Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1986/87:59

Måndagen den 26 januari

Kl. 12.00

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

1 8 Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.

2 8 Meddelande om svar på interpellation 1986/87:124

Anf. 1 Miljö- och energimiriister BIRGITTA DAHL: Fru talman! Med hänvisning till riksdagsordningens 6 kap, 1 8 får jag meddela att jag. på grund av arbetsbelastning, enligt överenskommelse med interpellanten Lars Ernestam kommer att besvara interpellafionen tisdagen den 3 mars 1987,

3 8 Svår på interpellation 1986/87:121 om skogsskadorna i Skåne

AnL 2 Miljö- och energiminister BIRGITTA DAHL:

Fru talman! Ingvar Eriksson har i en interpellation till mig ställt frågor om skogsskadorna i Skåne, luftföroreningarna från kontinenten samt kärnkraftverket i Barsebäck,

De undersökningsresultat som nu framkommit om skogsskadorna inte minst i Skåne är mycket oroande. Allvarligt är att även lövträd, t, ex, bok, nu uppvisar skador. I jämförelse med andra delar av södra Sverige förefaller skadorna vara mera omfattande i norra och nordöstra Skåne, men underlaget för en sådan jämförelse är inte helt tillfredsställande.

Våra skogar är av mycket stort värde från både miljö- och rekreationssynpunkt. De har också stor ekonomisk betydelse för vårt land. Det är därför nödvändigt att vi gör allt för att skydda dem.

Luftföroreningarna spelar en avgörande roll för de skogsskador vi nu
observerar. Flera olika typer av luftföroreningar påverkar skogen. Utsläp
pen från förbränning av kol och olja och från industrier leder till nedfall av
svavelföreningar, som försurar skogsmarken och ger näringsbrist. Utsläppen
av kväveoxider och kolväten från bl, a, biltrafik, energianläggningar och
ihdustrier bildar i atmosfären ozon och andra oxidanter. Dessa ämnen är
kända för aft vara skadliga för växtligheten. Vidare medför kväveutsläppen
från främst jordbruket att skogsmarken mättas med kväve, vilket är negativt
även för skogen, '

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om skogsskadorna i Skåne

Nedfallet i Sverige av svavel och andra skadliga ämnen härrör emellertid till allra största delen från utländska utsläpp, Skåne och sydvästra Sverige är mest utsatta.

Regeringens handlingsprogram mot luffföroreningar och försurning innehåller en serie åtgärder för att minska de svenska utsläppen av försurande ämnen. Vidare behandlas åtgärder inom jord- och skogsbruket för att minska eller motverka markförsurningen. Inom ramen för programmet har omfattande insatser gjorts för kalkning och andra åtgärder för att motverka och dämpa försurningens effekter. Forsknings- och utvecklingsarbete, övervakning och inventering ingår också i programmet. Programmet redovisar också behovet av insatser internationellt för att få fill stånd minskning av utsläppen av försurande ämnen i övriga Europa, En ny aktionsplan mot försurningen håller nu på aft utarbetas och kommer att föreläggas riksdagen under kommande år.

Inom ramen för försurningsprogrammet pågår bl, a, forskning och försöksverksamhet med kalkning av skogsmark i Skåne för att pröva möjligheterna aft på detta sätt öka skogens motståndskraft mot luffföroreningarna. Preliminära undersökningsresultat tyder på att detta kan ge vissa posifiva effekter, men dessa försök är ännu inte avslutade och utvärderade. Klart är emellertid aft våra huvudsakliga insatser bör inriktas på aft reducera utsläppen av luftföroreningar.

Socialdemokratiska regeringar har tidigare beslutat om hårda miljökrav beträffande svavelhalt i olja samt utsläpp från koleldning och processindustrier. Vi har också genom målmedvetna insatser halverat oljeanvändningen och minskat det fidigare beräknade behovet av kol. De svenska svavelutsläppen har härigenom minskat med drygt 70 % sedan är 1970, 1 regeringens försurningsprogram ingår åtgärder för att minska svavelutsläppen med 65 % från 1980 års nivå. Vi planerar nu ytterligare åtgärder, bl, a, för att minska svavelhalten i oljan som fortfarande svarar för de största svavelutsläppen. Regeringen har nyligen beslutat notifiera GATT och EFTA om en sänkning av svavelhalten i tunn eldningsolja till i genomsnitt 0,2 %, Regeringen studerar även möjligheten att minska svavelhalten i tjockoljan ytterligare.

När def gäller effekterna av kväveföroreningar har våra inhemska utsläpp betydligt större betydelse. Särskilt i Skåne och Halland torde avgången av kväveföreningar från jordbruksmark ha stor betydelse för effekterna på skogen. Regeringen har därför uppdragit åt naturvårdsverket aft i samråd med lantbruksstyrelsen bl, a, se över gällande råd och anvisningar om miljöskydd vid djurhållning i syfte att minska kväveavgången vid spridning av stallgödsel. Dessa nya anvisningar beräknas föreligga till sommaren.

Det är nödvändigt att ytterligare åtgärder vidtas för aft minska luftföroreningsutsläppen. Åtgärder mot kväveoxidutsläppen ingår i regeringens försurningsprogram. Dessa utsläpp skall minskas med 30 % till år 1995, För att uppnå detta har bl, a, beslutats om skärpta avgasreningskrav för personbilar från 1989 års modeller. Redan nu finns bilar med katalytisk avgasrening att köpa. De skattestimulanser som införts för dessa bilar gör att försäljningen går bättre än vänfat. Dessa åtgärder är en bra början men måste kompletteras för att ge tillräcklig effekt. Avgaskraven på lastbilar och bussar bör skärpas. Naturvårdsverket utreder för närvarande på regeringens uppdrag

vilka avgaskrav som skall gälla för sådana bilar. Regeringen har också uppdragit åt statens energiverk och naturvårdsverket aff utarbeta ett åtgärdsprogram för reduktion av kväveoxidutsläppen frän energisektorn. Detta kommer att redovisas i vår. Inför 1988 års trafikpolitiska beslut görs nu en noggrann genomgång av sambandet mellan trafik och miljö. Miljökraven kommer att spela en stor roll för utformningen av detta förslag. Detsamma gäller den pågående utformningen av jordbrukspolitiken.

Insatserna för att komma fill rätta med våra egna utsläpp av luftföroreningar är viktiga. Inte minst är de en förutsättning för ett framgångsrikt internationellt agerande. Det viktigaste arbetet på det internationella planet bedrivs inom ramen för den internafionella luftföroreningskonventionen. Efter undertecknandet i juli 1985 av protokollet om 30 % reduktion av svavelutsläppen, har nu satts i gång ett arbete med ett avtal om begränsning av kväveoxid- och kolväteutsläppen. Nyligen har exekutivorganef beslutat om ett mandat för förhandling om ett protokoll om begränsning av kväveoxidutsläppen, Regeringen fäster stort avseende vid dessa förhandlingar, och ett förberedelsearbete pågår i nordiskt samarbete.

Som eft led i det nordiska förberedelsearbetet har utarbetats en rapport om effekterna av långväga transport av luftföroreningar. Det framgår att mycket stora ufsläppsminskningar erfordras för att skydda miljön. Rapporten har presenterats inom konventionsarbetet som underlag för de fortsatta förhandlingarna. Som ett bidrag till det internafionella förhandlingsarbetet anordnade Nordiska rådet i höstas en internationell konferens i Stockholm,

De nordiska miljöministrarna gjorde i höstas eft skarpt uttalande i vilket de bl, a, uppmanade de regeringar som ännu inte anslutit sig fill 30 %-protokollet, bl, a, Storbritannien och Polen, att göra detta. Vid mitt besök i Polen i höstas undertecknades ett bilateralt avtal för aft bl, a, underlätta arbetet med dessa frågor. Vid det svensk-danska mötet nyligen var vi överens om att utgångspunkten bör vara aft åtgärderna i båda länderna når samma nivå. Jag framhöll även att båda länderna bör vidta ytterligare åtgärder därutöver.

Regeringen planerar en lång rad insatser på det internationella området för att komma till rätta med luftföroreningarna. Jag kommer under detta år att ta upp dessa frågor vid olika konferenser inom bl, a. Nordiska rådet, Internafionella energiorganet, EFTA och EG samt FN:s miljöstyrelse. Även bilaterala förhandlingar med andra regeringar planeras. Vi fäster även stort avseende vid de fortsatta förhandlingarna inom luftföroreningskonventionen, bl, a, beträffande kväveprotokollet, och kommer att ge detta arbete hög prioritet. Vi får emellerfid räkna med att det tar lång tid innan dessa åtgärder leder till påtagliga förbättringar av miljöförhållandena. De åtgärder vi kan vidta beträffande vara egna utsläpp är därför minst lika vikfiga.

Slutligen vill jag besvara interpellantens fråga beträffande kärnkraftverket i Barsebäck, Den övergripande målsättning som måste gälla för kärnkraftsavvecklingen i allmänhet liksom för ersättningen av Barsebäcksverket är att så stränga miljökrav måste ställas att den inte medför ökade miljöskador.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om skogsskadorna i Skåne

5 Riksdagens protokoll 1986/87:57-61

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om skogsskadorna i Skåne

AnL 3 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru talman! Jag vill tacka miljö- och energiministern för svaret pä mina frågor. Statsrådet Birgitta Dahl har i ett långt svar tagit upp mina frågeställningar, som föranlefts.av att skogen i Skåne mår allt sämre, I en ny alarmerande rapport från Skånelänens samrådsgrupp mot skogsskador klargörs detta. Gruppen, som årför år följer utvecklingen, konstaterar klara försämringar.

Som svar på min första fråga om vilka åtgärder statsrådet ämnar vidta i anledning av dessa nya alarmerande rapporter angående skogsskador ges en redovisning av luftföroreningarnas avgörande roll för de skador som nu observeras, Aft utsläppen från förbränriing av kol och olja, från industrier och energiproduktion försurar genom nedfallet av svavelföreningar står klart, I svaret fastslås också aft den största delen kommer utifrån. Jag delar denna uppfattning och understryker betydelsen av aff forsknings- och utvecklingsinsatser ökar, liksom vikfen av internationell samverkan för att minska utsläppen. Jag är dock litet förvånad över att en ny aktionsplan mot försurningen, vilken nu är under utarbetande, låter vänta på sig till kommande år. Varför? Def har ju hänt så mycket under senare tid.

Statsrådet säger beträffande effekterna av kväveföroreningar aft våra inhemska utsläpp här har mycket större betydelse. Det är förmodligen sanningen. Särskilt i Skåne och Halland, menar statsrådet, skulle kväveföroreningar från jordbruksmark ha stor effekt på skogen. Jag tycker aft en sådan synpunkt är något underlig. Jag ställer mig något tvekande till det. Har de någon inverkan beror det väl på spridningen av stallgödsel på marken i form av ytavrinning och urlakning. Finns det någon risk är det väl i så fall aff kväveföreningar sprids i luffen eller från stallarna.

Jag undrar om inte miljöministern känner oro för nedfallet frän andra källor. Jag är rädd att man överbetonar faran när def gäller just stallgödselspridningen. Av Sveriges totala utsläpp av kväveoxider, som ufgör 2 miljoner ton per år, kommer mindre än 5 % från jordbrukets gödselhantering och består av ammoniumkväve, I Sverige är ammoniakavgängen 1 %. medan Europa i övrigt står för 99 %, Dock skall inte ammoniakoxidernas inverkan förringas. De haren större lokal påverkan, Def är därför bra med en översyn av råd och anvisningar kring djurhållning och spridning av gödsel som syftar fill aft minska kväveavgången. Men jag är som sagt rädd aff statsrådet överbefonar betydelsen av dessa kväveföreningar jämfört med utsläppen från de andra källorna - då inte minst trafikens inverkan.

Statsrådet tar upp de skärpta kraven på avgasrening för personbilar som ett positivt exempel på insatser och understryker att de skattestimulanser som införts för de bilar med katalytisk avgasrening som säljs före 1989 redan visat sig ge positivt resultat. Det är glädjande: särskilt för oss moderater som gått och går i bräschen för metoden med miljöstimulanser. Jag vill fråga statsrådet: Är regeringen beredd aft gå vidare med denna metod då det gäller utsläpp från andra källor?

Beträffande den nordiska samverkan har jag en känsla av att t, ex, Danmark har svårare än vi att nåden målsättning som vi kommit överens om, då man i Danmark utgår från ett väsentligt svårare läge. Vi har tack och lov varit fidigare ute än danskarna.

Fru talman! Jag föreställer mig att def för svenskt vidkommande finns relativt goda möjligheter aft minska de försurande utsläppen från energiproduktionen så länge våra kärnkraftverk är i bruk. Skulle däremot en tidigarelagd avveckling av exempelvis Barsebäcksverket komma fill stånd, är jag rädd för aft det blir mycket svårt att minska åverkan på miljön och den skånska skogen.

