Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1985/86:93

Onsdagen den 12 mars fm.

Kl. 10.00

1 § Förslag om ny statsminister

Anf. 1 TALMANNEN:

Det vid kammarens sammanträde tisdagen den 11 mars avgivna förslaget att riksdagen till ny statsminister skall utse statsrådet Ingvar Carlsson har nu bordlagts två gånger. Riksdagens prövning av förslaget kan ske antingen i dag eller vid ett följande sammanträde.

Kammaren beslöt aff pröva förslaget om ny statsminister vid dagens sammanträde.

Sedan talmannen erinrat om att förslag om ny statsminister skulle prövas av riksdagen genom omröstning, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som godkänner förslaget att till ny statsminister utses statsrådet Ingvar

Carlsson röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter nej har riksdagen förkastat

förslaget.

Den genom rösträkning företagna omröstningen gav följande resultat:

Ja - 178

Nej - O

Avstår - 159

Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag och utsett statsrådet Ingvar Carlsson till statsminister.

2 § Val av ombud och suppleanter i Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling

Företogs val av sex ombud och sex suppleanter i Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Fyllnadsval till utskott

Anf. 2 STIG ALEMYR (s);

Herr talman! Valberedningen har enhälligt godkänt gemensamma listor för val av ombud och suppleanter i Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling.

I egenskap av ordförande i valberedningen ber jag att fill herr falmannen få överlämna de gemensamma listorna.

De för ifrågavarande val avlämnade gemensamma listorna upplästes av falmannen och godkändes av kammaren, varvid befanns att följande personer, vilkas namn i här angiven ordning upptagits på listorna, valts för tiden från öppnandet av den parlamentariska församlingens nästa ordinarie möte till öppnandet av församlingens ordinarie möte är 1989:

ombud

Sfig Alemyr (s) Lennart Pettersson (s) Anders Björck (m) Kurt Hugosson (s) Daniel Tarschys (fp) Berfil Fiskesjö (c)

suppleanter Doris Håvik (s) Anifa Persson (s) Margaretha af Ugglas (m) Lars Gustafsson (s) Kerstin Ekman (fp) Olof Johansson (c)

3 § Fyllnadsval till utskott

Företogs val av en suppleant i utrikesutskottet och en suppleant i socialutskottet.

Anf. 3 TALMANNEN:

Enligt ett till kammaren inkommet profokollsufdrag har valberedningen enhälligt föreslagit Jan-Erik Wikström till suppleant i ufrikesutskottet och Kjell-Arne Welin fill suppleant i socialutskottet.

Kammaren utsåg till

suppleant i utrikesutskottet Jan-Erik Wikström (fp)

suppleant i socialutskottet Kjell-Arne Welin (fp)

4 § Föredrogs och hänvisades Proposifionerna

1985/86:117 till utbildningsutskottet 1985/86:120 fill näringsutskoftet 1985/86:121 till lagutskottet 1985/86:124 till finansutskottet 1985/86:127 fill näringsutskoftet 1985/86:130 fill skatteutskottet 1985/86:135 fill socialutskottet

1985/86:137 Bil. 1 i hemsfällan punkterna 3 och 5 samt Bil, 2 till socialförsäkringsufskottet i övrigt till socialutskottet 1985/86:140 fill skaffeufskoffet

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Förste vice talmannen överfog ledningen av kammarens förhandlingar.

5 § Finansdebatt

Föredrogs finansutskottets betänkande 1985/86:10 om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m,m, (prop, 1985/86:100 delvis).

Anf. 4 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! Först vill jag, även om den bakomliggande orsaken är tragisk, hälsa Ingvar Carlsson välkommen som statsminister. Att vi moderater nyss lade ner våra röster berodde naturligtvis på att en ja-röst skulle ha inneburit att vi tog på oss ett ansvar för att skydda regeringen Carlsson och i förväg utlovade stöd för de förslag som den kan komma att lägga fram. Sä långt kan vi knappast gä i vår välvilja, Aff vi förfor på samma sätt som när Olof Palme blev vald 1982 och alltså inte röstade nej sammanhänger med att vi i rådande parlamentariska läge inte kan invända mot talmannens förslag till ny statsminister. Vi kommer liksom tidigare att underkasta regeringens propositioner en saklig prövning för att sedan stödja det vi finner vara godtagbart och framföra alternafiv där sådana framstår som befogade.

Det är så vi gått till väga vid behandlingen av årets finansplan.

De ekonomiska utsikterna ter sig nu betydligt ljusare än i januari, dä regeringen lade fram sin budgetproposition och oppositionsparfierna färdigställde sina partimotioner. Detta beror naturligtvis på nedgången i dollarkursen men framför allt på oljeprisfallet, som gynnar flertalet europeiska länder och stimulerar världsekonomin i stort, Pä samma sätt som oljeprischockerna under 1970-falet innebar eff slags skaftehöjningar, riktade av OPEC mot främst industriländerna, fungerar det stora fallet i oljepriserna som en skaftesänkning och en standardhöjning för oljeimporterande nationer,

I finansutskottet är vi ense om att den internationella utvecklingen bör ge Sverige någon halvprocents större tillväxt, en långsammare prisstegring och en förbättrad utrikesbalans. Men likadana förändringar fill det bättre kan

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

påräknas i andra, jämförbara länder, I relativ bemärkelse kvarstår Sveriges problem. Vi förblir jumbo i fillväxfligan i år. Trots finansplanens antagande om nollavtal får vi en snabbare kostnadsutveckling än viktiga konkurrentländer och därmed en försämring av vår konkurrenskraft.

En aktuell påminnelse om att allt inte är frid och fröjd är inflationssiffran från januari. Under denna enda månad steg priserna med drygt I %, Uppgången i nettoprisindex var ännu större, vilket visar att den underliggande inflationstakten i Sverige fortfarande är avsevärt högre än i vär omvärld,

I fredags träffade jag i London David Kern, som är chefekonom vid en av Storbritanniens fyra storbanker. Han utvecklade dä synpunkter, som tidigare kortfattat redovisats i svenska tidningsintervjuer för några veckor sedan. Enligt hans mening är det vikfigt att komma ihåg att oljeprisfallet är en engångsföreteelse. Det skjuter konjunkturavmattningen framåt i tiden men avhjälper infe några långsiktiga problem. Med de förutsättningar som råder för Sverige räknar denne internationelle bankekonom med aff vi även i fortsättningen får en långsammare tillväxt än genomsnittet för andra industriländer. Formerna för lönebildning medför en snabbare inflationstakt och därmed återkommande påfrestningar på bytesbalansen, vilket leder till att kronans värde pä längre sikt måste falla.

I en gemensam reservafion framhåller finansutskottets borgerliga ledamöter som den avgörande svagheten i regeringens politik att de senaste årens konjunkturuppgång inte har utnyttjats för att ta itu med strukturproblemen i den svenska ekonomin. Vi anser att det nu är hög tid att sätta tillväxten i centrum för den ekonomiska utvecklingen. De många besvärliga tillväxthindren måste undanröjas. Vi ser det ingalunda som omöjligt aff genom en förbättring av marknadssystemets funktionssätt lyfta tillväxttakten avsevärt över det senaste decenniets tväprocenfsnivå, som regeringen tyvärr tycks ha godtagit som ett maximum.

Men medan vi svenskar borde satsa pä fillväxt, som kan ge förbättringar åt alla, ägnar vi oss i stället åt att diskutera fördelningspolitik. Det sker nu i anslutning till avtalsrörelsen, där snart nog alla grupper anser sig låg- eller felavlönade och för fram yrkanden som går långt utöver vad landets konkurrenskraft tål.

Det är i och för sig inte underligt att människor reagerar mot att deras marginaler krymper. Vi moderater beskrev tidigt detta fenomen som "den nya fattigdomen". Den tar sig uttryck i ett starkt minskande, numera negafivt, hushållssparande och ett snabbt växande antal socialhjälpstagare. Det är naturligtvis alldeles orimligt att i det rika Sverige en vanlig löntagare inte skall kunna försörja sin familj med sina egna arbetsinkomster. Inget krav har pä senare fid sä snabbt vunnit allmän anslutning som den moderata parollen från valrörelsen "Man skall kunna leva på sin lön!".

Men de snäva marginalerna gäller inte bara ekonomi. Även individens utrymme för självständigt handlande minskas successivt genom att det allmänna alltmer griper in med förbud och föreskrifter i människornas liv. Det är som sagt inte underligt att vi fått en folklig revolt mot följderna av regeringens högskattepolifik och regleringsiver.

De problem människor nu upplever går infe att fördela eller förhandla bort. De kan endast avhjälpas genom att vi politiker lägger band pä vår lust

att styra och ställa och i stället frigör de fillväxtskapande och välståndsbildande krafterna i värt land i form av individer och företag som vill arbeta och satsa för framtiden.

Fru falman! Frän årsskiftet har finansutskottet övertagit riksdagens lönedelegations uppgifter i samband med statliga avtalsförhandlingar. Vi hade för någon tid sedan en första överläggning med statsrådet Bengf K, Å, Johansson, I utskottsbetänkandet har de socialdemokrafiska och borgerliga ledamöterna enats kring vissa utgångspunkter för den stafliga lönerörelsen, som bl, a, går tillbaka pä riksdagens beslut i höstas om den statliga personalpolitiken. Det sades där att stora löneskillnader skall undvikas för arbetstagare med likvärdiga arbeten inom olika arbetsmarknadssektorer, att en statlig arbetsgivare måste utgå från verksamhetsinfresset och behovet av en ändamålsenlig personalförsörjning samt att lönesystemet skall främja flexibilitet, decentralisering och delegering. Strävan är att ge de enskilda myndigheterna större frihet aff besluta i lönefrågor inom givna ekonomiska ramar. Enligt min mening bör regeringen i stället för att i alla sammanhang predika den centrala samordningens välsignelse medverka till att detta synsätt, som nu gemensamt uttrycks av borgerliga och socialdemokratiska ledamöter här i riksdagen, sprids till andra avtalssektorer.

Det står nu alldeles klart att det infe går att framkalla återhållsamhet i lönerörelserna med hjälp av allsköns vinsfreducerande ingrepp, alltifrån löntagarfonder över förnyelsefonder fill exporfdepositioner. Vi moderater förordar i skilda reservationer att dessa påfund skall avskaffas eller åtminstone göras sä litet styrande som möjligt,

I går presenterade regeringen en rad skafteförslag. Erfarenheterna av socialdemokrafiska skatteomläggningar är dystra, Uflovade inkomstskaftesänkningar från den underbara natten förvandlades snabbt till skatteskärpningar med hjälp av ofullständigt öch sedan borttaget inflationsskydd. Sä kommer det aff bli även denna gäng, om socialdemokraterna skulle lyckas genomdriva sina planer.

Kostnaden för förändringen av de statliga skattesatserna uppges vara 2,5 miljarder kronor fram till 1988, Men hänsyn har då infe tagits till inflationen. Om vi antar att prisnivån de kommande två åren stiger med sammanlagt 9 %, medför det uteblivna inflationsskyddet en skattehöjning med nära 6 miljarder, Därfill kommer andra skattehöjningar, när man nu tar bort vissa regler som en gång infördes för aff dämpa effekten av avdragsbegränsningen. Räknar man in även de åtgärder som genomförs för att finansiera höjda barnbidrag, blir det sammanlagt skattehöjningar pä 8,5 miljarder- aff ställa mot en statlig inkomstskattesänkning på 2,5 miljarder och en kommunal skattesänkning på 4 miljarder. Sammantaget blir det en skatteskärpning med 2 miljarder. Ni socialdemokrater kan verkligen konsten att sänka skatten så att den stiger.

När jag drar slutsatsen att det samlade skaffeuffagef kommer aff växa, har jag ändå infe beaktat att socialdemokraterna vill införa en ny pensionsskatt, den s, k, realränteskatfen, och säkert avser att höja rader av punktskatter de kommande åren. Regeringens tal om oförändrat skaftetryck låter alltmer ihåligt.

Gårdagens skafteutspel innebär att regeringen nu klargör att den inte är

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

beredd att under innevarande mandatperiod genomföra de förändringar som är nödvändiga för att få bukt med den snabba lönekostnadsutvecklingen och höja tillväxttakten. Regeringen missar därmed chansen att genom en dynamisk skattepolitik få fart pä Sverige, Hur kan finansministern tro att gårdagens skatteförslag skall dämpa lönekraven, när skattetrycket faktiskt höjs?

Inför de familjepolitiska förhandlingarna gjorde vi moderater på ett fidigt stadium klart att vi inte kan ställa oss bakom en ökad rundgång av skatter och bidrag. Men regeringen trampar oförfärat på. Nu vill den ha stöd för en höjd oljeskaft. Det kanske kan förefalla som om oljeprisfallet skapar utrymme för ökad beskattning. Men en sådan åtgärd höjer kostnadsnivån och inflafions-takfen jämfört med andra länder. Det finns inget som säger att denna skänk från OPEC nödvändigtvis skall tas orn hand av staten. Bäst vore om utrymmet kunde utnyttjas för att sfimulera till ett ökat privat sparande.

Omsättningsskatten på aktiehandel fördubblas och utvidgas till andra värdepapper. Beslutet har med rätta framkallat skarpa reaktioner. Det ger inte löntagarna ökat förhandlingsutrymme, ökat löneutrymme, att köp och försäljning på fondbörsen fördyras. Åtgärden slår mot vårt mest produktiva sparande.

Men framför allt slår den med förödande kraft mot förtroendet för politiker. Här har finansministern och andra framstående regeringsföreträdare gång på gång sagt att en sådan skattehöjning inte skulle gynna löntagarna utan tvärtom försämra för oss alla. Ändå faller man till föga för vad LO-organet Aftonbladet i ett avslöjande reportage kallar "de fyras gäng" i LO-toppen, Kjell-Olof Feldt har verkligen ingen anledning att sätta sig på några höga hästar när det gäller börsefik!

Om nu de utländska placerarna skulle dra sig tillbaka från den svenska aktiemarknaden, ligger skulden främst i socialdemokraternas brist på förståelse för behovet av stabila spelregler. Inget framkallar spekulativ ryckighet så mycket som tvära kast och bristande uppriktighet i det polifiska beslufsfaf fandef, Finansministern fär verkligen skylla sig själv om han tvingas ersätta den billiga kapitalimport på ca 15 miljarder kronor som det utländska aktieägandet inneburit med en staflig utlandsupplåning till betydligt högre kostnader.

Fru talman! I en gemensam reservation begär finansutskottefs borgerliga ledamöter omedelbara lättnader i valutaregleringen med sikte på en fullständig avveckling. Denna fråga är viktigare än vad man kanske fidigare föreställt sig. Många av de ekonomiska problem vi i dag brottas med bottnar i våra försök att finansiellt isolera oss frän omvärlden. Tillsammans med de höga skatterna låser valutaregleringen in pengar i existerande företag. Dessa lockas därmed fill ej fullt motiverade investeringar. Eller också används pengarna för att köpa upp andra företag, vilket leder fill dagsaktuella fenomen som korsägande och klippekonomi,

Sverige är faktiskt det land som har flest undantag frän OECD:s kapitalliberaliseringsstadga, I jämförbara länder pågår nu en avveckling av olika hinder för kapitalrörelser över gränserna. Det ligger nära till hands att peka pä exemplet Danmark, där valutaregleringens successiva borttagande varit ett viktigt led i ansträngningarna aff återställa balansen. Det är nu fullt

möjligt för danska företag att ta upp lån utomlands och för danskar aff köpa utländska värdepapper. Dessutom får valutautlänningar förvärva danska statsobligationer, vilket medverkat till att räntenivån under regeringen Schluter mer än halverats. Dessa åtgärder i förening med Danmarks anslutning till det europeiska monetära systemet, EMS, har stärkt tilltron till den danska kronan.

Mot bakgrund av utvecklingen utomlands framgår valutakommifténs förslag frän i höstas som en besvikelse. Kommitténs socialistiska hälft bestämde med ordförandens ufslagsrösf att en mer omfattande avreglering mäste anstå tills balansen återställts i Sveriges ekonomi och vi har uppnått ett stabilt överskott i våra utrikes betalningar. Övriga sex ledamöter från borgerliga partier och näringslivet hävdade däremot, att det var dags att avveckla valutaregleringen, även om genomförandet kunde ske successivt.

Dessa båda ståndpunkter avspeglar skilda synsätt på valutaregleringens roll och värde. De som vill behålla regleringen tror sig därigenom kunna bevara en ekonomisk-politisk handlingsfrihet. Men vårt åtagande att hålla en fast valutakurs innebär i sig att vi på förhand avsagt oss friheten att föra en avvikande ekonomisk politik, som exempelvis skulle kunna medföra en snabbare kostnadsutveckling här än i andra länder. Argumenten för att avveckla valufaregleringen är bl, a, att den infe längre är effektiv, att den medför betydande kostnader och att Sverige skulle klara sig bättre utan denna form av marknadsstörning. Det skulle utan tvivel skänka större tilltro fill vår beslutsamhet att undvika kommande devalveringar, om vi avstod frän att försöka upprätthålla en valutapolitisk avskärmning från omvärlden.

För några år sedan föreslog kreditpolitiska utredningen en omfattande avreglering inom sitt område. Betänkandet föranledde aldrig proposifion, men i praktiken har riksbanken genomfört praktiskt taget alla dess förslag. Nu kvarstår endast placeringsplikfen för vissa försäkringsinsfifut, vars avskaffande vi moderater förordar i en särskild reservation. Det finns nu goda skäl för riksbanken att förfara på motsvarande sätt vad beträffar valutapolitiken, vilket alltså vi frän borgerligt håll vill ge riksbanksfullmäktige till känna.

Fru talman! Det moderata budgetalternativet återfinns i reservafion 17. Enligt vår mening har finanspolitiken hittills varit för svag, vilket bl. a. lett till en internationellt sett hög räntenivå. Regeringen betonar visserligen i finansplanen vikten av åtstramning, men den blir inte tillräcklig och framför allt görs infe de offentliga utgiftsminskningarna så stora att de skapar utrymme för de skattesänkningar som krävs för återställd balans och tillväxt.

Målet bör vara att avveckla det strukturella underskottet inom den offentliga sektorn, samtidigt som utgiftsnivån och skattetrycket sänks. Däremot finns det ingen anledning att sträva efter eff långsiktigt överskott i den totala offentliga sektorn. Det sparande och den kapitalbildning som är nödvändig för näringslivets behov bör i stället ske i företag och hushåll.

Det moderata budgetalternativet ger ett saido som är nära 8 miljarder lägre än regeringens. Ungefär hälften därav härrör från utförsäljning av statliga företag och andra tillgångar. Vi godtar huvuddelen av de utgiftsminskningar som regeringen föreslår och förordar alltså ytterligare åtgärder av liknande slag. Eftersom vi ser det som angeläget att hushållens resurser i

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 större utsträckning består av arbetsinkomster och mindre av bidrag frän stat
12 mars 1986 och kommun, är tonvikten lagd på besparingar som inte direkt minskar

~ ~ hushållens köpkraft. Vår avvägning mellan besparingar och skattesänkning-

ar innebär i själva verket att hushållens ekonomiska situafion förbättras.

Vi vidhåller vår uppfattning aff i en situation där staten har stora underskott och skulder, medan kommunerna i allmänhet har det gott ställt, finns det anledning att skära ned statsbidragen fill kommunerna. Trots all den kritik som socialdemokraterna riktade mot oss på denna punkt i den senaste valrörelsen, har regeringen nu slagit in pä samma linje. Men det har gått så fort i svängarna att man infe hunnit med att ta fram alla sina besparingsförslag, utan fortsättning utlovas i kompletteringspropositionen. På sedvanligt sätt försvårar defta dröjsmål det kommunala arbetet. Den av den socialdemokratiska regeringen tillämpade taktiken att successivt och i svåröverskådliga former genomföra de finansiella indragningar från kommunerna som de nu till slut ändå erkänner är befogade och motiverade skapar stora problem för den kommunala verksamheten. Vi har från moderat håll varit angelägna om att presentera alla förslag redan vid årets böljan, så att de skulle kunna beaktas i det kommunala budgetarbetet under året med sikte på 1987.

För att försäkra oss om att de minskade statsbidragen till kommunerna infe föranleder skattehöjningar i syfte aff hålla volymexpansionen uppe föreslär vi i en särskild reservation lagstiftning om kommunalt skattestopp. Vi menar också att när nu regeringen valt metoden att skära ned de specialdestinerade statsbidragen, borde det vara angeläget att utveckla en förenklad bidragsmodell, där ett så stort antal specialdestinerade statsbidrag som möjligt sammanförs till ett allmänt bidrag, vilket sedan successivt kan reduceras kommande år. En utredning i defta syfte bör skyndsamt genomföras, så att ett nytt system kan tillämpas redan frän 1988,

Regeringens förslag frän i går att höja grundavdraget med genomslag för kommunerna redan från nästa är innebär för deras del ett intäkfsbortfall på ca 2,4 miljarder 1987 och ytterligare 1,6 miljarder 1988, Sammantaget med regeringens andra åtgärder betyder detta t, o, m, en större neddragning för kommuner och landsting än vad vi moderater förordat - och som man fidigare kritiserat så kraftigt. Får jag fråga: Skäms inte finansministern, när han tänker på vad som från socialdemokratiskt häll i valrörelsen sades om det moderata hotet mot välfärden i form av färdtjänst och knatfeidrott?

Storleken pä de moderata besparingarna gör det möjligt för oss att sänka skatterna med drygt 10 miljarder kronor, samtidigt som budgetunderskottet alltså minskas. Målet bör vara att reducera skattetrycket med ca 5 procentenheter under den kommande femårsperioden - en procentenhet om året. Vi vill ha 40 % marginalskaft i de inkomstskikt där regeringen nu föreslår 50, I högre inkomstskikt föreslär vi marginalskatter som ligger 5-15 procentenheter lägre än regeringens. Barnfamiljerna bör få en skaftesänkning pä 4 500 kr, per barn att införas under en treårsperiod. Fastighetsskatten mäste avskaffas och skatten sänkas på kapitalbildning i hushållssekforn.

All internationell erfarenhet visar att låga skatter gynnar en snabb ekonomisk tillväxt. Om vi skall kunna arbeta oss bort från nyfattigdomen, måste skattesystemet medge att arbete skall löna sig, I dag fär en indusfriar-

betare behålla endast en tredjedel av sin totala arbetsersättning. Frukten av arbete måste i högre grad tillfalla de människor som utför arbetet och i mindre utsträckning stat och kommun.

Minskade offentliga utgifter och sänkta skatter kompletteras i den moderata finanspolitiken med kravet på avreglering. Jag har redan berört angelägenheten av aff frigöra de finansiella marknaderna från de tvångströjor som där dröjer sig kvar från andra världskrigefs dagar. En annan krisreglering gäller bostadssektorn och bidrar där starkt till att försvåra för människor att välja bostad utifrån egna önskemål. Även arbetsmarknaden och näringslivet måste befrias frän de förbud och föreskrifter som nu hämmar arbetslust, initiativkraft och företagsamhet.

Prognoserna säger - och det bekräftades senast häromdagen i en rapport från arbetsmarknadsstyrelsen - aff utbudet av arbetskraft kommer aff öka snabbare än efterfrågan de närmaste åren. Enligt färska tidningsuppgifter har detta föranlett ett utredningsarbete i kanslihuset som, om det blev känt, skulle få ledande socialdemokrater - ledande personer i rörelsen - att gå i taket. Men detta är ofrånkomligt. Som vi moderater sä länge framhållit, gör den offentliga sektorns finansiella problem det omöjligt att där skapa arbete åt alla som vill arbeta. Lösningen på arbefslöshefsproblemen är därför ökad tillväxt inom den enskilda sektorn, framför allt på tjänsfesidan. Men i Sverige hämmas denna utveckling genom förekomsten av offentliga monopol inom t, ex, barnomsorg, utbildning och vård. Därför måste det där öppnas möjligheter för enskilda alternativ, vilket förutom att ge flera jobb medför större valfrihet för konsumenterna och större frihet för de yrkesverksamma att välja arbetsplats eller t, o, m, fa chansen att starta eget.

Fru talman! Genom offenfliga utgiftsminskningar, lägre skatter och avreglering kan vi skapa förutsättningar för ökad tillväxt i ekonomin och större valfrihet för de enskilda medborgarna. Detta är den polifik som återfinns i de reservafioner till finansutskottets betänkande nr 10 som de moderata ledamöterna står bakom och till vilka jag yrkar bifall.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 5 BJÖRN MOLIN (fp):

Fru falman! Inflationen i Sverige är nu lägre än på mycket länge, och den är på väg nedåt.

Den höga inflationen i Sverige är det största problemet för vär ekonomiska politik.

Båda dessa påståenden om inflationen, det ena posifivt och det andra negafivt, är sanna. Det är inget tvivel om att inflationstakten i Sverige - på samma sätt som på andra håll ute i världen - är pä väg nedåt, och vi kanske kan få ner inflafionen i Sverige fill 3 eller 4 % i år. Detta skall jämföras med en inflationstakt på knappt 6 % förra året, drygt 8 % 1984 och tvåsiffriga fal i början av 1980-talet. Samtidigt gäller alltjämt att inflationstakten i Sverige är högre än i de flesta av våra konkurrentländer - USA. Västtyskland, Frankrike, Storbritannien, Japan, Italien och Beneluxländerna. Det gap mellan den svenska och den internationella inflationstakten som vi har fått leva med alltsedan socialdemokraterna återtog majoriteten i riksdagen 1982 och som ibland legat så högt som 4 % - det gapet finns kvar.

Slutsatsen är alltså, aff även om regeringen förvisso kan slå sig för bröstet

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

och konstatera att inflationen nu är lägre än på mycket länge, är den samtidigt för hög ur ekonomisk-politisk synvinkel. Inflationsbekämpandet måste därför förbli en förstahandsuppgift för den ekonomiska politiken. Att inflationen nu sjunker i Sverige är prakfiskt taget helt och hållet en följd av den sjunkande inflationen ute i världen, som i sin tur är orsakad av de lägre oljepriserna.

Den snabba nedgången av oljepriserna hittills under 1986 har föranlett omprövningar av alla prognoser för den ekonomiska utvecklingen. Priset på råolja har halverats pä tvä månader. Från ett oljepris vid årsskiftet på 26-28 dollar per fat har vi de senaste dagarna kommit ner i oljepriser på mellan 10 och 15 dollar per fat pä spofmarknaden. Hur snabbt utvecklingen gär belyses av aff regeringen i finansplanen räknade med ett oljepris pä 26 dollar, att konjunkfurinsfifufet vid sin föredragning för finansutskottet räknade med 19 dollar, att det i utskottets betänkande talas om 15-20 dollar och att priset i går var 12,25 dollar per fat.

Effekten på världsekonomin av denna snabba förändring blir naturligtvis, på kort sikt, en bättre extern balans hos de länder som har en nettoimport av olja och en försämring av bytesbalansen för de oljeproducerande länderna. Den förväntade positiva effekten för de oljeimporterande industriländerna kan dock motverkas av en minskad efterfrågan på industriprodukter från oljeländerna, medan en viss förbättring kan väntas från de icke oljeproducerande u-länderna, vars situafion under många är varit mycket bekymmersam. Den fallande dollarkursen kan dessutom för dessa länder innebära en i varje fall tillfällig lättnad i skuldfällan. En kortsiktigt positiv effekt pä världsekonomin kan under alla omständigheter bli resultatet av de sjunkande oljepriserna.

Vilka effekterna blir på världsekonomin på litet längre sikt blir beroende av om de oljeimporterande länderna använder det ökade reala utrymme som skapas av fallande oljepriser till att stimulera ekonomin och öka konsumtionen eller om det föranleder vissa kontrakfiva åtgärder för att motverka uppgången. Utvecklingen blir också beroende av om OPEC-länderna och de andra oljeproducenterna drar ned på sin efterfrågan eller om man accepterar en försämrad extern balans. Svårigheterna att på den här punkten förutse utvecklingen hänger också samman med att den internationella betalningsstatistiken har den egenheten aff den uppvisar ett stort globalt underskott. Om man lägger samman de olika handelsblocken, såsom statistiken redovisar dem, finner man nämligen ett fotalt underskott i världshandeln på ca 110 miljarder dollar, och det blir då snarast ett metafysiskt problem att finna ut var överskottet finns. En troligare förklaring är ett jättelikt statistiskt fel.

För Sveriges del gäller under alla omständigheter, att den billigare oljeimporten kommer att få en positiv verkan på vår ekonomi under 1986. Också den lägre dollarkursen kan fä en viss positiv nettoeffekt på vår ekonomi, men här blir slutsatserna mer osäkra. Det är dä självklart att de prognoser för svensk ekonomi som gjordes upp i slutet av förra året nu behöver revideras. Konjunkturinstitutet har gjort en värdefull sammanställning av hur de sjunkande oljepriserna och den lägre dollarkursen kan komma att påverka svensk ekonomi. Dessa beräkningar leder till att bruttonationalprodukten kan komma att bli ungefär 1/2 % högre, den privata konsumtio-

nen 1 % högre, inflationen 1 % lägre och handels- och bytesbalansen ca 5 PrOt. 1985/86:93

miljarder bättre än enligt de beräkningar som gjordes i slutet av förra året. 12 mars 1986

Finansdebatt

Det skall understrykas aff konjunkturinstitutets beräkningar utgick från ett

oljepris på 19 dollar per fat och en dollarkurs på 7 kr. och 52 öre. Dessa

beräkningar, som gjordes för knappt en månad sedan, kan som sagt behöva

revideras ytterligare med tanke på aff såväl oljepriset som dollarkursen har

sjunkit ytterligare sedan beräkningarna gjordes. De positiva effekter på

svensk ekonomi som konjunkturinstitutet har räknat fram kan alltså komma

att bli ännu större, om det lägre oljepriset och den lägre dollarkurs som gäller

i dagsläget blir bestående under hela 1986 eller om nedgången fortsätter.

Det skall slufligen understrykas i den här resumén av utvecklingen i början av året, att kombinationen av lägre oljepriser och fallande dollarkurs också kommer att få en positiv effekt på statsbudgeten. För det första kan stat och kommun komma att få ökade skatteintäkter till följd av en ökad lönesumma och dessutom större momsintäkfer som resultat av en ökad privat konsumtion. För det andra kan statens kapitalkostnader för den del av statsskulden som regleras i dollar komma att minska. Den positiva effekten på statsbudgeten kan preliminärt beräknas till ca 3 miljarder kronor, varav 2,5 miljarder skulle falla på ökade skatteintäkter och 1/2 miljard på lägre ränteutgifter. Också här gäller att om utvecklingen i riktning mot lägre oljepris och lägre dollarkurs skulle fortsätta blir effekten större. Vi kan också se genomslag av denna utveckling redan i riksrevisionsverkets senaste budgetprognos, som förutser ett betydligt lägre budgetunderskott innevarande budgetår, omkring 50 miljarder kronor. Jag skall återkomma till vissa slutsatser av det förväntade lägre budgetunderskottet och också till frågan om hur man skall hantera de ökade skatteintäkter som kan komma att tillfalla kommunerna.

Högre tillväxt, lägre inflation och bättre extern balans - så ser förutsättningarna uf för svensk ekonomi under den närmaste tiden. Det är emellertid då viktigt aff stryka under att detta infe är resultatet av några åtgärder i Sverige, Det är inte resultatet av en förbättrad inhemsk konkurrenskraft, infe uttryck för någon industriell förnyelse och inte en följd av några beslutade besparingar i de offenfliga utgifterna. Jag tror att det är viktigt att göra detta konstaterande. De väsentligt bättre förutsättningarna för svensk ekonomi under 1986 som nu kan urskiljas är inte resultatet av några förändringar i den inhemska ekonomiska polifiken. Det finns också anledning understryka osäkerheten i de aktuella bedömningarna för 1986. Slutsatsen av defta är att vi behöver en viss beredskap för en annan utveckling, även om de faktorer vi nu kan skönja ger oss rika möjligheter att rätta till obalanserna i vår ekonomi, främst i budgetunderskottet och bytesbalansen. Vi bör i det sammanhanget kunna ta lärdom av vårt grannland Norge, där ju en betydande del av de ekonomiska framgångarna grundades pä intäkterna från oljefälfet och där man av det skälet underlät att omstrukturera och förnya industrin i övrigt. Samfidigt tillät man en inhemsk kosfnadsstegring som, bortsett från energikostnaderna, var betydligt högre än i jämförbara länder. Det riskabla med en sådan ekonomisk politik belyses av den aktuella utvecklingen och har också belysts i en aktuell OECD-rapport.

Lärdomarna av oljekriserna - tidigare och nu - är att välståndet i en 13

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

industrination är en skör planta som ständigt måste vårdas och att man inte kan slå sig till ro. Ett land som Sverige, som i så hög grad är beroende av handeln med omvärlden och som i så hög grad lever i internationell konkurrens, måste ha en ständig beredskap för oförutsedda händelser på det internationella planet. Erfarenheterna från oljekriserna-om man så vill av "OPEC:s uppgång och fall" - är också att världssamfundet behöver fungerande, internationella ekonomiska mekanismer. FN:s, UNCTAD:s och GATT:s arbete för att bevara och förstärka frihandeln, att konstruera regler för det internationella varu- och tjiinsteutbytet och skapa respekt för dessa regler samt att stabilisera den internationella valutamarknaden förtjänar allt stöd från svensk sida. En utbredd protektionism, stora fluktuationer i råvarupriserna och ett instabilt internationellt betalningssystem skulle i hög grad missgynna Sverige.

Fru talman! Huvudfrågan i dagens debatt bör mot den här bakgrunden vara: Hur skall vi utnyttja de lägre oljeprisernas posifiva verkan på vår ekonomi? Här finns olika möjligheter. Bo Södersten, socialdemokratisk ledamot av finansutskottet, har i några tidningsartiklar pläderat för att det av oljeprissänkningen skapade utrymmet för ökad privat konsumtion skall dras in till staten genom höjd skatt på olja och bensin. En annan socialdemokratisk ekonom, Nils Lundgren, menar å andra sidan att den senaste tidens förändringar skapar ett drömläge för svensk ekonomi som bör utnyttjas för aff underlätta avtalsrörelsen genom att möjligheterna nu blir större att få reallöneökningar utan att detta negativt påverkar samhällsekonomin, om man låter de sjunkande oljepriserna komma konsumenterna fill godo. Båda dessa ståndpunkter är respektabla och väl värda debatt, och jag utgår från att dagens debatt, inte minst mot bakgrund av vad finansministern i går hade att meddela om regeringens skatteplaner, kommer att belysa denna aktuella frågeställning.

Dess värre präglades diskussionen i finansutskottet kring betänkandet om den ekonomiska polifiken i väldigt liten grad av denna nya utveckling. När konjunkturinstitutet den 19 februari gjort en föredragning inför utskottet av sina beräkningar av de sänkta oljeprisernas effekter på svensk ekonomi, ille finansutskottefs socialdemokratiska majoritet inte ge oss tillfälle att tänka ens ett dygn på vilka slutsatser som skulle dras av konjunkturinstitutets nya bedömningar. Det är från den utgångspunkten överraskande att finansutskottets betänkande - och jag tänker i detta sammanhang på majoritetstexten - på några punkter tycks innehålla bedömningar som är nya och som avviker även från konjunkturinstitutets. Mot bakgrund av den osäkerhet som konjunkturinstitutet självt markerat vid föredragningen är det svårt att förstå hur finansutskottets egna slutsatser har vuxit fram. Jag kan inte säga att jag tycker att finansutskottets betänkande, och då tänker jag främst på majoritetsfexfen, är särskilt aktuellt eller särskilt framåtsyftande. Majoritetstexten ger inget svar på hur man skall hantera de lägre oljepriserna och på dessas betydelse för den pågående avtalsrörelsen.

Nu är det förståeligt att den socialdemokratiska majoriteten i finansutskottet haft svårigheter aff presentera en aktuell beskrivning av den ekonomiska politiken i Sverige. Regeringen ändrar ju ståndpunkt i vikfiga ekonomiskpolitiska frågor från fid till fid, och ibland från vecka fill vecka, och det är väl

inte alltid så att man bryr sig om att underrätta sina parfivänner i finansutskottet om vad som är på gång.

Det finns många exempel på ryckighefen och obeslufsamhefen i regeringens ekonomiska politik. Från oppositionens sida har vi alltsedan finansdebatten på våren 1983 haft anledning att påminna om detta. Vi har haft anledning att påminna om hur socialdemokraterna ändrar ståndpunkt och säger en sak för att några veckor eller några månader därefter göra något annat.

Det gäller t. ex. den ändrade attityden till marginalskaftereformen. där socialdemokraterna, efter att ha vunnit 1982 års val, på egen hand och utan samråd med dem som man hade träffat överenskommelse med ändrade i skatteskalorna och försämrade inflationsskyddet. Det gäller det automatiska inflationsskyddet i skattesystemet, som man utlovade skulle återinföras fr. o.m. 1987 efter det aff man hade slopat det för i år. men där det av gärdagens meddelande frän regeringen framgår att det nu inte blir något fullständigt och automatiskt inflationsskydd vare sig 1987 eller 1988. Det gäller reglerna för kommunal skatteufjämning, där regeringen i januari förutsåg att man skulle återkomma med förslag senare i vår, men nu tycks det inte komma något förslag. Det gäller också höjningen av omsättningsskatten på aktier. Man har tidigare vid upprepade tillfällen avvisat kommunistiska förslag i denna riktning, och finansministern meddelade så sent som i slutet av januari att någon höjning inte var aktuell, för att den 27 februari meddela att man föreslog en fördubbling av omsättningsskatten på aktier.

Det är naturligtvis så att den här ryckigheten, eller om man så vill opålitligheten i regeringens handlande, skapar oro och osäkerhet hos de olika aktörerna på marknaden. Man tvingas vänja sig vid att regeringens utfästelser kanske bara håller en kortare tid, och det undergräver naturligtvis förtroendet för regeringens ekonomiska politik.

Ett viktigt exempel är självfallet inflafionsbekämpningen. Regeringen har sedan den tillträdde hösten 1982 oavbrutet upprepat att inflationsbekämpningen ar en huvuduppgift för den s. k. tredje vägens politik, som socialdemokraterna vill driva, 1984 och 1985 gick regeringen uf med preciserade inflationsmål i hopp om att kunna påverka övriga aktörer i den ekonomiska polifiken att bidra till en lägre inflationstakt. Att detta misslyckades och att inflationen faktiskt blev högre beror framför allt på att regeringen själv misslyckades i sin inflationsbekämpningspolifik. vilket var beklagligt. Målet om 4 % inflation 1984 blev, som vi alla vet, i realiteten mer än 8 %. och 3 % inflation 1985 blev i realiteten mellan 5,5 och 6 %.

Det är naturligt om arbetsmarknadens parter och andra aktörer på den ekonomisk-politiska scenen med dessa erfarenheter i minnet känner skepsis även inför regeringens uppgifter i år, att det nu skall vara möjligt att pressa ner inflationen till 3 % eller lägre. Det är dess värre så att det infe finns något utbrett förtroende för regeringens anfiinflafionspolifik. Jag säger dess värre, därför aff det är självfallet så att vi i Sverige skulle ha stor nytta av aff inflationen pressades ned.

Det är i dag inte möjligt att förutse utvecklingen av avtalsrörelsen och än mindre att bedöma de samhällsekonomiska effekterna av utfallet av lönerörelsen. Jag vill emellertid mot bakgrund av lönerörelsens strategiska betydelse för vår ekonomiska utveckling göra några kommentarer.

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Jag känner förståelse för det missnöje som finns på många håll över den egna löneutvecklingen. Nettolönen, dvs. vad man får behålla efter skaft, är för många löntagare densamma i dag som för 15 år sedan, om man räknar i fast penningvärde.

Under 1980-talet har reallöneutvecklingen varit negativ; man har fått behålla mindre av det man tjänat ihop. Missnöjet har naturligtvis blåsts under av socialdemokraternas löften om reallönehöjningar bara socialdemokraterna fick fa över regeringsmakten. Otåligheten hos löntagarna över de uteblivna reallönehöjningarna har också lett till olika former av missnöjesyttringar. Löftespolitiken har slagit tillbaka mot dess upphovsmän.

Detta missnöje har dessutom - i varje fall pä det känslomässiga planet -påverkats av utvecklingen på akfiebörsen.

Här är det vikfigt att påpeka det självklara: Möjligheterna till lönehöjningar blir inte större i ett företag med sjunkande börskurs än i ett företag med stigande börskurs - tvärtom. Det finns naturligtvis ett större utrymme för lönehöjningar i ett aktiebolag med god utveckling pä aktiebörsen. Erfarenheterna från 1970-talet är ju att när börskurserna och lönsamheten sjönk i de svenska aktiebolagen, då sjönk också reallönerna och sysselsättningen. Det finns därför ingen anledning för löntagarna att se på stigande börskurser med antipati. Ett välskött och solitt företag, vars aktier efterfrågas och som har en god lönsamhet, är också vanligen en trygg arbetsplats med goda framtidsutsikter, i varje fall vad gäller producerande företag.

Det utesluter inte att det finns behov av en självsanering inom aktiehandeln med syfte att säkerställa en likvärdig behandling av alla akfieägare och ge alla rätt till samma information. Formerna för riktade emissioner av aktier och den graderade rösträtten, i varje fall för nyemitterade aktier, är företeelser som kan ifrågasättas frän denna utgångspunkt.

Löntagarnas naturliga mäl är ökad köpkraft. Det är lika naturligt att de fruktar att små nominella löneökningar på grund avstigande priser och höjda skatter inte skall leda till ökad köpkraft. Det blir inte något mera reellt innehåll i lönekuverten i år heller, därför att också 1986 kommer inflationen att stiga över den som regeringen förutsett - så resonerar nog många löntagare. Detta orsakas till viss del av att regeringen förbrukat sitt förtroende som inflationsbekämpare. Ett automatiskt inflationsskydd i skattesystemet hade naturligtvis i detta avseende varit ett stöd åt löntagarnas organisationer i strävandena att komma fram till avtal på låga nivåer.

Jag tror att det råder stor enighet här i riksdagen om att det är angeläget att begränsa lönehöjningarna och därmed kostnadsstegringarna. Om kostnaderna ännu en gång sfiger mera för det svenska näringslivet än för företagen i andra industriländer, blir resultatet ofrånkomligen högre priser på svenska produkter, försämrad konkurrenskraft, förlust av marknadsandelar, underskott i bytesbalansen och ökad arbetslöshet. Denna utveckling kan ingen önska sig.

Från folkpartiefs sida har vi pekat på möjligheten att åstadkomma standardförbättringar genom skattesänkningar i stället för genom lönehöjningar. Vi avser då bestående skattesänkningar och inte tillfälliga skatterabatter av det slae som regeringen laborerade med under förra året. Vi vill

därför återinföra ett automatiskt inflationsskydd i skattesystemet och sänka marginalskatterna.

Den senaste tidens utveckling av världsekonomin har ökat möjligheterna att ge en höjd standard åt löntagarna utan att det sker genom aff man tar ut för höga nominella löneökningar, vilka skulle försämra det svenska näringslivefs möjligheter att hävda sig på världsmarknaden, och utan aff det får negafiva verkningar på sysselsättningen. Det förutsätter att man avstår från att höja skatten på olja och bensin.

