Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1987/88:40

Tisdagen den 8 december

Kl. 15.00

1 § Justerades protokollet för den 30 november.

2 § Voteringar efter kl. 18.00

Anf. 1 TALMANNEN:

Om så erfordras kommer voteringar att anordnas efter kl. 18.00 onsdagen den 16 och torsdagen den 17 december.

3 § Svar på interpellation 1987/88:105 om situationen inom civilförsvaret

Anf. 2 Försvarsminister ROINE CARLSSON:

Herr talman! Gunhild Bolander har frågat mig om regeringens samlade politik för att minska sårbarheten i samhället och om vilka åtgärder som regeringen avser vidta för att minska sårbarheten i storstadsområdena. Vidare har hon frågat vilka åtgärder som regeringen avser vidta för att tillgodose nybyggnadsbehovet av skyddsrum och stärka befolkningens tillit till skyddsrumssystemet.

Det moderna samhället är sårbart för fredstida störningar, och detta gäller inte enbart storstadsområdena. Aktiva åtgärder för atf skydda befolkningen vidtas emellertid på en rad områden genom den fysiska planeringen, arbetarskyddet, trafiksäkerhetsarbetet, osv. Inom försvarsdepartementets verksamhetsområde innebär den nya räddningstjänstlagen och bildandet av statens räddningsverk, som har samordningsansvaret för befolkningsskyddet, en klar förbättring av arbetet med att förebygga olyckshändelser och minska konsekvenserna av dem.

I försvarsbeslutet framhålls att samhällets förmåga att möta fredsfida störningar är grundläggande för möjligheterna att verka under kriser och i krig. Vikten av att det härutöver i den fredstida planeringen och samhällsutvecklingen tas särskild hänsyn till beredskapen för kriser och i krig betonades i beslutet. Sårbarhetsfrågorna skulle i allt väsentligt betraktas som problem som avser de enskilda funktionerna inom den civila delen av totalförsvaret. Sålunda behandlas t. ex. frågor om sårbarheten på livsmedelsområdet under kriser och i krig inom funkfionen livsmedelsförsörjningen.

Analysen om sårbarheten utgör nu en grund för de olika funktionernas beredskapsåtgärder. Inom ramen för detta arbete har överstyrelsen för civil beredskap genomfört projektet Kommunal riskanalys fred-kris-krig. Syftet

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om situationen inom civilförsvaret

med projektet har varit att utveckla en metodik som på ett naturligt sätt integrerar beredskapsfrågorna med de frågor som rör den dagliga, fredstida verksamheten i kommunen. Vidare har avsikten varit att skapa systemtänkande hos de olika förvaltningarna och aft finna former för att bedöma behovet av reservanordningar. Den slutliga rapporten från projektet har sänts på remiss. Ett förslag fill finansieringsprinciper avseende kommunaltekniska reservanordningar bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Den samlade poUtiken för att minska sårbarheten i samhället under kriser och i krig har alltså lagts fast i försvarsbeslutet. Arbete pågår nu inom de olika funktionsansvariga myndigheterna med dessa frågor.

När det gäller skyddsrumsfrågorna förordades i försvarsbeslutet att inriktningen av befolkningsskyddet skulle ändras. Ufifrån en samlad syn på befolkningens behov av skydd skulle det framtida skyddsrumsbyggandet i högre grad än hittills inriktas på sådana områden där mera betydande risker finns för civilbefolkningen. Regeringen gav under våren 1987 räddningsverket i uppdrag att genomföra studier med en sådan inriktning. Detta arbete pågår med stor intensitet och skall redovisas för regeringen den 1 september 1988.

Genom försvarsbeslutet gavs tillräckliga bemyndiganden för att bygga skyddsrum i takt med nyproduktionen av byggnader och anläggningar i skyddsrumsorternas riskområden. Nya bristområden byggs därför inte in i riskområdena. Gunhild Bolander redovisar från räddningsverkets program-plan vissa siffror om resursbehovet för att bygga skyddsrum i takt med nyprodukfionen. Jag vill i detta sammanhang peka på att i dessa ryms inte bara nybyggnadsbehov utan även bristtäckning. Härutöver gavs genom försvarsbeslutet bemyndiganden för att avhjälpa de allvarligaste bristerna i främst storstädernas innerområden.

I Ukhet med Gunhild Bolander anser jag att besiktnings- och underhålls-verksamheten är av mycket stor betydelse för att vidmakthålla skyddsrummen. Resurser har avsatts också för defta i försvarsbeslutet.

Gunhild Bolander talar i sin interpellation om befolkningens fUlit till skyddsrumssystemet. Jag skulle hellre vilja tala orn tilliten till skyddssysfe-met. Skydd kan inte ges uteslutande genom skyddsrum. Det finns alltså en hel rad andra möjligheter att åstadkomma ett godtagbart skydd för befolkningen än genom att bygga skyddsrum. På de mest utsatta platserna bör naturiigtvis skyddsrum byggas, på andra platser bör ett enklare skydd kunna godtas.

Genom den pågående skyddsstudien kommer man att få ett underlag för en helt ny skyddsfilosofi, en skyddsfilosofi med differentierade skyddsnivåer där skyddet är mer anpassat fiU bl. a. hotet och den enskildes behov av skydd.

Just för att stärka allmänhetens tiUtro till det nya skyddssystemet kommer - i enlighet med riksdagens önskemål - arbetet med skyddsstudien att bedrivas under parlamentarisk insyn. Härigenom förankras redan från början grundidéerna i skyddssystemet hos befolkningen.

Anf. 3 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Är sårbarhet det pris vi får betala för vår välfärd? Det finns fog för att ställa den frågan, och jag skulle också kunna svara ja på den frågan.

När vi i denna kammare den 1 juni i år antog förslag till säkerhets- och försvarspolitiskt program avseende åren 1987-1992, var det ett beslut med både positiva och negativa förtecken. Det har talats om trendbrott i vissa sammanhang. Det mest anmärkningsvärda trendbrottet var att socialdemokrater och folkpartister kom överens om att lyfta pengar som var avsedda för de civila delarna av totalförsvaret över till att finansiera militära delar. Detta var en mycket märklig operation och för alla de myndigheter och andra som arbetar för en större trygghet för civilbefolkningen en mycket stor besvikelse. Riksdagsmajoriteten föreslog en anslagsminskning på nästan 15 %, en nivå där i flera fall konsekvenserna inte hade utretts - dit hör bl. a. befolkningsskyddet.

En koncentration av befolkning och verksamhet till vissa områden i vårt land och motsvarande avfolkning av andra medför en samhällsstruktur som i många avseenden ökar vår sårbarhet och känslighet. Viktiga verksamheter koncentreras till ett fåtal platser och anläggningar. Den berömda jästfabriken är bara ett sådant exempel.

Vi utvecklar tekniska system som ofta är inbördes beroende av varandra i det industrialiserade samhället och som är oerhört känsliga. Vi har ett antal fredstida exempel på enstaka störningar med allvarliga konsekvenser för hela samhället - felet i Kaknästornet med ty åtföljande elavbrott för att nämna något. Det är därför nödvändigt att bättre uppmärksamma sårbarhetsproblemen, inte minst i storstadsområdena där ju snart halva Sveriges befolkning finns.

Jag kan nu konstatera - som jag har haft tillfälle att göra många gånger tidigare när det gäller förhållandet mellan Gotland och övriga Sverige - att det brister i helhetssynen från regeringens sida, när man så medvetet satsar på storstadens expansion, när regionalpolitiken förs från talarstolar och i form av bygdevisa paket typ Uddevalla, Bergslagen och Norrbotten, när man avfolkar i stort sett hela den svenska kusten och ersätter mänskliga ögon med radarskärmar, när människor på landsbygden belastas med allsköns pålagor, t. ex. 25 öre tUl i bensinskatt. Allt detta medverkar till att människor söker sig till städer och tätorter och att det blir en allt glesare bebyggelse i stora delar av vårt land.

Detta i kombination med nedskärningar av det civila försvaret är varken mer eller mindre än ett hot mot ett fungerande totalförsvar. Ytterst handlar det också om i hur stor utsträckning människor kan känna tilltro till möjligheterna till överlevnad vid kriser och i en krigssituation.

1982 års försvarsbeslut innebar en välbehövlig satsning på byggande av skyddsrum, eftersom detta varit eftersatt under lång tid. Under 60- och 70-talen var beredskapsfrågorna ganska perifera. Det var därför anmärkningsvärt att erfara det fullständiga ointresse för skyddsrumsbyggande som riksdagsmajoriteten visade inför försvarsbeslutet 1987.

Räddningsverket räknar i sin programplan för åren 1988-1993 med en planeringsram som innebär en prolongering av 1987/88 års ram vad avser

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om situationen inom civilförsvaret

5 Riksdagens protokoll 1987/88:39-40

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om situationen inom civilförsvaret

räddningsverkets verksamhet utom skyddsrumsdelen. På skyddsrumsområdet tvingas räddningsverket föreslå - i enlighet rned intentionerna i 1987 års försvarsbeslut - en successivt minskande betalningsram för perioden.

I försvarsbeslutet konstaterade socialdemokrater och folkpartister aft bristen på bra skydd i högriskområden är så stor att behovet med nuvarande produktion inte kommer att kunna täckas inom överskådlig tid. Samma majoritet reducerade de ekonomiska ramarna !för detta ändamål på ett ansvarslöst sätt.

Försvarsministerns besked i svaret att det genom försvarsbeslutet gavs tillräckUga bemyndiganden för att kunna bygga skyddsrum i takt med nyproduktionen i skyddsrumsorternas riskområden stämmer inte med räddningsverkets nu framtagna underlag, som visar att målsättningarna i försvarsbeslutet inte kan uppfyllas helt och att bemyndiganderamen inte räcker för att bygga skyddsrum i nuvarande riskområden.

För skyddet av civilbefolkningen i krig är skyddsrummen den viktigaste komponenten. All erfarenhet visar att det är civilbefolkningen som drabbas hårdast vid en krigssituation. I exempelvis Libanon var det upp tiU 90 %.

Jag vill fråga försvarsministern hur han förklarar att det inte lämnas samstämmiga uppgifter från den ansvariga myndigheten och från försvarsministern i svaret samt vilka åtgärder han ämnar vidta med anledning av detta.

Anf. 4 Försvarsminister ROINE CARLSSONI:

Herr talman! Till Gunhild Bolander vill jag, säga: Den förändring av inriktningen av skyddsrumsbyggandet som försvarskommittén föreslog och en överväldigande majoritet i riksdagen sedan ställde sig bakom syftar till en bättre användning av resurserna på detta område. Vi vUl nå fram till en situation där skyddet och skyddsnivån anpassas i efter de risker som är för handen - inte att skyddsrum automafiskt skall byggas bara därför att nya hus uppförs.

Jag vill poängtera att centerpartiets representant i försvarskommittén har ställt sig bakom denna principiella inställning, "kommitténs förslag när det gäller civilförsvaret innebär bl. a. en ändring i inriktningen av befolkningsskyddet som jag i huvudsak biträder", skriver Gunnar Björk i sin reservation. Det torde ges rikliga tillfällen för Gunhild Bolander att föra den diskussionen med Gunnar Björk i stället för med försvarsministern.

Jag vill upprepa att räddningsverket nu gör en studie som ett led i genomförandet av den nya inriktningen. Studien skall redovisas för regeringen nästa höst, och till dess fortsätter vi att bygga skyddsrum vid nyproduktion i riskområden.

Som jag tidigare också har framhållit finns i försvarsbeslutet tillräckliga bemyndiganden för att kunna bygga skyddsrum i takt med nyproduktionen av byggnader i riskområdet. När pengar fördelas för skyddsrumsbyggande skall två villkor vara uppfyllda. Dels skaU det vara frågaom en nybyggnation i ett riskområde, dels skall det finnas ett behov av nya skyddsrumsplatser. Som bekant finns det i vissa områden ett överskott av skyddsrumsplatser, och då behöver vi inte bygga fler skyddsrum bara därför att nya hus uppförs. Det byggs alltså inte upp nya brister i riskområdet.

Anf. 5 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! Det snabbt expanderande Stockholms län är civilförsvarets största bekymmer när det gäller skyddsrumsplafser. Anmälda behov uppgår till 91,5 milj., och tilldelningen för att påbörja nya byggen är 44,7 milj. kr. I kommuner som Danderyd, Huddinge, Sollentuna och Täby finns inte pengar att starta ett enda bygge.

Låt mig då konstatera att det fill Huddinge sjukhus icke finns en enda skyddsrumsplats. Och vid KaroUnska sjukhuset och Södersjukhuset är skyddsrummen icke användbara.

Jag befarar atf försvarsministern har ett gigantiskt arbete framför sig om han skall övertyga stockholmarna om förträffligheten i den nya skyddsfilosofin med sina differentierade nivåer så länge grundbehovet i riskområdena inte är täckt och så länge som räddningsverket i sin plan anser att pengarna inte räcker.

Vad gäller besiktnings- och underhållsarbeten påstår också statsrådet att resurser har avsatts i försvarsbeslutet. Inte heller här har försvarsministern den aktuella situafionen klar för sig. Räddningsverket skriver så här i programplanen; "Besiktnings- och underhållsverksamheten måste inskränr kas, vilket bl. a. innebär att endast en del av de upptäckta felen och bristerna som skall ersättas med statsmedel kan åtgärdas och resterande måste skjutas på framtiden."

Tror försvarsministern aft denna bedömning från myndigheten är ägnad att stärka människors tilltro till systemet? Jag upprepar frågan varför ministerns svar och räddningsverkets uppgifter inte stämmer överens.

Det är intressant att konstatera att försvarsministern är beredd att tillmötesgå centerpartiets krav på parlamentarisk insyn i arbetet med bl. a. skyddsstudien. Får jag då fråga: När och på vilket sätt kommer det att ske? . Jag konstaterar vidare att försvarsministern ställer stora förhoppningar till myndigheterna, räddningsverket och ÖCB. Men jag menar att deras möjligheter att åstadkomma bra resultat väsentligt försämrades i försvarsbeslutet. Jag vill också fråga försvarsministern om han alltfort tycker att det var riktigt att föra över pengar från det civila till det militära försvaret. Är socialdemokratiska kongressbeslut inget att bry sig om i detta sammanhang, eller var det en eftergift för en uppgörelse med folkpartiet?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om situationen inom civilförsvaret

Anf. 6 Försvarsminister ROINE CARLSSON:

Herr talman! Det är intressant att lyssna till Gunhild Bolanders omsorg om mina arbetsuppgifter. Visst är de gigantiska.

När debatten fördes här i kammaren inför försvarsbeslutet, Gunhild Bolander, förelåg inga reservationer från mina partikamrater i Stockholm. Defta tar jag som ett tecken på att mitt parti har det mindre bekymmersamt i Stockholm än vad jag tror att Gunhild Bolanders partikamrater har det när gäller uppträdandet i Stockholm. Jag känner mig alltså rätt så lugn på den punkten.

När det gäller Gunhild Bolanders tal om centerns krav vill jag hänvisa till den debatt som fördes i kammaren när försvarsbeslutet fattades. Redan då var def klart att det skulle bli parlamentarisk insyn. Jag beklagar, Gunhild Bolander, aft ni inte observerade det vid detta tillfälle utan nu i efterhand

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

ställer ett krav trots att det redan under riksdagsdebatten före försvarsbeslutet gjordes klart att det skulle tillgodoses.

Anf. 7 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! Först vill jag säga att när det gäller den parlamentariska insynen så frågade jag när och på vilket sätt den skall komma till stånd - att den skall komma till stånd var jag klart medveten om.

Utifrån landet strömmar nu rapporterna in om minskande anslag till skyddsrumsbyggande. I Älvsborgs län kommer elva av länets tretton kommuner inte att få en enda ny plats. Länets försvarsdirektör har karakteriserat de nya tongångarna om skydd som att "statens spel med befolkningen numera till fullo har antagit karaktären av en rysk roulette". I Gävleborgs län är tilldelningen 5 milj. kr,, dvs. samma belopp som tidigare tilldelades enbart Gävle kommun. I Malmöhus län blir nio skyddsrumsorter helt utan tilldelning. Det finns ett stort antal exempel - jag skulle kunna räkna upp många fler än jag gjort nu.

Sårbarhetsproblemen i samhället har det gemensamt med miljöfrågorna att de är lättare att bemästra, om man tar hänsyn till dem från början. I dag muras sårbarheten in i samhällets byggelement i stället för att flexibilitet och hållbarhet kunde skapas. Jag efterlyser fortfarande regeringens samlade bild över åtgärder för att komma till rätta med sårbarhetsfrågorna. Systemet med att låta de enskilda funktionerna ta var och en sitt ansvar kan väl på ett vis vara bra, men det får inte resultera i att helhetssynen fördunklas. Därför vill jag fråga försvarsministern om han delar min åsikt att i regionalpolitikens övergripande målsättning sårbarhetsproblemen måste vara en hörnpelare.

I dag håller världen andan i awaktan på vad som kommer ut av supermaktemas möte i Washington. Låt oss hoppas att detta möte leder till den avspänning vi alla så innerligt önskar. Men innan vi vet om vi lever i en säkrare värld, måste vi ha ett totalförsvar som har möjlighet att fungera fullt ut och till alla delar. På vilket övergripande sätt är försvarsministern beredd att ta sitt ansvar för att så sker?

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpeUation 1987/88:83 om upprustning av vägarna i Jämtlands län

Anf. 8 Kommunikationsminister SVEN HULTERSTRÖM; Herr talman! Marianne Stålberg har frågat mig;

1. Vad tänker regeringen göra för att förbättra de allmänna vägarna i Jämtlands län och "lyfta" dessa till i vart fall riksgenomsnittet i avseenden där länets vägar uppenbarligen är sämst i landet?

2. Vilka initiativ ämnar regeringen vidta för att turismens behov av goda vägförbindelser skall få ge bättre utslag i vägverkets värderingsmodell?

Att Jämtiands län har ett stort och omfattande vägnät med många grusvägar är väl känt. Insatser har gjorts och kommer att göras för att

förbättra vägstandarden, men det tar tid innan vi har ett fullgott vägnät i hela länet.

Förutom det byggande som planeras med ordinarie medel har regeringen föreslagit ett tioårigt investeringsprogram för s. k. bärighetshöjande åtgärder. Detta program har främst inriktats på vägarna i skogslänen. För Jämtlands län planeras sådana åtgärer för ca 540 milj. kr. under tioårsperioden. De kommande satsningarna på vägarna i Jämtland får därmed en starkt regionalpolitisk inriktning. Detta kommer att medföra gynnsamma effekter för länets basnäring Uksom för turistnäringen.

