Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1984/85:94

Måndagen den 11 mars

Kl. 12.00

1 § Justerades protokollen för den 22, 25, 26, 27 och 28 februari samt för den 1 mars.

2 § Svar på frågorna 1984/85:435 och 447 om oljeföretagens priskrig

Anf. 1 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Per-Richard Molén har frågat mig om en konkurrens som leder till lägre pris för konsumenterna bör stävjas med ökade regleringar eller kvotsystem. Jag har också fått frågan om inte ARA-JET uppfyller de krav på beredskapslagring som åligger bolaget enligt lag.

Elver Jonsson har frågat om resultaten av förda överläggningar mellan regeringen och oljebolagen. Elver Jonsson har också frågat om regeringens uttalanden kan förtydligas, så att inte den nordiska handeln skadas, samt vilka åtgärder regeringen avser vidta för att säkra bilisternas krav på att köpa bensin till lägsta möjliga pris.

Jag svarar på dessa frågor i ett sammanhang.

En sund konkurrens till konsumenternas gagn är en av grundstenarna i vårt ekonomiska system. Det gäller självfallet även vår försörjning med oljeprodukter. Vad frågan i det här fallet gäller är vad som kan behöva göras om marknadsutvecklingen går i en riktning som kan hota väsentliga samhälls-och konsumentintressen. I konsumenfintresset ligger att ha en så trygg försörjning av olika oljeprodukter som möjligt. Naturligtvis är det också ett konsumentintresse att denna försörjning kan ske till låga priser. Jag är helt övertygad om att vi i Sverige har bättre möjligheter att uthålligt svara upp mot dessa berättigade krav om vi kan behålla en rimlig raffinaderikapacitet i landet och ett svenskt inflytande i oljebranschen. Detta är också innebörden av riksdagens ställningstagande i samband med behandlingen av den oljepolitiska propositionen våren 1984. . På Per-Richard Moléns andra fråga vill jag svara att jag utgår från att överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som är den ansvariga myndigheten i beredskapslagringsfrågor, vidtar åtgärder om någon beredskapslagringsskyl-dig inte skulle uppfylla sina åligganden.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om oljeföretagens priskrig

Elver Jonsson vill jag först svara att jag vid en nyligen genomförd överläggning med oljebolagen redogjort för bl. a. regeringens syn på läget på den svenska oljemarknaden och de element av delvis osund konkurrens som förekommit. Jag framhöll därvid bl. a. att regeringen är beredd att vidta de åtgärder som behövs om sådana förändringar inträffar som allvarligt kan hota möjligheterna att upprätthålla en rimlig raffinaderikapacitet. Jag framhöll också att det givetvis är bäst om branschen själv agerar så att ett regeringsingripande undviks. Svaret på Elver Jonssons sista fråga är att regeringen avser föra en politik på oljeområdet efter de riktlinjer som riksdagen godkänt våren 1984. Den politiken är inriktad mot en tryggad försörjning fill rimliga priser.

Anf. 2 PER-RICHARD MOLEN (m):

Herr talman! Jag vill tacka Birgitta Dahl för svaret.

I en värld där de protektionistiska inslagen har blivit allt fler är det väldigt angeläget att ett land som Sverige håller sin frihandelsflagga högt. Det är motivet fill att jag ställt frågan.

Birgitta Dahl berör de svenska raffinaderierna och raffinaderikapaciteten i sin energiproposifion. Där står det: "Den svenska oljemarknaden tillhör en av de mest öppna i världen. Om förhållandena drastiskt skulle ändras i sådan riktning att målsättningen att upprätthålla en rimlig raffinaderikapacitet allvarligt skulle hotas, kommer jag att föreslå regeringen att vidta nödvändiga åtgärder."

Vilka åtgärder är det fråga om? Är det importkvoter som energiministern har i åtanke? Hur står sådana i relation till vår uttalade strävan mot en bevarad frihandel? De här frågorna får jag inget besked om i det skriftliga svaret.

Våra raffinaderiproblem är ju inte nya. Vilka konkreta resultat har energiminister Birgitta Dahl efter snart tre år som ansvarig för energifrågorna lyckats uppnå under samtalen med sina nordiska kolleger? Jag finner det rimligt att det från norsk sida skall finnas intresse för att köpa svensk raffinaderikapacitet i stället för att satsa på egen, inhemsk. Att lägga alla ägg i en korg har aldrig varit en god regel. Likaså måste det finnas möjligheter att komma överens med Finland. I vilket fall som helst måste någon samordning som tilltalar våra finska och norska vänner kunna åstadkommas.

Vad gäller den andra frågan, om bensinkriget, så förstår jag att det måste skära i Birgitta Dahls hjärtenerv när OK drabbas av stora förluster. Hade Birgitta Dahl ömmat för Shell, Esso eller Kuwait Petroleum, om dessa företag hade haft motsvarande problem? Anser Birgitta Dahl att hon går konsumenterna till mötes när det gäller önskemålen om låga bensinpriser genom att uppmana de andra oljebolagen att sluta upp med bensinkriget? Går man svensk oljeindustri till mötes genom att begränsa konkurrensen och därmed minska kraven på andra åtgärder, som kanske är nödvändiga för att sanera OK:s affärer? Det är väl inte vi svenska bilägare som skall betala OK:s trassliga affärer.

Slutligen: Står Birgitta Dahls agerande i överensstämmelse med konkurrensbegränsningslagens regler om prissättning och kartellbildningar?

Anf. 3 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Jag tackar energiministern för svaret på frågorna. Jag saknar visserligen den del som avser den norska reaktionen på energiministerns uttalande, men det kanske kommer i senare inlägg.

Min fråga var föranledd av flera olika förhållanden. Det gäller för det första de kraffiga kostnadshöjningar för bilisterna som regeringen har genomdrivit under förra året. Det var ju då som bensinskatten gick upp med hela 56 öre, fordonsskatten ökade med 24 % och bilaccisen steg med hela 40 %. För dem som är beroende av bilen - jag nämnde i frågan glesbygdsbor, personer med långa reseavstånd och barnfamiljer - innebär detta en stor ekonomisk påfrestning. Det är ju så att åtta av fio resor sker just med bil, och tittar man på de grupper som använder sig av bilen visar det sig att 80 % av alla småhusägare, 82 % av alla arbetare, 87 % av alla bönder och tjänstemän och hela 95 % av barnfamiljerna hör fill dem som har tillgång till och behöver använda bil. Därför är detta en oerhört stor fråga, som berör väldigt många människor.

För det andra: Den konkurrens som har skett inom detaljhandeln har delvis kunnat neutralisera de väldiga skattehöjningar som genomdrevs under förra året. Energiministerns uttalanden i olika omgångar har emellertid kunnat uppfattas som ett klart ställningstagande för att ingripa mot konkurrensen med bensinpriserna. Om detta är att säga att det vore att frångå tidigare ställningstaganden från både regeringen och Birgitta Dahl, främst det som sades i valrörelsen - men det kanske vi skall lämna därhän, för då skedde ju en massa oöverlagda uttalanden. Det gäller emellertid också det Birgitta Dahl har sagt därefter.

Jag tror alltså det är viktigt att få en press på priserna nu när skatterna på bilismen har blivit så höga. Energiministern säger i sitt frågesvar att man skall vidta åtgärder om det föreligger hot, så min följdfråga blir: Skall vi tolka detta så att energiministern ser det som ett klart hot i dag, eller är detta mera ett uttalande i oträngt mål? Jag tror det vore bra att få ett besked härvidlag, för vad Birgitta Dahl hittills sagt har inte gjort att jag för min del känner mig mera lugn. Riksdagens beslut, som det talas om flera gånger i frågesvaret, lyckades inte förhindra att regeringen höjde bensinskatten med belopp i miljardklassen!

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om oljeföretagens priskrig

Anf. 4 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Jag tycker det är bra att den här debatten blir av. Det som har stått i tidningarna och tillskrivits mig är ju inte detsamma som eller en fullständig skildring av karaktären av de överläggningar som jag haft med oljebolagen. Det vill jag säga också med anledning av vad Elver Jonsson nu tillskrev mig.

Sådana här överläggningar har vi regelbundet med oljebranschen, ibland på dessa företags begäran, ibland därför att det är vi som har behov av att tala med dem. De diskussioner som vi nu haft var inte strikt kopplade till frågan om OK, Däremot hade vi en mycket allvarlig diskussion om de strukturproblem inom den svenska oljebranschen som har uppstått till följd av att vi

6 Riksdagens protokoll 1984/85:92-95

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om oljeföretagens priskrig

mycket drastiskt har sänkt vår oljeanvändning, samtidigt som sammansättningen av de produkter som kan säljas och raffineras i Sverige har förändrats.

Vi var överens om att det finns mycket stora strukturproblem, som måste hanteras på ett ansvarsfullt sätt, och vi var faktiskt också överens om att händelseutvecklingen under det senaste året inte har varit bra för vare sig konsumenterna eller branschen.

Ett sådant exempel är att bensinpriskriget inte har gynnat glesbygden eller folk med långa arbetsresor - för dem har det inte förekommit något priskrig.

Jag framhåller i mitt svar det som jag sade också vid det aktuella fillfället, att vi naturligtvis måste sträva efter en struktur som innebär att vi i sådana här lägen uthålligt och inte bara tillfälligt kan ha en säker och billig försörjning, till nytta för konsumenterna och landet.

Jag vill säga, Elver Jonsson, att jag medvetet avstod från att besvara frågan om Norge av det skälet att jag inte anser att jag har gjort något uttalande som skadar det nordiska samarbetet. Det är heller ingen som har ansett det. Den norske oljeministerns uttalanden är mycket måttfulla och utgår från det förhållandet att jag liksom han förutsätter att det bästa är frihandel, att det bästa är om man kan lösa problemen inom branschen, att vi alltså önskar undvika regeringsingripanden.

Anf. 5 PER-RICHARD MOLEN (m):

Herr talman! Det var inte många av de frågor som jag ställde som jag egentligen fick något svar på.

Birgitta Dahls uttalanden, som har framgått av pressen, har gett mycket stort eko ute i världen, där man har berört frågan om importrestriktioner av olika slag. Och när regeringen nu i energipropositionen antyder att en del åtgärder förmodligen måste vidtas om en viss situafion inträffar, vore det angeläget om Birgitta Dahl klart deklarerade att de åtgärder som hon tydligen hade i åtanke inte gäller olika typer av importrestrikfioner som kan leda till att svenskt näringsliv råkar ut för repressalier från andra länder. Jag tycker inte att det här relativt lilla problemet skall behöva leda till någonting sådant.

Anf. 6 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Energiministern säger att det som TT går ut med och som kan läsas i fidningarna inte är detsamma som det som har avhandlats. Det låter sig ju sägas, men just därför att detta har stått i tidningarna och varit TT-referat är det bra att vi kan få ett förtydligande här i kammaren, låt vara att jag inte anser att det är nöjaktigt - det kan ju kanske bero något på skiftande värderingar.

Norges oljeminister säger enligt TT:

"Det vore mycket uppseendeväckande om Sverige införde importrestrikfioner på bensin och andra raffinerade oljeprodukter. Det skulle strida mot oljeavtalet från 1980 och allvarligt försvåra möjligheterna att vidga energisamarbetet mellan Sverige och Norge."

