämnderna skall bedöma huruvida del pris på en fastighet som överenskommits vid en uppgörelse mellan två parter är skäligt. Vi tycker knappast alt det är möjligt för samma polilikergrupp att bedöma huruvida en köpare är kapabel alt bruka en jordbruksfastighet i framliden, att bedöma hans yrkeskunskaper. Vi tycker inte alt det är möjligt för samma grupp att bedöma huruvida det är troligt att vederbörande köpare kommer att bosätta sig pä fasligheten eller inte - etc,, etc. Det finns många sådana regler som lantbruksnämnderna har all gå efter när det gäller att medge eller vägra förvärvstillstånd.

På senare tid har också en statlig utredning, genom enmansutredaren professor Sören Wibe, l.o,m, anammat våra moderata förslag på det här området - eller skall jag säga på det här området också. Han har i sin utredning påvisat avigsidorna med den gällande jordförvärvslagstiftningen, och han har bevisat all den faktiskt har gjort lantbruksnäringen större skada än nytta.

Det finns alltså, menar vi från moderat håll, starka skäl som talar för att förvärvsprövningen för fysiska personer äntligen skall avskaffas. Däremot tycker vi. av skäl som vi har redovisat i vår motion, att det fortfarande skall vara så all juridiska personer - då talar jag inte om små jordbruk där enskilda har bildat bolag, utan om stora juridiska personer-skall ha krav på sig att få förvärvslillstånd. Sådana köp skall alltså prövas även i fortsättningen. Kanske det rent av är så att sådana förvärvsprövningar bör skärpas i fortsättningen.

Herr talman! Mot bakgrund av detta ber jag att få yrka bifall till vår reser- Prot. 1989/90:12
vation3. 18 oktober 1989

ANNIKA ÅHNBERG (vpk); Jordförvärvslagen

Herr talman! När moderaterna talar om frihet är det som vanligt penningens frihet de menar. Nu är det faktiskt sä att en skicklig jord- eller skogsbrukare inte nödvändigtvis är utrustad med en fel plånbok. Av den anledningen tycker vi i vpk alt det är viktigt inte bara att jordförvärvslagsliflningen bevaras ulan också att den skärps.

Jordförvärvslagen har sin bakgrund i en lagstiftning från början av seklet, som förbjöd bolagsköp av jord- och skogsbruksfastigheter. Den lagstiftningen tillkom för att förhindra det s.k, baggböleriel, dvs, att stora bolag köpte upp mark från fattiga småbönder. När lagen äntligen stiftades var del emellertid för sent - som vanligt, frestas man att säga - för då hade redan en enorm omfördelning av mark ägt rum.

Denna lagstiftning har sedan genom åren åtskilliga gånger reviderats. Syftet med lagen har varit att främja familjejordbruk och att bevara ett samband mellan boende och brukande, att underlätta en nödvändig rationaliseringsprocess inom jord- och skogsbruk samt att förhindra i samhällets ögon olämpliga förvärv, t,ex, förvärv som sker i spekulationssyfte.

År 1979 skedde en större förändring av den här lagstiftningen, då den regionalpolitiska ambitionen gjordes än tydligare. Dessutom infördes en prisprövning. Förvärv där priset bedömdes som alltför högt i förhållande till egendomens värde skulle inte accepteras. Detta skedde mot bakgrund av den snabba prisstegring på jordbruksmark som hade ägt rum. Det visade sig också att priskonlrollen hade en lillbakahållande effekt på priserna.

Men 1987 mjukades de här reglerna upp. Nu skulle förvärv bara hindras om det föreslagna priset låg "avsevärt" över fastighetens värde. Det är uppenbart all den här uppmjukningen av bestämmelserna har bidragit till en prisstegring på jord- och skogsbruksfastigheter,

Lagen är alltså i sin nuvarande utformning inte ett tillräckligt verktyg för att nå de mål riksdagen har salt upp, nämligen;

9 Att värna om familjejordbruken och stärka sambanden mellan boende och brukande.

# att befrämja rationaliseringsprocessen inom jord- och skogsbruk samt

• att befrämja sysselsättning i glesbygd.

Lagen behöver alltså ses över i det uttalade syftet att skärpa den, så att t.ex. spekulationsköp förhindras och så att sambandet mellan boende och brukande stärks. Därför behöver lagen kompletteras, t.ex. med möjligheter till vitesföreläggande. Den som köpt fastighet under villkor om boende men inte uppfyller detta villkor skall kunna föreläggas vite. Detta skall årligen kunna upprepas tills rättelse har skett eller fastigheten sålts vidare,

I betänkandet hänvisas upprepade gånger - och även föregående talare
gjorde del - till den utredning som Sören Wibe under året genomfört för alt
jämföra lagens ambitioner ined dess faktiska effekter. Även i denna utred
ning konstateras att lagen inte förmått leva upp till sina intentioner. Del kan
man sedan dra litet olika slutsatser av. Man kan ge upp intentionerna, säga 127

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

att lagen inte behövs och avskaffa den. Eller också kan man se över lagen och lägga fram förslag som gör den mer effektiv. Ett förslag, som skulle göra den mer effektiv men som inte nämns i detta belänkande, är att låta även släktförvärv beröras av lagen. De fastighetsöverlåtelser som i dag över huvud taget berörs av lagen omfattar bara en tredjedel av dem som sker.

Utredningen har nyligen blivit klar, och jag utgår från att riksdagen med anledning av den snart kommer att behandla jordförvärvslagen igen. Inför den kommande hanteringen hade del varit mycket bra om regeringen från riksdagen fått tydliga direktiv om ambitionen med jordförvärvslagsliflningen.

Jag yrkar därmed bifall till reservationerna 1 och 2 i jordbruksutskottets betänkande. Det är reservationer i vilka man vill se till att sambandet mellan boende och brukande skärps samt förhindra förvärv i spekulationssyfte.

För närvarande arbetar en annan utredning med en översyn av naturvårdslagen. Den skall bl.a. se över biotopskyddet, som nu är obefintligt. En aspekt av detta tas upp i motion 307 om ädellövsskogarnas svaga skydd. Vpk delar motionärernas uppfattning, att det i dag las alltför litet hänsyn till naturvården. Men vi är inte övertygade om alt förslaget till lösning i motionen är del rätta. Vi har därför avstått från att yrka bifall till motionen och hoppas i stället att den pågående utredningen skall lägga fram förslag som stärker naturvårdshänsynen i lagstiftningen. Vi hoppas att också snart få återkomma till en diskussion här i riksdagen kring naturvårdshänsynen.

128

ASA DOMEIJ (mp):

Herr talman! Jag skall inte glädja kammaren med ett 15 minuter långt flammande tal om jordförvärvslagen. De 15 minuter som jag är antecknad för på talarlistan är en beklaglig felskrivning.

När man talar om jordförvärvslagen, tycker jag att man skall tala om livskvalitet. Det positiva som jordförvärvslagen vill uppnå när del gäller alt förhindra köp i spekulationssyfte är att ge större möjligheter för människor att bosätta sig på landsbygden och att driva egna förelag, vilket kanske kan vara roligare än alt vara anställd,

Sören Wibes utredning, som faktiskt inte var klar första gången vi behandlade dessa frågor, talar om att jordförvärvslagen har misslyckats i många av sina intentioner. Bl,a, sägs att jordförvärvslagen i sina rationaliseringssirä-vanden kan ha bidragit till en avfolkning av landsbygden och att prisprövningen inte fungerat så effektivt.

Vad man enligt min mening bör se på är inte alt ta bort målsättningen i lagen om att fastigheterna inte skall bli alltför dyra, utan det är att försöka få fram nya medel med vars hjälp problemen kan lösas. Del är viktigt,

I ett särskilt yttrande till betänkandet har vi utvecklat detta. Vi har tyvärr inte väckt någon motion i ämnet. Vi föreslår att bo- och brukarprincipen skall gälla även för släktförvärv, I utredningen påpekas också att det stora problemet faktiskt är de många köp som aldrig prövas. Människor ärver en fastighet och låter den helt enkelt förfalla genom att de bosätter sig någon annanslans i landet. Del riktiga måste vara alt människor som vill driva jord-och skogsbruk skall få chansen alt göra del genom alt förvärva sådana fastigheter.

I utredningen sägs vidare att detta med bokrav är något som skulle fungera effektivt. Vi i miljöpartiet går längre och säger att bo- och brukarprincipen skall gälla och skärpas. Det handlar reservation 1 om. Denna princip skall även gälla släktförvärven. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Reservation 4, som egentligen är en centermotion, ställer vi oss också bakom. Den handlar om att kyrkans och domänverkets mark skall säljas av till enskilda jord- och skogsbrukare som behöver kompletteringsmark. Det kan vi instämma i, och det är också med i våra program. Men vi anser också att sådan mark även kan gå till dem som över huvud taget inte har någon mark. Det blir kanske i framtiden möjligt för människor som vill ägna sig åt skogsbruk att starta rena, små skogsbruksföretag, något som inte finns i dag.

Vi vill egentligen gå ännu längre och säga att detta även skall gälla de stora bolagens mark. Men nu har kyrkan och domänverket så mycket mark all det är lämpligt att börja där.

Till slut skall jag säga några ord om den reservation som Annika Åhnberg berörde, nämligen den om ädellövskogarna. I fråga om dem har vi ett särskilt gemensamt yttrande. Motionären tar upp en mycket viktig fråga, nämligen att ädellövskogen har ett alltför svagt skydd. Det har många gånger visat sig att ädellövskog har avverkats där den inte borde ha fått avverkas. På sådana platser har man planterat något helt annat, vilket beror på att man har fuskat med beståndsbegreppet.

Det saknas något mycket viktigt i vår naturvårdslag, nämligen ett biotopskydd. I Sverige kan vi fridlysa växter och djur. Man får alltså inte slå ihjäl djur eller plocka ovanliga blommor. Men det finns inget skydd för de hotade växt- och djurarternas miljöer. Vi menar att det är något som man måste ändra på. En sådan typ av skydd finns redan i Danmark och även i USA i en lag som heter Endangered species act. Miljöpartiet planerar att ganska snart lägga fram ett eget lagförslag om biotopskydd. Vi tror nämligen alt den utredning som arbetar med en ny naturvårdslag kan behöva litet hjälp, idéer och uppslag för att komma vidare.

KARL ERIK OLSSON (c)

Herr talman! Den nuvarande jordförvärvslagen kom till 1987. Det var socialdemokraterna och centerpartiet som i huvudsak stod bakom formuleringarna i den, även om vi fick göra vissa eftergifter. Det är möjligt att det är dessa som har gjort att det har varit svårt att nå upp till lagens målsättningar, något som bl.a. Sören Wibe har påpekat i sin utredning.

Vi vill peka på två saker i betänkandet, nämligen till att börja med frågan om att skärpa kraven för boende och brukande, något som redan har berörts av bl.a. Annika Åhnberg. Det är mycket viktigt för att bevara en levande landsbygd.

Ett krav som vi har fört fram i flera år och nu återkommer till är att det skall finnas möjlighet att hävda villkor för att en köpare skall få bruka en fastighet och bosätta sig på den. Vårt förslag är att det skall vara förenat med vitesföreläggande om vederbörande inte inom viss tid bosätter sig där.

Den andra frågan gäller en sak som kom bort i och med 1987 års beslut. Det fanns tidigare en paragraf, som stadgade att förvärv som kom till huvudsakligen i kapitalplaceringssyfte kunde förvägras. Den paragrafen försvann

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

129

9 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

alltså, och därefter har det nog gjorts flera förvärv i rent kapitalplacerings-syfte.

Det går nu en våg av liberalisering över landet, och det innebär att man i många sammanhang strävar efter att flytta inflytandet frän de politiska instanserna till penningen. Detta står naturligtvis delvis i strid med de politiska mål som vi har anledning att sätta upp. Ett livskraftigt jordbruk är grunden för en levande landsbygd.

För någon vecka sedan kom det en utredning från riksrevisionsverket som visar alt lönsamheten i det svenska jordbruket är sämre än vad inan hade trott och som framgått av tidigare redovisningar. Jag tror alt del är viktigt att jordbruket får en möjlighet att bedrivas på ett företagsekonomiskt riktigt sätt. Därför kan man inte heller borlse från all en del jordbruk behöver förvärva lillskottsmark för att bli mer rationella. Samtidigt finns naturligtvis ett intresse alt bevara enheter där människor kan bo, sa att man bevarar befolkningen på landsbygden. Del gäller att hitta den rätta avvägningen mellan de här bägge frågorna.

Del förslag om alt helt slopa prisprövningen som Sören Wibe lägger fram i sin utredning försvårar för jordbruket att behålla jordbruksmarken, samtidigt som del gynnar personer som bara ser jordbruket som ett placeringsobjekt. Jordbrukets dåliga lönsamhet för närvarande gör all det inte har möjlighet att betala de höga priser som skulle bli fallet om prisprövningen helt försvinner. Därför anser vi att det är ett oacceptabelt förslag att ta bort den heh.

Det kan ju finnas anledning att fundera litet över den här utredningen, eftersom frågan sannolikt kominer tillbaka till vårriksdagen i samband med att det skall fattas ett mera övergripande beslut om jordbrukspolitiken, I utredningen hävdas bl,a. alt om en köpare är beredd att betala ett överpris för en jordbruksfastighet, skall köparen själv få svara för följderna. Den utsagan av utredaren lyder på alt han har uppfattal prisprövningens syfte helt och hållet fel. Det har aldrig varit meningen att prisprövningen skulle skydda spekulanterna från att betala ett för högt pris. Utgångspunkten har ju varit att man skall skydda de aktiva brukarna mot att del kominer en aggressiv köparstorm från dem som bara vill placera pengar i jordbruksfastigheter.

På en punkt har jag anledning att dela uppfattningen i Wibes utredning, och del är när han visar på alt bolagsägd skogsmark pä intet sätt är mer aktivt brukad än den privatägda skogen. Det stöder vår uppfattning i centerpartiet att det privata skogsbruket bör tillföras mark genom utförsäljning av domänverkets och kyrkans skog.

Den frågan har vi tagit upp i reservation 4, och frågan om brukarsamban-del och kapitalplaceringen har vi tagit upp i reservationerna 1 och 2. Jag yrkar bifall till de reservationerna.

130

CARL G NILSSON (m) replik:

Herr talman! Ett par kommentarer. Prisprövningen är enligt min uppfattning lika mycket en fråga för säljarparten som för köparparlen. Varför skall det vara pä det viset alt just de lantbrukare som har slitit i många år och som nu vill sälja eller har velat sälja sina fastigheter de gångna åren inte skall få göra det till de priser som den s.k. marknaden är beredd att betala? Jag

tycker för min del all det är stötande att straffa de brukare som i det här faktiskt många gånger har sin pension förberedd.

När det gäller de kapitalstarka köparna som spekulerar skulle jag nog vilja påslå att det finns många exempel på att just de köparna har berikat den landsbygd som de befaras bidra till att avfolka. De har i själva verket i många fall tillfört näringen nytt kapital, de har rustat upp gårdar och sett till alt dessa så att säga har fått nytt liv och nya boende utöver dem själva.

I de flesta fall är köparna faktiskt ute efter alt först och främst bo där själva. Sedan kan man alltid diskutera om det är nödvändigt alt de handgripligt brukar gården själva eller så alt säga låter bruka den. Regleringar föder alltid nya regleringar, och jag upprepar vad jag sade tidigare, alt jag finner det synnerligen svårt för en lantbruksnämnd att bedöma trovärdigheten när en köpare säger sig ämna flytta till gården.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

KARL ERIK OLSSON (c) replik:

Herr talman! Carl G Nilsson säger att det skulle vara ett straff för säljaren att inte kunna la ut ett pris på en spekulativ marknad. Det kan rimligen aldrig vara något straff, och vi har heller inte velat sälta marknaden ur spel. Men vi tycker att del är rimligt all man har en sund marknad, där köparna får konkurrera på något så när lika villkor och där jordbrukets avkastnings-möjligheter är den viktigaste grunden för prissättningen på fastigheterna, inte vissa människors tillgång på s,k. billiga pengar. Jag tror all de flesta säljare inser alt det här är viktigt.

Vi har konstaterat alt efter 1987, efter det alt vi lättade på lagstiftningen, har - trots att lönsamheten i jordbruket har sjunkit - priserna stigit från så där 1,3 ä 1,4 gånger taxeringsvärdet till i stort sett två gånger taxeringsvärdet i snitt. Del finns väldigt stora regionala avvikelser.

1 arbetsgruppen om livsmedelspolitiken, som lämnar sin rapport i nästa vecka, diskuteras ganska intensivt frågan om att jordbruksmarken är för högt värderad och alt det är ett bekymmer i det här sammanhanget. Man avser från socialdemokratiskt håll att lägga fram förslag som skulle innebära att priserna sänks och all avkaslningsvärdet på jordbruksmarken dramatiskt skulle sänkas. Om man i det lägel går in med politiska beslut som innebär att vi släpper in ytterligare köparkategorier, kommer det att innebära att spännvidden, som redan i dag kan vara ett bekymmer på sina håll, blir mycket större. Det är en sak som i varje fall vi från centerpartiet inte vill vara med att befrämja.

Sedan häller jag med Carl G Nilsson om att del kan vara bra att del sker en omsättning pä fastigheter. Naturligtvis är det bra att nya människor kommer ut i bygderna. Det är alldeles rätt. De tillför kanske nytt kapital, nytt liv, nytt boende. Men det är ju inget förbud alt köpa fasligheter. Det är bara det att man skall kräva av dem som köper att de skall bosätta sig där och gärna också bruka fasligheten.

Den som bosätter sig på fastigheten har nog sällan haft något bekymmer att få förvärvslillstånd, om man inte - före 1987 - sett alt köpet tillkommit i rent kapitalplaceringssyfte. Jag tror alt del vore bra att tillföra en sådan bestämmelse även härefter.

131

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

132

ÅKESELBERG(s);

Herr talman! Del belänkande som vi nu behandlar bygger på ett antal motioner. Som tidigare sagts, började den lagstiftning som nu gäller alt tillämpas vid halvårsskiftet 1987. Intill dess hade fastighetspriserna i stort sett legat stilla en tid, och köp och försäljning hade i väldigt stor utsträckning stagnerat.

Det ledde till att regeringen lät göra en översyn av lagen, med en proposition som följd. Som Karl Erik Olsson sade, fattades sedan beslutet i stor enighet. Man skulle göra det lättare för människor att få köpa jord- och skogsbruksfastigheter. Man tonade ner kravet på strukturrationaliseringar för att kunna få ut fler människor pä landsbygden. Det var baklanken. Man lät också prisprövningen få mindre betydelse.