Med bärighetsåtgärderna ser också bilden helt annorlunda ut än den som redovisas i interpellationen. Om t. ex. planerat vägbyggande ställs i relation till trafiken i länet blir insatserna i Jämtlands län gott och väl dubbelt så stora som för riksgenomsnittet.

När det gäller samhällsekonomiska kalkyler av vägprojekt har jag erfarit att vägverket gett turistnäringen i Jämtlands län samma tyngd som övriga näringslivsgrenar i dessa kalkyler. Turismens behov av goda vägförbindelser har således beaktats i vägbyggnadsplaneringen.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

Anf. 9 TALMANNEN;

Då Marianne Stålberg är förhindrad att närvara i kammaren medger jag att Nils-Olof Gustafsson får ta emot svaret.

Anf. 10 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s);

Herr talman! Jag tackar för detta medgivande, och jag tackar kommunikationsministern för svaret.

Kommunikationsministern är väl bekant med det missnöje med vägstandarden som finns i Jämtiands län. Missnöjet har kommit till uttryck på många olika sätt. Många är de skrivelser, uppvaktningar och framställningar som länsmyndigheter, organisationer och enskilda riktat till kommunikationsdepartementet. Oro, och för den delen också ilska, finns på många håll i Jämtland och Härjedalen. Vi är naturligtvis medvetna om att det finns dåliga vägar även på andra håll i landet, men vi vill ändå hävda att Jämtlands län är bland de mest utsatta i detta avseende. Fru Stålberg har i interpellationen redovisat några faktorer som borde peka på speciella insatser, så jag behöver inte här upprepa dem.

Kommunikafionsministern pekar på det s. k. bärighetspaketet. Alldeles självklart är detta mycket betydelsefullt. EnUgt beräkningar som gjorts på länsstyrelsen i Östersund kommer dock, trots bärighetspaketet, möjlighet att utföra tunga transporter året runt på huvudvägnätet inte att finnas ens i början av 1990-talet. Det beräknas att ca 30 mil på huvudvägnätet även då kommer att omfattas av tjälskaderestriktioner två månader årligen. Väntan på tjäle och frost kommer därför även fortsättningsvis att i alltför stor omfattning vara en förutsättning för näringslivets transporter i vårt län.

Bärighetspaketet, som utan tvivel är ett lyft, fördelas så i Jämtlands län, att 480 milj. kr. går fill broar och 80 milj. kr. fiU vägar. Vi har många undermåliga broar i länet - mer än 50 på huvudvägnätet som inte klarar EG:s bruttoviktsbestämmelser- så nog behövs bropengarna. Vi anser dock att det är nödvändigt att vägen är farbar mellan broarna också och har därför krävt

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

en annan fördelning i tiden mellan bro- och vägprojekten, men hittills inte fått något gehör för detta.

Herr talman! Jag har också ett par synpunkter på vägverkets värderingsmodell. En styrfaktor är antalet .fordonsaxlar som trafikerar vägarna. Däremot medges ingen nyansering på grundval av, vilka vikter som bärs upp av fordonens axlar. Man kan med fog misstänka att den tunga trafikens andel av det totala fordonsflödet är större i skogsområden som Norrlands inland än i andra områden. Jämtlands län, som har cirka en tiondel av landets samlade skogstillgångar, är dessutom det län i landet där i absoluta tal det mesta virket transporteras ut till förädling i andra län. Det säger sig självt att sådana områden blir lidande av den värderingsmodell som nu gäller.

Så turismen. Turismen räknas inte som näring i värderingsmodellen. Nu säger kommunikationsministern atf vägverket uppger att man ändå tar hänsyn till turismen i kalkylerna, och jag tror naturligtvis på den uppgiften, men inte tillräcklig hänsyn i så fall. Länet har 50 000-60 000 egna personförande fordon. Under vinferturistsäsongen tillförs ytterligare ca 150 000 fordon. Det är klart att en sådan belastning på vägarna ger effekter, som det enligt mångas mening inte tas tillräcklig hänsyn till.

Jag tror att det skulle betraktas som ett positivt ministerstyre om statsrådet försökte få vägverket att ändra sina värderingsmodeller i de avseenden som jag här har pekat på.

Det finns, som jag inledningsvis sade, ett brett missnöje med vägstandar
den i vårt län. Speciellt efter den osedvanligt regniga sommar vi har haft har
många vägar varit i uselt skick. I de diskussioner som förs om regionalpolifis
ka satsningar i Norrlands inland sägs med rätta att en god infrastruktur är en
förutsättning för en positiv utveckling i detta område. En ordentlig satsning
på vårt läns vägnät torde vara en av de vikfigaste infrastrukturella insatser
som kan göras. Jag utgår från att kommunikafionsministern och hela
regeringen delar den uppfattningen. ;

Anf. 11 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Temat för en sammankomst anordnad av Norrlandsförbundet för cirka ett år sedan var regionalpolifik och Norrlandsproblem. Då redovisades från forskarhåll - jag kan nämna professor Sture Öberg från Uppsala - en studie beträffande möjligheterna för invånare i skilda län att bo kvar i hemlänet. Det framkom - i och för sig är det ingen nyhet för oss norriänningar - atf en person som hade kunnat bo kvar i sin hembygd normalt varit bosatt i Stockholm, Göteborg eller Malmö. En majoritet av landets invånare har haft förutsättningar att bo kvar i sitt län, och det gäller alla län. I några län visar det sig dock atf förutsättningarna'har varit sämre. Dit kan räknas Jämtlands län, som hade de sämsta förutsättningarna i defta sammanhang.

Anledningen till atf jag särskilt nämner-deffa i den här debatten är aft goda kommunikationer och bra vägar spelar en avgörande roll för ett läns utveckling och därmed för arbetstillfällena. Det redovisade förhållandet stämmer därför allvarligt till eftertanke. Framför allt efterlyser jag initiativ från regeringens sida vad gäller en upprustning av vägnätet i Jämtland. I viss mån har jag fått ett svar i och med dagens debatt.

När skaU regeringen börja se Jämtiand, ja, Norrland över huvud taget, som en viktig del av Sverige och för den delen även av Norden? Att regionen är glest befolkad gör att det är särskilt viktigt att vägar och transporter har en rimlig standard. Det bristfälliga vägunderhållet i Jämtland utgör dess värre ett hinder för utvecklingen. Detta gäUer inte enbart för jämtlänningarnas egna interna kommunikationer utan, dess värre, även för godstransporter från övriga riket. Framför allt måste jag fråga: Hur skaU turismen kunna utvecklas?

Regeringen måste vidta kraftfulla åtgärder inom en snar framtid. Annars kommer näringslivets transporter att råka ut för ännu allvarligare störningar än som i dag är fallet.

Skogsnäringen svarar för en stor del av länets sysselsättning. Här utgör ett rationellt transportsystem - vägarna är alltså mycket viktiga - en av grundförutsättningarna för att man skall kunna konkurrera och satsa på världsmarknaden. Den största delen av Sveriges nettoexportinkomst härrör ju från skogen. I Jämtlands län finns det, tyvärr, stora brister vad gäUer vägnätets bärighet. Jag skall nämna några exempel.

Beträffande länets huvudvägnät förekommer det tjälskaderestriktioner på en sträcka omfattande drygt 30 mil under cirka två månader årligen. Den längsta avstängningstiden har t.o.m. varit tre och en halv månad. Cirka hälften av de allmänna vägarna i länet har beläggning. Motsvarande siffra för hela riket är 70 %. Dessutom tenderar eftersläpningen i länet att öka i förhållande till landet i övrigt. Inte i något annat län är trafikintensiteten så stor - mätt i fordonskilometer - på allmänna vägar med slitlager av grus som i Jämtlands län.

Som trafikanter anser vi rent allmänt att huvudvägnätet bör ha yfbelägg-ning. Men i Jämtland förhåller det sig inte så. Endast 173 mil väg har beläggning. I övrigt består huvudvägnätet, dvs. hela 24 mil väg, av grusvägar.

Men det är inte enbart vägarna utan även länets broar som har dålig standard. De svarar infe mot de krav som ställs, med tanke på den ökning av det tillåtna axel- resp. boggitrycket som har skett. En tung lastbil ger ju upphov fill mångdubbelt större underhållskostnader än en personbil gör. En av de broar som är undermålig är Flyåbron över Rörströmsälven.

Jag vill fråga kommunikationsministern: Är rådande förhållanden försvarbara? Jag efterlyser ett klart besked i dag. Finns Flyåbron med i det åtgärdspaket som nu aviserats, och är denna fråga aktuell under den första delen av innevarande tioårsperiod?

Bron mellan Sund och Flyn håller inte ens för vägverkets egna grusbilar, utan man tvingas lasta om till traktor. Skogsägare och skogsbolag drabbas synnerligen hårt. De gör stora förluster på grund av att de inte kan transportera virket på nämnda väg. I stället tvingas de köra långa omvägar, vilket medför större omkostnader för transporter av bl. a. massaved till terminalen i Hoting.

Åsidosättandet av underhåll får dyrbara konsekvenser. Jämtlandsvägarna speglar resultatet av det faktum att det totala väganslaget till Jämtiand har halverats sedan 1983.

Konsekvenserna för skogsbruk, skogsförädlingsindustri och turistnäring blir utomordenfiigt allvarliga; länets överlevnadsmöjligheter stryps.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

Jag tror att jämtlänningarna väntar sig ett svar i dag från statsrådet på frågan om utbyggnaden av E 75 förbi Östersund kommer att tidigareläggas. Det vore intressant att få ett svar. Länsstyrelsen har för sin del förordat alternafivet Norr Lugnvik.

Slitaget på vägnätet har ökat kraftigt, och vi väntar oss därför ett jakande besked från statsrådet om en rejäl satsning, som är mer än motiverad. Statsrådet har gett ett svar, men han talar bara om ramar och säger ingenfing om innehållet. Ramarna har hitintills varit helt otiUräckliga och har inneburit en hämsko för länets utveckling.

Om unga människor skall stanna kvar i länet och om nyckelpersoner skaU kunna rekryteras till länet och dess arbetsmarknad, är goda kommunikationer och framkomliga vägar en av förutsättningarna.

Anf. 12 Kommunikafionsminister SVEN HULTERSTRÖM:

Herr talman! Vi kan i och för sig vara överens om att det finns brister i hela det svenska vägnätet att komma till rätta med, således även i vägnätet i Jämtlands län. När man lyssnar fill debatten om vägnätet kan man ibland få intrycket att det inte finns någon önskan om investeringar i vägbyggande utan att det tvärtom ställs krav på att pågående byggen skall stoppas. Som dock redan har framgått av inläggen här och framför allt av listorna över angelägna investeringar i alla län, ställs det inte krav på att vägbyggandet skaU stoppas utan tvärtom krav på att det skall öka kraftigt. Det framgår av önskemålen att detta också skall ske i Jämtland.

Vi behöver alltså inte tvista om att det finns brister som skall rättas fill. Frågan gäller snarare i vilken takt förbättringarna kan genomföras.

Jag har pekat på bärighetsanslaget, som har en klart regionalpolitisk inriktning. Det innebär att Jämtland har fått en kraftig ökning av väganslaget totalt sett, även om denna del av anslaget är avsett att öka bärigheten på broar och vägar. Syftet är just att fillgodose näringslivssynpunkfer, som UUa Orring talade om. Skogsnäringen är ju oerhört betydelsefull i dessa delar av landet, och det är bl. a. för att underlätta skogsnäringens transporter som hela bärighetsprogrammet har lagts upp.

Det finns anledning att något nyansera den bild som här tas fram, även om jag i och för sig håller med om att det finris brister i vägsystemet. Vägstatistiken kan naturligtvis användas på många olika sätt. I interpellationen och i inläggen här har det framställts så att Jämtland skulle vara särskilt illa ute när det gäller väganslagen, men så är det knappast. Jämtland ligger på ungefär samma nivå som andra län med liknande geografi.

Vägbyggandet och väginsatserna kan mätas på flera olika sätt. Om vi ser på investeringsvolymen i förhållande till trafikarbetet, finner vi atf Jämtlands län ligger på exakt samma nivå som riksgenomsnittet. När def gäller bärighetsanslaget har Jämtlands län 74 öre per fordonskilomefer, medan riksgenomsnittet är 33 öre. Vid en sådan jämförelse ligger Jämtland alltså betydligt över riksgenomsnittet.

Det finns många - och det brukar framkomma exempelvis när vi har diskussioner här i kammaren om väganslagen i storstadsområdena, särskilt i Stockholms län - som tycker att def också är riktigt att sätta de planer för vägbyggande som finns i förhållande till antalet invånare i resp. område.

Eftersom detta skall skattefinansieras är det självklart att det har en viss betydelse hur mycket av finansieringen de olika områdena bidrar tUl och hur mycket de får tillbaka. En sådan jämförelse visar att det i Jämtlands län, enligt de flerårsplaner som nu diskuteras, investeras ca 1 420 kr. per invånare i vägar, medan exempelvis Stockholms län investerar ca 650 kr. per invånare. Men då talar jag bara om det ordinarie anslaget. Lägger jag också i det avseendet till bärighetsanslaget disponerar Jämtiands län 5 440 kr. per invånare. Riksgenomsnittet ligger på ca 1 600 kr. per invånare och i exempelvis Stockholms län på 820 kr. per invånare.

Jag har velat nämna de här siffrorna för att något nyansera bilden av att Jämtlands län skulle vara satt i strykklass när det gäller vägbyggen. Sanningen är i själva verket att Jämtiands län på grund av den stora ytan i förhållande fill folkmängden, trots ganska stora anslagsökningar och trots att stora anslag utgår i förhållande till invånarantalet, har svårigheter därför att vägnätet är så utspritt. Det får vi naturligtvis försöka att i efterhand komma till rätta med. Jag tror aft vi skall arbeta i den riktningen. Strävan måste naturligtvis vara att vi tar fram större resurser totalt sett för att komma till rätta med de här problemen.

Folkparfiet har inte, Ulla Orring, gjort några större ansträngningar för att få fram pengar till vägbyggande. Det pågår en diskussion om hur vi skall finansiera bl. a. vägbyggandet framöver. Den diskussionen har ni erbjudits att deltaga i, men ni har inte deltagit. Med de pengar som folkpartiet tar fram blir det inga vägar i Jämtland. Det känner jag mig ganska övertygad om. Men lyckas vi åstadkomma en finansiering ingår det också i den ett länstrafikanslag, som även ger större resurser fill byggande av vägar ute i länen. Det kommer även Jämtlands län att ha nytta av.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

Anf. 13 NILS-OLOF GUSTAFSSON (s);

Herr talman! Kommunikationsministern gör en jämförelse mellan väganslagen ufifrån olika aspekter. Jag har inte kunnat undgå att lägga märke tUl att Sven Hulterström även tidigare har varit invecklad i diskussioner med företrädare för länet om huruvida väganslagen till vårt län har ökat eller minskat. Jag undvek medvetet siffror i mitt inledningsanförande, för jag vet atf det går att vrida och vända på siffror, så aft man tycks bevisa det man vill bevisa. Om man ger och blandar i de olika anslagen vid olika tider, kan man få fram att de både ökar och minskar. Det är egentligen ganska ointressant i sig.

Vi som lever och verkar där uppe upplever dagligen atf det inte har gjorts fillräckligt. Vi har många dåliga vägar. Det finns aUtså ett missnöje, men det finns också förhoppningar. Den kraftiga markeringen från regeringens sida, som gjorts den senaste tiden, att vilja göra insatser för Norrlands inland måste enligt min bedömning också innebära planer på extra vägupprustning-ar. Jag tycker aft det var bra att kommunikationsministern medgav att det behövs ökade totala resurser för att klara detta. Jag utgår naturUgtvis ifrån att Jämtlands län, med tanke på den inställning som har manifesterats på senare tid, får sin beskärda del av de resurserna. Så långt tycker jag att det var ett bra besked, och det tackar jag för.

Prot, 1987/88:40 8 december 1987

Om upprustning av vägarna i Jämtlands län

Anf. 14 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern svarade infe på mina frågor om vad anslaget innehåller. Kommer Flyåbron till stånd under första delen av tioårsperioden, eller skall vägverkets grusbilar fortfarande bli tvungna att lasta om till traktor för att kunna åka på bron, och skall skogsbolagen och privata skogsägare tvingas köra långa omvägar för atf komma till terminalen i Hoting med massaved? Det är en viktig fråga som förtjänar ett svar i dag. En annan fråga jag ställde var den om E 75 utanför Östersund.

Jag är medveten om att det krävs stora anslag för vägarna i Sverige och framför allt vägarna i Norrland. Jag upplever det som ohemult av kommunikationsministern att tala om att det gäller en stor yta i förhållande till folkmängden. Jag kan försäkra kommunikationsministern att den stora ytan kommer att bestå. Det är geografiskt dragna linjer som inte kommer aft ändras. Däremot kommer befolkningssiffrorna att krympa rätt väsentligt, om vi inte får ordentliga kommunikationer och bra vägar i Norrland.

Hur det hela skall finansieras är en fråga som kommer att tas upp i budgetpropositionen, kan jag tänka mig. Där finns naturligtvis ompriorite-ringar att göra. Framför allt bör man mer energiskt använda de anslag man har fått. Det är synd att norrlänningarna skall få betala dubbelt - med både långa avstånd, dyr bensin och höjda taxor. Det är inte en demokrafisk och god politik för Sverige.

Anf. 15 Kommunikationsminister SVEN HULTERSTRÖM:

Herr talman! Jag har många gånger haft anledning att påminna om att vägbyggandet och hanteringen av väganslagen tillhör de mest decentraliserade verksamheter som vi har i samhället. Det talas mycket om att delegera och decentralisera, och på detta område har man verkligen tagit konsekvenserna av sådana önskemål. Därför pågår en process där varje län gör sina prioriteringar inom de anslag som finns i tioårsplanerna, och den processen och de prioriteringarna skall regeringen inte blanda sig i förrän länen har fattat sina beslut och det eventuellt står något riksintresse på spel som gör aft regeringen har anledning att gå in och korrigera beslut som fattats.

Det är klart att man kan tänka sig en mycket centraliserad process, och det är tydligen vad Ulla Orring är ute efter, vid vilken ett antal människor i Stockholm, helst också en minister, sitter och bestämmer var varje väg skall dras, var varje väg skall asfalteras och var varenda bro skall byggas. Vi har inte en sådan process, och därför kan jag inte svara på vilka prioriteringar länsstyrelsen i Jämtiands län kan ha gjort vad gäller de konkreta projekt Ulla Orring frågar om. Man kan få svar på mycket närmare håll utan att behöva resa till Stockholm. Dessa prioriteringar skall i första hand göras i Jämtiand.