På min fråga om miljö- och energiministern är beredd att ytterligare ta hänsyn till allvaret i skogsskadorna inför beslutet om Barsebäcksverkets framtid svarar statsrådet: "Den övergripande målsättning som måste gälla för kärnkraffsavvecklingen i allmänhet liksom för ersättningen av Barsebäcksverket är att så stränga miljökrav måste ställas att den infe medför ökade miljöskador,"

Fru talman! Jag och många skåningar är tacksamma för det svaref. Men jag tillåter mig aft tvivla på aft det är möjligt att nå det målet vid en tidigarelagd avveckling. Det måste dock vara en lägsta målsättning. Det är tyvärr svårt att tro att def skulle vara möjligt aft tidigarelägga en avveckling och samtidigt i övrigt fullfölja de mål som miljö- och energiministern framhåller i sitt svar. Vi vet att det i stället skulle medföra ytterligare belastning på miljön och den sydsvenska skogen. Tror statsrådet verkligen att det är möjligt att fullfölja målen?

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om,skogsskadorna i Skåne

AnL 4 Miljö- och energiminister BIRGITTA DAHL: Fru talman! På Ingvar Erikssons första fråga vill jag svara att den nuvarande aktionsplanen enligt riksdagens beslut gäller till den 1 juli 1988, Inom ramen för den har vi exempelvis i årets budget föreslagit eft anslag för nästa år på 163 milj, kr,, trots att det finns en reservation på nästan 100 milj, kr. Det finns alltså frikostiga resurser för planens genomförande. Nu arbetar vi med att i god fid lägga fram förslag fill nästa plan och se till att vi, på basis av de erfarenheter som vi nu gör, gör den ännu bättre. Jämsides med detta tas en rad beslut på olika områden för att ytterligare förbättra resultatet. Självfallet utgör Skåne och sydvästra Sverige det största problemet. Vi skärper nu kraven vad gäller svavelinnehållet i oljan, eftersom vi är mycket oroade över den tendens till ökad oljeanvändning som finns för närvarande. Av det skälet kommer vi att gå vidare med kraven vad gäller trafik och har också i årets budget föreslagit ökade medel till den s, k, recipientkontrollen och börjar då med Skåne och sydvästra Sverige,

Jag vill vidare säga aft frågan om ammoniakavgång till luffen från stallgödsel på senare tid uppmärksammats och förorsakat många diskussioner där man gett uttryck för bekymmer samt lett till utredningar, även om det är ett ännu större problem att jordbruket bidrar till havsföroreningarna. Av kväveutsläppen i Sverige svarar trafiken för 70 %, industrin för-10 % och energisektorn för 20 %. Just på energiområdet har man hittills lyckats uppnå förbättringar värda namnet. Skall vi nå resultat måste vi angripa problemen inom trafiksektorn och jordbrukssektorn samtidigt som vi ytterligare skärper kraven på energisektorn. Skall dessa krav få volym och omfattning, måste situationen på trafiksidan och inom jordbruket på olika sätt förbättras. När det gäller villkoren för kärnkraftsavvecklingen kan jag endast upprepa vad jag sade i mitt svar och till det foga: Jag är övertygad om att det går att

Prot. 1986/87:59 genomföra kärnkraftsavvecklingen med upprätthållande av de höga ambitio-
26 januari 1987 ner vi har i kampen mot försurning och havsföroreningar.

Om skogsskadorna i Skåne

AnL 5 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru talman! Det är glädjande att det finns resurser för att göra de insatser som regeringen här har förespråkat. Vi är eniga om dessa tag. Men från vår sida har vi föreslagit mer långtgående krav när def gäller minskade utsläpp från förbränningsanläggningarna. Det finns resurser och det finns möjligheter att gå fortare fram - och därför undrar jag varför regeringen inte är beredd att göra det.

Jag tog upp ammoniakavgängen därför att jag tror att den överbetonas. Jag har aldrig förnekat att detta kan var ett problem. Jag är tacksam för aft regeringen i samarbete med jordbrukarna försöker skapa regler som kan lösa dessa problem pä ett vettigt sätt.

Energiministern säger att de största förbättringarna har skett på energiområdet. Def är helt riktigt. Men frågan år om man kan räkna med fortsatta förbättringar om det skall ske en tidigare avveckling av kärnkraften. Vi känner en mycket stor oro över avvecklingen i södra Sverige. Vi vet aft om Barsebäck stoppas på ett tidigt stadium kommer t. ex. oljeverket i Karlshamn aft få köras för fullt. Vi vet också att skogsskadorna är störst i de nordöstra delarna av Skåne. Dessutom vet vi att def finns stora skador i Blekinge kring oljeverket i Karlshamn. Dessa skador kan medföra stora problem. Det är därför jag tillåter mig att tvivla på aff det går att uppnå de positiva resultat som energiministern så optimistiskt talar om.

Jag tror inte på att def går aft avveckla kärnkraften utan att utsläppen ökar, vilket minister Birgitta Dahl tror. Tvärtom tror jag att risken är mycket stor aft utsläppen ökar vid en sådan snabb avveckling. Jag finner det underligt aft regeringen infe är beredd aft gå ut direkt fill människorna och fala om detta. Jag tror det är bättre att tala om sanningen nu än att skjuta det på framtiden. Jag har en känsla av att energi-och miljöministern försöker vinna tid, och jag tycker det är olyckligt.

AnL 6 Miljö- och energiminister BIRGITTA DAHL: Fru talman! Ibland när man hör moderater tala om dessa frågor gör man samma reflexion som en gång uttrycktes med orden: "Man merkt die Absicht und wird versfimmf."

Jag tycker det är felaktigt att i taktiskt syfte i kärnkraftsdebaften sätta frågan om kärnkraftsavveckling mot frågan om kampen mot försurningen. Jag har angivit regeringens ambitionsnivå för den stora omställning vi har framför oss. Kärnkraftsavvecklingen inkl. avvecklingen av Barsebäck -oavsett när den äger rum - skall ske på ett sådant sätt att försurningen inte ökar. Jag tycker det är ett besked som man borde vara nöjd med.

AnL 7 INGVAR ERIKSSON (m):

Fru falman! Jag ser positivt på detta besked, men jag är inte riktigt nöjd med def. Jag tror det är omöjligt att nå denna fina målsättning som energi-och miljöministern har. Från moderata samlingspartiets sida har vi inte ställt några andra krav än aff innan en framtida avveckling sker måste en

fullständig utvärdering av samtliga energislags miljökonsekvenser göras.

Def är glädjande att energiministern tydligen är inne på samma linje. Däremot vågar hon inte - på samma sätt som moderata samlingspartiet -framhålla detta nu, utan hon skjuter på avgörandet. Jag tror def är litet olyckligt, bl. a. därför att man i Sydsverige känner mycket stor oro över aff den aviserade tidigareläggningen av avvecklingen skall kunna medföra mycket svåra konsekvenser, infe minst efter den senaste vinterknäppen. Ur miljösynpunkt är vi mycket angelägna om att våra skogar, marker och vatten kan bibehållas oskadade även i framfiden. Vår strävan är att återställa och förbättra miljön. Skillnaden mellan regeringen och moderata samlingspartiet är aft vi tror att det är svårare att åstadkomma detta med den linje som regeringen driver. Men vi hoppas givetvis aft miljöministern delar vår syn att def inte får ske några försämringar.

Det är viktigt aft konstatera att förbättringar måste till och att def är svårt aft uppnå förbättringar om man gör en snabb avveckling. Det är därför vi känner sådan oro inför framtiden.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om sekretesskyddet

Överläggningen var härmed avslutad.

4 8 Svar på interpellation 1986/87:122 om sekretesskyddet

AnL 8 Jusfitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Gunnar Hökmark hävdar i sin interpellation att den enskilde medborgaren har anledning att känna oro för sin integritet bl. a. på grund av den ständigt ökande mängden av insamlade personuppgifter och nya dataregister. Han säger vidare aft myndigheternas bristande förmåga att upprätthålla ett fullgott sekretesskydd är ett annat skål till sådan oro.

Mot denna bakgrund har Gunnar Hökmark frågat mig om jag år beredd att lämna riksdagen förslag som innebär att den enskilde ges besvärsrätt över myndigheters beslut att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Han har ocksä frågat mig om jag är beredd aff tillsätta en särskild kommission för att utreda hur sekretesskyddet fungerar i praktiken och hur sekretesslagen efterievs inom myndigheter.

I ett samhälle kan den enskildes rätt aff bli lämnad i fred aldrig vara absolut. Den privata sfären måste begränsas av gemenskapens krav. Allt som den enskilde kan uppfatta som intrång i personlig integritet och som kan vålla oro kan därför inte förhindras utan den enskilde måste acceptera bl. a. aff en hel del uppgifter om honom samlas in och registreras. Syftet med datalagen (1973:289) och sekretesslagen (1980:100) är att åstadkomma ett skydd mot det intrång i personlig integritet som kan anses otillbörligt resp. ett skydd för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur.

Regeringen har gett data- och offentlighetskommittén (Ju 1984:06) i uppdrag att överväga om det bl. a. på grund av personnummeranvändningen behövs ändringar eller kompletteringar av de regler som i dag gäller till skydd för den personliga integriteten. 1 första hand gäller def då bestämmelserna i datalagen och sekretesslagen. Detta bör Gunnar Hökmark vara väl medveten om i sin egenskap av ledamot i kommittén.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om sekretesskyddet

Vad så gäller Gunnar Hökmarks första fråga föreligger enligt gällande regler i 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen (TF) och 15 kap. 7 oeh 8 §§ sekretesslagen rätt aft överklaga endast för den som begärt att fä en uppgift utlämnad men fått sin ansökan avslagen helt eller delvis. Lämnas en handling ut felaktigt kan det bli aktuellt med åtal för brott mot tystnadsplikt.

Tanken på att utvidga klagoräften fill att gälla andra än sökanden har avvisats både i samband med införandet av den nämnda bestämmelsen i TF år 1976 och vid antagandet av sekretesslagen. 1 förarbetena till bestämmelsen i TF anfördes att det i och för sig fanns beaktansvärda skäl för en utvidgning av rätfen att överklaga, men att nackdelar oundvikligen skulle uppstå. En utvidgning av' klagoräften skulle kunna äventyra vad som ofta är av avgörande betydelse när offentlighetsprincipen skall tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. Också vid tillkomsten av sekretesslagen ansågs dessa skäl bärande.

Enligt min mening finns det infe heller nu skäl aft frångå gällande grundlagsprincip beträffande rätten aft överklaga. Mitt svar på första frågan är alltså nej. Jag kan tillfoga aff riksdagen ganska nyligen har avslagit förslag om en utvidgad klagorått på detta område med hänvisning till de skäl som jag nyss redogjorde för (KU 1983/84:29, 1985/86:13).

När def gäller Gunnar Hökmarks andra fråga vill jag erinra om aft det för uppgiften aff kontrollera t. ex. hur sekretesslagen efterlevs redan finns särskilda myndigheter som JO och JK.

Som jag sade i mina svar till Gunnar Hökmark den 13 februari och den 1 april 1986, då vi också debatterade frågan om sekretesskyddet för personuppgifter som insamlats av myndigheter, utgår jag från att berörda myndigheter respekterar gällande sekretessregler. Jag har inte några indikationer på att det skulle råda sådana missförhållanden på detta område som Gunnar Hökmark vill göra gällande. Jag är därför inte beredd att medverka till inrättandet av en kommission av det slag Gunnar Hökmark efterlyser. Också svaret på den andra frågan är alltså nej.

Avslutningsvis vill jag säga aft regeringen med stor uppmärksamhet följer utvecklingen på ADB-områdef. Integritetsfrågorna stårdå givetvis i förgrunden. Jag vill erinra om den statsrådsgrupp i datafrågor som har tillsatts och som jag själv är med i och om de samråds- och referensgrupper som har bildats. Gunnar Hökmark är själv med i referensgruppen.

AnL 9 GUNNAR HÖKMARK (m):

Fru talman! Först ber jag att få tacka justitieministern för svaret på min interpellafion, även om det i stora delar mest innehöll hänvisningar till den mängd utredningar, kommittéer och grupper med vilka regeringen under de gångna åren försökt manifestera sin handlingskraft.

Det verkar nästan som om regeringen genom att tillsätta alla dessa utredningar vill slippa att själv ta ansvaret för de frågor som regeringen fakfiskt har att handlägga. Det gör dessutom ibland ett stressat intrvck, vilket enligt min mening kan vara förståeligt med tanke på att regeringen under sin senaste tid vid makten inte har vidtagit någon konkret åtgärd för att minska sårbarheten när def gäller sekretesskyddet eller för aft i övrigt skydda den enskildes integritet. Jag tror inte att justitieministern kan peka på någon

sådan åtgärd, utan han kan enbart hänvisa till de olika grupper han har tillsatt.

Fru talman! Min interpellation gäller skyddet av sekretessbelagda uppgifter. Det gäller ofta uppgifter som för den enskilde medborgaren är mycket känsliga. Den enskildes förtroende för olika myndigheter är direkt beroende av att han kan hysa förtroende för hur dessa myndigheter hanterar känsliga uppgifter. Det är ingen tillfällighet att det kommit mycket skarpa reaktioner från allmänheten när insamlade uppgifter av detta slag har lämnats ut för olika ändamål. Debatten kring Metropolitregistref är eft sådant exempel.

