Riksdagens protokoll 1986/87:30 Onsdagen den 19 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1986/87:30

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1986/87:30

Onsdagen den 19 november em.

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

15 § Fortsattes behandlingen av socialförsäkringsutskottets betänkanden 1986/87:2 och 3 samt socialutskottets betänkanden 1986/87:6 och 8 (forts, från prot. 29).

vård i livets slutskede m. m. (forts. SoU 6)

Anf. 119 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Rosa Östh påpekade före pausen att det inte är något större avstånd mellan reservanterna och utskottets majoritet. Jag vill understryka detta. Reservanterna begär en utvärdering och översyn av reglerna för dödsbevis och obduktioner. Utskottsmajoriteten påpekar att riksdagen redan har begärt detta och att utskottet förutsätter att en sådan översyn kommer att redovisas.

Med hänvisning till det anförda yrkar jag bifall dll utskottets hemställan.

Anf. 120 ROSA ÖSTH (c) replik;

Herr talman! Det är mycket riktigt så, som Daniel Tarschys här påpekar, att det finns en stor samstämmighet i utskottet beträffande dessa frågor och beträffande intresset av att få en utvärdering till stånd. Vad vi från reservanternas sida beklagar är att man inte har tagit till vara denna samstämmighet i form av ett tillkännagivande till regeringen.

Anf. 121 DANIEL TARSCHYS (fp) replik:

Herr talman! Orsaken till att vi inte har velat göra en sådan hemställan är att vi redan har gjort en.

Anf. 122 ALF SVENSSON (c):

Herr talman! I och med att regeringen nu aviserat en proposidon om hjärndödsbegreppet har debatten om vården i livets slutskede åter tagit fart. Frågorna om liv och död är viktiga frågor och bör hanteras med stor varsamhet.

Jag vågar emellertid påstå att vi kristdemokrater på ett tidigt stadium analyserade den problematik som har med transplantationskirurgins utveckling att göra. För - därom råder ingen tvekan, anser vi - det är om

119

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Vård i livets slutskede m. m.

transplantadoner det hela handlar, även om detta märkligt nog förnekades dll en början.Därför kunde vi konstatera att införande av ett nytt dödsbegrepp egentligen bara är en juridisk undanmanöver. En så viktig fråga som dödsbegreppet bör vara lättförståelig, men allt tyder på att ett hjärndödsbegrepp under överskådlig tid kommer att uppfattas som mycket svårgripbart för de flesta. Och detta är något som riksdagen - utöver de andra sakliga motargumenten - bör ta hänsyn till.

Ett generellt hjärndödsbegrepp kommer aldrig att kunna tillämpas generellt. Endast mindre än 5 %c av dödsfallen kommer att fastställas genom ett sådant begrepp. I mer än 99,5 % av fallen skall döden konstateras genom det traditionella sättet, dvs. varaktigt cirkulationsstillestånd.

Den enda patientgrupp som praktiskt påverkas av ett nytt dödsbegrepp är de potentiella organdonatorerna. Det är alltså så, att utan transplantations-motiven saknar hjärndödsbegreppet praktisk betydelse.

Dessutom behöver man inte komplicera transplantationsfrågorna genom att manipulera med dödsbegreppet. Redan SLS-utredningen visade att transplantationsfrågorna kan lösas på annat sätt - och det är det som kds-motionen So405 handlar om. Individens mänskliga integritet kan tillgodoses genom ett positivt och frivilligt sätt att hantera dessa frågor. Frivilliga och skriftliga organdonationer som utgår från den situationen då en verifierad, total hjärninfarkt föreligger är, som vi i kds ser det, ett etiskt riktigt sätt att hantera dessa livsviktiga frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motion So405.

120

Anf. 123 DANIEL TARSCHYS (fp):

Herr talman! Det är utomordentligt viktiga frågor som tas upp i kds-motionen. Regeringen har aviserat att den inom kort kommer att framlägga en proposition om dödsbegreppet, och utskottet förutser att dessa frågor då kan behandlas med större djup och på basis av ett bättre material än vad vi har i dag. Därför avstyrker utskottet motionen.

Anf. 124 ALF SVENSSON (c):

Herr talman! Jag har naturligtvis viss förståelse för detta. Vi har fått vänta länge på besked om att denna proposition skulle komma. Jag tror också att just det faktum att den nu är aviserad kommer att innebära att denna debatt -på ett som jag hoppas ödmjukt och försynt sätt - förs vidare i vårt land.

Herr talman! Jag vill göra gällande att de som gång på gång repeterar att det var få remissinstanser som ville behålla det nuvarande dödsbegreppet, de glömmer att alltför få var välupplysta när man avgav remissvaren.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslutet redovisas efter debatten om socialutskottets betänkande 8.)

Anf. 125 TREDJE VICE TALMANNEN;

Kammaren övergår nu till att debattera socialutskottets betänkande 8 om vård av missbrukare.

Vård av missbrukare

Anf. 126 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr talman! I betänkande 1986/87:8 från socialutskottet behandlas en moderat motion, vari framläggs ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om socialtjänstens och sjukvårdens ansvar inom missbrukarvården. I motionen hemställer vi att lagförslaget efter vederbörlig beredning skall ersätta lagen 1981:1243 om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Utskottet avstyrker motionen och hänvisar till att resultatet av socialberedningens arbete med utvärderingen av LVM bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till frågor om ändringar i missbrukarvården.

I betänkandet behandlas också två motioner om kontraktsvård. Även dessa har avstyrkts.

Herr talman! Det är ett omfattande förslag till lag med särskilda bestämmelser om socialtjänstens och sjukvårdens ansvar inom missbrukarvården som vi har lagt fram. Förslaget syftar bl. a. till att underlätta samverkan i vården av missbrukare. Debatten om missbrukarvården har hittills huvudsakligen gällt samhällets möjligheter att tillgripa tvång mot missbrukare. Dettahar lett till att bl. a. frågan om att finna former för ett mer effektivt utnyttjande av samhällets resurser i det förebyggande arbetet har trängts i bakgrunden. Vi anser att lagstiftningen kommit att få en alltför negativ prägel. Missbrukaren har kommit att uppfatta gällande lagstiftning som ett hot, innebärande ett instrument för tvångsutövning, riktat mot honom.

Det i vår motion framlagda förslaget baseras på det ansvar som vi moderater anser att samhället alltid har för missbrukaren. Förslaget syftar inte till att ensidigt reglera samhällets tvångsbefogenheter. Utgångspunkten för förslaget är att åstadkomma ett regelsystem som ger möjligheter till en ökad samordning mellan sjukvården och socialtjänsten, så att missbrukaren vid varje tillfälle skall kunna få den vård han behöver, oavsett om vården skall ges inom sjukvården eller inom socialtjänsten.

De förebyggande insatserna måste intensifieras och effektiviseras. Den enskilde skall tidigt erbjudas den hjälp och det stöd han behöver för att komma ifrån sitt missbruk. Finns behov av vård på grund av missbruk, skall socialnämnden och sjukvården tillsammans med den enskilde upprätta en plan för den fortsatta behandlingen.

I behandlingsplanen bör finnas ett erbjudande om vård i sådant hem som avses i socialtjänstlagen, eller på sjukhus. Det bör också anges vilka resurser samhället i övrigt kan erbjuda i det enskilda fallet och vilket ansvar samhället har för att missbrukaren får den ekonomiska hjälp och det stöd han behöver.

Det är också mycket viktigt att någon finns som har kännedom om hans förhållanden och kontinuerligt kan ge den hjälp och den vård som för tillfället är den bästa. Socialnämnden skall därför kunna utse en kontaktperson med uppgift bl. a. att förmedla och underlätta insatser från socialnämnden och att hjälpa missbrukaren i kontakter med andra myndigheter. Det skall kunna ske även mot missbrukarens vilja. Blir det fråga om att bereda missbrukaren vård, skall en stödperson alltid utses.

Har missbrukarens vårdbehov inte kunnat tillgodoses på frivillig väg -

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Vård av missbrukare

121

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Vård av missbrukare

vilket i de flesta fall ger det bästa resultatet - bör, liksom fallet är i dag, missbrukaren beredas vård mot sin vilja. Vård med stöd av lagen får beredas missbrukaren mot hans vilja under ett år från det att vård med stöd av lagen inleddes. Förutsättningen skall emellertid vara att de förebyggande insatserna visat sig otillräckliga och att det föreligger fara för missbrukarens liv eller hälsa, eller annans liv eller hälsa, eller att missbruket väntas kunna medföra allvarliga sociala skadeverkningar för missbrukaren själv eller hans anhöriga.

De nuvarande grunderna för omhändertagande enligt LVM bör bibehållas men kompletteras med att även skyddet för annan skall utgöra skäl för omhändertagande. Utskottet ser gällande ordning som en tillfällig lösning i avvaktan på den mer allsidiga diskussion som kan komma till stånd sedan resultatet av socialberedningens utvärdering föreligger. Vi moderater anser att vi redan nu bör genomföra förändringar. Behovet är stort.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Vidare vill jag yrka bifall till reservation 2, som gäller kontraktsvård inom socialtjänsten. Denna reservation är gemensamt borgerlig. Vi anser att det är mycket viktigt att kontraktsvården får större utbredning, eftersom vi tror att detta system är mycket användbart. De erfarenheter som hittills har gjorts på detta område har varit övervägande positiva. Genom att gå in för detta system när det gäller vård av missbrukare kan man, enligt vår mening, med samma medel som vi i dag satsar få mycket mer av positiv vård och därigenom också rädda människor till ett bättre liv.

122

Anf. 127 EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! Efter att ha utrett åtskilliga frågor inom socialtjänstens ram har socialberedningen nu kommit fram till att se över LVM, den tvångslag som vi har mot vuxna missbrukare. Redan när den lagen infördes sade vi att. det är viktigt att den följs upp. Vi hade relativt kort tid på oss då vi utformade den nuvarande lagen, som nu har gällt i ungefär tre år.

Jag undrar om utskottsreservanternas företrädare verkligen menar väd han säger här från talarstolen. Skall vi alltså så gott som anta en lag som är utformad av moderaterna? Erforderlig beredning skulle genomföras. Sådan beredning förekommer ju nu i socialberedningen, och vi får ett slutbetänkande under sommaren 1987, enligt de planer vi har. Jag tror också att den tidsplanen håller.

I beredningen har vi en ledamot från moderaterna, nämligen Göte Jonsson. Han har alla möjHgheter att föra fram moderaternas synpunkter där. Då kan de prövas där de skall prövas.

Jag yrkar avslag på reservation 1.

Beträffande reservadon 2, som är gemensam för de borgerliga partierna, är det bara att säga att vi har prövat frågan om kontraktsvård inom socialtjänsten flera gånger. Men vi fortsätter faktiskt i socialberedningen att undersöka om det är möjligt att införa något slags kontraktsvård. Jag har sagt det tidigare, och jag vill gärna upprepa det, att ett kontrakt är det alltid möjligt att utforma mellan socialtjänsten och den det gäller. Men frågan är ju vad som skall hända om detta kontrakt bryts. Då kommer man in på rättssäkerheten, och det blir betydligt svårare. Den kontraktsvård som finns

inom kriminalvården är utformad på ett helt annat sätt och skall inte     Prot. 1986/87:30
sammanblandas méd det som här föreslås.                                   19 november 1986

Värd av missbrukare

Herr talman! Som sagt diskuteras också den här frågan i socialberedningen. Betänkandet kommer under försommaren 1987.

Anf. 128 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr talman! Evert Svensson säger att han är förvånad när jag för fram dessa synpunkter. Men vi har från tid till annan fört fram synpunkter i denna riktning. Det är därför vi den här gången har utformat ett mera genomgripande förslag. Våra tidigare förslag har alldd avvisats med samma hänvisning till att socialberedningen skall utvärdera lagstiftningen innan man inför något nytt. Vi anser att man även nu bör kunna genomföra förändringar, när man redan på goda grunder kan anta att den lag som vi har i dag inte är till fyllest om man skall kunna ge vård och positiv behandling till de olyckliga människor som det är fråga om. Varför avstyrka vårt förslag? Varför inte hänvisa motionen till socialberedningen? Det vore i alla fall litet mera positivt.

Evert Svensson är tveksam till våra ambitioner på den borgerliga sidan att gå in för kontraktsvård. Det förutsätter, i och med att det är två parter, att missbrukaren å sin sida gör ett åtagande. Han eller hon är alltså i sådant läge övertygad och vill ställa upp. Vi är också på borgerlig sida över huvud taget övertygade om att skall man nå framgång i missbrukarvården krävs att missbrukaren själv ställer upp. Då är chanserna väldigt mycket större. Det visar erfarenheter från andra håll.

Anf. 129 EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! Ingvar Eriksson säger att han framför synpunkter. Så långt är det väl all right. Det måste vara helt tillåtet och högst önskvärt att vi framför synpunkter i denna kammare, så att t. ex. socialberedningen kan fundera över dem. Men att begära att vi skall ta ställning till ett väldigt starkt utformat lagförslag, som det ju faktiskt är fråga om, är att begära för mycket. Vi har socialberedningen, där ju Göte Jönsson ingår. Han kan presentera den här motionen för socialberedningen. Vi kan diskutera den där.

Det verkar som om vi är överens om kontrakts-vården, utom på den punkt som jag påpekade, nämligen: Vad händer när man bryter kontraktsvården? Skall man ha ett system där rättssäkerheten är tillgodosedd eller ej? Det är detta det är fråga om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets hemställan i betänkande 8 och upprepar mitt yrkande om avslag på de två reservationerna.

Anf. 130 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr talman! Evert Svensson påpekade att jag talade om synpunkter. Det kanske var så jag uttryckte mig i repliken. Men visst är det ett starkt utformat lagförslag. Jag tycker det är positivt att någon vågar lägga fram ett starkt utformat lagförslag i en så här viktig fråga. Det borde regeringen i stället vara tacksam för. Då-har man någonting att diskutera och kanske dra nytta av. Vi hoppas alltså att vi med det här starka lagförslaget skall kunna påverka dessa frågor i positiv riktning.

123

Prot. 1986/87:30       Överläggningen var härmed avslutad.

19 november 1986

Socialförsäkringsutskottets betänkande 2

Mom. 1 (delpensionsnivån)

Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 16 för reservationen av Margö Ingvardsson.

Mom. 2 Utskottets hemställan bifölls.

Socialförsäkringsutskottets betänkande 3

Utskottets hemställan bifölls med 199 röster mot 97 för reservationen av Margareta Andrén m. fl.

Socialutskottets betänkande 6

Mom. 2 (översyn av regler om dödsbevis och obduktion)

Utskottets hemställan bifölls med 200 röster mot 98 för reservationen av Ulla Tilländer m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 3 (transplantationslagen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot motion 1985/86:So405 av Alf Svensson - bifölls med acklamation.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Socialutskottets betänkande 8

Mom. 1 (ny lagstiftning inom missbrukarvården)

Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 65 för reservation 1 av Blenda Littmarck m. fl.

Mom. 2 (kontraktsvård inom socialtjänsten)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som ställdes mot utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som föreslagits i reservation 2 av Daniel Tarschys m. fl. - bifölls med acklamation.

16 § Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande

1986/87:1 om    étt    samlat    program    för    skolledarutbildning    (prop.

1985/86:173).

124

Ett samlat, program för skolledarutbildning

Anf. 131 GÖRAN ALLMÉR (m):

Herr talman! Utbildningsutskottets betänkande nr 1 under innevarande riksmöte behandlar ett samlat program för skolledarutbildning.

Vi moderater hälsar detta program med tillfredsställelse. Skolledarna, som utgör en av de viktigaste resurserna inom skolväsendet, har länge i utbildningshänseende utgjort en eftersatt grupp. När man nu från statsmakternas sida tar ett krafttag är det utomordentligt väsentligt att utbildningen utformas på ett sätt som verkligen ger de erforderliga resultaten.

Det förslag till ett samlat program för skolledarutbildning som regeringen presenterat i proposition 1985/86:173 harmånga förtjänster, vilket inte minst framgår av att utskottet vid sin behandling av propositionen i stort sett varit enigt. Detta hindrar emellertid inte, herr talman, att det kan finnas nyansskillnader. Vi moderater har i modon 1985/86:621, väckt med anledning av propositionen, betonat ledarskapets betydelse liksom behovet av goda kunskaper i administrativa och ekonomiska rutiner samt om rättsfrågor. Vi har också framhållit att utbildningsbehovet är störst i början av skolledartjänstgöringen, varför tyngdpunkten i utbildningen tidsmässigt bör läggas på rekryteringsdelen och framför allt på introduktionsutbildningen. Vi anser också att det, eftersom skolledningen i allmänhet består av flera personer, vore lämpligt med en specialiseringsmöjlighet, så att skolledarna inom ett rektorsområde kan komplettera varandra.

Utskottet har skrivit mycket positivt om våra synpunkter i betänkandet och har t. o. m. i något moment sagt sig dela den uppfattning som framförs i motionen i detta hänseende. Det kan då, herr talman, säkerligen te sig underligt för den oinvigde att utskottet likväl avstyrker motionen och därmed också den uppfattning man säger sig dela.

Herr talman! Vi har inte reserverat oss på denna punkt utan utgår från att ansvariga myndigheter noggrant tar del av betänkandet och verkligen beaktar utskottets synpunkter vid detaljutformningen av skolledarutbild-ningen.

Däremot kan vi inte ansluta oss till propositionens och utskottsmajoritetens förslag till utformning av fördjupningsutbildningens genomförande. Vi kan för vår del inte finna att en särskild regional organisation för just skolledarutbildningen är nödvändig. Vi förordar i stället att länsskolnämn-derna ges ansvaret. I den mån underlaget för att genomföra en fördjupningsutbildning anses vara för litet inom ett län, kan länsskolnämnderna ta initiativ dll samarbete utan assistans av några regionala utbildningsledare.

Vi anser också, i likhet med föredragande statsråd, att det är viktigt att man för fördjupningsdelen utnyttjar den kompetens som finns inom högskolan när det gäller skolutveckling och skolledning. Enligt vår uppfattning bör länsskolnämnderna normalt kunna anordna fördjupningsutbildningen, eller delar av denna, i form av uppdragsutbildning vid universitet eller högskola. Härigenom bör syftet att tillgodogöra sig högskolans kompetens på relevanta områden på ett tillfredsställande sätt kunna bli tillgodosett.

Jag yrkar sålunda bifall till reservation 2 i betänkandet.

Slutligen, herr talman, några ord om användandet av de statliga medel som

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Ett samlat program för skolledarutbildning

125

Ett samlat program för skolledarutbildning

Prot. 1986/87:30 ställs till förfogande. Vi har i vår motion anfört att en skälig del av medlen bör 19 november 1986 användas till att täcka kostnaderna för vikarier under skolledarnas utbildning. Det torde vara ställt utom allt tvivel att skolledarnas möjligheter att ta aktiv del i sin egen utbildning ökar avsevärt om de slipper att upprätthålla sin egen tjänstgöring parallellt med studierna. Utskottet säger i betänkandet att det finner dét rimligt att viss del av kommunernas medel för skolledarutbildningen bör användas för att täcka vikariekostnader. Vi nöjer oss med den skrivningen och förutsätter att kommunerna har utskottets skrivning och viljeinriktning i gott minne, när frågan blir aktuell.