Jag vill inte rekommendera en centraUserad process, utan jag vill nog att vi bibehåller det breda inflytande som finns ute i kommunerna och i länen över hanteringen av vägbyggnadsanslagen. Den ordningen fungerar i stort sett bra.

Sedan är det klart att man kan hänvisa till att folkpartiefs synpunkter på finansiering kommer när budgetpropositionen är lagd. Faktum är att partierna har haft överläggningar under rätt stor, del av detta år, och folkpartiet har också varit representerat vid rätt många av dessa överlägg-

ningar. Men när det kom till finansieringen var man tydligen inte beredd att ställa upp. Jag tror inte att invånarna vare sig i Jämtland eller någon annanstans är intresserade av enbart planer, utan de viU nog också se att planerna genomförs, och det kan de få bara om vi kan fatta beslut om hur utgifterna skall finansieras. Där har folkpartiet inte varit med. Det mest konkreta svar jag kan ge om de olika vägprojekten är alltså att chansen för att de skall komma till stånd är bra mycket mindre om folkpartiet får bestämma än om den nuvarande regeringen får bestämma.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHI.s vattenundersökningar i Östersjön

Anf. 16 ULLA ORRING (fp);

Herr talman! Till det senare påståendet vill vi återkomma, jag vill här diskutera sakfrågorna. Jag är mycket väl medveten om decentraliseringsprocessen då det gäller frågorna om vägar och kommunikafioner. Jag vet också att länsstyrelsen i Östersund har uppvaktat kommunikationsdepartementet när det gäller dessa frågor. Def skuUe därför ha varit intressant att här i dag få en signal från kommunikationsministern. Men def får tydligen vänta.

Jag vill även påpeka ett annat förhållande när det gäller kommunikationerna i Jämtland. De öst-västliga transportlederna är mycket viktiga. Jag tänker då också på de norska befolkningskoncentrafionerna som finns i Sör- och Nord-Tröndelag. Där bor ca 370 000 invånare. Det området ligger ungefär på samma avstånd från Östersund som från Sundsvall.

Det är viktigt aft vi kan bryta den negafiva befolkningskurvan för hela Norrlands inland. Det betyder aft man måste få en ökad framkomlighet på Jämflandsvägarna. Detta spelar en viktig roll för aft man skall kunna binda samman Norges och Norrlands kustiand. Av den anledningen har också Jämflandsvägarna en avgörande betydelse för utvecklingen av näringslivet -inte bara i Jämtland utan också i övriga delar av Norrland.

Det är tillfredsställande att kommunikationsministern nu har insett de problem som finns norr om Dalälven. Men dessa problem pockar på en lösning. Jag tror infe aft man löser dem genom aft höja bensinskatten med 25 öre.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1987/88:94 samt frågorna 1987/88:116 och 139 om SMHI:s vattenundersökningar i Östersjön

Anf. 17 Kommunikafionsminister SVEN HULTERSTRÖM:

Herr talman! Pär Granstedt har frågat miljö- och energiministern på vad sätt regeringen avser att tillse att miljömätningarna i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken kan genomföras minst i den omfattning som fidigare planerats.

Siw Persson har frågat om miljö- och energiministern avser att vidta några åtgärder med anledning av att SMHI planerar att lägga ned havsforskningen i Bottenhavet.

Jan Jennehag har frågat mig vad jag tänker göra för att SMHLs undersökningar i Bottenviken skall kunna återupptas.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHLs vattenundersökningar i Östersjön

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jajg som skall svara på alla frågorna.

Jag besvarar interpellationen och frågorna i ett sammanhang.

SMHI har beslutat att göra vissa inskränkningar i de svenska fartygsexpeditionerna med regelbundna observationer i Ålands hav, Bottenhavet och i Bottenviken. Det är inte fråga om någon nedläggning av verksamheten. Enligt uppgift från SMHI har personal från insfitutet under en vecka i mitten av november deltagit i en finsk expedition i Bottniska havet och från det finska undersökningsfartyget gjort mätningar.

Det är institutet självt som, inom ramen för dess totala resurser, avgör omfattningen av denna mätverksamhet. Uppföljningen av miljötillståndet i våra hav är en angelägen uppgift bland många andra och jag förutsätter att SMHI gör nödvändiga prioriteringar.

Frågan om resurstilldelningen för SMHI tas årligen upp i budgetarbetet.

Anf. 18 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation. Svaret är tyvärr inte särskilt uppmuntrande.

Från regeringens sida har det hållits många vackra tal om miljön. Det är inte framför allt kommunikationsministern som hållit dem, utan miljö- och energiministern. Uppmärksamheten har inte minst riktats mot Östersjöns miljösituation. När man har hört dessa tal har man fått intrycket att regeringen tillmäter miljöproblemen i Östersjön - dit räknas väl rimligen i detta sammanhang också Bottenhavet och Bottenviken - en mycket stor betydelse. Man har arbetat med ett särskilt åtgärdsprogram för Östersjöns miljöproblem. Jag, och många andra med mig, har tagit regeringens engagemang för Östersjömiljön på stort allvar och har sett det som mycket positivt. Man blir då bekymrad när man ser hur litet det engagemanget är värt när det verkligen gäller. En avgörande förutsättning för att vi skall kunna göra någonting åt miljöproblemen i Östersjön är att vi har kunskap, data, om dem. Det är precis vad det handlar om - att skaffa de erforderliga grundkunskaperna.

Man kan naturligtvis diskutera bakgrunden till att dessa mätningar har upphört. Jag talar nu om de svenska mätningarna från svenskt fartyg. SMHI hävdar att anslagen redan från början var otillräckliga. Vi i riksdagen får ta på oss en del av ansvaret. Man krävde nämligen en rationalisering jämnfört med regeringens förslag i samband med att SMHI tog över denna verksamhet. Dessutom anser man på SMHI att kostnaderna felberäknades. Det må vara hur som helst med den saken. Pengarna har uppenbarligen tagit slut för SMHI när det gäller att genomföra mätningarna, och regeringen gör ingenting för att säkerställa att mätningarna genomförs.

Kommunikationsministern säger nu att mätningarna inte har upphört, utan att det rör sig om en inskränkning. Det är ett vackert sätt att uttrycka saken. Verkligheten är att mätningarna från det svenska fartyget har upphört. För att vi inte skall komma i en fullständigt ohjälplig konflikt med våra internationella åtaganden har SMHI varit tvunget att be finländarna att Sverige skall få skicka med ett par man på deras mätningsfartyg och göra de undersökningar som är möjliga. Det är naturligtvis ganska ynkligt att Sverige

på detta sätt, för att över huvud taget få något gjort i dessa vatten, skall behöva be ett grannland om hjälp, därför att vi inte har råd att skicka vårt eget mätningsfartyg. Det är detta det handlar om. Programmet är kraftigt nedskuret. Den svenska expeditionen är helt inställd.

Regeringen måste ytterst ha ansvaret även för vad de statliga verken gör. Det är enligt min mening en fråga av högsta politiska prioritet. Jag trodde att det var så också för regeringen. Det ansvariga statsrådet kan då inte säga att detta är verkets sak, att det är på verket man skall prioritera eller inte prioritera. Det måste vara regeringens uppgift att se till att verken fullgör sina åligganden. Om inte regeringen ser till detta måste det tolkas som att regeringen inte anser frågan vara viktig nog.

Detta har inte heller kommit som någon överraskning. SMHI slog larm redan i januari i år och ytterligare en gång vid halvårsskiftet. Regeringen visste precis vad som skulle hända. Detta har nu också hänt. Faktum är att det när denna fråga kom upp till debatt i somras gjordes uttalanden från miljö-och energiministern som gav mig och många andra intrycket att man faktiskt skulle säkerställa att dessa mätningar genomfördes. Av detta blev alltså intet.

Min fråga kvarstår: Ansåg inte regeringen att det var viktigt att se till att dessa mätningar skulle fullgöras, och att man måste gripa in? Eller står regeringen maktlös i förhållande till sina egna statliga ämbetsverk, utan möjlighet att se till att dessa genomför de åtgärder som regeringen anser vara nödvändiga?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHLs vattenundersökningar i Östersjön

Anf. 19 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern för svaret. Enligt ministern har personal från SMHI under en vecka i november deltagit i en finsk expedition i Bottenhavet och från det finska undersökningsfartyget gjort mätningar. Samtidigt säger ministern att det inte är fråga om en nedläggning.

Jag läser innantill vad SMHI har skrivit i en handling från den 29 juni 1987; "Den regelbundna undersökningsverksamheten täcker idag Skagerrak, Kattegatt, Öresund, Östersjön, Ålands Hav, Bottenhavet och Bottenviken. För att erhålla bästa effekt har SMHI valt att lägga ned verksamheten med undersökningsfartyget Argos i Ålands Hav, Bottenhavet och Bottenviken."

Det är riktigt att man har gjort vissa undersökningar. Men varför har inte kommunikationsministern tagit tillfället i akt att tala om vad som egentligen skulle ha gjorts, bl. a. utifrån de överenskommelser som finns mellan Sverige och Finland inom Helsingforskommissionen och de bilaterala överenskommelser som vi har med våra grannländer?

Överenskommelsen mellan Sverige och Finland säger att mätningar skall göras på 35 punkter vid varje mätningstillfälle. Sedan många år görs i Bottniska viken undersökningar från Sverige med två expeditioner per år och från Finland lika många. Mätningarna görs i maj och november. Men på grund av de bristande resurserna har man fått minska ner mätpunkterna från 35 till 5.

Det är så, kommunikationsministern, att genom detta kan Sverige inte fullfölja sina åtaganden beträffande miljöövervakning enligt Helsingforskommissionen. Vi kan inte heller fullfölja det bilaterala avtalet med Finland

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHI.s vattenundersökningar i Östersjön

rörande Bottniska vikens miljöförhållanden.

Alltså bör Sverige omförhandla avtalet med Finland om bl. a. gemensam: ma undersökningar i Bottniska viken samt det svenska åtagandet enligt Helsingforskommissionens monitoringprogram. Då är min fråga till kommunikationsministern: Är nu dessa förhandlingar påbörjade?

Kommunikationsministern svarar att institutet självt avgör omfattningen av mätverksamheten inom ramen för sina totala resurser. Ja, men nu är det så att det är fel i underlaget. Statskontoret gjorde en utredning för några år sedan, och där missade man flera för verksamheten väsentiiga utgiftsposter. De har helt enkelt utelämnats. Sådana saker som kostnader för administration, datorkraft och telefon saknas helt. Det är detta som SMHI har slagit larm om.

Den 27 januari i år gjorde SMHI en framställning, öch först den 25 juni fick man avslag på sin begäran. På grund av bristande resurser kan nu inte heller majmätningen nästa år fullföljas enligt de uppdragna riktiinjerna.

I och med att de svenska fartygsexpeditionerna med regelbundna observationer i Bottniska viken tvingats läggas ner - de två svenska oceanograferna har, som en tidigare talare sagt, fått be om lov att följa med på def finska fartyget - kommer basen för den s. k. PMK-verksamheten, programmet för miljökvalitetsövervakning, att försvinna. Hur tänker man då klara programmet för miljökvalitetsövervakning, kommunikationsministern?

Nej, kommunikationsministern, det är bara att konstatera att här har det skett ett fel vid övergången från fiskeristyrelsen till SMHI, atf en onödigt lång tid har gått, att Sverige genom det inträffade inte fullföljer ingångna överenskommelser och att vi till följd av denna inskränkning av havsundersökningarna kommer att sakna viktiga basfakta, som vi så väl behöver för atf rädda våra hav. Detta är verkligen inte framsynt miljöpolitik.

Anf. 20 JAN JENNEHAG (vpk):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret. Pär Granstedt och Siw Persson lyckades i sina anföranden på ett föredömligt sätt redogöra för hur även jag ser på denna sak. Jag instämmer med dem.

Oceanografiska laboratoriet har genomfört undersökningar i Bottniska viken sedan mitten av 1950-talet. Fram till mitten av 1985 bedrevs det arbetet i fiskeristyrelsens regi. Sedan överfördes det fill SMHI. Vid omorganisationen fanns det ett rafionaUseringskrav på 500 000 kr. Det var ett förslag i den utredning som riksdagsbeslutet grundades på.

Nu citerar jag ur ett brev från SMHI till naturvårdsenheterna vid länsstyrelserna utefter Norrlandskusten och till miljö- och hälsoskyddskontoren i kommunerna längs Bottniska vikens kust: "Genom en felaktighet i utredningen togs ytterligare 700 000 kr. bort ur finansieringen." Detta visste regeringen. Regeringen har inte gjort någonfing. Första effekten av detta var att man den 2 november i år tvingades inställa den planerade fartygsexpedi-fionen i Bottniska viken med Argus.

Hur ser då regeringen på detta? Det hade varit en mycket enkel sak aft skaffa fram dessa pengar, om mätningarna hade ansetts vikfiga. Regeringen vill inte att mätningarna skall utföras, det är den enkla sanningen. Men varför inte säga detta klart ut? Regeringen anser att mätningarna är onödiga. De är

för dyra, och de ger inte mätvärden av någon relevans för våra beslut i miljöfrågor framöver. Säg det, så får vi fa den diskussionen.

Anf. 21 Kommunikafionsminister SVEN HULTERSTRÖM;

Herr talman! Det är väl rikfigt som det har påpekats, att i samband med den utredning som gjordes när denna verksamhet överfördes från fiskeristyrelsen till SMHI, begicks en beräkningsmiss i storleksordningen om jag minns rätt 600 000 kr. Detta ligger flera år tillbaka i fiden, utredningen gjordes 1985. Det är bara att konstatera att felet tydligen begicks då.

Men därifrån till att påstå att hela miljöpolitiken för Östersjön och Bottniska viken skulle vara i fara är det ganska långt. Det är att göra en oerhört grov överdrift.

Regeringen har visst vidtagit åtgärder med anledning av detta. SMHI har fått en kompensation, även om den inte fullt ut täcker det belopp man räknade fel på. Detta skedde genom beslut i juni 1986.

Dessutom kvarstår frågan självfallet att diskutera inför den budget som skall komma nästa år. Frågan är alltså inte avförd från dagordningen.

Det är alltså inte så att regeringen inte vidtagit åtgärder, och det är definitivt inte så att detta skulle vara helt avgörande för miljöpolifiken inom detta område.

Vi skall nästa år få inte bara en budget utan också en miljöpolitisk proposition, som är aviserad till den 10 mars. Det finns alltså flera möjligheter att återkomma till denna fråga.

Med anledning av uppgifter som lämnats i debatten viU jag dessutom säga, att det icke är så att de svenska mätningarna har lagts ned. De har utförts, men från ett finskt fartyg. Det är fortfarande, såvitt jag förstår, svenska mätningar, som sker på svenskt inifiafiv och för de svenska intressenas skull i detta sammanhang.

Jag tror uppriktigt sagt inte att miljön i Bottniska viken påverkas av om dessa mätningar sker från ett svenskt eller ett finskt fartyg. Det viktiga är vad som sker i den miljö där dessa mätningar kan ha betydelse för hur man skall kunna vidta åtgärder och följa upp förändringar.

Miljöengagemanget för dessa områden kommer atf kvarstå även framöver. Man kan diskutera metoderna. Det var beklagligt att detta räknefel inträffade för några år sedan, men det har alltså vidtagits åtgärder, och jag är övertygad om att det också i fortsättningen kommer att vidtas åtgärder för att följa upp denna viktiga fråga om dessa vattenområdens miljömässiga UtveckUng.

Det bör också påpekas att det med den arbetsfördelning som råder inte alltid är SMHLs uppgift att bestämma över hur stora resurser som skall satsas på sådan här mätverksamhet. SMHI utför denna verksamhet på uppdrag av olika andra organ, som t. ex. företräder fiskeri- eller miljöintressena, och det är de som då skall bestämma hur stora resurser som skall satsas, inte SMHI. Jag tror att de även framöver kommer att tycka att detta är en viktig uppgift och att de även kommer att anpassa resurserna därefter.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHLs vattenundersökningar i Östersjön

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHLs vattenundersökningar i Östersjön

Anf. 22 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Det låter sig naturligtvis sägas att miljösituationen i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken inte står och faller med de här mätningarna, men trovärdigheten i regeringens engagemang för miljöproblemen inom det här området har nog fått sig en mycket allvarlig knäck. Vad är det vi här kan iaktta? Jo, kommunikafionsministern erkänner att SMHI från början har fått för litet pengar för att kunna ge;nomföra mätningarna. Man har fått vissa medel, men kommunikafionsministern erkänner att man inte har fått full kompensation. Fortfarande har alltså SMHI för litet pengar för att genomföra mätningarna. Vi har också sett resultatet härav; programmet kan inte genomföras fullt ut.

Visst har det genomförts vissa mätningar, genom att svenskar har fått följa med på en finsk expedition, men detta är inte bara en fråga om fartygsnationalitet, som det kan förefalla av det som kommunikationsministern säger, utan vad det gäller är att en svensk expedition inte har kunnat genomföras. Däremot har svenskar fått följa med på en finsk expedition, som naturligtvis inte följer samma rutt som en svensk expedition skulle ha haft. Man har fått göra mätningar av det slag och i den omfattning som det finska expeditionsprogrammet har fillåtit. Den svenska expeditionen har inställts.

Det här innebär att en stor mängd mätdata som vi normalt skulle ha fått inte har kommit fram. Detta har reella konsekvenser genom att våra kunskaper om havsområdet i fråga blir mindre, liksom också vårt underlag för åtgärder på bl. a. miljöområdet.

Dessutom har detta konsekvenser för vår internationella trovärdighet. Skall vi få någon rätsida på Östersjöns miljöproblem gäller det att alla strandstater ställer upp helhjärtat. Sverige har gjort anspråk på att vara föregångslandet när det gäller vidtagande av åtgärder mot Östersjöområdets miljöproblem. Men vad tror kommunikationsministern att man tänker i andra huvudstäder när man upptäcker att Sverige plötsligt inte uppfyller redan gjorda internationella åtaganden beträffande internationell sjömätning, dvs. att finansdepartementets - jag tror att det är där som skon klämmer - rödpenna väger tyngre än våra överensikommelser med andra stater om att vi skall insamla miljödata? Vilken grund ger det för kommande diskussioner med andra länder?

Regeringen vet att felet är att för litet pengar har anslagits, och ändå är man inte beredd att tillskjuta medel för att mätningarna skall kunna genomföras. Självfallet slår detta mycket hårt mot regeringens trovärdighet på det här området.