Det är därför tråkigt att justitieministern intar en närmast nonchalant hållning till de brister i sekretesskyddet som faktiskt finns, både när det gäller tillämpningen och närdet gäller obehöriga intrång. Justitieministern tillämpar närmast eft slags strufspolitik när han inte säger sig se några indikationer på brister i sekretesskyddet. Om detta är sant läser justitieministern varken tidningarna, vilket möjligen kan vara ursäktligt, eller de statliga utredningar som överlämnas till honom och regeringen, vilket är mindre ursäktligt.

Fru talman! Det kan knappast vara så att justitieministern inte har tagit del av sårbarhetsberedningens rapport, där beredningen hävdade att def stora antalet användare vid de olika datasystemen urholkar sekretesskyddet och behörighetskonfrollen. Om justitieministern anser att sårbarhetsberedningen har fel, då bör han säga detta och inte säga att han inte ser några indikationer på brister i det här avseendet.

Anser justitieministern vidare att data- och offentlighetskommittén har fel i sin bedömning aft utlämnandet av uppgifter inom sjukvården strider mot hälso- och sjukvårdssekretessen när uppgifterna lämnas ut utan menprövning i det enskilda fallet?

Bekymrar sig justitieministern aldrig över tidningarnas återkommande berättelser om obehöriga inträng i t. ex. sjukvårdens och polisens register? Även om man inte behöver tro på allt som står i tidningarna, behöver man inte utgå från aff allt är fel. Anser inte justitieministern aft det vore skäl att pröva och kontinuerligt följa hur sekretesskyddet fungerar i praktiken?

Fru talman! Riksdagen uttalade i ett särskilt sammanhang att regeringen borde pröva hur sekretesskyddet fungerar i praktiken. Det var när riksdagen fattade beslut om en särskild kommission för aff följa utvecklingen inom folk-och bostadsräkningen och skyddet av den enskildes integritet och sekretess i det sammanhanget. Då uttalades just uppfattningen att det inte skall behöva gå så långt som fill eft uppenbart brott som kanske föranleder JO och JK att agera, utan att skyddet av integriteten också skall kunna omfatta alla de fall som kanske aldrig blir upptäckta. Det var ju just genom FoB-kommissionen som man kom till insikt om att SCB hanterade folk- och bostadsräkningens uppgifter på ett felaktigt sätt när SCB till företag lämnade ut uppgifter för stansning utan krav på korrekta sekretessförpliktelser från dem som skulle hantera uppgifterna.

Jag skulle, fru talman, vilja fråga justitieministern om han verkligen på allvar menar aft han inte har några indikationer på aft det finns brister i sekretesskyddet. Def vore intressant att få ett besked på den punkten.

Fru talman! Det är beklagligt att justitieministern avvisar tanken på aft de registrerade skall kunna överklaga utlämnandet av sekretessbelagda uppgif-

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om sekretesskyddet

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om sekretesskyddet

ter om den egna personen. Det innebär i klartext att den enskilde skall vara helt maktlös när man ovan huvudet på honom diskuterar huruvida de känsliga uppgifter han har lämnat fill en myndighet eller till en läkare skall lämnas vidare. Han har ingen möjlighet att få en rättslig prövning av om detta är förenligt med sekretesslagen. 1 efterhand kan han få rätt, om det visar sig aft någon har handlat brottsligt, men han skall enligt justitieministern inte kunna förhindra aft känsliga personuppgifter om honom själv lämnas ut.

Inom många andra områden anses def naturligt att den enskilde skall kunna gå till domstol för att få sin sak prövad. Sverige har just på grund av brister i denna rätt blivit fälld i Europadomstolen. Vad är def enligt justitieministerns uppfattning som gör att den som är registrerad i praktiken skall vara rättslös när def gäller aff hävda skyddet av sekretessbelagda personuppgifter?

AnL 10 Justitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Till stor del handlar debatten om stora datasystem och om det förhållandet att stora mängder datauppgifter om enskilda människor samlas i allt större utsträckning. Jag vill med skärpa framhålla att det vid uppbyggnaden av dessa stora datasystem är utomordentligt vikfigt att man mycket noggrant tänker igenom frågan om vilka som skall ha tillgång till uppgifterna och att man skapar behörighetskontroller sa att sekretesskyddet kan fungera i praktiken. Det är bra att sårbarhetsberedningen nu har pekat på denna vikfiga fråga. - Jag har naturligtvis uppmärksammat detta, Gunnar Hökmark. Jag förstår infe varför Gunnar Hökmark insinuerar här i kammaren att jag inte skulle känna till vad särbarhefsberedningen uttalat.

Jag vill också peka på aft regeringen har gett statskontoret ett samordningsansvar när def gäller säkerhets- och sårbarhetsfrågor på ADB-omrädet. Det är vidare viktigt att vi har väl avvägda och ändamålsenliga sekretessbestämmelser. Data- och offentlighetskommittén har fill uppgift att övervaga om det behövs några ändringar härvidlag.

Fru talman! Gunnar Hökmark söker hela tiden finna några slags genvägar när det gäller att skapa större säkerhet. Jag vill påstå att det inte finns några sådana enkla vägar. Det är faktiskt på det viset aff varje myndighet, liksom varje enskilt företag, har ett eget ansvar - genom behörighetsreglering, utbildning osv. -att se till att integriteten respekteras. Vi får infe tunna ut det ansvaret eller ta def ifrån myndigheterna eller de enskilda företagen genom att låtsas tro att säkerheten skulle bli större om vi byggde ut fler kontrollinstanser. Gunnar Hökmarks vision av en utbyggd databyråkrati i form av kommissioner och andra kontrollorgan är bara ägnad att dölja problemen.

Sedan vill jag, fru falman, rent allmänt säga att regeringen har stor förståelse för aft enskilda personer kan känna olust och obehag över att stat och kommun liksom också många privata företag insamlar betydande mängder personuppgifter om dem. Många känner det rent av som om man lagt beslag på en del av dem själva genom aff samla dessa uppgifter. Såsom jag har gjort även fidigare i olika sammanhang måste jag dock betona att insamlingen av uppgifter på t. ex. forsknings- och statistikområdet, som Gunnar Hökmark särskilt pekade på, många gånger egentligen rör frågan om hur man skall göra avvägningen mellan på ena sidan intresset av aff vi får nya

kunskaper, vilka behövs i den fortsatta utbyggnaden av vårt välfärdssamhälle, öch på andra sidan skyddet för den personliga integriteten. Det kan inte vara fråga om att låta det ena intresset alltid få försteg framför det andra. Denna infresseavvågning är en fråga som regeringen fortlöpande ägnar stor uppmärksamhet. För att få större förståelse för behovet av att samla in uppgifter och därigenom dämpa oron hos den enskilde är det mycket viktigt att myndigheterna lägger sig vinn om att lämna god information till allmänheten om vad uppgifterna skall användas till och vilket sekretesskydd som finns och naturligtvis aff detta skydd iakttas.

När det sedan gäller den särskilda frågan om utvidgningen av besvärsrätten så skulle den kunna äventyra vad som ofta är av avgörande betydelse när offentlighetsprincipen skall tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. Stor risk föreligger alltså att den för vårt demokratiska styrelseskick så viktiga offentlighetsprincipen försvagas, om t. ex. massmediernas insyn i statens och kommunernas verksamhet fördröjs genom nya krångliga besvärsregler. Det är skälet till aft riksdagen vid ett antal tillfällen har avvisat den typ av besvärsregler som Gunnar Hökmark nu efterlyser.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om sekretesskyddet

AnL 11 GUNNAR HÖKMARK (m):

Fru falman! Först när det gäller frågan om indikationer på att det finns brister i sekretesskyddet: Jusfitieministern lät litet förolämpad när han påstod att jag hade insinuerat att justitieministern inte kunde se några brister. Men det framgår mycket klart av det svar som jusfitieministern lämnat här i kammaren att justitieministern infe ser några indikationer som ställer krav på att man skall vidta åtgärder. Def är justitieministern själv som har anfört detta som ett motiv för att inte vidta några åtgärder. Om det är så nu att justitieministern ser dessa indikationer, vore det rätt rimligt aff han var beredd att göra någonting. Jag tror att det är riktigt, som jusfitieministern säger, att def i grunden alltid måste vara myndigheternas eget ansvar att se till att insamlade uppgifter hanteras på ett korrekt sätt. Men def behöver för den skull inte innebära aft man infe försöker ha en kontinuerlig uppföljning av hur gemensamma problem åtgärdas just när det gäller skyddet av den enskildes integritet och sekretessen.

Det är sannerligen infe jag som har någon vision av en utbyggd databyråkrafi, när jag ställer krav pä aft man skall kunna följa denna verksamhet. Def är snarare justifieministern och regeringen som bygger ut en omfattande databyråkrati för aft slippa göra någonting. Under de senaste åren har man tillsatt en lång rad olika grupper, referensgrupper, samråds-grupper, kommittéer osv. för att hantera dessa frågor, men man har inte gjort någonting påtagligt. Det intressanta, fru falman, år att justitieministern infe här i kammaren i dessa frågor, som gäller skyddet av den enskildes integritet eller sårbarhet, kan peka på en enda åtgärd som regeringen har vidtagit förutom att man byggt ut en omfattande byråkrati, som faktiskt leder till att ingen vet vem som har ansvaret för vad.

Sedan skulle jag vilja fråga justitieministern om det är något principiellt fel i att riksdagen tillsatt en särskild kommission för att granska och följa folkbokföringens arbete. Om justifieministern inte anser det, borde han vara litet mer öppen för aft man skall kunna arbeta pä motsvarande sått när det

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om sekretesskyddet

gäller att kontrollera skyddet av sekretessen och att den enskildes integritet respekteras och fullföljs också inom andra områden. Det borde nämligen inte alltid behöva vara fråga om ett upptäckt brott för att man skall kunna åtgärda sådana här saker.

Fru talman! Till slut vill jag säga atf.jag när det gäller utlämnande av personuppgifter tycker att det är felaktigt att den enskilda myndigheten själv helt och hållet skall fatta beslut härom: Def vore rimligt att det i tvistiga fall fanns en möjlighet för den enskilde att få detta prövat vid domstol. Det skulle inte behöva medföra någon större tidsutdräkt, utan det skulle kunna ske genom en snabb domstolsprövning. Vad justitieministern säger är att t. ex. de som var registrerade i Metropolit inte hade någon möjlighet att göra någonting åt det och att de inte skall ha det i fortsättningen heller.

AnL 12 Jusfitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Jag förnekar naturligtvis inte behovet av aft ägna stor omsorg åt säkerhet och sekretess i dessa sammanhang - tvärtom understryker jag def gång på gång. Däremot pekar jag på aff de vågar som Gunnar Hökmark anvisar för att öka säkerheten är genvägar söm varken är framkomliga eller lämpliga. Vad regeringen har gjort under årens lopp tänker jag infe upprepa här och nu.

Däremot, fru talman, finns det skäl aft något kommentera Gunnar Hökmarks engagemang som sådant för frågorna rörande data och integritet. Jag har ofta prisat def engagemanget. Vid två tillfällen under 1986 framställde Gunnar Hökmark interpellationer och frågor i detta ämne. Då kännetecknades emellertid Gunnar Hökmarks argumentation av två genomgående teman, sak samma nu:

För det första vill Gunnar Hökmark inte se, framför allt inte med önskvärd tydlighet, den intresseawägning som måste göras mellan på ena sidan människornas berätfigade krav på personlig integritet och på andra sidan de gemensamma intressena.

För def andra kännetecknas Gunnar Hökmarks argumentation som sådan av svepande formuleringar och förklenande omdömen i allmänhet. Ett axplock av citat från Gunnar Hökmarks och mina debatter här i kammaren ger vid handen t. ex. detta: Socialdemokraterna "flyr undan" integritets- och sekretessfrågorna. Vi skulle förneka problemen, samtidigt som regeringen och jag visar prov på nonchalans. Jag hymlar, jag har en nonchalant hållning, jag vill slippa att ta ansvar, jag för en strufspolitik.

Fru falman! Det vore tacknämligt om Gunnar Hökmark ville nyansera sig i både sak och form då han debatterar de viktiga frågorna rörande data och personlig integritet. Debatten skulle må gott av det.

AnL 13 GUNNAR HÖKMARK (m):

Fru talman! När det gäller den större och principiella frågan, som till rätt stor del ligger utanför just denna interpellationsdebatt och som justitieministern tenderar att hellre vilja diskutera i mer allmänna former, nämligen avvägningen mellan den enskildes intresse och det offentligas, tror jag att man som en utgångspunkt skall ha att man också kan inse att den enskilde skall ha rätt till ett skyddat privatliv. Det kan i många olika fall vara svårt att

definiera, men man bör nog inte göra frågan om integritet och sekretess enbart till en avvägningsfråga i varje enskilt fall. Då kommer man nämligen aff få en situation där avvägning på avvägning leder fill att den enskildes integritet urholkas steg för steg.