Att jordförvärvsfrågorna är viktiga och angelägna att diskutera märker vi närmast genom att de är uppe till debatt i den här kammaren i stort sett varje är. Det är i och för sig inte sä konstigt, eftersom de har stor betydelse, framför allt för vår landsbygd. Frågan om vem som skall få rätt att förvärva mark kan många gånger vara värdeladdad. Det handlar inte bara om ägandet i sig, utan om många andra aspekter t.ex. att över huvud taget få bo och verka på landsbygden. Det kan röra sig om rätt till jakt och flske.

Naturvården kommer också in i bilden. Skattepolitiken är ett annat område som har stor betydelse för jord- och skogsbruksnäringen.

Det är angeläget att de som förvärvar jord- och skogsbruksfastigheter verkligen gör det i akt och mening att bruka dem och utöva aktiviteter som främjar fortsatt utveckling på landsbygden. Det har mycket stor betydelse för landsbygdsutvecklingen vem som äger mark och vem som fär förvärva jord- och skogsbruksfastigheter

Under den tid som den nuvarande jordförvärvslagen har varit i kraft, har det förekommit prisökningar på fastigheter. Om den utvecklingen skulle få fortsätta ohämmat och gå för långt, skulle vi få en prisbild som säkert skulle göra det svårt för unga människor som vill ägna sig åt jord- och skogsbruksnäringar att kunna göra det. Det skulle även fördröja och försvåra en del generationsväxlingar.

Prisbilden är dock ingalunda entydig. Skillnaderna är stora, beroende på var man beflnner sig i landet. Vi kan ta del exempel på regionala skillnader som finns i betänkandet - 14 % i övre Norrland och 54 % i Götaland.

Del är vidare betydande skillnader mellan de tätorlsnära områdena och de som ligger en bit in ilandet, I lantbruksnämnden.där jag själv haft förmånen att få verka, kan man se att de fastigheter som ligger nära de stora tätorterna har fått en annan intressekalegori. Enligt de undersökningar som lanl-bruksslyrelsen har gjort beror prisökningen när det gäller skogsfastigheter i huvudsak på ökade virkespriser.

Till betänkandet har 4 reservationer fogats. Det är något förvånande. Utredningskommittén för utformandet av det framlida jordbruket kommer i nästa vecka att lägga fram sitt betänkande för regeringen. Regeringen har också låtit göra en översyn av jordförvärvslagstiftningen, och det lades fram ett förslag i förra månaden. De här frågorna kommer således tillbaka till riksdagen för beslut. Jag tycker att det vore ett märkligt förfarande om man skulle göra förändringar i lagstiftningen innan de jordbrukspoliliska målen

har lagts fast och innan förvärvslagstiftningsöversynen har varit ute på remiss.

Reservationerna 1 och 2 från centern, vpk och miljöpartiet handlar om priskontrollen och villkorsuppfyllelsen. Mot bakgrund av att jordbruksministern låtit göra en översyn av lagstiftningen som är under beredning och som dessutom skall ut på remiss, finns del för närvarande ingen anledning att göra något riksdagsuttalande i den här frågan. Dessutom är, som jag har sagt tidigare, livsmedelspolitiken under omprövning och beslut kommer under våren.

Reservation 3 handlar om förvärvsprövning för fysiska personer. Det är också en fråga som kommer att behandlas i samband med den fortsatta behandlingen av översynen som jag nyss har nämnt. Det skulle dock medföra inånga problem och vi skulle få en annan ägarkategori om man helt tog bort förvärvsprövningen för fysiska personer. Jag yrkar därför avslag på reservationen.

Uttalande om lantbruksnämndernas verksamhet tas upp i reservation 4. När del gäller överföring av mark från domänverket, från bolag och från kyrkan finns redan i dag möjligheter att via jordfonden förvärva och göra byten. Del sker i viss omfattning för att man skall kunna utföra strukturrationaliseringar och på del sättet slä vakt om familjeföretagen och landsbygdsutvecklingen.

Alla de frågor som berörs i dessa reservationer kommer vi tillbaka till i vårens beslut. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan i betänkande 1989/90;JoUI och avslag pä samtliga reservationer.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

KARL ERIK OLSSON (c) replik;

Herr talman! Jag skall egentligen inte polemisera så mycket med Åke Sel-berg, eftersom jag tror att hans uppfattning i huvudsak överensstämmer med den som jag har redovisat. Dessutom tror jag inte att det i dag finns någon förutsättning att få majoritet för de tillkännagivanden som krävs i reservationerna. Jag delar uppfattningen att dessa frågor kommer tillbaka i samband med att vi skall fatta ett vidare beslut om jordbrukspolitiken.

Innan detta beslut skall fattas finns del dock anledning att tänka över dessa frågor. Redan inför beslutet 1987 var det en del kanske alltför liberala tankegångar som föresvävade vissa socialdemokrater. Det är dags att utfärda en liten varning så alt vi inte släpper spekulationskapitalet för fritt i det här sammanhanget. Vi låter gärna marknaden användas till det den är bra för, men jag tror att det är viktigt att vi från politiskt håll står fast vid gränserna för marknaderna.

ANNIKA ÅHNBERG (vpk) replik:

Herr talman! Efter att ha lyssnat på Åke Selbergs anförande är det svårt att förstå varför han inte yrkar bifall till reservationerna 1 och 2 som är fogade till detta betänkande. Han talar om precis samma problem som tas upp i reservationerna, nämligen de kraftiga prisstegringarna i vissa delar av landet och de problem som utboägandet kan medföra. Det borde då vara självklart att det behövs en starkare lagstiftning för att komma till rätta med dessa problem.

133

Prot, 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

Åke Selberg säger alt frågorna ändå kominer tillbaka till riksdagen. Men, Åke Selberg, pä vilket sätt sker del? Om riksdagen markerar en inställning påverkar det i sin tur vilken typ av förslag regeringen återkommer med.

Utredningen som det hänvisas till är på inget sätt tillfredsställande när det gäller all komma till rätta med de problem som prisstegringen i vissa delar av landet och det bristande sambandet mellan boende och brukande har inneburit. Del är därför nödvändigt att riksdagen hos regeringen begär att det fortsatta arbetet kring jordförvärvslagsliflningen skall vara inriktat på att motverka spekulation och på att öka sambandet mellan boende och brukande.

AKE SELBERG (s) replik;

Herr talman! Jag skulle vilja säga till såväl Karl Erik Olsson som Annika Åhnberg att det aldrig har funnits något intresse från socialdemokratin all stimulera till spekulationsköp av jordbruks- och skogsbruksfasligheler. Vi har alltid haft intresse av att prisbildningen skall vara så sund som möjligt,

Annika Åhnberg säger alt hon har svårt all förslå varför jag inte yrkar bifall till reservationerna. Jag tror all det vore ett stort fel, att i dag fatta beslut om förändringar i jordförvärvslagen, då vi vet att vi har ett stort jord-brukspolitiskt beslut framfor oss, där vi skall lägga fast de långsiktiga målen. Vi vet också all del kanske blir del mest omfattande jordbrukspolitiska beslut som vi har fallat i del här landet. Därför vore det olyckligt om vi först förändrar jordförvärvslagen och sedan lägger fast målen.

134

HANS DAU (m):

Herr talman! I ett hänseende kan jag hålla med Annika Åhnberg, och det är när hon kritiserar Åke Selberg och Karl Erik Olsson för att de inte tycker att det är angeläget att avgöra dessa frågor nu. Jag tycker för min del att den jordförvärvslag som centern och socialdemokraterna var överens om 1987 orsakar så stora skador att del finns all anledning att snabbi ta itu med dessa frågor,

Carl G Nilsson har redogjort för de moderata ståndpunkterna och den samstämmighet som finns mellan moderaterna och den utredning som professor Sören Wibe har gjort, där han har konstaterat alt lagen har gjort myckel större skada än nytta, egentligen enbart skada. Den ändring i jordförvärvslagen som gjordes 1987, alltså för ett och ett halvt år sedan, har enligt min uppfattning bara skärpt dessa missförhållanden. Man har öppnat möjligheterna för juridiska personer, för små sågar, små skogsbolag, alt köpa in mark. Det har lett till ganska stora förvärv från juridiska personer på vissa områden.

Karl Erik Olsson konstaterar att centern och socialdemokraterna stod bakom de kraftiga försämringar i lagen som genomfördes 1987. Samtidigt kräver han boendeplikt, i en reservation till dagens belänkande. Det gör all man verkligen funderar över vad Karl Erik Olsson och centern sysslar med. Vi vet att centern 1987 öppnade för juridiska personer att köpa mark. vilket har fått de skadeverkningar som jag har pratat om.

Vi vet vad som hände i slutet av 1800-lalel och början av 1900-lalel, då de stora bolagsförvärven skedde, framför allt i Norrland, där jag är hemmahö-

rande och känner till förhållandena. Vi känner till de skador som har orsakals när det gäller bosättning och den molverkan mot en levande landsbygd som detta har lett till.

Bolagsförvärv har alltid betytt en död hand över byarna och fastigheterna. Förhållandet är detsamma nu. Del förvånar mig att man från centerns och socialdemokraternas sida ställer upp på detta, då man samtidigt talar om att vi skall ha en levande landsbygd.

Jag kan i och för sig förstå att socialdemokraterna vill ha del så här, Åke Selberg kanske inte personligen vill det, men han företräder ett parti som trots allt vill ha socialism och en socialisering av fastigheter. Om man kan överföra fastigheter till bolagsägande får man ju det så småningom. Jag har ännu aldrig sett att en faslighet som har sålts till ett bolag, litet eller stort, någonsin har kommit ut på den öppna marknaden igen,

I mina trakter är det inte ovanligt all små bysågar, som utvecklas till större företag med uppemot 50 anställda genom olika manövrer, nu framför allt med hjälp av den nya jordförvärvslagen, lyckas skaffa sig några lusen hektar skogsmark. Dessa bolag blir sedan begärliga uppköpsobjekl för storskogs-bolagen. Varför vill man då köpa dessa mindre bolag? Jo, dels får man bort en konkurrent på virkesmarknaden, dels får man tillgång till de arealer som småbolagen har. Det är på det sättet de stora skogsbolagskonglomeraten har bildats. Hur har SCA, MoDo och Stora kommit över sina stora, enorma skogsfastigheler? Jo, genom att köpa upp, fusionera och slå ihop ett stort antal större och mindre skogsföretag. Det är precis den väg vi är inne på nu, om man tillåter den tolkning av lagen som kom till 1987, Det är också det Sören Wibe pekar på,

Åsa Domeij talar om livskvalitet och att det är livskvalitet all vara skogsbrukare och alt få förmånen att äga en skogsfastighel. Den uppfattningen delar jag helt. Det konstiga är att inte heller hon vill tala om detta med förvärv av juridiska personer,

Åsa Domeij talar om att rena små skogsföretag inte finns i dag. Del beror kanske på att Åsa Domeij inte känner till de norriändska förhållandena. Vi har en stor mängd rena små skogsförelag. Jag är själv innehavare av ett av dem. Jag måste säga att den livskvalitet som jag upplevde i måndags, då jag hade förmånen att vara ute och jobba på min fastighet, den går inte att beskriva.

Hjälp till att stärka dessa fastigheter! Det kan ske genom alt man avstår från all införa restriktioner och släpper fritt för dem som vill skapa och vidareutveckla, genom att man ger enskilda rätt all förvärva fastigheter i större utsträckning.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförv<irvslagen

KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talman! Det är litet märkligt alt lyssna till Hans Dau. Han kritiserar den kompromiss som kom till stånd 1987 för att den öppnade för ökade bolagsförvärv. Jag vill först och främst säga att det var en kompromiss. Del innebär att man inte får allt man vill. Jag har redogjort för delta i mitt första inlägg. För all vi skulle få till stånd ett beslut av något slag där möjligheterna för familjejordbruk bevarades fick vi lov all ställa upp. Men vad gjorde moderaterna i del fallet? Inte ett dugg! Man brydde sig inte om detta och sade

135

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvstagen

136

att det bara behövdes en lagstiftning för juridiska personer. Moderaterna hade dock inte något krav på skärpning av lagstiftningen för juridiska personer.

Jag instämmer i Hans Daus beskrivning. Men totalt sett har det inte underlättats för juridiska personer. Man gav dock en favör till små, lokala juridiska personer i förhållande till de stora. Jag misstänker att den förändringen sannolikt också hade stöd i moderata samlingspartiet.

Hans Dau talar ungefär som en centerpartist när han argumenterar mot detta. Vi talade om risken för kedjeköp: först köper den lille upp bondeskogarna, sedan köper den store upp den lille. Men om man talar så, måste man ju vara med om besluten. Man måste vara med och agera. Det duger inte att krypa undan och inte göra någonting.

Det finns i och för sig möjligheter i dag. Vår reservation 4 innebär ett försök att vrida klockan rätt. Där tar vi upp frågan om att använda domänverkets, kyrkans och bolagens skogar för att förstärka familjejordbruken. Även om det var en del andra saker jag inte tyckte om, gläder det mig att Hans Dau har pläderat för den motionen. Jag hoppas att han också röstar på den, när vi så småningom kommer till omröstning.

ÅSA DOMEIJ (mp):

Herr talman! Ja, Hans Dau, vi är helt överens om att begränsningen skall gälla juridiska personer. Del är därför vi driver bo-brukar-principen så hårt. Det finns alltså möjlighet att rösta på vår reservation nummer 1. Den innebär bl,a. att man skall begränsa juridiska personers möjligheter att köpa mark. Vi vill t.o,m, gå så långt att bo-brukar-principen skall gälla även vid släktförvärv, visserligen efter viss betänketid.

Visst vet jag att det finns speciella skogsföretag och framför allt många jordbruksföretag, där skogen är oerhört betydelsefull och den viktigaste inkomstkällan. Men i ett land som vårt, med så mycket skog, borde det finnas chanser för många fler,

ÅKE SELBERG (s):

Herr talman! Hans Dau säger att det blir stora skador med anledning av den jordförvärvslag som beslutades 1987. Men vi som var i Skaraborg och lyssnade på lantbruksnämnden fick ganska klara besked. Man håller där på med ett strukturarbete. När lagen trädde i kraft och möjligheterna öppnades i vidare bemärkelse att köpa mark, blev det stopp på möjligheten att skapa bättre brukningsenheter. Det vittnar väl inte om annat än att man fick in en annan ägarkategori, som gärna köpte de små ägorna.

När det gäller beskyllningarna om att vi har öppnat vägen för juridiska personer kan jag säga att graderingen är: I. fysiska personer, 2. bygdesågar som har betydelse för sysselsättningen på orten och, 3. juridiska personer. De kommer alltså längst ner på prioriteringslistan.

Jag kan inte svara på hur man tillämpar denna prioritering på lantbruksnämnderna. Jag kan endast svara för den lantbruksnämnd där jag själv arbetar. Där vet jag att denna prioriteringsordning tillämpas.

När det gäller sågarna i inlandet vet både Hans Dau och vi som är bosatta i dessa län att de har oerhört stor betydelse för sysselsättningen. Därför har

det funnits ett intresse av att försöka trygga deras råvarusituation. Det är litet svårt för sågarna att införskaffa råvara. Därför har sågarna fått köpa en del skog och på det sättet ha en grund för verksamheten. Det är bara att fråga kommunalmännen och de som arbetar med detta för att få veta vilken betydelse sågarna har och hur rädd man är för att sågarna och förädlingsföretagen inte skall få tillgång till råvaror.

HANS DAU (m);

Herr talman! Karl Erik Olsson lever tydligen efter principen att anfall är bästa försvar. Han erkänner all detta var en kompromiss, och sedan frågar han vad moderaterna gjorde. Carl G Nilsson talade för en liten stund sedan om att vi inte tycker att man skall öppna för juridiska personer. Här borde man skärpa bestämmelserna. Del sade vi i den motion som vi väckte med anledning av jordförvärvslagen 1987, och det har vi framfört i senare motioner. Jag har själv redogjort för orsakerna till detta. Del finns ingen anledning att släppa fram juridiska personer.

Karl Erik Olsson anser att jag skall ställa upp på reservationen om boplikt. Det finns ingen boplikt för juridiska personer. Del drabbar bara de enskilda. Så länge man inte är beredd att ändra denna liberalisering för juridiska personer är detta endast ett slag i luften.

Åsa Domeij vill att man skall ställa upp på det hon talar för, nämligen bo-och brukarplikt. Jag har samma svar där. Det är värdelöst så länge man inte kan stävja inköpen från juridiska personer. Vi är, precis som Karl Erik Olsson, med på all man skall försälja mark från domänverket och från andra offentliga ägare för att bereda flera människor möjlighet att bruka och bo på skogsfastigheler. Arealerna skall användas framför allt till att byta med andra privata ägare, som t.ex. bolag, och åstadkomma en bra strukturrationalisering och en bra fastighetsbild och stärka de privata skogsbruken. Karl Erik Olsson och jag är helt överens om delta, och jag hoppas alt Åsa Domeij också kan ställa upp på delta,

Åke Selberg, det är helt klart att sågarna i inlandet har en stor betydelse. Det är vi helt överens om. Men det blir inte en enda timmerstock mer till dessa bolag för att man låter dem köpa några skogsfastigheler. Som privat ägare får jag fram exakt lika myckel råvara som om jag säljer fasligheten till en smäsåg. Resultatet blir precis det jag beskrev tidigare. Den dag sågen råkar i en ekonomisk kris, eller en kris där ägaren på grund av åldersskäl eller dylikt måste avyttra sitt förelag, blir den ofta till salu. Vem köper då sågen? Ja, ofta ett av de stora skogsbolagen. Industrin läggs sedan ner- som har så stor betydelse för orten, som Åke Selberg säger - och råvaran behålls och skickas ner till kusten. Del är en ren dödgrävarpolitik för inlandet.

ÅSA DOMEU (mp):

Herr talman! Det stämmer precis att vårt krav på bo- och brukarplikt omöjliggör för juridiska personer att köpa, åtminstone så länge det finns andra som över huvud taget är intresserade av att bosätta sig och bruka gården.