Det är möjligt att det var överord. Men i så fall är det viktigt med ett

klarläggande av att det inte handlade om något som kunde försvåra energisamarbetet och en utvidgad nordisk handel, någonting som vi i andra sammanhang så väldigt gärna slår vakt om.

Jag vidhåller att den atfityd som regeringen och energiministern iiitar strider mot vad t. ex. Birgitta Dahl tidigare har givit uttryck för, nämhgen hur sänkta oljepriser bör utnyttjas. Det skulle bl.a. komma de enskilda konsumenternas ekonomi till godo. Det är klart att det då gäller att inte driva en polifik som går i motsatt riktning.

Att säga att långa arbetsresor enbart är ett Norrlandsproblem är att förenkla. Också i södra Sverige kan människorna uppleva att de behöver bilen vid långa resor. Jag tror att det ligger i alla bilisters intresse, inte minst de många låginkomsttagarnas, att vi får så låga bilkostnader som möjligt. Detta innebär att också bensinpriset skall pressas så att det blir så lågt det någonsin kan bli.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om oljeföretagens priskrig

Anf. 7 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Får jag först konstatera att ni inom folkpartiet, enligt vad jag har inhämtat från ert partikansli här i riksdagen, i er ekonomisk-politiska mofion till detta riksmöte inte har föreslagit någon ändring av vare sig bensinskatt, fordonsskatt eller bilaccis. Några sådana förslag framläggs inte heller i andra motioner.

Sverige har fortfarande det lägsta bensinpriset i Norden och priset är bland de lägsta i Europa. Vår strävan är att vi skall ha långsiktigt trygg och billig försörjning. Vi har uppmärksammat att möjligheterna att nå det målet försvåras, om man får spekulationstendenser på marknaden som kan slå ut de seriösa aktörerna. Vi har haft en diskussion om detta som i högsta grad har varit i konsumenternas intresse. Vad jag då har sagt och även framfört fill massmedia, som dock inte har behagat vidarebefordra det, är att de åtgärder vi överväger självfallet inte strider mot vare sig frihandelsprincipen eller andra vikfiga principer om t. ex. kartellbildning och annat som Per-Richard Molén tog upp. Det finns också tekniska lösningar att fillgripa.

Jag är inte beredd att ytterligare precisera mig nu, men jag vill säga att den diskussion som jag tog upp inleddes på ett så fidigt stadium att branschen skulle ha god fid på sig att vidta erforderliga åtgärder.

Anf. 8 PER-RICHARD MOLÉN (m);

Herr talman! Jag upprepar min hemställan att energiminister Birgitta Dahl betydligt mera preciserar vilka åtgärder hon avser att vidta för att komma fill rätta med det som hon upplever som problem när det gäller svensk raffinaderikapacitet.

Det är synnerligen angeläget att vi, liksom oljebolagen och även en del utländska ambassader, genom dagens debatt får klargjort vad det är för någonfing som ligger bakom ordet åtgärder. Är det importrestriktioner? Är det importkvoter?

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om oljeföretagens priskrig

Anf. 9 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Just därför att man inte allfid kan anse att pressen är tillräckligt tydlig när det gäller alla uppgifter är det naturligtvis bra att debatten kan föras här i kammaren så att vi får ett officiellt besked från energiministern och regeringen.

Energiministern har ändå inte kunnat lugna mig. Det är en överdrift att gå ut och tala om att det nog är dags att vidta åtgärder, vilket regeringen har gjort i propositionen och i andra sammanhang. Uttalandena har ändå tolkats så, och energiministern har ju inte sagt att det inte skulle kunna bli aktuellt. Jag upplever saken så, att regeringen i oträngt mål ofta återkommer till ämnet. Detta är oroande.

När det gäller frågan om varför vi i årets mofioner inte har yrkat på ändringar av bensinskatterna är väl bara att säga att vi inte kan justera alla de många skattehöjningar som har skett. Det rör sig ju om flera tiotal sådana. Birgitta Dahl vet lika väl som jag att så länge riksdagen har den majoritet den har i dag kan vi inte återta alla dessa skatteuppräkningar.

Det viktiga är ändå, och det var det som var poängen med det jag försökte säga, att vi inte gör negativa korrigeringar, om bilisterna nu fått chans att handla bensin något så när billigt.

Anf. 10 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Låt mig säga att bilisternas chanser att handla billigt har varit mycket ojämnt fördelade. Dessutom kommer deras möjligheter att göra det i framtiden att kunna hotas om man inte i tid tar itu med strukturåtgärderna. Eftersom Elver Jonsson frågade speciellt om resultatet av överläggningarna vill jag också säga att representanterna för oljebranschen vid dessa överiägg-ningar själva sade att det var bra att någon äntligen tog itu med den här frågan, därför att de själva upplever den som ett problem.

Till Per-Richard Molén vill jag säga att oljebranschens representanter vid överläggningarna nöjde sig med den detaljeringsgrad som jag i dag har gett uttryck för. Jag deklarerade alltså att det vid behov finns tekniska lösningar att utnyttja som varken strider mot frihandelsbestämmelserna eller mot reglerna om konkurrensneutralitet. Det är faktiskt konkurrensneutraliteten på den svenska marknaden som har hotats genom vissa av de åtgärder som vidtagits av branschen själv. Jag vill tillägga att det var en i högsta grad sansad och lugn överläggning som vi hade.

Anf. 11 PER-RICHARD MOLÉN (m):

Herr talman! Får jag tolka detta som att energiminister Birgitta Dahl tar avstånd från tankar på importkvoter och importrestrikfioner?

Anf. 12 ELVER JONSSON(fp):

Herr talman! Jag vill inte bestrida att den prissänkning som förekommit har varit ojämnt fördelad. Men tendenserna när man skall utjämna har, åtminstone från regeringshåll, varit att göra det så att priserna går uppåt. Varför inte försöka med någon form av utjämning som kunde omfatta också

en strävan att få dem att gå nedåt? Jag tror det är detta vi skall lägga krafterna på nu när vi har drabbats av sådana kraftiga höjningar av skatterna på drivmedel.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1984/85:99 om åtgärder för att hindra indirekt användning av svenskt utbränt kärnbränsle i kärnvapenframställning

Anf. 13 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Pär Granstedt har i en interpellation mot bakgrund av uppgifter i vissa fackfidskrifter om att återvunnet uran från den svenska forskningsreaktorn i Studsvik används i en process för framställning av kärnvapen frågat mig om dessa uppgifter är riktiga och, om så är fallet, om den svenska regeringen är beredd att vidta åtgärder för att förhindra att utbränt kärnbränsle i framtiden kan komma att användas i samband med framställning i kärnvapen.

Plutonium och höganrikat uran kan användas i kärnladdningar. Plutonium finns i använt, främst låganrikat, kärnbränsle och kan fås fram genom upparbetning. Höganrikat uran består fill största delen av uran-235. Både plutonium och höganrikat uran är underkastade särskilt noggrann kontroll vid lagring, transport och användning. Höganrikat uran används i ett antal forsknings- och materialprovningsreaktorer.

Det svenska kärnenergiprogrammet berörs inte av uppgifterna i artiklarna. Det utnyttjar låganrikat uran, och inget använt bränsle går fill USA. Den svenska linjen för hantering av använt bränsle är, som jag har utvecklat i proposifionen (1983/84:60) om ny lagstiftning på kärnenergiområdet, att bränslet skall slutförvaras direkt, utan upparbetning.

Studsvik Energiteknik AB använder höganrikat uran i sin forskningsreaktor R2 alltsedan denna togs i bruk år 1960. Bränslet fillhandahålls enligt långtidskontrakt med USA:s Department of Energy. Efter användning i R2, varvid inemot halva mängden uran-235 förbrukas, återsänds bränslet fill USA i utbyte mot nytt höganrikat uran, innehållande samma mängd uran-235 som återstod i det använda bränslet. Denna mängd kompletteras i USA med lika mycket nytt uran som har förbrukats i R2. Bränslepatroner till R2 fillverkas i Europa av det erhållna materialet. Mängderna registreras av lAEA, det internationella atomenergiorganet i Wien, som också övervakar lager och transporter av klyvbart material.

I de tidskriftsarfiklar som Pär Granstedt hänvisar fill ges uppgifter om att bränsle som har använts i förskningsreaktorer under bearbetning i USA "förlorar sin idenfitet" och kan användas som kärnbränsle vid framställning av militära kärnämnen.

Vad beträffar uppgifterna att material från forskningsreaktorer används i militäras, k. produkfionsreaktoreri USA kan man för svenskt vidkommande

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om åtgärder för att hindra indirekt användning av svenskt utbränt kärnbränsle i kärnvapenframställning

Nr 94 konstatera att vårt nuvarande kontrollavtal med USA, som gäller sedan år

Måndaeen den 1984, innehåller ömsesidiga garantier för att kärnämnen som har överförts

11 mars 198'S mellan länderna under avtalet inte används för något militärt ändamål.

Med anledning av Pär Granstedts andra fråga vill jag säga följande.

OrM °t " fl f" ti -Användningen av höganrikat uran är något som vi vill undvika som ett led i

hinA A' Irt våra internationella ansträngningar att få bort hanteringen av kärnmaterial

,," . . , som kan användas i vapen. Från amerikanskt håll önskar man en allmän

vändning av svenskt

uth " fk" h " / ■ övergång fill låganrikat uran, dvs, med mindre än 20 % uran-235 och därför

,,- n ,..„ inte användbart i kärnladdningar, i de fall där man nu tillhandahåller

karnvapenframstall- *

• höganrikat uran. Det pågår utvecklingsarbete med aktivt amerikanskt

bistånd för att forskningsreaktorer världen över skall kunna byta till bränsle med lägre anrikning. Studsvik har påbörjat prov med låganrikat bränsle i R2 som ett led i undersökningarna rörande en sådan övergång.

För att undvika även indirekt samband mellan civil och militär kärnteknisk verksamhet är det vikfigt att arbeta för att inga civila kämanläggningar på något sätt utnyttjas för militära syften. Jag har vid flera tillfällen, bl. a. vid IAEA:s generalkonferens i september 1984, fört fram regeringens uppfattning att kärnvapenstaterna utan undantag skall göra en klar åtskillnad mellan den civila och den militära sektorn såväl för kärnmaterial som för kärntekniska anläggningar och att dessa länders civila kärnenergiverksamhet i sin helhet måste underkastas effektiva s. k. safeguards genom lAEA-kontroll. Regeringen har tagit konkreta initiativ för att nå en lösning härvidlag.

Anf. 14 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Birgitta Dahl för svaret på min interpellation.

