Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1985/86:160

Tisdagen den 3 juni

Kl. 09.00

1 § Justerades protokollet för den 26 maj.

2 § Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkande 1985/86:29 Socialförsäkringsutskottets betänkande 1985/86:22 Socialutskottets betänkanden 1985/86:28-31

3 § Sveriges Radio

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1985/86:21 om Sveriges Radios verksamhet m.m. (prop. 1985/86:99).

Anf. 1 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Om fyra veckor löper det förlängda nu gällande avtalet mellan staten och de olika företagen inom Sveriges Radio-koncernen ut. I kulturutskottets betänkande 21 behandlas proposition 99 om Sveriges Radios verksamhet och det nya avtal som börjar gälla den 1 juli för sex år framåt. Till betänkandet är tio reservationer fogade, varav sex från vpk och fyra från de övriga partierna. Det är med andra ord ett förhållandevis enigt betänkande, vilket inte är förvånande mot bakgrund av hur förarbetet för propositionen lades upp. När beredningsgruppen lade fram sitt förslag var den kommande verksamheten i princip fastlagd.

Sveriges Radios verksamhet och programpolitiken intresserar nästan hela svenska folket. Sverige har i dagca390TV-licenserper 1 000 invånare, vilket visar på en mottagartäthet som ligger betydligt över genomsnittet i EG och Japan. Genom den monopolsituation som finns i värt land ligger vi när det gäller antalet sändningstimmar under vad som gäller för övriga Västeuropa och Japan och naturligtvis USA. Vissa anser det vara bra att vi har en begränsad sändningstid. Erfarenheterna från USA visar på negativa konsekvenser av ett alltför stort utbud särskilt när det gäller barn och ungdomar. Å andra sidan står vi inför en utveckling av mediasituationen, som kommer att medföra ett stort utbud av TV-program genom satellitsändningar vare sig vi vill det eller inte. Dessutom har video utvecklats snabbare än som förväntats. Om den tid som svenska folket tittar på videoprogram läggs samman med TV-tittandet, torde vi nå relativt högt också i fråga om tittartid. Detta om kvantiteten.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

TV i alla dess former har kommit för att stanna och utgör en så väsentlig faktor i utnyttjandet av vår fritid att intresset i den allmänna debatten helt följdriktigt riktats mot kvaliteten på utbudet. Naturligtvis finns det olika åsikter om programpolitiken i fråga om ett medium som TV. Åsikterna om vad som menas med god kvalitet är nog mera eniga. Å andra sidan är det fel att i stark strävan att öka andelen svenskproducerade program påstå att ett program bara genom att vara producerat här i Sverige skulle garantera god kvalitet. Vi producerar många dåliga program också i Sverige, samtidigt som många program av hög kvalitet produceras i andra länder. Ofta gäller att ett bättre program är dyrare i inköp. Lika säkert gäller att mera pengar för programproduktion inte alltid garanterar högre kvalitet.

Utskottet gör vissa uttalanden om programverksamheten, som jag särskilt vill beröra. Kulturutskottet uttalade 1978 att det är en oavvislig skyldighet för programföretagen att låta programutbudet präglas av stor försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag, I alldeles särskild grad bör försiktighet iakttas i fråga om program som är avsedda för barn eller som genom sin placering kan förväntas bli sedda av barn. Inslag av våld i underhållningsprogram bör minskas så långt det är möjligt. Utskottet vidhåller med bestämdhet sin uppfattning från 1978.

Förhandsgranskning av TV-program varken får eller skall ske. I utskottets uttalande ligger en uppmaning till programföretagen att beakta våra synpunkter - det slutgiltiga avgörandet ligger alltid hos programbolaget.

Utskottet har behandlat flera motioner med synpunkter på programsättningen. Dessa har rört välmotiverade krav på program om bl. a. hälsoupplys ning, konsumentfrågor, jämställdhet och krav på motverkande av fördomar om rasdiskriminering. Utskottet har inte velat ansluta sig till förslag om att särskilda föreskrifter skall tas in i avtalet utan erinrar om de regler som gäller med programbolagens skyldighet till allsidig information och att stimulera till debatt i viktiga samhällsfrågor.

När det gäller programsättningsprinciperna i övrigt kommer en större förändring att ske. Jag syftar då på förslaget att dela in TV:s verksamhet i två kanaler där den ena kanalen skall vara en Stockholmskanal och den andra skall sända regionalt producerade program och kallas rikskanal. Utskottet har under sitt beredningsarbete blivit övertygat om att det finns starka skäl för en sådan uppdelning. Fortsatta överväganden bör göras med inriktning därpå.

Vi har under den gångna avtalsperioden kunnat konstatera att allt fler och kvalitativt goda program produceras ute i distrikten. Om dessa nu sammanförs till en kanal kommer regionerna att ytterligare kunna profilera sig, vilket kan komma att medföra att strukturerna på de olika kanalerna blir mer olika än vad som gäller i dag. Samtidigt måste vi konstatera att det konkurrensförhållande som nu råder mellan de olika kanalerna kommer att upphöra.

Enligt informationer som utskottet fått kommer tittarna att i första hand lägga märke till olikheter i sändningstider. Utskottet säger emellertid att det är viktigt att det under den del av dygnet då större delen av befolkningen har möjlighet att se TV skall finnas en valmöjlighet mellan program i Sveriges Television där strävan till mångfald och hög kvalitet skall vara två av ledstjärnorna.

Sveriges Radio

Man kan naturiigtvis fråga sig vilken del av dygnet som här åsyftas. Detta Prot. 1985/86:160 framgår inte klart av propositionen, och jag vill därför själv uttala den 3 juni 1986 förhoppningen att denna tid inte sätts för snävt. Det vore olyckligt om Stockholmskänalen svarade för mer än två tredjedelar av sändningstiden och rikskanalen bara fick några timmar per kväll till förfogande.

Det är också viktigt att resursfördelningen mellan de två kanalerna blir förhållandevis jämn så att inte enbart Stockholmskanalen får ensamrätt på inköpta program. Jag behöver bara erinra om nackdelen av att internationella idrottstävlingar eller inköpta underhållningsserier inte skulle få sändas annat än i Stockholmskanalen. Då skulle kanal 2 kunna bli den "bonnaka-nal" som motståndarna till uppdelningen uttryckt farhågor för.

Jag vore tacksam om kulturministern, som sitter här, ville redogöra för vad han i propositionen menar med "den tid då huvuddelen av befolkningen kan se på TV", Hur är det t. ex. med lördageftermiddagar och dagsprogrammen på söndagarna? Och hur kommer resursfördelningen att ske?

Var skall nu ledningen för rikskanalen ligga? Ingen i utskottet har motsatt sig att det är Sveriges Radio som har ett starkt inflytande på det beslutet.

Gemensamt för majoriteten och reservanterna är kravet på att ekonomiska, regionalpolitiska och kulturpolitiska faktorer vägs in i bedömningarna om lokalisering av ledningen för rikskanalen.

Majoritetens - socialdemokraterna och vpk - skrivning är emellertid orimlig så till vida som man visserligen anför att det finns skäl för att förlägga ledningen utanför Stockholm men i övrigt ingenting säger om hur detta skall kunna ske.

Vi reservanter har funnit att skälen för att förlägga ledningen utanför Stockholm har betydande tyngd. En sådan omstrukturering kostar pengar, och vi anser att efter det att Sveriges Radio utrett frågan, gjort sina bedömningar och redovisat kostnaderna för en förflyttning skall man om beslutet om en utflyttning fattas kunna komma tillbaka till regering och riksdag för att begära medel till den. Om Sveriges Radio - vilket majoriteten föreslår - skulle använda radiofondens medel till att bekosta en sådan utflyttning, är det ganska säkert att beslutet blir att bägge kanalerna skall ledas från Stockholm. Reservanternas förslag ger en frihet att förutsättningslöst göra bedömningarna och att fatta beslut med anledning av dessa.

Herr talman! Vi moderater ser med tillfredsställelse att det blir allt svårare att upprätthålla ett TV-monopol i vad avser fittandet. Kabelutbyggnaden går fortare än väntat och redan nästa år kommer det internationella utbudet att ytterligare öka.

Tele-X kommer att sända över två kanaler och en vanlig TV-kväll kommer tittarna i stora delar av landet att ha sju åtta kanaler att välja mellan.

När det gäller sändandet av program håller regeringen lika envist fast vid att här skall inga friheter beviljas. Det nu gällande förbudet mot reklam i TV innebär helt enkelt att inga nya rikstäckande kanaler kan komma till stånd.

Folkpartiets och moderaternas utskottsledamöter för i reservation 1 fram kravet på en tredje reklamfinansierad TV-kanal. Tillkomsten av en sådan skulle på ett utomordentligt sätt skapa möjligheter att få ett ökat antal svenskproducerade program, vidga möjligheterna för kulturskaparna att uttrycka sig i radio och TV och garantera tittarna en ökad valfrihet i etern.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Nästan alla länder använder reklam för att finansiera TV-produktion. Reklam når oss redan nu i satellitsändningar, och mer kommer. Upprätthållandet av monopolet och reklamförbudet skapar dessutom stora skillnader för människor med olika utbildningsbakgrund och från olika regioner. Storstadsbon med goda språkkunskaper får möjligheter till fritt val mellan olika kanaler som han eller hon kan väl tillgodogöra sig medan glesbygdsbon eller de som inte behärskar främmande språk blir hänvisade till de två svenska kanalerna, video och förhoppningsvis Tele-X.

Frekvenser för radio- och TV-sändningar är en allmän nyttighet och bör därför kunna komma hela svenska folket till godo. Etableringsfriheten borde i ett samhälle som vårt vara självklar. Reservanterna har i reservation nr 1 redogjort för hur en reklamfinansierad TV-kanal skulle fungera. Jag ser det som en ljuspunkt att inte ens de svenska socialdemokraterna i längden kommer att kunna hålla stånd mot utvecklingen och förr eller senare får vi säkert en fristående TV 3. Det är bara det att tiden löper fort. Inga planer finns på hur Sveriges Radio skall kunna konkurrera med de kommande satellitsändningarna, vilkas inflytande inte får underskattas.

Herr talman! På några punkter hemställer utskottet oni att riksdagen skall godkänna vad utskottet anfört. Det gäller bl. a. den s. k. tappningsrätten i samband med fillkomsten av en fjärde FM-kanal. Utskottet förutsätter här att Sveiges Radio med sitt kulturpolitiska ansvar inte tillåter att kanalen utöver lokalradions egna sändningar kommer att domineras av Riksradions program 3. Det skulle enligt utskottets uppfattning kunna medföra att vi fick två radiokanaler, som huvudsakligen präglades av lätt underhållning och lätt musik.

Samarbetet mellan Riks- och Lokalradion löper icke så väl som det finns förutsättningar för. Utskottet anser att det är möjligt att ytterligare fördjupa denna samverkan.

Åtskilliga motioner har väckts med anledning av att distriktsindelningen för Sveriges Radio inte alltid följer länsgränserna. För närvarande ingår inte hela Gävleborgs län i Gävle-Dala-distriktet, vilket inte är i linje med de önskemål som riksdagen uttalade 1978. Likaså är Södermanland uppdelat på två distrikt, vilket medför att vissa delar av länet får nyhetssändningar över Tvärsnytt och andra över Östnytt.

Brister i regionaltäckningen av landet finns på flera orter. Kulturutskottet anser att det är motiverat att särskilda åtgärder vidtas för att man skall komma till rätta med de här olägenheterna. Regeringen bör därför ge televerket i uppdrag att i samråd med Sveriges Radio kartlägga behovet av särskilt angelägna insatser för att förbättra situationen.

Utskottet anser sammanfattningsvis att programbolagen i framtiden bör få bestämma om lokal och regional indelning, men som regel bör gälla att gränserna för programbolagens verksamheter endast undantagsvis bör bryta någon länsgräns. I verkligheten innebär detta att invånarna i Gävle och Södermanland kan se framtiden an med ökad tillförsikt.

I reservation nr 9 tar utskottets moderata ledamöter upp frågan om medelsberäkningen för Sveriges Radio tillsammans med propositionens förslag om höjning av mottagaravgifterna.

Vi måste bygga våra bedömningar på vårt krav på en fristående reklamfi-

nansierad TV 3, vilket kommer att medföra att vi minskar kraven på Sveriges     Prot. 1985/86:160
Radio. Rationaliseringsverksamheten vid Sveriges Radio bör också kunna    3 juni 1986
drivas vidare. Dessutom kommer de nya programsättningsprinciperna utan      \            ]

tvivel att medföra besparingar. Hade så inte varit fallet, hade statsrådet med ° " '"

all säkerhet inte föreslagit omorganisationen. Detta medför att vi yrkar avslag på förslaget om höjning av mottagaravgiften och därmed begränsar Sveriges Radios medelsbehov fill 2 miljarder kronor.

Herr talman! Kulturutskottets betänkande nr 21 är inte särskilt tjockt, men det är komprimerat. Detta innebär att jag här bara har gjort en översikt av vissa områden. Det finns mycket att säga om bl. a. verksamhetens inriktning på t. ex. handikappade av olika slag, utbildningsradion och andra områden.

Det mest märkvärdiga med de nya avtal som nu kommer att tecknas är att de innebär mycket små förändringar i förhållande till vad som nu gäller. Moderbolaget kommer att få ett större och övergripande ansvar, men i övrigt kommer verksamheten att i stort fortgå som nu. Vi moderater kan med glädje konstatera att det avtal som tillkom under en borgerlig regering har visat sig vara så bra att de krav på genomgripande förändringar som socialdemokraterna förutsatte skulle bli aktuella när beredningsgruppen tillsattes har fått läggas åt sidan. Jan-Erik Wikström kommer närmare att beröra detta.

Låt mig till sist tillägga att utskottet har känt ett kulturpolitiskt ansvar vid behandlingen av propositionen och motionerna. För många människor utgör TV och radio de främsta källorna till kulturupplevelser, I begreppet public service ligger ett ansvar för Sveriges Radio att beakta detta faktum. Det är därför viktigt att produktionen av svenska program diversifieras, att frilansmedverkan får öka och att utläggningen av produktionsuppdrag ligger på en hög nivå. Bara då kan mångfalden garanteras, och därmed ökar möjligheten att tillfredsställa alla dem som med all rätt ställer höga krav på Sveriges Radio. Och bara då kan vi få möjligheter att hävda oss i den internationella konkurrensen, vilket är nödvändigt om vi fortfarande vill slå vakt om det som ligger i begreppet svensk kultur.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,4,8 och 9 och i övrigt fill utskottets hemställan.

Anf. 2 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp);

Herr talman! En av de vikfigaste förutsättningarna för att Sveriges Radio skall kunna fylla sin funktion i samhället på rätt sätt är att det kan bedriva sin verksamhet fritt och självständigt. Det räcker inte med att dess integritet inte träds för när. Det bör inte heller finnas utrymme för misstanken att dess verksamhet till någon del bestäms av ovidkommande hänsyn.

Därför är det så viktigt att varken de politiskt styrande, statliga myndigheter, intresseorganisationer eller kommersiella intressen fillåts öva inflytande på programverksamheten. Det är angeläget att företagets organisafion utformas så, att vi får bästa möjliga garantier för att inga utomstående krafter direkt eller indirekt påverkar förhållandena inom företaget.

Radioföretagens integritet kan hotas från flera olika håll. Vi får inte
blunda för det faktum att allteftersom etermediernas spridning och genom- 7

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

slagskraft ökar, allteftersom radion och televisionen blir alltmer dominerande informationsmedier, ökar också risken för att deras frihet och självständighet sätts i fråga. Det är ingen händelse att talet om en polifisk styrning av verksamheten - som ett hot, en risk och tyvärr stundom också som ett önskemål - har blivit vanligare under senare år.

Tendenser i den riktningen måste konsekvent och kraftfullt motarbetas. Det är nödvändigt att vi med alla tillgängliga medel slår vakt om Sveriges Radios integritet. Några inskränkningar i principen om etermediernas frihet och självständighet får inte ske.

En förutsättning för att denna grundläggande princip skall kunna hävdas framgångsrikt är emellerfid att friheten och självständigheten tillämpas under strikt iakttagande av det ansvar som ställningen som ett företag i allmänhetens tjänst ålägger Sveriges Radio, dess ledning och dess medarbetare.

Kravet på opartiskhet och saklighet och dess praktiska tillämpning är här centralt. Innebörden av detta krav kan förändras i takt med att debatten om olika företeelser i vårt samhälle blir öppnare. Självfallet bör programföretagen ha ett ansvar för att debattdeltagare, intervjuade och andra liknande medverkande ges möjlighet att uttrycka personliga åsikter och uppfattningar. Det är vikfigt med tanke på yttrandefriheten i radio och TV att programföretagen visar stor generositet i detta avseende.

Men man bör också liksom hittills kunna kräva att en mängd olika åsikter får komma till tals. Den enskilde bör oavsett åsiktsriktning ha möjlighet att i skilda sammanhang lägga fram sin personliga uppfattning i de ämnen som behandlas. Det är därför naturligt att kräva att varje programföretag svarar för att balans uppnås inom dess egen programverksamhet. Detta betyder inte att man inkräktar på radio- och TV-journalisternas möjligheter att välja den arbetsmetod och de infallsvinklar som bäst gagnar det ämne och den händelse som de vid ett visst tillfälle vill behandla. Också ensidiga program kan godtas, om programföretaget i ett annat för publiken naturligt sammanhang redovisar andra uppfattningar i samma ämne. På det här sättet fillgodoser kravet på oparfiskhet både en vidsträckt yttrandefrihet och publikens möjligheter att få en konkret och allsidig information i radio och TV.

Dessa principer förde jag fram i den riksdagsdebatt som föregick 1978 års beslut om Sveriges Radios verksamhet för avtalsperioden 1978-1986. De principerna ligger till grund också för den proposition som kammaren i dag behandlar.

Men 1978 var det strid om det organisationsförslag för Sveriges Radio som jag lade fram. Jag minns att Georg Andersson hårt kritiserade propositionen. Jag minns att Olof Palme, som då var oppositionsledare, mot slutet av debatten gick och deklarerade att socialdemokraterna ansåg sig ha fullt fria händer att föreslå en ändring av Sveriges Radios organisation efter ett regeringsskifte.

Det är mot denna bakgrund, herr talman, inte underligt att jag i dag uttalar min tillfredsställelse över att den socialdemokratiska regeringen nu föreslagit en i stort sett oförändrad organisation för Sveriges Radio för avtalsperioden 1986-1992. Den proposition som vi i dag tar ställning till är signerad av Bengt

Göranssson, men också av Olof Palme. De invändningar som i debatten 1978 anfördes mot förslaget har visat sig grundlösa. Numera inser även socialdemokraterna att det är en fördel med ett sammanhållet företag i koncernens form med ett moderbolag och fyra självständiga programbolag i stället för socialdemokraternas modell med ett bolag med Lokalradion som enda dotterbolag och Utbildningsradion utanför koncernen.

Det är sällan man läser en proposition, där det föredragande statsrådet på så gott som samtliga punkter instämmer i vad hans företrädare sagt. Det gäller framför allt i programfrågorna.

Naturligtvis är detta bra. Enigheten inför dagens beslut är mycket stor. Det beror på att regeringen har valt att följa 1978 års beslut på alla väsentliga punkter. Det beror vidare på ett gott arbete i den parlamentariska beredningen. Det beror också på det sakliga granskningsarbete som kulturutskottet svarat för. Enligt min mening har kulturutskottet gjort värdefulla preciseringar, t. ex. om Utbildningsradion och om utnyttjandet av en fjärde radiokanal.

Under utskottsarbetet har vi från folkpartiets sida föreslagit att en ytterligare höjning av mottagaravgifterna skulle ske för att minska underskottet i radiofonden och för att finansiera de uppgifter som utskottet nu ålägger televerket. Åven centern och vpk har varit beredda att på detta sätt förstärka resurserna för Sveriges Radio. Men socialdemokraterna har inte velat medverka till en sådan höjning. Jag beklagar det. Det hade varit motiverat med hänsyn till de tilläggsuppgifter som kulturutskottet nu lägger på Sveriges Radio och televerket. Vi har emellertid eftersträvat enighet också i denna fråga och har därför inte fört fram vårt förslag som en särmening.

På en avgörande punkt har vi från folkpartiet reserverat oss mot utskottets skrivning, nämligen beträffande en friare etablering av TV-företag. Denna fråga har inte varit föremål för arbete i den parlamentariska beredningen.

Vi anser att utvecklingen på TV-området är så snabb att det krävs snara riksdagsbeslut för att hålla takten med denna utveckling. Regeringen anger inga riktlinjer för detta, och därmed kommer viktiga beslut att skjutas på framtiden. Det gäller t. ex. den svenska televisionens förmåga att konkurrera med utländska satellitprogram och tillkomsten av en från Sveriges Radio fristående TV-kanal.

Vi anser att en fristående TV-kanal bör inrättas. Den bör kunna finansieras med reklamintäkter.

Utländska satellitsändningar når redan Sverige och kommer snart att göra det i väsentligt större utsträckning. Alla dessa sändningar finansieras med reklam. Svenska företag bör inte hänvisas till utländska kanaler för att få annonsera sina produkter i TV på den svenska hemmamarknaden.

TV-reklam förekommer nu i de flesta europeiska stater. Erfarenheterna från jämförbara länder tyder på att farhågorna för negativa effekter av TV-reklam för tidningsutgivningen har varit överdrivna. Det tycks snarare vara direktreklamen än dagspressens annonser som påverkas.

Reklamfinansiering av en kanal inom Sveriges Radio vidgar inte mångfalden och yttrandefriheten utan cementerar snarare monopolet. En kombination av licens- och reklamfinansiering innebär vidare en oemotståndlig

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

frestelse för statsmakterna att hålla igen tilldelningen av licensmedel och leder lätt till oförändrade, men mera osäkra resurser för programverksamheten.

Ett företag som svarar för en ny TV-kanal bör ha från staten fristående ägare. Ingen delägare bör ha ett dominerande inflytande.

Frekvenser för radio- och TV-sändningar är en allmän nyttighet, varför de bör användas pä ett sådant sätt att de i möjligaste mån kommer hela folket till godo. Liksom Sveriges Radio bör därför ett fristående TV-bolag sluta avtal med staten om vissa villkor för verksamheten. Regler som bör gälla för TV 3, liksom för Sveriges Radio, är bl. a. krav på saklighet och opartiskhet, vidsträckt yttrande- och informationsfrihet och på att tillämpa principerna om allas lika värde och den enskildes frihet och värdighet. Överträdelser bör prövas av radionämnden.

Den tid som står till buds för reklam bör begränsas. För att förhindra att reklamköpare påverkar programmens utformning kan man pröva att sälja annonstider via ett från programbolaget fristående företag, som köper tillgänglig annonstid av programföretaget och sedan säljer den till hugade annonsörer. Reklaminslag får sändas bara mellan program och under ett maximalt antal minuter per timme.

Det nya företaget bör ges stor självständighet. Det ligger emellertid i dess eget intresse att se till att TV 3 har ett brett programutbud som riktar sig till många olika intressegrupper.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

Herr talman! Bortsett från den punkt som jag nu berört och frågan om lokalisering av rikskanalen i TV, där majoritetens ståndpunkt är utomordentligt luddig, råder det bred enighet bakom det utskottsbetänkande som kammaren nu skall ta ställning till. Det finns anledning att vara tillfredsställd med detta. Nu har politikerna angivit förutsättningarna för Sveriges Radios verksamhet för den kommande sexårsperioden. Sedan blir det programföretagens sak att ta det fortlöpande ansvaret för de program som beslutet ytterst tar sikte på. Programmen är till för lyssnarnas och tittarnas skull. Sveriges Radio och dess programföretag skall även i fortsättningen stå i allmänhetens tjänst.

Anf. 3 KARL BOO (c);

Herr talman! Det förestående beslutet om Sveriges Radios verksamhet har större betydelse för landets medborgare än man kanske allmänt tror. Liksom tidigare skall den centrala målsättningen för verksamheten vara att den skall stå i allmänhetens tjänst. Detta innebär bl, a. att företagets publicistiskt oberoende ställning skall garanteras.

Det nya förslaget innebär - och det är en väsentlig ändring - att Sveriges Radio i fortsättningen får bestämma i nu riksdagsbundna frågor- t.ex. om sändningstidens längd och den regionala och lokala indelningen. Åven i vissa andra frågor får koncernen vidgade befogenheter att anpassa sin verksamhet till en förändrad mediesituation. Även om det bakom detta förslag till organisation och ändrade riktlinjer finns en bred enighet över partigränserna, finns det anledning att i det fortsatta arbetet, som tidigare sagts, ta vederbörligt intryck av vad som förevarit i förarbeten, i motioner och även i

denna riksdagsdebatt. Flår måste man ställa sig litet tveksam till det som tidningen Aftonbladet redovisade i söndags. Jag skall inte göra några som helst värderingar av dessa uttalanden utan jag konstaterar endast att det inte är någon bra början för Sveriges Radio/TV:s verksamhet inför den nya avtalsperioden, om det är pä det sätt som tidningen refererar.

Låt mig uttrycka det värdefulla i att det när det gäller de frågor i propositionen som nu tas upp råder en bred enighet. Detta är av stort värde för alla som direkt berörs, och det är många människor. Sveriges Radio skall vara så konstruerat att koncernen har ett moderbolag och fyra dotterbolag med programföretag. Vi i centern tycker att det är bra att denna organisation får bestå.

Innan jag ytterligare kommenterar organisationen vill jag ta upp några saker beträffande utgångspunkter och de centrala målen.

Liksom fallet varit under den innevarande avtalsperioden bör kvalitet, integritet, mångfald och decentralisering vara vägledande för verksamheten ocksä under den kommande avtalsperioden. Ett folkbildningsansvar bör åvila alla programbolag inom företaget. Inom svenskt kulturliv har Sveriges Radio/TVett stort ansvar närdet gälleratt spegla, förmedla och främja detta på olika sätt. Det bör kunna ske ännu effektivare än som i dag är fallet genom en ökad andel svenskproducerade program och även genom en ökning av regionalt producerade program inom företagen.

När det gäller etiken i programutbuden har Sveriges Radio ett stort eget ansvar. Det är angeläget att understryka detta, eftersom det inte kan, eller bör, ske någon förhandsgranskning av programmen. Även om prövningar i efterhand sker i radionämnden, vilka blir allmänt vägledande, är det själva sändningstillfället som präglar utbudet.

En fråga där allmänheten har stort intresse av att få veta något om utvecklingen är våldsinslagen i TV. Statsrådets uttalande i propositionen att den ökning av underhållsvåldet som har ägt rum i biograffilm och kommersiellt producerade TV-program inte bör återspeglas i den svenska televisionens programutbud är ett viktigt och bra besked.

I föreliggande betänkande refererar utskottet riksdagens beslut från 1978, nämligen att det är en oavvislig skyldighet för programföretagen att lata programutbudet präglas av stor försiktighet när det gäller våldsskildringar och våldsinslag. I alldeles särskilt hög grad bör detta iakttas i fråga om program som är avsedda för barn eller som genom sin placering kan bli sedda av barn. Det sades också att våldet i underhållningsprogrammen bör minskas så långt det är möjligt. Utskottet vidhåller med bestämdhet denna vägledande princip, och det tycker jag är bra.

Åven andra viktiga frågor i programverksamheten finns utförligt redovisade i utskottets betänkande. Låt mig ändå nämna ytterligare en fråga. Det gäller mediernas betydelse för språkvården. Radio och TV har ett stort ansvar för den språkliga kulturen och för språkbehandlingen. Programmen har stor genomslagskraft både i fråga om det allmänna språkbruket och i fråga om många enskildas språkbruk. Den ökade insikten om att vi måste värna om den nationella kulturen gör att vården om vårt språk blir allt viktigare.

Svordomar bör självfallet undvikas i alla andra sammanhang än där det gäller konstnärliga krav och äkthetsvärde.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Prot. 1985/86:160 Den föreslagna organisationen för TV med två kanaler, en Stockholms-
3 juni 1986 och en rikskanal, innebär att de uppställda målen om kvalitet, mångsidighet

Sveriges Radio

och decentralisering säkrare än nu kan nås. Särskilt den regionala produktionen bör utvecklas så att det når upp till de tidigare uppställda 40-procentsmålet, och den bör självfallet också ytterligare ökas. Förutsättningen är dock att kanalerna får likartade ekonomiska förutsättningar. Även en likhet i sändningstider bör eftersträvas.

När det gäller rikskanalen är det en viktig inriktning att landets olika TV-distrikt får likartade resurser för verksamheten. Särskilt viktigt är det att de små distrikten tillförs resurser så att de kan motsvara de krav som ställs på en regionaliserad programverksamhet. TV bör kunna spegla förhållandena någorlunda likartat mellan olika geografiska områden.

Låt mig ta ett exempel från mitt eget hemdistrikt Gävle-Dala. Distriktets kulturliv är synnerligen rikt och mångfasetterat. Det gäller traditionella kulturområden som musik, teater, bildkonst, litteratur och museiverksamhet. Åven betraktat i ett vidare kulturperspektiv intar distriktet en särställning inom områden som rekreation och turism, sport och idrott samt folkrörelseliv. I distriktet har också Sveriges dövas riksorganisation sin folkhögskola med en synnerligen omfattande verksamhet.

Utöver det kulturpolitiska området är TV ett verkningsfullt regionalpolitiskt instrument. Detta är också en angelägen insats i en decentraliserad verksamhet. Denna beskrivning visar inte bara hur viktigt det är att de små distrikten får tillräckliga resurser utan också att den regionala produktionen och sändningen i rikskanalen kan berikas på ett bra sätt om man eftersträvar en sådan ekonomisk resurslikställighet.

Ett alltmer framträdande krav är att regionala distriktsindelningar inte bör bryta länsgränserna. Länen utgör grunden för samhälls- och näringslivsplanering. Föreningslivet är ofta knutet till distrikt som sammanfaller med länen, och även kulturlivet i övrigt har ofta länsförankring i sin organisation. Målsättningen måste enligt vår uppfattning vara att man så snart som möjligt uppnår att distriktsindelningen för TV och radio följer länsgränserna och kommungränserna.

En fråga som rönt stort intresse är var ledningen för rikskanalen skall lokaliseras. Utskottets majoritet slår fast att de argument som redovisats visar att det finns skäl, för den händelse beslut fattas om en kanalkonslruk-tion med en Stockholms- och en rikskanal, att förlägga ledningen för rikskanalen till en ort utanför Stockholm. Vid val av förläggningsort bör enligt majoriteten hänsyn tas till såväl ekonomiska som kulturpolitiska faktorer. Åven regionalpolitiska skäl bör vägas in i sammanhanget. Med det yttrandet ger man Sveriges Radio en fullmakt in blanko att besluta.

Nu måste jag ställa frågan: Är det allvar i denna viljeinriktning om en förläggning utanför Stockholm, eller är det fråga om en politisk fint, att man vill ge intryck av att man vill detta men låter Sveriges Radio besluta någonting helt annat? Det vore intressant att få denna fråga besvarad i dagens debatt.

Från de icke-socialistiska partiernas sida har vi i reservation 4 sagt att

argumenten för att förlägga ledningen för rikskanalen till en ort utanför

Stockholm har stor tyngd. Vi tycker därtill att lokaliseringen av en TV-kanal

12 är en så central fråga att den kräver en öppen debatt innan beslut fattas, och

Sveriges Radio

material härför bör tas fram. Qm en lokalisering inte kan ske utan ökade PrOt. 1985/86:160 resurser från radiofonden bör frågan återkomma till regering och riksdag, I 3 juni 1986 reservationen ges ingen möjlighet för Sveriges Radio/TV att av ekonomiska skäl uraktlåta att ta hänsyn till riksdagens viljeinriktning.

Detta, herr talman, var några synpunkter på en stor och principiellt viktig fråga. Frågan om en annan finansiering av Sveriges Radio/TV:s verksamhet än över licensmedel återkommer i ett senare sammanhang. Därför finns det inte anledning för mig att kommentera motioner och reservationer i den frågan just i dagens debatt.

Med det framförda, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 4 och 8 och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 4 BO HAMMAR (vpk):

Herr talman! En självständig radio och television som står oberoende både gentemot privata vinstintressen och gentemot statsapparaten är av central betydelse för vår demokrati, för den fria och öppna debatten, för ett levande kulturliv samt för att olika minoritetsgruppers intressen skall tillgodoses.

Riksdagens intresse för dessa frågor belyses, på gott och ont, av att inte mindre än ett sexiotal motioner har väckts i anslutning till radio- och TV-frågorna, På gott därför att det visar på ett levande intresse för vad som kanske är vår viktigaste massmedium och borde vara vårt mest betydelsefulla kulturmedium. På ont därför att en hel del motioner uttrycker en önskan att gä in och rumstera om i alla möjliga och omöjliga avseenden i Sveriges Radio/TV - såväl organisatoriskt som programpolitiskt.

Låt oss gärna, herr talman, här i kammaren diskutera alla dessa frågor, också förekomsten av eventuella svordomar i radio och TV, Karl Boo. Men Gud bevare mig för en riksdag som vill spela rollen av censor eller överordnad redaktionschef. Gud bevare mig för en riksdag som skall styra journalistiken!

När de borgerliga kom till makten 1976 fanns det bland högerkrafterna en sedan länge uppdämd önskan om att få förrätta ett lustmord på Sveriges Radio/TV. Den borgerliga kompromiss som så småningom syddes ihop gick emellertid inte så långt. Radion och televisionen skulle omorganiseras i en massa bolag med styrelser och byråkrater och personalchefer och allt möjligt improduktivt. Resultatet blev inte mer mångfald och skaparkraft. Resultatet blev - åtminstone för en tid - en enda röra som kostade en massa pengar och hämmade programverksamheten.

Det bästa vore egentligen, herr talrnan, att återgå till den gamla modellen med ett sammanhållet radio- och TV-bolag. Men en ny omorganisation skulle kanske i dagsläget innebära påfrestningar på personalen och kosta en massa nya pengar. Så låt oss i stället ta ytterligare några steg i den riktning som såväl regeringen som utskottet förordar, dvs. förstärka moderbolagets ställning. Det finns rationella, ekonomiska och administrativa skäl därtill. Det finns också journalistiska skäl till att del räcker med ett enda avtal mellan staten och Sveriges Radio. Reglerna om opartiskhet och saklighet bör inte snävas in för myckel. Del är självfallet viktigt att dessa regler respekteras. Men när man gör en bedömning av hur avtalet följs, bör man ta hänsyn till del samlade programutbudet i radion och televisionen. Tendensen att varje

Prot. 1985/86:160 enskilt program skall vara sakligt och opartiskt intill menlöshet betackar jag

3 juni 1986 mig för.

Sveriges Radio

Herr talman! I en tid då kommersialismens krafter gör sig allt bredare finns det anledning att fridlysa åtminstone några områden. Låt oss hålla svensk television och radio fria från påträngande och primitiv reklam. Jag fruktar att små eftergifter till en början kommer att riva upp hela fältet, och sedan finns det nog ingen återvändo.

Den s. k. public service-principen, dvs. radio och TV i allmänhetens tjänst, förutsätter faktiskt reklamfrihet. Den satellitsända okulturen skapar naturligtvis problem. Men inte tror jag att våra svenska företag går under om de inte får annonsera och göra reklam för sina produkter i radio och TV. Och låt oss inte genom reklam-TV skapa ytterligare problem för dagspressen, som redan arbetar under ytterst svåra förhållanden.

Det är trist, Karl Boo, att centerpartiet nu kapitulerat och förordar reklam i Sveriges Radio/TV. Och det är ännu tristare för mig att vissa kretsar inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är på väg ät samma håll. Jag uppskatter mycket kulturministerns insatser för att hålla tillbaka dessa strömningar. Moderaterna och folkpartiet vet vi ju sedan länge var vi har. De använder, misstänker jag, helt enkelt reklamfrågan som ett briickjärrr för att släppa in privata vinstintressen i radio och TV, Deras söta modell för hur en reklamfinansierad ny tredje TV-kanal utanför ramen av Sveriges Radio./TV skulle se ut är totalt orealistisk, och det vet förstås både moderaterna och folkpartiet. På det sättet finansierar rnan inte ett nytt TV-bolag. Det kan man möjligheten lyckas med om den ohämmade kommersens krafter släpps fria. Och det är väl också meningen, men det passar inte moderaternas och folkpartiets strategi att tala högt om detta i dag.

Herr talman! Som radiolyssnare och TV-tittare undrar man ibland om radio- och TV-ledningen redan vill konkurrera med en del av de mest vulgära satellitprogrammen. Radiochefen tycks osäkra sin revolver när han hör talas om kulturprogram. Idiotiska lyssnarundersökningar får motivera att s.k. smala program trängs tillbaka. Barnen, soni förmodligen inte deltar i de här opinionsundersökningarna, har fått färre program. "Snuttifiering" och "nyhetisering" har blivit två begrepp i debatten. Korta, häftiga, dagsaktuella snuttnyheter och pratshower får breda ut sig på bekostnad av överblick och sammanhang.

Nu skall jag i och för sig inte måla fan på väggen. Alltjämt görs väldigt många bra program i både radio och TV. Det gäller nyhetssändningarna också, det gäller kulturprogrammen och mycket annat. Men det finns, herr talman, oroande tendenser av det slag som jag nyss berört. Jag hoppas att man klarar upp de här problemen inom Sveriges Radio/TV. Några riksdagsbeslut om det ena eller andra programmet skall vi absolut inte fatta.

Det gäller också idéerna om en uppdelning av TV i en s. k. Stockholrnska-
nal och en s. k. rikskanal. Personligen tror jag det vore vettigare med två
kanaler inom ett sammanhållet bolag, vilka har uppgiften att komplettera
varandra. Utskottet anser däremot att det finns starka argument för den
tidigare nämnda kanalklyvningen. Det må vara, rnen den frågan bör Sveriges
Radio./TV bedöma självständigt utifrån journalistiska och ekonomiska
14 utgångspunkter och utan något särskilt riksdagsbeslut. Del gäller också

lokaliseringen av en eventuell rikskanal.

Herr talman! Utskottet ger grönt ljus för en fjärde radiokanal, FM 4-nätet, att disponeras av lokalradion. Alldeles utmärkt! Men hur skall kalaset betalas? Det lär bli pannkaka av projektet orn inte medel ställs till förfogande.

Man kan naturligtvis i likhet med utskottsniajoriteten önska sig allt möjligt av Sveriges Radio/TV utan att samtidigt ställa ordentliga resurser till förfogande. Men skall vi få fler egenpioducerade program, bättre service till handikappgrupperna - vilket är helt nödvändigt -, fler invandrarprogram och mycket annat gott, då måste vi också vara beredda att betala. Det är bakgrunden till att vi i vpk vill fördubbla höjningen av mottagaravgiften frän 60 till 120 kr.

Nedskärningarna inom radio.och TV har haft mänga negativa konsekvenser. Nu är det dags för offensiva satsningar i stället för utskoilsmajoritetens försiktighet och moderaternas svältkur. Förutsättningarna för en skattefl-nansieringav vissa delar av verksamheten bör också utredas, t. ex. i fråga om sändarnätet.

Herr talman! Mottagaravgiften för radio och TV i vårt land är lägre än i flera av våra grannländer, trots att vi har ett mycket större programutbud. Fortfarande kan vi dagligen lyssna till tre radiokanaler och se på två TV-kanaler för en lägre kostnad än vi lägger ner på en kvällstidning. En måttlig höjning av mottagaravgiften, vilket vi föreslår, skulle säkert inte leda till något ramaskri från radio-och TV-publiken. Men en sådan höjning skulle kunna befrämja programkvaliteten, möjliggöra fler svenskproducerade program, inte minst på kulturområdet, i stället för amerikanska såpoperor som t. ex. Dallas och Dynasty.

Släpp fram de skapande krafterna både bland personalen inom Sveriges Radio/TV och bland frilansrnedarbetarna genom att ge dem bättre arbetsmöjligheter och ökade resurser! Det är på det sättet och inte genom kommersialisering och amerikanisering vi skall möta rymdverksamheten på medieområdet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-reservationerna 2, 3, 5, 6, 7 och 10.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

.\nf. 5 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Bo Hammar gjorde ett mycket intressant inlägg. Han började med alt kritisera de borgerliga partierna för all vi anlägger synpunkter på programprincipen. Han tog som ett exempel det som utskottet har anfört orn språkvård och svordomar. Jag är glad över alt Alexander Chrisopoulos visar större känsla för vikten av språkvård i Sveriges Radio ån Bo Hammar gör.

Därefter övergick Bo Hammar rned ett raskt grepp till att frän riksdagens talarstol kommentera del journalistiska arbetet inom Sveriges Radio med synpunkter på tablåerna, med synpunkter på enskilda program och rned utdömande av både personer och program. Det aren något tvetydig hållning. Del fanns dock en ljuspunkt-Bo harnn-rar började med att använda uttrycket Gud bevare oss. När Bo Hammar avslår frän att ciler;i Lenin och i stället åberopar Gud. visar det att allt hopp inte är ute ens för honom.

Prot. 1985/86:160 Anf. 6 KARL BOO (c) replik:

3 juni 1986 Herr talman! Det svänger onekligen om Bo Hammars språkbruk i dagens

Z . I ~. debatt. Dels ber han, dels åberopar han en viss potentat. Han bad om att vi

Sveriges Radio ,„

rnte skulle inför censur. Jag tycker da att han lyssnade dåligt pa vad jag sade.

Jag underströk nämligen med skärpa att vi självfallet inte skall ha någon typ

av censur. Det är över huvud taget inte möjligt med förhandsgranskning av

programmen i Sveriges Radio och TV - därom borde vi vara eniga.

Den exemplifiering som jag gav uttryck för var att man borde reducera t. ex. användandet av svordomar förutom när de ur äkthetssynpunkt är nödvändiga. Man får nästan ett intryck av att Bo Hammar ber om mer svordomar i Sveriges Radio och TV. Menar han verkligen att det skall vara på det sättet för att språket skall bli mustigare? Med min exemplifiering vill jag bara säga att det är här i riksdagen som vi skall framföra de synpunkter som finns ute bland folk.

Bo Hammar, förslaget innebär att Sveriges Radio och TV får total frihet att forma sitt programutbud med hänsynstagande till vad som kan vara angeläget från andra synpunkter som vi har anledning att framföra här i riksdagen.

Anf. 7 BO HAMMAR (vpk) replik:

Herr talman! Karl Boo säger att jag åberopar en viss potentat, och Jan-Erik Wikström beklagar att det är Gud och inte Lenin som jag åberopar. Jag skall försöka undvika att åberopa någon av dessa potentater i kommande kammardebatter.

I själva sakfrågan, Jan-Erik Wikström, menar jag att vi skall framföra synpunkter på programmen och på Sveriges Radios och TV:s verksamhet, och vi kan gärna diskutera dem intensivt. Men jag vill inte att riksdagen skall fatta några beslut om programmen. Vi skall inte dela upp radio och TV, organisera om dem och ställa till med en mängd problem. Vi skall inte fatta beslut i olika journalistiska frågor, utan det är frågor som det måste åvila styrelserna, journalisterna och övrig personal på Sveriges Radio att besluta om. Men det är frågor som den svenska riksdagen icke desto mindre gärna kan diskutera, därför att de är viktiga.

Anf. 8 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Vart sjätte år har riksdagen möjlighet att ta ställning till de principer som ligger till grund för avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Mellan dessa tillfällen brukar vi inte ta upp dessa saker. När det ställs enkla frågor om dem brukar det ansvariga statsrådet hänvisa till gällande avtal. Men vart sjätte år bör vi naturligtvis ha möjlighet att fä diskutera programprinciper. Till dem hör, tycker jag, frågan om språkvården, speglingen av våldet och frågan om hur jämställdheten återges i radio- och TV-program, Däremot tycker jag inte att man skall utdöma enskilda program och programserier eller medarbetares eller chefers uttalanden. Det är att gå litet för långt. Jag är alltså mer återhållsam när det gäller att lägga mig i vad Sveriges Radio sysslar med än vad Bo Hammar är.

