Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1985/86:158

Måndagen den 2 juni fm.

Kl. 10.30

1 § Justerades protokollet för den 23 maj.

2 S Talmannen meddelade att Sivert Andersson (s) den 1 juni återtagit sin plats i riksdagen, varigenom Sven-Åke Nygårds uppdrag som ersättare upphört.

3 § Anmälan till talarlistorna för återstående ärenden

Anf. 1 TALMANNEN:

Till kammarens ledamöter har utdelats förteckningar över de ärenden som kan behandlas vid sammanträdena tisdagen den 3, onsdagen den 4 och torsdagen den 5 juni. Motsvarande förteckning för fredagen den 6 juni kommer att utdelas senare i dag.

För att jag skall få en överblick över arbetssituationen under riksmötets slutskede vore jag mycket tacksam orn de ledamöter som avser att delta i de kommande debatterna ville anmäla sig på talarlistorna snarast möjligt.

4 S Föredrogs och hänvisades

Proposition

1985/86:176 till justitieutskottet

5 § Föredrogs men bordlades åter Kulturutskottets betänkande 1985/86:21 Utbildningsutskottets betänkanden 1985/86:27 och 37 Jordbruksutskottets betänkanden 1985/86:24 och 26

6 § Föredrogs

skatteutskottets betänkanden

1985/86:40 om inkomstskatten för åren 1987 och 1988 (prop. 1985/86:130)

samt 1985/86:43 om den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss

verksamhet i utlandet m.m. (prop. 1985/86:131).

Prot. 1985/86:158 Anf. 2 TALMANNEN:

2 juni 1986 Skatteutskottets betänkanden 40 och 43 kommer att debatteras i tur och

, , , / ,, ino-r ordning. Voteringarna äger rum i ett sammanhang efter avslutad debatt.
Inkomstskatten 1987 b b k b

och 1988

Först upptas alltså skatteutskottets betänkande 40 om inkomstskatten för åren 1987 och 1988.

Inkomstskatten 1987 och 1988

Anf. 3 BO LUNDGREN (m):

Herr talrnan! Sverige är det land i den fria världen där människorna ärmest beroende av politikers värderingar och av politiska beslut. Det innebär också att det svenska samhället har den fria världens hårdaste skattetryck. Ingen annanstans har sä stor del av medborgarnas inkomster socialiserats. Ingen annanstans har marknadsekonomin trängts undan så mycket som i Sverige. Detta är ett resultat av en långsiktig ideologisk strategi. Socialistisk politik innebär att kollektiva beslut sätts före individernas valfrihet. Från moderat utgångspunkt är denna situation givet\is oacceptabel.

Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige får för egen del förfoga över ungefär en tredjedel av vad han eller hon har arbetat ihop. Mer blir inte kvar sedan inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter betalats. Politiker i stat och kommun bestämmer över ungefär två tredjedelar a\ vår ekonomi, medan medborgarna själva kan bestämma över den resterande tredjedelen.

1 de sju största industriliinderna inom OECD är förhållandet det motsatta. De enskilda människorna kan själva disponera över nästan t\ ä tredjedelar av ekonomin.

Högskattesarnhället tvingar enskilda och organisationer till bidragsberoende. Högskattesarnhället griper in i och påverkar människors ekonomiska levnadsvillkor så att egna värderingarom boende, barnomsorg eller sjukvård får vika.

Frågan om skatteuttagets storlek är diirför en av de viktigaste frihetsfrågorna. Ett högt skattetryck leder till mindre valfrihet. Nettoinkomsten för den enskilde blir så liten att de flesta inte har råd att välja annat än den subventionerade offentliga verksamhet som politiker har valt åt dem. Det bidragsberoende sorn växt fram och det minskade utrymmet för enskilt sparande gör att många blir helt utlänmade åt den politiska sektorn. Särskilt hårt drabbas naturligtvis låg- och medelinkomsttagare.

Ett samhälles utvecklingsförmåga och dynamik är beroende av människornas möjligheter att ta initiativ och ansvar.

Det höga skattetrycket fär därför också långsiktiga ekonomiska konsekvenser för hushållen. Den nyfattigdom som gjort hundratusentals människor beroende av socialbidrag är en följd av våra höga skatter. Sverige är ett av de länder i västvärlden som har det högsta löneläget, men nettot efter skatt är bland västvärldens lägsta.

Den verksamhet som finansieras av skatteinkomster är ofta grundad på monopol och dessutom starkt subventionerad. Det leder många gånger till lägre effektivitet - ett sämre utnyttjande av våra gemensamma resurser, vilket vi alla förlorar på.

Inkomstskatten 1987 och 1988

Det höga skatteuttaget leder alltså till en låg tillväxttakt i ekonomin. Om vi Prot. 1985/86:158 i Sverige hade haft samma utveckling av bruttonationalprodukten sedan 1970 2 juni 1986 som genomsnittet för OECD-länderna, hade vi i år kunnat disponera inte mindre än 150 miljarder kronor mer. Det motsvarar drygt 18 000 kr. per medborgare. Det skulle ha inneburit att medborgarnas ekonomi hade stärkts väsentligt, samtidigt som finansministerns bekymmer med budgetunderskotten helt hade försvunnit.

Den sedan 1970 lägre tillväxttakten i förhållande till OECD-länderna motsvaras tidsmässigt av en mycket kraftig uppgång för skatteuttaget. Skattetrycket i Sverige var 1970, mätt som andel av BNP, 40 %. är blir skattetrycket drygt 50 %. För de flesta torde sambandet mellan det höga skatteuttaget och den låga tillväxten framstå klart.

Herr talman! Dagens debatt gäller framför allt inkomstskattens utformning de närmaste åren. Varje skatt, även inkomstskatt, leder, även vid ett relativt lågt uttag, till snedvridningar. De påverkar ekonomiska beslut. En hög beskattning av inkomster påverkar arbete, sparande och företagande negativt.

Särskilt verkningarna av det höga skatteuttaget för inkomstökningar är extrema.

Anta att en person som har 75 % marginalskatt behöver reparera sitt hus. Den som skall utföra arbetet har 50 % marginalskatt.

Den senare vill ha 2 000 kr. netto efter skatt i ersättning. För att kunna betala detta belopp måste småhusägaren tjäna ihop inte mindre än 31 400 kr.; hänsyn har naturligtvis tagits till såväl inkomstskatt som arbetsgivaravgifter.

Av hoptjänade 31 400 kr. går 29 400 kr. till stat och kommun, medan bara 2 (JOO kr. blir kvar sorn nettoersättning för arbetet.

Åven för en inkomsttagare med 50 % marginalskatt blir effekterna orimliga. I detta fall krävs att den som skall betala 2 000 kr. efter skatt måste göra en arbetsinsats som är värd 15 700 kr. Den offentliga andelen blir 13 700.

Dessa exempel visar klart varför vissa arbeten inte alls blir utförda, varför fritid är mer eftertraktad än arbete och varför många väljer att utföra ett arbete själva även om effektiviteten blir mycket lägre. Allt detta påverkar tillväxten negativt.

De höga marginalskatterna försvårar givetvis avtalsrörelserna. Löntagarna ställer krav med utgångspunkt i hur stor behållningen av en löneökning efter skatt blir. När skatten tar en stor andel av löneökningen blir självfallet bruttolönekraven mycket höga.

Dagens konflikter på arbetsmarknaden är till mycket stor del - kanske t.o.rn. uteslutande - orsakade av de höga marginalskatterna. Hade de moderata förslagen om sänkt skatt på inkomstökningar för alla heltidsarbe-tande genomförts, skulle löneökningsbehoven för attuppnå oförändrad eller något ökad köpkraft ha varit väsentligt lägre. Därmed hade sannolikt konflikterna kunnat undvikas. Genom vårt krav om ett fullständigt inflationsskydd av, skatteskalan hade dessutom arbetsmarknadens parter fått mera stabila förutsättningar för dessa och kommande förhandlingar.

Trots att finansministern i finansplanen skriver: "Skattepolitiken utformas

Prot. 1985/86:158 sä att den underlättar löneavtal på låg nominell nivå och stimulerar till arbete
Z JUm 1986 och sparande", är han tydligen inte medveten om vad sorn faktiskt behöver

Inkomstskatten 1987 °'''''

och 1988 Regeringen har föreslagit vissa justeringar av inkomstbeskattningen för

1987 och 1988. De är helt otillräckliga Marginalskatten sänks inte utom i ett

begränsat inkomstskikt. Den höjs i de allra lägsta skikten och i vissa andra

inkomstlägen. Det automatiskt verkande inflationsskyddet har avskaffats,

vilket leder till att skatteuttaget höjs till följd av inflationen.

Räknar man samman de skatteförslag som lagts fram i propositionerna 140 och 130- den ena om inkomstskatten, den andra om inkomstförstärkningar bl. a. i syfte att finansiera familjepolitiken - finner man att de förslagen leder till en total skatteskärpning pä 2 miljarder. Fortsatt socialdemokratisk högskattepolitik, alltså!

En del frågar sig hur det kommer sig att medborgarna inte har reagerat hårdare rnot det höga skattetrycket. Skatterevolten har emellertid redan inletts. Av ett välfärdssamhälle krävs inte att flertalet beslut skall fattas av politiker och att de flesta former av service skall erbjudas inom ramen för offentliga monopol. 1 ett välfärdssamhälle krävs att vi solidariskt bidrar till de uppgifter som måste lösas gemensamt. Tar den politiska sektorn i samhället på sig alltför många uppgifter, med ett högt skatteuttag som följd, urgröps människornas solidaritetskänsla. Det visar sig i den ökande acceptansen av mer eller mindre lagligt skatteundandragande. Som exempel kan nämnas att de allra flesta, uppenbarligen t. o.m. skattemyndigheterna, har accepterat förekomsten av s. k. svarta dagmammor.

För några månader sedan höjdes upprorsfanan också inom det socialdemokratiska partiets ram. Man ställde sig bakom det moderata kravet frän valrörelsen förra året: "Man ska kunna leva på sin lön". Som jag tidigare sagt är det inte lönerna som är för låga - de är bland de högsta i västvärlden - utan det är skatteuttaget som är så högt att nettot blir för litet.

Skall vi kunna behålla den för vårt välfärdssamhälle så viktiga känslan av solidaritet måste människorna känna att den offentliga verksamhet skatterna finansierar är nödvändig och inte bara ett utslag av politisk klåfingrighet.

Det är dä omöjligt att slå vakt om högskattesamhället. Det är då inte heller möjligt att föreslå så begränsade skattesänkningar att de inte omfattar flertalet inkomsttagare.

Herr talman! Skattetrycket bör sänkas planmässigt så att det om fem år uppgår till högst 45 % av vår bruttonationalprodukt. Sänkningarna skall i första hand inriktas pä de mest "skadliga" skatteformerna.

Marginalskatterna måste sänkas - också i vanliga inkomstlägen. Vårt mål är att på sikt avskaffa den statliga inkomstskatten för flertalet inkomsttagare, samtidigt som den högsta marginalskattesatsen blir 50 %.

En första etapp, som bör genomföras fram till 1989, är att flertalet heltidsarbetande skall få behålla 60 % av sina inkomstökningar efter skatt. Marginalskattetaket skall vara högst 70 %.

Inkomstskatteskalan måste inflationsskyddas så att inte skatten smyghöjs
vid ökande inflation. Därigenom underlättas också, som jag tidigare sagt,
avtalsrörelserna, eftersom arbetsmarknadens parter har förutsättningarna
" klara redan i förhand.

Inkomstskatten 1987 och 1988

Stora orättvisor har uppstått till följd av att inkomstbeskattningen' är Prot. 1985/86:158 utformad så att hänsyn inte tas till försörjningsbörda. Detta problem får inte 2 juni 1986 lösas genom en fortsatt rundgång med höjda bidrag och höjda skatter. Därmed skulle skattetrycket öka ytterligare. Vi moderater föreslår att ett grundavdrag på 15 000 kr. per barn införs vid den kommunala beskattningen, för att genom sänkt skatt ta hänsyn till skatteorättvisorna för barnfamiljerna.

Det är anmärkningsvärt att vi moderater står ensamma i vår kamp för ett

sänkt skattetryck och för sänkta marginalskatter även för vanligainkornstta-

, gare. Vi står också ensamma när det gäller synen på hur orättvisorna för

barnfamiljerna skall undanröjas. Alla andra partier förordar i första hand

bidragshöjningar som skall finansieras genom skärpta skatter.

Vi kommer emellertid inte att förtröttas i vår strävan att övertyga främst de andra icke-socialistiska partierna om vad som krävs av en frihelsskapande och tillväxtfrämjande skattepolitik. Genom lägre skatter öppnas möjligheter för enskilda människor att ta initiativ, satsa på företagande, spara och äga. Genom lägre skatter förs en större andel av ägandet över till enskilda människor. Det är viktigt för nyföretagandet och för tillväxten i ekonomin.

Lägre skatter medför ett ökat arbetsutbud. Dagens "kilar" mellan värdet av produktionen och ersättningen för arbetsinsatser gör att det i praktiken blir näst intill omöjligt att utveckla nya arbetstillfällen inom områden sorn är av stor betydelse för den framtida sysselsättningen, främst tjänstesektorn.

Lägre skatter motverkar svåra sociala problem, sorn exempelvis den nyfattigdom som hargjort hundratusentals människor beroende av socialbidrag. Genom ökad tillväxt och genom rätt att disponera en större del av sina arbetsersättningar skall de flesta kunna leva på sin lön.

' Herr talman! Jag har tidigare tagit upp den grundläggande frågeställningen när det gäller stödet till familjerna och de problem som föranleds av att rnan vid skatteuttaget inte tar hänsyn till försörjningsbördan. Vi föreslår därför ett grundavdrag för barn. ett grundavdrag som för dem som har många barn och för stort avdrag eller för liten inkomst övergår i en negativ skatt - det kommer att vara lika för alla.

Vi föreslår också, för att skapa rättvisa i fräga om val av barntillsyn, införande av en rätt till avdrag för barntillsynskostnader. Den enda tidigare ingrediensen i vårt skattesystem som kunde anses vara en form av rätt till avdrag för barntillsynskostnader - de kostnader som uppenbart alltid är nödvändiga för att två makar skall kunna förvärvsarbeta-var förvärvsavdraget, som slopades för något är sedan. En rätt till avdrag för barntillsynskostnader bör införas efter en snabb utredning. Det är också vad vi föreslår i en reservation till skatteutskottets betänkande.

Den s. k. nyfattigdornens problem löses i första hand genom att vi fär en ekonomisk tillväxt. Ökningstakten i de gemensamma resurserna är det enda som kan garantera välfärden och undanröjandet av ekonomiska orättvisor. I avvaktan på att det sker måste vi vidta fler åtgärder än att bara införa ett grundavdrag för barn i syfte att stötta barnfamiljerna.

Vi bör också höja de avdrag för underhållsbidrag som i dag uppgår till 3 000 kr. - och som har varit oförändrade i ungefär tio år- till 5 000 kr., för att i någon mån hjälpa de underhållsskyldiga som har en stor ekonomisk börda.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986 :

Inkomstskatten 1987 och 1988

Reglerna för existensminimum bör ändras, så att man genom ett enkelt jämkningsförfarande - även orn ens problem i första hand beror på låg inkomst - skall kunna få existensminiminedsättning av skatteuttaget. På det viset blir fler delaktiga av skattesänkningar. De får nedsatt skatt i stället för att först betala skatt och därefter behöva erhålla socialbidrag.

Genom den skattereform som beslöts av socialdemokraterna och mittenpartierna begränsades underskottsavdragens skattemässiga värde. Detta skapade många problem, för både enskilda och företag. Företagen drabbades främst genom att nyföretagandet bestraffades, i den mån det var fråga om uppbyggnad av ny verksamhet. De enskilda drabbades genom ökade kostnader och genom att det reala värdet på exempelvis småhus minskade.

Underskottsavdragsbegränsningen strider mot skattemässigt sunda principer. I dag kan man på vissa inkomster få betala skatt på uppemot 80 % eller mer. Å andra sidan ger vissa kostnader, vissa underskott, inte ett skattemässigt värde på mer än 50 %.

Regeringen föreslår nu, och riksdagsmajoriteten kommer uppenbarligen att så besluta, att man skall ta bort den tidigare rätten att kvitta underskott av småhus mot ränteinkomster. Därmed blir asymmetrin i underskottsavdrags-begränsningen ännu klarare. Vi kan tänka oss en villaägare rned 75 % marginalskatt vars ränteutgifter för småhuset å ena sidan får dras av till ett värde av 50 % men vars ränteinkomster å andra sidan skall beskattas till 75 %. Det framstår fullkomligt klart att detta naturligtvis inte bör få förekomma.

1 första hand bör underskottsavdragsbegränsningen avskaffas. Det bästa sättet att komma till rätta med den okänslighet för räntor som tidigare har funnits och som möjligen i viss mån skulle kunna finnas kvar är att sänka marginalskatten. Genom att sänka skattesatserna uppnår man samma syfte på ett symmetriskt sätt.

Inte heller bör som alternativ, om underskottsavdragsbegränsningen skulle bibehållas, den kvittningsmöjlighet som i dag finns begränsas eller tas bort.

Det är också orimligt att fortsätta med räntetillägg för s. k. ränteförmånliga lån. Regeringen föreslår att räntetilläggen för bl. a. bil och bostadsbyggnad i jordbruk skall tas bort. Krånglet kvarstår emellertid genom att räntetilläggen för förmånliga lån skall bibehållas. Detta ger skatteinkomster på mindre än 10 miljoner, samtidigt som krånglet är ganska stort. Även riksskatteverket vill gärna att detta avskaffas. Det vore alltså lämpligt att ta bort alla räntetillägg ifall man vill bibehålla underskottsavdragsbegränsning-en, men i första hand bör självfallet denna slopas.

Regeringens inkomstskatteproposition innehöll en del obehagliga överraskningar för pensionärerna. Regeringen genomförde vissa skattesänkningar i och med att kommunerna fick ett höjt grundavdrag och höjde skattesatsen i den statliga inkomstskatten i botten samtidigt som man föreslog förändrade regler för avtrappningen av det extra avdraget för pensionärer, vilket ledde till att marginaleffekterna blev mycket besvärande för pensionärerna. Dessutom skärptes skatten med upp till ett par tusen kronor för pensionärer i normala inkomstlägen. Detta var oacceptabelt för oss rhoderater, och vi yrkade avslag på förslaget. Det gjorde också de andra

icke-socialistiska partierna. Såvitt jag kan förstå får vi stöd också av vpk på den här punkten. Det är att hoppas att finansministern tänker till under sommaren så att det förslag riksdagen kommer att begära blir så utformat att pensionärerna inte får kraftiga marginaleffekter och skärpt inkomstskatt.

Slutligen, herr talman, har även en del andra frågor behandlats i betänkandet. Jag skall inte beröra dem alla. En del är detaljfrågor, som är nog så viktiga, men de framgår av utskottets skrivning och av reservationstexten. Jag vill dock ta upp en av frågorna, nämligen frågan om förmögenhetsskatten.

Förmögenhetsskatten skärptes ju från den 1 januari 1983, efter det att den socialdemokratiska regeringen tillträtt. Den skärpningen har lett till kostnadsökningar och problem för i första hand enskilda företag. Förmögenhetsskatten bör därför förändras så att man i ett första skede återgår till de skalor som gällde före den 1 januari 1983. Den bör sedan reformeras så att ett större skattefritt grundbelopp införs och sä att man uppnår en förändring av skattesatserna i riktning mot ett proportionellt uttag.

1 avvaktan pä dessa förändringar bör samtaxeringen av förmögenheter helt avskaffas. Mest upprörande är egentligen sambeskattningen av fosterbarns och fosterföräldrars förmögenhet. Fosterbarns resp. fosterföräldrars förmögenheter har ju inte något direkt samband med varandra, men skatteförmågan anses trots detta i sådana fall vara större, vilket naturligtvis är helt felaktigt.

Inte heller rned tanke på att makar nu helt säras i inkomstbeskattningshänseende är det rimligt att ha en fortsatt sambeskattning av förmögenheter. Det innebär att sammanboende makar missgynnas medan ensamstående gynnas. Inte heller sambeskattningen mellan makar och barn finns det någon anledning att bibehålla.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till samtliga de reservationer för vilka moderata ledamöter står antecknade.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkotnstskatten 1987 och 1988

Anf. 4 KJELL JOHANSSON (fp):

Herr talman! Många tecken tyder på att en bred majoritet av svenska folket ställer sig bakom tanken att genom beskattning finansiera och säkerställa centrala välfärdsmål och gemensamma nyttigheter. Detta torde gälla trots att uppfattningarna växlar både om arten och om graden av dessa gemensamma samhälleliga åtaganden.

Trots denna enighet om skatteuttaget tillhör vårt skattesystem något av det mest utskällda här på jorden. Det är förvisso inte det gamla talesättet, att den man älskar den agar man, som ligger bakom detta. Förklaringen torde i stället ligga däri att statsmakten vid utformningen av skattesystemet uppställt delvis motstridiga villkor för detsamma. Insikten har väl så sakteliga vaknat om att så är fallet. Det torde stå klart att man t. ex. inte på en gång kan tillfredsställa både kravet på millimeterrättvisa och kravet på enkelhet, likaså att kravet att skattesystemet skall stimulera till arbete och företagsamhet står i konflikt med att samma system skall ha en fördelningsprofil och verka utjämnande mellan låg- och höginkomsttagare.

På senare tid har dock effektivitetskravet kommit mera i förgrunden. Praktiskt taget alla skatteexperter har t. ex. påvisat marginalskatternas

Prot, 198.5/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

skadliga inverkan i effektivitetshänseende. Från ord till handling har det varit längre. 1982 års uppgörelse om marginalskatterna var ju ett försök att oavsett politiska växlingar vid makten åstadkomma en bestående förändring och rnildring av marginalskatten. Tyvärr hade inte socialdemokraterna kraften och viljan att slå vakt om uppnådda mål utan försämrade på avgörande punkter uppgörelsen. Samarbetet om skatterna knäcktes därmed, och därefter har finansministerns insatser på området huvudsakligen inskränkt sig till att i ord och tal utanför regerings- och riksdagsarbetet påvisa marginalskatternas skadliga inverkan.

Genom det förslag som vi i dag debatterar uppnås i stort sett målet för 1982 års skattereform med tre års eftersläpning. Förslaget innebär grovt sett att 2,5 miljarder sprids ut i skattesänkningar till alla inkomsttagare, så att dessa var och en genomsnittligt får ca 400 kr, i skattelättnader pä två år. Genom teknikaliteter blir resultatet för vissa långt sämre - t. o. m. skattehöjning kan bli fallet för vissa pensionärer. En del får också mera än 400 kr., främst de med högre inkomster.

Kortsiktigt kan det naturligvis glädja en del att få en skattesänkning pä 400 kr. Det räcker ju i stort sett till att betala en tredjedel av fastighetsskatten för en normal villaägare, och det är ju alltid något. Någon avgörande inverkan på tillväxten i ekonomin kan nog knappast någon hävda att denna skatteåtgärd får: Våra idrottsstjärnor kommer även hädanefter att bosätta sig och skatta för sina höga inkomster i utlandet. Vi kommer också att fä ha kvar speciella skatteregler med förmåner för utländska forskare och experter för att över huvud tagetfå hit dem. Våra egna begåvningar kommer även i fortsättningen att i en onödig utsträckning söka sin lycka i utlandet.

I folkpartiets förslag har vi valt att gå från ord till handling, att inte bara tala om marginalskatternas skadliga inverkan utan att också göra någonting åt dem.' Vi väntar oss inte något beröm för detta. Tvärtom är vi nog ganska inställda på att den kritik som redan riktats emot oss kommer att fortsätta. Det är enklare att inkassera billiga debattpoäng än att fatta besvärliga beslut. Men vi tar denna kritik med ganska stort lugn. Vi gör det därför att vi känner betydelsen av ett tillväxtfrämjande skattesystem och vilka möjligheter som detta skapar. Bo Lundgren nämnde en del siffror om tillväxten skulle ha varit densamma som i OECD-länderna i genomsnitt, och jag skall inte upprepa detta. Vi har inte utformat vårt förslag därför att vi anser att de som har de högsta inkomsterna är de som har störst behov av skattesänkningar.

Nej, det handlar om tillväxten. Några hundralappar om året i skattesänkning i all ära, men en tillväxt på ungefår 3,5 % årligen innebär ju rent teoretiskt att resurserna fördubblas på 20 år. Jag vill självfallet inte påstå att man automatiskt uppnår denna tillväxt med vårt system. Jag vill däremot påstå att om man följer folkpartiets modell kommer rnan att få ett mer tillväxtfrämjande system. Det krävs inte någon större fantasi för att se de möjligheter till en välståndsökning för alla som detta skapar. Och det är den vi är intresserade av. När man talarom en real tillväxt på den nivå sorn gäller för OECD-länderna i genomsnitt, så handlar det faktiskt om tusenlappar i välståndsökning för den enskilde - inte om hundralappar. Möjligheterna genom ökad tillväxt handlar således inte om några småpengar. Vi vill ta till vara de möjligheterna nu, omedelbart. Därförser vårt förslag ut som det gör.

Inkomstskatten 1987 och 1988

Men rnarginalskatteproblemet handlar också om en ideologisk sida av PrOt. 1985/86:158 saken. Bo Lundgren var inne på den. Helt klart finns det en konflikt mellan 2 juni 1986 höjd reallön och offentlig verksamhet. Höga marginalskatter ökar denna konflikt. De löneökningar som parterna kommer överens om vid förhandlingsbordet rnarginalbeskattas ju. De beskattas alltså inte med den genomsnittliga skattesats som gäller för resp. inkomster. Till detta skall läggas att även de sociala avgifterna ökar oproportionerligt mycket i förhållande till vad löntagarna får kvar i plånboken vid löneökningar.

Flera effekter uppstår genom detta. En del är relativt svåranalyserade, och det skulle föra för långt att ta upp ett resonemang om detta här.

En effekt vill jag dock nämna - jag var nyss inne på den saken -, nämligen att den offentliga sektorns andel av den totala ekonomin ökar vid hög marginalbeskattning av löneökningar.

Om vi exempelvis ser tillbaka på de mycket kraftiga löneökningar som skedde 1974, 1975 och 1976, finner vi att dessa inte bara skapade en kostnadskris som innebar att svensk industri slogs ut på världsmarknaden, utan de medförde också att den offentliga sektorn expanderade kraftigt. Det var givetvis våldsamt olyckligt, eftersom det skedde synkront med den kostnadskris sorn drabbade företagen. Denna expansion inkräktade givetvis på utrymmet för privatkonsumtionen, vilket är en av förklaringarna till att reallönerna försämrades under motsvarande tid.

Jag gör då den stilla reflexionen att vi borde ha lärt av läxan vid det här laget. Den var nämligen ganska dyrköpt - i varje fall alltför dyrköpt för att vi skall fortsätta i samma hjulspår som tidigare och göra om misstagen.

Herr talman! Bortsett från om vi i folkpartiet, som jag tidigare har sagt, fäster större vikt vid att vi kan öka tillväxten än att vi får några hundralappar i skattesänkning, tycker jag kanske att de siffror som har figurerat i pressen tarvar en kommentar.

Det säger sig självt att det är svårt att i ett så här detaljrikt system - som har alla möjliga skatteregler för olika kategorier av inkomsttagare - ge en fullständig och rättvisande bild av de olika partiernas förslag. Jag vill därför gärna påpeka att folkpartiets förslag faktiskt inte innebär att någon inkomsttagare får höjd skatt i förhållande till vad som utgår för i år. Man kan lätt få det intrycket när minustecken används på det sätt som har skett i de publicerade tabellerna. Tvärtom sänks skatten i kronor räknat genom det fullständiga inflationsskyddet.

Vidare har moderaterna låtit utredningstjänsten undersöka hur de olika partiernas förslag slår. Jag vill i detta sammanhang göra några kommentarer. Man har börjat rned att räkna in ett sänkt grundavdrag- man vänder sig alltså till oss i folkpartiet. Det innebär en skatteökning på i stort sett 1,5 miljarder som faktiskt är avsedd för att finansiera ett familjestöd. Detta gäller inte något annat parti. Som förslaget ser ut drabbar det exklusivt folkpartiet.

Moderaterna har också valt att lämna schablonavdraget utanför beräk
ningarna, vilket för övrigt även regeringen gör. På det sättet kommer det inte
fram att det moderata förslaget innebär en försämring för mänga löntagare
sorn har inkomster från 20 000 kr. och uppåt och som har avdrag som inte
uppgår till schablonbeloppet. Det kan röra sig om en försämring med
450-500 kr. för en genomsnittlig industriarbetare. Ett stort antal-löntagare 11

Prot. 1985/86:158 får sådana här försämringar till följd av den sänkning av grundavdraget som

2juni 1986 moderaterna, och för övrigt i ännu högre grad centerpartiet, vill ha.

~~, ', rrri Sannollkt drabbas de flesta av dem som har inkomster överstigande 20 000

Inkomstskatten 1987 . ,

och 1988

Närdet gäller skatteskalan har regeringen gjort de skikt inom vilka samma

skattesats gäller betydligt bredare öch färre. Det kan finnas skäl att nämna att

även vi i folkpartiet har tänkt oss en sådan lösning. Det framgår av vår

motion. Vår uppfattning skiljer sig således inte från regeringens på denna

punkt.

Däremot måste jag ställa mig frågande inför den enhetliga basenheten och grundavdraget. Tänker regeringen även i fortsättningen bibehålla denna beloppsmässiga följsamhet eller är det nu presenterade förslaget en bekräftelse pä att regeringen, om regeringen får sitta kvar efter 1988 års val, tänker överge långsiktigheten och förutsebarheten i skattepolitiken?

Det skulle vara mycket intressant att få ett svar på den frågan. Ni måste väl ha någon långsiktig strategi på detta område. I så fall skulle det också vara intressant att få reda på hur den ser ut.

Härmed kommer jag osökt, herr talman, in på frågan orn inflationsskyddet i skatteskalorna. Utskottsmajoriteten uttalar sig ju ganska negativt om inflationsskyddet för skatteskalorna. Samtidigt vill man gärna framhålla att regeringsförslaget för 1987 och 1988 innebär en kompensation som väl överträffar inflationen förde båda åren. Allt tyder på att så blir fallet-annars vore det närmast en katastrof.

Till bilden hör dock att socialdemokraterna endast till hälften har kompenserat inflationen under åren 1983-1985. För innevarande år finns inget inflationsskydd alls. Inflationen har alltså fått härja ganska hårt i skatteskalorna under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden. Den ryckighet som regeringen har demonstrerat i skattepolitiken, med lappverk som skatterabatt och avdragsrätt för fackföreningsavgifter i syfte att möjliggöra för arbetsmarknadens parter att träffa avtal, är enligt folkpartiets mening inte acceptabel. En bättre förutsebarhet måste skapas i skattepolitiken, och skatteskalorna bör därför inflationsskyddas.

Herr talman! Som framgår av reservation 5 innebär folkpartiets förslag att marginalskatten sänks till 50 % för inkomster upp till 200 000 kr. Marginalskattetaket sänks också till 70 %. Under kommande mandatperioder bör marginalskatterna sänkas till 40 % för flertalet heltidsarbetande och marginalskattetaket sänkas till 60 %. Ett sådant långsiktigt program bör genomföras stegvis under flera år, så att arbetsmarknadens parter kan ta vederbörlig hänsyn till skattesänkningarna i avtalen.

Jag vill kommentera några av reservationerna. Som framgår av reservation 10 har riksskatteverket föreslagit att systemet med räntetillägg slopas helt. Frän folkpartiets sida anser vi att riksdagen borde ha följt riksskatteverkets rekommendation.

I folkpartiets partimotion med anledning av proposition 130 tar vi upp

frågan om en sammanslagning av förvärvskällorna kapital, schablontaxerad

annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet. Mycket tyder på att

kapitalbeskattningen sammantaget leder till inkomstbortfall i stället för

12 tillskott för staten. Kapitalbeskattningen missgynnar även sparande och

Inkomstskutten 1987 och 1988

stimulerar till konsumtion med lånade medel. De uppgifter som under senare Prot. 1985/86:158 tid kommit fram om den erlagda skattens del vid olika inkomster tyder också 2 juni 1986 på att kapitalbeskattningen har en regressiv karaktär, dvs. att den gynnar personer med högre inkomster och missgynnar dem rned lägre.

Trots att utskottsmajoriteten har uttalat sig positivt om vårt förslag menar vi att ett tillkännagivande till regeringen hade varit på sin plats.

Under den borgerliga regeringsperioden genomfördes betydarrde förbättringar för pensionärer, främst för dem som saknade ATP eller hade låg sådan. Pensionstillskott infördes, och pensioner bestående av endast folkpension och pensionstillskott gjordes skattefria. För att undvika orimliga marginaleffekter för pensioner därutöver infördes en avtrappning genom ett extra avdrag.

Sedan socialdemokraterna återkommit i regeringsställning har pensionärerna kommit på undantag. Regeringen har med en viss systematik missgynnat pensionärerna genom avdragsrätt för fackföreningsavgift, skatterabatter till löntagare och en villaskatt som slår hårt mot pensionärskollektivet.

Genom det föreliggande skatteförslaget har frågan om utformningen av det extra avdraget kommit i förgrunden. Anledningen är att vissa ATP-pensionärer med måttliga pensioner får en skatteskärpning genom regeringsförslaget till extra avdrag. Folkpartiet kan inte acceptera denna fortgående försämring för pensionärerna. Vi kräver därför att regeringen återkommer till höstsessionen med ett nytt förslag som undanröjer dessa försämringar.

Herr talman! Den taletid som jag hade anmält mig för har nu gått, och jag skall därför i någon mån återkomma till ytterligare reservationer i mina repliker.

Jag yrkar bifall till samtliga de reservationer i betänkandet där mitt namn finns med.

Anf. 5 BO LUNDGREN (m) replik;

Herr talman! Jag håller helt och hållet med Kjell Johansson om att det viktiga kanske inte är att sänka skatten för den ene eller andre med ett par tre hundra kronor, utan det viktiga är att utforma skattepolitiken så att den leder till ökad tillväxt. Det gynnar alla, främst dem med lägre inkomster och medelinkomster.

Den utredning sorn jag begärde av riksdagens utredningstjänst i samband med utskottets behandling av skatteförslagen föranleddes främst av att utskottet presenterades ett material, som alla ledamöter känner till, från regeringskansliet - ett material som i alla jämförelser utgick från det för regeringen mest förmånliga. I förslaget antogs i princip att alla inkomsttagare kunde dra full nytta av höjningen av schablonavdraget.

Orn det är någonting- och där är Kjell Johansson och jag i princip överens, om man ser till den debatt som vi hade för några månader sedan - sorn är orättvist är det schablonavdrag för kostnader.

Ett schablonavdrag gynnar den som inga kostnader har, den som alltså har hög skattebetalningsförmåga, och missgynnar den som har låg skattebetalningsförmåga, dvs. den som redan har kostnader och alltså inte får nytta av schablonavdraget. Det är omöjligt för en individ att säga hur schablonavdraget faktiskt kommer att slå vare sig det gäller ett visst år eller för flera år. När

Prot. 1985/86:158 regeringen helt och hållet tillgodoräknar sig detta till bästa möjliga resultat är
2 juni 1986 det självklart att det krävs utredningar som rensar bort de individrelaterade

Inkotnstskatten 1987 och 1988

förändringarna och tar itu med de generella förändringarna. Förhoppningsvis kan en ändring komma till stånd för framtiden. Folkpartiet föreslår uppenbarligen att grundavdraget skall minskas för att finansiera bl. a. en barnbidragshöjning. Då får man som konsekvens dessa siffror. Men det är en konsekvens av utredningen som sådan och inte av moderata förslag.

Anf. 6 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Qm det som Bo Lundgren sade orn tillväxt är vi helt överens. Jag tycker helt kort att det vore bra orn vi också kunde komma överens orn att vara försiktiga med att presentera tabeller som bygger på för vissa partier helt orättvisa grunder.

Anf. 7 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Jag håller helt med Kjell Johansson. Det var därför jag beställde denna utredning av utredningstjänsten. Vi kan ju inte acceptera den av regeringskansliet med felaktiga förutsättningar utförda utredningen.

Anf. 8 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Det ärbara att beklaga att de förutsättningar sorn moderaterna självfallet gav utredningstjänsten dä det gällde att räkna på detta förslag inte blev stort mycket bättre de heller.

Anf. 9 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! I skatteutskottets betänkande nr 40 behandlas inkomstskatten för åren 1987 och 1988.

Centern framlade redan under allmänna motionstiden i januari, i en partimotion, sitt förslag om hur den statliga inkomstskatten skulle tas ut under år 1987, Vi ansåg redan då att det var nödvändigt att partierna redovisade sin syn på den framtida skattepolitiken; inte minst för att arbetsmarknadens parter inför avtalsförhandlingarna skulle veta partiernas syn på skattepolitiken.

I centerns partimotion ställdes krav på en höjning av grundavdraget vid den kommunala beskattningen från nuvarande 7 500 kr. till 9 000 kr. Detta krav accepterades av socialdemokraterna i den proposition som framlades i mars månad, och detta hälsar vi med tillfredsställelse. Centern ställde också kravet att skatteskalan skulle indexregleras och att justering av skatteskalan skulle ske efter indexförändring redan inför inkomståret 1987. Vidare ställdes kravet att "brytpunkten" skulle bygga på 18 basenheter, vilket medför att brytpunkten från 1987 skulle komma att ligga vid en inkomst på 145 000 kr,

I nämnda partimotion frän centern föreslogs också en större satsning på den kommunala skatteutjämningen. Kommunalskatten är för de allra flesta inkomsttagare den största direkta skatten. Först vid inkomster överstigande 300 000 kr. är statsskatten störst. Trots att regeringen utlovat en proposition om den kommunala skatteutjämningen, vilken tyvärr aldrig korn, reserverade centern 1 miljard för år 1987 i ytterligare anslag till den kommunala skatteutjämningen.

Centerns skatteförslag syftade i första hand till att uppnå den målsättning sorn utgjorde grunden för 1982 års skattebeslut, nämligen att 90 % av inkomsttagarna inte skall ha en högre nrarginalskatt än 50 ,%. att inflationen inte får skärpa skatteuttaget, att skatteutjärnningen förbättras och att orimliga marginaleffekter på grund av bristande samordning mellan bidrag och skatter förhindras.

Sorn jag redan sagt är det med tillfredsställelse vi kan konstatera att socialdemokraterna i viss utsträckning har följt centerns linje, men vi hade önskat att ni tagit ett litet längre steg. Också socialdemokraterna borde känna ansvaret att snarast förverkliga vad som utlovades i riksdagsbeslutet 1982.

Regeringsförslaget innebär ett halvt steg för att nå detta mål 1987. Genom bl. a. omläggning av basenheten kommer enligt socialdemokraternas förslag brytpunkten 1987 att ligga vid 135 000 kr., enligt centerns förslag vid 145 000 kr. Men fortfarande vägrar socialdemokraterna att knyta skatteskalan till ett index, med den osäkerhet sorn detta innebär.