Bakgrunden till interpellationen är att det i de amerikanska tidskrifterna Nucleonic Week och Nuclear Fuel förekommit artiklar om att använt kärnbränsle från europeiska forskningsreaktorer, däribland den svenska forskningsreaktorn i Studsvik, på omvägar skulle ha kommit att användas som drivbränsle i amerikanska reaktorer för framställning av ammunition till kärnladdningar. Detta är egentligen en mycket allvarlig anklagelse, även om frågan i USA inte kommit upp i ett perspektiv av något slags missbmk av material utan som ett säkerhetsproblem i samband med transporter av detta material. Materialet transporteras nämligen kors och tvärs på den amerikanska konfinenten. Men det är som sagt allvarligt, om det skulle vara så att material från en svensk reaktor används på detta sätt. Det skulle ju strida mot den strävan som man haft sedan länge att dela på denna verksamhet i å ena sidan den civila kämkraftsanvändningen och forskningsverksamheten kring kärnenergi och å andra sidan den militära verksamheten,

I min interpellafion ber jag om ett besked humvida uppgifterna i dessa
amerikanska facktidskrifter är riktiga eller inte, I sitt svar hänvisar Birgitta
Dahl fill det nuvarande kontrollavtalet, som gäller sedan 1984 och innehåller
"ömsesidiga garantier för att kärnämnen som har överförts mellan länderna
under avtalet inte används för något militärt ändamål",
86 Den fråga som man då fortfarande ställer sig är: Har detta hänt tidigare?

Är uppgifterna i de båda angivna tidskrifterna riktiga, att material från Studsvik kan ha använts för vapenframställning om än i indirekt form, eller kan vi avfärda uppgifterna?

Om det kan ligga någonting i dessa uppgifter blir min nästa fråga: Hur pass säkra är de garantier som nu har lämnats i det nya avtalet? Innebär det att vi kan känna oss helt trygga, att sådant här inte kan upprepas? Har regeringen kunnat försäkra sig om att den hantering av det aktuella materialet som beskrivs i de bägge tidskrifterna, vilka i sin tur bygger på uppgifter från General Accounting Office, nu har upphört? Det skulle vara bra om statsrådet ville klargöra hur det förhåller sig i dessa båda avseenden.

Som svar på min andra fråga om vad regeringen gör för att säkerställa att någonfing liknande inte upprepas i framtiden hänvisar Birgitta Dahl dels till det arbete som pågår och som syftar till att finna vägar att frångå användningen av höganrikat uran i forskningsreaktorer, dels till de svenska kraven gentemot bl, a, USA om att man skall skilja den civila kärnkraftsanvändningen från den mihtära och att det skall vara en ordentlig säkerhetskontroll, under lAEA, av den civila delen av den här verksamheten.

Jag tycker att detta arbete är ett mycket vällovligt arbete som det, naturligtvis, finns all anledning att helhjärtat stödja. Men det är också saker och ting som verkar på lång sikt. Frågan är således: Vad gör vi under tiden, fram fill dess att vi har kommit bort från användningen av höganrikat uran och fått en ordentlig lAEA-kontroll av USA:s civila kämenergihantering? Här återkommer vi egentligen till de gmndläggande frågorna:

1. Vad har regeringen gjort för att klargöra om den hantering som beskrivs i nämnda amerikanska fidskrifter har ägt rum eller inte, dvs. om det finns någon risk för att använt kärnbränsle från Sverige har använts i samband med kärnvapenframställning?

2. Om det nu visar sig att den här verksamheten fakfiskt har bedrivits, hur kan vi då få tillräckligt säkra garantier för att verksamheten nu har upphört? Finns det uppgifter från USA som kunnat verifieras om att den här verksamheten nu har upphört, eller finns det inte några sådana uppgifter? Om vi inte har tillräckligt säkra garantier, har vi då anledning att göra en omprövning när det gäller det utbyte av kärnbränsle som vi har med USA?

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om åtgärder för att hindra indirekt användning av svenskt utbränt kärnbränsle i kärn vapenframställning

Anf. 15 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Jag har självfallet samma uppfattning som Pär Granstedt, nämligen att det här är en utomordentligt allvarlig fråga som måste följas med stor noggrannhet. Jag tror inte att någon bestrider att den nuvarande regeringen har följt och arbetat med dessa frågor med stor omsorg. Historiskt sett - det är inte fråga om en teknisk nödvändighet - är det så, att civila kärnkraftsprogram i vissa delar har haft ett klart samband med de militära programmen. Det gäller just den här typen av anläggningar, som bearbetar materialet i ohka led. Historiskt sett har vi också varit hänvisade till den sortens anläggningar. För att påminna om ytterligare ett historiskt faktum så har ju denna hantering pågått i 25 år. Frågan har således handlagts av ett antal regeringar. Jag talar specifikt om forskningsreaktorerna och den

Nr 94 speciella process som gör att vi för närvarande är beroende av USA,

Måndaopn Hen Dessutom vill jag framhålla att de svenska politiska partierna ända fram till

11 mars 198*5 överens om att upparbetningen, totalt sett, var en lämplig lösning.

ning

Vi var det första partiet att ta avstånd därvidlag och kan nu glädja oss åt att Om åteärder föratt råder en generell överensstämmelse mellan parfierna och att det också är hindra indirekt an- uppfattningen som präglar den nya lagstiftningen, vändnins av svenskt gäller den verksamhet som det här är fråga om har alltså olika utbränt kärnbränsle i '"gringär handlagt dessa frågor, däribland de borgeriiga regeringar där kärnvaoenframställ- "" Söder var utrikesminister och, faktiskt. Pär Granstedt var rådgivare i utrikesdepartementet. Jag minns att jag då ställde frågor till Karin Söder om den här verksamheten.Man kan icke förneka att det finns en sanning i de uppgifter som förekommit i facktidskrifterna - i den meningen att det är fråga om en gemensam process. Detta är riktigt.

Mot det skall ställas att vi, som ett resultat av det arbete regeringen bedriver, nu har ett avtal som förbjuder USA att hantera dessa frågor på ett sådant sätt att svenskt material kan användas i någon militär process.

Det förekommer diskussioner oss emellan. De är av en sådan natur att jag inte här kan gå in på detaljerna, men självfallet är syftet att se till att avföra alla risker för att avtalet inte fullföljs fullt ut. Detta är ambitionen från den svenska och från den amerikanska regeringen. Vårt avtal är fullständigt entydigt på den här punkten. USA har alltså påtagit sig dessa garantier.

Vi har också tagit initiativ till att R2-reaktorn förbereds för att låganrikat bränsle skall kunna användas. Den nya tank som man nu har bytt till är utformad på ett sådant sätt att den klarar att man använder låganrikat bränsle.

Vi har vidare, som jag beskrev i mitt interpellationssvar, internationellt i lAEA och på annat håll fört fram kravet att även kärnvapenstaterna måste underkasta sina civila program fullständig lAEA-kontroll och att en klar gräns måste göras mellan civil och militär verksamhet.

Jag vill alltså säga att också vi känner den oro som föranletts av dessa arfiklar. Vi förnekar inte att det finns grund för denna oro, men vi arbetar för att säkerställa att vi inte ens indirekt kan dras in i något som skulle vara helt oförenligt med vad som är den svenska regeringens och - över partigränserna - den svenska riksdagens politik på det här området.

Anf. 16 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Birgitta Dahl känner ett behov av att framhålla att det, om det är något oegentligt som har skett, minsann inte är den nuvarande regeringens fel - i varje fall inte bara den regeringens fel. Det må vara hänt.

Mitt syfte med den här interpellafionen var faktiskt inte att sätta dit vare sig Birgitta Dahl eller regeringen utan att försöka få klarhet i en fråga där jag utgår ifrån att vi - på regeringsbänkar och på oppositionsbänkar - har ett lika stort intresse av att få en lösning till stånd. Jag utgår alltså ifrån att detta är ett område där det i grunden inte skall finnas några som helst meningsskiljak-figheter.

Jag uppskattar det arbete som görs internafionellt av den nuvarande

regeringen för att åstadkomma största möjliga säkerhet i den internationella hanteringen av klyvbart material. Jag ser att det finns ett klart samband mellan det arbetet och det arbete som bedrevs av tidigare regeringar på samma område, vilket jag hade tillfälle att något i utkanten vara med om under min fid i utrikesdepartementet.

Jag förstår av svaret som jag nu fått av Birgitta Dahl att vi tyvärr måste räkna med att de uppgifter som finns i dessa bägge tidskrifter kan vara riktiga och att det kan ha förekommit att klyvbart material från Sverige har använts i denna process. Vi får alltså hoppas att det nya avtalet förhindrar att något sådant upprepas.

Jag tycker mig också av det Birgitta Dahl säger kunna förstå att man nu arbetar på att skapa sådana kontrollinstrument att vi verkligen kan förvissa oss om att detta respekteras från amerikansk sida. Det kanske kunde vara bra att få ytterligare klargjort att vi nu arbetar för att få ett ordenligt kontrollinstrument, så att vi får en ordentlig insyn i hanteringen och så att vi verkligen vet att något sådant här inte skulle kunna upprepas i framtiden.

Kvar står naturligtvis frågan: Vad gör vi om det visar sig att vi inte kan få den insyn i och den kontroll över hur det här materialet används som skulle behövas för att vi med visshet skall veta att svenskt klyvbart material inte missbrukas för kärnvapenframställning? Är regeringen i så fall beredd att ompröva det utbyte av kärnbränsle med USA som så att säga är grunden till det här problemet?

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om åtgärder för an hindra indirekt användning av svenskt utbränt kärnbränsle i kärnvapenframställning

Anf. 17 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Mitt syfte med den historiska tillbakablicken var snarast att betona att vi gemensamt bär ett ansvar för det som har varit tidigare. Sedan kunde jag inte underlåta att dra fram sanningen om vem det var som började att peka på de här problemen. Men jag är mycket glad över att vi numera är helt överens och strävar mot samma mål i de här frågorna.

Jag tycker att det är viktigt att understryka en sak, och det är att under hela den tid som detta utbyte med USA har förekommit, har processen varit sådan att vi har köpt material från USA i utbyte mot det material vi har sänt dit, vilket motsvarar den mängd farliga ämnen vi skickar dit. Dessutom har vi köpt ytterligare material för att komplettera det som har förbrukats i den svenska reaktorn. Det betyder att Sverige inte under någon period har bidragit till att öka, utan snarare har minskat, tillgången på sådant här material i USA,

Vi är ändå av den uppfattningen att vi måste se till att det inte ens indirekt finns ett samband. Det avtal som vi har och de förändringar som har gjorts vid Studsvik skall ses som ett uttryck för det, liksom de krav vi har ställt i olika internationella sammanhang. Det är en självklarhet att de samtal som nu förs måste leda fill att vi får garantier. Eljest är det inte möjligt att ha ett sådant här samarbete. Det är en självklarhet. Men jag utgår från att om USA skriver på ett avtal som är så ytterligt tydligt på den här punkten är man medveten om vad man gör och menar allvar. Får jag citera den svenska översättningen av den aktuella paragrafen: "Vardera parten garanterar att material, utrustning

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om tidpunkten för förslag till lag om stiftelser, m. m.

eller komponenter som överförts till och under dess jurisdiktion enligt denna överenskommelse samt särskilt klyvbart material som använts i eller framställts genom användning av sådant material, sådan utmstning eller sådana komponenter som sålunda överförts och under dess jurisdiktion ej skall användas för något som helst militärt ändamål."

