Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1985/86:11

Onsdagen den 16 oktober fm.

Kl. 10.00

1 § Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.

2 § Anmälan om nya statsråd

Från statsministern hade inkommit följande skrivelse:

Till riksdagen

Jag har i dag med verkan fr. o. m. den 17 oktober 1985 entledigat statsrådet Lennart Bodström från uppdraget som chef för utrikesdepartementet, statsrådet Sten Andersson från uppdraget som chef för socialdepartementet och statsrådet Lena Hjelm-Wallén från uppdraget som chef för utbildningsdepartementet.

Jag har vidare från samma dag förordnat Sten Andersson att vara chef för utrikesdepartementet, Gertrud Sigurdsen att vara chef för socialdepartementet och Lennart Bodström att vara chef för utbildningsdepartementet.

Medverkan fr. o. m. den 18 oktober 1985 har jag entledigat statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Anders Thunborg och förordnat statsrådet Roine Carlsson att vara chef för försvarsdepartementet.

Vidare har jag förordnat Sven Hulterström att vara statsråd och chef för kommunikationsdepartementet fr.o.m. den 18 oktober 1985 och Bengt Lindqvist att vara statsråd fr. o. m. den 21 oktober 1985. Stockholm den 14 oktober 1985 Olof Palme

Skrivelsen lades till handlingarna.

3 § Talmannen anmälde att Marianne Carlsiröm (s) fr. o. m. den 18 oktober
1985 skulle tjänstgöra som ersättare för Sven Hulterström under tid denne är
statsråd.

4 § Föredrogs och hänvisades Propositionerna 1985/86:14 till justitieutskottet 1985/86:17 till utrikesutskottet

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

5 S Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

1985/86:2 till finansutskottet

6 8 Allmänpolitisk debatt (forts, från prot. 10)

Anf. 1 CHARLOTTE BRANTING (fp);

Herr talman! Det är roligt att som förbundsordförande i Folkpartiets kvinnoförbund nu få räkna sig som en av de 20 fp-riksdagskvjnnorna. Men trots att vi nu är 39 % kvinnor i vår riksdagsgrupp är ju inte jämställdheten uppnådd inom folkpartiet, inte heller i det politiska livet i övrigt eller i näringslivet och samhället som helhet. Men vi har kommit en bit på väg.

Som liberal vill jag engagera mig för niänniskors rätt att vara sig själva, rätt att vara olika, ha olika samhällssyn och livsåskådning men samma möjlighet att komma till tals, rätt att ha olika intressen och drömmar men ha lika möjlighet att utveckla och förverkliga dem. Jämställdhetskanipen måste alltid vara en viktig del i vår människosyn. Könsfördomar leder till likriktning, jämställdhet bidrar till frigörelse.

Jag har sett att det finns riksdagsmotioner som går ut på att vi inte skulle ha råd med jämställdhet i ekonomiskt besvärliga tider. Det är precis tvärtom -det är bristen på jämställdhet som slukar resurser. Att inte ta till vara alla människors kunskap och erfarenhet - det är slöseri! De flesta ställer ju ändå upp på jämställdhet - i princip. Men låt oss verka för att jämställdhetskampen blir en frihetskamp, frihet till ett rikare liv. till större möjligheter och inte bara till skyldigheter. Så länge det finns en marknad för T-shirts med devisen "Kvinnor är som frimärken - man slickar dom. sätter på dom och skickar iväg dom" och så länge som män som tar föräldraledigt trakasseras av sina arbetskamrater och omplaceras när de kommer tillbaka får vi inte inbilla oss att målet är nått.

Jag vill redovisa tio punkter där folkpartiet vill gå vidare i jämställdhetsfrågan under kommande år.

1. Jämställdhetslagen måste skärpas. Det högsta skadestånd som utdömts i ett diskrimineringsärende är 20 000 kr. Det var i mitt hemlän Kronoberg, där Markaryds kommun fick betala. Den som blivit diskriminerad borde ha rätt till jobbet och inte tvingas nöja sig med en symbolisk tröstsumma. Arbetsdomstolen skall vara sammansatt av både kvinnor och män - helst lika många. Jag har vidare studerat JämO;s anslagsframställning och imponerats av JämO;s planerade verksamhet. Jag tycker att det finns all anledning att förstärka dess resurser.

2. Den statliga jämställdhetskommittén borde återinföras. För oss ute i landet var kommitténs utåtriktade kontakter av stort värde. Nu får JämO ta på sig mycket av detta, men JämO;s arbete skall ju hålla sig inom arbetslivet.

3. Det måste löna sig att arbeta, även för kvinnor. Vi skall sänka marginaleffekterna i skatte- och bidragssystemet. Det är ju horribelt att en inkomstökning på t. ex. 10 000 kr. bara skall ge ett netto på ca 2 000

kr. i vanliga inkomstlägen. Regeringen har också talat om vikten av att minska marginaleffekterna, som faktiskt är ett hot mot kvinnors förvärvsarbete. Nu vill vi se resultat! Mer än 100 000 barnfamiljer tvingas! dag att gå till socialen. Det är verkligen hög tid att regeringen nu lägger fram ett rejält förslag till hur barnfamiljernas ekonomiska situation skall förbättras. Jag tolkar Maj-Lis Lööws tal i går så att socialdemokraterna har något i bakfickan. Jag ser gärna att det tas fram så fort som möjligt, så att vi får se hur socialdemokraterna ställer sig i förhållande till våra förslag på detta område.

Vi i FPK, Folkpartiets kvinnoförbund, tycker också att det är en oerhört viktig reform ur jämställdhetssynpunkt att få en förkortad arbetsdag, och vi är beredda att jobba för den.

4. Särbeskattningen skall genomföras hela vägen. Alltså måste sambeskattningen bort vid B-inkomst och förmögenhet. Vi kvinnor skall behandlas som självständiga individer, inte som bihang till männen. Därför skall också äktamakeprövningen vid återbetalning av studiemedel avskaffas.

5. Fler män måste uppmuntras att ta ut föräldraledighet. I Kvinnoförbundet tycker vi att både pappor och mammor skall utnyttja ledigheten och vill utöka föräldraförsäkringen i samband med barns födsel från tio dagar till en månad. Jag är övertygad om att detta skulle vara en bra inkörsport för mångas pappaledighet.

6. Alla barn vars föräldrar vill att barnen skall vara i kommunal barnomsorg skall ha rätt till plats senast 1991. Men vi måste också tillåta och stödja andra barnomsorgsformer. Staten vet inte alltid vad som är bäst för barnen, utan vi måste faktiskt lita på föräldrarnas goda omdöme.

7. Ge könsrollsfrågorna en mera central plats i lärarutbildningen och framför allt i lärarfortbildningen! Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att dela sin tid lika mellan flickor och pojkar, eftersom pojkar pockar på mer uppmärksamhet. En större medvetenhet är på sin plats.

8. Utvecklingsfonderna bör få mindre stelbenta regler, så att de kan satsa också på servicebranscher, där många kvinnor finns. Den ökade kvinnliga företagsamheten är glädjande, men det behövs ökat stöd, t. ex. genom att byråkratiska regler gallras bort och mer information ges. Sedan är det ju en annan sak att situationen skulle ljusna för många om löntagarfonderna avskaffades och skattereglerna ändrades.

9. Fortsatt intensivt arbete för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. Detta är alldeles nödvändigt om flickorna skall få jobb i framtiden. Datastugor för flickor, fler kvinnliga chefer, lokala teknikprojekt, skolinformatörer, jämställdhetsansvarig på alla utvecklingsfonder är några exempel på vägen. Jag vill ge ett erkännande till regeringen för att det faktiskt har hänt en del på det området på senaste tiden.

10. Sist men inte minst; Stärk det svenska biståndet så att det kommer kvinnorna och därmed barnen till del i högre utsträckning än vad som sker i dag. Alla projekt måste granskas ur kvinnosynpunkt, och på biståndskontoren skall det finnas en särskild jämställdhetsansvarig.

Intresset och engagemanget för och vikten av de här frågorna står ännu klarare för mig efter kvinnokonferensen i Nairobi. Inom vårt eget land måste

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

vi också känna ett större ansvar för invandrarkvinnorna, så att också de utan anställning får svenskundervisning, information om svensk lagstiftning, kultur och samhällsservice. Frånskilda invandrarkvinnor skall få sin sak prövad, oavsett hur länge de bott i Sverige, så att de inte utvisas utan skäl. Jag vill sluta med ett citat: "Utbildar man en man, utbildar man en individ-men utbildar man en kvinna, utbildar man ett samhälle." Det är sant, och det är särskilt sant i u-länderna.

Anf. 2 EWA HEDKVIST PETERSEN (s);

Herr talman! Åsa Strömbäck-Norrman gav i går kväll en helhetsbild av Norrbotten. Jag kommer mer att koncentrera mig på kvinnornas situation.

Vi är nu inne på det fjärde året med en regering, en socialdemokratisk regering, som har visat ett uttalat intresse för att män och kvinnor skall få allt mer lika villkor i samhället. Mycket återstår än att göra i det här avseendet, men när vi fick en jämställdhetsminister vid regeringsskiftet 1982 var det ett fint kliv framåt. Hur Anita Gradin skulle arbeta visade hon ganska snart, då hon tillsatte mansgruppen, som speciellt skulle syna männens villkor i det svenska samhället. Då männens villkor på detta sätt togs fram, breddades jämställdhetsdebatten till sin rätta vidd, att omfatta både kvinnors och mäns situation.

De mer traditionella jämställdhetsfrågorna, de som berör kvinnors rätt till ett eget liv, har regeringen naturligtvis också arbetat med, och det har vi märkt av i många konkreta avseenden i mitt län Norrbotten.

Som vi alla vet, är arbetslösheten i Norrbotten fortfarande,den högsta i landet, för både män och kvinnor. Det skall emellertid konstateras att kurvan börjat vända åt ett positivt håll de senaste tre åren med socialdemokratisk politik. Efter det att riksdagen antog Norrbottenspropositionen i mars 1983, har ju basnäringarna rekonstruerats, de näringar som Norrbotten vilar på, och de står nu på en betydligt stadigare grund än före valet 1982. Tack vare detta har vi kvar många jobb i länet, som annars skulle ha försvunnit. Detta för med sig optimism och framtidstro, som i sin tur ger resultat på olika sätt.

En stark basindustri är också viktig för kvinnornas sysselsättning. Vi vet att arbetslöshet drabbar kvinnor och kvinnojobben speciellt hårt, och därför är en stark basindustri i Norrbotten den främsta garanten för både mäns och kvinnors möjligheter till arbete.

Även om kvinnorna ännu i väldigt liten utsträckning arbetar i basnäringarna, innebär ju en framgång för dessa att följdeffekterna ger kvinnorna jobb i den gemensamma offentliga sektorn, i handel och service, i verkstadsindustrin, för att ge några exempel.

Småföretagsverksamheten går också framåt i Norrbotten. Det startas många nya småföretag, de flesta faktiskt av kvinnor.

Herr talman! I december 1984 gav regeringen samtliga länsstyrelser i uppdrag att först göra en beskrivning av kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och i utbildningsväsendet i länen. Därefter skulle länsstyrelserna redovisa ett åtgärdsprogram i samband med länsrapporterna i slutet av denna månad.

Det här uppdraget har satt kvinnornas ställning i blickpunkten på ett sätt som vi inte är bortskämda med. Länsstyrelserna har ju ålagts att kartlägga

just kvinnornas situation. Regeringsuppdraget gäller enbart 1985, men det vore önskvärt om länsstyrelserna ålades att ärligen i samband med länsrapporten göra liknande genomgångar. Det är också viktigt att medel ställs till förfogande, så att det här arbetet kan ge praktiskt resultat.

Den beskrivning som länsstyrelsen i Norrbotten har gjort visar att kvinnorna där har en liknande situation som i övriga landet. Det som skiljer oss åt är att arbetslösheten är högre i vårt län, men liksom andra kvinnor finns vi inom ett mycket begränsat antal yrken. Hela 82 % av de norrbottniska kvinnorna arbetar inom tre näringsgrenar. Det är t. o. m. så att de norrbottniska kvinnorna i högre grad än sina medsystrar i övriga landet finns inom yrken i den offentliga gemensamma sektorn. Det är tack vare den offentliga sektorns expansion som de flesta kvinnor över huvud taget fått ett jobb och kunnat försörja sig själva. Det är bl. a. därför mycket betydelsefullt att vi fått behålla en regering som värnar vår offentliga gemensamma sektor.

Länsstyrelsens beskrivning visar också att det finns en hel del förvärvshinder, dvs. förhållanden som gör att kvinnorna har svårt att ta jobb eller måste arbeta kortare arbetstid än de vill. I Norrbotten har vi särskilda förvärvshinder, t. ex. de långa avstånden. En undersökning vid arbetsförmedlingen i Pajala visade att 38 % av kvinnorna i kön där saknade körkort. Bil och körkort är ofta en absolut förutsättning för att kunna ta sig till ett arbete i Norrbotten. Har man inte körkort, blir det naturligtvis än svårare.

Ett annat förvärvshinder är barnomsorgen. Den kan vara svår att ordna i glesbygden. Men här prövas nu olika anpassade lösningar i kommunerna.

Det främsta förvärvshindret är dock arbetslösheten.

Som jag sade inledningsvis har regeringens jämställdhetsarbete i många konkreta avseenden märkts i Norrbotten. FLlT-projektet är ett exempel, där tanken var att stimulera flickor att också välja tekniska yrken, för att de skall ha en större chans på den framtida arbetsmarknaden. I mitt län var det flera skolor som deltog i projektet.

Under våren 1985 anslog riksdagen, enligt förslag i en proposition, medel för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Ur dessa medel har vi i Norrbotten fått flera anslag beviljade. Några exempel:

Länsarbetsnämnden i länet har getts anslag för att aktivt motverka att företag söker dispenser från kvoteringsbestämmelserna i det regionalpolitiska stödet, som säger att 40 % av de som anställs skall vara kvinnor. Länsarbetsnämnden vill skapa en mer positiv attityd till att kvinnor anställs i mansdominerade yrken.

Utvecklingsfonden i Norrbotten är en av fem utvecklingsfonder som efter anslag deltar i projektet Företagsamma kvinnor. Detta innebär att utvecklingsfonden skall hjälpa kvinnor som startat egna företag att komma vidare i sin företagsamhet.

Ganska snart skall också en kvinnlig företagarskola starta i Norrbotten. Til) detta projekt har arbetsmarknadsdepartementet anslagit medel för bl. a. projektering. Projektet kan genomföras tack vare samverkan mellan många olika organ och myndigheter i länet.

Många, många kvinnor i Norrbotten är duktiga väverskor. Problemet för dem har varit att kunna försörja sig på sin hantverksskicklighet. Nu har samordning av produktion och marknadsföring av dessa vävda produkter

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

påbörjats, med hjälp av ett anslag från arbetsmarknadsdepartementet.

Dessa men även andra insatser på olika områden för att hjälpa kvinnor och flickor på arbetsmarknaden och i utbildningsväsendet har stor betydelse för Norrbotten.

Herr talman! Som jag sade inledningsvis är arbetslösheten även bland norrbottniska kvinnor högre än i övriga landet. Ser man på förvärvsfrekvensen, alltså hur många kvinnorsom hararbete av totala antalet kvinnor, finner man att bara två kommuner, två kustkommuner, kommer upp i riksgenomsnittet. 1 östra Norrbotten och i malmfälten har kvinnorna bland de lägsta förvärvsfrekvenserna i landet.

Kvinnor i Norrbotten, liksom kvinnor på andra håll i landet, utbildar sig. Får de inte jobb på sin hemort tvingas de flytta inom länet eller till orter utanför, där jobb finns. Detta har de gjort i betydligt högre grad än männen i länet. Det är i och för sig inget nytt förhållande, men faktum är att vi i dag i Norrbotten har 10 000 fler ogifta män än ogifta kvinnor i de yrkesverksamma åldrarna. Fortsätter den här utvecklingen finns det anledning att vara orolig, speciellt för de glesbygdskommuner där arbetslösheten är högst. Dessa kommuner riskerar att utarmas på kvinnor. Vem skall då ta hand om de gamla och barnen, som behöver omsorg? Det finns redan nu kommuner som har svårt att få tag på dagmammor och vårdbiträden ute i byarna.

En kommun och ett län som vill se framtiden an med tillförsikt måste ha balans mellan kvinnors och mäns möjlighet till arbete. Det är många krafter i Norrbotten som i dag verkar åt detta håll, och det är då viktigt att det arbetet kan fortsätta och att det stimuleras med bl. a. medel från centralt håll.

Anf. 3 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Olof Palme har betecknat årets valresultat som en enorm seger. Får jag med den gamle grekiske fältherren Pyrrhus påminna: En sådan seger till, och han är förlorad!

Det är förstås obestridligt att en majoritet av svenska folket än en gång valt fondsocialism, höjda skatter och ökad politisk inblandning i människors liv. Men socialdemokraterna har trängts tillbaka. Vi moderater ser detta som ett tydligt tecken på att allt fler väljare vill ha en fri ekonomi, lägre skatter och större valfrihet för den enskilde.

Valrörelsen handlade mycket om moderat politik. Socialdemokraterna teg om sina framtida skattehöjningar, om de ytterligare frihetsbegränsningar som nu kommer och om de fortsatta stegen in i Fondsverige. De ville inte kommentera vad ett ökat beroende av stöd från kommunisterna kunde innebära.

Desto mer talade de om våra påstådda attacker mot välfärden, om social nedrustning, om systemskifte. Varje förändring i den socialdemokratiska modellen betecknades som ett hot. När de inte längre hade något att locka väljarna med, försökte de skrämma dem att stanna kvar i den egna fållan.

Den kanonad som socialdemokraterna riktade mot vårt budskap ser vi moderater som ett gott betyg. De insåg tidigt styrkan i kravet att man skall kunna leva på sin lön. De förstod att vårt förord för lägre skatter och mindre bidrag utgjorde ett allvarligt hot mot de systemlösningar som "rörelsen" byggt upp till grund för sin maktutövning. Särskilt farligt var att den

moderata marginalskattesänkningen ända ner till 40 % i vanliga inkomstlägen tog sikte på att hjälpa breda grupper av arbetare och tjänstemän ur den fattigdomsfälla som de med nuvarande ordning inte kan kommaundan med egna insatser.

Det skall utan omsvep erkännas att vi moderater inte helt klarade att stå emot pressen från en av västvärldens effektivaste propagandamaskiner. Men jag är övertygad om att vi sådde åtskilliga frön som ligger och gror till kommande val. Ännu har det inte hunnit göras några detaljerade eftervals-analyser, men bara ett studium av valstatistiken visar att moderata samlingspartiet hävdat sig väl i områden där vi tidigare inte varit så starka. Där har man förstått och uppskattat våra ansträngningar för att ge den enskilda människan större möjligheter att själv forma sin tillvaro, att ge henne större valfrihet, en frihet under ansvar.

Om än den moderata röstsiffran sjönk, är det min bestämda uppfattning att våra frihetsidéer fick ett ökat stöd. Från eftervalsdebatten inom partiet föreligger redan det resultatet att huvudlinjerna i vårt politiska program ligger fast. Det är främst marknadsföringen som behöver förbättras och intensifieras.

Herr talman! Ett huvudnummer i den socialdemokratiska valkampanjen var att Sverige ekonomiskt är på rätt väg. Från borgerligt håll har vi länge hävdat motsatsen med stöd av statistik beträffande inflation, utrikeshandel, arbetslöshet osv. Jag vill här i dag peka på två andra omständigheter, som tydligt visar att den svenska ekonomin är i dåligt skick. Jag tänker på den höga räntan och det låga hushållssparandet.

Efter de räntehöjningar som genomfördes under första halvåret har den svenska marknadsräntan legat 7 ä 9 procentenheter över dollarräntan. Den är nu mer än 10 procentenheter högre än räntenivån i Tyskland. Skillnaden mellan dollarräntan och räntan på lån i D-Mark brukar förklaras med att marknaden förutser en sänkning av den amerikanska valutakursen i förhållande till den tyska.

Ett lands ränteläge kan sägas vara en följd av den internationella räntenivån plus förväntad växelkursförändring. Men detta betyder ju en alldeles oerhörd misstro mot den svenska ekonomins utvecklingsförmåga! Marknadsräntor på 15-16 % och därmed en realränta på nästan 10 % utgör dessutom i sig ett allvarligt hinder för den utbyggnad av våra produktionsresurser som är nödvändig, om vi skall kunna återföra Sveriges ekonomi till balans och tillväxt.

Trots den höga räntan väntas hushållssparandet bli negativt både i år och nästa år. Vi sätter alltså inte av tillräckligt med resurser för att underhålla och utveckla vår produktionsapparat. En viktig orsak är naturligtvis att hushållen är så hårt klämda av höga skatter och stigande priser att de tvingas ta av sina besparingar för att försvara köpkraft och levnadsstandard. Men man kan också här spåra en djup misstro. Det är bäst att snabbt göra slut på pengarna, innan de hunnit bli mindre värda eller t. o. m tas ifrån en.

Under senare tid har flera banker och konjunkturinstitutet presenterat prognoser för nästa år. De skiljer sig givetvis något i detaljerna, men gemensamt för dem alla är att de förutser att tillväxten nästan helt avstannar 1986. Sverige får den sämsta utvecklingen bland alla OECD-länder.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

I stället för att bekymra sig över den uteblivna produktionsökningen har en del kommentatorer sökt tröst i att bytesbalansens underskott åter kan minska. Det finns skäl att påminna om att även inför innevarande år trodde finansministern att bytesunderskottet skulle stanna vid ca 3 miljarder. Efter två tredjedelar av året är det uppemot 15, Men än viktigare är att den väntade förbättringen av bytesbalansen är ytterligare en av dessa pyrrussegrar. Den beror främst på att aktiviteten i den svenska ekonomin avtar och att investeringsuppgången förbyts i sin motsats.

Av särskilt intresse är utvecklingen av löner och priser i år och nästa år. Problemet är här att de officiella förutsägelserna efter hand har blivit allt mindre av prognoser och alltmer av programmatisk propaganda. Efter att tidigare ha varit styrt av regeringens inflationsmål tvingas konjunkturinstitutet nu medge att prisstegringen i år blir 7,4 % och att lönerna inte stiger med 5% utan med 7 - bland de industrianställda med 8%.

Statsministerns pyrrusseger i våras, då statstjänstemannakonflikten tog slut, betyder att löneöverhänget till nästa år inom den offentliga sektorn ligger runt 6%. Flera offentliganställda grupper för nu fram mycket stora löneyrkanden därutöver, och inom den privata sektorn är man inställd på att få ut mer än stats- och kommunaltjänstemännen. Denna uppladdning pågår inför ett år, då det enligt alla bedömare knappt blir någon tillväxt alls!

Konjunkturinstitutet visar att redan med den kostnadsutveckling som hittills varit förlorar Sverige marknadsandelar. Den försämringen kommer att accelerera med de perspektiv som nu öppnar sig för nästa års avtalsrörelse.

Så sent som i kompletteringspropositionen i våras framlade regeringen för riksdagen treårskalkyler för tiden fram till 1988. Stor vikt fästes där vid kravet på att få löne- och prisutvecklingen under kontroll. Det har sitt intresse att i dag jämföra med vad som faktiskt har hänt och håller på att hända. Den bistra sanningen är att det nu - bara ett halvår senare - står klart att utvecklingen inte följer balansalternativet utan det s. k. referensalternativet, som mera klargörande också har kallats katastrofalternativ.

Redan balansalternativet förutsatte extra budgetförstärkningar på sammanlagt 10-15 miljarder kronor under perioden 1986-1988. Från borgerligt håll frågade vi gång på gång under valrörelsen regeringspartiets företrädare vilka statliga utgiftsprogram man tänker banta, alternativt vilka skatter man planerar att höja. Vi fick aldrig något svar. Kanske går det bättre nu, när valet är över. Det är trots allt bara drygt två månader kvar till 1986.

Enligt vad regeringen förordat och riksdagsmajoriteten beslutat krävs det med nuvarande utveckling - utöver balansalternativets åtstramning -budgetförstärkningar på ytterligare 15 miljarder 1986 och 10 miljarder 1987. De förutses i sin helhet tas ut i form av höjda indirekta skatter. Följden härav blir en kraftig uppgång av arbetslösheten, men den betecknas i treårskalky-lerna som ofrånkomlig.

Det antyds också i dessa treårskalkyler från i våras ett "låt-gå-alternativ", som skiljer sig från referensalternativet främst genom att finanspolitiken inte stramas åt, trots att löner och priser stiger för snabbt. Det leder till en ännu sämre produktionsutveckling mot slutet av perioden och ännu större arbetslöshet. Budgetunderskottet stiger och bytesbalansen försämras kraf-

tigt. Sammanfattningsvis innebär enligt kompletteringspropositionen "låt-gå-alternativet" en i nästan alla avseenden negativ utveckling av den svenska ekonomin.

Vad gör då regeringen, när utvecklingen alltså går i en riktning som borde föranleda en finanspolitisk åtstramning i enlighet med referensalternativet? Jo, låter det hela gå! Riksbankschefen protesterar, men finansministern hänvisar till att han inte vill störa förhandlingsklimatet i den stundande avtalsrörelsen. Förmodligen känns det väl också litet motigt att så här kort efter valet tvingas i handling medge att Sverige är på fel väg.

På samma sätt som när löntagarfonderna infördes är det inte den ekonomiska verkligheten utan psykologiska överväganden i förhållande till de fackliga organisationerna som styr regeringens handlande. Men hur kan man tro att förhandlarna skall kunna förmås till återhållsamhet, när regeringen skaffat sig riksdagsbeslut på att redan den utveckling som varit förutsätter kraftfulla åtstramningsåtgärder riktade mot hushållen nästa år?

Herr talman! Vi moderater står fast vid den ekonomiska politik vi drev i valrörelsen. Vi förordar sänkta statsutgifter för att få ned budgetunderskottet och därmed kunna dämpa inflationen och sänka räntan. Besparingarna i statens budget måste vara så stora att de också ger utrymme för skattesänkningar. Särskilt angeläget är det att sänka de skatter som drabbar produktionen, dvs. skatt på arbete, särskilt marginalskatterna och skatter som träffar företagande och kapitalbildning.

Men det räcker inte att minska statens utgifter och att sänka skatten. Vi måste också avreglera Sverige. Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla vikten av att följa andra industriländers exempel och liberalisera kapitalrörelserna över gränserna. Efter alltför många årsarbete väntas valutakommittén inom kort lägga fram sitt förslag. Det måste bli utgångspunkten för en långtgående uppmjukning av den valutareglering som i dag är ett allvarligt hinder för en sund utveckling av det svenska näringslivet.

Kravet på avreglering syftar också till att öka konkurrensen inom vad som nu är det offentliga verksamhetsområdet. Det handlar om att bryta upp monopol och öppna möjligheter för enskilda alternativ inom t. ex. barnomsorg, sjukvård och etermedia. Naturligtvis innebär inte detta att den offentliga verksamheten inom dessa områden skall upphöra. Men effektiviteten skulle bli högre, och framför allt valfriheten större, om medborgarna får fler möjligheter att välja emellan. De som arbetar i dessa yrken står också starkare, när det inte längre finns bara en enda arbetsgivare. En vidgning av gränserna för den privata tjänstesektorn är dessutom nödvändig, om det skall bli arbete åt alla.

Herr talman! Det är i den här angivna riktningen vi måste gå för att nå en framtid i frihet. Jag har tyvärr inte stora förhoppningar om att den vandringen skall anträdas under de tre riksdagsår som nu ligger framför oss. Men vi moderater kommer att använda tiden till att ytterligare utveckla vårt program. Och när riksdagen samlas hösten 1988 skall det börja förverkligas!

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 4 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Vi har nyligen kunnat ta del av två dokument som är av stort intresse när det gäller den ekonomiska utvecklingen i värt land och förutsägelserna inför nästa är. Det är dels riksrevisionsverkets budgetprognos för detta år, dels konjunkturinstitutets höstrapport. Båda dessa dokument visar en del positiva drag i svensk ekonomi. Jag skall ta dem till utgångspunkt för att göra en bedömning av i hur hög grad dessa positiva tendenser kan tänkas bli bestående. Låt mig börja med budgetprognosen.

Riksrevisionsverkets prognos visar nu ett budgetunderskott för detta budgetår på 53 miljarder kronor, vilket är en betydande förbättring jämfört med vad vi förutsåg i våras, då både regeringen och oppositionen räknade med ett budgetunderskott på mer än 60 miljarder kronor.

Vad beror då denna snabba förändring av budgetsaldot på? Svaret är att denna oförutsedda förbättring av budgetunderskottet i allt väsentligt hänger samman med att vi nu får högre statsinkomster än vad vi räknade med i våras. Det rör sig framför allt om inkomstposten fysiska personers skatt på inkomst och rörelse men också på mervärdeskatten. Sammanlagt är det fråga om en ökning av statsinkomsterna från dessa poster på drygt 8 miljarder kronor mer än vad vi förutsåg när vi fastställde statsbudgeten för fem månader sedan. Detta beror i sin tur på att den totala lönesumman och den privata konsumtionen nu förutsätts öka väsentligt mer än vad vi räknade med i våras.

Riksrevisionsverket förutser för sin del en ökning av lönesumman i år på 8 1/2 %, vilket ger en ökning av den privata konsumtionen på 9 1/2 %. I båda fallen rör det sig om en ökning som ligger 2-2 1/2 % högre än vad vi räknade med i våras.

Den första slutsats som kan dras av detta är att den minskning av budgetunderskottet som nu tveklöst kan förutses och som i sig är positiv inte har åstadkommits genom besparingar i statsutgifterna utan genom ökade inkomster för staten till följd av att människors löner har stigit mer än beräknat och att den privata konsumtionen har ökat i snabbare takt än vi tidigare förutsåg.

Den här utvecklingen är ingenting som vi har anledning att känna odelad glädje över, även om den på kort sikt resulterar i ett väsentligt lägre budgetunderskott. Detta beror helt enkelt på att en snabbare ökning av lönekostnaderna i det svenska näringslivet självfallet i längden får ett genomslag i form av högre priser och lägre konkurrenskraft. Det är också detta som vi ifrån oppositionens sida vid flera tillfällen har varnat för, att den relativt höga inflationen i Sverige skulle medföra en ogynnsam kostnadsutveckling och en försämrad konkurrenskraft.

Konjunkturinstitutets höstrapport ger delvis stöd för detta resonemang. Exportpriserna på bearbetade varor förutses såväl i år som nästa år att stiga snabbare i Sverige än i våra konkurrentländer. Det rör sig om en skillnad på en dryg procent. Konjunkturinstitutet förutser att marknadsandelarna för svensk export inom OECD kommer att minska med 2 1/2 % i år och ined ytterligare 2 % 1986. Kommerskollegiums utredningssekretariat illustrerar samma utveckling med konstaterandet att Sveriges export i relation till exporten från övriga OECD-länder vid en jämförelse mellan andra halvåret 1984 och första halvåret 1985 har minskat med 3 1/2 %. Det är självfallet

denna utveckling som har satt sina spår i de ganska dramatiska fluktuationer i handels- och bytesbalansen som vi har kunnat uppmäta i år.

Jag vill inte nu uppehålla mig vid de olikheter som finns i beräkningarna av handels- och bytesbalansen mellan främst riksbanken och statistiska centralbyrån. Jag hoppas att finansdepartementet och riksdagens finansutskott gemensamt skall klara ut det, så att vi när vi har vår finansdebatt i vår inte skall behöva ägna en lång diskussion åt vilka siffror som är de riktiga.

Försämringen i den svenska utrikeshandeln i år har inte som huvudförklaring den kalla vintern, vilket det fanns de som ville hävda i våras, utan det finns två andra huvudorsaker. Den första är en snabbt stigande importvolym, som hänger samman dels med ökade investeringar i den svenska industrin, dels med en kraftigare ökning av den privata konsumtionen än vad vi tidigare räknade med. Den andra förklaringen till att handelsbalansen visar ett väsentligt sämre saldo i år än förra året är att exporten har ökat långsammare än vi förutsåg, och det är naturligtvis i sin tur ett uttryck för att vi har förlorat marknadsandelar till följd av en försämrad relativ konkurrensförmåga.

Handelsbalansen har under perioden januari till augusti visat ett överskott pä 6 miljarder, vilket är ca 10 miljarder sämre än 1984, Detta kominer att få ett genomslag också i bytesbalansen. Jag tror för min del alltjämt på den prognos som säger att det är sannolikt att vi får ett underskott som ligger rätt nära 15 miljarder i år. Jag noterar att konjunturinstitutet är litet mer optimistisk i sin bedömning av bytesbalansen för i år.

Det finns emellertid, herr talman, nu faktorer som tyder på att den negativa utvecklingen när det gäller våra samlade affärer med utlandet kan komma att brytas under nästa år. Konjunkturinstitutet förutser en större ökning av exportvolymen under 1986 och räknar också med att den uppbromsning av den inhemska efterfrågan som måste ske kommer att resultera i att importen stiger mindre nästa år än i år. Resultatet skulle då bli ett underskott i bytesbalansen som stannar vid 3 miljarder kronor. Jag hoppas att denna prognos, som är något mer optimistisk än vad andra konjunkturbedömare har presterat, skall stå sig. I och för sig är det egentligen nödvändigt att vi. med tanke på den konjunkturfas som vi nu glider in i, över huvudtaget inte har något underskott i vår bytesbalans, så jag utgår från att detta är målsättningen. Men en alldeles given förutsättning för att vi skall klara detta och för att konjunkturinstitutets prognos när det gäller bytesbalansen för nästa år skall slå in är att vi kan få bukt med lönekostnadsökningarna. Regeringen har självfallet denna målsättning, och det är i och för sig obestridligt att inflationen är på väg neråt i svensk ekonomi. Samtidigt är det obestridligt att vi fortfarande har en högre inflation än våra konkurrentländer räknat i tolvmånaderstal. Tyvärr måste vi konstatera, på samma sätt som i våras, att både 1984 och 1985 blir förlorade år när det gäller inflationsbekäiTipningen. Regeringen hade. vilket är väl bekant, ett inflationsmål för 1984 på 4 %, och den faktiska inflationen blev 8 %. Man hade ett inflationsmål i år på 3 %. men den faktiska inflationen blir 6 %. Nu har regeringen inte presenterat någon inflationsprognos för 1986, och det finns det väl inte heller något behov av att göra. utan det finns anledning att återkomma till den frågan när vi granskar finansplanen i januari.

Jag vill ge uttryck för den förhoppningen att de ansträngningar som kan

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

göras av näringslivet, arbetsmarknadens organisationer och statsmakterna skall leda till att vi skall komma ner i en inflationstakt som räknat på tolvmånadersperioder ligger under 6 %. Vi skulle då i varje fall kunna närma oss den genomsnittliga inflationstakten för OECD-länderna. men mycket tyder på att det grundläggande dilemmat kvarstår, som innebär att vi har snabbare kostnadsökningar än på andra håll i världen och att vi åtminstone hittills har varit det av OECD-länderna som har haft den näst högsta inflationen. Bara Italien har en inflation som är högre än Sveriges. Jag vill uttrycka den förhoppningen att de gemensamma ansträngningar som kan göras skall leda till att vi når en inflationstakt som närmar sig genomsnittet för OECD. Från folkpartiets sida är vi beredda att ge vårt stöd till en ekonomisk politik som syftar till att på detta vis pressa ner inflationen.

Herr talman! Mot den bakgrunden är det särskilt förståeligt att regeringen övergivit det automatiska inflationsskyddet i skatteskalan. Just 1986, när begränsningen av lönekostnadsökningarna är en så viktig strategisk komponent i den ekonomiska politiken, skulle ett automatiskt inflationsskydd i skattesystemet ha utgjort ett betydande stöd för de ekonomisk-politiska ansträngningarna. Jag noterar att finansministern vid något tillfälle har sagt att han räknar med att det automatiska inflationsskyddet i skattesystemet skall återinföras någon gång efter 1986, men det är beklagligt och skapar onödiga svårigheter för den ekonomiska politiken att man har satt inflationsskyddet i skattesystemet ur spel just 1986,

Regeringens skattepolitik präglas numera annars av uttrycket ""ett i huvudsak oförändrat skattetryck". Denna formulering rymmer dess värre uppenbara möjligheter till skattehöjningar. Under perioden 1982-1985 fick vi uppleva höjningar av skatter eller introducerandet av nya skatter som innebar en ökad skattebörda för ett normalhushåll på 8 000 kr. per år utan att det totala skattetrycket för den skull ökade mer än några tiondels procent. När regeringen nu talar om att skattetrycket skall vara i huvudsak oförändrat är det uppenbart att en sådan formulering öppnar möjligheter för kommande skattehöjningar på många olika områden.

När det gäller mervärdeskatten har beskeden från regeringen varierat frän tidpunkt till tidpunkt. Momsen kommer inte att höjas, i varje fall inte före valet, säger finansministern. Momsen kommer inte att höjas, i varje fall inte före jul, säger finansministern. Momsen kommer inte att höjas, i varje fall inte förrän avtalen är klara, säger finansministern. Några klara besked har man inte fått när det gäller regeringens skattepolitiska ambitioner.

Vi har från folkpartiet alltjämt den uppfattningen att den åtstramning av den privata konsumtionen som kan bli nödvändig för att klara underskottet i bytesbalansen bör ske genom utgiftsnedskärningar och inte genom skattehöjningar. I de budgetalternativ vi presenterade i våras fanns förslag till minskningar av transfereringar till hushållen, som skulle kunna tjäna som ett instrument för att strama åt den privata konsumtionen. De förslag vi då framförde har full aktualitet i dag.

Riksbankschefen har gett uttryck för liknande tankegångar, och när han nu manar regeringen till omedelbara finanspolitiska åtgärder leder detta till åthutningar från i tur och ordning statsministern, finansministern och LO-ordföranden. Kritiken mot riksbankschefen tycks inte i så hög grad utgå

från att Bengt Dennis har fel i sak utan det är tidpunkten då han för fram sina ståndpunkter som kritiseras.

Jag vill gärna säga att jag tycker att riksbankschefen både i våras och i den nu aktuella TT-intervjun har uttalat sig på ett sätt som förtjänar respekt. Åtstramningarna av svensk ekonomi är nödvändiga oberoende av om det drivs en valrörelse eller om det pågår förhandlingar om avtal.

Herr talman! Låt mig i det här anförandet också beröra en annan aktuell fråga, nämligen utvecklingen av u-ländernas ekonomier. Finansminister Feldt var nyligen på Världsbankens möte i Söul, och jag noterade att Kjell-Olof Feldt där gav sitt stöd för åtgärder som skulle öka u-ländernas möjligheter att expandera sina ekonomier och komma ur den skuldfälla som de har hamnat i. Det tycker jag var bra. Likaså tycker jag att det var bra att den amerikanske finansministern tog initiativ när det gäller att knyta samman Valutafondens och Världsbankens ansträngningar för att stimulera u-ländernas ekonomi. Inte minst mot bakgrund av de ståndpunkter som den nuvarande amerikanska administrationen har intagit tidigare är finansminister Bakers initiativ i Söul värt allt stöd. Det är viktigt att de olika internationella organ som finns på detta område - FN, bl. a. genom UNCTAD, Världsbanken och Internationella Valutafonden - samordnar sina ansträngningar att bryta den ogynnsamma utvecklingen för de skuldfyll-da u-länderna. Om det skall lyckas är det viktigt att vi i i-länderna öppnar våra marknader för u-ländernas produkter, att vi kan stå emot olika protektionistiska idéer. Inte minst viktigt är det att den nuvarande amerikanska administrationen blir framgångsrik när det gäller att motverka protektionistiska strömningar. 1 Sverige kan vi ge vårt'bidrag till denna utveckling genom att successivt avveckla de importrestriktioner som vi har på tekoområdet.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 5 NILS G. ÅSLING (c):

Herr talman! För en månad sedan vann socialdemokraterna riksdagsvalet på parollen ""Sverige är på rätt väg". Det viktigaste vallöftet var att politiken skulle fortsätta på denna "rätta väg'". Hur ser då den mångomtalade vägen ut när vi kan blicka tillbaka?

Exporten minskar t. ex. nu, när devalveringseffekterna har avklingat. Vi märker nu i prognoserna att drastiska omslag förutses på investeringssidan. Konjunkturinstitutet spår att industrins investeringar skall sjunka från plus 22 % i år till minus 4 % 1986.

Bakgrunden är den försämrade konkurrenskraften och de minskade marknadsandelarna. Men även den extremt höga realräntan på 7 ä 8 % har självfallet sin betydelse för företagens dispositioner av investeringarna. Vi kommer därför nu att se resultatet av att en för svag finanspolitik har lagt orimliga bördor på penningpolitiken och drivit upp marknadsräntan till ca 15%.

Såväl riksbanken som Internationella valutafonden har mycket klart varnat för denna obalans. Frågan är om en regering som nyss har vunnit valet på temat "'Sverige är på rätt väg"" och som sitter helt i knät på vpk orkar skärpa finanspolitiken. Det är den stora frågan i höst. Eller klarare uttryckt; Klarar en svagare regering att föra en starkare politik?

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Med dålig exportutveckling och samtidigt snabbt ökande import har förra arets handelsöverskott snabbt sjunkit samman. Hittills är resultatet ca 10 miljarder kronor sämre än i fjol. Förra årets jämvikt i bytesbalansen lär i år förvandlas till ett underskott på 12 a 15 miljarder kronor.

Det var dock klädsamt av regeringen att, åtminstone nu när valet är över, avstå från att ta emot riksrevisionsverkets senaste budgetprognos med orden Sverige är på rätt väg. Prognosen visade på ett 8 miljarder kronor lägre budgetunderskott för budgetåret 1985/86 jämfört med vårens statsbudget. Björn Molin påpekade nyss detta från talarstolen. Det är riktigt att även regeringen har medgett att orsakerna till det minskade underskottet inte är av den karaktären att det finns anledning till några speciella glädjeyttringar. Vad som har hänt är nämligen att statsbudgetens låga löneantagande och måttliga antagande om den privata konsumtionen ersatts med mer verklighetsnära och konkreta siffror. Höga löneökningar gav en inkomstskatteökning på 4,5 miljarder kronor, och hög privat konsumtion gav en momsintäkt-sökning på 3,5 miljarder kronor. Orsakerna till den förbättrade budgetprognosen är alltså desamma som lett till försämrad konkurrenskraft, försämrad exportutveckling, högre import och stort underskott i bytesbalansen. Budgetutfallet är med andra ord symtom av samma karaktär som i hög grad oroar inför framtiden.

Sammanfattningsvis kan vi nu med allt större tydlighet konstatera - och det finns skäl att göra det i dag när riksdagen startar sitt arbete på nytt - att devalveringarna och högkonjunkturen skapade en tillfällig uppgång. I denna tillfälliga uppgång och med benägen hjälp av den socialdemokratiska propagandan försvann också det krismedvetande, den förståelse för elementära ekonomiska sammanhang, som tidigare mödosamt byggts upp och som dess bättre satt sin prägel på debatten här.i landet. Nar andra länder bromsade sin löne- och prisökningstakt fortsatte Sverige oförtrutet på hög nivå. Det oundvikliga resultatet lät inte vänta på sig - undergrävd konkurrenskraft, minskad export, ökad import, försämrad bytesbalans, och i förlängningen hotar nu ökad arbetslöshet. Det råder inget tvivel om att det är dystra perspektiv som utbreder sig på den väg som socialdemokratin har talat så mycket om.

Vår bedömning av den ekonomiska utvecklingen från i våras, här i kammaren och i finansutskottet, står sig alltså. Centerns och övriga icke-socialistiska partiers bedömningar av den ekonomiska politikens krav och bedömningar av hur finans- och budgetpolitiken skall utformas står sig likaså. Centern ar även i fortsättningen beredd att ta ansvar för en ekonomisk politik som syftar till balans och hög sysselsättning i vårt samhälle.

Herr talman! En strategisk fråga i dagens debatt och för den ekonomiska politik som nu skall utformas är naturligtvis avtalsförhandlingarna. Vi har i Sverige alltsedan början på 1950-talet bedrivit samordnade centrala avtalsförhandlingar. Förutsättningarna för sådana förhandlingar har varit att både arbetsgivar- och arbetstagarparterna varit överens om värdet av denna förhandlingsform. Det har funnits en överensstämmelse i värderingarna av de förutsättningar som förelegat på arbetsmarknaden.

Jag skall inte förneka - som anhängare av en decentralistisk och marknadsekonomiskt inriktad politik - att denna nära nog planmässiga

ordning med rik tradition inom lönepolitikens område haft betydande framgångar. Vi har haft relativt lugn på avtalsmarknaden. Det har varit en styrka i detta land och en tillgång i vår internationella profil. Lönestegringstakten har ofta kunnat hållas inom ramen för produktivitetsstegringarna, och vi har alltså kunnat bemästra inflationstrycket och prisutvecklingen.

När man i nuvarande läge gör en historisk bedömning kan emellertid sägas att nackdelarna har varit större än fördelarna. När denna lönepolitik drevs i överensstämmelse med regelboken befolkades vägarna av flyttlass i sällan skådad omfattning. De regionala konsekvenserna av denna politik har varit förödande, befolkningsomflyttningarna stora och de regionala problemen mycket betydande och svårbemästrade. Förutom flyttlassinslagen i lönepolitiken förstärker de senaste årens "avtalsröra" oron och bristen på konsekvens och samordning, intrycket av att lönepolitiken måste förändras.

För det första finns det ingen enighet längre bland parterna på arbetsmarknaden om värdet av centrala, samordnade förhandlingar. Metall liksom Verkstadsföreningen går nu sina egna vägar. Konflikten inom statstjänste-mannaområdet i somras visar på bristen på vilja att sluta upp bakom en central överenskommelse såsom den som träffades vid Rosenbadsöverlägg-ningarna.

För det andra är erfarenheterna av centrala förhandlingar alltsedan början på 1970-talet att de riskerar att få till resultat höjningar av lönerna och priserna långt utöver produktivitetsutrymmet. Den serie devalveringar som regeringarna har tvingats vidtaga är inget annat än en följd av en inflationsdrivande lönebildningsprocess, som ju varken.löntagare eller arbetsgivare haft någon glädje av fördelningspolitiskt. Detta ser vi från centerns sida som en viktig fråga. Den här utvecklingen har dessutom skapat nya svåra problem i samhället.

För det tredje - och det borde väl vid det här laget ha gått upp för vännerna av 1950- och 1960-talens lönepolitik ä la Rehn/Meidner - består inte längre svensk arbetsmarknad av en dominerande organisation, LO. Det finns andra, konkurrerande organisationer, som inte är beredda att inordna sig under ett ledarskap från LO. Enbart av detta skäl saknas förutsättningar för samordnade centrala förhandlingar.

För det fjärde - och det är kanske det viktigaste - är svenskt näringsliv nu inne i ett avgörande skede av strukturomvandling. Ny teknik och nya produktionsformer måste tas i anspråk för att vi skall kunna förnya och modernisera svensk industri och behålla vår relativa position i industrivärlden. Vår traditionellt viktiga industribas - de råvarubaserade industrierna -spelar en allt mindre viktig roll för folkhushållet. Den ersätts - och måste ersättas - av nya industrigrenar inom expansiva områden som informationsteknologi, bioteknik, nya material, etc.