På den kommunala beskattningens område accepterar socialdemokraterna centerförslaget att höja grundavdraget till 9 000 kr., och detta är bra. Men centerförslaget innebär att alla inkomsttagare får en skattesänkning överensstämmande rned det belopp som motsvarar effekten av det höjda grundavdraget, 450 kr. för alla. Regeringens förslag har inte denna innebörd, utan regeringen tar tillbaka en del av detta genom bl. a. införandet av en s-k. grundskatt pä 100 kr. för alla som har att betala statlig inkomstskatt och vidare genom att öka skatteuttaget i de lägsta inkomstskikten. Detta är en åtgärd som centern inte kan acceptera.

För 1988 föreslär regeringen en ytterligare höjning av grundavdraget vid den kommunala beskattningen, men kompletterar detta med en ytterligare skärpning av skatteuttaget i det lägsta inkomstskiktet.

Centern har angivit riktlinjer för skattepolitiken efter 1987, utan att precisera detaljutformningen. Vi har klart angett att skatteskalan skall indexregleras, och enbart med denna utgångspunkt beräknar vi att brytpunkten 1988 kommer att ligga på nivån 151 000 kr. Centern accepterar förslaget att grundavdraget 1988 fastställs till 10 000 kr. men anser atteffekten av detta skall, oavkortat, innebära en sänkning av kommunalskatten med 450 kr. för 1987 och med ytterligare 300 kr. för 1988. Socialdemokraterna tar tillbaka det mesta av denna effekt, framför allt för inkomsttagare.i.inkomstgruppen 60 0t)0-70 000 kr. Detta är enligt centerns uppfattning ett helt oacceptabelt resultat.

Centern har i ett särskilt yttrande ytterligare utvecklat sin syn på den framtida skattepolitiken. Som jag redan tidigare har sagt accepterar centern en höjning av grundavdraget till 10 000 kr. Vi ser det vidare som angeläget att indexreglering förhindrar att inflationen skärper skatteuttaget. En fortsatt sänkning av marginalskatten är både angelägen och nödvändig men måste kombineras med särskilda insatser för att stärka skattepolitikens fördelningspolitiska profil. Detta gäller så väl skatteuttaget för låginkomsttagare som rättvisa skatter mellan olika kommuner.

Skattepolitiken skall främja arbete och sparande och stimulera till ökade investeringar. I ett nära perspektiv rnäste detta ske genom att beskattningen

Prot-, 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

av sparkapital begränsas och skatten på arbete mildras. En möjlighet här som centern angivit är att sänka arbetsgivaravgifterna rned 5 procentenheter för de 15 första anställda eller motsvarande lönesumma i företag upp till 1,5 milj. kr.

Det är en ganska speciell debatt om skattepolitiken sorn vi för i dag i riksdagen. Alla partier står fast vid sina i motioner framlagda förslag, och dettaberor i viss mån på att vi har utgått från olika utgångspunkter, med bl. a. olika nivåer för basenheten. Det är svårare än tidigare att göra exakta jämförelser mellan förslagen, och därigenom är det också större svårigheter att göra en exakt bedömning av de olika förslagen. Det har vi redan hört i dag, och det har naturligtvis medfört att det blivit svårare att resonera sig samman.

Centern ser rned tillfredsställelse att socialdemokraterna för 1988 accepterar centerns förslag med en brytpunkt vid ca 150 000 kr., men centern kan inte acceptera att låg- och medelinkomsttagare får så liten del av skattesänkningen som regeringen föreslår.

Propositionen innehåller även på en del andra punkter ett tillgodoseende av centerkrav. Således slopas sambeskattningen av B-inkomster och räntetillläggen såvitt avser bostad på jordbruksfastighet samt såvitt avser bil i näringsverksamhet som används privat, och den högsta marginalskatten sänks till 75 %.

Även pä ett par andra områden tillgodoses kraven i centermotioner, bl. a. beträffande "starta-eget-bidrag".

Men även orn jag på vissa områden kan konstatera ett tillgodoseende av centerkrav, så finns det i åtskilliga hänseenden en klart markerad åsiktsskillnad, vilket främst framgår av de reservationer sorn centern står bakom,

I reservation 6 redovisar centern sitt förslag till skatteregler för år 1987, vilket också - om inte annat förslag framläggs - gäller för 1988 och dä liksom för 1987 även i fråga om indexuppräkningen.

Jag har redan redogjort för vad vårt förslag innebär och skall därför inte vidare gå in på denna reservation.

Jag skall bara beröra en sak ytterligare när det gäller inkomstskatteförslaget.

Centern har liksom förra året motionerat om en ändring av schablonavdraget. Socialdemokraterna införde ju förra året ett schablonavdrag på 3 000 kr. vid inkomst av tjänst. Detta avdrag är orättvist - det kan inte utnyttjas av pensionärer och företagare, och det kan endast delvis utnyttjas av låginkomsttagare. När Kjell Johansson säger att schablonavdraget har stor betydelse för personer med en inkomst över 20 000 kr. måste han ha förbisett att det finns en glidande skala mellan 20 000 kr. och 80 000 kr. Vid närmare beaktande framgår det att först när inkomsten kommer i närheten av det sistnämnda beloppet får avdraget den omfattning som man vill ge sken av att det har redan vid lägre inkomster.

För den som inte har några utgifter för inkomstens förvärvande ger schablonavdraget ett värdefullt skattefritt tillskott, men för den som har resekostnader och andra kostnader för inkomstens förvärvande överstigande 3 000 kr. ger avdraget ingenting alls. Systemet är ett klart inslag i socialdemokraternas strävan att koncentrera befolkningen till de stora tätorterna och ett

slag i ansiktet på pendlare - ja, på alla som har valt att bo utanför tätorterna, PrOt. 1985/86:158

Med hänsyn till den beskattning vi har i vårt land har vi inte kunnat acceptera 2 juni 1986

ett så slumpartat avdrag. 1 vissa kretsar vill man ju ge sken av att ~~ ' ~~

, , , j .1 ,, . • . .o ..,, r o ,, r- Inkomstskatten 1987

schablonavdraget kan utnyttjas av alla, och jag måste da ställa frågan: Varför

föreslår man inte i stället införande av ett höjt grundavdrag som gäller för

alla? I själva verket är det långt ifrån alla -jag vågar säga inte ens hälften -

som kan utnyttja schablonavdraget fullt ut. Dä skall man inte hävda att

avdraget är så värdefullt. Vad som är mest angeläget är att undanröja den

direkta orättvisa som uppkommer beroende på var man bor och var man

arbetar.

I reservation 12 berörs regeringens förslag att slopa kvittning av villaunderskott mot kapitalinkomst. Kvittningen av villaunderskott mot kapitalinkomst ingick som en del i skatteuppgörelsen, och det finns inte någon anledning att nu bryta rnot denna. Regeringen motiverar som vanligt sitt ställningstagande rned att man vill genomföra en förenkling. Men målsättningen måste också vara rättvisa och respekt för vad som har sagts. Ryckigheten minskar förtroendet för politikernas ställningstagande.

I reservation 13 behandlas utformningen av folkpensionärernas extra avdrag. Genom regeringens förslag om ett ändrat grundavdrag och en annan basenhet sorn grund för skatteskalan har förutsättningarna för nuvarande regler förändrats. Frågan har diskuterats mycket i utskottet, och många förslag har presenterats. I vår reservation föreslår vi att regeringen skall komma med ett nytt förslag i höst, ett förslag sorn är anpassat till de regler vi beslutar i dag och som är så avvägt att det ger berörda pensionärer en rimlig standardförbättring. Förslaget bör framläggas i så god tid att reglerna kan tillämpas för inkomståret 1987.

I reservation 15 berörs frågan om samtaxering av föräldrars och barns förmögenhet, en fråga som ofta diskuterats i riksdagen. Allra mest upprörande är sambeskattningen av fosterföräldrars och fosterbarns förmögenhet. Här råder nämligen den pricipiella skillnaden att fosterföräldrar inte som andra föräldrar fär disponera över barnets förmögenhet.

I reservation 20 behandlas vissa avsnitt av centerns familjepolitik. Enligt centerns uppfattning bör stödet till barnfamiljerna ges i form av bl. a. en beskattad vårdnadsersättning som skall utgå med 24 000 kr. per år och i en första etapp omfatta alla familjer med barn under tre år. Ett sådant barnfamiljsstöd kombinerat med de förbättringar i övrigt för barnfamiljerna som föreslås av centern anser vi vara förenat rned uppenbara fördelar. En beskattad vårdnadsersättning ger föräldrarna möjlighet att med bibehållet socialt skydd korta ned sin arbetstid för barnens skull. Den ger också ökad valfrihet och skapar jämställdhet mellan rnan och kvinna.

Vi anser att man med detta ger barnfamiljerna ett väsentligt bättre och mera rättvist stöd än det som blir fallet med avdrag i beskattningen.

I denna reservation föreslår vi också att den skattereduktion som alltsedan början av 1970-talet utgått med 1 800 kr. till familjer med barn under 18 år i en första etapp skall höjas till 4 000 kr. Detta skulle innebära en välförtjänt förbättring för alla barnfamiljer med endast en inkomsttagare.

I reservation 24 yrkar vi att 6 000 kr. per barn av den ersättning som
utbetalas till privat dagmamma skall räknas som kostnadsersättning och 17

2 Riksdagens protokoll 1985/86:158-159

Prot. 1985/86:158 således undantas från sociala avgifter och skatt. Det är ett rimligt krav för den

2juni 1986 enskilde, och det är en åtgärd som skulle påverka barnomsorgen positivt.

, , , ,„„ I reservation 25 tas en gammal fråga upp, nämligen likabehandling ur

Inkomstskatten 1987 " c r\

och 1988

skattesynpunkt när det gäller stipendier vid ledighet för studier rned

bibehållen lön. Det är ett obehagligt inslag i vårt skattesystern sorn

socialdemokraterna har infört under senare år, när man inte längre ställer

likabehandlingen i främsta rummet. Vi såg förra året tydliga exempel på hur

socialdemokraterna avviker från linjen - vilken jag anser det självklart att

rnan skall stå fast vid - att alla skall behandlas lika. Socialdemokraternas

beslut förra året orn en skattelättnad pä 600 kr. för löntagare men inte för

pensionärer eller företagare är ett av de mest utmanande exemplen på

socialdemokraternas nya linje i skattepolitiken.

I reservation 28 berörs rätten till avdrag för resor till och från arbetet. Också här har socialdemokraterna visat sin negativa inställning till dem sorn inte valt att bo i närheten av arbetsplatserna. Det är orimligt att, sorn man här har gjort, helt plötsligt avvika från en tidigare inställning. Den enskilda familjen har byggt sin bostad på en plats där tillgång till bil är ett villkor för att man på rimlig tid skall komma till arbetsplatsen. Det är oacceptabelt att då helt plötsligt så hårt begränsa rätten till avdrag för resor till och från arbetet.

I reservation 32 görs en insats för att avskaffa systemet rned drickspengar åt taxichaufförer. Målsättningen är inte bara att ta bort beskattningen av dricks utan också att helt få bort systemet rned dricks inom detta område.

I reservation 36 yrkar vi på att förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten skall återställas till den nivå som gällde före socialdemokraternas tillträde hösten 1982. Kapitalskatterna har skärpts genom inflationen. Som en första åtgärd för att åtminstone återföra dem till tidigare nivå, borde reglerna återställas till det som riksdagen beslutade 1980.

Till utskottsbetänkandet har fogats några särskilda yttranden, bl. a. beträffande förslagsverksamheten inom industri och övrig verksamhet. Nog borde det vara möjligt att reducera beskattningen på den ersättning som utbetalas som en stimulans till initiativ o.ch förmåga till nyskapande. En fördelning av beloppet på ett antal år kan vara ett alternativ. Vi förväntar att den sittande innovationsutredningen lägger fram förslag till en rimlig lösning av denna fräga.

I ett annat särskilt yttrande berörs traktarnentsbeskattningen. Redan 1983 avlämnade traktamentsbeskattningssakkunniga ett betänkande med förslag till nya regler för beskattning av traktamenten. Skatteutskottet har efterlyst detta förslag, och nu hoppas vi verkligen att regeringen skyndsamt framlägger förslag till riksdagen på detta område.

Återstår ett särskilt yttrande från centerns representant i utskottet, nämligen det som berör skattepolitiken på sikt. Jag har redan tidigare något behandlat detta. Jag skall därför inte vidare beröra detta, utan bara säga några ord om centerns syn på skattepolitiken. Skattepolitiken skall främja arbete, sparande och intresset för investeringar. Skattesystemet skall vara rättvist, behandla alla lika. Vi tar bestämt avstånd från specialinriktade skattefördelar för vissa grupper. Marginalskatterna måste sänkas ytterligare, men detta måste kombineras med särskilda insatser för att stärka skattepolitikens fördelningspolitiska profil. Det gäller att minska skatteuttaget för

låginkomsttagare och att åstadkomma en bättre kommunal skatteutjämning. Prot. 1985/86:158

Inkomstskatten 1987 och 1988

Vår målsättning är att föra en skattepolitik, sorn försöker ta hänsyn till alla 2 juni 1986 befolkningsgrupper och inte bara till dem sorn har litet högre inkomster. Det gäller att uppnå en rimlig fördelning efter bärkraft av de skatteuttag sorn är en nödvändighet och ett resultat av riksdagens beslut.

Jag blev bekymrad, när Bo Lundgren här påstod att inget annat parti än moderaterna hade krävt en skattesänkning för låginkomsttagarna. Bo Lundgren kan emellertid finna bevis i den undersökning som han själv har begärt och fått publicerad. Det finns andra partier som haren starkare känsla för låginkomsttagarna. Lägger vi samman detta med de ytterligare åtgärder i denna riktning som centern har presenterat, torde vi kunna vara överens om att centern mer än något annat parti driver den linjen att man måste ta ut skatt något så när efter bårkraft.

Herr talrnan! Jag har försökt ge en bild av centerns syn pä dagens skattefrågor. Jag yrkar bifall till samtliga de reservationer där mitt namn förekommer och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 10 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Jag vet inte orn Stig Josefson missuppfattade vad jag sade. Jag skall dock be att få citera mig själv. I mitt anförande framhöll jag att det är anmärkningsvärt att vi moderater står ensamma i vår kamp för ett sänkt skattetryck och för sänkta marginalskatter också för vanliga inkomsttagare. Jag menar då dem sorn i dag har 50 % marginalskatt. Marginalskatten bör sänkas även i de inkomstlägena, inte minst därför att vi på det sättet hjälper främst de människor som har de allra lägsta inkomsterna. De skulle ha mest nytta av en ökad tillväxttakt.

Anf. 11 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Stig Josefson kritiserade min framställning när det gäller schablonavdraget. Han sade att avtrappningen får full betydelse först vid relativt höga inkomster och nämnde beloppet 80 000 kr. i årsinkomst. Med centerns förslag kommer dock avtrappningen att gälla nästan samtliga inkomsttagare som har inkomster överstigande grundavdraget. Det innebär att minst 3 ä 4 miljoner löntagare kommer att få högre skatt än sorn angivits i de tabeller som har gått ut i pressen. Också detta förtjänar att belysas, eftersom folkpartiets förslag hela tiden har framställts såsom särskilt ogynnsamt i dessa tabeller. Det räcker ju med de tag som vi har tagit. Vi behöver inte stå vid skampålen för ytterligare saker.

Anf. 12 STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Först vill jag bemöta Kjell Johansson, som måste ha missuppfattat mig när det gäller schablonavdraget. För det första har centern yrkat på ett schablonavdrag på 1 000 kr. och inte på 3 000 kr. För det andra utgår inget schablonavdrag upp till 20 000 kr. inkomst. Sedan är det en glidande skala upp till 80 000 kr. För det tredje berörs inte alla av schablonavdraget, t. ex. företagare och pensionärer. Alla de löntagare som redan har kostnader över 3 000 kr. berörs inte heller ett spår av det höjda schablonavdraget. Därför är Kjell Johanssons beräkning felaktig.

Prot. 1985/86:158 Som orden föll uppfattade jag vad Bo Lundgren sade om låginkomsttagar-

2juni 1986 na på det sättet att han påstod att speciellt moderaterna företräder

låginkomsttauarnas intressen. Det tvckte jag var litet väl grovt.
Inkomstskatten 1987 " . >

'"-''' Anf. 13 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Jag hoppas att vi kan vara överens orn att en högre tillväxttakt i ekonomin framför allt skulle gynna de människor som har lägre inkomster. De får det största utbytet. De har ofta den lägsta skattebelastningen och får därför behålla större del av varje löneökning, vilket jag tycker är positivt. Den utredning Stig Josefson talar om är gjord för att rensa bort effekterna av schablonavdraget. Effekterna blir ju sådana att den som har kostnader på 3 000 kr. också får 3 000 kr. lägre disponibel inkomst än den som inte har kostnader. Det ger en skillnad på 250 kr. i månaden i lägre disponibel inkomst för den som faktiskt har haft kostnaden.

De effekter Stig Josefson talar om har föranlett att man tog fram detta förslag. Som jag sade inledningsvis har just centerförslaget blivit särskilt illa behandlat i de tabeller som togs fram av regeringen i sammanhanget. Nu finns en utredning som är exakt med hänsyn till taxerad inkomst, där man inte tar hänsyn till de orättvisa effekterna av ett högt schablonavdrag.

Anf. 14 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talrnan! Det Stig Josefson anförde förändrar ingenting i det jag sade här. Endast omkring en miljon inkomsttagare har inkomster understigande 20 000 kr., och 4,5 miljoner inkomsttagare har avdrag sorn understiger 1 000 kr. Därför kommer centerförslaget att drabba såsom jag har skildrat i min tidigare replik.

Anf. 15 STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Problemet ligger ju inte i orn man har avdrag eller inte, utan i att bestämmelserna inte kan tillämpas lika för alla. Det kan vi inte komma ifrån.

Till Bo Lundgren vill jag säga att jag inte har någon kritik emot den utredning Bo Lundgren talade om. När man diskuterar inkomstskatteförslaget skall det gälla regler som är generella för alla och inte specialbestämmelser. Jag har alltså ingen som helst kritik på den punkten.

När rnan inte har tillräckligt med argument tillgrips alltid frågan om tillväxten. Men den är svår att beräkna, och det är svårt att se vad utslaget blir och var tillväxten kommer att hamna.

Anf. 16 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Inkomstskatterna, sorn berörs i detta betänkande, ingår i ett större mått av ekonomisk politik. ' Ekonomisk politik är ju i ett klassamhälle alltid klassbetingad. Det finns ingen neutral ekonomisk politik, eller någon i vetenskaplig mening "riktig" sådan, som är bra för "oss alla".

Varje ekonomisk-politisk åtgärd gynnar eller missgynnar, befäster eller

försvagar en viss samhällsklass gentemot en annan. Varje självständig

20 arbetarrörelse har som uppgift att med den ekonomiska politikens hjälp

främja de breda folklagrens allmänna levnadsvillkor och stödja dem gentemot den härskande klassen och dess etablissemang. I denna ekonomiska politik ingår skattepolitiken sorn en viktig del. Den kan utnyttjas för att skapa utjämning av stora inkomstskillnader och orättvisor, men också föras så att den ökar redan existerande sociala och ekonomiska skillnader.

En relativt hög beskattning av de mest bemedlade medverkar till att resurser förs över till det allmänna för att användas i fördelningspolitiskt syfte, medan - omvänt - sänkta skatter tvingar fram privatiseringar av viktiga samhällsfunktioner och ökar klyftorna i klassamhället.

Skattepolitiken har blivit ett kärt slagträ för de krafter i samhället som inget hellre vill än att skapa store ojämlikhet och större skillnader mellan fattiga och rika, mellan arbete och kapital, mellan dem som arbetar för sin försörjning och dem som föredrar att sko sig på dessas arbete. Det är opportunt att locka med sänkta skatter och ökad valfrihet. Detta görs av bl. a. moderaterna i skattemotionen som rubriceras "frihet och viilfärd genom sänkta skatter". Men det som döljs bakom denna paroll har ett helt annat syfte. Det är inte ökad valfrihet för de arbetande som eftersträvas, lika litet som det är de som får sina skatter sänkta, Skattesänkarlöftena gäller i huvudsak bara för dem med riktigt höga löner, och de minskade skatteintäkterna drabbar de lönarbetande som tappar tillkämpade sociala och kulturella värden. Samma gäller folkpartiets nyliberala skattepolitik.

Goda samhällsinkomster, där skatterna utgör en väsentlig del. är nödvändiga i vårt samhälle för att alla skall ges möjligheter till en bra utbildning, en god sjuk- och hälsovård, barn- och äldreomsorg, en socialt acceptabel bostad, rätten till jobb, kollektiva färdmedel och en i övrigt god social och kulturell service.

Skattepolitiken utgör en del av partiernas syn pä fördelningspolitiken - i vilken grad människor skall ha lika möjligheter till goda levnadsbetingelser. Utan skatteinkomster blir det inga medel till dessa gemensamma nödvändigheter. Men inkomstskatterna, lika väl som övriga skatter, måste också utgöra ett instrument för utjämning av stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Det är utifrån detta man måste diskutera skattepolitikens roll och vilken grad beskattningen skall ha.

En radikal skattepolitik utgör ett stöd för de lönarbetande, för pensionärer, för barnfamiljer och för arbetslösa. En radikal fördelningspolitik innebär en inkomst- och förmögenhetsutjämning via beskattning och en social och kulturell utjämning genom inkomsterna av denna beskattning. Det är en sådan politik som vänsterpartiet kommunisterna företräder.

Vårt nuvarande skattesystems sönderfall och urartning tilltar. De utjämnande inslagen i systemet, som en gång fanns, har vänts till att i stället gynna kapitalstarka, förmögna och höginkomsttagare. Inkomster av arbete missgynnas i förhållande till inkomster av kapital och spekulation. Statsskatten -som har till uppgift att utjämna inkomstskillnader, i viss del - har under den senaste tioårsperioden kraftigt minskat i andel av de samlade skatteinkomsterna till stat och kommun. Detta har vpk länge påtalat - och också fått stöd nu senast bl. a. av utredare på LO.

I en rapport visar ekonomerna Christer Persson och Anita Harriman att skatteomläggningen "medfört en direkt sänkning av den faktiska progressivi-

Prot, 1985/86:158 2junil986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Prot. 1985/86:158 2junil986

Inkomstskatten 1987 och 1988

teten, vilket i och för sig var ett av huvudsyftena med reformen". I detta fall
avses 1982 års skattereform - den underbara nattens skattereform. Detta
beror, enligt utredarna, på att "skatteomläggningen innehöll, som en viktig
komponent, stora marginalskattesänkningar som huvudsakligen tilldelades
höginkomsttagarna- som ett nyktert konstaterande av att de lågavlöna
de faktiskt missgynnades av skatteomläggningen". De erinrar också om att
"bland annat förutsatte riksdagsbeslutet till reformen uttryckligen att
tillgängligt löneutrymme skulle tillfalla de löntagare som endast i begränsad
utsträckning fick del av de sänkta marginalskatterna. Med facit i handen kan
vi dess värre nu konstatera att så inte blev fallet."

Så långt LO-utredarnas konstateranden. Jag vill erinra om att vpk i sin partimotion varnade för hela det förlopp som här beskrivits. I partimotionen motsatte vi oss skattereformen sä som den utformades med'ett ensidigt gynnande av höginkomsttagarna. Vi sade dessutom att uttalandet i propositionen om att det tillgängliga löneutrymmet skulle tillfalla dem som inte fick del av skattesänkningarna var "skrivet i sanden". Vi fick rätt även på den punkten.

Men det är inte endast denna skatteomläggning som medverkat till minskade utjämningseffekter i skattesystemet. Flera andra faktorer har spelat stor roll. Under de borgerliga regeringsåren fattades flera ödesdigra beslut, som givetvis var avsedda att öka orättvisorna. Skatteskalorna förändrades, med klara sänkningar för höginkomsttagare, och de kommunala skatterna steg kraftigt under denna period, men det var framför allt införandet av det s, k. inflationsskyddet av skatteskalan i kombination med rekordhög inflation och relativt måttliga löneökningar som urholkade statsskattens progressivitet.

Genom att inflationen var väsentligt högre än löneökningarna urholkades dessutom statens inkomster frän inkomstbeskattningen. Åven detta vara en fullt medveten avsikt hos de borgerliga, som såg som en huvuduppgift i den ekonomiska politiken att minska vanliga människors möjligheter till ett rikt socialt och kulturellt liv.

Genom en studie av hur skatterna fördelats mellan kommunal och statlig inkomstskatt och indirekta skatter under åren 1975-1984 kan jag konstatera, liksom vpk även tidigare hävdat, att den progressiva statsskattens andel av beskattningen minskat från närmare en tredjedel år 1975 till att 1984 uppgå till mindre än en sjundedel.

Av detta faller huvudparten pä tiden för de borgerliga regeringarna. Men även efter socialdemokraternas övertagande av regeringsmakten har progressionen sjunkit kraftigt. Här beror det inte på ökade kommunala skatter utan enbart på ökade indirekta skatter och minskad statlig inkomstskatt.

I fasta tal har statsskatten minskat från 1975 till att 1984 endast uppgå till 61 % av 1975 års nivå. På motsatt sätt har kommunala och indirekta skatter ökat till 138 resp. 131 % av 1975 års nivå.

Arvs- och gåvoskatterna liksom förmögenhetsskatten har i fasta tal stått i stort sett still, bortsett från uppgången från förmögenhetsskatten under 1983, då den s. k. engångsskatten togs ut. Men därefter har den återgått till i stort sett samma nivå som 1975 i fasta tal, detta trots att de privata förmögenheter-na väsentligt har ökat.

Det är denna skattepolitik som får sin fortsättning i regeringens senaste skattepolitiska proposition, som avser' inkomståren 1987 och 1988. Häi' har vpk avvisat förslaget och i stället för att ytterligare utarma progressionen föreslagit minskade matskatter, vilket i motsats till regeringsförslaget gynnar de sämre ställda i samhället.

Sammantaget ger vårt förslag väsentliga fördelar för låg- och rnellanin-komstgrupper och nackdelar för höginkornstgrupperna, jämfört med regeringens och de borgerligas förslag.

Herr talman! Efter denna mera principiella och ideologiska inledning om skattepolitiken går jag nu över tilj att behandla de olika sakförslagen. Först till frågan om det kommunala grundavdraget.

Höjning av det kommunala grundavdraget ger skattemässiga vinster för alla med inkomster över 10 500 kr. Det är en acceptabel väg. särskilt om man kombinerar den med skärpningar i den statliga beskattningen för dem med höga inkomster. Däremot drabbar den regeln kommunerna hart, särskilt som dessa genom flera andra regeringsförslag plundrats under en rad av år.

Inte ens under de borgerliga regeringsåren plundrades kommunerna lika hårt som efter 1982. Denna försämring har starkt bidragit till stora nedskärningar i den kommunala verksamheten, neddragningar sorn främst drabbar dem med störst behov, bl. a. genom minskad barnomsorg och fritidsverksamhet, försämrad sjukvård och en allmän nedrustning av kommunal service. Bl. a. därför har vi ställt som villkor för en höjning av det kommunala grundavdraget att kommunerna skall kompenseras för skattebortfallet om ca 4 miljarder kronor. I tidigare motioner har vi redovisat hur vi vill finansiera olika förslag till förändringar, och vi har i januari månad lagt fram förslag till förstärkning av statsbudgeten som gör det möjligt att kompensera kommunerna.

Regeringens förslag till skatteskalor för 1987 och 1988 innebär att skatten skärps i de lägre skikten. Det höjda kommunala grundavdraget ger en slutlig kompensation, men för den som har exempelvis 70 000 kr. i årsinkomst ger förslaget endast 168 kr. i minskad skatt, trots att det ökade kommunala grundavdraget minskar kommunalskatten med hela 750 kr. Så slår förslaget för inkomsttagare ända upp till ca 90 000 kr. i årsinkomst. På detta sätt stjäl regeringen de positiva effekterna av grundavdragshöjningen genom att höja den statliga skatten. Först i inkomster över ca 90 000 kr. får hela grundavdragshöjningen om 750 kr. i skattevinst genomslag.

De borgerliga partierna fortsätter sin opportunistiska karusell genom att locka med ytterligare minskade inkomstskatter utan att redovisa de negativa effekterna för dem med låga och normala löneinkomster, vilka inte heller i någon större utsträckning får del av de borgerligas skattesänkningar.

Vänsterpartiet kommunisterna avvisar, som jag tidigare nämnt, förändringen av skatteskalorna. I stället föreslår vi en minskning av matskatten rned 3 miljarder kronor genom ökade livsmedelssubventioner, vilket får effekter som borde vara eftersträvansvärda även för socialdemokratin.

Vi har låtit riksdagens utredningstjänst räkna på alla förslag som framlagts rned anledning av regeringspropositionen. Resultatet visar att våra förslag har de eftersträvade effekterna. För en enföräldersfamilj med tvä barn och med låg inkomst ger värt förslag ca I 500 kr. lägre skatt än regeringens och de

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

nyliberala partiernas. För en tvåförälders läginkomstfarnilj med två barn ger vpk;s förslag ca 1 200 kr. mindre i skatt än regeringens och mellan 800 och 2 500 kr. mindre än de borgerliga partiernas. Det sämsta utfallet ger folkpartiets förslag som ligger 2 500 kr. högre än vpk:s.

När vi gör jämförelser för dem med höga inkomster, blir effekterna omvända. För en höginkomsttagarfamilj med en familjeinkomst om 340 000 kr. och två barn ger vårt förslag ca 3 300 kr. sämre utfall än regeringens. Gentemot det moderata förslaget ger vårt förslag 14 500 kr. sämre utfall, medan folkpartiets ligger pä litet drygt hälften. För samma höginkomsttagare men utan barn blir skillnaderna ännu något större.

De av resp. partier eftersträvade effekterna visar sig krasst vid en sådan här jämförelse. Vpk vill sänka skatterna för låg- och mellaninkomstgrupperna och höja för resten, medan de borgerliga vill tvärtom. Regeringens förslag går att jämställa med de borgerligas när det gäller effekter. Här fortsätts den underbara nattens ojämlika skattereform.

Enligt regeringspropositionen skall samtliga erhålla förbättringar realt sett. Så är dock inte fallet. De s. k. extraavdragen för pensionärer i propositionen ger helt oacceptabla effekter. Stora grupper pensionärer drabbas, och därför har också förslaget avvisats av ett enigt skatteutskott.

Under utskottsbehandlingen lade socialdemokraterna fram ett alternativt förslag till avtrappningsregler. Åven detta förslag innehåller försämringar för vissa. Här rör det sig om pensionärer med inkomster mellan ungefär 65 000 och 80 000 kr. som drabbas av reala försämringar. Vi kan från vpk:s sida inte heller acceptera detta förhållande och kommer i voteringen självfallet att rösta för att avvisa även detta förslag, men med en uppmaning till regeringen att i höst återkomma till riksdagen med ett förslag som ger alla pensionärer reala förbättringar. Att jag i utskottet inte fått reservera mig till förmån för detta bottnar i att jag i slutvoteringen ansåg mig tvungen att lägga ned min röst. Ett avvisande även av detta alternativ i det läget hade inneburit att de nuvarande reglerna för avtrappning skulle komma att gälla även med nya skatteskalor. Det hade varit helt oacceptabelt. Nu kommer dock det förslag som jag faktiskt under debatten i utskottet förde fram och som de borgerliga partierna sedermera skrivit in i sin reservation att vinna gehör. Det är det enda rimliga i detta läge. Det kan inte vara meningen att vissa pensionärsgrupper skall drabbas samtidigt som andra, enligt regeringen, garanteras reala förbättringar, även om detta är tvivelaktigt.

Herr talman! Frågan om underskottsavdragen har vi tagit upp i en särskild motion redan i januari. Den behandlas också i detta betänkande. Där har vi krävt väsentliga skärpningar av underskottsavdragen. De kommer i år att uppgå till en bra bit över 30 miljarder kronor, nästan lika mycket som själva den statliga inkomstbeskattningen. Av dessa 30 miljarder utgörs ungefär två tredjedelar av avdrag för egnahem eller fritidshus. Ungefär tre fjärdedelar av avdragen för egnahem och fritidshus tas upp till endast 8 % av underskottsavdragen. Det visar en väsentlig förskjutning mellan olika grupper. Helt klart är detta oacceptabelt och inte heller bra för samhällsekonomin. Det innebär ju att lyxvillor i mångmiljonklassen ges samma förmånliga avdrag som man får göra för vanliga arbetarradhus. Det är en situation som vi från vpk inte kan acceptera. Sedan må Bo Lundgren tala om symmetri hur mycket han vill.

Vi har föreslagit att man sätter ett tak som motsvarar kostnaderna för en vanlig villafastighet av radhuskaraktär eller liknande. Kostnader därutöver fär de olika egnahemsboende faktiskt betala själva. De skall inte förvänta sig att andra skattebetalare i samhället skall betala räntorna för dem. I övrigt menar vi att underskottsavdragen skall begränsas till 15 000 kr. för det som inte rör egnahemsboende. Vi menar att det inte kan vara rimligt att lyxkonsumtion skall kunna nyttjas i form av skattesubventioner som betalas av andra människor - en konsumtion som bara ett begränsat fåtal har möjlighet att utnyttja. Frågan om underskottsavdragens reformering är viktig därför att underskottsavdragen är ett mycket omfattande instrument för högavlönade att komma ifrån de kvarvarande resterna av utjämningen av beskattningen. De utgör ett stort incitament för skatteplanering.

Det är riktigt som regeringen föreslår att ta bort kvittningsrätten mellan egnahemsfastigheter och inkomster av kapital. Vi var redan från början avvisande till denna kvittningsrätt och hälsar nu ändringen välkommen.

Däremot är vi inte överens med regeringen och högern om att ta bort samtaxeringen av makars B-inkomster. Det gynnar bara makar sorn har större kapitalinkomster än 6 600 kr., dvs. dem som har stora förmögenheter med vanligen relativt god avkastning. Det är ett garnmalt högerförslag som den socialdemokratiska regeringen har dammat av. Vi går emot det, tyvärr ensamma här i riksdagen.

De borgerliga partierna återkommer med sina förslag orn att slopa avdragsrätten för fackföreningsavgifter och om att man skall beskatta de fackliga stipendierna. De har samma utgångspunkter som de har i andra sammanhang när det gäller attackerna mot arbetarrörelsen och arbetarklassen. Därför behövs ingen mer kommentar.

Herr talman! Det automatiska inflationsskyddet, som de borgerliga partierna hela tiden talarom med en envis papegojas röst, innebär ju att man ensidigt försöker att gynna höginkomsttagare. Men det som är mest påtagligt och mest lögnaktigt i hela den debatten är påståendena att prisökningarna är det som höjer skattetrycket. Qm det är någonting som höjer skattetrycket så är det löneökningarna, inte ökningen av priser på olika varor i samhället.

När de borgerliga regerade var inflationen uppe pä 15 %, men löneökningarna endast omkring hälften. Det innebar självfallet att statskassan plundrades på inkomster till förmån för dem med höga inkomster. Hade den borgerliga regeringen fått fortsätta med samma höga inflation och samma nivå på löneökningarna, hade slutresultatet teoretiskt blivit att man inte fått en endaste krona i statlig skatt. Det är effekterna av det s.k. inflationsskyddet.

Herr talman! Slutligen bara något om förmögenhetsbeskattningen, som också tas upp i betänkandet. I Sverige är förmögenheterna ojämnt fördelade. De stora förändringar som ägt rum under den senaste tioårsperioden har vi från vpk:s sida på olika sätt försökt att påtala, dock utan att vinna gehör. Enligt olika bedömningar har enbart inflationen sedan 1970-talet medfört att över 100 000 milj. kr. har bytt ägare. Det är främst de med stora förmögenheter som berikat sig på småsparandets och lönearbetets bekostnad. Finanskapitalister har under samma tid genom olika aktiva handlingar tillskansat sig flera hundra miljarder i ökade förmögenheter. Detta har bl. a.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

åstadkommits genom att löneandelen av produktionsvärdet pressats tillbaka från 85 % till 67 %, vilket medfört stora förmögenhetsökningar för kapitalägare och reala lönesänkningar för lönarbetare.

Vi har i en särskild motion som vi väckte i januari framlagt ett förslag där vi vill ta ut en engångsskatt av progressiv karaktär för 1986. Vi menar att den i lägsta skiktet kan vara 2 % och i högsta skiktet 12 % för förmögenheter över 1,8 miljoner. En sådan engångsskatt borde inbringa mellan 5 och 6 miljarder. För 1987 och tiden framåt borde enligt vårt förmenande förmögenhetsskatten höjas med i stort sett en fördubbling av den nu gällande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till vpk-reservationerna samt till reservation 13 om pensionärernas extraavdrag.

Anf. 17 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Ibland känns det nödvändigt att säga vad som egentligen är självklart. Skatter är vad vi betalar för att kunna bygga ett gott samhälle. De behövs för att vi skall faen bra skola, en bra sjukvård, hyggliga pensioner och mycket annat som det finns ett brett folkligt stöd för. För de flesta skulle Sverige bli ett sämre land att leva i om vi målmedvetet skulle försöka anpassa det svenska välfärdssystemet efter utländskt mönster av t. ex. det slag som finns i USA eller Storbritannien.

Visst skall vi erkänna att höga skatter ibland kan medföra effektivitetsförluster, dvs, vad ekonomerna tycker om att kalla friktion. Men effektivitetsförlusterna är faktiskt mycket större i länder där man till stora delar finansierar den sociala välfärden med privata sjukförsäkringar, skolavgifter och olika individuella försäkringspremier.

Vi skall självfallet vara öppna för att det behövs rejäla förändringar i det svenska skattesystemet under de kommande åren. Det är nödvändigt att vi självkritiskt prövar invanda föreställningar. Det är också mitt intryck att den svenska regeringen med öppet sinne prövar nya metoder för att nå ett skattesystem som uppmuntrarsparande, arbete och produktiva investeringar på bekostnad av spekulation och osund låneekonoini.

Vi kan med rätta kritisera många inslag i skattesystemet, men samtidigt kan vi konstatera att vårt system för att finansiera välfärden stär sig utomordentligt väl vid en internationell jämförelse, både när det gäller effektivitet och när det gäller rättvisa. Trots att vi har höga skatter är Sverige det land som har den största andelen av sin befolkning i arbete. Det finns heller ingenting som tyder på att skatteundandragandet tar en större del av inkomsterna i Sverige än vad som är fallet i mänga lågskatteländer. Vi har en rättvisare fördelning av inkomsterna än de flesta andra länder, och vi har en i stort sett välfungerande offentlig sektor. Detta åren bra utgångspunkt för en fortsatt diskussion om reformer av skattesystemet.