Jag menar att vi har tillfredsställande garanfier. Vad det gäller är att skapa sig försäkringar om att de också uppfylls i praktiken. De kontakter vi har haft med våra amerikanska motparter har tryckt på att de har precis samma inställning.

Anf. 18 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Att avtalet är helt klart på den här punkten tycker jag att man måste notera med stor tillfredsställelse. Vad som är avgörande är naturligtvis de insynsmöjligheter vi har, de möjligheter vi har att försäkra oss om att avtalet också minutiöst följs. Jag tolkar det Birgitta Dahl säger som att regeringen kommer att se fill att man får dessa insyns- och kontrollmöjligheter och att det är en förutsättning för en fortsättning av det utbyte vi nu har med USA. I det arbetet kan jag bara önska lycka fill. Jag hoppas att vi snart skall kunna veta med säkerhet att det inte föreligger någon som helst risk att klyvbart material från Sverige används för militärt ändamål i USA.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på fråga 1984/85:393 om tidpunkten för förslag till lag om stiftelser, m. m.

Anf. 19 Justifieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Per-Olof Strindberg har frågat mig dels när lagförslag kan förväntas angående stiftelser, dels på vad sätt parlamentariskt inslag i utredningsarbetet har tillgodosetts.

Inom jusfifiedepartementet pågår arbete med sfiftelselagsfiftningen. Det är ännu för tidigt att närmare ange när ett lagförslag i ärendet kan ligga på riksdagens bord. Arbetet har emellertid nu fortskridit så långt att jag räknar med att en departementspromemoria skall kunna sändas ut på remiss under innevarande år. När denna remissbehandling är avslutad ämnar jag ta upp frågan om en lämplig form för ett parlamentariskt inslag i det fortsatta beredningsarbetet.

Anf. 20 PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för svaret på min fråga.

Låt mig först säga beträffande det parlamentariska inslaget, att jag tycker att det framgår av svaret att detta inslag lär komma in rätt sent i behandlingen av detta ärende. Den frågan får vi väl återkomma till senare.

Jag är egentligen inte ute efter att i första hand vidga samhällskontrollen på område efter område. Jag är faktiskt rätt intresserad av hur den här frågan

har handlagts. Det här arbetet tar ju en helt orimlig tid. Jag vill erinra om att för ett par veckor sedan hade jag här i kammaren en debatt med civilministern angående handläggningen av ett annat ärende - det hade flyttats från justitiedepartementet fill civildepartementet. Det gäller handläggningen av frågan om ändringar i lagen om gravrätt. Jag kritiserade då den alltför tidsödande handläggningen. I detta ärende är fidsutdräkten ännu längre.

Jag vill erinra om att den stiftelseutredning som lades ned 1983 därför att den hade arbetat för långsamt fillkom genom ett riksdagsbeslut vid 1973 års riksdag. Det är aUtså 12 år sedan.

Varje år väcks motioner här i riksdagen beträffande översyn av lagstiftningen angående stiftelser, och varje år är vi tvungna att med hänvisning till pågående beredningsarbete avslå mofionerna. Det här är naturligtvis otillfredsställande.

Sedan säger justitieministern i svaret att det ännu är "för tidigt att närmare ange när ett lagförslag i ärendet kan ligga på riksdagens bord". När man inom justitiedepartementet för två år sedan lade ned stiftelseutredningen, som hade arbetat åtta år, därför att man tyckte att arbetet fortskred alltför långsamt men som dock enligt dess ordförande skulle vara klar att under första kvartalet 1984 lägga fram sitt förslag, då fick jag uppfattningen att man inom departementet tyckte att vi här måste handla snabbt, därför att det här är en fråga som måste lösas. I realiteten innebar det tydligen bara en ytterligare förskjutning. Nog fick jag också uppfattningen av det svar som jag fick i december 1983 av justitieministern, som då redovisade att man i varje fall inom departementet hade ett antal hypoteser om hur det här skulle lösas, att beredningsarbetet hade kommit betydligt längre. Jag måste säga till justitieministern att jag är utomordentligt förvånad över att man kan handlägga en fråga på ett så utdraget sätt.

Det finns ett gammalt ordspråk som säger att man skall skynda långsamt, men även det ordspråket torde ha sin begränsade tillämpning.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om tidpunkten för förslag tilllag om stiftelser, m. m.

Anf. 21 Jusfifieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Jag skall inte här gå in på hur stiftelseutredningen arbetade och vad som föregick nedläggningen av den utredningen, utan bara konstatera att sedan arbetet har tagits om hand inom justifiedepartementet har man arbetat fort och effektivt, enligt min bedömning.

Att vi i dag inte har en färdig departementspromemoria beror på att det här är mycket komplicerade frågor, och under arbetet i departementet har man gjort den bedömningen att det inte räcker med att komma med nya bestämmelser om fillsynen av stiftelser utan att det också behövs i vart fall vissa gnindläggande civilrättsliga bestämmelser. Detta är anledningen till att ärendet har tagit tid.

Jag har sagt att jag inte kan uttala mig om när ett lagförslag kan föreligga, men jag har utlovat en departementspromemoria i ämnet det här året. Detta tycker jag inte har inneburit en lång tidsutdräkt i det här arbetet.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om effektivare åtgärder mot olovlig körning

Anf. 22 PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr talman! Jag är medveten om att detta är komplicerade frågor och att det finns vissa grundläggande regler som man måste ta hänsyn fill. Men utredningsarbetet har ändock pågått i fio år - jag tycker att det är en orimlig tid i förhållande fill arbetets omfattning.

Jag hoppas i alla fall att vi,,när vi i fortsättningen besvarar mofioner, ändå kan säga att ett förslag i det här avseendet inom en relativt snar framtid kommer att kunna redovisas. Jag tycker att mofionärerna åtminstone någon gång har rätt att få ett rimligt svar på alla sina motioner.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1984/85:424 om effektivare åtgärder mot olovlig körning

Anf. 23 Justitieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig om regeringen avser att inom överskådlig tid lägga fram förslag till effektivare åtgärder mot olovlig körning.

Pär Granstedts fråga tar närmast sikte på hur man skall kunna hindra personer som flera gånger har dömts för olovlig körning från att fortsätta att begå sådana brott.

Vid upprepade fall av olovlig körning av det slag som åsyftas i frågan blir straffet i regel fängelse, I första hand får man därför lita till fängelsestraffets avhållande effekt. Erfarenheten visar emellerfid att det finns ett litet fåtal personer som trots upprepade fängelsestraff fortsätter att köra olovligt utan att påverkas av hot om nytt straff.

En möjlighet som har diskuterats är att införa regler som gör det möjligt att förklara bilen förverkad hos den som gör sig skyldig till upprepade olovliga körningar, om det är uppenbart att det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet. Detta skulle kanske kunna bidra fill att förhindra fortsatt lagtrots av det slag som det här är fråga om. En sådan ordning föreslogs också i den sedermera återkallade proposifionen (prop. 1984/85:21) med förslag fill ändringar av bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott.

Sedan propositionen återkallats har jag inbjudit de övriga riksdagspar-fierna fill överläggningar rörande påföljdssystemet för rattfylleri. Vid dessa överläggningar, som inleds inom kort, hoppas jag få klarhet i om det finns förutsättningar för att finna en bred lösning på de problem som propositionen avsåg att komma fill rätta med - däribland den fråga som Pär Granstedt nu tagit upp. Jag hoppas att jag efter dessa överläggningar får anledning att återkomma med nya förslag på det här området.

Anf. 24 PAR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka jusfitieministern för svaret på min fråga.

Olovlig körning är ett brott som är ganska allvarligt från trafiksäkerhets-

synpunkt. Åtminstone i många fall kan man utgå ifrån att personer som inte har fått eller som har fråntagits sitt körkort av olika skäl är olämpliga att köra bil. Man kan tänka sig att de envisa fallen - de där man trotsar alla bötesstraff, fängelsestraff osv. - många gånger gäller just personer som av någon anledning inte bör köra bil.

Inom parentes vill jag säga att det också finns fall som gör att man kan ifrågasätta om det ubte finns en tendens att dra in körkorten också när det är obefogat, men det är en annan fråga; det finns kanske anledning att se över också den.

När det gäller de befogade fallen av körkortsindragning är det naturligtvis mycket vikfigt att se till att de personer som fått sitt körkort indraget verkligen inte heller kör bil och är en fara för trafiksäkerheten. Som framgår både av min fråga och av svaret finns det exempel på personer som helt bortser från alla påföljder och ogenerat fortsätter att köra bil, trots att de inte har körkort. Det kan ibland få rent absurda konsekvenser. Som jag nämnt i frågan finns det ett exempel i Märsta polisdistrikt - man har där satt fast samma person 276 gånger för olovlig körning. Det finns ingen anledning att tro att vederbörande inte fortsätter att köra bil den dag som i dag är.

Det är bra om det kommer förslag på det här området. Min bedömning är att det verkar rimligt att man skapar en möjlighet att förklara bilen förverkad. Den här frågan har såvitt jag förstår utretts ganska länge - enligt uppgift har man hållit på och grubblat över problemet i sju år. Därför noterar jag med fillfredsställelse att förslag på det här området kan vara att vänta. Jag hoppas att riksdagen inom kort får ta ställning fill ett konkret förslag som innebär att den möjligheten införs.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om det planerade polishuset i Huddinge

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1984/85:432 om det planerade polishuset i Huddinge

Anf. 25 Justitieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig när det planerade polishuset i Huddinge kommer att byggas.

Regeringen uppdrog den 23 september 1982 åt byggnadsstyrelsen att projektera en första etapp av en nybyggnad av förvaltningsbyggnad i Huddinge. Den första etappen får enligt beslutet omfatta lokaler för polis-och åklagarmyndigheterna samt allmänt häkte. Allmänna häktet har planerats för totalt 80 platser för häktade och anhållna.

I beslutet föreskrevs bl. a. att projektet skulle ingå i byggnadsstyrelsens investeringsreserv och således kunna utföras när så är lämpligt från sysselsättningssynpunkt.

Byggnadsstyrelsen har i skrivelse till regeringen i juni månad 1983 redovisat kostnaden för projektet och i samband härmed även hemställt om bygguppdrag. Bygguppdrag kommer att lämnas när så är lämpligt med hänsyn till sysselsättningsläget inom byggarbetsmarknaden och när det

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

statsfinansiella läget så tillåter. Hänsyn måste naturligtvis också tas fill andra angelägna byggnadsprojekt. Jag är därför inte nu beredd att svara på när bygguppdrag kan lämnas för den första etappen av en nybyggnad i Huddinge.

Anf. 26 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka jusfitieministern också för detta svar, även om varken jag eller huddingeborna förmodligen blev särskilt mycket klokare av det. Svaret är ju egentligen att inget svar kan ges på frågan. Det här är beklagligt, tycker jag.

Situationen i Huddinge är ganska säregen. Man har lokaler för polis, man har ett fängelse, men man har inget häkte så att säga däremellan. Detta skapar en situafion där man måste utackordera de häktade på andra håll i landet. Eftersom belastningen är ganska stor i Stockholmsområdet innebär det ofta att vederbörande får placeras ganska långt bort - Gofiand kommer i fråga, inte bara av utredningstekniska skäl som i fallet Clark Olofsson, utan av utrymmesskäl. Även olika platser i Norrland kommer i fråga.