En successiv förstärkning av dessa nya näringslivssektorer med arbetskraft och kapital förutsätter att marknadsinslagen ökar även i lönebildningen. Det är svårt att se någon annan lösning. För övergång till nytt arbete måste den enskilde individen - arbetaren och tjänstemannen - stimuleras med någon form av premium, dvs. en höjd lön.

Det är inte via olika former av AMS-åtgärder som den yrkesmässiga rörligheten kan drivas fram. Man måste ta hänsyn till den enskilde arbetarens

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

och tjänstemannens situation. Det är snarare genom positiva stimulanser detta kan ske, där lönedifferenser är ett inslag. Frågan är om vi vill det eller inte, men det är en realitet.

Jag vill hävda, i motsats till regeringen, som nu vill förbjuda löneglidning på arbetsmarknaden och i stället satsa på generella lönepåslag, att man egentligen borde göra tvärtom - först se vad löneglidning och lokala förhandlingar ger för resultat. Om regeringen sedan anser resultatet otillfredsställande ur t. ex. fördelningssynpunkt kan den ingripa via skatte-eller arbetsmarknadspolitiken och korrigera resultatet. Detta går att göra genom differentiering av arbetsgivaravgifterna, kommunal skatteutjämning, AMS-insatser etc. Därmed skulle man kunna förhindra att ett golv läggs ut i form av centrala påslag som sedan blir ett avstamp för lokala individuella lönepåslag. Dessa centrala påslag saknar ofta sin motsvarighet i produktivitetsökningar och resulterar därför enbart i att företagen kompenserar sig med inflationsdrivande prishöjningar, vilket drabbar konsumenterna och folkhushållet och till sist förstärker bilden av en ekonomi ur balans.

Jag kan konstatera, när jag följer regeringens senaste lönepolitiska utspel, att förvirringen på marknaden tycks öka. Regeringen säger att avtalsverket skall få en ökad självständighet. Samtidigt ökar man det politiska inflytandet över lönebildningen genom att en löneminister utses. Han är naturligtvis välkommen, men därutöver har statsministern redan meriterat sig som riksförlikningsman. Detta går inte ihop. Avtalsrörelsen kommer att fortsätta med denna okontrollerade och rätt förvirrade utbredning, som verkligen skapar tveksamhet hos arbetsmarknadens parter om vad som är regeringens avsikt. Det är betecknande när TCO-ordföranden Rosengren häromdagen i Dagens Nyheter säger att en förutsättning för ordnade avtalsförhandlingar är att regeringen talar om, vilka avsikterna är med den ekonomiska politiken, och lägger en grund för arbetsmarknadens parters samtal.

Ett nära samband med avtalsrörelsen har naturligtvis sysselsättningen. Vad som framför allt oroar oss i centerpartiet är att denna avtalsröra och denna brist på ekonomisk handlingskraft kommer att skapa en växande arbetslöshet och i en lågkonjunktur kanske dessutom en mycket betydande sådan. Regeringen erkänner nu att det finns ett klart samband mellan lönekostnads- och sysselsättningsutvecklingen. Det är alltså inte enbart om lönerna parterna förhandlar, har man från regeringens sida sagt, utan också om sysselsättningsutvecklingen totalt i samhället.

Vi har aldrig i en högkonjunktur haft så många som nu som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden, och det må vara ett memento. I jämförelse med högkonjunkturåret 1980 är i år hela 100 000 fler personer sysselsatta i AMS-åtgärder, alltså utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det är på sitt sätt också ett symtom på den situation vi befinner oss i.

Min fråga till finansministern vid detta tillfälle blir: Har regeringen över huvud taget någon strategi för 1986 års avtalsrörelse? I så fall är dagens debatt ett lämpligt tillfälle att lägga den strategin på bordet. Det är inte bara vi här i kammaren som kräver detta, utan också hela arbetsmarknaden behöver ha ett besked. För misslyckandena i 1984 och 1985 års avtalsrörelser har väl inte lett till en handlingsförlamning? Regeringen säger nämligen nu att arbetsmarknadens parter själva får ta ansvaret för misslyckandena i form

av hög arbetslöshet. Det är en ny attityd från socialdemokratin, och den uppgivenhet i den ekonomiska politiken som den avspeglar är anmärkningsvärd och bryter klart mot de stolta signaler som gavs under valrörelsen.

Anf. 6 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Det märks att när ekonomisk politik diskuteras blir det mycket snabbt en diskussion om lönerna och avtalsrörelsen och deras betydelse för inflationsutveckling och internationell konkurrenskraft, men det diskuteras väldigt litet - i varje fall från de borgerliga partierna - vilka behov som finns hos de arbetande av en bättre ekonomisk utveckling. Det är någonting som man helt lägger åt sidan.

Regeringen har för sin del tillsatt en löneminister, som enligt tidningsreferat är tuff när det gäller förhandlingar. Han skall ju framträda senare i dag, och vi får då höra vad han har att säga. Han har låtit meddela, att statens utrymme för löneökningar är nästan obefintligt, men antyder enligt ett referat i TCO-tidningen att staten kan släppa till något annat än löneökningar, förhoppningsvis då för att behålla reallönerna eller helst, som jag ser det, öka dem. Om man får dra slutsatser av regeringens hittills förda ekonomiska resonemang, blir det ändå en mycket tuff match för löntagarna att försöka få något med av de värden som de skapar genom sitt arbete.

Jag antar att statens löneministers uttalanden och de sammanträden som regeringen har haft med SAF-topparna är till för att lägga grunden för något slags nollavtal på det privata området. Det lär inte vara svårt att få med SAF-ledningen på sådana tongångar, för den brukar själv uttrycka att det är precis det som behövs. Stat och kapital gör gemensam sak, och regeringen påtar sig en ekonomisk politik som innebär ett nollavtal på den privata sidan, trots att det finns oerhörda vinster som skapats under de senaste åren genom att arbetarna har hållit tillbaka sina lönekrav. Naturligtvis gör man detta i tron att exportframgångarna ytterligare skall förstärkas, samtidigt som en låg lönetillväxt skall hålla nere importefterfrågan. Det är ju sä man beskriver problemet.

Om man på allvar vill diskutera inflation och internationell konkurrenskraft som viktiga delar i en ekonomisk-politisk strategi, kan man inte blunda för sambandet lön-pris-profit. Vi måste med andra ord ta med i resonemanget prissättningen och vinstjakten. Ökade löner på profitens bekostnad innebär ju en ekonomisk utveckling för den enskilde och ökade intäkter för samhället, som fär större utrymme för en rimlig lönesättning också på den offentliga sidan. Dessa sammanhang kan inte avvisas. De bekräftas ytterst av den löneglidning som skett och den förbättring som nu syns när det gäller budgetunderskottet. För att slippa diskutera företagens prissättning säger några av de borgerliga talarna att det här är två sidor av ett och samma problem. Vi står sämre rustade när det gäller internationell konkurrens bara därför att det skett en löneglidning, som i och för sig var positiv för statens inkomster. För att hålla fast vid sambanden mellan lön, pris och profit finns det skäl att peka på ett par sammanhang som visar att det är ett väldigt förenklat resonemang att bara diskutera lön och inflation. Inflationsutvecklingen har ju varit fortsatt snabb under början av 1980-talet, samtidigt som de arbetande fått vidkännas reallönesänkningar och därför rimligen inte kan

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

göras till huvudansvariga för inflationsutvecklingen.

Detta har skett samtidigt som löneandelen av förädlingsvärdet inom industrin minskat. Därav kom att det blev en väldig överföring av rikedomar från de arbetande till de kapitalägande. Vi ser i dag som resultat av detta en mycket stor likviditet i företagen. Det är medel som i en rättvis fördelningspolitik borde användas för att förbättra de anställdas ekonomi och för att minska arbetslösheten för att på så sätt lindra påfrestningarna pä den svenska ekonomin.

För att anknyta litet grand till den internationella konkurrenskraften och den uttalade viljan att samtidigt som man gör exportframgångar vrida efterfrågan mot svenskproducerade varor - det var ju ett av motiven rned devalveringen - så är det intressant att läsa konjunkturinstitutets höstrapport. Där pekar man på att svenska företag har förlorat marknadsandelar här hemma därför att de 1984 och 1985 höjde sina priser i Sverige väsentligt mer än vad de utländska konkurrenterna på marknaden gjorde. Eftersom en minskad import måste vara lika intressant som en ökad export ur balanssynpunkt, är det en ganska så katastrofal politik att man trots goda vinster och stor likviditet höjer priserna och försämrar sina möjligheter att slå ut utländska konkurrenter på hemmamarknaden. Då får man den dubbla effekten att priserna höjs här hemma och större förutsättningar skapas för ökad import. Med sådan här politik från företagens sida finns det starka skäl att ifrågasätta om det ens, från en traditionell borgerlig åtstramningsståndpunkt, är att vänta sig att en återhållsam lönepolitik och strypt inhemsk efterfrågan, som man ju vill ha, skall ge det väntade resultatet. Det är inte alls säkert, för företagen agerar ju på annat sätt. Vinster pä den internationella marknaden ger förluster på hemmamarknaden om inte profitjakten halls i schack och man kan ha en rimlig löneutveckling för de anställda.

För övrigt skulle jag vilja diskutera förutsättningarna för en självständig ekonomisk politik för ett litet kapitalistiskt land som vårt. Det finns anledning att något diskutera detta i ett framtidsperspektiv.

Sverige är en del av den kapitalistiska världen och på många sätt mycket starkt beroende av utvecklingen i andra länder. Jag tror inte att det är någon som vill ifrågasätta detta faktum. Även om man inte vill vidkännas det, deltar vi i en utsugning av tredje världen bl. a. genom transnationella svenskägda bolag. Det här brukar ifrågasättas och påstås vara mycket provokativt när vi påpekar detta. Men det räcker att man i dessa dagar nämner de svenska företagens närvaro i Sydafrika för att beskriva förhållandet. Vår ekonomi är uppbyggd på billiga insatser och varor från Sydafrika som vi har svårt att ersätta med import från annat håll. Vi tjänar alltså på förtrycket i Sydafrika. Detta är ett bra sätt att beskriva sambandet i den internationella ekonomin.

De svenska investeringarna utomlands har ökat starkt under en följd av år. De utländska kapitalisterna visar ett allt större intresse för att köpa svenska bolag, som under den socialdemokratiska regeringens fögderi har visat enormt stora vinster och en internationellt uppmärksammad värdeökning av aktierna. Stockholmsbörsen har ju satt världsrekord i förmögenhetsökning. Just nu beskrivs i fackpressen en formlig rusch efter svenska industrier. Man står i kö för att få köpa svenska bolag.

Dessa nya ägare fär naturligtvis möjligheter att göra stora vinster på kort

sikt här i vårt land, men ett sannolikt skäl om man studerar den internationella kapitalismens utveckling är att de i ett längre perspektiv vill åstadkomma struktureringar och samordningar av produktion och marknader. Så småningom kommer också skeden av monopolisering och marknadsuppdelning i branscher som ännu kanske inte nått så långt i sin mognad.

Denna internationalisering av näringslivet - som förmodligen bara är i sin början i vårt land - kommer att innebära problem för nationalstaten när den vill föra en egen ekonomisk politik. För hur skall man med t. ex. åtstramningar-den medicinen diskuteras ju mycket av andra partier-kunna minska importen, om alternativa varor inte längre finns producerade i landet därför att produktionen har flyttats ut och man har gjort en internationell marknads- och produktionsuppdelning? Och hur skall man kunna öka exporten, om de viktigaste svenska företagen redan har flyttat produktionen utomlands? Svenska bolag har ju under något decennium flyttal ut mer än 100 000 arbetstillfällen till utlandet. I dag är 350 000 anställda i svenska bolag utomlands. Motsvarande siffra för anställda i Sverige i utlandsägda bolag, där alltså mer än hälften ägs av utländska intressen, är 150 000 personer.

De här tendenserna kommer förmodligen att förstärkas. Jag vill peka på dessa förhållanden för att visa hur bräcklig en traditionell ekonomisk-politisk strategi som innehåller hög tilltro till exporttillväxt och inhemska åtstramningar som medel för att vända efterfrågan hemåt är, i varje fall i ett litet längre perspektiv.

Det är intressant att göra en liten utveckling till det ekonomiska försvaret när man diskuterar detta. Från det hållet har man under en rad år påpekat att • vårt utlandsberoende är oerhört stort genom att vi importerar mer och mer halvfabrikat, elektroniska komponenter och faktiskt också rent kunnande. ÖEF har i olika omgångar sagt, och säger också nu, när man presenterar sin långtidsplan, att det nu är så många och så stora hål i den svenska industrikakan att man inte kan motsvara efterfrågan i landet vid en avspärrning.

Jag menar att sådana problem måste finnas med när man diskuterar den ekonomiska politiken; Kan vi med olika medel utan direkta satsningar skapa ny industri och ny produktion här i landet på ett planerat sätt, som svarar mot en efterfrågan som är riktad inhemskt? Måste det inte bli så att man får import av vissa varor om man inte har någon produktion i landet?

Slutsatsen av de faktiska förhållnadena är att en riktig ekonomisk politik måste föras så, att en rättvis fördelning av produktionsresultatet näs samtidigt som man lägger grunden för en mer nationellt oberoende ekonomisk politik. Det här är mycket svårt, men jag tror att man måste inleda en sådan väg, som tar sikte på att trygga landets försörjning och skapa fler arbeten här hemma. Världshandelns tillväxt har redan saktat av och kommer enligt konjunkturinstitutet att minska ytteriigare nästa år, även om våra viktigaste marknader i Västeuropa väntas hålla uppe efterfrågan något så när. Men alla vet att det kommer en lågkonjunktur. Det spekuleras inte i om den kommer utan bara i när den kommer. Vi vet att för varje sådan lågkonjunktur blir det förutom arbetslösheten och problemen i resp. länder också en ny omgång av monopolisering, utslagning och koncentration av såväl produktion som marknader. Det är de stora transnationella bolagens

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

segerperioder. De slår ut varandra i en lågkonjunktur.

Därför menar vi från vpk att vid sidan av en export som fördelas på fler länder för att sprida riskerna kan en mer nationell ekonomisk politik med inhemsk tillväxt, ökad förädling av våra egna råvaror och produktion av varor som ersätter import vara en viktig bit. Säkert kommer någon att försöka påstå att det här är ett sätt att avskärma landet, stänga gränserna eller något sådant. Men det är inte alls så, utan det är egentligen bara en mer kritisk hållning till de generella ekonomiska medlens möjligheter att överleva i en kapitalism som koncentreras alltmer - speciellt om en sådan politik tillåts fortsätta att berika kapitalet på arbetets bekostnad samtidigt som löne- och klassklyftorna i samhället ökar så som de gjort under en rad år.

För att bryta utvecklingen av ständig anpassning till de transnationella företagens villkor och till de mäktiga nationella finansintressen som sätter ökade vinster långt före det folkets väl som vi ofta talar om behövs ett slags frigörelsepolitik. Det betyder att den inhemska expansionen i första hand måste riktas mot sektorer av samhällsekonomin där det finns ett relativt litet importinnehåll och att förädlingsgraden inom industrin måste öka, så att vi levererar mer färdigprodukter. Andra nationella program för att frigöra landet från stormakters embargopolitik - jag tänker på dataområdet - är också viktiga för en sund och självständig utveckling av vårt lands ekonomiska politik.

Det betyder att den gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt värdefullaste delar måste få utvecklas betydligt mer än nu, samtidigt som man gör riktade industriella satsningar, vilka finansieras med de enorma rikedomar som de anställda har dragit ihop men som i dag finns som en likviditet ute i företagen.

Utlandsinvesteringarna måste hållas tillbaka. Utlandsägandet av svensk industri måste begränsas - i dag beräknas det uppgå till 8 %. Nationalisering-ar av affärsbanker, kreditinstitut och vissa nyckelindustrier är också ett nödvändigt inslag i en sådan politik.

Det måste föras en politik där den nya tekniken inte blir ett nytt maktinstrument för att hålla tillbaka delar av arbetarklassen, som till följd av sitt arbete inte följer med i utvecklingen. Om ny teknik ser till att människor blir arbetslösa, uppkommer ett kunskapsgap, en klassklyfta, som är betingad av om man får vara med i samhällets utveckling eller inte. Det är viktigt att alla får delaktighet i framtiden, att de som fått betala rationaliseringar, specialiseringar, koncentrationer och internationalisering genom nedläggningar och arbetslöshet får vara med och få ut någonting av förändringarna i form av ett tryggat meningsfullt jobb och en kortare arbetstid.

Det är ingen överbudspolitik att säga att det krävs en plan för 100 000 nya arbetstillfällen inom den gemensamma sektorn under en tioårsperiod. Det är heller ingen överbudspolitik att säga att det behövs 100 000 nya industriarbeten i landet under samma tid. Jag skulle vilja säga att frågan är om detta gamla vpk-krav ens är tillräckligt - det kanske behövs mycket mer än så.

Därför är det hög tid för en ekonomisk politik som lägger grunden för en möjlig ändring i den ekonomiska världsordningen, samtidigt som man får en rättvis fördelning av det inhemska produktionsresultatet.

Den politik som jag i korthet har beskrivit visar det nödvändiga i att finna

en väg bort från den underkastelse under kapitalismens villkor som i dag kännetecknar den ekonomiska politiken. För arbetarpartierna i riksdagen måste det vara en huvuduppgift att formulera en politik som ligger i linje med arbetarrörelsens långsiktiga mål.

En sådan politik måste ta fasta på mycket av det goda i livet.som kanske inte omedelbart kan mätas i statistik och tabeller. Den ekonomiska politiken måste tjäna folket - i dag underkastas den kapitalet. Erfarenheten säger oss att "mycket vill ha mer", och därför går det inte att bygga en framtid i frihet och en utveckling för vårt land och för de anställda genom samarbete med det kapital som helst vill kasta oss under sig.

Vårdandet av nutida och framtida naturresurser, en bra livs- och arbetsmiljö, livstillfredsställelse och psykiskt välbefinnande är sådant som det sällan räknas med i den ekonomiska politiken. Det är nu hög tid att skapa en politik där sådana värden får en central plats inom ekonomin.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 7 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Debatten om Sveriges ekonomiska läge under den gångna valrörelsen innehöll otvivelaktigt vissa överdrifter, såsom valrörelser tenderar att göra. Jag är villig att medge att vi socialdemokrater - det gäller åtminstone min person - i våra mer inspirerade ögonblick beskrev framgångarna för den ekonomiska politiken i alltför lyriska ordalag. Men jag anser också att oppositionspartierna visade en benägenhet att gå alldeles för långt åt det motsatta hållet genom att beskriva den ekonomiska politiken som ett enda stort misslyckande.

Det allvarligaste inslaget i den här trätan var inte oenigheten om statistiken, om huruvida regeringens politik var förnuftig eller inte osv., utan det var att moderata samlingspartiet, med centern och folkpartiet som allt svagare ekon ju närmare vi kom valdagen, hävdade att orsaken till politikens förmenta misslyckande var grundläggande fel i det svenska samhällssystemet.

Man sade att utjämningen av levnadsstandarden hade drivits för långt, att fackföreningsrörelsen hade blivit för stark och att näringslivet hade utarmats av en alltför stor social sektor. Därför måste vårt samhällssystem i dessa avseenden snabbt och brutalt bytas ut mot större standardskillnader, svaga fackföreningar och minskad social .sektor.

Valutslaget gav i och för sig besked om att de svenska väljarna inte ville ha ett systemskifte av det slaget.

Nu säger Lars Tobisson i sitt inlägg att moderaterna håller fast vid sin politik - det var inget fel på den. Felet var bara att moderaterna inte kunde stå emot pressen från en av världens effektivaste propagandamaskiner. Det skulle alltså vara den svenska socialdemokratin.

Jag tror att moderaterna var mycket närmare sanningen när de efter valet sade att väljarna fick veta för mycket om den moderata politiken. Vi var alltför detaljerade, sade Ulf Adelsohn. Nästa gång skall vi inte göra om detta misstag och berätta så mycket, menade moderaterna. Då skall det bli mindre kunskap hos väljarna.

Jag tycker att Lars Tobisson skall fundera över vad det var för fel på den propagandamaskin som stod bakom moderaterna- Svenska arbetsgivarefö-

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

reningen. Industriförbundet, Företagareförbundet, Näringslivets Ekonomifakta, förlagsaktiebolaget Timbro och MAS, Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige, Vad var det för fel på den maskinen, vars agitation mot arbetarrörelsen såvitt vi har kunnat räkna ut kostade hundratals miljoner?

Trots Tobissons inlägg kan man ändå, med hänsyn till valutslaget, hoppas pä att debatten om vår ekonomiska politik får en mer realistisk och konstruktiv inriktning. När jag lyssnade till Björn Molins och Nils Åslings inlägg blev jag styrkt i den förhoppningen.

Faran med talet om systemskifte är nämligen att det skapar - och t. o. m. syftar till att skapa - uppfattningen att de små reformerna är meningslösa, att det inte lönar sig att med tillgängliga medel kämpa mot inflation och arbetslöshet. Denna uppfattning har man uppenbarligen lyckats sprida i en rad västeuropeiska länder.

Men konsekvensen blir inte att nya metoder tas fram för att lösa de ekonomiska problemen. Den blir i stället att missmodet och hopplösheten sprider sig, medan man förgäves väntar på det stora och befriande systemskiftet.

Lyckligtvis talar den svenska verkligheten ett annat språk. De senaste årens ekonomiska utveckling ger eftertryckligt besked om att svenskt näringsliv inte är utarmat. Det är tvärtom starkt och dynamiskt. Vårt samhällssystem är inte stelt och oföränderligt. Det har tvärtom visat en nästan enastående förmåga till både anpassning och förnyelse. Det framgår av att vi - som ett av få länder i världen - lyckats att samtidigt minska både arbetslöshet och inflation. Det framgår också av att budgetunderskottet har kunnat reduceras, inte minst genom att de offentliga utgifternas utveckling har anpassats till minskade ekonomiska resurser.

Det finns fakta som belyser detta. Vi har under de senaste åren haft en god ekonomisk tillväxt. Bruttonationalprodukten har på tre år ökat med drygt 8%. Industriproduktionen har ökat med knappt 16% och industriinvesteringarna med över 40 %.

Det viktigaste är att den tillväxt vi har haft i Sverige sedan 1982 till övervägande del har använts för ökad nettoexport och ökade investeringar. Det har gett kraftiga genomslag i sysselsättningen.

Vi har i dag 82 % av befolkningen mellan 16 och 65 år i förvärvsarbete. Det skall jämföras med Västeuropa i övrigt, som har 65 %.

Sverige har trots detta en låg arbetslöshet, både jämfört med utgångsläget och i jämförelse med omvärlden.

Vårt budgetunderskott har reducerats väsentligt. Hur man än räknar och vilka basperioder man än utgår ifrån har underskottet minskat.

Nu pekar riksrevisionsverkets prognos, som Björn Molin nämnde, på att budgetunderskottet detta budgetår kan komma att bli väsentligt lägre än vad som angavs i kompletteringspropositionen, Björn Molin har rätt i att orsakerna till budgetförbättringen delvis inte är av det önskvärda slaget, eftersom löner och konsumtion ökat mer än vad vi antog tidigare. Men han har däremot fel när han säger att det inte är några besparingar som har lett till att en ny budgetprognos med lägre underskott nu kan göras. Statens räntekostnader beräknas nu bli 5 miljarder lägre än vad vi trodde i våras genom att räntan har sänkts, genom att vi kan använda billigare upplånings-

former och genom att dollarn har sjunkit i värde. Där har vi faktiskt en utgångspunkt för en fortsatt förbättring av budgetbalansen som inte beror på mindre önskvärda förhållanden.

Samtidigt vill jag säga att riksrevisionsverkets prognos på detta tidiga stadium är mycket osäker, och jag vill varna för att nu dra några som helst växlar på den.

Inflationstakten har minskat. Om vi ser på hur den utvecklats från december 1982 och jämför med siffrorna för motsvarande period i år finner vi att den har halverats. Den har minskat från 10 % till drygt 5 %. Det är även på den här punkten riktigt som Björn Molin säger, nämligen att inflationstakten är högre än i våra konkurrentländer om vi räknar på en 12-månadersba-sis, men - och det är inte oväsentligt - om vi räknar på en 6-månadersbasis, så kan vi konstatera att vi ligger lägre än de flesta av våra konkurrentländer. Det visar den dramatiska förändring i inflationstakten i Sverige som har inträffat sedan början på detta år. Det gör att förhoppningarna om att vi skall kunna fortsätta att minska inflationen 1986 i dag är goda.

Vi har konstaterat att det ekonomiska uppsving vi har haft i hög grad har byggt pä devalveringen. Den stärkte det svenska näringslivets konkurrenskraft både på hemmamarknaden och på exportmarknaderna. Och när jag säger att näringslivet är starkt och dynamiskt, är det därför att vi har kunnat se hur svensk industri har visat en mycket stark förmåga till återhämtning efter de svåra strukturkriserna på 1970-talet. En snabb modernisering och strukturomvandling har skett. Gamla Icrisdrabbade branscher har kunnat krympas, samtidigt som verkstadsindustrin och nya kunskapsintensiva och högteknologiska branscher har växt snabbt. Av detta borde vi kunna dra två viktiga slutsatser.

Det svenska samhällssystemet behöver förvisso reformeras. Det finns en rad brister som måste avhjälpas. För min del vill jag se det faktum att en halv miljon människor i vårt land uppbär socialhjälp som ett svårt nederlag för det vi kallar välfärdssamhället. Här måste vi utan förutfattade meningar försöka hitta orsakerna och därefter avhjälpa detta uppenbara systemfel så långt det över huvud taget går. Men systemet behöver inte bytas ut. Det har visat sig klara både påfrestningar och förändringar, enligt min mening långt bättre än länder med större inkomstskillnader och sämre social välfärd.

Den andra slutsatsen är att viktiga steg har tagits för att föra Sverige ur den ekonomiska krisen. Sverige står nu bättre rustat än för några år sedan att möta de framtida påfrestningarna.

Ty på den punkten bör inget tvivel råda. Om de uppnådda förbättringarna skall kunna bevaras och om de kvardröjande problemen skall kunna lösas krävs ytterligare flera års arbete för att sanera och utveckla landets ekonomi.

Om vi inte håller fast vid den kurs vi har följt de senaste åren kan läget på nytt vända till arbetslöshet och tillbakagång. Det är lätt att peka ut riskerna.

Den mest näraliggande är naturligtvis att vi på nytt börjar slå ut företag och arbetstillfällen genom en i förhållande till omvärlden överdriven pris- och kostnadsutveckling. Statsministern redogjorde i går för regeringens syn på hur kampen mot inflationen bör bedrivas och nödvändigheten av att hålla tillbaka kostnadsutvecklingen.

I det sammanhanget vill jag ta upp ett intressant inlägg om lönepolitiken

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

som Nils Åsling gjorde. Jag blev inte riktigt på det klara med vad han ville uppnå. Han vänder sig mot de centrala samordnade förhandlingarna och vill ha ett decentraliserat system. Felet med de centrala förhandlingarna var enligt Nils Åsling framför allt att de satte i gång flyttlassen. Det måste då bero på att man i skogslänen har fått lika stora lönehöjningar som man har fått t. ex. i storstäderna. Jag vill fråga: Betyder detta att Nils Åsling vill ha ett lönesystem som ger dem som arbetar i skogslänen mindre lönehöjningar jämfört med dem som bor i storstäderna, så att man i skogslänen skall kunna ha kvar sina arbetsplatser? Men jag ställer frågan: Om vi får den utvecklingen, betyder inte det att flyttlassen börjar öka i antal, eftersom människorna vill flytta till platser där de kan få hyggliga inkomster och inte vill vara kvar där de får dåliga löner?

Min andra fråga är: Menar Åsling på fullt allvar att regering och riksdag skall gå in och förbjuda centrala eller förbundsvisa uppgörelser? Jag vet inte riktigt vad det politiska syftet för oss skulle vara med att diskutera uppläggningen av avtalsrörelsen och fördöma det system som parterna på arbetsmarknaden enligt vad jag förstår är beredda att använda sig av.

Jag vill inte svara på frågan vad vi tycker bör ske i så fall. Den modell som användes i fjol innebar ju att den centralt fastställda ramen innehöll även löneglidning. Sedan hade man förbundsvisa uppgörelser, där man utgick från en viss förväntad löneglidning och tog det övriga utrymmet i anspråk för avtalsenliga uppgörelser. Problemet är att den faktiska löneglidningen blev större än den förväntade, och därför kommer vi över den fastställda ramen. Men hur man löser det problemet enligt Åslings modell förstår inte jag.

Bytesbalansen, det samlade resultatet av våra affärer med utlandet, har visat en överraskande snabb förbättring, så att vi i fjol t. o. m. hade ett litet överskott. Det är möjligt att det i viss mening gick litet för bra med bytesbalansen. I år blir det på nytt ett underskott, troligen på över 10 miljarder. Jag vill inte gå så långt som Björn Molin som säger att det skall bli 15 miljarder. För närvarande förbättras handelsbalansen ganska kraftigt månad för månad. Orsakerna till underskottet är framför allt en uppgång i importen. Exporten har utvecklats något svagare än väntat, men försvagningen har inte varit så allvarlig att detta är huvudorsaken. Det är delvis tillfälliga orsaker som ligger bakom: Den kalla vintern har spelat in, det var en hög dollarkurs första halvåret, det var en forcering av importen i våras på grund av arbetsmarknadskonflikten. Men det är riktigt att huvudförklaringen till importuppgången är att vi i år får en mycket stark ökning av investeringarna, inte bara i fasta anläggningar utan också i lager.

Sedan är det faktiskt också så att importen ökar därför att Sverige ökar sin export. En mycket stor andel av vår export har importerats i form av insatsvaror och komponenter. En del - men det är bara en mindre del - av importökningen beror på att den privata konsumtionen också ökar ganska kraftigt i år, uppskattningsvis med 2,5%.

Det är klart att detta faktum, att Sverige på nytt har underskott i sina utlandsaffärer, är en allvarlig varningssignal. Det visar att den utlandskon-kurrerande sektorn fortfarande inte är stor nog för att bära upp en samtidig kraftig uppgång i både investeringar och privat konsumtion. Vad varningssignalen gäller är framför allt vår konkurrenskraft. Skall Sverige kunna gå

vidare mot full sysselsättning och varaktig balans i utrikesaffärerna måste näringslivet ha ett mycket gott konkurrensläge för att ge underlag för den höga tillväxt som ökad sysselsättning kräver. Och i det perspektiv som nu avtecknar sig beträffande tillväxten utomlands räcker det inte med bevarad konkurrenskraft. Konkurrenskraften måste förstärkas under åren framöver.

Regeringen har för sin del dragit slutsatserna i vad gäller nödvändigheten av att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Vi hoppas att samma insikt finns också hos alla andra parter som har inflytande över pris- och lönebildningen i vårt land.

Försämringen av bytesbalansen har utlöst en debatt om huruvida en kraftig eller, som man säger, en drastisk skärpning av finanspolitiken borde genomföras i höst. Såvitt jag förstår fanns det i de tidigare inläggen sympatier för den tanken. Allmänt har man kritiserat den ekonomiska politiken genom att säga att finanspolitiken inte är tillräckligt stram, medan penningpolitiken och framför allt räntepolitiken är alltför hård.

Jag vill inte avvisa den kritiken som helt oberättigad - detta helt enkelt därför att jag fortfarande anser att det statliga budgetunderskottet är för stort och att räntan i Sverige är alldeles för hög. För att inte mina meddebattörer nu skall gripas av en helt obehärskad glädje vill jag säga, att detta uttalande har jag gjort många gånger förr, och jag gjorde det också under hela valrörelsen. Men att konstatera detta och att kräva en drastisk skärpning av finanspolitiken för att rädda bytesbalansen är faktiskt två skilda ting, och jag skall förklara varför. Om man snabbt vill minska ett underskott i utrikesaffärerna genom att strama åt efterfrågan, så torde det vara ofrånkomligt att åtstramningen koncentreras till den privata konsumtionen. Jag utgår från att ingen menar att vi medvetet skall försöka hålla nere de investeringar som skall ge oss framtida inkomster och sysselsättning, eller att vi skall hålla nere den export som hjälper oss att förbättra bytesbalansen.

Men om man via budgetpolitiken vill nå snabba och påtagliga resultat beträffande bytesbalansen, då måste man vara beredd att ta i. Jag vet inte hur långt kritikerna av den ekonomiska politiken syftar med sina krav på åtstramning av finanspolitiken. Men låt oss anta att man anser att den i år borde ha förts så att den lett till balans i våra utrikesaffärer. Även om man då utgår från att en så stor del av en konsumtionsminskning som 50 % leder till minskad import resp. ökad export - dvs. att halva vår konsumtionsminskning förbättrar vår bytesbalans - skulle det krävas att konsumtionen i Sverige skars ner med 20 miljarder för att vi skulle förbättra bytesbalansen med 10 miljarder.

Det skulle kräva en närmast oslagbar kombination av kraftiga skattehöjningar och stora nedskärningar av bidrag och pensioner. Det skulle innebära en påtaglig minskning av hushållens realinkomster och - otvivelaktigt - en kraftig ökning av arbetslösheten, motsvarande ett bortfall av efterfrågan riktad mot svensk produktion på ungefär 10 miljarder kronor.

Uppriktigt sagt, herr talman, tror jag inte att någon här i landet, när det kommer till kritan, är beredd att förorda, ännu mindre ta ansvaret för en sådan politik.

I varje fall för oss socialdemokrater innehåller den här diskussionen en djupare sanning. Vi har sett alltför många exempel på hur regeringar

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

misslyckats med s. k, drastisk åtstramningspolitik. De drakoniska huggen har efterlämnat djupa sår i form av ökad arbetslöshet och ny fattigdom, som sedan lett till ökade statsutgifter och minskade statsinkomster, dvs, en ny försvagning av budgetpolitiken och den ekonomiska balansen.

Huvudtanken i den tredje vägens ekonomiska politik har ju varit att försöka styra bort från detta. Den bygger på en successiv åtstramning av finanspolitiken och en nedtagning av budgetunderskottet i takt med att tillväxten och sysselsättningen hålls uppe av ökad produktion och växande investeringar. Det är detta vi har kallat att både arbeta och spara oss ur den ekonomiska krisen.

Den politiken har obestridligen varit framgångsrik. Den goda tillväxten har gett ökade statsinkomster vid ett oförändrat skattetryck. Bättre industriklimat och minskad arbetslöshet har sparat stora pengar i industri- och sysselsättningspolitiken. Och ett hårt och metodiskt besparingsarbete på bred front har hållit nere statsutgifterna, så att de nu minskar, realt sett.

Under perioden 1976-1982, när det var borgerliga regeringar i Sverige, ökade statsutgifterna realt sett med 5 % per år i genomsnitt. Sedan 1982 har tillväxten varit 1 % per år, realt sett. Om vi bortser från ränteutgifterna så har de offentliga utgifterna varit oförändrade, volymmässigt sett.

Jag tycker att det är av intresse att konstatera att denna metodik har lett till bättre resultat än som uppnätts i många andra länder, där man har arbetat med ensidig ätstramningspolitik. Den offentliga sektorns underskott mätt som andel av bruttonationalprodukten har minskat mer i Sverige än i övriga OECD-länder de senaste åren.

Det är längs denna väg vi skall fortsätta under de kommande åren. Vi måste kombinera en politik som främjar tillväxt och sysselsättning med en fortsatt, konsekvent sänkning av det statliga budgetunderskottet.

Frågan är då - och det är den centrala och helt avgörande frågan för den ekonomiska politiken under de kommande åren; Varifrån skall vi hämta växtkraften i svensk ekonomi? Under den gångna treårsperioden skapades den av devalveringen, av en hygglig utlandskonjunktur och av växande investeringar. Nu har devalveringen gjort sitt jobb - den har kraftigt förbättrat konkurrenskraften i svenskt näringsliv. Men vi vet att den inte kan tillföra ytterligare växtkraft åren framöver. Det den måste ersättas av är en fortsatt förstärkning av konkurrenskraften genom att vi dels hanterar pris-och kostnadsutvecklingen lika bra eller helst bättre än våra konkurrentländer, dels satsar allt vi förmår på teknisk förnyelse och effektivisering av produktion, marknadsföring osv.

Men vi har också en annan tillväxtfaktor som måste sättas i arbete. Jag ger Åsling rätt i att den höga realränta som Sverige häller på att få i och med att inflationstakten sjunker börjar bli ett allvarligt hinder för ökade investeringar, både i näringslivet och pä andra områden, t. ex. beträffande bostäderna. Här blir en fortsatt sänkning av budgetunderskottet det mest verksamma medlet för att minska trycket på penningpolitiken och nå en lägre räntenivå. Det skapar också utrymme för en fortsatt frigörelse av kredit- och kapitalmarknader.

Det bör tilläggas att lägre räntor också minskar ett annat problem av fördelningspolitisk art. De senaste åren har inneburit många slag av

påfrestningar för den ekonomiska politiken och för medborgarna. En av de tyngsta påfrestningarna var kravet att kraftigt höja vinstnivån inom svenskt näringsliv och lönsamheten på investeringar. Det kunde också genomföras, som Hans Petersson i Hallstahammar till sin förtrytsamhet konstaterade. Vinsternas andel av nationalinkomsten har mer än fördubblats, medan löneandelen minskat i motsvarande mån.

Men samtidigt vet vi att dessa stora vinster har skapat problem och fortsätter att skapa problem. Även om de vid dagens ränteläge antagligen är nödvändiga för att högst önskvärda investeringar skall komma till stånd, råder det ingen tvekan om att både lönepolitiken och den fördelningspolitik som vi socialdemokrater vill driva skulle vara mycket lättare oni lönsamhetskraven kan sänkas och investeringarna ändå fortsätta att öka. Vägen fram till detta är lägre realräntor i Sverige.

Mot den här bakgrunden kommer budgetarbetet att bedrivas mycket stramt, i syfte att ytterligare reducera budgetunderskottet. En viktig utgångspunkt för arbetet är en fast tillämpning av de riktlinjer för den fortsatta budgetpolitiken som riksdagen antog i våras. Eftersom så mycket har frågats om hur regeringen tänker bedriva sin budgetpolitik skall jag bara be att få erinra riksdagen om vad den beslöt i våras. Jag tycker att de riktlinjerna är utomordentligt användbara för det budgetarbete som nu har börjat.

Vad riksdagen sade var följande;

"De krav som därvid bör gälla innebär att

- endast de allra mest angelägna reformerna bör genomföras och omfattningen av dessa utgiftsökningar måste hållas nere, samtidigt som de finansieras genom att andra utgifter minskas.

- utgiftsbegränsningar måste åstadkommas på vissa områden,

- arbetet med att begränsa automatiken i statsutgifternas tillväxt måste fortsätta,

- åtgärder måste vidtas för att effektivisera den offentliga verksamheten och i vissa fall förändra dess organisations- och finansieringsformer,

- en fortgående omprövning av existerande utgiftsprogram måste göras."
Detta är de utgångspunkter som vi har och de riktlinjer som vi kommer att

följa i budgetarbetet.

En fråga som ställdes gång på gång i valrörelsen var hur saneringen av statsfinanserna skulle fortsätta - hur vi skulle klara detta utan höjt skattetryck och utan nedskärningar av den sociala välfärden. .Mitt svar i dag är: Om några månader hoppas jag att vi skall kunna visa att detta är möjligt, när vi lägger fram budgetpropositionen.

Björn Molin frågade - och det kan vara en berättigad fråga - vad oförändrat skattetryck är. Först och främst vill jag säga att begreppet faktiskt har ett än mer påtaglig innebörd för människor än vad Björn Molin försöker göra gällande. Han säger att hushållens skatt höjdes mellan 1982 och 1985 med 8 000 kr. trots att det totala skattetrycket var oförändrat. Ja, men hushållens inkomster steg också - de steg mer än skatterna höjdes. Det framgår av att realinkomsten efter skatt för de svenska hushällen år 1985 är högre än 1982, vilket betyder att skattetrycket mätt som andel av hushållens realinkomster inte har ökat.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Till slut, herr talman; Regeringen tror att det viktigaste just nu är att med fasthet och konsekvens hålla fast vid den tredje vägens politik. Därför avvisar vi krav på drastiska omläggningar eller snabba skiften i den ekonomiska politiken. Det är genom att skapa förtroende för fastheten och konsekvensen och resultaten i vår ekonomiska politik som vi kan nå våra huvudmål - att nå varaktig balans i svensk ekonomi vid full sysselsättning.

Anf. 8 LARS TOBISSON (m) replik;

Herr talman! Faran med talet om systemskifte är att det skapar uppfattningen att de små reformerna är meningslösa, sade Kjell-Olof Feldt. Jag tror att det är rätt. Men de som talar om systemskifte är ju socialdemokraterna, och det är också de som vill byta samhällssystem genom att införa fondsocialism. Vi moderater vill i stället sätta in reformer för att förstärka den marknadsekonomi som tyvärr urholkats under senare år.

Finansministern tyckte att vi skulle vara nöjda med den ekonomiska utvecklingen. Men hur ser det egentligen ut? Inflationstakten är på årsbasis högre än i vara viktiga konkurrentländer. Våra utrikesaffärer visar ett kraftigt underskott. Vi har bland de högsta räntorna i den industrialiserade delen av världen. Den totala arbetslösheten har trots konjunkturförbättringen ökat sedan 1982. Vi har det hårdaste skattetrycket och de högsta marginalskatterna i världen. Antalet socialhjälpstagare har pä tre år vuxit med 200 000-jag noterade att Kjell-Olof Feldt nu ändå medger att det är ett problem. Statsskulden har ökat under tre år av socialdemokratiskt regerande med lika mycket som under sex år av borgerligt styre. Staten tog bara under första halvåret i år upp nya utlandslån på över 22 miljarder, och vi går mot den lägsta tillväxttakten bland OECD-länderna nästa år. Jag hörde ingen kommentar från Kjell-Olof Feldt om de problem som därmed rimligen måste uppstå för det långsiktiga saneringsarbetet.

Många gånger före valet frågade vi er socialdemokrater: Vilka skattehöjningar planerar ni eller vilka statliga utgiftsprogram tänker ni dra ned på? Ni lämnade väljarna utan svar. Men nu måste ni snart i praktisk handling visa era avsikter.

Jag tog i mitt anförande upp treårskalkylerna från i våras. Kjell-Olof Feldt kan väl inte gärna förneka att t. o. m. balansalternativet förutsätter extra budgetförstärkningar fram till 1988 på ca 5 miljarder om året. Och som jag har påvisat följer utvecklingen nu referensalternativet. Därför skulle det behövas ytterligare 15 miljarder kronor i extra budgetförstärkningar nästa år.

Jag förstår att det nu inte lönar sig att fråga vilka åtgärder som planeras. Men jag skulle ändå vilja ha besked. Stämmer det enligt regeringens egna treårskalkyler att vi skulle behöva extra åtstramningar på 20 miljarder, eller betyder dagens utläggning om hur obekvämt det är att strama åt att regeringen nu trots allt väljer låt-gå-alternativet?

Anf. 9 BJÖRN MOLIN (fp) replik;

Herr talman! Finansministern återgick i sitt anförande i dag till den litet öppnare och mer självkritiska attityd som bl. a. präglade den omdiskuterade intervjuboken tidigare men som var litet försvunnen under valrörelsen. Jag

välkomnar finansministerns attityd i dag.

Kjell-Olof Feldt har en lockelse att beskriva sin ekonomiska politik som framgångsrik genom att hänvisa till att den på en gång lett till lägre inflation och lägre arbetslöshet. Vid något tillfälle sade finansministern att det var unikt, och i dag var Sverige ett av de få ländersom lyckats med att på en gång minska inflationen och arbetslösheten.

Men det är ändå så att inflationstakten har varit på väg neråt över hela världen ända sedan 1981. Och vi har inte i Sverige nedbringat inflationstakten särskilt mycket snabbare än i andra länder. Vid en jämförelse med de nordiska länderna finner man att vi sedan 1983 har haft en högre inflation i Sverige än i något av våra nordiska grannländer. Inflationsbekämpningen har alltså inte varit så framgångsrik.

Jag tror att finansministern och jag är ense om att detta lägre budgetunderskott har åstadkommits genom ökade statsutgifter på grund av lönehöjningar som man inte förutsåg. Däremot har man inte gjort några besparingar i egentlig mening.

Finansministern säger att vi har en sjunkande dollarkurs och en sjunkande ränta och att det inverkar positivt på budgetsaldot. Det är naturligtvis alldeles riktigt, men det är ju inte regeringens förtjänst. Det faktum att budgetunderskottet för det innevarande budgetåret nu sjunker är icke resultatet av några medvetna åtgärder från regeringens sida. Jag menar att det fortfarande krävs åtgärder för att långsiktigt bringa ned det strukturella underskottet i statsbudgeten och att det bör ske genom besparingar.

Den uppgång i den privata konsumtionen som har skett i år och som späddes på med skatterabatten har naturligtvis varit till glädje för de enskilda konsumenterna, men den har tveklöst inneburit en belastning på Sveriges externa balans, och det är därför nödvändigt att inrikta den ekonomiska politiken på en lägre ökning, en mycket liten ökning, av den privata konsumtionen. Detta kommer naturligtvis att få ett genomslag i form av en lägre inhemsk efterfrågan, vilket leder till lägre tillväxt och till i varje fall lägre ökningstakt i fråga om investeringarna. Det är ofrånkomligt. Men då menar jag att det är viktigt att man utan skygglappar använder sig av de ekonomisk-politiska instrument som står till förfogande när det gäller att dämpa ökningen i den privata konsumtionen. Dit hör besparingar också när det gäller transfereringar i hushållen. Jag har litet svårt att förstå vad Sverige skulle tjäna på att man väntar med att använda det instrumentet till nästa år. Vi skulle mycket väl genom besparingar i vad avser transfereringarna till hushållen kunna dämpa den enligt vår gemensamma uppfattning nu alltför höga privata konsumtionen. Jag har litet svårt att förstå varför finansministern säger att vi kan vänta till januari.

Anf. 10 NILS G. ÅSLING (c) replik:

Herr talman! Det var ett viktigt erkännande som finansministern gav när han sade att finanspolitiken varit för passiv, om man ser till de penningspolitiska konsekvenserna. Det var också ett viktigt erkännande att realräntan har långtgående skadeverkningar i samhället. Jag tackar för detta - det var ett viktigt bidrag till sakligheten i debatten.

