Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1984/85:107

Onsdagen den 27 mars fm.

Kl. 10.00

1984/85:140 t 1984/85:152 t 1984/85:153 t 1984/85:159 t 1984/85:163 ti 1984/85:167 ti 1984/85:174 t

1 § Justerades protokollet för den 19 innevarande månad.

2 § Föredrogs och hänvisades Propositionerna

II näringsutskottet

II kulturutskottet

II finansutskottet

11 jordbruksutskottet

II lagutskottet

11 konstitutionsutskottet

II lagutskottet

3 § Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkande 1984/85:28 Skatteutskottets betänkande 1984/85:45 Socialförsäkringsutskottets betänkande 1984/85:16 Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1984/85:10 och

4 § Utrikesdebatt

Talmannen anmälde att utrikesminister Lettnart Bodström nu skulle lämna meddelande i utrikespolitiska frågor.

Anf. 1 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Sedan två veckor tillbaka förhandlar nu USA och Sovjetunionen i Geneve. Det är glädjande att de återupptagit dialogen om centrala nedrustningsfrågor. Men vägen till konkreta resultat i förhandlingarna kommer sannolikt att bli lång och svår.

Säkerhet måste i kärnvapenåldern ses i ett globalt perspektiv. Vi kan inte isolera oss från det som sker i vår omvärld eller söka säkerhet i befäst

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

avskildhet. Även i Norden är vi i ökande grad beroende av den internationella utvecklingen i stort.

Läget i norra Europa har under lång tid kännetecknats av lugn och stabilitet. Det grundläggande säkerhetspolitiska mönster som växte fram i Norden efter det andra världskriget har bestått, trots yttre påfrestningar och ett tidvis kyligt internationellt klimat. Den svenska neutralitetspolitiken, stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar, utgör en viktig del i detta mönster.

Men lugnet och stabiliteten är inte något en gång för alla givet. Misstron mellan stormakterna kastar sin skugga också över vår del av världen. Det nordeuropeiska och nordatlantiska området har fått ökad betydelse för båda militärblocken, vilket bl. a. lett till ökad militär aktivitet i vårt närområde. Det har även Sverige haft känning av.

Inte minst i tider av ökad spänning är det av avgörande betydelse att vi handlar så att omvärldens tilltro till vår vilja och förmåga att fullfölja den traditionella neutralitetspolitiken inte rubbas.

Den svenska regeringens hållning har varit målmedveten och konsekvent. Vi konmner aldrig att acceptera kränkningar av Sveriges territorium. Vi har inte tvekat, och vi kommer inte att tveka, att med kraft ingripa mot varje främmande inkräktare. Våra resurser för att spåra och ingripa mot den eller dem som olovligt gör intrång i våra vatten är under snabb uppbyggnad.

Vi söker inte konfrontation, men v;il respekt för vår suveränitet och för våra gränsers okränkbarhet. Vi kräver respekt för grundläggande folkriittsli-g,a principer, vilkas efterlevnad är nödvändig om små stater skall kunna lev;i i trygghet inom fredade gränser. Detta kan vi inte ge avkall på.

Vi har heller inte tvekat att kraftfullt protestera på diplomatisk väg i de fall då vi kunnat fastställa den främmande inkräktarens nationalitet. Samtidigt måste våra ställningstaganden vila på saklig och otvetydig grund för att vår strävan att värna värt oberoende och vår territoriella integritet skall uppfattas som uppriktigt menad.

Vi har ett uppenbart intresse av goda och stabila relationer med stormakterna. Vi bör eftersträva dialog även i lägen då motsättningar eller svårigheter uppstår. Avhänder vi oss möjligheterna att geiuemot stormakterna föra vår egen talan, minskar också våra möjligheter att genom egna åtgärder påverka vår situation.

Bägge sidor har uttalat vilja att respektera vår neutralitetspolitik och vår territoriella integritet. Vi ser också i dessa uttalanden en bekräftelse på att man i såväl öst som väst har ett intresse av att bevara stabiliteten i Norden. Ingen part kan ha någon fördel av spänningar och motsättningar i detta område.

Vårt eget bidrag till denna stabilitet är en fast och konsekvent utrikespolitik som understryker vår bestämda föresats att i alla lägen stå fria och obundna. Detta är vår första försvarslinje. Samtidigt skall vi ha en reell förmåga att hävda vår territoriella integritet och motstå olika hot och påfrestningar.

I samverkan skapar utrikes- och försvarspolitiken ett värn förvår fred och vårt oberoende.

De nordiska staterna hur valt skilda säkerhetspolitiska lösningar men förenas i intresset att värna om lugn och stabilitet i närområdet. Våra länder förenas vidare av vårt historiska arv, gemensamma demokratiska ideal och många starka band över gränserna.

Detta ger det nordiska samarbetet dess unika karaktär och styrka. Det finns glädjande tecken på att detta samarbete utvecklas i konkreta former. Vid Nordiska rådets nyligen avslutade session i Reykjavik antogs en handlingsplan för ekonomisk utveckling och full sysselsättning. Den innefattar ökade satsningar på bl.a. industri- och arbetsmarknadspolitikens områden.

Regeringen fäster likaså stor vikt vid de pågående ansträngningarna att stimulera ekonomierna i Västeuropa och att där skapa en gemensam hemmamarknad. Sveriges medlemskap i EFTA och frihandelsavtalet med EG är en god grund för vårt deltagande i detta arbete.

Europa har alltsedan andra världskrigets slut statt i fokus för motsättningar mellan öst och väst. Efterkrigstidens uppdelning i mot varandra stående allianser har befäst ett maktpolitiskt öst-väst-perspektiv på denna världsdel och försvårat kontakter mellan staterna.

ESK, den europeiska säkerhetskonferensen, erbjuder den bästa vägen till en fortsatt dialog om hela Europas framtid. ESK-processen har fortskridit trots den allmänna försämringen av öst-väst-relationerna. Vi uppmärksammar i år tioårsminnet av undertecknandet av ESK:s slutakt. Helsingfors-andan, som i grunden innebär att staterna söker säkerhet genom samarbete, måste hållas levande.

Stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning i Europa har varit en ljuspunkt i en mörk bild 1984. Konferensen har nu, sedan en överenskommelse träffats om arbetsordningen, kunnat gå in i ett konstruktivt skede. Från svensk sida har vi vinnlagt oss om ett nära samarbete mellan de neutrala och alliansfria deltagarstaterna inom den s.k. NN-gruppen.

Regeringen har inbjudit NN-staternas utrikesministrar till ett möte i Stockholm i april. Syftet är att ytterligare främja arbetet vid Stockholmskonferensen och stärka dessa staters samverkan inom ESK-processen i dess helhet.

Parallellt med Stockholmskonferensen genomförs andra expertmöten inom ESK:s ram. Ett viktigt möte om mänskliga rättigheter äger rum i Ottawa i maj. Det svenska deltagandet förbereds bl. a. i en referensgrupp i vilken företrädare för ett flertal enskilda organisationer ingår. I höst äger vidare ett s. k. europeiskt kulturforum rum i Budapest. Mötet är ett tillfälle att stimulera ökat kulturutbyte mellan öst och väst.

Miljöförstöring är ett område där endast alleuropeiskt samarbete i ESK:s anda kan leda till lösningar pä gemensamma problem. Regeringen fäster stort avseende vid det arbete som bedrivs inom ramen för den europeiska konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 Sverige deltar aktivt i Europarådets arbete. Organisationens stadga, som

Onsdaeen den kräver att medlemsstaterna slår vakt om gruiidliiggande demokratiska

77 mars 1985 principer och mänskliga rättigheter, ger Europarådet dess unika roll och

_____________ moraliska styrka. Arbetet för mänskliga rättigheter behandlades för övrigt

Utrikesdebatt '" " särskilt möte på ministernivå i förra veckan.

Herr talman! 1984 blev i stort sett ett förlorat år för nedrustningsstravande-na. I år knyts våra förhoppningar till att Förenta Staterna och Sovjetunionen upptagit förhandlingar om såväl strategiska och medeldistanskärnvapen som kapprustningen i yttre rymden.

Det finns inget alternativ till förhandlingar. Så länge kärnvapen existerar finns också hotet att de skall komtna till användning. Det är också av utomordentlig betydelse att i dag nå fram till överenskommelser som förhindrar en hotande kapprustning i rymden. En sådan kapprustning skulle kunna få allvarliga konsekvenser för internationell säkerhet och äventyra ingångna avtal om nedrustning och rustningsbegränsning. Det går inte att uppnå säkerhet genom att söka åstadkomma ett ogenomträngligt rymdförsvar mot kärnvapen. Nya vapensystem leder i stället alltid till nya militära motåtgärder.

Betydelsen av Genévesamtalen framhölls också av stats- och regeringschefer från Argentina, Grekland, Indien, Mexico, Tanzania och Sverige, när de för två månader sedan möttes i New Delhi, Gruppens verksamhet och Delhideklarationen har rönt stort internationellt intresse,

Femkontinentsinitiativet ger uttryck för ett synsätt som länge präglat svenskt agerande på nedrustningsområdet och som har starkt stöd världen över, E>en grundläggande tanken är att kärnvapenkapprustningen är ett hot inte bara mot kärnvapenstaterna själva, utan mot mänskligheten i dess helhet.

Delhideklarationen kräver ett stopp för prov, produktion och utplacering av kärnvapen och dessas vapenbärare. Den tar särskilt upp behovet av åtgärder för att förhindra en kapprustning i yttre rymden, liksom kravet på ett fullständigt provstoppsavtal.

Mötet följs nu upp. Representanter för de sex stats- och regeringscheferna träffade supermakternas delegationer när de nya Genévesamtalen inleddes. Frågorna tas upp på högsta nivå vid bilaterala möten i Moskva. Washington, Beijing, London och Paris,

Det svensk-mexikanska resolutionsförslaget i FN:s generalförsamling om frysning av kärnvapen fick hösten 1984 ett ännu starkare stöd än tidigare.

I september i år hålls den tredje konferensen för översyn av icke-spridningsavtalet. Avtalet har verksamt bidragit till att förhindra tillkomsten av nya kärnvapenstater. De anslutna kärnvapenstaterna har emellertid inte fullgjort sina åtaganden om uppriktigt menade förhandlingar om kärnvapennedrustning.

Nedrustningskonferensen i Geneve har gjort vissa framsteg i arbetet på en

konvention om fullständigt förbud mot kemiska vapen. Alla stater måste nu

låta konferensen fylla sin funktion som multilateralt förhandlingsorgan även

6 när det gäller frågorna om ett fullständigt provstopp och ett förhindrande av

kapprustning i yttre rymden.

Regeringen fortsätter arbetet för en kärnvapenfri zon i Norden och en korridor fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Förslagen ar uttryck för våra ansträngningar att med politiska medel motverka militära hotfaktorer i vår närhet.

Regeringen har preciserat sin syn på utformningen av den nordiska kärnvapenfria zonen bl. a. i den skrift i ämnet som utrikesdepartementet gav ut i höstas. Sverige är berett att med de övriga nordiska länderna gå in i konkreta överläggningar som syftar till upprättandet av en zon.

En arbetsgrupp inom utrikesdepartementet har studerat den fortsatta utvecklingen kring korridorfrågan. Sverige fortsätter arbetet för att bredda förståelsen för förslaget och de överväganden som legat bakom det.-Förslaget hålls aktuellt i bilaterala överläggningar och inför svenskt agerande i skilda multilaterala sammanhang.

Bland många oroande inslag i rustningsbilden har Sverige haft anledning att uppmärksamma det hot mot stabiliteten i vår region som kryssningsmissiler kan utgöra. Det är väsentligt att dessa vapen omfattas av de förhandlingar som nu inletts i Geneve.

Herr talman! Sverige har med kraft vänt sig mot de många fall där folkrättens regler åsidosatts. De ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har ett särskilt ansvar för att upprätthålla freden. I synnerhet de bör därför besinna FN-stadgans krav på respekt för staters territoriella integritet.

Tendensen att använda våld i internationella kriser visar knappast några tecken på att avta. Misstron mellan supermakterna försvårar lösningar av många regionala och lokala konflikter. Dessa ses ofta i ett öst-väst-perspektiv, också när problemen är av social och ekonomisk natur.

Även konflikter utanför Europa kan få konsekvenser för Sverige.

Supermakterna har ett viktigt ansvar för att,bidra till en lösning av Mellanösternkonflikten.

FN har inte minst av historiska orsaker en särskild roll.i Mellanösternfrågan. Säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 bör utgöra grundvalen för en förharidlingsuppgörelse. Enligt vår uppfattning innebär de att Israel skall lämna de territorier som ockuperades 1967 och i stället uppnå fred inom säkra och erkända gränser. En uppgörelse måste dessutom medföra att det palestinska folket ges självbestämmande med rätt att upprätta en egen stat.

Initiativ för att försöka fä parterna i konflikten till förhandlingar bör välkomnas. PLO måste ha rätt att som likaberättigad part delta i förhandlingar som rör det palestinska folkets framtid.

Regeringen har välkomnat Israels beslut att dra sig tillbaka från Libanon. Det inledda återtåget har dock följts av en ökad användning av våld.

Rapporterna om övergrepp mot civilbefolkningen i södra Libanon inger djup oro. Under raider mot libanesiska byar har ett stort antal människor dödats. Många hem har ödelagts. Attacker mot en ockupationsmakts soldater kan inte ursäkta övergrepp mot civila. Våldet är en följd av Israels fortsatta ockupation. Ett fullständigt israeliskt tillbakadragande bör ske utan dröjsmål.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 Kriget mellan Irak och Iran har den senaste tiden trappats upp. Civila mål i

Onsdagenden ' '''°"'' länderna har utsatts för omfattande bombningar. Ett stort antal

27 mars 1985 människor har dödats. Samtidigt har mycket hårda strider med stora

_____________ förluster ägt rum i gränsområdena i söder. Konflikten riskerar att ytterligare

Utrikesdebatt förvärras och spridas. Det ar i detta liige viktigt att båda sidor visar

återhållsamhet.

FN:s generalsekreterare hur riktat en appell till purternu att upphöra med bombningarna av civila befolkningscentra och fullt ut respektera det förbud mot attacker mot civila mål som kom till stånd i FN:s regi i juni 1984. Statsminister Olof Palme har i egenskap av generalsekreterarens särskilda representant i konflikten likaledes erinrat purternu om F.N-urrungemunget. Det är av största betydelse att detta arrangemang, som räddat tusentals liv, står fast. Det är den svenska regeringens starka förhoppning att bada sidor snarast skall inse nödvändigheten äv ett snabbt fredligt slut på dennu tragiska konflikt och därmed bespara befolkningen i de båda länderna ytterligare förluster och lidande.

Någon lösning av konflikten i Afghunistun kun ännu inte skönjus. Den sovjetiska militära interventionen har lett till ett oerhört lidande. Den allt hänsynslösare krigföringen har gjort miljontals afghaner till flyktingar i deras eget land och i grannländerna Pakistan och Irun. Den svensku regeringen stöder FN:s generalsekreterare i hans ansträngningar att få till stånd en fredlig lösning av konflikten. Det grundläggande elementet i varje lösning måste vara ett omedelbart och fullständigt tillbakadragande av de sovjetiska trupperna från Afghanistan.

I Kampuchea fortsätter striderna mellan den av Vietnam stödda Phnom Penh-regeringen och en koalition ledd av prins Sihanouk. De senaste månaderna har de vietnamesiska trupperna intensifierat attackerna mot lägren längs gränsen till Thailand. De vietnamesiska trupperna måste lämna Kampuchea. En dialog mellan de berörda parterna och länderna i regionen måste komma i gång i syfte att uppnå en fredlig lösning. Samtidigt är det ytterst angeläget att finna en lösning som utesluter möjligheten av en återgång till de omänskliga förhållanden som rådde under Pol Pot-regimen, Regeringen har med stigande oro följt den senaste tidens händelseutveckling i Centralamerika, Ingen stormakt har rätt att - på det sätt som nu görs på amerikanskt håll - åberopa egna säkerhetsintressen, grannskap eller andra skäl för att sätta sig över folkrättens principer om respekt för staters suveränitet och territoriella integritet. Allvarligast är situationen för Nicaragua, Stormaktshot och ökad militarisering försvårar ansträngningarna att vidareutveckla den demokratiska processen i landet och genomföra ekonomiska och sociala reformer i folkflertalets intresse.

Regeringen stöder Contadora-gmppens oförtröttliga diplomatiska arbete som visat att det finns en väg ut ur krisen i Centrulameriku. Dennu väg, enhälligt stödd av FN:s generalförsamling, går över förhandlingar, försoning och respekt för folkrätten.

År 1983 återtog Argentinu sin plats bland världens demokratiska stater,
8 Nyligen har den demokratiska processen befästs i Uruguay och Brasilien,

Endast två militärdiktaturer återstår i Sydanieriku: Chile och Puraguuy. Trycket mot dessa repressivu regimer ökur.

Under de senaste dagarna har vi sett nya, upprörande exempel på den sydufrikanska regimens våldspolitik. Varaktig fred är inte möjlig förrän apurtheidsystemet avskaffats.

Den nyu förfuttningen i Sydufriku förvugrur tre fjärdedelur uv lundets befolkning elementära mänskligu rättigheter. Motståndet mot upurtheidsys-temet är massivt, och regimen i Pretoria svarar med våld. Inte sedan explosionen i Soweto 1976 har vi bevittnut så omfattande oroligheter.

Apartheid är i grunden ett system för ekonomiskt förtryck. Det innebär en oliku behandling uv vitu och svarta som ger de vita en orimlig förmånsställning i snart sagt varje hänseende. Europeisku företag som verkar i Sydufriku kan exploutera svart urbetskruft på ett sätt som endast för mycket länge sedan var möjligt i Europu.

Mogumbique och Angola hur, trots de överenskommelser de träffude med Sydufriku för ett år sedan, inte fått fred. Sydafrika söker med ullu medel vidmakthnllu sin dominuns i regionen. För utt förhulu genomförandet uv den redun 1978 beslutude FN-planen för Numibias självständighet åberopas ständigt nya och ovidkommande hinder.

För att öku trycket mot Sydufriku hur Sverige tillsummans med bl. u. de övriga nordisku länderna i FN lugt frum en ny upurtheidresolution. som fått en överväldigunde uppslutning i generalförsumlingen. Vårt bistånd till frontstaterna, befrielserörelsernu i södru Afrika och apurtheidpolitikens offer ökar. Lagen om förbud mot investeringar i Sydufriku och Numibiu hur skärpts. Det är regeringens förhoppning utt dennu skärpning skull ledu till efterföljd i andru länder och utt det skull vuru möjligt utt, vid det nordisku utrikesministermötet i Helsingfors nu på fredug, kommu överens om en förstärkning uv det nordisku hundlingsprogrammet mot upartheid.

Herr tulniun! Det finns ett klurt sunibund mellan mänskligu rättigheter och fredlig utveckling. I varje samhälle där människor förtrycks uppstår konflikter som kan bidra till ökud internutionell spänning. Ökut yttre hot tus till intäkt för att skärpa existerunde förtryck.

FN:s medlemsstater har åtagit sig utt främju och skyddu mänskligu rättigheter. Brott mot dessu hör därför inte till en stuts inre ungelugenheter.

Sverige fortsätter utt uktivt verku för utt stärku det internationella regelsystemet på detta område. En betydande framgång nåddes när FN:s generalförsamling förra året untog en konvention mot tortyr.

Rätten till liv är den mest grundläggande uv ullu mänskligu rättigheter. Sverige lägger sedun länge ned stor kraft i kurnpen mot dödsstraffet. Vi engagerar oss också för utt söku förhindru försvinnanden och summurisku avrättningar som i vissa stater sker i strid med gällande lagar, men med de styrandes tystu medgivande eller t. o. m. aktiva stöd.

Många krig och väpnade konflikter har ekonomiska och sociulu orättvisor som sin egentligu grund. De riku lundernu hur ett ansvur utt bidru till en positiv ekonomisk och sociul utveckling i tredje världen. En sådan utveckling främjar också på sikt lugn och stabilitet, motverkar förtryck och underlättur

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 ett demokratiskt sumhällsbygge.

Onsd'iBénden ' Sveriges arbete för en världsordning som sätter rätt före niukt förenus

77 mars 1985 " egenintresse och vår solidaritet med undru folk och nutioner. När vi slår

_____________ vukt om vårt nationella oberoende och vår territoriella integritet kun inte

/// ikesdebatf detta uppfattas som ett hot mot andra stater. Vi försvarar tvärtom värden

som varje dagar i furu världen över. När vi i solidaritet med undru folk kräver att deras oberoende skull respekteras stärker detta den morulisku kraft med vilken vi kan hävda våra egnu intressen.

Internationell solidaritet är och bör också vuru ett centrult temu i vår utrikespolitik. En utrikespolitik som görs så snäv att endust våru i inskränkt mening egnu intressen får pluts skulle riskeru utt bli kortsiktig och cynisk. Den skulle inte svara mot de förväntningar och krav en bred svensk opinion har på vårt internationella ugerande.