När man lyssnar på debatten kan man inte vara annat än tacksam över att ansvaret för landets skattepolitik inte vilar på de borgerliga partierna. Här möter vi verkligen oenighet i kvadrat. Det är inte bara folkpartiet och centern mot moderaterna utan också moderaterna och folkpartiet mot centern, centern mot moderaterna, moderaterna mot folkpartiet. Ibland skämtar man om att varhelst två ekonomer samlas finns det minst tre uppfattningar. Vad skall man säga när tre borgerliga samlas? Ja, det vet jag faktiskt inte.

Bo Lundgren eldade fram ett brandtal mot vad han kallade den fria världens högsta skattetryck, inkomsternas socialisering och medborgarnas utlämnande åt den offentliga sektorn. Särskilt tyckte han sig se att de lägsta inkomsttagarna och medelinkomsttagarna var hårt drabbade. När rnan hörde Bo Lundgren tala var det som orn sex är i den svenska historien försvann. Man kunde inte tro att skatternas andel under den borgerliga regeringens tid växte upp till den nivå där de nu ligger i förhållande till bruttonationalprodukten. Sällan har marginalskatterna ökat sä kraftigt som när vi hade en moderat som ekonomiminister.

Sedan 1982 har vi genomfört den största marginalskattesänkningen i inkomstskattens historia. Vi har börjat ta kraftiga tag för enklare och klarare regler och vi har vridit skatterna fördelningspolitiskt mera rätt och gjort åtskilligt för att hålla tillbaka skattefifflet. Vi fortsätter detta arbete med full kraft.

Moderaterna talar om att en höjning av det kommunala grundavdraget skulle gå emot strävanden att söka sig breda skattebaser sä att man i gengäld kan hälla nere skattesatserna. Om det skulle ligga något i det argumentet träffar den kritiken er själva ännu hårdare, om rnan ser på hur ni vill ha det på den statliga sidan. Där vill ni ju att skatten inte skall börja utgå förrän vid en inkomst av 17 000 kr.

Det är också en stor fördel med enkla och klara regler; Ur förenklingssynpunkt är det bra att både den statliga och den kommunala skatten börjar vid samma inkomst, alltså 10 000 kr, från år 1988.

Bo Lundgren var inne på något som han kallar för rundgång. Det finns dess bättre numera vetenskapliga utredningarom detta i Sverige, som visaratt det talet är kraftigt överdrivet och att moderaternas resonemang i själva verket skulle leda till att man väsentligt ökar orättvisorna.

När det gäller socialförsäkringarna kan man naturligtvis säga att det är en viss omsättning av pengar - föräldraförsäkring, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, det allmänna pensionssystemet. Men man skall se det så, att detta är en omfördelning under individens livscykel, dvs. att under vissa, förhoppningsvis kortare, perioder- när man är sjuk eller arbetslös-får man kontant ersättning, och sedan upphör denna ersättning.

När det gäller omfördelningar i övrigt av pengar kan man säga att det är för barnfamiljerna som det rör sig om större andelar av inkomsterna. Då kan man se på vad moderaterna har att komma med. Jo, de motsätter sig barnbidraget och vill i stället införa ett kommunalt grundavdrag för barn. Om man genomförde den reformen skulle det omedelbart medföra en kraftigt sänkt standard. Därför tvingas moderaterna också föra resonemanget att det inte går att bara ta bort barnbidragen och införa ett grundavdrag, utan man måste också införa något som kallas för negativ inkomstskatt. Då är man verkligen inne på att krångla till skattesystemet!

I moderaternas reservation talas rned kraft om att skattesystemet skall vara så enkelt som möjligt. Men ni gör verkligen åtskilligt för att försöka komplicera det. Om vi inte kan bli överens om något annat, hoppas jag att Bo Lundgren och jag ändå kan få en diskussion för att försöka göra mer för att förenkla skattesystemet än vad som finns i de moderata förslagen.

Till centerpartiet vill jag säga att jag inte tycker det är så avgrundslika

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Prot. 1985/86:158 2junil986

Inkomstskatten 1987 och 1988

skillnader mellan socialdemokraternas och centerns skattepolitik. Jag noterar med tillfredsställelse att vi är överens orn att det skall finnas en avdragsrätt för fackföreningsavgifter, att vi är'överens orn det kommunala grundavdraget och även om det nya statliga grundavdraget. När det gäller brytpunkten finns det inte några större skillnader och inte heller vad gäller skatteskalorna i övrigt. Den största skillnaden är att centern vill sänka schablonavdraget vid inkomst av tjänst från 3 000 till I 000 kr. Det slår hårt mot breda löntagargrupper och får till följd att centerns skatteskalor för dessa grupper innebär högre skatt än vad sorn föreslagits i propositionen.

Vi måste också försöka komma bort från gnetandet med de små avdragen, och därvidlag har avdraget på 3 000 kr. betydelse. Det innebär att skattemyndigheterna får möjlighet att inrikta sitt arbete på viktigare saker. Därför tycker jag det är att gå åt fel håll att sänka schablonavdraget som centern föreslär.

Vpk motionerar om att man skall behålla de nuvarande skatteskalorna for 1987 och 1988. Det är ju intressant att se att ni i varje fall tidvis ansluter er till skatteskalor som ni har kritiserat mycket hårt under en tidigare period. Nu återkommer kritiken mot de nya skatteskalorna i ungefär samma ordalag, men det är ändå uppmuntrande att det sker en viss utveckling i tidsperspektivet.

Jag tror att en rättvis bedömning av den förda ekonomiska politiken visar att det har skett utomordentligt betydelsefulla förbättringar i fördelningspolitiken sedan 1982. Jag skall inte här gä in på alla de förändringar i skattepolitiken som har gjorts, men sammantaget innebär den ekonomiska politikens alla inslag att vi nu står betydligt starkare fördelningspolitiskt än 1982. Det som har den allra största effekten i det här sammanhanget är naturligtvis att vi får ner inflationen och håller en hög sysselsättning, och det är ju själva huvudmålet i regeringens politik.

När det sedan gäller folkpartiet tycker jag att detta parti har ett utomordentligt ensidigt marginaltänkande. Jag vill faktiskt påstå att ni går längre i ensidighet i den här omgången än vad moderaterna gör när det gäller fixeringen pä marginalproblemet. Visst kan det vara ett problem rned den skatt man betalar på marginalen, rnen man kan ändå inte bortse från att det avgörande är den skatt rnan får betala på hela inkomsten och inte vad man får betala på den allra sista kronan, eller rent av den skatt man inte behöver betala därför att man avstår från en inkomstökning.

Det är fråga om extremt stora skattesänkningar för höginkomsttagarna, samtidigt som ni i jämförelse med propositionen accepterar högre skatt för låginkomsttagare och medelinkomsttagare.

Jag vill påstå att med den skatteskala som folkpartiet har föreslagit skapar ni nästan omöjliga problem när det gäller pensionärerna. Det finns ju i ert förslag ett extra avdrag för att pensionärer med enbart grundförmåner skall slippa skatt. Alla är överens om att det inte finns någon anledning att pensionärer med höga inkomster skall behandlas gynnsammare än de yrkesaktiva, utan de skall beskattas enligt den ordinarie skatteskalan. Vi ställs då alla inför problem när vi från detta utgångsläge skall befria dem som har enbart grundförmåner helt och hållet från skatt och göra en successiv avtrappning så att pensionärer med höga inkomster är fullt inne pä den

ordinarie skatteskalan. Det blir lätt höga marginaleffekter för pensionärer- Prot. 1985/86:158 na, vilket även har samband med att det kommunala bostadstillägget 2juni 1986

avtrappas med en tredjedel. ~

„ r ,1 ■ . .,= ... j 1 1 Inkomstskatten 1987

Genom att folkpartiet gar ner sa långt i fråga om det kommunala

ui- r- . °„ I • och 1988

grundavdraget påverkas det extra avdraget, sorn blir förhållandevis stort.

Om man sedan utifrån er skatteskala skall försöka klara av ekvationen att trappa av det extra avdraget, hamnar man i en olöslig uppgift, vill jag påstå.

Antingen får man trappa av mycket kraftigt. Då är det fråga orn 75 % i enhetlig avtrappning 1987, som får ökas till 80 % år 1988, Det skulle verkligen, Kjell Johansson, slå med kraft på pensionärernas inkomster. Dä får vi i utomordentlig utsträckning det som Kjell Johansson har talat emot, en realinkornstpäverkan för pensionärerna.

Eller också - orn rnan vill välja en mjukare avtrappning - hamnar man ofelbart i den andra fällan, nämligen att marginaleffekterna överskrider 100 %. Det måste ni med ert marginaltänkande ha oerhört svårt att acceptera. Det är inte bra om folk med högre inkomster när inkomsten ökar får mindre kvar - det måste man göra någonting åt.

Ni hamnar-om ni inte vill ha en mycket brutal och snabb avtrappning-på mer än 100-procentiga marginaleffekter. Och dessutom kan det bli så att ni kommer upp högt i inkornstlägena så att också det problem uppstår som vi alla mer eller mindre ställs inför, att det går att tillgodogöra sig den förmånligare skattebehandlingen vid vissa relativt höga inkomstlägen om man är pensionär men inte om man är heltidsarbetande yrkesverksam.

Det skall bli mycket intressant att höra om Kjell Johansson har någon lösning i fråga om det här dilemmat.

Herr talman! Skatteutskottefs betänkande är på 100 sidor. Ändå vill jag påstå att det är utomordentligt koncentrerat, eftersom vi tar upp väldigt många frågor, vilket kommer till uttryck i att vi har 38 reservationer och fem särskilda yttranden.

Jag tycker det är bra att vi nu fått ett mer samlat grepp på inkomstskatten. Vi tar ett beslut som ger besked om hur det skall vara för tvä år framåt, och det känns mycket positivt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 18 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talrnan! Jan Bergqvist är helt uppenbart fångad i tron att politiker som han, jag själv och många fler i komn-runer och landsting är bäst skickade att bestämma åt människor hur de exempelvis skall organisera sin barnomsorg, Annar-s förstår jag inte att Jan Bergqvist så starkt försvarar en situation där nästan tvä tredjedelar av all vår ekonomi beslutas av politiker åt människorna. Förhållandet borde faktiskt vara det omvända. Eller hur, Jan Bergqvist? Människorna borde fä bestämma mer själva.

Jag sade att låg- och medelinkomsttagarna är utlämnade åt den offentliga
sektorn. Problemet med det är att i ett system där vi har ett högt skattetryck
är det de rika människorna, de som har tillgångar kvar efter de normala och 29

Prot. 1985/86:158 nödvändiga kostnaderna och efter skatt, som har råd att välja, skaffa sig

2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

alternativ, köpa privata höftledsoperationer osv. Det har man inte alls möjlighet till om man har lägre inkomst eller medelinkomst. Skulle man låta människorna välja själva, genom lägre skatter och större valfrihet på utgiftssidan, är det människorna som vinner i första hand.

Om man får problem inom den offentliga sektorn till följd av låg tillväxttakt i ekonomin drabbas låg- och medelinkomsttagarna hårdast av de brister som uppkommer i den offentliga service som har monopolet åtminstone för dessa människor. Just därför är det farligt för just låg- och medelinkomsttagare att det offentliga skall bestämma så inycket.

Jag tycker det är ganska självklart - och det borde det vara också för Jan Bergqvist - att det skattetryck och de marginalskatter sorn vi har i dag inte är ägnade att stimulera ekonomisk effektivitet. Han erkänner också att det blir vissa effektivitetsförluster. Det är ett milt konstaterande mot bakgrund av att den svenska ekonomin, sorn jag sade tidigare, i jämförelse med OECD har ett inkornstläge totalt sett som är 150 miljarder lägre för detta år, om rnan jämför med utvecklingen från 1970 och framåt. 150 miljarder mer hade vi kunnat ha att disponera!

Är det rimligt, Jan Bergqvist, att vi 1988 kommer att få marginalskatter med uppemot 80 % i maxuttag? Är det tillväxtbefrämjande och bra för den svenska ekonomin?

Jan Bergqvist raljerade litet över de trots allt ganska små skillnader sorn på vissa punkter finns mellan de borgerliga partierna. Det är mycket bättre att vara oeniga om hur mycket och för vilka rnan skall sänka marginalskatterna än att envetet slå vakt om höga marginalskatter, som socialdemokraterna gör.

Jag får också rätta Jan Bergqvist. Han sade att det var underdel borgerliga regeringsinnehavet som vi fick stora skatteskärpningar. Skattetrycket, sorn 1970 var litet drygt 40 %, ökade fram till 1977 till 50 %. Det var den kraftiga ökningen. 1982 var skattetrycket kvar vid samma nivå. Lägg märke till att 1977 års skattetryck i första hand bestämdes av de av riksdagen redan fattade besluten, bl. a. om stora arbetsgivaravgiftshöjningar. De reducerades sedan något av den borgerliga regeringen, som tillträdde på hösten 1976. Men det var alltså mellan 1970 och 1976 som det fattades beslut som ledde till de kraftigaste skatteskärpningarna, och det var socialdemokratiska beslut.

Anf. 19 STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Jan Bergqvist inledde med att säga att han var tacksam för att inte de borgerliga har regeringsansvaret. Om man sitter vid regeringsmakten är det klart att man är tacksam för att man själv har makten - det förstår jag. Men det gäller kanske ändå att inte förhäva sig.

Jan Bergqvist sade strax efter detta att det var under den socialdemokratiska tiden som den största marginalskattereformen hade genomförts. Det är nog att ta i litet väl kraftigt. Den överenskommelse som det gäller träffades 1981, och den skall väl ändå inte socialdemokraterna i sitt självberöm ta ät sig äran av.

Jan Bergqvist var kritisk mot att de borgerliga partierna är splittrade. Regeln när man har ett flerpartisystem är att varje parti går fram med sina'

synpunkter. Så gör också socialdemokraterna i oppositionsställning. Det är PrOt. 1985/86:158

naturligt att de borgerliga partierna här presenterar sina ståndpunkter. Det 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

är på det sättet som vi skall klargöra för väljarna och för landets befolkning

hur vi ser pä skattefrågorna. Kommer vi i regeringsställning, får vi fundera på

vilka möjligheter vi har att nå fram till en gemensam lösning. Det är klart som

dagen att det också då är väljarnas intryck som är avgörande.

Jan Bergqvist sade att centern och socialdemokraterna är överens. Jag anförde redan i mitt inledningsanförande att vi med tillfredsställelse ser att socialdemokraterna på ett flertal punkter har accepterat det förslag sorn centern lade fram i januari. Framför allt är det positivt att man för är 1988 har gått upp till en nivå för brytpunkten som överensstämmer med det förslag sorn vi har lagt fram.

Även orn vi är ense på några punkter finns det också vissa där vi inte har kunnat komma överens. Det gäller framför allt låginkomsttagarna. Grundskatten pä 100 kr. och höjningen av uttagsprocenten i de lägre inkornstskik-ten har vi inte kunnat acceptera. Det har vi också klart sagt i reservationen.

När det gäller schablonavdraget sade Jan Bergqvist att rnan inte skall gneta med små avdrag. Kan man kalla schablonavdraget för ett litet avdrag? Ett par makar som har haft turen att få jobb alldeles intill sin bostad kan tjäna 6 000 kr. i skattefrihet. Jag tycker att det är ganska orimligt att rnan i ett skattesystem rned de höga marginalskatter sorn vi har så schablonmässigt inför en avdragsrätt. Det är därför sorn vi har ansett att man visst skall medge avdrag men också försöka skapa rättvisa mellan de olika skattebetalarna. Även orn man skall ta hänsyn till möjligheten att förenkla, måste det ändå vara rättvisan som skall vara något så när avgörande för utformningen.

Anf. 20 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att Jan Bergqvist inte hade speciellt många kritiska synpunkter på det resonemang jag förde i mitt anförande, vare sig det gällde att man kraftigt har minskat progressiviteten och därigenom ökat ojämlikheten eller det gällde begränsningar i avdragssys-ternet, förmögenhetsbeskattningens utformning, osv. Den kritik av våra förslag som Jan Bergqvist framförde gällde att vi hade accepterat eller i vart fall ville ha kvar de nuvarande skatteskalorna. Jag vet inte orn man skall tolka det förhållandet att Jan Bergqvist inskränkte sin kritik till denna lilla del av mitt resonemang så att han i själ och hjärta delar de synpunkter jag framförde eller om begränsningen av hans kritik föranleddes av den tid han hade till sitt förfogande i talarstolen.

Beträffande frågan om skatteskalornas nuvarande utformning vill jag säga att man naturligtvis måste ta hänsyn till det läge vi befinner oss i i dag och från den utgångspunkten bedöma vad man vill åstadkomma. Man kan inte - som Kjell-Olof Feldt vid något tillfälle har beskyllt oss i vpk för att vilja göra -mekaniskt gä tillbaka till 1979 års skatteskalor och konstatera vilka orimliga konsekvenser de skulle ha medfört. Man måste självfallet utgå från det läge som råder i den givna situationen. Om inte skattereformen hade genomförts skulle vi givetvis inte ha haft kvar de gamla skatteskalorna oförändrade, utan det hade blivit politiska överväganden om hur skalorna skulle se ut under

åren framåt i tiden. Självfallet hade de då år 1986 inte kommit att se ut som de 31

gjorde vare sig 1979 eller 1981.

Prot. 1985/86:158 2junil986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Vi anser att rnan med utgångspunkt i hur skatteskalorna ser ut i dag bör gå in och göra andra förändringar, Vi har då sagt att vi vill nrinska matskatten. Därmed vill vi åstadkomma en väsentligt bättre fördelningspolitisk profil och en mer rättvis profil för beskattningen. Det uppnår man genom att inte ytterligare sänka skatterna för framför allt höginkomsttagarna utan i stället minska rnatskattens andel av beskattningen. Det skulle gynna dem sorn återfinns i låg- och mellaninkomstgrupperna, framför allt dem sorn har barn. Det tycker vi är en bra utgångspunkt.

Däremot vill vi, som vi har framfört i diskussionerna tidigare i år, på sikt ha ett helt annat skattesystem med inriktning pä i huvudsak produktionsbeskattning, men den debatten är ju tyvärr inte möjlig att föra i dag.

Anf. 21 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Jan Bergqvist skämtade litet och sade att varhelst två ekonomer träffas är de oense om skatterna. Jag skulle vilja uttrycka det sä, att varhelst två - eller flera - ekonomer träffas är de ense om problemet n"red marginalskatterna. Det gäller faktiskt även om en av de båda ekonomerna skulle råka vara finansminister i Svea rike och heta Kjell-Olof Feldt.

Därför är det konstigt att Jan Bergqvist angriper folkpartiet för ett enligt honom utomordentligt ensidigt marginaltänkande. Det avgörande är den skatt man betalar på hela inkomsten, säger Jan Bergqvist. Ja, jag undrar det. Lät mig ta ett dagsfärskt exempel!

Läkarna gär nu ut med kravet att de skall få en krona mer i timmen kvar efter skatt och sociala avgifter. År det någon som tror att läkarna skulle behöva strejka om det bara vore fråga om att få en krona rner i timmen? Nej, naturligtvis skulle det då aldrig ha blivit någon konflikt, utan parterna hade knappt behövt träffas för förhandlingar förrän klubban slagits i bordet. Det är ju inte detta saken gäller. Här är det just skattedelen sorn komplicerar det hela. Problemet är att det för denna enda krona skall fram tre "spänn", som arbetsgivaren skall betala in i skatt och sociala avgifter. Det är pålagor som är oproportionerligt höga i förhållande till vad läkarna får kvar i plånboken. Vi har hamnat i en situation som är nästan paradoxal. Här strejkar läkarna egentligen för att tillförsäkra staten så stora skatteinkomster och arbetsgivaravgifter som möjligt. Det är ju vad det handlar om. Det är ju staten, arbetsgivaren, som tar hand om de stora pengarna. Bättre kan ju inte bankrutten rned de höga marginalskatterna visas. Detta kapsejsade skattesystem har faktiskt kostat oss den här strejken. Och det kostar oss uteblivna effektivitetsvinster vareviga dag, effektivitetsförluster som går ut över de små löntagarna, de vanliga människornas levnadsstandard i vårt land. Jag tycker faktiskt att ni, kanske med finansministerns hjälp, borde ordna för skatteutskottets ledamöter en liten studiecirkel i ämnet marginalskatternas skadliga inverkan på vår ekonomi.

Sedan tar Jan Bergqvist upp de extra avdragen och attackerar våldsamt folkpartiet i det sammanhanget. Men det är ju inte genom folkpartiets förslag sorn vi har hamnat i ett läge med de problem som vi nu har. Det är ju till följd av de förslag som regeringen har lagt fram sorn vi har hamnat där.

Anf. 22 JAN BERGQVIST (s) replik: Prot. 1985/86:158

Inkomstskatten 1987 och 1988

Herr talman! Jo. Kjell Johansson, det är faktiskt så att folkpartiets förslag 2 juni 1986 till skatteskala skulle, om det genomfördes, leda till mer än hundraprocentiga marginaleffekter. Samtidigt som Kjell Johansson talar så enastående om att man skulle sänka marginaleffekterna för de rika försummar han att se på det här problemet. Det är alldeles uppenbart att rnan enligt folkpartiets skatteskala ger sänkta marginalskatter åt höginkomsttagarna på bekostnad av möjligheterna att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Och pensionärerna skulle hamna i en helt ohållbar situation, förantingen får ni ha en avtrappning på 75-80 %, som slår väldigt brutalt mot medel- och låginkomsttagare bland pensionärerna, eller också kommer ni ofelbart att behöva acceptera rner än hundraprocentiga marginaleffekter.

Tommy Franzén tyckte att jag var svag i min kritik mot vänsterpartiet kommunisterna. Det är möjligt, jag får väl skärpa mig till nästa debatt, rnen jag kan inte undgå att vara uppmuntrad av att ni ändå ansluter er till de skatteskalor sorn ni tidigare kritiserat så hårt.

Sedan till Bo Lundgren: Sänktes skatterna när de borgerliga hade regeringsmakten? Nej. de steg. Sänktes marginalskatterna när en moderat var ekonomiminister? Nej, de steg upp till nivåer sorn vi nu kraftigt har sänkt.

Självfallet är barnfamiljerna bäst skickade att bestärnnra hur man skall Ordna för barnen. Politikerna skall ge familjerna så goda förutsättningar som möjligt att kunna fostra sina barn. Men jämför med USA, hur läget är där. Det kan hända att en medelinkomsttagare får litet mer i plånboken när han fått sin lön. Men sedan skall han betala privat sjukförsäkring, pensionspremier, skolavgifter m.m. För de flesta blir det mindre i plånboken när månaden är slut än hos oss och dessutom en sämre social välfärd. Jag tycker att moderaterna i sina förslag pä punkt efter punkt har ställt krav som innebär att man skapar rner krångel i skattesystemet. Ni går emot era egna ord om att skattesystemet skall vara så enkelt som möjligt.

Anf. 23 BO LUNDGREN (m) replik:

Herr talman! Det skattesystem som vi skulle vilja se är kraftigt förenklat. Tiden medger inte att jag går in på alla de detaljer som vi vill förenkla närdet gäller både inkomstskatter för fysiska personer och andra inkomstskatter.

Låt mig först säga en ganska viktig sak till Jan Bergqvist: Jag tror att Jan Bergqvist tycker att familjerna, han själv med sin familj och andra familjer, är bäst skickade att bestämrnaöverbarnomsorgen-jagtror faktiskt det. Men han är uppenbarligen inlåst i en socialistisk ideologi, som gör att när det kommer till praktiskt utförande blir det inget annat än politiska beslut som skall ligga till grund för barnomsorgens uppbyggnad och mycket annat. Det är ju uppenbarligen detta att rnan inte kan frigöra sig från ideologin som låser socialdemokratin så kraftigt. Man är ett socialistiskt parti, och då är det kollektiva lösningar sorn gäller. Det är därför politikerna i Sverige bestämmer över två tredjedelar av den svenska ekonomin, vilket leder till negativa effekter särskilt för låg- och medelinkomsttagare, de sorn mest lider av bristen på valfrihet, eftersom de inte har några resurser att utnyttja annat än den offentliga service och de monopol som existerar.

Det finns ju problem inom den offentliga sektorn. Jag tror att Jan

3 Riksdagens protokoll 1985/86:158-159

Prot, 1985/86:158 Bergqvist ger mig rätt på den punkten.

2 juni 1986 Vi behöver inte gä över till att diskutera förhållandena i USA. en annan

Inkomstskatten 1987 och 1988

kontinent, eller till airdra länder. Det är Sveriges förhållanden vi nu diskuterar. Jag har inte riännit USA som ett exempel på exakt allt som är gott. Jag har för den delen inte nämnt något annat land heller, utan jag har, sorn sagt, talat om förhållandena i Sverige. Här i Sverige har vi ett extremt högt skattetryck, extremt höga marginalskatter. Det som var av vikt i mina frågor till Jan Bergqvist gällde följande: Är det enligt Jan Bergqvists uppfattning tillväxtfrämjande att ha så höga marginalskatter som vi i Sverige har, eller kan rnan möjligtvis tänka sig att sänka marginalskatterna ytterligare för att på det sättet få samma tillviixttakt sorn övriga industriländer har? Det skulle hjälpa framför allt de lägre inkomstlagarna. Sedan till ett par andra saker som jag inte hann med i min förra replik. Det finns en skillnad mellan att höja grundavdraget - då minskar man automatiskt skattebasen - och att sänka skattesatsen, iiven orn denna sänks till noll. Basen är ändå densamma. Vår strirvan är, som Jan Bergqvist \et - han har uppenb-.irligen läst vår motion - att få bort den statliga inkomstskatten för de allra flesta inkomsttagarna. Skattesatsen blir då naturligtvis noll. Basen skulle ändå vara högre när det gäller den kornnuinala beskattningen, och den konrnnrnala skattesatsen skulle bli lägre än eljest - orn den givna skatteintäkten är densamma.

Ett barnavdrag leder till högre standard än de föreslagna barnbidragshöjningarna gör. Den frågan skall vi diskutera med regeringen denna vecka. Långsiktigt föreslår vi skattesänkningar med 4 500 kr. per barn för barnfamiljerna, och det är mer än vad den föreslagna barnbidragshöjningen ger. Vårt förslag irniebiir alltså höjd standard.

Anf. 24 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Herr talman! Jag sade inte att Jan Bergqvists argumentation var svag, utan jag konstaterade att Jan Bergqvist endast berörde den del a\ resonemanget som gäller vara för'slag till skatteskalor för 1987 och 198S. Om våra förslag gick igenom, skulle jag självfallet utlova att inte heller de skatteskalor som vi nu för'eslår skall fortsätta att gälla efter 1987 och 1988. Utifrån andra utgångspunkter skulle även vi kunna göra förändringar. Trots allt tvingas man ju till sådana, allteftersom förhållandena förändras och andra förslag gär igenom.

Anf. 25 STIG JOSEFSON (c) replik:

Herr talman! Vilken ar egentligen motiveringen till att socialdemokraterna inte låter den skattesänkning för laginkomsttagarna fortsätta att gälla som de kommunala grundavdragen innebär? Anser socialdemokraterna och Jan Bergqvist att det är riktigt att de inkomsttagare som tillhör den grupp sorn tjänar 60 Ot)()-70 000 kr. nästan inte får behålla någonting alls när det gäller den aktuella ändringen a\' sk;itteskalorna',' Vi i centern anser att höjningen av grundavdragen skall resultera i en skattesänkning för alla.

Anf. 26 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Herr talman! Först vill jag beträffande det extraavdraget säga följande. Jag kan omöjligen inse att folkpartiet skulle ha en n-roralisk skyldighet att hjälpa regeringen och socialdemokraterna ur den situation som ni själva har försatt er i. Sannolikt kommer riksdagens beslut att innebära att regeringen får bakläxa när det gäller det extra avdraget. Jan Bergqvist sade själv i sitt anförande att ni måste göra någonting åt detta rned att folk fär behålla mindre av sina pengar. Det är precis vad som blir följden, om det förslag gär igenom som ni socialdemokrater har lagt fram. Det gäller ett betydande antal människor. Jag tycker också att ni måste göra någonting i det avseendet. Orn det sedan inte går att komma till rätta med dessa saker, får vi väl ta upp diskussionen då. Om ni menar att det skulle bli mer aktuellt att anta ett folkpartistiskt förslag, kan vi väl ta fram ett sådant.

Jan Bergqvist frågade: Vill rnan ge skattesänkningar på de lägre inkomsttagarnas bekostnad? Alla betalar ju marginalskatt, och problemet skulle egentligen kunna tacklas på det sättet att marginalskatten i bottenskiktet togs bort. Det är emellertid inte någon speciellt effektivitetsfrämjande metod. Om det skall göras någonting åt marginalskatterna anser folkpartiet att det måste göras i de inkomstlägen där skatten har en avgörande betydelse för människors beteende. När människor väljer så drastiska lösningar sorn att flytta och förlägga sin verksamhet utanför landet, till rnen för folkhushållet, bör deras skatter förändras.

Om socialdemokraterna kan komma på någon bättre metod, som inte ger skattesänkningar för de högre inkomsttagarna utan för de lägre, ser folkpartiet gärna en sådan marginalskattereform - det skulle naturligtvis vara mycket bra.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Anf. 27 JAN BERGQVIST (s) replik:

Herr talman! Orn man räknar på den skatteskala sorn folkpartiet har presenterat hamnar man i en valsituation. Antingen måste man trappa ned det extra avdraget för folkpensionärerna i storleksordningen 75 % under 1987 och 80 % under 1988 för att undvika hundraprocentiga marginaleffekter. En sådan snabb, brutal nedtrappning ger ett verkligt utslag på pensionärernas inkomster. Eller också måste nedtrappningen bli något mildare än 75 — 80 %, men enligt folkpartiets utgångspunkter blir då marginaleffekterna obevekligen mer än 100 %. 1 denna fälla sitter folkpartiet fast. Ert skatteförslag har havererat i detta perspektiv.

Stig Josefson beskrev situationen för medelinkomsttagarna, n-ren den blir en helt annan om man tar hänsyn till att de allra flesta har glädje av ett schablonavdrag på 3 000 kr. Jag vill vara så djärv att jag förutspår att innan 1980-talet är slut kommer centern att ha avstått från kravet på att sänka schablonavdraget.

Förste vice talmannen - som under detta anförande övertog ledningen av kammarens förhandlingar - anmälde att Stig Josefson, Bo Lundgren och Kjell Johansson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Prot. 1985/86:158 Anf. 28 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

2 juni 1986 Fru talman! Inför behandlingen av regeringens proposition om sänkt

Inkomstskatten 1987 och 1988

inkomstskatt och förenklade skatteregler skall jag göra en kort återblick på de senaste årens reformering av vårt skattesystem - de följer nämligen en ganska konsekvent linje: lägre skatt på arbetsinkomster och sparande, upprensning i avdragsdjungeln och ett enklare och rättvisare skattesystem.

Jag tror inte att jag överdriver om jag påstår att de reformer som har genomförts under de fyra senaste åren representerar del mest genomgripande reformarbete sorn någonsin har skett sedan komrnunalskattelagen kom till år 1928. Det betyder ändå inte att vi är nöjda och betraktar verket sorn avslutat. Mycket återstår att göra innan vi har rätt att vara tillfredsställda rned värt skattesystern.

Den skattereform som genomfördes åren 1983-1985 syftade till att rätta till två grundläggande brister i vårt skattesystem. Marginalskattebelastningen har reducerats högst, avsevärt, och värdet av underskottsavdragen har begränsats.

Särskilt med avdragsbegränsningen har en av de mest uttalade skevheterna i vårt skattesystem rättats till. Särskilt i tider rned hög inflation innebar den tidigare obegränsade avdragsrätten en kraftig omfördelning åt fel håll. Man kunde förvärva välförräntade reala tillgångar, finansierade rned lån. till efter skatt nästan löjligt låga kostnader. Detta förfarande var mest uttalat hos dem som hade höga inkon-rster och redan tidigare förmögenheter så att de kunde utnyttja kreditmarknaden. Det är lätt att konstatera att det fanns en mycket stark följsamhet mellan underskottsavdragens storlek och inkomstens storlek, dvs. ju större inkomst nran hade, desto större avdrag gjorde man också. Vi menar att den begränsningsregel som nu har införts har gjort vårt skattesystem mera rättvist. Möjligheten att utnyttja skattesysten-ret bl. a. för rena konsumtionsändamål har blivit väsentligt mindre.

Reformen innebar också att trenden med ständigt stigande marginalskatter bröts. Som Jan Bergqvist redan har påpekat: De sänkningar av marginalskatterna som genomfördes de här åren är de största någonsin. Det kan finnas anledning att lägga till att sänkningarna har varit mest uttalade i mellaninkornstskikten. Där har skatteuttaget reducerats med närn-rare 20 procentenheter. Vi har nu en skatteskala där det progressiva inslaget för människor rned låga inkomster och medelinkomster är mycket begränsat. Det är först för inkomster över medelinkomsterna son-r någon mer betydande progression träder in. Det är naturligtvis så det skall vara. Men genom avdragsbegränsningen är progressionen inte längre fiktiv i samma utsträckning sorn tidigare, utan den är nu mera reell.

Den inriktning som stakades ut med skattereformen följs upp med den
proposition som riksdagen i dag behandlar. Där föreslär vi att antalet skikt i
skatteskalan reduceras till fyra, i stället förde tidigare tio. Den högsta statliga
skattesatsen sänks till 45 procentenheter. För de ca 90 % av samtliga
inkomsttagare som haren inkomst som 1988 understiger 150 000 kr. kommer
den sammanlagda marginalskatten att begränsas till 50 9f. Hälften av
inkomsttagarna får en marginalskatt som är högst 35 9r. Men för att
tillförsäkra låg- och rnellaninkomsttagare en mer betydande skattelättnad
-• höjs grundavdraget vid den kommunala taxeringen från 7 500 till 10 000 kr.

Inkomstskatten 1987 och 1988

Fr. o. m. i år inträder en annan viktig förändring i beskattningen i vårt land, Prot. 1985/86:158 i och med att alla löntagare får schablonavdrag på 3 000kr. Samtidigt härden 2juni 1986 tidigare begränsningen av avdragsrätten för de första I 000 kronorna i resekostnader tagits bort. Det ökade schablonavdraget kommer främst låginkomsttagarna till del. eftersom den gruppen genomsnittligt sett har betydligt lägre avdrag än grupper med högre inkomster. Men Jet viktiga med reformen är att den banar vägen för den förenklade självdeklarationen, som kommer att introduceras fr, o. m. nästa års taxering. Inom några år kommer närmare 4 miljoner skattebetalare att kunna använda sig av den förenklade självdeklarationen.

Jag tycker faktiskt att det är en mystifikation att de borgerliga partierna har gått emot hela skatteförenklingen. Det gör man utifrån ett resonemang om att ett schablonavdrag i den här storleksordningen skulle.vara mycket orättvist. Men i och med detta ställer man sig vid sidan av förenklingssträvandena. Det är ganska konsekvent i och för sig, att döma av de reservationer sorn finns till skatteutskottets betänkanden, att de borgerliga partierna inte hyser någon som helst tvekan inför att införa ytterligare komplikationer i vårt skattesystem, bara det kan bidra till fler skatteprivilegier, framför allt för grupper som redan har betydande sådana.

Stig Josefson gick allra längst i sin kritik av skatteförenklingen när han sade att det förhöjda schablonavdraget är ett slag i ansiktet på alla människor som valt att bosätta sig utanför tätorterna. Det skulle vara på den grunden att de redan har resekostnader sorn är minst 3 000 kr. eller överstiger 3 000 kr. De skulle alltså känna sig slagna i ansiktet av att andra får göra detta avdrag. Jag måste fråga Stig Josefson, eftersom det är resekostnader vi diskuterar: Varför medverkade centerpartiet under den borgerliga regeringstiden till att försämra avdragen för resekostnaderna så att de första 1 000 kronorna inte fick dras av? 1 själva verket fungerar den reform som riksdagen beslutade om i fjol på det sättet att just de som har valt att bosätta sig utanför tätorterna nu får göra fullständiga avdrag för sina resekostnader.

Det kan de inte uppleva som ett slag i ansiktet. Stig Josefson.

Den fördelningspolitiska inriktningen av politiken förstärks genom att vi förbättrar sparandes villkor framför allt för människor med mindre tillgångar. Vi föreslår att det särskilda sparavdraget fördubblas till 1 600 kr. per person tillsammans med att allemanssparandet byggs ut.

Till detta kan läggas att det förenklingsarbete som har inletts pä skatteområdet inte bara motiverats från administrativa synpunkter, dvs. att det skall ge mindre arbete för myndigheterna och för de skattskyldiga, utan också innebär att vi får ett rättvisare skattesystem. Har man ett komplicerat skattesystem leder det som bekant till att de skattskyldiga för att få ned skatten försöker utnyttja de luckor som systemet har.

Det är också uppenbart att de grupper som har den största möjligheten till
framgångsrik skatteplanering är de som har de största insikterna i hur
systemet fungerar eller som kan köpa sig dessa insikter från den stora skara
av s. k. skatterådgivare som numera finns i vårt land. Det är också väl bekant
att det är de människor som redan är ganska välbeställda som kan syssla med
skatteplanering. Därför är en förenkling av systemet, med mindre utrymme
för och mindre motiv för skatteplanering och skatteundandragande i olika 37

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

avseenden, i hög grad motiverad av fördelningspolitiska skäl.

Exempel på en sådan reform är förslaget om att slopa garantibeskattningen liksom de ändringar som innebär att avdrag vid den kommunala taxeringen får göras också för underskott som uppstår i annan kommun än hemortskommunen. Bakom dessa teknikaliteter döljer sig helt enkelt att man har upptäckt att det för många skattskyldiga är möjligt att genom särskilda dispositioner undvika att betala garantiskatt och undvika den avdragsbegränsning som finns i den kommunala beskattningen. Uppfinningsrikedomen i det avseendet har varit stor. Om riksdagen godtar förslagen försvinner också dessa inslag av skatteplanering, och vi får helt enkelt en rättvisare beskattning.

En annan förenklingsreform som vi föreslår-även om vi inte kan hävda att den är nödvändig av fördelningspolitiska skäl, utan av praktiska skäl - är att slopa sambeskattningen av B-inkomster.

Allt det här föredrar nu företrädarna för de borgerliga partierna att kalla lappverk. Kjell Johansson valde ett exempel på detta lappverk som jag tycker visar hur litet han begriper av motiven för de skattepolitiska förändringar som har genomförts. Han framhöll nämligen att avdragsrätten för fackföreningsavgifter var ett uttryck för det lappverk som regeringen arbetar på. 1 själva verket borde Kjell Johansson känna till att det under många år har diskuterats varför man mellan parterna på arbetsmarknaden har skapat så stora skattepolitiska orättvisor att arbetsgivarna får göra fullständiga skatteavdrag för alla sin kostnader i samband med uppbyggnad av organisationer för att driva förhandlingar med löntagarna, medan fackföreningarna och deras medlemmar har fått arbeta med inkomster som först beskattas. Det var en enkel rättvisefråga, som vi fann en lösning på.