Men helt borta från valrörelsens lyriska utsvävningar var inte finansminis-

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

tern. När han kom in på inflationen sade han att den hade halverats. Men SPK:s siffror säger ju att inflationen i september 1982 var 7,6% och i september i år 7,2%. Det är en minskning med 0,4 procentenheter. Att påstå att det är en halvering är alltså en överdrift. Men det kunde man kanske tolerera, om man hos finansministern i samma svep mötte en vilja att ta upp det som jag menar är det väsentliga i dagens ekonomiska debatt: Vilka förutsättningar har arbetsmarknaden att se fram emot i sina avtalsförhandlingar? Jag är ledsen att inte finansministern vill ta chansen till en saklig diskussion om detta. Diskussionen om budgetprinciperna i all ära, men närmast framför oss har vi faktiskt en avtalsrörelse, där det är ytterst angeläget att man ger klara besked från regeringens sida om hur man ser på förutsättningarna.

Jag vill självfallet inte förbjuda centrala förhandlingar - att påstå något sådant är rent nonsens. Jag ville i mitt inlägg peka på det förstelnade system som vi har när det gäller avtalsförhandlingar och att det från regeringens sida inte har getts entydiga signaler. När Bengt Rosengren i sin DN-artikel påpekade att man väntar på klara besked från regeringen om den ekonomiska politiken, så att man har en grund att stå på i avtalsförhandlingarna, hade det uppenbart sin förankring i en stor del av löntagarvärlden. Det är ingen tvekan om att det förstelnade system vi har har lett till en frånvaro av den anpassning till lokala och branschmässiga förhållanden som är en förutsättning inte bara för den tekniska utvecklingen här i landet utan också för den nödvändiga hänsynen till regionala skillnader - inte så, Kjell-Olof Feldt, att jag menar att man skall sänka lönerna i skogsbygden, men det finns ju faktiskt olika former av näringsverksamhet, med olika betalningsförmåga. Där grundar jag min teori på att regeringen själv har sagt att överdrifter i löneförhandlingarna får negativa konsekvenser för sysselsättningen. Det gäller alltså att ha ett löneförhandlingssystem som gör det möjligt att hålla så många människor som möjligt med ett fast och säkert arbete. Det har också sina regionalpolitiska konsekvenser.

Anf. 11 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik: Herr talman! När jag för min del talade om åtstramningspolitiken diskuterade jag den och dess förutsättningar - om det över huvud taget är möjligt att föra en strikt åtstramningspolitik och använda den som ett politiskt instrument i ett litet längre perspektiv. Då gav jag också en liten framtidsvy över vad internationalisering och koncentration av kapital betyder för en liten stat som Sverige. Finansministern sade att jag med förtrytelse konstaterar att man lyckats få fram stora vinster. Jag tycker att det är bra om företag går med vinst. Det skulle de göra också i det socialistiska Sverige, om jag fick vara med och styra. Men frågan är hur man använder vinsterna. Nu har det ju lagrats upp en enorm likviditet i företagen samtidigt som det behövs investeringar, samtidigt som det behövs en bättre fördelning för att människor skall få det bättre, samtidigt som det behövs nya jobb. Det är utifrån den fördelningspolitiken som jag skulle vilja diskutera vinsterna. De reallöneförluster som människor har gjort under många år - dock inte under det senaste året enligt statistiken - har ju tillkommit samtidigt som det har förekommit en väldig vinstökning och förmögenhetsökning i bolagen. En

spegelbild av det förhållandet att det har skett en stor omfördelning från de arbetande människorna till kapitalet är ju dessa 500 000 människor som behöver socialt bistånd för sitt liv, något som ju också Kjell-Olof Feldt var bekymrad över. När Kjell-Olof Feldt då säger att man måste föra en politik för rättvisa och utjämning håller jag med om det och pekar på att det inte bara är inkomsterna som visar om man lever bra eller dåligt. Utbildningsnivåer, hälsotillstånd, sjukskrivning, dödlighet, bostadsförhållanden - allt detta tyder på att Sverige håller på att bli ett, förstärkt klassamhälle. Nu har man från fackligt håll - från både LO och TCO - krävt något slags levnadsnivåkommitté för att reda ut hur förhållandena är. Vi har för vår del krävt en ny låginkomstutredning eller levnadsnivåundersökning för att man på basis av den skulle kunna lägga fram förslag till en riktig fördelningspolitik.

Nu säger Kjell-Olof Feldt att man måste hantera kostnadsutveckHngen på ett bra sätt. Med "hantera" menar han att man skall försöka hålla kostnadsutvecklingen tillbaka, förstår jag, eftersom det är så man diskuterar. Samtidigt har löneministern sagt att det inte finns något utrymme för löneökningar och att staten kanske kan komma med andra saker.

Jag skulle vilja fråga finansministern: Vad är det för andra saker som kan ställas i utsikt? Är det sänkt matmoms, lägre hyror eller arbete åt alla, vilket skulle betyda mycket för landets totala utveckling? Vad är det man har i tankarna, när man å ena sidan säger att man skall strama åt och å andra sidan säger att man skall föra en politik för rättvisa och utjämning?

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 12 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Vi vet alla vid det här laget att moderaterna inte längre vill höra talas om ordet systemskifte, i varje fall inte sammankopplat med deras politik. Men det är uppenbart att svenska folket upplevde moderaternas politik som innebärande en väsentlig förändring av det svenska samhällssystemet. Det var ju det radikala, det fina i det hela, som det beskrevs när moderaterna hade sina jubelartade stämmor här i vintras. Varför annars de våldsamma angreppen på det man kallade för den svenska modellen? Varför talade Adelsohn om rivstarter? Varför dödförklarade man Keynes stabiHse-ringspolifik? Allt detta var ju uttryck för att man ville ändra på mycket av det som hade byggts upp i Sverige. Såvitt jag förstår var det ju det som bar fram en stor del av den entusiasm som de moderata leden präglades av under våren fram till dess att man upptäckte att folk fick reda på för mycket om vad det där innebar. Däremot spelar det med tanke på framtiden en ganska liten roll vad vi kallar moderaternas politik. Står ni fast vid er politik vet svenska folket vad den innebär. Lars Tobisson är ju fullmäktig i riksgäldskontoret och bör därför veta vad som har hänt med den svenska utiandsskulden. Han sade att utlandsskulden har ökat med 12 miljarder kronor. Men han vet också att 11 av dessa 12 miljarder är placerade i vår valutareserv, dvs. vår nettoställning gentemot utiandet har knappast påverkats. Det var en medveten politik från riksgäldskontorets och riksbankens sida att på detta sätt bygga upp en större buffert mot de påfrestningar som kunde väntas i samband med valrörelse och val. Så upplevde vi situationen 1982 när inga buffertar hade byggts upp, varför vi tvingades till mycket snabba åtgärder så snart regeringsskiftet var ett faktum.

3 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Lars Tobisson har här föreläst mycket om den s, k, 3-årskalkylen, Jag vill bara svara honom att vi inte anser att det stämmer att några extra åtstramningar på 20 miljarder kronor skall behöva göras 1986. Däremot blir det ingen låt-gå-politik 1986 utan, som jag har sagt flera gånger, inriktning på en fortsatt minskning av budgetunderskottet.

Både Björn Molin och Nils Åsling uppehöll sig vid det faktum att inflationen i Sverige visserligen minskar, men att den inte minskar lika mycket som i omvärlden, där den har minskat under en längre tid. Därför skulle det inte vara någon särskild prestation av Sverige att ta ned sin inflation. Det är riktigt, Björn Molin, att inflationstakten har varit på väg nedåt i hela världen under ett par tre år, men arbetslösheten har varit på väg uppåt i hela världen under samma tid. När det gäller OECD-länderna uppgick arbetslösheten, om jag minns rätt, till 22 miljoner år 1982.1 dag är 33 miljoner människor arbetslösa. I detta område, som omfattar de rikaste industriländerna, har alltså arbetslösheten ökat med 11 miljoner människor. Den stora skillnaden är ju den att arbetslösheten har minskat i Sverige under den här perioden. Nu säger Björn Molin - och det tillhör ju den politiska retoriken - att det inte är regeringens förtjänst att dollarn blir svagare och att räntan sjunker i Sverige. Nej, det är möjligt, även om det var riksbanken som fattade beslutet att sänka räntan i juli. Däremot minns jag att det var regeringens fel när dollarn steg i värde och importpriserna drevs upp. Då stod ni alla och sade att detta visar att regeringen och finansministern har misslyckats med inflationsbekämpningen. Då var det vårt fel att dollarn steg. Minsann fick jag höra att det var mitt och regeringens fel att räntan måste höjas i maj. Men den anklagelsen får jag väl leva med. Det som är gott är andras förtjänst, och det som går på tok är regeringens fel.

Sedan måste vi försöka att klara ut en sak, som kan ha betydelse med tanke på den fortsatta debatten och arbetet med budgeten i vår. Om jag inte misstolkar Björn Molin, Nils Åsling och kanske också Lars Tobisson, menar ni att riksdagen borde ingripa med åtgärder riktade mot hushållens realinkomster. Vi borde skära ned, så att hushållen får mindre med pengar. Björn Molin var mest tydlig. Han tyckte att riksdagen redan i höst borde fatta beslut om en nedskärning av transfereringar till hushållen. Det är bara det att den poHtik som ni talade för i våras och som ni drev i riksdagen inte gick ut på detta utan på att skära ned den kommunala konsumtionen, dvs. kommuner-, nas verksamhet inom vård, omsorg, byggande av ishallar osv. Den privata konsumtionen skulle ju ökas genom betydande skattesänkningar. Det talades ju om en stor omfördelning från offentlig konsumfion till privat konsumtion. I varje fall var det Ulf Adelsohns främsta tema att svångrem-men skulle dras runt kommunalhuset, medan svångremmen skulle släppas ut när det gällde de privata konsumenterna. De skulle köpa mera. Har det här skett en sinnenas förändring, är det naturHgtvis otroligt intressant. Vi vet ju alla att problemet med bytesbalansen inte gäller kommunalhusen. Det är ju inte kommunalhusen som driver upp importen, utan det är självfallet den privata konsumtionen och investeringarna inom den privata sektorn. Det är nog de borgerligas politik som är oklar på denna punkt. För vår del står vi fast vid vår inriktning,

Nils Åsling sade sig beklaga att jag inte ville ha en saklig diskussion om

lönepolifiken. Jag vill gärna ha en saklig diskussion, men först måste jag förstå vad Nils Åsling menar, vad han vill att diskussionen skall gälla. Vill Nils Åsling och centerpartiet ha en förhandling företag för företag i stället för förhandhngar förbundsvis? Sådana hade vi i realiteten 1984, och 1985 hade vi centrala förhandlingar plus förhandlingar förbundsvis. Vad menar han när han säger att det är näringens betalningsförmåga som skall avgöra löneut-veckhngen? Jag tolkar det så, att näringarna i skogslänen, där många har en svagare betalningsförmåga, skall ha en sämre löneutveckling än näringar med bättre betalningsförmåga. Är det detta Nils Åsling menar blir det ganska meningslöst. Sedan konstaterar jag, herr talman, att Nils Åslings närhet till bonderörelsen inte riktigt avspeglas i de här resonemangen, för är det några i Sverige som vill ha centrala förhandlingar är det Sveriges bönder. De kräver att deras inkomster skall stiga lika mycket som industriarbetarnas. Jag har aldrig, Nils Åsling, hört en företrädare för LRF säga att näringens betalningsförmåga skall avgöra böndernas inkomstutveckling. Om betalningsförmågan i näringen skulle avgöra, blev det inte mycket till inkomstökning för Sveriges bönder. Nils Åsling måste klara av den sakliga diskussionen på hemmaplan, innan han vimsar ut här i riksdagen med idéerna. Annars tror jag att Nils Åsling får svårigheter med sin egen föreningsrörelse.

Till slut några ord till Hans Petersson i Hallstahammar. Läget är det att löneförhandlingar i Sverige förs mellan parterna på arbetsmarknaden. Vi tänker inte övergå till ett system där regering och riksdag hanterar löneutvecklingen. Det ankommer på oss att skapa förutsättningar för lönepolitiken, framför allt skapa förtroende hos arbetsmarknadens parter, så att inflationen fortsätter att minska och man är beredd att sluta löneavtal som är förenliga med vår konkurrenskraft och samhällsekonomiska balans. Som flera har konstaterat i debatten, jag vet inte om det var Lars Tobisson eller Björn Molin, avgörs vår betalningsförmåga som nation av hur mycket vi kan öka produktionen nästa år. I mitt första anförande försökte jag lägga tyngdpunkten vid detta att regeringen måste försöka skapa bästa möjliga förutsättningar för en ökning av produktionen och tillväxten. Då får vi också utrymme för en förbättring av reallönerna. Det är detta budgeten kommer att vara inriktad på. Däremot tror jag att jag skulle ställa ut löften som helt saknade täckning, om jag skulle säga att vi kan genomföra allmänna skattesänkningar och allmänna utgiftshöjningar för att höja den privata konsumtionen 1986.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Nej, finansministern, jag har i dag inte sagt ett ord om hur utlandsskulden har ökat. Jag sade att staten under första halvåret i år tog upp nya utlandslån på 22 miljarder kronor. Detta är, såvitt jag vet, helt oomstritt.

Finansministern kom i sitt anförande nära ett medgivande av att den hårda penningpolitiska åtstramningen borde avlastas genom en skärpning av finanspolitiken. I nästa andetag, och det återkom också i repliken, började han skrämmas med den minskning av den privata konsumtionen som skulle bli följden. Som vi moderater så många gånger har framhållit är dock inte finanspolitisk åtstramning detsamma som skattehöjningar. Vi förordar i stället besparingar, nedskärningar av de offentliga utgifterna. I de förslag vi

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

har lagt fram är det, som vi många gånger har understrukit, endast en mindre del av åtgärderna som direkt drabbar hushållen. Det går alltså att föra en politik av det slag som vi har efterlyst utan att man behöver säga att allting går ut över den privata konsumtionen.

En annan orsak till att finansministern trots detta halva medgivande ändå inte tar itu med åtgärder på det finanspolitiska området är uppenbarligen att han vill avvakta lönerörelsen. Jag sade redan tidigare att jag finner denna taktik mycket svår att förstå. På förhandlarsidan är man väl medveten om de riktHnjer som regeringen har lagt fast i treårskalkylerna och som riksdagen har ställt sig bakom. Finansministern bestred nu att det skulle gälla så mycket som 20 miljarder, men han förnekade ändå inte att det rimligen måste till kraftiga åtgärder med hänsyn till den utveckling som har varit.

Det blir här ett slags "väntespel", där förhandlarna väntar på besked från regeringen och regeringen väntar på att förhandlarna utan besked skall träffa avtal. Jag tror inte att detta är gångbart, utan regeringen måste ta sitt ansvar och lägga fast de ramar som skall gälla för förhandlingarna.

Regeringen har två alternativ; det ena är att regeringen, som nu, sitter passiv och till slut tvingas lägga fram förslag om pris- och lönestopp och andra panikåtgärder. Det andra alternativet är att regeringen skärper finanspolitiken och sänker marginalskatterna.

Nu har vi lärt oss att regeringen egentligen bara handlar om den blir tvingad till det, t. ex, efter ett kraftigt valutautflöde som i våras. Detta måste kallas för låt-gå-politik, och jag är rädd för att regeringen nu börjat föra en sådan politik.

Vad som behövs för att skattehöjningar och ingripanden i avtalsrörelsen skall undvikas är besparingar i syfte att få ner inflationstakt och ränta. Jag ser fram mot att besked om detta kornmer snabbt, därför att det behövs för en lycklig utgång av en mycket komplicerad lönerörelse i år.

Anf. 14 BJÖRN MOLIN (fp) replik;

Herr talman! Låt mig med anledning av diskussionen om den kommande lönerörelsen påminna om att folkpartiledaren Bengt Westerberg redan i somras sade att det enligt hans uppfattning inte fanns något utrymme för ytterligare avtalsmässiga lönehöjningar för de offentligt anställda. Detta uttalande väckte en del kritik, och med anledning därav ställdes en fråga till finansministern, om han delade denna uppfattning. Jag tror inte att finansministern svarade på frågan, och jag vill därför ställa den i dag: Håller Kjell-Olof Feldt med Bengt Westerberg i hans bedömning att det inte finns något samhällsekonomiskt utrymme för ytterligare avtalsmässiga lönehöjningar för de offentligt anställda?

När det gäller att underlätta avtalsrörelsen och på det viset hindra att för höga lönehöjningar blir en käpp i hjulet för den ekonomiska politiken tror jag alltjämt att det hade varit en fördel om det automatiskt verkande inflationsskyddet i skattesystemet hade funnits kvar.

Det var inte för att göra finansministern ledsen som jag sade att de faktorer som har bidragit till ett lägre budgetunderskott inte är resultatet av åtgärder från regeringens sida. Man måste se utvecklingen av t. ex. kostnadsläget och även räntan i Sverige i förhållande till utvecklingen i omvärlden, och då

finner man att det obestridligen är så att vi under flera år har haft en inflation som ligger högre än i omvärlden och att inflationen inte har sjunkit lika snabbt i Sverige som i andra länder. Det är naturligtvis delvis ett resultat av regeringens ekonomiska politik, och i detta avseende har den alltså inte varit framgångsrik. Detsamma gäller ränteläget. Vi har ett i förhållande till jämförbara länder högre ränteläge - även om vi kan våga räkna med ett något lägre ränteläge internt i Sverige framöver.

Herr talman! När det gäller skatterna verifierade finansministern vad jag sade, att det under åren 1982-1985 totah sett har skett förändringar som för ett normalhushåll har inneburit en ökad skattebelastning i storleksordningen 8 000 kr. Detta har naturligtvis skett paralleHt med inkomstökningar för hushållen och löntagarna, men det kommer på lång sikt att innebära att skattekvoten kommer att stiga. Det är därför jag tycker att det är oroande när regeringen som målsättning för skattepolitiken har ett i huvudsak oförändrat skattetryck. Den formuleringen rymmer möjligheten till skattehöjningar för de enskilda.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 15 NILS G, ÅSLING (c) replik:

Herr talman! När jag påpekar att finansministern for vilse i fråga om inflationsstatistiken, konträr han med att tala om den höga arbetslösheten i andra länder. Det är bara det, att det förbättrar inte vår konkurrenskraft, så det försvaret är inte mycket värt.

Det måste vara en väldigt öm tå man kommer åt om man vill diskutera regeringens obefintliga politik inför avtalsrörelsen. Finansministern drar t, o, m, in LRF och böndernas förhandlingar, vad det nu har med avtalsrörelsen att göra. Till bilden hör att de förhandlingarna har regionalpolitiska aspekter och att det där förekommer regionalpolitiska hänsyn, vilket man inte tar i avtalsrörelsen i övrigt. Det var ett dåligt exempel som finansministern här försökte komma med.

Det finns ett behov att förutsättningslöst pröva hela det lönebildningssystem vi har. Det finns inte bara fördelningspolitiska skäl, utan de med de fördelningspoHtiska skälen väldigt nära kopplade regionala hänsynen och den nödvändiga stimulansen till utveckHng i näringslivet att ta. Det var därför jag hävdade att regeringen måste ha en politik som arbetsmarknadens parter känner till. Jag exempHfierade just de regionala hänsynen med att säga att man kan tänka sig att korrigera ett ur samhällets synpunkt negafivt utfall av en avtalsrörelse även med differentierade arbetsgivaravgifter, av hänsyn till regionala och andra konkurrenshänsyn. Man kan tänka sig att använda t. ex. den kommunala skatteutjämningen. Det finns alltså instrument om man viH använda fantasin till att försöka matcha en lönerörelse sedd ur regional och allmän industriell utvecklingssynpunkt.

Hela det här resonemanget har jag grundat på två viktiga uttalanden från regeringen under den senaste tiden, nämligen:

1. att den offentHga sektorn inte skall vara löneledande,

2. att överdrifter i förhandHngarna, i form av ett för stort löneuttag, kommer att falla ut i form av ökad arbetslöshet.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

I och med att regeringen har gjort dessa ställningstaganden, måste den också gå vidare och vara beredd att ge en allmän bild av vilken attityd man har till förhandlingarna och hur de skall utformas för att inte spräcka de samhällsekonomiska ramarna.

Målet för mig - jag hoppades att det också skulle vara målet för finansministern - är att skapa förutsättningar i det här huset och i regeringskansliet för en ekonomisk politik som grund för avtalsförhandlingar som räddar så många jobb som möjligt åt så många människor som möjligt nu när vi går in i en annan konjunktur. Har man inte det perspektivet, utan är låst i en stel och fantasilös förhandlingsprocess, är det klart att resultatet kan få förskräckande följder i form av ökad arbetslöshet.

Finansministern är också skyldig oss här i kammaren ett klarläggande. Redan i finansplanen talade man om att flyttningen av människor -flyttlasspolitiken - var ett inslag i den ekonomiska politiken. Håller regeringen fast vid den attityden förstår jag passiviteten och då delar jag Björn Rosengrens kritik mot regeringen för att den inte lägger en fast grund för avtalsförhandlingarna.

Anf. 16 HANS PETERSSON i HaUstahammar (vpk) replik:

Herr talman! Jag hade inte väntat mig något annat svar från finansministern än att han skulle hänvisa till parterna på arbetsmarknaden. Vi har naturligtvis samma uppfattning att det är de som gör upp om avtalen och att de skall ha fria möjligheter att göra det på bästa sätt.

Men det finns andra sätt att påverka avtalsrörelsen än att sitta med vid bordet, och det är vad man gör före och vad man lovar skall komma efter. När den nye löneministern uttalar sig i TCO-tidningen säger han att det inte finns något utrymme för löneökningar på den offentliga sidan. Han kan tänka sig att staten erbjuder något annat i stället, och det var vad jag fastnade för och frågade om. Nu får vi se vad som eventueUt kommer. Det bHr inga generella åtgärder, sade finansministern. Det skall bli intressant att se den mixen.

Finansministern sade i sitt inlägg saker som stärker mig i min uppfattning att jag hade rätt i mitt inledningsanförande när jag talade om svårigheten med att använda åtstramning och kostnadsbegränsningar som ett instrument för att nå den internationella balans man talar om att man vill nå. Finansministern sade att investeringarna har ett så stort importinnehåll att det slår tillbaka på balansen. Det gäller inte bara investeringar utan det gäller också insatsvaror i den svenska industrin. Detta är naturligtvis delvis en följd av den internationalisering av ekonomin som jag talade om i mitt inledningsanförande. Jag vill lyfta frågan vidare från dagens direkta budgetproblem och något in i framtiden och försöka skissera hur förutsättningarna ser ut i en krisande kapitalism för en liten stat.

Men om man nu skall hålla sig till insatsvarorna är det ett faktum redan i dag att branscher som man knappast skulle kunna tänka sig har en mycket stor andel importerade insatsvaror, gjuteribranschen 30-35 %, smidesbran-schen 50 %, elektronikindustrin 60 % och Volvo kanske 70 %, Det fordras åtgärder om man i en framtid vill ha en industri och en ekonomisk politik som är fri från utiändskt beroende. Skall man skapa en balans gentemot utlandet och tro att en rimlig andel export parad med en efterfrågan som vänds mot

den svenska produktionen skall vara möjHg, måste man på ett aktivt sätt återindustrialisera landet i de delar där man i dag inte har någon inhemsk produktion. Utan inhemsk produktion kan man inte vända efterfrågan inåt. Då bhr det som det ekonomiska försvaret säger. Vi blir alltmer beroende av både kunnande och varor utifrån, och den ekonomisk-politiska strategin slås sönder.

Finansministern kanske vill utveckla något vad han tror om dessa framtidsvyer, och om den internationaliserade kapitalismens betydelse när svenska bolag investerar utomlands och utländska kapitalister köper upp svenska bolag.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 17 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Lars Tobisson säger att det är ett medgivande när jag säger att vi bör ha en stramare finanspolitik för att få en lättare penningpolitik. Nej, det är en målsättning för den ekonomiska politik som vi bedriver och har bedrivit hela tiden att minska budgetunderskottet, minska den offentliga sektorns finansiella obalans och därmed få utrymme för en lättare penning-poHtik,

Däremot tycker jag att det är ett medgivande att Lars Tobisson säger att man skall kunna strama åt utan att allting går ut över den privata konsumtionen. I valrörelsen sade ni att ingenting skulle gå ut över den privata konsumtionen. Det stora slagsmålet i valrörelsen gällde ju att varje familj med moderaternas politik skulle få högre levnadsstandard och högre realinkomster. Så nog har det skett någonting här sedan valdagen,

Tobisson drar också den slutsatsen att om inte vi i höst går ut med ett åtstramningspaket är vi passiva. Jag skall försöka förklara för Lars Tobisson och eventuella övriga intresserade att vi i högsta grad är aktiva för att kunna lägga fram en budget som fortsätter att skapa balans och tillväxt i Sverige, dvs, sysselsättning. Jag har försökt förklara varför ett s, k, åtstramningspaket i höst skulle vara kontraproduktivt och framför allt att det är fullständigt utsiktslöst att det skulle finnas någon som är beredd att ta ansvaret för en åstramningspolitik som skulle rädda bytesbalansen. Det har såvitt jag förstår heller ingen gjort anspråk på.

Jag vill svara Björn Molin på Bengt Westerbergs nu litet nygamla fråga om utrymmet för avtalsenliga löneökningar för de offentHganställda. Det är då bara att konstatera att om det finns något utrymme - vi är ännu inte framme vid att fastställa några förhandlingsmandat på den punkten - är det utomordentiigt begränsat. Det är också vad den nye löneministern har konstaterat.

Sedan tycker jag, herr talman, att Nils ÅsHng har genomgått en viss utveckling under den här lilla debatten. Det var så uppenbart att Åsling hade suttit på sin kammare och klurat ut ett nytt system för lönebildningen i Sverige, som skulle bidra tiH ökad lönedifferentiering, beroende på företagens betalningsförmåga. Detta hastar han nu bort ifrån. Han flyr från lönepolitiken till den kommunala skatteutjämningen och sänkta arbetsgivaravgifter.

Jag ser inte längre till Nils Åsling i lokalen - han har flytt även i fysisk mening. Vore han här skulle jag kunna tala om för honom att om man

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

verkligen vill skapa en regleringsekonomi skall man differentiera företagens kostnader via arbetsgivaravgifter och kommunal skatteutjämning. Nej, det är nog bäst att lönepoHtiken får försöka ta sig fram på de vägar där det kan låta sig göras, utan alltför mycket inblandning från riksdagens sida när det gäller formerna för förhandlingarna.

Jag vill helt kort svara Hans Petersson i Hallstahammar att det utlandsberoende som är allra svårast för oss var det som uppstod under 1970-tälet när Sverige måste börja låna utomlands. Devalveringen syftade till att minska utlandsberoendet kanske framför allt på det område som intresserar Hans Petersson, nämligen att få till stånd en ökad ersättning av import med svensk produktion. Jag har sagt tidigare, och jag kan upprepa det nu, att vad vi framför allt hade i åtanke när vi hösten 1982 beslöt genomföra den stora devalveringen var de små företagen i Sverige, alla underleverantörer, som inte längre existerade, därför att beställningarna hade flyttats ut till andra länder. Vi tänkte framför allt på de företag som inte fanns i Sverige, därför att lönsamheten var för dålig och viljan att satsa på detta därmed för svag.

Nu när vi kan se vad som har hänt sedan början av 1980-talet finner vi att vårt utlandsberoende i den meningen minskat. Åtskilliga storföretag har plockat hem beställningar på leveranser som de tidigare placerade utomlands. Vi har fått många nya företag i Sverige. Enligt de redovisningar som görs skulle ett rekordstort antal nya företag ha startat här under de senaste åren.

Jag kan inte se någon annan möjlighet att minska vårt utlandsberoende än just den väg vi har valt. Sedan skall vi göra vad vi kan via näringspolitiken för att främja teknisk utveckHng, forsknings- och utveckHngsarbete och annat, för att försöka minska vårt beroende av produkter som vi i dag är hänvisade till att köpa från utlandet - jag medger att vårt beroende av t, ex, USA;s datateknologi är ett stort problem. Jag tycker att utvecklingen också på det området går åt rätt håH, Men några snabba klipp i de avseendena tror jag att de små industriländerna har svårt att göra. Det får man se som ett långsiktigt och ganska tålmodigt arbete.

Låt mig slutligen, herr talman, bara göra ett konstaterande. En information har jag fått fram ur debatten med företrädare för de tre borgerliga oppositionspartierna, nämHgen att den åtstramning man nu är beredd att diskutera också får gälla den privata konsumtionen. Det hörde vi mycket litet om före valet - då gällde det att det var den offentliga konsumtionen som skulle dras ned; hushållen skulle få mera köpkraft genom skattesänkningar.

Frågan är då om vi också är ense om att vi inte kan rädda bytesbalansen den vägen. Vi kan i Sverige aldrig driva en så hård åtstramningspolitik riktad mot hushållen och realinkomsterna att vi klarar en dålig utveckling av vår produktion och av vår utrikeshandel genom försvagad konkurrenskraft. Det är därför som regeringen i det här läget har givit pris- och kostnadsutvecklingen högsta prioritet och inriktat sina krafter på att åstadkomma sådana kontakter med parterna på arbetsmarknaden att vi kan få till stånd en kostnads- och prisutveckling som stämmer med målet att 1986 återigen ha balans i vår utrikesekonomi samtidigt som sysselsättningen i Sverige kan fortsätta att öka.

Talmannen anmälde att Lars Tobisson, Hans Petersson i Hallstahammar och Björn Molin anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker,

Anf. 18 BO LUNDGREN (m):

Herr talman! Sverige har världens högsta skattetryck. Drygt hälften av den samlade produktionen tas ut i skatt. Egentligen är den siffran för låg. De ofinansierade utgifter som har lett till ett stort budgetunderskott är i realiteten vad man skulle kunna kalla för en uppskjuten beskattning. Man kan därför säga att i Sverige i dag bestämmer politiker åt människor när det gäller användningen av nästan två tredjedelar av våra samlade inkomster. Människorna får alltså själva bestämma över bara en tredjedel.

För en vanHg LO-familj med en heltidsarbetande och en deltidsarbetande vilkas gemensamma inkomst uppgår till 149 000 kr. blir skatten 73 000 kr. Till detta kommer 54 000 kr. i avgifter som erläggs av arbetsgivaren. Av de totalt 203 000 kr, som familjen arbetar ihop går 127 000 till den offentHga sektorn i form av skatter och avgifter. Det är samma relation där, politikerna bestämmer över två tredjedelar av familjens inkomster.

Det är i och för sig inte konstigt att det ser ut så här i Sverige. Under 44 år av socialdemokratiskt styre utvecklades högskattesamhället, och med alldeles särskilt hög fart under perioden 1970-1976. Skattetrycket hölls sedan oförändrat under de sex borgerliga regeringsåren, även om man hade kunnat önska sig en dämpning.

Nu stiger skatterna igen, och politikerna får bestämma över en ännu större del av människomas inkomst. Att friheten därmed minskar har tusentals barnfamiljer fått erfara. Antalet socialbidragstagare har nästan fördubblats sedan 1982. I år blir uppemot 600 000 människor beroende av socialbidrag för att klara sin ekonomi. Om jag uppfattade finansministern rätt var det ett misslyckande som han tog på sig. Frågan är bara om finansministern är beredd att dra konsekvenserna, nämligen att låta överbeskattningen av människor upphöra.

Den utveckling vi har sett när det gäller socialbidragstagare är egentligen orimlig. Mitt i en högkonjunktur i välfärdslandet Sverige ökar antalet människor som blir beroende av socialbidrag. För oss moderater är det självklart att skattepolitiken måste få en helt annan inriktning. Människor skall normalt kunna leva på sin lön när skatten är betald. Därför måste skatterna sänkas. Styrningen av människornas val genom skatter och bidrag samt regler för dessa måste försvinna. Genom sänkta skatter för de enskilda människorna och familjerna ges större möjligheter för dem att själva välja.

Debatten om hur högt skattetrycket bör vara är således ideologiskt präglad. Den som misstror människorna hyHar kollektiva beslut och förordar kollektiva lösningar. Det leder automatiskt fill höga skatter. Den som vill låta människor och familjer själva bestämma förordar en politik som leder till lägre skatter.

Skattetrycket och skattesystemets utformning påverkar också välståndsutvecklingen och därmed möjligheten att garantera medborgarna trygghet. Höga skatter leder till en långsammare ökning av de gemensamma resurserna, medan lägre skatter ger en högre tillväxttakt. Det moderata kravet på en

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

successiv sänkning av skattetrycket syftar således såväl till att ge enskilda människor och familjer större frihet som till att öka den ekonomiska tillväxten. Vi förordar i första hand sänkta marginalskatter. Genom att inkomstökningar och avkastning av sparande och företagande beskattas lägre kan lönekostnadsutvecklingen begränsas. Arbete, sparande och företagande stimuleras genom sänkta marginalskatter, samtidigt som lockelsen att göra svarta affärer minskar.

Folkpartiledaren Bengt Westerberg sade i gårdagens debatt:

"Även överläkare, tekniker, ingenjörer och andra måste känna att deras extra arbetsinsatser ger avkastning, att det blir något över efter skatt om de jobbar extra. Och vi andra har intresse av att det blir någonting över också för dem, därför att deras arbetsinsatser är viktiga för oss."

Visst är det riktigt. Men det räcker inte att bara sänka marginalskatten för dem som tjänar över 125 000 kr. om året. Det är minst lika viktigt att industriarbetaren Sven Nilsson får lägre skatt på sina inkomstökningar som att läkaren Dan Nilsson i Värmland får det.

Det är löneutvecklingen för arbetare och tjänstemän i normala inkomstlägen som avgör vår konkurrenskraft. Arbetare och tjänstemän i normala inkomstlagen måste känna att det lönar sig bättre att arbeta och spara och att det blir möjligt att efterfråga tjänster utan att betala svart.

Genom sänkta marginalskatter kan såväl industriarbetaren som läkaren köpa tjänster som i dag är för dyra. Genom att den privata tjänstesektorn således tillåts expandera förbättras möjligheten att uppfylla målet om full, produktiv sysselsättning. FörbHr skatterna höga - enligt regeringens hittillsvarande politik blir de ännu högre - förblir också arbetslösheten hög, ja, den kan t. o. m. komma att öka kraftigt.

Ofta är det dessutom den totala marginaleffekten till följd av skatter, avtrappade bostadsbidrag och ibland progressiva daghemsavgifter som gör att marginaleffekten blir större för industriarbetaren än för läkaren.

Jag hörde i inledningen av dagens debatt Charlotte Branting säga att det är viktigt att vi pressar ned marginaleffekterna för vanliga inkomsttagare. Det kan ske genom att man minskar betydelsen av bostadsbidrag - antingen genom att man ökar kostnaderna för dem drastiskt eller genom att man minskar bostadsbidragen som sådana - eller genom att man sänker marginalskatten för vanliga inkomsttagare. För att man skall få ned de samlade marginaleffekterna är det viktigt att man sänker skatten för vanliga inkomsttagare.

Vi moderater står fast vid de förslag vi lade fram i januari. De allra flesta heltidsarbetande skall, enligt vår uppfattning, ha högst 40% marginalskatt och få behålla 60 % av inkomst och löneökning, och ingen skall ha högre marginalskatt än 70%. Genom att inflationsskyddet återinförs tillåts inte inflationen att smyghöja skatteuttaget eller marginalskattesatsen. Vi anser att den statiiga inkomstskatten på sikt bör avskaffas utom för de allra högsta inkomsterna. Med nuvarande kommunalskattesatser skulle marginalskatten i normala inkomstlägen då bli ca 30%.

Vilka effekter detta skulle ha på tillväxttakten och möjligheten att garantera välstånd och trygghet kan var och en inse, men uppenbarhgen inte den socialdemokratiska regeringen, som dock sannolikt är mer låst av den

ideologiska nödvändigheten att förespråka en stor offentlig verksamhet och därmed höga skatter.

Skattesystemet måste reformeras så att man vid beskattningen tar hänsyn till hur många som skall leva på inkomsten. Det är orimligt att försörjningsbördan inte alls finns med i bilden när man skall räkna fram skatten för enskilda familjer. Genom grundavdrag för barn skapas rättvisa mellan olika familjer samtidigt som det blir möjligt även för barnfamiljer att leva på sin lön. Vi kan få ned antalet familjer som är beroende av socialbidrag. Kostnaderna för de kommunala socialbidragen kommer därmed att minska.

Herr talman! En statiig utredning kommer uppenbarligen att inom kort lägga fram förslag om ändrade regler för den kommunala skatteutjämningen. Skatteutjämningen syftar till att ge olika kommuner likartade förutsättningar oavsett skillnader i bl. a. skatteunderlag och åldersstruktur. Trots det nuvarande skatteutjämningssystemet är skillnaderna i kommunal utdebitering alltför stora. För en normalinkomsttagare kan det röra sig om en skillnad på uppemot 10 000 kr. beroende på vilken kommun han bor i. Mot den bakgrunden kan det bli aktuellt att såväl ändra reglerna för skatteutjämningen som att öka anslaget för detta ändamål. Det får i så fall kompenseras genom minskning av de specialdestinerade bidragen till kommunerna. Det är emellertid viktigt att se till att det bara blir skillnader i förutsättningar som utjämnas och inte när det gäller konsekvenserna av olika ambitionsnivå i kommunerna. Något annat skulle vara orättvist mot medborgarna i kommunerna - det skulle dessutom inkräkta på den kommunala självstyrelsen. Det kan för oss moderater inte bli fråga om att permanenta straffbeskattningen av vissa kommuner.

Sammanfattningsvis, herr talman; Skattepolitiken är oerhört central när det gäller möjligheterna att förbättra den svenska ekonomin och att få bukt med lönekostnadsutvecklingen och därmed också förbättra vår konkurrenskraft eller hålla den på en bra nivå. Genom sänkta skatter kan vi få fart på tillväxten i ekonomin. Enskilda människor får större valfrihet och rörelsefrihet. Genom att vi utformar skattesystemet så att hänsyn tas till försörjningsbördan blir det möjligt också för barnfamiljer att leva på sin lön.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf, 19 KJELL JOHANSSON (fp):

Herr talman! Det är på något sätt betecknande för dagens situation, att när vi nu har kommit till skatteavsnittet i den allmänpolitiska debatten är det den nye löneministern Bengt Johansson som skall föra debatten å regeringens vägnar.

Innan jag går in på sakfrågorna vill jag gärna gratulera Bengt Johansson till utnämningen. Jag vill inte påstå att vår bekantskap sedan tidigare är av det allra djupaste slaget, men vi har i alla fall haft tillfälle både att syssla med utredningsarbete tillsammans och att debattera utanför den här salen, Mina erfarenheter från dessa tillfällen är enbart goda, varför jag tror att statsministern faktiskt här har träffat ett gott val.

Den här debatten på hösten är ju till för att granska regeringens handlande. Jag skall huvudsakligen uppehålla mig kring skatteområdet. Det är också här som sambandet med den nye löneministern kommer in i bilden på ett mycket markant sätt. Vid ett par tillfällen under våren - senast endast

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

några dagar innan riksdagen åtskildes för sommaruppehållet - påpekade jag här i kammaren att regeringen själv genom sin envisa skattehöjningspolitik skapat en'mycket besvärlig situation inför nästa avtalsrörelse. En hel del av de mest besvärliga knäckfrågor som Bengt Johansson nu får ta sig an handlar just om skatter. Paradoxalt nog kommer en del av löneministerns huvudvärk att ha sin grund i skattehöjningsbeslut som han själv i sin tidigare verksamhet på finansdepartementet varit delaktig i tillkomsten av.

Fru talman! Låt mig lämna en kortfattad redogörelse för det aktuella läget,

Alla erinrar sig säkert att regeringen redan inför den förra avtalsrörelsen -då det alltså gällde årets löner - tvingades till kosmetiska åtgärder i form av en illa utformad s, k, skatterabatt. Syftet med denna var ju att garantera reallönehöjning för löntagarna. Huruvida detta mål kommer att uppnås är långt ifrån klart.

Vad som är fullständigt klart är däremot att skatterabatten inte kommer att underlätta den kommande avtalsrörelsen. Tvärtom! Skatterabatten var, förhoppningsvis, en engångsföreteelse. Kvar av den finns nästa år endast några hundratusental deltidsanställda - främst kvinnor - som skall betala tillbaka huvuddelen av skatterabatten i form av efterskatt.

Prisökningarna, som skatterabatten skulle kompensera för, försvinner däremot inte. Enligt den multiplikationsmetod som jag försökt lansera här i kammaren - man tager regeringens inflationsmål och multiplicerar det med två - torde de närmast komma att uppgå till 6 % i stället för beräknade 3,

Hur som helst, kvar finns de i alla fall, och löntagarna kommer givetvis att vilja ha fortsatt kompensation för årets prisökningar, TiH detta kommer så avtalsårets prisökningar, som naturligtvis också utlöser lönekrav. Genom att regeringen inte stått för den uppgörelse som träffades om inkomstskatten har denna höjts i förhållande till överenskommelsen - 8 000 kr, i ökat skattetryck per hushåll, visade Björn Molin tidigare i sitt anförande här. För 1986 resulterar den försämring, som regeringen vidtagit genom att slopa inflationsskyddet, i en skatteökning på ca 600 kr, för en industriarbetare.

Fastighetsskatten höjs till det dubbla för 1986, Därmed förlorar en genomsnittlig boende i villa ytterligare en summa som motsvarar ungefär avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Det här är litet konstigt, ty när denna avdragsrätt infördes motiverades den med att den var nödvändig för att det skulle gå att träffa ett avtal för det aktuella inkomståret.

Fastighetsskattens införande innebär att en genomsnittlig LO-medlem som bor i villa tre år på rad förlorar en summa ungefär motsvarande vad avdragsrätten för fackföreningsavgiften tidigare har gett i lättnad. Vidare kommentarer torde väl vara onödiga då det gäller verkningarna av den skattepolitik som regeringen fört under den gångna mandatperioden. Den har ju varit någonting som jag skulle vilja kalla för skicklig eller listig. Fastighetsskatten, som jag nämnde, kommer under 1986 att få betalas i form av efterskatt av de skattskyldiga, och den kommer att få betalas preliminärt också nästa år när den har fördubblats.

Till de komplikationer som jag räknat upp skall naturligtvis också läggas alla andra skattehöjningar som regeringen genomdrivit under de senaste åren. Inte minst för dem som är beroende av bilen för att ta sig till jobbet är de upprepade skattehöjningarna mycket kännbara.

Regeringens åtgärder på skatteområdet har sannerligen inte underlättat de kommande förhandlingarna. Till detta kommer att regeringens ekonomiska politik inte - vilket Bengt Westerberg påvisade här i går - stärker tilltron till regeringens vilja att bekämpa inflationen. Man kan givetvis tala hur mycket som helst om sina ambitioner i den riktningen. Men fattar man inte de erforderHga besluten då det gäller den ekonomiska politiken utan i stället avskaffar inflationsskyddet i skatteskalorna, raserar man självfallet denna tilltro.

Jag har sagt det många gånger förut, men det finns förvisso anledning att upprepa det; Skall regeringen lyckas skapa denna tilltro till viljan att bekämpa inflationen, är en av de logiska åtgärderna att inflationsskydda skatteskalorna fullt ut. Ett sådant beslut skapar fasta normer att förhandla utifrån, och det är enligt folkpartiets mening just vad vi saknar. Det måste finnas en långsiktig och någorlunda stabil linje i skattepolitiken.

Fru talman! Det har talats om en tidsinställd bomb i samband med årets avtalsrörelse. Det ligger förvisso mycket i detta resonemang. Som jag påpekat har också tyvärr regeringen bidragit med mycket av sprängmedlet i denna. Finansministern lämnade tidigare här inget besked. Det vore därför intressant om löneministern kunde anlägga en annorlunda stil vid sitt första framträdande här i kammaren och lätta litet på förlåten vad gäller hur regeringen har tänkt sig att desarmera denna bomb, så att förhandlingarna kan föras i hamn. Jag avvaktar med intresse de besked som Bengt Johansson tänker lämna när han om en stund äntrar talarstolen.

Fru talman! Skattepolitikens utformning bestämmer i hög grad utvecklingen i vårt land under de kommande åren. Det är därför vi från folkpartiets sida fäster så stor vikt vid att skatterna stimulerar till insatser i samhället. Det måste löna sig att arbeta, tryckte Bengt Westerberg på i sitt anförande här i går. Han påpekade också hur viktigt det är att vi inte stirrar oss blinda på skatteskalorna och skatteuttaget då det gäller en liten grupp med höga inkomster. Det förhåller sig ju faktiskt på det sättet att även om vi klär av denna grupp inpå bara livet, får vi inte i samhället resurser som i något mera märkbar grad kan förbättra för folket som helhet. I stället förstärker vi ytterligare problem som vi redan har tillräckligt av. Det är inte flera särlagar av den typ som gäller exempelvis för utiändska forskare som kan lösa problemen för oss.

Det är väl naturligt om det i dessa dagar är lönerörelsen och därmed inkomstutvecklingen för löntagarna som ligger i blickpunkten. Men det finns ju andra grupper i samhället för vilka regeringens åtgärder ter sig minst lika viktiga. Jag tänker då bl. a. på landets hundratusentals småföretagare.

Risken för vilda strejker och skadeståndens roll i detta sammanhang har ju diskuterats ganska livligt den senaste tiden. En del har krävt mycket höga skadestånd. Jag skulle kanske vilja föra ner den debatten på ett mera mänskligt plan. I det sammanhanget skulle jag vilja ställa ett par frågor till löneministern mot bakgrund av några beslut på bl. a. skatteområdet som ni socialdemokrater drivit igenom.

För arbetstagarna har ni sänkt maximiskadeståndet tiH 200 kr.

På arbetsgivarsidan har ni däremot avskaffat avdragsrätten och därmed på ett dramatiskt sätt skärpt skadestånden. Detta omöjliggör en rättvis straffut-

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

mätning, men detta är en annan debatt.

Löntagarna fick skatterabatt. Småföretagarna och en del andra grupper fick ingenting.

Löntagarna fick avdragsrätt för fackföreningsavgift. För småföretagarna slopar ni möjligheten till överlåtelse genom egendomslivräntor, inför ränta på bilförmån - helt orimHga bestämmelser - och försämrar nedskrivningsmöjligheterna när det gäller lager. Ni lägger på dem löntagarfondsavgifter.

Hur tror löneministern att landets småföretagare uppfattar denna ensidighet? Hur tror löneministern att en sådan inställning påverkar företagsetable-ring och därmed framåtskridandet i vårt land?

Fru talman! Till sist vill jag säga några ord om Bo Lundgrens inledning. Han sade att det inte räcker att sänka marginalskatten bara för dem som tjänar över 125 000 kr., utan även industriarbetarna bör få marginalskattesänkningar. Ja, det tycker vi i folkpartiet också. Vi är alltså totalt överens om det långsiktiga målet, men det är om möjligheterna att genomföra detta i det statsfinansiella läge som vi nu befinner oss i som vi hela tiden har tvistat. Där skiljer sig våra bedömningar åt.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar,

Anf. 20 BO LUNDGREN (m) repHk;

Fru talman! Det är bra att vi är överens om rörelseriktningen i skattepolitiken. Jag tycker också att det är bra att folkpartiet menar att man skall sänka marginalskatten även för industriarbetare och vanliga inkomsttagare. Det går inte nu på grund av det statsfinansiella läget, säger Kjell Johansson. Frågan är: Kan man inte möjligen tänka Htet omvänt? Om man skall kunna få fart på ekonomin och få en mera balanserad avtalsrörelse, är det då inte just de breda löntagargrupperna, de vanliga industriarbetarna, som i första hand skall bli föremål för dels skattesänkningar, dels skattesatssänkningar-vilket är det viktigaste när det gäller tillväxttakten? Har vi råd att låta bli att sänka skatten för vanliga inkomsttagare och begränsa sänkningen till de grupper som ligger över 125 000 kr. i årsinkomst - som i och för sig också har problem, det är vi överens om.