Det är en angelägen uppgift att uppmuntra och understödja det sturku folkliga engagemang för undertryckta, futtigu och förföljda världen över som finns i vårt lund. Det är särskilt viktigt utt inte förloru den internutionellu soliduriteten ur sikte i en tid när också vårt eget lund hur att tu ställning till väsentliga frågor både på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är också nödvändigt utt öku medvetundet om utt nationell säkerhet och internutionell stubilitet i längden uldrig kun upprätthållas utun en balanserad ekonomisk utvecklingbåde i öst och väst, nord och syd. 1970-talet och det begynnande 1980-talets stagnation i världsekonomin bidrog även till politiska spänningar. Ökad ekonomisk stabilitet bör bidra till att minska politiska motsättningar.

För de västligu industriländernu präglades 1984 av fortsatt återhämtning och stabilisering. I de östeuropeiska stutshundelsländernu hur skuld- och betulningssituationen förbättrats. Under det kommande året väntas dennu positiva ekonomiska utveckling i industriländerna bestå.

Samtidigt finns många orosmoln. Särskilt ullvurligt är utt den ökude tillväxttakten inte i samma grad skapat nya arbetstillfällen. 1 industriländernu går i dug mer än 30 miljoner människor utan urbete. Den växande arbetslösheten är ett hot mot själva grunden i samhällsbyggundet. Ökude sociala spänningar underblåser extremism, som historiskt visat sig kunna få omvälvande inrikes- och utrikespolitiska konsekvenser.

Den mycket starka dollaruppgången är också oroande. Både en fortsatt hög dollarkurs och ett dramatiskt kursfall kan ledu till svåra störningar i den internationella handeln och finanssystemet. Detta gäller även u-landernas växande skuldbörda, som alltjämt utgör ett hot mot stabiliteten på de internationella kapitalmarknaderna. Först 1987 kulminerar de 25 största låntagarländernas amorteringar med återbetulningskrav som ur mer än dubbelt så stora som 1984.

De hårt skuldtyngda länderna i Latinamerika löper de närmaste uren risk

att drabbas av allvarlig ekonomisk och social instabilitet. Om skuldfrågornu

inte kan lösas i samförstånd mellan långivare och låntugure kun den fortsatta

demokrutiseringsprocessen i regionen ullvarligt störas.

10 I Afrika genomgår många länder den värsta krisen i modern tid. De plågas

UV en växunde skuldbördu, snabbt ökunde underskott i bytesbuhinsen och      Nr 107
stagnution i ekononrin. Kontinenten hur drabbuts uv den mest förödunde      Onsd-i>'en den
torkun på 15 år.                                                                               27 mars 1985

Mer än 150 miljoner, ufrikuner riskerur i år utt drubbus uv svält. De ________

strukturellu problemen är så omfattunde utt. under en överskådlig tid, inte Utrikesdebatt

ens en stark återhämtning uv världsekonomin kun återställa dessu länders

betulningsbuluns, Dessu frågor liksom livsmedelsförsörjningen måste uiigri-

pus med undru medel än hittills. Dennu smärtsumma men iiödvandigu

unpussning niåste kruftfullt stödjas genom internationellt samordnade hjulp-

program.

Herr talman! FN firar i år sitt 40-årsjubileum. Världsorgaiiisutionens urbetsfult spänner över alla för svensk- utrikespolitik väsentliga frågor. ■ FN-medlemskapet och dess förpliktelser förblir en självklar och omistlig del uv vår utrikespolitik.

Ännu fyru årtionden efter FN:s grundande står vi emellertid långt från förverkligandet uv FN-studguns principer och mål. Orgunisutionen brottus med en rad svårigheter. Till följd uv stormaktsmotsättningurna har FN inte kunnat utnyttjas som det instrument för kollektiv säkerhet som ursprungligen avsågs. Nord-syd-dialogen befinner sig i ett dödläge. Det ökude uniulet resolutioner i generalförsamlingen kun inte dölja att mångu viktigu frågor på dugordningen forfarunde väntur på sin lösning.

Trots dessa problem behåller FN sin särställning genom sin universulitet och den mångsidigu verksumhet för fred och säkerhet som ändå kunnut genomföras. Dess roll som mötespluts och forum för dialog är oersättlig. Genom de fredsbevurunde operationerna, där Sverige deltagit från börjun. har lokala konflikter kunnat bringas under kontroll och deras spridning förhindras, Världsorgunisutionen har också en viktig roll för utt förbättra ekonomisku och sociala villkor i tredje världen och för utt bemästru de vuxunde miljö- och, resursproblemen,

I en tid av ökat ömsesidigt beroende är det vitalt utt slå vukt om FN:s universellu karuktär. Meningsmotsättningar bringas inte närmare sin lösning om stuter utesluts ur organisationen. Det är också viktigt utt medlemsstuter-nu inte vänder FN-arbetet ryggen utan inifrån medverkar i unsträngningur utt genomföru de refortner som kun varu påkallade,

I sumband med Förenta Staternas utträde har uppmärksuniheten särskilt riktuts mot utvecklingen inom UNESCO, FN:s fackorgun för utbildning, vetenskap och kulturfrågor, Orgunisutionen hur försvaguts och dess fortsuttu existens kun kommu utt stå på spel. Sverige fortsätter utt aktivt medverku till utt lösu de problem som länge hummut UNESCO:s effektivitet. Vi vägleds därvid av såväl intresset för det betydelsefulla område som detlu orgun hur utt svara för som vikten av utt värnu om FN-systemet i dess helhet.

Herr talman! Det är i år inte buru 40 år sedan FN grundudes. Den 6 augusti 1945 sprängdes över Hiroshimu den första atombomben. Dessu två händelser . symboliserar alltjämt ett vägval: sumurbete och hopp eller konfrontation och skräck.

Staterna måste gemensamt göra det nödvändiga vägvulet. Med rätta ställer U

Nr 107 vi särskilda kruv på dem som förfogur över de mest förödelsebriiigundc

Onsdagenden vupnen. Men ingen kun undundru sig sitt unsvar för utt ge ett bidrug till att

27 mars 1985 skupa en fredligure och säkrare värld.

_____________ Sverige ger dettu bidrug genom en fast och konsekvent neutralitetspolitik

Utrikesdebatt °'- genom utt, efter vår förmågu, söku slå vukt om lugn och stubilitet i vår del

av världen. Vi ger också vårt bidrug genom ett målmedvetet urbete för internutionell nedrustning, för uvspänning och sumurbete i Europu. för respekt för folkrättens principer, för mänskligu rättigheter och ekonomisk och sociul utveckling.

Regeringen kommer utt fullfölju denna truditionellu utrikespolitik, som åtnjuter det svensku folkets stöd och förtroende.

Anf. 2 CARL BILDT (m):

Herr tulmun! Minu direktu kommenturer till den utrikesdeklaration som utrikesministern just hur läst upp är egentligen gunsku få. 1 storu delur tycker jug utt det i år är ett gunsku välskrivet dokument, som viil fångur den svensku synen på en hel rad aktuella problem. I några full tycker jug att det skett påtagliga förbättringur. Det gäller t. ex. synen på sambundet mcllun fred och frihet, som nu uttrycks i deklarationen med stor tydlighet.

Måhändu kun mun sägu utt det finns ett ulltför idylliserunde drug i teckningen uv den säkerhetspolitisku situationen i Nordeuropu och mukt-blockens inställning till dennu. Och utt skrivningurnu om frvsresolutionen. om femkontinentsinitiutivet och om korridorförsluget haren tydlig illusionis-tisk prägel vet alldeles säkert derus upphovsmän bättre än någon ledamot i dennu kumniure,

I frågu om Mellerstu Östern tycker jug nog utt det finns tecken på nyunsförskjutningur som bör putalus i dennu debutt, Kruvet på undru stater och organisutioner, inkl, PLO, utt tydligt erkänna Israels rätt utt existeru inom säkru och erkundu gränser förs nu buru frum indirekt. Förra året gjordes det direkt. Därtill kommer utt formuleringur om PLO:s roll i fredsprocessen skärps på ett sätt som fuktiskt skulle kunnu läsus som en indirekt polemik mot de betydelsefullu steg i riktning mot förhundlingur som nu tagits uv kung Hussein och president Muburuk, Det är en bekluglig förskjutning uv den svensku inställningen som untyds i dessu formuleringur i utrikesdeklarationen.

På en punkt tycker jug dock att formuleringskonsten har fört regeringen ut
i vissa vanskligheter. Även utt indirekt polemiseru mot verkliga eller
inbillude kritiker får inte ledu till att mun låter som ett eko uv de principiellu
kritiker av vår neutrulitetslinje som mun då och då fortfurunde kun höru
utomlands. När regeringen säger i inledningen att Sverige inte kun söka
säkerhet i befäst - försvarad, torde mun menu - uvskildhet. ligger mun dock
farligt nära en sådun situution, ty i de yttersta lägen som vår säkerhetspolitik
skall förbereda oss för är det just i den försvurade avskildheten som vi struvur
efter utt söku vår säkerhet. Dettu råkur fuktiskt vuru neutrulitetsdoktrinens
kärna. Och den får inte slurvus bort med några formuleringur.
12 Herr tulman! En utrikesdebatt som denna bereder i viss man oppositionen

sammu typ uv bekymmer som regei ingen. Det är lätt utt hållu ett tul där mun lungsumt betur uv det enu ämnet efter det undra, konflikt efter konflikt, åsikt efter åsikt. Nur det gäller en utrikesdeklarution tvingus mun uv olika skäl utt urbetu väldigt mycket på det sättet. För en oppositionstulesman ;ir det ibland lätt utt fångus UV summu strävun efter fullständighet. Om jug i dug lägger dennu något åt sidan beror det inte buru på utt det i och för sig inte skulle finnus skäl utt sägu meru. Jug gör det dels mot bukgrund uv utt det pu mänga onnåden finns en betydunde purullellitet niellun våru åsikter, dels därför utt en lång rud uv dessu åsikter senure i dennu debutt kommer utt belysus uv oliku moderutu företrädure. Jug uvser i stället utt säga någru ord i någru frågor uv speciell betydelse.

Det gäller dels Europu, om det förflutnusoni vi just dettu år blickur tillbuku på och om den frumtid för dennu gumlu kontinent som vi striivur efter utt skupu. dels om läget niellun de budu supermukternu, om förviintiiingur och möjligheter men också om försiktighet och svårigheter. Slutligen gäller det situutionen i Nordeuropu. kraven på Sveriges politik och våru relutioner till vår oniedelburu omvärld.

Herr tulniun! 1985 ur i mångu hänseenden de europeisku återblickurnus år. 1 februuri vur det 40 år sedun den konferens i Jultu niellun världskrigets segrurmukter hölls vilken kommit utt frunistå som symbolen för den delning av Europu som vi hur levt med sedun dess. I muj blir det 40 ur sedun Hitlerburburiet slutligt gick under i villkorslös kupitulution. Det oiidu vur fördrivet och en ny eru skulle rundus.

Men 1985 är icke enburt året då vi kommer utt blicka tillbaku pu Jultu-överenskonimelsen och Hitlers tusenårigu rikes summunbrott. Dettu ur föder också minnet uv 1955. det år då en ny ledning i Sovjetunionen inledde en kortvurig men utomordentligt betydelsefull uvspiinningsperiod. vurs resultut vi ännu i dug drur fördel uv. I muj 1955 ingicks det slutsfördrug som uterupprättude Österrike som självständig stat. ett stutsfördrugpå vars grund landet senure kom utt föra sin neutrulitetspolitik. Senure suniniu år utrymde Sovjetunionen sin iiiilitiirbas vid Porkulu strux väster om Helsingfors och skupude därmed de verkligu förutsättningurnu för den finska neutrulitetslinje som kom utt bli su betydelsefull för stabiliteten i Norden. Vi fick en iliinu sturkure grund för neutruUi stuter i Europu.

Men 1985 är icke ens enburt minnenu uv 1945 och 1955. Det iir också återblicken på 1975. det år då den s. k. slutukten i Helsingfors uiidertecknu-des med dess förpliktelser på en lång rud områden, som tillsunimuns utgjorde och fortfurunde utgör ett långsiktigt försök utt skupu en ny europeisk verklighet.

1 såväl öst som i väst förs dettu år en diskussion om innebörden ;iv 1945. uv 1955 och UV 1975. och meningurnu bryts mot varundru.

Jaltu ses på sina håll som en neslig kupitulution inför stalinismens niuktunspråk långt in i Europas hjiirtu.

Kupitulutioneiis slutgiltighet förnekus uv ingen. Det ondu som då gick under finns icke längre i Europa. Den perversion uv Tysklund som bringude Europai ruiner hur ingen i dugeiis Europu skuld eller ans\ar för. Nu lever vi

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 med en ny verklighet, ett demokrutiskt Tyskland fust förunkrut i den

Onsd'ieenden utluntisku ulliunsen och det västeuropeisku suniurbctet och ett sociulistiskt

27 nTirs 1985 Tysklund knutet till Sovjetunionen. Ingen kun tu propuguiidunniller oni tysk

_____________ revunschisni på ullvur. Dugens Tyskland hur vult försoningens v;ig.

Utrikesdebatt '-' '"'" '' ' '''''' perspektiv. Allt kun ses som en sovjetisk propugundu-

niunöver. avsedd utt förhindru Västtysklunds formellu inkorporering i NATO. Men det kun också ses som ett unnorlundu sätt för Sovjetunionen utt tryggu sin säkerhet i Europu, ett sätt som ditintills icke prövats och för vilket utrymmet förefullit sniivt också sedun dess. Efter 1955 kom 1956.

Om 1975 och om värdet uv uvspänningen i Europu hur debuttens vågor gått högu under det senuste decenniet. Besvikelsen i så gott som ullu viistländcr över utt slutuktens bestiimmelser - friinist vud gäller medborgerligu fri- och rättigheter-sutts åt sidan hur kommit utt förmörku bilden uv uvspiinningspo-litiken. Alldeles säkert kun nian i oliku östligu länder finiiu en niotsvurundc besvikelse över utt Helsingforsmötets deklurutioner inte ledde till det slutgiltigu erkuniiundct uv den politiska strukturen i. Europu som mun måhända liude strävut efter.

Det ur lätt för oss utt i dug se de olika möjligheter för Europa i frumtiden som ligger i dessu tre årtul.

1945 kan ses som symbolen för tanken utt Euiopus frumtid bast tryggus genom en fast uppdelning i två muktblock, genom utt arméers framryckning också blir politiska systems frumryckiiing, genom att små stater - med eller mot sin vilju- infogus i ett större mönster. Su vur kunske inte ulltid uvsikten, men så blev oftust resultutet.

1955 kun på saniiiiu sätt måhändu ses som, symbolen för tanken utt det .också kan finnas en unnun väg, utt det finns undru färger än buru svurt och vitt, utt säkerhet kun tryggas långt bättre än genom underkuvelse, utt en ny situution också oftu öppnur nya möjligheter,

1975 kun på dettu sätt ses som symbolen för tunken utt det - trots ullt - gur utt skupu en ny europeisk verklighet, en verklighet byggd på den benhurdu respekten för de gränser som etubleruts under efterkrigstiden, men också en verklighet där uvspänning, sumurbete och respekt för nationers och individers rättigheter gradvis far sin egen dynamik.

För Europa finns inget ulternutiv till uvspunningspolitiken. Konfrontution river uldrig burriärer och bygger ingu broar. Det är baru med uvspänniiigspo-litiken som vi gradvis kun bäddu tören ny europeisk verklighet, en verklighet över och bortom delning och konfrontution.

Den s. k. ESK-processen iir uv uvgörunde betydelse i detlu suniiiiuiihung.

I Stockholm pågår nu konferensen om förtroende- och sakeihetsskupunde
åtgärder. Dess uppgift är utomordentligt viktig. Det hundlur om utt söku
vägar för utt skupa en ökud militär trygghet för ullu Europus sluter, dels
genom konkretu och hundfustu överenskommelser för utt öku insynen i oliku
iiiilitäru aktiviteter, dels genom olika politiska åtaganden som liiggcr fast det
absoluta förbudet mot användning av vald mellan Europas stater, vilka dessu
iin vura månde.
14 Anita Bråkenhielm kommer att återvända till dessu frågor något senare.

1 Ottowu inleds i muj en konferens om mänskligu riittigheter. Dess betydelse ligger på ett unnut plan än Stockholmskonferensens.'nieii betydelsen är för den skull icke mindre. Blund det ullru viktiguste i slutukten från Helsingfors vur ju just sunibundet niellun den europisku uvspiinningens och utvecklingens oliku delur. ESK-processen får inte halta, för då riskerur den förr eller senure utt rumlu.

Vi nioderuter kommer utt följa regeringens politik inför och på Ottuwu-konferensen med summu noggrunnhet som vi gör vud gäller Stockholmskon-fereiisen. Visst ar det värdefullt utt där ta upp rätten för människor, i öst eller väst, som begått de svåraste uv brott. Men det måste självfullet vuru ännu viktigure utt tu upp rättigheternu för de människor som inte begått någru brott ulls utun blott och burt stått upp för sin åsikt, sin frihet eller sin framtid. Murgurethu af Ugglas kommer senure utt beröru dettu ytterligare.

Herr tulniun! Ibland får nian ett intryck av att vi glömmer vår europeiska identitet i vårt utrikespolitiska ugerande. På samma sätt som vår nordiska förankring iblund hoppus över finns det en tendens utt försuniiiiu den europeisku identiteten. Ändåar vårt land en del av Europa. Var framtid åren del UV Europus frumtid.

Detta år kommer många att blicka bakat på det sätt som jug själv har gjort. Det är viktigt. Utun det förflutnus lärdomur kun vi uldrig byggu en bättre frumtid. Men detta de europeisku tillbukublickurnus år måste också bli ett år då vi riktur blickarna frumut. Vi får inte riktu blickurnu så långt utt vi förlorur fotfästet i den oftu hurdu och obevckligu verkligheten, men ulltid så långt att vi inte förleds utt tro utt frumtiden buru ligger i förstelningen, utt Europu uldrig kun bli unnut än vud det är i dug.

Detta avsnitt, herr talmun. hur hundlut om Europa och den europeisku dimensionen i var utrikespolitik,

Sedun den sovjetiska invasionen av Afghanistan i december 1979 hur liiget niellun Förenta Staterna och Sovjetunionen varit spänt. Den politiska kylun har gått hund i hund med en åtminstone i väst uccelererud takt i de militära rustningarna.

De senaste åren hur varit en-period av instabilitet iiven i undru uvseeiiden. Men med en ny generulsekreterure i Sovjetunionens komniunistisku purti och en unierikuiisk president som återvults med ett förkrossuiide mandat iir förutsättningarna för en genuin dialog nu åter betydligt bättre.

I Geneve inleddes den 12 murs förhundlingur om kiirnvupen- och rynidfrågor. De mål som gemensumt hur sutts upp för dossa föihundlingar är ytterligt ambitiösa. De spänner dessutom över ett bredare område än vad några tidigare niotsvurunde förhundlingur gjort. Och det sägs till ytternieru visso utt en överenskommelse sunitidigt niaste täcka alla de olika områden som diskuteras i förhundlingurnu.

Allt detta gör utt det finns unledning till stor försiktighet niir det giiller utt

bedömu dessa förhundlingurs oniedelburu inöjliglietei'. Till dettu bidrur

också den teknisku och poliiisku utveckling pu rustningsområdet som skupur

nya svårigheter för förhaiidliiigarnu.

■ Inom och niellun NATO-ländeniu - men också niellun USA och So\jet-

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

unionen - pågår i dug en livlig debutt om USA:s forskningsprogram angående ett rynidbuserut strutegiskt försvurssystem. Att denna debutt innehåller åtskilligu propugundainslug som knuppust är viirdu utt tus på allvar är egentligen så självklart utt det inte behöver påpekus. Men liku klurt ar att den också rymmer en genuin oro för konsekvenserna, såväl av den retorik som nu används på amerikansk sida som uv den möjliga framtida verklighet som denna retorik efter bästa förmugu striivur efter utt bcskrivu.

Den ömsesidiga uvskräckningspolitiken hur förvisso liuft sina belackare och kritiker, men ändå iir det på dennu politik som efterkrigsdeceiiniernus stabilitet mellan supermukternu hur vilat.

Den liägrunde drömmen om ett fullstiiiidigt försvurssystem som skulle kunnu sopu undun och helt ersättu den önisesidigu uvskriickniiigens politik är i dug ingenting unnut im en teknologisk utopi som ligger boiiom den strutegisku verklighet som vi kommer utt levu i under de närmaste decennierna.