Anf. 23 SIW PERSSON (fp);

Herr talman! Det är ju bra att kommunikationsrriinistern medger beräkningsmissen, men det räcker inte när vi ser att den får faktiska följder. Naturligtvis är det inte helt avgörande för området i fråga om undersökningar görs eller inte, men faktum är att verksamheten är nedlagd i Bottenhavet, Bottenviken och Ålands hav. Naturligtvis är def inte heller valet av fartyg som är avgörande. Det är ointressant huruvida det är fråga om ett inhyrt fartyg eller inte. Det är antalet mätningar som är avgörande. Faktum är att 35 mätpunkter har minskats till 5. Alltså blir underlaget mycket sämre, och

basen för den s. k. PMK-verksamheten dras undan. Jag fick inget svar från kommunikationsministern om vad han tänker göra åt detta. Det är inte jag som har gjort någon överdrift, utan detta är vad SMHI har sagt, och jag förutsätter att SMHI har sakkunskapen på detta område.

Dessutom svarar infe kommunikationsministern på vad den svenska regeringen tänker göra när det gäller att den inte uppfyller kraven enligt Helsingforskommissionen och enligt det bilaterala avtalet mellan Sverige och Finland. De kanske inte heller betyder så mycket?

Jag vill ställa ytterligare en fråga tiU kommunikationsministern. Kan regeringen inte svara på alla dessa frågor på grund av att man i utredningen om miljövårdens organisation inte har behandlat var i denna sektor SMHI:s verksamhet skaU ingå? Är det helt enkelt på det sättet att man inte riktigt vet hur man skall ha det?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHI.s vattenundersökningar i Östersjön

Anf. 24 JAN JENNEHAG (vpk);

Herr talman! Jag påstår inte atf hela miljövårdspolitiken står på spel därför att antalet undersökningar har minskat. Men vad det är fråga om är att vi i Sverige nu har tillgång till en, även internafionellt sett, unik serie av mätdata som sträcker sig över lång tid. Värdet av denna tidsserie minskar naturligtvis om vi får hack i redovisningen. Det avgörande för hur vi skall lyckas tackla problemen i Östersjön är naturligtvis att vi vet vad som har hänt. Nu har vi en kunskap som det är synnerligen oklokt att minska och att försvåra framtida jämförelser utifrån.

Det som kommunikationsministern gav svar på är att regeringen för närvarande inte tänker göra något åt detta, utan att det är O.K. att mätningar har inställts.

SMHI ser helt annorlunda på detta. Jag skall läsa upp en del ur samma brev som jag läste ur tidigare i debatten.

"Vi på SMHI beklagar djupt denna händelseutveckling. 1 väntan på

att dessa frågor löses har SMHI träffat en överenskommelse med Havsforsk-ningsinstifufet i Helsingfors. Överenskommelsen innebär att under veckan 16-20 november deltar två av SMHTs oceanografer i en finsk expedition med U/F Aranda i Bottniska viken. Genom detta arrangemang kan Sverige genomföra åtminstone sitt minimiåtagande gentemot Helsingforskommissionen."

Ambitionen för närvarande är alltså att uppfylla sina minimiåtaganden och inte de stolta deklarationer som har kommit från denna talarstol och i planer från regeringen. Det kan inte betyda annat än att den del i kommunikationsministerns anförande som handlar om framtida pengar och som kan tolkas som ett halvt löfte kommer att regleras i budgetpropositionen. Låt oss få ett klart besked, kommunikationsministern. Kommer dessa pengar att tas med i nästa års budget, så att mätningarna kan återupptas till förutvarande nivå?

Anf. 25 Kommunikationsminister SVEN HULTERSTRÖM:

Herr talman! Jan Jennehag vet ju att regeringen, så länge budgetarbetet

pågår, inte kan diskutera enskilda budgetposter. Jag tycker att det är rimligt att vi tar ned denna fråga till rimliga

proportioner. Vad vi talar om är ett räknefel i storleksordningen 600 000 kr. i

6 Riksdagens protokoll 1987/88:39-40

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om SMHLs vattenundersökningar i Östersjön

samband med den utredning som föregick överföringen av denna verksamhet från fiskeristyrelsen till SMHI. För detta har def beslutats om ett tilläggsanslag på 400 000 kr. Då är man, om jag har räknat rätt, nere i ett belopp i storleksordningen 200 000 kr. när det gäUer den fråga som diskussionen i riksdagen handlar om. Och det gäller alltså en institution som har ett årsanslag på drygt 100 milj. kr. Jag vet inte om det är nödvändigt att riksdagen diskuterar anslag i denna storleksordning eller delar av en verksamhet i denna storleksordning. Om man verkligen ansåg att alla de farhågor förelåg som här beskrivits, att man skulle förstöra en mångårig verksamhet, att man skulle göra ett allvarligt brott mot miljöskyddet, osv., hade det visst funnits möjligheter att göra omprioriteringar så att det skulle ha varit möjUgt att fortsätta med verksamheten. Men man har tydligen inte bedömt det nödvändigt utan i stället hållit igen och avvaktat något. Då får vi tillfälle att diskutera detta framöver i anslutning till budgeten och i anslutning till miljöpropositionen. Men jag reagerar mot att'man beskriver detta som något av en formlig katastrof för miljöarbetet i Östersjön och Bottenviken, Så kan det inte vara. Hade det varit så, utgår jag från att SMHI hade gjort den omprioritering som det uppenbarligen har möjlighet att göra.

Anf. 26 PÄR GRANSTEDT (c);

Herr talman! Jag tycker att kommunikationsministerns attityd i denna fråga är litet anmärkningsvärd. Anledningen till att jag interpellerat och några kolleger ställt frågor är inte frågan om 200 000 kr. hit eller dit utan det faktum att miljömätningarna i Bottenhavet och Bottenviken med den svenska expeditionen har inställts. Det är faktiskt allvarligt.

Katastrof eller inte - det är ett allvarligt bakslag i ett viktigt arbete. Det tycker åtminstone vi som tycker att miljön i Östersjöområdet är viktig. Det innebär att Sverige inte heller på ett godtagbart sätt uppfyller sina internationella förpliktelser på ett område där vi försöker få andra länder att engagera sig mera. Och det innebär alltså att de politiska ikonsekvenserna för våra kontakter med andra länder förmodligen blir betydligt större än vad frågans vikt i och för sig motiverar. Det här, kommunikationsministern, kan inte vara en fråga för ett enskilt institut att så att säga skönsmässigt avgöra. Ansvaret för om Sverige skaffar sig ordentligt kunskapsunderlag när det gäller miljösituationen i Östersjön och ansvaret för om Sverige uppfyller sina internationella åtaganden på ett bra sätt ligger hos regeringen. Det är regeringens ansvar att se till att miljömätningarna genomförs på ett godtagbart sätt. Om det sedan sker genom omprioriteringar inom SMHLs verksamhet eller genom tilläggsanslag må egentligen ligga i regeringens verkställighetsansvar att bestämma. Vi är intresserade av att dessa miljömätningar genomförs. Vi gör regeringen ansvarig för att dessa nu inte genomförs på det sätt som borde ske. Det ansvaret kan regeringen aldrig skylla ifrån sig på underliggande organ, utan regeringen måste ta på sig def fulla ansvaret.

Anf. 27 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern talar om rimUga proportioner och ifrågasätter om det är nödvändigt att i riksdagen diskutera denna del av verksamheten och om vi kan tala om katastrof. Men faktum är att

undersökningarna inte görs enUgt ingångna överenskommelser och avtal. Faktum är också, herr kommunikationsminister, att oceanografiska laboratoriet faktiskt har en central och grundläggande roll i övervakning och beskrivning av tillstånd och förändringar i våra omgivande hav. Därför är det synnerligen viktigt. Med hjälp av undersökningsfartyg genomförs regelbundet provtagningar och observationer i hela det svenska havsområdet. Provtagningsprogrammet löper reguljärt som en del av internationellt samordnad provtagning. Detta är alltså faktum.

Jag har fortfarande inte fått svar av kommunikationsministern på min fråga. Det är samma fråga som SMHI har ställt till regeringen, nämligen; När tänker Sverige omförhandla med Finland i och med att vi inte fullföljer de ingångna överenskommelserna?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kvicksilverförgiftning hos tandsköterskor

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1987/88:98 om kvicksilverförgiftning hos tandsköterskor

Anf. 28 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Siw Persson har frågat mig varför de kvinnliga tandsköterskorna särbehandlas i sina försök att få sina skador klassade som arbetsskador.

Om en person varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete skall enligt 2 kap. 2 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring en skada som han ådragit sig i arbetet godkännas som arbetsskada om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Denna regel gäller lika för alla som är verksamma på den svenska arbetsmarknaden.

Siw Persson hävdar att det är svårt för tandsköterskor som drabbats av kvicksilverförgiftning att få sina skador godkända som arbetsskador. Mot bakgrund av vad jag nyss sagt torde det röra sig om en ren bevisfråga. Kan sköterskan visa att hon varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete skall en skada hon drabbats av godkännas som arbetsskada om inte betydligt starkare skäl talar däremot. Det ankommer på försäkringskassorna och försäkringsdomstolarna att avgöra om skadan är att betrakta som en arbetsskada. Någon särbehandling av tandsköterskor i det här avseendet skall inte förekomma.

Under defta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 29 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern för svaret men samtidigt säga att jag inte är förvånad över det svar som jag fick.

Socialministern hänvisar till 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring, där def står, att om en person varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete, skall en skada som han ådragit sig i arbetet godkännas som arbetsskada om inte betydligt starkare skäl talar mot detta.

Samtidigt säger socialministern: "Denna regel gäller Uka för alla som är

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kvicksilverförgiftning hos tandsköterskor

verksamma på den svenska arbetsmarknaden." Men det är ju just så det inte är.

De tandsköterskor som anser sig ha blivit skadade av hanteringen av amalgam har hela tiden känt sig motarbetade av fack, yrkesmedicin och arbetarskyddsstyrelsen, och även socialstyrelsen förhåller sig sval i sina insatser för att hjälpa denna utsatta grupp. Tandsköterskorna har själva fått samla in material och information, och bevisbördan läggs på tandsköterskorna. Innebär det lika bedömning som för andra verksamma på den svenska arbetsmarknaden?

I försäkringskassans bestämmelser står det att man skall acceptera allergisk eller annan avvikande reaktion. Men där glömmer man helt bort delen "annan avvikande reaktion". Därigenom har de tandsköterskor som har annan avvikande reaktion inte en chans, varken hos försäkringskassans förtroendetandläkare eller hos handläggare.

Anser socialministern det vara riktigt att man hos försäkringskassan accepterar bara allergisk reaktion och inte annan awikande reaktion? Tänker socialministern vidta någon åtgärd när det konstaterats att man infe följer de bestämda reglerna?

Jag viU citera litet grand ur LEK-utredningen. I den står det på s. 26:
"Amalgam är ett ur toxikologisk synvinkel olämpligt tandfyllnadsmaterial.
Expertgruppen vill därför föreslå socialstyrelsen följande åtgärder .

Socialstyrelsen föreslås stimulera utvecklingen av nya tandfyllnadsmaterial, som är tekniskt och biologiskt/toxikologiskt tillfredsställande."

Därmed har man konstaterat att amalgam är otillfredsställande. Jag fortsätter att citera;

"När sådana finns tillgängliga föreslår expertgruppen att användandet av amalgam awecklas.

Med tanke på den potentiellt fosterskadande effekten av metalliskt
kvicksilver föreslås socialstyrelsen avråda från omfattande amalgamarbeten
under graviditet.

Socialstyrelsen föreslås ta initiativ till att arbetarskyddsstyrelsen gör en
inventering av arbetssituationen när det gäller kvicksilver/amalgam inom
tandvården. Baserat på denna inventering bör instruktioner angående
hanteringen av kvicksilver/amalgam utfärdas och erforderliga hälsounder
sökningar utföras.

Socialstyrelsen föreslås ta initiativ till att en analys av tillgängliga registerdata rörande abort- och missbildningsfrekvens hos tandvårdspersonal snarast kommer till stånd."

På s. 23 i samma utredning står: "Tandvårdspersonal är en yrkesgrupp som utsätts för kvicksilverexponering i sitt dagliga arbete. Det rör sig om ånga från metalliskt kvicksilver. De moment: som framförallt medför kvicksilverexponering är beredning av amalgam och uppborrning av gamla fyllningar. För några decennier sedan torde kvicksilverexponeringen ha varit betydande."

På s. 25 står också följande: "För några decennier sedan var exponering
för kvicksilver på tandvårdskliniker med all sannplikhet hög. Expone
ringen för kvicksilver på landets tandvårdskliniker är enligt utförda under
sökningar numera som regel låg. I ett par fall har emellertid påvisats kraftigt

förhöjda kvicksilverhalter i hypofysen hos avlidna tandläkare. En

epidemiologisk undersökning av tandvårdspersonal har visat överrisk för elakartade hjärntumörer."

Är det inte underligt, socialministern, att utredningen konstaterar att amalgam är olämpligt som tandfyllnadsmaterial och därför skall awecklas, att tandvårdspersonal utsätts för kvicksilverexponering, att exponeringen av kvicksilver har varit betydande, särskilt för några decennier sedan, men att det trots detta fortfarande förekommer exponering, låt vara att den är låg. Är det vidare inte underligt att de som är och har varit mest utsatta, dvs. tandsköterskorna, inte får någon hjälp när de anser sig skadade av sitt arbete?

När experter nu påtalar dessa risker och initierar inventeringar och instruktioner gör de väl inte detta utan anledning? Detta vittnar väl om att det är betydligt starkare skäl som talar för än emot de sjuka tandsköterskorna.

Varje dag anmäler sig sjuka tandsköterskor till Tandvårdsskadeförbundet. Förra månaden var det 50, och när jag i dag hörde mig för var antalet uppe i 63. Hur många skaU det bli, innan myndigheterna tar sitt ansvar och använder sina resurser till att hjälpa tandsköterskorna att bli friska och få leva ett drägligt liv i stället för att använda resurserna till att motarbeta dem? Hur många skall egentiigen behöva dö i den elakartade tumören? Hur många fler tandsköterskor skall behöva bli barnlösa? Ja, listan kan göras ganska lång.

Det är bedrövligt, socialministern, att en grupp kvinnor behandlas på detta upprörande sätt.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kvicksilverförgiftning hos tandsköterskor

Anf. 30 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Jag känner naturligtvis till socialstyrelsens expertgrupp och den rapport som gruppen har avlämnat. Jag har haft mycket att göra med den situation som gäller för många patienter beträffande de här frågorna.

Det finns två aspekter på det som Siw Persson tar upp. Det hon tar upp som gäller arbetssituationen för många av tandsköterskorna är ju bl. a. en arbetsmiljöfråga, som alltså gäller insatser på arbetsplatsen. Arbetarskyddsstyrelsens uppgift att se till att man har en arbetsmiljö där man inte utsätts för skadliga ämnen ligger så att säga inte direkt under arbetsskadeförsäkringen.

Som jag har sagt i mitt interpellationssvar gäUer det att för att få något godkänt som arbetsskada enligt arbetsskadeförsäkringen framlägga bevis. Det finns hos försäkringsöverdomstolen ingen praxis när det gäUer tandsköterskor som har drabbats av kvicksilverförgiftning.

Jag anser atf man skall driva ett sådant fall - eller de många fall, som det enligt Siw Persson är fråga om - för att få ett utslag i försäkringsöverdomstolen. Det är ju därför vi har dessa möjligheter att få denna rättsliga prövning.

Jag vill återigen hävda att tandsköterskorna inte på något sätt särbehandlas när det gäller rätten till ersättning från ärbetsskadeförsäkringen.

Anf. 31 SIW PERSSON (fp):

Herr talman! Också jag är väl medveten om aft det finns flera aspekter på amalgam- och kvicksilverproblemafiken. Det är också riktigt att det är en

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om arbetsskadeförsäkringen

arbetsmiljöfråga. Men också här rör det sig om två saker, socialministern. Dels är frågan vad man skall rätta fill, så att arbetsförhållandena i framfiden blir drägliga. Dels handlar det om det faktum aft tidigare arbetsförhållanden för tandsköterskorna har inneburit att de har exponerats på ett ofillåtet sätt, vilket utredningen också har konstaterat.

När det gäller bevisfrågan är det ju atf göra det mycket enkelt för sig,om man säger att man skall kunna bevisa att det handlar om en arbetsskada. Kraven på bevisföringen kan ju sättas på en sådan nivå att det inte finns en rimlig chans att klara bevisföringen. Man kan också arbeta på olika sätt. Man kan från olika myndigheters sida arbeta på ett sådant sätt att man hjälper tandsköterskorna, men man kan också arbeta på ett sådant sätt aft man stjälper dem.

Vad jag tycker är bedrövligt är att tandsköterskorna får arbeta så mycket själva för sin rätt. De får för egna medel samla in upplysningar och informafion och hela tiden slåss för den rätt söm de tycker borde vara självklar.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1987/88:103 om arbetsskadeförsäkringen

Anf. 32 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Gullan Lindblad har frågat mig om regeringen ämnar vidta snabba åtgärder för atf stoppa utgiftsexplosionen och den ökande administrationen för arbetsskadeförsäkringen.

Antalet arbetsskadeärenden har ökat och med detta också försäkringsut-gifferna. En del av förklaringen är att en snabb utveckling skett av praxis och därigenom också av försäkringskassornas godkännandefrekvens.

Resurser har tillförts försäkringskassorna för' deras administration av försäkringen. Inom riksförsäkringsverket har en särskild arbetsskadebyrå inrättats för att snabbt sprida kunskaper om praxis och arbetsmetoder fill försäkringskassorna. Även inom regeringskansliet följs utvecklingen noga.

Jag vill framhålla att det krävs omfattande och ingående kunskaper för atf klarlägga de förhållanden som ligger bakom den nuvarande utvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen. Arbete pågår för att bättre kunna förstå hela detta problemområde.

Jag är mot denna bakgrund inte beredd att riu, som Gullan Lindblad efterlyser, föreslå regeringen att vidta några snabba åtgärder inom arbefsska-deförsäkringens område.

Anf. 33 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret, men jag måste
säga att jag är besviken. Jag har framställt min interpellafion, därför att
situafionen i vad gäller arbetsskadeförsäkringen är rent katastrofal, vilket
torde ha framgått av vad jag anfört i interpellationen. Jag skall här bara
redovisa några fakta ur den. '

Kostnaderna för försäkringen har fördubblats def senaste året och uppgår

nu till ca 4,5 miljarder kronor. Budgetåret 1990/91 beräknas kostnaden bli 15 miljarder.

Arbetsskadefonden har för närvarande ett underskott på 500-600 milj. kr. Arbetsskadeavgiften har nyligen höjts från 0,3 till 0,9 % men måste enligt riksförsäkringsverkets beräkningar höjas till mellan 3 och 5 %, om inget radikalt görs åt försäkringen.