Tyvärr har vi inte väckt någon motion, där vi samlat redovisar vad vi tycker om dessa frågor. Vi motionerade inte under allmänna motionstiden, efter-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Jordförvärvslagen

137

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighets-rättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

som vi ville invänta utredningen som har kommit i dagarna. Men till nästa allmänna motionslid tänker vi väcka en motion, där vi tar upp bo- och brukarprincipen. Vi skall också ta upp vårt krav på en större jordreform.

Överläggningen var härmed avslutad, (Beslut skulle fattas den 19 oktober,)

138

20 § Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

Föredrogs bostadsutskottets belänkande 1989/90;BoUl Vissa faslighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m,m,

AGNE HANSSON (c);

Herr talman! Vi skall nu behandla bostadsutskottels första belänkande under delta riksmöte. Del handlar om vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor. Betänkandet tar upp en rad motioner som har avlämnats under föregående riksmöte och som handlar om dessa frågor.

Det finns 63 yrkanden i 20 motioner. 14 av dessa yrkanden finns i fyra cen-termolioner. Del är ungefär 20 % av de yrkanden som finns i delta belänkande och som har behandlats av bostadsutskottet.

Många av dessa frågor som har med den fastighetsrättsliga lagstiftningen att göra berör boendeinflytandet. Vi i centerpartiet tycker att det finns anledning att la bort en rad hinder som fortfarande finns i dag när del gäller de boendes inflytande över sin boendemiljö. Det är för den skull som del finns många centerkrav i detta belänkande. Vi anser att del fortfarande finns en rad hinder när det gäller boendeinflytandet som borde undanröjas.

Vi i centerpartiet vill vidga boendeinflytandet. Ett ökat boendeinflytande gör att de boende kan engagera sig mer i sitt boende och se det meningsfulla i detta. Därmed ökar engagemang och trivsel för de boende i bostadsområdet.

I motion 247 berörs ändringar i bostadssaneringslagen och lagen om förvärv av hyresfastigheter. I dessa och i en rad andra lagstiftningssammanhang behandlas inte alla bostadsrätlsorganisalioner lika. I dag diskrimineras SBC, Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation på ett sätt som inte är motiverat. Det gäller såväl i bostadsrältslagen som i lagen om förvärv av hyresfastigheter, den s,k, ombildningslagen.

Nu skall vi kanske inte upprepa den debatt som fördes även beträffande lagutskottets belänkande 1 till "da capo al fine" - för att använda musikens språk. Där diskriminerades denna bosladsrättsorganisation på samma sätt när del gällde tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare. Men det är mycket svårt att förstå socialdemokraternas inställning i den här frågan när det gäller det område som vi har att behandla i bostadsutskottet. SBC är ju en bosladsrättsorganisation vars verksamhet inte är begränsad endast till Stockholm, utan verksamheten är spridd över stora delar av landet. Organisationen har lokalkontor i bl.a. Göteborg, Malmö, Uppsala och Västerås. Dessutom har organisationen grundat en systerorganisation, SBC BO, som

är en öppen ekonomisk förening med syfte alt till sina medlemmar bygga bostäder som upplåts med bostadsrätt enligt ett turordningssystem bland de bostadssparande över hela landet. Den här organisationen har efter bara ett år över 14 000 anslutna bostadssparare, och vem som helst har möjlighet att gå in i denna organisation.

Jag måste fråga socialdemokraterna vad som egentUgen krävs av en organisation för all den skall bli accepterad och bli behandlad på samma sätt som andra bostadsrätlsorganisalioner. Delta är en organisation som är öppen för alla och som finns över hela landet. I lagutskottets yttrande framgår att detta är en riklig beskrivning av organisationen. Och jag tyckte mig ändå spåra, i den debatt som pågick under eftermiddagen, att socialdemokraterna var beredda att tänka om till nästa år. Jag måste fråga socialdemokraterna om de kan tänka sig att i bostadsutskottet medverka till alt verkligen ta reda på hur denna organisation arbetar och redovisa detta i ett yttrande till nästa år och försöka få en ändring till stånd. Jag anser att allt talar för att SBC:s organisation blir mer och mer lik andra bostadsrältsorganisalioner som tas upp i detta sammanhang. Därför vill jag ställa följande fråga. Bygger socialdemokraterna sitt ställningslagande på sakliga grunder eller är socialdemokraternas principiella inställning att denna organisation skall stoppas oavsett hur brett förankrad den är ute i landet? Med det anförda vill jag framhålla att det är viktigt att alla bostadsorganisationer behandlas lika när det gäller inflytandefrågorna, och jag yrkar därför bifall till reservationerna 4 och 5 som är fogade till belänkandet.

I samma motion från centern tas även en rad andra frågor upp som berör hyresgästernas inflytande enligt ombildningslagen. Det gäller frågan om om-bildning av hyresrätt till bostadsrätt där det finns begränsningar. Ombildningslagen gäller t.ex. inte för de hyresgäster som bor i allmännyttan. Vi i centern kan inte förstå varför de som bor där inte skall ha samma möjlighet all förvärva och därmed äga sin bostad som de som bor i andra hyreslägenheter i t.ex. privata hyresfastigheter.

Denna synpunkt kommer också fram i ett annat yrkande i en annan motion, nämligen i motion 1988/89;Bo415, som centern har väckt och som berörs i reservation 22. Det handlar alltså om hur man ser på allmännyttan och vilka möjligheter som skall finnas för allmännyttan att avyttra sina fastigheter, vilket måste vara möjligt om de som bor i allmännyttans fastigheter skall kunna förvärva dem och ombilda dem från hyresrätt till bostadsrätt.

Jag vill gärna deklarera att vi från centern ser allmännyttan med dess verksamhet som en viktig organisation ur flera synpunkter när det gäller främjandet av boendet, inte minst demokratin i boendel. För att denna organisation och dess verksamhet skall kunna utvecklas är del viktigt att organisationen har möjlighet att utvecklas, dvs. att den har möjlighet alt avyttra fastigheter för att fä fram kapital för alt bygga nytt. Här finns alltså vår syn på allmännyttan i kombination med vår syn på ett vidgat boendeinflytande. Dessa saker går myckel bra att kombinera. Därför yrkar jag i detta sammanhang bifall till reservation 22,

För att en ombildning från hyresrätt till bostadsrätt skall kunna ske i en fastighet krävs det att fasligheten har minst fem lägenheter. Vi i centern anser att det är en onödig begränsning. Vi anser att del är tillräckligt att det

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

139

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

140

finns tre lägenheter i en fastighet för att en ombildning skall kunna ske och för att de boende därmed skall kunna öka sitt engagemang och inflytande i boendel. Jag yrkar därmed bifall till reservation 9.

I reservation 10 tas den tredje faktorn som begränsar inflytandet på detta område upp. Det handlar om den majoritet som krävs för att en ombildning skall kunna ske, I dag krävs det enligt ombildningslagen två tredjedels majoritet. Vi har mycket svårt att inse varför det skall ställas högre krav i detta fall än när det gäller andra demokratiska frågor i samhället i övrigt. Vi menar att enkel majoritet bland hyresgästerna bör vara tillräckligt vid beslut om ombildning. Därmed yrkar jag bifall till reservation 10.

I motion 415 berör centern hyresgäslinflytandet enligt hyresförhandlingslagen och enligt en del andra lagar. I denna motion tas även en del annat upp, t.ex. boendel vid ombyggnad enligt bostadssaneringslagen, då inflytandet utövas av en hyresgästförening. Vi menar att det är de som är direkt berörda av en ombyggnad som skall ha inflytandet. Om inflytandet är knutet till en hyresgästförening, kan det hända alt hyresgästerna inte får utöva detta inflytande. Det menar vi i centern är fel, och därför yrkar jag bifall till reservationerna 25 och 26 där dessa frågor tas upp.

I reservation 26 las även förhandlingsrätten enligt hyresförhandlingslagen upp. Denna förhandlingsrätt styrs av hyresgästorganisationen. Vi anser även i detta sammanhang att det är de hyresgäster som bildar en juridisk förening som skall ha rätt till förhandlingsordning, och det behöver inte nödvändigtvis vara knutet till Hyresgästernas riksförbund, även om den organisationen i sig är garant för att hyresgästinflylandet utvecklas.

Rätten alt utöva inflytandet vid ombyggnad enligt bostadssaneringslagen är också knuten dels till byggnadslov i form av ett hyresgästintyg som skall bifogas ansökan om lov, dels till villkoret för statliga lån i form av ett varsamhetsyttrande som skall bifogas låneansökan. Den konstruktionen innebär att hyresgästerna är utestängda från inflytandet i de fall byggnadslov inte krävs och/eller ombyggnad sker utan statliga lån.

Vi tycker inte att det här är bra ur demokratisynpunkt. Vi har krävt att man inför en primär förhandlingsskyldighet för fastighetsägaren i dessa fall. Detta har vi inte fått gehör för i utskottet, men förslaget har fått en positiv behandling. Denna fråga skall nu tas upp i en utredning. Vi hoppas att utredningen arbetar snabbt så att vi kan behandla ärendet här och fatta beslut och få en annan tingens ordning på detta område. Vi menar självfallet att vi borde ha kunnat fatta beslut nu. Då är det viktigt att vi snart får ett förslag, som förhoppningsvis går i rätt riktning.

Vissa ombyggnader kan dra ut på tiden, då byggnaderna står och förfaller. I sådana fall menar vi att man bör förse lagen med bestämmelser om genomförandetider parallellt med vad som gäller enligt PBL i dag. Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservation 29.

I motion 415 lar vi upp inflytandet vid anslutning till kabel-TV. Tillämpningen av reglerna är fortfarande inte tillfredsställande från hyresgästernas synpunkt. Det är viktigt att se till att det blir bättre och att hyresgästerna verkligen till ingen del skall behöva bekosta kabel-TV över hyran, om de inte vill ha kabel-TV. Jag ber att få yrka bifall till reservation 30.

I reservation 33 berör vi den kooperativa hyresrätten. Det är en positiv

form, under vilken man kan utöva inflytande över sitt boende. Del är dags, efter lång tid av försöksverksamhet, att nu permanenta den kooperativa hyresrätten. Jag ber att få yrka bifall till reservation 33.

I motion 414 tar vi upp en rad frågor som berör lokalhyresgästens ställning och besittningsskydd. Det är mycket viktiga frågor från många synpunkter: de är viktiga för småförelagarna, de är viktiga när det gäller att behålla en differentierad struktur i boendesamhället mellan arbete, bostad och service, och de är viktiga inte minst när det gäller att lösa bostadsbristen i vissa områden. Jag går inte närmare in på de förslag som vi har framfört. Dem har vi diskuterat och behandlat i lokalhyresutredningen. Jag vill bara säga att det inte är tillräckligt. Vi måste gå vidare och skärpa besittningsskyddet och värna småförelagarna.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reservationerna 42,43,44 och 45 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

JAN SANDBERG (m):

Herr talman! Detta betänkande innehåller 48 reservationer. Det är inte speciellt förvånande; det visar på alla de felaktigheter som finns inom lagstiftningen på bostadsområdet. Det finns få områden som har så mycket partipolitiserad lagstiftning som delta. Samtidigt finns det många regler som är orättvisa och direkt diskriminerande gentemot de boende i Sverige,

Moderaterna har 19 reservationer, bortsett från ett stort antal motivreservationer. Av dessa 19 är 13 gemensamma med folkpartiet och centern.

Om man skall dela upp den moderata kritiken i några huvudområden blir dessa fem. Dessa huvudområden är:

1. Kommunens mycket starka ställning gentemot de boende och övriga aktörer på bostadsmarknaden,

2. Diskriminering av organisationer som inte har "rätt" politisk färg, dvs. inte är socialistiska.

3. Statliga regler som minimerar de boendes möjligheter att själva bestämma över sitt boende.

4. Regelsystem på hyresområdet som gör att hyressättningen blir orättvis.

5. En uttalad ovilja från utskottsmajoriteten att pröva nya vägar för att utveckla bostadsmarknaden.

Det är ingen nyhet att bostadsmarknaden är en av de mest genomregle-rade sektorerna i Sverige. Det är ej heller någon nyhet att bostadsmarknaden uppvisar de kanske största problemen i Sverige i dag just på grund av alla regleringarna.

Den svenska bostadsmarknaden är faktiskt mer ett administrativt system än en marknad. De som förlorar mest är just de boende, eller snarare de som inte har kunnat bli "boende" i en egen bostad.

Som jag tidigare nämnt har kommunerna en mycket stark ställning på bostadsmarknaden. Vi moderater vill låta de olika aktörerna utöver kommunerna på bostadsmarknaden få mer att säga till om. Därför vill vi bl.a. upphäva förköpslagen, tillåta avgifter för bostadsförmedling, upphäva bostads-

141

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

142

försörjningslagen och upphäva den nyligen beslutade kommunala anvis-ningsrättslagen.

Det förekommer också på en mängd områden alt vissa organisationer som ej tillhör den s.k. arbetarrörelsen aktivt motarbetas från socialdemokraternas sida. Den s.k. hyresgäströrelsen, dvs. Hyresgästernas riksförbund, ges stora ekonomiska och verksamhetsmässiga fördelar gentemot alternativa föreningsbildningar. Det har t.o.m. gått så långt att människor som inte ens är medlemmar i denna organisation får betala stora belopp för Hyresgästföreningens verksamhet. De som försöker all starta egna föreningar för att exempelvis förhandla om hyran göre sig icke besvär.

Även på bostadsrättsområdet diskrimineras organisationer som inte tillhör den s.k. arbetarrörelsen. Utskottets ordförande var delvis inne på delta. Det handlar om organisationen SBC, Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation, som inte alls har samma möjligheter som exempelvis HSB och Riksbyggen. De två sistnämnda ganska rödfärgade organisationerna behöver exempelvis inte speciella tillstånd för att köpa fasligheter, vilket däremot SBC måste ha. Det finns också andra exempel på liknande diskriminering av just SBC.

Herr talman! Det finns även ett stort antal regler som gör att de boendes möjligheter till påverkan minskar. Hembudsskyldigheten i bostadsrättslagen är ett exempel. Med lagparagrafer sätter man resolut "p" för de bostadsrätts-boendes ekonomiska frihet. Man får inte överlåta sin bostadsrättslägenhel mot det pris man överenskommit, om detta överstiger det pris som överlåtelsen skedde till tidigare. Däremot finns det av någon anledning ingen paragraf som garanterar säljaren ett högre pris, om efterfrågan och prisbilden skulle vara låg.

Inflytandet för de boende får de boende själva inte ansvara för, utan det får endast "rörelsens" egen organisation. Hyresgästföreningen. Det gäller såväl allmänt inflytande som en så konkret och nära fråga som inflytandet över reparationer i den egna lägenheten. Att de boende samtidigt tvingas betala för hyresgästföreningens kostnader är dubbelt förkastligt.

Inte heller på hyresområdet kan de boende påverka bostadskostnaden. Regleringen av hyran kommer ursprungligen från efterkrigstidens krislagstiftning men gäller fortfarande - mer än fyra decennier efter kriget! Delta, i kombination med den ringa möjligheten att välja var man vill bo på grund av den kommunala bostadsförmedlingens monopolliknande ställning, gör att många inte får bo i det område de önskar. Samtidigt kan hyran bli högre för bostaden i del anvisade området, trots alt bostaden exempelvis ligger mindre centralt än vad den den bosladssökande önskade.

Hyreslagstiftningen har gjort alt de boende, om man nu generaliserar, får betala mer ju mindre nöjda de är med den tilldelade bostaden.

Att effekten av de boendes önskemål på det här viset blir raka motsatsen ekonomiskt är en av orsakerna till att problemen på bostadsområden är så stora som de facto är i dag i Sverige,

Trots att socialdemokraterna borde ha lärt sig av den icke-fungerande bostadsmarknaden har de nyligen infört ett liknande system på lokalhyressi-dan.

Herr talman! Vi moderater har föreslagit många förändringar på just del

fastighetsrättsliga området. Om de moderata förslagen bifölls, skulle huvuddelen av problemen på bostadsmarknaden bli ett minne blott. Vi har också, utöver de här förslagen, lagt fram förslag till en ytterligare utveckling på bostadsområdet. Ett av dessa förslag gäller ett "hyr-köp"-system som skulle ge de boende ytterligare valfrihet. Med vårt förslag skulle de boende kunna välja att bo med hyresrätt i inledningen men därefter ha möjlighet och rättighet att själva ta över ägandet av fastigheten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de moderata reservationerna i detta betänkande.

Jag vill ta tillfället i akt och ställa två frågor till utskottsmajoriletens talesman här, Hans Göran Franck;

1. Varför fortsätter socialdemokraterna att enbart gynna sina "egna" organisationer, t.o.m. på bekostnad av dem som inte ens är medlemmar-dvs. icke-medlemmar tvingas betala exempelvis Hyresgästföreningens lyxiga lokaler och höga ombudsmannalöner?

2. Vad är del för logik i ett system där hyreskostnaderna är högre för en ocentralt belägen bostad i ett sterilt miljonprogramområde än hyran för en centralt belägen våning med många estetiska fördelar?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

INGRID HASSELSTRÖM NYVALL (fp);

Herr talman! "Vissa faslighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m." är rubriken på bostadsutskottets första belänkande detta riksmöte. Det låter mycket formellt och juridiskt. Men vad handlar det egentligen om? Jo, om människors valfrihet, om möjligheten att byta bostad om man själv vill och om mer inflytande för de boende. Det handlar ytterst om att kunna få den boendeform som man helst vill ha och om rättigheter, likställdhet och trivsel.

Att de olika politiska partierna inte tycker att dessa önskemål är tillgodosedda avspeglas, som Jan Sandberg har framhållit, i det stora antal motioner och reservationer som tas upp i detta betänkande. Jag skall inte gå igenom dessa i detalj. I stort vill jag bara peka på de linjer i folkpartiets bostadspolitik som ligger till grund för de reservationer som folkpartiet företräder.

En viktig utgångspunkt för oss i folkpartiet är att rörligheten utökas. Det kan ske på olika sätt. Men här har vi framför allt uppehållit oss vid det faktum att man bör öka möjligheterna till bostadsrättsboende. Man kan ju också länka pä hur beskattningen kan påverka möjligheterna till rörlighet. Men den saken har sin plats i ett annat betänkande.

När del gäller att bilda bostadsrätt finns det en rad regleringar som begränsar möjligheterna. De hinder som socialdemokraterna har satt upp för boendet i allmännyttigt ägda fastigheter när del gäller att bilda bostadsrättsföreningar borde omedelbart tas bort. Alla förslag om hembud och priskontroll bör också avvisas.