Dettu borde rimligen ledu till en viss återhullsumhet i retoriken, främst hos dem som nu med så stor kraft träder upp till-försvar för detta väldiga forskninesprogruni. Om hållbarheten i derus teknologisku vision kommer vi knnppast att kunna uttala oss under detta decennium. Men vi riskerar i stället att få leva med den oro eller t, o, ni, den instabilitet som retoriken kring dennu teknologisku vision i sig riskerar att skapa.

Skulle den teknologiska visionen en avlägsen dug kunnu reuliserus, icke baru UV en, utun uv de bägge supermukternu, då skulle vi vuru pu väg in i en radikult förändrud strutegisk situution, Dettu skulle få vittgående konsekvenser. Och vi hur ull unledning utt vara uppmiirksanimu på den iiistubilitet som ett utdruget skede uv övergång från dugens ömsesidiga uvskräckning till ett kunske alldeles omöjligt system för ömsesidigt försvar skulle innebära. Kupprustning och osäkerhet bidrager sunnerligen inte till stubilitet.

Att dessu rymdfrågor står i centrum för debutten iir mot denna bakgrund ganska naturligt. Men sunitidigt ar det fuktiskt undru frågor som kunske frumstar som mer trängunde för dugen.

En ny amerikansk robotubåt och ett helt nytt sovjetiskt strategiskt robotsysteni skapar i dag risker för att de begriinsningar för strategiska kärnvapen som finns inskrivna i det icke ratificerade SALT 2-a\talet inte längre kommer att respekterus. Vi harull unledning utt viidju till såväl USA som Sovjetunionen utt utformu sinu styrkor sa. att detta icke sker.

Debutten kring oliku strategiska försvarssystem har också skapat en osäkerhet kring det s. k. ABM-uvtulet från 1972. Till dettu hur kommit en osäkerhet om huruvidu vissu sovjetisku unläggningar ar att betrakta som ett brott mot uvtulet eller ej. Kunske vore det klokt utt med dettu som utgångspunkt söku nå frum till såduna kompletteringar uv ABM-uvtulet utt vi fick en kontroll icke buru uv system huserade på nu kiind teknologi utun också UV dem som är buserude på nyu fysisku principer, och blund dem de system som nu omfuttus uv det unierikunsku forskiiingsprograniniet.

Sverige har all unledning utt följu dessu förhundlingur och dessu frågor med stor uppmärksamhet. Det handlar då inte främst om stora gester och

svepande förslag, som kanske är mer avsedda för publik konsumtion än för egentlig påverkan. Det handlar i stället om att med kompetens och klarhet påminna om att det finns aspekter som mera direkt än andra också berör vår egen nordiska säkerhet. Den ena av dem är de strategiska ubåtssystemen och den roll de medvetet tilldelas i dessa förhandlingar. Den frågan har vi all anledning att noga följu. Den andra är de strategiska kryssningsrobotar som, baserade på såväl flygplan som fartyg, kan komma att beröra det nordeuropeiska området. Även denna fråga har vi anledning att följa med stor noggrannhet.

Vår röst väger lätt i de fora där dessa frågor avgörs. Större intressen står på spel. Det ställer speciella krav på vårt sätt att föra fram de synpunkter vi kan ha.

Herr talman! Vid åtskilliga tidigare tillfällen har vi haft anledning att i dessa debatter beröra det nordiska området och den utveckling som ägt rum här under främst det senaste decenniet.

Vi vet alla att det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets strategiska betydelse har ökat. Det har i allt väsentligt samband med den strategiska nukleära konkurrensen mellan USA och Sovjetunionen, men det får självfallet också regionala konsekvenser som vi aldrig kan bortse från.

Sverige har, som vi alla vet, fått känna av detta på ett mycket påtagligt sätt under de senaste åren. De mot oss riktade ubåtsoperationerna har fortsatt också under 1984. Det är svårt att se att mönstret och tekniken i några avgörande delar skulle ha förändrats i förhållande till tidigare år.

Vår säkerhetspolitik får självfallet aldrig formas med huvudet i sanden. Vi måste se verkligheten precis som den är-och det alldeles oavsett om vi hade förväntat oss eller önskat oss att den skulle se ut på ett annat sätt. En politik som icke formas utifrån en korrekt bild av verkligheten förlorar också förmågan att påverka denna verklighet.

Den svenska neutralitetslinjen är en naturlig konsekvens icke minst av vårt geografiska läge. Vi är ett litet land i omedelbar närhet av den ena supermaktens viktiga befolkningsområden och kanske allra viktigaste militära kraftcentrum. Vi tillhör i många hänseenden sammu kultur- och idékrets som den andra supermakten. I detta läge måste det varu vår ständiga strävan att undvika att falla under den ena maktens inflytande, samtidigt som vi aldrig får bli den andra maktens hotande utpost.

Neutraliteten är dä det självklara svaret.

Neutralitetspolitiken förpliktigar oss till vaksamhet och till principfasthet. Vårt agerande i fred påverkar också omvärldens tilltro till våra möjligheter att stå emot påtryckningar i allvarligare lägen.

Det är bl. u. därför som vår reaktion på ubåtskränkningarna är så viktig. Den visar bl. a. vår vilja att med all kraft stå emot den som en dag skulle söka tvinga oss till en upprepning av de eftergifter som Hitler tvingade fram under världskrigets allra mörkaste år.

Det tvånget kan komma från öst eller väst - därom vet vi i dag intet. Men styrkan i vår reaktion i dag visur vår beslutsumhet även i morgon.

Neutralitetspolitiken förpliktigar oss också till att, på grundval av folkrät-

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

2 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

ten, söku upprätthålla näru, vänskupligu och godu förbindelser med ullu länder och makter i vårt närområde.

Dettu galler självfullet icke minst Sovjetunionen. Dess intressen är inte ulltid vuru, och vuru intressen inte ulltid derus. Att relutionerna mellan den konimunistisku supermukten och den lillu deniokrutisku grunnstuten kräver den ullru största uktsumhet och varsamhet suger sig egentligen självt. Vi respekterur Sovjetunionens intressen. Vi striivur efter goda förbindelser.

För den skull fur vi aldrig föra en politik som skulle kunna ge intryck av utt präglus UV snubba kust, uv nervositet eller uv tron utt någru snubbu vänligheter kun rubbu den stora supemiuktens cirklar.

Det som gör intryck på vår omvärld är i stiillet kontinuitet och konsekvens i vår politik. Då kun vår politik förutses, då kun mun lita på den oavsett vud mun tycker om den. Du vet ullu utt vi. på exukt det sätt neutrulitetsstriivun förpliktigur oss till, fullt ut kommer att hiivda våru nutlonellu intressen mot vem soTii än försöker sättu dem åt sidun.

Kruven på vår säkerhetspolitik hur skiirpts genom den utveckling under det senaste decenniet som jag har beskrivit och som vi i allt väsentligt förefaller ense om. Vi nioderuter hur pekut på vikten uv en struni utrikespolitik och en stark försvarspolitik. Vi har - som bekant - ansett att det funnits och finns utrymme för förbiiltringar i biigge dessa hiinseenden.

Det är så Sverige kan ge sitt bidrug till stubiliteten i det nordcuropeisku området i en situution dur den strutegisku utvecklingens dynamik utsätter även vur del uv världen för tydliga pufrestningur.

Herr talmun! Vår utrikespolitik urbetur som bekuiit med oliku perspektiv och i oliku dimensioner. Iblund kan det finnas skiil att lägga tyngdpunkten på ett sätt, ibland på ett annat.

Att Norden och Europa alltid kommer först får inte innebära att vi eftersätter vårt globala engagemang. Det handlar om den tredje världens möjligheter och rättigheter till ekonomisk och sociul utveckling. Det hundlur om den alla folks frihet som är förutsättningen för hela världens fred. Det brutulu våldet i Uitenhnge hur på nytt med stor brutulitet påmint oss om just dettu. Friheten måste ulltid stå sturk i vur utrikespolitik. Viirnei u\ de mänskliga rättigheterna är för oss också ett led i vår laiigsiktigu fredspolitik. Att kraven på frigörelse för nationer och frihet för individer möter motstånd får aldrig ledu till att vår röst tystnar.

Folkrätten är central i vur utrikespolitik. Däruv följer som en sjiilvklurhct vårt ständiga och sturku stöd för FN, dess arbete och dess strävan. Därav följer också vårt skarpa uvståndstuguiide från den so\jetiska in\asioiien av och ockupationskriget i Afghanistan. Därav följer med saninia självklarhet också vår kritik mot USA:s dolda krigföring mot Nicaragua.

Med friheten och folkrätten söker vi utt bidrugu till urbetet utt fonnu en fredligure värld. Med vårt försvar söker vi att avhålla vur och en scmii skulle överväga utt i något läge dru in Nordeuropu. och då också \art land. i krigisku äventyr.

Friheten, folkrätten och försvaret - tillsunimuns iir det dessu som iier den

svensku neutrulitetslinjen desssururt, dess kuruktär och dess styrku. Det är så som Sverige skull urbeta för freden.

Anf. 3 STURE KORPÅS (c):

Herr talmun! Vår generation lever i en värld där ullt kan utplånas om det blir ett krig mellan supermakterna. Världen stannar ändå inte upp inför den kunskapen utun fortsätter i en muktkamp, där all kultur och själva livet står på spel. För den sunda människan är det naturligt utt planera för framtiden och bejaka livet. Även om sannolikheten år liten för att detta slutliga krig kommer - hur länge kan vi leva i denna oro och osäkerhet utun att tu skudu? Historien lär oss visserligen utt folk kun levu under långvurigt svårt hot och ändå kulturellt blomstru. Samtidigt lär den oss emellertid utt såduna samhällen kan bli hårda och omänskliga av hut och misstro.

Under generationer före vår upplevde de flesta människor på näru håll svält och nöd, farsoter och tidig död. De flesta uv vår generutions svenskur saknur den upplevelsen. Samtidigt blir vi genom medier och snabb kommunikation medvetna om en världsnöd och en niussvålt på andru håll, som generationernu före oss inte hade kännedom om. Kan vi i längden uthärda dettu utun att förloru känslun för rätt och lika människovärde - utan utt bli hårdu för undru människors lidunden, även för derus i vår närhet?

Det centrulu målet för vår utrikes- och säkerhetspolitik är utt bevuru vårt lunds oberoende. I kris som i fred skall vi visu förmågu utt trygga var handlingsfrihet som nation. Bara då blir det möjligt att på demokratisk grund och i frihet utveckla det svensku sunihället och dess kulturinstitutioner.

Kan vi hålla oss direkt utanför ett krig, så påverkur ett modernt krig, också utunför våra gränser, dock vår tillvuro, kunske på ett ödesdigert siitt. Därför är det självklurt utt vårt arbete för en global nedrustning är en del av vår säkerhetspolitik. Sveriges urbete på det här området kommer Pär Grunstedt utt tala om senare under denna debutt.

Även om vi ulltså bevurur vår territoriella integritet och vår frihet som nution, påverkus vi som individer och folk uv spänningar och nöd och uv kränkningur uv människor utunför våru gränser. Därför måste det vuru en del av vår utrikespolitik att motverka sådant och finna lösningar på förhållunden som leder till det. Ett fortsatt svenskt engugemangföratt minska spänningarna mellan folken, för att lindra nöden och motverku dess orsuker. för utt beivru kränkunde och förnedrande behandling av människor - det mä vara i Sydafrika, i Latinamerika, i Iran eller annorstädes - är därför inte bara en fråga om solidaritet med andru folk. Det är inte minst en fråga om att utveckla känslun för frihet, rätt och liku människovärde hos vårt eget folk. Frågan om mänskliga rättigheter kommer Britta Hammarbäcken att ta upp senare i debatten. De värden vi särskilt anser oss böra slå vukt om är gemensamma för de nordiska ländernu. Därför är det viktigt att vi både inåt och utåt förstärker kraften i dennu del av vår utrikespolitik genom att så långt som möjligt uppträda gemensamt med våru grannur.

Herr tulman! Regeringens deklaration ger en presentation uv den svensku utrikespolitiken som vi inom centern också uppfattur den. Om det råder inte

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagen den

27 mars 1985

Utrikesdebatt

någon oklarhet. Att jug i det fortsuttu markerar vissa förhållanden mera än regeringen innebär ingen annorlunda syn på grunderna för vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Världen förändras emellertid, och trovärdigheten i var utrikespolitik förutsätter att vi visar konsekvens men också utt vi visur förmågu att dra ut följderna av nyu situationer. Det är sålunda olyckligt om vi fortsätter utt stereotypt se världsproblemen alltför mycket mot bukgrund uv relutionen mellan supermakterna. Det blir ullt fler förhållanden som ligger utunför dessas avgörande inflytande. Det oförsonligt grymma kriget mellan Iran och Irak är ett exempel. Även förhållandena i Mellerstu Östern följer mer och mer sinu egna vägar. Låsningen av läget i Indokina är mera en funktion av Sovjetunionens relation till Kina än uv dess förhållunde till USA. Vi skull inte heller underskatta Vietnams alldeles egna ambitioner. Även om vi ser Förenta Staterna bakom mycket av det som händer i Lutinumerika och Förenta Staterna ser Sovjetunionen och Cuba ligga bakom mycket, så är det som händer i Latinamerika ändå främst en process som hur sin grund i ländernns egen struktur och historiu.

De nordiska ländernu hur uv omständigheterna kommit utt söku oliku lösningur för sin säkerhetspolitik. Dettu hur förvånunsvurt litet puverkut de traditionella, nära relationerna mellan länderna i andra avseenden. Dettu ger Norden en tyngd i världen långt utöver vad vårt invånaruntul skulle berättigu till. Sverige som den största av Nordens stuter. som beläget i centrum, som alliansfritt lund och med historisk samhörighet med Finlund hur ett särskilt unsvur för att Norden håller summan och ytterligure utvecklur sin förmågu utt söka gemensamma lösningur i en värld som unnurs gärna präglas av misstänksamhet mellan grunnur.

Regeringen fortsätter arbetet för en kärnvupenfri zon i Norden, sägs det i regeringsdeklurutionen. Det iir ju också vud riksdugen har beställt. Att det inte går att snabbt nå resultat på dettu område får inte uvhålla oss från att också på annat sätt söka motverku spänningen i vår del av världen. En orsak till denna är den olika bedömning som de två militärblocken gör uv det strategiska läget. För sin egen bedömning av det iiiilitärpolitisku liiget är Nordens länder i stor utsträckning beroende uv den inforniution som de kan få fram från stormakterna. Även om de nordisku ländernu hur vult oliku lösningar för sin säkerhetspolitik, borde de hu ett gemensumt intresse uv utt vid sina bedömningar kunna utgå från en sa korrekt värdering uv det militärpolitiska läget i vårt område som möjligt.

Med utgångspunkt i en gemensam uppskattning av de värden som skall försvaras, borde de nordiska regeringarna undersöka möjligheterna utt gemensamt ta fram grundmateriul för en bedömning av det militärpolitiska läget i Nordeuropa. Eftersom varje regering själv drar sina slutsatser av materialet, kun ett sumurbete kring ett sådunt forskningsprogrum inte stå i strid med de oliku ländernus val uv lösningur för sin säkerhetspolitik.

Som Norden i sin helhet är Sverige en självklar del av Västeuropa. Vi hur tillsammans med dess fria och självständigu folk ett unsvur för gemensammu värden. Samtidigt hur vi genom vårt geogrufiska läge och genom vår

alliansfria ställning ett särskilt ansvar för utt klyftan genom den historiska världsdelen Europa överbryggas. Speciellt bör de mindre staterna i Östeuropa kunna uppleva Sverige som en länk till Västeuropa utun att derus plats inom nuvarande paktsystem behöver sättas i fråga.

Att vi inte ser världspolitiken i första hand som en relation mellan supermakterna bör vi också kunna ge uttryck för genom att markera betydelsen av kontakter med bl.a. de stora länderna i Syd- och Östasien. Liksom regeringsdeklarationen vill vi uttrycka en lättnad över den positiva utvecklingen för frihet och mänskliga rättigheter i allt fler latinamerikunsku länder. Det är nu viktigt att vi stödjer länder som Argentina, Uruguay och Brasilien i deras nya utveckling.

I regeringsdeklarationen ägnas med rätta mycket utrymme åt u-ländernas skuldsituation och åt arbetet på en ny ekonomisk världsordning. Mot den bakgrunden är emellertid den på sikt allvarligaste krisen förbigången på oväntat få rader i regeringsdeklarationen. Den pågående förstöringen av jordens miljö och produktiva resurser ställer allt fler människor utan framtid. Särskilt svår är situationen i Afrika söder om Sahara. Etiopien har drabbats av en nöd som massmedia dramatiskt har presenterat för oss. Det direkta hjälparbetet fungerar väl - så långt det når. Många nås emellertid inte, och allt fler nya drabbas. Uppemot en fjärdedel av landets befolkning är berörd. Särskilt tragiskt är läget för spädbarnen. Om de inte dör, riskerar de ändå att bli mentalt eftersatta för livet. Det man upplever där är inte en övergående kris. Det är en nationell katastrof, med räckvidd generationer framåt, en katastrof vars slutliga konsekvenser alltså ingen kan överblicka. Öknen synes definitivt ta över en allt större del av landet. Människorna dör eller släpar sig bort, djuren likaså. Det gröna vissnar. Solen och vinden förbränner det sista.

Trots hjälpinsatserna kan ytterligare en miljon människor komma att dö i år. Lika många kan dö i samma torka i Sudan, i land efter land detsamma. Hjälpinsatser skall till i allt större format i allt fler länder. De hinner emellertid inte ikapp nöden. En enorm insats av hela det internationella samfundet måste till för att vända utvecklingen, för att ge Afrika livet tillbaka. Från centerpartiet har vi i flera år hävdat att vårt u-landsbistånd i ökande grad måste inriktas på att möta denna utarmning av människans själva livsmiljö. Vi återkommer till detta i biståndsdebatten i nästa månad.

Etiopien var i början av seklet till 40 % täckt av skog. Nästan allt är nu borta. En återplantering är på sikt nödvändig om utvecklingen skall kunna hejdas och i varje fall delar av landet skall kunna återhämta sig. Skogsplanteringar är emellertid relativt dyra och svåra att vidmakthålla i torka och bränslebrist. Den allra angelägnaste insatsen synes därför vara att genom terrassering öka det kvarvarande jordbrukets möjligheter att bevara vatten och stå emot erosion.

Herr talman! De stolta etiopierna, det enda afrikanska folk som aldrig gav upp sin frihet, håller på att förlora sin framtid. Det Afrika som under denna generation återvunnit sin politiska frihet går in i nästa med föga hopp. Vi är ett privilegierat folk, långt borta från Afrika. Just därför ligger det på oss att göra allt vi kan för att ge dem hoppet åter - för deras skull och för vår egen.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 4 BENGT WESTERBERG (fp):

Herr talman! Åter kommer rapporterna om apartheidsystemets ondska. En vit läkare berättar att hun får in en svurt tioårig pojke, skottskudud i huvudet. Just innan han skall börja opereru barnet kommer säkerhetspolisen in, tar barnet och lägger det i bugugeluckun i en bil och för det till ett unnut sjukhus - ett sjukhus baru för svurta. Trots ullt tul om uppmjukning uv upartheid får inte ett skadat svart barn behandlas på ett sjukhus för vitu. Dessutom: Den nyopererade tioåringen försågs med hundbojor. Att hun blivit skottskudad vur skäl för arrest. Säkerhetspolisen i Sydufriku hur givit alla sjukhus order utt rapportera namnen på dem som förs in med skottskador. De arresteras, eftersom kulorna ses som bevis på utt de deltugit i upplopp.

I dugens Sydufrika arresteras offren, medan bödlurnu går friu. Det är svårt att dra någon annan slutsats än utt de senuste veckornu hur inneburit en ytterligare upptrappning i den vita minoritetens våld mot den svarta majoriteten.

I Port Elizabeth - där spänningurnu vur stora för någru veckor sedan - hur Fagersta en anläggning. 1 Uitenhage - där de senuste dugarnus trugedier utspeluts - hur SKF sin fubrik. De svarta arbetarna på SKF:s fabrik hur stannat hemma i protest mot dödsskjutningarna. Det går naturligtvis inte för svenska företag i Sydafrika att stå utanför det som händer.

Arbetet i FN i syfte att isolera Sydafrika för att därigenom bringa apartheidsystemet ur världen måste intensifieras. Det är i första hund genom samtidiga insatser från omvärlden som Sydufrika kun förmås upphöru med detta omänskliga system. Därutöver kun enskildu länder genom separutu åtgärder som t. ex. lagen om förbud om investeringar i Sydufriku och Namibia, åstadkomma resultat. Riksdagsbeslutet om den nya lagen ger regeringen möjlighet att skärpa dispenspraxis om utvecklingen i Sydufrika motiverar det.

Herr talman! Sedan 1981 har det varit praxis att viktigure unduntug från förbudet mot investeringar i Sydafrika behandlats i utrikesnämnden. Det skedde både sommaren 1982, då mittenregeringen avslog dispensunsökning-ar från SKF och Sandvik, och hösten 1983. då den socialdemokrutiskn regeringen tillstyrkte dispensansökningur från Fagersta och Sandvik.