Anf. 9 KARL BOO (c) replik:

Herr talman! Det var intressant att höra att Bo Hammar gör en reträtt i sina mycket karska och felaktiga påståenden. Jag vill också uttrycka den bestämda meningen att det är vid tillfällena inför avtalens skrivande som Sveriges riksdag har möjlighet att framföra angelägna synpunkter på skilda områden, t. ex. språkvården för att ta ett berört område. Det känns litet underligt att Bo Hammar gör en antydan om att denna kammare i det avseendet inte skulle kunna representera Sveriges folk och uttrycka sin mening om vad som skall vara vägledande i ett avtal. Men det är ett avtal som självklart ger Sveriges Radio-koncernen frihet att från sina utgångspunkter ta hänsyn och ställning på ett sätt som man själv bör ha det slutliga ansvaret för.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 10 BO HAMMAR (vpk) replik:

Herr talman! Jag har ingen speciell uppfattning om huruvida det svärs för mycket eller för litet i Sveriges Radio och TV. Jag tycker i och för sig att man kan diskutera den typen av frågor. Låt oss, som jag sade tidigare, diskutera programinnehåll, Jag har själv berört exempelvis innehållet i kulturprogram i Sveriges Radio, Det viktiga är bara att vi är överens om att det är frågor som vi här i riksdagen inte skall fatta beslut om. Inte heller skall vi fatta beslut om nya konstruktioner av en Stockholmskanal, en rikskanal, lokaliseringen av dem osv. Vi skall fatta vissa övergripande beslut. Men i övrigt skall vi överlämna frågorna till Sveriges Radio-koncernen, dess styrelse och personal.

Anf. 11 CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! Olof Palme ställde en gång den provokativa frågan: Vem älskar Sveriges Radio? Jag är förvissad om att kärleken finns hos de flesta -kanske inte alltid så uttalad. Radio och TV är en del av alla människors liv, en del av vårt gemensamma livsklimat och vår svenska kultur. Vid en internationell jämförelse och om man tar i beaktande att vårt land är litet håller Sveriges Radio en hög programkvalitet.

Vi skall i dag besluta om frågor som rör Sveriges Radios verksamhet under nästa avtalsperiod. I kulturutskottet har vi uppnått en långtgående enighet om förslagen i propositionen. Kansliet har gjort ett förtjänstfullt arbete. Enigheten har sin grund i att företrädare för samtliga politiska parfier i en beredning deltagit i förberedelsearbetet för propositionen.

Om grundläggande målsättningar är vi överens. Sveriges Radio skall stå i allmänhetens tjänst och dess publicistiska oberoende garanteras. En vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda. Utbudet skall vara sakligt och opartiskt och präglas av skälig balans mellan olika åsikter och intressen. Programföretagen skall hävda det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde. Hela befolkningen, även minoriteter av skilda slag, skall förses med ett mångsidigt utbud.

Herr talman! Vi har bedömt det som viktigt att den nya avtalsperioden börjar löpa den 1 juli i år. Utredningsarbete om betal-TV, reklamfinansiering liksom rätten för andra svenska konkurrerande bolag på mediaområdet att etablera sig pågår fortfarande. Utskottsmajoriteten delar inte

2 Riksdagens protokoll 1985/86:160

Pi-ot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

moderaters och folkpartisters uppfattning att man brådstörtat måste fatta beslut om principfrågor som i ett slag förändrar hela mediebilden i Sverige.

Moderata samlingspartiet skiljer ut sig från övriga partier när det gäller Sveriges Radio. Inställningen är njugg, på gränsen till hänsynslös. För tredje året har man gått emot licenshöjningar och tänker sig att licensavgiften skall ligga sfilla under hela nästa avtalsperiod, enligt en motion av Ulf Adelsohn m.fl.

Idén att reklamfinansiera Sveriges Radio som kompensation för den uteblivna licenshöjningen har man frångått. Detta är enligt samme Ulf Adelsohn ett vidrigt förslag som endast cementerar Sveriges Radios monopol.

Strategin är således att verksamhetens kvalitet långsamt men säkert skall urholkas. Kvalitet kostar pengar, medgav Ingrid Sundberg i förra årets debatt, men den kvaliteten skall tydligen inte komma Sveriges Radio till godo.

Kulturutskottet har känt ett kulturpolitiskt ansvar vid behandlingen av propositionen sade Ingrid Sundberg. Talar hon för sitt eget parti, eller talar hon för utskottsmajoriteten i den här frågan?

Socialdemokraterna vill gå den motsatta vägen och stärka Sveriges Radios ställning. Vi höjer licensavgiften med 60 kr. Vi vill stärka Sveriges Radios ställning så att man effektivare kan ta upp konkurrensen med de utländska reklamfinansierade satellitsändningarna. En bärande tanke i propositionen är att överlämna mer av planeringsansvar och självbestämmande till Sveriges Radio-koncernen. Förmågan att snabbt och självständigt fatta beslut är här av avgörande betydelse under den löpande avtalsperioden.

1978 års förslag om Sveriges Radios organisation byggde på en kompromiss mellan ett sammanhållet bolag och fyra självständiga programenheter. Resultatet blev ett moderbolag och fyra dotterbolag. Att i dag riva upp denna konstellation har visat sig praktiskt ogenomförbart.

Moderbolagets ställning skall stärkas, så att företagsmässiga oklarheter och svagheter i organisationen försvinner. I 14 punkter preciserar vi moderbolagets uppgifter. Bl. a. skall moderbolagets styrelse följa mediautvecklingen och utveckla verksamheten på sikt. Den skall hävda övergripande effektivitetskrav och samordna fördelar gentemot programbolagen. En hopslagning av riks- och lokalradion kan bli möjlig. Dock skall den programmässiga självständigheten i dotterbolagen garanteras.

Hur det samlade utbudet av program på invandrar- och minoritetsspråk skall fördelas är en annan uppgift, liksom service till handikappgrupper. En nyhet är att Sveriges Radio ges större ekonomisk frihet. Bl. a. skall möjligheter ges att lånefinansiera byggnadsinvesteringar. Ett land med begränsat språkområde måste hävda sin integritet när trycket från utländska satellitsändningar ökar. I propositionen betonas därför mediets kulturansvar mer än vad som skett vid tidigare riksdagsbeslut. De nya avtalen med dotterbolagen bör framhålla betydelsen av ett mångfasetterat utbud på svenska språket och av att verk av svenska upphovsmän eller med svenska utövare framförs. Moderbolaget bör noga följa utvecklingen härvidlag.

Ett ökat engagemang i språkvårdsfrågor är en självklar angelägenhet för koncernen.

Folkbildningsansvaret, en gammal kär käpphäst från radions barndom, skall åvila samtliga programföretag.

Det finns sedan länge ett riksdagsuttalande att gränserna för programbolagens regionala och lokala enheter endast undantagsvis bör bryta någon länsgräns. År efter år har vi i riksdagen avslagit motioner, där det har tagits upp kvardröjande olägenheter i detta avseende - med hänvisning till uttalandet och i förlitan på att det annars så alerta televerket gör något åt saken. Efter att ha konstaterat att televerket i sina investeringsplaner för den närmaste femårsperioden anslår O kr. för att avhjälpa dessa brister, skärper utskottet tonen och ger regeringen fill känna följande: "Regeringen bör ge televerket i uppdrag att i samråd med Sveriges Radio kartlägga behovet av särskilt angelägna insatser. Televerket bör redovisa vilka extra investeringsmedel detta kräver och hur de skall vägas mot andra investeringar. Regeringen bör därefter lägga fram förslag i dessa frågor."

Föredragande statsrådet skriver i propositionen: "Ett av de mest positiva inslagen i utvecklingen på senare år är utbyggnaden av den regionala programproduktionen."

Dessa program har uppskattas av publiken. 40-procentsnivån, som innebär att så stor del av programmen skall produceras regionalt, är praktiskt taget uppnådd.

Det är därför dags att förverkliga den förra radioutredningens idé om ätt samla distriktsproduktionen i en s. k. rikskanal. Betydande rationaliseringsvinster och minskat administrativt krångel blir då följden. I ett stort antal motioner föreslås en utflyttning av ledningen för rikskanalen, som även filiförs ett nytt distrikt, bestående av A-, B- och C-länen. Utskottet finner skäl som talar för en utlokalisering och förutsätter att moderbolaget i sin bedömning tar hänsyn till dessa. Utskottet anser dessutom att regionalpolitiska fördelar uppnås. Än så länge råder oklarhet om vad en utflyttning kostar. Den förra radioutredningen gjorde en kalkyl och kom fram till en begränsad kostnad på en betydligt lägre nivå, även i dagens penningvärde, än de 100 milj. kr. som TV-chefen flaggat med i pressen utan att ha utrett frågan.

Denna utlokalisering kan givetvis organiseras på olika sätt, och jag utgår ifrån att man inte endast redovisar det dyraste och därför omöjligaste alternativet. Det vill till mycket väl underbyggda skäl för moderbolagets styrelse att gå emot en klar viljeinriktning från riksdagens sida.

Jag yrkar avslag på den borgerliga reservationen.

En utflyttning behöver säkerligen inte belasta rädiofonden. Den kan klaras med befintliga medel utan att resurserna för programmen behöver tas i anspråk.

Riksdagen kan naturligtvis inte förbjuda Sveriges Radio-företaget att hos
regeringen anhålla om medelstillskott för en utlokalisering, men vi aktar oss
för att direkt uppmana till detta. De borgerliga partierna tar också fram en av
sina grova pekpinnar och begär ett ekonomiskt utredningsmaterial som skall
ligga till grund för debatt. Det verkar som om reservanternas tilltro till TV
och moderbolagens förmåga att arbeta rationellt är minimal. En kostnads
analys är naturligtvis det första som skall göras. Inte heller behöver man via
riksdagen beordra fram en debatt i denna högst intrikata fråga. Den är redan
i full sving. '

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Radion har hävdat sin ställning förbluffande väl. Den har blivit en allt oumbärligare del av det svenska folkets vardag. Ett fjärde FM-nät skall kunna införas budgetåret 1987/88. Lokalradion skall bli kvitt sitt beroende av fönstertiderna hos Riksradion och få bättre planeringsförutsättningar.

I hela västvärlden har en skvalmatta av lätt underhållningsmusik brett ut sig. De talade inslagen blir allt färre och är så när som på reklaminslagen försvunna i vissa kanaler - en allvarlig utveckling ur kulturpolitiskt perspektiv. Det är mot denna bakgrund som utskottet säger att FM 4 inte får domineras av P 3-utbudet vid sidan av lokalradiosändningarna.

Det är en vacker tulipanaros moderater och folkpartister beskriver när det gäller etablering av en tredje reklamfinansierad TV-kanal. "Den skall ha ett brett programutbud som riktar sig till olika intressegrupper." Det låter sig sägas, men knappast göras i praktiken. Vi skall ha en fristående kanal av konkurrensskäl, heter det. Vad skall man konkurrera med Sveriges Radio om? Smala program eller tillgodoseende av minoriteternas intressen? Kritiskt granskande journalistik av näringslivet? Konsumentupplysning om snaskets och skräpmatens påverkan på folkhälsan? Kanske för att väga upp reklaminslagens propaganda för just dessa produkter? Eller gäller det att ligga några avsnitt före i Dallas?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 12 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Jag minns när Olof Palme ställde frågan: Vem älskar Sveriges Radio? Jag minns också att jag då tänkte: Det är fler som älskar Sveriges Radio än Virginia Woolf, tyvärr.

Catarina Rönnung påpekade att jag tidigare sagt att kvaliteten kostar pengar. Det står jag för. Men jag sade också - och om Catarina Rönnung hade lyssnat hade hon hört det - att mer pengar inte alltid ger bättre kvalitet. I ett monopolföretag som Sveriges Radio har den tanken blivit förhärskande att sambandet mellan kvalitet och pengar helt och hållet är linjärt. Det motsätter jag mig. Dessutom tycker jag att man skall se hur propositionen och utskottsbetänkandet i väldigt hög grad präglas av synpunkter på hur det fortsatta arbetet skall medföra rationaliseringsvinster.

Sedan tog Catarina Rönnung upp frågan om utflyttningen av ledningen för rikskanaler. Hon sade bl. a. att man skall använda sig av befintliga medel och icke av radiofonden. Jag vill ställa en konkret fråga; Om nu Sveriges Radio, efter det att majoriteten vunnit omröstningen i riksdagen, skulle vilja flytta ut Sveriges Radio, vilka befintliga medel skall man då använda?

Catarina Rönnung sade att vi skall akta oss för att uppmana riksdagen att begära att regeringen kommer tillbaka i fråga om mera pengar. Det är verkligen märkvärdigt att tro att beslutet skulle kunna bli opartiskt och opåverkat av ekonomiska realiteter, om man inte från riksdagens sida kan garantera att beslutet kan träffas fritt och utan hänsynstagande till de ekonomiska konsekvenserna. Dem måste riksdagen få ta.

Vårt förslag om en tredje kanal är icke en tulipanaros, det är ett blommande tulpanfält, Catarina Rönnung. Vi har icke - jag tror det är viktigt att säga det eftersom det är så väsentligt att ha program med antisnaskpropa-

ganda - motsatt oss ett public service-företag. Det är rikfigt att det finns ett Prot. 1985/86:160 public service-företag, och det stödjer vi. Det är monopolsituationen och 3 juni 1986 ensamrätten som vi i alla avseenden motsätter oss.

Sveriges Radio

Anf. 13 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Catarina Rönnung höll ett mycket fridfullt anförande, och det tycker jag var bra. Vi är ju i stort sett överens. Detta är en total reträtt från de ståndpunkter som man framförde 1978.

Mot bakgrund av detta skulle jag vilja ge ett litet vänskapligt råd fill Catarina Rönnung: Ta inte i så häftigt i kritiken av en tredje, fristående kanal! Det kan ju hända att någon när den väl har införts i Sverige kommer och citerar Catarina Rönnung. "En vacker tulipanaros som inte låter sig göras i prakfiken" - ja, det är verkligen ett blommande språk!

Men nu är det ju så att det finns ett stort antal länder i Europa där man har just detta system. Jag vill gärna fråga; När hon ser ITV:s program i England, slås Catarina Rönnung av skräck inför detta utbud? Eller när hon tittar på Finlands andra kanal?

Det är ju fullt möjligt att omge också en sådan kanal med sådana regler att vi kan garantera att programkvaliteten hålls. Den vikfiga frågan är hur de reglerna skall se ut och hur vi skall kunna skapa detta tillsammans.

I övrigt var det ett fridfullt anförande.

Anf. 14 KARL BOO (c) replik:

Herr talman! Jag skall endast på en punkt ta upp vad Catarina Rönnung sade, nämligen om en eventuell lokalisering av rikskanalen utanför Stockholm. Jag trodde att hon skulle förklara vad utskottets majoritet menar, men i hennes fall kan man väl fillämpa det gamla ordstävet; Förklara inte, det blir bara värre! Jag fick i alla fall ingen klar uppfattning om vad hennes förklaring innebar.

Jag tror ändå att det finns anledning att säga direkt, att om kostnadsskälen skall ligga med i bedömningen och om man i någon mån kan tro den redovisning som fanns i Aftonbladet i söndags, är det redan på förhand klart att kostnaderna kommer att betyda att man icke kommer att lokalisera rikskanalen utanför Stockholm. Då tycker jag det är rikfigare att säga som vi reservanter gör: Kom tillbaka till riksdagen så vi får diskutera frågan vidare.

Jag skulle också vilja säga till Catarina Rönnung att det vore värdefullt om hon utöver den fina redovisning hon gav på många andra punkter i utskottsbetänkandet också ville bekräfta vad som sägs på s. 24, att man skall ge också de små distrikten möjligheter att arbeta från de utgångspunkter som de finner angelägna. Resursfördelningen över landet skall således ta hänsyn till även de små distriktens förutsättningar att arbeta.

Anf. 15 BO HAMMAR (vpk) replik;

Herr talman! Jag har inte så förskräckligt mycket att polemisera med Catarina Rönnung om, men en punkt vill jag ändå ta upp. Hon nämnde FM 4-nätet. I mitt inledningsanförande var också jag inne på att det är alldeles utmärkt att ett sådant inrättas. Frågan är bara; Hur skall vi klara av detta om inte ökade resurser ställs till förfogande? Det finns nämligen inga

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

medel för att klara programverksamheten. Hur skall lokalradion kunna klara det?

Och vad kommer den s.k. fria tappningsrätten - en teknisk term - från alla andra programkanaler att leda till? Innebär det inte att lokalradion kommer att ta vissa populära godbitar från särskilt P 1? Och hur kommer då P 1 att kunna stå sig i konkurrensen? Jag tror att om man skall göra på det sättet måste man också se till att det finns personal så att det räcker till, att det finns ekonomiska möjligheter att genomföra den här tekniska förändringen.

Anf. 16 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att påpeka för Ingrid Sundberg att mindre pengar i alla fall inte ger bättre kvalitet. Moderbolaget har faktiskt några hundra miljoner kronor till förfogande efter det att dotterbolagen har fått sina medel i en första vända - men av taktiska skäl talar man från Sveriges Radio inte så högt om dessa medel. De pengar som moderbolaget har till sitt förfogande skall alltså gå till organisationsförändringar eller reformmedel när det gäller program. Man kanske kan utgå från att Sveriges Radio, av en så relativt hög summa, skulle kunna avsätta medel till en utflyttning utan att radiofonden belastas. Men vi vet inte så mycket om detta, eftersom vi inte har någon ekonomisk redogörelse härför. Vad jag säger är alltså ett antagande.

Jan-Erik Wikström berömmer min fridfulla och lugna läggning. Jag tackar för hans komplimanger i detta avseende. Jag vidhåller ändå att en tredje reklamfinansierad TV-kanal är den största och grannaste tulipanaros som man har talat om i den här kammaren när det gäller TV - speciellt eftersom jag lade märke till att Jan-Erik Wikström sade att tiden för reklam i den tredje fristående kanalen skulle vara begränsad. Man kan verkligen fundera över detta: Varifrån skall ni få medel? En vanlig TV-kanal kostar över en halv miljard kronor. Hur skall det kunna strömma in tillräckligt mycket reklampengar till er TV-kanal för att ge er alla de underbara svenskproducerade program som ni talar om? I själva verket kommer reklammedlen att bli så begränsade att en tredje fristående kanal blir tvungen att producera ungefär samma smörja som Sky Channel - fastän kanske översatt.

Till Karl Boo skall jag säga att jag givetvis står bakom utskottets skrivningar, även det som står på s. 28 om de små distrikten, som han drog fram. Moderbolaget har det yttersta ansvaret för hur man skall bedöma utlokaliseringar, men jag anser att man skall akta sig för att ta den uppgift som TV-chefen i Aftonbladet flaggar med för gott - att kostnaden för utlokalisering skulle bli 100 milj. kr. Det var där fråga om ett mycket fritt beräknat belopp. Det var ett skrämskott från vissa tjänstemän.

Anf. 17 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Låt mig börja med att hålla med Catarina Rönnung. Jag har också uppfattningen att det är felaktigt att lägga fram kostnadsberäkningar som bara är höftade för en så pass omfattande sak som en utlokalisering av en TV-ledning innebär. Jag är heller inte säker på att den nämnda siffran är helt korrekt.

Herr talman! Däremot är det kanske något mer förvånande när Catarina Rönnung tar upp de ett par hundra miljoner som moderbolaget har över när

de andra programbolagen har fått sina pengar och hävdar att dessa skulle användas. Jag tror att man skall se det i relation till att radiofonden den 1 juli förra året hade ett överskott på ca 25 milj, kr. I dag beräknas den ha ett underskott på ca 100 milj. kr. Man skulle alltså ha tagit 125 milj. kr. extra ur radiofonden medan man fortfarande skulle ha ett par hundra miljoner kronor i moderbolagets ägo som man inte gärna talar om. Jag ställer mig skeptisk till detta.

Det enda konkreta och förnuftiga är att stödja reservationen, i vilken det klargörs att man skall göra objektiva bedömningar och att man sedan får se vad resultatet blir. Jag tror att det är riktigt.

Catarina Rönnung har en fridfull läggning, och det tycker många av oss är mycket behagligt. Men det är nästan rörande när hon värnar om monopolet genom att uttrycka omtanke om dem som eventuellt skulle göra felsatsningar på en TV 3-kanal.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 18 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Catarina Rönnung uttrycker nu oro över att reklamintäkterna inte skulle räcka till. Det illustrerar skillnaden mellan marknadsekonomi och planhushållningsfilosofi. Catarina Rönnung vet hur det förhåller sig. Man skall inte införa en reklamfinansierad TV-kanal, eftersom intäkterna inte är tillräckliga. Man skall förhindra och förbjuda. Marknadsekonomi innebär att man säger: Själv tror jag inte på detta, men låt gärna andra försöka.

Det system som har visat sig kunna fungera inte bara i England och många andra länder utan också i Finland behöver man inte döma ut på förhand. Catarina Rönnungs uttalande var en mycket klar illustrafion av skillnaden mellan ett marknadsekonomiskt perspektiv och planhushållningsfilosofin.

Anf. 19 KARL BOO (c) replik;

Herr talman! Jag är tacksam för att Catarina Rönnung nu lyfte fram vad utskottet skriver i frågan om resurser till de små distrikten. Jag tror att det är värdefullt att det på detta sätt poängteras i denna debatt.

Självfallet har jag inte tagit ad notam allt vad som stod i artikeln i Aftonbladet i söndags. Jag sade t. b. m. att jag inte ville göra någon värdering av uppgifterna. Men om de speglar inställningen hos ledningen för Sveriges Radio/TV:s kanaler, kommer det givetvis att finnas oöversfigliga hinder för att lokalisera ledningen för rikskanalen till en ort utanför Stockholm.

Jag ville gärna att det skulle klaras ut vad utskottsmajoriteten menar, men inte heller i det senaste inlägget av Catarina Rönnung skapades det någon klarhet i det avseendet.

Anf. 20 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Jag tyckte, Karl Boo, att jag uttryckte mig mycket klart när jag sade att moderbolaget skall ta stor hänsyn till att utskottsmajoriteten i dag har uttalat att man verkligen skall beakta de kulturpolitiska och i viss mån även de regionalpolitiska fördelarna av en lokalisering till en ort utanför Stockholm. Det anser jag vara en mycket klar viljeinriktning från utskottsmajoritetens sida.

Prot. 1985/86:160 Anf. 21 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

3 juni 1986 Herr talman! Den proposifion som behandlas i utskottsbetänkandet och

Sveriges Radio

som är föremål för dagens kammardebatt har tillkommit efter en lång process, bl. a. i en parlamentarisk beredning. Skälet till att processen tog, och fick ta, så lång fid var att det för både regering och opposition bedömdes som utomordentligt viktigt att de avtal som skall reglera Sveriges Radio AB:s och dess dotterbolags verksamhet under den kommande sexårsperioden skulle träffas under en så bred enighet som möjligt.

För ett land som vårt, för medborgare i ett litet språkområde, är det centralt att det nationella radio- och TV-företaget kan bedriva en verksamhet i allmänhetens tjänst utan att vara föremål för uppslitande och svåra strider som har partipolitisk karaktär.

I den proposition som jag på regeringens uppdrag har lämnat till riksdagen redovisas alltså en i huvudsak enig berednings uppfattningar. Det betyder naturligtvis inte att propositionen i alla delar är uttryck för varje uppfattning som ett enskilt parti kan ha haft vid inledningen av beredningsarbetet - och det är viktigt att påpeka. Propositionen präglas naturligtvis i långa stycken av resonemang som förts, av slutsatser som vi har kommit fram till, av avvägningar som gjorts och av tillmötesgåenden som visats från de i beredningen ingående partierna för att möjliggöra denna enighet. Den breda enigheten är angelägen framför allt därför att den ökar möjligheterna för det nationella radio- och TV-företagets integritet. Det är skälet till att vi har varit så måna om denna enighet.

Jag skall för den skull inte ta upp någon polemik med Jan-Erik Wikström, när han uppenbariigen söker finna en personlig identitet i propositionstexten med hänvisning till 1978 års proposition. Jag kan förstå att han gör det eftersom han inte har deltagit i beredningsarbetet - det har Ingemar Eliasson gjort för folkpartiets vidkommande. Jag skall heller inte kommentera de recensioner av propositionen som Jan-Erik Wikström gör. Han gillar ju ibland att recensera, vilket Catarina Rönnung nyss fick erfara.

Låt mig i stället redovisa några huvudpunkter kring det som är propositionens grunder.

Utgångspunkten när vi började vårt beredningsarbete var konstaterandet
att erfarenheterna från den gångna perioden inte var uteslutande positiva. Vi
kunde konstatera att det fanns oklarheter i regelskrivningen när det gällde
vilka fullmakter som skulle gälla i fråga om moderbolag och dotterbolag. Det
framkom när vi behandlade förslaget om betal-TV, som hade svårt att finna
rätt forum i Sveriges Radio-koncernen, och det framkom när initiativ
rättsskrivelsen behandlades i styrelsen. Det krävdes alltså en förstärkning av
moderbolaget - därom blev vi tidigt överens - och en klarare angivelse av
kompetensfördelningen mellan moderbolag och dotterbolag. För att denna
förstärkning av moderbolaget skulle bli möjlig krävdes också - och det är
viktigt att påpeka i det här sammanhanget - att moderbolaget kunde uppnå
en större självständighet i förhållande till regering och riksdag. Först när
moderbolaget har sådana något vidare fullmakter kan man också ta till vara
en något starkare beslutsrätt gentemot dotterbolagen. Detta hänger alltså
samman i propositionen och i den överenskommelse som ligger till grund för
24 denna.

Det är viktigt, inte bara för att klara näraliggande och löpande ärenden under en period utan också i en ny och förändrad mediesituation, att Sveriges Radio som nationellt radio- och TV-företag har möjlighet att göra en samlad bedömning av hela mediaområdet, dvs. hela det område som täcks av den s. k. public service-verksamheten.

Vi lyckades alltså så småningom nå fram till ett brett samförstånd om Sveriges Radios kommande verksamhet. Vi lyfte i det stycket ut frågan om reklamfinansieringen vad gäller den tredje kanalen. Jag tror att det är värdefullt att så kunde ske, eftersom Sveriges Radios organisationsform i sig inte behöver vara annorlunda om företaget skulle ha möjlighet att finansiera en TV-kanal med vissa reklamintäkter eller om det vid sidan av Sveriges Radio-företaget skulle kunna finnas andra TV-företag. Vi får dessutom tillfälle att särskilt behandla frågan om reklamfinansiering i den remissomgång som följer på överlämnandet av enmansutredningen om effekterna av införande av reklam i svensk television. Utredaren Jan-Olof Gurinder, som i sitt arbete har kunnat möta betydande komplikationer, eftersom frågan är mycket komplicerad, räknar nu med att hans arbete skall vara avslutat i månadsskiftet juni-juli. För egen del är jag mycket angelägen om att utredningen då kan läggas fram och bli föremål för remissbehandling. Med en viss irritation har jag under de senaste veckorna kunnat se att man i några tidningar har hävdat att jag skulle ha vägrat att ta emot reklameffektutred-ningen därför att jag inte gillade dess tankegångar. I själva verket är det så att det jag har sett av reklameffektutredningens material tyder på att utredaren har dokumenterat att frågan om reklamfinansiering i televisionen är betydligt mer komplicerad än vad de flesta reklamivrare har föreställt sig.

När Catarina Rönnung pekar på att reklamfinansieringen ingalunda är så säker, är det ju inte ett inlägg för att säga att folk inte skall få förlora pengar på en marknad - det får man gärna göra. Men man måste fundera över: Vad är det för verksamhet de sysslar med? När man gör den bedömningen är det ju ansvaret för TV-verksamheten som är det avgörande. Då kan man konstatera att BBC i England har kommit att något tveka inför tankar på en reklamfinansiering av BBC:s kanaler med hänvisning till att marknaden är så osäker att man inte vill ge sig ut och leka på den utan att något avvakta. Den bedömning som regeringen har gjort, att vi har skäl att avvakta en omfattande debatt och att iaktta utvecklingen innan vi tar ställning, tycks också vinna stöd från andra länder.

Låt mig, herr talman, mycket kort säga några ord till Ingrid Sundberg. Hon riktar en fråga till mig om vad jag menar med "huvuddelen av den tid som folk kan se på TV". Detta är utskottets skrivning. Jag har - och på den punkten är jag ledsen om jag tvingas vara vag i min formulering visavi Ingrid Sundberg - i propositionen, och där har beredningen varit ense, utgått ifrån att vi skall stå fast vid att Sveriges Radios styrelse och dotterbolagen skall ha en självständighet i sin planering. Jag har därför bara angivit de allmänna villkoren och de allmänna ramarna och inte gått ut och gjort någon detaljföreskrift om hur fördelningen i sändningstid mellan de olika kanalerna skall vara. Det är alltså styrelsen, som liksom i fråga om val av förläggningsort för den andra kanalen, skall ta ställning till det. Jag vill bara erinra om att styrelserna för Sveriges Radio, moderbolag och dotterbolag, inte är vilka

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Prot. 1985/86:160 styrelser som helst. Till dessa styrelser har inte rekryterats personer som

3 juni 1986 erbjudit sig att gå in i en styrelse för att de tycker att det är festligt och som

Z '. D ,. man inte vet vilka de är, utan här är det i hög grad fråga om styrelseledamöter

som har förankring och kontakt också i parlamentariska sammanhang men

som i sin egenskap av styrelseledamöter har att förvalta ett självständigt

uppdrag,

I den nya och sig förändrande mediesituafion som vi nu kommer att möta krävs ett nationellt radio- och TV-företag med självständighet och oberoende. Den proposition som lagts fram och som utskottet har behandlat ger förutsättningar .för en sådan självständighet och ett sådant oberoende.

Anf. 22 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Det är alldeles riktigt att det var utskottets skrivning som jag citerade, men i propositionen har statsrådet skrivit på ett ställe: "Planeringen av distriktens produktion som skall sändas i rikskanalen förutsätts bli mera styrd än vad fallet är i nuvarande system. Rikskanalen förutsätts sålunda sända regionalt material."

Den kortfattade upplysningen gör att man inom utskottet måste ställa sig frågan: Får rikskanalen möjlighet att sända annat än regionalt producerade program? Då kommer självfallet frågan in om möjligheten att inköpa program. Vi har ju totalt sett i TV en begränsad andel som produceras i Sverige. Av detta är i sin tur en begränsad andel producerad ute i landet. Totalt sett är ungefär 25 % av det som visas producerat utanför Stockholmsregionen. Det har kommit fill utskottets kännedom att det internt inom Sveriges Radio har cirkulerat ett papper som skulle ge, om jag minns siffrorna rätt. Stockholmskanalen ca 110 sändningstimmar per vecka och rikskanalen 47,5 sändningstimmar per vecka. Då började utskottet att reagera.

Anf. 23 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Bengt Göransson säger med mild ironi att jag gillar att recensera. Ja, men riksdagen har ju i uppdrag att just recensera, eller granska, regeringens förslag. I dag har jag på alla punkter utom på en som inte tas upp i proposifionen - det gäller frågan om en fristående kanal -berömt regeringen. Jag tycker nämligen att sanningen skall fram - även om den, som i det här fallet, råkar vara behaglig för både Bengt Göransson och mig.

Anf. 24 KARL BOO (c) replik:

Herr talman! Jag vill gärna instämma i vad kulturministern sade angående värdet av en bred enighet bakom en förändring av riktlinjerna för Sveriges Radio och TV. Jag sade i mitt anförande tidigare att det är värdefullt att man har kunnat komma fram till en sådan förändring. Jag sade detta också med tanke på resultatet beträffande inriktningen av kanalkonstrukfionen.

Självfallet har varje enskilt parti, utifrån nämnda gemensamma uppslut
ning, möjlighet att göra nyanseringar. Det är väl vad som skall komma fram i
en debatt som denna.
26 Vidare är det viktigt att understryka den ökade självständighet som

Sveriges Radio och TV får i och med de vidgade befogenheter som moderbolaget får i förhållande till tidigare.

När det gäller resurserna till de två kanalerna har man understrukit att dessa skall ha likvärdiga resurser. När det gäller den information av den 14 maj som har gått ut inom företaget. Ny kanalstruktur - mer pengar till program, rör det sig ändå, som Ingrid Sundberg nyss sade, om en uppgift om att sändningstiden i kanal 1, Stockholmskanalen, skall öka till 110-115 timmar per vecka. Man beräknar att sändningstiden i kanal 2 kommer att omfatta 47,5 timmar per vecka under de närmaste tre åren. Det är målsättningen. Det framgår klart av det meddelande som har gått ut inom företaget att det finns skillnader i fråga om fördelningen av sändningstiden under dagen.

Prot: 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 25 BO HAMMAR (vpk) replik:

Herr talman! I fråga om reklam i TV tror jag att man skall akta sig för att hänga upp alltför mycket på den kommande reklameffektutredningen. Bengt Göransson hänvisade till denna, och det har för övrigt också konstitutionsutskottet gjort i sitt yttrande om en vpk-motion i denna fråga.

För det första tror jag att beräkningarna av vilka effekter reklam i TV kommer att få alltid måste vara ytterst osäkra så länge vi inte har infört systemet i fråga. Vi vet ju inte hur det här kommer att rulla vidare. Med tanke på denna osäkerhet tycker jag som sagt att man inte skall hänga upp alltför mycket på nämnda utredning.

För det andra vill jag framhålla - och det är det viktigaste - att vad utredningen än kommer fram till, kvarstår alla de principiella skälen för att fridlysa åtminstone Sveriges Radio och TV vad gäller kommersens krafter. Vi har ingen anledning att ytteriigare öka utbudet av reklam i massmedierna. Den principiella hållningen kan inte påverkas av frågan om huruvida dagspressen drabbas i större eller mindre utsträckning av reklam i Sveriges Radio/TV.

Anf. 26 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Jag vill påpeka för Ingrid Sundberg att förslaget om förändrad programsättningsprincip och kanalförändringen i televisionen är ett förslag, som ursprungligen kommer från TV-bolaget och alltså har behandlats inom dess styrelse. Man har då begärt att få göra på detta sätt. Beredningen har alltså inte hittat på ett eget förslag.

Jag vill erinra om vad som sägs i proposifionen, nämligen att förutsättningarna för den ändrade strukturen är att rationalliseringsvinster kan uppnås samt att verksamheten uppfyller grundläggande krav på kvalitet, mångfald och intern konkurrens. Det kommer an på styrelserna att se till att deUa tillgodoses.

Till Bo Hammar vill jag bara säga att man naturligtvis inte skall hänga upp ett beslut på reklameffektutredningens betänkande. Det viktiga med denna utredning är att de svenska medborgarna får möjlighet att föra en fördjupad debatt om reklamfinansiering av televisionen på bättre och sakligare grunder än debatten hittills tyvärr har förts.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 27 BO HAMMAR (vpk) replik:

Herr talman! Vi kan gärna föra en saklig debatt om de resultat som reklameffektutredningen kommer fram till. Jag vill emellertid peka på dels de osäkerhetsfaktorer som finns i denna fråga, dels vår principiella hållning, som har varit hela arbetarrörelsens hållning, att man skall försöka hålla tillbaka litet av reklamens och kommersialismens krafter. Detta ställningstagande gäller oberoende av om reklam i TV mer eller mindre drabbar dagspressen eller kan ge tillskott till TV:s verksamhet. Vår principiella linje måste ligga fast. Det är därför som jag varnar för att fästa så enormt stort avseende vid denne enmansutredare.

Anf. 28 LARS AHLMARK (m):

Herr talman! Gunnel Liljegren och jag har motionerat om en prövning av televerkets framtida roll; inte rninst gränserna och villkoren för den konkurrensutsatta sektorn i relation till monopolområdet.

Ett huvudskäl till detta krav är utvecklingen i fråga om kabel-TV. Byggandet av kabelnät och distribution av satellit-TV skall ju ske under konkurrens, men detta har i viss utsträckning blivit en fiktion. Jag skall illustrera situationen med några citat.

Ur Svenska Dagbladet den 26 april 1986 hämtar jag följande:

"På flera platser i landet har televerket dragit fram kablar för kabel-TV till villor och flerfamiljshus innan de fått kabelnämndens tillstånd. I Falun har man till och med fått fastighetsägare att betala anslutningsavgifter på 1 500 kr.per fastighet innan tillstånd gavs."

Ur samma tidning den 20 mars i år:

"Striden om kabel-TV blir allt tuffare. En medlem i Kabelnämnden, Björn Malmberg, har anmält Televerkets marknadsföring till Konsumentombudsmannen. - - - I ett kompletterande brev fill sin anmälan till KO skriver Björn Malmberg i sin personliga anmälan att han sedan Kabelnämnden bildades vid årsskiftet med stigande förvåning sett Televerkets 'våldtäkt' på kommunerna och bostadsföretagen, och hur de bedrivit en forcerad marknadsföring av sina kabelnät."

Ur Upsala Nya Tidning den 18 september 1984:

"Har televerket överträtt sina befogenheter när man lagt ner kablar för
kabel-TV i Uppsala utan att först inhämta tillstånd från kommunen? Det
menar i varje fall kulturchefen i Uppsala, Frans-Olof Brunzell, sedan juridisk
expertis på kommunförbundet utrett frågan. Åke Nordström, projekt
ledare för kabel-TV-gruppen vid televerket i Uppsala, säger att televerket
alltid begär tillstånd när man vill gräva upp mark för kabelnedläggning. -
Däremot drar vi ledningar utan att begära kommunens tillstånd i redan
befintliga kabeltunnlar. Vi anser att vi disponerar de tomma rören, som vi
alltså lagt ned vid ett tidigare tillfälle."

Ur samma tidning den 4 oktober 1984:

"I december 1983 ansökte vi om tillstånd att förlägga koaxialkabel för kabel-TV-sändningar i kommunens mark, men vi har ännu efter nio månader inte fått vår ansökan prövad. Det säger Folke Hellbom, Uppsala Telekonsult

AB----- Telekonsult hävdar att den långa handläggningstiden inneburit att

närmaste konkurrenten televerket hunnit dra kablar i sina redan befintliga

kabeltunnlar och därmed kommit i kapp den framförhållning på ett år som Prot. 1985/86:160
Telekonsult tidigare hade." 3junil986

Sveriges Radio

De här citaten visar två ting: dels att televerket har gått mycket burdust fram i sin hantering av kabel-TV-utbyggnaden, dels att man - ibland med en kommuns aningslösa bistånd - på den konkurrensutsatta sektorn begagnar fördelar som grundar sig på monopolverksamhet, såsom att verket förvaltar det s.k. allmänna telenätet. Det ger erfarenheter och tekniska resurser i form av t. ex. kabeltunnlar. Den uppkomna situationen är inte bra. Den är inte bra för televerket, vars anseende riskerar att naggas i kanten. Den är inte bra för allmänheten, som alltid förlorar på att konkurrens sätts ur spel. Det minskar erfarenhetsmässigt såväl valfrihet som ekonomisk effektivitet.

Jag beklagar att det inte har gått att få enighet kring önskemålet om en översyn av televerkets roll. Men jag spårar ändå en medvetenhet i kulturutskottets majoritetsskrivning, som går ut på att trafikutskottet förutsätts uppmärksamma de frågor som motionärerna aktualiserat. Det är dock ett sätt att skjuta problemet ifrån sig. Jag yrkar därför bifall till reservation 8.

Låt mig slutligen säga ett par ord om radiomediet. Ett fjärde FM-nät kommer att etableras för att i första hand tillgodose lokalradions behov. Det är utmärkt att lokalradion får sitt eget nät. Den lokala radion ges en ökad valfrihet. Därmed förbättras dess möjligheter att bli ett nära och vardagligt alternativ till TV-n.

Skillnaden är att publiken känner de människor som framträder i lokalradion - folket i TV känner man bara till. Men TV har de stora resurserna och rör sig ofta på internationell nivå.

Riksradion har något av en mellanposition, som kan vara svår, men äger naturligtvis sina egna kvaliteter. Det har ändå förvånat mig hur svårt det har varit att få i gång ett fungerande samarbete mellan riks- och lokalradion. För riksradion borde lokalradions täta nät av medarbetare med kännedom om alla delar av vårt land vara en utomordentlig tillgång. Men den har nyttjats föga. Man har väl velat vara sig själv nog.

Mot den bakgrunden är jag oroad av det tal om en eventuell sammanslagning av bolagen som propositionen ägnar sig åt. Jag tror att det skulle lägga en tung hand över lokalradion, såväl administrativt som programmässigt.

Qm lokalradiostationerna får arbeta under stor frihet i en egen radiokanal, kan de göra bra program för sina egna lyssnare och säkerligen även fungera som leverantörer av material till riksradion. Men att organisatoriskt slå påsarna samman medför risk för en toppstyrning som förlamar. Något sådant förslag föreligger inte i dag, herr talman, men jag tillåter mig ändå att skjuta på de försöksballonger som höjt sig över horisonten.

Anf. 29 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Vi avstyrker den gemensamma borgerliga reservationen. Vi anser att televerkets myndighetsfunktion är skild från den konkurrensutsatta sektorn. Bl. a. utgår ju inga statliga medel till verksamheten på denna sektor.

Att ärliga licensbetalare på Visingsö, som inte kan se Smålandsnytt,
beskärmar sig över televerkets friska inkabling i den egna kommunen är fullt
förståeligt, eftersom allmänheten väl inte kan ha speciellt klart för sig att 29

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

televerket arbetar i många sektioner. Men det står naturligtvis var och en fritt ätt motionsvägen se till att man får tillstånd till en skärpning av den lagstiftning som reglerar kabel- TV. Den lagstiftningen skall i så fall gälla alla på marknaden förekommande företag.

Jag har inte nåtts av någon egentlig kritik från de företag som konkurrerar med televerket om inkabling. Det är framför allt kommunala bostadsföretag och kooperativa, som HSB, som bedriver sådan verksamhet. Riksbyggen planerar kabel-TV-verksamhet, och även BPA är med på ett hörn. Det är värdefullt att Lars Ahlmark - på ett mycket fint sätt - ömmar för speciellt de här företagen.

Anf. 30 LARS AHLMARK (m) replik:

Herr talman! Som framgick av mitt tidigare anförande är det ingen konst att hitta exempel på kritik mot televerket. Om Catarina Rönnung saknar det har jag alltså gett fyra exempel, och jag hade kunnat skaffa många fler om jag velat belasta kammarens tid med det.

Men problemet, Catarina Rönnung, som tydligen är svårt att förstå, är helt enkelt att det i den del av televerkets verksamhet som har monopolkaraklär, t. ex. förvaltandet av det s.k. allmänna telenätet, sker utbyggnader och skapas faciliteter, som televerket sedan utnyttjar när det skall konkurrera med andra intressenter på kabel-TV-området. Detta skapar en obalans som är otillfredsställande. Det är således en orsak till att en översyn kan behövas.

En annan orsak är att vissa kommuner, med eller mot sin vilja, också bidrar till att skapa en sådan obalans. Jag tror att vi hamnar i en olycklig situation och att allmänheten får mindre glädje av de möjligheter som de nya media erbjuder, om vi inte ser till att den fria konkurrens som är inbyggd i systemet - då det gäller dels att lägga ut näten, dels att distribuera satellit-TV - också förverkligas i praktiken.

Anf. 31 MARGARETA FOGELBERG (fp):

Herr talman! Från förra riksmötet finns en motion av Kenth Skårvik och Elver Jonsson, som tar upp situationen för de finländska invandrare som har svenska som modersmål. Bland nästan 80 000 finlandssvenskar är det många som över huvud taget inte talar finska. Vi tycker det är självklart att människor från samma ursprungsland skall ha tillgång till sin hemlandsinformation och hemkultur på lika villkor oberoende av modersmålet. Det är därför det är så angeläget att det finskspråkiga nyhetsprogrammet Viikko-katsaus, som sänds i TV 1, textas till svenska.

Vi anser liksom utskottet att det ankommer på Sveriges Radio att avgöra om man har råd med ökad TV-textning. Emot utskottets mening att programmet Viikkokatsaus då skall komma i första hand har vi inte funnit anledning att reservera oss. Vi kan bara hoppas att Sveriges Radio gör samma prioritering. Men sker ingen förbättring framöver, kommer vi givetvis att ta upp frågan på nytt,

I propositionen finns också ett förslag om att nuvarande TV 1 och TV 2 slås ihop till en s, k. Stockholmskanal och att en ny kanal med de tio regionaldistrikten plus ett elfte för Upplands och Södermanlands län skall samlas i en enhet, kallad rikskanalen. När TV 2 startade väcktes mycket stora förhopp-

ningar om att den stimulerande konkurrensen skulle berika de båda kanalerna till glädje för tittarna. Så blev det inte riktigt. Med två TV-kanaler där den samlade produktionen bär samma starka prägling av stockholmsområdets näringsliv, samhällsstruktur, kultur osv. är det knappast förvånande att utskottet hade att ta ställning till inte mindre än åtta motioner med samma begäran: flytta den nya rikskanalen till en ort utanför Stockholm. Två av motionärerna ville dessutom att riksdagen skulle ta ställning för en viss ort, nämligen Göteborg.