Jag tror att det hade varit bra om löntagarna hade fått beskedet att de lägre priser som vi förutser pä olja och bensin kommer att tillfalla löntagarna. Det skulle ha minskat deras fruktan att nya skattehöjningsplaner lurar om hörnet och ökat chanserna att få löntagarna att godta låga avtalsenliga lönehöjningar. Nu får vi pröva regeringens förslag om höjd oljeskatt, men jag måste säga att de här redovisade argumenten mot det förslaget väger tungt.

I går lade regeringen fram förslag som innebär både skattehöjningar och skaftesänkningar. Den samlade effekten på skattetrycket kan jag inte överblicka. Jag tror aff just därigenom förfelas en del av skaffepaketets syfte, att lägga en god grund för en lugn avtalsrörelse. Det är i och för sig bra med breda skikt på skatteskalan och det är också bra att den s.k. brytpunkten höjs, men någon verklig marginalskaftesänkning är det inte fråga om, nämligen om man räknar in inflationens härjningar i skatteskalan. Om det under hela den fid vi har haft det skattesystem som grunden lades för i marginalskattereformen hade funnits ett automatiskt inflationsskydd, hade marginalskatten i flertalet inkomstskikt varit lägre.

Fru talman! Vi kan nu höra hur det sedvanliga vapenskramlet kommit i gång från de fackliga organisationerna. Dagligen förmedlar massmedia uttalanden från fackliga ledare. Och som vanligt skramlar det mest från de tomma tunnorna. Nog är det en nåd att stilla bedja om att de fackliga ledarna skulle visa ett samhällsansvar och försöka förklara för sina medlemmar varför en höjd standard via höjd lön är svårare att få till stånd än en höjd standard genom lägre skatter och lugnare prisutveckling. Jag tror att löntagarna i allmänhet är klokare än vad deras organisationer tycks tro om dem.

Min slutsats för dagen är dock att det är viktigt att avtalsförhandlingarna inte drar ut alltför långt i tiden, att de avtalade löneökningarna måste stanna på en låg nivå och att avtalen på den offentliga sidan icke får tillåtas bli löneledande. Med de bättre förutsättningar för utvecklingen av den privata konsumtionen som nu borde föreligga bör parterna pä arbetsmarknaden relativt snart pä egen hand kunna nå överenskommelser som är förenliga med den övergripande ekonomiska polifiken.

Finansutskottet har fr. o.m. 1986 övertagit lönedelegationens tidigare uppgift att vara riksdagens samrådsorgan i lönefrågor. Utskottet har med anledning härav med ett avsnitt om de stafliga löneförhandlingarna. Här påpekar utskottet att den offentliga sektorns resursanspråk måste hållas tillbaka, om reallönerna alls skall kunna öka. Genom den lägre inflationen ges förutsättningar att träffa avtal på en låg nivå. För den stafliga sidan gäller att redan avtalade förbättringar, s.k. överhäng samt resultatet av vissa följsamhetsklausuler summerar till vad som är samhällsekonomiskt försvar-

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

2 Riksdagens protokoll 1985186:93-94

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

bart i löneökningsnivå. Utskottet pekar dessutom på värdet av att man i ökad utsträckning får möjlighet fill lokal och/eller individuell anpassning av lönen. Det förutsätter en något vidgad beslutanderätt i lönefrågor för de enskilda myndigheterna. Det är värdefullt att man i utskottet - med undantag för kommunisterna - kunnat nå enighet om dessa principer för den statliga lönepolitiken.

Fru talman! Jag skall nu övergå fill att beröra budgetförslaget. De olika partiernas budgetalternativ skiljer sig i år något mindre än tidigare är. Förklaringen till detta är att regeringen i årets budgetproposition lägger fram förslag till lägre statsutgifter på vissa av de områden där vi från oppositionen sedan fidigare har föreslagit besparingar. Jag tänker i första hand på statsbidragen till kommunerna och bostadssubventionerna. Jag noterar att en del av de argument som socialdemokraterna tidigare använt mot våra besparingsförslag på dessa områden nu skulle kunna användas mot regeringens aktuella förslag. Jag skall dock avstå från att söka knipa några debattpoäng på detta och vill i stället uttala tillfredsställelse över att regeringen nu har godtagit några av våra besparingsidéer. Måhända kommer även andra av våra besparingsförslag att i något förändrad tappning i framfiden dyka upp i regeringens budgetförslag.

Finansutskottet har gjort ett i sig värdefullt försök att jämföra de olika budgetförslagen. En svaghet i denna jämförelse är att man i fråga om familjepolitiken endast räknat med de förslag som vid allmänna motionstidens utgång förelåg i fullständigt skick. Det fär till följd att regeringens budgetalternativ infe belastas av några ökade utgifter för familjestöd, medan folkpartiefs budgetförslag innehåller ökade utgifter för barnbidrag, flerbarnstillägg och småbarnsfillägg. Om de aktuella familjepolitiska diskussionerna inte enbart varit avsedda som spel för galleriet, hade det varit naturligt att både vårt och regeringens budgetalternativ hade behandlats på samma sätt i budgetsammanställningen på s, 47. eller också kunde man i budgetjämförelsen helt ha uteslutit de familjepolitiska åtgärderna. Nu har ju budgetförutsättningarna under alla omständigheter förändrats genom gårdagens skatteufspel från regeringen.

Regeringen och utskottsmajoriteten skryter i olika sammanhang med att man kunnat minska underskottet i statsbudgeten. Det är i och för sig riktigt. Men man bör då också nämna orsakerna till det lägre budgetunderskottet. Saldoförbätfringen orsakas i allt väsentligt av tre faktorer: utflyttning av utgifter ur statsbudgeten, höjda skatter och ökade skatteintäkter på grund av stigande lönesumma. Det lägre budgefunderskotfef är alltså med några få undantag inte resultat av några stora besparingar. Vi vill även i år gå längre än regeringen i fråga om besparingar, och vi vill söka åstadkomma en långsiktighet i statens besparingar; det gäller bl. a. statsbidragen till kommunerna och bostadssubventionerna, där kcmimunerna och de boende i god tid måste få veta hur deras ekonomi förändras av de tilltänkta besparingarna i statsbudgeten. Det är även av detta skäl viktigt med en målmedveten och långsiktig besparingspolifik, i motsats till den ryckighet som många gånger präglat socialdemokraternas budgetpolitik. Med nu föreliggande förutsättningar kan vårt budgetalternativ förväntas leda till ett underskott i statsbudgeten nästa budgetår på ca 43 miljarder kronor, vilket ger hyggliga

förutsättningar för kommande års budgetarbete. Därutöver uppnäs vissa engångseffekter genom utförsäljning av stafliga företag.

Anne Wibble kommer senare i debatten att ta upp våra förslag fill indragning från kommunerna. Jag skall här bara konstatera aff folkpartiet - i motsats fill övriga parfier - har ett färdigt och sammanhängande förslag till hur indragningen från kommunerna skall kunna ske på ett generellt och rättvist sätt. Regeringen har aviserat ytterligare förslag på defta område-ett sådant förslag kom i går. Man är tydligen nu sysselsatt med att tänka ut hur dessa ytterligare indragningar skall utformas. Jag tycker att alla i riksdagen företrädda partier borde kunna samlas kring vårt förslag om en indragning genom en avgift på skatteunderlaget.

I olika reservationer föreslås ett antal åtgärder, som fillsammans med den av oss förordade ekonomiska politiken skulle vitalisera svensk ekonomi och Svenskt näringsliv. Det gäller bl. a. avskaffandet av löntagarfonderna, borttagandet av valutaregleringen och återbetalning av återstående exportdepositioner för skogsprodukter. Jag yrkar bifall fill reservationerna 1, 4, 5, 6. 10, 12, 15. 18. 24 och 29.

Fru falman! Jagskall avsluta med att litet blicka framåt. Om viskall kunna få det bättre i Sverige, vare sig vi vill använda det till ökad privat konsumfion eller till sjukvård, utbildning eller andra gemensamma nyttigheter, så mäste vi fä till stånd fillväxt i ekonomin. Även med den draghjälp som vår ekonomi får av den lägre oljenotan, kan tillväxten väntas stanna vid 2 % i år. Det är lägre än i flertalet andra industriländer. En orsak är naturligtvis den internationellt seff höga kostnadsutvecklingen i Sverige. En annan orsak är de många regleringsinslag som finns kvar i vår ekonomi. Det vore ur denna synvinkel bra om vi avskaffade resterna av prisregleringen och valufaregleringen. Det är också viktigt att vi underlättar för näringslivet att blomstra i olika delar av landet. Det är inte bra om en alltför stor del av tillväxten sker i Stockholmsregionen.

Finansministern talar i finansplanen mycket om behovet av ekonomisk tillväxt. Jag delar hans uppfattning på denna punkt. Men därför, menar jag, måste också den ekonomiska politiken mera konkret utformas så att den stimulerar tillväxten, och i defta avseende finns stora brister i regeringens handlande.

Vi politiker kan aldrig genom polifiska beslut kommendera fram ökad tillväxt. Den beror på enskilda människors initiafiv, kreativitet och arbetsvilja. Men den ekonomiska politiken måste bidra till defta genom att skapa goda förutsättningar för sådana initiativ. Det betyder att ett antal tillväxfhin-der måste avskaffas. Dit hör. som jag nyss nämnde, prisregleringen och valutaregleringen. Dit hör den nuvarande skattepolifiken med fortfarande alldeles för höga marginalskatter. Dit hör eff antal monopol inom den offenfliga sektorn och självfallet de kollektiva löntagarfonderna.

En ytterligare förutsättning för ökad tillväxt är frihandeln. Frihandeln främjar en internationell arbetsfördelning, där varor produceras i de länder där de naturligaste förutsättningarna finns. För vårt land, med sin specialiserade indusfri och höga exportandel, är frihandeln livsviktig. En ökad protektionism i nya former skulle bromsa vår export och hota vårt välstånd.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Det är därför också viktigt för oss att kunna delta i arbetet med att utforma reglerna för den internationella handeln.

Slå vakt om frihandeln, ta bort återstående svenska handelsrestriktioner, främst på fekoområdef, och avskaffa befintliga regleringar för det svenska näringslivet! Tillsammans med återhållsamma löneavtal skulle det ge vår ekonomi en välkommen puff framåt och stödja tillväxten. 1986 ger oss unika möjligheter att bäde klara ut de gamla obalanserna i vår ekonomi och ge en kraftig stimulans till framtida fillväxt. Den chansen kanske aldrig återkommer!

Anf. 6 NILS G. ÅSLING (c):

Fru talman! Vi har nyss i kammaren ånyo påmints om att vär svenska demokrati blivit utsatt för en allvarlig attack genom det avskyvärda mordet på Olof Palme. Vårt svar måste vara att bevisa demokratins livskraft. Demokratin innebär att de meningsmotsättningar som uppstår ur olika samhällsuppfattningar och ideologier hanteras infe med våld utan genom att de politiska argumenten bryts mot varandra i saklig debatt. Det är sedan medborgarnas sak att i val fälla utslaget. Därför hoppas jag att den här debatten skall föras i just den levande demokratins tecken, där argument öppet redovisas, men att det sker i en anda av saklighet och balans.

Den internationella ekonomiska situationen har de senaste månaderna präglats av de kraffiga fallen för dels råoljepriset, dels dollarkursen. Den fråga som först reser sig i det sammanhanget är om oljeprisfallef är tillfälligt under några månaders maktkamp mellan i första hand Saudiarabien och Storbritannien. Skulle så vara fallet måste man naturligtvis vara utomordentligt varsam med att dra några långtgående slutsatser med anledning av den situation vi just nu har på oljemarknaden.

Om prisfallet däremot kan förväntas bli bestående under överskådlig tid. och således vara en återspegling av grundläggande förändringar i efterfråge-och utbudssituationen på oljemarknaden, kan vi ju stå inför en välkommen möjlighet att komma till rätta med allvarliga balansrubbningar i internationell ekonomi och i svensk ekonomi. Jag tänker då inte bara på bytesbalansen, utan även på möjligheterna till en bättre tillväxt och därmed stabilare arbetsmarknad och höjda reallöner.

Men förutsättningen för att en sådan möjlighet skall kunna tas till vara är att den ekonomiska utvecklingen i vårt land såväl på arbetsmarknaden som i samhället i stort präglas av målmedveten strävan att uppnå balans. Många av våra vikfigaste konkurrentländer kan räkna med samnia positiva möjligheter. Om de lägre oljepriserna sänker vår inflation med ca 1 % gäller ju detsamma för t. ex. Västtyskland som i fråga om stora delar av industrin är vär främsta konkurrent. Och konkurrensförhällandena avgörs til syvende og sidst infe av de absoluta inflationstalen utan av hur var inflation är i förhållande till andra länders.

Det är således lika viktigt som tidigare att den svenska lönekostnadsutvecklingen kommer i samklang med vad som gäller i våra konkurrentländer. Löneutvecklingen är i första hand ett ansvar för arbetsmarknadens parter, men även vi politiker, som i dag diskuteiar ekonomi här i kammaren, måste ställa oss frågan hur vi kan bidra till en lugnare kostnads- och löneutveckling.

Regeringen har för sin del i finansplanen uttryckt det fromma önskemålet att lönehöjningarna i är bör stanna vid de 5-6 % som redan är intecknade i form av överhäng från förra året. Några konkreta förslag för att ge stöd åt önskemålet presenteras dock inte i finansplanen. Där omnämns emellertid den s.k. SAMAK-rapporten, i vilken de nordiska socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna arbetat fram ett gemensamt program om "förhandlad inkomstpolitik".

Rapportens huvudtankar har med bestämdhet avvisats av arbetsmarknadens parter, utom LO, liksom av hela den politiska oppositionen. Regeringen har i årets avtalsrörelse hittills inte gett intryck av att vilja driva rapportens förslag. Snarare har man tvärtom upprepade gånger och uttryckligen förklarat att man infe vill blanda sig i avtalsrörelsen.

Från centerns sida har vi avvisat rapportens allmänna inriktning, eftersom vi anser att det skall finnas en klar ansvarsfördelning mellan ä ena sidan de i demokratisk ordning valda statsorganen regering och riksdag och å andra sidan arbetsmarknadsparterna, med egen frihet men också eget ansvar. Att rapporten dessutom förutsätter en socialdemokrafisk regering och att formerna för att förhandlingar på arbetsmarknaden därmed skall anpassas till vem som har regeringsansvaret, gör naturligtvis modellen ännu mer diskutabel och från vår synpunkt oacceptabel.

I vår partimofion om den ekonomiska politiken anser vi i stället att staten bör lägga fast sådana institutionella förutsättningar att arbetsmarknaden bättre kan anpassa sig till vad den internationella utvecklingen kräver. Vi har därför i vår motion föreslagit följande tio punkter som vägledande för arbetsmarknaden och arbetsmarknadspolitiken.

1. Regeringen anger i god fid de samhällsekonomiska förutsättningarna för avtalsrörelsen.

2. En fast växelkurs kan vara hörnstenen i den långsiktiga ekonomiska politiken.

3. Växelkurspolitiken manifesteras genom en avveckling av valufaregleringen-först i Norden, men med det uttalade syftet att i ett andra steg göra en generell utvidgning.

4. Marginalskatterna sänks ytterligare.

5. Fullt inflationsskydd införs i skatteskalan, så att inte inflationen automatiskt skärper inkomstskatterna.

6. Skattesänkningar sker även för de inkomsttagare som inte har nytta av marginalskattesänkningar.

7. Avtalsparterna ges ett större eget ansvar för kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Detta innebär emellertid inte att de arbetslösa skall fä lägre ersättning.

8. Skyddet för tredje man vid konflikt pä den offentliga arbetsmarknaden förbättras. Reglerna om samhällsfarliga konflikter revideras och ett övergripande organ för bedömning av en konflikts samhällsfarlighet tillskapas.

9. Inom vissa områden prövas ett system med fast budget, där verksamhetens omfattning kan påverkas direkt om löneutvecklingen blir för snabb, ett s.k. cash limit-system.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

10. Statens budgetunderskott minskas med ytterligare 3 miljarder kronor utöver regeringens förslag.

Det vi har tagit upp i punkten om valutaregleringen har vi för övrigt ytterligare utvecklat i en till finansutskottets betänkande fogad reservation. Jag noterar att också finansministern i den aktuella debatten har sagt sig vilja avveckla valutaregleringen. Valutakommifténs betänkande, som för närvarande befinner sig på remiss, kan ju knappast sägas ha skisserat någon definitiv lösning. Jag tror att det vore värdefullt för debatten om finansministern i dag ville klara ut regeringens ambitioner när det gäller valutaregleringen. Jag ser naturligtvis gärna att han då bekräftar sin tidigare uttalade vilja att avveckla valutaregleringen.

I gär presenterade regeringen en skattepolitisk proposifion, vars ambition åtminstone till vissa delar är att underlätta avtalsrörelsen. Således har regeringen anammat centerns förslagom såväl en höjning av det kommunala grundavdraget som en höjning av gränsen för 50 % marginalskatt, den s. k. brytpunkten. Det är bra. Vi hälsar med tillfredsställelse att regeringen här, sent omsider, slår följe med centern.

Mindre bra är att regeringen för både 1987 och 1988 avser att låta inflationen smyghöja inkomstskaften för alla. Centern vidhåller bestämt att inflafionsskyddade skafteskalor är en nödvändig bas också för att vi skall kunna åstadkomma lugna avtalsförhandlingar.

Uppskovet med ställningstagandet till frågan om den kommunala skatteutjämningen är också beklagligt. Vi förstår inte riktigt varför regeringen pä denna punkt har gripits av handlingsförlamning. Det är ju så uppenbart att den kommunala skaffeutjämningen är en del i hela den skattepolitik som regeringen nu har lagt fram propositioner om.

Om de sänkta räoljepriserna skulle leda fill en ökad konsumtion av oljeprodukter och därmed ett ökat oljeberoende, skulle den möjlighet till bättre ekonomisk balans som oljeprissänkningarna innebär snabbt kunna vändas fill ett hot.

Redan i januari uppehöll vi oss vid denna fråga i vår partimofion, där vi framhöll:

Energiskatter bör användas som ett aktivt styrmedel i miljöpolitiken. För att långsiktigt minska värt oljeberoende bör en stabil prisnivå eftersträvas på petroleumprodukter. Skulle det internationella oljepriset stadigvarande sjunka kraftigt, kan detta nödvändiggöra energiskattehöjningar i proportion fill prissänkningarna på råvaran. Sådana skattehöjningar mäste av inflationsskäl kombineras med motsvarande skatte- eller avgiftssänkningar pä arbetskraft.

Låt mig särskilt poängtera den sista meningen i detta avsnitt ur vår motion. Om vi höjer oljeskatfen, som regeringen nu föreslår, utan några motsvarande sänkningar av kostnaderna för arbetskraften, blir resultatet högre inflation jämfört med den nivå som inflationen skulle ha legat på utan en oljeskatfehöjning och, självfallet, försämrad konkurrenskraft för näringslivet. Vi menar således att det är helt fel att använda de ökade skatteintäkterna från en höjd oljeskatt för att finansiera större statliga utgifter, t. ex. till barnfamiljerna. Vi har i vårt budgetalternativ visat hur ett rejält familjepoli-

tiskt reformpaket, bestående av både höjda barnbidrag och första steget på en vårdnadsersatfning, kan finansieras genom besparingar på andra statliga utgiftsposter.

För att summera centerns inställning till oljeskatten och övriga energiskatter, skulle man kunna säga att den nya ekonomiska situation som följer med oljeprisufvecklingen ger oss möjlighet att pröva nya vägar för sysselsättnings-, fördelnings- och regionalpolifik. Det är en central fråga hur vi nu hanterar den nya situafionen. Den innebär ett stort ansvar, men också, rätt skött, betydande möjligheter. Debattörerna har dock, dess värre, en benägenhet att glömma erfarenheterna frän energikriserna 1973 och 1978. Det vore sangviniskt och ansvarslöst om vi helt isolerade oss frän de dyrköpta lärdomar som vi den gången fick.

Centern har under många år envist hävdat aff sysselsättningspolitiken bör inriktas på offensiva åtgärder. I stället för att ge ett passivt arbetsmarknadsstöd bör samhället sfimulera och underlätta nyföretagandet. Det är av avgörande betydelse att man ger goda förutsättningar åt de mindre och medelstora företagen, där ofta innovations- och expansionskraften är särskilt stark och välutvecklad.

Vi har föreslagit att en miljard kronor skall fas från de resurser som i dag går fill arbetsmarknadsstyrelsen för att i stället sättas in i en offensiv närings-och regionalpolitik. I vår småförefagsmotion för vi fram en rad konkreta förslag både vad gäller forskning, teknisk utveckling, skattelättnader och minskat byråkratiskt krångel.

Lät mig som exempel pä två mer långsiktiga förslag nämna våra två krav vad avser införandet av privata invesferingskonton och sänkta sjukförsäkringsavgifter - alltså arbetsgivaravgifter - för småföretagare.

För många unga människor utan ärvda tillgångar ter det sig svårt för att inte säga omöjligt att kunna spara ihop kapital till en startinsafs i ett eget företag. Med privata investeringskonfon skulle det bli möjligt att under några är genom eget sparande bygga upp ett eget startkapital. Avsättningar till investeringskontona skulle medföra rätt till avdrag till den taxerade inkomsten upp fill eff visst årligt belopp. Om kontohavaren förverkligar sin företagsidé, sin affärsidé, kan pengarna utan skattekonsekvenser överföras fill det riskkapital som behövs för att göra det. De privata investeringskontona skulle också kunna fungera som en intressant delmodell av ett större komplex - utgiffsskaften - som fortfarande är föremål för utredning.

Det är väl belagt att sjukfrånvaron är klart lägre i mindre företag jämfört med förhållandena i de stora företagen. Trots detta betalar arbetsgivarna samma sjukförsäkringsavgifter. Rättviseskäl fordrar att småföretag får en sänkning av sjukförsäkringsavgiften.

En offensiv politik för att stimulera sysselsättningen måste gälla landets alla delar. Vi har därför med beklagande konstaterat att regeringen inte säger ett ord i finansplanen om regionalpolitiken trots att avfolkningen åter har tagit fart i stora delar av landet samfidigt som befolkningskoncentrafionen fill främst Stockholmsområdet förstärkts. Regeringen tycks vara helt omedveten om kostnaderna för koncentrafionspolifiken.

Målet för regionalpolitiken är en decentralistisk samhällsstruktur, där det råder balans såväl mellan som inom olika regioner. Fortsatt folkomflyttning

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

hotar välfärden för allt fler människor i vårt land. Avfolkningsbygderna utarmas, servicen raseras och sysselsättningen hotas.

I de stora tätorterna skapas problem av lika allvarlig art. Köerna växer och miljöförsförelsen ökar. Med fortsatt inflyttning av nuvarande omfattning kommer t. ex. stockholmarna att tvingas uppleva mänga ingrepp liknande utbyggnaden av Klarastrandsleden, som nu inleds trots alla protester. Värdefulla grönområden kommer att exploateras för bostäder och trafikleder.

Sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1982 har skogslänen minskat sin befolkning med 16 000 personer. Under samma period har Storstockholm ökat med 34 000 personer. Detta är den siffermässiga redovisningen och bokslutet till följd av frånvaron av regionalpolitik under de senaste tre åren.

Centern redovisar i sin regionalpolitiska mofion ett antal konkreta förslag till en kraftfull regionalpolitik:

- Länsanslagef för glesbygdsinsatser ökas till 750 milj. kr. Det är 262 milj. kr. mer än vad regeringen föreslagit. Vid fördelningen mellan länen prioriteras skogslänen. Bergslagen och sydöstra Sverige.

- Stödet till regionala utvecklingsfonder, hemslöjd och hantverk räknas upp med 30 milj. kr.

- Satsning sker på inhemsk energi genom användning av inhemska bränslen, energigrödor och energisparande för att stimulera sysselsättningen i de utsatta regionerna.

- En trafikpolitik bedrivs som ger glesbygderna större andel av statens satsningar pä kommunikationsområdet.

- En jordbrukspolitik fastläggs som bevarar och utvecklar jord- och skogsbruk i hela landet.

- Spridning av ny teknik, teknisk utbildning och forskning sfimuleras.

- Nödvändiga besparingar och rafionaliseringar i den offentliga sektorn utformas sä att de främjar decentralisering av arbetstillfällen men också av makt, boende och inflytande.

Herr talman! Lät mig så något kommentera centerns budgetförslag. Utgångspunkten har för oss i år liksom förra året varit långtidsutredningens balansalternativ. Regeringen föreslog i årets finansplan besparingar på ca 7 miljarder kronor. Med undantag för skolområdet har vi ansett oss kunna ansluta oss till besparingsförslagen. Vi ansåg emellerfid att en ytterligare minskning av budgetunderskottet på drygt 3 miljarder borde kunna ske för nästa budgetår. För att uppnå defta presenterade vi ett samlat budgetförslag med besparingar på bl. a. bostadsområdet, AMS och kommunsektorn. Budgetförslaget innehöll också vissa statliga utgiftsökningar, t. ex. för barnfamiljerna, utbildningen och till den kommunala skatteutjämningen, samt ett antal skafteförändringar med syfte att stimulera näringslivet och underlätta avtalsrörelsen.

Vid en presskonferens den 3 februari påstod finansministern att centerns budgetalternativ gick med 6,6 miljarder i minus jämfört med vad som hade redovisats. Detta låg till underlag för påståenden också i den allmänpolifiska debatten, att centern "kastat loss frän verkligheten". Sedermera korrigerade

finansutskottefs socialdemokratiska majoritet de beräkningar som gjorts av finansdepartementet och kom i sina beräkningar fram till att centerns budgetalternativ skulle ge ett minus jämfört med utgångspunkten på 2,3 miljarder kronor. Tyvärr har även finansutskottet gjort två direkta fel i sina beräkningar.

1. Centern har föreslagit aff schablonavdraget under inkomst av tjänst skall
sänkas från nuvarande 3 000 kr. till 1 000 kr. Finansutskottets majoritet har
inte tillgodoräknat centern denna skatteändring, med argumentet att preli
minärskattetabellerna inte kommer att ändras av riksskatteverket för 1987,
även om centerns förslag skulle antas av riksdagen. Som skäl för detta
påstående har angivits att riksskatteverket inte ändrade preliminärskafte-
uppgörelsen för 1986, när schablonavdraget höjdes.

Det riktiga förhållandet är att riksdagen genom ändring av uppbördslagen 4 § 1 mom. beslöt att schablonavdragshöjningen skall tillämpas vid uppbörd av preliminär skatt för år 1986. Självfallet kan riksdagen på samma sätt andra uppbördslagen igen, så att en sänkning av schablonavdraget beaktas redan i 1987 års preliminärskatteuppbörd. Detta ger staten ökade inkomster med 1,4 miljarder.

2. Centern har i flera år föreslagit att B-skatteuppbörden bör sänkas frän
120 % till 100 % av föregående års slutliga skaft. Centerns förslag innebär
inte någon bestående skattesänkning men en tillfällig engångsförsvagning
som automatiskt följs av motsvarande engångsförstärkning när slutskaften
betalas.

Firiansutskottefs majoritet har emellertid likställt B-skatfeförslagef med bestående skattesänkningar vid sin beräkning av centerns budgetförslag och belastat centern med 1 miljard kronor.

Förra året gjorde emellertid utskottet tvärtom och belastade då inte centern för B-skatteförslaget utan noterade dä bara inom parentes att det utgjorde en temporär engångsförsvagning. Detta framgår av finansutskottets PM nr 3 1985-02-05, vilken ligger till underlag för tabellen i finansutskottets betänkande 1984/85:10 s. 49.

Om finansutskottet korrigerat sina beräkningar för de två direkta fel jag här påvisat hade centerns budgetalternativ alltså legat på plus. som vi hävdat i debatten. Hur mycket beror naturligtvis på vilka bedömningar som görs av när vissa besparingar ger effekt och med hur stora belopp.

Lät mig som exempel nämna vårt förslag om bättre återkrav av bidragsförskott. Utskottet har bedömt förslaget som helt orealistiskt. Den bedömningen har också finansministern gjort i debatten. För några dagar sedan presenterade riksdagens revisorer ett förslag med precis samma inriktning som centerförslaget, och de socialdemokratiska ledamöterna av riksdagens revisorer har skrivit under detta förslag.

Visst erkänner jag att vi hade gjort ett par fel i våra beräkningar, t. ex. vad gäller nettokostnaden för vårdnadsbidraget, men jag tycker det vore klädsamt om finansministern medgav att finansdepartementets beräkningar också hade sina stora brister, vilket klart visats vid finansutskottets behandling av vår motion. Finansdepartementets hantering av fakta i detta

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

sammanhang lämnar förvisso mycket övrigt att önska. Men det är kanske med den här frågan som med det kommunala grundavdraget - det var ju också ett sätt att kasta loss från verkligheten i debatten fill dess man bestämt sig för att följa vårt förslag.

Herr talman! I allmänhet präglas finansdebafferna här i kammaren av de korta perspektiven. Det gäller naturligtvis också dagens debatt, eftersom vi har aff ta ställning till finansutskottets betänkande. Det är på sitt sätt beklagligt, eftersom ett långsiktigt perspektiv skulle ge stabiliseringspolitiken en helt annan målmedvetenhet och konsekvens. Devalveringen i oktober 1982 och den s. k. tredje vägens ekonomiska politik har nämligen visat sig vara en ganska konventionell och ensidigt tillväxtmaximerande politik. En sådan politik skapar med nödvändighet nya och svåra problem, som tvingar fram improvisationer som vi har bevittnat här under de senaste åren i rikt mått och som i sin tur försvagar stabiliseringspolitiken och dess långsiktiga syfte.

I devalveringsekonomins fotspår har följt en betydande överlikviditet i svensk exportindustri, som satt sin prägel på penningmarknad och fondbörs. Under de senaste tre åren har i denna devalveringsekonomis fotspår följt en mycket omfattande förmögenhetsomflyttning i vårt land, som i sig själv är ett allvarligt hot mot en lugn avtalsrörelse. Det är fel att tro att man löser sådana problem med t. ex. höjd omsättningsskaff på aktier. Det är ju mera djupgående förändringar i samhällsekonomin som ligger till grund för de här snabba förskjutningarna. Dessutom har under denna tid fördelningspolitiken helt kommit ur fas i detta spel med stora insatser. Den kände amerikanske ekonomen Henry Kaufman präglade ju häromsistens uttrycket The Casino Sociefy. Lika väl som man i USA kan tala om en spelekonomi så har detta uttryck också kunnat fillämpas på den svenska ekonomin under en fid. I denna utveckling har det inte funnits mycket utrymme för fördelnings-politiska hänsyn. Det är ytterligt små fördelningspolitiska insatser som man har gjort i det sammanhanget.

Det är närmast sensationellt att regeringen inte förrän nu samlat sig till en uppfattning om f.ex. familjepolifiken. Och i går - sent omsider - kom regeringens skatteförslag, där man nu till sist ansluter sig till vårt krav på höjt kommunalf grundavdrag och höjd brytpunkt i skatteskalorna. Bättre sent än aldrig, men nog är det avslöjande för hur fördelningspolitiken har gått regeringen ur händerna.

Ett likartat fenomen har vi bevittnat inom regionalpolitiken, som infe bevärdigades med en enda mening i finansplanen. Regionalpolifiken har legat för fäfot de senaste åren, helt enkelt därför att i en ekonomisk politik som ser som sin huvuduppgift att fill varje pris maximera tillväxten finns det inte plats för vare sig fördelningspolitik eller regionalpolifik.

Centern företräder en annan principiell syn på den ekonomiska polifiken. Vi menar nämligen - och anser oss ha fått vältaligt stöd i utvecklingen under senare år- att en ekonomisk polifik som inte har ett kraftigt och målmedvetet fördelningspolitiskt inslag bygger upp kompensationsanspråk som i längden blir svårbemästrade och äventyrar hela svabiliseringspolifiken.

Defta gäller även den regionala balansen. Nya flyttlass, en kraftig subventionering av näringslivets och förvaltningens personalrekryfering

under flyftningsbidragens och den rörlighetsstimulerande politikens täckmantel skapar nya problem.

Expansionen på koncentrationsorter som f.ex. Stockholm skapar inte bara påfrestningar miljömässigt och socialt, utan bidrar även till överhettning av ekonomin och motverkar väsenfligt sfabiliseringspolitiken. Den är dessutom t. o. m. ett irrationellt inslag i samhällsekonomin, eftersom redan genomförda investeringar i avfolkningsorter mäste dubbleras i koncentrationsorter - alla andra konsekvenser att förtiga.

Det är alltså angeläget att allsidigt och långsiktigt analysera innebörden i och konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken. Vi kan med hänsyn till dessa fördelningspolitiska och regionala konsekvenser inte se att den representerar någon egentlig "tredje väg". Den är tvärtom högst konventionell och alltför kortsiktig. Vi i centern vill också ha tillväxt i ekonomin, men inte till vilket pris som helst. Erfarenheterna visar nämligen att den ohämmade tillväxten dyrt får betalas av låginkomsttagare och eftersatta regioner, och till sist medför denna ekonomiska politik en orationell hantering av våra mänskliga och materiella resurser.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationerna nr 1, 3. 5, 7, 10, 12, 15 och 19 i finansutskottefs betänkande nr 10.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 7 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr falman! Jag tror att det finns anledning att sä här i början av mitt anförande återknyta något till den verklighet som ligger till grund för den ekonomiska politikens inriktning. De föregående talarna har inte särskilt mycket berört de problemen.

Till att börja med mäste jag erinra om den fleråriga utveckling som genom åtstramningspolifik gentemot den gemensamma sektorn och genom låga reallöner och kraffigt höjda bolagsvinster har medfört att klassklyftorna i samhället ökat starkt.

De synliga bevisen för detta är omsätfningsökningar och värdestegringar på aktiebörsen, förstärkt intresse för utländska uppköp av svenska bolag, en mycket god vinstnivå i de svenska bolagen, en förstärkt likviditet i de svenska företagen och ett överskott av kapital, som söker nya profitomräden och som gör att man tävlar om att låna ut pengar fill en alltmer behövande allmänhet. Finans- och lånebolag har verkligen högkonjunktur.

Å andra sidan har vi den tilltagande s. k. nyfattigdomen - jag säger "den s. k. nyfattigdomen", eftersom det inte är något nytt att det i ett kapitalistiskt samhälle finns en viss fattigdom - där allt fler människor uppenbarligen får allt svårare att klara sin hushållsekonomi och sitt övriga livsuppehälle på ett bra sätt. Hur många som är "nyfattiga" eller hur mänga som finns alldeles ovanför, precis på eller alldeles under den gräns där man kan fala om stora försörjningsproblem kan diskuteras - det beror på vilka mått man använder. Men ett är helt klart: de har blivit fler, och utvecklingen har infe brutits utan snarare förstärkts under de senare åren. Spåren av den omvända fördelningspolitik som tillämpats under lång tid förskräcker.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Vänsterpartiet kommunisterna anser att det är hög tid att bryta denna för lönearbefare och normalavlönade människor sä negativa utveckling.

Vi anser inte att man kan säga aff det går bra för Sverige bara därför att det är goda tider för bolagen och för aktiebörsen. Vi anser att goda resultat av den förda polifiken kan visas bara genom att fördelningen blir rättvisare och nya arbetstillfällen skapas, samtidigt som en rad andra och delvis nya problem inom ekonomin angrips.

Det gär infe bra för Sverige förrän det går bra för landets folk i dess helhet. Vi kan inte vara nöjda med den ekonomiska polifiken förrän människorna känner att de stora värden som de genom sitt arbete producerar fördelas sä att de också kommer dem själva, samhället och den vikfiga gemensamma sektorn till del pä ett rättvist sätt.

Nils Åsling efterlyste långsiktiga perspektiv i den ekonomiska debatten. Jag skall beröra några av de problem som måste angripas långsiktigt.

Samtidigt som jag erkänner att det inte finns några särskilt enkla lösningar på de aktuella problemen vill jag ställa frågan: Vilka är de delvis nya eller i varje fall förstärkta problem som förtjänar att analyseras och angripas?

Jag kan nämna tendensen till att lågkonjunkturerna blir längre och djupare, medan perioderna av återhämtning inom ekonomin blir kortare. Det är alltså mycket svårare än fidigare att föra en konjunkturpolitik. En viss kvarstående arbetslöshet fär man dra med sig in i perioder med lågkonjunktur.

Produktiviteten inom industrin ökar starkt och på många håll snabbare än produktionen. Investeringarna ger inte som förr nya jobb utan kan resultera i det rakt motsatta, dvs. utslagning och avskedanden på grund av att ny teknik införs. Defta sker samfidigt som man försöker hålla nere lönerna och på så sätt minska efterfrågan på de produkter som industrin producerar och behöver avsättning för.

Kapitalets transnationalisering fortsätter. Den internationella kapitalistiska arbetsdelningen mellan länderna gör det svårare för ett enskilt och, som i vårt fall, mycket litet land att föra en självständig ekonomisk politik. Man kan exempelvis se pä de problem som under den senaste tiden visat sig allt tydligare: För att få tillgång till ny teknik dras vårl land in i USA:s embargopolitik gentemot främst de socialistiska länderna. Det betyder att vi långsiktigt binds vid ett handelsutbyte med ett litet fätal utvecklade, kapitalistiska länder, godkända av de ekonomiska stormakterna. Detta innebär ett oerhört stort problem för ett land som vårt. Vi måste komma fram till en politik som gör att vi långsiktigt tar oss ur detta beroende.

Herr falman! De först nämnda frågorna om en rättvis fördelning hanteras pä ett enligt min mening felaktigt sätt av regeringen. Regeringen har nog inte förstått allvaret i den situation som råder, där människor som arbetar hårt tvingas vara återhållsamma samfidigt som de ser hur börsklippare och ägare av fasta värden ökar sina förmögenheter och kan inte bara hålla undan för inflationens urholkning av köpkraften utan också berika sig på den.

Det fordras nu, som vi ser det, en konkret politik för återföring av medel från förmögenhefsägare i form av privata kapitalägare och institutioner till vanliga inkomsttagare och den gemensamma sektorn.

De delvis nya frågor jag nämnde eller, rättare sagt. de frågor som har ökat i

betydelse vid sidan av fördelningspolitiken, som ju alla diskuterar nu, berörs inte särskilt i regeringens finansplan och kommer inte heller till uttryck i regeringens budgetförslag. Jag tänker på frågan om makt och ägande, frågan om vem som fattar de avgörande besluten över landets framtida ekonomiska utveckling. Den frågan borde åtminstone nämnas av socialdemokraterna när de beskriver långsiktiga tendenser och problem inom den ekonomiska politikens område.

Från vänsterpartiet kommunisterna har vi föreslagit en politik som tar tag i de stora fördelningspolitiska problemen samtidigt som vi anlägger ett flerårsperspektiv i budgeten och pekar på att det är hög fid för vårt land att välja väg inför framtiden. Vi måste försöka motverka att landet dras allt djupare in i ett internationellt kapitalistiskt beroende som än mer minskar vår självständighet på det ekonomisk-politiska planet. Problemen är stora nog som de är i dag. Defta är en mycket svår uppgift, men problemen måste angripas.

Närdet gäller den konkreta fördelningspolitiken har vi tagit fasta på att det är mat- och hyreskostnaderna som är de tyngsta utgifterna för vanligt folk och att det därför är på dessa områden som någonfing måste göras. Vi har också, .som alla andra, observerat barnfamiljernas situation, men vi tror för den skull infe att det bara är de som har problem. Tvärtom verkar de ekonomiska problemen vara fördelade över olika familjetyper och olika hushållstyper, och det finns bäde rika och fattiga inom de olika kategorierna.

Lät mig peka på några viktiga inslag i vpk:s förslag till fördelningspolifik, såsom vi lade fram dem i januari.

Vi föreslär ett slopande av matmomsen i fre steg, vilket helt genomfört skulle betyda att en tvåbarnsfamilj med normal inkomst skulle fä en lättnad med, i dagens priser, 8 000 kr, per år. Det innebär en oerhört stor förbättring för främst flerbarnsfamiljernas ekonomi.

Vi föreslår också en förbättring av bostadsbidragen och en justering av gränserna för kommunalt bostadstillägg med ökade statsbidrag till kommunerna som följd.

Vi föreslår förbättringar för de arbetslösa och för de studerande.

Dessutom har vi lagt fram förslag som gäller de nu sä aktuella barnfamiljerna. Jag skall redogöra närmare för dessa förslag, eftersom regeringen har varit aktiv på det här området under den senaste tiden.

Jag måste säga att det hade varit på sin plats att regeringen hade lagt fram sina förslag i samband med budgeten i januari, så att oppositionen da hade kunnat ta ställning till regeringens samlade polifik, Samma kritik gäller de i går presenterade skatteförslagen.

Men det är naturligtvis så att regeringen undan för undan vill försäkra sig om stöd frän olika parfier innan man lägger fram sina förslag. Därför upptar man förhandlingar. Och så vill man väl blidka den kritiska opinionen ute i landet mot fördelningspolitiken genom att hänvisa till kommande åtgärder, "Lugn, det kommer mera" - sä är det bra att kunna säga när man får kritik mot det man redan har lagt fram. och dä är det ju skönt att man inte lade fram allting med detsamma och avslöjade vad man hade tänkt.

Regeringen har föreslagit att barnfamiljerna skall få ett med 1 020 kr. per år och barn ökat barnbidrag. Regeringen föreslår dessutom att studiebidra-

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

get skall betalas ut för tolv månader i stället för som tidigare nio månader.

Båda dessa förslag finns med i de motioner som vpk väckte i januari - med några tiors skillnad i storleken på barnbidraget. I det flerårsperspektiv som vi skisserade i vär motion har vi också sagt att föräldraförsäkringen måste byggas ut - och det är också regeringen intresserad av, enligt de samtal vi haft under den senaste tiden.

När det gäller finansieringen av dessa och andra förslag som finns med i vär samlade ekonomiska politik, har vi likaså redan i januari, när vi tog ställning till regeringens budgetförslag, redovisat hur vi vill att det hela skall betalas utan att det blir en omfördelning endast mellan de redan ekonomiskt klämda människorna. Vi föreslår från vpk en till 6 % höjd omsättningsskatt på aktier, som skulle utgå med 3 % för säljare och 3 % för köpare. Vi föreslår en engångsskatt pä stora förmögenheter, eftersom sådana har samlats i oerhörd omfattning under de senaste åren, och i förlängningen vill vi också ha en höjd förmögenhetsskatt i övrigt. Vi vill ha en provisorisk realränte-beskaftning medan vi väntar på det slutliga förslaget från regeringen, som kanske dröjer, och en höjd tobaksskatt samt vissa besparingar inom den militära sektorn. Allt detta föreslår vi för aff få råd att förbättra situafionen för vanliga inkomsttagare och barnfamiljer, men naturligtvis också för aff få pengar till våra övriga förslag vad gäller den ekonomiska politiken,

Alla de här åtgärderna, både vad gäller bidragen till barnfamiljerna, förbättringen av bostadsbidragen och KBT, som gynnar också pensionärer, samt en sänkt matskatt, vore riktiga ur fördelningssynpunkt.

Nu avvisas den här politiken av utskottsmajorifeten med hänvisning till vad man sade förra året om vpk:s politik. Jag kan inte låta bli att meddela något roande som jag upptäckte i betankandet från förra året. Vad sade man då om vpk:s politik? Jo. man hänvisade till det man sade året förut om vpk:s fördelningspolitik! Det är verkligen tunna argument. Jag hoppas aff finansutskottets ordförande Arne Gadd i sitt anförande något kommer att utveckla kritiken mot vpk:s fördelningspolitik, så att vi får ta en debatt om den.