Jag noterade som sagt vad Charlotte Branting tog upp i sitt första anförande, nämligen att vi snabbt måste komma till rätta med de familjer som Hgger i den s. k. fattigdomsfällan. Då finns det bara två möjligheter; antingen sänker man marginalskatterna, eller också höjer man bostadsbidragen kraftigt, för att minska avtrappningsgraden, vilket kostar mycket pengar - eller också slopar man bostadsbidragen för ganska många, vilket får en hel del andra konsekvenser. Det här är ytterligare ett skäl för att vanliga inkomsttagare faktiskt behöver sänkt marginalskatt.

Och det kan inte vänta. Det är möjligen det som skiljer oss åt, att ni uppenbarligen är beredda att vänta med detta.

Anf. 21 KJELL JOHANSSON (fp) replik;

Fru talman! Det är ju så att ni moderater föreslår en större sänkning av grundavdraget än vad vi gör. Detta är inte en sänkning av skatten som gynnar dem som tjänar litet. Jag konstaterar bara att vi också föreslår en sänkning av grundavdraget, och det gör vi för att få medel för att kunna finansiera vissa saker som vi vill genomföra på det sociala området.

Just därför att vi behöver ta i bruk de resurser som finns för att skapa en starkare ekonomi, menar vi att vi inte kan klara detta just nu. Som sagt: Vi skiljer oss åt i den bedömningen.

Anf. 22 BO LUNDGREN (m) repHk;

Fru talman! Det är min förhoppning, mot bakgrund av vad Kjell Johansson sade i sitt anförande om vikten av att få en bra och lugn utveckling på avtalsmarknaden, att vi också kan bli överens om att vanliga inkomsttagare behöver sänkt skatt.

Jag fog inte upp frågan om grundavdrag, schablonavdrag, skattereduktion för fackföreningsavgift och annat, men det är klart att vi moderater menar att man faktiskt av rent fördelningsmässiga skäl inte kan sänka skatten bara för människor med höga inkomster. Man måste sänka den även för vanHga inkomsttagare. Vi kan inte acceptera att så många människor får höjd skatt som folkpartiets förslag faktiskt leder till: drygt 4 miljoner människor. Vi tror att detta försvårar en avtalsrörelse. Man måste faktiskt sänka skatten för vanliga inkomsttagare.

Anf. 23 KJELL JOHANSSON (fp) repHk:

Fru talman! Det var just det jag berörde i hela mitt anförande. Det kanske inte så mycket gäller att sänka skatten. Vi har inte lovat att göra det annat än i form av vissa justeringar. Det gäller som sagt att undvika de höjningar som nu kommer för att kunna klara avtalsrörelsen. Det gäller t. ex, att undvika att inflationen ytterligare höjer skatterna eller, som vi var överens om och gick till val på, att motarbeta villaskatten och ta bort den för vanliga människor.

Det är just skatter av den typen som är kolossalt kännbara för vanliga människor. Vi vill börja med dem, och sedan följer vi gärna med. Men vi gör det som sagt inte på det sättet att vi vill ha ett svagare budgetutfall. Vi menar att det är väldigt angeläget att se till att man klarar av budgetunderskottet, samtidigt som vi vill skapa den dynamiska utveckling som Bo Lundgren efterlyser.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 24 STIG JOSEFSON (c):

Fru talman! När man lyssnat till årets valrörelse och även till denna debatt är bilden av socialdemokraternas framtida skattepolitik fortfarande oklar. Fortfarande tycks inte socialdemokraterna vara beredda att förverkliga den skattereform som de 1981-1982 ställde sig helt bakom. Även om finansminister Feldt då och då antyder att han vid fastställande av skattereglerna för 1987 kan tänka sig en uppräkning av basenheten, är bilden av socialdemokraternas linje i skattefrågan väldigt oklar.

Trots att socialdemokraterna i 1982 års valrörelse gång på gång ställde

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

frågan om centern stod fast vid skatteuppgörelsen och vi självfallet svarade ja, handlade socialdemokraterna själva tvärtemot. Det första socialdemokraterna gjorde efter regeringsövertagandet var att bryta överenskommelsen och ensidigt göra förändringar rakt emot vad man tidigare varit överens om.

Vart syftar socialdemokraterna med sin nya linje i skattepolitiken? Skall skattepolitiken användas som ett lockbete för att skaffa fler medlemmar till facket, som ett lockbete i valrörelsen eller för att på annat sätt gynna vissa grupper? Har socialdemokraterna släppt sin tidigare inställning i fråga om likabehandling i skattesystemet?

Socialdemokraternas skattepolitik under den senaste treårsperioden har gått ut på att ge vissa grupper speciella skatteförmåner. Så var det på hösten 1982, och så var det i våras. Skatterabatten på 600 kr. uteslöt pensionärer och småföretagare. Det nya schablonavdraget utestänger likaså småföretagare och pensionärer och är mycket orättvist mot människor som pendlar, som bosatt sig utanför de stora tätorterna och tvingas använda bilen som transportmedel till och från arbetet. Den som har tur att ha nära till arbetsplatsen kan erhålla ett schablonavdrag på 3 000 kr. även om han inte har några direkta kostnader för inkomstens förvärvande inkl. resor. Den som däremot har mer än 3 000 kr. i kostnader för inkomstens förvärvande och arbetsresor får ingen del av fördelarna med det nya schablonavdraget.

Med det höga skatteuttag vi har i Sverige är det nära nog utmanande att göra skattesystemet så slumpartat som beslutet i våras innebar. Det är också ett bevis för vilket ointresse och vilken nonchalans man visar pensionärer och egenföretagare.

I pressen har den senaste tiden skildrats exempel på hur pensionärer genom nu nämnda ändringar och genom slopande av indexuppräkningen kommer att få skärpt skatt under 1986 på mellan någon hundralapp och upp till 2 000 kr. Med andra ord: Genom slopande av indexuppräkningen skärps skatteuttaget till staten för alla. Någon får fördelar genom schablonavdraget, men för pensionärer och småföretagare finns inget annat att vänta av socialdemokraternas skattepolitik än en skärpt skatt under 1986.

Tyvärr kom detta aldrig fram i den politiska debatten före valet. Endast centern slog fast, att en skattesänkning måste ta hänsyn också till dem som har låga inkomster.

Vi står nu inför en ny avtalsuppgörelse, och nu som tidigare efterlyser arbetsmarknadens parter hur det skall bli, inte minst i fråga om skattepolitiken. Vad kommer regeringen att göra med skattepoHtiken och med den skatteskärpning som socialdemokraterna genomdrivit för år 1986? Skall man komma med en ny skatterabatt, samtidigt som en högre skatt träder i kraft generellt? Vore det inte bättre att hålla fast vid överenskommelsen och behandla alla inkomsttagare på ett likvärdigt sätt?

Om socialdemokraterna hade fasthållit vid skatteuppgörelsen, hade vi sluppit orättvisorna för pensionärer och småföretagare, och arbetsmarknadens parter hade haft klara förutsättningar att utgå ifrån.

Centern står fast i sin syn på den framtida skattepolitiken och anser fortfarande att man som en första etapp bör förverkliga skatteöverenskommelsens målsättning. Sedan kan man gå vidare, om ekonomiska resurser finns, för att ytterligare sänka den statliga inkomstskatten. Men då måste

denna utformas på ett sådant sätt att låginkomsttagarna blir delaktiga av skattesänkningarna.

Ett av de mest stötande inslagen i dagens skattesystem är den bristande samordningen mellan skatteregler och bidragsregler på den sociala sidan. Centern har krävt att åtgärder snarast vidtas för att åstadkomma en bättre samordning. Nog borde även regeringen inse att åtgärder är nödvändiga. Detta är en fråga som jag hoppas att man från finansdepartementets sida kommer att ägna större uppmärksamhet. Det är egentligen på det sociala området som man kan visa på de mest orimliga effekterna när det gäller hur en löneökning på olika sätt reduceras.

Kommunalskatten är för de allra flesta, för mer än 95 % av inkomsttagarna, den största direkta skatten. Detta glöms ofta bort i debatten. Kom också ihåg att en sänkning av kommunalskatten med en krona ger en sänkning av skatten på hela inkomsten. En sänkning av marginalskatten ger däremot en sänkning av skatten på inkomsten inom ett särskilt skikt, oftast gäller kravet ett skikt där endast några få procent av inkomsttagarna finns. Kommunalskatten är också orättvis genom att den i dag kan skilja 8-9 kr. mellan olika kommuner.

Vi klarar aldrig av en total utjämning av kommunalskatten, men en del bör vi kunna klara genom att bygga vidare på skatteutjämningssystemet, begränsa de specialdestinerade bidragen och öka bidragen via skatteutjämning. Därmed uppnås också större rättvisa och självständighet för kommunerna.

En grupp som har behandlats särskilt illa av socialdemokraterna i regeringsställning är småföretagare och jordbrukare. De har inte fått del av skattesänkningen. Däremot har de fått känna av höjd ränta, minskade avskrivningsmöjligheter och betydande eftersläpningar i prissättningen. Än mer utmanande blev regeringspolitiken när statsministern i debatten i går ställde kravet på jordbrukarna att vara mer återhållsamma med prisstegringar på livsmedel. Vi har - det erkänns av de allra flesta - ett rationellt jordbruk, och vi har en jordbrukarkår som för sitt eget arbete, sina kapitalkostnader och alla produktionsmedel inkl. maskiner får ett belopp som knappast är så stort som den skatt som staten tar ut via moms.

Det är verkligen att visa sin ovilja mot jordbrukarna när man blundar för allt annat och riktar sin kritik och sina krav mot endast jordbrukarna. Varför inte ställa samma krav på handeln, distributionen och andra mellanhänder? Varför bara rikta krav till den lilla grupp som jordbrukarna utgör? I vissa fall skulle priset på den färdiga varan knappast behöva ändras om jordbrukarna hade skänkt råvaran.

Jordbrukets organisationer har krävt att investeringsreserven skall släppas fri. Det skulle vara intressant om löneministern och biträdande finansministern ville säga hur regeringen har tänkt behandla den frågan. Mig veterligt har inget besked lämnats på denna punkt.

Tillsist ett par ord med anledning av Bo Lundgrens anförande. Det var inget direkt nytt som framkom, utan det var ett återupprepande av den syn som moderaterna tidigare har haft. Jag har vid andra tillfällen deklarerat att vi har en annan uppfattning när det gäller en ändring av grundavdraget, men jag anser mig nödsakad att även i denna debatt deklarera detta.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

4 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Det kan inte vara rimligt att finansiera en reform genom att minska ett grundavdrag och därmed skärpa skatten för alla. Det innebär, som jag har sagt tidigare, en skatteskärpning för alla på den kommunala sidan med 1 350 kr. så fort man har gått över gränsen 7 500 kr. i inkomst.

När vi finansierar en reform via staten sker det med en progressiv skatteskala. Om vi finansierar en reform via uttag på den kommunala sidan, där skatten är proportionell, och dessutom tar bort det lilla fria belopp som finns i botten och som är avsett att ge de lägsta inkomsttagarna en viss lindring i beskattningen, är det direkt de lägsta inkomsttagarna som får den största skatteskärpningen. Det kan jag inte acceptera.

Har vi råd att sänka skatten för de största grupperna? frågade Bo Lundgren. Jag vill ställa en motfråga: Har de som har de lägsta inkomsterna bättre råd att betala dagens skatt än de som har de högsta? EnHgt min mening kan man inte bortse ifrån att en skattereform, liksom den skatteöverenskommelse som träffades 1981, måste ha till syfte att ta hänsyn till alla inkomsttagare och icke utelämna dem som har de lägsta inkomsterna.

Anf, 25 BO LUNDGREN (m) replik:

Fru talman! Våra förslag om en reformerad inkomstbeskattning har två syften. Det ena är att genom sänkta marginalskatter för framför allt vanliga inkomsttagare skapa bättre "tillväxtmotorer" i den svenska ekonomin och att genom minskade marginaleffekter undvika att människor hamnar i fattigdomsfällan. Det andra syftet är att få en reform där man vid beskattningen tar hänsyn till hur många som skall leva på en inkomst.

Samtliga icke-socialistiska partier föreslår, till skillnad från regeringspartiet, familjepolitiska reformer, och det är då naturligt att partierna kan ha olika förslag om hur de vill genomföra förbättringarna. De kan också ha oHka förslag om hur förbättringarna skall finansieras, även om alla är överens om att en finansiering fnåste ske. Folkpartiet har valt att finansiera en barnbidragshöjning genom att minska det kommunala grundavdraget. Vi har valt att genom ett reformerat grundavdragssystem minska det allmänna grundavdraget och införa ett grundavdrag för barn. Samtidigt har vi också sagt att pensionärer och studerande som har inkomster för att finansiera studierna skall hållas skadeslösa,

I förra årets familjepolitiska förhandlingar diskuterades ett förslag som blev riksdagens beslut, nämligen att från den 1 januari 1985 höja den statliga inkomstskatten i botten med 1 % för att finansiera en barnbidragshöjning. Som enda parti gick vi emot att man då också slopade förvärvsavdraget, vilket faktiskt för en hel del familjer var det enda avdrag de kunde tillgodogöra sig.

Oavsett hur man väljer att göra en omfördelning kommer man inte ifrån att det krävs en finansiering. Vilken teknik man väljer kan då diskuteras - det är jag fullt medveten om - men det som är väsenthgt i sammanhanget är ändock att den tillväxttakt och den förbättring av möjligheterna att leva på sin lön som vår politik innebär framför allt gynnar dem som har de allra lägsta inkomsterna. Det är de som får det största utbytet av att ekonomin fungerar bra och att tillväxttakten är hög.

Anf. 26 STIG JOSEFSON (c) replik; Prot, 1985/86:11

Fru talman! Med ordvändningar kan man åstadkomma det mesta, men 16oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

påståendet att de som har de lägsta inkomsterna skulle ha störst nytta av att

deras skatt i kronor räknat ökar mest är för mig oförståeligt, vilket det

säkerligen är också för de allra flesta andra.

Anf. 27 BO LUNDGREN (m) replik;

Fru talman! Det är helt uppenbart så, att när man genom den skattereform som har genomförts och genom andra reformer sänker marginalskatterna, då får den som har en högre inkomst i kronor räknat också en större skattesänkning i kronor räknat. Det är alldeles ofrånkomligt. Men det som är allra viktigast och som förenar oss är att vi i de borgerliga partierna menar att det måste bli någon förändring av det skattesystem som i dag tynger barnfamiljerna. Vi moderater menar att vi redan från början måste se till att barnfamiljerna får en klart lägre skatt oavsett inkomst, ett system som innebär att man även i de familjer där båda föräldrarna studerar får tillgodogöra sig effekterna av ett grundavdrag för barn, vilket är synnerligen viktigt. Vi menar också att effekterna av en marginalskattesänkning ger en sådan ökning av tillväxttakten att detta i sin tur gör att vi på ett bättre sätt får fart på ekonomin. Det är där vi skiljer oss från folkpartiet. Båda partierna förordar marginalskattesänkningar, men vi menar att det är viktigt att genomföra dem för vanliga inkomsttagare. Då får man bättre ekonomisk effekt.

Som jag sade tidigare är det den ekonomiska tillväxten som har skapat välståndet. Det absolut bästa sättet att hjälpa de människor.som har låga inkomster - jag avser då inte dem som har lägre inkomster därför att de arbetar under bara halva året eller på annat sätt sänker arbetstiden - är att se till att tillväxten fungerar och att det blir möjligheter att öka reallönerna. Det är låginkomsttagarna som tjänar mest på detta.

Anf. 28 STIG JOSEFSON (c) replik;

Fru talman! Vi är överens om att vi måste göra en insats för att förbättra barnfamiljernas situation, men därför är det inte nödvändigt att lägga den största bördan för finansieringen på dem som har de lägsta inkomsterna.

Bo Lundgren talar så mycket om vanliga inkomsttagare. Det skulle vara intressant att få veta vad Bo Lundgren egentligen menar med vanliga inkomsttagare. Skillnaden mellan centerns förslag till skattesänkningar och moderaternas gäller inte dem som ligger under brytpunkten utan dem som ligger över denna, speciellt sedan man kommer upp i toppen. Är det dessa som är vanliga inkomsttagare eller vilka är det?

Förste vice talmannen anmälde att Bo Lundgren anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 29 LARS HEDFORS (s):

Fru talman! Den nyss avslutade valrörelsen lämnade förvisso en del övrigt att önska, när det gäller information till väljarna om politikens sakfrågor. Det var nog mer än en som lätt förvirrad tog sig för pannan och undrade vad

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

vi politiker egentligen menade - något som helt säkert ledde till att extra många väljare stannade hemma på valdagen eller helt enkelt gav sin röst till ett nonsensparti av den typ som förekom och förekommer i allra sydligaste Sverige,

På en punkt tror jag dock, att vi lyckades svinga oss upp till sådana pedagogiska höjder att folk verkligen förstod vad det rörde sig om. Jag tänker på skattepolitiken. Här måste det ha framgått för envar att gränsen går mellan borgerliga partier som föreslår skattesänkningar men glömmer låginkomsttagarna och socialdemokraterna som talar om oförändrat skattetryck men skattesänkningar för de sämst ställda och att gränsen också går mellan en borgerlighet som ohämmat utnyttjar folks rädsla för höga skatter men underlåter att tala om all den fina service som vi får för pengarna samt en socialdemokrati som hela tiden betonar skatternas roll i det solidariska samhällsbyggandet.

Vi socialdemokrater skulle självfallet gärna se, att vi hade ett lägre skattetryck i Sverige. Vi vet emellertid, att det skulle omintetgöra alla planer på att bygga ut en god samhällsservice åt alla medborgare. Vi vet också, att skatterna är ett viktigt instrument för att på ett rättvist sätt fördela vårt välstånd - för att skapa den jämlikhet som är en nödvändig förutsättning för en väl fungerande demokrati. Därför har vi aldrig varit rädda för att ta ett och annat obekvämt skattebeslut.

Under den gångna valperioden har vi höjt momsen, bensinskatten, arvs-och gåvoskatten, förmögenhetsskatten samt skatten på aktieinnehav. Det har naturligtvis bidragit till en gynnsam utveckling av det svenska budgetunderskottet. Det är emellertid viktigt att komma ihåg, att skattehöjningarna har skett som ett led i en omfördelning av beskattningen. Samtidigt har vi nämligen genomfört en mycket kraftig sänkning av marginalskatten. Genom införandet av det populära Allemanssparandet har vi också skattemässigt gynnat det vanliga sparandet. Enkelt uttryckt har skattetrycket mildrats för arbete och sparande, medan det har skärpts på konsumtion och kapitalvinster.

Nu slår vi socialdemokrater oss inte till ro med detta. Vi vill fortsätta att reformera skattesystemet. Redan 1986 kommer inkomstbeskattningen att bli både enklare och rättvisare. Det beror bl. a. på att riksdagen i våras fattade beslut om en förenklad beskattning av löntagare. Det innebär, att "vanliga'' löntagare i framtiden kommer undan deklarationsbekymren med att sätta sin namntecknig på en förtryckt deklarationsblankett. Det innebär också en påtaglig skattesänkning för de flesta av de här löntagarna. Och det innebär slutligen att resurser frigörs för en ökad kamp mot skattefusk och skatteun-dandragande - en kamp som för övrigt måste fortsätta även på andra fronter.

Det räcker nämligen inte med att förenkla beskattningsreglerna för att komma åt skatteundandragandet. Det gäller också att skapa ett effektivare beskattningsförfarande. Här är det framför allt kontrollverksamheten som måste förbättras. Myndigheternas befogenheter härvidlag är för närvarande uppsplittrade på ett mycket stort antal lagar beroende på att man granskar olika skatte- och avgiftslag samtidigt. Det försvårar naturiigtvis en integrerad granskning av de skattskyldiga. Det är därför nödvändigt att reglerna för skattemyndigheternas kontrollverksamhet så långt möjligt görs enhetliga.

Just nu är den s. k. USS-utredningen, dvs. utredningen om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen, i full färd med att utarbeta sådana enhetliga bestämmelser för skattemyndigheternas utredningsverksamhet inom hela området för skatter, tullar och avgifter. Det är min förhoppning att detta förslag skall vara färdigt inom en mycket nära framtid.

Men, fru talman, beskattningsförfarandet kan inte bli riktigt effektivt om vi inte också får en bättre styrning, en bättre samordning och en bättre organisation av skatteförvaltningen. För närvarande är skatteorganisationen administrativt splittrad på ett sätt som försvårar samarbete och samordning. Det saknas t. ex. klara styrlinjer mellan olika myndighetsnivåer. Ansvarsförhållanden och befogenheter är ofta oklara och oreglerade.

För att komma till rätta med detta tillkallade regeringen den 7 juni 1984 en särskild utredningsman med uppdrag att utreda skatteförvaltningens organisation och styrfunktion. Denna utredningsman, som f. ö. är den socialdemokratiske riksdagsledamoten Egon Jacobsson, har arbetat föredömligt snabbt, och i juni 1985 var betänkandet Sammanhållen skatteförvaltning färdigt. Detta betänkande innehåller bl. a. förslag om att länsstyrelsernas nuvarande skatteavdelningar bryts ut ur länsstyrelseorganisationen och bildar fristående myndigheter. Det innebär också att dessa myndigheter blir chefsmyndigheter för de lokala skattemyndigheterna och att riksskatteverket får den övergripande ledningsrollen.

Genom förslaget blir det möjligt att lägga hela skatteförvaltningen inom finansdepartementets ansvarsområde. Man har på detta sätt skapat en sammanhållen skatteförvaltning - en enkel och rak organisation med klara och enhetliga ansvars- och befogenhetsförhållanden. Den bör kunna bli ytterligare ett instrument för att beskattningen skall bli så likformig och rättvis som möjligt. Dessutom innebär förslaget att riksdagen ges möjlighet att göra en samlad bedömning av de resurser som skall tillföras skatteförvaltningen. Det är därför min förhoppning att detta betänkande snabbt skall bli föremål för lagstiftning, så att det hela kan genomföras helst fr, o, m, den 1 januari 1987, vilket är helt i enlighet med utredarnas förslag.

När jag nu ändå botaniserar i utredningsdjungeln kan jag lika gärna nämna en utredning till, nämligen den kommitté som 1983 tillkallades för att se över det system med skatteutjämning mellan kommuner som har varit i bruk sedan 1966, Det är tyvärr så, att trots detta system, och trots att det har byggts ut och förbättrats under de gångna åren, är ändå skillnaden i total skattesats mellan olika kommuner alltjämt mycket stor. Det kan därför mycket starkt ifrågasättas om bidragen är tillräckligt effektiva från utjämningssynpunkt.

Det är kommitténs viktiga men säkert mycket svåra uppgift att öka denna effektivitet. Uppgiften blir inte lättare av att dagens samhällsekonomiska läge inte gör det möjligt att avsätta ytterligare medel för skatteutjämnings-ändamål. Det hindrar emellertid inte att förväntningarna är stora. Det rör sig ju trots allt om en oerhört angelägen jämlikhetsfråga, nämligen att skapa förutsättningar för att bedriva kommunal verksamhet pä lika villkor.

Fru talman! Det finns naturligtvis en mängd andra skattefrågor som borde ventileras vid ett sådant här tillfälle. Jag skall inskränka mig till att ta upp ytterligare två. Den ena gäller skatteskalorna. Här menar vi socialdemokrater att dessa efter 1986 måste justeras med hänsyn till pris- och löneutveck-

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Hngen, så att marginalskatterna inte stiger på nytt. Målsättningen måste vara - det har vi också skrivit in i vårt valmanifest - att minst 90 % av alla inkomsttagare skall ha högst 50 % i marginalskatt.

Detta är vår linje inom socialdemokratin. Efter att ha lyssnat på herrar Lundgren och Johansson, kan man fråga sig vilken som är den borgerliga linjen i dessa frågor.

Den andra frågan som bör aktualiseras gäller företagsbeskattningen. Den är internationellt sett låg i Sverige. Det betyder naturligtvis inte att den är felfri. Den drabbar t. ex. produktionsfaktorn arbete hårdare än produktionsfaktorn kapital - något som ur sysselsättningssynpunkt är mindre bra. Detta har vi försökt åtgärda under den gångna mandatperioden, bl. a. genom att sänka bolagsskattesatsen och samtidigt minska det skattemässiga stödet till inköp av maskiner, inventarier och varulager. Därigenom har vi inte höjt skatten men väl breddat basen för företagsbeskattningen. Detta arbete måste fortsätta under den kommande valperioden och om möjligt leda fram till en ny form av produktionsfaktorsbeskattning - även om det av praktiska skäl tydligen inte är möjligt att genomföra en renodlad PROMS.

Över huvud taget finns det mycket kvar att uträtta på skatteområdet. Målsättningen för det fortsatta arbetet måste vara att inom ramen för ett oförändrat skattetryck genomföra ett enklare och rättvisare skattesystem.

Anf. 30 BO LUNDGREN (m) replik;

Fru talman! Lars Hedfors redovisade i sitt anförande ett antal skattehöjningar som socialdemokraterna har genomfört och sade sedan att de inte tänkte slå sig till ro när det gällde reformer på skatteområdet.

En normalfamilj fick skatteökningar på 8 000-10 000 kr. under den gångna mandatperioden. Min första fråga till Lars Hedfors är; Skall familjen få samma skatteökningar under den mandatperiod vi nu är inne i? Skall det kanske bli en snabbare takt på skatteökningarna eller möjligtvis en avtagande takt? Lars Hedfors pläderade faktiskt för skattehöjningar.

Jag skulle vilja ta upp en sak med anledning av att Lars Hedfors säger att socialdemokraterna vill sänka skatten för de flesta genom att införa ett schablonavdrag på 3 000 kr. i stället för som under innevarande år på 1 000 kr. Den som inte har några kostnader får sänkt skatt, men den som har kostnader som täcker schablonavdraget eller högre får inte någon som helst skattelindring.

Är det rättvist att den som redan har kostnader som minskar hans skatteförmåga inte skall få någon skattesänkning, medan den som inte har några kostnader som minskar skatteförmågan fakfiskt får sänkt skatt?

Jag vill också ställa en fråga om pensionärerna: Varför skall de få höjd skatt? Varför får de inte del av skatterabatter och schablonavdrag m. m. som regeringen föreslår när de får betala vad det kostar att inte ha inflationsskyd-dade skatteskalor?

Anf. 31 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Fru talman! Den nyss avslutade valrörelsen lämnade förvisso mycket övrigt att önska då det gäller informationen till väljarna, sade Lars Hedfors, Därvid slog han verkligen huvudet på spiken. För ni socialdemokrater gick

faktiskt till val på fortsatt mandat för en politik som skulle likna den ni hade fört, men ni talade inte i något avseende om hur den skulle se ut. Vi från folkpartiets sida däremot - som, enligt vad jag tycker, utsatts för en ganska konstig beskyllning-gick ut och talade om i klartext exakt vad vi ville göra, så tydligt som det över huvud taget går att formulera.

Sedan kom det en skrytvals om en massa saker som skulle ske, men som redan har skett. Den förenklade deklarationen är redan beslutad. Den är ett resultat av ett utredningsarbete som initierades från borgerligt håll, inte av er. Det är våra idéer som realiseras. Det är bra att ni fortsätter att göra det.

Sedan talades det om allemanssparandet. Sanningen då det gäller sparandet är att fondsparandet praktiskt taget har raserats, medan statsskuldssparandet går bra. Det är naturligtvis finansministern glad för.

Sedan fick vi höra att vi glömmer låginkomsttagarna. Jag vet inte det. Under den tid vi satt i regering höjde vi pensionerna på ett sätt som jag tror saknar motstycke. Det vi gick till val på nu var en familjepolitisk reform på 9 miljarder, det vill säga en reform som också den saknar motstycke i vår historia, och vi finansierade den till sista kronan.

Sedan sade Lars Hedfors att skatteskalorna skall justeras efter 1986. Med en kvalificerad otydlighet talar han om detta. Hur skall det gå till? Skall det ske efter den gamla modell som vi känner till sedan tidigare eller hur skall vi ha det? Lars Hedfors behöver inte ställa frågan hur vi skall ha det på den punkten, vilket Lars Hedfors tydligen inte har lyckats uppfatta. Men vi har faktiskt sagt att skatteskalorna skall indexregleras fullt ut. Det är väl ett besked som är så tydligt som det över huvud taget kan bli?

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 32 STIG JOSEFSON (c) replik;

Fru talman! När Lars Hedfors inledde sitt anförande med att säga att de borgerliga partierna föreslår skattesänkningar för dem som har stora inkomster var det en fortsättning av vad som hördes i valrörelsen. Men hur är verkligheten?

Om Lars Hedfors hade behagat läsa centerns partimotion hade han sett att det där sägs klart ut att vi vill fullfölja skattereformen. Den har socialdemokraterna själva varit med och tagit ställning till. Man har tillstyrkt den och lovat att sluta upp kring den. Vi kräver bättre samordning mellan bidrag och skattesystem och vi kräver en bättre skatteutjämning. Jag tycker att det är ganska grovt att påstå att detta bara skulle gälla dem som har stora inkomster.

Hur ser det ut om man tittar på vad socialdemokraterna har gjort? Är det de som tillvaratar de lägre inkomsttagarnas intressen? Hur var det med skatterabatten på 600 kr.? Den utgick först i sin helhet när inkomsten översteg 80 000 kr. Sedan var det en graderad skala och under 20 000 kr. fick man ingenting. Den utestängde pensionärer och småföretagare. Anser Lars Hedfors att de tillhör storinkomsttagarna, eftersom de inte fick ta del av denna förmån?

Samma sak gäller schablonavdraget. Bo Lundgren har berört det och jag kan instämma med honom på den punkten. Där utestänger man också pensionärer och småföretagare. Anser Lars Hedfors och socialdemokraterna

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

att de är höginkomsttagare, som man inte skall ta hänsyn till vid en skattejustering?

Hur är det med fastighetsskatten? Ja, det är de som är skuldsatta som drabbas allra hårdast. Jag tror att man skall vara litet försiktig innan man slår sig för sitt bröst och säger att man tar till vara intressena för dem som har den lägsta inkomsten.

På företagsbeskattningens område har praktiskt taget inget annat hänt än en skärpning, utom när det gäller bolagsskatten. Det är de största företagen som får den sänkningen. Är det de som har den lägsta inkomsten?

Sedan må jag säga att jag blev verkligt oroad när Lars Hedfors sade att löntagarna blir befriade från att deklarera. De skall bara skriva sitt namn. Jag tycker att vi i skatteutskottet, i den skattedebatt vi hade, så starkt betonade att när det gäller omläggningen av självdeklarationen har den enskilde fortfarande kvar hela ansvaret för att deklarationen är riktig. Det är inte bara att skriva sitt namn, utan det gäller faktiskt att kontrollera att deklarationen överensstämmer med verkligheten. Skulle något fel uppstå är deklaranten precis lika ansvarig för detta i fortsättningen som hitintills.

Anf. 33 LARS HEDFORS (s) replik:

Fru talman! Jag skall först något litet kommentera Bo Lundgrens inledningsanförande. Han drog den gamla vanliga moderatlitanian om de höga skatterna och de besvärliga marginalskatterna. Det är möjligt att vi har ett ganska högt skatteläge i Sverige, men om vi tittar på hur det faktiskt förhåller sig så avstår en genomsnittlig LO-medlem egentligen inte mer än

33 % av sin inkomst till skatt. Motsvarande siffra för en TCO-medlem är

34 % och för en SACO-medlem 38 %.

Så måste jag säga att det är litet patetiskt när ni tar upp frågan om att sänka marginalskatterna igen. Ni hade faktiskt möjlighet att göra det under de sex år ni satt i regeringsställning. Då hände det ingenting, men när ni är i opposition kräver ni sänkningar av marginalskatterna. Jag skulle vilja fråga Bo Lundgren varför ni säger en sak i oppositionsställning och gör en helt annan sak i regeringsställning.

Bo Lundgren efterlyser besked om eventuella socialdemokratiska skatteökningar under den kommande perioden. Då vill jag bara hänvisa till vad finansministern sagt här tidigare i dag. Det har inte funnits med någonting om skatteökningar. På den punkten tror jag Bo Lundgren kan vara ganska lugn.

Han frågar också om jag tycker att höjningen av schablonavdraget är rättvis. Det tycker jag. Det är helt i enlighet med socialdemokratisk politik därför att det i första hand gynnar låginkomsttagarna.

Slutligen påstår Kjell Johansson och Stig Josefson att de inte glömmer låginkomsttagarna. Men ni glömmer förvisso låginkomsttagarna när ni vill avskaffa t. ex. avdraget för fackföreningsavgiften, ni glömmer dem när ni inte vill vara med om att höja schablonbeloppet till 3 000 kr., som vi vill. Det är helt klart. Dessutom tänker ni särskilt mycket på höginkomsttagarna när ni vill införa en indexreglering av skatteskalorna. Det gynnar i första hand höginkomsttagarna. Ni tänker mest på höginkomsttagarna när ni vill sänka förmögenhetsskatten, när ni vill sänka arvs- och gåvoskatten osv., osv. Så nog stämmer det jag sade i mitt inledningsanförande.

Anf. 34 BO LUNDGREN (m) repHk:

Fru talman! I valrörelsen 1982 talade inte Kjell-Olof Feldt eller andra socialdemokrater mycket om alla de skatter som skulle höjas under den nu gångna treåriga mandatperioden. Det är ju inte populärt och därför säger man inte någonting förrän man genomför det. Det jag blev oroad av var att Lars Hedfors sade att man inte skulle slå sig till ro utan gå vidare. Skall man gå vidare med samma politik blir det alltså skatteökningar - under de tre åren 8 000-10 000 kr. för normalfamiljen.

Det är alldeles riktigt som Lars Hedfors sade, och det har vi moderater sagt länge, att vårt land har ett alldeles för högt skattetryck och alldeles för höga marginalskatter. De måste enligt vår uppfattning sänkas. Vi måste sänka skattetrycket och framför allt inrikta oss på sänkta marginalskatter. Skattesatsen 33 % för LO-medlemmen är inte marginalskatten utan genomsnittsskatten. Och problem uppstår främst genom att marginalskatten är hög. Men även genomsnittsskatten 33 % för en LO-medlem är internationellt sett mycket hög.

Jag vill också säga att den skattereform som genomförts delvis av socialdemokraterna faktiskt en gång i tiden föreslogs av en mittenregering. Vi moderater ville inte delta i uppgörelsen därför att den på vissa för oss avgörande punkter var oacceptabel. Det är faktiskt ett borgerligt initiativ, och när ni socialdemokrater sedan kom in i sammanhanget försämrade ni innehållet i reformen.

Låt mig sedan ta upp schablonavdraget - det är ganska fascinerande. Låt oss jämföra utfallet för två personer, en deltidsarbetande och en höginkomsttagare med 75 % marginalskatt, som bägge inte har några kostnader alls. De får båda en skattesänkning till följd av schablonavdraget. Det blir en skattesänkning netto på 680 kr. för den deltidsarbetande och på i storleksord ningen 1 500-1 600 kr. för höginkomsttagaren. Skattesänkningen blir alltså faktiskt störst för höginkomsttagaren - så slår schablonavdraget.

Min fråga gällde följande - det vill jag återigen att Lars Hedfors funderar över; Är det rimligt att de som i dag redan har kostnader som överstiger schablonavdraget inte får någon skattesänkning alls, trots att de enligt alla gamla synsätt har lägre skatteförmåga, medan de som har en högre skatteförmåga och i dag inte har några kostnader faktiskt får skattesänkningar, som dessutom är utformade så att de blir störst för de högsta inkomsttagarna?

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 35 KJELL JOHANSSON (fp) replik;

Fru talman! Under de borgerliga åren gjordes det ingenting åt marginalskatterna, säger Lars Hedfors. Det är väl i alla fall att skildra situationen något felaktigt. På mittenregeringens initiativ beslutades det - och träffades det också en överenskommelse mellan de tre partierna socialdemokraterna, centern och folkpartiet - om en marginalskattereform. Att vi valde den vägen - det har jag sagt tidigare i kammaren - berodde på att vi ville skapa en bestående reform. Jag beklagar i dag som tidigare att vi inte lyckades göra det.

Nu, säger Lars Hedfors, vill vi fortsätta och sänka marginalskatterna för dem som tjänar mest. Finansministern sitter här i kammaren. Han har ju

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

betecknat marginalskatterna som ett stort problem - jag skall inte göra något citat, eftersom jag inte kan det exakt. Kan inte Lars Hedfors fråga finansministern hur det skall gå till att sänka marginalskatterna utan att sänka skatterna för dem som tjänar mest? Jag är kolossalt intresserad av hur ett sådant förslag skulle se ut.

Slutiigen till frågan om avdrag för fackföreningsavgiften. Jag tog i mitt anförande upp hur balansen på arbetsmarknaden upplevs av en småföretagare, som så att säga är skyddad av ett skadestånd från arbetstagarparten på 200 kr. men som själv riskerar att för relativt bagatellartade förseelser drabbas av skadestånd på flera tusen kronor, som nu inte längre ens är avdragsgilla utan skall betalas med beskattade pengar, dvs. den som driver enskild firma eller handelsbolag skall ta ut det beloppet på toppen av sin inkomst och sedan skatta och betala sociala avgifter på det.

Det är, som jag sade, en ordning som gör att det blir omöjligt för domstolarna att utdöma rimliga straffpåföljder. De kommer att drabba olika. Det är en ordning som innebär att man totalt har rubbat styrkeförhållandena på arbetsmarknaden, men det är ni inte ett spår intresserade av! Men fackföreningsavgiften, 480 kr., är Lars Hedfors intresserad av. Och ändå är det så att för dem som bor i villa tog ni i år avdragsrätten; samma summa tog ni i skatt på villaboendet. Nästa år tar ni den dubbla summan, ungefär en tusenlapp för dem, och året därpå tar ni den tredubbla summan. Hur kan det komma sig att de skattehöjningarna inte har betydelse, men fackföreningsavgiften, som rubbar balansen på arbetsmarknaden, den har betydelse?

Anf. 36 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Det är första gången jag hört att schablonavdraget skulle vara speciellt inriktat på att gynna låginkomsttagare. Vill man gynna låginkomsttagare finns det faktiskt många betydligt bättre sätt än att införa schablonavdrag. Som jag sade i mitt första anförande finns det väl knappast något annat avdrag, i varje fall inte i den storleksordningen, som slår så slumpartat som just schablonavdraget - det tror jag inte Lars Hedfors kan förneka.

Lars Hedfors svarade inte på några av mina frågor, t. ex. frågan om pensionärer och småföretagare hör till höginkomsttagarna, eftersom de inte omfattas av de ändringar i skattesystemet som socialdemokraterna genomfört under den föregående perioden. Många utestängdes helt från skatterabatten. Det var bara de som tjänade minst 80 000 kr. som fick full del av den.

Vad så gäller frågan om fastighetsskatten upprepar jag min fråga om det verkligen är ett sätt att hjälpa dem som är skuldsatta och har det sämst ställt att utforma den så att de drabbas lika hårt som den som inte har något lån på sin fastighet? Jag skulle i fråga efter fråga kunna visa att intresset för låginkomsttagarna sannerligen inte är så stort, att döma av de förslag som har genomförts under de senaste tre åren.

Anf. 37 LARS HEDFORS (s) replik;

Fru talman! Vad gäller frågan om fastighetsskatten, som både Kjell Johansson och Stig Josefson tog upp, var det fråga om att skapa en ökad rättvisa mellan olika typer av boende, mellan ett boende som var subventio-

neråt med statligt räntestöd och ett som inte var det, mellan boende i villa och boende i flerfamiljshus osv.

Att pensionärerna inte fick del av skatterabatten hänger samman med att det var löntagarna som gjorde stora uppoffringar i de överenskommelser man träffade. Det var löntagarna som trots stora vinster i den svenska industrin fick hålla igen på lönekraven. Därför fick de skatterabatten.

Sedan återkommer Bo Lundgren med påståendet att skatterna skulle ha höjts åren 1982-1985. Det stämmer inte. Vi genomförde då den största marginalskattesänkningen i Sveriges historia. Vi höll faktiskt det totala skattetrycket oförändrat. Det skall jämföras med den tid när vi hade en borgerlig regering. Då steg skattetrycket. Vi skall fortsätta att hålla skattetrycket oförändrat.

Bo Lundgren diskuterar frågan vilka som tjänar resp. som inte tjänar på schablonavdraget. Det ligger i sakens natur att ett schablonavdrag inte kan skapa millimeterrättvisa. Antingen får man välja enkelheten på bekostnad av total rättvisa, eller också får man införa ett krångligt system som ger total rättvisa.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Förste vice talmannen anmälde att Bo Lundgren, Kjell Johansson och Stig Josefson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 38 Statsrådet BENGT K.Ä. JOHANSSON:

Fru talman! Jag har för avsikt att i mitt anförande diskutera vissa utgångspunkter för lönerörelsen, främst på den offentliga sidan.

Sverige har under de tre senaste åren tagit ett stort kliv upp på fast mark från det ekonomiska gungfly som vi tidvis måst vandra omkring på.

Sparandeunderskottet i den svenska ekonomin är inte lika stort längre. Industriproduktionen har ökat med drygt 15% på en treårsperiod och exporten med 17-18% under samma period. Sysselsättningen har ökat kraftigt och arbetslösheten gått ned. Sysselsättningen inom industrin har ökat rejäh för första gången på ett decennium.

Industrins investeringar har stigit med ca 45 % från bottenläget 1982, och det har betytt en rejäl förstärkning av vår industriella kapacitet.

Budgetunderskottet har tvingats ned från nivån 90 miljarder till nivån 60 miljarder, och inflationstakten är nu på allvar på väg ned med 12-månaderstal på 6-procentsnivån. Det var länge sedan vi hade det.

Får jag i sammanhanget rent allmänt ta upp en frågeställning som Kjell Johansson och Stig Josefson berörde. Jag har många gånger haft möjlighet att träffa både enskilda småföretagare och företrädare för dem. Det är ingen som har hävdat att den här perioden inte har inneburit goda år för småföretagarna. Om det går bra för Sverige, då går det bra för småföretagarna. Småföretagarna är ofta de som tidigast känner när det går utför. När orderna avtar är det småföretagarna som får känna av det först, eftersom de ofta är underleverantörer till större företag. Under denna period har småföretagandet ökat kraftigt. Företagarinkomsterna, som berördes, har, trots vad Kjell Johansson och Stig Josefson vill ha sagt, utvecklats mycket gynnsamt under denna period, gynnsammare än för löntagarna.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

De framgångar för vårt lands ekonomi som jag här har redovisat är glädjande. Men de skall ses mot bakgrund av det utomordentligt bekymmersamma utgångsläget. Vi har kommit upp på fastare mark, ja, men fast är den inte. Vi måste se var vi sätter ned foten för varje steg vi tar.

Den internationella konjunkturen kommer att vara dämpad under 1986, enligt de bedömningar som föreligger, men det är inte fråga om någon stagnation.

Det är givetvis av största vikt att kostnadsstegringarna för industrin nu hålls nere. Vi har tagit det lediga kapacitetsutrymmet i anspråk och fått en snabb förbättring av produktiviteten inom industrin. Framöver blir det trögare. Ett stort ansvar faller här på industrins företrädare. Det finns pengar för fortsatt investeringsexpansion, och den måste komma till stånd. Samtidigt måste man arbeta hårt för att behålla de marknadsvinster som gjorts, även om det i en del fall måste ske till priset av minskade marginaler.

Det beror sålunda i hög grad på oss själva om vi förmår att utnyttja de möjligheter till ökad export som föreligger. Med det underskott i bytesbalansen som alltjämt föreligger har vi inte råd att förlora ytterligare marknadsandelar. Och vi kan inte med en inhemsk allmän efterfrågeexpansion kompensera en bristande exportförmåga.

Lönerörelsen för 1986 och framöver blir då av avgörande betydelse. Många års erfarenheter bör ha lärt oss att det inte är de stora löneökningstalen som ger oss några reallöner. Under en tioårsperiod från mitten av 1970-talet steg lönekostnaderna med i genomsnitt 10 % per år, men priserna steg med både 10,11 och 12 %. Samtidigt steg kommunalskatten. Resultatet blev sjunkande reallöner och försämrad standard för de svenska löntagarna.

I Rosenbadsamtalen under 1984 nåddes total enighet om att det var först vid låga löneökningstal och låga inflationstal som det var möjligt att få ett realt tillskott till köpkraften. Denna enighet, uttryckt som en femprocents-ram för de totala lönekostnadsökningarna, var ett stort framsteg från det läge vi hamnat i efter avtalsröran våren 1984. Men det stannade inte vid 5 % på alla håll. Timlönekostnaden blev genomsnittligt högre inom industrin, framför allt genom en snabbare löneglidning.

Samtidigt ökar nu produktiviteten långsammare än tidigare, vilket innebär att lönekostnaderna får större genomslag i varupriserna.

Att hålla löneglidningen under kontroll och inom rimliga ramar är mot denna bakgrund en av de uppgifter som möter inför 1986 års avtalsrörelse mellan huvudorganisationerna på det privata området.

Ett annat stort problem är de kostnader som redan finns intecknade under 1986 på de offentliga avtalsområdena. Dessa s. k. överhäng är i storleksordningen 5-7 %. För stat och kommun som arbetsgivare hjälper det föga att man från de stats- och kommunalanställdas förhandlare kräver rent bord. Lönerna är redan avtalade, och kostnadsökningarna måste täckas in i de offentliga budgeterna för 1986.

Nu skall det konstateras att de bitar som konstituerar detta överhäng är av skilda slag. Där finns sålunda effekterna av den omförhandling av 1984/85 års avtal som man träffade överenskommelse om i somras pä det statliga området och helt nyligen på det kommunala området. Den är hänförlig till 1984/85 års avtal. Där finns också det beräknade utfallet av den följsamhets-

klausul som fanns i samma avtal, kopplad till löneglidningen på industrisidan.

Det finns emellertid även därutöver ett stort överhäng på den statliga och i synnerhet på den kommunala sidan, långt större än på LO/SAF-området. Det är kostnader som antingen följer av avtal om kommande lokala lönepotter eller av att man överenskommit om att fördela kostnaderna för en lönehöjning under flera år, däribland 1986. Självfallet kan man inte bortse från kostnader av detta slag.