Redan vid kulturutskottets första behandling av motionerna rådde enighet om att åstadkomma en gemensam skrivning i motionernas anda. Två av sex alternativa skrivningsförslag med olika grad av preciseringar resulterade i förslag nummer 7, där kulturpolitiska och regionalpolitiska skäl ansågs tala för att riksdagen skulle fatta beslutet om utlokalisering av rikskanalen. Innan Sveriges Radio tog ställning till var den nya kanalledningen skulle placeras, önskade utskottet en redovisning av ekonomiska konsekvenser vid valet mellan olika alternativ, allt för att få till stånd en öppen diskussion.

Jag vill påminna om att det var socialdemokraterna som drev de längst gående kraven i skrivningen - en mycket välgörande och klar redovisning av utskottets samlade mening, mycket skarpare än vad vi från de borgerliga partierna vågat hoppas på.

Därför blev besvikelsen desto större när vi inför slutjusteringen fann att skärpan i socialdemokraternas tidigare ställningstagande hade lösts upp i en till intet förpliktande mening som lämnade hela avgörandet åt Sveriges Radio. Det var en anmärkningsvärd omsvängning med tanke på de utfrågningar kulturutskottet hade haft då företrädare för TV-ledningen mycket tydligt markerade sin negativa inställning till motionsyrkandena.

Den skrivning som utskottsmajoriteten slutligen landade på framstår för mig som politisk akrobatik i den högre skolan. Det är sådant man hört talas om men aldrig riktigt trott på. Nåväl, då har jag gjort ännu en-erfarenhet under detta riksmöte.

Det är begripligt att inga chefer frivilligt går med på att få sin verksamhet beskuren. Därför har jag mycket svårt att tro att Sveriges Radio utan en uttalad vilja från riksdagen skulle besluta om att flytta den ena TV-kanalens ledningsfunktion till någon plats utanför Stockholm.

Catarina Rönnung kallade majoritetsskrivningen för en klar viljeinriktning. Men vad socialdemokraterna gjorde vid slutjusteringen var ju att retirera till en uddlos mening. Utskottsmajoriteten anför följande i betänkandet:

"De argument som redovisats i det föregående visar enligt utskottets mening att det finns skäl för att - för den händelse beslut fattas om en kanalkonstruktion med Stockholmskanal/rikskanal - förlägga ledningen för rikskanalen till en ort utanför Stockholm."

Ja, för den händelse Sveriges Radio inte uppfattar riksdagens viljeinriktning har socialdemokraterna bara att beklaga och hänvisa till att det trots allt är Sveriges Radio som fattar beslutet. Hade vi tyckt att den skrivningen var redig och klar hade ingen reservation behövts.

Jag vill fråga Catarina Rönnung; Får en utlokaliserad rikskanal kosta någonting?

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio ■ ■

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Kulturminister Bengt Göransson, som sitter på ett Göteborgsmandat, måste väl ändå vid det här laget känna på sig att Sverige utanför huvudstaden inte är särskilt till freds med många av de TV-program som bjuds i dag. I annat fall hoppas jag att det finns någon göteborgare på göteborgsbänken som kan tala om det för honom.

Herr talman! Det blir inte mycket av propositionens vackra ord om kvalitet, integritet, mångfald och decentralisering utan den stimulans som konkurrensen mellan två åtskilda TV-ledningar skulle kunna ge. Vi är av den bestämda uppfattningen att man bäst når de uppställda målen genom att flytta ut ledningen för rikskanalen från Stockholm.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 4 samt reservationerna 1 och 8.

Anf. 32 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Jag skall bara kommentera ytterst litet vad Margareta Fogelberg sade. Av hennes anförande fick man intrycket att det är tjänstemännen på Sveriges Radio som enväldigt beslutar om saker och ting. Jag vill påminna Margareta Fogelberg om att det är moderbolagets styrelses pålitliga och ansvarsfulla politiker som har det sista avgörandet.

Anf. 33 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:

Herr talman! Om Catarina Rönnung tolkade mitt anförande som att det skulle vara tjänstemännen som fattar besluten, vill jag säga att det inte var detta jag menade. Jag uttryckte mig ganska klart och sade att det trots allt är Sveriges Radio som fattar besluten. Det säger allt om att det är fråga om moderbolaget.

Anf. 34 ALF SVENSSON (c):

Herr talman! Efter det fasansfulla mordet på Olof Palme ordades det och skrevs detåtskilligt om det öppna samhället. Man kunde faktiskt fä uppfattningen att det, när debatten eller resonemangen skulle handla om det öppna samhället, rörde sig om att statsråd och välkända personer litet enkelt uttryckt skulle kunna flanera på Stockholms gator utan poliseskorl.

Naturligtvis har det med öppenhet att göra att inte behöva omge människor med polisskydd, men det öppna samhället måste sannerligen ha fler karakteristika. Jag tycker att vi ofta borde fundera över och även debattera vad som utmärker det öppna samhället.

Herr talman! I dag avhandlas ett område, Sveriges Radios verksamhet, etermedieverksamheten, som på ett utomordentligt sätt har med ett samhälles öppenhet att göra. Jag tror faktiskt inte att kammarens ledamöter alltid till fullo observerat hur exempellöst monopolet avskärmar människor från information, från minoriteters program och förslag och faktiskt också från stora folkrörelsers verksamheter.

Jag har själv under många år försvarat monopolet, men erfarenheten har gjort detta omöjligt för mig. Ni som tillhör etablissemanget och har era grävda kanaler till monopolet må försvara det, men var säkra pä att monopolet inte kan betygsättas som öppenhetens banerförare i alla lägen eller ens i särskilt många lägen.

Herr talman! Etermediemonopolens tid är förbi. Vi kan inte i vår vrå av världen tro att vi kan eller bör isolera oss från omvärlden så fill den grad att vi slår någon avskärmandets och isolerandets mur runt vårt lands gränser. För att nu kunna etablera större frihet också på etermedieområdet i Sverige måste, såvitt jag förstår, reklam tillåtas för att man skall kunna finansiera programmen. Det är heller inte särskilt justa debattmetoder att alltid frammana de värsta varianterna av reklam, oftast från USA. Det kunde kanske vara något balanserande om man i stället lyfte fram exempelvis reklamsändningarna i finsk TV.

När man lyssnar på monopolets försvarare, kan man faktist få för sig att utländska program enbart innehåller reklam. Jag tycker det kan vara nog så intressant att få nyheter från utländska metropoler via utländska TV-program. Den bredare och mera allsidiga bild detta kan ge har,enligt mitt förmenande, med ett öppet samhälles kvaliteter att göra.

Herr talman! Naturligtvis skall riksdagen våga uttala åsikterom monopolets ansvar för språkvård. Jag tyckte det var häpnadsväckande att lyssna fill vad som sades tidigare här i dag, då det nästan gjordes gällande att monopolet är minsann så helig mark att man inte ens hytter åt det vilken vokabulär som än nyttjas. Självfallet bör ingen tolerera att drogbruk opåtalat får breda ut sig i programmen.

Jag tycker att det bland svenska politiker ganska ofta existerar en konsilians och en underdånighet gentemot etermedia. Det har alltid förvånat mig. Jag tror att det skulle vara mycket hälsosamt med en frisk debatt om de värderingar och den människosyn programutbudet förmedlar. Det är inte rimligt att låtsas som om det enbart är reklam som förmedlar värderingar och människosyn. Det gör verkligen också programmen. Låt oss öppna det svenska samhället ytterligare, och låt oss vända konformismen ryggen så mycket vi någonsin förmår.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall till reservationerna 1, 4 och 8.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 35 CATARINA RÖNNUNG (s) replik;

Herr talman! Låt mig för Alf Svensson upprepa vad jag sade i mitt inledningsanförande. Ett ökat engagemang i språkvårdsfrågor är en självklar angelägenhet för koncernen. Alf Svensson har ju beteckningen (c) i riksdagen, och han talar här för en fristående reklamfinansierad TV-kanal, Jag undrar om han deltar vid centerns gruppmöte någon gång och lyssnar på debatten där.

Anf. 36 ALF SVENSSON (c) replik:

Herr talman! Jag kan förstå att Catarina Rönnung tycker att det är svårt att debattera dessa sakfrågor. Därför försöker hon göra en affär av huruvida jag besöker centerns gruppmöten eller inte. Nu råkar Catarina Rönnung och jag komma från samma län, varför jag inte kan tänka mig att hon, trots etermediemonopolets ointresse för det parti jag företräder lever i okunnighet om att jag företräder, ett parti som heter kds, som har ett program också i dessa frågor. Man skulle kunna tänka sig att Catarina Rönnung på grund av att monopolet bestämmer sig för att i stort sett enbart bry sig om de

3 Riksdagens protokoll 1985/86:160

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

etablerade partierna inte riktigt nåtts av budskapet att kds vill ha frihet på etermediaområdet. Jag hoppas att det har nått fram i dag.

Anf. 37 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! 1 det nya samhälle som nu håller på att växa fram, det s, k, informationssamhället, har radio och TV en framträdande plats. En stor del av den lättillgängliga informationen förmedlas genom dessa medier med stor genomslagskraft.

Televisionen spelar en central roll när det gäller att ta till vara och utveckla de kulturella förutsättningar som finns i landets olika delar. Genom sin möjlighet att redovisa aktiviteter och sprida information i form av program och nyheter över hela landet bidrar televisionen till att skapa identitet, förståelse och samhörighet. Det är rnot den bakgrunden självfallet av stor regional betydelse att TV speglar förhållandena någorlunda likvärdigt mellan olika geografiska områden. Härigenom kan televisionen fungera sorn ett verkningsfullt regionalpolitiskt instrument.

I Gävle-Dala-distriktet bor och verkar ca 460 000 människor. Distriktets näringsliv spänner över de flesta industriella sektorer och omfattar samtliga basnäringar. Distriktets kulturliv är synnerligen rikt och mångfasetterat. Det gäller traditionella kulturområden såsom musik, teater, bildkonst, litteratur och museiverksamhet. Även betraktat i ett vidare kulturperspektiv intar distriktet en särställning inom områden som rekreation och turism, utbildningsverksamhet, sport och idrott, I distriktet har också Sveriges Dövas riksförbund sitt förbundskontor och egen folkhögskola med omfattande verksamhet för att tillgodose de dövas speciella kulturintresse.

Starka regional- och kulturpolitiska motiv talar för att denna landsdel borde ha en starkare ställning inom televisionen. Så är dock inte fallet. Gävle-Dala-distriktet utgör i stället ett av landets resurssvagaste TV-områden. Jag vill, herr talman, ange några punkter som kan bidra till att förbättra situationen för distriktet.

En resursmässig utjämning mellan landets TV-distrikt bör eftersträvas. Härigenom skulle det bli möjligt att bygga ut televisionens bevakning av Gävle-Dala-området. Det ligger också i helt i linje med de utgångspunkter för en regionaliserad programverksamhet som anges både i propositionen och i betänkandet.

En teknisk och personell utbyggnad av Gävle-Dala-distriktet kan ske genom att det s.k. reformpåslag som tillförsäkras televisionen under avtalsperioden avsätts för de minsta distrikten. Detta garanterar att målsättningen för den framtida organisationen av televisionen blir sådan att en geografiskt spridd programproduktion blir verklighet.

Det är programmässigt och regionalpolitiskt angeläget att egna regionala nyhetssändningar snarast inleds över ett distrikt som geografiskt omfattar Gävleborgs och Kopparbergs län. Det nuvarande s. k. Mitinyttornrådet bör klyvas möjliggörande av en bättre bevakning av Gävle-Dala-området.

Gävle-Dala-distriktet bör i samverkan med Sveriges Dövas riksförbund ges möjlighet att inleda nyhetssändningar på teckenspråk för landets döva, som trots ett starkt uttalat behov saknar egna informations- och nyhetsprogram i TV. Jag vill, herr talman, hänvisa till Karl-Gösta Svensons anförande

litet senare när det gäller just teckenspråkets betydelse.

Såväl proposition som betänkande överlåter till Sveriges Radio-koncernen att besluta om omfattningen och områdesindelningen för de regionala sändningarna i TV. Jag delar den uppfattningen, men jag vill ändå med detta inlägg peka på nödvändigheten av en resursmässig likställighet mellan de olika distrikten, så att viktiga delar av landet inte blir åsidosatta.

Prot, 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 38 MARGARETA ANDREN (fp):

Herr talman! När det gäller programutbudet i Sveriges Radio/TV under den nya avtalsperioden skriver föredragande statsrådet Göransson i propositionen att de grundläggande föreskrifterna i radiolagen om programverksamhetens utformning inte bör ändras.

Programmen i sin helhet skall präglas av skälig balans mellan olika åsikter och intressen.

Redan i 1978 års proposition anfördes att det är angeläget att man i programverksamheten iakttar varsamhet vid speglingen av bruket av olika gifter, t. ex. alkohol. Statsrådet Göransson framhåller i den nu aktuella propositionen att också han delar denna uppfattning. Detsamma uttalar också utskottet i sin skrivning.

Detta bör då innebära att programföretagen verkligen bör vara mycket medvetna om vikten av att program i radio och TV, som speglar bruk och missbruk av alkohol och andra droger inte förhärligar detta och på så sätt bidrar till en falsk bild av verkligheten.

Men hur är det verkliga förhållandet i dag? Glorifieras inte alkoholen i radio, och framför allt i TV, genom t. ex. program om vinprovning eller genom det ymniga drickandet i många nöjesprogram? Särskilt markant är ju förhärligandet av alkoholen i t. ex. amerikanska filmer, där de flesta som uppträder dricker alkohol.

Och hur är det med rökningen? Det finns program där det t. o. m. har hänt att man inte bara sett många agerande röka utan också att ett visst tobaksmärke framhållits på ett överdrivet sätt.

Detta är naturligtvis helt otillfredsställande. I stället borde oftare en saklig upplysning ges om att ca 6 000 personer varje år dör på grund av alkoholen och att ca 10 000 årligen avlider pa grund av rökning.

Borde inte socialstyrelsen som ansvarig för hälsovården få ökade möjligheter att i TV ha hälsoupplysningsprogram om t. ex. tobakens och alkoholens skadeverkningar, som motvikt till de TV-program som lätt uppfattas som en glorifiering av alkoholen?

Tobakskommittén föreslog i sina utredningsbetänkanden att "riksdagen som sin åsikt bör uttala att folkhälsofrågor principiellt har mycket stor vikt likaväl sorn samhälls- och kulturfrågor samt att strävanden att främja en god hälsa för alla måste anses vara ett led i programföretagens verksamhet i allmänhetens tjänst".

Cancerkommittén är inne på samma linje. Den har föreslagit att socialstyrelsen och Sveriges Radio/TV tillsammans undersöker förutsättningarna för dels att berörda myndigheter i ökad omfattning får utnyttja radio-TV för hälsoupplysning av den typ som ges i Anslagstavlan, dels att Sveriges Radio tar initiativ tillökade programinsatser, som kan bidra till ökat intresse och

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

ökad kunskap samt förändrade attityder i fråga om hälsofrämjande levnadsvanor och kända hälsorisker.

Riksradion skall dock ha en eloge för heldagsprogrammet om sjukdomen aids. Det borde finnas lika stor anledning att varna för och informera om alkohol och tobak, som ju är våra största sociala och medicinska problem och som orsakar de flesta sjukdomarna i vårt land. Vi är ju måna om att annars genom information och upplysning motverka och undvika farliga miljöer och giftspridning, men tydligen inte när det gäller alkohol och tobak. Jag är därför tacksam för att utskottet ändå i sin skrivning poängterar "att den ökade kunskapen om rökningens allvarliga medicinska skadeverkningar självfallet är en omständighet som måste beaktas i programverksamheten, inte minst då det gäller program som riktar sig till ungdomar."

Andre vice talmannen Karl Erik Eriksson och jag har i en motion under den allmänna motionstiden föreslagit, att när ett nytt avtal mellan staten och Sveriges Radio skall träffas, borde ingå en passus om att hälsoupplysning och program orn friskvård kontinuerligt skall ingå i programutbudet, där särskilt tobakens och alkoholens skadeverkningar påtalas.

Eftersom inte tillräcklig varsamhet iakttas i de program som speglar bruk av alkohol och andra droger, trots att det nuvarande avtalet föreskriver del, skriver vi i motionen att en skärpning borde ske. Nu kan jag emellertid konstatera att utskottet är ganska positivt till en del av de synpunkter och önskemål som vi för fram i vår motion. Bl. a. framhåller utskottet att programbolagen på begäran av statlig myndighet skall sända meddelanden som är av vikt för allmänheten.

Herr talman! Jag har här i riksdagsdebatten velat föra fram de här synpunkterna som jag vet delas av den samlade nykterhetsrörelsen, ,av många andra ideella organisationer, av föräldrar och ungdomsledare och många andra.

Anf. 39 KARL-GÖSTA SVENSON (m):

Herr talman! Jag skall kommentera kulturutskottets behandling av min motion Kr305 om ett teckenspråkstolkat nyhetsprogram i TV.

Riksdagen har tidigare fastslagit teckenspråkets ställning som de dövas eget språk. De dövas rätt till tvåspråkighet föreligger därmed.

Kommunikation mellan människor är viktig för varje persons utveckling. Att tala med varandra och uttrycka känslor i ord och spontana handlingar är några förutsättningar för att skapa och nå kontakter. Döva personer kan på grund av sitt handikapp inte på ett likvärdigt sätt delta i den vardagliga kontakten människor emellan. De skapar kontakter i första hand genom sitt eget språk, teckenspråket. Men de kan inte genom detta språk nå fram till oss som har våra hörselorgan i behåll. Vi har nämligen inte lärt oss deras språk. Vi klarar oss ändå. Men gör vi verkligen det? 1 de flesta fall är svaret ja. Men jag tror att många med mig får en känsla av otillräcklighet, osäkerhet och otillfredsställelse då vi möter en döv person. Vi står handfallna. Vi vet inte hur vi skall bete oss. Vi har svårt att nå och ta kontakt. 1 sådana situationer skulle det självfallet vara en fördel att kunna kommunicera pä de dövas eget språk. Det är inte enligt min uppfattning nödvändigt alt bli proffs pä teckenspråk, men allt fler av oss hörande borde kunna så mycket att man kan nå en språklig kontakt.

Herr talman! Man kan fråga sig vad det som jag nu talat om har att göra med motionens innebörd om ett teckenspråkstolkat nyhetsprogram. Jag kommer så småningom till detta. Först vill jag poängtera vikten av att döva personer ges den möjlighet som det innebär att nyhetsprogram i TV blir föremål för teckenspråkstolkning. Jag är glad över att både departementschefen och ett enigt utskott är positiva till en sådan utveckling. Det är min förhoppning att Sveriges Radio skall kunna förverkliga denna målsättning. En sådan förändring i programutbudet skulle naturligtvis i första hand bli en klar fördel för alla döva personer, men i synnerhet för döva barn och ungdomar som har svårigheter att kunna läsa texten i textade program. Det är viktigt att handikappade människor inte isoleras utan att de på ett tillfredsställande sätt får del av den viktiga samhälls- och nyhetsinformation som TV förmedlar. Genom teckenspråkstolkning av nyhetsprogram i TV skulle informationsutbytet avsevärt förbättras. Intresset att följa dessa program skulle säkerligen öka från de dövas sida.

Herr talman! Jag tror dessutom att de dövas eget språk, genom att man teckenspråkstolkar nyhetsprogram, får en högre status. På så sätt kan hörande människor stimuleras till att lära sig detta språk. Det finns således ett samband mellan dels värdet av ett bättre programutbud för döva personer, dels värdet av att skapa intresse för hörande människor att lära sig teckenspråk och på så sätt skapa möjlighet till förbättrade kontakter mellan hörande och döva personer.

Jag skall avslutningsvis, herr talman, ge ett par exempel på vad ett framtida teckenspråkstolkat nyhetsprogram i TV kan ge för fördelar. Jag skall försöka teckenspråkstolka slutet i mitt anförande för att visa att det inte är så svårt att lära sig detta språk.

Ett teckenspråkstolkat nyhetsprogram kan stimulera döva barn och ungdomar att följa med i samhällsdebatten. Det kan stimulera hörande människor att lära sig teckenspråk.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 40 KURT HUGOSSON (s):

Herr talman! I ett flertal motioner har krävts att ledningen för en kommande rikskanal av mediepolitiska och kulturpolitiska skäl skall placeras utanför Stockholm, eftersom denna kanal i stor utsträckning skall baseras på de olika TV-distriktens produktion. I motion 364, som jag har väckt tillsammans med ett antal kamrater, har jag också krävt att riksdagen uttalar sig för att ledningen för denna kanal placeras utanför Stockholm.

Herr talman! Det är tyvärr inte alltid så att riksdagens utskottsskrivningar är kristallklara. Föreliggande betänkande från kulturutskottet kan hänföras till den skaran. De motioner som jag åberopade och som kräver utlokalisering av rikskanalens ledning avstyrks av utskottet med hänvisning till att det bör ankomma på Sveriges Radios styrelse att fatta beslut i frågan i enlighet med det synsätt som präglar propositionen.

Frågan är; Har utskottets majoritet gett någon vägledning för hur detta beslut skall se ut? Har riksdagen uttalat sig för att ledningen skall placeras utanför Stockholm?

Efter att ha läst utskottets betänkande ett flertal gånger mycket noga och i dag uppmärksamt lyssnat på utskottets talesman Catarina Rönnung har jag

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

kommit till den slutsatsen att så är fallet - att riksdagen om en stund kommer att fatta ett beslut som, med den skrivning utskottsmajoriteten har gjort, innebär ett klart uttalande från riksdagen att ledningen för rikskanalen skall placeras utanför Stockholm.

Jag vill därför citera dels vad utskottsmajoriteten skriver i betänkandet, dels vad utskottets talesman nyss har sagt här i debatten. De här uttalandena är, menar jag, klara anvisningar till Sveriges Radios styrelse att ledningen för rikskanalen skall placeras utanför Stockholm.

På s. 21 i betänkandet, där man redovisar olika skäl för lokaliseringen, säger man: "Det är rimligt att ledningen förläggs till något av de distrikt där programproduktionen skall ske. Det är viktigt att rikskanalens programledning kan hämta de direkta dagliga impulserna och stimulansen från någon annan debatt- och kulturmiljö än huvudstadens för att en verkligt berikande kanalkonkurrens skall uppstå. Nära detta argument ligger argumentet att det är mindre risk för likriktning inom TV om ledningen för de båda TV-kanalerna inte är lokaliserade till samma ort. En utflyttning av ledningen för en rikskanal skulle allmänt sett få stor regional- och kulturpolitisk betydelse."

Litet längre fram i betänkandet, där de olika argumenten värderas, säger utskottets majoritet:

"De argument som redovisats i det föregående visar enligt utskottets mening att det finns skäl att - för den händelse beslut fattas om en kanalkonstruktion med Stockholmskanal/rikskanal - förlägga ledningen för rikskanalen till en ort utanför Stockholm, Vid val av förläggningsort bör i så fall hänsyn tas till såväl ekonomiska som kulturpolitiska faktorer. Åven regionalpolitiska skäl bör kunna vägas in i sammanhanget."

Jag uppfattar denna formulering från utskottsmajoriteten som ett klart uttalande från riksdagen att Sveriges Radios styrelse har att följa detta uttalande, som riksdagen kommer att anta om utskottsmajoritetens förslag får majoritet i riksdagen om en liten stund. För att ytterligare understryka detta vill jag återge vad utskottets talesman sade nyss i debatten; Utskottet finner skäl som talar för en utlokalisering och förutsätter att moderbolaget i sin bedömning tar hänsyn till detta. Utskottet anser dessutom att regionalpolitiska fördelar uppnås.

Jag tycker att det är alldeles klart, efter den debatten, att det beslut som Sveriges riksdag kommer att fatta är ett beslut som skall vara vägledande för Sveriges Radios styrelse. Jag har därför inte några som helst svårigheter att, efter denna debatt och det klargörande den har gett, stödja utskottsmajoritetens förslag.

Anf. 41 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:

Herr talman! Det var riktigt rörande att lyssna till Kurt Hugosson, som i dag har kommit fill insikt. Om det inte hade varit för det lilla förargliga uttrycket "för den händelse" beslut om en utlokalisering skulle fattas, skulle jag ha trott på Kurt Hugosson. Men det lilla förargliga "för den händelse" finns där.

Anf. 42 KURT HUGOSSON (s) replik:

Herr talman! Om Margareta Fogelberg gör en språklig analys av utskottets betänkande, vilket i och för sig inte torde vara erforderligt, skall hon finna att den inskjutna satsen med orden "för den händelse" syftar på om en rikskanal kommer till stånd. Om så inte blir fallet finns det inte heller någon ledning att utlokalisera från Stockholm. Men eftersom jag har uppfattat utskottets betänkande och dagens debatt så, att det blir ett klart uttalande från riksdagen att en rikskanal skall komma till stånd, anser jag att skrivningen är entydig och klar,

Anf. 43 MARGARETA FOGELBERG (fp) replik:

Herr talman! Utskottsmajoriteten säger inte ett ord om att en rikskanal skall komma till stånd. Däremot förutsätter vi det i reservationen, i och med att vi begär en utlokalisering av rikskanaler.

Anf. 44 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Jag tycker fakfiskt att det är något förvånande att dagens debatt i så hög grad som fallet är koncentreras kring frågan om utlokalisering av den s. k. rikskanalen utanför Stockholm - läs Göteborg. Det är förvånande därför att debatten i dag gäller en mycket omfattande liksom omsorgsfullt utarbetad och viktig proposition om hela Sveriges Radios verksamhet. Det är förvånande därför att det råder en total enighet i utskottet om att det finns skäl som talar för en utlokalisering av ledningen för den kommande rikskanalen utanför Stockholm.

Det finns vidare en enighet i utskottet om det nödvändiga i att grundligt undersöka de journalistiska, ekonomiska och regionalpolitiska effekterna av en utlokalisering av rikskanalen.

Var finns då den minimala spik som de borgerliga försöker koka utlokaliseringens soppa på, speciellt Margareta Fogelberg? Jo, just i den skillnad som finns mellan utskottsmajoritetens skrivning och reservanternas. Utskottsmajoriteten förutsätter att Sveriges Radios ledning självfallet skall ta hänsyn till kulturpolitiska, journalistiska och regionalpolitiska skäl i sin bedömning av en eventuell utlokalisering av ledningen någon annanstans. Varför anser reservanterna att Sveriges Radios ledning inte har den kapaciteten?

Utskottsmajoriteten förutsätter också att Sveriges Radios ledning har motsvarande förmåga att kunna fatta sådana beslut som här diskuteras. Därför har vi förtroende för ledningen. Varför anser ni från reservanternas sida att Sveriges Radios ledning inte är kapabel att fatta de aktuella besluten?

Ni säger i er reservation 4 att det enligt utskottets mening inte finns något hinder för Sveriges Radio att självt ta initiativ i denna fråga. Fattas bara att man skulle förhindra Sveriges Radio att ta ställning till frågan!

Ni fortsätter i reservationen; Men om Sveriges Radio fattar beslut om att förlägga ledningen för en rikskanal till en ort utanför Stockholm skall man återkomma till regering och riksdag. Jo, jag tackar jag. Det finns alltså inget hinder för Sveriges Radio att ta initiativ, men besluten skall fattas här.

Detta är den minimala spik som ni försökte koka soppa på - och det är inget nytt. De borgerliga partierna har alltid försökt inskränka Sveriges

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Prot. 1985/86:160 Radios möjligheter att kunna fatta sådana här viktiga beslut. Ni vill alltid ha
3 juni 1986 en inblandning från politikernas sida i frågor som rör Sveriges Radios

Sveriges Radio

verksamhet.

De sista raderna i den borgerliga reservationen 4 handlar om ekonomi. Qm nu Sveriges Radios ledning skulle komma fram till att en eventuell utlokalisering skulle innebära avsevärda kostnader som skulle drabba radiofonden, måste Sveriges Radio komma tillbaka till riksdagen och begära beslut. Men mig veterligen finns det ingen bestämmelse eller lagstiftning som förhindrar någon myndighet att ta sådana här initiativ. Det finns ingenting som förhindrar Sveriges Radio att komma tillbaka till riksdagen och regeringen och begära de nödvändiga medlen för en eventuell utlokalisering av ledningen för rikskanalen till Göteborg.

Anser ni att Sveriges Radios ledning lider av någon obotlig blygsamhet, som skulle förhindra den från att utnyttja den rätt som ledningen självfallet har? Det anser inte vi. Med vi menar jag vänsterpartiet kommunisterna, som i just denna fråga tillhör utskottsmajoriteten. Vi tycker att Sveriges Radios ledning självfallet skall ha det ansvar som tillkommer ledningen, skall ha möjligheter att kunna fatta sådana här beslut.

Hela utskottet har dessutom klart uttalat sin vilja, när man har sagt att det finns starka skäl som talar för en lokalisering av ledningen för den nya kanalen till en ort utanför Stockholm, till Göteborg. Men det ankommer på Sveriges Radios ledning att fatta beslutet, inte på riksdagen.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till samtliga vpk-reservationer och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 45 INGRID SUNDBERG (rn) replik:

Herr talman! Jag vill gärna hänvisa till reservation nr 4. Det är inte sant, som Alexander Chrisopoulos sade, att vi i reservationen inte begär någon redovisning. Tvärtom begär reservanterna en ingående redovisning av såväl de ekonomiska som de medie-, kultur- och regionalpolitiska konsekvenserna av föreliggande alternativ.

Alexander Chrisopoulos, som är göteborgare, borde värna om den starka vilja som finns i Göteborg att få ledningen för rikskanalen förlagd dit. Utskottet har dock inte nämnt några geografiska namn i detta avseende.

När jag hör Alexander Chrisopoulos redogöra för nödvändigheten av att man i ett sådant här fall måste gå till regering och riksdag och begära mera medel, finner jag det anmärkningsvärt att han inte direkt kunde stödja reservationen. Den enda skillnaden, enligt honom, är ju att vi öppnar dörrarna för ett framtida agerande som möjliggör ett realiserande av ett önskebeslut i Sveriges Radios styrelse.

Anf. 46 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk) replik:
Herr talman! Jag sade i mitt anförande att det råder enighet i utskottet om
det nödvändiga i att undersöka de ekonomiska, journalistiska och kulturpoli-
fiska effekterna av en eventuell utlokalisering. Skillnaden är att majoriteten,
vi och socialdemokraterna, anser att dessa undersökningar skall göras av
Sveriges Radios ledning. Vi anser att det är självklart att den kommer att ta
40 hänsyn till sådana aspekter när den diskuterar och fattar beslut i frågan.

Reservanterna däremot anser att det här är en debatt som i första hand politikerna bör föra. Visserligen föreslår ni att Sveriges Radio skall göra undersökningarna, men ni anser att debatten skall föras av politikerna. Det finns inga hinder för Sveriges Radios ledning att ta initiativ i frågan, säger ni. Fattas bara att det skulle finnas sädana hinder!

Ingrid Sundberg anser att jag som göteborgare borde ha en annan inställning. Jag är visserligen göteborgare, men jag lider inte, som många andra, av något slags lokalpatriotisk röstfiskeriiver, som gör det omöjligt för mig att inta en annan ståndpunkt, som kan innebära att man får större effekter av en eventuell utlokalisering av rikskanalen än om man förlade den till Göteborg.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

'Anf. 47 INGRID SUNDBERG (m) replik:

Herr talman! Skillnaden är kanske att vi reservanter inte tar allting för självklart i samma utsträckning som Alexander Chrisopoulos. Den framtida utvecklingen kommer med all säkerhet att visa att det inte är alltför bra att ta alltför mycket för självklart.

Anf. 48 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr talman! Omen liten stund skall kammaren besluta om det nya avtalet för Sveriges Radio-koncernen. Jag har i olika sammanhang deltagit i förberedelserna för avtalet och skulle kortfattat vilja säga några ord om dess förhistoria och de lärdomar som kan dras härav.

1. Det var en olycka att man inte i vanlig ordning startade med en parlamentarisk beredning, som sedan blev föremål för en normal remissbehandling.

2. Sveriges Radios initiativrättsarbete var föga meningsfullt. Det ledde inte till några konkreta resultat, utan mest till ökad oenighet såväl inom som utom företaget. I vissa avseenden sköttes initiativrättsarbetet på ett sätt som förtjänar stark kritik.

3. Den parlamentariska beredningen kunde däremot arbeta någorlunda effektivt, speciellt i slutskedet. Dess arbete och resultat kontrasterar starkt mot initiativrättsarbetet. Till icke ringa del tillkommer förtjänsten för detta beredningens ordförande, Bengt Göransson.

4. Det skall dock inte förnekas att den modell som vi nu enats om och som är en typisk kompromissprodukt kommer att leda till problem vad gäller relationerna mellan moderbolaget och programbolagen. Det finns här anledning att varna för att moderbolaget försöker stärka sitt grepp över programbolagen i alla avseenden. Något sådant, herr talman, förutsätter bl. a. att moderbolaget har någonting konkret att tillföra verksamheten i dotterbolagen. Det ligger inget egenvärde i att moderbolagets befogenheter ökar- tvärtom. Det finns ingen anledning för programbolagen att ge upp den självständighet som de har haft i en rad avseenden. Varje tanke t. ex. på att moderbolaget skulle kunna adjungera personer till dotterbolagens styrelser måste bestämt avvisas.

5. Genomförandet av de förändringar som nu förestår kräver omdöme och diplomatisk förmåga från inblandade personer inom koncernen. De strids-

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

signaler som har hissats i massmedia av Sveriges Radios styrelseordförande främjar inte arbetsron inom företaget. Det är i längden inte möjligt att arbeta med personmotsättningar av det slag som nu föreligger inom Sveriges Radio-koncernens ledning. Tillräcklig skada har redan tillfogals Sveriges Radio på grund av detta. Qm läget förvärras finns det anledning, herr talman, att påkalla extraordinära åtgärder, och då måste krafter såväl inom som utom koncernen - jag syftar i det sistnämnda fallet på regeringen - vidta lämpliga åtgärder.

6. Den klarhet som finns i den parlamentariska beredningens förslag och
därigenom också i regeringens proposition när det gäller TV:s kanalslruktur
har i utskottsbetänkandet - jag tänker dä på såväl majoritet som reservanter
- förbytts i förvirring när det gäller lokaliseringsfrågorna. Frågan om
kanalstrukturen i stort är en fräga för riksdagen. Genomförandet av beslutet,
inklusive lokaliseringen av kanalledningarna, är en sak för det programbolag
som enligt beslut och avtal ansvarar för televisionsverksamhelen, nämligen
Sveriges Television och dess styrelse.

Jag vill, herr talman, citera vad som sägs pås. 33 i propositionen: "Närdet slutligen gäller beslutsnivån inom koncernen är det naturligtvis rimligt att moderbolaget i stor utsträckning överlåter den närmare utformningen till Sveriges Television, där ju också kompetensen finns." Man har här i debatten utgått från- att det är moderbolaget som fattar den här typen av beslut, vilket vittnar om föga kunskap om hur arbetet inom koncernen bedrivs. Det finns inget stöd för en sådan uppfattning, vare sig i det nuvarande avtalet eller i det avtalsförslag som föreligger, ej heller i propositionen, Televisionsverksarnheten är en sak för TV:s programbolag.

7. Det är beklagligt att reklamfrågan inte nu har kunnat lösas. Det är
angeläget att något sker snabbt på denna punkt och att alternativ på svenska -
dvs. ett fristående TV 3 - skapas under den avtalsperiod som nu snart skall
påbörjas. På dessa m.fl. punkter väntar ett besvärligt men intressant
beredningsarbete, och jag hoppas att Bengt Göransson är beredd att initiera
ett sådant, som självfallet bör bedrivas i lämpliga parlamentariska former.

Anf. 49 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Jag skall kommentera det Anders Björck sade om dotterbolagens verksamhet. Staten skall ju sluta separata avtal med dotterbolagen, och det är dotterbolagen som fritt och självständigt beslutar om sin programverksamhet. Däremot har vi på 14 olika punkter preciserat moderbolagets förstärkta roll i den nya massmediesituation som de kommersiellt inriktade satelliterna för med sig i Sverige.

Vi tycker i utskottet att vi har full frihet att inför en ny avtalsperiod ge riktlinjer till Sveriges Radio att faktiskt väga in kulturpolitiska konsekvenser när man slutligen tar ställning till en utlokalisering - jag antar att även moderbolaget har någonting att säga till om i en så viktig fråga. Skall inte riksdagen inför en ny avtalsperiod kunna poängtera vissa saker, trots att vi vet att Sveriges Radio har det slutliga avgörandet, tycker jag att det är en svag riksdag.

Anf. 50 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Läget är faktiskt att riksdagen inom en liten stund kommer att besluta om en ny kanalstruktur i enlighet med utskottets hemställan. Så långt är det inga problem. Självfallet har utskottet rätt att anföra synpunkter på t. ex. var ledningen för de båda kanalerna skall ligga. Men så länge riksdagen inte kommer med ett konkret ställningstagande - och något sådant förslag föreligger inte - är det inom Sveriges Radio-koncernen som beslutet om var kanalledningen skall ligga fattas.

Vi har ett programbolag, som enligt avtal är ansvarigt för den här verksamheten, med nästan 3 000 anställda. Det är självklart att styrelsen för det företaget har det yttersta ansvaret för att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt. Den styrelsen måste naturligtvis pröva var ledningen för de båda kanalerna skall ligga. Det måste vara en rimlig ordning. Moderbolaget har hittills inte lagt sig i den typen av frågor, och det finns inte heller någonting i det nya avtalet som indikerar att den skulle göra det i fortsättningen.

Jag vill understryka, herr talman, att man förutom regionalpolitiska och andra synpunkter också måste anlägga rationalitetssynpunkter på verksamr heten. Jag kan inte underlåta att erinra Catarina Rönnung om att den borgerliga minoriteten i 1974 års radioutredning föreslog en utlokalisering direkt till Göteborg; det var Björn Molin, Kjell Mattsson och jag som var de borgerliga reservanterna. Detta förslag fick tummen ned av regeringen, och när vi något år senare här i kammaren fattade beslut var icke en socialdemokrat uppe och talade om någon utlokalisering till Göteborg. Jag vill understryka att det fanns konkreta möjligheter att få till stånd en sådan utlokalisering när vi började den nuvarande avtalsperioden, men då var intresset för det bland socialdemokraterna tydligen minimalt. De har nu helt bytt fot i den här frågan.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 51 CATARINA RÖNNUNG (s) replik:

Herr talman! Med tanke på hans förflutna har jag fått uppfattningen att Anders Björck är positivt inställd till en utlokalisering - han reserverade sig i radioutredningen till förmån för en sådan. Men då, Anders Björck, var frågan för tidigt väckt, beroende på att den regionala produktionen var för liten för att man skulle kunna ha en rikskanal och en Stockholmskanal. Nu är situationen den att vi nära nog har nått upp till 40-procentsnivån, och vi tycker därför att det är rimligt att vi får två kanaler av denna karaktär.

Sedan hakade Anders Björck upp sig på en formell petitess - vilken styrelse som skall ha det yttersta ansvaret för en utlokalisering. Sveriges Televisions styrelse både får och skall ha ett ord med i laget. Jag utgår ifrån att det är moderbolaget som har sista ordet. Men Anders Björck sitter ju i bägge styrelserna och kan, om detta skulle vara ett felaktigt påstående från min sida, vederlägga det.

Anf. 52 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Frågan om en riks- och en Stockholmskanal är inte ny. Det här är tredje gången vi har att ta ställning till den - två tidigare utredningar plus regeringens proposition har föreslagit detta. Först den här gången ser

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

tanken ut att bli verklighet. Detta aren historia som är 15-20 år gammal. Det är möjligt att den har mognat under den tiden.

Den praktiska frågan, var ledningarna för de båda kanalerna skall ligga, har ekonomiska konsekvenser på kanske uppemot 100 milj. kr. Det måste därför vara rimligt att programbolaget - och det är ett aktiebolag med det ansvar och de befogenheter som tillkommer ett sådant - får det avgörande ordet. Det är helt i enlighet med de regler som aktiebolagslagen ställer upp när det gäller ansvaret för verksamheten.

Sedan skall det självfallet inte föreligga något hinder - vare sig för regering, riksdag eller moderbolag - att anföra synpunkter på frågan. Men någonstans måste det formella ansvaret när det gäller investeringar av det här slaget - det handlar om stora pengar - ligga, och det måste vara klart och otvetydigt vem som har det. Det är faktiskt licensbetalarnas pengar som skall användas i verksamheten.

Talmannen anmälde att Catarina Rönnung anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 53 OLLE SVENSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig i den mediepolitiska debatt som nu senast här har förts. Beträffande de yttrandefrihetsrättsliga aspekter som konstitutionsutskottet har anlagt på den här frågan hänvisar jag till det yttrande som finns intaget i betänkandet.

Vad jag vill komma med här är en kort kommentar till utskottets hemställan under punkt 38. Där görs ett tillkännandegivande till regeringen rörande regionala TV-organisationer. Detta tillkännagivande har bl. a. som utgångspunkt en motion med mig som första namn och med företrädare för övriga sörmländska riksdagspartier som undertecknare.

Vi företräder en kompakt opinion, som vänder sig mot att Sörmland i dag har kluvits mitt itu och bevakas delvis av Tvärsnytt och delvis av Östnytt, vilket medför stora nackdelar då det gäller bl. a. information om länsövergri-pande frågor. Vi välkomnar utskottets beställning av utredning av televerket rörande behövliga investeringar för att rätta till detta missförhållande. Jag vill inte minst understryka att utskottet på s. 38 i betänkandet med tydlig adress tillägger: "Regeringen bör därefter lägga fram förslag till riksdagen i dessa frågor." Därmed bör den av riksdagen förordade principen, att Sveriges Televisions regionala organisation som huvudregel inte skall skära länsgränser, inom kort tid kunna tillgodoses för Södermanlands läns del och, såvitt jag förstår, också för Gävleborgs läns del.

Med detta vill jäg yrka bifall fill utskottets hemställan - inte bara vid denna punkt utan i alla delar.

Anf. 54 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Får jag göra den lilla kommentaren till den här långa debatten om lokaliseringen av de två kanalledningarna, att majoritetens skrivning nog är ganska luddig. Och vi får väl se hur det blir - för den frågan avgörs ju när utbildningsdepartementet tar ställning till den skrivning som har skett. Det skulle förvåna mig mycket om man på departementet gör

samma tolkning av denna skrivning som Catarina Rönnung har gjort i dag. Men det får alltså framtiden utvisa.

Till Anders Björck vill jag gärna säga att det är klart att detta är en fråga inte bara för TV-bolaget. Medelsanvisningen sker ju från moderbolaget till de olika dotterbolagen. Och kärnfrågan är i själva verket: Hur mycket kostar en utlokalisering? Skall man klara denna utlokalisering inom den ram som man i dag har och som Catarina Rönnung har talat orn, så måste det innebära att man tar pengar från andra områden för att anvisa för detta ändamål. Det är alltså där som kärnfrågan ligger: Hur mycket får det kosta? Och det är därför vi från reservanternas sida har tyckt att det är viktigt att man redovisar kostnaderna och sedan väger dem mot de kulturpolitiska effekter som utlokaliseringen får.

Sedan vill jag ställa en fråga till Anders Björck - med den erfarenhet han nu har från Sveriges Radios arbete: Kommer medlen i radiofondenatt räcka till för programverksamheten? Moderaterna har ju reserverat sig för att licensen inte skall få höjas. Mitt eget intryck är att med de anvisningar som utskottet har gett och de ställningstaganden vi gör i övrigt kommer det inte bara att bli ett underskott i radiofonden, utan det kommer med moderaternas linje nästan att bli konkurs. Jag skulle alltså vilja fråga Anders Björck hur han ser på detta förhållande. Kommer licensmedlen verkligen att räcka till för den programverksamhet som vi nu ålägger Sveriges Radio?

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

Anf. 55 ANDERS BJÖRCK (m);

Herr talman! På den sista frågan vill jag svara på samma sätt som Jan-Erik Wikström brukade göra när han blev utsatt för kritik för att hålla nere licenserna, vilket ofta var fallet under hans sex år som politiskt ansvarig för Sveriges Radio: Det beror på med vilken rationalitet man bedriver verksamheten.

Det skall till Jan-Erik Wikströms heder sägas att han var rned onr att pä det här området införa ett rationaliseringsmål som enligt niin mening måste fortsätta att gälla och i vissa avseenden skärpas. Skerdetta, herr talman, finns det möjligheter att också inom ramen för en oförändrad licens se till att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt. Då blir det inte heller ett underskott i radiofonden.