Fru talman! När det sedan gäller justitieministerns försök att recensera sina motdebatförer tänker jag inte gå in på motsvarande recension. Möjligen hade det varit underligt om jag infe hade haft i stort sett samma uppfattning i dag som i tidigare debatter.

Det intressanta i denna debatt är trots allt att få eft besked av justitieministern om han anser att def finns några indikationer på brister i skyddet av sekretessbelagda uppgifter som ger anledning till att vidta åtgärder. Jag måste tyda justitieministerns senare svar som att han infe är lika absolut som i sitt skriftliga svar, utan att han alltså anser aff det faktiskt finns sådana indikationer. Då vore def intressant om justitieministern vore beredd att lämna förslag till åtgärder. För en stund sedan sade ju statsrådet att han inte ville upprepa allt vad regeringen har gjort i dessa frågor, men jag tror inte att justitieministern hade behövt vara rädd för att fördröja kammarens debatt särskilt mycket, för en sådan uppräkning hade varit rätt snabbt avklarad. Regeringen har tillsatt eft stort antal olika grupper, men man har infe gjort någonting för att stärka den enskildes ställning i dessa frågor.

Jag skulle trots allt vilja ha ett principiellt svar från justitieministern på denna debatts huvudfråga: Varför skulle det vara felaktigt att ge den enskilde en besvärsrätt när det gäller utlämnande av känsliga personuppgifter om honom själv, om man ser till aft en sådan besvärsrätt ges sådana former att prövning inte bara sker hos myndigheten utan också hos en tredje part, vid domstol? Det borde kunna ske utan att man på det viset försinkar den offenfliga debatten. Def skulle ge den enskilde en betydligt bättre ställningen ställning som man i alla andra sammanhang inom rättssamhället anser att den enskilde skall ha, nämligen rätten att få sin sak prövad. Jag skulle vilja höra justitieministerns principiella syn på varför detta inte är lämpligt.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om de kurdiska invandrarna

Överläggningen var härmed avslutad.

5 8 Svar på interpellation 1986/87:129 om de kurdiska invandrarna

AnL 14 Justitieminister STEN WICKBOM;

Fru falman! Oswald Söderqvist har ställt följande frågor till mig.

1. Vilka åtgärder tänker justitieministern vidta med anledning av Palme-utredarnas envetna utpekande av PKK som "huvudspår" utan att några bevis läggs fram?

2. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att avlägsna den stämpel som kurderna fatt i den allmänna opinionen genom polisens agerande?

3. Härden svenska regeringen haft riågra kontakter med Turkiets regering i fråga om kurderna eller den kurdiska organisationen PKK?

4. Hur trovärdiga bedömer justitieministern och regeringen de uppgifter som iiiilitärregimen i Turkiet lämnar till svenska myndigheter och svensk polis om den stora kurdiska minoriteten i Turkiet?

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om de kurdiska invandrarna

lag har nyligen här i kammaren förklarat att det ankommer på polis och åklagare att självständigt utreda mordet på statsminister Olof Palme. Av detta följer att dessa myndigheter också ansvarar för information till allmänheten om resultatet av spaningsarbetet och inriktningen av utredningen i övrigt. Information om utredningen har frän polisens och åklagarens sida senast lämnats bl. a. vid en presskonferens den 20 januari i år.

Def ankommer infe på mig aft nu kommentera eller på annat sätt styra den information som lämnas. Låt mig emellertid, mot bakgrund av de påståenden som Oswald Söderqvist gör om trakasserier mot den kurdiska invandrargruppen från polisens sida, erinra om def uttalande som invandrarministern gjorde på regeringens vägnar förra veckan. Han anförde då att den polisakfion som genomförts och som bl. a. innebär gripande av några kurder inte får leda till misstänkliggörande och trakasserier mot kurder i vårt samhälle.

Invandrarministern har även redan tidigare i år haft samtal med företrädare för Kurdiska riksförbundet. Därvid har uttryckts regeringens förståelse för den oro som kurder i allmänhet känner. Misstankar mot enskilda individer får inte drabba en hel folkgrupp.

Några direkta kontakter mellan den svenska och den turkiska regeringen om den kurdiska organisafionen PKK har inte förekommit.

Den turkiska regeringen har genom sin ambassad här vid olika tillfällen framfört sin principiella inställning till kurderna. Dessa kontakter har emellertid ägt rum inom ramen för normalt diplomatiskt umgänge.

AnL 15 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret på min interpellafion.

Det var ett beklämmande skådespel vi fick vara med om här i Stockholm förra veckan, med tungt beväpnad polis som posterades utanför regeringskansliet Rosenbad och kring polishögkvarteret här i staden. Det var ju en psykologiskt bra grej för polisen för att uppamma en stämning av kris och katastrof.

Sedan gjorde man ett stort tillslag för att verkligen klara ut de för hela svenska folket och även för det internationella samfundet intressanta sambanden när det gäller mordet på vår statsminister. Vad fick man då i nätet? Ja, man arresterade några kurder för ett annat mord, och de sitter nu häktade. Vi får väl se hur det går med den saken. Man sydde in några småbrottslingar, bl. a. en välkänd halare här i Stockholm - dock inte kurd -som man ansåg var en viktig ledtråd i det s. k. huvudspåret och som tydligen har vinglat fram och tillbaka och lämnat uppgifter den ena gången si, den andra gången så.

Som det alldeles riktigt sägs i interpellationssvaret var def också en presskonferens den 20 januari. Justitieministern talar om information som har lämnats. Jag vore tacksam om jusfitieministern ville förtydliga vad den informationen egentligen innehöll och innebar och hur den förde frågan framåt.

Sedan säger justitieministern: "Det ankommer inte på mig aft nu kommentera eller på annat sätt styra den iriformation som lämnas," Då vill jag fråga: På vem ankommer det?

Nu har det här pågått en lång tid, Def har talats om spår, om def ena och om det andra. Polisen gör stora ingripanden utan att över huvud taget visa upp något substantiellt resultat. Då måste man ju kräva av regeringen - och så är fallet med vårt parfi - att den gör någonting. Vi anser att det vore vettigt att tillsätta en parlamentarisk kommission som tar itu med hela saken. Jag skulle vilja fråga om justifieministern är intresserad eller tänker vidta några åtgärder eller i fortsättningen som tidigare bara tänker säga: "Def ankommer inte på mig," Det är en fråga av stort intresse, på vem det då skulle ankomma och hur länge detta skall få pågå.

För att återvända till den kurdiska folkgruppen, så har alla sagt att det inte får bli misstänkliggöranden eller trakasserier mot kurder i vårt samhälle, "Misstankar mot enskilda individer får inte drabba en hel folkgrupp", säger justifieministern. Men det är just det de har gjort! Vad tänker regeringen göra åt def?

Jag skall be att få referera några händelser i Uppsala, Den 6 oktober kl, 12,00 förra året kallade säkerhetspolisen den kurdiska kulturföreningens styrelse till polishuset. Man sade till styrelsen: Vi vet att företrädare för PKK finns i er förening. De skall mörda någon i föreningen. De tänker skapa panik och ta över föreningen.

Naturligtvis frågar de kurdiska representanterna för föreningsstyrelsen: Vem skall mördas? Kan ni skydda oss? Vilken hjälp kan vi få av polisen?

Men vad svarade säpo: Det vet vi infe, det kan vi inte tala om för er, vi har inga möjligheter att hjälpa er. Men ni måste hjälpa oss att arbeta mot PKK, för annars kommer organisafionen att bli ett hot mot både er och oss. Ni skall ställa upp med demonstrationer, gå ut med flygblad och på alla sätt hjälpa oss inom säkerhetspolisen att peka ut PKK som en fara för kurderna och för det svenska samhället. Det sades mycket annat också vid def där mötet i Uppsala,

Jag vill fråga justitieministern: Är det förenligt med svensk rättspraxis att den svenska polisen handlar på det sättet? Anser infe justitieministern att det är regeringens och justitieministerns skyldighet att beivra sådana tendenser när dé uppträder i def svenska polisväsendet?

PKK är, det vet vi, en organisation som har använt mycket hårda metoder. Man har dödat kurder i Turkiet, Det finns kurder i Turkiet som samarbetar med den turkiska regeringen, armén och polisen, precis som i andra delar av Kurdisfan, Det pågår strider mellan olika kurdiska grupper. Men det är bara tvä länder i Europa som har stämplat PKK som terroristorganisation, och def är milifärjuntans Turkiet och den svenska staten.

Jag tycker def är märkligt att vi fortfarande inte har fåft några klara besked om vilka terrordåd den kurdiska organisationen PKK är anklagad för i Sverige, Man har dödat två kurder här, men såvitt jag vet har man infe krökt ett hår på någon svensk medborgares huvud, man har inte sprängt några banker och man har över huvud taget inte agerat mot tredje man.

Är det inte dags att på nytt ta upp en diskussion om detta, så att vi kan få veta varför PKK för två år sedan stämplades som ferroristorganisation och varför organisationen direkt utpekades för delaktighet i mordet på Olof Palme för snart eft år sedan? Vill jusfitieministern medverka till att den diskussionen tas upp på nytt och inte bara avfärda den, som regeringen

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om de kurdiska invandrarna

Prot. 1986/87:59 26januari 1987

Om de kurdiska invandrarna

gjorde när vpk anmälde saken till konstitutionsutskottet för snart tvä år sedan?

AnL 16 Justitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Jag sade redan den 22 maj förra året när jag informerade riksdagen om beslutet att tillkalla en juristkommission att avsikten är, och har hela tiden varit, att man så snart ett kvalificerat underlag har lämnats av juristkommissionen skall gå vidare med det andra steget, som skall innefatta politiska bedömningar och förslag fill de förändringar som kan krävas i den nuvarande ordningen. Jag sade då också att frågan om lämplig tidpunkt för def andra steget skall diskuteras med företrädare för oppositionen - så har också skett vid fidigare tillfällen.

Vid partiledaröverläggningen den här veckan - det hålls sådana regelbundet varje onsdag - kommer denna fråga rimligtvis aft tas upp mellan partiledarna.

Jag har tidigare sagt, men det kan finnas skäl aff säga det ännu en gång, att jag alltsedan mordet på sfafsminister Olof Palme har ansett det vara min skyldighet som justitieminister att fortlöpande följa spaningsläget och att hålla mig och regeringen informerad i ärendet även i övrigt. Jag har därvid särskilt beaktat de säkerhetsaspekter som gör sig gällande, liksom ärendets karaktär av nationell angelägenhet. Jag kan också tillägga att jag har ansett det vara min och regeringens uppgift att se till att de myndigheter som ansvarar för utredningsarbetet har de förutsättningar som behövs för att de skall kunna lösa sina viktiga och svåra uppgifter. För närvarande för jag samtal med företrädare för polis- och åklagarmyndigheterna. Några upplysningar om de samtalen eller några andra kommentarer är jag nu infe beredd att lämna.

Jag vill sedan när det gäller kurdernas ställning i def här sammanhanget upprepa att invandrarministern på regeringens vägnar har sagt att misstankar mot vissa kurder, medlemmar av PKK, infe får leda fill misstänkliggörande av och trakasserier mot kurder över huvud taget i vårt samhälle. Misstankar mot enskilda individer får inte drabba en hel folkgrupp. Jag upprepar alltså detta ånyo på regeringens vägnar.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag bara nämna att chefen för FN:s flyktingkontor i Norden Sören Jessen-Pefersen med anledning av dessa uttalanden från regeringens sida har sagt att regeringen här handlat korrekt och att den har tagit sitt ansvar i sammanhanget.

AnL 17 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Ja, det är inte några nya besked som justitieministern här kommer med utan det är samma gamla vanliga besked som vi hört en längre fid. Det är bra aff frågan skall fas upp med partiledarna på onsdag. Vi får väl se om det då sägs något mera substantiellt. Och det är bra att, som jusfitieministern säger, samtal pågår. Men sådana har ju pågått en lång tid.

Sedan vill jag återkomma till detta med den kurdiska folkgruppen. Så länge det inte lämnas eft klart besked i den ena eller den andra riktningen förvärras situafionen för den kurdiska folkgruppen i Sverige. Jag tänker då på alla skriverier och på det faktum att inga klara besked har lämnats om

huruvida medlemmar av PKK är skyldiga eller inte. Så länge sådana besked infe lämnas kommer alltså gruppen som helhet att utpekas och aft få bära hundhuvudet i def här sammanhanget.

Jag vet väl att FN:s flyktingkommissarie har sagt det som justitieministern här återgeft. Det har ju stått i alla tidningar, så det behöver inte justitieministern gå upp här och fala om. Den saken har vi, som sagt, kunnat läsa om i pressen. Jag vet också aff invandrarministern har sagt det som jusfitieministern återgav. Också def har vi alltså kunnat läsa om i pressen. Vidare vet jag att förra invandrarministern Anita Gradin vid ett fillfälle har sagt aft def infe är värre aft vara kurd i Turkiet än att vara polack i Polen - det är nästan bevingade ord. Instämmer justitieministern i den bedömningen när def gäller en stor minoritet i Turkiet?