Anf. 132 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! Det förslag till skolledarutbildningen som riksdagen nu skall fatta beslut om är ett viktigt steg i riktning mot en förbättrad kompetens hos skolornas ledning. Vi noterar särskilt de krav på kvalitet som framhålls vid flera tillfällen. På en punkt har emellertid folkpartiet en annorlunda syn. Vi vill ytterligare betona kravet på jämställdhetssträvandena, som vi finner inte tillräckligt har beaktats i regeringens förslag.

Det är ett självklart rättvisekrav att kvinnor och män skall vara lika representerade och ha samma inflytande i samhället. Detta förhållande gäller inte skolledartjänsterna i dag. Det finns många skäl till varför det är angeläget att andelen kvinnliga skolledare bör öka.

Kvinnor och män har olika erfarenheter av livet och människorna. Det är därför viktigt att det även finns kvinnor inom skolledningeri, så att perspektivet och möjligheterna till inlevelse och förståelse inte begränsas till männens erfarenhetsområde; Barnen behöver förebilder från vuxenlivet som innebär att kvinnornas och männens kapacitet utnyttjas på lika villkor.-

Mot bakgrund av detta är det mycket, otillfredsställande att det i propositionen inte lämnas några förslag till hur en jämnare könsrekrytering av skolledare skall kunna åstadkommas.

Inom de områden där det är uppenbart att de lokala skolhuvudmännen har svårigheter.att leva upp till ambitiösa målsättningar i läroplanerna är det vanligt att skolöverstyrelsen får i uppdrag att utarbeta ett program eller speciellt servicematerial. En förbättrad jämställdhet när det gäller skolledarna är ett sådant område.

Utvecklingen går oerhört långsamt, och i många kommuner är man uppenbart handfallen när det gäller att stimulera kvinnor till att söka till skolledarbefattningar. Folkpartiet har därför föreslagit att skolöverstyrelsen i samband med planeringen av den nya skolledarutbildningen skall få i uppdrag att också utarbeta ett program för hur en jämnare rekrytering till skolledartjänster skall kunna uppnås. Detta anser vi att riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Anf. 133 BJÖRN SAMUELSON (vpk):

Herr talman! Vi har från vpk:s sida till stor del tillstyrkt regeringens förslag
till ett program för skolledarutbildning. På ett par punkter vill vi dock gå
längre än regeringen och utskottsmajoriteten.
126 ,                          Skolledarna utgör enligt vår mening en viktig resurs i skolan, bl. a. för att

föra ut de beslut som riksdagen fattar inom utbildningspolitikens verksarri-hetsområde. Många gånger stöter man som utbildningspolitiker på stora brister ute på skolorna när det gäller vetskapen om de intentioner och diskussioner som ligger bakom beslut i riksdagen. Skolledare spelar här en viktig roll som informationsgivare. Men det är också skolledare som har ett tungt ansvar för att våra beslut så att säga sätts i sjön och får reell verkan.

I det demokratiska ledarskap som skolledarrollen innebär när den fungerar uppstår naturligtvis konflikter. Det kan handla om ideologiska spörsmål eller lojalitetskonflikter beroende på olika gruppintressen. Dessa typer av motsättningar är naturligtvis om inte alltid önskvärda så dock vanliga i ett avancerat demokradskt ledarskap. Dess motsats, despotismen, kommer aldrig att bli avancerad utan kvalitativt urholkad och bara skenbart fri från motsättningar och skilda intresseståndpunkter.

Vad jag här har sagt belyser delvis vikten av en kvalitativt god skolledarutbildning.

Det är självfallet så att ingen här i riksdagen vill ha en dålig utbildning för skolledarna. Men den problematik som finns i t. ex. det som brukar kallas det pedagogiska ledarskapet gör det enligt vår mening nödvändigt att nogsamt peka ut den kvalitativa nivå som bör nås inom skolledarutbildningen.

Mot bakgrund av de förhållanden som jag här snabbt skisserat har vi ansett naturligt att den senare delen av skolledarutbildningen får en så god anpassning som möjligt till de frågeställningar en skolledare ställs inför i sitt dagliga arbete. Vi har ansett det nödvändigt att klart deklarera: den kompetens som krävs härför finner vi inom det svenska högskoleväsendet. Det vore naturligt om också utskottet ginge på den linjen, och skälen är som sagt många. Låt mig nämnanågra fler än dem jag tidigare tagit upp.

Snart kommer vi att få en ny lärarutbildning för lärare i grundskolan. Det var inte utan våndor som beslutet fattades i riksdagen, och det lär inte bli utan våndor sorii det hela sätts i sjön heller. Självfallet komriier denna förnyelse att innebära att nya erfarenheter görs, tas dll vara och utvärderas inom lärarutbildningsväsendet.

Vi anser att det är naturligt att skolledarna skäll ha del av denna kunskap, och det får de bäst i just våra lärarutbildningsanstalter.

Planeringsvinster skulle också kunna göras om riksdagen nu uttalade att fördjupningsdelen när det gäller skolledarutbildningen skall ligga på högskolenivå. Då kiinde man redan.nu inför planläggandet av den nya grundskollä-rarutbildningen planera in den uppdragsverksamhet sorii skolledarutbildningen innebär. Tycker inte utskottsmajoriteten att detta vore bra? Det vore väl bra, i dag då var och varannan i högskoledebatteri talar om de höga administrativa kostnaderna inom högskolan. Varför uttalar man inte från utskottets sida vikten av vetenskaplig kompetens då det gäller just det pedagogiska utvecklingsarbetet? Varför överlåter ni socialdemokrater pedagogiskt utvecklingsarbete till privatskolor, som enligt utredningar ändå inte kan inlemmas i det allmänna skolväsendet? Vi delar inte er uppfattning om att de inte kan inlemmas. Anser man inte att våra högskolor har denna vetenskapliga kompetens, eller vill man anlita lösa bihang i form av utbildningskonsulter? Det är ingen speciell högskola för speciellt skolledare som vpk vill bygga. Vi vill bara ta vara på den kunskap och den kompetens

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

En samlat program för skolledarutbildning

.127

Ett samlat program för skolledarutbildning

Prot. 1986/87:30 som finns inom det svenska högskoleväsendet och som har byggts upp med 19 november 1986 skattemedel. Vi kommer aldrig att medverka till att detta kunskapskapital går till spillo. Det är tråkigt att inte fler delar vår uppfattning.

Herr talman! Mot bakgrund av det som jag nu har sagt är det naturligt att man bibehåller den centrala ledningsfunktionen för skolledarutbildningen vid universitetet i Linköping. Jag beklagar att Larz Johansson har sprungit ifrån sin motion om fortsatt lokalisering till Linköping. Får jag helt stilla göra Larz Johansson uppmärksam på, att om man tar till vara något som har skett under en bestämd dd och på en bestämd plats "hittills", innebär detta inte att verksamheten fortsättningsvis kommer att ske på den tidigare bestämda platsen. Ett sådant agerande, Larz Johansson, ger absolut inte röster "rent kommunalt", som Helge Hagberg brukar säga.

Herr talman! På något sätt har nog Larz Johansson i det här fallet blivit av med skjortan.

Med dessa ord yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 4.

Anf. 134 LARS SVENSSON (s):

Herr talman! Den proposition som vi nu behandlar, ett samlat program för skolledarutbildningen, är egentligen en uppföljning av ett beslut som tidigare i princip har redovisats i budgetpropositionen 1985/86. Då anmälde statsrådet att han tänkte återkomma med en särskild proposition i detta ärende.

Den allmänna inriktningen, dess mål och innehåll, redovisades och godkändes dä av riksdagen. Det förslag som nu föreligger har utarbetats av en arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen. Det är glädjande att kunna konstatera att det nu råder stor enighet inom utskottet. Jag kan notera att de reservationer som har fogats till utskottets betänkande mera är av marginell art. De utgör mera markeringar från olika partier, där dessa försöker finna anledning att redovisa olika uppfattningar.

Jag skall mycket kortfattat beröra de olika reservationerna.

Folkpartiet har i sin motion föreslagit att skolöverstyrelsen skall utarbeta ett program för jämnare könsrekrytering till skolledarutbildning. Senare har folkpartisterna reserverat sig i utskottet. Jag skulle vilja be Ylva Annerstedt läsa propositionen. Där framgår det klart att det i rekryteringsutbildningen bl. a. ingår att åstadkomma en jämnare könsmässig fördelning. Man kan också hänvisa till de övriga regler som gäller på det statliga området. I den statliga förordningen om jämställdhet mellan män och kvinnor i statlig anställning föreskrivs att myndigheterna varje år skall upprätta en plan över sitt jämställdhetsarbete.

Skolöverstyrelsen har också gjort en enkätundersökning. I maj månad
1985 lämnades en rapport från sex län, där man just hade undersökt läget
beträffande skolledarna. Av rapporten framgick att det går mycket långsamt
och att skolöverstyrelsen även i fortsättningen räknar med att följa denna
fråga. Självfallet åligger det skolmyndigheterna på alla nivåer att verka i
enlighet med vad som framhållits i motionen och i propositionen. Ett bifall
till motionen har ingen praktisk betydelse, eftersom alla myndigheter redan
nu har i uppdrag att bevaka denna viktiga fråga. Ett skriftligt program löser
inte dessa problem. De löses endast genom personliga insatser ute i de olika
128                         skolorna. Där måste i första hand kvinnorna engagera sig och visa sig villiga

att påta sig uppgifterna. Vi tror att det med det utbildningsprogram som nu föreligger och med den rekryteringsutbildning som planerats bör vara möjligt att intressera fler kvinnor att engagera sig. Detta kan endast ske genom personlig påverkan. Vi tror inte att det hjälper att slå in redan öppna dörrar.

I den moderata reservationen tas upp dels ansvaret för fördjupningsdelen, dels högskolans medverkan i denna del. Ansvaret har den statliga skoladmi-nistrationen. Regeringen föreslår också, vilket stöds av utskottet, att denna utbildning bör ske i regioner, som senare kommer att beslutas av regeringen eller myndighet. Detta kommer att vara mycket mera rationellt, eftersom antalet deltagare från varje län i de flesta fall kommer att bli relativt litet. Dessutom kommer möjligheten att utnyttja kompetens från högskolor och universitet att bli mycket större. Den principiella inställningen är att utbildningen skall ha en tydlig tillämpningskaraktär och vara klart förankrad i skolan som organisation. Detta utesluter inte att man utnyttjar den kompetens som finns bland forskare och lärare inom högskolan. Tvärtom är detta viktigt. Det gäller i första hand skolutveckling och skolledning. Jag skulle här vilja säga till Björn Samuelson, att eftersom vi lägger sådan vikt vid att kvaliteten på utbildningen blir bra, är det självklart att man skall utnyttja den kompetens som finns inom högskolan, att man skall utnyttja de forskare som finns. Det skall kunna ske vid den utbildning som här föreslås skola skötas av den statliga skoladministrationen. Då kan man tillämpa arbetssättet ute i skolorna.

När det gäller lokaliseringen av den centrala ledningen för skolledarutbildningen föreslår vpk i en reservation att den även i fortsättningen skall vara förlagd till Linköping. Utskottsmajoriteten framhåller att den utgår ifrån att den erfarenhet öch kunskap som byggts upp i Linköping tas till vara. Men utskottet anser inte att riksdagen skall ta ställning till förslaget utan menar att detta är en fråga för skolöverstyrelsen, som centralt har ansvaret för utbildningen. Av principiella skäl anser vi att riksdagen inte skall gå in när det gäller en fråga av den här arten, utan det ankommer på den centrala myndigheten att fastställa var den centrala ledningen skall ligga.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationerna.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Ett samlat program för skolledarutbildning

Anf. 135 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik:

Herr talman! Lars Svensson påpekade att det i propositionen står att ett av syftena med skolledarutbildningen är att åstadkomma en jämnare könsfördelning. Vidare sade han att skyldigheten i dag att upprätta planer för jämställdhetsarbetet åligger myndigheter. Han sade också att skolöverstyrel--sen redan nu har uppdraget att följa jämställdhetssträvandena inom skolväsendet.

Ja, detta är alldeles riktigt, men vi kan konstatera att det inte har haft särskilt stor effekt. Tvärtom finns det på de flesta ställen här i landet en fullständigt förkrossande övervikt för de manliga skolledarna. Detta är den bild som barnen får av vuxenvärlden. Om det är någonstans som man bör ta till extra åtgärder för att ändra den här bilden är det ju i skolan där barnen finns, där det uppväxande släktet får bilden av hur vuxenvärlden skall se ut.'

Den undersökning som Lars Svensson talade om gäller ju blott och bart sex

129

9 Riksdagens protokoll 1986/87:29-30

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Ett samlat program för skolledarutbildning

län. I rapporten talas det också om att de eventuellt positiva tendenser som man kan utläsa av den mycket begränsade undersökningen är utomordentligt obetydliga..     .

Nej, Lars Svensson, det rör sig verkligen inte om att slå in några öppna dörrar. För kvinnorna står det sannerligen inte några dörrar vidöppnanär det gäller skolledarutbildningen. Hade det varit så, hade bilden ay skolledaror-ganisationen i det svenska skolväsendet sett helt annorlunda ut.

130

Anf. 136 GÖRAN ALLMER (m) replik:

Herr talman! Lars Svensson sade att reservationerna är marginella. Om jag fattade honom rätt, menade han att vi genom.reservationerna i onödan försökte markera olika uppfattningar.

Att reservationerna är marginella kan jag hålla med om. Det frarnhöll jag också i mitt anförande. Det rör sig om nyansskillnader, men jag vill inte gå med på att det handlar om att med okynne markera politiska uppfattningar. Enligt vår åsikt är det faktiskt så, att varje ytterligare mellannivå som införs i detta sammanhang ofelbart måste leda till att resurserna används sämre. Det måste bli dyrare att göra på det sättet än att utnyttja de redan befintliga länsskolnämnderna.

Sedan, Lars Svensson, en fråga: Hur kan möjligheten bli större att.utnyttja kompetensen i högskolan bara därför att man har en särskild! regional organisation? Förklara det!

Anf. 137 BJÖRN SAMUELSON (vpk) replik:

Herr talman! Det är självklart att man utnyttjar kompetensen inom högskolan, sade Lars Svensson. Vidare menade han att det skulle röra sig om marginella skillnader mellan utskottsmajoritetens uppfattning och våra reservationer. Men varför kunde inte utskottsmajoriteten i så fall bifalla reservationerna? Vilken annan kompetens än högskolans är intressant för er del när det t. ex. gäller att göra samordningsvinster i samband med den nya lärarutbildningen, som jag tog upp i mitt anförande? Hur vore det med litet utbildningspolitiskt kitt, Lars Svensson, när det gäller de olika beslut som fattas på det utbildningspolitiska området?

Beträffande Linköping skriver ni i betänkandet att man skall ta till vara den kompetens, erfarenhet osv. som hittills har samlats i Linköping. Jag kan inte förstå annat än att man avhänder sig möjligheter inom utbildningspolitiken. Jag lockas liksom att säga det här. I just den här frågan kan jag inte anlägga några regionalpolitiska synpunkter när det gäller Linköping. Men det måste väl vara så att Sveriges riksdag - om jag nu skall anlägga en sådan aspekt på frågan - också kan säga att man vill ha en del.av en myndighet där. Vi kan väl inte först gå till myndigheten, som skulle existera som något slags metafysiskt fenomen, och falla i träns för att sedan vakna upp och veta vad myndigheten anser. Ni ger inga garantier för att man fortsättningsvis får vara verksam i Linköping och där ta till vara den kompetens som byggts upp på just den nivå som också ni genom Lars Svensson som talesman säger er värna om. Inte ens på detta område ger ni ett uns av garanti för att kompetensen får finnas kvar och även odlas genom högskolans försorg.

Är ni beredda att släppa in privata utbildningskonsulter på det här området, Lars Svensson?

Anf. 138 LARS SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Låt mig först för Ylva Annerstedt få påpeka att myndigheterna här har ansvaret. Vi har gjort undersökningar som visat att det finns ansvar på alla nivåer. Det leder inte till något resultat. Ylva Annerstedt säger att det på detta ornråde behövs speciella åtgärder. Men det enda som ni har kunnat motionera om och reservera er till förmån för är kravet på att SÖ skall utarbeta ett program. Var finns de konkreta förslag och åtgärder som ni i så fall vill föra fram?

Jag menar att det här måste ske en personlig påverkan ute på högskolorna. Det finns kanske också andra åtgärder som behövs för att hjälpa kvinnorna och få dem intresserade. Att skolöverstyrelsen utarbetar ett program kommer inte att lösa några problem. Det finns så många vackra program och dylikt som inte leder till någonting. Här behövs direkta åtgärder, och de skall i så fall genomföras ute i skolorna.

Göran Allmér frågar varför vi vill inrätta en mellannivå i stället för att utnyttja de redan befintliga nivåerna, eftersom det blir mycket billigare och bättre.

När det visar sig att det i vissa län inte finns tillräcklig kompetens för att kunna ordna en fortbildning måste man samarbeta med andra län. Det är av det skälet som vi anser att fördjupningsutbildningen bör knytas till regionen. Göran Allmér vet lika väl som jag var högskolorna och universiteten är förlagda. Självfallet är det därför betydligt mycket enklare och billigare att utnyttja den kompetens som finns på högskolorna om denna utbildning förläggs regionvis. Frågan om hur dessa regioner skall vara uppbyggda får vi tillfälle att återkomma till. Det finns alltså möjligheter att bättre utnyttja kompetensen på högskolor och universitet genom att låta utbildningen ske regionvis.

Jag tror inte att Björn Samuelson någonstans i betänkandet eller i propositionen kan finna att vi.har sagt att man skall utnyttja privata konsultfirmor. Vi har tvärtom framhållit att det finns kompetens inom vårt eget högskoleväseri. Vi säger att denna utbildning skall ha en praktisk anknytning, och denna får man genom att hela tiden ha anknytning till det skolväsende som man jobbar med. Den vetenskapliga forskning som bedrivs och det kunnande som finns på högskolorna skall utnyttjas under medverkan från högskolorna. Vi säger icke på någon punkt att man skall ta in privata konsulter. Det finns inom det svenska högskoleväsendet och skolväsendet tillräckligt många kunniga och lämpliga personer för detta ändamål. Vi tror alltså att det är den vägen man skall vandra. Det finns ingen anledning för riksdagen att bestämma var en liten del av en myndighet skall föriäggas någonstans. Vi tycker att det är praktiskt att myndigheten själv avgör detta.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Ett samlat program för skolledarutbildning

Anf. 139 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik;

Herr talman! Lars Svensson säger att det behövs direkta åtgärder ute på skolorna för att främja jämställdheten, och det håller jag helt med honom om. Det är naturligtvis där det skall göras. Anledningen till att det inte gjorts

131

Ett samlat program för skolledarutbildning

Prot. 1986/87:30 är att man på skolorna inte vet hur man skall göra. På en del håll i 19 november 1986 kommunerna vet man faktiskt hur man skall bära sig åt. Ett sätt för SÖ att uppmuntra dem som inte vidtagit några åtgärder är att samla in de goda exemplen och utarbeta ett förslag, som stöd och hjälp till Sveriges kommuner, om hur man kan gå till väga när man bättre stimulerar kvinnor att söka till skolledarutbildningar.