Jag kan inte sé det annat än som uttryck för en allmän fientlighet mot fackliga organisationer när nu de borgerliga partierna framhärdar i att yrka på att denna avdragsrätt för fackföreningsavgifter skall slopas. De har såvitt jag förstår inget vettigt motiv för det annat än att man vill skapa en större obalans mellan parterna på arbetsmarknaden vad gäller de ekonomiska resurserna. Det står er naturligtvis fritt, men jag tycker att ni skall klargöra de reella motiven för ert agerande.

Närdet gäller företagsbeskattningen har betydelsefulla förändringar gjorts samtidigt som vi har inlett ett omfattande utredningsarbete. Vi har ju i Sverige ett system för företagsbeskattning där företagen möts av ganska höga skattesatser på vinst men där de samtidigt har stora möjligheter att minska den faktiska skatten genom en rad skattefria avsättningar till fonder, generös nedskrivning av lager och andra åtgärder som kallas resultatreglerande, dvs, genom vilka man i stort sett kan bestämma själv hur mycket skatt man skall betala. Detta har lett till att trots att vi har en bolagsskatt på formellt över 50 % är den reella skatteandelen av företagens vinster omkring 20 %. Men det har också fått andra konsekvenser. Det har varit mycket fördelaktigt att låta pengarna stanna kvar i företagen, vilket vi har sett mänga uttryck för under de senaste åren. Man kan misstänka att det har lett till att kapitalets användning har blivit mindre produktiv.

Därför har vi inlett ett arbete på att lägga om företagsbeskattningen för att göra kapitalet rörligare men också för att närma oss de mål som ursprungli-

Inkomstskatten 1987 och 1988

gen angavs för den s.k. promsen, dvs. produktionsfaktorsskatten. Där Prot. 1985/86:158 eftersträvades en jämnare skattebelastning pä produktionsfaktorerna arbete 2 juni 1986 och kapital. Vi har i den här omgången valt att göra det på det sättet att vi breddar basen för företagens beskattning. Det betyder att resursanvändningen träffas av en jämnare skattebelastning, precis som tanken var rned promsen. Jag vill också notera att sedan 1983 har vi varit ytterligt återhållsamma med att föreslå riksdagen några höjningar av skattebelastningen på arbetskraft i form av arbetsgivaravgifter.

Därmed har vi tagit ett par viktiga steg i riktning rnot en mer generell och jämn beskattning av produktionsfaktorerna, men utan att behöva dras med de olika bieffekter som en allmän prorns enligt den ursprungliga modellen skulle föra med sig. Den utredning som nu nyligen har påbörjat sin översyn av företagsbeskattningen har som huvuduppgift att undersöka möjligheterna till en mer likformig beskattning av arbete och kapital lika väl sorn möjligheterna att öka kapitalets rörlighet så att det går till produktiva investeringar.

Andra förenklingar inom företagsbeskattningen som har betytt mycket är att den kommunala beskattningen för aktiebolag har slopats. Vi har också slopat garantibeskattningen för fastigheter när det gäller juridiska personer.

Fru talman! Jag tyckte det var en ganska modstulen skara som uppträdde här för en stund sedan - jag tänker då på de borgerliga partiernas representanter i skatteutskottet. Bo Lundgren klagade över att moderaterna står ensamma i skattepolitiken. De övriga partierna i riksdagen förstår inte alls vitsen med att sänka skattetrycket till de 45 % som han utlovade. Kjell Johansson tyckte sig stå vid skampålen. 1 denna föga avundsvärda position har han uppenbarligen placerats av sina borgerliga bröder-det framgick rned all önskvärd tydlighet av det replikskifte som ägde rum mellan herrar Josefson. Lundgren och Johansson. Och Stig Josefson var glad över att, socialdemokraterna lagt fram så många från centerpartiets synpunkt positiva förslag men ledsen över att de borgerliga partierna närmade sig skatteproblemen från så helt olika utgångspunkter. Jag tror att splittring är ett alltför svagt ord för att beskriva situationen på den borgerliga kanten när det gäller skattepolitiken. Upplösning och kaos är mer träffande beskrivningar.

Detta är desto märkligare som det borgerliga paradnumret under årtion
den har varit vårt socialistiska skattesystems fördärvlighet och nödvändighe
terna av att i grunden göra om det. Det är många av oss som minns hur de
borgerliga partierna ända fram till 1976 års val utlovade ett nytt skattesystem,
bara de fick komma till makten. Det skulle vara rättvisare, det skulle ge lägre
skatt, det skulle vara enklare och det skulle ändå utan några som helst
problem finansiera statens och kommunernas utgifter. Detta paradnummer
har nu på sätt och vis försvunnit ut i kulisserna. Det enda försök sorn här
gjordes att ge en annan bild av det gjordes av Stig Josefson, I en replik till Jan
Bergqvist karskade han upp sig och lät påskina att det här nog skulle bli bra
bara de borgerliga fick bilda regering-då skulle man nog komma överens om
skatterna igen. Men, Stig Josefson, det var ju det ni sä uppenbart
misslyckades med under de sex borgerliga regeringsåren! Ni misslyckades så
grovt att den enda påtagliga förändring av skattesystemet som ni kunde
genomföra under sex år var den indexreglering av skatteskalan som ni 39

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

visserligen fortfarande håller fast vid men som Sverige i så fall skulle bli det enda landet i världen att tillämpa. Ni misslyckades så grovt med er skattepolitik att-som Jan Bergqvist riktigt påpekade-skattetrycket steg och marginalskatterna höjdes. Och. Stig Josefson, det var skattepolitiken sorn ledde till den sista och ultimativa borgerliga regeringskrisen.

Man frågar sig om detta tillstånd av kaos när det gäller skattepolitiken kan vara något annat än ett uttryck för att man inser att den väg som den nuvarande regeringen har valt, med successiva reformer, ändå är en väg som ganska effektivt leder fram till ett bättre tillstånd på skattepolitikens område. Jag har litet svårt att ta på allvar de våldsamma angrepp sorn Bo Lundgren riktar mot det nuvarande skattesystemet. Jag skall återkomma till detta. Qm Bo Lundgrens argument är så ovedersägliga och övertygande, varför har han inte kunnat övertyga tvä så pass milda och allmänt kornprornissvilliga herrar som Stig Josefson och Kjell Johansson? Vad har hänt i skatteutskottet, när med sådan förkrossande tyngd framförda argument inte övertygar ens de borgerliga bröderna, som i stället kilar i väg åt helt olika häll?

Såvitt jag förstår är riksdagen på väg att fatta ett beslut om extra avdrag för pensionärer - ett beslut som jag måste beteckna som föga heroiskt. Alla som sysslat med denna fråga vet ju att vi står inför ett inycket svårlöst problem. Varken oppositionen eller regeringen vill ha marginaleffekter för pensionärerna som närmar sig eller t. o.m. överstiger 100 %. Samtidigt vill vi inte heller ha en så långsam avtrappning av de extra avdragen att pensionärer med inkomster över normalinkomsterna kommer att fä väsentligt lägre skatt än de som arbetar ihop sina inkomster.

Jag medger att vi inte har lyckats utarbeta ett förslag som undviker att det med en snabb nedtrappning blir en viss skatteskärpning för några kategorier pensionärer. Det är bara det att ni också har misslyckats, ni fyra oppositionspartier som med vpk:s hjälp nu skall driva igenom ett beslut om att ärendet återförvisas till regeringen. Ni har på sätt och vis uppträtt sorn om ni vill ha allt. Ni har försökt att undvika att välja - det kan man ju säga är oppositionspartiernas prerogativ. Men med de krav ni för fram i skatteutskottets betänkande ställer ni regeringen inför den situationen att pensionärerna inte otillbörligt skall gynnas av låga skatter jämfört med nonnalin-komsttagarna i landet samtidigt som extraavdragen skall avtrappas pä ett sådant sätt att marginaleffekterna blir låga och att ingen pensionär dessutom skall kunna drabbas av någon skatteskärpning. Från min utsiktspunkt kan jag, fru talman, inte se hur denna ekvation kan lösas. Det är klart att det är enkelt för oppositionen att kasta tillbaka ett olösligt problem till regeringen. Men det hade otvivelaktigt varit klädsamt om ni hade erkänt att också ni har misslyckats och att ni har avstått från att ge några som helst besked om vad för lösningar som kan komma.

Fru talman! Jag vill bara säga ytterligare en sak, och det gäller vad jag här kan spåra som ett tema i folkpartiets och moderata samlingspartiets skattepolitiska propaganda ett tag framöver. Den gör gällande att om vi bara får lägre marginalskatter i första hand och mindre skatteuttag i andra hand, kommer tillväxten att återigen braka i höjden i Sverige. Detta anser man sig kunna bevisa - i varje fall försökte Bo Lundgren göra det - genom att säga att Sveriges ekonomi hade en lägre tillväxt mellan åren 1970 och 1985. dvs. att

bruttonationalprodukten växte långsammare i Sverige än vad den gjorde för genomsnittet av OECD-länderna.

Fru talman! Jag vill påstå att detta är ett rent nonsensargument. 1 och med att man använder sig av ett genomsnitt, antyder man ju att det finns andra länder sorn också har haft en tillväxt under genomsnittet. Ett sådant land råkar vara Amerikas Förenta stater, som 1970-1985 hade en tillväxt som t. o.m. var lägre än Sveriges. Amerikas Förenta stater har väsentligt lägre skattetryck och väsentligt lägre marginalskatter än Sverige, så detta bevisar ingenting.

När Bo Lundgren påstår att sambandet mellan det höga skatteuttaget och den låga tillväxten torde vara uppenbart för de flesta, vill jag genmäla att det nog bara är för Bo Lundgren som detta är uppenbart. Alla analyser som har gjorts av problemet visar att det inte går att belägga detta samband. En rad olika faktorer avgör den ekonomiska tillväxten. Jag vill inte alls undanskymma att höga marginalskatter kan påverka tillväxten negativt, men att det skulle vara den utslagsgivande faktorn och att moderaterna och folkpartiet här kan svinga ett trollspö och därigenom få i gång tillväxten bara genom att sänka skatterna, har de inget underlag för att påstå.

Den amerikanska regeringen genomförde en våldsam skattesänkning 1982. Förvisso har det skett en tillväxt i USA därefter, men det är uppenbart en följd av att rnan har fört en oerhört expansiv finanspolitik och skapat det största budgetunderskottet i Förenta Staternas historia. Jag kan lova Bo Lundgren och Kjell Johansson att om jag fick föra upp den svenska statens underskott till de amerikanska nivåerna, då skulle ni få se på tillväxt. Men ni skulle också få se på våldsamt stigande statsskuld och underskott i bytesbalansen. Det är egentligen hela förklaringen bakom det amerikanska undret.

Fru talman! Vi socialdemokrater är helt på det klara med att man inte över en natt nyskapar ett skattesystern som har växt upp under ett århundrade. Vi har tagit viktiga steg mot en reform och förenkling av Sveriges skattesystem. Vi tänker fortsätta. Det beslut som riksdagen i dag kommeratt fatta och där regeringens förslag, såvitt jag förstår, i allt väsentligt torde slå igenom är ett väsentligt steg i denna riktning.

Prot, 1985/86:158 2junil986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Anf. 29 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Finansminister Kjell-Olof Feldt tar åt sig äran av en hel del som han rimligen borde tala mera tyst om. Den skatteuppgörelse som träffades 1982 mellan mittenpartierna och socialdemokraterna var ursprungligen resultatet av tankar hos den dåvarande trepartiregeringen, tankar som blev något försämrade genom avdragsbegränsningen, finansieringen genom allmän löneavgift och andra saker. Uppgörelsen försämrades ytterligare genom ensidiga insatser från socialdemokraterna efter regeringsskiftet 1982.

När det gäller en förenkling av självdeklarationen vill jag framhålla att ett sätt att avsevärt förenkla skattesystemet - och som föreslås av oss - år att ta bort just avdragsbegränsningen samt räntetillägget och mycket annat. Visst skall man förenkla såväl skattesystemet som självdeklarationen. Frågan är bara hur man skall göra det för att uppnå största möjliga rättvisa.

Låt mig sedan ta upp ett par andra saker. Det är svårt att på 3 minuter replikera ett anförande på 20 minuter. Dessutom har företagsskattedebatten en gång i tiden hållits i kammaren, så vi får väl återkomma till den senare.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Takten i den ekonomiska tillväxten bestäms självfallet av flera olika faktorer. För varje land måste man utgå från de olika faktorer som där betyder mest i sammanhanget. I den svenska ekonomin har det extrema skattetrycket och de extrema marginalskatterna självklart haft en stor betydelse. Att andra faktorer påverkat andra länder i större eller mindre utsträckning är också ganska klart.

Fakta kvarstår emellertid att Sverige, ett relativt enkelt land att administrera med tanke på dess litenhet, ligger under genomsnittet i tillväxttakt, fastän vi snarare borde försöka hålla oss till genomsnittet. Det hade varit en mer intressant verksamhet och givit en bättre effekt.

Jag vill ställa en fråga till Kjell-Olof Feldt. Vi har ett skattesystem som leder till följande: Om man vill betala en arbetsersättning på netto 2 000 kr. efter skatt och själv har 50 % marginalskatt, tvingas man arbeta ihop 15 700 kr,, av vilka staten och kommunerna lägger beslag på 13 700 kr. Är detta rimligt? Anser finansministern att det är rimligt att man skall behöva tjäna ihop 15 700 kr. för att betala 2 000 kr. netto efter skatt?

För att klara mig någorlunda inom tiden måste jag begränsa mig när det gäller den andra frågan, som gäller rättvisan i schablonavdraget.

Schablonavdraget kan innebära att två familjer med helt lika inkomst får resultatet att ena familjen får 500 kr. mer i månaden i disponibel inkomst än den andra. Är det rättvisa?

Anf. 30 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Finansministern uppehöll sig rätt länge vid att diskutera marginalskatteförändringen och den underbara nattens skattereform. Han rättfärdigade den, nu såväl som tidigare. Jag måste ändå konstatera att i den skattereformen kostade själva marginalskattesänkningen ca 12 miljarder kronor. Begränsningen av underskottsavdragen, som finansministern framhöll som den väsentliga delen i det hela, inbringade inte mer än ca 3 miljarder. Det innebär ett netto av minskade inkomster skattemässigt på omkring 9 miljarder.

Detta har sedermera delvis kompenserats genom en höjning av arbetsgivaravgiften, men man kan ju inte gärna påstå att dessa 9 miljarder till någon högre grad kom låg- och mellaninkomstgrupperna till godo. Det var i huvudsak höginkomstgrupper som fick dem.

I samma beslut som riksdagen fattade låg tanken att de som inte kunde tillgodogöra sig dessa skattesänkningar skulle få det tillgängliga löneutrymmet. Men detta blev inte heller verklighet.

Det visar att den rättfärdighet i skattereformen som man kan diskutera ligger i frågan: Skall vi sänka marginalskatterna för höginkomsttagarna? Det var vi motståndare till, men inte socialdemokraterna och finansministern.

Till detta bör man lägga det senaste förslaget i ordningen. Finansministern höjer skatten, men inte för personer med höga inkomster som fick de väsentliga lättnaderna tidigare, utan för personer med inkomster upp till 70 000 kr. Jag måste ställa frågan: Varför höjer socialdemokraterna så gärna i botten av skatteskalan och sänker i toppen?

Avtrappningsreglerna kunde vi inte finna acceptabla, varken enligt propositionen från regeringen eller enligt det alternativförslag som utarbe-

täts av socialdemokraterna i utskottet. De får effekter som en bra bit överstiger 2 % för pensionärer i inkomstskikt mellan 65 000 och 80 000 kr. Vi menar att detta måste rättas till. Men det kan knappast var möjligt för ett litet parti som inte har resurser - det vill jag erkänna - att räkna på så pass komplicerade saker. Man måste ställa finansdepartementets större resurser till förfogande för att få fram ett förslag till beslut som går i enlighet med riksdagens vilja.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Anf. 31 STIG JOSEFSON (c) replik;

Fru talman! När finansministern talar om de stora skattesänkningar som har genomförts under den socialdemokratiska regeringstiden tar han sig friheten att räkna in den skatteuppgörelse som center- och folkpartiregeringen lade fram och som socialdemokraterna biträdde från oppositionsställning. Att själv ta äran av denna är väl ändå att gå litet väl långt. Jag är förvånad över finansministerns uttalande. Vill man sedan vara kritisk kan man säga att inflationen aldrig har höjt skatteuttaget så mycket som under den socialdemokratiska regeringstiden -om vi nu skjil föra debatten på detta sätt, vilket jag anser är olustigt. Men det är inte jag som har börjat.

Finansministern talade om att de största skattesänkningarna sker i mellaninkomstgrupperna. Vilka inkomsttagare räknar han då med? Man får nästan ett intryck av att socialdemokraterna har tappat intresset för den grupp inkomsttagare som har 60 000-70 000 kr. Det skulle vara intressant att höra något om detta.

Finansministern var förvånad över att jag sade att det är ett slag i ansiktet på dem som inte får någon del av schablonavdragen. Jagtyckeratt det ärhelt förståeligt. När vi jämt och ständigt hör regeringens representanter tala om att man inför ett schablonavdrag som innebär en betydande skattelättnad, vet vi samtidigt att det är en stor del av inkomsttagarna som inte får någon del av detta. De som redan i dag har avdrag på 3 000 kr. får ingenting. Jag anser att det är ett slag i ansiktet när man kallar detta för en skattesänkning. Schablonavdraget är förmånligt för dem som har tur att bo i närheten av arbetsplatsen. Men för andra är det sannerligen inte någon fördel med det.

Finansministern frågade mig hur jag kunde gå med på en åtgärd som innebär att man inte får göra avdrag för de första 1 000 kronorna i fråga om reseavdraget. Jag anser att det var helt i sin ordning. Om man skulle minska avdragen när det gäller resorna var detta det mest rättvisa. Det innebar samtidigt en förenkling att man tog bort den första tusenlappen. Finansministern och socialdemokraterna har sedan på andra sätt försökt begränsa kostnaderna för reseavdragen. Då har man i stället infört begränsning av avdragsrätten för dem som har de längsta resorna till och från arbetet. Jag tänker på förändringar i fråga om bilavdraget och slopandet av avdrag för de fasta kostnaderna.

När finansministern till sist anför våldsam kritik mot den borgerliga regeringens misslyckande, är jag något förvånad över att han drar in 1981 års skatteuppgörelse i detta sammanhang. Finansministern var själv med och biträdde denna överenskommelse. När man diskuterar skattefrågor måste man acceptera att det är fem partier i riksdagen och att varje parti har lagt fram sitt förslag om hur skattesystemet skall vara. Det är från denna

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten J987 och 1988

utgångspunkt man måste diskutera. Att angripa vissa partier för att de inte har kommit fram till en gemensam ståndpunkt anser jag är ett uttryck för att de sakliga argumenten tryter.

Anf. 32 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Fru talman! Finansministern började sitt anförande med att påstå att folkpartiet inte accepterar schablonavdraget på 3 000 kr. Det är fel. Det gör vi visst, finansministern. Förklaringen är enkel. Vi gördet därför att vi vill att man skall kunna genomföra den förenklade deklarationen. Dä är det väsentligt att man har ett schablonavdrag så att man verkligen kan genomföra denna reform. Denna reform har inte kommit till på något socialdemokratiskt initiativ. Det är därför mycket lätt för oss att gå med på detta. Initiativet till denna reform togs av en folkpartistisk budgetminister. Han tillsatte den utredning som drog i gång hela detta arbete och skrev de direktiv sorn sedan har gett resultat.

Marginalskattereformen är inte heller ett socialdemokratiskt regeringsinitiativ. Detta initiativ togs som bekant under den borgerliga regeringstiden. De mycket kraftiga insatserna på skattesidan är faktiskt inte initierade från socialdemokratisk håll utan initiativet kommer från annat håll.

Kjell-Olof Feldt har däremot varit med om att rasera reformen genom att införa avdragsrätt för fackföreningsavgifter i förhandlingar med LO utanför den överenskommelse som man hade träffat. Därmed slogs denna uppgörelse sönder.

Finansministern säger att jag ingenting begriper. Jag tycker det är ett egentligen förvånansvärt och ovanligt sätt för finansministern att debattera.

Med avdragsrätten för fackföreningsavgifter är det ju så att utfallande konfliktersättningar är skattefria, och i enlighet med det borde de avgifte;r man betalar vara skattepliktiga. Det är nämligen de motsatta förhållandet för arbetsgivarna. Där är utfallande konfliktersättningar skattepliktiga, medan de avgifter de betalar är skattefria. Här fanns alltså en kongruens, men den har ni rubbat.

Det var inte alls någon ond vilja mot LO som gjorde att vi gick emot detta. Vi har år efter år krävt att det skulle sättas till en utredning som konstaterar fakta på det här området. Det är för Sveriges bästa oerhört viktigt att bibehålla denna balans, men den har ni som sagt rubbat.

Visst anmärkte jag pä ert sätt att hantera skattepolitiken. Vilken uppgift fyller den skatterabatt som kom förra året i årets lönerörelse? Vilken hjälp har vi av detta initiativ? De 600 kr. som skulle utgöra kompensation för inflationen är borta nu, men inflationen finns kvar från det året och är dubbelt så hög som de 600 kronorna skulle utgöra kompensation för. Därför sitter nu arbetsmarknadens parter i denna förhandlingssituation.

Som sagt var: Så var det rned den saken.

Anf. 33 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talrnan! Vem har äran av 1982 års skattereform'.' Jag är överraskad över att det är så inånga som nu vill hoppa upp på vagnen och säga: Det var i själva verket vi.

Jag har stått i den här talarstolen och tagit emot stora skopor med ovett

Inkomstskatten 1987 och 1988

från folkpartiets och centerns sitla. Ni har förklarat att vi har förstört liehi Prot.' 1985/86:158 dfm'ra reform. Men det i'i!' jir 'csultatet som jag diskuterar, inte \'ad ni 2 juni 1986 eventuellt tiinkte eller rr.oderaterna, som tydligen också satt i någon kammare och tänkte, år 19S1. Ni har jir sagt att ni inte liingre tar något sorn helst ansvar för skattereformen, som ni anser att \i i grunden har förstört.

Men all right ~ tycker'.ni nu att resultatet är så bra att ni sill ta åt er äran, så välkomna i båten! Jag iir bara glad överalt enigheten ökar orn inriktningen av den socialdemokratiska skattepolitiken.

Bo Lundgren har naturligtvis riitt i att vi fortfarande har marginaleffekter i vårt progressiva skattesystern som iir väldigt kraftiga, vilket gör att vi även om vi inte kan påstå att vi ser nägot fördelriingspolitiskt skiil för det föreslår att det högsta skatteuttaget skall siinkas från 80 till 75 Ct för att undvika direkt orimliga effekter.

Men vad Bo Lundgren vill göra iir att med utgångspunkt,frän ett ganska e.\treint fall med hög marginalskatt och andra effekter ga ut med en våldsam budgi\ningom sirnkta skiitter med sikte pä 1988 års val. Han lovade ut att om fem år skall skattetrycket ha siinkts från dagens niså till 45 9r av bruttonationalprodukten. Viddagens i-rivå på BNP betyder det att Bo Lundgren stod och lovade ut skattesiinkningar på 60 miljarder kronor.

Det är då det prövas huruvida resonemanget orn att skattesänkningar leder till tillväxt har något värde. Efter vad jag förstår iir det pä deir punkten man inom folkpartiet och centern iir något klokare och inser att skall man kompensera ett inkornstbortfiill i dag pa 60 miljarder, son"r orn fem år antagligen iir 8t>-90 miljarder, måste man göra så genomgripande förändringar i hela det svenska samhiillet att det blir omöjligt att gå ut till väljarna och förklara det. Det var ju del moderaterna råkade ut för i fjol. när ni gick bakåt i valet. Ni har ju själva sagt att folk inte begrep finessen med sänkta skatter och nedskurna offentliga insatser på olika områden.

Nar jag ser på moderata samlingspartiets förmåga att sanera statsbudgeten tycker jag all del väcker stora farhågor om ni skulle få bestämma skattepoliti ken, rned den förmåga som ni tillsammans ined de övriga borgerliga partierna visar att begriinsa utgifterna.

Jag har följt utvecklingen hiir i riksdagen under våren och konstaterat all nästan det enda sorn de borgerliga partierna varit ense orn när det gäller statens utgifter är all öka dem, all tillsarnrnairs med vpk genomföra olika slags överbud som koslat statskassan hundratals miljoner. Det är del enda som ni i praktisk handling har visat av hur ni skulle bygga under för en lagskaitepolitik.

Fru talman! Jag vill också reagera rnot ett argument sorn jag trodde vid det
här laget smakade litet illa även för moderaterna. Det gäller påståendet att
politikerna bestämmer över två tredjedelar av inkomsterna här i landet. Det
iir rikligt att t\'å tredjedelar av inkomsterna passerar offentliga budgetar,
nien hälften av alla offentliga utgifter är inkomstöverföringar till hushållen.
Menar Bo Lundgren att del faktum att vi har folkpensioner och ATP betyder
att Bo Lundgren och jag bestämmer över hur folkpensionärerna använder
sina inkomster? Det är över 100 miljarder sorn går till pensionsuigifter.
Betyder det faktum all vi har barnbidrag att Bo Lundgren och jag bestämmer
över hur barnfamiljerna an\änder barnbidragen? 45

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Det är möjligt att det går att använda delta argument inför mer entusiastiska församlingar i fråga om moderat förkunnelse, rnen jag tycker att vi här i riksdagen borde ha passerat del stadiet där vi säger att politikerna bestämmer, eftersom vi har pensioner, barnbidrag, studiemedel osv.

Tommy Franzén återvänder till sin kritik av skattereformen, trots att vpk tydligen godtar de skatteskalor som reformen faktiskt ledde till. Jag har många gånger försökt säga till företrädare för vänsterpartiet kommunisterna: Hade vi inte fattat dessa beslut 1982, skulle den genomsnittliga LO-rnedlernmen haft en marginalskatt på 75 %. Jag har försökt förklara alt även kommunister borde ha ett visst intresse av detta. Orn en LQ-rnedlern skulle ha 1 kr. rner i timmen - det sorn läkarna nu begär - skulle han behöva ha en löneförhöjning på 4 kr. i timmen, eftersom 75 % skulle gå bort i skatt, och ovanpå detta skulle arbetsgivaravgifterna läggas, vilket skulle ha höjt den totala arbetskraftskostnaden med 5:50 kr. Ett land kan inte ha den typen av progressivitet i skattesystemet för inkomster som ligger på normal- eller genomsnittsnivå. Även i ett kommunistiskt parti borde rnan begripa all rnan inte kan avlägsna sig så långt från de ekonomiska realiteterna, med de konsekvenser det skulle innebära för inflationen och för vår internationella konkurrenskraft.

Tommy Franzén påstår att regeringens förslag höjer skatten för de lägre inkomsttagarna. Det är faktiskt inte sant. I och för sig höjs den statliga inkomstskatten något, men genom höjningen av grundavdraget vid den kommunala beskattningen blir nettoresultatet en skattesänkning i alla inkomstlägen för de förvärvsarbetande. Det tycker jag i sanningens namn bör sägas.

Kjell Johansson sällar sig nu till den skara som är rned i kapplöpningen om vem som har äran av olika reformer. Lät mig här be orn ursäkt för att jag inrangerade folkpartiet bland de borgerliga partier som avstyrker ändringen av schablonavdraget. Jag tror det är riktigt att det var Ingemar Mundebo som en gång i tiden tillsatte en utredriing på det här området. Men del är bara alt konstatera: Hade de borgerliga regeringarna fortsatt efter 1982, hade det inte blivit något av Mundebos utredning, för då hade folkpartiet fält sträcka vapen inför moderaterna och centern. Det hade inte blivit någon skatteförenkling och inte något förslagom schablonavdraget, orn inte partierna är mer lealösa än jag kan föreställa mig.

När det gäller avdraget för fackföreningsavgift måste jag tyvärr säga att Kjell Johansson inte begriper. Det ligger inget nedsättande i det - det är många saker som inte heller jag begriper och sorn jag ibland också tvingas uttala mig om. Kjell Johansson begriper inte detta av den anledningen att arbetsgivarna har avdragsrätt för alla de avgifter som de skickar i väg till sina organisationer, inkl. den del som går till konfliktfonderna, medan avdraget för fackföreningsavgift är så konstruerat att det gäller endast 40 % av avgiften. Det fackföreningarnas medlemmar betalar till konfliktfonden år alltså inte avdragsgillt utan får tas av beskattade inkomster. Vi har sålunda inte alls skapat någon asymmetri i systemet.

Låt mig till slut bara säga några ord om de extra skatteavdragen för pensionärerna. Jag kommer nu inte ihåg vem av talarna det var sorn sade att frånvaron av förslag från utskottet berodde på att utskottet inte hade haft

resurser alt räkna. Vi har ställt alla finansdepartementets räkneresurser till PrOt. 1985/86:158

skatteutskottets förfogande under behandlingen av de aktuella propositio- 2 juni 1986

nerna. Jag har följt beräkninuarna och sett vilka resultat som man har ~~~

, . j, ... ' " Inkomstskatten 1987

kornrnrt tram tril.

r , , , , • , j 1 •,. j , och 1988

Den enkla sannrngen ar att rngen av beraknrngarna ledde trll de resultat

som skatteutskottets ledamöter hoppades på. Hur man än räknade, kom rnan

fram till att någon av de tre ogynnsamma verkningar som jag tidigar-e nämnde

kommer att uppstå. Jag förstår inte riktigt vad ni tror att ytterligare räknande

skall leda till. Det har riiknats på alla ledder som det går att räkna.

Ni har lika god insikt i detta problem som regeringen. Ni har dock valt att smila undan problemet, genom att nu kasta tillbaka det till regeringen. Jag tycker inte att det hedrar er att ni gör på det sättet. Ni kunde åtminstone erkänna att alla de krav på problemels lösning som ni ställer inte går att tillgodose. Det skulle, tror jag, underlätta också det framtida arbetet med dessa frågor, orn ni åtminstone sade att det kan finnas problem sorn inte går att lösa till hundra procent och att rnan rnäste göra några eftergifter.

Stig Josefson var upprörd över att jag angrep den borgerliga splittringen i riksdagen. Han menade att även vi socialdemokrater måste acceptera att det finns fem partier i riksdagen. Enligt vissa personer finns det t.o.rn. sex partieri riksdagen. Men poängen är följande: Tre av dessa partier-möjligen också det fjärde, skall jag kanske tillägga när jag ser åt Alf Svenssons häll -hävdar envist att de iir redo att bilda regering nästan vilken dag som helst, att det finns ett borgerligt alternativ till den socialdemokratiska politiken. Dä är det befogat att åtminstone analysera detta alternativ och om det har råkat i upplösning och kaos konstatera att så är fallet.

Anf. 34 BO LUNDGREN (m) replik;

Fru talrnan! Finansministerns resonemang om transfereringarna och hur stor andel av våra samlade inkomster som går via politikerna låter kanske , bestickande. Men om det nu vore sant. sorn Kjell-Olof Feldt säger, att det inte har någon betydelse om politiker bestämmer över två tredjedelar av ekonomin så länge en stor del av pengarna i form av transfereringar går till medborgarna, skulle man lika gärna kunna tänka sig ett system med hundraprocentig bestämmanderätt. Vi skulle då mer eller mindre kunna skatta bort allt vi tjänar och sedan lila pä att finansministern och en del fackministrar delar sina gracer och till oss fördelar gåvorna.

Alla inser att del är fullkomligt omöjligt. Det som händer när det skapas denna typ av politikerbestämmande över en stor del av ekonomin är just att man förlorar valfriheten och bestämmanderätten.

Jag förespråkar nu inte alls, för att förebygga det anförande av finansministern som jag enligt riksdagens talarregler inte har rätt att replikera på, att folkpensioneringen skall lösas på ett annat sått än för närvarande.

Det är intressant att konstatera att just pensionerna, som finansministern tog som ett exempel, kunde manipuleras av finansministern efter valsegern 1982, så att Sveriges pensionärer årligen förlorar 4 miljarder till följd av den uteblivna värdesäkringen i samband rned devalveringen. Detta om något visar hur utlämnade medborgarna är ål politikerna, när de bestämmer i

stället för att representera människorna och lämna till människorna att 47

bestämma.

Prot. 1985/86:158 2junil986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Det var inget extremt fall som jag tog upp niir jag redovisade att en person var tvungen att tjäna ihop 15 700 kr. i produktiva arbetsinkomster för alt kunna betala 2 000 kr. netto. Båda personerna i transaktionen hade 50 9f marginalskatt, vilket är det normala för inkomsttagare.

Jag frågar fortfarande finansministern: Är det inte ganska orimligt att man, även rned våra höga arbetsgivaravgifter och marginalskatter på 50 %, färden typen av effekteratt stat och kommun av 15 700 kr. tar 13 700 och att nettoersättningen blir 2 000 kr.? Är det tillväxtbefrämjande? Skapar det tillväxt i den privata tjänstesektorn? Eller kan det möjligtvis vara tvärtorn? Det är ganska självklart att det är del senare.

Sedan skulle jag vilja återkomma till min konkreta fråga, som jag tycker det vore intressant att få ett svar på. Situationen är nämligen rätt beskriven -det tror jag både finansministern och hans medhjälpare kan intyga. Jag utgick från två par, av vilka det ena har 50 % marginalskatt. Skillnaden mellan dem är att det ena paret kan utnyttja schablonavdraget fullt ut. medan det andra inte kan göra det. Med alla andra förutsättningar lika mellan paren blir skillnaden i disponibel inkomst 500 kr./månad. Är det rättvisa, finansministern?

Anf. 35 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Finansministern sade att finansdepartementet hade stiillt alla tillgängliga resurser till skatteutskottets förfogande vid beräkningen av avtrappningsreglerna. Så har inte jag uppfattat situationen. Vad finansdepartementet har gjort är att det givit skatteutskottet några färdiguträknade alternativ, som skatteutskottet, enligt vad jag vet, inte hade beställt men som finansdepartementet behagade plocka fram och lägga pä utskottets bord. Jag kan inte förstå att det skall behöva vara så svårt för en finansminister att få tillbaka en beställning från riksdagen som har en skrivning sorn är så utformad att man i finansdepartementet, med dess enormt stora resurser, kan gör den beräkning som beställts.

Jag skall inte uppehålla mig vid detta längre. Däremot måste jag konstatera att även finansministern med en drucken papegojas envishet för fram argumentet att vänsterpartiet kommunisterna, som var motståndare till skattereformen, skulle ha haft skalorna oförändrade i sina förslag under alla dessa år, så att därmed den genomsnittlige LQ-medlemmen i dag skulle behöva få en 75-procentig marginalskatt. Jag trodde att åtminstone finansministern begrep bättre.

Vi har fört fram förslag till olika typer av förändringar. Det går bra att ta del av dem och finna att vi självfallet inte finns med bland dem som vill att vanliga arbetare skall ha höga marginalskatter. Däremot är vi definitivt för att personer med höga inkomster skall ha högre marginalskatter. Det får de också i och med att vi under den innevarande tväärsperioden låter de nuvarande skalorna gälla oförändrade. Då ökar skattetrycket för framför allt höginkomsttagarna. Dessutom vill vi ge andra grupper kon-rpensationer genom minskad matskatt.

Jag måste också få ställa en fråga till finansministern. Jag sade nämligen inte att alla får ökad beskattning, utan jag frågade helt enkelt finansministern varför regeringen höjer den statliga inkomstskatten för dem som har

Inkomstskatten 1987 och 1988

inkon-rster upp till 70 000 kr. Jag kan ju förtydliga frågan så att den blir lättare PrOt, 1985/86:158 att förstå: Varför får inte de med inkomster under ungefär 80 000 kr. 2juni 1986 tillgodogöra sig hela sin skatteminskning i form av det ökade kommunala grundavdraget?

Ytterligare en fråga: Var är socialdemokraternas rättfärdiga skattepolitik? 1982-1984 ökades skatteinkomsterna i fast penningvärde rned totalt 11 %, medan den progressiva delen i statsskatten utarmades med 7 %.

Anf. 36 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Jag förstår inte finansministerns resonemang om att han skulle ha fått ovett från centern för 1982 års skattereform. Det är på de punkter som den socialdemokratiska regeringen har frångått den uppgörelse som träffats som det har riktats kritik. Jag tror inte att det vid något tillfälle har riktals någon kritik mot den uppgörelse som vi var med om att träffa och sorn vi har stått för och fortfarande står för. Det går att läsa i protokollen och få bekräftat vad sorn har sagts i den här frågan. Jag har själv varit rned i de flesta debatterna i kammaren sedan beslutet fattades, och det är en mycket stor överdrift att säga att finansministern har fått ovett frän centern för uppgörelsen. Qvett kan nian möjligen tala om när det gäller de punkter där socialdemokraterna har svikit överenskommelsen. Jag trodde faktiskt att vi nu, när det i årets skatteproposition finns tecken på att regeringen vill återgå till att försöka förverkliga målsättningen i uppgörelsen, dvs. 50 % marginalskatt för 90 % av inkomsttagarna, skulle kunna finna en gemensam ståndpunkt när det gäller utformningen av det framtida skattesystemet. Att vi frän oppositionens sida har kunnat påverka regeringspartiet tycker jag att man kan utläsa av årets skatteproposition. Jag trodde att det var det som var tanken bakom talet om samarbete över partigränserna och om att man skall kunna tala med varandra. Jag blev därför litet förvånad över den våldsamma kritik som finansministern riktar rnot oppositionen i dess helhet. När det gäller kampen om att ta åt sig äran av skattereformen vill jag säga att är det någon sorn försöker ta åt sig äran av det som varit värdefullt så är det finansministern. Jagtyckeratt man skall vara beredd att erkänna att ocksä en motståndare har en vettig uppfattning. I mitt huvudanförande talade jag n-red glädje över att socialdemokraterna accepterade förslag sorn hade presenterats av centern under allmänna motionstiden. Jag ser det med tillfredsställelse.

När det gäller resonemanget oni att de tre borgerliga partierna skulle vara beredda att bilda regering så visste jag inte att det fanns någon tanke på regeringsskifte i dag. Om det skulle bli ett regeringsskifte, gardet den vanliga parlamentariska vägen med förhandlingar mellan partierna. De förhandlingarna får utvisa vilken regering som skall tillträda. Jag anser att man skall kunna föra en debatt grundad på sakargument - inte på angrepp som enligt min mening ligger utanför sakfrågorna.

Anf. 37 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Fru talman! Finansministern vidhåller att jag inte begriper detta med fackföreningsavgifter. Som bevis anför han att han själv inte begriper allt han tvingas stå och debattera här i talarstolen. Jag skall inte försöka vederlägga

4 Riksdagens protokoll 1985/86:158-159

Prot. 1985/86:158 det senare, men jag måste säga all för alt inte begripa vad han talar om så gör
2 juni 1986 ' finansministern det ganska bra. Jag vill påstå all finansministern är felinfor-

Inkoiiistskaltcn 1987 och 1988

nrerad. Möjligen begriper finansministern delta, om han lyssnar.