Justitieministern har undvikit att svara på mina frågor om kontakterna med den turkiska polisen. Men vi vet att svenska säpo samarbetar med MIT, den turkiska hemliga polisen. Uppgifter som lämnats till medlemmar av kurdiska familjer i Turkiet har upprepats hår, och vice verså. Man vet alltså att det har förekommit kontakter mellan de olika polismyndigheterna, dvs. mellan svenska säpo och turkiska MIT.

Jag har inget förtroende för svenska säpo. Dess historia - från krigsåren och framöver, inkluderande IB-affären etc. - och dess åtgärder år sådana aft man inte kan ha förtroende för den organisafionen.

Jag vill fråga justitieministern ännu en gång med anledning av den sista frågan i min interpellafion: Bedömer justifieministern uppgifter från MIT, turkiska säkerhetspolisen, om kurderna som trovärdiga ifall de lämnas till svenska säpo och används vid bevisföring eller spaning här hemma? Är def en bedömning som jusfitieministern gör eller infe?

AnL 18 Justifieminister STEN WICKBOM:

Fru falman! Genom att envist upprepa påståendet att misstankar mot några enskilda kurder drabbar kurderna över huvud taget bidrar ju Oswald Söderqvist fill - i vart fall finns den risken - att misstankarna kommer att drabba också dem som det hår egentligen inte gäller. Jag tycker att det vore på sin plats, Oswald Söderqvist, att fa tillbaka det påståendet.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om de kurdiska invandrarna

, AnL 19 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Ja, nu börjar vi nalkas brånnvinsadvokafyren i den här debatten. Det är precis som jag förut sagt, nämligen att så länge den svenska polismyndigheten eller den svenska regeringen - annat än verbalt - infe går ut med klara besked kommer misstankarna mot kurderna att kvarstå. Ni är skyldiga att ganska snabbt göra någonting i den här frågan! Försök infe slippa undan genom aft på ett så här lumpet sätt returnera det hela till mig och säga att jag skulle vara ined om aft smutskasta den kurdiska folkgruppen!

Dessutom vill jag framhålla att jusfitieministern infe har svarat på min fråga om vad landets högste övervakare av rättvisan, dvs. justitieministern själv, tycker om det förfaringssätt som jag redogjorde för när det gäller polisens agerande i Uppsala. Har justitieministern inte någonting att säga i det avseendet, eller är det fråga om någonting som skall vara méd i det här fallet när det gäller "spaningarna" och jakten på kurder med blåslampa etc.,

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

som vi hört talas om tidigare i debatten? Vilka kommentarer har jusfitieministern till detta?

AnL 20 Justitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Oswald Söderqvist vet mycket väl att jag inte skall göra uttalanden här i kammaren om handläggningen av ett enskilt ärende vare sig i Uppsala eller någon annanstans.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 8 Svar på interpellation 1986/87:133 om den regionala fördelningen av polismanstjänster

AnL 21 Jusfitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Birgitta Hambraeus har frågat migom jag avser aft överlämna avgörandet till riksdagen om regeringen önskar genomföra ett förslag av rikspolisstyrelsen till omfördelning av polismanstjänster mellan polismyndigheterna.

Jag har tidigare här i kammaren vid ett flertal tillfällen redovisat bakgrunden till det arbete som nu utförs av rikspolisstyrelsen rörande en översyn av polismansfördelningen. Jag har då förklarat att en självklar utgångspunkt för statsmakternas beslut om resurstilldelning för polisverksamheten är att alla polismyndigheter skall ha lika goda förutsättningar att lösa sina uppgifter och aft arbetsbelastningen så långt möjligt skall vara lika mellan distrikten.

Mot denna bakgrund har under våren 1986 inom justitiedepartementet gjorts en grundläggande studie av fördelningen av polisresurser mellan polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen har fått i uppdrag aff fördjupa undersökningen och att till regeringen lämna förslag till eventuella omfördelningar av polismanstjänsfer. För samråd med vederbörande länsstyrelse har rikspolisstyrelsen i dagarna remitterat ett statistiskt material om polisdistrikten och redovisat vissa preliminära bedömningar. Först efter detta sariiråd kommer rikspolisstyrelsen att redovisa sitt uppdrag till regeringen.

Det är självfallet alldeles för tidigt för mig att nu ta ställning i sak till rikspolisstyrelsens preliminära bedömningar. Av samma skäl kan jag inte i dag besvara Birgitta Hambraeus fråga om formerna för ett beslut i frågan.

AnL 22 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min interpellation.

Alla vi söm engagerat oss i detta ärende hoppas kunna visa justitieministern att det blir olyckliga följder om regeringens uppdrag till rikspolisstyrelsen aff föreslå omfördelning av polismanstjänsfer skulle genomföras i praktiken.

Statsrådet är infe beredd att besvara frågan om regeringen kommer att avgöra ärendet själv eller föra det fill riksdagen. Jag tolkar den bristen på besked så att statsrådet tvekar att föreslå regeringen att utan riksdagens hörande verksfälla indragningar av tjänster.

FUP, fördelningsutredningen avseende polismanstjänsfer, föreslår att Dalarna skall mista 15 tjänster. Falun mister 13, Avesta 7, Ludvika 4, Mora och Rättvik 2 vardera, medan Borlänge föreslås få 13 nya tjänster.

Kopparbergs läns länsstyrelse har enhälligt avstyrkt förslaget.

Avesta polisstyrelse har i ett väl genomarbetat remissyttrande fört fram tungt vägande skäl för att förslaget infe bör genomföras. Man påvisar också hur blint den rent statistiska beräkningsmetoden slår. Om eft distrikt t. ex. haft turen aft avslöja en större narkofikahärva just under den tidsperiod som undersökningen omfattade skulle detta kunna ge utdelning i form av nya tjänster, medan behovet i själva verket snarast skulle ha minskat.

Beräkningsgrunderna måste ifrågasättas. Stockholm har av någon anledning lämnats utanför. Skulle samma beräkningsmetod ha använts där skulle det ha inneburit att 600 tjänster dragits in.

Det är också egendomligt om tjänsterna i enheterna för regional verksamhet schablonmässigt tillförs residensstaden i länet. För Faluns del är de flesta av dessa tjänster placerade i andra kommuner än Falun.

Norra och västra Dalarna far emot en befolkning som vida överstiger den bofasta befolkningen under vissa säsonger. I utredningen sågs att detta har beaktats, men ändå dras tjänster in i Mora och Rättviks distrikt.

I Orsa - min hemkommun - har vi i många år arbetat för att få bättre förhållanden för våra poliser, men byggnadsstyrelsen har förhalat ärendet. Risken är överhängande att mindre arbetsgrupper dras in och att kommuner i glesbygden blir utan poliskontor.

Justitieministern anser att en självklar utgångspunkt för statsmakternas beslut om resurstilldelning för polisverksamheten är att alla polismyndigheter skall ha lika goda förutsättningar att lösa sina uppgifter och aft arbetsbelastningen så långt möjligt skall vara lika i de olika distrikten. Detta resonemang får inte innebära att när brottsligheten ökar mest i Storstockholm får landet i övrigt sämre möjligheter att klara sitt rättsskydd. Det skulle vara en dålig metod att skapa nya problem ute i landet utan att därför lösa dem i storstaden. Rikspolisstyrelsen måste i stället få igenom sitt förslag om ökad nyrekrytering.

Det har skett en utarmning av polisresurserna under lång tid. Arbetsförhållandena för polisen har försämrats. Det blir allt svårare aft upprätthålla minimibemanning under semestertider. Många tjänster är vakanta. Det måste bero på att arbetet anses så slitsamt att människor inte vill ha det.

Det är oerhört viktigt att förhållandet mellan polisen och allmänheten är gott. Polisen måste få hjälp från allmänheten och känna dess stöd vid ingripanden. Ett sådant förtroende byggs upp när polisen har tid att hjälpa allmänheten med vardagsproblem, undervisa i skolan om lag och rätt och ge annan service. Polisen skall inte enbart ha till uppgift aff bekämpa brottslighet, för då kommer också förtroendet sä småningom aft urholkas, så som det redan är på väg aft ske på många håll. Det lokala poliskontoret har stor betydelse för denna kontakt mellan allmänhet och polis.

De uppenbara problem som i dag finns kan inte lösas genom omfördelningar till förmån främst för Stockholmsområdet.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

6 Riksdagens proiokoU 1986/87:57- 61

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

AnL 23 GÖTE JONSSON (m):

Fru falman! Det är inte alls länge sedan vi i polisberedningen arbetade med polisorganisationen. Jag vill hävda aft vi då gjorde ett niycket seriöst och ingående arbete, och vi hade en hög ambitionsnivå närdet gällde att utforma en rikfig organisation inför framtiden. Vi slog fast att man skulle utgå från den personalfördelning som gällde vid det tillfället. Personligen yrkade jag att vi redan i beredningen skulle kräva ett ökat antal tjänster, bl.a. motsvarande så många tjänster som ansågs vara nödvändiga för aft få fill stånd en fungerande kvarterspolisverksamhef.

När nu riksdagen har fattat beslut om ny organisation far regeringen inifiativ fill en omfördelning av polismanstjänster ute i landet mellan de olika distrikten. Detta är mycket olyckligt, därför aft det skapar stor oro bland landets polismän och polischefer och även inom rikspolisstyrelsen. Jag är övertygad om att rikspolisstyrelsen inte har varit särskilt intresserad av detta uppdrag.

För inte alls så länge sedan hade jag en frågedebaft med justitieministern om besparingsförslagen i kommande års budget. Det visade sig, att om polisen skulle uppfylla de besparingskrav som jusfitieministern hade ställt upp skulle def kräva indragning av ett betydande antal polismanstjänster. Då sade justitieministern aft det inte var fråga om det, utan att det bara var ett slags räkneexempel.

Min fråga fill justitieministern är: Varför håller departementet och justitieministern på med aft oroa svensk polis i ett ansträngande arbetsläge, genom att ena gången komma med en utredning som innebär förflyttning av polismän och andra gången komma med besparingsförslag som jusfitieministern, redan när han skickar ut dem, anser infe är realistiska?

När det gäller det förslag som nu har varit ute på remiss vill jag instämma i de brister som Birgitta Hambraeus har pekat på. Jag vill också peka på brister i Jönköpings län.

I Jönköpings län finns landets besvärligaste polisdistrikt, om vi ser det rent strukturellt, nämligen Eksjö polisdistrikt, där det finns fre f. d. städer och en rad andra tätorter. Detta komplicerade distrikt skall enligt förslaget förlora åtta tjänster. Om det däremot i detta distrikt hade funnits tre små polisdistrikt hade undantagsregeln för små polisdistrikt räddat Eksjö-, Nässjö- och Tranåsområdet från att förlora dessa polismän. Utredningssitu-afionen kunde ha varit precis densamma.

Värnamo polisdistrikt förlorar fyra tjänster, och det är också ett komplicerat polisdistrikt, med bl.a. E4 och en rad trafikproblem samt mycket brottslig verksamhet.

Fru talman! Detta förslag avslöjar egentligen hur justitieministern och regeringen i djupare mening ser på polisens verksamhet och på brottsutvecklingen i vårt land. Jag vill fråga justitieministern: Anser justitieministern att det fotalt sett finns fillräckligt många poliser i Sverige, så att poliser kan flyttas över från ett polisdistrikt fill ett annat? En given följdfråga är: Anser jusfitieministern att brottsutvécklingen ligger på en rimlig nivå, så att det bara är fråga om att flytta över brottslighet från def ena polisdistriktet till def andra och på så vis göra en utjämning?

Justitieministern kan nog inte förneka, att om det år lägre brottslighet i ett

polisdistrikt torde def kunna bero på att det där finns fler poliser och att uppklaringsprocenten är högre. Kontentan av detta måste bli aff justitieministern och regeringen anser att man i de polisdistrikten får acceptera en något högre brottslighet än i dag, för att man i de distrikt som har ett något mindre antal poliser skall klara en något lägre brottslighet, utifrån denna beräkningsmetod. Detta sätt att resonera är horribelt, fru talman.

Från moderat sida har vi krävt att det totala antalet poliser måste öka för att def totala antalet brott skall kunna minskas. Min fråga är: Anser justitieministern att det är den totala brottsligheten och utvecklingen i landet som är det allvarliga och inte frågan om det inom ramen för en mycket besvärlig situation finns en, två, tre eller fyra poliser för mycket i ett distrikt utifrån en viss beräkningsmetod? Är justitieministern beredd att aktivt bidra till aft bekämpa brottsligheten genom att i stället öka antalet poliser?

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

AnL 24 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! När det här ärendet diskuteras tycker jag aff det är angeläget att först och främst slå fast att det är viktigt att vi har en fungerande ordningsmakt och aft allmänheten bai- förtroende för våra polismän. Förutsättningen för att den skall ha det är att polismännen har möjlighet att klara av sin arbetsuppgift och lösa de problem de ställs inför. Bekymret med def nu föreliggande förslaget är att de som har lagt upp arbetet på ett sådant sätt aff de löst sina problem bestraffas för detta och kommer naturligtvis, om förslaget genomförs, att nå ett sämre" resultat. Detta får till följd aff allmänheten också får ett sämre förtroende för polisen.