Enligt det resonemang som Lars Svensson för skulle SÖ aldrig få göra några kommentarmaterial eller servicematerial. SÖ framställer faktiskt sådant material på en lång rad områden. Bara under det senaste året har SÖ framställt ett tiotal sådana stödprogram för skolorna ute i Sverige. Nog kan det finnas anledning att man också på detta mycket viktiga område får ett material till hjälp för de kommuner där man faktiskt inte vet hur man bär sig åt för att stimulera kvinnor att söka till skolledarutbildningar.

Anf. 140 GÖRAN ALLMÉR (m) replik:

Herr talman! Nej, Lars Svensson, det behövs inte någon mellannivå för att få dll stånd en god skolledarutbildning. Visst finns det små län. Det är inget som helst tvivel om den saken. Men det är ändå att underkänna länsskolnämnderna att inte tro att de skulle kunna komma överens utan ytterligare en regional nivå. De kan förvisso samarbeta.

Jag fick inget svar på min fråga, Lars Svensson. Hur kan det bli ett bättre utnyttjande av högskolornas kompetens bara geriom att man inför denna regionala mellannivå? Det var ju så Lars Svensson uttryckte sig i sitt anförande.

Anf. 141 BJÖRN SAMUELSON (vpk) replik:

Herr talman! Först prisar Lars Svensson den kompetens som finns på högskolorna när det gäller utbildning av skolledare. Sedan säger han att man inte kan bry sig om en liten del av den verksamheten. Men om denna lilla del av den stora kompetensen råkar finnas vid en högskola som heter Linköpings högskola? Varför kan inte Lars Svensson säga att vi tycker att det är vettigt att den får ligga kyar där? Jag kan inte förstå varför inte riksdagen skulle kunna uttala att delar av en myndighets verksamhetsområde skall ligga på ett annat ställe än där myndigheten själv har behagat förlägga dem.

1 den del som handlar om vilka som skall anlitas vid utbildning av skolledare tolkar jag Lars Svenssons svar som mycket positivt när det gäller privata utbildningskonsulter. Bra, Lars Svensson! Jag tror att vi är överens om att vi vill slippa SAS-rektorer. t

Anf. 142 LARS SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill säga till Björn Samuelson att vi är överens när det gäller att utnyttja den kompetens som redan finns inom högskolan. När det gäller Linköping har vi sagt att vi förutsätter att SÖ tar till vara den kompetens som finns där. Hur man sedan praktiskt skall lösa det blir en fråga för SÖ att avgöra.

Till Ylva Annerstedt vill jag säga; Nu blev det inte något program, utan det

blev kompendier från skolöverstyrelsen som skulle gå ut till skolorna. Vi har

132                        inte någonstans sagt att skolöverstyrelsen inte skall stimulera denna verk-

samhet. Det vi har sagt är att det viktiga när man skall åstadkomma förändringar inte ligger i att man utarbetar vackra program. När det gäller att komma till rätta med dessa problem är huvudsaken att det förekommer aktiviteter ute i skolorna. För detta har självfallet skolöverstyrelsen, och det vet Ylva Annerstedt som själv är med där, möjligheter och förutsättningar att vidarebefordra tips och idéer om hur man skall kunna förmå kvinnorna att engagera sig. Vi har inte delade meningar om att det bör vara fler kvinnor som skolledare. Vad jag däremot reagerar mot är att man tror att man löser problemen genom att skriva ett program på SÖ. Det reagerar jag mycket starkt emot.

Man har faktiskt, Göran Allmér, redan nu regioner för vissa uppgifter som länsskolnämnden ansvarar för, därför att det är praktiskt och därför att det har visat sig att länsskolnämnderna är för små. Vad jag sade tidigare var att man självfallet utnyttjar högskolornas kompetens bättre om man har större grupper av skolledare. Det blir också billigare om vi på detta sätt förlägger detta regionvis. Jag trodde att Göran Allmér delade min uppfattning att det gäller både att få kvalitet på utbildningen och att göra den så billig som möjligt.

Tredje vice talmannen anmälde att Ylva Annerstedt och Göran Allmér anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Ett samlat program för skolledarutbildning

Anf. 143 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Jag har naturligtvis all anledning att uttrycka tillfredsställelse över att utbildningsutskottet under stor enighet tillstyrker de förslag som redovisas i propositionen om en samlad skolledarutbildning. Därmed kommer förhoppningsvis också riksdagen att bifalla dessa förslag.

Jag har begärt ordet i denna debatt därför att jag ser det angeläget att särskilt understryka en del av skolledarfunktionen, en av skolledarens många uppgifter, nämligen den som handlar om den pedagogiska ledningen.

Det sägs i propositionen att den pedagogiska' ledningen är den primära uppgiften för skolledaren. Det är i och för sig självklart, meri det bör ändå, trots detta, påpekas och upprepas.

Skolan verkar i dag i ett samhälle som förändras mycket snabbt. Skolan är en institution och en organisation som ställer stora krav på kunskaper och förmåga hos dem som är satta att leda den. Rektorer och studierektorer måste behärska skolans innehåll - det som skolan skall lära ut - och känna till dess regelsystem och dess administrativa ordningar. Skolans ledare måste därutöver ha en sådan yrkessäkerhet att de kan agera självständigt och emellanåt också improvisera där regelsystemen ger dem otillräcklig vägled-riirig.

Mot bakgrurid av detta säger jag i propositionen, att eftersom det är lätt att precisera konkreta administrativa uppgifter - det är lätt att hantera dem, identifiera dem och delegera dem -, kan det finnas en risk att skolledaren primärt ägnar sig åt denna typ av uppgifter och att det som är det centrala, nämligen den pedagogiska ledningen i skolan, kommer i bakgrunden. Av detta skäl vill jag gärna, när riksdagen behandlar skolledarpropositionen,

133

Ett samlat program för skolledarutbildning

Prot. 1986/87:30 särskilt understryka betydelsen av att man i utbildningen mycket noga 19 november 1986 informerar och instruerar och ger kunskaper i det som handlar om att vara pedagogiska ledare i skolan.

Att vara en pedagogisk ledare innebär att man är rådgivare och inspiratör för lärarna. Det innebär också att man kan utöva en tillsyn och kontroll över att skolan fungerar och att den kan utföra sina arbetsuppgifter. Jag talar då inte om en polisiär kontroll som innebär att skolledaren skall ha en rapportskyldighet bakåt mot överordnade, mot skolstyrelse och länsskolnämnd, utan att skolledaren itiycket aktivt skall kunna ingripa, och med dessa små åtgärder kunna korrigera där det behövs för att skolan, där den kommer till korta, bättre skall kunna fungera.

En mycket central uppgift i detta stycke är att beskriva och förklara skolans mål och innehåll, att levandegöra läroplanen. Är det något vi borde ha lärt oss i vår diskussion om vad målstyrning innebär är det just att målstyrning inte innebär att man uppställer ett antal regler för de mål man har utan att man mycket klart levandegör målen och bedriver en opinionsbildning kring det som är skolans mål. Detta är en central funktion för skolledarna, och det är en mycket viktig del i skolledarutbildningen.

Jag vill alltså understryka att en skolledarutbildning, såsom den föreslås, måste syfta till att få skolledare som verkar ute i undervisningsrummet. Om vi inte får det kommer vi aldrig att lyckas med det som är vår avsikt med målstyrningen. Detta kan innebära att skolledarna får avstå från delaktighet i ett och annat i skolans administration. Jag har med viss fasa kunnat se byråkratiska tendenser i skolan på några håll, där samtliga skolledare av förment praktiskt-administrativa skäl har satt sig i ett eget litet hus på skolgården och häckat för att de skall slippa ha kontakt med den verklighet som skolans undervisning är. Jag tycker det finns anledning att understryka att skolledaren alltid måste sträva efter att verka ute i undervisningsrummet. Att skolledaren då behöver ha en gedigen lärarerfarenhet och svårligen kan klara sig utan denna förtjänar också att i det sammanhanget understrykas.

Herr talman! Jag ansåg det vara angeläget att i anslutning till den mycket välvilliga behandling som propositionen har fått i utskottet inför riksdagsbehandlingen särskilt framhålla skolledarrollens viktigaste inslag.

Anf. 144 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! Jag har begärt ordet, inte för att förlänga debatten, utan för att markera.att vi tycker att frågan om skolledarutbildningen är mycket viktig. Vi står alltså bakom utskottsmajoriteten, och jag har därför inga andra yrkanden, men jag vill ändå göra ett par markeringar.

Den vikt vi fäster vid denna fråga tog sig bl. a. uttryck i att redan våren 1983 behandlades här i kammaren en partimotion från centern - den har nr 948 om någon skulle vara intresserad - där vi i centerpartiet utförligt beskrev hur vi tyckte att den framtida skolledarutbildningen skulle utformas.

Utgångspunkten  för resonemanget vi förde var en rapport som tre

fristående, internationella forskare hade avlämnat efter att ha utvärderat den

då gällande svenska skolledarutbildningen. Det var Pettigrow, Schmuck.och .

Vormeland som 1982 hade genomfört utvärderingen. På grundval av deras

134                        iakttagelser skisserade vi i-vår partimotion hur skolledarutbildningen borde

se ut, och det var i huvudsak de fyra steg som den nu kommer att omfatta. Vi framhöll behovet av introduktionsutbildning, av utbildning för nytillkommande skolledare och behovet av fortbildning - det som vi nu kallar fördjupningsutbildning. Vi menade att det skulle komma att föreligga étt behov av kontinuerliga fortbildningsinsatser för skolledarna.

Men riksdagen var naturligtvis sin tradition trogen och avslog motionen. Vi kom tillbaka året därpå med en kommittémotion med nr 1243. I den upprepade vi en del av det vi sagt tidigare och beklagade att regeringen, trots att vi kunde redovisa detta underlag och trots ätt skolöverstyrelsen hade kommit med sin rapport, ändå inte hade kommit sig för med att framlägga ett förslag om hur skolledarutbildningen skulle utformas.

Inte förräri denna höst kan riksdagen fatta beslut i denna fråga; man hade alltså kunnat gå fram litet snabbare, om viljan hade funnits.

Trots att vi är överens, som jag sade inledningsvis, fanns det anledning att då propositionen framlades skriva en motion och fästa riksdagens uppmärksamhet på några speciella punkter. I inledningen till vår motion noterade vi att det är bra att regeringen också fortsättningsvis är beredd att ta sitt ansvar för skolledarna i det avseendet att dessa även fortsättningsvis skall ha statligt reglerade tjänster. Staten skall ta sitt ansvar för skolledarutbildningen och kostnaderna för denna. Det fanns skäl att skriva om detta. Propositionen lämnades ju under våren 1986, och då hade vi stundtals anledning att tvivla på regeringens goda avsikter i detta avseende.

Alla här, och framför allt ledamöterna i utbildningsutskottet, kommer naturligtvis ihåg resonemangen om att eventuellt dra in de statsbidrag som utgår för skolledarna och att regeringen som en följd därav också skulle komma att undandra sig ansvaret för skolledarutbildningen. Men så kom propositionen, och det är den som vi nu behandlar.

Där fanns, tyckte vi, ett par punkter som man tog litet väl lättvindigt på. Bl. a. sade man att de skolledarutbildare som även fortsättningsvis skall svara för utbildningen bör ha lämpliga kunskaper och erfarenheter för att tjäna utbildningens syfte. Det låter naturligtvis vackert, men om man skall anställa skolledarutbildare utifrån de utgångspunkterna, kanske man vill veta litet mera om vilka kompetenskrav som det finns anledning att ställa.

Därför utvecklade vi i den aktuella motionen ett antal sådana kompetenskrav som vi tyckte borde vara relevanta för utbildarna fortsättningsvis. När betänkandet nu föreligger kan vi notera att utskottsmajoriteten har ställt sig bakom de kompetenskraven .Man åberopar dem i betänkandet och förklarar att det utskottet sagt med anledning av motionen kan tillgodose behovet av kvalifikationer. Det tycker jag är bra, och det är viktigt att detta nu är fäst på papper.

Sedan skall jäg säga några ord ytterligare om en fråga sorn kanske inte riktigt har den dignitet sorn debatten möjligen skulle kunna ge intryck av. Urider de ca 10 år som vi haft skolledarutbildning har det centrala ledningsansvaret för utbildningen, den centrala ledningsfunktionen, varit lokaliserat till Linköping. Det har gett mycket goda erfarenheter. Genorn den lokaliseringen hardet som Björn Samuelson och andra efterfrågar-den vetenskapliga kompetensen - kommit till uttryck och dokumenterats på olika

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Ett samlat program för skolledarutbildning

135

Prot. 1986/87:30 sätt genom ett antal skrifter och rapporter, bl.a. från ledningsfunktionen, 19 november 1986   Det tycker vi har varit bra.

Ett samlat program för skolledarutbildning

Det var ett skäl till att vi i motionen sade att vi tyckte att ledningsfunktionen borde finnas kvar i Linköping. Det fanns skäl att anta att så inte skulle bli fallet, eftersom man i propositionen ganska klart antydde - och det var också skolöverstyrelsens ursprungliga förslag- att ledningsfunktionen skulle flyttas till Stockholm och skolöverstyrelseri här.

En sådan fråga kan man naturligtvis hantera på litet olika sätt. Vi är säkert alla överens om att riksdagen av formella skäl inte skall gå in och fatta den typen av beslut. Om vi gör det, skulle vi riskera att fortsättningsvis här i kammaren få besluta om praktiskt taget varenda detaljfråga och varenda tjänst som skall inrättas av den statliga skoladministrationen och kanske också i andra sammanhang. Det är ett skäl till att formulera sig litet annorlunda.

Ett annat skäl är, att om man har uppfattningen att det är bra att ledningsfunktionen finns i Linköping, kan det kanske vara så - det tror jag att Björn Samuelson ger mig rätt i, eftersom även han allt emellanåt brukar sträva efter det vi kallar resultatpolitik - att man tjänar det syftet bättre om ett enhälligt utskott, så när som på vpk i det här fallet, hade konstaterat att det varit bra att den här funktionen funnits i Linköping och att utskottet dessutom utgår ifrån att det blir så fortsättningsvis.

Det är ingen garanti - det kan jag ge Björn Samuelson rätt i -, men det skulle ha inneburit ännu mindre garantier för Linköping om jag hade förenat mig med Björn Samuelson i en tjusig reservation och utskottsmajoriteten i övrigt föreslagit blankt avslag på motionen. Det hade inte gett Linköping några garantier. Det gör förvisso inte utskottsskrivningen nu heller, men den är en oerhört tydlig signal till den statliga skoladministrationen från riksdagen om hur riksdagen tycker att det borde vara fortsättningsvis. Jag tror att man på skolöverstyrelsen är lyhörd för den signalen.

Anf. 145 BJÖRN SAMUELSON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara ta upp ett par detaljer kring frågan om lokalisering till Linköping av den centrala ledningen för skolledarutbildningen.

Jag förstår att det är besvärligt för Larz Johansson. Han har gått ifrån en motion som fler partier än centerpartiet ställt sig bakom. Jag delar inte uppfattningen att ett enhälligt utskott som skriver vackert om någonting innebär någon större garanti. Inte ens om det är fråga om ett tillkännagivande behöver regeringen följa riksdagens beslut. Det finns ingen konstitutionell makt att få något sådant tillstånd. Sedan vill jagsäga. herr talman, att jag alls inte begriper varför den reservation jag avgivit skulle bli sämre om Larz Johansson anslöt sig till den.

Anf. 146 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! Till det sista Björn Samuelson sade: Jag menar inte alls att

reservationen skulle ha blivit sämre om jag hade anslutit mig till den. Men jag

är alldeles övertygad om att utskottstexten hade blivit betydligt sämre. Det

136                         var det läge vi hade när vi började den här diskussionen.  Det vi har

åstadkommit är en ganska kraftig markering i utskottstexten. Jag tror eller i varje fall hoppas att det också skall ge resultat. Det hade absolut inte en reservation från vår sida gjort.

Anf. 147 BJÖRN SAMUELSON (vpk);

Herr talman! I de fall man kan uppnå kvalitativa vinster-i det här fallet rör det sig om kvalitativa vinster som är utbildningspolitiskt betingade - kommer vi från vpk:s sida inte heller fortsättningsvis att dra oss för att peka på delar av myndigheter som vi anser kan förlägga sin verksamhet utanför Stockholmsregionen eller någon annan storstadsregion.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 3 (ett program för jämnare könsrekrytering till skolledarutbildningen)

Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot 43 för reservation 1 av Ylva Annerstedt och Lars Leijonborg.

Mom. 4 (skolledarutbildningens anordnande)

Först biträddes reservation 2 av Birgitta Rydle m. fl. med 73 röster mot 17 för reservation 3 av Björn Samuelson. 209 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 237 röster mot 65 för reservation 2 av Birgitta Rydle m.fl.

Mom. 5 (lokalisering av den centrala ledningen för skolledarutbildningen) Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 17 för reservation 4 av Björn Samuelson.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

17 § Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1986/87:3 om Öresundsförbindelserna m. m.

Öresundsförbindelserna m. m.

Anf. 148 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Debatten om Öresundsbron fortsätter oförtrutet, och trafikutskottets utförliga sammanfattning av de senaste årtiondenas brottning för och emot företer bilden av en match med många ronder, en kraftmätning som alltjämt är oavgjord.

Men det är många kombattanter vilkas intressen är företrädda i den här matchen. Det har ibland verkat som om matchen var avgjord. En domare har uppträtt - Sveriges riksdag - som har beslutat att bron skulle byggas. Det

1.37

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m.m.

138

skedde 1973. Det beslutet har 13 år på nacken. Den dåvarande kommunikationsministern och det socialdemokratiska kommunalrådet Yngvesson i Malmö, sin tids makthavare på det här området, stod på Lernacken i Malmö och pekade ut var bron skulle ligga. Det var alltså 1973, och den bron skulle ha stått klar 1985.

Som det också redogörs för i utskottets betänkande har en del positiva saker trots allt inträffat under senare tid som innebär eller kommer att innebära en förbättring av förbindelserna. Jag tänker på den nya tågfärjeför-bindelsen, den s. k. DanLink, mellan Helsingborg och Köpenhamn och de redan befintliga förbindelserna Trelleborg-Sassnitz och Ystad-Swinoujscie, som tillsammans får en total kapacitet för godstransporter på järnväg till Danmark och kontinenten på omkring 11 miljoner ton per år. Den nuvarande kapaciteten är 7 miljoner ton per år.

Utskottet säger vidare att AB Swedcarrier, som i samarbete med ett västtyskt rederi driver Trelleborg-Travemunde-linjen, överväger att under år 1987 sätta två godsfärjor i trafik mellan Trelleborg och TravemiJnde. I juli 1987 tänker Nordörederiet sätta två godsfärjor i trafik mellan Malmö och Travemiinde. Mellan Göteborg och Fredrikshavn kommer Stena Line att starta en godsfärjeförbindelse under andra halvåret 1987.