Får jag, inom parentes, till eventuellt kringströvande journalister, som undrat om begreppet "överhäng" verkligen kan översättas med "hangover" till det engelska språket, säga att det är en alldeles utmärkt översättning. Om kostnaderna för överenskomna lönestegringar skjuts på framtiden kommer det surt efter, s. k. baksmälla. Inte minst det nyss överenskomna journalistavtalet är ett exempel på det.

Det finns ett annat sätt att se på det här med överhäng, nämligen att fråga sig vad det innebär för den enskilde statligt eller kommunalt anställde. Jo, det innebär att den årslön hon eller han kommer att uppbära under 1986 ökar med mellan 5 och 7 %, om arbetstiden och andra förhållanden i övrigt är lika. Det är definitionsmässigt just det som överhänget innebär. Lägger man därtill att det höjda schablonavdraget till 3 000 kr. innebär sänkt skatt, ser det ljust ut för de offentliganställda under 1986 mätt med det enda relevanta måttet; utsikterna till en real förbättring av standarden 1986.

Fru talman! Jag tror att det finns en bred insikt i vårt land om att det nu är dags att ta de ytterligare steg som krävs för att komma ned till en lägre lönestegrings- och inflationstakt. Det är endast på det sättet vi kan säkra de ekonomiska framsteg vi gjort de senaste åren och under kommande år på en gång nå reallöneförbättringar och låg arbetslöshet.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 39 BO LUNDGREN (m) replik;

Fru talman! Låt mig först, även om jag är ganska ung till åren, få hälsa det nya statsrådet välkommen till kammaren och de debatter vi kan ha, kanske i mitt fall mer när det gäller skattepolitiken och dess inverkan på avtalsrörelserna.

Det är alldeles självklart att alla vi som är valda ombud för Sveriges folk har ett gemensamt mål, nämligen att ekonomin i Sverige kommer i balans. I detta ingår också att avtalsrörelsen blir lugn och kan resultera i avtal inom ett sådant utrymme att det leder till målet balans i ekonomin.

Där finns vissa saker som verkligen ser besvärliga ut, och en del av dem redovisade statsrådet Johansson i sitt anförande. En är det överhäng som redan finns. Det ser inte ljust ut med tanke på de höga krav som har ställts av vissa grupper i den offentliga sektorn.

1 det sammanhanget tog statsrådet upp frågan om schablonavdraget skulle ha bidragit till att skapa förbättrad köpkraft; det skulle vara ett sätt att köpa lugn i avtalsrörelsen. Jag skulle gärna vilja att statsrådet litet grand mer utvecklade vad regeringen avser att göra för att försöka få en lugn avtalsrörelse. Hittills har regeringens politik när det gäller de olika avtalen varit så kortsiktig och ryckig - man har skjutit problemen framför sig - att vi

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

har fått för höga löneökningstal både på offentligsidan och på den privata sidan.

Vore det kanske inte rimligare att använda exempelvis skattepolitiken på ett mer långsiktigt sätt? Att schablonavdrag slår snett kan vi vara överens om, även om Lars Hedfors först på sistone tvangs att medge det. Det blir faktiskt orättvist, för den som har kostnader får ingen skattesänkning. Därför är det svårt att använda detta som ett argument för att hålla tillbaka lönerna.

Då är det rimhgare att ha ett inflationsskydd i skatteskalan som är långsiktigt intecknat, vilket gör att avtalsparterna har möjlighet att se vad som skall hända på skatteområdet. Det är möjligt att sänka marginalskatterna varaktigt i stället för att ge en skatterabatt som under ett år leder till en viss skattesänkning.

Min fråga är nu: Vore det inte rimligt att ha en långsiktigt gångbar skattepolitik som en bra och stabil grund för en lugn avtalsrörelse nu och i framtiden? Vore det inte bra för att möjliggöra fleråriga avtal att inte ha ryckighet i skattepolitiken utan tala om, att vi skall ha inflationsskydd fullt ut, såsom de tre borgerliga partierna har krävt, och att vi skall fortsätta med marginalskattesänkningar?

Anf. 40 KJELL JOHANSSON (fp) replik;

Fru talman! Jag måste nog säga att Bengt Johansson gjorde mig något besviken när han började med att tala om det ekonomiska gungfly som socialdemokraterna fick överta. Sedan kom den gamla sedvanliga jämförelsen mellan lågkonjunkturåret 1982 och högkonjunkturåret 1985. Men annars kan jag naturligtvis instämma i mycket av de tankegångar som löneministern presenterade då det gäller avtalsrörelsen. Jag hatar egentligen att stå här och föra den här debatten. Kanske vi, Bengt Johansson och jag, kan klara av det här med ekonomiskt gungfly en gång för alla.

I mitten av 1970-talet beviljade vi oss löneökningar som var alldeles otroHga. Arbetskostnadsökningarna låg på uppåt 20 % tre år i sträck. Vid de tillfällena gällde inga andra ekonomiska lagar än de som gäller i dag i fråga om Sveriges konkurrenskraft. Då satte vi svensk industri i en helt ohållbar situation, som sedan följdes av oljekriser och lågkonjunkturer som vi sällan sett maken till. Nog kan vi ha den bakgrunden klar för oss, så kan vi skippa den här debatten som vi har fört så många gånger att den står en upp i halsen.

Det gjordes faktiskt ett och annat också. Det var ju inte ett ekonomiskt gungfly. Vi har fått mycket kritik för att vi pumpade in massor med pengar i svensk industri. Medge, Bengt Johansson, att ni har en enorm nytta i dag av att svensk industri står rustad att möta konjunkturer på ett sätt som den inte skulle ha gjort.om inte dessa pengar hade pumpats in. Stora pengar pumpades in i energisparåtgärder under den här tiden. Visst har det betydelse att vårt oljeberoende nu sjunkit från 70 % till under 50 %. Det slår på siffrorna på bytesbalansen mycket kraftigt, och det tycker jag att man bör medge.

Sedan till den fråga debatten gäller, alltså skattepolitiken. Vad tänker ni göra för att klara av den? Har ni inget enda besked att lämna oss om hur ni tänker klara av den situation som har uppstått då det gäller avtalsförhand-Hngarna? Vilka åtgärder tänker ni vidta på skattepolitikens område?

Anf. 41 STIG JOSEFSON (c) replik;

Fru talman! Jag vill också rikta ett välkommen till Bengt Johansson, som jag har haft tillfälle att diskutera med tidigare. Jag tror att vi vid de debatter som säkerligen kommer att föras här i kammaren har stora möjligheter att rätta till en del av de missförstånd som uppstått. Jag skall bara ta ett här till en början, Lars Hedfors utgår från att för skatteuppgörelsen 1981/82 är socialdemokraterna ansvariga. Det var en positiv sak, och det tar socialdemokraterna åt sig berömmet av. Fastän uppgörelsen inte trädde i kraft förrän 1983, fattades beslutet 1981/82, När man gör jämförelser i budgeten tar man budgeten 1982/83 som den borgerliga folkparti- och centerregeringen var ansvarig för under tre månader och socialdemokraterna under nio. Men det är vi som är ansvariga för detta. Jag skulle vilja vädja till Bengt K,Ä, Johansson att han gör parallella jämförelser vad gäller positiva och negativa siffror, så vi slipper debatter där man kastar beskyllningar på varandra.

Sedan vill jag när det gäller skatterabatten, en förmån som utgick ett år, säga att frågan om hur den skall behandlas kommer att bli ett problem att lösa i den kommande avtalsuppgörelsen. Om inte någonting sker innebär det automatiskt en skatteskärpning. Avsikten med skatteuppgörelsen var att man skulle ha ett skattesystem där man anger riktiinjerna för en viss tid framåt. Nog måste det vara en fördel att ha en fast utgångspunkt för hur skatterna skall vara under de närmaste åren. Det skapar helt andra förutsättningar för en längre avtalsperiod. Jag beklagar att man inte kunde hålla fast vid den uppgörelse som träffades.

När jag diskuterade med Lars Hedfors om småföretagarnas och jordbrukarnas inkomster gällde frågan egentligen om vi skulle räkna dessa till hög-eller låginkomsttagare. Jag vill säga att även om inkomsterna har ökat för småföretagarna, har de sannerligen inte gjort det för jordbrukarna. Sådan är situationen. Men, som sagt, frågan var ju om de hänförde sig till den ena eller andra gruppen. Det jag reagerade emot var uttalandet att man här hade tagit speciell hänsyn till låginkomsttagarna.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 42 Statsrådet BENGT K.Å. JOHANSSON;

Fru talman! Får jag först säga till Bo Lundgren att om man vidtar en skattesänkning via schablonavdraget, som kostar 3 miljarder kronor, vore det väl konstigt om det inte hade någon effekt för löntagarna i gemen och därmed för de allra flesta. Det är en stor skattesänkning. Den får stora effekter för låginkomsttagare och vanliga inkomsttagare.

Framför allt skall man inte glömma bort - här riktar jag mig också till Stig Josefson, som berörde denna fråga - att det innebär en förenkling av skattesystemet, som föreslagits av den kommitté som, vilket Kjell Johansson mycket riktigt påpekar, tillsattes av en folkpartistisk budgetminister. Där fanns en enighet mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet i kommittén. Som så mycket märkligare framstår det då att när förslaget sedan kommer hoppar både folkpartiet och centerpartiet av denna utrednings resultat. Det tycker jag är synd. Det här är en reform som'väl förtjänar ett brett underlag. Jag uppfattar Kjell Johanssons inlägg tidigare här som att så är fallet också nu.

Får jag sedan säga till Bo Lundgren att när det gäller att skapa

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

förutsättningar för avtalsrörelsen tror jag att det vore en ganska katastrofal sådan förutsättning om man skulle ens närma sig det förslag som moderaterna har lagt fram på skatteområdet. Är det någonting som skulle uppröra löntagarna inför avtalsrörelsen, vore det väl om man skulle försöka genomföra någonting sådant, med de skatteeffekter det skulle få för olika inkomstskikt.

Det viktiga är att få ner inflation och lönekostnadsökningar parallellt. Det är det som är det svåra, och det är viktigt att man försöker göra det metodiskt. Därför lägger vi nu en god grund, när vi har klarat schablonavdraget, som innebär en skattesänkning, och metodiskt och successivt tar ner inflationen. Detta är kanske den viktigaste insats regeringen och statsmakterna kan göra för att skapa de förutsättningar för avtalsrörelsen som är de bästa tänkbara.

Kjell Johansson kom in på gungflyt. Visst, inte skall vi hålla på och göra de sedvanliga jämförelserna, som han sade, mellan de tre år som nu har gått, 1983-1985, och tidigare perioder. Men det finns några kommentarer som jag vill göra i anledning av det Kjell Johansson sade.

Det är faktiskt faktiska siffror vi redovisar, och dem kommer man inte ifrån. Jag tror att man kan konstatera att det runt om i världen har väckt en viss beundran att vi har lyckats så pass bra som vi har gjort utifrån de förutsättningar som fanns.

Och om jag nu går med på att det var mycket olyckligt med de störa kostnadsökningar som ägde rum 1974-1975 - de avtal som då träffades var inte alls möjliga att få att hänga ihop med en sund utveckling i ekonomin -tycker jag att Kjell Johansson skall gå med på att det är rätt uppseendeväckande bra resultat som har nåtts under de här tre åren.

Anf. 43 BO LUNDGREN (m) replik;

Fru talman! Man kan fråga sig om de senaste tre åren har varit särskilt bra för de närmare 300 000 nya socialbidragstagarna, trots högkonjunkturen under de här åren. Den utvecklingen måste ändå vara någonting som regeringen har ett ansvar för. Ett viktigt skäl är naturligtvis skatteutveckHng-en för barnfamiljerna och deras försämrade ekonomi.

Trots att vi är inne i en högkonjunktur är arbetslösheten högre än den någonsin har varit, om vi rensar bort de skillnader som är att hänföra till konjunkturväxlingarna. Inflationen var förra året och ser i år ut att bli högre än i våra viktigaste konkurrentländer, trots att vi alltså är i en positiv ekonomisk situation. Bytesbalansen repade sig 1984 men är på väg utför under 1985,

Så inte är väl bilden så väsentligt mycket ljusare, speciellt som vi sannolikt står inför en avmattning. Vi må sedan hoppas att den dröjer så länge som möjligt och också blir så grund så möjligt.

Enligt Bengt K. Å. Johansson var alltså de förutsättningar regeringen kunde hjälpa till med för att fä en bra avtalsrörelse dels att införa schablonavdraget, dels att försöka få ner inflationstakten. Det senare är naturligtvis helt korrekt och en viktig målsättning för oss alla.

Men jag måste komma tillbaka till långsiktighet kontra kortsiktighet, som regeringen sysslar med när det gäller skattepolitiken. Schablonavdraget är, precis som det har sagts i debatten, mest till för att möjliggöra en förenkling

av deklarationsförfarandet. Den förenklingen har lett till att rättvisan har kommit i kläm.

Jag tror inte att det finns fackliga förtroendemän som sätter sig i en avtalsrörelse och säger; Nu har vi fått ett skatteförslag, en proposition som godkänts av riksdagen, som gör att de av mina medlemmar som har kostnader för att komma till jobbet och kostnader i jobbet - mätningsavgifter och allt annat som det kan röra sig om - inte kommer att få någon skattesänkning. De av mina medlemmar som har bättre skatteförmåga, de som inte har några kostnader, får däremot skattesänkningar, och det gör att de andra skall hålla igen.

Jag kan inte förstå att det resonemanget skulle hjälpa till i avtalsrörelsen. Min fråga igen till Bengt K.Å. Johansson är: Vore det inte bättre, om regeringen syftar till en lugn avtalsrörelse, låga avtal och gärna fleråriga avtal, att man försökte göra det man uppenbarligen inte vill, nämligen sänka inkomstskatten för de vanliga löntagarna och införa inflationsskydd i skatteskalan för att garantera hållbarheten hos skatteskalans utseende?

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf, 44 KJELL JOHANSSON (fp) replik:

Fru talman! Först några ord om skatteförenklingen. Folkpartiet hoppade av utredningsförslaget, sade Bengt K. Å. Johansson. Ja, det gjorde vi. Jag kan erkänna att vi inte var i den positionen att vi kunde följa varje utredning i detalj i partiet. När förslaget kom, tog vi en rejäl diskussion om det. På ett par punkter - det gällde bl. a. schablonavdraget - hade vi andra förslag, men vi sade ja i huvudsak.

Bytesaffären oss emellan som Bengt K. Å. Johansson föreslog viH jag inte gärna gå in på, för den är litet oförmånlig för mig. Men vi skall inte hålla på och pruta fram och tillbaka, utan jag vill fråga Lars Hedfors vad han menar med de åriiga justeringar som skulle ske av skatteskalorna.

Är det den typ som vi hade förr, då löntagarnas organisationer inte visste ett dugg om vilka justeringar som var att vänta? Eller är det meningen att man skall veta vad som kommer att gälla? Annars kommer det besked som Lars Hedfors gav att störa avtalsrörelsen i stället för att underlätta den.

Eftersom löneministern inte vill gå in på de här åtgärderna och detta är mitt sista inlägg, tvingas jag litet grand till spekulationer. I dag hörde jag på morgonekot att tidningen Arbetet kräver att det på nytt skall ges en skatterabatt. Då vill jag gärna komma med ett par reflexioner.

Ett system med upprepade skatterabatter är fullständigt orimligt och ohållbart. Skall man ha en bestående kompensation, tvingas man hela tiden att accelerera skatterabatten år från år. I annat fall tar man från löntagarna det som de redan har fått en gång. Det är som att sätta extrapris och sedan ta ifrån dem kompensationen från tidigare år. Dessutom ökar då skatterabatten år från år. Den kommer att få större och större betydelse. Det kommer att vara samma svårigheter att skapa rättvisa mellan olika grupper. Orättvisorna mellan olika grupper kommer i stället bara att bli värre och värre. Att ha en skatterabatt som bara löper från år till år och som stryks bort vid årsskiftet vore ett bedrägeri mot löntagarna. Det går helt enkelt inte att göra på detta sätt. Man kan inte ge en skatterabatt för ett år och sedan säga; Ja, nu har ni haft en skatterabatt detta år. Nästa år stryker vi bort kompensationen för de

5 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

prisökningar som har varit 1985 och börjar på ny kula. Det kommer inte att hålla.

Någon uppfattning måste ni ändå ha. Jag efterlyser nu framför allt litet större klarhet om vad ni tänker göra på skatteområdet,

Anf, 45 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! När det gäller schablonavdraget tror jag att socialdemokraterna ganska snart kommer underfund med att de har valt en dålig väg om avsikten var att med avdraget åstadkomma skattelättnader för löntagarna. Avdragsbestämmelserna slår så oerhört slumpartat att det säkerligen inom kort kommer att framföras stark kritik mot dem. Statsrådet sade att det var av förenklingsskäl som man genomförde ändringen - och det var nog en förenkHng som var det främsta målet.

Man skall vara medveten om att personer som knappast har några omkostnader för inkomstens förvärvande helt plötsligt kan få ett extra avdrag på 3 000 kr,, medan den som redan har en omkostnad på detta belopp inte, som har sagts tidigare i debatten, får någon fördel av det nya schablonavdraget. Att ett sådant förslag skulle tillfredsställa löntagarna har jag mycket svårt att förstå. Det kan hända att mottagandet har varit positivt innan avdragsreglerna har börjat verka, men förmodHgen kommer löntagarna ganska snart underfund med att det är ett mycket bristfälligt sätt att genomföra en skattesänkning som regeringen har valt.

Dessutom utestängs, som jag tidigare har sagt, andra grupper än löntagarna, nämligen pensionärer, småföretagare och jordbrukare. De får inte alls del av skattesänkningen, i vissa fall på grund av den företagsform som man driver sin verksamhet i. Om verksamheten drivs i bolagsform är man berättigad till avdrag. Det är väl ändå inte rimligt att företagsformen skulle vara avgörande för hur ett schablonavdrag skall tiHämpas.

Om skatterabatten skall finnas kvar fortsättningsvis, är vi inne på att skapa ännu mer problem och att än mer göra ett lappverk av vårt skattesystem. Jag hade den uppfattningen att en av anledningarna till att man träffade skatteöverenskommelsen 1981 var att man skulle ta bort en del av de speciella bestämmelserna och få ett någotsånär samlat skattesystem som skulle tillämpas för alla, och lika för alla. Skall vi nu gå in för ett nytt lappverk, åstadkommer vi något som är sämre än vad vi tidigare har haft.

Jag vill gärna säga att jag önskar statsrådet god fortsättning i jobbet och att han skall klara avtalsuppgörelsen på ett sådant sätt att vi kan hålla tillbaka inflationen och kostnadsstegringarna. Vi är väl ändå ganska överens om att det är en av de främsta målsättningar som vi måste ha för att på sikt klara Sveriges ekonomiska problem.

Anf. 46 Statsrådet BENGT K. Å. JOHANSSON:

Fru talman! Jag vill tacka Stig Josefson för de vänliga orden, men samtidigt säga att det inte är min, regeringens eller någon annans uppgift att ensam klara avtalsrörelsen. Det är en uppgift för alla berörda parter - det ligger i det svenska systemet. Det är mycket viktigt att stryka under att ingen kan frånsäga sig detta ansvar. Jag tycker att en del organisationer försöker göra det när de går fram med helt omåttliga krav. Det är alltså mycket angeläget

att vi klargör att ingen kan dra sig undan ansvaret.

När det gäller schablonavdraget är jag. Stig Josefson, litet förvånad över att den allmänna anslutningen till den tanke på ett höjt schablonavdrag som kom till uttryck i skatteförenklingskommittén nu har utbytts mot - om jag uppfattat saken rätt - ett principiellt avståndstagande. Vi har ju traditionellt haft ett internationellt sett ganska lågt schablonavdrag i Sverige, och jag tycker det vore synd om man skulle gå tillbaka till en situation där granskningsansträngningarna i sin helhet kom att ägnas åt avdrag som rör sig Om hundralappar eller kanske ännu mindre.

Jag håller med om att skatterabatten inte är någonting som man kan upprepa. Det var en engångsåtgärd, och även om den kan ha tillämpats någon gång tidigare i historien är det inte någonting som man kan sätta i system.

Vi har givit klara besked på de här punkterna. Efter 1986 skaH det finnas en anpassning av skatteskalorna till prisutvecklingen. Jag vill samtidigt säga att det finns starka principiella invändningar mot att ha den typ av indexering som tillämpades under de borgerliga regeringsåren, eftersom den innebär att man fortplantar en inflation, om en sådan finns, så att den dröjer sig kvar flera år efter att åtgärden vidtagits. Jag vill också påpeka att denna indexering medförde stora orättvisor på grund av att man då hade reallönesänkningar. De som betalade högre skatter fick nämligen då en större ersättning via skattesystemet än de som hade låga inkomster och därmed låga skatter.

Jag tycker inte att rättvisan har kommit i kläm, Bo Lundgren. De som har stora avdrag får fortsätta att göra dessa avdrag.

När det gäller ökningen av antalet socialbidragstagare viH jag säga att vi har markerat att det är mycket viktigt att man analyserar vilka orsaker som ligger bakom denna ökning. Som Bo Lundgren vet är det inte i första hand bland familjerna som antalet socialbidragstagare har ökat, utan det är framför allt bland de ensamstående. Vad familjerna beträffar har vi ju, trots det svåra ekonomiska läget, lyckats höja barnbidragen, och framför allt flerbarnstilläggen har inneburit betydande förbättringar för familjerna under den gångna perioden.

Jag tror att det förhåHer sig så att de flesta nytillkommande bland dem som vänt sig till socialbyråerna och begärt hjälp länge försökte klara sig så gott de kunde, trots att det var en period med sjunkande reallöner. De tog ut sina sparmedel, och de lånade kanske pengar. Men om en sådan situation varar under en lång period, vilket var fallet under de borgerliga regeringsåren, då når dessa människor så småningom en gräns där deras resurser är uttömda och där de inte längre får krediter. Då tvingas familjerna vända sig till socialbyråerna. Jag tror alltså att ökningen av antalet socialbidragstagare i stor utsträckning reflekterar denna period med sjunkande reallöner, men jag tror också att vi nu skall kunna vända denna utveckHng.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Förste vice talmannen anmälde att Bo Lundgren, Stig Josefson och Kjell Johansson anhålHt att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 47 MARIA LEISSNER (fp):

Fru talman! En kurdisk familj från Irak med två vuxna och två små barn, 3 och 4 år gamla, flydde från sitt hem i den irakiska delen av Kurdistan när byarna runt omkring började brännas. De flydde till Iran, där de hamnade i en flyktingförläggning med tiotusentals andra under mycket svåra förhållanden. De levde i tältläger inhägnade av taggtråd, och de bodde i ett rum som saknade både vatten och avlopp. Den ekonomiska hjälpen från iranska myndigheter var pengar som räckte till en måltid per månad. Foton som familjen förde med sig till Sverige visade barn som gnagde på smutsiga brödkanter. Så småningom blev fadern orolig för att deras ekonomiska medel skulle ta slut och att han inte längre skulle kunna ge barnen mat. Därför beslöt man sig för att lämna flyktinglägret, och man hoppades få en mer människovärdig tillvaro i Sverige.

Väl i Sverige upptäckte familjen att det var för stora förhoppningar. Familjen blev visserligen inte direktawisad vid gränsen utan anvisades en genomgångslägenhet i Trelleborg om tre rum som familjen delar med fem andra personer. Efter det första förhöret fick familjen ett awisningsbeslut tillbaka till Iran. Nu har man suttit ett par månader i väntan på verkställighet.

Rädda barnens barnombudsman, som besökt familjen, berättar om hur barnen sitter apatiska i den nästan kala lägenheten på sina tältsängar och tittar tomt framför sig i väntan på att polisen när som helst oannonserad kan komma och hämta familjemedlemmarna. Polisen har huvudnycklar till lägenheten och kan komma när det så behagar polisen.

Familjefadern beskrev hur han mådde. Han kan inte sova om nätterna utan vaknar med ångest vid minsta ljud och föreställer sig att polisen står där för hämtning av familjen. Han undrar vad som händer med barnen om han blir avrättad i Irak, för han kan inte tänka sig att tyna bort i lägret i Iran, utan då tar han hellre en avrättning i Irak.

Till dem som har dragit nitlott i Sveriges flyktingpolitiska lotteri hör också en chilensk kvinna. Hennes historia handlar om mångårig politisk aktivitet i Chile, många gripanden och tortyr. Vid ett tillfälle blev hon våldtagen i samband med fängslande och födde efter det ett barn. När hon till slut bestämt sig för att fly till Sverige fick hon av invandrarverket veta att både hon och barnet saknade flyktingskäl och dessutom saknade humanitära skäl för att få uppehållstillstånd.

Detta är endast ett av många fall, där klara flyktingskäl klassificeras som inga skäl alls.

Det pågår en brutalisering av svensk flyktingpolitik. Att läsa dokument om flyktingpoHtiken är en studie i omänsklig behandling av redan oerhört utsatta människor. Denna brutaHsering saknar grund i de av riksdagen fastslagna riktHnjerna för flyktingpoHtiken. I vissa fall förefaller handläggande myndigheter handla helt i strid med lagens anda och bokstav. Allt fler jurister slår larm om denna oroväckande händelseutveckling.

Jag vill nämna några av de allvarligare problemen.

För det första gäHer det polisens rätt att avvisa människor vid gränsen, vilken tillämpades för ca 2 000 människor förra året. Awisningen sker om flyktingens skäl anses uppenbart oriktigt, och det görs ett summariskt förhör, där dessutom flyktingens trovärdighet ytterligare ifrågasätts - om han eller

hon har falska passhandlingar eller kanske har rest hit med flyg. Direktavvis-ning sker trots att Genévekonventionen säger att varje flykting har en oavvislig rätt att få sin sak prövad i det land där han befinner sig. En sådan avvisning kan självfallet inte överklagas. Vi vet ingenting om vad som händer dessa människor, när de återvänder hem. Många vågar heller inte återvända hem utan försöker få uppehållstillstånd i Västtyskland eller Danmark. Sverige vältrar på så vis över ett stort antal flyktingar på grannländerna. Sören Jessen, som snart börjar sitt arbete vid FN:s nya flyktingkontor i Stockholm, har uttalat att Danmark till skillnad från Sverige erbjuder rättssäkerhet för flyktingar, dvs. där får de sin sak prövad.

För det andra gäller det barnens situation. Barn som flytt från sitt hemland har ofta svåra upplevelser bakom sig. Barn är mer sårbara än vuxna. Trots detta hände nyligen att 16-åringar sattes i häkte som misstänkta brottslingar. Deras enda brott var att de hade oturen att bli utsatta för förföljelse, så att de och deras familjer inte längre kunde vara kvar i hemlandet.

Barnen får ytterst sällan egna utredningar. De anses inte ha egna skäl, vare sig politiska eller humanitära, att få stanna i Sverige, och utvisning av barn sker trots läkarintyg om allvarliga psykiska problem. Ibland ser barn som enda utväg att försöka begå självmord.

I en skrivelse från Rädda barnen till regeringen anhåller man att barn inte skaH sättas i fängelse och att de skall bedömas individuellt samt att familjer inte skall splittras. Vidare anhåller man att barn i dagens läge inte skall återsändas till Libanon,

Dessa krav kan låta rimliga, om man läser de av riksdagen fastslagna riktlinjerna om en generös och mänsklig flyktingpoHtik, men verkligheten är en annan.

För det tredje sker det onödigt brutala awisningar. En Hten flicka i en mindre stad, vars familj skulle avvisas, blev kallad till skolsystem under skoldagen, men i själva verket var polisen där för att hämta henne. Hon fick aldrig ens chansen att gå tillbaka till klassmmmet för att ta farväl av sina kamrater. Awisningar sker ofta på ett så grymt och brutalt sätt. Ibland tror man sig förflyttad till ett annat land, när man hör om verkställigheten av awisningar. Skall människor, som desperat sökt sig till en bättre tillvaro i ett annat land än sitt hemland, behöva jagas med hundar och hämtas av polis mitt i natten, utan möjlighet att ens säga adjö och hinna packa?

För det fjärde sker det en splittring av familjer.

En shiamuslimsk familj, där fadem hade flytt för att undgå tvångsrekryte-ring tiH Amalmilisen, fick besked om avvisning. Fadern höll sig undan, men modem och ett sju månader gammalt spädbarn blev trots detta tillbakavisade till Libanon, Man kan fråga sig hur detta stämmer med uttalade målsättningar att inte splittra familjer.

För det femte sker det grava missbedömningar.

Sedan regeringen beslutade om att det inte längre skulle råda ett direkt förbud mot verkställighet av awisningar till Libanon har mycket få beviljats asyl. Motiveringen är att aHa flyktingar enbart hänvisar till den allmänna situationen i Libanon, och det räcker inte som skäl för att få stanna i Sverige, inte ens för statslösa palestinier som ofta skickas tillbaka till Libanon trots att detta står i direkt strid med FN;s flyktingkommissaries rekommendationer.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

För det sjätte är väntetiderna vid utredningar oerhört långa och kan i vissa fall betecknas som en rent psykisk tortyr. Det är framför allt barnen som far illa av att ryckas upp med rötterna efter flera år av fredlig tillvaro i Sverige. När kommer detta eviga problem att lösas? Det måste ske snart.

Direktawisningar utan tillräcklig grund, massawisningar till för flyktingarnas liv farofyllda länder, felaktiga awisningar, splittring av familjer, psykisk tortyr av asylsökande genom extremt långa utredningstider, fängsligt förvar av barn, brutala awisningar och en allvarlig brist på rättssäkerhet är missförhåUanden som präglar den faktiska svenska flyktingpolitiken.

Trots uppmaningar från humanitära organisationer, barnläkare, jurister och FN;s flyktingkommissarie har regeringen inte vidtagit några åtgärder för att flyktingar som kommer till Sveriges gräns skall bemötas med humanitet.

Detta torde bero på vad som upplevs som en kraftigt ökad flyktingström till Sveriges gränser. Jag kan inte komma ifrån misstanken att flyktinginvandringen till Sverige snarare regleras av resurser än av humanitära skäl. Det förefaller som om antalet beviljade asyler påverkas av den negativa inställningen till den s, k, flyktingströmmen. Dessutom är det uppenbart att man försöker reglera antalet människor som lyckas ta sig till Sveriges gräns genom att kräva att andra länder och flygbolag sköter inresekontrollen och därigenom i praktiken får verkställa en preliminär avvisning för Sveriges räkning av asylsökanden.

Men uppfattningen om att flyktingar väller in över Sveriges gränser är en myt. Som mest är det kanske 13 000 människor per år som söker asyl här. Det är en ökning jämfört med tidigare med några tusen. Det skall jämföras med de 15-17 miljoner människor som befinner sig på flykt i världen. Den allra största bördan bär de fattigaste länderna. Att ett av världens rikaste länder ryser vid tanken på att ta hand om 13 000 människor per år är obegripligt.

Svensk flyktingpolitik handlar i teorin om att ge människor som flyr undan förtryck och omänskliga förhållanden en fristad, att låta deras sår läkas och själen helas. Men i verkligheten handlar svensk flyktingpolitik alldeles för ofta om att skada dessa människor ytterligare, skapa depressioner, utiösa självmordstankar och beröva människor deras tro på framtiden och rättvisan.

Sverige har självfallet resurser att med medmänsklighet ta emot de 13 000 eller fler som söker sig till vårt lands gränser, att låta deras sak bli prövad i enlighet med både rättssäkerhet och humant bemötande. För att detta skall bli verklighet måste vi ta de anklagelser på allvar som hävdar att handläggande myndigheter inte följer gällande riktlinjer. Ett juridiskt ombud vid gränsen skulle vara ett minimikrav för att se till att rättssäkerheten blir verklighet. Man kan undra om det på längre sikt är rätt myndighet som får fatta de mycket svåra och tunga besluten om att avvisa människor vid gränsen efter summariska förhör.

Jag utgår från att regeringen snarast på lämpligt sätt bevisar att flyktingpoHtiken inte regleras av resursskäl utan styrs av humanitära principer.

Anf. 48 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk);

Fru talman! Jag tänker bl, a, tala om invandrarpolitiken som försvann.

Sedan 1975 har invandrarpolitiken utvecklats här i landet. Med hjälp av ett omfattande utredningsarbete kom man fram till en relativ partipolitisk enighet om dels de problem som invandrarna möter i Sverige, dels målsättningen för invandrarpolitiken. Målsättningen om jämlikhet, valfrihet och samverkan proklamerades högtidligt, och en rad reformer genomfördes. Den tidigare assimileringspolitiken förkastades, och invandrarnas funktionella integrering i det svenska samhället blev målet för de invandrarpolitiska ansträngningarna och reformerna.

Man kan säga att invandrarpolitiken ända fram till början av 1980-talet har varit föremål för ett reformarbete, om än bristfälligt. Det har varit helt nödvändigt, eftersom invandrarna utgjorde en så stor del av befolkningen och deras försämrade sociala situation skulle förorsaka samhälleliga störningar.

Sedan dess har invandrarnas situation gradvis försämrats, dels beroende på att de samhälleliga insatserna på alla invandrarpolitiska områden minskat reellt men framförallt beroende på förändringar på den svenska arbetsmark naden. Den svenska industrins accelererande strukturella omvandling och strukturrationalisering har resulterat i ett ständigt minskat behov av arbets kraft och i att allt större grupper av människor slagits ut ur produktionen. Hårdast drabbad blir den okvalificerade arbetskraften, till vilken större delen av invandrarna hör. Industrins strukturella omvandling ställer dess utom helt nya och annorlunda krav på arbetskraften i fråga om ökad yrkesutbildning, ökad allmän kunskapsnivå samt ökade språkfärdigheter. Det innebär större svårigheter för invandrarna att komma in på arbetsmarknaden och stanna där.

På så sätt har den pågående strukturella omvandlingen ändrat förutsättningarna för invandrarna. Från att ha varit en önskvärd, nödvändig och eftertraktad produktionsfaktor håller invandrarna på att omvandlas till en grupp svårplacerade människor som konkurrerar om de befintliga arbetsplatserna med den inhemska arbetskraften.

Som följd av denna utveckling kan man konstatera en ökad segregation. Det är en yrkesmässig segregation, en ökad överflyttning från industrijobb till serviceyrken, men också en ökad arbetslöshet som drabbar invandrarna och speciellt ungdomarna och kvinnorna mycket hårt. Arbetslöshetssiffrorna, som i många fall är mer än dubbelt så höga som för svenska medborgare, talar sitt tydliga språk, och det är skrämmande.

Man kan också konstatera en ökad social, ekonomisk och bostadsmässig segregation för invandrarna, vilket gör att målet för invandrarpolitiken, dvs. invandrarnas funktionella integrering i det svenska samhället, nu är avlägsnare än någonsin.

Därför anser vi att sådana insatser som ökar invandrarnas sociala rörlighet, ökar deras bildnings- och kunskapsnivå, ökar deras rörlighet vad gäller yrke, inkomst och bostad är helt nödvändiga insatser som ett led i den långsiktiga processen att nå invandrarpolitikens målsättning.

Under den regeringsperiod som har gått avslutade fem stora utredningar på invandrarpolitikens område sin verksamhet. De fem utredningarna, som

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

har arbetat med vitala och viktiga problem inom invandrarpolitiken och som har överlämnat sina betänkanden och förslag på lösningar till regeringen var

1. rösträttsutredningen

2. utredningen om hemspråksträning i förskolan

3. utredningen om hemspråksundervisning i skolan

4. diskrimineringsutredningen

5. den stora invandrarpolitiska utredningen, som arbetade i många år och som hade till uppgift att undersöka hela invandrarpolitiken.

Inget av dessa fem utredningsbetänkanden har resulterat i någon proposition från regeringens sida. Regeringen tog de färdiga betänkandena, stoppade in dem i en byrålåda och gjorde ingenting. Under hela regeringsperioden har man avvisat viktiga och välmotiverade förslag på invandrarpolitikens område med hänvisning till pågående utredningar. Senast under vårriksdagen avvisades en rad motioner av utskott och kammare med hänvisning till en kommande proposition i slutet av rnaj månad. Maj månad har kommit, men propositionen har uteblivit. Regeringen utfäste sig då att komma med förslag omedelbart efter valet.

När man läser förteckningen över kommande propositioner under höstriksdagen finner man att propositionen om invandrarpolitiken återigen lyser med sin frånvaro.

De frågor, fru talman, som hopar sig och som kräver svar är många. Man undrar om det skulle vara möjligt att förfara på det här viset på något annat politiskt område. Om man inte har för avsikt att göra någonting på detta område, varför fullföljde man då en massa utredningar med anlitande av sakkunniga, experter, referensgrupper osv., som har kostat miljoner kronor? Jag fattar faktiskt inte detta.

Invandrarpolitiken, som utvecklades, reformerades och förverkligades sedan 1975, försvann plötsligt. Den finns inte längre! Den försvunna invandrarpolitiken ersattes med flyktingpolitiken, som har varit föremål för massmediernas och allmänhetens uppmärksamhet de senaste månaderna dels därför att flyktingpolitiken har blivit mycket restriktiv och numera inte sammanfaller med den allmänna rättsuppfattningen, dels därför att utlänningslagens praktiska tillämpning strider mot lagens anda av humanism och generositet och dels därför att det i den skärpta flyktingpolitikens kölvatten blommar upp en mycket onyanserad, helt felaktig och negativ debatt, vars följder kan bli mycket allvarliga för den fortsatta samhällsutvecklingen.

Vad som nu håller på att ske är att Europa bygger upp en vattentät mur omkring sig för att skydda sig mot det stora flyktingproblemet i världen, vars största börda bärs av de fattigaste länderna i tredje världen. De sprickor i muren som återstår är ett minimalt läckage, och det håller Sverige som bäst på med att täppa till genom att inte följa andan i sin egen lagstiftning och dess tidigare praktiska tillämpning. Med hjälp av visumtvång och andra metoder som syftar till att förlägga den svenska passkontrollen till andra länders gränser bygger man upp allt högre murar.

I stället för att söka nå internationella överenskommelser, som gör det möjligt att också länderna i Europa tar sin del av ansvaret för det stora flyktingproblemet i världen, ägnar man sig ät att tävla med varandra om vem

Allmänpolitisk debatt

som mest effektivt skyddar sina gränser. Detta strider mot en human, Prot, 1985/86:11 generös och solidarisk flyktingpolitik. Om den nuvarande politiken fortsätter Jg oktober 1985 riskerar vi att rättssäkerheten för flyktingarna totalt åsidosätts och att

respekten för svensk lagstiftning urholkas.

Anf. 49 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! I juni månad 1983 överlämnade invandrarpolitiska kommittén sitt betänkande Invandrarpolitiken, förslag. Huvudpunkter bland kommitténs förslag var

- automatiskt verkande och ökat stöd till invandrarnas riksorganisationer,

- ökad satsning på kulturområdet,

- markering av kulturrådets roll för invandrarnas och minoriteters kulturliv,

- ökat stöd till utgivning av press på invandrarspråk till invandrarorganisatio-nernas närradiosändningar samt till annan medieverksamhet.

Dessutom hävdade kommittén att lösningar måste åstadkommas beträffande arbetsmarknads-, bostads-, social- och utbildningsfrågor för invandrarna, även om det inte ingick i direktiven för kommittén att framlägga förslag om dessa senare problem.

I maj manad detta år meddelade invandrarministern att den invandrarpolitiska propositionen, baserad på IPOK, skulle senareläggas. Även om man kan ha förståelse för detta, har dröjsmålet varit beklagligt. I juni uttryckte tio rikstäckande invandrarorganisationer sin besvikelse över att någon proposition inte framlagts och framhöll att riksförbundens verksamhet hotades av deras ansträngda ekonomiska situation och av oklarheten om det framtida ekonomiska stödet.

Det finns uppenbarligen en underskattning av hur betungande såväl allmänna som enskilda ärenden av invandrarpolitisk natur är. En förstärkning av resurserna har gjorts under den gångna sommaren, men av allt att döma är resurserna ändå otillräckliga i förhållande till behoven nu och framöver.

Det är av flera skäl angeläget att en proposition om såväl invandrarpolitiken som om diskrimineringslagstiftningen kan läggas fram snarast möjligt.

Då det gäller frågan om en förbättrad diskrimineringslagstiftning framförde invandrarministern den 8 maj i år en rad ställningstaganden, som jag kan instämma i, bl. a. att straffet för olaga diskriminering skall skärpas, att spärrar och särregler som gäller t. ex. tillträde till olika befattningar och förtroendeuppdrag skall tas bort, att én särskild ombudsman skall tillsättas för att motverka etnisk diskriminering i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden.

Därutöver är det viktigt att vår lagstiftning mot rasistiska organisationer och deras verksamhet skärps, så att den kan bli ett bättre instrument för att bekämpa sådana organisationer och deras företrädare. Det gäller också att de myndigheter som skall beivra verksamheten har tillräckliga resurser för att kunna göra detta.

En diskrimineringsombudsman kan fylla en viktig funktion pä hela detta fält för att förebygga och beivra etnisk diskriminering. Men uppgiften är svår om verksamheten skall kunna bli effektiv. Det är därför angeläget att

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

, ombudsmannens befogenheter inte blir alltför begränsade. Det är också viktigt att ombudsmannen verkligen förses med tillräckliga resurser för att kunna fylla sin funktion. I regeringsförklaringen sägs att vår flyktingpolitik är ett viktigt uttryck för internationell solidaritet, omsatt i praktisk handling. Detta uttalande är förpliktigande. Det behövs i dagens situation en konsekvent och human flyktingpolitik.

En bred riksdagsmajoritet har fastslagit att Sverige måste föregå med gott exempel i sin egen flyktingpolitik för att kunna uppnå goda resultat i internationella sammanhang då det gäller fördelningen av ansvaret för flyktingarna.

Jag har, liksom företrädare för andra partier, interpellerat invandrarministern om flyktingpolitiken. Jag skall därför inte i dag gå närmare in på flyktingpolitiken utom på en punkt, beträffande kommunernas ansvar.

Våra mottagningsresurser i fråga om flyktingar är ansträngda. Kommuner främst inom storstadsregionerna har fått ta emot en alltför stor andel av de senaste årens flyktinginvandring. Dessa kommuner har samtidigt haft många svåra sociala och ekonomiska problem att lösa. Svårigheterna har ökat genom att ett stort antal flyktingar på egen hand bosatt sig i Stockholmsregionen, till en del därför att mottagning inte kunnat ordnas på annat håll i landet.

En prognos för hela 1985 pekar på att Stockholms län kommer att få ta emot 4 500 flyktingar/asylsökande. Det är 1 000 fler än under innevarande år fram till augusti, och det är betydligt fler än vad avtalet omfattar för länet, nämligen 2 029 platser.

Alla län och kommuner måste ta sin del av ansvaret och bidra till att syftet med den nya flyktingmottagningen uppnås. Utplacering av flyktingar till bostadsorterna bör ske snabbare. Informationen om flyktingarnas situation och varför de sökt sig till Sverige måste ökas.

Stockholms läns socialdemokrater antog vid sin distriktskongress i våras ett omfattande invandrarpolitiskt aktionsprogram. Programmet riktar sig till kommuner, landsting och arbetarrörelsens organisationer inom vårt län. Där finns också ställningstaganden och krav som riktar sig till statsmakterna.

Invandrarfrågorna spelar en stor roll i Stockholms län. Det är det mest invandrartäta länet i hela landet. Mer än 200 000 av länets invånare är födda i utlandet, och 150 000 är utländska medborgare. Invandrartätheten är särskilt markant i den södra regionen, där i flera kommuner över 20 % av invånarna är invandrare.

Det är angeläget att Stockholms läns socialdemokraters program beaktas inte bara då det gäller den blivande invandrarpolitiska propositionen utan också när det gäller andra förslag som kan bli aktuella, främst i fråga om sysselsättningen, boendet, skolan, den sociala servicen, sjukvärden och äldreomsorgen.

Lät mig framhålla några punkter ur programmet.

Det är nödvändigt att utvidga statsbidragen till kommunerna så att hemspråksträning för invandrarbarn kan sättas in mycket tidigare än nu. Insatserna för invandrarbarnen i förskolan bör i högre grad prioriteras, så att kommunerna betydligt mer aktivt kan tillgodose behovet av en tidig hemspråksundervisning.

En fortsatt internationalisering måste ske av skolans undervisning enligt de

mål som skolans läroplaner anger. Ämnet invandrarkunskap bör stärkas och antingen införas som obligatoriskt ämne eller vävas in i samhällskunskapen och andra ämnen.

I detta sanimanhang vill jag också starkt understyrka de vuxna invandrarnas behov av undervisning i svenska. Det har rått en bred enighet om att goda kunskaper i svenska är en absolut förutsättning för invandrarnas möjligheter att finna sig till rätta här i landet.

Emellertid är de resurser som nu anslås till SFl-undervisningen klart otillräckliga, vilket bl. a. innebär att invandrare kan tvingas vänta länge innan de kan påbörja svenskstudierna.

Totalbehovet av resurser för SFI har ökat genom den i och för sig nödvändiga ambitionen att inte koncentrera invandringen till ett fåtal regioner i landet. I Storstockholm är situationen vad gäller resurser för SFI särskilt otillfredsställande, genom att betydligt fler invandrare än vad som förutsågs i förhandlingarna med kommunerna har kommit till vår region.

Kostnadsökningar i kombination med stillastående eller t. o. m. minskade resurser gör att situationen vad gäller SFI blir alltmer ohållbar, både för studieförbunden och för de berörda invandrarna, som ju i praktiken döms till sysslolöshet i väntan på möjligheter att delta i SFI. Därför måste det ur alla synpunkter vara väl använda pengar att ge SFl-verksamheten anslag motsvarande undervisningsbehovet.

Invandrarnas boendefrågor måste lösas i första hand genom allmänna bostadspolitiska åtgärder. Situationen i de svårast segregerade områdena är så pass komplicerad och sammansatt, att enstaka begränsade insatser av kommunal eller annan art är otillräckliga. Statsmakter, forskning, landsting och kommuner måste samverka i en brett upplagd aktion. Staten måste satsa erforderliga resurser i akt och mening att häva den sociala obalansen i länets invandrarrika områden.

Det är bra att regeringen uppdragit åt invandrarverket att snabbutreda förhållandena i invandrartäta bostadsområden. Denna utredning måste sedan följas av konkreta verkningsfulla insatser.

Befintliga bostadsområden med ensidiga miljöer bör bli föremål för s. k. ROT-insatser och berikas med inslag från olika invandrarkulturers boendemiljö. ROT-lånen bör göras tillgängliga för miljonprogrammets höghusområden. En vitalisering och förbättring av bostadsanvisningslagen är behövlig.

Dagens arbetsmarknadssituation är speciellt besvärlig för invandrarna. I Stockholms län är arbetslösheten dubbelt så hög bland invandrarna som genomsnittligt i länet för motsvarande åldersgrupper. En förbättring förutsätter att invandrarna får ökad rätt till yrkesvägledning och arbetsmarknadsinformation.