Jag vill erinra orn att förslaget om ny kanalstruktur för televisionen inte primärt har lagts fram på grund av regionalpolitiska överväganden - jag är ledsen om jag gör en och annan besviken på den punkten - utan helt enkelt därför att man har gjort bedömningen att detta innebär kostnadsbesparingar för televisionsverksamheten, som är den tyngsta delen av SR-koncernens verksamhet.

Får jag slutligen säga till Jan-Erik Wikström när del gäller relationerna inom koncernen, att det är självklart att moderbolaget skall ha rätt att ha synpunkter i sådana här sammanhang, särskilt om det skulle handla om att tillföra nya pengar, exempelvis till lelevisionsbolagel. Men klarar man verksamheten inom ramen för oförändrade anslag, så är det enligt min mening klart att aktiebolagslagen gäller, och då är det faktiskt televisionsbolaget som beslutar om utlokaliseringen. Del är en del av den vårdnadsplikl -för att nu tala aktiebolagsspråk - som bolagets styrelse har.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Sveriges Radio

I övrigt är jag, hoppas jag, överens med Jan-Erik Wikström, som är ordförande i ett av koncernens dotterbolag, om att vi gemensamt skall se till att dotterbolagens integritet icke urholkas ytterligare.

Anf. 56 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! På den punkten är vi säkert överens. Men jagar förvånad när det gäller en annan punkt, Anders Björck. Såvitt jag minns var man i den parlamentariska beredningen överens om behovet av en licenshöjning för att klara de uppgifter som koncernen har. Det är mot bakgrund av detta som jag ställde frågan. Så mycket kan väl inte ha hänt mellan den parlamentariska beredningens arbete och dagsläget, att behovet skulle ha minskat. Jag tror att det är viktigt att vi inte bara ger Sveriges Radio-koncernen ålägganden utan också förser den med de nödvändiga medlen.

Anf. 57 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr talman! Nej, vi var inte överens i den parlamentariska beredningen om en licenshöjning. Jag meddelade vid vårt slutsammanträde att vi icke kunde biträda förslaget, och jag gjorde samma markering vid den presskonferens som följde omedelbart därefter.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (etableringsfrihet för etermedier och införandet av en reklamfinansierad TV-kanal mm.)

Först biträddes reservation 1 av Ingrid Sundberg m. fl. med 122 röster mot 18 för reservation 2 av Alexander Chrisopoulos. 186 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 205 röster mot 118 för reservation 1 av Ingrid Sundberg m. fl. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (betal-TV)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Alexander Chrisopoulos - bifölls med acklamation.

Mom. 11 (lokaliseringen av ledningen för en rikskanal i TV)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 158 för reservation 4 av Ingrid Sundberg m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Motn. 37 och 55 (moderbolagets ansvar för verksamheten samt avtal mellan staten och företagen inom koncernen)

Utskottets hemställan bifölls med 307 röster mot 19 för reservation 5 av Alexander Chrisopoulos. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 44 (vissa insatser inom utbildningsradion för invandrarkvinnor)

Utskottels hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Alexander Chrisopoulos - bifölls med acklamation.

Mom. 56 (frågan om skattefinansiering av viss del av Sveriges Radio)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Alexander Chrisopoulos - bifölls med acklamation.

Mom. 68 (televerkets roll visavi Sveriges Radio-koncernen m.m.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Ingrid Sundberg m.fl. - bifölls med acklamation.

Prot: 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Mom. 71 och 74 (medelsberäkning för Sveriges Radio-koncernen och frågan om höjning av den allmänna mottagaravgiften)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 9 av Ingrid Sundberg m. fl., dels reservation 10 av Alexander Chrisopoulos-bifölls med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

4 § Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1985/86:24 om reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m. (prop. 1985/86:100 delvis och 1985/86:166).

Anf. 58 KARL ERIK OLSSON (c):

Herr talrnan! Varför har vi egentligen jordbruk och livsmedelsproduktion i detta kalla och karga nordliga land? Ja, anledningarna är faktiskt många. En anledning är att det i stora delar av vårt land är ganska bra förutsättningar, även i internationell jämförelse, för att driva jordbruk. Vi har ett klimat som innebär att jorden inte utsätts för så stora påfrestningar. Vi har en måttlig nederbörd. Vi har små bekymmer rned erosion. Beroende pä det reningsbad sorn hela naturen varje vinter genomgår har vi mindre bekymmer med växtsjukdomar och skadedjur än man kan pä sydligare breddgrader.

I samband rned det beslut sorn fattades för ett år sedan om livsmedelspolitiken sades att huvudmålet för livsmedelspolitiken bör vara att trygga vår livsmedelsförsörjning såväl i fred som under avspärrning och krig. Om detta mål rådde, och jag tror att jag vågar säga råder fortfarande, politisk enighet. Detta innebär naturligtvis att det ställs särskilda krav på spridningen av produktionen över landet, och det ställs krav på en kapacitet utöver vad som behövs under fredstid, eftersom en avspärrning innebär all tillförsel kan utebli av drivmedel, handelsgödsel, maskiner och fodervaror.

Jordbruket svarar fortfarande för inemot 200 000 sysselsättningstillfällen. När sysselsättningstillfällena i industrin ökade i antal ansågs det som ett samhällsmål att minska sysselsättningen i jordbruket för alt avhjälpa arbetskraftsbristen inom industrin. I dag föreligger inte något sådant behov, och någon långsiktig trend för ökningar av sysselsättningen i andra sektorer finns inte heller. Det finns alltså skäl att värna om sysselsättningen i jordbruket och den därtill kopplade sysselsättningen i förädlingsindustrin

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering a v priserna på jordbruksprodukter, m. m.

och i de näringar som ger service eller levererar varor till jordbruket. Detta har särskild betydelse för regionalpolitiken. I många landsbygds- och glesbygdskommuner svarar jordbruket för en relativt sett mycket större andel av sysselsättningen än vad som framgår av riksmedeltalet. Den infrastruktur som finns i glesbygden, underlaget förskolor, vård, affärer och kommunikationer, är i mycket stor utsträckning beroende på en fungerande basnäring som jordbruket.

Sverige är ett mycket vackert land, inte minst den här tiden på året. Skönheten består bl. a. i omväxlingen. Vi har det öppna kulturlandskapet, där åker och äng, skog och sjö, växlar i en aldrig upprepande variationsrikedom. I de bästa jordbruksområdena är det mycket åker- i de sämre mindre. Där det är mindre åker skulle det vara förödande för landskapsbilden, orn man lät den öppna jorden växa igen. Förhoppningsvis råder det fortfarande politisk enighet också om detta.

Kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl har visat hur sårbart och hur internationellt beroende industrisamhället är. Tusentals lantbrukare i Sverige, på hundratals mils avstånd från olycksplatsen, lever fortfarande i ovisshet om när de kan få se sina kor beta på åkrarna och i hagmarkerna. Nedfallet av radioaktivt material har delvis bestått av cesium som har en halveringstid på 30 år. Det innebär en stor ovisshet om när marken och grödan över huvud taget åter blir användbara. Även om vi vet att cesium och strontium 90 produceras och släpps ut samtidigt vid ett kärnkraftshaveri, har debatten om strontium 90 aktualiserats först under de senaste dagarna. Strontium 90 är utomordentligt farligt, även i mycket små mängder. Dessutom är det omöjligt att skydda sig emot det. Det finns anledning att påpeka det självklara i att lantbrukare som drabbats måste hållas ekonomiskt skadeslösa. Lika självklart är det att konstatera att de skador av psykisk, fysisk och ekonomisk karaktär som lantbrukarna lider är mycket svåra att uppskatta i dag. Därför krävs det generositet och snabbhet i samhällets agerande.

Det finns skäl att ha sårbarhetsaspekten rned i bakgrunden när jag om några ögonblick övergår till att diskutera den s. k. överskottsarealen och överproduktionen.

Med vårt prissystem blir det så, att konsumenten av livsmedel får betala för upprätthållandet även av de mål som egentligen inte är kopplade till livsmedelsproduktionen i fredstid.

Naturligtvis finns det olika sätt att bestrida den samhällskostnad som på detta sätt faller på konsumenten. Det skulle kanske gå i ett byråkratiskt planekonomiskt system med regleringar in i minsta detalj av såväl mängder som priser. Det skulle också gå i ett extremliberalt system där alla regleringar avvecklats och som är anpassat till världsmarknaden. Om alla tänkte så, även i andra länder, och struntade i försörjningsberedskapen och lät produktionsförutsättningarna och produktiviteten för det enskilda landet vara avgörande, skulle världsmarknadspriserna återspegla den verkliga produktionskostnaden. Då skulle säkert också svenskt jordbruk, med undantag av vissa områden i norra Sverige, klara sig ganska bra. Från denna synpunkt kan reservation nr 20 från moderater och folkpartister te sig tilltalande. Felet är bara att den är så orealistisk. Det går inte att skapa en avreglerad ö mitt i ett genomreglerat hav. Ett avreglerat jordbruk i Sverige skulle i så fall bli en

dumpningsplats för andra länders livsmedelsöverskott. Därför yrkar jag avslag på reservation nr 20.

Å andra sidan vill jag gärna understryka att det finns anledning att fortsätta en diskussion om på vilket sätt jordbrukets produktion när det gäller naturvård, regionalpolitik och försörjningsberedskap skall betalas. Det är inte självklart att det skall betalas genom en annan prissättning på livsmedel. Det är inte heller självklart att maten skall momsbeskattas lika mycket som andra varor. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 6.

I 1985 års beslut står det att för de kostnader som uppstått fill följd av att åkerarealen överstiger behovet skall samhället under en övergångstid ta ett delansvar. Detta skulle utformas som ett bidrag för att täcka kostnaderna för export av spannmål. Debatten och agerandet i denna fråga har kommit att bli en katt-och-råtta-lek. Riksdagen har beslutat och även försökt fånga regeringen, men regeringen har gång på gång försökt krypa ur riksdagens grepp. För ett år sedan beslutade man att samhället skulle stå för 40 % av exportkostnaden för spannmål vid normalskörd. I budgetpropositionen anvisades eft anslag som antydde att det kunde bli fråga om ca 15 %. Diskussioner i jordbruksutskottet under mars och april med anledning av budgetpropositionen ledde så småningom fram till att utskottet kunde enas. Man slog fast pricipen att samhällets ansvar skulle gälla de verkliga kostnaderna vid normalskörd.

Den verkliga kostnadsandelen i enlighet med det beslutet bör, enligt de redovisningar som utskottet erhållit från bl. a. Svensk spannmålshandel och som återges i reservation nr 2, beräknas på en kostnad som något överstiger 1 miljard kronor. Tyvärr har regeringen och socialdemokraterna i utskottet i detta avseende nu lyckats krypa ur även detta grepp. Vänsterpartiet kommunisterna har förmåtts ställa upp bakom ett beslut i dag i kammaren om den verkliga kostnadens storlek varigenom jordbruket går förlustigt ca 75 milj. kr.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

När det gäller det äldre underskottet om 555 milj. kr. i spannmålsregle-ringskassan är regeringens handlande lika besvärande. Statens särskilda ansvar skulle enligt 1977 års beslut neutralisera effekterna av låga världsmarknadspriser. Om det kunde visas att underskottet i regleringsekonomin uppkommit på grund av låga världsmarknadspriser skulle överläggningar upptas om hur underskottet skulle regleras. Frågan har diskuterats i många sammanhang, senast i konstitutionsutskottet och i denna kammare, I betänkandet från jordbruksutskottet hänvisas bl, a. till jordbruksnämndens yttrande över rapporten från den grupp som skulle analysera anledningen till underskottet i regleringskassan, att man har kunnat finna stöd för olika tolkningar som leder till skilda resultat vad gäller exportprisernas effekter i regleringsekonomin.

Konstitutionsutskottet tog i sift betänkande upp den formella frågan kring regeringens handläggning, och riksdagen har senare beslutat att inte invända mot den. Jordbruksutskottets majoritet anser emellertid att när det gäller själva sakfrågan, dvs. möjligheten att få till stånd överläggningar med staten om hur underskottet skall regleras, är det både skäligt och i överensstämmelse med de utfästelser från statens sida som 1977 års beslut innefattar, att

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986 .

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.t

4 Riksdagens protokoll 1985/86:160

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

jordbruksnäringens begäran om överläggningar med staten prövas i en mer positiv anda än som hittills varit fallet. Utskottet anser således att överläggningar bör upptas mellan staten och näringen angående regleringen av ifrågavarande underskott.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i detta avseende.

Att regeringen och oppositionen har olika uppfattningar som bryts mot varandra är en garanti för demokratin. Orn det däremot uppstår en misstro mot en regering från oppositionen eller från en näring därför att regeringen inte står för vad den lovat eller inte genomför det som den har fått i uppdrag att genomföra av riksdagen, är detta ett hot mot demokratin. Frågorna om samhällets ansvar för den s. k. överskottsarealen har tenderat att bli ett sådant hot.

Såväl riksdagen, i beslutet om budgetpropositionen, som regeringen i den proposition som vi i dag behandlar anför att de medel som staten under en övergångsperiod ställer till förfogande för att underlätta produktionsanpassningen måste utnyttjas för att stödja en inriktning av produktionen som så snart som möjligt minskar kostnadsbelastningen på samhället och på lantbrukets ekonomi. För att göra detta krävs en omställning, där den s. k. överskottsarealen utnyttjas för annan produktion. Det som här är aktuellt är framför allt produktion av energiråvaror för drivmedel i form av etanol men även energi som fastbränsle från jordbruksgröda som kan produceras ungefär som vanliga jordbruksgrödor. Inte minst den senare varianten skulle snabbt kunna vinna stor omfattning. En satsning på ökad kvalitet och miljöanpassning kan också minska överskottsproblemen.

Det har tillsatts en arbetsgrupp för att ta fram förslag med avseende på 1987 års och senare års skördar. Med hänsyn till att regeringen på grundval av dessa förslag behöver fatta beslut som kan påverka produktionsinriktningen redan fr. o. m. höstsådden 1986 behöver regeringen vidta åtgärder utan att gå tillbaka till riksdagen för att få dem godkända. För sakens skull är vi alltså från centerpartiets sida beredda att tillstyrka att regeringen får ett sådant bemyndigande. Men jag vill varna regeringen för att försöka använda detta bemyndigande till att krypa ifrån sitt ansvar vad gäller samhällsansvaret för överskottsarealen. Den absoluta huvuddelen av de medel som beslutet om 40 % innebär måste även för 1986 års skörd gå till spannnrålens regleringskassa. För centerpartiet är det också en självklarhet att hålla fast vid principen att samhället bör stå för 60 % av överskottskostnaden, som vi centerpartister, moderater och folkpartister gjorde vid riksdagsbeslutet för ett år sedan. Jag yrkar bifall till reservation 5.

Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja uttrycka en förhoppning. Låt oss redovisa våra synpunkter. Låt oss föra en hård debatt här i kammaren, i utskotten, i överläggningar mellan regering och näring och i informella samtal. Men lät oss göra det på ett ärligt sätt. Jordbruket är i dag en näring vars utövare känner sig pressade och hotade. Trots den härda kritik jag i detta anförande har haft anledning alt rikta mot regeringen, upplever jag ändå att det på vissa områden har skapats ett bättre samtalsklimat. Jag tror att sakpolitiska samtal är viktiga både för näringen och för hela det svenska samhället. Jag hoppas att vi i vår diskussion om den-rokratin skall kunna göra det möjligt att fortsätta sådana samtal, samtidigt som vi i hårda debatter kan

redovisa skilda åsikter. Men vi måste respektera varandra och ha respekt för Prot. 1985/86:160
fattade beslut. 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Jag yrkar bifall till alla de reservationer där centerpartister finns med och i övrigt till utskottets hemställan.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 59 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Fru talman! Vi moderata ledamöter har gjort en sådan ärendefördelning att jag i första hand kommer att tala om kostnaderna för spannmålsexporten och stödet till Norrlandsjordbruket.

Utskottets betänkande i anledning av den s. k. prispropositionen har i år blivit ovanligt omfattande. Som vi tidigare har aviserat, har ett antal motioner som eljest skulle ha behandlats i samband med budgetpropositionen skjutits upp till detta tillfälle.

Riksdagen lade tidigare i år eftertryckligt fast att fjolårets beslut om fördelningen av statens resp. jordbruksnäringens kostnader för export av spannmålsöverskottet skall gälla. Detta förtjänar att upprepas med eftertryck, fru talman, eftersom det - om jag minns rätt - i dag är första gången under detta riksmöte som jordbruksministern är närvarande vid en mera omfattande debatt här i kammaren.

Det var ett enigt utskott som i vintras än en gång underströk att fjolårets beslut, med 40/60-regeln som mått för parternas procentuella andel av de nyss nämnda kostnaderna, alltjämt gäller. Jordbruksministern har hävdat att ett i sammanhanget gjort räkneexempel - som i och för sig hade aktualitet för ett par år sedan - alltjämt skulle gälla. Uttalandet från det eniga jordbruksutskottet, som sedermera också fastlades av riksdagen, har stor principiell betydelse och är naturligtvis av stor ekonomisk betydelse för svenskt jordbruk. Här gavs beskedet att jordbruksministern måste underordna sig och effektuera riksdagens beslut.

Jordbruksministern har under vintern gjort en del häpnadsväckande uttalanden, som har gett belägg för att ministern egentligen saknar respekt för riksdagens beslut. Från jordbruksdepartementet har hörts uttryck som att vi bara inte kan fortsätta att pumpa in pengar i regleringskassan såsom kostnaderna nu ökar. Till detta vill jag bara göra den kommentaren att det är en ordentlig missuppfattning att jordbruksministern själv kan avgöra huruvida det skall vara på det sättet. Riksdagens beslut från i fjol gäller också för jordbruksministern. Detta har vi gett uttryck för i vinter.

Man kan alltså inte ta saken i egna händer. Det är helt förkastligt. Samtliga oppositionspartier i jordbruksutskottet har reagerat mycket kraftigt. Vi ansåg från den samlade oppositionens sida att det var en hederssak att stå fast vid riksdagens beslut, och att sedermera ett enigt riksdagsutskott har gett uttryck för detta är att hälsa med stort tillfredsställelse.

Litet tråkigt är att i det sammanhanget konstatera att socialdemokraterna i jordbruksutskottet likväl inte riktigt har förstått vad det handlade om. Det framgår av den reservation som lämnades till detta betänkande i anledning av prisstödet till jordbruket i norra Sverige. Här framgår att det enligt de

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

socialdemokratiska reservanternas mening skulle vara en fördel om medel från spannmålsregleringen kunde användas till regionalpolitiska insatser i Norrland.

Det är närmast genant att nödgas påpeka att ni socialdemokrater som har regeringsmakten naturligtvis kan komma med förslag när som helst i riksdagen, så också om en vidgad användning för de regionalpolitiska medlen. Jag tycker att ett sådant system rent av skulle medföra fördelar. Detta är dock inte liktydigt med att medel avsedda för prisregleringen skall disponeras på annat sätt än enligt riksdagens beslut.

Av den nyss nämnda reservationen från socialdemokraterna i utskottet framgår att man anser att motionerna från samtliga oppositionspartier om uppräkning av Norrlandsstödet är felaktiga i så måtto att motionskraven åsidosätter principerna för prisstödet till jordbruket i norra Sverige. Det är ett både märkligt och kanske rent av okunnigt uttalande. I det underlagsmaterial som regeringen haft till sitt förfogande från statens jordbruksnämnd finns redovisat flera alternativ. Regeringen har för sin del valt ett av de billigaste. De olika beloppsnivåerna har i hög grad påverkats hur man bedömmer andelen Norrlandsproducerad spannmål i den egna animaliepro-duktionen. Enbart genom att använda ett alternativ som faktiskt bar rubriken "verklig andel" har regeringens förslag blivit ca 15 milj. kr. dyrare och för den som så vill också bättre. Nej, herr jordbruksminister, den njugghet gentemot jordbruket som vi har haft anledning att påtala flera gånger under vintern lyser ordentligt igenom också i ert sätt att hantera Norrlandsproblemen,

Det har således i jordbruksnämndens beräkningar funnits stöd för oppositionen att föreslå betydligt högre anslag än vad regeringen framfört. Jag är dock ganska säker på att såväl vpk som centern, folkpartiet och moderaterna också har tagit hänsyn till det synnerligen otillfredsställande skördeutfall som större delen av Norrland föregående år drabbades av. Då jag vet att detta inte heller är regeringen obekant, är det överraskande att man just i denna fråga valt en lågprofilmarkering av ett så utmanande slag som här har skett.

Fru talman! Jag är naturligtvis mycket nöjd med att en överenskommelse har träffats mellan vpk och de borgerliga partierna om en uppräkning av Norrlandsstödet. Det är vår förhoppning att detta skall uppfattas som en uppskattning av de norrländska jordbrukarnas insatser lika väl som det markerar en förståelse för Norrlandsjordbrukets problem. Vi tror inte att vi en gång för alla gjuter in framtidstro och kanske förbättrar ungdomsetable-ringen i det norrländska jordbruket med detta. Det skall likväl ses som en stark viljeyttring från riksdagens sida om behovet av en produktion i Norrland av ungefär nuvarande omfattning. Med detta anser vi att vi fullföljer fjolårets riksdagsbeslut om målsättningen för jordbruksproduktionen i Norrland. Regeringen gör det inte enligt vår bestämda uppfattning.

Som jag nyss antydde anser vi moderater att en betydande del av jordbruksstödet till Norrland med fördel skulle kunna administreras över det regionalpolitiska anslaget. Norrlandsjordbruket är också mycket mer än en jordbruksangelägenhet. Det är en fråga om sysselsättning och bosättning och bevarande av en rimlig servicenivå i Norrlands inland. Det fyller, kort

uttryckt, alla kriterier som är avgörande för våra regionalpolitiska målsättningar. Vi har i vår motion föreslagit att regeringen under året bör utreda de närmare förutsättningarna för att också jordbruksstödet till Norrland kunde administreras på liknande sätt som andra regionalpolitiska åtgärder i Norrland.

Vi har också ställt oss bakom ett program för bibehållande av jordbruket i Norrland. Vi anser detta vara en viktig del i förverkligandet av jordbrukspolitikens målsättning för stödområdet, som vi i fjol beslutade om. Man sade då att jordbruksproduktionen i Norrland skall behållas på minst nuvarande nivå. Detta är till gagn för människor som har valt att bo och verka i Norrland.

Beträffande tillämpningen av det inledningsvis omnämnda principuttalandet angående statens andel till regleringskassan för spannmål finns något att tillägga. Något överraskande mot bakgrund av principbeslutet har utskottets socialdemokrater också i denna fas funnit det angeläget att markera ett lågnivåalternativ. Sedan man nu motsträvigt accepterat att LMK:s räkneexempel inte skulle gälla, har man nu vid beloppsberäkningen helt godtyckligt bundit sig för 1 miljon ton spannmål som kostnaden skall beräknas på. Lika väl som LMK:s kostnadsberäkning har blivit inaktuell har självfallet såväl exportvolymer som priser starkt förändrats.

Från den borgerliga oppositionens sida står vi fortfarande, jag upprepar detta, fast vid riksdagsbeslutet. Vi är beredda att tillämpa aktuellt pris och genomsnittlig volym på det sätt som beslutet innebar. Vi har inte närmare preciserat beloppet. Det är oss naturligtvis bekant att differensen mellan världsmarknadspris och svenskt inlösenpris för närvarande är 84-85 öre och att den genomsnittliga nettoexportvolymen är i storleksordningen 1 270 000 ton. Detta ger i förhållande till utskottsmajoritetens uppfattning ett med 70-75 milj. kr. förhöjt belopp.

Fru talman! Jag vill med anledning av centerns reservation rörande statens andel av kostnaderna framföra några synpunkter.

Som bekant hade vi vid riksdagsbehandlingen för ett år sedan samma uppfattning som centerpartiet i fråga om detta. Att vi i år inte har samma uppfattning beror på den strid som vi har haft med regeringen under vintern om att kunna förverkliga riksdagsbeslutet om 40 %. Vi har inte ansett oss orka mer i denna situation. Av den anledningen har vi valt det billigare alternativet. Vi har stridit för riksdagsbeslutet i stället för vårt eget alternativ. Vi tycker att det har varit riktigt. Man kan ju inte helt bortse ifrån att ett åtagande i enlighet med centerförslaget kostar i storleksordningen 220 milj, kr. Det innebär faktiskt en 50-procenfig ökning av statens kostnader.

Vad slutligen, fru talman, gäller frågan om fortsatta förhandlingar med anledning av 1977 års jordbrukspolitiska beslut har socialdemokraterna i sin reservation tagit KU:s och sedermera riksdagens friande av ministern som intäkt för att ytterligare förhandlingar inte behöver föras. Jag kan inte veta om det är fråga om socialdemokratisk tankeoreda i största allmänhet eller om det enbart är ovilja som kommer till uttryck i detta sammanhang. Ån en gång måste det tydligen göras klart för jordbruksministern och hans partivänner i utskottet att det här föreligger en utskottsmajoritet - en utskottsmajoritet med rätt att ge ministern de besked som riksdagen önskar. Som jag nyss sade i

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 ett annat sammanhang är ministern faktiskt skyldig att efterfölja detta. Den
3 juni 1986 sammanblandning av två olika begrepp som görs i den socialdemokratiska

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

reservationen utgör inte någon som helst räddningsplanka för jordbruksministern och är inte till gagn för den ovilja som ministern visar i detta sammanhang. Om vi fattar ett beslut i enlighet med detta, är det bara att i eftermiddag gå hem och förbereda den förhandling som har varit uppenbar i fio år. Det har inte varit tillräckligt att talas vid, men talas vid från den utgångspunkten att vi inte skall nå någon enighet.

Till sist: Med anledning av Karl Erik Olssons inlägg är det alldeles uppenbart att det som anförs i reservation 20 skulle leda till större frihet inom det svenska jordbruket - något mindre reglering. Det är alldeles uppenbart att det inte heller föresvävar oss som står bakom reservationen att Sverige kan bli en avreglerad ö i en i övrigt hårt reglerad jordbrukspolitisk gemenskap.

Däremot ger vi uttryck för viljan att inom gränsskyddets ram ständigt vara beredda till förenklingar i en så pass hårt reglerad sektor som jordbrukssektorn faktiskt är. Det är också det som framhålls i denna reservation.

Jag har, fru talman, gärna velat säga detta och yrkar bifall fill samtliga reservationer där moderata samlingspartiets representanter är nämnda.

Anf. 60 BENGT ROSÉN (fp):

Fru talman! Med anledning av riksdagens pressade tidsschema skall jag försöka hålla mig under den uppsatta tidsramen. Jag skall kommentera några av de viktigaste besluten i jordbruksutskottets betänkande 24. Lars Ernestam kommer senare att beröra vissa andra.

För att skydda vårt lantbruk införde vi i början av detta sekel i likhet med andra länder ett gränsskydd. Detta har efter hand byggts på med omfattande prisregleringar och andra regleringar. I dag har vi ett svåröverskådligt nätverk av bestämmelser för livsmedelsproduktionen.

Lantbruket har i dag stora lönsamhetsproblem därför att produktpriserna är låga. Det beror i sin tur på att betydande belopp måste tas ut i form av slaktdjursavgifter och förmalningsavgifter för att finansiera exportkostnaderna på överskottsproduktionen. För att kompensera de låga priserna försöker den enskilde lantbrukaren att höja sin produktion, men det leder till att näringen i sin helhet får större exportkostnader. När marknaden inte står i direkt kontakt med produktionen kan felaktiga signaler, som får nämnt resultat, uppkomma.

Risken är överhängande att samhället och näringen för att komma till rätta med den förlustbringande överproduktionen går ned på gårdsnivå - det har redan skett för mjölken - och i sin helhet reglerar vad och hur mycket den enskilde bonden får producera. Då ökar regleringarna än mer, och vi får ett lantbruk som mer arbetar under planekonomiska förutsättningar än under marknadsekonomiska. En sådan utveckling bör undvikas, ty vi vet hur överiägsen marknadsekonomin är när det gäller effektivitet, utveckling och mänsklig frihet.

Svenskt lantbruk bedöms vara ett av världens effektivaste. Därför skulle

vi, som Kari Erik Olsson också var inne på, säkerligen klara oss bra om vi

54 kunde få till stånd en internationell avreglering av subventioner och

gränsskydd. Det bör vi verka för. Vi i folkpartiet tror inte att del ensidigt går att ta bort det svenska gränsskyddet, men vi har ändock begärt en utredning om möjlig avreglering och övergång till ett mer marknadsanpassat lantbruk. Vi är övertygade om att betydande förenklingar inom regleringsbyråkratin kan uppnås. Kan vi minska den till hälften och därmed minska statsutgifterna, innebär det att betydande belopp frigörs och i stället kan komma det hårt pressade lantbruket direkt till del. Jag yrkar i denna del bifall till reservafion 20.

Vi i folkpartiet är medvetna om att betydande svårigheter är förenade med ett försök att mer marknadsanpassa svenskt lantbruk. Men vi ser det som nödvändigt att förändra jordbrukspolifiken, så att lantbrukarna mer frigörs som företagare. Målsättningen bör vara att utredningen leder till omställning under 1990-talet och ändrade förutsättningar för 2000-talets jordbruk.

Intill dess, fru talman, måste vi ge vårt lantbruk möjlighet att överleva genom att ställa upp bakom den politik som vi från alla partier varit med om att utforma. Vi upplever inte att regeringen på ett tillfredsställande sätt gjort det under det senaste budgetåret.

När det gäller exportkostnaderna för 1985 års skörd var det först inför hotet av ett nederlag i jordbruksutskottet som socialdemokraterna accepterade att riksdagsbeslutet från förra året skall tolkas så att samhället skall svara för 40 % av kostnaden vid normskörd. De 160 milj. kr, som livsmedelskommittén 1983 beräknade kostnaderna till var ett räkneexempel.

Nu skiljer sig de borgerliga partiernas uppfattning från de socialistiska partiernas i fråga om vilken kvantitet som år 1985 skall räknas som normskörd. Livsmedelskommittén beräknade 1983 överskottet vid normskörd till en miljon ton. Svensk Spannmålshandel har angett exportöverskottet för 1985 års skörd till 1,27 miljoner ton, och enligt statistiska centralbyrån ligger 1985 års skörd 2-3 % under normskörd.

Förklaringen till skillnaden ligger i att vi prioriterat begränsningar av animalieproduktionen, eftersom dessa överskott är samhällsekonomiskt kostsammare. I takt med att animalieprodukfionen minskar, ökar spannmålsöverskottet. Betesvall blir åker, och det används mindre fodersäd till djurfoder. Vidare ökar avkastningen för spannmålsodlingen med drygt en halv procent varje år. Därför har de borgerliga partierna reserverat sig mot att kvantiteten en miljon ton används som underlag för beräkning av exportkostnaderna.

Jag yrkar härmed bifall till reservation 2.

De borgerliga partierna har tillsammans med vpk en annan uppfattning än regeringen när det gäller det från 1977 ackumulerade underskottet om 555 milj. kr. i regleringskassan för spannmål. Den grupp som fått regeringens uppdrag att utröna om någon del av underskottet härrör från låga världsmarknadspriser - varvid staten skulle ta ett delansvar enligt 1977 års jordbrukspolitiska beslut - har inte kunnat komma fram till en enad bedömning.

De statliga representanterna ansåg inte att underskottet till någon del kunde tillskrivas låga världsmarknadspriser: Jordbruksnämnden delade den uppfattningen, och regeringen har med hänvisning härtill vägrat att uppta förhandlingar. Utskottsmajoriteten anser dock, med hänvisning till innehål-

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna pä jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

let i 1977 års jordbrukspolitiska beslut, att överläggningar bör upptas mellan staten och näringen för att reglera underskottet.

Lars Ernestam kommer i sitt anförande att ta upp folkpartiets syn på Norrlandsstödet, vårt yrkande om att lantbruksnämndernas alltför ensidiga inriktning på storleksrationalisering skall dämpas och vårt yrkande om ett miljömål för jordbruket som ges samma tyngd som beredskaps-, konsument-och producentmålen.

Låt mig avslutningsvis, fru talman, yrka bifall till reservation 10, som berör investeringsförbudet inom animalieproduktionen. Jordbruksnämnden har gjort följande uttalande beträffande selektiva åtgärder för produktionsanpassning; "Sådana åtgärder bör vara tidsbegränsade eftersom de - om de permanentas - har en tendens att medföra komplicerade detaljregleringar vilka på sikt verkar effektivitetshämmande." Folkpartiet delar detta synsätt och anser att investeringsförbudet, som infördes 1983, nu bör avvecklas.

Anf. 61 JOHN ANDERSSON (vpk):

Fru talman! Under de senaste åren har debatten om vårt jordbruk och vår livsmedelsprodukfion varit intensiv. Till stor del har debatten handlat om överprodukfionen, dess kostnader och de personer som drabbas. Andra viktiga aspekter i detta komplex har beklagligtvis helt eller delvis kommit i skymundan.

När det gäller de frågeställningar som hänger samman med vårt jordbruk och vår livsmedelsproduktion finns det mycket att säga. Av fidsskäl kommer jag därför att begränsa mig till några avsnitt. Dessa kommer också att beröras mycket kortfattat.

Överproduktionen inom jordbruket, som ytterst drabbar näringen i form av lägre lönsamhet, har flera orsaker. Jag tror att inget parti i riksdagen kan svära sig fri från att ha medverkat till den effektivitet som dagens jordbruk har. Härtänker jag inte gå in på de faktorer som har spelat en roll, utom på en punkt, nämligen beträffande matsubventionerna. Helt klart är att en bidragande orsak till överskottet på animaliesidan är att matsubventionerna har skurits ned eller tagits bort. Detta har vårt parti självfallet inte medverkat till.

Förra året beslutade riksdagen om, som det hette, den framtida livsmedelspolitiken. Riksdagen beslöt att den nuvarande arealen skulle behållas och att samhället skulle ta ett delansvar för överskottsarealens kostnader. Det sades att överskottsarealen medför icke obetydliga fördelar för samhället i form av ett öppet odlingslandskap och förbättrad livsmedelsberedskap. Dessutom skull det vara bra från sysselsättningssynpunkt och regionalpolitisk synpunkt. Det råder också enighet om att produktionen på överskottsarealen tills vidare, liksom hittills, bör utgöras av spannmål. Lika klart sades det ifrån att det när det gäller överproduktionen på animaliesidan är näringen som svarar för kostnaden. Här kan man fundera ett tag över vad detta ansvar innebär, bl. a. i fråga om sysselsättning. Enligt gjorda beräkningar sysselsätter detta överskott, som ytterst betungar näringen och minskar dess lönsamhet, ca 15 000 personer, varav ca 4 000 inom jordbruket. Huvuddelen av dem som berörs tillhör LQ-kollektivet. Man måste nog erkänna att

näringen garanterar ett betydande antal människor sysselsättning. Jag utgår ifrån att regeringen har tänkt på hur de människor det är fråga om skall kunna fa ett nytt arbete när anpassningsåtgärderna har fått avsedd verkan.

När nu ansvaret för överproduktionen på animaliesidan tas av näringen, skulle alltså ett delansvar tas av samhället när det gäller åkerarealen. Produktionen på överskottsarealen skulle, sade riksdagen, utgöras av spannmål. Så långt finns det också logik i det hela, eftersom riksdagen har beslutat om att vi skall behålla nuvarande areal. Dessutom har vi en skötsellag som reglerar vår åkerareal. Nu kan det självfallet diskuteras om beslutet var så förnuftigt. Det finns nog många skäl till eftertanke och förnyad analys av problemen. Men faktum kvarstår att riksdagen har beslutat om ett delansvar för överskottsarealen, och detta måste vi hålla oss till.

Hur har då detta delansvar handlagts av regeringen? Ja, man tolkade detta beslut på ett sätt som man torde vara tämligen ensam om. Hur man tolkade detta beslut är väl känt. Nu rättades det hela till genom ett enhälligt uttalande från såväl utskott som riksdag i samband med behandlingen av budgetpropositionen för jordbruksdepartementet. Då trodde man att den här frågan skulle vara avklarad, men ack vad man bedrog sig. Man har tydligen från regeringens sida inte släppt tanken på att använda samhällets delkostnader för överskottsarealen för att bekosta andra åtgärder.

I en lång reservation i betänkandet från s-ledamöterna i utskottet, ett aktstycke som torde sakna motstycke i andra sammanhang, för man åter fram tanken på att en del av de medel som skall tillföras spannmålsregleringen har kunnat användas till regionalpolitiskt motiverade insatser för det norrländska jordbruket. Man häpnar, man tror knappt sina ögon - vilken respekt för riksdagens beslut! Här har vi alltså varit eniga om att bevara åkermarken, att samhället skall ta ett delansvar för överskottsarealen och att produktionen på denna överskottsareal skall utgöras av spannmål. Det är ju en del av denna kostnad som vi varit eniga om att samhället skulle ta, och detta måste vi väl rimligen stå fast vid.

Har ni ångrat ert ställningstagande och vill ni ändra på beslutet, ja, då borde den rätta gången vara att regeringen framlägger ett förslag till riksdagen så får vi pröva det i vanlig ordning. Men att trixa och trolla inom ett taget beslut hedrar inte någon. Det är ju som att komma som en tjuv om natten om man skall använda pengarna, som man beslutat om skall användas för ett visst ändamål, till något annat. Jag hoppas innerligt att den här märkliga diskussionen nu är slut i och med dagens beslut. En fortsatt följetong kring den här frågan bäddar ju för ett ökat politikerförakt.

Sedan måste man fråga sig om vi inom arbetarrörelsen tjänar något på att söka strid och konfrontation med jordbruksnäringen. Tvärtom anser vi att arbetarrörelsen har ett intresse av och ett ansvar för den naturresurs som jordbruket utgör och den livsmedelsproduktion som därpå vilar. Vi var också eniga om att frågan om åkerarealens storiek inte enbart bör ses med utgångspunkt i vår egen försörjning med livsmedel, utan att den rymde flera ytterligare aspekter som bör vägas in i bilden, såsom alternativa användningsmöjligheter för åkerarealen, restriktioner i användningen av handelsgödsel och växtskyddsmedel, åkerarealens betydelse för landskapsbilden, sysselsättning och regionalpolifik, m. m. Menar vi allvar med detta, då bör ju

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m.

näringen få en rimlig chans till omställning och vi stå fast vid utlovat delansvar. Qm inte, bör ju hela frågan om livsmedelspolitiken tas upp på nytt och till nya beslut.

Fru talman! Med detta övergår jag till den andra kontroversiella frågan i det här sammanhanget, nämligen stödet till Norrlandsjordbruket - jordbruk i ett område som sträcker sig från norra Dalsland fill Treriksröset. Det är väl ingen fråga som riksdagen har varit och är så enig om som att vi av flera skäl skall värna om Norrlandsjordbruket. Trots denna välvilliga inställning från riksdagens sida är det bara att konstatera att den senaste tidens utveckling för Norrlandsjordbruket inger stora farhågor. När det gäller vissa regioner kan man med fog säga att utvecklingen är katastrofal. Beträffande den oro som finns för Norrlandsjordbrukets läge och framtid har denna väl dokumenterats genom de olika uppvaktningar som utskottet haft och den stafisfik och de utredningar som gjorts på området. Bl. a. har kommunerna i de fyra nordligaste länen med eftertryck framhållit att Norrlandsstödet måste uppjusteras i enlighet med kravet från jordbruksnäringens företrädare. Detta gör de utifrån perspektivet att om nuvarande utveckling fortsätter inom jordbruksnäringen så beräknas över 6 000 personer förlora sin försörjning fram till år 1990 inom stödområdet.

Från det här området rullar nu flyttlassen i en jämn ström. Området har på två år förlorat över 5 000 innevånare. Det finns alltså ingen alternativ sysselsättning för ett sådant bortfall av sysselsättning i jordbruket som nu förutspås. Här skulle man kunna räkna upp en rad skäl för att mycket kraftiga åtgärder måste vidtas, men jag skall nöja mig med att konstatera att situationen är akut.

Många jordbrukare i det här området avvaktar hur riksdagen kommer att behandla frågan om prisstödet. Detta kommer att bli avgörande för deras beslut om de skall fortsätta eller ej. Det skall vi ha fullständigt klart för oss, när vi senare skall ta ställning till prisstödet - sedan må man ha vilken åsikt som helst om detta stöd.

Fru talman! Statens jordbruksnämnd har på uppdrag av regeringen företagit en översyn av beräkningsunderlaget för fastställande av prisstödet till jordbruket i norra Sverige, De örestal som man där har kommit fram till har på min direkta förfrågan förklarats vara korrekta kalkylmässigt, I uträkningen har man gjort två alternativ, med eller utan fodersäd. Tyvärr har den största debatten skett kring frågan om hur stor andel egen fodersäd som beräkningen skall utgå ifrån. Det hade självfallet varit bättre om huvudfrågan varit om vi skall ha ett Norrlandsjordbruk eller inte, det är ju detta hela frågan handlar om.

Under utskottsbehandlingen har framkommit att det saknas säkra uppgifter på hur stor den faktiska andelen av användningen av egen fodersäd är. Vad vi vet är att det odlas fodersäd på ca 200 000 hektar inom området och att detta mer än väl försörjer det behov som finns.

Vi har därför ansett det rimligt att man utgår ifrån en användning av egen fodersäd vid beräkningen av örestalet. Det betyder att vissa områden där det rent fysiskt är omöjligt att odla fodersäd blir något överkompenserade, men det är å andra sidan de områden där utvecklingen är mest oroande. I detta sammanhang vill jag också citera vad jordbruksnämnden säger i anledning av översynen;

"Nämnden vill dock poängtera att en beräkningsmodell av detta slag endast kan ge resultat av indikativ karaktär. När de faktiska stödbeloppen fastställs bör även faktorer såsom produktionsutveckling, speciella lokala förhållanden, regionalpolitiska hänsyn m. m. vägas in."

Dessa hänsyn handlar ju om rent polifiska ställningstaganden för vad riksdagen tidigare har beslutat om, och som vi självfallet också har lagt i vågskålen. I jordbruksutskottets betänkande 1984/85:33 heter det;

"Utskottet understryker att det är viktigt att målet att jordbruksproduktionen i norra Sverige bör bibehållas i ungefär nuvarande omfattning verkligen uppfylls och att jordbrukarna ges erforderliga förutsättningar härför."

Vad det handlar om är alltså att i praktisk handling leva upp till det beslut som vi här vid så många tillfällen har varit helt eniga om. När invägningsvoly-men vid ett mejeri i en region sjunker med 30 % under ett år, då är vi långt borta från den målsättning som alla anser vara viktig och riktig när det gäller Norrlandsjordbruket.

Därför är det svårt att förstå skrivningen i den socialdemokratiska reservationen om principer för Norrlandsstödet. Vi har självfallet inget emot att diskutera regionalpolitiska stödåtgärder av olika slag, men var finns förslag till sådana i proposifionen? Skall Norrlandsjordbruket få rasa samman medan man funderar över vilka regionalpolitiska åtgärder man vill vidta? Det är ju som bekant för sent att komma med höet sedan kon är död.

Med den höjning som majoriteten nu föreslår, får Norrlandsjordbruket ett andningshål i väntan på det åtgärdsprogram som riksdagen nu kommer att beställa. Här har jag också svårt att förstå skrivningen i den socialdemokratiska reservationen - att ett åtgärdsprogram inte kan täcka in alla de åtgärder som erfordras. Enligt vad jag kan förstå har regeringen alla möjligheter att täcka in de åtgärder som den anser vara erforderliga. Likaså kan lokala och regionala program inarbetas. Ni kan väl inte mena, när ni talar om lokala och regionala åtgärdsprogram, att kommuner och länsorgan i Norrland skall utarbeta program och även stå för kostnader för dessa? Här kanske ett klargörande från regeringen skulle vara välgörande.

Som vidare framgår av er reservation, framhärdar ni tydligen i tanken att det är näringens skyldighet att finansiera ytterligare tillskott till Norrlandsjordbruket. Borde ni inte överge denna befängda uppfattning? Det är ett uttalat samhällsintresse att vi skall ha ett Norrlandsjordbruk. Då måste vi också vara beredda att ta ansvaret.

Sedan några ord om uppräkningen av prisstödet och frågan om finansieringen. Vi deklarerar klart och tydligt att denna uppräkning av stödet innebär en ytterligare belastning av statsbudgeten men att detta måste ställas mot vad det skulle kosta att ordna nya arbetstillfällen till hundratals, kanske tusentals, personer och vad det skulle innebära för en hårt utsatt region om jordbruket drastiskt skulle minska eller försvinna. Hur långt kommer man med 100 miljoner när det gäller att skapa nya arbetsplatser?