Olika organisationer skall jämställas. Diskrimineringen av bl.a, SBC, och delta har framhållits av både Agne Hansson och Jan Sandberg, måste upphöra. Jag instämmer helt i Agne Hanssons fråga beträffande de här problemen.

De boende måste också ges ett större inflytande, anser vi i folkpartiet.

I reservation 26 betonas att även enskilda hyresgäster eller en majoritet av hyresgäster skall kunna förhandla. Man skall inte bara vara hänvisad till en

143

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighets-rättsliga lagstiftningsfrågor m.m. Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

organisation som man av skilda skäl kanske inte vill tillhöra. Man skall själv kunna föra talan. Hyresgästerna bör också ha större inflytande över reparationer, och de kan stå för en större del själva.

De olika frågorna i detta betänkande känns väl igen. När samma saker tas upp om och om igen kan man tala om tjat. Politik är att tjata, skrev partikollegan Daniel Tarschys tidigare i veckan i ett inlägg i Dagens Nyheter. Han skrev: "Vill man ändra på något i samhället får man bekväma sig till att tala om varför, och inte en gång utan hundra gånger. Utan envishet stannar folkstyret."

Vidare säger han;

"Ger tjatet då resullal?Åjovars, det händer. Lyckas man inte byta regering får man försöka byta ut åsikterna hos den regering som sitter. Socialdemokratin är trög men inte orubblig. Dess reaktioner inför nya idéer brukar genomgå tre faser;

1, Nej, nej, nej!

2, Nja. Hm. Kanske.

3, Jovisst, och det var vi som hittade på del från början."

Jag vill säga här i dag att det är min förhoppning att utskottets majoritet framöver skall säga ja till åtminstone några av de krav som framställts i de reservationer som ligger till grund för detta belänkande. Då skulle vi reservanter inte behöva tjata så mycket. I det betänkande som vi i dag behandlar finns det 17 reservationer där folkpartiet finns med, och till dessa yrkar jag bifall.

144

JAN STRÖMDAHL (vpk):

Herr talman! Jag skall koncentrera mig på de hyresrättsliga frågorna. Jag gör det med anledning av hyresrättens och hyresboendets stora betydelse i vårt land. Jag tror inte att det finns något annat land i världen än Sverige där hyresboendet är så utbrett och där hyresgästerna har en så stark rättsHg ställning. Jag tror inte heller att något annat land i världen har en så stark hyresgäströrelse som just Sverige. Det innebär naturligtvis inte att hyresrätten inte kan få ytterligare utbredning eller att hyresgästernas ställning inte kan stärkas ytterligare. Tvärtom genomsyras vpk:s ställningstaganden av en strävan att hyresrätten ytterligare skall kunna stärkas och att den skall bh ännu mera omfattande. Vi menar att hyresrätten, särskilt då i allmännyttan, är den enda tillgängliga upplåtelseformen för alla dem som inte har speciella ekonomiska förutsättningar eller särskilda kontakter. Vi menar att det är den enda boendeform som är någorlunda fri från spekulation.

Bostadsrätten är i princip detsamma som hyresrätten. Det är en myt att tro att man äger sin bostadsrättslägenhet. Bostadsrätten är en dispositionsform. Lagstiftningen för denna liknar den som gäller för hyresrätten. Men i och med att bostadsrätten släpps fri för spekulation har det hela spårat ur. Allmänt har detta, helt felaktigt, uppfattats så, att man äger en bostadsrättslägenhet och att man i och med ägandet kan göra affärer med denna.

Jag börjar med frågorna om förvärvstillstånd. Bakgrunden till förvärvstill-ståndslagen var att man skulle försöka motverka osund spekulation i hyresfastigheter. Eftersom vi från vpk:s sida motsätter oss all omvandling av hyresrätt till bostadsrätt, så länge man inte åstadkommit hembud och priskont-

roll på bostadsrätterna, kan vi inte heller gå med på några som helst lättnader när del gäller att åstadkomma flera bostadsrätter. Därför går vi inte heller med på några lättnader för t.ex. SBC, även om vi tycker att det i och för sig kan finnas skäl att jämställa olika bostadsrättsorganisationer. Del skall i så fall gå åt det andra hållet, så att t,ex, tillståndslagen utvidgas till att omfatta även HSB och Riksbyggen, där det också förekommer spekulation.

Av samma skäl, dvs, att vi nu inte ser någon anledning alt underlätta ombildning, motsätter vi oss ändringar av ombildningslagen, bostadsrältslagen, osv. Vi vill i stället gå åt det andra hållet. Vi har föreslagit att omvandling av hyresrätt till bostadsrätt förbjuds, därför alt det är en så pass allvarlig utveckling av priserna på bostadsrätter och att en så stor del av bostadsmarknaden därmed undanhålls från dem som inte har möjlighet att ställa upp med en massa pengar.

En av de viktigaste reservationerna i detta betänkande är därför vår reservation 13, om ett förbud mot omvandling av hyresrätt till bostadsrätt.

Vi motsätter oss naturligtvis moderaternas förslag att ta bort möjligheten att införa hembud. Den möjligheten är mycket begränsad i dag.

När det gäller hyresfrågorna finner vi att det är viktigt att slå vakt om bruksvärdesystemet, så att det även fortsättningsvis kommer att fungera så bra som möjligt, som en ersättning för den gamla hyresregleringen, som Jan Sandberg tyckte var så förskräcklig. Vi slogs en gång i tiden för att hyresregleringen skulle behållas, och nu har vi ändå uppfattat det så att bruksvärdesystemet i den nuvarande hyreslagen rätt tillämpat är en ganska listig och effektiv form av hyresreglering. Det är alltså viktigt alt slå vakt om den, även för andrahandshyresgäster, som har en speciellt känslig och svag ställning på hyresmarknaden. Det har nu gjorts vissa framsteg, genom all del har klargjorts att bruksvärdeprincipen även skall omfatta en andrahandsupplåtelse.

Vi tycker också att det är viktigt att slå vakt om en stark organisering av hyresgästerna. Samtidigt är jag medveten om de risker som ligger i en stark organisation, vilken den än må vara- det gäller fackföreningsrörelsen och partiorganisationerna här i landet. Det händer naturligtvis att minoriteter blir "överkörda" och att enskilda intressen blir nedröstade av en majoritet i en stor och stark organisation. Sådant inträffar också inom hyresgäströrelsen.

Den viktigaste och bästa vägen att gå där är att kämpa för att medlemsdemokratin skall fungera inom dessa stora och starka organisationer. Man skall inte slå sönder hyresgästernas intresseorganisationer, inte heller lantbrukarnas eller arbetarnas och tjänstemännens organisationer. De behövs bakom ryggen på de enskilda, i detta fall hyresgästerna.

Denna syn ligger bakom vårt vaktslående om det nuvarande systemet, som innebär att förhandlingsrätten och boinflytandet vid ombyggnad tillkommer en organisation av hyresgäster, som också har en förhandlingsordning med motparten. Eftersom det sprids en massa osanningar, vill jag också påpeka att denna rätt inte bara tillkommer den traditionella eller stora hyresgäströrelsen, inte bara de hyresgästföreningar som är anslutna till Hyresgästernas riksförbund. Enligt hyresförhandlingslagen har varje organisation av hyresgäster som kan visa att den är kompetent att förhandla om sina hyror och hyresförhållanden möjlighet att t.o.m. lilltvinga sig denna förhandhngs-

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

145

10 Riksdagens protokoll 1989/90:12

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

146

rätt. Därför skall man inte svartmåla med osanna beskrivningar, som bl.a. Jan Sandberg har gjort.

Vi tycker också att det är viktigt att försvara allmännyttans ställning, även om vi samtidigt är medvetna om att allmännyttan också begår misstag. Man sköter inte sitt bostadsbestånd på ett bra sätt till alla delar, och man sköter inte sina relationer till hyresgästerna på ett bra sätt, men så länge allmännyttan finns och det kan ställas hyresgästkrav och politiska krav på denna skötsel är det mycket viktigt att allmännyttan är stor och stark. Den hyresreglering som ligger i bruksvärdesystemet, är upphängd på en fungerande allmännytta,

I fråga om förhandlingarna och framför allt det som diskuteras rätt mycket i betänkandet, dvs. förhandling och inflytande i samband med reparationer, underhäll och ombyggnad, vill jag säga alt det, även om vi i vpk menar att den formella rätten att teckna intyg och att göra förhandlingsöverenskommelser m.m. skall tillkomma organisationen av hyresgäster, är det berörda hyresgäslkollektivel, dvs, de som bor i det hus eller det kvarter som berörs, som skall ha huvudinflytandet och medverka i samråd och förhandlingar. Det är ingenting som hindrar att hyresgästorganisationen delegerar hela förhandlingsrätten till den grupp av berörda hyresgäster som sedan kan kallas kontaktkommitté eller något annat.

Om hyresgästorganisationerna inte följer denna princip, är jag övertygad om att de gräver sin egen grav. Det tror jag inte att någon sådan här organisation vill göra.

Agne Hansson tog upp förslaget om att i hyresförhandlingslagen införa en primär förhandlingsskyldighet när det gäller reparationer, underhållsinsatser och sådana ombyggnader som inte omfattas av bygglov eller statliga lån. Där känner jag att jag blev litet grand lurad när vi snickrade till det här betänkandet. Då sades det att det redan var klart att man skulle ta upp detta och, underförstått, föreslå del i den utredning som vi då ännu inte hade sett direktiven till, men som skall tillsättas och som skall göra en översyn av hela hyreslagstiftningen. När jag nu har läst direktiven tycker jag att de är vaga i det här stycket. Man får inte klart för sig om direktiven går ut på att primär förhandlingsskyldighet är en bra modell eller alt det inte är det. Hade jag vetat det, hade jag bibehållit min uppfattning att man borde ha kvar ett yrkande om tillkännagivande. Men vi får väl hjälpas åt, Agne Hansson och andra, att trycka på så att vår uppfattning i sak får slå igenom.

Hyresgästinflytandet när det gäller kabel-TV-frågorna är litet speciellt. Jag menar att man inte kan jämställa kabel-TV med andra gemensamma nyttigheter av typen tvättstuga, cykelrum, lekplatser och liknande i ett bostadsområde. Man kan inte ens påstå att det är en allmänt omfattad nyttighet. Man kan jämföra det med telefon, för det handlar om att varje hyresgäst helt individuellt borde få avgöra om han eller hon vill ha den här tråden indragen och vill ha ett abonnemang på det ena eller det andra sättet på olika kabelprogram.

Det har visat sig i praktiken att när man har hanterat detta som en boinflytandefråga, har det medverkat till att så split och motsättningar mellan olika grupper av hyresgäster med olika livsstilar och olika prioriteringar av vad som är värdefullt här i livet. Det skulle man ha kunnat undvika om man hade

hanterat detta som något som var och en får ta ställning till helt självständigt och individuellt och i så fall också betala för helt självständigt och individuellt. Det hade kanske minskat intresset för alt satsa pengar i olika satelliter och reklam-TV-projekl, men det hade väl inte skadat.

Jag vill också peka på reservation nr 39, där vi trycker på det viktiga i att ge kommunerna en skyldighet att ordna en kommunal bostadsförmedling, en skyldighet att ombesörja en så effektiv och bra bostadsförmedling som möjligt. Jag skall inte förlänga debatten med det nu. Vi hade en debatt med bostadsministern om delta. Där visade han faktiskt att man har tagit ett steg på vägen ål del hållet genom ett uppdrag till boverket.

Slutligen tycker jag alt det är viktigt, och det har legal bakom våra ställningstaganden här, att så långt som möjligt begränsa lokalhyreshöjningarna och att ge lokalhyresgästerna samma rättigheter som bostadshyresgästerna. Det är faktiskt, menar jag, i bostadshyresgästernas intresse. Så länge del finns en stor skillnad mellan lokalhyror och bostadshyror, finns del naturligtvis en mycket kännbar lockelse för alla fastighetsägare att försöka hyra ut så mycket så möjligt av sina ytor som lokaler i stället för bostäder. Dessutom blir del en väldig sortering av vilka lokalhyresgäster som kan betala höga hyror och vilka som inte kan det. Det finns alltså många små och ekonomiskt svaga verksamheter som tar stryk genom den i princip fria lokalhyressältning som vi har i dag.

Med detta vill jag yrka bifall till samtliga de reservationer som vi från vpk har fogat till detta betänkande.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighets-rättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

AGNE HANSSON (c) replik:

Herr talman! Först vill jag säga alt vpk och centerpartiet i många frågor har en gemensam uppfattning i fråga om alt vidga hyresgästinflytandet. Jag vill betona det som Jan Strömdahl sade om den primära förhandlingsskyldigheten, om kabel-TV-frågan och om lokal hyresgästlagstiflning. När jag säg att min taletid närmade sig sitt slut, utvecklade jag inte frågan om kabel-TV. Jag räknade med att Jan Strömdahl skulle göra det, och det gjorde han på ett så utmärkt sätt alt jag bara vill instämma i det.

Men det var inte av den anledningen jag begärde replik. Det gör man rimligtvis inte i första hand för att instämma. Anledningen till min replik var de två sammanhang i vilken Jan Strömdahls resonemang inte går ihop med alt vidga hyresgäslinflytandet.

Å ena sidan säger vpk att det är bra att vidga hyresgästinflytandet. Å andra sidan vill man inte bara förbjuda SBC som organisation, utan även lägga restriktioner på HSB och Riksbyggen, Jag har mycket svårt att förstå att man säger sig vilja vidga inflytandet om man utesluter den form av ägande som genom sin föreningsform ger större möjhghel att utöva inflytande än själva hyresrätten ger.

Det andra resonemanget som inte går ihop är när Jan Strömdahl säger att det är viktigt att slå vakt om de stora, tunga, etablerade organisationerna på inflytandeområdet. Jag vill gärna styrka under att hyresgäströrelsen i det här fallet gör betydande insatser. Det skulle vara mig fjärran all agera på ett sådant sätt att jag skulle undergräva deras ställning. I andra sammanhang säger sig vpk vara företrädare för de fria grupperna. Det är ofta ur de fria grup-

147

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa faslighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

perna, de små grupperna, som ett inflytande så småningom växer fram. Ger man inte hyresgästerna, de som är berörda i en liten fastighet, möjlighet till inflytande utan att de tillhör en stor organisation, har man ingen möjlighet att på sikt vidga inflytandet för alla.

JAN STRÖMDAHL (vpk) replik:

Herr talman! Till att börja med tyckte Agne Hansson att det var konstigt att jag ville skärpa reglerna när det gäller omvandling av hyresrätt till bostadsrätt, för det var del jag pratade om. Jag menar inte alt en omvandling från hyresrätt till bostadsrätt är någonting som har med hyresgäslinflytande att göra. Man är inte längre hyresgäst över huvud taget, om man har blivit bosladsrättsinnehavare i stället. Jag motiverade varför jag, med den marknadsprissättning som nu råder på bostadsrätter, är emot all omvandling av hyresrätt till bostadsrätt. Jag sade också all om vi får en begränsning av priser och spekulationer på bostadsrätter, då upphör det motståndet. Då tycker jag att den upplåtelseform, den dispositionsrätt, som bostadsrätten representerar också är okey.

Beträffande den andra frågan, som handlade om del stora starka organisationerna och varför inte de små och fria grupperna skulle få ett inflytande, menar jag att hyresgästerna - det sade jag också - faktiskt har rätten att bilda självständiga och frislående hyresgästföreningar. Det är inte så lätt att göra det, men rätten finns och den har också tillämpats i några fall. Det finns inget som hindrar att man arbetar i små och fria och lokala grupper men har den stora organisationen bakom sig som stöd och hjälp. Då får man en ännu starkare ställning som hyresgäst, menar jag.

AGNE HANSSON (c) replik;

Herr talman! Jan Slrömdahl säger nu att om man går över från hyresrätt till bostadsrätt är man inte längre hyresgäst. I sitt huvudanförande tidigare sade han att det egentligen inte är någon skillnad på hyresrätt och bostadsrätt. Det är bara det att man när det gäller bostadsrätten har släppt in spekulationen. Förutom detta finns ingen skillnad.

Jag frågar mig: Hur skall vpk ha det vad gäller frågorna om inflytande? Skall de som bor i bostadsrätt också ha möjlighet till inflytande? Det förefaller vara litet si och så med det, om jag förstår Jan Strömdahl rätt.

JAN STRÖMDAHL (vpk) replik;

Herr talman! Nu var Agne Hansson litet väl förvirrad. Det brukar han inte vara.

Man skall naturligtvis inte ta bort del inflytande som de boende i bostadsrätt redan har genom formen för sitt boende. Ett hyresgästinflytande bygger på att man är hyresgäst. Vi kan förbättra hyresgästinflytandet inom hyresrättens form. Vi har också, tillsammans med er i centern, sagt ja till alt permanenta den kooperativa hyresrätten, som man skulle kunna kalla en mellanform mellan hyresrätt och bostadsrätt. Vi säger ja till bostadsrätten i och för sig, om vi får bort spekulationen.

148

KRISTER SKÅNBERG (mp);

Herr talman! Jag tänker i mitt anförande gå igenom några av miljöpartiets ställningstaganden i betänkandet. Jag vill börja med att förklara var miljöpartiet de gröna slår och vad vi vill när det gäller bostadsrätter och när del gäller hyresgästers rätt att förhandla själva, samt i fråga om hyresgästers inflytande över sitt boende.

Priserna på bostadsrätter har stigit kraftigt under senare år. Det är en viktig faktor i den trista utveckling som har gjort att bostäderna har blivit en handelsvara och, ännu värre, rena spekulationsobjekt. Vi i miljöpartiet anser att systemet med hembud är ett viktigt medel för alt motverka spekulation på bostäder. Därför menar vi att det bör finnas regler om hembud i alla lägen. Bostadsrältslagen bör alltså utvidgas och skärpas sä att den på ett effektivare sätt än i dag motverkar spekulation. Det skulle innebära att ett förbehåll om hembudsskyldighet införs för alla bostadslägenheter i fastigheter som får eller har fått statliga lån. Miljöpartiet anser också att liden för lösningsrätt skall utsträckas utöver de tre år som gäller i dag. Vi har för avsikt att återkomma med ett sådant förslag i form av en motion.