När det gäller trafiken mellan Malmö och Köpenhamn har två av den gamla typen flygbåtar tagits ur trafik och ersatts av två snabbgående båtar av s.k. katämarantyp.- Nu har man sammanlagt fyra båtar som kan frakta omkring 1,5 miljoner passagerare per år.

Rederi AB MK-line bedriver sedan i vintras en trafik från city till city. För innevarande år räknar man med att med sina två fartyg frakta omkring 200 000 passagerare och nästa år 250 000.

Medan övei-syner, uppdateringar av redan gjorda utredningar och överläggningar mellan Danmarks och Sveriges kommunikationsministrar pågått under årtionden har det trots allt hänt en hel del som har förbättrat förbindelserna.

Vid riksmötet 1982/83 slogs fast att det var "angeläget att frågan om den framtida utformningen av Öresundsförbindelserna snarast får en tillfredsställande lösning". Man talade om "behov av goda transportmöjligheter" och om ett "väl fungerande transportsystem till Danmark och kontinenten". Man förklarade att en "god kvalitet på dessa förbindelser är av betydelse även för näringslivet i Danmark, Norge och Finland".

Detta har delvis gått i uppfyllelse. .

Ordet bro nämndes inte, och goda förbindelser kunde tydligen mycket väl bestå av annat än en bro.

I den reservation som är fogad till utskottets betänkande av centerns representanter i trafikutskottet, Agne Hansson och Rune Thorén, sägs att de dansk-svenska överläggningarna om fasta förbindelser över Öresund inte skall omfatta eri fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn; Jag yrkar bifall till denna reservation.

På kulturgeografiska institutionen i Lund har man i samarbete med LO:sektionen i Hässleholm gjort en utredning, av vilken framgår att transportnäringen har mycket litet intresse av en bro mellan Malmö och Köpenhamn. Mari gör ingen tidsvinst, och dessutom skulle det bli mycket

dyrare med lastbilstrafik via Danmark till kontinenten än om man tar färjan direkt. Det är inte den första utredningen som starkt ifrågasätter samhällsnyttan i förhållande till de gigantiska investeringskostnader en fast förbindelse skulle föra med sig. Ett transportföretag som sysslar med fjärrtransporter till kontinenten väljer självfallet den väg som är billigast och går snabbast. Transportföretagen skulle enligt utrednitigen förlora mellan 500 och 750 milj. kr. per år på att ta landsvägen över Öresund och Stora Balt i stället för att utnyttja färjorna. Orsaken till detta är framför allt de ökade körkostna-derna.

Slutsatsen måste bli, att även om det skulle byggas en bro, kommer den inte i någon nämnvärd grad att utnyttjas för godstransporterna mellan Sverige och kontinenten, eftersom färjealternativet fortfarande är det billigaste och bästa. Därmed blir också en bro mellan Malmö och Köpenhamn i första hand en lokal angelägenhet, som främst skulle utnyttjas för persontrafik och för lokala förbindelser mellan Malmö och Köpenhamn. Det är naturligtvis en helt orimlig tanke att göra en sådan investering i flermiljardklassen. Företagsekonomiskt kan en sådan investering inte bära sig, och samhällsekonomiskt skulle det vara en katastrof.

I de utredningar som ligger till grund för de svenska ansträngningarna ätt få till stånd en bro mellan Malmö och Köpenhamn har man utgått från att godstfafiken till och från kontinenten skulle koriima att ta brovägen över Öresund och Stora Balt. Inser man då inte att det firins risk för att all färjetrafik försvinner om eri bro byggs? Vad får det för konsekvenser för hamnar, rederier och alla anställda i anslutning till färjetrafiken?

Enligt rapporten Öresundsförbindelser, Ds K 1985:7, visar kostnaderna för en fast förbindelse över sundet hur orimlig idén med en bro är. När bron väl står färdig behövs intäkter på mellan 800 miljoner och 1 miljard per år för att täcka räntor, amorteringar och drift. AJI dagens trafik skulle ge inkomster på 300 miljoner per år. Under förutsättning att all färjetrafik slås ut och den trafiken tvingas gå över bron skulle projektet ändå kräva en tredubbling av trafiken för att gå jämnt ihop. Är det försvarbart?

. År 1975 fattade riksdagen ett beslut i full enighet om att arbetet inte skulle inriktas på en bro mellan Malmö och Köpenhamn utan på en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Ett-förslag till fast förbindelse över Öresund har arbetats fram i Helsingborg och Helsingör. Det nya förslaget går ut på att bygga en tunnel i ett sydligare läge än som tidigare varit tänkt, om nu en fast förbindelse över huvud taget skall byggas. Fördelen med den nya sträckningen är att den gör ett mindre miljömässigt ingrepp. Sundet är smalast mellan Helsingborg och Helsingör och det är där som den största delen av den kontinentala trafiken redan går. Det skulle vara helt felaktigt att dra stora delar av den norrifrån kommande trafiken via Malmö och Köpenhamn.

Det är nu drygt två decennier sedan planerna på én bro mellan Malmö och Köpenhamn drogs upp på allvar. Då var planerna på en bro ett led i förverkligandet av Örestad, som skulle breda ut sig längs hela Skånes västsida och stora delar av Själland.

Andra delar i denna expansionsdröm var storflygplats på ön Saltholm, ett

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

. öresundsförbindelserna m. m.

139

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

antal kärnreaktorer i Barsebäck och för vattenförsörjningen en tunnel från sjön Bolmen i Småland.

I dag, när världsmetropolen Örestad skulle ha varit verklighet, diskuteras på allvar avveckling av Barsebäck, Bolmentunneln står totalt utan användning och planerna på storflygplats mitt i Öresund är troligtvis glömda för gott. Saltholm har blivit naturreservat i stället.

Orsakerna till att utvecklingen inte fortsatt i den riktning och den takt som prognoserna förutspådde kan vara flera. Men en viktig faktor är den allt större oenigheten om vad som är en önskvärd framtid. Tanken att det finns annat än ökningen av bruttonationalprodukten och materiellt välstånd som är betydelsefullt för människors trivsel har grumlat den tidigare uppfattningen om hur utvecklingen skulle drivas.

De kanske tyngst vägande argumenten mot en bro mellan Malmö och Köpenhamn är de långsiktiga effekterna på miljö- och samhällsutveckling. Helt klart är att byggandet av en Öresundsbro får som konsekvens en omfördelning av tungt gods från sjöfart och järnväg. Detta diskuteras i en situation då vi vet att försurningen redan nu är det kanske allvarligaste problemet för oss.

Man kan instämma i det som står i utskottets betänkande om att det är angeläget att snarast möjligt få fram underlag för ett för överskådlig tid definitivt beslut om hur förbindelserna över Öresund bör utformas. För centerns del vill vi ha en helhjärtad satsning på bra färjeförbindelser för gods och för persontrafik. Därvidlag har vi nu kommit en bra bit på väg, men mer är att göra. Det återstår också att avfärda broplanerna från dagordningen.

Jag yrkar bifall dll centerreservationen.

140

Anf. 149 VIOLA CLAESSON (vpk):

Herr talman! Öresundsbrofrågan är nyckeln till Gyllenhammars och storfinansgruppen Roundtable-industrialisternas Scandinavian Link-pro-jekt. Under mer än ett år har vänsterpartiet kommunisterna försökt få till stånd en ideologisk och trafikpolitisk debatt i kammaren om detta projekt.

Gång på gång har kommunikationsministrar, trafikutskottets ordförande och andra språkrör för regeringen hävdat att riksdagen inte behöver ta upp ScanLink-frågan, att regeringen inte ens haft anledning att diskutera den, att brofrågan och den motorväg som Gyllenhammar beställt till Bohuslän skall ses isolerade från kapitalets krav, osv.

Men, herr talman, det fanns en tid för inte så länge sedan då socialdemokratins toppar och näringslivet var mera frispråkiga om projektet än i dag. Fram till dess att opinionen genom Svenska naturskyddsföreningens. Fältbiologernas, Miljöförbundets och organisationen Motlänkens arbete blivit tillräckligt stark gjordes inför massmedia uttalanden som inte kunde missförstås. Det är förunderligt att så få journalister granskar maktelitens opportunistiska piruetter.

Låt mig återge några uttalanden från början av år 1985.

1. Finansminister Kjell-Olof Feldt vill se mer av handling och mindre av prat när OECD:s ministrar samlas i Paris i veckan till sitt årliga möte.

Annars är risken stor att OECD alltmer utvecklas till en klubb för analys och diskussion. OECD:s användbarhet och auktoritet försvinner, säger

Feldt, som reser till OECD-mötet i sällskap med utrikeshandelsminister Mats Hellström.

Feldt och Hellström hoppas att kunna sälja Volvochefens idé om en Scandinavian Link, en utbyggd transportled från Oslo längs svenska västkusten över till Danmark och vidare ut i Europa, till deltagarna.

Den svenska regeringen tar Gyllenhammars förslag som ett konkret exempel när den på nytt gör ett försök att få övriga OECD-länder med sig i en samlad investeringssatsning på vägar och andra kommunikationer.

En sådan satsning är enligt Feldt nödvändig om det skall bli bättre fart på den ekonomiska tillväxten. Ett måste om man skall komma till rätta med den enorma arbetslöshet som finns ute i Europa, anser han. • Enligt Feldt borde Västeuropa snabbt undersöka aktionsprogram liknande Scandinavian Link.

2. Det går snabbt framåt med de gemensamma projekt som Pehr Gyllenhammars nordiska grupp lanserat.

Scandinavian Link har redan lett till beslut i Sverige och inom kort i Norge.

----- Han kan glädja sig över att hans engagemang för Norden äntligen

börjar ge resultat. Den plan som de nordiska finansministrarna lade fram i Helsingfors i förra månaden (dvs. januari 1985) beskriver han som mycket uppmuntrande.

Ingen har från regeringshåll under 1985 dementerat innehållet i de uttalanden som jag nu återgivit. Men för att inga missförstånd skall uppstå vill jag peka på att statsminister Ingvar Carlsson tidigare detta år blev mycket upprörd över mitt påstående att regeringen haft sitt finger med i spelet om ScanLink. Kan det vara så att finansdepartementet och Kjell-Olof Feldt agerat helt på egen hand och utan att ha fått klartecken från övriga regeringsledamöter?

Jag är angelägen om att trafikutskottets ordförande besvarar den frågan. Jag tycker att det är principiellt mycket viktigt att få veta huruvida uppgörelser och utredningar i så för hela landet avgörande frågor kan genomföras helt utan parlamentets insyn och utan hänsynstagande dll folkets demokradska rätt till en öppen debatt.

Så tillbaka till Öresundsbron. Jag vet att socialdemokraterna nu har stora bekymmer med olika uppfattningar inom partiet. Ett uttryck för detta är betänkandetexten, där det fortfarande handlar om att man "snarast möjligt får fram underlag för ett för överskådlig tid definitivt beslut" i frågan. Men i dag gör man en reträtt jämfört med hur den gemensamma s-m-fp-majorite-ten tidigare har uttryckt sina ståndpunkter. I den aktuella texten handlar det om "hur förbindelserna över Öresund bör utformas" - ett citat som anfördes också av föregående talare - och inte längre om hur de fasta förbindelserna över Öresund bör utformas.

Jag tycker att det är hoppingivande att opinionen haft en så pass påtaglig effekt på utskottsmajoriteten, även om det bara handlar om politisk taktik. Sedan utskottet snickrade ihop betänkandetexten har flera intressanta saker skett. Bl.a. har den mäktiga grupp vars existens regeringen på senare tid knappast omnämnt i officiella sammanhang - som om gruppen endast vore ett hjärnspöke hos miljörörelsen - nyligen uppträtt livs levande inför riksdagens trafikutskott. Jag talar om ScanLink-konsortiet, som nu idkar

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m.m.

141

Prot. 1986/87:30 -19 november 1986

Öresundsförbindelserna m.m.

142

lobbyverksamhet mera för öppen ridå än vad som var fallet med Gyllenhammarsgruppens insatser och kontakter med finansdepartementet långt innan vi övriga var informerade. ScanLink-konsortiet med Curt Nicolin i spetsen -vill ha en motorvägsbro.

De socialdemokratiska sidoorganisationerna vill inte ha en bro över Öresund. Det beskedet gick man djärvt nog ut med redan före valet 1985. I Skåne finns numera också flera socialdemokratiska arbetarkommuner som inte vill ha bron, det finns LO-sektioner med samma inställning och numera också majoriteteri i flera av Skåriekommunerna. Meri det mest positiva som hänt är kanske att det socialdemokratiska partidistriktet på sin extra kongress nu beslutat att säga nej till Öresundsbron. Detta borde få regeringen att tänka litet mera i arbetarrörelsevänliga banor och kanske t. o. m. inse att denna nyckelfråga för ScanLink-projektets genomförande är både klasspolitisk och miljöpolitisk.

Betongpolitikerna har dock inte tystnat - tvärtom. De verkar stenhårdare än vanligt och är beredda på konfrontation med opinionen. I tidningen Arbetet i måndags anförs i ledaren att partidistriktets, beslut i Skåne "är ett nej utan betydelse"! Om jag vore socialdemokrat skulle jag skämmas över tidningen Arbetets elitistiska beteende, att så visa förakt för folkopinionen.

Herr talman! Den viktigaste sakfrågan om Öresundsbron, som kan
diskuteras oavsett vilken politisk ideologi vi företräder, är: Vad skall
broförespråkarna ha bron till? Tror de verkligen på en så ofantlig utveckling
av bilismen - en tredubbling av trafiken - att det behövs en motorvägsbro
över Öresund, trots att färjeförbindelserna nu har utvecklats på ett gynnsamt
sätt, trots DanLink och trots uttalanden om att tunga transporter skall flyttas
över från landsväg till järnväg?                  ;

De som ser bron som nödvändig därför att de tror på en ohärrimad tillväxt genom bilisrrien kan i varje fall inte längre negligera miljöeffekter som död skog, raserat naturlandskap eller asfaltering av alltmer av den odlingsbara jorden.

De som fått för sig att arbetslösa Kockumsarbetare drömmer om att få bygga en bro som egentligen inte behövs eller som struntar i att tusentals jobb försvinner från hamnar, färjor och kustsjöfart tvingas förr eller senare att inse att allt detta sker helt på S-E-Bankens, Cavalli-Björkmans och exportjättarnas villkor.

Nu finns det en tillräckligt stark opinion för att ge de fortfarande tveksamma råg i ryggen att våga. säga nej till Pehr Gyllenhammars transportpolitiska drömmar om ett Västeuropas Förenta stater, ett slags satellit till USA via världshamnen Rotterdam och Europa, dit ett svenskt trafikdike är tänkt - såsom det låter i alla texter om ScanLink från förespråkarria själva - att slussa varor, kapital och människor.

Det borde vara möjligt att sarrila arbetarrörelsen i Sverige kring en socialt riktigare politik i samklang och samarbete med hela vår svenska miljörörelse,

Herr talman! Det är inte samhällsekonomiskt motiverat med fasta förbindelser över Öresund. Miljömässiga konsekvenser på grund av ökad bilism, ytterligare luftföroreningar och försämrade livsbetingelser i havsmiljön kan lika litet accepteras som att ett antal arbetare slås ut från hamnar och

kustsjöfart. Det finns positiva alternativ - vi är många som står för en annan      PrOt. 1986/87:30

politisk väg.                                                                19 november 1986

Oresundsförbindel-sernam.m. .

Jag yrkar  med  detta,  herr talman,  bifall  till  vpk-reservationen  2 i trafikutskottets betänkande.

Anf. 150 KURT HUGOSSON (s):

Herr talman! I det betänkande från trafikutskottet som vi nu diskuterar behandlas ett stort antal motioner, som väcktes under den allmänna motionstiden vid 1984/85 och 1985/86 års riksmöten. I dessa motioner framförs krav om förbättrade tågfärjeförbindelser till Danmark och till kontinenten,, om förbättrade färjeförbindelser över Öresund, om fasta förbindelser över Öresund och om vissa lättnader i den s. k. lex Öresund.

Att utskottet först nu har behandlat de motioner som väcktes under riksmötet 1984/85 berör på att vi då trodde att ett material skulle komma fram "under 1985, så att ett ställningstagande kunde ske vid 1986 års riksdag. Som allmänt bekant är för kammarens ledamöter har något sådant förslag ännu inte kommit fram, vilket vi beklagar.

Vad först gäller de motioner som har krävt bättre tågfärjeförbindelser till Danmark och kontinenten torde dessa motionärers krav hablivit över hövan tillgodosedda. Som Ulla Tilländer sade här transporterar vi numera årligen ca 7 miljoner ton gods på våra järnvägsfärjor från Sverige till Danmark och kontinenten. Fr. o. m. den 3 november i år, då storfärjorna mellan Helsingborg och Köpenhamri idens, k! DanLink öppnades, har vi en kapacitet på 11 miljoner ton.

Som Ulla Tilländer också sade planeras en tågfärjeförbindelse från Göteborg till Fredrikshavn, som beräknas starta under andra halvåret 1987. -Mellan Malmö och Travemiinde kommer Rederi AB Nordö den 1 juli nästa år att sätta två godsfärjor i trafik. Vidare avser AB Swedcarrier, som i samarbete med ett västtyskt rederi driver TT-linjen, att under 1988 sätta två godsfärjor i trafik mellan Trelleborg och Travemiinde.

Om dessa tre ytteiligare tågfärjeförbindelser kommer till stånd - och mycket talar för att så blir fallet - kommer vi om tre år att ha en tågfärjekapacitet som uppgår till ca 18 miljoner ton järnvägsgods, vilket väl torde svara mot behovet, för att uttrycka sig försiktigt. I dag transporteras, som jag sade, 7 miljoner ton järnvägsgods från vårt land till Danmark och kontinenten.

Att utskottet har lämnat de här motionskraven utan åtgärd torde kanske inte vara särskilt förvånande för kammarens ledamöter.

Även när det gäller färjeförbindelserna över Öresund har väsentliga förbättringar kommit till stånd under de två senaste åren. Det är väl.bra för dem som bor i Malmö- och Helsingborgsområdet, men jag vill understryka vad trafikutskottet klart markerat i sin enhälliga skrivning på den här punkten, att lokal färjetrafik mellan Malmö och Köpenhamn icke är en fråga för riksdagen utan närmast en fråga för de lokala intressenterna-att ta ställning till.

Låt mig nu något behandla frågan om fasta förbindelser över Öresund. Den frågan har en lång, för att inte säga lidandes, historia. Redan på 1950-talet startade debatten, och  1952 års riksdag uttalade sig för att

143

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

144

undersökningar skulle göras för att se vilka förutsättningar man kunde finna för direkta förbindelser i form av en bro eller tunnel mellan Sverige och Danmark. Därefter har, som alla vet, en rad svenska och danska utredningar behandlat frågan.

1971 tillskapades trafikutskottet i samband med förändringen av riksdagsordningen. Trafikutskottet har haft förmånen - emellanåt tvivelaktig - att behandla den här frågan varje år. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen uttalat att fasta förbindelser över Öresund bör eftersträvas.