Sett utifrån dessa synpunkter är den föreslagna merutgiften samhällsekonomiskt motiverad: Sedan är det ju en annan sak att reservanterna inte har varit intresserade av vare sig en höjning av stödet utöver vad regeringen föreslagit eller av en firiansiering. Vi har hela tiden varit beredda att diskutera den frågan.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna pä jordbruksprodukter, m. m.

Den polemik som förs i reservationen mot några motioner och vissa finansierings förslag förstår jag inte, men detta kan vi kanske lämna därhän. Jag trodde annars att man brukade reservera sig mot vad utskottet har anfört.

Till sist, fru talman, några ord om några andra yrkanden som vi har fört fram och i betänkandet reserverat oss för. Vi anser fortfarande att mycket återstår att göra för att uppnå en heltäckande livsmedelspolitik. En sådan måste omfatta inte bara produktion av råvaror och livsmedel utan också förädling och distribution samt frågor om konsumentinflytande och strukturreglering m. m. Vidare bör den än mer betona inriktningen på resurshushållning, god markanvändning och viktiga miljökrav.

I linje härmed bör- som föreslås i en av våra motioner- konsumentdelegationer inrättas vid statens pris- och kartellnämnd. Vi anser det vara motiverat med en aktiv priskontroll även i handelsledet.

Av de konsumentprishöjningar på ca 3,5 miljarder som skedde förra året på de jordbruksreglerade livsmedlen gick ca 530 miljoner fill jordbruket och 1,7 miljarder till detalj- och partihandeln. Förädlingen svarade för 660 miljoner och momsen för 680 miljoner. Det här styrker oss i kravet på en priskontroll i handelsledet.

Det är vidare att märka att staten fick in 150 milj. kr. mer i moms än vad som gick till jordbruket. Det skulle vi kanske ha i minnet när vi diskuterar olika finansieringsfrågor. Frågan om moms på livsmedel kommer Hans Petersson i Hallstahammar att beröra senare i debatten.

Fru talman! Jag är medveten om att jag inte har berört alla delar i utskottsbetänkandet, men det kanske finns möjlighet att i eventuellt kommande repliker kommentera de andra frågorna.

Jag vill med detta yrka bifall till de reservationer till utskottsbetänkandet som jag har undertecknat och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 62 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik;

Fru talman! Då jag vet att det i det kommunistiska partiet inte skattas särskilt högt att få beröm från moderaterna, skall jag avhålla mig från att ge John Andersson beröm för att han har dragit ett tungt lass i fråga om att korrigera regeringen i dess vingliga jordbrukspolitik. Men en sakfråga vill jag ändå peka på.

Mot bakgrund av den påfallande starka och konsekventa linje som John Andersson har drivit i utskottet kan jag ändå inte undgå att förvånas över att John Andersson inte har velat vara med om att ersätta jordbrukets kostnader för spannmålsöverskottet till den volym det trots allt handlar om. Av någon outgrundlig anledning har han i stället råkat halka in på regeringens låt-gå-politik och gripit en siffra ur luften, i detta fall 1 miljon ton. Det tycker jag var synd, när det gick så bra så länge.

Anf. 63 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Vi har inte gripit en siffra ur luften. Utgångspunkten för vårt partis agerande i de aktuella frågorna, av vilka en del har blivit mycket kontroversiella, är det beslut i riksdagen om riktlinjer för den framtida livsmedelspolitiken som vi var med om att fatta förra året. Vår inställning har varit att vi skall hålla fast vid detta beslut.

Vi har därför inte heller skyggat för att kritisera regeringen och i viss mån ge regeringen bakläxa, när vi har tyckt att den har kommit litet för långt ifrån det beslut som vi förra året var med om att fatta.

Detta är den enkla förklaringen. Vi har inte, Arne Andersson i Ljung, gripit siffror ur luften. Siffran 1 miljon ton finns nämnd i olika sammanhang, och denna volym accepterades då vi fattade beslutet förra året.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m.m.

Anf. 64 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Det framstår som hedervärt att hålla fast vid riksdagsbeslutet, men det må erinras om att det var vid detta tillfälle som regeringen försökte -om uttrycket tillåts - få skjortan av John Andersson och vpk. Det var ju den gången som regeringen, mot att man lovade göra vissa andra prestationer i Norrland, flyttade vpk från inställningen att 60 % skulle vara statens andel till uppfattningen att den bara skulle vara 40 %. Det var dessa 40 % som jordbruksministern med sin egen infama tolkning gjorde till ungefär 19,5 eller 20 %. I det avseendet har John Andersson hållit måttet. Det var därför jag stilla undrade varför John Andersson behövde vara så principfast mot en regering, som utsatt vpk för en sådan skurkaktig hantering.

Anf. 65 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! För att till att börja med återkomma till frågan om volymen vill jag säga att jag uppfattade saken så att den var någonting som även Arne Andersson har skrivit under på. Jag har svårt att tolka det på något annat sätt.

Talet om skjortan kan vi väl lämna därhän. Men det är helt riktigt att vi träffade en överenskommelse med regeringen om samhällets andel av exportkostnaderna för överskottsarealen och även om Norrlandsjordbruket. I det sammanhanget fick vi ge och ta. Desto viktigare har vi tyckt det vara att försöka hålla fast vid det beslut vi var med om att fatta förra året. Det är också helt riktigt att vi när det gällde fördelningsprincipen gick från 60/40 till 40/60, men det har, som sagt, gjort att vi sett det som desto viktigare att regeringen har följt beslutet om en statlig kostnadsandel på 40 %, eftersom vi redan fidigare varit med om att förhandla bort 20 % från den procentandel som vi i utgångsläget tyckte var den riktiga.

Anf. 66 ULF LÖNNQVIST (s):

Fru talman! Låt mig först få uttrycka en stor tillfredsställelse, över att konsumentdelegationen och jordbrukets förhandlingsdelegation träffat en överenskommelse som innebär att priserna på jordbruksprodukter nu hålls oförändrade. Därmed har parterna på det här området tagit sin del av ansvaret i kampen mot inflationen. Den främsta orsaken till att denna överenskommelse kunde träffas är självfallet den framgångsrika ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen fört och som lett fram till ett minskat budgetunderskott, mindre prisökningar och sänkt ränta.

När priserna på jordbrukets produktionsmedel sjunker, så sjunker också kostnaderna för att producera jordbruksprodukter. Det är en viktig del i lönsamheten för jordbrukarna. När räntan sjunker, sjunker omkostnaderna för jordbrukets investeringar. Det är en viktig del för ökad lönsamhet inom jordbruket. Till detta kommer att realinkomsterna åter börjat öka i vårt land.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Det i sin tur leder till ökad efterfrågan också på jordbrukets produkter.

Det finns således starka samband mellan den ekonomiska politiken och livsmedelspolitiken. En stabil ekonomi, en ekonomi i balans, är en viktig förutsättning för en positiv utveckling också inom jordbruket.

Överenskommelsen mellan parterna skall ses mot den bakgrunden. Men överenskommelsen är inte desto mindre ett uttryck för ett gemensamt ansvarstagande och ett viktigt led i inflafionsbekämpningen. Tillsammans med de utfästelser som handelns organisationer gjort beträffande sin prissättning under 1986 innebär överenskommelsen att konsumentpriserna på jordbruksprisreglerade livsmedel kan hållas i stort sett oförändrade. För prissättningen efter den 16 november kommer överläggningar att upptas under hösten.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till propositionen och därmed till utskottsmajoritetens förslag i fråga om prisregleringen på jordbruksprodukter under regleringsåret 1986/87.

I en rad socialdemokratiska motioner krävs åtgärder för att minska användningen av kemiska medel i jordbruket. Jag vill understryka hur viktiga dessa krav är för miljön. Vi har från socialdemokratins sida uppfattningen att kemikalieanvändningen i jordbruket måste minskas kraftigt. Vårt mål är att användningen av bekämpningsmedel skall halveras under den kommande femårsperioden. Jag hälsar med tillfredsställelse att även centern numera tycks vara beredd att ta denna fråga på allvar. Men arbetet är i full gång med att minska kemikalieanvändningen, och därför behövs inget tillkännagivande från riksdagens sida i denna fråga.

I jordbruksutskottets betänkande tas också upp frågan om kostnadsansvaret för spannmålsöverskottet. Det är i huvudsak två frågor som behandlas: Dels ett ackumulerat underskott i svensk spannmålshandels kassa om 555 milj. kr., dels frågan om hur mycket pengar som från samhällets sida skall tillföras spannmålshandelns kassa för 1985 års överskottsproduktion.

Det ackumulerade underskottet har sin grund i 1977 års jordbrukspolitiska beslut. I det beslutet föreskrev riksdagen att ansvaret för överskottskostnaderna på spannmålssidan skulle delas mellan näringen och samhället. Det statliga ansvaret skulle ta sikte på att neutralisera effekterna av låga världsmarknadspriser. Näringens ansvar skulle gälla om orsaken till underskottet var att hänföra till stora skördar. Qm det kunde visas, sade riksdagen vidare, att ett underskott i regleringsekonomin uppkommit på grund av låga världsmarknadspriser skulle näringen ha rätt att påkalla överläggningar om finansieringen av underskottet.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde hösten 1982, hade statens jordbruksnämnd redovisat att underskottet i spannmålskassan vid utgången av regleringsåret 1982/83 skulle uppgå till ca 400 milj. kr. Någon begäran om överläggningar från jordbrukets sida hade då inte framförts till den dåvarande borgerliga regeringen. Vid prisöverläggningarna 1984 begärde jordbrukets företrädare att frågan om täckandet av underskottet skulle tas upp till diskussion. Statens jordbruksnämnds experter hade granskat underskottet och orsakerna till dess uppkomst. Expertrapporten visade att underskottet inte berodde på låga världsmarknadspriser.

Jordbrukets företrädare begärde, när de fick del av rapporten, att

samhället och näringen gemensamt skulle analysera den. Så blev också fallet. En särskild spannmålsgrupp tillsattes. Spannmålsgruppen kom inte till annan slutsats än jordbruksnämndens experter. Underskottet berodde inte på låga världsmarknadspriser. Statens jordbruksnämnd, som fick möjlighet att yttra sig över gruppens rapport, kom inte heller den till annan slutsats. Mot bakgrund av detta - de samstämmiga expertutlåtandena om att underskottet i spannmålskassan icke berodde på låga världsmarknadspriser - ansåg regeringen att ytterligare överläggningar med näringen inte var påkallade utan beslöt att underskottet skulle täckas av näringen. Statens jordbruksnämnd fick i uppdrag att presentera en fyraårig amorteringsplan. Som ett led i årets prisöverläggningar beslöts att amorteringsplanen skulle sättas i kraft från den 1 juli 1987.

Riksdagens konstitutionsutskott har i sitt betänkande 1985/86:25 granskat regeringens handlande i denna fråga. Utskottet har därvid konstaterat att "regeringsbeslutet bygger på 1977 års jordbrukspolitiska beslut och på de föreliggande utredningarna. Eftersom underskottet i spannmålsregleringarna inte kan tillskrivas låga världsmarknadspriser har ytteriigare överläggningar mellan staten och jordbruksnäringen inte varit påkallade. Utskottet finner därför inte anledning till någon kritik mot regeringens handläggning." Detta blev också riksdagens beslut för en kort tid sedan.

Det är mot bakgrund av detta något överraskande att jordbruksutskottet ånyo tar upp denna fråga. Utskottsmajoriteten säger dels att man inte tar ställning till frågan om underskottet i regleringsekonomin beror på låga världsmarknadspriser eller ej, dels att man inte tar ställning till frågan om regeringens handläggning av ärendet. Det har redan riksdagen gjort, säger man. Likväl anser man det både skäligt och i överensstämmelse med de utfästelser från statens sida som 1977 års beslut innebär att näringens begäran om överläggningar med staten skall prövas i en mer positiv anda än som hittills varit fallet. Det är en ganska fantastisk slutsats. Det underströks också av Arne Andersson i Ljung tidigare i dag. Han sade att det var tankeoreda och ovilja som låg bakom regeringens hantering.

Enligt 1977 års riksdagsbeslut var låga världsmarknadspriser en förutsättning för att överläggningar skulle äga rum. Men utskottsmajoriteten vill ha överläggningar utan att man först tar ställning till om det varit låga världsmarknadspriser eller ej. På vilken grund kräver då utskottsmajoriteten överläggningar? Ja, svaret är att det inte finns någon grund för ett sådant krav, om man inte är beredd att ta ställning till om det är låga världsmarknadspriser som finns i bakgrunden. Det är däri, John Andersson, som utskottsmajoritetens tankeoreda ligger! Ni vill uppenbarligen att regeringen skall frångå 1977 års jordbrukspolitiska beslut.

Vidare har riksdagen nyligen sagt att regeringen handlat riktigt, da man inte har haft ytterligare överläggningar med näringen i frågan. Det är inte fråga om en formell granskning-det framgick av vad jag nyss citerade, Karl Erik Olsson! - utan det är fråga om ett konstaterande. Regeringen handlade nämligen rätt när den slog fast att det icke var låga världsmarknadspriser som låg bakom underskottets uppkomst. Riksdagen har därmed sagt detta. Men utskottsmajoriteten sätter sig över riksdagens nyligen fattade beslut.

Enligt vär mening skall 1977 års beslut gälla. Eftersom låga världsmark-

Prot; 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering a v priserna pä jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

nadspriser icke är orsaken till underskottet i spannmålsekonomin, skall överläggningar självfallet inte heller äga rum. Jag yrkar mot bakgrund av detta bifall till reservation 1 som är fogad till utskottets betänkande och avslag på punkten 4 i utskottets hemställan.

För ett år sedan beslöt riksdagen att samhället skulle svara för 40 % av överskottskostnaderna för spannmålen vid normalskörd. Riksdagen beräknade att underskottet skulle uppgå till totalt 400 milj. kr., varför samhällets kostnader det första budgetåret skulle belöpa sig till 160 milj. kr. Samtidigt menade riksdagen att näringen hade ett ansvar för att åtgärder vidtogs, så att underskottet skulle komma att minska och det statliga ansvaret på sikt skulle upphöra. Riksdagen bedömde att för en femårsperiod skulle kostnaden för samhället uppgå till sammantaget 600 milj. kr.

Den utveckling som ägt rum under det senaste året har så att säga ställt alla dessa kalkyler på kant. Priserna på världsmarknaden har rasat. Låt mig ta ett enda exempel. En svensk spannmålsproducent är tillförsäkrad ett pris på 1:23 kr. för ett kilo havre. På världsmarknaden betalar man 19 öre per kilo havre. Exportförlusten uppgår således till 1:04 kr. per kilo havre.

Var och en inser att det är fullständigt omöjligt att fortsätta att producera som om ingenting hänt, när priserna är så pass låga. Jag skall be att få återkomma till detta.

Prisutvecklingen på världsmarknaden har lett till att överskottskostnaderna är oerhört mycket högre än vad riksdagen för ett år sedan räknade med. Riksdagen har nu preciserat sitt ståndpunktstagande - samhällets ansvar skall omfatta 40 % av de verkliga kostnaderna vid normalskörd. Normalskörd beräknades av livsmedelskommittén till en sådan nivå att överskottet skulle uppgå till 1 miljon ton.

Utskottsmajoriteten har anslutit sig till denna bedömning och menar att samhällets ansvar skall belöpa sig till 40 % av de verkliga kostnaderna vid en försäljning på världsmarknaden av 1 miljon ton, dvs. vid normalskörd. De ytterligare medel, utöver de 160 milj. kr. som regeringen har ställt till förfogande för att täcka överskottsproduktionen och som erfordras för att täcka 40 % av överskottet vid normalskörd, bör - som jordbruksministern har föreslagit - få täckas genom överskridande av anslaget för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret 1985/86. Jag ber, fru talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i detta avseende.

När det sedan gäller den mera långsiktiga utvecklingen delar utskottet regeringens uppfattning att åtgärder är nödvändiga för att minska produktionens omfattning. Det är tillfredsställande att regeringen har initierat en särskild arbetsgrupp, där även företrädare för näringen finns med och som har till uppgift att ta fram förslag om såväl kortsiktiga som långsiktiga åtgärder för att uppnå balans mellan produktion och konsumtion. Detta är väsentligt därför att vårt prisregleringssystem bygger på en balans mellan det som produceras och det som konsumeras.

Arbetsgruppen kommer inom kort att presentera sina förslag. Avsikten är att bestämmelserna i detta sammanhang skall kunna träda i kraft redan inför årets höstsådd. Därmed påverkas 1987 års skörd. Utskottsmajoriteten står också bakom regeringens förslag om att den inom ramen för prisregleringsmedel får fatta de beslut som kan komma att behövas för näringens

produktionsanpassning och som kan föranledas av den översyn som den särskilda arbetsgruppen utför.

I proposition 1985/86:166 behandlas också Norrlandsstödet. Martin Se-gerstedt kommer senare att uppehålla sig mera utförligt vid vår syn på denna viktiga fråga. Låt mig bara få säga några ord om de belopp som de borgerliga partierna och även vänsterpartiet kommunisterna bär rör sig med. De har krävt en större uppräkning av detta stöd än den som regeringen redovisar.

Moderata samlingspartiet vill satsa 65 milj. kr. utöver regeringens förslag, vänsterpartiet kommunisterna 115 milj. kr., folkpartiet 140 milj. kr. och centerpartiet 177 milj. kr. - Det kallar Arne Andersson i Ljung att noga räkna efter jordbruksnämndens modell.

Låt mig bara konstatera att oenigheten således är total, inte bara när det gäller beloppens storlek utan uppenbarligen också i fråga om beräkningsgrunderna. Oenigheten är dessutom total när det gäller finansieringen av dessa extra påslag.

Moderata samlingspartiet säger att den föreslagna ökningen av Norrlandsstödet gott och väl ryms inom ramen för "föreslagna besparingar som inte tillgodoräknats oss i tidigare gjorda budgetsammanställningar. Vi har sålunda inte tidigare räknat med t. ex. de besparingar på 100 milj. kr. som det innebär att vi kräver att den produktionsanpassade belåningen för bostäder skall upphöra." Detta är ett finansieringsförslag som innebär kraftigt ökade boendekostnader.

Folkpartiet vill finansiera sin höjning av Norrlandsstödet bl. a. genom att på nytt aktualisera anslagsfrågor som riksdagen redan har tagit ställning till. Ett exempel på detta som folkpartiet tar fram är att partiet har yrkat avslag på regeringens förslag om ett kapitaltillskott på 950 milj. kr. till Svenska Varv. Riksdagen avslog folkpartiets förslag. Nu vill partiet ta i anspråk det man kallar för en besparing, som alltså i realiteten inte finns, för att öka Norrlandsstödet.

Centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna har samma syn på frågan om finansieringen. Inget av partierna lägger fram något förslag om finansiering av sina kostnadsökningar. Det är naturligtvis lätt att driva politik, om man ensidigt kan lägga fram förslag om kostnadsökningar utan att behöva ta någon som helst hänsyn till hur man skall finansiera sina förslag.

Vi kan i denna fråga konstatera att det inte finns någon enighet mellan de partier som föreslår en utökning av Norrlandsstödet. Vänsterpartiet kommunisterna borde ha mycket svårt för att instämma i moderaternas förslag om att ökningen skall finansieras genom ökade boendekostnader. Folkpartiet framträder som galten Särimner. Först vill man använda pengar för att finansiera en sak, och sedan vill man använda samma pengar för att finansiera någonting annat. Det förfaringssättet väcker sannerligen ingen respekt.

För kort tid sedan fattade riksdagen beslut om att de utgiftsökningar som man på olika områden ville genomföra skulle finansieras. Så lättsinnigt tar de borgerliga partierna och vänsterpartiet kommunisterna på riksdagens ställningstagande, att de inte på något sätt bryr sig om att leva upp till fattade beslut. Det är samma partier som, om de fått igenom sina förslag under detta riksmöte, enbart inom jordbruksutskottets område skulle ha försvagat

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

5 Riksdagens protokoll 1985/86:160

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

statsbudgeten med följande belopp räknat på helår: moderata samlingspartiet med 214 milj. kr., folkpartiet med 132 milj. kr., centerpartiet med 941 milj. kr. och vänsterpartiet kommunisterna med 3 263 milj. kr.

Detta är enbart en återspegling av det sätt att handskas med landets ekonomi som var utmärkande för de sex mörka år då företrädare för de borgerliga partierna styrde Sverige. Med samma lättsinniga synsätt på behovet av finansieringen av reformer som kommer till uttryck i de borgerliga partiernas handlande i jordbruksutskottet skapade de ett gigantiskt underskott i den svenska budgeten. Det är detta underskott som är en av de främsta orsakerna till dagens svårigheter för det svenska jordbruket.

Har ni ingenting lärt? Tror ni att ni genom ofinansierade reformer hjälper svenskt jordbruk? Nej, svenskt jordbruk behöver en stabil samhällsekonomi för att få en bättre situation. Svenskt jordbruk borde betacka sig för den sortens ofinansierad hjälp som ni nu vill ge.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation 8 och avslag på utskottets hemställan i punkterna 12 och 13. På de punkter som jag inte har berört yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Anf. 67 KARL ERIK OLSSON (c) replik:

Fru talman! Vi har lärt oss, Ulf Lönnqvist, att om vi kommer i regeringsställning igen, så skall vi se till att oljepriserna blir lägre, att dollarkursen sjunker och att räntan på världsmarknaden blir lägre. Dessa faktorer är grundläggande för att vi i Sverige skall lyckas med den ekonomiska politiken, oavsett vem som sitter i regeringsställning.

Jag skall för övrigt inte gå in på frågan om Norrlandsstödet, utan det kommer Lennart Brunander att göra här senare.

Ulf Lönnqvist tar upp frågan om kostnaderna för spannmålsöverskottet. Han repeterar i stort sett regeringens tidigare ställningstaganden när det gäller frågan om att förhandla om de 555 miljonerna. Del har ju funnits olika uppfattningar i alla de instanser vilka Ulf Lönnqvist har refererat till, och man har kunnat göra olika tolkningar. Vi i utskottets majoritet menar att regeringen därför inte borde vara demonstrativt negativ och så strikt formell. Regeringen borde i stället kunna sätta sig ned och resonera. Jag tror att mycket hade vunnits pä en sådan attityd från regeringens och socialdemokraternas sida.

När det gäller frågan om vi i dag skall besluta om att överskottet vid normalskörd skall vara 1 miljon ton, vill jag säga att detta är ett sätt att återgå till idén med räkneexempel. För ungefär en månad sedan bestämde vi oss här i riksdagen för att man skulle utgå från den verkliga' kostnaden. På animalieproduktionens område finns ett beslut om att jordbruket självt skall ta sitt ansvar för balansen, eftersom det tidigare ansågs att det rimligen var bättre att ha överskottet i form av spannmål. Nu har det blivit så. Man har minskat animalieproduktionen, och därmed ökar spannmålsöverskottet. I det läget finner alltså socialdemokraterna och vpk det lämpligt att slå fast att ökningen av spannmålsproduktionen inte har denna bakgrund. De drar sig undan ansvaret och vill i stället politiskt bestämma att normalöverskottet skall vara 1 miljon ton. Är det riktigt att dra sig undan ansvaret på detta sätt, Ulf Lönnqvist?

Anf. 68 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Innan beslutet är fattat här i kammaren, Ulf Lönnqvist, är det naturligtvis fullt legitimt att ha en annan mening och att strida för den. Men vad Ulf Lönnqvist strider mot är att man återigen skall ta upp förhandlingar i anledning av 1977 års beslut. Han gör det på ett sådant sätt att det nästan motiverar denna kanske något ovanliga fråga; Är regeringen beredd att återuppta förhandlingar om 1977 års beslut, om riksdagen så beslutar? Vi har nu vant oss vid en sådan konstig härföring från regeringskansliets sida att det faktiskt är befogat att ställa den frågan.

I det sammanhanget vill jag bara peka på det förhållandet att det faktiskt inte finns något riksdagsbeslut eller någonting annat som bestämmer vad som är ett normalt världsmarknadspris. Följaktligen är det helt avgörande vilka jämförelseår man väljer. Och Ulf Lönnqvist vet att det faktiskt har rått delade meningar om vilka jämförelseår som skall väljas.

Slutligen en fråga: Avgavs det i spannmålsgruppen några reservationer, Ulf Lönnqvist, eller var ni - såsom det framgick av Ulf Lönnqvists anförande - alldeles överens om att det inte fanns något mer att göra?

Beträffande pengarna inom ramen för den nu gällande jordbrukspolitiken sade Ulf Lönnqvist föga överraskande - men likväl - att vi inte kan fortsätta att producera som om ingenting har hänt. Nej, det kan vi inte göra. Och detta uttalande visar alldeles uppenbart att regeringen kan komma med förslag till ändring av den jordbrukspolitik vi har. Men fortfarande låter det i debatten som om det är i regeringskansliet på Drottninggatan som man bestämmer hur riksdagens beslut skall tillämpas. Det är en alldeles galen uppfattning. Ni har initiativet i förhållande till oss som är i opposition. Ni kan när som helst komma med ett förslag till ändring av jordbrukspolitiken. Gör då det! Men ta inte saken i egna händer - ett sådant förfarande kommer vi inte att böja oss för.

Till sist: Vad gagnar det Norrland och hur skapar det en Norrlandsprofil hos er socialdemokrater att ni bara kritiserar den opposition som har en annan uppfattning om saken? Att peka pä att vi möjligen har olika finansieringsalternativ låter sig göra, men detta ger icke ett skvatt mera upplysning om hur socialdemokraterna vill lösa Norrlandsproblemet.

Jag vet inte om summeringen 214 milj. kr. är riktig eller inte, men låt mig ändå nämna beloppet 214 milj. kr. inom ramen för ett budgetalternativ som är ca 5 miljarder kronor starkare än regeringens. Detta är inte mycket att bråka om, Ulf Lönnqvist.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Anf. 69 BENGT ROSEN (fp) replik:

Fru talman! Jag skulle kunna instämma i vad Karl Erik Olsson och Arne Andersson i Ljung har sagt i sina repliker. Men jag har framför mig en sida ur jordbruksutskottets betänkande nr 33 från förra året, där bl. a. överskottskostnaderna för spannmål behandlas. Det står följande:

"Jordbruksministern föreslår att en produktion på överskottsarealen tills vidare liksom hittills bör utgöras av spannmål.

Samhället bör ta ett delansvar för överskottsarealens kostnader. Andelen för samhället bör vara 40 %, medan näringen svarar för 60 %, räknat vid normalskörd. Samhällets kostnader beräknas första året bli 160 milj. kr. för att därefter minska."

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna pä jordbruksprodukter, rn.m.

Utskottets förslag ledde till beslut. Som tidigare många gånger framhållits har riksdagen alltså beslutat att samhället skall svara för 40 % av överskottet vid normalskörd. Att normalskörden ökar är ju helt logiskt med tanke på att vi skall försöka ta ut överskotten i form av spannmål. Skörden 1985 har av statistiska centralbyrån beräknats bli 2-3 % mindre än normalskörd. Då anser vi det också helt logiskt att samhällets ansvar för överskottskostnaderna för 1985 års skörd skall grunda sig på de aktuella exportvolymerna.

Anf. 70 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Ulf Lönnqvist sade sig vara överraskad över att utskottsmajoriteten föreslår att det skall bli förhandlingar om den gamla skulden enligt 1977 års beslut. Ja, Ulf Lönnqvist överraskade i sin tur mig genom sitt uttalande, eftersom det innebär att Ulf Lönnqvist måste ha missat vad jag anförde under dechargedebatten. Jag deklarerade då mycket klart hur vi ser på denna fråga. Därför tycker jag inte att ställningstagandet skulle ha behövt komma som någon överraskning för Ulf Lönnqvist.

Det finns inget försvar för hur den borgerliga regeringen på sin tid behandlade utvecklingen i fråga om spannmålskassan. Jäg vill också säga att det var ett mycket luddigt beslut som fattades både av regeringen och av riksdagsmajoriteten 1977. Jag konstaterar att det råder stor oenighet om slutsatserna huruvida det hela orsakas av låga världmarknadspriser eller ej. Beroende på olika beräkningsgrunder kan man komma till skilda resultat.

Vi anser att man bör kunna sätta sig ned och diskutera detta. Jag utgick faktiskt från att jordbruksministern och regeringen skulle hålla vpk räkning för att vi inte i konstitutionsutskottet tog till storsläggan och förordade prickning eller stark kritik. Vi tyckte att det här var en fråga som man kunde resonera om utan att på rent formella grunder föra stort oväsen.

Beträffande finansieringen nämnde Ulf Lönnqvist summan 3,2 miljarder. Men vi har ju lagt fram förslag till hur de förslag som vi har fört fram i olika motioner till årets riksmöte skall finansieras.

Vem har vidare sagt att vi kan finansiera åtgärder inom jordbruksdepartementets område genom att fördela om de pengar som regeringen anser sig kunna anslå inom detta område? Varför inte gå in på industrins område, där det finns en likviditet på 234 miljarder? Det är först när man vänder sig till de områden där det finns pengar att hämta för att finansiera angelägna åtgärder som man börjar komma in på verklig fördelningspolitik. Självfallet ställer vi inte upp på de finansieringsförslag som de borgliga partierna har lagt fram. I fråga om detta är vi helt eniga.

Jag vill återigen poängtera att vi har ställt Norrlandsjordbrukets läge och framtid, med dess oroande utveckling, mot en försvagning av budgeten med 100 milj. kr. Då har Norrlandsjordbruket vunnit.

Anf. 71 ULF LÖNNQVIST (s) replik:

Fru talman! Grundläggande för om man skall klara samhällsekonomin, Karl Erik Olsson, är också frågan om finansieringen av de reformförslag man lägger fram. Det är detta ni fortfarande inte tycks inse.

Beträffande det historiska underskottet i spannmålshandeln är det samma visa som redovisas från er allihop. Ni duckar inför ställningstagandet om

huruvida det är låga världsmarknadspriser eller ej som ligger bakom detta underskott. Ni säger fortfarande att ni inte tar ställning till detta. Men om ni inte tar ställning till detta och samtidigt ställer krav på överläggningar går ni emot 1977 års jordbrukspolitiska beslut.

I den sakfråga som konstitutionsutskottet för kort tid sedan prövade fastslog riksdagen att det icke var låga världsmarknadspriser som man skulle ta hänsyn till enligt 1977 års beslut, utan om skörden varit alltför stor eller om inlösenpriserna varit för höga.

Om ni skall resa krav på överläggningar måste ni rimligen motivera varför ni gör det. Det enda skäl som anges i 1977 års riksdagsbeslut för rätten för jordbruket att begära överläggningar är att underskottet beror på låga världsmarknadspriser. Nu ställer jag öppet frågan till var och en av er: År det låga världsmarknadspriser som ligger bakom ert krav eller vad är det för något?

Karl Erik-Olsson säger att man kan göra olika tolkningar-ja visst, det kan man alltid göra - och att det skulle vara ett skäl för dessa diskussioner. Men vi vet ju vilken tolkning jordbruksnäringen gör. Den har vi fått vetskap om både vid prisöverläggningarna och genom spannmålsgruppens arbete och genom deras representanter i statens jordbruksnämnd. För att få vetskap om vad jordbruket har för uppfattning behövs det således inga överläggningar.

John Andersson ställer frågan var det har sagts att man skall sköta en finansiering inom resp. utskotts område? Det har riksdagens finansutskott förordat, och det har riksdagen ställt sig bakom. Sedan säger John Andersson att man kunde gå in på industriområdet. Ja, gör det då och redovisa ett konkret finansieringsförslag! Det har nämligen varken ni eller centerpartiet gjort. Finansieringsförslagen från övriga partier har jag berört, och de präglas av lättsinnets kanonad.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Anf. 72 KARL ERIK OLSSON (c) replik:

Fru talman! Ulf Lönnqvist kom tillbaka till talet om lättsinne. Vi har från centerpartiet lika väl som från de andra borgerliga partierna egna budgetalternativ som totalt sett är starkare än regeringens budget. Att då tala om lättsinne när det gäller att öka budgetunderskottet med 100 milj, kr. anser jag vara betydligt överdrivet,

Ulf Lönnqvist sade också att det rådde total oenighet bland dem som hade bildat majoritet i utskottet. Nej, det kan man inte säga. Alla låg på samma sida om regeringens förslag och hade uppfattningar som betydligt skilde sig från regeringens uppfattning. Det har lett fram till att man har kunnat enas på en nivå som kan bidra till att behålla jordbruket i Norrland,

Beträffande de 555 miljonerna förstår jag efter alla inlägg att Ulf Lönnqvist har en enda ambition, nämligen att krypa undan från ansvaret och dra ned på samhällets kostnader. Utskottet säger ju att kraven på förhandlingar borde prövas i en mer positiv anda än hittills varit fallet. Därför tycker vi att förhandlingar bör upptas. Jag tror faktiskt att regeringen skulle tjäna på att verka i den positiva andan i stället för att spilla mycket tid på att debattera och säga att det över huvud taget är fel att ta upp förhandlingar.

Prot, 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m.m.

Anf. 73 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Enligt vår bestämda uppfattning skall de överläggningar vi förordat tas upp på basis av 1977 års formulering. Utskottet har i sitt betänkande, som visserligen inte är tryckt men ändå finns tillgängligt, inte gjort någon ny tolkning av detta. Det är det enkla svaret, Ulf Lönnqvist,

Vårt förslag till finansiering präglas inte av lättsinne. Det är inte på något sätt lättsinne att ha en annan mening än regeringen. Jag måste fråga vilken hjälp Norrlands jordbruk har fått av regeringen i den kanske svåraste krissituation den någonsin har upplevt. Vad har det för nytta av att ni gonar er här i kammaren över att vi fyra partier i majoriteten har fyra olika förslag till lösning? Gemensamt har vi kommit fram till att 100 milj. kr. kan lösa en del, förhoppningsvis det mesta, av Norrlandsjordbrukets svårigheter. Vad gör ni? Jo, ni står här och kratsar bland kastanjerna och försöker finna fel i oppositionens förslag. Det kan inte Norrlandsjordbruket leva vidare på. Det är sannerligen ett frosseri i oförmåga av sällan skådat slag.

Anf. 74 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Jag tycker att debatten om det historiska underskottet i spannmålskassan har hamnat i ordklyverier. Vi lär inte komma så mycket längre på den punkten. Att fortsätta argumentationen är bara att i onödan ta upp kammarens tid.

Så till frågan om finansieringen. Vi har framlagt en mängd förslag till detta riksmöte för att finansiera olika åtgärder. Vi har föreslagit höjd omsättningsskatt på akfier, engångsskatt på stora förmögenheter, realräntebeskattning och höjd tobaksskatt. Vi har också föreslagit vissa besparingar osv. Vi har alltså förslag till en budgetförstärkning. Vidare har vi varit beredda att diskutera inkomstförstärkningar för budgeten för att t. ex. finansiera ett höjt Norrlandsstöd. Men hela den här finansieringsdebatten blir en form av ankdammsdebatt.

Jag kan här i kammaren påstå att hela jordbruksdepartementets budget inte är finansierad. Budgetunderskottet är ju på över 40 miljarder kronor. Det må vara riksdagens sak att avgöra hur stort underskottet i budgeten får bli. Här har, som jag sagt två gånger tidigare, frågan om att rädda Norrlandsjordbruket vägt tyngre än en med 100 milj. kr. försämrad budget.

Att varje departement skall finansiera sina åtgärder - vill ni öka här så får ni minska där - är ett fiffigt sätt för regeringen att avhända sig ansvaret för hela budgeten. Det är ju filosofin bakom en sådan ordning.

Anf. 75 ULF LÖNNQVIST (s) replik:

Fru talman! Några ord till om finansieringen. Karl Erik Olsson säger att centerpartiets budgetalternativ är starkare än regeringens. Detta är fel, Karl Erik Olsson. Jag har velat redovisa hur det ser ut på jordbruksutskottets område, men läser man era förslag på de andra bitarna finner man att ert handlande inte är så ärofullt som Karl Erik Olsson vill göra gällande.

Det har varit enighet, säger Kari-Erik Olsson, om att öka Norrlandsstödet. Ja, vi har noterat att det har varit enighet om detta. Men det har inte varit någon som helst enighet om finansieringen. Jag har inte hört att något av de borgerliga partierna varit berett att ställa upp på det John Andersson nu

redogjorde för, och jag har inte hört att John Andersson varit beredd att     Prot. 1985/86:160
ställa upp på det som Arne Andersson i Ljung har talat om, osv. Det är klart     3 juni 1986
att man kan driva politik på det sättet.                                                     \          \

Om vi hade tillgång till finansierade pengar, hade vi självfallet inte haft ° S P
någon avvikande mening i frågan om att satsa på Norrlands jordbruk. Det är

inte detta det handlar om, utan det handlar om att försöka medverka till att '

driva en sådan ekonomisk politik att Sverige ånyo kan komma i balans. Det är den viktigaste förutsättningen för det samlade svenska jordbrukets villkor. Endast då kan det svenska jordbruket få en sådan lönsamhet som vi alla eftersträvar att det skall få.

Det ni med era ofinansierade förslag medverkar till är ju att ytterligare öka på budgetunderskottet. Det är exakt det ni skriver i er majoritetsskrivning i utskottet.

Sedan vill jag säga något om Arne Anderssons inlägg. När vi vid förra årets debatt om Norrlandsstödet föreslog en ökning med 60 miljoner, ställde Arne Andersson inte upp på det förslaget. Han konstaterade bara att de pengarna hade han inte tillgängliga. Vid det tillfället greps han alltså helt plötsligt av ruelse inför tanken på att inte finansiera ett förslag om ökade utgifter. Det är synd att Arne Andersson inte känner samma ruelse denna gång och därmed lägger fram ett finansieringsförslag som hade varit gångbart.

Vad har Norrlands jordbruk fått för hjälp av den socialdemokratiska regeringen? säger Arne Andersson. Jag vill betona att Norriandsstödet ökat kraftigare under de två senaste åren än det gjort vid något tillfälle tidigare.~ Under de borgerliga åren räknades det som regel upp med PM-index, vid något tillfälle inte ens med det utan med två tredjedelar av PM-index. Under de två senaste åren har det sammantaget ökat med 30 %. Det är ett viktigt bidrag. Dessutom har det satts in särskilda pengar, som väl Arne Andersson vet, för att hjälpa de hårdast skuldsatta. Också det har då kommit Norrland fill del.

Jag tror, Arne Andersson, att det ändå finns skäl att betona att socialdemokratin har verkat på alla de sätt som det funnits ekonomiskt utrymme för att göra för att bistå och hjälpa också det norrländska jordbruket.

Slutligen vill jag bara instämma i det Karl Erik Olsson sade inledningsvis, nämligen förhoppningen om att man skall kunna mötas i samtal om jordbrukets framtid. Jag har sagt det förut och vill gärna understryka det på nytt, att jordbrukets problem inte löses i konfrontation. De löses i samverkan.

Förste vice talmannen anmälde att John Andersson, Karl Erik Olsson och Arne Andersson i Ljung anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 76 IVAR VIRGIN (m);

Fru talman! I det aktuella betänkandet återfinner vi ett avsnitt om
kvalitetskontroll och marknadsföring av alternativt odlade produkter. En
socialdemokratisk motion föreslår en statskontroll av den s. k. giftfria
odlingen genom lantbruksnämnderna. Moderata samlingspartiet har i en 71

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna pä jordbruksprodukter, m. m.

kommittémotion tagit upp en del näraliggande frågor.

len fri marknadsekonomi är det viktigt att konsumentkrav tillgodoses. En del människor efterfrågar alternativt odlade produkter, där växtskyddsmedel eller tillsatsmedel inte kommit till användning. Eftersom dessa livsmedel ofta är dyrare, är det vikfigt att de har de egenskaper som utlovas.

Det finns anledning att ifrågasätta ordet giftfri i samband med alternativt odlade produkter. Bruce Arnes, en av världens ledande forskare på detta område, har gjort uppskattningen att intaget av naturliga gifter sannolikt är 10 000 gånger högre än intaget av människotillverkade gifter.

I en artikel i Vår Föda 2/86 varnar professor von Hofsten för mögelskador i alternativt odlad frukt. Han skriver: "Frukt och bär som angrips av svampen penicillium expansum kan få så höga halter av mögelgiftet patulin att det kan ge obehagliga sjukdomssymptom."

En undersökning som livsmedelsverket utförde för några år sedan visade en anmärkningsvärt hög förekomst av giftig mjöldryga i biodynamiskt odlad råg. Innan modernt växtskydd infördes var denna svamp vanlig, och på 1800-talet ledde den årligen fill tusentals dödsfall i Europa.

Det finns all anledning att vi tar upp dessa problem i en nyanserad debatt. Socialdemokraternas löfte om en minskning av användningen av växtskyddsmedel med hälften bör fortlöpande debatteras, och riskerna om växtskyddet uteblir bör noggrant belysas.

I en mycket omfattande dansk undersökning visade det sig att produkter sålda i hälsokostbutiker innehöll i stort sett lika mycket rester av växtskyddsmedel som varor köpta på annat sätt. De var dock betydligt dyrare, och konsumenterna blev alltså i stor utsträckning lurade.

Jag tycker att det finns all anledning för livsmedelsverket att ha uppmärksamheten inriktad på dessa problem och eventuellt göra undersökningar liknande den danska.

Det finns också anledning för verket att mer aktivt delta i debatten om dessa frågor och försöka få den att handla om väsentligheter, nämligen att vi äter för mycket fett, för mycket socker och för litet fibrer. En sådan insats gjorde Stuart Slorach från livsmedelsverket i ett TV-program nyligen. Att däremot införa statlig kontroll av alternativodlingarna, som föreslås i den socialdemokratiska motionen, är mera våld än nöden kräver.

Vi moderater har också i ett särskilt yttrande uttryckt vår skepsis inför avgiften på växtskyddsmedel. Vi accepterar den, eftersom den är en del i en förhandlingsuppgörelse, men tycker att den gör en redan krånglig regleringsekonomi ännu krångligare.

Fru talman! I en reservation skriver vi att vi vill ta bort investeringsförbudet inom animalieproduktionen. Jag tror inte att förbudet har haft någon effekt. Lönsamheten har varit låg och investeringsbenägenheten likaså. Ändå riskerar ett långvarigt investeringsförbud att lägga en död hand över jordbruket. Nya tekniska lösningar, som ger bättre arbets- och djurmiljö för jordbrukaren och för de anställda, kommer inte till stånd. Vi kan få ha kvar omoderna anläggningar, som kanske skulle ha lagts ned om investeringsförbudet hade tagits bort.

Vi tycker däremot att det finns välgrundad anledning att ta ökad hänsyn till den yttre miljön vid investeringar i djurstallar. Det är nog allmänt känt att

avtalen om gödselspridning på annans mark inte alltid fungerar väl. För stora gödselgivor på delar av arealen kan leda till utlakning och miljöproblem.

Buller- och luktstörningar är andra miljöproblem som kanske framför allt förekommer vid mycket stora enheter. Jag tror att en skärpning av nu gällande miljökrav skulle vända utvecklingen mot en större arealbundenhet. Vi har under senare tid haft en livlig debatt om livsmedelskvalitet och djurhållningens miljö. Vetenskapliga undersökningar visar ett klart samband mellan miljön för husdjuren och husdjurens hälsotillstånd. Det här gäller för samtliga husdjur, oavsett djurslag och produkfionsinriktning. Djurens hälsotillstånd påverkar i sin tur kvaliteten på våra livsmedel. Det är alltså av stor vikt att verka för bättre miljö för våra husdjur. Det vore värdefullt att öka konsumenternas möjlighet att påverka utvecklingen i denna riktning.

I fråga om mjölkproduktionen finns möjlighet att premiera miljövänlig djurhållning genom att ge ett högre avräkningspris för mjölk med låga celltal. Celltalet är ett gott mått på mjölkkornas juverhälsa, som i sin tur är beroende av det allmänna hälsotillståndet. En sådan premie för mjölk med lågt celltal blir en god stimulans till en bättre miljö vid mjölkproduktion, som på sikt skulle ge konsumenterna ännu bättre mjölk. Kvalitetskrav av den här typen finns bl. a. i Schweiz, Liknande krav är upptagna i reservation 16, vilken jag yrkar bifall till.