Regeringen har nyligen bifallit vissa dispensansökningur utun att något sådant samråd har ägt rum. Jag vill mot den bakgrunden fråga utrikesministern varför regeringen denna gång har frångått gällande pruxis.

Herr talman! För inte så många år sedan kunde regeringsdeklurutionen och inläggen i riksdugens utrikesdebatt handla huvudsakligen om kriser långt från Sveriges egna gränser. Vårt eget närområde präglades av lugn och stabilitet.

I dag är läget förändrat, stämningarna undru. Verkligheten omkring oss hur föriindruts. Nordens militärpolitisku betydelse har vuxit. Stormukternu ägnar i dag oss och vårt närområde långt större uppniärksunihet. Låt mig erinra om att avståndet från Pajala till vad som i dug är världens kunske största militärbas - den i Murmansk - är ungefär lika stort som avståndet

niellun Stockholm och Göteborg.

Nordkalotten framstår för bådu storniaktsgrupperingarna som ett strategiskt nyckelområde och bevukus därefter.

Nordens växunde strutegisku betydelse avspeglur sig också i Östersjön och i det intresse som främmande mukter visur svenskt territorium och svensku vatten. Vi gör både neutralitetspolitiken och stubiliteten i Norden en otjänst om vi söker nedvärdera betydelsen av de kränkningar som vi utsatts och utsätts för. Det är, herr tulmun, på den punkten - och som följd uv många andra olyckliga uttulunden - som vi suknur tilltro till utrikesministerns förmåga utt företrudu den svensku neutrulitetspolitiken.

Stormakternas intresse för Norden hur ulltmer kommit utt påverkas uv vud de uppfattar som sinu militära och strutegisku behov. Dettu i sin tur hur betydelse för den hänsyn - eller brist på hänsyn - som yisus berördu nordiska länders territoriella integritet. För Sveriges del skärper dettu kruven på vår förmågu att värna vår neutralitet.

Neutrulitetspolitiken, vars innebörd ar alliunsfrihet i fred syftande till neutrulitet i krig, måste förus med konsekvens och.fasthet. Kränkningur uv neutruliteten måste uppmärksummas och påtulus. När identiteten hos den som kränker kun fustställus, måste skurpa protester avges - och allvaret i protesterna får inte ifrågasättas.

Dettu är en grundsten i neutrulitetspolitiken. En unnun är utt det svenska försvaret måste ha en sådun styrku att kränkningur inte kun görus utun betydande sannolikhet för upptäckt och utan utt den som uvsiktligt och i ont syfte utför kränkningen riskerar att sänkas eller skjutas ned.

Dettu förutsätter utt vi till värn för vår neutralitet har ett tekniskt avancerat och välutbildat försvar med resurser att upptäcka, avvisa och ingripa mot en inkräktare. Gör vi avkall på detta, gör vi också avkall på neutralitetspolitiken.

Jag noterar, med tillfredsställelse, att det för ett år sedan var möjligt att nå bred politisk enighet om en försvarsbudget som i dessu avseenden ger försvaret de nödvändiga resurserna. Jag konstaterar, utt det förslug beträffande försvarsbudgeten som den socialdemokratiska regeringen lade frum i slutet av januari 1984 inte var tillfredsställande. Utan ett bestämt ställningstagande och aktiva insatser av folkpartiet, centerpartiet och moderata samlingspartiet skulle försvarets värnkraft ha urholkats på ett sätt som hade minskat trovärdigheten i Sveriges möjligheter att föra en kraftfull och konsekvent neutralitetspolitik.

Aktiva insatser för uvspänning, nedrustning och fred är nuturliga och nödvändiga element i en svensk utrikespolitik som skall vinna respekt. En förutsättning härför är, att den samlade bilden av de förslag Sverige för frum eller ställer sig bukom inte uppfuttus som ett ensidigt gynnunde uv den enu eller den andra stormaktsgrupperingen. Genom sin placering i Norden har Sverige eget intresse av, att de förslug vi lägger fram eller ställer oss bukom inte väcker farhågor i de andra nordiska länderna att de, om de genomfördes, skulle kunna rubba stabiliteten i Norden.

1 vår utrikespolitik ingår också som ett väsentligt led att påtala missförhål-

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

landen runt om i världen. Vi får inte tiga inför brott mot folkrätten och mot mänskliga rättigheter eller inför den materiella nöd som råder i många länder. Att bistå jordens fattiga och ge asyl åt förföljda människor är omistliga inslag i den svenska utrikespolitiken.

Del tillhör även Sveriges skyldigheter utt hävda folkrättens principer, inbegripet rätten för varje stat - stor som liten - utt få sitt nutionella oberoende respekterat också av närbelägna stormakter.

När suveränitetskränkningar sker eller när någon stormakt - eller annan makt - genom hotfulla uttalanden söker åstadkomma genomgripande politiska förändringar i ett land, har Sverige anledning att frumföru kritik. När omständigheterna motiverar det, skall vår kritik vara skarp. Vi skull också eftersträva att framföra den i sådana former som bäst gagnar saken.

Den amerikanska mineringen av hamnar i Nicaragua var en kränkning av folkrätten och president Reagans i hotfulla ordalag framförda uttalanden om förändringar av regimen i Nicaragua ett åsidosättande av de principer på vilken denna rätt vilar. Jag vill här uttala min anslutning till innehållet i den kritik som regeringen framfört i anledning härav.

Vi stöder också arbetet i FN för en fredlig utveckling i Centralumeriku enligt den s. k. Contadoraplanen. Jag vill samtidigt understryka betydelsen av en i verklig mening demokratisk utveckling i Nicaruguu.

Förutsättningarna att föra en meningsfull dialog mellan Sverige och de båda stormakterna bör alltid finnas. Det är inte till vår fördel, och inte till fördel för de värden Sverige vill försvara, om den svenska regeringsmaktens företrädare inte är lika välkomna att besöka Vita huset som Kreml.

Herr talman! I Sovjet har en ny ledare tillträtt. Valet föregicks inte uv nomineringar, pressdebatt, pläderingar och beslut uv vuldu konvent- eller kongressombud. Än mindre gavs det sovjetiska folket minsta tillstymmelse till möjlighet att påverka beslutet om vem som skall vara dess ledare. Det sovjetiska ledarskiftet blev än en gång en tydlig illustration av skillnaden mellan diktatur och demokrati.

Visst kan vi önska och hoppas att ledarskiftet i Sovjet skull verka i riktning mot bättre stormaktsrelationer och minskade rustningar. En sådan utveckling bör ligga i båda stormakternas intresse.

I vår syn på och i våra relationer med Sovjet får vi emellertid aldrig bortse från att den politiska makten i det sovjetiska samhället saknar folklig förankring. Denna makt är förbehållen spetsen av en smal elit och utövas i diktatoriska former av den som korats till dess ledare.

Vi kan heller inte bortse från att människorna i Sovjetunionen suknur grundläggande demokratiska friheter och att oppositionella och oliktänkande utsätts för hårt förtryck, innefattande långvariga fängelsestraff och förvisning.

Till de utsatta hör den judiska folkgruppen, som förvägras rätten till sin egen kultur och sin egen religion. Särskilt hårt drabbade av det sovjetiska förtrycket är de judar som har anmält sin önskan att få utvandra.

Vi kan heller inte, herr tulmun, bortse från att Sovjetunionen genom militär närvaro undertrycker friheten i Baltikum, Polen. Tjeckoslovakien

och andra delar av Östeuropa,

I Afghanistan för Sovjetunionen sedan mer än fem år ett orättfärdigt och ullt blodigare angreppskrig mot landets befolkning. Trots bristfällig rapportering har det styrkts att befolkningen i hela byar har mejats ned i hämndaktioner. I Sovjets taktik i Afghanistan ingår att bränna böndernas sädesfält och sädesmagasin. Miljontals människor hur som följd härav tvingats lämna sina hem på landsbygden. De har antingen flytt ut ur landet, upp i bergen, eller slagit sig ned som flyktingar kring de större tätorterna. Den sovjetiska taktiken syftar till att svälta ut och skilja motståndsrörelsen från folket.

Vi kan heller inte, herr talman, bortse från att Sovjetunionen vid fleru tillfällen - i Gåsefjärden, Hårsfjärden och över Gotland - allvarligt har kränkt Sveriges territorialvatten och luftrum. Genom en rud händelser, i vilku också sovjetiska diplomater varit inblandade, har den sovjetisku underrättelsetjänsten genom illegulu handlingar visat bristande respekt för Sveriges självständighet.

Kvarhållandet av diplomaten Ruoul Wullenberg i sovjetiskt fängelse tillhör också det som vi aldrig glömmer. Ännu efter 40 år har Sovjet inte gett någon godtagbar förklaring till gripandet och kvurhållundet av Wullenberg. Ruoul Wullenberg är, herr talman, hedersmedborgare i USA, men han är framför allt medborgare i Sverige.

Det är odiskutabelt att dessa och andra faktorer sammantugna påverkur vår bedömning uv och vår inställning till Sovjetunionen. Bilden förändrus inte UV att Sovjet byter ledare. En sådan förändring förutsätter att sakförhållandena ändras. Det finns i dag inga tecken på att så skulle ske.

Trots allt detta kan vi heller inte bortse från att Sovjetunionen är ett mäktigt grannland med vilket vi eftersträvar stabila och goda relationer. En förutsättning för dem är att Sovjetunionen visar respekt för Sveriges neutralitetspolitik och territoriella integritet.

Det ligger i vårt gemensamma intresse att upprätthålla normala förbindelser, omfattande såväl diplomatiska förbindelser som ett utbyte av besök på regerings- och tjänstemannanivå.

Herr talman! Vi välkomnar att förhandlingarna i Geneve mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen om nedrustning av kärnvapen har återupptagits.

Den sovjetiska utplaceringen av kärnvapenbestyckade medeldistansrobo-tar i Östeuropa har följts av en liknande utstationering av medeldistunsrobo-tar i Västeuropa från amerikansk sida. I vilken mån slutresultatet av denna upprustning är en bevarad eller i något avseende förändrad terrorbuluns är svart att bedöma.

Stormakternas arsenaler av kärnvapen och vapenbårure torde långt före den senaste rustningsvågen ha varit mer än tillräckliga för utt förgöra människorna i hela Europa och allt vad vi européer sedan historiens börjun har byggt upp.

Från normala utgångspunkter framstår därför en ny rustningsvåg - denna gång omfattande också rymden-som en akt av vansinne. Vi anser inte ätten sådan rustningsvåg kan ge ökad säkerhet åt någon makt. Sannolika skäl talar

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

för att en sådun rustningsvåg i stället leder till ökud osäkerhet, större konfliktrisker och diirigenom till utt hotet mot mänskligheten växer.

Till en del sammanhänger rustningurna med den osäkerhet om den undru purtens militära uvsikter som präglar relutionerna mellan slormuktsblocken. Framgångar i de förhandlingar som förs i Stockholm om förtroendeskupunde åtgärder skulle därför kunna bidra till att underlätta överläggningarna i Geneve.

De jättelika kärnvapenursenulernu i öst och väst utgör det störstu hotet mot mänsklighetens överlevnad. Ändå svururde bura för en mindre del uvde ständigt stigunde rustningskostnudernu, som till cu 80 % går till konventionella vapen och stridskrafter. Vi bör heller inte glömma bort utt förstörelseförmågan också hosdessuvupen är enorm. Även etts, k, konventionellt krig i Europa skulle därför medföra en närmust ofuttbur ödeläggelse uv helu vår civilisution. Det är därför angeläget utt ansträngningar görs iiven för alt begränsa kapprustningen i fråga om konventionella vapen. Internationella uvtul om minskade militära utgifter skulle vara ett sätt utt bronisu rustningsspiralen i vid mening. Problemen i sumbund med förhundlingur om sådunu uvtul skulle nuturligtvis varu mångu och svåru. precis som de är i ullu undru typer uv nedrustningsförhandlingar, I Förenta nationerna bedrivs emellertid ett arbete under svenskt ordförandeskap för utt få frum metoder och hjälpmedel för utt underlättu framtida förhandlingar om militiira utgiftsbe-gransningar. Detta urbete förtjänar vårt fortsuttu stöd.

Herr talmun! Sveriges möjligheter utt påverku förhundlingskliniutet mellan stormakterna eller bidra med konstruktiva förslag till lösningar är. av nuturliga skäl, begränsade. Vårt urbete inom rumen för Förenlu nutionernu och nedrustningsdelegutionen att åstadkomma en frysning av kärnvapnen syftande till planerad neddragning bör självfullet fullföljas.

Vårt bidrag till freden i världen lamnur vi emellertid främst genom ull föru en fast neutralitetspolitik, slå vakt om stabiliteten i Norden, värna folkrätten, stödja FN:s fredsbevarande insatser och genom en biståndspolitik som bidrur till att minska de ekonomiska och sociulu klyftorna i världen och stödja de krafter som verkar för plurulism, demokruti, respekt för mänskligu rättigheter och bevarandet av jordens naturtillgårigar.

Vi gör det också genom att nutionellt och internutionellt understryku det svenska folkets fredsvilja och ställa krav på stormakterna att söka handlingsvägar som leder till nedrustning och fred. Fredsrörelsen fyller i dessa sammanhang en väsentlig uppgift. Från folkpartiets sida välkomnur vi såväl den nordiska "folkriksdagen för fred, utveckling och nedrustning" som det initiativ till "den stora fredsresan" som tagits uv fredsrörelsen. Vi gläder oss också åt utt Lundsorganisationen den första muj-i år demonstrerur under summa paroll, Fred, frihet och rättvisa, som folkpartiet gick till val på 19S2.

Herr tulman! Kriget rriellun Irak och Iran hur nu pågått i fem ur. Kriget förs med stor grymhet på bägge sidor. Irak lär t. o. m. hu unvant i Genévekonventionen förbjudnu vupen såsom gas, och Iran hotur nu utt svura med summu mynt. Mångu hundru tusen människor har dödats eller lemlästats. Det

lidande som våra medmänniskor i Irak och Iran har utsutts för är ofutlburt stort.

Ingenting tyder heller i dug på utt detta krig, som startades av Irak, snart skall nå ett slut. I stället har en skränimunde upptruppning uv krigshundling-arna ägt rum. Mot vurundru slår två diklutorisku regimer - båda till synes oförmögna att ta ett avgörande steg för att få slut på krigshundlingurnu.

I bådu de krigförunde ländernu råder inre förtryck. Dettu förtryck hur i Iran tagit sig särskilt omfattande och upprörande former.

Både genom sin totala hänsynslöshet mot oliktänkande inom lundet och genom hänsynslösheten i sättet utt offru iranska soldaters liv i oliku krigshundlingar måste ayatollah Khomeinis regering räknas till de värsta bödlarna i vår tid. Jag finner det angeläget att det uttalandet görs i den svenska utrikesdebatten. Dettu så mycket meru som den svenska regeringen tycks känna sig förhindrad härtill på grund av Olof Palmes medluruppdrug.

Herr tulman! 1 37 år. alltsedan sitt grundande, har staten Israel befunnit sig i krig eller levt under hotet uv krig. Under ullu dessu år hur Isruel förblivit en demokrati byggd på fri opinionsbildning och friu ullmännu vul.

Israel står alltid berett att la emot judar på flykt, varhelst de kommer från. Nu senast hur Isruel med öppen famn välkomnat de judar som från förföljelser och svält i Etiopien sökt och fått en fristad i Sudan,

Mot bakgrund av Israels betydelse för demokratin i världen är det obegripligt utt så mångu regeringur, purtier och personer, också i Västeuropa, under de senuste 15 åren har svikit Isruel.

Isruels rätt utt levu vidure inom säkru och erkända gränser måste för oss stå utanför all diskussion. Israels rätt utt existeru och försvuru sig mot angrepp är lika självklar som Sveriges rätt att finnus till och försvuru sig.

Alla urubstater utom Egypten vägrur erkänna och sluta fred med Israel. Jag är optimistisk nog att tro alt om dessa arabstater, och palestiniernas företrädare, i denna avgörande fråga skulle ändra sin politik och gå in för fred skulle det visa sig liku möjligt att lösa gränsfrågor och politiska problem med dem som det var att komma överens om Sinai med Egypten sedan Sudut hade varit i Jerusalem.

De många krigen mot Isruel hur arabstaterna sagt sig föru i pulestiniernus namn samtidigt som de i praktiken hur strimtut i dem. Offren för de 37 åren av hot, hets och angrepp har oftu vurit isrueler, det är sant, men palestinierna har drabbats ännu hårdare uv den arabiska oförsonligheten.

Under de senuste månuderna har kontakter förevuril mellun bl,u, Egypten, Förenlu Stuterna. Israel och Jordanien, Delta har tänt ett hopp om alt förhandlingar otn fred mellan Israel och Jordanien skull kunnu kommu till stånd - förhandlingar som också skulle omfatta företrädare för palestinierna och syftu till utt finna en lösning också uv den palestinska frågan.

Jag har svårt att se att det skulle kunna bli fred i Mellersta Östern utan att palestinierna får en stutsbildning uv något slug. Jug hur ingen bestämd uppfattning om huruvida det bör vara en egen nation eller en federation med Jordanien eller möjligen något annat alternativ, om hur gränserna skall dras och om hur Israels säkerhet skall tryggas. Sådant niuste växu frum i

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

förhandlingar. Men fullkomligt klart måste det vuru alt palestinierna hur rätt till en statsbildning enbart i fred med och bredvid Isruel, inte i krig med - och på ruinerna uv Israel, Mot dennu bukgrund vill jug starkt vändu mig mot det som sägs i utrikesdeklurationen om PLO:s roll som likuberälligud part i förhandlingarna så länge PLO inte har erkänt Israel utan fortsätter alt verku för utplåning av den israeliska staten.

Herr talman! Jag har också noterat vad utrikesministern anfört i budgetpropositionen om konflikthärdarna kring Mellersta Östern. Utrikesministern anger bl. a. alt del "är av grundläggande betydelse för regionen att den palestinska frågan ges en rättvis och hållbar lösning och utt de inblundude staternas säkerhet respekteras". 1 detta kun jag instämma, men jug finner det förvånande alt utrikesministern i det sammanhanget inte ens nämner Isruel vid namn, än mindre framhåller Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser.

Det är viktigt att vi i Sverige visar vår vänskap till sluten Isruel och vår tro på det landets framtid.

Då är det naturligtvis inte någon speciell regering vi stödjer, det är folket och nationen. Och som vänner till Israel känner vi oss inte buru friu utun också skyldiga att kritisera de beslut och det handlande i Isruel som vi finner okloka. Vi har ingenting till övers för övergreppen mot civilbefolkningen i Libanon. Vi har ingenting till övers för de bosättningar på Västbanken som försvårar samtal och samtidigt riskerar att ställa Israel inför omöjliga vul i framtiden. Vi har ingenting till övers för Israels sått att behundla de landägande araberna när bosättningarna kommer till stånd. Och vi väntar oss av Israel att man skall göra mer för att uppmuntra en demokratisk utveckling på Västbanken, också innan en mer permanent lösning kan skönjas.

Vi har samma rätt som israelerna själva att öppet ta ställning till och kritisera det vi ogillar i den israeliska politiken. Men vi skall göra det på grundval av vänskap. Vi skull skydda och utveckla Sveriges kontakter på olika plan med Israel och säga till våra vänner där nere att vi hoppas att Israel på alla sätt skall vårda sina stora, demokratiska traditioner.

Herr talman! Också i Sverige har vi mött uttryck för främlingshat. Sådunu företeelser har oftast okunnighet och bristfällig utbildning som grund. De människor från länder utanför Norden som kommer till Sverige har vanligen sökt sig-hit undan svår politisk eller religiös förföljelse i sitt hemland. Jag är övertygad om utt de svenskar som får tillfälle att sätta sig in i vad en sådan föföljelse innebär mer än gärna vill erbjuda dessa flyktingar en fristad i vårt land. Omdömet grumlas lätt om vi betraktar flyktingar som grupp. Varje flykting är en individ och förtjänar att mötas och respekteras som en sådan.

Det bör, herr talman, också starkt understrykas alt invandrarna som grupp lämnar ett väsentligt, i många fall oumbärligt, bidrag till det svenska samhället, både ekonomiskt och kulturellt.

På flera håll i Europa har vi under senare år också kunnat spåra en spirande antisemitism och fått uppleva våldsaktioner mot judar. Synagogor, judiska skolor och ålderdomshem, restauranger och affärer hur utsatts för bombattentat och annan skadegörelse. Vi har ett gemensamt unsvar utt med kraft

bekämpa ullu tendenser till untisemitism i det svenska samhället och förhindra sådana våldsdåd som jug här har talat om.