1973 tog riksdagen konkret ställning till ett förslag till överenskommelse mellan de svenska och danska regeringarna om en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör och en vägbro mellan Köpenhamn och Malmö. I samband med det s.k. Kockumsbeslutet för ett par år sedan underströk riksdagen också betydelsen av att fast förbindelse tillkommer mellan Malmö och Köpenhamn. I de senaste årens regeringsförklaringar har det likaså understrukits att fasta förbindelser över Öresund skall eftersträvas. Ulla' Tilländer talade om olika kombattanter i den här frågan. Låt mig säga till henne: Om det hade varit så enkelt att Sveriges riksdag hade kunnat ensam bestämma frågan om fasta förbindelser, så hade det funnits fasta förbindelser. Men eftersom de fasta förbindelserna skall gälla mellan två länder är en förutsättning att båda länderna fattar lika beslut.

Sommaren 1985 presenterades ett förslag till fasta förbindelser av de svenska och danska Öresundsdelegationerna, och i det förslaget slogs fast att man prioriterade en järnvägsförbindelse och att en uppgörelse borde omfatta både väg- och järnvägsförbindelser. Därefter hände inte så mycket, så våra vänner på andra sidan sundet lyckades nå politisk enighet om förbindelserna över Stora Balt.

Efter det att man hade nått denna politiska enighet i Danmark hölls ett möte i Köpenhamn den 25 augusti 1986 mellan den danske ministern för offentlige arbeider och den svenske kommunikationsministern angående det fortsatta arbetet med frågan om fasta förbindelser över Öresund. De båda ministrarna, representerande de två regeringarna, kom då överens om följande:

1.  De undersökningar som gjorts om de miljömässiga konsekvenserna av de fasta förbindelserna skulle uppdateras. Man underströk att det är viktigt att ha ett så grundligt material om miljöfrågorna som det någonsin är möjligt att få fram. Där betonades särskilt de fasta förbindelsernas inverkan på vattengenomströmningen i Öresund och därmed på miljön i Östersjön.

2.  Ministrarna var överens om att de gamla alternativen med en vägförbin-delse Malmö-Köpenhamn och en järnvägstunnel Helsingborg-Helsingör skulle uppdateras med eventuella nya fakta.

3.  Bara någon vecka tidigare hade man fått förslag från Helsingborgs och Helsingörs kommuner om ett nytt alternativ till tunnel, HH-syd. Man var överens om att detta alternativ skulle utvärderas.

4.  Man kunde konstatera att det fanns nya fakta när det gällde möjligheten att köra tunga godståg över en bro i läget Malmö-Köpenhamn. Det var den danska järnvägsmyndigheten som menade att det fanns sådana möjligheter. Också det alternativet enades ministrarna om att pröva.

Nu pågår alltså en genomgång av alla dessa frågor jag här nämnt.

Miljöfrågorna utreds av de olika miljömyndigheterna i våra två länder, i Sverige av bl. a. naturvårdsverket. De andra frågorna håller vägverket och SJ på vår sida och dessas motsvarigheter på dansk sida på med.

Utskottet har mot den här bakgrunden inte funnit anledning att föreslå riksdagen att ompröva sin positiva grundinställning till fasta förbindelser över Öresund. Tvärtom har utskottet funnit det angeläget att understryka vikten av att de förhandlingar som nu pågår bedrivs med största skyndsamhet. Utskottet har noterat att avsikten är att beslutsunderlaget skall kunna föreligga i mitten av 1987.

De utredningar som nu pågår omfattar, som jag nyss redovisade, vissa nya alternativ. De omfattar också, som jag noterade, miljökonsekvensbeskrivningar. Skulle dessa undersökningar visa nya fakta - tekniska, ekonomiska eller miljömässiga - som talar mot fasta förbindelser över Öresund, kan detta självfallet påverka riksdagens inställning. Det bör emellertid noteras att det redan i dag finns ett omfattande utredningsmaterial när det gäller Öresundsförbindelser och att de utredningar av teknisk, ekonomisk och miljömässig karaktär som hittills har gjorts och som är offentligt redovisade inte tyder på att några hinder skulle föreligga. Detta innebär, herr talman, sammanfattningsvis att det nu inte finns skäl att ompröva riksdagens uttalade positiva inställning till fasta förbindelser över Öresund. Jag menar att det med anledning av den senaste tidens diskussioner tvärtom finns skäl för riksdagen att för regeringen och för regeringens förhandlare understryka angelägenheten av att förhandlingarna bedrivs i skyndsammaste möjliga takt med sikte på en snar överenskommelse. Detta är särskilt viktigt med tanke på risker för kostsamma felinvesteringar om ett beslut i frågan skulle dröja. Därför har utskottet föreslagit att motionerna skall lämnas utan åtgärd.

Till utskottets betänkande har fogats två reservationer. Centerpartiet fullföljer sin tidigare kända linje och säger nej till en bro mellan Malmö och Köpenhamn. Vpk har ändrat uppfattning jämfört med tidigare. Partiet har varit en förkämpe för en fast järnvägsförbindelse över Öresund. Men i den reservation som vpk nu har fogat till betänkandet säger man att det inte är motiverat att anlägga fasta förbindelser över Öresund, dvs. varken en fast landsvägsförbindelse eller en järnvägsförbindelse, i tunnel eller på bro. Det är alltså ett nytt ståndpunktstagande från vpk, vilket jag noterar med en viss förvåning. Jag tror inte att denna ståndpunkt hade intagits ifall förutvarande ledamoten i trafikutskottet Sven Henricsson, som var en varm förespråkare för fasta järnvägsförbindelser; hade varit kvar i utskottet.

Med en papegojas envishet återkommer Viola Claesson när vi diskuterar trafikpolitiska frågor ständigt i talarstolen till Scandinavian Link och den s. k. Gyllenhammars väg. Jag har tidigare från denna talarstol sagt, och jag upprepar: Kommunikationsministern sade så sent som i fredags att Scandinavian Link-projektet, som näringslivet företräder, varken finns på regeringens arbetsbord eller på den socialdemokratiska riksdagsgruppens arbetsschema. Sedan får Viola Claesson hänvisa till Scandinavian Link hur mycket hon vill. Viola Claesson hänvisade till beslut och uppfattningar i Skåne. Självfallet finns det olika uppfattningar i dessa frågor inom alla partier och inom olika delar av landet. Frågan om fasta förbindelser mellan Sverige och kontinenten är naturligtvis av intresse för dem som bor i Skåne, men framför allt är det ett

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna rn. m.

145

10 Riksdagens protokoll 1986/87:29-30

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m.m.

riksintresse. Därför är det med en viss förvåning som jag noterar att det av de nio deltagarna i kvällens debatt är sex som är från Skåne. När jag tittar ut över kammaren finner jag - och det är mycket glädjande - att Skånebänken är väldigt välbesatt. Men jag vill klart understryka att frågan om fasta förbindelser icke enbart är en angelägenhet för Skåne. Det är av riksintresse att frågan får sin lösning. Jag vill understryka vad utskottet har sagt, nämligen att det är angeläget att vi får fram detta underlag och inom en snar framtid äntligen kan komma till ett beslut i dessa frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till alla punkter i trafikutskottets hemställan.

146

Anf. 151 VIOLA CLAESSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag förstår att Kurt Hugosson känner sig besvärad över att jag så envist vill diskutera Scandinavian Link. Men den här gången tog jag faktiskt flera direkta citat som visar att en så pass viktig regeringsledamot och minister som Kjell-Olof Feldt klart har uttalat vissa uppfattningar i frågan tidigare, när den inte var så kontroversiell visavi miljöopinion och andra här i landet. Jag bad om en kommentar till detta, Kurt Hugosson, och jag skulle gärna vilja ha den.

Öresundsbrons vara eller inte vara är inte en ny fråga. Det är helt riktigt, Kurt Hugosson. Som ordförande i trafikutskottet har Kurt Hugosson gång på gång bl.a. påmint om riksdagsbeslutet från 1973. Men det räcker inte att hänvisa till det om man inte samtidigt redovisar hur opinionen då såg ut. Vpk:s ställningstagande kan sammanfattas med dessa ord ur vår partimotion med nr 2018 från 1973:1 proposition 1973:146 föreslår regeringen ordnande av fasta förbindelser över Öresund. Varje beslut i denna fråga får stora och mångsidiga verkningar. Frågan är regionalpolitisk och trafikpolitisk, miljöpolitisk och fördelningspolitisk. Den berör inte bara Skåne och Danmark -helt riktigt, Kurt Hugosson - utan indirekt också Norrland. Den påverkar arbets- och levnadsförhållanden för ett mycket stort antal människor. Regeringsförslaget går ut på att först bygga bilbro Malmö-Köpenhamn, senare en enkelspårig järnvägsförbindelse Helsingborg-Helsingör. Vpk är motståndare till regeringens förslag. Vi anser det felaktigt ur alla de ovannämnda synvinklarna. Vi anser det klasspolitiskt reaktionärt. Det kommer att ensidigt gynna speciella storfinansgrupper. Vi anser också de allmänna planeringsinsatser som förslaget aktualiserar vara illa förberedda och propositionen slappt behandlad.

Jag måste säga att jag är glad över vpk:s mycket tydliga ställningstagande och klarspråk i den här motionen. Det visar också att vårt ställningstagande i dag inte är snabbt påkommet eller sprunget ur någon som helst illvilja eller avsikt att sätta käppar i hjulet för socialdemokratiska finansministrar eller andra ministrar och företrädare för landets mäktigaste exportföretag. Argumentationen handlar i dag också om att vi inte vill vara med om vare sig reaktionär klasspolitik eller miljövandalisering, Kurt Hugosson.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 152 ULLA TILLÄNDER (c) replik;

Herr talman! Egentligen är det ganska uppmuntrande att läsa utskottets betänkande, om man jämför det med det anförande som Kurt Hugosson höll. Utskottets utlåtande innehåller en reservation, där vi i centern säger nej till bron. Däremot finns i utskottets skrivning inget ja dll en bro. Kurt Hugosson är mer definitivt för en bro än vad utskottet är.

Det man i utskottets utlåtande efterlyser är en ordentlig miljödebatt inför ett slutgiltigt ställningstagande. Det sade också Kurt Hugosson. Men vi är inte där än. Ju mer miljöfrågorna kommer i fokus och vägs in efter sin rätta tyngd, desto större torde tveksamheten inför ett brobygge bli.

Man brukar säga att medan gräset gror dör kon. Frågan är om inte det talesättet går att tillämpa just på den här frågan. Gräset som gror är miljöfrågorna, men också båtförbindelserna som hela tiden vuxit fram. När det kommer till kritan visar sig bron obehövlig, för den har ersatts med så många andra överbryggningar.

Kurt Hugosson redogjorde också för den väldiga kapacitet sorri tågfärje-trafiken kommer att få. Av detta kan man bara dra slutsatsen att en bro inte kommer att behövas. Men jag skulle ändå vilja ställa en fråga till Kurt Hugosson. Hur ser Kurt Hugosson på utvecklingen för tågfärjorna om en bro kommer till, tågfärjor som kommer att ha en sådan enorm kapacitet?

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna mm.

Anf. 153 KURT HUGOSSON (s) replik:

Herr talman! Viola Claesson föredrog att citera vpk:s motion från 1973 framför ätt ge en förklaring till varför vpk har ändrat uppfattning när det gäller fasta tågförbindeisér mellan Sverige och kontinenten. Vpk har alltid haft en positiv inställning till sådana fasta tågförbindelser.

Jag noterar också att Viola Claesson i sin andra replik inte återkom till resonemanget att socialdemokratins inställning till fasta förbindelser över Öresund skulle ha något samband med Scandinavian Link-projektet som drivs av näringslivet. Det torde ju falla på sin egen orimlighet, eftersom vi fattade det första beslutet redan 1973.

Viola Claesson talar om miljövandalism. Det som jag redogjorde för i mitt inlägg var de olika utredningar som pågår. En av de vikfigaste uppgifterna som ministrarna bett att få fram är miljökonsekvenserna av eventuella fasta förbindelser. Jag sade, det skall jag gärna upprepa, att om dessa undersökningar skulle visa att de miljömässiga konsekvenserna talar emot fasta förbindelser kommer detta naturligtvis att påverka besluten.

Jag vill säga till Ulla Tilländer att jag i mitt inlägg redovisade hur många gånger som en stor majoritet i riksdagen posidvt har uttalat sig för att vi skall få fasta förbindelser över Öresund. I detta läge, när förnyat utredningsmaterial tas fram, har utskottet inte funnit någon som helst anledning att gå ifrån denna positiva grundsyn som riksdagen har uttalat och som regeringen i flera års regeringsförklaringar uttalat. Men vi har sagt att vi skall avvakta utredningsmaterialet. Utifrån dessa utgångspunkter var det min förhoppning, när jag föreslog att man skulle lämna motionerna utan åtgärder, att vi skulle få ett enhälligt utskottsbetänkande. Men det var omöjligt, eftersom vpk och centerpartiet upperibarligen hade sådana politiskt betingade behov att de trots denna öppenhet från majoriteten i utskottet måste reservera sig.

147

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

Anf. 154 VIOLA CLAESSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag skall besvara Kurt Hugossons fråga, även om han inte motsvarar mina förväntningar och svarar på alla mina frågor.

Först och främst, Kurt Hugosson, är det faktiskt inte så i mitt parti att en av oss helt ensam kan gå ut och driva en viss linje, särskilt inte i en sådan här viktig fråga. Sven Henricsson skulle ha pläderat på samma sätt som jag gör här. Vi har diskuterat denna fråga ganska länge. Jag hänvisade till var vi stod 1973. Argumenten mot sådana stora projekt som det här är fråga om håller precis lika bra i dag som då.

Vpk hade en positiv inställning till fasta järnvägsförbindelser, precis som Kurt Hugosson säger. Men vad som är viktigt i utgångsläget i dag är ju hur övriga förbindelser har utvecklats. Flera talare har framhållit och även texten i betänkandet visar att bl.a. färjetrafiken kommer att utvecklas positivt.

Vi vill inte vara med och satsa på vare sig vägar eller järnvägar som inte behövs. Det är ju detta som är det märkliga med politiken av socialdemokratisk modell. Regeringen kan gå ut i arbetslöshetskriser och på speciella orter som Uddevalla eller i Skåne då ett företag går omkull och ge löften om att bygga t. ex. motorvägar och broar utan att de behövs. Vi ställer inte upp bakom en sådan politik.

Min fråga är: Varför skall man över huvud taget utreda i så många år om man inte kan visa att det finns behov av t. ex. en motorvägsbro?

Jag skulle vilja avsluta genom att travestera Kurt Hugosson. Så här sade Kurt Hugosson i sitt första inlägg här om fasta förbindelser över Öresund: "Den frågan har en lång, för att inte säga lidandes, historia." Kurt Hugosson, hjälp oss andra genom att göra den pinan kort! Säg nej till en motorvägsbro över Öresund!

148

Anf. 155 ULLA TILLÄNDER (c) replik:

Herr talman! Kurt Hugosson sade med anledning av utskottsbetänkandets utformning, att det nu inte har funnits anledning att frångå den positiva grundsynen, vilket skulle tyda på att man fortfarande förespråkade en bro. Vi kan i alla fall konstatera att utskottet inte uttalar sig för en bro. Det tycker jag är bra. Liksom Viola Claesson vill jag emellertid uppmana Kurt Hugosson att lyssna litet bättre på rörelsen.

Skånedistriktet av det socialdemokratiska partiet uttalade sig ju häromdagen emot en bro, och det med klar majoritet. Detta var inget olycksfall i arbetet, det skall man lägga märke till. Enligt vad som framgick av tidningsreferaten var den extra kongressen särskilt sammankallad för att diskutera just brofrågan. Denna klara majoritet emot en bro åstadkoms alltså efter utredande i tiotals år, efter alla diskussioner och inte minst efter alla försök till övertalning gjorda av topparna i det socialdemokratiska partiet. Dessutom är många kommuner i Skåne också emot en bro.

Vilket var då det starkaste argumentet bakom majoritetens i det socialdemokratiska partidistriktet ställningstagande? Jo, såvitt jag förstår var ett argument miljöaspekterna, och detta är något nytt inom socialdemokratin för 1980-talet och förhoppningsvis också inför 1990-talet. Men för oss inom centern är detta inget nytt. Det andra skälet var, tror jag, att en bro skulle

komma att drabba så många anställda vid färjetrafiken. Detta är också en viktig aspekt.

Anf. 156 KURT HUGOSSON (s) replik:

Herr talman! Inför kammarens ledamöter vill jag bara klargöra att när vi behandlade de här motionerna i trafikutskottet nämnde inte Viola Claesson med ett enda ord att vpk hade bytt uppfattning när det gäller fasta järnvägsförbindelser. Detta upptäckte jag först då jag läste vpk:s reservation. Det är ganska förvånande att vpk inte argumenterade i denna fråga då utskottet behandlade den.

Sedan, Ulla Tilländer, redogjorde jag i mitt anförande förde många beslut som riksdagen har fattat med stor majoritet och som innebär positiva uttalanden för fasta förbindelser över Öresund. 1 motionerna förelåg krav på att vi skulle uttala oss mot fasta förbindelser.

Det har vi inte ansett att vi skall göra, med tanke på det utredningsarbete som pågår och de förhandlingar som sker. Vi menar tvärtom - med tanke på de diskussioner som förts - att det finns anledning för riksdagen att här i dag för regeringen och regeringens förhandlare understryka angelägenheten av att förhandlingarna bedrivs skyndsamt, om möjligt med sikte på en snar överenskommelse.

Jag sade också att det är viktigt att vi får fram detta underlag och kan fatta beslut, inte minst med tanke på att det annars kan bli mycket kostsamma felinvesteringar.

Herr talman! Jag yrkar än en gång bifall till trafikutskottets hemställan.

Andre vice talmannen anmälde att Viola Claesson och Ulla Tilländer anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

Anf. 157 ROLF CLARKSON (m):

Herr talman! Sedan beslutet om fasta förbindelser i Öresund fattades 1973, ett beslut som förutsatte etablerandet av Saltholm som platsen för en ny internationell flygplats, har diskussionen om hur Öresundstrafiken skall utformas böljat fram och tillbaka. Eftersom överförandet av gods på järnväg alltmera framstått som den verkliga flaskhalsen, har riksdagen uttalat att när det gäller fasta förbindelser är en tunnel för järnvägstrafiken mellan Helsingborg och Helsingör det mest angelägna. När det gäller förbindelsen Malmö-Köpenhamn har danskarna intagit attityden att först måste en fast förbindelse i Stora Balt beslutas innan man kan och vill diskutera Malmö-Köpenhamn-leden.

I dag har vi ett på avgörande punkter helt förändrat scenario.

1. DanLink har startat. Därmed är för överskådlig framtid den tunga järnvägstrafiken mellan Sverige och Danmark och Västeuropa tillgodosedd. Till yttermera visso kan vi räkna med järnvägsfärjor även från Malmö och Göteborg till Västtyskland och Danmark nästa år. Jag kan,inte längre se någon realism i planerna på en järnvägstunnel mellan Helsingborg och Helsingör, så mycket mindre som fullmäktige i Helsingör nu bestämt avvisar

J49

11 Rik!:dagens protokoll 1986/87:29-30

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

tanken på en tunnel, som ju ökar trafiken på kustbanan mellan Helsingör och Köpenhamn.