Även om vi i dag diskuterar ett särskilt betänkande frän finansutskottet, måste jag för att få bilden komplett också beröra det skatteförslag som regeringen lade fram i går. Det var ju emotsett med en viss förväntan. Det var intressant att se vilken inriktning det skulle ha, eftersom det i diskussionerna om finansieringen av förbättringarna för barnfamiljerna hade talats om att det skulle komma ett nytt skatteförslag som kunde bidra. Jag förstod aldrig riktigt hur detta skulle hänga ihop. Tidigare har ju regeringen haft en höginkomstprofil pä skatteförslagen, kan man säga. De har mest gynnat höginkomsttagare. Dessutoin har man tänkt sig att kommunerna skall betala en del av detta. Så blev det också.

Det förslag som presenterades i går är ingenfing annat än en fortsättning på den skatfesänkningspolitik som främst gynnar människor med höga löner. Alla får visserligen en skattesänkning - och det är naturligtvis bra - men den ger mest till dem som tjänar mest. och det är samma politik som man förde genom "den underbara nattens" överenskommelse, och den är vi mycket kritiska mot.

Det gäller att se upp med vad denna skattesänkning egentligen kan vara värd för människorna. Det är ju meningen att kommunerna skall betala

kostnaderna genom mindre skatteintäkter, som blir följden av ett ökat grundavdrag. Det betyder naturligtvis att redan pressade kommuner får svårt att klara sina uppgifter utan att höja både skatter och avgifter. På det sättet kan en hel del av skattesänkningen förgöras genom aff man far just från kommunerna, som har så otroligt viktiga uppgifter när det gäller fördelningspolitiken, den sociala servicen, barnstugeutbyggnaden, hälsovården, åldringsvården och allt vad man vill. Detta är ju områden som verkligen angår dem som har problem och brukar benämnas nyfattiga. Just genom att man går hårt ät kommuner och landsting kommer det att bli sämre förhållanden där.

Den äderlåtningspolitik som så hårt kritiserades av socialdemokraterna i opposition när de borgerliga inledde den - den var en konfiskationspolitik som skulle rättas till när socialdemokraterna hade kommit i regeringsställning, sade de - är nu högsta visdom och regeringspolitik. Det är plågsamt aff behöva göra det konstaterandet.

Herr talman! Vi har fått ett uppror på arbetsplatserna mot fördelningspolitiken och mot de dåliga avtalen. Jag tror inte det kan dröja länge förrän det blir ett kommunalt uppror, när kommunpolitikerna som är safta att förvalta kommunernas funktioner kommer till regeringen och säger: Nu får det vara nog, nu klarar vi inte mera. Jag vet att det jäser också i kommunleden.

Anledningen fill att regeringen låter kommunerna betala människornas skattesänkning, som skulle vara ett led i fördelningspolitiken, är såvitt jag kan förstå att man på det viset kan lindra kraven på storföretagen och industrin att betala en del av sina vinster i ökade löner. På så vis vill man naturligtvis lägga grunden för ett låglöneavtal.

Nej, det är nog så att vårt förslag till skattesänkning, dvs. slopande av matmomsen, är det bästa. Den skattesänkningen anser vi från vpk vara den mest rättvisa och effektiva att genomföra, om man vill förbättra hushållens inkomster genom skattesänkningar. Dessutom är det då fråga om prissänkningar på varor som produceras inom landet och är nödvändiga och som används mer i de familjer där man är många i hushållet. En sådan skattesänkning blir inte sämre av att den delvis kan finansieras genom skatt på omsättningen av aktier eller annan beskattning av kapital och förmögenhet, som jag tidigare nämnt. Tvärtom blir den extra fördelningspolitiskt effektiv.

Det är intressant att notera att de andra partiernas rörande gemensamma argument mot just en sådan aktiebeskattning som har varit föremål för debatt under våren brukar gä ut på att själva skatteformen är helt orimlig och aff börsen inte tål sådana ingrepp som en höjd beskattning innebär. Visserligen är vi inte överens om hur mycket man kan ta. men jag kan notera att det hittills har gått bra. Trots finansministerns tvära kast för någon vecka sedan, som gav en enprocentshöjning av omsättningsskatten på aktier, har börsen redan hämtat sig och slagit nya rekord. Den dag då beskedet kom frän regeringen att man skulle höja omsättningsskatten på aktier kallades "den svarta torsdagen" i affärstidningarna. 1 går var det "all time high" som det heter, de högsta värdena någonsin, sä börsen repade sig ganska snabbt från det lilla ingreppet. Storkapitalet reagerar ungefär som när det kommer en regnskur; man ställer sig åt sidan en stund och ser hur långvarig den blir.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Sedan gär man ut igen. Man mäste ju sköta sina plikter. Utan att byta aktier med varandra kan man infe berika sig. Utan att fullgöra den verksamheten kan man infe spekulera. Detta kommer att fortgå trots ökad beskattning.

Så, herr talman, över till andra förslag angående den ekonomiska politikens inriktning.

Vi menar från vårt parti att landefs ekonomi infe kan bringas pä fötter utan en rättvis fördelningspolifik. Men de ekonomiska problemen kan inte heller lösas utan att människorna ges möjligheter till ett meningsfyllt arbete, så att de får bidra till landets utveckling, klara sin egen försörjning och betala skatt fill det gemensamma.

För att en sådan polifik skall lyckas mäste en allsidig utveckling av ekonomin ske. Varuproduktion och tjänsteproduktion måste utvecklas. Industrins expansion och nyföretagande kan inte ställas i motsats till den gemensamma sektorns tillväxt. Vinsterna kan infe tillåtas skena iväg utan att de arbetande får sin del av värdeökningen.

Ett ensidigt bekämpande av inflationen genom att bekämpa löneökningar kan infe lyckas så länge vinsternas betydelse för prisutvecklingen helt nonchaleras. En granskning av inflationens orsaker visar att vinsterna har en stor betydelse för inflationen och aff samhällsekonomin inte kan utvecklas logiskt och jämnt utan att man också får en jämn och god löneutveckling.

Det sagda betyder inte, som en del brukar hävda i propagandan mot vpk, att vi skulle hata vinsten eller att vi skulle göra attacker mot industrin, eller någonting liknande. Det är inte alls på det sättet. Självfallet fattar även vi att produkfionen måste gå med vinst även i ett socialistiskt samhälle. Finge vi skapa ett socialistiskt Sverige, skulle företagen gå med vinst, var så säker pä det! Men vi kräver en samhällsekonomiskt rättvis fördelning av vinsten. Det kan inte få vara så, att stora grupper anställda arbetare som gör sitt arbete skall hållas tillbaka, medan vinsterna ökar och används för diverse spekulation.

Grunden för all fördelningspolitik läggs i kampen om mervärdet i produktionen. Beroende på hur den kampen utfaller får man sedan fylla i med fördelningspolitik på olika sätt. Här är det verkligen plats aff kritisera regeringen för dess ensidiga syn. då rnan i första rummet sätter en begränsning av löneutvecklingen som mål för den ekonomiska politiken. Man vill, säger man, skapa ett läge där vårt land för allfid skall ha ett bättre konkurrensläge gentemot utlandet, ett permanent överskott. Nu har vi redan ett gott konkurrensläge. Den svenska industrin är effektiv. Den är långt kommen när det gäller automatisering och effektivisering. Vi har ett gediget yrkeskunnande, välutbildad arbetskraft, och den svenska kostnaden per producerad enhet är låg jämförd med kostnaden i de viktigaste konkurrentländerna. Genom att så hårt bekämpa en sund och måttlig löneutveckling hindras också den inhemska efterfrågan att utveckla den svenska marknaden, där ju också svenska företag finns och behöver sälja sina varor.

Vi får infe glömma den inhemska marknadens utveckling och dess betydelse för ekonomin. Regeringen bortser ifrån att just en positiv löneutveckling inom landet också får till resultat att samhällets skafteinkomster ökar och att den gemensamma sektorn ges bättre förutsättningar att utvecklas och motsvara alla de väl grundade krav som samhällsmedborgarna

ställer. Dessutom kommer den gemensamma sektorn aff få en mycket stor betydelse i framtiden för skapandet av nya arbetstillfällen i takt med kapitalistiska kriser, rationaliseringar, ny teknik och utslagning av människor.

Den gemensamma sektorn kommer att få en än större betydelse i det framtida Sverige. Att dä som de borgerliga parfierna föreslå att man skall försöka privatisera delar av den gemensamma sektorn, att direkt sälja ut statliga företag, är ett sätt att avrusta landet, att hindra att vi i framtiden får möjlighet att föra en politik som skulle kunna vara eff alternativ till den kapitalistiska utvecklingen inom den privata industrin.

Samma sak gäller löntagarfonderna. Inom vpk kritiserar vi starkt fondernas konstruktion och arbetssätt. Vi anser att fonderna skall förändras. Genom att fonderna får en annan inriktning, varvid de medverkar till att lösa problem inom vissa branscher och blir en del av regionalpolitiken, kan fonderna komma att spela en positiv roll. Som spekulanter på börsen - eller som nyligen i samarbete med en bank delta i diverse skatteplaneringsaffärer-är naturligtvis fonderna helt värdelösa och skadliga för den arbetande befolkningen. Men att avskaffa fonderna hjälper föga. Genast träder då något privatkapifalistiskt företag in i deras ställe och tar över tomrummet. Att förändra fonderna och deras verksamhet är angeläget och brådskande. Därefter kan fonderna bli ett redskap för en arbetsskapande politik och kanske på något sätt motsvara de förväntningar som fanns ute i landet inför 1979 och 1982 års val, då man sade, att får vi bara fonderna, får vi också jobben.

När vi talar om fondernas roll i samhällsekonomin är det angeläget att föra över tanken till den oerhörda makt som storfinans och privafkapifalisfer besitter i värt land. Inte nog med att de har stor ekonomisk makt att styra och ställa utan att behöva ta hänsyn fill samhällsekonomiska effekter. Storfinansen har också genom sin ideologiska propaganda fått regeringen att falla undan för krav på låga löner, rekordhöga vinster, en alltför ensidig satsning på exportindustrin, ett framsläppande av starkt ökande utlandsinvesteringar och ufländska uppköp av svenska bolag.

Herr talman! Det är hög tid att vrida polifiken till vänster. Ett första steg är naturligtvis en rättvis fördelningspolifik. Den kan påbörjas omedelbart. Ett andra steg är att samhället måste skaffa sig inflytande över den ekonomiska makten, dvs. över storfinansens maktcentra. En nationalisering av affärsbanker, investmentbolag, finansbolag och försäkringsbolag blir nödvändig för att man i ett längre perspektiv skall kunna föra en riktig ekonomisk polifik, som gynnar de vanliga löntagarna och dem som lever i små omständigheter. De som i dag kritiserar den förda fördelningspolitiken bör betänka att med en borgerlig regering vore problemen än värre. Som alternativ till den förda politiken i dag, som så många kritiserar, krävs ju en mer socialistisk politik, ett försvar för den gemensamma sektorn och dess möjligheter att spela en viktig roll i en politik för både arbete och rättvis fördelning.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till samtliga vpk-reservationer som fogats till betänkandet.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

3 Riksdagens protokoll 1985/86:93-94

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 8 ARNE GADD (s):

Herr talman! Den del av finansutskottets betänkande nr 10 som gäller betalningarna med utlandet, och som berörs i reservationerna 5. 6 och 7. kommer senare i debatten att kommenteras av Bo Södersten. På motsvarande sätt kommer Arne Andersson i Gainleby att kommentera de delar av betänkandet som rör kommunernas ekonomi, vilka behandlas i reservationerna 23 t. o. m. 31.

Den ekonomisk-politiska debatten inleder riksdagens behandling av regeringens förslag till statsbudget. I finansplanen gör regeringen sina bedömningar av den ekonomiska utvecklingen för den tid budgetförslaget gäller, från juli 1986 t. o. m. juni 1987. I budgetregleringen anges mer precist och konkret vilka prakfiska slutsatser regeringen dragit av sin ekonomiska analys i finansplanen.

Vanligen är finansdebatten en viktig debatt. Riksdagens partier får där möjlighet att ge sin syn på regeringens förslag, ge förslaget sitt stöd eller komma med alternativ.

Årets finansdebaff är självfallet också den en viktig debatt. Men den känns inte sä just nu. Det som hände sent fredagen den 28 februari har skakat oss svenskar. Ingen trodde att detta kunde hända i vårt land. Den uppskattning som socialdemokratins politiska motståndare visade Olof Palme i niåndags under minnesstunden här i kammaren underströk den värdegemenskap som trots de politiska stridigheterna ändå finns i värt Sverige. . Vårt öppna samhälle och vår politiska demokrati slår alla vakt om. Det kan inte råda något tvivel om allvaret och äktheten i det som sades här i kammaren för tvä dagar sedan. Det borde då också gå att skapa breda majoriteter för den politik som landet nu behöver pä ekonomins område. Det är ändå förutsättningen för att Sverige skall fungera.

Den ekonomi som landet behöver ger alla ett arbete och ett meningsfullt arbete. Den ekonomi som landet behöver fördelar resurserna rättvist, och bördorna bärs av dem som har förmåga aff bara dem. Den ekonomi som landet behöver garanterar den sociala tryggheten, och den raserar inte tryggheten.

Jag tror, herr talman, att de flesta är ense om detta - ense i orden. Men förmår vi ena oss i handling? Det ser infe riktigt så ut i dag. Finansutskottets betänkande är kantat med 31 reservafioner! Just nu ser emellertid de ekonomiska utsikterna ljusa uf. De sjunkande oljepriserna förbilligar vår energiimport. De bidrar till att göra svenskt näringsliv mer konkurrenskraftigt. De ger oss ytterligare en chans som vi borde ta till vara.

De sjunkande dollarkurserna tyder på en "tillfriskning" av amerikansk ekonomi, och förhoppningsvis kommer USA att föra en finans- och penningpolitik som inte förhindrar en fortsatt expansion inom OECD. till gagn också för oss i Sverige.

Man kan förvänta sig en tillväxt bl. a. i Västtyskland - vår viktigaste handelspartner - som borde kunna leda till en förstärkt efterfrågan i Västtyskland men indirekt också i andra länder i främst Västeuropa, dit två tredjedelar av hela vår export går i dag.

Finansutskottet är helt enigt i bedömningen av utvecklingen under den

närmaste tiden i vår omvärld. Bedömningarna överensstämmer med regeringens.

Den dramatiska utvecklingen på olje- och valutamarknaderna påverkar självfallet villkoren för vårt land. För första gången redovisade konjunkturinstitutet (Kl) före presentationen av statsbudgeten bedömningar av Sveriges ekonomi redan i december förra året. Regeringens finansplan i januari bygger på dessa bedömningar, men pä grund av de förändrade förhållandena redovisade Kl i februari reviderade bedömningar utifrån de förändringar som hade ägt rum under de senaste månaderna i oljepriser och dollarkurser.

1 finansplanen bedömdes prisutvecklingen under 1986 stanna vid drygt 4 %, men efter justeringarna beroende på de sjunkande oljepriserna och de lägre dollarkurserna har Kl bedömt att inflationstakten under loppet av 1986 stannar vid 3 ä 3,5 % - allt då under förutsättning att arbetsmarknadens parter träffar avtal som bibehåller näringslivets konkurrenskraft.

Här gär bedömningarna isär. I de borgerliga partiernas motioner, som är utgångspunkten för reservation nr 1, bedöms regeringens antaganden om löneutvecklingen som alltför optimistiska.

Skall stabiliseringspolitiken lyckas är det emellertid nödvändigt med ytterst begränsade löneökningar. Det vore dessutom av stort värde om arbetsmarknadens parter kunde sluta avta] för en längre period än ett år.

Men skall detta vara möjligt måste andra grupper ta sitt ansvar för landets ekonomi. De kraftiga höjningar av aktieutdelningarna som på sina håll redan genomförts gör det mycket svårt för fackföreningsrörelsen att hålla tillbaka sina krav. Det är inte bara landets löntagare som har ansvaret för Sveriges ekonomi.

Vi får hoppas att detta inses av de ansvariga inom näringslivet, så att demonstrativt kraftiga utdelningshöjningar pä aktier nu upphör och att tilltag i stil med den s. k. Leoaffären aldrig mer inträffar.

Sker inte detta är det regeringens skyldighet att snabbt och bestämt ingripa. Det räcker inte med deklarationer. Utvecklingen under våren får avgöra vad som visar sig vara nödvändigt.

Regeringens proposition om familjepolitiska ätgärder och förändringar i skattesystemet är i dagsläget utmärkta insatser. Reallönerna kan därmed med rimliga löneavtal stiga bäde 1987 och 1988.

Eftersom skattereformens huvudpunkter bl. a. gäller de kommunala grundavdragen, den s. k. brytpunkten inom inkomstbeskattningen och energibeskattningen, tillgodoser regeringens förslag i långa stycken centerns skattepolifiska motioner. Ett brett parlamentariskt stöd för regeringens förslag borde kunna gå att uppnå - om någon som helst vilja till samförstånd finns.

Regeringens proposition om familjepolitik och skattepolitiken har kommit för att underlätta för arbetsmarknadens parter att sluta avtal som är förenliga med samhällsekonomisk balans och med en rättvis fördelning av resurserna.

Vpk:s krav gäller progressionen i skatteskalorna, förmögenhets- och kapitalbeskattningen, matmomsens avskaffande, omsäffningsskaffen på aktier och skatten på aktier och stora förmögenheter.

Vpk vill ta bort den s.k. matmomsen. Inte minst Hans Petersson i Hallstahammar vet aff skälen emot ett borttagande av matmomsen inte alls

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

är ideologiska utan skaftetekniska. Jag vill minnas att Hans Petersson var ledamot i den utredning som studerade frågan så sent som 1983.

Målet att göra maten och nödvändighefskonsumfionen billigare är vi eniga om. En sådan åtgärd gynnar de svaga i samhället och är alltså önskvärd. Men när man skall driva en sådan politik skall den inte lämna vägen öppen för skatfefifflare. Det vill inte heller Hans Petersson göra. Tekniken att ta bort "momseffekfen pä maten" - Hans Petersson kanske känner till det parti som präglade detta uttryck - gär över livsmedelssubventionerna. Dem kan vi höja igen, men först när statens finanser och landets ekonomi är i ordning-och till just det syftar regeringens politik.

Beskattningen på kapital har verkligen skärpts under den socialdemokratiska regeringens tid efter 1982. Egentligen borde vpk-företrädarna vara nöjda.

Herr talman! Går man in mer konkret på det som de olika partierna föreslår, dvs. på budgetregleringar, framstår olikheterna mellan parfierna litet tydligare.

Sett ur budgetsaldots synvinkel påstår de olika partierna sig, utöver vad regeringen föreslår, vilja spara följande summor: moderata samlingspartiet nära 5 miljarder, folkpartiet 4,5 miljarder och centerpartiet 5,7 miljarder. Däremot föreslär vänsterpartiet kommunisterna åtgärder som sammantaget skulle försämra budgeten, enligt vpk:s egna bedömningar, med 250 milj. kr.

Nu är kanske infe den tekniska kvaliteten i alla motionerna så hög som motionärerna själva sannolikt skulle önskat. Efter noggranna utredningar inom finansutskottets kansli blir bilden en annan: moderata samlingspartiet skulle förstärka budgeten med 4,6 miljarder, inte med 5, och folkpartiet med 2,2 miljarder, inte med 4,5, Centerpartiet skulle försvaga budgeten med 2,3 miljarder, inte förstärka den med 5,7, Vänsterpartiet kommunisterna slutligen skulle försvaga budgeten med 5,8 miljarder, inte med 0,25,

Det ligger inte alls något politiskt intresse i att kritisera olika oppositionspartier för att de inte, pä den fid som står till deras förfogande och med de resurser de har, kan prestera tekniskt lika genomarbetade alternativ som regeringen med kanslihusets resurser kan göra. Det intressanta är den politiska vilja som speglas i mofionerna.

Moderata samlingspartiet, liksom folkpartiet-men inte centerpartiet -vill slopa skaftereduktionen pä fackföreningsavgiften. Moderata samlingspartiet och folkpartiet nämner ingenting om den orättvisa som då skulle skapas mellan arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisafioner. Fackföreningsrörelsen skulle med moderata samlingspartiets och folkpartiefs förslag ställas i ett betydligt sämre ekonomiskt läge än arbetsgivarsidan.

Förmögenhetsskatterna skulle sänkas och speciell skattereduktion pä aktieutdelningar skulle återinföras. Realisationsvinsterna pä fastigheter skulle få lägre beskattning. Den slopade fastighetsskatten skulle gynna fastighetsägare men missgynna hyresgäster.

Som exempel illustrerar detta de fördelningspolitiska strävanden som borgerliga partier fortfarande har. I långa stycken följer här såväl folkpartiet som centerpartiet fortfarande moderata samlingspartiet i spåren.

Moderata samlingspartiets motion vad beträffar budgelregleringen är -liksom folkpartiets - jämförelsevis väl genomarbetad tekniskt sett. De

speciellt stora nedskärningarna drabbar kommunerna ytterligare. Betydande neddragningargörs också inom arbefsmarknadspolitikensomräde. Stödet till vuxenutbildningen försämras allvarligt. Mjölksubventionerna skärs ned stegvis. Bidragen till arbetslöshetskassorna reduceras. Sjukpenningersätf-ningen i början av en sjukdom reduceras till två tredjedelar.

En omfattande utförsäljning av statliga företag skall dessutom äga rum, om moderaterna får råda.

Däremot sänks inkomstskaften, liksom kapitalbeskattningen. Omsättningsskatten på aktier avvecklas och det s. k. forsknings- och utvecklings-avdraget äterinförs. Skattereduktionen för fackföreningsavgifter fas alltså bort.

Moderata samlingspartiet är konsekvent. Vi socialdemokrater ser förslagens sammantagna fördelningspolitiska effekter som helt oacceptabla. I dagens debatt inledde Lars Tobisson med att uttrycka sin häpenhef över aff vi i Sverige, speciellt fackföreningsrörelsen, i dagens situation intresserar oss för fördelningspolitiska problem. Herr Tobissons häpnad säger allt.

Det som ytterligare måste framhållas är att de besparingar som moderaterna förespråkar får omedelbar effekt under det att de skattelindringar som också ingår i den moderata mofionen först efter hand får fullt genomslag. Konsekvensen blir att om moderata samlingspartiet - mot förmodan - skulle vara i stånd aff förverkliga sin politik, så tvingas statsmakterna att efter hand genomföra ytterligare kraftiga indragningar, såvida man infe accepterar successiva försämringar i budgetsaldot.

Folkpartiefs besparingar riktar sig liksom moderata samlingspartiets främst mot kommunerna.

Hela 5 miljarder ytterligare dras in från kommunerna i folkpartiets förslag genom att ingen kompensation ges för den avskaffade kommunala företagsbeskattningen. Skatteutjämningsavgiften höjs frän 14 öre per skattekrona till 55 öre per skattekrona.

Det kommunala grundavdraget sänks, och hela skafteinkomsten tas in till staten. Sjukförsäkringssystemet försämras liksom det statliga stödet till arbetslöshetskassorna. Mjölksubvenfionerna avvecklas under en treårsperiod. Regeringens förslag till höjda bostadsbidrag avvisas. Statlig egendom utförsäljs.

Däremot skall marginalskatterna sänkas - speciellt i de allra högsta inkomstskikten. I det avseendet gär folkpartiet ännu längre än moderata samlingspartiet.

Samma kommentar kan göras vad beträffar folkpartiets budgetförslag som jag gjorde beträffande moderata samlingspartiets. De utgiftsbegränsningar som föresläs får omedelbar effekt, under det att inkomstbegränsningarnas fulla effekt slår igenom först efter hand, varför ytterligare indragningar måste göras framöver om inte de saidoförbättringar som vinns pä kort sikt så småningom har förbyfts i sina motsatser.

Centerpartiets förslag till budgetreglering anser centern själv innebära en budgetförstärkning på 5,5 miljarder. Finansutskoffefs kansli har under utskoffsarbetefs gång bedömt att de sammantagna effekterna av centerns förslag i stället leder till en försvagning av statsbudgeten pä drygt 2 miljarder. Skillnaden ligger alltså på nivån 7-8 miljarder!

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finatisdebatt

Kostnaderna för vissa nya utgiffsåtaganden har enligt kansliets beräkningar underskattats eller inte alls beaktats. Flertalet av de skattesänkningsförslag som centern för fram eller som centern ställt sig bakom har inte heller beaktats i deras budgetförsl-ag.

Jag citerar utskottsbefänkandets kommentar: "Utskottet kan inte godta en polifik som innebär att budgetunderskottet ånyo tillåts öka."

Nils Åsling har i kammardebaften anfört några exempel på att centern skulle ha behandlats illa av finansutskottet. Ett av de exempel Nils Åsling tog upp var att vi infe skulle ha tagit hänsyn till centerns förslag när det gällde indragning av bidragsförskott. Det finns en förklaring fill att vi inte har gjort det, och det är att det förslaget inte finns i någon partimotion eller kommittémotion från centern. Det är inte så lätt för finansutskottets kansli att gissa vad som rör sig i huvudet pä Nils Åsling ibland. Detta dä enbart om de tekniska bristerna i centermofionerna.

Vi ser det däremot som ett utslag av god vilja frän centerns sida när partiet stöder det höjda bostadsbidraget. Positivt är också att centern inte längre ställer sig bakom en politik som försämrar sjukförsäkringen eller som vill införa olika skafteprinciper för olika parter pä arbetsmarknaden.

Herr talman! Vi kan naturligtvis debattera det här om budgetposter länge. För egen del tycker jag det är skojigt. Däremot har kanske en sådan debatt ett begränsat politiskt värde. Det politiskt värdefulla ligger i vad finansutskottet yttrat i samband med behandlingen av den kommunala ekonomin: "I ett första steg förordar således utskottet att neddragningar görs i vissa statsbidrag pä det sätt som föresläs i budgetproposifionen med sammanlagt 2,5 miljarder kronor. Det gäller vissa utbildningsbidrag, väg- och trafikbidrag samt bidrag till barntandvärd.

Det ankommer pä resp. utskott i riksdagen att bereda dessa frågor.

Skulle utskotten finna att något av dessa förslag till nedskärningar ej bör genomföras mäste utskotten i enlighet med de av finansutskottet föreslagna budgetpolitiska riktlinjerna finna andra former av begränsningar för kommunsektorn."

Till grund för denna princip ligger insikten att statsbudgeten inte får försvagas under behandlingen i riksdagen i vår. Samhällsekonomin kräver att statens budget så snart som möjligt kommer i balans igen.

I går enades socialdemokrater och folkpartister i utbildningsutskottet om en annan teknik fill besparingar än den som regeringen föreslagit för kommunerna. Det gäller bidraget till lärarlönerna för grundskolan. Överenskommelsen bör hälsas med uppriktig glädje. Detta gäller också centerns uppfattningar i nog så viktiga delar av skattepolitiken.

Jag utgår ifrån att regeringen i sin proposition om kommunal skatteutjämning och i kompletteringspropositionen i övrigt i vär presenterar ett förslag som ger riksdagen en samlad bild av statens insatser för främst den kommunala verksamheten. Det är nödvändigt för att kommunerna i tid skall veta vilka resurser som sfär till deras förfogande 1987 och 1988.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till vad utskottet hemställt i finansutskottets betänkande nr 10 i alla delar.

Anf. 9 LARS TOBISSON (m) replik;

Herr talman! Arne Gadd sjöng samma visa som han gjort varje år vid den här tiden. Den går ut på att vi moderater inte sparar så mycket som vi säger, men a andra sidan sparar vi alldeles för mycket. Jag har vid de här tillfällena varje år brukat säga: Ni får bestämma er för vilken fot ni vill stä på.

Finansutskottets kansli har nu bekräftat att våra beräkningar och värt budgetalternativ för budgetåret 1986/87 är korrekta - likaså utgifterna för helår framöver. Däremot har vi något olika uppfattningar om genomslaget av våra skattesänkningar, och det har en beräkningsfeknisk förklaring. Men det vikfiga är att det är obestridligt att vi när det gäller det budgetförslag för 1986/87 som nu skall behandlas har ett budgetunderskott som är bortåt 8 miljarder lägre än det som regeringens budget innebär. Därefter - för kommande år - återkommer vi med nya besparingar; Arne Gadd behöver inte vara orolig pä den punkten.

Ett annat tema i Arne Gadds korta inlägg här var att moderat politik gynnar de rika. Det är obestridligt att våra skattesänkningar har sin tyngdpunkt i de breda inkomstskikteh. Även efter regeringens förslag här i går kommer vi att sänka marginalskatterna till 40 % för de breda grupperna av arbetare och tjänstemän, medan Arne Gadd tydligen vill stanna vid 50 %.

Arne Gadd hade också goda ord att säga om regeringens familjepolitiska förslag. Jag fär inte det att gä ihop rikfigt. Här har man lagt fram förslag om ett höjt grundavdrag - vem är det som tjänar pä det? Jo, det är familjer som har goda ekonomiska resurser och kan fördela över tillgångar pä barnen, så att de kan skaffa sig kapitalinkomster på upp till 11 600 kr. - de fär dem skattefritt. Det är ett rejält grundavdrag - fill barn med kapitalinkomster! Men för familjer som har snävare ekonomi och som inte har dessa möjligheter gör man ingenting i skattesystemet. Att den ende familjeförsörjaren hemma haren familj med flera barn tar man infeeff dugg hänsyn fill. Vi moderater anser det vara rimligt aff ge ett grundavdrag fill varje barn, oavsett om det fillhör en rik eller en fattig familj.

Till sist sade Arne Gadd att moderaternas ytterligare besparingar särskilt gär ut över kommunerna. Hörde Arne Gadd att finansministern på presskonferensen i går skröt med att regeringen nu drar in över 8 miljarder från kommunerna, medan vi stannar vid totalt sett 4-5 miljarder? Vad säger Arne Gadd om den situationen; han får alltså försvara betydligt större indragningar från kommunerna än dem som han skäller pä oss moderater för aff vi vill genomföra!

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 10 BJÖRN MOLIN (fp) replik;

Herr talman! Arne Gadd gick infe närmare in pä de aktuella frågorna i den ekonomiska politiken om hur man skall kunna begränsa kostnadsutvecklingen och bevara företagens konkurrenskraft. Jag skall därför inte göra det heller. Däremot sade Arne Gadd någonting om sambandet mellan förhållandena pä börsen och avtalsrörelsen, som jag skulle vilja kommentera.

Där tror jag att Arne Gadd hade kunnat göra en pedagogisk insats genom att påminna om att stigande aktiekurser inte är något negativt för avtalsrörelsen. Det är infe så aff de människor som jobbar i aktiebolag för vilka det går bra på börsen framöver på något sätt får det sämre av det.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Jag tror i stället att det förhåller sig tvärtom, nämligen att företag som är vinstgivande och som av det skälet går bra på börsen också är bra arbetsplatser och har bättre förutsättningar för lönehöjningar och större trygghet i anställningen. För övrigt är inte en omsättningsskaft på akfier någonfing som egentligen riktar sig mot de människor som har akfier, utan den är en skatt på handeln med akfier.

De olika budgetalternativen lär väl komma att få revideras många gånger ytterligare. Inte minst kommer de skatte- och familjepolitiska förslagens budgeteffekter att behöva vägas in av finansutskottet. Jag håller med Lars Tobisson om att Arne Gadds argumentation mot våra besparingar pä det kommunala området verkar litet egendomlig, om man beaktar att hans eget parti just har föreslagit indragningar från kommunerna pä ytterligare 4 miljarder kronor. I argumentationen mot de besparingar som vi har föreslagit kanske man skall vara litet försiktig, eftersom dessa besparingar tenderar att dyka upp igen i regeringens budgetförslag någon tid efteråt.

Anf. 11 NILS G. ÅSLING (c) replik:

Herr talman! Jag noterar att Arne Gadd bekräftar att socialdemokratin sluter upp bakom vårt förslag till höjning av det kommunala grundavdraget och fill höjning av brytpunkten i inkomstskatteskalorna. Jag är tacksam för den bekräftelsen.

Vidare dissekerar utskottets ordförande olika budgetalternativ, bl. a. centerns. Han säger att alternativens tekniska kvalitet inte har varit så hög. Nej, det kan väl erkännas att den kunde ha varit högre. Men det beklämmande är att finansdepartementets beräkningar har haft verkligt dålig kvalitet. Finansdepartementets och finansministerns beräkningar har ju när det gäller centerns motioner slagit fel med väsentligt över 6 miljarder.

Jag förstår Arne Gadd om han försiktigtvis inte tar upp de korrigeringar av finansutskottets beräkningar som jag gjorde i mitt inlägg - nämligen dels vad gäller effekterna av schablonavdraget, dels vad gäller effekterna av B-skafteuppbörden. När det gäller den senare posfen har finansutskottet bytt princip från i fjol till i år. Det vore angeläget att man åtminstone tillämpade samma principer när man värderar olika budgetalternativ.

Summan av detta är - tvärtemot vad Arne Gadd vill göra gällande - att centern har ett rejält plus i sift budgetalternativ. Det är en ganska stor skillnad mot att ha ett minus på 2,4 miljarder, som Arne Gadd vill göra gällande. Våra beräkningar höll alltså, och det visar att vårt budgetalternativ håller.

Jag är angelägen om att Arne Gadd bekräftar aff han uppfatfar våra förslag på det sätt som jag har redogjort för. Det är orimligt att föra en diskussion, om vi infe är överens om vad siffrorna innebär. En förutsättning för en saklig debatt är att man respekterar korrekta uppgifter som används i debatten.

Anf. 12 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik: Herr falman! Det var ett intressant anförande som Arne Gadd höll. Först och främst kunde jag märka en kraftig nyansering när det gäller inflationsdrivande effekter. Det är tydligen infe längre bara lönerna som driver upp inflafionen utan också vinster och företagens agerande, förväntningar om

vinster, räntepolitik m. m. Det var ju bra. Om sådana skrivningar kommer fram nästa gång i finansutskottet, kanske vi kan enas på den punkten så att jag inte behöver reservera mig.

Sedan sade Arne Gadd att det var orimligt att man skulle hålla igen lönerna, när man ser hur aktieutdelningarna har ökat och ökar. Det håller jag också med om. Det är stötande för människor som tar ansvar och håller igen sina löner och försöker medverka på alla sätt utifrån de allmänt givna samhällsekonomiska riktlinjerna att se hur andra berikar sig pä deras bekostnad.

Så till matmomsen. Det är bara av skattetekniska skäl som man tycker att slopande av matmomsen inte är något bra förslag, sade Arne Gadd. Det var en förändring av den socialdemokratiska ståndpunkten, måste jag säga, för i den utredning där jag deltog och i de texter som lagts fram inför skatteutskottets behandling av förslaget pekar man på att det är fördelningspolitiskt fel att sänka skatten på mat. När man försöker hitta pä argument mot sänkning av matmomsen, kommer man på att en sådan sänkning skulle gynna de rika, eftersom de äter finare och dyrare mat.

Jag menar, precis som Arne Gadd nu säger, att borttagande av matmomsen gynnar låginkomsttagare mest. De har ofta den största försörjningsbördan, tunga yrken och många barn. Låginkomsttagare lägger en mycket större andel av sina utgifter på mat än vad höginkomsttagare gör. Det visades också i utredningen som jag nämnde.

Hans Petersson borde lära sig att subventioner är precis lika bra, heter det vidare. Ja, det vet jag, och jag skrev i min reservation till utredningsbetänkandet att det går bra med subventioner. Bara man tar bort momseffekten, är jag nöjd. Det ger naturligtvis samma effekt i kassan för familjerna som får lättnaden. Så där är vi också överens.

Arne Gadd säger att han syftar till ett läge där man kan ta bort matmomsen. Är det ett löfte frän socialdemokraterna? I så fall är också det någonting helt nytt. Tidigare har man ju verkligen sagt ifrån aff man inte tänker röra matmomsen.

När det gäller finansieringen vill jag säga att det skatteförslag som regeringen lade fram i gär kostar 4 miljarder kronor i minskade intäkter för kommunerna, medan mer än 2 miljarder blir ofinansierade, som staten skall stä för. De 2 miljarderna är ju näsfan de 3 miljarder som vi tycker att man skall ta för att slopa matmomsen med en tredjedel i ett första steg - vi vill gä fram i tre steg.

Man har alltså pengar för att minska matmomsen, om man verkligen vill, i stället för att ge skaftesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare, vilket regeringens nu framlagda förslag bevisligen gör. Det kan man se genom att titta på skatteskalorna.

Herr talman! Tiden löper. Jagskall återkomma till budgeten i nästa replik.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 13 ARNE GADD (s) replik:

Herr talman! Det som är väsenfligt i det här sammanhanget är ju att få landets ekonomi i balans igen och få till stånd en ekonomisk utveckling. När vi kommit dithän, får vi resurser till att föra en fördelningspolitik som är till gagn i främsta rummet för de svaga.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Att i dagens läge yrka på borttagande av matmomsen gär inte, om man har något som helst ansvar för landets ekonomi. Hans Petersson i Hallstahammar vef också att en sådan åtgärd skulle gynna just dem som vill fiffla med skatteinbetalningarna. Det vore bra om vpk ville vara sä rejält att man slutade föra den diskussion som partiet ideligen upprepar.

Björn Molin var besviken över att jag inte nämnde någonting om de faktorer som är verkligt viktiga för att få svensk ekonomi att utvecklas posifivt. Jag sade faktiskt att en väldigt vikfig sak nu är att vi får ett löneavtal som möjliggör att svenskt näringsliv behåller sin konkurrenskraft, helst ett flerårigt avtal. Det är en central fråga, och jag beklagar att Björn Molin kanske inte hörde på just dä.

För att man skall kunna begära av de fackliga organisationerna, Björn Molin, att de skall ta samhällsansvar mäste de ju se att andra grupper också de tar sitt ansvar. Jag exemplifierade med några händelser som har ägt rum under senare tid.

Sedan tror jag uppriktigt sagt inte alls att de anställda i Fermenta, som arbetar i ett förelag som blomstrade i januari och befann sig nedanför botten i februari, känner sin trygghet variera med börskurserna. Vi skall nog undvika att ta börsvärdena som kriterium på tryggheten för dem som livnär sig på arbete.

Jag tror också, Björn Molin, att man skall undvika att karakterisera de fackliga företrädarna som tomma tunnor som skramlar nu när de inga argument har. Sådant tal från politikerna bidrar verkligen inte till att hjälpa den fackliga rörelsen att ta sitt samhällsansvar i en tid som faktiskt är svår för den och dess medlemmar. Eff mer nyanserat språk tycker jag att den svenska liberalismen skulle kosta på sig här i kammaren.

Anf. 14 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Finansutskottets ordförande är verkligen inte särskilt debattlysten. Det verkar som om han försökte få defta överstökat fortast möjligt. I sift anförande tog han hjälp av urskoffskamrafer som skall klara av andra delar och nöjde sig med några formella bemärkningar, och nu svarar han infe i fråga om något av de problem jag berörde i min replik.

Jag skall repetera de uppgifter som finansministern lämnade i går. Han sade då att staten kommer att från kommunerna dra in 8.2 miljarder - 2,8 miljarder i minskade statsbidrag, 2,4 miljarder i minskat skatteunderlag och nästan 3 miljarder i likviditetsindragningar genom omlagt kommunalt bostadstillägg.

Till defta kommer sedan att socialdemokraterna planerar aff höja skatteuf-jämningsavgiften med mellan 1 och 2 miljarder. Totalt blir det därmed indragningar på mellan 8 och 10 miljarder kronor, dvs. dubbelt så mycket som vi moderater har förordat. Detta var tydligen inte Arne Gadd medveten om när den socialdemokrafiska majoritetsfexfen - eller snarare minorifets-texten - i utskottet formulerades i fråga om kommunerna, och det är han uppenbarligen inte nu heller. Han är svarslös. Men jag vill ändå ha en upplysning om hur Arne Gadd ser de moderata besparingarna när det gäller kommunerna i defta perspektiv.

Arne Gadd hade heller ingen kommentar till min fråga om det rättvisa i en

familjepolitik som ger stora grundavdrag till kapitalägande familjer men inte till familjer utan sädana resurser. Jag kan vidga detta till att fråga Arne Gadd: Vari ligger det fördelningspolitiskt kloka och rättvisa i att man delar ut stora skattelättnader fill dem som har 10 000 kr. i inkomst - vilket de knappast kan anses ha som löntagare annat än i rena undantagsfall, för de kan inte rimligen leva på den lönen - medan man i inkomstlaget 70 000 kr. höjer skaften? Det var ju en kritik som fördes fram mot moderat skattepolifik att vi infe tog hänsyn fill dem som låg på 70 000 kr. och strax där under. Ni höjer skatten för den gruppen. Förklara det!

I sitt anförande hade Arne Gadd några föraktfulla ord om aktieklipp. Men vilka är det som har varit särskilt aktiva på börsen under senare tid? Jo, löntagarfonderna och särskilt Nordfonden. Den har varje dag köpt och sålt akfier i Fermenta och skrutit med defta. Nu faller direktören i Nordfonden på utlåning till privatpersoner, men börsklippen har man faktiskt aldrig invänt mot. De var inte orsaken till att han fick gå. Hur kan Arne Gadd förklara detta? Kan han fala om för oss hur fonderna nu har underlättat årets lönerörelse och hjälpt till att hålla nere löneutvecklingen sä som han vill att det skall ske?

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 15 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Herr talman! Det var bra att finansutskottets ordförande påminde om vikten av tillväxt i vår ekonomi, om att det bara är genom att våra gemensamma resurser växer som vi får möjlighet att fördela nyttigheter till dem som har det sämst. Jag tror det finns en enighet om målet att skapa ekonomisk tillväxt, även om vi kan skilja oss litet när det gäller metoderna.

Jag tycker att Arne Gadd kunde ha fyllt en pedagogisk uppgift genom aft avvisa det tal som vi möter i dessa dagar om att en positiv utveckling pä aktiebörsen skulle utgöra något slags hot mot de anställda och deras löneutveckling. Jag menar att det är motsatsen. Det normala är ju aff en positiv börsutveckling också medför möjligheter till en positiv utveckling för börsföretagen och deras anställda. Därmed har jag naturligtvis inte tagit ställning till enskilda aktieaffärer eller eventuella missförhållanden i aktiehandeln. Här kunde man också från fackligt häll ha medverkat i denna pedagogiska uppgift, i stället för att upprepa påståendet att man har särskilt stöd för sina lönekrav i utvecklingen på börsen. I det avseendet sfär jag fast vid vad jag sade i mitt huvudanförande, nämligen att man i den diskussionen har känt igen det omisskännliga ljudet av skrammel frän tomma tunnor.

Anf. 16 NILS G. ÅSLING (c) replik:

Herr talman! När Arne Gadd talar om utvecklingen pä börsen vill jag gärna erinra honom om att den ju är en produkt av den tredje vägens ekonomiska politik som regeringen gör anspråk pä att ha etablerat. Utan den överlikviditet i exportföretagen som ju är en produkt av en alltför stor devalvering 1982 hade infe heller det överhettade klimat som vi nu har på börsen blivit ett faktum. Jag tycker att socialdemokratin här har anledning till rätt mycken självprövning. Åtgärder som höjningen av aktieomsättnings-skatfen är ju bara ett spel för galleriet och har inte någon reell effekt på det som är den grundläggande orsaken till ett överhettat klimat pä vår

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

aktiemarknad och också i viss mån på vår penningmarknad.