Det är naturhgtvis ekonomiska skäl som gör att man inte kan komma i gång bums, det förstår jag. Man vill spara ett sådant här byggnadsprojekt tills det är så gynnsamt som möjligt ur arbetsmarknadssynpunkt. Ekonomin i denna typ av bedömningar kan ifrågasättas. Det faktum att de häktade nu är spridda över landet gör naturligtvis alla utredningar mycket kostsamma. Utredarna från polisen måste företa långa resor, vilket tar fid och kostar pengar. Advokaterna måste också företa långa resor, vilket även det kostar både tid och pengar. Jag undrar om det inte skulle visa sig att de investeringar som krävs för att få till stånd ett häkte skulle förränta sig ganska bra om besparingar i form av arbetsfid och resekostnader räknades in.

Det borde finnas anledning för regeringen att överväga om inte arbetsmarknadsläget snart är sådant att man skulle kunna påbörja detta projekt. Vi har ju faktiskt inte någon överhettning på byggarbetsmarknaden ens i Stockholmsområdet. Det borde absolut finnas kapacitet att utnyttja för att få fill stånd det här bygget och skapa en rimlig arbetssituation i Huddinge på detta område.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1984/85:94 om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

Anf. 27 Justifieminister STEN WICKBOM:

Herr talmari! Karin Israelsson har frågat mig om straffpåföljden för sexuella övergrepp mot barn kan utvidgas till att innefatta vård och terapi för att komma fill rätta med det sjukliga beteende som ligger bakom övergreppen.

Åtskilliga uppgifter som har kommit fram på senare fid tyder på att sexuella övergrepp mot barn är en betydligt vanligare företeelse än man

fidigare allmänt har brukat räkna med. Om detta är rikfigt, är det naturligtvis mycket oroande.

Att insatser från samhällets sida på detta område är nödvändiga finner jag självklart. Liksom Karin Israelsson anser jag det angeläget att man fortsätter att utveckla ändamålsenliga samarbetsformer mellan de olika ansvariga myndigheterna. Mest väsentligt är naturligtvis därvid att man försöker förebygga övergrepp av detta slag. I den mån de ändå inträffar gäller det att sätta in stöd och behandling på ett fidigt stadium och på så sätt försöka motverka att barnet får långsikfiga skador av psykisk eller annan art. Men självfallet måste man också sörja för att gärningsmännen inte bara blir lagförda utan också får den vård och behandling som kan behövas, detta inte minst med hänsyn fill intresset av att förebygga återfall.

Själva frågan i Karin Israelssons interpellation tar sikte på en mera begränsad del av problemområdet, nämligen vård och terapi för dem som fälls till ansvar av domstol. Denna grupp är ganska liten, vilket naturligtvis kan hänga samman med att det s. k. mörkertalet är högt. Det rör sig om ett sjuttiotal personer årligen, och i dessa fall är det av allt att döma i allmänhet inte fråga om incestuösa övergrepp.

Statistiken visar att en del av dem som fälls till ansvar för sexuella övergrepp mot barn överlämnas till särskild vård eller döms fill skyddsfillsyn. Inom ramen för dessa påföljder finns goda möjligheter att åstadkomma vård och terapi av det slag som avses i interpellationen.

Fängelse är emellertid den vanligaste påföljden. De allmänna principer som gäller för kriminalvården i anstalt innebär att en intagen som har behov av medicinsk-psykologisk eller annan särskild behandling skall beredas sådan, om det kan ske med hänsyn till anstaltsfidens längd och den intagnes förutsättningar. Kriminalvårdens huvuduppgift är därvid att söka motivera den intagne för behandlingen och att förriiedla att den kommer fill stånd genom ansvariga vårdmyndigheters försorg. Intagna som avtjänar fängelsestraff för incestbrott får också enligt vad jag har inhämtat regelmässigt konkreta erbjudanden om behandling.

Både för kriminalvården i anstalt och för frivården gäller emellerfid att sådan behandling inte får ske med tvång utan endast på frivillighetens grund. Jag vill erinra om att riksdagen inte längre tillbaka än förra året av principiella skäl tog avstånd från tanken att införa en straffpåföljd som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram för män som dömts till fängelse för våldtäkt eller kvinnomisshandel (JuU 1983/84:20). Jag kan nämna att regeringen i mars 1984 beviljade medel till ett treårigt försöksprojekt inom kriminalvårdens Göteborgsregion avseende psykoterapeutisk behandling för män som avtjänar fängelsestraff för sådana brott. Som jag ser det kan det inte uteslutas att ett liknande projekt skulle kunna aktualiseras för den grupp som det här gäller.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

Anf. 28 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

I svaret framkommer en viss tveksamhet rörande riktigheten av uppgifter

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

om ett ökande antal fall av sexuella övergrepp mot barn. Jag anser dock att det för den som följt utvecklingen, främst i USA, och som kan se samma tendens i Sverige inte råder någon tvekan om att vi kommer att möta ett starkt ökat antal barn som på olika sätt blivit föremål för sexuella övergrepp. Vi ser redan, efter den debatt som förts i massmedia de senaste månaderna, ett ökat antal anmälningar.

Kunskapen om dessa brottstyper är fortfarande mycket bristfällig. Det gäller alla som kommer i en första kontakt med barn som utsatts för övergrepp, det gäller den personal som skall utreda brottet och det gäller dem som skall avkunna dom eller väcka åtal.

Ett av de svåraste brott som svensk lagstiftning haft att ta ställning fill genom tiderna har varit just incest. Först i 1864 års strafflag togs dödsstraffet härför bort och ersattes med frihetsstraff. Som också påvisas i statsrådets svar har straffrätten nu under 1900-talet utvecklats, och det är vård och behandling som skall ersätta straffet. Men just i dessa fall där det ofta handlar om en hel familjs situation och kris finns det flera skäl att undersöka om man inte kan utveckla denna vård och behandling ett steg längre.

Jag har i min interpellation uppehållit mig vid förövarens roll i sammanhanget. Det är bara en del i den problemsituation som måste angripas när brott av denna typ upptäcks. Jag vill här kort citera vad tre forskare med 16 års erfarenhet av arbete bland förövare av sexuella övergrepp mot barn har kommit fram till:

"Den som begår övergrepp mot barn är vanligen inte någon 'ful gubbe' eller något lastbart odjur. Övergreppen är snarare resultat av en allvarlig omognad i vissa avseenden. I övrigt kan förövaren vara en kompetent, laglydig och verksam människa i god social ställning. Föreställningen att de som förgriper sig på barn är ett särskilt slags illa sinnade människor gör att 'välanpassade' förövare har lätt att övertyga sin omgivning, när de förnekar sina gärningar. Forskarna har allmänt sett inte funnit några speciella sociala eller andra karakterisfiska tecken som kan skilja ut förövare från andra människor. Varken begåvning, utbildning eller socio-ekonomisk grupp kan användas för att identifiera förövare av sexuella övergrepp. Oftast är de inte mentalsjuka. De är störda på ett sätt som inte påverkar deras intellektuella förmåga, men väl deras möjligheter till personliga relationer. I många fall har de själva under sina formbara år varit offer för fysisk eller psykisk misshandel och vanvård eller andra övergrepp. Alkohol och narkotika synes spela en relativt underordnad roll vid dessa kränkningar av barn."

De här refererade forskarna menar att kränkare av barn blir föremål för samhällets starkaste avståndstagande. Ironiskt nog förstärker detta kränkar-nas uppfattning om andra vuxna som fienfiiga och straffande, vilket ökar deras dragning till barn.

Förövare av sexuella övergrepp mot barn tenderar att upprepa sitt beteende. Sannolikheten för att övergreppen upprepas är större ju yngre förövaren var när han började. Möjligheterna att bryta beteendemönstret är större om en kris eller allvarliga pressituationer utlöste övergreppen. Många förövare satsar hela sin energi på att förneka övergreppen därför att det

känns livshotande att tappa den sociala fasaden och den status man har som stabil och väletablerad person. Att ge upp förnekandet skulle betyda social ruin.

Mannens behov av stöd utifrån gäller flera saker: hjälp att förstå och leva sig in i barnens situafion samt skadeverkningarna därav, hjälp till insikt i sitt eget beteende och motivation att arbeta för en förändring.

Det som är speciellt är att mannen i detta fall är biologisk far, eller sammanboende med modern, eller någon som barnet är beroende av -beroende som man är i en familj. Detta speglar något av det trauma som medlemmarna i familjen får uppleva. Ofta lever familjen socialt isolerad. Barnet är på det sättet mycket utlämnat. Barn skadas allfid av dessa händelser, och det krävs speciella stödinsatser.

Hotet om ett fängelsestraff har en starkt avskräckande effekt när det gäller att erkänna ett brott av detta slag. Det är ett skäl till att så få erkännanden kommer fram i Sverige i dag. I Eskilstuna har man genom ett gott samarbete lyckats skapa förutsättningar för att ta barnens berättelser på allvar. Det följs upp genom goda kunskaper hos polispersonalen, och därmed ökar möjligheterna att bryta ett brottsligt beteende hos förövaren. Förnekas brottet har förövaren mycket stora chanser att klara sig från både åtal och påföljd.

Kunde man i stället ersätta ett fängelsestraff med en behandlingspåföljd liknande det som nu sker i bl. a. Californien, USA, skulle man kanske kunna förhindra ett upprepande av våldshandlingen. Grunden för behandlingen bygger på möjlig förändring i krissituationen i familjen och barnens utsatthet i den miljön. För att denna behandling skall kunna erbjudas sker ett urval. Förövaren får exempelvis inte vara kriminellt belastad. Det krävs också att han vill ta på sig ansvaret för brottet.

Efter polisanmälan och anmälan fill distriktsåklagaren görs en första bedömning huruvida den misstänkte kan ges tillträde till diversion. Detta är ett amerikanskt juridiskt uttryck som innebär en sammanfattning av en terapeutisk behandlingsmetod. Advokaten informeras, och om han inte anser detta alternafiv lämpligt går målet normalt vidare, I annat fall tar den misstänkte själv kontakt, anmäler sig för behandling och skriver på ett avtal som är fast och skall följas strikt. Endast ett erbjudande går till den misstänkte om diversion. Detta är alltså ett alternafiv fill fängelsestraff. Hela fiden skyddas den utsatta familjemedlemmen, barnet.

Fängelsestraff beskrivs av många experter som en återvändsgränd. Förövaren rehabiliteras inte men återvänder i många fall fill barnen - offren - och återfallen blir många. Detta förhållande är nog detsamma i Sverige som det har varit i USA. Det är bl. a. för den sakens skull som jag har velat peka på nya vägar att inom rättsväsendet skapa förutsättningar för att förebygga återfall. Det är därför beklagligt att statsrådet inte tar mer allvariigt på detta än att han inte utesluter ett projekt som kan aktualiseras för att förebygga ett brott som är så allvarligt som detta. Utbildning av polispersonal och andra verksamma inom åklagar- och domstolsväsendet samt förändringar av brottspåföljden är uppgifter som snarast måste lösas. Det är nödvändigt om vi menar allvar med att barn skall skyddas mot dessa övergrepp. Jag

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

7 Riksdagens protokoll 1984/85:92-95

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

efterlyser därför mera och flera konkreta åtgärder. Det är bråttom, och samhällets ansvar är stort för dessa barn.