Arbetsgivarna har inte. sorn finansministern sade, avdragsrätt för hela det belopp de betalar in till sina organisationer. Det finns ingen arbetsgivare som lyckas med det; taxeringsmyndigheterna går inte med på det. Del vore bra orn finansministern rättade till detta påstående, så att inte folk hamnar i olycka på grund av del uttalandel. Vi har sorn sagt krävt en utredning om detta, så alt vi kan ftitta beslut på korrekta uppgifter.

Marginalskalleproblemel trodde jag att finansministern helt hade utrangerat ur sitt resonemang, rnen så småningom kom del fram. Det gläder mig alt finansministern, niir han undervisade vpk-ledarnoien här i debatten, använde samma exempel som jag själv använde. Jag trodde faktiskt för ett ögonblick alt socialdemokratiska partiet hade ställt Kjell-Olof Feldt vid skampålen på samma sätt sorn jag blev ställd vid skampålen för att ha tagit upp marginalskatternas skadliga inverkan.

Efter att ha lyssnat på inWiggen orn del extra avdraget för pensionärerna vill jag göra den kommentaren alt det inte är så som Jan Bergqvist säger att del är folkpartiets förslag som har havererat - snarare är det regeringens.

Sedan gällde del vem sorn skall ha reveny av skalleuppgörelsen resp. skopor av ovett. Nej, vi har inte öst skopor av ovett över någon, men vi konstaterar att den socialdemokratiska regering sorn tillträdde hanterade uppgörelsen på det sättet alt det resultat som skulle ha uppnåtts 1985 inte uppnås förrän 1988. Del är vi inte belåtna rned. Vi anser alt del hade varit mycket bättre orn socialdemokraterna hade stått fast vid uppgörelsen i stället för att blanda in fackföieningsavgifter rn. rn. Ni borde ha fullföljt uppgörelsen på det sätt som partiernas företrädare tog i hand på.

Till slut; Ingemar Mundebo aren bra karl. rnen jag tror i alla fall att det var Rolf Wirién sorn satte i gång arbetet på den förenklade deklarationen.

Anf. 38 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Fru talman! Det är farligt att försöka lita till sitt skröpliga minne. Jag har dock den bestämda minnesbilden att folkpartiet under Ola Ullstens ledning och i regeringsställning under 1979 års valrörelse lovade alt en stor del av svenska folket om några år i princip skulle slippa att deklarera. Det var nog Mundebo som var i farten på den liden. Men del är inte något större tvisteämne i dag.

Jag tycker alt Bo Lundgr'en är dålig på alt citera. I sin replik nyss sade han
att jag skulle ha sagt att det inte har någon betydelse alt två tredjedelar av
nationalinkomsten går via den offentliga budgeten. Det har jag aldrig sagt.
Tvärtorn anser jag alt det har en enorm betydelse. Det gäller framför allt den
fråga som för flera av partierna iir ganska avgörande: Vilken fördelning av
välfärden, av levnadsstandarden, har vi i Sverige? Vi tror alltså att den
absoluta merparten av den omfördelning som sker är bra för medborgarna.
Sverige har därmed blivit både friare och tryggare, och t. o. rn. ekonomiskt
starkare. Den diskussion sorn Bo Lundgren och jag förde gällde påståendet
att det är Bo Lundgren och jag - och möjligen ytterligare några - som
' bestämmer hur folk skall ;invända sina pengar. Men så enkelt är del inte. Om

vi inte hade ett offentligt pensionssystem, skulle en mängd gamla människor i Sverige inte ha några pengar alls att bestämma över. De skulle inte ha någonting.

Jag är medveten om att Bo Lundgren inte har möjlighet att i detta replikskifte ge ett svar, men för framtiden vill jag säga följande. Det här blir ett allt större mysterium. Moderaterna säger nämligen att skatterna i Sverige skall sänkas om fem år - med utgångspunkt i dagens pennning- och inkomstnivå- med 60 miljarder kronor. Skattetrycket sänks från drygt 50 7c till 45 %. Men när man träffar en moderat och frågar vad det är för stora ingrepp som moderaterna skall göra i den svenska välfärdsmodellen blir svaret: Det gäller inte här och inte där.

Under den gångna våren kunde jag konstatera att moderaternas aktiviteter i stort sett har gått ut på att öka utgifterna. Utifrån sina krav på demokratisk renhet har moderaterna funnit det fullt acceptabelt att träffa direkta uppgörelser med vänsterpartiet kommunisterna för att pä det sättet kunna ösa ut mer pengar till olika grupper i värt samhälle. Jag undrar om er nya linje -att utlova skattesänkningar utan att tala orn hur dessa skall betalas -verkligen kommeratt leda till det ökade förtroende för moderat politik som ni hoppas pä.

Tommy Franzén säger: Det är väl inte så svårt det här med de extra avdragen. Den saken går väl att fixa. Då frågar man sig naturligtvis: Varför gick det inte att komma fram till en lösning i skatteutskottet? Varför kunde jag inte ha fått åtminstone någon anvisning från skatteutskottets majoritet, som Tommy Franzén bidrar till, orn hur den här goda cigarren - de extra avdragen - skall se ut? Tydligen står vi kvar där vi hela liden har stått - man överlåter helt och hållet på regeringen att lösa problemet.

Nu får vi höra resonemanget att om det inte hade blivit någon skattereform . 1982, skulle vänsterpartiet kommunisterna ha medverkat till sänkningar av marginalskatterna. Jag kan inte minnas-så ännu en gäng med reservation för mitt skröpliga minne- att vänsterpartiet kommunisterna under dessa år gjort någonting annat än beställt skärpningar av marginalskatten. Delta är i och för sig en omvändelse som jag tycker är bra. Kanske kan vi därmed slippa ett av de mera meningslösa debattämnena. Jag tänker dä på diskussionen orn huruvida det skulle vara möjligt att ha ett starkt omfördelande inkomstskattesystem utan marginaleffekter. Men det är omöjligt. Vi har fått ta vissa konsekvenser när det gäller ornfördelningseffekterna i systemet för att minska marginaleffekterna. Detta har vi socialdemokrater aldrig dolt. Å andra sidan menar vi att skärpningen av avdragsreglerna för de högre inkomsttagarna har inneburit att dessa nu faktiskt betalar skatt enligt skattetabellerna. Tidigare betalade de i många fall inte någon skatt alls. Begreppet nolltaxerare var för några år sedan oerhört vanligt. Men nu tycks det i stort sett ha försvunnit.

Jag vill svara Tommy Franzén, och möjligen också andra, som frågade varför vi höjer det statliga inkomstskatteuttaget rned 1 % i bottenskiktet. Om vi inte hade gjort det skulle skattesänkningarna i procent av inkomsten ha blivit oerhört stora för låga inkomster. Målsättningern för denna reform, när det gäller effekten på den disponibla inkomsten i alla inkornslskikt, var att i procent räknat skulle den disponibla inkomsten sänkas lika mycket.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

Prot. 1985/86:158 Jag vill hävda att det med denna uppliiggning blev oerhört mycket lättare
2 juni 1986 för flertalet organisationer på arbetsmarknaden att sluta tvåårsavtal. Det har

Inkomstskatten 1987 och 1988

talats mycket om att vi inte har gett besked inför framtiden om hur skatterna skJall se ut, men vi har ändå klarat ut så pass mycket att det för hela den privata marknaden var möjligt att sluta tvåårsavtal. Man fick niirnligen klart för sig att skatterna ledde till en ökning av den disponibla inkomsten efter skatt som var procentuellt lika i praktiskt taget alla inkornslskikt. Jag tror att det var en väsentlig förutsättning.

Stig Josefson och jag behöver inte ha några våldsamm;i bataljer om centerpartiets och socialdemokraternas uppfattningar, när vi i grundsynen pä åtskilliga viktiga skatteproblem slår ganska förenade. Men Stig Josefson har ett inycket stort problem: Han skall tala orn att socialdemokraterna och centern löser vikliga skatteproblem tillsammans samtidigt sorn han skall kunna säga till de borgerliga partierna att del i själva verket är med dem som han vill föra skattepolitik, dvs. alt de pro forma skall hälla ett avstånd till socialdemokraterna och framträda sorn om det rådde en stor borgerlig gemenskap. Det kan då inte undvikas att diskussionen om sakfrågorna fiirgas av detta.

När Stig Josefson efterlyser sakargument är det för mig oerhört väsentligt att det finns ett borgerligt parti som ger löfte oni en enorm skattesänkning, ett annat parti sorn när det gäller inkomstskatterna i stort sett bara koncentrerar sig pa marginalskatter på inkomster över 150 000 kr. och ett tredje parti, nämligen Stig Josefsons parti, som talar om all den fördelningspoliliska profilen i vart skattesystem måste skärpas. När jag jämför dessa tre ståndpunkter finner jag att de inte har någonting gemensamt.

Däremot skulle jag kunna säga att diskussionen om en skärpning av den fördelningspoliliska profilen i vårt skattesystem skulle kunna föras mellan centerpartiet och socialdemokraterna, tydligen från relativt likartade utgångspunkter. Innehållet i del beslut sorn riksdagen i dag kommer alt fiitia visar detta.

Vi skulle svårt bedra medborgarna i Sverige om \ i skapade intryck a\' att det är möjligt att både kraftigt sänka skatterna och bevara den viilfiird sorn de är vana vid. Vi är samtidigt medvetna om att det, i och med det hårda skattetrycket, är oerhört viktigt att det skattesystem som skall leverera dessa skatteinkomster upplevs som både rättvist och rimligt för en stor majoritet av landets invånare och skattebetalare.

Därför måste skattepolitiken i Sveriges riksdag naturligtvis föras på det sättet att den vinner denna breda acceptans bland folket. Ju större majoriteterna är i Sveriges riksdag för den framtida skattepolitiken, desto bättre. Jag har tidigare i denna talarstol sagt att regeringen i och för sig är beredd att, i former sorn vi kan komma överens om, föra en diskussion rned samtliga riksdagspartier om skattepolitikens utformning efter 1987. Skulle det intresset finnas är vi beredda att finna formerna för en sådan diskussion.

Förste vice talmannen anmälde alt Bo Lundgren, Tommy Franzén, Stig Josefson och Kjell Johansson anhållit att till protokollet få antecknat att de

inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 39 ALF SVENSSON (c): Prot. 1985/86:158

Inkomstskatten 1987 och 1988

Fru talman! Medan det formligen brinner om avtalsrörelsen är det ganska 2 juni 1986 svalt i skattedebatten, och likväl är det skattesystemet som vida mer än någon procent på lönen avgör många hushålls ekonomiska standard. Jag tycker att det är hög tid att den skatlepolitiska debatten får ta över en del av avtalsrörelsens uppmärksamhet. Den svenska skattepolitiken spelar nämligen inte den centrala roll i fördelningshänseende som den skulle göra.

Skattepolitikens huvuduppgifter skall givetvis vara att finansiera samhällets reformarbete och den offentliga verksamheten, men skattepolitiken skall också vara ett instrument för fördelnings- och stabiliseringspolitiken.

Fru talman! Från kds sida ser vi främst tvä centrala problem som är angelägna att omgående åtgärda. Vi måste fä en fördelningspolitik som gör skäl för namnet. Skattesystemet måste dessutom vara så konstruerat att det uppmuntrar till arbete och initiativ. Vi vill förändra skattesystemet genom i huvudsak fyra konkreta reformer sorn kan genomföras omedelbart:

- Skattesystemet tar ingen hänsyn till hur många som skall leva pä en
inkomst. Olika undersökningar visar också att de familjer som har det
absolut mest besvärligt ekonomiskt sett är barnfamiljer med endast en
förvärvsinkomst. Jag skall ta ett enda konkret exempel som visar hur
orättvist vårt skattesystem slår: Om båda makarna i en familj arbetar halvtid,
så att de kan turas om att vara hemma hos barnen, betalar de tillsammans
38 000 kr. i skatt vid en inkomst på 65 000 kr. vardera - alltså vid en samlad
hushållsinkomst på 130 000 kr. Är däremot arbetsmarknaden sådan att detta
inte är möjligt, eller om en av föräldrarna vill vara hemma hos barnen pä
heltid medan den andre föräldern förvärvsarbetar heltid och har en inkonist
på just 130 000 kr., blir skatten 49 000 kr. Trots att dessa familjer har samma
totala inkomst, samma försörjningsansvar och samma behov av mat, kläder
och nöjen ökar skatten med 11 000 kr. för familjen med en heltidshemarbe-
tande - eller om man så vill en heltidsförvärvsarbetande.

Rätt för föräldrar att tudela inkomsten vid beskattningen skulle utjämna denna skillnad. En tudelning av inkomsten innebär att föräldrarna får slå ihop sina inkomster och dela dem mitt itu och skatta för hälften var. På grund av vårt skattesystems progressivitet innebär detta att orättvisor som i dag råder kan undanröjas. För att inte gynna höginkomsttagare bör överföringen begränsas till fyra basbelopp, dvs. i nuläget 93 200 kr. En tudelning är en mycket angelägen rnarginalskattereform där skattelättnaden riktas direkt till en mycket utsatt grupp.

En tudelning, som vi i kds förordar, innebär inte alls en återgång till sambeskattningen, som utskottet tycks tro. Om man delar en inkomst i två delar kan rnan omöjligt kalla detta för sambeskattning. Tvärtom! Dessutom, det vill jag poängtera, skall tudelningen givetvis vara frivillig. En tudelning innebär att skattetrycket sänks för många familjer, inte höjs. En tudelning innebär att skattesystemet anpassas till verkligheten, till det faktum att de flesta människor lever i hushåll och är beroende av hushållets totala inkomst.

- För att uppmuntra till initiativ och företagande, för att minska snedvri
dande marginaleffekter och skattefusket måste marginalskatterna sänkas.
Regeringens förslag är ett steg i rätt riktning men otillräckligt. Kds menar att

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Inkomstskatten 1987 och 1988

marginalskatterna redan 1987 bör vara högst 50 % i inkomstlägen upp till ca 150 000 kr. En sådan reform skulle säkerligen också underlätta avtalsrörelsen på tjänstemannasidan.

- En allvarlig kritik mot regeringens skattepolitik gäller avsaknaden av inflationsskydd för skatteskalan. Därigenom gröps köpkraften ur av inflationen utan att politiska beslut fattats. Dessutom kan det komma att innebära att de skattesänkningar regeringen nu föreslagit snabbt äts upp och förvandlas till skattehöjningar.

- Av principiella och fördelningspolitiska skäl bör momsen på basmat avvecklas. Kds har förordat att i ett första steg sänka matmomsen med 10 procentenheter på basmaten. Detta skulle kunna finansieras med en generell momshöjning med 1,9 procentenheter. Kds anser att inkomstskattesystemet pä sikt bör ersättas av en progressiv utgiftsskatt. Med en utgiftsskatt beskattas all konsumtion lika oavsett medlens ursprung. Utgiftsskatten ger inte de möjligheter till obekattad konsumtion sorn inkomstskattetekniken medför. I utgiftsskattesystemel behandlas alla produktiva sparformer lika. Detta medför större rättvisa i beskattningen mellan löneinkomster och kapitalinkomster.

Utskottet påpekar att en .utredning arbetar med denna fråga, och därför kommer jag inte att ställa något yrkande på denna punkt. Vi får hoppas att utredningen snart presenterar sitt förslag. Del har ju varit aviserat sedan länge.

Fru talman! Jag beklagar att utskottet inte vill medverka till en höjning av den skattefria gränsen för intäkter vid bär- och svampplockning. En höjning av nuvarande gräns, från 5 000 kr. till förslagsvis 10 000 kr., är en liten men mycket viktig reform för att de naturrikedomar som finns i skog och mark, främst i glesbygden, skall tillvaratas och bidra till en extra slant för många människor i områden med bristande sysselsättning. Detta hade varit en positiv regionalpolitisk gest, som utskottet verkligen kunnat kosta på sig.

Skattepolitiken skall givetvis ses som en helhet. Vårt förslag om höjning av förmögenhetsskatten bör kopplas till sänkningen av marginalskatterna och förslaget om en avveckling av fastighetsskatten. Av principiella och statsfinansiella skäl bör skattereduktionen avskaffas för fackföreningsavgiften och för arbetsgivarnas avgifter till sina branschorganisationer. Dessa yrkanden anser vi hör ihop.

Fru talman! Som en konsekvens av detta vill jag yrka bifall till motion Sk350, yrkandena 2 och 3, motion Sk230 samt reservationerna 12, 13,15, 18, 23, 24, 25, 27, 28, 32 och 33.-

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslutet redovisas efter debatten om skatteutskottets betänkande 43.)

Anf. 40 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Kammaren övergår nu till att debattera skatteutskottets betänkande 43 om den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet m. m.

Den skattemiissiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, m.m.

Anf. 41 MARGIT GENNSER (m):

Fru talrnan! Det är ett tekniskt ytterst komplicerat ärende sorn vi nu skall behandla. Det gäller svenska företags avdrag för kostnader som har uppkommit i utlandet. Del är viktigt att svenska företag sorn etablerar sig i utlandet inte missgynnas av våra skatteregler. Då förlorar vårt näringsliv i konkurrens med utlandsägda företag. Vara regler är dock sämre än utlandets. Regeringens proposition 1985/86:131 ändrar inte myckel i detta förhållande.

För närvarande rader olika behandling i resultatutjärnningshänseende mellan den utländska och den svenska verksamheten, beroende pä om den utländska verksamheten är särskild förvirrvskälla eller inte.

Detta innebär att företag som bedrivs som filial i utlandet ger upphov till full resultalutjiimning. Har däremot verksamheten en mera självstäitdig status eller drivs i form av joint venture-verksarnhei betraktas den ur skattesynpunkt som självständig rörelse, beroende pä alt verksamheten har en för de deltagande förelagen gemensam ledning. Svenska företag som deltagit i joint venture-projekt har mött stora problem på grund av den mycket ofördelaktiga svenska skattelagstiftningen.

Detta problem kan numera lösas på ett enkelt sätt beroende på ätt beskattningen av juridiska personer i Sverige har ändrats, sä att ingen kommunal skatt längre utgår. På så sätt föll också kravet på underskottsbegränsningar för juridiska personer med särskilda förvärvskällor bort. Kort sagt: Företagen kan dra av alla underskott oberoende av var de har uppkommit i landet.

Men när det gäller utlandsrörelser hävdas en annan princip - då begränsas avdragsrätten. Genom slopande av skillnaden mellan självständig rörelse och filial skulle kraven pä en konkurrensneutral beskattning tillgodoses. Detta skulle i sin tur leda till bättre svensk korikurrenskraft och få positiva effekter för bytesbalans, sysselsättning osv.

Vilken väg har då regeringen valt för alt ta bort de värsta effekterna för bl. a. joint venture-projekt? Man har föreslagit en särreglering - regeringen har valt att lagstifta om ett dispensförfarande. Detta är dålig lagstiftning. Dispensregler har betydande nackdelar och skapar rättsosäkerhet bl. a. av följande anledningar:

1. En dispensregel gör att den skattskyldige aldrig i förväg med säkerhet vet
hur en viss skattefråga kommer att behandlas.

2. Dispensregler leder till långa handläggningstider, vilket utgör en betydande olägenhet för berörda företag.

3. Dispensregler är oklara, också de sorn vi nu diskuterar. Vad innebär det att en verksamhet skall bedömas som "samhällsekonomiskt betydelsefull"? Innebär detta att bara projekt av en viss storlek anses som samhällsekonomiskt betydelsefulla? Detta innebär i så fall att det finns risk att företag sorn åtar sig mindre projekt inte medges dispens.trots att dessa projekt kanske är mycket viktigare för dessa företag än "större"

Prot, 1985/86:158 2junil986

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet iullandet, m. m.

Prot. 1985/86:158 projekt för större företag. Innebär anvisningarna i 29 S KL att dispens kan

2 juni 1986 vägras därför att projektet genomförs i ett visst land eller för ett visst

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, rn. m.

företag? Mina frågor illustrerar klart de rättssäkerhetsproblem som de av regeringen föreslagna och av skatteutskottet accepterade dispensreglerna skapar. Dispensregler skall inte användas i lagstiftning på det sätt sorn föreslås i propositionen. 4. Lagreglering genom dispenser skapar dessutom andra konkurrensnackdelar. Företagen måste känna till sina kostnader på anbudsstadiet. Detta innebär att de måste veta hur kostnaderna kommer att behandlas skattemässigt. Lämnar de in dispensansökan sent svävar de i okunnighet om vilket resultatet blir. Lämnar de in dispensansökan tidigt är risken stor att de avslöjar affärshemligheter för konkurrenter och presumtiva beställare.

Dispensregler är alltså av ondo. Vilket skäl har då regeringen anfört för att lagstifta på delta sätt?

Skattemyndigheterna har helt enkelt sagt att de behöver denna lagstiftning från kontrollsynpunkl. RSV har yttrat att man befarar att "mindre seriösa personer frestas att redovisa underskott av joint venture-verksamhet i utlandet."

Att kontrollproblem föreligger kan alltid hävdas. Frågan är om fiscus krav pä fullständig insyn skall ges högre prioritet än vårt näringslivs möjligheter att utvecklas och konkurrera rned utlandet pä lika villkor. Skall fiskala kontrollönskemål prioriteras framför rättssaker lagstiftning? Sä får det inte vara. Det är mycket lätt alt se vad som bör prioriteras. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Underskott i filialer utomlands är fullt avdragsgilla i Sverige. Det finns emellertid två typer av dubbelbeskattningsavtal - creditrnetoden, där betald skatt i utlandet dras av från beräknad skatt i Sverige, samt exemptmetoden, som innebär att skatt skall betalas endast i ett land.

Denna senare metod kan leda till att underskott från filialförelag som drivs i utlandet kan få dras av i Sverige utan att eventuella vinster skall beskattas i Sverige. I propositionen föreslås därför att avdrag inte skall medges i sådana fall. Våra viktigaste konkurrentländer arbetar emellertid pä ett annat sätt. För att svenska företag skall komma i samma läge som tyska, holländska, m.fl. företag föreslår vi att avdrag skall medges men att dessa skall återvinnas, orn filialföretaget längre fram visar överskott. Vi föreslår således att claw back-rnetoden skall användas. Återigen har regeringen prioriterat skattemyndigheternas kontrollerande verksamhet framför företagens möjligheter att öka sina affärer till båtnad för oss alla. Jag yrkar bifall till reservation 3.

Svårigheter att rekrytera personal för utlandstjänst framför allt i Norge har
uppmärksammats vid åtskilliga tillfällen här i kammaren. En internordisk
grupp skall flnna lösningen på problemen. Men det kommer att ta tid. Ett sätt
att temporärt mildra problem är att vi i den svenska skattelagstiftningen inför
regeln att underskott som uppkommer i Sverige vid utlandstjänstgöring skall
få utnyttjas som förlustavdrag vid senare års taxering genom kvittning mot
c svenska inkomster. Jag yrkar bifall till reservation 4.

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, in. m.

För närvarande råder provisoriska regler vid 1986-1988 års taxering av PrOt. 1985/86:158 sjömän. Svenska sjömän som tjänstgör pa utländska fartyg och har nära 2juni 1986 anknytning med Sverige beskattas i Sverige och måste då också erlägga full socialförsäkringsavgift. Detta innebär att dessa sjömän helt enkelt inte kan leva på sin inkomst efter skatt. Antingen måste de emigrera eller också måste de sluta arbeta och bli arbetslösa. Det finns helt riktigt en utredning som skall förbättra förhållandena. Men den tar lid. Därför bör den sexniånadsregel som gäller för sjömän på svenska fartyg också gälla svenska sjömän på utlandsregistrerade fartyg. Jag yrkar bifall till reservation 5.

Anf. 42 BRITTA BJELLE (fp):

Fru talman! Ett svenskt företag som avser att bedriva verksamhet i utlandet kan välja mellan två olika huvudformer för sitt engagemang. Företaget kan antingen driva verksamheten genom ett i den främmande staten bildat aktiebolag eller annan juridisk person eller driva verksamheten direktiigd.

Utlandsverksamheten bedrivs dock mera sällan i direktägd form annat än vid entreprenad- och oljeprospekteringsverksamhet. Den helt dominerande formen för utlandsverksamhet i dag är sådan som bedrivs av ett utländskt dotterbolag. Denna verksamhet beskattas då normalt i utlandet. Det svenska företaget beskattas endast för utdelningar från det utländska dotterbolaget.

Den direktägda utlandsverksamheten beskattas pä olika sätt beroende på om den är att anse sorn en gren av verksamheten i Sverige - en s. k. filial -eller som en självständig rörelse. Skillnaden mellan dessa former gäller i första hand möjligheterna att räkna av ett underskott som uppkommer i den utländska rörelsen. Har den utländska verksamheten endast utgjort en filial till den svenska, har praxis blivit att uppkommet underskott i den utländska rörelsen får räknas av rnot intäkter från företagets verksamhet i Sverige.

Har en eller flera rörelser däremot bedrivits självständigt i utlandet, anses de tillsammans bilda en särskild förvärvskälla, och resultatet av verksamheten hänförs till inkomst av kapital. Underskott i denna förvärvskälla är då inte avdragsgill mot annan inkomst.

Då det gäller den direktägda verksamhet i utlandet som går under beteckningen joint venture råder viss osäkerhet om vilken av de nu relaterade direktägda formerna som denna skall tillhöra. Kort kan man säga att joint venture är en samverkansform utan rättssubjektivitet. Svenska företag samverkar med utländska företag i ett gemensamt, ofta mycket kostnadskrävande projekt. Det kan t. ex. gälla byggnads- och anläggningsentreprenad eller oljeprospektering. Genom denna form av sarnprojektering uppnås ett rimligt risktagande i extremt kostnadskrävande projekt. Emellertid har praxis utvecklats mot att betrakta joint venture-verksarnhet sorn självständigt bedriven rörelse, vilket rnot bakgrund av vad jag tidigare har sagt innebär att avdrag för underskott i denna inte är avdragsgill rnot inkomsterna i Sverigeverksamheten.

Den här utvecklingen hämmar svenska företags deltagande i bl. a. oljeprospekteringsverksamhet utomlands och motverkar också statens stöd till oljeprospektering.

I proposition 1985/86:131 föreslås därför att regeringen genom ett

Prot, 1985/86:158 dispensförfarande skall kunna medge att underskott i sådan här verksamhet i
2 juni 1986 utlandet skall få dras av i rörelse som bedrivs här, även on-r de förutsättningar

Den skattemässiga be handlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, tn. m.

sorn annars krävs för sådan avdragsrätt inte är uppfyllda.

Vi i folkpartiet tycker alt detta åren bakvänd ordning. Dispensförfaranden är aldrig bra, eftersom den som är hänvisad till ett sådant förfarande aldrig kan planera sin verksamhet långsiktigt då utgången i en dispensansökan aldrig är given.

Dessutom leder dispensförfarande till planeringsproblem för företag som är intresserade av att t. ex. deltaga i ett oljeprospekteringsföretag. Dispens kan ju knappast sökas förrän ett avtal om samverkan är klart. Det kan betyda att i vart fall mindre företag drar sig för en samverkan i ett riskfyllt projekt där förutsättningarna inte är helt klara före ingåendet av samverkan.

Vidare leder gärna dispensregler till en inte enhetlig bedörning. Dispens leder dessutom lätt till byråkrati och långsamhet i handläggningen, vilket är en nackdel för företagen.

Eftersom vi i folkpartiet anser alt det är viktigt alt förbättra de svenska företagens internationella konkurrenskraft och dessutom anser alt dispensregeln innehåller så många negativa effekter, menar vi att del är bättre med en generell regel. En sådan generell bestämmelse finns föreslagen i departementspromemorian Beskattning av verksamhet i utlandet rn.m. Denna generella regel skulle innebära att all direktägd verksamhet i utlandet skulle betraktas som en del av den svenska rörelsen. Resultatet skulle alltså beräknas gemensamt för hela verksamheten. Det överskott eller underskott som dä framkommer behandlas som om hela verksamheten varit förlagd till Sverige. Vi i folkpartiet anser att denna lösning skulle vara bra för företag som bedriver utlandsverksamhet som är direktägd. Jag yrkar därför bifall till reservation 2.

Fru talman! Sverige har dubbelbeskattningsavtal med ett stort antal länder. Bakgrunden är att vi vill undvika dubbelbeskattning för företag som bedriver verksamhet i utlandet. 1 dubbelbeskattningsavtalen undviks dubbelbeskattning rned tillämpning av antingen creditmetoden eller exemptmetoden. Exemptmetoden innebär, som redan tidigare har sagts, att viss inkomst inte skall beskattas i en av de avtalsslutande staterna. Praxis i Sverige då det gäller exemptmetoden är att det är möjligt att i den svenska rörelsen utnyttja underskott som har uppstått i en filial i utlandet, även om intäkten i filialen inte får beskattas i Sverige pä grund av ett dubbelbeskattningsavtal med tillämpning av exemptmetoden.

I propositionen 1985/86:131 föreslår nu regeringen att avdrag inte skall få
medges här i landet för kostnader som är hänförliga till en sådan intäkt. Detta
innebär en skatteskärpning för företagen. Eftersom vi i folkpartiet anser det
viktigt att värna om företagens internationella konkurrenskraft, kan vi inte
tänka oss en sådan skatteskärpning. Rent konkret försvåras för företag att
starta filialer i länder med vilka vi har dubbelbeskattningsavtal som bygger på
exemptmetoden. All ny verksamhet ger som regel underskott i början. Om
underskottet inte är avdragsgillt i Sverigeverksamheten försvårar det etable
ringen. Exportindustrin har dessutom anpassat sig till den nuvarande
ordningen. Emellertid måste vi ändå medge att den allmänna princip är riktig
58 sorn säger att kostnader inte är avdragsgilla om de är hänförliga till intäkter

som inte beskattas här.

En lösning på problemet är den som skatteavräkningssakkunniga föreslår och som går ut på att man behåller samma system som i dag men kompletterar det så, att orn utlandsrörelsen andra år visar överskott, återförs det tidigare medgivna avdraget till beskattning. Den här lösningen tycker vi i folkpartiet är bra, och vi anser att det borde vara den som utskottet förordar. Därför yrkar jag bifall till reservation 3.

Fru talman! I maj 1985 beslutade riksdagen om nya provisoriska regler vid beskattning av lön vid utlandstjänstgöring. Beslutet gick ut på att det införs en sexinånadersregel, sorn i prinicp innebär att en person sorn uppbär inkomst vid utlandstjänstgöring skall undantas från beskattning i Sverige, om tjänstgöringen har pågått minst sex månader och avsett anställning hos arbetsgivare, som bedriver näringsverksamhet frän fast driftsställe i det land där arbetet utförs. Beträffande anställda ombord pä utländska fartyg beslutades att de skulle undantas från skatt i Sverige, om fartyget går i oceanfart och anställningen och vistelsen utomlands varat minst sex månader. En förutsättningar vidare att arbetsgivaren är hemmahörande i Sverige.

Utvidgningen av sexmånadersregeln för sjömän pä angivet sätt anser vi i folkpartiet vara motiverad, men vi menar att sexmånadersregeln också borde omfatta alla sjömän på utländska fartyg, alltså också dem som har en utländsk arbetsgivare. De som arbetar på ett utländskt fartyg med utländsk arbetsgivare men själva har hemvist i Sverige måste i dag betala full inkomstskatt här och dessutom sociala avgifter som för egen företagare. Det betyder att en sådan sjöman lever under strängare regler än andra sjömän. Sett ur den enskilde sjömannens synpunkt kan det var obegripligt att det råder skilda skattesystem för den som går på oceanfart. I avvaktan på den översyn som för närvarande pågår angående sjömännens beskattning anser vi i folkpartiet att sexmånadersregeln borde kunna tillämpas generellt, alltså oavsett vem som äger fartyget och vem som är arbetsgivare.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 5.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, m. m.

Anf. 43 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Fru talman! Med anledning av regeringens proposition orn den skattemässiga behandlingen av vissa kostnader för verksamhet i utlandet har vi i en motion slagit fast att den svenska ekonomiska och politiska utvecklingen blir alltmer avhängig kapitalismens tilltagande transnationalisering.. Detta är i och för sig ingenting nytt. Därom skrev redan 1868 Karl Marx i Kapitalet.

Nu har en socialdemokratisk regering tagit sig för att vilja underlätta för de svenska imperialistiska storkoncernerna genom att också skapa lindringar för dem i beskattningshänseende. Man har sagt att detta skall ske för att främja "samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet". Vi kan inte se någon anledning att tillåta en regering att med hänvisning dessutom till någonting så opreciserat som "samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet" bevilja ytterligare förmåner för sådana här stora imperialistiska koncerner.

Fru talrnan! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Prot. 1985/86:158 Anf. 44 SVERRE PALM (s):

2 juni 1986 Fru talman! Att exporten av varor och tjänster ar mycket viktig för den

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, m. m.

svenska ekonomin och det svenska samhället tror jag de flesta håller rned mig om. Del är likaledes ett samhällsekonomiskt intresse att svenska företag har konkurrenskraft på den internationella marknaden.

Under senare år har den positiva utvecklingen av vår export betytt mycket för den återhämtning som skett i den svenska ekonomin och för \år internationellt sett höga sysselsättning.

Den proposition vi nu debatterar, om den skatteniässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet ni.rn., svftar till att främja samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet. Regeringen ges genom införande av dispensregler möjlighet att medge all underskott i viss verksamhet i utlandet får dras av i rörelse som bedrivs här i riket, även om alla de förutsättningar som annars gäller för sådan avdragsrält inte föreligger. För att medgivande skall kunna ges också beträffande redan pågående projekt föreslås att medgivande får avse 1977 års eller senare års taxeringar.

Till skatteutskottets betänkande i denna fråga har fogats tre reservationer rörande förslagen i propositionen. Ytterligare två reservationer har avlämnats avseende "Vissa skattefrågor i annat nordiskt land" och "Beskattning av sjömän på utländska fartyg".

I reservation nr 1 av vpk framförs att de föreslagna dispensreglerna lämnar öppet för godtyckliga tolkningar. Jag tycker inte man skall överdriva och uppmåla dispensreglerna som något sorn ej är kontrollerbart. Utskottets majoritet tillstyrker regeringens förslag, samtidigt som vi understryker vikten av att det vid dispensprövningar finns möjligheter till en effektiv kontroll.

I reservation nr 2 av moderaterna och folkpartiet föreslås att skattereglerna löses generellt och att fullständig resultaluljärnning får ske mellan den skaltskyldiges samtliga förvärvskällor.

Jag vill hår framhålla att det är förenat rned svårigheter att effektivt kontrollera redovisningen för en verksamhet utomlands. Så är även fallet i hög grad när det gäller verksamhet som drivs i samverkan med andra utländska företag. Utskottsmajoriteten avvisar förslaget i reservationen av såväl praktiska som principiella skäl.

I reservation nr 3 av moderaterna och folkpartiet föreslås att riksdagen hos regeringen begär förslag om ålerföring av avdrag för underskott i utländsk verksamhet enligt claw back-metoden.

Den ordning som reservanterna föreslår kommer alt medföra svårigheter att tillämpa. Utskottsmajoriteten avstyrker förslaget i reservation nr 3.

I reservation nr 4 av moderaterna begärs ett regeringsförslag om förlustut
jämning för underskott i Sverige vid utlandstjänstgöring i annat nordiskt
land. Så sent sorn hösten 1985 infördes rätt att göra avdrag för avgiften till den
Norska Folketrygden. Ytterligare förslag är att vänta. Enligt vad utskottet
erfarit så är den internordiska arbetsgruppen, som har till uppgift att lämna
förslag i denna fråga, inne i slutskedet av sitt arbete. Det finns därför
anledning att avvakta arbetsgruppens förslag i frågan, och därmed yrkar jag
avslag pä reservation nr 4.
60 Så slutligen reservation nr 5 av moderaterna och folkpartiet, vari begärs

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksainhel i utlandet, m. in.

förslag till ändrade regler angående beskattning av .sjömiin på utländska Prot. 1985/86:158 fartyg. Då det nu pågår en översyn av sjömännens beskattning avstyrker 2 juni 1986 utskottsmajoriteten reservation nr 5.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag framhålla att i de remissyttranden sorn föregått propositionsskrivandet så tillstyrkte i stort sett alla remissinstanser förslagen i propositionen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till skatteutskottets betänkande nr 43 och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 45 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Fru talman! Sverre Palm, det är inte fråga om någon överdrift. Vi avstyrker detta förslag pa grund av ideologisk övertygelse. Vi beklagar bara alt en socialdemokratisk regering och ett socialdemokratiskt parti i riksdagen vill underlätta för den kapitalistiska transnationaliseringen.

Anf. 46 BRITTA BJELLE (fp):

Fru talrnan! Beträffande dipensreglerna hänvisar Sverre Palm på ett ganska enkelt sätt till kontrollproblem. Jag tycker all rnan borde gå tillbaka i tiden och se hur det har varit tidigare.

Omkring 1928 var det ingen skillnad på filialverksamhet och den rörelse sorn betraktas som självständig rörelse utomlands. Skälet till att de var likställda var att man hade samma ingångsregler. 1966 skedde en förändring. Dä avskaffades förmåner som gällde självständiga rörelsen. Men trots att man avskaffade förmånerna införde man inte avdragsrält. Därför blev det olikheter mellan dessa två former.

Dä det gäller kontrollproblemen är man beredd att behålla den verksamhet sorn gäller filialer. Det innebär att man skall fä göra avdrag mot vinst i den svenska rörelsen för under'skott som uppstår i utlandet om det gäller filialverksamhel. Men för självständig rörelse skall rnan inte få dra av underskottet. Det verkar sorn om rnan anser att kontrollproblemen räcker till dä det räcker filialverksamhet men inte då det gäller den självständiga rörelsen. Jag kan inte förstå varför man skall ha olika regler.

Sverre Palm sade inte särskilt myckel om exemptmetoden. Men onekligen medför denna en skatleskärpning. Exportföretagen har i dag inordnat sig i nuvarande system. Vi tycker därför alt det förslag som framfördes i betänkandet Beskattning i verksamhet i utlandet är rimligt.

Det finns olika skatteregler för sjömän beroende på vem som är deras arbetsgivare. Men sjömännen själva kan inte förstå varför de skall beskattas olika. Det vore rimligt att man hade ungefär lika regler för sjömän, oavsett om de har utländsk eller svensk arbetsgivare. Därför tycker vi att sexmånadersregeln borde gälla för samtliga sjömän.

Anf. 47 MARGIT GENNSER (m):

Fru talman! Kontrollproblemen får aldrig ursäkta dålig lagstiftning. Man skall inte lagstifta med dispenser. Att remissinstanserna skulle ha varit eniga på denna punkt stämmer inte riktigt. Men riksrevisionsverket, skattemyndigheter och länsstyrelserna har prioriterat kontrollproblemen.