Arne Gadd fick tydligen inte tid att återkomma till vårt budgetalternativ. Jag vill därför summera mitt intryck av hur först finansdepartementet och sedan finansutskottet behandlat centerns budgetförslag.

Finansdepartementet talade om aft värt alternativ innebar en budgetförsämring med över 6 miljarder. I finansutskottet reducerades defta snabbt och effektivt till 2,4 miljarder. Sällan har en beräkning i finansdepartementet så snabbt fallit samman. Den analys vi i finansutskottet gjorde visade att en budgetförsvagning på 2,4 miljarder inte var realistisk.

Preliminärskattetabellerna har ändrats tidigare. Varför kan de inte ändras när centern föreslår det? Vårt förslag om B-skatteuppbörden accepterades i fjol, varför accepterar man infe det i år? Summan av detta är ju att även den budgefförsämring på 2,4 miljarder som finansutskottets majoritet envisats med aff hävda förbytts i ett plus. Jag tycker det är anmärkningsvärt att en ekonomisk debatt skall behöva belastas av så futila tvister om självklarheter som det här varit fråga om. Frän centern begär vi respekt för värt budgetalternativ pä saklig grund, inte försök till att trolla bort verkligheten med allehanda illusionskonster.

Anf. 17 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik:

Herr talman! Momsfrågan har blivit en teknikfråga för Arne Gadd, Utan aft gå in pä de möjligheter som ny teknik erbjuder i dagligvaruhandeln, där man på kvittot får reda på varenda morot man har köpt, så tycker jag att det borde vara möjligt att även redovisa om en vara är momsbelagd eller inte. Jag vill emellertid gå vidare och behandla de ekonomiska förutsättningarna. Men låt mig först ändå göra den anmärkningen, att Sverige är det enda land i Västeuropa som infe klarat av aff skilja ut maten från andra varor när det gäller momsen. Möjligen är det ytterligare något nordiskt land som inte gjort detta, men i Europa i övrigt har man differenfierade skatter.

Nu sägs det att en sådan här differentiering blir för dyr och att det inte är samhällsekonomiskt ansvarsfullt att föreslå en sänkning av matmomsen i dagens läge. Men vi har ju föreslagit aft momsen skall sänkas i tre steg. De tvä första stegen skall tas med hjälp av subventioner, så att momseffekten försvinner. Då har man tvä år på sig att utforma lagförslag och tekniska anvisningar för hur det tredje steget skall fas. Om nu Arne Gadd tycker att det här i verkligheten är en väldigt bra reform, så bör han tänka på att kostnaden för nästa år, då steg ett skall tas, blir 3 miljarder i extra statsutgifter för subventionerna. Genom finansministerns skatteförslag har ju staten undandragits inkomster på 2,2 miljarder kronor - det är det belopp som krävs för att genomföra förslaget om ändrade skatteskalor som presenterades i går. Och jag kan lova Arne Gadd aft gäller det bara att ta ansvar för statsbudgeten, så nog skall jag hjälpa till att skrapa ihop 800 miljoner till för att vi skall kunna ta det första steget i fråga om matmomsen, som jag tycker är en mycket bra och rättvis reform.

Om man går steg ett och tvä - vi kan ju tänka oss att Arne Gadd och övriga socialdemokrater inte vill gä längre, därför att de tycker aft det är sä tekniskt krångligt - har man ändå nätt fram till 75 % av livsmedelsutgifterna. Detta gäller alltså om man tar tvä steg då det gäller subventioner. Genom känd

subventionsteknik kan man nå hela det område som brukar kallas basmat. Det går således att slopa momsen helt på basmaten genom subventioner. Därvidlag är tekniken känd, och man måste säga sig att uppenbarligen finns pengarna, när man ser hur regeringen agerar.

Sä till våra budgetförslag.

Det fattas 5,8 miljarder, säger man, och det är ansvarslöst. Ja, fill aff börja med beror skillnaden när det gäller 2 miljarder på olika sätt att beräkna hur fort skaften kommer in. Beträffande ytterligare 2 miljarder, som finansutskottet inte vill räkna med, är det vår bedömning att det blir ett lönepåslag i näringslivet, utöver noll procent som regeringen har räknat med. Ni har sagt att de gamla avtalen kommer att gälla, och därför blir det inga extra inkomster. Men vi räknar med aft det blir ett lönepåslag i år. Vi utgår då från den debatt som förs om lönerna och räknar alltså med samhällseffekter på 2 miljarder.

Sedan finns det ytterligare 2,5 miljarder som regeringen nu söker finansiering för då det gäller åtgärder för barnfamiljerna. Regeringen vill ha nya inkomstkällor. Detta avsnitt hade vi med i våra motioner i januari. Vi har visat hur man skall ta in dessa 2.5 miljarder i värt förslag om åtgärder för barnfamiljerna, så det var redan finansierat. Där ligger skillnaden.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 18 ARNE GADD (s) replik:

Herr talmari! Kort ytterligare några ord till Hans Petersson i Hallstahammar.

Aft vi säger att det här rör sig om en teknisk fråga beror på att vi inte vill att det skall bli något onödigt skattefiffel.

I 1972 års skatteutredning, där en icke helt okänd vpk-are satt med. nämligen C.-H. Hermansson, avvisade vi förslaget. Detta var C.-H. Hermansson med på. Vi i utredningen gjorde uppskattningen att den kontrollapparaf som måste skapas var så stor att den infe kunde accepteras.

Nils G. Åsling ger återigen uttryck för sin budgettekniska lidelse, och jag vill gärna fortsätta den diskussionen. Frågan är om vi skall göra det här i debatten. Detta att ni helt enkelt räknat in förslag som inte safts på pränt gör ju det hela litet svårt. Men era förslag är bra på vissa punkter, och jag noterar att Nils G. Åsling förstått vad vi velat uttrycka.

Björn Molin sade att talet om tomma tunnor var väl grovt, och han dämpade den kritik han framfört i sitt första inlägg. Jag respekterar det försöket och skulle vilja ge Björn Molin ett tips om en pedagogisk insats. Det vore att Björn Molin när det gäller de grupperingar som står honom mycket närmare än de sfär mig skulle kunna göra en betydelsefull insats, så att vi slapp sådana demonstrativa och otrevliga förfaranden som är förknippade med svensk börs och spekulation i dag.

Till sist några ord till Lars Tobisson, som beklagar att jag inte är sä debattglad som han är. Men jag upplevde faktiskt inte Lars Tobisson som glad. Och jag är inte alls övertygad om att hans inlägg skulle ha blivit påtagligt mycket sämre om det hade varit kortare.

Jag vill erinra om en sak: Jag sade att de kommunalekonomiska frågorna kommer att diskuteras i en speciell runda, där - om jag inte är alldeles felunderräftad, men det kanske jag är - herr Hegeland i finansutskottet skall

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

uppträda, till hjälp eller stjälp, det vef jag inte. Eller var det herr Lundgren? Då kommer i varje fall herr Tobissons moderater att få reda på den socialdemokrafiska inställningen i de konmiunalekonomiska frågorna. Den innebär naturligtvis något helt annat än den enkla additiva teknik som är den debaftlystne moderaten Lars Tobissons teknik - att plötsligt betrakta sig själv som mindre sparsam än Feldt. Jag tror aff han ganska snart - när den här sessionen är över - återigen kommer att befinna sig på den yttersta högerkanten, där han säkerligen trivs med sin tillvaro och är glad.

Talmannen anmälde aff Hans Petersson i Hallstahammar anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 19 BO SÖDERSTEN (s):

Herr talman! Mot bakgrund av den debatt som förts skall jag dels ägna mig åt några sidor av vår penning- och valutapolitik, dels ta upp fördelningspolitik och aktiemarknad.

Låt mig börja med att säga något om penningpolitiken. Skillnaden mellan borgerliga och socialdemokratiska regeringar är att de förra mest pratar, under det aft de senare handlar. På inget område är detta mer tydligt än när det gäller kredit- och penningpolitiken. Under sina sex är i regeringsställning åstadkom de borgerliga praktiskt taget ingenting av strukturella reformer eller nytänkande på de här områdena. Under de senaste två tre åren har riksbank och regering under socialdemokratisk ledning genomfört en kraftfull avreglering. så att räntebildningen nu i princip är marknadsstyrd. Den milda form av placeringsplikt som ännu finns är inte mycket att orda om, och jag är glad att i dag kunna notera att också centern accepterar den.

Vad valutaregleringen beträffar är förhållandena mer komplicerade. Återigen har vi en pragmatisk syn på valutaregleringen. Riksbanken har redan också aviserat en viss liberalisering. Valutakommitténs betänkande är nu ute på remiss. Därför är det klokt att avvakta den processen.

Men vi skall ha klart för oss att vi i dag har en utestående stock av privata utlandslån i storleksordningen 150 miljarder kronor, samtidigt som näringslivet har en utmärkt hög likviditet i ungefär samma storleksordning. Var och en förstår aft fullständig frihet pä de här områdena skulle kunna radera ut valutareserven, i storleksordningen 50 miljarder, över en natt.

De borgerliga frainhäller Danmark som ett föredöme. Jag vet inte om Lars Tobisson hann med att lyssna på radion i morse, innan han gick hit till riksdagen, Danmark hade i fjol ett bytesbalansunderskott pä gigantiska 28 miljarder. Det var i och för sig finansierat med försäljning av danska kronobligationer, men situationen var ändå infe hållbar. Nu kommer det sura efteråt. På radion i morse meddelades nämligen att statsminister Schliiter hade tvingats genomföra den största regeringsombildningen i modern tid. Varför dä? Jo, därför att man måste rätta fill de åtgärder som den alltför fria valutaregleringen bidragit till att orsaka.

Sä en del om oljeprisernas nedgång. När oljepriserna gick upp vid mitten av 1970-talet och återigen 1979-1980 ledde det till bekymmer för den svenska ekonomin, bl, a. en försvagad bytesbalans. Dä var det de borgerliga som styrde, och de skyllde de växande bytesbalans- och budgetunderskotten på

just de stigande oljepriserna. Men si, när oljepriserna nu sjunker inträffar det märkliga att de borgerliga inte alls verkar intresserade av att använda de sjunkande priserna för att hjälpa fill och sanera statens affärer.

De borgerliga företrädarna är litet vaga. De tycks inte riktigt kunna tala ur skägget. Men det verkar som om de i varje fall är emot den höjning av oljeskatten som regeringen nu har föreslagit. Arman det, vill man helt enkelt förslösa vinsterna till följd av sjunkande oljepriser genom att bara låta dem gå vidare till konsumenterna för en kanske relativt tillfällig "bonanza".

Lät oss tala klartext: Vad är bäst? Är det bäst att låta bensinpriset hållas runt 4:50 kr., kanske vara någon tioöring högre, och därigenom fä ett ordentligt bidrag till saneringen av Sveriges ekonomi? Eller skall bensinen kosta en bit under 4 kr.? O.K., det senare kan vara trevligt för konsumenterna, men är det verkligen klokt? Vi får komma ihåg aft en höjning av bensinskaften med 1 öre ger statskassan i runda tal 50 milj, kr.

Den nuvarande situationen har också sitt behag. Vi kan hålla bensinpriset på en nivå som vi har vant oss vid och ändå. genom aff använda Skaffeinsf rumenfef när det gäller att hantera oljepriset, bidra till den sanering av ekonomin som är sä nödvändig.

Vi skall trots allt ha fullständigt klart för oss att det är de stora budgetunderskotten och den snabbt växande statsskulden som är det grundläggande problemet i den svenska ekonomin. Dessa obalanser uppstod under de borgerliga åren. Även om vi har minskat budgetunderskotten kraftigt sedan 1983 är underskotten alltjämt stora.

Det problemafiska och samtidigt besvärande med den nuvarande situationen är att statsskiilden obarmhärtigt och automatiskt kommer att öka. Professor Lars Werin har uttryckt sakförhållandet mycket pregnant i en skrift med titeln Perspektiv på budgetunderskottet:

Till sin huvuddel är budgetunderskotten en konsekvens av tidigare års politik och konjunkturer, vilka ledde till ett initialt budgetunderskott som sedan dröjt sig kvar: statsupplåningen fortgår. Effekterna via dagens svenska underskott är med andra ord fill betydande del fördröjda effekter av tidigare politik och tidigare exogena effekter.

Vad Werin säger är att vi under lång tid kommer att sitta fast i det moras av galopperande underskotfsökningar som präglade de borgerliga åren. Det är självklart att det inte går att över en natt sänka ett underskott på 80 miljarder till 0. Men under tiden växer statsskulden, och räntebelasfningen blir allt drygare.

I och för sig är det naturligt om de borgerliga inte vill låtsas om de rätta sammanhangen. Men vi kan inte i rimlighetens namn gå dem till mötes så till den grad att vi ställer all vettig analys och alla sanningar på huvudet. Det vore ändå att vara litet för behjärtad.

En väsentlig orsak till de problem som vi i dag har att brottas med är alltså just vår höga statsskuld och vårt utlandsberoende. Vi har haft en rimlig tillväxttakt under de senaste tre åren. men största delen av de resurser som vi har skapat har fått användas för att dels täppa till hålen i våra utrikesaffärer. dels stärka företagssektorn. En del har också gått till den offentliga sektorn. Relafivt litet har blivit över för privat konsumtion.

Som ett led i restaureringspolitiken har reallöner och privat konsumtion

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

hållits tillbaka. Samfidigt har aktiekurserna stigit kraftigt. 1 och för sig har detta inte varit vare sig önskvärt eller avsiktligt, men det är en fullständigt logisk följd av den situafion som vi har hamnat i. De här sambanden just mellan den ekonomiska situationen, budgetunderskotten och aktiekurserna har knappast alls uppmärksammats i debatten. Men en kännedom om de sambanden är fundamental för att man skall förstå det läge som vi i dag befinner oss i.

Efter de borgerliga årens utarmning var det nödvändigt aft låta företagsvinsterna stiga. Det var nödvändigt att låta kapitalandelen av BNP öka för att man skulle få företag som var någorlunda livskraftiga och konkurrensdugliga. Höjda företagsvinster slår förstås igenom i höjda aktiekurser. Det här är ett sammanhang som jag tror att de flesta begriper.

Men det andra sätt på vilket budgetunderskotten har bidragit till att höja aktiekurserna är litet mer svärfångat och subtilt. Eff budgetunderskott innebär att den utestående statsskulden ökar. Men om placerare skall vara villiga att acceptera mer statspapper måste villkoren bli bättre. Ökningen i statsskulden ökar sedan det totala värdet i de privata portföljerna, dvs. hos de privata förmögenhetsägarna - företag och hushåll. De med förmögenheter att placera blir rikare medan skattebetalarna i gemen blir fattigare, eftersom de också genom statsskulden har en skuld som förr eller senare måste betalas och i varje fall förräntas. Så småningom ökar också efterfrågan på annat än statspapper, inte minst efterfrågan pä aktier. Det går inte att är efter år pumpa ut 80, 70. 60 eller 50 miljarder utan att detta driver upp aktiekurserna. Det är också exakt vad vi har kunnat se under de senaste fem åren.

För övrigt kan vi lägga märke till att den här effekten kom innan vinsterna började sfiga. Aktiekurserna började nämligen gä upp redan 1980. Det är med andra ord budgetunderskotten och den snabbt växande statsskulden soin ligger bakom uppgången av aktiekurserna. Det är de ekonomiska obalanser som de borgerliga åren skapade som är grundorsakerna till de stötande och orättvisa fördelningseffekter som vi har kunnat iaktta under senare är.

Har då de borgerliga parfierna i dag något intresse av att analysera de här effekterna? Vill de dra några politiska slutsatser av dem? Vad två av partierna beträffar, moderaterna och folkpartiet, saknas intresset totalt. Centern har ett visst men litet bakvänt intresse, eftersom Nils Åsling har fått för sig att just socialdemokraterna skulle ha önskat denna utveckling men infe alls tycks fatta aft det var den politik som han själv var med om att föra då han satt i regeringsställning som lade grunden till den här processen.

Det är klart aft de här mekanismerna har stuckit folk i ögonen. Gemene man kanske inte direkt kan bena ut sammanhangen men har i motsats till vissa borgeriiga politiker tillräckligt med sunt förnuft för att förstå att det ligger något skumt bakom det hela. Och det har man fullständigt rätt i.

Det är också det här som gör att regeringens förslag om en ökning av omsättningsskatten på aktier är helt i sin ordning. Det är nämligen samhället och dess ekonomiska politik som i stor utsträckning står bakom uppgången på börsen. Att samhället tar tillbaka en del av de vinster som dess egen politik har skapat är rättvist, naturligt och följdriktigt.

Vi kan naturligtvis allfid diskutera vilka medel som skall användas. Omsättningsskatten har sin begränsning. Den kan knappast höjas utöver de 2 % som den kommer att uppgå till efter den 1 juli. Det är dock en robust och mycket enkel form av beskattning. De senaste dagarnas utveckling på börsen visar också att beskedet om att' regeringen vill höja omsättningsskatten knappast har medfört några negativa konsekvenser. Ironiskt nog har vi just de senaste dagarna fått vad som brukar kallas "all time high" vad kursutvecklingen beträffar.

Statistiken över reavinster är mycket bristfällig. Som en tumregel brukar man ange att reavinstskaften på aktier under goda år kan bringa in kanske 2 miljarder kronor fill statskassan. Lägger vi därtill omsättningsskatten på akfier kanske börsen som skaftekälla, lät oss säga nästa år, kan ge 3-4 miljarder kronor. Var och en begriper att detta är en ganska beskedlig beskattning, framför allt om vi betänker att börsvärdena på några få år har stigit med ett par hundra miljarder.

Jag kan inte avhälla mig från att också säga ett par ord om vpk. Vpk har en kluven inställning i fördelningsfrågor. Partiet verkar ytligt sett att ha en enormt karsk attityd. Det föreslår en omsättningsskatt pä en höjd som är fullständigt orealistisk och talar om engångsindragning och det ena med det andra. Men varför klingar detta tal så ihåligt? Jo, därför att vpk:s politik skulle öka budgetunderskottet ännu mycket mer. Vpk-arna är de verkliga spenderarna i svensk politik. Det är klart att skadeverkningarna, de negativa fördelningseffekterna, snabbt skulle bli mycket större. Hans Petersson i Hallstahammar och ingen annan heller lär väl sä snabbt kunna bringa oss över i den renodlade planeringsekonomin med ett fullständigt statligt eller skall vi säga allmänt ägande, så att vi skulle klara de problemen.

Nej, jag tror att folk genomskådar vpk. Oavsett om det är den bästa tänkbara jordmån för en populistisk förkunnelse som vi har i dag får nog vpk som parfi finna sig i aff stå och stampa runt 4 eller 5 %, för de flesta svenska löntagare genomskådar vpk:s förslag.

Med det sagda, herr talman, ber jag att få yrka bifall fill finansutskottets betänkande nr 10 i alla dess delar.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Bo Södersten berömde den socialdemokrafiska regeringen för att ha avreglerat kreditpolitiken. Sä är det ju inte alls. Tvärtom har inte regeringen framlagt något förslag om avreglering pä basis av kredit-marknadsutredningens förslag. De gånger vi frän moderat håll har stött på här i riksdagen har det regelbundet avvisats. Vad som har skett - och det vill jag gärna berömma - är att riksbanken trots den från regeringen och socialdemokraterna i riksdagen visade attityden har genomfört en påfallande långtgående avreglering av kreditpolitiken. Vad som nu dröjer sig kvar är en enda plump i protokollet, nämligen den placeringsplikt för försäkringsinsfifut som ju berövar pensionärerna åtskilligt av de förmåner de trott sig vara tillförsäkrade. Denna placeringsplikt dröjer sig kvar från en tid dä vi hade reglerade räntor. På den fiden var man ändå noga med att hälla den prioriterade räntan strax under marknadsräntan. På senare år har det blivit ett sätt att beskatta försäkringsbolagen och alltså ytterst pensionärerna. Det

4 Riksdagens protokoll 1985/86:93-94

Prot: 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

var när räntorna var på väg uppåt. Nu är marknadsräntan - även den långa -på väg neråt, ned förbi 11 %, där man har läst den prioriterade räntan. Det ledde häromdagen fill att riksgäldsfullmäktige - Bo Södersten är ju ledamot av riksgäldsfullmäktige - fick stänga statslänet därför att det plötsligt blev så väldigt fördelaktigt för försäkringsbolagen att teckna sädana obligationer. Det tycker jag visar dels nackdelen med reglerade räntor, dels att det nu verkligen är läge aft avskaffa placeringsplikten, vilket vi föreslår i en reservafion. Jag hoppas aft Bo Södersten i enlighet med sitt tal om den avreglering man har åstadkommit är beredd att rösta för den reservationen.

Sedan sade Bo Södersfen att valutapolitiken är mer komplicerad och varnade för kapifalutflöde. Vi fick också höra någonfing om radion och Danmark. Jag kan försäkra att jag hörde det här inslaget om Danmark i radion i morse. Bo Södersten ville fä det till att regeringsombildningen där har samband med att den valutapolitiska avregleringen har misslyckats. Inte alls! Denna ombildning är sedan länge planerad, och den gjordes nu efter den framgångsrika folkomröstningen om EG.

Vad vi kan säga om Danmark är ju att man i de flesta avseenden har förbättrat sin ekonomi. Dock barman ett stort bytesbalansunderskoff. Trots detta har man ett positivt kapitalflöde och har alltså också kunnat hålla en stark krona till sjunkande räntor. Det är anmärkningsvärt och visarom något fördelen av att genomföra en avreglering på detta område.

Jag mäste fråga Bo Södersten: Varför skall företagen med valutareglering tvingas till klippekonomi? Varför skall en medborgare ha rätt att köpa en Volkswagen för många tiotusen kronor men inte en aktie i Volkswagen för några hundra kronor? Varför inte tillåta utlänningars obligationsköp. när detta erfarenhetsmässigt borde leda till en kapitalimport som medverkar till att sänka räntenivån i Sverige?

Anf. 21 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik:

Herr talman! Som ett svar på Bo Söderstens inlägg vill jag upprepa vad jag redovisade nyss från talarstolen. Vi har i våra beräkningar ett budgetunderskott som är ungefär lika stort som regeringens. Jag tror att man vid närmare granskning finner att de samlade effekterna - när vi nu får se regeringens förslag, som betyder ytterligare försämrade inkomster för staten men också för kommunerna - innebär aft vi kommer aft ligga pä plus jämfört med regeringens förslag. Men det skall jag in'(e svara på förrän vi har fått värdera alla förslag.

Så den gubben gär inte - att försöka skrämma med budgetunderskottet som vpk-politik. Det har man ju allfid försökt med trots aff vi redovisar beräkningar för hur vi skall finansiera saker och ting.

Däremot är det intressant aff höra att Bo Södersten säger aft en höjning av omsättningsskatten på aktier är helt i sin ordning. Sent skall syndaren vakna. Jag glömmer aldrig den galla som östes över värt förslag när vi väckte det första gången. Det talades om att det var helt orealistiskt, det skulle störta börsen i fördärvet, det innebar en helt felaktig politik. Och skattetrycket skulle ju öka.

Jag är inte rädd för aft öka skattetrycket om man ökar det på rätt ställe. En ökning av skattetrycket på vissa företeelser i det här samhället är nödvändig.

om man menar allvar med att man skall föra en riktig äferfördelningspolitik. Orn de som har förlorat under en tioårsperiod med borgerliga och socialdemokratiska regeringar skall fä någonfing fillbaka, då gäller det att hjälpa till på olika sätt. Jag tycker att våra förslag till finansiering av åtgärderna i är är alldeles utmärkta.

Men hur man befraktar dessa förslag beror givetvis på om man har en höger- eller vänsterständpunkt när man granskar budgeten. Jag har en vänsfersfändpunkt. Det kunde vara roligt att höra från vilken utgångspunkt Bo Södersfen betraktar budgeten.

För övrigt tänker jag inte kommentera frågorna om procentsiffrorna i opinionerna. Jag tycker att verkligheten skall fä tala i det långa loppet, och jag är full av tillförsikt, Bo Södersfen. Det finns varaktiga och långsiktiga problem här i landet som inte kan lösas med mera kapitalism eller undfallenhef mot kapitalet. Det mäste till en socialisfisk utveckling, och jag tycker att vårt parti är utomordentligt väl skickat att delta i den utvecklingen.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 22 BO SÖDERSTEN (s) replik:

Herr falmani Först några ord till Hans Petersson i Hallstahammar. Jag tycker inte att det är någon större mening med att här försöka käbbla om siffror i budgetberäkningar hit eller dit. Men det är ofrånkomligen så, att vpk dels vill ha ökade löner, dels'vill ha en kraftigt expanderande offenflig sektor. Ni vill praktiskt taget inte ha några som helst besparingar. Det gär inte att komma ifrån aft ni för en rent populistisk linje, som skulle få katastrofala följder för svensk ekonomi och svenska löntagare om den sattes i sjön.

Så till Lars Tobisson.

Lars Tobisson kan naturligtvis infe förneka att det är under socialdemokratisk ledning som riksbanken har avreglerat den svenska kreditmarknaden.

Detta med valutareglering är intressant. Danmark avskaffade sin valutareglering, trodde att det skulle gä fint och körde på. Man fick ett underskott i sin bytesbalans på 28 miljarder kronor. Det är fullständigt korrekt, som Tobisson säger, att man finansierade det hela med att sälja kronoobligationer fill tyskar för 30 miljarder, som innebar ett visst positivt kapitalinflöde. Men det är ändå en oerhört farlig politik - det år den som har lett fill aft man nu måste föra en mycket hård åtstramningspolifik med kraftig höjning av moms och punktskatt. Det var därför som statsminister Schluter tvangs ombilda sin regering.

Det allra mest intressanta i denna debatt är borgerlighetens samlade tystnad. Lars Tobisson var mycket debattglad nyss. men nu tycks han ha drabbats av tunghäfta. Det mest centrala som har hänt i den internationella ekonomin, nämligen dollarfallef och de sjunkande oljepriserna, samt vilka ekonomisk-politiska konsekvenser som bör utlösas av de sjunkande oljepriserna har Lars Tobisson och de andra företrädarna för borgerligheten infe ett ord att säga om.

Anf. 23 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det intressanta med fallet Danmark och det som kan vara till vägledning för oss är att man där har satt i gång en snabb tillväxt som har gett en stor import, som har lett till ett underskott i bytesbalansen. Man har klarat

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

den situationen genom en upplåning utomlands, som har kunnat genomföras med ett sjunkande ränteläge. Man hargjort det genom att öppna möjligheter för valufautlänningar att köpa danska obligationer.

När regeringen Schliiter tog över från Anker Jörgensen hösten 1982 var den danska räntenivån pä statsobligationer 22,5 %. Nu är den nere under hälften av detta och även under den svenska räntenivån. En orsak är alltså avvecklingen av valufaregleringen, och en annan är aft Danmark tillhör det europeiska monetära systemet. Defta gör att omvärlden kan ha förtroende för den danska politiken - man vet att det i Danmark infe kan genomföras konkurrensdevalveringar i samma syfte som i Sverige med 16 % utan att man klarar det trots svårigheterna i dansk ekonomi.

Detta är av så stort intresse att Bo Södersten infe bara mekaniskt, därför att det är en borgerlig regering som genomför detta i en situafion som mycket liknar den svenska, skall avfärda det och säga att det är farligt. Visst kan det vara farligt, nämligen om man inte har förstånd att sköta sin ekonomiska polifik. Men det är precis lika farligt för Sverige. 1 och med att vi har åtagit oss att hälla en fast valutakurs har vi också ålagt oss aff inte föra en avvikande ekonomisk politik, som skulle betyda t. ex. en snabbare kostnadsutveckling i Sverige än i omvärlden. Det är vi som har dessa bekymmer, inte Danmark.

Bo Södersten sade aff vi infe hade uppehållit oss mycket vid den förändrade situafion som oljeprisfallef medför. Jag var inne pä det rätt mycket i mitt anförande, men jag skall säga ytterligare något.

Man kan infe, som finansministern gjorde i gär, ta fillintäkf att Finland och Italien överväger eller redan har genomfört höjningar av oljeskatten för att vi prompt skall göra det här i Sverige. Det viktiga för oss är vad som sker i de stora länderna - i Storbritannien. Västtyskland och USA. Där finns inga tecken på att man skall höja oljeskaften. När vi då gör det innebär det att vi frivilligt tar på oss en kostnadsfördyring för vårt näringsliv. Vill man höja oljeskatten av energipolitiska skäl - inte för att finansiera barnbidrag eller vad det kan vara-måste man av kostnads hänsyn se till att sänka någon annan skaft som drabbar produktionen, sä att vi inte försätter oss i ett sämre konkurrensläge gentemot omvärlden.

Anf. 24 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik;

Herr talman! Jagskall inte säga sä mycket, men jag skulle gärna vilja att Bo Södersten förde ner debatten på en strikt saklig nivå och bedömde vad jag har sagt och vad som finns i våra motioner.

Vi har faktiskt kritiserat inflafionsteorin såsom den framförs av SAF, borgerliga krafter och fill viss del även av regeringen och sagt aft andra saker än lönerna har stor betydelse. Det har lagts fram undersökningar som t. o. m. visar att vinstutvecklingen har haft en avgörande betydelse vad gäller inflationsutvecklingen under 1980-talet.

Vid sidan av det har vi sagt aft det behövs en jämn löneutveckling för de anställda. De skall fä del av det samlade produktionsvärde som de är med och skapar. Det är bra för statens finanser, därför att skatter och inkomster ökar. Man fär den vägen möjlighet aft skydda och kanske också utveckla den offentliga sektorn.

Sedan har vi sagt aft det måste tillföras ytterligare medel för att utveckla

den offentliga sektorn, för den har oerhört stor betydelse när det gäller aff skapa nya jobb och rättvis fördelning. De förslag som Bo Söderstens parti nu lägger fram, som undan för undan begränsar den offentliga sektorns inkomster på eff mycket starkt sätt, kommer oavsett vad ni säger i ord och oavsett vad ni skriver i era handlingar att försämra möjligheten att behålla den offenfliga sektorns kvalitet. Det kommer att bädda för en privatisering, kanske en sönderdelning och en utförsäljning av delar av den offentliga sektorn. Det är den alternativa utvecklingen till den jag förespråkar. Då tycker jag att den utveckling som vpk föreslår i sina motioner och som jag nämnt i mitt anförande är bra mycket bättre.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 25 BO SÖDERSTEN (s) replik:

Herr falman! Hans Petersson i Hallstahammar vill dels ha kraftigt ökade löner, dels ha mer resurser till den offentliga sektorn. Det här vore utmärkt, bara vi hade råd med det. Det har vi infe. Det är inte någon egendomlig puritanism eller konstighef som gör att vi föreslär besparingar för kommunerna. Det är enbart därför att vi har ärvt en ekonomi som är i kraftig obalans och för aft vi måste fä ned budgetunderskottet. Det var allt jag sade; aft vpk:s politik infe är förenlig med en sanering av budgefunderskotfef, en sanering av den svenska ekonomin.

Lars Tobisson försöker säga aft en valufareglering inte är särskilt farlig. Men han kan aldrig komma runt följande grundläggande faktum. Vi har en privat utlandsskuld på 150 miljarder. Öppnar vi alla dörrar kan den återbetalas pä mycket kort fid. Då hamnar vi i en situation som skulle vara fullständigt ohållbar för den svenska ekonomin. Vi skulle säkert också pä kort sikt, precis som danskarna, kunna sälja svenska kronoobligationer och fä ett kortsikfigt kapitalinflöde. Det är bara det aft kontrollen över följderna av vär egen ekonomiska polifik minskar. Det här är mycket mer komplicerat än vad Lars Tobisson vill försöka göra det till. När ni själva saft i regeringsställning gjorde ni inte ett dugg för att avskaffa valutaregleringen.

Men den stora svära frågan, som Tobisson enbart undviker, är: Vad skall vi göra med effekterna av de fallande oljepriserna? Skall vi bara låta dem gå vidare till konsumenterna för att blomma ut i en ökad privat konsumtion? Eller skall vi använda detta gyllene fillfälle till att dra in, infe allt, men kanske något i alla fall för att därigenom bidra till att pä det mest smärtfria sätt som tänkas kan försöka fä ned budgetunderskottet och återfå balansen i den svenska ekonomin? Det tiger de borgerliga om.

Anf. 26 TALMANNEN:

Jag fär nu meddela aft anslag har uppsatts om kvällsplenum.

Anf. 27 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr falman! Vi skall i dag diskutera landets ekonomi i skuggan av en stor sorg, en smärtsam förlust. Många människor frågar sig oroligt hur defta kommer att påverka vär ekonomiska politik, vad som nu kommer att hända.

Lät mig försöka ge ett besked till alla som ställer dessa frågor. Jag vill göra det genom att till en början hänvisa till vad Olof Palme sade när han 1969 valdes fill socialdemokratins ordförande.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

"För oerhört mänga människor i det här landet representerar partiet en trygghet. Kanske ibland lite grämelerad och vardaglig. Men med en fasthet i grundvärderingarna och i det praktiska handlandet som skapat förtroende. Detta förtroende och denna trygghet är helt enkelt en vikfig del av mänga människors tillvaro.

Partiefs politik kan därför i sina huvudlinjer inte kännetecknas av tvära kast. Det kräver redan respekten för de människor som givit partiet sitt stöd. Den mäste vara ett flöde som binder samman nuet med framtiden. Pä den vägen ska vi fortsätta."

Det är så också i dag. Men i en stund som denna är ansvaret icke blott socialdemokratins. Vi upplever just nu hur mycket det är som förenar oss över partipolitiska strider, över skilda intressen i skattepolitiken och avtalsrörelsen. Vi känner alla att vi delar större värden som oväntat och brutalt kan sättas på spel.

Ansvaret vilar därför på oss alla. På regeringen, oppositionen, moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna. På arbetsmarknadens parter. Landsorganisationen, TCO, SACO och Svenska arbetsgivareföreningen. Pä var och en av oss.

Det vore också bra om vi kunde vara litet mindre rättfärdiga och litet mindre säkra pä vår sak. Ingen av oss har till alla delar rätt. Alla gör någon gång fel. Här sitter inget parfi, här finns ingen organisation, som äger den absoluta sanningen eller den absoluta rätten, ingen som kan göra anspråk på aft resten av nationen eller resten av arbetsmarknaden skall underordna sig det ena eller andra särintresset.

Mätte varje parti och varje organisation inse att hur stor och stark man än må vara, hur stora resurser man än har, hur hängiven man än är i sin egen uppfattning, sä representerar man ändå blott en del av nationen, den må vara stor eller liten, Sverige som helhet är vi alla tillsammantagna. Det är den helheten som borde komma till uttryck också i riksdagens arbete.

Herr falman! En stark ekonomi med hög sysselsättning, låga prisstegringar och balans i utrikesaffärerna utgör en nödvändig grund för att hävda de värden, som det demokratiska välfärdssamhället representerar.

Inriktningen av den ekonomiska politiken ligger därför fast. Den tredje vägens ekonomiska politik har visat sig vara framgångsrik och måste fullföljas. De ekonomiska obalanserna har visserligen minskat väsentligt, men de har inte försvunnit. Det är regeringens fasta föresats aft fortsätta pä den inslagna vägen för aff uppnå balans i den svenska ekonomin vid full sysselsättning och god tillväxt.

För det år som ligger framför oss är de ekonomiska utsikterna nu i flera viktiga avseenden gynnsammare än när finansplanen presenterades i januari månad. De sjunkande oljepriserna och nedgången i dollarkursen medför aft prognoserna för tillväxten i industriländerna kan revideras upp. Även för den svenska ekonomin har den gynnsammare internationella utvecklingen positiva effekter. De sjunkande oljepriserna bör, om de blir bestående, medföra aff vi kan komma aff registrera ett överskott på bytesbalansen i år. Inflationen bör också bli väsentligt lägre än vi räknade med när finansplanen skrevs i december.

Sysselsättningsläget är generellt sett gott - i februari låg arbetslösheten på en lägre nivå än vid motsvarande fid i fjol, och efterfrågan på arbetskraft tycks hålla i sig. Fortfarande finns det många områden i landet där arbetslösheten är oroande hög. Men det finns bara en väg att komma till rätta med de regionala problemen pä arbetsmarknaden: att vi oförtrutet arbetar för större tillväxt i hela samhällsekonomin.

Den lägre internationella inflationen skärper kravet pä aff vi förmår att hålla vår egen pris- och kostnadsutveckling i schack, I viktiga konkurrentländer som Förbundsrepubliken Tyskland och Japan pekar nu prognoserna pä en inflation under 1 % i är och nästa är. För OECD-området som helhet ser prisstegringarna ut att komma ned till under 3 %,

Vad gäller vår egen prisutveckling uttalade jag i finansplanen att det borde vara möjligt att komma ned i en inflation på drygt 5 % i år. Den utveckling som därefter har noterats för oljepriser och dollarkurs gör det motiverat att revidera den prognosen till ungefär 3,5 %.

Jag noterade att Lars Tobisson sade att konsumentprisindex i januari steg med 1 %, Jag kan upplysa om att enligt vad jag är underrättad om har prisnivån under februari månad legat stilla,

I finansplanen redovisade jag också det löneantagande som låg fill grund för prognoserna. Eftersom det inte fanns några nya löneavtal utgick jag beräkningsmässigt frän de effekter som följer av redan slutna avtal och en viss löneglidning för 1986, Beräknat på det sättet innebär det att lönerna kan väntas stiga med i genomsnitt 5,5 % i är. Den revidering av prisprognosen som det nu är rimligt att göra leder till slutsatsen att det bör bli en icke oväsentlig reallöneökning för löntagarna i är redan vid en lönehöjning på i genomsnitt 5,5 %. Med den löneökningstakfen bör vi också efter de förändringar som har skett av valutakurserna i stort seff kunna bevara konkurrenskraften i vår indusfri.

De borgerliga talarna i den här debatten tycks också de anse aft det gär bättre för Sverige, Man utgårfrånaft vi kommer aff faen bättre tillväxt, lägre inflation och lägre budgetunderskott. Men man beskriver det på ett litet lustigt sätt: Ingenfing av det som nu händer i Sverige och som innebär förbättringar är resultatet av vad vi har gjort själva - allting är ett resultat av vad som händer i vår omvärld.

För ett år sedan angreps jag mycket hårt av samma talare för aft dollarkursen steg, för att det säg ut som om den internationella konjunkturen skulle svikta och läget på arbetsmarknaden därmed försämras. Den gången värdet alltså regeringens fel att dollarkursen steg och inflationen ökade, aft den internationella konjunkturen säg uf att gå ned och därmed hota'vår sysselsättning.

Herr falman! Man kan bara beklaga att det finns så litet utrymme för generositet i den politiska debatten,

I regeringens ekonomisk-politiska strategi spelar budgetpolitiken en central roll, Budgetsaldots utveckling är naturligtvis inte något mäl i sig. Dess betydelse ligger i de konsekvenser för tillväxt, sysselsättning, inflation, ränteläge och kapitalbildning som en viss utveckling av saldof leder fill. Under en rad år utmärktes vår ekonomi av en betydande brist på sparande,, som fog sig uttryck i fallande investeringar och ökat underskott i ufrikesaffä-

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

rerna. Eftersom sparandet minskat mest via budgetunderskottet måste det ökas i första hand genom att detta underskott fortsätter aft gä ned. Det är bara på det sättet som det nödvändiga utrymmet kan skapas för att öka investeringarna, reparera bytesbalansen och fä utrymme för höjda reallöner,

Defta är motiven för den budgetpolitik som regeringen fört. Den har också lett till att underskottet minskat väsenfligt. Räknat som andel av bruttonationalprodukten har det statliga budgetunderskottet reducerats från 13 % budgetåret 1982/83 till 6 % innevarande budgetår. Det förslag till budget för 1986/87 som regeringen i januari lade fram innebär att underskottet skulle gå ned ytterligare till nivån 5 %,

Dessa resultat har nätts pä tre vägar. Den ökade ekonomiska tillväxten fill följd av bättre konkurrenskraft och livligare världshandel sedan 1982, ett skattetryck som hållits i stort sett oförändrat samt ett träget gnetande och sparande på utgiftssidan.

Ibland hävdas det att några egentliga ansträngningar infe gjorts för att bringa utgiftsutvecklingen under kontroll. Det är riktigt att vi inte gjort de dramatiska, och enligt vär mening bäde onödiga och orättvisa, ingrepp i välfärdssystemet som stundom föreslagits. Men likväl har trenden för de statliga utgifterna brutits pä eff mycket påtagligt sätt under senare är. De statliga utgifterna exkl, räntor minskar realt sett med i genomsnitt 2.5 % per är under perioden 1982/83 -1986/87, att jämföra med en ökning på 1,5 % per år under den närmast föregående fyraärsperioden.

De senaste årens för många överraskande framgångsrika budgetpolitik, som successivt fört oss bort från det stafsfinansiella perspektiv som bara för några år sedan säg närmast okontrollerbarf ut, fär emellertid inte leda fill aft vi nu förlorar de mera långsiktiga målen ur sikte. Dessa kräver att budgetpolitiken förs vidare med samma konsekvens och fasthet som gett de positiva resultat vi har uppnått, I annat fall skulle på nytt den kapitalbildning hotas som är nödvändig för den ekonomiska fillväxten. Och på kort sikt skulle det bli svårt eller omöjligt att fortsätta att pressa ner räntan till mera normala nivåer. Följderna för tillväxten, inflationen och framför allt sysselsättningen skulle bli klart negafiva.

Utöver dessa skäl för en fortsatt stram budgetpolitik kräver även fördelningshänsyn att budgetpolitiken förblir stram. Sedan mitten av 1970-talet har reallönernas andel av resursutrymmet i vårt land pressats tillbaka kraftigt. Det är först under de allra senaste åren som denna utveckling hejdats och vänts i en uppgång. Det var därför högst naturligt att man inte minst på löntagarhåll prioriterade en utveckling med ökade reallöner och ökad konsumtion, när avvägningen mellan privat och offenflig konsumtion diskuterades i samband med 1984 års långtidsutredning.

Regeringen och en stor del av riksdagen anslöt sig till denna bedömning i den hösten 1984 behandlade proposifionen om den ekonomiska polifiken på medelfristig sikt. Som riktmärke angavs då att den offentliga konsumtionen borde öka med 0,5 % per är under resten av 1980-falet. Därvid skulle den stafliga konsumtionen minska med 1 % i volym per år och den kommunala öka med 1 % per år. Det är i defta sammanhang värt att notera att löntagarorganisationerna i årets avtalsrörelse lägger stor vikt vid att man i år uppnår en ökning av medlemmarnas realinkomst efter skatt. Efter reallöne-

sänkningarna under tidigare år är defta också fullt naturligt. Men det ställer upp mycket klara restriktioner för den förda budgetpolitiken, om det samhällsekonomiska utrymmet inte skall överintecknas.