Svaret på min interpellation tyder också, tycker jag, på att det även i justitiedepartementet finns ett stort behov av information och utbildning rörande dessa brott.

Anf. 29 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Herr talman! Sexuella övergrepp mot barn har visat sig vara ett mycket vanligare brott än man fidigare hade trott - hur vanligt är dock svårt att veta. Såväl svenska som utländska rapporter och undersökningar har visat att alltför många barn far illa. Jag vill därför instämma i Karin Israelssons- som jag uppfattade det - besvikelse över statsrådets svar och efterlyser fler konkreta åtgärder. Nya belägg för sexuella övergrepp mot barn kommer hela tiden. Det har också ofta påvisats att mörkertalet är mycket större än antalet barn som får sin situation uppmärksammad och missförhållandet avhjälpt.

De barn som blir utsatta för sexuella övergrepp - småbarn, skolbarn, tonåringar - får alltid psykiska skador och ofta även fysiska skador. De psykiska skadorna är de svåraste. Många lider av sviterna hela livet.

Få sexuella övergrepp anmäls. Än färre går till åtal, och synnerligen få personer fälls till ansvar av domstol. Detta hör naturligtvis samman med att särskilt övergrepp som sker i familjen är svåra att bevisa, eftersom övergreppen nästan alltid sker utan vittnen. Det är svårt dels att tolka ett barns beteende och uppgifter om vad det har varit utsatt för, dels att styrka brottet och bevisa barnets trovärdighet.

För att tyda, inse och till fullo förstå vad ett barn har varit utsatt för krävs såväl erfarenhet som kunskap. Problematiken beträffande särskilt de sexuella brott som sker i familjen kan också väcka så starka känslor att fakta lätt förträngs.

Massmedia har på senare tid tagit upp många fall där ord har stått mot ord, där ett utsatt barn har fått vara kvar hos en misstänkt förälder, trots mycket starka misstankar om att övergrepp förekommer, och där mammor inte har blivit trodda när de har sökt hjälp.

De som i dag yrkesmässigt och frivilligt arbetar med barn som utsatts för sexuella övergrepp hävdar att många fall skulle ha lösts annorlunda om kunskapen hade varit större. Det har också ofta påtalats att det t. o. m. råder språkförbistring - jurister och psykologer talar skilda språk. Med bättre kunskap skulle säkert fler fall kunna upptäckas och sexuella övergrepp förebyggas. Man skulle då också få en säkrare uppfattning om antalet brott och deras skadeverkningar.

Informafion och utbildning är nödvändig för att man skall kunna gripa in och skydda utsatta barn. Det är också nödvändigt att utveckla terapiformer som kan hjälpa såväl den som har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp som förövaren och hela den övriga familjen. Tyvärr har vi inte tillräckligt bra terapiformer i Sverige, särskilt inte inom kriminalvården. En förbättrad information och utbildning samt bättre samarbete mellan socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och rättsväsendets personal skulle också underlätta

för domstolarna att handlägga sexuella övergrepp mot barn. Det skulle även underlätta uppbyggandet av gemensamma kunskaper och erfarenheter.

I dag har vi fått en intensiv debatt om sexuella övergrepp mot barn. Uppmärksamheten har riktats mot dessa brott, men för att få till stånd åtgärder som har effekt för framtiden är det mycket viktigt att fördjupad kunskap om sexuella övergrepp mot barn ingår i alla utbildningar och vidareutbildningar som förbereder för arbete med barn och ungdom, liksom i utbildning, information och vidareutbildning som riktar sig till all berörd personal inom rättsväsendet - såväl poliser som domstolar.

Jag vill därför ställa följande två frågor fill statsrådet:

Är statsrådet villig att medverka fill att fördjupad kunskap om sexuella övergrepp kommer att ingå i utbildning och vidareutbildning samt information när det gäller all berörd personal inom rättsväsendet?

Vidare: Är statsrådet villig att påskynda utvecklandet av behandhngsfor-mer inom kriminalvården då det gäller den här typen av förövare?

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

Anf. 30 Justitieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Jag är förvånad över att Karin Israelsson och Ann-Cathrine Haglund menar att jag, liksom rättsväsendet över huvud taget, skulle ta lätt på de här problemen. Det förhåller sig inte på det sättet. Jag är helt överens med er båda om betydelsen av kraftfulla insatser för att hindra övergrepp mot barn. Främst skall naturligtvis insatserna syfta till att förebygga övergrepp och att ge dem som har utsatts för övergrepp hjälp och stöd för att så långt möjligt hindra skadeverkningar. Det är också väldigt viktigt att det står klart att samhället bestämt tar avstånd från de mycket allvarliga brott som det här är fråga om. Ett sådant bestämt och klart avståndstagande menar jag att regering och riksdag gjorde när vi nyligen fick en ny sexualbrottslagstiftning innebärande bl.a. straffskärpningar.

Jag delar Karin Israelssons och Ann-Cathrine Haglunds uppfattning att det här är ett problem - i varje fall den synliga delen av problemet - som är växande, låt vara att jag väljer att vara något försikfig när det gäller bedömningen i vilken takt det kommer att växa.

Vad beträffar åtgärderna för att hindra att de som gjort sig skyldiga fill övergrepp begår sådana brott på nytt och naturligtvis för att så långt möjligt hindra skadeverkningar av det som redan skett ligger tyngdpunkten på insatser inom den sociala sektorn. Inte minst det som Karin Israelsson sade, att insatserna bör omfatta inte bara den som gjort sig skyldig till brottet utan kanske hela familjen, pekar på att det naturligtvis är inom den sociala sektorn som tyngdpunkten skall ligga. Här pågår aktiviteter i socialstyrelsens regi.

Rättsväsendet skall naturligtvis inte dra sig undan sin del av ansvaret. Men vi måste medge att rättsväsendet kommer i andra hand. Personalen inom rättsväsendet har dock, det är jag övertygad om, blivit mera medveten om dessa problem. Den har också blivit bättre skickad att göra sin del av arbetet. Den skall bli ännu bättre skickad, Ann-Cathrine Haglund, för det pågår utbildning i just dessa frågor inom rättsväsendet.

När det gäller kriminalvården är dess uppgift i första hand att förmedla den

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

behandling som finns i samhället utanför kriminalvården - inom socialvården och på andra håll. Det är kriminalvårdens förstahandsuppgift. Sådan behandling som Karin Israelsson nämnde förekommer i USA kan säkert vara intressant att studera och ta efter här i Sverige, och den skall självfallet erbjudas, men den skall byggas upp i första hand utanför kriminalvårdens ram. Jag tror att det är en helt orealistisk målsättning, och stämmer i varje fall inte överens med gällande kriminalpolitik, att kriminalvården fullt ut skulle rustas för att erbjuda den här typen av behandling.

Anf. 31 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Det är möjligt att språkbruket i interpellafionssvaret inte förmedlar den oro som justitieministern känner. Jag förstår av svaret att oro finns också på justitiedepartementet i fråga om denna typ av brott. Det är också möjligt att vi kvinnor när vi tar del av utredningsmaterialet och det som i dag händer i Sverige oroas speciellt mycket för de barn som utsatts för sådana brott. Därför tycker jag att detta måste åtgärdas. Det måste hända saker och ting väldigt snabbt. Jag tror också att det behövs en påtryckningsgrupp för att skydda dessa barn. Vi som sitter här i riksdagen har naturligtvis ansvaret och måste utgöra den påtryckningsgruppen. Det är kanske därför vi reagerar så som vi gör inför det här svaret.

Det är alldeles riktigt att vi skall förebygga skadorna. För barn som utsatts för sådana här övergrepp betyder detta ofta ett första led in i en bana av brott vid vuxen ålder. Det finns amerikanska undersökningar som tyder på det. Väldigt många av de prostituerade kvinnorna har också som barn varit utsatta för incest, och det har varit ett led i den karriär som de givit sig in i. Många knarkare i t, ex. Minneapolis, 70 %, har varit utsatta för incest. Det finns en stor mängd siffermaterial som man kan ta del av.

Den nya strafflagen har ju givit en ny syn på dessa övergrepp, vilket vi hälsar med tillfredsställelse. Men det krävs åtgärder så att säga vid sidan av som fill stor del hgger på socialtjänsten, som justitieministern mycket rikfigt påpekade. Men det krävs då också att man från rättsväsendets sida är medveten om vilka resurser som finns på den sidan, I dag finns det tyvärr inte utbyggt fullt ut, utan det är en liten verksamhet som påbörjats i blygsam skala. Den behöver följas parallellt med att personalen inom rättsväsendet får den utbildning som krävs för att förstå denna typ av brott.

Jag hoppas att den här debatten i alla fall har givit ett avstamp fill att ytterligare informera sig om vilka alternativ till fängelsestraff som kan finnas. På den punkten är det i dag så att det svenska rättsväsendet egentligen inte har något alternafiv till fängelsestraffet. Man skulle kunna öppna nya möjligheter om man följde det amerikanska systemet, och det skulle vara fill godo för de barn som drabbas av dessa svåra brott.

100

Anf. 32 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Herr talman! Det är bra om vi är överens om att kraftfulla åtgärder är nödvändiga. Visst är det så att tyngdpunkten i insatserna måste ligga på den sociala sektorn, framför allt när det gäller att stärka familjen och ge trygghet

och valfrihet och att ge krishjälp. Inte minst kan man nämna den hjälp som ges av kvinnohusen.

Men det är också oerhört viktigt att polisen och domstolarna - som reguljärt inslag i utbildningen av alla inom rättsväsendet - får en utbildning så att man är medveten om vad barn kan utsättas för och så att man kan tyda och tolka vad ett barn utsatts för. Det är också vikfigt att man samarbetar med den sociala sidan så att man förstår varandras sätt att tala och bevisa. Det är oerhört viktigt att utbildning av detta slag är reguljära inslag.

Vad jag efterlyser är vidare en kraftfullare inriktning på att terapi verkligen skall erbjudas på fängelserna och inom kriminalvården, och erbjudas på ett sådant sätt att de som har förövat sexuella övergrepp verkligen får del av terapin. Jag efteriyser också att man prövar olika former av påföljd i likhet med systemet i USA.

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Om påföljden för sexuella övergrepp mot barn

Anf. 33 Justitieminister STEN WICKBOM:

Herr talman! Det pågår alltså redan sådan utbildning, och vi förbereder att gå vidare på den vägen.