Det är alldeles riktigt att det finns en grupp som arbetar med förändringar

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, m. m.

av lagstiftningen då det gäller beskattning av svenskar som arbetar i ett annat nordiskt land. Denna lagstiftning kan ju få inycket olyckliga konsekvenser. Av en annan proposition angående avtal gällande gränsgångar mellan Sverige och Danmark framkom det att detta utredningsarbete knappast blir färdigt före 1990-talet. Därför anser jag att man måste vidta provisoriska åtgärder för att göra det lättare för svenska medborgare som får det mycket besvärligt om de inte kan dra av sina underskott.

Anf. 48 SVERRE PALM (s):

Fru talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande är de föreslagna dispensreglerna till för att främja samhällsekonomiskt betydelsefull verk-sanihet. Möjligheten att lösa de här problemen generellt står för närvarande inte till buds. Vill man då undanröja de ölägenheter som i enstaka fall uppstår på grund av gällande skatteregler får man tillgripa dispensregler. Jag vill understryka att det är ett begränsat antal fall som kan komma i fråga för dispens.

Till Britta Bjelle vill jag säga att dä det gäller underskott i en filial i utlandet och det är fråga om samhällsekonomiskt betydelsefull verksamhet, så kan genom de dispensregler som vi nu står i begrepp att införa medges att underskottet får dras av från intäkt i den övriga rörelsen, fastän filialens intäkter enligt ett dubbelbeskattningsavtal är undantagna från svensk skatt.

Slutligen vill jag säga några ord om skattereglerna för sjömän. Jag har försökt att få fram uppgifter om detta, och jag har frågat riksdagens utredningstjänst. Men jag får inget grepp om vilket antal som berörs, för någon statistik på området finns inte. Men jag har här ett klipp ur Svensk Sjöfarts Tidning. Rubriken på notisen lyder "Skatteregler kan bli stöd för sjöfarten", och i sista stycket står det:

"Redareföreningen begär till sist att rnan i avvaktan på att sjöfartspolitiska aspekter inlemmas i utredningen beslutar att någon övergång till landbeskattning av ombordanställda tills vidare inte sker, att den nuvarande sjömansbeskattningen kvarstår och att giltigheten av kommunalskattelagens bestämmelser och anvisningar om anställning ombord på utländskt fartyg förlängs."

Det är just det sista som är viktigt i dagens debatt.

Anf. 49 MARGIT GENNSER (m):

Fru talman! Att vi skall ha bra konkurrensförhållanden för våra företag är vi helt ense om. Detta kan åstadkommas genom generell lagstiftning - det visar det tidigare förslaget från skatteavräkningssakkunniga. Beskattning av verksamhet i utlandet m. m. (DsB 1981:10). Det går alltså att lagstifta med generella regler, utan att införa dispenser.

Anf. 50 BRITTA BJELLE (fp):

Fru talman! Det är som Margit Gennser nyss sade. Sverre Palm, att det finns visst möjligheter att lagstifta med generella regler. Sverre Palm hävdade att generella regler inte står till buds, men detta finns ganska utförligt redovisat just i den promemoria om beskattning av verksamhet i utlandet m, rn. som Margit Gennser hänvisade till. Generella regler gör att

företagen kan planera sin verksamhet på ett helt annat sätt än om de är beroende av ett dispensförfarande.

Dä det gäller exemptmetoden är det fråga om en skattehöjning. Jag hörde inte alt Sverre Palm talade orn varför man inte även på den punkten skulle kunna göra så som jag föreslog i mitt anförande.

Beträffande sjömansskatten finns det tre olika sätt för beskattning av sjömän i Sverige: enligt sexmånadersregeln, med sjömansskatt och med vanlig inkomstskatt. Det kan inte vara rimligt att olika skatteregler skall gälla för sjömän, beroende på vem som är arbetsgivare.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Den skattemässiga behandlingen av kostnader vid viss verksamhet i utlandet, m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

Skatteutskottets betänkande 40

Mom. 1 (höjningen av det kommunala grundavdraget) Hemställan

Först biträddes hemställan i reservationerna 1 av Knut Wachtmeister m. fl. samt 2 av Kjell Johansson och Britta Bjelle i motsvarande delar med 118 röster mot 15 för hemställan i reservation 3 av Tommy Franzén i motsvarande del. 178 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan rned 181 röster mot 115 för hemställan i reservationerna 1 av Knut Wachtmeister m. fl. samt 2 av Kjell Johansson och Britta Bjelle i motsvarande delar. 15 ledamöter avstod från att rösta.

Motivering

Utskottets motivering godkändes.

Mom. 2 (statligt grundavdrag, skatteskala, inflationsskydd m.m.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 4 av Knut Wachtmeister m. fl. i motsvarande del, dels reservation 5 av Kjell Johansson och Britta Bjelle i motsvarande del, dels reservation 6 av Stig Josefson och Karl-Anders Petersson i motsvarande del, dels reservation 7 av Tommy Franzén i niotsvarande del, dels motion Sk350av Alf Svensson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 4 (underskottsavdragsbegränsningen m.rn.)

Först biträddes reservation 8 av Knut Wachtmeister m. fl. med 73 röster mot 17 för reservation 9 av Tommy Franzén. 218 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Knut 'Wachtmeister m. fl. - genom uppresning.

Mom. 5 (räntelillägg för lån)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Knut Wachtmeister m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 6 (kvittning av villaunderskott rnot kapitalinkomst)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 12 av Kjef

Prot. 1985/86:158 Johansson rn.fl. i motsvarande del, dels reservation 11 av Knut Wacht-
2 juni 1986 rneister m.fl. i motsvarande del - bifölls rned acklamation.

Mom. 7 (extra avdrag för folkpensionär)

Reservation 13 av Knut Wachtnieister rn. fl. i motsvarande del bifölls rned 166 röster mot 144 för utskottets hemställan.

Mom. 8 (sarntaxering av makars B-inkomst)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 14 av Tommy Franzén i motsvarande del - bifölls med acklamation.

Mom. 9 (sarntaxering av makars och av föräldrars och barns förmögenhet) Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 150 för reservation 15 av Knut Wachtmeister m.fl.

Mom. 10 (skattepolitiken på sikt)

Utskottes hemställan - som ställdes mot dels reservation 16 av Knut Wachtmeister m. fl., dels reservation 17 av Kjell Johansson och Britta Bjelle - bifölls rned acklamation.

Mom. 11 (faktisk sarnbeskattning m. m.)

Utskottets hemställan - sorn ställdes mot reservation 18 av Knut Wachtmeister rn. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 12 (tudelning av inkomst)

Utskottets hemställan - som ställdes rnot motion Sk350 av Alf Svensson i motsvarande del - bifölls med acklamation.

.Mom. 13 (skattelättnader för barnfamiljer - grundavdrag eller skattereduktion)

Först biträddes reservation 19 av Knut Wachtmeister m. fl. med 67 röster mot 37 för reservation 20 av Stig Josefson och Karl-Anders Petersson. 206 ledamöter avstod från att r'östa.

Härefter bifölls utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 19 av Knut 'Wachtmeister m.fl. - genom uppresning.

Mom. 14 (barntillsyn)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 21 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 15 (underhållsbidrag)

Utskottets hemställan - sorn ställdes mot reservation 22 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 16 (existensminimum för barnfamiljer)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 23 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation. 64

Mom. 77 (kostnadsersättning för dagmamma) PrOt. 1985/86:158

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 24 av Stig Josefson 2 juni 1986 och Karl-Anders Petersson - bifölls med acklamation.

Mom. 19 (fackliga stipendier)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 25 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 22 (värdering av bilförmån)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 26 Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 23 a (barnhämtningskostnader vid användning av bil till och från arbetet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 27 av Knut Wachtmeister m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 23 b (beräkning av kostnaderna för användning av bil till och från arbetet med utgångspunkt i de faktiska kostnaderna)

Utskottets hemställan bifölls med 202 röster mot 107 för reservation 28 av Knut Wachtmeister m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 24 (schablonavdraget i tjänst)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 29 av Knut Wachtmeister m.fl., dels reservation 30 av Stig Josefson och Karl-Anders Petersson - bifölls med acklamation.

Mom. 26 (skattereduktion för fackföreningsavgift)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 31 av Knut Wachtmeister m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 28 (inkomst av bär- och svampplockning)

Utskottets hemställan - som ställdes mot motion Sk230 av Alf Svensson -bifölls med acklamation.

Mom. 31 (taxiägares m.fl.:s drickspengar)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 32 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 32 (internationellt biståndsarbete m.m.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 33 av Kjell Johansson och Britta Bjelle - bifölls med acklamation.

Mom. 33 (aviserings- och expeditionsavgifter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 34 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

5 Riksdagens protokoll 1985/86:158-159

Prot. 1985/86:158 Mom. 34 (provisorisk avgift på penningullåning)

2 juni 1986 Utskottets hemställan - soni ställdes rnot reservation 35 av Tommy

Franzén - bifölls rned acklamation.

Mom. 35 (förmögenhetsskatten rn.rn.)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 36 av Knut Wachtmeister rn. fl., c/c/,v reservation 37av Kjell Johansson och Britta Bjelle, dels reservation 38 av Tommy Franzén - bifölls rned acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande 43

Anf. 51 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får upprnärksannna ledamöterna på att ett rätlelseblad beträffiinde bl. a. för lagförslagen angivet ikraftträdandedaturn finns utdelat pä ledamöternas bänkar.

.Mom. I a (ändrad lydelse av 39 S och punkt 21 av anvisningarna till 29 § kornmunalskattelagen)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 15 för reservation 1 av Tomn"ry Franzén i motsvarande del.

Mom. I b (ändrade regler i vad gäller avdrag för underskott på rörelse i utlandet)

Utskottets hemställan bifölls rned 196 röster rnot 115 för reservation 2 av Knut Wachtmeister rn.fl. i motsvarande del.

Mom. 2 (underskott vid exempt-avtal)

Utskottets hemställan - som ställdes niot reservation 3 av Knut Wachtmeister rn. fl. i motsvarande del - bifölls rned acklamation.

Mom. 3 a (förlustutjåmning för underskoll i Sverige vid utlandstjänstgöring) Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Knut Wachtmeister m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 4 (beskattningen av sjömän)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Knut Wachtmeister tn. fl. - bifölls med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

7 8 Föredrogs Lagutskottets betänkande

1985/86:35 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 66

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1985/86:20 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Vad utskotten hemställt bifölls.

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Löntagarfonderna

8 § Fortsattes behandlingen av utrikesutskottets betänkanden 1985/86:27, 28, 29 och 30, näringsutskottets betänkanden 1985/86:35, 22, 23 och 33 samt arbetsmarknadsutskottets betänkande 1985/86:14 (forts, från prot. 157).

Anf. 52 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Kammaren övergår nu till att debattera näringsutskottets betänkande 33 om allmänna pensionsfonden.

Löntagarfonderna m. m.

Anf. 53 STEN SVENSSON (m):

Fru talman! Löntagarfonderna har nu funnits i snart tvä och ett halvt år. Ingen av de "många positiva effekter" som socialdemokraterna påstod skulle följa har visat sig. Löntagarfonderna har inte resulterat i lugnare avtalsrörelser - tvärtom har de senaste två åren präglats av svåra motsättningar på arbetsmarknaden. Samtidigt som vi nu återigen bevittnar nya strejker och konfliktvarsel, kan vi notera att fonderna plockar företag, kommuner och landsting på miljarder för att fonderna skall kunna göra "snabba klipp" eller köpa in sig i konkursföretag.

Löntagarfonderna har inte heller främjat investeringar. Visserligen steg investeringsvolymen kraftigt under 1984, men det var resultatet av den internationella konjunkturuppgången. Under 1985 sjönk investeringsvolymen åter. Prognoserna för 1986 är dåliga. Det påstods att fonderna skulle tillföra företagen friskt kapital - i verkligheten har fondsystemet inneburit att stora och små företag tappats på friskt kapital.

De farhågor kring löntagarfonderna som en bred folkopinion hyste före fondbeslutet har redan visat sig besannade. Förutom rena portföljinvesteringar i välkända storföretag, som har gynnat tidigare aktieägare, har fonderna också satsat pengar i ett flertal tveksamma projekt. Sydfonden har t. ex. inlett ett samarbete med lokala investmentbolag som gör att fonden genom ombud skaffat sig ägarinflytande i många småföretag. Andra fonder har valt att finansiera affärsmän med tveksam bakgrund och affärsmoral. Några av fonderna har redan börjat samordna sina aktieköp i syfte att skaffa sig ökat inflytande. Slutligen har fonderna i flera fall gjort mycket dåliga affärer, t, ex. satsningen på Ljusne Kätting.

I dag är löntagarfonderna en av de allra största ägargrupperna på den svenska aktiemarknaden. Om några år kommer fonderna att vara fullständigt dominerande. Socialismen marscherar med fondernas hjälp framåt med små, men bestämda steg.

Samtidigt som företagen hotas av den långsamt förändrade samhällsstrukturen i löntagarfondernas spår så drabbas många företag orimligt hårt av vinstdelningsskatten. Denna har fått en sådan utformning att även förlustföretag kan bli vinstbeskattade.

Prot. 1985/86:158 Löntagarfonderna skapar ingenting- de bara socialiserar.

2 juni 1986 På fackligt håll vill man öka takten. Mar-r anser liksom kommunister och

Löntagarfonderna 111. III.

radikala SSU-ar-e att "fonderna ger för lite makt". I en rapport till LQ-kongressen i höst föreslås en "förhandlad överskottsindelning" som ett komplement för att öka fiickets inflytande över näringslivet.

Svenska Dagbladet kommenterar detta i dag på följande sätt: "Det blir allt tydligare att ledningen för fackföreningsrörelsen - heltidsanställda förtroendevalda och ombudsmän - inte avser alt nöja sig med ett stopp för löntagarfonderna 1990. I stället vill rnan ■komplettera" de mycket impopulära löntagarfonderna med nya. fler och än mäktigare kollektiva fackföreningsfonder. Medan mer ålerhållssamrna krafter inom socialdemokratin erkänner att löntagarfonderna var ett misslyckande, bygger LO vidare på sitt babelstorn."

Tidningen har gjort en träffsäker iakttagelse. Aptiten växer medan man äter! Och så torde del förhålla sig. Redan när fondförslagel presenterades i LO-tidningen, skedde delta under rubriken: "Med fonderna lar vi över successivt."

När förslaget orn lagstadgat krav på svenskt medborgarskap för ledarnot-skap i löntagaifondstvrelse nu återkommer till kammaren vill vi reservanter hiinvisa till den slutsats som de borgerliga ledamöterna i konstitutions- och näringsulskotten redovisade förra året. Av regeringsrättens beslut i frågan om en löntagarfondstyrelses status följer att 31 S lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden bör kompletteras med en uttrycklig bestämmelse av den innebörd att svenskt medborgarskap skall föras in bland de behörighetsvillkor som anges för ledamotskap i löntagarfondslyrelserna. Riksdagen bör nu fatta beslut härom.

Liksom förra året vill reservanterna även nu understryka att det rör sig om en av konstitutionella skal motiverad provisorisk åtgärd. Löntagarfondssys-ternei måste, sorn jag redan har framhållit, rned det snaraste avskaffas. De borgerliga partierna har - i riksdagen senast \id behandlingen detta är av frågan orn riktlinjer för den ekonomiska politiken - slagit fast att löntagarfonderna skall avskaffas och att avvecklingen måste vara definitiv. Kommunistmotionen ger uttryck för en rakt motsatt siriivan. Löntagarfonderna skall enligt vpk inte bara bibehållas utan också på ett ännu rner utpräglat sätt än nu användas sorn instrument för en sarnhällsorndaning i socialistisk riktning. De tre icke-socialistiska partierna tar bestämt avstånd frän dessa intentioner.

Löntagarfonderna måste omedelbart avskaffas. På det sättet kan det svenska näringslivet återfå tilltron på alt i fortsättningen kunna verka inom ett marknadsekonomiskt systern.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationerna nr 1 och 2 som fogats till näringsutskottets betänkande nr 33.

Anf. 54 KJELL-ARNE WELIN (fp):

Fru talman! Folkpartiets uppfattning om löntagarfonderna är väl känd. 1 sak finns det inga nya argument och inte heller några originella vändningar beträffande problematiken.

Med detta låter jag mig nöja. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2 i näringsutskottets betänkande 1985/86:33.

Anf. 55 PER-OLA ERIKSSON (c): Prot. 1985/86: L58

Fru talrnan! Den ena av de två motioner som delvis utgör underlaget till 2 juni 1986
näringsutskottets betänkande 33 berör löntagarfondernas styrelser och ~, ;

behörighetsvillkoren i fråga om ledamotskap. Motionärerna är tredje vice oit agaifom eina talman Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom.

Först vill jag understryka att det är centerns uppfattning att löntagarfonderna skall avskaffas, och det med det snaraste. Men på grund av den politiska majoriteten i denna kammare torde det inte vara möjligt före 1988 års val. Så länge löntagarfonderna är kvar är del ur principiell synpunkt viktigt att reglerna för löntagarfondernas styrelser inte strider mot föreskrifterna i grundlagen. Som motionärerna och även reservanterna i reservation 1 framhåller är det kravet i dag inte uppfyllt.

Löntagarfondernas styrelser är ju att beteckna som myndigheter. Denna vår uppfattning får stöd i bl. a. olika domstolsutslag. Av grundlagens bestämmelser framgår att det krävs att man, för att fä vara ledamot av en myndighet och dess styrelse, är svensk medborgare. Men i lagen om löntagarfonderna har kravet på svenskt medborgarskap inte uppställts. Detta har herrar Fiskesjö och Kindbom påpekat i sin motion. I reservation I stöder vi reservanter denna uppfattning.

Av regeringsrättens beslut i fråga om löntagarfondstyrelsernas status följer att 31 § lagen med reglemente för allmänna pensionsfonden bör kompletteras med en bestämmelse av den innebörd som motionärerna har angett. Därom bör riksdagen fatta beslut.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

När det sedan gäller reservation 2 om löntagarfondstyrelsernas kapitalplaceringar vill jag betona alt fonderna inte, som vpk vill, skall användas för att omdana samhället i socialistisk riktning. Löntagarfonderna kan inte heller, som utskottets majoritet skriver, utveckla verksamheten till landets bästa. Jag ser inte löntagarfonderna som ett instrument som är till landets bästa. Däremot har löntagarfonderna blivit en lekstuga för några direktörer, sorn med andras pengar kan spekulera i aktier på Stockholms fondbörs, och någonting sådant ställer vi i centerpartiet icke upp på.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 56 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Varför infördes löntagarfonderna? Det fanns olika strömningar bakom detta införande, och var och en hade sin avsikt. Det fanns naturligtvis de som hade avsikten att löntagarfonderna skulle vara en kompensation för de reallöneförluster som hade gjorts och att de skulle vara en sorts garant för att löntagarna inte kämpade alltför militant i lönetvister.

Ute bland det stora flertalet löntagare var det en annan strävan som trädde i förgrunden. Det var förhoppningen att det med dessa fonder skulle skapas en form av kapitalbildning och investering som inte liknade, åtminstone inte till alla delar, den kortsiktiga, kapitalistiska spekulationssträvan, som kunde företräda andra mål och intressen som var mera i överensstämmelse med de breda folklagrens önskemål och behov.

Del fanns också de-och finns väl i ännu högre grad i dag-som menade att
just i de bygder och regioner där det råder en svag investeringsvilja, från 69

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Löntagarfonderna m. m.

framför allt de stora privata kapitalens sida, skulle löntagarfonderna kunna vara det behövliga komplementet och på olika sätt kunna bidra till att motverka de regionala kriserna.

Det fanns vidare ett önskemål om att löntagarfonderna över huvud taget skulle kunna vara begynnelsen till att löntagarna själva, genom representanter som de hade kunnat utse, skulle få en insikt i hur kapital investerades, efter vilka riktlinjer och efter vilken strategi.

Hittills har ingenting av dessa önskemål förverkligats. Det är uppenbart -det måste tyvärr sägas - att regeringspartiet har ridit på en strömning och på önskemål ute bland löntagarna och utnyttjat dem men sedan inte brytt sig särskilt mycket om att utforma någon strategi för löntagarfonderna i överensstämmelse med detta. Jag tror att man måste varna socialdemokraterna för att fortsätta rned detta, därför att följden kan bli en allmän besvikelse ute bland löntagarna över att löntagarfonderna inte alls blev något av det som de hade väntat sig. Det kan leda till en förtroendeförlust, som kan ge nog så farliga opinionsutslag.

Löntagarfonderna har hittills i sin verksamhet inte skilt sig från vilka andra placeringsinstitut som helst. Det lustiga är, att när man hör de borgerliga kritikerna av löntagarfonderna och deras beskrivning av fondernas verksamhet - de har gjort vissa bättre placeringar och andra, sämre placeringar, och de har spekulerat i värdepapper och haft en del annat för sig - är det precis som att höra en beskrivning av hur privata placeringsinstitut beter sig, som beter sig på exakt samma vis.

Vpk:s kritik gäller naturligtvis att löntagarfonderna har blivit en sorts imitation av privat kapitalplacerarverksamhet och därmed inte har den inriktning som de nog enligt det stora flertalet löntagare borde ha.

Det finns, som jag ser det, tre viktiga skäl till att löntagarfonderna borde ha en annorlunda strategi än andra typer av kapitalplacering.

För det första är det den regionalpolitiska aspekten. Det sker nu en mycket stark transnationalisering av de stora kapitalen i svenskt näringsliv, och det har de effekterna att de stora jättekoncernerna i landet, som är dominerande och kommer att vara i ännu högre grad dominerande, inte är särskilt intresserade av att investera i skogslänen. Man kan se på uppställningar och kartor över var de är verksamma att deras intresse har varit mycket svalt för den delen av landet. Detta kommer naturligtvis att skärpas ju mer dessa jättelika företagsimperier inriktar sig på utlandsmarknaden och på att bygga positioner utomlands.

Det måste till en motkraft om detta inte skall leda till en fortsatt regional utarmning och ökade regionala klyftor. Fonderna borde enligt vpk:s mening vara en sådan motkraft. De borde ha som en inbyggd strategi att verka för en starkare regional balans, naturligtvis med iakttagande av att det skall vara seriösa objekt som de satsar på - som det självfallet alltid skall vara.

Nu visar det sig emellertid att deras placeringspolitik är mycket traditionell. Den visar inte några avvikande mönster gentemot annan kapitalplacering. Den slutsats man måste dra av det är att fonderna i själva verket medverkar till att befästa en regional struktur som inte är önskvärd om man vill arbeta för att regionerna skall blomstra i lika män och det inte skall uppstå särskilda krisregioner.

Transnationaliseringen av det stora kapitalel har en annan aspekt. Den är ett hot mot landets ekonomiska och politiska självständighet, ett hot mot den nationella självständigheten i vissa avseenden. Dels leder det till att hela grenar av tillverkning flyttas ut ur landet, dels leder det naturligtvis till att tillväxten inte blir sådan som den annars skulle ha blivit, sett på sikt. Därför behövs det också där en motverkande kraft som ser till att inte näringslivet utarmas i den meningen att det uppstår stora luckor i produktionsschemat och att rnan får en överdriven specialisering framdriven av det stora transnationellt orienterade kapitalet.

Ett tredje skäl för att det behöver föras en investeringspolitik som är självständig från de stora dominerande kapitalgrupperna är att vi står inför en teknologisk omvälvning som delvis redan har påbörjats. Hur denna teknologi utformas kommer att spela en mycket stor roll för arbetarklassens och löntagarnas sociala ställning, deras maktställning och deras möjlighet att göra sig gällande inom ekonomi och samhälle. Den kan utformas pä sådant sätt att man får ökade skillnader mellan olika kategorier löntagare, att man får en splittrad lönebild, man får mindre jämlikhet. Den kan också utformas så att man får en mer uppifrån styrd auktoritär arbetsorganisation. Det är uppenbart så att exempelvis elektroniken i sin övergripande tendens driver oss därhän, vilket i sin tur har att göra med alt speciellt mikroelektroniken har en militär bakgrund. Den har uppstått på basis av militära behov och det präglar också dess civila tillämpning. Vill man ha en mänskligare typ av arbetsorganisation, bredda vägen för större demokrati, för större jämlikhet, för uppskolning och uppkvalificering av fler och fler arbetargrupper, skall man arbeta för en annan typ av tillämpning av teknologin. Men det är naturligtvis inte de stora kapitalen intresserade av, utan även det är något som måste ske pådrivet av mer samhälleligt orienterade intressen sorn har sina rötter i löntagarbasen i samhället.

Detta är naturligtvis också en demokratisk fråga. Om rnan har demokratiskt förankrade löntagarstyrelser eller representantskap som väljs i allmänna val eller av löntagarkollektivet är det uppenbart att man får helt andra typer av beslut. Man har då möjlighet att driva en mer självständig politik. Det är alltså orsaken till att vi från vpk genom våra motioner och våra krav har velat initiera en fortsatt diskussion. Vi tycker att det är en mycket torftig motivering som socialdemokraterna i utskottet har kostat på sig. De hänvisar helt enkelt till det beslut sorn togs 1983 rörande löntagarfonderna och säger att det inte finns någon anledning att ändra i det. Det är bara det att man inte då tog ställning på något vettigt sätt till den problematik som alltmer har utvecklat sig: riskerna med de stora transnationella företagens position, den hotande regionala obalansen, den bristande demokratin i näringslivet. Just i det beslutet fastlade man löntagarfondernas nuvarande karaktär som någon sorts strategiskpolitiskt neutrala penningplacerare, som egentligen inte i sin placeringspolitik skulle skilja sig frän de privata. Detta kan inte gärna stämma med det stora löntagarkollektivets intressen. Lyssnar man på diskussioner, inte minst i norra delen av Sverige, där de regionala problemen är stora, finner man också att förväntningarna är helt annoriunda på vad löntagarfonderna på sikt skall användas till. Jag tycker att det vore beklagligt om man inte inom arbetarrörelsen i bred mening kunde kosta på sig att ha en

Prot. 1985/86:158 2junil986

Löntagarfonderna m. tn.

Prot. 1985/86:158 konstruktiv diskussion om detta i stället för att bara hänvisa till ett beslut där
2 juni 1986. man kryper bakom en strävan att utåt försöka göra löntagarfonderna så

Löntagarfonderna m. m.

harmlösa och oskyldiga som möjligt ur det kapitalistiska samhällets synpunkt.

Detta är nämligen en strävan som inte på något sätt försonar de borgerliga partierna här i kammaren med löntagarfonderna. De kommer under alla förhållanden att kämpa för dessas avskaffande. De kommer också att fortsätta med sin sedvanliga greuelpropaganda mot fonderna, även om den opinionsmässiga basen för denna skräckpropaganda sedan länge har försvunnit. De borgerliga partierna har ju ingen egentlig bas för den propaganda som de bedriver här, för människorna utanför riksdagen tror inte på den.

Med dessa ord, herr talman, vill jag yrka bifall till vpk-reservationerna vid detta betänkande.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 57 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! I näringsutskottets betänkande nr 33 behandlas regeringens skrivelse angående fjärde AP-fondens årsredovisning för 1985 samt några motioner som rör löntagarfonderna. Efter att ha tagit del av regeringens skrivelse kan utskottet konstatera att fondens resultat under 1985 har varit mycket gott. Fjärde AP-fonden redovisade ett realt resultat på nära 2 miljarder kronor. Delta är att jämföra rned 563 milj. kr., som var det reala resultatet för 1984. Utskottet konstaterar att fonden spelar en aktiv roll för näringslivet, framför allt för verkstadsindustrin och den kemiska industrin.

Motionerna har föranlett fyra reservationer. Reservation 1 bygger på två motioner där det krävs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om ändring av reglerna för ledamotskap i löntagarfondslyrelserna. Ändringen skall enligt de borgerliga motionerna leda till att ledamöterna måste ha svenskt medborgarskap. Jag vill erinra orn att exakt samma krav ställdes förra året och att detta då avslogs. Majoriteten i utskottet har inte funnit att något nytt i ärendet har framkommit sedan förra året. Även konstitutionsutskottet har. i sill yttrande till näringsutskotlel, meddelat att man inte har funnit anledning att tillstyrka motionerna.

Med hänvisning till förra årets behandling i de båda utskotten samt till riksdagens beslut yrkar jag avslag på reservation 1.

1 reservationerna 2 och 3 tas fondstyrelsernas placeringar upp. Vpk har i en motion föreslagit en förändring av inriktningen av fondernas placering. Åven härvidlag vill jag erinra om frågans tidigare behandling, nämligen den ingående genomgång som gjordes hösten 1983 i samband med fondernas tillkomst, samt den debatt som fördes i anslutning till näringsutskottets betänkande 30, som för drygt en vecka sedan behandlades här i kammaren i samband med regionalpolitiken.

Utskottets uppfattning är att del vore fel att redan nu förändra inriktning
en av fondernas placeringar. Skälet härtill är den i detta sammanhang mycket
korta lid som fonderna verkat. Utskottet anser att det liksom hittills får
72 ankomma på styrelserna att utveckla verksamheten.

I reservation 4 lar vpk upp ett förslag orn ledningsorgan för löntagarfonderna. Majoriteten anser detta vara en onödig instans, eftersom fonderna fullt ut arbetar under godtagbar insyn i sin verksamhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till näringsutskottets förslag i' utskottets betänkande 33 och avslag på samtliga reservationer.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Löntagarfonderna m. 111.

Anf. 58 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Birgitta Johanssons inlägg gav inget sorn helst nytt orn hur man i den socialdemokratiska riksdagsgruppen ser på den här frågan. Det är en oerhörd politisk lorftighet sorn socialdemokraterna här manifesterar. Man kan inte ens förmå sig till att deltaga i en diskussion om huruvida det är rätt och bra att fonderna samlar in pengar i regionerna i norra Sverige och investerar dessa medel enligt ett traditionellt mönster, som i praktiken måste innebära en nettoförlust av kapital för dessa regioner. Nog.rnäste väl detta vara ett problem.

Nog niåste del väl också vara ett problem för en arbetarrörelse att dessa fonder harett så traditionellt investeringsmönsler. innefattande t. ex. köp av Volvoaktier. Man kan fråga sig orn del i första hand är arbetarrörelsens intresse alt det skall produceras mera bilar. Är det vad vi behöver i försurningens och avgasproblematikens tid? Borde inte den här typen av medel snarare användas för att förnya svensk industri genom satsning på branscher sorn sysslar med utvecklandet av kollektivtrafiken? Är det inte en angelägnare social uppgift? Det finns ju möjligheter att uppnå god avkastning åven i sådana branscher. Eller är det meningen att fonderna skall ägna sig ät passiv värdepappersplacering utan att ta hänsyn till huruvida den i sista hand tjänar någon vettig verksamhet eller ej? Nog måste väl detta vara väsentliga problem för en arbetarrörelse som har något slags ideologi i botten - hur djupt den sedan än må ligga?

Om man tog upp de här problemen skulle det kunna ge arbetarrörelsen en offensiv hållning, som skulle kunna riktas mot den borgerliga propagandan: Se här, löntagarfonderna sysslar inte bara med att få så hög avkastning.som niöjligt; de har också vissa andra målsättningar för sin verksamhet, målsättningar som främjar de breda folklagrens intresse på ett annat sätt än de kortsynta privata investerarna är villiga att göra. Det faktum alt man inte ens vill föra en diskussion om delta vittnar orn en politisk lilarmning som jag tror är ganska farlig.

Anf. 59 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag undrar verkligen vad som var anledningen till att Birgitta Johansson gick förbi den kritik sorn de tidigare debattinläggen innehöll. Varför ligger socialdemokraterna så lågt? Har man inte mycket att komma med som försvar för fonderna?

Man utlovade i valrörelsen innan fonderna infördes att de skulle medföra mycket positivt. Jag skall anföra tre exempel.

Man lovade för det första att det skulle bli meråterhållsarnrna lönekrav; vi skulle gå in i tider av lugnare avtalsrörelser. Har det löftet infriats. Birgitta Johansson?

Man lovade för det andra alt de enskilda arbetslagarna skulle få ökat

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Löntagarfonderna m. m.

inflytande. På vad sätt har det löftet infriats?

Man lovade för det tredje att löntagarfonderna skulle bli ett bidrag till en regional utjämning. Pä vad sätt har det infriats?

Om man bortser frän det samordnade köpet i Fagerhults i Skaraborgs län -den valkrets vi båda tillhör - kan man konstatera att några pengar inte kommit tillbaka till vårt län annat än i form av de arvoden som utbetalats till de tvä ledamöter som sitter i västra löntagarfondens styrelse.

Anf. 60 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag avstår från att kommentera de påhopp Sten Svensson gjorde på ett visst företag som finns i vår gemensamma valkrets. Det här ärendet handlar om den redogörelse från fjärde AP-fonden som riksdagen har att ta ställning till. Att det också har väckts några motioner - som behandlas i samma betänkande - om att avskaffa löntagarfonderna är för oss ingenting nytt.

Anf. 61 STEN SVENSSON (m);

Herr talman! Jag konstaterar att socialdemokraterna inte längre har mycket att komma med som försvar för fonderna. Det gör kravet att med omedelbar verkan avveckla fonderna än mer angeläget.

Anf. 62 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Från en medveten och litet mer militant arbetarrörelses ståndpunkt är slutsatsen den rakt motsatta: Vi skall inte avveckla fonderna -vi skall utveckla dem, så att de blir en självständigare kraft och kan tjäna en utveckling mot större nationell ekonomisk självständighet här i landet; det behövs.

Anf. 63 BIRGITTA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag kan återigen bara konstatera att löntagarfonderna och deras placeringar har varit en sak för styrelsen för resp. fond att diskutera. 1 redovisningen av löntagarfondernas verksamhet, som är helt offentlig, har vi kunnat ta del av vilka effekter det har givit på sysselsättningen.

Anf. 64 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag konstaterar att det var socialdemokraterna som i valrörelsen innan fonderna infördes gav de löften jag nämnde orn vad fonderna skulle åstadkomma.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslutet redovisas efter debatten om arbetsmarknadsutskottets betänkande 14.)

Anf. 65 ANDRE VICE TALMANNEN:

Kammaren övergår nu till att debattera arbetsmarknadsutskottets betänkande 14 om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde.

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Anf. 66 BENGT WITTBQM (m):

Herr talman! Riksdagen skall i dag behandla slutresultatet av den första parlamentariska utredningen om AMS som har arbetat efter kriget. Utredningen tillsattes efter att det vid flera tillfällen i riksdagen hade uttalats önskemål om en utredning. Den tillsattes och började sitt arbete 1982.

Efter valet 1982, med en ny, socialistisk majoritet här i kammaren, gjordes det utomordentligt omfattande ingrepp i utredningens ursprungligen formulerade direktiv. Bl. a. avlövades utredningen alla möjligheter att studera AMS i stort. Den fick inte titta på effektiviteten när det t. ex. gällde de arbetsmarknadspolitiska medlen. Utredningen fick inte titta på de besparingsalternativ som de ursprungliga direktiven innehöll. Vi kan konstatera att den nya regeringen på punkt efter punkt förhindrade den första parlamentariska AMS-kornmittén att göra ett gediget arbete.

Herr talman! Det brukar ibland sägas att det finns verkliga problem och uppfattade problem. Tyvärr tenderar vi inom politiken att alltför ofta syssla med "uppfattade problem". Detta gäller inte minst frågor som rör arbetsmarknadsverket. Men det finns också verkliga sanningar och sådant som påstås vara sanningar, och detta gäller om inte annat arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsverket i stort.

Som jag tidigare sade är det slutresultat som kammaren har att behandla utomordentligt magert. Arbetsmarknadsutskottets betänkande innehåller litet om det ena och litet om det andra. Men det beror inte på bristande ambition hos representanter för den förutvarande majoritet som en gång gav kommittén dess direktiv. Det beror i stället på att den nuvarande majoriteten inte är intresserad av att få ett slutresultat som redovisar AMS organisation, dess effektivitet och de arbetsmarknadspolitiska medlens effektivitet såsom det faktiskt förhåller sig.

Herr talrnan! Det var emellertid inte bara de förändrade direktiven som gjorde det besvärligt för AMS-kommittén att arbeta. Mycket snart efter det att kommittén hade erhållit de nya direktiven sattes det nämligen under hand, vid sidan om eller bakom ryggen på utredningen - eller hur man nu vill uttrycka sig - på initiativ av arbetsmarknadsdepartement och regering i gång ett mycket omfattande utredningsarbete inom arbetsmarknadsverket. Till slut blev situationen rätt besvärlig för kommitténs ledamöter, kanske särskilt för dess socialdemokratiska ledamöter. Ingenting kunde göras utan att klartecken hade inhämtats från AMS centralt. Ingenting kunde göras som gick in på de områden där departement och den nya ledningen för AMS arbetade. Vi i kommittén hade inte något lätt arbete, eftersom vi inte alltid var informerade om vad man höll på med. Man ville nämligen inte informera oss - eller man kanske inte alla gånger hade mage att göra det, eftersom det skulle innebära att man helt öppet inför kommittén redovisade att man hade desavouerat den parlamentariska kommittén och satt dess arbete åt sidan.

Herr talman! Utredningen var störande och irriterande för den socialdemokratiska regeringen. Därför kördes den över gång på gång. Därför blev också slutresultatet en utomordentligt tunn proposition, där det inte på något sätt har gjorts försök att hantera de verkliga problemen. Vad beror nu detta

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

A rbetsmarknadsver-kets ans varsområde

på? Det vore intressant att stanna upp vid denna fråga ett tag.

En förklaring är naturligtvis den som samhiillsvetaren Rothstein ger i en doktorsavhandling, nämligen alt arbetsmarknadsverket är del enda verk som till fullo är uppbyggt efter kaderprincipen. Vad är dä kaderprincipen för någonting? Jo, den irmebär en organisation som rekryteras utifrån kriterier som huvudmannen - i det här fallet den socialdemokratiska regeringen och det socialdemokratiska partiet - bedömer vara effektiva för att det egna partiets politik skall fä största möjliga genomslag i praktiken.

I klartext, herr talman, betyder detta, orn man nu tror på vad Rothsleiii kommer fram till, att arbetsmarknadsverkets personal har rekryterats utifrån sådana principer, vilket då skulle innebära att verket är fyllt med människor med samma värderingar som det socialdemokratiska partiet har. Det behöver i och för sig inte vara något fel i detta - absolut inte. Det ar fråga orn högst förträffliga människor. Jag har träffat många av dem under årens lopp då jag sysslat med arbetsmarknadspolitik. Men generellt blir det fel, därför att de som jobbar inom denna organisation inte erbjuds samma möjligheter som andra att de facto utveckla sina speciella utförsgåvor, att de facto göra bästa möjliga insats utifrån sina individuella förutsättningar och att de fiiclo förutsättningslöst påverka verksamheten.