Ett studium av oppositionspartiernas budgetförslag ger vid handen att denna inriktning av budgetpolitiken har ett betydande stöd här i riksdagen. Visserligen finns det skillnader i de enskilda partiernas inställning till hur den erforderliga stramheten skall åstadkommas och hur långt den skall sträcka sig. Jag vill därför uttrycka förhoppningen att det skall bli möjligt att skapa majoriteter i de olika sakfrågorna, som säkerställer att den stramhet som karakteriserar budgetförslaget inte går förlorad i riksdagsbehandlingen. Enligt regeringens uppfattning är det av avgörande vikt aft finansutskottets riktlinjer för budgetpolitiken följs.

Detta innebär att om man i något av riksdagens utskott anser att ett regeringsförslag om utgiffsbegränsningar inte bör genomföras, så måste utskottet finna andra former för att spara på utgiftssidan.

Herr talman! För våra möjligheter att nå balans i samhällsekonomin och samtidigt skapa utrymme för höjda reallöner spelar den kommunala ekonomins utveckling en avgörande roll.

Kommunsektorns inkomster kommer aft öka kraftigt nästa är - ca 9 %. Tillsammans med låga kostnadsökningar ger detta kommunerna generellt sett ett mycket gott finansiellt läge år 1987. Allt tyder på att defta kommer att i huvudsak bestå också år 1988.

Det var mot den bakgrunden som regeringen i årets budgetproposition föreslog ett antal åtgärder för aft begränsa ökningen av statens bidrag till ett antal kommunala verksamheter. Syftet med dessa förslag är infe att den kommunala verksamheten på de berörda områdena skall skäras ner. Regeringens uppfattning är att kommuner och landsting generellt sett har tillräckliga finansiella resurser för att klara en fortsatt service på en kvalitativt god nivå. Däremot bör tillväxten av den kommunala konsumtionen begränsas i enlighet med vad jag tidigare sagt och riksdagen beslutat, om utrymme skall finnas för höjda reallöner.

Jag har noterat att de borgerliga partierna i sin gemensamma reservation till finansutskottets betänkande vill gå 3 å 4 miljarder kronor längre i indragningar från kommuner och landsting än vad regeringen föreslagit. 1 budgetpropositionens finansplan gav även regeringen besked om att ytterligare ätgärder kunde väntas, som påverkar kommunernas finansiella läge.

I gär presenterade regeringen sina förslag om en skattereform för 1987 och 1988. Jag skall återkomma till denna reform. Men i detta sammanhang bör noteras att den innebär ett skattebortfall för kommunerna med ca 4 miljarder sammanlagt för åren 1987 och 1988.

Regeringen har tidigare meddelat att det infe blir möjligt att i vår lägga fram försk g om reformering av systemet för kommunal skatteutjämning. Däremot kommer förslag i kompletteringspropositionen om hur kostnadsökningen för det existerande systemet skall finansieras och om fortsatt utjämning av de mest extrema skillnaderna i den kommunala utdebiteringen. Avsikten är aft förslag om eff reformerat system för skatteufjämning skall kunna föreläggas riksdagen nästa år.

Enligt de bedömningar som nu kan göras kommer kommunsektorn totalt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

sett att ha ett finansiellt överskott är 1987. troligen också år 1988, även med hänsyn tagen till det inkomstbortfall som skattereformen leder till. Men det sfär också klart att det finansiella läget varierar ganska kraftigt mellan enskilda kommuner och landsting.

Eftersom det inte är regeringens uppfattning att staten genom sina åtgärder skall tvinga kommunerna till vare sig skatfehöjninglar eller drastiska nedskärningar av verksamheten, kommer vi att i kompletteringsproposifio-nen föreslå en kraftig ökning av medlen för extra skatteufjämning, så att kommuner och landsting med finansiella svårigheter kan få stöd. Dessutom kommer regeringen att ge kommuner och landsting i sädana situationer möjlighet aft få loss de pengar som nu är frysta på s. k. likviditetskonton i riksbanken.

För två veckor sedan hade vi här i riksdagen en särskild debatt om välfärdens fördelning i Sverige. Vi var då ganska eniga om att de ekonomiska klyftorna ökat i Sverige och aft det bl. a. inneburit att eff växande antal människor inte när upp till en skälig levnadsstandard, samtidigt som en annan grupp kunnat kraftigt berika sig på den ekonomiska kris vi har haft. En större överföring till barnfamiljerna och höjda realinkomster för de breda folkgrupperna krävdes allmänt för att minska dessa orättvisor.

Regeringen lade i går fram tre propositioner som har ett sådant syfte. Vi föreslår en ny, kraftig höjning av barnbidragen och en omfattande skattereform, som innebär påtagliga skattesänkningar i alla inkomstlägen under åren 1987 och 1988. Skattereformen innebär också att löftet om högst 50 % marginalskatt för 90 % av inkomsttagarna bör kunna infrias. Reformen är dessutom uppbyggd så, aft den leder till väsentliga förenklingar av vårt skaftesystem.

De krav som ställs pä skattesystemet är stora och ibland motstridiga. Man kräver aft det skall förändras bäde till gagn för de lägre inkomsttagarna och fill lättnader av marginalskatterna för högre inkomster. Det förslag regeringen lägger fram har inriktats på aft nå båda dessa resultat. En betydelsefull effekt av skattereformen är således att det vid rimliga antaganden om den ekonomiska utvecklingen i stort blir möjligt att öka reallönerna efter skaft med ca 1,5 % per år både 1987 och 1988 för praktiskt taget alla löntagare. Samtidigt kommer marginalskatterna att sänkas i de flesta inkomstlägen.

Detta har uppnåtts genom att en stor del av skaftesänkningen sker genom sänkt kommunalskatt. Det ger alla inkomsttagare en påtaglig skatfeläffnad. Den statliga inkomstskatten sänks också, och skafteskalan förenklas kraftigt. Den får endast fyra mycket breda skafteklasser mot för närvarande fio klasser. Vid en kommunal utdebitering på 30 kr. blir marginalskatten 35 % upp till 80 000 kr. och 50 % upp fill 150 000 kr. Den högsta marginalskatten blir i fortsättningen 75 %.

De förslag regeringen presenterade i går innebär en överföring till barnfamiljerna via höjda barnbidrag och studiebidrag på 2,5 miljarder kronor. Genom skattereformen sänks inkomstskatterna med 6,3 miljarder, varav ca 2,5 miljarder utgör en real sänkning av skaftenivån, sedan hänsyn tagits fill inflafionen. Eftersom skattereformen sker över två är i ungefär lika stora steg, medan barnbidrag etc. höjs den 1 januari 1987, tillförs svenska folket således näsfan 4 miljarder i ökad real köpkraft under 1987.

För att minska de sfatsfinansiella och realekonomiska effekterna av denna köpkraftsförstärkning föresläs också vissa skattehöjningar: höjd skatt på olja och en fördubbling av omsättningsskaften på aktier.

Höjningen av oljeskatfen är ändå främst mofiverad av energipolitiska skäl. Om priset på råolja, som den senaste tiden legat kring eller t. o. m. under 15 dollar per fat, skulle stabiliseras på nivån 20 dollar per fat, kan priset på eldningsolja i Sverige beräknas falla med ca 500 kr. per kubikmeter under 1986. Riksdagen har tidigare i sina energipolitiska beslut uttalat att den avser att hålla det reala oljepriset uppe, om nödvändigt genom höjd oljeskatf. Detta utfärdades som en garanfi för lönsamheten hos de investeringar som har gjorts och kommer aff göras för aff ersatta olja med andra energislag för uppvärmning och industriella processer.

Fru falman! Jag måste inskärpa aff en skattehöjning av den begränsade omfattning som vi nu föreslår torde vara nödvändig för att detta löfte från statsmakternas sida skall kunna hållas och alla de kommuner och företag som nu har investerat stora belopp i anläggningar för uppvärmning och industriella processer baserade på andra bränslen än olja skall kunna anse aff de har gjort de investeringarna på rimliga villkor.

När jag lyssnar till företrädarna för de borgerliga partierna - och möjligen Också för vänsterpartiet kommunisterna - måste jag ställa frågan, hur man egenfligen ser på den här saken. Menar ni att riksdagen skall frångå sina tidigare beslut och helt enkelt göra ett stort antal miljöfrämjande, imporfsnä-la energiinvesteringar olönsamma? Skall vi mer eller mindre tvinga tillbaka kommunerna och företagen till att pä nytt börja köra med olja därför att riksdagen inte tänker gä med på en höjning av oljeskatfen, åtminstone sä att lönsamheten inte helt går förlorad i den alternativa energianvändningen? Jag är inte på det klara med vad de här fyra herrarna hade i sinnet, och jag vore tacksam för en precisering.

När höjningen av omsättningsskatten pä aktier genom ett beklagligt missöde offentliggjordes den 27 februari åstadkom det mycket rabalder. Upphetsade aktörer på börsen talade om dråpslag, värre än Kreugerkra-schen, och företrädare för oppositionen beskrev omsättningsskatten som början fill slutet för en livaktig och fungerande svensk aktiebörs.

Jag vill bara stillsamt konstatera aff omsättningen pä akfiebörsen efter den 27 februari har varit ytterst livlig och att index för aktiekurserna, efter det första panikartade fallet på 5 %, har stigit fill över 8 %, sä aff aktieindex i rnändags nådde ett nytt "all time high", som det heter. Och den enda utländska kommentar jag har hört efter det att beskedet publicerades om att omsättningsskaften skulle höjas var frän amerikanskt håll, där man sade: "Omsättningsskatten kan vi väl leva med, men den besynnerliga moral som härskar på den svenska aktiebörsen har vi mycket svårare att förstå." Ärdet något, Lars Tobisson, som kan hälla tillbaka ufländska investerare i Sverige, är det alltså de märkliga manipulationer och skandaler som har utmärkt Stockholmsbörsen under de senaste månaderna.

Fru talman! För mig återstår efter allt som har sagts i den här affären bara frågan, om de första uttalandena torsdagen den 27 februari från olika håll bara berodde pä okunnighet eller om det fanns andra avsikter bakom. Det kan faktiskt också finnas ett intresse av att skapa hysteriska utbrott på den

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

svenska aktiemarknaden för att få kurserna att gå ner och sedan upp, för det gär nämligen för en del att tjäna pengar genom att bidra till den typen av panik.

Genom regeringens förslag kommer barnfamiljernas ekonomi att förbättras nästa år, Alla förvärvsarbetande får dessutom en rejäl skattesänkning, som syftar till att ge dem ökad köpkraft under de närmaste två åren. Reformen är därvid upplagd sä att det bästa utfallet nås vid låg inflation och däremot svarande måttliga löneökningar. Den kritik som hittills riktats mot skatteförslaget har framför allt gått ut pä aff det inte innehåller det som kallas inflationsskydd för skatteuttaget. Enligt vår mening är hela idén om s.k. inflationsskydd i skattesystemet fel tänkt, i synnerhet i det ekonomiska läge som nu råder.

Som alla har konstaterat i den här debatten är inflationen för närvarande kraftigt på väg neråt i Sverige. Utsikterna att vi i slutet av det här året kan ha en inflationstakt omkring 2 % är mycket goda. Beräkningen av skattereformens verkningar bygger på förutsättningen att prisökningarna nästa är skall utgå från denna låga nivå. Nedgången av inflationstakten beror delvis på en förbättrad balans i den svenska ekonomin - räntorna t. ex. har sjunkit - men till stor del beror det på aff den internationella inflationen kraffigt avtar, att oljepriserna och andra importpriser sjunker. Därom är vi helt ense.

Man måste dock inse följande. Om Sverige på nytt kastas in i en uppåtgående prisspiral beror det helt och hållet på våra egna åtgärder, våra egna missgrepp. Vi har ingen annan att skylla på i så fall. Det som framförallt skulle kunna skapa en ny hemmatillverkad inflation i Sverige är att vi, dvs. svenska folket, beviljar oss själva inkomstökningar som överstiger det samhällsekonomiska utrymmet. I det läget skulle en indexreglerad skatteskala, som sänker skatterna i takt med inflafionen, i det närmaste vara ödesdiger. Det skulle inte bara förvärra den ekonomiska obalansen, som de överdrivna inkomstökningarna skapar, utan det skulle dessutom uppmuntra till det slags illusioner som består i vanföreställningen att en nation kan skydda sin levnadsstandard genom indexklausuler trots att den försvagar sin konkurrenskraft och därmed grunden för sitt välstånd. Annorlunda uttryckt: Vi får för närvarande hjälp av den internationella utvecklingen att minska vär inflation. Att genom skattesänkningar belöna ett beteende som innebär aff vi själva förstör den chans vi nu fått till lägre inflation och reallöneökningar tycker jag ter sig ganska absurt:

Lars Tobisson valde för sin del att utgå frän att en fortsatt hög inflation är oundviklig. Det är, fru talman, detsamma som en uppmaning till arbetsmarknadens parter att släppa loss kostnadsinflationen på nytt. Jag tycker aft man något mera borde betänka sin roll som opinionsbildare när man talar i Sveriges riksdag. Det är ganska ansvarslöst att mer eller mindre säga till folket: Inflationen blir högre nästa år, men oroa er infe, för vi moderater tänker sänka skatten för er lika mycket. Det är detta som gör att det tydligen finns ett stort gap mellan socialdemokratins inställning fill hur skatterna skall byggas upp och de tre borgerliga partiernas. Det beklagar jag. eftersom det tycks mig som om vi vad gäller inriktningen av skattereformen i övrigt är relativt ense.

Genom det förslag som nu framlagts har regeringen velat ge uttryck ät sin

vilja att uppfylla de löften som gavs i valrörelsen beträffande skaftepolitikens inriktning, bl. a. löftet om högst 50 % marginalskatt. Vi har ansett det rikfigt aft i det sammanhanget också ge besked om när eff annat löfte i valrörelsen skall infrias, nämligen löftet att kompensationsnivån för delpensionen under den här valperioden skall återställas till 65 % av förvärvsinkomsten. Efter hörande av den socialdemokratiska riksdagsgruppen har vi beslutat att den här förbättringen av delpensionen skall tas upp i nästa budgetproposition och genomföras den 1 juli 1987.

Fru talman! Den inriktning som regeringen vill ge skatte- och fördelningspolitiken innebär att svenska folket bör kunna se litet ljusare på sin egen privafekonomiska framtid. Det hänger naturligtvis samman med att det också ser ljusare ut för den svenska samhällsekonomin. Det förbättrade internationella läget, sjunkande inflation och sänkta räntor, är huvudinslagen i den fortsatta återhämtningen av Sveriges ekonomi. Den ekonomiskpolitiska strategi som redovisades i budgetpropositionen kan således fullföljas. Men det hänger ändå på oss själva, på vårt eget agerande, om strategin skall bli så framgångsrik som vi önskar. Vi har ett unikt tillfälle att i år växla ner bäde pris- och lönestegringstakfen i den svenska ekonomin. Därmed kan ett nytt mönster för pris- och lönebildningen etableras i Sverige, Den länga period dä priser och löner jagat varandra och sänkt reallöner och förstört konkurrenskraft skulle kunna avslutas.

Regeringen har nu lagt fast sin fördelnings- och skattepolitik för de närmaste två åren. Därmed har vi i väsentliga avseenden skapat klarhet om förutsättningarna för bl, a, löntagarnas standardutveckling. Detta borde göra det möjligt för arbetsmarknadens parter aft medverka i stabiliseringen av den svenska ekonomin. De har också fått förutsättningar för att. om de så önskar, gä in i en uppgörelse om längre avtalsperioder, byggda pä att det är låg inflation och lägre skatt som skall ge höjda reallöner och bättre levnadsstandard för landets löntagare.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Under defta anförande överfog förste vice falmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 28 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Finansministern uppehöll sig, som jag hade väntat, vid förslagen om skatter och familjepolitik från i går. Återigen skall vi här få en påstådd skattesänkning, som blir en skattehöjning. Den grundläggande orsaken till det är att det saknas inflationsskydd. Nu försökte finansministern - närmast desperat, tyckte jag- leda i bevis att en indexreglering är olämplig, t, o, m, skadlig. Jag fäste mig vid en mening i denna advokatyr: En indexreglerad skatteskala som sänker skatterna i takt med inflationen skulle vara ödesdiger.

Det här tycker jag är väldigt avslöjande. Det avslöjar gapet mellan socialdemokratisk och moderat skaftesyn. Man föreställer sig att en koppling av skafteskalan till vad som sker med penningvärdet - inte om det finns en deflation, så att priserna sjunker, men en minskad inflationstakt - skulle betyda aft man sänker skatterna. Det är inte alls detta det är fråga om. Oavsett om inflationen går upp eller ner. så betyder en indexreglering att

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

man bevarar skatterna vid en oförändrad nivå, och det är det som är eff stort skydd för löntagarna när de går till förhandlingar. Det är därför löntagarna med sådan skepsis ser på regeringens förslag, inte därför att de tror att om vi moderater får någonting att säga till om skall vi blåsa på inflationen. Kom ihåg aft det är vi som genom vår skattepolitik skapar förutsättningar för aft begränsa prisstegringen i landet.

Frånvaron av inflationsskydd motiveras med fördelningspolitiska skäl. Men vad är rättvisan - jag har tagit upp detta tidigare - i en skattepolitik som ger skattesänkningar på 500-600 kr. för feriearbefande ungdomar, för barn med kapitalinkomster pä 10 000-20 000 kr.? Går vi sedan uppåt i inkomstlägena, så minskar skattesänkningarna snabbt till följd av att skattesatsen i botten höjs från 4 % till 5 %, och vid en inkomst på 70 000 kr. försvinner skattesänkningen helt, vid 75 000 kr. blir det t. o. m. en skattehöjning med 438 kr.

Jag vill fråga finansministern: Vad ärdet för skattepolitisk tanke som ligger bakom skattesänkningar för dem som infe har någon försörjningsbörda och så skattehöjningar för deltidsarbetande kvinnor som kan vara ensamstående och ha barn? Varför förordar en socialdemokratisk regering skattehöjningar för låginkomsttagare med en inkomst på i runt tal 75 000 kr.? Jag tycker det är märkligt inte minst mot bakgrund av den kritik som socialdemokraterna riktade mot vår skattepolitik i valrörelsen.

Finansministern ironiserade också över effekterna på börsen av aktieomsen. Jag tror att det är för tidigt att ta upp det. Jag vill bara fråga om finansministern kommer ihåg vad han sade i Aftonbladet den 21 januari.

Anf. 29 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Fru talman! Finansministern inledde med några sympatiska ord om behovet av kontinuitet i den ekonomiska polifiken och av ödmjukhet i den politiska debatten. Jag kan instämma i det. Jag hoppas att det kan komma att ta sig uttryck här i riksdagsarbetet på så sätt att också våra förslag någon gång kan beaktas och kanske rent av bifallas. Vi gläder oss åt att vi i veckan fått ett exempel pä detta. Det gällde vårt förslag om att man i stället för att skära ned statsbidragen till lärarlönerna skulle välja andra vägar för att minska det ekonomiska utrymmet för kommunerna. Vi ser med spänning fram emot att också något av våra förslag i finansutskottet kan beaktas.

Tyvärr har finansministern förut haft en vana att hoppa från ståndpunkt till ståndpunkt på ett sätt som har undergrävt förtroendet för regeringens ekonomiska politik. Vi har fört många debatter om det. Jag är ledsen att behöva återkomma till det. De två punkter jag nu vill ta upp är inflationsskyddet i skatteskalan och förslaget till fördubblad omsättningsskatt på aktier.

Trots uttalade löften under valrörelsen om att man skulle återinföra inflationsskyddet i skattesystemet fr. o. m. 1987 lägger regeringen nu fram ett förslag till skatter för 1987 och 1988 som icke innehåller det utlovade automatiska inflationsskyddet. Kjell-Olof Feldt säger nu dessutom i debatten att det är fel tänkt. Problemet är ju aft det framlagda skatfeförslaget innebär att inflationsskyddet kommer att urholkas även om inflationen skulle stanna redan vid 3.5 %. Om inflationen skulle bli högre blir värdet av det

skatteförslag som nu lagts fram i motsvarande grad mindre. Dä kommer t. ex. tjänstemän i medelhöga inkomstlägen att icke fä någon skaftesänkning utan en skattehöjning. Frän den utgångspunkten är det naturligtvis svårt föt dem som har ansvar för ekonomin i fackliga organisafioner, företag och andra att ha förtroende för regeringen och för regeringens inflafionsprognos.

Vi kan bara konstatera att prishöjningarna hittills ligger litet över 1 %. Förslaget om höjd oljeskatf kommer aft höja priserna med ytterligare 0,4 % per helår. Dä är det naturligtvis svårt för t. ex. löntagarorganisationerna att känna sig säkra på regeringens inflafionsprognos. Det är då naturligt att löntagarorganisationerna, när de skall ta ställning till förslagen till löneavtal, känner osäkerhet för att deras löneökningar skall ätas upp av pris- och skattehöjningar.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att det finns en enighet i riksdagen om riskerna med en för hög inflation och en för långtgående kostnadsutveckling och att det därför är viktigt att man begränsar tillväxten inom den offentliga sektorn för att på det viset skapa utrymme för reallöneökningar.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 30 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får erinra om de debattregler som gäller för replik.

Anf. 31 NILS G. ÅSLING (c) replik:

Fru falman! Jag instämmer med Björn Molin. Jag tycker anslaget i finansministerns anförande var välgörande sakligt. Jag vill ocksä notera finansministerns erkännande av oppositionens budgetalternativ. Det var annat ljud i skällan än när finansministern höll presskonferens den 3 februari och talade om aff centern med sitt budgetalternafiv hade kastat loss frän verkligheten. Senare har inte minst finansministerns partivänner i finansutskottet varit tvungna aft radikalt revidera den generande felaktiga kalkyl om vårt budgetalternativ som finansdepartementet den gången gick ut med.

Finansministern ställde frågan hur vi ser pä energiinvesteringarna och i förbindelse därmed självfallet ocksä det förslag till oljeskaft som regeringen här lanserar. När det gäller energiinvesteringarna är det inget tvivel om att det sparprogram och den omläggning av vär energikonsumtion som initierades i 1970-talefs början mäste fullföljas. Ur vår synpunkt är det dock väsentligt hur de medel som man får in med energiskatter används. Det har vi också sagt i vår motion, som jag har refererat tidigare i dag. Medlen mäste enligt vår uppfattning återföras, sä att effekten ur samhällsekonomisk synvinkel blir neutral. Man mäste alltså använda energiskatten för att t. ex. ta chansen att sänka skaften på arbete.

Finansministern deklarerade aft inflationsskyddet i skatteskalorna är feltänkf. Det åren ganska anmärkningsvärd argumentering. Inflationsskyddet i skatteskalorna ar närmast en garanfi för arbetsmarknadens parter, sä att de har möjligheter att träffa långsiktiga avtal oberoende av kostnadsutvecklingen. Som det just nu ser ut kommer inflationen aft gå ner. Arbetsmarknadens parter konmier den vägen att ha en viss garanti för en gynnsam prisutveckling. Men utgångspunkten måste vara aft de politiskt ansvariga, regeringen, redan i initialskedet skall kunna ge den garantin. Därför är

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

indexreglerade skatteskalor, dess värre, ett ofrånkomligt moment i en sfabiliseringspolitik.

Anf. 32 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik:

Fru talman! Ingen har helt rätt, sade finansministern och anslog därmed en försoningens ton i debatten. Jag fär väl då dra den slutsatsen aff ingen heller har helt fel, även om det kan låta så ibland när det förs debatt om ekonomisk politik. Det finns alltså saker i värt partis förslag som borde vara värda att beakta.

Det gär bra för Sverige, sade finansministern. Ja visst, jag pekade redan i mitt inledningsanförande på att det går bra för Sverige, om man mäter aktieutvecklingen, förmögenhetsbildningen, vinsterna i bolagen och framgångarna pä exportmarknaden. Men man mäste också räkna med den andra sidan. Hur går det för människorna? Hur har man det i Sverige? Hur lever människor?

Vi har nyligen haft en debatt om levnadsnivån, om nyfattigdomen. Vi kräver fortfarande mer kraftfulla åtgärder för att rätta till problemen. Vi vill att regeringen skall föra en politik där man äterfördelar till de människor som under så lång fid har fått vara med och betala. Men vi känner naturligtvis samtidigt ett ansvar för budgetsaldot, som finansministern talade om. Vi tycker infe att det är särskilt klokt att fördela om inom den samlade gemensamma sektorn, aft fa från kommuner som har det bekymmersamt och ge fill staten, som också har det bekymmersamt. Det vore betydligt bättre aft beskatta kapital och förmögenheter, ta pengarna där de finns för att använda dem där de behövs, som vi brukar säga.

Jag inkasserar framgången med aktieskaffen. Trots alla ord emot har aktieskatfen nu fördubblats. Det är ett litet steg i räft riktning, det måste jag erkänna.

Så till oljeskatten och finansministerns konkreta fråga hur vi ställer oss fill den. Denna fråga har varit föremål för diskussion när det har gällt barnfamiljerna. Eftersom vi hade finansierat våra förslag för barnfamiljerna redan i vår budgetmotion, vill inte vi dra in oljebeskatfningen i det sammanhanget. Men vi sade aft vi är beredda att diskutera energipolitik. Det är ju oerhört vikfigt aft man infe äventyrar introduktionen av nya energislag. Det är verkligen angeläget aft vi kommer bort frän såväl kärnkraften som ett alltför stort oljeberoende. Utan att ha formulerat våra förslag slutligt-vi fick ju propositionen i går - vill vi diskutera möjligheten att införa någon typ av utjämningsfond. Det skulle innebära att man kunde ha något slags flexibel beskattning, så aff energipriserna kunde hällas på en samhällsekonomiskt sett acceptabel nivå. Därigenom skulle man inte äventyra introduktionen av alternativa energislag.

Men en sådan fond borde också kunna användas för aft jämna ut toppar, då konsumenterna dyrt får betala variationer i den internationella prissättningen. Vi vef ännu inte hur utvecklingen pä oljemarknaden slutar, och därför bör vi kunna diskutera en sädan fond.

Anf. 33 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru falman! Björn Molin tycker att jag hoppar från tuva till tuva. Jag har vid det här laget haft många debatter med Björn Molin, och jag är ledsen över aft det snart är slut med det. Det har ofta varit ganska vänligt och sakligt i tonen oss emellan, Tuvhoppningen har litet grand varit ett resultat av att jag har försökt följa Björn Molin i spåren när vi har debatterat.

Sedan sade han någonting som jag måste utgå frän beror pä ett minnesfel. Han hävdade nämligen aft vi i valrörelsen skulle ha lovat att återinföra ett automatiskt inflationsskydd. Det har vi inte lovat. Tvärtom! Vi har krifiserat det automatiska inflationsskydd som folkpartiet och moderaterna har stått för i den tappning det hade tidigare och ansett att det just är automatiken som är det felaktiga i eff sådant sysfem.

Jag mäste säga några ord till Lars Tobisson, Jag vet aft alla moderater nu kommer aff säga aft den här skaftereformen bara innebär en skaftehöjning. Under en förutsättning, nämligen att vi får en mycket kraftig inflation 1987, kan denna reform medföra att skatterna reellt stiger. Men jag försfår inte varför Lars Tobisson behöver mer eller mindre provocera fram att ett stort parfi i Sveriges riksdag skall utgå frän att Sverige måste kastas in i en ny inflationsperiod, när vi nu vet att det är genom våra egna åtgärder som det kan komma att bli sä!

Vi är antagligen i det läget i slutet av 1986 aft förutsättningarna för 1987 är sådana aft en prisstegring genomsnittligt kan komma aft ligga på 2,5 %, Det kanske t, o, m, är högt räknat. Jag kan därför inte förstå aff Lars Tobisson mer eller mindre går ut och uppmanar aktörerna på arbetsmarknaden att skapa mer inflation. Jag hoppas att Lars Tobisson vill göra klart att det infe är vad han menar utan att om arbetsmarknadens parter sluter de löneavtal som vi alla vill ha blir detta en reell skattesänkning för alla, - Och det är den kombinationen som är den kloka!

Låt mig ocksä lämna en upplysning, fru falman, Indexerade skaftesystem infördes i ett antal länder under 1970-talet, Såvitt jag vet har de avskaffats i alla länder där de infördes. De förvärrade obalansen i ekonomin, och de lösgjorde alla hämningar vad gäller lönebildning och prisbildning. Det är därför vi kommer att kämpa emot tanken att ha automatisk indexreglering.

Däremot tycker jag, fru talman, att vi borde kunna säga oss att det finns anledning för alla partier - när vi vet att vi måste ta ny ställning till inkomstskattesysfemet efter 1988 - att i en gemensam utredning fundera igenom de problem vi har. Det betyder inte att vi blir överens, men det borde åtminstone skapa en plattform för att analysera de problem som vi anser finns i nuvarande system,

Lars Tobisson frågade mig: Vad sade finansministern i Aftonbladet den 23 januari om omsättningsskatten på aktier? - Ja, vad sade jag egenfligen? I intervjun sade jag aft vi för närvarande inte har några planer pä att höja omsättningsskatten pä akfier men aft frågan kan dyka upp i samband med diskussionen om finansieringen av höjda barnbidrag. Den som satte rubriken på den artikeln hade lika gärna kunnat skriva "Feldt varnar för höjd omsättningsskatt" som den rubrik han valde, nämligen att det infe skulle bli någon höjning av omsättningsskatten.

Den här typen av frågor har samma karaktär som när man ställs inför

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

.S Riksdagens protokoll 1985/86:93-94

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

frågan: Skall räntan höjas eller sänkas? Eller när man fär frågan: Tycker finansministern att valutan skall skrivas upp eller ner? Det är nämligen en marknad man påverkar. Varje förändring av beskattningen på aktier har en påverkan på marknaden. Därför är det oerhört viktigt att man inte lämnar vilseledande besked eller besked lång tid innan beslut skall fattas och innan klarhet och precision råder om vad beslutet innebär.

Även om jag inte önskar att Lars Tobisson skall hamna i min situation någon gång, tycker jag att han ändå borde betänka hur pass delikat läget är, när man infe vill vilseleda allmänheten men inte heller vill göra uttalanden som skapar onödig oro.

Jag gick antagligen för långt i intervjun i Aftonbladet den 23 januari genom att ändå antyda att en höjning av omsättningsskatten var möjlig. De mycket hätska personangrepp jag har utsatts för pä grund av denna intervju hoppas jag vi kan betrakta som ett numera passerat stadium.

Jag tycker att de borgerliga talarna i sina inlägg här i dag har framställt det som utomordentligt enkelt att lösa de problem vi har: inflationen, tillväxten och budgetunderskottet. Det är bara att föra en annan ekonomisk politik och en annan skattepolifik än den regeringen för, säger ni. Men dä inträffar någonting märkligt. Om det vore så enkelt, så självklart att byta ut socialdemokratins politik mot en borgerlig polifik, varför lägger ni dä inte fram en sådan politik här i dag?

Jag har läst finansutskottets betänkande. Det innehåller 24 borgerliga reservationer. Det är bara tre av dessa reservafioner som alla fre borgerliga parfierna står bakom. Dessa reservationer gäller ett allmänt uttalande om riktlinjerna för den ekonomiska polifiken, vidare aft man vill avskaffa löntagarfonderna och att man vill avskaffa valutaregleringen. Men i alla andra av den ekonomiska politikens huvudfrågor är ni oense och springer åt var sift häll - i budgetpolitiken, skattepolitiken, kreditpolifiken. regionalpolitiken, politiken visavi kommunerna. n>å måste ju vän av ordning ställa sig frågan: Om alternativet fill regeringens politik är så enkelt som ni försöker framställa det från talarstolen här. varför finns det dä infe något sådant alternativ som kan redovisas här i riksdagen?

Hans Petersson i Hallstahammar har inte fel på alla punkter- naturligtvis inte. Jag har hittat kloka tankar också hos vänsterpartiet kommunisterna. Men på en punkt anser jag att Hans Peterssons förkunnelse är farlig. Jag vet hur man agiterar nu så gott man kan ute pä arbetsplatserna och på andra ställen, att det bara är att höja lönerna. Drag inte in landets löntagare i samma olycka som de har levt i de senaste fio åren! Titta pä de fre senaste åren! Då har lönerna stigit med 25 %, köpkraften med I %-inflationen fog resten. Kan inte Hans Petersson tänka sig att det vore klokare för löntagarna att ta sikte på det som är den egentliga innebörden av en lönerörelse, nämligen att det blir någon ökad köpkraft? Det blir det inte bara för att man driver upp penninglönerna.

Till Nils Åsling har jag en fråga som gäller hans intellektuella utveckling, Dét var så aft Nils Åsling fördömde SAMAK-rapporten och den förhandlade inkomstpolitiken, 1 maj 1984 skrev Nils Åsling en artikel i Dagens Nyheter med rubriken Fria avtalsrätten inte nägot heligt. Den rubriken är dessutom adekvat för innehållet i artikeln. Nils -Usling säger nämligen där att man

måste skapa ett samhällskontrakt, som skall dra upp de samhällsekonomiska ramar inom vilka den fria förhandlingsrätten har att arbeta. Graden av styrning, dvs. statlig inkomstpolitik, blir beroende av i vad mån arbetsmarknadens parter i realiteten lyckas ta sitt an.svar. Att den fria förhandlingsrätten skall stå som någonfing sakrosankf och oberört av politikernas diskussioner är naturligtvis orimligt.

Nils Åsling hade tänkt igenom saken en gång till och återkom den 5 juni samma år. Då skrev han: Politikerna - i det här fallet alltså regeringen -måste skaffa sig garantier för aft man i varje situation kan kontrollera utvecklingen för att i tid ingripa med nödvändiga åtgärder. Man kan naturligtvis föra en diskussion om i vad mån de nödvändiga åtgärderna även skulle kunna ha ren tvängskaraktär. Det kan inte uteslutas. Om denna modell skall fungera måste regeringen ha alla maktmedel i sin hand för aft inskrida och korrigera en avtalsrörelse som gär fel.

Defta är såvitt jag försfår en oerhört långtgående inkomstpolitik. Med tvång och makt och våld skall staten driva igenom sin vilja.

Därför måste jag fråga: När Nils Åsling nu motsätter sig den mycket milda form av inkomstpolitik som vi har föreslagit i SAMAK-rapporten, ärdet helt enkelt så att en tydligen mycket noga genomtänkt ståndpunkt, som Nils Åsling redovisar i två artiklar 1984, överger han totalt - bara av det skälet atl jag har varit med om att skriva en rapport där jag förordar något liknande? Är det så frist, Nils Åsling, aft bara för att en politisk meningsmotständare har samma åsikt i sakfrågan måste man överge en tidigare, väl genomtänkt position?

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Fittansdebatt

Anf. 34 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Jag läser högt ur Aftonbladet den 21 januari.

Intervjuaren frågar: "Du har tidigare sagt att det infe blir höjd omsättningsskaft på aktier. Vad säger du nu?"

Kjell-Olof Feldts svar: "Jag har inte ändrat uppfattningen att den skaft vi har är relafivt väl avvägd. Man måste komma ihåg att omsättningsskatten drabbar aktierna varje gäng de köps och säljs."

Litet senare i intervjun säger han: "Nu måste man i stället fa helt andra tag. Det viktiga när det gäller fördelningspolitik i dag, det är något helt annat än skatter på aktier och förmögenheter som mera fungerar som ett slags kosmetika för aff dölja de verkliga problemen."

Kommentar är överflödig.

Kjell-Olof Feldt försöker fä det till ätt jag vill frammana inflation. Men hur är det nu under en socialdemokratisk regering som i åratal har ställt upp 3 ä 4 % som mål? I januari, den senaste månad för vilken vi har en siffra, var årstakten 6 %. Sedan augusti 1985 har inflationen varit 4 7c på fem månader. Detta är viktigt, för augusti är utgångspunkt för indexregleringen.

Kjell-Olof Feldt sade själv att inflationen blir 3,5 % i år. O.K., låt oss säga det. Då är det ganska troligt att den mellan augusti 1985 och augusti 1986 blir 4,5 %. Oljeprisfallef är, som jag sade, en engångseffekt. Nästa år vore det bra om vi kunde ha samma inflationstakt som vi häller i är. Därför är våra bedömningar realistiska.

Men fär jag fråga Kjell-Olof Feldt: Vilka länder har avskaffat indexregle-

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

ringen? Jag kan komma på ett land som just är i färd med att införa den - ett stort land, USA.

Det är grovt vilseledande när regeringen säger att resultatet av gärdagens skafteförslag blir skattesänkningar för alla. De kalkylerna baseras nämligen pä aff inflafionen skulle vara noll. Antar vi mer realistiskt, som jag redovisade här, att inflationen blir 4,5 %, sä försvinner den påstådda inkomstskaffesänkningen i de flesta inkomstlägen. I en hel del fall blir det rena skaftehöjningar. Tar vi sedan hänsyn till andra åtgärder som är på gäng, så blir det skattehöjningar för så gott som alla. Den totala skattehöjningen blir alltså drygt 2 miljarder kronor.

Det är helt meningslöst att påstå att det blir reallöneförbättringar pä 3 % under de tvä åren. Det beror ju pä aft man ställer upp antagandet att lönerna kommer att sfiga med 1,5 % per är mer än priserna. Avslöjande är aff när man före skaft har en reallöneförbättring på 3 %, sä blir i de flesta inkomstlägen reallöneutvecklingen efter skatt mindre än 3 %. Det bekräftar ju att vi har rätt när vi säger aft det blir skafteskärpning.

Jag tycker aft finansministerns framträdande i dag präglades av en lugnare ton än vanligt. Han vädjade om samförstånd. Jag vill då peka på den för socialdemokratiska och borgerliga utskottsledamöter gemensamma skrivningen om de statliga löneförhandlingarna. Jag finner det väsentligt aft man i kanslihuset far fasta på vad som där har sagts.

Anf. 35 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Fru talman! Jag sade inte att finansministern hade hoppat från tuva till tuva, utan jag sade att han hade hoppat från ståndpunkt till ståndpunkt. När finansministern ibland hoppar över pä vår ståndpunkt blir vi glada, och vi blir ledsna när han hoppar därifrån. Men det är infe defta som är det centrala, utan det är att hoppandet frän ståndpunkt till ståndpunkt bidrar fill att minska förtroendet för regeringens ekonomiska politik.

Jag tror inte aft de som läst den refererade intervjun i Aftonbladet kunde tolka den på annat sätt än att finansministern sade att det infe skulle bli någon höjning av omsättningsskaften pä aktier. Dessutom fanns det ju i intervjun eff argument, nämligen aft det av fördelningspolitiska skäl var irrationellt att lägga en skatt pä handeln med aktier, och det argumentet kan väl infe ha något att göra med frågan om hur man skall finansiera eff höjt barnfamiljsstöd.

Men över till den viktigare frågan om inflationsskyddet!

Det var ändå sä, att när vi diskuterade basenheten för 1986 för ett år sedan sade både Kjell-Olof Feldt och Bengf K. Å. Johansson att regeringen för 1987 skulle återkomma med någon sorts kompensation för prisutvecklingen. Det kunde inte tolkas på annat sätt än att man skulle återinföra ett inflationsskydd. Vi menade då aff inflationsskyddet behövdes för att motverka alltför stora löneökningar, löneökningar som icke är samhällsekonomiskt försvarbara. I sitt resonemang i dag vänder finansministern helt pä detta resonemang och säger att en indexreglerad skatteskala, som sänker skatterna i takt med inflationen, skulle vara ödesdiger just med hänsyn fill möjligheterna aft hälla löneökningarna på en rimlig nivå. Det är ett resonemang som vi inte kan acceptera.

Finansministern avslutade sitt anförande med att säga att regeringen nu har lagt fast förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen under kommande är och att arbetsmarknadens parter därmed fått förutsättningar för att träffa avtal för en längre period. Det skulle vara gott och väl om det vore sä. Jag vill i och för sig understödja ansträngningarna aft åstadkomma avtal över en längre period och på en låg nivå. Vi tror dock att förutsättningarna därför skulle ha varit bättre om det sänkta oljepriset hade tillfallit konsumenterna, t. ex. i form av lägre boendekostnader. Men socialdemokraterna vill inte låta vanliga människor få njuta frukterna av sänkta skatter och sänkta priser, och det är dessa skäl som har lett fill aft de nu vill väga upp ett sänkt oljepris med en höjd oljeskaft.

Anf. 36 NILS G. ÅSLING (c) replik:

Fru talman! Jag känner mig naturligtvis hedrad av aft finansministern har botaniserat i klipparkivet och läst vad jag sagt om avtalsrörelser.

Jag vill försäkra finansi»inisfern att den omständigheten att han är medförfatfare till SAMAK-rapporten givetvis inte har minskat dess läsvärde och dess betydelse som eff debattinlägg kring en frän stabiliseringspolitisk synpunkt mycket central process i samhället. När vi har sagt aft vi inte är beredda aft ställa oss bakom SAMAK-rapporten har vi egentligen haft samma mofiv för defsom regeringen har haft när den inte har velat följa rapportens rekommendationer, nämligen att man inte vill blanda sig i avtalsrörelsen och att man i varje fall så länge som möjligt måste ha en boskillnad mellan statliga organ, regering och riksdag, och arbetsmarknadens parter, som måste fä arbeta på sina villkor och med sitt ansvar.

Men - och där kan finansministern och jag måhända vara överens -sfabiliseringspolitiken är någonting som är så väsentligt för utvecklingen i ett samhälle, att om arbetsmarknadens parter inte skulle känna det ansvar som en effekfiv stabiliseringspolifik förutsätter, då måste man ocksä kunna diskutera alternativa möjligheter. Det är jag för min del beredd att göra. Därför tycker jag att SAMAK-rapporten var intressant som ett tankeexperiment för den händelse regeringens sfabiliseringspolitik slår fel. Att den dessutom innehåller en del orimligheter, t. ex. aff dess slutsatser förutsätter en socialdemokrafisk regering, fillhör väl avdelningen för kuriosa, och det har knappast bidragit till att öka rapportens sakliga värde.

Diskussionen om inflafionsskyddade skatteskalor och allt vad därtill hörer är ju intressant, och det är intressant att höra att finansministern har denna offensiva inställning till inflation och prisutveckling. Men inflationsskydd av skatteskalor är fakfiskt ingenfing annat än en form av prisutvecklingsgaranfi som den fackliga rörelsen kräver. Tar finansministern avstånd från de krav på prisutvecklingsgaranfi som fackliga rörelser ställer med samma emfas som han här tar avstånd från det inflationsskydd som vi hävdar måste Ull för att skydda skattebetalarna möt inflationseffekferna?

Sedan är vi naturligtvis överens om att alla indexregleringar egenfligen är onödiga om man lyckas med de politiska mål man ställer upp, dvs. aft föra en effektiv sfabiliseringspolitik. Jag tror dock infe att regeringen själv riktigt vågar tro på sina föresatser. Som vi har fått bekräftat här i dag har man ju infe varit beredd att t. ex. avskaffa livsmedelssubventionerna. Det tyder väl också

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

på att man vill ha en buffert mot kostnadsutvecklingen, och det tror jag är förståndigt,

Anf. 37 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik:

Fru talman! Finansministern sade att vi för en vårdslös agitation ute på arbetsplatserna. Jag kan bara notera att upprorsstämningen gentemot den fördelningspolitik som har förts finns tvärsigenom arbetarpartierna. Såvitt jag vet är det inte bara kommunister som protesterar utan även massor av socialdemokrater. Det går nog inte att partibinda det upproret, utan det kommer sig av att man upplever en krass verklighet med en orättvis fördelningspolitik. Därför kommer kraven.