En fortsatt omprioritering inom AMS bör inriktas på förstärkta förmedlingsinsatser för de lokala arbetsförmedlingarna i invandrartäta områden. Det handlar om inskrivning av arbetssökande invandrare, sökande bland lediga tjänster och kontinuerlig bevakning av lämpliga arbetstillfällen mellan den arbetssökandes besök hos arbetsförmedlingen.

Invandrarnas svårigheter på arbetsmarknaden i Stockholms län är en reflex av de speciella problem som finns på vår arbetsmarknad, och som i viss män skiljer sig från situationen i andra län.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Mycket ofta - i ca 75 % av de ledigförklarade tjänsterna - ställer arbetsgivarna i länet krav på lämplig yrkesutbildning och yrkeserfarenhet. Man ställer ofta speciella krav på personliga kvalifikationer, och rekryterar hellre arbetskraft från andra regioner än att ge avkall på dessa högt ställda krav. Detta har inneburit att vi i Stockholms län har fått en ganska stor grupp långtidsarbetslösa, trots att efterfrågan på arbetskraft är relativt god i länet och trots att man inom vissa yrkesområden kan tala om en bristsituation.

Vi har också en obalans mellan Storstockholms norra och södra delar, så till vida att de lediga platserna till övervägande del tillkommer på nordsidan, medan söderkommunerna i regionen sedan länge har en relativt hög arbetslöshet.

Det är, som jag nämnde, strukturella obalanser i länets arbetsmarknad. De drabbar de ekonomiskt och socialt svaga grupperna oproportionerligt hårt. En av dessa grupper är invandrarna.

För att råda bot på dessa obalanser behövs en aktivare näringspolitik inom regionen. Denna bör komma till uttryck genom att högskoleutbildning och forskning lokaliseras till de invandrarrika kommunerna. En satsning på forskningscentrum vid Huddinge sjukhus kan nämnas som ett lovvärt exempel. Det ger en rättvisare geografisk fördelning av arbetsplatserna, som i sak innebär att fler nya jobb skapas som är lämpade för olika slag av invandrargrupper.

Då det gäller att genomföra en rimlig och framgångsrik invandrarpolitik är det ofrånkomligt att detta leder till vissa utgiftsökningar för såväl stat som kommuner. På sikt kommer detta att leda till besparingar. Även invandrarpolitiska kommitténs förslag innebär vissa utgiftsökningar. Intresset av att bättre än nu kunna infria de invandrar- och minoritetspolitiska målen är så stort, att det i sista hand kan finnas anledning att pröva kommitténs förslag om att införa vissa avgifter på några områden för att därigenom tillföra staten inkomster, exempelvis genom en höjning av avgifterna för turistvisum, för visum för affärsbesök och för förvärv av svenskt medborgarskap.

Fru talman! Det finns konservativa och reaktionära krafter som spekulerar i invandrar- och flyktingfientlighet, även om de förnekar eller försöker dölja detta. Det är av stor betydelse att vi i dagens situation slår vakt om en aktiv och progressiv invandrarpolitik. En rättvis och generös flyktingpolitik är en internationell förpliktelse, som har starkt stöd inom vårt folk. Framgången för kampanjen Rör inte min kompis är ett uttryck för detta.

Rasfördomar, invandrar- och flyktingfientlighet måste med kraft bekämpas. Det gäller att sopa framför egen dörr! Det stärker vårt agerande mot rasdiskriminering och annan förföljelse på det internationella planet.

Anf. 50 HÄDAR CARS (fp):

Fru talman! Frihet, jämlikhet och broderskap är klassiska liberala honnörsord. Apartheid står i motsats till dem alla. Den liberala världsrörelsens totala avståndstagande från apartheid bekräftades på nytt i den resolution som i förra veckan antogs av Liberala internationalen-de liberala partiernas världsorganisation - vid kongressen i Madrid.

Jag skall här inte ta upp tid för att ytterligare beskriva min och andra liberalers avsky för apartheidsystemet. Det är, som framhållits t. o. m. av den

amerikanske utrikesministern, ett system dömt till undergång. Avgörande härför är det växande motståndet inom Sydafrika. Den kampen för frihet förs glädjande nog inte bara av svarta utan också av många vita som t. ex. den liberala medborgarrättskämpen Molly Blackburn, som nyligen var på besök i Stockholm. Jag tänker på henne och pä alla hennes modiga medkämpar inom det liberala partiet (PFP) i Sydafrika, inom kyrkorna och inom organisationer som Black Sash, Förenade demokratiska fronten (UDF)och Föräldraorganisationen för arresterade ungdomar. Också den i Sydafrika förbjudna befrielseorganisationen ANC förtjänar vårt stöd. Förhandlingarna nyligen mellan sydafrikanska liberala ledare och ANC-ledare i Zambia är en viktig händelse. Detsamma gäller de tidigare överläggningarna mellan ANC och företrädare för Sydafrikas näringsliv.

Inom folkpartiet förstår vi till fullo bitterheten hos de svarta över det massiva våld och det mördande som utövas av nationalistregimen och dess handgångna inom polisen och militären. Men vi tror inte att vare sig den enda eller den önskvärda vägen till befrielse och demokrati för Sydafrikas förtryckta går genom ett kraftigt upptrappat motvåld. Det vi vet om nationalistregimens vapenmässiga övertag och brutalitet gör att vi inte kan önska - än mindre, uppmana - till revolution i Sydafrika. Allra minst anstår detta den som inte själv bor i eller har sin familj och sina kära i Sydafrika.

Det är både min förhoppning och min övertygelse att apartheidsystemet skall fås att falla samman utan ett starkt upptrappat våld. Demonstrationer och annan opinionsbildning är ett viktigt medel. Ekonomiska stridsåtgärder är ett annat. Konsurnentbojkotter mot vita affärsinnehavare har inletts på flera håll i Sydafrika och tycks få ökad spridning. De verkar vara ett framgångsrikt vapen. Strejker och andra fackliga stridsåtgärder kan bli det. Civil olydnad är ytterligare ett starkt motståndsvapen.

Kamp med medel av dessa slag förtjänar vårt helhjärtade stöd. Detta stöd skall vi lämna, både i ord och i handling. Den avsky vi känner för det våld som utgårfrån apartheid får dock inte leda oss-politiker, journalisteroch andra-att förhärliga det motvåld sotn kan bli en, i sig mycket förståelig, följd av övergreppen mot oskyldiga och försvarslösa människor. Tror vi på möjligheten av och vill vi verka för apartheidsystemets undergång utan ett kraftigt upptrappat våld, måste vi vara konsekventa i vårt synsätt och i vårt handlande.

Ekonomiska sanktioner och hotet om sådana sanktioner är med all säkerhet omvärldens främsta medel att sätta den sydafrikanska regimen under ökad press. Folkpartiets inställning och handlande i denna sak är väl kända. Den lag om investeringsförbud i Sydafrika som beslöts 1979 på förslag av folkpartiregeringen har fått efterföljd och inspirerat till åtgärder mot apartheidregimen från många staters sida.

När vi 1979 tillgrep sanktionsvapnet gjorde vi det bl. a. i det lovliga syftet att därigenom också skapa opinion mot apartheidsysteniet. 1 det nuvarande läget, med en stark och medveten opinion mot apartheid i hela världen och med en alltmer målmedveten motståndskamp inom Sydafrika, bör det opinionsbildande syftet spela en mindre framskjuten roll.

Vad det nu faktiskt gäller är att, med hjälp av bl. a. det ekonomiska sanktionsvapnet, på ett verkningsfullt sätt ingripa mot apartheidsystemet i

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

syfte att få bort det - och att få bort det nu! Då framstår ensidiga svenska sanktionsåtgärder, av marginell betydelse för Sydafrikas ekonomi, som något mindre betydelsefulla. 1 stället växer betydelsen av svenska åtgärder för att få till stånd internationellt samordnade och villkorade åtaganden om sanktioner - kännbara och verkningsfulla sanktioner.

Det är detta jag skulle önska att den svenska Sydafrikadiskussionen handlade om. Nu får ofta mera perifera frågor ta all tid och all uppmärksamhet i anspråk. Varje isoleringsåtgärd är icke nödvändigtvis ett framsteg.

Med uttrycket "'villkorade sanktioner"" avser jag att västvärlden gemensamt bör begära av den sydafrikanska regeringen att Nelson Mandela, Walter Sisulu och andra politiska fångar ovillkorligen friges, att undantagstillståndet upphävs, att de lagar som bär upp apartheidsystemet - Population och Registration Act, Group Areas Act, Influx Control, Pass Laws m. fl. -avskaffas och att arbetet med en ny demokratisk författning inleds inom en angiven och näraliggande framtid. Om denna begäran avvisas vidtas kännbara och efter hand allt hårdare sanktioner mot Sydafrika. Om villkoren uppfylls uteblir eller inställs sanktionerna.

Sanktioner är ju inget självändamål. Målet är att få bort apartheidsystemet. Det är i det syftet sanktionsvapnet bör användas. Om de avgörande besluten om avskaffandet av apartheid och införande av demokrati tas redan inför hotet om omfattande sanktioner skulle detta vara en fördel.

I ett från apartheid befriat och demokratiskt Sydafrika är det medborgarnas sak att själva avgöra vilket ekonomiskt system de vill ha och vilka regler som skall gälla för egendoms- och inkomstfördelningen i landet. Men vad de då än väljer är - när apartheidsystemet fallit - en fungerande ekonomi en styrka för alla som i Sydafrika arbetar för demokrati, frihet och ökat välstånd för alla sydafrikaner. Det är också, fru talman, de krafterna som nu och framgent förtjänar allt det stöd Sverige kan ge dem.

Anf. 51 MONICA ANDERSSON (s):

Fru talman! För alla humanister och demokrater är det en förstahandsupp-gift att bekämpa rasism och rasförtryck i alla dess former var de än uppkommer. Mot den bakgrunden är det särskild glädjande att ungdomen har startat en livskraftig solidaritetsrörelse mot rasismen. SOS Racisme och "Rör inte min kompis" visar att vi alla har ett ansvar och att vi faktiskt har stora möjligheter att påverka opinionen och samhällsutvecklingen.

Det sydafrikanska apartheidsystemet är den vidrigaste och mest utstuderade formen för rasförtryck som vi känner till. Det är nödvändigt med samlade internationella aktioner gentemot Sydafrika från regeringar, partier, ungdomsförbund, fackliga organisationer, företag, kyrkor och alla vi enskilda individer.

En förtryckarregim kan bringas på fall om den inhemska oppositionen får ett massivt internationellt stöd. Det visar historien. En regering kan inte i längden regera mot majoriteten av befolkningen.

Apartheidsystemet bygger helt pä rasåtskillnad i alla delar av samhällslivet. Den hudfärg rnan föds med bestämmer hela ens framtid, barnens uppväxtvillkor, möjligheterna att få en utbildning och ett arbete efter intresse och fallenhet, möjligheten att försörja sig och sin familj och få en

tryggad ålderdom samt rätten att besluta om sina egna angelägenheter.

Den som föds med vit hudfärg får alla dessa möjligheter och rättigheter. Den som föds med svart hudfärg får inga rättigheter alls. För oss som humanister är det en självklar utgångspunkt att alla människor har lika värde, att alla skall ha samma möjlighet att leva ett meningsfullt och människovärdigt liv den korta stund vi har på jorden. Apartheidsystemet är ett djupt omoraliskt system.

Läget i Sydafrika har allvarligt försämrats under de senaste månaderna. Med en avskyvärd brutalitet försöker regimen krossa och splittra apartheidmotståndet. Skolbarn arresteras. Fredliga demonstrationer och begravningståg förvandlas till blodbad. Med undantagstillståndet har regimen intensifierat terrorn.

Förra året presenterades en undersökning som visar att fattigdomen är utbredd bland den svarta befolkningen och att den ökar på grund av apartheidsystemet, något som ofta förnekas i debatten. Undersökningen visar att barnadödligheten i Sydafrika är ca 30 gånger högre bland svarta barn än bland vita barn och att den är högre än i länder som Mogambique, Cuba eller Mexiko. En tredjedel av svarta barn under 14 ar är undernärda eller har stannat i växten. Antalet svarta som lever under existensminimum ökar år från år. Över en miljon svarta saknar inkomst helt.

Den ökade fattigdomen är en direkt följd av tvångsförflyttningen av de svarta från deras ursprungliga bostäder till de s. k. hemländerna. Hemländerna blir så överbefolkade att jordbruket inte räcker till, bostadsförhållandena blir usla osv.

Många söker sig därför till städerna i Sydafrika. På grund av passlagarna blir de trakasserade av polisen. De arresteras.får bota och skickas tillbaka till hemländerna igen. Den minskande svarta befolkningen i själva Sydafrika har det visserligen bättre än de som bor i hemländerna, men många lever nära existensminimum i mycket trångbodda och otrygga områden.

Svarta arbetare tvingas ofta arbeta under rent omänskliga arbetsvillkor och till väsentligt lägre löner än de vita. Deras förhållanden påminner om dem som rådde i vårt land före demokratins genombrott, fast värre, eftersom de förutom ett ekonomiskt och politiskt förtryck också drabbas av rasförtryck.

Motståndskampen mot regimen har intensifierats och blivit alltmer framgångsrik. Fackföreningsrörelsen har stärkt sin ställning och rönt respekt hos en del vita företagare, men här som i alla diktatoriska regimer blir fackliga ledare förföljda och trakasserade. ANC och UDF liksom SWAPO i Namibia får se sina ledare fängslade på godtyckliga grunder. ANC-ledaren Nelson Mandela har suttit fängslad i över 20 år.

För arbetarrörelsen har det varit en självklarhet att stödja de svartas motständskamp och stödja befrielserörelserna där. Den svenska fackföreningsrörelsens engagemang är särskilt viktigt med det stöd den ger till uppbyggandet av de svartas fackliga organisationer. Transportarbetareförbundets bojkottaktion är värd allt stöd. Den kan fä extra stor betydelse om Internationella transportarbetarfederationen verkar för att den blir internationellt omfattande.

LO har också tidigare gått i spetsen genom samarbetet med kyrkorna om

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika,

Den svenska regeringen har länge arbetat aktivt för att åstadkomma effektiva internationella sanktioner mot Sydafrika. Det var ett svenskt initiativ som låg bakom FN-resolutionen 1976 om förhindrande av utländska nyinvesteringar i Sydafrika. Vi har också arbetat efter principen att Sverige skall vara pådrivare och föredöme. Lagen mot förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia är det hittills främsta exemplet på det. Denna lag skärptes i våras.

Regeringen har nu aviserat ytterligare åtgärder mot apartheidregimen i Sydafrika. Det kommer att läggas fram en proposition senare i höst. Bland det som har aviserats är:

- Förbud mot import av jordbruksprodukter från Sydafrika.

- Rekommendation till näringslivet att avstå från handel med Sydafrika.

- Uppdrag till berörda myndigheter att studera användningen av metaller och mineral från Sydafrika i svenskt näringsliv. Studien syftar till att visa på alternativa leverantörsländer.

- Rekommendationer till svenska rederier att söka undvika sjöfart på Sydafrika.

- Rätt för kommuner och landsting att besluta om bojkottåtgärder.

- Förbud mot import av sydafrikanska Krugerrand.

- Skärpning av straffbestämmelserna i lagen om internationella sanktioner.

Det är bra att regeringen har tagit det här initiativet. Samtidigt som Sverige arbetar för internationella sanktioner tar vi egna initiativ här hemma enligt principen att ligga steget före.

Det finns emellertid några punkter i detta paket som kräver särskild uppmärksamhet.

Den ena gäller rekommendationerna till näringslivet. I andra länder finns exempel på att företag frivilligt eller på rekommendation från regeringar avstått från handel med Sydafrika. Någon liknande uppställning från svenska företag har vi hittills inte sett. Därför krävs det av samtliga partier att de driver opinion mot företagen att ställa upp på bojkotten. Skulle det visa sig att företagen ändå inte ställer upp måste regeringen ha en beredskap för att vidta åtgärder, t. ex. i form av exportlicenser.

Den andra punkten gäller importförbudet. Importförbudet omfattar nu enbart förslaget om jordbruksprodukter med hänsyn till GATT-avtalet. Men utvecklingen i Sydafrika har gått snabbt. Den internationella opinionen har börjat vakna på allvar. Därför måste regeringen också ha en beredskap för att kunna införa ett totalt importförbud.

Regeringen bör tillsammans med de nordiska länderna ta upp överläggningar med GATT om att kunna göra undantag från GATT-avtalets bestämmelser med hänsyn till den mycket speciella situation som råder i Sydafrika och som hotar att leda till en blodig konflikt.

Det är också nödvändigt att vi får ett samlat svenskt uppträdande över partigränserna. Ingen möda far sparas när det gäller att bekämpa apartheidsystemet. De krav vi gemensamt måste ställa med adress till regimen i Pretoria är;

- Upphäv undantagstillståndet!

- Frige villkorslöst Nelson Mandela och alla de andra politiska fångarna!

- Inställ de planerade högförräderirättegångarna!

- Upphäv dödsdomen mot Benjamin Moloise!

- Inled en dialog med majoritetens verkliga ledare!

- Gör slut på apartheidsystemet!

- Ge Namibia dess frihet åter!

Lika viktigt som det är med ett gemensamt uppträdande mot apartheid i Sydafrika är det att vi gemensamt bekämpar de tendenser till rasism och främlingshat som dyker upp här hemma och att vi gemensamt bidrar till att isolera de grupper och organisationer som försöker exploatera främlingshatet.

SOS Racisme och "Rör inte min kompis" visar att ungdomen inte är så handfallen och passiv som ofta görs gällande. I Frankrike började det med att några invandrarungdomar blev trakasserade och att de och deras kompisar beslöt att gå samman för att göra något åt saken.

På samma sätt började det i Sverige genom att en ung SSU-medlem och invandrare blev trakasserade i Södertälje. Det blev den tändande gnistan till att starta "Rör inte min kompis" även här.

Rörelsen har vuxit explosionsartat genom ett aktivt engagemang frän samtliga ungdomsförbund utom hittills MUF. SOS Racisme och "Rör inte min kompis" håller på att organisera en europeisk marsch mot rasism. Ett tåg startar i Stockholm och ett i Rom. Den 14 december skall de sammanstråla i Paris till en alleuropeisk antirasistisk manifestation. Det är ett initiativ som är värt allt stöd.

200 000 personer har redan valt att ta ställning i Sverige genom att bära knappen "Rör inte min kompis". Efterfrågan är så storatt knapparna tar slut i samma ögonblick som de trycks och distribueras. Det är en glädjande utveckling som visar på värdet av samarbete och behovet av ytterligare insatser från partier och ungdomsförbund.

Samtidigt innebär det emellertid ett förpliktigande att bära knappen, att låta ord och handling följas åt. Vi måste gemensamt se till att isolera rasistiska organisationer som Skånepartiet. Olof Palme fick inget riktigt svar av Bengt Westerberg i går om hur han ser på den här frågan, men DN påpekar i dag att det faktiskt är fråga om ett direkt samarbete när man gemensamt gör upp om budget och representation i de kommunala nämnderna. Det är oförsvarbart, säger DN. Det skulle vara intressant att höra vad Hädar Cars har att säga om detta. Instämmer han i DN:s bedömning?

De här knapparna är, som jag tidigare K ,- sagt, svåra att få tag på, och man förlorar dem snabbt genom vädjanden från människor som man möter. Jag har 349 stycken Rör-inte-min-kompis-knappar, som jag har fått av SSU-distriktet i Stockholms län, och jag kommer att dela ut dem i kammarfoajén alldeles strax. Jag uppmanar riksdagens ledamöter från samtliga partier att stödja sina ungdomsförbund genom att bära knappen och därigenom manifestera vår gemensamma avsky för rasism i alla dess former.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

6 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot. 1985/86:11 Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av

16 oktober 1985 kammarens förhandlingar.

Allmänpolitisk debatt KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp);

Herr talman! 1 våra skolor runt om i Sverige skall-enligt läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan - undervisningen bedrivas så, att eleverna fostras till att känna solidaritet med andra länder, folkslag och kulturer. Det är skolans uppgift att fostra eleverna till att förstå och att känna samhörighet med minoritetsgrupper inom vårt eget land. Skolan måste göra aktiva insatser för att eleverna skal! förstå utvecklingsländernas problem och vårt beroende av dessa länder. Denna internationella orientering skall inte ges bara i de samhällsorienterande ämnena utan så långt möjligt i alla ämnen. Allt detta enligt skolans läroplan.

För att skolan skall lyckas i detta sitt arbete fordras att rätt signaler också kommer från samhället utanför skolans värld, inte minst då från denna kammare. Fel signal från Sveriges riksdag kan snabbt och effektivt kullkasta skolans fostrande arbete i vad gäller internationell förståelse och solidaritet. En sådan felaktig signal kom från den socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1982, då man - tillsammans med moderaterna - här i riksdagen fick majoritet för att överge enprocentsmålet. Hösten 1983. bara ett år efter det att den nya regeringen Palme tillträtt, sänktes svenskt bistånd till under 1 % av bruttonationalinkomsten. Detta var definitivt fel signal till Sveriges skolor, dess elever och lärare, från landets riksdag.

Den felaktiga signalens budskap var nämligen att ett av världens rikaste länder - Sverige - inte längre ansåg sig ha råd att avstå 1 % av sina inkomster till världens fattigaste länder. Ty gjorde vi det, påstod man, skulle de resterande 99 % inte vara tillräckliga för att betala svenska folkets levnadsstandard. Detta var fel signal.

I årets regeringsförklaring har statsminister Olof Palme glädjande nog funnit för gott att rätta till misstaget. Regeringen lovar nu att fortsättningsvis stå fast vid att 1 % av bruttonationalinkomsten skall avsättas för internationellt bistånd. Detta är rätt signal till Sveriges folk.

När jag i valrörelsen fått tillfälle att för väljare förklara folkpartiets syn på biståndspolitiken har de påfallande ofta visat sig vara väl insatta i projekt som av en eller annan anledning misslyckats eller som i varje fall inte uppfyllt kraven på svensk effektivitet. Hur ofta nämns t. ex. inte Bai-Bang i dessa diskussioner? Det projektet har verkligen trängt igenom. Jag frågar mig dock; Var finns kunskaperna om alla lyckade projekt och alla goda satsningar? Var finns informationen om hjälpen som kommer fram till svältande och sjuka?

När massmedia någon gång i positiva ordalag skildrar lyckade biståndssatsningar - projekt som ofta genomförs i gott samarbete mellan olika typer av hjälporganisationer, exempelvis via frivilliga krafter i ideellt arbetande föreningar, frikyrkornas och svenska kyrkans rnissionsarbetare,SIDA-arbe-tare etc. - får vi uppleva de rätta signalerna.

Men hur ofta får inte i stället misslyckade projekt oproportionellt stort
utrymme.
82 Ideella organisationer har, med sina djupa erfarenheter av biståndsarbete i

olika former, lätt att nå ut till de människor som verkligen behöver hjälp. De har ofta en lokal kunskap som gör insatserna effektiva. Deras administration är liten, obyråkratisk och billig. Enskilda medlemmar gör engagerade insatser både på fältet och på hemmaplan. Systemet med ramavtal med de enskilda organisationerna bör utvecklas så, att en större del av det svenska biståndet kan kanaliseras den vägen utan att växande krav ställs på den statliga biständsadministrationen.

Under tiden som vi här i Sverige bekymrar oss om budgetunderskott, marginalskatter, handelsbalans, att leva på sin lön, etc. kämpar miljontals människorutei världen just nu med att försöka överleva för dagen. Alla lever vi på samma klot men ändå i skilda världar. Låt mig som ett exempel berätta en liten händelse jag upplevde en gång som u-landsarbetare, för att belysa vad jag menar med att vi lever i olika världar.

I Zimbabwe - dåvarande Rhodesia - förberedde och deklarerade år 1965 lan Smith sin ensidiga självständighetsförklaring och bröt därmed med Storbritannien. Via radio och press hade lan Smith påannonserat ett tal han ämnade hålla till hela nationen kl. 12.00 en viss dag. Just den dagen skulle jag ha en överläggning med en hövding av shonastammen angående uppförandet av en byskola i området. Till saken hör att det rådde stor hungersnöd i landet vid denna tidpunkt på grund av uteblivet regn under flera år.

För att inte missa det för den politiska utvecklingen i södra Afrika så viktiga talet tog jag med mig min transistorradio till mötesplatsen med hövdingen ute i bushen. Efter att ha lyssnat på lan Smiths tal, som förutspådde stor politisk oro och gerillaverksamhet, önskade hövding Mataga, som inte förstod engelska, veta vad det var som jag så intresserat lyssnade på. När jag förklarade vad som hänt uttryckte hövdingen sin besvikelse - inte över den politiska utvecklingen, den tycktes för honom marginell i sammanhanget, utan över att nyheterna inte lovade regn - det livgivande regn alla förgäves väntat på i över två år. Del var för hövdingen och hans folk det allt överskuggande problemet.

Vi måste komma ihåg, herr talman, och vara medvetna om de olika världar vi lever i, våra vitt skilda kulturer, när vi diskuterar effektivitet och målsättning med biståndsarbetet. Vi får inte ställa orimliga krav och förväntningar på våra biståndspengar och det hjälparbete som de förmår uträtta.

De 99 % vi själva lägger beslag på kanske inte alltid heller används på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet. Kravet på den svenska kronans effektivitet i biståndsarbete får inte ställas högre än kravet på kronan som arbetar här hemma. För att vi skall nå ett så bra resultat som möjligt bör -som jag tidigare påpekat - alltmer av det svenska biståndet kanaliseras genom sedan länge etablerade organisationer, som med sina långa och gedigna erfarenheter väl tar till vara de resurser som ställs till deras förfogande.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 53 CATARINA RÖNNUNG (s):

Herr talman! 1 dag finns mer än 15 miljoner människor som flytt från sina hemländer. De härstammar huvudsakligen från Asien, Afrika och Latinamerika. Vi glömmer ibland vilken liten del av världen det är som har ett

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

demokratiskt statsskick med grundlagsfästa mänskliga rättigheter. Diktaturer av höger- och vänsterkaraktär och militärdiktaturer av mer ospecificerad natur är de dominerande statsbildningarna i världen. På sistone har vi fått se en religiös diktatur födas som inte lämnar minsta utrymme för personlig frihet. Jag tänker på Khomeinis prästvälde i Iran.

Tredje världens ekonomiska betingelser och den på många håll ökande fattigdomen bäddar för nya politiska konflikter, kanske krig.

Även om majoriteten av flyktingar stannar kvar på sin ursprungskontinent, kommer under detta århundrade och under överskådlig tid framöver flyktingströmmarna till den fria världen, Västeuropa, USA och Canada, att öka.

En avgörande politisk framtidsfråga är hur livsbetingelserna för flyktingar gestaltar sig. Hur skall de integreras i mottagarländerna? I dag kan man födas och tillbringa hela sitt liv i ett flyktingläger-en föga människovärdig tillvaro. Hur skall vi se till att flyktingproblemen i sig leder till så få internationella spänningar som möjligt? Svaren på frågorna är delvis dessa: Inom en snar framtid behöver den internationella lagstiftningen ändras, flyktingars rättsliga status ses över och FN få ökade befogenheter.

Sverige verkar via internationella organ. Vårt land har mellan 1950 och 1981 tagit emot 82 000 flyktingar, både sådana som kommit via den reglerade kvoten och sådana som sökt sig hit på egen hand. Sverige som ett land med homogen befolkningar redan historia. Vi aren mångkulturell nation, där var ättonde invånare är invandrare eller har invandrarbakgrund. 130 språk talas inom våra gränser. Vår reglerade invandring har varit en av förutsättningarna för att denna process gått relativt smärtfritt - även om det inte saknats mörka inslag i form av invandrarfientlighet och otillbörligt utnyttjande av arbetskraft. Vårt land har under konjunkturuppgångarna efter kriget och fram till 1960-talets slut kunnat fylla de arbetskraftsluckor som uppstått med invandrare. Invandringen har varit en tillgång för Sverige - inte bara ur en krass ekonomisk utgångspunkt, är det viktigt att tillägga.

De ekonomiska förutsättningarna har nu ändrats i Västeuropa. Detta har medfört att arbetskraftsinvandringen i det närmaste upphört.

Genévekonventionen av 1951, som Sverige liksom övriga länder i Västeuropa undertecknat, medför att vi påtagit oss en skyldighet att erbjuda en fristad åt människor som flytt från sina hemländer - av politiska och religiösa skäl, för att de tvingas ut i krig eller av andra flyktingliknande skäl.

Flyktingpolitiken har många aspekter. Jag skall ta upp en, nämligen det uppenbara behovet av forskning rörande flyktingars situation. En kvalificerad sådan - gärna i samarbete på internationell nivå och inom Norden -bidrar till bättre och mer jämlika villkor för denna grupp. Den kan ge viktiga anvisningar för lagstiftare, myndigheter och kommunala beslutsfattare och bidra till att påverka den allmänna opinionen. Forskningens uppgift är också att utvärdera hur politiska beslut utfaller. Trots att man sedan länge kunnat förutse ökande flyktingströmmar finns mycket litet forskning gjord i världen på detta fält. Jag önskar naturligtvis att Sverige här som på så många andra områden skall vara ett föregångsland.

Under arbetsmarknadsdepartementet sorterar delegationen för invandrarforskning. Dess uppgift är att initiera, samordna, främja och informera

om denna forskning och vara en förmedlande länk mellan forskare, beställare'och medelsbeviljande organ. I vårt forskningsprogram påtalar vi behovet av flyktingforskning. Riksdagens revisorer anser också att detta är riktigt efter att ha låtit göra en förstudie om flyktinginvandringen.

Det huvudsakliga ansvaret för kunskapsuppbyggande om invandrare och flyktingar åligger självklart universiteten och högskolorna. Ett flertal discipliner är inblandade - sociologi, demografi, pedagogik, ekonomi, socialantropologi, statskunskap, språkvetenskap, medicin och psykologi.

Det är viktigt att utveckla tvärvetenskapliga miljöer. Centrumbildningar bör finnas vid fler lärosäten, inte bara i Stockholm och Uppsala. De bör permanentas och fasta tjänster inrättas. Även om knapphetens kalla stjärna lyser över budgetarbetet, tillåter jag mig, herr talman, att hävda att detta vetenskapliga område bör omhuldas - särskilt som man lätt kan leda i bevis att det på sikt ger samhällsekonomiska vinster.

En glädjande sak är det forskningsprojekt som initierats vid Centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet. Syftet är att undersöka vilka processer som medför att olika flyktinggrupper i varierande grad och på olika sätt integreras inom snart sagt alla samhällsområden. Enligt riksdagsbeslut skall fr.o.m. 1985 kommunerna svara för huvuddelen av flyktingars anpassning i samhället. Hur väl kommunerna lyckas- vad som i projektbeskrivningen betraktas som ett storskaligt experiment - har man en unik chans att studera från begynnelsen.

Herr talman! Jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet på flyktingforskningens betydelse. Det är ett nytt spännande fält för forskarna själva. Forskningen i sig har naturligtvis ett egenvärde men samhällsnyttan är betydande. Den ger vägledning för hur man på vitt skilda områden som utbildning, sjukvård, arbetsmarknad, kultur, politik och religion skall fatta genomtänkta beslut - på riksdags-, landstings- och kommunal nivå.

Misstag kostar - både i pengar och mänskligt lidande. Gentemot de människor som tvingas in i flyktingskapets utsatthet har Sverige en förpliktelse, som ökad kunskap gör oss bättre skickade att uppfylla.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 54 IVAR VIRGIN (m):

Herr talman! Jag tror att de flesta miljöfrågorna i vårt land krymper avsevärt om man sätter in dem i det globala perspektivet.

Det är ingen tvekan om att ökenutbredningen framför allt i Afrika är en av vår tids ödesfrågor. Ett av skälen till ökenutbredningen är att behovet av brännved överstiger den naturliga tillväxten. Av den anledningen innehåller det moderata u-hjälpsalternativet kraftiga påslag inom området miljö- och markvård och även livsmedelsbistånd, som kan vara en förutsättning för dessa miljövårdssatsningar.

Vi har nyligen genomlevt en valrörelse, där miljöfrågorna spelat en betydande roll, inte alltid i positiv bemärkelse. När valet nu är över kan man ju hoppas att debatterna blir något mer lågmälda och att sakligheten åter sätts i högsätet. Med vår nya miljöminister Ingvar Carlsson borde chanserna till detta ha ökat avsevärt, även om hans insats i radioprogrammet Kanalen i går gav en del frågetecken.

Under den gångna treårsperioden har illa genomtänkta utspel från

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

regeringen fått skyla ett svagt handlande på miljöområdet. Man har gjort miljöpolitiska utspel i Nordiska rådet riktade mot England och landets onekligen stora utsläpp av svavel. Syftet med dessa starka utspel tycks ha varit att visa miljöintresse utan förpliktelser från svensk sida.

Vi för vår del tror betydligt mer på att i internationella förhandlingar få idén om miljöavgifter accepterad så att de länder som exporterar luftföroreningar också får betala för det och att dessa medel används för att åstadkomma bättre rening. Vårt och andra partiers förslag om detta vann ju riksdagens gillande. Har regeringen tagit några kontakter med andra länder för att effektuera riksdagens beställning?

Herr talman! I Västtyskland har man redan infört stimulanser för att få bilköparna att välja avgasrenade bilar. I flera år har vi föreslagit att Sverige skall följa efter Västtyskland, som är det land i Europa som går snabbast fram på detta område. Sverige har här helt i onödan hamnat på efterkälken. Socialdemokraterna röstade i våras t. o. m. mot vårt förslag om skatterabatter på avgasrenade bilar, men förlorade omröstningen i riksdagen.

Socialdemokraterna gick under valrörelsen ut med löftet att halvera mängden växtskyddsmedel under en femårsperiod. Thorbjörn Fälldin frågade Olof Palme under gårdagens debatt hur detta löfte skulle uppfyllas, men fick inget svar.

Man kan också fråga sig varför regeringen inte ägnat sig åt dessa frågor under mandatperioden. Socialdemokraterna marknadsförde det här löftet genom att koppla användningen av växtskyddsmedel till ökningen av antalet cancerfall i Sverige. En sådan koppling är fullständigt felaktig.

Professor Åke Bruce, som är chef för livsmedelsverkets kostsektion, skriver i boken Är maten en cancerrisk?, utgiven av forskningsrådsnämnden, följande:

"Livsmedelstillsatser och bekämpningsmedelsrester har i populärdebatten ofta påståtts vara cancerframkallande men trots relativt ingående studier förefaller riskerna med dessa ämnen vara anmärkningsvärt små."

De växtskyddsmedel som används i jord- och skogsbruket i dag är långt ofarligare än de medel som användes för tio år sedan. I ökad utsträckning ingår i moderna växtskyddsmedel ämnen som finns i naturen. Doftämnen, s. k. ferromoner, används t. ex. för att locka skadeinsekter till platser där de inte kan göra skada på växande skog. Motsvarande medel kan snart komma fram inom jordbruket.

Denna utveckling har åstadkommits på olika sätt. Lantbrukare har valt ofarligare preparat, även om de varit dyrare, helt enkelt för att skydda sig själva och för att få en gröda med mycket låga restsubstansvärden. Debattböcker som Rachel Carsons Tyst vår startade en ny sorts forskning, inriktad på miljövänliga metoder, som redan givit betydande resultat. Framstegen kommer att fortsätta.

Vill socialdemokraterna ta bort dessa växtskyddsmedel är det sannolikt att konsumenterna utsätts för större risker än i dag. Varje praktisk odlare vet att en ogräsfri gröda utan svampangrepp är lättorkad och lätt att lagra utan att kvalitetsskador uppkommer. En ogräsbemängd gröda med svampangrepp kan vara svärtorkad och svårlagrad, och den utsätts lätt för mögelskador.

Riskerna för människor att konsumera produkter från en sådan gröda kan

vara betydligt större än om någon miljondels gram av ett växtskyddsmedel finns kvar i grödorna. Undersökningar visar dessutom att svenskt mjöl inte innehåller några restsubstanser.

Cancerkommittén, som tillsattes under en borgerlig regering och lade fram sin rapport hösten 1984, har bl. a. undersökt dessa frågor. Den konstaterar: Rester av olika bekämpningsmedel påträffas mer eller mindre regelbundet, framför allt i importerade livsmedel.

Det handlar i dessa fall framför allt om frukt och grönsaker. I dessa livsmedel kan man finna spår av ämnen som sedan lång tid tillbaka är förbjudna i Sverige. Här finns ett område väl värt att rikta det politiska strålkastarljuset på.

Cancerkommittén verkar ändå mer orolig över förekomsten av mögelgifter i våra livsmedel. Kommittén skriver;

Vissa data tyder dock på att problemet med mögelgifter kan vara mycket mer omfattande än vad de av livsmedelsverket uppgivna analysvärdena utvisar. Halterna av aflatoxin, som är ett cancerframkallande ämne, i några av de brödprov som undersöktes av verket var anmärkningsvärt höga.

Man är alltså mer orolig över ämnen som gynnas i grödor som inte behandlats med växtskyddsmedel än över de restsubstanser som finns i svenska grödor.

När cancerkommittén gör sin sammanfattande analys av orsakerna till cancersjukdomarna i Sverige kommer restsubstanser från växtskyddsmedel och mögelinnehållet i våra livsmedel ändå inte med i sammanställningen. Den domineras helt av tobaksrökningen, med 5 500 cancerfall om året av totalt ca 35 000, och av kostvanorna, med 10 000 fall. Det är framför allt vår höga fett- och sockerkonsumtion som tycks vara den dominerande orsaken.

Det kan ändå finnas skäl att minska kemikalieanvändningen i jordbruket. Det kanske viktigaste är då att skydda de människor som utför sprutningen. Metoder med ökad precision kan tas fram, och sorter med ökad motståndskraft mot sjukdomsangrepp kan utvecklas. Detta skall självfallet uppmuntras, vilket inte sker bäst med ogenomtänkta vallöften utan med hårt utvecklingsarbete. Detta borde kunna finansieras genom de gödselmedelsavgifter som skulle användas till åtgärder av den här typen i stället för att tas ut som en ren skatt.

Om lokala politiker fattar beslut om att endast inköpa alternativt odlade produkter till skolor, sjukhus m. m., bör de rimligen också informera elever, föräldrar och patienter om de ökade risker de utsätts för.

Produkternas innehåll av mykotoxiner måste anses innebära de största riskerna. Dessa substanser har en mycket hög giftighet. De är cancerogena, kan ge fosterskador och initiera mutationer. De kan också ge mycket svåra skador på inre organ. Mykotoxiner kan under vissa omständigheter bildas av en del växtskadegörare, och angrepp av dessa måste således förebyggas.

Det finns ett område där växtskyddsmedel sannolikt bör användas med större ansvar och större återhållsamhet än nu, och det är vår närmiljö, dvs. i våra trädgårdar och i våra hem. Här kan finnas anledning till politisk aktivitet framför allt i upplysningens tjänst.

Med detta anförande har jag velat belysa att miljöpolitiken ofta innebär ett

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

besvärligt kryssande mellan skären Skylla och Karybdis. Socialdemokratin tycks ha gått hårt på grund under det kryssandet.

Anf. 55 KERSTIN EKMAN (fp):

Herr talman! I Expressen förra veckan skroderade en av Staffans stollar, denna gång med socialdemokratisk partibeteckning, följande; ""Vi har ett väldigt miljöintresse inom partiet-sedan flera veckor tillbaka."" Nu väntar vi bara pä att den nyutnämnde miljöministern Ingvar Carlsson skall utveckla stollens påstående. Tyvärr får vi inte höra honom göra det nu. På den preliminära talarlista som utdelades i morse var Ingvar Carlsson uppsatt som talare, men han har nu strukit sig, och det beklagar jag verkligen.

Vi i folkpartiet har länge drivit kravet på ett miljödepartement. Miljöfrågorna får inte som tidigare sättas på undantag i jordbruksdepartementet, där de ges en styvmoderlig behandling av ett departement med jordbrukets intressen för ögonen. I dagens debatt råder den gamla ordningen, eftersom Ulf Lönnqvist, som är statssekreterare i jordbruksdepartementet, ersätter Ingvar Carlsson på talarlistan.

Miljöhänsynen får inte diskuteras i slutskedet av behandlingen av åtgärder och förslag i något av departementen.

Vad vi redan kan konstatera är att det inte blir något miljödepartement. I Svenska Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur anför socialdemokraterna att skapandet av ett miljödepartement är en "intern fråga för varje regering". Socialdemokraterna kan uppenbarligen inte se tillräckliga organisatoriska skäl för att ge miljöfrågorna ett eget departement.

Men för att blidka opinionen har man ändå utsett en miljöminister. Samme Ingvar Carlsson, som inför Orwells 1984 fick axla rollen som "frihetsminister", blir nu också miljöminister. Det är en politiskt elegant lösning, som dess värre knappast tryggar miljöintressena.

Hur vore det att helt enkelt benämna Ingvar Carlsson "trendminister" och låta den rollen även innefatta ett ansvar som ungdomsminister, med anledning av ungdomsåret?

Under valrörelsen tog socialdemokraterna hjälp av Kvinnoförbundet, Broderskapsrörelsen och Ungdomsförbundet för att kunna täcka in de ståndpunkter moderpartiet inte vågade framföra. Det skulle vara intressant att nu efter valet få reda på vilken av de dubbla tungorna som skall tala fortsättningsvis. Det är därför med stort intresse vi i dag skulle vilja lyssna till Ingvar Carlsson i den här debatten.

Hur blir det med de "hårda tagen mot gifter och utsläpp" som valaffischerna aviserade? Så sent som i våras sade socialdemokraterna i denna kammare nej till vårt förslag om en halvering av svavelhalten i eldningsolja.

Folkpartiet vill införa ett system med miljöavgifter, vilka kan komplettera strängare gränsvärden för luft- och vattenutsläpp. Det skall inte vara gratis att förorena vår gemensamma miljö.

För oss liberaler är marknadsekonomin en viktig förutsättning för ett fritt samhälle. Det är konsumenterna, inte staten, som skall bestämma vad som tillverkas.

Det finns ingen motsättning mellan en fri ekonomi och en god miljöpolitik. Den kraftiga miljöförstöringen i Östeuropa och Sovjetunionen bekräftar

däremot deras planstyrda ekonomiers totala oförmåga att tackla miljöproblemen.

I en fri ekonomi kan vi driva principen "förorenaren betalar". Det skall vara den som förstör vår miljö, inte den som drabbas av miljöförstöringen, som betalar vad det kostar. Marknadsekonomins känsliga mekanismer leder till att förorenaren hellre åtgärdar utsläppen och påverkan på miljön än att han fortsätter att betala dyra miljöavgifter. Det skall inte vara gratis att smutsa ner.

Företagen får med miljöavgifter en sporre att rena miljöfarliga utsläpp. Renar de inte väljer vi konsumenter andra, billigare varor, som tillverkats så att ingen miljöavgift drabbat dem.

Så kan marknadsekonomin användas i konsumenternas - och i miljövårdens tjänst. Självfallet måste vi ha gränsvärden, ingen skall kunna köpa sig fri. Vad det gäller är att få en minskning under nuvarande gränsvärden.

Vi kan på detta sätt "sopa framför egen dörr". Gör vi det kan vi sedan öka pressen på de länder som exporterar försurande luftutsläpp till vårt land. Det är angeläget att få besked om vilka åtgärder regeringen tänker vidta.

Vi i folkpartiet framförde under hösten förslaget att om inte regeringarna i England och Polen tar itu med sina svavelutsläppsproblem och verkligen vidtar åtgärder för att minska föroreningarna skall svenska regeringen stämma Storbritannien och Polen inför den internationella domstolen i Haag för brott mot de mänskliga rättigheterna. Av det svavelnedfall som sker över Sverige beräknas 44 000 ton komma från Storbritannien och 62 000 ton från Polen. Nu ligger ansvaret hos regeringen att det hela följs upp. Vi i folkpartiet anser också att Sverige bör ta initiativ till en internationell luftvårdsfond. Genom en sådan fond kunde hjälp lämnas till europeiska länder som har svårt att på egen hand finansiera åtgärder som ger mindre utsläpp.

Herr talman! Insikten om att våra få kvarvarande outbyggda älvar och älvsträckor skall förbli orörda blir större och större i vårt land, dock inte -som det synes - hos herr Palme.

Vilka är de älvsträckor som statsminister Palme enligt vad han sade i partiledarutfrågningen före valet kunde tänka sig att bygga ut? Är det Storforsen i Piteälven, Europas största fria vattenfall, som skall tyglas? Eller är det Vindelälvens forsar, Kalixälvens renbetesmarker eller Torne älvs kalvningsland som för alltid skall gå förlorade?

Vi har skrämmande exempel från föregående riksmöte, där man genom bifall till en socialdemokratisk motion beslöt att offra Edängeforsen i Mellanljusnan, detta mot en bred folkopinion och det samlade naturvårdsetablissemanget - naturvårdsverket, planverket, fiskeristyrelsen. Vetenskapsakademien, Naturskyddsföreningen m.fl. Folkpartiregeringen avstyrkte hela Edängeprojektet 1979. Men så var det dags igen. Både Edängeforsen och den nedströms belägna Edeforsen försvinner för alltid om beslutet förverkligas.

Det är av intresse att gå tillbaka till den dag beslutet om Edänge togs i kammaren. Socialdemokraternas talesman den gången, Oskar Lindkvist, uttalade att socialdemokraterna tvivlade på uppgifterna om det breda motståndet. Detta var förvånande den gången, motståndet var väldokumen-

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

terat. Oskar Lindkvist sade också att väljarna hade sin chans att ge sina åsikter till känna den 15 september. Och det har de förvisso gjort. I Ljusdal fick den socialdemokratiske kommunbasen lämna sitt uppdrag. Socialdemokraterna förlorade över 1 000 väljare, 16 % av valmanskåren, och därmed blev det ny majoritet.

Av kommentarerna i samband med Ingvar Carlssons utnämning att döma skulle man kunna dra slutsatsen att hans främsta uppgift var att "slipa betongen av de socialdemokratiska kommunalråden". Den betong som skall användas för att för evigt förstöra Mellanljusnan bör över huvud taget inte få se dagens ljus. Låt åter Mellanljusnan tillhöra de skyddade älvarna, låt lagskyddet gälla även denna älv!

I en vetenskaplig uppsats har statsvetaren Evert Vedum i Uppsala visat att kampen om älvarna står mellan socialdemokraterna och folkpartiet. Folkpartiet är det parti som mest konsekvent har drivit skyddet för de outbyggda älvarna, skriver han. Jag vågar lova socialdemokraterna lika hårt motstånd framdeles.

Under våren gavs också tillåtelse att leta koppar i Sjauna, Europas största myrområde och en ovärderlig ekologisk nisch. Detta område, som vi i den internationella konventionen om våtmarker har lovat att bevara, lämnar vi ut till exploatering!

Folkpartiet vill göra Sjauna till nationalpark. Vi har framställt yrkande härom men röstats ner i denna kammare. Jag skickar nu med frågan till Ingvar Carlsson och den socialdemokratiska regeringen: Är ni beredda att snabbt ge Sjauna det skydd som det innebär att göra Sjauna till nationalpark?