2. DanLink frigör stor kapacitet för last- och persontrafiken mellan
Helsingborg och Helsingör. Det nya avtalet mellan Helsingborgs kommun
och SJ om tågföringen i Helsingborgs centrum skapar möjligheter för en
rationell gemensam terminalorganisation för de olika färjeföretagen i
Helsingör-Helsingborgs-leden. En sådan rationell trafikutveckling i Hel
singborg måste mötas med en motsvarande i Helsingör, om en konkurrenssi
tuation som ger likvärdiga villkor skall föreligga.

Den planerade gemensamma terminalen i Helsingborg bör inte tillskapas om inte bindande avtal om en likadan i Helsingör sluts med danskarna. Den gemensamma terminalen i Helsingör måste stå färdig samtidigt med den i Helsingborg. Man kan således hävda att trafiken till och från Danmark, både vad det gäller järnväg och bilism, fått en betydande kapacitetsökning, som kommer hela landet till godo. Det är också ett glädjande faktum att dessa stora förbättringar skapas medelst färjetrafik, som ju miljömässigt innebär stora fördelar. Färjetrafiken medger också en tilltalande transportform för den stora gränshandeln som florerar både i Helsingborg och i Helsingör.

Färjetrafiken mitt inne i Helsingborgs centrum är inte bara pittoresk, utan framför allt är den grunden för ett rikt diversifierat affärsliv.

För den stora lokala, regionala och nationella trafik som går över Helsingborg har alltså stora kapacitetsförbättringar inletts. Trafikföringen i norra Öresund kommer att vara tillfredsställande för långa tider framöver.

3. Sedan politisk majoritet uppnåtts i Danmark för en bro och tunnel i
Stora Balt, har det danska intresset för en fast förbindelse i Köpenhamn-
Malmö-leden markerats.

I södra delen, enkannerligen mellan Malmö och Köpenhamn, är trafikförhållandena dåliga. Framför allt beror detta på det längre avståndet och färjetrafikens svårigheter att här få intäkterna att täcka kostnaderna. En mera rationell avveckling av trafiken mellan Malmö och Köpenhamn - vi får inte glömma flygplatsen i Kastrup i detta sammanhang - i form av en bro och/eller tunnel kommer att generera en helt ny trafik och i många avseenden radikalt förändra nuvarande trafikbild både för sjöfart och luftfart och för vägar och järnvägar.

Just nu pågår ett allra sista utredningsarbete om fasta förbindelser över Öresund, och ett ställningstagande kan sannolikt ske redan mot slutet av nästa år. Frågan är kontroversiell, men får för den skull inte ständigt skjutas på framtiden. Det är av vitalt intresse både för det allmänna och för allmänheten att ovisshetens tid tar slut. Att arbeta målmedvetet är vida bättre än att brottas med ovisshet.

Jag skall inte delta i den diskussion orri en fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn som har förevarit. Den kan mer berättigat föras när resultatet av de avslutande utredningar som pågår redovisas under nästkommande år.

Jag yrkar, herr talman, bifall till trafikutskottets hemställan i betänkandet nr 3.

150

Anf. 158 KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! "Frågan om fasta förbindelser över Öresund har sedan början av 1950-talet haft stor och fortlöpande aktualitet", skriver trafikutskottet och ger oss sedan en lång och innehållsrik katalog över alla utredningar och alla ofullbordade beslut i frågan. Det är i och för sig inte mycket att invända mot den texten och inte heller mot utskottsbetänkandet i övrigt, med de slutsatser man kan dra av det skrivna. Betänkandet ger nämligen oss som vill ha en bro eller annan fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn ett visst hopp. Vi har annars många gånger tidigare haft anlgdning att förtvivla inför beslutsvånda och kovändningar hos olika regeringar och riksdagar på bägge sidor sundet.

Under normala förhållanden, herr talman, hade jag därför inte haft någon anledning att också i år uppträda på scenen och ta till orda i den här frågan. Men sedan det nu har kommit fram att också socialdemokraterna i Skåne har drabbats av beslutsvånda och ångrat tidigare ställningstaganden känns det angeläget att säga ifrån, att det har inte folkpardsterna i Malmö gjort.

Vi har den uppfattningen att goda kommunikationer med omvärlden är en av flera viktiga förutsättningar för ett blomstrande näringsliv. Vi har också uppfattningen att ett framgångsrikt näringsliv är en förutsättning för goda sociala och kulturella förhållanden på en ort, i en kommun, i ett län och i ett land. Vi menar att fasta förbindelser över Öresund ger oss goda kommunikationer.

Herr talman! När Skåne var danskt - det är länge sedan - då var de allmänna kommunikationsmedlen inte särskilt utvecklade. Då var också bätförbindelser bra kommunikationsmedel på så korta avstånd som det är fråga om i det här fallet. Det var faktiskt så att vattnet band den danska och den svenska delen av Danmark samman. Men det är, som sagt, faktiskt ganska länge sedan. Under de århundraden som gått har tekniken gjort stora landvinningar. Då är det desto svårare att förstå att den landvinning som tycks vara svårast att nå är brofästen på ömse sidor Öresund. Och ändå har jag faktiskt aldrig träffat någon som har kunnat bevisa för mig att någon nu befintlig bro har gjort mera skada än nytta. Det är precis tvärtom.

Jag tvivlar inte på att det här i riksdagen skulle vara möjligt att få en klar majoritet för fasta förbindelser - bro eller tunnel. Trafikutskottets betänkande tyder också på det, och därför har jag inte polemiserat mot utskottet i dag. Men det finns anledning att understryka mycket noga, som också utskottets ordförande har gjort, att fasta förbindelser mellan två länder är en rikspolitisk fråga som det skall beslutas om här i riksdagen, och då bör inte bypolitiska gräl få styra besluten här.

Jag hoppas att regeringspartiet i övrigt intetar intryck av Skånédistriktets senaste beslut. Jag skall gärna medge att utskottets ordförande har rätt, när han säger att det är mest skåningar som uppträder, men det må vara oss förlåtet att vi är mer intresserade av denna rikspolitiska fråga än t. ex. av om bron mellan Haparanda och Torneå behöver repareras eller byggas ut.

Jag tror dessutom att alla som sitter i trafikutskottet - liksom vi som är särskilt engagerade i Öresundsförbindelserna - egentligen är eniga om en sak: vi är hjärtinrieriigt trötta på att år efter år upprepa nästan samma debatt och  samma  argument.   Det  börjar,  herr talman,  snart  verka som  en

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

151

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

föreställning i commedia delFarte-stil, och det är underligt att vi bryr oss om att skriva våra anföranden, när vi ändå kan dem utantill från tidigare år. Men en sådan här föreställning kommer naturligtvis ändå att upprepas årligen ända till den dag ett definitivt beslut är taget om fasta förbindelser.

Det vore skönt, herr talman, om ett sådant beslut kom medan någon av oss sitter kvar i riksdagen.

152

Anf. 159 BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Mycket har redan sagts i den här debatten, och en hel del av de argument och synpunkter som jag framfört i olika sammanhang vid utskottsbehandlingen har redan framförts här, men jag kanske kommer att upprepa dem.

Mycket har hänt sedan den här frågan senast behandlades av riksdagen. En ny färjelinje för järnvägsgods, DanLink, har kommit till. Moderna färjor med kapacitet att ta 55 järnvägsvagnar har satts in i trafik på linjen Helsingborg-Köpenhainn. Enligt SJ innebär detta att man kan agera efter moderna krav på snabbhet och exakthet. SJ är nöjt med denna lösning i det här läget. Det är fråga om en enorm kapacitetshöjning fr.o.m. den 3 november i år-ungefär en fördubbling av nuvarande kapacitet i Öresundsregionen.

Utökad kapacitet har under senare år kommit till på leden Trelleborg-Sassnitz. Halvårsskiftet 1987 kommer direkttrafik Malmö-Travemiinde i Västtyskland i gång. Arbetet med bangård och färjeläge pågår i Malmö; man investerar 70 milj. kr. i hamnen. En ombyggnad avfärjor är kontrakterad för ca 100 milj. kr. för att de skall passa för järnvägsvagnstransporter. Även dessa färjor får vardera spår för att ta 55 järnvägsvagnar per tur. Trelleborg-Travemunde-färjan planeras för järnvägsvagnar. Det innebär utökning och en ny linje, eftersom de färjorna skall gå direkt på Västtyskland.

Det är klart med färjetrafik med järnvägsfärja på ytterligare en led -Göteborg-Fredrikshavn - med kapacitet just under en miljon ton per år.

Totalt innebär nu tillgänglig och beslutad färjetrafik för järnvägsgods att vi före utgången av 1987 har en kapacitet för järnvägstransporterat gods med 14 miljoner ton per år mellan Sverige samt Danmark och kontinenten. 1988 kan kapacitet för ytterligare 1-1,5 miljoner ton per år komma till på sträckan Trelleborg-Travemunde. Kvalitet i form av snabbhet, säkerhet, kapacitet och regularitet är kännemärket för moderna fartyg.

När färjorna på sträckan Trelleborg-Travemiinde har kommit i gång har vi en kapacitet på 15-16 miljoner ton per år. Nuvarande godsmängd är sju miljoner ton per år. Optimistiska kalkyler talar om ett behov av färjor och annat för 10-12 miljoner ton någon gång in på 1990-talet. Detta betyder en mycket kraftig överkapacitet. Det finns inte gods till alla transportmedel.

I det här läget står vi nu - och då förhandlas det om att dessutom bygga broar eller tunnlar för industrins transportbehov. Bro eller tunnel eller en kombination av båda kommer att kosta en hel del kronor, och någon skall betala. Det gäller mångmiljardbelopp. Skall en sådan här investering förväntas måste den rimligtvis utnyttjas. - På vad sätt?

Det gods som färjelinjerna har varit till för måste på något sätt fås att lämna färjor, färjelägen och hamnar. Det betyder ett behov av lägre priser än

färjorna kan bära - och därmed måste man tvinga bort dem, få dem att försvinna ur bilden. Sedan kan priserna justeras igen.

Men det kommer att krävas ännu mer gods för att man skall få ekonomi i projekten, och det godset kommer - om det finns - att få tas från de kvantiteter som går med fartyg från regioner och hamnar såväl i nord, syd, ost som väst inte bara till Europa utan också för vidarebefordran transoceant till andra kontinenter över de stora hamnarna på kontinenten, Rotterdam och Antwerpen.

Vad skulle detta innebära för landets transportstruktur? Det har hittills föga belysts. Men vår kustsjöfart kommer redan med de nu kraftigt ökade resurserna för järnvägstrafiken att inte bli oberörd. Kustsjöfarten lever redan i ett mycket kärvt klimat. Nu talas det om att vi måste slå vakt om sjöfarten på Sverige. Det gäller både kustsjöfarten och den transoceana sjöfarten. Det gäller också hur de svenska hamnarna, som är kommunalt ägda, skall verka i framtiden och hur befintliga investeringar skall utnyttjas och finansieras.

En fast förbindelse - det talas om kombibro för såväl landsväg som järnväg - blir när den har körts in i transportsystemet en trafikens aorta, en huvudpulsåder för det mest strategiska godset i vårt varuutbud. Vi får alla ägg i en korg. I dag har vi ett flexibelt system med färjor till och från olika hamnar. Det kan vi behöva i framtiden också. Vi skall kunna försörja oss även i krissituationer.

Herr talman! Mycket av detta har vi inte belyst ännu: överkapacitet på järnvägssidan, sjöfartens situation, en påtaglig ändring av infrastrukturen inom landets transportsektor, de kommunala hamnarna och verksamheten i och omkring dessa, koncentrationen av landets varuutbyte och situationen i krislägen. Det här bör finnas med när vi i riksdagen skall besluta - och det bör vi göra snart - hur Sveriges förbindelser söderut skall se ut långsiktigt.

Herr talman! Utskottets hemställan innebär i dag inte beslut om några fasta förbindelser över eller under Öresund. Mitt namn står under utskottsbetänkandet, där utskottet förordar skyndsamt genomförda undersökningar för att få "fram underlag för ett för överskådlig tid definitivt beslut hur förbindelserna över Öresund bör utformas". Märk väl! Utskottet använder inte benämningen fasta förbindelser - ordet fasta ströks vid justeringen av betänkandet i utskottet.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

Anf. 160 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Vi håller just nu på att diskutera riksdagens ofullbordade. Dagens beslut här i kammaren kommer- i likhet med alla andra beslut i detta ärende - inte att innebära något definitivt och slutgiltigt ställningstagande till frågan om Öresundsförbindelserna, vilket efter många års utredande vore i högsta grad önskvärt. Detta är beklagligt, därför att ett sådant förslag vore det hög tid att vi i riksdagen fick ta ställning till. Under senare år har varje nytillträdd kommunikationsminister sett sig föranlåten att, tillsammans med en likaså nytillträdd dansk kollega, tillsätta en egen utredning i frågan. Den nuvarande chefen för kommunikationsdepartementet utgör härvidlag inget undantag.

Jag skall inte ifrågasätta det utredningsarbete som nu pågår utan bara

153

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m.m.

154

uttrycka förhoppningen att det skall ske skyndsamt och att det slutgiltiga beslutsunderlaget skall kunna föreläggas riksdagen med det allra snaraste. Den tidsplan som nu finns tyder på att detta skulle vara möjligt.

Förutsättningarna synes därför i dag bättre än kanske någonsin fidigare, främst med tanke på att ett definitivt beslut i det danska folketinget om en fast förbindelse över Stora Balt nu uppenbarligen är nära förestående.

Det förtjänar att understrykas att det har hänt en hel del positivt i Öresundstrafiken under senare tid. Om inte alla tecken slår fel kommer också mycket positivt att inträffa under de närmaste åren, sannolikt både i de direkta förbindelserna över Öresund och i ett utomordentligt varierat utbud av tågfärjetransporter till Danmark eller direkt till kontinenten.

De satsningar som har gjorts på leden Helsingborg-Köpenhamn, i form av DanLink-projektet, och soni kommer att göras på tågfärjor till Travemiinde från både Malmö och Trelleborg och till Fredrikshavn från Göteborg, ger en knivskarp och förhoppningsvis stimulerande konkurrens. En stor del av svenskt näringsliv har efterfrågat denna typ av förbindelser. Den mångfald ur vilken de nu har att välja är en positiv faktor för alla dessa företag.

Samtidigt tror jag att utvecklingen av tågfärjetrafiken bör tjäna som en tankeställare även i debatten om eventuellt fasta förbindelser över Öresund. Jag tror,att det är dags att ta ned den frågan på jorden, att konstatera att konsekvenserna förmodligen inte blir så långtgående som många tycks tro. Det har talats om att all vägburen godstrafik skulle lockas över till denna bro, men så tror jag inte kommer att bli fallet. En bro kommer att utgöra ett valalternativ bland flera - ett viktigt valalternativ men inte det enda, precis som det kommer att finnas fler alternativ för tågfärjetransporter. Många privatbilister på semesterresa kommer självfallet att ta denna väg, vilket givetvis kommer att innebära ett avbräck för färjetrafiken. Likaså kommer givetvis en bro att främst aktivera Malmöregionen, Företag kommer att. lockas dit, vilket knappast kan ses som något negativt för en hårt drabbad region. En sådan förbindelse kommer också att skapa rörlighet mellan Danmark och Sverige på ett helt annat sätt än som i dag är fallet. Detta borde ■ vara positivt mot bakgrund av att den närmaste vägen mellan Malmö och Köpenhamn för allt fler har kommit att gå.via Stockholm.

Men jag är inte övertygad om att merparten av den tunga lastbilstrafiken kommer att ta vägen över en bro. Många kommer förmodligen, även i fortsättningen, att föredra den "fikapaus" som en tjugominutersresa med färjan till Helsingör innebär. Andra kommer säkert, precis som nu, att tycka att det är bekvämt att somna i Sverige och vakna i Västtyskland. De kommer följaktligen att åka till Travemunde från antingen Malmö eller Trelleborg.

. Det är bara så - och det får vi förmodligen acceptera - att det finns inte en lösning på Öresundsfrågan av det mycket enkla skälet att det inte ställs bara ett krav på en lämplig transport av person och gods. Tvärtom ställs det många olika krav av många människor och företag. Vi kommer säkert aldrig att kunria tillgodose alla öriskemål. Meri ju mer vi accepterar mårigfalden, desto större är chansen att vi får en för flertalet lyckad lösning.

Det är min förhoppning, herr talman, att nästa gång frågan om fasta förbindelser över Öresund behandlas i denna kammare också skall bli den sista. En av de förmodligen mest seglivade frågorna i svensk parlamentarisk

historia skulle då kunna gå mot sitt slut. Alla berörda parter är värda ett      PrOt. 1986/87:30
definidvt och slutgiltigt beslut i denna fråga.                                 19 november 1986

Öresundsförbindel-

serna m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i.dess helhet.

Anf. 161 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Frågan om Öresundsförbindelsen har diskuterats i decennier. Den allmänna debatten liksom debatten här i kammaren har gått het, och det är inte så konstigt. Frågan om förbindelserna mellan Sverige och Danmark har utomordentligt stor betydelse; inte bara för Skåne och södra Sverige, utan för landet som helhet och även för Norden. Frågan har betydelse ur industrisynpunkt. Men den har också betydelse för den kulturella, sociala och rent mänskliga kontakten mellan två länder som har mycket gemensamt.

För dem av oss som hävdar att det finns behov av fasta förbindelser mellan Sverige och Danmark är det främst de positiva effekterna som vi förväntar att dessa förbindelser kan få för näringslivet som är avgörande. Skåne och Själland omfattar 1,5 % av Nordens yta, men hela 14 % av dess befolkning -3,3 miljoner människor. Det säger sig självt att ett närmande med snabba, säkra förbindelser mellan de här två delarna av Norden skulle få mycket positiva effekter. På båda sidor av sundet finns en mängd företag som skulle kunna stimulera och komplettera varandra samt dra nytta av ett närmare samarbete med varandra.

Frågan om fasta förbindelser är naturligtvis en nationell angelägenhet och inte enbart en Skånefråga. Den har betydelse inte bara för industrin i Malmöregionen och Skåne i övrigt utan för hela södra Sverige och även för andra delar av landet. Den har betydelse för Norden som helhet. Det handlar bl. a. om huruvida nya framtidsindustrier skall placera sig någonstans i de norra delarna av den europeiska kontinenten eller om de, tack vare goda förbindelser över Öresund, lika gärna kan etablera sig i Skåne eller södra Sverige. Förbättrade kommunikationer med Danmark och kontinenten skulle öka möjligheterna för en industriell expansion i Skåne, där inte minst Malmöregionen drabbats hårt av strukturella förändringar; nu senast genom beslutet om avveckling av den civila fartygsproduktionen vid Kockums. Vi kan konstatera att Öresund i dag är en barriär mellan två länder, vilken måste raseras för möjliggörande av bättre kontakter för näringslivet, bättre kulturella kontakter och bättre sociala kontakter.

Sysselsättningsfrågan och behovet av en bättre utveckling av näringslivet i Malmöregionen och Skåne i övrigt är avgörande skäl till att fasta förbindelser över Öresund bör komma till stånd.

Men det finns, herr talman, också andra skäl som talar för fasta förbindelser över Öresund. Sådana vore ett sätt att ytterligare utveckla den nordiska gemenskapen, skapa bättre kontakter när det gäller näringsliv och kultur liksom att få till stånd bättre sociala och andra relationer. Visionen av Norden som en gemensam marknad, ett Norden med utveckling av både kulturella och sociala band, skulle kunna hållas levande.

Det här är några utgångspunkter för min positiva inställning till fasta förbindelser över Öresund.

155

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

156

Mot den här bakgrunden hälsar jag med stor tillfredsställelse att den svenska och den danska regeringen inlett överläggningar syftande till att så snart som möjligt nå fram till ett komplett förslag till överenskommelse mellan Sverige och Danmark om förbindelsen över Öresund. I de överläggningarna ingår, som framhållits tidigare under debatten, en uppdatering av tidigare utredningar, men också en prövning av alternativa lösningar till förbindelserna över Öresund. Det är naturligtvis utomordentligt betydelsefullt att man får ett fast underlag för att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av fasta förbindelser över Öresund.

Det är också av stort intresse att pröva möjligheterna till alternativa lösningar för förbindelserna över Öresund, lösningar som öppnats bl.a. genom att det nu finns nya tekniska förutsättningar för lösande av t. ex. frågan om kombinationer av tågtrafik och vägförbindelser mellan Malmö och Köpenhamn. Som framhålls i trafikutskottets betänkande ingår också i överläggningarna att göra en värdering av denna alternativa lösning och även av andra alternativ som presenterats under de senaste åren.

Jag vill i likhet med trafikutskottet understryka det angelägna i att de aviserade nya undersökningarna genomförs skyndsamt och att man snarast möjligt får fram underlag för ett definitivt beslut om hur förbindelserna över Öresund bör utformas.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande än om bifall till hemställan i trafikutskottets betänkande nr 3.

Avslutningsvis vill jag säga några saker med anledning av Ulla Tilländers inlägg.

Jag hade inte tänkt gå in på det skånska socialdemokratiska partidistriktets behandling av denna fråga, men Ulla Tilländer tvingar mig att säga åtminstone följande. Jag tror att det i varje fall för en saklig debatt hade varit bättre om Ulla Tilländer hade hållit sig till sitt eget parti och hade låtit bli att kommentera en fråga som hon inte vet någonting om. Ulla Tilländer kunde exempelvis fråga Einar Larsson, f. d. ledamot av denna kammare och numera landshövding i Kristianstads län. Han säger nämligen ett klart ja till en bro mellan Malmö och Köpenhamn.

Det är riktigt att socialdemokraterna i Skåne har delade meningar i den här frågan. Det är också så att socialdemokraterna i Skåne på sin distriktskongress i söndags med knapp majoritet sade nej till fasta förbindelser över Öresund. Precis som de borgerliga partierna i Skåne är vårt parti delat vad gäller inställningen till frågan om fasta förbindelser över Öresund, och det känner naturligtvis också Ulla Tilländer till.

Jag vill också beröra den del i Ulla Tilländers inlägg där hon sade att det i dag finns utomordentliga förbindelser över Öresund. Jag tror inte att hennes uppfattning i den frågan har stöd av särskilt många, i vart fall inte i Malmöregionen. Det finns tider på året - så har det varit under senare år - då det över huvud taget inte har varit möjligt att ta sig från Malmö till Köpenharnn, såvida man inte haft råd att hyra en helikopter. Det är långa väntetider vid färjelägena, långa överfartstider och för vanliga människor mycket dyrt att snabbt och enkelt ta sig mellan Malmö och Köpenhamn. Kommunikationsförhållandena var i många avseenden bättre på 1960-talet än i dag. Den bild av kommunikationerna som jag ger här tror jag bättre

överensstämmer med verkligheten och människors uppfattning än den bild som Ulla Tilländer gav om förbindelserna, i varje fall i den södra delen av Öresund.

Anf. 162 ULLA TILLÄNDER (c) replik:

Herr talman! Med anledning av det Lars-Erik Lövdén sade om en Öresundsbros betydelse för industrin vill jag först nämna att näringsliv aldrig har hindrats ay båttrafik. Det är ju en sådan som binder samman de flesta länder i världen. Flera gånger i dag har det talats om näringslivets framtid som om den hängde på en bro. Av två skäl tror vi i centern inte på det. Skulle miljöargumenten, som det också understryks i utskottsbetänkandet, bli så starka mot en bro att den av det skälet inte byggs, står och faller inte näringslivet i Skåne med det. Det skulle innebära att det finns en motsättning mellan näringslivet och miljöaspekterna, och det tror jag inte på, utan de måste kunna samsas.

Lars-Erik Lövdén utesluter inte heller att miljömässiga skäl kan lägga hinder i vägen för en bro. För närvarande går det ganska bra för näringslivet som helhet också i Skåne, trots att vi saknar en bro över Öresund. Omvänt kan knappast verkningarna av en lågkonjunktur motverkas av en bro. Slutsatsen blir att man tillskriver existensen av en bro alldeles för stor vikt. Den åstadkommer ingen högkonjunktur och motverkar ingen lågkonjunktur. Den åstadkommer över huvud taget inget som inte bra färjeförbindelser kan åstadkomma.

Jag sade inte att färjeförbindelserna i dagsläget är utomordentligt goda och inte kan bli bättre. Jag sade tvärtom, nämligen att de har blivit bättre och kan bli ännu bättre.

Så till frågan om de socialdemokratiska medlemmarna som tog ställning mot en Öresundsbro. Tycker Lars-Erik Lövdén att en landshövdings ord väger tyngre än vad närmare 230 medlemmar i det socialdemokratiska partiet anser i denna fråga?

Anf. 163 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:

Herr talman! Jag håller med Ulla Tilländer om att miljöargumenten naturligtvis är viktiga. Men jag undrar varför Ulla Tilländer och centern i en reservation tar klar ställning för en förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Det är också en fråga som Ulla Tilländer i många år har motionerat om. Är inte den frågan viktig ur miljösynpunkt? Är det inte nödvändigt att utreda och överväga de miljömässiga konsekvenserna av en sådan förbindelse innan man tar ställning?

En rad utredningar visar att miljöpåverkan av fasta förbindelser över Öresund endast blir marginell. När nu den danska och den svenska regeringen ytterligare vill uppdatera dessa miljöutredningar, finns det väl all anledning att avvakta det utredningsarbetet innan man tar definitiv ställning. Men just det senare har ni gjort i er reservation.

Ulla Tilländer säger - och det gjorde hon också i sitt huvudanförande - att transportnäringen inte har något behov av en Öresundsbro. Hon säger att det blir mycket dyrare och en omväg samt att transportföretagen självfallet väljer den väg som är närmast och att färjealternativet är både billigast och bäst.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

öresundsförbindelserna m. m.

157

12 Riksdagens protokoll 1986/87:29-30

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindel-sernam.m.

Det hävdar Ulla Tilländer å ena sidan, men å andra sidan hävdar hon att färjetrafiken försvinner, att de långsiktiga effekterna på miljön blir mycket stora, att gods förs över frän järnväg till landsväg. Jag tror inte att man kan hävda bägge de här argurnenten samtidigt. På något vis måste man välja linje. Det går inte att argumentera efter två linjer på en gång, och jag tycker nog att Ulla Tilländer bör fatta ett beslut om vilken linje hon skall följa i sin argumentation.

Sedan än-en gång till detsocialdemokratiska partidistriktet. Det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne har med knapp majoritet sagt nej till en. fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn. Vi är delade i vårt parti i. Skåne i den frågan, liksom de flesta andra partier. Men jag tror, som jag sade i mitt huvudanförande, att Ulla Tilländer bör hålla sig till sitt eget parti i stället för att kommentera de diskussioner som vi för inom vårt parti.

Ulla Tilländer påstår i den här debatten att det finns en stark majoritet inom socialdemokratin i Skåne mot en bro. Hon påstår att. vi anordnade en extra distriktskongress bara för att diskutera den här frågan. I båda de avseendena men också när det gäller andra påståenden, om diskussionen inom vårt parti vet inte Ulla Tilländer vad hon pratar om.

158

Anf. 164 ULLA TILLÄNDER (c) replik:

Herr talman! Beträffande den fasta förbindelsen Helsingborg-Helsingör, som vi har tagit upp i olika sammanhang, vill jag bara säga att om det skulle visa sig att det skulle vara ett hot mot Östersjön, ett Östersjön som är så starkt beroende av friskvatten från Skagerack och Kattegatt, om det skulle påverka de känsliga vattenströmmarna och vattenskikten såväl i Öresund söm i Bälten, skulle vi inte driva bygget av en tunnel gentemot tunga miljöhänsyn.

Det finns sakkunskap som är djuptoroad över att strömmarna i sundet och Bälten försvagas, och vi vet att Östersjön är ett känsligt ekologiskt system. Många människors utkomst är beroende av att det bibehålls friskt. Det har t. o. m. förts på tal om inte frågan om en bro är en fråga för alla randstaterna runt Östersjön. Den digniteten har brofrågan.

Om man viftar bort det här nu, kan det bli ett uppvaknande av det slag som vi har upplevt allt-oftare på senare tid, alltså att miljöskälen gör sig gällande, antingen det nu gäller en tunnel Helsingborg-Helsingör eller en bro Malmö-Köpenhamn. Därför är det trots allt ganska upplyftande att utskottet efterlyser en ordentlig miljödebatt.

Anledningen till det klena utbytet mellan Danmark och Sverige är inte dåliga sundsförbindelser utan det är organisatoriska förhållanden och brister i informationen. Möjligheterna till ett ökat samarbete är lika goda utan bro, då det framför allt är nationsgränsen och inte Öresunds vatten som fungerar som barriär. Det fick vi bl. a. lära oss på symposiet som ordnades för Skåne i rriåndags. Nästan alla Skånes kontakter sker mot Stockholm, och på motsvarande sätt är Köpenhamn medelpunkt för kontakterna på den danska sidan.

.  Sedan tycker jag att svar på flera av Lars-Erik Lövdéns frågor finns i Birger Rosqvists inlägg. Jag kan hänvisa till det.

Anf. 165 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik;

Herr talman! Ulla Tilländer är bestämd när det gäller omdömet om de ekonomiska möjligheterna att förverkliga en Öresundsbro. Ulla Tilländer vet att en Öresundsbro leder till en gigantisk ekonomisk felinvestering.

Ulla Tilländer är bestämd när det gäller de miljömässiga konsekvenserna. Ulla Tilländer och centerpartiet vet att en bro mellan Malmö och Köpenhamn skulle leda till en miljömässig katastrof.

Jag tycker att det är något underligt att man kan uttala sig så kategoriskt, när de utredningar som är gjorda hitintills inte pekar i den riktningen. De svenskaoch danska regeringarna är nu inne i ett arbete med uppdatering av utredning.smaterialet, där man tittar på de miljömässiga konsekvenserna, de ekonomiska möjligheterna, de trafikmässiga möjligheterna och de tekniska möjligheterna. Innan man kastar sig ut i debatten och kategoriskt avvisar en sådan lösning, borde rrian väl avvakta det utredningsmaterialet.

Ulla Tilländer har i sitt anförande och sina repliker inte med ett enda ord berört sysselsättningsläget i Malmöhus län och Malmöregionen. Det var inte mer än ett halvår sedan vi här i kammaren hade en utförlig diskussion om det katastrofala sysselsättningsläget i Malmöregionen och de farhågor som vi hyste om utvecklingen med anledning av avvecklingen av den civila fårtygsproduktionen vid Kockums. Jag tycker att det finns orsak för Ulla Tilländer som riksdagsman från Malmö att fundera kring vad som gynnar sysselsättningsutvecklingen i vår region och vad som inte gör det. Vi har i dag en arbetslöshet i Malmöregionen söm vida överstiger arbetslösheten i riket i övrigt. Jag tror att det är en faktor som man åtminstone som riksdagsman från den regionen bör ta i beaktande när man tar ställning i den här frågan.

Herr talman! Avslutningsvis i den här debatten vill jag ge uttryck för min uppfattning öm den mycket intressanta lösning sorn har presenterats med en landsvägsbro kombinerad med spårbunden trafik. Det alternativet skulle inte minst möjliggöra en sammankoppling av kollektivtrafiknätet i västra Skåne med Köpenhamns och Själlarids kollektivtrafiknät, och det skulle få-väldigt positiva effekter både när det gäller möjligheterna till kontakter och när det gäller miljön.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

Andre vice talmannen anmälde att Ulla Tilländer anhållit att fill protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt "till ytterligare replik.

Anf. 166 HANS PETTERSSON i Helsingborg (s):

Herr talman! Det är inte mycket kvar att tala om i den här frågan, skulle man kunna säga, men jag har ändå en del synpunkter som kanske inte har kommit fram så mycket i debatten.

Ulla Tilländer sade att vi har 1980-talets nyvaknade miljöintresse. Låt mig tala om att mitt parti var det första partiet i det här landet söm hade ett miljöprogram. Det var "mitt parti som tillsammans med FN ordnade miljökonferensen 1972 här i Stockholm.

Kurt Hugosson sade att det finns ett omfattande utredningsmaterial, och det gör det. Jag har läst utredningsmaterialet om fasta förbindelser över Öresund. Jag började med den Strandska utredningen som gällde en kombinerad tåg- och landsvägsbro i det norra läget mellan Helsingborg och

159

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

160

Helsingör. Sedan har jag följt alla utredningarna. Den senaste är den rapport som kom i juli 1985, och den har jag också mycket noga studerat.

Jag har kommit underfund med att man har gått ganska snabbt förbi vissa viktiga frågor, bl. a. miljöfrågorna. När vi började diskutera fasta förbindelser mera på allvar i den senaste omgången satt jag med i Öresundsrådets miljöutskott. Där krävde jag att man skulle göra en modell av Öresund så att man kunde se hur vattenföringen påverkades av utfyllnadsarbete för en bro eller en tunnel, som vid det tillfället skulle ligga på bottnen och vara 10,2 m hög. Det har inte hänt någonting i den frågan, trots att vi från Öresundsdelegationens miljöutskott krävde att man skulle upprätta en sådan modell. Nu har vår kommunikationsminister till denna uppdateringsgrupp, tjänstemannagrupp, eller vad man vill kalla den, sagt att man noga skall gå igenom miljöfrågorna. Det tycker jag är mycket bra.

Det är ett par ytteriigare saker i delegationens rapport från 1985 som jag inte riktigt kan förlika mig med. När det gäller ekonomin har delegationen utgått från en låneränta på 14 %, och man har en kalkylränta på 5 %. Man räknar med en inflation på 9-%. Detta utgångsläge har man alltså när man räknar på kostnaderna för bron. Kan man ha en inflation på 9 % och räkna upp priserna för transporterna på bron med 9 % varje år, är det klart att man får en ganska kort avskrivningstid. Men med en inflation på 3 %, som vi nu har, och en kalkylränta på 5 % skulle man behöva låna pengar till en ränta på 8 %, och det tror jag inte att man kan göra någonstans i dag. Man får hur som helst en mycket längre kapitaliseringsperiod, vilket kommer att kosta skattebetalarna väldigt mycket pengar.

Vi har inte heller fått något klart besked om hur kostnadsfördelningen mellan länderna skall se ut. Vid 1973 års beslut var vi från svensk sida väldigt generösa. Vi sade till danskarna att om de ville vara med och bygga en fast förbindelse mellan Malmö och Köpenhamn skulle vi betala kostnaden för bron. Vi skulle också halvera kostnaderna för tunneln i HH-leden. Det finns alltså ett sådant beslut. De kontakter jag har haft med mina danska vänner -jag bor ju ganska nära Danmark - har gett mig visshet om att de fortfarande" tror att vi skall betala bron mellan Malmö och Köpenhamn. Därför vill jag att man nu vid Öresundsdelegationens uppdatering klart talar om vem som skall betala och varifrån pengarna skall tas.

Inte heller när det gäller de arbetsmarknadspolitiska frågorna finns tillräckliga uppgifter för att jag skall godta den rapport som föreligger. Jag tror att den grupp som skall arbeta med frågorna också bör studera de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna. Enligt de fackliga företrädarna, som jag umgås väldigt mycket med, kommer 3 000-3 500 att beröras. Det finns alltså arbetsplatser som blir berörda av fasta förbindelser mellan Malmö och Köpenhamn. Det är möjligt att det, som Lars-Erik Lövdén säger, uppstår spin off-effekter i Malmö som leder till etablering av industrier och företag där. Men jag frågar mig varifrån man skall ta dessa industrier och företag. Vem skall överta de utgifter som alla de hamnar har som har investerat väldigt mycket pengar i järnvägsförbindelser med kontinenten och Danmark?

Det finns ytterligare en fråga som är mycket dåligt belyst. T. o. m. trafikutskottets värderade ordförande står här och säger att vi om vi bygger

en bro mellan Malmö och Köpenhamn eller en tunnel i det norra läget får fasta förbindelser med kontinenten. Är det Kurt Hugossons uppfattning att de fasta förbindelser mellan Skåne och Själland som föreslås skall fortsätta bort till bron över Stora Balt, gå över Jylland och nå ner till Hamburg? Bara i Danmark blir den vägen 16 mil längre än att åka via Rödby-Puttgarden. Folk är i dag inte riktigt på det klara med att man, om vi får en fast förbindelse mellan Skåne och Jylland och om man har egen bil, inte kör 16 mil längre bort, dll Jylland, utan i stället åker dll Rödby och ställer sig i kö för färjan till Puttgarden. Det är det faktiska förhållandet.

Jag tycker att den delegation som nu skall arbeta med dessa frågor skall ta kontakt med Sveriges åkeriförbund. De siffror som nämns i den rapport som lämnades i juli är felaktiga. Där säger man att 70 % av den trafik som i dag går över HH-leden - det är alltså den tunga lastbilstrafiken det handlar om -skulle flyttas över till en bro. Jag har haft kontakt med Åkeriförbundet både centralt och lokalt, och det säger: Vi kommer inte att köra över någon bro. Det blir 5,4 mil längre att åka från Helsingborg ner till Lernacken och in till Dragör. Dragör ligger också på en ö, och sedan skall man komma därifrån. Det är skärningspunkten när man kommer från Köpenhamn eller Helsingborg via Helsingörleden, liksom när man åker över bron och kommer ut via Amager. Det blir 5,4 mil längre.

Herr talman! Jag har inget yrkande. Jag instämmer i det Birger Rosqvist sade. Om jag hade kunnat yrka bifall till hans anförande skulle jag ha gjort det, men det kan jag ju inte. Jag skall inte yrka avslag på trafikutskottets hemställan. Jag skall inte heller yrka bifall till den.

Nu har vi ju en grupp som skall titta på detta. Det skulle väl vara egendomligt om denna uppdatering inte skulle innebära att projektet är. omöjligt att genomföra med de premisser som nu finns, alltså med en avgiftsfinansiering. Om man kommer till det resultatet har vi naturligtvis fattat ett beslut här, att det inte blir någon fast förbindelse. Det beslutet skall jag hurra för. Jag tror inte på någon fast förbindelse, och det har jag aldrig gjort heller.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m. m.