Herr talman! Jag hur i detta unförande sökt ange inriktningen även liberal utrikespolitik. Dess grundsten är en fust och konsekvent neutralitet med ett sturkt försvar till värn för Sveriges oberoende och frihet. Att söku upprätthålla stubiliteten i Norden ingår som ett väsentligt inslag i en sådun politik, liksom utt eftersträvu stabila och goda relutioner med såväl stormakterna som andra länder. Aktiva insatser för avspänning, nedrustning och fred är naturliga element i en liberal utrikespolitik. Vi kommer aldrig att tveka att påtala brott mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten. Sveriges liberaler känner en naturlig, ideologisk gemenskap med deniokrutier i alla delar av världen och vill verka för ett utbyggt, brett samarbete med Norden och Västeuropa. Vi ställer kruv på all de länder, däriblund Turkiel, som säger sig vilju tillhöru den västeuropeiska gemenskupen själva skall tillämpa demokratins spelregler och respektera mänskliga rättigheter.

Vi vill verku för ekonomisk och sociul utveckling i de futtigu ländernu. Vi ur övertygade om att möjlighelernu att med svensku biståndsinsulser bidru till dettu ur störst i de u-lunder som nått eller strävar mot demokrati och plurulism och som visar respekt för mänskliga rättigheter. U-hjälpen måste utformas så, utt den motverkur skövling uv nuturresurser och främjur ekologisk balans.

Mot främlingshut, untisemitism och rusism utgör liberulismen ett värn. Genom politisk, kulturell och ekonomisk isolering uv Sydufriku vill vi medverku till utplånandet uv den skamfläck på jorden som rusislregimen där utgör.

Herrlalmun! Liberalismen lar strid mot förtryck och ofrihet av alla slag var sådant än förekommer. Vi liberaler vet all vår egen frihet inte är slutligt vunnen förrän den delus uv ulla.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 5 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Del är i år 40 år sedan andra världskrigets slut. Fyra decennier har förflutit sedun fuscismens och nuzismens militäru makt krossades uv de allierade styrkorna 1945. Stora delar av Europu låg i ruiner. Kriget hade kostut 50 miljoner människors liv. Det sovjetisku folket, som fåll bringa det största offret, hade ensamt förlorat över 20 miljoner människor i kriget. Vi högfidlighåller i år också minnet av de hundratusentals atombombsoffren i Hiroshima och Nagasaki,

Krigsslutet öppnade nya perspektiv för folkens frihetskamp och frumtids-drönimur, Fred. frihet, återuppbyggnad och välstånd vur ledstjärnornu i den nyu lid mun nu trodde skulle bli verklighet.

Efter kriget ljöd över världen pnrollen: Aldrig meru krig. Det fanns en ärlig vilju bland människor världen över utt uldrig meru låtu krigets vanvett bryta ut. Det fanns en sturk fredsvilju och liinglun efter utt låta förnuftet stvra umgänget mellan länder och folk.

Men under de snart 40 år som gått sedun krigsslutet 1945 har inte en endu dag varit fri från krig. Vår del uv världen har varit förskonud från krig. men

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

vur dag har strider förekommit någonstans på vår jord.

Under de 40 år som gått sedun de första utonibombernu fälldes över Jupan hur det varje timme producerats nya kärnvapen motsvarande två Hiroshima-bomber. Och förstörelsekraften i dagens kärnvapenarsenaler motsvarar mer än en miljon Hiroshiniabomber.

Det finns i dag kärnvapen i såduna enorma mängder att allt liv på vår planet kan ödeläggas och föra livet hundrutals miljoner år tillbaku i liden. Likväl slösus oupphörligt fler och fler miljarder på mer och mer kärnvapen.

.Sedan några veckor tillbaka har återigen de länge nedlagda nedrustningssamtalen mellan USA och Sovjetunionen återupptagits. Det är bra all samtalen kommit i gång igen. Men några snabba eller storu resultat skall vi nog inte vänta oss från Genévesumtalen; något som inte minst frumgick när den amerikanske delegationsleduren, mitt under pågående samtal, åkte hem till USA för att tala för Reagans MX-missilprogram inför den förestående omröstningen.

Den som således leder den amerikansku förhandlingsdelegationen vid nedrustningssamtalen i Geneve åkte hem för att propagera för ytterligure amerikansk kärnvapenupprustning. Detta suger ju en del om den amerikanska delegntionens positioner och ger inte anledning till särskilt stora förhoppningar om genombrott och överenskommelser om kärnvapennedrustning.

Reaganadministrationen gick sent om sider med på att i Genévesamtalen också inkludera det som i folkmun kommit alt kullus Stjärnornas krig. dvs. miliiuriseringen uv rymden. Det Stjärnornus krig Reagan lanserat har upprört och orout människor världen över. Inte buru Sovjetunionen och Wurszawupuklen har uttryckt oro, utun även en rad av USA:s allierade varnar för en sådan upptruppning uv kupprustningen.

Det är angelägel utt världsopinionen säger ifrån och stoppar planerna på en militarisering av rymden. Ett Stjärnornas krig skulle inte baru sluku ytterligare hundrululs miljurder och ge ny näring åt kapprustningen, utun dessutom befästa och utöka stormukternus militära och politiska dominans. Sverige bör här tillsunimuns med undru neutrulu och alliansfria och kritiska stater beslutsamt verka för ett förbud mot en militarisering uv rymden. Vi måste förhindru Reaguns och krigsindustrins pluner. Vi måste sloppu projektet Stjärnornus krig.

Vårt närområde har blivit ulltmer indrugel i stormukternus och niilitärulli-ansernas militär- och kärnvupenstrutegier. Vi ser med oro på miliiuriseringen UV Nordeuropu. Till skillnud mot de borgerligu purtiernu menur vi att Sverige inte kan rusta i kupp med vare sig slormuklerna eller niililäralliunsernu.

Vi ser också med oro på att regeringen givit efter för de borgerligu kruven på ökude militärutgifter, eftersom del är en falsk och farlig illusion all tro att fler och fler miljarder enbart till militären skulle ge oss mer och mer säkerhet.

Säkerhetspolitiken måste, enligt vår mening, främst vilu på en framsynt utrikes- och en konsekvent fredspolitik. Den gamla och i dag förlegade tilltron till militära ruslningur måste avlösus uv ett bredare synsätt pu säkerhetspolitik och svenska säkerhetsiniressen. Sa måste vi t. ex. fästa ökad

uppmärksamhet vid nedruslningsarbetet. Vi måste också la ökud hänsyn till vårt lunds självförsörjning och oberoende.

Därför ser vi med stor oro på den unierikunsku emburgopolitiken, dvs. ull USA och unierikunsku företag inte buru förbjuder svenska företag alt exportera vissa varor till exempelvis de sociulislisku stulernu och därmed inlemmar Sverige i del amerikanska handelskriget, utan också ull vårt lunds oberoende och suveränitet kan undergrävas härav.

Det är bra utt den svensku regeringen hur uppmärksummut dettu och äntligen börjat reagera. Tunken att inbjuda till en internationell konferens här i Stockholm om handelspolitik - och då också den amerikanska embargopolitiken - är bra och ett steg i rätt riktning. De borgerliga partierna har hittills vurit skrämmande tystu om den amerikanska inblandningen i vår handelspolitik och det hot denna utgör mot vår neutralitet och suveränitet.

Och man kan undra vad dennu tystnad beror på. I praktiken innebär den dock att de slillutigande åser hur vårt oberoende försvagas och alt vår neutralitetspolitik försvåras.

Jug vill därför uppmuna de borgerliga purtiernu ull ge kluru besked om sin inställning till den unierikunsku emburgopolitiken.

Vpk ser positivt, på del hela taget, på regeringens utrikes-och fredspolilik. Vi stödjer regeringens arbete för utt inrältu en nordisk kärnvupenfri zon liksom att i Centruleuropu inrältu en från slagfältskärnvapen fri gränszon. Dessa initiuliv hur ulltså vpk:s stöd.

Vpk slår bukom och varnar om den svensku ulliansfriheten och neutralitetspolitiken. Att den svensku utrikes- och säkerhetspolitiken ar föremål för en bred. saklig och offentlig debatt är utmärkt. Det är bra utt partiernas, fredsrörelsens och andras åsikter bryts i en fri och öppen debutt. Dettu är en tillgång och styrku och bidrar till att stärku den svensku linjen.

Efter utt hu sugt dettu, måste jag samtidigt konstatera att del finns inslag i debutlen som inger oro. Moderaterna säger sig ofta stå bukom den truditionellu svensku linjen. Men mun hur i debutten och här i riksdugen framfört åsikter och förslag som svårligen kan inrymmas i eller förenus med en svensk ulliunsfrihet och neutrulitet. Moderuternu skiljer sig därvidlug från de andra purtiernu och från folkflertalets uppfattningar.

Moderaterna intar t. ex. i skilda utrikes-, säkerhets- och fredspoliliska frågor ståndpunkter som är snurliku eller identisku med Reuguns och oliku N ATO-länders. När ullu undru purtier och ulla seriösu fredsforskningsinslilut konstaterar utt det i dag råder ett jämviktsläge mellan USA och Sovjetunionen, företräder moderaterna Reaguns propugundisliska uppfattningar. Moderuternu hurocksåensammu gått emot frysningskruveloch uvstod t. ex. som endu parti från att stödja kyrkornus nunininsumling.

Moderuterna har också på ett närmusl systeniutiskt sätt bedrivit én kunipunj mot regeringen och i praktiken mot den neutrala och alliunsfriu linjen. Men i stället för ull öppet redovisu sinu ståndpunkter och bedrivu en sukdebalt hur man ägnat sig åt ull skupu den enu uffiiren efter den undru. Det finns i dag, trots CurI Bildts inlägg, sturku och välgrinidade tvivel på moderaternas stöd för den svensku linjen.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Herr talman! Den sovjetiska inmarschen i Afghanistan är ett övergrepp mot den internationella folkrätten och FN-stadgan. Den är ett övergrepp mot en liten och tidigare neutral och alliansfri stat. Vpk kräver att alla sovjetisku trupper dras bort ifrån Afghanistan - och att all utländsk inblandning i landets inre angelägenheter upphör.

Vpkserpositivt på de försök till en fredlig lösning som görs av FN och FN:s generalsekreterare. Vi menar att regeringen och den svenska FN-delegutio-nen bör understödja FN:s ansträngningar.

I fem är har nu striderna i landet pågått, och civilbefolkningen har drabbats mycket hårt. Människor har fallit offer för striderna, byar och samhällen har bombals och lagts i ruiner.

Afghanistan är ett underutvecklat land. Den sovjetiska inmarschen och det pågående inbördeskriget inte bara försvårar den önskvärda och nödvändiga samhälleliga utvecklingen utan tillfogar dessutom landet än större problem.

Vpk står som undertecknare av en fempartimoiion vid detta riksmöte om ökat stöd till Afghanistan. Vi vill att den svenska humanitära hjälpen till civilbefolkningen ökas. Vi vill också att regeringen och den svenska FN-delegationen verkar för att FN, Röda korset och andra internationella hjälporgan ges möjligheter alt bistå civilbefolkningen i Afghanistan med humanitär hjälp.

Herr talman! Miljoner och åter miljoner barn i tredje världen-men också i USA - tvingas ut i hårt arbete, 10-15 timmar per dag. De multinationella företagen utnyttjar detta för att berika sig. De multinationella företagen exploaterar tredje världens naturrikedomar.

De multinationella kemiföretagen sprider död och förintelse i tredje världens länder. Alla medel är för imperialisterna tillåtna för att berika sig och för alt förse de kapitalistiska länderna med begärliga råvuror och billig arbetskraft. I den västliga världen förbjudna läkemedel liksom förbjudna bekämpningsmedel sprids till u-länderna av dessa skrupelfria imperialister.

Bhopal i Indien är ett exempel. De 400 lantarbetarna i Botswana som dödades uv dricksvatten som förgiftats av ett amerikanskt multinationellt kemibolag är ett annat. Man använde alltså ett bekämpningsmedel som förbjudits i den rika kapitalistiska världen.

Vpk har föreslagit att Sverige tar initiativ till en internutionell undersökningskommission för utt undersöku och kartlägga de multinationella lakemedels- och kemijättarnas verksamhet i tredje världen. Vi har vidare föreslagit att Sverige tillsummans med ILO hjälper u-länder utt bygga upp en effektiv arbeturskyddsorganisalion, vilket i dag saknas i de flesta u-länder. Detta skulle vara ett steg för att förhindra den fasansfulla verksamhet nämnda företag håller på med i tredje världen. Men inget av de borgerligu purtiernu, vurs representunter nu från dennu tularstol hycklar om fattigdomen och eländet i tredje världen, hur ställt upp på sådana enklu krav som vi har fört fram i riksdagen.

Herr talman! I Centralamerika upprätthålls brutala militärdiktaturer med USA:s benägna hjälp, Honduras och El Salvador är några exempel där

regimer, de må kullu sig civilu, men är helt beroende uv sina generaler, på ett brutalt sätt häller tillbaka de folkliga kraven på demokruti och nationellt oberoende, Nicaragua, som kastat av sig en blodig diktator, utsätts nu för de mest hänsynslösa attacker från Somozas tidigare knektar. De har sin bas i Honduras, De utrustas militärt och ekonomiskt uv USA, USA ställer upp med s, k, rådgivare. Detta möjliggör att de kan sprida död och förstörelse i Nicaragua. USA:s president hyllar dessa banditer och kullar dem för "frihetskämpar".

Trots dessa svåra förhållunden genomförde Nicuraguu demokratiska val till parlament och presidentämbete. USA kräver nu att valen skull görus om av den anledningen att högerpartierna i Nicaragua inte fick tillräckligt röststöd UV de nicuruguunska väljarna. Moderuternu här hemmu kommer nu också och traskar patrull med Reagun och sätter upp sina skolmästuruktiga pekfingrur mot Nicaragua. En berättigad fråga är: Vilka är det som förhindrar en fortsatt demokraliseringsprocess i Nicaragua? Den frågan borde moderaterna svara på från denna talarstol i dag.

Sverige måste med all kraft i internationella sammanhang avslöju USA:s cynisku spel mot Nicaragua och mot det salvadoranska folket.

I Chile fortsätter Pinochetjuntan sin brutulu militärdiktatur. Även här får denna fascistjunta stöd och uppmuntran från USA. Chile har begärliga råvaror som exploateras av de amerikansku multinationella företagen. Dessa får där tillgång till billig arbetskraft. Den säkraste garantin för USA, för fortsatt plundring av chilenska folkets naturresurser, är att hålla Pinochetjuntan kvar vid makten.

Herr talmun! 1 Sydafrika utövar aparlheidregimen sitt omänskliga system. Miljoner och åter miljoner svarta hålls i slaveri och mänsklig förnedring. Det kommer ständigt nya Soweto-motsvarigheter- nu senast Uitenhage. Rasist-regimens lagar är sådana att har du inte rätt hudfärg, då talar apartheidsystemets gevär och kulsprutor. Vad gör omvärlden? Vad kan vi bidra med för att apartheidsystemet en gång för alla försvinner från jordens yta? Många ländei, inte minst Sverige, ger betydande humanitärt bistånd till ANC i Sydafrika och SWAPO i Namibia. Detta noteras också med stor tacksamhet. Behovet av humanitära insatser är stora, och Sverige bör öka dessa.

Men, herr tulmun, de som lider under apurtheidsystemet förstår inte hur förklaringar om mänskliga fri- och rättigheter, förklaringar om solidaritet med fatliga och förtryckta, går ihop med att låta privata företags verksamhet i Sydafrika bidra till utt förlängu delta omänskliga systems existens. Det gäller i synnerhet de amerikanska multinationella företagen, men också de svenska multinationella företagen i Sydafrika. Än en gång överflyglar USA:s behov av råvaror samt billig arbetskraft och dess behov av att utvidga sina råvarumarknader purollen om mänskligu fri- och rättigheter.

Argumenten i vårt land mot en total ekonomisk bojkoll av Sydafrika är inte minst från moderuter och övrigu borgerligu partier, men också från regeringeri, att svenska förelag skall vara kvar i Sydufrika för utt övervintra; de mest cyniska argumenten är utt de svarta måste ha arbete. Borde inte de svartas uppfattning få gälla? Borde inte de senaste dagarnas händelser i

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

3 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

Nr 107 Sydafrika resultera i ett ställningstagande från svensk sida om en total

Onsdagenden ekonomisk bojkott av aparlheidregimen? Jug kun ställu den frågun till

27 mars 1985 utrikesministern tnen också till Bengt Westerberg.

_____________ Ta eru pengur och stick, den uppniuningen riktudes till de svensku

Utrikesdebatt företagen för inte så länge sedan från den fängslade ANC-leduren Nelson

Mundelus hustru. Sverige kun gå i spetsen för en lotul bojkott uv Sydufrika -därmed förkortar vi rusisternus brutula maktutövning.

Viktigt för upartheidregimens fall är också att Angola. Moijambique. Zimbabwe, Zambia, Tanzaniu, Lesotho och Botswunu då kun få unvändu de knappa resurserna för alt utveckla resp, länder. Det innebär också utt helu södru Afrika kan utgöra en viktig del uv världen när det gäller fred och frumåtskridande,

Herrlalmun! Vud jug sugt om vud som händer i Sydufriku, i Centralamerika och i Latinamerika gäller i princip imperiulism över hela världen, och då i synnerhet USA-imperialismen, Det är ett världsomspännande ekonomiskt system för utplundring och världsherravälde.

Solidaritet med folken i tredje världen kräver inte minst från Europas arbetarrörelse en aktiv kamp mot den imperialistiska ulplundringspolitiken. Därmed ger vi ett solidariskt bidrug till en internationell solidaritet, mot imperialism och för den nutionellu självbestäniniunderättens princip.

För vpk innebär internutionell soliduritet i handling alt den svenska arbetarrörelsen gör gemensam suk med de utplundrude och utsugnu människorna i tredje världen.

Anf. 6 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Den hittillsvarande delen av utrikesdebatten är innehållsmässigt lik de föregående utrikesdebatterna under den nuvarande regeringens verksamhetstid. Oppositionspartiernas talesmän har i allt väsentligt anslutit sig till huvudlinjerna i regeringens utrikespolitik såsom den i dug hur presenteruts för riksdugen. I den bild som oppositionspurtiernus tulesmän har tecknat återfinns undanlag egentligen buru i Bengt Westerbergs unförun-de, och till det skull jag senure be utt få återkommu. I övrigt präglus inläggen här i debatten av att de skildu tulurna vall alt lägga tyngdpunkten vid olika moment i vår utrikespolitik, och det kun väl vuru myckel lämpligt, eftersom man därmed för omvärlden uppvisar bredden i de svensku stallningstugunde-na till olika internutionellu frågor.

Till Carl Bildts inlägg vill jug nöja mig med ull göru den kommentaren, att när regeringen i sin deklarulion säger utt Sverige inte kun isoleru sig i befäst avskildhet menus därmed - vilket väl också bör frumgå uv sunimunhungel -att vi anser utt ett uktivt svenskt deliugunde i urbetet för nedrustning är en väsentlig åtgärd för ull öka vår säkerhet.

I övrigt skall jag inte uppehålla mig närmare vid Carl Bildts anförande, vilket över lag innehåller försonliga ordulug som jug noierur. Där finns formuleringur som möjligen skulle kunnu föranleda frågor, t, ex. påståendet att de ubåtsoperutioner som förekommit under 1984 vad beträffar mönster och teknik svårligen kan hu förändruts i förhållunde till tidigare år. Om Carl

Bildt menar att del finns något att förtydliga på den punkten, kan det hu sitt intresse.

När Carl Bildt i fortsättningen av sill inlägg säger att vår säkerhetspolitik aldrig får formas med huvudet i sanden, utgår jag ifrån all det är en truism och inte riktar sig till någon särskild utan är en utfyllnad i anförandet som jag inte har anledning alt fästa särskild uppmärksamhet vid.

Även Sture Korpås anförande präglas uv en med regeringens i allt väsentligt överensstämmande uppfattning när det gäller utrikespolitiken, Sture Korpås nämner särskilt betydelsen av det nordisku samarbetet, och det har jag också gjort i den deklarulion som jug föredrugil. Men när Sture Korpås talar om att de nordisku ländernu på något sätt bör inrätta ett gemensamt orgun för studier uv det militärpolitiska läget är jug inte beredd att följa honom i spåren. Det år självklart att de nordiska länderna, som har valt olika säkerhetspolitiska alternativ, också utbyter många synpunkter på hur de bedömer det allmänna militära läget i Norden, Det är en överläggningspunkt vid de återkommande utrikesministermölenu. och ett nytt sådant möte kommer alt hållas nu om fredag. Naturligtvis bedrivs det också fullt öppet studier av förhållundenu i del nordisku området. Men ullting som kun tydu på någon form av gemensamt militärt uppträdande av å ena sidan Sverige och å andra sidan paktanslulna stuter måste vi uvstå från uv lätt insedda skäl. Jag är heller inte säker på att det är detlu som Sture Korpås hur menat,

1 Bengt Westerbergs anförande tas frågan om Sydufrikudispenserna upp, Bengt Westerberg undrar varför de senusle besluten om dispens inte hur anmälts för utrikesnämnden.