Till dess att detta är genomfört i fråga om de bostadsrätter jag har talat om vill vi tillsammans med vpk förhindra ytterligare omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. När förslaget däremot är genomfört, är vi villiga att diskutera hur man på ett mer flexibelt sätt än vad som är möjligt i dag skall kunna ombilda hyresrätter till bostadsrätter. Detta kan ske t,ex, genom att kravet på antalet lägenheter som skall ombildas sänks från fem till tre. I ett sådant läge skall det också stå klart alt de som bor i en faslighet vid försäljning skall ha förtur att förvärva fastigheten och ombilda den till bostadsrätter, detta om en kvalificerad majoritet av de boende ställer sig bakom förslaget.

Herr talman! När det gäller hyresgäslinflytandet anser miljöpartiet att hyresgästerna själva skall bestämma i vilken omfattning de vill utöva sitt inflytande. De skall direkt, kollektivt, kunna förhandla med hyresvärden i alla frågor som rör deras boende. De bör inleda med att fatta ett beslut om att de vill ha en sådan förhandlingsordning, och beslutet skall då fallas med en kvaliflcerad majoritet. Skälet till detta är att det är fråga om ett ganska stort beslut, och det är viktigt att man sedan inte ändrar sig. Det bör alltså finnas ett klart flertal för en sådan ordning.

När hyresgästerna väl har bestämt sig för detta beslut, om de nu gör det, kan de direkt förhandla om hyran, och de kan skaffa sig boendeinflytande när det gäller underhålls- och förbättringsåtgärder. På detta sätt skulle de kunna avtala med hyresvärden om principerna för hur man kan låta en minskad underhållsplikt för hyresvärden kompenseras med sänkt hyra, dvs. att hyresgästerna tar på sig ett större ansvar för underhåll av fastigheten. När dessa ramar väl är satta skulle varje hyresgäst själv kunna förhandla med hyresvärden om i vilken mån hon eller han vill ta på sig ett större underhåll och på så sätt minska sin hyra. Detta var något om hyresgästinflytandet.

Frågan om tillstånd för förvärv av hyresfastigheter har diskuterats ganska mycket tidigare i kväll. Miljöpartiet menar att bara de organisationer som har sådana bostadssociala mål som riksdagen sedan länge har ställt sig

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

149

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighets-rättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

bakom, och bara de som har genomfört hembudsskyldighet, bör slippa ha särskilt tillstånd för förvärv av hyresfastigheter.

När del gäller lillslåndslagen anser vi i miljöpartiet all det finns skäl att utvärdera hur den har verkat. Det är möjligt att vi inte har samma skäl som moderaterna för en sådan begäran om utvärdering, men i varje fall tycker vi att man skall la reda på hur den har verkat, för all se om den behöver kompletteras eller förstärkas.

Jag har redan talat om förbudet mot omvandling av hyresrätt till bostadsrätt. I fråga om detta vill jag yrka bifall till reservation 13.

Jag skall också passa på att yrka bifall till reservation 7 som gäller utvärdering av tillståndslagen.

När det gäller de boendes ersättning för förhandlingsverksamhet och fritidsverksamhet, menar vi alt det är rimligt att hyresgäster som har valt att inte själva förhandla på del sätt jag tidigare har beskrivit betalar ersättning för den förhandling som organisationen sköter för deras räkning - detta oavsett om de är med i organisationen eller inte. Däremot tycker vi inte alt det är rimligt att hyresgäster skall tvingas betala för olika fritidsåtgärder som de inte har bett om och som de inte deltar i.

Det är vidare rimligt att de allmännyttiga bostadsföretagen får fortsätta att utöva sin vikliga roll och att de kan fortsätta att utvecklas. Därför skall de också ha möjlighet att avyttra sina fastigheter. Vi yrkar därför bifall till reservation 22.

Det är också rimligt att hyresgästerna får ett inflytande i de allmännyttiga bostadsföretagens styrelse. Jag yrkar därför bifall till reservation 24,

När det gäller ombyggnad tycker vi att man i bygglov för ombyggnad skall föra in en genomförandetid. Vi yrkar bifall till reservation 29,

När det gäller kabel-TV har Jan Strömdahl redan berättat om en inställning som vi delar. Vi yrkar bifall till reservation 30,

Vi tycker att den kooperativa hyresrätten skall permanentas och yrkar bifall till reservation 33,

Slutligen, herr talman, hinner jag nu bara ta upp att vi när del gäller radon tycker alt säljaren skall vara skyldig alt redovisa radonhalten vid försäljning av bostadshus. Vi yrkar bifall till reservation nr 48.

Vi yrkar i övrigt bifall till alla reservationer som bär milt eller miljöpartiets namn i del här betänkandet.

150

AGNE HANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag är litet besvärlig och tar tid i anspråk i kväll, men jag tycker all del är viktigt att få ett klarläggande från miljöpartiets sida när det gäller SBC och den diskriminering som vi vid två tillfällen i dag diskuterat i denna kammare.

När vi behandlade lagutskottets belänkande 1, som gäller tillämpningsområdet för lag om fastighetsmäklare, ansåg miljöpartiet att SBC inte skulle diskrimineras ulan behandlas likadant som de andra organisationerna. Det röstade ni i miljöpartiet också för i kammaren. Nu säger Krister Skånberg att SBC fortfarande skall diskrimineras när det gäller de lagstiftningsområden som bostadsutskottet har alt handlägga. Miljöpartiet finns i de fallen inte heller med på våra reservationer.

Jag tror all del vore bra att få vela vilka skäl som ligger bakom de olika sätten att se på SBC inom bostadsutskottets ansvarsområde och inom lagutskottets ansvarsområde. Del är viktigt frän den synpunkten att jag under behandlingen av ärendet från lagutskottet kunde märka att socialdemokraterna kunde tänka sig alt länka om pä den punkten. Jag tror det vore bra om miljöpartiet kunde ställa upp bakom moderaterna, folkpartiet och centern på bostadspolitikens område, för att om möjligt försöka förmå socialdemokraterna alt länka om där. Vad är skälet till att miljöpartiet inte kan länka sig att likabehandla SBC på bostadspolitikens lagstifiningsområde?

Under delta anförande överlog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

KRISTER SKÅNBERG (mp) replik;

Fru talman! Lättast är det alt förklara det här genom alt hänvisa till vad Jan Strömdahl sade. Det naturliga tycker vi är att man har en lillståndsplikt när del gäller sådana här frågor. Vi har då accepterat all man gör undanlag för allmännyttan. Vi känner oss inte övertygade om - i varje fall inte ännu -att SBC har samma bostadssociala mål som allmännyttan. Vi kan, som jag sade i mitt anförande, inte heller se alt man infört någon hembudsskyldighet. Gör man del är en lösning alt SBC får samma rättigheter, dvs. slipper begära tillstånd, som allmännyttan. Men vi avvaktar en sådan ändring från SBC;s sida. Eller också kan man följa den linje som Jan Strömdahl angav: För att det skall bli lika för alla skall alla rimligen begära tillstånd.

HANS GÖRAN FRANCK (s);

Fru talman! Det är visserligen ett stort antal motioner och reservationer som vi har alt behandla, men jag känner till ärenden där det är mycket mer motioner och reservationer. Jag kan därför inte riktigt förstå den talare som sade att delta antal skulle vara en mätare pä hur dåligt eller hur bra läget är på bostadsmarknaden. Jag tycker alt det finns mycket som vi verkligen har anledning alt kritiskt granska när det gäller bostads- och hyreslagsliflning. Men det finns väl anledning att inte la till överord.

Jag vill redan nu yrka avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan. Men jag vill samtidigt säga - del har framgått bl,a, av Agne Hanssons inlägg - att det i utlåtandet finns positiva skrivningar och uttalanden om viktiga frågor. Det gäller bl,a, den primära förhandlingsrätten, och det gäller frågan om vår inställning till kooperativ hyresrätt.

När del gäller den primära förhandlingsrätten menar jag att det uttalande som utskottet har gjort öppnar goda möjligheter för ett aktivt agerande för att söka lösa den här frågan på det sätt som det har rests åtskilliga krav på, inte bara här i kammaren utan också av andra.

Jag tycker alt del är viktigt all poängtera - där kan jag delvis hänvisa till vad Jan Slrömdahl sade - alt vi har en hyresförhandlingslag. Det är en lagstiftning som är mycket viktig för all vi skall kunna inte bara få till stånd en rimlig balans mellan parterna pä hyresmarknaden ulan också bedriva en social bostads- och hyrespolitik. Men har man sådan lagstiftning ställs det

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

151

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa faslighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

152

också stora krav på de parter som skall utnyttja lagstiftningen. Det tror jag att de som har erfarenhet av förhandlingsarbete förstår.

Det innebär inte alt del är något monopol. Den som uppfyller de krav som stipuleras i lagstiftningen kan också få förhandlingsrätt. Det finns ju andra än hyresgästföreningarna under Hyresgästernas riksförbund som har sådan rätt.

Jan Sandberg tog ut svängarna ganska ordentligt här i debatten. Till honom vill jag säga alt han i likhet med de flesta andra partiers företrädare borde göra ett besök på Hyresgästernas riksförbund. Han kommer i vart fall att konstatera att lokalerna inte är särskilt lyxiga. Inte heller undfägnaden där är särskilt lyxig. Det är ganska sakliga personer som man där har alt göra med och som har en stor erfarenhet av hyresgäst- och förhandlingsfrågor.

Del är också anledning att understryka att Hyresgästernas riksförbund är en partipolitiskt obunden organisation. Man välkomnar medlemmar från alla partier. Jag tycker att det är angeläget alt man i stället för att förtala eller starkt kritisera förbundet - låt vara att man kan framföra kritik - går med i den rörelsen och där utnyttjar de möjligheter som finns att agera.

På den punkten har jag litet svårt alt förstå Jan Strömdahl, Varför kan inte hyresgästföreningarna och Hyresgästernas riksförbund agera på det sätt som Jan Slrömdahl önskar när del gäller kabel-TV? Jan Strömdahl har ju stor erfarenhet av hyresgäslarbete. Del är ju vår mening att det bör finnas sådana möjligheter inom ramen för förhandlingar mellan parterna.

En fråga som för alla opposilionstalesmän, med undantag för Jan Strömdahl, nästan är en huvudfråga i debatten är SBC;s ställning. Trots allt är det inte en fråga av den dignitet som den har gjorts till. Vad frågan rör sig om är att en riksorganisation, en folkrörelseorganisation, kan få denna särskilda ställning som exempelvis två rikstäckande organisationer har. Det talades om diskriminering nyss. Jag tycker alt det är överord att tala om diskriminering. Jag skulle egentligen vilja fråga: Vilka konkreta, praktiska olägenheter har detta inneburit utöver att det rör sig om vissa formaliteter?

En sak tror jag alt man, om man skall driva opposition kring denna fråga, skall ta fram, och del är de konkreta olägenheter som förekommit. Jag tror att de är ganska få. Jag tycker att man skall presentera ett material kring delta när man framför denna kritik.

En annan sak som jag har observerat är att man nu talar om inte bara att man vill ha den här särregeln för riksorganisationer utan också för regionala organisationer. Det betyder alltså att denna regel även skulle gälla icke rikstäckande organisationer.

Om man vill förändra denna lagstiftning kommer man ju in på gränsdragningsfrågor, som det är angeläget för den som opponerar att klarlägga. Det är klart att debatten om detta kommer att fortsätta, och de synpunkter som kan anläggas skall naturligtvis prövas på ett sakligt sätt i fortsättningen.

De tre första reservationerna avser förköpslagen. Förköpslagen är ett viktigt instrument för alt tillgodose kommunernas behov av mark- och fastighetsförvärv. Men den har också betydelse för att stärka kommunernas ställning gentemot inte sällan starka fastighetsägarintressen.

Då det gäller bostadsrättslagstiftningen finns en rad reservationer som går ut på att prioritera och ge företräde ål bostadsrätten som bostadsform. 1 en

del fall går förslagen ut pä att göra detta så pass omfattande att hyressektorn kraftigt skulle reduceras. Det skulle innebära att bostadskonsumenternas reella valfrihet väsentligt skulle minskas. För de inkomstsvaga grupperna i samhället skulle delta vara en stor nackdel.

Enligt lagen om rätt till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt har hyresgäster rätt att genom bostadsrättsföreningen förvärva en hyresfastighet för ombildning från hyresrätt till bostadsrätt. Men lagen gäller inte om egendomen ägs av stal, kommun etc. Lagen gäller inte heller, som har sagts här, om egendomen innehåller färre än fem lägenheter. Till en anmälan skall fogas ett intyg. I bosladsutredningens belänkande, som framlades förra året, föreslås ingen ändring, och jag kan inte finna att det finns skäl att göra någon sådan nu.

På grund av att jag fick inleda detta anförande med att bemöta en rad inlägg skall jag be alt få återkomma med ytterligare genmälen.

■Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

JAN SANDBERG (m);

Fru talman! Först några kommentarer till Jan Strömdahl, som är nästintill min bänkgranne här i riksdagen.

När kommunisterna föreslår förbud mot omvandling av hyresrätter till bostadsrätter är det ganska intressant att jämföra med vad som sker i andra delar av världen. Jag tänker på den östligare delen av Europa, där man försöker genomföra perestrojka på alla länkbara områden. Där går man i totalt motsatt riktning mot den som kommunisterna här i Sverige eftersträvar. Där försöker man få så många som möjligt alt överta ansvaret för sill eget boende. Jan Strömdahl! Grundorsaken till att vi har de höga överlåtelsepriser som vi har på bostadsrätter är ju alt vi har en större efterfrågan än utbud. Får vi fler bostadsrätter sjunker också priserna.

Sist men inte minst; Vpk;s uppfattning i den här frågan går stick i stäv mot människors önskemål.

Hans Göran Franck tyckte alt jag log till överord i den här debatten. Jag tycker nog inte att jag gjorde det. Den del av boendet som detta betänkande behandlar är en viktig del av det regelsystem som aktivt har bidragit till de stora problem som flnns på bostadsmarknaden i dag. Vad gäller Hyresgästföreningens fördelar gentemot andra fristående organisationer kan jag säga till Hans Göran Franck att jag har träffat representanter för Hyresgästföreningen. Jag har också träffat representanter för HSB. Jag har t.o.m. varit medlem i Hyresgästföreningen, eftersom jag blev kolleklivansluten såsom boende i en HSB-lägenhel.

Jag kan ge ytterligare en kommentar till Hans Göran Francks fråga om SBC, som var om vi kan visa några konkreta exempel på att SBC diskrimineras. Ja, i lagutskottets belänkande nr 1, som vi nyligen har behandlat här i kammaren, visas vilken otroligt liten del av all nyproduktion av bostadsrätter i Sverige som SBC får ansvara för, trots att del är väldigt många människor som tycker att just den privata bostadsrätten är ett myckel positivt alternativ. Detta kanske inte enbart hänger ihop med den politik som förs på riksplanet. Det är väl framför allt alla de kommuner med socialistisk majoritet som ger HSB och Riksbyggen företräde framför SBC som är problemet. Men SBC har också på riksplanet problem vad gäller regelverket, jämfört

153

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

med HSB och Riksbyggen. Ett exempel är formen av allemanssparande till boendel. HSB och Riksbyggen får själva förvalla de medel de får in, medan SBC tvingas all föra över medlen till riksbanken för dess förfogande. Del var några få exempel på de stora orättvisor som trots allt finns.

Jag vill återkomma till de frågor som jag ställde till Hans Göran Franck i mitt inledningsanförande. Det gällde Hyresgästföreningens rättighet all ta ut pengar för sina kostnader av människor som inte ens är medlemmar i Hyresgästföreningen.

Man kan ha synpunkter på lokaler och ombudsmännens löner, men det är ju principen som är del viktiga. Varför skall en organisation ha rätt att plocka ut pengar av människor som inte ens är medlemmar i organisationen?

Jag tror att en av orsakerna till detta är att Hyresgästföreningen om den själv skulle få människor alt av egen kraft betala pengar till Hyresgästföreningen, sä skulle den inte få särskilt myckel pengar. Del är nog huvudorsaken till det regelsystem som finns i dag.

Jag fick inte ens en antydan till svar på min andra fråga. Jag frågade vad det var för logik i ett syslem där hyreskostnaden var högre för en ocenlralt belägen bostad i ett sterilt miljonprogramområde än hyreskostnaden för en centralt belägen våning med många andra fördelar som människor troligen värderar litet högre. Den frågan fick jag alltså inte något svar på alls.

En sista kommentar till hyresförhandlingslagen, Jan Strömdal, vpk, säger: Det finns ju möjlighet alt förhandla, även om man inte är en hyresgästföre-' ning. Men då skall man visa att man är kompetent alt klara av det.

Men lagstiftningen är ju så utformad att del var knappt att Stockholms stads stadsjurist ansågs tillräckligt kompetent! Jag skulle nog ifrågasätta om ens vår justitieminister, i varje fall med den nuvarande lagstiftningen som grund, kan anses tillräckligt kompetent för att klara av sådant här själv, så även om möjligheten finns så är den knappt marginell.

Del är framför allt de skilda delarna i lagstiftningen som direkt diskriminerar sådana organisationer som inte har koppling till det socialdemokratiska partiet som jag vänder mig emot.

154

AGNE HANSSON (c):

Fru talman! Jag delar Hans Göran Francks uppfattning - även Jan Strömdahl gav ullryck för den tidigare i debatten - att delta är ett viktigt lagstiftningsområde, där vi har kommit långt, och att man skall ställa krav på de parter som agerar. Det är förutsättningen för alt det hela skall fungera.

Det finns mycket att granska, säger Hans Göran Franck, Ja, det tycker vi också. Får jag tolka delta uttalande så, alt socialdemokraterna är beredda alt försöka la bort de hinder som vi har pekat på, som kunde göra lagstiftningen och inflytandet ännu bättre, nämligen del som gäller två tredjedels majoritet i ombildningslagen, att ge hyresgästerna i allmännyttan möjlighet att ombilda och att man inte kräver så högt tal som fem lägenheter när det gäller ombildning? Innebär uttalandel alt vi kan förvänta oss en förändring på de punkterna?

Det står en del positiva saker i betänkandet om primär förhandlingsskyldighet och kooperativ hyresrätt, säger Hans Göran Franck, Del var därför jag ville betona den primära förhandlingsskyldigheten, mot bakgrund av det

Jan Slrömdahl sade om del utredningsarbete som nu skall starta. Jag har fåll samma uppfattning, men jag känner mig inte lurad utan förutsätter att man genom utredningsarbetet skall komma fram till ett sådant resultat som utskottet tänkte sig när vi justerade betänkandet på den punken.