Det återstår att se hur långt det nymornade socialdemokratiska miljöintresset förpliktigar. Vi hoppas av omsorg om de oersättliga naturvärden som vi förfogar över att socialdemokraternas ambitioner räcker längre än de gjort hittills.

Av förklarliga skäl har jag givit en negativ bild av svensk miljö- och naturvärd. Förklaringen till det är att många försök att nå konstruktiva lösningar har stupat på en allians i denna kammare mellan socialdemokrater och moderater.

Utvecklingen kan bli en annan om socialdemokraterna verkligen menar allvar med sitt tal om miljöintresse.

Jag vill ge Ingvar Carlsson lästips från förra årets tryck från riksmötet. I våra motioner finns yrkanden, i kammarens protokoll finns reservationer till förmån för krav som skulle ge en bättre miljö- och naturvård i detta land.

Jag slutar med fyra punkter där jag tycker att vi borde få ett snabbt svar av den nye miljöministern:

Vill socialdemokraterna nu ansluta sig till ett införande av skärpta avgasreningskrav för bilar redan från 1987?

Vill socialdemokraterna medverka till att högsta tillåtna svavelhalt i våra eldningsoljor halveras?

Vill regeringen agera kraftfullt för att övertyga den engelska regeringen om hur allvarligt vi i Sverige ser på dess totala brist på åtgärder för att minska sina förorenande industriutsläpp - och om inget gensvar ges stämma länder som Storbritannien och Polen inför den internationella domstolen i Haag för brott mot de mänskliga rättigheterna?

Kan socialdemokraterna ge ett definitivt löfte att det blir en omprövning inom det socialdemokratiska partiet som garanterar skydd för våra fyra outbyggda älvar och andra skyddsvärda älvsträckor?

Anf. 56 KARL ERIK OLSSON (c);

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att ställa några frågor.

Skall vi börja krig om det gynnar ekonomisk tillväxt och sysselsättning?

Skall vi slopa pensionerna om det gynnar ekonomisk tillväxt och sysselsättning?

Jag ställer inte de här frågorna speciellt till socialdemokrater eller moderater. Jag ställer dem till oss alla. Och svaret på de här frågorna är självklart. Ingen av oss ställer upp på att ekonomi och sysselsättning- även om de är väldigt viktiga frågor - skulle få motivera sådana drastiska för att inte säga katastrofala beslut.

Den här frågeställningen tar jag upp för att visa att det är självklart att det finns en hierarki i politiska ställningstaganden. Vissa frågor är viktigare än andra. I en del frågor tycker samtliga partier lika, åtminstone i stort sett. I andra frågor tycker partierna olika. Det är rimligt och en del av demokratin.

När jag har läst regeringens förslag till lag om hushållning med naturresurser, har jag fäst mig vid att regeringen visserligen syftar till att skydda naturresurser och miljö men ända ser den här frågan som underordnad i förhållande till ekonomi och sysselsättning. Det framgår med all önskvärd tydlighet av specialmotiveringen;

"Vid valet mellan att bevara naturresurser eller att ta dem i anspråk bör i princip en samhällsekonomisk bedömning göras av vilken åtgärd som är att

föredra.---- Det innebär att effekterna på sysselsättningen och den

ekonomiska tillväxten måste tillmätas stor betydelse. En långsiktig expansion av produktion, investeringar och sysselsättning måste tryggas."

Det är först under vår generation som mänskligheten har kommit så långt i teknisk och ekonomisk utveckling att den kan hota natursystemens långsiktiga överlevnad. Det är därför också en ovanlig tanke att man politiskt måste värdera natursystemens bevarande i förhållande till vissa andra politiska samhällsmål. Förr var situationen den att naturen fanns och skulle komma att finnas allt framgent. Den ovana nya situationen leder till att vi inte tillräckligt hårt och tillräckligt tidigt har tagit ställning till vilket som är viktigare.

Jag har ingen anledning att betvivla regeringens mål med dess miljö- och naturresurspolitik. Det finns väl anledning att se tillsättandet av en miljöminister och det faktum att denne samtidigt är vice statsminister som ett tecken på regeringens vilja.

När det gäller konkreta ställningstaganden spelar utgångspunkterna för debatten en stor roll för det enskilda partiets beslut. Centerpartiet grundar sina ställningstaganden på sina rötter - säg gärna tillbaka i bondesamhället och i bondegruppen. Där var det naturligt att hävda och vårda naturen och livet. Socialdemokratin, för att inte tala om konservatismen och liberalismen, har utvecklat sina ideologier under industrisamhällets framväxt med en allt högre materiell standard. Detta har varit, och är, viktiga mål, men de kan inte överordnas målen om bevarade natursystem. Man kan konstatera att bondesamhället för mer än 100 år sedan helt och hållet levde av naturen, att

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

industrisamhället i ökande grad har utvecklats på ett sätt som har skett mot naturen. Framtidssamhället - om vi kallar det tjänstesamhälle eller informationssamhälle - måste utformas med naturen.

Jag har i detta sammanhang ingen anledning att detaljerat kritisera förslaget till naturresurslag, men ett par saker vill jag ändå ta upp. Helhetssynen, mångsidigheten och mångfalden i naturen har där inte fått något stort utrymme. Därför är det naturligt att där inte heller fästs avseende vid samband mellan möjligheterna att skapa en hög standard och samtidigt bevara miljö och naturresurser eller vid frågan orn vilken samhällsstruktur vi har och utvecklar. Jag skall om ett ögonblick återkomma just till detta.

Låt mig helt kort ge några exempel på åtgärder som skulle kunna leda utvecklingen åt rätt håll och som jag hoppas det skall bli möjligt att nå enighet om i riksdagen. Den första åtgärden är att tillskapa ett regelsystem, en lagstiftning, som ger samhällsutvecklingen en inriktning i samspel med naturen. Vi får snart här i riksdagen tillfälle att återkomma i en detaljerad debatt om detta.

En andra åtgärd är att förändra energisystemet. Energianvändningen är i sig en stor del av naturresursanvändningen, och samtidigt fungerar den som en motor i användningen av andra naturresurser. Användningen av fossilt bränsle ger i huvudsak de stora föroreningar som leder till försurning. Användningen av fossilt bränsle ger också en höjning av koldioxidhalten i atmosfären med åtföljande, troligen mycket dramatiska, klimatförändringar inom ganska kort tid.

Kärnkraften har ett mycket giftigt avfall, och vi är överens om att den helt skall avvecklas. Det är en självklarhet att det i de här fallen inte är begränsade tillgångar som kommer att göra att vi måste ytterligare minska användningen av dessa energikällor, utan det är miljöeffekterna som nödvändiggör en snabb reducering. I stället måste vi använda flödesenergi, sol, vind öch vatten och bioenergi - energi som binds genom att de gröna växterna utnyttjar solinstrålningen för att binda luftens koldioxid. Det här handlar egentligen om att vi får ett slutet kretslopp i användningen av flödesenergi och bioenergi, i stället för ett lineärt förlopp där vi flyttar resurser, exempelvis kol, från jordens innandöme ut i atmosfären. Det här handlar egentligen om att vi använder jordens yta i stället för att ytterligare gröpa ur innehållet.

Om man erkänner betydelsen av att använda jordens yta, då inser man också att marken är en av våra allra viktigaste naturresurser inför framtiden. Den mest intensivt brukade och högst produktiva delen av markresurserna är åkermarken. Jag tycker att det är i det här sammanhanget man skall se på dagens jordbrukspolitik. En dålig lönsamhet i jordbruket i dag kan leda till att markens produktionsförmåga inte upprätthålls. Detta gör det svårare för oss att förbättra miljön på lång sikt.

Jordbruket svarar inte bara för produktionen av livsmedel, men det har historiskt sett varit den viktigaste uppgiften och är det fortfarande. Det är nödvändigt att vi i värt land upprätthåller en betryggande försörjning med livsmedel, som gör oss oberoende av omvärlden i detta sammanhang. Därom råder också i princip enighet. Men det är även viktigt att komma ihåg att den odlade arealen per invånare i världen sannolikt kommer att halveras inom

det kommande kvartsseklet. Behovet av åkermark för livsmedelsproduktion kommer inte att minska även om produktionen per arealenhet ökar.

I Sverige har intresset för högkvalitativa livsmedel ökat under senare ar. Inte minst talar man i dag om betydelsen av att det i livsmedel inte finns några restsubstanser från de kemikalier som används i produktion och förädling. Detta är ett i högsta grad rimligt krav, som måste tas på allvar av såväl politiker som livsmedelsproducenter. På samma sätt måste man se den ökande debatten om jordbrukets miljöpåverkan som positiv. Det är i och för sig nödvändigt att tillföra lika mycket växtnäringsämnen till jorden som man bortför i skörden. Men samtidigt är det ett intresse, både för bönder och för samhället, att inte tillföra mer än vad som behövs, för det kostar pengar och det innebär läckage till grundvatten och luft.

Ur denna synpunkt har jag inga principiella invändningar mot regeringens mål att halvera användningen av kemikalier i jordbruket. Det som behöver understrykas är att jordbrukets utövare i dag är en hårt ekonomiskt ansträngd grupp, och den upplever därför lätt politiska uttalanden som hot. Begränsningen av kemikalier kan uppfattas som om samhället avser att beröva jordbruket ett produktionsmedel. Jag vet inte om socialdemokraterna avser detta. För egen del är jag av den uppfattningen att vi inom en rimlig tidsperiod, genom bättre brukningsmetoder, växtförädling och bättre teknik i användningen, kan reducera behovet av kemikalier. Dessutom utgår jag ifrån att komsumenterna, nar de kräver livsmedel av hög kvalitet, också är beredda att ta ett kostnadsansvar för en kvalitetshöjning. Jag tror att de flesta är medvetna om att 1960-talspolitiken, som drevs framför allt av socialdemokraterna, ledde till en ökad kemikalisering av jordbruket, för att vi skulle kunna få billigare livsmedel.

Jordbruket kommer i framtiden inte endast att svara för livsmedelsproduktion. Redan i dag diskuteras möjligheten att ta en aktiv del i energiproduktionen genom exempelvis etanolframställning. Denna fråga utreds, och det finns skäl att nu komma till konkreta åtgärder, eftersom erfarenheterna både från svenska försöksanläggningar och från internationell tillämpning visar att det är i högsta grad möjligt, Etanolproduktionen är dock bara ett exempel på vad som kan göras. Det finns många fler möjligheter. Låt mig bara nämna möjligheten att använda rapsolja som energiresurs eller som smörjmedel, att odla snabbväxande gräs eller energiskog för produktion av energiråvara. En mycket intressant utveckling är vidare den kemiska industrin baserad på biologiska råvaror. Forskningen visar att naturen förser oss med grundråvaror till den kemiska industrin som i många fall är bättre än dagens råvaror, som oftast är kol och olja. En satsning på en sådan fytokemi kan sannolikt innebära både bra produkter, nya sysselsättningsmöjligheter och ökad internationell konkurrenskraft för den svenska industrin.

Låt mig avslutningsvis ta upp frågan om samhällsstrukturens påverkan på våra möjligheter att hushålla med naturresurser och vara rädda om miljön. Under industrialismens snabbaste utvecklingsskede, under 1950-, 1960- och början av 1970-talen, fanns det egentligen en enda synpunkt, nämligen all producera maximalt. Efter hand har vi blivit medvetna om att det finns fler frågor att ställa i samband med produktion och i samband med samhällets aktiviteter. Och det är frågor som var, när och hur. Frågan om hur vi skall

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

producera aktualiserades redan på tidigt 1960-tal, men har egentligen ännu inte fått fullt genomslag. Jag tror ändå att det är viktigt att vi blir varse att produktionen av industrivaror men också produktionen av offentliga tjänster måste ske på ett sätt som inte strider mot miljön och som stämmer överens med en ekologisk grundsyn.

Nästa fråga är var. Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var debatten ganska intensiv om lokalisering och decentralisering. Ofta handlade det om att vi skulle slippa en besvärande koncentration med dåliga sociala miljöer och en utarmning av glesbygden. Men i dag kan vi se att frågan om var även handlar om att placera produktionsanläggningar och samhällsservice så att man inte skadar miljön, att se till att det finns människor som kan utnyttja jordens yta, och det kräver en viss decentralisering. Och att se till att kostnaderna, dvs. resurskostnaderna för uppbyggnaden av infrastrukturen, inte blir för höga kräver också decentralisering.

Den tredje frågan, när, har inte diskuterats särskilt mycket. Men den handlar om att vi måste göra en avvägning mellan hur mycket vi kan utnyttja och hur detta påverkar situationen för våra barn och barnbarn.

Herr talman! Det är min förhoppning att det här inlägget inte uppfattas som kontroversiellt men att det ändå skulle kunna stimulera debatten mellan partierna i miljöfrågan. Med det vill jag också ha sagt att jag hoppas att det vore möjligt att utveckla de här tankegångarna i en lagstiftning om naturresurser som går en bit längre än vad regeringen för närvarande föreslagit riksdagen, nämligen att man inte endast skyddar olika områden, att man inte underordnar naturen under ekonomin, att man inte bara ser till sektorsintressen utan ser till helheten, mångfalden och mångsidigheten.

I naturresurs- och miljökommittén, som avlämnade sitt betänkande 1983, diskuterades fem etiska normer som skulle kunna vara grunden för en svensk hushållning med naturresurser. Den första normen tycker jag på ett bättre sätt än som framkommit i förslaget till naturresurslag illustrerar hur människan skall agera i förhållande till naturen; "Människan måste utnyttja naturen men när hon väl tagit den i bruk bör hon fortsätta att bruka den på ett sådant sätt att ekosystemens produktionsförmåga bibehålls."

I detta anförande instämde Birgitta Hambraeus, Marianne Andersson och Kerstin Göthberg (alla c).

Anf. 57 SVEN MUNKE (m):

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse att miljöministern nu har inträtt i kammaren. Det är väl riktigt när debatten huvudsakligen handlar om miljöpolitik.

Herr talman! Vi lever i ett avundsvärt land. I en alltmer miljöförgiftad värld har naturen varit snäll mot Sverige. Mycket talar för att vi i vårt hörn av världen har oddsen på vår sida i kampen mot luft- och vattenföroreningar, förgiftningsrisker, rovdrift på naturtillgångar osv. Långt ifrån alla länder har ett så gynnsamt utgångsläge.

Det som gör Sverige till ett lyckligt lottat land är bl. a. följande.

- Landet är stort i förhållande till invånarantalet.

- Industrierna är spridda över stora delar av landet.

- Klimatet motverkar smogbildning, massangrepp av skadegörare och liknande.

- Totalt sett har vi faktiskt mer friskt vatten än vi någonsin kan förbruka.

- Sverige ligger relativt långt ifrån de delar av den europeiska kontinenten som har de stora föroreningarna, vilka vi dock på senare år påtagligt fått känna av.

- Landet är i mycket liten utsträckning överbyggt och asfalterat. Skog och öppen natur dominerar på ett helt överväldigande sätt och bidrar till luftrening och syrebildning.

- Vi har länge haft ett politiskt system som värnar om miljöintressena i större utsträckning än tidigare. Samhället har starka styrmedel på miljövårdens område, och svenskens miljömedvetenhet har blivit allt större på bara några årtionden.

Det är mot denna bakgrund förvånande att miljöpolitiken inte fått större utrymme i den politiska debatten. Företrädare för de olika riksdagspartierna har efter valet förklarat att de nog inte framhållit miljöintressena tillräckligt -detta trots att vi i Sverige fått ett nytt parti, bildat efter utländska förebilder, vilket har miljövård och liknande som så gott som enda intresse. Jag anser därför att det är dags att på nytt föra in miljöintresset också i Sveriges riksdag.

Från en del håll har hävdats att vi i Sverige är världsbäst på miljövård. Det kan hända att vi inom vissa områden nått längre än andra länder, men det finns också fall där vi inte är mycket bättre än vad man är i u-länderna. Det är ganska ointressant om vi är världsbäst eller inte så länge vi inte är helt bra. Vi har fortfarande miljöproblem - många, stora och farliga. Nya tillkommer så gott som dagligen, speciellt inom industrin, där material och tillverkningsprocesser ofta kastas in utan tillräcklig garanti för deras oskadlighet.

I dagens Sverige har vi alla förutsättningar för att framgångsrikt bekämpa detta problem. Det är inte bara det att vi av en lycklig slump råkar ha ganska idealiska naturliga förutsättningar och dessutom besitter de politiska styrmedel som behövs - det är också ett faktum att det finns en allmän medvetenhet och vilja att göra något åt miljöproblemen.

Denna allmänna medvetenhet om miljöproblemen är som nämnts ganska ny. Det är därför inte märkvärdigt att mänga såväl bland allmänheten som i massmedia har gripits av miljövågen och ser hot i alla lägen - också där sådana inte finns. Även motsatsen förekommer, inte minst bland politiska beslutsfattare - att man nonchalerar hoten. Det är inte ovanligt att man på det lokala planet slår vakt om verksamheter och företeelser som har bristfälliga anordningar för sina utsläpp. Man bagatelliserar allvarliga brister för att man vill rädda arbetstillfällen.

Det mest uppmärksammade exemplet på detta var BT Kemi i Skåne, där kommun och hälsovårdsmyndigheter slog vakt om ett företag som sedermera fick beteckningen 1970-talets största miljökatastrof och som till dags dato orsakat skattebetalarna en saneringskostnad på 40 milj. kr. När jag i mitten av 1960-talet i egenskap av hälsovårdsordförande i en grannkommun slog

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

larm om verksamhetens miljöfarlighet var det ingen som lyssnade - varken de lokala organen eller länsmyndigheterna. I dag hade man förhoppningsvis handlat annorlunda, men det blev en dyrbar läxa.

De flesta miljöexperter vet att hotet mot miljön kommer huvudsakligen från den industriella sektorn genom utsläpp i luft och vatten och från uppvärmning med fossila bränslen. Därför har kraven på rök- och avgasrening skärpts och blivit hårdare. Samma förhållande gäller utsläppen i vattendrag. Det är därför förvånande att man med sådan frenesi angriper jordbruket, som enligt många bedömare är den näringsgren som är mest miljövänlig. Utöver att jordbruket tjänar primärändamålet att framställa livsmedel håller jordbruket landskapet öppet.

När man vet detta blir man överraskad över årets regeringsförklaring. Där står följande att läsa: "På fem år bör användningen av bekämpningsmedel i jordbruket halveras."

I sin skrift Idéform 1984 nr 6 säger socialdemokraterna; "Vad gäller jordbruket påpekas att vi måste stödja ett kemikaliefritt jordbruk och kraftigt minska eller helt förbjuda användningen av kemiska gödningsmedel."

Liknande uttalanden har gjorts av andra partier och organisationer. Ingen ifrågasätter det allvarligt menade uppsåtet med dessa propåer, men skall de tas på allvar måste de också vara sakligt underbyggda och inte vilande på känslomässiga antaganden.

Vad är det nu man vill förhindra, och vad är det man är rädd för? Är det att kemiska substanser farliga för människor och djur skall återfinnas i de färdiga produkterna? I vårt land genomgår de odlade produkter som saluförs en mycket noggrann kontroll bl. a. avseende skadliga rester av bekämpningsmedel eller mindre farliga ämnen. Ivar Virgin har tidigare i dag berättat om detta.

Hittills har inga alarmerande rapporter kommit om att grönsaker eller frukt som odlats i Sverige skulle innehålla några rester av betydelse. Man kan fråga sig om det är handhavandet som är farligt. Det är det naturligtvis, det kan man inte komma ifrån. I Giftinformationscentralens undersökning heter det bl. a.; "Trots att de bekämpningsmedel vi använder ofta är mycket giftiga, orsakar de sällan allvarliga förgiftningar. Mellan åren 1969 och 1983 har 19 personer i Sverige dött på grund av förgiftning av bekämpningsmedel. Bara tre av fallen var olyckor. De övriga förklarades som självmord. Alla som dött av förgiftning har varit vuxna och de allra flesta män.

Undersökningen gäller främst tiden 1979-1983. En stor del av de som råkat ut för förgiftningsolyckor under denna tid har varit barn eller vuxna män. Barnen har i de flesta fallen kommit åt att äta något bekämpningsmedel - ofta mygg- eller rnyrrnedel, som används ganska flitigt i hushållen. De vuxna män som drabbats har i regel sysslat med besprutning och på så sätt andats in giftet."

I de allra flesta fall där den förgiftade fått några symtom betraktar giftinformationscentralen dessa som lindriga eller måttliga. Enligt undersökningen är antalet akuta förgiftningar av det här slaget i Sverige relativt sett mycket litet i jämförelse med t. ex. länder i Öst- och Sydeuropa.

Mot bakgrund av dessa produktundersökningar och förgiftningsfall är

alltså faran med bekämpningsmedel mindre än en tiotusendel i förhållande till de skador som t. ex. trafiken kräver eller, för att ta ett annat exempel, vad rökning och alkoholbruk åstadkommer. I de senare fallen torde ett förbud i allra högsta grad vara befogat, om myndigheterna nu ömmar så om medborgarnas hälsa.

Det råder inget tvivel om att såväl gödselmedel som kemiska bekämpningsmedel kan påverka miljön eller användas fel. Men man måste då också väga in dessa medels positiva påverkan för en tryggad livsmedelsförsörjning och deras betydelse för att förhindra att naturen själv producerar gifter av betydligt värre slag. Den dödsgiftiga mjöldrygan är bara ett exempel på en sådan naturlig giftproduktion, och det finns många andra, vilket Ivar Virgin också framhöll i sitt anförande.

Undersökningar utförda av lantbruksuniversitetet visar att konventionellt odlade produkter har högre råproteinhalt, högre renproteinhalt och högre glutenhalt än t. ex. biodynamiskt odlade. Inte minst i valrörelsen har proteinhalten i det svenska vetet varit i debattens centrum. Utan kvävetillförsel genom handelsgödsel hade proteinhalterna varit betydligt lägre.

Vad man för dagen kan tänka sig som alternativt odlade produkter är växthusgrönsaker. Det är betydligt svårare i fältodlingar. Vet kritikerna mot handelsgödsel att så gott som all tomatodling i vårt land och i andra västeuropeiska länder sker i form av jordfri odling med tillförsel av flytande näringsmedel? Det är näringsmedel som dessa kritiker kallar kemisk konstgödsel.

En annan aspekt är att ca 50 % av jordbruksproduktionen beror på att växtodlarna använder handelsgödsel och skyddar sina grödor med bekämpningsmedel. Vad detta betyder för värt samhälle är självklart med tanke på bl, a. prisbilden. För jordens befolkning är västvärldens jordbruksöverskott en livsmedelsreserv, som ofta behöver anlitas och som blir alltmer betydelsefull. Det står också helt klart för de viktiga organ som arbetar med dessa problem, t. ex. FAO, WHO, Världsbanken, biståndsorganisationer och flera u-landsregeringar.

Att jag i den allmänpolitiska debatten har tagit upp miljöaspekter framför allt inom jordbrukets område sammanhänger med den ensidiga debatt som under valrörelsen utan saklig grund drabbat jordbruket. Tidigare talare har framhållit att det i kommuner, hushåll m.m. används kemiska bekämpningsmedel på ett kanske många gånger oansvarigt sätt. Totalt använder man ca 14 000 ton bekämpningsmedel i Sverige. Jordbruket svarar för 4 800 ton, hushållen för 900 ton och industrin för 9 000 ton. Varför vill man inte halvera mängden bekämpningsmedel i industrin eller i hushållen, dvs. i närmiljön?

Enligt många opinionsundersökningar är miljöförstöringen den fråga som oroar och intresserar en stor del av befolkningen, ibland mer än arbetslösheten och de ekonomiska frågorna, ibland mindre.

Detta har lett till att samtliga partier - kanske inte i denna valrörelse, men det sker ofta - omvandlas till miljöpartier vart trejde år. Deras företrädare vet att det med hjälp av miljöfrågorna går att locka väljare till sig.

Den nye miljöministern har förklarat att socialdemokraterna i vissa orter inte framhållit miljöfrågorna tillräckligt, och i dessa orter har partiet förlorat röster. Mot den bakgrunden kan det vara intressant att studera hur den

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

praktiska miljöpolitiken utförs av stat och koinmuner. Det är ingen vacker bild som visas.

Fortfarande planeras bostäder, industrier, vägar, energiproduktion, etc. som på det glada 60-talet. I min hemstad Landskrona byggs nya bostäder i tätortens mest förorenade områden, ett stenkast från järnvägsvagnar lastade med ammoniak. I Falun byggs bostäder i närheten av en farlig svavelsyrafabrik. I Nacka byggs nya bostäder på en gammal soptipp intill en ny oljehamn. Trots att tjänstemän i hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen och naturvårdsverket föreslagit ett nej har politiker på alla nivåer, senast i regeringen, sagt ja till byggandet.

Man kan också notera att hälften av alla som dömts för brott mot miljöskyddslagen är kommunala verksamheter, som åtminstone formellt står under politikernas kontroll, politiker som kommuninvånarna väljer vart tredje år. Det är inte alls fråga om en grupp skumma affärsmän med grumligt förflutet och äventyrliga ekonomiska transaktioner i bakgrunden utan kommunala beslutsfattare som är satta att bevaka kommuninvånarnas intressen. Det tyder inte på att de tar miljöskyddet på allvar. Det förekommer t. o. m. att kommunala företrädare anfört som argument att de genom att bryta mot miljöskyddslagen har sparat pengar åt kommunen. Som jag har sagt tidigare sprutar man bekämpningsmedel i bostadsområden, i parker, på lekplatser och på idrottsplatser för att spara pengar i stället för att sköta ogräsbekämpningen manuellt. Herr talman! Det är därför på tiden att dessa frågor på ett helt annat sätt än tidigare blir belysta här i Sveriges riksdag.

Anf. 58 ANDRE VICE TALMANNEN;

Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet på att anslag om kvällsplenum nu har uppsatts.

Anf. 59 ULF LÖNNQVIST (s);

Herr talman! Miljön är den omgivning vi lever i. Därför berör miljöfrågor oss alla ständigt. Miljön är vår gemensamma egendom och en väsentlig del i vår tillvaro. Förstörd miljö begränsar våra möjligheter och beskär tillvaron. På samma sätt är god miljö en omistlig tillgång för oss.

För socialdemokraterna är det ett övergripande politiskt mål att främja människans livsmiljö i alla avseenden. Det gäller både internationellt och nationellt, ty miljöfrågorna känner inga nationsgränser, de är allmänmänskliga och världsomspännande. Deras karaktär och omfattning, allvar och mångsidighet ger det internationella solidaritetsbegreppet en ny dimension. På miljöområdet är det alltmer uppenbart att jorden är en och odelbar. Internationellt förpliktigar det oss till en aktiv medverkan i ett mellanfolkligt samarbete för alla människors rätt till en god miljö. Det betyder samverkan kring internationella åtgärder för att rädda miljöer som hotas av förstörelse och för hushållning med knappa resurser, men också en kamp för att tillgångar skall fördelas rättvist mellan jordens folk.

Nationellt förpliktar det oss till ett intensivt reformarbete för att söka ge alla en livsvänlig miljö, för att förebygga att oförnuft, bristande kunskap och

kortsiktiga ekonomiska vinstintressen får föröda omistliga delar av vår livsmiljö.

Det fascinerande är att förutsättningar och möjligheter på miljöns område ständigt förändras. Nya problem dyker upp, andra försvinner. Våra krav på miljön beskriver inte ett tillstånd utan är uttryck för en politisk viljeinriktning. För socialdemokratin innebär detta en strävan att ge var och en en livsvänlig miljö, vilket är liktydigt med höjd levnadsstandard och rättvisare fördelning av de gemensamma tillgångarna och resurserna.

Så är också tillståndet i miljön en viktig förutsättning för mänsklig livskvalitet, för känslan av frihet. Ty vilken frihet kan den känna som varje dag tvingas gå med oro till en arbetsplats tyngd av dålig miljö? Vilken frihet kan den känna som inte längre har förutsättningar att bada i sjön därför att vattnet är förorenat? Vilken frihet känner den som inte längre kan höra fågelsång i skogen därför att miljöförstörelsen tagit bort skogsfågeln? Vilken frihet känner den som av luftföroreningar drabbats av allergier och sjukdom?

Så begränsar miljöförstörelsen friheten - livskvaliteten - för de många människorna. Ty det är hela tiden den enskilda människan som blir lidande av miljöförstörelsen. Och ändå har den enskilde sällan någon möjlighet att av egen kraft hävda sina miljökrav, att skydda sin livsmiljö. Ändå är ju miljön vår gemensamma egendom.

Kerstin Ekman menar att man kan begränsa marknadskrafternas påverkan genom miljöavgifter. Det skall inte vara gratis att förorena, säger hon. Skall man av det dra slutsatsen att bara man betalar en avgift får man förorena? Nej, Kerstin Ekman, enskilt vinstintresse kan aldrig säkra en livsvänlig miljö åt alla. Miljöpolitiken måste byggas på hänsynstagande och tolerans, på känslan av solidaritet, på gemensamt ansvarstagande. Endast så kan vi genom aktiva insatser förbättra miljön och därmed öka de enskilda människornas frihet. Den friheten kan aldrig åstadkommas genom en begränsning av samhällets möjligheter till handlande, aldrig åstadkommas om man tar ifrån samhället resurser och möjligheter.

Det finns de som tror att man ökar mänsklig frihet genom att ta ifrån samhället resurser och handlingsmöjligheter. Det finns de som tror att man genom att ta bort bindande regler och bestämmelser ur miljöskyddslagstiftningen ökar friheten. Men de som tror detta kan aldrig skapa förutsättningarna för att ge alla människor den frihet som en god miljö är en förutsättning för. Och menar vi något med att den goda livsmiljön skall vara en rättighet och en tillgång för alla människor, då måste vi också vara beredda att ge samhället kraft och styrka, resurser och möjligheter.

Men styrkan och kraften i miljöpolitiken är samtidigt beroende av ett brett engagemang från många människor. Därför är folkrörelsernas och de fackliga organisationernas engagemang en förutsättning för miljöpolitikens styrka. Miljögruppernas kunnande, vilja och idealitet blir viktiga hörnstolpar i ett brett samhälleligt engagemang som krävs på miljöområdet. Det är på det sättet vi gemensamt kan lösa problemen.

Samtidigt vet vi att bara en aktiv reformverksamhet ger förutsättningar att stoppa miljöförstörelsen. Socialdemokratin har gått i spetsen för ett intensivt reformarbete som präglat utvecklingen i vårt land från tidigt 1960-tal. Det är

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

100

ett arbete som fört vårt land till en internationell tätposition på miljöpolitikens område.

I tidigare inlägg på miljöområdet som gjorts här har man menat att den gångna treårsperioden präglats av illa genomtänkta utspel. Det var så Ivar Virgin uttryckte det. Naturligtvis har han fel. Under den gångna treårsperioden har socialdemokratin återinfört den aktiva miljöpolitik som vi saknade under de sex borgerliga åren. Låt mig ta några exempel.

Under de gångna tre åren kom bl. a. skärpta krav på svavelutsläpp från mindre koleldade anläggningar. Tiveden avsattes som landets artonde nationalpark. En ny lag om spridning av bekämpningsmedel som ger kommunerna rätt att totalförbjuda användningen av fenoxisyror för lövsly-bekämpning infördes, liksom en särskild miljöskyddsavgift på prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen. En ny lag för skydd av våra lövskogar, regler för hänsynstagande till naturvårdens intressen i samband med jordbruksdrift infördes. Miljöskyddslagen ändrades så, att regeringen kan utpeka vissa områden som särskilt föroreningskänsliga. Det första blev Ringsjön i Skåne. Inskränkningar i avverkningsmöjligheterna i de fjällnära skogarna, åtgärdsprogram för luftföroreningar och försurningen med begränsningar av svaveldioxidutsläppen med 65 % och svavelutsläppen med 30 % fram till mitten av 1990-talet infördes. Katalytisk avgasrening på bilar infördes, liksom blyfri bensin. Användningen av fodertillsatser som innehåller antibiotika förbjöds. En lag om kemiska produkter kom, en kemikalieinspektion inrättades, förhandsgranskning av alla nya kemiska ämnen infördes och förbud mot flygbesprutning över åkermark fastlades.

På det internationella området tog Sverige initiativ till att 21 länder anslutit sig till löftet att begränsa svaveldioxidutsläppen med 30 % till början av 1990-talet. Det är en stor internationell framgång. Åtta europeiska länder har på svenskt initiativ anslutit sig till en särskild överenskommelse om att påskynda övergången till katalytisk avgasrening och blyfri bensin.

Herr talman! Detta är några exempel på hur socialdemokratisk reformpolitik har flyttat fram våra positioner. Det är bara på det sättet vi kan åstadkomma verkliga förbättringar av situationen på miljöområdet. De två stora miljöfrågor som riksdagen debatterat vid åtskilliga tillfällen och som de närmaste årens utveckling kommer att påverkas intensivt av är försurningen och kemifrågorna, frågor av en dignitet och storleksordning som påverkar alla människor i vårt land, frågor av en dignitet och storleksordning som borde bana vägför övergripande gemensamma lösningar. Tyvärr visade det sig under våren inte möjligt att uppnå detta. När valrörelsens stridslarm nu lagt sig kanske man kan hoppas att det skall vara möjligt att finna de breda lösningar som alltid är en fördel när det gäller dessa stora gemensamma frågor.

Ta t. ex. de skärpta kraven på avgasrening. Socialdemokratin tog tag i dessa frågor. De borgerliga partierna hade haft en färdig utredning om blyfri bensin liggande sedan 1979 och fram till dess de lämnade regeringsställningen. Riksdagen fick inga förslag. När socialdemokratin sä presenterade förslagen gick de borgerliga till verket. Då var det helt plötsligt för sent. Tidsschemat är för långsamt, menade man. Så fick opportunismen ta överhanden, sakligheten fick vika. Det man i regeringsställning från

borgerligt håll över huvud taget inte orkade med tyckte man i opposition skulle genomföras med orealistiskt tidsschema. Det gällde att till varje pris bjuda över. Nej, man blir mera trovärdig om man i stället söker sluta upp bakom de långtgående åtgärder som riksdagen under förra riksmötet fick och under detta riksmöte kommer att få ta ställning till. I förhoppningen om att det skall vara möjligt att nå breda lösningar finns det alltså all anledning att hoppas att det skall gå att komma, till rätta med dessa stora viktiga miljöfrågor.

Herr talman! Miljöpolitiken kräver ödmjukhet inför naturens storhet och inför de omprövningar som ibland kan bli nödvändiga. Den kräver beslutsamhet och handlingskraft. Den kräver den sortens optimism som aldrig ger upp för svårigheter utan ständigt söker sig fram till lösningar. Med den ödmjukheten, beslutsamheten och optimismen vill socialdemokratin gå vidare på vägen för att söka skapa en livsvänlig miljö åt alla människor.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 60 KERSTIN EKMAN (fp) replik;

Herr talman! Eftersom statsrådet Ingvar Carlsson nu har kommit in i kammaren vill jag ta möjligheten att börja min replik med att önska honom framgång i arbetet med miljöpolitiken inom regeringen.

När jag lyssnade på Ulf Lönnqvist tyckte jag närmast att det var en repris av de valtal man har hört. Det fanns inga konkreta förslag och inga svar på konkreta frågor. Jag har ställt ett antal sådana konkreta frågor. Några nya frågor väntar jag mig inte svar pä, men de gamla frågorna, som en gång har varit behandlade här i kammaren, måste man väl i rimlighetens namn ha satt sig att fundera över i den socialdemokratiska regeringen innan man tillsatte ett statsråd som skall sköta miljön? Det är viktigt att ha ett statsråd som har det övergripande ansvaret.

Jag talade om införandetider för avgasrening. Den avgasreningstidpunkt som den socialdemokratiska regeringen lade fram förslag om är inte till fyllest. Det tillverkas bilar i det här landet som säljs på export med de möjligheter som vi skulle kunna använda här för att införa avgasrening från 1987, och jag har ställt en konkret fråga om det.

Vi har fått förslag nedröstade här i kammaren om en halvering av svavelhalten i eldningsoljor. I min egen hemkommun, Göteborg, fick man gå in på den lokala ordningsstadgan för att klara det som inte klarades av i riksdagen. Kommunerna får alltså med den lokala ordningsstadgans hjälp sätta en gräns för svavelutsläppen, bara för att socialdemokraterna i denna kammare inte kan bifalla sädana krav frän oss!

Jag har frågat om stämningen av Storbritannien och Polen inför den internationella domstolen. Jag har också frågat om man inte äntligen skall få ett definitivt besked från socialdemokraterna när det gäller våra skyddade älvsträckor.

Ulf Lönnqvist påstod att jag hade sagt att man skulle begränsa marknadskrafternas inverkan. Det har jag icke sagt. Jag sade att man skulle använda marknadsekonomin genom att låta konsumenten bestämma. Det är ju inte staten som skall bestämma vilka varor man skall köpa. Därigenom skulle marknadsekonomin och miljöhänsynen kunna hjälpa oss att få en bättre miljö i landet.

101

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Fortfarande väntar vi alltså på svar. Det finns möjligheter för socialdemokraterna att flytta fram positionerna, I folkpartiet hoppas vi verkligen att man gör det, så att vi får en bättre miljövård och naturvård här i landet.

Det finns en fråga som snart kommer på regeringens bord för prövning. Det gäller Jaurekaska, och man skall besluta om utbyggnad eller inte. Där prövas hur regeringen ser på skyddet av våra nationalparker. Vi väntar verkligen på besked om det finns ett större intresse hos regeringen nu.

Anf. 61 IVAR VIRGIN (m) replik:

Herr talman! För att starta på det globala fältet, kan jag konstatera att samtliga borgerliga partier i vad gäller u-hjälpen var beredda att satsa mycket kraftigt på just miljösidan. Vi hade olika anslagsnivåer, men vi var fullständigt överens om att miljövården - ökenutbredningsproblemen - var någonting som vi verkligen måste satsa på. Det skilde mycket stora summor i förhållande till regeringens förslag.

Det andra jag vill ta upp är försurningsproblematiken. Centerpartiet och moderata samlingspartiet hade i kolfrågan, som Ulf Lönnqvist mycket väl vet, betydligt mera skärpta krav än dem regeringen framförde i sin proposition. Det rörde sig i några fall om nivåer som var en tredjedel av vad regeringen föreslog.

Sedan vill jag något kommentera det där med att man skulle kunna köpa sig fri från att göra miljövårdsinsatser.

Det förslag vi har lämnat i den här frågan utgår ifrån att det skall finnas koncessionskrav på samma sätt som för närvarande men att man skall stimulera företagen, kommunala företag liksom enskilda företag, att göra bättre miljövårdsinsatser.

För vår del har vi använt tekniken att göra det i form av stimulanser, medan folkpartiet har idén om avgifter. Vi har tänkt oss skatterabatter, t. ex. på bränslen, om man kommer ner lägre i fråga om utsläppen än vad koncessionen kräver. Det är precis samma sak, fast vi har olika tekniska lösningar. Men det handlar verkligen inte om att köpa sig fri, Ulf Lönnqvist.

Vad gäller motorfordonssidan har vi i flera år hävdat att Sverige bör följa Västtyskland, dvs. stimulera till en övergång till avgasrenade bilar. Det är enligt vårt sätt att se den praktiska lösning som det går att komma fram till. Den stimulansen skulle kunna starta mycket snabbt.

Sedan konstaterar jag att Ulf Lönnqvist väljer att inte säga någonting om vallöftet om växtskyddsmedlen. Jag kan förstå honom, fördet är sannolikt en besvärlig fråga för Ulf Lönnqvist.

102

Anf. 62 SVEN MUNKE (m) replik:

Herr talman! Ulf Lönnqvist räknade upp en lång rad förbättringar, lagförslag m. m. som har genomförts under den senaste treårsperioden, och det är gott och väl. Men man har glömt bort en väsentlig sak, och det är att ge resurser för att fullfölja de här förslagen.

Jag kan som exempel nämna att i min hemkommun Landskrona, som är en stad med många industrier, kontrolleras bara en fjärdedel av industrierna, och de som kontrolleras får ett besök vart femte år. Det visar ju att det inte

finns resurser. Miljö- och hälsoskyddsnämnden, som det numera heter, har begärt att få resurser.

När Ulf Lönnqvist här i dag och statsministern i går framhöll att det är det socialdemokratiska partiet som har drivit miljöfrågorna längst, är det faktiskt en passus som jag måste reagera mot. Ni tycks tro att man kan ta monopol på miljöpolitiken, men det skall jag tala om för er att man inte kan göra.

Miljöintresset är, som jag sade i mitt inledningsanförande, spritt över alla partier. Alla som liksom jag har arbetat på fältet med miljöfrågor vet att miljöintresset går över partigränserna.

De kommuner jag har räknat upp, som har brutit mot miljölagarna och t. o. m. skrutit med det, har varit s-märkta. Jag skall bara ta ett exempel, Erstorp, där kommunen genom en soptipp förgiftat vattnet för en hel by och sedan vägrat att betala ersättning för skadan. Det var en s-märkt kommun, så man skall nog inte ta munnen för full och skryta över hur duktig man är på olika områden.

Det viktigaste är, tycker jag, att skall man genomföra sådana förbättringar som det har talats om och som man har beslutat om, måste man ge de kontrollerande myndigheterna resurser för att kunna klara av sin uppgift.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 63 KARL ERIK OLSSON (c) replik;

Herr talman! Jag är något förvånad över att Sven Munke är förvånad över att,miljödebatten inte fick en mer framträdande plats i valdebatten. I och för sig är jag glad för att miljömedvetandet sprider sig, men jag tror inte att miljöfrågorna hör till dem som moderata samlingspartiet har lyft fram i första hand.

Anf. 64 ANDRE VICE TALMANNEN;

Jag vill göra talaren uppmärksam på att repliken gällde Ulf Lönnqvists anförande.

Anf. 65 KARL ERIK OLSSON (c) replik:

Herr talman! Det är bra, Ulf Lönnqvist, att socialdemokraterna har genomfört en rad åtgärder i miljöpolitiskt avseende. Men det som jag tog upp i mitt anförande handlade mycket om helhetssynen. Just vad Ulf Lönnqvist här nämnde visade att socialdemokraterna saknar rätt mycket av denna helhetssyn.

Det regeringen har föreslagit är rader av förbud och begränsningar, inte minst geografiska begränsningar, vilket t. ex. kommer fram i naturresurslagen. Jag sätter mig inte emot detta. Jag tror att vi behöver också förbud och begränsningar. Men när vi här diskuterar mer allmänt är det mycket angeläget att vi diskuterar en strategi för hur, var och när naturresurser skall nyttjas, så att ekosystemets produktionsförmåga bibehålls.

Anf. 66 ULF LÖNNQVIST (s) replik;

Herr talman! Låt mig när det gäller Kerstin Ekman och hennes frågor bara slå fast att det enligt den tidsplan för införande av katalytisk avgasrening som riksdagen fick ta ställning till var möjligt att införa sådan på frivillig väg från 1987 års modeller och obligatoriskt från 1989 års modeller. Men förutsätt-

103

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

ningen är att det finns tillgång till blyfri bensin. Det tidsschema som vi har lagt fram är sådant att möjligheterna till frivilligt införande finns från 1987 års modeller. Det är också sagt från socialdemokratins sida att man genom ekonomiska styrmedel' skall försöka påskynda övergången till katalytisk avgasrening.

Hade ni från de borgerliga partiernas sida sett till att den blyfria bensinen blivit införd hade det funnits helt andra möjligheter att påskynda den obligatoriska övergången till katalytisk avgasrening. I detta sammanhang har folkpartiet, som satt i regeringsställning under alla de sex borgerliga åren, ett stort ansvar.

Kerstin Ekmans andra frågeställning gällde halveringen av svavelhalten. Naturvårdsverket har, vilket också har redovisats för riksdagen, fått ett uppdrag att undersöka förutsättningarna för en sådan halvering.

När det gäller att övertyga andra länder om nödvändigheten av begränsningar av utsläppen för att åstadkomma en bättre miljö pågår det ett intensivt arbete. Jag redovisade en rad internationella socialdemokratiska initiativ på detta område. Kerstin Ekman vet också att Storbritannien är föremål för påtryckningar och att dessa kommer att fortsätta. Allt som är möjligt görs för att få till stånd en förbättring från Storbritanniens sida.

Kerstin Ekman ondgjorde sig i sitt inledningsanförande över att det inte hade blivit något särskilt miljödepartement och menade att miljöfrågorna fick en styvmoderlig behandling i jordbruksdepartementet. Om nu inrättandet av ett miljödepartement är ett så starkt folkpartistiskt krav, varför åstadkom ni inte ett miljödepartement under de sex åren i regeringsställning?

Den socialdemokratiska regeringen under Olof Palmes ledning har nu markerat vikten av miljöfrågornas samordning och angelägenheten av att man driver på i miljöpolitiken genom att ge Ingvar Carlsson uppdraget att fungera som miljöminister. Det är en markering som är mycket starkare än den som de borgerliga regeringarna lyckades med. Jag tycker att Kerstin Ekman borde vara mycket nöjd med den tingens ordning som det har blivit.

Till de övriga som replikerat ber jag att få återkomma i ett annat inlägg.

104

Anf. 67 KERSTIN EKMAN (fp) replik:

Herr talman! Man kan naturligtvis säga att socialdemokraterna kom en bit på väg med planen för införande av katalytisk avgasrening. Men det jag frågade var om de ville skärpa kravet i enlighet med vad som sades i denna kammare från en del partier, bl. a. folkpartiet, och som innebär ett införande från 1987 års modeller.

Vad beträffar den blyfria bensinen röstade socialdemokraterna ned vårt krav på en sänkning av skatten på denna för att skynda på introduktionen. Av debatterna ute i landet att döma har socialdemokraterna sedan ändrat sig på den punkten, men kvar står vad de sade i denna kammare, och det är angeläget att vi här får svar på frågorna om vad det är som skall gälla.

Ulf Lönnqvist talade om miljöministrar och miljödepartement. Man kan välja olika lösningar, men under de år som socialdemokraterna suttit i regeringen har det verkligen visat sig att det behövs ett ansvarigt miljöstatsråd eller ett miljödepartement. Under dessa år har man också fått erfarenhet

från våra nordiska grannländer, där det visat sig vara bra att ha ett sådant departement.

Jag har redan önskat miljöministern lycka till i hans arbete. Huvudsaken är nu att vi får se bevis på att det kommer att bli ett annat omhändertagande av miljöfrågorna i den socialdemokratiska regeringen. Men av Ulf Lönnqvist har jag inte fått några belägg för att så kommer att bli fallet. Jag har inte fått något som helst besked om vilken av de tungor som talat i valrörelsen som har uttryckt det som skall vara gällande. Om Ulf Lönnqvist talat med någon av dem, så har han uttalat detsamma som socialdemokraterna gjorde före valet i denna kammare och som den socialdemokratiska regeringen gjorde. Det bådar icke gott för framtiden.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 68 IVAR VIRGIN (m) replik;

Herr talman! Jag har inte mycket att replikera, men eftersom Ulf Lönnqvist sade att han skulle återkomma i nästa replikomgång, när vi inte har replikrätt, vill jag göra några kommentarer.