En annan princip, herr talman, sorn är betecknande för en kaderorganisation, är att den är utomordentligt centralstyrd. Det har AMS alltid varit. Också det har bidragit till att ge arbetsmarknadsverket den profil som verket häri dag. Det förklarar även varför del är så svårt att fä se på AMS och varför den nya socialdemokratiska regeringen konsekvent, snabbt och effektivt tog ifrån den parlamentariska kommittén dess möjligheteratt arbeta. Detta iir en öm tå. AMS är i sin nuvarande organisation någonting som miisie bevaras, därför att AMS annars inte kommer att kunna bedriva socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik med det hundraprocentiga genomslag som socialdemokraterna önskar.

Ingen annan än en borgerlig majoritet kan förändra AMS i grunden. Det sker, och har skett under ett antal år, ett s. k. förändringsarbete - vilket jag berörde alldeles nyss - som sattes i gång vid sidan av och bakom ryggen på kommittén. Det är utomordentligt bra att någonting till slut händer. Det finns mycket att göra.

Det hade varit bra om AMS-kornmittén hade fält en chans alt verkligen hantera problemen och t. ex. gjort en attitydundersökning bland verkets kunder, nämligen arbetssökande och arbetsgivare, om hur de ser pä verkets verksamhet. Hade så skett, hade kommittén, arbetsmarknadsdepartementets tjänstemän och ansvarig minister fått en helt annan grund att skriva från. Då hade kommittén fått en chans alt hantera de verkliga problemen, inte bara de uppfattade. Då hade vi i dag haft ett bättre beslutsunderlag, vilket hade varit till fördel för de människor ute på marknaden som är beroende av vad arbetsmarknadsverket utför och även för våra möjligheter att bedriva en effektiv arbetsmarknadspolitik. Det hade framför allt varit bra för alla de tusentals människor som arbetar inom verket och sorn på det sättet hade erbjudits andra och bättre förutsättningar att göra ett ännu bättre jobb.

Hur kan jag påstå detta, herr talman? Jo, nu har vi fått om inte en fullständig sä i alla fall en del av en sådan attitydundersökning som ledamöter

A rbetsmarknadsver-kets ansvarsområde

av AMS-kornrniltén ville göra men inte fick göra. Det är en SIFO- Prot. 1985/86:158 undersökning om arbetsförmedlingens effektivitet, utförd på uppdrag av 2 juni 1986 Svenska arbetsgivareföreningen. Det är en undersökning som del inte går att skoja bort eller vifta bort. Man kan inte påslå att den iir ovetenskaplig, eller vad man nu kan tänka sig att såga för att slippa att ta ställning till dess innehåll. Undersökningen är omfattande och genomförd med en metod sorn ger den hög trovärdighet. Fakta i denna undersökning tecknar en annan bild än den som en aldrig så anrbitiös AMS-ledning faktiskt försökt prägla i den svenska opinionen under de senaste åren. Undersökningen visar att arbetsförmedlingen, som är den väsentligaste delen av arbetsmarknadspolitiken, faktiskt bara har kontakt med en utomordentligt begränsad del a\ arbetsmarknaden, ungefär 20 % av den del av arbetsmarknaden som fiiktiskl rör sig ärligen.

Detta är en skrämmande lag siffra, rnen det är värre iin så. Den del av arbetsmarknaden där arbetsmarknadsverket och arbetsförmedlingen har en god kontakt gäller förmedling av s. k. okvalificerade arbetstillfällen.

Vad innebiir detta, herr talman? Det innebiiratt det verk sorn fått monopol på att förmedla arbete och dit 100 9r av alla lediga arbeten skall anmälas, del verket klarar rned nuvarande organisation och dess låsningar inte av att serva mer än 20 9r av arbetsmarknaden.

Som alla förslår är detta ett alldeles orimligt förhållande. Det borde stånirna socialdemokraterna i kammaren till eftertanke när de rnot den bakgrunden lar del av de förslag till förändringar inom arbetsmarknadsverket som regeringen i sin proposition förelagt riksdagen.

Herr talman! Eftersom vi har dåligt rned tid tänker jag inte orda mer om detta. Jag har tagit upp den sak,jag anser vara den absolut viktigaste i detta betänkande och den absolut viktigaste för arbetsmarknadsverkels framlid.

Som jag sade inledningsvis, herr talman: Det finns verkliga och uppfattade problem. Jag tror det vore bra om kammarens socialdemokrater, också med en hälsning till departementet, när det gäller arbetsmarknadsverkets organisation, effektivitet och framför allt framtid ägnade sig litet mer ät de verkliga problemen och slutade att ägna sig åt de uppfattade.

Jag yrkar bifall till de reservationer i arbetsmarknadsutskottets betänkande 14 som är underskrivna av oss moderater.

Anf. 67 ANDRE VICE TALMANNEN:

Införde närvarande kammarledamöterna vill jag nu redovisa att anslag om kvällssammanträde kl. 19.30 har uppsatts.

Anf. 68 CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! Det finns en ganska bred uppslutning kring trygghetsfrågorna i det betänkande som vi nu behandlar. Från folkpartiets sida har vi dock tre reservationer. Med hänvisning till tidsschemat vill jag här kort kommentera dem.

Först gäller det arbetsförmedlingens organisation. Arbetsförrnedlingsla-gen är 50 år gammal. Vi i folkpartiet har väldigt svårt att fatta socialdemokraternas starka motstånd mot att pröva olika former av arbetsförmedling som ett alternativ och komplement till den offentliga förmedlingen. Självfallet -

Prot. 1985/86:158 2junil986

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

och det vill jag stryka under-är den vanliga arbetsförmedlingen grunden för förmedling av jobb, och det är också den som skall ha ansvaret för de stödåtgärder som vidtas.

Men det borde väl ändå vara en fördel att få rner tid för aktivt förmedlingsarbete om en del arbetsuppgifter kunde föras över på förmedlingar som var knutna till olika yrkesområden, t. ex. inom kulturen. Den offentliga arbetsförmedlingen skall vara en förmedling för alla, också i framtiden. Alla lediga platser för extern rekrytering skall redovisas dit. För detta krävs bl. a. naturligtvis en god teknisk utrustning.

Jag har bara varit med i utskottsarbetet ett är, rnen under den tiden har jag varit ute och tittat på några förmedlingar och sett att det verkligen finns sådan god utrustning på många håll.

Arbetsförmedlingarnas service skall vara kostnadsfri. Vi accepterar däremot att man, som i propositionen föreslås, för vissa tjänster, som inte kan anses vara av arbetsförmedlingskaraktär, kan ta ut avgifter. Det är naturligtvis svårt att avgöra vad som skall kunna avgiftsbeläggas. Här kan uppstå gränsdragningsproblem. Folkpartiet tycker det är rimligt att det skall gälla tjänster typ hotellbokning eller kontraktsskrivning. Men vi n-renar i likhet med regeringen att detta självklart skall vara en försöksverksamhet och att den skall utvärderas. Vi har motionerat om en sådan utvärdering och om att den skall delges riksdagen. Vi har fått instämmande frän utskottets sida och ser fram emot den utvärderingen.

Herr talman! Qm det behövs enskilda förmedlingar är det viktigt att sådana finns. Därför behövs en översyn av arbetsförmedlingslagen. Denna översyn skall ha som målsättning att mer än en form av arbetsförmedling skall tillåtas-precis som reservanterna i AMS-kommittén föreslog. Jag yrkar bifall till reservation 3.

Det finns en grupp som har svårt att få hjälp av AMS eller av eventuella nyinrättade lokala kulturarbetsförmedlingar, nämligen svenska sångare och instrumentalister som vill ha internationella engagemang. Det finns visserligen några sådana förmedlingar som drivs i form av tidsbegränsade försök av AMS. Men det behövs fler. Inte ens en aldrig sä kunnig agent kan klara av att representera hur många artister som helst. Vi hoppas ju på ett lyft på den internationella marknaden för våra svenska stjärnor. Det finns dä all anledning att låta dessa förmedlingar få driva sin verksamhet utan pekpinnar och onödiga restriktioner. Jag yrkar bifall till reservation 9.

Jag vill även yrka bifall till reservation 17, sorn Bengt Wittbom redan har talat för. Denna reservation bygger bl. a. på folkpartiets ställningstagande i AMS-kommittén. Vi är inte nöjda med de förändringar av arbetsmarknadsverket som regeringen nu har föreslagit, utan vi vill liksom moderaterna och centerpartisterna ha en förutsättningslös utredning om AMS organisation och effektiviteten beträffande de marknadspolitiska medlen.

Kommittén fick uppdraget av den dåvarande arbetsn-rarknadsministern Ingemar Eliasson men fråntogs senare detta uppdrag.

Beträffande AMS-styrelsens sammansättning är det värdefullt att notera att utskottets majoritet tillstyrker folkpartiets motion 493. där vi talar för att styrelsens sammansättning skall avspegla trepartsamverkan mellan staten, arbetstagare och arbetsgivarorganisationer. I fråga om vårt yrkande orn att

en jämnare könsfördelning skall tillgodoses vid tillsättandet av AMS- Prot. 1985/86:158 styrelsen säger utskottsmajoriteten att man utgår från att detta noga bevakas 2 juni 1986

i regeringskansliet utan några särskilda skrivelser frän riksdagens sida. Vi

• . .11 f 'C- .. =j . Ä________ 1 " = -I Arbetsmarknadsver-

reserverar oss inte nu till torman tor ett sådant påpekande, men var sa säkra

= ..1 .. r..,- c ' A»jc . 1 .. ■ kets ansvarsområde

pa att VI kommer att följa frågan om AMS-styrelsens sammansättning.

Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 3, 9 och 17 och i övrigt till

utskottets hemställan.

Anf. 69 INGVAR KARLSSON i Bengtsfors (c);

Herr talman! I reservation 3 begär centerpartiet och folkpartiet en översyn av arbetsförmedlingslagen syftande till att det skall vara möjligt att bedriva olika former av arbetsförmedling sorn alternativ och komplement till den offentliga arbetsförmedlingen. Jag yrkar bifall till reservation 3.

Reservationerna 2, 14 och 15 behandlar styrelserna för arbetsförmedlingsnämnderna, AMS och länsarbetsnämnden.

Centerpartiet anser principellt att korporativt sammansatta styrelser inte skall förekomma. Arbetsmarknadsverket bedriver en omfattande verksamhet som kostar samhället mångmiljardbelopp. Då är del också rimligt att styrelserna far en bred parlamentarisk sammansättning som ger partierna insyn och möjlighet att påverka besluten. Tillvaratagandet av partiernas kunskap samt information till parterna kan i stället på ett fullgott sätt klaras i beredningsorgan.

I det korta perspektivet föreslär centerpartiet att paritet skall råda mellan partierna i styrelserna. Jag yrkar bifall till reservationerna 2. 14 och 15.

I reservation 8 yrkar centerpartiet på att arbetsförmedlingsmonopolel på kulturområdet omedelbart skall avskaffas. Jag yrkar bifall till reservation 8.

I reservation 11 yrkar centerpartiet på att lagen om allmän platsanmälan skall ändras så att arbeten som omfattar mindre än en månad ej behöver anmälas till arbetsförmedlingen. En sådan ändring minskar byråkrati och krångel. Jag yrkar bifall till reservation 11.

1 reservation 12 framhåller centerpartiet fördelarna av att kommunerna får ett enhetligt ansvar för ungdomarnas utbildning och yrkespraktik upp till 20 år. Jag yrkar bifall till reservation 12.

Jag yrkar också bifall till reservation 17, som tidigare talare redan har berört i sina anföranden.

Herr talman! Slutligen föreslår centerpartiet i reservation 18 fortsatt minskning av personal vid AMS kansli och vid länsarbetsnämnderna. Frigjorda resurser bör tillföras den direkta arbetsförmedlingen. Jag yrkar bifall till reservation 18.

Anf. 70 KARL-ERIK PERSSON (vpk):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande 14 finns en reservation från vpk:s sida, och det är den jag kommer att beröra.

1 dag står det arbetgivaren fritt att avgöra vem som skall anställas. Varken fackförening eller arbetsförmedlare har något som helst inflytande över vem som skall anställas. Det är nu hög tid att man ändrar pä detta förfarande.

De som i dag drabbas av att arbetsförmedlingen och facket inte har något inflytande när det gäller att påverka företagens anställningar är ungdomen.

Prot. 1985/86:158 kvinnorna, de handikappade och de iildre. Det iir de niest utsatta i samhiillet

2 juni 1986

som drabbas. Man kan säga att dessa grupper på sa vis drabbas dubbelt.

A rhetsmark nåds verkets ansvarsområde

Släpper man efter på arbetsförmedlingens roll kommer utsorteringen av människor att öka. Sorn det ser ut nu har vi i arbetslivet en uppdelning i A-. B- och C-lag. Det gör att redan svaga grupper står utanför den ordirrarie arbetsmarknaden.

En obligatorisk arbetsförmedling skulle göra det lättare för ungdomar, kvinnor och handikappade att komma in på flera yrkesområden. Siirskilt i tider av stor arbetslöshet haren sådan reform betydelse. Om alla ledigförkla-rade arbeten obligatoriskt förmedlas av arbetsförmedlingen kommer järnlikhets- och solidaritetsaspekterna att kunna stärkas och utslagning och hänsynslös utsortering av människor från arbetslivet att motverkas. Utskottets talesman måste hålla med om att det inte går att önska bort den orättvisa som drabbar dessa grupper. Del hjälper inte att bara förstärka arbetsförmedlingarna, utan de måste få de styrmedel som vi från vpk:s sida föreslår.

Med det sagda, herr talman, yrkar jag bifiill till reservation 6.

Anf. 71 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1985/86:14 behandlas proposition nr .138 orn arbetsmarknadsverkets ansvarsområde, fem motioner som har väckts med anledning av propositionen och ytterligare ett antal motioner från allmänna motionstiden i är. 1 ärendet har yttranden avgivits av kultur- och utbildningsutskotten.

Proposition nr 138 bygger på förslag av AMS orn ny organisation för arbetsförmedlingen och i övrigt på den s. k. AMS-kommitténs slutbetänkande. Kommittén har arbetat under drygt tre års tid. Slulbetänkandet har varit föremål för ett omfattande remissarbete, och det är bara att beklaga all ärendet behandlas av riksdagen under en period av svår tidsnöd.

Arbetsförmedlingen har under de senaste åren genomgått en omfattande utveckling, som beskrivs utförligt i proposition nr 138. Arbetsmarknadsutskottet, och förhoppningsvis hela riksdagen, har haft möjlighet att ta del av resultaten av personalens och ledningens förändringsarbete, som inte har låtit vänta på sig. Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder är vår arbetsförmedling inte som en närmast passiv sluss genom vilken platser och sökande passerar och i bästa fall förenas. Vår arbetsförmedling är det viktigaste självständiga instrumentet bland alla de åtgärder som ryms inom samlingsbegreppet arbetsmarknadspolitik.

I detta betänkande tar riksdagen ställning till en ny organisation för arbetsförmedlingen, som innebär att den nuvarande distriktsorganisationen slopas. I stället införs i huvudsak kommunanknutna arbetsförmedlingsnämnder, som var och en i princip har ansvar för arbetsförmedlingen i sin kommun. Andra ledet i organisationsförändringen gäller själva beslutsordningen. De nuvarande distriktsarbetsnämnderna-liksom arbetsförmedlarna - fattar beslut på det lokala planet med länsarbetsnämnderna sorn överordnad instans.

Den nuvarande ordningen har varit problematisk, eftersom distriktsarbetsnämnderna inte har fogat över egna resurser. De har inte heller haft rätt att besluta i principiellt viktiga ärenden. Den nya ordningen innebär att de

nya arbetsförmedlingsnämnderna skall inrättas som delegationer inom länsarbetsnämnderna. De beslut de fattar blir därmed länsarbetsnämndernas beslut. Förändringen bör enligt propositionen och utskottets förslag träda i kraft den 1 januari 1987. Arbetsförmedlingsnämnderna får en sammansättning som kan variera från område till område, som skall avgöras efter samråd rned de berörda parterna och som skall ses som ett led i strävan att aktivera det lokala engagemanget i arbetsmarknadsfrågorna.

Till avsnittet om arbetsförmedlingsnämnderna och deras sammansättning föreligger tvä reservationer, från moderaterna resp. centerpartiets representanter i utskottet. Jag yrkar avslag på dessa reservationer och hänvisar till utskottets utförliga motiveringar i betänkandet.

Vidgade möjligheter till arbetsförmedling i alternativa former har framförts under flera år i motioner av de borgerliga partierna. Senast i höstas avslogs sex motioner där man förespråkade ett mer generellt tillåtande av avgiftsbelagd arbetsförmedling vid sidan av den kostnadsfria offentliga förmedlingen. Utskottet avstyrker i nu föreliggande betänkande motionsyrkanden från de borgerliga partierna med krav på översyn av arbetsförmedlingslagen. Jag yrkar avslag på reservationerna 3 och 4.

Reservation 5 från moderaterna i utskottet innebär också en upprepning av tidigare yrkanden och avvisas av mig med utskottets motivering.

Även reservation 6 från vpk med krav på obligatorisk platsförmedling är en gammal bekant. Utskottet avvisar motionsyrkandena och reservationen med motiveringen att det naturligtvis inte skall vara arbetsgivaren ensam som bestämmer vem som skall anställas.

Men utskottet kan inte acceptera ensidig tvångsförmedling heller. De problem som har aktualiserats ytterligare en gång av vpk bör angripas genom ett ökat inflytande över företagens personalpolitik inom de ramar som medbestämmandelagen ger. Jag yrkar avslag på reservation 6.

Regeringens förslag till omorganisation av den offentliga kulturarbetsförmedlingen har resulterat i ett antal motioner och fyra reservationer, nr 7,8,9 och 10, som jag yrkar avslag på med utskottets motiveringar. Kulturutskottets majoritet har gjort samma bedömning av propositionens förslag och motionerna som vi i arbetsmarknadsutskottet.

Förmedlingen av korta och tillfälliga arbeten har också berörts i propositionen och har föranlett ett yrkande från centerpartiet samt reservation nr 11 med innebörden att lagen om allmän platsanmälan bör omfatta endast arbeten med minst 30 dagars varaktighet.

Utskottsmajoriteten avvisar detta yrkande och anser att det inte kan riktas invändningar mot arbetsmarknadsministerns uttalanden till förmån för intensifierade insatser från den offentliga förmedlingens sida i fråga om korttidsanställningarna. Vidgade insatser på detta förmedlingsområde kan vara till stor hjälp bl. a. för ungdomar i deras strävan att bli etablerade på arbetsmarknaden.

Jag yrkar avslag på reservation 11.

Ackvisition av platser för praktik och arbetslivskontakter berörs också i den nu aktuella propositionen och i betänkandet, med yttrande från utbildningsutskottet, som har varit vägledande för oss i arbetsmarknadsutskottet när vi har behandlat denna fråga. Yrkandena i de motioner som har

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

A rbetsmarknadsver-kets ansvarsområde

6 Riksdagens protokoll 1985/86:158-159

Prot. 1985/86:158 väckts med anledning av propositionen har fått en ordentlig belysning av de
2 juni 1986 handläggande utskotten. Jag yrkar, rned utskottets motiveringar, därmed

Arhetsmarknadsvcr kets ansvarsområde

avslag pä reservation 12.

Propositionens förslag till sammansättning av AMS styrelse har föranlett ett antal motioner med skiftande yrkanden.

Detta har resulterat i ett tillkännagivande till regeringen, där utskottet ytterligare understryker att regeringen bör ha möjlighet att lata styrelsens sammansättning avspegla den trepartssarnverkan sorn råder inom arbetsmarknadspolitiken mellan staten samt arbetstagarnas och arbetsgivarnas organisationer.

Motionsyrkanden från centerpartiet och moderaterna har dock föranlett fyra reservationer från de motionerande partierna. Jag yrkar avslag på dessa med utskottets utförliga motiveringar. Det gäller reservationerna 13, 14, 15 och 16.

I reservationerna 17 och 18 ställer de borgerliga partierna redan krav på en ny utredning om arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken. Centerpartiet framför i den sistnämnda reservationen dessutom krav på fortsatt decentralisering av arbetsmarknadsverket.

Som utskottets majoritet har anfört i sitt utlåtande över de behandlade niotionerna pågår del en intensiv och successiv förnyelse av del arbetsrnarknadspolitiska åtgärdssysternet och av arbetsmarknadsverkets yttre och inre organisation. Detta är en naturlig följd av att det hela tiden gäller att möta nya eller förändrade krav efter skiftningarna på arbetsmarknaden.

Omorganisationen av arbetsmarknadsutbildningen och handikappkommitténs arbete är exentpel på nödvändigt förnyelsearbete när det gäller att möta den nya tidens krav med nya lösningar. Omorganisationen av AMS kansli och decentraliseringen av ca 200 tjänster är en naturlig följd av strävan att göra hela verket mera kundorienterat och placera de arbetssökande och tillgängliga arbeten i centrum. Liknande onrorganisation skall framgent ske av länsarbetsnämndernas kanslier, och vi kommer att erhålla erfarenheter av båda omorganisationerna. Först därefter kan ytterligare resursöverföringar från de centrala funktionerna bedömas.

Jag yrkar alltså avslag på reservationerna 17 och 18 och bifall till utskottets hemställan i dess helhet.

Anf. 72 BENGT WITTBQM (m):

Herr talman! Jag förstår att Lahja Exner håller sig till betänkandets bokstavliga fomuleringar. Förklaringen är naturligtvis att man från socialdemokratisk sida inte klarar av att, mot bakgrund av de nya fakta som finns och som borde ha varit tillgängliga för AMS-utredningen men som regeringen och socialdemokraterna undanhöll, föra ett resonemang om hur AMS i dag fungerar.

Lahja Exner säger att organisationen inom AMS måste utvecklas, så att
den kan möta den nya tidens krav med nya lösningar. Fakta är följande,
Lahja Exner: AMS organisation har faktiskt ännu inte, beroende på
monopolet, centralstyrningen och kaderinriktningen, hunnit ifatt historien.
Det ser vi i det förhållandet att AMS i dag servar en begränsad del av
'- arbetsmarknaden.

Jag vill ställa en fråga till Lahja Exner: Hur kan Lahja Exner och övriga socialdemokrater sitta i lugn och ro här i riksdagen och faktiskt konstatera att ni fortsätter att förespråka monopolet faslän ni vet att denna monopolmyndighet bara klarar av att serva en begränsad del av arbetsmarknaden? Hur kan ni acceptera det förhållandet att fler och fler människor på grund av nuvarande regler tvingas in i arbetsförmedlingens vård, när ni vet att möjligheterna för dessa människor, särskilt för ungdomarna, kommer att minska i stället för att öka? Det gäller t. ex. ungdomslagen.

Reservation 17, där vi ställer krav på en ny utredning öm arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken, har aktualitet. Det kornmer den att ha ända till den dag då vi har en effektiv AMS-organisation, som kan föra en effektiv arbetsmarknadspolitik. Det får vi den dag då vi har en majoritet i denna kammare som faktiskt är beredd att diskutera de verkliga problemen i stället för att blunda, som den nuvarande socialdemokratiska riksdagsgruppen gör.

Prot. 1985/86:158 2junil986

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

Anf. 73 CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! Vi kan konstatera att socialdemokraterna och Lahja Exner håller fast vid sitt envetna motstånd mot enskilda arbetsförmedlingar, trots att det verkligen finns ett behov av sådana och trots att många tagit upp den ' frågan tidigare - så också vi här i dag. Enskilda arbetsförmedlingar skulle föra med sig att den offentliga arbetsförmedlingen skulle få mer tid till de viktiga uppgifter den har. Vi tycker det är beklagligt att socialdemokraterna inte vill lätta litet på monopolet i det här avseendet.

Lahja Exner gjorde en mycket genomträngande analys av frågorna kring styrelserna och deras sammansättning. Jag saknade i den någon kommentar till vad vi i folkpartiet särskilt har hävdat, nämligen att det är viktigt att man där får en bättre representation med avseende på jämställdheten så att fler kvinnor representeras i styrelserna. Det skulle vara bra om Lahja Exner kunde kommentera det uttalande som utskottet faktiskt har varit överens om, eftersom ett sådant uttalande enligt min mening förpliktar.

Anf. 74 KARL-ERIK PERSSON (vpk):

Herr talman! Lahja Exner sätter sin lit till medbestämmandelagen. Men på vilket sätt har den hjälpt ungdomar, kvinnor och handikappade att få anställning? Om man tror att medbestämmandelagen har någon inverkan är man inte medveten om hur företagen anställer personal. Det sker i dag i stor utsträckning på rekommendationer.

Det har trots allt satsats på arbetsförmedlingen under de senaste åren, och äldre och handikappade har prioriterats, eftersom det varit svårigheter att placera dessa kategorier på lediga arbeten. Eller är man inte medveten om att den satsningen inte har lyckats och medfört de förbättringar som förutsattes?

Anf. 75 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Bengt Wittbom och även Charlotte Branting var missnöjda med vad jag sade om de s. k. alternativa möjligheterna att ordna arbetsförmedling. Bengt Wittbom nämnde att en skrämmande liten del av arbetskraften tar arbetsförmedlingens tjänster i anspråk. Men det står faktiskt att läsa i

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

propositionen - trots att den, som Bengt Wittbom sade, är tunn - att en offentlig solidariskt finansierad och avgiftsfri arbetsförmedling under budgetåret 1984/85 har haft besök av 725 000 personer, dvs. att dessa personer någon gång under året varit anmälda som arbetssökande. Antalet lediga jobb som har passerat genom arbetsförmedlingen har varit 660 000. Det är alltså helt uppenbart att det finns ett stort förtroende hos svenska folket för den offentliga arbetsförmedlingen.

När det gäller frågan om jämställdheten och hur den avspeglas i AMS-styrelsens sammansättning vill jag gärna läsa upp avsnittet som innehåller det uttalande vi har ställt oss bakom i utskottet:

"AMS-kommittén noterade den nuvarande rnansdorninansen i AMS styrelse men föreslog det oaktat att det inte längre skulle finnas någon särskild representant för kvinnofrågor. Kommittén hänvisade till att verksledningskommittén enligt sina direktiv skulle medverka till att bryta den ojämna könsfördelningen i de statliga verksstyrelserna. 1 det avseendet uttalar verksledningskommittén i sitt betänkande (SOU 1985:40 s. 154) kort och gott att det är kommitténs uppfattning att regeringen kraftfullare än hittills måste tillse att könsfördelningen blir jämnare i de statliga styrelserna och råden.

Med hänvisning till denna meningsyttring av verksledningskommittén och rned beaktande av arbetsmarknadsdepartementets särskilda ansvar för jämställdhetsfrågorna utgår utskottet från att den i motionen aktualiserade frågan om jämnare fördelning av kvinnor och män i AMS styrelse noga beaktas i regeringskansliet utan särskilt påpekande från riksdagens sida."

Denna fråga kommer vi naturligtvis att följa från utskottets sida.

När det gäller vpk-representantens ord om obligatorisk arbetsförmedling vill jag säga att det självfallet är viktigt att man också ställer grupper med särskilda behov i centrum varje gång man har att anställa folk. Vi vet ju att det gäller att bearbeta alla människor som redan i dag finns på arbetsplatserna - på byggarbetsplatserna, i fabrikerna och på kontoren. Vi måste vara tillräckligt medvetna också i våra fackliga organisationer, så att också vi reagerar när vi bör reagera och att vi tillämpar medbestämmandelagens möjligheter.

Anf. 76 BENGT WITTBQM (m):

Herr talman! Mycket kort till Lahja Exner: Jag tror att vi kommer att få anledning att diskutera de här frågorna igen ganska snart i och med att regeringens förslag inte är tillfredsställande sett utifrån de problem som arbetsmarknadsverket faktiskt har. Jag tycker att Lahja Exner skall använda tiden fram till dess att fundera över vad det kan bero på att 80 % av arbetsmarknaden i dag inte servas effektivt av arbetsförmedlingsmonopolet, att 50 % av arbetsgivarna aldrig hör någonting av arbetsförmedlingen och att många människor faktiskt upplever att de inte får hjälp av arbetsförmedlingen. Vad skall vi göra åt problemet att vi inom ramen för ett monopol har en arbetsförmedling som jobbar på en arbetsmarknad där man har kontakt med den okvalificerade delen men där kraven på kvalifikationer, teknisk utbildning och annat hela tiden växer och det blir nya krav på en allt större del av arbetskraften? Jag tycker som sagt att Lahja Exner skall fundera över detta

Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

fram till dess att vi nästa gång fär möjlighet att diskutera det här. Jag är Prot. 1985/86:158 alldeles övertygad om att Lahja Exner då kommer fram till slutsatsen att om 2 juni 1986 vi får rner marknadsanpassning, konkurrens och litet stimulans på det här området, så kan det säkert bli bättre, men att en sådan förbättring inte är möjlig att uppnå inom ramen för det nuvarande monopolet.

Anf. 77 CHARLOTTE BRANTING (fp):

Herr talman! För det första vill jag tacka Lahja Exner för att hon gjorde kommentaren om jämställdheten. Det tar vi som ett löfte om ett gemensamt arbete på den fronten i framtiden. Debatten här visar att vår motion var behövlig för detta påpekandes skull.

För det andra vill jag slå fast att folkpartiet också har ett starkt förtroende för de offentliga arbetsförmedlingarna, men vi tycker också att det skall finnas möjlighet till alternativ.

För det tredje vill jag säga att vi arbetar för en bättre jämställdhet också vad gäller AMS styrelse.

Anf. 78 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Bengt Wittbom ger inte mycket för den offentliga arbetsförmedlingen - det har väl alla närvarande kunnat konstatera både i dag och tidigare.' Men det omfattande förändringsarbete som har skett under de senaste tvä åren inom hela arbetsmarknadsverket har börjat ge resultat, och det kommer säkert att bli ytterligare resultat åren framöver.

Sedan skulle jag vilja starkt ifrågasätta huruvida startandet av privata arbetsförmedlingar, som Bengt Wittbom är ivrig förespråkare för, verkligen skulle vara till fördel för arbetssökande och om de ens skulle vara det för arbetsgivare. Det skulle nog bli så att de köpstarkaste arbetsgivarna skulle dra det längsta strået. Genom att bjuda över andra skulle de locka till sig arbetskraft, men det är inte alls säkert att det är just de utvecklingsbara företagen som får den draghjälpen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utrikesutskottets betänkande 27

Utskottets hemställan bifölls.

Utrikesutskottets betänkande 28

Mom. I (Sovjets införlivande av de baltiska staterna)

Utskottets hemställan - som ställdes mot motion U518 av Birger Hagård -bifölls med acklamation.

Mom. 2 Utskottets hemställan bifölls.

Utrikesutskottets betänkande 29

Utskottets hemställan bifölls.

Utrikesutskottets betänkande 30

Utskottets hemställan bifölls.

Prot, 1985/86:158 Näringsutskottets betänkande 35
2 juni 1986 Punktl

Mom. 1 (byte av krafttillgångar)

Först biträddes reservation 1 av Christer Eirefelt m. fl. med 85 röster mot 15 för reservation 2 av Jörn Svensson. 203 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 211 röster mot 94 för reservation 1 av Christer Eirefelt m. fl.

Övriga punkter och moment

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande 22

Mom. 1 (utvidgade förutsättningar för näringsförbud)

Först biträddes reservation 1 av Erik Hovhammar m. fl. med 69 röster mot 46 för reservation 2 av Hädar Cars och Gudrun Norberg. 188 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 190 röster mot 69 för reservation 1 av Erik Hovhammar m.fl. 46 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (begreppet brott i näringsverksamhet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Hädar Cars och Gudrun Norberg - bifölls med acklamation.

Mom. 3 (tillsynen över att näringsförbud efterlevs)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Hädar Cars och Gudrun Norberg - bifölls med acklamation.

Mom. 4 (lagstiftningen om näringsförbud i övrigt)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 7 av Erik Hovhammar m.fl., dels reservation 8 av Hädar Cars och Gudrun Norberg -bifölls med acklamation.

Mom. 5 (utökad vandelsprövning)

Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 148 för reservation 9 av Erik Hovhammar m.fl.

Mom. 6 (etableringskontroll m.m.)

Först biträddes reservation 10 av Erik Hovhammar m.fl. med 151 röster mot 18 för reservation 11 av Paul Lestander. 136 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 157 röster mot 148 för reservation 10 av Erik Hovhammar m.fl.

Näringsutskottets betänkande 23

Mom. 1 (försöksverksamheter i statlig reglering gentemot näringslivet)

Först biträddes reservation 1 av Erik Hovhammar m.fl. med 148 röster
mot 16 för reservation 2 av Paul Lestander. 140 ledamöter avstod från att
86 rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 147 för PrOt. 1985/86:158
reservation 1 av Erik Hovhammar m.fl. 2 juni 1986

Mom. 2 (principer för fortsatt avregleringsarbete)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 3 av Erik Hovhammar rn. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 3 (normgruppen)

Utskottets hemställan - sorn ställdes mot reservation 4 av Erik Hovhammar m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 4 (riksprovplatsernas informationsplikt)

Utskottets hemställan - som ställdes rnot reservation 5 av Erik Hovhammar m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 5 (auktorisation för Träteknikcentrum)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 6 av Erik Hovhammar rn. fl. - bifölls med acklamation.

Näringsutskottets betänkande 33

Mom. I (behörighetsvillkor för ledamotskap i löntagarfondstyrelse)

Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 148 för reservation 1 av Erik Hovhammar m.fl.

Mom. 2 (inriktningen av löntagarfondstyrelsernas placeringar) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 15 för hemställan i reservation 3 av Paul Lestander. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Moti veri ng

Utskottets motivering godkändes med 157 röster mot 148 för den i reservation 2 av Erik Hovhammar m. fl. anförda motiveringen.

Mom. 3 (ledningsorgan för löntagarfonderna)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Paul Lestander -bifölls med acklamation.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 14

Motn. 1 (principfrågan om en ny organisation för arbetsförmedlingen)

Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 70 för reservation 1 av Alf ■Wennerfors m.fl.

Mom. 2 (arbetsförmedlingsnämndernas sammansättning)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 2 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Prot. 1985/86:158 Mom. 4 (vidgade möjligheter till arbetsförmedling i alternativa former)
2 juni 1986 Först biträddes reservation 3 av Charlotte Branting m.fl. - som ställdes

mot reservation 4 av Alf Wennerfors m.fl. - med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 160 röster mot 78 för reservation 3 av Charlotte Branting m.fl. 65 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 5 (upphävande av lagen om allmän platsanmälan)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Alf Wennerfors m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 6 (obligatorisk platsförmedling m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 15 för reservation 6 av Karl-Erik Persson.

Mom. 7 (omorganisation av den offentliga kulturarbetsförrnedlingen)

Utskottets hemställan - sorn ställdes mot dels reservation 7 av Alf Wennerfors m.fl, dels reservation 8 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Mom. 8 (förmedlingsverksamhet på det internationella planet)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 9 av Charlotte Branting och Sigge Godin - bifölls med acklamation.

Mom. 9 (avgiftsuttag för vissa tjänster inom kulturarbetsförmedlingen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 10 av Alf Wennerfors m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 12 (begränsning av arbetsgivares anmälningsskyldighet enligt lagen om allmän platsanmälan)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Mom. 13 (ackvisition av platser för praktik och arbetslivskontakter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 12 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Mom. 14 (sammansättningen av AMS styrelse)

Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 13 av Alf Wennerfors m.fl., dels reservation 14 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Mom. 16 (länsarbetsnämndernas styrelser) Hemställan

Utskottets hemställan - som ställdes mot hemställan i reservation 15 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Motivering
88 Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 16 av Alf

Wennerfors m.fl. anförda motiveringen - godkändes med acklamation.

Mom. 17 (ny utredning om arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspoli- PrOt. 1985/86:158

fiken) 2 juni 1986

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 145 för reservation 17 av '

.,„,,, „ „ Forskning och forskar-

Alf Wennerfors m. fl. * ■'

utbildning, m. m.

Mom. 18 (försatt decentralisering av arbetsmarknadsverket)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 18 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Görel Thurdin - bifölls med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

9 S Anf. 79 ANDRE VICE TALMANNEN:

Utbildningsutskottets betänkanden 31, 32 och 33 debatteras i ett sammanhang. Jag föreslår att denna överläggning får innefatta även utbildningsutskottets betänkande 34.

Kammaren godkände detta förslag.

Forskning och forskarutbildning, m. m.

Föredrogs utbildningsutskottets betänkanden 1985/86:31 orn vissa för forskning och forskarutbildning gemensamma frågor

(prop. 1985/86:100 delvis), 1985/86:32 om anslag till humanistiska fakulteterna m.m. (prop. 1985/86:100

delvis), 1985/86:33 om anslag till forskningsrådsnämnden, m, m. (prop. 1985/86:100

delvis) samt 1985/86:34 om anslag till investeringar rn. m. (prop. 1985/86:100 delvis).

Anf. 80 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Sä har vi alltså hunnit till forskningsfrågorna. Man kan väl konstatera att vi inom utskottet har samma färdriktning, rnen inan kan också säga att alltför litet initiativ tas från regeringens sida och att det går alltför sakta att få till stånd rättelser pä det viktiga område som forskningen och forskarutbildningen innebär.

Vi behandlar nu fyra olika betänkanden, och jag ber att inledningsvis få yrka bifall till samtliga reservationer som har moderata undertecknare.

I betänkandet 31 tas upp frågor av övergripande karaktär. De besvärliga problemen har länge varit hur man skall få ökade resurser för forskning och hur man skall kunna framför allt stärka basorganisatiorren vid våra universitet och högskolor.

Ett sätt är att åstadkomma en överföring från sektorsforskningen till den fasta basorganisationen vid universiteten och högskolorna. Majoriteten i utskottet vill emellertid inte göra något uttalande på denna punkt. Man hänvisar till att bara ett år återstår innan nästa forskningspolitiska proposition skall läggas på riksdagens bord.

Prot. 1985/86:158 Ändå har utskottet vid föregående riksmöte insliirnl i de principer som

2 Juni 1986 ligger bakom den reservation från moderaterna och folkpartiet där det kriivs

r- , . ,r I att program skall upprättas för en överförinii av anslag för sektorsforskning-

rorskning och forskar- f =• i-i- e r-

utbildning, in. m.

en till basorganisationen vid våra universitet och högskolor.

En annan väsentlig fråga som tas upp år forskarutbildningen. Där föreligger motioner från flera håll som vill åstadkonnna förbättringar, också en socialdemokratisk motion med Stig Gustafsson som första namn. Han har för övrigt presenterat samma tankegångar i en Brännpunkisariikel i Svenska Dagbladet.