Såvitt jug vet hur det också tidigure förekommit utt dispensärenden inte föredragits i utrikesnämnden. Nu önskade regeringen avgöra de här aktuella ärendena enligt den gumlu lugen, innun den nya lagen, som riksdugen nyligen beslutatom, träder i kraft. Det ikraftträdandet kommer att ske den 1 april. Vi ansåg att den praxis som tidigure hur gällt guv oss vägledning utt fatta besluten utan hörande uv utrikesnämnden. En skärpning uv reslriktionernu har emellertid företagits, bl, a, genom utt det blir en mindre volym än vud de sökande ursprungligen hade tänkt sig.

Efter den 1 upril kommer en särskild nämnd med purlumenlarisk representation att granska dispensärenden. Syftet är att möjliggöra snabbare beslut genom att man inte behöver vänta till dess utt del pussur med utrikesnämndens sammanträden.

Herr talman! Självfallet ärdet de ord som fälls i kammaren som gäller. Jag begär inte att Bengt Westerberg ordagrant skall läsa upp det manuskript som han har delat ut. Men Bengt Westerberg höll, från en skriven text som här delades ut, ett anförunde med idel fromma betraktelser över regeringens utrikespolitik och sköt sedan plötsligt, i denna sövande text, in en mening om ull hun inte hur förtroende för utrikesministern och ull dettu skulle byggu på vissa omständigheter som inte närmare unguvs men som sudes vara så mångu att de inte behövde klargöras. Jag anser att detta drar ned nivån på utrikesdebatten och är en form av ryktesspridning. För att Bengt Westerberg

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

skall få uppehållu sig pu den nivå som han tycker är intressant vill jag inbjuda honom att förklara vad hun menar, i stället för ull här i kummuren frumträdu . med dessa påståenden i förstulnu ordalag,

Anf. 7 CARL BILDT (m) replik:

Herr talman! Jag hur förstått att vi här får debutteru huller om buller. Del kan vara en intressant innovation.

Utrikesministern inledde med alt notera alt del i huvuddelen av de frågor som liicks UV utrikesdeklurationen finns en gunska bred samsyn. Del är en tolkning som jag inte hur unledning utt rikta någru erinringur emot. Del är mot dennu bakgrund som vi nu för debutten öm ett uiitui punkter.

Jug fäste uppmärksuniheten på den formulering på deklurulionens förstu sida där det står att vi inte kan "söka säkerhet i befäst avskildhet". Jag påpekade att denna formulering - som vi väl får hänföra till kategorin slarviga sådana - kun tydas som alt den riktar sig mot kärnan i vår neutrulitetsdoktrin. Nu säger utrikesministern ull den inte skull lolkus så. Det trodde jag inte heller, men jug ville frumhålla alt slurvigu formuleringur inte hur någon plats i en utrikesdeklaration.

Om det hade stått att vi inte enbart kan söka vår säkerhet i befäst avskildhet hade det självfallet varit alldeles korrekt. Men när dettu lillu "enburt" hur fallit bort, kun det uppfattas som en negation uv det som är kvintessensen i vår neutrulilelssträvun. Det kun inte vura utrikesministerns, och definitivt inte regeringens, mening. Det är bru utt dettu blev klurgjorl.

Utrikesministern tog upp den formulering som jug hude i niitt unförande angående de ubåtskränkningar som har ägt rum också under 1984. Jag sade att jag hur svårt utt se utt dessu kränkningar till mönster och teknik i något väsentligt hänseende skiljer sig från dem som vi har observerat under tidigare år. Det tycker jag är en tillräckligt klargörande formulering.

Att utrikesministern väljer utt ta upp dennu formulering måste tyda på att han på denna punkt möjligtvis har en avvikande bedömning. 1 den mån så är fallet skulle det vura intressant ull under del komniunde replikskiftet få en redovisning uv i vilku uvseenden utrikesministerns bedömning uvviker från min. Om utrikesministern inte har någon uvvikunde bedömning, kun det inte vara fel utt den åsikt som jug här hur frumförl uttalas.

Utrikesministern valde också att beröru min formulering om ull säkerhels-politiken inte får formas med huvudet i sunden. Självfullet. Lennurl Bodslröm, är denna formulering en truism. Vi måste se verkligheten sådun den är., även om verkligheten borde vara på ett unnut sätt. även om vi uppfattar den verklighet som vi ser som unnorlundu än den vi vill se och även om den kunske t. o. m. stör våra cirklar, begränsur vår hundlingsfrihel, eller vilket uttryck mun nu väljer.

För fem eller tio år sedun hade del varit en truism all vår säkerhetspolitik inte får formas med huvudet i sunden. Låt oss hoppas utt del är del även i dug. Självfullet slår inte formuleringen där för all - som utrikesministern säger-varu utfyllnud i ett tul som skull hållus på en nogu uvmätt tid, utan det finns skäl till att den står där. Måhända kan vi lämna saken med det.

Jag noterade alt utrikesministern inte nämnde den fråga som både jag själv inledningsvis och senure även Bengt Westerberg log upp, nämligen de formuleringar som i årets regeringsförklaring finns angående Mellersta Östern.

I fjolårets förklaring sade regeringen utan tvivel rakt ut, direkt, att vi krävde ett erkännande av Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser. 1 dag finns detta krav med endast indirekt. Att gå från direkt till indirekt form är en nyansförskjulning, som inte är utan betydelse.

Det hade också varit på sin plats med några uppskattande ord om de framsteg som har gjorts, om det som har sagts från Husseins och Mubaraks sida. När del nu inte finns några sådana i deklarationen, utan regeringen i stället - med en tydlighet som jag inte tror har förekommit tidigare - säger att PLO måste deltaga på likaberättigad basis kan detta tolkas som ett ställningstagande mot den process som för närvarande pågår. Det handlar alltså om att en gemensam jordansk-palestinsk delegation skall inleda förhandlingar. Och vi fick häromdagen beskedet att USA, efter Mubaraks besök i Washington, kommer att la emot en gemensam jordansk-palestinsk delegation. Detta är framsteg, betydelsefulla sådana. Också på den israeliska sidan har det gjorts viktiga framsteg.

I detta läge är del synd att den svenska politiken vrids i en riktning som kan uppfattas som att vi håller distans till de moderata arabstater som nu har gjort vissa antydningar om att öppna en dialog med Israel och i stället väljer att med stor kraft ställa oss på de hårda, oförsonliga arabstaternas och PLO:s sida.

Här finns nyansförskjulningar som vi har all anledning att kritisera. Del var egendomligt att utrikesministern inte tog tillfället i akt att skapa den klarhet i regeringens politik som krävs.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 8 STURE KORPÅS (c) replik:

Herr talman! Jag tar tacksamt vara på tillfället att klarlägga vad jag sade i mitt huvudanförande beträffande svårigheterna att inom de olika nordiska länderna få en klar uppfattning om Nordens gemensamma strategiska läge i den militärpolitiska situation som vi nu befinner oss i. Jag antar att vi kan utgå från att kunskap är angelägen, och nu får vi kunskapen från olika håll; som regel från stormaktskällor. Det måste vara en gemensam strävan - jag hoppas att vi är överens om det - att minska spänningen i det nordiska området, framför allt om vi finner att spänning har uppstått beroende på oklarheter eller okunnighet om den faktiska situationen.

I mitt anförande talade jag självfallet inte om något militärt samarbete, utan jag sade att regeringarna borde undersöka möjligheterna att gemensamt ta fram grundmaterial för att bedöma det militärpolitiska läget. Jag påpekade att eftersom varje regering naturligtvis självständigt drar sina slutsatser av materialet - det är alltså inte fråga om någon gemensam slutsats - kan ett samarbete för att ta fram grundmaterial inte stå i strid med ländernas val av lösningar för sin säkerhetspolitik.

När vi har arbetat med frågan om en nordisk kärnvapenfri zon har vår

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

avsikt varit att minska riskerna för kärnvapenkrig i Norden och därmed minska riskerna för spänning över huvud tagel. Då hur vi inte ryggut tillbaka därför att de nordiska länderna har valt olika lösningar för sin säkerhetspolitik. I detta fall föreställer jag mig att man undersöker möjligheterna och att det i så fall kan läggas ut som en forskningsuppgift. Alt oliku länder i olika block använder t. ex. det svenskbaserade SIPRLs utomordentliga muteriul för sina olika bedömningar gör ju inte att det internutionellu samarbetet kring SIPRI är ett militärt sumurbete.

Anf. 9 BENGT WESTERBERG (fp) replik:

Herr talman! Jag beklagar att den utskrift av mitt anförande som hur delals ut har varit så sövande alt utrikesministern inte hur kommit längre än två och en hulv sida innan han har somnat. Längst ner på s. 3 i texten slår precis de rader som jag läste upp från talarstolen, där gjorde jag inte något tillägg. Vud det nu härmed saken att göra-jag har naturligtvis rätt att göru de tillägg som jag önskar. På några andra punkter gjorde jag tillägg därför att jag fann det berättigat.

De rader vi diskuterar kunde utrikesministern ta del uv på förhand, de fanns med i det utdelade manuskriptet. Utrikesministern kanske hur någon piggare medarbetare som kan läsa texterna, så att vi undviker dennu typ uv missförstånd.

Får jag understryka det som Carl Bildt sade angående PLO, Jug tycker utt det är angeläget att utrikesministern i utrikesdebatten förklarur vurför regeringen i just detta känsliga läge har valt att nyanseru det som tidigare hur varit regeringens linje.

Till sist, herr talman, vill jag ta upp den fråga som jag ställde till utrikesministern, och som jag fick svar på, som gäller dispenser enligt lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika, Det är riktigt, som utrikesministern antyder, att det tidigare har förekommit all ärenden har behandlats av regeringen utan att de först har diskuterats i utrikesnämnden. Jag vill påminna mig att det bl. a, förekom 1981. Detta kritiserades då mycket starkt från socialdemokratiskt håll. Den dåvarande utrikesministern Ola Ullslen instämde i kritiken och sade att det var berälligut utt dennu typ av ärenden skulle tas upp i utrikesnämnden.

Sedan dess har ärendena enligt praxis behandlats i utrikesnämnden, och det är mot denna praxis som regeringen nu har brutit. Det är alltså första gången sedun socialdemokraterna i oppositionsställning riktade stark kritik mot att regeringen utan föregående beredning beslutade i sådana här ärenden som det har förekommit.

Jag tycker att utrikesministerns motivering är något krystad, när han säger att det var så viktigt att fatta detta beslut snabbi därför ull del skulle ske enligt den gamla lagen. Jag måste fråga utrikesministern: Vad hade det gjort om detta beslut hade fattats enligt den nya lagen? Är det utrikesministerns bedömning att den nya lagen hade gjort det svårare utt ge dispensernu? Eller är det någonting unnat som gör att det känns angelägel att falla dettu beslut så snabbt som möjligt?

Mittenregeringen visade )982 hur man kunde använda lagen, genom all sägu nej till ett par unsökningar om undanlag från invesleringsförbudel. Som jag nämnde tidigare biföll emellertid den sociuldemokrutisku regeringen 1983 ett förslag om att investeringar skulle få görus, och del hur mun gjort även denna gång.

Jag kan upplysa utrikesministern om att del redan med stöd av den gamla lagen hade varit fullt möjligt för regeringen utt sägu nej till dessu unsökningar från de svensku företagen. Därför är det mycket svårt utt över huvud tuget förstå varför skillnaderna mellan den nya och den gamla lagen åberopas som ett skäl i sammanhanget. Jag konstaterar alt utrikesministern inte hur lämnat någon godtagbar förklaring till utt regeringen denna gång hur brutit mot tidigure praxis.

Anf. 10 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik:

Herr talman! Jag ställde en fråga till samtliga tre borgerligu purtier. och jag kommer inte att ge mig förrän jug får svur uv dem. Del gäller emburgopolitiken. Vi är ju överens - det suger ullu fem partierna här - om att alliansfrihet och neutralitetspolitik måste drivas med fasthet och konsekvens. Vi ställer oss också bakom regeringens deklarationer. Jag tror att det vur Carl Bildt som sade all vi inte skall bli beroende av någon av stormakterna, och det kan jag skriva under på. Men då kommer jag till följande.

Når det gäller import av varor från USA ställer USA långtgående krav på svenska företag, skolor och sjukhus. Svenska företag, skolor och sjukhus som skall importera s. k. strategiska varor - det är ett vitt begrepp enligt amerikansk bedömning - får skriva under en försäkran, som innehåller följande:

1. Att inte vidareexportera USA-varor från Sverige utan godkännande i förväg från USA:s handelsdepartement.

2. Att sälja vidare bara till pålitliga firmor som är kända som slutanvändare; att sälja vidare bara till andra handlare som såvitt vi vet säljer enbart till pålitliga firmor som är kända som slutanvändare.

3. Att samarbeta fullt ut när helst vi får oss förelagt all stå för information om hur USA-varor som godkänts för export till Sverige disponerats.

I ett kompendium om USA:s exportbestämmelser skriver utlandschefen vid Stockholms handelskammare Tell Hermanson följande. Lyssna nu. Carl Bildt, Bengt Westerberg, Sture Korpås och kanske även utrikesministern!

"Försäkran innehåller också en förbindelse om samarbete för att utröna vart varor tagit vägen. Ett företag som undertecknat detta får anses ha godkänt att revision och kontroll från amerikansk sida får göras inom företaget."

Vad är delta, om icke en mycket grov inblandning i Sveriges inre angelägenheter från en stormakts sida?

Jag trodde alt liberal politik innebar alt rön inom teknik och vetenskap skulle delges alla länders folk. Både moderaterna och folkpartiet påstår sig i dag vara liberala och att föra en liberal politik. Vad säger ni om del här? Står detta i överensstämmelse med principerna om folkens självbestämmande

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 och suveränitet? Jag anser att ni måste säga hur ni förhåller er till dennu grovu

Onsdaeen den inblandning från en stormakts sida i svensku inre ungelägenheier. Jug väntur

27 mars 1985 " spänning på ett svar.

_____________ Bengt Westerbergs inlägg om Sydafrika kan jag ställa upp på. Men de

Utrikesdebatt senaste händelserna, som Bengt Westerberg, jag och alla andra reagerar

emot - Uitenhage. fängslandet av biskopar och de förtrycktas ledare - borde väl ändå få oss utt nu äntligen ta ett initiativ och ställu krav på en total svensk ekonomisk bojkott av Sydafrika. Det år ju detta som den överväldigande majoriteten av de svarta i Sydafrika enträget ber oss om. Är det inte tid utt ställa det kravet nu? Därmed kan vi ändå ge ett litet litet bidrug till ull förkorta tiden för denna för oss alla så förhulligu upurtheidregimen i Sydafrika.

Anf. 11 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talmari! Först får vi höra att regeringens deklarulion innehåller en mängd uppräkningar av olika ämnen. Efter utt hu fällt uttulunden uv den innebörden säger mun utt det ändå fattus vissa saker; uttalanden som gjordes förra året återfinns nu inte i exakt samma form som vid det tillfället. Det är möjligt alt våra önskemål om variation och förnyelse vurit för långtgående, men ett faktum är att om det bara är fråga om att slå fast Israels rätt utt levu inom säkra och erkända gränser, så är det också uttryckligen angivet i den här deklarationen - låt vuru att ordalagen är delvis undru än tidigure år.

Här unges också säkerhetsrådets betydelsefullu resolutioner 242 och 338. Det är resolutioner som vi ulltid räknar upp för ull niurkeru en rud ståndpunkter som vi finner betydelsefullu.

De förhandlingar mellan olika intresserade purler i Mellunöslernkonflik-ten som Carl Bildt talar om är också jag beredd alt tillmäta betydelse, även om de inte uttryckligen nämns i deklarationen. Samtidigt vill jug erinru om att hur tillfredsställd man än är över att kontakter skapas, har vi bakom oss många förhoppningar som slagit fel.

Till Sture Korpås vill jag säga alt jag tycker att hans klurgöranden är värdefulla. Om det gäller den mer begränsade kontakt som hun tulur om är kontaktvägarna förmodligen redan öppna. Och om forskare vill sumurbetu. får de gärna göra det. Den forskningen avser emellertid inte regeringen att styra.

Och så till Bengt Westerberg. Bengt Westerberg frågar vurför vissu Sydafrikadispenser inte föredragits i utrikesnämnden. Skälet är utt unsökun ingavs under den tid då den gamla lagen gällde. Vi ansåg alt ansökan borde behandlas under den tid som lagen hade fortsatt giltighet. Under den tidrymden sammanträdde inte utrikesnämnden. Det beslut som fattades innebär dock att man tagit hänsyn till riksdugens ställningstugunden och till tidigare beslut som godkänts av utrikesnämnden.

Men jag skulle gärna vilja fråga Bengt Westerberg om det inte vore skäl utt vända sig till den tilltänkta koalitionspartnern i en eventuell treparfiregering, moderata samlingspartiet. Det är en samarbetspartner som inte hur tänkt sig att det skall existera ett investeringsförbud över huvud taget när det gäller

Sydafrika. Det kunde vara av intresse för de svenska väljarna, uv vilku åtminstone en del fäster uvseende vid dennu fråga vid derus val mellan oliku partier, att få veta om det är den linje som vårt purti företräder eller den mer oklara linje som de tilltänkta koulitionspurtnernu hur som skulle bli följd vid en eventiiell regeringsväxling.

Jug beklugur att jug inte observerade att, vud jug kallar, tre förstuckna rader återfinns i den utdelade texten till Bengt Westerbergs anförunde. Men det ändrar inte sakfrågan, Bengt Westerberg. Det finns två debatter om utrikespolitiken i delta lund - en debatt som förs i denna kammare och som präglas av en saklighet, som vi hört mångu exempel på här, och en annan debatt, byggd på rykten och alla möjliga föreställningar, som förs utanför riksdagen. Det är värdefullt alt man håller isär de två sukernu. Men Bengt Westerberg "gifter ihop" dem i sitt unförunde. Jug vill fortfurunde påstå utt även om raderna finns här, så är del förstucket. Om Bengt Westerberg inte närmare anger vad han syftar på vill jag påstå alt i denna utrikesdebatt Bengt Westerbergs insats delvis bestått i ryktesspridning.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 12 CARL BILDT (m) replik:

Herr tulman! Jag kan i alla fall inleda med alt säga att jag förstår vad Bengt Westerberg syftar på. Jag anser att del är ganska klart vad hun åsyftur.

Därefter kort tillBertil Måbrink. som ställde frågor. Jag tycker att frågor kräver svar. Han frågar om vår inställning till embargopolifiken. Del hundlur då om den amerikanska embargopolitiken gentemot Sovjetunionen. Moderata samlingspartiets inställning till embargopolitik är kristullklur. Vi tror inte på embargopolitik som princip. Vi ser ingu historisku exempel på att isolerings- och embargopolilik har förändrat en nations uppträdunde. Vi finner del också absolut oförenligt med Sveriges ställning som nation att delta i någon embargopolitik av vilket slag det än månde vara - med undantag för det som möjligtvis skulle kunna beslutas av Förenta nationernas säkerhetsråd.

En delvis annan sak är att stater ibland vill skydda sin strategiska teknologi. Detta skydd av den strategiska teknologin åstadkoms bl. u. genom att man begär slutanvändarintyg av olika slag när mun exporterar denna teknik till andra länder för att se till att den inte hamnar i länder där det ulls icke var avsikten att den skulle hamna. Sverige tillämpar ett sädunt system när det gäller helu vår vapenexport. Vi begär slutanvändarintyg. Vi har en så långt utbyggd kontroll som vi kan hu för all den teknik på detta område som vi exporterar exempelvis till Norge, Schweiz, Österrike eller Jugoslavien inte hamnar i orätta händer- i länder som vi inte vill exportera till. Amerikanarna haren mer utsträckt tillämpning av sin strategiska kontrollfunktion, och den leder ibland till problem. Men vår principiellu inställning är alldeles klar.

Det som skiljer Bertil Måbrink och oss är väl utt medan vi är emot alla bojkotter och alla embargon, är hun buru emot dem som riktur sig mot Sovjetunionen, Hun slutade ju sitt tal i en flammande appell för andra typer av bojkotter.

Detta för mig över till utrikesministerns fråga, egentligen riktad till Bengt

Nr 107 Westerberg, om vad som skulle hända under en borgerlig regering. Vi har vår

Onsdaeen den principiella syn på bojkotter, folkpuriiel, centern och sociuldeniokruiernu en

27 mars 1985 delvis annan närdet gäller inställningen till Sydufriku. Vi moderater fogur oss

__________ __ i riksdagsbeslut. Dettu är ingen hemlighet. Vi tycker också utt det är

Utrikesdebatt väsentligt utt mun följer handläggningspruxis när det gäller dessu riksdugs-

beslut. I dettu ingår självfullet - enligt min mening - att de beslut som skulle bli aktuellu skulle föredrus i utrikesnämnden på det sätt som hitintills varit praxis.