Detta är bara ett av många initiativ som jag har tagit därför att jag tycker att det här är ett utomordentligt allvarligt problem och att även rättsväsendet måste ställa upp - låt vara att vi inte inom rättsväsendet kan bygga upp alla de behandlingsresurser som behövs. De skall huvudsakligen byggas upp utanför rättsväsendet.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Föredrogs och hänvisades
Proposition

1984/85:122 till utbildningsutskottet

9 § Föredrogs men bordlades åter
Konstitufionsutskottets betänkanden 1984/85:23 och 27
Skatteutskottets betänkanden 1984/85:25 och 34
Justifieutskottets betänkanden 1984/85:15 och 16
Lagutskottets betänkanden 1984/85:17, 18 och 22-24
Utrikesutskottets betänkanden 1984/85:8 och 9
Socialutskottets betänkande 1984/85:13
Utbildningsutskottets betänkanden 1984/85:13 och 17
Näringsutskottets betänkanden 1984/85:15 och 17
Bostadsutskottets betänkande 1984/85:10

10 § Anmäldes och bordlades Propositionerna

1984/85:117 Vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m. m.

101

Nr 94 1984/85:123 Godkännande av protokoll nr 7 till konventionen angående

Måndaeen den skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

11 mars 1985 1984/85:126 Anslag till statens bakteriologiska laboratorium m. m.

_____________ 1984/85:129 Sparfrämjande åtgärder

1984/85:130 Kvinnornas villkor på arbetsmarknaden

1984/85:131 Godkännande av överenskommelse om avgränsning av konfi-

nentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark m. m. 1984/85:132 Tolk- och översäftamtbildning m. m. 1984/85:135 Statlig driftersättning enligt samarbetsavtal om läkarutbildning

och forskning, m.m. 1984/85:136 Medel till utvidgat datorstöd vid bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna

11 § Anmäldes och bordlades
Mofion

1984/85:2848 av Staffan Burenstam Linder m.fl.

Fortsatt giltighet av lagen (1982:315) om styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser (prop. 1984/85:113)

12 § Anmäldes och bordlades
Skatteutskottets betänkanden
1984/85:37 Extra avdrag m. m.
1984/85:38 Vägtrafikskatten
1984/85:39 Skogsvårdsavgiften
1984/85:43 Bevillningsavgift

Jusfifieutskottets betänkanden

1984/85:17 Telefonavlyssning (skr. 1984/85:104)

1984/85:18 Polisens arbetsformer m. m. (prop. 1984/85:81)

1984/85:19 Anslag fill brottsskadenämnden (prop. 1984/85:100 delvis)

1984/85:20 Anslag till Svensk författningssamling m.m. (prop. 1984/85:100

delvis) 1984/85:21 Anslag fill rättshjälp m.m. (prop. 1984/85:100 delvis)

Utbildningsutskottets betänkande

1984/85:14 Anslag fill universitets- och högskoleämbetet, m.m. (prop. 1984/85:100 delvis)

102

13 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts

den 1 mars

1984/85:111 av Jörgen Ullenhag (fp) till justitieministern om lagstiftning mot kollektivanslutning till politiskt parti:

Kollektivanslutningen av enskilda människor till det socialdemokratiska partiet är djupt stötande. Majoriteten av det socialdemokratiska partiets medlemmar - 750 000 människor - har blivit socialdemokrater utan att ha blivit tillfrågade. En kvarts miljon människor betalar i dag pengar till det socialdemokratiska partiet utan att rösta på partiet i allmänna val.

Socialdemokraterna har tidigare hävdat att en lagstiftning mot kollektivanslutning strider mot föreningsfriheten. Nu har lagrådet klart fastslagit att en sådan lagstiftning inte strider mot den enligt regeringsformen skyddade föreningsfriheten. Lagrådet slår också fast, att det inte heller i övrigt från grundlagssynpunkt finns något hinder mot en lagstiftning.

Detta innebär att socialdemokraternas huvudargument för att inte lagstifta mot kollektivanslutning ej längre kan åberopas.

Är regeringen efter lagrådets yttrande nu beredd att medverka till en lagstiftning mot kollektivanslutning?

den 5 mars

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om interpellationer

1984/85:112 av Gunnar Hökmark (m) till finansministern om löntagarfonderna:

Den 18 januari 1985 svarade finansministern bl. a. på följande frågor i en interpellation av mig:

- Har fonderna bidragit till återhållsamma löneavtal?

- Har fondernas placeringar gett näringslivet ett reellt tillskott av kapital?

- Vill finansministern uppskatta storleken på det nya riskkapital som fonderna tillfört näringslivet?

- Vill finansministern redogöra för fondernas förmögenhetsutveckling under det gångna året?

Frågan angående löneutvecklingen besvarade finansministern genom att hänvisa fill den pågående avtalsrörelsen. Vad gäller frågan om fonderna gett näringslivet ett reellt tillskott av kapital, hur stort det tillförda riskkapitalet bedömdes vara, samt frågan om fondernas förmögenhetsutveckling hänvisade finansministern till kommande bokslutsrapporter.

Avtalsrörelsen är ännu inte klar. Däremot har finansministern tvingats ge löfte om en särskild "skatterabatt" i syfte att begränsa lönekostnadsökningarna. Uppenbarligen anser inte ens finansministern att löntagarfonderna sfimulerar till en tillräcklig återhållsamhet i lönebildningen. Denna bristande

103

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om interpellationer

104

förmåga hos löntagarfonderna att leva upp fill sina mål har för övrigt även bekräftats av LO-ledningen. Fondernas bristande förmåga att skapa återhållsamhet i lönekostnadsutvecklingen är ju också ett skäl fill att regeringen under löntagarfondernas första år införde s. k. förnyelsefonder.

Offentliggörandet av fondernas bokslut har visat att fyra av de fem fonderna uppfyllt det formella avkastningskravet. Detta har dock inte gjorts genom långsikfiga och riskvilliga placeringar i svensk industri. I själva verket utgör uppnåendet av avkastningskraven en minimal prestafion, eftersom det är tack vare ränteintäkter som fonderna kunnat leva upp till dem. Fonderna förlorade nämligen under 1984 drygt 70 miljoner på sina aktieköp. Detta leder också fill att samtliga hade en negativ förmögenhetsutveckling. Trots detta klarades inleveranserna på grund av att fondernas avkastning beräknas genom att summan av ränteintäkter och utdelningar relateras till de ursprungligen tillförda medlen, uppräknade med inflafionen. Trots att man gick ut ur 1984 med mindre tillgångar än man startade med, kan därför fyra av de fem fonderna hävda att de uppfyllt avkastningskravet. I själva verket är det nu formulerade avkastningskravet meningslöst. Kravet är egentligen ett inleveranskrav på 3 %.

Det är givetvis en kort fid som fonderna har verkat. Det finns därför inte någon större anledning att diskutera de faktiska förluster som 1984 drabbade fonderna. Däremot finns det anledning att diskutera fondernas sätt att framställa resultatet av 1984 som positivt. Detta tyder inte på någon större vilja att ge en rättvisande information åt det svenska folket.

Fondernas placeringar har skett antingen i bank eller genom köp av akfier i etablerade börsföretag. Under 1984 filiförde fonderna alltså inte det svenska näringslivet något riskvilligt kapital. Det enda undantaget är köpet av aktier i Ljusne Kätting. Detta köp kan dock knappast av någon framhållas som något exempel på fondernas eventuella goda effekter.

I själva verket har fonderna 1984 finansierats genom att riskvilligt kapital tagits ut från företagen. Detta är något som framför allt drabbar mindre och medelstora företag som är mer arbetskraftsintensiva och som har mindre möjlighet att göra sådana dispositioner som minskar eller eliminerar vinstdelningsskatten. Detta bekräftas också av det faktum att de större svenska företagen klarat sig undan vinstdelningen, medan den slår desto hårdare mot de små och växande företagen, som ofta har ett stort lånat kapital. Erfarenheten av löntagarfondernas effekter på näringslivet vad gäller tillflödet av riskvilligt kapital är alltså att fonderna fungerar tvärtemot de uppställda målen. Fonderna har byggts upp med kapital från små företag. Detta kapital har finansierat köp av etablerade storföretags akfier, såvida kapitalet inte satts på bank.

Inför 1985 har företrädare för fondernas ledningar uttalat intresse för att göra s. k, korta köp och khpp på börsen. Bl. a. har Norrfonden under 1985 års första månader gjort spekulationsvinster på 12 miljoner genom korta köp. Det är samma fond som under 1984 förköpte sig så att man kortsiktigt tvingades låna 60 miljoner. De nu aktuella köpen har uppenbarligen möjliggjorts genom ytterhgare lån. Denna verksamhet kan knappast sägas

vara förenhg med regeringens uttalade mål med löntagarfonderna.

Mot bakgrund av finansministerns tidigare hänvisning till avtalsrörelsen och till fondernas bokslut skulle jag med anledning av ovanstående vilja fråga finansministern följande:

1. Har avtalsrörelsen 1984 och 1985 enligt finansministerns mening styrkt påståendet att löntagarfonderna har en återhållande effekt på lönekostnadsutvecklingen?

2. Var avsikten från regeringens sida med konstmkfionen av fondernas avkastningskrav att detta skulle kunna uppfyllas trots en värdeminskning av fondernas kapital?

3. Anser finansministern att fonderna uppfyller krav på en god redovisningssed och en öppen information, när 1984 års bokslut presenterats som en framgång för fonderna?

4. Anser finansministern att fondernas placeringspolitik 1984 var förenlig med målet att tillföra näringslivet riskvilligt kapital?

5. Anser finansministern att ambitionen att göra "korta köp" på börsen är förenlig med de syften och målsättningar som presenterats för fonderna?

6. Anser finansministern det förenligt med motiven för vinstdelningsskatten att denna drabbar de mindre företagen hårdare än de stora?

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om interpellationer

den 6 mars

1984/85:113 av Margareta Persson (s) till justitieministern om våldspornografi:

Pornografi, prosfitution, kvinnomisshandel och våldtäkt är det absolut yttersta av kvinnoförakt och kvinnoförtryck som finns i samhället. Föreställningen att mannen äger kvinnan, att han kan bestämma över henne och tvinga henne-även med våld- har överförts från generation till generafion. I dag finns det också mycket i vårt samhälle som alstrar våld.

Pornografi och prosfitution är samma andas barn, där man kan säga att pornografin är teorin och prosfitutionen praktiken. Båda dessa företeelser har funnits i många hundra år, men de har under de senaste årfiondena blivit allt grövre och fått allt större inslag av våld. De kommersiella intressena har i allt större omfattning tagit över och förråat porren.

Pornografin skildrar sexualiteten lösryckt från ett bredare mänskligt sammanhang, och sexpartnern är ointressant som människa. All känslighet, ömhet och sensualism är borta, och det finns bara en fixering vid könsorgan, isolerade från människan i sin helhet. Pornografin skapar felaktiga förväntningar och falska föreställningar mellan människor, samtidigt som den förnedrar och förråar. Samtidigt är behovet av pornografi ett uttryck för att människor lider både själslig och kroppshg nöd i vårt samhälle.