Vi har tillsammans med centern i reservation 22 om slam från reningsverk pekat på nödvändigheten att snarast fastställa så" låga gränsvärden för slammets innehåll av tungmetaller - där är det framför allt kadmium söm är farligt- och kemiska substanser m. m. att åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga och produkternas kvalitet kan tryggas. Kommunerna, som levererar slammet, måste efter det att gränsvärdena är satta garantera att de efterlevs. Den enskilda lantbrukaren har normalt ingen möjlighet att kontrollera detta.

Slutligen vill jag något kommentera reservation 14, som grundar sig på en motion av Nic Grönvall. Den berör 4 § lagen om skötsel av jordbruksmark. I lagen stadgas att jordbruksmark inte får tas ur jordbruksproduktion utan fillstånd av lantbruksnämnden eller lantbruksstyrelsen.

I 1985 års jordbrukspolitiska beslut anges att hela åkerarealen skall brukas. Denna målbeskrivning kan enligt vår uppfattning ändå inte innebära att den enskilda bonden, som upptäcker att en viss areal inte lönar sig att odla utan kanske lämpar sig för någon alternativ odling, t. ex. energiskog, inte skall ha rätt att ändra användningen av marken på ett sätt som han finner lämpligt. I en tid med stora överskott på jordbrukets område framstår regeln om att jordbruksmarkens användningssätt inte får ändras mycket egendomlig.

Fru talman! Jag yrkar bifall även till reservation 14.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Anf. 77 LARS ERNESTAM (fp):

Fru talman! Jordbruksnämnden säger i sin översyn av prisstödet till Norrlandsjordbruket: När det finns tendenser till generellt sänkt lönsamhet för jordbruket bör problemen i norra Sverige beaktas med extra varsamhet.

När vi från folkpartiet med det uttalandet som bakgrund studerade Norrlandsjordbruket, kunde vi konstatera att Norrlandsstödet under 1980-

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, rn. m.

talet varit otillräckligt. Den allmänna jordbruksstatistiken bekräftar detta. Såväl åkerarealer, antalet kor som produktionen av mjölk, nötkött och potatis har minskat betydligt inom stödområdet samtidigt som konkurser, ackordsuppgörelser och skuldsättning ökat.

Norrlandsstödet, som vi diskuterar i dag, är en ödesfråga för Norrlandsjordbruket, inte bara för jordbruket. Norrlandsjordbruket är en nödvändighet för att upprätthålla en rimlig befolkning i Norrlands inland. Folkpartiets riksdagsledamöter från det område som stödet omfattar - Rune Ångström och Ulla Orring från Västerbotten, Britta Bjelle från Norrbotten, Sigge Godin från Västernorrland, Hans Lindblad från Gävleborg och andre vice talman Karl Erik Eriksson från Värmland - har i en särskild motion på ett klarläggande sätt utvecklat betydelsen av Norrlandsjordbruket för sysselsättningen i glesbygd, ur naturvårdssynpunkt, av beredskapsskäl och som bas för annan sysselsättning. Det hänvisas också till att den extra kostnaden för varje arbetstillfälle i jordbruket är låg i jämförelse med satsningar i industri och offentlig sektor.

För folkpartiet är det angeläget att inkomstlikställighet sä långt som möjligt uppnås för Norrlandsjordbruket. Vi har ansett att 140 miljoner skulle erfordras för att uppnå denna likställighet för hela stödområdet. Utskottet har efter överläggningar stannat för en uppräkning med 100 miljoner. Vi har anslutit oss till detta förslag, som dock i förhållande till vårt förslag innebär en viss avtrappning i stödområdena 3 och 4. Vi menar att det finns pengar för en uppräkning även där. Vi finner det tillfredsställande att utskottets majoritet har ställt sig bakom en uppräkning som för områdena 1 och 2 uppfyller våra önskemål.

■ Med hänvisning till vad som sägs i folkpartimotionerna och vad också utskottet skriver i betärikandet vill jag framhålla att antalet mjölkleverantö-rer, enligt Lantbrukets utredningsinstitut, med den utveckling som pågår kommer att minska med 3 000 till år 1990. Av dem finns 1 900 i de fyra nordligaste länen. Detta kan få förödande konsekvenser också för den befolkningsservice och samhällsservice i övrigt som behövs, och kan inte accepteras.

Vi redovisar i utskottsbetänkandet inte fullständiga skalor för uppräkningen. Detta bör ankomma på jordbruksnämnden. Särskild uppmärksamhet bör dock ägnas potatisodlingen. Det kan inte vara rimligt att bekosta dyra transporter med potatis från söder till norr när potatis kan odlas i Norrland.

Utskottets majoritet tror inte att nu föreslagna åtgärder är tillräckliga. Vi menar att ett åtgärdsprogram för Norrlandsjordbruket behöver tas fram. Detta bör syfta till en samordning mellan insatser för jordbruket och arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder.

Det är med beklagande jag konstaterar att socialdemokraterna inte ställt upp bakom de rimliga uppräkningar som utskottet föreslår. Känner verkligen socialdemokraterna i jordbruksutskottet inte tillräcklig oro för situationen, så att de kan gå med på att ge Norrlandsbönderna det ökade stöd de verkligen behöver? Känner man ingen oro för de konsekvenser en så stor minskning av jordbruket får för övrig näringsverksamhet och för servicenivån i Norrland?

Ulf Lönnqvist har i debatten nyligen deklarerat att han, som jag

Reglering avpriserna pä jordbruksprodukter, m. m.

uppfattade det, finner stödet till Svenska Varv - ett stöd som uppgår till PrOt. 1985/86:160 nästan 1 miljard - viktigare än en uppräkning av Norrlandsstödet med 100 3 juni 1986 miljoner. Delar Martin Segerstedt den uppfattningen?

Jag vill också redovisa några synpunkter i anslutning till reservation 13. Vi anser inte att ambitionen från lantbruksnämndernas sida att bygga upp större och mer välarronderade enheter skall upphöra, men vi anser att det är nödvändigt att regionalpolitiska strävanden får samma tyngd vid bedömningar.

Följande fördelar uppnås när små enheter bevaras:

Landsbygden behåller familjer som bor där året runt. Man passerar lätt den gräns där landsbygden upphör att vara levande, när lanthandel, skola, kommunikationer m.m. får för litet underlag.

Små lantbruk ger upphov till värdefull kombinationsverksamhet. Det kan röra sig om olika hantverk som kan bilda utgångspunkt för småföretagar-verksamhet.

Ungdomar med lantbruksintresse får lättare att pröva på bondeyrket. De rationella enheterna kräver alltför stort kapital.

Mindre enheter använder för det mesta mindre jordbrukskemikalier och har ofta en djurhållning som är mer anpassad till djurens naturliga beteende.

Vi beklagar att det inte blev en parlamentarisk översyn av jordförvärvslagen. Vi återkommer till frågan när vi skall diskutera skogspolitiken.

Från folkpartiet har vi också i ett särskilt yttrande strukit under behovet av ett fungerande miljömål för jordbruket. Miljömålet har enligt vår uppfattning hittills fått spela en alltför undanskymd roll i jordbrukspolitiken. Det gäller såväl odlingsmetoder som jordbrukets roll i naturvårdssammanhang. Det som hittills har sagts är mera allmänna deklarationer om en halvering av användandet av bekämpningsmedel och liknande. Konkret uttryckt finns detta i reservation 22, som vi i folkpartiet av misstag inte undertecknat. Jag vill yrka bifall till den reservationen, som gäller användning av slam från reningsverk.

Fru talman! Jag yrkar slutligen bifall till samtliga reservationer där folkpartiet finns med och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 78 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! Karl Erik Olsson har tidigare i dag talat om på vilket sätt vi ser på jordbruket och vilken vikt vi fäster vid att det finns rimliga förutsättningar för det svenska jordbruket. Rimliga förutsättningar är nödvändiga för att jordbruksproduktionen skall kunna fungera också för framtiden och för att vi till rimligt pris skall kunna förse oss med livsmedel av hög kvalitet. Detta gäller inte minst det norrländska jordbruket, som har ytterligare olösta problem utöver de problem som jordbruket i allmänhet har.

När vi förra året diskuterade denna fråga i riksdagen var vi överens om att behålla 1984 års produktionsvolym i Norrland eller snarare skogslänen, som det egentligen handlar om. Denna ställning tog vi av framför allt försörjnings- och beredskapspolitiska skäl. Vikten av detta beslut har understrukits genom uttalanden från berörda myndigheter i de norra länsdelarna, inte minst från försvarsmakten, som har uttalat sin oro för den utveckling som för

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m.m.

närvarande pågår där uppe med en minskande produktionsvolym. Också representanter för länen och kommunerna har varit nere hos oss och talat om hur viktigt det är att vi gör någonting nu, innan det är för sent.

Jordbruket har också en mycket stor regionalpolitisk betydelse, inte minst i skogslänen och kanske framför allt i Norrlands inland, där jordbruk och skogsbruk är grunden för den sysselsättning och det boende som fortfarande finns kvar. På många håll befinner man sig på den nivån att ytterligare minskning kan leda till att hela bygder dör. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Det är alltså mycket viktigt dels av rena beredskapsskäl, dels ur regionalpolitisk synpunkt att stödet till det norrländska jordbruket är så stort att jordbrukarna fortfarande kan verka på ett vettigt sätt. Det är också motivet för detta stöd.

Lantbrukets utredningsinstitut har, precis som Lars Ernestam nyss redovisat, kommit fram till att om man inte gör någonting utan låter den pågående utvecklingen fortgå, kommer de 3 000 mjölkproducenter som Lars Ernestam talade om att sluta med sitt arbete. Men det är inte nog med det. Det är inte bara dessa mjölkproducenter som berörs utan mjölkframställning sysselsätter en rad människor i övrigt inom förädlingsindustri, mejerier och transporter. Totalt sett rör det sig alltså om ett betydligt större antal människor. Lägger man därtill de människor som sysslar med service i dessa områden blir det ytterligare fler som kommer att drabbas av den politik som socialdemokraterna vill föra.

Regeringens proposition fyller inte de krav som kan ställas på ett förslag som skall ändra denna utveckling, utan den kommer att gå vidare om inte något görs. Samtliga andra partier - utom regeringspartiet - i riksdagen hade det klart för sig när vi fick propositionen.

Jordbruksnämnden har under det år som gått gjort en utvärdering av de kalkylmodeller som har funnits för att beskriva skillnaden mellan att driva jordbruk i Mellansverige och att göra det i norra Sverige. Man har kommit fram till att kalkylmodellerna inrymde en hel del felaktigheter- till nackdel för Norrland. Det motiverade en höjning av beloppet till Norrlandsstödet.

Nu har regeringen gett jordbruksnämnden i uppdrag att räkna fram kalkyler på olika sätt och med utgångspunkt i olika andelar egenproducerad spannmål. Det har lett regeringen till en ganska blygsam höjning av stödet till Norrlandsjordbruket. Men detta kan i sin tur innebära att mycket stora markarealer kommer att tas ur drift. Enligt vad vi kan förstå och enligt de beräkningar som har gjorts skulle mer än 100 000 hektar spannmålsodlad mark i Norrland försvinna. Det finns inte förutsättningar att odla vall på all denna mark. Därför skulle en stor del av den odlade jorden tas ur bruk, vilket inte har varit riksdagens mening när vi har fattat beslut om stödet till och målsättningen för jordbruket i norra Sverige. Detta är bakgrunden till de förslag som har presenterats.

De olika partiernas förslag har hamnat på skilda nivåer. Ulf Lönnqvist gjorde tidigare ett stort nummer av detta och sade att vi inte var eniga om någonting. Vi var i alla fall helt på det klara med att det förslag som regeringen hade lagt fram på intet sätt löser de problem som vi måste lösa, och som vi är satta att lösa.

Med vetskap om detta satte vi oss ned och diskuterade för att försöka komma överens om en nivå, som ur det norrländska jordbrukets synpunkt kunde vara rimligare än den som regeringen hade föreslagit. Det är självfallet att beklaga att regeringen inte deltog i dessa diskussioner, vilket i och för sig hade varit naturligt och även önskvärt.

Vi kom alltså slutligen överens om att 510 miljoner är vad som måste satsas - och det är ett minimibelopp.

De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet har i sin reservation uttalat att det norrländska jordbruket på detta sätt kommer att bli överkompenserat. Det kommer att få mer än vad skillnaden är mellan jordbruksdrift i södra eller mellersta Sverige och i norra Sverige. Det är inte riktigt. Jordbruksnämndens uträkningar ger inte alls stöd för denna tolkning.

Jag skulle vilja fråga Martin Segerstedt, Åke Selberg och Ove Karlsson hur de kan ställa sig bakom resonemanget i reservationen. De måste handla tvärtemot vad de själva tycker är riktigt. Eftersom de själva är verksamma i de aktuella områdena vet de ju att resonemanget är fel.

Vi är i utskottsmajoriteten helt på det klara med att det inte räcker med att bara öka stödet till jordbruket i norra Sverige, utan att vi måste göra mer. Från centerpartiets sida har vi i en motion lagt fram ett förslag som innebär att ett utvecklingsprogram för det norrländska jordbruket skall utarbetas. Syftet skulle vara att stötta jordbruket i glesbygderna med annan verksamhet, som betalas med regionalpolitiska medel.

Lars Ernestam talade här om att vi skall ha kvar de mindre jordbruken. Förutsättningen för att det skall vara möjligt är att de som driver dessa små jordbruk också har något annat att livnära sig på. Annars kan de inte få en rimlig levnadsstandard och kommer därför i längden inte heller att bo kvar. Skall vi behålla en levande landsbygd måste vi alltså ha ett utvecklingsprogram för hur den sociala verksamheten, näringsverksamheten, jordbruket och skogsbruket skall fungera tillsammans.

Ett utvecklingsprogram med detta syfte måste utarbetas snabbt, och det är speciellt viktigt för Norrland. Det är därför som vi har tagit upp denna fråga i anslutning till stödet till Norrlandsjordbruket. Vi är överens om att åtgärder måste vidtas mycket snart.

Socialdemokraterna i utskottet säger nu: Skall vi ge mer pengar till det norrländska jordbruket måste vi ta dem ur regleringskassorna. I så fall går man emot en princip som vi i riksdagen har varit överensom, nämligen att det är regionalpolitik som vi nu sysslar med. Det handlar inte om en omfördelning mellan jordbrukare i södra och norra Sverige, utan det gäller riksdagens och regeringens ansvar för regionalpolitiken. Det är således regionalpolitiska medel som vi här skall tillskjuta.

Utskottsmajoritetens förslag är en seger för det politiska förnuftet. 1 s-reservationen sägs att vi inte har de föreslagna pengarna, att förslaget inte är finansierat. Min fråga är: Vad kommer det att kosta att inte satsa dessa pengar? Vad kommer det att kosta i arbetslöshetsersättning? Och vad är alla de resurser värda som kommer att lämnas i glesbygden när jordbruk och jordbruksanknutna verksamheter läggs ned? Hur länge kan man t. ex. driva ett mejeri i ett område där mjölkproduktionen går ned med 30 %, som John Andersson var inne på? Regeringen tar mycket stora risker.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 Det är alltså viktigt att utskottsmajoritetens förslag genomförs, inte minst

3 juni 1986 för vår beredskap, för att bevara vår landsbygd och för att se till att

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

människorna som verkar och lever i Norrland får en rimlig ersättning för sitt arbete och kan leva ett något så när lugnt liv, vilket de inte gör i dag. Det skulle vara en mycket dålig hushållning med det vi har om vi inte satsade på detta.

Jag vill med det anförda yrka bifall till utskottets hemställan i det här avseendet och avslag på reservation 8. Jag vill också yrka bifall till reservation 9, där vi för ett resonemang om jordbrukspolitiken från beredskapssynpunkt, och därvid också den beredskapssynpunkt man måste anlägga med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och dess konsekvenser för den svenska åkermarken.

Fru talman! I debatten har tagits upp även en del resonemang om kvalitetsfrågor. Centerpartiet har i dessa frågor väckt en motion och likaså avgivit en reservation. Jag vill bara säga till dem som tycker att kvalitetsfrågorna är viktiga; Rösta på den reservationen!

Anf. 79 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Fru talman! Dåliga argument blir inte bättre av att man höjer rösten. Jag tycker att Ulf Lönnqvists utspel och tal om ofinansierade åtgärder på jordbrukspolifikens område var hutlöst. Han borde lika väl som alla andra här i kammaren veta att det är de för hela statsbudgeten sammantagna utgifterna och inkomsterna som är avgörande för om det blir ökade eller minskade budgetunderskott. Ulf Lönnqvist drog sig inte för att hävda att vänsterpartiet kommunisterna skulle försämra budgeten på jordbrukets område med 3,2 miljarder. Han vet att det aren falsk uppgift, eftersom vi har föreslagit inkomster för att finansiera en sänkt mervärdeskatt eller ökade matsubventioner, vilket vi sätter lika - det viktigaste är att matpriserna sänks.

Ulf Lönnqvist klagade över att vänsterpartiet kommunisterna och de andra partier som lämnat alternativa förslag inte hade kommit överens om finansieringen. Men vi har ju begärt att socialdemokrater och kommunister skall försöka komma överens om finansieringen. Vi tycker att det vore rimligt att arbetarrörelsen gjorde det mot bakgrund av den gemensamma front vi hade mot borgare och felaktig fördelningspolitik under valrörelsen. Socialdemokraterna hade varit helt oförhindrade att följa oss och stödja några av de förslag vi framfört, som gör ingrepp i storfinans och stora förmögenheter och gynnar vanligt folk och deras ekonomiska utveckling.

Karl Erik Olsson sade i sitt inledningsanförande att det inte är självklart att maten skall momsbeläggas lika högt som andra varor. Jag håller helt med om det. Det finns ingen som helst självklarhet i det förhållande som råder i vårt land. Det är bara de nordiska länderna som har ett system som innebär att maten är lika hårt beskattad som andra varor. Övriga europeiska länder har en matskatt som är lägre än skatten på andra varor. De har ansett det vara fördelningspolitiskt motiverat att genomföra sådana förändringar. Det finns alltså ingen som helst självklarhet i det system vi tillämpar i vårt land.

Det här har utskottets majoritet inte kommit till insikt om, utan det är vpk
78 och centern som nu driver dessa frågor och försöker föra fram dem närmare

ett beslut som skulle kunna gynna de vanliga människornas matkonsumtion. I betänkandet avvisar utskottet sänkningen av matskatten eller, alternativt, en höjning av livsmedelssubventionerna därför att det, som man säger, finns enklare och bättre sätt att stödja barnfamiljerna. Utskottet hänvisar här till tidigare ställningstaganden.

Till att börja med tycker jag inte att det här är en fråga som uteslutande berör barnfamiljerna. Det finns både rika och fattiga bland dem, på samma sätt som det finns stora klasskillnader också inom andra befolkningsgrupper. I de olika kategorierna, om man nu gör den indelningen, ingår faktiskt både fattiga och rika. Det gäller såväl pensionärer, arbetare och tjänstemän som barnfamiljer. Däremot är det här en viktig fråga för alla dem som har det besvärligt, dvs. har en sämre ekonomi och svårtatt få pengarna att räcka till för hyra och mat. Det är sådana som inryms i begreppet "nyfattiga" - hur relevant det nu kan vara - eller som finns i närheten av den gräns som dragits upp för bedömningen av orn människor skall sägas leva under mycket svåra förhållanden. Det finns alltså väldigt många människor som dras med stora försörjningsproblem. Del måste vara angeläget för en socialdemokratisk regering att försöka göra någonting åt detta. Att sänka matpriserna bör då vara en bra metod, såvitt jag kan förstå.

Varför skulle annars företrädarna för socialdemokraterna med sådan glädje utropa att rnan i år lyckats hålla matprisökningarna nere? Man har sagt att det inte blir några höjningar förrän möjligen i höst, och det, säger man, är oerhört viktigt, inte minst för inflationen. Självfallet är det viktigt för inflationen, rnen det är också oerhört viktigt för alla dem som skall betala maten och försöka få pengarna i sin hushållskassa att räcka till.

När ni nu är så nöjda med att matpriserna i år inte ökar, borde ni vara ännu mer nöjda om man kunde sänka matpriserna. Jag kan inte från logisk synpunkt förstå motståndet och argumenten mot den här reformen. Åven om centern nu är med och tycker att det vore bra om man kunde höja matsubventionerna, var det faktiskt så att det även på de borgerliga regeringarnas tid försvann en hel del matsubventioner. Jag minns när socialdemokratiska kvinnoklubbister inför valet 1982 utanför konsumbutikerna dukade upp långa bänkar med varor och gjorde i ordning särskilda matkassar och visade att så här mycket skulle maten kosta om socialdemokraterna fick driva sin politik, och så här mycket kostade den nu med den borgerliga politiken, och sä sade rnan att "borgarna" hade försämrat villkoren för de vanliga familjerna. Sedan visade det sig att så fort socialdemokraterna kommit till regeringsställning förde de en likadan politik. Ni har ju tagit bort det som fanns kvar av matsubventionerna -t. o. m. det som vi kom överensom i en momsstrid 1982 eller 1983. Ni har gått åt precis samma håll. Jag tycker det är oerhört märkligt; det måste vara en felaktig politik. Jag undrar vad alla kvinnoklubbister och alla de fördelningspolitiska ivrarna bland det socialdemokratiska fotfolket och väljarna ute i landet tycker om att socialdemokraterna på det sättet medvetet höjer matpriserna.

Vem gynnas av att rnan sänker matmomsen? brukar man fråga. De rika äter ju för sä mycket pengar, sade tjänar rner på att man sänker matmomsen. I kronor räknat kan de göra del - det beror alldeles på vilka matvanor man

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

har; det kan variera från familj till familj. Men har man dyra vanor är det klart att man gynnas litet extra i kronor räknat av en sänkt moms - det kan man inte komma ifrån. Men relativt sett gynnas alltid den som har låga inkomster och måste äta sig mätt på dagen - den som kanske har ett tungt yrke, som kanske av medicinska skäl måste äta en speciell kost eller som har många barn; här har ju talats om barnfamiljer. Den relativa lättnaden är störst för dem som har den största försörjningsbördan och den sämsta ekonomin. Det kom t.o.rn. den utredning som gjordes om momsen och som jag var ledamot av fram till. Och man kan ju inte äta sig mer än mätt!

Varför faller då argumenten mot matmomsslopandet så platt till marken? Jo, det är därför att socialdemokraternas egna skatteförslag sedan 1982 i samtliga fall haft en sådan profil att de särskilt har gynnat höginkomsttagare. Likadant var det i går när vi diskuterade skatteskalor - både i kronor räknat och relativt sett gynnar det förslaget dem som har höga inkomster, och de som har relativt vanliga eller låga inkomster gynnas mindre.

Era argument mot den fördelningspolitiska effekten av sänkta matpriser faller alltså platt till marken av två skäl: för det första är ni glada när matpriserna kan hållas nere och tycker att det är viktigt, för det andra för ni själva en skattepolitik som har fördelningspolitiska snedeffekter som är mycket värre än man ens skulle kunna tänka sig som resultat av en momssänkning.

Jag är glad att centern i sina förslag så precist skriver att man skulle vilja sänka matpriserna på det här området. Man har också sagt att 3 miljarder kronor vore lämpligt i en första omgång. Jag kan inte se annat än att vi borde kunna närma oss varandra för att nå fram i den här frågan, om vi kan diskutera vettiga finansieringsvägar. Vi får väl avvakta tills insikterna drabbar också de andra partierna.

Så litet grand om matkvalitet, om en naturenligt odlad mat, sårbarhet, närheten mellan konsument och producent och allt det som egentligen också frågan om Norrlandsstödet handlar om. Centern har en reservation - nr 18 -om utbildning i kost och näringsfrågor. Vi är beredda att stödja den under moment 32, som handlar om just den lokala produktionen. När det gäller konsumtionsutbildningen, som tas upp i moment 31, är vi inte riktigt klara med våra ställningstaganden utan vill avvakta över sommaren; vi håller på och granskar utbildningspolitiska frågor just på det området.

Men i den andra delen av reservationen hänvisar man ju också fill en kommunistisk motion, som tar upp dessa problem med den gemensamma sektorns stora inköp av livsmedel, som konsumeras i stora mängder på sjukhus, skolor och militärförläggningar. Man säger i motionen att den gemensamma sektorn äger en hel del jordbruksarealer som skulle kunna odlas på ett bra sätt. Vid offentlig upphandling bör man ställa villkor, så att man får bra livsmedel av hög kvalitet. Detta är naturligtvis mycket viktigt både ur sårbarhetssynpunkt och ur kvalitetssynpunkt - och ur alla synpunkter som tänkas kan.

Då säger utskottet att detta är resp. huvudmans bekymmer; det kan inte vi uttala oss om. Men vi som ute i kornrnunförsamlingar och på andra håll försöker påverka resp. huvudman - för att använda samma ord - och hans inköp på dessa områden, vet ju vad man svarar när det gäller frågan om lokal

produktion, speciella inköp, övergång till en annan typ av odling eller    Prot. 1985/86:160
begränsning av användningen av gödningsmedel, bekämpningsmedel osv.     3 juni 1986
Detta är för övrigt ett mycket stort område att diskutera. Då sägs det alltid att   ;          \

"vi kan inte göra något på lokal nivå, utan det måste vara centrala beslut ' ertng av priserna bakom, det måste vara en inriktning på jordbrukspolitiken som gör det Pprdbrtiksproduk-möjligt för oss att handla på en marknad där det finns producenter". Och det är ju så, att producent och konsument måste mötas på något sätt om man skall få till stånd denna produktion och en vettig distribution från lokala odlare - kanske också i den gemensamma sektorns egen regi.

Civilminister Holmberg sade i valrörelsen att den gemensamma sektorn, kommuner och landsting, har ett mycket stort ansvar när det gäller att hjälpa till med övergång till naturenlig odling utifrån andra intressen - jag vet att han vurmar mycket för det. Det är klart att de har detta ansvar, och då kan man alltid säga att det är resp. huvudmans ansvar. Men jag tycker att det som uttalas i den här reservationen från centerpartiet, där man hänvisar till vår motion, är mycket viktigt på den här punkten.

Nu kan man säga att om man skall ha en sådan produktion och anlägga sådana här aspekter på den, blir det dyrare, det är svårt att få tag i produkterna, osv. Då kan jag peka på att om man skulle slopa matmomsen, så skulle också kostnaderna för den gemensamma sektorns samlade inköp av livsmedel i ett slag sjunka med ca 20 %. Det betyder att utgifterna via statskassan för att genomföra en sådan här reform minskas i en omfattning som motsvarar den offentliga sektorns behov av dessa varor. Det är alltså inte lika dyrt som man skulle kunna tänka sig. Vi räknade på detta i utredningen en gång i tiden och gjorde bedömningen att 2-3 miljarder kronor av hela reformens kostnad går fillbaka genom att den offentliga sektorn gör billigare inköp av livsmedel.

Fru talman! Jag nöjer mig med detta men yrkar bifall till samtliga vpk-reservationer och till centerreservationen under mom. 32.

Anf. 80 MARTIN SEGERSTEDT (s):

Fru talman! Stödet till det norrländska jordbruket tillkom efter den negativa utveckling som följde på 50- och 60-talets starka omvandling av den norrländska landsbygden och den utflyttning som blev följden. Det var en strukturförändring som gällde både jord- och skogsbruket. I många bygder låg för övrigt tyngdpunkten på skogsbruket. När kontantinkomsten från säsonganställningarna i skogsbruket upphörde, så fanns inte längre möjligheterna att bo kvar och driva de små jordbruk som tidigare varit en del av försörjningsunderlaget.

De jordbruksföretag som sedan dess har byggts upp har en mycket stor del sidoarrenden och en i förhållande till jämförbara företag i andra delar av landet större skuldbörda. Det innebär merkostnader som skall läggas till vad klimatförhållanden och andra odlingsbetingelser åsamkar det norrländska jordbruket. Norriandsstödet var från början tänkt som en kompensation för dessa merkostnader. Det var ett jordbrukspolitiskt instrument med inslag av regionalpolitik.

Stödet har genom åren utökats till att omfatta nya produkter, och
stödområdesindelningen har ändrats vid olika tillfällen. Stödnivåerna har 81

6 Riksdagens protokoll 1985/86:160

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering a v priserna pä jordbruksprodukter, m.m.

successivt höjts - i de flesta fall har PM-index varit ett riktmärke. I fjol höjdes stödet med drygt 20 %.

Den nu aktuella förändringen av stödet har tillkommit efter en beställning av riksdagen, initierad av framför allt starka krav från Norrlands inland.

Översynen av beräkningsunderlaget har utförts av en arbetsgrupp, där utöver jordbruksnämnden, som hade regeringens uppdrag att utföra översynen, även lantbruksverket och näringen genom LRF varit företrädda. Beräkningsunderlaget har prövats vad avser dels den principiella uppbyggnaden, dels dataunderlaget. När det gäller beräkningsunderlaget är det framför allt andelen egen odlad fodersäd som varit föremål för delade meningar.

Det prisstöd som vi nu har utgår i form av tillägg på avräkningspriset på mjölk levererad till mejeri samt på veterinärbesiktigat kött av nötkreatur, får och svin. Dessutom utgår vissa andra stödbelopp till getskölsel, smågrisproduktion och potatisodling.

Denna grund för stödet har jordbruksnämnden funnit ändamålsenlig och föreslår att stödet även fortsättningsvis skall konstrueras på samma sätt. Det bör dock påpekas att jordbruksnämnden trycker på att detta är blott ett underlag för överväganden om stödbelopp och områdesindelning.

Beräkningarna är uppbyggda på företagsbasis och på två parallella beräkningsgrunder. Förutsättningarna har i den ena beräkningsmodellen angetts så, att erforderlig mängd grovfoder och spannmål produceras inom företaget och i det andra fallet att all foderspannmål köps in. Utredningen säger: Detta gör att modellen ger två beräkningsresultat, som bör ange inom vilket intervall som merkostnaden för att producera mjölk och kött i norra Sverige ligger.

Med denna uppbyggnad av beräkningsmodellen - med stödet till mjölk och kött, inte till spannmålsodling - måste det riktiga vara att utgå från den faktiska situationen på de enskilda animalieproducerande företagen. Där produceras, enligt de uppskattningar som tillgänglig expertis redovisat för regeringen, cirka en tredjedel av den använda foderspannmålen.

Skillnaden i våra olika synsätt är alltså att lantbrukets utredningsinstituts siffror, som åberopats i den här debatten, tar upp hela den i området producerade mängden spannmål. Vi menar att dessa siffror i detta sammanhang är ovidkommande, eftersom merkostnaden för att producera denna mängd inte rimligen kan belasta de animalieproducerande företagens ekonomi. Den merkostnad som drabbar animalieproduktionen är det som skall ersättas över Norrlandsstödet, och därför är det endast den foderspannmål som produceras på animaliegårdarna som skall räknas. Däremot bestrider vi inte att denna mängd spannmål produceras inom stödområdet-det är bara det att den inte skall utgöra underlag för stöd.

För Lennart Brunander vill jag i detta sammanhang påpeka att det inte heller tidigare utgått något stöd till foderspannmålsodlingen. Även tidigare har det endast varit animalieproduktionen som fått stöd.

I reservation 8 har vi socialdemokrater utvecklat vår syn på Norrlandsstödet. Vi menar att vi bör bibehålla vår tidigare syn på den jordbrukspolitiskt motiverade delen av stödet till jordbruksnäringen i norra Sverige. Det innebär att vi även fortsättningsvis vill bibehålla stödets karaktär av kompensation för merkostnaderna - en princip som vi anser har åsidosatts i utskottsmajoritetens förslag.

Den merkostnad som beräkningsmodellen utvisar skall sedan fördelas med örespåslag på de olika produkterna. Den modell med bruttobelopp och allmänna uttalanden om fördelningen som utskottsmajoriteten har gjort ger utrymme för betydande tolkningsproblem. Åven detta medför att stödet kommer att frikopplas från den princip om kompensation för merkostnaden som tidigare varit styrande för beräkningarna.

Vi är mycket medvetna om att denna stödform inte är tillräcklig för att bibehålla Norrlandsjordbruket i den omfattning som förutsattes i 1985 års jordbrukspolitiska beslut - en i stort sett oförändrad produktionsvolym i norra Sverige. Nya resurser måste till, liksom nya åtgärder, vilka vi menar måste vara av regionalpolitisk karaktär. Jordbruket och förädlingsindustrin har en mycket stor regionalpolitisk betydelse, framför allt i inlandet men även i övrigt i Norrlandslänen. Jordbruket har alla möjligheter att hävda sig väl bland andra näringar ur alla de synpunkter som tas upp till bedömning vid en regionalpolitisk prövning. Denna prövning kommer då också att göras mera decentraliserad och utifrån lokala förutsättningar i de olika kommunerna och länen.

Vi vill också genom ett tillkännagivande till regeringen markera att jordbruket i ökad utsträckning bör sättas in i ett regionalpolitiskt sammanhang.

När det gäller ett åtgärdsprogram för utveckling av jordbruket är vi inte beredda att nu skriva ut en beställning av den typ som skisseras i utskottsmajoritetens förslag.

Åtgärderna bör i stället bygga på förhållanden i de olika regionerna -förhållandena är alltför skiftande med avseende på näringen, förädlingsindustrin och övriga näringsgeografiska förhållanden med vilka jordbruket skall samspela för att ett sammanhållet åtgärdsprogram nu skall ge ett konkret resultat.

Det är dock angeläget att vi snabbt kan komma i gång med regionalpolitiskt motiverade insatser. Som Ulf Lönnqvist tidigare redogjort för i denna debatt hade vi också varit villiga att diskutera sådana insatser redan nu, om vi hade kunnat enas om finansieringen. Enligt vår uppfattning skulle en del av de medel som tillförs spannmålsregleringen ha kunnat användas i detta sammanhang. Det är för oss oacceptabelt att en så stor del av folk hushållets samlade insatser för jordbruksnäringen destineras till områden som har en livskraftig jordbruksnäring. Där finns också helt andra möjligheter att finna alternativ - i varje fall på längre sikt - till den överskottsproduktion som nu pressar lönsamheten i hela näringen men som ju ändå slår hårdast mot de svagaste områdena.

I detta sammanhang vill jag erinra om att riksdagen såväl i 1977 års jordbrukspolitiska beslut som i de senare beslut som vi fattat har sagt att jordbrukspolitiken i stort bör ges en sådan inriktning att jordbruket och därtill knutna verksamheter kan medverka i en aktiv regionalpolitik.

Detta ger, menar vi, en tillräcklig grund för att redan nu överväga mera brett anlagda insatser med en del av de medel som tillskjuts jordbruket. Det skulle ge möjligheter att inom jordbrukssektorn - de enda pengar som jordbruksutskottet har att tillgå - kunna medverka till en starkare utjämning inom jordbruksnäringen.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 Fru talman! Vi är från socialdemokraternas sida klara över Norrlandsjord-

3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m.m.

brukets svåra situation. Vi känner också väl till dess regionalpolitiska betydelse för sysselsättningen, för livsmedelsberedskapen i krislägen, för bevarandet av kulturmiljön.

Nu behövs det extra insatser utöver dem som är jordbrukspolitiskt motiverade - insatser som måste göras utifrån regionalpolitiska utgångspunkter. Dessa insatser behöver komma till stånd snabbt och sättas in selektivt i samråd med län och kommuner.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 8 och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 81 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Fru talman! Martin Segerstedts redovisning av de problem som det norrländska jordbruket har i dag borde egentligen ha utmynnat i andra yrkanden än dem som slutligen presenterades, eftersom de önskemål som Martin Segerstedt gav uttryck för och de problem han målade upp inte kan lösas med hjälp av de förslag som regeringen har lagt fram och som de socialdemokratiska utskottsledamöterna har ställt sig bakom.

Martin Segerstedt säger att det kommer att bli tolkningsproblem, eftersom vi inte i vårt förslag har talat om med hur många ören per kilogram som priset på mjölk eller fläsk skall stiga. 1 vår motion hade vi lagt upp det på det sättet, men det är klart att vi under en mycket snabb behandling i utskottet, där vi var tvungna att resonera oss samman om ett förslag, inte hade möjlighet att precisera detta, I stället måste vi ange en summa, om vilken sedan jordbruksnämnden och LRF får resonera sig samman. Det är exakt den teknik som socialdemokraterna och vpk använde förra året. Var det möjligt att använda den tekniken då, bör det rimligtvis vara möjligt att använda den nu också.

Jag skulle vilja fråga Martin Segerstedt om han verkligen menar att vårt förslag innebär att jordbrukarna i norra Sverige blir överkompenserade. I så fall måste han förklara detta. Jordbruksnämndens beräkningar ger nämligen inte sken av att det skulle vara så utan tvärtom.

Det är mycket anmärkningsvärt att Martin Segerstedt återigen talar om att man skall ta pengar ur regleringskassorna. Det är inte jordbruksutskottet som förfogar över de pengarna, utan det är jordbruket. Varken jordbruksutskottet eller riksdagen skall tala om hur de här pengarna skall användas, utan dessa pengar är gemensamma för jordbruket och de skall hanteras av näringen - inte av oss. Det har vi varit överens om tidigare. För ett par år sedan försökte man få en sådan här ordning till stånd, men förslaget i fråga avvisades av riksdagen.

Martin Segerstedt säger att det finns områden där jordbruket är konkurrenskraftigt-om jag rätt uppfattade vad han sade-och att ni motsätter er att de områdena får stöd. Men vilka områden är det då fråga om?

Anf. 82 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Del krävs ett oegennyttigt och sannerligen strävsamt arbete när det gäller den uppgift som utskottsgruppen har tilldelat Martin Segerstedt denna eftermiddag. Det gäller för honom att förklara att regeringens

alternativ faktiskt är av den betydelse för Norrlandsjordbruket som Martin Segerstedt här har försökt göra gällande. Det är, som sagt, den mest strävsamma uppgift jag kan tänka mig.

Martin Segerstedt försöker tydligen göra gällande - som Lennart Brunander nyss påpekade - att jordbruket i Norrland blir överkompenserat och att den linje sorn ni har valt därför är den riktiga. Ja, det är en intressant sak. Statssekreteraren och riksdagsledamoten Ulf Lönnqvist gjorde ju för en stund sedan gällande att han, om han hade haft pengar, inte skulle ha haft någonting emot att tillskjuta litet mera. Har ni talats vid om den saken? Har ni diskuterat hur ni skulle ställa er till det? Den saken togs upp i Ulf Lönnqvists senaste inlägg. Han kanske inte riktigt minns hur det var.

Med en gedigen förklaring försökte Martin Segerstedt göra gällande att användandet av en tredjedel egen spannmål i produktionen liksom var det riktiga värdet. Det skulle man möjligen kunna tro, Martin Segerstedt, om det inte hade varit så, att det i jordbruksnämndens kalkyler lustigt nog ändå fanns en rubrik om den verkliga andelen när det gäller egen spannmål i produktionen. Visserligen skulle det bara ha rört sig om 15 milj. kr. mera. Men för den skull kunde ni väl ha valt den linjen. Pådet sättet hade ni kunnat bevara er trovärdighet bland norrlänningarna.

När det gäller att nå upp till den överenskommelse som oppositionen enades om skulle det ändå ha varit ett glapp på 85 milj. kr. Det beloppet är i den storleksordningen att de 15 miljonerna kanske inte skulle ha haft särskilt avgörande betydelse. Men med tanke på er egen trovärdighet hade det nog sett prydligt ut om ni hade valt den lösningen i stället för att försöka tricka med orden. Jag tänker då på det här med att en tredjedel egen spannmål i produktionen skulle ha varit ett riktigare tal när det gäller den verkliga andelen.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Anf. 83 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Jag måste tillstå att det känns litet märkligt att ha en replikväxling med Martin Segerstedt om Norrlandsjordbruket och dess problem. Jag är nämligen helt övertygad om att Martin Segerstedt, lika väl som jag, vet vilka problem som finns i Norrlandsjordbruket och vilken situation som just nu råder i det sammanhanget. Det är således konstigt att vi mot den bakgrunden skall behöva ha rätt så olika uppfattningar om hur vi bör förfara för att åstadkomma en förbättring. Det här blir alltså en något märklig föreställning.

Många jordbrukare i det aktuella stödområdet avvaktar riksdagens behandling i dag av frågan om prisstödet för att sedan ta ställning till om man skall fortsätta med jordbruket eller ej. I det läget diskuterar Martin Segerstedt principerna för prisstödet till Norrlandsjordbruket! Han vill alltså ha en diskussion om några ören hit eller dit. Det är en märklig situation - det må jag säga!

Jag är beredd att diskutera regionalpolitiska insatser, men var finns de i denna proposition? Jag har inte lyckats hitta några sådana. I reservationen nämner ni möjligheten att plocka pengar ur regleringskassan för spannmål, som vi har varit överens om att tillföra medel. Qm ni får ta av de pengarna kan ni alltså tänka er att använda dem till regionalpolitiska åtgärder - men

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna pä jordbruksprodukter, rn.tn.

sådana åtgärder har inte ens utarbetats.

Situationen är den - det kan Martin Segerstedt inte förneka - att många jordbrukare avvaktar detta beslut. Det är avgörande för om de skall fortsätta med jordbruket. Beslutet blir då också ett politiskt ställningstagande till hur mycket Norrlandsprisstödet skall räknas upp, ett politiskt ställningstagande till om riksdagen står kvar vid de enhälliga beslut som vi flera gånger har fattat om att värna om Norrlandsjordbruket. Konsekvenserna av detta ställningstagande måste vi ta hänsyn till i dag.

Anf. 84 LARS ERNESTAM (fp) replik:

Fru talman! Martin Segerstedt tar i sitt inlägg upp de synpunkter som framförs i reservationen om att jordbruksregleringen skall användas så att pengarna den vägen förs över från söder till norr. Folkpartiet vill förenkla jordbruksregleringen, och vi tror att detta skulle ytterligare förvärra den och göra den ännu mer komplicerad. Dessutom är det felaktigt att använda den i detta sammanhang. Norrlandsstödet bör utgå med budgetmedel.

Det har redovisats en rad utredningar, som har nämnts i denna debatt, om kostnaderna för Norrlandsjordbruket. Martin Segerstedt säger att han är medveten om att det är en svår situation. Varför har socialdemokraterna inte i detta sammanhang kunnat göra en generös tolkning av de förslag och beräkningar som föreligger och som är tilltagna i underkant?

Jag vill, liksom övriga ledamöter har gjort i replikerna, ställa frågan; På vilket sätt blir Norrlandsjordbrukarna överkompenserade genom det föreliggande förslaget?

Jag skulle också gärna vilja få svar av Martin Segerstedt på den fråga som jag ställde i mitt inlägg, om det som Ulf Lönnqvist tog upp om finansieringen, där han ställde vårt förslag om minskat anslagsbehov för Svenska Varv i skarp kontrast mot Norrlandsstödet: Är miljardbelopp till Svenska Varv verkligen viktigare än 100 milj. kr. extra till Norrlandsjordbruket?

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 85 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik;

Herr talman! Minst två utredningar har sysslat med kompensationsnivån. Utgångspunkten har hela tiden varit att Norrlandsjordbruket skulle kompenseras enligt vissa beräkningsgrunder. I fjol fick vi socialdemokrater stark kritik från olika håll, framför allt för att stödområdesindelningen var felaktig. Man sade att det behövdes ett nytt beräkningsunderlag. Detta beräkningsunderlag har nu tagits fram, och vi har så nära som möjligt följt detta. På en punkt har det rått olika uppfattningar, nämligen om foderspannmål. Eftersom kompensationen gäller animalieproduktionen, må vi räkna på den och inte på den andra delen.

Jag hoppas att jag med min ringa pedagogiska förmåga har kunnat beskriva det sätt på vilket vi har räknat.

När det gäller var pengarna skall hämtas har Ulf Lönnqvist tidigare redovisat socialdemokraternas syn. Visst går vi med på en höjning av Norrlandsstödet, men i fråga om finansieringen har vi en annan uppfattning.

Inte minst John Andersson vet att vi har fört dessa resonemang.

Lars Ernestam talar om finansieringen och sätter upp varven mot Norrlandsjordbruket. År det inte rimligare att göra som jag, nämligen att sätta in det jordbruk som svenska folkhushållet ställer upp för i ett regionalpolitiskt sammanhang? Det är väl rimligt, när vi dessutom i riksdagsbeslut efter riksdagsbeslut säger att jordbrukspolitiken i sin helhet skall medverka till en regional utjämning-ja, att den t. o. m. skall ingå som en aktiv del av regionalpolitiken.