Det är glädjande att socialdemokraterna nu, sedan de måst bita i det sura äpplet genom voteringsnederlaget i riksdagen, är beredda att vidta stimulansåtgärder för att få till stånd den frivilliga övergången till avgasrenade bilar. Utan en sådan stimulans skulle vi självfallet inte kunna få någon sådan övergång. Det var alltså bra att voteringsnederlaget inträffade och att regeringen nu tvingas vidta åtgärder i enlighet med riksdagsbeslutet.

Jag vet inte om Ulf Lönnqvist över huvud taget kommer att kommentera valmanifestet med löfte om att användningen av växtskyddsmedlen skall minskas med hälften under en femårsperiod, men jag vill ändå citera ur en artikel av Olle Pettersson, som är socialdemokrat och som arbetar med dessa frågor på Ultuna. Han skriver:

"Såväl teoretiskt som erfarenhetsmässigt finns det ingenting som talar för att 'kemikalierna' skulle ha medfört sämre kvalitet eller ökade risker för vår hälsa. Ofta är det tvärtom."

Jag tycker detta är det väsentliga; Ofta är det tvärtom. Detta har jag också belyst i mitt första inlägg.

Det heter vidare: "Att sedan inte allting har blivit bättre i vår livsmedelshantering jämfört med förr, beror dels på svårigheterna att tillgodose alla krav i ett storskaligt urbaniserat samhälle och dels i teknikens ofullkomlighet, men sådant löses bäst med ny och bättre teknik, inte med ett avståndstagande från sådan."

Jag tycker att detta är ett bra inlägg. Det gjordes i ett debattartikel i Aktuellt i politiken och har rubriken "Bättre mat till alla". Jag rekommenderar artikeln till läsning.

Anf. 69 KARL ERIK OLSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har uppfattat att man från regeringens sida är beredd att föra en diskussion om de långsiktiga målsättningarna för miljöpolitiken. Jag tyckte därför att det var viktigt att hålla ett anförande här i kammaren som avspeglade vår syn på en sådan inriktning. Det var ganska lågmält och diskuterade linjerna i en framtida miljöpolitik. Jag noterar emellertid med ganska stor besvikelse att Ulf Lönnqvist drar sig undan den debatten och

105

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

både i sitt huvudanförande och senare i sin replik har underlåtit att ta upp dessa frågor. I stället slår han sig bara för bröstet och talar om vad som gjorts, inte om vad som kan diskuteras för framtiden.

Anf. 70 ULF LÖNNQVIST (s) replik:

Herr talman! Jo, jag såg Karl Erik Olssons inlägg som ett positivt inlägg. Självfallet finns det alltid anledning att när det gäller dessa stora viktiga frågor söka föra sakdiskussioner och söka grunda dessa på den materia man har att utgå från. Jag tror visst att det kan bli mycket meningsfyllda diskussioner med Karl Erik Olsson om dessa ting, så detta kan vi ha många anledningar att återkomma till.

När det gäller Virgins och Munkes frågor om växtskyddsmedlen vill jag bara säga att vi vid flera tillfällen har pekat på nödvändigheten och vikten av att minska användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket. Vi har gjort det därför att det av många skäl finns anledning till en sådan minskning. Vi vet att många människor känner en djup oro över användningen av bekämningsmedlen. Vi vet att jorden som sådan många gånger påverkas på ett negativt sätt. Vi vet att det också finns andra risker förknippade med användningen av bekämpningsmedel. Därför finns det skäl att åstadkomma en minskning.

Vad vi i valmanifestet lade fast var ett mål för vilken omfattning minskningen av bekämpningsmedel skall ha, och på olika sätt skall vi nu söka nå detta mål. Det finns all anledning att uttrycka förhoppningen att det skall gå att få en bred uppslutning bakom ett intensivt arbete på det området. Det forskningsprojekt som lagts ut på skogs- och jordbrukets forskningsråd är ett exempel på vår vilja att genom olika alternativa metoder söka komma fram till att man, med ett minimum av bekämpningsmedel, kan ta fram de livsmedel vi så väl behöver.

Det är inte så, Sven Munke, att vi från socialdemokratins sida söker skaffa oss monopol på miljöfrågorna. Men vi uttrycker som sagt förhoppningen att det skall gå att få en bred uppslutning bakom dessa viktiga framtidsfrågor och att det engagemang och den vilja som finns inom miljörörelserna skall kunna skapa ett forum för diskussioner och även ge möjligheter till en bred samverkan, för att på det sättet åstadkomma en livsvänlig miljö för alla människor.

106

Anf. 71 BJÖRN KÖRLOF (m):

Herr talman! Jag tänkte tala om en helt annan typ av miljö, nämligen våra problem med brott och brottslighet i landet.

Det är bekant för flertalet här i kammaren att brottsutvecklingen sedan lång tid har varit mycket oroande. 1984 uppgick antalet anmälda brott mot brottsbalken här i landet till nära 850 000. Det innebär en ökning med 46 000 brott sedan föregående år. Detta i sin tur är en femdubbling sedan 1950. Det begås vidare drygt 100 000 brott mot andra straffrättsliga lagar, exempelvis narkotikastrafflagen.

Variationer förekommer mellan olika år, men den långsiktiga tendensen är mycket tydlig; brottsligheten ökar kraftigt.

Vi vet också att ett okänt antal brott inte alls anmäls. Skillnaden mellan

antalet begångna brott och antalet anmälda brott är mycket stor - vi brukar kalla det för mörkertalet. Det gäller inte minst vålds- och egendomsbrott, och särskilt oroväckande är de höga mörkertalen när det gäller våld i hemmen, särskilt mot kvinnor och barn.

Det framgår av en intervjuundersökning att 1981 råkade 6 % av befolkningen ut för våld eller hot om våld och 20 % av hushållen drabbades av stöld eller skadegörelse.

Bostadsinbrotten framstår för dem som drabbas som särskilt kränkande. Varje människa räknar ju med att vara trygg i sitt hem. Risken för att möta ett plundrat hem ökar i Sverige. Försäkringsbolagen får nu höja premierna för hemförsäkring med direkt hänvisning till det stigande antalet bostadsinbrott. Den s. k. säkerhetsmarknaden vad gäller lås, larm och annan typ av säkerhetsutrustning gör goda affärer.

Ytterligare oroväckande är att det stora flertalet brott aldrig klaras upp. Mindre än en tredjedel av brottsbalksbrotten klarades upp 1984. Vissa brott har en nära nog obefintlig uppklaringsprocent, exempelvis cykelstölder där bara 2 % av brotten utreds. Och tyvärr är det bara 12 % av bostadsinbrotten som klaras upp.

Enligt min uppfattning har socialdemokraterna under de senaste åren visat sig sakna vilja och förmåga att ta itu med den ökade brottsligheten. De har t. o. m. genomdrivit riksdagsbeslut som direkt resulterat i fler brott.

Den s. k. halvtidsfrigivningen - detta olycksaliga beslut i riksdagen -innebär att fängelsedömda i princip släpps fria sedan halva straffet har avtjänats. Endast moderaterna reserverade sig mot det beslutet. Enligt en rapport från brottsförebyggande rådet utförde de ca 500 personer som frigavs "för tidigt" sommaren 1983 ca 1 200grovastölder-varav800 inbrott-, 3 300 enkla stölder, 300 bedrägerier och 160 rån och misshandel. Det innebär i genomsnitt tio anmälda brott per person under ett halvår.

Ett annat exempel på socialdemokratiska riksdagsbeslut som har minskat rättssäkerheten är de ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse som nyligen har införts. Vi moderater motsatte oss de lagändringarna. De medför att ännu fler brott inte ens kommer att utredas av polisen och att många brottslingar kommer att slippa påföljd. Resultatet kan bara bli att fler brott begås. Under år 1984 erhöll inte mindre än 23 000 personer åtalsunderlåtelse. till stor del för stöld.

Vi vet att det utbredda narkotikamissbruket orsakar mycken kringbrotts-lighet i Sverige. Likväl är det fortfarande så att innehav av narkotika i omedelbar anslutning till konsumtion inte är straffbelagd. Socialdemokraterna vägrar envist att medverka till att den här luckan i lagen täpps till. Därmed är de medansvariga för såväl narkotikamissbrukarnas som deras brottsoffers lidande.

Ser vi så till polisens resurser konstaterar vi att förutom en viss förstärkning av polisens narkotikarotlar, som vi alla har varit överens om, har endast ett mycket litet antal tjänster inrättats sedan 1982. Samtidigt har ca 100 polismanstjänster "omfördelats" från trafik- och övervakningssidan till ekobrottsbekämpning.

Den överföring av poliser från trafikövervakning till ekobrottsbekämpning som har varit socialdemokraternas huvudsakliga recept visade också sin

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

A llmänpolitisk debatt

107

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

108

inneboende svaghet redan under sommaren 1985.

På grund av allt fler trafikolyckor har det nämligen blivit nödvändigt att ånyo förstärka den uttunnade trafikpolisen med andra polismän. Dessa överförs från övervakningssidan. Försvagningen av den normala övervakningen får till följd att den allmänna ordningen, gatufriden och det brottsförebyggande arbetet i fråga om inbrott försämras.

På socialdemokratiskt initiativ har under senare år intagningen till polishögskolan kraftigt minskats. Efter toppar med osedvanligt stora kullar-600-800 utexaminerade - har intagningen under det närmast kommande året reducerats till 150. De borgerliga partierna har motsatt sig en så kraftig minskning. En intagning på denna låga nivå leder till dels att kårens nuvarande totala numerär inte kan bibehållas utan faktiskt minskas, dels att undervisningen vid polishögskolan blir dåligt organiserad genom att det blir alltför stora variationer i årskursernas storlek.

Enligt rikspolisstyrelsen skulle det krävas 1 066 nya tjänster för att polisen skulle få en personalstyrka motsvarande den man hade 1979. Polisens resurser har fortlöpande försvagats genom arbetstidsförkortning, ökad rätt till ledighet m. m. Det finns dessutom risk för att ytterligare 900 polistjänster försvinner om den socialdemokratiska regeringens budgetdirektiv skall följas. En sådan utveckling kan leda till att nära 100 polisstationer hotas av nedläggning.

Den ökande brottslighet som drabbar vanliga människor tycks socialdemokraterna ta lätt på. Vi har under sommaren och valrörelsen haft en debatt om detta. Redan förre justitieministern Lennart Geijer angav tonen då han myntade begreppet "bagatellbrott" om sommarstugeinbrott.

Den nuvarande justitieministern Wickboms uttalande i ett TV-program om den ökande brottsligheten, särskilt inbrott i bostad, väckte uppmärksamhet. Han sade närnligen; "Vardagsbrott får vi leva med."

Intervjuad i Expressen efter sommarens våg av bostadsinbrott förklarade justitieministern vidare att polisens resurser mot inbrottstjuvarna är "hyggliga" och att de inte kan räkna med att få väsentligt ökade resurser för att jaga inbrottstjuvar. Den konkreta åtgärd justitieministern har vidtagit är att sända ut en trycksak till olika organisationer med tips om hur brottslighet skall motverkas.

Herr talman! Den lilla genomgång jag har gjort av socialdemokraternas ord och handlingar då det gäller vålds- och förmögenhets brott riktade mot vanliga människor visar att deras agerande inte styrs av slumpen. Socialdemokraterna saknar vilja att genomföra kraftfulla åtgärder mot brott som drabbar enskilda.

Herr talman! Det är en av statens mest väsentliga uppgifter att skydda medborgarna mot brott. Det var i själva verket en av orsakerna till att man i gången tid slöt sig samman och bildade statliga organisationer. Om människor märker att brott inte bekämpas med all kraft av lagstiftare och myndigheter riskerar vi en allvarlig förtroendekris och att människor tar lagen i egna händer.

Under åren framöver måste vi också i ökande utsträckning uppmärksamma brottsoffrens situation. Europarådet har tagit upp denna fråga och angett ett antal principer för hur man tycker att de i Europarådet deltagande

staterna bör stärka och skydda brottsoffrens ställning både vid själva ■ brottstillfället eller omedelbart efter, vid polisförhör, under rättegång i domstol och därefter. Skadeståndsrättigheterna bör dessutom bli klart förbättrade.

Herr talman! En mycket stor andel av dem som döms för egendomsbrott i vårt land återfaller i brott. Förvissa kategorier av dömda är siffran så hög som 80-90 %. Det är känt att en liten grupp av kriminellt belastade personer svarar för en stor andel av de brott som begås.

Kriminologen Leif G. W. Persson beräknade i en studie - som visserligen är ganska gammal men som vi vet fortfarande i sak är riktig- att 10 % av de misstänkta personerna svarade för över hälften av alla bostadsinbrott i Stockholm.

Vi vet att det finns en grupp vanebrottslingar - detta klarlades mycket tydligt genom den våg av brott som följde på halvtidsfrigivningen sommaren 1983.

I BRÅ:s rapport Brottsutvecklingen 1985 bekräftas att gruppen av högaktivt kriminella spelaren allt större roll för brottsnivån i dag än tidigare.

Denna trend måste brytas. En skarpare reaktion vid återfall är nödvändig för att visa att lagstiftaren menar allvar med sina straffbud. Om brottslingar får klart för sig att återfall konsekvent leder till mer obehagliga påföljder kommer fler personer att avstå från att återfalla i brott och att begå nya brott. Hänsyn måste självfallet tas till vilken typ av brott som återfallet gäller. Reaktionen skall naturligtvis stå i relation till brottets svårighetsgrad.

Det är därför nödvändigt, herr talman, med lagändringar som berör straff vid vanebrottslighet. Vi måste se över reglerna för villkorlig frigivning, skyddstillsyn och villkorlig dom samt även reglerna för åtalsunderlåtelse.

Herr talman! Jag vill sluta med att säga några ord om behovet av snabbare reaktion på brott. Tiden mellan brott och påföljd måste förkortas. I dag är handläggningstiderna vid domstol långa - det kan gälla månader. Särskilt allvarligt är det för ungdomsbrottslingar att domstolsförhandling och påföljd kommer så långt efter det att gärningen,är begången.

Det är av stor betydelse att dessa tider kan förkortas, både av allmän- och av individualpreventiva skäl. Alltför läng tid mellan brott och straff innebär större risk för återfall och försvårad rehabilitering. Det kan få negativa sociala konsekvenser, vilket i sin tur drar med sig samhällsekonomiska kostnader. Vi bör därför försöka att åtminstone på försök få fram en domstolsförhandling för sådana mål där en kortare handläggningstid kan förenas med kraven på rättssäkerhet.

Låt mig också, herr talman, innan jag slutar, säga några ord om en av valrörelsens huvudfrågor på det här området, nämligen den s. k. kriminaliseringen av narkotikakonsumtion. Vi vet att det finns ett mycket starkt samband mellan narkotikamissbruk och brottslighet. Därför är det nödvändigt med insatser som syftar till att förebygga brott. Vi kan aldrig hoppas på att radikalt kunna minska brottsligheten om vi inte kommer till rätta med narkotikamissbruket.

En första nödvändig åtgärd är därför att kriminalisera även missbruk av narkotika, genom att täppa till den lucka i lagen som gör ""innehav i direkt anslutning till konsumtion" straffritt i dag. Det är klarlagt genom två domar i

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

109

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

högsta domstolen att tolkningen av narkotikastrafflagen på den punkten enligt högsta domstolens mening måste göras på det viset. Det innebär också att väldigt mänga som ertappas med konsumtion i s, k, knarkarkvartar går helt fria. En kriminalisering bör minska efterfrågan på narkotika, och den ger klart bättre möjligheter, vilket egentligen är det väsentliga, till tidiga ingripanden mot missbrukarna, särskilt de unga missbrukarna. Slutligen markerar det samhällets totala avståndstagande. Det är en moralisk och etisk fråga av stor betydelse att vi gemensamt bidrar till den uppfattningen. Med ett avståndstagande från varje befattning med illegal narkotika ger vi också extra tyngd åt alla de övriga åtgärder som vi vidtar för att få bukt med detta besvärliga samhällsproblem.

110

Anf. 72 GUNILLA ANDRE (c):

Herr talman! Det är oftast inte förrän vi själva eller någon i vår omgivning blir utsatt för brott som vi reagerar. Vi lever i föreställningen att det bara händer andra.

Risken för att utsättas för brott har ökat de senaste decennierna. Under perioden 1950-1984 femdubblades antalet anmälda brott mot brottsbalken. Särskilt markerad är ökningen i storstadsområdena. Stöldbrottsligheten svarar för två av tre polisanmälda brottsbalksbrott.

Tidigare var den gängse uppfattningen att om vi bara kan få förbättrad standard i vårt samhälle, en ökad välfärd, så kommer brottsligheten att sjunka. Så har tyvärr inte blivit fallet. Under den senaste tioårsperioden har svenska folkets ekonomiska resurser stigit påtagligt. Samtidigt har en inkomstutjämning ägt rum. Klara förbättringar har t. ex. skett då det gäller arbetsförhållanden, utbildning, familj och social förankring, fritid och rekreation. Men under samma tid fördubblades den polisanmälda brotts-balksbrottsligheten.

Brottsutvecklingen bör ses i samband med andra stora samhällsförändringar. En pmständighet som haft betydelse är den stora folkomflyttningen. Människor har tvingats lämna landsbygden och dess sociala kontaktnät och hamnat i de stora tätorternas anonymitet. Särskilt barn och ungdomar har påverkats. Vi kan konstatera att ju fler människor det finns per kvadratkilometer, desto större kriminalitet.

Den ökade brottsligheten har dess värre inte kunnat mötas med en större uppklaringsprocent. För många brottstyper märks en klart nedåtgående trend. Det gäller särskilt om vi ser på litet längre sikt. Under 1950-talets början var uppklaringsprocenten för brottsbalksbrotten så hög som 50 %. I dag ligger den strax under 30 %. Särskilt stöldbrotten uppvisar en nedåtgående trend. Från 1974 har exempelvis antalet inbrottsstölder som klarats upp sjunkit från 20 till 12 %, bostadsinbrotten från 16 till 12 %. I Stockholmsområdet är det t. ex. bara 3 % av inbrott i källare och vind som klaras upp. Allmänt sett gäller att ju större ort desto fler brott per invånare och desto lägre uppklaringsprocent.

Helt naturligt blir människor som drabbas av olika inbrott både förtvivlade och upprörda. En del föremål som stjäls är av oersättligt värde. Känslan av att någon okänd varit inne i bostaden är som en kränkning av den personliga integriteten. Många uppfattar det som ett hot mot livskvaliteten.

Människorna kräver att samhället skall kunna ge trygghet till liv och hälsa, till hus och hem. Brotten skall klaras upp och gärningsmän ställas till svars för sina gärningar.

Den socialdemokratiska regeringens intresse av insatser för att bekämpa stöldbrotten är inte påfallande. Det just nu allt överskuggande är att bekämpa ekonomisk brottslighet som är riktad mot samhället. När det däremot gäller brottslighet riktad mot personer har det givits vidgade möjligheter för polis och åklagare att meddela rapporteftergift och åtalsun derlåtelse. Ett annat exempel är den halvtidsfrigivning som genomförts för de flesta intagna vid våra kriminalvårdsanstalter.

Regeringens politik har också lett till att vi inom några få år får brist på utbildade poliser. Dessutom finns det risk för att de mindre polisstationerna kommer att försvinna.

1 centerpartiet är vi mycket oroade över den här utvecklingen. Vi kan för vår del för det första aldrig acceptera att brott som riktas mot enskilda personer bedöms mindre allvarligt än brott mot samhället.

Vi måste, för det andra, ha en poliskår som är så dimensionerad och lokaliserad att den har rimliga möjligheter att fullgöra de arbetsuppgifter som vi ålägger den.

I det brottsförebyggande arbetet bör, fördet tredje, allmänheten engageras. Om vi skall kunna bemästra den i allt snabbare takt ökande brottsligheten måste samarbetet polis-allmänhet bli bättre. Det är nödvändigt att genom nära och förtroendefulla relationer få till stånd lokalsamhälle också i storstadsmiljö.

Det är, för det fjärde, viktigt att brottsoffer så långt möjligt hålls skadeslösa.

Vi måste, för det femte, vara öppna att pröva nya påföljder. Nackdelarna med fängelsestraffet är välkända. Det bör finnas andra former för frihetsstraff som både för den dömde och för allmänheten uppfattas som en påföljd utan att ha fängelsestraffets nackdelar. Det finns i andra länder olika former av samhällstjänst. Från centerpartiets sida har vi under många år drivit kravet att få till stånd försöksverksamhet med samhällstjänst. Vi tror att det skulle vara värdefullt att få pröva en svensk modell.

I centerpartiet kan vi aldrig ge upp inför den ökade brottsvågen. Vi anser att olika medel och metoder måste användas för att bekämpa den brottslighet som förövas mot enskilda människor. Vårt land måste ha ett väl fungerande rätt-sväsende.

Slutligen: Det har på senare tid i massmedia uppmärksammats vissa omständigheter inom rättsväsendet. Jag avser inte att kommentera dessa. Låt mig bara deklarera att från centerpartiets sida kommer vi att med all kraft arbeta för att människornas förtroende för rättskipningen inte rubbas. Det får aldrig råda några tvivel om oväld och rättvisa. Principen om likhet inför lagen måste gälla i alla situationer.

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

Anf. 73 INGVAR BJÖRK (s);

Herr talman! I denna allmänpolitiska debatt vill jag föra fram några önskemål som de handikappade har. Jag vill då allra först föra fram en gratulation till Bengt Lindqvist, som snart blir statsråd och får bl. a.

111

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

112

handikappärenden inom sitt arbetsfält. Grattis, Bengt Lindqvist! Handikapprörelsen förväntar sig ett gott samarbete med dig.

Herr talman! Riksdagen antog i våras propositionen om äldres och handikappades rätt att bo kvar i sin invanda bostadsmiljö på egna villkor. De skall inte längre hänvisas till vård på institutioner när det är service i hemmiljön de efterfrågar.

Man kan lugnt säga att det är en fredlig revolution som sker för de berörda människorna. Tusentals som hänvisats till vårdinstitutioner av olika slag skall nu ges möjlighet att flytta ut till egna bostäder och där få den service de behöver. Det skall i fortsättningen inte vara regel att människor får lämna sina hem och hänvisas till vårdhem bara därför att de behöver praktisk hjälp i hemmet och för att vistas utomhus.

Det är här fråga om en frihetsreform av mycket stora mått för många människor. Reformen genomförs emellertid inte på en dag och inte utan svårigheter. Situationen i samhället när det gäller den fysiska miljön och servicenivån är långt ifrån sådan att reformen genomförs på en dag eller ett år.

Inom handikapprörelsen oroas man av ati de olika politiska instanser som skall genomföra reformen inte är i takt med varandra. Kommunerna måste bygga om bostäder, skaffa hyresgästerna de tekniska hjälpmedel som erfordras för att svårt handikappade skall kunna bo självständigt. Där behövs sängar, liftar, larmsystem, elrullstolar och många andra kvalificerade hjälpmedel. För dem har landstingen ansvar.

Men landstingen konstaterar att deras kostnader för hjälpmedel skjuter kraftigt i höjden, långt mer än vad statens 80-krona och landstingens budgeterade medel räcker till.

I den situationen vill landstingen begränsa rätten till fria hjälpmedel åt handikappade. Man diskuterar avgiftsbeläggningen, att ta bort rätten till vissa fria hjälpmedel, att begränsa valfriheten på t. ex. rullstolar.

Helt obefogat gör man en positiv reform till en.negativ begränsning av möjligheterna till rehabilitering för dem som bäst behöver samhällets stöd i denna situation.

Det är inte fråga om att hjälpmedelsanslagen har överskridits på grund av att människorna skulle ha en överförbrukning. Nej, överskridandet är en följd av beslutet om människornas rätt till egen bostad vid handikapp och ålderdom.

Det är fråga om att omfördela landstingens och kommunernas skattemedel, så att de vinster som landstingen gör genom att lägga ned vårdhem, långtidssjukhus och psykiatriska sjukhus förs över till kommunerna för att täcka de nya kostnader som uppstår när allt fler efterfrågar tillgängliga och väl fungerande bostadsmiljöer för att kunna utnyttja den rätt till boende på egna villkor som vi här i huset beslutat om.

Det är angeläget att också kommunerna lever upp till ansvaret i detta sammanhang. Att leva inom fyra väggar utan möjlighet till ett aktivt liv kan kännas lika instängt och isolerat som att bo på ett vårdhem. Bakgrunden till reformen är ju bl. a. att forskare konstaterat att människor som blivit passiviserade, institutionsmärkta, återfår mycket av sitt eget jag och sin livslust när de kommer bort från denna stängda miljö. Det gäller ålderssvaga.

patienter från psykiatriska vårdhem men i än högre grad "friska" människor med stora funktionsnedsättningar som i årtionden hänvisats till långvården.

Därför är det viktigt att den kommunala servicen fungerar väl.

Herr talman! En väl fungerande färdtjänst är en viktig bit i detta sammanhang. Även om Sverige ligger främst på detta område måste vi fullfölja ambitionerna att ge alla människor möjlighet att färdas med allmänna färdmedel. Och färdtjänsten är en del av detta. Den kompletterar länstrafiken och den lokala trafikens bussar och tåg när dessa inte är tillgängliga eller kan erbjuda erforderiig praktisk hjälp och annan service.

I dag åker många med färdtjänst som med en mer till denna trafikantgrupp anpassad fordonspark nu inte har något alternativ. Men vad som är oroande är att kommunerna inte funnit det möjligt att tillgodose behovet hos resenärer med svåra funktionshinder. Begränsning i resandet med färdtjänsten medför återigen en isolering.

Statens handikappråd har kartlagt det ekonomiska stödet till handikappade. Den studien visar att resetaxorna i kommunerna har höjts mycket kraftigt för den som måste ha färdtjänstens service. Från att tidigare tagit ut 10-15 % av taxameterpriset av resenären tar vissa kommuner nu ut 25-30 %. Det innebär att resenären får betala upp till 186 kr. för en enkelresa inom kommunen.

Detta drabbar självfallet glesbygden i vid bemärkelse. Eller rättare sagt: Det drabbar hårdast den som bor utanför tätortsområdena.

En undersökning vid universitetet i Lund visar att kommunernas avgiftshöjningar under senare år starkt minskat det lokala resandet för människor med funktionsnedsättningar. Det är säkerligen inte i ond avsikt som kommunerna höjt avgifterna - men det vittnar om att man inte förstått vilka konsekvenser besluten medfört för denna resandegrupp.

Reformen att "bo på egna villkor" förutsätter frihet för människor att resa till affärer, föreningsträffar, teater, bingo, politiska föreningsmöten eller annat som fångar den enskildes intresse.

Herr talman! I propositionen om socialtjänstlagen (1980/81:620) understryker departementschefen att den sociala hemhjälpen - förutom att tillgodose den handikappades behov i anslutning till själva bostaden - också bör ses som en personlig service i vidare bemärkelse. "Den bör stå till förfogande i de situationer de behöver sådan service."

Hemhjälpen - och ledsagarservicen - är viktiga pusselbitar i det trygghetssystem som beslutet om "att bo på egna villkor" förutsätter.

Även på detta område tillämpar tre fjärdedelar av kommunerna differentierat avgiftssystem. Avgifter är oftast både inkomst- och servicenivårelate-rade. Statens handikappråd redovisar i sin kartläggning att kommunernas avgifter ligger mellan O och 2 345 kr. i månaden. Kommunförbundet har rekommenderat högst 595 kr. De största avgifterna förekommer i de mindre kommunerna.

En redovisning som gjorts av Synskadades riksförbund visar att ledsagar-service 1984 endast fanns i 89 kommuner. Hjälpen lämnas också bara i den utsträckning som sociala hemhjälpen anser sig ha resurser för ledsagarhjälp.

Det är alltså viktigt att vi når fram till en situation där boendeorten inte skall vara avgörande för att man skall klara sig själv eller inte med ett svårt

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

113

8 Riksdagens protokoll 1985/86:11-12

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

handikapp. Vi måste få en kommunal utjämning till stånd när det gäller service till människor med handikapp.

Det är fråga om jämlikhet och full delaktighet, som det står i handlingsprogrammet för handikappolitiken som riksdagen ställt sig bakom.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis ta upp ett par andra förhållanden som har stor betydelse för de handikappade. Det gäller bl. a. bilstödet till handikappade. Här hoppas jag på att regeringen samråder med handikapprörelsen så att man får fram ett så bra bilstöd som möjligt.

Allra sist vill jag ta upp några tankegångar som betänkandet från 1983 års demokratiberedning fört fram. Demokratiberedningens betänkande heter Aktivt folkstyre i kommuner och landsting, och det handlar om hur medborgarna skall lösa gemensamma angelägenheter. I betänkandet för man fram meningen - och såvitt jag förstår är den riktig - att fler medborgare måste engageras i styrelsen av kommuner och landsting. Man skall som det heter "aktivt pröva i vilken omfattning det kan vara lämpligt att utveckla den politiska organisationen genom att decentralisera kommunal verksamhet". I denna verksamhet skall kommundelsnämnder ha stor betydelse. Vi - från handikapphåll - har i och för sig inget emot försök på detta område. Men vi vill dock betona att handikappfrågorna måste tas upp på centralt håll i kommunerna annars befarar vi en ytterligare splittring när det gäller handläggandet av dessa frågor.

114

Anf. 74 ERLING BAGER (fp);

Herr talman! Människor känner sig ibland vilsna i vårt samhälle. Låt oss göra en kort historisk tillbakablick.

I dag är vi vid den tredje eller fjärde generationen efter industrialismens genombrott i vårt land. Automationen i arbetslivet har på senare år lett till att en del naturliga kontaktpunkter mellan människor försvunnit. Tidigare fanns det ofta andra kontaktytor mellan generationerna - vi hade t. ex. speciellt på landsbygden och i skärgårdssamhällena tregenerationsfamiljer. I dag finns det barn som nästan aldrig träffar några gamla. Far- och morföräldrar bor långt bort.

Sedan år 1880 har vi svenskar tiodubblat vår konsumtion. Om man vill kan man indela samhället i tre sektorer:

- Hemsektorn med matlagning, tvätt, omtanke, ömhet, etc.

- Marknadssektorn, där vi har den privata företagssektorn.

- Samhällssektorn, med utbildning, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg.

De senaste 100 aren har inneburit radikala omfördelningar mellan dessa tre sektorer. Mycket av matlagningen har gått över från hemsektorn till marknadssektorn. Vi köper halvfabrikat, äter lagad mat i lunchmatsalar. Vi stoppar inte strumpor, vi köper nya i stället.

Ansvaret för barn, sjuka och gamla har till stor del övertagits av samhällssektorn. Uppgifter som förr sköttes av företagssektorn har nu tagits över av samhället.

Stora satsningar inom barnomsorgen har gjorts och kommer att göras inom de närmaste åren. Målsättningen bör rimligen vara att de föräldrar som önskar få en plats inom den kommunala barnomsorgen skall kunna erbjudas

detta. Det är angeläget att vi i samhället uppnår balans mellan tillgång och efterfrågan inom en inte alltför avlägsen framtid. Folkpartiet vill också, för att skapa valfrihet, satsa på alternativen: familjedaghem, trefamiljssystem, föräldrakooperativa daghem, daghem drivna av exempelvis kyrkor, ideella organisationer, m. m. Vid en utbyggnad av barnomsorgen är det oerhört viktigt att kvaliteten i omsorgen inte försämras. Därför är det angeläget att antalet barn i daghemsgrupperna inte är för stort.

Daghem, lekskola och förskola har den viktiga uppgiften att vid sidan av föräldrarna vårda och fostra barnen. Tillsammans kan föräldrar och förskolepersonal bygga upp en trygg och harmonisk omvårdnad.

En viktig utgångspunkt för oss i folkpartiet är att barnomsorgen bygger på jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar. Jag tror att vi i samhället i stor utsträckning har lyckats ge barnen i förskolan en bra grund och framtidstro.

Under tiden i förskolan är barnen i de viktiga år då de skall utveckla sitt språk, dvs. lära sig att med ord uttrycka tankar. Detta innebär att det pedagogiska innehållet i förskolan utvecklas. Förskolan arbetar helt enkelt med förberedande undervisning. Jag tycker därför att det är ett ytterst intressant projekt som nu förbereds för Hagaskolan i Göteborg med mjuk övergång mellan förskola och lågstadium och delvis ej åldersbundna klasser.

Herr talman! Det är viktigt att vi håller en hög kvalitet inom barnomsorgen. En stor del av våra barn präglas i sina tidiga år av daghem och förskola. Avkall på omsorgens kvalitet i dag kan få betalas dyrt om endast ett fåtal år.

De senaste årens återhållsamma alkoholpolitik har lyckats tränga tillbaka alkoholkonsumtionen. Denna positiva trend är delvis konsekvensen av 1977 års alkoholpolitiska riksdagsbeslut, som tog sikte på att minska den totala alkoholkonsumtionen i landet.

Dessa resultat tycks nu vara hotade. I alkoholhandelsutredningens delbetänkande Handel med alkoholdrycker, SÖU 1985:15, anges en delvis ny inriktning.

I denna enmansutredning från socialdepartementet förordas automatiskt tillstånd för alkoholservering till alla som öppnar restauranger, även på nöjes- och idrottsplatser. Kommunerna, som är ansvariga för sina invånares väl och ve, skall inte längre genom kommunalt veto kunna förhindra tillstånd eller värna om behövliga alkoholfria miljöer.

Förslaget är nu ute på remiss. Jag hoppas att alla som yttrar sig i frågan avvärjer försöken att göra alkoholdrycker lättare tillgängliga och värnar om folkhälsan och de få alkoholfria miljöer som finns i samhället.

Det finns kanske anledning att se över lagen om handel med alkoholdrycker, men det får inte vara liktydigt med att det skall bli lättare att få tillstånd att servera alkohol på restauranger.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har tidigare i år kommit med en undersökning om den svenska våldsbrottsligheten. Där påvisas att alkoholmissbruk ofta hör ihop med brottslighet i allmänhet och våldsbrottslighet i synnerhet. Dessutom konstateras i forskarnas rapport att våld ofta förekommer i samband med nöjesliv och särskilt vid restauranger.

BRÅ-rapporten gick stick i stäv emot uppfattningen om det sociala, försiktiga supandet på våra svenska restauranger.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

115

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

1 samband med att remissyttrandena nu samlas in vill jag peka på några punkter som är av mycket stor betydelse för den framtida utvecklingen inom alkoholpolitiken när det gäller handel med alkoholdrycker.

Jag tycker det är nödvändigt att kommunernas vetorätt kvarstår liksom deras rätt att granska etableringen av serveringsställen. Det är också angeläget att man motsätter sig införandet av en ny restaurangkultur med inriktning mot yngre publik. Nuvarande regler för alkoholservering på nöjes-och idrottsplatser bör kvarstå.

I det alkoholpolitiska program som Göteborgs kommunfullmäktige antagit uttalas bl. a. att kommunen skall arbeta för ökade restriktioner på alkoholområdet samt dessutom motverka alkoholbejakande attityder. Särskilt gäller detta i de fall där ungdomar är den dominerande gruppen.

Alkoholutredningens delbetänkande innebär ett avsteg från samhällets alkoholpolitiska linje, som inneburit ökad nykterhet bland ungdomar och en sjunkande alkoholkonsumtion.

Nykterhetsrörelsen har också kommit ut med en motskrift mot alkoholhandelsutredningens förslag, kallad "Ny alkoholpolitik - smygvägen". I den framför Stig Wessman, chef för tillståndsbyrån vid Stockholms socialförvaltning, åsikten alt betänkandet kanske är incitamentet till den största alkoholpolitiska kursändringen på detta område sedan husbehovsbränningen avskaffades 1855.

Herr talman! Det är viktigt att se ideellt arbete som en resurs och tillgång i samhället. Detta kan gälla inom barnomsorgen där t. ex. en kyrka driver ett daghem, eller inom missbruksvården där LP-stiftelsen gör stora insatser. Det är viktigt att samhället uppmuntrar och stödjer ideella arbetsinsatser.

Det handlar om att inse att inget samhälle kan bli mänskligt, om det inte tar till vara idealiteten och räknar med ett personligt ansvarstagande.

116,

Anf. 75 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! Den välfärdsstat som socialdemokraterna erbjuder medborgarna är hård och kall. Det är ett samhälle där människorna för sin välfärd är mer beroende av politikernas beslut än av de egna värderingarna och önskemålen. 1 socialdemokratins välfärdsstat gäller långa köer, bruna kuvert, långa korridorer, nästan ingen valfrihet men mycket kontroll.

Den sjuke får inte välja, trots att han eller hon t. o. m. kan vara rädd för den vård som han eller hon hänvisas till. Föräldrarna får inte välja, även om de är missnöjda med den barnomsorg som bestås. Men de tvingas lämna uppgifter ifrån sig för att få ta del av välfärden, och de tvingas underkasta sig kontroll.

Herr talman! Socialdemokratisk välfärdspolitik skapar ett beroende till stat och kommun som är ett hot mot människornas integritet. Den skapar en framväxande kontrollstat som faktiskt för allt fler människor ter sig skrämmande och farlig. Alltmer utvecklade system för hur politikers värderingar skall styra över människornas välfärd skapar ännu större behov av kontroll.

Med hjälp av datatekniken har möjligheterna att kräva in uppgifter och kontrollera dem ökat. Med hjälp av datasystemen har man skapat möjlighet till nya typer av system, som förutsätter en ännu mer ingående kontroll av

människornas privatliv. Steg för steg rinner därmed människornas integritet bort i det svenska samhället.

Detta är, herr talman, inte någonting som har passerat människorna förbi. I början av 1985 presenterade statistiska centralbyrån en undersökning som visade att 67 % av de svarande var skrämda av myndigheternas möjligheter att med hjälp av datauppgifter kontrollera medborgarna. Sedan dess har mycket hänt. Vi har fått fler samkörningar. Användningen av personnummer, som för många är en symbolfråga för dataregistreringen och datakontrollen, har ökat. Vi kommer under hösten att uppleva en ny folkbokföring, där allehanda uppgifter om människors vardagsliv skall samlas in. Den förenklade självdeklarationen kommer att träda i kraft och bygga på att uppgifterna om den enskilde samlas in bakom ryggen på honom eller henne.

Socialstyrelsen har börjat bygga ut sitt slutenvårdsregister, ett register som kommer att omfatta samtliga de människor som har varit intagna på landstingens slutna sjukvård under ett år - med alla uppgifter det medför. Steg för steg minskar därmed den enskildes rätt till sin integritet.

Kommunerna arbetar på samma sätt. Här i Stockholm är man just i färd med att bygga upp ett barnomsorgsregister, där uppgifterna om föräldrarnas inkomster inte ens skall lämnas av dem själva utan skall tas via dataregister från riksförsäkringsverket. Och i dagarna har regeringen ställt sig på statistiska centralbyråns och lantmäteriverkets sida mot datainspektionen när det gäller hanteringen av två stora register. Med myndigheterna mot den enskildes integritet - steg för steg äts integriteten upp.

Herr talman! Det skrämmande med det nya mönster som vi ser i socialdemokraternas Sverige är att allt fler uppgifter skall samlas in bakom ryggen på den enskilde. Det blir inte längre så att människor kommer att veta vilka uppgifter som finns om dem. Den enskilde medborgaren blir inte ens inblandad i att lämna uppgifter om sig själv. Myndigheten kommer i stället att hämta uppgifterna från någon annan myndighet via datasamkörningar. I förlängningen ser vi ett samhälle där den enskilde varken tvingas begrunda eller ens får avgöra vilka uppgifter som han eller hon skall lämna. Den offentliga myndigheten vet redan. Men den enskilde kommer inte att veta vad myndigheten vet. Det är så ett mardrömsliknande kontrollsamhälle byggs upp.

Herr talman! För att bryta denna utveckling krävs en ny politik i Sverige. Den kräver privatiseringar, marknadsekonomi, lägre skatter och en ökad frihet för de enskilda människorna. Detta minskar nämligen behovet av kontroll och stärker den enskildes integritet. Men det behövs också en politik med det renodlade syftet att skydda den enskildes integritet. Enligt min mening bör denna bygga på tre principer.

För det första bör det vara en självklarhet att uppgifter om den enskilde i första hand skall tillhöra den enskilde. Det får inte bli så att den enskilde medborgarens integritet blir en restpost av de beslut som fattas i olika sakfrågor.

Av det skälet är det nödvändigt att man ger den enskildes integritet ett skydd i den svenska grundlagen. Liksom vi har ett grundlagsskydd för de mänskliga fri- och rättigheterna bör rätten till ett fredat privatliv ges ett grundlagsskydd.

Prot, 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

117

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Allmänpolitisk debatt

För det andra bör det alltid finnas en särskild lag i de fall det är befogat och motiverat att samla in uppgifter från den enskilde och bygga upp register på dessa. Det måste nämligen vara uppgiftsinsamlandet och registeruppbyggandet som skall motiveras, inte människors vilja att stå utanför registren.

För det tredje bör strävan vara att en uppgift som den enskilde har lämnat till en myndighet skall vara en sak mellan den enskilde och den myndigheten. Detta bör prägla myndigheternas hantering av personuppgifter.

Offentlighetsprincipen innebär visserligen, på goda grunder, att alla uppgifter som inte är sekretessbelagda är offentliga, och det ställer krav på att insamlingen av personuppgifter begränsas. Men respekten för den enskilde borde förhindra myndigheterna att som i dag aktivt sprida insamlade personuppgifter genom försäljning. Det faktum att uppgifterna är offentliga är inte - om man respekterar den enskildes integritet - ett argument för myndighetens försäljning av personuppgifter.

En lång rad olika myndigheter säljer i dag uppgifter om medborgarna, uppgifter som de har fått i sin egenskap av myndigheter. Det leder tiH att den enskilde än mindre vet vem eller vilka som har insyn i hans eller hennes privatliv. Det innebär enligt min mening ett missbruk av det ansvar som insamlandet av uppgifter medför. Det innebär en ringaktning för den enskildes integritet. Därför bör den här typen av försäljning stoppas. Regeringen bör göra klart att myndigheter inte får sälja personuppgifter om de inte har stöd för detta i en särskild lag.

Personnumret är av betydelse i det här sammanhanget. Genom att införa den förenklade självdeklarafionen gör regeringen den största utökningen av personnummeranvändandet i det svenska samhället som någonsin gjorts i ett slag. Därmed öppnar man för nya samkörningar och nya kontroller i framtiden. Och därmed tar man ännu ett steg mot ett samhälle där medborgarna mer blir personnummer inför myndigheter än människor. Det gör man samfidigt som man hycklar ett intresse av att begränsa personnummeranvändningen.

Herr talman! Det socialdemokratiska samhället är ett hårt och okänsligt samhälle. Det skyr inte någon kontroll. Integriteten är för den nuvarande regeringen bara en avvägningsfråga, där myndigheters intresse av en effektiv kontroll i praktiken har kommit att gå före medborgarnas intresse av en skyddad integritet. Vi moderater kommer att göra vad vi kan för att genom opinionsbildning skydda den enskildes integritet mot de attacker som socialdemokraterna gång på gång riktar mot den. Vi skall också visa att den debatten illustrerar alternativen i svensk politik - en kontrollstat som portionerar ut välfärd till människorna eller ett välfärdssamhälle där människorna i frihet utvecklar välfärden.

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

118

7 § Anmäldes och bordlades

Motionerna

1985/86:43 av Berld Fiskesjö m.fl.

1985/86:44 av Rolf Dahlberg m.fl.

Försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning (prop. 1985/86:5)

1985/86:45 av Allan Ekström m.fl. Prot, 1985/86:11

1985/86:46 av Per-Olof Strindberg m.fl. 16 oktober 1985

Utlänningars rättsliga ställning (prop, 1985/86:7) .. , , , ', 7',

Meddelande om frågor

1985/86:47 av Allan Ekström

1985/86:48 av Per-Olof Strindberg m. fl.

1985/86:49 av Gunilla André och Elving Andersson

1985/86:50 av Martin Olsson m.fl.

1985/86:51 av Bengt Harding Öbon

Lag om disciplinförseelser av krigsmän m, m, (prop, 1985/86:9)

1985/86:52av Margö Ingvardsson och Björn Samuelson

1985/86:53 av Lars Werner m.fl.

1985/86:54 av Pär Granstedt m.fl.

1985/86:55 av Margareta Persson och Ingvar Björk

1985/86:56 av Margareta Persson och Ingvar Björk

1985/86:57 av Rune Rydén

1985/86:58 av Per Unckel m.fl.

1985/86:59 av Ylva Annerstedt m.fl.

Ny skollag m, m, (prop, 1985/86:10)

1985/86:60 av Björn Samuelson och Bo Hammar

1985/86:61 av Ylva Annerstedt m.fl.

1985/86:62 av Birger Hagård

Förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977:218) (prop, 1985/86:11)

1985/86:63 av andre vice talman Karl Erik Eriksson Avdragsrätt för nordiska socialavgifter (prop, 1985/86:12)

8 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 16 oktober

1985/86:87 av Christer Eirefelt (fp) till industriministern om försäljning av statiiga företag:

I en tidningsintervju nyligen aktualiserade Procordias VD Sören Gyll koncernens försörjning med riskkapital. Som ett alternativ till ägartillskott-från staten nämns i artikeln riskkapital via börsen.

Jag viH med anledning av Procordias behov av riskkapital fråga industriminister Thage Peterson; Överväger regeringen för närvarande någon försäljning och börsintroduktion av statliga företag?

1985/86:88 av Nic Grönvall (m) till utrikesministern om de politiska förhållandena i Nicaragua:

Ecuador har lämnat Contadoragruppen och därmed försöken att medver- i o

Prot. 1985/86:11 16 oktober 1985

Meddelande om frågor

ka till en fredlig utveckling i Centralamerika. Skälet för Ecuadors åtgärd är en utrikespolitisk konflikt med Nicaragua.

Regeringen i Nicaragua har beslutat att upphäva de medborgerliga rättigheterna i landet och att återinföra fullständig mediacensur.

Avser utrikesministern företa någon åtgärd riktad till Nicaraguas regering, med syfte att säkerställa en fortsatt utveckling mot fullständig demokrati i Nicaragua?

1985/86:89 av Margö Ingvardsson (vpk) till kommunikationsministern om förslaget om höjda teleavgifter:

Som vårt samhälle ser ut och fungerar i dag är telefonen en social nödvändighet. Den bör därmed också vara en demokratisk rättighet.

Televerket vill genomföra en kraftig höjning av abonnemangs-, installations- och flyttningskostnader samt av samtalsavgifter. Enligt beräkningar kommer abonnemangskostnaden för telefon att fördubblas under en femårsperiod.

Blir det inte för dyrt för folk att ha telefon om föreslagna höjningar genomförs?

9 § Kammaren åtskildes kl. 17.55.

In fidem

120

SUNE K. JOHANSSON

/Gunborg Apelgren