När vi i vårt budgetförslag räknar med en högre löneutveckling än vad finansministern har räknat med, så utgår vi från sannolikheten för att avtalsparterna kommer att träffa ett avtal på en högre nivå. Han har ju sagt att det är nog med de 5,5 % från förra året, därutöver ingenting, har jag läst. Vi tror inte att det blir rikfigt sä.

Av samma skäl som vi vill att man skapar någon typ av energifond, där man kunde föra undan pengar i sådana tider då oljepriserna rasar för att skydda konsumenterna mot prisökningar när det går åt andra hållet - det är ju de som har det sämst ställt som har svårast aft klara hyreshöjningar och ökade energipriser, precis som allt annat - vill jag ställa frågan till finansministern varför hans skatteförslag inte har en annan profil. Mot bakgrund av den levnadsnivådebatf som har förts är det ju inte rimligt att lägga fram ett skaffeförslag enligt vilket de som har de högsta inkomsterna får de största sänkningarna. Det borde ha varit ett helt annat förslag, mot bakgrund av den allvarliga verklighet som riksdagen har diskuterat under en lång tid.

Sä något om alternativen i politiken. Det är naturligtvis riktigt som finansministern säger: det finns inget samlat borgerligt alternativ. Men ibland gör det fakfiskt det, och det gäller t. ex. den ekonomiska polifikens inriktning. Vi hoppas naturligtvis att kammaren skall rösta för vpk:s förslag i dag, men en viss erfarenhet pä området säger oss att det kanske inte blir så. Kvar står, när det kommunisfiska förslaget har fallit, det socialdemokratiska och ett gemensamt borgerligt. Då väljer vi att rösta för det socialdemokratiska förslaget. Detta skall inte ses som något stöd för den socialdemokratiska politiken, som vi förkastar, vill förändra och mycket hårt kritiserar-speciellt när det gäller fördelningspolitiken. Vär röst i dag är en röst ttiot eff borgerligt alternafiv som vore sjufalf värre för de människor ute i landet som drabbas av fördelningspolitiken.

Anf. 38 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talman! Lars Tobisson ville veta vilka länder som har avskaffat de indexreglerade skatteskalorna. Såvitt jag vet är det bl. a. Belgien, Holland och Storbritannien. När det gäller USA är det högst osäkert om kongressen bifaller det förslag som presidenten har lagt fram. Det är inte alls givet att USA kommer aft begå detta misstag.

Björn Molin yttrade - och det häller jag med om - aff vi sade att när man konstruerar skatteskalorna för 1987 borde man se till att det blev kompensation för prisutvecklingen. Men defta är någonting helt annat än en

automatiskt verkande indexreglering. Det är bara aft konstatera aff basenheten som i är är 7 800 kr. höjs fill 9 000 kr. år 1987. Det är en höjning med 13 %, Basenheten höjs med ytterligare 1 000 kr. är 1988 - en höjning med ytterligare II %. Det krävs bra mycket inflation, innan man kan hävda att vi inte har höjt basenheterna i skattesystemet till en sådan nivå att vi har gett kompensation för prisutvecklingen. Det är en annan sak att vi ovanpå detta inte vill lägga en ytterligare uppräkning, baserad pä den inflation som tydligen äger rum mellan augusti 1985 och augusti 1986. Det skulle få en helt orimlig effekt. Dessutom skulle det inte ha eff dugg aft göra med den reala utvecklingen av inkomsterna 1987.

Nils Åsling tycker nu att SAMAK-rapporten är ett intressant tankeexperiment. Ja, den är litet mer än så. Möjligen är det ett experiment i tänkande, men bakom tanken ligger det fakfiskt en högst näraliggande och ganska svårhanterlig verklighet. Om Nils Åsling 1984 tyckte att man var tvungen aft ta till så pass våldsamt för att klara en rimlig kostnads- och prisutveckling i Sverige, vill jagsäga att det förslag som vi harlagt fram aren mild och ömsint variant av Åsling-modellen. Sä mycket är dä uppenbart.

Hans Petersson i Hallstahammar frågade varför vi inte har en annan fördelningsprofil på den skattereform som föreslås. Här måste vi göra klart för oss vad vi över huvud taget vill uppnå med vår inkomstskatt. Vänsterpartiet kommunisterna har alltsedan 1982 krävt högre marginalskatter. Kommunisterna bekämpade reformen då och avser tydligen aft nu gå emot den här reformen, som bara syftar till att hålla marginalskatterna på en oförändrad nivå realt seff. Vilket är egenfligen budskapet till landets löntagare? Anta att vänsterpartiet kommunisterna hade styrt landet 1982 och förhindrat att reformen genomförts. Tar vi då exemplet med en LO-medlem med genomsnittlig inkomst, finner vi aft han i år hade haft 75 % marginalskatt. Det skulle betyda att löneförhandlarna, som Hans Petersson nu antar, skulle ha varit tvungna att kräva mycket stora lönehöjningar. För att fä en löneförbättring på I kr. i timmen skulle de med dessa marginalskatter vara tvungna aft ta ut 5:60 kr. av arbetsgivaren. 3 kr. går till marginalskatt och 1:60 kr. fill socialförsäkringsavgiffer. För att medlemmen skall fä 1 kr. i lönekuvertet måste lönekostnaden stiga med 5:60 kr. Jag vet aft Hans Petersson inte har mera tid till förfogande, men tänk igenom det där en liten smula. Hur går det med företagen som skall konkurrera med företag i andra länder? Visserligen har man i utlandet mycket höga arbetsgivaravgifter, men marginalskatterna i de ifrågavarande inkomstlägena ligger på 30 %. I Sverige rör det sig i dag faktiskt om 50 %. Därför har vi ansett att den här reformen är absolut nödvändig för att vi skall kunna bevara en rimlig konkurrenskraft och dessutom klara inflafionen och jobben i Sverige. Vi har infe gjort det här, därför aft vi anser att de högre inkomsttagarna är speciellt förtjänta av stora skattesänkningar. Men det är nödvändigt att vi får ett skattesystem som fungerar och som ger utrymme för reallöneökningar, utan att på ett fullständigt absurt sätt slå ut svenska företag i den internationella konkurrensen.

Fru talman! Jag bad om ett besked om hur man ser på höjningen av oljeskatten. Jag tyckte att de besked som gavs var litet vaga. I två fall fick jag emellertid ett visst klarläggande. Det smärtade mig att höra Björn Molin säga

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

att folkpartiet motsätter sig en höjning av oljeskatten av omtanke om de enskilda människorna. Regeringen vill infe låta de enskilda människorna njuta av sänkta oljepriser, enligt Björn Molin. Som jag försökte redovisa i mitt anförande, räknar vi med att priset på eldningsolja l,dens. k. villaoljan, kommer att sjunka med 500 kr. per kubikmeter i Sverige i år. Av detta skulle vi vilja ta 200 kr. i höjd skaft. Det är det ena.

Det som är allvarligt är att jag måste tolka det så att folkpartiet nu hoppar av från riksdagens energipolitiska beslut och egentligen vill att riksdagen skall svika våra åtaganden mot landets kommuner och en stor del av näringslivet, som har satsat pä en oljebesparande politik, alternativa energiinvesteringar osv. Jag hoppas att jag tolkar Björn Molin fel och att vi inte sä lättvindigt överger kampen både för bättre miljö, för mindre oljeberoende, för lägre importkostnader - allt det som vi var så rörande överens om för bara några år sedan, I annat fall har populismen tagit överhanden på ett ganska orimligt sätt.

Vänsterpartiet kommunisterna vill tydligen diskutera en höjning av oljeskatfen och anser att pengarna skulle kunna läggas i en fond. Som kammaren vef är jag mycket förtjust i fonder av alla slag, sä det låter som ett mycket intressant uppslag.

Anf. 39 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Lät mig, innan jag går in pä frågor som mera berör den kommunala ekonomin, säga fill finansministern, att såvitt jag förstår finns det infe i den amerikanska kongressen något beslut rörande inkomstbeskattningen i framtiden. Det finns en klar vilja inom administrationen att förenkla skattesystemet, att minska skattesatserna och att inflationsskydda skatteskalan för den federala inkomstskatten. Det kan vara intressant att notera att de skattesatser som det rör sig om i USA för de flesta inkomsttagare är 15 %, för vissa 25 % och maximalt 35 %. Det är en viss skillnad mellan detta och det svenska skatteuttaget.

Det skulle också vara intressant, om finansministern har tid senare, att höra huruvida yttrandet att om inflafionen blir något högre än beräknat kan det bli fråga om en real ökning av skatteuttaget frän de enskilda människorna, är i enlighet med det som regeringen önskar. Det är uppenbarligen pä det viset, för det har i socialdemokratisk skattepolitik allfid legat en önskan om att se till att skatterna stiger automatiskt - ju mindre man behöver fatta formella beslut om skattehöjningar, desto bättre är det. Effekten blir alltid skärpt skaftetryck, totalt seff och för enskilda människor.

Fru talman! Den enskilda sektorn är alltför liten i Sverige, och det åren av de grundläggande orsakerna till såväl för låg tillväxttakt i ekonomin som den alltmer inskränkta valfriheten för enskilda människor. Tillväxten beror fill dels av skatteuttagets storlek och den offentliga sektorns storlek, som är den andra sidan av samma mynt. Den inskränkta valfriheten orsakas naturligtvis av aff alltmer sker inom den offentliga sektorn och också på ett sätt som minskar valfriheten och minskar utbudet av alternativ.

Den senare tidens expansion inom den offentliga sektorn har framför allt ägt rum inom kommunernas och landstingens ram. Visst har detta ofta skett på statligt initiativ, genom beslut att lägga uppgifter pä kommuner och

landsting som har fattats här i riksdagen. Man har infe bara fattat beslut om uppgifter, utan man har oftast också svarat för en mycket kraftig detaljreglering i fråga om hur dessa uppgifter skall lösas. 1 viss mån. men mycket begränsat, har man också svarat för en statlig finansiering, oftast anordnad på ett sådant sätt att morotsbidrag har stimulerat en expansion snarare än en förnuftig anordning av vissa verksamheter. Allt detta har. som sagt, lett fram till en mycket kraftig offentlig expansion,

I början av 1980-talet kunde man uppleva en viss uppbromsning av ökningstakten i kommunala utgifter. Men på senare år har ökningstakten tagit fart igen. Den är t, o. m, högre än vad regeringen, åtminstone i ord, önskar att den skulle vara, trots den ideologi som säger att man önskar en expansion av offentlig verksamhet på bekostnad av privat verksamhet. Det är uppenbart att det ligger i den socialisfiska ideologi som socialdemokraterna omfattar.

Expansionen av den kommunala sektorn förefaller för 1987 ligga pä drygt 2 %. Ett skäl till aft denna expansion kan äga rum är naturligtvis den goda finansiella situafion som kommunsektorn upplever, en situation som i vart fall inte kommer aft försämras under 1987 och sannolikt inte heller i någon större utsträckning under 1988.

Mot bakgrund av den kommunala situafionen kan man säga aft kommunalekonomin kan förefalla god, medan statens ekonomi är desto sämre. Staten dras ju fortfarande med ett kraftigt underskott och har att betala höga räntor på den statsskuld som har uppkommit och som fortfarande ökar.

Samtidigt märker emellertid kommunerna en annan sida av detta förhållande, av det höga skattetrycket och av den stora offenfliga sektorn. Den s. k. nyfattigdomen brer ut sig alltmer i Sverige. För kommunerna kommer det att kosta både i pengar och naturligtvis även i form av andra insatser. Det finns bedömningar som säger att socialbidragen för innevarande år kommer att bli uppemot 4 miljarder. 1 vart fall ett belopp någonstans i intervallet mellan 3 och 4 miljarder kronor behöver alltså användas för att hjälpa familjer aft klara sin ekonomi, aft hjälpa familjer att kunna göra det som de själva borde kunna göra i ett av världens rikaste länder. Vi vet att hundratusentals familjer har stora problem att klara sin ekonomi. De lever på marginalen, en marginal som så lätt överskrids om något oförutsett inträffar.

Det som har orsakat nyfattigdomen kan egentligen sägas vara tre saker: För det första har vi haft en alldeles för liten ekonomisk tillväxt de senaste åren. För det andra har den tillväxt vi ändå har haft fördelats snett. För det tredje har skatteuttaget i Sverige-alla är väl överens om att det är högt, även om en del ser den positiva sidan av saken, medan andra mer ser problemen som är förenade med det - och det sätt pä vilket skatteuttaget sker orsakat problem för vissa grupper, inte minst för barnfamiljer. Här har naturligtvis kommunalskatteutfaget mycket stor betydelse, därför aft det i kronor räknat betyder mycket, främst för familjer med normala inkomster.

Vi har haft en liten fillväxt, men den har ändå funnits där, Underde senaste tio åren har våra gemensamma resurser ökat med i runda fal 130 miljarder kronor. Men under samma period har statens, landstingens och kommunernas andel av våra resurser ökat med 160 miljarder. Om man summerar detta

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

finner man att de enskilda människorna, hushållen, har gått förlusfiga om 30 miljarder kronor som förts över till den offentliga sektorn. Det är det som är den sneda fördelningen av den alltför låga tillväxten, och det är en av de väsentliga orsakerna till nyfattigdomen i Sverige,

Det förvånade mig mycket de två gånger jag deltog i familjeförhandlingarna mellan de politiska partierna att det inte fördes något resonemang om problemen och deras orsaker. Man gick i stället direkt in pä att diskutera lösningar på problem som man tyckte sig uppleva. Det är ganska allvarligt om vi i Sveriges riksdag, och regeringen, fattar beslut som infe är fillräckligt underbyggda, där man inte funderar igenom vad som har skapat problemen.

Man faller exempelvis för den argumentation som jag vet att en del använder sig av, och använde sig av under de här förhandlingarna, nämligen att säga att problemen för människorna är aff maten kostar för mycket, problemen är aft hyran är för hög. Det verkliga problemet är i stället att det som man skall betala med, inkomsten efterskatt, den del man kan disponera, är för liten, infe beroende på aff bruttolönen i Sverige är särskilt låg - tvärtom tillhör vi höglöneländerna i världen- utan därför aft vi, när inkomsten räknas efter skaft, tillhör de länder i västvärlden som har den sämsta situationen. Det är där problemen finns.

Om man inte kan tolka problemen och klara ut de riktiga orsakerna till dem, kommer man alltid att hamna i felaktiga lösningar. Skall man klara av problemet med en alltför låg tillväxt, måste man bedriva en ekonomisk politik som stimulerar tillväxt, och detta berör naturligtvis också i hög grad kommunsektorn.

En tillväxtpolitik måste innebära eff sänkt skattetryck. Utländska ekonomer förvånar sig över att Sveriges ekonomi kan fungera så här hjälpligt med det skattetryck vi har. Det kanske är förvånande, men det är alldeles uppenbart aft den inte fungerar tillräckligt bra. Vi måste alltså sänka skattetrycket, och detta måste också pareras med en neddragning av den offentliga sektorns expansionsfakt. Vi mäste genomföra besparingar i den offentliga sektorn. Det kommer att drabba staten, och det mäste också drabba kommunsektorn.

Den politik vi moderater förespråkar är därför, vilket redovisats tidigare i debatten, aff genomförandet av offentliga besparingar inom statens ram skall ske på ett sådant sätt att även kommunerna tvingas vidta vissa besparingar. Vi har föreslagit att de specialdestinerade bidragen skall minska. Om man bedriver en enligt vär uppfattning förnuftig kommunalpolitik med rationaliseringar och effektiviseringar och genomför privatiseringar, som det finns stora möjligheter aft göra. så bör man i den mån det finns utrymme för det i kommunerna också fa fill vara alla möjligheter till skattesänkningar. För att gardera oss mot utvecklingen i kommuner som leds av partier som talar för offentlig expansion och vill kollektivisera. vill vi införa ett skattesfopp så att inte de besparingar vi föreslår kan leda till att människorna drabbas på annat vis genom kommunala skattehöjningar.

Det här är ett led i en tillväxtfrämjande ekonomisk polifik. Ett annat led är att förutom det sänkta skattetrycket i sig också dra ner användningen av den skatteform som är mest skadlig, nämligen inkomstskatten. Det är skatten pä inkomstökningar som motverkar arbete och sparande. Det är genom sänkta

skatter på inkomstökningar, sänkta niarginalskatter, vi kan skapa intresse för ökat arbetsutbud, för ökat sparande, och därmed ocksä en förbättrad tillväxt. Det är genom sänkta niarginalskatter också för normala inkomsttagare, inte bara för höginkomsttagare, som vi kan skapa förutsättningar för en lugn avtalsrörelse. Detta leder till skattesänkningar i kronor räknat liksom fill att den andel av en inkomstökning som går till skatt kraftigt minskar. Vi menar att som ett första steg bör normala inkomsttagare inte ha mer än 40 % i skatt på sina inkomstökningar. På sikt bör sedan den statliga skatten slopas helt. Det leder med nuvarande situation till en ungefärlig marginalskatt pä 30 %.

Regeringens politik är som vanligt ät andra hållet. Det inkomstskatteförslag som regeringen har lagt fram innebär, som Lars Tobisson tidigare redovisat, i realiteten skatfeskärpningar. Med optimistiska bedömningar av inflationsutvecklingen kommer regeringens förslag att leda till skatteskärpningar bäde fotalt sett och med hänsyn tagen till de enskilda människornas situafion.

Man inflafionsskyddar infe skafteskalorna, och finansministern gav tidigare i dag klart besked när han sade att det inte finns något motiv eller någon vilja hos regeringen att införa någon form av automatiskt verkande inflationsskydd - egentligen det enda som skulle kunna ge möjlighet fill lugnare avtalsrörelser och möjlighet till flerårsavtal. Inflationens urholkning av skattesystemet och automatiska skatteskärpningar är någonting som naturligtvis varje facklig organisafion ser illa pä och bör se illa pä.

Man måste alltså sänka marginalskatterna, och när man har genomfört en marginalskaftesänkning måste man veta att inflationen inte far tillbaka vad man vunnit. Man måste inflationsskydda skatteskalorna.

Det finns naturligtvis flera åtgärder som måste vidtas för att man skall kunna öka tillväxttakten, men detta är viktiga ingredienser. Ett sänkt skattetryck kombinerat med besparingar på den offentliga sektorn innebär för kommunsektorns del enligt våra förslag besparingar på ungefär 5,5 miljarder kronor för 1987. Våra förslag innebär som jag fidigare redovisat också sänkta marginalskatter.

För de grupper som alldeles särskilt drabbas måste vi vidta speciella åtgärder. Det gäller i det fallet att också ta hänsyn till vad som är rimligt när det gäller skatteuttaget. Vi har föreslagit att den kommunala beskattningen skall förändras så att kommunalskatten tas ut med hänsyn till försörjningsbördan, dvs. att man skall införa ett grundavdrag vid den kommunala beskattningen som ger till effekt en skattesänkning på 4 500 kr. per barn. Det är den enda lösning som är tänkbar för att man pä sikt skall kunna förbättra barnfamiljernas situafion. Det är inte möjligt att göra det genom att fortsätta den karusell med bidragsökningar och skattehöjningar som präglar socialdemokratisk politik.

Tyvärr är vi moderater de enda som nu förordar skattesänkningar i stället för bidragsökningar för barnfamiljerna. Vi hoppas att vi inte blir ensamma alltför länge. Det är viktigt att konstatera att människorna nted största sannolikhet har samma uppfattning som vi: att sänkt skatt är bättre än höjda bidrag som finansieras med ökade skatter.

För många familjer kommer det förslag som lagts fram av regeringen inte

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

aft innebära någon väsentlig förbättring eller någon förbättring över huvud taget. Man höjer ju samtidigt oljeskatten, vilket ökar kostnaderna för uppvärmning. Vi vet aft den största delen av småbarnen bor i villa fillsammans med sina föräldrar. Villor värms ofta med olja, och oljeskatfe-höjningen kommer naturligtvis i så fall att innebära en ökad kostnad; oljeskattehöjningen kommer snabbt att äta upp den barnbidragsökning som föreslås - hur snabbt beror på hur stor volym olja som förbrukas.

Regeringens politik går som sagt tvärtemot vad vi behöver för att åstadkomma en bra tillväxttakt i den svenska ekonomin. Visserligen föreslår man kommunala besparingar, men man föreslär ingen minskad detaljreglering av kommunal verksamhet, och man föreslår inget skattestopp för att undvika aft kommunerna kompenserar sig på medborgarnas bekostnad. Totalt sett, om man räknar med besparingar, minskningar av skafteunderlag och likviditetsindragningar, dras för 1987 drygt S eller kanske uppemot 10 miljarder kronor in från den kommunala sektorn. Detta motsvarar, om man räknar på ett sätt som är svårt att göra men som socialdemokraterna ägnar sig ät, 4 000 kr, för 1987 för ett hushåll med fyra personer - två vuxna och två barn. Den typen av räkneexempel ägnade sig socialdemokraterna åt i förra valrörelsen för att beskriva effekter av moderata besparingsförslag. Vi accepterar inte det beräkningssättet. Vi anser att kommunerna klarar den här typen av besparingar, men eftersom socialdemokraterna uppenbarligen infe anser det skulle jag vilja fråga företrädarna för socialdemokraterna: Hur kan ni acceptera att en fyrapersonersfamilj enligt ert eget tänkesätt under 1987 får försämringar med 4 000 kr, fill följd av era förslag fill förändringar på kommunsektorn?

Socialdemokraternas familjepolitik är, som jag sade tidigare, utformad på det sättet att bidragen ökar och att skatterna samtidigt ökar. Det är fillfällighefslösningar som över huvud taget inte är några lösningar utan som tvärtom tar mer från barnfamiljerna än de faktiskt tillför dem. Detta är en skattereform som leder till att inflationen även i fortsättningen kommer aff smyghöja skatterna. Redan under tiden reformen genomförs kommer skatten att öka.

Är det ingen som kan förklara för den socialdemokratiska regeringen att man måste gä ifrån sina ideologiska bindningar om man skall ha möjlighet aft åstadkomma en tillväxt i den svenska ekonomin? Har man inte insett att det krävs skattesänkningar, inte skattehöjningar, alt det krävs öppningar och möjligheter för enskilda människor, inte inskränkningar genom ytterligare satsningar på kommunal och annan offentlig verksamhet?

Den moderata politiken syftar, som jag tidigare har sagt, till att öppna möjligheter, fill att minska den offentliga sektorns monopol, till att ge människorna möjlighet att klara sig själva på egna inkomster efter skaft -man skall kunna leva på sin lön! Därför föreslår vi också besparingar i offentliga utgifter, infe minst på den kommunala sektorn.

Anf. 40 ANNE WIBBLE (fp):

Fru talman! Den kommunala sektorn har varit föremål för omnämnande flera gånger i dagens debatt. Jag skall litet mer utförligt uppehålla mig vid folkparfiets förslag beträffande kommuner och landsting. Det har sagts att -

och jag tror att alla delar den uppfattningen - den kommunala ekonomin under de senaste åren har expanderat i alltför snabb takt. även om takten var ännu snabbare under delar av 1970-talef, Denna kommunala expansion har bidragit fill vad vi nu kan konstatera, nämligen en mycket dålig utveckling av reallönerna för medborgarna. Folkpartiet har påtalat detta under flera år. och därför ser vi det som en viss framgång att det nu förefaller vara en uppfattning som delas av allt fler inom de politiska partierna.

I finansutskottets betänkande, som vi nu debatterar, citerar utskottsmajorifeten ur finansplanen - och nian får förmoda med instämmande. Utskottsmajoriteten säger att en snabbare kommunal expansion än vad riksdagen tidigare förordat - det handlar om en procentenhet -skulle leda till en skärpt konflikt mellan löntagarna och den offentliga sektorn om det realekonomiska utrymmet. Det står vidare att i den mån denna konflikt tar sig uttryck i en ökning av inflationen skulle konkurrenskraft, produktion och sysselsättning komma att hotas. Finansministern underströk också detta i sitt anförande nyss.

Vad det i klartext betyder, fru talman, är att om kommunerna växer alltför fort sä blir det ingenting kvar för höjda reallöner och höjd köpkraft för hushållen. För den som är intresserad av en höjd reallön ar det därför av mycket stor vikt att kommunernas expansion bromsas. Jag tror för min del och ser det som mycket naturligt att löntagarnas intresse för höjda reallöner är mycket stort.

För 1986 skulle läget i detta avseende ha varit bättre, om regeringen tidigare hade förstått denna konflikt och föreslagit indragningar i statsbidraget till kommunerna. 1 är beräknar man att kommunernas volymökning blir drygt 2 %. vilket fakfiskt både är mer an den totala tillväxten i ekonomin och är väsentligt mer än den tillväxt av kommunernas ekonomi som förutsattes i den senaste långtidsutredningen, vilken riksdagen har ställt sig bakom. Det är tyvärr också sä att volymökningen faktiskt har blivit större än den prognos som gavs i början nv året. Därför finns det anledning att befara att även årets prognos på 2.2 % kan komma att överskridas. Därigenom har faktiskt en stor del av det utrymme som långtidsutredningen 1984 beräknade för kommunsektorn för fem är framåt redan tagits i anspråk.

För närvarande är kommunernas finansiella sparande stort och växande. Förra året uppgick det till ungefär 1.5 miljarder kronor. För i år beräknas det till 2.3 miljarder kronor. På grundval av nu kända fakta kan det beräknas öka ytterligare 1987.

När minskningar i statsbidraget till kommunerna har diskuterats, har det ibland hävdats aft det är olämpligt eller direkt felaktigt att göra besparingar i statsbidragen till kommunerna, eftersom det är statens budget som har ett underskott. Kommunernas budgetar är balanserade, hävdas det. Det är i teknisk mening korrekt, men det bygger på att konnnunsektorn får ca 60 miljarder kronor frän staten i olika former av statsbidrag. Det är faktiskt mer än hela underskottet i statens budget detta är.

För att komma till rätta med statens budgetunderskott ar det med andra ord nödvändigt att också titta pä statens bidrag till kommunerna, som faktiskt svarar för ungefär en femtedel av alla statsutgifter exkl. statsskuldsräntor. Det iir som jag ser det inte rimligt att kommunerna långsiktigt ökar

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

sina finansiella tillgångar, medan staten ökar sina skulder. Det finns därför både samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl att begränsa expansionen i kommunerna liksom statsbidraget till dem.

1 allt väsentligt, fru falman. förefaller utskottsmajoriteten dela denna uppfattning. Den krifik som vi för fram från folkpartiets sida inriktas därför på tre punkter.

För det första tror jag att många kommuner och landsting med visst fog känner sig en aning lurade av regeringen. Under förra årets valrörelse förnekades att det skulle finnas något behov av permanenta besparingar i fråga om statsbidrag till kommunerna. Tvärtom kritiserades folkpartiet, liksom de andra borgerliga partierna, för att vilja ta ifrån kommuner och landsting pengar som man påstod var nödvändiga för att värna den sociala tryggheten och för att skapa en rättvis fördelningspolitik. Detsamma sades för övrigt när folkparti-centerregeringen i början av 19S0-talet föreslog besparingar gentemot kommunsektorn.

Jag har självfallet ingenting i sak emot att regeringen nu insett att den hade fel. men jag kan också förstå de socialdemokratiska kommunal- och landstingspolitiker som känner sig besvikna över omsvängningen. Det hade. menar jag, varit betydligt rimligare att tala om redan när man kom till denna insikt, att det var nödvändigt med besparingar i statsbidragen till kommunerna.

För det andra menar vi att de föreslagna besparingarna är alldeles för små. Med utgångspunkt i konmiunernas beräknade inkomstökning 1987 - den grundas på lönesumman förra året och ar diirför inte särskilt svår att beräkna - och ocksä en rimlig inflationsprognos för 1987 kan man säga att skillnaden mellan komniuneriins inkomster och utgifter kommer aft bli starkt positiv. Vi har i folkpartiet beräknat att det med hänsyn till de utgiftsförändringar som följer av ändrad befolkningssammansättning - framför allt att det blir färre skolbarn men flera äldre personer - blir kvar ett "överutrymme" pä åtminstone 6 miljarder kronor för 1987. Vi har därför föreslagit att besparingar skall göras av den storleksordningen.

1 budgetpropositionen föreslog regeringen besparingar pä bara 2,5 miljarder kronor. Samtidigt var regeringen uppenbarligen medveten om att denna summa var alldeles för liten, eftersom det redan i budgetpropositionen aviserades ytterligare besparingsförslag som skulle gälla kommuner och landsting. Vi menar att det hade varit önskviirt och rimligt och skulle ha skapat bättre förutsättningar för kommunalpolitiker och landstingspolitiker, att alla förslag presenterats samtidigt. Det tycker emellertid inte utskottets socialdemokrater, såvitt jag kan första. 1 dagens betänkande står det i det avseendet att omfattningen av de totala begränsningarna bör presenteras först nar utförligare underlag om utvecklingen i kommunsektorn föreligger senare i vår.

Däremot får jag säga att regeringen förefaller ha tagit ett visst intryck av kritiken, eftersom den presenterade förslag i gär, i och för sig utan nägot utförligare underlag och faktiskt utan någon djupare beskrivning eller analys över huvud taget av förslagens effekter pä kommuner och landsting. Man kan möjligen förmoda att regeringen hade funnit att den analys som gjorts, bl, a, i folkpartiets niotioner. var tillräcklig.

Finansdebatt

Gärdagens regeringsförslag innebär att kommunsektorn kommer att PrOt. 1985/86:93 berövas ungefär 2,8 miljarder kronor 1987 och ytterligare ungefär 1,4 12 mars 1986 miljarder år 1988. Summan av detta innebär att regeringen därigenom har givit folkpartiet ratt i fråga om nivån för besparingarna gentemot kommunsektorn.

Fru talman! Den tredje punkt på vilken vi har krifik mot regeringens politik gäller den valda metoden för besparingarna.

1985 valde man likvidifefsindragningar. De skulle betalas tillbaka 1988, sade man. Några permanenta minskningar i statsbidragen skulle det inte vara fråga om. Det behövdes inte.

I januari 1986. i budgetproposifionen, valde man att föreslå minskningar av ett antal specialdestinerade statsbidrag. Det handlade om sänkning av statsbidraget till lärariöner, avskaffande av bidraget till barn- och ungdomstandvården, sänkta bidrag till kollektiv persontrafik och vägbyggande och litet sådant. Den valda metoden vittnar enligt min mening om tyvärr bristande kunskaper om hur det kommunala budgetarbetet fungerar.

Minskningen av sådana här specialdestinerade bidrag kommer nämligen i praktiken av kommunal- och landstingspolitiker att uppfattas som statliga pekpinnar om att det är just på de områden där statsbidragen minskas som staten anser att besparingarna skall ske. Jag är självfallet medveten om att det inte behöver vara så. men i praktiken kommer det mycket ofta att uppfattas på det viset.

Vi anser från folkpartiets sida att sädana statliga pekpinnar varken är nödvändiga eller önskvärda, utan att kommuner och landsting själva bör fa avgöra var och hur de begränsningar som är nödvändiga skall göras. Därför har vi sedan ett antal år förespråkat en generell metod för minskning av statsbidragen till kommunerna. Den innebär att en avgift läggs på kommunernas och landstingens totala skatteunderlag. Metoden har flera fördelar, som vi ser det. Den är neutral och lika för alla i den meningen att ingen skillnad görs t. ex. mellan olika stora kommuner, mellan olika rika kommuner eller mellan kommuner i olika delar av landet.

Vårt förslag innebär att systemet för skatteutjänining på längre sikt görs om till ett helt inomkonimunalt system. Det betyder att kommunerna själva finansierar de överföringar som görs vin skatteufjämningssystemet till de fnttignre kommunerna genom en nvgift på skatteunderlaget. Därigenom minskas stntens utgifter för skntteutjiimningsbidragen. och på det viset blir det också en bespnring för statsbudgeten.

För 1987 hnr vi bernknnt denna avgift till 55 öre per skattekronn. vilket ger ungefär 4,4 miljarder kronor i minsknde statsutgifter. Vi har ocksä föreslagit - på samma sätt som tidigare år- ntf någon kompensation till koninuinernn för nvskaffnndet nv beskattningsrätten gentemot företag inte sknll utgå. Det innebar nit staten besparas en utgift på ungefar 1.6 miljarder kronor. Den totala bespnringseffekten av de här generelln metodernn blir alltså 6 niiljnrder kronor. Kommunerna får sjaUn välja inom vilka områden och pn vilkn siitt bespnringnrna skall ske. Vi tilltror vnra kommunalpolitiker fönnngnn att göra detta utan koninuinnia sknttehöjningnr och nnser det därför olämpligt nit införa en lag om konimunnit skattestopp.

För ntt ntergn till de valda metodernn: 1 gnrdngens förslag presenterade '"

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

regeringen ytterligare en metod för indragning av medel från kommunsektorn, nämligen en höjning av det kommunala grundavdraget. Den metoden kan synas generell i den meningen att den inte utpeknr några speciella verksamhetsområden, men den är inte neutral mellan olikn rika kommuner. I praktiken drabbar den nämligen ojämnt, eftersom de uteblivna skatterna genom det höjda grundnvdraget slår proportionellt hårdare i kommuner med låg skattekraft än i kommuner med hög sknttekrnff. Vi nnser ntt deftn är felaktigt.

Som ett inslag i skattepolitiken anser vi att marginnlskattesänkningar är betydligt viktigare än det här lagda förslaget, och som en metod för kommunala besparingar föredrar vi vårt generella förslng.

Jag vill-vilket även Björn Molin gjorde i förmiddags-påminna om att det är uppenbart att socinldemokraternn nu kommer fill allt större insikt om att deras olika metoder för indragningar från kommunsektorn kanske inte är så lyckade i alla avseenden, medan folkpartiets metod ar en ganska bra sådan.

Vi har, som jag nämnde tidigare, nvvisat minskningarna i fråga om de specialdestinerade bidragen. Beträffande alla dessa neddragningar förutom lärarlönerna hnr socinldemokraternn fått stöd av moderater och centerpartister, men förslaget om minskning av statsbidragen till lärariöner kommer pä grund av folkpartiets motstånd inte att förverkligas. Det hälsar vi med stor tillfredsställelse. Vi anser fnkfiskt ntt det är ganskn olämpligt att peka uf lärarnas medverkan i undervisningen av barnen i skolan som ett passande besparingsobjekt. Det som hände i går i utbildningsutskottet var att socialdemokraterna valde att nnsluta sig fill folkpartiets metod med en sådan generell indragning som jag just har beskrivit.

Jag vill gärna citera ur utbildningsutskottets i gär justerade betänkande:

"Utskottet vill emellertid inte förorda den föreslagna formen" - det är alltså budgetpropositionens form - "av teknisk lösning pä hur ifrågavarande

kostnndsansvnr sknll omfördelas inelinn stat och kommun . Enligt

utskottets mening bör indragningen nv medel frän kommunerna i stället ske genom en generell metod, nämligen genom en nvgift på kommunernns skntteunderlag. Därmed blir det inte nödvändigt ntt som föreslagits i propositionen minskn statsbidraget till bl. a. driften nv grundskolor och gymnnsieskolor."

Jag tycker det nr mycket f illfredsställnnde ntt utbildningsutskottets majoritet på dettn sätt kunnnt tillstyrka folkpartiets motion.

Det gindde mig mycket ntt höra finnnsutskottets ordförande tnla om den här händelsen med uppriktig glädje. Jng hoppns att hnn flera gånger kommer aft känna uppriktig glädje över att överge socinldemokrntiskn förslng fill förmån för folkpnrtistiska.

Fru fnimnn! Jng vill slutligen ta upp fragnn om den nuvnrnnde utformningen nv de specialdestinerade bidragen. Enligt min mening är de i många fall alldeles för detaljerade och för styrande för verksamheternns utformning. Av snmmn skäl som vi inte vill pekn ut vissn områden som lämpliga eller olämpliga bespnringsobjekt vill vi inte heller ntt stnten genom detnljregle-ringar sknll föreskrivn ntt verksnmheten skall bedrivns pn det enn eller det undra sättet. Därför hnr vi i nndra snmnianhnng nktunlisernt frågnn om en öknd schnblonisering nv de specinldestinernde bidragen. Sudnnn förenkling-

ar och schabloniseringar bör göras i samband med aff ett nytt förslag till system för skatteutjämning behandlas.

En proposition härom var aviserad till senare i vär. Men detta har nu dementerats i ett pressmeddelande frän finansdepartementet. Det förefaller som att det inte kommer någon proposition om skatteutjämning, vilket vi beklagar. Det kommer ändå att finnas anledning att återkomma till frågan om skatteufjämningssystem.

Fru falman! Björn Molin har redan yrkat bifall till alla av folkpartiet avlämnade reservafioner, varför jag infe behöver göra det.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebau

Anf. 41 BO LUNDGREN (m) replik;

Fru talman! Jag är helt överens med Anne Wibble om aff kommunernas finansiella utrymme mäste begränsas. Vi har i stort sett samma bedömning av vilka möjligheter som finns för aff göra sådana begränsningar. Men folkpartiet har angett ett belopp som är nästan 1 miljard större än det vi moderater föreslagit.

Vad som förvånar mig litet är den plädering som Anne Wibble gör för aff införa ytterligare en rundgäng för att lägga en skatt på kommunalt skatteunderlag, så att kommunerna i realiteten betalar sina egna bidrag. Visserligen talade Anne Wibble om en ambition att försöka ändra reglerna för specialdestinerade bidrag med ökad schablonisering. Nog är det väl sä att det rimliga hade varit aft ha som ett mål aft försöka ta bort den här typen av bidrag och faktiskt se till att pä det viset minska detaljregleringen. Man bör göra det så snabbt det går med hänsyn till den tillväxttakt som ger kommunerna utrymme att klara det hela. Det går inte att göra pä ett, två eller tre år.

Det förvånar mig litet aff man väljer just den väg som innebär en rundgång så att kommunerna via en extra skaft får betala sina egna bidrag. Jag är ocksä litet förvånad över att man avvisar tanken pä ett kommunalt skattestopp. Det finns uppenbara risker aft vissa kommuner kommer att utnyttja en indragning av begränsning av det finansiella utrymmet för att höja skatten, även om man kan ha andra mofiv för det. Det kan finnas rent ideologiska mofiv.

Jag tvivlar inte på att folkparfister ute i kommuner mänga gånger försöker begränsa skaftehöjningar, .Men det finns även andra kommuner, andra majoriteter och partier, Eff skattesfopp skulle vara en garanfi för att inte medborgarna behöver betala den här typen av indragning.

Anf. 42 ANNE WIBBLE (fp) replik;

Fru talman! Bo Lundgren tog upp tvä frågor. Jag skall börja med den senare, nämligen frågan om skattestopp. Precis som vi av flera skäl som jag nämnde fidigare tycker att det är viktigt med kommunal självstyrelse tycker vi aft det är viktigt aft kommunen själv beslutar om sin skattesats. Vi har därför under flera år motsatt oss att man inför en lag om kommunalt skattesfopp.

Vad beträffar Bo Lundgrens propåer om att vår metod skulle innebära något slags rundgäng har jag faktiskt svårt att förstå dem. Jag kan inte inse att ett inomkommunalt system, där kommuner finansierar bidrag till fatfiga kommuner, skall behöva kallas för ett rundgångssystem, som ju lätt får en

6 Riksdagens protokoll 1985/86:93-94

Prot. 1985/86:93 negativ klang. Det handlar om att alla kommuner är med om att finansiera de
12 mars 1986 bidrag som man enligt olika kriterier kommer överens om att betala ut till de

Finansdebatt

kommuner som behöver bidrag. Detta är, som jag ser det, ingenting annat än en ganska solidarisk omfördelning mellan kommuner.

Under deftn anförande överfog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar,

Anf. 43 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Det som egenfligen är avgörande för den kommunala självbestämmanderätten är ju möjligheten aft inom vissa ramar som dras upp på ett eller annat sätt bestämma fördelningen av de resurser som finns. Man kan genom ett kommunalf skaftestopp mycket väl göra omprioriteringar, förändring av verksamheter och annat, som är ett viktigt led i den kommunala självstyrelsen. Men vi kan ju verkligen infe frän riksdagens sida acceptera en alltför kraftig förändring av den kommunala beskattningen, för det påverkar samhällsekonomin i stort. Det är alltså inte möjligt för oss att acceptera exempelvis kommunala skaftehöjningar som urholkar ambitionen att sänka marginalskatterna.

När det gäller frågan om bidragen från staten till kommunerna, så är vi överens om att vi måste ha ett väl fungerande skatteufjämningssystem. Detta är nödvändigt för aft vi skall kunna stödja de kommuner som har ett dåligt skatteunderlag eller som på grund av sin struktur är i den situationen att de har problem. Men att dä välja att behålla de specialdestinerade bidragen i största utsträckning innebär att man häller fast vid ytterligare en typ av bidrag som enligt vår mening på sikt bör avvecklas. Vi tar ett antal steg för att avveckla dem nu. Att behålla dessa bidrag och i stället lägga en avgift pä kommunerna innebär egentligen att det blir en skaft pä det kommunala skafteunderlaget. Jag upprepar att det blir en skatt pä skatteunderlaget, och det blir naturligtvis en rundgäng, för då tar statsverket in pengar från kommunerna och ger sedan ut nästan lika mycket i specialdestinerade bidrag och skatteutjämningsbidrag. Detta måste bli en rundgång. Det vore rimligare att sätta i gång nu och stegvis minska de specialdestinerade bidragen. Det skulle ligga i riksdagens, i medborgarnas och i kommunernas intresse om vi kunde enas om en sådan politik, för dä minskar detaljregleringen.

Anf. 44 ANNE WIBBLE (fp) replik:

Herr talman! Jag tror att skillnaden mellan våra uppfattningar om de specialdestinerade bidragen är mindre än vad det knn förefnlla.

Folkpartiet har ju i mänga sammanhang föreslagit en ökad schablonisering. Om jag tolkar Bo Lundgren rätt är det i praktiken inte bara fråga om att avveckla bidragen och fa ifrån kommunsektorn alla pengar, utan man sknll betala ut pengarna på grunder som utgöi kriterier i skntteutjämningssyste-met. Det handlar om ålderssammansättning, det handlar om glesbygd, tätbebyggelse o. d. Därvidlag kommer, som vi förmodligen nlln har vänfnt oss, ett förslag inte nu till våren men förhoppningsvis senare. Det kommer kanske infe förrän nästa år. men det blir ändå ett förslag som just tar upp frågan om utformningen av kriterierna i skatteutjämningssystemet.

Vi har för vår del mycket stora ambitioner att genomföra en schablonisering, medan vi däremot har litet svårt att pä det sätt som Bo Lundgren förespråkar i det nu aktuella besparingsarbefet peka ut aft när det gäller eff bidrag skall vi spara, när det gäller eff annat bidrag skall vi inte spara -anledningen kan ibland vara fördold för intresserade - men när det gäller eff tredje bidrag skall man återigen spara.

Som gammal kommunalpolitiker vet jag - och det vet säkerligen Bo Lundgren också - aft hur mycket man än predikar att det här infe skall uppfattas som en statlig pekpinne, är det i praktiken så att de verksamhetsområden där statsbidraget minskar i första hand utpekas som besparingsobjekt. Därför har vi inte velat på detta sätt markera vilka besparingsområden som skulle vara lämpliga eller olämpliga, utan vi har lämnat detta avgörande till de landstingskommunalt förtroendevalda. Det ser jag som en ganska vikfig bit av den kommunala självstyrelsen.