330 nya tjänster har begärts bara för att ärendebalanserna inte skall öka. Märk väl, det är infe för att man skall hinna arbeta av fler ärenden utan för att balanserna inte skall bli ännu större än vad de är i dag!

Trots 45 milj. kr; i tillskott def senaste året - först 15 miljoner och därefter 30 miljoner som ett engångsanslag - och trots att försäkringskassorna har rationaUserat och ökat produktiviteten på det här området, uppgår antalet oavgjorda ärenden till minst 60 000 för närvarande. Det hjälper inte med mer pengar - det är bara aft sila ännu mer vatten i eft ännu större såll, fru socialminister.

Innan ett ärende är avgjort i försäkringsöverdomstolen dröjer det fem till sex år, och under denna tid sker knappast några rehabiliteringsåtgärder i arbetsskadefallen. Detta är uppgifter som jag har inhämtat bl. a. från den försäkringskassa där jag fortfarande är anställd. Personalen är mycket bekymrad över de rådande förhållandena, eftersom rehabiliteringsfrågorna är av synnerligen stor vikt. De långa sjukskrivningarna, de långvariga skadefallen är först och främst väldigt besvärliga för patienten i fråga, för den sjuke, men har naturligtvis också stor nationalekonomisk betydelse. Innan ett ärende är avgjort i försäkringsöverdomstolen dröjer det, som jag nyss sade, fem till sex år. Det är naturligtvis också en mycket prövande tid för den som skall behöva vänta så länge på avgörandet.

Jag måste fråga; Oroar det inte socialministern att arbetsskadeförsäkringen utvecklats in absurdum? Det är ju faktiskt vad som har skett.

Har inte socialministern uppmärksammat att riksförsäkringsverkets generaldirektör sagt att arbetsskadeförsäkringen är på väg mot den totala katastrofen, om inte statsmakterna vidtar kraftfulla åtgärder?

Regeringen har ju själv låtit riksrevisionsverket titta på RFV;s anslagsäskanden - som där anses tilltagna i underkant! - och fått rådet att ompröva hela försäkringen.

Riksförsäkringsverket har begärt en ny utredning, och helt nyligen ansåg riksdagens socialförsäkringsutskott att regeringen åtminstone bör låta utreda den stora Ökningen av antalet ärenden. Jag tycker dock inte att utskottsmajoriteten alls har förstått hur allvarligt läget är i fråga om arbetsskadeförsäkringen.

Socialministern nöjer sig tydligen med att konstatera aft antalet ansökningar har ökat och att en snabb utveckling av praxis skett, varför fler ärenden blir godkända. Nog hade jag vänfat mig något annat svar än att regeringen följer utvecklingen!

Jag vill fråga; Vilket arbete är def som pågår inom regeringskansliet? Kan vi förvänta oss en ny, förutsättningslös utredning av arbetsskadeförsäkringen? En sådan utredning är ju önskad från flera håll och borde ha tillsatts för länge sedan. Kommer det kanske några förslag i samband med budgetpropositionen?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om arbetsskadeförsäkringen

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om ärbetsskadeförsäkringen

Det mest radikala - vilket vi moderater föreslagit i en motion till årets riksdag - vore att helt utmönstra försäkringen ur det allmänna försäkringssystemet och lägga den på avtalsförsäkringar. Men det finns andra förslag. Bl. a. har riksförsäkringsverkets generaldirektör föreslagit att man kunde ge samma sjukpenning oavsett om det rör sig om sjukdom eller arbetsskada. Han hade närmast tänkt sig en hundraprocentig ersättning, men det lär kosta cirka en halv miljard kronor, och det tror jag inte finansministern är villig att släppa till. Man kan tänka sig en förlängning av'samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen så,att prövningen begränsas till de långvariga fallen. I och för sig är dessa de mest behjärfansvärda, men avsikten skulle också vara att få ned ärendefrekvensen. Man kunde vidare tänka sig att i lagstiftning slå fast vilka skador som godkänns resp. inte godkänns.

Jag vill ha litet mer besked - för jag vill inte tro att regeringen bara blundar för utvecklingen när det gäller ärbetsskadeförsäkringen.

Anf. 34 MARGARETA ANDREN (fp):

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera att det är ett mycket magert interpellationssvar som socialministern ger när det gäller arbetsskadeförsäkringen - inte minst med tanke på att det här är ett problemområde som bUr alltmer katastrofalt. Tar regeringen verkligen på fullt allvar den mycket bekymmersamma utveckling som nu sker när det gäller arbetsskadeförsäkringen?

Vi i socialförsäkringsutskottet ser mycket allvarligt på den uppkomna situationen. Vi har visserligen olika uppfattningar när def gäller både orsaken till den kris vi befinner oss i och förslagen till lösningar. Alla ser dock så allvarligt på utvecklingen att ett enigt utskott nu har begärt atf regeringen snarast skaU ta initiativ till en analys av orsakerna till det ökade antalet arbetsskadeanmälningar.

Socialministern säger i sitt interpellafionssvar inte eft ord om denna begäran från socialförsäkringsutskottet eller om regeringens planer med anledning av riksdagens nu fattade beslut. Statsrådet uttalar inte ens någon oro över de nuvarande förhållandena. I svaret sägs bara att man inom regeringskansUet följer utvecklingen noga. Men detta räcker ju inte, när det är samma besked som getts under flera år tidigare.

Regeringens linje tycks vara att ständigt öka administrationen hos försäkringskassorna för själva handläggningen av arbetsskador. 15 miljoner satsades förra budgetåret och 30 miljoner innevarande budgetår.

Som vi ser det är inte detta någon lösning. Under tiden ökar kostnaderna för utbetalda arbetsskadeersättningar, och avgiften till arbetsskadefonden räcker därför infe till. Denna höjs nu från 0,6 % till 0,9 %, men def räcker inte heller långt. Redan nu skulle en höjning behövas fill 2 % och under början av 1990-talef fill 3 %.

Handläggningstiderna blir allt längre. Den genomsnittUga handläggningstiden är i dag enligt riksförsäkringsverket 10 månader men beräknas 1990/91 bli 33 månader. I dag har försäkringskassorna, sorn vi hörde här tidigare, en balans på ca 60 000 ärenden som inte är avgjorda.

Regeringen gav ju i september riksrevisionsverket i uppdrag att granska

riksförsäkringsverkets prognoser och begäran om resurser till arbetsskadeförsäkringen. Regeringen hade väl den förhoppningen att riksförsäkringsverkets kalkyler var felaktiga. När riksrevisionsverket lämnade sin rapport för några veckor sedan visade det sig att bilden är mycket dyster när det gäller att komma till rätta med arbetsskadorna. Verkets iakttagelser talar för en omprövning av arbetsskadeförsäkringen, heter det i rapporten.

Vi i folkpartiet har sagt att man bl. a. bör överväga en förlängning av samordningstiden. Som framgår av vad jag sagt bekräftar riksrevisionsverkets rapport vad arbetsskadeutredningen tidigare har konstaterat, nämligen att ökade resurser inte löser problemet med ärendebalanserna. Arbetsskadeutredningen diskuterade en förlängning av samordningstiden från 90 fill 180 dagar. De beräkningar som utredningen har redovisat ger vid handen att en samordningstid på 180 dagar kan medföra att antalet ärenden minskar med ca 35 % samt att en sådan förändring inte leder till nämnvärda försämringar för den enskilda.

Skulle ersättningen minska med någon tia per dag efter skatt men därmed också medföra en förkortad handläggningstid, från flera år till kanske tre månader, föredrar nog den försäkrade detta i stället för att gå i ovisshet i flera år. Inflationen gröper ju också hela tiden ur ersättningen under den långa handläggningen.

Riksrevisionsverket ser inte heller någon lösning på problemet med nuvarande regler. Därför är det märkligt att regeringen inte kan inse detta. Socialministerns svar i dag ger ju inte heller någon som helst antydan om hur man i def katastrofala läge som nu råder beträffande arbetsskadorna skall kunna komma fram till en lösning.

Förutom att vi i folkpartiet har föreslagit en eventuell förlängning av samordningstiden tycker vi också atf det är mofiverat att göra en översyn av tillämpningen av arbetsskadeförsäkringen. Det föreligger nämligen ett stort behov av riktiinjer för hur lagen skall tolkas och fillämpas. Därvid måste förtydliganden och avgränsningar kunna grunda sig på en sakligt förankrad kunskap om hur lagen hitintills tillämpats.

Det är möjligt att den tillfälliga arbetsskadebyrån, som nyligen tillsatts inom riksförsäkringsverket, kan göra en sådan här utvärdering. Vi i folkpartiet förutsätter att så sker. Men vi kommer ändå att noga följa det här arbetet och studera def resultat som arbetsskadebyrån kommer fram till.

Men det behövs också initiativ, nytänkande och engagemang från regeringens sida när det gäller ytterligare konkreta insatser för att vi skall kunna komma ur nuvarande katastrofala läge när det gäller arbetsskadeförsäkringen. Frågan är verkligen akut och får inte förhalas ytterligare.

Prot. 1987/88:40 Sdecember 1987

Om arbetsskadeförsäkringen

Anf. 35 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Även jag ser allvarligt på den här utvecklingen. Jag har ju framhållit i interpellationssvaret att det har skett en mycket snabb utveckling när det gäller praxis och därmed också försäkringskassornas godkännandefrekvens. Jag har också sagt att def pågår ett arbete inom departementet. Men jag kan inte se att det framgår av socialförsäkringsufskottets betänkande nr 2, där frågan behandlas, att utskottet har kommit med några geniala lösningar eller gjort några uttalanden om att man skall göra si eller så.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om arbetsskadeförsäkringen

Jag tror aft det är viktigt under det arbete som pågår, att man får en bättre kunskap om orsakerna till den här utvecklingen. ;Vad är det som ligger bakom utvecklingen när det gäller praxis osv.? Det är sådana frågor vi tittar på. Det tillkännagivande som kommer från socialförsäkringsutskottets och riksdagens sida har att göra med precis det arbete som pågår inom socialdepartementet. Det är alltså viktigt att man, studerar orsakerna till UtveckUngen i detta avseende. Vi tar således den här frågan på lika stort allvar som socialförsäkringsutskotfet gör.

Sedan vet jag inte riktigt vad Gullan Lindblad menar när hon talar om en utveckling in absurdum. Arbetsskadeförsäkringen har en viktig funktion som impulsgivare när det gäller atf upptäcka farliga och olämpliga arbetsmiljöer. Rapportsystemet fungerar som en informationskanal från försäkringskassan till yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Det kan alltså leda till förbättringar i arbetsmiljön och sedan fill minskade arbetsskador.

Jag vill alltså bestämt hävda att arbetsskadeförsäkringen är en för svenska löntagare mycket viktig försäkring.

Anf. 36 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Det är bra att socialministern ser allvarligt på utveckUngen, men det hade varit intressant att få veta vilken sorts arbete som pågår.

Jag håller med om att utskottet infe har kommit med några revolutionerande nyheter. De enda som har kommit med ett radikalt förslag är faktiskt vi moderater, som anser att försäkringen skuUe utmönstras ur den allmänna försäkringen och bU en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är en synpunkt som har framkommit från flera håll. Det finns de som är ännu mer radikala och menar att arbetsskadeförsäkringen skulle bort helt och hållet, men så. långt har vi inte velat sträcka oss.

Vad ligger bakom förändringen av praxis? frågar socialministern. Jo, den beror på att regeringen och riksdagens socialistiska majoritet avskaffade förtroendeläkarna i pensionsdelegationerna när de nya socialförsäkringsnämnderna infördes. Därmed försvann den medicinska sakkunskapen vid den slutliga bedömningen av ärendena. I dag sitter fackets representanter och mer eUer mindre bifaller allting, och de ärenden som icke bifalles i första instans går nästan utan urskillning till besvär i försäkringsrätter och försäkringsöverdomstolar.

Jag påstod att arbetsskadeförsäkringen har utvecklats in absurdum, och
det har den gjort. Om man läser de gamla statuterna till den nya
arbetsskadelagen finner man att dåvarande socialministern i förarbetena
sade; "Det kan inte accepteras att sjukdomar, som drabbar den försäkrade,
oavsett om vederbörande förvärvsarbetar eller ej, skall kunna godkännas
som arbetsskada." \

Det är precis vad som nu har skett, när snart sagt varje försämringstillstånd vid s. k. förslitningssjukdomar, degenerafiva sjukdomar, godkänns. Man får i dag alltså livräntor på försämringar av degenerativa'skador, som man skulle ha oavsett om man vore i arbete eller ej. Tidigare bedömde förtroendeläkarna att en skada ansågs vara läkt efter en viss tid, men i dag går varje ärende fill livränfeprövning. Det är då inte så konstigt att utvecklingen har blivit som den är.

Jag vill också påminna om att många förtroendeläkare i dag finner sin uppgift i försäkringskassorna tämligen meningslös. Def blir allt svårare att rekrytera läkarkrafter fill förtroendeläkarposter och till försäkringsrätter. Också det borde oroa socialministern.

Jag skall återkomma fill arbetsmiljöerna och sambandet därmed.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om arbetsskadeförsäkringen

Anf. 37 MARGARETA ANDREN (fp);

Herr talman! Om socialministern vore riktigt ärlig skulle hon inse att vi i oppositionen har orsak att vara krifiska fill regeringens sätt att handha arbetsskadeförsäkringen. År efter år har vi, oftast utan någon förståelse från majoriteten i socialförsäkringsutskotfet, mofionerat om att något radikalt måste göras för aft minska de långa handläggningsfiderna när det gäller arbetsskadeförsäkringen. Vi har inte trott att det kan vara tiUräckligf med bara mer pengar och nya tjänster, utan att också andra åtgärder måste vidtas för att minska en alltför snabb tillströmning av nya ärenden.

Folkpartiet pekar bl. a. på en översyn av samordningstiden och en utvärdering av tillämpningen av ärbetsskadeförsäkringen. Många anser nämligen att lagen näsfan är omöjlig att fillämpa. Den ger utrymme för alltför stort godtycke. Reglerna är krångliga, praxis har varierat och försäkringsöverdomstolen har inte gett försäkringskassorna den vägledning de väntat sig.

De långa handläggningstiderna kan också bidra fill att insatser för rehabilitering försenas och inte får avsedd effekt. En förlängd samordningstid skulle troligen innebära en begränsning av antalet ärenden och därigenom skulle resurser frigöras för en snabb utredning, för rehabiUtering och kompensation fill de mest utsatta grupperna. På sikt borde också en integrering av arbetsskadeförsäkringen med den allmänna sjukförsäkringen allvarligt övervägas.

Det vore intressant atf höra något om hur socialministern själv anser att man bör angripa det ständigt växande problemet med tillströmningen av arbetsskadeärenden. Aft arbetsmiljön måste förbättras kontinuerligt, så att arbetsskador och arbetssjukdomar bättre kan förebyggas, förutsätter jag att vi är överens om. Men vad planeras ytterligare från regeringens sida?

Anf. 38 Socialminister GETRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Gullan Lindblad kommer friskt och frejdigt med ett Columbi ägg: Orsaken till problemet är att vi avskaffade förtroendeläkarna den 1 januari 1987. Gullan Lindblad, det kan inte ha haft så stor effekt - om det skulle ha haft den effekten. Det medicinska underlaget är detsamma som tidigare. Men i dag är det inte obligatoriskt att förtroendeläkare skall ingå. Jag tror att det var ett försök att lättvindigt komma undan problemen.

Jag kan upprepa för både Gullan Lindblad och Margareta Andrén att vi naturligtvis måste ha en bättre kunskap om orsakerna till denna utveckling. Vad är det som ligger bakom? Det behövs ett analysarbete, precis som socialförsäkringsufskottets majoritet har beställt.

När sedan Margareta Andrén far upp innehållet i folkpartiefs reservation till socialförsäkringsutskottets betänkande 1987/88:2 - det är inte utskottsmajoriteten som tror på en förlängd samordningstid mellan sjukförsäkringen

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om arbetsskadeförsäkringen

och arbetsskadeförsäkringen - vill jag säga att det sannolikt har mycket begränsade effekter på utvecklingen av antalet arbetsskador. I takt med att en generösare praxis har utvecklats när def gäller Ivilka skador som skall godkännas som arbetsskador har också allt färre skador avförts från försäkringen. Detta hänger samman med att det ytterst sällan sker begränsningar i sambandstidens längd. Har ett visst arbete kunnat innebära skadUg inverkan för en viss individ är def i dag ovanligt att en skada som uppstått avfärdas som inte varande arbetsskada, även om inycket lång tid förflutit sedan individen i fråga var utsatt för denna skadUga inverkan.

Jag tror aft det är precis detta som utskottsmajoriteten menar i sitt tillkännagivande. Man måste sätta sig ned och analysera: Vad är det som är orsak till detta? Vi har noterat den beställningen och kan också försäkra båda Margareta Andrén och Gullan Lindblad att ett sådant arbete pågår inom socialdepartementet.

Anf. 39 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! När socialministern säger att vi avskaffade förf roendeläkarna är det faktiskt inte med sanningen överensstämmande. Det var inte dem vi avskaffade, utan det var de läkare som tidigare var av regeringen tillsatta att ingå i pensionsdelegationerna. Vi har alltså ingen sakkunskap med vid slutbedömningen av ärendena. Det är självklart att det har haft en viss effekt. Men den stora effekten beror naturligtvis på att detta är fackets lilla specieUa skötebarn. Allt skall numera anmälas till försäkringskassan som arbetsskadeärenden. Men jag vill fråga socialministern om infe hon är oroad över aft snart sagt varje arbete nu betraktas som skadligt - för det är precis vad som sker när alla ärenden godkänns.

Vad gäller arbetsmUjöerna tror jag atf socialministern följer med så pass att hon vet att det satt en expertpanel här i Stockholm för inte så länge sedan, där arbetarskyddsstyrelsens representant Åsa Kilbom sade att sambandet mellan arbetsmiljö och skada har tappat betydelsen på grund av försäkringsöverdomstolens hela tiden glidande och allt generösare praxis. Man sade också i den här panelen att det numera faktiskt inte görs några direkta medicinska bedömningar av ärendena, utan det görs försäkringspolitiska bedömningar. Detta är alltså icke mitt påstående, utan det är expertpanelens.

Jag frågar återigen: Vilka förslag kan vi vänta oss? Det är vackert och väl att regeringen åtminstone effektuerar den beställning som socialförsäkringsutskottet har gjort, men jag tycker nog atf man har väntat alldeles för länge i denna fråga, fru socialminister. Vad som nu behövs är handling.

Anf. 40 MARGARETA ANDRÉN (fp);

Herr falman! Socialministern är tveksam till vilken effekt en eventuell föriängning av samordningstiden skulle ha för arbetsskadorna. Då vill jag bara hänvisa till atf arbetsskadeutredningen beräknade att en samordningstid på 180 dagar skulle kunna medföra aft antalet ärenden minskade med ca 35 %. Det är verkligen ingen oväsentlig minskning.

Socialministern säger både i interpellationssvaret och här i debatten aft hon nu inte är beredd att vidta några snabba åtgärder för att komma till rätta

med anhopningen av arbetsskadeärenden. Men vi från oppositionen är inte ensamma om att trycka på att något behöver göras snarast. Arbetsskadeuf-redningen föreslog redan på sin tid att någon förändring skulle ske. Riksrevisionsverket tryckte på om samma sak, och riksförsäkringsverkets chef, som närmast har ansvaret, säger att katastrof hotar om ingenting görs. Försäkringskassans personal är överhopad med ansökningar som läggs på hög, och försäkringsdomsfolarna hinner inte med. Vi i oppositionen är alltså i gott sällskap när det gäller krav pä snabba och radikala åtgärder. Det tycks vara bara regeringen och socialministern som anser att det inte brådskar.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kostens betydelse i hälso- och sjukvårdsarbetet

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1987/88:116 om kostens betydelse i hälso- och sjukvårdsarbetet

Anf. 41 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Rosa Östh har frågat mig om regeringen avser aft ta några ytterligare initiativ så att kostens betydelse i hälso- och sjukvårdsarbetet beaktas.

Jag instämmer i aft det är angeläget att åstadkomma förbättringar av kostutbildningen för personal inom hälso- och sjukvården. Mycket görs också bl. a. genom socialstyrelsens och hvsmedelsverkets försorg. Inom en expertgrupp bedrivs t. ex. metodutveckling i syfte att konstruera, pröva och hitta bra modeller för kostupplysning. Ett utveckUngsarbete har påbörjats inom barnomsorgen, och detta skall ligga till grund för en fortsatt verksamhet som socialstyrelsen initierar inom landsting, kommuner och näringsliv. Inom landstingen bedrivs redan en mycket omfattande kost- och motionsverksamhet.

Socialstyrelsens omvårdnadsgrupp driver flera oUka projekt. I projektet "Atf tillgodose behovet av föda inom sjukvård och social omsorg" pågår arbetet med ett förslag till underlag för utbildning på högskolenivå för arbete inom hälso- och sjukvård samt omsorg. Ett motsvarande förslag även för utbildning på gymnasienivå tas också fram.

Inom grundskolan har kostfrågor aktualiserats särskilt mycket under den senaste tiden. Socialstyrelsen, livsmedelsverket och skolöverstyrelsen arbetar tillsammans för att förbättra skolmåltiden. Livsmedelsverket och socialstyrelsen framhåller också vikten av att undervisning i kostfrågor ges tillräckligt utrymme i den obligatoriska skolan. Inom gymnasieskolan har behovet av en förbättring av kostutbildning inom vårdlinjen och socialservi-ceUnjen uppmärksammats.

Mot denna bakgrund finner jag det inte just nu påkallat att föreslå regeringen att ta ytterligare initiativ i denna fråga.

Anf. 42 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret på min interpellation.

Gertrud Sigurdsen börjar med att instämma i att det är angeläget att

åstadkomma förbättringar av kostutbildningen för personal inom hälso- och

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kostens betydebe i häbo- och sjukvårdsarbetet

sjukvården. Det skapar givetvis förväntningar om åtgärder i det samman
hanget. Men det som redovisas som exempel på vad som redan görs är ändå
en smula magert. Det tror jag atf socialministern håller med mig om innerst
inne, såvida det inte Ugger något mycket ambitiöst förborgat inom de
grupparbeten som kortfattat omnämns. Det skulle va!ra intressant att få veta
litet mer om hur t. ex. den expertgrupp skall arbeta som skall syssla med att
"hitta bra modeller för kostupplysning". Är det tänkt att förslagen skall
riktas mot vissa avgränsade områden och grupper, eller avser arbetet
kostupplysning i ett bredare perspektiv? '

Det talas också om ett utvecklingsarbete inom barnomsorgen som "skall ligga till grund för en fortsatt verksamhet som socialstyrelsen initierar inom landsting, kommuner och näringsliv". En fråga uppkommer då spontant: Hur skall ett utvecklingsarbete inom barnomsorgen vara upplagt för att kunna utgöra grund för vården av gamla och sjuka och bl. a. kunna inriktas mot speciella sjukdomar? För att logiken skall framgå litet bättre måste jag be Gertrud Sigurdsen att vidareutveckla de här tankegångarna en smula.

Jag kan hålla med om atf det görs en del punktinsatser genom socialstyrelsens och livsmedelsverkefs försorg. Som exempel nämner jag Allmänna råd från socialstyrelsen 1985:11 och en skrift som heter Kost på sjukhus och inom social omsorg. Den tar upp punkter som Kostrekommendationer för friska och sjuka. Ansvaret för kostförsörjningen. Information och utbildning av personal samt Kostombud. Det är en mycket tunn skrift, men den kan ändå ge impulser till förbättringar och till fördjupning inom ämnesområdet - dvs. om skriften används. Socialstyrelsen uppger att man t dag inte vet i hur hög grad de här råden följs ute i landstingen. Anser man att kunskap om kost och näring är viktig i det förebyggande hälsoarbetet och inom sjukvården bör man givetvis ha ett intresse av att göra en uppföljning av de åtgärder som tidigare vidtagits. Att komma till rätta med bristande kunskaper om kost och näring handlar infe bara om åtgärder inom socialdepartementets område. Detta är naturligtvis också socialministern medveten öm - det framgår bl. a. av det svar som hon har lämnat mig.

Jag har i min interpellation nämnt skolan. Tidigare var det ju så att färdigheter och insikter på det här området förmedlades i hemmet från generation till generation eller i varje fall från mor till|dotter. Men det mesta av detta har försvunnit genom vårt förändrade levnadssätt, och det är därför som skolans betydelse i sammanhanget har ökat i så stor utsträckning.

"Livsmedelsverket och socialstyrelsen framhåller också vikten av att undervisning i kostfrågor ges tillräckligt utrymme i den obligatoriska skolan", säger socialministern i svaret. Nu räcker, def ju inte med att framhålla något, det man framhåller måste också ta sig uttryck i läroplaner och på annat sätt. I centern menar vi aft den här undervisningen är helt otillräcklig i skolan i dag- både inom grundskolan och inom gymnasieskolan. Det som har aktualiserats på senare tid inom skolan har ju snarare handlat om att avveckla än om att utveckla. Det enda som går att peka på i positiv riktning är att man uppmärksammat ett behov av att förbättra kosfutbild-ningen inom vårdlinjen och inom socialservicelinjen. Det är ju bra och det är nödvändigt, men det är inte alls till fyllest. Med den uppläggning av gymnasieskolan som vi har i dag får bara 10 % av eleverna någon

kostufbildning. Kan det vara försvarbart sett ur ett sjukdomsförebyggande perspektiv? Jag ställer den frågan till socialministern här i dag.

Till slut vill jag nämna Stockholms läns landsting, som jag tycker är värt en eloge i det här sammanhanget. Jag tänker på landstingets friskvårdsprojekt, som skall förändra kostinfaget hos befolkningen och som framför allt är inriktat på att förebygga cancersjukdomar. Här går man in brett, ambitiöst och målmedvetet, och jag hade hoppats att socialministern i sitt svar skulle peka på detta projekt och angelägenheten av aft följa det samt att ta till vara vunna erfarenheter därifrån.

Herr talman! Jag hoppas att socialministern något fylligare vill kommentera de punkter som jag har tagit upp.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kostens betydebe i hälso- och sjukvårdsarbetet

Anf. 43 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Dålig hälsa beror, som har framhållits, ofta på att vi äter fel kost eller på atf vi äter för mycket eller för litet.

Socialministern säger i sitt svar mycket riktigt att det behövs en förbättrad utbildning både bland hälso- och sjukvårdens personal och på högskolenivå, samt en bättre undervisning i kostfrågor i grundskolan. Men också andra åtgärder behöver vidtas. Jag tänkte koncentrera mitt inlägg till några saker som vi från folkpartiet har tagit upp i riksdagen.

För det första: Splittringen är stor när det gäller informationsinsatser från de statliga organen beträffande närings- och kostfrågor. Därför behövs en bättre samordning mellan konsumentverket, livsmedelsverket och socialstyrelsen när det gäller kostinformation och andra näringsfrågor.

För def andra; För att få en kraftsamling kring det förebyggande arbetet borde institutet för folkhälsa återinrättas. I det institutet bör bl. a. ett antal enheter som finns hos andra myndigheter sammanföras, t. ex. statens miljömedicinska laboratorium, institutet för psykosocial medicin, hälsoskyddsbyrån och hälsoupplysningen via socialstyrelsen. Institutet bör bl. a. följa hälsoläget hos befolkningen, identifiera hälsorisker och förbättra informationen om sambandet mellan levnadsvanor och hälsa samt lägga hälsoaspekter på andra politiska områden, t. ex. livsmedels- och miljöpolitiken.

För det tredje vill jag ta upp frågor kring omvårdnaden. Den medicinska behandlingen inom den svenska sjukvården fungerar i allmänhet utomordentligt bra. Omvårdnaden blir däremot ofta slentrianmässig. En god omvårdnad är viktig, och dess roll inom sjukvården måste förstärkas alltigenom. Där intar kostfrågorna en mycket viktig plats. Det är oroande att det har kommit den ena rapporten efter den andra om att det förekommit att äldre och svårt sjuka svälter, både på institution och i hemmet. Omvårdnaden bör därför ses som en egen specialitet som sammanfaller med och kompletterar den medicinska vården. Forskningsinsatserna inom omvårdnadsområdet måste förstärkas.

För det fjärde vill jag ta upp skolan och elevernas arbetsmiljö. Det kommer ju gång på gång rapporter om att skolelever äter för litet och att de äter fel kost. Bara under den senaste tiden i höst har vi fått veta att nästan var femte elev vägrar atf äta skolmaten, enligt forskning vid Umeå universitet.

Från Malmö har vi fått höra att barnens matvanor i skolan försämrats från

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om kostens betydelse i häbo- och sjukvårdsarbetet

1980 till 1985. I en tidningsartikel i Dagens Nyheter sägs följande: "Att skolmaten handlar om betydligt mer än den mat som finns på taUriken, det är de flesta överens om i dag. - Exakt samma mat kan beskrivas som äckUg i en

skola och god i en annan . Skolmaten handlar om miljö, atfityder och

frånvaro av stress, precis lika mycket som om potatis och korv."

Vi har från folkpartiets sida gång på gång tagit upp att elever bör garanteras samma rätt fill god arbetsmiljö som vuxna, bl, a, genom att den arbetsmiljölag som sedan tio år tillbaka gäller för elever från årskurs 7 äntligen får tillämpningsföreskrifter. Vi vet att elever t, ex, under sina matraster får stå ut med att vistas i miljöer med bullernivåer som ligger över gränsen för vad som är tillåtet för vuxna och att de har miljöförhållanden som vuxna aldrig skulle acceptera.

Sammanfattningsvis vill jag peka på dessa fyra saker:

1. En bättre samordning mellan konsumentverket, livsmedelsverket och socialstyrelsen.

2. Återinrättande av institutet för folkhälsa.

3. Omvårdnaden bör ses som en egen specialitet, och forskningsinsatserna på omvårdnadsområdet måste förstärkas.

4. Vi måste äntiigen ta elevernas arbetsmiljöproblem på allvar.

Anf. 44 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Låg mig först säga att jag har svarat på interpellantens fråga, som gäller ytterligare initiativ så att kostens betydelse i hälso- och sjukvårdsarbetet beaktas. Debatten här har kommit att vidgas till folkhälsoproblem över huvud taget. Jag har alltså infe haft anledning att i mitt skriftliga svar gå in på det. Det rör ju så mycket mer.

Men låt mig säga att utöver def som är redovisat i svaret, som gäller def område som jag uppfattade att interpellationen gällde, finns det väldigt mycket som pågår på de här områdena inom våra folkrörelser, t. ex. inom kooperationen. I livsmedelsberedningen, där Mats Hellström är ordförande och jag vice ordförande, diskuterar vi också kostfrågor i de här sammanhangen.

Rosa Östh nämner Stockholms läns landsting. Jag kan mycket väl ge dem en eloge - jag gav dem en eloge i går för ett utmärkt projektarbete när det gäller att försöka rekrytera sjukvårdspersonal - och det är inte bara Stockholms läns landsting som har friskvårdsprojekt, utan många landsting gör liknande saker. Det pågår alltså en väldigt stor verksamhet.

Låt mig också peka på, om jag också skall hålla mig till det vidgade folkhälsoperspektivet, att i årets budget har LO fått 700 000 kr. till ett femårsprojekt för att tillsammans med socialstyrelsen och Landstingsförbundet arbeta med att befrämja hälsotillståndet och med olika hälsofrågor.

Så jag vill nog hävda atf utöver det som jag har svarat på i den interpellation som jag fick pågår det väldigt mycket även utanför de myndigheter som har med hälsovården att göra och då inte att förglömma våra folkrörelser, som gör en mycket stor insats på det här området.

Anf. 45 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! Jag fick inte några ytterligare kommentarer till de specieUa projekten som Gertrud Sigurdsen pekar på. Det gör att de fortfarande framstår som inte särskilt relevanta i ett vidgat hälsoperspektiv.

Gertrud Sigurdsen säger att hon har svarat på min interpellation, som hon tolkar som att den rör ett begränsat område, om jag förstod henne rätt. Men def är just avsaknaden av samband mellan det socialministern säger inledningsvis, att hon är medveten om att det behövs förbättringar, och den avslutande meningen där hon säger att det inte finns anledning till ytterligare initiativ, som gör atf jag fortfarande är oroad.

Det är omöjligt aft bryta ut de frågor som bara rör hälso- och sjukvården ur ett större perspektiv. Det är kanhända där som den största bristen ligger hos den socialdemokratiska regeringen i dag, att man inte inser att det behövs en förbättring på basplanet, när det gäller utbildningen inom grund- och gymnasieskolan, utbildningen i alla yrken som har anknytning till hela vårdområdet och omsorgsområdet, forskningsinsatser, samordning mellan olika stafiiga verk som Ingrid Ronne-Björkqvist talade om, osv.

Jag hoppas att socialministern inte har sagt sista ordet än utan att vi får något Utet hopp om att man kommer aft förbättra sig på de här punkterna och se dem i ett bredare perspektiv. Det är alldeles nödvändigt, om man skall kunna ta ett ansvar även ur hälsoekonomiskt perspektiv.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om deprivatpraktber-ande sjukgymnasternas situation

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1987/88:125 om de privatpraktiserande sjukgymnasternas situation

Anf. 46 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Gullan Lindblad har frågat mig vilka åtgärder jag vidtagit för att avhjälpa de ekonomiska problemen för de privatpraktiserande sjukgymnasterna och vilka ytterligare ågärder som planeras.

De drygt 1 600 privatpraktiserande sjukgymnaster som är anslutna till den allmänna sjukförsäkringen får ta ut arvode för sina behandlingar enligt den s.k. behandlingstaxan. Arvodet består av en avgift som patienten betalar, för närvarande 30 kr., och en försäkringsersättning som varierar något beroende på vilken behandlingsåtgärd som utförs. Det finns tre arvodesgrupper- i taxan. Taxan justeras i regel en gång om året med hänsyn bl. a. fill den fakfiska löne- och kostnadsutvecklingen för sjukgymnastkollektivet under föregående taxeperiod jämfört med vad som fidigare beräknats samt till den beräknade utvecklingen av dessa kostnader under den kommande faxepe-rioden.

De nivåhöjningar av taxan som dessa beräkningar leder till årligen måste göras utan hämsyn till att det finns privatpraktiserande sjukgymnaster som har betydligt högre kostnader än andra, t. ex. för lokaler. Den generella taxenivån kan således inte grundas på mottagningar med extremt höga lokalkostnader som bl. a. förekommer i centrala Stockholm. Taxan innehåller dock regler om arvodeshöjning för behandling i gruppmottagning

7 Riksdagens protokoll 1987/88:39-40

Om deprivatpraktber-ande sjukgymnasternas situation

Prot. 1987/88:40 etablerad före år 1976. Behandlingstaxan infördes den 1 april 1977. Den 8 december 1987 bygger på ett utredningsförslag från riksförsäkringsverket. Verkets förslag till arvodesgrupper och arvodesbelopp baserades på en kvitfoundersökning för legitimerade sjukgymnaster avseende år 1975. Kvittoundersökningen visade på skillnader i den genomsnittliga arvodesnivån per behandling mellan olika privatpraktiserande sjukgymnaster. Detta berodde bl. a. på att mottagningarnas lokal- och utrustningsstandard var olika. Därför infördes i behandlinstaxan rätt till s. k. individuell taxebindning för vissa sjukgymnaster, bl. a. i gruppmoftagning. Dessa regler, som utgör övergångsregler fill taxan, har successivt avvecklats som eft resultat av de årliga överläggningarna om taxan mellan riksförsäkringsverket och Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund.

Behandlingstaxans arvodesnivå har sedan år 1977 successivt höjts med
anledning av de förslag som riksförsäkringsverket lagt fram efter dessa årliga
överläggningar med sjukgymnasternas företrädare. De senaste två åren har
nivåhöjningarna varit 7,7 % resp. 5,8 %. i

Fr.o.m. den 1 januari 1988 kommer utöver den sistnämnda höjningen arvodena vid behandling hos privatpraktiserande sjukgymnast genom beslut av regeringen att höjas med 5 kr. genom att patientavgiften höjs med detta belopp till i regel 35 kr. per behandling. Detta motsvarar en taxehöjning på drygt 5 %.

Jag är dock medveten om att den ekonomiska situationen för vissa privatpraktiserande sjukgymnaster är besvärlig och att orsakerna tiU detta närmare kan behöva utredas. Riksförsäkringsverket bör därför få i uppdrag att göra en kostnads- och intäktsundersökning avseende de till försäkringen anslutna privatpraktiserande sjukgymnasternas verksamhet för år 1987. Någon sådan undersökning har inte genomförts sedan år 1979. Verket bör därvid också göra en allmän översyn av gällande ersättnings- och arvodesbestämmelser i taxan. Resultatet av detta bör kunna läggas till grund för de överläggningar som skall ske våren 1989 om taxenivån per den 1 juli 1989.

Avslutningsvis vill jag eftertryckligt tillbakavisa Gullan Lindblads påstående om att de gällande reglerna för anslutning till försäkringen innebär att det råder ett näringsförbud för denna yrkeskår. Reglerna anger endast de förutsättningar som gäller för anslutning till sjukförsäkringssystemet. Den allmänna sjukvårdsersäftning som utbetalas till sjukvårdshuvudmännen reduceras med de ersättningar som utges till bl, a. privatpraktiserande sjiikgymnaster. Det är mot bakgrund av detta och det lagfästa planeringsansvaret för sjukvården som sjukvårdshuvudmännen avgör om antalet försäkringsanslutna sjukgymnaster skall utökas. Dessutom finns alltid möjligheten för denna yrkeskår aft verka inom den offentliga vården, där efterfrågan på sjukgymnaster är betydande,

Anf. 47 GULLAN LINDBLAD (m):

Herr talman! Jag tackar socialministern för svaret. Anledningen till min

interpellafion var närmast aft socialförsäkringsutskotfet nyligen var inviterat

till en sjukgymnastpraktik på Götgatan här i Stockholm, Sjukgymnasterna

ville dels visa oss hur man arbetar vid praktiken - och det var mycket

98 intressant att ta del av deras förebyggande och rehabiliterande arbete -, dels

fästa vår uppmärksamhet på under vilka knappa ekonomiska förhållanden de arbetar på grund av den alltför låga ersättningen från socialförsäkringen.

Från moderat håll har vi tidigare flera gånger - bl. a. i motioner - påtalat att det är nödvändigt att förbättra de privatpraktiserande sjukgymnasternas villkor. Jag har nu alldeles särskilt studerat deras situation och funnit def vara min skyldighet att påkalla riksdagens och regeringens uppmärksamhet i frågan.

Som jag sagt i interpellationen hotas tyvärr flera sjukgymnastpraktiker av nedläggning, och flera har tidigare lagts ned, på grund av dålig lönsamhet. Socialministern vill nu i sitt svar göra gällande att detta främst är ett Stockholmsproblem, men så är det tyvärr inte. Det är infe heller bara ett' hyresproblem, utan ett kostnadsproblem över huvud taget. Det gäller också utrustning, apparater och allt annat som är nödvändigt för verksamheten i fråga. Taxorna är baserade på alltför gamla uppgifter, och därför är det mycket bra att man nu generellt kommer att se över taxorna.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund har sammanställt kostnadskalkyler för privatpraktiserande sjukgymnaster på olika orter, och de visar att alla har det mycket svårt att få debet och kredit att gå ihop. Enligt en kalkyl som gjorts av den s. k. Tönnerviksgruppen och som bygger på material från ett stort antal praktiker tvingas den privatpraktiserande sjukgymnasten ta ut betydligt lägre lön än sin kollega som är anställd inom den offentliga vården.

En heltidsarbetande privatpraktiserande sjukgymnast har infe sällan en lön på knappt 8 000 kr. per månad, och då är det fråga om en heltidstjänstgöring om kanske 50 timmar per vecka. Jag känner till en sjukgymnast som arbetar över 35 timmar i veckan och som kan ta ut bara 5 800 kr. i månaden för sitt jobb.

Sådana löne- och anställningsförhållanden är inte acceptabla för en yrkeskår som har en lång och gedigen utbildning och som utför ett kvalificerat arbete - att så är fallet tror jag att vi är helt överens om. Avsikten kan väl inte vara atf göra förhållandena så odrägliga atf de privatprakfiseran-de helt enkelt tvingas över till den offentiiga vården? Jag vill i varje fall infe tro att detta är avsikten. Def visar sig nu också att socialministern har förståelse för de privatpraktiserande sjukgymnasternas problem, vilket jag är facksam för.

Om det skall bli möjligt för de privatpraktiserande sjukgymnasterna att fortsätta med sin verksamhet, är det alldeles nödvändigt att de får en väsentligt större ersättning från den allmänna försäkringen. Alternativet är att de kan få höja patientavgiften i paritet med läkartaxan. Den höjning med 5 kr. som nyligen har beslutats är alldeles otillräcklig.

Nu säger socialministern att hon är medveten om att situationen för den här yrkesgruppen är besvärlig och att förhållandena skall utredas inför kommande taxesättning. Jag är naturligtvis glad över detta, även om def för. en del kan innebära att kon kommer att dö medan gräset växer. Vi får hoppas atf hon överlever den här utredningen.

Jag skulle dock vilja fråga: Kommer man relativt snart aft sätta i gång denna utredning, och blir det möjligt för de privatpraktiserande sjukgymnasterna aft själva få delta i och ge synpunkter på detta arbete?

När det till sist gäller socialministerns tillbakavisande av mitt påstående att

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om de privatpraktiserande sjukgymnasternas situation

Om deprivatpraktber-ande sjukgymnasternas situation

Prot. 1987/88:40 det de facto råder ett näringsförbud för legitimerade sjukgymnaster framhär-8 december 1987 dar jag faktiskt i min uppfattning. Det råder ju i prakfiken, förutom i vissa underförsörjda områden i Svealands inland och i Norrland, eft etablerings-stopp. Förhållandena vad gäller rätten att etablera sig utan att tillhöra försäkringen innebär ju att man inte har.Ukvärdiga villkor inom yrkesgruppen. Det skulle ju vara ganska fantastiskt om man skulle säga till en snickare eller en målare att han inte får etablera sig på en ort men i stället kan få ta anställning inom kommunen. Sådana villkor råder ju inte annat än inom ramen för vårt vårdmonopol.

Vad sedan gäller möjUgheterna i dag att få anställning inom den offentUga vården stämmer beskrivningen inte med verkligheten. Det går för närvarande mellan 20 och 25 legitimerade sjukgymnaster arbetslösa, inte bara i Stockholm utan i hela landet. De kan inte etablera sig privat och får inte någon anställning inom den offentliga vården, eftersom det på grund av brist på resurser inte finns några tjänster.

Jag vill till sist fråga: Kan inte socialministern hjälpa till med att göra marknaden något friare för sjukgymnasterna ;och åtminstone ta bort ersättningsetableringsstoppet? Jag vågar tyvärr ännu inte vara så optimistisk att jag hoppas att vi kan komma överens om Dagmars definitiva avskaffande.

Anf. 48 Socialminister GERTRUD SIGURDSEN: Herr talman! När det gäller det sista som Gullan Lindblad sade är vi nog överens om att vi inte kommer att bU överens.

Jag känner mycket väl till den situation och de problem som de legifimerade sjukgymnasterna har. Representanter för deras förbund uppvaktade mig den 24 november, och vi hade en lång genomgång av olika frågor som de fann angelägna att ta upp. De pekade just på sin besvärliga ekonomiska situafion. Det förhåller sig naturligtvis som Gullan Lindblad säger, nämligen att sjukgymnasternas svårigheter inte enbart handlar om dyra lokaler i Stockholm. Sjukgymnasterna behöver stora ytor, de behöver en helt annan utrustning osv. Därför tycker jag att det är rikfigt att riksförsäkringsverket får se över detta. Och det var just önskemål om en utredning, eller i varje fall en översyn, som sjukgymnasterna framförde. Jag utgår från att sjukgymnasterna, när detta arbete kommer i gång - jag kan inte säga när - kommer att kunna göra sig hörda, eftersom det finns en särskild sjukgymnastgrupp inom riksförsäkringsverket. Sjukgymnasterna kommer därför med all säkerhet att få anföra sina synpunkter och ställa material till förfogande när denna översyn skall göras.

Anf. 49 INGRID RONNE-BJÖRKQVIST (fp):

Herr talman! Jag viU också understryka att i stoirt sett alla privatprakfiker har svårt att få verksamheten att gå ihop, och det är trots allt 45 % av öppenvårdsbehandlingarna som bedrivs av denna grupp. Den främsta orsaken till dessa svårigheter är taxesättningen och de stelbenta ersättningsreglerna.

Sjukgymnasterna har också aktualiserat ett problem som inte nämnts här i

dag, nämligen att de inte får ersättning för fortbildning och vidareutbildning.

100 Men privatpraktikerna behöver ju på samma sätt som andra sjukgymnaster

förkovra sig. Det har inte fungerat riktigt som man hade tänkt sig när det gäller avtalen med landstingen. Det är således ytteriigare en kostnad som belastar privatpraktikernas redan tidigare dåliga ekonomi. Många sjukgymnaster upplever att de på grund av taxesättningen har svårt att få vikarier fill sina prakfiker. Och den möjlighet tiU deltidsledigheter som står andra fill buds, t. ex. viss ledighet för studier och för vård av barn, har sjukgymnasterna nästan aldrig. Detta kan man som sagt åtgärda på två sätt, anfingen genom att höja ersättningen från försäkringskassan eller genom att höja patientavgifterna. Sjukgymnasterna har gjort en undersökning bland sina pafienter om hur de skulle ställa sig till en höjning av patientavgiften. 8 000 patienter tyckte att det kunde vara rimligt att betala samma avgift som för ett läkarbesök. Det kanske därför är en väg som bör prövas.

Det är inte heller något tvivel om att sjukgymnasterna har drabbats mycket hårt av Dagmarreformen, kanske hårdast av alla. Dagmarreformen hindrar en nyetablering av mottagningar som är anslutna till försäkringskassan. Antalet patienter som är i behov av sjukgymnasternas behandling har ju inte ändrats. Detta har fått till följd att väntetiderna har förlängts. I Stockholm är väntetiderna cirka fyra månader. Det har också tillkommit en flora av alternativa grupper som utför denna typ av behandlingar. Dessa grupper är ofta mycket dåligt utbildade. Det vore därför naturligtvis bättre om man gav våra mycket väl utbildade sjukgymnaster möjlighet att utöva sitt yrke.

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Om de privatpraktber-ande sjukgymnasternas situation

Anf. 50 GULLAN LINDBLAD (m);

Herr talman! Jag är glad över att socialministern har lyssnat på sjukgymnasterna som uppvaktade henne relativt nyligen. Jag tolkar därför det som socialministern sade så, att hon anser att det är viktigt att det finns en kår av privatpraktiserande sjukgymnaster. Det har nämligen visat sig att det är en mycket arbetsduglig kår eftersom 15-20 % av denna yrkeskår utför nästan 50 % av allt arbete inom den öppna vården - ja, i Stockholmsregionen faktiskt upp till 54 % av allt öppenvårdsarbete. Särskilt mycket betyder de privatpraktiserande sjukgymnasterna för de neurologiskt handikappade. För dem skulle det inte finnas något annat alternativ än sluten vård. Vi tycks alltså vara överens om de privatpraktiserande sjukgymnasternas betydelse.

Nu hoppas jag naturligtvis att den här utredningen sker skyndsamt, helst att vi får en uppräkning redan före överläggningarna 1989. Jag skulle också vilja skicka med som en önskan beträffande dessa överläggningar att det fakfiskt blir regelrätta förhandlingar. Som det är i dag ställs sjukgymnasterna mer eUer mindre inför ett fait accompli. Man talar om från riksförsäkringsverkets sida aft det här får ni - och sedan sker inga regelrätta förhandlingar.

Detta hoppas jag atf socialministern tar med sig som ett litet ord på vägen inför utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

101

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om interpellationer

10 § Anmäldes och bordlades

Konstitutionsutskottets betänkanden i

1987/88:11 om granskning av riksdagens förvaltningskontors verksamhet

(redog. 1987/88:5) ;

1987/88:17 om anslag av medel på tilläggsbudget I till statsbudgeten för

budgetåret 1987/88 för förvärv av fastighet, m.;m. (förs. 1987/88:7)

Utrikesutskottets betänkanden ■

1987/88:16 om verksamheten inom Nordiska rådet (redog. 1987/88:4) samt om utvecklandet av det nordiska samarbetet, skapandet av en nordisk hemmamarknad samt inrättandet av en befattning som nordisk ombudsman

1987/88:17 om verksamheten inom Europarådet, m. m. (skr. 1987/88:15 och
redog. 1987/88:12) '■

1987/88:18 om traktaträtt för internationella organisafioner (prop. 1987/88:47)

Utbildningsutskottefs betänkanden 1987/88:3 om vissa skolfrågor

1987/88:7 om ämnet hemkunskap i grundskolan samt primär- och landstingskommunal gymnasieskolufbildning inom konsumtionsområdet

Näringsutskottets betänkanden ,

1987/88:6 om försäljning av statens aktier i Swedec International AB (prop.

1987/88:39) ■

1987/88:7 om energipolitik (prop. 1986/87:159 och 1986/87:167)

11 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts den 8 december

102

1987/88:143 av Siw Persson (fp) till miljö- och energiministern om vissa älvskyddsfrågor:

Två angelägna älvskyddsfrågor ligger för närvarande i regeringens hand.

För det första: Regeringen beslöt nyligen att avvisa Hälsingekrafts ansökan om att få bygga ut Edängeforsen i Mellanljusnan. Det var ett mycket välkommet avgörande. Därmed bör tanken på utbyggnad slutgiltigt vara avförd från dagordningen. Det vore därför logiskt att denna del av Mellanljusnan återfår sin ställning som skyddad älvsträcka, det skydd som riksdagen lyfte bort 1985. Något besked från regeringen har dock infe kommit. Vid förra riksmötet avslog också riksdagens socialdemokrater och moderater ett sådant förslag från folkpartiet. Jag vill därför veta om miljöministern kommer aft medverka till atf Edängeforsen skyddas i naturresurslagen.

För det andra: Det planerade utbyggnadsföretaget vid Klippen i Ume-älven.

Enligt Vattenfalls förslag innebär utbyggnaden bl. a. att ett ca 2 km stort område sätts under vatten genom uppdämning. Dammanläggningen skall enligt förslaget ligga ca 6 km nedströms Överumans regleringsdamm och uppdämningsområdet kommer att sträcka sig ca 4 km uppströms. I älvfåran kommer sommartid aft tappas endast 5 kubikmeter/sekund och vinterfid 1 kubikmeter/sekund. Detta är en bråkdel av det som nu rinner där, vilket kommer att få svåra följder både för fisket och inte minst för landskapsbilden.

Denna älvsfräcka mellan Ahasjön och Överuman Ugger mitt i ett primärt rekreationsområde, där stora belopp satsats på turistanläggningar. Dessa är för sin existens beroende av vinter- och sommarfurism. För sommarturismen är möjligheterna till fiske av avgörande betydelse. Genom utbyggnad och därmed påföljande låga tappningar kommer fisket att totalförstöras i älven.

Utbyggnaden kommer även atf svårt skada det mycket värdefulla Hem-avandeltat samt de kulturhistoriskt värdefulla översilningsängarna. Genom den stora tappningen genom deltat vinterfid kommer erosionen atf kraftigt öka liksom risken för dimbildning (älvrök).

Den cirka en mil långa tunneln kommer att innebära att mycket stora sprängstensmassor måste läggas upp någonstans i landskapet och därmed kraftigt förfula den känsliga fjällmiljön. Professor emeritus Sten Rudberg liknade nyligen mängderna vid en volym motsvarande 2-3 gånger Stockholms slott om man fyllt hela borggården upp fill takkanten.

Folkpartiregeringen avvisade på sin tid en ansökan om utbyggnad av Klippen.

Jag vill mot denna bakgrund fråga miljö- och energiministern:

1. Avser regeringen att föreslå att Edängeforsen skyddas i naturresurslagen?

2. Kan regeringen verkligen ge klartecken till det ovanligt stora och svårartade ingrepp i den känsliga fjällmiljön och i ett viktigt turistområde som Klippenprojektet innebär?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om interpellationer

1987/88:144 av Lars Ernestam (fp) till miljö- och energiministern om miljöpolitiken:

En rad angelägna miljöfrågor väntar på beslut. I fråga om vattenvården har majoriteten i riksdagens jordbruksutskott nyligen kritiserat regeringen för en alltför långsam handläggning.

Flera exempel av liknande karaktär kan nämnas. Hösten 1985 beställde riksdagen - mot socialdemokraternas vilja - ett handlingsprogram från regeringen mot radonutsläpp. Ett år senare beställde riksdagen - mot socialdemokraternas vilja - ekonomiska stimulanser för bättre avgasrening i den befintliga bilparken. Ungefär samtidigt beställde riksdagen - mot socialdemokraternas vilja - eft förslag fill panfsystem på miljöfarliga batterier.

Inte på något av dessa områden har propositioner presenterats.

Regeringen har i nästan alla aktuella miljöfrågor valt atf hänvisa fill den miljöpolitiska proposition som aviserats till mars 1988. Hösten 1987 har inga förslag alls förelagts riksdagen.

103

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om interpellationer

104

EnUgt folkpartiets mening är detta en mycket otillfredsställande ordning.
På en rad områden väntar både aUmänheten och näringsUvet på besked om
vilka spelregler som skall gälla i framtiden, väntår på besked om vad som
skall göras för att snabbt ta itu med akuta miljöproblem. Det gäller bl. a.
freonerna, havsföroreningarna, försurningen ochiåtgärder för att förstärka
länsstyrelsernas naturvårdsenheter. I

Det är dock ännu inte för sent att något snabba upp hanteringen av vissa frågor och därigenom reparera skadeverkningarna av regeringens senfärdighet.

Låt mig ta tre exempel.

För det första frågan om miljölagstiftningen; Från flera håll har framförts förslag om reformer av olika delar av den miljöpolitiska lagstiftningen. Heurgren-utredningen har föreslagit en genomgripande översyn av hela miljöstraffrätten. Svenska naturskyddsföreningen har presenterat ett förslag till en samlad miljöskyddslag. Folkpartiet har begärt en översyn av naturvårdslagen och övriga miljölagar i syfte att åstadkomma en effektivare och mer samordnad lagstiftning.

Jag har i en tidigare interpellationsdebatt frågat miljöministern om hon var beredd att skicka SNF;s förslag på remiss. I stället har förslaget överlämnats till naturvårdsverket, vars uppdrag på defta område dock är ganska begränsat. Verket anser sig inte ha mandat att diskutera alla förslagen. I interpellationsdebatten antydde dock miljöministern att SNF:s förslag skulle kunna ingå i en samlad översyn av miljölagstiftningen.

På de sju månader som i dag har gått sedan denna debatt har dock någon sådan samlad översyn infe startat. Om det är meningen aft en utredning av defta slag skall tillsättas först som följd av den miljöpolitiska propositionen har värdefull fid gått förlorad, alldeles i onödan.

För det andra; Socialdemokraterna har länge motsatt sig folkpartiets förslag om användande av avgifter som styrmedel i miljöpolitiken. När Bengt Westerberg fog upp denna fråga i riksdagens allmänpolitiska debatt i februari i år fick han dock av statsministern svaret att frågan var under utredning.

I propositionen om ändringar i.miljöskyddslagen anförde miljöministern atf frågan om miljöavgifter noga bör prövas men får tas upp i ett senare sammanhang. Riksdagens majoritet avslog i detta sammanhang borgerliga förslag om användande av ekonomiska styrmedel, bl. a. en avgift på freoner. Socialdemokraternas inställning har således varierat avsevärt.

Det finns nu bl. a. efter naturvårdsverkets freonutredning förslag om vissa miljöavgifter. På andra punkter saknas utredningsmaterial. Det gäller t. ex. folkpartiets förslag om avgift på kväveoxider och utsläpp av klorerade ligninrester från massaindustrin. Den Heurgrenska utredningen efterlyste i sitt betänkande en utredning av ett system med ufsläppsrelaterade avgifter. Det vore en onödig försening om en utredning iom sådana miljöavgifter tillsattes försf efter det att miljöpropositionen avlämnats.

För det tredje: Naturvårdsverkets fjällutredning Naturvård i fjällen innehåller underlag för en plan för skydd av fjällorrirådet. I samband med atf en sådan plan antas bör bl. a. fler nationalparker inrättas. Något förslag med anledning av SNF:s utredning har dock ännu inte förelagts riksdagen, trots att det gått mer än ett och ett halvt år sedan rapporten avlämnades och nästan

nio månader sedan naturvårdsverkets uppdrag slutredovisades i en kort skrivelse till regeringen. Till bilden hör också att uppdraget har sitt ursprung i riksdagsmotioner från 1969 där bl. a. frågan om avsättande av Kebnekaise som nationalpark - ett beslut som ännu inte fattats - togs upp. Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga miljö- och energiministern;

1. Är det regeringens avsikt att alla miljöfrågor som kräver riksdagsbeslut skall behandlas först i den miljöpolitiska propositionen i mars?

2. Avser regeringen . att ta några initiativ till en samlad översyn av miljölagstiftningen bl. a. med anledning av Svenska naturskyddsföreningens förslag innan miljöpropositionen avlämnas?

3. Avser regeringen att ta några initiativ i fråga om miljöavgifter i enlighet med vad som anförs i interpellationen?

4. Avser miljöministern att ta några initiativ för att ett förslag med anledning av naturvårdsverkets fjällutredning snarast skall kunna föreläggas riksdagen?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om frågor

12 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 7 december

1987/88:265 av Görel Bohlin (m) till statsrådet Bengt Göransson om ett Dansens Hus i Stockholm;

Intresset för danskonsten har stadigt ökat i Sverige de senaste åren. Inom det allmänna skolväsendet och i förskolan inser man alltmer dansens betydelse för de ungas utveckling. Inslagen av undervisning i rytmik och dans blir allt fler. Trycket på utbildningen av dansare och pedagoger har också ökat och likaså har intresset för hobbydans vid t. ex. Kulturama och showdansutbildningen vid Balettakademien m.fl. skolor ökat.

Detta accelerande intresse kan kanaUseras också mot danskonsten specifikt. Vi har i Sverige en hög standard på såväl dansensembler i fri form som vid Kungl. Teatern. Alla dansintresserade människor riskerar emellertid att gå miste om såväl högtstående svensk danskonst som internationella ensemblers och solisters gästspel eftersom en riktig dansscen i Stockholm saknas. Ett Dansens Hus där olika dansaktivitefer bestående av scen- och museiverksamhet står på önskelistan hos många institutioner och organisationer.

Utbildningsdepartementet har efter en inventering förordat Stockholms stadsteaters lokaler som mycket lämpade. Det har emellertid nu varit tyst länge om ett Dansens Hus och om en dansscen. Jag tror mig veta aft kulturministern har detta ärende på sitt bord och vill därför fråga:

När kommer besked om ett Dansens Hus?

105

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om frågor

den 8 december

1987/88:266 av Knut Wachtmeister (m) till finansministern om uttaget av
preliminär B-skatt för.jordbrukare: .;

Sedan 1983 betalar jordbrukare i egenskap av B-skattebetalare preliminär B-skatt med 120 % av den slutliga skaften året före inkomståret.

Avser finansministern, med tanke på jordbrukets mycket besvärliga
ekonomiska situtaiton, föreslå riksdagen en återgång fill 100 % uttag av
preliminär B-skatt för denna yrkesgrupp? ;

1987/88:267 av Ingvar Eriksson (m) till jordbruksministern om fruktimporten;

Vad tänker jordbruksministern göra med anledning av att import av frukt förekommer fill Sverige vilken i produkfion och lagring utsatts för ämnen som i Sverige är förbjudna?

1987/88:268 av Margit Gennser (m) fill utrikesministern om innebörden av visst uttalande om de politiska förhållandena i Israel:

Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm gjorde i FN:s generalförsamling något som betecknats som ett sensationellt hårt angrepp på Israel.

Är de officiella uttalandena vid FN:s generalförsamling endast eft "olycksfall i arbetet" eller var FN-ambassadören Anders Ferms uttalande uttryck för en nyorientering av svensk polifik i förhållande till Israel?

I 1987/88:269 av Anita Bråkenhielm (m) till arbetsmarknadsministern om åtgärder för att tillgodose den småländska industrins behov av arbetskraft:

Socialdemokraterna synes ha återfallit i traditionell selektiv regionalpolitik, där "projekt" filldelas ett antal miljoner för att rnan skall reparera följder av skadad konkurrenskraft eller lokal, stagnation.

Det förefaller som om regeringen glömt åtgärder som ger generell stimulans åt ett dynamiskt och livskraftigt näringsliv.

Vilka åtgärder, om några, ämnar arbetsmarknadsministern medverka fill för att den småländska industrin skall få den arbetskraft den så väl behöver?

106

1987/88:270 av Börje Hörnlund (c) fill industriministern om statliga satsning
ar i Skellefteå kommun:' '

Genom framför allt Boliden AB:s neddragningar minskar antalet arbetstillfällen i Skellefteå med ca 2 000. Detta är en större minskning av antalet arbetstillfällen än vad andra orter råkat ut för och som fått s, k, speciella paket, I proposition 1987/88:64 föreslås inga åtgärder för Skellefteå,

Med anledning av vad som anförts vill jag fråga industriministern:

Avser regeringen att under vårriksdagen förelägga riksdagen förslag om statliga satsningar i Skellefteå kommun för att motverka de negativa konsekvenser för sysselsättningen som neddragningen inom Boliden AB medför?

1987/88:271 av Börje Hörnlund (c) till industriministern om regionalpolitiska insatser i Västerbottens inland;

Västerbottens läns inlandskommuner har arbetat fram ett s, k, inlandspaket, TCO i länet har även redovisat eft omfattande program för inlandsutveckling. Industriministerns förslag i proposition 1987/88:64 innehåller helt otillräckliga åtgärder och ingenting för de inlandskommuner som har de största svårigheterna (Åsele, Dorotea, Bjurholm, Vindeln, Sorsele och Norsjö).

Med anledning,av vad som anförts vill jag fråga industriministern:

Avser regeringen att under vårriksdagen lägga förslag om ett "inlandspa-kef" innefattande stöd till konkreta projekt i syfte att främja utvecklingen i de regionalt utsatta kommunerna i Västerbottens inland?

1987/88:272 av Tore Claeson (vpk) till arbetsmarknadsministern om verksamheten vid AMU-center i Tumba:

Den regionala AMU-sfyrelsen är på väg att lägga ner AMU-center i Tumba. På centrumet finns 400-500 utbildningsplatser och ca 60 lärare. AMU-center i Tumba är alltså en betydande arbetsplats samtidigt som det är en lättillgänglig och nödvändig utbildningsresurs för bl. a. de många invandrare som är bosatta i den södra regionen av Storstockholm.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag:

Kommer arbetsmarknadsministern atf vidta några åtgärder för att förhindra nedläggningsbeslut av AMU-center i Tumba?

1987/88:273 av Agne Hansson (c) till utbildningsministern om statsbidragen till resor för gymnasieskolans elever:

Stafsbidrägsreglerna för gymnasieelevernas resor har ändrats med staten som inblandad part på ett ur rättvisesynpunkt olyckligt sätt. Statsbidragsreglerna som fidigare var baserade på antalet vagnkilomefer har nu ändrats på så sätt att statsbidrag i stället skall utgå efter priset på månadskorten som länsfrafikbolagen fillämpar.

Den här ändringen innebär att glesbygdslän med stora avstånd som t. ex. Kalmar län drabbas mycket olyckligt av stafsbidragsbortfall, medan tätt befolkade områden med välutbyggd kollektivtrafik gynnas. Systemet uppmuntrar dessutom länstrafikbolagen till att höja priserna på månadskörten. Staten bör som en av parterna känna särskilt ansvar för en rättvis regional fördelning och för att hålla tillbaka onödiga prisökningar. Med anledning härav vill jag fråga utbildningsministern:

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att åstadkomma ökad rättvisa åt Kalmar län och övriga glesbygdslän i fråga om stafsbidragsgivning-en till resor för gymnasieskolans elever?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om frågor

107

Prot. 1987/88:40 1987/88:274 av Margareta Mörck (fp) till justitieministern om integritets-8 december 1987 skyddet för låntagare vid biblioteken:

Meddelande om frågor Folkbiblioteken är kommunala förvaltningar och omfattas därför av offentlighetsprincipen. Därför är bibliotekens register över låntagare offentlig handling. Uppgifter om vilka böcker eller andra media som den enskilde låntagaren har lånat är också offentliga. Eftersom allt fler bibliotek använder datorer har det blivit lättare för den intresserade att begära information ur register om utiånande medier.

Det förefaller orimligt att enskilda personers boklån skall vara offentlig handling; det kan utgöra ett hot mot den personliga integriteten.

Vilka åtgärder kan vidtas för att skydda den enskildes integritet som
låntagare vid biblioteken? i

1987/88:275 av Chrbter Eirefelt (fp) till utbildningsrninistern om mögelproblemen vid högskolan i Halmstad:

Redan något år efter det att högskolan i Halmstad 1982 flyttat in i sina nuvarande lokaler rapporterades att många bland personalen drabbats av hälsoproblem. I dag har såväl studenterna som 24 av de 60 anställda problem med irriterade ögon, huvudvärk och onormal trötthet, typiska mögelhusproblem.

Inte bara högskolestyrelsen utan också bl. a. yrkesinspektionen, statshälsan och byggnadsstyrelsen anser att skolan bör flytta till nya lokaler. Trots de allvarliga hälso- och miljöproblemen och trots att nya lokaler inom kort finns tillgängliga har kraven på flyttning inte beaktats. Enligt uppgifter i pressen har utbildningsministerns handläggning av ärendet' tvärtom inneburit att detta har försenats.

Jag vill med anledning av detta fråga utbildningsriiinistern:

Vilka åtgärder avser utbildningsministern vidta för att personalen vid högskolan i Halmstad skall få en godkänd arbetsmiljö?

1987/88:276 av Bengt Westerberg (fp) till statsrådet Bengt Lindqvist om statsbidragsreglerna för barnomsorgen:

I ett interpellafionssvar till mig den 10 november i år hävdade civilminister Bo Holmberg atf statsbidrag numera utgår till de flesta former av barnomsorg, bl. a. alternativa barnomsorgsformer i föreningsregi. Civilministern svarade också på en av mina frågor att regeringen är positiv fill att bl. a. ideella föreningar engagerar sig inom barnomsorgen.

I praktiken tvingar socialstyrelsen ideella föreningar som bedriver barnomsorg att övergå till föräldrakooperativ för atf de skall få statsbidrag. Det gäller t. ex. den ideella föreningen Lyckan i Malmö som nu gjorts om fill ett föräldrakooperafiv mot såväl initiativtagarnas som föräldrarnas önskan.

Det tycks råda en diskrepans meUan regeringens intentioner med gällande regler och den tolkning socialstyrelsen gör av dem.

Jag vill mot den bakgrunden fråga statsrådet Bengt Lindqvist:

108 Vilka åtgärder avser regeringen atf vidta mot bakgrund av socialstyrelsens

tolkning av statsbidragsreglerna för barnomsorgen? i

1987/88:277 av Per Arne Aglert (fp) till utbildningsministern om ett nytt kursläsningsbibliotek vid Uppsala universitet:

Sedan lång fid råder det en besvärande brist på läsplatser för de studerande vid Uppsala universitet.

Det har nu öppnats en möjlighet att åtgärda denna brist genom att Uppsala kommun har visat sig villig att låta universitetet hyra det gamla stadsbibUote-kets lokaler för att använda dessa till ett nytt kursläsningsbibliotek.

Det som nu behövs är att statsmakterna medverkar till att universitetet får möjlighet att ge kommunen omedelbart klartecken fill den mycket angelägna förhyrningen.

Jag vill med anledning av detta fråga utbildningsministern:

Är regeringen beredd aft medverka till att ytterligare ett kursläsningsbibliotek kan inrättas vid Uppsala universitet?

1987/88:278 av Göthe Knutson (m) till försvarsministern om åtgärder för att förhindra ubåtskränkningar:

Trovärdiga vittnesuppgifter säger oss aft ännu en främmande ubåt varit synlig i Stockholms inre skärgård. En iakttagelse gjordes tisdagen den 1 december intill Vaxholm endast ett par mil från Stockholms centrum. Flera grova ubåtskränkningar har kunnat konstateras under tredje kvartalet, bl. a. i Bråviken vid inloppet till Norrköping. Även utrikesminister Sten Andersson har inför offentiigheten förklarat att ubåtskränkningarna fortsätter.

Alla främmande utbåtars intrång i svenska vatten är mycket allvarUga. När en ubåt också visar sig över havsytan i Stockholms innerskärgård kan man misstänka också ett provokativt syfte hos den främmande makten.

När kan allmänheten förvänta sig att regeringen ställer sådana resurser till försvarets förfogande att främmande ubåtar i högre grad hindras från atf tränga sig in i svenska skärgårdar?

1987/88:279 av Göthe Knutson (m) till utrikesministern om innebörden av visst uttalande om ubåtskränkningarna;

Utrikesminister Sten Andersson har i ett tal lördagen den 5 december gjort ett uttalande till "den eller dem" som kränker Sveriges gränser under vattenytan. Låt bli det där, sade utrikesministern och fortsatte; Till slut ska fan ta den som kränker vår territoriella intregritet och vår fredsvilja!

Jag vill nu fråga utrikesministern om uttalandet är aft betrakta som en besvärjelse i största allmänhet eller ett nytt konkret inslag i vår säkerhefspo-Utik.

Är i så fall den nämnde potentaten fortsättningsvis en resurs i vårt militära försvar, och i vilket lydnadsförhållande befinner han sig i den nuvarande organisationen?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om frågor

109

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

1987/88:280 av Margareta Fogelberg (fp) till socialministern om tidpunkten för förslag om en ny smittskyddslag;

Meddelande om frågor 1985 presenterade en utredning, smittskyddskommittén, ett betänkande med förslag till ny smittskyddslag.

Ännu har ingen proposition kommit med anledning av förslaget. Jag vill därför fråga sjukvårdsministern;

När avser regeringen att presentera förslag till ny smittskyddslag?

1987/88:281 av Gunvor Norberg (c) till jordbruksministern om åtgärder för att underlätta generationsskiften inom familjejordbruk:

I jordbrukarkåren är medelåldern hög. Ca 30 % av brukarna är 60 år eller äldre. Det är därför viktigt att underlätta för den yngre generationen att överta familjejordbruken.

De flesta jordbrukare har gjort stora investeringar för atf klara driften så rationellt som möjligt. Det betyder att stora summor kapital är bundna i dagens jordbruksföretag.

DåUga skördar under ett flertal år samtidigt som produktionskostnaderna ökat och servicen försämrats påverkar naturligtvis lönsamheten negativt. Det är därför inte så underligt att den unga generationen tvekar att överta familjejordbruken i dag.

Därför frågar jag jordbruksministern;

Vilka åtgärder avser regeringen atf vidta för att underlätta generationsskiften inom familjejordbruken?

1987/88:282 av Martin Olsson (c) till miljö- och energiministern om viss omlokalisering av Vattenfalls verksamhet till Västernorrlands län:

I motionen 1986/87:N511 yrkade undertecknad jämte Per-Richard Molén och Sigge Godin på utredning och förslag om omlokalisering av statens vattenfallsverks huvudkontor eller delar därav till Västernorrlands län. Vårt mötionskrav avvisades tyvärr av riksdagsmajoriteten, som inte ansåg att riksdagen borde ta något initiativ beträffande lokaliseringen av vattenfallsverkets huvudkontor.

Bakgrunden till vårt krav, som senare fått stöd även av den socialdemokratiska distriktskongressen i Medelpad, var att den negativa befolknings- och sysselsättningsutvecklingen i Västernorrland kräver att speciella åtgärder och lokaliseringar till länet genomförs. Befolkningsförlusterna under detta årtionde beräknas bli 10 000 invånare och samtliga kommuner i länet drabbas av tillbakagång. I proposifion 1987/88:64 redovisas att Vattenfall planerar att flytta ut vissa enheter från Stockholm, dock inte till Västernorrlands län.

Jag vill mot bakgrund härav ställa följ ande fråga till miljö- och energiministern:

110

Avser regeringen att verka för omlokaUseringar avVattenfalls verksamhet från Stockholmsområdet till Västernorrlands län?

1987/88:283 av Pär Granstedt (c) till utbildningsministern om mögelproblemen vid högskolan i Halmstad:

Mögelproblem har skapat svåra arbetsförhållanden vid högskolan i Halmstad och alternativa lokallösningar har diskuterats.

Vilka initiativ avser statsrådet att fa för att säkerställa goda arbetsmiljöförhållanden vid högskolan i Halmstad?

1987/88:284 av Gunvor Norberg (c) till kommunikationsministern om omorganisationen inom SJ:

För Ange kommun betyder SJ och sysselsättningen inom SJ synnerligen mycket. Ange är en kommun i Norrlands inland och har under lång tid drabbats av fortgående befolkningsminskningar och prognoserna pekar mot en fortsatt negativ utveckling.

Olika samhällsinsatser fordras därför för att vända utvecklingen i Ange. En möjlighet borde vara att öka SJ:s verksamhet där. I samband med omorganisation av SJ både centralt och regionalt borde det därför vara lämpligt och motiverat att försöka förlägga fler verksamheter till Ange. Ett exempel härpå skulle - såsom framförts till organisationskommittén för det nya statens banverk - vara att göra Ange till huvudort för det distrikt som skall omfatta mellersta Norrland.

Jag vill ställa denna fråga till kommunikafionsministern:

Avser kommunikafionsministern aft verka för att flera verksamheter inom SJ tillförs Ange i samband med genomförande av omorganisationerna?

Prot. 1987/88:40 8 december 1987

Meddelande om frågor

13 § Kammaren åtskildes kl. 17.36. In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Olof Marcusson