Så kort om Mellersta Östern. Utrikesministern försökte förkluru de förändringar i formuleringar som har skett. Han gjorde det genom att litet lättsamt säga utt man kanske hade fallit offer för sitt behov uv vuriation och förnyelse i utrikespolitiken. Nu är detta med variation och förnyelse någonting som man i den utrikespolitiska hanteringen skall sköta med viss varsamhet. Del kan finnus anledning till vursamhet även på undru områden. Men speciellt när det gäller formuleringar i känsliga ämnen borde utrikesministern vura medveten om utt man bör vuru försiktig med strävun efter förändringar för förändringarnas egen skull. Är det så att vi tydligt skrivit i fleru utrikesdeklarationer att vi kräver utt grannslaternu erkänner Isruels rätt att existera inom säkru och erkända gränser, då är det en nyansförskjulning när man bara tar upp del indirekta kravet i den utrikespolitiska deklaration som nu ligger framför oss. Del är möjligt att detta är ännu en mera slarvig formulering och att vi skall hänföra del till behovet av variation och förnyelse. Men i så fall kan det vara angeläget att det bringas klarhet i regeringens inställning. Jag tycker alt det vore bra om utrikesministern från denna talarstol klart uttalade kravet även på PLO alt så snart som möjligt erkänna de resolutioner som nämnts och Israels rätt att existera.

Så allra sist till den fråga som utrikesministern tog upp i sin första replik gentemot mig, nämligen mönstret i ubåtskränkningarna. Jag vill svara genom att såga att det jag har sagt är korrekt. Del skulle vara intressant om utrikesministern, för den händelse han har en annan bedömning an den jag redovisade, redovisade sin bedömning här. Han valde att inte ta upp det, varför jag har svårt att tolka det på annat sätt än att utrikesministern i alla fall inte hur någon uvvikunde bedömning från den som jag redovisade i mitt anföiande. För det har jag ingen anledning att uttrycka annat än viss tillfredsställelse.

Anf. 13 BENGT WESTERBERG (fp) replik:

Herr talman! Får jag återkomma till frågan om de förstuckna raderna, som utrikesministern iittryckte det. i mitt anförande. Jag tror inte att det finns någon i kammaren, mer än möjligen utrikesministern, som inte förstår vad jag syftade på. För en dryg månad sedan försiggick en debatt här i riksdugen, och i samband med den debatten väcktes en misstroendeförklaring. Efter någru dagur ägde en misstroendeomröstning rum. Utrikesministern känner väl till de motiv som vi åberopade för vårt yrkande och för vårt röstande i diskussionen. Jag hur ingen anledning att nu upprepa dem.

Låt mig bara konstatera att det, efter det att debatten i riksdagen ägde

rum, har framkommit att utrikesministern inte baru vid den då berördu middagen med journalister utan även i samband med andra middagar gell uttryck för liknande åsikter. Mun kun nuturligtvis - jug förstår att det är vud utrikesministern begär uv oss - tolku dettu så utt i stort sett ulla journalister har kommit överens om något slugs konspirulion riktad mot utrikesministern. Jag för min del uppfattar inte denna tolkning som rimlig, utan den tolkning vi gjorde i samband med debatten i börjun uv februari tycker jug fortfurande är den endu rimliga. Det vur bakgrunden till den förstuckna formuleringen i milt anförande.

Får jag säga till Bertil Måbrink utt vi som liberuler naturligtvis inte, har någonting alls till övers för den embargopolitik som den amerikansku regeringen bedriver. Den innebär ett avsteg från den frihundelspolitik som vi i princip unsluler oss till och i ullu sammanhang hävdar i den aktuella diskussionen.

Vad gäller Bertil Måbrinks undra fråga får jag säga att den Sydafrikalag som antogs under folkpartiregeringen 1979 klart uttalade utt dispensförfu-randet avsågs gälla bara under en begränsad tid, i förhoppningen om utt man under denna tid skulle få en mera gynnsam utveckling i Sydafrika än man dittills haft. Några sådunu tecken hur vi emellertid ännu inte sett, och det påverkur självfullet vår bedömning av när såduna dispenser bör ges.

Vi uttalade myckel sturk kritik mot den dispens som regeringen medgav 1983, och vi är kritiska mot de dispenser som regeringen nu har medgivit. Hade vi fått tillfälle att framföra dennu kritik vid ett sammanträde i utrikesnämnden så hade vi självfallet gjort det, men genom regeringens nya praxis på del här området fick vi inte möjlighet utt frumföra våra synpunkter där, och därför har jug vult utt i stället göru det i dagens debatt.

Lennart Bodström hänvisade till utt utrikesnämnden inte hade något sammanträde. Detta är ett mycket svagt skäl, eftersom regeringen har alla möjligheter att sammankullu utrikesnämnden om mun vill diskuteru någonting i nämnden. I en frägu av så stor betydelse som den här, som dessutom har varit politiskt känslig och kontroversiell i olika sammanhang, hade del naturligtvis varit motiverat att sammankullu utrikesnämnden. Mun kun inte peka pä utt utrikesnämnden hude ett inplunerut sammanträde betydligt senare och påslå att det inte fanns möjlighet att diskutera saken. Det ar verkligen bara undanflykter från utrikesministerns sida.

Detsamma gäller nuturligtvis försöken alt i stället tu upp en debutt om moderutu samlingspartiets ställningstagande, för alt på det sättet dölja den klantighet - om ordet tillåts från talarstolen - som utrikesministern och regeringen har visat i denna fråga. CurI Bildt hur klargjort utt moderuternu självfullet accepterar lagstiftningen. Någonting unnat hade inte heller varit möjligt, eftersom 70-75 % av riksdugen slår bukom den.

Jug tycker fortfarande inte att utrikesministern har givit tillnärmelsevis tillfredsställande svur på frågun vurför mun genomdrev detlu beslut utun utt först höra utrikesnämnden. Eftersom det här är min sista replik, i varje full i den här replikomgången, får det bli min slutsats att regeringen på den här

Nr 107

Onsdagenden

27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

punkten på ett olyckligt sätt hur frångått gällunde praxis och vall all införa en ny. För detta är regeringen värd klander och kritik.

Anf. 14 BERTIL MÅBRINK (vpk) replik:

Herr talman! Varken Bengt Westerberg eller Carl Bildt hur nu flera repliker. Jug skall därför inte lägga nyu kol under brasan. Jug vill bura inkassera att jag har fått ett svar av både Carl Bildt och Bengl Weslerberg. Tyvärr måste jag säga att centerpartiet tiger som muren. Skull jag tolka del som att man är för embargopolitiken såsom jag hur beskrivit utt den bedrivs av USA?

Det här betyder att den internationellu konferens om handels- och embargopolitik som skall ske framöver har ett brett stöd uv de poliiisku partierna i riksdagen.

Det finns ändå en liten skillnad mellan Bengl Westerbergs och Carl Bildts svar. Först säger Carl Bildt: Vi är emot embargopolitik. Men i nästu vändu tyckte jag mig spåra att han säger att man ändå är för embargopolitik. Jug hoppas att jag har tolkat dettu fel och utt det inte är så utt moderuternu är för embargo mot de länder som USA bestämmer sig för att införa emburgo mot.

Men det är skillnad om man inför embargo mot Sydafrika. Även Carl Bildt må erkänna det. Här handlar det ju om en regim som det inte finns någon som helst motsvarighet till i den övriga världen.

En överväldigande majoritet av de sydafrikanska medborgurnu ställer del enträgna kravet: Hjälp oss nu, förbjud all ekonomisk verksamhet i Sydafrika! Det är det enda medel som skulle kunna möjliggöra alt rasisiregimen faller.

Läget nu är sådant att förtrycket öch brutaliteten i Sydafrika inte minskur utan i stället ökar och systematiseras, och apartheidsystemet blir än mer sataniskt. Därför tycker vi att det borde vara rimligt med en sådan ekonomisk bojkott. Men utrikesministern har inte sagt något om detta. Borde inte de senaste veckornas händelser i Sydafrika resultera i att vi börjar en total ekonomisk bojkott mot Sydafrika?

Man kryper bakom GATT:s bestämmelser och säger att de skulle omöjliggöra en sådan bojkott. Men de bestämmelserna hur väl inte skrivits utifrån ett sådant fasansfullt system som finns i Sydafrika? De kan väl inte ha någonting med detta system att göra? Jag tycker att det argumentet är mycket dåligt.

Men om det är på detta sätt får man väl arbeta intensivt inom GATT för utt åstadkomma de ändringar av GATT:s regler som behövs för att möjliggöra en total ekonomisk bojkott.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 15 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM: Fru talman! Jag beklagar att jag måste uppta liden med litet högläsning ur 1984 och 1985 års utrikespolitiska deklarationer.

11984 års deklaration skriver regeringen: "Grundvalarna för en lösning uv konflikten i Mellanöstern finns i säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338."

1 1985 års deklaration står det: "Säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 bör utgöra grundvalen för en förhandlingsuppgörelse."

I resolution 242 sägs det att Isruel skull ha rätt utt levu inom säkru och erkända gränser. Det är väl inte troligt att USA skulle ha godkänt den resolutionen i FN:s säkerhetsråd med mindre än att detta hade funnits inskrivet.

I 1984 års deklaration står det: "Vi anser att dessa resolutioner pekar mot en förhandlingsuppgörelse som innebär ett isrueliskl tillbukudrugunde från de områden som ockuperades 1967 i utbyte mot grunnländernus erkännande UV Isruels rätt ull existeru inom säkru och erkändu gränser."

I 1985 års deklurution heter del: "Enligt vår uppfattning innebär de att Israel skall lämnade territorier som ockuperades 1967 och istället uppnå fred inom säkra och erkändu gränser."

Om vi inte kun bli betraktade som konsekventa j vår utrikespolitik med mindre än utt vi årligen åstudkommer identiska ordalydelser i varje enskilt stycke, är det inte lätt att uppfylla kravet på konsekvens.

När det sedan gäller Bengt Westerberg vill jag nämna utt det i den allmänpolitiska debatten befanns intressant att skjuta in ett ämne som inte alls hade utt göra med regeringens budgetförslag och oppositionspurtiernus allernutiv till detta.

På grundval uv uppgifter som inte på något sätt var bestyrkta ställdes under den ullmännpolilisku debatten den 6 februuri ett yrkunde om misstroendevotum. Det ledde till alt kammaren kallades till ett extra plenum den 8 februuri, och då uttalade riksdagen att den hade förtroende för regeringen och för alla dess ledamöter.

Därefter hur det förekommit en genomgång i konstitutionsutskottet med åtskilliga frågor ställda av moderaternas och centerns ledamöter-jug erinrur mig ingen frågu från folkpartiet.

• Efter det mötet säger en av de närvurunde ledamöterna, som hade varit aktiv vid utfrågningen, att del vur viktigt att försöka få klarhet i vad som verkligen hade hänt. Ja, det ar säkert viktigt, men hade det inte varit bra utt tänku först och handla sedan och inte ställu yrkande om misstroendevotum på grundval av förhållanden som man inte säkert kunde uttala sig om?

Jug vidhåller att vad Bengt Westerberg hänvisur till ingenting annat är än en mängd fritt kringflygande rykten och utt beteckningen inte buru purtiledu-re utun även ryktesspridare fortfurunde har betydande skäl för sig.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Förste vice talmunnen anmälde att Bengt Weslerberg och Carl Bildt anhållit alt till protokollet få antecknat alt de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 16 STIG ALEMYR (s):

Fru tulman! När vi gjorde upp om tulurlistun för den här debutten, kom vi överens om utt den borde börju med företrädare för de i utrikesutskottet

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

representerade partierna, efter det att utrikesministern lämnat regeringsdeklarationen. Det innebar utt jug skulle varu med i den förstu rundun, som nu är avslutad. Det tillät i dag på morgonen inte talmannen, och därför är min placering på talurlistan nu litet underlig.

Jag skall, fru talman, välja metoden att inte försöka mig på något slugs heltäckande unulys uv situutionen i världen utun tu upp någru enstuku punkter i regeringsdeklarationen och ge mina synpunkter på dem.

Vi har den senaste liden mötts av rapporter om det ökunde våldet i Sydafrika. Människor arresteras för handlingar som normalt i alla andra länder icke skulle betraktas som kriminella. En våg av våld sveper fram i ett land där tre fjärdedelar av befolkningen uteslängts från rimliga liiänskligu rättigheter.

Jag är övertygad om att apartheidpolitiken inte kommer att upplösas på den sydafrikanska regeringens eget initiativ. I Pretoriu kommer mun med alla medel att slå vakt om det vidriga apartheidsyslemet. inneburunde förnedrun-de kränkning av de grundläggande mänskligu rättigheternu. Risken är överhängunde utt ett blodigt inbördeskrig kommer att föregå en förändring av systemet.

Det finns endast en väg alt undvika dettu. och det är genom internutionell samverkun och massiva påtryckningar på regeringen i Pretoria. Sverige ensamt kun inte klara den uppgiften, och del säger jag i replik till Bertil Måbrink, som i dug hur krävt ensidigu svenska insutser. Det räcker heller inte med FN-resolutioner som inte följs upp av framför allt de stora staterna i världen.

Här är det nordiska samurbetet viktigt. Regeringen erinrar om en kommande utrikesniinislerkonferens, där dennu frägu skall las upp. Jag vill erinra om alt en stor del, kanske större delen, av den sydafrikanska oljeimporten går på norska kölar. Del borde varu rimligt utt försöku övertygu den norsku regeringen om att göru ingripunden mot de norsku redurintres-sena.

Stöd till randstaterna i södra Afrika för att minska dessas beroende uv regimen i Pretoria är utomordentligt betydelsefullt, Jug noterar med stor tillfredsställelse att det var betydande enighet när utrikesutskottet i gär justerade årets u-hjälpsbetänkande om massiva insatser till de länder som är beroende av Sydafrika för att hjälpa dem att kommu loss från detta beroende. Del jag beklagar i delta sammanhang är utt moderuta sumlings-purtiet inte ville ställa sig bukom de belopp till länderna i södra Afrika som de andru partierna föreslagit utun lade sig nästun 200 miljoner under.

I morgon går 200 000 skolungdomur ut i Operuiion dagsverke för utt stödju sinu kamrater i södra Afrika. Vi bör vuru stoitu över våru ungdomars engagemang. En bred folklig förankring i kumpen mot upurlheid är en stor nutionell tillgång.

Kumpen mot upartheid är en del av arbetet för att respekt för mänskliga rättigheter skall iukttus. Här urbetur Sverige kruftfullt i oliku internationella fora. I regeringsdeklarationen nämns Europarådets betydelse i bl.a. detta sammanhang. Europarådet är den enda organisation i världen där huvudkri-

leriet för staternas medlemskap är att de har ett demokratiskt vall purlument och respekterar grundläggande mänskliga rättigheter. Alla Europas demokratier är medlemmar i Europarådet utom Finlund. Jug hur tidigure i riksdagen liksom i Europarådels purlamentarisku försuniling beklugal dettu. Finlund hur mycket att ge i den internationellu dialogen och skulle kunna spela en viktig roll inom Europarådet.

Tyvärr hur de senuste årens händelser i Turkiel ställt lundets rätt till medlemskap i Europarådet i fråga. Jag vill nöja mig med utt noteru ull det pågår en demokratiseringsprocess i Turkiet. Det är min förhoppning att denna skall fortsätta, så att landets medlemskap i Europurådel inte kun ifrågasättas,

Sverige spelar en pådrivande roll i nedrustningsarbetet i oliku summan-hang, 1 Geneve går vi t. ex. i spetsen för arbetet på en konvention om fullständigt förbud mot kemiska vupen. I Stockholmskonferensen gör de svensku diplomuterna stora ansträngningar för utt nian skall få fart på arbetet och nå resultat i rimlig tid. Men det internutionellu förhandlingsarbetet går långsamt. Del är betecknunde utt det tog ett år innan man i konferensen vid Sergels torg kunde gå in i ett konstruktivt förhandlingsarbete.

Regeringen hur vult utt låtu riksdugspolitiker ingå i nedrustningsdelegutionen och i delegutionen vid Stockholmskonferensen. Detlu är utomordentligt värdefullt - genom de poliiisku partierna kan utrikespolitiken förunkrus hos allmänheten. Tyvärr är del endust ett fåtal länder i världen som tillämpar denna metod.

Från min utsiktspunkt i delegationerna vill jag gärna uttala stor tillfredsställelse med våru diplomuters skicklighet och enveienhet. De ger inte tuppl när allt tycks stanna upp. utun söker nya öppningar i förhandlingsarbetet för alt nå överenskommelse om minskning uv rustningurnu och skupu ökut förtroende mellan ländernu. Det är mänsklighetens övergripande ödesfråga vi här arbetar med såväl i Geneve som vid Sergels torg i Stockholm.

Vi nås dagligen uv rapporter från det fjärrun Kampuchea. Det kampuche-anska folket har fasansfulla upplevelser uv hur över 2 miljoner miinniskor hur mördats under de röda khmerernus skräckvälde. Nu drubbus landet uv Vietnums ockupution.

Jug hude tillfälle att för två veckor sedun i Bungkok mölu folk från Förenlu nationerna som deltar i hjälparbetet för flyktingarna från Kampuchea. Situationen är nu utomordentligt allvarlig. 250 000 kampucheunska ftykting-ar sitter i läger inne i Thailand. FN:s organisation för hjälp till dessa flyktingar börjar nu sakna pengur. Man upplyste mig om att pengarna tar slut i maj. om inte fonderna fylls på. Sverige ger pengar till hjiilpurbete inne i Kampuchea via UNICEF. Men vi ger för närvarande inga pengar lill.FN:s flyktingarbete bland flyktingarna i Thuilund utunför Kumpucheu. Jug betruktur det som mycket viktigt och nödvändigt att vi i vårt humanitära arbete också går in med resurser på det området, och jug hur en frågu till utrikesminislern: Pågår det några överläggningar i utrikesdepartementet om , att Sverige skull gå in i det kumpucheunska flyktingarbetet med svenska resurser?

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 Vi kommer om tre veckor att ha en biståndsdebatt i kammaren. Det finns

Onsdaeen den sålunda i dag ingen anledning till fördjupad debatt om vårt ansvar i tredje

77 mars 1985 världen. Men med hänsyn till regeringsdeklarationens påpekande utt 150

_____________ miljoner afrikaner i år hotas av svält vill jag anföra ett par synpunkter.

Utrikesdebatt Varje besök i något u-land i dag väcker pessimism. Situationen i praktiskt

taget alla dessa länder är mycket allvarlig, och jag blir alltmer övertygad om att de grundläggande orsakerna till nöden inte kan angripas om inte befolkningsutvecklingen hejdas. SlDA:s styrelse besökte Bangladesh för ett par veckor sedun. Landets befolkning fördubblas på 20 år. Ekonomiska framsteg äts upp uv befolkningsökningen, som gär snubbure än den ekonomisku utvecklingen. Förhållundenu för huvuddelen av befolkningen blir allt sämre och sämre.

Del är vanskligt för oss i Sverige utt förordu vilka metoder som bör tillämpas för att hejda folkökningen, men det är nödvändigt att i överläggningar med bislåndsmoltagande länder aktualisera fumiljepluneringsproble-men samt att följa upp sommarens stora befolkningskonferens. Det är vidure, fru tulmun, helt nödvändigt att bidragsgivande länder och organisationer bättre än hittills samordnar sina insatser. På grund av brist på planering, planmässighet och samordning rinner stora resurser bort till ringa nytta. Det hjiilper varken de mottagande länderna eller de bidragsgivande ländernus ullmänna opinion.

Jug vill till sist. fru tulmun, noteru ull närdet gäller biståndet finns del i vårt land en stor folklig samstämmig uppslutning bakom vår solidaritet med tredje världen. Del är kanske, fru talman, den viktigaste tillgång vi har i den internutionellu debutten i Sverige i dag.

Anf. 17 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Fru tulniun! Jag vill i anslutning till utskottsordförandens. Stig Alemyrs, inlägg här buru instänimu i vud hun har sugt om situationen i Kampuchea. Jag vill också påpeka att Sverige sedan 1979 har varit en av de största bidragsgivarna till FN:s och Internationella röda kors-kommitténs nöd-hjälpsprogrum för Kanipucheaflyktingar. Vi har givit hjälp till människor från Kampuchea som har flytt in i Thailand, och vi medverkar också med bidrag till insatser i det omtvistade gränsområdet mellan Thailand och Kumpucheu. Arbetet är i första hand inriktat på att få frum livsmedel till de nödlidunde.