Det är också viktigt aft polismännen har förtroende för sin arbetsgivare; ytterst för justitieministern och justitiedepartementet. Det är alldeles klart att poliserna, i varje fall i de områden som blir behandlade på det här sättet, kommer att få ett sämre förtroende för sin arbetsgivare.

Som Göte Jonsson sade var det inte alls länge sedan vi hade en omorganisation - det är inte ens ett och eft halvt år sedan. Till grund för omorganisationen hade man en grundläggande utredning, och förhoppningsvis var det något så när riktiga beslut som fattades. Det nu föreliggande förslaget har regeringen givit rikspolisstyrelsen i uppdrag att ta fram. Här har man faktiskt inte någon grundläggande studie bakom, något som justifieministern påstod i sitt svar. Såvitt jag begriper har man tittat på uppklaringsprocenten. Mot bakgrund av hur många brott som har klarats upp och hur många som infe har klarats upp barman, med ledning av def antal tjänster som finns, undersökt hur tjänsterna skall kunna flyttas om. Här finns en rad andra orsaker som man borde ta hänsyn fill i sammanhanget. I många av de distrikt man tar polistjänster ifrån har polismännen regionala funktioner. De jobbar alltså infe bara inom det egna distriktet. Det gäller narkotika, ekobrottslighet osv.

1 uppgifterna ingår också förebyggande verksamhet. Det är en förebyggande verksamhet som leder fill att man får färre brott och en bättre situation. Det är ett förebyggande arbete som man inte kan bedriva när flera tjänster har plockats bort.

Man skall också ha kvarterspolis. Det försvåras eller kanske t.o.m. omöjliggörs om detta förslag genomförs.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

I budgetpropositionen har justifieministern med några honnörsord som polisen skall arbeta efter: samspel, synlighet och service. Detta blir tomma ord om förslaget genomförs. De klingar falskt i öronen på de poliser som skall flyttas på detta sätt.

Jag tror att man dessutom räknar fel när man tänker sig att kunna flytta poliser på det här sättet. Def kommer inte att fungera. Många kommer att sluta sina jobb i stället.

Borås, som jag väl känner till eftersom det ligger i min bygd. år ett distrikt där polismännen har jobbat mycket ambitiöst för att klara sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. De har också lyckats. 1 det här förslaget straffas de med att 22 tjänster dras in. Infe nog med def, man tappar också de extratjänster som har funnits utöver de fasta tjänsterna. Eft mycket omfattande förebyggande arbete har gjorts. Distriktet har också stora regionala uppgifter och även en ganska stor belastning när det gäller turismen på sommaren. Men till detta har inte tagits någon som helst hänsyn, utan nu skall tjänster dras in. Naturligtvis kommer resultatet aft bli sämre.

Ett annat polisdistrikt som drabbas är Ulricehamn. Visserligen tappar man där bara en tjänst, men man har bara 35 tidigare. Distriktet får naturligtvis väldigt mycket svårare aft klara sin situation, som inte är så enkel ens nu.

Borås har också den viktiga uppgiften att stödja andra omkringliggande distrikt, som har problem med arbetet.

Jag skulle avslutningsvis vilja ställa några frågor till justifieministern. Jag tycker det skulle vara bra om justifieministern kunde förklara för poliserna i Borås och på andra orter som skall brandskaftas på det här sättet varför de skall straffas för att de har lagt ner stor energi på sitt arbete och även lyckats bra. Varför kan inte förstärkningen användas på sådant sätt att de orter som säkert behöver förstärkning tillförs nya tjänster, som man då kan ta fram och ifall def anses nödvändigt ta fram litet fler tjänster? Jag tycker aff justitieministern skulle kunna använda detta utmärkta tillfälle till aft tala om aft detta förslag inte kommer aff leda någonsfans. Ni kommer att stoppa det i papperskorgen så småningom.

AnL 25 KERSTI JOHANSSON (c):

Fru talman! Jag skulle kunna instämma i mycket av det som de tre tidigare talarna har framfört. Vi har i dag i Sverige en skrämmande broftsutveckling. Den starka ökningen av våldsbrott och egendomsbrott mot enskilda gör att inte bara de direkt drabbade utan också många andra hyser oro för att polisens och andra myndigheters förmåga att garantera rimlig trygghet inte räcker till.

Det behövs fler poliser i storstadsområdena, det vet vi. Befolkningskoncentration är infe posifiv. Centern varnade för detta redan på 1960-talef. Den leder till minskad social gemenskap människor emellan, och det i sin tur leder fill sociala missförhållanden som ofta är en orsak till brottslighet.

Men vi måste ändå veta att det av olika orsaker finns problem och ökad brottslighet även i andra delar av landet. Det är mycket tvivelaktigt, för att inte säga rent fel, att åtgärda en konstaterad bristsituation inom landefs polisväsende genom omfördelningar. Personalbrist bör i stället kompenseras genom tillförsel av nya tjänster. Detta har vi i centerpartiet länge hävdat. Vi

har vid det innevarande riksmötet väckt en motion om en utbyggnad av poHsutbildningen, en plan för aft förstärka polisorganisationen i storsfäder och större tätorter och om att fler polistjänster tilldelas storstadsområdena. Detta är alltså yrkanden som vi kommer att få ta ställning till.

I Jönköpings län skall vi enligt det förslag som nu diskuteras mista åtta polistjänster i Eksjö polisdistrikt och fyra i Värnamo. Jag vill understryka vad Göte Jonsson tidigare framförde, att det antal tjänster som finns i de här distrikten beror på att de distrikten har en sådan organisatorisk särart. Eksjö polisdistrikt motsvarar inte på någon punkt den mall som drogs upp för distriktsindelningen när polisväsendet förstatligades. Enligt den mallen skulle ett polisdistrikt omfatta en centralort med dess naturliga omland. I Eksjö polisdistrikt finns def tre större tätorter: Eksjö och Tranås med runt 10 000 invånare och Näs.sjö med närmare 20 000 invånare.

Detta har framtvingat en decentralisering av polispersonalen, så aft ungefär hälften är stationerad utanför centralorten. Med den arbetsupplägg-ningen kan polismyndigheten i dag upprätthålla en godtagbar polisfunktion när det gäller ordningshållning, utredningsverksamhet och en målmedveten brottsförebyggande verksamhet. Men förutsättningen är att man har tillgång till de resurser som finns i dag. En minskning skulle innebära att en fungerande polisorganisation slås sönder. Myndigheten kan då inte ge allmänheten skydd och hjälp i den omfattning som erfordras. Likaså hotas den brottsförebyggande verksamheten. Den är heller inte oviktig, def vet vi.

Vi skall också veta att vi har fått ledighetslagar och arbetstidsförkortning som måste gälla även poliskåren. Jag kan också nämna att Eksjö polisdistrikt inte har fått en enda ny tjänst sedan 1980.

Det är likadant i Värnamo polisdistrikt. Det har också en specifik geografisk karaktär med flera tätorter spridda över ett stort område och sammanhållna med ett omfattande och hårt trafikerat vägnät. Jag kan också nämna aft Värnamo är länets kanske skoltätaste område, och polisen deltar ju här liksom på andra platser i undervisningen om lag och rätt liksom med trafikundervisning.

Jag vill slutligen precis som polismyndigheterna i polisdistrikten i mitt län, som avstyrker förslagen, varna för de långsiktiga effekter med avseende på samhällets rättstrygghet, ungdomars rättsmoral och medborgarnas personliga säkerhet som kan följa på en fortgående inskränkning av polisens resurser. Minskade polisresurser leder fill ökad brottslighet.

Jag vill fråga justitieministern: Def är väl ändå inte i den riktningen justitieministern vill sträva, när det ser ut som det gör i dag i vårt samhälle?

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

AnL 26 Justitieminister STEN WICKBOM:

Fru talman! Jag vill börja med en detalj. Göte Jonsson återkommer till en fråga som han hade uppe med migviden tidigare debatt i kammaren, och det gäller frågan varför rikspolisstyrelsen hade att redovisa ett planeringsalterna-fiv som innebar en minskning av resurserna med 2 %.

Fru talman! Detta är inte något som jag har hittat på. Alla myndigheter har att redovisa ett sådant besparingsalfernativ, och def är en planeringsmetodik som infördes redan under den borgerliga regeringsperioden. Jag tycker att den planeringstekniken är ändamålsenlig.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

Rent allmänt vill jag säga att jag som jusfitieminisfer naturligtvis gläder mig utomordentligt åt att höra hur vikfig polisen är enligt er uppfattning och hur angelägna polisens arbetsuppgifter är. Jag delar den uppfattningen.

Den nu pågående utredningen har ännu inte lett till några förslag. Jag har framhållit tidigare aft def är naturligt för att inte såga självklart aff man ser över def mönster efter vilket resurserna är fördelade mellan polismyndigheterna inbördes. Det mönstret ligger nämligen i stort sett fast sedan 1965. All fördelning av resurser sedan dess har skett efter det mönstret, och resursökningen har varit högst betydande. Bl. a. har antalet poliser ökat med 50 % sedan 1965. Det är alltså en fråga om fördelning av resurserna mellan polisdistrikten.

En helt annan fråga är hur många poliser totalt som vi skall ha i landet. Den frågan beror bl. a. på hur många aspiranter som vi antar till polishögskolan varje år, öch den frågan behandlas i det reguljära budgetarbetet.

Redan nästa år skall enligt regeringens planer antagningen till polishögskolan öka, och det är angeläget att åtminstone det tillskottet fördelas efter ett mönster som är anpassat till dagens förhållanden. Moderaterna t. ex. vill ha en ännu större ökning. Skall inte den ökningen fördelas efter ett mönster som är aktuellt i dag, eller vill moderaterna fördela på annat sätt? Det är självklart att vi har en skyldighet aft se över fördelningsmönstret.

Fru falman! Det är helt orimligt att vi här i kammaren skall stå och diskutera polisbehovef i enskilda polisdistrikt med anledning av utredningen. Utredningen är ju ännu inte avslutad, och det föreligger inte något förslag över huvud taget. De många gångerväldigt kloka synpunkterna pä resursbehovet i olika polisdistrikt skall framföras inte här i kammaren utan till dem som har aff utföra utredningsuppgiften. Just nu är def länsstyrelserna som behandlar ärendet.

Till slut vill jag i frågan om hanteringen av detta ärende erinra om att det ankommer på regeringen att besluta om hur polismanstjänsterna skall vara fördelade mellan polismyndigheterna. Men detta utesluter naturligtvis inte -om det nu blir ett förslag om ändring av fördelningen - att ett sådant förslag i någon form underställs riksdagen. Jag skall inte utesluta def, men det är som sagt för tidigt att orda om detta nu. Jag upprepar för tredje gången att vi ännu inte har något förslag över huvud taget, .

AnL 27 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):

Fru talman! Orsaken till att vi visar ett sådant intresse är att frågan har en regionalpolitisk betydelse. Det går igen i étt mönster aft man drar bort resurserna från landsbygden in fill storstäderna. Det är ett intresse för oss inom centern att i hög grad motarbeta en sådan utveckling, dvs, en avveckling av landsbygden.

Jag tror infe att vi hade blivit upprörda om def varit ett förslag ute på remiss där man tänkt sig att i framtiden öka resurserna ännu mer i storstäderna än på landsbygden. Vad vi är upprörda över är att man vill minska resurserna på landsbygden trots att poliserna i de distrikten också är överansträngda och har en alldeles för stor arbetsbelastning. Att man vill minska resurserna på landsbygden och föra över landsbygdens resurser fill storstäderna, det är vad vi opponerar mot. Det skulle vara klokt och fint om justitieministern här ville

ta avstånd från tanken aft i framtiden minska landsbygdens resurser för att därigenom öka resurserna i storsfäderna,

AnL 28 GÖTE JONSSON (m);

Fru talman! Justitieministern säger aft def är självklart att man måste sé över fördelningsreglerna vid vissa tillfällen. Jag delar justitieministerns uppfattning. Men polisberedningen har för inte så långe sedan sett över hela organisationen. Det var ganska mycket oro i polisleden i samband med den översynen, och då prövade vi bl, a, frågan om fördelningen. Om jusfitieministern inte var nöjd riied den prövningen, varför fick då inte beredningen tilläggsdirektiv? Det hade varit bättre än att nu på nytt störa Sveriges poliser, när de jobbar för fullt.

Skall inte moderaterna också klara medelsfördelningen utifrån ett visst mönster? Jo, givetvis skall vi göra det. Vår huvudprincip är att minska brottsligheten totalt, inte att flytta över ett visst antal polistjänster för att fill äventyrs minska brottsligheten på ett ställe och öka den på ett annat.

Kakan är för liten, vi har för få poliser i Sverige. Om justitieministern fryser om natten därför att justitieministern har ett för litet täcke hjälper det föga om jusfitieministern klipper av en decimeter upptill på täcket och syr fast samma decimeter nertill på täcket. Täcket blir inte större av det. Men om justitieministern däremot skaffar en ny tygbit och syr fast på täcket är chansen större för att justitieministern inte skall frysa. Det är precis samma sak när det gäller polisen och dess arbetssituation.