Jag menar att man inom ramen för hela regleringsekonomin - näringen är ju genomreglerad - skulle kunna finna möjligheter att klara även Norrlandsjordbruket. Jag vill påpeka att det - som jag sade i slutet av mitt anförande -här handlar om regionalpolitik, och att vi från vår sida är beredda att ställa regionalpolitiska medel till förfogande, Jag hoppas att vi i framtiden kan komma ifrån den typ av debatter som vi år efter år har haft i denna fråga.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna pä jordbruksprodukter, m. m.

Anf. 86 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr talman! Martin Segerstedt återkommer till att de beräkningsgrunder som regeringen och socialdemokraterna har haft är riktiga. Det är de väl i och för sig, men man har använt dem på ett felaktigt sätt. Man utgår nämligen från att jordbrukaren skall ha en mycket liten andel egen spannmål i sin produktion. Vid de diskussioner.vi haft med dem som gjort dessa beräkningar fick vi ganska klart för oss att beräkningarna är framtagna på mycket lösa grunder.

Precis som Arne Andersson i Ljung här tidigare sade, har inte ens det som man hade trott vara en faktisk användning av egen spannmål blivit regeringens alternativ, utan man har gått ännu lägre. Men även denna faktiska andel som man i något alternativ angav är mycket osäker. Vi har lagt fram våra förslag mot bakgrund av att den norrländska åkermarken skall bevaras. Det är ju däri som beredskapseffekten ligger.

Martin Segerstedt återkommer till frågan om var man skall hämta pengarna för detta ändamål. Jag vill fråga Martin Segerstedt: Var någonstans skall regeringen hämta pengar till att bekämpa den arbetslöshet och de konkurser som kommer att uppstå och pengar för att förhindra att hela byar kanske kommer att tömmas på folk? Vad kommer det att kosta, och varifrån skall dessa pengar hämtas? Jag vill hävda att de 100 miljoner som vi har föreslagit utöver regeringens förslag är en mindre summa pengar än vad detta skulle kosta. Alltså är det förslag vi har lagt fram samhällsekonomiskt motiverat och mera riktigt.

Martin Segerstedt säger vidare att socialdemokraterna gärna skall skjuta till regionalpolitiska medel. Men varför sade ni inte det när vi diskuterade frågan i utskottet? Ni kunde ju inte ens ställa er bakom vårt förslag till ett utvecklingsprogram - som skulle kunna ge en del pengar - utan var tvungna att skriva en egen reservation på den punkten.

Anf. 87 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Vi får väl göra som herr Larsson i tågkupén och ta om det från början. I jordbruksutskottets betänkande nr 33 från förra riksmötet underströk vi ju klart och tydligt att det är viktigt att målet att jordbruksproduktio-

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

nen i norra Sverige bibehålls i ungefär nuvarande omfattning verkligen uppfylls och att jordbrukarna ges erfoderliga förutsättningar härför. Det var vi eniga om.

Nu rasar jordbruket katastrofalt på en del håll. Det sker en drastisk nedgång. Vi måste ju vidta åtgärder, så att vi kan behålla jordbruket i den omfattning som det hade 1984/85. Och vi måste ge jordbrukarna erforderliga förutsättningar härför.

Vilka åtgärder finns då att ta till när situationen är den att man avvaktar ett riksdagsbeslut om prisstödet? Jordbruksnämnderna har poängterat att det när de faktiska stödbeloppen fastställs även bör vägas in faktorer såsom produktionsutveckling, speciella lokala förhållanden, regionalpolitisk hänsyn m. m. Det är detta vi har gjort i stället för att diskutera principen.

Återigen till de regionalpolitiska åtgärderna. Jag tror att det är tredje eller fjärde gången som jag säger att vi självfallet är beredda att diskutera regionalpolitiska åtgärder. Men vi måste ju se till att vi har ett Norrlandsjordbruk att sätta in dessa regionalpolitiska åtgärder på. Det är det första vi bör tänka på, och för att vi skall kunna behålla Norrlandsjordbruket är det anslag som vi här diskuterar nödvändigt. Detta skall vi vara helt pä det klara med.

Anf. 88 LARS ERNESTAM (fp) replik:

Herr talman! En reglering föder nya regleringar, säger vi i folkpartiet ofta på tal om jordbrukspolitiken. Detta gäller också i dag. Det är tydligen så att man på allvar avser att föra in regleringspolitiken även när det gäller förhållandet mellan norra Sverige och resten av landet. Det tycker vi är oroväckande.

Norrlandsstödet är viktigt, och det är viktigt att vi har ett Norrlandsjordbruk. Men det skall byggas på regionalpolitiska grunder, och anslagen bör utgå av budgetmedel.

Anf. 89 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik;

Herr talman! Jag kan inte annat än i någon mån glädjas över att Martin Segerstedt så har tagit till sig resonemanget om betydelsen av att jordbruket ges stöd från regionalpolitiska utgångspunkter i högre grad än från jordbrukspolitiska utgångspunkter. Det anmärkningsvärda är dock att det, om jag har läst rätt, inte står en rad om detta i propositionen. Det här står bl. a. i den moderata kommittémotionen, så jag tycker att läraktigheten på den punkten har varit påfallande och är glädjande.

Men den avgörande skillnaden, Martin Segerstedt, är att i vårt förslag står det inte alls någonting om - som Martin Segerstedt sade för en stund sedan -att t. o. m. en akfiv regionalpolitik skulle föras. I detta fall är det enligt Martin Segerstedts resonemang fråga om en aktiv regionalpolitik med regleringsmedel. Var står det att läsa? Vem har fört fram denna tanke? Den är, som det nyss gavs uttryck för, verkligen vildvuxen. Detta betyder att man är beredd att ge jordbruket eget ansvar också för regionalpolifiken. År det er mening, Martin Segerstedt? Ni har en replik kvar. Ge oss besked på den här punkten! År regionalpolitiken en jordbrukets egen angelägenhet eller är den, som Lars Ernestam nyss sade, en angelägenhet som är gemensam för oss och skall bekostas med budgetmedel?

Anf. 90 MARTIN SEGERSTEDT (s) replik: Prot. 1985/86:160

Reglering av priserna pä jordbruksprodukter, m. m.

Herr talman! Det här uttrycket har jag spårat så långt tillbaka som till tiden 3 juni 1986 före 1977 års jordbrukspolitiska beslut. Uttrycket finns i den proposition som låg till grund för det beslutet. Där uttalades att jordbrukspolitiken skall samspela med den övriga politiken i samhället, och dit hör också regionalpolitiken. Det råder tydligen stor enighet om att regionalpolitiken i ökad utsträckning måste föras in härvidlag, I vår reservation på denna punkt har vi framhållit att detta måste ske, och det är bra att vi kan enas om saken.

Till John'Andersson vill jag säga att vad som har hänt sedan i fjol inom det norrländska jordbruket är framför allt att vi närmast har drabbats av en skördekatastrof. Vi har fått en mycket dålig skörd, vilket i stor utsträckning medverkat till nedgången i produktionsförmågan hos det norrländska jordbruket. Där har vi en av de speciella omständigheter som man måste ta hänsyn till. Det är viktigt att vi också ser över de regionalpolitiska insatserna för jordbruket. I det beslut som fattades i fjol står att man skall ta hänsyn till övriga faktorer som spelar in när det gäller Norrlandsjordbruket.

Lars Ernestam talar om att man för in regionalpolitiken i regleringsekonomin för jordbruket. Det är ingenting nytt. Det har man gjort tidigare, bl. a. inom ramen för prisöverläggningarna. Vissa delar av regleringsekonomin avser just regionalpolitiska insatser t. ex. på mejerisidan. Det är ingenting nytt. Det har det varit hela fiden. Jag vill bara ånyo åberopa det jag tidigare har sagt, nämligen att detta finns med i det övergripande jordbrukspolitiska beslutet som vi har fattat för ett år sedan.

Avslutningsvis hoppas jag att vi är eniga om just den del som handlar om regionalpolitiken och att vi också skall gå vidare. Vi har åberopat en motion där Åke Wictorsson står som första namn. I denna motion tar man upp dessa aspekter. Det är med anledning av denna motion som vi har gjort ett tillkännagivande om regionalpolitiska inslag. Där återfinns många av de tankar som vi vill se utvecklade.

Anf. 91 Jordbruksminister SVANTE LUNDKVIST:

Herr talman! Det anmärktes i början av debatten på att jag hade varit frånvarande vid två viktiga tillfällen då jordbrukspolitik diskuterades här i riksdagen. För att ingen skall tro att det berodde på brist på intresse eller på att jag rent av skolkade vill jag gärna tala om varför jag inte var närvarande. Det första fillfället då jag var frånvarande var vid den allmänpolitiska debatten. Jag nödgades då befinna mig i Paris på en viktig skogskonferens som hölls för de afrikanska och europeiska länderna. Det var angeläget att den svenska regeringen var representerad där. Vid det andra tilfället, som gällde diskussionen kring vår budget, råkade jag vara sjuk. Jag beklagar att jag inte kunde vara närvarande vid dessa två tillfällen, men jag har angett skälen till detta.

Eftersom jag vet att riksdagen så här i slutskedet befinner sig i tidsnöd och då utskottets ledamöter har vädrat argumenten för och emot de olika ståndpunkterna skall jag i mitt anförande i mesta möjliga mån undvika polemik för att i stället säga något om de möjligheter som borde finnas till en bredare samling kring livsmedelspolitiken.

Jordbruket råkade som andra näringar i svårigheter under den nedgångs-

Prot. 1985/86:160 period för den ekonomiska utvecklingen i vårt land som vi upplevde från
3 juni 1986 mitten av 1970-talet och under de första åren på 1980-talet. Räntehöjningar-

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

na slog stora hål i jordbrukets ekonomi. Många förelag, särskilt de nyetablerade, hamnade i svårigheter. Sjunkande konsumtion, som en följd av reallöneförsämringarna för löntagarna, ökade på bekymren rned lönsamheten när exportkostnaden för allt större överskott växte.

Den första förutsättningen för att komma till rätta med dessa problem inom jordbruksnäringen är att få ordning på Sveriges ekonomi. Där är vi på väg att lyckas. För jordbruket gynnsamma effekter av detta kan 'avläsas i att räntesänkningarna enligt beräkningar i tidningen Land förbättrat jordbrukets ekonomi med netto 500 milj. kr. - en förbättring som naturligt nog i första hand kommer de mest utsatta företagen till del. Genom att kostnadsutvecklingen på produktionsmedlen kunnat hållas i schack har vi fått en prisuppgörelse inför den 1 juli utan höjningar av konsumentpriserna, vilket bör gynna avsättningsmöjligheterna och medverka till att minska överskottet. Prishöjningar som bara ger jordbrukarna kompensation för ökade kostnader verkar ju i motsatt riktning och försämrar därför lönsamheten.

Det är glädjande att vi numera är överens om angelägenheten av en anpassning och inriktning av produktionen som på sikt skall leda oss fram till en bättre balans och därigenom en förbättrad lönsamhet. En arbetsgrupp under f. d. generaldirektören Ingvar Widéns ledning, som haft att pröva uppslagen från såväl lantbruksstyrelsen som LRF i denna riktning, lägger i dagarna fram förslag till åtgärder på kort sikt och återkommer till hösten med förslag till åtgärder på längre sikt.

Det förtjänar att understrykas att målet inte är att lägga ned stora ytor åkerareal. Målet är att finna en produktionsinriktning och produktionsmetoder som kan ge bättre ekonomi och ökad varsamhet i vårt utnyttjande av åkermarken som produktionsresurs. Olyckan i Tjernobyl gör inte detta arbete mindre angeläget. Vår beredskap mot sådana händelser blir inte bättre för att vi utnyttjar åkermarken oekonomiskt genom att producera grödor som vi har svårigheter att få avsättning för till rimliga priser.

Det är glädjande att kravet på en livsmedelspolitik i stället för enbart en jordbrukspolitik numera har fullt genomslag i debatten. När LO, LRF och KF enas om att söka sig fram till gemensamma ståndpunkter om livsmedelspolitiken är detta enligt min mening ett starkt uttryck för en bred insikt om vilken vikt livsmedelspolitiken har för hela folket. Enighet råder om att det övergripande målet för denna politik måste vara att producera livsmedel av god kvalitet till rimliga priser under stor hänsyn tagen till omgivningsmiljö, arbetsmiljö och djurhälsa, samtidigt som de i produktionen sysselsatta skall kunna påräkna en levnadsstandard som svarar emot vad jämförbara grupper kan uppnå,

Alla vet att förändringar av det slag som ter sig nödvändiga inom livsmedelsförsörjningens alla led för att vi skall uppnå de övergripande målen är besvärliga. Att förändringarna bör ske under socialt acceptabla former är en vedertagen praxis i vårt land. Att staten är beredd att underlätta förändringarna för att så skall ske kommer bl. a. till uttryck i att enighet råder om att staten under en övergångsperiod skall bära vissa kostnader för den olönsamma spannmålsexporten.

Att vi fortlöpande måste pröva hur både näringen, konsumenterna och samhället i sin helhet skall få bästa möjliga utbyte av de ekonomiska insatser staten gör och hur avsikten med dessa insatser skall uppnås borde vara en självklarhet. På samma sätt skall man vid varje beslut om att pengar skall tas ur statskassan sörja för att man inte på nytt igen ökar i stället för att minska det budgetunderskott som med sin tyngd skapat svårigheterna i vår samhällsekonomi, med negativa effekter också för jordbruket. När oppositionen vill gå längre i generositet med statens medel än regeringen utan att kunna enas om hur denna generositet skall finansieras, får det väl betraktas som ett uttryck för att man anser att regeringen varit ännu mer framgångsrik i sin strävan att skapa balans i vår ekonomi än regeringen själv vågar räkna med.

Vi uppskattar naturligtvis att vår politik skapar denna tilltro hos oppositionen, även om vi skulle sätta mera värde på större försiktighet i bedömningarna för att därigenom skapa en säkrare garanti för att framgången med den ekonomiska politiken fortsätter. Det är i hög grad i jordbruksnäringens intresse.

Enighet råder också om att vi av många skäl måste söka behålla en jordbruksproduktion av nuvarande omfattning i norra Sverige. När man vill göra gällande att regeringen inte har intresse och förståelse för det norrländska jordbrukets problem vill jag erinra om följande.

Det är faktiskt vi socialdemokrater som har lagt fram förslaget om det speciella stödet till jordbruket i norra Sverige. I fjol tillfördes utöver en uppräkning av Norrlandsstödet norra Sverige 60 milj. kr. extra. Stödet räknades sålunda upp med 26 % plus att större delen av de 40 miljoner kronorna till jordbrukare i akuta svårigheter hamnade i området. I år har vi föreslagit en ytterligare uppräkning med 10 %.

Jag anser att om staten anvisar medel över budgeten för att utjämna skillnaden i odlingsbetingelser mellan norra Sverige och mellersta Sverige, så bör vi eftersträva att dessa pengar skall stanna i norra Sverige. Vi är ju överens om att det ur olika synpunkter är angeläget att bibehålla en produktion av nuvarande omfattning i norra Sverige. Då borde enligt min mening inte norra Sverige belastas med kostnader för den överskottsproduktion som landet totalt sett måste exportera till låga priser. Enligt senaste statistik, som gäller år 1984, fick norra Sverige behålla netto knappt 120 miljoner av ca 300 miljoner, som då utgick i stöd. Om nettobehållningen för norra Sverige av de medel över budget som staten sätter in på grund av de kostnader jordbruket i hela landet belastas med genom slaktdjursavgifter m, m. blir dålig, då är denna form av stöd till norra Sverige icke så effektiv som man skulle önska.

Jag har bett såväl jordbruksnämnden som LRF att fundera på hur vi skall få stödet att stanna i norra Sverige. Olika former av differentierade slaktdjursavgifter har emellertid avvisats av administrativa och andra skäl.

Jag utgår emellertid ifrån att den anpassning av produktionen för landet i dess helhet som vi är överens om att söka åstadkomma skall ske under hänsyn tagen till den enighet som rader om angelägenheten av att behålla en produktion av nuvarande omfattning i norra Sverige. Kan vi genom anpassning av produktionen totalt få bort de kostnader som belastar

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Prot. 1985/86:160 näringen i dess helhet och samtidigt bibehålla produktionens omfattning i
3 juni 1986 norra Sverige, skulle detta innebära det bästa stödet denna del av landet kan

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, in. tn.

få. Det skulle öka lönsamheten väsentligt för jordbruket i norra Sverige, om man fick fortsätta att producera som nu men slapp att betala de 180 miljoner i regleringavgifter som belastar näringen i denna del av landet.

De jordbrukare som befinner sig i akuta svårigheter, beroende av den ekonomiska utveckling vi fick under de borgerliga regeringsåren, kan inte klaras med generella åtgärder typ uppräkning av Norrlandsstödet. För deras del måste selektiva insatser till. Dessa bör ske genom lantbruksstyrelsens bemyndigande att medverka till en rekonstruktion av sådana företags ekonomi som utan egen förskyllan råkat illa ut och har rimliga förutsättningar att bestå, företag som skall medverka till att upprätthålla en jordbruksproduktion i norra Sverige av ungefär nuvarande omfattning.

Om dessutom den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik kan få ner räntekostnaderna i jordbruket och hålla produktionskostnaderna under kontroll, då har de sämst ställda jordbrukarna fått ett ordentligt handtag.

Men skall vi kunna framgångsrikt unyttja jord- och skogsbruk för att bibehålla och skapa de arbetstillfällen i norra Sverige vi så väl behöver, måste detta enligt min mening i högre grad ske samordnat med övriga insatser inom regionalpolitiken. Det kan visa sig vara ändamålsenligt att frikoppla det nuvarande stödet till jordbruket i norra Sverige från prisregleringen för att möjliggöra en sådan samordning.

Jag anser att de tankegångar som de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet redovisar i sitt yttrande är värda att förutsättningslöst prövas. Det är inte säkert att norra Sverige får den effektivaste hjälpen genom att vi knyter stödet till produktionsförutsättningar som gäller för andra delar av landet. Ett mera flexibelt utnyttjande av stödet, som ger möjligheter att stimulera en på de verkliga förhållandena i norra Sverige baserad produktion och möjliggör kombinationer av olika sysselsättningar som kan skapas på för området naturliga förutsättningar, kan komma att visa sig ge bättre resultat i regional- och glesbygdspolitiken.

Skall vi i verklig mening stödja utvecklingen av jordbruket i norra Sverige, är det sålunda inte bara att öka de nominella beloppen. Det är också en fråga om på vilket sätt pengarna utnyttjas. Låter vi bara anslagen rusa i höjden med utnyttjande av nuvarande teknik, kommer summan av kardemumman att bli att norra Sverige så småningom får miljardbelopp i ekonomiskt stöd som i realiteten hamnar någon annanstans.

Mera generellt betraktat kommer vi inte att kunna lösa jordbrukets
lönsamhetsproblem genom prishöjningar och statsbidrag. Prisutvecklingen
på våra livsmedel blir en konsekvens av den ekonomiska utvecklingen i stort.
Det är till fördel för såväl producenten som konsumenten att vi kan hålla
inflationen tillbaka. Statsbidrag kan underlätta men inte ersätta de nödvändi
ga förändringarna inom näringen. En bättre lönsamhet måste skapas genom
sådana förändringar i produktionens omfattning och inriktning som tid till
annan motiveras av konsumenternas efterfrågan och av de möjligheter att
finna nya områden för avsättning för i jordbruket producerade råvaror och
92 produkter som forskningen kan resultera i. Här öppnar sig utan tvekan nya

möjligheter i takt med att den vetenskapliga forskningen särskilt på biokemins område avancerar.

Konsumenternas växande intresse för matens kvalitet och kostens roll för vår hälsa skapar också en efterfrågan av annat slag än tidigare. Med den säkra tillgång som jordbruksnäringen enligt livmedelspolitiken har till hemmamarknaden och i uppgiften att trygga vår livsmedelsförsörjning och de nya möjligheter som öppnar sig till produktion för andra ändamål än livsmedel borde näringen kunna se framtiden an med tillförsikt.

Förutsättningen är emellertid att statligt stöd icke blir en regelmässig möjlighet att uppskjuta åtgärder som skall göra näringen bättre skickad att möta framtiden.

Statens stöd bör främst inriktas mot forskning, utveckling och utbildning för att möjliggöra för näringen att utnyttja produktionsresurserna på bästa sätt. Staten skall däremot inte genom detaljregleringar ta ansvaret för den praktiska tillämpningen. Det måste ankomma på näringen och de enskilda jordbruksföretagen. Genom det forskningsprogram om nya produktionsmetoder som riksdagen på regeringens förslag antagit har vi tagit ett viktigt steg på vägen mot ett biologiskt och ekologiskt anpassat jordbruk, ett jordbruk som skjuter livsmedelskvalitet och hänsyn till djur och miljö i förgrunden men bibehåller kravet på en sund ekonomi i näringen.

Vi går nu vidare, herr talman, med att fullfölja ambitionerna att ge vårt land en livsmedelspolitik med denna inriktning. Vi skall ägna förädlings- och handelsledet vår uppmärksamhet. Vi väntar oss förslag om ett program för livsmedelsforskningen i de delar som berör förädlingsledet och handeln. Vi skärper livsmedelskontrollen.

För att ansluta till mina reflexioner i början av mitt anförande vill jag säga att det borde finnas goda förutsättningar för en konstruktiv debatt och för en bred enighet om hur vi skall gå vidare i uppgiften att utforma den livsmedelspolitik som bör vägleda oss inför 90-talet.

Prot. 1985/86:160 3junil986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. III.

Anf. 92 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talman! Vi har förvisso en livsmedelspolitik, det är vi överens om. Vad vi möjligen har haft något delade meningar om är huruvida vi skall ha en livsmedelspolitik som tar över så, att vi egentligen inte har kvar någon jordbrukspolitik. Jag anser att vi har en jordbrukspolitik och en livsmedelspolitik som väl kompletterar varandra. Det kan vi kanske vara överens om.

Eftersom det finns så många punkter där vi är dåligt överens, är det tillfredsställande att kunna konstatera att vi sannolikt har framkomstvägar också när det gäller - som jordbruksministern uttryckte det - frikopplingen av Norrlandsstödet från prisregleringen. Jag kan väl tänka mig att vi senare skall diskutera dessa frågor ordentligt. Enligt min mening är del knappast någon egentlig tjänst åt jordbruket att så intensivt under några år diskutera ett ganska stort penningbelopp för Norrland. I varje fall för dem sorn inte är initierade uppfattas det mer som ett generellt jordbruksstöd, då del i själva verket handlar om att uppfylla ett mål, som är fullt värdigt vår regionalpolitiska ambition. Det tycker jag är tillfredsställande.

I fortsättningen var inte jordbruksministerns anförande lika lyckosamt. Jag måste dess värre uttrycka stark misstro mot jordbruksministerns

Prot, 1985/86:160 uttalande att staten skall bära vissa kostnader för spannmålsexporten. Är det

3 juni 1986 så förhatligt att säga precis som det är; att det rör sig om 40% av

"T ', '. . kostnaderna? Det är inte "vissa kostnader". Jag vet att jordbruksministern

Reglering av priserna , ■ , „

„. ,, , , , under vintern har menat att det är fråga om ett godtyckligt belopp som han,

päjordbruksproduk- ,.,.,. . , ,

eller möjligen finansministern, släpper till som en lagom peng till jordbruket.

Men här gäller det ju att fullfölja det jordbrukspolitiska beslutet från i fjol.

Skulle vi inte kunna bilägga tvisten genom att ni redbart fullföljer riksdagens

beslut? Då skulle vår aktning för jordbruksministern öka avsevärt. Det är

inte så - som orden råkade falla för en stund sedan - att vi gär längre i

generositet. Det är inte fråga om generositet utan om fullföljandet av ett

riksdagsbeslut. Det får gärna kallas generöst, men från våra utgångspunkter

har det inte ett skvatt att göra med generositet utan med redbarhet.

Vi behöver inte stödja oss på regeringens, som jordbruksministern

uttryckte det, förträffliga ekonomiska politik. Vi har ett budgetalternativ

som är ca 5 miljarder starkare än regeringens alternativ. Vi har råd med

Norrland. Det som är så tråkigt för Norrland är att regeringen inte tycks ha

råd med Norrland. Det är tur för Sverige och för Norrland att det finns en

opposition som tar ansvar när regeringen inte gör det.

Anf. 93 KARL ERIK OLSSON (c) replik;

Herr talman! Jordbruksministern framhåller i sitt anförande att Norrland bör få behålla det stöd det får för jordbrukspolitiken. Det är naturligtvis ett rimligt krav, men jag är mycket tveksam till att det skulle bli bättre om man införde något system med differentierade slaktdjursavgifter eller liknande. Jag vet att det varit sådana tankegångar inom departementet. Jag tror att en effekt som detta möjligen skulle få är att man sårsplit i jordbrukarleden. Det tror jag inte kan vai-a avsikten.

Sedan säger jordbruksministern att man skall överväga en mera samordnad politik för det norrländska jordbruket, samordnad med regionalpolitiken. Jag tog i mitt första anförande upp frågan om en bättr-e samordning. Lennart Brunander har redogjort för värt krav på åtgärdsprogram för det norrländska jordbruket. I vårt förslag finns just dessa tankegångar. Det är förvånansvärt i detta sammanhang att de socialdemokratiska ledamöterna i jordbruksutskottet inte kunnat ställa sig bakom vårt krav. Det förefaller faktiskt som att jordbruksministern håller med om det vi strävar efter.

Jordbruksministern säger vidare att man inte får använda stödet till jordbruket så att det blir möjligt, för näringen att regelmässigt skjuta upp åtgärder. Det ställer jag upp på. Samtidigt måste det vara så att regeringen inte regelmässigt får reducera det ansvar som riksdagen har lagt på samhället. Det tror jag är någonting som väldigt många upplevt under den senaste tiden. Samma problemställning finns i debatten om det norrländska jordbruket. Jordbruksministern använder orden generositet rned statens medel. Jag undrar hur de norrländska jordbrukarna, som lever under pressade förhållanden, om de hade hört debatten hade upplevt alt det är fräga om någon generositet.

Jag tror att hela det svenska jordbruket är under en viss press för

närvarande, men särskilt det norrländska. Det handlar här om att bevara

94 jordbruket. Argumenten för att vi kan släppa till mer pengar därför att

Reglering av priserna

regeringen har varit framgångsrik kan jag till nöds acceptera, men med Prot, 1985/86:160 hänvisning till vad jag tidigare sade till Ulf Lönnqvist, att det inte bara beror 3 juni 1986 på regeringen utan även på andra saker.

Om det skall finnas möjlighet till en bred samling om en anpassning av

ter, m. m.

jordbruket till en annan produktion, som på sikt medför att vi kan producera

energiråvaror och industriråvaror, är det nödvändigt att regeringen lever upp till det ansvar som riksdagen har lagt på samhället.

Anf. 94 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jordbruksministern påpekade, helt riktigt, att vi redan vädrat olika åsikter och synpunkter tillräckligt. Därför tänker jag inte ta upp en ny debatt utan vill bara i anledning av jordbruksministerns anförande notera följande till protokollet.

Jordbruksministern sade att pengarna bör stanna i norra Sverige. Då kommer överskottsproduktionen in i bilden och t. ex. slaktdjursavgifterna.

Det är helt riktigt att det under 1985 i stödområdet betalades ungefär 180 miljoner i slaktdjursavgifter. Det är också riktigt att ca 120 miljoner i regleringsmedel under 1984-1985 gick till norra Sverige. Jag tror att man måste lägga också det i vågskålen.

Diskussionen om överskottsproduktionen och om att Norrland på något
sätt skulle kompenseras för att man inte har någon överskottsproduktion är
verkligen knepig. Jag har svårt att finna riktiga utgångspunkter, ett riktigt
underlag för en diskussion om var i landet det finns en underskotts- resp.
överskottsproduktion. ''

Man kan t. ex. se på den folkmängd och den produktion som finns i olika län. I mitt eget län, Västerbottens län, har vi en produktion av mjölk som uppgår till 145 % och en nötköttsproduktion som uppgår till 130 %. Där har vi en överproduktion. Jag kan sedan peka på ett verkligt extremt exempel: Stockholms län, där man skall få tiodubbla jordbruksproduktionen för att kunna förse den befolkning som finns i länet med livsmedel.

Det är verkligen svårt att föra en diskussion om överproduktion och underproduktion. Av det skälet, men också av andra skäl, är det litet farligt att differentiera slaktdjursavgifterna, om mari inte är beredd att låta detta belasta statsbudgeten.

Anf. 95 BENGT ROSEN (fp) replik:

Herr talman! Jordbruksministern och andra företrädare för det socialdemokratiska partiet som har deltagit i debatten tycker alt de borgerliga partierna har varit för generösa med budgetmedel när de velat kompensera Norrland för de förhöjda kostnaderna för jordbruket. Jag vill framhålla att i vart fall vi i folkpartiet har ett budgetalternativ, som är helt finansierat och där vi får ett mindre budgetunderskott än regeringen. Även om vi inte kan räkna med att vinna bifall till de olika delarna i vårt förslag, niåste vi förbehålla oss rätten att ha del budgetalternativet. Däri ryms alltså det Norrlandsstöd som vi föreslagit.

Vi har nu fått bättre konjunkturer, sänkta oljepriser och sänkt ränta och kanske också en skickligare finanspolitik från regeringens sida. Det är tillfredsställande. Jordbruksministern är därför optimistisk när det gäller

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, rn. m.

jordbrukets framtid. Jag vill varna litet för att det kan ta tid innan dessa förbättringar slår igenom för jordbruket. En hel del av lånen är bundna under en femårsperiod. Det gör att den sänkta räntan inte får så stor betydelse.

Annars tycker jag att det är bra att jordbruksministern är optimistisk; vi behöver mycket optimism i Sverige. Men vi behöver också en insikt om de pressade förhållanden som jordbruket nu arbetar under. Jag har stor respekt för Ingvar Widén och den grupp som nu ser över hur vi skall kunna ta vara på överskottsarealen i framtiden. Men med hänsyn till utvecklingen i världen-samma problem finns ju i alla industriländer - och till produktivitetsutvecklingen och de beräkningar för den åkerareal som vi om 10-15 år behöver för livsmedelsproduktionen tror jag att man får lägga ner mycken möda på att hitta alternativa användningar och att detta kommer att ta lång tid.

Därför vill jag framhålla att vi måste ge jordbruket stöd i dag. Norrlänningarna har ingen nytta av om de får ett regionalstöd om några år. Det är nu man behöver stödet. Det är nu Norrlandsjordbruket går nedåt på många områden.

Anf. 96 Jordbruksminister SVANTE LUNDKVIST:

Herr talman! Först några ord till Arne Andersson, som tyckte att jag uttryckte mig litet för runt när det gäller de kostnader som staten skall ta för spannmålsöverskottet. Vi har i december månad betalat 160 milj. kr. till spannmålskassan, och det gjorde vi med utgångspunkt i det bedömningsunderlag vi hade. När vi fick uppleva utvecklingen på världsmarknaden, som totalt kullkastade de beräkningar vi hade'fått för ett par år sedan och som fördubblade kostnadernaför vår spannmålsexport, värdet naturligt för mig-och jag vidhåller fortfarande att det var riktigt - att resa frågan; Kan vi utnyttja de medel effektivare som staten kan komma att ställa till förfogande för att vi skall uppnå del som vi var överens om att försöka uppnå med dessa insatser från staten?

Jag fann till min glädje att utskottet var öppet för ett sådant resonemang och ansåg att del kanske vore klokt att vi tar oss en funderare på hur vi på det riktigaste sättet skall utnyttja de pengar som staten kan komma att ställa till förfogande under den aktuella femårsperioden. Det resulterade också i den Widénska gruppen och i en insikt från LRF om att det var angeläget att komma med uppslag. Lantbruksstyrelsen fick göra motsvarande inventering av idéer för att vi skulle kunna pröva hur vi på bästa möjliga sätt, i näringens eget intresse, i samhällsekonomins intresse, skulle kunna utnyttja de pengar som vi kommer att ställa till förfogande.

Självfallet kommer regeringen att följa riksdagens beslut när det gäller hur mycket pengar som skall anslås och utnyttja de medel som slår till förfogande.

Sedan några ord till Karl Erik Olsson. Jag klargjorde redan i mitt inledningsanförande att jag anser, att vi inte kommer fram över vägen med differentierade slaktdjursavgifter. Men jag gladde mig åt att vi tycks vara överens om att del bör vara en strävan, när riksdagen anvisar pengar för att vi skall uppnå ett visst syfte - i det här fallet att stödja jordbruket i norra Sverige - att pengarna stannar där riksdagen avsett att de skall användas. Vi diskuterar nu förutsättningar-och det tycks också finnas en öppning-för att

använda dessa pengar på annat sätt än hittills för att uppnå ett effektivare utnyttjande av pengarna även i det sammanhanget. Kanske kan vi samordna pengarna rned övrigt regionalpolitiskt stöd för att vi skall kunna uppnå det mål vi eftersträvar, att behålla den omfattning på jordbruksproduktionen som vi har i norra Sverige och som betyder så mycket för den delen avlandet.

Självfallet är jag övertygad om att också jordbrukarna i norra Sverige känner större trygghet när vi anvisar medel för deras del, om vi också samtidigt talar orn hur vi skall finansiera de utgifter sorn staten får. Jag är övertygad om att de sätter värde på det.

Till John Andersson vill jag säga, att nettobelastningen på jordbruket i norra Sverige var 180 milj. kr. i form av regleringsavgifter. Jag utgår från att John Andersson, när han diskuterade svårigheterna att tala om i vilken mån jordbruket i norra Sverige bidrar till överskottsproduktionen, inte avsåg att vi skall dra ned jordbruksproduktionen i Västerbotten. Där förhåller det sig ju på del sättet att man producerar mer än man konsumerar. Jag utgår således ifrån att John Andersson menade att det är en viktig regionalpolitisk och sysselsättningspolitisk fråga att vi kan behålla jordbruksproduktionen även i norra Västerbotten.

Till sist till Rosén: Visst är delta ett problem för hela vår omvärld. Och visst är det viktigt att vi inser att det inte är någon lätt uppgift och att det tar tid. Men just därför tycker vi att det är angeläget att vi kommer i gång med att fundera över de förändringar som vi alla ändå ser blir nödvändiga inom näringen.

Det är också av stor betydelse att vi satsar som vi nu gör på forskningen för att till varje pris utnyttja den möjlighet som kan uppstå att använda vår åkermark och våra produktionsresurser för annat ändamål än livsmedelsproduktion. Vi skall ta till vara resurserna - det är viktigt.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Anf. 97 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talrnan! Jag oroas återigen över hur jordbruksministern reagerade då han märkte att kostnaden för spannmålsexporten fördubblades. Reaktionen är riktig i så måtto att man på allvar måste se över situationen om en kostnadfördubblas. Men det får rimligen inte innebära att man frångår beslut och börjar använda till ett angivet ändamål anslagna medel för annan verksamhet än den tänkta.

Varför utnyttjar inte jordbruksministern den möjlighet som bara han har. nämligen möjligheten att lägga fram ett förslag till riksdagen orn en förändring? Det är egentligen den springande punkten i vår diskussion. Det kan hända att vi genom dessa debatter kan komma fram till en bättre tingens ordning.

Jordbruksministerns reaktion har verkligen oroat oss. Vi har rent av satt i fråga om jordbruksministern i förhållande till sin starke finansminister orkar hävda jordbrukets intressen. Vi har uppfattat det som att jordbruksministerns agerande präglas av näst intill undfallenhet. Del gäller 1977 års beslut, 40/60-principen, att man gör sig av med den väl fungerande distriktsveleri-närsorganisationen samt översynen av skördeskadeskyddet.

Jag vill inte vara brutal, men jag nödgas säga att politiken på jordbruksministerns intresseområden håller på att ramla ihop. Det händer ju ingenting! Därför har vi blivit sa här utomordentligt besvikna.

7 Riksdagens protokoll 1985/86:160

Prot, 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Besvikelsen tar sig uttryck i reservation 7, i vilken vi inte ens är benägna att ge jordbruksministern det bemyndigande som han begär för, som det så vackert heter, förnuftiga lösningar, framför allt under den tid då riksdagen inte är samlad. Vi har inte sett några förnuftiga lösningar på åratal från jordbruksministerns departement. Följaktligen tror vi inte att de kommer att radas upp som ärter på ett snöre bara för att riksdagens ledamöter lämnar staden. Vi har faktiskt bett om att få vara med och granska hur denna fråga sköts i fortsättningen, därför att förtroendet för jordbruksministerns jordbrukspolitik är rubbat.

Detta var en dyster avslutning på en lång dags debatt med en jovialisk jordbruksminister. Men det är resultaten och inte jovialiteten som gäller. Därför har jag blivit så här grym i avslutningen.

Anf. 98 KARL ERIK OLSSON (c) replik:

Herr talman! Bekymret att få pengar att stanna i Norrland är naturligtvis ganska stort. Det handlar inte bara om jordbrukets område utan om Norrlandsproblemen över huvud taget.

På jordbrukssidan får man inte försämra för jordbruket i andra delar av landet. Det finns inte utrymme för det nu. Det bästa sättet att hantera denna fråga är rimligen att effektivt utnyttja marken totalt sett i landet. Jordbruksmarken är en flexibel resurs. Om vi har förberett oss ordentligt, kan vi med i princip ett års varsel växla mellan livsmedelsproduktion, energiproduktion, fiberproduktion och produktion av råvaror till kemisk-teknisk industri.

I det sammanhanget vill jag säga att också jag sätter stor tilltro till den grupp med Ingvar Widén som ordförande som kan lägga fram förslag på det här området. Jag tycker att det är angeläget att regeringen får möjlighet att agera under sommaren, så att någonting händer före höstsådden.

Jag noterade att jordbruksministern i sitt första repliksvar eller möjligen i sitt anförande sade att avsikten är att anpassa produktionen, men att detta inte innebär att man skall lägga ner åkermark på stora ytor. Jag skulle gärna vilja ställa en fråga på den punkten: Menar jordbruksministern att man inte skall lägga ner åkermark över huvud taget eller är avsikten kanske att man skall lägga ner åkermark på små ytor?

Anf. 99 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag försökte visa hur svårt det är att beräkna om det är fråga om överproduktion eller underproduktion i vissa delar av landet. Jordbruksministern undrade då orn jag ville dra ner jordbruksproduktionen i t. ex. Västerbotten, eftersom den siffra jag nämnde gällde just detta län. Nej, så är det inte. Sedan kl. 12.00 i dag har jag så gott jag har kunnat argumenterat för att man skall behålla Norrlandsjordbruket. Det trodde jag jordbruksministern hade uppfattat.

Så till frågan orn slaktdjursavgifterna. Jag skulle vilja redovisa några uppgifter som jag har här, men jag kan självfallet inte garantera alt de är riktiga - jag är ju en försiktig general. De här uppgifterna gör att jag undrar om inte jordbruksministern ändå har fel på den här punkten. Enligt dem betalade norra Sverige - det gäller Värmland, Dalarna, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten-under 1985 slaktdjursav-

gifter för ko, ungnöt, kalv och gris med 189 549 000 kr. Man betalade alltså över 189 miljoner. Under samma år utgick det från regleringskassan ca 103 milj, kr. Dessutom tillkom 20 milj. kr. genom undantagandet av tvåprissyste-met för Norrland. Nettot skulle då bli 60-70 milj. kr.

De här siffrorna är kanske felaktiga, men vi får väl reda ut vem som har rätt eller fel vid ett senare tillfälle. Vi kan i varje fall inte nu dra upp någon större debatt om det.

Prot, 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksproduk -ter, m. m.

Anf. 100 Jordbruksminister SVANTE LUNDKVIST:

Herr talman! Helt kort: Arne Andersson blev orolig för att jag blev orolig när jag konstaterade att väridsmarknadspriserna sjönk. Jag tyckte det var viktigare att känna oro för vart det skulle ta vägen i den nya situation vi hamnat i, och jag ville att vi skulle försöka fundera över hur vi på bästa möjliga vis kunde tackla den.

Från det utgångsläge vi hade när vi tog över jordbrukspolitiken 1982, med de bekymmer som näringen befann sig i, har vi nu på bred front och med sinnet öppet för att vi inte bara kan ägna oss åt jordbrukspolitik utan även måste ta in livsmedelspolitiken i bilden lagt fram en rad förslag och genomfört åtgärder som syftar till en utveckling i den riktningen. Vi baserar nu hela vårt tänkande inför framtiden på hur vi verkligen skall kunna skapa stadga och utvecklingsmöjligheter för jordbruksnäringen inom ramen för vår livsmedelspolitik. Då säger Arne Andersson: Jag måste konstatera att regeringens jordbrukspolitik håller på att ramla ihop.

Jag tror att vi aldrig har haft större aktivitet när det gällt att angripa dessa problem på bred front än vi har i dag. Vi skall, som jag sade i mitt inledningsanförande, fullfölja våra ambitioner att skapa en livsmedelspolitik, som kan mötas med förtroende av både producenter och konsumenter.

Sedan vill jag säga till Karl Erik Olsson att jag är glad över att Karl Erik Olsson och jag kan vara överens om att det är viktigt att vi kan få de resurser som vi vill avsätta för att lösa jordbrukets problem i norra Sverige och att dessa resurser stannar där. Jag tror att vi kommer att ha möjligheter att diskutera oss fram till lösningar, som är bättre än dem vi har sett i dag. De lösningar vi kan komma fram till behöver i och för sig inte gå ut över möjligheterna för andra delar av landet, utan det är fråga om att utnyttja resurserna på ett effektivare och bättre sätt.

När det sedan gäller frågan om jag avsåg att det var jordbruk på små ytor i stället för på stora som skulle läggas ner så var vad jag ville ha sagt att målet för den politik vi bedriver i detta avseende icke är att lägga ner jordbruksmark utan att försöka utnyttja jordbruksmarken på ett från ekonomiska och andra synpunkter bättre sätt. Det är därför som den Widénska utredningen har haft sitt uppdrag. Jag är till freds med att man nu - det var icke så tidigare - även från LRF:s sida har full insikt om att detta är en nödvändig debatt att föra. Jag fick använda hela fjolåret för att försöka klara ut huruvida överskotten var ett problem eller ej. Jag är glad över att vi nu är överens om att detta är ett viktigt problem som vi gemensamt måste angripa.

John Andersson behöver väl inte. om han inte avser - och det tror jag inte -lägga ner eller begränsa jordbruket i Västerbotten, grubbla över huruvida jordbruket i norra Sverige producerar för mycket eller för litet i förhållande

Prot. 1985/86:160 till konsumtionen. Det räcker med att vi konstaterar att vi vill behålla den
3 juni 1986 nuvarande omfattningen på produktionen i norra Sverige.

Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.

Sedan sade John Andersson någonting om att han var en försiktig general. Militarismen börjar uppenbarligen sprida sig också inom vpk, men jag kan försäkra John Andersson att jag har hämtat de siffror jag anförde om nettobelastningen i jordbruksnämndens statistik.

Anf. 101 PER-RICHARD MOLÉN (m):

Herr talman! Det är med en alldeles särskild glädje som jag går upp i talarstolen i denna jordbrukspolitiska debatt. En motion som jag och mina moderata kolleger i Norrland har lagt fram har i sin helhet vunnit utskottets gillande och blivit en medelproportional kring vilken man enat sig.

Det är dock, herr talman, med vemod och inte rninst förvåning som jag noterar att socialdemokraterna inte ställer upp på en upprustning av Norrland. Besvikelsen kommer helt klart att vara mycket stor bland många av de socialdemokrater som bor i Norrland, när detta sedan fogas samman med den lagstiftning mot satsning i nya elintensiva industriinvesteringar som regeringen utreder och som i allt väsentligt kominer att drabba Norrlandslänen. Då kommer den socialdemokratiska regionalpolitiken att avslöjas i hela sin nakenhet.

Jag gläder mig alltså åt att utskottets majoritet delar min uppfattning när det gäller jordbruket i Norrland och att det framöver skall omfattas av regional- och arbetsmarknadspolitiska stöd. Med detta, herr talman, vill jag för att spara tid bara helt kort yrka bifall till utskottets hemställan vad gäller Norrlandsstödet och till de reservationer bakom vilka moderata samlingspartiet står.

Anf. 102 INGVAR ERIKSSON (m);

Herr talman! I det betänkande från jordbruksutskottet som vi nu debatterar och som gäller priserna på jordbruksprodukter m. m. behandlas många motioner, bl. a. en om jordbruket i Skåne. Denna har behandlats ganska styvmoderligt med hänvisning till att riksdagen i princip inte bör vidta några särskilda åtgärder i anledning av motioner som gäller en speciell region eller ett speciellt landskap. I debatten hittills har vi fått höra myckel om Norrlandsproblemen. Självfallet delar jag uppfattningen att Norrlandsproblemen är speciella. Det måste få finnas kvar ett jordbruk i Norrland. Men just nu verkar problemen för det norrländska jordbruket vara så stora att dess existens är hotad. Därför behövs det en uppräkning av stödet till det norrländska jordbruket.