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 45 ROLF KENNERYD (c):

Herr talman! Den kommunala sektorn, dvs, primärkommunernas och landstingens verksamhet, utgör en mycket betydande del av den svenska samhällsekonomin. Sä skall det också förbli. Vi behöver som medborgare ofta ta dessa tjänster i anspråk. Det gäller kommunal väg- och vattenhäll-ning, renhållning, utbildning, fritids- och kulturaktiviteter, barnomsorg, färdtjänst, omsorg om våra äldre och landstingets sjukvård, för att ta några exempel. Formerna för verksamhetens bedrivande behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras. Jag anser exempelvis att den diskussion som pågår i de flesta kommuner om arbeten i egenregi eller via entreprenörer kommer att resultera i en effektivisering av den kommunala verksamheten. Jag tror att vi, som ett resultat av den diskussionen, fär en något ökad enfreprenörsverksamhet, men jag tror aft den stora vinsten är aft förvänta i den effektivisering som uppstår i den egna verksamheten under den granskning som diskussionen leder till.

Under senare år har kommunsektorns finansiella situafion präglats av en uppbromsad konsumtionstillväxt och av likviditetsuppbyggnad,

Konsumtionsfillväxten är dock fortfarande mer än dubbelt sä hög som förutsattes av långtidsutredningen är 1984, Det innebär att utrymmet för den privata konsumtionen har fått stä tillbaka i motsvarande mån, eftersom fotalufrymmef sätter det gemensamma taket.

Det finansiella sparandet har kunnat uppnås till följd av förhållandevis goda inkomster, effektiviserad verksamhet och den dämpade expansionstak-fen. De goda inkomsterna har sin huvudsakliga förklaring i de senaste årens höga skatteunderlag till följd av inkomstökningar som dess värre för enskilda ätits upp av samtidiga kostnadsökningar, . För många kommuner och landsting med god likviditet utgör i dag ränteintäkterna för denna likviditet en betydelsefull del av intäkterna.

Även för de närmast följande åren vet vi att kommunernas intäktssida kommer att förstärkas av samma skäl och genom den eftersläpning som det kommunala uppbördssystemet innebär. Det finns emellertid anledning aft redan nu påpeka aff om finansplanens och andras ambifioner om en återhållsam avtalsrörelse blir verklighet, kommer detta aft innebära mättliga

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

inkomstförstärkningar för kommuner och landsting under 1980-talets senas-fe år. Det kommer i sin tur att innebära att kommuner och landsting kan förväntas få en kärvare ekonomi vid ingången av 1990-talef.

Herr falman! Det har i är varit svårt att få ett helhetsbegrepp över regeringens syn pä den kommunala ekonomin. I finansplanen angavs besparingar i form av neddragningar av olika statsbidrag med knappt 2,5 miljarder, samtidigt som finansministern aviserade ytterligare neddragningar senare under våren. Han aviserade också i finansplanen en proposition om den kommunala skaffeutjämningen. Detta besked har finansministern den 26 februari, i den s. k. nyfaftigdomsdebatten, återtagit. I dag ger finansministern beskedet att förslag skall föreläggas riksdagen nästa är. Några frågor återstår dock att ställa, och eftersom finansministern inte längre är här ställer jag dem till regeringspartiets företrädare i kammaren.

Varför defta dröjsmål med ett besked om hur den kommunala skatteutjämningen skall se ut? Kommer det kommande förslaget att föregås av en parlamentarisk utredning eller en ny parlamentarisk kommitté? Eller kommer förslaget aft baseras på finansdepartementets egen genomgång?

I går kom sä beskedet att regeringen framlägger en proposifion på skatteområdet som bl. a. innehåller förslag om höjda kommunala grundavdrag, vilket givetvis i högsta grad påverkar den kommunala ekonomin. Vi välkomnar från centerpartiet detta förslag om förhöjda kommunala grundavdrag, eftersom vi tidigare lagt exakt samma förslag i vår mofion till pågående riksmöte. Beskedet i går är ännu ett inslag i den ryckighet som regeringen visar när det gäller den kommunala ekonomin.

Ytterligare ett bidrag till denna ryckighef fick vi i går. Här är emellertid -såvitt känt - regeringen ännu icke inblandad. De socialdemokratiska och folkpartistiska representanterna i utbildningsutskottet föreslär regeringen att infe sänka statsbidraget till lärariöner, vilket regeringen har lagt fram förslag om. Sä långt tycker vi i centerpartiet ntt det är bra. För att tillföra statskassan den summa pengar som det ursprungliga förslaget innebar vill emellertid de socialdemokratiska och folkpartistiska ledamöterna i utbildningsutskottet ta uf en avgift pä kommunernas skatteunderlag. Det ställer vi i centerpartiet oss inte bakom. Förslaget kan kritiseras pä såväl konstitutionella som, framför allt, sakliga grunder. Därmed har jag också lämnat ett besked med anledning av Björn Molins vädjan fidigare i debatten om stöd för folkpartiefs förslag om en kraftig avgift på det kommunala skatteunderlaget.

Ryckigheten försvårar infe bara arbetet för oss i finansutskottet och i denna kammare. Nej, det allvarliga är att den försvårar planeringen för landsting och kommuner. Jag vill därför vädja till regeringen aff inte dra frågan om skatteufjämningssystemet i långbänk. Klargör i stället för såväl politiker som tjänstemän i kommuner och landsfing vilka plnneringsförut-sätfningar de har att räkna med!

Herr talman! Utskottet, med undantag av vpk, är överens om behovet av en neddragning av den kommunala sektorns inkomster och därav följande effekter påden kommunala expansionen. Vi är emellerfid infe ense om sättet att göra dessa neddragningar. Centerpartiets ståndpunkter finns redovisade i reservafion 25, till vilken, herr falman, jag härmed yrkar bifall, I centerpartiet accepterar vi de av regeringen i finansplanen föreslagna neddragningarna

med eff viktigt undantag, nämligen besparingen på lärarlönerna. Vi anser nämligen att just utbildningen bör fredas från neddragningar, eftersom utbildning är en viktig investering för framtiden.

Vi i centerpartiet anser att man också bör slopa den kompensation för utebliven kommunal beskattning av juridiska personer som för närvarande utgår till kommunerna. Det sammanlagda beloppet för denna kompensation uppgår till knappt 1,6 miljarder kronor.

Vi föreslår vidare att det statliga bidraget till underhåll av s, k, stafskom-munala vägar minskas med 200 milj, kr, i förhållande till regeringens förslag.

Från centerpartiefs sida har vi också föreslagit en förstärkning av den kommunala skaffeutjämningen med 1 miljard. Bakom defta förslag ligger vår principiella uppfattning att kommunerna och landstingen är bättre betjänta av en förstärkning av den kommunala skatteutjämningen pä bekostnad av de specialdestinerade statsbidragen. En sädan utveckling ger större utrymme för kommunerna aft själva bestämma verksamhetens art och omfattning och minskar statens styrning. Det kommunala självbestämman-def ökar, I reservation 28 utvecklas hur detta övergångsvis kan ske.

Herr falman! Jag yrkar därmed bifall till reservation 28,

Värnandet om det kommunala självbestämmandef är skälet till aff vi i centerparfiet tillhör den utskotfsmajorifet som föreslår avslag på moderaternas motion om kommunalf skattesfopp.

Slutligen, herr talman, vill jag något utveckla vår syn pä en höjning av det kommunala grundavdraget. Fördelarna med en sådan höjning ligger främst i att grundavdraget har en mycket klar låginkomstprofil, men den innebär dessutom att avtalsrörelsen underlättas och att trycket på kommunernas socialbidragskostnader minskar. Vi i centerpartiet noterar med besvikelse att framför allt folkpartiet men även moderaterna föreslår sänkningar av grundavdraget, vilket för folkpartiefs del innebär en skaftehöjning med ungefär 900 kr, för alla inkomsttagare med inkomster utöver grundavdragsbeloppet,

Lars Tobisson hävdade tidigare i debatten att höjningen av det kommunala grundavdraget gynnar dem som kan överföra kapital till sina barn så att dessa uppbär inkomster av räntor på upp fill 11 000 kr. Det är med förlov sagt en mycket begränsad sanning. Jag har ingen i min bekantskapskrets som kan avsätta kapitalresurser i storleksordningen 100 000 kr, att överföras till och disponeras av barnen i familjen. Nej, de som verkligen tjänar pä en höjning av det kommunala grundavdraget är människor med låga inkomster, dvs, deltidsarbetande, praktiskt taget alla studerande, stora grupper jord- och skogsbrukare samt de flesta pensionärer. Av dessa låginkomsttagare känner jag desto fler. Jag känner dessutom väl deras levnadsvillkor och behov av skaftesänkningar.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 46 MARGO INGVARDSSON (vpk):

Herr talman! Som riksdagsledamot med landstingsuppdrag upplever jag det som märkligt att i det här huset ständigt få höra uttalanden från regeringen och frän de borgerliga om landstingens och kommunernas goda ekonomi, I stadshuset och landstingshuset, några kvarter härifrån, pågår arbetet med nedskärningar av verksamhet med hänvisning fill den dåliga

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

ekonomin. Besparingar har förekommit i kommuner och landsting under hela 1980-talet, Nu är det fråga om nedskärningar som kommer att ge effekter pä områden långt utöver de verksamheter som direkt berörs,

I det här sammanhanget vill jag också ta upp vad folkpartiet har uttryckt i dag, nämligen tillfredsställelse över att ha träffat en uppgörelse med socialdemokraterna, så aft de specialdestinerade statsbidragen till lärariöner nu inte skall röras. Med detta vill man förmodligen ge ett intryck av att man nu har fredat skolan. Men sä är det inte alls.

Det spelar ingen roll vilken teknisk lösning man väljer när man skall plocka pengar av kommunerna. Kommunerna måste skära ned verksamheten eller skaffa motsvarande inkomster någon annanstans. Och det är helt klart att kommunerna infe kommer aft ha råd aft låta skolan vara i fred. De kommer kanske inte aft dra in pä lärarna, men de kommer aff dra in på skolmaten, på läromedel eller på andra viktiga aktiviteter i skolan.

Genom aft diffust tala om kommuner och landsfing, som inte får expandera ytterligare, vill man förmodligen ge sken av att dessa skulle expandera i nägot slags egenintresse, dvs, av andra intressen än rent samhälleliga. Men det handlar egentligen bara om våra grundläggande behov av barnomsorg, äldrevård, undervisning och sjukvård - för att ta några exempel.

De verksamheter som kommuner och landsting svarar för har också en mycket vidare betydelse. Merparten av de kvinnor som förvärvsarbetar har sina jobb inom kommuner och landsting. Kvinnorna är ocksä helt beroende av den offentliga sektorns service för att kunna arbeta. Kommuner och landsting har alltså en avgörande betydelse för kvinnofrigörelsen.

Den offentliga sektorn har ocksä en stor regionalpolitisk betydelse, Den är egentligen det enda styrmedel som vi förfogar över när det gäller regionalpolitiken.

Nedskärningar inom den offenfliga sektorn öppnar alltid vägen för privata intressen. Ingen som förespråkar nedskärningarna i kommuner och landsting har i dag hävdat aft vi nu skulle ha ett minskat behov av sjukvård, undervisning, barnomsorg osv. Men när våra behov kvarstår och samhället inte kan fillgodose dem - ja, då står det privata kapitalet berett.

Sedan 1980 har staten systematiskt plundrat kommuner och landsting på pengar. Det rör sig om ca 27 miljarder inkl, 2,5 miljarder indragna statsbidrag i årets budgetproposition. Till detta kommer dä ocksä enligt Svenska Dagbladet 11 miljarder som är frysta hos riksbanken. Den i går lagda propositionen med förslag om skattelättnader kommer att fa ifrån kommunerna ytterligare 4 miljarder de närmaste åren. Vi har dessutom fått aviserat att ytterligare indragningar kommer aff verksfällas.

I den här situationen finns det tre vägar för kommunerna aft välja: höjd skaft, ökade avgifter eller nedskärningar i verksamheten. Vad föreslär regeringen och de borgerliga att kommunerna skall välja? Ökad skatt pä den kommunala sidan kommer att äta upp de skattelättnader som nu föreslagits. Det drabbar låginkomsttagare hårdast, eftersom kommunalskatten inte är progressiv. Ökade avgifter drabbar dem som bäst behöver den samhälleliga servicen och omsorgen, dvs. de grupper som redan i dag befinner sig i ett ekonomiskt utsatt läge. Kvar är dä bara nedskärningarna, och det är den väg

som kommuner och landsting i dag tvingas välja.

Det landsfing som jag av naturliga skäl har största kännedomen om är Stockholms läns landsting. Där skall vi göra besparingar inom sjukvärden för 1986 på 181 milj. kr. För nästa år måste vi spara 249 milj. kr. Det vore intressant att höra regeringens bedömning av Stockholms läns landstings ekonomi. Är Stockholms läns landsfing eff rikt landsting som har råd aff avstå frän statsbidrag?

I utskoftsbetänkandet noteras att den finansiella situationen i kommunsektorn sammanfattningsvis kan beskrivas som god men att det finns stora skillnader mellan enskilda kommuner och landsfing. Vilka landsting och vilka kommuner är det som har gott om pengar? Det är väldigt viktigt att vi får eff besked på den punkten. Var finns pengarna i kommun- och landstingssektorn? Det är vikfigt att vi fär reda på det för att vi skall kunna bedöma om de nedskärningar som nu pågår i verksamheten görs på grund av det ekonomiska läget, eller om det är andra skäl som ligger bakom.

I förra veckan, den s. k. sammanträdesfria veckan, besökte jag ett av vårt läns största sjukhus för aft få diskutera direkt med vårdpersonalen och se effekterna av gjorda och kommande nedskärningar. Jag kunde konstatera att överbeläggningar numera är ett konstant problem. Tio sängar i korridoren pä intagningsavdelningarna var vanligt. Genomsnittsvårdtiderna har förkortats så mycket som det gär utan att det medför direkta hälsofaror. Personalen' tvingas ständigt att välja vilka patienter som skall fä behövlig sjukhusvård och vilka som skall sorteras ut. Dessa val måste sjukvårdspersonalen nu också göra när det gäller behandlingar. Det gäller allt - frän att avgöra vilka som skall fä tillgäng till ett nytt, effektivt, skonsamt men dyrt rönfgenkon-frastmedel till att avgöra vilka som skall få en livsviktig behandling.

Detta är den verklighet som döljer sig bakom diffusa uttalanden om att hejda expansionen i kommuner och landsting. Jag tycker att vårdpersonalen hittills har visat oss politiker en oerhört stor solidaritet. Politikerna har genom ekonomiska beslut begränsat vårdresurserna, men vi låter vårdpersonalen bildligt talat hålla i yxan. Och om vi sedan fär läsa i tidningarna om aft en patient, exempelvis på grund av hög ålder, inte fått all behandling som står fill buds, då blir vi'väldigt upprörda och säger att sä här får det ju inte gå till.

Jag undrar om vi i fortsättningen kan räkna med samma solidaritet som tidigare frän vårdpersonalens sida. Vore det inte egentligen ärligare att politiker som anser att vårdresurserna kan minska ocksä talade om vilka patienter som infe skall ha vård?

Mot bakgrund av landstingens ekonomi och de stora eftersatta behov som finns inom sjukvården har jag skrivit en motion med förslag om nya finansieringsvägar för sjukvärden. Sammanfattningsvis går motionen ut pä att man skall utreda förutsättningarna för att ålägga företeelser i samhället som uppenbarligen förorsakar stora sjukvårdskostnader skyldighet att direkt svara för en del av sjukvårdskostnaderna. Som exempel har jag angivit sjukdomar förorsakade av alkohol, rökning, trafik och arbetsmiljö. Det finns givetvis fler sädana exempel.

Att alkohol förorsakar sjukvården stora kostnader finns dokumenterat i flera undersökningar. Kostnaden för värd av alkoholskadade uppskattades fill 10 miljarder kronor 1981, och det blir eff antal miljarder till i dagens

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

penningvärde, Samfidigt tar staten årligen in 5 miljarder kronor i alkoholskatt. Det är därmed ett rimligt krav att en del av alkoholskatten skall tillfalla landstingen, eftersom det är landstingen som fär städa upp efter effekterna av alkoholen.

Det finns ocksä beräkningar pä hur stora sjukvårdskostnader trafikolyckorna förorsakar. Enligt institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi uppgick sjukvårdskostnaderna 1982 till 760 milj, kr. Uppräknat till dagens penningvärde blir det 1,1 miljard kronor.

Samhällets kostnader för arbetsskador är betydligt svårare att utläsa ur den stafisfik som vi har. Men även härvidlag finns det beräkningar från IHE, som visar att det rör sig om kostnader i storleksordningen 700 milj, kr.

När det gäller andra skador förorsakade av arbetsmiljön finns det ingen dokumentation som visar vårdkostnaderna. Däremot finns det beräkningar som visar att den totala samhällskostnaden för belastningsskador - produktionsbortfall, förtidspensioneringar, sjukskrivningar osv, - skulle röra sig om ca 27 miljarder kronor ärligen.

Ett bifall till mofionens förslag omen utredning skulle tjäna två syften, Det första är att skapa en debatt om vad det egentligen är som förorsakar stora sjukvårdskostnader, och om samhällets vinst skulle bli större genom att vi offensivt angriper de företeelser i samhället som förorsakar sjukdom och ohälsa i stället för att man som nu tvingas använda resurserna till aft bara reparera dessa skador.

Det andra syftet är att ge sjukvården nya inkomster, så att de eftersatta behov som finns inom sjukvården kan tillgodoses utan skattehöjningar och avgiftshöjningar.

Motionen avvisas av utskottet med motiveringen att "en bärande tanke i statsbudgetens uppbyggnad är numera att specialdestinafion av statliga inkomster till bestämt ändamål inte bör förekomma". Enligt utskottet har riksdagen "vid upprepade tillfällen ställt sig bakom denna princip".

Mot bakgrund av de familjepolitiska överläggningarna och de i gär framlagda propositionerna framstår argumenten mot motionen knappast som trovärdiga. Varenda krona som barnfamiljerna skall få är specialdesti-nerad och tas frän ett helt annat område, genom höjda oljeskatter och aktieskatfer. Är det infe i stället så aft det numera är en helt vedertagen princip aft alla förslag om nya utgifter skall motsvaras av ökade inkomster?

Ett annat uttryck för defta är de s, k, nolldirektiven som gäller för alla utredningar pä det stafliga området. Innebörden av detta är att en utredning inte får föreslå något som kostar pengar utan att samtidigt anvisa var pengarna skall tas. Det finns starka skäl att avskaffa nolldirektiven för utredningar inom handikappområdet. Det är helt enkelt en nödvändighet för att vi skall kunna genomföra det handikappolitiska programmet för 1980-falet som antogs av riksdagen 1983,

Visserligen har jag numera förstått aff det är skillnad på beslut och beslut som fattas av riksdagen. Vissa genomförs ordagrant omedelbart, medan andra blir sä att säga vilande. Nog är det ändå genant om vi trots enigheten om det handikappolitiska programmet avstår frän att lägga fram förslag bara för att vi skall följa nolldirektiven. Åtgärder inom handikappområdet handlar aldrig om aft ge en grupp människor några extra förmåner, utan det

handlar allfid bara om att på olika sätt möjliggöra för människor med Prot, 1985/86:93
handikapp att få del av de livsvillkor som vi andra har, 12 mars 1986

Herr talman! Jag har här i dag i huvudsak talat för reservationerna nr 21 och 22 i detta betänkande som jag också yrkar bifall till.

Finansdebatt

Anf. 47 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s):

Herr falman! När vi i utskottet diskuterade uppläggningen av dagens debatt framfördes det önskemål om en speciell "kommunalrunda". Jag konstaterar att Bo Lundgrens inlägg var mera ett övergripande skattepoli-tiskt resonemang än inriktat speciellt pä kommunernas ekonomi. Jag skall återkomma till det i slutet av mitt inlägg.

Herr talman! Kommunsektorns totala finansiella överskott har ökat i ganska stor omfattning de senaste åren. För 1986 förutses en ytterligare förbättring av defta överskott. Den kommunala likviditeten är generellt seff mycket god.

För nästa år, 1987, kan situationen förbättras ytterligare om kostnadsutvecklingen kan hållas nere. Med de antaganden som utskottet gör om pris-och löneutvecklingen finns det goda förutsättningar för en avsevärd förbättring 1987, Den goda finansiella situationen får emellertid inte fas till intäkt för att tillåta en kraftig kommunal expansion. Skall vi lyckas med att få en fillväxt mot ökad ekonomisk balans mäste den kommunala konsumtionens ökningstakt dämpas till den nivå som riksdagen förordade i samband med behandlingen av propositionen om riktlinjerna för den ekonomiska politiken pä medellång sikt 1984,'Den förordade ökningstakten motsvarar en kommunal konsumtionsökning pä ca 1 % per är.

Skulle den kommunala konsumtionen öka snabbare, innebär det aff det realekonomiska utrymmet för löntagarna krymper. När de långsiktiga riktlinjerna behandlades av riksdagen var samstämmigheten stor, och en i stort sett enig remissopinion, inkl, löntagarorganisationerna, förordade det privatexpansiva alternafivet, dvs, aft en del av produktionsufrymmet skulle avsättas för privat konsumfion. Lyckas vi med aft få ned den kommunala konsumtionsökningen till den nivå som motsvarar förändringarna i befolkningsstrukturen, skulle alltså ett betydande överskott uppkomma i kommunsektorn som helhet år 1987, Situationen varierar naturligtvis från kommun fill kommun, men totalt sett skulle situafionen bli mycket posifiv.

Utskottet anser, och detta synsätt har man också i de borgerliga reservationerna fill finansutskottets betänkande, aft det kommunala överskottet infe bör tillåtas öka utan bör användas för att minska statsbudgetens underskott. Regeringen har föreslagit att neddragningar skulle göras i vissa statsbidrag med sammanlagt 2,5 miljarder kronor. Moderaterna och centern har accepterat huvuddelen av dessa neddragningar, ca 1,9 miljarder, och föreslår dessutom ytterligare åtgärder som begränsar kommunernas resurser. Folkpartiet har andra förslag till begränsningar av de kommunala resurserna. Totalt rör sig förslagen om resursindragningar motsvarande 5,5-6,5 miljarder kronor 1987,

Vi i utskottsmajoriteten kan ocksä tänka oss resursindragningar av den
storleksordningen. Vi anser emellertid att vi bör avvakta något med att ange
det totala beloppet och på vilket sätt indragningarna bör ske. Dels kommer 89

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

ytterligare utredningsmaterial om den kommunala ekonomin att föreligga senare i vår. dels vet vi inte hur utskotten och riksdagen kommer att ställa sig till de konkreta neddragningarna på olika områden som regeringen föreslagit i budgetpropositionen. När detta klarnat får vi ta ställning till den totala omfattningen av ätgärder gentemot kommunsektorn. Därtill kommer att vi måste beakta regeringens i går framlagda förslag om höjda kommunala grundavdrag. Det förslaget innebär, med den utformning det har, att kommunernas inkomster reduceras med 2,4 miljarder kronor redan år 1987,

Behovet av ytterligare eller andra åtgärder får vi ta ställning till senare i samband med behandlingen av kompletteringsproposifionen. Men det är värt att notera att stora överensstämmelser råder om storleken av indragningarna, 5—6 miljarder kronor.

Jag tycker att det i detta läge hade varit naturligt aft utskottet stannat vid att konstatera denna gemensamma syn på behovet av och storleken av de åtgärder som bör vidtas och att man hänvisat till att denna fråga kommer att behandlas senare i vår när ytterligare material föreligger. Vi kommer t,.ex, senare att veta hur stora skatteutjämningsbidragen för är 1987 kan beräknas bli. Det är olyckligt att partiernas företrädare i utskottet så hårt binder upp sig till sina förslag i partimotionerna. Vi har ju trots allt inte all information vi behöver för att ta ställning. Vi bör vänta några månader med att slutgiltigt utforma förslagen för kommunerna, I detta skede kan vi konstatera att det är bra om de neddragningar som föreslås i budgetpropositionen kan genomföras som ett första steg, I nästa steg tar vi ställning till de ytterligare ätgärder som behöver vidtas.

Det är viktigt att de kommuner som har en ekonomiskt utsatt situation, och som drabbas särskilt hårt av de åtgärder som kan komma att vidtas, kompenseras för detta inom ramen för de extra skatteutjämningsbidragen. Jag vill hänvisa till vad utskottet säger om detta med anledning av motion Fi307 om kompensation för indragning av statsbidrag till kommunerna, där vi ocksä uttalar att det måste till speciella insatser för att kompensera de mest utsatta kommunerna.

Herr falman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottefs hemställan på samtliga punkter.

Lät mig mycket kort kommentera några delar av Bo Lundgrens inlägg. Som jag sagt var det mer ett allmänt skatfepolitiskt resonemang än ett anförande med anknytning till kommunerna, även om man kan göra vissa kopplingar. Han talade om höjningen av skatten på olja med 200 kr, per kubikmeter och han undrade hur man kunde acceptera det.

Strax innan finansministern lämnade kammaren redovisade han bakgrunden till oljeskattehöjningen och också den utveckling som man kan förutse när det gäller de internationella oljepriserna. Den innebär i princip aft de för närvarande relativt låga priserna kommer att sjunka ytterligare med ca 500 kr. Finansministern hävdade att man inte niinst av energipolifiska skäl ansåg det rimligt att höja skaften med det belopp som här har nämnts.

Så talade Bo Lundgren om någon fyrapersoners familj som skulle förlora 4 000 kr, 1987, Den uppgiften är icke riktig. Bo Lundgren, Den är förmodligen specialkonstruerad pä något sätt. Den stämmer inte överens med de underlag för beräkningar som finns i dag.

Anf. 48 BO LUNDGREN (m) replik: Prot. .1985/86:93

Finansdebatt

Herr talman! Som Arne Andersson i Gamleby själv säger kan man infe 12rnars 1986 isolera frågan om den kommunala ekonomin från andra delar av samhällsekonomin. Den kommunala expansionen har varit en av de väsentliga orsakerna fill den totala offenfliga expansionen, den som har skapat nyfattigdomsproblemen. Den kommunala utdebiteringen påverkar naturligtvis såväl marginalskatter som genomsnittsskatter, och därför är det svårt att inte ta upp andra aspekter än rent kommunalekonomiska när man diskuterar.

Det exempel jag tog upp var ganska intressant, och vad jag ville ha en kommentar om var de facto aft vi moderater under valrörelsen 1985 hade föreslagit besparingar inom kommunsektorn. Dessa besparingar behandlades i valdebatten av socialdemokraterna så, att man dividerade summnn besparingar med antalet invånare i Sverige, Då fick man ett belopp av 700 kr, per person. Sedan multiplicerade man det med antalet personer i en tänkt fyrapersonersfamilj och fick 2 800 kr. Så gick man uf i annonser och på annat vis och sade att moderat politik innebär 2 800 kr, i försämringar för den här familjen till följd av dessa besparingsförslag. Det var socialdemokratisk officiell propaganda. Självfallet är det infe korrekt, för det är inte på det viset. Det finns ett finansiellt överskott, och med det kommer kommunerna att kunna klara de besparingar som vi föreslagit då och nu.

Men socialdemokraterna räknar på ett annat vis - för man ändrar sig väl inte frän ett är till ett annat? De tror inte att kommunerna klarar av detta. När staten enligt vad finansministern sade i går drar in 8 miljarder från kommunerna 1987 och det finns litet drygt 8 miljoner svenskar, måste ju socialdemokraterna själva inse att det blir 4 000 kr, i försämring för den här fyrapersonersfamiljen. Antingen är det så eller också får Arne Andersson tala om att ni bedrev en lögnaktig valrörelse förra året. Det senare är väl det mest korrekta, men det skulle vara intressant att få det konfirmerat.

Vidare är det så aft det inte gär att se pä resonemanget kring den kommunala sektorn utan att se ocksä pä dess betydelse för den offenfliga expansionen och för de enskilda människornas rörelsefrihet. Def ärinfe bara en fråga om att minska statens underskott och se till att överskotten inte fär öka. Det är också en fråga om att se till att kommunal verksamhet och kommunala skatteuttag i framtiden infe tränger undan människornas möjligheter aff få behålla en del av sina inkomstökningar. Detta höll Arne Andersson också med om. Men är det dä rimligt aff man haft en utveckling under de senaste fio åren som medfört att de enskilda medborgarna har förlorat 30 miljarder och den offentliga sektorn har vunnit 160 miljarder och tagit mer än hela tillväxten av våra gemensamma resurser?

Jag skulle gärna vilja ha en kommentar till det här exemplet. Socialdemokraterna bedrev alltså enligt Arne Andersson i Gamleby en lögnaktig valrörelse, eller hur?

Anf. 49 ANNE WIBBLE (fp) replik:

Herr falman! Arne Andersson ansåg aft utskottet egentligen skulle ha
kunnat vänta med att ta ställning till de kommunala besparingsförslagen. För
mig lät det som om han tyckte def var en ovanlighet från oppositionens sida 91

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

att vi inte ville göra detta. Jag vill därför bara påpeka att problemet var aft regeringens förslag inte var kända; oppositionen hade ju presenterat sina förslag. Det är en mycket enkel metod som vi från folkpartiets sida har föreslagit - den kräver infe alls någon mer ingående diskussion om just det tekniska förfaringssättet.

Men eftersom Arne Andersson ändå tog upp detta i sitt anförande skulle jag vilja fråga om han har någon anledning aff förmoda att det utöver vad som presenterades i går i form av höjt grundavdrag kommer ytterligare besparingsförslag riktade mot kommuner och landsting. Det kunde vara intressant, inte minst för kommunalpolitiker, att få en liten förvarning om det.

Jag tolkade ett av finansministerns inlägg så att det kanske infe var alldeles omöjligt att det skulle komma nägot sådant förslag; han menade aff kommunernas finansiella situation var mycket god även efter gårdagens förslag om indragningar av ytterligare 4 miljarder kronor. Jag undrar alltså om Arne Andersson i Gamleby kan bekräfta aft det kommer ytterligare besparingsförslag.

Anf. 50 ROLF KENNERYD (c) replik:

Herr talman! Arne Andersson i Gamleby tyckte aft vi från oppositionens sida skulle ha nöjt oss med att deklarera värt deltagande i def totala besparingsmålet och inte angivit vägarna dit. Men vägarna för att nå målet är ju väsentliga.

För vår del kan vi notera att vi efter utskottsbehandlingen har fått gehör när def gäller höjningen av det kommunaln grundavdraget. Vi ser fram mot att få gehör ocksä för våra övriga förslag.

Arne Andersson berörde också kompensationen till de mest utsatta kommunerna. Jag tycker nog man skall behandla den frågan med utomordentligt stor varsamhet och i första hand ställa sig frågan vad orsaken är till att en del kommuner har hamnat i den situationen. Precis som när det gäller våra egna familjeekonomier finns def för kommunerna i princip två sätt att hamna i ekonomiska svårigheter. Def kan man göra dels av egen förskyllan, dels som ett resultat av omständigheter som man inte råder över, I principen om det kommunala självstyret ligger att man fär vara beredd att ta ansvar för de omständigheter som man råkar i av egen förskyllan. Genom def kommunala skatteufjämningssystemet försöker vi täcka upp ekonomiska svårigheter av def andra slaget, dvs, sädana som man råkar i genom omständigheter som man inte råder över. Det är det som är anledningen till att vi från centerpartiets sida redan i det här skedet har föreslagit att det kommunala skafteutjämningssysfemef skall förstärkas med I miljard kronor.

Anf. 51 MARGO INGVARDSSON (vpk) replik:

Herr talman! För att ta de goda nyheterna först vill jag börja med att uttrycka vpk:s fillfredsställelse över aff finansministern och Arne Andersson i Gamleby här i dag har meddelat aft en del av de medel som frysts hos riksbanken skall återbetalas till kommuner och landsting som har ett svårt ekonomiskt läge.

Men vi är infe överens om att ekonomin i landstingen över lag är så där strålande. Jag har inte heller fått nägot besked om var alla de pengar skulle

finnas som man hänvisar till när man talar om landstingens goda ekonomi. Om def är några landsting som har en god ekonomi vill jag påstå att det i så fall är en skenbart god ekonomi. Det är helt enkelt ett resultat av de nedskärningar som man under hela 1980-talet tvingats göra. Det finns inte ett landsting här i landet som har fullföljt de planer på utbyggnad av den öppna värden som det fattades beslut om i slutet av 1970-talet. Den utbyggnaden av den öppna värden skulle ersätta neddragningar som gjordes inom den slutna värden.

Def finns vidare stora eftersatta behov inom kommunerna när det gäller barnomsorgen och äldrevärden samt på handikappområdet. Finns det någon kommun som har full behovstäckning i fråga om barnomsorgen? Def finns ingen kommun som fill fullo har uppnått de mål som ställdes i det handikappolitiska programmet. Skulle någon kommun eller något landsting händelsevis fä pengar över, sä finns det alltså stora hål att stoppa dem i.

Så till frågan om landstingens likviditet. Def finns angivet att den samlade likviditeten i landstingen för 1984 var drygt 14 miljarder kronor. Det stämmer, men denna summa var mycket ojämnt fördelad. Likviditeten i procent i förhållande till utgifterna uppgick 1984 till 19,2. År 1985 har likviditeten sjunkit till 12 miljarder och genomsnittligt 15,2 % i förhållande till utgifterna. Det finns alltså en rad landsting som ligger under 10 % i likviditet, dvs. de är nära konkursnivän. Def är väl ändå infe till konkursens brant vi skall driva kommuner och landsting.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 52 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s) replik:

Herr talman! Bo Lundgren ställer frågor om den socialdemokratiska valrörelsen. Dessa frågor är i högsta grad irrelevanta. Nu känner jag Bo Lundgrens debatteknik och blir alltså inte förvånad. Faktum är dock att de konsekvenser som Bo Lundgren drar av vissa sifferuppgifter är alldeles felaktiga. Def är klart att man kan sätta sig ned och skriva sifferkombinatio-ner och nästan få svart fill vitt eller tvärtom. De sifferuppgifter som Bo Lundgren har lämnat här i kammaren stämmer alltså infe.

Anne Wibble påtalade aft regeringens förslag till besparingar är för små. I anslutning till kompletteringspropositionen avser regeringen att ta fram ytterligare underlag för fler besparingar. En del besparingsförslag presenterades i gär, men sannolikt kommer det alltså ytterligare något i anslutning till komplefferingsproposifionen. Därmed har jag besvarat den fråga som ställdes i sammanhanget.

Jag delar Margö Ingvardssons uppfattning att det finns flera landsting och kommuner som har mycket dålig ekonomi. Men det finns också de som har en mycket god ekonomi. Problemet med den dåliga ekonomin är dock mycket allvarligt. Avsikten är emellertid aff genom speciella insatser via skatteutjämning se till att kommuner med dålig ekonomi inte drabbas särskilt hårt i förhällande fill övriga kommuner.

Sedan talar Margö Ingvardsson rent allm'änt om ekonomin och att den behöver förbättras. Var finns pengarna, frågade hon också. Ja. de finns inte, de har tagit slut. och def måste vi göra något ät. Stat, landsting, kommuner och enskilda måste hjälpas ät för aft klara ekonomin. Jag tror ocksä att def kan lyckas med gemensamma ansträngningar.

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Fiiiaiisdehiiii

Anf. 53 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Min fråga fill Arne Andersson i Gamleby var egentligen föranledd av att jag ville passa pä att rensa ut en ingrediens i den politiska debatten, nämligen den teknik som infe vi men socinldemokraternn använt sig av, att räkna kommunala besparingar som någonting som drabbar människorna med ett visst antal kronor. Jag häller med Arne Andersson i Gamleby om att man inte kan göra exempelvis som jag gjorde. Den teknik jag använde var socialdemokraternas egen, men den är alltså bortrensad ur debatten nu, och det gläder mig.

Det är viktigt att konstatera att det finns ett utrymme att dra in medel frän kommunerna. Vi kan konstatera att socialdemokraterna bedömer det utrymmet som betydligt större än vi moderater har gjort. Man har, som jag har sagt, redan aviserat indragning av besparingar pä 8 miljarder och planerar-såvitt vi nu kan bedöma i vart fall-aff höja skatteutjämningsavgiften med ytterligare 1 å 2 miljarder kronor. Man kommer upp till belopp som ligger mellan 8 och 10 miljarder.

När det gäller frågan om vad man skall ta upp och bör ta upp i en debatt om kommunal ekonomi är det väsenfligt att infe begränsa sig till vad som inträffar på den kommunala inkomstsidan, dvs. den tillväxt som sker där, utan också vad som kan hända på utgiftssidan. Det var därför jag tog upp resonemanget om den s. k. nyfattigdomen.

Vi har ju upplevt de senaste åren att ett ständigt ökat nntnl familjer behöver socialbidrag. Detta föranleder kostnader som beräknas uppgå till över 3 miljarder kronor för 1986 och som tenderar att öka. I det sammanhanget mäste man ta upp sådana saker som regeringen föreslär och som leder till en förvärrad situation, exempelvis barnbidragsökningar som finansieras med höjda oljeskatter, en höjning som innebär en kostnadsfördyring på kanske 700 kr. för en familj som bor i ett normalt småhus. Därmed äts barnbidragshöjningen upp nästan direkt, om det finns ett bnrn i fnmiljen, Andrn kostnadsökningar kommer naturligtvis ocksä.

Man föreslår en skattereform - om det nu skall kallas för en reform - som innebär ntt personer med 70 000-80 000 kr, i årsinkomst - de som snnnolikt ligger pä marginalen - får skärpt skatt. Det är inte ägnat att förbättra situafionen. Snarare kommer vi aft fä upplevn att ännu fler människor blir beroende inte bara av generelln bidrag utan också av specialbidrag i form av kommunal socialhjälp. Defta försämrar naturligtvis kommunernas ekonomi. Det är ocksä någonting som går tvärtemot vad vi egentligen borde arbeta för, men här skiljer sig ideologierna åt. Socialdemokrater ser möjligheter att höja skatter - de kan möjligen av politiska skäl tänka sig oförändrade skatter men inte ntt sänkn skatten. Def var signifikativt när Arne Andersson i Gamleby inte talade om möjligheternn att sänkn kornmunnlskatten på def som kan bli kvar efter aff staten hnr gjort vissa indragningnr.

Anf. 54 ANNE WIBBLE (fp) replik:

Herr talman! Jag får tacka Arne Andersson för beskedet. Jag tolkar det som ntt det sannolikt kommer ytterligare besparingar även efter gärdagens förslng. Det är dä inte omöjligt att det blir regeringspartiet som kommer med de störstn indragningarna gentemot kommunsektorn, vilket är en hastig

omsvängning frän debattlägef för några månader sedan. Prot. 1985/86:93

Jag tycker att det är litet synd att beskeden kommer droppande i små 12 mars 1986 portioner till kommuner och landsting. Det hade varit rimligare aft ge besked ~ frän början, inför det kommunala och Inndstingskommunnla budgefnrbetet, om vilka förutsättningar som man skulle ha att räkna med för är 1987.

Det kommunala budgetarbetet pågår ju som bäst nu, och om kommuner och landsfing skall vänta fill dess beslut har fattats med anledning av förslag i komplefferingsproposifionen, betyder def att def infe blir förrän i slutet av maj eller i början av juni. Då har de kommunala facknämnderna i mycket stor utsträckning redan behandlat färdigt sina budgetförslag. Om man ändrar de ekonomiska förutsättningarna på ett så sent stadium betyder det i praktiken att man förskjuter def politiska beslutsfattandet frän sakkunskaps-nämnderna i kommuner och landsting fill kommunstyrelse och förvaltningsutskott, och det tycker jag att det vore bra om man kunde undvika.

Vi knn möjligen hoppns ntf socialdemokraterna inte heller ser dettn som nägot önskvärt och att det knnske inte behöver uppträda så våldsamt ofta.

Anf. 55 ROLF KENNERYD (c) replik:

Herr falman! Jag ställde i mitt anförande en fråga till Arne Andersson i Gamleby; Varför den här ryckigheten? Jag har ännu inte fått något besked. Varför den här bristen pä besked fill landsting och kommuner? Möjligen kan det kopplas till def påstående som Arne Andersson gjorde i föregående replik, där han talade om besparingar och exemplifierade dem med gårdagens förslag.

Den enda besparing vi kan återfinna med anknytning till den kommunnia sektorn är höjningen nv def kommunnin grundnvdraget. Dä finns det väl skäl aft påpeka att höjningen nv det kommunnin grundavdraget är en besparing i den kommunala sektorn men inte för stntskassnn. Den besparingen tillfaller de enskilda medborgarna och i första hnnd läginkomsttngnrnn.

Vad var def som gjorde aft man inte redan frän början i finanspinnen kunde nnge den här åtgärden som ett förslag? Sanningen är väl den, Arne Andersson, aft regeringen hade glömt bort låginkomstprofilen i sina förslag. Och anledningen till att man i det här avseendet bidrar fill ryckighefen ar att man brutalt har blivit påmind om behovet av denna låginkomstprofil - en profil som vi var medvetna om rednn när vi lade fram förslagen under den allmänna motionstiden,

Anf. 56 MARGÖ INGVARDSSON (vpk) replik:

Herr falman! I sin replik fill mig höll Arne Andersson med om att det finns mänga kommuner och landsting som har en mycket besvärlig situation. Om vi hade mera tid på oss, kunde vi kanske bli överens också om ntt den s, k, godn ekonomin i kommunsektorn över huvud fnget enbnrt är en skenbnrt god ekonomi.

Problemet, sade Arne Andersson, är ntf det inte finns nägrn pengnr i samhället. Men riktigt så illa ställt är det ju inte. Det finns gott om pengnr i snmhället; def är barn det att de är väldigt ojämnt fördelnde.

Kommunernns och Inndstingens samlade likviditet hnr nämnts i dag. och
den uppgår till 35 miljnrder. Men dä knn man väl också tittn pä de stora 95

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

företagens likviditet. Jag har en siffra som jag har tagit ur ett av Gunnar Strängs tal. Han säger aft de största företagens likviditet rör sig om 175 miljarder kronor. Det är väl en likviditet som vi kunde tala om någon gång från denna talarstol. Pä samma sätt som man delar upp def stora budgetunderskottet pä oss var och en och talar om för oss hur mycket vi är skyldiga vore det väldigt trevligt om man delade upp de samlade förmögenheterna hos företagen i landet, de 175 miljarderna t. ex., på oss var och en och talade om, hur stora tillgångar vi egentligen har. Men det görs infe. Tillgångarna får vi aldrig vara med och dela på. Def är bara budgetunderskottet som delas ut till oss alla.

Eftersom det ändå finns så stora likvida medel i samhället anser vi att man kan öka aktieskatten, ta skaft pä realräntorna, lägga skatter på stora förmögenheter osv. och göra en omfördelning, så att kommuner och landsting kan fortsätta sina vikfiga verksamheter. Det är ju inte sä, att vi inte har behov av de verksamheter som kommuner och landsting svarar för. Arne Andersson vet precis som jag, att om kommuner och landsfing infe kan svara för barnomsorg, sjukvård, undervisning osv., kommer det privata initiafiv i stället.