Anf. 167 ULLA TILLÄNDER (c) replik:

Herr talman! Jag tror att Hans Pettersson i Helsingborg kan hålla med mig om att man kan hoppas att det socialdemokratiska miljömedvetandet, som han hänvisar till, får påverka beslutet om fasta förbindelser, så att man tar hänsyn till de 17 miljoner ton tågfärjekapacitet som kommer att finnas, när man sedan skall ta ställning till en bro.

Anf. 168 HANS PETTERSSON i Helsingborg (s) replik:

Herr talman! Jo, det kan jag väl hålla med Ulla Tilländer om. Men jag

tycker att jag skall informera litet om vad vårt parti har gjort i frågan. Det är

inte så att man lättvindigt kan tala om ett nyvaknat miljöintresse på

1980-talet, när vj under hela 1960-talet jobbat väldigt hårt med dessa frågor.

161

Prot. 1986/87:30       Anf. 169.ULLA TILLÄNDER (c) rephk:

19 november 1986       Herr talman! Det var bra att'Hans Pettersson i Helsingborg påpekade

Öresundsförbindelserna m. m.

detta om det socialdemokratiska miljömedvetandet, för det har inte kommit

fram så mycket av det i debatten här i kvälL

162

Anf. 170 STEN ANDERSSON i Malmö (m);

Herr talman! Broar har alltsedan historiens begynnelse lett till bättre kommunikationer mellan människor. De har skapat en bättre förståelse och inneburit att människor har närmat sig varandra. De har inverkat positivt på utvecklingen. Jag har svårt att förstå att den tänkta bron mellan Malmö och Köpenhamn skulle vara det undantag som bekräftar regeln.

Jag, och många med mig, tror att en bro mellan Malmö och Köpenhamn på både kort och lång sikt skulle innebära ett lyft inte bara för Skåne utan för hela Sverige. Den skulle innebära att vi på ett bra sätt skulle kunna närma oss kontinenten. Jag är litet bekymrad över den teknikfientlighet och,den framstegsfientlighet som ibland kommer till uttryck i den här kammaren.

I debatten i dag har vi hört argumentet att bron skulle innebära minskad sysselsättning inom färjetrafiken. Man har talat om 3.000-4 000 förlorade arbetstillfällen. Så har man gjort historien igenom. Vi kommer ihåg skräddaren i Paris för 150 år sedan, textilarbetarna i England för 100 år sedan när man ville kasta ut vävstolarna därför.att de.skulle innebara-färre jobb. Men vi.har sett att vi tack vare att man inte kastade ut dem fick en utveckling.

Man har här också talat om att vi skall utveckla färjeförbindelserna. Den som har den minsta kännedom om problemen när.det gäller Öresund och Köpenhamn-Malmö har fått klart för sig att vi har gjort försök med färjeförbindelser. I denna sena timme skall jag vara snäll och bara konstatera att man i utskottsbetänkandet har glömt en färjeförbindelse. 1 utskottsbetänkandet talar man nämligen om att det finns och har funnits fungerande färjeförbindelser och att en del nya har kommit till. Däremot har man glömt det kapitel som förhoppningsvis snart är överspelat, nämligen Gripenaffären, där socialdemokraterna och centerpartiet har agerat på ett sådant sätt att när man beskriver det politiska livet i Grönköping måste det framstå som allvarligt, eftersom denna affär är;ett under av naivitet.

Till sist, tror jag, herr talman, att det är dags för oss skåningar att sluta upp med det bytänkande som i dag förekommer. Jag är också övertygad om att många människor norr om Hallandsåsen blir förvånade över vårt uppträdande i många frågor. I stället för att gå fram på enad front föredrar vi ätt bevaka de egna reviren. Jag tror att det är destruktivt för hela vår landsände, och även skadligt för hela vårt land, när vi nere i Skåne håller på att inbördes bråka med varandra. Sedan må tidningen Arbetet och socialdemokraterna . lösa sina interna problem kring voteringen på den senaste distriktskongressen. Men det är ändå min bestämda övertygelse att en bro kommer att innebära ett lyft för regionen, eftersom det innebär att man samtidigt säger ja till framtiden. Det har hitintills bevisats att om man säger ja till framtiden innebär det konkreta positiva resultat för människorna.

Anf. 171 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Både Sten Andersson i Malmö öch jag lever i ett borgerligt styrt Malmö där man har gjort en-dygd av nödvändigheten av att spara. Denna sparsamhet tar sig ibland mycket drastiska uttryck. Men plötsligt i fråga om bron gäller inte längre denna försiktighet med resurser. Då åker spenderbyxorna på. Betänkligheterna om vad sorii sker med skattebetalarnas pengar är som bortblåsta. Det vore inte för mycket begärt om man hade dragit vissa slutsatser när det gäller miljon- och miljardrullningen med offentliga medel - skattebetalarnas pengar. Vi har t. ex. Bolmentunneln som står färdig och som "inte behövs. Vi har även Barsebäck, som inte hade fått byggnadstillstånd om det hade varit i dag. När det gäller Gripen, på tal om Grönköping, tycker jag inte att man skall kasta sten när man sitter i glashus.

.  Anf. 172 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Herr talman! Ulla Tilländer talade om att man skall vara försikdg med offentliga medel. Det hade varit en Gudi behaglig gärning om hon hade lyckats övertyga sina egna partikolleger innan de blivit för inblandade när det gäller Gripen.

Beträffande Barsebäck är det faktiskt en ganska positiv affär för Skåne och hela landsändan.

Till sist: Vi är många som är broanhängare, och vi tror - vi vet inte, eftersom ingen vet exakt hur framtiden kommer att se ut - att en bro skulle kunna innebära ett stort lyft för en region som i dag är ganska hårt pressad.

Anf. 173 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Gripen är faktiskt en bagatell jämfört med en bro. För övrigt tror Sten Andersson i Malmö att han kan besvärja verkligheten med förenklingar. Eftersom moderaterna ofta har kommit på kollisionskurs med miljökraven förstår jag Sten Anderssons inlägg.

Trots allt är det det ekologiska systemet som ytterst bestämmer de gränser vi har ätt röra oss iriom. Detta inser allt fler.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Öresundsförbindelserna m.m.

Anf. 174 STEN ANDERSSON i Malmö (m):    :

Herr talmari! Jag gratulerar fru Tillauder till att besitta eri förmåga som vi aridra inte innehar, nämligen förmågan att kunna sia om framtiden.

Vi vet ju nu ätt Gripen var ett katastrofalt misslyckande, däremot vet vi
inte om en bro mellan Malmö och Köpenhamn skulle innebära ett
misslyckande.                                       ■-

Jag upprepar vad jag sade i början av debatten; Överallt världen över har broar inneburit förbättringar och framsteg. Jag skulle bli mycket förvånad om ett brobygge mellan Malmö och Köpenhamn skulle bli det undantag som bekräftar den regeln.

Anf. 175 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag- är bara förvånad över att en moderat uttalar- sig så vårdslöst om den miljardrullning som en Öresuridsbrosatsnirig innebär.

163

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Bevarande av genetiska resurser

Anf. 176 STEN ANDERSSON i Malmö (m);

Herr talman! Det är möjligt att det handlar om en moderat här i dag, men jag är säker på att det finns hundratusentals människor i Skåne som delar min uppfattning. Därför är jag inte så negativ som fru Tilländer är;

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 5 (fasta förbindelser över Öresund) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 38 för hemställan i reservation 1 av Agne Hansson och Rune Thorén. 17 ledamöter avstod från att rösta.

Motivering

Utskottets motivering godkändes med 257 röster mot 16 för den i reservation 2 av Viola Claesson anförda motiveringen. 28 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

164

18 § Föredrogs

jordbruksutskottets betänkande

1986/87:5 om bevarande av genetiska resurser.

Bevarande av genetiska resurser

Anf. 177 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr talman! I jordbruksutskottets betänkande 1986/87:5 behandlas ett par centerpartimotioner om bevarande av genetiska resurser. I den ena syftas till inrättande av en genbank för husdjur, medan den andra på ett mer övergripande sätt tar upp frågorna om hushållning med genetiska resurser inom flora och fauna samt med mikroorganismer. Utskottet föreslår att motionerna lämnas utan åtgärd. Man understryker dock samtidigt värdet av att den genetiska variationen hos växter och djur bibehålls och främjas. En gemensam borgerlig reservation är fogad till betänkandet.

Herr talman! Från moderat sida anser vi det synnerligen angeläget att bevara de genetiska resurser som finns hos såväl växter som djur. Tyvärr har redan vissa genetiska resurser försvunnit, bl. a. resurser i form av äldre husdjursraser, öch genom import av avelsdjur kan äldre, förädlade raser förändras. Detta är olyckligt, om man vill bevara de ursprungsdjur vi i vårt land haft under mycket lång tid.

Det vore ytterst värdefullt att i en framtid eventuellt kunna gå tillbaka och hämta in genresurser från äldre växter och djur. Det finns redan en nordisk genbank för vissa jordbruks- och trädgårdsväxter. Denna skulle kunna

utgöra mönster när man går vidare i strävan att bredda basen på det här området.

Det behövs en strategi för hushållning med genetiska resurser, en målsättning och kanske i många fall en snabb kardäggning av vad som finns kyar av hotade arter. Bevarandet av äldre sorter och raser på områden som innefattar kulturväxter, skogsträd, husdjur och vilda växter och djur bör ingå i en sådan strategi, liksom också bevarandet av mikroorganismer.

Utskottet utgår ifrån att lantbruksstyrelsen och berörda forskningsorgan även i fortsättningen kommer att uppmärksamma dessa frågor och anser sig för närvarande inte ha tillräckligt underlag för att tillstyrka förslag orn särskilda åtgärder rörande organisation eller finansiering av ifrågavarande verksamhet. Utskottet hänvisar också till den förstärkning av forskningen på jord- och skogsbrukets område som riksdagen nyligen beslutade om på grundval av proposition 1985/86:74. Där pekas bl. a. på att särskild uppmärksamhet bör ägnas växtförädlingen, markresurserna och mikroorganismerna. Jag tillåter mig emellertid, herr talman, starkt tvivla på att dessa resurser avsätts för de angelägna ändamål som vi från den borgerliga oppositionen pläderar för i detta betänkande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation som fogats till betänkandet.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

. Bevarande av genetiska resurser

Anf. 178 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Jag skall, samtidigt som jag yrkar bifall dll reservationen i betänkandet, endast redovisa några kortfattade synpunkter i anslutning till den del av reservationen som tar upp behovet av en genbank för husdjur. Jag har tidigare ett par år tillsammans med Börje Stensson motionerat om en sådan här genbank.

Utskottet har i år liksom tidigare år, som man brukar säga, positivt behandlat den här motionen och instämt i att det föreligger behov av skydd för hotade husdjursarter. Samtidigt hänvisar utskottet till de avelsföreningar och organisationer som finns och som har dessa uppdrag. Men problemet är att dessa organisationer inte har resurser för att ägna sig åt den del av arbetet som gäller bevarandet av de gamla arterna. I utskottets motivering för avstyrkande av motionen hänvisas till att lantbruksstyrelsen har inrättat en genbanksnämnd. Problemet är bara att genbanksnämnden inte har några resurser för sitt arbete. Dessutom konstateras att det inte finns någon genbank. Det hänvisas i betänkandet också till att Norge och Finland har större anslag för detta ändamål och.att man genom nordiskt samarbete kan få resurser. Det är naturligtvis bra med nordiskt samarbete, men det är också viktigt att vi i Sverige har resurser på detta område.

Jag tror att det hade varit värdefullt om socialdemokraterna hade tagit denna fråga på litet större allvar. Det finns ett talesätt som vi ofta använder här i riksdagen: Medan gräset gror, dör kon. Här är det faktiskt adekvat att använda det uttrycket. Ju mer tiden går, desto större är risken att dessa husdjursarter försvinner. Tiden är knapp. Det finns alltså skäl att återkomma till denna fråga som på något sätt måste få sin lösning. Jag yrkar bifall till reservationen.

165

Prot. 1986/87:30 ■ 19 november 1986

Bevarande av genetiska resurser

166

Anf. 179 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Det är en mycket viktig fråga som vi diskuterar i dag. Man kanske t. o. m. skulle kunna säga att det är en ödesfråga, eftersom de genresurser vi har är oerhört viktiga för hela vår existens och fortlevnad här på jorden. Det är jii här som de nya ting som skall konima kan skapas. Det är här som den rikedom vi kan uppleva i naturen och i djurriket har sin grund. Därför är det viktigt att vi ser till att vi har en bas att stå på också för framtiden. För det behövs det genbanker. Framför allt behövs en strategi för hur dessa skall fungera. Vi vet ju att vi handskas vårdslöst med denna resurs i dag. Vi förstör växter och djur på ett sätt som kanske aldrig tillförne. Genom miljöförstöringen, försurningen, försvinner årligen väldigt många arter i vår natur. Förhållandet är detsamma inom djurlivet. Delvis genom den förädling som äger rum slås gamla.raser ut.

Lars Ernestam tog dll ett tänkespråk. Jag hade ett annat uttryck i tankarna, när jag furiderade över hur oersätfliga värden försvinner undan för undan utan att vi märker det eller tänker särskilt mycket på det, eftersom vi fortfarande har en hel del kyar. Jag tänkte på det gamla uttrycket: Män saknar inte kon, förrän båset är tomt. Det är så det är. Saker och ting försvinner, och först när de är borta saknar vi dem. Men då är det för sent.

Jag läste i tidningen häromdagen att det har funnits en speciell Dalslands
hund. Den rasen försvann för ett antal år sedan. Nu funderar man över var
den sista hunden begravdes. Man vill försöka gräva fram kvarlevorna. Det
finns alltså intresse för det. Varför vet jag inte, men man är i varje fall rnycket
sent ute.                 ...

Både här i Sverige öch ute i världen sker en förstörelse av den resurs som generna utgör. Vi kan se på skövlingen av regnskogar och annat. Men nu talar vi om vad som skall göras här i Sverige, även om det naturligtvis är vikdgt att vi också har en strategi för hur vi skall arbeta internationellt. Vi har här i Sverige vissa riktlinjer som kommit fram i samband med statliga utredtiingar.

Det finns också vissa principer som olika myndigheter i Sverige har fastställt för sitt arbete. Men vi borde ha ett övergripande riiål för hur vi skall hantera denna fråga, vilka krav vi skall ställa osv. Men det behövs också en ; uppställning av målen, vilka grupper av organismer och vilka enskilda sektorer som.skall omfattas -1, ex. jordbruk, skog och fiske - och som man skall .bygga upp genbankerna med.

, Vi rnåste bevara en mängd arter inorn både växt- och djurriket. Det är viktigt att vi inte bara tar dé ärter som är hotade utan också vanliga arter. Vi måste ha en ganska bred bas att stå på.

Vi måste kanske också i vissa sammanhang ta vara på en del av det som tas
fram genom växtförädling - mutationer - korsningar som kan vara av värde i
framdden osv.                                  .

Dessutom har vi tagit upp mikroorganismernas viktiga roll i naturen. Det är ju dessa som bestämmer bördigheten hos våra skogs- och jordbruksmarker. Men mikroorganismerna har också haft en mycket viktig funkdon industriellt när det gällt livsmedelsframställning, medicinframställning osv. De kommer förmodligen att ha än större betydelse när vi kornmer ännu

längre i biokemin och när vi skall utnyttja produkter som vi kan ta fram på
våra jordar för andra ändamål än såsom livsmedel.    .

Med aridra ord är det viktigt att vi gör något - och gör det snart; Därför är det förvånande att den socialdemokratiska majoriteten tar så lätt på denna fråga som den gör. Eftersom frågan är livsavgörande för oss borde vi vara aktiva och göra någondng innan det är för sent.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till vår reservation i betänkandet.

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Bevarande av genetiska resurser

Anf. 180 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jagkan försäkra Lennart Brunänder att det inte ligger någon
hund begraven i majoritetens ställningstagande. Vi tar heller inte lätt på
frågan. Tvärtom. Vi anser att bevarandet av genetiska resurser är viktigt, och
jag kan instämrria i många av de farhågor som har uttalats.. Dessa farhågor är
särskilt aktuella i tider då även avelsverksamhet internationaliseras och i
vissa fall handhas av muldnadonella bolag.             , .

Riksdag och andra berörda har därför vidtagit åtgärder under årens lopp:

År 1979 inrättades en gemensam nordisk genbank för jordbruks- och trädgårdsväxter.

År 1980 inrättades en skoglig genbank, placerad vid skogsstyrelsen.

Beträffande bevarandet av genresurser hos husdjur har behovet kartlagts.
Lantbruksstyrelsen har på grund av den kartläggningen anvisat medel för
stöd till olika avelsföreningar.                              ■      .

1 dagsläget nöjer sig majoriteten med detta förfaringssätt.

Herr talman! Jag vill yrka bifall dll utskottets hemställan och avslag på-reservationen.

Anf. 181 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Margareta Winberg talar så vackert. Hon säger att det är viktigt och att hon håller med om mycket av det vi har sagt. Det är bara synd att hon tydligen ställer mycket stora förhoppningar på regeringen i detta sammanhang eller av någon annan orsak inte vill ge regeringen till känna vad vi egentligen tycker. Vi tycks ju händelsevis vara sams på den här punkten.

Margareta Winberg tar som exempel att avelsföreningar får stöd från regeringen för att bygga upp och bevara genresursér på husdjursområdet. Det talade Lars Ernestam' också orn. Men det stöd som,har funnits trappas ned undan för undan, och kanske kommer det att helt försvinna i kommande budget. Det har halverats och är i varje fall på väg att försvinna. Stödet är i varje fall så litet att det har föga betydelse i-deUa sammanhang. Den administration som finns på lantbruksstyrelsen för att hantera dessa frågor får inte så mycket pengar från statskassan att den ens har styrfart för att kunna sköta sig själv.- Den kunde i och för sig slopas, därför att den har inte vare sig pengar eller möjligheter att göra någonting. Här krävs mera resurser, vilja och handling.

167

Prot. 1986/87:30 19 november 1986

Bevarande av genetiska resurser

Anf. 182 MARGARETA WINBERG (s);

Herr talman! Självfallet har jag förtroende för regeringen, men om man tillhör regeringspartiet, med det ansvar som det innebär för bl. a. ekonomin, måste man göra vissa prioriteringar. Det är lätt att i opposition önska saker, då man inte behöver ta ansvar. Vi socialdemokrater har gjort denna prioritering och,har tyvärr inte kunnat dllmötesgå detta krav nu, vilket inte betyder att vi inte anser frågan vara av vikt.

168

Anf. 183 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Margareta Winberg säger att man måste ta ekonomiskt ansvar när man tillhör regeringspartiet, och det håller jag fullständigt med om. Men i detta fall tar inte regeringen ett långsiktigt ekonomiskt ansvar, eftersom det vi nu talar om är grunden för att det över huvud taget skall finnas någon ekonomi.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 Utskottets hemställan bifölls..

Mom. 2 (en strategi för bevarande av genetiska resurser)

Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 146 för reservationen av Karl Erik Olsson m.fl.

19 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgonda-geris sammariträde.

20 § Kammaren åtskildes kl. 23.38.

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Olof Marcusson