Så till "huvudfrågan i debatten", som Hans Göran Franck kallade den. Även om den inte är det, kanske den ändå är en symbolfråga för synen på inflytande i de olika partierna. Det gäller då synen på SBC. Vilka olägenheter har detta vållat den organisationen, frågade Hans Göran Franck. Det kan jag naturligtvis inte räkna upp i detalj, men självklart är att om man inte är undantagen och inte blir behandlad på samma sätt som de andra organisationerna exempelvis när det gäller lillståndsplikt, så kan man ha blivit stoppad i vissa sådana sammanhang.

Kanske är ändå inte detta det principiellt viktiga, utan den principiella innebörden - den psykologiska faktorn. Delta tror jag att Hans Göran Franck kanske bättre än någon annan fattar, för han arbetar ju ofta just med frågor som har med likaberättigande och diskriminering att göra. Om en organisation tycker sig ha och arbetar för alt ha samma innehåll i sin verksamhet och har samma författningar att arbeta efter som andra organisationer men av samhällets beslutande församlingar inte blir betraktad som jämbördig, så har del naturligtvis en psykologisk effekt som inte är bra. Principiellt är det alltså dä en fråga om hur olika vi ser på inflylandefrågor och öppenhet och på att ge möjlighet för alla i samhället alt agera på lika villkor.

Jag frågar mig fortfarande, som jag gjorde i mitt inledningsanförande; Vad krävs ytterligare från SBC;s sida innan socialdemokraterna är beredda att acceptera SBC? Del är ju i dag en riksomfattande organisation. Dess verksamhet och stadgar är helt i linje med både HSB;s och Riksbyggens. Vad krävs ytterligare för alt man skall vara beredd att ompröva detta?

Lokalhyreslagstiftningen berörde inte Hans Göran Franck. Jag tog upp den i mitt anförande. Jag vill betona viklen av att även stärka lokalhyresgästernas ställning på hyresmarknaden i delta sammanhang. Det för så många andra konsekvenser med sig som är viktiga inte minst för alt fä fram ett bättre boende i storstadsregionerna och få fram fler lägenheter och bättre integration mellan boende, arbete och service.

Slutligen, fru talman, skall jag försöka förtydliga mig något i förhållande till mitt inledningsanförande. Jag berörde där i stort sett de motionskrav vi hade och de reservationer som anslöt till centermotionerna och yrkade bifall till dessa. Jag yrkade sedan bifall till utskottets hemställan i övrigt. Jag skall nu göra del så enkelt för mig som jag inte gjorde förut, att jag yrkar bifall till samtliga reservationer där milt namn står med. Eftersom jag talade utan manus kanske jag inte nämnde alla reservationerna.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa faslighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m.m.

JAN STROMDAHL (vpk):

Fru talman! Hans Göran Franck frågade mig; Varför kan inte hyresgästföreningarna få ha hand om kabel-TV-frågoina, precis som alla andra frågor? Till det vill jag säga att jag med mänga andra tycker mig ha kommit till insikt om att del inte går att jämställa en indragning av kabel-TV i lägenheterna med andra gemensamma nyttigheler i bostaden och bostadsområdet. Det har visat sig att förhandlingssystemet inte fungerar när det gäller kabel-

155

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

TV-ställningstagandena. Detta har, menar jag, fört fram till inställningen att man bör betrakta installation av kabel-TV som en individuell fråga för varje hyresgäst. Det kan ju låta som ett budskap som skulle kunna komma från Jan Sandberg, men han har av någon anledning inte ställt upp på detta. Möjligen skulle man kunna tänka sig att hyresgäströrelsen skulle kunna ta lag i delta, men dä som ett tillval. Individuella tillval, som varje hyresgäst kan välja att göra och betala för, ingår också i förhandlingssystemet. Detta skulle kabel-TV kunna jämföras med.

Till Jan Sandberg; Vi känner oss inte beroende av ställningstaganden i Sovjet eller Östeuropa på det här området, lika litet som på något annat område. Om man nu väljer att gå mot ägande av bosläder där, så kan vi mycket väl ha den uppfattningen att detta är alldeles galet även om vi ställer upp på mycket annat av liberalisering, glasnost osv.

Vidare sade Jan Sandberg att när vi går emot omvandlingen till bostadsrätt, går vi emot människornas egna önskemål. Jag har den åsikten att människornas egna önskemal inte kommer fram klart förrän vi får del tillståndet att vi har rensat bort spekulationsmöjligheterna och spekulationsintressel ur bosladsrältsformen. Får vi bort spekulationsmöjligheterna så tror jag att man kan få en rättvisande bild av vilken upplåtelseform människorna vill ha - någon form av hyresrätt eller någon form av bostadsrätt.

I en replik till Hans Göran Franck log Jan Sandberg upp myten om bruksvärdeshyran och menade alt hyrorna var lägre i centrala och bra lägenheter än i dåliga förorlslägenheler. Det är en myt som också har spridit sig frän andra munnar i bostadsdebatten. Sanningen är att likvärdiga och likgamla lägenheter, centralt belägna - om vi nu håller oss till Stockholmsområdet -har en högre hyra i centrala staden eller i innerstaden än motsvarande lägen i ytterområdena har. Ännu lägre är hyrorna i de yttersta förorterna.

Kruxet i systemet är att åldern på lägenheterna har fått slå igenom så kraftigt. Det hänger ihop med värt finansieringssystem, där man inte kan göra så stora omfördelningar inom beståndet mellan äldre och nyare hus som kanske vore befogal att göra om man tog bruksvärderingen på allvar. Men det är alltså en myt att centralt belägna lägenheter med samma ålder och boende-standard som icke centralt belägna lägenheter skulle vara billigare att bo i.

Vad gäller möjligheterna att bilda egen hyresgästorganisation säger Jan Sandberg att inte ens juristen den och den fick göra det. Jag vet alt många jurister inte kan ett dugg om hyresrältsfrågor, men del är inte säkert att det beror på del. Vi har ett system där hyresnämnd och/eller senare bostadsdom-stolen avgör förhandlingsrätten, om del inte går att träffa frivilliga överenskommelser. Men grunden är ju trots allt att fastighetsägaren och de berörda hyresgästerna kan komma överens om var förhandlingsrätten skall ligga.

156

HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Till Jan Slrömdahl vill jag säga att en installation av kabel-TV rättsligt sett inte skiljer sig från en installation av andra gemensamma anordningar, exempelvis en centralantenn. Hyresgästerna har möjlighet att påverka beslutet genom sina organisationer. Jag är förvånad över att Jan Strömdahl, som inte bara är en energisk företrädare för hyresgäströrelsen, utan dessutom nästan aldrig ger upp, har gett upp när det gäller att agera

inom en organisations ram. Han har trots allt en rekommendation att stödja sig på, och den slår inte bara hyresgäströrelsen bakom utan också Sveriges Fastighetsägareförbund och SABO, Det betyder med andra ord alt de regler för boendeinflytande och de rekommendationer som parterna på bostadsmarknaden har utfärdat bör kunna tillgodose hyresgästinflytandet. Men om det går alt ta fram konkreta exempel på missförhållanden i betydande omfattning, då får man naturligtvis pröva vad det är för fel. Men liksom i fråga om SBC saknar vi ett konkret material såväl i utskottet som i kammarbehandlingen. Jag anser att det är angelägel för kritikerna alt konkretisera sig betydligt bättre. Det är en förutsättning för att kunna uppnå de förändringar man åsyftar.

Jag berörde inte lokalhyresfrågan i mitt tidigare inlägg. Till Agne Hansson vill jag säga att de förändringar i lokalhyreslagstiftningen som riksdagen beslöt för ett knappt år sedan innebar vissa förbättringar sett ur lokalhyresgästernas synpunkt, Utskoltsmajoriteiens inställning är att den för närvarande inte vill gå längre. För egen del - och då talar jag inte å utskottets vägnar -vill jag säga alt det redan nu finns vissa tendenser och rapporter som är oroväckande. Men lagstiftningen har varit i kraft alltför kort tid, och en del uppsägningar avser tiden före ikraftträdandet. Om man skall återkomma med ett agerande i den här frågan bör det enligt min mening gå längre tid. Då får man ett bättre underlag för alt kunna åstadkomma nya och andra förändringar.

Jan Sandberg ställer en rad frågor, bl.a. om att la ut pengar för sådant som han inte anser hör till hyran, exempelvis för fritidsarbete som sker inom ramen för boendet. Jag kan bara nämna all i de fall där sådana tvister har uppstått har bostadsdomslolen tagit ställning. De saker som Jan Sandberg här berörde har definierats och ansetts rymmas inom ramen för vad som skall inga i hyran. Jag tycker också att det hyresbegrepp som bostadsdomslolen har fastställt med ledning av lagstiftningen är rimligt om man vill föra en social bostads- och hyrespolitik.

Jan Sandberg talade vidare om privata bostadsrätter. Men jag vill säga att vi faktiskt inte har några statliga bostadsrätter, om nu någon skullle ha vilse-letts av Jan Sandbergs anförande att tro det.

I frågan om avvägningen mellan olika upplåtelseformer - hyresboende, bostadsrätter resp. andra former av ägande - har kommunerna ett avgörande inflytande. Men självklart måste de tillämpa de lagbestämmelser som gäller.

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

KRISTER SKÅNBERG (mp);

Fru talman! Jag vill göra ett litet klarläggande i frågan om hur vi i miljöpartiet ser på lokalhyrorna och på bostadsförmedlingens arbete. Vi vill i likhet med centern och vpk ge lokalhyresgästerna ett bättre skydd mot oskäliga hyreshöjningar. Hyreskrav skall anses som oskäliga om det påtagligt överstiger hyresläget för jämförliga lokaler, som det står i den gemensamma reservationen, nr 42, som vi alltså yrkar bifall till.

Vi anser också att det bör vara hyresvärden och inte hyresgästen som skall hänskjuta en eventuell tvist till hyresnämnden. Så är det när det gäller bostadshyresavtal, och så tycker vi att det skall vara när det gäller lokalhyror.

157

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Vissa fastighetsrättstiga lagstiftningsfrågor m.m.

Hyresvärden är ofta mera kunnig i de här frågorna, och det är rimligt att det är han eller hon som hänskjuter en tvist till hyresnämnden.

Därmed yrkar vi bifall till reservation 43.

Slutligen tycker vi att reglerna om ersättning för obefogad uppsägning skall ändras så att minsta ersättningen ökar från fyra basbelopp till två årshy-ror. Det innebär att vi yrkar bifall till reservation 45,

Detta för fram till hur vi ser pä bostadsförsörjningen, fru talman. Vi tycker att det är rimligt och lämpligt att de kommunala bostadsförmedlingarna fär ökade resurser för att de skall kunna arbeta effektivare än i dag. Det är rimligt alt de bosladssökande bidrar till att finansiera verksamheten genom att betala en viss avgift för de tjänster som de utnyttjar.

Det innebär att kommunerna bör ges rätt att besluta om en sådan förmedlingsavgift, och vi tycker att den inte får vara större än att förmedlingen får täckning för sina rörliga självkostnader för förmedlingsarbetet.

Jag vill också säga att vi är oroliga för alt den kommunala bosladsanvis-ningsrätten inte är tillräcklig för att få en fungerande förmedling av tomma lägenheter. Vi är inte precis imponerade över resultatet hittills. Vi tycker ändå att det är väldigt tidigt all direkt kasta oss över lagen, med tanke på den korta tid som den har verkat.

Det gör att vi väntar med spänt intresse på resultatet av det uppföljningsarbete som har inletts. När vi så småningom får tillfälle att analysera det resultatet, har vi bättre underlag för att se om man bara kan nöja sig med sakernas tillstånd eller om man kan rätta till vad som brister genom att skärpa lagen eller om det kommer att sluta med att det behövs en kommunal bostadsanvisningsskyldighet, som vpk har krävt den här gången. Men så långt vill vi inte gå nu.

JAN STRÖMDAHL (vpk):

Fru talman! Hans Göran Franck efterlyste konkreta exempel på missförhållanden när det gäller hanteringen av kabel-TV-frågor. Jag vill då bara peka på att vi väl alla har kunnat läsa om några fall där en hyresgäst, som inte har velat underkasta sig en ordning som i grunden vilar på att man accepterar att kabel-TV till viss del kan betalas via hyran, har mist sin hyresrätt. Det tycker jag är ett ganska allvarligt konkret exempel på missförhållanden.

Jag kan också nämna att jag inom hyresgäströrelsen har slagits för en förändrad syn på de här frågorna och nått en bit även där. Det är rikligare att jämföra kabel-TV-installation med ett tillval. Som det nu fungerar är systemet snarare att jämföra med om hyresgästen i andra sammanhang skulle kunna göra frånval. Man kör fram en installation för alla som grundkoncept. Sedan får några, om de är tillräckligt påstridiga, möjligen slippa anslutningen eller installationen.

Det borde vara tvärtom, så att grundkonceptet är den vanliga centralantennen, och sedan får de som så önskar göra tillval av kabel-TV.

158

JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Som ett försök att svara på mina frågor om Hyresgästföreningens rätt att uttaxera medel direkt från hyran, trots att den som bor i bostaden inte ens är medlem i föreningen, säger Hans Göran Franck att bo-

stadsdomstolen har tagit ställning med ledning av lagstiftningen och ansett detta vara riktigt. Men jag säger ju att det är lagstiftningen som behöver ändras, på det här området likväl som på väldigt många andra områden inom den fastighetsrättsliga lagstiftningen.

Vi moderater har den uppfattningen, liksom flera borgerliga partier, för det första därför att det är principiellt förkastligt att ge en organisation den här rätten gentemot andra. För del andra är det förkastligt att en organisation har rätlen att uttaxera medel från boende som inte är medlemmar.

Jag berättade också alt jag minsann varit medlem, kolleklivansluten till Hyresgästföreningen. Det är möjligt att jag kan klara av att betala den ökade kostnaden med mitt riksdagsarvode, som inte är alltför lågt. Men jag vet alt många lever på marginalen och för dem kan den här kostnaden vara det som gör att de får extra stora problem med ekonomin.

Sedan säger Hans Göran Franck att talet om privata bostadsrätter förstår han inte, för det finns väl inga statliga bostadsrätter. Nej, men faktum är att privata bostadsrätter är ett begrepp. Det har blivit det sedan allt fler har sett på vilket sätt man har prioriterat HSB och Riksbyggen, exempelvis i olika lagstiftningsärenden men också när det gäller byggnation i socialistiskt styrda kommuner.

Vi har ett exempel som är ganska aktuellt i Nacka, där man kan jämföra två bostadsområden, ett som HSB producerat och ett annat som det privata Melödbyggen har producerat för att överlåta till en s,k, privat bostadsrättsförening. Där har boendekostnaderna blivit betydligt lägre i den privata bostadsrätten. Det visar att ju fler aktörer vi har på bostadsrältssidan vad gäller nyproduktion, desto bättre och billigare bostäder får vi, plus att det ger de boende större möjligheter att bestämma över sitt boende.

Vidare tvingas jag konstatera alt jag inte fått svar på min fråga om de olikartade hyresnivåerna för olika lägenheter. Jag kan ha viss förståelse för att socialdemokraterna duckar i den frågan. Vi hade tidigare i kammaren en socialdemokratisk riksdagsman, Bo Södersten, som har kritiserat de förhållanden som i dag råder på hyresmarknaden i mycket starkare ordalag än vad jag har gjort i den här debatten eller i någon debatt tidigare.

Dessutom förstår jag att socialdemokraterna ligger lågt, när man nu får se det förslag som enmansutredaren socialdemokraten Birgersson lägger fram om förändringar av bostadsfinansieringen. Det är ett förslag som, om det genomförs, drastiskt kommer att öka boendekostnaderna för dem som i dag bor exempelvis i hyresbostäder. Jag förstår att Hans Göran Franck inte är trakterad av att ta upp de frågeställningarna eller ens ge mig svar på mina frågor.

En liten kommentar också till Jan Strömdahl, vpk. I fråga om hyresregleringen säger han i ena andetaget att det är en myt att man har samma hyra ocentralt som centralt för likvärdiga lägenheter. I nästa andetag säger han: Men del är ju på del viset när det gäller lägenheter som är producerade ungefär samtidigt. Ja, del är detta jag reagerar mot. De äldre fastigheterna ligger ofta i de centrala delarna i ett område, medan de något nyare bostäderna finns i mindre centrala områden. Jag nämnde miljonprogrammets områden som ett exempel.

I vpk säger man att man inte känner sig bunden av ställningstaganden i

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

159

Prot. 1989/90:12 Sovjet, när jag hänvisade till perestrojkan. Del är väl bara ett bevis på att 18 oktober 1989 vpk:s idéer är förlegade. Snart kommer vpk här i Sverige att vara ensamt om att kämpa för förlegade kommunistiska idéer.

En sak jag vill ha sagt i den här debatten med mina synpunkter vad gäller just delta område inom bostadsmarknaden är att de boende skulle må mycket mycket bättre, om vi i Sverige genomförde frihetsreformer. De skulle må mycket mycket sämre, även om de inte mår speciellt bra i dag, om vi införde ytterligare förbudslagstiftning enligt vpk;s och delvis socialdemokraternas modell.

HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Mitt tålamod när del gäller alt besvara frågor är nästan obegränsat, men tyvärr inte min tid.

Till Jan Sandberg vill jag säga all när del gäller hyressättningen kan man redan inom ramen för den nuvarande lagstiftningen beakta en hyresbostads belägenhet. Jag förstår att Jan Sandberg vill ha en ganska stor segregering på det här området, men det vill inte jag och mitt parti ha.

Den här frågan, liksom ett flertal andra hyresfrågor som har tagits upp av olika talare, skall granskas av den hyreslagkommilté som regeringen har aviserat. Kommittén skall få parlamentarisk sammansättning, och den skall granska ett stort antal angelägna hyresfrågor. Det blir också möjligt att inom ramen för den utredningen ta upp frågor som utredarna finner det vara angeläget att ta upp.

Någon kollektivanslutning när det gäller hyresområdet finns inte längre, som Jan Sandberg tycks tro. Del finns inte heller någon tvångsanslutning, utan det är helt frivilligt.

När del gäller parterna på marknaden vill jag upprepa att om man har en hyresförhandlingslag och fäster stort avseende vid att den skall fungera väl, måste man ha starka, kunniga och ansvarsfulla parter som förhandlar om de här frågorna. Jag tycker för min del att del är viktigt alt man från hyresgästernas sida verkligen ser till att man kan utöva boendeinflytande och att man kan ha en rimlig fritidsverksamhet i sitt bostadsområde. För den som är socialt ansvarskännande är det därför rimligt all detta ingår i hyran.

JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Det är riktigt att den s.k. tvångsanslutningen till Hyresgästföreningen numera är avskaffad bland dem som är medlemmar i HSB. När jag var medlem i HSB hade man ännu inte avskaffat detta. Det är således ett steg i rätt riktning. Jag vill ge en eloge, i varje fall i detta avseende, till HSB:s nuvarande ledning som såg till att man ändrade på den underliga regel som fanns tidigare.

Man har emellertid fortfarande rätt att tvångsuttaxera pengar från människor som bor i bosläder ulan att de är medlemmar i Hyresgästföreningen. Det är lika principiellt förkastligt som den tidigare tvångsanslutningen var.

Hans Göran Franck sade alt vi moderater påstår att vi vill ha någon form

av segregering på bostadsmarknaden. Jag vill då fråga Hans Göran Franck

hur det ser ut på den svenska bostadsmarknaden i dag. Är det inte så att det

160 är de som har penningar eller känningar, som har en tjock plånbok eller tjock

adressbok som har en möjlighet all leta sig fram i den labyrint som finns i Prot. 1989/90:12 dag? Denna labyrint är ett resultat av den socialdemokratiska bostadspolitik 18 oktober 1989 som har förts sedan mer än fyra decennier. Man kallar den l.o,m, för en so-cial bostadspolitik. Jag finner att kommentarer i övrigt är överflödiga,

HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Det är just därför att det flnns brister och avarter på hyres-och bostadsmarknaden som det är nödvändigt alt se över lagstiftningen, alt skärpa den och förbättra den.

Till Jan Sandberg vill jag säga att om man skulle avskaffa alla de lagar och bestämmelser som han har talat om här i dag, skulle vi få en bostads- och hyresmarknad som i varje fall inte kan kallas social. Det finns bra exempel på del. Jan Sandberg tycker mycket om att tala om andra länder, inte när han vänder sig till mig, men till andra meddebattörer. Den politik som Jan Sandberg talar för har tillämpats i flera konservativt styrda länder, exempelvis USA och England. Jag har själv studerat situationen både i USA och i England. De iakttagelser och studier jag har gjort, förskräcker mig. Jan Sandberg borde också bli förskräckt om han nu har gjort sådana iakttagelser och studier.

JAN SANDBERG (m):

Fru talman! Jag tycker alt man skall se sig om i världen för att ta reda på hur det fungerar på andra håll, och det är glädjande alt Hans Göran Franck också har gjort del.

Samtidigt tycker jag att man bör studera de förslag som vi har lagt fram i olika motioner, som också behandlas i detta betänkande. Studerar man de förslagen så finner man att vi har tagit ut de delar som är bra som vi har fått ifrån olika erfarenheter från andra länder och samtidigt försökt behålla de delar på den svenska bostadsmarknaden som vi anser skall finnas kvar även i framtiden.

Det här innebär ingen revolutionerande förändring på den svenska bostadsmarknaden. Det rör sig om ett antal förändringar som är vikliga eftersom de skulle kunna innebära att många av de låsningar och problem som i dag finns på bostadsmarknaden skulle kunna lösas.

HANS GÖRAN FRANCK (s);

Fru talman! Tyvärr måste jag konstatera alt de förslag som moderaterna framför i många, för alt inte säga åtskilliga, avseenden är ytterlighetsgäende. Moderaterna står dessutom isolerade i flera av de här frågorna. De går t.o.m. så långt att de inte ens har tillräckligt stöd för sina meningar ifrån fas-tighetsägarhåll.

Jag hoppas att moderaterna kan framföra sina synpunkter i del fortsatta utredningsarbetet. Vi får då se vad de verkligen kan stå för, i ett sammanhang där man inte tar ut svängarna utan där man sakligt får pröva förslagen.

Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 19 oktober.)

161

11 Riksdagens protokoll 1989/90:12 Rättelse: Tillkommit texten på s, 171

Prot. 1989/90:12 21 § Plan- och bygglagen

18 oktober 1989

Föredrogs
Plan- och bygg- bostadsutskottets belänkande

'"" I989/90;BoU2 Plan- och bygglagen.

JAN SANDBERG (m);

Fru talman! Detta belänkande behandlar plan- och bygglagen. Vi moderater motsatte oss införandet av denna nya lag. När den nu är antagen, för vi fram en mängd förslag till förändringar av den gällande lagstiftningen.

Plan- och bygglagen har gett framför allt kommunerna en mycket starkare ställning än tidigare. De som kommer i kläm är, i vanlig ordning, de enskilda medborgarna.

Regeringen har aviserat ett förslag om justeringar i PBL senare under detta riksmöte. Från moderat sida har vi ändå sett oss föranlåtna att föreslå förändringar redan nu, inte minst mot bakgrund av att vi vet att socialdemokraternas förkärlek för politikernas makt på det kommunala och centrala planet kommer att bestå.

Del är vår uppfattning att äganderätten måste respekteras på ett helt annat sätt än vad som nu är fallet med den nuvarande PBL. Den som äger fast egendom bör få utnyttja den så långt del är möjligt med hänsyn till grannar och andra med berättigade intressen. Nödvändiga inskränkningar måste kompenseras med ersättning. Därför vill vi bl.a. att systemet med genomförandetider för detaljplaner måste avskaffas. Byggrätten skall gälla utan tidsbegränsning.

Vi moderater anser även att de obligatoriska översiktsplanerna skall avskaffas och ersättas med ett syslem där kommunerna själva får bestämma behovet av den översiktliga planläggningen.

Planinstitutets områdesbestämmelser bör också enligt vår mening, avskaffas. Områdesbestämmelserna innebär bara skydigheler för den enskilde, men inga rättigheter. Om man behöver reglera markanvändningen får det ske med detaljplaner.

Utöver detta vill vi att kvalifikationsgränserna för intrångsersättning avskaffas. Det är inte förenligt med ett rättssamhälle att en markägare skall kunna tvingas att indirekt avstå ca 10 % av sin mark utan alt få någon som helst ersättning.

Vi anser också att så stora lättnader som möjligt skall eftersträvas när det gäller byggande utanför planlagt område.

All, såsom PBL ger möjlighet till, styra vilken form av exempelvis detaljhandel som skall kunna ske inom ett område är direkt förkasthgt. Denna styrmöjlighet finns redan genom institutet detaljplan. En förutsättning för en fungerande marknadsekonomi och god tillgång till service för medborgarna är att politiker inte så lättvindigt kan sätta marknadsekonomins spelregler ur spel.

Det visar sig också att PBL, med den nuvarande utformningen, så att säga
slår knut på den tidigare lagstiftningen i de fall man har planer kvar från den
tid då den tidigare lagstiftningen gällde. Detta är också ett problem.
162 Ett annat problem som sammanhänger med den nya plan- och bygglag-

stiftningen är del som gäller de attraktiva fritidshusområdena, framför allt på västkusten. Vi vet alt priserna på dessa fastigheter har ökat betydligt under senare lid. Ett sätt att motverka dessa prisökningar kan vara att öka efterfrågan på frilidshusbebyggelse i liknande områden. Plan- och bygglag-stiftningen har dock aktivt motverkat denna utveckling.

Vi föreslår bl.a. därför förändringar och lättnader i PBL och naturvårdslagen. Del skulle på ett radikalt sätt öppna möjligheterna för nybyggande av fritidshus i stora delar av vårt land. Ökar tillgången på billiga tomter i strand-nära lägen i glesbygd, kommer också prisnivån på befintliga hus i attraktiva kustområden att påverkas betydligt.

I detta betänkande har vi också föreslagit att de populära s.k. friggebodarna skall kunna uppföras med nuvarande regler, men att de skall kunna ha en yta på upp till 16 m-. Om detta förslag genomförs skulle deras användningsområde öka och möjligheterna att ge dessa byggnader en mer tilltalande utformning.

Jag yrkar bifall till de moderata reservationerna i delta betänkande.

Jag vill bara ställa en fråga till utskotlsmajoritetens talesman, Sverige är ett av Europas mest glesbefolkade länder. Varför skall Sverige då ha Västeuropas mest omfattande lagstiftning när det gäller att begränsa medborgarnas rättigheter att nyttja sin mark?

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

Plan- och bygglagen

SIW PERSSON (fp):

Fru talman! Den 1 juli 1987 trädde plan- och bygglagen tillsammans med naturresurslagen och lagen om exploateringssamverkan i kraft. Folkpartiet var myckel kritiskt till den utformning som PBL fick och har därför under de senaste åren motionerat om ändringar.

I detta betänkande har vi emellertid inga parti- eller kommittémotioner. Anledningen till delta är följande. En grupp med representanter från olika statliga myndigheter och kommunförbundet överlämnade i februari i år till bosladsministern en rapport om de första slutsatserna av ett och ett halvt års erfarenheter av lagreformen. Gruppens slutsatser var då att lagreformen var allmänt accepterad samt att erfarenheterna av reformen är tillräckliga för att motivera vissa lagjusteringar. På basis av denna rapport har det utarbetats vissa ändringar i PBL, NRL och plan- och byggförordningen. Nu kommer det en proposition den 26 oktober om ändringar i PBL.

Med anledning av detta har folkpartiet inte motionerat om PBL-frågor under våren 1989 men kommer tillbaka nu under hösten, i och med alt propositionen har lagts den 26 oktober.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna 4 och 13 och i övrigt till utskottets hemställan.

BIRGER ANDERSSON (c):

Fru talman! Timmen börjar bli sen, och jag vill gärna börja med all yrka bifall till reservationerna 7, 8, 10, 15, 16 och 17.

Det belänkande som vi nu diskuterar behandlar plan- och bygglagen - en lag som kom till efter nära 20 års förarbeten. Som Siw Persson nyss sade har denna lag inte varit i kraft så länge. Den trädde i kraft den 1 juli 1987. Samtidigt gjordes följdändringar i ca 40 andra lagar.

163

Prot. 1989/90:12 Vi i centern har med anledning av den korta tid som lagen varit i kraft ej

18 oktober 1989 lagt fram några omfattande motioner om PBL under den allmänna motions-

tiden. Det gäller, enligt vår uppfattning, att först få erfarenhet av hur den
Plan- och bygg- lagstiftningen fungerar.

■ Hur har då den nya lagstiftningen fungerat? Det är mycket glädjande alt

en arbetsgrupp med företrädare för bostadsdepartementet, boverket, lantmäteriverket och Kommunförbundet har samlat in erfarenheter från fältet. Jag tror alt Siw Persson var inne på del också. Vi i centern tycker alt det är värdefullt att man har gått ut i länen och frågat hur den nya lagen fungerar. Den proposition som kommer i slutet av denna månad får vi anledning att diskutera senare under hösten. Den kommer väl att diskuteras här i kammaren i december. Därför finns det ingen större anledning att här i dag ingående diskutera plan- och bygglagen.

Jag vill dock beröra några av de reservationer som centern står bakom. I reservation nr 8 lar vi upp de handikappades ställning i samhällsplaneringen. Samhällsplaneringen styrs ofta utifrån generella uppfattningar. Mindre grupper eller enskilda individer har inte tillräckligt goda möjligheter alt få gehör för sina berättigade önskemål och speciella behov.

Det har dock blivit bättre under senare år. Tänk efter hur det var under miljonprogrammets dagar! Den storskaliga samhällsplaneringen var helt dominerande. Kvantitet gick före kvalitet. Kraven på en god boendemiljö fick slå tillbaka för kraven på nya bostäder. Boende och arbete separerades.

Även om den nya plan- och bygglagen ger sociala målsättningar en framträdande ställning i planeringsprocessen, får vi inte slå oss till ro och säga att det är bra som det är. Vi måste höja målsättningen. Därför säger vi i centern i reservation 8 att det bör undersökas om inte ännu bättre lösningar kan nås på de handikappades problem, att anpassa bostaden till de särskilda behov som en boende kan ha.

I reservation nr 10 framhåller vi hur viktigt det är att skapa trivsamma bostadsområden. Under miljonprogrammets dagar glömdes den yttre boendemiljön bort. Det var kvantiletsbegreppet som gällde. Även för de människor som bor i de stora hyreshusen är del viktigt att känna närhet till naturen.

På många håll sker i dag en förtätning av bostadsområden. Det främjar oftast inte en god boendemiljö. I stället borde kommunerna i sin planering avsätta mark för odlings- och kolonilotter i tillräcklig omfattning i närheten av bostäderna. Då får de boende tillgång till den avkoppling och den närhet till naturen som ett eget litet markområde kan ge.

I reservation nr 15, som bygger på en centermotion, behandlas storleken på lovfria komplementbyggnader. Enligt nuvarande bestämmelser får högst två komplemenlbyggnader i omedelbar närhet av bostadshuset uppföras utan bygglov. Byggnadernas sammanlagda yla får inte översliga 10 m-. Komplementbyggnader är t,ex. fristående uthus och andra mindre byggnader.

Vi i centern tycker att 10 m- är en för liten yla. Vi vill höja gränsen för
byggnadsarealen från 10 m- till 16 m-. Vårt förslag innebär alltså att komple
menlbyggnader får uppföras utan byggnadslov så länge byggnadsylan inte
överskrider 16 m-. Genom en sådan ändring i PBL, från 10 m-till 16 m-, ökas
komplementbyggnadernas användningsområden. Dessutom vidgas möjlig-
164 heterna att ge byggnaderna en tilltalande utformning. Detta förbättrar den

yttre boendemiljön i villaområden. Jag är förvånad överalt centerns motion Prot. 1989/90:12
inte fick ännu större anslutning i bostadsutskottet. 18 oktober 1989

I reservation nr 16 behandlas ett mycket viktigt område, nämligen den
kommunala energirådgivningen. Det statliga slödel till kommunal energi- "" "*'

rådgivning upphörde 1986, I våras var del flera partier som förordade att * statliga medel skulle ställas till förfogande för den kommunala energirådgivningen. Jag vill erinra om att det i plan- och bygglagen är fastslaget att byggnader skall medge god hushållning med energi,

I reservation nr 17 lar vi upp formerna för myndighetsgranskning av byggmaterial. Ursprungligen har centerreservationen anknytning till en motion som vi skrev med anledning av en regeringsproposition under vårriksdagen. Propositionen handlade om godtagande av byggprodukler som godkänts i annat nordiskt land. Centern hade inga större invändningar mot huvudinnehållet i propositionen,

I Sverige är del boverket som skall pröva frågor om frivilligt typgodkännande och tillverkningskontroll. När boverket utfärdar ett typgodkännandebevis ges ett bindande förhandsutlåtande om all ett visst byggmaterial uppfyller bygglagstiftningens krav. Ett typgodkännande innebär för byggherren att han vet all byggmaterialet kommer att godkännas av kommunens byggnadsnämnd. Riksdagsbeslutet i maj 1989 innebar att byggnadsnämnderna också skall godta byggprodukler som godkänts av ett behörigt organ i något annat nordiskt land. Del främsta syftet med beslutet var att underlätta importen av byggmaterial, att öka konkurrensen och därmed dämpa den kraftiga kostnadsutvecklingen på byggmaterial.

Enligt centerns uppfattning är det viktigt att en ökad import inte leder till att nya kvalitets- och miljöproblem byggs in i det svenska bostadsbeståndet. Vi har mer än nog med problem. Detta kommer myckel tydligt att framgå av den följande debatten - förmodligen i morgon eftermiddag - som kommer alt behandla bostadsutskottets betänkande nr 3, Där kommer verkligen en hel del problem att diskuteras. Vi måste göra allt för att förhindra nya problem. Därför framhåller centern i reservation nr 17 all det är mycket väsentligt att byggnadsnämnderna blir mer aktiva i sin granskning.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 7, 8,10,15,16 och 17 och i övrigt till utskottets hemställan,

JAN STRÖMDAHL (vpk);

Fru talman! Jag har själv under den lid som föregick mitt inträde i detta hus varit engagerad i ett arbete med alt följa upp hur PBL och NRL fungerade i verkligheten efter alt beslut hade fattats i riksdagen. Min huvudreaktion var alt jag var förvånad över hur väl det hela i stort fungerade och hur pass väl man hade tagit emot PBL och NRL från faktiskt alla håll. Det var förvånande mot bakgrund av den hårda debatten i riksdagshuset. Trots allt hade man accepterat detta så pass totalt ute i kommuner och organisationer- så upplevde jag detta utvärderingsarbete.

Jag har alltså inte någon förståelse för de rallarsvingar som Jan Sandberg
riktar mot plan- och bygglagen. Jag uppfattar att de förändringsförslag som
Jan Sandberg och hans parti har slängt fram inte har någon förankring alls i
kommuner och organisationer. Jag har mera förståelse för miljöpartiets krav 165

Prot. 1989/90:12 på en omprövning av hela plan- och miljölagstiftningen. Men samtidigt

18 oktober 1989 tycker jag att vi måste avvakta översynen av naturvårdslagen och miljö-

skyddslagen plus den kontinuerliga pulsning av PBL och NRL som pågår.

°° Jag är inte nu beredd all ställa upp på miljöpartiets krav på en total genom-

lagen . ..

° gripande översyn.

Jag vill peka på ett par av de förslag som vi har lagt i delta betänkande. Först och främst har vi reservation 12, där vi trycker på att man borde förbättra möjligheterna för socialtjänsten och de sociala företrädarna att delta i den fysiska planeringen. Traditionellt är det alltid de hårda tekniska intressena som kan göra sig gällande i den kommunala planeringen. Vi menar alt allt det vackra som står skrivet i socialtjänstlagen om en medverkan i samhällsplaneringen, lyckas man inte i praktiken att genomföra. Man har inte tillräckligt stöd vare sig i lagstiftningen eller i de kommunala prioriteringarna av arbetsuppgifter. Med en enkel hänvisning i plan- och bygglagen till att socialtjänstlagen skall tillämpas, precis samma hänvisning som finns till naturresurslagen, menar vi att socialtjänstens och socialförvaltningens företrädare skulle känna sig mera tvingade att vara med. Del skulle vara lättare att prioritera de uppgifterna.