Av de problem sorn las upp kan man notera framför allt forskarrekryteringen. Denna är inte tillfredsställande i dag. Alltför fä är beredda att ägna sig åt forskarutbildning. Urvalet är inte heller tillfredsställande. Mänga gånger är det inte de mest lämpade sorn går \idare i forskarutbildningen, utan, som Stig Gustafsson uttryckt det, vi riskerar all fä ett B-lag som träder in på forskningsarenan,

I mångt och mycket bottnar svårigheterna i den bristfälliga ämnesfördjup-ningen i grundutbildningen. Men det finns också andra problem. Vi behöver få en fast reglering av meritvärdet, av doktorsexamen, för alt få in en nödvändig morot. Lönesättningen vid våra universitet och högskolor är usel, och vi kan sannolikt inte få några förbättringar förrän de problemen har rättats till. Majoriteten i utskottet är emellertid inte beredd att gä till mötes de krav på förändringar och förbättringar som ställs. Man hänvisar i stället till att UHÄ satt i gång en översyn och skall komma rned förslag till förbättringar. Detta är inte tillräckligt. Det är nödvändigt rned en bestämd viljeinriktning från utskottets sida. I en reservation begärs också ett tillkännagivande i denna riktning.

Det skall också tilläggas, att för att rnan skall kunna åstadkomma den erforderliga forskarrekryteringen i framliden är det naturligtvis nödvändigt att successivt omvandla de nuvarande utbildningsbidragen till doktorand-tjänster.

På en punkt har vi moderater blivit tillgodosedda. Det gäller våra farhågor för att den rörliga resursen skall utsmetas på alltför många huvuden. Detta är en problematik som uppenbarligen utskottsmajoriteten också har klart för sig. Man hänvisar i klartext till ett tidigare beslut att det inte får bli fråga om detta, utan att de vetenskapligt mest kvalificerade skall få tillgång till dessa resurser.

I en motion av Rune Rydén och mig framhåller vi det olyckliga i att en alltför stark styrning ibland kommer till uttryck vid återbesättandet av professorstjänster.'Utskottet säger sig dela denna uppfattning. Men utskottet vill ändå avstyrka motionen. Man hänvisar till att UHÄ i en skrivelse 1985 gick ut till de universitet och högskolor som har en fast forskningsorganisation med uppmaningen att undvika olika former av styrning. Detta är emellertid helt otillräckligt. Vad vi motionärer avsåg var inte att ge UHÄ någon knäpp på näsan. Vi vill däremot framhålla det otillbörliga i att regeringen vid upprepade tillfällen på detta sätt har försökt styra innehållet i de tjänster som skall återbesättas. Detta betonar vi ytterligare i en reservation. Regeringen skall ta sin hand från styrningen. Detta är universitetens och högskolornas uppgift. En alltför stark insnävning leder till att de stora linjerna lätt går förlorade.

Från moderat sida har vi även denna gång upprepat att vi vill se ett särskilt tekniskt forskningsråd och att medel skall överföras från styrelsen för teknisk utveckling till ett sådant råd. Detta för vi fram i en reservation.

Till belänkande 32 har gemensamma borgerliga reservationer fogats i vilka vi ställer krav på en ökad satsning på totalt 10 milj. kr. på den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Det är angeläget att denna förstärkning fortsätter, eftersom det är områden som i mångt och mycket släpar efter.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om Tema barn, som man föreslår skall inrättas vid Linköpings universitet. Utskottsmajoriteten har framhållit att det är helt riktigt med det principbeslut som efterlyses från utbildningsministerns sida. Samtidigt har man framhållit att man bör ge UFIÅ i uppdrag att undersöka om ett sådant tema kan finansieras genom att UFIÄ gör omprioriteringar inom sina befintliga resurser. Därmed avser man självfallet hela det område som UHÄ har ansvar för. Jag kan inte förstå annat än att den reservation sorn har fogats till betänkandet från centern är onödig. Den slår in öppna dörrar. Det positiva resultatet finns redan hos utskottsmajoriteten.

I betänkande 33 går utskottet enhälligt emot ett regeringsförslag. Detta gäller något betydelsefullt. Det uppmärksammas ganska mycket, och det kommer säkert att uppmärksammas än mer efter denna dag. Det enda bidrag Riksföreningen mot cancer uppburit från statens sida är 3 milj. kr. till informationsverksamhet. I budgetpropositionen föreslås att detta bidrag till Riksföreningen rnot cancer skall dragas in. Så blir nu inte fallet då ett enhälligt utskott har uttalat sig för att dessa pengar också i fortsättningen bör gå till Riksföreningen mot cancer, allt i enlighet med en motion som har Elisabeth Fleetwood som första namn.

I detta betänkande tas även några andra forskningsfrågor upp. I en reservation uttalar vi moderater oss beträffande skogsforskningen för att de 8 milj. kr. som man vill ge till det naturvetenskapliga forskningsrådet i första hand skall användas för att ta reda på vilka risker som är förenade med användningen av handelsgödsel och olika bekämpningsmetoder inom jordbruket.

I fråga om det sista betänkandet, 34, som avser anslag till olika investeringar, kan man notera några betydelsefulla punkter. En är att utskottet vill ge regeringen till känna att de frågor som rör Kungliga bibliotekets byggnader snarast måste få en lösning. Utskottet uttalar sig också för en samlad lokalisering till Humlegården i framtiden. Den utlokalisering av olika verksamheter som hittills har ägt rum bör i stället förändras därhän att vi får en samlad lokalisering av all verksamhet. Någon uppsplittring är således inte tillrådlig.

Jag vill också gärna säga några ord om en fråga sorn ligger mig varmt om hjärtat. Det gäller den motion av Marianne Karlsson som har tagit sikte på ett återuppbyggande av den s. k. mellanvallen vid Vadstena slott. Jag vågar nog påstå att om Vadstena slott legat i Stockholm hade man inte ett enda ögonblick tolererat den stympning som nu sker. Utskottet vill nu i och för sig inte tillstyrka motionen utan utgår från att byggnadsstyrelsen och andra berörda myndigheter skall ta erforderliga initiativ. Man vill gärna hoppas på det, men hittills har dessa initiativ uteblivit, och det finns väl en risk för att

Prot. 1985/86:158 2junil986

Forskning och forskarutbildning, m. m.

Prot. 1985/86:158 nästa utbyggnad kan komma att ta lika lång tid som den första, nämligen i det

2junil986

Forskning och forskarutbildning, m. m.

närmaste 100 år. Å andra sidan är vi väl åtskilliga som säger oss att vi kanske skall försöka lägga några kol under brasan, elda på och se om inte erforderliga initiativ kan komma att las.

I betänkandet finns en gemensam borgerlig reservation. Däri krävs att ytterligare 40 milj. kr. skall läggas på utrustning av lokaler inom högskolan. Utrustning och även upprustning, skulle rnan kunna säga. Här finns ett ackumulerat investeringsbehov. Det är alldeles uppenbart att om förhållandena skall kunna förbättras för forskningen är det nödvändigt att någonting händer på detta område.

Herr talman! Forskningen åren angelägen fråga. Det är väl också ett av de mest omhuldade områdena här i landet, vilket bl. a. visas av det faktum att det är ett av de ffl områden som inte har utsatts för besparingsnit i olika sammanhang.

Mycket händer, och det är positivt att det finns en uppslutning kring forskningsproblemen. Men, som jag inledningsvis sade, det sorn har skett är inte tillräckligt, och vi vill ha snabbare och bättre initiativ från regeringens sida. Jag hoppas att vi i det fortsatta arbetet under de närmaste åren skall kunna få se sådana, och inte minst i den forskningspoliliska proposition som vi väntar skall komma nästa år.

Anf. 81 CARL-JOHAN WILSON (fp);

Herr talman! När socialdemokraterna och kommunisterna i utbildningsutskottet enades vid årets behandling av högskolefrågorna, utelämnades viktiga områden. Indirekt innebär visserligen uppgörelsen förbättringar för alla forskningsområden genom bättre ekonomiska villkor för forskarstuderandena. Ett större antal doktorander torde dock inte vara lösningen för alla problem inom forskningen.

Vi beklagar att den angelägna satsning på humanistisk forskning som folkpartiet, moderata samlingspartiet och centerpartiet förordar i reservation nr 1 i betänkande 32 inte kunnat samla majoritet i utskottet.

Priserna pä böcker, särskilt utländska, har ökat snabbare än inflationen i Sverige. Därmed har de vetenskapliga biblioteken under flera år i praktiken fått sänkta anslag. Det har lett till en ohållbar situation på universitetsbiblioteken. De vetenskapliga bibliotekens problem är mycket allvarliga - särskilt för discipliner där litteraturstudier är en dominerande forskningsmetod, t, ex. humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Även anslagen till bokvård har varit otillräckliga. Vi nämner i motion Ub807 som exempel att ca 30 % av det äldre materialet vid Lunds universitetsbibliotek nu är i så dåligt skick, att del inte kan utlånas.

För forskningskvaliteten är en höjning av biblioteksanslaget viktig.

Folkpartiet har i sitt budgetalternativ pä högskoleområdet föreslagit ytterligare sammanlagt 5 milj. kr. för högskolans internationalisering. Vi lade hälften på det särskilda anslag för ändamålet som UHÄ disponerar. Det anslaget skulle därmed öka från 3,8 milj. kr. i år till 6.2 milj. kr. Den andra hälften hoppas vi att riksdagen i dag skall tillföra anslaget i syfte att underlätta internationell forskningssamverkan.

Det finns enligt vår uppfattning anledning att på nytt försöka blåsa liv i

inlernationaliseringsarbetet. som startade så lovande för några år sedan men som nu i viss mån tycks ha kommit av sig.

Jag har också uppdraget att här aktualisera den viktiga frågan om avvägningen mellan sektorsforskning och den forskning som finansieras via fakultets- och forskningsrädsanslag.

Det är ett faktum som kanske förvånar somliga att av de medel som riksdagen anslår till forsknings- och utvecklingsändamål bara 30 % går via utbildningsdepartementets huvudtitel. Resten går via andra departement och det vi brukar kalla sektorsorgan.

Försvars- och industridepartementens bidrag till forskning utgör nästan hälften av alla statliga forskningsanslag. Därutöver kanaliseras pengar till forsknings- och utvecklingsverksamhet via jordbruks-, social-, kommunikations-, utrikes-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementen m.fl.

Det kommer alltid att vara så att forskningsmedel till en del kommer via huvudtitlar som egentligen har ett annat syfte än att främja just forskningen. ■ Om man t. ex. på försvarsområdet satsar på forskning för utveckling av nya vapensystem eller skyddsutrustningar är det inte för att forskning på området eftersträvas. Det är en försvarspolitisk bedömning som avgör hur mycket av resurserna för försvarsändamål som bör avsättas till den forskningen.

På samma sätt som det ligger en viss fara i att den företagsfinansierade forskningen blir för dominerande, är det risker förknippade med att sektorsorganens forskningsfinansiering blir för betydande. Vi måste också ge utrymme för verklig förutsättningslös grundforskning, vars praktiska nytta avgörs av forskarnas möjlighet att inmuta ny kunskap och erfarenhet.

Folkpartiet har kommit till uppfattningen att en större andel av forskningsanslagen borde kanaliseras via utbildningshuvudtiteln. Många andra bedömare delar vår uppfattning.

Det är en vanlig åsikt bland personer med anknytning till forskning och utveckling att det krävs mer genomtänkta och genomarbetade ansökningar för att få forskningsmedel från fakulteter och forskningsråd än från sektorsorgan och liknande anslagsgivare. Den fakultetsanknutna forskningen blir ofta också noggrannare utvärderad - inte sällan av internationell expertis.

Det är mot den här bakgrunden som vi i år - liksom tidigare - vill att riksdagen hos regeringen skall beställa en plan för överföring av forskningsresurser och forskningsansvar från sektorsorgan till högskola och forskningsråd. Tyvärr tycks vi inte få majoritet för det kravet i dag.

Utbildningsutskottets majoritet förutsätter att regeringen ändå kommer att presentera en sådan plan i den forskningspolitiska proposition som läggs fram 1987. Vi tycker att riksdagen borde uppmuntra till det genom att bifalla de motioner som nu aktualiserar detta.

Herr talman! Jag har härmed berört de reservationer i utbildningsutskottets betänkanden 31 och 32 som folkpartiet stött. Jag yrkar bifall till dem och i övrigt till utskottets förslag i de tre betänkanden vi nu behandlar.

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Forskning och forskarutbildning, m. m.

Anf. 82 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Vi diskuterar framför allt forskningsfrågor, med anledning av de tre betänkanden som nu är aktuella. Ett fjärde handlar om investeringsfrågor i övrigt.

Prot. 1985/86:158 Ur forskningspolitisk synpunkt är det här året litet grand av ett mellanår.

2 juni 1986 Vi har ju ett system med stora forskningspolitiska propositioner vart tredje

Forskning ochforskar-utbildning, m. m.

år. Nästa år kommer vi alltså att få anledning att fördjupa oss i forskningspolitiken betydligt mer än vad vi gör del här året.

Det hindrar dock inte att det finns en hel del områden där det skulle vara angeläget att redan nu åstadkomma förbättringar på olika sätt. Forskningen är ju en verksamhet sorn skapar många av förutsättningarna för framtiden. Genom de villkor som vi ger forskningen i vårt land bestämmer vi till stor del huruvida Sverige skall kunna fortsätta att vara ett land i en ledande position när det gäller utveckling av olika slag. Därför kan man naturligtvis inte alla gånger vänta på de treåriga forskningspropositionerna när man upplever att det finns trängande behov av förbättringar - och det finns utan tvivel sådana behov.

Även om forskningen har varit, och är, ett prioriterat område pä det sättet att det inte utsätts för de schablonmässiga nedskärningar av osthyvelskarak-tär som drabbar andra områden, upplever vi ändå hur prisutveckling och-annat många gånger har urholkat forskningens resurser.

Det behövs åtgärder, resursförstärkningar och insatser som gör att vi kan utnyttja tillgängliga resurser på ett effektivare sätt. Delta skiljer naturligtvis inte forskningen från högskoleområdet i övrigt eller från andra områden.

När del gäller direkta resursförstärkningar står vi bakom ett flertal förslag i de betänkanden som vi nu behandlar. Ett viktigt område är naturligtvis den tekniska forskningen. Det behandlas inte i dag, men från de icke-socialistiska partierna har vi i ett annat betänkande föreslagit resursförstärkningar som handlar både om utbildning och om forskning.

Det är emellertid mycket viktigt att man inte bara satsar resurser på sådant som kortsiktigt kanske kan upplevas som särskilt matnyttigt, t. ex. teknik och ekonomi. Det är angeläget att resurser satsas också på forskningsarbete kring humanistiska och samhällsvetenskapliga problemställningar.

Vi vill skapa ett samhälle som inte bara präglas av en hög materiell levnadsstandard utan också av en god livskvalitet i vidare bemärkelse. För detta spelar humaniora och sarnhällskunnande en mycket väsentlig roll. Därför har vi avgett de reservationer orn ökade resurser till humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter och till humanistisk- samhällsvetenskapliga forskningsrådet som finns i de nu aktuella betänkandena.

En mycket stor post i budgetpropositionen är anslaget för investeringar. Vi har under utskottsbehandlingen kommit fram till att vi utöver vad regeringen föreslår vill öka resurserna med ca 40 milj. kr., och det finns en reservation om detta.

Att anslaget för investeringar utökas är viktigt också för att skapa goda
arbetsvillkor. Om vi vill behålla goda forskare i Sverige och att begåvade
människor skall ägna sig åt forskning, måste vi också se till att forskare har
goda villkor. Dit hör naturligtvis lönesättning och liknande frågor som vi inte
har anledning att diskutera just nu, men dit hör också vilken typ av
utrustning, laboratoriemiljö, osv. som vi kan erbjuda forskare vid våra
universitet, högskolor och andra forskningsinstitutioner. Därför är en
resursförstärkning på detta område viktig.
94 Frågan om arbetsvillkoren för dem som sysslar med forskning på olika

nivåer behandlas också i en annan reservation, i vilken vi framför allt tar sikte på forskarutbildningen. De som i dag genomgår forskarutbildning gör det i allmänhet med utomordentligt knappa ekonomiska resurser. Även om det har fatlats principbeslut om att sludiefinansieringen för doktorander i väsentlig grad skall ske genom doktorandtjänster, har vi fortfarande mycket få doktorandtjänster. De flesta som genomgår forskarutbildning får alltså utbildningsbidrag, som knappast tryggar någon rimlig försör'jning. Det innebär att doktoranderna måste förvärvsarbeta eller ta mycket stora lån för alt dryga ut sin inkomst. Detta i sin tur leder ofta till utdragna doktorandstudier och till avbrott i studierna, vilket naturligtvis är ett slöseri både med ekonomiska och med mänskliga resurser.

Utskottet har enats om att tillskjuta ytterligare resurser för finansieringen av forskarutbildning, och det är naturligtvis ett väsentligt steg. Vi har reservationsledes också ftarnhållit vikten av att fortsätta att bygga upp resurserna på det här området och att se till att doktorandtjänster skall kunna bli den normala formen för studiefinansiering i framtiden.

Det är också viktigt att de som tar på sig arbetet med att ta en doktorsexamen får praktisk nytta av denna, dvs. att det finns arbetsuppgifter för vilka deras examen verkligen är en merit. Även detta framhåller vi i vår reservation.

Av statistiskt material kan vi se att studietiden för den som vill doktorera i dag ofta är mycket lång och att bara några pr'Ocent av doktoranderna varje år avlägger doktorsexamen. För många är det alltså fråga om en mycket lång studietid, och många blir aldrig färdiga. Ett av syftena när man införde den nya doktorsexamen var att nedbringa doktorandernas länga utbildningstider. Man föreställde sig då alt doktoranderna i de flesta fall skulle kunna förvärva sin doktorstitel på fyra fem år- erfarenheten visar att detta inte alls stämmer. På basis av den uppfattningen avskaffade man den mellanexamen som funnits tidigare, nämligen licentiatexamen. Vi tycker, mot ljuset av de erfarenheter vi nu har, att det är rimligt att mer allmänt återinföra licentiatexamen. Del finns ju möjlighet för enskilda fakulteter att införa en licentiatexamen, och detta har utnyttjats i växande men dock begränsad omfattning. Enligt vår mening finns det anledning att överväga att införa licentiatexamen som en allmänt förekommande mellanexamen och att därvid också anpassa den till internationell praxis, så att den normalt motsvarar ungefär en masterexamen.

Vi har i våra utbildningspolitiska motioner framhållit att det är viktigt att den svenska högskolan utvecklas i ett intimt samspel med högskolor i andra delar av världen - i Norden, i övriga Europa och på andra håll. Vi har lagt fram förslag orn harmonisering närdet gällerexamina och ett större utbyte av studerande och av vetenskapsmän. De behandlas dock i andra betänkanden. Vi har på den här punkten inte kunnat stödja det folkpartistiska förslaget, eftersom det innehöll ekonomiska åtaganden som vi inte var beredda att göra. Men principen om en internationalisering av högskoleverksamheten är någonting som vi helhjärtat stöder.

Jag vill också passa på att kommentera ett par mera begränsade forskningsområden som vi har tagit upp motionsledes och också i form av reservationer till de nu aktuella betänkandena.

Prot, 1985/86:158 2 juni 1986

Forskning och forskarutbildning, m. m.

Prot.. 1985/86:158 2 juni 1986

Forskning och forskarutbildning, 111. m.

Ett forskningsområde gäller kooperationsforskning. Intresset för kooperation växer sig allt starkare. Förutom de stora, etablerade kooperativa organisationerna i vårt land pågår försök med att använda den kooperativa arbetsformen i många nya sammanhang, där man går samman för att lösa gemensamma serviceproblem - t. ex. barnomsorg - och för att starta små företag, osv. Det är viktigt att dessa nya kooperativa idéer och impulser får stöd genom forskningen. Det är därför som vi har föreslagit förstärkta resurser för kooperationsforskning.

Vid Linköpings universitet har man lagt upp sitt forskningsarbete på ett litet annorlunda sätt än vid de äldre universiteten. Del är temaforskningen soni är Linköpings universitets särprägel. Nu finns det förslagom att utveckla ett nytt temaområde, nämligen tema Barn. Del är ett mycket intressant uppslag, och vi anser att det är angeläget att det kan förverkligas. Det är vi inte ensamma om; även regeringen och utskottsmajoriteten uttalar sig mycket positivt om detta. Skillnaden är - och det kanske jag bör säga till Birger Hagård, som tycker att vår reservation var onödig - att vi också är beredda att anslå ekonomiska resurser redan nu, så att man skall kunna påbörja uppbyggnaden av tema Barn, medan däremot regering och utskotts-majoritet låter förverkligandet av denna temaforskning bli beroende av att man kan hitta resurser inom befintliga ramar. Om Birger Hagård tycker att penningfrågor är meningslösa, är han nog relativt ensam orn den inställningen. Jag tror inte att man ser lika legärt på anslagsfrågorna vid Linköpings universitet, som ju inte dagligdags får njuta av Birger Hagårds närvaro.

Något sorn är viktigt när det gäller resursanvändningen är att begränsa anslagsspridningen. Det har berörts också av några andra talare. Det är nu ett myckel stort antal organ sorn fördelar de statliga forskningsresurserna, och det bidrar naturligtvis till krångel och byråkrati på forskningsområdet. Därför har vi under flera år i motioner efterlyst en förenkling av anslagssystemet, en koncentration till färre anslagsposter och färre anslagsgivare. Vi menar att det normalt bör vara universiteten och forskningsråden som fördelar de statliga forskningsresurserna. Tillsammans med övriga ickesocialistiska partier har vi följt upp den frågan i en reservation. Åven här bör jag då vända mig till Birger Hagård. som hävdar att del bara är moderater och folkpartister som står bakom den reservationen.

Det är universiteten som har de fasta forskningsresurserna och har ansvaret för forskningsverksamheten inom högskoleområdet. Det innebär naturligtvis inte att det enbart är pä de stora universiteten man skall forska, utan det är viktigt att det också bedrivs forskning vid de mindre högskolorna, men det bör då ske i samspel med fakulteterna på universiteten.

Den nya lärartjänstordning som vi fattade beslut orn för något år sedan innebär också att det nu är mycket lättare än tidigare att kombinera utbildningsverksamhet rned forskningsverksamhet på samma högskoletjänst. Men om detta skall kunna förverkligas måste det också finnas pengar för ändamålet. Vi har föreslagit förstärkta resurser för att underlätta för lärare vid de mindre högskolorna att bedriva forskning. Det har vi också följt upp i en reservation.

Ja, herr talman, därmed har jag kommenterat de, som vi ser det, principiellt viktigaste frågorna, där det finns skiljaktiga meningar i de

ber'örda betänkandena. Jag vill avslutningsvis yrka bifall till de reservationer till vilka centern medverkat.

Anf. 83 BJÖRN SAMUELSON (vpk):

Herr talman! När det gäller samhälleliga åtaganden inom utbildningssek-lorn ser vi kommunister genomgående utbildning som en investering för samhället. Studier skapar i de allra flesta fall ökade värden i samhället. Ökade värden i ett samhälle utvecklas genom arbete. Arbetet kan sedan ta sig olika uttryck.

Forskarstudier är enligt vår uppfattning att se som ett arbete. Att bedriva forskarstudier är dock förenat rned en rad villkor som inte gynnar arbetets kvalitativa resultat alla gånger. Ett sådant villkor är avsaknaden av delaktighet i det sociala trygghetsnät som har byggts upp.

Det går att åtgärda detta missförhållande. Man får helt enkelt se till att doktorandtjänster inrättas i större skala och att dessa färersiitta utbildningsbidragen. Denna åtgärd motiveras bl. a. med utgångspunkt i järnställdhets-skäl. De socialt otrygga utbildningsbidragen diskriminerar i vissa fall kvinnor, eftersom de kan förlängas i högst två år vid sjukdom och föräldraledighet. Kvinnor som skaffar sig rner än ett barn under sina forskarstudier löper alltså risk att bli av med sitt utbildningsbidrag.

Det är också så, att kvinnor gör akademisk karriär senare än män. Delta innebär att kvinnorna, då de går vidare till forskarstudier, harett stort socialt ansvar att axla, beroende på alt de barbarn och familj. Vi vill gagna kvinnors möjligheter till forskarstudier och inser därför nödvändigheten av att forskarstuderande omfattas av sjuk- och föräldraförsäkringen, inrättandet av doktorandtjänster tjänar syftet alt rekrytera kvinnor till forskarstudier.

Mot den bakgrunden är jag mycket glad i dag, eftersom riksdagen kommer att bifalla vpk:s motion om en höjning av studiemedlen för forskarutbildning med 10 %. Det innebär att fler doktorandtjänster kan inrättas och det innebär ett viktigt steg i utjämningen av obalansen mellan olika fakulteter vad gäller de forskarstuderandes försörjningsmöjligheter. Det innebär också ett visst steg i riktning mot ett brytande av professorsväldet - ett missförhållande som jag tror att de flesta av riksdagens ledamöter i ett brev i dagarna har blivit påminda om.

Från vpk:ssidaär vi beredda att gå vidare på den inslagna vägen, och då vill vi särskilt uppmärksamma situationen för forskarstuderande inom samhällsvetenskap och humaniora. Vi är beredda att gä ut och försvara ytterligare satsningar, i form av ekonomiska åtaganden, för att bl. a. förbättra de forskarstuderandes sociala situation.

Men för alt kunna motivera våra beslut måste det vara möjligt också för de
klasser i vårt samhälle som traditionellt inte har starka band med universitets
världen och forskningssfären att få ta del av de resultat som presteras och som
till största delen har betalats med skattemedel. ,

Man måste t. o. m. i större omfattning än som i dagar fallet göra det möjligt för arbetarrörelsen och dess fackliga organisationer att ange problem och forskningsinriktning. För vår del är det inte uteslutet att t. o. m. UHÄ i en framtid kornmer att intressera sig också för vad högskolan kan betyda i ett samspel med arbetarrörelsens olika organisationer. I dag produceras ju

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Forskning och forskar-tiihildning, m. m.

7 Riksdagensproiokoll 1985/86:158-159

Prot. 1985/86:158 rapporter från UHÄ - man presenterar konferenser om samspelet mellan
2 juni 1986 högskola och näringsliv - så tanken på konferenser kring temat utbildning

Forskning och forskarutbildning, III. III.

och forskning sorn stöd för arbetarrörelsens utveckling borde inte vara någonting främmande.

Oni arbete skapar värden i ett samhälle och forskarstudier skall ses som ett arbete, är det viktigt all delta arbete och dess värde lillgangliggörs för br'edare grupper än som i dag iir fallet. Här utgör ett beroende a\ uppdragsmedel i högskolan en risk. En anpassning till marknadsmässiga och kommersiella bedömningar kan komma att allvarligt inkräkta på de kra\' på öppenhet som ett förtroende kriiver.

Ett ännu större hot mot lillgängliggörandel av forskning och forskarresul-tat är den transnationalisering av teknologin sorn vi i dag upplever.

Det får inte vara sa, att utländska intressen i framtiden skall ha ett avgörande inflytande över dalabehandling av forskarlakla. Den nuvarande situationen och den effekt som en ökande transnatior"ralisering kan ha niir del giiller svensk forskningspolitik kräver en grundläggande debatt inom en myckel snar framtid. Vad det definitist kräver är dock en planmässig investering i utrustning, lokaler och lärarresurser i den svenska högskolan den niirmaste framtiden. Detta är nödvändigt om vi skall kunna hävda kvalitet och självständighet i det internationella utbytet av forskarerfarenhe-ter. Det är också viktigt ur sårbarhetssvnpunkt.

Dessa reflexioner saknas ofta då det giiller frågor inom forskningspolitiken. Del skadar på sikt den nationella självständigheten, och jag beklagar detta. Del undergräver dessutom de svenska forskarnas .möjligheter att själva välja de internationella kontakter sorn de vill ta.

Herr Wilson från folkpartiet beklagade från talarstolen att del inte gjordes nog rned satsningar inom humaniora och samhällsvetenskap. Herr Wilson kan stödja vpk:s reservationer om dansforskning och kvinnoforskning och kanske därmed bli mera tillfredsställd.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till \pk:s reservationer i de betänkanden som vi nu behandlar.

Anf. 84 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talrnan! Det är mycket vikliga frågor vi nu behandlar, sorn tidigare talare också har betonat. Forskning och forskarutbildning är a\ grundläggande betydelse för praktiskt tagel all utveckling i arbetsliv och samhälle.

Att utveckla nya produktionsmetoder och nva produktområden är en förutsättning för att värt näringsliv skall kunna hävda sig i konkurrensen med andra ledande industrinationer.

Den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen är inte mindre viktig. "Människan lever icke allenast av bröd." Eller för alt använda Tage Erlanders ord från ett tal sorn han höll i Skellefteå 1946: "I teknikens tidsålder får studiet av människan sjiilv ej försummas. Vår främsta uppgift iir att skapa ett samhälle med trivsel och arbetsro och alllid la hänsyn till de djupa element varav människan består."

Det känns angeläget att upprepa detta också 40 år senare.

Det är nödvändigt att vi i vårt land har en stark grundforskning på många
"° områden. En omprioritering har därför inletts i syfte att ge grundforskningen

en starkare ställning.

För övrigt är det värt att notera att forskningen under ett antal år har varit ett prioriterat område och är det också nu. Forskningen har i regeringens förslag undantagits från de generella besparingar som övriga samhällssektorer har drabbats av.

Jag noterade att Birger Hagård nu talade om att forskningen aren av de mest omhuldade frågorna i vårt land. Jag är glad att vi är överens om det.

Jag noterar vidare att det sker en uppräkning av anslagen på detta område med mellan 7 och 9 %. Trots detta har utbildningsutskottet funnit det motiverat att ytterligare förstärka samhällets insatser. Del sker. som har påpekats tidigare i debatten, genom en uppräkning av anslaget till forskarutbildningens studiefinansiering med 10 %. Sammantaget beräknas det uppgå till ett belopp av 26 milj. kr.

UHÄ har beräknat att det behövs betydande belopp för att bibehålla den uppnådda nivån vad gäller utrustningsstandarden vid högskolorna samtidigt som nödvändiga nyanskaffningar möjliggörs. Regeringen föreslår i detta sammanhang en engångsanvisning om 39 milj. kr.

Utskottet vill också på denna punkt ytterligare förstärka insatserna och säger att regeringen under nästa riksmöte bör lägga fram förslag till ökade resurser för inredning och utrustning av lokaler vid högskolorna. Den engångsanvisning om 39 milj. kr. som görs i årets budget bör enligt utskottets mening följas av motsvarande insatser under följande två år.

Sammantaget utgör således de medelsförstärkningar som nu föreslås en kraftsamling för forskningen. Detta sker samtidigt som arbetet pågår för att ge underlag till den forskningspolitiska proposition som regeringen skall lägga fram under nästa riksmöte.

Arbetet med forskningspolitiken är som bekant upplagt så att regering och riksdag vart tredje år gör en genomgripande behandling av forskningsfrågorna. Då dras riktlinjer upp som skall vara vägledande för hela treårsperioden. Vi befinner oss nu inför det sista året a v inne varande treårsperiod. Därför har vi i dag inte anledning att ha någon mer omfattande debatt i dessa frågor. Flera yrkanden som tagits upp i motioner, och i vissa fall också i reservationer, innebär emellertid förslag om ändringar i nu gällande riktlinjer och prioriteringar. Utskottet hänvisar med all rätt dessa förslag till prövning i samband med den kommande forskningspolitiska propositionen. Det är viktigt att vi slår vakt om den mera långsiktiga planering som nuvarande ordning innebär och att riksdagen respekterar den arbetsordningen. De angivna riktlinjerna bör alltså gälla under hela treårsperioden. Vi får nästa riksmöte anledning att ägna mycket stort utrymme åt forskningsfrågorna inför en ny planeringsperiod.

Jag övergår nu till att kortfattat kommentera några av de konkreta frågor där utskottet inte har kunnat enas.

Vpk vill att riksdagen skall göra ett uttalande om prioritering av en rad mycket detaljerade områden som berör arbetsmarknad och maktstruktur. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte göra uttalanden av den detalje-ringsgraden.

Vad gäller den viktiga frågan om samverkan mellan högskola och näringsliv framhåller utskottet att "det är oavvisligen nödvändigt att negativa effekter på högskolans centrala och långsiktiga uppgifter beträffande den

Prot. 1985/86:158 2 juni 1986

Forskning och forskarutbildning, m. rn.

Prot. 1985/86:158 inomvetenskapligt motiverade forskningen undviks." Det iir viktigt att
2 juni 1-986 upprätthålla denna klara gränslinje i det betydelsefulla samarbete sorn \ i vill

Forskning och forskarutbildning, 111. III.

stimulera mellan högskolan och niiringslivet.

De borgerliga partierira är" liksom tidigare oroade över den obalans de anser föreligga mellan grundläggande forskning finansierad via fakultet och forskningsråd och den forskning som finansieras a\' sektorsorgan. De vill att regeringen skall upprätta en plan för omföring av resurserna till högskolan.

Denna fråga har behandlats många gånger. Inriktningen av forskningspolitiken är nu att ytterligare stärka den grundläggande forskningen. Regeringen har därför tagit initiativ till överläggrringar i syfte att öka seklorsorg;rnens ansvar för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Detta betonades i samband med behandlingen a\' den forskningspolitiska propositionen, som behandlades för två år sedan. Resultatet av dessa inledande överläggningar redovisas i forskningspropositionen niista var. Något särskilt uttalande finns det därför inte anledning att göra på den här punkten i dag.

En reflexion till tidigare gjorda inlägg leder mig först till Carl-Johan Wilsons jiirnförelse mellan olika sektorsorgans insatser. Man frågar sig efter Wilsons redovisning vart han syftar. Var syftet bakom exemplifieringen rned försvarets forskningsinsatser att folkpartiet nu vill minska försvarets forsknings- och utvecklingsarbete?

Av Pär Granstedt fick jag stundtals intrycket all han svävade ut ganska långt. Förenkling av anslagssystemet nämndes. Ja, en översyn sker av styr-och anslagssysternet. Men det har inte med anslagens storlek från den ena eller andra anslagsbeviljande myndigheten eller organet att göra. Av ett yttrande sorn Granstedt fiillde fick jag niistan intrycket att han var på väg att avskaffa alla sektorsforskningsorganen. Men det \ar väl inte meningen?

Vad gäller forskarutbildning för moderata samlingspartiet och centern var för sig fram en rad synpunkter. Orn det vill jag bara kort säga följande:

UHÄ fick för drygt ett år sedan i uppdrag att göra en samlad översyn a\ problemen inom forskarutbildningen. Det uppdraget har givits av regeringen. Översynen skall omfatta frågor om bl. a. rekrvtering, antagning, handledning, etappavgångar och nieritviirdet. Del är således ett heltäckande uppdrag. Det skall redovisas under innevarande år. Jag menar att vi bör invänta denna över'syn innan vi lar ställning till väsentliga förändringar i dessa avseenden.

Utskottet föreslår, sorn jag redan nämnt, en kraftig förstärkning av sludiefinansieringen inom forskarutbildningen. Den bör göra del möjligt att i snabbare takt omvandla utbildningsbidrag till doklorandtjänster, en fråga sorn också berördes av Björn Samuelson.

100

I några reservationer krävs ökade anslag pä skilda områden. Ett sådant är folkpartiets yrkande om ytterligare 5 milj. kr. till de \elenskapliga biblioteken. Jag vill understryka att de vetenskapliga biblioteken har en central roll för forskning och utbildning. En resursförstärkning sker genom att 1,55 milj. kr. omfördelas från övriga verksamma högskolefunkiioner. Därtill föreslår regeringen en engångsanvisning om 1.34 milj. kr. Ytterligare extra medel måste tillföras genom att man på det lokala planet gör omprioriteringar. Utskottet förutsätter' också att regeringen prövar möjligheterna till en resursförstärkning på det här området i samband rned arbetet med den kommande forskningspropositionen.

Centerpartiet vill att 5 milj. kr. anvisas som ett siirskilt resurstillskott för Prot. 1985/86:158 förstärkning vid de mindre högskolorna. Jag tycker att del finns skäl att pröva 2 juni 1986

hur vi skall ytterligare stärka de mindre högskolornas roll i den regionala

, I- , , " , .1 r 1 j 1 u ■ i" 1 Forskninsjoch forskar-

utvecklingen. I det sammanhanget hor vi försöka ge de mrndre högskolorna

. m.

. I I 1- 11 r 1 1111 -11 . 1 utbildninv, in. —

en starkare kopplrng trll forsknrngen. Utskottet kan rnte nu tillstyrka *

centerpartiets förslag, men enligt min mening bör den här frågan ingående

prövas i samband med den forskningspolitiska propositionen niista åi.

Centerns förslag är emellertid intressant också i ett annat perspektiv. Det är sedan länge väl känt att moderata samlingspartiet iir tämligen likgiltigt inför de mindre högskolornas roll. Nu har också folkpartiets främste talesman i högskolefrågor, i en artikel i Svenska Dagbladet deklarerat att högskolans betydelse för den regionala utvecklingen bör skjutas i bakgrunden. Det är uppenbart att det finns ett djupt svalg mellan moderata samlingspartiet och folkpartiet å ena sidan och centern å andra sidan beträffande synen på de mindre högskolorna. Jag tycker att det finns anledning att rikta uppmärksamhet på delta också i den hår debatten.

Avslutningsvis vill jag peka på de uttalanden utbildningsutskottet gör beträffande lokalplanering för kungl. biblioteket och konsthögskolan. Delta berördes också av Birger Hagård. Utskottet understrykeratt kungl. bibliotekets byggnadsfrågor snarast måste lösas och att resurserna inte bör splittras upp. I stället bör man, menar utskottet, försöka samla de verksamheter sorn nu pä grund av lokalproblern är utspridda pä skilda håll.

Vad gäller konsthögskolan har regeringen nu uppdragit åt byggnadsstyrelsen att projektera om- och tillbyggnad i en första etapp. Utskottet förutsätter att projektet i denna del kan redovisas redan i 1987 års budgetproposition. Utskottet anser vidare att övriga behov av om- och tillbyggnad måste genomföras inom rimlig lid. Det är alldeles uppenbart att konsthögskolans lokalproblem är utomordentligt besvärliga.

Herr talman! Med del sagda vill jag yrka bifall till utbildningsutskottels hemställan i betänkandena 31, 32, 33 och 34 på samtliga punkter och avslag på reservationerna.

Karnn-raren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

10 § Anniäldes och bordlades

Konstitutionsutskottets betänkande

1985/86:29 Uppskov rned behandlingen av vissa ärenden

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1985/86:22 Föräldraförsäkringen m.m. (prop. 1985/86:100 delvis och 1985/86:137 delvis)

Socialutskottets betänkanden

1985/86:28 Ekonomiskt stöd till barnfamiljer (prop. 1985/86:100 delvis,

1985/86:96, 1985/86:135 och 1985/86:137 delvis) 1985/86:29 Underhållsbidrag och bidragsförskott (förs. 1985/86:17)

101

Prot. 1985/86:158 1985/86:30 Anslag m.m. till Omsorg om barn och ungdom (prop.
2 juni 1986 1985/86:100 delvis)

1985/86:31 Fritidshemsverksamheten (prop. 1985/86:152)

11 S Kammaren åtskildes kl. 17.54. In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Gunborg Apelgren

Riksdagens protokoll 1985/86:158 Måndagen den 2 juni

Riksdagens protokoll 1985/86:158