Anf. 57 ARNE ANDERSSON i Gamleby (s) replik:

Herr talman! Rolf Kenneryd frågade mig tidigare varför det blev ett så stort dröjsmål när def gäller skatteutjämningsförslaget. Förslaget, som har beretts av en särskild kommitté, har varit ute pä remiss, och remissuppfattningarna var starkt delade. Man hade omfattande förslag till justeringar i def ursprungliga förslaget. Regeringen ansåg inte att def var möjligt att arbeta fram def på så kort tid. Det kommer tillbaka, men man ansåg ändå att man inte hann. Jag tycker att def dä var rikfigt att vänta med att föra fram detta förslag sä aft def blir väl genomarbetat och så aft man får arbeta sig igenom alla kompletteringsförslag som har kommit fram i remissomgången.

Beträffande det som har sagts om att kommunernas och landstingens budgetarbete skulle vara besvärligt med hänvisning fill de beslut som fattas i riksdagen vill jag säga aft de beslut som har fattats och som blir följden av regeringens förslag frän i gär, kompletterade med dem som förs fram i budgetpropositionen, är huvuddelar i statens åtgärder som berör kommunerna - det kan emellertid bli en del justeringar i anslutning till komplefferingsproposifionen. Pä defta sätt menar jag att kommunerna har alla möjligheter att beakta utvecklingen när det gällen budgetarbetet. Även def som tas upp i komplefferingsproposifionen menar jag ntt kommuner och landsting har möjlighet ntt benkta vid sitt kommande arbete. Även om facknämnderna lägger fram sina förslag nu finns det möjligheter att under hand fram till hösten göra justeringar i dessa sammanhang.

Margö Ingvardsson återkommer till resurserna. Det är väl ett faktum att kommunerna har en god ekonomi i relation till statens ekonomi. Det finns stora variationer - det har jag sagt tidigare. Jag förstår inte Margö Ingvardssons allmänna resonemang i dessa sammanhang. Jng tror att också Margö Ingvardsson ytterst är medveten om att def i dagens ekonomiska läge inte skulle vara möjligt ntt låta kommuner och Inndsting utvecklas helt vid sidan om den allmänna statliga ekonomiska utvecklingen.

Tredje vice falmannen anmälde att Rolf Kenneryd anhållit att till Prot. 1985/86:93
protokollet fä antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik. 12 mars 1986

Anf. 58 HUGO HEGELAND (m); Finansdebau

Herr talman! Jag har antecknat mig pä talarlistan därför att jag har väckt en motion som jag gärna vill ge några synpunkter på. Hela dagen har jag varit en tålmodig lyssnare till denna debatt, och jag vill bara göra ett par randanmärkningar. Jag har sysslat med ekonomi större delen av mitt liv, varför detta kan motiveras.

Jag hörde om igen diskussionen om valufaregleringen. Socialdemokraterna försvarar denna in fill sista droppen och talar om hur nödvändigt def är aft ha den. Det spelar emellertid inte någon roll om vi har högkonjunktur eller lågkonjunktur, om vi har balans i utrikesbefalningarna eller ej, valutaregleringen har hela tiden ansetts vara nödvändig. Nu har vi haft den nära ett halvt århundrade. Anledningen till att den anses nödvändig är naturligtvis att en valutareglering är ett utmärkt sätt att reglera ett samhälle när man vill styra samhället in i minsta detalj. Vi vill däremot avskaffa valufaregleringen, eftersom vi anser att det är ett viktigt steg mot ett frihetens samhälle.

Talet om aktiekurserna kommer nu fillbaka om igen. Jag vill bara nämna, eftersom det inte har nämnts, att en anledning till de stora höjningar som nu har gjorts var att vi hade utdelningsstopp förra året, men däremot inte något lönestopp. Det är huvudförklaringen. Att aktiekurserna stiger kan inte vara till några löntagares nackdel - de kapitalvärden som omsätts på börsen tas infe på nägot sätt från löntagarnas löner, utan det är faktiskt positivt med en sådan utveckling.

Herr talman! Jag har ju väckt en motion där jag framfört idén att riksdagen skulle begära att regeringen lät utarbeta en skrift med rubriken: Kompensation för inflation - en illusion. Den riktar sig naturligtvis i första hand till finansministern, och def är litet dystert att konstatera aft motionen sä aft säga kommit bort.

Man talar om gräsrötter, Def finns gräsrötter utanför riksdagshuset som tycker att de har svårt att komma i kontakt med ledamöterna. Men det finns även ett stort antal gräsrötter här i riksdagen - vi har svårt att få kontakt med statsråden. Statsråden håller sig borta, och vi har fä ledamöter aff fala inför. Vad vi säger kommer emellertid till protokollet, och vi vet att dessa studeras livligt av statsråden. Tyvärr har finansutskottet avstyrkt min motion, men enligt min uppfattning bygger det avstyrkandet på bristfälliga grunder. Avstyrkandet inleds således med följande påstående:

"Inflationsproblemen har under def senaste decenniet alltmer kommit i förgrunden i den politiska diskussionen,"

Som bekant har inflationsproblemet stått i förgrunden under mycket längre tid, Def har följt mänskligheten nästan lika länge som vi haft betalningsmedel, I slutet av 200-talet e. Kr, uppgick inflationen i Romarriket under en tioårsperiod till inte mindre än 1 000 %! Under 1600-talef och 1700-talef diskuterade man livligt orsakerna till inflationen, för att inte nämna 1800-talef, då klassikerna inom nationalekonomin gick in i diskussionen.

Men låt mig, herr talman, göra ett hopp i historien, eftersom jag antecknat "7

7 Riksdagens protokoll 1985/86:93 - 94

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

mig för blott ca tio minuters taletid, fill är 1956. Då skrev dåvarande finansministern Gunnar Sträng i förordet fill en skrift som på sin tid var mångomtalad:

"I den dagsaktuella samhällsdebatten intar de ekonomiska problemen sin givna förgrundsställning. Inflationsrisk och fullsysselsäffning, fördelningen av nationalprodukten mellan investering och konsumtion, sparandefs centrala funktion i välståndsutvecklingen, sambandet mellan lönerörelser och prisstabilitet, allt detta är frågor som pä ett avgörande och inträngande sätt berör oss alla."

Detta skrevs i inledningen till förordet till denna lilla skrift. Recept mot inflation, som kom ut 1957. Finansminister Sträng daterade förordet i december 1956, och det var sex professorer i nationalekonomi som fog fill orda och redovisade sina synpunkter på receptet mot inflation. I sitt försök att föreslå botemedel mot samhällssjukdomen inflation var de förvisso inte klädda i några oskuldsfullt vita läkarrockar. Mest realistisk tycks mig Torsten Gårdlund vara i den här skriften. Han förklarade helt enkelt aft inflationen är enpolitisk fråga. Han skrev: "Problemet är inte vad vi har att göra utan hur vi skall kunna nå enighet om de åtgärder vi redan vet vara de rätta: offentlig sparsamhet, skärpt konsumfionsbeskatfning, återhållen kreditgivning, vettiga anspråk på inkomstsfegring."

Inflationen är väl egenfligen nägot av en psykosomatisk samhällssjukdom. Vad jag har i tankarna är att finansdepartementet låter utarbeta en kortfattad och lättfattlig skrift om varför det är en illusion att tro pä kompensation för inflation.

Finansministern talade om möjligheten att få arbetsmarknadens parter att medverka till avtal som bevarar den samhällsekonomiska debatten. Arne Gadd hade i ett av sina inlägg en passus som löd: allt under förutsättning att arbetsmarknadens parter sluter avtal som är förenliga med samhällsekonomisk debatt. Arne Gadd talade ocksä flera gånger om de pedagogiska insatser han försökte göra i debatten.

Men, herr talman, här går ju nu löntagarnas organisafioner ut och kräver just kompensation för inflation i sina löneavtal, trots dessa oändligt utdragna diskussioner. Därför, herr falman, tycker jag att finansutskottets påpekande att "Sambandet mellan nominella löneökningar, vinstmarginaler, prissfeg-ring och utebliven eller minskad reallön har belysts i en mängd olika debattskrifter och debattartiklar" är ganska poänglöst. Det har ju inte hjälpt.

Det har sagts av någon att det är med inflafionen som med synden - varje regering fördömer den, men varje regering praktiserar den likafullt.

En grupp kan givetvis kompensera sig för inflationen en kort tid, men det sker då pä andra gruppers bekostnad. En hel nation kan aldrig kompensera sig för inflationen. Därför är des. k. följsamhetsklausuler som man har i vissa avtal fel tänkta frän början. Ändå fär vi höra frän ledande politiker aft en viss kompensation är rimlig. Det är den inte, herr talman! Det är just detta som en liten skrift klart och lättfattligt borde illustrera.

Mitt förslag är därför, herr talman, att finansministern låter utarbeta en liten skrift med titeln Recept mot kompensafionsfänkande, därmed allude-rande pä Gunnar Strängs initiafiv frän mitten av 1950-talef.

Och inte skulle väl någon sörja, herr talman, om detta till effekt finge att svenska folket berövades en illusion!

Anf. 59 ARNE GADD (s) replik:

Herr talman! En kort fråga till Hugo Hegeland, som åren ivrig anhängare av indexreglering av skatteskalor: Är en indexering av skatteskalorna en kompensation för inflation, och alltså en illusion?

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Anf. 60 HUGO HEGELAND (m) replik:

Herr falman! Jag kan replikera till Arne Gadd att jag faktiskt tidigare i dag tänkt pä problemet - här förekom ju av skilda anledningar en del longörer -huruvida en eventuell kompensation för inflation via justering av skatteskalor är en typ av illusion. Jag anser där att riksdagen avhänder sig sin skyldighet att beskatta svenska folket - och att i första hand beskatta def så litet som möjligt - om vi låter inflationen höja skatterna. Den avgörande frågan är om riksdagen skall bestämma vilken skaftenivå vi skall ha - numera har vi ju ett högt skattetryck-eller om viskall låta andra krafter göra det. Def är ju andra krafter som bäddar för den inflation som äger rum i samhället.

Jag gör alltså ett undantag för just kompensation via indexskyddade skafteskalor för en stigande skatt som riksdagen inte har beslutat om.

Anf. 61 ALF SVENSSON (c):

Herr talman! Lät mig börja med att lyckönska regeringen och den nyvalde statsministern till att få arbeta under så gynnsamma ekonomiska förhållanden. Svensk ekonomi har nu en gyllene möjlighet att undanröja de strukturella obalanserna. Nu handlar det om att ta till vara de goda yttre omständigheter som råder och som har infunnit sig. Jag tänker givetvis på den internationella högkonjunktur vi upplevt under senare är, de fallande oljepriserna, den sjunkande dollarkursen och den stigande D-marken samt den allt lägre internafionella räntenivån. Dä alla väntade pä en ny lågkonjunktur och de positiva effekterna av devalveringarna började ebba uf, förbyttes hotet om en lågkonjunktur till en försikfig opfimism. Tillväxten i våra viktiga konkurrentländer beräknas öka, och inflationstakten sjunker: gynnsamma omständigheter som gör att vi får räkna om prognoserna för bytesbalansen, som nu tycks fä ett smärre överskott 1986, och den lägre inflationstakten som gör det lättare att få fill stånd låga nominella löneavtal,

Def kan emellerfid vara på sin plats att påpeka aft de yttre omständigheter som vi i Sverige betecknar som goda karakteriseras helt annorlunda i många andra länder, I exempelvis Nigeria och Mexico, tvä skuldtyngda oljeländer, gläder man sig förvisso inte ät fallande oljepriser, I värt grannland Norge är inte heller oljepriserna orsak till hurrarop.

Jag vill gärna ge ett erkännande fill regeringen för den ekonomiska politik som förts. Regeringen hårde facto lyckats bryta statsutgifternas ökningstakt, I reala termer är statsutgifterna exkl, statsskuldsräntorna t, o, m, lägre enligt prognosen för 1985/86 än utfallet för förra budgetåret.

Bakom den positiva budgefutvecklingen i Sverige gömmer sig emellerfid också dels öknde skatteintäkter som beror pä att regeringen inte lyckats få ner löneökningstakfen, vilket inger allvarliga farhågor för framtiden, dels en

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

100

under senare år omfattande budgetteknisk omfördelning av statsutgifterna, som minskar utgifterna enbart på papperet. Dessutom har en stor del av de ökade intäkterna för staten berott på höjda skatter, vilket förstås minskar flexibiliteten i ekonomin och hämmar möjligheten att effektivt utnyttja värt lands produktionskapacitet.

Herr talman! I kds ekonomisk-politiska motion har vi presenterat våra förslag och vårt synsätt på hur en politik som leder till balans kan se uf. Vi delar naturligtvis regeringens uppfattning, som kommer till uttryck i finansplanen, att avtalsrörelsen intar en nyckelroll i den ekonomiska politiken, Löneökningstakfen är en av de viktigaste faktorerna för inflationens utveckling, Pä kort sikt beräknas 1 % löneökning resultera i 0,2-0,3 % höjd inflationstakt, Pä läng sikt får alltför höga nominella löneökningar en starkt inflationsdrivande effekt.

En inflation i Sverige som ligger högre än i våra konkurrentländer innebär, om inte produktiviteten ökar i motsvarande grad, att konkurrenskraften gröps ur och att marknadsandelar för svenska företag förloras på bäde hemmamarknaden och exportmarknaden. Enligt OECD-sekretariatets senaste prognos beräknas timkostnaderna i våra vikfigaste konkurrentländer öka med 4,5 % i är. Med i stort sett nollavtal stiger de svenska timkostnaderna med 5,5 %, Sedan 1983 har de svenska lönekostnaderna ökat betydligt mer än hos våra konkurrentländer.

Lyckas vi infe nu, när effekterna av devalveringarna 1981 och 1982 börjar avklinga, bibehålla och förstärka vär konkurrenskraft gentemot omvärlden, finns bara två alternativ - nya devalveringar eller kraftigt ökad arbetslöshet. Att devalvera ytterligare en gång vore förödande för svensk ekonomis trovärdighet, och aft medverka till en politik som medför en hög arbetslöshet är oförenligt med ett kristdemokratiskt synsätt.

Herr falman! Den hårda kritik som från olika grupper riktats mot regeringen för brister i fördelningspolitiken visar att regeringen på denna punkt inte lyckats. Skall fackföreningsrörelsen kunna gä med på låga nominella avtal, och kunna få förståelse för sådana avtal bland medlemmarna, måste fördelningspolitiken ge de svaga grupperna ett extra fillskott. Jag har stor förståelse för att den fördelningspolitiska debatten skjutit fart då människor fär uppleva reallöneförsämringar samfidigt som miljonärerna blir fler och fler. Det verkar som om en del icke-socialistiska politiker och ledarskribenter är sä psykologiskt okänsliga aft de inte inser att de många börsklippen är mentalhygieniskt påfrestande under en viktig lönerörelse dä kampen mot inflationen är sä angelägen. Mot denna bakgrund är def också förvånande att vissa politiker på fullaste allvar tycks mena att man under nuvarande känsliga avtalsrörelse kan sänka skatten kraftigt enbart för höginkomsttagare. Vem skulle kunna regera i det psykologiska klimat som dä uppstod?

I kds ekonomisk- och skattepolitiska motion anvisar vi en rad fördelningspolitiska åtgärder som vi anser skulle underlätta avtalsrörelsen och samtidigt bidra till ett rättfärdigare samhälle. Lät mig nämna några: -Vi vill sänka momsen på baslivsmedlen med 10 procentenheter. Den utgiften skulle finansieras med en höjning av momsen på övriga varor med 1,9 procentenheter.

- Vi vill införa vårdlön, som ökar valfriheten för småbarnsföräldrar och samfidigt ger familjer med en hemarbetande förälder ökad köpkraft,

- Vi vill också aff def skall finnas räft att tudela inkomsten vid beskattningen. Detta skulle bättre än nuvarande system anpassa skatteuttaget till försörjningsansvaret. Lät mig ge ett exempel på hur orimligt nuvarande skattesystem slår mot tvä olika familjer med samma totalinkomst och samma utgifter. Om båda makarna i en familj arbetar halvtid, så att föräldrarna kan furas om att vara fillsammans med barnen, betalar de 38 000 kr, i skaft vid en inkomst på 65 000 kr, vardera - alltså sammanlagt 130 000 kr. Är däremot arbetsmarknaden sädan aft detta ej är möjligt eller om en av föräldrarna vill vara hemma tillsammans med barnen pä heltid medan den andra föräldern förvärvsarbetar på helfid blir skaften 49 000 kr, vid en inkomst pä 130 000 kr. Trots att dessa familjer har samma inkomster, samma utgifter, samma försörjningsansvar ökar alltså skatten med 11 000 kr. En tudelning av inkomsten vid beskattning skulle utjämna denna orättvisa och jämställa olika familjetyper med varandra,

- Vi vill också ha ökade regionalpolitiska insatser. Dessa insatser presenterar
vi i särskilda motioner - och def är åtgärder som onekligen skulle förbättra
sysselsättningen i glesbygden. Vi vill för detta anslå 300 milj, kr, utöver vad
regeringen föreslår,

I regeringens skatteproposifion föreslås bl, a, en höjning av grundavdraget från 7 500 kr, fill 9 000 kr, år 1987 och till 10 000 kr, är 1988, vilket skulle ge alla inkomsttagare en liten skattesänkning, I kds har vi alltid ivrat för att samhället i första hand skall prioritera skattelättnader för barnfamiljer som bevisligen har det mycket svårt, dvs, enförsörjarfamiljer och de med en deltidsarbetande. Regeringens skaffeförslag är sympatiskt i sä måtto att def innebär sänkt skatt för samtliga inkomsttagare. Nackdelen med regeringens förslag är aft skillnaderna mellan familjer med tvä förvärvsarbetande och dem med en förvärvsarbetande ytterligare förstärks. Fördelningspolitiken mäste ta hänsyn till hur hushällens ekonomi ser ut, och dä framstår en tudelning av inkomsten vid beskattningen som en mer angelägen åtgärd än en höjning av grundavdraget.

Jag vill också, herr talman, klargöra att kds inte accepterar regeringens förslag fill höjd oljeskaft i dagens läge.

För att avtalsrörelsen skall underlättas, speciellt i tjänstemannagrupperna, och för aff inflationen inte skall höja skaftetrycket bör skatteskalorna indexskyddas och marginalskatterna sänkas ytterligare. Regeringens förslag är ett steg i rätt riktning även om vi skulle vilja gä snabbare fram, Alla med inkomst under 6,5 basbelopp, för närvarande 151 500 kr,, borde redan nästa är få maximalf 50 % i marginalskatt. Dessutom bör marginalskatfetakef sänkas fill 70 %,

Genom att bädda för låga nominella löneökningar, ta till vara def gemensamma som finns mellan opposition och regering och utnyttja de resurser som finns i samhället - bäde människor och maskiner - kan vi i Sverige fä skutan på rätt köl. Om vi misslyckas med detta och konkurrenskraften därigenom urholkas och en lågkonjunktur kommer med stigande arbetslöshet och krympande exportmarknad som följd, drabbar def knappast de välutbildade, de yrkeserfarna höginkomsttagarna. Det blir de lägufbilda-

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

101

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

de, de unga, de som redan i dag har def bekymmersamt, som fär betala priset för en misslyckad ekonomisk politik. Därför måste vi gemensamt lyckas, därför måste vi ta den gyllene chans som vi nu har.

Herr talman! Jag vill ocksä framföra mina yrkanden. När det gäller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken vill jag i första hand yrka bifall till motion 211, yrkande 1,1 andra hand yrkar jag bifall till reservation 1 av m, fp och c. Jag anser att denna reservation i flera sakpolitiska avseenden pä eff bättre sätt än utskottets majoritets skrivning visar på en framkomlig väg ur de ekonomiska balansproblemen. Bl, a, innebär reservafionen viktiga markeringar och ställningstaganden i löntagarfondsfrägan, i synen pä den offentliga sektorns expansion, skattepolifiken, valutaregleringen och stafs-budgetregleringen. Däremot är vi i kds nägot kritiska till den till synes onyanserade betoningen av att det nu skulle vara "hög tid att sätta tillväxten i centrum för den ekonomiska politiken". Efterkrigstidens ensidiga betoning av den ekonomiska tillväxten har enligt vär mening haft ett högt mänskligt pris, Flyttlass, miljöförstöring, anonymitet och sociala problem blir resultatet av en politik som betonar tillväxten ensidigt. Ekonomisk tillväxt är givetvis positiv och bl, a, angelägen för att arbetslösa människor skall fä arbete. Men ekonomisk tillväxt fär aldrig prioriteras före miljöhänsyn och hushållning med begränsade naturresurser.

Regeringen måste ta eff stort ansvar för att underlätta avtalsrörelsen. Vi i kds tror inte aft ökade egenavgifter till arbetslöshetskassorna är en framkomlig väg för att få tillstånd låga nominella löneavtal. Tvärtom kan det innebära att allt färre ansluter sig till A-kassorna, vilket leder till aft människor vid arbetslöshet sfär utan det skyddsnät som denna försäkring innebär,

I treparfireservationen saknas ocksä en stark betoning av hur viktig fördelningspolitiken är för aft hjälpa utsatta grupper och underlätta avtalsrörelsen.

Herr falman! Jag vill också passa på aft yrka bifall till motion 1985/86:Fi211 yrkandena 2 och 3 samt till reservationerna 4, 5, 7, 12 och 15, Jag vill ocksä, slutligen, yrka bifall i första hand till ett särskilt yrkande, i anslutning till mofion Fi205, som delats i kammaren och som lyder:

9, beträffande löntagarfonder

a) att riksdagen med avslag pä motionerna 1985/86:Fi201 yrkandena 3 och 4 och 1985/86:215 yrkande 2 samt med bifall fill motionerna 1985/86:Fi201 yrkandena 1 och 2, 1985/86:Fi205 yrkande 1, 1985/86:Fi208, 1985/ 86:Fi210, 1985/86:Fi212 och 1985/86:215 yrkande 1 som sin mening uttalar aft löntagarfonderna snabbt skall avvecklas,

b) att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Fi205 yrkande 2 uttalar sig för aft löntagarfondernas medel skall överföras fill AP-fonderna,

I andra hand yrkar jag bifall till den gemensamma reservationen nr 10 av m, fp och c.

102

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I (de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken) Först biträddes reservation 2 av Hans Petersson i Hallstahammar - som

ställdes mot motion Fi211 av Alf Svensson i motsvarande del - med

acklamation. Härefter biträddes reservation 1 av Björn Molin m. fl. med 150 röster mot

18 för reservafion 2 av Hans Petersson i Hallstahammar, 143 ledamöter

avstod från aft rösta, Slufligen bifölls utskottets hemställan med 162 röster mot 147 för

reservafion 1 av Björn Molin m,fl.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Mom. 2 (regional balans som övergripande mål för den ekonomiska

politiken)

Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 38 för hemställan i reservation 3 av Nils G, Åsling och Britta Hammarbacken, 3 ledamöter avstod från aft rösta.

Motivering

Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 4 av Björn Molin m, fl, anförda mofiveringen - godkändes med acklamation.

Mom. 4 (valutapolitiken)

Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 150 för reservation 5 av Björn Molin m, fl.

Mom. 5 (kreditpolitiken och placeringsplikten)

Utskottets hemställan bifölls med 194 röster mot 113 för reservation 6 av Björn Molin m,fl, 3 ledamöter avstod frän att rösta.

Mom. 6 (vidgad prioriterad långivning)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservafion 7 av Nils G, Åsling och Britta Hammarbacken - bifölls med acklamation.

Mom. 7 (bilkrediter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservafion 8 av Lars Tobisson m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 8 (sänkning av räntan)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Hans Petersson i Hallstahammar - bifölls genom uppresning.

Mom. 9 (löntagarfonder)

Först biträddes reservafion 10 av Björn Molin m, fl, - som ställdes mot det av Alf Svensson under överläggningen framställda yrkandet - med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemsfällan med 161 röster mot 150 för reservation 10 av Björn Molin m,fl.

103

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Finansdebatt

Mom. 10 a (förslag fill förändringar i reglerna för de s, k, förnyelsefonderna) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Lars Tobisson m,fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 10 b (utnyttjande av förnyelsefondernas medel)

Utskottefs hemställan - som ställdes mot reservafion 12 av Björn Molin m, fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 10 c (förslag till en utbyggnad av förnyelsefonderna)

Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 18 för reservation 13 av Hans Petersson i Hallstahammar,

Mom. II (investeringsfonder)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservafion 14 av Lars Tobisson m. fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 12 (exporfdepositioner)

Utskottets hemställan, som ställdes mot

dels reservation 15 av Björn Molin m,fl,,

dels reservation 16 av Lars Tobisson m, fl,, bifölls med acklamation.

Mom. 13 (de allmänna riktlinjerna för budgefregleringen)

Först biträddes reservation 20 av Hans Petersson i Hallstahammar- som ställdes mot mofion Fi211 av Alf Svensson i motsvarande del - med acklamation.

Härefter biträddes reservafion 19 av f>Jils G, Åsling och Britta Hammarbacken med 43 röster mot 18 för reservation 20 av Hans Petersson i Hallstahammar, 251 ledamöter avstod frän att rösta.

Därpå biträddes reservation 18 av Björn Molin och Anne Wibble med 45 röster mot 39 för reservation 19 av Nils G. Åsling och Britta Hammarbacken. 228 ledamöter avstod frän att rösta.

Härefter biträddes reservation 17 av Lars Tobisson m.fl. med 67 röster mot 45 för reservation 18 av Björn Molin och Anne Wibble. 200 ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemsfällan med 144 röster mot 67 för reservafion 17 av Lars Tobisson m, fl, 100 ledamöter avstod frän att rösta.

Mom. 15 (undantag från nolldirektiven för utredningar på handikappområdet)

Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 18 för reservafion 21 av Hans Petersson i Hallstahammar, 2 ledamöter avstod frän aft rösta.

Mom. 16 (finansiering av samhällets sjukvård)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservafion 22 av Hans Petersson i Hallstahammar - bifölls med acklamation.

104

Mom. 17 (den kommunala ekonomin) Prot. 1985/86:93

Utskottets hemställan, som ställdes mot 12 mars 1986

dels reservation 23 av Lars Tobisson m. fl,, ~

dels reservation 24 av Björn Molin och Anne Wibble, dels reservation 25 av Nils G, Åsling och Britta Hammarbacken, dels reservation 26 av Hans Petersson i Hallstahammar, dels mofion Fi211 av Alf Svensson i motsvarande del,

bifölls med acklamation.

Mom. 18 (kommunalf skaftestopp)

Utskottefs hemställan - som ställdes mot reservafion 27 av Lars Tobisson m, fl, - bifölls med acklamation.

Mom. 19 (förenklad statsbidragsgivning fill kommunerna) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 206 röster mot 106 för hemställan i reservation 28 av Lars Tobisson m, fl.

Motivering

Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 29 av Björn Molin och Anne Wibble anförda motiveringen - godkändes med acklamation.

Mom. 20 (kompensation för indragning av statsbidrag till kommunerna) Hemställan

Utskottets hemsfällan - som ställdes mot hemställan i reservafion 30 av Hans Petersson i Hallstahammar - bifölls med acklamation.

Motivering

Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 31 av Lars Tobisson m,fl, anförda motiveringen - godkändes med acklamation.

Övriga tnoment Utskottets hemställan bifölls.

6 § Föredrogs

Konstitutionsutskottets betänkanden

1985/86:17 Anslag fill allmänna val (prop, 1985/86:100 delvis) 1985/86:18 Stöd till polifiska parfier (prop, 1985/86:100 delvis) 1985/86:19 Anslag till de kungl, hov- och slotfsstaferna (prop, 1985/86:100 delvis)

Skatteutskottets betänkande

1985/86:23 Vissa anslag för budgetåret 1986/87 inom finansdepartementefs verksamhetsområde (prop, 1985/86:100 delvis)

105

Prot. 1985/86:93 Kulturutskottets betänkande

12 mars 1986 1985/86:13 Anslag pä filläggsbudget II (prop, 1985/86:101 delvis)

Bostadsbidrag

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

7 § Bostadsbidrag

Föredrogs bosfadsufskoffefsbefänkande 1985/86:12 om anslag till bostadsbidrag m, m, (prop, 1985/86:100 delvis).

106

Anf. 62 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! Bostadspolitiken har nu bevisligen blivit sä komplicerad och svåröverskådlig att infe ens regeringen kan överblicka konsekvenserna av alla de förslag som den lägger fram. Det är hög fid för ett nytt system i vad gäller stödet till barnfamiljerna.

Man kan visserligen hävda aft de inkomstprövade bostadsbidragen stoppat till de värsta hälen i utsatta barnfamiljers plånböcker, men den dystra sanningen är ändå aff varje höjning av de inkomstprövade bidragen gör det svårare för ännu fler barnfamiljer att själva förbättra sin ekonomi. Orsakerna till detta är de marginal- och tröskeleffekter som följer av bostadsbidragssystemet.

En familj som uppbär bostadsbidrag och som lyckas höja sin hushållsin-komsf kommer att drabbas infe bara av marginaleffekterna i skattesystemet utan även av minskade bostadsbidrag.

Inkomstprövningen av bostadsbidragen tar inte hänsyn till om underhållsbidrag eller bidragsförskott utgår. Inkomstprövningen sker dessutom mot familjens bruttoinkomst utan hänsyn till hur mycket som går bort i skatt. Detta missgynnar ytterligare familjer som endast har gemensamma barn och familjer där hushållsinkomsten främst tjänas in av en förälder.

Omkring 55 % av trebarnsfamiljerna och 70 % av familjerna med fyra barn har i dag bostadsbidrag.

För aft minska marginaleffekterna för dessa hushåll och öka deras förmåga att själva förbättra sin ekonomi bör de inkomstprövade bostadsbidragen så långt möjligt ersättas av ett grundavdrag för barn vid beskattningen, lägre inkomstskatter och flerbarnstillägg.

Vi har i vär mofion föreslagit att under en övergångsperiod ett bostadsbi-dragssystem med rättvisa inkomstprövningsregler som utgår frän disponibel inkomst efter skaft skall fillämpas,

I propositionen, som ligger till grund för det betänkande som vi nu behandlar, har regeringen föreslagit aft såväl den nedre som den övre hyresgränsen höjs från den 1 juli defta är. Höjningen av den nedre hyresgränsen under löpande budgetår kan innebära minskade bostadsbidrag för dem som har en bostadskostnad som är lägre än den gällande övre hyresgränsen eller som överstiger den övre hyresgränsen med mindre än 150 kr. Anledningen till detta är att bidragsfagaren inte helt eller inte alls kan utnyttja en höjning av den övre hyresgränsen, medan han däremot tappar den del av bostadsbidraget som blir följden av att den nedre hyresgränsen

höjs. Propositionens förslag kan leda till att vissa bidragstagare får lägre bostadsbidrag frän den I juli 1986, Minskningen kan bli högst 120 kr, per månad.

Utskottet har därför anslutit sig bl, a, till den moderata motionen med oförändrad nedre hyresgräns under 1986, Då utskottet bibehållit den ekonomiska ram som regeringen föreslagit, innebär det att den övre hyresgränsen inte kan höjas fullt ut i enlighet med regeringens förslag från den 1 juli 1986,

Vad sä gäller höjda inkomstgränser vill jag hänvisa till värt förslag om en successiv avveckling av bostadsbidragen. Jag yrkar därför avslag på höjningen av bostadsbidragen.

Utskottsmajoriteten har genom ett tillkännagivande till regeringen förekommit bostadskommitténs betänkande om återinförande av bostadsbidrag till hushåll utan barn. Det finns all anledning att avvakta den fortsatta beredningen av bostadskommitténs betänkande.

Herr talman! Förhoppningsvis skall vi inom en snar framfid få tillfälle att diskutera eff nytt sysfem för stöd till barnfamiljerna genom att bostadskommittén avlämnat sitt betänkande,

Def torde också vara ett intresse för regeringen aft komma fram till enklare och mera rättvisa regler, som innebär att regeringen kan överblicka konsekvenserna av sina förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,2,3, 6,8,10,13 och 17,

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Meddelande om interpellation

Kammaren beslöt aff förhandlingarna skulle fortsättas kl, 19,30,

8 § Meddelande om interpellation

Meddelades att följande interpellation framställts

den 12 mars

1985/86:145 av Maria Leissner (fp) till statsministern om regeringsåtgärder till förmän för judarna i Sovjetunionen:

I Sovjetunionen lever ca 2 miljoner judar, vilket motsvarar ca 0,6% av unionens befolkning. De sovjefiska judarna utgör ca 20 % av världens judar och är den enda kvarvarande större gruppen judar som inte tillåts att fritt utvandra fill Israel,

Resolution i Europarådet

Europarådet dokumenterade 1985 utförligt den prekära situafionen för judarna i Sovjetunionen, Dokumentationen kan sägas vara sammanfattad i följande fyra meningar:

"I USSR är judarna nekade möjligheten att leva såsom judar fria från fruktan och diskriminering, och som ett resultat av diskriminerande åtgärder och medveten polifik, möter de stora svårigheter både närdet gäller aft utöva sin kultur och vidmakthålla sina traditioner, och detta ocksä när def gäller aft

■107

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Meddelande om interpellation

föra sitt kulturella och religiösa arv vidare till sina barn, Pä samma gång är de förhindrade att lämna USSR, Detta att de nekas åtnjuta de mänskliga rättigheterna utgör ett brott mot flera internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna inklusive den 'Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna' och den 'Internationella konvenfionen om civila och politiska rättigheter' såväl som mot Sovjetunionens grundlagar. Den sovjetiska politiken mot judarna överensstämmer inte heller med de punkter som stadfästs i Slutdokumentet frän Helsingforskonferensen,"

I sin enhälligt antagna resolution nr ADOC5445,N (rapportör riksdagsman Kurt Hugosson) uttalar Europarådet sitt bekymmer över den ytterst besvärliga situafionen för judarna i Sovjetunionen. Rådet är djupt oroat över de ständiga trakasserierna, rättegångarna och fängslandet av judar som söker tillstånd aft utvandra och över den fortsatta antisemitismen i det sovjefiska samhället.

Europarådet konstaterar, att judarna i Sovjetunionen är en undertryckt kulturell minoritet och befraktar den rådande situationen såsom ett fall för internationellt bekymmer.

Efter aft Europarådet konstaterat att fortfarande mer än 350 000 judar har uttryckt sin önskan aff lämna Sovjetunionen men inte fått tillstånd och att antalet årligen beviljade utresetillstånd minskat från mer än 51 000 är 1979 till under 1 000 är 1984, uppmanar Europarådet den sovjefiska regeringen:

a. att fillåta judarna i Sovjetunionen att leva utan att bli diskriminerade och
åtnjuta rätten att utöva sin judiska religion, sina kulturella traditioner och
aft undervisa i och studera hebreiska;

b. att upphöra med spridandet av antijudisk propaganda;

c. aft frige alla judiska samvetsfångar;

d. att tillåta de judar som så önskar att utvandra till Israel eller till andra
länder.

Med hänvisning till Europarådets uppmaning till sina ledamöter att agera i sina resp. parlament har en fempartimotion i januari väckts i riksdagen med hemställan att riksdagen

- uttalar sitt stöd för Europarådets fyra resolutionskrav och

- uppmanar regeringen, att med företrädare för den sovjefiska regeringen pä lämpligt sätt ge uttryck för aft riksdagen står bakom Europarådets resolution.

108

Aktuella läget

Det aktuella läget för judarna i Sovjetunionen kan beskrivas enligt följande:

- Inga böcker på något språk om judisk historia och kulfur trycks numera, och import av sädana böcker är förbjuden.

- Privata seminarier i judisk historia och kultur har på senare år handgripligen förhindrats av sovjetiska myndigheter. Inga judiska skolor finns.

- Mindre än 60 synagogor finns kvar i dag och såvitt känt endast fem rabbiner.

- Judar är förvägrade rätten aft bilda riksomfattande, regionala eller lokala religiösa organisationer och att publicera religiösa bulletiner och tidskrifter. Ingen hebreisk bibel har tryckts på över 50 är.

- De få möjligheter som finns vid vissa universitet att studera hebreiska är stängda för judar. Varje försök aft privat undervisa i och studera hebreiska har undertryckts av myndigheterna. Vid husundersökningar i hemmen konfiskeras hebreiska böcker, lärare och elever varnas av myndigheterna att fortsätta studierna osv.

- På samma gäng som ufvandringsmöjligheterna hårt beskurits har trakasserier, arresteringar och fängslandet av judiska aktiva studerande och lärare intensifierats från 1984.

Talande fakta:

- Omkring 10 000 personer har bevisligen ansökt om utresetillstånd en eller flera gånger och varit beredda att kämpa för sin rätt att få utvandra, s. k. refusniks.

- Tusentals refusniks har väntat mer än fem är pä utresetillstånd.

- Mer än 120 familjer väntar på tillstånd sedan mer än fio år.

- 19 refusniks avtjänar för närvarande straff för diverse "fabricerade brott" medan de i realiteten dömts för aft de begärt utresetillstånd och undervisat i eller studerat hebreiska.

- 21 refusnikfamiljer, som fidigare avtjänat straff, har ännu infe beviljats de på nytt sökta utresetillstånden.

- I dagarna förbereds rättegångar mot ytterligare refusniks.

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Meddelande om interpellation

Fem personexempel:

1. MARIA och VLADIMIR SLEPAK, födda 1926 och 1927, Moskva, sökte utresetillstånd första gängen redan 1970. har varit förvisade till Sibirien i fem år, har tvä söner med familjer i Israel och USA, men har i dagarna fått avslag pä sin senaste ansökan om utresetillstånd med beskedet att "vi behåller er så länge vi behöver".

2. IDA NUDEL, ca 55 är, sökte utresetillstånd första gången för mer än tio år sedan, har varit förvisad fyra år till Sibirien, är nu förvisad frän Moskva fill Bendery, har som enda släkting en syster i Israel och inga släktingar i Sovjetunionen men förvägras fortfarande utresetillstånd.

3. YOSIF BEGUN, född 1932, Moskva, sökte utresetillstånd första gången 1971, har fidigare varit förvisad fill Sibirien, är nu dömd till tolv års fängelse och förvisning för "fabricerade brott", i realiteten för sin vägran aft sluta undervisa i hebreiska. Han skall nu tillbringa ett halvår i läger med sträng regim bl. a. för sin vägran aft avstå frän att fira den judiska sabbaten.

4. LEONID VOLVOVSKY, 43 år. Gorki. sökte utresetillstånd första gången 1974, dömdes i oktober 1985 till fre år i nrbetslåger för "förtnl av Sovjetstaten". Hans enda "brott" består i att leva enligt den judiska religionens krav.

5. VLADIMIR LIFSHITZ. 44 år, Leningrad, talade och skrev till försvar av Volvovsky och andra refusniks, arresterades i januari 1986, anklagas nu för "förtal av Sovjetstaten", Det enda bevismaterial som konfiskerats är

109

Prot. 1985/86:93 12 mars 1986

Meddelande om interpellation

handlingar rörande familjens utresetillstånd och kopior av brev som Lifshitzsänt bl, a, till kommunisfledare i väst inför den 27:e partikongressen i Moskva i februari.

Sammanfattningsvis kan sägas aft situationen för refusniks är ytterst oroande, Sovjetunionens sätt att stoppa familjeåterföreningnrnn, förföljn och straffa dem som söker utresetillstånd och/eller önskar utöva sin judiska religion utgör ett klart brott mot såväl Helsingforsdokumentet som Sovjetunionens egna lagar och internationella förpliktelser, Helsingforsdokumentet och antagna tillägg bl, a, vid uppföljningskonferensen i Madrid har sädan utformning, att samtliga undertecknande stater har ett gemensamt ansvar för att överenskommelserna följs. Problemet är inte längre en isolerad fråga för den enskilda staten.

"Fredens fortbestånd fordrar att mänskliga rättigheter respekteras i alla länder", står det i en appell hösten 1985 undertecknad av ledande dissidenfer i Polen. Ett verksamt bidrag fill världsfred skulle vara om stormakten Sovjetunionen kunde förmås respektera de mänskliga rättigheterna.

Laglig rätt till repatriering

Ett hundratal judiska vetenskapsmän, tillika refusniks, från sex olika städer i Sovjetunionen har gemensamt undertecknat ett dokument, i vilket de sakligt argumenterar för en allmän och legal rätt för de sovjetiska judarna till frivillig repatriering till Israel. De är angelägna att framhålln ntt de inte avser aft diskussionen om en sädan allmän rätt till repatriering skall inskränka Helsingforsdokumentefs äterföreningsmöjligheter för familjer.

Vetenskapsmännen gör en juridisk analys nv begreppet repatriering och finner, aft en sådan är helt i överensstämmelse med gällande sovjetisk lag. Man anför som exempel prakfiska fall av repatriering pä frivillig bas, dä armenier tilläts bli repatrierade fill Sovjetunionen och polacker från Sovjetunionen till Polen efter andra världskriget. Även frivillig repatriering av spanjorer och greker från Sovjetunionen anförs som exempel på att Sovjetunionen såväl teoretiskt som praktiskt accepterat begreppet frivillig repatriering.

Sovjetunionens definition av begreppet "hemland" i anslutning till repatriering har varit vid. Bl. a. har hemland tolkats som ett land som en befolkningsgrupp tidigare levat i, som ett land där en etnisk minoritet anser aft dess majoritet bor och som ett land till vilket en nationell minoritet är bunden av känslomässiga eller historiska band och traditioner.

Dokumentundertecknarna finner, ntt en legnl rätt för judnrna i Sovjetunionen till frivillig repatriering fill Israel väl skulle överensstämma med sovjetisk och internationell teori och praxis. De ser en sådan repntrieringsrätt såsom en begränsnd tillämpning nv de allmänna mänskliga rättigheterna enligt FN och andra internationella överenskommelser.

De judiska vetenskapsmännen hoppas därför, ntt såväl Sovjetunionen som västerländskn stnter sknll finna en sådan begränsad repatriering möjlig att förverkliga och vädjar om stöd härför.

110

Med hänvisning till Europarådets uppmaning och till vad jag i övrigt anfört vill jag fråga statsministern:

Avser statsministern aft vid sitt besök i Moskva med den sovjefiska statsledningen

- dels fa upp Europarådets ovan återgivna fyra resolutionskrav,

- dels i övrigt beröra den djupa oro som västvärlden känner inför den pressande situation i vilken många sovjetiska judar lever och de avvikelser från Helsingforsdokumentet som Sovjetunionen gör sig skyldig fill,

- dels också diskutera Sovjetjudars eget krav om en allmän och legal rätt till frivillig repatriering till Israel?

Prot, 1985/86:93 12 mars 1986

Meddelande om fråga

9 § Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 12 mars

1985/86:417 av Per-Olof Strindberg (m) till jordbruksministern om åtgärder för aft underlätta investeringsverksamheten inom jordbruket:

Mot bakgrund av den svåra situation som svenskt jordbruk befinner sig i måste olika åtgärder vidtas för aft förbättra läget. En åtgärd, som skulle underlätta investeringsverksamheten inom jordbruket, vore att frisläppa medel i den allmänna investeringsreserven, även om de infe varit bundna så läng tid som reglerna föreskriver.

Jag vill därför fråga jordbruksministern om han vill medverka till en sådan åtgärd,

10 § Kammaren åtskildes kl, 17,49,
In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Gunborg Apelgren