Jag vill ställa frågan till justitieministern; Vilken politik är bäst, den som justifieministern och regeringen driver när def gäller brottsbekämpningen, nämligen att flytta 348 poliser av dem som redan finns eller att göra så som vi moderater föreslår, dvs. öka antalet polistjänster med 460? Svaret är ganska givet: Den moderata politiken är den bästa.

Till sist vill jag fråga hur omflyttningen skall gå fill. 348 befattningshavare är ganska mycket. Skall de tvångsförflyttas, eller skall omflyttningen ske genom naturlig avgång, och vad skall i så fall hända under tiden för att man skall uppnå vissa intentioner?

Fru talman! Min vädjan till justitieministern är: Stoppa detta förslag! Kör infe vidare med det! Häll inte på att oroa svenska polismän och människor ute i bygderna genom att säga att de skall förlora sina poliser. Det skulle visa på kraft om justifieministern omedelbart sade att vi infe bryr oss om detta förslag därför att det var fel från början.

Prot. 1986/87:59 26 jariuari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

AnL 29 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Justitieministern är glad över att vi hyser omsorg om polisen och tycker att polisens arbete är viktigt - det är ju därför vi har tagit upp de här frågorna. Vi tycker kanske att justitieministern och regeringen handskas litet vårdslöst med den tillgång som polisen ufgör genom att handla som man gör.

Justitieministern säger att vi måste ändra mönstret för hur vi fördelar polistjänsterna. Göte Jonsson ställde då den riktiga frågan: Varför gjorde man inte detta 1985? Det är ju inte mer än ett och ett halvt år sedan en ny organisafion antogs: Hade regeringen då uppfattningen att fördelningen var

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om den regionala fördelningen av polismanstjänster

felaktig borde man inte ha lagt fram förslaget. Jag tycker att det finns anledning för justifieministern att svara på detta.

Sedan säger justitieministern att vi inte här kan diskutera enskilda polisdistrikt. Nej,def skall vi infe göra. Men vi kan ju påvisa hur förslaget slår i ett polisdistrikt, och på det sättet visa justitieministern hur tokigt hela tänkesättet är. Aft försöka lösa problem på ett ställe genom att skapa problem på ett annat ställe kan ju inte vara någon i det långa loppet särskilt gångbar polifik. Det måste så småningom leda fill aft man får ett dåligt resultat och ett dåligt förtroende överallt.

Justitieministern sade att det inte finns några förslag och att vi därför infe har någon anledning att bråka om detta. Men det finns ju ett gammalt talesätt som säger att man skall försöka mota Olle i grind. Det är det vi gör. Vi försöker få justitieministern att inse att det här är ett tokigt och hopplöst förslag och att det vore bättre att kassera det så snart som möjligt.

Jag tycker att justitieministern borde svara på frågan, varför poliser som jobbar helhjärtat och bra ute i distrikten skall straffas för det genom att man drar in de tjänster de har. Och hur skall jusfitieministern bära sig åt för att få dessa poliser att flytta dit-regeringen vill att de skall flytta?

AnL 30 Justitieminister STEN WICKBOM:

Fru' falman! Jag borde verkligen inte förlänga denna ganska märkliga debatt om ett förslag som inte finns.

Om det nu är så att den fördelningsnyckel som gäller sedan 1965 är så utomordentlig, finns def ju infe heller någon anledning för er att känna oro för att def skulle komma något förslag fill ändring. Det kanske är som ni säger, nämligen att den nyckel för fördelningen som började användas 1965 är den exakt rätta även i dag.

Jag begärde emellertid inte ordet för aft säga detta, fru talman, utan huvudsakligen för aft göra ett viktigt klargörande. Göte Jonsson sade aft jag nu oroar den svenska poliskåren och att jag kommer att tvängsförflytta poliser mellan polisdistrikten. Det är infe fråga om detta - def vill jag mycket klart stryka under. Kommer def ett förslag med en ny fördelningsnyckel, så leder def inte fill att någon polis mot sin vilja behöver flytta från ett distrikt till ett annat.

AnL 31 GÖTE JONSSON (m):

Fru falman! Jag har inte sagt att polismännen skall tvångsförflyttas. Jag ställde frågan till jusfitieministern, om de skulle tvångsförflyttas. Justitieministern säger nu att det infe skall bli på detta sätt. Jag tackar för det beskedet.

Justitieministern sade att vi kommer med klagomål och att det inte finns något förslag. Jo, men det finns ju eft konkret förslag. Regeringen har givit rikspolisstyrelsen i uppdrag att inom ramen för de polisresurser vi har i landet göra omfördelningar mellan distrikten. Rikspolisstyrelsen har lagt fram ett sådant förslag, som leder till oerhörda snedeffekter. Det förslaget har varit ute på remiss hos länsstyrelserna. Alltså finns det ett förslag. Därför frågar jag justitieministern: Skall förslaget genomföras? Det år också därför som jag riktar följande uppmaning till justitieministern: Se i annat fall fill att förslaget inte längre kommer aft finnas! Det kan justifieministern göra.

AnL 32 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Justitieministern talar om en fördelningsnyckel och säger aff den har funnits sedan 1965. Det genomfördes en organisationsförändring 1985. Och om nyckeln är felaktig, varför tog man inte upp den fill diskussion då?

Sedan är det infe bara fråga om-en fördelningsnyckel. Det förslag,som föreligger - det finns de facto ett förslag - innebär ju indragningar av befintliga tjänster och infe fördelning av någonfing man får. Om det varit så att riian på ett annat sätt skulle fördela de nya resurser vi kan skapa hade def varit en helt annan och en posifiv diskussion - nu blir det bara en negativ diskussion. Indragningarna kommer ju att skapa problem där de görs, och man kommer förmodligen inte att få nytta av det hela på de platser där man har tänkt att förstärkningarna skulle hamna; det är inte säkert aff de över huvud taget kommer dit.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om avtalet med EG om handel med fisk m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 8 Svar på interpellation 1986/87:126 om avtalet med EG om handel med fisk m. m.

AnL 33 Statsrådet ANITA GRADIN:

Fru talman! Jens Eriksson har frågat mig om jag ser någon möjlighet aff få det tilläggsavtal fill vårt frihandelsavtal som ingicks i fjol med anledning av EG:s utvidgning med Portugal och Spanien upphävt, och, om jag infe anser def, vad jag avser vidta för åtgärder gentemot de handelshinder m. m. som EG infört och som i interpellationen betecknas som protektionistiska och vidtagna i strid mot ingånget avtal.

Eftersom interpellationen också far upp fiskefrågor har jag samrått med jordbruksministern.

Tilläggsavtalet ingicks i fjol som ett tillägg till vårt frihandelsavtal med EG med anledning av att Portugal och Spanien blev nya medlemmar i EG. Avtalet innehåller övergångsbestämmelser som i stort likställer oss med de tidigare EG-staterna när det gäller relationerna med Spanien och Portugal på industrivaruområdet. Till tilläggsprotokollet finns fogad en särskild skriftväxling om handeln med jordbruks- och fiskeprodukter. Den upptar bl. a. kompensation för vissa koncessioner som Sverige förlorat i Spanien och Portugal till följd av dessa båda länders integration i den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken.

Vi har redan i denna kammare debatterat den sistnämnda skriftväxlingen i maj i fjol. Riksdagen biföll då regeringens proposition 1985/86:153 om godkännande av tilläggsprotokoll till Sveriges frihandelsavtal med de Europeiska gemenskaperna, alltså EG.

Min företrädare konstaterade vid det tillfället att vi genom tilläggsprotokollet fått en bra förhandlingsuppgörelse. Jag finner ingen anledning att frångå denna uppfattning. Def är en bra uppgörelse som vi fåft. Det förtjänar kanske också att påpekas aff fiskeriorganisationerna underställts och accepterat sakinnehållet i uppgörelsen.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om avtalet med EG om handel med fisk m. m.

Vissa tillämpningsproblem har emellerfid uppstått under den tid som gått sedan uppgörelsen trädde i kraft. Detta är givetvis beklagligt. Man måste dock ha viss förståelse för detta eftersom det är fråga om en komplicerad materia. Dessa problem har anmälts till EG-kommissionen så snart som vi har fått reda på dem. Efter sådana framställningar har, såvitt jag vet, de olika problemen löst'sig. Vissa initialproblem-beträffande konserverade räkor berodde t. ex. på en felskrivning i den EG-förordning som implementerade förhandlingsresultatet. Denna har nu rättats till.

Det finns skäl att här också,nämna det kanske vikfigaste resultatet från förhandlingen om tilläggsavtalet, nämligen specialkvoten för tullfri sill på 20 000 ton årligen. Denna kvot löste ett mycket gammalt prpblem och tillmötesgick önskemål från fiskeriorganisafionernas sida. Båda parter utnyttjar nu denna kvot på ett tillfredsställande sätt.

Def är möjligt att rådande marknadssituation för sill för närvarande gör värdet av denna koncession mindre än det varit tidigare. Värdet av koncessionen måste dock bedömas på betydligt längre sikt än det knappa år som den hittills har gällt.

I skriftväxlingen till tilläggsavtalet erhöll EG bl. a. fiskerättigheter för fisk och fiskprodukter för 2 500 ton torsk och 1 500 ton sill årligen. Genom,årets fiskeöverenskommelse har vi lyckats få ned EG:s totala uttag av torsk i Östersjön från 5 600 ton för år 1986 till 5 160 ton för år 1987 samtidigt som vi har tillförsäkrats fångsträttigheter för sill, torsk, kolja, vitling, makrill och gråsej i Nordsjön och sill i västra Östersjön, Vi har således med årets avtal i jämförelse med föregående. års avtal lyckats åstadkomma en värdefull justering i svensk favör.

Jag finner ingen anledning att här spekulera i om det är möjligt att upphäva avtalet eller ej och vad konsekvenserna härav i så fall skulle bli. Uppgörelsen är bra, och den bör ej upphävas.

Då def gäller frågan om jag avser vidta några åtgärder gentemot EG har jag redan nämnt att vi har anmält problem som vi blivit varse till kommissionen och fått tillfredsställande lösningar. I den mån andra tillämpningsproblem uppstår kommer vi givetvis att fa upp även dessa med EG-kommissionen så snart som vi får vetskap om dem. .

AnL 34 JENS ERIKSSON (m):.. .

Fru falman! Jag tackar utrikeshandelsministern för svaret på min interpellafion. Statsrådet säger i sitt svar aft EG:s åtgärder för att förhindra tullfri import i interpellafionen betecknas som protektionistiska. Ett land kan på grund av åtgärder av detta slag inte ge besked till sina importörer att importen är tullfri, trots att det finns avtal om detta. Man accepterar t. ex. inte att den tullfria kvoten av sill fas i anspråk när den,del som är bunden genom GATT-avtal är slut, utan man måste långt i förväg bestämma en dag. Detta innebar att den svenska köpta tullfria kvoten fick tas i anspråk minst en vecka innan GATT-kvofen var slut, Aft man efter att i alla år ha godkänt svensk sillsortering helt plötsligt inte gjorde så, utan lade på både tull- och straffavgift och att de tyska importörerna av sillappar inte kunde garantera svenska exportörer fullfrihet trots tullfri kvot och ingånget avtal är kanske inte protektionism. Om det inte är protektionism har def i varje fall i stort sett gjort avtalet värdelöst för 1986,

Statsrådet säger att avtalet innehåller kompensation för vissa koncessioner
som Sverige förlorat i Spanien och Portugal när dessa blev EG-medlemmar,
Jag konstaterar aft vi har betalat för de tullfria rättigheterna med 2 500 ton
torsk och 1 500 ton sill. Det är fisk till ett förstahandsvärde av mer än 20 milj,
kr, ;

Statsrådets företrädare konstaterade i maj i fjol att uppgörelsen är bra. Statsrådet delar den uppfattningen. För vem är då uppgörelsen bra? Ja, självfallet är den bra för EG, som i praktiken för nästan ingenting, för åtaganden man inte behöver hålla, har skaffat sysselsättning under hela året för närmare étt hundratal fiskefartyg. Kanske är det ett avtal som ger fördelar på andra områden. Det framgår inte av svaret på interpellationen på vilket sätt uppgörelsen är bra, utan man konstaterar endast att def är så. Däremot vet vi att avtalet inte är bra för forskbestånden i Östersjön, Det skapar stora problem för svenskt fiske och är enligt uttalanden från flera exportörer värdelöst för deras del.

Utrikeshandelsministern säger att sakinnehållet har underställts fiskets organisationer och accepterats av dessa. Det var inte så. Vi har infe fått vara med vid dessa förhandlingar, trots att de berör oss i så hög grad. Men till det finns kanske skål. Skälet kan vara def kompakta motstånd vi hela tiden gjort mot aft byta fiskerätfighefer mot fullfrihet. Det var emellertid inte avtalets sakinnehåll som underställdes fisket. Sakinnehållet-om man nu vill kalla det så - förmedlades per telefon från Bryssel. Men det kom inte till fiskets organisationer. Def kom fill jordbruksdepartementet, och via bud till mig och mitt arbetsutskott som fanns i riksdagshuset vid tillfället, sysselsatta med prisförhandlingar. Budskapet löd ungefär så här: Nu kan ni få fullfrihet för fisk oeh fiskprodukter till EG om ni avstår 2 000 ton torsk i Östersjön. Om ni infe antar detta får ni inga flera bud.