När del gäller frågan om friggebodar kan man fråga sig hur det skall gå till nästa val om plötsligt alla valstugor måste bli 15,99 m-. Klarar partiernas ekonomi detta? Men skämt å sido. Redan nu kan man bygga friggebodar som är 14—16 m- - åtminstone ute på vischan, eller som del heter på PBL-språk, utanför samlad bebyggelse. Det är nämligen bygglovsfrilt all först bygga en 10 m- friggebod och sedan bygga till den med en mindre tillbyggnad. Det slår inget i lagen om hur lång tid som skall gå mellan bygget och tillbygget. Jag kan bjuda Birger Andersson till en ö där jag har salt upp en sådan stuga och visa honom hur det har gått till - helt lagligt.

Jag vill slå ett slag för den obligatoriska kommunala energirådgivningen som bl.a. vpk har föreslagit. Vi tror att del är viktigt all om man skall kunna genomföra kärnkraftsawecklingen måste alla klutar sättas in på att klara delta via ett sparande. Då är det en god investering om det finns en ordentlig rådgivning i varje kommun med kunnigt folk som kan ställa upp och ge råd i dessa avseenden. Ett stöd till reservation 16 är ett stöd till kärnkraftsavvecklingen.

BIRGER ANDERSSON (c) replik;

Fru talman! Jag tackar Jan Strömdahl för inbjudan. Men jag hade blivit ännu gladare om Jan Slrömdahl hade ställt upp på vår reservation. Då hade vi fått majoritet, och då hade även de som bor i villaområden på annat håll i en- och ivåfamiljshus kunnat bygga sina friggebodar pa 16 m. Man hade då inte behövt gå utanför samlad bebyggelse.

JAN STRÖMDAHL (vpk) replik:

Fru talman! Jag vill till att börja med påpeka alt det i den genomgång av

förslag till förändringar som Birger Andersson hänvisade till i övrigt även tas

upp förslag som gäller denna fråga. Har man hänvisat till den kan man ju

förvänta sig all det även i detta sammanhang kommer alt läggas fram förslag

166 som kanske l,o,m, går längre än del som ni föreslår i reservationen.

Dessutom tror jag att det i sak ligger något i det faktum att det är rimligt     Prot. 1989/90:12
att begränsa storleken på komplementbyggnader till nuvarande tio kvadrat-     18 oktober 1989
meter inom tätare bebyggelse, dvs. inom planlagda områden och samlad be-
byggelse. Men i glesare bebyggelse tål man så att säga större komplement-   "'        °°'

byggnader. Det är alltså rimligt att det görs en differentiering i delta sam- ° manhang.

BIRGER ANDERSSON (c) rephk:

Fru talman! Också jag har tillgång till förslagen. Vi i centern väckte emellertid vår motion under allmänna motionstiden. Nu har jag uppfattat Jan Strömdahl på ett sådant sätt att vi har fått ett löfte om att vi, när propositionen läggs fram i december, får stöd från Jan Strömdahl, och det tackar vi för,

ÅSA DOMEU (mp):

Fru talman! Vi i miljöpartiet har äntligen fått igenom vårt krav på en utredning, som skall se över hela den nuvarande miljölagstiftningen, så att det äntligen skall kunna ske en samordnad, effektiv och skärpt miljölagstiftning.

När vi motionerade om detta under allmänna motionstiden sade vi i vår lagstiftningsmotion att det inte räcker med denna parlamentariska kommitté utan att det behövs ett komplement i form av en expertutredning som skall se över planlagstiftningen från miljö- och naturresurssynpunkt. Därför tycker jag att det är litet märkligt att utskotlsmajoriteten skriver följande;

"Dessutom bör erinras om att en utredning om en översyn av naturvårdslagen m.m. pågår samt att en utredning om en översyn av miljöskyddslagstiftningen nyligen tillkallats."

Det är ju just därför som vi har krävt denna utredning. Jag sitter med i den nya utredning som skall se över miljölagstiftningen. Vi har en övermäktig arbetssituation och skulle verkligen behöva ha hjälp av en expertutredning när det gäller att se över just planlagstiftningsfrågorna som är komplicerade. Vår utredning skall vara färdig med sitt betänkande i februari 1991. Det handlar om 260 författningar. Utredningen har ett sammanträde i månaden, och det första egentliga arbetssammanträdet blir nu i december. Hittills har vi bara haft ett förberedande möte. Jag menar att detta arbete kommer att bli svårt att klara av.

Det är litet synd att vi inte har fått stöd av folkpartiet i just denna fråga, eftersom folkpartiet också har motionerat om en parlamentarisk kommitté som skulle göra en övergripande översyn av miljölagstiftningen. Det hade ju varit bra om folkpartiet hade kunnat hjälpa till i denna fråga och stöttat den utredning som nu har påbörjat sitt arbete. Vi i utredningen kanske måste ta nya grepp i fråga om planlagstiftningen t,ex. Vi måste kanske arbeta med naturvårdsplaner för all klara av biotopskyddet. Vi måste kanske arbeta med miljövårdsplaner.

Vi har ju på senare lid sett att planlagstiftningen har stora brister när det gäller miljön och naturvården. Som exempel kan jag nämna den aktuella frågan som regeringen skall avgöra i höst och som gäller Ammerån. Kommunen har inte möjlighet all skydda sitt eget vattendrag. Kommunen har försökt skydda Ammerån i översiktsplanerna, men översiktsplanerna är inte juri-

167

Prot, 1989/90:12 diskt bindande, och därför kan de lätt köras över. Översiktsplanerna är 18 oktober 1989 egentligen bara som vilket beslutsunderlag som helst.

lagen

Ett annat exempel är vägbygget i Bratteforsåns dalgång på västkusten.
766 Trots att området har klassats som riksintresse exploaterades det till förmån

för ett annat riksintresse. I naturresurslagen finns det ingenting som säger hur avvägningar mellan olika riksintressen skall gå till. Del är t.o.m. så illa att del inte ens förklaras vad ett riksintresse är. I en lag som långsiktigt skall skydda naturresurserna finns det - t.o.m. när områden konkret räknas upp, vilket görs i del tredje kapitlet - en brasklapp, i vilken det sägs att om det här skyddet hindrar utvecklingen av det lokala näringslivet gäller det inte.

Det finns i dag många sådana fel i planlagstiflningen som gör att inte heller miljölagstiftningen fungerar. Jag skulle vilja säga att miljö- och naturvården på planområdet och när det gäller naturresurslagen mer är en fråga om regeringens godtycke än om att det finns något verkligt skydd i lagstiftningen.

Till sist vill jag yrka bifall till alla reservationer som miljöpartiet slår bakom.

(Forts, prot. 13,)

22 § Beslut om fortsatta förhandlingar den 19 oktober

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

23 § Meddelande om val

Förste vice talmannen meddelade att val av ytterligare en suppleant i utbildningsutskottet skulle ske vid sammanträdet i morgon.

24 § Meddelande om interpellation

Meddelades all följande interpellation framställts

den 18 oktober

1989/90:28 av Carl Frick (mp) till statsrådet Anita Gradin om anpassningen till EG;

Dagens Nyheter söndagen den 15 oktober innehåller en intressant artikel
med rubriken "Hårda bud för Efla", I artikeln sägs det "För Efta handlar
del om hur mycket man kan ge upp för att bli sambo med EG i del stora
europeiska ekonomiska samarbetsområdet". Viktiga samtal pågår och i arti
keln hävdas det med bestämdhet att framgången hänger på om EFTA-län
derna kan enas om att underkasta sig allt vad EG redan har bestämt, i bästa
fall i utbyte mot alt få vara med när EG:s framlid formas men inte när beslu-
168 ten fattas. Och då har man betalt ett högt pris jämfört med priset för med-

lemskap, sägs det i artikeln. Allt vad EG redan har beslutat kallas på EG-språket för Tacquis communautaire. Det rör sig om 70 000-80 000 sidor lagtext som vuxit fram sedan EG skapades.

Att acceptera allt detta blev EFTA:s grundplåt i de begynnade samtalen, och EG uppfattade det som positivt enligt Dagens Nyheter.

De svenska förhandlarna anser detta vara okontroversiellt. En annan bild träder enligt Dagens Nyheter fram om man talar med källor utanför de närmaste förhundlingskretsarna. Där heter det alt accepterandet av gemenskapens hittills uppnådda resultat i realiteten innebär att Sverige måste anpassa sig till delta.

En källa inom näringslivet säger enligt Dagens Nyheter: När de svenska riksdagsmännen fattar vad det är vi gått med på kommer del att bli ramaskrin. Det är ju fråga om ett helt system av regler på det ekonomiska området som principiellt skiljer sig från del svenska regelverket och som EG nu vill alt vi skall anpassa oss till och tillämpa i våra domstolar som om det vore svensk lag.

Denna artikel i landets största dagstidning, med ett gott rykte för korrekt information, är utomordentligt oroande. Som medborgare och riksdagsman måste man fråga sig;

Vad är det egentligen som håller på att ske bakom våra ryggar. Del som sägs i denna artikel stämmer över huvud taget inte alls med de bilder av okonlroversiellt förhandlande om anpassningar där svenska synpunkter faktiskt skulle ha tyngd, som givits från regeringshåll.

Den verkliga bilden som framträder är en om fullkomlig kapitulation inför EG från såväl Sverige som från EFFA. Är det delta som är EFTA-spåret?

Det är svårt att frigöra sig från tanken, att det som nu sker är ett led i ett smygarbeie för en tolalanpassning som sedan leder till en anslutning, vilken blir nödvändig för att över huvud laget kunna påverka beslut inom EG, Detta är moderaternas linje fast litet mera i smyg och mera lömskt!

En annan logisk fråga blir då: Hur har man tänkt att gä förbi grundlagen i detta komplex? Ulan en grundlagsändring kan knappast alla dessa regler föras in i del svenska rättsmaskineriel.

Jag vill med anledning av artikeln i Dagens Nyheter och de befogade farhågor för svensk självständighet som den reser fråga utrikeshandelsminis-le rn;

Prot. 1989/90:12 18 oktober 1989

1. Är ulrikeshandelsminislern villig att öppet redovisa alla de regler som vi nu i praktiken har anpassat oss till?

2. År utrikeshandelsministern villig alt i riksdagen beskriva hur dessa regler kominer att påverka svenskt samhällsliv?

3. Är utrikeshandelsministern beredd att låta riksdagen ta ställning till alla de nya regler som vi uppenbarligen nu har förpliktigat oss att följa?

4. Är ulrikeshandelsministern beredd alt låta svenska folkel i en folkomröstning ta ställning till själva anpassningen som princip och till om grundlagen skall ändras?

169

Prot. 1989/90:12 25 § Meddelande om frågor 18 oktober 1989

Meddelades att följande frågor framställts

den 18 oktober

1989/90:114 av Birgit Henriksson (m) till justitieministern om en inventering av narkotikamissbruket:

I Luleå har fem socialarbetare lyckats kartlägga narkotikamissbruket i kommunen genom en heh ny metod. "Narkotika i Luleå 1988" beskriver i klartext myndigheternas, institutionernas och föreningslivets samlade kunskap om situationen vad gäller missbruk i kommunen. Man har - genom att sända ut en enkät till i detta fall 66 olika uppdragsgivare - fått fram en skrämmande bild av ökningen av narkotikamissbruket inom kommunen. Man har även lyckats kartlägga ålder och kön och frekvens av missbruket.

Utredningen ger besked om att det finns 539 kända missbrukare i Luleå kommun, att tre fjärdedelar av dem är män varav nära hälften är mellan 25 och 34 år, att missbruket bland unga kvinnor har mer än fördubblats på fyra år och att missbruket ökat med 68 % sedan 1984, då man gjorde en ingående undersökning.

Myndigheter brukar grovuppskatta antalet missbrukare till mellan 10 000 och 14 000. Polis och socialarbetare brukar varna för att antalet är betydligt större, men ingen vet egentligen hur verkligheten ser ut. Skulle man slå ut Luleås siffror på hela landet blir det 68 000 "kända fall".

Med anledning av denna nya undersökningsmetod vill jag framställa följande fråga:

Är justitieministern beredd att fatta beslut om en landsomfattande inventering av narkotikasituationen, och kan justitieministern tänka sig att använda den så framgångsrika "Luleåmodellen"?

1989/90:115 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) till statsrådet Bengt Lindqvist om alternativa former för barnomsorg:

Enligt Morgonekot i dag har finansminister Kjell-Olof Feldt vid ett Kommunförbundsseminarium i Sigtuna sagt att det behövs krafttag inom barnomsorgen, - Därför, sade finansministern, får vi inte utestänga alternativa barnomsorgsformer vad gäller rätten till statsbidrag. Utöver kommunala och familjekooperativa daghem nämnde han att personalkooperativa och privata daghem borde få verka på likvärdiga villkor. En självklar förutsättning var att kvaliteten var hög.

Han ansåg detta viktigt för att kunna uppfylla målsättningen om full behovstäckning inom barnomsorgen 1991.

Finansministerns uttalande överensstämmer inte med regeringens och statsrådet Lindqvists förda politik.

Mot den bakgrunden vill jag fråga statsrådet Bengt Lindqvist;

170 Är statsrådet beredd att ompröva sitt tidigare så rigida motstånd mot stats-

bidrag också till personaldrivna eller privata daghem, som uppfyller Prot. 1989/90:12
de kvalitetskrav som alltid måste ställas? 18 oktober 1989

26 § Kammaren åtskildes kl. 22.56. In fidem

OLOF MARCUSSON

/Gunborg Apelgren

171

Prot. 1989/90:12 Innehållsförteckning

18 oktober 1989

172

Onsdagen den 18 oktober

1 § Justering av protokoll.................................................. 1

2 § Hänvisning av ärende till utskott................................ 1

3 § Meddelande om samlad votering................................ 1

4 § Jämställdhet................................................................ 1

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AUl

Debatt

Mona Saint Cyr (m)

Charlotte Branting (fp)

Kersti Johansson (c)

Gudrun Schyman (vpk)

Carl Frick (mp)

Gustav Persson (s)

Beslut fattades under 6§

5 § Ledighet, arbetstid och semester 34

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU2

Debatt

Erik Holmkvisl (m)

Kjell-Arne Welin (fp)

Kersti Johansson (c)

Gudrun Schyman (vpk)

Ragnhild Pohanka (mp)

Mona Sahlin (s)

Beslut fattades under 6 §

6 § Beslut 49

Arbetsmarknadsutskottets belänkande AUl ................... 49

Arbetsmarknadsutskottets belänkande AU2.................... 51

7§ Medbestämmande i arbetslivet, m.m........................... 51

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden AU6, AU5, AU4och

AU3 Debatt

Anders G Högmark (m) Elver Jonsson (fp) Börje Hörnlund (c) Lars-Ove Hagberg (vpk) Karin Thomé (mp) Sten Östlund (s) Erik Holmkvist (m) Karl-Erik Persson (vpk) Tredje vice talmannen Krister Skånberg (mp)

Beslut.............................................................................. 79 Prot. 1989/90:12

Arbetsmarknadsutskottets belänkande AU6................... 79 18 oktober 1989

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU5.................. 81

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU4.................. 82

Arbetsmarknadsutskottets betänkande AU3.................. 82

8 § Beslut om samlad votering........................................ 83

9§ Negativ föreningsrätt samt kollektivanslutning m.m... 83

Konstitutionsutskottets betänkande KU7

Debatt

Hans Nyhage (m)

Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Hans Leghammar (mp)

Sören Lekberg (s)

Birgit Friggebo (fp)

Beslut fattades under 12

10.................................................................................... § Lagstiftning beträffande ideella föreningar 94

Lagutskottets betänkande LU2

Debatt

Allan Ekström (m)

Lola Börkquisl (fp)

Martin Olsson (c)

Stig Gustafsson (s)

Anita Stenberg (mp)

Beslut fattades under 12

11 § Tillämpningsområdet för lagen om fastighetsmäklare ......... 103

Lagutskottets betänkande LUl

Debatt

Ewy Möller (m)

Ulla Orring (fp)

Martin Olsson (c)

Gunnar Thollander (s)

Anita Stenberg (mp)

Beslut fattades under 12 §

128 Beslut....................................................................... 111

Konstitutionsutskottets betänkande KU7....................... 111

Lagutskottets betänkande LU2....................................... 111

Lagutskottels belänkande LUl......................................... 112

13 § Beslut om uppskjuten votering av kvällsärenden..... 112

14 § Aktiebolagsrätlsliga frågor........................................ 112

Lagutskottets betänkande LU3

Debatt

Ulla Orring (fp)

Martin Olsson (c)

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Lennart Andersson (s)

Anita Stenberg (mp)

Beslut skulle fattas den 19 oktober l-'

Prot. 1989/90:12 15§ Konsumentkreditfrågor........................................ 118

18 oktober 1989 Lagutskottets betänkande LU14

Beslut skulle fattas den 19 oktober

16 § Ajournering för middagsuppehåll............................................................. 119

17 § Återupptagna förhandlingar.................................................................... 119

18 § Vissa transplantationsfrågor m.m............................................................ 119

Socialutskottets betänkande SoUl

Debatt

Daniel Tarschys (fp)

Anita Stenberg (mp)

Ingrid Andersson (s)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Margitta Edgren (fp)

Beslut skulle fattas den 19 oktober

19 § Jordförvärvslagen...................................................... 125

Jordbruksutskottets betänkande JoUl

Debatt

Carl G Nilsson (m)

Annika Åhnberg (vpk)

Åsa Domeij (mp)

Karl Erik Olsson (c)

Åke Selberg (s)

Hans Dau (m)

Beslut skulle fattas den 19 oktober

20 § Vissa faslighetsrättsliga lagstiftningsfrågor m,m....... 138

Bostadsutskottets betänkande BoUl

Debatt

Agne Hansson (c)

Jan Sandberg (m)

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Jan Strömdahl (vpk)

Krister Skånberg (mp)

Hans Göran Franck (s)

Beslut skulle fattas den 19 oktober

21 § Plan- och bygglagen.................................................. 161

Bostadsutskottets betänkande BoU2

Debatt

Jan Sandberg (m)

Siw Persson (fp)

Birger Andersson (c)

Jan Strömdahl (vpk)

Åsa Domeij (mp)

Forts, den 19 oktober

22 § Beslut om fortsatta förhandlingar den 19 oktober.................................. 168

23 § Meddelande om val.................................................................................. 168

174

24 § Meddelande om interpellation Prot. 1989/90:12

1989/90:28 av Carl Frick (mp) om anpassningen till EG 168 18 oktober 1989

25 § Meddelande om frågor

1989/90:114 av Birgit Henriksson (m) om en inventering av nar
kotikamissbruket ............................................ 169

1989/90:115 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) om

alternativa former för barnomsorg.......................... 170

175

gotab 99171, Stockholm 1989