Men detta, herr talman, får inte leda,till att jordbrukets problem i övriga
delar av landet undanskyms. Förvisso är problemen stora även på andra håll.
För en tid sedan framhöll finansminister Kjell-Olof Feldt att man måste lägga
ned jordbruksproduktion i Skåne - där de bästa jordbruksbetingelserna finns
-, och då börjar man undra. Det är inte länge sedan man från socialdemokra
ternas sida krävde ökad rationalisering och hög effektivitet. Ändå vänder
man nu plötsligt. Men, herr talman, det sker för närvarande en anpassning av
animalieproduktionen genom lantbrukets egen försorg, Pä mjölksidan går
100 ffian mot balans, och mycket talar för att det blir en hygglig balans inom

loppet av ett par år även när det gäller nöt- och fläskkött. Prot. 1985/86:160

Detta leder emellertid till att spannmålsöverskottet ökar, vilket innebär 3 juni 1986
fortsatta problem för regleringsekonomin. En arbetsgrupp skall lägga fram \

ter, m. m.

förslag till åtgärder för att begränsa spannmålsöverskottet. Det är då 'Reglering av priserna
angeläget att man tar till vara de möjligheter som finns när det gäller sådana -' '' '

alternativa verksamheter som kan ha förhållandevis bättre förutsättningar i södra Sverige än längre norröver.

I motion Jo274 har jag och några skånska partikamrater slagit fast vilka särskilda grödor som har stor betydelse i Skåne. I det sammanhanget kan jag nämna att sockerbetsodlingen är mycket viktig. Odlingen måste i fortsättningen ha minst nuvarande omfattning. Fabrikpotatisodlingen måste bibehållas och utvecklingen av nya produkter - det gäller såväl sockerbetor och potatis som spannmål - måste stimuleras. För att möjliggöra detta måste ren dumpning av produkter från omvärlden förhindras.

Stärkelseindustrin befinner sig för närvarande i ett expansivt skede. Den svenska marknaden svarar i dag för drygt 105 000 ton. Vid mitten av 1990-talet bedöms marknaden ha ökat med mer än 50 %. Hälften av stärkelseproduktionen går i dag till pappersindustrin. Man bedömer att ny teknik och ökade krav på papperstillverkningen kommer att innebära att behovet av stärkelse snabbt ökar. Potatisstärkelsens höga kvalitet kan här spela en mycket viktig roll. I dag satsas mycket på forskning och utveckling inom detta område. Det är väsentligt, inte minst för jordbruket, att denna forskning främjas.

Det är också viktigt för framtiden att jordbruket får stimulanser när det gäller proteingrödor och grödor som är avsedda som råvaror på energiområdet och inom industrin.

Odlingen av spannmål bör i ökad utsträckning inriktas på specialprodukter av hög kvalitet, vilka är lämpliga för export. Det gäller maltkorn, grynhavre och vete med hög proteinhalt. Behovet av foderprotein bör i ökad utsträckning baseras på inhemsk växtråvara. Tillverkningen av industrisprit och etanol från olika jordbruksprodukter är andra exempel i detta sammanhang. Undersökningar måste göras i syfte att utröna om det är möjligt att producera fiberråvara och råvara för biokemisk industri.

På kort sikt är det också viktigt att något slags jordbanks- eller trädessys-tem införs - kanske kombinerat med möjligheter att pröva nya grödor som det för närvarande av ekonomiska skäl är för dyrt att pröva i Sverige. Det kan gälla proteiner och energigrödor men också grödor för industrin.

Andra åtgärder som också är angelägna är att låta deltidsjordbruket finnas kvar och uppstå. Dessa drivs i allmänhet på sådant sätt att produktionen blir lägre. På dessa små enheter prövas också ofta andra odlingsalternativ, som kan skapa nya möjligheter. De jordiirukare som driver jordbruk av konventionell art och ändå är beroende av den inkomst detta ger har inte råd att gå över till sådana produktionsformer i dagens läge.

Herr talman! Med hänsyn till kammarens bristande tid slutar jag här och yrkar bifall till samtliga reservationer som har undertecknats av moderater.

101

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna pä jordbruksprodukter, m.m.

Anf. 103 KRISTINA SVENSSON (s):

Herr talman! I motion Jo203, som är undertecknad av mig och Bo Finnkvist, pekar vi bl. a. på de miljökonsekvenser som blir följden av att små jordbruksenheter i glesbyggd slås ut.

Landskapsbilden förändras t. ex. ganska snabbt, och ett varierat och leende landskap får mörkare och dystrare toner genom igenbuskning och genom plantering av skog. Det kan befaras att denna för landskapet negativa utveckling fortsätter i ökad takt, bl. a. på grund av hög medelålder bland brukarna.

Vad händer när dagens generation av småbrukare slutar? Vilka unga familjer kan ta över de här enheterna? Lönsamheten är i dag för dålig för att ge försörjning, och man blir beroende av kombinationssysselsättningar.

Nedläggning av småbruk är inte en fråga av specifikt intresse för brukarna, utan det är en fråga av allmänt intresse. Det är nämligen ett allmänt intresse att t. ex. kulturlandskapet behålls och att även framtida generationer där kan ges tillfälle till avkoppling och rekreation.

De gamla odlingarna följde ofta dalgångarna långt in i landet. I Värmland kan vi uppleva hur de här dalgångarna bokstavligt förmörkas för varje småbruk som läggs ner. Parallellt med dessa nedläggningar minskar förutsättningarna för turism. Underlag för service försvinner, och landskapet blir av flera skäl mindre attraktivt för turister.

I motionen efterlyser vi en utredning med uppdrag att ge förslag om en jordbrukspolitik så att för miljön viktiga jordbruksenheter bevaras. En sådan utredning bör t. ex. belysa effekterna av ett arealbaserat jordbruksstöd.

All jordbruksmark i skogsbygderna kan självfallet inte bevaras, men det måste vara angeläget att bevara en ur miljösynpunkt viktig del - annars är annan verksamhet, som turism, i fara.

Sysselsättningseffekterna är mycket större än vad som berör enbart jordbruksnäringen. En förändring av stödsystemet bör vara möjlig att göra utan att det leder till större kostnader. Totaleffekterna blir förmodligen ekonomiskt fördelaktiga.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande. Utskottet ställer sig inte helt avvisande till tankarna i motionen. Jag drar därför slutsatsen att utskottet inser problemen, och jag avser att komma igen i frågan.

102

Anf. 104 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag har lyssnat på denna debau, och med min mångåriga erfarenhet från riksdagen måste jag få säga att de förenklingar av ett stort problem som här görs är skrämmande. Man frågar sig: Har vi en så oansvarig regering? Denna fråga gäller skogslänens framtid, och den går inte att avfärda så lätt som den socialdemokratiska regeringen gör.

Vi skall hålla i minnet att frågan om skogslänens framtid i huvudsak är beroende av de areella näringarnas möjligheter att överleva. Riksdagen har sedan lång tid tillbaka lagt fast att en oförändrad jordbruksproduktion skall upprätthållas i skogslänen. Men produktionen har minskat, och efter livsmedelskommitténs majoritetsförslag har det blivit än värre.

Livsmedelskommitténs majoritet, som bestod av moderater, socialdemokrater och folkpartister, föreslog en nedskärning av jordbruksproduktio-

nen. Detta ser skogslänens jordbrukare med förskräckelse fram mot, därför att det drabbar skogslänen. Jag har tidigare sagt - och det visar sig allt klarare att det är så - att när markarealen skall minskas går det ut över de områden där lönsamheten är sämst.

Nu skulle man i viss mån kunna rätta till detta förhållande. Regeringen har när det gäller stödet till jordbruket i skogslänen föreslagit en höjning med 35 milj. kr. Från centerpartiets sida har vi gått längst, eftersom vi inser att behovet är stort. Vi har plussat på med 177 milj. kr. Folkpartiet föreslår 140, moderaterna 65 och vpk 115 milj. kr. En kompromiss har träffats i utskottet mellan oppositionens fyra parfier innebärande en höjning med 100 milj. kr. Höjningen är bra och nödvändig, men den räcker inte om vi skall behålla en oförändrad produkfion, som riksdagen har lagt fast. Men i nuläget kan vi inte komma längre, och jag har därför inte något särskilt yrkande.

Ett högre anslag, som centern har föreslagit, skulle, om det vunnit bifall, ha inneburit den för samhället mest ekonomiskt lönsamma satsningen. När Ulf Lönnqvist här i dag säger att våra förslag kostar för mycket och att vi handlar oansvarigt, har han helt fel. Räknat rent budgetmässigt kan man säga att våra förslag är oansvariga, men sett till landets ekonomi totalt är det alltså helt fel att påstå detta. Varför? Jo, det njugga stödet innebär att skogslänens folk mister sysselsättningen, småbruk läggs ned och bygden växer igen. Jordbrukare får kapitulera och blir friställda, men också de som arbetar i jordbruksproduktionens förädlingsled blir arbetslösa och måste flytta.

Vid en hearing som vi hade i jordbruksutskottet förklarade två representanter för Livsmedelsarbetareförbundets avdelning i Östersund, Viola Backlund och Tommy Pettersson, att de, om en uppräkning av stödet inte kan ske, antingen får ansöka om förtidspension eller flytta till annan plats söderut - om det nu finns någon sådan plats. Försvinner jordbruk, försvinner också vi, var deras besked. Och, mina vänner, vilka blir då samhällets kostnader? Jo, det kostar samhället mer än 100 000 kr. per år och friställd. Det åren mycket större utgift för statskassan än att stimulera skogslänen med en skälig summa. Om vi ser till helheten är det därför fel att säga att vi i centern inte tar ansvaret för ekonomin. Centerns förslag är helt försvarligt, hur vi än räknar.

Skogslänen behöver producera jordbruksprodukter åt sitt folk, det har slagits fast. Skogslänens människor behövs där de bor. Det är det mest naturliga att de bor kvar. Det har vi från glesbygdsdelegationen också varit helt överens om.

Stödområdesindelningen har ändrats på några punkter, men den är ändå inte till fyllest. Jag har tillsammans med Jan Hyttring föreslagit vissa förbättringar, framför allt för Värmlands län, som är helt nödvändiga om vi skall kunna upprätthålla produktionen i skogslänen. Men i detta läge har det inte varit möjligt att göra några ändringar. Jag hoppas dock att våra synpunkter beaktas vid en snar justering av gränserna.

Vi har också begärt ett stöd för potatisodlingen även i Värmlands skogsbygder. Detta har också framförts av glesbygdsdelegationen. Även här hoppas jag att våra synpunkter vinner gehör.

Utflyttningen från skogslänen måste stoppas. Menar vi något med detta, måste vi också ta det i beaktande när vi nu går till omröstning. Jag ansluter

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

103

Prot. 1985/86:160 mig till de yrkanden som har framställts av Karl Erik Olsson och Lennart 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. in.

Brunander. De åtgärder som har föreslagits är inte till fyllest, men i del läge vi nu befinner oss är de ändå de bästa att rösta för.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 4 (överläggningar mellan staten och jordbruksnäringen)

Utskottets hemställan bifölls med 177 röster mot 141 för reservation 1 av Håkan Strömberg m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 5 (exportkostnader för 1985 års spannmålsskörd)

Utskottets hemställan bifölls med 165 röster mot 155 för reservation 2 av Karl Erik Olsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 6 b (höjning av livsmedelssubventionerna)

Utskottets hemställan bifölls med 304 röster mot 15 för reservation 3 av John Andersson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 6 c (ersättning för införselavgiftsmedel)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av John Andersson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 6 d (minskning av livsmedelssubventionerna)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Arne Andersson i Ljung m. fl. i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 7 (höjning av statens kostnadsandel för överskotisarealen)

Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 40 för reservation 5 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander.

Mom. 8 a (avskaffande av mervärdeskatten för livsmedel)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av John Andersson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 8 b (skattebelastningen på baslivsmedel)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander - bifölls med acklamation.

Mom. 9 a (åtgärder för produktionsanpassning på vegetabilieområdet)

Utskottets hemställan bifölls med 248 röster mot 71 för reservation 7 av Arne Andersson i Ljung m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Motn. 12, 13 och 52 (prisstöd till jordbruket i norra Sverige m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster rnot 150 för reservation 8 av Håkan Strömberg m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

104

Mom. 17 och /S (livsmedelsförsörjningen rn.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 40 för reservation 9 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander.

Mom. 19 a (fortsatt giltighet av lagen om förbud mot nybyggnad av djurstallar)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Arne Andersson i Ljung m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 19 b (etableringskontroll inom animalieproduktionen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander - bifölls med acklamation.

Prot, 1985/86:160 3 juni 1986

Reglering avpriserna på jordbruksprodukter, m. m.

Mom. 24 (utredning av det allmännas markinnehav)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 12 av Arne Andersson i Ljung m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 25 (rationaliseringsverksamheten hos lantbruksnämnderna)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 13 av Lars Ernestam och Bengt Rosén - bifölls med acklamation.

Mom. 26 (tillståndskravet i lagen om skötsel av jordbruksmark)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Arne Andersson i Ljung m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 29 (kvalitetskrav och djurvänliga metoder i animalieproduktionen) Först biträddes reservation 16 av Arne Andersson i Ljung m.fl. med 72

röster mot 16 för reservation 17 av John Andersson. 233 ledamöter avstod

från att rösta.

Härefter biträddes reservation 15 av Karl Erik Olsson m. fl. -som ställdes

mot reservation 16 av Arne Andersson i Ljung m. fl. - genom uppresning. Slutligen bifölls reservation 15 av Kari Erik Olsson m. fl. med 169 röster

mot 150 för utskottets hemställan. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 31 och 32 (utbildning i kost- och näringsfrågor m. m.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander - bifölls med acklamation.

Mom. 33 (en heltäckande livsmedelspolitik)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av John Andersson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 35 (livsmedelsforskning m.m,)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av John Andersson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 36 (konsumentdelegationer vid statens pris- och kartellnämnd)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av John Andersson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 38 (marknadsanpassat jordbruk m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 205 röster mot 116 för reservation 20 av Arne Andersson i Ljung m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

8 Riksdagens protokoll 1985/86:160

105

Prot. 1985/86:160 Mom. 39 (inriktningen av jordbrukspolitiken in. m.)
3 juni 1986 Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 52 för reservation 21 av

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander i motsvarande del.

Utsökningsregisteriag rn. m.

Mom. 40 (slam från reningsverken)

Reservation 22 av Karl Erik Olsson m.fl. bifölls med 169 röster mot 152 för utskottets hemställan. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 41 (jordbrukets miljöeffekter m.m.)

Utskottets hemställan - som ställdes möt reservation 23 av Karl Erik Olsson m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 42 (åkermarkens långsiktiga produktionsförmåga)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 21 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 43 (fytokemisk produktion)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 21 av Karl Erik Olsson och Lennart Brunander i motsvarande del-bifölls med acklamation.

Mom. 44 (export av livsmedel)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 24 av Karl Erik Olsson m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 47 b (återgång till tidigare regler om kostnadskompensation)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 25 av Karl Erik Olsson m.fl. - bifölls med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

106

5 § Fortsattes behandlingen av försvarsutskottets betänkande 1985/86:11, socialförsäkringsutskottets betänkande 1985/86:23, trafikutskottets betänkanden 1985/86:26 och 27 samt lagutskottets betänkande 1985/86:36 (forts, från prot. 159).

Utsökningsregisteriag m.m. (forts. LU 36)

Anf. 105 BENGT KINDBOM (c):

Herr talman! Från centerns sida har vi under flera år i datapolitiska motioner krävt att viktigare dataregister skall författningsregleras. Det finns flera skäl till detta. Bl. a. kan nämnas att datainspektionen inte beviljar tillstånd för s. k. statsmaktsregister, att riksdagen såsom högsta beslutande organ i riket bör ha del avgörande inflytandet över dessa register, som ofta på ett genomgripande sätt tränger in i den enskildes vardag! Riksdagen får genom detta förfarande ett bra beslutsunderlag. I konstitutionsutskottets granskning av regeringens verksamhet har vi bl. a. påpekat vikten av att det

alltid klart skall framgå när ett statsmaktsregister inrättas. Prot. 1985/86:160

Från 1983 fram till i dag regleras ADB-systemet för exekutionsväsendet, 3 juni 1986 det s. k. REX-systemet, i en regeringsförordning. Det är därför tillfredsstäl-

lande att regeringen nu lagt fram ett förslag till författningsreglering och att Utsökningsregisteriag
riksdagen fått ärendet för ett definitivt beslut. '"''"'

Det råder enighet om att REX-registrets huvudsakliga arbetsområde är allmänna mål för indrivning av skatter, avgifter, böter, m. m. och enskilda mål. Registrets användning därutöver bör däremot diskuteras. Som grundläggande princip hävdar vi att uppgifter insamlade för ett ändamål inte skall användas för andra ändamål. Register bör avgränsas till den myndighets verksamhet för vilken registret inrättats. I debatten här i gär redovisades de avgränsningar som reservanterna tagit upp, varför jag inte närmare skall gå in på detta.

Att iaktta dessa principer är viktigt om den enskilde medborgaren över huvud taget skall ha någon chans att sätta sig in i och ha en överblick över myndigheternas ärendehantering. Det ligger både integritets- och rättssäkerhetsaspekter i detta synsätt.

Datainspektionen har i remissvar till regeringen över skafteindrivningsut-redningens betänkande Utsökningsregisteriag som bilaga redovisat den ytterst komplicerade bild som framträder när REX-systemet sätts in i sitt sammanhang. Som spindeln i ett nät av samkörningar, informationsutbyte och uppgiftsinsamlande befinner sig det register som vi nu diskuterar. Motsvarande bild får man om man sätter skatteregistret eller socialförsäkringsregistret i centrum.

Detta gör det motiverat att diskutera avgränsningar inte bara av åtkomst till registret utan också omfattningen av det samt vilken systemlösning som skall väljas för framtiden. Registerkvalitet och sårbarhet är andra viktiga frågor som måste uppmärksammas.

Med hänsyn till den begränsade tid vi har för debatt vill jag bara hänvisa till våra argument i motion 1985/86:541. Vi anser att regeringen har tagit för lätt på dessa avgränsningsfrågor.

Herr talman! Ett ADB-system är inte ett för alla tider bundet system. Enligt centerpartiets uppfattning bör det fortsatta arbetet med registret drivas med inriktning på decentralisering till länsnivån. Det är ganska kraftigt tilltaget att som utskottsmajoriteten säga att ett centralt system är överlägset alla andra alternativ. Det har hänt mycket på den datatekniska sidan, och det kommer att hända mycket framöver. Utvecklingen står ingalunda still, utan vi kan möta framtiden med en betydligt öppnare attityd än vad majoriteten gör. Jag yrkar bifall till reservation nr 1.

Jag ber att få yrka bifall också till reservationerna 2-6.

Utöver vad som redan sagts finner jag det angeläget att framhålla några saker. Propositionen talar på ett flertal punkterom maskinella kontroller och uppföljningar. Maskinella kontroller av de enskilda ställer stora krav på registerkvaliteten. I propositionen diskuteras inte dessa problem, varför vi vill rikta uppmärksamheten på dem.

Rättelserutinerna måste också vara perfekta, i synnerhet som uppgifter
snabbt kan spridas vidare i andra register. DOK har i dessa frågor en av sina
uppgifter, men enligt vår uppfattning måste vi redan nu kräva effektiva 107

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Utsökningsregisteriag m. m.

rättelserutiner. I många dataregister har uppgifter registrerats för att "de kan vara bra att ha". I utsökningsregisterlagen finns det en bestämmelse i 10 § som också har karaktären "bra att ha". Det är när regeringen skall bemyndigas att lämna ut uppgifter för andra ändamål än som har med den exekutiva verksamheten att göra. Från centerpartiets sida finner vi ingen anledning att godta denna regel. Kommer ett legitimt behov av bearbetning för annat ändamål att visa sig i framtiden bör regeringen återkomma till riksdagen med uttalade regler för det då aktuella behovet. Vi accepterar utlämnandet till kreditupplysningsföretagen med hänvisning till den särskilda lagstiftning som reglerar kreditupplysningen.

Herr talman! Som jag redan nämnt är den enskilde i dag många gånger helt utlämnad till stora komplicerade register där överblick saknas. Samkörningar ökar, och uppgifter insamlade för ett ändamål används för helt andra ändamål.

Detta har föranlett oss från centerpartiet att kräva ett moratorium för ytterligare samkörningar. Utskottsmajoriteten hänvisar till att det är inte lämpligt att låsa utvecklingen. Det är samma argument som använts tidigare i riksdagen, och gäller egentligen inte våra krav. Vad vi talarom är utökningen av samkörningarna och personnummeranvändningen. DOK:s uppgift är att pröva en begränsning av personnummeranvändningen. Därutöver har DOK en mängd uppgifter som gör att utredningen kan betraktas som en alllmän integritetsskyddsutredning. I det läget anser vi det vara riktigt att invänta DOK:s slutbetänkande innan vi går vidare, om det är så att vi menar allvar med begränsning av personnummeranvändningen och om vi vill stärka skyddet för den enskildes integritet.

Detsamma gäller sårbarheten, kanske det största men också minst uppmärksammade problemet när det gäller- den nya informationstekniken. Regeringen har valt att lägga ned sårbarhetsberedningen och då finns det verkligen anledning att ge regeringen till känna att sårbarheten måste minimeras och uppmärksamheten riktas på problemen. Det förhållandel att sårbarhetsberedningens sista rapport nu behandlas i regeringen är inget svar på vårt motionsyrkande. Fördelen med sårbarhetsberedningen var ju alt den arbetade kontinuerligt med olika problem. Eftersom den inte finns längre, måste vi här i riksdagen överta den bevakningsrollen.

Med detta vill jag, herr talman, slutligen yrka bifall till reservationerna 7 och 8.

108

Anf. 106 STIG GUSTAFSSON (s);

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i lagutskottets betänkande 36, vilket innebär bifall till proposition 1985/ 86:155, och avslag på samtliga reservationer.

Utvecklingen av ADB-stödet för exekutionsväsendet har vid några tidigare tillfällen varit uppe till behandling i riksdagen.

Uppbyggnaden av det REX-system som nu föreslås tog fastare former sedan REX-utredningen hade lagt fram sitt förslag. I budgetpropositionen för budgetåret 1982/83 föreslogs att ADB-systemet i enlighet med REX-utredningens förslag skulle byggas ut till samtliga landets kronofogdemyndigheter. Riksdagen beslutade också i enlighet med detta. Riksdagen har

alltså haft viss insyn i systemutvecklingen, och någon politisk oenighet har Prot. 1985/86:160 inte förelegat om att REX skulle byggas upp som ett centralt dataregister, 3 juni 1986

Detta utesluter naturligtvis inte att en framtida utveckling kan motivera en '-------

viss decentralisering, men något underlag för överväganden i den riktningen ntngsregisterlag

finns inte i dagsläget. '"•'""

Vad som harefterlystspåsenare tid,bl. a. motionsvägen av Allan Ekström vid ett flertal tillfällen, är en författningsreglering av REX. Regeringen har nu med propositionen om utsökningsregisterlagen efterkommit detta önskemål.

Även generaldirektören för datainspektionen framhöll vid en hearing inför utskottet att det enligt hans uppfattning är mycket värdefullt att det nu blir lagstiftning, särskilt som regeringen i propositionen i stor utsträckning har beaktat datainspektionens synpunkter. Regeringens förslag har också granskats av lagrådet, som inte hade några erinringar emot det.

En viktig fråga i det här ärendet är hur omfattande en lagreglering av ett särskilt dataregister bör vara. Grundläggande bestämmelser om ADB-register finns redan i datalagen. Datalagen är således tillämplig på REX redan innan det har meddelats några föreskrifter om detta register. Den blir också tillämplig på frågor som lämnas oreglerade i utsökningsregisterlagen.

Den första saken som tas upp i lagförslaget är registrets ändamål. När det gäller register hos myndigheterna vill jag också påpeka att ändamålsskrivningen inte alltid är avgörande för hur uppgifterna kan komma att användas. En myndighet kan t. ex. enligt offentlighetsprincipen vara skyldig att lämna ut dataregistrerade uppgifter som inte är sekretessbelagda. Man har då inte någon rätt att kontrollera vad uppgifterna skall användas till. På liknande sätt kan en myndighet vara skyldig att som en service åt andra myndigheter lämna ut vissa uppgifter som de myndigheterna behöver i sin verksamhet.

En ändamålsbeskrivning för ett myndighetsregister kan alltså inte på ett heltäckande sätt ange all tänkbar användning av de registrerade uppgifterna. Regeringen har insett detta, och i propositionen har ändamålsbeskrivningen begränsats till att avse registrets viktigaste användningsområden. Jag anser för egen del att detta är riktigt och finner det inte meningsfullt att försöka precisera registerändamålet mera än som har gjorts i lagförslaget.

Nästa fråga som behandlas i förslaget är förfoganderätten till registret. Med anledning av vad som sagts i några av de motioner som väckts i anslutning till propositionen vill jag påpeka att man bör skilja mellan tillgång till registret och förfoganderätt över det. Vilka som utöver de registrerande myndigheterna kan få tillgång till uppgifterna i registret bestäms huvudsakligen av reglerna i sekretesslagen. Som jag nyss sade i fråga om registerändamålet kan både enskilda och andra myndigheter ha tillgång till registret i den meningen att uppgifter får lämnas ut till dem.

En annan sak än att ha tillgång til registret är att ha förfoganderätt över det. Förfoganderätten innebär att man får påverka innehållet i registret genom att föra in uppgifter i det och göra rättelser m. m. Enligt förslaget skall RSV och kronofogdemyndigheterna ha förfoganderätt. Det innebär också att de blir registeransvariga myndigheter.

I en reservation till utskottets betänkande har det sagts att RSV:s
förfoganderätt bör begränsas. Man vill ha en ordning där RSV kan gå in och 109

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Utsökn ingsregisterlag m. m.

110

påverka registerinnehållet när det gäller vissa deländamål men inte när det gäller andra. I anslutning till detta sägs också att RSV:s terminalåtkomst bör begränsas på samma sätt.

1 propositionen diskuteras möjligheten att göra en funktionell uppdelning av förfoganderätten. Jag hänvisar här till vad som sägs på s. 17 i propositionen.

Som jag ser det är det en fördel att någon myndighet har ett övergripande registeransvar. Förfoganderätten förde olika kronofogdemyndigheterna har ju förelagits bli begränsad i geografiskt hänseende. Genom att RSV får ansvar för hela registret behöver det inte uppstå några oklarheter för den enskilde när han vill ha ett registerutdrag enligt datalagen. Han vet också vart han kan vända sig för att få eventuellt felaktiga uppgifter rättade.

Jag vill samtidigt framhålla att förfoganderätten för RSV givetvis inte innebär att verket får göra några andra transaktioner i registret än sådana som är motiverade med hänsyn till verkets uppgifter.

Mot den här bakgrunden anser jag att RSV bör ges förfoganderätt till REX i den utsträckning som har föreslagits i propositionen. Någon begränsning av verkets terminalåtkomst är då inte heller motiverad.

Herr talman! Frågan om ADB-teknisk tillgång till registret har i lagförslaget reglerats i tre olika paragrafer. I de båda första behandlas vilka myndigheter som skall ha terminalåtkomst, och i den tredje behandlas utlämnande på ADB-medium, dvs. magnetband och liknande.

Låt mig till en början slå fast att regeringen här har bemödat sig om en betydligt noggrannare reglering än den som presenterades i utredningsförslaget, trots att detta inte mötte några egentliga invändningar under remissbehandlingen. Låt mig också konstatera att ärendets behandling i utskottet har lett till en längre gående enighet i dessa frågor än som kunde förväntas med anledning av de väckta motionerna.

På en punkt finns det dock en reservation. Det gäller terminalåtkomsten för generaltullstyrelsen. Det görs ingen invändning mot terminalåtkomsten som sådan, men man vill att den skall begränsas till att avse tullens avräkningsärenden.

Jag har redan berört ändamålsbeskrivningen. Den bör enligt min mening inte ändras, eftersom tullen lika väl som andra myndigheter med beskattningsuppgifter bör få använda registret. Jag ser heller inte någon anledning till ytterligare begränsning av tullens terminalåtkomst. När jag säger ytterligare begränsning tänker jag på att det endast är generaltullstyrelsen som avses få en terminal. Från tullens sida hade man önskat att också de regionala myndigheterna skulle få terminalanslutning till REX. Det kravet har regeringen avvisat.

En fråga som har gett upphov till en del diskussion är huruvida REX skall få användas som underlag för kreditupplysningsverksamhet. Jag tror att vi alla kan vara överens om att banker och andra kreditgivare måste kunna bedöma vilka risker de tar när de lånar ut pengar. Annars skulle vårt kreditväsende sluta fungera.

En viktig upplysning i det sammanhanget är om någon har betalningsanmärkningar mot sig. När det gäller obetalda skatter har kreditupplysningsföretagen tidigare fatt samla in uppgifter från länsstyrelsernas restlängder.

Sedan vi har fått REX kan man i stället erhålla uppgifterna direkt från RSV. RSV har löst den här frågan i samråd med datainspektionen, som har gett tillstånd till att kreditupplysningsföretagen får hämta uppgifter på magnetband från REX.

Den här ordningen medför flera fördelar, inte minst när det gäller datakvaliteten på de uppgifter som används i kreditupplysningsverksamheten. Man slipper, för det första, den felkälla som ligger i att uppgifterna samlas in manuellt på en rad olika myndigheter. Man får, fördet andra, inte heller med sådana gäldenärer som betalar först efter en påminnelse från länsstyrelsen. En sådan påminnelse brukar sändas ut innan skattefordringen överlämnas för indrivning, och många gäldenärer passar då på att betala. Dessa kommer då inte med i REX.

Utlämnandet av uppgifter från REX till kreditupplysningsföretagen sker alltså med datainspektionens tillstånd och fyller en viktig funktion för vårt kreditväsende. Åndå vill den borgerliga minoriteten i utskottet nu stoppa denna verksamhet. Man vill inte ha något bemyndigande för regeringen att medge sådan bearbetning av registret som kan behövas för kreditupplysningsföretagens behov.

De borgerliga ledamöterna i utskottet har också begärt en underrättelseskyldighet i fall där uppgifter från REX lämnas till andra myndigheter. Denna fråga har diskuterats i propositionen, men finansministern har konstaterat att den inte kan lösas utan mera ingående överväganden.

Jag delar denna uppfattning och vill för egen del påminna om att riksdagen i dagarna har beslutat om en ny förvaltningslag. Enligt denna lag förutsätts en handläggande myndighet informera berörda parter om sådan utredning som den själv tillför ett ärende, bl. a. genom kontakter med andra myndigheter. Den vägen är det alltså sörjt för ett underrättelseförfarande vid informationsutbyte myndigheter emellan. Därmed är inte sagt att alla problem är lösta.

Såsom antyds i propositionen kan en myndighet behöva inhämta uppgifter också för annat ändamål än sådan myndighetsverksamhet som regleras i förvaltningslagens bestämmelser. Vad som faller utanför begreppet myndighetsutövning kan emellertid ofta vara svårt att bedöma. Särskilt gäller detta om gränsdragningen skall göras av annan myndighet än den som använder uppgiften.

En ordning som innebär att en registeransvarig myndighet skall hålla reda på hur uppgifter från registret i varje enskilt fall används av andra myndigheter skulle därför kunna dra med sig avsevärda tillämpningssvårigheter. Att reglera det informationsbehov som kan finnas genom en bestämmelse i utsökningsregisterlagen är därför ingen bra lösning. Jag föreställer mig att vidare överväganden i denna fråga bör kunna ske inom ramen för DOK;s arbete.

Jag har nu berört de invändningar som gjorts i fråga om den föreslagna regleringen av REX. Det finns emellertid också några reservationer som riktar sig mot att vissa frågor lämnas oreglerade i propositionen. Bl. a. har efterlysts bestämmelser om kvalitetsbevakning och rättelse.

Självfallet är det angeläget att REX innehåller korrekta uppgifter. Detta är emellertid lika viktigt när det gäller andra dataregister. Det finns knappast några skäl för att denna fråga skall särregleras just för REX.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Utsökningsregisteriag tn. m.

111

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Utsökningsregisteriag m. m.

Som jag har sagt tidigare är datalagen tillämplig på frågor som lämnas oreglerade i utsökningsregisterlagen. I datalagen finns bestämmelser om rättelse, och datainspektionen har gett råd om hur dessa skall tillämpas. Dessutom har DOK nyligen lämnat ett betänkande som behandlar bl. a. rättelser i dataregister.

Vi kan alltså motse att den här frågan snart får en lösning med generell räckvidd på dataområdet. Någon åtgärd från riksdagens sida kan därför inte anses motiverad för närvarande.

Även frågan om kontroll av indata i REX är föremål för regeringens överväganden. Skatteindrivningsutredningen har nämligen berört detta i ett annat betänkande. Redan nu finns bestämmelser om förfarandet vid registrering av mål i REX i en särskild förordning från 1983. Den kompletterar alltså tills vidare utsökningsregisterlagen på den här punkten.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag referera till utskottets betänkande beträffande de frågor om samköming och sårbarhet som har tagits upp i två ytterligare reservationer. Den första frågan har nyligen behandlats i riksdagen, och i fråga om dataregistrens sårbarhet finns det nu ett utredningsbetänkande som övervägs inom regeringskansliet.

112

Anf. 107 ALLAN EKSTRÖM (m):

Herr talman! Jag vill tacka Stig Gustafsson för de erkännsamma ord som han riktade till mig och som gällde mina ansträngningar att få till stånd en utsökningsregisteriag. Jag vill kvittera hans vänlighet genom att inte ställa frågor till honom rörande ett och annat i hans anförande och därmed försätta honom i den situationen, att man kan komma att tänka på vad hustrun sade till sin man då denne kom sent hem efter ett uppgivet sammanträde: Inga förklaringar! Det bara förvärrar saken.

Anf. 108 BENGT HARDING OLSON (fp):

Herr talman! Jag vill uppehålla mig vid några av de.punkter som Stig Gustafsson tog upp.

Det gäller först och främst rättelse förfarandet, som naturligtvis är viktigt i ett dataregistersammanhang. Det är rikfigt som Stig Gustafsson säger, att detta finns reglerat i datalagen. Den har en godtagbar utformning på den punkten. Men fillämpningen är bristfällig det är inte bara min uppfattning, utan den delas av JO, JK och DOK -och det gäller särskilt beträffande REX. Datainspektionen har satt i gång ett särskilt rättelseprojekt för att man skall råda bot på detta, och man har utfärdat allmänna råd för bl. a. riksskatteverket och kronofogdemyndigheterna. REX har i sin tur utfärdat interna rekommendationer på grundval av RSV:s allmänna råd. Det är tacknämligt, men här finns fortfarande brister, framför allt med tanke på att rättelseförfarandet är relativt långsamt. Lösningen på detta problem vore att man från datainspektionen utfärdade en föreskrift. Min fråga till Stig Gustafsson är därför: Tycker också Sfig Gustafsson att en lämplig lösning vore att förfarandet skärptes genom en datainspektionsföreskrift?

Riksskatteverket har dispositionsrätt till hela registret, trots att departementschefen säger att riksskatteverket egentligen inte borde ha annat än centrala administrativa uppgifter. Mot den bakgrunden tycker jag det är

logiskt att tänka sig, att när och om riksskatteverket får nya, rent exekutionsrättsliga arbetsuppgifter, då är det dags att ompröva lagen och möjligen ge riksskatteverket en större förfoganderätt.

Låt mig slutligen säga att det enligt min mening är litet förbluffande att man i utskottsmajoriteten har så väldigt bråttom att införa de rättigheter som staten nu skaffar sig genom utsökningsregisterlagen, medan man däremot gärna dröjer och avvaktar när det gäller de skyldigheter att värna om ett integritetsskydd för den enskilde som staten rimligen borde ha. Då är det inte så bråttom, utan då skall man avvakta DOK. Jag tycker att detta inte riktigt stämmer. Med en annorlunda och starkare politisk vilja hade man kanske nått något längre när det gäller integritetsskyddet.

Prot. 1985/86:160 3 juni 1986

Utsökningsregisteriag m. m.

Anf. 109 STIG GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Mycket kort: De talare som har yttrat sig här har framhållit att oppositionen i stort sett inte har några invändningar. Det tycker jag är ett mycket bra betyg för att komma frän den borgerliga sidan. Det är alldeles självklart att det finns värderingsfrågor här som vi alla inte kan vara överens om. Jag vill bara konstatera att lagrådet, som man annars från oppositionens sida så gärna åberopar, har lämnat propositionen helt utan anmärkningar. Det tycker jag är ett mycket gott betyg på den här produkten.

Anf. 110 BENGT HARDING OLSON (fp);

Herr talman! I det anförande som jag höll i går - jag är medveten om att det var sent - några minuter före midnatt sade jag att det fanns fem synnerligen viktiga punkter som man kunde ha invändningar mot. Det hade legat nära till hands att Stig Gustafsson möjligen hade ställt upp på någon av dem, och jag vill fråga så här:

Ställer Stig Gustafsson och socialdemokraterna upp på en noggrannare in-data-kontroll?

Ställer man upp på en bredare aviseringsplikt?

Ställer man upp på en förbättrad rättelserutin?

Ställer man upp på en begränsad försäljningsverksamhet?

Möjligen är frågorna svåra, men svaret kan bli ja eller nej, Stig Gustafsson.

Anf. 111 STIG GUSTAFSSON (s):

Herr talman! Jag ber bara att få hänvisa till mitt anförande, där finns svaren.

Överläggningen var härmed avslutad.

Försvarsutskottets betänkande 11

Mom. 3 a (ersättningar för skador vid översvämningarna hösten 1985)

Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 54 för reservationen av Gunnar Björk i Gävle och Gunhild Bolander.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

113

Prot. 1985/86:160 Socialförsäkringsutskottets betänkande 23

3 juni 1986 Utskottets hemställan bifölls med 174 röster mot 148 för reservationen av

Doris Håvik m. fl.

Trafikutskottets betänkande 26

Mom. 1 (en tillfredsställande transportförsörjning för Gotland m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 15 för reservation 1 av Sven Henricsson. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 (riktlinjer för fastställande av taxor i Gotlandstrafiken)

Först biträddes reservation 3 av Gösta Andersson och Agne Hansson med

46 röster mot 15 för reservation 4 av Sven Henricsson. 261 ledamöter avstod

från att rösta.

Härefter biträddes reservation 2 av Hugo Bergdahl och Ingrid Hasselström

Nyvall med 45 röster mot 43 för reservation 3 av Gösta Andersson och Agne

Hansson. 234 ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 218 röster mot 45 för reservation 2 av Hugo Bergdahl och Ingrid Hasselström Nyvall. 59 ledamöter avstod

från att rösta.

Mom. 5 (ökad konkurrens i Gotlandstrafiken)

Först biträddes reservation 5 av Rolf Clarkson m. fl. med 160 röster mot 15 för reservation 6 av Sven Henricsson. 145 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 163 röster mot 158 för reservation 5 av Rolf Clarkson m.fl.

Torgny Larsson (s) anmälde att han i kontrapropositionsvoteringen avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande 27

Mom. 1 (ändring i 16 § körkortslagen)

Utskottets hemställan bifölls med 245 röster mot 75 för reservation 1 av Rolf Clarkson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2 Utskottes hemställan bifölls.

Mom. 3 (ändring i 23 § körkortslagen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Rolf Clarkson m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 4 (införande av en 47 a § i körkortslagen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Rolf Clarkson m.fl. - bifölls med acklamation. 114

Lagutskottets betänkande 36 PrO1.1985/86:160

Mom. 2 (framtida decentralisering av REX-systemet) 3 juni 1986 -

Utskottets hemställan bifölls med 278 röster mot 44 för reservation 1 av ' —

Martin Olsson och Kersti Johansson.

Mom. 3 (riksskatteverkets förfoganderätt över och terminalåtkomst fill utsökningsregistret)

Utskottets hemställan bifölls med 163 röster mot 158 för reservation 2 av Per-Olof Strindberg m. fl.

Mom. 5 (generaltullstyrelsens terminalåtkomst)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Per-Olof Strindberg m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 7 (uppgifternas tillförlitlighet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Per-Olof Strindberg - bifölls med acklamation.

Mom. 8 (utlämnande av uppgifter och underrättelseskyldighet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Per-Olof Strindberg m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 11 (samköming av personnummerbaserade ADB-system)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 7 av Martin Olsson och Kersti Johansson - bifölls med acklamation.

Mom. 12 (säkerhetsåtgärder)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Martin Olsson och Kersti Johansson - bifölls med acklamation.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

6 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

7 § Upplästes följande inkomna skrivelse;

Till riksdagen

Undertecknad avsäger sig härmed uppdraget som ledamot av Sveriges riksdag fr. o. m. augusti månads utgång. Stockholm den 3 juni 1986 Egon Jacobsson

Denna avsägelse godkändes av kammaren.

115

Prot. 1985/86:160 8 § Anf. 112 ANDRE VICE TALMANNEN:

3 juni 1986 På morgondagens föredragningslista upptas socialutskottets betänkande

28, socialförsäkringsutskottets betänkande 22 samt socialutskottets betänkanden 30,31 och 29 i nu angiven ordning främst bland två gånger bordlagda ärenden.

9 § Anmäldes och bordlades Finansutskottets betänkanden

1985/86:29 Kommunalekonomiska frågor (prop. 1985/86:100 delvis) 1985/86:30 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen m. m. (prop. 1985/86:150 delvis och 1985/86; 100 delvis) 1985/86:33 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 1985/86:34 Sparande (prop. 1985/86:150 delvis)

Skatteutskottets betänkanden

1985/86:38 Vissa inkomstförstärkningar på statsbudgeten, m.m. (prop. 1985/86:140)

1985/86:50 Vissa skatteförenklingar m. m. (prop. 1985/86:150 delvis)

1985/86:51 Överenskommelse med Danmark om beskattning av s. k. gränsgångare, m.m. (prop. 1985/86:174)

1985/86:52 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1985/86:24 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

10 § Kammaren åtskildes kl. 17.36. In fidem

SUNE K. JOHANSSON

IGunborg Apelgren

116

Förteckning över talare Prot.

(Siffrorna avser sida i protokollet) 1985/86

160 Tisdagen den 3 juni Andre vice talmannen 116 Ahlmark, Lars (m) 28, 30

Andersson, Arne, i Ljung (m) 51, 60, 61, 67, 70, 84, 88, 93, 97 Andersson, John (vpk) 56, 60, 61, 68, 70, 85, 87, 95, 98 Andrén, Margareta (fp) 35 Björck, Anders (m) 41, 43, 45, 46 Boo, Kari (c) 10, 16, 17, 21, 23, 26 Brunander, Lennart (c) 75, 84, 87 Chrisopoulos, Alexander (vpk) 39, 40 Ekström, Allan (m) 112 Eriksson, Ingvar (m) 100 Ernestam, Lars (fp) 73, 86, 88 Fogelberg, Margareta (fp) 30, 32, 38, 39 Gärd, Margareta (m) 34 Gustafsson, Stig (s) 108, 113 Göransson, Bengt, statsråd 24, 27 Hammar, Bo (vpk) 13, 16, 17, 21, 27, 28 Hugosson, Kurt (s) 37, 39 Jonasson, Bertil (c) 102 Kindbom, Bengt (c) 106

Lundkvist, Svante, jordbruksminister 89, 96, 99 Lönnqvist, Ulf (s) 61, 68, 70 Molén, Per-Richard (m) 100 Olson, Bengt Harding (fp) 112, 113 Olsson, Kari Erik (c) 47, 66, 69, 94, 98 Petersson, Hans, i Hallstahammar (vpk) 78 Rosén, Bengt (fp) 54, 67, 95

Rönnung, Catarina (s) 17, 22, 23, 29, 32, 33, 42, 43 Segerstedt, Martin (s) 81, 86, 89 Sundberg, Ingrid (m) 3, 20, 22, 26, 40, 41 Svenson, Karl-Gösta (m) 36 Svensson, Alf (c) 32, 33 Svensson, Kristina (s) 102 Svensson, Olle (s) 44

Wikström, Jan-Erik (fp) 7, 15, 16, 21, 23, 26, 44, 46 Virgin, Ivar (m) 71

117