Att bekämpa behovet av förnedrande och förråande pornografi handlar om att förändra attityder, levnadsmönster och könsroller. Ett generellt förbud mot pornografi skulle inte lösa de problem som ligger bakom den

105

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om interpellationer

106

sexuella ensamheten. Men det finns undantag! Under de senaste åren har allt råare pornografiska alster producerats. De våldsskildringar som är kombinerade med sexuella övergrepp som nu finns har ingenfing gemensamt med tidigare pornografiska bilder, som för många fungerat som sexuellt upphetsande. Det handlar om grovt våld, om sadism - sådant som vi annars förknippar med koncentrationsläger. Den här typen av våldspornografi borde därför särbehandlas när man diskuterar det lämpliga i att tillåta dessa bilder. Man bör också ha en överensstämmelse i synen på vad som är tillåtet på film och vad som är tillåtet på bild.

Att värna tryckfriheten är något vi måste vara mycket noggranna med. Precis som yttrandefrihetsutredningen framhållit så är inte begränsningar av yttrandefriheten godtagbara om de har till enda syfte att värna om en viss attityd, moraluppfattning eller etisk norm, hur allmänt spridd och hur allvarligt upplevd denna än är. Däremot har man infört begränsningar i tryckfriheten när det gäller hets mot folkgrupp. Man får inte hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung eller trosbekännelse.

I den våldspornografi som nu florerar är det kvinnor som oavbrutet missaktas och föraktas. Med gällande lagstiftning är detta tillåtet. Man måste fråga sig varför det är tillåtet att djupt kränka och förnedra kvinnor, när det samfidigt inte är tillåtet att uttrycka sig kränkande om en viss etnisk grupp. Varför är det inte förbjudet att uttrycka missaktning mot ett speciellt kön?

I det förslag till ny videovåldslag som läggs fram föreslås skärpningar i förhållande till nu gällande lag. Man föreslår att 1 § i videovåldslagen skärps så att den kommer i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis när den förhandsgranskar filmer för allmänheten. Om det förslaget genomförs, så kommer åtskilliga videofilmer som i dag är lagliga att bh olagliga. Det är bra. Men var är den stora skillnaden mellan rörliga bilder och tryckta bilder? Varför vill man förbjuda våldspornografi på rörliga bilder om man inte är beredd att göra det på tryckta bilder? Naturligtvis upplevs övergrepp på en film för många mer påtagligt än vad en tryckt bild upplevs, men någon större skillnad som motiverar så olika synsätt som i dag gäller finns inte.

Yttrandefrihetsutredningen påpekar att kunskapen om hur pornografiska framställningar påverkar är mycket bristfällig. Av det lilla man vet kan man tydligen inte dra slutsatsen att pornografins verkningar är av uteslutande negafiv art, säger utredningen. Man säger också att "det dåliga inflytande som pornografin kan ha på de ungas sexualsyn får motverkas i andra former än genom kriminalisering".

När det gäller våldsskildringars påverkanseffekter har många olika teorier framförts. En har varit att dessa skildringar skulle ha en posifiv effekt, den s.k. katharsiseffekten. Innebörden av den är att den som tar del av en våldsskildring därigenom skulle "renas" från sin egen aggression, som alltså inte skulle behöva få utlopp i våldshandlingar. Sedan den här teorins upphovsman själv tagit avstånd från den synes den numera vara allmänt förkastad, säger yttrandefrihetsutredningen. Många andra undersökningar

pekar i stället på att våldsskildringar främjar våld. Detta är också en orsak till den skärpning av videovåldslagen som nu föreslås.

Det förödande med våldspornografin är kombinafionen av mycket grovt och förnedrande våld med sexualitet. Det torde vara uppenbart att unga pojkar och män som ofta läser och tittar på sådana skildringar också kan påverkas i sin kvinnosyn och sitt beteende mot kvinnor. Ingen har i alla fall kunnat bevisa motsatsen.

När nu samhället inser att videovåldet måste minskas, filmer som visas på bio förhandsgranskas, en utredning om eventuell förhandsgranskning av alla videofilmer skall filisättas, förbud mot barnpornografi har införts och skyltningsförbud finns - varför kan man då inte också sätta en gräns för vad som är fillåtet i våldspornografiska tidningar?

När den gamla lagen om sårande av tukt och sedlighet upphävdes trodde förmodligen många att marknaden skulle vara självreglerande. När så att säga "det mest förbjudna" blev tillåtet, så skulle sensafionen minska och det skulle inte längre bli så intressant. Nu blev det inte så. "Det mest förbjudna" måste nu överträffas hela tiden. För att kunna överträffa det som i dag har ansetts som det mest förbjudna måste de som säljer och producerar dessa alster ta till former som ingen för fio år sedan skulle ha kunnat drömma om. Det handlar inte längre om människors hemliga drömmar om sexuahtet. Men kanske nästa generation, som läst dessa skildringar, i sina hemliga drömmar kommer att se de bilder de sett i dessa fidningar. Och då kommer det att bh fartigt!

Man skall självfallet vara mycket försiktig med inskränkningar i tryckfriheten. Men i värnet om vår demokrati har vi ändå slagit fast att det är förbjudet att bedriva hets mot folkgrupp. Det borde vara lika vikfigt för vår demokrati och för vår kultur att respekten för kvinnor och män som likaberättigade upprätthålls.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga justitieministern:

1. Varför får man djupt kränka och missakta kvinnor i våldspornografiska skildringar, när man inte får missakta människor som har t. ex. svart hudfärg, är judar, kommer från Turkiet eller är mormoner?

2. Vad är det för skillnad ur yttrande- och tryckfrihetssynpunkt när man lagstiftar mot rörliga bilder men inte mot tryckta bilder?

3. Vad tänker statsrådet göra för att minska den våldspornografi som så skändligt kränker kvinnor?

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om interpellationer

107

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om frågor

14 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 1 mars

1984/85:458 av Elving Andersson (c) till kommunikationsministern om satsningen på en motorväg mellan Uddevalla och Stenungsund:

Det s. k. Uddevallapaketet, som presenterades av regeringen i januari, innehöll bl.a, stora investeringar i vägbyggen på nästan 500 milj, kr,, vilket i sig är positivt då infrastruktruella investeringar är bra för regionen. Att investeringen skulle ske i form av en motorväg mellan Stenungsund och Uddevalla är dock förvånande, eftersom detta inte betraktas som ett angeläget projekt av vare sig vägmyndigheter, kommunen eller näringslivet.

Med anledning av det ovanstående vill jag fråga kommunikationsministern:

Vilka kommunikationsmässiga överväganden låg till grund för beslutet om en satsning på motorväg mellan Uddevalla och Stenungsund?

1984/85:459 av Nils Åsling (c) till finansministern om upprustning av Skalstugevägen mellan Jämtland och Tröndelag:

De nordiska finansminstrarna har enligt uppgift kommit överens om vissa anslag för utveckling av kommunikationerna, i första hand utbyggnad av Europaväg 6. Även andra mellanriksförbindelser, t, ex, den s, k, Skalstugevägen mellan Jämtland och Tröndelagen, är emellerfid av stor kommersiell betydelse.

Är statsrådet mot bakgmnd av dessa förhållanden beredd medverka till att även Skalstugevägen som en del av det aviserade samnordiska projektet blir föremål för upprustning med i särskild ordning anvisade medel?

1984/85:460 av Rolf Rämgård (c) till industriministern om lokaliseringsstödet till dataföretag:

Lokahseringsbidrag kan enligt författningen ges till industri- och turistföretag inom det regionalpolitiska stödområdet. Utvecklingen inom nya tekniska områden, framför allt dataområdet, har medfört att lokaliseringsstödets nuvarande utformning missgynnar företag inom databranschen som vill lokalisera sig inom det regionalpohtiska stödområdet. Om ett dataföretag utvecklar mjukvara/program till industriell utveckling, maskiner etc. kan lokaliseringsstöd utgå. Men däremot om ett annat dataföretag utvecklar mjukvara/program för administrativa, ekonomiska mtiner, kan inget lokaliseringsstöd utgå. Båda utvecklar en produkt som är en förutsättning för att maskinen/datorn skall fungera.

108

Vad ämnar industriministern göra för att komma till rätta med de uppenbart orättvisa reglerna för lokaliseringsstödet vad avser ny teknik?

den 5 mars

1984/85:461 av Ingemar Eliasson (fp) till arbetsmarknadsministern om arbetsförmedling genom lokalradion:

Lokalradion i Stockholm har startat ett program som heter "Jobbing". Där förmedlas lediga platser till arbetslösa och arbetskraft till arbetsgivare. Programmet har blivit mycket uppmärksammat och förmedhngen har varit framgångsrik. Enligt fidningsuppgifter har arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon besökt lokalradion i Stockholm för att studera experimentet. Arbetsmarknadsministern säger sig emellerfid inte vilja rekommendera andra lokalradioredaktioner att starta liknande program.

Mot denna bakgrund vill jag fråga arbetsmarknadsministern:

Av vilket skäl är arbetsmarknadsministern tveksam fill att rekommendera att programmet "Jobbing" i Radio Stockholm kopieras av andra lokalradiostationer?

Anser arbetsmarknadsministern att verksamheten vid Radio Stockholm ger anledning att se över lagen om arbetsförmedling?

den 6 mars

1984/85:462 av tredje vice talman Karl Erik Eriksson (fp) till kommunikationsministern om televerkets mätning av samtalsmarkeringar:

Enligt uppgifter i massmedia föreligger stora brister i televerkets mätning av samtalsmarkeringar vid telefonsamtal. Enskilda abonnenter har fått telefonräkningar på höga och felakfiga belopp. Därtill kommer att televerket i sina relationer med dessa enskilda individer tycks sakna förmåga att medge brister i sin egen verksamhet. Människor tycks uppfatta det som utomordentligt svårt att även i självklara fall få rätt gentemot verket.

Jag vill därför fråga kommunikationsministern:

Vad avser statsrådet göra för att öka televerkets medvetenhet om att det är ett serviceorgan för medborgarna?

den 8 mars

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om frågor

1984/85:463 av Carl-Henrik Hermansson (vpk) till utbildningsministern om Grafiska skolan i Kista:

130 elever vid Grafiska skolan i Kista hotas av permittering, därför att skolan inte förmår upprätthålla undervisningen. De skulle alltså tvingas avbryta sin utbildning mitt under pågående termin. De som påbörjar en utbildning inom det allmänna skolväsendet måste rimligen kunna räkna med att denna utbildning upprätthålls fills de har hunnit avsluta den. Detta

109

Nr 94

Måndagen den 11 mars 1985

Meddelande om frågor

minimum av trygghet måste samhället kunna garantera. Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka åtgärder kommer regeringen att vidta för att säkra att Grafiska skolans verksamhet upprätthålls så att eleverna kan avsluta sin utbildning?

den 11 mars

110

1984/85:464 av Sten Andersson i Malmö (m) till jordbruksministern om professionella boxningsmatcher i Sverige:

Avser jordbruksministern medverka fill förändringar i lagsfiftningen så att dispens kan givas för att arrangerandet av professionella boxningsmatcher kan ske i Sverige?

1984/85:465 av Lars Tobisson (m) till finansministern om prisstoppet:

Har det förhållandet att regeringen först tidigarelade prishöjningar fill före årsskiftet och nu försöker fördröja ytterligare sådana genom prisreglering något samband med att det är val om ett halvår?

15 § Kammaren åtskildes kl. 13.24.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert