Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1986/87:65

Torsdagen den 5 februari

Kl. 10.00

1 8 Allmänpolitisk debatt (forts, från prot, 64)

AnL 1 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! Jag vill anknyta till den regionalpolifiska debatten i går kväll och anlägga ett jämsfälldhetsperspektiv pä den.

För två år sedan fick landets samtliga länsstyrelser ett jämställdhetsuppdrag av regeringen. Det innebar att man skulle analysera kvinnornas situafion och också redovisa de program man gjort för att främja kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och i utbildningen, Def här länsuppdragef har resulterat i att kvinnornas situafion verkligen lyfts fram. Särskilt tydligt framstår då att kvinnor i de s, k, skogslänen har en svag ställning på arbetsmarknaden. Det är därför glädjande att årets budgetproposition har en så klar regionalpolitisk profil. De särskilda satsningar som föreslås inom bl, a, utbildning, sjukvård, kommunikationer och kommunal skatteutjämning kommer naturligtvis också direkt och indirekt att förbättra möjligheterna för kvinnor i skogslän att få arbete och utbildning. Och dessa satsningar är nödvändiga. Jag vill här ge några exempel,

I samtliga sju skogslän kan man ur flytfningssfatistiken utläsa att de unga kvinnorna, de som är mellan 16 och 24 år, flyttar i betydligt större omfattning än männen i samma åldersgrupp. En orsak är naturligtvis att de unga kvinnorna har svårare att få arbete i de "tunga" basindustrier som präglar skogslänen och som främst sysselsätter män. Kvinnorna är också oftast utbildade i omsorgsyrken, och inom dessa yrken har storstadsregionerna brist på personal. Vi vet aft många unga kvinnor från skogslänen flyttar till vårdjobb i storsfäderna.

För alla skogslän är de unga kvinnornas utflyttning mycket oroande. Av erfarenhet vet vi nämligen aft den som flyttat ofta inte kommer tillbaka. Man bildar familj på den nya orten och blir mindre benägen att "röra på sig". Fortsätter trenden kommer vi att få skogslän med män i 20-40-årsåldern som inte kan bilda familj eftersom kvinnorna har flyttat.

För att kunna behålla de unga i skogslänen måste vi alltså se till att båda könen, men särskilt flickorna, får möjlighet fill både utbildning och arbete så nära hemorten som möjligt. För flickorna behövs därför i dag särskilda och snabba insatser, så att de kan stanna på sina hemorter.

Försök har gjorts t, ex, med särskilda teknikkurser för flickor och kurser för s, k, brytarpersoner, dvs, sådana som valt otradifionella yrken. Jag menar att sådana åtgärder måste bli regelbundna inslag i skolors och myndigheters verksamhet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Jag vill ge ett annat exempel.

Kvinnorna i skogslänen är betydligt mer beroende av anställningar i kommunal tjänst än kvinnor i genomsnitt i landet, I skogslänen är färre kvinior i enskild tjänst. Och i statlig tjänst är skogslänskvinnornas andel mindre än genomsnittet i landet.

Enligt alla prognoser kommer den kommunala sektorns expansion att avta. Detta kommer att vara särskilt negafivt för kvinnorna i skogslänen och speciellt för de unga kvinnor som nytillfräder på arbetsmarknaden. Dessa måste därför utbilda sig inom andra yrken än inom de traditionellt kvinnliga.

Grovt sett kan man säga att i glesbygdskommuner är färre kvinnor i arbete och fler arbetslösa än i länen som helhet. Detta beror naturligtvis på att antalet arbeten är mindre och att antalet yrken är begränsade.

Fördelningen av regionalpolitiska medel är i dag beroende av arbetslöshetstalen. Detta blir missvisande, då vi vet att många kvinnor i glesbygderna infe anmäler sig som arbetssökande, eftersom de anser def utsiktslöst. Detta gäller också deltidsarbetande kvinnor som skulle vilja arbeta fler fimmar.

Därför bör man vid fördelningen av regionalpolitiska medel också väga in förvärvsfrekvens och sysselsättningsgrad.

Statistiken beträffande förvärvsfrekvensen ger inte en rättvisande bild av den verkliga situationen. Den som arbetar en timme per vecka upptas i stafisfiken som förvärvsarbetande. Vi vet aft många kvinnor i glesbygden arbetar "kort-korta" deltider, mindre än 17 timmar, men de upptas ändå i statistiken på lika villkor som vanliga deltidsarbetande.

Inte sällan arbetar kvinnorna säsongsvis med exempelvis skogsplantering, bärplockning och lönsömnad och varvar def med vikariat eller timtjänst inom den offenfliga sektorn.

Sysselsättningsgraden inom varje deltid blir oftast så låg att kvinnorna får sämre social- och arbefsmarknadsvillkor än vad den fakfiska inkomsten ger vid handen. Om deltidsarbeten och vikariat kunde slås ihop och tillsammans utgöra grund för förmåner inom arbetsmarknads- och socialförsäkringarna skulle en av effekterna av den speciella skogslänsarbetsmarknaden kunna elimineras.

Antalet kvinnliga företagare i skogslänen har fördubblats under de senaste fio åren. Allt företagande måste ha en realistisk och ekonomisk grund att stå på. De produkter som kvinnliga företagare vill producera är ofta ovanliga inslag i jämförelse med de produkter som länsorgan och kommuners näringslivssekretariaf vanligen stöter på. Det är mycket viktigt att dessa kvinnliga företagare fär allt def stöd de behöver. Ett av de stöden är def s. k. starfa-egef-bidragef. Det är i dag relaterat till A-kasseersättningen, vilket innebär att den som har låg kassaersäftning också får ett lågt starta-egef-bidrag. Kvinnor i glesbygd har på grund av arbetsbrist ofta låga löner och därmed låg kassaersättning. Många kvinnor är inte heller medlemmar i A-kassan. De ekonomiska förutsättningarna för att starta ett eget företag är alltså sämre för kvinnor i glesbygd. De kreativa förutsättningarna är däremot inte nödvändigtvis sämre.

Det lokaliseringsstöd som skogslänen beviljades 1985/86 har i betydligt mindre utsträckning kommit kvinnor än män till godo. Av den beräknade sysselsättningsökningen till följd av lokaliseringsstöd har totalt i skogslänen

ca 36 % gällt arbeten för kvinnor.

Enligt regelverket för lokaliseringsstöd skall andelen sysselsättningstillfällen som skapas för varje projekt tillfalla vardera könet med minst 40 %. Dispens från detta krav kan ges. Av statistiken kan man utläsa att antalet dispenser varit alldeles för stort i flera av skogslänen och att dispensgivningen därför i framtiden måste blir mer restriktiv.

I budgetproposifionen föreslås att kvoteringsregeln skall utvärderas. Jag hoppas att denna utvärdering åtföljs av ett program för utbildning av kvinnor, så att antalet dispenser från kvoferingsregeln kan minimeras.

Herr falman! Jag har lyft fram några exempel som visar att kvinnors rätt till arbete och egen försörjning ännu inte är uppnådd i skogslänen. I en mofion i den här frågan har jag och mina medmofionärer lagt fram förslag om konkreta åtgärder som delvis kan förändra den arbetsmarknad i skogslänen som i dag är alltför manlig.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 2 ERIK HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Låt mig först slå fast att lyckans gudinna har lett mot Europa under mer än ett år nu. Halverade oljepriser och sjunkande dollarkurs har givit stadga åt de europeiska ekonomierna, så också åt den svenska. Def märktes för övrigt från olika håll i gårdagens debatt. Vårt underskott i bytesbalansen är borta, och en kraftig dämpning av inflationen har skett. Så om vi levde isolerade från omvärlden, skulle framfiden se ganska ljus uf.

Men tyvärr hopar sig orosmolnen, något som finansministern också mycket riktigt påpekar i finansplanen. Vi kan inte räkna med ytterligare draghjälp i form av sjunkande oljepriser. Handelsbankens ekonomer räknar med att vi i fjol skulle ha haft en inflation på knappt 6 % i stället för som nu 3,3 %, och eft bytesunderskott på ca 15 miljarder kronor i stället för eft överskott på 10 miljarder kronor, om inte allt detta inträffat. Alltså kvarstår egentligen samma problem som före oljeprisfallef, nämligen att vår inflation är för hög i förhållande till inflationen i våra viktigaste konkurrentländer. Medan regeringen i Sverige förväntar sig en inflation på 4 %, vilket jag tror är ganska lågt räknat, väntar sig våra viktigaste konkurrentländer ungefär halva denna inflationstakt. Men också de fyra procenten hänger på en mycket skör tråd. För talar SCB:s stafistik sanning, så hade vi under 1986 den högsta löneglidningen sedan löneexplosionen i mitten av 1970-falef, 4,4 %. Fredagens prisstopp kan bara ge temporär lindring. Def gynnar ingen men drabbar inte minst småföretagen, som hamnar i byråkratifällan om de av någon anledning måste höja priserna.

Nu står def visserligen i fjolårets avtal på den privata marknaden, aft om löneglidningen blir för stor 1986 så skall en del av denna s. k. överlöneglidning avräknas från den avtalsmässiga löneökningen 1987. Detta är dock ingen garanti för aff de totala kostnadsökningarna sjunker i år. Så visst finns det anledning att dela finansministerns oro för framtiden. Men jag tycker inte att han tagit de rätta konsekvenserna av sin oro, I stället för kostnadssänkan-de åtgärder föreslås nämligen i budgeten en höjning av arbetsgivaravgifterna med inte mindre än 1,26 procentenheter från början av nästa år. Detta kommer att kosta arbetsgivarna ungefär 5 300 milj, kr, om året. Regeringens fromma förhoppning att löntagarorganisationerna skall avräkna denna

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

summa i 1988 års avtalsrörelse delas nog inte ens av regeringens ivrigaste supportrar. Vi riskerar i stället att få ytterligare fart på lönekostnadsspiralen.

Herr talman! Def finns ännu tid aft styra skutan rätt och hälla arbetslösheten nere - något som Sverige hitfills varit mycket framgångsrikt med, oavsett regering: Arbetslösheten är ett gissel som måste bekämpas, därom är vi eniga.

En första åtgärd måste vara att få fart på främst industrins investeringar. Faktum är att industriproduktionen stagnerat de två senaste åren, samtidigt som lönekostnads- och prisökningarna är högre än i konkurrentländerna. Om man undantar bilindustrin kommer industriinvesteringarna aft hållas fillbaka även under 1987, För den övriga verkstadsindustrin vänder den tidigare investeringsuppgången mot en minskning.

Den första viktiga åtgärden borde därför vara att släppa investeringsfonderna fria för maskiner och inventarier, vilket vi moderater har iiiofioneraf om helt nyligen. En andra åtgärd är aft ta tillbaka tankarna på en höjning av arbetsgivaravgifterna. Höjda löneskatter brukar ha en negativ inverkan på sysselsättningen. Oron för ökad arbetslöshet är med andra ord befogad.

Men det behövs också åtgärder av mer djupgående karaktär, åtgärder som gör att företagarna känner aft det lönar sig att investera också på lång sikt. Detta gäller inte minst landets 280 000 småföretagare, som tillsammans sysselsätter inte mindre än 1,3 miljoner människor, I dessa företag finns en sforsysselsättningspofenfial. År 1985 svarade de för 75 % av alla anställningar i det privata näringslivet.

För att skapa underlag för en mera långsiktig investeringsvilja bör man avskaffa löntagarfonderna, något som de tre icke-socialistiska partierna är helt överens om. Företagarna ser med rätta dessa fonder som ett socialise-ringsinstrumenf.som successivt kommer aff urholka ägandet i företagen, Aft som LO-ordföranden karakterisera löntagarfonderna som marginella företeelser är att underskatta fonderna. År 1987 kommer fonderna att kunna rekvirera 3,5 miljarder kronor. Vid slutet av är 1987 kan fonderna ha fått ut näsfan 9 miljarder kronor, eft belopp som är ca fem gånger större än vad fjärde AP-fonden rekvirerat sedan starten 1984,

I takt med ökade resurser söker sig nu löntagarfonderna också in på småföretagsområdet, vilket innebär att småföretagen via vinstdelningsskaften och den särskilda tilläggspensionsavgiften, 0,2 % på lönesumman, får betala till sin egen socialisering.

Med alla dessa pengar försöker alltså fonderna köpa sig förbi det massiva motstånd som finns inom näringslivet mot löntagarfonderna. Det är därför med stigande förvåning man läser om ett antal direktörer i Handelsbanken som gör privataffärer med östra löntagarfonden.

Visst kan en affär med en av fonderna på kort sikt vara lönsam - det betvivlar jag inte. Fonderna är beredda att gå långt för att, som jag nyss sade, köpa in sig i näringslivet. Till detta kommer att fonderna skattefritt möjliggör satsningar på villkor som dramatiskt avviker från vad som är marknadsmässigt.

Men det finns också skäl för en svårt frestad företagare att i detta läge anlägga ett längre perspektiv. Vad betyder det för mitt företag om fonderna flyttar fram sina positioner i svenskt näringsliv? Hur mycket av dagens

kortsiktiga vinst får vi betala fillbaka i andra former, när socialisterna ökar sitt inflytande över företagen? Hur mycket snabbare går infe socialiseringsprocessen om några av de tilltänkta offren samarbetar med sina motståndare.

Att man avstår från att samarbeta med fonderna innebär inte någon bojkott - det vill jag markera särskilt klart här i dag. Självfallet skall fonderna, precis som alla andra som gör lagliga affärer på den svenska kapitalmarknaden, fritt kunna köpa och sälja värdepapper som befinner sig i den allmänna handeln - det är inte det som det handlar om. Lika självfallet skall fonderna kunna köpa marknadens varor och tjänster utan invändningar från någon.

Men aktivt samarbete med fonderna är något annat. Det kan principiellt försvaras, tycker jag, när det gäller krisföretag. Fonderna har gjort en lång rad affärer med företag som befunnit sig i svårigheter. Kanske kan man här tala om en företagarens nödvärnsrätt när företaget, personalen och familjen hotas av ekonomisk katastrof. Det är i varje fall lätt aft förstå företagaren som i den situafionen tar den hjälp som finns att få, även om den skulle komma från fonderna. Men där går också gränsen. Andra former av samarbete med fonderna är från näringslivets gemensamma utgångspunkter oförsvarbara. Varje samarbete skapar framtida problem, såväl för det egna företaget som för tiotusentals andra, Def är därför tråkigt att nödgas konstatera.att ledande företagare inom svenskt näringsliv kliver in i den fälla som fonderna gillrat, Def är emellerfid inte fråga om vanliga s, k, affärsuppgörelser som endast berör de aktuella företagen Pronator och Handelsbanken, Detta är framför allt inte en fråga där landets tiotusentals småföretagare stillatigande accepterar att några representanter för storföretagen av kortsiktigt egenintresse driver upp den gemensamma fronten mot fonderna.

Herr talman! Jag är angelägen att i dag få göra detta konstaterande och jag kan i det sammanhanget säga aff jag talar för en organisation med ca 50 000 företagare som medlemmar.

En annan viktig åtgärd är att sänka kapitalskatterna. Det är i längden omöjligt aff ha förmögenhefsskatfesatser, som innebär att ju mer en företagare investerar och ju bättre företaget går desto snabbare närmar sig företagaren den tidpunkt då han måste göra sig av med företaget, därför att förmögenhetsskatten i praktiken omöjliggör fortsatt drift. Men def är inte bara förmögenhetsskatten som behöver sänkas. Arvs- och gåvoskattesatserna är i dag så höga att de i många fall omöjliggör att familjeföretag skulle kunna gå i arv. Ännu svårare kommer def att bli med den direkt fientliga förmögenhetsskatten som socialdemokraterna infört på kapifalför-säkringar. En kapitalförsäkring var tidigare en av de få återstående vägarna för litet större familjeföretag att klara generationsskiffesproblematiken. Med den nya skatten måste företagarna göra ett upp fill 50 % större löneuttag för att kunna betala premierna. Det är illavarslande. Mot den bakgrunden är det kanske infe så konsfigt att investeringsviljan i stort sett saknas inom de mindre och medelstora företagen. Investeringarna är låga, aktiviteten är dämpad och i vissa fall obefintlig. .

Detsamma gäller den s. k. engångsskatten på pensionsförsäkringar. När regeringen bryter långsiktiga spelregler blir företag och deras ägare mer

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

intresserade av kortsiktiga affärer. Som man bäddar får man ligga, heter det ju. Genom kapandet av räntan på allemanssparandet och införandet av engångsskatten på pensionsförsäkringar har regeringen själv uppmanat till konsumtion i stället för sparande. Det finns, herr falman. naturliga orsaker till att hushållen i Sverige beräknas göra av med 7 miljarder mer än sin disponibla inkomst,

Def är infe bara skattetrycket som behöver förändras. Rättssäkerheten för den enskilde medborgaren måste stärkas. De senaste decenniernas ändringar i taxeringslagen och nyinrättade speciallagar har tillsammans givit myndigheterna alldeles för stor makt, vilket gjort skyddet i regeringsformens andra kapitel närmast illusoriskt. Flera uppmärksammade fall har visat hur illa lagarna kan fungera och hur rättslös den enskilde kan vara. Vi måste här i landet fä en regel som säger att medborgarna skall fä full ersättning vid myndigheters misstag.

Herr talman! Def är infe bara skattesystemet som bör ändras, utan vi måste också få ut mer av varje skattekrona, 1 de flesta kommuner är def i praktiken omöjligt att genomföra några större skattehöjningar. Vi har med andra ord slagit huvudet i skattetaket. Här finns dock stora möjligheter som infe fas till vara fullt uf, nämligen att öka anbudsupphandlingen. Alltför länge har såväl landstings- som primärkommuner byggt upp stora verksamheter i egen regi. Det betyder aff verksamheterna fortskrider år efter år, ufan aft någon vettig kostnadsjämförelse sker med vad det skulle kosta att lägga ut verksamheten pä entreprenad, I dag kan vi konstatera aff flera kommuner byggt upp alldeles för stora apparater i egen regi som infe motsvarar dagens arbetsbelastning, och som i praktiken blockerar entreprenadlösningar. Att man gjort detta misstag en gång kan accepteras, men nu håller kommunerna på att försätta sig i samma tvångssituation igen - och def är illavarslande.

AnL 3 KARL BOO (c):

Herr talman! Det är två polifiskt tunga frågor som är avgörande för vårt lands närings- och regionalpolitik. Den ekonomiska politiken måste vara sådan aft konkurrenskraften gentemot omvärlden är god och främjar värt lands export. Detta är särskilt angeläget med det stora handelsutbyte som Sverige har. En framgångsrik regionalpolitik kräver att samhället far ansvar för en bra basstruktur och skapar förutsättningar för näringsliv och sysselsättning i hela landet. Till det målet har vi långt, vilket också framgår åv den koncentrafion som nu sker med stor obalans som följd.

Hur verkar då regeringens ekonomiska politik på näringslivets utveckling och konkurrensstyrka? Den väsentligaste svagheten är bristen på en förutseende finanspolitik. Regeringen yvs över att man har lyckats begränsa inflationen - även om man infe nådde ända fram. Det är dock inte endast vårt lands egen inflafionsnivå som är intressant. Avgörande är inflationsutvecklingen i våra avnämarländer, Västtyskland m, fl, länder till vilka vi har stor export har väsentligt lägre inflationsutveckling än Sverige, En för svag finanspolitik innebär att vi får en alldeles för hög ränta som kraftigt höjer kostnadsnivån och självfallet driver inflationen uppåt. Detta drabbar ofelbart de svagaste i samhället och är, som vi ser det, en bakvänd fördelningspolitik.

Även näringslivet drabbas hårt av regeringens politik, speciellt de mindre företagen, som till övervägande del är de mest skuldsatta, något som också styrks av de många konkurserna. Det är småföretagare och jordbrukare som toppar denna negafiva statistik. Detta är särskilt dystert i ett läge där stora koncernföretag drastiskt lägger om sin verksamhet och utan pardon friställer tusentals och åter tusentals människor. Det är då man måste hoppas att def är de mindre företagen som skall klara sysselsättningen på orter där de större företagen reducerar sin verksamhet. Men då måste vi få ett betydligt gynnsammare klimat, icke minst i skogslänen. Bergslagslänen och andra landsbygdslän.

Det är hög tid att lätta bördorna för de mindre företagen, hantverkarna och egenföretagarna - både kostnadsmässigt, skattemässigt och byråkratiskt. Detta upplever man starkt vid besök just i den typen av företag, Def finns idéer och utvecklingsmöjligheter, men man orkar helt enkelt inte förverkliga dessa i den situation som nu råder.

Centern har föreslagit och krävt direkta lättnader för de mindre företagen, bl, a, sänkt sjukförsäkringsavgift och sänkt arbetsgivaravgift. Om det är så att arbetsmiljön är bättre ide mindre företagen och att sjukfrånvaronär lägre, är def ju också orättvist aff de mindre företagen skall betala samma andel av försäkringskostnaden som andra företag med större sjukskrivningsfrekvens. Börje Hörnlund redovisade i går i denna debaft centerns regionalpolifiska förslag och inriktning. Jag skall inte återupprepa detta. Vi behöver en förstärkt regionalpolitik, och det behovet har nu - om någonsin - kommit i fokus.

SSAB:s nya strukturplan är ett dråpslag i första hand för de 2 200 anställda och deras familjer men också för de berörda orterna och deras framtid.

För t. ex. Grängesberg är förslaget helt förödande. Dess främsta råvara, malmen, sägs infe vara lönsam att ta fram och förädla - import till viss del föreslås som ett alternativ. Att skaffa ersättningsindustri till Grängesberg torde infe bli lätt. Svårigheter i liknande orter vittnar om detta. Man får därför förstå de bestämda och t.o.m. hotande röster från anställda i Grängesberg som i dagarna höjs mot industriministern och därmed regeringen.

Situationen är väl i stort sett densamma i Dannemora.

Hur blir det för övrigt med utvecklingen i Domnarvet? Specialisering till enbart tunnplåt kan, om utvecklingen inte blir gynnsam, göra hela verksamheten där ytterst sårbar.

Hur kommer driften i Oxelösund att bli med den föreslagna förändringen? På den punkten har redovisningen av strukturplanen varit mycket knapphändig och helt undvikande.

Det finns alltså många frågor som kräver en redovisning.

Att förslaget till ny strukturplan för SSAB tagits fram med industriministerns goda minne torde vara självklart. Det var uppenbart redan vid förändringen av företagets ledning. Även uttalanden häromdagen av industriministern verifierar detta, Thage G, Peterson lät då förstå aft han inte tänkte lägga sig i strukturförändringarna. Först då nedläggningarna är ett faktum kommer regeringen att intressera sig för den uppkomna situafionen.

När SSAB:s största intressent, staten, genom industriministern meddelar

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolUisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

detta, är det klart att människorna i sysselsättningskris känner sig övergivna och överkörda av en hård central styrning.

Någon har myntat uttrycket att industriministern är vår tids brukspatron. Även om industriministern inte är närvarande i kammaren i dag vill jag trots den allvarliga situafionen skämtsamt säga att man kan befara, att om ingenting görs snart, kan Thage G. Peterson bli en brukspatron utan bruk.

Centern har i en rad motioner ställt krav på effektiva närings- och regionalpolifiska åtgärder. Bl. a. har vi lämnat en sjulänsmotion om Bergslagen med krav på ett handlingsprogram för Bergslagen. De 23 kommuner som ingår i området har sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1982 förlorat nära 16 000 personer, varav niånga är ungdomar. 1 vissa kommuner flyttar över 50 % av ungdomarna efter grundskolan.

I motionen har vi också understrukit aff def i samband med en omstrukturering inom basnäringarna i Bergslagen är viktigt aff fa hänsyn fill områdets utsatta läge. En omstrukturering måste således ta hänsyn till den negativa utveckling regionen varit utsatt för under flera år. Detta vill jag med kraft poängtera i dagens debatt. Nu gäller det att inte lämna någon möjlighet oprövad när def gäller att slå vakt om befintliga arbetstillfällen och utveckla förutsättningarna för nya jobb. Def finns då särskild anledning aft understryka aff arbetsmarknaden måste kunna ge kvinnorna inom just detta område möjlighet att få sysselsättning.

Särskilt vikfigt är att skapa närhet fill utbildning och bäftre tillgång fill tekniskt kunnande och kompefens. Framtidsinriktade branscher som elekf-rofeknisk industri och dataindustri måste ut till just dessa utsatta områden. Jag vill rekommendera aff man byter ut tanken på Arlandasyndromet mot en satsning på utsatta orter för ett Sverige i balans och för sysselsättning och bra miljö för alla, var de än bor i Sverige.

AnL 4 IRENE VESTLUND (s):

Herr talman! Under de år som jag har varit ledamot av riksdagen har de regionalpolitiska insatserna fokuserats på områden som fidigare kändes som både trygga och oföränderliga. Bergslagen är ganska typisk för de förändringar som skett på arbetsmarknaden och inom näringslivet. Jag har infe för avsikt att räkna upp effekterna av de hittillsvarande strukturförändringar som skett inom orrirådet. Vi bergslagsbor, som levt i en sorts stor-pappa-trygghet i storföretagens varma skugga, fick smärtsamt se hur tryggheten försvann.

Olikheterna inom regionen, med starka brukskommuner och svagare glesbygdskommuner, har i sig skapat svårigheter att uppnå enighet om en gemensam politik. Vändpunkten kom trots allt när vår nuvarande regering fattade besluten om speciella regionalpolifiska insatser.

Man talar ofta om def slutna Bergslagen, där öppenheten för förändringar och egna initiativ är skral. Det är till viss del sant, även om medvetenheten lokalt har ökat om nödvändigheten av egna insatser.

Just nu skakas Bergslagen ånyo av hot om neddragningar av verksamhet och även om nedläggning av verksamheter.

Även om vi nu med facit i hand, efter erfarenheterna från några orter, ser att raka beslut kan ge impulser fill ett akfivt arbete med att positivt förändra

näringslivet, kan man se aft möjligheterna aff uppnå detta är ojämlikt fördelade i regionen, SSAB:s förslag till handlingsplan för sin verksamhet innebär bl, a, en nedläggning av gruvorna i Grängesberg och Dannemora, "Smärtsamt men nödvändigt", står det i den pressinformafion som gått uf från SSAB, Smärtsamt är det verkligen, och det infe enbart för Grängesberg som ort utan för hela Ludvika kommun samt de inpendlingsorter som berörs, Ljusnarsbergs kommun kommer än en gång i en negativ situation.

Jag är inte så blåögd att jag tror att man kan ha verksamheter i gång som det inte finns marknad för och därmed lönsamhet. Men jag far gruvorna som ett exempel på aff verkställandet av beslut bör föregås av heltäckande redovisningar av olika alternativ, även om det i SSAB:s information har sagts att medel för speciella insatser, 10 milj. kr., har avsatts för att finna ny sysselsättning på de berörda orterna. Jag utgår från att samarbete kommer att ske med bl.a. den av regeringen tillsafta Bergslagsdelegationen.

Jag vet att förändringsarbete far tid och att effekterna kan låta vänta på sig. Otåligheten hos invånarna blir då begriplig - de ser jobben försvinna i snabb takt, och de upplever infe aft nya möjligheter kommer dem fill del.

Industriministern har tillsammans med andra medlemmar av regeringen ständigt trycket på sig att lokalisera nya företag till krisorterna - i går kväll kallades han för den nya tidens brukspatron. Kravet finns också på aft industriministern skall se fill att storföretagen tar sitt samhällsansvar. Samma krav ställer invånarna i Bergslagen också på de samhällsägda företagen.

Invånarna i Bergslagen har svårt att förstå att tillväxten är så ojämlikt fördelad i landet och hälsar alla initiafiv fill utlokaliseringar med tillfredsställelse.

Många frågar sig i dag vad Bergslagsdelegationen egentligen gör och vad som har hänt med de pengar som hittills har lagts i den potten. Från delegationens sida kommer vi att lägga en ny ekonomisk karta över Bergslagen som redovisar hur delegationen och framför allt - eftersom det är där de stora pengarna finns - de sju länens myndigheter har använt och destinerat medlen. Vi behöver den kartläggningen för aft kunna gå vidare med vårt arbete. Vi tänker infe lägga fram någon kravkatalog, men vi kommer att kunna redovisa effekterna av hittillsvarande arbete och också lägga fram en plan för det fortsatta.

Bergslagen är ett område där utbildning av invånarna och vidareutveckling av resurserna behöver skärpas.

Intressanta kartläggningar av faktiska utbildnings- och rekryteringsbehov finns att tillgå, bl.a. i en liten kommun som Hedemora. Där ser man verkligen att skillnaden mellan efterfrågan och tillgång på utbildad arbetskraft, ofta s. k. nyckelpersoner, är markant. Detta faktum visar än mer på nödvändigheten av att bl. a. Bergslagens tekniska högskola behövs som en motor i utbildningsinsatserna.

Hur skall man då på ett helt annat och påtagligare sätt kunna intressera ungdomai" att satsa på utbildning och framför allt längre utbildningar? Hur skall vi få både arbetslösa och människor i produktionen att inse att de måste utbilda sig och vidareutbilda sig? Hur skall vi få den breda och varierade arbetsmarknad som Bergslagen behöver? Ja, inte är det genom att vänta på att någon annan utför arbetet åt oss. I delegationen har vi sagt aff utbildning.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debaU

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

nya företag, entreprenörer och bättre kommunikationer är högprioriterade områden. Vi måste konkretisera våra mål föratt kommuner och företag skall kunna arbeta med oss. Vi måste ha mål för vår utveckling som ger mening åt våra invånare att satsa på utbildning, satsa på företag och idéer, våga satsa på aft stanna kvar eller flytta hem igen.

Kristina Svensson har redovisat siffror som med all önskvärd tydlighet visar att händer ingenting så kommer förgumningen och förgubbningen att snabbt visa sig. Flyttningsbenägenheten är stor i de yngre åldrarna, infe minst hos kvinnorna. Den trenden måste brytas.

Vi skall också ha klart för oss att det är den varierade arbetsmarknaden i Bergslagen och def varierade utbudet av natur och kulfur som ger möjlighet att vara kvar, att bilda familj och bibehålla livskraftiga samhällen.

De regionalpolitiska insatser som regeringen har gjort har givit positivt resultat, men def är genom gemensamma strategier som kommuner och näringsliv rätt kan tillgodogöra sig dessa satsningar. Invånarna i Bergslagen har rätt aft kräva fortsatt stöd av samhället, när utarmningen av våra basnäringar fortsätter. Vi har anledning aff tro att vår regering kommer att vara lyhörd för dessa krav, och vi kommer att fortsätta arbetet för Bergslagen. Bergslagen lever.

I detta anförande instämde Gunnar Thollander (s).

AnL 5 HANS DAU (m):

Herr talman! I en interpellationsdebatt den 1 april i fjol sade industriminister Thage Peterson i replik till mig att regionalpolitiken har givit resultat och aft def regionalpolifiska stödet har visat sig ha god effekt. Han tyckte att det var märkligt att jag inte kunde hålla med om det och förstå det. Det är snart ett år sedan den debatten ägde rum. Vad har hänt sedan dess? Ja, utflyttningen och neddragningen av verksamheterna i de regionalpolitiskt svåra områdena har bara accelererat och fått ökad fart. Def framgår av befolkningssiffrorna hur otroligt negativ utvecklingen har varit bara def senaste året. Ser man längre fillbaka finner man aft det förhåller pä sig på samma sätt,

I går sade statsminister Ingvar Carlsson att vi moderater och andra borgerliga partier var duktiga på att opponera, medan socialdemokraterna var duktiga på att regera. Vi kan se resultatet för Norrland - ja, infe bara för Norrland ufan för stora delar av landet, t, ex. Bergslagen, som man talat om här tidigare, och Blekinge, Socialdemokraternas regerande får ju oerhört svåra konsekvenser för stora delar av landet, geografiskt sett de allra största delarna, med kraftiga utflyttningar och en negativ befolkningsutveckling även åldersmässigt,

Ingvar Carlsson sade bl. a, att det går bra för Sverige med en socialdemokratisk regering. Jag undrar om alla de som har tvingats att flytta och även de som är bostadslösa i Stockholm, Göteborg och på andra platser delar den uppfattningen, Om detta är bra - och det är det ju enligt Ingvar Carlsson och Thage Peterson - hur skall det då bli när man tycker sig ha lyckats mindre bra eller dåligt? Def måste bli ren katastrof för vissa delar av landet. Inte nog med att vi har haft och har en dålig utveckling, utan vi ser nu också flera mörka

moln på himlen, SSAB har nämnts här och har varit mycket omdiskuterat. Den förmodligen nödvändiga strukturomvandling som sker där kommer att få stora konsekvenser,

I mift hemlän, Västerbottens län, harvi Boliden AB med ungefär liknande verksamhet men där man inte sysslar med järn ufan med metaller. Vi är mycket oroade för vad som skall hända med Boliden, med smältverket i Rönnskär utanför Skellefteå, där man kanske framför allt på grund av internationell påverkan genom dollarkursens nedgång och annat ser sig föranledd att minska produktionen, Def gäller produktionen både i gruvorna, som är spridda i stora delar av Norrbotten och Västerbotten, och vid industrierna. Miljökraven tillsammans med dollarkursens nedgång har haft en stor inverkan.

Man kan fråga sig vad som kommer aff hända med basnäringarna -skogsindustrin är ju en sådan i Norrland men även i övriga delar av landet. Dessa näringar är oftast baserade i de områden där man har regionalpolitiska problem. Vad kommer aff hända med dem om elpriset fördubblas? Över huvud taget sviktar ju de stora basnäringarna - gruvor, smältverk och skogsindustrier - i dag av olika anledningar. Då kommer någonting nytt i stället i Sverige. Det är väl def som Ingvar Carlsson menar, när han säger aff det går så bra när han regerar. Men denna nya teknik och dessa nya industrier liksom tjänstesektorn hamnar ju tyvärr helt koncentrerat i mycket begränsade små delar av landet. Regeringen säger sig satsa pä regionalpolitik, men det verkar som om den ena handen inte vet vad den andra gör.

Eft typiskt exempel är försvarsuppgörelsen mellan folkpartiet och socialdemokraterna, som jag tycker visar hur okänslig man är i den här frågan. Försvarsuppgörelsen skall betalas med bl. a. ökade bensinpriser. Varför skall vi som bor i glesbygderna betala mer fill försvaret än de som bor i tätorterna? I tätorterna är avstånden korta, och där kan man använda kollektiva transportmedel, medan vi i glesbygderna är hänvisade till bil eller i bästa fall bussar, som tvingas fa ut högre taxor pä grund av högre bränslepriser.

Posten rationaliserar, säger man. Det har man direktiv om från regeringen och riksdagen, men vad får det för konsekvenser? Man kan dra parallellen med ägget och hönan: Är det pä grund av aft posfen och andra statliga verk rationaliserar som människorna måste flytta, eller är det för aff människorna först flyttat som man rationaliserar? Den frågan kan man aldrig svara på, men def är trots allt så, att dessa stora rationaliseringar påverkar utflyttningen. Framför allt förhindrar de en uppbyggnad av något nytt i dessa områden. Det senaste exemplet är posfens lördagsutdelning, där portot för brev skall höjas med 500 %. Jag vill påstå att de största negativa effekterna kommer att visa sig i glesbygdsområdena. Redan nu har vi sett en kraftig försämring av lantbrevbärarservicen. Det är stor risk för att posten här finner skäl för att ytterligare minska lantbrevbärarservicen - man får färre brev och på så vis mindre anledning aft köra ut dem. Tidningar och annan post kommer aft dra så stora kostnader att man på sikt kanske drar in all lördagsufbärning, Def skulle då ytterligare kraftigt försämra servicen hos oss i glesbygderna.

Televerket höjer anslutningsavgifterna för fritidshus, Def är i och för sig kanske någonting som många applåderar, men vilka drabbar det hårdast? Människor som har fritidshus i glesbygdslänen har ju oftast längre avstånd fill

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

telefonväxlar och till tätorterna, och det är ju där som effekterna kommer att slå hårdast. Det kommer att bli svårare aff dra in telefon i fritidshus. På sikt ger detta negativa effekter på turismen, som ju är en av de framtidsnäringar vi har i Norrlands inland och som faktiskt har ökat ganska bra men som får ta emot det ena slaget efter det andra.

Förslaget till ny jordförvärvslag, som i och för sig inte finns i proposition än, förefaller för mig hotande, med tanke pä den generösa behandling av juridiska personer som det har talats om. Har man erfarenhet av skog, byggnafion och bebyggelse i Norrland, vet man att de byar och fastigheter där bolagen har blivit ägare blir en död bygd. Det läggs en död hand över dem. Att gå in för aft vara generösare och ge bolagen fler förvärvstillstånd och större möjligheter att köpa skogsfasfigheter kommer att på sikt få niycket negativa effekter för stora delar av landet. Plan- och bygglagen infe aft förglömma - den slår också hårt mot glesbygden,

Eft annat område där man ser att staten säger sig ge bidrag men samtidigt vidtar andra åtgärder som ger svåra effekter är där statliga företag har gått in öch senare försökt ta sig ur sitt engagemang. Då tas det inga som helst andra hänsyn än ekonomiska, SMV i Stensele är det mest skrämmande exemplet. Jag hade en interpellationsdebatt i våras med Thage Peterson om Pullmax i Skellefteå, som hade varit statsägt och gick över till utländska intressenter. Jag uttryckte min oro för detta, och Thage Peterson sade att man inte skulle behöva vara orolig. Redan nu, efter tio månader, ser vi emellertid hur man minskar personalen och permitterar. Förmodligen köpfes företaget för att föra ut tekniken fill Belgien och Schweiz, där basen ligger.

Investeringsbanken handlar på precis samma sätt. Man har inga som helst regionalpolifiska överväganden bakom sitt handlande. Enligt min uppfattning kan man ge regionalpolitiska bidrag fill de mest tvivelaktiga projekt, medan man däremot kan sälja ut företag till ufiandet och till intressenter i Syd- och Mellansverige som mer är ute efter rationaliseringseffekter än någonfing annat och inte tar de regionalpolitiska hänsyn som måste fas.

Min fråga är: Varför kan man inte överlägga med lokala intressenter, kommuner eller andra statliga företag som kan vara intresserade av aff ta över och försöka driva företagen i lokal regi, och kanske utveckla dem i stället för aff avveckla dem?

Vad skall man då göra för att vända denna utveckling? Enligt oss moderater måste man avreglera, minska kostnaderna och sänka skatterna för att över huvud taget ge de företag som finns utvecklingsmöjligheter och bäftre förutsättningar. Man måste frigöra tjänstesektorn, där de nya jobben lär finnas, och bryta upp monopolen,

Def mest skrämmande monopolet vi ser för fillfället i våra frakter är flygmonopolet. Till fjolårets riksdag hade jag en motion som blev avslagen. Nu har andra uppmärksammat detta, bl, a, landshövdingen i Västerbotten, Det kan klart påvisas aft vi på grund av Linjeflygs monopol har enormt mycket dyrare flyg än vad flyget kostar på motsvarande avstånd i Syd- och Mellansverige, Vi har mycket färre röda avgångar. Över huvud taget är det en sämre lyhördhet för våra behov på trafikens område. Så kan man göra när man har eft fullständigt monopol.

Även landstingens och kommunernas monopol är det av stor vikt att förändra.

Utbildningen har nämnts här, och det kan inte nog betonas hur viktig den är. Från moderat sida har vi ju även gett förslag på hur den högre utbildningen skall förbättras. Detta är kanske den bästa regionalpolifiska satsning man kan göra.

Herr talman! Över huvud taget anser jag aft man bör byta ut den ensidiga bidragspolifiken mot satsningar på att skapa bättre förutsättningar för näringslivet inom dessa områden, för att bevara och bygga upp småföretagandet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 6 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Först ett konstaterande. Det känns egendomligt att föra en viktig debatt om regionalpolitiken, en av våra mest brännande frågor, utan att ha ansvarigt statsråd närvarande under den allmänpolifiska debatten i dag. Jag tycker det är bra med applåder i kammaren, herr talman, mendet är bättre med debatt.

Återigen har befolkningsstatistiken varit nedstämmande. Den dystra befolkningsutvecklingen syns ännu tydligare om man granskar kommunerna, skriver Elisabet Rynell, författare frän Västerbottens inland. En handfull områden växer på övriga landets bekostnad. För sitt inre öga ser man ett formligt lämmeltåg dels mot residensstäderna, dels mot Stockholms- resp. Göteborgsregionerna, Man frågar sig, fortsätter hon: Är detta lämmeltåg önskat? I så fall av vem? Vill lämlarna själva? Är det beslut som är fattat i demokratisk ordning? Vem vill ha dessa tömda landskap med sina täckta fönster och ensliga gamlingar på vedbackarna? Det måste finnas en politisk vilja att utarma Sveriges folk kulturellt genom att kapa rötterna till den levande historien. Det måste finnas en politisk vilja att hålla stora delar av landet som råvaruproducerande, exploaterade kolonier. Eller, avslutar hon, är den politiska viljan maktlös?

Jag instämmer i den frågeställningen och vidarebefordrar den till regering och ansvarigt statsråd: Är den polifiska viljan maktlös?

De regionalpolifiska problemen synes i dag snarare tillta än avta. Vi har från folkpartiet framfört farhågor, vi har föreslagit åtgärder, men de har inte tagits på allvar av regeringen.

Samhällena i skogslandet avfolkas. Ansvarig arbetsförmedlare kan därmed rapportera att några kvarstående arbetssökande inte finns. De har flyttat. Förra året minskade samtliga Norrlandslän återigen, Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län med nära 4 500 människor. Och def mest tragiska är aft ungdomen måste flytta för aft finna jobb. Särskilt för kvinnorna saknas en fungerande arbetsmarknad.

Vi som bor i norr lever med problematiken. Vi förvånas över att avfolkningen får fortgå enligt devisen: den vänstra handen vet inte vad den högra gör,

1 en by i Västerbotten, Norrfors, gick man t, ex, man ur huse för att satsa allt på ett industrihus för att stoppa avfolkningen och få unga, kreativa människor att stanna och därmed behålla skola, butik och annan service. Man får stöd av länsstyrelsen, man får låna kapital - allt lyckas. Då kommer postverket med beslutet att lägga ned postkontoret. Anser regeringen och statsrådet att detta är en lyckad regionalpolitik? Ja, det är en fråga som jag hade velat ställa fill industriministern här i dag.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Till förra riksmötet föreslog vi i en motion tillsammans med center- och moderatriksdagsmän att en regionalpolitisk kommission skulle tillsättas för att hejda utvecklingen mot regional obalans. Den socialdemokratiska majoriteten avvisade motionen, Statssekreterargruppen skulle ha ansvaret för samordning. Vår kritik kvarstår. Trots flera års högkonjunktur fortsätter lämmeltågen söder ut. Två tredjedelar av Sverige får förblöda.

Herr talman! Folkpartiet för nu fram kravet på en ny regionalpolitisk parlamentarisk utredning, en utredning som måste se över hur en krispolitik skall utformas. Framför allt behövs förenklingar av nuvarande stödinsatser, så aft inte onödig byråkrati tar i anspråk de ekonomiska medel som trots allt slussas ut i regionalpolitiskt stöd.

Vi efterlyser en kursomläggning- rädda skogslänen och inlandet. Samtidigt som storstadsområdena upplever en bostadsbrist står villor och bosfäder tomma i skogslänen och bjuds ut fill underpris. Vem vill köpa när framfiden är oviss? Och hur skall man kunna rekrytera specialutbildade ingenjörer och ekonomer m.fl. till företag i kommuner med världens högsta skatter?

Under den socialdemokratiska regeringen har spelreglerna blivit instabila och svåra aft tolka i förväg. Ena året är det bra med sysselsätfningsstöd, ett annat år som detta skall stöden dras in för stödområde C. Hur skall företagen planera?

Def har blivit svårare för den enskilde individen aff påverka sin egen livssituation. Om 60-talefs regionalpolitik handlade om lokalisering måste 80- och 90-talets regionalpolifik bli ett program för mobilisering och regional balans, som Elver Jonsson i ett anförande i går påpekade.

Vi måste tillåta ökad flexibilitet och bygga på variationer och skilda lösningar i olika delar av landet. Vi måste fillåta och sfimulera enskilt företagande och inte bestraffa med höjda arbetsgivaravgifter.

Det finns enligt folkpartiefs synsätt flera modeller, men sådana saknas i regeringens förslag. Vi föreslår nu att man sätter ned socialförsäkringsavgifterna i stödområde A med 10 procentenheter. Därmed gynnas inte enbart Norrbottenskommunerna. Det skulle, enligt folkpartiet, innebära ett rejält lyft för företagarna och en förstärkning för småindustrin i t. ex. Sorsele, Åsele och Dorotea m.fl. av de skattefyngda kommunerna i Norrlands inland som kämpar för överlevnad.

Vi vill att transportstödet skall gynna även egenföretagarna. De hålls nu utanför enligt regeringsförslaget. Vi vill också för utvecklingen, inte minst när det gäller turismen, höja bidragsnivåerna på glesbygdsstödet. Det är många familjer som genom kombination av jord- och skogsbruk med uthyrning av stugor kan överleva i vår fjällbygd. De om några är betjänta av en höjning av det s, k, IKS-stödet, men regeringen har hitintills varit emot defta.

Om en regionalpolitik värd namnet skall fungera måste även kommunikationerna göra def, I SJ;s framfidsrapport utdöms Norrland, Fyra rader ägnas Norriand varav en lyder;

Framtidsutsikterna ur persontrafiksynpunkt anses vara av sådan karaktär aft nyinvesteringar är omotiverade.

Instämmer industriministern i detta? Vilka åtgärder ämnar statssekreterargruppen vidta för aft samordna i regionalpolitisk anda? Med nuvarande

policy drar SJ in tåg. Lapplandspilen gör infe längre skäl för namnet - under nio månader av året skall tåget stanna i Ange, Def är med ett enkelt ord skamligt, SJ försvårar både för turism och reguljär personbefordran.

Den tredje vägens politik har lett fill svåra föriuster inte minst för människorna i Västerbotten, Gruvnäringen som ligger inom industriministerns ansvarsområde vänfar fortfarande på besked om fortsatt överlevnad. Enligt prognos skall 1 000 arbetstillfällen bort före årsskiftet 1987-88 i Västerbotten, Stensele Mekaniska lever i ovisshet om framtiden, som Hans Dau fidigare nämnde. Strukturproblem blandas med akuta problem i Västerbotten, På vilket sätt ämnar den socialdemokrafiska regeringen ställa upp för Västerbottens läns industri?

Industriministern har sagt att folk ändå upplever regionalpolitiken som framgångsrik. Infe så brevskriverskan från Betsele, som jag först citerade, och inte heller de 4 500 som förra året fick ge sig i väg från stan Norrlandslänen,

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 7 IVAR VIRGIN (m):

Herr talman! I en riksdagsdebatt om miljöfrågor är det lätt aft ägna sig uteslutande åt våra egna problem. Jag tycker för balansens skull aft det är vikfigt aff återigen påminna om Sovjetunionens miljökrigföring i Afghanistan.

Medan vi diskuterar den långsamma försurningen i våra marker gör Sovjetunionen den afghanska marken obrukbar. Syftet tycks vara att förstöra landsbygden. Denna typ av krigföring är förbjuden enligt 1907 års Haagregler, I 1977 års första tilläggsprotokoll stadgas dessutom förbud mot aft svälta uf civilbefolkningen samt att anfalla egendom som är oundgängligen nödvändig för civilbefolkningens överlevnad,

I sin rapport från februari 1986 konstaterar FN:s specielle rapportör, Felix Ermacora, att byar är delvis eller fullständigt förstörda och jordbrukets infrastruktur ödelagd. Trovärdiga vittnen betonar att denna ödeläggelse är avsiktlig och systematisk. Den omfattar förstöring av bevattningsanläggningar, avverkning av fruktträd, minering av åkermark, slakt av husdjur etc.

Man vill åstadkomma massvält. Man har lyckats så till vida att världens största flyktingprobleni har skapats av Sovjetunionens ockupation och krigföring i Afghanistan, Flyktingantalet har ökat kraftigt genom åren. Målsättningen aft lägga landsbygden öde har på många håll i Afghanistan uppnåtts efter krigsoperationer som entydigt måste fördömas av Sverige i alla sammanhang där det är möjligt. Detta tycker jag är ett sådant lämpligt fillfälle.

Herr talman! Def finns lärdomar på miljöpolitikens område att dra från Fermentaaffären, En erfarenhet är att man infe får vara så okritisk och godtrogen, Det gäller inte minst journalister. Ingen nyhet från Fermenta har på allvar analyserats, även om den varit osannolik. På detta sätt har tusentals människor vilseförts av en person och de många som fört hans fantastiska bulletiner vidare, I den processen intog löntagarfonderna en föga hedrande tätplacering.

En som fakfiskt höll sitt huvud kallt var Björn Gillberg, som i sin tidning Miljö och framfid i början på förra året skrev: "Historien om kejsarens nya

2 Riksdagens protokoll 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

kläder upprepar sig ständigt. De som tror aft man av fallfärdiga penicillinfabriker och munväder kan bygga upp förmögenheter kommer snart att få bli varse en annan verklighet," Han fick mer rätt än han någonsin kunde ana.

Vi har under sommaren och hösten 1986 upplevt en liknande okritisk och godtrogen journalistik i Tjernobylolyckans kölvatten. Otaliga reportage har frammanat bilden av aft en olycka av en hittills ouppnådd storlek drabbat Sverige,

Analysen på det bästa vetenskapliga underlag som stod till buds visade aft cancerfrekvensen i Sverige skulle öka med två till fyra cancerfall per år under en 40-årsperiod på grund av nedfallet. Det är en mycket låg riskökning, knappast ens mätbar.

Som akut miljöproblem var det sakligt sett av helt underordnad betydelse. Jag känner inte till bevekelsegrunderna, men den socialdemokratiska regeringen valde aft blunda för fakta och agerade som en marionett i massmediernas garn, Def är säkert bakgrunden till att vi fick ett gränsvärde på radioaktivitet i livsmedel som var så lågt att om samma norm hade gällt våra radonhus skulle hundratusentals människor ha fåft evakuera tills en radikal ombyggnad hade skett. Svenska folket hade tvingats ut i tältförläggning.

Regeringens handlande har satt hela samekulturen i gungning och dragit på oss höga kostnader för aft kassera högvärdiga livsmedel. Dessa medel skulle ha kunnat bidra till lösningen av viktiga miljöproblem på annat hall i vårt land.

Herr falman! Havsmiljön har varit i debattens fokus under en tid. Det är ingen tvekan om att vi här möter stora problem, Def är dessutom problem som vi saknar fullständig kunskap om.

Vi har i Östersjön syrebrist i stora områden. Den kan till en del ha en naturlig förklaring. Fenomenet har nämligen funnits sedan tusentals är tillbaka i tiden. Under det senaste seklet har emellerfid tillförd fosformängd per år ökat från 10 000 ton fill 80 000 ton, alltså åtta gånger, och kvävetillförseln från 300 000 ton till 1,2 miljoner ton, alltså fyra gånger. Detta har troligen förvärrat syrebristen, Def tycks dock vara positivt för fiskfillgången totalt sett.

Fångsterna av sill och torsk har ökat från drygt 300 000 ton vid 1960-talets början till mellan 800 000 och 1 miljon ton under 1980-falet, Näringstillförseln har alltså skapat goda förutsättningar för fisket. Däremot vet vi att utsläpp från massaindustrin ger kraftiga miljöstörningar och i vissa fall helt kan slå ut fisket i utsläppens närområde.

Vi vet också att sälstammen i Östersjön är hotad och aff miljögiffer med stor sannolikhet är orsaken. Det är alltså inte kväve och fosfor utan små mängder av DDT och PCB som via födan anrikas i salarna och ger kloförändringar, hudskador, förträngning av livmodern och tumörer.

Det finns också andra miljögifter att ta med i balansräkningen. Kvicksilver och foxafeh återfinns i fisk, Toxafen är ett bekämpningsmedel, som inte används i vårt land. Det förs hit med luften, från framför allt Sovjetunionen och USA,

I Kattegatt och Skagerrak återfinns samma typ av miljöstörningar som i Östersjön utanför massaindustrin. Utanför Värö Bruk är allt fiske lönlöst.

enligt ortsbefolkningens vittnesbörd. Det är också illavarslande att dioxin-innehållef i krabbor från defta område är så högt. Det finns därför starka skäl att se över koncessionskraven för denna anläggning och kanske göra dem mer detaljerade.

Jag vet att massaindusfrin satsar stora pengar på att i detalj studera vad sorn händer f, ex, i blekningsprocessen för att hitta metoder att minska de skadliga utsläppen.

De här problemen måste lösas och lösas snabbt. En övergång till användning av oblekt papper bör stimuleras, men def får ändå begränsad betydelse, eftersom 80 % av det blekta papperet exporteras.

Herr talman! Den danska borgerliga regeringen har vidtagit resoluta och snabba åtgärder för att minska utsläppen av fosfor och kväve fill havet. Dessa ämnen förstärker syrebristen i Kattegatt, Forskarna är möjligen oeniga om vilket ämne som är den största boven,

I Danmark insätts de stora resurserna för aff öka effektiviteten i kommunala reningsverk och i industrins reningsanläggningar. Man startar på en väsentligt lägre nivå vad gäller rening än den vi uppnått i Sverige,

Även jordbruket i Danmark kommer att få miljökrav.

Vi har i vår partimotion om miljön föreslagit en rad åtgärder för att minska kväveläckaget till Kattegatt.

Reningsverken bör byggas om och förses med fungerande kvävereduktion. Vi bör kräva motsvarande åtgärder av våra grannar.

Vi bör också skaffa oss en uppfattning om när den näringstillförsel som sker till havet passerar den gräns där de positiva effekterna övergår fill negativa. Denna kunskap är nödvändig för att korrekta insatser skall kunna göras. Det är ju inte ett näringsfatfigt hav med fattigt djurliv vi vill skapa.

Erfarenheter från Laholmsbukten visar att man med kloka åtgärder kan minska näringsläckaget från jordbruket högst väsentligt. Förslag i den riktningen lade vi fram för riksdagen för mer än ett år sedan - förslag som riksdagen avslagit. Jag är för min del övertygad om att dessa förslag nu kommer att presenteras av regeringen som nya och fräscha och framfödda ur def djupa miljöengagemang som präglar regeringen,

I en tidning presenterades idéerna som "en radikalt förändrad jordbrukspolitik". Om beskrivningen är miljöministerns, måste jag säga att bättre lagringsmöjligheter för stallgödsel, balanserad djurhållning och beväxta åkrar året om för mig mer framstår som klok, konservativ jordbruksdrift än "en radikalt förändrad jordbrukspolifik",.

Åtgärden aff sfimulera till ökat trädesbruk borde enligt min mening ha föregåtts av en miljökonsekvensbedömning. Kväveläckaget från jordbruket kommer med all sannolikhet aft öka nästa år just på grund av trädan. Kvävenedbrytningen är kraftig på icke odlad mark,

Def kan också vara värt aft peka på att Sverige har den lägsta kväveförbrukningen per hektar i Västeuropa, Vi ligger på cirka hälften av förbrukningen i Danmark och på en sjättedel av Hollands, Detta pekar klart på nödvändigheten att fa upp dessa problem i internationella förhandlingar.

Det är också värt att komma ihåg att ca 300 000 ton kväveoxider faller ner över Sverige varje år och dessutom fill stor del vid fider då grödorna infe kan ta upp kväveinnehållet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

Herr falman! Vi har i riksdagen ofta debatterat luftföroreningarna, I dag känns def än mer angeläget att ta upp den frågan, när olika delar av Sverige drabbats av kraftiga svavelkoncentrationer i luften, så höga att människor tvingats söka läkarvård,

I Västtysklandhördeftaproblem till vardagen, men förossär det en nyttig påminnelse om luffföroreningarnas realitet, Smogkafastrofen i London 1952 skördade 4 000 människoliv, i en luft med höga halter av svaveldioxid, kvävedioxid och kolväte.

Även om vi nu är långt ifrån dessa koncentrationer finns det all anledning att ta dagens händelser som allvarliga varningssignaler, detta så mycket mer som vi i naturvårdsverkets tidning Miljöaktuellt kan läsa att utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider i Sverige nu ökar för första gången på länge. Det är ett direkt bevis på regeringens släpphänfhef i dessa frågor.

Denna ökning kan inte accepteras. Vi har under en rad år fört fram förslag om skärpta utsläppskrav vid förbränning - förslag som regelmässigt avslagits. Vi har i år samma förslag och dessutom preciseringar vad gäller utsläpp av kväveoxider.

Häromdagen kunde man se hur röken från Värfaverket. med årliga svaveldioxidutsläpp på 5 000 ton, slog ner över Lidingö, Def var säkert inte särskilt hälsosamt aff bo där svavelröken landade,

Värfaverket skall byggas om till koleldning. Jag har stor förståelse för de betänkligheter som förts fram i debatten om detta beslut. En stor förbränningsanläggning skall inte ligga i centrum av Stockholm, Jag kan också konstatera att det alternativ som skulle ha gjort Stockholm till Europas miljövänligaste stad endast stöddes av moderata samlingspartiet och i remissomgången av LO-disfrikfet i Stockholm, Det var förslaget om en ledning med fjärrvärme från reaktor 3 i Forsmark, som hade kunnat förse Stockholmsområdet med värme motsvarande en miljon ton eldningsolja. Tiotusentals ton svaveldioxid och stora mängder kväveoxider hade försvunnit från vår luft, Def hade tillfört vår energibalans 6 TWh, genom att kylvattnet i Forsmark utnyttjats.

Vid avveckling av kärnkraften hade ett kraffvärmeverk kunnat överta lasten och då varit betydligt bättre lokaliserat än Värfaverket, Investeringen hade dessutom varit mycket lönsam.

Trots dessa bakgrundsfakta, tror jag att man i den interna socialdemokratiska debatten kommer att säga aft def var moderaterna som drev fram satsningen på koleldningen i Värfaverket, Med de skärpta utsläppskrav för koleldning som vi har fört fram i riksdagen, är det dessutom tvivelaktigt om investeringen blivit av.

Herr falman! Vi har föreslagit en skärpning av miljöskyddslagen på det sättet att alla "överutsläpp" av miljöskadliga ämnen skall kosta någonting. Vi tycker att avgiften på de för stora utsläppen skall sättas redan vid koncessionsgivningen, och den bör sättas så högt aff den får en ordentlig styreffekt. Avgiften bör ha ett samband med vad utsläppet har för miljöpåverkan. Om eft företag uppenbarligen nonchalerar miljöskyddslagen bordet befintliga sankfionssystemet träda in. Man skall inte kunna köpa sig fri från ansvar.

Det här förslaget innebär en klar förstärkning av lagen. Vi tycker också att

miljökonsekvensbedömningar bör komplettera beslutsunderlaget i vissa fall, där en miljöprövning inte sker i koncessionsnämnd eller länsstyrelse. Exempel på sådana fall kan vara väginvesteringar, byggande av flygfält m, m.

Ett sådant system hade kanske gjort regeringen mer motståndskraftig i frågan om sandutfag utanför Falsterbo, där regeringen har gett fillstånd fill ett uttag på kort tid av 3,5 miljoner kubikmeter sand i närheten av ett unikt naturreservat, Måkläppen, som bedöms ligga i riskzonen.

Årets budgetproposition på miljöområdet speglar en villrådig regering. De flesta stora miljöfrågor skjuts på framfiden. Måhända invänfar man oppositionens förslag innan man vågar utforma egna. Vid en rad tillfällen har ju riksdagen givit regeringen bakläxa och skärpt miljökraven,

AnL 8 LARS ERNESTAM (fp):

Herr falman! Def finns i dag eft starkt miljömedvetande. Man skall inte överskatta den mängd av opinionsundersökningar som strömmar över landet. Jag vill ändå i det här sammanhanget hänvisa fill en undersökning som jag såg redovisad i pressen härom dagen. Opinionsinstitutet hade frågat: Vilka samhällsfrågor anser ni är mest angelägna att ta itu med just nu? Om inte jag minns fel hade inte mindre än 68 % av de tillfrågade svarat aft miljöfrågorna är de mest angelägna just nu. T, o, m, en så viktig fråga som sysselsättningen kom längre ned i statistiken.

Några unga miljöengagerade människor diskuterade miljöfrågorna härom dagen. De sade att miljöproblemens konsekvenser är som ett framrusande tåg. Politikerna, och i det här sammanhanget speciellt socialdemokraterna, försöker hoppa upp på tåget nära slutstationen och försöker bromsa. Det är för sent då. Def är inte säkert aft bromsmekanismen ger effekt. De sade: Det behöver kanske komma nya grupperingar, som tvingar fram ställningstaganden. Def hålls många vackra och engagerande fal, det pågår utredningar, men det händer lite. Det här är en allvarlig frågeställning. Medborgarna genomskådar vackert fal. De vill se resultat och def är en uppmaning till alla som engagerar sig i miljöarbetet.

Om herr talmannen och statsrådet inte misstycker vill jag i miljöarbetet likna Birgifta Dahl vid en anläggningsarbetare, som står pä en bristfällig damm som hotas av framflytande vattenmassor och försöker täcka läckorna.

Att jag just nu far en sådan damm som exempel beror inte på aff vi i folkpartiet anser att Birgitta Dahl har ett speciellt stort intresse för dammbyggnader. Det känner vi ibland i andra sammanhang oro för. De kvarvarande älvarna bör sparas för kommande generafioner.

Jag väljer den bristfälliga dammbyggnaden för att dét är ett bra och lättåskådligt exempel. Det framvällande vattnet bryter ett hål i dammen. Jag far försurningen som exempel. Miljöministern försöker som vi ser def otillräckligt täcka den läckan. Snart bryter vattnet ett nytt hål i dammen.

Nu är mitt exempel förändringarna i våra hav; Miljöministern håller engagerande anföranden och rusar fram för att täcka också den läckan. Under tätningsarbetet uppkommer en ny läcka. Nu är det freoner och koldioxid som är hotet mot atmosfären. Miljöministern måste rusa fram och tillsätta en utredning för att utröna om vi någon gång i en oviss framtid kan komma till rätta också med de läckorna.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Herr talman! Jag skall nu redovisa folkpartiets syn på miljöpolitiken och samfidigt ställa en rad frågor till Birgitta Dahl. Vi redovisar våra förslag i inte mindre än 72 yrkanden. Jag kan naturligtvis inte ta upp alla. Förslagen och vår miljösyn bygger på två grundprinciper. Miljöpolitikens grund måste flyttas från brandkårsutryckningar till insatser vid källan till problemen. Miljöproblemsfloden måste stoppas innan den når den bristfälliga dammen.

Den andra grundstenen är att skyddsdammen, som vi ändå infe slipper undan, måste byggas starkare, så stark att läckorna minskar i den omfattningen aff resurserna i stället kan sättas in på den förebyggande verksamheten.

Jag börjar med att beskriva vår syn på insatser vid föroreningskällan.

En hörnsfen i det sammanhanget är eft ökat ansvarstagande hos myndigheter, företag och enskilda för miljökonsekvenserna redan vid planeringen av åtgärder. Kunskapen om miljökonsekvenserna måste finnas tillgänglig vid varje tillfälle där ställning skall fas till en fråga där miljön kan påverkas.

Jag skall nämna några exempel på hur det varit och börjar med några frågeställningar där regeringen har det direkta ansvaret. För att minska spannmålsöverskottet har man, som redan sagts, träffat överenskommelser om trädesbruk. Följden blir ökat läckage av näringsämnen bl.a. till Västerhavet med ökad miljöförstöring som följd. Om det hade funnits miljökonsekvensbeskrivningar hade beslutet kunnat innehålla krav på odling av mellangröda.

Eft annat exempel: Folkpartiet har år efter år med motstånd från socialdemokraterna föreslagit att ett säkerställandeprogram skall tas fram för skydd av älvar, fjällskogar, våtmarker och andra marker som hotas av torvutvinning, exempelvis gariimelskogar. Socialdemokraterna hänvisar till pågående utredningar. Samtidigt pågår torvbrytningen, avverkas oersättliga fjällskogar och gammelskogar. Är def infe rimligt att göra som folkpartiet vill i detta sammanhang, nämligen ta fram miljökonsekvensutredningar och stoppa avverkningar och ingrepp fills de här konsekvenserna kan belysas. Nu hotas oersättliga naturvärden.

Eft tredje exempel: I samband med minskning av oljeförbrukningen har kommunerna installerat värmepumpar med vätska där freoner ingår. Nu läcker pumparna. Hade def infe varit rimligt att vi hade haft miljökonsekvensbeskrivningar som hade gjort aft vi kunnat bedöma riskerna i förväg?

Lika betydelsefullt som det är aft statliga myndigheter, kommuner och företag har ekonomisk expertis, som bedömer behov och nytta av investeringar, lika viktigt är det att def finns kompefens som kan bedöma de miljömässiga konsekvenserna av åtgärderna. Det är därför som vi menar att vi måste ha miljökonsekvensanalyser.

Miljöskyddslagen behöver skärpas. Det är i dag alldeles för lätt att komma undan ekonomiskt ansvar för miljöförstöring. Statistiken över de fall där statliga myndigheter, kommuner och företag har kunnat ställas till ansvar är skrämmande. Det är mycket få fall där företag och andra kunnat ställas till ansvar, och många gånger gäller det begränsade försumligheter. Folkpartiet anser att miljöskyddslagstiftningen bör skärpas. Över huvud taget är miljölagstiftningen mogen för en översyn.

Bengt Westerberg ställde i går en fråga till statsministern. Han fick ett undanglidande svar. Han frågade om skärpningen av miljöskyddslagen.

Skall vi få en proposition? Jag upprepar frågan till def ansvariga statsrådet: Kommer def förslag som vi skall föreläggas i vår om skärpning av miljöskyddslagen att innebära att miljöskyddsavgifter kan utgå omedelbart, när ett företag överskrider uppsatta gränser?

Den andra frågan som han inte fick något svar på lyder; Kommer nafurvårdsenheterna aft få de resursförstärkningar som behövs för att klara tillsyn och planering?

En annan vikfig princip är att förorenaren skall betala. Priset för en vara bör i princip omfatta alla kostnader i kedjan från råvara fill tillverkning och konsumtion till slutlig hantering av avfallet. Vi måste sätta ett pris på miljön. I de många debatter som jag har haft med företrädare från socialdemokraterna här i kammaren har jag till min förvåning många gånger mött stort motstånd när jag förf fram den principen. Man har fört fram några allmänt luddiga formuleringar där man säger att det inte skall gå att köpa sig fri. Def är just det som det är fråga om. Det skall infe gå aft köpa sig fri. Men det skall finnas möjligheter aft genom stimulanser gå längre än de gränsvärden som finns.

Till de förebyggande åtgärderna hör, som redan sagts, också förstärkning av nafurvårdsenheterna. Många av de utredningar som jag vill räkna in i komplexet kring miljökonsekvensanalyser försenas genom att miljömyndigheterna har sämre resurser än andra myndigheter. Detta är otillfredsställande.

Nu vill jag gå tillbaka till den ofullständiga dammbyggnaden, där jag säger aft miljöministern grovstädar och försöker täppa fill läckorna. Jag kan av tidsskäl infe ta upp alla de frågeställningar som vi tycker är angelägna i detta sammanhang. Men jag vill tala något om försurningen, hotet mot havet, hotet mot atmosfären och den eftersatta miljövården.

Försurningsprogrammet förutsätter en minskning av svavelutsläppen med två tredjedelar och kväveutsläppen med 30 %, Vi menar att kvävedioxid-utsläppen bör reduceras med 50 %, I min hand fick jag häromdagen en rapport, som har redovisats i dag, som visar att svavelutsläppen och kväveutsläppen inte längre minskar, Svaveldioxidufsläppen har sedan 1984 ökat med 2 % och kväveutsläppen med 3 %,

Socialdemokraterna har motsatt sig de förslag till minskningar av svavelutsläppen när def gäller eldningsolja och kolförbränning som vi föreslagit. Det finns tekniska möjligheter att nå de realisfiska gränsvärden som vi föreslår. Kommer verkligen socialdemokraterna, mot bakgrund av de ökade utsläppen, att motsätta sig de skärpta normerna också i år? Def vore mycket värdefullt att redan nu i den allmänpolitiska debatten få klargjort om så är fallet.

Jag vill inte tynga mitt anförande med för många sifferuppgifter, men det förslag vi har avseende kolet är att gränsvärdet skall sättas till 0,05 g svavel/MJ, Beträffande tung eldningsolja bör svavelhalfen sänkas från 1 •% till 0,5 %, Detta skulle medföra 20 000 ton mindre svavelufsläpp. Rörande lätt eldningsolja föreslås en sänkning från 0,3 % fill 0,1 %, Kommer vi att få gränsvärden även för biobränslen? Def är också en mycket angelägen fråga.

Jag har hört att statsrådet varit i Göteborg och talat om biltrafiken, och det tror jag är bra. Bilarna är en av de stora anledningarna till miljöförstöringen.

Prot. 1986/87:65. 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

, framför allt i vad gäller kväveutsläpp, Alla är i princip överens om defta. Jag vill ställa en del frågor fill statsrådet också på den punkten. Vi har föreslagit stimulanser för att få över den befintliga bilparken till bättre avgasrening. Vi fick sent kraven på obligatorisk katalysatorrening, men den befintliga bilparken är mycket stor och långlivad och från den kommer stora utsläpp. Vi har också föreslagit aff Kalifornienkrav skall införas för dieselbilar. Kommer socialdemokraterna aft motsätta sig detta när dessa frågor skall behandlas i riksdagen? Jag tror att def är nödvändigt att genomföra dessa åtgärder redan nu för att nå de riktvärden som socialdemokraterna har fastlagt. Vi vill gå längre när def gäller kväveutsläppen, och för det behövs ytterligare skärpningar.

Haven är hotade. När jag säger aft regeringen varit senfärdig med åtgärder vill jag ändå uttala tillfredsställelse med den skärpning av miljöskyddslagen som kom för några år sedan och som möjliggjorde att vissa områden kunde förklaras som miljökänsliga områden, Lagen fillämpas för Ringsjön och Laholmsbukten. Från folkparfiet anser vi aft hela Kattegatt nu bör förklaras som föroreningskänsligt område.

Miljöministern säger i budgetpropositionen att en aktionsplan skall redovisas våren 1987, men i proposifionsförteckningen finns ingen aktionsplan. Möjligen kan det finnas något i förslaget till ändringar i miljöskyddslagen, men jag finner def infe troligt, och min fråga är: När kan vi vänta aft aktionsplanen kommer? Förutom de åtgärder jag redan nämnt vill vi i en sådan plan ha en bäftre övervakning och kartläggning, totalförbud mot användning av PCB - det har nyligen förts en diskussion om PCB-utsläpp i Västsverige, Vi anför liknande krav för klorerade substanser och giftiga tungmetaller. Problemen i Halland tycks till stor del vara koncentrerade kring Väröbacka massaindusfri, Massaindusfrin måste få en mer sluten process, Dioxinförekomsterna är också oroande. Övergödningen och kväveläckaget från jordbruket måste minska och avgifterna på handelsgödsel höjas. Det förslag som centern framförde i den allmänpolitiska debatten i går om råvaruskatter är intressant i det sammanhanget.

Kväveutsläppen från kommuner och industrier måste minska genom så långtgående reduktion som möjligt. Det torde i dag finnas tekniska möjligheter att minska utsläppen med 70-80 %, Def kosfar pengar, men kostnaden måste vägas mot de förluster en förstörd havsmiljö innebär.

Jag vill också fa upp hoten mot atmosfären, Def är viktigt att energipolitiken inriktas på en minskning av eldningen med fossila bränslen. Ett långsiktigt program bör upprättas för minskning av koldioxidproblemen. Biobränslen kommer. Det är nödvändigt att miljökonsekvenserna är utredda, innan vi börjar nyttja dem så aff vi infe också med den förbränningen kommer att stå med oförutsedda miljöproblem.

Miljöministern brukar hänvisa till def internafionella samarbetet och fala om aft föroreningarna infe känner några gränser, Defta innebär inte eft alibi för aft skynda långsamt med egna åtgärder. Självfallet måste det internationella arbetet intensifieras. Det behövs en kommission för Nordsjön liknande den som finns för Östersjön,

Herr falman! Jag skall avsluta mitt anförande med några ord om naturvården, För folkpartiet har det år efter år varit oroande med den passiva

syn som vi anser att socialdemokraterna har till naturvården. Det gäller frågan om resurserna. Jag vill höra hur statsrådet ser på resurserna för naturvården för kommande år,

AnL 9 IVAR FRANZÉN (c):

Herr falman! I dag borde alla vara medvetna om miljöfrågornas betydelse och det direkta sambandet mellan miljö, hälsa och ekonomi,

I centerpartiet har vi länge varit medvetna om att den ekonomiska polifiken måste underordna sig ekologins lagar, om vi skall få en varaktig posifiv ekonomisk utveckling. Mot denna bakgrund inger det betänkligheter när EG-kommissionens vicepresident Lord Cockfield vid sitt besök i Stockholm under förra veckan - enligt Veckans Affärer - säger med adress till regeringen: "Till slut måste Ni bestämma Er för om miljö- och hälsokraven har överhöghet över de ekonomiska och industriella kraven,"

Egentligen är def en naiv fråga, I ett längre perspektiv vilar både ekonomi och industriell utveckling på grundförutsättningen att vi kan bevara och förbättra miljö och hälsa. Avvikelser från viktiga miljö- och hälsokrav kan endast ge oss ekonomiska fördelar på våra barns bekostnad.

Nu har regeringen inte gjort någon klar deklaration av var den står i prioriteringen mellan miljö och hälsa å ena sidan och kortsiktiga ekonomiska fördelar å andra sidan,

I en liten skrift utgiven av miljö- och energidepartementet med titeln Fakta om miljön står det bl, a,: Det finns eft ökat behov av harmonisering av miljölagstiftning och förvaltning mellan EG och Sverige. Detta får dock infe ske på miljöskyddets bekostnad.

Jag vill ställa en rak fråga till miljöminister Birgitta Dahl: Kan miljöministern garantera att inga väsentliga hälso- och miljöintressen får stå tillbaka för handelspolitiska fördelar?

Det är ett allvarligt problem att utsläppen av både svavel och kväveoxider ökar efter flera år med betydande nedgång. Den kalla vintern 1985 och den ökade biltrafiken har självfallet varit en bidragande orsak, men det är regeringens valhänta hantering av energifrågorna under 1986 som på ett beklagligt sätt bidragit till en ökad oljeanvändning.

Visst har miljöministern varit ute och pratat - t, o, m. i ganska bestämda ordalag - om vikten av att vi inte ökar oljeanvändningen, men det är få som anser det lönsamt att leva på stafsrådsord. Speciellt gäller detta när de sällan leder fill konkreta handlingar.

Centerpartiet har upprepade gånger riktat hård krifik mot regeringens sätt att helt enkelt strunta i att fullfölja riksdagens beställning avseende aktiva insatser för att främja inhemska bränslen, effektivare energianvändning, små vattenkraftverk, solenergi m, m. Regeringens försummelser är anmärkningsvärda och beklagliga, inte minst från miljösynpunkt, Def lär bli möjligt att återkomma till denna fråga i annat sammanhang, och därför får def bero med denna markering.

Utöver miljöministerns vältahghet skall det inte förnekas att det bl, a, på centerinitiativ har gjorts och pågår en rad viktiga utredningar och ett framtagande av arbetsprogram avseende miljöfrågor. Ur detta hoppas jag skall komma några positiva saker, men när jag blickar tillbaka på vikfiga

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

miljöbeslut som regeringen fattat blir jag beklämd.

Ta t, ex, beslutet om en stor koleldningsanläggning i Vårtan, Def är svårt att tänka sig en sämre lokalisering. Därtill är den teknik som skall användas oprövad men ändå redan i dag en andra klassens teknik, sett från miljösynpunkt. Om regeringen nödvändigtvis vill satsa på kol, varför, Birgitta Dahl, satsar då infe regeringen på den bästa kända tekniken, t, ex, förgasningsanläggning med japansk-svensk teknik som har goda möjligheter till väsentligt bättre miljödata än den PFBC-teknik som nu avses användas? En förgasningsanläggning kan också placeras utanför Stockholm, och gasen kan fill rimlig kostnad transporteras till befintliga produktionsanläggningar i Stockholm,

I debatten har skymtat argumentet aff koleldningsanläggningen i Vårtan skulle vara nödvändig på grund av kärnkraftsavvecklingen. Det kan i varje fall inte vara eft argument i valet mellan förgasningsanläggning och PFBC-teknik, Jag måste bekänna, miljöministern, aft jag inte kan hitta ett enda rimligt sakskäl för regeringens beslut att fillåta koleldningsanläggningen i Vårtan, Detta är för många stockholmare en viktig miljöfråga, och visst vore def bra om miljöministern kunde redovisa något hållbart försvar här i dag,

Ivar Virgin talade om en hetvatfenfunnel från Forsmark 3 som eft alternativ, Ivar Virgin tar upp en historisk dumhet. Inte trodde jag att moderaterna skulle vara så renons på realistiska alternativ aft de tvingas föreslå ett från ekonomisk synpunkt och säkerhetssynpunkt så förkastligt och helt dödfött alternativ som en hetvatfenfunnel från Forsmark,

Regeringens målsättning att till 1995 minska svaveldioxidutsläppen med 65 % och kvävedioxidufsläppen med 30 % i jämförelse med 1980 anser vi i centern vara för låg. Men med regeringens agerande kan def bli svårt att nå ens detta mål.

För att stimulera företag, kommuner m, fl, fill snabba och effekfiva åtgärder vill vi i centern införa miljöavgifter, så att def blir ekonomiskt intressant att sänka utsläppen under de högstvärden som fastlagts i lag eller i aktuella prövningstillstånd. Jag hoppas att def är en gemensam målsättning för alla partier i riksdagen att varje vara så långt som möjligt skall bära alla de kostnader den åsamkar i tillverkning och användning. Centerns förslag om miljöavgifter syftar till att varorna bl, a, skall bära kostnaderna för de luftföroreningar tillverkning och användning förorsakar. Som exempel på miljöavgift kan nämnas 10 000 kr, per ton svavel som släpps ut från en industri eller en eldningsanläggning. Miljöavgifter bör införas successivt, så att företag och kommuner har en chans att vidtaga åtgärder för att minska utsläppen och därmed också minska avgifternas storlek. Hänsyn måste tas till möjligheterna aft på eft enkelt och säkert sätt mäta och kontrollera de fakfiska utsläppen.

Jag konstaterar att Lars Ernestam tycks vara posifiv fill centerns förslag om miljöavgifter.

Biltrafiken ökar och därmed också utsläppen av bl, a. kväveoxider. Regeringen går betydligt långsammare fram med katalyfisk avgasrening än vad centern har yrkat, men även med centerns tidsschema tar det åtskilliga år, innan bilparken i sin helhet utrustats med effekfiv avgasrening. Det är

nödvändigt att jämsides med katalytisk avgasrening vidta kompletterande, ersättande och mer långsiktiga åtgärder för att radikalt minska kväveoxidutsläppen.

Först och främst måste varje möjlighet beaktas att minska utsläppen från befintlig bilpark, Folkparfiet delar tydligen centerns uppfattning här. Ett exempel på en ganska enkel åtgärd är att tillföra luft- och bränsleblandningen små mängder väteperoxid. Enligt utförda prov kan def ge 10-15 % lägre bränsleförbrukning och väsentligt lägre utsläpp av bl, a, kväveoxider, I dag finns vissa formella hinder för att installera denna enkla utrustning på personbilar som tillverkats 1976 och senare,

Def är helt klart att något måste göras åt befintliga bilar om målet 35 % lägre kväveoxidufsläpp skall nås 1995, Kan lägre bränsleförbrukning betala bilisternas kostnader för att minska utsläppen av kväveoxider och koloxider, är möjligheterna mycket goda för eft brett genomslag. Jag vet att miljöministern har anledning att fundera över dessa frågor. Kan vi här och nu få ett besked: Kommer regeringen aff vidta åtgärder så att det blir lagligt att på bilar tillverkade efter 1976 montera utrustning för tillsats av en blandning som i huvudsak består av väteperoxid till luff- och bränsleblandningen enligt vissa bestämda specifikationer? Prover visar att äveri utsläppen från dieselfordon kan minskas väsentligt med tillsats av väteperoxid. Detta ger ytterligare skäl för ett snabbt och positivt handlande från regeringens sida,

I allt miljöarbete är huvudregeln att om möjligt undvika att producera gifter och föroreningar. Katalytisk avgasrening är ur denna aspekt ingen framtidslösning. Först producerar vi mängder av föroreningar, och sedan satsar vi betydande resurser för att neutralisera dessa föroreningar,

I eft längre perspektiv måste vi utveckla motorsystem som producerar ett minimum av föroreningar, Def finns minst två vägar att gå. Den ena gäller val av bränsle. Vätgas t, ex, är ett bränsle som kan ge en näst intill ren förbränning, I dag har vi infe lösningen på produktionen av tillräckligt stora mängder vätgas till eft rimligt pris. Den andra möjligheten är att utveckla en bättre motor. Det finns intressanta signaler om att en modern ångmofor skulle kunna vara från miljösynpunkt mycket intressant.

Regeringen har under två års tid haft ett projekt med titeln RAN-angdrivsystem på sitt bord. Naturvårdsverket har gjort mycket posifiva bedömningar av aft man genom projektet varaktigt kan nå mycket små utsläpp av speciellt kväveoxider. Regeringen har bollat ärendet mellan olika statsråd och STU. I forskningspropositionen kommer antagligen att finnas något om detta, men knappast i den omfattningen aft def inom rimlig tid blir något påtagligt resultat. Ärendet har, såvitt jag vet, varit hos jordbruksministern och industriministern. Nu är detta utöver en intressant industriell fråga en första rangens miljöfråga. Därför är det intressant aft i dag få miljöministerns syn på detta projekt. Kan vi förvänta oss ett kraftfullt handlande från miljöministern i.denna fråga?

Försurningen, skogsdöden och många döda sjöar är den skrämmande och bistra verkligheten, som ställer utomordenfiiga krav på oss att handla och handla nu. Centern har redovisat ett konkret handlingsprogram för aft få ett slut på försurningen.

Herr falman! De lokala, regionala och nafionella åtgärderna på mil-

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

jöområdet är mycket viktiga. Men det står helt klart i dag att praktiskt taget alla stora miljöproblem har en internafionell dimension. Miljöproblemen förorsakas eller förvärras av utsläpp i andra länder, nära och fjärran, Def enskilda landet som drabbas kan inte självt lösa problemen, utan det måste fill ett internationellt samarbete.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är ett skrämmande bevis på att kärnkrafts-haveri har förödande effekter på människor och miljö. En olycka hundratals mil från Sveriges gränser får omfattande och svårbedömda skadeverkningar hos oss.

Internationellt samarbete är också en absolut förutsättning för aff man skall kunna avvärja de globala miljöhoten, såsom drivhuseffekfen, nedbrytningen av ozonlagref och förstörelsen av de tropiska regnskogarna. De globala miljöproblemen är i högsta grad förknippade med de globala energiproblemen. Detta gemensamma problemkomplex kan infe lösas utan en massiv satsning på effektivare energianvändning och successiv övergång till i huvudsak förnybar energi.

Vi måste, herr falman, acceptera naturens egen lag: att all energi som vi vill använda i större mängd och under längre tid på ett naturligt sätt måste ingå i naturens eget energikretslopp. Gör den inte detta, kommer miljöproblemen att krossa alla drömmar om bäftre miljö och en positiv ekonomisk utveckling.

Naturen har i sitt kretslopp mångfalt mer energi än vad vi behöver. Vad som krävs är vilja att utnyttja teknik och kunskap i samklang med naturen. Det krävs en vilja att göra uppoffringar i dag för en bättre framfid. Det krävs vilja att fa ansvar för att lämna en beboelig och bättre värld till våra barn och barnbarn. Finns denna vilja hos regering och övriga partier, då, herr talman, finns det plats för mycket centerpolitik i kommande riksdagsbeslut.

AnL 10 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! Jag har förståelse för centerpartiefs inställning i frågan om Forsmarkfunneln. Jag kan förstå att man såg en sådan tunnel som ett sätt aft utnyttja kärnkraften under längre tid än vad man kunde acceptera. Mot bakgrund av centerpartiets inställning till kärnkraften tycker jag att dess beslut var logiskt. Min analys av funnelalfernativet var dock snarast riktad till socialdemokraterna, som åtminstone delvis har en annan uppfattning om kärnkraften.

När detta alternativ togs fram visade def sig - och jag har ingen anledning att betvivla aft mycket noggranna analyser gjordes av detta projekt - aft det utgjorde den billigaste lösningen. Det skulle sänka kostnaderna under en viss period med mellan 600 miljoner och 2,3 miljarder kronor, omräknat till nuvärde. Det skulle dessutom ta bort tiotusentals ton svaveldioxid och mycket kväveoxid från Stockholmsluften, Det kan vara värt aft peka på defta alternafiv med tanke på Stockholms beslut i frågan om Värtanverkef,

Det är inget tvivel om att tunneln under en period hade lett fill en väsentlig förbättring av luften i Stockholm, Att det dessutom vid en eventuell avveckling av kärnkraften hade kunnat fillkomma något kolkraftverk eller kraftvärmeverk, drivet med torv eller biobränsle eller på något annat lämpligt sätt, under mycket hårda reningskrav, tycker jag enbart förstärker tunnelalfernativets trovärdighet och miljövänlighet. Vidare hade vi under

den aktuella perioden sluppit åtminstone de koldioxidutsläpp som Ivar Franzén, som jag tycker med stor rätt, är orolig för,

AnL 11 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Det måste, så att säga pä medeldistans, vara något fel på Ivar Virgins minne. Visst var def möjligen så att man i begynnelsen av diskussionen om en hetvaffensfunnel från Forsmark fog fram kalkyler som visade på viss lönsamhet. Men när debatten var avslutad var praktiskt taget alla de som kunde dessa frågor överens om aft detta var ett ekonomiskt totalt dödfött projekt och aft det definitivt inte fanns någonting som tydde på att detta skulle ge lägre kostnader. Det framstod som betydligt mer realistiskt med effektivare energianvändning, viss etablering av värmepumpar och en effektivare energihushållning i bostäderna än med eft gigantiskt tunnelpro-jekt, som förutsatte vattentemparaturer på över 200 grader, ett enda system för Stockholms värmeförsörjning, som för att fungera måste kompletteras med precis samma effektkapacitet i Stockholm i form av oljeeldning, osv.

Jag tycker fakfiskt att om moderaterna har så.ont om dagsaktuella realistiska alternafiv att de måste plocka fram något som är så totalt ute ur debatten och som så klart bevisats vara ur alla synpunkter förkastligt, är de verkligen aft beklaga.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 12 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! Jag är helt övertygad om att def i debatten om denna vatfenfunnel fördes fram en hel del relevanta och korrekta argument, men jag är också helt övertygad om att t, ex, LO-disfriktet som i sitt remissvar starkt tillstyrkte den föreslagna satsningen stod för en betydande sakkunskap och en övergripande syn på problemet i dess helhet.

AnL 13 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Låt mig konstatera att vi i centern också såg miljöfrågorna i samband med detta projekt i ett något längre perspektiv. Vi såg låsningen fill det storskaliga systemet och fann att projektet i stort sett endast var en fortsättning på detta. Det enda alternativet var ett jäffekolkraftverk i Forsmark, Med de bindningar som de stora kapitalinvesteringarna där medför skulle detta under lång tid totalt sett ha gett oss mycket större påverkan på grund av utsläpp av koldioxid, svavel, kväveoxid osv.

Detta var bakgrunden till beslutet i frågan om hefvaftensfunneln. Def var ett av de ganska få tillfällen när förnuftet segrat över enskildas prestige och kortsikfigt tänkande på eventuella fillfälliga vinster. När tankar på effektivare energianvändning och ett mer småskaligt sysfem - som också ger möjligheter till anpassning till ny teknik, vilket också är en vikfig fråga - kom in fattades det som vi ser def mycket viktiga beslutet att lägga hetvatfensfun-nelsprojektet åt sidan, Def var och förblir ett orealistiskt förslag - även moderaterna borde begripa def,

AnL 14 OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr falman! Det är ju omöjligt aft diskutera energipolitik utan att komma in på miljöfrågor, och vice versa. Vi skall senare i dag diskutera energipoliti-

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

ken, vilket gör att vi infe nu kan ha en energipolitisk debatt. Men man kan naturligtvis inte undvika att i defta sammanhang se vissa beröringspunkter med den debatten, och jag vill ta upp några sådana.

Det har talats mycket om gränsöverskridande luftföroreningar, havsföroreningar osv,, och jag tänkte ta upp litet grand av dessa frågor. De har redan berörts något i debatten. Redan i går nämndes katastrofen med smogen i Västeuropa, vilken också drivit in över Sydsverige, bl, a, över Malmö, Vi har i tidningarna sett ganska alarmerande uttalanden om detta från folk bl, a, inom hälsovården i Sydsverige,

Jag tycker att sådana uttalanden bör noteras, eftersom de ger en antydan om var vi står och om att vi alltmer måste vidga denna debatt till def internationella området. Vi vet också aft energiministern och regeringen i övrigt mycket väl är medvetna om detta. Vi får dock infe använda debatten om gränsöverskridanden och om hur vi utsätts för nedsmutsning ufifrån som något slags ursäkt för att glömma bort vad vi själva håller på med.

Jag vill ta upp den roll som trafiken också i Sverige spelar i dessa sammanhang, Def har sagts av andra talare i debatten i dag att det gjorts många uttalanden härom från regeringshåll. Man har också fattat det första beslutet om katalytisk avgasrening, beslut om en bilavgaslag osv,, men samtidigt har vi sett hur biltrafiken ökar och hur hastighetsgränserna överskrids. Vi vet också att utsläppen ökar betydligt med ökade hasfigheter, något som vi många gånger har diskuterat.

Detta förhållande är ändock något som vi själva kan ta itu med här i Sverige, Även om vårt land är beroende av EG och förhållandena där, något som vi väl skall återkomma till, borde man ganska snabbt och radikalt kunna göra någonfing vad gäller den svenska biltrafiken. Kommunikationsministern har under de senaste dagarna dock gjort uttalanden om att han svårligen kan tänka sig någon sänkning av hastighetsgränserna. Det oroar mig litet grand, Def vore mycket värdefullt om något kunde göras på defta område. Man kan t, ex, ingripa mera bestämt mot de hastighetsöverskridanden som redan förekommer. Men det behövs ocksä en sänkning av fartgränserna.

Jag vill fråga Birgitta Dahl: Kan man infe göra någonfing ganska snabbt? Att det inom regeringen finns olika uppfattningar förstår jag, men borde man infe studera hastighetsgränserna, hastighetskonfrollerna och allt som därfill hör?

Birgitta Dahl deltog i Volvobesöket för några dagar sedan, vilket redan har berörts. Där gjordes tuffa uttalanden. Det är bra om de kan följas upp med konkreta åtgärder så att det verkligen sker ingripanden mot bilindustrin och trafiken här i Sverige, Sedan får vi även försöka arbeta på det internafionella planet. Men vad vill Birgitta Dahl göra här?

Även freonproblemet kommer in. Det var aktuellt vid Birgitta Dahls besök i Göteborg, Också i det fallet förväntar vi oss konkreta åtgärder. Jag skulle gärna vilja höra mer från Birgitta Dahl om den svenska trafikens roll och vilka konkreta åtgärder man kan tänka sig att vidta.

Även andra gränsöverskridanden förekommer. Jag tänkte också tala om havsföroreningarna. Många har redan berört detta ämne. Def är samma sak där. Berörda utskott har besökt miljö- och energidepartementet och fått värdefull informafion. Också i budgetproposifionen talas det om vad som

skall ske i form av ministermöten, konferenser och annat. Men även här har vi syndat själva i vårt eget land. Det är med detta som med luftföroreningarna. Kan man tänka sig att göra någonting väldigt snabbt på den svenska sidan?

Jag var med på en sammankomst på länsstyrelsen i Uppsala före jul. Vi blir årligen kallade till en sådan. Därvid lämnades en redogörelse för def arbete som nafurvårdsenheten driver i samarbete med andra länsstyrelser när det gäller havsföroreningar, framför allt i Bottenhavet och Östersjön, Där framhölls - det är ingenting nytt; vi vet ju redan om det - aff blekning av papper och pappersmassa i den svenska skogsindustrin är en av de stora bovarna. Den ökar klorutsläppen. Men detta är faktiskt ett problem som vi kan ta itu med själva, även om def falas om konkurrensfördelar och internationella svårigheter, eftersom alla andra företag tillverkar blekt papper. Också här skulle man vilja se konkreta åtgärder. Vill regeringen ta kontakt med skogsindustrin och försöka åstadkomma en större satsning på oblekt papper? Det är en detaljfråga i sammanhanget men en mycket viktig sådan.

Det finns många liknande internationella problem. Jag skall inte ta upp flera, Alla känner till dem. Jag vill ansluta mig till det resonemang som fördes av Ivar Franzén om EG-problemafiken, Vi känner fill vad som pågår. Det sker en samordning inom EG, och vårt land måste dras med i denna, sägs det, om vi skall kunna klara vår ekonomi. Det är ett faktum aff vi är beroende av EG och att det är nödvändigt för vår ekonomi att kunna köpa och sälja på denna stora marknad. Det är en realitet.

Frågan är emellertid hur mycket vi är beredda aft offra. Då kommer framför allt miljölagarna i blickpunkfen. Det gäller inte bara den yttre miljön utan också arbetsmiljön. Men det är kanske inte miljö- och energiministerns direkta arbetsområde utan tillhör mera arbetsmarknadssidan. Vill vi vara med i EG, får vi - vilket också Ivar Franzén redovisade - tumma på våra stränga miljölagar. Annars får vi inte vara med och leka bland de stora grabbarna.

Detta är en viktig sak. Frågan är hur långt regeringen och den ansvariga miljö- och energiministern kan tänka sig aft släppa efter på svensk lagstiftning, där vi har kommit ganska långt. Jag har den uppfattningen att vi har många bra lagar på miljöområdet. De skulle naturligtvis kunna vara ännii bättre, men de är dock några av de bästa i världen. Skall vi då gå tillbaka i utvecklingen för att få ekonomiska fördelar? Den frågan kan inte besvaras i dag. Under de närmaste åren kommer det att bli ett stort problem för oss hur vi skall ställa oss i denna konflikt. Därför vore det intressant aff redan nu börja fala om denna problematik.

Jag skall inte uppehålla mig längre vid de internationella problemen, även om det finns mycket att säga om dem, Gränsöverskridanden och ayfallsfrå-gor får vi ta upp i annat sammanhang. Jag skall övergå till några inhemska frågor som jag tycker är intressanta.

När det gäller avfallsförbränning har det kommit en utredning, vari sägs att det skall ställas stränga krav på nya anläggningar. En intressant fråga är då vad som händer med de anläggningar som redan är i drift. I Birgitta Dahls och min hemkommun, Uppsala, har man satsat rätt hårt på rening av sopförbrän-

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

ningen. Men det finns många andra anläggningar i Sverige, där man bränner sopor. Vad kommer att ske pä detta område? Något måste hända ganska snabbt. Det sker stora utsläpp från dessa anläggningar.

Det är en väldigt viktig miljöfråga, som vi själva kan göra något åt här i Sverige, Vi kan inte skylla på omvärlden. Skall man få fortsätta att elda sopor, eller skall vi sätta en stopplinje för när rening måste ske? Sopförbränningsanläggningarna släpper ut oerhörda mängder avfall, inte bara dioxiner utan även mycket annat.

Här finns en intressant sidoaspekt. Sopförbränning innebär resursslöseri. Vi har ganska hårt drivit tesen att man skall fa vara på den resurs som avfallet utgör. Man har i många kommuner kommit ganska långt med att samla in den viktigaste komponenten, nämligen papper. Idrottsföreningar, andra ideella organisationer och kommuner samlar in tidningspapper, men sedan visar det sig aft de svenska pappersbruken inte har kapacitet att ta emot papperet. Mycket går till bränning, vilket är upp-och-ned-vända världen. Man sätter i gång pappersinsamlingar och uppmanar folk att sortera papper, som är lätt aft sortera. Det skall ske en återvinning och på det sättet skall vi kunna spara våra skogar och minska försurningen. Men då saknar pappersindustrin kapacitet och tycks inte heller vara intresserad av att bygga ut denna. Industrin vill hellre hugga mera skog och tugga massaved.

Vad tänker regeringen göra i detta fall? Det är viktigt aff sätta press på dessa företag att verkligen ta hand om papperet. Skall man skicka pappersbuntarna till värmeverken i olika kommuner för bränning, har man inte vunnit någonting. Detta är en viktig fråga för regeringen att ta itu med.

Vi har från vpk motionerat om en skärpt miljölagstiftning. Också Lars Ernestam talade om att det behövs en skärpning. Naturvårdsverket har uttalat sig i frågan. Det måste bli hårdare tag mot dem som syndar, så att man verkligen får en skärpning av ansvaret. Man får inte fillåta de väldigt stora brott som har förövats på olika håll både när det gäller koncessioner och när det gäller miljölagstiftningen i övrigt. Vi från vårt parti kommer att driva denna fråga mycket hårt, Def finns en ramlagstiftning på miljöområdet, som man ständigt bryter mot.

Det krävs naturligtvis planering och samhällsingripanden samt ingrepp i marknaden och i def kapitalistiska systemet för att genomföra miljöförbättrande åtgärder. Där skiljer vi oss i det kommuriistiska parfiet från de borgerliga partierna. Förhoppningsvis skiljer sig även SAP från de borgerliga partierna och är berett att ta till åtgärder, som inte bara handlar om att låta marknaden styra. Det behövs ju helt andra ingripanden,

I det sammanhanget kan jag inte underlåta att göra reflexionen - jag vill också på den punkten instämma med Ivar Franzén - att det är märkligt aft höra moderaternas representanter stå upp och tala om miljön. Ni moderater är ju inte beredda att sätta till några resurser, ufan företagen skall ju får verka fritt och om möjligt få tjäna pengar på att ta fram miljöreningsanordningar och liknande.

Det var ju skoj att få höra moderaterna ta upp den här gamla hetvattenledningen igen. Det är sant att LO-distriktet i Stockholm och i Uppsala, där jag lever, en gång skrev en inlaga i den frågan. Det var tyvärr också en del socialdemokratiska riksdagsmän i opposition - bl.a. Birgitta Dahl - som

någon gång i slutet av 1970-talet eller början av 1980-falef skrev en motion om aft hetvattenledningen borde byggas. Den stora skillnaden mellan Birgitta Dahl och Ivar Virgin är förhoppningsvis aff hon är tillräckligt intelligent för att inse aff det loppet är kört och att man skall överge den typen av resonemang, medan Ivar Virgin inte tycks ha lärt någonting ufan fortsätter att gå fram med den frågan; def förvånar mig verkligen oerhört.

Jag kan berätta att styrelsen för energiverket i Uppsala och energiverkschefen där under de dagar då detta var aktuellt med mycket klara siffror och entydiga besked visade att byggandet av hetvaftenledningen skulle vara helt katastrofalt för en kommun som Uppsala; det skulle ha medfört mycket stora förluster i fråga om uppvärmning av det stora fjärrvärmenät som vi har i Uppsala, Jag tror att Ivar Virgin och moderaterna bör överge de argumenten - de är antika vid det här laget.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

A llmänpoUtisk debau

AnL 15 Miljö- och energiminister BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Miljödebatten förs i dag här i riksdagen och ute i samhället med all rätt med utomordentligt stort allvar. Man behöver inte gå till några opinionsundersökningar, Ivar Virgin, för att konstatera att miljöfrågorna i dag engagerar människor lika starkt som de tidigare stora frågorna gjorde: fred, rätten fill arbete och rätten till bröd.

Jag skulle också vilja säga att vi alla har skäl både att beslutsamt gripa oss an med de prakfiska insatser som behövs för att övervinna miljöhoten och att visa en viss ödmjukhet inför vårt förflutna. Jag tycker inte att det passar sig att här i riksdagen försöka tävla om vem som är bäst eller sämst: Loppet är nog ganska jämnt. Om det var några som tidigt drev miljöfrågorna så var det de socialdemokrafiska regeringarna på 1960- och.1970-talen, som genomförde reformer och lagsfiftning, ofta i strid med er. Nu vet vi aff def var långtifrån tillräckligt och att vi behöver göra mycket, mycket mer.

När jag läser era motioner eller lyssnar till era inlägg kan jag också konstatera att vi i själva verket är ganska överens om vad som behöver göras. Man kan, om man vill vara elak, säga att ni nästan har kopierat budgetpropositionen när ni har skrivit era mofioner, där ni framför krav på insatser på områden där vi i budgetpropositionen redovisar att förslag kommer under året; de håller nu på att utarbetas. Visst vore def bra om vi vore längre komna - def tycker jag också. Men varför passade ni inte på aff lägga fram de förslagen när ni var i regeringsställning?

Herr falman! Jag tänker som sagt inte delta i tävlingen om vem som är bäst eller sämst. Jag tänker i stället ägna mitt anförande åt att lägga fast några principer som vi tycker är viktiga för miljöpolitiken och så långt det är möjligt och efter bästa förmåga redovisa vad vi faktiskt gör. Däremot tänker jag inte gå in på en detaljdiskussion av hur arbetet i myndigheter eller i regeringskansliet just nu bedrivs med en rad frågor som håller på att beredas. Den diskussionen får vi ta när resultatet av våra mödor om några veckor eller månader presenteras för riksdagen.

Herr talman! Vi vet aft den miljökris som nu råder orsakas av mänsklig verksamhet, Vår användning av en slösaktig och miljöfarlig teknik innebär aft vi förbrukar naturresurser för kommande generationer och att förnybara naturresurser som skogar och hav hotas. Jag är övertygad om att skall vi

3 Riksdagens protokoU 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

lyckas med miljöpolitiken måste vi bryta med denna teknikkulfur. som är så miljöförstörande, och i stället utveckla miljövänliga alternativ på område efter område. Vi måste helt enkelt på eft genomgripande sätt utveckla industrisamhället och ändra vår livsstil.

Miljökrisen är global och måste bekämpas globalt. Inget land kan stänga sina gränser för luft- och vattenföroreningar eller giftutsläpp. Föroreningarna följer luftströmmarna över hela jordklotet. Plundring och förgiftning på en plats leder ofta till svåra problem på andra platser. Miljökrisen kan därför bara lösas i ett samarbete mellan jordens länder.

Ekonomisk utveckling kan och måste förenas med kravet på bibehållen ekologisk balans. Om vi inte klarar det utan fortsätter att använda felakfig och miljöskadlig teknik, äventyras inte bara vår egen generations levnadsvillkor ufan också våra barns och barnbarns.

Miljöfrågan är i allra högsta grad en fråga om solidaritet. Genom att utveckla vårt sätt att leva i en mer resurshushållande och miljövänlig riktning, kan vi också bidra till att säkersfälla resurser för kommande generationer och till att andra länder också får tillgång fill en bättre teknik, utvecklad utifrån stränga miljökrav.

Vi har i vårt land en vikfig uppgift: att vara pådrivande i miljöarbetet. Vi måste visa för andra att det finns alternativ till en kortsiktig, rå och hänsynslös exploatering av människor och naturresurser.

Vi har nu kommit till en gräns där det är en kapplöpning med tiden om vi skall hinna vrida utvecklingen rätt. Här har vi i vårt land, där vi nu på område efter område kommer nya problem på spåren och där vi riu tar itu med problemen, en viktig roll i det internationella arbetet.

Genom vårt dagliga arbete får vi steg för steg en allt djupare kunskap om miljögifternas och närsalternas betydelse för skogsdöden och för förgiftningen av sjöar, hav och vattendrag. Ytterst handlar det om människors och andra organismers livsmiljö och om våra möjligheter att överleva.

Vi påminns ständigt om riskerna. Denna vecka har, som flera redan har påpekat, smogen från Europas industri- och trafikcentra nått in över vårt land och drabbat många människor med svåra' hälsoeffekter. Nedfallet kommer under lång tid att skada våra skogar och åkrar, sjöar och hav. Förra veckan oroades vi av rapporterna att forskare funnit höga halter av miljögiffet PCB långt uppe i fjällvärlden - i Abisko, Andra forskare rapporterade i somras att de funnit DDT och andra växfgifter, som för länge sedan förbjudits i vårt land och i de flesta länder på norra halvklotet, i Östersjön,

Regeringens arbete med miljöfrågorna bedrivs i medvetande om att det är nödvändigt med intensiva insatser både nationellt och internationellt.

Nyligen lade regeringen fast ett program för hur användningen av bekämpningsmedel skall halveras på fem år. Tidigare har beslut fattats om skärpta avgaskrav för bilar och om åtgärder mot asbest. Det innebär aft vi nu har redovisat hur våra tre vallöften på miljöområdet skall omsättas i praktisk handling. Det är naturligtvis rejäla steg på vägen och bra bevis för att man kan lita på våra löften. Men det innebär sannerligen infe att vi slår oss till ro. Tvärtom - arbetet pågår nu för att ställa upp och förverkliga nya, betydligt högre mål för miljöpolitiken.

Och så måste det, herr talman, vara under lång tid framåt med tanke på allvaret i situationen.

Just nu befinner vi oss mitt uppe i arbetet med att genomföra de aktionsprogram mot luftföroreningar och försurning som riksdagen fastställde 1985, För detta och nästa budgetår står 326 milj, kr, plusen reservation på 97 milj, kr, till förfogande för def arbetet. Ett nytt program håller på aff utarbetas och skall läggas fram under det kommande året.

Det finns förvisso hoppingivande tecken på goda resultat inom arbetet mot försurningar - men tyvärr mest oroande rapporter. Vi har t, ex, genom ett mycket intensivt oljeersäftningsprogram halverat oljeanvändningen, och vi har infört hårda normer mot utsläpp från både kol- och oljeeldade anläggningar. På det här sättet har svavelutsläppen minskat med 70 % sedan 1970, Vårt mål är att 1995 komma ned till 65 % av 1980 års nivå. Tyvärr har den nedåtgående trenden när det gäller svavelutsläpp nu brutits. Det är flera faktorer som har medverkat fill en ökad oljeeldning. Som ett led i arbetet för att pressa ned svavelutsläppen igen har regeringen för en tid sedan hos GATT begärt en notifiering om en skärpning av normerna för halten av svavel i eldningsolja. Vi kommer aft ta beslut om dessa skärpta normer så fort GATT-notifieringen är klar. Även andra åtgärder för att minska oljeanvändningen öch få ned utsläppen av svavel från oljeeldade anläggningar övervägs,

I försurningsprogrammet ingår också ett åtagande att minska kväveutsläppen med 30 % mellan 1980 och 1995, Det är naturligtvis inte tillräckligt, men det är åtminstone en början. Det här målet har vi redan uppnått inom energisektorn. Vi menar emellertid att man måste gå längre, och därför har regeringen uppdragit åt energiverket och naturvårdsverket att utarbeta ett åtgärdsprogram för aft ytterligare minska kväveoxidutsläppen från förbränningsanläggningar. Resultatet av def uppdraget kommer att redovisas inom kort.

De uppgifter som då skall presenteras visar dess värre att vi trots insatserna på energiområdet sannolikt kommer att få väldigt svårt att klara de åtaganden vi har gjort när det gäller kväveutsläppen, om vi inte gör något radikalt åt trafiken. Tyvärr är trafiksektorn den sektor som svarar för den ojämförligt största andelen av kväveutsläppen - grovt räknat ca 70 %, Problemen inom trafiksektorn växer också. Det gör aft vi måste ytterligare skärpa insatserna på det här området. Den nya bilavgaslagen och satsningen på katalyfisk rening och blyfri bensin är betydelsefulla första steg, och arbetet på det här området går nu bra. Men det räcker inte - detta är uppenbart. Regeringen beslöt förra veckan att skärpa gränsvärdet för den tillåtna halfen av koloxid i avgaser vid tomgångskörning för bilar från 1985 års modell och senare. Naturvårdsverket skall enligt uppdrag om några veckor redovisa vilka avgasreningskrav som bör fastställas för lastbilar, bussar och dieselfordon. Det är regeringens avsikt att snarast fastställa hårdare krav för den tunga trafiken. Insatserna för aft minska forfkörningen genomförs nu med stor kraft. Vi undersöker också beslutsamt sambandet mellan hastighet, miljö och trafiksäkerhet.

Jag vill dementera vad som har sagts om kommunikationsministerns uttalanden och citera ur ett pressmeddelande från kommunikationsdepartementet för att visa vad kommunikationsministern verkligen sade;

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Vi hoppas aff NTF:s hasfighetskampanj skall kunna bidra till aft vända utvecklingen mot allt högre hasfigheter, Samfidigt är vi beredda att vidta andra åtgärder om hastigheterna fortsätter att öka och om vi inte återigen får en minskning av antalet skadade och dödade i trafiken.

Kommunikationsdepartementet samt miljö- och energidepartementet genomför nu gemensamt arbetet med den trafikpolitiska proposition som skall redovisas nästa år. Vi kommer aft presentera en proposition där miljöfrågorna verkligen har satts i centrum när det gäller utveckling av framtidens trafiksystem. Vi diskuterar också gemensamma internationella initiativ, t, ex, att miljö- och trafikministrarna inom OECD skulle träffas för gemensamma överläggningar,

I arbetet mot luftföroreningar och försurningar är det naturligtvis också mycket viktigt vad vi gör åt avfallsproblemen. Regeringen kommer aft förelägga kommunerna att beträffande avfallshanteringen skall de skärpta regler för utsläpp som naturvårdsverket och energiverket har föreslagit gälla för både nya och äldre anläggningar, och det betyder att äldre anläggningar måste rusfas upp,-Men yi nöjer oss inte med det, utan vi komrrier också att föreskriva att en satsning skall ske på utveckling av alternativ teknik beträffande förbränning av sopor. Naturligtvis måste vi också fortsätta efter linjen med noggrann källsortering, Def är inte sant att massa- och pappersindustrin inte kan fa emot mer papper. Jag hade en överläggning med företrädare för massa- och pappersindustrin i höstas för att diskutera olika miljöfrågor - både sådana som berör havsföroreningar och de frågor jag nu berört. Det besked jag fick var att man visst har tekniska möjligheter att ta emot mer papper, men man är inte sams i prisförhandlingarna. Det är i den diskussionen som man nu har försökt låt mig säga använda fel argument för att komma fram på genvägar.

Herr falman! Vi kan - och det tror jag har framgått av mitt anförande hittills - långt ifrån vara nöjda med resultaten här hemma. Därför måste vårt arbete för att komma till rätta med våra egna luftföroreningar intensifieras. Jag är övertygad om att def är bara genom kraftfulla egna insatser som vi kan nå framgång i vårt internationella arbete. Samtidigt vet vi aft vår egen miljö inte varaktigt kan förbättras om omvärlden förblir passiv. Därför är eft internafionellt miljövårdsarbete nödvändigt både för vår egen skull och för våra medmänniskor.

Arbetet inom ramen för konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar för att nå enighet om kraven att minska svavelutsläppen med 30 % till 1993 ser äntligen ut aft ge resultat, 21 stater har skrivit på protokollet. Men def är inte tillräckligt med en 30-procenfig minskning. Vi måste höja målet vad gäller både svavelutsläppen och andra luftföroreningar. På svenskt initiativ arbetar en särskild arbetsgrupp sedan hösten 1985 med uppgift att utarbeta vetenskapliga och tekniska underlag för att minska kväveoxidutsläppen, Defta arbete har från svensk sida givits hög prioritet, och vi hoppas att ett avtal skall vara klart redan i höst. Vi arbetar på samma sätt mycket akfivt för att inom ramen för ozonkonventionen få fill stånd ett särskilt avtal om minskat utsläpp av freoner. Också på detta område har det äntligen skett ett genombrott, inte minst fack vare de fakta som vi från svensk sida har kunnat presentera. Vi hoppas därför på resultat under defta år.

FN:s miljöstyrelse kommer att hålla sitt 14:e styrelsemöte i Nairobi i år. Mötet kommer att behandla frågor som ökenutbredningen, ozonskiktet och jordbrukets miljöpåverkan. Men den viktigaste frågan vid styrelsemötet kommer att vara frågan hur det internationella miljövårdsarbetet skall kunna förstärkas och effektiviseras. Flera förslag i den riktningen kommer då aft framläggas, bl, a, Brundtlandkommissionens rapport om miljö och ekonomisk utveckling, Sverige spelade en avgörande roll vid kommissionens tillkomst 1983, eftersom vi såg den som eft viktigt led i ansträngningarna aff driva på det internafionella miljöarbetet. Just nu pågår, i samarbete med våra nordiska grannar, ett intensivt förberedelsearbete inför mötet i Nairobi,

Vi kommer att göra allt för att det skall bli ett nytt genombrott för det praktiska och konkreta miljövårdsarbetet. Den svenska regeringen är självfallet också beredd att medverka till en uppföljning av Stockholmskonferensen 1972 - förutsatt aft ett sådant möte verkligen kan ge konkreta resultat!

Sverige har på olika sätt tagit initiativ inom Europeiska säkerhetskonferensen, ESK, för att stärka miljösamarbetet mellan länderna i Europa och Nordamerika inom ECE:s miljökommitté. Inom ramen för detta arbete lade Sverige tillsammans med övriga nordiska länder i början av denna vecka fram förslag bl, a, om vidgade åtaganden beträffande gränsöverskridande luffföroreningar och skyddet av havsmiljön, Eft annat svenskt förslag syftar till att få till stånd ett avtal inom ramen för ozonkonventionen om minskat utsläpp av freoner.

Jag fick precis innan jag gick upp i talarstolen en rapport om aff hittills har arbetet den här veckan inom ESK i hög grad präglats av ett nytt och mycket större intresse för miljöfrågorna än fidigare.

Naturligtvis lägger vi ner eft mycket omfattande arbete på det nordiska samarbetet. Det nordiska miljöminisfermötet i oktober var ett mycket viktigt möte, då flera förslag från svensk sida ledde fill beslut om internationella initiafiv, där vi nu befinner oss mitt uppe i eft aktivt arbete.

Vi har ocksä kontinuerliga kontakter med EG och EFTA enligt ett avtal från 1977, Def kommer att vara ett miljöminisfermöte i vår för att förbereda mötet med FN:s miljöstyrelse i juni.

Jag vill säga aft förutsättningen för vårt samarbete med EG och EFTA i de här frågorna är att vi skall driva på, inte att vi skall anpassa oss genom att sänka våra egna miljökrav. Om detta är regeringen fullständigt enig, och det pågår en systematisk genomgång i regeringskansliet för att säkerställa aft så blir fallet.

Som jag nämnt, driver vi också på i de internationella sammanhangen när det gäller trafik- och miljöfrågorna, I fråga om bilavgaserna fattade vi beslut på egen hand, när våra ansträngningar att få EG med oss hade misslyckats, men jag tror att def är väldigt viktigt att vi spelar en pådrivande roll fortsättningsvis.

När def gäller föroreningarna av haven pågår nu ett lika intensivt arbete som i fråga om luftföroreningarna. Också här krävs både nafionella och internationella insatser, Östersjöns sju strandstater samarbetar inom konventionen för skydd för Östersjöområdets marina miljö, den s, k, Helsing-forskonvenfionen.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

En av de frågor där de nordiska miljöministrarna på svenskt initiafiv fattade beslut i höstas var att vi skulle begära att 1988 ärs möte inom Helsingforskonventionen skall hållas på ministernivå för att driva på arbetet och få fill stånd konkreta åtaganden från medlemmarna. Nu pågår ett intensivt arbete för aff övervinna det motstånd mot detta krav som finns på många håll bland medlemsstaterna.

Aktionsgruppen mot havsföroreningar, som regeringen tillsatte förra sommaren, håller samfidigt på att utarbeta ett konkret svenskt handlingsprogram för minskning av föroreningarna till havet. Det skall vara färdigt så aff naturvårdsverket kan presentera sitt förslag någon gång under våren. En första preliminär upplaga i stencilform har utlovats i april.

Som ett led i detta arbete sammanträffade jag för ett par veckor sedan med länsstyrelserna i samfliga kustlän och de inlandslän som bidrar till havsföroreningarna. Länsstyrelserna lämnade mycket ingående redovisningar av problemen och av sina förslag till åtgärder. Det framkom mycket klart att def krävs omfattande insatser inom såväl jordbruket som industrin, trafiken och de kommunala avloppssystemen. Jag hade ingående överläggningar redan i höstas med massa-, pappers- och skogsindustrin om de speciella miljöproblem som är knutna till den verksamheten.

Det arbete som behöver genomföras längs hela vår kust har som bekant redan inletts i Laholmsbukten, Vi har också träffat överenskommelse med Norge och Danmark om gemensamma insatser för Västerhavet och Öresund. Naturligtvis är def inifiativ vi har tagit inom ramen för Östersjökonven-tionen ett led i det arbetet.

I höst kommer också Nordsjöstaterna att samlas i Storbritannien för en konferens om Nordsjöns marina miljö. Def finns en stor risk för att det bara blir en sorts vetenskapligt seminarium. Sverige verkar aktivt för att Nordsjökonferensen skall bli def tillfälle då också där görs konkreta åtaganden.

Herr falman! Eft genomgående drag i vårt internationella arbete är just att vi försöker få till stånd bindande åtaganden och avtal mellan stater för aff begränsa utsläpp och föroreningar. Det är då självfallet viktigt med ett enigt uppträdande från svensk och nordisk sida för att vi skall ha framgång i defta arbete. Vi bör alla i våra respektive partier verka över nationsgränserna för att underlätta det arbetet. Därför tycker jag att det är mycket hoppingivande att se det engagemang för miljön som samtliga partier i riksdagen i år gér uttryck för.

För mig och för regeringen är det vikfigare att ta vara på def som förenar oss än att peka ut de detaljer varigenom vi skulle kunna profilera oss mot varandra. Vi behöver den kraft och styrka som samlingen kring gränsöverskridande värderingar kan ge inför def svåra och tålamodsprövande arbete vi har framför oss - inte minst på det internafionella planet.

Till sist: Jag får många brev och träffar många människor som säger att miljöhoten ter sig så skrämmande och hotfulla att de känner sig maktlösa. De frågar: Är def lönt aft försöka? Är def inte för sent?

Inför den reaktionen har jag många gånger påmint om hur def var för dem som för 50 år sedan skulle börja bygga folkhemmet och utrota fattigdomen och nöden eller för dem som försöker sig på samma uppgift i Indien,

Tanzania eller Nicaragua i dag. Visst kunde uppdraget förefalla dem hopplöst, men de vågade.

Och visst förefaller människors ondska och dårskap ha ökat under de 50 år som gått sedan dess. Men låt oss för den skull infe glömma de många bevis som vi samtidigt sett för människans förmåga att ständigt på nytt återskapa det som har försförts och bygga upp något nytt och bättre. Det borde lära oss att inte ge upp inför miljöhoten. Vi måste ta itu med dem med samma beslutsamhet, uthållighet och framtidstro som bar dem som utrotade fattigdomen och nöden i vårt land.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debaU

AnL 16 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! Först och främst skulle jag vilja instämma i den posifiva syn som statsrådet Birgitta Dahl gav uttryck för i slutet av sitt anförande, nämligen aft vi har möjligheter att bemästra problemen. Det gäller bara att ta vara på dem och med hjälp av teknik och övriga resurser vrida utvecklingen rätt. Jag tycker att vi på def området har givit en rad posifiva förslag.

Jag är också glad över det ökade internationella engagemang som statsrådet ger uttryck för. Jag tror att det är absolut nödvändigt. Med de resurser vi har verkar vi i den riktningen inom EDU, sammanslutningen av konservativa partier i Europa, Jag kan försäkra aft vi har haft ganska hårda duster bl, a, med engelsmännen om aft de självfallet borde gå med i 30-procenfsklubben, Samtal och försök att övertyga är trots allt den möjlighet vi har.

Statsrådet sade att vi hade kopierat budgetproposifionen. Jag tror mera på min beskrivning; Förslag som vi har lagt fram flera år i rad nämns i budgetpropositionen som områden där man kommer aff lämna förslag, Def är i och för sig glädjande, men regeringen är trots allt en minoritetsregering, och jag har en viss förståelse för att man väntar och ser vad oppositionen har för olika detaljförslag innan man lägger fram sina egna.

Jag hoppas emellertid att en hel del av våra konkreta förslag, t, ex, på förbränningsområdet, kommer aft tas på allvar av regeringen, så att man skärper utsläppskraven när det gäller koleldning och när det gäller kväveoxider. Här föreslår vi en rad konkreta åtgärder, som man lätt kan se i våra motioner.

När det gäller exploateringen av naturresurser tycker jag att regeringen på några punkter handlar tvärtemot vad den säger sig göra. När det gäller Gullhögsfloarna, en torvmosse i Härjedalen, går man emot naturvårdsintressena, och jag gav ett annat exempel i mift anförande, Måkläppen utanför Falsterbo. Det gäller viktiga områden där man inte skall handla på det sättet.

AnL 17 LARS ERNESTAM (fp) replik:

Herr falman! Först till frågan om kopieringen av proposifionen. Jag tackar miljöministern för det anslag för flora- och faunavård som föreslås i propositionen i år. Det gäller ett krav som folkpartiet drivit år efter år, fått avslag på och reserverat sig ensam för.

Men det finns med i år. Man skulle ju tro att miljöministern ville ge oss beröm, men def blir inte beröm, ufan motsatsen när hon säger att vi har plockat ur propositionen.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Jag måste erkänna att jag tycker att propositionen är mager, och jag vill klart poängtera att vårt motionsarbete i princip var avslutat när vi fick ta del av budgethandlingarna. Men det är klart att vi stämmer av motionerna mot budgeten, Def är så det rent praktiskt går till.

Men en sak är intressant, som miljöministern tar upp: det är så mycket som stämmer överens. Jag tror detta är riktigt i vissa avseenden. När man beskriver riiiljöhoten är vi överens.

Men sedan kommer vi till nästa frågeställning: Hur skall vi klara dessa hot? Det är på den punkten vi inte är överens. Där har vi en rad konkreta förslag, men miljöministern säger: Defta kan jag inte svara på nu - det pågår utredningar och det kommer i sinom tid.

Detta besked har vi fåft år efter år, och därför blir vi självfallet otåliga. Det finns många även i Birgitta Dahls egna led som håller med om att de förslag som hittills kommit på miljöområdet är ganska klena.

Det har dock kommit en del propositionsförslag om detta, och jag har funderat på om folkparfiet gått emot något av dessa. Jag tror infe def är så. Jag tror att de flesta biträtts av alla partier. Visst har vi haft litet olika uppfattningar; många gånger har vi velat gå längre, men vi väntar på förslag.

När det gäller avfallshanteringen - som jag skall få diskutera i en interpellationsdebatt med Birgitta Dahl och därför inte skall gå in på i dag -lyfte hon ändå litet förlåten.

Varför skulle vi inte kunna få def besked som Bengt Westerberg ville ha av statsministern i går och som jag frågade om i dag: Kommer dessa förändringar i miljöskyddslagen att innebära aff miljöskyddsavgift kan tas ut omedelbart, om kommun eller företag överskrider uppsatta värden? Som det nu är, är def en oerhört svår procedur att fastsfälla defta, och def är få som har kunnat ställas fill ansvar, Def är viktigt att få detta besked.

Vi vet aft det är svårt med miljöarbetet. Vi vet att naturvårdens folk har sämre resurser än andra. Därför har vi begärt förstärkning av anslagen för dessa myndigheter,

I alla diskussioner som vi för får vi höra att propparna är natur- och miljöfolkef, som inte hinner med, medan andra har resurser. Då är det naturligt att ställa frågan: Kommer naturenheterna att få de resurser som de behöver för att kunna hänga med?

AnL 18 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Miljöministern påstår sig inte delta i tävlingen eller debatten om vem som är bäst på miljöområdet, och därmed vill hon sopa undan all konkurrens genom att påstå att socialdemokraterna är bäst och att ingen skall påstå något annat - det är miljöministerns attityd,

I nästa andetag medger hon dock att det finns mycket kvar att göra - efter fem regeringsår i följd!

Därefter kommer litet småskäll på oppositionen som inte gjorde det som var ogjort redan 1976—82 då den hade regeringsmakfen.

Logiken i resonemanget är infe imponerande.

Miljöministern tar frarn kalkningsverksamheten och resurserna för den som exempel på någonting positivt. Då är det fakfiskt ett klander mot regeringen att def på denna punkt finns en reservation på 97 milj, kr.

Självfallet borde ett så angeläget arbete ha drivits i sådan takt att medlen hade förbrukats.

Jag ställde fyra frågor i mitt anförande. Jag är medveten om att det kan vara svårt för statsrådet att hinna besvara dem i sitt huvudanförande, och därför vill jag upprepa dem för att hon skall kunna få en chans i nästa replik.

Det gällde vårt förhållande fill EG: Finns det risker för att vi väljer handelspolifiska fördelar före hälso- och miljökrav?

Finns det något sakligt försvar för beslutet om kol i Vårtan?

Eftersom miljöministern här mycket korrekt tog upp bilismen som ett område som över hela bredden måste vidta åtgärder för att vi skall ha en ärlig chans att klara miljökraven, och eftersom vi är överens om detta, även om vi vill gå längre, vill jag fråga om regeringen anser det angeläget att ge den nya tekniken med vätesuperoxidblandningen en möjlighet eller inte.

Den fjärde frågan handlade om RAN-ångdrivsystem,

Jag är medveten om aft man kanske inte klarar alla dessa frågor på en treminufers replik. Jag kan ställa en interpellation i någon av dessa frågor i fall miljöministern nu väljer bort den i dag.

Självfallet ansluter vi i centern oss till den djupgående analys av
miljöproblemens tyngd och vikt som miljöministern avslutade med. Vi ställer
helt upp pä ett seriöst arbete i den riktningen, . .

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debau

AnL 19 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Herr talman! Jag tycker inte heller att man skall tävla om vem somär bäst, och jag tycker också att det är på sin plats att vara mycket ödmjuk inför dessa frågor. Då skall riian infe heller tala om vem som kopierat vem, för det skulle vi verkligen kunna diskutera ganska länge.

När def gäller tidigare socialdemokratiska regeringar är det klart aft mycket har gjorts för ganska länge sedan. Jag bodde i Stockholm under 1940-och 5Ö-talen, Dä fångades det ingen lax under broarna här, och paratyfus-sommaren 1955 blev det decenniets väckarklocka.

Sedan gjordes det mycket på vaftenvårdsområdet, där vi blev ledande i världen, Def var mycket bra.

Men för aft nu kritisera socialdemokratin och dess regeringar litet från vänster vill jag bara framhålla aft det därefter har funnits en period då dessa frågor infe prioriterats särskilt mycket.

Detta gäller energifrågan, där vi under de senaste decennierna sett avskräckande ställningstaganden. Det har också gällt miljöfrågorna. Det är inte för ingenting som ni socialdemokrater fått beteckningen betongparti. Detta tycker jag också borde mana till en smula ödmjukhet också från energir och miljöministern. Vi känner alla fill vilka problemen har varit, vilka diskussioner som har förts och vilka ställningstaganden som gjorts.

Jag ville säga detta med anledning av inledningen i miljöministerns anförande nu sist.

När det gäller olika detaljfrågor som jag tog upp gläder det mig att man är beredd att ta itu med kväveoxiderna ifrån trafiken. Man vet ju att det är det stora problemet. Kommunikationsministern och övriga i regeringen kanske är beredda aft ingripa med lagstiftning om begränsade hastigheter och andra åtgärder som behövs på detta område. Det är mycket bra om så sker, och jag

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debaU

tolkar detta som att det är en sak som kan komma att inträffa, om vi skall uppnå de gränsvärden som vi har lovat och talat om under några år.

Det är naturligtvis samma sak när det gäller avfallsfrågan. Det är ju briljant om tekniken finns i pappersbruken. Om tekniken och kapaciteten finns och det hela handlar om prisöverläggningar och om vem som skall betala vad kan regeringen inte sitta still, utan den måste ingripa. Ändå går insamlat papper till bränning. Det har man kunnat läsa i pressen under de senaste dagarna. Energi- och miljöministern vet kanske bättre än jag vad som har hänt. Har det bränts något papper, eller skall def brännas, eller vad handlar det om? Är det fråga om priser och annat måste regeringen ingripa.

Jag hoppas att Sverige kan vara pådrivande i EG, Men Sverige är en liten stat med åtta miljoner invånare, och vi kommer att bli utsatta för press. Jag troratt def är bra att vi har def klart för oss.

Min taletid är nästan slut. Jag tycker att def är bra att man talar om havsföroreningar, konferenser, minisfermöten, m, m,, men vi måste komma fram till konkreta beslut.

AnL 20 Miljö- och energiminister BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Även om jag får interpellationer och frågor kommer jag att vägra aff detaljdiskutera frågor som är föremål för beredning i myndigheter eller i regeringskansliet, Mina ärade erfarna kolleger vet att detta är det enda som är korrekt. Däremot skall jag svara på de frågor som jag har möjlighet att svara på enligt de regler som gäller. Jag tror mig kunna påstå att jag brukar, efter bästa förmåga: vara beredd att svara mycket öppet.

Frågan om EG anser jag, Ivar Franzén, att jag i mitt inlägg besvarade mycket utförligt, och jag beskrev hur regeringen arbetar för att säkersfälla att samarbetet med EG skall få karaktären inte av att vi anpassar våra regler nedåt, utan tvärtom att vi kan driva på i EG-arbefet,

När det gäller Vårtan är det faktiskt Stockholms kommun och inte regeringen som har begärt att få bygga denna anläggning. Vad regeringen har tagit ställning till är om denna anläggning är tillåtlig enligt 136 a 8 i byggnadslagen. Därvid har regeringen fastlagt utomordentligt stränga miljökrav, I fortsättningen kommer, vare sig vi diskuterar i termer av miljöfrågor eller långsiktig energipolitik och kärnkraftsavveckling, en sådan princip aft gälla, tillämpad i praktiken, att miljökraven blir sä hårda att traditionell teknik, t, ex, kondensanläggningar, över huvud taget är uteslutna och aft man tvingar fram satsning på ny teknik som är radikalt bättre än den som tillämpas i våra grannländer, på så nära håll som i Danmark, och som av många diskuteras i energidebatten. Jag hoppas aff vi skall få fram även andra anläggningar, t. ex, förgasningsanläggningar, där man provar den nya tekniken, men också sådana där man provar teknik i betydligt mindre skala.

Vi har den principen, att när vi skall genomföra svåra arbetsuppgifter försöker vi förbereda dem genom eft utredningsarbete med myndigheters och ibland parlamentariska utredningars hjälp, och om det går, helst i samråd med de berörda parterna för att försäkra oss om framgång i vårt arbete. Flera ledamöter har i dag krävt aft vi noggrant skall utreda frågor för att försäkra oss om aft det inte uppstår oväntade miljöproblem, I nästa andetag kräver de att vi genast skall fatta beslut utan att först göra denna prövning. Jag kan

medge aft det är tålamodsprövande att inte få smälla till på en gång på en rad områden som bekymrar oss. Den process där vi nu befinner oss, där ett antal arbetsgrupper, myndigheter och regeringskansliet anstränger sig till det yttersta för att snabbt fa fram konkreta praktiska handlingsprogram, är tålamodsprövande. Min förhoppning är att vi under detta år pä det ena området efter det andra skall se att vi har kommit i gång.

De centrala miljömyndigheterna har redan i årets budget infe bara sluppit besparingskraven, utan de har också fåft förstärkta resurser, just för att de skall kunna arbeta med full kraft. Hur det skall bli med andra myndigheter som har uppgifter på detta område väntar vi förslag om från Sven Heurgrens utredning. Han har fått mycket kort tid på sig att bli färdig - den 1 september i år. De andra frågorna som har diskuterats - avgiftssystem, miljölagstiftning och annat - är också sådant som befinner sig i processen.

Om vi slutar aft gnabbas om vem som har kopierat vem kan jag säga aff jag sannolikt redan nu kan glädja mig åt att kunna kassera in ett mycket massivt stöd för de förslag som regeringen kommer att redovisa under det närmaste året och åren för riksdagen, om man skall döma av denna debatt och de motioner som har väckts.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolUisk debatt

AnL 21 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! Jag tycker trots allt aff det är en viss skillnad mellan vad miljöministern säger aft regeringen gör och det sätt man agerar på i riksdagen. Det fanns ett förslag om att skärpa miljökraven när det gäller kolförbränning - man skulle inte tillåta mer än 0,05 gram svavel per MJ. Det var centerpartiet och vi som ursprungligen förde fram detta krav. Detta krav har år efter år avslagits av riksdagen. I år lägger vi fram kompletterande krav när det gäller kväveoxider: att man inte skall tillåta mer än 0,1 gram kväveoxider per MJ. Defta är en konkret åtgärd. Det har väckts mycket hårda krav när def gäller förbränning. Jag har uppfattningen aft PFBC-anläggningen med nöd och näppe skulle klara denna typ av krav.

Eft annat område där jag tycker aft regeringen agerar pä ett annat sätt än den säger sig vilja göra gäller halveringen av användningen av växtskyddsme-del i jordbruket. Jag tror att det kommer att vara lätt att uppnå målet och tror att målet i och för sig inte alls är kontroversiellt. Men vi vet också att restsubstanser mycket sällan påträffas i svenska livsmedel. Det hör fill rena undantagen. Men vi vet aft restsubstanser mycket ofta, nästan alltid, påträffas i importerade livsmedel. När de borgerliga partierna i utskottet försökte få gehör för tanken att man skulle sätta gränsvärdet till noll på de. ämnen som är förbjudna i Sverige, och som vi inte ens accepterar användning av, fick vi inte förståelse för detta. Då tycker jag att man handlar på ett sätt som infe stämmer överens med den verbala förkunnelsen i dessa frågor. Jag tycker aft def på en rad punkter finns anledning för regeringen att tänka igenom sådana frågor och så att säga åstadkomma en större samstämmighet mellan den verbala förkunnelsen och de vidtagna åtgärderna.

AnL 22 LARS ERNESTAM (fp) replik:

Herr talman! Om jag för min del också skall avsluta den här kopieringsde-batfen, vill jagsäga till statsrådet Birgifta Dahl: Varsågod, kopiera om det är

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

bra förslag! Ta fram dem, vi vill gärna se dem! Och jag ställde just frågor kring detta.

Jag kommer tillbaka till frågan hur vi driver miljödebatten. Det är klart att vi skall visa ödmjukhet. Alla har väl sitt ansvar, och alla kan också ha gjort sig skyldiga till försyndelser - det är självklart. Men def är beklagligt och svårt när miljödebatten i stor utsträckning skall föras i allmänna termer - om hoten, om allt detta som vi är överens om. När vi sedan kommer till konkreta frågor, upplever yi här år efter år att samma problem är under utredning, och dem kan man inte säga någonting om.

Därför vill jag ställa några frågor här: Kommer det propositioner i höst om avfallsåfervinningen och om havsföroreningarna? Kommer def säkerställande program för våtmarker, fjällskogar och urskogar? Det är intressant att få klart för sig när dessa frågeställningar kommer att föreläggas riksdagen, om vi inte kan diskutera detaljer i dag.

En fråga som jag inte tror utreds men som jag anser vara viktig att diskutera - för den typen av frågor kan vi väl ändå diskutera - gäller stimulanser för den befintliga bilparken. Tror verkligen statsrådet Birgifta Dahl att det går att komma fram till def mål man har 1995 - år 1995 är nära -om man inte vidtar åtgärder ocksä för den befintliga bilparken? Bilarna har lång livslängd.

AnL 23 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Min fråga om EG gällde ju om miljöministern kunde ge en garanti. Jag delar självfallet den målsättning som miljöministern redovisar här - att vi skäll försöka driva EG framför oss och infe låta EG tvinga oss till eftergifter. Men min fråga avsåg egentligen värderingen av handelspolifiska fördelar om EG inte vill ge med sig - om vi är beredda att avstå från dessa fördelar för aft kunna behålla vikfiga miljö- och hälsokrav. Nu är det kanske infe möjligt att besvara frågan mer fullständigt än miljöministern har gjort. Men min frågeställning var mycket strikt i detta fall.

Jag hoppas att jag infe har gjort mig skyldig till någon felsägning när def gäller Vårtan. Här har talats om skäl att tillåta - för det är regeringen som tillåter detta. Att det är Stockholms kommun som beslutar om det är väl alla införstådda med. Miljöministern argumenterar så att man skulle kunna tro aft det inte har funnits möjlighet att säga nej. Koncessionsnämnden sade ju nej, och jag förmodar att den har gjort en ingående avvägning av miljöskälen i samband med sitt beslut. Därför är det anmärkningsvärt om inte regeringen har haft några speciella sakskäl utöver miljöaspekterna som har gjort att man nödvändigtvis skulle släppa fram den här anläggningen och den här tekniken på den aktuella platsen.

Jag tror mig näsfan kunna förutsäga att vi kommer att sluta upp kring de förslag som regeringen så småningom lägger fram när det gäller miljösidan. Men det kommer sannolikt att vara som vanligt - för litet och för sent. Det har varit mycket prat och litet handling. Det är handling vi väntar på.

Sedan är frågan vad miljöministern kan svara på och inte svara på. Jag har en obehaglig känsla av att detta är ganska glidande. Det ges ibland rätt generös information om vad regeringen har för sig när det är angeläget att föra ut den informationen.

Oppositionens möjlighet att följa en fråga, att försöka få fram den ur regeringens skrivbordslådor, består ju i aft ställa frågor, att kräva redovisning av vad man gör - inte vilka beslut man kommer aft fatta, Aft få en redovisning av hur man arbetar och hur man ser på problemen tycker jag ändå är ett mycket rimligt krav. Jag är synnerligen besviken om dessa två mycket konkreta frågor inte blir besvarade. Tidigare har jag haft en interpellationsdebatt med industriministern när det gäller ångdriftssystem. Om jag inte får något ytterligare svar här, kommer jag i varje fall att göra ett försök via en interpellation.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 24 BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Det höga skattetrycket och det dåliga skaffesysfemef inskränker friheten och drar ner tillväxten. Sverige har världens högsta skaftetryck - det känner de flesta fill. Men skattetrycket mätt på nationsnivå är kanske ett alltför teoretiskt begrepp. Låt mig därför ge ett exempel på hur skattetrycket kan vara för en normal familj i Sverige.

Jag utgår från en familj med en genomsnittlig industriarbetarlön, ungefär 110 000 kr. Den deltidsarbetande hustrun har 55 000 kr. i årsinkomst. Tillsammans tjänar makarna in mer än 165 000 kr. De tjänar in 225 000 kr., därför att arbetsgivaren för deras räkning betalar arbetsgivaravgifter. Av intjänade 225 000 kr. för denna normalfamilj går inte mindre än 141 000 kr. till skatt. Det är arbetsgivaravgifter, kommunal och statlig inkomstskaft, mervärdeskatt, bensin- och energiskatter, tobaks- och dryckesskatter, fastighetsskatt och en hel del annat.

Kvar för familjen att disponera blir 84 000 kr. Det innebär att politiker - vi i riksdagen och politiker i landsting och kommun - tar hand om och fördelar nästan två tredjedelar av normalfamiljens egna inkomster. Man skulle kunna beskriva def så, att friheten att bestämma över sin egen inkomst i Sverige är 37 % - om man nu kan mäta eft frihefsbegrepp i procent.

Skattesystemet är dåligt, sade jag. Genom att vår inkomstskatt har eft starkt progressivt inslag beskattas inkomstökningar ännu hårdare än den totala inkomsten. Det hindrar bl. a. den privata tjänstesektorn från aff utvecklas. 1 stället har vi svartarbete. Många "gör det själva", och en hel del nödvändigt underhållsarbete kanske aldrig blir utfört därför aft det kostar för mycket. Def är sådant som vi gemensamt förlorar på.

Och det är infe heller konstigt. Jag far ytterligare ett exempel. En person som vill ha 1 000 kr. i nettoersäftning, för aft exempelvis göra ett mindre måleriarbete, måste kräva så mycket av den uppdragsgivare han har, även om bägge har genomsnittlig marginalskatt, 50 %, att den som ger uppdraget skall tjäna ihop 5 485 kr. Dessutom skall arbetsgivaren på det beloppet erlägga 1 982 kr. i arbetsgivaravgifter. Ungefär 7 500 kr, skall jobbas ihop för att någon faktiskt skall få behålla 1 000 kr, för en utförd arbetsprestation. Staten tar hand om mellanskillnaden, tillsammans med kommuner och landsting.

Beskattningen av inkomstökningar påverkar självfallet också lönebildningen. Men också det höga skattetrycket i sig självt ger samma effekt genom att man har ett behov, när man lever på marginalen, av att få inkomsttillskott. För att man skall få ett nettoinkomstfillskott ställs det höga bruttokrav i

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

lönerörelser, eftersom vi har höga marginalskatter,

SNS-ekonomerna, som häromveckan presenterade en rapport i anslutning fill den omdiskuterade Brookingsrapporten om svensk ekonomi, hävdar att de senaste 20 årens utveckling av offentlig sektor och skattetryck har lett till att vår nationalprodukt, våra gemensamma resurser, är ungefär 100 miljarder lägre i dag än den annars skulle ha varit, Def är storleksordningen på de välfärdsförluster som vi gör till följd av skattesystemet och skattetrycket.

Detta är tragiskt, skulle man kunna säga, inte minst därför att Sverige ju har goda förutsättningar för en mycket bättre ekonomisk utveckling och fillväxt. Vi har kapital, vi har kunskap. Men vi kan inte skapa denna ekonomiska utveckling genom polifiska beslut; det är ingenting som vi bestämmer över i Sveriges riksdag. Det är bara genom enskilda människors idéer och arbetsinsatser som vi skapar ekonomisk fillväxt. För att ta till vara de möjligheter som finns måste skattetrycket sänkas och skattesystemet reformeras. Det är nödvändigt, fru talman, att sänka skattetrycket av främst tre skäl:

För det första: Om en skattereform görs inom ramen för ett oförändrat skatteuttag, får inte de enskilda människorna disponera mer av sina egna inkomster totalt sett. De skatter som tas ut betalas bara på annat sätt. Friheten blir inte större om skaftetrycket är lika högt.

För det andra: Det finns snedvridningar till följd av utgifter, inte bara fill följd av marginalskatter. Många av de öppna och dolda subventionerna i vårt ekonomiska system snedvrider förutsättningarna för ekonomiska beslut. Därmed blir den ekonomiska effektiviteten sämre och den ekonomiska tillväxten försämras.

För def tredje: Om man genomför en skattereform inom ramen för ett oförändrat skattetryck skapas eft nollsummespel. Några får det bättre och några får det sämre,

I de fre skisser som lagts fram av SACO/SR, Kjell-Olof Feldt och folkpartiet är det fråga om detta nollsummespel. Här rör det sig om att man skall sänka marginalskatterna, vilket i sig är bra. Men def framhålls också att man åtminstone inte nu kan sänka skaftetrycket. Dessa pengar måste då tas in på något vis. Man diskuterar olika former av avdragsbegränsningar, det må kallas real inkomstbeskattning eller något slags proportioneringsmetod. Man diskuterar att slopa eller minska grundavdraget och förändringar i schablonavdraget m,m. Dessa tre förslag tillsammans leder till att vissa människor får en sämre situation och får betala mer i skatt. De som råkar mest illa ut är normalinkomstfägare med småhus, deltidsarbetande, pensionärer och en del andra kategorier. Inte minst glesbygdsbor kan råka illa uf,

För att inte några skall förlora - ibland mycket kraftigt - är det viktigt att sänka skattetrycket, så att skatteomläggningen inte blir ett nollsummespel.

Skaftetrycket kan sänkas bara genom att vi ser till att det blir en restriktiv prövning av de nuvarande offentliga utgifterna när def gäller den verksamhet som i dag pågår och inte utvidgar denna verksamhet. Om vi har en ekonomisk tillväxt på ungefär 2 % per år, skapas ett utrymme för skaftesänkningar på 40 miljarder kronor genom skillnaden mellan inkomster fill följd av tillväxten och utgifter som hålls nere genom en restriktiv utgiftsprövning. Skulle tillväxten uppgå till 2,5 %, blir utrymmet 50 miljarder kronor. Bara

genom en restriktiv utgiffsprövning och genom att man inte väljer att reservera den ekonomiska tillväxten för den offentliga sektorn ufan i stället lämnar pengarna till enskilda människor skapas utrymme för en sänkning av skatten.

Mot denna bakgrund har vi moderater lagt fram ett förslag om en genomgripande skattereform, vilket utgår ifrån att skattetrycket skall sänkas. Vårt förslag innebär aff skattetrycket successivt sänks med fem procentenheter under en femårsperiod med början 1988,1 första hand är det inkomstskaften som bör sänkas. Den statliga inkomstskaften bör - med start år 1988 - successivt sänkas, så att en övervägande del av inkomsttagarna har en marginalskatt på högst 35 % den 1 januari 1990, Jag räknar då med genomsnittlig kommunalskatt. Inkomsttagare med högre inkomster skall ha en marginalskatt på högst 50 %, Pä litet längre sikt - under 1990-talef - bör den statliga inkomstskatten helt slopas utom för de högsta inkomsterna. Det innebär att de allra flesta inkomsttagarna får en marginalskatt på ca 30 %, Reformen måste utgöra ett inflationsskydd för skatteskalan. Inflationen får inte tillåtas aft automatiskt höja skatteuttaget, Inkomsfskaftesystemet måste reformeras så att hänsyn tas till familjernas försörjningsbörda. Bolagsskatten bör reformeras så att skattesatsen sänks till ca 30 %, samtidigt som vissa breddningar av skatteunderlaget bör övervägas. Dubbelbeskattningen av aktieutdelningar bör slopas, och aktievinstbeskattningen bör sänkas fill den nivå som gäller i omvärlden.

Vi har en del andra konkreta förslag till 1988, och även längre fram i tiden. De viktigaste inslagen just nu är alltså sänkt skattetryck, sänkt inkomstskaft, lägre marginalskaft och en reformering av bolagsbeskatfningen. En sådan reform får stora effekter. De enskilda inkomsttagarna får sänkt skatt i kronor, men framför allt beskattas inkomstökningarna lägre. Lönebildningen kommer aff påverkas i avsevärd grad.

En industriarbetare med genomsnittlig lön i dag som kräver en löneökning på 4 % årligen på sin disponibla inkomst måste begära - med nuvarande skatteskalor- 16 % under en treårsperiod för att klara detta. Med det förslag som vi lägger fram uppgår löneökningsbehovet till endast 6,6 % under denna treårsperiod, dvs, nästan 10 % lägre löneökningsbehov för aft uppnå samma effekt, Defta skapar uppenbara möjligheter att genomföra en kraftig förbättring när def gäller de problem som vi har haft i många år: alltför höga lönekostnader jämförda med omvärldens.

Tjänstesektorn kan utvecklas bättre. Genom sänkta marginalskatter blir def betydligt billigare aff köpa tjänster. Flera tjänster kommer att utföras; tjänstesektorn expanderar med ökad sysselsättning som följd.

Enskilda människor kommer- genom den moderata skattereformen - att kunna bestämma över en större del av sina inkomster. Därmed ökar friheten. Genom en högre tillväxt blir också inkomsterna fotalt sett större. Detta gynnar de lägre inkomsttagarna. Men framför allt är det genom en ökad tillväxt, högre genomsnittliga inkomster, som vi kan trygga välfärden på sikt - det är det enda säftet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

AnL 25 KJELL JOHANSSON (fp):

. Fru talman! Jag har till min besvikelse noterat att löneministern tydligen har fått annat att sysselsätta sig med som är vikfigare än dagens debaft. Jag inser givetvis att skälen härför måste vara ytterst betydande, särskilt som löneministern anslog en stor del av gårdagens arbetsdag fill att lyssna på den allmänpolitiska debatten. Jag skall ändå följa min planerade uppläggning av anförandet och koncentrera mig på de frågor jag hade tänkt aft diskutera med löneministern, dvs. förutsättningarna för avtalsrörelsen 1988 och omläggningen av det svenska skattesystemet som diskuterats så livligt dessa dagar.

Bengt Westerberg och Anne Wibble framhöll i går den vikt folkpartiet fäster vid aft förhandlingarna om 1988 års löner genomförs på ett lugnt sätt, så att konflikter på arbetsmarknaden undviks.

Löneökningarna bör hållas på en nivå som infe innebär en fortsatt urholkning av Sveriges internationella konkurrenskraft. I det konjunkturläge som råder i dag bör man se till att löntagarna kan påräkna reala förbättringar. Under en lång följd av år har vi från folkpartiefs sida efterlyst en bättre långsiktighet i skaftepolitiken i syfte att möjliggöra en reallöneutveckling som infe blir kostnadsdrivande.

Finansministern verkade nästan likgiltig när han i gårdagens debatt vinkade bort denna problemställning med hänvisning fill att regeringen hos riksdagen redan fått igenom beslut om inkomstbeskattningen för 1988. Men som Anne Wibble påpekade kommer marginalskatten att översfiga 50 % 1988 för det överväldigande antalet heltidsarbetande. Målsättningen med skatteuppgörelsen som träffades mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna var som bekant den rakt motsatta. Det stora flertalet heltidsarbetande skulle ha en marginalskatt understigande 50 % efter reformens genomförande. När det gäller aft uppfylla detta mål har vi således en tidsförlust på minst fem år. Följden har blivit att regeringen inför varje avtalsrörelse tvingas till ofruktbara korrektionsåtgärder av skilda slag. När jag senast debatterade skatter med löneminisfern var det sålunda skatterabatten som varpå tapeten. I dag är def prisstoppet som står på dagordningen. I den nämnda debatten med Bengt K. Å. Johansson förklarade han faktiskt att regeringen inte ämnade ta till skafterabatter fler gånger. Det tyckte jag var ett positivt uttalande. Jag hade hoppats att här i dag kunna bibringa löneministern en liknande inställning även till prisstopp. Dessa båda åtgärder uppvisar nämligen ett omisskännligt släktskap. Den vikfigaste likheten är att allt återgår till det gamla sedan effekten av åtgärderna upphört. Prisbilden blir med andra ord densamma som om åtgärderna aldrig hade vidtagits.

Fru talman! Jag vet infe om finansministern talade mot bäftre vetande när han i gårdagens debatt hävdade att endast inkomsttagare med en årsinkomst på 150 000 kr. och däröver år 1988 kommer att ha en marginalskatt överstigande 50 %. Det rätta förhållandet är faktiskt att även de som har extremt låga inkomster, heltidsarbetande med en årslön på 80 000 kr. eller strax däröver, kommer att få en marginalskatt överstigande 50 % 1988. Jag hade hoppats att Bengt K. Å. Johansson varit närvarande i dag, så aft han hade kunnat föra detta vidare till finansministern. Förhoppningsvis får såväl löneministern som landets finansminister så småningom defta klart för sig -

det kan de ha nytta av i arbetet.

I vår partimotion om skatterna konstaterar vi aff man har gjort mycket blygsamma försök att få ned den totala kostnadsökningen i den svenska ekonomin till eller helst under den nivå som gäller för våra vikfigaste konkurrentländer. Om man inte far avgörande steg i den riktningen i avtalsrörelsen 1988, riskerar vi att allvarliga problem uppstår. 1 avvaktan på en större skattereform är den absolut vikfigaste åtgärden på skatteområdet enligt folkpartiets mening att nu underlätta nästa avtalsrörelse. Vi föreslår därför aft marginalskatterna skall sänkas med 3 procentenheter för alla heltidsarbetande den 1 januari 1988.

Av samma skäl, dvs. för att underlätta avtalsrörelsen, avvisar vi regeringens förslag om en höjning av arbetsgivaravgifterna med 1,3 % från den 1 januari 1988. Vi föreslår också att den extra ATP-avgiffen på 0,2 % till de kollekfiva löntagarfonderna avskaffas.

På kort sikt minskar därmed statens inkomster med ca 4,6 miljarder på grund av de sänkningar av marginalskatten som vi föreslär. Den uteblivna höjningen av arbetsgivaravgifterna motsvarar ca 3 miljarder kronor. Tillsammans innebär dessa båda förslag en skattesänkning med ungefär 7,6 miljarder kronor. Denna skattesänkning skulle avsevärt underlätta ett avtal på låg nominell nivå 1988,

Ett räkneexempel på individnivå kan illustrera effekterna:

Jag utgår från en löntagare som 1987 har en lön före skatt på 120 000 kr. Om arbetsgivaravgifterna höjs enligt regeringens förslag och kostnadsökningen för arbetsgivarna skall stanna på 3 %, blir löneökningen efter skatt för denne löntagare drygt 1 100 kr. Med vårt förslag blir löneökningen efter skatt i stället 1 900 kr. Till detta kommer ytterligare 900 kr, i skaftesänkning, vilket fotalf innebär en löneökning efter skaft på 2 800 kr. Då har jag räknat bort den sänkning av grundavdraget som vi föreslår i vår familjepolitiska motion för aft förbättra för barnfamiljerna. För aft lönen efter skatt skall öka lika mycket med de regler som regeringen föreslår, måste arbetsgivarens kostnader öka med 5,8 % eller näsfan dubbelt så mycket som regeringen förutsätter. Vi föreslår också att inkomstskatfeskalan inflafionsskyddas.

Jag har nu, fru falman, redovisat den oro för avtalsrörelsen som vi känner och jag tänker härefter gå över fill att säga något om hur vi från folkparfiets sida ser på en reformering av vårt skattesystem. Låt mig bara helt kort tillägga att vär oro givetvis inte blir mindre av de uppgifter som nu står att läsa i pressen, enligt vilka regeringen nu kan ha underskattat kostnaderna förden höjda kompensationsnivån i deltidspensioneringen med inemot 1,5 miljarder kr. Uppenbarligen blir skillnaden i bedömningarna på denna punkt ytterligare en stötesten i de kommande förhandlingarna.

Fru talman! Den viktigaste skattereformen är sänkta marginalskatter. Detta understryks av den internationella rörelseriktning som vi nu kan se. Enligt vår mening bör en marginalskaftereform vara långtgående för att vi skall kunna anpassa skatteuttaget i vårt land fill den nivå som gäller för jämförbara industriländer. Slutmålet bör vara att ingen inkomsttagare skall ha en marginalskatt överstigande 50 %.

En sådan reform innebär med naturnödvändighet omfördelningar mellan inkomsttagarna som blir betydande, om man ser reformen i ett ögonblicks-

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUUsk debatt

4 Riksdagens protokoU 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

, perspektiv. Omfördelningarna kommer att överstiga exempelvis def som i utgörett normalt förhandlingsufrymme i lönerörelserna-de kommer t, o, m, aft översfiga detta väsentligt, skulle jag vilja påstå.

Syftet med en skaftereform är givetvis infe att ingripa i det förhandlingssystem som vi har i vårt land. Syftet är självfallet infe heller att ingripa i och förändra de lönerelationer eller den arbetsvärdering som arbetsmarknadens parter kommit fram till i fria förhandlingar. Tvärtom är syftet att denna arbetsvärdering skall underlättas av att skattesystemet reformeras. Utfallet av avtalsrörelserna skall inte misshandlas och förändras på det sätt som sker med dagens skattesystem och skatteskalor.

De omfördelningar som en långtgående marginalskaftereform ändå nödvändigtvis leder till blir dock betydande, som jag sade. Både på grund av detta och av praktiska och administrativa skäl anser vi därför att en marginalskaftereform bör genomföras stegvis under ett antal år, Eft minimum synes vara tre år. Härigenom ges arbetsmarknadens parter förutsättningar att på eft rimligt sätt anpassa lönebildningen till reformen. Även lagstiftaren får under en följd av år fillfälle att genom lämpligt utformade övergångsbestämmelser genomföra reformen på ett socialt acceptabelt sätt.

Som vi många gånger har framhållit blir en marginalskaftereform till viss del självfinansierad - detta är egentligen skälet till att vi föreslår en sådan. Likväl menar vi att reformen budgefmässigt bör betalas fullt ut när den genomförs. Jag skall försöka ge en förklaring till varför.

En finansiering genom besparingar i offentliga utgifter skulle innebära ytteriigare påfrestningar på solidariteten genom aff viktiga välfärdssystem berövades resurser samfidigt med omläggningen. Detta skulle givetvis försvåra genomförandet. Av de skäl som jag här har framfört anser vi därför att reformen bör betalas genom omfördelningar inom skattesystemets ram. Det står klart att basen för inkomstskatten vid en sådan finansiering måste breddas. Beträffande def nollsummespel som man från olika håll talat om vill jag säga att skillnaden mellan att som vi föreslår finansiera reformen fullt ut och att göra det genom besparingar eller skattesänkningar helt enkelt är att vi med vårt förslag så att säga kommer in i bilden litet senare, dvs, att vi fördelar skaftesänkningarna när möjligheter härtill faktiskt har uppstått.

Vi menar vidare i förenklingssyfte att schablonavdraget bör bibehållas. Vid en sänkning av den högsta marginalskatfesatsen till 50 % enligt vårt förslag bortfaller i stort sett motiven för avdragsbegränsningen, vilken alltså bör avskaffas. Även detta innebär en efterlängtad förenkling.

Målsättningen för reformen bör vara att den inte skall medföra skattehöjning för någon heltidsarbetande. Härav följer att omläggningen måste omfatta även andra avsnitt än inkomstbeskattningen. Skälen fill detta är betydande. Såväl företagsbeskattningen som kapitalvinstbeskattningen uppvisar i dag sådana avgöraride svagheter att även områden som dessa måste omfattas. De nuvarande reglerna för beskattning av kapitalinkomster och kapitalvinster är extremt snedvridande. Skatteeffekterna blir helt olika för olika slag av tillgångar och olika belåningsgrader. Det totala utfallet av beskattningen är vidare negativt, dvs, avdragen överstiger inkomsterna från skatten.

Fru talman! En skattereform av det slag som jag här har försökt skissera

bör enligt folkparfiets mening kombineras med genomförandet av en långtgående förbättring av familjestödet i enlighet med vad vi har föreslagit i vår familjepolitiska, motion. Om nian gör så blir den samlade effekten av marginalskatfereformen och def reformerade familjestödet en betydande standardhöjning för barnfamiljerna, vilket understryker den solidariska uppläggning av genomförandet som folkpartiet menar bör prägla en reform på skatteområdet.

Fru falman! Det är nu viktigt att tiden inte får fortsätta att rinna i väg utan att någonting görs. Regeringen bör därför utan dröjsmål tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift aft lägga fram förslag till ett nytt skattesystem. Det förhållandet att sfatsrådsbänkarna gapar tomma här i dag hoppas jag inte skall omöjliggöra detta.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolUisk debau

Anf. 26 STIG JOSEFSON (c):

Fru talman! Under mina år i riksdagen har aldrig skattesystemets utformning diskuterats så mycket som under det senaste halvåret. Vi måste ha ett nytt skattesystem - det är ett krav som framkastas från alla håll. Men hur detta nya system skall se ut är mera oklart. Utgångspunkten för debatten är väl närmast def amerikanska skattesystem som antogs i höstas. Vad är då utgångspunkten, och vad är målet? Ja, såvitt jag kan se är det att förenkla själva uftagsreglerna och att minska uttaget,

SACO/SR presenterade i höstas sitt förslag, som i viss utsträckning skulle efterlikna det amerikanska. Genomgående för dessa båda förslag är att man sänker skatten betydligt för dem som har höga inkomster. Man förenklar systemet så fill vida att det endast har två procentsatser för uttaget. Men det finns en mycket stor skillnad mellan SACO/SR-förslaget och det amerikanska, nämligen den aft det i det amerikanska förslaget finns ett väl tilltaget skattefritt belopp i botten - det s, k, grundavdraget - medan man däremot i SACO/SR-förslaget tar ut skatt från första början. Problemet är då, vilket också framgår av SACO/SR-förslaget, att de lägre inkomsttagarna drabbas av en skatteskärpning. Enligt förslaget skulle alla med upp till 80 000 kr, i årsinkomst få en skatteskärpning. Försvaret härför brukar vara att man inte vill "subventionera deltidsarbete". Detta förutsätter dock att deltidsarbetet är frivilligt och kan utökas. Ofta finns inte den möjligheten. Nära hälften av alla deltidsarbetande kvinnor mellan 16 och 24 år vill men kan inte på grund av arbetsmarknadssituationen arbeta fler timmar, Samma sak gäller också nära 40.% av antalet deltidsarbetande män och 22 % av det totala antalet deltidsarbetande. Vidare kan många inte utöka sin deltid, eftersom de har annat icke avlönat arbete vid sidan om såsom studier, vård av barn eller anhörig. En höjning av skatten för dessa grupper skulle öka socialbidragsfa-gandet, studiebidragen och trycket på barnomsorgen och vårdapparaten. En ökad rundgång skulle uppstå. Förslaget från SACO/SR är därför, bl, a, från dessa synpunkter och från fördelningssynpunkf, i föreliggande skick helt oacceptabelt.

Även finansministern tycks ha gripits av skälva inför denna skattedebaft, I programskriften "Om eft rättvisare Sverige" och med underrubriken "Enkla skatter för rättvisa och tillväxt" verkar det stundom som om finansministern i hög grad påverkats av ovannämnda skatfeförslag. Och visst är def angeläget

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

att både förenkla och förbättra skattereglerna.

Men jag hoppas aft regeringen inte kommit så långt bort från verkligheten att man glömmer bort den del av svenska folket som har inkomster under genomsnittet. Det är ganska allvarligt när man ifrågasätter grundavdraget och helt frankt påstår att kapitalbeskattningen är negativ för staten. Då kommer jag att tänka på det gamla falesättet "Med statistik kan man bevisa allt".

Grundavdraget utgör en viktig del i skattesystemet inte minst från fördelningspolitisk synpunkt. Visst är det sant att inkomsten av kapitalskatten inte inbringar så mycket fill statskassan som den går miste om genom ränteavdragen. Men jämförelsen halfar ändå. Det är ju inte alls samma personer som drabbas, och har man i decennier medgivit avdrag för exempelvis villaräntor, så skulle för många människor framtidsbilden totalt förändras om man slopar avdragsrätfen. Förenklingar är värdefulla, men förenklingar får inte gå så långt att rättvisa och fördelningspolitik ställs i skymundan.

Regeringen har nu aviserat att man eventuellt kommer aft inbjuda, oppositionspartierna till överläggning om ett framtida skattesystem. Detta är bra, om regeringen verkligen är öppen fören diskussion om utformningen av def framtida skattesystemet. Utgångspunkten hade givetvis varit ännu bättre om socialdemokraterna hade kunnat visa på att man står fast vid en träffad överenskommelse.

Centern har i sin partimotion om skatterna slagit fast vissa punkter, som vi anser måste vara utgångspunkter i ett nytt skattesystem och för den skattediskussion som jag hoppas skall fortsätta.

Vi vill ha sänkt skatt på arbete och arbetande kapital.

Vi vill ha sänkta marginalskatter för alla, inte bara för dem som har höga inkomster.

Vi vill åstadkomma en effektiv kommunal skatfeutjämning.

Vi vill ha kvar grundavdragen, som vi anser är en princip som skall bestå.

Förändringarna kan finansieras med en breddad skattebas i aktiebolagssektorn. Man kan göra justeringar i energiskatter, och man kan beskatta problem inom miljön genom miljöavgifter och miljöskatter.

Vi vill ha en likvärdig behandling av olika inkomstslag för att minska möjligheterna till skatteflykt.

Vi vill också göra det lönsammare för hushållsägande av akfier på bekostnad av institutionellt ägande.

Sett över en längre tidsperiod har def svenska skattesystemet genomgått stora och principiellt viktiga förändringar. Genomförandet har skett i etapper under förhållandevis lång fid, och def har gjort aft åtgärderna inte uppfattats så påtagliga som i en del andra länder. Som exempel på förändringar kan jag nämna att 1980 var det 80 % av inkomsttagarna som hade över 50 % marginalskatt. I dag är det 20 % av inkomsttagarna som har mer än 50 % marginalskatt. Till detta har i hög grad 1981 års skafteöverenskommelse bidragit, trots de negativa ingrepp som socialdemokraterna har gjort efter maktövertagandet 1982,

Sedan skall villigt erkännas att vissa positiva beslut på skaftelagstiftningens område har skett också efter 1982, Särbeskattning av kapitalinkomster är ett.

ett annat är den beslutade sänkningen av högsta marginalskatten till 75 %, Höjning av grundavdraget-från 7 500 till 9 000 resp, 10 000 kr, för åren 1987 och 1988, vilket aktualiserades av centern under allmänna motionstiden förra året, var också ett värdefullt beslut inte minst för låginkomsttagarna.

När vi nu ser framåt är det för oss angeläget att på sikt kunna sänka den statliga inkomstskatten. För oss framstår det som både angeläget och självklart aft åstadkomma en marginalskaftesänkning för alla inkomsttagare - inte bara för dem som ligger på den övre halvan av inkomstskikfet. För att åstadkomma detta och samtidigt uppnå den enkelhet som alla påstår sig vilja eftersträva måste det finnas ett rejält fribelopp i botten. Med ett stort grundavdrag löses många problem. Man undantar en grupp helt från skaft, man löser de fördelningspolifiska problemen för en betydande grupp låg- och medelinkomsttagare, och det blir sedan betydligt lättare att i skattesystemet begränsa antalet procentsatser, uttagsprocent, och inkomstskikt. Målsättningen på sikt borde vara att ha ett basbelopp som skattefritt grundavdrag för alla.

Verkligheten säger oss att vi betydligt mer borde ägna intresset åt den kommunala delen av skaften. Det är den delen som är störst. För alla inkomsttagare med en årsinkomst upp till 300 000 kr, är kommunalskatten den största skatten. Det är ganska egendomligt att debatten om skattefrågor nära nog helt och hållet rör sig om den statliga skaften. Betydligt mycket mindre intresse ägnas åt den kommunala delen, trots att det som sagt är den kommunala skatten som är den största för de allra flesta.

Riksdagsbeslutet 1978 medförde en betydligt förbättrad kommunal skatteutjämning. Ser man på de kommuner som omfattas av kommunalskatteutjämningen har skillnaden i skatteuttag minskat till hälften. Beklagligt nog vill socialdemokraterna nu rasera en betydande del i detta system. Centern anser att vi i stället borde bygga vidare på och än mer förbättra den kommunala skatteutjämningen. Detta kan främst ske genom en omfördelning av statens bidrag fill kommunerna. Som det nu är, utgår den allra största delen som specialdestinerade bidrag, bidrag direkt knutna fill bedriven verksamhet. Enligt centerns uppfattning skulle bidrag utgå till kommunerna som generella bidrag, bygga på faktorer som den enskilda kommunen inte kan påverka, befolkningstal, åldersfördelning, klimat, avstånd etc, och därmed ge alla kommuner samma möjligheter att direkt och själva avgöra hur man bäst skall använda sina ekonomiska resurser.

Nu har samtliga oppositionspartier sagt nej fill regeringens förslag till kommunal skatteutjämning, och vi får se vad man kan åstadkomma i utskottet. Min uppfattning och centerns är: Låt alla kommuner få en rättvis del av de sammanlagda resurserna och låt kommunerna i större utsträckning själva bestämma hur resurserna skall användas. Krångel och detaljregleringar bara fördyrar och försämrar.

I debatten om den individuella skaften har samtliga parfier presenterat sina idéer och förslag. Jag skall inte gå in i detalj på dessa. Jag vill dock säga att jag är förvånad över att ett parti på fullt allvar föreslår en statlig inkomstskaft för flertalet på endast 5 %, Om man anser att den statliga inkomstskatten skall reduceras fill denna nivå, kan det då finnas något skäl aft ha någon skaft kvar? Syftet med den direkta statliga inkomstskatten har ju

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debaU

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau-

varit att få eft inslag av progressivifet i skattesystemet. Detta är ju det enda inslag av den arten som finns i vårt skattesystem. Hela vårt lönesystem har byggts upp på förutsättningen av ett inslag av progressiv beskattning. Infe kan vi väl då utan vidare slopa progressiviteten i skaftesystemet? Gör man det, så kommer det aft ske en betydande övervälfring av skattebördan på låg-och medelinkomsttagarna, och en sådan förändring kan vi i centern inte acceptera.

Centern vill ha lägre marginalskatt, men vi anser att alla skall ha del i en sådan skatteomläggning, och för aft det skall vara möjligt fordras ett rejält grundavdrag.

Socialdemokraterna tycks ha förlorat intresset för de inkomsttagare som tillhör den lägre halvan. Redan med den skattereform som beslöts förra året höjdes uttagsprocenten i det lägsta inkomstskikfet med 25 % och dessutom med en grundavgift på 100 kr, I år ges signaler om en fortsatt liknande utveckling, infe bara på den direkta utan också på den indirekta skattens område. Minskningen av mjölksubventionen, som ju egentligen inte är någonfing annat än en återbetalning av momsen, är ett hårt slag mot låginkomsttagare och barnfamiljer.

Anser verkligen regeringen att det är rimligt aff belasta baslivsmedlen med en skaft som i procent är högre än vad jordbrukaren erhåller för den färdigproducerade varan? I dag är momsuttaget minst lika stort som den del jordbrukaren får för sitt arbete, kostnader för produktionsmedel, frakter och kapitalkostnader.

Subventionerna är inte någon kompensation till jordbrukare ufan ett sätt att något begränsa beskattningen av vårt viktigaste livsmedel, I Finland och i flera EG-länder har man lyckats att begränsa beskattningen av de viktigaste livsmedlen. Jag anser för min del att regeringen borde titta litet närmare på framför allt de regler man tillämpar i Finland,

Under senare år har socialdemokraterna föreslagit en del åtgärder för att förenkla skatte- och deklarationsreglerna för löntagare. Vore nu inte tiden inne att göra något också för företagare, och då särskilt för småföretagare? När motioner på defta område behandlas i riksdagen, hänvisar socialdemokraterna endast till den s, k, staketmodellen - ett utredningsförslag som i föreliggande skick är behäftat med eft stort antal fel och brister. När det gäller löntagargruppen har socialdemokraterna trots diskussionen om eft nytt skaftesystem kunnat vidta en rad åtgärder. Varför inte visa litet förståelse för väl underbyggda och berättigade krav på vissa förändringar av skattereglerna för småföretagarna?

Till sist en liten sammanfattning av centerns målsättning för ett nytt skattesystem:

o Sank skaften på arbete och arbetande kapital

o Sank marginalskatten för alla

o En effektiv kommunal skatteutjämning

o Låt grundavdragen finnas kvar, liksom reseavdrag och villaränteavdrag

Centern kräver respekt, förståelse och åtgärder för en rad ändringar av företagsbeskattningen för småföretagare - åtgärder som skulle visa aft regeringen infe har glömt bort ufan värderar den betydelse de mindre och medelstora företagen har för svensk ekonomi.

AnL 27 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Fru talman! Framtidens skatter har återigen kommit i fokus. Men som de flesta gånger hittills centreras intresset från flertalet debattörer fill marginalskatterna. Hur skattesituationen ser uf för en stor del som inte drabbas av s, k, marginalskatter glöms som vanligt bort, trots aff denna grupp är den som har det största behovet av minskade skatter. Detta kanske beror på att de med relativt höga skatter har väsentligt större förutsättningar och resurser att göra sina röster hörda. De har också de borgerliga partiernas och finansminister Kjell-Olof Feldts öra, I varje fall verkar det så vid en studie av de förslag som lagts fram under en rad år, och då räknar jag även in den senaste s, k, idéskissen från socialdemokraterna. Där berörs visserligen även andra problem än marginalskatterna, men dessa ställs på något sätt i förgrunden. Däremot blundas för det faktum att många låginkomsttagare - även med heltidsarbete - också denna gång riskerar att drabbas av höjd skaft i stället för att få den sänkt. Så har det varit vid varje tillfälle de senaste tio åren då justeringar av skatterna gjorts, oavsett om def varit borgerliga eller socialdemokratiska regeringar.

Men def finns även intressanta och nödvändiga resonemang i idéskissen. Ett av dem är nödvändigheten av ytterligare begränsningar i underskotfsav-dragen. Här kan det möjligen finnas eft gemensamt intresse för arbetarrörelsen att justera och återställa skattesystemet sä att det åter får inkomstutjäm-nande effekter.

De senaste årtiondenas urgröpning av progressiviteten genom underskottsavdragen måste stävjas, Lånefinansierad ekonomi, såsom den stimuleras genom rätten till underskoftsavdrag i inkomstbeskattningen, minskar hushållssparandef väsentligt och fördjupar orättvisorna. Underskottsavdragen gynnar höginkomsttagare. Låg- och normalinkomsttagare har infe samma möjlighet, eller samma förtjänst, på lånefinansierad konsumtion som höginkomsttagarna. Därför är def från rättvisesynpunkt som systemet radikalt måste förändras,

Underskotfsavdragen tenderar att uppgå till 40 miljarder i år. Detta representerar i sig uppemot 20 miljarder i skattebortfall. Sannolikt skulle, om denna möjlighet till skattesubvention infe fanns, underskotten vara lägre; För några år sedan utgjordes omkring två tredjedelar av underskottsavdragen av räntor för egnahemsboende, medan resten var annan typ av låneräntor, däribland antagligen en del för fritidshus. Huvudparten av underskotfsavdragen för egnahem nyttjades av ca 10 %, dvs, ett mindre antal större och dyrare villor etc, tog en större andel och mer normala egnahem, som är så många gånger fler, endast en mindre del av underskottsavdragen. En av orsakerna till detta är troligen begränsningen i de statliga lånen och den subventionerade räntan. Kvar står ändock att villor och egnahem av dyrare klass i hög grad belastar just underskottsavdragen mer än normala hus.

Vpk föreslår att underskottsavdragen slopas helt, därför aft det är den bästa vägen att råda bot på de orättvisor som detta sysfem skapar. För egnahemsboendet kan i stället eft samhälleligt bosfadslåneinstitut inrättas eller ett system motsvarande def nuvarande för statliga bostadslån, I ett sådant låneinstitut skall lån för egnahemsboende kunna placeras till reduce-

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

rade räntor, och genom en halvering av nuvarande räntor skulle den ökande boendekostnad som slopade underskottsavdrag skulle medföra helt kompenseras. För aft inte vanligt folk som skaffat sig fritidshus skall behöva gå ifrån dessa på grund av kostnadsökningen bör även de i nuläget inrymmas i ett sådant bosfadslånesystem. Härigenom skulle eft bäftre grepp över kostnadsutvecklingen och förutsättningarna också kunna uppnås än genom nuvarande system med obegränsade ränteavdrag i beskattningen. Den del som dessutom faller utanför boendet i någon form tvingas att bära de verkliga kostnaderna, dvs, samhället skall inte längre subventionera lyxkonsumtion eller annan lånefinansierad konsumtion genom minskade skatter,

I socialdemokratins idéskiss tas problemet med underskottsavdragen upp, men där diskuteras förslag som i en förlängning mest kommer att gynna de personer som har större inkomster och förmögenheter. Varför? Jo, genom att realbeskatta kapitalinkomster och kapitalutgifter uppstår i praktiken en orättvisa. Arbetare och lägre tjänstemän har som regel inga kapitalinkomster som överstiger sparavdraget och allemanssparandets räntefria inkomster, i varje fall inte i någon större utsträckning. Däremot är det inte ovanligt att de har ett större underskott i form av egnahemsränfor. Med en realbeskaftning skulle de få ökade boendekostnader utan att kunna tillgodogöra sig de lättnader som minskad skatt på kapitalinkomster skulle ge. Personer med större förmögenheter med avkastninggör däremot en vinst genom förslaget, även om de också har underskottsavdrag. Som regel övergår ju tillgångarna underskotten. Dessa effekter har också TCO-ekonomerna visat på i en studie av hur förslagen i idéskissen kan komma att slå,

Vpk:s förslag skulle innebära en bättre lösning på vanligt folks problem än det förslag som presenteras i idéskissen.

Men def största problemet i beskattningen för de flesta arbetare och tjänstemän ger tyvärr inte skissen någon lösning på. Jag avser här konimunal-skatternas stora betydelse för dessa gruppers beskattning.

En genomsnittlig industriarbetare erlägger 1988 ungefär 9 600 kr, i statlig skatt, men mer än 30 000 kr, i kommunal skatt. För en låginkomsttagare, vanligen en deltidsarbetande kvinna, är kommunalskatten nära fem gånger större än den statliga skaften som 1988 för henne ufgör ca 5 600 kr. Om man har en fortsatt inriktning på aft inte vilja göra något åf defta problem blir varje skattereform en höginkomstreform, Def finns för dessa låg- och mellaninkomstskikt inte mycket utrymme för skattereformer om de enbart hålls inom statsskaftens ram.

Det är först vid en beskattningsbar inkomst på 350 000 kr. som den kommunala och statliga skatten kommer upp i samma storleksordning. Det innebär en höjning av skärningspunkten från ca 90 000 kr. fill 350 000 kr. under de senaste fio åren. Det är en avspegling av hur statsskattens betydelse och roll i utjämningen har minskat under åren. Ett annat sätt att mäta är att se hur statsskatten förhåller sig till hela den offentliga sektorns skatteinkomster. 1975 utgjorde statsskatten nära en tredjedel av den offentliga sektorns skatteinkomster, medan den för i år inte beräknas till mer än en dryg åttondel.

För att man skall kunna komma till rätta med orättvisorna krävs åtgärder mot den stora andel som kommunalskatten utgör för vanliga människor. Här

har vpk lagt fram förslag om att lösa av huvudparten med en skatt i produkfionsledef. Defta skulle möjliggöra rejäla förbättringar för arbetsinkomster i normala och låga nivåer. Det skulle samtidigt kunna bli en utjämning mellan de olika nivåerna på kommunalskatt runt om i landet.

Fru talman! Låt mig något beröra ett par andra ämnen som är angelägna. Jag tänker närmast på omsättningsskaften på aktier och matskatten.

När det gäller aktiebeskattningen har det från borgerligt håll protesterats mot omsättningsskattens införande. Man tog storkapitalets argument som sina egna och hävdade, mot en samlad arbetarrörelse, aff detta skulle vara en dödsstöt mot börsverksamheten. Verkligheten har visat aft detta var helt grundlösa argument. De var endast avsedda aft skapa opinion på falska grunder mot ett i grunden rättvisande skatfeförslag.

Men skatteuttaget är enligt vår mening för lågt. Vi har föreslagit en höjning fill 6 %, vilket är fyra procentenheter mer än för närvarande. När vi förra året också föreslog 6 % i omsättningsskatt för aktie- och värdepappershandel visade börshandeln att detta hade varit ett väl så avvägt förslag. Nu blev tyvärr höjningen infe så stor. Skatten höjdes med 1 procentenhet från 1 % till 2 %, och börshandeln slog ett nytt enastående rekord. Vi tyckte nog litet till mans aft def var ett stort steg när omsättningen ökade från 1,9 miljarder 1979 till 83 miljarder 1985, men förra årets omsättning och värdestegring visar aff nära en fördubbling har ägt rum från en redan hög nivå under ett enda år. Omsättningen ökade till 141 miljarder, och värdet ökade från 284 miljarder till 487 miljarder enbart under förra året. Det finns, enligt vår mening, gott om utrymme för ökad aktiebeskattning, något som tyvärr helt förtigs i den socialdemokratiska idéskissen.

De indirekta skatterna har år från år ökat i betydelse för statskassans inkomster. Så är det även i årets budgetförslag där mervärdesskaften står för en större andel än de samlade inkomsterna av skaft på inkomst, reavinst och rörelse. Eftersom matpriserna under åren har ökat mer än priserna pä många andra varor och mafprishöjningarna ligger över den genomsnittliga inflationen innebär det att momsintäkterna från maten har ökat mer än momsen pä varor med annan prisökningstakt. Det betyder en ökad beskattning av de familjer som har en större andel av sina utgifter liggande pä mat. dvs. barnfamiljer, låginkomsttagare och pensionärer.

Om man gör en återblick på livsmedelssubventionerna under en tioårsperiod visar det sig, att om de i dag skulle hållas på samma reala nivå som 1977, skulle de ligga på närmare 10 miljarder kronor och alltså utgöra ungefär halva momseffekten. 1977 uppgick nämligen livsmedelssubvenfionerna till ca 4 miljarder kronor. Detta kan jämföras med dagens subvenfionsnivå som ligger på knappa 2,5 miljarder kronor, och den nivå som kommer aft gälla om regeringen tillsammans med ett eller flera borgerliga partier kan tvinga igenom prishöjningar på mjölken - knappt 1,9 miljarder kronor.

Vpk anser att matmomsen bör slopas. Det kan ske genom åtgärder i flera etapper för att jämna ut belastningen på budgeten och för att kunna ändra beskattningen, så att andra inkomstkällor täcker statens uteblivna inkomster från matmomsen. Till en början kan subventioner utnyttjas för att minska momseffekten. Det lämpligaste sättet att ta bort momsbelastningen från matvarorna är kanske att utveckla subventionsinstrumentet, men slutgiltigt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debaU

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

är ändå målet en klar momsbefrielse. Det är likgiltigt vilken typ av åtgärder som används, bara målet nås.

Def är glädjande aft även centerpartiet har anslutit sig till kravet på lägre mafskatt och sannolikt också i förlängningen ett slopande av denna skaft, enligt vad jag kunde döma av .Stig Josefsons inlägg.

Fru talman! När det gäller den kommunala skatteutjämningen har vänsterpartiet kommunisterna yrkat avslag pä regeringens proposition härvidlag. Vi anser att den är förfelad, bl, a, för att så mycket statliga medel undandras, men vi kan inte heller acceptera de beräkningar av grundgarantier m, m, som ligger i botten.

Detta är några av de frågor som bör vara med i en diskussion om och en översyn av framtidens skatter. Skattesystemet utgör en del av en samhällelig omfördelning för rättvisa, och därför är det viktigt att behålla en så hög skattekvot att samhället, stat och kommuner, kan tjäna målet att ge alla så goda och lika sociala och kulturella förutsättningar som möjligt inom ramen för detta i grunden orättvisa samhällssystem.

AnL 28 LARS HEDFORS (s):

Fru falman! Häromdagen presenterade Landsorganisationens fördelningspolitiska enhet en rapport om LO-medlemmar i välfärden. Det var i sanning en dyster läsning. Den visade nämligen, att de allra rikaste i Sverige blev ännu rikare mellan 1975 och 1984, medan vanliga löntagares realinkomster sjönk under samma period. Det är en utveckling som naturligtvis hänger samman med de kraffigt sjunkande reallönerna under denna tid. Svenska löntagare i låg- och mellanlöneklasserna förlorar t, ex, inte en hel månadslön utan att det syns i statistiken.

Det finns nog anledning att gräva ännu litet djupare i statistiken, om hela sanningen skall fram. Det visar sig nämligen, att en av de vikfigaste orsakerna till aft höginkomsttagarna har kommit tämligen helskinnade undan det allmänna ekonomiska raset 1976—1982 och t, o,m, kunnat stärka sin ekonomi var stora kapitalinkomster, vinster från akfier, obligationer, fastigheter och bostadsrätter. Just den typen av inkomster är dessutom ofta lågt beskattade i förhållande fill inkomster av arbete.

Det skall inte förnekas att det känns en smula bittert att behöva konstatera att det svenska skattesystemet har medverkat fill att öka orättvisorna i samhället. Det finns dess värre andra exempel på samma sak, I LO-rapporten pekar man t, ex, på att de 20 000 rikaste i Sverige haft ett sjunkande skattetryck sedan 1975, medan de s, k, vanliga löntagargrupperna haft ett oförändrat skattetryck. Detta beror på att statsskatten har minskat i förhållande fill kommunalskatten, att underskotfsavdragen ökade kraffigt fram till skattereformen 1982 och att den del av denna reform som innebar sänkta marginalskatter gynnade höginkomsttagarna.

Det behövs sannerligen en offensiv, för rättvisa. Det känns nästan befriande, när nu den ena rapporten efter den andra på detta tema presenteras från det socialdemokratiska parfihögkvarteref, Def är rapporter som alla grundar sig på arbetet i studiecirklar, där hundratusentals socialdemokrater har sagt sin mening. De allt överskuggande frågeställningarna i rapporterna är:

Hur skall vi öka rättvisan i vårt samhälle? Hur skall vi kunna göra det bättre för de sämst ställda?

Det är klart att skattesystemet måste få en framskjuten plats i den debatten, för skaftesystemets främsta uppgift är trots allt att skapa en ökad rättvisa, att vara eft fördelningspolitiskt instrument.

Skattesystemet har naturligtvis också andra viktiga syften, t. ex. att skapa gynnsamma villkor för en ekonomisk fillväxt - något som i sin förlängning också är en viktig rättvisefråga, eftersom tillväxten är en nödvändig förutsättning för full sysselsättning.

Hur skall man då gå till väga för att skapa denna ökade rättvisa med hjälp av skattesystemet? Är def över huvud taget möjligt? Ja visst, och det skall kanske för säkerhets skull tilläggas, att det redan i det nuvarande systemet finns många fördelningspolitiska inslag, även om det kunde ha varit fler och bättre.

Ser vi t. ex. på vad alla skaftepengar används till, vad vi så att säga får för dem, är det inget tvivel om aft här finns många omfördelande moment. Alla människor skall ju t. ex., oavsett ekonomisk och social ställning, ha rätt till en bra sjukvård, utbildning, barnomsorg, åldringsvård osv. Den sidan av saken glömmer vi alltför ofta bort. Def är lättare att gnälla över ett högt skaftetryck - och det utnyttjas av våra borgerliga motståndare - än aff tala uppskattande om det välfärdssystem som har byggts upp bl.a. med hjälp av skatterna.

Def är alltså främst den andra sidan av saken, nämjigen hur skatterna tas in, som tilldragit sig det största intresset. Man kan fråga sig vad som är rättvisa i detta sammanhang. Är det t. ex. rättvist att kapital i allmänhet beskattas lindrigare än arbete? Nej, def gynnar självfallet dem som har ett stort kapital och dem som har möjligheter aft förvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster.

Är det rättvist med dagens höga skattesatser? På den frågan får man nog svara både ja och nej. Det är rättvist om progressiviteten tillåts slå igenom på avsett sätt. Det är däremot inte rättvist om denna progressivifet på ett eller annat sätt urholkas. Det är just detta som sker i dag, framför allt med hjälp av en rikhaltig flora av avdragsmöjligheter i def svenska skattesystemet. Avdragen har i sin tur ofta framtvingats av just de höga skattesatserna. Alla vet också aff de som utnyttjar avdragen mest och får den största utdelningen av detta är just höginkomsttagarna. Därför finns det anledning aff överväga en sänkning av inkomstskatterna, men endast under förutsättning att detta på ett fördelningspolitiskt bra sätt kompenseras av begränsningar i avdrags-rätten. Eller i klartext: Om höginkomsttagare gynnas av marginalskaftesänkningar skall de i motsvarande grad missgynnas av en upprensning i avdragsdjungeln.

En annan orättvisa i det svenska skattesystemet, som några av de föregående talarna har varit inne på, är att det är krångligt -1, o. m. mycket krångligt. Det är klart att det utnyttjas av smarta människor för att komma undan skaft, och de som lyckas bäst är de som har råd aff utnyttja dyrbar expertis i detta syfte. Det kan vara fråga om aft hitta så många avdrag som möjligt eller att genom en listig manöver förvandla högbeskattade arbetsinkomster till lågbeskattade kapitalinkomster.

Def här är bakgrunden till att def på senare fid gjorts betydande

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

ansträngningar att förenkla skattesystemet. Jag kan nämna den förenklade självdeklarafionen, som för första gången kommer att tillämpas vid 1987 års taxering. Hit hör också slopandet av den kommunala beskattningen av bolag. Hit hör slopandet av den kommunala garantibeskatfningen för såväl bolag som fysiska personer, slopandet av sambeskattningen av B-inkomster och åtskilliga andra förändringar.

Det återstår emellertid mycket aft göra för att förenkla det svenska skattesystemet, och det kan väl filläggas aft def i dag knappast tillsätts någon skatteutredning utan aft kravet på förenkling är mycket markerat.

En annan orättvisa, som inte bara är av fördelningspolifisk ärt utan också av regionalpolitisk, ärde stora skillnaderna i kommunal utdebitering. Trots att den socialdemokratiska regeringen har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med detta, så är skillnaden mellan högsta och lägsta debitering hela 6:75 innevarande år. Def betyder, att det för personer som har en kommunalf beskattningsbar inkomst om 100 000 kr. kan finnas skillnader i kommunalskatt på upp till 6 750 kr. Till råga på eländet så finns det en mycket tydlig tendens till att lågskattekommuner, t. ex. Danderyd och Lidingö, framför allt befolkas av höginkomsttagare, medan högskaffekommunerna i allmänhet har flest låginkomsttagare. Därmed förstärks också orättvisan.

Det nuvarande skatteutjämningssysfemet har uppenbarligen inte kommit till rätta med dessa problem. Därför har regeringen nu i budgetproposifionen föreslagit att skatteutjämningssysfemet skall ändras fr. o.m. 1988. Syftet med omläggningen är aft minska klyftorna i utdebiteringen. Det gäller inte minst de stora regionala skillnaderna mellan norra och södra Sverige. Skatteutjämningssystemet får på så vis en tydligare regionalpolifisk utformning.

Det finns kanske fler orättvisor att peka på. Jag skall inte gå in på dem. Jag skall bara konstatera aft det är just dessa orättvisor som ligger bakom def som litet felaktigt har kallats Kjell-Olof Feldts skatteförslag. 1 själva verket är det tankar, idéer och förslag frän tusentals socialdemokrater som har bearbetats till något som väl närmast är att betrakta som en idéskiss.

Den här skissen har väckt berättigad uppmärksamhet. Tyvärr är def nog så att de som har haft synpunkter ofta valt aft bryta loss och kommentera mindre bitar av förslaget. Man har inte orkat se fill helheten, till det ideologiska greppet på skattepolitiken. Väldigt många - särskilt borgerliga tyckare - har uppmärksammat tankegångarna om en sänkt inkomstskaft och en smula triumfatoriskt utropat, aft nu har minsann finansministern gått borgerligheten till mötes.

Men det finns en betydelsefull skillnad mellan idéskissen och borgerligheten - framför allt moderata samlingspartiet: vi socialdemokrater menar aft en eventuell sänkning av inkomstskaften måste finansieras inom skattesystemets ram och på ett sätt som leder till en ökad rättvisa, dvs. på ett fördelningspolitiskt bra sätt. Vi vill inte vara med om några drastiska ingrepp i budgetens utgiftssida. Vi accepterar inga hål i välfärdsnätet. Vi säger blankt nej till systemförändringar av den typ som tidigare lanserats av borgerliga politiker och som nu på nytt dyker upp i borgerlighetens alternativa budgetförslag.

Det som tas bort på budgetens inkomstsida måste också kompenseras på samma sida. Därför finns det också i idéskissen förslag till inkomstförstärkningar. Jag har redan nämnt en sådan med klar fördelningspolitisk profil.

nämligen en begränsning av avdragsmöjligheterna. Effektivare och höjd kapitalbeskattning är en annan, liksom skärpt förmögenhets- och företagsbeskattning.

Def är alltså defta som bl. a: skall göra vårt skattesystem effektivare från fördelningssynpunkt, helt enkelt skapa en ökad rättvisa. Def har borgerligheten hitfills infe visat något större intresse för. Kampen för en jämnare fördelning har vi socialdemokrater i stort sett fått föra ensamma. Det lär vi få göra även i fortsättningen.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 29 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Det var litet förvånande att höra Lars Hedfors försvara regeringens förslag till kommunal skatfeutjämning. Def innebär kraftiga försämringar, infe minst i hans eget fattiga län, Kronobergs län. Ser vi till skaftekraften där kan vi konstatera att skatteutjämningsbidraget behövs -liksom i mitt län, Kristianstads län, och för övrigt i hela södra Sverige.

Men det är klart att om Lars Hedfors tycker aff Kjell-Olof Feldt skall höja skatten i Växjö, Markaryd och litet varstans får han stå för det. Vi moderater tycker inte def.

Sedan talar Lars Hedfors om begränsningar av avdrag, som skall finansiera sänkta marginalskatter. Han använder en beteckning som förekommer i debatten, nämligen "avdragsdjungeln". Man kan riktigt se hur mycket konstiga avdrag det finns, som höginkomsttagarna sliter till sig när de deklarerar.

Vad finns def egentligen för avdrag? Vilka kommer att drabbas, och vad blir den fördelningspolitiska följden av Kjell-Olof Feldts skiss?

Grundavdraget är det största avdraget. Visst kan man sänka det, som Kjell-Olof Feldt antyder. Det drabbar framför allt deltidsarbetande och låginkomsttagare. Def kan drabba pensionärer och dessutom skolungdomar.

Visst kan man minska schablonavdraget. Det är rimligt i och för sig, men ni har ju själva just infört en höjning av schablonavdraget, och jag vet infe om ni vill ändra det - detta gäller de flesta inkomsttagare, dock inte pensionärer Och egenföretagare.

Och visst kan man minska reseavdragen. Def drabbar glesbygdsborna. Det kanske också kan vara fördelningspolifiskt riktigt, enligt Kjell-Olof Feldt och Lars Hedfors.

Vidare har vi sparavdraget på 1 600 kr. - skattefri ränta för de småsparare som tycker att skatten tar för mycket av deras ränteinkomster. Def kan man också minska, men jag undrar hurudan den fördelningspolitiska effekten av def egentligen blir.

Sedan finns underskottsavdragen, som redan är begränsade.

Går man vidare blir det framför allt de låg- och medelinkomsttagare som inte får så mycket skattesänkning genom sänkta marginalskatter som drabbas av avdragsbegränsningar! Den fördelningspolitiska prägeln är helt klar. Låginkomsttagare, medelinkomsttagare som inte har småhus, pensionärer, deltidsarbefare - det är de som drabbas av avdragsbegränsningarna. Defta är avdragsdjungeln - den djungel som Lars Hedfors vill begränsa!

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debaU

AnL 30 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Fru talman! Det var eft mycket intressant anförande som Lars Hedfors höll .här. Det hade faktiskt ett ideologiskt anslag, och jag skall ta upp den tråden. Han hänvisade till en LO-rapport, som sade att de rika har blivit ännu rikare under perioden 1975-1984. Rapporten handlade om stora kapitalinkomster, aktieägare och ägare till fastigheter. De som hade förlorat var vanliga arbetare, och skattetrycket hade sjunkit för de 20 000 rikaste under den här tiden.

Om man skulle göra - och det tror jag aft man kommer att göra - en sådan undersökning beträffande perioden 1982-1987 törs jag förutsäga en del om hur den kommer aft se ut. Den kommer aft visa klart att de som har tjänat pä den här perioden, haft en mycket fin utveckling, är de med stora kapitalinkomster, aktieägare, ägare till fast egendom-dvs. exakt samma grupper som nämns i LO-rapporfen.

En ny rapport kommer däremot förmodligen aft visa att också vanliga löntagare har klarat sig bättre under den här perioden. Den kommer sannolikt även aff visa att de 20 000 rikaste har haft eft sjunkande skattetryck under perioden.

Nu kommer alltså den intressanta frågan: Vad är det som gör att folk ändå har fåft det bättre under den här tiden, aft vi faktiskt har haft en förbättring för dem som vi brukar kalla sämst ställda eller låginkomsttagare? Jo, det handlar om världskonjunkturen, som var totalt skev under den tid som berörs i LO-rapporfen - beroende på oljepriser och annat. Och det handlar om tillväxt i ekonomin. Svensk indusfri har gått för fullt. Vi har haft det ganska bra.

Jag såg att man gjorde i ordning kamerorna för att följa den kommande debatten. Om ett litet ögonblick kommer dessa att kopplas på. Antagligen är man intresserad av debatten om SSAB. Vad skedde då i SSAB under den period som Lars Hedfors har refererat till? Jo, den borgerliga regeringen satsade 3 miljarder kronor. Företaget hade gjorts "lönsamt" - så att def faktiskt gav ett överskott 1982. Sedan har det gått ganska hyggligt. SSAB är alltså ett mycket dåligt exempel, eftersom det infe alls visar den mycket fina utveckling som svensk industri har haft.

Låt mig lägga till ett moment: tillväxt, dynamik. Det vill vi skapa med det skaftesystem som vi har föreslagit!

AnL 31 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Försten liten rättelse. Lars Hedfors sade att de höga vinsterna på aktier förekom under åren 1976-1982. Ser vi på utvecklingen på aktiesidan finner vi att huvudparten av de stora aktievinsterna sannerligen skett under åren efter 1982.

Lars Hedfors angriper borgerligheten. Jag vill bara säga att vi är fre partier, och jag tycker vi har rätt att bli behandlade som sådana. Centern har aldrig gett avkall på sin grundsyn att samhället har ett ansvar för grundtryggheten. Det är vikfigt att slå fast detta.

När det sedan gäller den kommunala skätteutjämningen gör Lars Hedfors, liksom en del andra, jämförelser mellan de kommuner som befinner sig inom skafteutjämningsområdet och dem som är utanför. Skall vi göra en rättvis

bedömning av skatteutjämningen får vi hålla oss till de kommuner som befinner sig inom skaffeutjämningens ram. Om man vill göra en omstrukturering av skatteutjämningsbidragen kan jag infe finna annat än att det är dét generella bidraget, som utgår på grundval av faktorer som infe kan påverkas i den enskilda kommunen, som skall byggas ut. Man måste ta en del av de specialdestinerade pengarna. På det säftet åstadkommer man en likvärdighet mellan kommunerna och en möjlighet för kommunerna att själva bestämma men också en möjlighet att få likartade resurser i samtliga kommuner.

När det gäller känslan för solidaritet och omsorg om de sämst ställda är jag tveksam till om man kan utmåla socialdemokraterna som det parti som har visat ett särskilt stort intresse för detta, när man tar del av de senaste årens propositioner. Vi kan se på folkpensionärer, låginkomsttagare,småföretagare, vi kan fa skattefrågorna och infe minst de signaler som nu aviseras. Jag vet inte var den speciella omsorgen om de sämst ställda finns i de riktlinjer som nu skisseras.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 32 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Med anledning av aff det är kort tid kvar till frågedebaften skall jag inskränka mig till två frågeställningar.

Den första är föranledd av vad Lars Hedfors sade att om höginkomsttagarna gynnas av marginalskaftesänkningar så skall de missgynnas av förändringar i avdragssystemet. Men detta förutsätter att det uppstår eft slags neutralitet i det hela. Såvitt jag kunnat finna när jag läst idéskissen uppstår inte denna neutralitet om man tittar på hur verkligheten ser uf. Som jag sade i mitt inledningsanförande har huvudparten av arbetarna i landet, som har underskottsavdrag på grund av egnahemsboende, inte möjlighet att tillgodogöra sig den lägre beskattning som uppstår genom realbeskaftning på kapitalinkomster. För dem innebär förslaget ett minus, dvs. en högre boendekostnad, och det har också TCO-ekonomerna räknat fram, sä jag är inte ensam med mina beräkningsgrunder härvidlag.

Jag vill fråga Lars Hedfors om han har tittat på hur det ser uf i verkligheten när han försvarar idéskissen utifrån dessa utgångspunkter.

Den andra frågeställningen gäller kommunalskatterna. Som jag ocksä nämnde inledningsvis är det kommunalskatterna som är de besvärande skatterna för flertalet arbetare i landet. Om socialdemokratin har haft cirklar och studier kring dessa frågor, varför har man inte upptäckt att def är de höga kommunalskatterna som är det stora problemet för flertalet av inkomsttagarna? Det är där man måste göra något om man vill göra skatterna rättvisare -självfallet bortsett från att man gör vissa väsentliga förändringar av under-skoffsavdraget eller, som vi föreslär, helt slopar def. Det är där man behöver gä in med aktioner, och det kan man göra genom att skaffa fram pengar på annat håll, bl. a. med en produktionsbeskattning - som vi föreslår - för att kunna lyfta av stora kostnader från kommunerna och därigenom få ner skattebelastningen för låg- och normalinkomsttagaren.

AnL 33 LARS HEDFORS (s) replik;

Fru talman! Vilka avdrag är det som skall tas bort, frågar Bo Lundgren, och vad ger def? Då ställer jag motsvarande fråga till Bo Lundgren. Vilka är

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

det som i största utsträckning utnyttjar de avdrag som ändå finns? Jo, det är höginkomsttagare som gör det. Det vet vi, för def är statistiskt belagt att det är de som tjänar mest på avdragen. Bo Lundgren behöver bara gå fill honom närstående politiker som har lyckats utnyttja avdragsrätten så mycket att de inte betalar någon skaft alls. dvs. nollfaxerarna. Där finns det en del pengar att hämta.

Stig Josefson säger att centerpartiet minsann inte vill vara med om att urholka den sociala grundtryggheten. Men Sfig Josefson, ni kan inte springa ifrån ert förflutna. Ni har varit med i regeringar som har lagt fram skatfesänkningsförslag för de bäst ställda samtidigt som de föreslagit en urholkning av sjukförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringssystenief och pensionssystemet. Def kan ni inte blunda för. Dessutom säger ni. Stig Josefson, att ni skall regera-om ni nu färden möjligheten-tillsammans med moderata samlingspartiet. Och moderata samlingspartiet föreslår i sin motion aft man skall plocka bort 50 miljarder kronor från utgiftssidan under en femårsperiod. Hur det skall kunna ske utan att man urholkar det sociala trygghetssystemet, det är en gåta som ni måste förklara för mig.

Slutligen, eftersom det är knappt om tid, bara en kort replik till Tommy Franzén. Han frågar varför vi inte tar upp kommunalskatterna i idéskissen. Jo, def är för att kommunalskatterna är något som kommunerna skall få bestämma själva. Går vi in här så inkräktar vi på den kommunala bestämmanderätten. Det är möjligt aft Tommy Franzén och vänsterpartiet kommunisterna vill göra det.

AnL 34 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Jag har den största respekt för Lars Hedfors, och jag är övertygad om att det var eft rent misstag när han nu pådyvlade oss uppfattningar som vi infe har. Vi har inte sagt att man skall dra ner utgifterna med 50 miljarder kronor. Vi har sagt att man genom en restriktiv utgiftsprövning när det gäller existerande verksamheter, nolltillväxt i kommunerna, kan utnyttja def överskott som skapas för att sänka skatterna. Sedan har vi de facto en situafion som innebär aft om man sänker och begränsar avdragen ytterligare blir det faktiskt låg- och medelinkomsttagare och sådana som har småhus som drabbas. Det är som Tommy Franzén sade. Det händer infe ofta att vi har samma uppfattning, men i def här fallet är vi helt överens. Dessutom har Kjell-Olof Feldt faktiskt talat om grundavdrag, schablonavdrag och reseavdrag, dvs. sådant som drabbar låginkomsttagare mest.

AnL 35 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! När det gäller kommunalskatterna ligger det så till att 80-85 % av kommunernas utgifter är sådant som kommunerna inte bestämmer över själva, utan dessa utgifter beslutas av riksdag och regering. Vi menar att man av dessa delar gott och väl kunde lyfta av kommunerna utgiftsbördor för aft därigenom sänka de kommunala skatterna. Det vore inte alls något intrång i den kommunala självständigheten.

AnL 36 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Fru talman! Ingen har väl lust aft fortsätta denna debatt efter kl. 14.30 så jag skall nöja mig med en kort sammanfattning.

Satsar man på eft skattesystem som skapar resurser genom tillväxt så får alla det bäftre här i landet. Bibehåller vi eft skattesystem som inte uppmuntrar till arbete och sparande och som är orättvist fär vi i Sveriges riksdag och i andra beslutande församlingar i fortsättningen försöka fördela ett sjunkande välstånd. Det är kontentan av vad jag sade. Höjda kapitalvinster utgör inget som helst hinder för ett höjt välstånd.

Nu hade jag tänkt hälsa löneministern välkommen till kammaren, men det hann jag infe.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debau

AnL 37 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! När Lars Hedfors nu igen tar upp frågan vem vi skall regera tillsammans med i en regering vill jag bara ställa en motfrågä: Vem regerar socialdemokraterna med? Ni har ju ingen egen majoritet. Jag tycker aff den diskussionen är ganska meningslös. Lät oss i stället diskutera vad partierna vill åstadkomma, då får vi en bättre grund för en saklig debatt.

Socialdemokraterna sade i höstas att man skall använda avkastningen av engångsskatten till att förbättra pensionerna för de sämst ställda. Är det förslag som nu har lagts fram ett exempel på omsorgen om dem som har det sämst ställt i samhället? Man förbättrar pensionen genom att höja basbeloppet, vilket påverkar ATP-pensionen och ger mest fill den som har högst pension, i stället för att höja folkpensionen och pensionstillskottet. Är def ett exempel på omsorgen om de sämst ställda, Lars Hedfors?

AnL 38 LARS HEDFORS (s) replik:

Fru falman! Engångsskatten var alltså ett sätt att låta dem som tidigare kommit relativt lindrigt undan den allmänna ekonomiska krisen i Sverige vara med och betala för pensionärskollektivet, som ju tillhör dem som har det sämst i samhället.

Bo Lundgren påstår att de 50 miljarderna inte skulle behöva beskära utgiftssidan på budgeten. I moderaternas parfimotion står så här:

"För att en sänkning av skattetrycket av den omfattning som vi förespråkar skall vara möjlig krävs därför aft den offentliga sektorns andel av BNP minskar i motsvarande omfattning." Frågan är om inte detta kommer att innebära en nedskärning av utgiftssidan på budgeten och en urholkning av den sociala tryggheten framöver. Centerparfiet och folkparfiet kommer aft tvingas att gå med på detta, åtminstone till en del, eftersom de skall samregera med moderaterna.

Förste vice talmannen anmälde att Bo Lundgren anhållit aff fill protokollet få antecknat aff han inte ägde rätt fill ytterligare replik.

2 8 På förslag av förste vice falmannen beslöt kammaren kl. 14.31 att avbryta den allmänpolifiska debatten (forts, s, 92) för dagens frågestund.

5 Riksdagens protokoll 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om användningen av miljövänligt papper

3 8 Svar på fråga 1986/87:306 om användningen av miljövänligt papper

AnL 39 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talman! Jörn Svensson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för aft bringa riksskatteverkets beställningar av pappersprodukter i bäftre överensstämmelse med riksdagens uttalanden.

Den beställning av papper som åsyftas skedde på grund av bildandet av länsskatfemyndigheterna. För att vinna samordningsfördelar och uppnå lägsta möjliga kostnad för statsverket gjorde riksskatteverket en central upphandling för hela skatteförvaltningen. Beslut om upphandlingen fattades i juni 1986,

Det riksdagsutfalande som Jörn Svensson syftar pä är det som finansutskottet gjort (FiU 1986/87:1) rörande användningen av miljövänligt papper i offentlig förvaltning. Utskottet anförde därvid bl, a, att när prakfiska förutsättningar finns bör statsförvaltningen öka användningen av miljövänligt papper.

Givetvis skall detta riksdagsbeslut lända fill efterrättelse. Jag avser att föreslå regeringen aft uppdra åf statskontoret att informera postens inköps-central och större upphandlande myndigheter om pä vilket sätt det miljövänliga papperet kan ersätta det klorblekfa.

Till slut vill jag nämna att riksskatteverket gjorde sin upphandling innan riksdagen beslutade i enlighet med vad finansutskottet anfört i sitt betänkande.

AnL 40 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Jag ber att få tacka för svaret. Jag förlitar mig naturligtvis på att def i fortsättningen blir en bäftre ordning. Jag kan dock inte undanhålla en viss krifik mot statsförvaltningen i detta sammanhang. Även om def inte hade funnits ett riksdagsbeslut, hade man kunnat vänta sig att man på den ledande nivå där besluten fattas hade haft så pass mycket miljömedvetande att man åtminstone hade undersökt om def fanns alternativa möjligheter till den upphandling som jag här åsyftat och kritiserat. Det är nämligen så aft samordningsfördelar kan vinnas oavsett vad def är för sorts papper man beställer, om def är miljövänligt papper eller klorblekt papper. Det är något förvånande att man dessutom tycks ha anfört estetiska skäl,för att upphandla blekt papper. Det är ett något missriktat sätt att argumentera, därför att def inte bara är estefiken som har betydelse utan även miljöpolitiken. Om jag är rätt underrättad hade det dessutom funnits möjligheter att få vitt papper. Om man nu vill komma ifrån det bruna tråkiga papperet, finns det faktiskt oblekt papper i ljusa nyanser. De gamla tråkiga bruna kuverten har dessutom den fördelen aff def är svårare att genomlysa dem, vilket ur sekretessynpunkt kan vara en fördel för medborgarna.

Vad som är viktigt i detta sammanhang är aff inriktningen av de beställningar som görs av de stora offentliga förvaltningarna kan skapa en efterfrågan på mer miljövänliga papperssorter, och def är denna efterfrågan som tillverkarna av miljövänligt papper efterlyser. Det är därför som denna fråga har en särskild betydelse. Vi hoppas, som sagt, på en bättre ordning.i fortsättningen.

AnL 41 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru falman! Man kan beskylla riksskatteverket för mycket, men att def skulle ha några starkare estetiska böjelser tror jag inte att man kan beskylla det för, I vad gäller valet mellan vita och bruna kuvert kan jag nämna att det inte förelåg någon prisskillnad mellan dessa. Enligt riksskatteverket självt avgjordes valet av att det var lättare att maskinellt, som def heter, kuvertera vita kuvert än bruna kuvert. Nu skall Jörn Svensson infe fråga mig varför det är så, för det vet jag inte, men det är den upplysning som riksskatteverket har givit. Eftersom man kuverferar 25 miljoner försändelser per år, spelar det en viss roll aft de vita kuverten är lättare att hantera i maskinerna. Men det kan kanske bli så att den tekniska utvecklingen leder till att def blir lika lätt att hantera bruna kuvert - vem vet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om samråd vid omstruktureringen av SSAB

AnL 42 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Den nya frågeställning som finansministern nu tog upp är irrelevant i ljuset av vad jag tidigare sade, eftersom det finns vita oblekta kuvert. Rimligtvis kan kuverferingen inte vara beroende av huruvida man har blekt eller icke har blekt kuverten,

AnL 43 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talman! Def år denna fråga som jag inte kan svara på - såvida inte maskinerna i fråga är färgblinda,

AnL 44 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru falman! Det viktiga i sammanhanget är väl aft man åtminstone infe är miljöblind inom förvaltningen,

: Överläggningen var härmed avslutad.

4 8 Svar på fråga 1986/87:328 om samråd vid omstruktureringen av SSAB

AnL 45 Industriminister THAGE PETERSON: , Fru talman! Sten-Ove Sundström har frågat mig i vilken ordning berörda lokala fackliga organisafioner kommer att beredas fillfälle att medverka i den slutliga utformningen av omstruktureringsplanerna inom SSAB Svenskt Stål AB,

Enligt vad jag erfarit var man vid SSAB:s styrelsemöte den 2 februari 1987, då företagsledningens underlag till en ny strukturplan för företaget diskuterades, fullt överens om på vilket sätt arbetet med den nya strukturplanen skulle bedrivas. Frågan om de fackliga organisationernas deltagande i strukturplanearbetef finns reglerad i gällande medbestämmandeavtal vid SSAB, Ett brett fackligt deltagande i arbetet med den nya sfrukfurplanen är enligt min mening helt nödvändigt.

AnL 46 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s):

Fru talman! Jag tackar industriministern för svaret på min fråga, Def är nödvändigt med strukturförändringar inom Svenskt Stål AB för företagets

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

Om samråd vid omstruktureringen av SSAB

fortlevnad och för dess utveckling, men när det gäller sysselsättningen måste företaget fa ett stort ansvar för de anställda som nu riskerar aft förlora sina jobb. Vad beträffar förslaget om neddragningar av verksamheten i Luleå skall man konima ihåg att arbetslösheten i Norrbotten är landets högsta, mer än dubbelt så hög som riksgenomsnittet. Det finns inga möjligheter fill industrisysselsättning utanför SSAB, Därför måste företaget fa ett stort ansvar för de anställda vid genomförandet av strukturförändringarna.

Mot denna bakgrund är det viktigt att de förslag som framlagts från fackens sida om bl, a, utvecklingen av valsverket i Luleå noggrant prövas i dessa strukturdiskussioner. Industriministern säger nu i sitt svar bl, a, att eft brett fackligt deltagande i arbetet med den nya sfrukfurplanen enligt hans mening är helt nödvändig. Med defta kan jag vara fullt nöjd.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 8 Svar på fråga 1986/87:330 om samråd vid omstruktureringen av SSAB

AnL 47 Industriminister THAGE PETERSON:

Fru talman! Olle Svensson har frågat mig om utfästelser kan ges så att omsfruktureringsplanernas praktiska förverkligande inom SSAB Svenskt Stål AB föregås av nära samråd med företrädare för berörda kommuner och lokala fackliga organisationer.

Enligt vad jag har erfarit var man vid SSAB:s styrelsemöte den 2 februari 1987, då företagsledningens underlag till ny strukturplan för företaget diskuterades, fullt överens om på vilket sätt arbetet med den nya strukturplanen skall ske. Detta arbete kommer att följa de regler som finns i gällande medbestämmandeavtal vid SSAB, Ett brett fackligt deltagande i arbetet med den nya sfrukfurplanen - både dess utarbetande och dess förverkligande - är enligt min mening fullt nödvändigt.

Vad beträffar informafion till berörda kommuner om strukturplanearbetef har företagsledningen - såvitt jag erfarit - redan lämnat information om sitt förslag till kommunerna. Jag anser det angeläget att SSAB på koncernbolagsnivå etablerar ett forum för löpande kontakter med de kommuner där SSAB är en stor arbetsgivare. Regelbundet återkommande överläggningar bör därför äga rum. Jag har underrättat SSAB:s styrelse om regeringens inställning i denna fråga,

AnL 48 OLLE SVENSSON (s);

Fru falman! Jag ber att få tacka industriministern för svaref, I min fråga har jag tagit fasta på nödvändigheten av att genom största möjliga öppenhet skingra den djupa oro som finns hos anställda och deras familjer samt befolkningen i stålorterna. Industriministerns svar ligger väl i linje med de önskemålen, då han talar om behovet av kontakter både med kommunerna och med de fackliga organisationerna. Det är vår uppgift som kommer från berörda valkretsar att föra fram till riksdagen de känslor av osäkerhet och vanmakt som vi nu dagligen möter.

Jag underkänner inte syftet med det förslag som SSAB-ledningen har

framlagt. Säkerligen menar förslagsställarna ärligt att de genom planeringen söker säkra SSAB:s överlevnad och utvecklingsmöjligheter och därmed aft de skapar långsiktigt tryggade arbetsfillfällen. Men industriministern försfår säkert att hos de berörda dominerar lika ärligt upplevda stämningar av besvikelse inför uppgiften om de djupgående ingrepp i tryggheten som förlusten av 2 200 jobb enligt planen innebär,

I Sörmland blir följderna inte omedelbara. Men oron kvarstår inför fortsättningen och vad en nedläggning av gruvorna innebär för TGOJ-anställda bl, a, i Eskilstuna, vid hamnen i Oxelösund och ytterst vid järnverket. Jag förutsätter ett lugnande besked om planerade satsningar för att klara metallurgin i Oxelösund,

Till sist en fråga till industriministern. Den har beröring med de farhågor som har uttalats kring propositionen om ändrade ägarförhållanden. Innebär talet om börsintroduktion att ägarna ämnar ställa krav på avkastning upp till 15 % på SSAB och därmed skapa en ytterligare belastning på verksamheten?

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om samråd vid omstruktureringen av SSAB

AnL 49 Industriminister THAGE PETERSON:

Fru falman! En enhällig styrelse inkl, de fackliga ledamöterna begärde att företagsledningen skulle utforma ett underlag för arbetet med en ny strukturplan, ett förslag till handlingsplan för företaget. Detta arbete redovisades i måndags för styrelsen. Industridepartementet har inte deltagit i detta arbete.

Ännu återstår många turer, förhandlingar och överläggningar samt mycket annat arbete, innan en strukturplan är färdig. Sista ordet är infe sagt, Defta undersfröks också av styrelsens ordförande, som framhöll att styrelsen nu skall diskutera och lyssna på de sakskäl som förs fram mot planen och de andra förslagen.

Jag kan infe gå händelserna i förväg. Styrelsen lade i måndags enhälligt fast sin plan för hur man skall arbeta. Regeringen skall då inte gå in och styra den behandlingen.

Som svar på Olle Svenssons nya fråga vill jag tillägga att den ägarförändring som gjordes i höstas var nödvändig. Men den har ingenting att göra med de åtgärder som SSAB:s styrelse nu har skisserat.

AnL 50 OLLE SVENSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för detta besked. Det innebär enligt min mening aft börsinfroduktionen med fördel kan dröja. Det är viktigt att SSAB går med vinst, men lönsamhetskraven får infe ställas så höga aft de kolliderar med möjligheten att ta rimliga regionalpolitiska och samhällsekonomiska hänsyn.

Så en avslutande synpunkt: Då planen nu publicerats utan bindande beslut i styrelsen, såsom industriministern här säger, är def vikfigt att ägarna visar största möjliga lyhördhet inför synpunkter från de fackliga organisationerna och berörda kommuners företrädare. Den öppenheten är en förutsättning för att återvinna arbetsglädje och framtidstro hos SSAB:s anställda.

Jag vill också påpeka att det krävs ett samarbete mellan stålorterna. Hotet kommer inte inifrån utan utifrån, från de europeiska stålverk som SSAB har att konkurrera med.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om satsningarna på s. k. termiskt fosfat och vanadin inom SSAB

AnL 51 Industriminister THAGE PETERSON:

Fru talman! Olle Svensson och jag är helt överens om att ett nära samråd med de fackliga organisationerna inom företaget liksom med de kommuner där SSAB är en stor arbetsgivare är nödvändigt. Det rör sig här om beslut och åtgärder av utomordentligt stor betydelse för enskilda människor, för orter och för företaget i dess helhet. SSAB är ett starkt företag, men faror och problem saknas inte. Lönsamheten är inte så god som många trott och tror. Därför är det nödvändigt att strukturarbetet inom SSAB fortsätter, att man skär bort olönsamma delar och satsar på det utvecklingsbara. Om så inte sker går SSAB en osäker framtid till mötes, SSAB saknar infe utvecklings- och expansionsmöjligheter - det var också def som styrelsen påpekade genom aft lägga fram ett omfattande investeringsprogram.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 8 Svar på fråga 1986/87:331 om satsningarna på s. k. termiskt fosfat och vanadin inom SSAB

AnL 52 Industriminister THAGE PETERSON:

Fru falman! Bengt-Ola Ryftar har frågat mig om jag är beredd att aktivt medverka till aft SSAB-koncernens gruvdivision tillförs resurser för aft i snabbare takt kunna bygga ut satsningarna på s. k, termiskt fosfat och vanadin.

Projektet med termiskt fosfat har enligt vad jag erfarit redan studerats inom SSAB, Ett genomförande av projektet skulle enligt företagsledningen kräva investeringar på minst 60 milj, kr, Vanadinprojekfef är inte färdigut-reff inom företaget,

I förslaget till strukturplan, som är under diskussion inom SSAB, kommer frågan om gruvdivisionens framtid aft behandlas. Jag utgår från aft de nämnda projekten kommer aff bedömas i detta sammanhang.

Jag är inte beredd aft innan de olika frågeställningarna slutbehandlats inom företaget diskutera inriktningen av eventuella statliga insatser.

AnL 53 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Fru talman! Jag vill tacka industriministern för svaref.

Den utredning som har gjorts inom SSAB om termiskt fosfat visar aft def är ekonomiskt intressant att gå vidare i frågan.

När det gäller vanadin vill jag säga att det är intressant också med hänsyn till bojkotfsituationen gentemot Sydafrika,

Man kan också gå vidare och vidareutveckla pelletsprodukterna i Grängesbergsgruvan - de är klart intressanta för många delar av världsmarknaden.

Vi är alla medvetna om aff strukturförändringar behövs i företaget för att det skall kunna leva vidare. Men man måste också se på alla dessa vidareförädlingsmöjligheter. Man måste även titta på ägarbilden när def gäller gruvorna. Har gruvorna andra möjligheter att överleva i en annan ägarkonstellation? Def finns en del indikationer på det.

Ludvika kommun är hårt drabbat av de omställningar som redan har skett i

Västerbergslagen. Det har framgått av industriministerns tidigare svar här i dag att facken kommer att spela en väsentlig roll i uppbyggnaden av den nya strukturen på det här fältet. Det tror jag garanterar att def kommer att bli ett starkt företag som går ut ur den här krisen.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 8 Svar på fråga 1986/87:334 om den planerade nedläggningen av Dannemora gruva

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om den planerade nedläggningen av Dannemora gruva

Om alternativ sysselsättning i Borlänge

AnL 54 Industriminister THAGE PETERSON:,

Fru talman! Oswald Söderqvist har frågat mig vad regeringen tänker göra för att stoppa nedläggningen av Dannemora gruva.

Företagsledningen vid SSAB, Svenskt Stål AB, har på uppdrag av en enig styrelse utarbetat ett underlag för en ny strukturplan för företaget. Detta underlag är för närvarande föremål för diskussioner med de fackliga organisationerna inom företaget. Något beslut i strukturfrågorna har inte fattats, Defta gäller också beträffande Dannemora gruva.

Förste vice falmannen konstaterade att frågeställaren ej var närvarande i kammaren och förklarade överläggningen avslutad.

8 8 Svar på fråga 1986/87:336 om alternativ sysselsättning i Borlänge

AnL 55 Industriminister THAGE PETERSON:

Fru talman! Bengt-Ola Ryttar har frågat mig om möjligheterna att i alternafiva sysselsättningar ta till vara def faktiska kunnande och den tradition som finns knuten till SSAB:s, Svenskt Stål AB:s, elektrostålverk i Borlänge,

SSAB:s företagsledning har på en enig styrelses uppdrag utarbetat ett underlag fill en ny strukturplan för företaget. Företagsledningens förslag innebär en stor satsning på aft vidareförädla stål. En vikfig del av den framfida strategin utgörs av en utveckling av tunnplåtsverksamhefen i Borlänge, Strävan är att vidareutveckla Borlänge till ett svenskt tunnplåts-centrum. Där finns redan ett av Europas modernaste och mest effektiva tunnplåfsverk, liksom enheten Dobel, som är eft ledande företag inom beläggning och profilering av kallvalsad tunnplåt.

Företagsledningens planer går uf på att dessa delar av SSAB skall expandera. De av företagsledningen föreslagna offensiva investeringarna inom SSAB kommer att utveckla verksamheten i Borlänge. Den kunskap som finns för att ta fram och behandla stål är viktig och nödvändig för att lyckas med de nya satsningarna.

AnL 56 BENGT-OLA RYTTAR (s):

Fru talman! Jag tackar industriministern för svaret och konstaterar att det är bra att strukturförslaget innehåller bitar som befäster Domnarvets

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om hyressättningen vid uthyrning av bostadsrättslägenhet

Järnverks ställning som def ledande funnplåtsverket i Europa, Men den övriga strukturen innebär att def tyvärr infe är 850 utan snarare 1 200 arbeten som försvinner.

När man skall genomföra så drastiska åtgärder är det utomordentligt väsentligt att man vet att man hamnar rätt, så aft åtgärderna pä sikt är de absolut bästa. Man måste också beakta aft omstruktureringsvinsferna inte hamnar utanför företaget SSAB, och man måste se till helheten för stålindustrin i landet, kanske t, o, m, i Norden, Det är ett högt mänskligt pris som man riskerar att få betala i en sådan här omstrukturering. Då måste man också vara säker på att åtgärderna är de rätta och de långsiktigt riktiga,

AnL 57 Industriminister THAGE PETERSON:

Fru talman! Jag vill gärna erkänna att jag är glad över att Bengt-Ola Rytfar har ställt sin fråga. Det är nämligen en fråga som fäster uppmärksamheten också vid den offensiva delen av de förslag som SSAB:s företagsledning har arbetat fram, Def är viktigt att denna för framtiden så helt avgörande del i den föreslagna strategin också kommer fram, I de senaste dagarnas debatt har det faktum att SSAB också lagt fram förslag.om aft investera och bygga ut försvunnit. Det är ända fråga om en miljardinvestering som SSAB fått resurser för bl. a. genomdet konvertibla länet från LKAB. Det är alltså ingen liten investering man föreslår - def är en miljardinvestering för att göra företaget bättre och konkurrenskraftigare.

Enligt förslaget skall man investera 450 miljoner i Borlänge för kvalifets-och kapacitefshöjningar av funnplåtsfillverkningen och för en ökad vidareförädling. Def är vikfigt för aft göra SSAB och Borlänge starkare.

Överläggningen var härmed avslutad.

AnL 58 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har satts upp.

9 8 Svar på fråga 1986/87:321 om hyressättningen vid uthyrning av bostadsrättslägenhet

AnL 59 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Fru talman! Knut Wachtmeister har frågat justitieministern om han avser att föreslå någon ändririg i den "uppenbart oskäliga" lagstiftning som har legat till grund för en uppmärksammad dom som nyligen meddelats av Stockholms tingsrätt. En bostadsrättshavare, som hade hyrt ut sin bostadsrättslägenhet i andra hand till en hyra som enligt frågeställaren motsvarade bostadsrättshavarens självkostnader för lägenheten inkl. amortering, dömdes av tingsrätten till böter och att återbetala en del av den mottagna hyran.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Jag kan inte här diskutera den aktuella domen, som inte ens har vunnit laga kraft. Vad Knut Wachtmeisters fråga ytterst gäller är emellertid skälighefen i besfämrnelserna i 12 kap. 65 a 8 fjärde stycket jordabalken. Dessa bestäm-

melser trädde i kraft den 1 januari 1985. De innebär att den som hyr uf en bostadslägenhet och uppsåtligen begagnar sig av att hyresgästen saknar besittningsskydd fill att ta ut en hyra som är uppenbart oskälig med hänsyn till lägenhetens bruksvärde kan dömas fill böter eller fängelse. Hyresvärden är dessutom skyldig att betala tillbaka vad han erhållit för mycket jämte ränta.

Bestämmelserna infördes i första hand för att stärka skyddet för de andrahandshyresgäster som har avstått från sitt besittningsskydd. Dessa hyresgäster kan i praktiken inte utnyttja sin rätt att hos hyresnämnden begära en omprövning av hyran utan att riskera att bli uppsagda. En sådan risk finns särskilt på orter där det råder bostadsbrist och där efterfrågan på andra-handslägenhefer därför är stor.

Straffansvaret och återbetalningsskyldigheten inträder bara om hyresvärden utnyttjar en sådan situafion för att ta ut en hyra som är uppenbart oskälig med hänsyn till lägenhetens bruksvärde. Det skall alltså vara fråga om förfaranden som typiskt sett har karaktären av ocker.

Med en lägenhets bruksvärde avses vad lägenheten med hänsyn fill beskaffenhet och förmåner samt övriga faktorer kan anses vara värd ur konsumentens-hyresgästens synpunkt i förhållande till likvärdiga lägenheter. Vid bedömningen skall man inte fa hänsyn fill hyresvärdens kostnader för lägenheten. Jämförelsen skall i första hand göras med lägenheter på orten i hus som ägs och förvaltas av allmännyttiga bostadsföretag.

Enligt min mening kandet inte råda någon tvekan om att även den som hyr en lägenhet av en bostadsrättshavare har behoy av ett skydd mot oskäliga hyror. Att ha bruksvärdet som utgångspunkt för denna bedömning anser jag vara naturligt.

De avvägningar som måste göras i de enskilda fallen ankommer på domstolarna.

För närvarande finns det inte anledning för mig att ta initiafiv fill en ändring av de aktuella reglerna, men jag kommer självfallet att följa hur domstolarnas praxis utvecklas.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om hyressäUningen vid uthyrning av bostadsrättslägenhet

AnL 60 KNUT WACHTMEISTER (m):

Fru talman! Jag skall be att få tacka bosfadsminisfern för svaref.

Det aktuella tingsrätfsutslaget ger anledning till flera reflexioner, och dä bortser jag inledningsvis från de negativa effekter som kommer att uppstå för tillgången på andrahandsbostadsräftslägenheter. Jag bortser ocksä från det moraliskt tvivelaktiga i att en andrahandshyresgäst efter ett frivilligt träffat avtal, som redan löpt nio månader, plötsligt stämmer sin värd för hyresocker.

För det första är min reflexion att lagen är luddigt skriven eftersom def inte framgår om bostadsrättslägenheter, när det gäller principen för hyressättning, skall jämföras med hyreslägenheter.

För det andra är det uppenbart orimligt att en person som hyr uf i andra hand inte skall få ta uf sina egna självkostnader. Def är alltså inte bara det allmänna som skall subventionera boendet, utan nu begärs att en enskild person kraftigt skall subventionera en annans boende.

För det tredje är def också orimligt att en person som i bästa samförstånd, med motparten hyr uf sin lägenhet fill ett överenskommet pris bötfälls utan aft ha en aning om att ha begått eft brott. Om nu hovrätten fastställer

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om hyressättningen vid uthyrning av bostadsrättslägenhet

tingsrättens överklagade dom, innebär detta att tusentals bostadsräffsinne-havare och för övrigt också ett stort antal villaägare är brottslingar - i lagens mening men knappast i folkopinionens. En sådan lagstiftning måste ändras.

För det fjärde slutligen visar den här avslöjade stora skillnaden mellan marknadshyran och den s, k, bruksvärdeshyran hur orimlig rundgången i vårt samhälle är. Skyhöga skatter kräver mycket omfattande bostadssubventioner.

Jag har två följdfrågor till bostadsminister Hans Gustafsson;

1, Delar Hans Gustafsson min uppfattning att bruksvärdet ligger annorlunda till för bostadsrättslägenheter än för hyreslägenheter, med tanke på de kapitalkostnader som vidlåder bosfadsrättslägenheten?

2, Är det oskäligt att ta ut självkostnadspris när man hyr ut i andra hand?

AnL 61 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Fru talman! Först ett par ord om lagstiftningen, som Knut Wachtmeister betecknade som luddig.

Låt mig konstatera aff bakom den lagsfiftning som diskuteras står en enhällig hyresräftskommitté, ett enhälligt lagråd, ett enhälligt bostadsutskott och såvitt jag minns en enhällig kammare. Frågan har alltså prövats i alla de instanser som har att tillse att lagstiftningen är upprättad på ett tillfredsställande sätt - något annat resultat har riksdagen inte kommit till.

Vad gäller frågan i sig så framförde Knut Wachtmeister synpunkten att vederbörande bara skulle ha rätt att ta ut självkosfnaden och jnte basera andrahandshyran på bruksvärdet. Men för det första är det ju så att det bereder mycket stora svårigheter att klargöra vad som är självkostnaden. Man skulle få gå långt in i den enskildes ekonomi för att konstatera om de lån som är upptagna verkligen har upptagits för aft förvärva bostadsrätten eller om de har upptagits för att man skall ha bostadsrätten som säkerhet vid viss konsumtion. Man skulle få studera vilka skatteeffekter det blir för vederbörande genom låneupptagningen, och man skulle dessutom få ta hänsyn till den värdestegring som sker i fråga om bostadsrätten. För närvarande är def fakfiskt i Stockholm så, Knut Wachtmeister, att värdestegringen skyhögt överstiger årskostnaden för en bostadsrätt som har köpts med lån. För den bostadsrätt som det talats om har det ju angivits att värdestegringen ligger uppemot 100 000 kr, om året. Skulle man inte ta hänsyn fill detta?

Vad för det andra beträffar frågan om bruksvärdet skall gälla eller inte kan man inte ha ett sysfem, Knut Wachtmeister, som innebär att när den verkliga kostnaden överstiger bruksvärdet tar man ut den verkliga kostnaden, men när den verkliga kostnaden understiger bruksvärdet tar man uf bruksvärdet. Om man skulle gå på den verkliga kostnaden vid uthyrning av bostadsrätter skulle de allra flesta få sänka sina hyreskontrakt, därför att kostnaden för de hyresrätter som förvärvades på 1950-talef, på 1960-talef och en bra bit in på 1970-falet är väldigt mycket lägre än bruksvärdet för en motsvarande hyreslägenhet.

Jag tror inte Knut Wachtmeister vill förorda att man skall ha två principer.

AnL 62 KNUT WACHTMEISTER (m):

Fru falman! Hur många instanser som än har tillstyrkt det här förslaget, Hans Gustafsson, kan det vara luddigt. Det står i lagtexten talat om "bostadslägenhet" men alltså infe om "bostadsrättslägenhef", och ingen vet om lagstiftarna har avsett även bostadsrättslägenhet. Om de gjort det hade de antagligen skrivit in defta i texten,

Hans Gustafsson radar upp en massa svårigheter att beräkna bruksvärdeshyran för en sådan här lägenhet. Ja, jag delar helt denna uppfattning, och detta visar ju hur orimligt systemet är - med subvenfioner som har tvingat ner den hyra som allmännyttan sätter.

Jag vill fråga: Hur anser bostadsministern att tingsrättens dom, om den viriner laga kraft, kommer att påverka andrahandsmarknaden för bostadsrättslägenheter?

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om hyressättningen vid uthyrning av bostadsrättslägenhet

AnL 63 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Fru talman! Låt mig börja med den sista frågan, Def är en fråga där såväl jag som Knut Wachtmeister bara kan tro, för den händelse domen skulle stå fast.

Man kan möjligen tänka sig att det inte blir lika populärt i framtiden att skaffa sig bostadsrätter, som man inte bebor, för att hyra uf dem till andra med full kostnadstäckning och kamma hem värdestegringen, Def bör då bli så att de som infe längre behöver sina bostadsrätter överlåter dem fill sådana som långvarigt skall bruka lägenheterna som bostäder, Def skulle inte precis vara fill nackdel för marknaden,

Knut Wachtmeister bör också, eftersom han inledningsvis talade om det straffrättsliga ansvar som följer i detta sammanhang, lägga märke till att detta ansvar är kopplat till den omständigheten aff hyresgäst och hyresvärd har avtalat bort besittningsskyddet.

Den som saknar bostad befinner sig i ett sådant trångmål att han tvingas acceptera en situation som han egentligen inte skulle vara beredd att godta i sammanhanget.

När det gäller formuleringen i lagstiftningen om bostadslägenhet och att def infe står talat om bostadsrätfslägenhet villjag framhålla att bostadslägenhet är en sedan länge tillämpad beteckning. Med bostadslägenhet menas inte bara bosfadsräftslägenhefer utan också villor, småhus och fritidsbosfäder, Def handlar om def som upplåts som bostad, Knut Wachtmeister,

AnL 64 KNUT WACHTMEISTER (m):

Fru talman! När det gäller att ha avtalat bort besittningsrätten är det faktiskt så i det här fallet att såväl bostadsrättsföreningens styrelse som hyresnämnden godkänt avtalet i fråga som nu har varit föremål för tingsrättens dom.

Sedan har jag infe riktigt klart för mig om bostadsministern tycker att det är skäligt aff en enskild person genom att fa ut lägre kostnader än vad han själv har subventionerar en annans boende.

Tydligen vill Hans Gustafsson inte att man skall kunna hyra ut en bostadsrätfslägenhet i andra hand. Men def finns ju massor av fullt legitima fall där man under en fid inte bebor sin lägenhet och vill ha den fillbaka efter

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om hyressättningen vid uthyrning av bostadsrättslägenhet

att ha hyrt uf den. Skall man då tvingas aff subventionera uthyrningen, om def här utslaget vinner laga kraft?

Jag tycker inte att jag har fåft ett fillräckligt klart svar från bostadsministern hur han ser på skäligheten i att ta ut de egna självkostnaderna,

AnL 65 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Fru talman! Den del av avtalet som handlar om att hyresgästen avstått från besittningsskyddet har godkänts av hyresnämnden, på bägge parternas framställning om detta. Det är ju inget ovanligt aft hyresgäster som inte har någon bostad tvingas att acceptera sådana villkor, och det har hyresgästen gjort i def här fallet.

Däremot har hyresnämnden inte prövat hyrans storlek, och det är defta som är skillnaden när man har avtalat bort villkoren mot om man har ett löpande hyreskontrakt som man kan få prövat av hyresnämnden,

Knut Wachtmeisters fråga, om man skall få ta upp den verkliga kostnaden eller inte, tycker jag att jag svarade på inledningsvis genom att redovisa att i flertalet fall skulle hyran bli lägre än den som tas uf i dag, därför att bruksvärdeskostnaden för en bostadsrättslägenhet som inte har gått i handeln utan som är förvärvad med en vanlig insats och med vanlig årsavgift är betydligt lägre än vad den är för hyreslägenheten som man jämför med,

Eft sådant förfarande, utöver alla tekniska svårigheter, skulle leda till aft vi skulle få pressa ned en mängd överenskommelser som är baserade på bruksvärdet och där den verkliga kostnaden är långt lägre. Vi kan infe ha eft system, Knut Wachtmeister, där man skall tillämpa bruksvärdeshyran när det är fördelaktigt för fastighetsägaren men inte när det skulle vara fördelaktigt för hyresgästen,

AnL 66 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om de regler som gäller för frågedebatter,

AnL 67 KNUT WACHTMEISTER (m):

Fru falman! Jaghar svårt att se att bostadsministern harsvarat på den fråga jag ställde, hur han tror att andrahandsmarknaden kommer att påverkas, om domstolsutslagef vinner laga kraft.

Det är väl ett intresse också för den ansvarige för bostäderna i vårt land att def finns en väl fungerande marknad, Min uppfattning är aft om bostadsrätts-lägenheter när det gäller bruksvärdet skall jämföras med hyreslägenheter, kommer den marknaden - åtminstone den vita marknaden - helt att försvinna. Vi får en svart marknad, som varken Hans Gustafsson eller jag kan önska oss.

Min fråga gäller alltså fortfarande: Hur tror bostadsministern att den marknaden kommer att utvecklas?

AnL 68 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Fru talman! Debattreglerna medger inte att jag ånyo svarar Knut Wachtmeister på de frågor han har ställt, utan jag nödgas konstatera att den enskilde, som befinner sig i den situafionen att han saknar bostad och inte har vilken betalningsförmåga som helst, behöver samhällets skydd för att tillgodose sitt behov av bostad, Def är detta reglerna syftar till.

AnL 69 KNUT WACHTMEISTER (m);

Fru talman! Tyvärr får jag inte riktigt svar från bostadsministern. Jag får väl avslutningsvis uttala den förhoppningen att bosfadsminisfern, när ärendet så småningom har kommit upp i hovrätten och man får eft utslag lena eller andra riktningen, tänker om och överväger om inte lagstiftningen behöver ändras så att vi får en marknad som fungerar där def finns rättigheter på båda sidor som är relevanta.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om vandaliseringen pä allmänna platser

Överläggningen var härmed avslutad.

10 8 Svar på fråga 1986/87:323 om vandaliseringen på allmänna platser

AnL 70 Jusfifieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Göran Ericsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av den alltmer tilltagande vandaliseringen på allmänna platser och de kostnader för allmänheten som detta medför både som skattebetalare och som kollekfivtrafikresenärer.

Jag vill först påpeka aft vandalisering på allmänna platser till största delen är ett ungdomsproblem, Def bästa sättet att komma till rätta med den här typen av brottslighet är att vi alla ställer upp och säger ifrån: Det här tolererar vi infe. Jag menar aff det ytterst handlar om aft vi alla måste ta vårt ansvar och säga ifrån när vi blir vittnen till den här typen av skadegörelse. Gör vi på det sättet, blir det lättare för polisen och de drabbade att ingripa mot denna brottslighet,

Def är också viktigt att det finns lämpliga åtgärder att sätta in i dessa sammanhang. Regeringen har i dag till lagrådet remitterat eft lagförslag som innebär att domstolarna - när de dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn -skall kunna ge de dömda föreskrifter att hjälpa till med att avhjälpa de skador som de har orsakat eller aft på annat lämpligt sätt biträda den som drabbats. Frågan om möjligheter för polis och åklagare att kunna meddela sådana föreskrifter som villkor för rapport- eller åtalsunderlåtelse kommer aft behandlas i en departementspromemoria som nu förbereds i justitiedepartementet.

Jag vill också påpeka att de lokala polisstyrelserna genom polisreformen har fått ökad möjlighet aff besluta om kraftsamling mot olika slags ordningssförningar som upplevs som besvärande. En sådan insats gjordes i tunnelbanan här i Stockholm under det gångna veckoslutet.

AnL 71 GÖRAN ERICSSON (m):

Fru falman! Jag ber aft få tacka statsrådet för svaret på min fråga. Det var ju ett svar som innehöll en del, och det var bra det vi fick höra.

Jag skulle vilja fylla på justitieministerns lista över åtgärder med ytterligare några. Den vandalisering som nu pågår och som i Stockholms läns landsfing kostar SL, trafikbolaget, 13 å 14 milj, kr, årligen är faktiskt en skadegörelse som är utomordentligt omfattande och systematisk.

Första punkten på min lista är därför att regeringen borde överväga att ta upp ett resonemang med RÅ om huruvida detta kan befraktas som grov skadegörelse.

Prot. 1986/87:65 För det andra skulle man kunna önska sig en av regeringen och

5 februari 1987 föreningslivet stödd aktivitet i skolorna för att försöka hitta lösningar. Precis

Om vandaliseringen på " Justideministern säger, är ju det här ett ungdomsproblem,

// ' nnlatser " ' tredje talar justitieministern om att nu har polisstyrelserna fått

möjlighet till kraftsamlingar på offentliga platser. Jag vill erinra om en

promemoria från SL i Stockholm som nyligen landat på mitt bord. Där

konstateras att Stockholmspolisen nu överger tre tunnelbanestationer på

grund av personalbrist.

För def fjärde skulle man önska sig en laglig grund för vaktman att följa med på tåg, bussar, pendeltåg och tunnelbanefåg.

Detta sammantaget skulle vara en kraftsamling, och jag överlämnar listan till jusfitieministern.

Avslutningsvis vill jag, fru talman, ställa en fråga. Ett förslag fill ordningslag, som är ute på remiss, innehåller förslag till avkriminalisering av en rad sådana här brott. Är def regeringens mening att stödja förslaget att avkriminalisera brott och därmed göra samtliga insatser på offentliga platser meningslösa?

AnL 72 Jusfitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Beträffande det sista Göran Ericsson nämnde vill jag säga att beredningen av def ärendet inte är avslutad. Jag har inte tagit ställning. Jag har haft en uppvaktning från trafikföretaget och jag vet dess inställning till de föreliggande förslagen.

Sedan är def glädjande att höra att Göran Ericsson stryker under de förebyggande åtgärdernas betydelse. Det finns många goda krafter som kan samlas för att t. ex. hjälpa ungdomarna att skaffa alternativa miljöer, som gör att de kan hålla sig borta från sådana här dumheter.

Jag har talat om kriminalpolitiska åtgärder. Jag vill också stryka under att
den som stökat fill och vandaliseraf enligt skadeståndslagen är skyldig aff
betala vad han eller hon förorsakat .Det gäller även unga människor, och de
skall vara medvetna om detta. Det gäller även föräldrar som har eft ansvar.
1 Om de inte har tillräcklig fillsyn över sin barn kan de få skadeståndsskyldig-

het också. De skall tänka på detta.

Är infe dessa regler tillräckliga, är jag beredd att se över dem.

AnL 73 GÖRAN ERICSSON (m):

Fru falman! Jag vill passa på att tacka än en gång för de kommentarer justitieministern gav. Det ser ut som om vi börjar nalkas någon form av consensus på defta område. Några ytterligare åtgärder i kombination med de tidigare insatta, som justitieministern redovisade här, skulle kunna göra situationen mera komplett och kanske också leda fill en bättre fingens ordning.

Detta är ett problem inte bara för Stockholms lokaltrafikbolag och Stockholms allmänna platser, Defta börjar bli ett betydande storsfadspro-blem.

Överläggningen var härmed avslutad.

118 Svar på fråga 1986/87:327 om förbud mot kostnadsökningar

AnL 74 Statsrådet BENGT K. Å. JOHANSSON:

Fru talman! Hugo Hegeland har frågat om regeringen tänker förbjuda kostnadsökningar.

Som riksdagsman och väl förtrogen i samhällsekonomiska frågor är Hugo Hegeland säkert medveten om vilka möjligheter statsmakterna har att författningsvägen direkt inskrida mot kostnadsutvecklingen i ekonomin. Det finns emellerfid eft samband mellan kostnader och priser. Regeringens ekonomiska politik eftersträvar att samtidigt få ned kostnader och priser. Prisstoppet är ett led i denna strävan. De privata löntagarorganisationerna har nu också meddelat att man inte kommer att begära omförhandling av årets löner och bidrar därmed fill aft hålla kostnaderna nere.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om förbud mot kostnadsökningar

AnL 75 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Med anledning av passusen "Regeringens ekonomiska politik eftersträvar aft samtidigt få ned kostnader och priser. Prisstoppet är eft led i denna strävan" kan jag inte låta bli att anföra vad Kjell-Olof Feldt sade i januari 1985 i nationalekonomiska föreningen: "Jag har i olika sammanhang förklarat att prisstopp vid det här laget lurar väldigt få. Som metod att eliminera inflation i situationer där vi, beroende på inhemsk eller utländsk kostnadsutveckling, normalf drabbas, är den verkningslös." Men nu tror man alltså inte att den är verkningslös. I ett avseende kan jag hålla med statsrådet, nämligen att prisstoppet åstadkommit ett omförhandlingsstopp. Def är ju rätt originellt och lär aldrig hända någon mer gång. Det blir en s. k. historisk händelse.

Men det allvarliga är att samfidigt har LO förklarat att man kommer att fortsätta att slåss för att få igenom en prisklausul, som ger löntagarorganisationerna rätt till nya pengar om inflationen överstiger en viss gräns.

Här är man inne på just den illusion vi i Sverige odlat under en längre tid, nämligen aft man kan få kompensation för inflation.

Men, och det bör upprepas, kompensafion för inflation är en illusion. Det var intressant aft vår löneminisfer - när vi nu fått en löneminister - också håller med om defta.

Vi vet alla att löne- och prisspiralen innebär aft priserna åker hiss och lönerna går i trappor. Det innebär bara en snabbare inflation.

Är löneministern beredd aft vidta några åtgärder för att sprida kunskap till svenska folket om att kompensation för inflation är illusion och därför plädera för avskaffande av alla prisklausuler?

AnL 76 Statsrådet BENGT K. Å. JOHANSSON:

Fru talman! Vi råder infe över en fri avtalsmarknad. Def är uppenbart att prisstopp infe eliminerar kostnader. Men kostnader och priser kan ingå en olycklig förening.

Jag tror att Hugo Hegeland kan hålla med om det och att det därför kan finnas anledningar aft försöka bryta en sådan spiral som kan uppstå när kostnader och priser jagar varandra. Det är därför vi infört ett prisstopp.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Omförbud mot kostnadsökningar

AnL 77 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Jag håller naturligtvis med statsrådet aft det är viktigt att vi försöker bryta pris- och kostnadsutvecklingen, men det går ju inte genom att bara ingripa mot symptomen.

Som jag en gång i tiden försökte lära Bengt K, Å, Johansson - och han har lätt för att fatta så det sitter säkert kvar - får man fram priset genom aft jämföra kostnadskurvan med efterfrågekurvan. Det beror på dessa två moments utseende. Vi har en kostnadssida och en efterfrågesida, och båda två påverkar givetvis de priser man får.

Men vi har i Sverige odlat uppfattningen att def är naturligt att få kompensafion för inflation, och därför har vi fätf dessa prisklausuler i löneavtalen.

Eftersom vi har en stor offentlig arbetsmarknad har löneministern verkligen möjligheter att där börja sitt upplysande arbete om illusionen att få kompensation för inflation,

AnL 78 Statsrådet BENGT K, Å, JOHANSSON:

Fru talman! Hugo Hegeland kan vara övertygad om att jag bedriver det upplysningsarbete som jag har möjligheter och anledning att göra.

Det är så, Hugo Hegeland, att den allmänna prisstegringen 1986 var den lägsta på över ett decennium och att den övervältringseffekt som alltid tenderar uppkomma från ett år fill ett annat på grund av tidigare pris- och kostnadssfegringar är liten under 1987, Vi har också ett avtal på arbetsmarknaden som innebär lägre kostnadsökningar under 1987.

Def finns en allvarlig fara aft def gamla prisbeteendet finns kvar och att man lever i föresfällningen aff det internationellt och i Sverige finns utrymme för årliga prishöjningar av gammalt snitt. Det finns anledning att fa alla ur den villfarelsen. Kanske ett prisstopp kan medverka till att skapa den förståelsen.

AnL 79 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Jag tackar för defta mycket positiva svar. Jag kunde nöjt mig med det, men vill ändå göra eft tillägg beträffande det prisstopp som införts och lett till eft omförhandlingsstopp. Det innebär endast att man samlar upp latenta prisstegringstendenser som kommer att explodera den dag prisstoppet avskaffas.

Under 1986 hade vi en prisstegringstakt på bara 3,3 %, Det får jag gratulera regeringen till, för det trodde jag inte vid årets början. Men vad hände sedan? I januari 1987 steg priserna tio gånger snabbare än under december 1986, för man samlade upp kostnadsökningar som resulterade i prisökningar,

Samma sak gör man givetvis nu. Den dag prisstoppet avskaffas får vi en prisexplosion, och sedan följer kraven på lönekompensation och så fortsätter vi denna spiral som så småningom kanske når himlens höjder,

AnL 80 Statsrådet BENGT K, Å, JOHANSSON: Fru talman! Jag tycker inte man kan bortse från huruvida det blev en omförhandling eller infe. En omförhandling hade väl lett till justering av

Om allmänt hyresstopp

avtalet på den privata sidan och rimligen också lett till högre lönekostnader, Prot. 1986/87:65 som i sin tur hade varit en grund för anspråk på att höja priserna. Det är 5 februari 1987 naturligtvis en viktig faktor som spelar roll för pris- och kostnadsutvecklingen under 1987, kanske också för åren därefter.

AnL 81 HUGO HEGELAND (m):

Fru talman! Men med det prisstopp regeringen infört har vi inte löst problemen. Vi bara skjuter på det hela, så det är absolut inte fråga om annat än att komma åt symptomen. Vi skjuter på problemet beroende på hur länge regeringen tänker behålla prisstoppet. De grundläggande problemen finns kvar lika mycket som tidigare oavsett vilken inställning vi har till deras lösande.

Under tiden har vi dock möjlighet att verkligen bedriva en upplysningskampanj om aff denna självklara inställning man nu har - aff man kan få kompensafion för inflation genom dessa prisklausuler i avtalen - inte kommer att fungera. I Sverige stiger lönekostnaderna och prisnivån dubbelt så mycket som i våra konkurrentländer, och vi förlorar marknader. Det ligger givetvis därför framför allt i löntagarnas intresse att vi far kål på myten om kompensation för inflation.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 8 Svar på fråga 1986/87:333 om allmänt hyresstopp

AnL 82 Statsrådet BENGT K, Å, JOHANSSON:

Fru talman! Tore Claeson har frågat finansministern om regeringen tänker införa ett allmänt hyresstopp.

Bakgrunden till det allmänna prisstopp som nyligen införts är faran för att tidigare års tendenser till stora årliga prishöjningar lever kvar också under 1987, trots att sådana höjningar då inte skulle vara kostnadsmässigt motiverade.

På hyresmarknaden är läget dock annorlunda.

Hyrorna för år 1987 har genom förhandlingar redan fastställts för större delen av def allmännyttiga bostadsbeståndet, och hyrorna hos de allmännytdga bostadsföretagen är genom bruksvärdesreglerna bestämmande för hyresnivån inom det enskilt ägda bostadsbeståndet. Risken för plötsliga prisstegringar är därför inte lika stor på hyresområdet som i fråga om andra varor och tjänster.

Svaret på Tore Claesons fråga är mot den bakgrunden att regeringen infe ser någon anledning att föreslå riksdagen en särskild lagstiftning om hyresstopp.

AnL 83 TORE CLAESON (vpk):

Fru talman! Jag tackar för svaref på frågan, Def var synd att regeringen inte ser någon anledning att föreslå riksdagen en särskild lagstiftning om hyresstopp.

Det nuvarande läget skiljer sig infe markant från läget våren 1984, då

6 Riksdagens protokoU 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 regeringen föreslog och riksdagen fattade beslut om ett hyresstopp som

5 februari 1987 skulle avse tiden från den 1 april till årets slut 1984, Motiven för införande av

T ' ~. ] detta hyresstopp var desamma som man kan utläsa nu då def gäller motiven

Om allmänt hyresstopp ,

för det prisstopp som nyligen har införts. Enligt statsministerns anförande i

gårdagens debatt kom prisstoppet fill för att man skulle få kontroll över

prisutvecklingen, få stopp på inflationsförväntningarna och för att hindra

omförhandlingarna beträffande lönerna. Han efterlyste nu ett ansvar frän

företagarna för att prisstoppet skall få avsedd effekt. Jag tycker att det borde

vara lika angeläget att skydda hyresgästerna mot nya hyreshöjningar och att

efterlysa ansvar från byggherrar och fasfighetsägare.

En hyresutveckling liknande den som vi har haft under de senaste åren kan

knappast förenas med regeringens uttalade inflationsmål, eftersom dé

hyreshöjningar som nu har skett och som kommer aft ske som ett resultat av

def bruksvärdessysfem som vi har, kommer att väsentligt bidra fill att späda

på inflationen. Det är detta som är oroande. Vill man helhjärtat slåss för aft

hålla fillbaka inflationen och för att hindra omförhandlingar av lönerna och

få stabilitet borde hyresstoppet ingå som ett mycket viktigt led i detta

sammanhang,

AnL 84 Statsrådet BENGT K, Å. JOHANSSON: Fru talman! Tore Claeson, situationen var helt annorlunda 1984 än den är nu. Då fattade man beslut om en särskild lag om hyresstopp, eftersom det fanns generella prisklausuler i avtalen som innebar, att om priserna skulle komma att stiga med mer än prognostiserat pris, skulle också hyrorna komma att stiga och därigenom orsaka en våg av nya hyresstegringar. Det var huvudmotivet för aft man då införde ett hyresstopp enligt en särskild lagstiftning. Det sades rent av i proposifionen, aff i den mån def pågick förhandlingar, skulle de hyror som man kunde förhandla fram komma aft gälla för hela denna fid. Det var ett uttryck för aff man inte tänkte bryta bruksvärdesprincipen på hyresmarknaden. Syftet är alltså att inte göra def nu heller,

AnL 85 TORE CLAESON (vpk):

Fru falman! Jag känner väl fill diskussionerna och motiven vid detta fillfälle. Jag hävdar bestämt att syftet - som även anförts i proposifionen, jag har den liggande på min bänk - med att införa hyresstopp var att förhindra hyreshöjningar som skulle driva på inflationstakten. Vi har precis samma läge nu. Vi vet att hyreshöjningar kommer att ske som eft resultat av aft de flesta allmännyttiga bostadsföretagen har träffat uppgörelser om hyreshöjningar på ca 5 %, dvs, mellan 50 och 100 kr. per månad. Nu kommer de privata fastighetsägarna att försöka följa efter och med hänvisning till överenskommelserna höja hyrorna. Def omfattar halva hyreshusbeståndef. Detta kommer att slå igeriom då det gäller konsumentprisindex, och det kommer även att driva på inflationstakten. Därför vill jag åter säga, att om man helhjärtat vill bekämpa och sätta stopp för detta, bör man införa även ett hyresstopp.

82 . .

AnL 86 Statsrådet BENGT K, Å, JOHANSSON:

Fru talman! Även 1984, Tore Claeson, var vissa av hyrorna fastställda, andra skulle fastställas. Man tänkte sig då aff def i detta läge skulle råda en hyresparitet också genom att man, även om förhandlingarna infe var avslutade, skulle kunna tillämpa motsvarande hyresprinciper som pä de redan avtalade områdena. Men skälet till aff man gick in med ett hyresstopp var att man ville förhindra att def i fråga om detta blev en snabbare hyresstegring än yad som motsvarade den 5-pro,cenfsnorm som man försökte introducera när det gällde löne- och prismarknaden i övrigt. Det var defta som kunde hotas av att def fanns särskilda prisklausuler i de hyresavtal som man träffade.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om kyrkans instäU-ning tillfrågan om ett evigt liv

AnL 87 TORE CLAESON (vpk):

Fru talman! Jag vill än en gång säga att förslaget om hyresstoppet och genomförandet av det motiverades av prisstoppet och genomfördes samtidigt som detta. Man hade samma motiveringar, dvs, att hejda prisutvecklingen.

Jag tycker att statsrådet glider undan när han talar om de olika avtalen som träffats, vilken kompensation som skulle kunna utfalla, osv. Vad det egentligen handlar om är att hyrorna har ökat mer än priser och konsument-index under de senaste åren. Vill man hålla nere levnadskostnaderna för vanliga löntagare, finns det mycket goda skäl aft nu införa ett hyresstopp.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 8 Svar på fråga 1986/87:322 om kyrkans inställning till frågan om ett evigt liv

AnL 88 Civilminister BO HOLMBERG;

Fru talman! Filip Fridolfsson har frågat mig om jag avser aff vidta några åtgärder med anledning av ett uttalande av biskopen Krister Stendahl i frågan om ett evigt liv.

Mitt svar är; Nej,

AnL 89 FILIP FRIDOLFSSON (m):

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaref.

Biskop Stendahl har i en bok ifrågasatt uppsfåndelsetron. När han behandlar frågan om ett evigt liv skriver han:

"Nu är det så att jag tror att hela den långa och underbara kristna

traditionen-- är bara en period i den judisk-kristna traditionen och af t den

perioden håller på att närma sig sitt slut,"

I en tidningsintervju säger biskopen aff Gud infe är ett försäkringsbolag där man tecknar evighetsförsäkring.

Det är självklart, fru talman, att när en av kyrkans förnämsta företrädare framför sådana synpunkter väcker det stor uppmärksamhet i vida kretsar.

Eftersom vi har en statskyrka och en kyrkominister som är föredragande vid biskopsutnämningar, är det inte bara rimligt utan enligt min mening helt nödvändigt att vi i riksdagen debatterar frågan med det statsråd som har det polifiska ansvaret för svenska kyrkan.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om kyrkans inställning Ull frågan om ett evigt liv

Att statsrådet svarar blankt nej på min fråga visar kyrkoministerns brist på intresse för svenska kyrkans trosfrågor. Men så lätt skall inte kyrkoministern komma undan. Ett statsråd, ansvarig för den svenska kyrkan, kan inte - får inte - passivt och likgiltigt åse vad som betecknas som en attack av en biskop på kyrkans mest grundläggande frossats, tron på ett evigt liv. Statsrådet måste här och nu ge eft klart besked - om han anser att en av svenska kyrkans fundamentala trossatser fortfarande gäller.

Jag frågar därför direkt - och jag vet aff hela svenska folket är intresserat av svaref: Skall inte svenska kyrkans biskopar omfatta och predika tron på det eviga livet?

AnL 90 Civilminister BO HOLMBERG:

Fru talman! Med anledning av vad Filip Fridolfsson nu säger vill jag göra korta kommentarer i tre avseenden.

För det första vill jag erinra herr Fridolfsson om innebörden i 1983 års kyrkomötesreform. Den innebar nämligen ett klart besked när det gäller vilka frågor regering och riksdag skall ta ställning till och vilka frågor kyrkan själv skall ta ställning till.

Enligt kyrkomötesreformen är lärofrågorna och andra s, k, inomkyrkliga frågor en uppgift för kyrkan och icke en uppgift för staten. De lagändringar som gjordes i samband med reformen ger också kyrkans eget organ, kyrkomötet, möjlighet att genom kungörelser meddela bestämmelser om kyrkans lära. Detta är alltså en fråga för den nya kyrkliga organisationen, icke en fråga för staten.

För det andra vill jag erinra herr Fridolfsson om aff det i övergångsbestämmelser fill regeringsformen, som låg till grund för 1983 års kyrkomötesreform, står att regeringen inte kan besluta i de inomkyrkliga frågorna. Regeringen får alltså inte ta ställning till dessa frågor.

För det tredje: Genom att herr Fridolfsson inte har uppmärksammat dessa grundläggande skiljelinjer mellan vad regering och riksdag skall besluta om och vad kyrkan skall besluta om, bidrar han till att skapa oklarhet i dessa viktiga frågor. Jag finner det angeläget aft regering och riksdag med kraft håller fast vid den nya ordningen, som säger aft regeringen inte befattar sig med frågor om kyrkans lära och därmed inte heller med frågan om ett evigt liv,

AnL 91 FILIP FRIDOLFSSON (m);

Fru talman! Statsrådet säger att regeringen inte lägger sig i kyrkliga lärofrågor och teologiska tvistefrågor. Men detta är inte sant. Vi vet alla att regeringen i samband med biskopsutnämningar har tagit klar ståndpunkt när def gäller olika uppfattningar som finns inom svenska kyrkan i en ämbetsfråga - def är helt klart. Men när det gäller svenska kyrkans trosuppfattning om ett evigt liv menar kyrkoministern att regeringen inte skall ha synpunkter.

Får jag fråga: Varför mäter kyrkoministern med olika mått när det gäller vikfiga trosfrågor och lärofrågor inom svenska kyrkan?

AnL 92 Civilminister BO HOLMBERG;

Fru falman! Jag finner det litet konstigt att vi infe kan diskutera den här frågan utifrån samma verklighetsuppfattning, Alla här i salen bör ha klart för sig vad riksdagen har tagit ställning fill i samband med kyrkomötesreformen -och det är alldeles klart att lärofrågorna och de inomkyrkliga frågorna inte är frågor för regeringen att ta ställning till.

Låt mig också erinra om att det var en bred parfiledaröverenskommelse som ledde fram till denna ståndpunkt. Eftersom varken kyrkan eller de politiska partierna var beredda att ta ställning fill Alva Myrdals arbete på aft skilja kyrkan från staten, kom man fram fill kyrkomötesreformen och denna kompromiss.

Jag har under min tid i regeringen drivit frågan så, aft jag har tagit kontakt med de andra politiska partierna, så att vi skall vara sams när vi nu sjösätter denna kyrkopolitiska reform. Det har varit bred enighet mellan samtliga politiska partier om att verka för denna reform med den här innebörden.

Utnämningen av biskopar innebär inte, som jag ser det, att vi på något sätt tar ställning i trosfrågorna.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om kyrkans lära om det eviga livet

AnL 93 FILIP FRIDOLFSSON (m);

Fru talman! Statsrådet förnekar icke att ni tidigare blandat er i kyrkans lärofrågor - och kan inte göra det. Jag beklagar att statsrådet inte vill gå in i en seriös debatt om en trosfråga som miljoner svenskar uppfattar som utomordentligt viktig - men har synpunkter i övrigt.

En liknande fråga av samma innebörd skall besvaras efter den här debatten. Kammarens debaftregler fillåter inte att jag kommenterar den frågan, och det skall jag inte heller göra. Men jag har en känsla av, fru talman, att kyrkoministern välkomnar den frågan, upplever den som en frälsarkrans som man kan klamra sig fast vid genom att säga aft regeringen infe har med kyrkans tro att göra.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 8 Svar på fråga 1986/87:324 om kyrkans lära om det eviga livet

AnL 94 Civilminister BO HOLMBERG:

Fru falman! Jan-Erik Wikström har frågat mig om det är en angelägenhet för regeringen aft uttala sig om kyrkans lära om det eviga livet. Mitt svar är: Nej.

AnL 95 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! För mig som kristen är det en självklarhet att uppsfåndelsetron är en central del av kristen tro och bekännelse.

Men det är naturiigt att denna och andra lärofrågor diskuteras i kyrkorna och i den offentliga debatten. Skall då staten - regeringen - lägga sig i denna debatt? Kyrkoministern svarar nej, och det tycker jag är bra.

Men det är inte så underligt att många -1, o. m. i denna kammare - tror att regeringen faktiskt har med saken att göra. Statskyrkosystemet är kvar.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om kyrkans lära om det eviga livet

Regeringen utser biskopar, domprostar och många andra kyrkliga befattningshavare, I detta värv har regeringen tagit ställning i en teologisk fråga, nämligen synen på prästämbetet, I den meningen är lärofrågor en angelägenhet för regeringen.

En dom i kammarrätten nyligen har också understrukit detta. Bakgrunden är aft en präst i svenska kyrkan låtit vuxendöpa sig och börjat tjänstgöra som pastor i en pingstförsamling: Domkapitlet ville skilja mannen från prästämbetet, men kammarrätten avvisade denna dom. Kammarrättens dom kan inte överklagas. Staten har tagit ställning i en lärofråga.

Allt detta är orimligt och illustrerar vådorna av statskyrkosystemet. Kravet på frihet för svenska kyrkan får ny aktualitet.

Och då blir min fråga till kyrkoministern: Är det nu inte dags att staten inleder en samtalsomgång med svenska kyrkan i syfte att ge detta trossamfund en gentemot staten fri ställning?

AnL 96 Civilminister BO HOLMBERG:

Fru talman! Det gläder mig att Jan-Erik Wikström och jag har samma uppfattning i sakfrågan, nämligen att det infe är en angelägenhet för regeringen att uttala sig i frågor om kyrkans lära - och i det här fallet om det eviga livet.

Så tar Jan-Erik Wikström upp en mycket stor principfråga, som han inte berörde i den skriftliga frågan, nämligen om hela vårt statskyrkosystem,

I överläggningar med samtliga partier har vi varit överens om att kyrkomötesreformen har varit en stor sak att genomföra, och aft vi i enighet skulle arbeta på att genomföra den. Detta har betytt en mycket stor reformering, varvid lärofrågorna och många andra frågor har överförts till kyrkan själv.

Det pågår nu också en utvärdering av kyrkomötesreformen, inte beträffande förhållandet kyrka-stat, men beträffande en hel del andra viktiga frågor. När denna utvärdering är klar skall det, menar jag, stå varje parti fritt att avgöra om det vill ta upp den här frågan igen. För min del har det känts angeläget att det skall finnas en bred enighet inom svenska kyrkan samt inom och mellan de politiska partierna, innan denna fråga fas upp. Jag har infe ansett aft bedömningen av frågan utifrån den synpunkten bör komma upp under denna mandatperiod.

AnL 97 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! Den slutsats man kan dra av denna debatt, och av att denna debatt också kan föras i riksdagen måste ju vara att man ställer sig frågan om det är rimligt aft vi skall fortsätta att ha def på detta sätt. Vi behöver här inte tala om den katolska kyrkan, pingströrelsens eller Missionsförbundefs lära, men frågan om svenska kyrkans lära finns på något sätt ändå kvar på dagordningen och i sinnet hos många, bl, a, hos flera riksdagsledamöter. Jag tycker att det vore önskvärt att få klarhet på den punkten, Med tanke på alla djärva beslut som regeringen står för tycker jag aft man borde fa sig en funderare över om det vore så underligt om vi började inleda samtal i denna fråga efter alla dessa år.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 8 Svar på fråga 1986/87:290 om ersättning till fjällbefolkningen med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl

AnL 98 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM:

Fru talman! John Andersson har frågat miljö- och energiministern vilken anledningen är till att regeringen avslog en begäran från länsstyrelsen i Västerbottens län om ersättning till fjällbefolkningen med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Regeringen har inte, sorn frågaren hävdar, avslagit någon begäran från länsstyrelsen i Västerbottens län om ersättning till fjällbefolkningen med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl,

Frågan om ersättning till denna grupp bereds för närvarande i jordbuksde-parfementet i enlighet med riksdagens beslut i december förra året. Som underlag används bl.a, material som har redovisats av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Handläggningen är inriktad på att besked skall kunna lämnas till de berörda ufan onödig tidsutdräkt.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987 .

Om ersättning tiUfläll-befolkningen med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl

Under detta anförande överfog andre vice falmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 99 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Först eft tack för svaret på frågan - och kanske också eft gratfis fill regeringen för att den till slut lyckats lösa problemet med vilken minister som skulle svara.

Anmärkningen på min konkreta fråga är nog i huvudsak riktig. Under tiden har jag emellertid rett ut oklarheten med tjänstemän på departementet, och därför är anmärkningen oväsentlig i detta sammanhang.

Jordbruksministern svarar nu att man bereder denna fråga i departementet i enlighet med riksdagens beslut i december förra året. Det är bra eftersom riksdagens beslut är mycket klart. Beslutet anger att dessa människor är berättigade till kompensafion. De skall också informeras, så aft ersättning snarast möjligt kan betalas ut till alla ersättningsberäftigade.

Jag är litet fundersam med anledning av den sista raden i det skrivna svaret. Där sägs att handläggningen är inriktad på att besked skall kunna lämnas till de berörda ufan onödig tidsutdräkt. Det där måste väl ha formulerats fel, I stället måste väl meningen vara att ersättning skall kunna lämnas till de berörda ufan onödig tidsutdräkt. Vad skulle ett besked annars kunna innehålla? Det handlar ju hela tiden om att dessa människor skall kunna få ersättning.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag delvis är mycket krifisk till hur denna fråga har blivit hanterad. Vad jordbrukare, renskötare och älgjägare beträffar har dessa redan fått sina pengar, och det är också klart vilket belopp det gäller. När def däremot gäller de enskilda människorna som har en stor naturahushållning, vilken mer eller mindre är ett måste för aff dessa människor skall kunna bo kvar i sina bygder, har det ännu infe hänt någonfing. Det har snart gått ett år och fortfarande bereder man frågan. Jag

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om utredning om en ny jordbrukspolitik

kommer att följa denna sak med stor uppmärksamhet, och jag hoppas att jag inte behöver återkomma med flera frågor,

AnL 100 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM:

Herr talman! När def gäller den sista punkten som John Andersson fog upp så är det på def sättet att man i Sverige omedelbart efter Tjernobylolyckan gick ut och fog på sig mycket stora kostnader, delvis på "löpande räkning". Detta för att hålla de inom jordbruksnäringen, rennäringen osv, som genast kunde identifieras skadeslösa. Sedan har man gått igenom de anspråk som har kommit fram, där det kanske är svårare, även för vederbörande, att på rak arm peka på vilken typ av förlust som uppkommit, Def må t, ex, gälla fiske som inte har blivit av etc. Nu har riksdagen i december förra året fattat ett beslut om delvis nya kriterier för ersättning.

Då vi självfallet skall fatta våra beslut ufifrån dessa kriterier så snabbt som möjligt gick vi omedelbart efter riksdagens beslut ut med en begäran fill länsstyrelserna om att få material. Länsstyrelserna kan ge regeringen underlag för bedömningen, så att de människor som har blivit drabbade skall kunna få ett besked så snabbt som möjligt,

AnL 101 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag är nöjd med beskedet att ersättning nu skall utgå i enlighet med vad riksdagen beslutade i december.

Orsaken till att jag är kritisk är aff jag hade en interpellationsdebatt med Birgifta Dahl och då fick det intrycket aft även dessa människor som är beroende av en stor naturahushållning skulle vara berättigade till ersättning. Tydligen hade jag missuppfattat den debatten. Nu har vi dock fått detta riksdagsbeslut, och jag utgår ifrån att de äntligen efter så lång väntan skall få den ersättning som de så väl behöver.

Överläggningen var härmed avslutad.

16 8 Svar på fråga 1986/87:308 om utredning om en ny jordbrukspolitik

AnL 102 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM:

Herr talman! Bengt Rosén har frågat mig om jag är beredd aft biträda folkparfiets begäran om aft en parlamentarisk utredning skall ta vid där livsmedelskommittén slutade och i en för jordbruket positiv anda arbeta fram förslag till en ny jordbrukspolifik med mindre av regleringar och ökad miljöhänsyn.

Jag är överens med Bengt Rosén om aft vi skall sträva efter aft förenkla jordbruksprisregleringen så långt möjligt och att det är viktigt med en ökad miljöhänsyn i jordbruket. Nyligen har en parlamentarisk kommitté på jordbrukets område försökt bedöma ett stort antal frågor i ett sammanhang. Kommitténs förslag lade grunden till 1985 års livsmedelspolitiska beslut. Riksdagsbeslutet innebär bl, a, att ett miljö- och resursmål införts i jordbruks- och livsmedelspolitiken samt aft de möjligheter som kan finnas att förenkla och begränsa jordbruksprisregleringen måste tas till vara, I stället

för en ny parlamentarisk kommitté arbetar vi nu vidare utifrån defta beslut, bl, a, med att förstärka marknadssignalerna och öka miljöhänsynen i jordbruket och återkommer sedermera med dessa frågor till riksdagen,

AnL 103 BENGT ROSÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för svaref. Jordbruksministern hänvisar nu fill livsmedelskommifténs arbete. Den av regeringen tillsatta spannmålsgruppen har i sin andra rapport, som kom i december 1986, konstaterat att de förutsättningar som låg till grund för 1985 års jordbrukspolitiska beslut nu är helt förändrade.

Överskotten i den industrialiserade världen har ökat och fill följd av det har världsmarknadspriserna sjunkit på ett sätt som inte kunde förutses. Gruppen konstaterar vidare aff man inte kan se några tecken till förändring av situationen i positiv riktning under den närmaste tioårsperioden. Vi måste därför - som jordbruksministern i olika sammanhang framhållit - försöka att själva lösa våra problem med överskottet. Jag tror att det skulle gå snabbare att nä praktiska resultat om vi hade en parlamentarisk grupp som drev detta arbete.

Men det finns ytterligare starka skäl.

Det pågår utredningsarbeten på många olika områden inom jordbrukssektorn. Jordförvärvslagen har varit föremal för översyn. Inom departementet undersöker man möjligheterna att samordna Norrlandsstödet med regional-och arbetsmarknadspolifiska stödformer. Dödsboutredningen skall snart presentera sitt betänkande som eventuellt skall behandlas tillsammans med strukturufredningens, och spannmålsgruppen håller på med sitt arbete m, m. En parlamentarisk utredning skulle kunna väga samman dessa olika expertgruppers förslag, politiskt förankra dem och snabbare utforma en heltäckande framtida jordbrukspolitik.

Delar inte jordbruksministern denna bedömning?

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om utredning om en ny jordbrukspolUik

AnL 104 Jordbruksminister MATS HELLSTRÖM:

Herr talman! Jag ger Bengt Rosén helt rätt i fråga om de påpekanden han gör om att spannmålsgruppen understrukit aft många av de förutsättningar som diskuterades i livsmedelskommittén har förändrats, delvis dramatiskt, genom den internationella utvecklingen. Jag har ingen annan uppfattning alls på den punkten: Men det innebär ingalunda att de vidgade målsättningar för jordbrukspolitiken och sedermera livsmedelspolitiken som kommittén satte upp och som omfattade även ett konsumentmål och ett miljömål - vilka ju riksdagen beslutade om - därmed har förlorat sin aktualitet. Med dessa nya målsättningar från 1985 är det nu tvärtom angeläget för oss att på bred front arbeta med dessa frågor, även om vi på grund av den försämrade internationella utvecklingen får göra det i eft svårare klimat.

Vi är alltså inte heller på den punkten oense på något sätt. Då är frågan: Innebär en ny parlamentarisk kommitté, som återigen för samman alla frågor på det sätt livsmedelskommittén gjorde, att vi går fram snabbare? Jag tror och hoppas för min del att det arbetssätt vi nu har skall både leda till snabbare resultat och möjliggöra en ordentlig penetration i riksdagen av de frågor som exempelvis spannmålsgruppen och de andra utredningar Bengt Rosén

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Om statsbidrag tiU kommunala barndaghem/förskolor

nämnde har tagit upp. Jag tror däremot infe att man kan uppnå detta inom ramen för ytterligare en samlad, stor utredning. En sådan skulle möjligen fördröja den process som jag tror både Bengt Rosén och jag är angelägna om att få i gång snabbt,

AnL 105 BENGT ROSÉN (fp):

Herr talman! Jordbruksministern och jag har litet olika uppfattningar på detta område. Jag kan avslöja aft vi har med ett yrkande om en parlamentarisk kommitté i vår partimofion på jordbrukets område. Jag hoppas att vi när den motionen behandlas i riksdagen skall ha fått gehör för vår ståndpunkt. Många förändringar blir nödvändiga i vårt jordbruk när vi nu måste banta det. Enligt vad spannmålsgruppen har kommit fram fill i sin senaste utredning är en av förutsättningarna skogsplantering på jordbruksmark. Jag tror fortfarande aff det vore lättare att klara av den politiska förankringen av sådana beslut om vi fick arbeta i en parlamentarisk kommitté.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 8 Svar på fråga 1986/87:329 om statsbidrag till kommunala barndaghem/förskolor

AnL 106 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Sten Andersson i Malmö har frågat mig om beslutet om statsbidrag till daghemmet Melodigången innebär att andra kommunala barndaghem/förskolor erhåller samma statliga ekonomiska ersättningar ifall de önskar ombilda verksamheten till personal- och föräldrakooperativ.

Jag vill först klargöra att daghemmet Melodigången i Malmö sedan länge erhållit statsbidrag för sin verksamhet, Malmö kommun, som fidigare drev daghemmet, beslutade emellertid under hösten att daghemmet skulle läggas ned av besparingsskäl. När det stod klart aft beslutet om nedläggning skulle verkställas begärde föräldrar och personal att få fortsätta att driva daghemmet i kooperativ form. En förening bildades för defta, och vederbörliga kommunala organ har godkänt kooperativets övertagande av driften. Det innebär att kooperativet upptas i kommunens barnomsorgsplan och därmed också blir berättigat till såväl reguljärt statsbidrag som kommunalt stöd.

Kooperativet har hos regeringen ansökt om medel från anslaget för förnyelse- och utvecklingsarbete, bl, a. för att utveckla arbetsmetodiken för tvåspråkig verksamhet. Regeringen har beviljat def ansökta beloppet. Det rör sig här således inte om det reguljära statsbidraget till barnomsorgen - det ansöker kommunen om i vanlig ordning hos socialstyrelsen - utan om särskilda medel för utvecklings- och förnyelsearbete. Avsikten med dessa medel är att utveckla barnomsorgen kunskaps- och erfarenhetsmässigt. Varje ansökan prövas mot bakgrund av detta syfte.

Skälet till regeringens beslut aft bevilja stöd till kooperativet Melodigången är regeringens uttalade önskan att stödja utvecklingen av alternafiva barnomsorgsformer som inte drivs i vinstsyfte. Till detta kommer ett speciellt skäl. Huvuddelen av kooperativen inom barnomsorgen har byggts upp av

resursstarka föräldrar, I detta fall gavs tillfälle aft stödja utvecklingen av ett Prot. 1986/87:65
kooperativ med bl, a, ett stort inslag av invandrare, 5 februari 1987

AnL 107 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Hösten 1986 beslutades att det kommunala barndaghemmet Melodigången i Malmö skulle läggas ned. Barnen skulle i de flesta fall flyttas till ett daghem tvärs över gatan, Beslutet föranledde protester i former som vi i Sverige inte tidigare har varit vana vid: hungerstrejker och polisingripanden. Jag beklagar att statsrådets lokala partikolleger i Malmö underblåste dessa aktioner.

Statsrådet har nu presenterat ett mångordigt svar, men på min direkta fråga är svaret nej. Statsrådet är alltså inte beredd att generellt ge tillstånd till föräldrar och personal som i dag finns i den kommunala verksamheten att bilda ett föräldra- och personalkooperativ. Det tycker jag är något förvånansvärt, herr statsråd.

Att statsrådet har tvingats in i den situafionen tror jag är baserat på def politiska läget i Malmö, Statsrådet har här tvingats vara med om att "klippa till" de borgerliga partierna i Malmö, trots att de fattat ett beslut i god demokratisk ordning;

Herr talman! Till sist: Med tanke på kvaliteten på dagens socialdemokrater i Malmö kan jag förstå att de sysslar med en sådan här verksamhet, men att statsrådet vill leka med förvånar mig trots allt något.

Om statsbidrag till kommunala barndaghem/förskolor

AnL 108 Statsrådet BENGT LINDQVIST;

Herr talman! Jag vill starkt understryka att Sten Andersson i Malmö, innan han angriper mig på def här säftet, borde ha läst på litet om hur statsbidragen till barnomsorgen fungerar. Det står nämligen föräldrar som vill bilda föräldrakooperativ helt vidöppet att göra det. Villkoret för att man då skall få statsbidrag fill föräldrakooperativet - det statsbidraget är för övrigt jämställt med def statsbidrag som utgår till den kommunala daghemsverksamheten -är att kommunen tar upp detta i sin barnomsorgsplan.

Det som är speciellt här är att vi ger utvecklingsmedel fill detta föräldrakollektiv, och def har jag försökt motivera i svaret på ett så tydligt sätt som möjligt. Vi har hitfills inte haft några föräldrakooperativ med annat än resursstarka föräldrar, och vi har anledning att ge stöd åf andra grupper -infe minst bland invandrarfamiljerna - för att pröva.på denna form av barnomsorg. Men då krävs ett särskilt stöd, och vi måste få erfarenheter av hur det stödet'skall utformas. Det är anledningen till aff vi beviljar dessa särskilda medel, herr talman.

AnL 109 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag har läst svaret mycket noga, och jag har också tackat statsrådet för det.

Kan jag nu få ett konkret svar på min fråga? Om personal och föräldrar på ett dagis iriom den kommunala barnomsorgen skulle se fördelar av att bilda ett föräldra- och personalkooperativ, kommer de då att få statsbidrag? Def är den frågan jagskulle vilja ha ett klart svar på från statsrådet Lindqvist,

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

AnL 110 Statsrådet BENGT LINDQVIST:

Herr talman! Jagskall glädja Sten Andersson i Malmö med att svaret är ja och att mitt förra svar innebar precis det. Villkoret är att den kommun där föräldrakooperativet befinner sig stöder och tar upp kooperativet i sin barnomsorgsplan. Då utgår också statsbidrag.

Sedan får jag säga, herr falman, aft dessa turer är litet egendomliga för att komma från en kommun som nu leds av moderata krafter och där den ledande kommunpolitikern har skrivit en bok om hur det nya Malmö skall drivas. Han lägger i boken tonvikten vid att Malmö skall vara en servicestad. När han kommer in på föräldrainflyfandef understryker han mycket starkt att föräldrarna skall ha detta inflytande. Varför då allt detta krångel, när föräldrarna vill driva ett föräldrakooperativ? Varför infe låta dem göra det precis på det sätt som nu sker? Det tog emot att ge dessa föräldrar denna möjlighet, och det tycker jag är typiskt för säftet att se på de här frågorna i Malmö just nu,

AnL 111 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Jag skall med största glädje vid ett annat tillfälle debattera Joakim Ollens bok med statsrådet, men den hör kanske inte till saken just nu.

För att något klargöra'fakta, som jag förstår att man har undanhållit statsrådet, kan jag tala om att när man beslöt att lägga ner detta daghem sade personal och föräldrar bestämt nej till aft bilda ett kooperativ. Som moderat har jag ingenting emot att man runt om i Sverige kan bilda kooperativ frän eft redan befintligt kommunalt daghem. När statsrådet i dag ger klartecken till en sådan verksamhet skall jag be att få tacka så mycket.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 8 Allmänpolitisk debatt (forts, från s, 65)

AnL 112 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Moderata samlingspartiet har i ett antal kommittémotioner ganska ingående utvecklat sin syn på de olika frågorna inom jordbrukspolitiken. Det betyder att jag här i dag kommer att ta upp några få frågor som det kan finnas anledning att särskilt trycka på just vid detta tillfälle när jordbruksministern befinner sig här i kammaren.

Vi konstaterade vid en debatt här i kammaren i höstas att Mats Hellström hade presenterat sig som jordbruksminister på ett mycket fördelaktigt sätt. Överläggningar med jordbrukefs företrädare hade från olika utgångspunkter varit bra. Man hade, som det då sades, kunnat avföra en del gamla surdegar från vidare diskussioner. Jordbruksministern skaffade sig således relativt snabbt också ett jordbrukspolifiskt förtroendekapital. Så långt under hösten syntes harmonin mellan staten och jordbruket vara den allra bästa. Men jag kan inte nu underlåta att fästa uppmärksamhet på hur snabbt jordbruksministern var beredd att testa styrkan i detta nyvunna förtroende. Så snart siste mannen i jordbrukets förhandlingsgrupp hade lämnat jordbruksministerns rum plockades propåer fram - jag utgår ifrån aft de kom från finansdeparte-

mentet - innehållande förslag som kanske infe var lika trevliga för jordbrukets intressen. Jag tänker på förslaget om den relativt snabba avvecklingen av livsmedelssubventionerna, som då fördes till torgs och som, om jag förstått rätt, inte hade diskuterats med jordbrukets företrädare. Jordbruket fick också en avgift på statliga lån. Om jag förstått saken rätt var överraskningen för jordbrukets företrädare stor också inför detta. Dessa snabba drag måste rimligen ha överraskat jordbrukefs förhandlare, och jag har infe anledning att dra någon annan slutsats än att det kanske var synd att tära på förtroendekapitalet så snabbt, när det hade gått så utomordentligt bra i inledningen. Detta kanske rent av något har försämrat de goda relationer som fidigare byggts upp.

Den moderata inställningen i dessa frågor är sådan att vi inte har någon anledning att kritisera att regeringen avser att minska livsmedelssubventionerna. Däremot är vi, vilket jag nyss gett uttryck för, krifiska mot def sätt på vilket dessa avsikter kom att framföras. Vi tycker därutöver att socialdemokraterna har företrätt en ryckig syn när det gäller livsmedelssubventionering. Den har under de senaste fyra fem åren, då ni har innehaft regeringsmakten, varit både upp och ner. Det har inte varit till gagn för vare sig jordbruket eller konsumenterna.

Nu visar det sig att regeringen sannolikt infe har majoritet här i riksdagen för att genomföra den föreslagna minskningen av livsmedelssubventionerna med en halvårseffekt av 250 milj, kr. från den 1 januari 1988, Def moderata alternativet ter sig något mer genomtänkt och långsiktigt, Beloppsmässigt är förslagen lika men med den väsentliga skillnaden att vårt förslag innebär aft effekten i konsumentledet inte blir mer än hälften så stor, eftersom vi vill att ändringen skall träda i kraft vid halvårsskiftet i år. Vi fäster därutöver stor vikt vid att riksdagen till beslutet knyter en tioårig avveckling.splan. Eft sådant beslut skulle vara bra för alla berörda parter.

Jag tänker säga några ord om statens engagemang beträffande spannmålsöverskottet. Då riksdagen, för ett par år sedan fattade beslut om att staten skulle dela kostnaderna med jordbruket på 40-60-basis var det - oaktat aft vi inte var helt överens om det - trots allt en framgång. Det gjordes i def sammanhanget en tolkning av ett avsnitt i livsmedelskommitténs överenskommelse om spannmålsöverskottets kostnader, där def kort och gott konstaterades aft det efter fem år skulle göras en utvärdering av utfallet. Den dåvarande jordbruksministern föredrog att tolka avsnittet så aft statens ansvar skulle avfasas och upphöra efter fem år. Detta var en snöd och inte helt riktig tolkning. Livsmedelskommifténs betänkande var inte så kryptiskt att det gav underlag för detta. Likväl blev det på def sättet. För att man skall kunna komma fill en riktig slutsats vill jag här citera ett kort avsnitt ur betänkandet:

"Det ankommer i första hand på jordbruket att aktivt arbeta för att anpassningsåtgärderna på vegefabilieområdet leder fram till att samhällets delansvar i finansieringen av överskottsprodukfionen kan upphöra. En utvärdering av anpassningsåtgärderna skall ske efter femårsperiodens slut, varvid en bedömning görs om uppställda anpassningsmål uppnåtts också beträffande kostnadsansvaret."

Det framgår att det inte på något sätt förutsattes att statens stöd skulle

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

upphöra efter femårsperioden. Man ville helt enkelt efter fem år få en klar bild av huruvida anpassningen av vegetabilieprodukfionen, i meningen aft fä en lönsam produktion, både lyckats eller ej. Dä skulle man också få svar på "om uppställda anpassningsmål uppnåtts också beträffande kostnadsansvaret". Detta är något helt annat än att på förhand bestämma sig för när man tänker dra sig ur sitt ansvar.

Efter denna något kritiska granskning kan jag lugna de lyssnande med att jag drar en mycket försiktig slutsats. Jag gör det mot den bakgrunden att verkligheten sannerligen inte har varit vare sig utredare eller prognosmakare särskilt gunstig. Således var det omöjligt att förutse den dramafiska förändring som skett beträffande världsmarknadspriserna på spannmål. Jag måste erinra om att den kostnad som det föresvävade livsmedelskommitfén att dela mellan parterna, staten och jordbruket, var i storleksordningen 400 milj. kr. Dessutom förutsattes beloppet genom anpassningsåtgärder minska. Det har i stället ökat till betydligt över en miljard kronor. Nu vill jag gärna säga att jordbruksministern inte på något avgörande sätt har frångått den uppgjorda 40-60-principen. Med tanke pa den storleksordning beloppet har fått är det dock alldeles särskilt viktigt att jordbruksministern ocksä framöver står det svenska jordbruket bi under den omställningsperiod som jordbruket är skyldigt framför allt sig självt. Så länge den omställningsperioden pågår klarar sig inte jordbruket självt. För den skull är den inslagna vägen, om än inte helt identisk med den tolkning som någon gång fanns i jordbruksdepartementet om hur detta skulle lösas i framtiden, och Mats Hellströms sätt att se på detta att föredra, om jag har förstått saken rätt. Jag vill gärna göra den markeringen,

I den moderata kommittémofionen har vi i ett avsnitt presenterat vår syn beträffande grunderna för jordbrukspolitiken. Vi konstaterar där att Sverige för sitt oberoende behöver en säker livsmedelsproduktion. Vilka säkerhetsmarginaler man väljer är givetvis beroende på vilken krissituation man önskar gardera sig emot. Så sent som när livsmedelskommittén arbetade garderade vi oss mot en situation helt ufan import under en treårsperiod. Detta grundläggande ställningstagande har senare modifierats högst avsevärt. Sverige har nämligen fakfiskt aldrig någonsin varit helt avspärrat. Det säger sig självt att handeln under det senaste världskriget på ett avgörande sätt minskade, men den pågick trots allt hela tiden. Detta måste också påverka den bedömning vi nu gör.

Det finns därför anledning att peka på att de beredskapsmål som så sent som för två år sedan antogs av riksdagen var överambitiösa med avseende på behovet av åkermark. Senare gjorda beräkningar gör mera troligt aft en kristidsimport på minst 20 % av fredsfidsimporten torde vara mer realistisk.

Liksom för två år sedan gäller fortfarande att en fråga av avgörande vikt för försörjningen måste klaras, nämligen tillgången på kvävegödselmedel. Vår ammoniaktillverkning, som är en förutsättning för kvävefillgången, täcks endast fill högst 15 % genom svensk produktion. Vårt lands försörjning med ammoniak måste därför långsiktigt tryggas. Denna oro ger vi uttryck för i motionen och föreslår också aft detta skall ges regeringen till känna. Detta har på ett avgörande sätt med den försörjningsberedskap att göra som vi trots allt måste ta ställning till.

Vad jag nyss har sagt måste beaktas som bakgrund till den nya värdering som jag tror måste komma till beträffande behovet av åkermark. Den nyss redovisade synen på vår beredskapsförsörjning ger givetvis näring åt den för något år sedan så ivrigt diskuterade frågan om hur stor åkerareal vi behöver för aft klara en krisproduktion. Med hänsyn till den nyss gjorda bedömningen har självfallet behovet av åkermark i någon mån ytterligare minskat. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att omfattande arealer åkermark måste läggas ner. Vi anser fortfarande att den lyckligaste utvecklingen är om alternativ användning håller fortsatt samma åkerareal som nu i bruk, men vi är inte beredda att ta strid för varje hektar åkermark i varje del av landet. Användningen av åkermark för olika slags produktion såsom energiodling torde i framtiden bli långt mera vanlig. Detta utesluter emellertid infe att viss åkermark'också kan komma fill användning för skogsodling,

I den utredning som förre generaldirektören Ingvar Widén har gjort och som bl, a, innefattade en begränsad förändring av skötsellagen föreslås en viss uppmjukning. Vi har tolkat Widéns förslag så, att det i fortsättningen skall vara möjligt för jordägare att ta en marginell del av åkermarken ur jordbruksproduktion och i stället plantera t, ex, skog. Förslaget innebär vidare att efter ansökan hos lantbruksnämnden fortfarande marginell mark, men ändå i något större omfattning än i det första fallet, skall få planteras med skog, I båda fallen förutsätter jag att det är mark som är av lägre kvalitet eller i förhållande till fastighetens brukningscentrum är illa belägen, som kan komma i fokus.

Vi anser att den föreslagna förändringen av skötsellagen är bra. Den ger lantbrukaren möjlighet att efter sina egna ekonomiska bedömningar på bästa sätt använda sin fastighet. En sådan lösning ger samtidigt garantier för att nedläggning av åkermark i någon större omfattning liksom nedläggning av jordbruksmark av bättre kvalitet för skogsproduktion inte kan ifrågakomma. Förslaget ökar helt enkelt jordbrukarens valfrihet beträffande markanvändningen.

Det Widénska förslaget i övrigt har vi varit ganska positiva till. Det innebär emellertid inte att vi allfid tycker att det är tillräckligt. Men vi är sannerligen inte bortskämda med förenklingar i defta avseende, och för den skull har vi kanske varit mera positiva än vi borde ha varit. Trots allt finns det väldigt mycket mer aft göra. Till defta skall jag återkomma vid ett annat fillfälle.

Låt mig bara peka på en del i det hela, den som vi tycker svårtolkade delen i förslaget om sågverksföretagens - som det ser uf nu - vidgade möjlighet aft förvärva skogsmark. Detta kommer aff ge anledning till en hel del diskussion. Klarhet om vad som avsetts med förslaget efterlyses. Jag tror knappt att det kan vara på det sättet, som en normal genomläsning ger vid handen, att man enbart har gett företräde för sågverk i orten i konkurrens med andra förädlare. Om så vore fallet skulle def kanske infe vara så mycket att bråka om, men vi tycker oss skönja aft det ligger något mer bakom, och det vill vi ha reda på.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolUisk debatt

AnL 113 BENGT ROSEN (fp):

Herr talman! Den s, k. spannmålsgruppen som regeringen fillsatf för att lösa problemen med vårt växande spannmålsöverskott lämnade sin andra rapport i december 1986. Jag citerar från s, 10:

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

"Gruppen har sammanfattningsvis konstaterat vad gäller utvecklingen av spannmålsöverskottet och priserna på världsmarknaden att de förutsättningar, som låg fill grund för riksdagens beslut om livsmedelspolitiken 1985, i dag är helt annorlunda. Stigande överskoftskvantitefer, som måste avsättas pä världsmarknaden, och fallande exportpriser har gjort aft kostnaden för spannmålsöverskottet på mycket kort fid har stigit fill en nivå som inte kunde förutses för några år sedan,"

1985 års jordbrukspolitiska beslut som grundades på livsmedelskommifténs arbete innebar bl, a, att riksdagen beslutade att jordbrukefs överskotts-produktion skulle elimineras. Först skulle animalieöverskotten minskas, och för detta fick näringen det fulla ekonomiska ansvaret. Man förutsatte aft spannmålsöverskottet kunde öka när animalieproduktionen drogs ned, men efter hand skulle även detta försvinna. Man räknade med att alternafiva användningsområden för överskottsarealen på kort tid skulle kunna anvisas genom forskningsinsatser. Riksdagen beslöt att staten under en femårsperiod skulle ta ett 40-procentigf delansvar för spannmålsöverskottet på sätt som Arne Andersson i Ljung här har redovisat.

Av citatet från spannmålsgruppens rapport framgår att det inte har blivit som det var tänkt. Genom en hård prispress och ett tvåprissystem för mjölk går vi - även om det återstår en dryg bit - mot balans mellan produktion och konsumtion av animalier. Men när det gäller spannmålsöverskottet och kostnaderna härför ter sig framtiden bekymmersam.

Vi vet nu att det för def första kommer att fa betydligt längre tid att fä fram ekonomiskt intressanta alternativ till spannmålsodlingen. Spannmålsgruppen bedömer att vi vid kommande sekelskifte möjligen kan ha tagit i anspråk de 300 000 ha som livsmedelskommitfén 1984 beräknade vara överflödiga för ökad ärtodling samt odling av energiskog och skogsplantering. Men då har den areal som behöver disponeras om genom ökad avkastning vuxit till def dubbla.

Vidare bedömer spannmålsgruppen - och här stöds man av internationella prognoser - aft vi inte fram till sekelskiftet kan räkna med någon höjning av de världsmarknadspriser som genom ökade subventioner ligger långt under våra rörliga produktionskostnader. Flera av de traditionella importländerna har blivit självförsörjande, och i den industrialiserade världen växer överskotten.

Vi försöker nu minska överskottet för årets skörd genom att betala för träda med regleringsmedel. Det beräknas aff kostnaden för att exportera överskottet från 1986 års skörd kommer aff uppgå till ca 1,5 miljarder kronor, Med de trädesersättningar som i år erbjuds lantbrukarna hade det kostat ca 600 milj. kr. att träda så stor areal - ca 400 000 ha - att överskott ej uppkommit. Räkneexemplet visar att def är lönsamt med träda på kort sikt. Men trädessystem är ett passivt sätt att minska exportförlusferna. Satsar vi i stället redan nu motsvarande medel för att stimulera till ökad ärtodling, odling av energiskog och skogsplantering som vi vet kommer, kan vi uppnå långsiktiga posifiva effekter.

Herr talman! När förutsättningarna för 1985 års jordbrukspolitiska beslut förändrats så radikalt aft vi närmar oss årliga exportförluster på uppåt 2 miljarder kronor måste vi ingripa.

Det pågår en mängd utredningsarbeten på olika områden inom jordbrukssektorn. Jordförvärvslagen har varit föremål för översyn. Inom departementet utreder man möjligheterna aft samordna Norrlandssfödet med regional-och arbetsmarknadspolitiska stödformer. Dödsboutredningen kommer snart aft lämna sitt betänkande som enligt förre jordbruksministern skall behandlas tillsammans med strukturufredningens, och spannmålsgruppen håller på med sitt lovvärda arbete m, m.

Vi i folkpartiet anser att det nu är hög tid att det tillsätts en parlamentarisk utredning som arbetar parallellt med nämnda expertgrupper och som far ett samlat grepp om jordbrukspolitiken.

På den korta tid som stod fill livsmedelskommifténs förfogande och med de motsättningar som då förelåg beträffande jordbrukspolitiken kom livsmedelskommitfén infe mycket längre än till aft samla in fakta och företa analyser. En ny parlamentarisk utredning bör ta vid där livsmedelskommittén slutade och arbeta fram konstruktiva förslag fill förändringar. När vi nu infe längre har något behov att öka produktionen bör miljöhänsynen kunna öka och regleringarna minska pä jordbrukets område.

För att undvika missförstånd vill jag framhålla att jag med minskade regleringar infe åsyftar en ensidig svensk avreglering och ett borttagande av gränsskydd. I folkpartiets jordbrukspolifiska mofion framhåller vi att Sverige internationellt bör arbeta för minskade subventioner och tullar på jordbrukefs område. Om en internafionell avreglering skulle komma till stånd borde vårt effektiva svenska jordbruk hävda sig väl. Om vi från svensk sida ensidigt skulle proklamera frihandel för jordbruksprodukter, skulle vi visserligen få billiga livsmedel, men vi skulle inte kunna behålla något svenskt jordbruk. Däremot kan vi minska på de interna regleringarna och på den statliga jordbruksbyråkratin.

Svenskt jordbruk är så värdefullt för vårt samhälle att dess framtida existens infe får äventyras. Vi påvisar i vår motion vilken stor betydelse jordbruket har - utöver aft producera livsmedel - för beredskap, försvar, regionalpolitik, friluftsliv, turism m.m. Men vi påvisar också hur pressad lantbrukarnas ekonomi är på grund av de stora problemen med överskotten. Föreningsbankernas jordbruksbaromefer för december månad 1986 visade aff vart femte jordbruksföretag i dag går med förlust.

Därför är snara ekonomiska förbättringar nödvändiga, Def går att åstadkomma sådana inom nuvarande ramar, om vi genom ekonomiska stimulanser snabbt får till stånd annan produktion än spannmålsproduktion på överskottsarealen. Men då får vi vara beredda på att acceptera viss skogsplantering, i första hand plantering av lövskog i slättbygder, eftersom vi bör bevara det jordbruk som finns kvar i mellanbygd och skogsbygd. Som bas för kombinationsverksamhet betyder det ju oerhört mycket från regionalpolifisk synpunkt.

Jag tror inte, herr talman, att det längre föreligger delade meningar om att det är nödvändigt att vi reducerar vår spannmålsproduktion. Därför tror jag att en parlamentarisk utredning, som vi föreslagit, skulle kunna arbeta mycket effektivt.

Jag fick vid eftermiddagens frågestund svaret av jordbruksministern att •han för närvarande infe är beredd att fa initiafiv fill en parlamentarisk

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

utredning. Jag hoppas dock aft frågan har mognat vid behandlingen av vår jordbruksmotion.

AnL 114 LENNART BRUNANDER (c):

Herr falman! Under 1970-talet hade jordbruket en ganska positiv utveckling. Stämningen bland jordbrukarna var god, och de investerade och hade planer för framtiden. Detta har gjort att vi i Sverige har ett bra jordbruk, som kunnat få fram bra livsmedel fill rimliga priser.

I dag är situationen den rakt motsatta. Lönsamheten blir bara sämre och sämre, vilket för med sig att allt fler jordbrukare går i konkurs. Under 1970-talet hade staten knappast några förluster på garantilån fill jordbruket, men i år kan förlusten bli ca 50 milj, kr, - det är en fantastisk skillnad.

Detta leder till en mera negativ inställning bland jordbrukarna. De investerar inte och planerar inte för framtiden på det sätt som de borde göra. Trots defta lägger regeringen nya bördor på jordbruket. Ett exempel på det är avgifterna på kreditgarantin. Det drabbar de sämst ställda, därför att def är de som inte har kunnat låna på annat sätt som har fått detta garantilån.

Enligt centerpartiets uppfattning är jordbruket en fillgång och inte en belastning, vilket man ibland skulle kunna tro när man lyssnar på socialdemokraterna. Def finns många kunniga jordbrukare. Åkermarken är ganska bördig. Det finns maskiner och byggnader som har uppförts under de gångna åren och som fortfarande kan användas. Allt defta tillsammans ufgör en produktionsapparat som måste användas på ett riktigt sätt. Dessutom är odlingsbefingelserna goda. Om odlingen skall ske ufan gifter och med mindre kemikalier har vi en fördel här uppe i Norden, och den bör utnyttjas.

Bekymret är i dag att jordbruket producerar delvis fel saker, nämligen livsmedel, och det måste skapas alternativ, Livsmedelskommitfén, LMK, skulle ge förslag till vad jordbrukspolitiken, eller livsmedelspolifiken, skulle innebära, men den hade infe särskilt många förslag, Arne Andersson i Ljung sade att utredningen infe var så kryptisk. Jag vet inte vad man skall säga, men den var under alla omständigheter dålig, åtminstone majoritetsförslaget,

LMK band fast sig vid idén att det skulle produceras spannmål, om Sverige behövde exportera. Jordbruket skulle klara animalieproduktionen och skapa balans, vilket man är på god väg att göra, med vissa uppoffringar, Def innebär å andra sidan att spannmålsöverskottet blir ännu större:

LMK hade alltså inga förslag till hur defta problem skulle lösas, och regeringen har inte heller hittat några.

Jag anser att jordbruket i första hand skall producera livsmedel även i fortsättningen, eftersom det finns goda förutsättningar för def. Bl, a, från beredskapssynpunkt är detta vikfigt. Jordbruket måste emellerfid i ökad utsträckning producera råvaror för energiframställning. Därmed skulle man hjälpa fill att ersätta olja och kol för uppvärmning samt kärnkraft när den avvecklas.

Jordbruket kan också producera fibrer till massaindusfrin, som ropar efter råvaror och är mycket ledsen för att man måste importera så mycket fibrer som man gör i dag. Här skulle alltså jordbruksmarken kunna användas på eft vettigt och bra sätt.

Jordbruket skulle kunna producera betydligt mera protein, och därmed

kunde inhemska råvaror ingå i djurfodret - råvaror som vore bättre från livsmedelskvalifetssynpunkt än det fiskmjöl som i mängder blandas in i fodret i dag. Också till den fyfokemiska industrin skulle jordbruket kunna producera en hel del.

Detta är varor som behövs och som nu importeras. Det skulle kunna vara positivt för landet i dess helhet om jordbruket hjälpte fill med aft framställa dem. Det går dock inte av sig självt, utan samhället har ett niycket stort ansvar för att hjälpa till.

Vi har i centerpartiets mofion begärt aft 250 milj, kr, ställs fill förfogande för aft stimulera en sådan här övergång under 1987 och 1988. Staten bör fa ett större ansvar för spannmålsöverskottet än 40 %, som övriga parfier i princip är överens om, nämligen 60 %. Av dessa 60 % skulle alltså 250 miljoner användas för detta ändamål.

Statsministern sade i sitt anförande här i går aft för näringar som tvingas till omställning och har omställningsproblem skall stöd utgå. Jag tar det som ett löfte från statsministern om att så skall ske. Statsministern sade också att det är viktigt aft en levande skog finns kvar och att öppna landskap skall eftersträvas.

Jordbruket är den absolut bästa förutsättningen för att det. skall finnas öppna landskap också i framtiden - annars kommer de aff växa igen, Def är särskilt problematiskt i Norrland och i skogslänen. Jag gläder mig åf att def i budgetpropositionen utlovas ett förslag till hur situationen där skall förbättras, och det är ett uppdrag från riksdagen. Oppositionen tvingade fram en riksdagsmajoritet som ställde detta krav på regeringen. Jag är tacksam för att det nu kommer, och jag ställer stora förhoppningar på det. Även många bygder i det övriga Sverige har problem. Jordbruket är, i kombinafion med skogsbruk och annat, garanten för att bygder skall kunna leva vidare. Här kommer naturligtvis jordförvärvslagens hantering in i bilden.

Centerpartiet tror aft vi i fortsättningen, för att vi skall kunna ha en levande landsbygd och en landsbygd i utveckling, måste satsa på familjejordbruk, ett jordbruk i kombinafion med andra näringar, framför allt skogsbruk - kombinationen jord-skog är naturlig och viktig - men också andra kombinationer som kan vara möjliga. Här kommer också regionalpolitiken, eller småförefagspolitiken, in i bilden.

Det är nödvändigt att ha en mera posifiv syn än i dag på delfidsjordbruk och fritidsjordbruk där så är lämpligt. Socialdemokraterna måste då släppa storlekstänkandet, som förvärvades under 1960- och 1970-talet och som de har sä svårt aft gå ifrån, I allmänt tal gör de ofta det, men i praktiken har de fortfarande dessa idéer.

Om den kommande jordförvärvslagen verkligen skall få dessa effekter måste de bofasta jordbrukairna, de som vill etablera sig som jordbrukare, få företräde och ha möjligheter att köpa fastigheter. Juridiska personer får inte ges sådana förutsättningar att detta omöjliggörs, vilket jag anser att skrivningen i det föreliggande förslaget innebär.

Centerns jordbrukspolitik ger alltså utvecklingsmöjligheter för landsbygden. Den gör att jordbrukare kan se mera positivt på framfiden och har en möjlig ekonomisk utveckling. Beredskapen blir bäftre. Den nya beredskapssyn som Arne Andersson i Ljung redovisade ger jag inte särskilt mycket för -

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debau

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

100

det finns inte belägg för eft sådant nytänkande, ufan man måste vara ganska försiktig. Därmed möjliggörs en produktion som kan ge industrin råvaror.

Från tid fill annan, och ganska ofta på senare tid, diskuteras livsmedelskva-lifef, och det är naturligtvis oerhört vikfigt. Det var egentligen livsmedelskommitténs uppgift att fa fram förutsättningar för bättre livsmedelskvalitef, men det var också en uppgift som man missade och inte hade några förslag om.

Man måste avstå från den socialdemokrafiska jordbrukspolitiken, där kvantitet favoriseras, och i större utsträckning favorisera kvalitet. Även på denna punkt känner jag mig i viss mån tillfredsställd, eftersom def i budgetpropositionen redogörs för ett förslag som skall läggas fram om livsmedelskvalitet och om betalning där kvalitet ges företräde. Detta är resultatet av en centermofion vid förra riksmötet som fick majoritet här i riksdagen. Jag ser fram mot förslaget.

Centerpartiet har också varit pådrivande när det gäller att ta bort antibiotikan i djurfodret, och det arbetet måste naturligtvis fortsätta.

Djurhälsan är vikfig för aft vi skall få en bra livsmedelskvalitef. Det är därför med en viss oro vi ser hur jordbruksdepartementet och regeringen successivt tar bort statens ansvar för distriktsveferinärorganisationen. Det är en mycket bra och väl fungerande organisation, och def är viktigt att den fortsätter att vara def. Enligt vår uppfattning i centern har samhället, och alltså också regeringen, ett ansvar för aff detta fungerar.

På en annan punkt som gäller livsmedelskvalitet har infe regeringen varit med på noterna, nämligen beträffande importen. Om vi ställer upp sådana krav för den svenska produktionen att vi skall få produkter av god kvalitet, måste i rimlighetens namn samma regler gälla för vår import. Vi har fortfarande inte fått någon uppslutning kring det ställningstagandet, men jag hoppas den kommer.

Jordbruk och miljö kopplas samman. Och visst påverkar jordbruket miljön. Det är inget tvivel om den saken. Vi är överens om att man måste minska användningen av bekämpningsmedel, man måste minska mängden insatser på defta område, men då måste man också tänka om när det gäller stordrift och specialisering, som även de har konsekvenser för miljön. Här skulle alternativ till spannmålsodlingen vara nyttiga. Med sådana skulle vi kunna utnyttja våra resurser på ett miljömässigt bra sätt. Dessa frågor är mycket viktiga.

Vidare: Det kommer mycket nedfall från luffen, vi har rötslam och en mängd andra frågor i dessa sammanhang som måste lösas, innan vi når resultat.

I jordbruksdepartementets bilaga till budgetpropositionen ingår också fisket, trädgårdsnäringen och rennäringen. Jag skall mycket kortfattat nämna något om dessa frågor.

Fisket är också en vikfig del av vår försörjning. Fiskarna har nu bekymmer för utvecklingen i haven. Det arbete som pågår i regeringen är naturligtvis mycket bra - man strävar efter att lägga fram förslag när det gäller havsresurserna. Vi har varit ganska otåliga från centerns sida. Någonting måste göras mycket snabbt, Östersjön försämras. Fiskfillgången går ned, Samma sak kan iakttas i Skagerak och Kattegatt, Någonting måste alltså ske

mycket snabbt. Samtidigt måste vi på något sätt komma fill rätta med rovfisket i den del av Östersjön som vi inte kan kontrollera. Vidare måste fiskarna ges bäftre ekonomiska förutsättningar att förnya sin flotta.

Trädgårdsnäringen har haft problem ganska länge. Vi hade en frädgårds-näringsutredning som slutförde sitt arbete 1982, Det har fortfarande inte lagts fram något förslag med anledning av den. Vi tycker aff det är på tiden aft någonting görs, men förslagen från utredningen börjar i viss mån bli gamla och bör ses över. Det bör göras mycket snabbt.

Också för trädgårdsnäringen är importen av varor som tas fram på ett sätt som Sverige förbjuder ett bekymmer. Det borde inte få vara så aff importen av dylika produkter var tillåten!

Jag vill också säga några ord om rennäringen. När jag läste budgetpropositionen blev jag litet bekymrad. Def verkade som om regeringen har glömt rennäringen och samerna. Eftersom det inte blev någon uppräkning förra året - beroende på regeringens hantering av denna fråga - borde det bli en sådan nu. Men i budgetpropositionen finns inget förslag om uppräkning av stödet fill rennäringen under kommande budgetår heller, och det är naturligtvis en tokig tingens ordning. Man har på detta sätt fått sänka stödet per slaktad ren från 190 kr. till 160 kr. Det är naturligtvis inte bra, Samerna är drabbade på många sätt. Det är inte riktigt rättvist att de också skall drabbas av regeringen!

Avslutningsvis vill jag säga att alla dessa frågor är oerhört vikfiga. Jordbrukets omställningsproblem är av den karaktären att man måste få långsiktiga lösningar, så att vi inte får en ny polifik varje mandatperiod. Därför finns det anledning att eftersträva tvärpolitiska lösningar, där alla är med, så aft man kan garantera en jordbrukspolitik som står sig en längre tid.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 115 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talman! På sedvanligt påfallande hurtfriskt sätt har Lennart Brunander strött en del trossatser omkring sig. Jag har inte anledning att vara särskilt snarstucken, men han konstaterade att han inte ger så mycket för den nya beredskapssyn som jag gav uttryck för. Om Lennart Brunander hade varit mer mån om aff lyssna än att ge uttryck för sin uppfattning skulle han ha funnit att jag inte har någon ny syn på beredskapspolitiken. Jag redovisade en konsekvens av att uppmärksamheten vad gäller vår odlade åkermark kan bli ännu mer påträngande än den är därför att vi inte, just för upprätthållandet av beredskapen, behöver så mycket åkermark. Jag kopplade detta till den ganska sansade syn på användningen av åkermark som kom fram i Widéns utredning, - Det var hela saken!

Sedan fick Lennart Brunander också tillfälle att avleverera sin åriiga salva mot livsmedelskommitfén. Eftersom Lennart Brunander nu har haft så många år på sig för aff tänka på defta var def anmärkningsvärt att han inte hade någon mer avgörande lösning. Alla partier var företrädda i utredningen -och som Bengt Rosén nyss mycket sfillsamt och nyansrikt framförde hade vi inte tid att göra så mycket. Vi var i ett skede av omfattande materialinsamling, och vi redovisade det. Precis som sades blev det infe särskilt mycket konstruktivt av det hela.

Men om Lennart Brunander vill fortsätta att föra fram krifik, försök då att få fram en samlad centersyn. Sedan kan vi prata om saken.

101

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

102

AnL 116 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr falman! Mina synpunkter när def gäller beredskapen och LMK var egentligen infe riktade fill Arne Andersson i Ljung, Om han tar åt sig - så mycket värre! När def gäller beredskapen har vi inga bevis för att någonting har ändrats särskilt mycket sedan vi senast bestämde hur långa man skall utgå från att kriser kan vara. Därför skall man vara säker när det gäller beredskap. Det skall infe vara något lotteri.

Jag uppfattade infe heller aft Arne Andersson stod bakom den redovisade synen, men jag ville ändå markera aff den syn på beredskap som har kommit fram i den överenskommelse som har träffats mellan folkpartiet och socialdemokraterna inte är särskilt väl förankrad i verkligheten.

Visst kan vi fortsätta aff diskutera LMK - men jag står för min syn att resultatet av den utredningen infe var särskilt lysande!

AnL 117 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talman! Om Lennart Brunander inte ens hade någon kritisk syn på mitt sätt att se på frågan om beredskap ufan bara ansåg aft jag reagerade onödigt snabbt vill jag, mer som ett debattråd, säga att det kanske vore idé att nästa gång inte nämna mig vid namn. Jag är naturligtvis infe fadder fill någon regeringspolitik även om jag har försökt påverka polifiken under åren. Jag far gärna en diskussion om den frågan - men om inte avsikten var att vi skulle tala om den kanske Lennart Brunander borde strukit mitt namn i sitt anförande. Gör gärna def nästa gång,

AnL 118 JAN JENNEHAG (vpk):

Herr talman! Först några reflekfioner från en nybörjare i riksdagen, Detär något deprimerande aft inte ens ledamöterna i jordbruksutskottet finner det mödan lönt att närvara under jordbruksavsnittet i den allmänpolitiska debatten. Jordbruksministerns intresse är mot den bakgrunden både förvånande och glädjande,

Åhörarbänkarna gapar nästan lika tomma som bänkarna i kammaren. Men def är fler åhörare än ledamöter.

Massmedias intresse koncentreras på partiledarna och ytterligare några få. När de störa elefanterna har dansat färdigt och fotfolket beträder arenan är det precis som om någonting av värde över huvud taget infe kommer aft sägas. Det kan naturligtvis vara möjligt att det verkligen förhåller sig så. Då är situafionen än mer bedrövlig, och den allmänpolitiska debatten måste i så fall ses som helt onödig. Allt nog - åter till ämnet för stunden.

Svenskt jordbruk skall ge oss trygg tillgång till mat, och den skall vara näringsrik, smaklig och hälsosam. Den skall kunna köpas till priser som alla har råd att betala. Allt i jordbrukspolitiken skall underordnas detta. Def är självklarhefer.

Men i Sverige bestäms jordbruksprodukfionens inriktning och omfattning i huvudsak av marknaden och dess lönsamhetsvillkor. Detta trots att svenskt jordbruk tillhör de mer reglerade delarna i svenskt samhällsliv. Jordbrukspolitiken har traditionellt i första hand just syftat fill att reglera förhållandena inom själva jordbruket, men begreppet jordbrukspolitik måste vidgas till en allmän livsmedelspolifik.

Jordbruket har förändrats, antalet sysselsatta i direkt jordbruksproduktion är litet. Men antalet arbetande i transporter, förädling och distribution är betydande. Jordbruket blir i den meningen även i framtiden "modernäring",

Def finns mängder av konflikter inom jordbruket som direkt beror på dess funktion i en kapitalistisk ekonomi. Marknaden saknar instrument för att komma åt miljöproblem, regional obalans, beredskapsaspekter och produktionens inriktning.

Riksdagen kan hur många gånger som helst uttala att vi skall ha eft levande jordbruk i Norrlands inland, men marknadsekonomin vill inte ha och tål helt enkelt inte de styrmedel som fordras för att vi skall nå en regional balans. Nu har jag inga illusioner om aft kunna övertyga kammarledamöterna om socialismens nödvändighet. Vi tvingas leva med marknaden ett tag till, åtminstone under innevarande mandatperiod.

Norra Sverige är inte självförsörjande med livsmedel, inte ens på produkter där Norrland har goda förutsättningar och där vi med ganska små ingrepp skulle kunna nä eft sådant läge, Def gäller t, ex, animalieprodukfer. Att avskaffa slaktdjursavgiften inom norra stödområdet skulle stimulera en mer balanserad produktion och även göra djurfabrikerna i södra Sverige relativt mindre lönsamma. Vi anser för övrigt att inga nya djurfabriker skall få uppföras och att de befintliga skall avvecklas. I detta sammanhang vill jag instämma i Lennart Brunanders inlägg om rennäringen och stödet till den.

Förändringen av jordbruket till stordrift motsvaras av en koncentration i distributionsledet. 70 % av livsmedlen passerar genom jättegrossisfernas händer, dvs, KF, ICA och Dagab, En decentraliserad produktion och förädlingsindustri blir mindre sårbar, ger självförsörjning, sysselsättning och yrkeskunnande även i Norrland, Beredskapsskälen är tillräckliga för att motivera defta. Andra fördelar får vi på köpet.

Kapitalets makt över maten måste inskränkas. Hela produktionskedjan från råvara, förädling och distribution till handeln måste samordnas planmässigt. Ett exempel är Volvos inflytande över vår mat: Det är ett slående exempel på koncentration och monopolisering inom livsmedelsbranschen. Livsmedelssektorn svarar för nära 10 % av Volvos omsättning. Biljätten håller på att också bli matjätfe. Konsumenternas inflytande verkar infe utvecklas lika slående. Inrätta konsumentdelegationer inom SPK, använd priskonfroll, övervakning och prisstopp i högre utsträckning. Företagen måste då förhandla om sina prishöjningar och konsumenterna få möjlighet till insyn och påverkan genom en större öppenhet vid sådana förhandlingar.

De konflikter som är inbyggda i jordbruket när def gäller miljöfrågorna är vi alla medvetna om. Vi vet att vi inte kan fortsätta med kemikalier för skadedjursbekämpning och gödsling, men de olika delstegen i produktionen saknar motiv för att ändra sina metoder. Lönsamheten styr, infe omtanken om framtida produktionsförmåga och människors hälsa. Vi måste minska kemikalieanvändningen och utveckla alternativa odlingsmetoder för att få en produktion i ekologisk balans. Det måste vi göra helt oberoende av om marknadsekonomin tål det eller ej. Det gäller vår hälsa och överlevnad.

Jordbrukefs överskott beror fill stor del på att stora mängder handelsgödsel, bekämpningsmedel och importerade fodermedel används. En omlägg-

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

103

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

ning av produktionen tjänar flera syften: det är gynnsamt för utrikeshandeln, och vi kommer aff utnyttja befintlig åkermark i stället för att låta den ligga för fäfot, Trädesersättningen är i grunden absurd och måste ses som en nödlösning för kort tid. Vi blir av med överskottet, får bättre mat och kan låta folk bo kvar och arbeta i Norrlands jordbruksbygder.

Regleringssystemet förändras ständigt, def ligger i sakens natur. Regeringens förslag om minskning av mjölksubventionerna vägrar vi att godta. Det direkta syftet är att jordbruksdepartementet skall spara pengar. Att barnfamiljerna skall kunna kompenseras genom andra åtgärder tror vi helt enkelt infe på.

Kreditgarantiavgiften för lån till jordbruket skall höjas med 1 % enligt budgetproposifionen, Def betyder att villkoren för redan tecknade lån förändras. Pålagan drabbar förvisso inte storfinansen eller välbeställda storbönder. För många jordbrukare som redan i dag lever under knappa förhållanden handlar det infe om en princip utan om villkoren för överlevnad.

Lån för ca 3 miljarder kronor har tagits före den 1 juli 1983, Lantbrukare med dessa lån får i praktiken en räntehöjning som för jordbrukets helhet betyder ca 30 milj, kr. Förslaget kommer att ytterligare öka avvecklingen av små jordbruksföretag, vilket blir särskilt kännbart i avfolkningsbygder, främst Norrlands inland,

Def här kan vi naturligtvis inte gå med på. Staten måste skaffa inkomster på andra sätt. Den som har lyssnat på debatten tidigare i dag hörde vad Tommy Franzén hade aff säga om akfiehandeln och en omsättningsskaft på det området. Börsspekulanterna vadar i pengar, men det gör sannerligen inte flertalet jordbrukare med höga skulder.

Jag skall infe närmare gå in på matmomsen, Def finns väl inte en enda människa i hela landet som infe känner till vad kommunisterna tycker och vill i den frågan, Tommy Franzén har dessutom utvecklat frågan tidigare i dag.

För en ny livsmedelsproduktion med en strategi och helhetssyn även på folkhälsa, miljö och arbetsmiljö behövs en samverkan mellan fackliga organisationer, forskare, konsumenter och miljörörelse. Därför kan ett första steg vara aft bygga upp eft forskningsinstitut, helt oberoende av nuvarande maktgrupper inom jordbruket och livsmedelsindustrin.

Herr talman! Arne Anderssons, Bengt Roséns och Lennart Brunanders inlägg har bara till en del gett grund för en förhoppning att det finns en vilja hos de borgerliga partierna att se jordbruket i större sammanhang i svenskt samhällsliv. Har kanske Grethe Lundblad vidare vyer, kanske t, o, m, strävan aft se jordbrukets plats i ett socialistiskt Sverige?

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

104

AnL 119 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talman! Jan Jennehag gav uttryck för den infe alldeles ovanliga synen att vi i nuvarande situation med överproduktion inom jordbruket skulle ha råd med en hel del saker, t, ex, att betydligt minska användningen av handelsgödsel och kemikalier, som det så vackert heter. Det är väl en

uppfattning som nästan ingen motsäger, om det inte vore på det sättet att alla dessa medel - för det första kemikalierna - används för aff vi skall få en högre kvalitet på de produkter vi framställer. Handelsgödsel används för att vi skall få ut den avkastning av våra marker som vi behöver för aft klara familjehushållets ekonomi.

En fråga; Har Jan Jennehag funderat över hur prisutvecklingen skulle bli om vi alla nu skulle kanske rent av halvera användningen av både kemikalier och andra preparat? Jag vet inte riktigt hur stor minskning Jan Jennehag tänkte sig. Jordbrukaren är naturligtvis infe någon sadist, som tycker om att producera på alldeles felaktiga premisser, i detta sammanhang. Sannolikt skulle den uppfattning som Jan Jennehag gav uttryck för kunna omfattas av varenda bonde i Sverige, om det vore så att prissättningen kunde ske därefter, med hänsyn till de avkastningar vi skulle få. Det vore roligt aft höra vänsterparfiet kommunisternas syn pä detta. Den är inte lika känd som när det gäller en annan fråga som Jan Jennehag förutsatte att alla kände till,

AnL 120 JAN JENNEHAG (vpk) replik:

Herr falman! Som svar fill Arne Andersson i Ljung vill jag säga att jag är helt övertygad om att svenska folket är berett att betala ett högre pris för livsmedel som har odlats utan kemikalier, som har passerat produktionskedjan utan att fa upp gifter. Det är i det perspektivet vi måste se jordbruket: def är en del av det svenska samhället, och vi måste låta maten kosta. Att de produktionsmetoder vi använder möjligen kan bli dyrare får i så fall andra sektorer av samhället vara med och betala.

AnL 121 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talman! Tack, Jan Jennehag, för svaret. Jag är inte säker på att det är på def sättet, men jag kan icke desto mindre säga att det var eft rakt och redigt svar, och därför är jag nöjd med det.

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 122 GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr falman! I fidningar, radio och TV har vi det senaste året ständigt läst, hört och sett debatter om livsmedel, om miljö och om jordbruk. Ofta har dessa debatter slutat med aft man har anklagat politikerna för aff i de här sammanhangen vara ointresserade, okunniga eller handlingsförlamade, men mycket sällan har politiker fått komma till fals i debatterna i massmedierna. Där utgör inte Lantbruksradion något undantag. Framför allt har def, tycker jag, saknats riksdagspolifiker, väljarnas ombud, i dessa debatter. Det borde man ändra på.

Om en allmänpolitisk debatt också skall vara en debatt om politik som är aktuell ute bland allmänheten borde den allmänpolitiska debatten till minst 50 % ha berört miljö och mat. Tidigare i dag har det förts en miljödebatt, och därför borde vi nu diskutera livsmedel, livsmedelskvalitef och jordbruk. Det berör också en stor del av det svenska samhället - livsmedelssektorn sysselsätter i dag cirka en halv miljon människor, varav ca 200 000 i jordbruket. Hälften av jordbrukarna är i dag jordbrukare på deltid.

Ser vi på livsmedelssektorn frän ekonomisk synpunkt finner vi att livsmedelsposten utgör cirka en femtedel av den privata konsumtionen, som

105

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

106

ju är en viktig del av finansplanen. Av våra livsmedelsutgifter på nära 100 miljarder kronor har över hälften samband med det svenska jordbrukets produktion, Def är alltså en stor del, både försörjningsmässig och närings-mässig, av den svenska polifiken som det gäller när vi diskuterar jordbruk -det är kanske något man sällan tänker på.

Det som kommer att dominera debatten på både livsmedels- och jordbruksområdet under 1987 blir troligen ett fortsatt ifrågasättande av kvaliteten på våra råvaror och på förädlade varor. Också diskussionerna kring produktionsöverskottet i jordbruket sett i förhållande till produktionsmetoderna, bl, a, produktionsmedel i form av kemikalier, kommer aff fortsätta. Man kan säga att frågeställningarna i dag mest rör sig i gränsområdet mellan jordbrukspolitik och miljöpolitik.

Oppositionspartiernas motioner och uttalanden är mycket intressanta i def här sammanhnget, Tyvärr har jag inte haft tillgång till centerns partimötioner - däremot fill moderaternas och folkparfiets. Men jag lyssnade i går till centerns partiledare i debatten. Han efterlyste en bättre ekologisk balans samtidigt med en ökad ekonomisk balans. Dä dök det omedelbart upp i mitt minne att centerpartiet och moderaterna hårt krävde mera statsmedel än livsmedelskommittén hade tänkt sig för aft sopa bort de ekonomiska förlusterna för jordbruket av de pä grund av intensiv gödsling ständigt ökande spannmålsöverskotten. Nu ökas budgetunderskottet med medel som subventionerar mjölpriset i västra Europa och Sovjet, och i mindre utsträckning i u-länder. Man kan naturligtvis fråga sig om det verkligen är en form av ekonomisk balans. Samtidigt medverkar produktionstekniken i jordbruket inte alls till en ekologisk balans. Jag hoppas därför verkligen aff Olof Johansson håller anföranden med samma krav på ekologisk och ekonomisk balans när han är ute i landet och talar med centerpartiväljare i jordbruksbygderna,

Olof Johansson sade vid ett annat tillfälle: "Inte tillhör jordbrukets folk vinnarna i dagens ekonomiska spel," Man kan allfid säga på det sättet, men håller man sig till generella bedömningar är det svårt att fala rätt och samtidigt svårt att bli ifrågasatt, Def är stora ekonomiska skillnader mellan olika jordbrukare. Det är något som vi socialdemokrater ofta har påpekat. Därför är det glädjande att jordbruksstatistiken och inkomstsfatistiken har blivit bättre och att vi fr, o, m, våren 1987 får en mycket bättre inkomst- och standardstatistik när det gäller jordbrukare. Jag hoppas verkligen att den statistiken kan berika våra debatter i framtiden,

I moderaternas och folkpartiets partimötioner när det gäller jordbruket är def milt sagt mycket stora skillnader i bedömningen av vilka problem som är viktiga och vad som bör göras. Jag skall bara lyfta fram ett par frågor - av dem framgår det säkert ganska klart att def ligger olika bedömningar bakom deras förslag.

Moderaterna pläderar för en högprislinje med regleringssystem, även om de i och för sig vill ha en enklare reglering. Man berömmer jordbruket som är så effektivt att 20 % av produktionen måste exporteras, men man säger ingenfing om att det sker med föriust. Jag tycker ändå aft det är ett sunt uppvaknande att moderaterna nu erkänner att jordbruksmarken måste kunna användas även för energiskogsplanfering, något som de tidigare satte sig emot.

Moderaterna anser i sin motion också att livsmedelskvaliteten i Sverige är hög och aft vi kan bedriva livsmedelsproduktion med en förhållandevis liten insats av kemikalier. Vad är "liten"? Är det dagens användning man kallar för liten? Def verkar nästan så i motionen.

Just dessa uttalanden står i klar kontrast till innehållet i folkpartimotionen. Man säger där att även om vi har ett av världens mest produkfiva jordbruk finns det många negativa inslag. De ökande mängderna av gödsel och bekämpningsmedel är farliga för miljön. Den moderna jordbruksdriften, säger folkpartiet, har också medverkat till aff både artrikedomen och mångfalden i landskapet har minskat. Den moderna djurhållningen inrymmer metoder som kan vara stötande i förhållande till djurens naturliga beteenden. Man slutar med att säga: "Def är tydligt att intensiteten i svenskt jordbruk i många avseenden nått en nivå som med nuvarande teknik och brukningsmetoder ter sig alltför hög från allmän synpunkt,"

Jag tycker dessa synpunkter är intressanta. Jag tror därför att def denna vår kommer att bli en intressant jordbruks- och livsmedelsdebatt, och jag hoppas att den inte bara skall föras i massmedier, radio och TV utan också här i riksdagen. Många av de nya inslag och infallsvinklar som finns i motionerna och den nya insikt som finns på vissa håll kan kanske innebära att vi kan få en mer konstruktiv debatt om jordbruket där vi försöker att komma fram till lösningar av en hel del av de mycket stora problem som det svenska jordbruket står inför.

Det finns ett intressant förslag i folkpartiets motion: man vill ha en arealersättning, alltså en form av arealbidrag, men man vill ha den finansierad med en generellt höjd moms. Man vill alltså ha höjd moms på grund av livsmedelsproduktion, inte sänkt matmoms. Det tycker jag är rätt intressant att konstatera.

Jag tycker också det är bra att folkparfiet tar upp detta att jordbrukarna inte är någon enhetlig yrkeskategori, Def har vi socialdemokrater ofta förgäves försökt hävda - att def finns små och stora jordbruk, att det är skillnad mellan nord och syd, att det är stor skillnad mellan jordbruk där man har djur och jordbruk som är rena vegetabiliejordbruk. Vidare finns det kanske stor motsättning mellan unga innehavare av nystartade jordbruk och de ganska många pensionärer som driver sitt jordbruk vidare trots att vi har överproduktion. Vi vill från socialdemokratiskt håll gärna försöka få en större solidaritet, en större sammanhållning men också en förmåga hos dessa jordbrukargrupper att hjälpa varandra genom svårigheterna. Vi tror att def är viktigt att i fortsättningen följa den vägen.

Jag hinner infe gå så långt in på det som har sagts i debatten, men jag vill beröra några enstaka frågor,

Arne Andersson i Ljung fog upp frågan om mjölksubvenfionerna som skall minskas, och sade att saken inte har diskuterats med jordbrukets organisafioner, Def är kanske riktigt, men jag vill gärna påminna om att jordbrukarna tidigare många gånger har sagt att livsmedelssubventionerna inte varit eft stöd fill jordbruket utan till konsumenterna. Det var alltså där man främst skulle ta diskussionen,

Arne Andersson säger också att det har blivit en ryckighet när det gäller inställningen till livsmedelssubventionerna i och med att man nu i någon mån

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

107

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

har slopat mjölksubvenfionerna. Jag vill gärna säga att många partier under årens lopp har bytt fot när def gällt livsmedelssubventioner, och jag vill också gärna påminna om att det var under den borgerliga regeringstiden som den första avvecklingen av subventioner skedde.

När det gäller spannmålsöverskottet vill jag påminna om att dessa bidrag med utvärdering efter fem år, vilket livsmedelskommittén föreslagit, avsåg ett femårigt stöd inte till exporfkosfnader utan till anpassningskostnader för att man ville försöka få bort det föriustbringande överskottet. Jag påminner om detta därför att det var främst jordbruket som skulle sätta in anpassnings-åtgärderna, och jag tycker att det har varit en dålig utveckling på den punkten. Spannmålsgruppen har fåft lägga fram förslag som många gånger möts rätt negativt från jordbrukets sida, Samfidigt stiger kostnaderna för spannmålsöverskottet oroväckande. Därför tror jag att det är mycket viktigt att vi här i riksdagen blir överens om aff def stöd med 40 % av spannmåls-överskoftsförlusferna som staten skall medverka med under några år måste vara avsedd aft sättas in fill anpassningskostnader. Det måste ske en verkligt effektiv anpassning för att man skall försöka medverka fill en produktion av spannmål som är anpassad till våra egna behov.

När det gäller folkparfiets synpunkter har jag inte så många kommentarer. Jag håller med Rosén om att det brådskar med att göra någonting åt spannmålsöverskottet. Kanske finns det också förutsättningar för att mera miljöriktiga odlingsformer kan medverka fill att skapa balans och göra aff det blir mindre kritik mot jordbruket med anledning av urlakning och bekämpningsmedelsrester. Härvidlag bär jordbruket utan tvivel en stor skuld.

Jag vill säga till Lennart Brunander, när han tar upp frågan om havsmiljön, aft just då det gäller havsmiljön vet vi aft det främst är urlakning av kväve från jordbruket och från vissa reningsverk som medverkar till förorening, medan det när det gäller vattenmiljön i övrigt också i hög grad är försurningen som ufgör eft problem främst i söfvaftenmiljön. Men just när det gäller havsmiljön har inte försurningen någon större del i skulden, utan där måste jordbruket se sanningen i vitögat och förstå aft vi är tvungna att ändra produktionsformerna, om vi på sikt skall få en god havsmiljö runt våra stränder.

Herr talman! Med dessa ord har jag velat uttrycka en förhoppning att vi skall få en fin jordbruksdebatt under detta år och att kvalitetsfrågorna inte skall glömmas bort i den debatten.

108

AnL 123 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr talman! Grethe Lundblad tog upp en hel del saker som kan vara intressanta att diskutera.

Jag sade att det är viktigt att komma till rätta med havsmiljön - för fiskets del men över huvud taget därför att havet är en vikfig resurs. Men jag tror att det är fel aft som Grethe Lundblad säga att def i huvudsak är jordbruket som är skuld till att havet förstörs. Nej, det gäller hela den miljöpåverkan som finns. Det är inte minst fråga om luftföroreningar som hamnar på marken och slutligen också i havet. Jordbruket skall naturiigtvis bära sin del av skulden, men jag tycker att skulden skall fördelas på eft rimligt sätt.

Vi måste alltså vidta åtgärder på alla dessa områden. Försurningen har

naturligtvis sin skuld, eftersom den innebär att tungmetaller och annat lakas ur marken och slutligen når havet. Här krävs åtgärder, och de måste vidtas snabbt och på många plan,

Grethe Lundblad berörde också Olof Johanssons resonemang om ekologisk balans och ekonomisk balans. Hon hoppades att vi när vi är ute i landet talar med bönderna om att de:skall gödsla mindre. Grethe Lundblad kom även in på kvaliteten på maten. Men, Grethe Lundblad, vem är det som har stimulerat till den här storskaliga jordbruksproduktionen? Vem var det som på 1960-talet ville att man skulle lösa alla problem genom att producera på det här sättet? Var det inte den socialdemokratiska regeringen? Jordbrukarna var den gången väldigt motsträviga och accepterade infe självmant det här, men de har fåft göra def. Den prispresspolitik som den socialdemokrafiska regeringen har fört mot jordbrukarna har ytterligare förstärkt detta, eftersom jordbruket tvingas pressa ur mer för att nå ett ekonomiskt resultat, Def här är inte bra. Det är därför som centerparfiet har föreslagit att det skall bli eft omställningsstöd till jordbruket, så att vi kan få in produkter som bättre kan ta hand om kvävet i marken.

Skulle Grethe Lundblad kunna ansluta sig till den idén?

Frågan om livsmedelssubvenfionerna tog jag inte upp precis av den orsak som Grethe Lundblad angav, nämligen att detta främst är en fråga mellan konsumenterna och regeringen. Men håll med om, Grethe Lundblad, att det härvidlag är en ryckig politik, I höstas var det absolut nödvändigt att gå in med ungefär 300 miljoner som kompensation för att maten inte skulle bli dyrare. Nu är def all right att först ta dessa 300 miljoner och sedan 250 miljoner fill för aff öka kostnaderna. Varifrån har konsumenterna och framför allt barnfamiljerna fått alla dessa pengar på denna korta tid?

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

AnL 124 BENGT ROSÉN (fp) replik:

Herr talman! Grethe Lundblad påpekade aff hon hade tagit del av någon form av inkomststatistik som visade en påtaglig förbättring för lantbrukare. Det kan i så fall inte ha gällt inkomster från jordbruket, för den senaste statistiken som jag fog del av visade att lantbrukarnas samlade inkomst från jordbruket hade minskat från 3 miljarder till ungefär 1,5 miljarder under de två senaste åren.

Vidare kommenterade Grethe Lundblad vår jordbruksmotion. Det är riktigt att vi i den pekar på vissa negafiva effekter när det gäller det moderna jordbruket - för miljön och för djurhållningen och för vissa andra ting. Men vi framhåller också, Grethe Lundblad, att jordbrukefs uppläggning är en följd av den jordbrukspolifik som har förts, och där har vi alla vårt ansvar. Jordbruket har anpassat sig efter den förda jordbrukspolitiken.

Grethe Lundblad påpekade vidare att vi i vår parfimotion för fram ett förslag till arealersättning.

Det är ju på det sättet, som jag framhöll i mitt anförande här tidigare, att jordbruket tillför samhället en hel del nyttigheter utöver att producera livsmedel, Def gäller beredskap, försvar, regionalpolitik, turism, friluftsliy m, m. Då tycker vi att det kan vara rimligt att samhället betalar särskilt för de nyttigheterna, och vi har bett att den föreslagna utredningen, som vi tidigare har pratat om, skulle titta på ett sådant förslag.

109

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpoUtisk debatt

Vi har med ett räkneexempel där, och Grethe Lundblad redovisade vissa delar av det. Om vi t, ex, betalar en arealersättning på ca 1 000 kr, per hektar och år, kostar def samhället ungefär 3 miljarder kronor. De 3 miljarderna skulle vi kunna finansiera med en höjd moms. Momsen skulle då allmänt behöva höjas med 1 %, men vi skulle samtidigt få en ungefär 25-procentig minskning av livsmedelspriserna. Vi tycker aff def är en bra fördelningspolitik att minska livsmedelspriserna på det sättet.

Grethe Lundblad fog upp vissa andra saker som jag infe hinner kommentera i denna replikomgång.

AnL 125 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik;

Herr talman! Om jag förstod Grethe Lundblad rätt, uttryckte hon sig välvilligt om den moderata kommittémofionen i den jämförelse hon gjorde. Det fyllde mig naturligtvis fill lika delar med oro och glädje, men det får vi sätta oss över, för jag tror att mofionen är i alla delar väl genomtänkt. Vi får väl ta en liten dust om detta i utskottet, Grethe Lundblad.

Det berördes, om än i förbigående, att den första sänkningen av livsmedelssubventionerna skedde under den borgerliga regeringstiden. Ja, det är alldeles riktigt. När våra mandat räcker fill, är vi moderater alltid konsekventa. Vi har försökt hålla nivån på livsmedelssubventionerna nere, därför aft vi vet hur utomordentligt svårt det är när man skall plocka bort dem. Vi har varit konsekventa, och jag tackar också för att Grethe Lundblad har uppmärksammat det.

Däremot är jag infe lika förstående till det Grethe Lundblad sade om aft vi moderater varit särskilt villiga aft betala för spannmålsöverskottet. Det är möjligt aft vi har varit det, men både Grethe Lundblad och jag var ledamöter av livsmedelskommitfén, och det torde vara bekant för Grethe Lundblad aft det var gruvligt så mycket ovett jag fick just för att jag var överens med socialdemokraterna når vi skildes från def uppdraget. Så uppgiften till kammaren nu; att vi hade brett på så våldsamt, förstod jag uppriktigt sagt inte riktigt.

110

AnL 126 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Herr talman! Jag får fatta mig mycket kort, för jag har många frågor att svara på.

Till Lennart Brunander skulle jag vilja säga aft alla experter, även på lantbruksuniversitetet, är ju överens om aft urlakningen från jordbruket är en mycket stor orsak till en del av övergödningen av haven. Vi vet också aff vi måste göra någonting åt kväveutsläppen från reningsverken, och jag tror aff samhället kommer att ta ansvar på defta område. Många kommuner har redan satt i gång att göra någonting åt det.

Det som oroar oss är aft man just från jordbrukefs håll och ibland också från cenferhåll inte riktigt vill kännas vid vilket problem det är att man använder mer gödsel än växterna kräver och att överflödet rinner ner i jorden och ut. Det är en förlustaffär allfihop - för jordbruket, för samhället och för konsumenterna som får sämre livsmedel.

På sikt kommer också vårt dricksvatten att drabbas. Jag är allvarligt oroad av vad som kan hända den dag dricksvattnet blir skadat.

Eftersom man alltid skyller på den jordbrukspolifik som socialdemokraterna drev på 1960-talet, vill jag gärna säga att det är rätt att det skedde en rationalisering på den tiden. Då var de flesta jordbruken 2—10 hektar stora. De var alldeles för små för en modern produktion, och de behövde slås ihop. Man behövde få in mer maskinell utrustning, som också var till nytta för jordbrukarnas arbetsmiljö.

Men en stor åkerareal behöver inte gödslas så mycket. En stor djurbesättning kan skötas med mycket stor hänsyn fill djurens naturliga behov. Om så sker, finns det ingen som vill klaga på vare sig djurfabriker eller stora jordbruk. Men problematiken är ju i dag den att man har gett sig in i produktionsformer som inte alls stämmer överens med naturens behov och naturens tålighet. Därför har def uppstått miljörisker i samband med jordbruksdriften, och jag tycker aft vi som tillhör jordbruksutskottet skall vara överens om att fa itu med detta.

När det gäller den ryckiga politiken kring livsmedelssubvenfionerna tycker jag ändå att man har rätt kort minne. Det var faktiskt så på den borgerliga regeringstiden att det var fram och tillbaka med subventionerna. Man klagar nu över att det infe är mer än några månader sedan som staten tog en del av kostnaden för jordbruksprishöjningarna. Då vill jag gärna påminna om att det gjorde man naturligtvis, därför att det var ett led i inflationsbekämpningen.

Det har ofta sagts från jordbrukarhåll att inflationen är en stor fara för hela samhället, inte minst för jordbruket. Det har jordbrukarnas ordförande sagt gång på gång. Därför tycker jag inte att man skall klaga på att vi fick en avlyftning.

Med anledning av Bengt Roséns senaste kommentar angående statistiken vill jag gärna säga att jag har icke här ifrån talarstolen påstått att jordbrukarna har fått ökade inkomster. Jag har bara sagt aff statistiken har förbättrats.

Den första förbättrade statistiken får vi del av på våren 1987, Då kan vi få en bäftre bild av jordbrukarnas ekonomiska läge, för dä kommer även kapitalinkomster och en del andra saker med som hittills har hållits utanför denna statistik. Det var därför jag ville fala om att det var intressant att vi skall få ett breddat underlag för våra beslut i de här frågorna.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 127 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr talman! Grethe Lundblad sade att staten gick in med pengar i höstas därför att man var rädd för inflationen, och inflationen är farlig. Är infe inflationen farlig under 1987, för nu blir det ju dubbelt upp i stället? Jag tror att inflationsproblemen kommer att vara större under 1987 än under 1986, Sanningen är väl att det var ett sätt aft manipulera siffrorna med tanke på det inflationsmål man hade, och det är en annan sak.

Sedan återkom Grethe Lundblad fill att jordbruket förorsakar de stora utsläppen. Jag har sagt att vi skall göra någonting åt det, och det är vi helt överens om. Men vi måste också göra någonfing åt de andra föroreningskällorna. Luffföroreningarna är en mycket stor bov i def här dramat, och det är naturligtvis svårare att göra någonfing åt dem, men för den skull får vi infe avstå från det.

111

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

På fal om jordbrukets ekonomiska situation skall jag läsa litet grand ur skriften Lantbrukefs ekonomiska läge 1987, som sparbankerna har tagit fram. Sparbankerna kan väl i def här sammanhanget vara lagom neutrala,

"Mjölkgårdens ekonomi har varit mycket ansträngd såväl 1984/85 som 1985/86, Gårdens resultat täcker infe på långt när kapitalbehovet för investeringar och lantbrukarfamiljens levnadskostnader. För att överleva måste lantbrukaren dra ned på investeringarna men defta äventyrar naturligtvis företagets fortlevnad på sikt,"

Det är- alltså sparbankernas syn på mjölkbondens situation, och den stämmer kanske infe riktigt med den beskrivning Grethe Lundblad gav här tidigare.

112

AnL 128 BENGT ROSEN (fp) replik:

Herr talman! Grethe Lundblad har naturligtvis rätt när hon påpekar att lantbrukarna inte är någon enhetlig yrkeskategori, Def finns alla sorters lantbruk, och det finns olika inkomstförhållanden. Men om Grethe Lundblad har sett av någon statistik att inkomsterna har förbättrats, måste det i huvudsak röra sig om inkomster utanför jordbruket. De flesta lantbrukare har ju huvuddelen av sina inkomster utanför jordbruket i dag.

Sedan vill jag bara påpeka, Grethe Lundblad, att jag inte har hävdat att socialdemokraterna ensamma har ansvaret för att vi har fått en för stor och alltför intensiv jordbruksdrift. Som jag har uppfattat det har alla partier varit överens om den jordbrukspolifik som förts. Men eftersom socialdemokraterna har varit i regeringsställning huvuddelen av tiden så återfaller ansvaret inte minst på dem,

Grethe Lundblad vill att man försöker minska användningen av handelsgödsel, och def har vi ju alla som ambition och målsättning. Men som Arne Andersson i Ljung påpekade i sitt anförande är det inte helt lätt. Minskar vi handelsgödseln gärdet i första hand ut över kvaliteten. Vi får sämre protein i spannmålen, Defta visar spannmålsgruppen i sin rapport. Då får man försöka kvofera andelen, vilket är svårt. Skall man i stället försöka påverka saken prisvägen, behöver man tredubbla priset på kvävegödsel för att få en 40-procentig minskning, och då uppstår svåra problem att återföra de pålagda avgifterna till jordbruket. Det är alltså inte alldeles lätt,

AnL 129 GRETHE LUNDBLAD (s) replik:

Herr talman! När det gäller mjölksubvenfionerna vill jag påminna om att det som står i budgetpropositionen är ett meddelande om aft mjölksubventionerna kommer att minskas från januari 1988, Men man har också klart sagt ifrån att barnfamiljerna kommer aft få kompensation.

Tidigare har mjölksubvenfionerna utgått fill alla som köpt mjölk. Vill man ha en aktivare fördelningspolitik fill barnfamiljernas fromma är def mycket som talar för att det riktiga är att ge stödet fill barnfamiljerna, som då får möjligheter aft köpa mjölk, i stället för att ge det till alla människor via mjölkpriset.

Vi har fidigare gjort utredningar som visat aft subventionerna inte alltid gått fill de grupper vi hade avsett dem för, och eftersom def handlar om ett konsumentstöd kan def finnas anledning aff göra på detta sätt. Vi får hoppas

aft infe mjölkkonsumtionen sjunker särskilt mycket med anledning av detta, utan aft barnfamiljerna upprätthåller sin konsumtion även framöver.

Jag skulle gärna vilja kommentera en del av det som sagts här - tyvärr fungerade inte min högtalare riktigt förut.

Jag tror att det är viktigt att vi på allvar tar upp kvalitetsfrågorna, som har nära sammanhang med kemikalieanvändningen. Jag vill inte ta ställning fill om man skall minska den med hjälp av avgifter eller med en tvingande lagstiftning eller på annat sätt. Jag tycker det vore bäst om jordbruket självt kom fram till att försöka få ned kvävegödselurlakningen med metoder som verkligen anpassar gödslingen efter def behov som växterna har. Då skulle man få en billigare produktion. Man kanske får billigare livsmedelspriser. Då får också jordbruket mera rejäl nytta av sin arbetsinsats.

Därför vill jag hoppas att det svenska jordbruket tänker över situationen. Det finns en förtroendekris i dag mellan konsumenter och livsmedelsproducenter. Jag tror det är viktigt aft både jordbruket och livsmedelsindustrin aktivt medverkar till att minska denna förtroendeklyfta och att man ser till aft producera sådana livsmedelsråvaror som efterfrågas och som också av experterna anses vara nödvändiga för befolkningen.

När vi hade dessa frågor uppe i livsmedelskommitfén, som förut blivit så utskälld här, blev vi överens om - även om det ibland var svårt att få med vissa ledamöter på defta - att kvalitetsfrågorna skulle ytterligare utredas.

Detta sker för närvarande i jordbruksnämnden, hos pris- och kartellnämnden, hos lantbruksstyrelsen - överallt håller man på med dessa frågor. Jag tycker det är underligt aft de som varit uppe i debatten i så liten utsträckning tagit upp dessa frågor. Jag tror att de stora debatffrågorna när det gäller jordbrukets framtid just blir miljöriskerna för jordbruket och kvaliteten på livsmedlen.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 130 SYLVIA PETTERSSON (s):

Herr falman! "Vad vi gör eller försummar att göra med skogen under vår fid kommer att noteras av kommande generationer som välbetänkt och förutseende eller obetänkt och kortsynt, Def går flera generationer människor på eft enda träds livstid,"

Så skriver professor Erik Wirén i inledningen till rapporten Allemans skog, som är slutrapporten för sekretariatet för framtidsstudiers projekt Samhället och skogen.

Att skogen är en nationell tillgång som skall komma samhället och därmed oss alla till nytta, är vi i princip överens om, men innebörden av detta tolkas olika av olika intressegrupper. För skogsindustrin är skogen en råvara till sågverk, massafabriker, Regionalpolitiskt innebär skogen arbetstillfällen. För människor i skogsbygden betyder skogen rekreation, jakt, fiske, bär och svamp. För storstadsmänniskan är skogen dessutom närhet till naturen,

I somliga delar av vårt land möts flera - och ibland t, o, m, alla - de här intressena på samma gång och kämpar om att uppmärksammas i första hand.

Skogsvårdslagen säger att skogsbruket skall bedrivas med hänsyn tagen till naturvårdens och andra allmänna intressen och det gäller förstås överallt. Men i debatten knyter man detta i första hand till fjällnära skog, till urskogar och på senare tid också fill vad man kallar fäfortsnära skog - sällan nämns skärgårdarna utom i länsstyrelsernas nafurvårdsplaner.

113

8 Riksdagens protokoll 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

114

Det är åf skogen och skärgårdarna jag tänker ägna några minuter. Helt naturligt tar jag då Stockholms skärgård som utgångspunkt för mina funderingar, eftersom Stockholms skärgård ligger mig närmast och därtill varmt om hjärtat,

Stockholms skärgård är en unik och mycket värdefull företeelse. Den har stor betydelse, infe bara för de egna invånarna utan för hela regionen, vars invånare gärna utnyttjar den för det rörliga friluftslivet både till lands och till sjöss.

Men skärgården får irite reduceras till att endast bli ett område för rekreation.

Vi vet aft det finns många människor som gärna bosätter sig i en miljö med andra kvaliteter än tätortens, om bara försörjningen kan säkras. Det gäller i hög grad Stockholms skärgård. Skärgården skall vara livskraftig med goda arbetsmöjligheter, bra service och god miljö. Skärgårdspolitiken bör därför trygga ett stabilt befolkningsunderlag för aft upprätthålla förutsättningarna för arbete och utkomst för dem som bosätter sig där, och politiken bör utgå från aft skärgårdens näringsliv och arbetsmarknad skall bygga på att lokala resurser fas till vara.

Betingelserna för skogsbruk är med några undantag lika bra i skärgården som på fastlandet. På en del håll utnyttjas de här produktionsmöjligheterna dåligt, och det kan nog påstås att man genom en bättre skogsvård skulle kunna förbättra möjligheterna för en levande skärgård. Det får då naturligtvis bara ske i sådana former att andra värden infe äventyras, Avverkningsmo-gen skog skall avverkas även i skärgården, men man kan välja takt och man kan välja metoder som passar där, och storskogsbruket hör inte hemma i skärgården.

Formellt gäller skogsvårdslagen utan inskränkningar i skärgården. Det innebär att skogsägarna är skyldiga att sköta sin skog i enlighet med lagen, men def innebär också att skogsägarna inte kan påtvingas större hänsynstagande till naturvård och andra allmänna intressen än vad som stadgas i lagen.

Nu är dock förhållandena i skärgården speciella. Det finns många områden som ur naturvårds- och kulturminnesvårdssynpunkf och för det rörliga friluftslivet bör beredas särskilt skydd. Om skogsvårdslagens bestämmelser inte är fillräckliga bör frågan om naturreservat övervägas, men å andra sidan skall def inte vara nödvändigt att alltid bilda naturreservat i områden där många människor vistas för aft få en bra skogsmiljö där. Naturvården och andra allmänna intressen skall normalt kunna förenas med ett rationellt skogsbruk under ömsesidigt hänsynstagande. Samtidigt kan vi ändå inte bortse från att det kan behövas särskilda åtgärder i våra skärgårdar. Då är def enligt min mening nödvändigt att åtgärderna utvecklas i nära samarbete mellan alla inblandade, t, ex, länsstyrelse, skogsvårdsstyrelse, berörda kommuner, organisationer för naturvård och friluftsliv, men också skärgårdsbor - såväl fastboende som fritidsboende och båtfolk. Man måste lyfta upp problemen och försöka få till stånd en avvägning mellan alla olika intressen: skogsbrukets, naturvårdens, friluftslivets liksom skogsägarnas och övriga samhällsmedborgares. Ingen vinner på att låtsas som om konflikten inte fanns. Det finns åtgärder man kan vidta utan dröjsmål. Jag nämnde fidigare att man kan välja takt och metoder i avverkningen.

Troligen är det så att målsättningen bör vara att få fram eft mer småskaligt skogsbruk, som är en bra utgångspunkt för mångbruk. Samtidigt bör det ge markägaren eft skäligt ekonomiskt utbyte och skapa fler arbetstillfällen i skärgården. Kanske kan man utforma eft system med stöd och stimulans i någon form till den skogsägare som är beredd fill ett hänsynstagande utöver lagens bestämmelser.

Något som framöver kan komma att bli betydelsefullt i det här sammanhanget - om man bestämmer sig för det - är den verksamhet med naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet som inleddes förra året och som i årets budgetproposition föreslås få utökade resurser. Många skogsarbetare och skogsägare deltar i olika slags utbildning, bl. a, läser man naturvård och miljövård! studiecirkel. Men utbildningen kan troligen förstärkas, och den behöver komma in på alla nivåer i skogsbruket.

Ett är säkert: när det gäller skogspolitiken i allmänhet behövs en aktivare debatt, mer informafion, större möjligheter till inflytande och en folklig förankring. Detta gäller kanske i än högre grad skärgårdsskogsbruket.

Stor kunnighet fordras av dem som bär ansvaret, mycken fantasi och en intensiv rådgivningsverksamhet, I utbyte kan vi få ökade värden, infe bara för markägaren ufan för flora, fauna, natur- och kulturminnesvård och för det rörliga friluftslivet.

Det finns, efter vad jag förstår, även hos skogsstyrelsen en positiv inställning fill dessa frågor, en beredskap att ställa upp för att nå bra lösningar på de problem som kan uppstå i mötet mellan skärgården och skogsbruket. Man arbetar med frågorna på olika håll bland myndigheter och organisationer, inte bara i mitt län. Men vad jag tror är viktigt nu är aft alla berörda delfar i debatten. Annars riskerar somligas intressen och synpunkter att komma bort. Då blir resultatet sämre, konflikterna större och våldsammare än de behöver bli.

Herr talman! Skogen och skärgårdarna angår oss alla. Vad vi sår i dag får våra barn och barnbarn skörda frukterna av - på gott och ont.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987'

Allmänpolitisk debatt

19 8 På förslag av tredje vice talmannen beslöt kammaren kl. 17.48 att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

20 8 Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00 under ledning av andre vice talmannen.

21 8 Allmänpolitisk debatt (forts,)

AnL 131 ANDERS G HÖGMARK (m):

Herr talman! Verkligheten kräver en ny regionalpolitik. Så skulle man kortfaftat kunna beskriva dagens situation.

Regionalpolitiken har på ett osedvanligt sätt kommit att stå i centrum för den polifiska debatten under senare fid, och i regeringens budgetproposition avspeglas defta förhållande. Regeringen känner i propositionen uppenbarli-

115

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

116

gen eft behov av att framstå som särdeles kompetent, ansvarskännande och väl skickad att hantera de regionala utvecklingsfrågorna, men jag vill, herr talman, påstå att ingenfing kan vara mer felaktigt.

Inom regeringskansliet lyckas man inte ens hantera sin planeringskalender så att statsråden har möjlighet att delta i debatterna, I går lyckades def ena statsrådet efter det andra putta bort den ansvarige för regionalpolitiken, industriminister Thage G, Peterson, Han fick visserligen tillfälle att önska de närvarande ledamöterna god natt, men det är ju en klen tröst för de människor ute i regionerna som önskat få besked. Det är säkert inte industriministerns fel, men gör man gällande aff det krävs en helhetssyn och en samordning och ofta hänvisar, herr talman, till en statssekreterargrupp som sitter och samordnar sektorerna, så hade def ju funnits skäl att statsministern hade kunnat samordna sina statsråd på det sättet att de ansvariga statsråden behagat närvara och delta i debatten, - Ingen skugga faller därmed över industriministern; han hade säkert önskat göra det. Jag tycker att det hade funnits skäl att även i dag, med tanke på vad som hände i går, något av regeringskansliets sändebud hade behagat närvara och när riksdagen diskuterade de frågor som regeringen själv anser vara viktiga, nämligen de regionala utvecklingsfrågorna, som så prioriterats i budgetpropositionen. Men vi får väl utgå ifrån att regeringspartiets företrädare här känner ett tungt ansvar och kan förmedla, även med protokollets hjälp, några tankar som jag för fram, herr falman.

Jag vill alltså göra gällande att regeringens polifik även i sak medverkar till att skapa och förstora de problem som vi i dag ser när det gäller de regionala utvecklingssvårigheferna. Inte minst socialdemokraternas envetna politik och förkärlek för storskaliga kollekfiva och institutionella lösningar har på flertalet samhällsområden missgynnat mindre orter och kommuner. För regeringspartiets ensidiga politik i det avseendet har motverkat regional mångfald, nytänkande, företagande och därmed regional tillväxt och utveckling. Bristen på helhetssyn har varit påtaglig pä det politiska fältet, där beslut inom skilda sektorer direkt motverkat målet: en mer balanserad regional utveckling. Jag vill påstå att socialdemokratisk regionalpolitik under lång tid framstått som industripolitisk stödpolitik av alltmer föråldrat slag.

Mot detta avtecknar sig behovet av en ny, mer allsidig politik för regional utveckling, präglad av en helhetssyn.

Jag har under ett antal år från denna talarstol, herr talman, försökt att skissa på eft antal punkter som rimligtvis ingår i en sådan helhetssyn, där olika sektorer inom den offentliga makten samverkar och det självfallet sker eft samspel mellan den offentliga makten och det enskilda näringslivet.

Herr talman! I den regionalpolitiska debatten, så som man kunnat uppleva den under senare tid, finns det många övertoner. Man märker aft stad ställs mot land, region mot region. Den typen av konfrontafionspolitik gagnar föga. Den ger ingenting av utveckling åt eftersatta och utvecklingssvaga regioner i landet.

Jag tycker att det är viktigt aff man försöker hålla isär några olika perspektivnivåer i diskussionen och inser att def förekommer eft intimt samspel mellan de olika geografiska nivåerna. Mycket kort skulle man kunna skissera åtminstone fyra nivåer.

Den första nivån är det globala perspekfivet: Europa kontra den övriga världen. Hur går det med Europa i framfiden, i konkurrens med de sydostasiatiska staterna i Sfilla havet och med Nordamerika?

Det andra perspektivet är det något mindre europeiska. Det handlar om Sveriges roll i Europa: Vilken roll skall Sverige spela ekonomiskt och kulturellt i Europa; kanske i Europas utkant?

Def tredje, något trängre perspekfivet är def nationella, i vilket olika regioner samspelar och spelar mot varandra. Def kan gälla Stockholm kontra Norrland, södra Sverige kontra norra Sverige.

Den fjärde nivån är det inomregionala perspektivet. På det planet rör man sig ofta med inomregionala obalanser. Det kan handla om problemen i Jämtland, såsom Östersund kontra omlandet; Umeå kontra Västerbotten, Falun kontra Kopparbergs län eller Växjö kontra Kronobergs län.

Det pågår ofta en mycket livlig och intensiv debatt, men jag tror att det är vikfigt, som jag sade tidigare, att inse att alla nivåerna befinner sig i intimt samspel med varandra och att man inte kan avskärma den ena nivån från den andra.

Jag skall försöka att mycket kortfattat ge uttryck åt detta behov av en helhetssyn när man skall försöka att förstå och lösa de regionala problemen. Jag menar, herr talman, att ett visst antal faktorer måste finnas för att en region skall kunna utvecklas på ett positivt sätt. För def första gäller det närheten och tillgängligheten. Människor, gods och mediabunden information måste kunna komma till och från regionen på ett snabbt och enkelt sätt, helst fill låg kostnad. För detta krävs goda transporfförbindelser av olika slag.

Det är mot denna bakgrund ganska patetiskt när regeringen nu föreslår 10-15 milj. kr. för vissa flygförbindelser och satsningar på flygfält. Moderata samlingspartiet föreslår 45 milj. kr, till utveckling av flyget, infe minst i inre Norrland. Jag tror att det är en utomordentligt vikfig och riktig satsning för att ge stödjepunkterna i Norrlands inland en verklig chans.

Det krävs för det andra en hög kompetens- och kunskapsnivå inom regionen. Detta förutsätter ett väl fungerande utbildningsväsende på gymnasial och postgymnasial nivå och eft näringsliv som kan medverka i ett samspel mellan utbildningsväsende och sig självt liksom inom sig självt. Det är vikfigt aft infe minst små och medelstora företag, många gånger kanske med en litet annorlunda utbildningstradition än storföretagen, får komma in i detta system och upptäcka att det finns mycket att lära i ett mer formaliserat utbildningssystem. Också högskola och gymnasium kan då upptäcka att det finns mycket av kunnande ute i näringslivet.

Frän början kanske man upplever sig som tillhörande två skilda världar, men det är två världar som måste samspela med varandra. Moderata samlingspartiet har därför föreslagit ytterligare satsningar på de mindre högskolorna, uppgående till totalt 90 milj, kr. Vi föreslår att för exempelvis de gamla filialorterna Växjö, Örebro, Karistad och Linköping förstärkningar görs av de s. k. LIE-anslagen på utbildningsdepartementets budget för att man där skall kunna ge flera enstaka kurser och vara mer anpassningsbar. Vi vill också att det satsas ytterligare på ut rustningsanslagen på högskolorna, för åstadkommande av en större allsidighet.

Man behöver i dessa regioner också ha en bred och allsidig arbetsmarknad.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

117

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

118

Skall en ung familj i dag flytta till en viss region är alltid frågan: Kan vi båda få arbete? Det är och förblir en ödesfråga för dessa regioner om de kan ha den bredden och det djupet på arbetsmarknaden aft företag där framöver skall kunna rekrytera arbetskraft, inte minst kvalificerad sådan.

Jag menar att def finns många exempel på att vi har misslyckats med detta. Det får inte medföra aft vi missar möjligheten att pröva i stort sett vilken metod som helst, givetvis inom laglighetens ram, Def är nödvändigt att låta fantasin flöda och att pröva nya metoder.

Jag anser också att det finns anledning aft se efter på vilket sätt skattesystemet bromsar utvecklingen. Måhända finns det idéer som skulle kunna utvecklas på detta område. De höga marginalskatterna drabbar självfallet vissa familjer, där bara en av makarna kan försörja familjen,

Meriteringsreglerna vållar problem. Arbetar jag i en kommun i södra Sverige och skall söka en tjänst i en kommun i norra Sverige, får jag infe fillgodoräkna mig hela min tjänstgöring. Vem vägar då flytta med sin familj, om man från att ha ett ordinarie jobb i en kommun kanske hamnar på tolfte plats på väntelistan i den nya kommunen? Civilingenjören flyttar inte till Arvidsjaur eller till Ludvika, Han låter bli att flytta, eftersom frun kanske infe kan få något arbete. De förslag till medflyftandebidrag och annat som regeringen bollar med är närmast löjeväckande i sin konstruktion. Effekten hitfills har varit niycket dålig. Låt oss fortsätta att pröva dem. Men def finns mycket mer att göra.

För några år sedan väckte jag själv idéen om villkorad avskrivning av studiemedel. Flera har nu tagit upp den tanken. Även i år har jag tillsammans med ett antal moderata medmofionärer lagt fram förslag i detta avseende, Def skall bli intressant att se hur utskottsbehandlingen kommer att gestalta sig,

Def krävs eft rimligt kostnadsläge i regionen och på orten. Hushållen måste ha eft rimligt kostnadsläge i form av rimliga kommunalskatter och taxor. Företagen måste ha ett rimligt kostnadsläge. Därför föreslår vi sänkta socialförsäkringsavgifter i stödområde A och B med 10 resp, 3 procentenheter. Även kommunerna måste få en chans till ett rimligt kostnads- och intäkfsläge. Därför föreslår vi aff man ändrar och ser över skatfeutjämnings-systemef. Vi vänder oss emot aff systemet med specialdestinerade statsmedel klart missgynnar de mindre kommunerna, Def råder ingen tvekan om aft så är fallet. Jag frågar Marianne Stålberg: På vilka grunder anser hon sig kunna påstå aft de nuvarande specialdestinerade medlen har en klart regionalpolifisk profil? Vad avser regeringen att göra i detta avseende för att få en bättre regionalpolitisk profil på de specialdestinerade medlen? Det rör sig om stora belopp, ca 50 miljarder kronor per år.

Det handlar emellertid även om att man skall skapa en mer kreativ miljö och att människorna får frihet och möjlighet att pröva något nytt och att bryta upp från gamla hämmande strukturer. Vi moderater kritiserar ofta att socialdemokraterna har en lagreglering, som gör aft det finns för litet av dynamik i den enskilda sektorn. Ändå framstår den enskilda sektorn såsom kolossalf dynamisk jämförd med den offenfliga. Vi menar - glädjande nog tillsammans med folkpartiet och jag tror även centerpartiet - att def finns skäl för regeringen att åtminstone pröva något nytt när def gäller aff bryta upp de

offentliga vård- och servicemonopolen.

Jag vill ställa en fråga till Marianne Stålberg såsom aktiv kämpe för jämställdhet: Varför råder det i realiteten - infe formellt - ett yrkesförbud mot att starta eget för förskollärare, fritidspedagoger, sjuksköterskor och sjukgymnaster? Jag kunde fortsätta uppräkningen, I realiteten har dessa yrkeskunniga människor - många gånger är det kvinnor - inte någon möjlighet att starta något eget, för det skall samhället självt fa hand om. Är jag svetsare, rörmokare eller elektriker kan jag däremot starta eget och köra omkring medmin kärra. Men dessa kvinnor är utestängda. Är detta ett utslag av regeringens progressiva s, k, jämställdhetspolitik?

Häromdagen, herr talman, såg jag i massmedia att två socialassistenter på socialbyrån i Växjö dragit i gång en egen verksamhet. För 80 kr, gav man människor upplysningar om vart de skulle vända sig i den sociala byråkrafin, Def är ett litet exempel på att människor i den offentliga sektorn, som i och för sig trivs med sin yrkesroll, gärna vill pröva nya former, I den offentliga sektorn finns inte utrymme för det nytänkande och den kreativitet som behövs för att föra Sverige framåt.

Herr falman! Ett berikande kulturliv är betydelsefullt för en regions utveckling. Jag är ganska övertygad om att det finns skäl att studera fördelningen av olika anslag över statsbudgeten ut till regionerna för att se om def finns en rimlig balans mellan de pengar som kommer storstadsregionerna fill del och de pengar som kommer landsbygden och landsorten till del. Jag är även övertygad om att ett livaktigt kulturliv ute på fältet betyder mer och mer när det gäller att rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Herr falman! Man kan ta upp många fler områden, men jag har försökt nämna några. Jag har pekat på några avgörande svagheter i den socialdemokratiska politiken. Det skall bli mycket intressant att höra Marianne Stålberg, som regeringens främsta företrädare i detta sammanhang, förklara just denna brist på helhetssyn.

Jag sade inledningsvis att jag inte tror på konfrontafionspolitik. Jag är därför litet besviken, och ibland litet irriterad, över att man inte minst från centerhåll ser ett motsatsförhållande mellan stad och land.

Jag skulle vilja ställa en fråga fill Görel Thurdin, som i sin nya roll som blivande vice ordförande i centerpartiet kommer att premiärtala om regionalpolitiken; Är det något fel att Sundsvall, Östersund och Umeå växer? På vilket sätt skulle det försvåra eller underlätta för dessa regioner? Jag är alltså övertygad om, herr talman, att def krävs ett samspel mellan olika nivåer, och för att sanera den regionalpolitiska debatten är def bra aff ha detta i åtanke.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 132 LARS DE GEER (fp);

Herr talman! Ett stort och viktigt strukturgrepp togs av den borgerliga regeringen år 1978, då man genom att slå ihop handelsstålverken i Luleå, Domnarvet och Oxelösund bildade SSAB. Sverige genomförde därigenom som första land i Europa en grundläggande, långsikfig omorganisation av huvuddelen av sin handelsstålsproduktion, något som ännu inte gjorts i många västeuropeiska länder, men där man just nu håller på med denna smärtsamma operation.

119

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

120

Den socialdemokratiska oppositionen hade ju 1976-1982 nära nog som princip att onyanserat och hejdlöst kritisera alla näringspolitiska åtgärder som de borgerliga regeringarna föreslog och genomförde. Även bildandet av SSAB åtföljdes av en stark kritik från socialdemokratiskt håll, bl.a. av Ingvar Svanberg, för att företaget hade en pessimistisk grundsyn och för att de då företagna personalreduktionerna var onödiga och orimligt stora. Konkreta och konstruktiva förslag var det dock ont om.

I dag står västvärldens stålindustri inför en ny kris. Att denna är så allvarlig att den motiverar en ny strukturgenomgång av SSAB är höjt över all diskussion. Nu regeras landet av en socialdemokratisk regering, och som medlem av dagens opposition - och i mitt fall som riksdagsman från Dalarna - har vi att granska den nya strukturplan som för tre dagar sedan framlades för SSAB.

Diskussionen bör föras på eft sakligt plan och utan de demagogiska överdrifter som ej sällan präglade den dåvarande oppositionens inlägg i industriella debatter för tio är sedan.

Det är min avsikt aft endast ta upp tvä enheter inom SSAB, nämligen gruvan i Grängesberg och trådvalsverket i Domnarvet.

En nedläggning av gruvan i Grängesberg skulle innebära dels att 770 anställda förlorade sina jobb, dels aff ett stort antal blev arbetslösa i byggnads- och transportföretag som utför arbeten åt gruvan. I så fall är def dessutom en ren tidsfråga när TGOJ:s järnväg Ludvika-Eskilstuna-Oxelösund måste läggas ned, eftersom malmtransporterna utgör basen för denna banas existens.

I en ort som ligger så avsides till geografiskt som Grängesberg - därfill belägen i Ludvika kommun, som redan förut har ett svårt arbetsmarknadsläge - skulle en friställning av denna omfattning nödvändiggöra uppbyggandet av en storskalig ersättningsindustri om inte omfattande sociala och samhälleliga nackdelar skulle accepteras. Det är inte lätt aft i dag hitta en sådan ersättningsindustri inom något område. Om man lyckas därmed, kommer uppbyggandet likväl att kosta stora pengar - sannolikt minst en halv miljard kronor eller mera.

I denna situafion, herr talman, förefaller det rimligt och helt nödvändigt att SSAB:s styrelse- utan förutfattade meningar- låter granska de olika projekt som ledningen för Grängesbergs gruva i samarbete med de anställda tagit fram för att dels effektivisera själva gruvdriften, dels och framför allt bygga upp en lönsam tillverkning av värdefulla biprodukter. Inför ett så ödesdigert beslut som aff lägga ned Grängesbergs gruva anser jag det motiverat att fa kammarens tid i anspråk för att redovisa dessa åtgärder:

1, Åtgärdsprogram för effektivisering

Genom kostnadsjakt, utbytesförbättringar och produktivitetshöjande åtgärder skulle kostnaderna för gruvbrytningen kunna sänkas med 100 milj, kr, per år redan 1989, Åtgärderna skulle medföra visa friställningar, dock inte nämnvärt större än vad som motsvaras av den naturliga avgången,

2, Framställning av termiskt fosfat, vilket har diskuterats i kammaren
fidigare i dag.

Genom en investering på 60 miljoner skulle i gruvan fallande apafit kunna förädlas till eft basiskt, långtidsverkande och kadmiumfritt gödselmedel. I försurningens tidevarv är ett basiskt gödselmedel en nåd aff stilla bedja om, det kan bekräftas av lantbruksuniversitetet i Uppsala. Att det är långtidsverkande och ej omedelbart vatfenlösligt är också mycket fördelaktigt - man behöver inte gödsla varje år, och produkten följer inte med vattnet rakt ut i havet, vilket bl. a. är Laholmsbuktens problem i dag och kan bli många kusters problem i morgon. Och till slut: Gjorda kalkyler pekar på att investeringen kan betala sig på ett par år.

3. Tillverkning av ferrit

Med en investering av 10 miljoner skulle man kunna uppta tillverkning av ett superkoncentrat med mycket hög järnhalt. Denna s. k. ferrit kan utnyttjas som råmaterial för permanenta magneter, automatlåsande dörrhandtag, färgpigment och enklare elektroniska produkter. Även här handlar def om en mycket kort återbetalningstid för den ganska blygsamma investeringen,

4, Utvinnande av vanadin

Malmen i Grängesberg innehåller 0,27 % vanadin, en i svensk järnhantering flitigt använd legeringsmetall som i dag nästan uteslutande importeras från Sydafrika, För 50 miljoner skulle Oxelösunds masugnar kunna utrustas så att detta vanadin utvanns ur masugnsslaggen, genom en i dag helt färdigutvecklad metod som likaledes har en mycket kort åferbetal-nirigstid - kanske 2 år, Samma anläggning har planerats vid masugnarna i Luleå, men vanadinhalten i LKAB:s malmer ligger betydligt lägre (0,21 %) än i Grängesmalmen, varför lönsamheten av vanadinutvinning bör bli bättre i Oxelösund,

Mitt tekniska och kommersiella kunnande i defta ärende är icke sådant aft jag inför kammaren kan påstå att här nämnda åtgärder tillsammans skulle rädda driften i Grängesbergs gruva. Men en enkel summering av besparingar och vinster på i dag outnyttjade biprodukter synes visa aff driften ej skulle bli föriustbringande förrän dollarkursen - malmen prissättes i dollar - kommer ner mot 6 kr. Där är kursen ännu icke, och def är inte sannolikt att den någonsin kommer dit ,,,

Till sist, herr falman: Om dessa planer förkastas, vilka åtgärder föreslår SSAB:s styrelse då för Grängesberg? Jag har all respekt för landshövding Ingvar Gullnäs, som erhållit uppdraget aft mildra de sociala konsekvenserna av SSAB:s strukturprogram. Men - med all respekt för denne skicklige ämbetsman - att lösa Grängesbergs problem utan att behålla gruvan i drift kan infe bli någon lätt uppgift. Något definitivt nedläggningsbeslut bör i varje fall inte fattas förrän konkreta planer på en ersättningsindustri kan presenteras. Rimligtvis bör då dessa planer peka på en större lönsamhet för den nya industrin än den sorii dock ligger inom räckhåll om här redovisade projekt realiseras.

Herr falman! Jag övergår nu fill att tala om Domnarvet, Som tråddragare sedan barndomen kan jag inte underlåta att kommentera den föreslagna nedläggningen av Morganverket i Domnarvet med förlust av ytterligare 425 jobb i orten Borlänge. År 1986 tillverkades i detta verk 120 000 ton valstråd.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

121

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

122

25 000 ton stång och vinkeljärn och 50 000 ton armeringsstål. Det senare sortimentet - alltså armeringsstålet - tillverkas i Sverige också av Smebox och Halmstads Järnverk, varför det säkert är riktigt att SSAB efter en strukturförhandling eller i samband med en affär släpper denna prismässigt dåliga produkt.

Men varför släppa valstråden? Domnarvet är numera den enda tillverkaren i Sverige av vanlig valstråd, en produkt som Sverige konsumerar 150 000 ton av per år, I Hofors tillverkas valstråd för ventilfjädrar, och i Fagersta valsas rostfri tråd. Men inget av dessa verk tillverkar i dag vanlig kolstålsvals-tråd, en produkt som är råvara för hela 35 tråddragerier i Sverige och som Domnarvet i fjol exporterade hela 60 000 ton av. Vad händer t, ex, med dessa tråddragerier vid en avspärrning under kris eller krig? Och vad händer med Sveriges handelsbalans, som i dag förbättras med en kvarts miljard per år genom att Domnarvet valsar 120 000 ton valstråd per år?

Lönsamheten är för dålig, är säkert det avgörande argumentet då SSÄB:s styrelse föreslår en nedläggning av Morganverket, Detta verk gick -tillsammans med verk nr 4 i Luleå - med en förlust om 140 miljoner år 1986, Men 111 av dessa miljoner förlorades i Luleå på verk nr 4, som måste ha varit mycket illa skött. Och av de 29 miljoner som då faller på Morganverket i Domnarvet är 8 miljoner avskrivningar som SSAB inte får se röken av om verket läggs ned. Kvar aft "försvara" blir då en rörlig förlust om 21 miljoner, motsvarande 100 kr,/ton.

Vid bedömningen av hur stor denna s, k, förlust verkligen är för SSAB måste man dock se längre än till valsverket i Domnarvet, 67 % av kostnaden för valsfråden kommer från priset på de fyrkantsämnen från vilka tråden valsas - och dessa ämnen kommer från ämnesdivisionen i Luleå, en av SSAB:s mest lönsamma enheter! I fjol tycks ämnesdivisionen ha debiterat Domnarvet cirka 1 750 kr, per ton för dessa ämnen, samtidigt som man på export sålde samma ämnen till väsentligt lägre pris. Om man låtit Morganverket köpa ämnena från Luleå till dessa exportpriser, skulle verkets resultat mycket väl ha kunnat bli -1-21 miljoner i stället för som nu -21 miljoner. Det hela är en fråga om infernprissäftning inom SSAB som kunde bli effektivt belyst, om Domnarvet fick tillåtelse att köpa ämnen frän ufiandet till sitt Morganverk, Just i dag skulle priserna på ämnen från utlandet sannolikt göra detta verk mycket lönsamt - dock givetvis endast i dagens dåliga konjunkturläge,

Eft Morganverk i Domnarvet utan armeringsstål skulle, i varje fall i ' lågkonjunkturtider, sannolikt inte kunna köras i treskift som i dag. Även om man till dagens valstrådstonnage om 120 000 ton lägger dagens tonnage om 25 000 ton Vinkeljärn och stång samt kanske 10 000 ton som nu valsas i def nedläggninghotade verk nr 4 i Luleå, kommer man inte högre än till 155 000 ton. Ett sådant tonnage bör, om reparationer och ställningar i viss omfattning görs nattetid, kunna klaras med drift i tväskift. En viss personalminskning skulle då ej kunna undvikas, om infe valstrådstonnagef kunde ökas genom att den i dag till endast 40 % uppgående marknadsandelen i Sverige kunde ökas. Detta borde vara möjligt, men torde kräva en del investeringar.

Herr talman! Def är inte ofarligt aft låta en stor krets av valstrådskunder sväva i långvarig ovisshet om valstrådstillverkningens framtid i Domnarvet,

Utländska valsfrådstillverkare blir under en sådan period utomordentligt aktiva, och även sedan länge lojala kunder kan lätt låta sig lockas att köpa valsfråden från annat håll, "när ordinarie leverantör i alla fall skall lägga ner produktionen", som de utländska konkurrenterna givetvis framhåller.

Ett beslut om trådvalsningens framtid i Domnarvet brådskar därför, vid risk att det nu offentliggjorda nedläggningshotet i sig kommer aff bli "självuppfyllande". Om kunderna - särskilt då sådana som köper hela sitt ofta specialbefonade behov från Domnarvet - drar sig ur eller ej förnyar valstrådsköpen därifrån, hjälper det inte hur många och långa MBL-förhandlingar och andra förhandlingar som följer. Ett för svensk stålindustri skickelsedigert beslut har då kommit till stånd på ett nästan oavsiktligt sätt, vilket vore en tragedi.

Herr falman! Det finns många andra frågor i samband med strukturpaketet för SSAB, men jag har tagit kammarens tid i anspråk tillräckligt länge med dessa. Gruvnedläggningen i Grängesberg är def i särklass allvarligaste sociala problemet i paketet, och minskningen i Domnarvet är allvarlig inte bara för orten Borlänge utan även för alla kunder som nu förlitar sig på att kunna få svensk valstråd från det enda existerande trådvalsverket för kolsfålsvalstråd i Sverige,

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 133 GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Med tanke på talarlistans egenskap aff kunna ändra utseende har jag en känsla av att anförandena nu kommer aff beröra skilda områden. Vi får väl se var den här debatten slutar.

Eftersom Börje Hörnlund redovisade centerns ståndpunkt i regionalpolitiken i går hade jag tänkt anknyta till den bara helt kortfattat i kväll. Därmed gör jag kanske Anders G Högmark besviken, eftersom han helt och hållet uppehöll sig vid de regionalpolitiska spörsmålen. Men jag kan åtminstone svara på hans fråga, om jag tyckte att def var något fel i att Sundsvall växte i storlek och att Östersund gjorde det, Def tycker jag inte alls. Men jag tycker inte heller att det är fel att Örnsköldsvik växer i storlek, aft Umeå, Skellefteå och Luleå gör det eller att inlandet får en möjlighet till tillväxt. Jag kommer att beröra arbetsmarknadspolitik i mitt anförande.

En människas möjlighet aft bosätta sig och att bo kvar på en ort är helt beroende av de ekonomiska förutsättningar som den orten eller bygden ger. Ekonomiska förutsättningar är t, ex. arbetsinkomst, inkomstskattens -främst kommunalskattens - storlek, kostnader för boende och mat, kostnader för resor till och från arbetet m.m. För aft betala levnadskostnaderna krävs en arbetsinkomst, som i sin fur kräyer ett arbete. Ett eget arbete utgör grunden för en trygg och säker försörjning. Ett eget arbete skänker egenvärde, sociala kontakter, gemenskap och möjligheter till en personlig utveckling. Det här är naturligtvis lika viktigt för alla, både kvinnor och män, och vikfigt för den unga generationen. Alla behöver känna aff de behövs i samhället. Därför anser centerparfiet aft ett av de viktiga polifiska målen är allas rätt till eft arbete.

Herr talman! Allas rätt fill ett arbete borde gälla hela landet. Gör det det? Nej, förvisso inte. Vi vet att skillnaderna i landet är stora, beroende på om det är fråga om en utflyftningskommun eller en inflyttningskommun. Det är

123

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

124

inte bara skillnader i arbete, utan def är skillnader i utbildningsmöjligheter, kommunalskaft och kommunikationer. Regeringen påstår att med en socialdemokratisk ledning minskar klyftorna. LO påstår motsatsen. I deras nyligen avlämnade rapport uttalas aft de ekonomiska klyftorna har ökat. Vem skall man tro?

I budgetproposifionen skriver regeringen: "Trots den betydande minskningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och en fortsatt stark ökning av arbefskraftsutbudet har sysselsättningsökningen varit så kraftig att arbetslösheten har kunnat begränsas ytterligare." Ja visst, genomsnittet i riket är i dag kring 2,7 %. Men sanningen är ju den aff för inflyttningskommunerna är siffran lägre och för utflyftningskommunerna betydligt högre.

Någon har sagt aft om man står med ena foten i en hink med hett vatten och den andra i en hink med kallt vatten så mår man genomsnittligt ganska bra. Sådana är de här riksgenomsnitten. Vi har en bra sysselsättning, säger regeringen. Det är bara def att ett genomsnitt utraderar de negativa och de positiva talen. Ta statistiken över arbetslöshet för kvinnor resp, män! Det påstås att en utjämning har skett, men det är på samma sätt här. Arbetslösheten för kvinnor i utflytfningslänen är betydligt större än i inflyttningslänen, där den statliga sektorn finns, t, ex, här i Stockholm. Rikssiffror är bra för EG-statistiken, men de bör behandlas varsamt här i landet.

Centerpartiet anser att alla skall ha rätt fill en grundtrygghet. Att vara med i arbetslöshetsförsäkringssystemet får anses tillhöra den grundtryggheten, speciellt med tanke på att dagens arbetslöshetsförsäkring till 95 % täcks av skattemedel. Det är egentligen inte längre fråga om en försäkring utan om ett statligt stöd. De allvarliga bristerna i det nuvarande systemet gör aft en tredjedel av de arbetslösa av olika skäl infe kommer i åtnjutande av vare sig arbetslöshetsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd. De har inte kvalificerat sig genom fidigare anställningar eller genom att ha varit arbetslösa tillräckligt länge.

Vi i centerpartiet anser defta vara orimligt. Vi anser därför att en allmän arbetslöshetsförsäkring bör införas. Vi har dessutom den uppfattningen att de som har ett arbete har möjlighet att solidariskt svara för en liten del av tryggheten för den som är arbetslös. Det är så den s, k, fördelningspolitiken fungerar,

Vuxenstudiéstödet är knutet till krav om fillhörighet fill A-kassa. Def gör att de som är utanför arbetsmarknaden och de som har arvodesinkomster eller inkomster av extrajobb och infe är anslutna till A-kassa kommer att stå utanför systemet, Def handlar främst om kvinnor. Trots aff vuxenstudieav-giff - med 0,25 %, tror jag Lennart Bodsfröm sade i går - betalas in av arbetsgivaren på deras tillfälliga inkomster, kommer de att bli vägrade stöd när de behöver utbilda sig för att komma in på arbetsmarknaden på ett eller annat sätt. Har vi därmed gett dem samma möjligheter till utbildning som andra? Kan regeringen påstå att de har getts samma möjligheter till arbete som alla andra?

Talar vi om allas rätt till arbete, då skall vi också ta med de människor som drabbats av olika former av arbetshandikapp. Målsättningen måste vara aft dessa grupper i så stor utsträckning som möjligt skall beredas arbete inom det

ordinarie arbetslivet. För grupper som har svårt aft göra sig gällande på arbetsmarknaden krävs särskilda insatser av samhälle och näringsliv,

Def är därför oroande att antalet arbetslösa med någon form av arbetshandikapp har ökat under 1986, samfidigt som den totala arbetslösheten minskat något. Det handlar om närmare 27 000 människor. Här har Samhällsföretag en stor uppgift,

Samhällsförefagsgruppens uppgift är att skapa arbete åf arbetshandikappade där inga andra alternativ finns. Dels gäller det att se till att så många som möjligt får komma till Samhällsföretag, dels gäller det aft lönebidragen är sådana att företagen erbjuder så många platser som möjligt.

Regeringen föreslår, för att göra det ekonomiskt möjligt att öka timvoly-men för sysselsättning inom Samhällsföretag, att antalet platser med lönebidrag hos statliga myndigheter minskar med 300,

I nyhetsbladet från arbetsmarknadsstyrelsen berättar AMS att det samtidigt föreslås att patienter från de större vårdinstitutionerna för psykiskt utvecklingsstörda skall erbjudas arbete på Samhällsföretag, och därför vill AMS att staten skall ta emot 500 i stället för 300 personer med lönebidrag.

Regeringen ger och regeringen far. Var finns samhällsekonomin i defta? Människor ufan arbete och utan social förankring kostar också pengar för staten. De är mer sjukskrivna, och de mår dåligt!

Herr falman! På arbetsmarknaden har småföretagen en oerhört stor betydelse. De ger arbete åf mer än en miljon människor. De tillför statskassan 90 miljarder kronor per år. I utflytfningslänen är def vikfigt att de små företagen har möjlighet att etablera sig och skapa nya jobb. Det är få gånger det finns en idé om ett nytt stort företag.

På vilket sätt stöder regeringen småföretagen? Skattesystemet var från början sådant att samma regler gällde för de små företagen som för de stora, I dag har vissa orättvisor tagits bort, men arbetsgivaravgifterna tar nog snart loven av småföretagandet.

En höjning av arbetsgivaravgifterna blir lika stor för stora som för små företag, Defta är orimligt. Små företag kan inte anses ha riktigt lika stor bärkraft, Dessutom beskattas företagen på ATP-avgifter även om underlaget eller vinsten infe nått upp över basbeloppet. Det kan inte vara riktigt aft den som har lägre bärkraft skall betala för något som aldrig kommer den betalande till del. På samma sätt är det med de personer som har en anställningsinkomst som understiger basbeloppet.

Med tanke på småföretagens betydelse för utflytfningslänen är det förvånande att detta fortsätter. Småföretagen har också en enorm betydelse för kvinnors sysselsättning i de här områdena.

Men så är det i regeringens polifik! Den starke vinner över den svage. Det har nu kommit signaler från kommunhåll, aft när det gäller def kommunala bostadstillägget, slår de nya reglerna så, att tillskottet skall användas för standardhöjning av boendet. Det kan betyda att de pensionärer som försöker leva och bo billigt, dvs. de som har låg eller ingen ATP, kommer att ställas utanför. Nya regler för det vanliga bostadsbidraget kommer att slå så, att de som har inkomsthöjningar får för högt bidrag och de som har inkomstminskningar får för lågt bidrag. Ingen kontinuerlig korrektion kommer aft ske utom undantagsvis. Vad för slags fördelningspolitik är detta?

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

125

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

126

Årets budget har en tydlig ekonomisk-politisk strategi - det står i budgetpropositionen, och det stämmer. Regeringen ger i ena änden och tar tillbaka i den andra. Regionalpolitiska satsningar motverkas av indragna polistjänster, minskad kommunalskafteutjämning osv.

Men riksgenomsnittet räddar regeringen i niånga fall. De positiva effekterna och de negafiva effekterna tar uf varandra. Man kan med andra ord påstå att den tredje vägen är det statistiska medelvärdets väg.

Jag hade hoppats aft någon representant för regeringen gett sig tid till att delta i denna debaft om de arbetsmarknadspolitiska frågorna. Nu har flera statsråd hoppat av en av årets stora riksdagsdebatter. Herr falman! Jag tycker det hade varit trevligt om de med sin närvaro visat riksdagen sin respekt.

AnL 134 MARIANNE STÅLBERG (s):

Herr talman! Jag kan bara beklaga att varken Thage Peterson eller Anna-Greta Leijon befinner sig här i dag, men jag förstår att de har skäl att infe vara här. Vad Thage Peterson beträffar hade han ju anmält sig och tänkte fala i gär kväll, men eftersom det var så många andra som gick upp och talade hann han inte göra det. Anna-Greta Leijon hade också för avsikt att gå upp i talarstolen i dag. Det var dock någonting som kom emellan. Def finns säkert förklaringar till detta som de själva kan lämna vid senare tillfälle.

Anders G Högmark tog i ordentligt i dag. Jag frågade honom tidigare vad han hade ätit, eftersom han var sä ettrig. Han sade då att han inte hade fått någon mat. Det är det som är orsaken - Anders är hungrig. Han sade att den socialdemokratiska regionalpolitiken var patetisk. Det är patetiskt av en moderat att säga det. Om moderaternas förslag skulle ha fått råda i riksdagen, skulle vi i dag inte kunna konstatera aft det regionalpolitiska stödet har fördubblats sedan år 1984. Han sade också att människorna önskar besked och menade därmed att de borde ha fått lyssna till bl.a. Thage Peterson i går kväll. Jag vet att människorna vill ha besked när def gäller regionalpolitiken. Det är många som väntar på besked. Budgetproposifionen har emellertid nyligen lagts fram och den skall nu behandlas i utskottet tillsammans med de motioner som har väckts. Det finns således anledning både för allmänheten och för oss här i riksdagen att ta del av den debaft som kommer.

För övrigt satt jag själv tillsammans med Anders G Högniark i den regionalpolitiska utredningen, och där haglade det från moderaternas sida inga fantastiska förslag som skulle ha kunnat rätta fill de problem som faktiskt finns i dag.

Jag kan infe gå in och svara på alla de frågor som Anders G Högmark ställde till mig och inte,heller på det som Görel Thurdin fog upp. Jag förstår att det var Anna-Greta Leijon som Görel Thurdin skulle ha velat diskutera med. Om jag skulle svara på alla dessa frågor, skulle jag inte ha någon chans att hålla mitt eget anförande, vilket jag nu tänker gå in på i stället,

I min egenskap av riksdagsledamot från Norrlands inland är jag nöjd med att de regionalpolitiska frågorna har ägnats stor uppmärksamhet i årets budgetproposition. Av särskild betydelse är att samtliga departement har tagit regionalpolitiska hänsyn, alla departement som med hänsyn fill sin verksamhet kan låta sina förslag präglas av sådana hänsyn,Def är eft

genombrott, eft trendbrott, att regionalpolitiken präglar en hel budgetproposition.

Särskilt viktigt är givetvis förslaget fill förändrad skatfeutjämning, vilket bl, a, syftar fill en utjämning av kommunalskatten, och i övrigt visar en förståelse-för inlandskommunernas besvärliga situation. Det kan inte råda något tvivel om aff en utjämning av kommunalskatten undanröjer en,del hinder för etablering av verksamhet i högskaffekommunerna.

Jag noterar också med tacksamhet att medlen för regionalpolifiska insatser förstärks och att regionalpolitiska medel fortsättningsvis kan användas inom såväl den privata som den offenfliga tjänstesektorn. Det är av särskild betydelse mot bakgrund av att tjänstesektorn utvecklas snabbare när def gäller arbetstillfällen än vad industrisektorn gör. Det kan t, o, m, ifrågasättas om det i framtiden blir möjligt att ordna arbete åt befolkningen i de regionalpolitiskt prioriterade länen utan en utbyggnad av tjänstesektorn.

Herr falman! De åtgärder med regionalpolitisk inriktning som regeringen föreslår är ytterst välkomna, men också ytterst nödvändiga.

Även om de regionalpolifiska medlen utökas och fillämpningen utvidgas, är det stora svårigheter att rättvist fördela arbetstillfällen och tillväxt någorlunda jämnt inom landet. Detta sammanhänger inte minst med den pågående förändringen med ökad automation i tillverkningsprocessen och att utvecklingen i hög grad alltmer inriktas mot s. k. kunskapsintensiv verksamhet.

Praktiskt taget alla framtidsstudier visar att företag och andra verksamheter söker sig till kunskapstäta områden. Def innebär framför allt en kraftig utveckling i universifefsregionerna och därmed storstäderna. Om en sådan utveckling får pågå av sig själv, kommer den aft leda till en alltför kraftig expansion även handfull städer och däremellan eft alltmer utglesat landskap. Skall acceptabel regional balans uppnås måste kunskapsuppbyggnad ske på fler orter.

I första hand måste de regionala högskolorna få ökade resurser och tydligare användas för en nödvändig kunskapsuppbyggnad. En förutsättning för det torde vara af t i varje fall vissa forskningsresurser knyts tillde regionala högskolorna.

I inledningsskedet kan forskning ske inom områden med begränsade behov av dyrbar teknisk utrustning. Det borde t. ex, vara möjligt aft knyta en professur i turistvetenskap till högskolan i Östersund, Den regionala högskolan i Gävle-Sandviken borde i samarbete med byggforskningsinstifu-tet i Gävle kunna utvecklas till en utvidgad forskningsresurs inom bostads-och byggområdet, Byggforskningsinstitutefs förslag om att få inrätta professurer bör kunna förverkligas.

Universitetet i Umeå och Tekniska högskolan i Luleå bör få i uppdrag att undersöka möjligheterna att förlägga en del av sin forskning till regionala stödjepunkter i Norrlandslänen. Liknande uppgifter borde ges övriga universitet och högskolor i andra delar av landet.

Även andra möjligheter fill en spridd kunskapsuppbyggnad borde diskuteras. En sådan verksamhet har redan påbörjats, genom att regionalpolifiska medel använts för uppbyggnaden av vissa centra i samverkan mellan näringsliv, universitet, kommuner och staten. Denna verksamhet måste efter

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

127

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

hand utvärderas och resultaten läggas till grund för en utveckling av verksamheten.

Även om åtgärder av den karaktär som jag nu antytt skulle bli verklighet, och vi därigenom skulle få en mer decentraliserad kunskapsuppbyggnad, krävs ytterligare åtgärder om en balanserad utveckling skall ske. Storstädernas snabba expansion måste begränsas. Ett led i defta är att investeringsfonderna frisläpps i hela landet med undantag av Stockholm, Göteborg och Malmö, Dessutom har s, k, övrigt byggande utom bostäder begränsats i Stockholmsregionen,

Ytterligare åtgärder i samma riktning måste prövas. Över huvud taget borde verksamhet som infe nödvändigtvis måste lokaliseras fill storstäder och universitetsregioner lokaliseras till regionala centra i undersysselsatta områden.

Ny statlig verksamhet inom både affärsverk och myndigheter bör förläggas till andra orter än storstäder och universifefsregioner. Riksdagens beslut om förläggning fill vissa prioriterade områden måste börja respekteras.

Även om vi nu kan iaktta en kraftig utveckling mot s, k, kunskapsinfensiv produktion, är mer konventionell industriproduktion och arbetstillfällen inom industrin också i fortsättningen av mycket stor betydelse. Strävan bör vara aff lokaliseringen av industrijobb sker till undersysselsatta regioner. Det gäller inte minst den råvarubaserade industrin.

Mot den bakgrunden bör skogsindustrien verksamhet i ökad utsträckning lokaliseras fill inlandet. Tillstånd till skogsindustrien verksamhet bör inriktas mot Norrlands inland och därmed begränsa eller förhindra kustnära förläggning.

Vidare bör ytterligare försök med utvecklandet.av s, k, kombinafionssysselsättning ske i glesbygden och nya möjligheter, t. ex, genom s, k, distansarbete, prövas.

Jag noterade med tillfredsställelse att statsministern och Bengt Westerberg i gårdagens debatt var rörande eniga om vikfen av att jobba vidare med frågorna kring kombinationssysselsättningen. Dessa frågor har vi som kommer från skogslänen länge försökt väcka intresse för, eftersom kombina-tionssysselsätfningen används flitigt i våra län.

Herr talman! Det står klart för var och en att en balanserad utveckling inom Sverige kräver stor målmedvetenhet och betydande kreativitet. Vi måste gemensamt motverka en utveckling som leder till en kraftig expansion av en handfull redan gynnade områden och en ytterligare försvagning av redan utsatta områden.

Regeringen har i sin budgetproposifion anvisat nya möjligehter och nya resurser. Det ankommer nu på var och en av oss att medverka fill en balanserad utveckling av hela landet.

128

AnL 135 ANDERS G HÖGMARK (m) replik;

Herr talman! Marianne Sfålberg talade om aft jag fog upp en lång rad frågor. Det är helt riktigt, Def blir många gånger så om man skall ha en helhetssyn när det gäller regional utveckling. Det var faktiskt en av poängerna i mitt lilla inlägg- att det inte går att tala bara om industristöd om man skall tala om regional utveckling.

Jag är helt överens med Marianne Stålberg om att när det gäller industripolitiskt stöd är de insatser som socialdemokraterna har infört och föreslår mycket mer omfattande än moderaternas- men jag försökte infe visa aft vi var duktigare i det avseendet.

Jag sade att det fillhör en förgången tid att syssla med industrisföd, Def verifierades av Marianne Stålberg, Hon mäter fortfarande den regionalpolitiska aktiviteten i mängden sfödmiljoner!

Sedan måste jag fråga; På vilket sätt kompenserar detta något större stöd de många hundra miljoner som exempelvis Norrlands inland dräneras på via löntagarfondsavgifter, olika socialförsäkringsavgiffer, egenavgifter osv,? Moderata samlingspartiet har som bekant sagt nej till löntagarfonderna och den dränering de medför. Vi har också sagt nej till höjningar av socialförsäkringsavgifter och egenavgifter. Sammantaget överstiger de belopp som vi har sagt nej till flera gånger om de stödpengar som regeringen har pumpat in till industrins fromma.

Vidare: Det är anmärkningsvärt, herr talman, att höra aft Marianne Stålberg säger att def nya skatteutjämningsförslaget är ett trendbrott. Det gjordes en stor manifestation för ett antal månader sec an när det socialdemokratiska kommunalrådet i Linköping anförde styrkorna i södra Sverige mot regeringens förslag. Vi vet inte utfallet av riksdagsbehandlingen därvidlag.

Jag vill fråga: På vilket sätt anser Marianne Stålberg att de totala statliga transfereringarna fill kommuner och landsfing har regionalpolitisk profil? Jag tänker exempelvis på sådana specialdestinerade medel som gäller barnomsorgen, - Vi kan gå från kommun till kommun, när det gäller de små kommunerna, och skall då finna att de avgifter som dessa kommuner betalar in till systemet är långt större än de belopp som går ut till resp, kommuner. Jag skulle kunna rabbla upp kommuner i Norrland som inte får hälften tillbaka av vad de betalar in. Jämfört med storstadsregionerna är de i strykklass. Jag vill ha reda på: På vilket sätt har den konstruktionen en regionalpolitisk profil?

Sedan vill jag upprepa en fråga, även om jag förstår aft inte Marianne Stålberg kan svara på allt: På vilket sätt tycker Marianne Sfålberg att det offentliga vård- och servicemonopolet och det reella yrkesförbudet på dessa områden - förbud för människor att starta eget - kan sägas vara inslag i en akfiv jämsfälldhefspolitik? Jag avser med andra ord förbudet för kvinnor aft dra i gång något eget.

Det är många frågor, och litet oförskyllt har Marianne Stålberg blivit regeringspartiets främsta företrädare. Kom det överraskande är def åter eft exempel på de dåliga kommunikafionerna inom partiet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 136 GÖREL THURDIN (c) replik:

Herr talman! Ja, Marianne Stålberg, vi förstår aft det är stora svårigheter att skapa jämn sysselsättning i landet. Det kan vi ju avläsa i den regionala obalansen.

När det gäller den regionala obalansen var Anders G Högmark inne på ett grundläggande problem som har funnits länge, nämligen statsbidragens fördelning över huvud taget. Den kommunala skatteutjämningen utgör i alla fall en mindre del av de totala statsbidragen som utgår till kommunerna.

129

9 Riksdagens protokoU 1986/87:65

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUUsk debatt

Jag förstår inte att Marianne Stålberg kan stå här och hävda att def förslag som regeringen nu har lagt fram skulle på något sätt förbättra situationen jämfört med tidigare. Jag har då läst ett brev från länen i Norrland, där man påtalar att man i och för sig är tacksam över att minskningen av den kommunala skätteutjämningen slår mindre mot Norrlandslänen än mot andra - hur det nu var de uttryckte sig. Men man ansåg att def var orimligt att medlen som utgår fill de norra regionerna skulle minska.

Vi får hoppas att Marianne Stålberg får regeringen på andra tankar i fråga om att utlokalisera statlig verksamhet, så aff def nu äntligen kan bli verklighet, för det har def ju infe blivit. Så mycket statlig verksamhet har fortfarande inte utlokaliserats och definitivt inte till utflytfningslänen.

Det är bra med de regionala högskolorna. Jag kan fylla på och säga att Umeå har sagt att där behövs nya professurer till civilekonomufbildning. Med tanke på tjänstesektorns betydelse för det övriga näringslivet är också def en angelägenhet aft komma ihåg i det här sammanhanget.

Många har talat här i kammaren om kombinafionssysselsättning. När jag hör vad Marianne Sfålberg säger nu börjar jag undra om folkpartiet och socialdemokraterna håller på aft träffa nya uppgörelser. Det var i princip bara de två partierna som var så eniga om kombinationssysselsättning. Det gör mig litet konfunderad, för det har ju hävdats länge i kammaren hur nödvändigt det är att sådana möjligheter finns, framför allt för småbrukare i inlandet.

130

AnL 137 MARIANNE STÅLBERG (s) replik:

Herr falman! Låt mig börja med Görel Thurdin, När det gäller def nya förslaget till kommunal skatteutjämning förhåller det sig ju så att regeringen måste spara samtidigt som den kommer med det här förslaget. Om jag har förstått länsavdelningarna i de fyra Norrlandslänen rätt är de nöjda med förslaget, eftersom den besparing som sker inte tas ut i Norrlandslänen, Att fortsätta med det system som finns i dag skulle innebära aft situafionen försämrades avsevärt för Norrland,

Om de borgerliga parfierna är intresserade av att förbättra för de län och de kommuner som man nyss har pratat så varmt för, bör de följa regeringens förslag, eftersom skogslänens kommunavdelningar har gått med på def förslaget.

Jag håller med Görel Thurdin om att vi har varit dåliga i riksdagen när vi infe har följt det beslut som vi har fattat om att prioritera vissa områden för ufiokalisering av statlig verksamhet. Tyvärr var de borgerliga regeringarna som vi hade före 1982 lika dåliga. Redan före 1982 fanns ju riksdagsbeslutet om att verksamhet skulle utlokaliseras till vissa områden, men ändå fattades även under de åren beslut om att lägga verksamhet i Stockholmsregionen, Jag beklagar att våra regeringar har varit så dåliga på det här området.

Vad beträffar kombinafionssysselsättning är det inte alls så aft någon koalition är på gång mellan socialdemokrater och folkpartister. Jag redogjorde bara för att jag hörde både statsministern och Bengt Westerberg ta upp kombinationssysselsätfningen, så jag förstod aff den saken i fortsättningen skulle komma att ägnas större uppmärksamhet. Jag är tacksam om fler parfier kommer med på den vagnen.

Anders G Högmark talar om att man måste ta upp många olika områden när det gäller regionalpolitiken. Jag håller med om det. Det är också därför som man i budgetpropositionen pä praktiskt taget alla områden, från alla departement, pratar om gemensamma insatser som skall göra det bättre i skogslänen. Det är därför man har denna samlade syn, som aldrig har funnits tidigare i en budgetproposifion.

Talet om att det skulle förbättra situationen i glesbygden om vi skulle slopa vad Anders G Högmark kallar för yrkesförbudet för förskollärare aft starta eget för vård av barn förstår jag inte, Anders G Högniark anförde som exempel att en elektriker ju får arbeta privat, Def är faktiskt litet skillnad, Anders G Högmark, på def arbetsmaterial som en elektriker och en förskollärare i så fall har- här är det mänskligt material det är fråga om. Det är på denna punkt vi skiljer oss åt: Vi tycker inte aft man skall tjäna pengar på att vårda människor.

Prot. 1986/87:65 5februari 1987

AUmänpolitisk debatt

AnL 138 GÖREL THURDIN (c) replik:

Herr falman! Marianne Stälberg talar så fint. så kan Marianne Stålberg påverka den nuvarande regeringen tror jag säkert aft det kommer aft bli förbättringar. Vi tycks ju ha samma förhoppningar när def gäller aff förbättra situationen för de här länen, och framför allt då när def gäller uf lokaliseringsdelen.

När def gäller kommunal skatteutjämning måste jag be aff få tala om att centerpartiet har lagt fram eft eget förslag, där man förstärker de län som är mest utsatta. Och def gör man utan att försämra budgeten!

Slutligen vill jag säga att årets budget har den ekonomisk-politiska strategin aff regeringen ger i ena änden och far fillbaka i den andra. Genomsnittet räddar så att säga regeringen, Regionalpolifiska satsningar blir på något sätt utan effekt i vissa sammanhang, just därför att man har den här strategin.

AnL 139 ANDERS G HÖGMARK (m) replik:

Herr falman! Def är så sant aft regeringen pratar. Den pratar, precis som Marianne Stålberg sade, i varje bilaga i budgetpropositionen om regionalpolitiken. Men man är infe närvarande här i kammaren. Man föreslår väldigt litet konkret.

Det finns inslag i skatteutjämningen - jag talar dä om de 10-13 miljarder som finns i skatteutjämningssysfemet - som bör reformeras, Def finns måhända inslag i Kjell-Olof Feldts förslag som kan diskuteras och som kanske är bättre än det nuvarande systemet, även om förslaget har många brister, vilket framfördes infe minst av ledande, tunga socialdemokratiska landstings- och kommunalråd när man hade samling i andrakammarsalen före juluppehållet. Det våren stor manifestation, där många socialdemokrater instämde i Kjell-Olof Feldts oro.

Men min fråga gällde: På vilket sätt anser Marianne Stålberg och regeringen att de specialdestinerade medlen, som är av storleksordningen 45-50 miljarder, har någon regionalpolitisk profil? Ur den pärm jag har på mitt rum skulle jag kunna läsa upp kommun för kommun från norr till söder och konstatera att man just i små kommuner i glesbygd betalar in nästan

131

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

132

dubbelt så mycket när def gäller t, ex, barnomsorgsavgifter som man får tillbaka. På område efter område skulle jag kunna konstatera samma sak.

Jag vill alltså ha en konkret redovisning av Marianne Stålberg av på vilket sätt de kommunala bidragen i def här avseendet har regionalpolifisk profil. Jag talar alltså om de specialdestinerade medlen.

Sedan är def klart att man kan konstatera aft det är skillnad mellan elektriker och förskollärare, Marianne Stålberg, Men jag konstaterar att vare sig sjukgymnaster, förskollärare, fritidspedagoger, vårdbiträden eller sjuksköterskor tilläts att starta eget - där råder i realiteten ett yrkesförbud med de vårdmonopol som stat, landsting och kommuner i dag har. Inget nytänkande förnimnis hos Marianne Sfålberg, ingenfing! Så säger hon: Def är skillnad på material - hos förskoleläraren gäller det mänskligt material, och då måste det vara samhället, det offenfliga, som vårdar.

Det är minsann ett gott betyg som många enskilda människor ute i hemmen kommer att minnas, när det gäller att vårda sjuka mödrar och sjuka barn. Då duger inte ett enskilt inifiativ, då ärdet kollektivet som skall vårda, Def är nog så upplysande om hur socialdemokraterna ser på detta med vård och omsorg,

AnL 140 MARIANNE STÅLBERG (s) replik;

Herr talman! Görel Thurdin säger att centerpartiet framlagt eft eget förslag beträffande den kommunala skatteutjämningen. Det finns säkert skäl att titta på alla förslag framlagda i riksdagen under våren. Jag förstår att man i utskottet kommer aff bearbeta både regeringens förslag och förslag från de olika parfierna. Men jag säger än en gång att när det gäller skogslänen har representanter för kommunerna där sagt sig vara nöjda med regeringens förslag. Det finns anledning för de parfier som värnar om skogslänen aft titta litet närmare på regeringens förslag,

Görel Thurdin sade aft det var ekonomisk-politisk strategi i den här budgeten. Ja, det är klart. Hur skulle det vara om vi inte hade en regering som förde en vettig ekonomisk politik? Jag skall inte dra upp exemplen från hur def var tidigare, men ändå berätta för Görel Thurdin, om hon inte kommer ihåg def, att vi hade ett ofantligt stort budgetunderskott, 87 miljarder kronor, år 1982, Ingen i detta land tjänar pä att budgetunderskottet fortsätter att växa, Def har varit regeringens ambition att med bibehållen social välfärd beta av detta fantastiska budgetunderskott. Jag tycker man varit mycket skicklig, och man har också fått beröm utanför landets gränser,

1 budgetproposifionen i år framgår aft budgetunderskottet kommer att vara 37 miljarder, alltså en minskning från 87 till 37, Det tycker jag inte är fy skam. Det är klart att def måste synas någonstans, men man har försökt fördela det så rättvist som möjligt,

Anders G Högmark fortsätter att tala om att stadsråden infe finns närvarande i kammaren, Def finns säkert skäl för detta. Jag vet att de var väldigt angelägna att komma hit, men saker inträffade som gjorde att de inte kunde vara här. Ni kommer säkert att få träffa dem och ta upp era frågor,

Anders G Högmark säger att def inte finns något förslag som skulle förbättra situationen i Norrlandslänen, i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag tycker det är näsfan oförskämt att framföra något sådant. Det

finns massor med förslag, även om jag i mitt huvudanförande sade att det säkert finns skäl aft göra ännu mera. Men man satsar på aff förbättra infrastrukturen som är sä viktig i Norrlandslänen, Man lägger fram förslag om aft t. ex, förbättra vägarna för 6 miljarder kronor, på tio år. Genom SJ görs förbättringar, inom datakommunikationerna läggs miljarder under kommande år. Kommunala flygplater, som Anders G Högmark tidigare sade är så dåliga, lägger man 15 miljoner på för att förbättra dem. Och detta att det i fortsättningen skall vara möjligt att lämna regionalpolitiskt stöd till den privata tjänstesektorn tycker jag också är bra.

Andre vice talmannen anmälde aft Görel Thurdin oeh Anders G Högmark anhållit aff till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt fill ytterligare repliker.

AnL 141 RUNE ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har lyssnat till denna debatt. Det har varit låt mig kalla def en fickdebatt, eftersom de ansvariga statsråden inte var här. Det rår inte Marianne Stålberg för, utan statsråden får i vanlig ordning tala om orsaken till att de inte fanns här i dag. Jag tycker aft det beskedet i varje fall bör komma, ty deras frånvaro är en nonchalans mot riksdagen. Vi har en enda allmänpolitisk debatt under vårsessionen. Då kräver vi som riksdagsledamöter att de ansvariga statsråden är närvarande och tar del i debatten om deras specialområden. Man skall absolut kunna lägga sina möten och andra arrangemang så att man frigör sig för denna enda allmänpolifiska debatt.

Jag måste säga ett par ord till Görel Thurdin. Jag gratulerade Görel Thurdin fill utnämningen som andre vice ordföranden i centerpartiet. Jag hoppas att hon får ett bra jobb, och jag önskar henne lycka till. Men jag blev litet förvånad över Görel Thurdins uttalande. Marianne Sfålberg berömde Ingvar Carlsson för att han nu äntligen hade insett värdet av kombinationsarbeten och att dessa skulle kunna räknas in i det regionalpolifiska stödet. Dessutom hade även Bengt Westerberg talat om detta i sitt anförande. Görel Thurdin undrade då om defta förebådade en ny överenskommelse mellan folkpartiet och socialdemokraterna. Med anledning av Görel Thurdins frågeställning vill jag fakfiskt ställa en fråga till Görel Thurdin: Om Ingvar Carlsson äntligen har kommit på denna goda idé att kombinationssysselsäff-ningar i glesbygden är av stort värde och vill stödja dem, är det då fel aft träffa en uppgörelse med Ingvar Carlsson om sådant? Skulle Görel Thurdin som andre vice ordförande i centerpartiet säga nej fill en sådan uppgörelse?

Vi har olika sätt att tackla de regionalpolifiska frågorna och genomföra de direkta åtgärderna. Jag vill faktiskt säga att det finns en hel del matnyttigt i propositionen i år. Med tanke på den torka som i övrigt präglar statsbudgeten tycker jag att det relativt sett finns flera fina förslag i denna proposition. Def gäller bara att åtgärderna genomförs på ett sådant sätt att de verkligen får effekter för glesbygderna.

När man talar om de stora satsningarna och genomgripande frågor glömmer man väldigt ofta bort en viktig del i dessa regionala satsningar, nämligen servicen i glesbygderna.

Herr talman! Jag har i min hand ett brev från postverket, Def händer också

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

133

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

134

att postverket skriver brev. På kort tid har jag fått två brev från postverket. Ett brev betyder så niycket, säger man ju i- postverkets reklam. När def kommer brev från postverket till människorna i glesbygderna har de ofta en väldigt stor betydelse. Men i väldigt många fall utgör de en läsning som inte är uppbygglig därför aft de ofta inriebär avslag på framställningar då'def gäller bibehållen eller förbättrad service,

Def brev jag har här är ett besked från högsta poststyref i landet om att besvären beträffande en indragen poststation är avslagna. Jag försfår att postverket inte kan bekosta den service som ett eget postkontor innebär i de bygder som hunnit så långt i utförsbacken då def gäller utflyttning och annan nedrustning aft det infe finns ett reellt underlag för eft postkontor. Vad jag däremot inte försfår är att postverket begagnar ett slags död mans grepp i sin hantering av dessa ärenden, I två fall som jag och andra riksdagsledamöter engagerat oss i gäller det bygder där man förhoppningsvis passerat botten i befolkningsutvecklingen och är på väg uppåt igen, 1 båda fallen hade småindustrier startat i bygderna. Flera unga familjer hade flyttat in, och optimismen frodades i bygden. Men postkontoret skall läggas ned, menar postverket. Man kan läsa mellan raderna att postverket tvivlar på den framåtanda och de ljusa prognoser som finns för dessa bygder, vilka också beskrivs i besvärsskrivelserna. Den ena av de småindustrier som jag berättar om hade nämligen tänkt sig postorderförsäljning av de elfekniska produkter som tillverkningen består av, och man kan ju förstå vad eft postkontor just på lokaliseringsorten betyder i det sammanhanget. Men postverket ändrar inte sitt beslut när man där får kännedom om förhållandet. Det är, som jag sade tidigare, någonting av död mans grepp över det hela: handläggaren ändrar sig inte, eftersom ofelbarhefsstämpeln då skulle suddas uf, och de övriga i trappstegen ända upp till högsta postdirektionen litar på sin handläggare -och de litar mycket mera på sina handläggare än pä de uppgifter som kommer från de människor som i verkligheten berörs.

Då kan man fråga sig om detta är någon så stor sak aft den bör fas upp i Sveriges riksdag. Ja! Det är en stor fråga för glesbygdens människor, när de ser sina bygder dö och finner att det inte hjälper aff kämpa emot. Jag vet att man kämpar emot och böjer mig för det faktum att lantbrevbärning ofta åren bra lösning på postservicen i glesbygderna. För många gamla och handikappade är den kanske också den allra bästa. Men det måste ju finnas en möjlighet till anpassning till de speciella förhållandena där. För att det inte skall uppstå något missförstånd vill jag verkligen framhålla den fina serviceanda som präglar posfens funktioner ute i glesbygderna. Den kritik som jag har riktat mot centrala postverket för dess död mans grepp gäller verkligen infe dem som handhar postservicen i glesbygderna. De är ofta människor som själva är uppväxta i glesbygdens miljö och uppfostrade i den andan, aff för överlevnad erfordras att man hjälper varandra, Jagvill ha fört fill protokollet att detta gäller denna grupp serviceinriktade människor i glesbygderna,

Samma service måste också gälla på alla andra områden där stat och kommun har monopol på sin service till allmänheten. Ett annat sådant målområde är järnvägstrafiken, Samma mönster som jag skildrat då det gäller postverket framträder även där.

Jag skall berätta en episod. Företrädare för turistnäringen i Västerbotten var samlade till én stor regional konferens, med talare från det, centrala turistrådet i Stockholm, experter från utlandet, och man skulle penetrera problemen och dessutom slå på trumman för den västerbottniska turismen. Turismens tyngdpunkt låg just på förbättrade kommunikationer och de möjligheter dessa skulle kunna skapa.

Herr falman! Alla som finns här i salen och hör mig skildra det här kan förstå vilken stämning som konferensen hade att starta i när morgontidningarna i Västerbotten samma dag meddelade aft en dagtågförbindelse från Syd-och Mellansverige som betraktas som huvudförbindelsen upp till de övre delarna av landet i fortsättningen skulle stanna i Ange, - Ange ligger faktiskt på mittlinjen i Sverige, - Denna tågförbindelse har det turistiskt klingande namnet "Lapplandspilen", Man får väl hoppas att SJ åtminstone vidtar en namnändring. Men def är inte säkert att så sker; SJ har i andra sådana fall inte visat någon större känsla för fair play.

Flygverksamheten är ytterligare ett exempel där glesbygdens människor får komma i efterhand. På de länga flygningarna upp fill Norrland får vi norrlänningar betala ett högre pris per transportkilomefer än def som gäller till tätorterna i Syd- och Mellansverige, Defta lär bero på aft Linjeflyg och SAS har konkurrens från SJ och biltrafiken på orter som ligger på relativt närhåll från Stockholm, och då kan man av konkurrenshänsyn inte göra annat än följa med i prispressen. Men det är vi som bor på de stora avstånden och som av den anledningen är hänvisade fill transporterna med flyg som får betala detta.

Jag har i min hand en informationsskrift, utgiven på regeringens uppdrag, med en bild av kommunikationsminister Sven Hulterström, På en sida redogörs där för personliga data om Sven Hulterström, vad han vill satsa på osv. Som hans ansvarsområden anges väg-, järnvägs-, sjö- och lufttransporter, post- och telekommunikationer, trafiksäkerhet samt forsknings- och utvecklingsverksamhet på transportområdet. Jag skulle kunna ta upp punkt för punkt i dessa kommunikationsministerns ansvarsområden och peka på betydande brister i handhavandet av dessa.

Jag har tidigare fört debatter med kommunikafionsministern i kammaren just om dessa frågor, och jag har inbjudit honom att komma upp och hälsa på oss uppe i Norriand, Vi skulle då ordna med en i första hand lärorik men också trevlig resa för honom. Han har lovat aft komma. Kanske vill någon här i kammaren närvarande påminna honom om detta. Han är i högsta grad välkommen, men det brådskar.

På telekommunikationernas område tränger nu fiberoptiken in, Def är mycket viktigt att Norrland inte kommer efter i detta sammanhang. Vi måste vidare få en superdator till Umeå universitet, men för att denna skall kunna fungera och ge de resultat som vi hoppas på måste telekommunikationerna vara utbyggda.

Isbrytningen är underdimensionerad, och under kalla vintrar dirigeras isbrytarna till uppgifter som är nödvändiga för att rensa de syd- och mellansvenska hamnarna. Under tiden får industrin i norr ligga på sina produkter och lider ekonomiska förluster. Än en gång är def i första hand glesbygden som drabbas. Här måste en förstärkning ske.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

135

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

Man har vidare höjt taxorna på feletjänster pä ett sådant sätt aft i första hand glesbygdens människor drabbas. Det blir dyrast för dem aff dra in nya telefoner, eftersom det är i deras bygder som de stora avstånden finns.

Sist, herr talman, vill jag fa upp en rättvisefråga, nämligen priset på elström. Jag har tidigare år lagt fram olika förslag till en rättvis fördelning av den naturtillgång som vattenkraften utgör. Det finns olika modeller för detta. Uppe i norr men även i andra glesbygder i Sverige, som Bergslagen, Värmland, Dalsland osv,, får man på grund av transportkostnaderna betala mera för olja och bensin än i andra delar av landet. Med tanke på aft vi exporterar elström som är utvunnen av vår vattenkraft borde vi befrias från denna extra transportkostnad.

Landshövding Heurgren i Östersund har lagt fram eft förslag om att man i Jämtlands län skall inleda en försöksperiod om fem år, under vilken enligt hans beräkningar en särskild avgift per kilowatt skulle inbringa ungefär 200 miljoner till Jämfiand, Jag och samtliga övriga folkpartistiska riksdagsmän i Norrland har i en motion, väckt under allmänna motionstiden, föreslagit att 1 öre per kilowatt skulle avsättas till de bygder vari vattenkraften utvinns. Detta påslag är något mindre än det som landshövding Heurgren har föreslagit, men i stället täcker vårt förslag Norrland i dess helhet,

AnL 142 GÖREL THURDIN (c) replik:

Herr talman! Jag skall be att få markera för Rune Ångström att jag är här såsom en helt vanlig riksdagsledamot. Jag företräder i dag inte centerpartiet såsom andre vice ordförande.

Jag beklagar om jag har råkat trampa på en öm tå, men jag trodde aff Rune Ångström hade uppfatfat vad jag sade och förstått min uppfattning om kombinationssysselsäftningar. Jag tänker infe kommentera detta mera,

AnL 143 RUNE ÅNGSTRÖM (fp) replik:

Herr falman! Det är alldeles riktigt att def var en öm tå. Jag begriper inte den typ av debatfkonst som fördömer förslag som är värdefulla aff ta vara på och förvalta tillsammans med andra parfier, Aff de förslagen genom någon konstig spärr infe skulle få komma fill förverkligande tyder pl ett dåligt ansvar. Vår uppgift är ju aff på alla sätt skapa en god utveckling av de hembygder som vi representerar här i riksdagen. Skulle Ingvar Carlsson verkligen gå från ord till handling och fa med kombinationsverksamheter, särskilt när det gäller det norrländska jordbruket, kommer jag under alla omständigheter att förorda en uppgörelse med honom, oavsett vad andra parfier tycker i sammanhanget.

136

AnL 144 BARBRO NILSSON (s):

Herr falman! Mift ärende i detta anförande spänner över hela landet, trots att jag på talarlistan har hamnat mitt bland de regionalpolitiska talarna. Jag skall beröra alkoholfrågan. Den om något påverkar ju vår välfärd.

Vi har de senaste dagarna fått fa del av socialstyrelsens förslag till åtgärder mot våldet. Det är ingen överraskning att socialstyrelsen slår fast att man måste minska alkoholkonsumtionen, om man vill minska våldet.

Ett delmål för den svenska alkoholpolitiken är att minska den totala

alkoholkonsumtionen med minst en fjärdedel fram till är 2000, Detta skall ske med de metoder som riksdagen fastställde 1977: information och undervisning, kombinerat med en fortsatt restriktiv alkoholpolitik, där prispolifiken ingår såsom en viktig del.

Den totala alkholkonsumtionen minskade med över 20 % från 1977 till 1985, Därefter har konsumtionen ökat igen. Uppgången beräknas till 3 %, där vin och öl är helt dominerande. Orsaken till ökningen är infe vetenskapligt kartlagd, men def är rimligt att anta aft flera olika faktorer samverkar. En väsentlig anledning torde vara aft prisinstrumentet infe har använts tillräckligt effektivt.

Om vi skall kunna sänka den totala alkoholkonsumtionen med minst 25 % fram till år 2000, kan vi matematiskt räkna ut hur prispolitiken måste drivas. Genom studier som bl, a, genomfördes av den alkoholpolitiska utredningen, APU, vet vi hur prishöjningar på alkoholen påverkar konsumtionen. En höjning av alkoholpriset med 10 % ger en konsumtionsminskning med 7 %. 1 procents prishöjning är alltså värd 0,7 procents konsumtionsminskning. Om vi skall nå en 25-procentig minskning av alkoholkonsumtionen, måste vi höja priset på alkohol med 36 %, Fördelat på 12 år, från 1988 till 2000, blir det 3 % årligen utöver den allmänna kostnadsnivån.

Vi vet att alkoholen är en av de främsta orsakerna till våldet. Vi vet också att alkoholen orsakar en ofantlig belastning på sjukvården. Mellan 30 och 50 % av våra sjukvårdsresurser tas i anspråk för vård av alkoholrelaterade sjukdomar. Produktionsbortfall som orsakas av alkoholbetingad frånvaro från arbetsplatsen är eft vanligt problem. Även om de fackliga organisationerna i samarbete med arbetsgivarna bedriver ett omfattande och skickligt kamratsfödjande arbete, är det klart att alkoholen är ett problem, kanske det största. Problemet är påtagligt för arbetsgivare och arbetstagare, samt för de drabbade människorna, deras arbetskamrater, deras familjer och deras närmaste omgivning. Alkoholen kostar samhället gigantiska summor - över 60 miljarder per år, förutom allt mänskligt lidande som inte kan räknas i kronor och ören.

Höstens TV-serie Torra fakta gav många exempel ur vardagslivet om relationer på arbetsplatser och i familjer som var jobbiga på grund av bundenheten till alkoholen. Ur den aspekten borde det vara självklart att alla parter ställde upp på kravet att höjningar av alkoholskaften måste ske för aff förbättra folkhälsan och att dessa höjningar infe nödvändigtvis måste leda till krav pä höjda löner och höjda pensioner eller t, o, m, på ökade bostadstill-lägg.

Såväl skatte- som socialutskottet har deklarerat att vi borde kunna finna en formel som gör aft alkoholskatterna inte påverkar basbeloppsindex. Jag är övertygad om,aft det ligger i allas intresse att så sker. Därmed skulle en konsekvent och trovärdig alkoholpolitik kunna drivas utan ängsliga snegling-ar mot löneavtal m, m,, om vi skall sänka den totala alkoholkonsumtionen med minst 25 % fram till år 2000, Ja, om vi över huvud taget skall lyckas att bryta den uppåtgående konsumtionen fordras en konsekvent alkoholpolitik, där alkoholskatten används som def effekfiva instrument den är.

En effektiv alkoholpolitik fordrar ett aktivt utnyttjande av prisinsfrumen-fet, men det räcker inte. Man kan utarbeta program med förslag om en lång

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

137

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

rad verksamheter som motverkar alkoholseden. Att bilda opinion och bedriva kampanjer är exempel på det, AN-rådets unga ordförande Anna Liridh har påpekat aft den nya vinvågen är oerhört farlig. Vin är absolut inte någon harmlös måltidsdryck. Vi måste inse att vin också är alkohol. Kampanjer och program är till för att vi inte skall glömma bort hur fariigt det är med alkohol.

Jag har hört många utomstående berömma mitt eget landstings hälsopolitiska program. Berömmet är berättigat, eftersom programmet är bra. Men oavsett hur bra program man har kan de aldrig genomföras om vi inte har stöd för programmet hos gemene man, Det är något som oroar mig. Om man vill sänka alkoholkonsumtionen i mitt hemlän Västernorrland med 30 % fordras aft man sluter upp bakom programmet i kommunerna. Då kan man infe diskutera ett åtei-införande av en kommunal alkoholrepresentation eller ge varenda restaurang som så önskar serveringstillstånd. Då kan man inte heller snåla på stödet till alkoholfria miljöer och alkoholfria nöjesakfiviteter.

Vi måste som politiker hela tiden ligga steget före och bilda opinion i dessa frågor och inte låta massmedia hela tiden styra vad den allmänna opinionen förväntas tycka. Vinspalterna som finns i både dagspress och veckopress är dessutom ett fult sätt att komma förbi vårt reklamförbud mot alkohol.

Vi måste såga ifrån när t, ex, TV totalt glömmer sitt folkbildaransvar och oförblommerat glorifierar alkoholbruket. Vi måste säga ifrån när bryggeriintressena vill införa nya ölklasser och nya försäljningsformer. Vi måste ställa krav på skolans personal att den hjälper till att hålla ungdomsåren alkoholfria genom en saklig och genomtänkt undervisning. Vi måste också se till aft lärarna får den kunskap som behövs för att klara sin viktiga uppgift. Vi måste dessutom se fill att man i t, ex, journalistutbildningen och övrig högskoleutbildning far hänsyn till att alkoholen är vårt lands största olösta sociala, medicinska och ekonomiska problem. Det är från högskolorna framtidens samhällsledare kommer, och def kan bli förödande för det svenska samhället om högskolemiljöns alkoholposifiva syn kommer aff dominera i framtiden.

Herr falman! Jag har pekat på några frågor som har en enorm betydelse för en fortsatt positiv utveckling av vårt samhälle, Sverige anses vara eft föregångsland i kampen mot alkohol. Det är viktigt att vi anstränger oss för aft behålla den positionen. Det är vikfigt för oss själva, men det är också vikfigt att vi kan vara föredömen för andra länder som kämpar mot problem som är större än våra. Kampen mot alkoholen är en förutsättning i kampen för ett fortsatt välfärdssamhälle.

138

AnL 145 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Märkligt nog existerar det officiellt inga kurder i Sverige eller i något annat inimigrafionsland. Kurderna är nämligen registrerade som turkiska, syriska, irakiska eller iranska medborgare beroende på vilken nationalitet som står angiven i deras pass. I det land där majoriteten av kurderna - ca 6 miljoner - lever, nämligen Turkiet, existerar de inte ens officiellt, I Turkiet finns enligt myndigheterna bara turkar. Kurderna är mindre värda och kallas bergsfurkar, I kurdernas andra fre hemländer diskrimineras de i varierande grad. Överallt är de förföljda i mer eller mindre hög grad.

Det är självklart att den kurdiska befolkningen reagerat mot denna diskriminering och dessa övergrepp. Det stora flertalet bekämpar förföljelsen med fredliga medel. Men def finns också kurdiska grupper och organisationer som bedriver gerillakamper i Turkiet och Iran mot förtryckar-regimerna där.

Regimerna i Turkiet och Iran försöker pä alla sätt bekämpa kurderna. En viktig metod är aff söka splittra kurderna, att värva avhoppare och infiltratörer bland dem, bl, a, via säkerhetspolisen,

USA bedönier kurdernas kamp som negativ för USA:s och NATO:s militära säkerhetsinfressen, främst för NATO-insfallafioner i östra Turkiet, Turkiets säkerhetspolis kan därför räkna med stöd från den amerikanska säkerhetstjänsten CIA,

Sverige är det enda land i Europa som betecknat PKK som terroristorganisation. Om defta grundar sig på djupare analys och utredning får de som beslutat därom svara på. Men det finns sannolikt kurder som på grund av detta oförskyllt fått terrorisfstämpeln pä sig. Det finns enligt min mening all anledning att noggrant pröva riktigheten av dessa beslut i varje särskilt fall.

Det av länspolismästaren Hans Holmér angivna s, k, 95-procentigt säkra huvudspåret mot kurder har inte lett fill att Olof Palmes mördare kunnat gripas, anhållas, häktas eller åtalas. Inte heller har så kunnat ske med någon medhjälpare eller anstiftare fill mordet. Men den snart årslånga polisspaningen har lett till en allvarlig press och svårt lidande för dem som utsatts för polisens bevakning och kontroll, förhör och arresteringar, aktioner och razzior.

Ingripandena har dess värre i åtskilliga fall skett under mycket uppseendeväckande förnedrande former som drabbat helt oskyldiga, också minderåriga barn. Hela den kurdiska invandrargruppen har under denna polisjakt känt sig som utpekad och anklagad,

Olof Palme hörde själv fill dem som starkt värnade om minoriteternas rättigheter. Han uttalade sig för att den kurdiska frågan måtte få en fredlig och rättvis lösning i varje land där kurderna lever och vistas.

Hela sVenska folket liksom våra invandrare vill att alla ansträngningar görs för att finna Olof Palmes mördare, liksom mördarens eventuella medhjälpare eller anstiftare. Men def får infe ske med metoder som står i strid med de ideal och den arida som Olof Palme så vältaligt förespråkade. Det är för övrigt fråga om rättigheter som är fastlagda i vår lagstiftning och i internationella konventioner.

Nu gäller det att med den i natt fastslagna nya organisationen och utan förutfattade meningar driva utredningen om mordet på Olof Palme, Mördaren kan lika gärna vara en svensk som en utlänning eller invandrare, Olof Palme hade fiender både i vårt land och utomlands som var i stånd att av polifiska skäl mörda honom. Utredningen måste lägga särskild tonvikt på de spår där def finns ett verkligt motiv att undanröja den sällsynt oförvägne och rättrådige socialdemokratiske ledaren och statsministern. Starka skäl talar för aff def rör sig om eft polifiskt mord, Def måste vara ett ovillkorligt krav att resurser och de bästa öch mest kvalificerade personerna ställs till förfogande, inte minst inhemsk och internationell sakkunskap när det gäller utredning av polifiska mord, Def bör särskilt granskas om vår säkerhetspolis har gjort vad

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

139

Prot, 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

140

på den ankommer och om den kan göra mer kvalificerade och intensiva insatser i broffsspaningen. Även här torde ytterligare politisk sakkunskap som hjälp i utredningsarbetet vara behövlig.

Herr talman! Det har under det senaste året förekommit mycket allvarliga uttryck för rasism och invandrarfientlighet, inte bara mot kurder. Särskilt oroande är att rasismen och främlingshatet kommer till uttryck i våld och hotelser i organiserad form, där def visas stor hänsynslöshet.

Den 21 december 1965 antog FN en konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Den trädde i kraft 1969, I artikel 4 b stadgas bl, a, att konventionsstaterna skall "olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar fill rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisafioner eller dylik verksamhet som en brottslig handling straffbar enligt lag".

Denna bestämmelse har inte följts av någon svensk lagstiftning. Den har av en majoritet ansetts innebära en inskränkning av föreningsfriheten. Diskrimineringsutredningen under ledning av förre chefen för statens invandrarverk, Kjell Öberg, framhöll bl.a. följande:

"För ett förbud talar framför allt def formella skälet som ligger i vår anslutning till FN-konventionen och dess utomordentligt klara stipulationer på den här punkten. Det kan också sägas vara en allmänt moralisk skyldighet; eft förbud skulle därvid tjäna som en markering av statsmakternas ogillande av detta slag av föreningsverksamhet.

De med fiden allt kraftigare anmärkningar som riktats mot Sverige i detta avseende från FN-kommitféns sida är viktiga att reagera på, inte minst med tanke på Sveriges trovärdighet i internafionella sammanhang."

År 1983 skärpte FN-kommittén kritiken och erinrade om aff Sverige var bundet av konventionen att olagligförklara och förbjuda organisationer och verksamheter som främjade rasdiskriminering.

En nyligen avgiven lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten m. m. innehåller inte något förslag om förbud mot bildande av rasistiska organisationer. Infe heller föreslås någon kriminalisering av deltagande i en rasistisk organisation. Även om kravet på offentlighet fas bort i lagbestämmelsen om hets mot folkgrupp, vilket föreslås av regeringen, blir det inte möjligt att förbjuda bildandet av nya rasistiska organisationer. Det blir också mycket svårt för aft inte säga omöjligt att upptäcka den hets mot folkgrupp som bedrivs inom en organisafion, dvs. utanför offentligheten.

Som framgår av mitt citat ur FN-konventionen, liksom de uttalanden som gjorts av FN-kommittén för avskaffande av rasdiskriminering, uppfyller inte Sverige konventionen med mindre än att eft tillägg görs till brottsbalken 16 kap. 8 8 som innebär en kriminalisering av bildande av eller deltagande i organisationer vilkas verksamhet främjar eller uppmanar fill förföljelse på etnisk grund. I en femparfimotion har detta yrkande framställts.

Lagrådet stöder denna uppfattning i ett yttrande den 19 januari i år. Jag citerar:

"Det är enligt lagrådets mening svårt aff komma ifrån att konventionen enligt sina ordalag ålägger staterna att införa ett uttryckligt sådant förbud. Hänvisningen i artikel 4 (b) till förklaringen om de mänskliga rättigheterna

torde knappast kunna berättiga en stat aff under åberopande av yttrande- och föreningsfriheten helt avstå från att meddela eft sådant förbud som konventionen föreskriver.

Enligt lagrådets mening finns sålunda goda skäl för den tolkning av konventionen som ligger fill grund för rasdiskrimineringskommifféns krifik. Redan defta förhållande talar med styrka för att Sverige, som traditionellt varit angeläget om aft lojalf uppfylla sina folkräffsliga åtaganden, omprövar den avvisande inställningen till ett organisafionsförbud. Lagrådet förordar att en sådan omprövning kommer till stånd."

Regeringen bör också enligt min mening ompröva sitt förslag i denna del som berör rasistiska organisafioner och framlägga ett nytt förslag i enlighet med motionärernas yrkande, som alltså överensstämmer med den Öbergska utredningen och lagrådets uppfattning.

Herr talman! Def behövs verkligen intensifierade åtgärder för utbildning i mänskliga rätfigheter.

Att ge fortbildning och specialutbildning om mänskliga rättigheter bl. a. åt polis- och fängelsepersonal och tjänstemän som ansvarar för flyktingar, invandrare och minoriteter är en viktig uppgift enligt UNESCO.

Skolöverstyrelsen, som ansvarar för genomförandet av våra internationella åtaganden i dessa delar, har gjort betydande insatser. Men de resultat som uppnåtts är helt otillräckliga, och verksamheten på alla nivåer behöver intensifieras.

Det är angeläget att också universitet- och högskoleämbetet tar fler initiativ då det gäller forskning och undervisning om de mänskliga rättigheterna vid våra universitet och högskolor. Möjligheter till forskning och framtagning av undervisningsmaterial på alla nivåer bör ges väsentligt högre prioritet.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 146 LENNART ANDERSSON (s):

Herr falman! Jag vill först betona att vi som bor och verkar i Stockholms län uppskattar vår region och vad den förmår ge människor i form av arbete, rekreation och kulturaktiviteter.

Men samtidigt är det angeläget att här i riksdagen framhålla de problem ■ som vi brottas med i Stockholmsregionen. Jag kommer i huvudsak aft uppehålla mig vid fre huvudområden, nämligen de balansproblem som råder i länet, behovet av investeringar för en utbyggd infrastruktur, både vad det gäller näringslivet och samhällsutvecklingen i övrigt, och behovet av en bättre samordning mellan de regionala myndigheternas planering och statsmakternas insatser.

Statsmakternas ansvar för regionalpolitiken kan inte göra halt vid gränsen till Stockholms län. Inom länet finns stora och växande skillnader mellan olika delar. Dessa beror bl. a. på aft staten under lång tid byggt ut kommunikationer, utbildning, forskning och annan samhällsservice i de centrala och norra länsdelarna, medan Södertörn och ytferkommunerna i öster och Norrtäljeregionen fått betydligt mindre investeringar som bas för sin utveckling.

I Norrtäljeregionen behövs fortsatta satsningar inom kommunikationsområdet och på högre utbildning för aft därigenom skapa de förutsättningar och

141

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolUisk debatt

den miljö som är nödvändiga för att en ort skall framstå som en attraktiv lokaliseringsort.

Genom den nationella regionalpolitiken byggs alltmer mångsidiga stödjepunkter ut för utvecklingen av näringsliv och samhälle runf landet. Def sker genom stöd åt forskning och utbildning, förbättrade kommunikationer, stimulans åt näringslivets utbyggnad av företagsservice m. m. En polifik för rättvisa mellan landsdelar och mellan medborgare innebär ocksä att de samlade resurserna för utveckling och ökat välstånd fas till vara. Det kan man främja genom en samordnad regionalpolitik. Men när regionalpolitiken gör halt vid Stockholms läns gräns, blir de statliga utvecklingsinsatserna sekfori-serade efter varje enskild myndighets egenintressen. Samordningen mellan de statliga ufbildningsorganen och kommunikationsverken är bristfällig i synen på Stockholms län. Därför sker utvecklingssatsningarna fortfarande främst i de centrala och norra länsdelarna. Resurserna i andra länsdelar tas dåligt till vara, och resultatet blir växande inomregionala klyftor.

Länsstyrelsen, landstinget, de kommunala samarbetsorganen och vissa primärkommuner arbetar målmedvetet för en rättvis fördelningspolitik i länet. Trots detta och trots landstingets inomregionala skatteutjämning, utbyggd kollektivtrafik och vård och enhetstaxor, visar statistiken på stora skillnader i kommunal skatt, arbetslöshet, sociala villkor, tillgång fill skolor och arbete etc.

De geografiska avstånden är mindre än i skogslänen, men skärgårdsbefolkningen har samma problem som invånarna i andra glesbygder. De arbetslösa i länet är procentuellt få, men i absoluta tal är de fler människor än i de flesta län, för närvarande nära 14 000, och de är inte hjälpta av att arbetsmarknad och löner är goda för dem som fått arbete. Många, särskilt kvinnor, har långa och tröttande dagliga arbetsresor, arbetstillfällena är begränsade för de stora invandrargrupperna. Bostadsbristen är en plåga inte bara för de inflyttade utan också för länets egen ungdom.

På många områden är utbildningsmöjligheterna otillräckliga och ojämnt fördelade. Högteknologiskf orienterade företag på Södertörn svarar för en mycket stor del av hela landefs samlade forskning och utveckling - och ändå har de svårt att få välutbildad arbetskraft inom länet, och ännu mera inom den egna länsdelen, trots att arbetslösheten är högre där än i andra länsdelar.

Statsmakterna och de statliga verken bör akfivt stödja länsorganens och kommunernas strävan att förbättra den inomregionala balansen i Stockholms län och ta vara på utvecklingsresurserna i länet.

De statliga investeringar i forskning, utbildning och kommunikationer som tillfaller Stockholms län bör ses i ett sådant perspektiv. Om inte mycket starka skäl talar för annat, bör de förläggas i fid och rum så aft de samverkar med länets regionalpolifiska åtgärder. Särskilt gäller detta Södertörn,

I regionplanekontorets underlag till den nya regionplanen. Skiss 85, visas hur olika tendenser i samhällsutvecklingen kan leda till än större obalanser, om inte utvecklingen kan brytas. Den södra länsdelen. Södertörn, måste på olika sätt få en bättre infrastruktur och bättre utvecklingsbetingelser.

142

En mer positiv bild av Södertörn måste till. Södertörn kan bli det framtida expansionsområdet i Stockholmsregionen. För detta talar

* ung befolkning

* rätt läge i förhållande till marknaderna

* nära till city

* goda mark- och lokalresurser

* utomordentliga rekreafionsmöjligheter

* kunskapsinfensiva företag.

De regionala organen samarbetar på olika sätt i satsningen på Södertörn. Utbildning och infe minst högre utbildning är ett verksamt medel aft förstärka infrastrukturen.

Ny forskning och högre utbildning i ämnen med anknytning till bioteknik, medicinsk teknik och dentalteknik bör förläggas till det centrum som är under uppbyggnad vid Huddinge sjukhus i Flemingsberg. Detta gäller oberoende av om det är institutioner som hör till Karolinska institutet. Tekniska högskolan eller Stockholms universitet.

På sikt bör verksamheten byggas ut till en bred samverkan med Södertörns näringsliv, kommunerna och landstinget. Detta är ett angeläget mål, bl. a. för att vi skall få behålla Södertörnsföretagens avancerade fou-verksamhet i Sverige.

Näringslivets fou-verksamhet inom data, elektronik och telekommunikation är i,anslutning fill Tekniska högskolan och universitetet väl utbyggd i länets centrala och norra delar. På Södertörn finns emellerfid några av landefs viktigaste företag på dessa områden, främst televerket och Ericsson, med en mycket stor fou-budget och stora behov av välutbildad arbetskraft både vid nyrekrytering och genom vidareutbildning. Andra stora Söder-törnsförefag med högteknologisk produktion och behov av fou, exempelvis Saab-Scania och Alfa-Laval, blir alltmer beroende av elektronik och data. Det gäller även för många små och medelstora företag i andra branscher.

Det är därför angeläget aff statlig fou inom Tekniska högskolans och universitetets ram förläggs fill Södertörn för att bygga upp en liknande samverkan med näringslivet som i Kista,

Södertörnsföretagen har brist på tekniker med en utbildningsnivå som ligger mellan gymnasieexamen och civilingenjörsexamen. De har därför i samverkan med regionstyrelsen m, fl, tagit initiativet fill s, k, ingenjörssko- ■ lor, i Haninge, Huddinge och Södertälje, med en inriktning som är till stöd för näringslivet i området. Med en sådan utbildning kan regiondelens egen ungdom och företagens behov passas bättre ihop, så att ungdomarna slipper långa arbetsresor och företagen slipper rekrytera arbetskraft från andra landsändar. Staten bör aktivt stödja denna typ av ny, lägre högskoleutbildning.

Sammanfattningsvis vill jag än en gång framhålla betydelsen av att byggnadsstyrelsen samordnar sina insatser för Stockholms län med utbildningsmyndigheterna och med landsting och berörda kommuner, så att en omlokalisering av högskoleutbildning till Södertörn kan bli verklighet. Jag utgår ifrån aft det skall vara möjligt aft även här i riksdagen arbeta för en sådan samordning.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

143

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

144

Jag övergår till att något beröra övergripande frågor inom kommunikationsområdet.

Under de närmaste åren är strategiska beslut om flygplatser, järnvägar och vägar aktuella i Stockholmsregionen, Länsorganen är eniga om att de investeringar som behöver göras i länet, måste samordnas i fid och rum och inordnas i ett regionalpolifiskt perspektiv. Naturligtvis bör även riksdagen beakta detta,

Arlanda flygplats behöver inom överskådlig tid byggas ut, men ändå kommer Arlanda att ge länets södra delar en otillfredsställande försörjning med flygförbindelser. Luftfartsverket har konstaterat, att Stockholmsregionens storlek och trafikunderlag motiverar två trafikflygplatser.

Utöver Arlanda bör då Tullinge byggas ut för civil linjefart. En civil trafikflygplats där kosfar ungefär en tredjedel av Arlandas tredje bana, och den ger en stor ökning i kapacitet, tillgänglighet och trafikeringsmöjligheter. För invånare och företag på Södertörn är en trafikflygplats inom praktiskt räckhåll så angelägen, att den bör kunna bli en gemensam angelägenhet för staten och Södertörns kommuner och näringsliv, Def är angeläget, att hela Stockholmsregionens flygplatsfrågor löses i ett sammanhang. Staten bör ta initiativ fill överläggningar i defta syfte.

Regionens andra stad, Södertälje, har en arbetsmarknad som är relafivf fristående från Storstockholms och som utgör eft viktigt stöd för östra Södermanland, Södertäljes karaktär av industristad med några av Sveriges vikfigaste framfidsföretag ger trots betydande utvecklingsmöjligheter speciella problem, bl. a, för kvinnornas sysselsättning.

Till de faktorer som ger Södertälje särskilda möjligheter hör def goda transportläget i knutpunkten mellan stambanor. Europavägar och hamntrafik. En nödvändig förutsättning för att kunna utveckla Södertälje till ett transportcentrum är aft staden får behålla fjärrtågsfrafiken, när stambanan byggts uf genom Grödinge från Flemingsberg till Järna. Kommunen har lagt fram ett förslag om en fjärrtågssfafion, Södertälje Syd, om den nya bansträckningen böjs av något mot stadsbebyggelsen. Ufan fjärrtågssfafion riskerar Södertälje att hamna i en ond, nedåtgående spiral, såsom redan skett med andra industriorter i landet; arbetslösheten kan komma aft öka både i Södertälje och östra Södermanland osv. Riksdagen bör verka för att Södertäljes fjärrtågstrafik får en tillfredsställande lösning.

På längre sikt diskuteras mycket stora och strukturerade investeringar i järnvägsbyggen, som berör Stockholmsregionen. Det gäller de s. k. Mälar-och Svealandsbanorna, som knyter samman Stockholm med områden norr och söder om Mälaren, och det gäller en avböjning från norra stambanan från Märsta via Arlanda, som kan ge både Stockholm och Uppsala tågförbindelse med Arlanda och avlasta vägnätet från stora trafikvolymer. Dessa investeringar kosfar vardera stora belopp, och de torde inte kunna fogas in i SJ;s planer och investeringsbudget på flera årtionden.

De kan dock visa sig samhällsekonomiskt motiverade, om de kan bidra till att knyta samman Stockholmsregionen och Mälardalen inkl. delar av Bergslagen och därmed avlasta Stockholmsområdet från inflyftningstryck, bostadsbrist och andra överhettningsfenomen och samtidigt skapa bättre sysselsättningsmöjligheter i Mälardalen och sydöstra Bergslagen.

Arbetslösheten och de sociala problemen i de andra regionerna kan angripas med i princip samma slag av insatser som här föreslagits för Södertörn, men de kräver långt större statliga satsningar utöver dem som redan planeras. I Stockholmsregionen är det främst fråga om en omfördelning av statliga investeringar inom nuvarande ekonomiska ramar, men i Mälardalsperspektivef krävs nya satsningar.

Riksdagen bör uppmana regeringen att skyndsamt utreda möjligheterna att med investeringar i kommunikationer och forskning och utbildning knyta samman Mälardalen till en fungerande region. Eftersom huvuddelen av inflyttningstrycket mot Stockholmsregionen kommer från de närmaste länen, bör detta även leda till en lugnare och mera balanserad utveckling av befolkningsrörelserna.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 147 ERIK HOLMKVIST (m):

Herr falman! Jag skall i mitt inlägg i huvudsak behandla en eventuellt tidigare avveckling av kärnkraften och de följder det får för framför allt dén norrländska industrin. Det är en fråga som ännu infe har behandlats i kammaren, som infe har varit föremål för propositions- eller motionsskrivning, men dét är en fråga som kommer att få avgörande betydelse för vårt lands industriella utveckling.

Studier gjorda under 1986 av ÅF Energikonsult på uppdrag av statens energiverk och av ÅF Konsult på uppdrag av Industriförbundet m. fl. utredningar visar hur en eventuell kommande elprishöjning påverkar företag och branscher. Undersökningarna är föranledda av eventuellt tidigare avstängningar av kärnkraftverken.

Herr talman! Några allvarsord: Undersökningarna visar att de elintensiva företagen inom massa och papper, järn och stål, kemisk indusfri och viss del av träindustrin, framför allt tillverkningen av fiberplattor, kommer att drabbas mycket hårt. Redan vid en elprishöjning om 10 % kommer stora delar av elkänslig indusfri att få svårigheter. Vid prishöjningar om 50 respektive 100 %, som def har talats om under de senaste månaderna, får praktiskt taget all denna indusfri sådana svårigheter med sin lönsamhet att de tvingar fram nedläggningar i stor skala.

Undersökningarna visar med stor tydlighet hur el-priskänsliga våra basindustrier är. Även måttliga prishöjningar blir ett hot. Chockprishöjningarna under 1970- och 1980-talen som gällde olja kunde hanteras pä ett relativt rimligt sätt och utan egentliga problem genom aft prishöjningarna var globala och drabbade alla samfidigt.

En prishöjning av el enbart i värt land blir ett klubbslag mot våra möjligheter att konkurrera på marknaderna. Svenska företag kommer att hamna i underläge gentemot utländska konkurrenter trots att de är effektiva i sin verksamhet. Resultatet blir nedläggningar av utsatta enheter, frisfällningar och ett hot mot många av våra kommuner, där dessa elintensiva basindustrier står för den huvudsakliga sysselsättningen på orten.

En isolerad svensk elenergiprishöjning kommer att få stora konsekvenser för svensk export. Det är inte möjligt att genom prishöjningar nå någon kompensation för elpriser som höjts enbart inom landet.

En snabb höjning av elpriset vid en snabbare avveckling av kärnkraften får

145

10 Riksdagens protokoll 1986/87:65

Prot.'1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUUsk debatt

146

dessutom de konsekvenserna att svensk ekonomi i allmänhet får en stagnerande utveckling. Alla produkter blir dyrare att framställa, efterfrågan minskar och vi får ännu en kraftig väg av strukturomvandlingar med stora omställningsproblem som följd inom praktiskt taget hela vår industri. Vad detta får för konsekvenser för företag, anställda och kommuner framgår alldeles klart. Detta gäller framför allt Norrland, som redan i dag redovisar den högsta arbetslösheten med upp till det dubbla mot genomsnittet.

Men naturligtvis kommer även vår industri i övriga landet aff drabbas, framför allt processindustrierna. Även delar av verkstadsindustrin kommer att få problem, om än inte lika markerade.

Herr talman! Sex av landets tio mest energiinfensiva industrier finns efter Norrlandskusten - SSAB i Luleå, Boliden i Skellefteåområdet, MoDo i Örnsköldsvik, SCA, Kerna Nord och Gränges Aluminium i Sundsvall. Jag kan också nämna SSAB i Borlänge, även om def ligger på gränsen till Norrland.

Dessutom ligger ytterligare ett stort antal företag med stor elenergikon-sumfion i Norrland - Karlsborgs Bruk, SCA och ASSI i Piteå, LKAB:s och Bolidens gruvor i Malmfälten, Bolidens Skellefteåfälf, Utansjö Bruk, Iggesunds Bruk m. fl.

Gemensamt för alla dessa företag är att de är känsliga för snabba och kraftiga höjningar av priset på elenergi. De är dessutom också dominerande arbetsgivare inom sina resp. kommuner, med i många fall flera tusen anställda.

De orter som drabbas - framför allt i Norrland och Bergslagen - kommer inte att kunna erbjuda annan sysselsättning. Följden blir en utflyttning - om nu jobb över huvud taget kommer att kunna erbjudas på annan ort i landet.

Det blir Norrland som ännu en gång kommer att drabbas hårdast, som ännu en gång blir den stora förloraren, om de tänkta förslagen fill höjda elpriser genomförs.

Beslut nu i vår om en eventuell tidigare avveckling av kärnkrafen med elprishöjningar som följd kommer att resultera i att planerade investeringar i processindustrin läggs ät sidan. Defta får fill följd att vi redan i eft tidigt skede förlorar konkurrensförmåga på våra marknader. Vår indusfris förmåga att hävda sig minskar, och delar av produktionskapaciteten måste läggas ned.

I ett längre perspekfiv förlorar svensk indusfri den konkurrensfördel som ett lågt elenergipris inneburit genom åren. Den relativa kostnaden kan inte förändras radikalt ufan att stora och betydelsefulla förändringar måste till, t. ex. genom att man balanserar av de höjda elpriserna med sänkta råvarupriser eller sänkta löner. Jag tror att ingetdera av dessa alternativ är möjligt i korta perspektiv.

Om våra processindustrier skall kunna bibehållas, om utvecklingen inom svensk indusfri skall kunna fortlöpa, får inte vi i vårt land ensidigt gå uf med drastiska prishöjningar på elenergi, som blir eft hot mot framför allt den norrländska processindustrin och därigenom även ett hot mot flera tiotusentals arbetstillfällen.

Facken och arbetsgivarna har i uppmärksammade uttalanden de senaste månaderna gett ett entydigt besked om riskerna med kraftiga elprishöjningar. Sådana skulle bli helt förödande för framför allt det norrländska

näringslivet, som enbart på grund av sitt läge med lång och stark kyla, långa avstånd och beroendet av isbrytarassistans, skulle drabbas särskilt hårt. Alla regionalpolifiska satsningar skulle mer eller mindre omintetgöras.

Lösningen ligger i att vi får behålla kärnkraften så länge den är miljö- och hälsomässigt säker i första hand och ekonomiskt försvarbar i andra hand.

Herr falman! Def här inlägget har jag velat adressera till samliga partiledningar under nu pågående energiförhandlingar.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

AnL 148 GUNNAR THOLLANDER (s):

Herr talman! I den allmänpolitiska debatten för ett år sedan talade jag om regionalpolitik i Uppsala län. Ämnet är detsamma i kväll. Jag hade väl en liten optimistisk tanke den gången, att jag kanske inte skulle behöva komma tillbaka i det ärendet utan att det skulle rätta fill sig. Det fanns satsningar och det fanns möjligheter, så aft det såg ut att kunna åstadkommas lösningar i vissa frågor. Men tyvärr har def inte blivit på def sättet, utan jag måste återkomma om det här.

1 början av veckan var jag på ett möte i Uppsala, där länsarbetsdirektören visade oss som var närvarande ett stapeldiagram. Som gammal industriarbetare kunde jag inte få def till annat än att det var en mycket optimistisk bild. Man kunde om manville - med industriögon - se hur skorstenarna sträckte sig höga i länets tre norra kommuner, Tierp, Östhammar och Älvkarleby. Däremot var de låga i resten av länet, Uppsala och söderut. Men tyvärr var def en bild i stapelform över arbetslösheten i länet.

Def här belyser på ett ganska enkelt sätt vad jag ville komma till, nämligen hur arbetslösheten är fördelad inom Uppsala län, som statistiskt ligger mycket väl fill, vilket jag påpekade förra året också. Men statistiken domineras av storstaden Uppsala. De tre norra kommunerna har stora bekymmer. Jag tänkte stanna vid två av dem - båda två ganska aktuella, en mycket aktuell.

Vad beträffar Älvkarleby kommun beslöt Stora Kopparberg under 1986 att sågverket skulle försvinna. Vid sågverket fanns det just dä 260 anställda. Där har man beslutat färdigt. Man har förhandlat med de fackliga organisationerna, och avvecklingen pågår just nu. Människor lämnar sina arbeten med förtidspension eller på annat vis. Maskinerna skruvas ner och arbetena upphör.

I den här salen kanske 260 arbetsfillfällen inte låter särskilt mycket, men vid en procentuell jämförelse innebär förlusten av sågverket eft betydligt hårdare slag för den lilla kommunen Älvkarleby än nedläggningen av Kockums betydde för Malmö. Då får man en annan bild av det som hänt.

Nästa bekymmer - def är det mest aktuella - kom i måndags när SSAB:s styrelse talade om vad man har för planer. 1 den stora rationalisering som nu skall ske i SSAB skall gruvindustrin i Mellansverige försvinna, säger man. I vårt område, närmare bestämt i Östhammars kommun, finns Dannemora gruva. Där arbetar 180 människor. Den gruvan skall läggas ned, säger man.

Det är en gruva från 1400-falef. Självfallet vill jag inte hävda att en gruva som är gammal skall finnas kvar ay det skälet. Att den är 500 år är inget argument för att den skall få finnas kvar. Men gruvan är lönsam. 1981 fick man ett krav från SSAB:s styrelse: Om ni visar lönsamhet får ni vara kvar.

147

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

annars inte. Under de år som sedan gått fram till i dag har man visat lönsamhet.

Def finns i gruvan kända malmkroppar för brytning under resten av 1980-talet, det vet vi. Det är också någonting annat med den här malmen -det här är den enda gruva i Sverige där man kan utvinna mangan. Mangan är eft mycket viktigt legeringsämne för ståltillverkning. Det är eft legeringsämne som man tidigare tog från Sydafrika, vilket man alltså inte får göra nu, men man måste ju importera def från något land. Def är en dyr metall. I Dannemora kan man utvinna den. Det är eft argument som vi tycker borde vara fillräckligt.

Vi som bor i Bergslagen - Bergslagen sträcker sig ifrån Värmland i väster fill Uppland i öster - vet aft regeringen satsar pengar på Bergslagen. Vi har haft vår industriminister hos oss - industriministern känner väl till hur det ser ut och känner fill bekymren. Vi är tacksamma för den satsning som görs när def gäller Bergslagen. Men vi kan infe finna någon logik i aft man samtidigt som man satsar på ett område fattar ett beslut om att lägga ned en verksamhet där som t. o. m. är lönsam. Vi menar aff det är ett omöjligt politiskt beslut. Dannemoragruvan kan inte läggas ned.

De neddragningar som tidigare gjorts i det här området - Dannemora och Österbybruk är nära sammanflätade; det vet den som känner geografin -innebar en förlust av många hundra jobb, särskilt 1983, när ståltillverkningen lades ned i Österbybruk. Där är detta en katastrof, ett förödande beslut. Industriministern måste slå näven i bordet och tala om för SSAB:s styrelse att gruvan i Dannemora måste få leva kvar.

Herr talman! Norduppland har förlorat tillräckligt med arbetsfillfällen. Av just den anledningen kräver vi att regeringen skall gripa in och säga stopp, särskilt när det gäller verksamheter som är i gång och verksamheter som går med vinst. Def finns, som vi ser det, ingen möjlighet att skaffa fram arbetsfillfällen i den takt som de i det här sammanhanget försvinner.

Fackligt och politiskt har vi ställt och ställer fortfarande krav på företagen att de i sina beslut skall ta eft visst samhällsansvar. Vi menar naturligtvis att ett statligt företag i det här sammanhanget inte skall vara sämre - tvärtom räknar vi med att def skall vara bäftre. Det är därför vi ber industriministern säga ifrån till SSAB.

Herr talman! Även med Dannemora gruva kvar i drift behövs rejäla satsningar av de Bergslagspengar som har anslagits för att Norduppland skall kunna leva vidare.

Under defta anförande övertog tredje vice falmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

148

AnL 149 MAUD BJÖRNEMALM (s):

Herr falman! Bergslagen har som de flesta numera vet drabbats av och drabbas fortfarande av strukturrationaliseringar. Flera av kommunerna i Örebro län räknas till Bergslagen. Örebro län, kan man säga, kännetecknas av branschensidighet - storförefagsdominans och koncernberoende. Framtiden för Örebro län och Bergslagen ställer krav på en vidareutveckling och en breddning av näringslivet. Omställningen från basnäringar som järn, stål och

skog kräver betydande insatser för aft de industrier som finns kvar skall kunna utvecklas och skapa nya arbetsfillfällen.

Situationen i flera av länefs kommuner är bekymmersam. I södra delen av länet i Askersunds kommun råder i dag en osäkerhet om hur framtiden för PLM och Munksjö skall utveckla sig. I Nora kommun som tidigare haft en bra arbetsmarknad börjar nu problemen komma. Nitro Nobel i Gyttorp, som med sina 800 anställda är den klart dominerande arbetsplatsen i kommunen, har sålts till Norska Dyno, och rationaliseringar och nedskärningar är aviserade.

Allvarligast är ändå situationen för Hällefors och Ljusnarsbergs kommuner, en situafion som gör att många människor känner stor ängslan och oro inför framtiden.

I Ljusnarsbergs kommun håller Uddeholm Sfrep Steel på att avsluta sin avveckling av Bångbroverken. Då har 220 anställda fått lämna sina jobb, och industrilokalerna är tömda på sina maskiner och övriga inventarier. 220 arbetsfillfällen försvinner i en kommun som har ca 6 500 invånare. Ljusnarsbergs kommun och länsmyndigheter har gjort stora ansträngningar för att USAB skulle ha kvar en del av sin produktion i Bängbro, men utan resultat. Några småföretag har flyttat in i Bångbroverkens lokaler och kommer att ge ca 20 arbetstillfällen. Ljusnarsberg har redan en mycket hög arbetslöshet, och det här förbättrar infe situationen. En del arbetstillfällen finns i angränsande kommuner, men det dyker ständigt upp nya orosmoln.

Enligt vad man kan läsa i tidningarna skall SSAB bl. a. lägga ner gruvan i Grängesberg. 800 arbetstillfällen försvinner där. För Ljusnarsbergs kommun blir det ett nytt hårt slag, eftersom ca 100 personer från kommunen pendlar till arbete i Grängesbergsgruvan.

1 Hällefors skall ca 500 personer rationaliseras bort från Ovako Steel. Det gäller enligt uppgift 160 tjänstemän och 340 på kollektivsidan.

Rationaliseringen skall ske under en treårsperiod, men redan i år skall 60 tjänstemän och 110 kollektivanställda bort. Hällefors är eft brukssamhälle som är uppbyggt kring SKF Steel som förra året sålde hälften av bolaget till finska Ovako. Det stod visserligen ganska klart vid den fusionen aft det skulle ske en strukturrationalisering, men ingen trodde att det skulle bli av den här omfattningen.

SKF ägde också Bångbroverken som för några år sedan såldes till Uddeholm Sfrep Steel. Det har ofta diskuterats vilket socialt ansvar företagen, främst då storföretagen, har för den bygd eller ort där de funnits i kanske generationer och ofta gått med stora vinster. Företagen ställer ofta stora krav på kommunerna när def gäller bosfäder och annan kommunal service. Kommunerna har ställt upp. Så kommer kriserna, företagen säljs eller läggs ner, och kommunerna och människorna lämnas åt sitt öde.

Det borde vara självklart, att storföretag, när de lämnar eller drar ner på verksamheten på de orter där de varit helt dominerande, också skall ha en skyldighet, ett ansvar, att skaffa fram annan produktion.

Def måste vara som eft hån mot människor i Bångbro och Hällefors när deras förre ägare SKF går ut på ishockeyrinken i Scandinavium för att ragga arbetare fill sin fabrik i Göteborg. Nya djärva grepp, tycker företagets PR-mån uppmärksammade av tidningar och TV. Arbetarna i Bängbro och

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

149

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987 '

AUmänpolUisk debatt

Hällefors har säkerligen en annan uppfattning. 100 arbetare och 20 tekniker behöver SKF nyanställa i Göteborg för att klara den planerade kapacitetshöjningen. Rekryteringsbehovet är totalt 400 personer. Flytta ut dessa arbeten till Bångbro och Hällefors - där finns yrkeskunniga människor, och då slipper man ragga på ishockeyrinken.

Det är riktigt och viktigt att beskriva länefs och Bergslagens problem, men det är också viktigt att vi har förslag som gör det möjligt att komma till rätta med problemen. Stora insatser görs redan nu, men flera behövs. Länsstyrelsen har fått ökat anslag för utvecklingsinsatser, men begär nu ytterligare 10 milj. kr. för aft klara kriserna i länet. I samarbete med komiiiunernas utvecklingsfond har insatser gjorts för att öka nyföretagandet och sysselsättningen i länet.

Allt utvecklings- och förändringsarbete kräver utbildade och kreativa människor, som i dag knappast söker sig till Bergslagen för att göra karriär. Vi har i dag stora svårigheter aft rekrytera kvalificerad arbetskraft. I budgetpropositionen föreslås aft flytfningsbidrag i form av starthjälp skall slopas fr. o. m. denl juli 1987. Undantagna skall vara s. k. nyckelpersoner. Dessa skall också i fortsättningen kunna få starthjälp. Vi föreslår därför att starthjälp skall utgå fill nyckelpersoner som flyttar till de kommuner i Örebro län som tillhör Bergslagen.

I budgetproposifionen förekommer också den något diffusa benämningen skogslän. Det är en benämning som gör aff en del kommuner ställs utanför angelägna satsningar. Vi socialdemokratiska riksdagsledamöter från Örebro län föreslår därför i en motion aft enbart sfödområdesindelningen skall utgöra grund för bedömningen av var regionala insatser skall göras; Den stödområdesindelning som vi har i dag är av stor betydelse för svaga kommuner.

Bra vägförbindelser har en stor regionalpolitisk betydelse för både Örebro län och det övriga Bergslagen. Örebro län har ett centralt läge i landet. Genom länet går bl.a. E3 som har förbindelse med Stockholm och Göteborg och E 18 som har förbindelse med Oslo. Vägarna 60 och 68 har stor betydelse för inlandsfrafiken från Norrland, men de har dålig standard på vissa sträckor. Väg 50 i södra delen av länet behöver en upprustning för att kunna fungera som den snabbaste förbindelsen fill södra Sverige och fill kontinenten.

Vi från Örebro län anser att de 575 milj. kr. som i budgetpropositionen föreslås skall ställas till förfogande för väginvesteringar i de s. k. skogslänen också används för upprustning av E 3, E 18, vägarna 60, 68 och 50 i Örebro län.

Herrfalman! För sysselsättningen och industriutvecklingen i Bergslagen är det vikfigt att den här upprustningen sker snart och att den har förtur i den nationella prioriteringen.

150

AnL 150 ERIK JANSON (s):

Herr talman! I Värmland det sköna kan det gå lustigt till, det vet väl var och en. Där är vi glada i vårt arbete. Vi är idoga, uppfinningsrika och hemkära. Vi älskar vår natur och kultur. Nog kan reslusten komma på ibland, men snart nog vill vi hem igen. Därför är vi förväntansfulla inför de satsningar

inom regionalpolitiken som regeringen föreslår i sin budgetproposition.

Värmlands läns befolkning har minskat med näsfan 5 700 invånare under de senaste tio åren. Det är många ungdomar som tvingats lämna länet. Det har ingett oro för framtiden.

Vi anar att en förbättring är pä väg. Men vi måste anstränga oss. Utvecklingen ger sig inte själv. Den kräver medvetna polifiska insatser. Vi tror att omfattningen och karaktären i regeringens regionalpolitiska förslag blir till fördel och en återhämtning för Värmland.

Det är viktigt att det riktade stödet till skogslänen och Bergslagsregionen kombineras med åtgärder som motverkar den alltför snabba och överhettade tillväxten av storstadsområdena. Det är bra när man i defta syfte reglerar användningen av investeringsfonder för nybyggnation och maskininvesteringar till stödområdenas fördel. Lokaliseringsbidragen aren vikfig komplettering, men framförhållningen kan kräva friare regler för att vi skall få eftersträvade effekter. I dag krävs att man kan ange den förväntade hyresgästen i ett hantverks- eller industrihus innan lokaliseringsmedel får användas. Detta hindrar den handlingsberedskap som många kommuner behöver för att kunna intressera dem som har utvidgningsplaner eller som,vill nylokalisera en verksamhet. Reglerna bör bli friare. Bergslagsregionen har under senare år prioriterats i vad gäller regional-, industri- och arbetsmarknadspolitiska satsningar. De flesta kommunerna i regionen tillhör stödområde Cl årets budgetproposition föreslås dock ändringar av regional- och arbetsmarknadspolitiken som på några punkter försvagar den nödvändiga satsningen i Bergslagen.

Inom industridepartementets verksamhetsområde föreslås att sysselsättningsstödet avskaffas i stödområde C frän den 1 juli 1987. Sysselsättningsstödef utgår där som ett bidrag på 55 000 kr. under en treårsperiod för varje årsarbetskraft som utgör en netfoökning av sysselsättningen i företagen. Enbart i Värmland beviljades under 1986 10,2 milj. kr. i bidrag för den sysselsättningsökning företagen genomförde 1985. Ca 8 milj. kr. utgick till företag i stödområde C.

Sysselsättningsstödet är ett betydelsefullt medel för aft stimulera företag fill lokalisering eller expansion i stödområdet. Det är angeläget aff detta stöd kan bibehållas även i stödområde C.

Inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde föreslås att grundbidragef till beredskapsarbeten sänks från 70 % fill 60 %. Av regionalpolitiska skäl föreslår regeringen ingen minskning i stödområde A och B. Det är angeläget aft också kommunerna i Bergslagen får behålla en oförändrad bidragsprocent fill beredskapsarbeten.

Utvecklingen av framtidens näringsliv och nya arbetstillfällen är starkt knuten till var forskning och högre utbildning sker. Därför är det regionalpolitiskt viktigt att resurserna för högskola och olika gymnasiala utbildningar utvecklas i län och orter som behöver tillväxt. Och högskolorna behöver forskningsresurser. I den s. k. Karlstadsmodellen har högskolan i Karlstad redan höjt sin kvalitet genom forskningsanknytning inom 15 ämnesområden.

Den framsynta uppgörelse som regeringen träffat med Bankföreningen om att affärsbankerna skall reservera 600 miljoner under de närmaste fre åren som stöd för forskningen vid universitet och högskolor hoppas vi också

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

151

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Allmänpolitisk debatt

152

skall komma Karlstadsmodellen till del. Man kan fakfiskt hävda att högskolan i Karlstad hade förebådat regeringens finansieringsmodell, då gästprofessurer i Karlstad vid starten grundfinansierades med 3 miljoner från Länssparbanken i Värmland. De kompletterande forskningspengar som regeringen disponerar bör även komma högskolan i Karlstad till del för en utveckling fill fasta forskningsresurser inom näringspolitiskt viktiga områden. Detta ser vi med förväntan fram emot i det aviserade nya forskningsprogrammet.

Befolkningsminskningen har givetvis till stor del sin grund i de stora strukturella förändringarna på arbetsmarknaden. Men begynnande förbättringar börjar anas. Under def senaste året har faktiskt en mindre ökning skett av sysselsättningen inom den värmländska industrin. Men långt mer behövs för aft återhämta flera års förluster.

Om vi utgår från 1975 finner vi att Sverige år 1982 hade förlorat 15 industrijobb av 100. Det var ett svårt bottenläge. Men i Värmland var situafionen värre. Där hade vi tappat 25 av 100 industrijobb under samma tid.

Efter 1982 har en stabilisering och viss återhämtning skett. För riket i dess helhet innebär återhämtningen att nu endast 12 industrijobb saknas av de 100 som fanns 1975. Återhämtningen har gett ännu mer tillbaka för Värmland, men fortfarande ligger vi långt under riksgenomsnittet: ca 18 jobb har ännu inte återhämtats av de 100 som fanns 1975.

Om vi som riktlinje för sysselsättningen i Värmland skulle eftersträva riksgenomsnittet, skulle Värmland i dagsläget behöva ytterligare 5 600 arbetstillfällen. Denna siffra kan ställas i jämförelse med att länet har 7 000 direkt arbetslösa.

Många företag i Värmland har växtkraft. Deras möjligheter beror på hur kommunikationer, utbildning, kapital och samhällsservice kan utvecklas eller garanteras. De satsningar som nu förutskickas i regeringens budgetproposition kan ge sådana stimulanser i rätt riktning.

Framsynta satsningar inom dessa områden avgör om Värmland skall föras fram som en central knutpunkt i Norden eller ställas vid sidan om som ett yttre gränslandskap. När flygets kapacitet ökas kan centrala ledningsfunktioner eller koncernkontor stanna i länet eller bli intresserade av aft flytta dit. När riks- och länsvägar fill Säffle, Årjäng, Arvika, Torsby, Hagfors, Filipstad och Kristinehamn blir bredare och bättre kan industrier växa till över hela länet.

Även järnvägsförbindelserna har stor betydelse, med snabba förbindelser med Oslo, Göteborg och Stockholm. Flera mindre järnvägar fungerar som godstransportleder för viktiga och växande industrier. Som ett exempel kan nämnas aft en av landets mest framgångsrika och expanderande boardindu-strier, Swanboard Masonite, är starkt beroende av att den gamla järnvägen Åmål-Svanskog underhålls för aff klara tunga godstransporter som går till utskeppningshamnar eller på järnväg till exportländer.

Allt fler företag utvecklas och nyskapas i anslutning till teknologiska centra. Så blir fallet i Säffle, Torsby, Kristinehamn, Hagfors och flera andra platser spridda över länet. Dessa centra och de företag som kan utvecklas genom dem är starkt beroende av kvalificerade tele- och datakommunikationer. Därför är en snabb modernisering av telenätet av stor betydelse för näringsutvecklingen i Värmland.

Värmland kan med dessa utvecklingsinsatser göra sig beredd aft ta emot nya utlokaliseringar från de överhettade storstadsregionerna. Staten har tidigare föredömligt genomfört viktiga utlokaliseringar, t. ex. av försvarets sjukvårdsstyrelse, värnpliktsverket och räddningsverket. Def bör finnas betydande rationaliserings- och investeringsvinster att hämta i en fortsatt överföring fill Värmland av fler statliga verksamheter. Som exempel vill jag hänvisa till att ett övervägande gjordes i samband med räddningsverkets start för två år sedan om infe också sprängämnesinspekfionen borde inordnas i detta på grund av likartade arbetsuppgifter. I propositionen nämndes aft en ny prövning borde ske efter eft par år. Även uppgifter inom sjöfartsverket kunde tänkas inga i räddningsverket av samma skäl. Def handlar om 20-30 arbetstillfällen som med fördel kan utlokaliseras fill Karolinen i Karlstad. Jag tror t. o. m. att de skulle få närmare till de mest aktuella inspektionsområdena genom en placering i Karlstad. Utlokalisering behöver inte alltid betyda längre bort.

Värmland är berömt, med litteraturens hjälp till och med världsberömt, för sin skönhet. Dess natur och kultur bör utgöra goda resurser för utveckling av turism, som kan bli eft viktigt och seriöst näringsfång. Turism kan bidra fill bibehållen service och boende i glesbygd och mindre tätorter. För att turism skall kunna utvecklas behövs genomtänkta naturvårdsinsatser och bättre förutsättningar för att kunna behålla det öppna kulturlandskapet. Det krävs ändringar i jordförvärvs- och fastighetsbildningslagen för att def öppna odlingslandskapet skall kunna behållas.

Detta är värt att uppmärksamma som en del av eft regionalpolifiskt utvecklingsarbete, Samma skäl kan anföras för ett fortsatt stöd fill odling och utveckling av laxbesfånden i Vänern och Klarälven, utveckling av alternativa odlingsmetoder, förbud mot kraftverksutbyggnad i Strängsforsen i Klarälven liksom ett bibehållande av flottningen i Klarälven. Detta är aspekter som vi socialdemokrater på Värmlandsbänken framfört i olika mofioner och som vi hoppas på ett gynnsamt sätt skall komplettera de regionala insatser som regeringens budgetproposition är ämnad aft stödja i Värmland.

Herr talman! Låt mig få avsluta med en liten värmländsk låt, delvis med stöd av den sång soiii F. A. Dahlgren sjöng för oss från Ransäfer:

"I Värmland är lustigt att leva och, bo, det landet jag prisar så gärna.

___ Men, vi vill rakt inf' slö oss fill ro, vi vill jöbbe å gno mä båd hänn'ra å

hjärna."

Så vill jag beskriva det nya "hjärnbruket" i Värmland, herr talman!

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987 '.

Allmänpolitisk debatt

AnL 151 LENNART HOLMSTEN (s):

Herr falman! I snart ett och ett halvt år har jag varit ledamot av riksdagen. Det har varit en lärorik tid - och nyttig! Insikter har tillkommit. Men även uppfattningar har bekräftats. I min tidigare roll som heltidspolitiker- då som kommunstyrelsens ordförande - var arbetet mer exekutivt, mer direkt och mer jordnära. Här i riksdagen är def något annorlunda.

Men en sak är tydlig, nämligen att de direkta geografifrågorna, regionalpolitiken, har och kommer aft få en allt större betydelse för människorna och lör politiken. Ty provinsproblemen är betydande.

Gästrikland och Hälsingland har drabbats mycket hårt av sfrukturföränd-

153

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolitisk debatt

ringarna i basnäringarna. Gävleborgs län är ett av de län i riket som har de största regionalpolitiska problemen. Samtliga kommuner i länet har minskat sin folkmängd under de två senaste åren. Den accelererande befolkningsminskningen beror på ökad utflyttning. Trots den stora utflyttningen ligger arbetslösheten i länet på en niycket hög nivå. Def har inte varit möjligt för länefs invånare aff av egen kraft bygga upp nya arbetstillfällen i tillräcklig omfattning för aft kompensera de jobb som slagits ut.

Det är lätt att känna nedslagenhet inför statistiska uppgifter - jag vill inte trötta med sådana - som visar aft vi i vårt län ligger sämst fill i riket vad gäller sysselsättning, utbildningsmöjligheter och utbildningsnivåer, länsanslag, utflyttning och åldersstruktur. Några medborgare känner det som att länet bär i väg mot Hades eller - som när det gäller uppmärksamhet från centrum på själva problemen - som att länet kommer konsekvent på mellanhand. Vi är inte längst bort. Vi är infe längst in. Vi är infe längst ner. Vi passeras bara.

En överväldigande del av länsmedborgarna vet emellertid att länet i sig och inom sig har enorma möjligheter. Vi vill inte kalla läget för ett absolut krisläge. Nix!

Vi känner hoten, men vi vill framför allt peka på möjligheterna. Och möjligheterna finns i geografin och dess tillgångar, hos människorna och deras förmåga. Allt det här har vi. Ty vi har entreprenörer, innovatörer och kreafiva människor i vårt län. Vad de behöver är bara en liten puff, litet start gas.

Alla vet ju att staten arbetar med olika åtgärdsmedel för att motverka de regionala obalanserna - och rätt så.

Mycket utförligt och precist pekar vi från länet på våra möjligheter; dels i en länsmotion från oss socialdemokrater, dels i program för åtgärder för långsikfig regional näringsutveckling. Def senare är antaget i länsstyrelsens styrelse i värt län under bred polifisk enighet och kommer att presenteras för regeringen i början av mars månad, och då av vår nye landshövding Hising.

Herr talman! Vi hoppas att det kommer att ge ett starkt intryck.

154

AnL 152 MONICA OHMAN (s):

Herr talman! Pajala kommun i Norrbotten firar i årsitt 400-årsjubileum. I förberedelserna för detta jubileum har förslag väckts om att man skulle arrangera särskilda ungkarlsdagar. Till dessa dagar skulle man bjuda in kvinnor som med buss skulle komma frän Stockholm och från Helsingfors på kommunens bekostnad. Bakgrunden till idén kommer från Spanien. Där annonserade ungkarlarna i en bergsby i en Madridtidning. Sedan rustade man upp sin by som förfallit. En busslast med kvinnor kom fill byn. Det blev dans och festligheter. Därefter bildades eft flertal familjer, och byn fick nytt liv igen.

Jag tänker inte lägga några värderingar på det tänkta arrangemanget i Pajala, men jag kan konstatera att det finns ett mycket allvarligt budskap bakom detta.

I Norrbotten finns i dag knappt 130 000 ogifta kvinnor och män i åldern 20-64 år. Men av dessa är det ca 10 000 färre kvinnor än män. Om man funderar en stund över varför det är på det här sättet kan vi snabbt konstatera

att utflyttningen av unga kvinnor från länet är betydligt större än utflyttningen av män. Vi vet att om inte kvinnor ges möjligheter fill arbete och försörjning flyttar de, och befolkningssammansättningen blir sned. Det blir också på vissa håll problem att rekrytera personal till kvinnodominerade yrken, t.ex. inom äldreomsorgen. Fortsätter denna trend blir det stora problem för männen att bilda familj, eftersom kvinnorna har lämnat länet.

Kvinnorna flyttar alltså fidigare än männen. En orsak är naturligtvis att de unga kvinnorna har svårare att få arbete i de tunga basindustrier som präglar länet och som främst sysselsätter män. Detta är ett problem som vi delar med de övriga skogslänen. Kvinnorna är också oftast utbildade i olika omsorgsyr-ken, inom vilka storstadsregionerna har brist på personal. Vi vet att många unga kvinnor från skogslänen flyttar till dessa lediga arbeten. Av erfarenhet vet vi att de som flyttar ofta inte kommer tillbaka. De bildar familj på den nya orten och blir mindre benägna att "röra pä sig".

För att kunna behålla de unga i länet måste vi alltså se till att personer av båda könen, men särskilt flickorna, får möjlighet till både utbildning och arbete så nära hemorten som möjligt. För flickorna behövs i dag särskilda snabba insatser så att de kan stanna i sitt hemlän. Försök har gjorts med t. ex. särskilda teknikkurser för flickor. Sådana åtgärder måste bli regelbundna inslag i skolors och myndigheters verksamhet. Beredskapsarbeten måste också fördelas så att pojkar och flickor får lika många.

Kvinnorna i skogslänen är betydligt mer beroende av anställningar i kommunal tjänst än kvinnor i genomsnitt i landet. Enligt alla prognoser kommer den kommunala sektorns expansion att avta. Detta kommer att vara negativt för kvinnorna i skogslänen, speciellt för de unga kvinnorna som är nytillträdande på arbetsmarknaden. Därför måste alla försök vidtas för att uppmuntra flickor att utbilda sig inom andra yrken än traditionellt kvinnliga. En utflyttning av statlig verksamhet i enlighet med vad riksdagen tidigare beslutat skulle också betyda mycket för sysselsättningen i dessa län.

Inom skogslänen uppvisar kommunerna olika tal beträffande förvärvsfrekvens oeh arbetslöshet. I glesbygdskommuner är, grovt sett, färre kvinnor i arbete och fler arbetslösa än i länen som helhet. Defta beror naturligtvis på att antalet arbeten är mindre och antalet yrken begränsade. Fördelningen av regionalpolitiska medel sker i dag till största delen efter arbetslöshetstalen. Detta blir missvisande på grund av att många kvinnor i glesbygderna infe anmäler sig som arbetssökande eftersom de anser det utsiktslöst. Detsamma gäller deltidsarbetande kvinnor som skulle vilja ha fler timmar.

Vid fördelning av regionalpolitiska medel till län och kommuner bör alltså dels arbetslöshet, dels också förvärvsfrekvens och sysselsättningsgrad vägas in. Statistiken beträffande förvärvsfrekvensen gör inte rättvisa åt situationen. Den som arbetar en timme per vecka upptas i statistiken som förvärvsarbetande. Vi vet att många kvinnor i glesbygden arbetar "kort-korta" deltider under 17 timmar, men de upptas ändå i statistiken pa samma villkor som vanliga deltidsarbetande. Inte sällan arbetar kvinnorna säsongsvis med t. ex. skogsplantering, bärplockning, lönsömnad varvat med vikariat eller timtjänst inom den offentliga sektorn. Sysselsättningsgraden inom varje deltidsarbete blir ofta så låg aff kvinnorna får sämre sociala villkor och arbefsmarknadsvillkor än den faktiska inkomsten ger vid handen. Om korta

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987 '

Allmänpolitisk debatt

155

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

deltidsarbeten och vikariat kunde slås ihop och tillsammans utgöra grund för förmåner inom arbetsmarknads- och socialförsäkringarna skulle en av effekterna av den speciella skogslänsarbetsmarknaden kunna elimineras.

Några kvinnor i glesbygden står också helt utanför det välfärdssystem som är uppbyggt i def övriga samhället. Eftersom de inte har haft chansen till arbete finns de infe med i någon fackförening och saknar A-kassa. Vidare har infe många av dessa kvinnor tillräcklig utbildning, och de saknar studievana. Framgångsrika försök har gjorts av folkrörelser och studieförbund för aft nå. dessa kvinnor. De har erbjudits kursverksamhet innehållande arbetslivs-orientering och studievägledning. Denna verksamhet har stort socialt värde och bör vidareutvecklas. Dessa frågor har tidigare i dag förts fram från talarstolen. Jag tycker aft det visar på deras stora betydelse.

Herr talman! Till årets riksdag har en stor motion lagts fram angående kvinnornas situation i de sju skogslänen. I denna motion föreslås också en hel rad åtgärder som skulle kunna förbättra kvinnornas möjligheter i dessa län. Jag hoppas att denna motion när den skall utskottsbehandlas tas på fullt allvar och att man verkligen anstränger sig att finna lösningar pä dessa svåra problem. Det gäller inte bara dessa ungdomar ufan även framtiden för stora delar av vårt land.

Ett län, en kommun, som vill se framtiden an med tillförsikt måste ha balans mellan kvinnors och mäns möjligheter fill utbildning och arbete. Många krafter i Norrbotten verkar i dag åt det hållet, och det är då viktigt att det arbetet kan fortsätta och stimuleras. Men alla goda krafter som är verksamma i Norrbotten i dag är till stor del beroende av.de beslut som fattas i den här kammaren.

156

AnL 153 ULLA PETTERSSON (s);.

Herr talman! Den öppna arbetslösheten på Gotland har passerat 4 %, och nästan 3 000 gotlänningar står i dag utanför den ordinarie arbetsmarknaden. De arbefsmarknadspolitiska åtgärderna har nämligen under lång fid varit mycket stora i länet. Def handlar ofta om välbehövliga uppgifter som utförs i beredskapsarbetena, och det är för många en nyttig förkovran att delta i arbetsmarknadsutbildning, men def är inte bra aft var tionde gotlänning i arbetskraften står utan den trygghet och framtidstro som eft fast arbete på den öppna marknaden ger. Vi har tvingats inse att vi bor i ett län med allvarliga arbetsmarknadsproblem som vi infe själva kan lösa.

Under de senaste åren har ett omfattande idé- och invesferingsarbete utförts i länet. Bl. a. har ett antal glesbygdsprojekt genomförts runt om på ön. De har visat att def finns många idéer och stor vilja att bo och arbeta även i länets ytterområden.

Inom socialdemokratin på Gotland har vi de senaste åren försökt att ufifrån våra begränsade resurser sfimulera samverkan och uppslag för att få fram de arbetsfillfällen vi så väl behöver. Bl. a. har Vi, med viss framgång, försökt intressera forskare och studenter för de speciella problem men framför allt resurser som Gotland erbjuder. Def är i def sammanhanget viktigt att rnan från centralt håll inser de svårigheter def i vårt, föränderliga samhälle innebär att stå utanför de utvecklingsmöjligheter som en högskola i länet medför.

Som ett svar på de initiativ som har kommit från Gotland utförde statens industriverk förra året på regeringens uppdrag en översyn avdet gotländska näringslivet. I utredningen Avstamp Gotland finns mycket att fa vara på. Det mesta är redan i gäng efter en föredömlig snabbhet och entusiasm främst från länsstyrelsens sida. Där finns idéer.om industri, turism och vår gamla huvudnäring jord- och skogsbruk.

Vi har på Gotland vant oss vid aft ha en räddningsplanka i jordbruket. Så är def inte i dag. Ett högt mekaniserat, rationellt och giftanvändande jordbruk har fört oss in i en överskottssituation som stänger den utvägen. När olika metoder prövas för att komma till rätta med de svårigheterna krävs def särskilda hänsyn till Gotlands län, där jordbruket direkt sysselsätter 18 % av arbetskraften. Med alla arbeten som jord- och skogsbruk och dess produktförädling ger kommer vi upp i mer än. det dubbla.

Bland åtgärderna på lantbrukssidan är regeringens intention att nedbringa giftanvändningen mycket välkommen. Att halvera förekomsten av kemiska bekämpningsmedel är bara ett första steg på vägen mot en bättre arbetsmiljö för bönderna, renare livsmedel och hälsosammare miljö över huviid taget.

I vårt omgivande vatten, Östersjön, finns redan i dag, herr falman, sådana giftmängder från olika verksamheter att havet delvis infe längre kan hålla sig vid liv. Övergödning från avlopp och jordbruk, en trots förbud ökande användning av PCB, industriutsläpp och oljeutsläpp från fartyg är påfrestningar som Östersjön med sitt skiktade vatten, sin låga temperatur och sin långa omloppstid infe klarar av att ta emot. Det är bra att de nordiska miljöministrarna samarbetar. Def är bra att Helsingforskommissionen skall arbeta påen hög nivå. Men, herr talman, def får inte gå för långsamt. Vi kan inte rädda liv som redan gått till spillo.

Miljöhänsyn behöver inte stå i motsats fill arbete åt alla. Tvärtom kan Omtanke om och arbete för miljön ge upphov till nya arbetsområden med ett mycket väsentligt innehåll. Eft sådant förslag framför jag bl. a. i en mofion där jag föreslår ett pantsysfem för freonanvändning i kyl- och frysprodukter. Administrationen av ett sådant pantsystem är ett utmärkt exempel på verksamhet som kan förläggas till glesbygd, där Gotland är ett bra alternativ.

Energin är ett av våra största miljöproblem. I Visby vittrar 600-åriga ruiner nu mer på några årtionden än under de gångna sekel då de behandlades synnerligen ovarsamt ibland. Avgaser från olja och kol gör skador som man nästan kan se växa framför ögonen. Vi måste själva se till att bl. a. minska trafiken i Visby innerstad, men def räcker inte. Mycket av föroreningarna kommer från annat håll. På energiområdet har vi alla ett ansvar. På Gotland har vi vindkraft. Den kan vidareutvecklas framför allt i liten skala. Vi borde kunna ha vågkraft, förmodligen också småskaligt i våra vatten. Dét görs försök med vätgas som drivkraft. Vi kan mycket väl tänka oss hela kedjan: Vindkraft-vätgasgenerator -vätgas som drivmedel. Det är ytterligare en av de många idéer som finns till sysselsättning på Gotland. Men det får naturligtvis inte stanna vid idéer. Det är dags att nu lämna den fasen. Vi har sett att det inte är uppslagen som saknas. Nu kommer den kanske ännu svårare arbetsuppgiften: att skapa konkreta arbetstillfällen av idéerna. I det arbetet behöver vi i landsdelar med vikande sysselsättning solidarisk hjälp ■ från staten och från mer gynnade landsdelar. Jag har nämnt Avstamp

Prot: 1986/87:65 5 februari 1987

AllmänpoUtisk debatt

157

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

AUmänpolUisk debatt

Gotland. Det var eft stöd vi behövde, en knuff i ryggen för aft få kraft och mod att gå vidare. Vi räknar med att fä det fortsatta stödet, som skall ge oss möjlighet att fortsätta göra verklighet av de idéerna.

I budgetpropositionen finns ett förslag till skatteutjämningsbidrag som tar hänsyn fill åldersstruktur, social struktur, utdebitering m. m. på eft sätt som stärker de svagaste kommunerna. Vi som slåss mot arbetslöshet och hotas av utflyttning behöver det här stödet och ser förslaget som mycket välkommet. Jag hoppas aft också riksdagen skall inse defta. Staten kan också direkt påverka arbetsmarknaden ute i landet genom att t. ex. se till att planerad byggnation kommer till stånd. Jag tänker bl. a. pä kriminalvårdsanstalfen i Visby, som tillhör den äldre kriminalvårdsgeneration som vi nu alltmer lämnar. En ny anstalt skall byggas, och vi behöver def bygget nu. 28 % av dem som är eller rättare sagt borde vara yrkesverksamma inom byggbranschen på Gotland är i dag utan arbete på ön. Ett fåtal av dem är i utbildning, men uppemot hundratalet arbetar tillfälligt på fastlandet, en i längden ohållbar situafion för de flesta, inte minst med tanke på de svårigheter som våra kommunikationer med fastlandet innebär.

Defta, herr talman, för mig in på den ständigt aktuella frågan om Gotlandstrafiken. Strax före jul kom beskedet aff statens fransportråd efter förhandlingar beslutat föreslå regeringen att godkänna avtal med eft nytt rederi, eftersom någon överenskommelse infe kunnat göras med det tidigare rederiet. En del gotlänningar har tagit parti för det ena eller def andra företaget, men jag tror aft jag gör mig fill tolk för de flesta, när jag säger aff def finns två saker som man vill ha ut av eft avtal om Gotlandsfrafik: för det första en bra trafik med ett vettigt tonnage, för det andra aft så många gotlänningar som möjligt skall få de arbeten trafiken ger upphov fill. För att alla skall kunna anpassa sig fill de förhållanden som kommer att gälla är det nu viktigt aff regeringens beslut kommer sä snart som möjligt.

En intressantare fråga är den totala kostnaden för trafiken. Vi hävdar bestämt aff Goflandstrafiken måste få kosta. Budgetproposifionen innehåller flera markeringar av transporternas betydelse för regionalpolitiken. Jag vill, för vilken gång i ordningen minns jag inte, påpeka att vi inte har någon annan väg, vi har bara färjelinjer. Vi har vintertid en mycket låg turtäthet, vi har sommarfid trängsel som omöjliggör spontanresor, vi har höga kostnader jämfört med vad man har på mänga andra håll. Vi kan inte uppnå en standard som om vattnet inte fanns, men vi måste ha rätt att kräva rimliga förbindelser, även om det skulle kosta statskassan en del. Som fidigare påtalats i denna kammare är trafiken på Oskarshamn undermålig sedan i höstas. Jag har motionerat om en förbättring, och de som har talat vackert, här i kammaren eller inför upprörda partikamrater på ort och ställe, om gotlänningarnas rätt till bra trafik har nu chansen aft stödja denna mofion. Det räknar jag med aft de gör.

När jag nu, herr talman, får sista ordet i denna långa debatt, låt mig forma def till en sfilla bön: Vi har inget emot att utmärka oss pä Gotland, men låt oss slippa aft göra det genom landets dyraste telefonsamfalsavgiffer fill grannkommunerna!

158

Överläggningen var härmed avslutad.

22 8 Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1986/87:77 Dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Irland

1986/87:78 Förbättrad skattekontroll av vinster pä värdepapper

1986/87:79 Förslag fill lag om dödens inträde, m. m.

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Meddelandeom interpellationer

23 8 Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts

den 4 februari

1986/87:161 av Sten Andersson i Malmö (m) till kommunikationsministern om ansvaret för AB Svensk Bilprovnings biltester:

Självfallet förväntar sig en konsument både samstämmiga och korrekta bedömningar från myndigheter och konsumentorganisationer. Tyvärr upplever många bilägare inte detta efter besök hos Svensk Bilprovning. Bilägare emellan cirkulerar många rykten om dålig tillförlitlighet vad def gäller de obligatoriska bilkontrollerna hos Svensk Bilprovning. Ofta förekommer också tidningsartiklar om mer eller mindre godtycklig och inkonsekvent bedömning av bilar vid de årliga testerna. Låt mig nämna ett exempel.

Vid en bilprovningsanstalt besiktigades en äldre bil den 28 oktober 1986. Fyra anmärkningar gjordes och bilen skulle ombesiktigas om en månad. Bilägaren lämnade bilen hos en verkstad för reparation av de fel som framkom i anmärkningarna Svensk Bilprovning gjort. Verksfadsägaren upptäckte vid kontroll av bilen betydligt fler, och som han ansåg, allvarligare fel än vad Svensk Bilprovning ansåg. De fyra felen reparerades och den 10 november blev bilen godkänd av Svensk Bilprovning.

Samma dag som bilen godkändes körde verkstadsägaren bilen till en tesfanstalf tillhörig Motormännens Riksförbund. Där konstaterades flera allvarliga fel som borde upptäckts vid det första besikfningsfillfällef. Direkt efter besöket på M;s testansfalt kördes bilen fill polisen som genomförde en "flygande besiktning". Bilen belades med körförbud.

Två dagar senare, den 12 november, lämnades bilen åter in fill Svensk Bilprovning i orepareraf skick. Körförbudet hävdes (!). Däremot skulle bilen ombesiktigas om en månad.

Vad skall bilägarna tro? Vems bedömning är riktig. Svensk Bilprovnings, polisens eller Motormännens Riksförbunds?

Även om ovan nämnda exempel kan vara extremt förekommer det som fidigare påpekats bilägare emellan många uppgifter om Svensk Bilprovnings godtycklighet. Dessutom har tydligen Svensk Bilprovning inget som helst ansvar för sina tester! Vilket privat företag skulle tillåtas arbeta på sådant villkor?

Rimligtvis borde bilägarna, som betalar för en besiktning, kunna lita på en sådan.

Är statsrådet beredd vidta åtgärder så att Svensk Bilprovning tvingas ta någon form av ansvar för sina obligatoriska biltester?

159

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Meddelande om interpellationer

160

1986/87:162 av Margit Gennser (m) till justifieministern om tillsättningen av domare:

Frågan om meritvärdering yid domartillsäftning och domarbanans utformning på längre sikt jämte sammanhängande frågor skall enligt eft uttalande av jusfitieministern i årets budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 4, s. 67) utredas. Def förutskickas i propositionen att regeringen inom kort kommer att ge direktiv tillen sådan utredning. Bakgrunden fill denna översyn är bl. a. de frågor om domarnas arbetsförhållanden, rekrytering till domarbanan öch avgångarna från domarbanan som uppmärksammats i den allmänna debatten och som nyligen också ventilerats i en interpellationsdebatt i riksdagen (snabbprotokoll 1986/87:21 s. 94).

En annan anledning till den aviserade utredningen är den översyn av meritvärdering i statlig tjänst som nyligen genomförts för offentlig anställning i övrigt (se prop. 1985/86:116). Fr. o!m. den 1 juli 1986 skall, skickligheten prioriteras framför andra sakliga grunder vid tillsättning enligt bestämmelserna i lagen (1976:600) om offentlig anställning. I årets budgetproposition framför justitieministern som sin åsikt, att en ordning där man mera renodlat övergår till att sätta skickligheten framför förtjänsten också vid domartillsäftningar torde få posifiva återverkningar på domarbanan.

Slutligen bör utredningen om domarbanan m. m. även ses mot bakgrund av de uttalanden som justifieufskotfet (JuU 1985/86:28) nyligen gjort om rättskipningens organisation. Utskottet framhåller bl. a. (s. 23) den särskilda vikten av att vidmakthålla en bred kunskap, allmän överblick över def juridiska fältet och hög standard i övrigt hos domarna. Enligt utskottet är detta av vital betydelse inte bara för de enskilda medborgarna som kommer i kontakt med rättsväsendet ufan också för statsverksamheten i stort.

I budgetproposifionen uppehåller sig justitieministern emellerfid uteslutande vid förhållandena på domarbanan ur en tämligen snäv karriärmässig eller personalpolitisk synvinkel. Domarbanans betydelse från samhälleliga utgångspunkter eller sambandet mellan rättskipningens organisafion och domarnas förhållanden synes däremot inte alls ha beaktats. Frågan om exempelvis formerna och grunderna för tillsättning av ett lands domare är alltför viktig för aft enbart ses som en yrkespolitisk fråga. Här gör sig vanligen helt andra faktorer gällande än de som gäller exempelvis tillsättning av tjänstemän i statlig förvaltning.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts ber jag att få ställa följande frågor fill jusfitieministern:

1. Delar justifieministern den uppfattning som också justitieutskottet gett uttryck för, aft frågor om rekrytering och tillsättning av domare har en vital samhällsbetydelse som saknar direkt motsvarighet inom den offenfliga sektorn i övrigt?

2. Är justitieministern beredd aft verka för aft den aviserade utredningen om tillsättning av domare m.m. får sådana direktiv och en sådan sammansättning att frågan redan från början kan bedömas i ett så brett perspekfiv, att exempelvis viktiga intressen som rör domstolarnas samhälleliga funktion och rättskipningens organisation också kan tillgodoses på eft fillfredsställande sätt?

1986/87:163 av Per Westerberg (m) fill industriministern om handeln med statliga förlustbolag:

Nyligen har finansdepartementet aviserat en särskild lagstiftning som skall förhindra kommunala bostadsföretag aff sälja den juridiska personen för sin verksamhet med huvudsakligen eft innehåll av förlustavdrag. Motivet för den nya lagsfiftningen hävdas vara att systemet med allmännyttiga kommunala bostadsföretag genom sin konstruktion skapar förluster och därmed förlustavdrag.

Samfidigt har ett antal statliga förlustbolag sålts fill privata intressenter. Det huvudsakliga innehållet vid försäljning av dessa förlustbolag har varit dé förlustavdrag som dessa bolag inte kunnat utnyttja. Kapitaltillskotten - som riksdagen beslutat om - till dessa företag har därmed kommit att få ett innehåll långt utöver vad som avsetts. Industrisfödspolitiken har därmed tagit en vändning som står utanför riksdagens kontroll. Denna utveckling förutsågs knappast vid beslutstillfället.

I det senaste fallet sålde Götaverken/Arendal sin juridiska person med vissa anläggningstillgångar och - enligt trovärdiga uppgifter - ackumulerade förlusfavdragsmöjligheter på ca 700 rnilj. kr. Enligt uppgifter som cirkulerar har köpeskillingen vid denna transaktion rört sig om mellan 50 och 100 milj. kr. Bortsett från aff försäljningen av förlustavdragen förefaller ha gett en utomordentligt blygsam köpeskilling, uppstår ett antal frågor med anledning av det kapitaltillskott som bl. a. Svenska Varv fått de senaste åren.

Med hänvisning till ovanstående önskar jag ställa följande frågor fill industriministern:

1. Hur ser industriministern på handeln med statliga förlustbolag?

2. Ingick försäljningen av statliga förlustbolag som en del i beräkningen av erforderliga kapitaltillskott till Svenska Varv våren 1986?

3. Avser industriministern vidta några åtgärder i syfte att undvika fortsatt handel med statliga förlustbolag?

deri 5 februari

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Meddelande om interpellationer

1986/87:164 av Sten Svensson (m) till industriministern om Stiftelsen Institutet för företagsutveckling (SIFU);

Riksrevisionsverket (RRV) har granskat verksamheten vid Sfiftelsen Institutet för företagsutveckling (SIFU). RRV fann att SIFU infe längre har den näringspolitiska roll som avsetts och att det därför inte är motiverat med ett fortsatt statligt stöd. Vidare har näringsfrihetsombudsmannen uttalat sig kritiskt mot SIFU:s tjänstebrevsrätf.

En särskild utredning har tillsatts för att ytterligare överväga dessa frågor. Regeringens uppdrag gick till industriverket (SIND). Utredningen är klar och har varit ute på remiss. I utredningen föreslår SIND att de fortsatta subventionerna från staten skall kanaliseras via industriverket.

När man tagit del av utredningen, finner man att RRV:s och NO:s krifik alltjämt är lika befogade. Riksrevisionsverket vidhåller således sin krifik i sitt remissvar. RRV anser att SIFU inte skall kopplas ihop med industriverket.

161

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Meddelande om interpellationer

RRV anser vidare att inget basanslag bör utgå. Alternativt bör SIFU utbjudas till dess avnämare. Om detta inte motfages positivt bör verksamheten avvecklas.

Kursverksamheten vid Stockholms universitet har, sedan man tagit del av utredningen, i en skrivelse till industriverket påpekat aff "def är infe nödvändigt för staten att utge subvenfioner i producentledet inom området utbildning för småföretag. Sådana subventioner är endast ägnade att begränsa näringsfriheten. Ett avskaffande av subventionerna innebär besparing av statens medel utan att för den skull åstadkomma någon minskning av utbildningsmöjligheterna för olika företag."

Mot denna bakgrund frågar jag statsrådet:

1. Är regeringen beredd att lata andra kursanordnare lägga ett bud pä SIFU:s verksamhet?

2. Är regeringen beredd att i den näringspolitiska proposifionen som aviseras till den 19 februari lägga ett förslag som innebär aft subvenfioner-na till SIFU avvecklas, innebärande en besparing av statens medel i motsvarande mån?

1986/87:165 av Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) till finansministern om opfionshandeln:

Optionshandeln har under det senaste året växt i omfattning. Def handlas med aktieoptioner, indexoptioner och ränteoptioner.

Optionshandeln är eft sätt aft i förväg spekulera i aktiekurser, räntenivåer etc. Man tecknar kontrakt om framtida köp eller försäljning ufifrån i förväg uppgjorda villkor.

Köpare eller säljare vinner, alternativt förlorar på affären beroende på hur verkligheten ser ut vid affärstillfällef.

"Ett sätt aft sprida risker" hävdar optionshandéins anhängare och aktörer. Självfallet är det så att den ene vinner och den andre förlorar eftersom def är ren spekulativ verksamhet där några nya värden infe skapas eller tillförs samhället. Optionsmarknaden växer sannolikt därför att def finns så mycket pengar i omlopp som infe utnyttjas för produktiva investeringar, ufan satsas i spekulation för att skapa vinster på kortast möjliga tid. Optionsmarknaden har växt fram för att vidga utrymmet för spekulativa placeringar. När det gäller aktieoptioner kan man se optionshandeln som en förlängning av Börsen som ökar det spekulativa inslaget i aktiehandeln. Den senaste tidens uppmärksammade händelser visar aft också kommuner i sin finansförvaltan-de verksamhet med skattemedel ger sig in på optionsmarknaden.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga finansministern:

1. Anser finansministern aff opfionshandeln har något samhällsekonomiskt berättigande?

2. Anser finansministern aft det är acceptabelt att skattemedel används för sådan spekulation?

3. Vad avser finansministern att göra för att minska de spekulativa inslagen i den svenska ekonomin?

162

24 8 Meddelande om frågor

.Meddelades att följande frågor framställts

den 4 februari

1986/87:337 av Gunnel Liljegren (m) till justifieministern om ersättning för skador med anledning av sprängningen av ammunitionsförrådet-i Järna:

Riksdagsledamöter har tagit upp sprängningen av ammunitionsförrådet i Järna fill debaft. Försvarsniinistern och interpellanterna berörde den säkerhetspolitiska aspekten. Men sprängningen har fått olyckliga följder för de kringboende, som orsakats kostnader för skador på mark och fastigheter och fått se sina husdjur, hundar och hästar skrämmas nästan från vettet. För lång fid framöver kommer krevader att störa gårdarna vid den långt utdragna saneringen av det drabbade området. Djurägarna kan infe stå till svars med att ha djuren hemma - med de kostnader detta kan dra med sig.

Vi den olycka som denna kan man infe utesluta framfida konsekvenser, såsom sprickbildningar i hus som skakats av detonafionen. Vidare kan fastigheter anses förlora i värde när de ligger omedelbart infill eft ödelagt och avstängt markområde. Defta är frågor som oroar de drabbade.

I ersättningsfrågan gäller att försäkringsbolagen träder in med regressrätt gentemot staten. Men hur regleras självrisken? Efter Tjernobylolyckan utgick full ersättning till dem som lidit skada, och det är naturligt att göra vissa jämförelser.

Mot den bakgrunden vill jag fråga justitieministern vilka åtgärder han är villig att vidta för att de som lidit skada skall få full kompensation,

den 5 februari

1986/87:338 av Knut Wachtmeister (m) till statsrådet Bengt K, Å. Johansson om beskattningen av handeln med aktieoptioner:

Ett av många oväntat regeringsrättsutslag har väsentligt minskat den skattemässiga rätfen till avdrag vid handel med aktieoptioner.

De som bedrivit denna optionsverksamhet i tron att kapifalvinstkommit-féns förslag skulle bli lag gör nu stora förluster, som i en del fall torde leda till konkurs.

Avser statsrådet föreslå några åtgärder för att lindra verkningarna av det inträffade?

Prot. 1986/87:65 5 februari 1987

Meddelande otn frågor

25 8 Kammaren åtskildes kl. 22.05, In fidem

SUNE K, JOHANSSON

163

/Olof Marcusson

Prot. Förteckning över talare

1986/87:65 (Siffrorna avser sida i protokollet)

Torsdagen den 5 februari

Förste vice talmannen 72, 76

Andersson, Arne, i Ljung (m) 92, 101, 102, 104, 105, 110 Andersson, John (vpk) 87, 88 Andersson, Lennart (s) 141 Andersson, Sten, i Malmö' (m) 91, 92 Björnemalm, Maud (s) 148 Boo, Kari (c) 8

Brunander, Lennart (c) 98, 102, 108, 111
Claeson, Tore (vpk) 81, 82, 83
Dahl, Birgitta, miljö- och energiminister 33, 42
Dau, Hans (m) 12
De Geer, Lars (fp) 119
Ericsson, Göran (m) 77, 78
Ernestam, Lars (fp) 21, 39, 43
Feldt, Kjell-Olof, finansminister 66, 67
Franck, Hans Göran (s) 138
Franzén, Ivar (c) 25, 29, 40, 44
Franzén, Tommy (vpk) 55, 63, 64
Fridolfsson, Filip (m) 83, 84, 85
Gustafsson, Hans, bostadsminister 72, 74, 75, 76
Hedfors, Lars (s) 58, 63, 65
Hegeland, Hugo (m) 79, 80, 81
Hellström, Mats, jordbruksminister 87, 88, 89
Holmberg, Bo, civilminister 83, 84, 85, 86
Holmkvist, Erik (m) 145
Holmsten, Lennart (s) 153
Hovhammar, Erik (m) 5 .

Högmark, Anders G (m) 115, 128, 131 Janson, Erik (s) 150 Jennehag, Jan (vpk) 102, 105 Johansson, Bengt K. Å., statsråd 79, 80, 81, 82, 83 Johansson, Kjell (fp) 48, 62, 65 Josefson, Stig (c) 51, 62, 65 Lindqvist, Bengt, statsråd 90, 91, 92 Lundblad, Grethe (s) 105, 110, 112 Lundgren, Bo (m) 45, 61, 64 Nilsson, Barbro (s) 136 Orring, Ulla (fp) 15

Peterson, Thage, industriminister 67, 68, 69, 70, 71, 72
Pettersson, Sylvia (s) 113
Peftersson, Ulla (s) 156
Rosén, Bengt (fp) 89, 90, 95, 109, 112
Ryttar, Bengt-Ola (s) 70, 71
164 Stälberg, Marianne (s) 126, 130, 132

Sundström, Sten-Ove (s) 67 Prot.

Svensson, Jörn (vpk) 66, 67 1986/87:65

Svensson, Kristina (s) 3

Svensson, Olle (s) 68, 69

Söderqvist, Oswald (vpk) 29, 41

Thollander, Gunnar (s) 147

Thurdin, Görel (c) 123, 129, 131, 136

Wachtmeister, Knut (m) 73, 75, 76, 77

Vestlund, Irene (s) 10

Wickbom, Sten, justitieminister 77, 78

Wikström, Jan-Erik (fp) 85, 86

Virgin, Ivar (m) 17, 28, 29, 39, 43

Ångström, Rune (fp) 133, 136

Öhman, Monica (s) 154

165