Vad gör man i ett sådant läge? Valet varoerhört svårt. Men vi resonerade som så, aff vi får minska på det andra avtalet och avstå från en del av kvoterna i Nordsjön, som vi ändå inte fiskar upp. Låt mig nämna att organisationens vice ordförande, som tog del av det s.k. sakinnehållet, i anledning av proposifionen motionerade att omförhandling skulle ske.

Jag hävdar således att varje påstående att fiskets organisationer skulle ha underställts och accepterat sakinnhållet i uppgörelsen är felaktigt, och de blir inte riktigare av att de upprepas.

Vi trodde att man genom att dra ner på mängden torsk i def andra avtalet skulle kunna ha kvar ett fiskeutbyfe på ungefär samma nivå inkl, det s, k, anpassningsavtalet. Men sä enkelt var det inte, EG har inskrivit sin rätt aft bedriva torskfiske i svensk zon, men inte i den storleksordning Sverige kan acceptera utan i den storlek EG önskar, dvs, ett lika stort uttag som fidigare plus 2 500 ton i anpassningsavtalet.

Statsrådet säger att vi lyckades få ner EG:s torskkvot till fotalf 5 160 ton. Man lyckades få ner torskkvofen. Att bestånden i Östersjön sviktade har ingen betydelse, ty EG anser aft svenskarna då får dra ner på sitt fiske.

När statsrådet säger att vi lyckades ger hon hela avtalets karaktär i ett enda ord. Del är det som har gett mig anledning att uttala aft årets kvotavtal är det största nederlag svenskt fiske har lidit i fråga om sådana avtal. Det är mycket allvarligt att vi genom internationella avtal förlorat vår rätt att suveränt

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om avtalet med EG om handel med fisk m. m.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om avtalet med EG om handel med fisk m. m.

bestämma över svensk fiskezon och sluta de avtal som vi anser rimliga och som gagnar svenskt fiske, Def gäller nu mer att värja sig än att förhandla på likvärdiga villkor.

Statsrådet tar speciellt upp den tullfria kvoten på 20 000 ton sill, som varit eft gammalt problem och eft önskemål från fiskets sida. Det stämmer att det är ett gammalt önskemål, men vi har fått betala det dyrt. Vårt önskemål var självfallet infe att byta tullfrihet mot kvoter. Vi har föreslagit att man skulle ta bort subventionerna på införselavgiften på fiskfiléer från EG, och def fanns faktiskt en minister som 1983 sade att man inom regeringen övervägde aft ta bort de ensidiga koncessionerna i handeln med fisk och fiskprodukter med EG, Resultatet av övervägandet utföll tydligen fill EG:s fördel.

Jag läste häromdagen en skrivelse från den danska ambassaden där man begär ensidiga tulleftergiffer för färöiska fiskprodukter vid export till Sverige, Där står det, fritt översatt från danska: Landstingsman Sundsfein framhöll i sitt brev det från färöisk synpunkt paradoxala i att alla andra länder i EG och EFTA i Sverige har fullfrihet på beredda fiskprodukfer. Han fann att det harmoniserade dåligt med målsättningen om Norden som hemmamarknad. Det hade varit ett av huvudämnena på Nordiska rådets möte i Reykjavik i början på 1985,

Jag skulle vilja vädja till utrikeshandelsministern aff hon hjälper oss att få bort problemet med dessa kvoter. Jag vill återkomma med en del synpunkter senare.

AnL 35 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om de regler som gäller vid interpellationsdebatter,

AnL 36 Statsrådet ANITA GRADIN:

Fru talman! Skriftväxlingen om handeln med jordbruks- och fiskeprodukter är långsiktig. Jag tror ändå aft vi måste vara överens om att detta skall ses som en integrerad del i Sveriges frihandelsavtal med EG, Man kan då inte efter eft års erfarenhet utvärdera allt och säga att det var dåligt.

Visst har det funnits problem. Men de har anmälts till oss, och vi har fört dem vidare till berörda exportörer, Alla problem som vi på detta sätt har fått vetskap om- har vi tagit upp med EG-kommissionen, Jag tycker att erfarenheterna hitfills visar att den svenska exporten av ifrågavarande varor efter kontroll, om än inte omedelbart, fått en korrekt tullbehandling. Vi kommer givetvis att fortsätta att följa denna utveckling och bedömningen av avtalet kvarstår. Enligt de rapporter jag har fått har Jens Eriksson själv varit införstådd med förhandlingsresultatet. Man har här ansett att man fick flera gamla önskemål tillgodosedda och på det sättet har man ansett att sillkvoten på 20 000 ton är värdefull.

AnL 37 JENS ERIKSSON (m):

Fru falman! Jag trodde aft jag hade klarlagt att jag inte var införstådd med innehållet i avtalet när det slöts nere i Bryssel, Jag var införstådd med någonting helt annat än det som skrevs in i avtalet. Det är därför som problemen har blivit så stora. Avtalet har infe fungerat under de år som har gått, och vi har knappast fått ut någonting från det. Vi vill från fiskeorganisa-

tionernas sida ha avtalet upphävt därför att det inte gagnar svenskt fiske. Vi har i dag stora problem i Östersjön med att komma till de fiskeplatser där torsken uppehåller sig.

Visst kan man kan göra misstag, men misstag bör väl rättas till. Det är därför vi har vädjat till statsministern och nu vädjar till utrikeshandelsminis-tern att hjälpa oss att få bort detta avtal så att vi kan börja förhandla på lika villkor när def gäller fiskeufbytet med EG, Som avtalet ser ut i dag är vi låsta. Vi får värja oss och försöka göra skadorna så små som möjligt. Vi får värja oss mot att få in alltför många båtar i den svenska zonen som inte övervakas i den utsträckning som behövs för att skydda det svenska fisket, och därför vill vi ha bort avtalet.

Jag kommer aft lägga en mofion i samma riktning och vi kommer att arbeta med att försöka få bort avtalet. Vi kräver hjälp från regeringens sida för att få avtalet upphävt, Def avtal som vi har i dag är fel, och vi skall i stället ha andra slags avtal beträffande tullfriheten.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Om avtalet med EG om handel med fisk m. m.

AnL 38 Statsrådet ANITA GRADIN:

Fru talman! Eftersom jag inte var ansvarig för dessa frågor vid den aktuella tidpunkten kan jag bara beklaga att Jens Eriksson så här i efterhand inte ställer upp på det som jag har fått informafion om, nämligen att han tillstyrkt att man löste frågorna på detta sätt tillsammans med EG, Självfallet finns det all anledning för regeringen, fiskeproducenterna och fiskarna att ha ett samarbete.

Jag tror att Jens Eriksson också är rriedveten om att det är tekniskt mycket enklare att utfärda licenser för aft fiska vissa kvantiteter torsk och sill än att man på de nationella tullstationerna inom EG som har att tillämpa de tullkoncessioner som finns skall fastställa om en viss leverans skall avräknas mot den tullfria kvoten eller inte. Allteftersom rutinerna byggs ut sä kommer med all sannolikhet tillämpningsproblemen också att minska,

AnL 39 JENS ERIKSSON (m):

Fru talman! Från min sida och från fiskarorganisationernas sida har vi försökt att gemensamt lösa de problem som har uppstått. Vi upptäckte att avtalet var fel och aft def fanns stora brister i def. Vi sade oss då aff vi kanske skulle försöka att skära ner i def andra avtalet och avstå från en del fiskerättigheter till förmån för att kunna driva handel med EG,

Nu har frihandelsavtalet fungerat endast åt ena hållet. Man kan säga att det är lättvindigt för oss men svårt för EG, Det är dock infe svårare för EG än att det går att lösa det problem som finns med att göra vår export tullfri när man har ingått avtal. Det saknas en hel del i viljan hos dem som handlägger frågorna inom EG, och def skall vi hä klart för oss, Def är inte tekniskt omöjligt att klara detta. Vi kan inte bedriva fortsatta förhandlingar med de förbehåll som finns i avtalet där EG har tillförsäkrat sig rätt till fiske. Vi har bundit detta med återtagande av suspensionerna på fiskfiléer, och vi är låsta på alla håll och kanter. Det gäller numera bara att värja sig gentemot alltför stora skadeverkningar.

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Meddelande om interpellation

AnL 40 Statsrådet ANITA GRADIN:

Fru talman! Som jag sade tidigare tror jag aft det är för tidigt att utdöma ett arrangemang som vi bara har haft under ett år. Det finns all anledning att tillsammans utvärdera dessa frågor. Jag kan för övrigt berätta för Jens Eriksson aft jordbruksministern just i dag är i Bryssel för aff diskutera fiskefrågor med den ledamot av kommissionen som är ansvarig för dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 8 Meddelande om interpellation

Meddelades att följande interpellation framställts

den 22 januari

1986/87:152 av Kerstin Ekman (fp) till försvarsministern om fullgörandet av vapenfri tjänst:

Enligt lagen om vapenfri tjänst skall värnpliktig ha möjlighet fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring. Enligt lagen får vapenfri tjänstepliktig icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition. Någon annan restriktion vad gäller kontakt med det militära försvaret finns infe. Enligt lagen skall tjänsten ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighet, eller hos förening eller stiftelse som regeringen bestämmer.

Den sistnämnda bestämmelsen borde vara tillräcklig för aff de vapenfria under sin tjänstgöring arbetar och vistas i anläggning som administreras av civila myndigheter. Så tycks inte alls vara fallet. Det förekommer fall, då man från myndigheter hänvisar vapenfria till regemente för att inta måltider. Ett sådant exempel finns i Karlstad, där de vapenfria som tjänstgör på räddningsverket hänvisas till I 2, trots att matsal finns i Karolinen där de vapenfria tjänstgör. Denna utveckling ses med oro av de vapenfria. Givetvis är frågan om att besöka regementet i samband med måltid endast bekymmersam från psykologisk synpunkt, men oro finns för att man i förlängningen i högre utsträckning blir hänvisad till riiilitära etablissemang som t, ex, en förläggning.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:

Vill försvarsministern medverka till aft de vapenfria ej hänvisas fill militära etablissemang i något sammanhang?

9 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 23 januari

1986/87:308 av Bengt Rosén (fp) till jordbruksministern om utredning om en ny jordbrukspolitik:

Vid LRF-konferensen i Älvsjö nyligen deklarerade jordbruksministern att Sverige inte ensidigt kan fa bort sitt gränsskydd för jordbruksprodukter eftersom så gott som alla länder har gränsskydd och det inte finns någon fungerande världsmarknad utan en mängd utbud fill kraftigt dumpade priser. Jag delar den bedömningen.

Men samtidigt konstaterade jordbruksministern aft regleringssystemet behöver förenklas och förses med mera av marknadssignaler. Genom sjunkande världsmarknadspriser på spannmål närmar vi oss ohanterliga exportkostnader. Jag delar även denna bedömning.

Folkpartiet har sedan flera år begärt en parlamentarisk utredning som tar vid där livsmedelskomriiitfén slutade och i en för jordbruket posifiv anda arbetar fram förslag tillen ny jordbrukspolitik med mindre av regleringar och ökad miljöhänsyn.

Är jordbruksministern beredd att biträda denna vår önskan?

den 26 januari

1986/87:309 av Björn Samuelson (vpk) till socialministern om läkarbrisfen i bl, a, Värmland;

I januari i år är 88 av 396 inrättade läkartjänster vakanta i Värmland, Det är en mycket allvarlig situation som svårt hotar vårdens kvaliteter. Olika förslag har väckts i riksdagen för att underlätta rekryteringen av läkare till inlandet.

Från vpk:s sida har vi föreslagit prioriteringar av studerande fill läkarlinjen som kommer från områden med stor läkarbrisf och som är beredda att bosätta sig där efter genomgången utbildning. Vi har också föreslagit aff det skulle kunna inrättas särskilda utbildningsekonomiska villkor för de läkarstuderande sorii tar jobb i läkarbristområden.

Med hänvisning till den allvarliga situation som råder vill jag fråga socialministern:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att tillgodose läkarbehovet bl. a. i Värmland?

Prot. 1986/87:59 26 januari 1987

Meddelande omfragor

1986/87:310 av Margareta Fogelberg (fp) fill statsrådet Georg Andersson om åtgärder med anledning av att sovjetiska judar nekats inresa till Sverige;

Ett antal sovjetiska judar, gifta med svenska medborgare, har beviljats utresa från Sovjet men nekats resa in i Sverige.

Prot. 1986/87:59 Har invandrarministern för avsikt att vidta några åtgärder med anledning

26 januari 1987 av invandrarverkets beslut och den svåra situation man med all sannolikhet

A4 jj I j r • försaft dessa människor i?
Meddelande omfragor

10 8 Kammaren åtskildes kl. 14.06. In fidem

OLOF MARCUSSON