I motsuts till fleru undru storu givare till FN-programmet har Sverige betonat vikten av insutser också inne i Kumpucheu. Av de cu 142 milj. kr. som Sverige hur unslagit har vi försökt utt få in så mycket som möjligt i Kumpucheu, där ändå större delen uv befolkningen befinner sig och där åtskilliga av FN:s medlemsstater inte vill lämna bidrag. Det är naturligtvis bäst om flyktingar kan beredas möjlighet utt återvända till sina hemorter. Vi urbetur i förstu hund för detta men har också, liksom en del andra länder, tagit emot flyktingar från Kampuchea,

Jug ville bara göru dettu korta påpekande i unslutning till vud Stig Alemyr här log upp.

Anf. 18 Statsminister OLOF PALME:

Fru tulman! Del är i år 40 år sedan den första atombomben föll över Hiroshima, Det är också 40 år sedan Förenta nationerna grundades.

Detta var utgångspunkten för det möte i New Delhi i början av detta år, i vilket jag deltog tillsammans med företrädare för fem andra länder på lika många kontinenter,

Hiroshima och Nagasaki lärde oss utt kärnvupen orsakar omedelbar och direkt förstörelse av en aldrig tidigare skådad omfattning. Nu vet vi dessutom, efter rapporter från vetenskapsmän i flera länder, att vi alla skulle drabbas av de fruktansvärda effekterna av ett kärnvapenkrig. Vi hör om riskerna för en urktisk vinter, som till sist kan leda till all ullt liv på jorden ulplånus. Och precis som om denna jord icke vur nog står vi nu inför risken uv en uccelererunde kupprustning i rymden.

Det som gör vår tidsålder, perioden efter Hiroshima, till en unik epok i mänsklighetens historia är ju att vi har nått ett stadium där vi inte bura kan förgöra oss själva utan också alla andra och allt som skulle komma efter oss. Hela den mänskliga civilisationen, som formats under årtusenden, kan helt plötsligt bara komma att upphöra, till följd av människans dårskap.

Mötet i Delhi i junuuri var ett försök all demonstrera att denna civilisation icke tillhör endust en eller två eller fem nutioner. Den tillhör alla stater, alla folk, och den tillhör både dagens och morgondagens generationer.

Vi representerade länder med olika kulturella, sociala och politiska system. Men vi vureniguom det grundläggande, att ullt nu måste göras för att skydda den mänskliga civilisationen. Och vi var överens om att också vi som tillhör den majoritet i världen som lever i icke-kärnvapenstaler har rätt alt ställa krav, krav på att kärnvapen aldrig kommer till användning, att kärnvapenkupprustningen hejdas och att kärnvapenstaterna når snara överenskommelser om kraftiga minskningar av sina kärnvapenstyrkor.

Nu förhandlar USA och Sovjetunionen i Geneve om både rymdvupen och kärnvupen. Det är en positiv utveckling, som utrikesministern redovisade i regeringens utrikesdeklaration. Det slutliga målet som man satt upp är ju att helt eliminera kärnvapen, överallt. Men låt mig tillägga att det verkligen är en sak att komma överens om mål, inte minst avlägsna sådana. Det är en annan sak utt kommu överens om konkretu resultut. Och det kan dröja mycket länge.

Under liden tyder allt på alt kapprustningen fortsätter, att de ömsesidiga hoten upprepas, att man håller fast vid den s.k. avskräckningsdoktrinen. Detta är en process som icke hur gett människornu någon ökad säkerhet. I stället har den ökut derus osäkerhet. Och det blir mer och mer uppenbart att människorna icke accepterar avskräckningen: detta sätt att hålla helu mänskligheten som ett slugs gisslan. Det är ett utomordentligt bräckligt säkerhetssystem. Stubiliteten undermineras hela tiden av den ändlösa kapprustningen. Det är som utt vara beroende av en drog - man behöver ständigt större och större doser.

Det kunske är så alt de som argumenterar för nya, avancerade teknologiska vapensystem anser alt detta är ett sätt att komma ifrån avskräckningens

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

4 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

dilemma. De kunske tror utt ett teknologiskt genombrott till sist skull resulteru i ett s. k. idiotsäkert system. Men jug tror att detta är en illusion, alt del i själva verket rör sig om ett fruktlöst sökande efter en illusion av säkerhet, vilket åter kommer att leda till ökad osäkerhet för oss alla.

Ty säkerhet och skydd från förintelse med kärnvapen kan aldrig nås genom ytterligare teknologiska satsningar. Att lägga ännu större vikt vid destruktiv teknologi kun icke ge någon bestående säkerhet. Bura vi människor, i överenskommelser med varundra, kan ge oss säkerhet." en gemensam säkerhet. Vud vi behöver är ett säkerhetssystem som uppnås i samarbete med undru nutioner. och inte på dessus bekostnud. Vi behöver poliiisku förhund-lingslösningur, och inte ensidigu teknologiska satsningar. Därför är det endu svaret på det ökande hotet om kärnvapenkrig att inleda en process uv internationell nedrustning, i former som inte ger övertag ål någondera sidan ulan som ger säkerhet åt ullu.

Fru tulmun! Den svensku neutrulitetspolitiken måste präglus uv ansvar för Sverige. Den får uldrig föras på ett sätt som kun skapa förväntningur på den enu sidun eller farhågor på den undru om uvvikelser från den vulda handlingslinjen. Vi skall orubbligt slå vakt om förtroendet ute i världen för vår föresats att icke ens under starkt yttre tryck lämna neutralitetspolitiken. Denna politik kräver ett efter våra förhållanden starkt försvar. Den kräver alt vi uldrig uccepterur kränkningur uv vårt eget territorium. Sådunu kränkningar kommer vi ull med ull kruft uvvisu - med vupenniukt om så skulle behövus. Vårt försvur måste också ha en sådan styrku utt den som planerar ett angrepp i krigstid tänker sig för inför de risker som ett sådunt företug innebär. Detlu ur den enu dimensionen i den svenska säkerhetspolitiken.

Den undru dimensionen är en aktiv utrikespolitik. Vi kun hu ett hur starkt försvur som helst, börjur omvärlden tvivla på vår alliansfrihet begränsas ändå möjligheterna att föru en oberoende neutrulitetspolitik. Därför ur just utrikespolitiken vår främslu försvurslinje. I denna utrikespolitik ingår arbetet för fred och frihet, för rättvisa och internationell solidaritet i vår omvärld. Dettu är ett urbete för viktigu principer. Men det hundlur också om ett egetintresse. När vi urbetur för fred och internutionell soliduritet lur vi också ansvur för Sverige. När vi protesterar mot ockupulioneii uv Afghunistun, eller mot det unierikunsku stödet till Conlrus verksumhet i Nicurugua. gör vi det utifrån principer som hör till de allra viktiguste för oss. Del är inte frågu om något personligt tyckunde. Det gäller respekt för folkrätten, det gäller del nationella självbestämmandet. Dettu kun stundom fruniträdunde företrädare för regeringarna i de båda supermakternas huvudstäder behöva påminnas om.

Självfallet gäller demokratins grundprincip om fri och öppen debutt även utrikespolitiken. Vi sociuldemokraler välkomnar en vitui debutt i dennu frågu. Genom en sådun kun vi åstadkomma större klarhet om innebörden av vår neutralitetspolitik och samtidigt skupu ökud sludga och hållfasthet i denna politik. Detta ökar i sin tur trovärdigheten i svensk neutralitetspolitik. Det är en slvrka för Sverige som nation. Därför har också riksdasens

utrikesdebatt varit en viktig händelse under det parlamentariska året. Det har varit tradition att både regeringsföreträdare och oppositionsledare deltar i debatten och kommenterar Sveriges förhållande till främmande makt. Detta ger tyngd och auktoritet åt debatten och har bidragit till att stärka den svenska utrikespolitiken. Själv deltog jag alltid, under vår tid i opposition, i dessu debutter. Och det vur inte för utt kritiseru - det förekom nästan inte alls, jag berömde tvärtom regeringen myckel - ulan för att markera grunddragen i vår utrikespolitik och för att kommentera de stora internationella frågorna.

Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt och beklagligt utt opposi-tionsleduren Adelsohn uvstått från att anmäla sig till denna debutt. Han säger ingenting - inte om vår egen neutrulitetspolitik och vår trygghet, inte om Afghunistun eller om Iran-Irak, inteomCenlrulumerika, eller om freden och alla de brännande frågor som sysselsätter människornas tankar,

Jug tänker på de fina ungdomar som går här utunför med insumlingsbössor och propuganda till förmån för de förföljda svurtu i Sydufriku, De kanske tycker att det är konstigt om inte alla de politiska ledarnu vill ge uttryck för sin syn på rasförtryckets problem.

Och det går faktiskt inte utt hänvisu till någon ställföreträdure. För det vur herr Adelsohn som för bara sju veckor sedan gjorde just utrikespolitiken till den stora frågan i den allmänpolitiska debatten. Han riktade våldsamma beskyllningar mot regeringens säkerhetspolitik. Och hun reste det uniku kruvet på en misstroendeförklaring mot landets utrikesminister. Det förefaller som om herr Adelsohn bara är intresserad uv en utrikespolitisk diskussion när han kan nyttja den till att ställa till med inrikespolitiskt bråk.

Låt mig säga att det är självklart att olika partier kan vara ense om de grundläggande dragen i den svenska säkerhetspolitiken och ändå ha olika uppfattningar om enskildheter beträffande hur vår utrikespolitik skall bedrivas.

Det kan 1, ex, finnus skillnuder i synen på exakt hur stora unslag försvaret kun få - även om det nästu år i en försvursbudget på 25 miljurder skiljer mindre än 1 % mellan t. ex. socialdemokrater och moderater. Del kan också finnas skilda uppfattningar om hur Sverige bör agera i olika internationella frågor, och man kan naturligtvis göra skilda bedömningar av styrkeförhållandena mellan supermakterna. Trots sådana skillnader kan man vara överens om huvudlinjerna i den svenska säkerhetspolitiken.

Jag vill gärna välkomna det. såvitt jag kunnat uppfatta det, mer sakliga tonläget i denna utrikesdebatt. Det är vår förhoppning all det är på det sattet som debatten skall kunna föras också i fortsättningen. Men då måste det också vara konsekvens i moderaternas utrikespolitiska debatt. Det har förekommit ofta förr att de har haft ett dämpat tonläge, eller i stort sett bara anslutit sig till regeringens utrikespolitik. Men det går inte att föra ett slugs debatt vid ett tillfälle, ett slags debatt här i kammaren och en helt annan i andru sammunhung - som t. ex. här i riksdagen för sju veckor sedan.

1 de senaste årens moderata attacker har återkommit ett tema, som icke kan vara förenligt med en uppslutning kring den traditionella svenska

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

neutralitetspolitiken. Det är när mun hävdar utt regeringen agerar undfallande gentemot Sovjetunionen, när mun påstår utt regeringen urbetur med dubblu budskap och när man alltså insinuerar alt regeringen på något sätt spelar under täcket med företrädure för Sovjetunionen.

På denna punkt har vi reagerut uiomordentligl hårt. Det nr inte bara därför utt vi finner unklugelserna fullkomligt grundlösa, och naturligtvis också kränkande mot oss. Det är minst lika mycket omsorg om landets nationella intressen som gjort att vi tvingats till kraftfulla murkeringur mot påståenden av dettu slag.

Ändå har moderuternu uppreput dessu unklugelser, gång efter gång; under flera år. Och det är i och för sig inte bura vi sociuldemokraler som har drabbats. Det började redan under slutet av Thorbjörn Fälldins regeringslid - med bråket kring mittlinjen och i ubålsfrågan - och hur sedun fortsatt i den s. k. Svenska Dugbludet-uffären och i andra sammanhang. Mun hur tulut om reservationslösu omfamningar av sovjetiska paradtankar. Man har utpekat statssekreteraren i stutsrådsberedningen som något av en quisliiig. Det senusle exemplet är unklugelserna i sumband med alt man försökte väcka misstroendeförklaring mot utrikesminister Bodström.

Vi kun inte dru någon annan slutsats av moderaternas ugerunde i den allmänpolitiska debutten än ull det egentligen vur ett enda samlut angrepp på regeringens säkerhetspolitik. Ulf Adelsohns motivering för att väcka misstroendeförklaring mot utrikesministern vur just dettu utt regeringen skulle hu fört frum dubbla budskap. Hun sade också, här i riksdugen. ull jag själv kan ha gett ett tyst medgivande åt utt det som utrikesministern påstods hu sugt vid den onidiskuterude middagen egentligen är uttryck för regeringens iippfutt-ning i själ och hjärtu. Och i tidningen Expressen summa dug ifrågusutte herr Adelsohn på nytt om inte den svenska regeringen driver två linjer: en i regeringsförkluringur och officiella dokument, och en annan "niir hjärtan lättas mellun skål och vägg". För uti ytterligure belonu vidden uv moderaternas kritik gick sedun också Lars Tobisson upp i den ullmänpolitisku debutten och sade utt det handlade om att kritisera regeringen "för alt äventyra tilltron till Sveriges truditionellu säkerhetspolitik".

Dettu är unklugelser, fru tulmun, som är ulldeles uniku i vårt lund. Det torde icke tidigure ha förekommit att ledande företrädare för det största oppositionspartiet farit ut med påståenden vilkas innebörd närmast är att likna vid att regeringen skulle beslå av en samling landsförrädare, som inte bara agerar undfallande gentemot den ena supermakten utun också i hemlighet för en annan politik gentemot denna makt än den som redovisas offentligt. Det är uppenbart att om mun har dennu bild uv Sveriges regerings sätt utt drivu neutralitetspolitiken - med undfullenhel och dubbla budskap och allt vud det heter-så kun man ju icke vuru enig med regeringen om dennu politik. Då måste man i logikens namn förorda en annan politik, även om mun inte säger det klurt ut, här i riksdugen t, ex. Och ett sådunt dubbelspel, som nuturligtvis inte går obemärkt förbi i utlandet, är till skada för Sverige,

Det hur ulltid varit en ambition hos oss sociuldemokruter utt efterstriivu största niöjligu enighet inom utrikespolitiken. Blund det svensku folket är

uppslutningen stark bakom den traditionella svenska neutralitetspolitiken.       Nr 107
för vilken vi socialdemokrater alltid varit garanter. Man kräver av oss      Onsdaeen den
politiker att denna gemensamma nationella tillgång icke skall äventyras. I ett      27 mars 1985
allvarligt läge vill folk sluta leden. Men moderaterna ställer ständigt till bråk.       _

Vi vill gärna ha enighet. Men ett parti som agerar på det sätt som jag nyss Utrikesdebatt har beskrivit maler sig självt ur den nationella samlingen inom säkerhetspolitiken. Ty dess anklagelser måste innebära att det underkänner den sittande regeringens sätt att sköta det allra mest grundläggande inom denna politik, alltså våra förbindelser med de ledande stormakterna.

Därför vill vi socialdemokrater säga till moderata samlingspartiets ordförande Ulf Adelsohn att vi nu måste få klarhet i om ni tänker driva dessa anklagelser vidare. Enighet är önskvärd. Men ibland måste det önskvärda vika för det nödvändiga. Klarhet måste skapas om var det moderata samlingspartiet står. Detta är ett oeftergivligt krav, där inga kompromisser är möjliga.

Och därför vill jag sluta delta inlägg med alt be herr Adelsohn om besked på två precisa punkter:

1. Är ni eller är ni inte av uppfattningen att regeringen arbetar med dubbla budskap gentemot Sovjetunionen?

2. Är ni eller är ni inte av uppfattningen att regeringen uppträder undfallande mot Sovjetunionen?

Anf. 19 CARL BILDT (m) replik:

Fru talman! Det har rått litet tumult kring talarordningen av den enkla anledningen att statsministern har haft ett betydande intresse av att den såg ut på ett visst sätt. Han begär att bara få tala med vissa - och inte med andra. Det kan ligga någonting i den synpunkten, statsministern, och vi brukar framföra den då och då när vi ställer frågor och interpellationer och statsministern alltid vägrar att svara på dessa och i stället överlämnar dem till andra.

En statsminister har - mig veterligt - under det senaste årtiondet deltagit i dessa utrikespolitiska debatter vid ett enda tillfälle. Det var när Olof Palme anmälde sig - något sent - i utrikesdebatten våren 1983 enkom för att söka gräl med oss moderater. Därför finns det också hos oss en misstanke om att han är ute för att söka gräl när han gör sädana här operationer. Av detta har vi inget större intresse, och vi väljer att behandla detta på det sätt som kan förefalla lämpligt. Ty den teknik som Olof Palme har i sådana här debatter är litet ledsam, tycker jag. Han förvrider och förställer.

Vad var det egentligen det stod i det skriftliga anförande han höll? Han talade om dubbla budskap. Låt mig då bara erinra om att detta begrepp, som vi har levt med under de senaste ett eller två åren, är ett begrepp som Olof Palme själv har hittat på, som Olof Palme har introducerat i debatten. Det härstammar inte från oss. Att det sedan, genom hans utrikesministers agerande, skulle vändas mot honom kan inte vi lastas för. Att det lever och lever sitt eget liv har ursprungsmännen större skuld till än någon annan.

Statsministern säger att vi har-och då syftar han antagligen på mig-ansett 53

Nr 107 att hans statssekreterare är liku med eller närmusl lika med en quisling. Ordet

Onsdaeen den quisling har aldrig nämnts av oss. Det endu jug gjorde i ett unförande inför

27 mars 1985 '' moderata partistämman var faktiskt utt tulu vul om Per Albin Hunssons

_____________ politik när det gällde utt stå emot påtryckningar utifrån under kriget. Kan

Utrikesdebatt etta anses vara något fel?

Han säger vidare att vi moderater anser utt regeringen är en sumling landsförrädare. Olof Palme, vi har inte tagit och kommer aldrig att ta den typen av ord i vår mun. Vi har aldrig sagt detta. Därför faller dessa anklagelser på sin egen orimlighet. Det är litet av den gamle riddarens anstormning mot självbyggda väderkvarnar över dessa våldsamma unfull mot positioner som egentligen inte finns. Men frågor kräver svur, och Olof Palme frågade i slutet av sitt unförande: Hur är det egentligen med det.här med dubbla budskap?

Jag kan inte se detta på något annat sätt än all Olof Palme, på ett liknande sätt sorn utrikesministern nyss till min förvåning gjorde, uttryckte en vilja alt fortsätta debatten om Bodströmaffären, om vad som hände under den dar middagen, om vad som var motiven för misstroendeförklaringen och om konsekvenserna av middagen och de dubbla budskap som där framfördes. Vi kan rekapitulera den debatten i oändlighet. Men om vi ser till vud som sugts och skrivits är det utan tvivel så, att den bild som dessa journalister gav står sig nästan in i varje detalj.

Låt mig bara hänvisa till Arne Ruth, Dagens Nyheters kulturchef, som i övrigt varit kritisk mot mycket som hänt i den s.k. Bodströmaffären. Han skrev att "ingen av Dagens Nyheters skribenter har ifrågasatt utt de tre tryckta versionerna av Bodströms middagsuttalanden - Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets och Tidningarnas Telegrambyrås - skulle varu i ullt väsentligt korrekta referat". Därmed har försöken alt släta över, att dementera, att vifta bort och att förvilla fallit. Bodströmaffären, som statsministern åter vill dra upp, står där i all sin åskådlighet. Vi kan bara foga ett beklagande till detta.

Jag tror egentligen inte att det ligger i landets intresse att vi fortsätter att gräva alltför mycket i herr Bodströms middagar och i de dubbla budskap som där har förts fram. Jag tycker inte heller att det finns något intresse av alt vi konstruerar motsättningar, av att vi lägger ord i munnen på varundra som ingen hur använt. Vi strävar sannerligen inte efter ull riva några broar eller att skapa klyftor där klyftor inte finns. Vi tycker i grunden att det är alldeles onödigt att i en debatt som präglas av en viss saklighet få inhopp som väl närmast - tyvärr - något har karaktären av grälsjuka.

Anf. 20 THORBJÖRN FÄLLDIN (c) replik:

Fru talman! Statsministern gör det mycket ovanliga all överta den utrikespolitiska debatten från utrikesministern. Som utgångspunkt och skäl för att gå in i debatten riktar han klander mot de partiledare som inte anmält sig att delta i denna debatt. Själv anser jag det inte alls vara något anmärkningsvärt om partiernas ledamöter i utrikesutskottet är de som på resp. partiers vägnar kommenterar den redogörelse som utrikesministern på

regeringens vägnar har läst upp. I synnerhet tycker jag att det inte är anmärkningsvärt i ett läge då den deklaration som regeringen överlämnar till riksdugen, såvitt jug har kunnat finna efter alt intensivt ha lyssnat till debutten - inte ulllid här i kammaren men på mitt arbetsrum viu högluluren -visar att det i de grundläggande avseendena inte råder några som helst skillnuder mellun purtiernu.

Jug tvingus än en gång uttrycka min synnerliga förvåning över utt Sveriges statsminister, som är den i detta lund som borde vara mest angelägen om att ta vara på det som förenar i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, ännu en gång använder riksdagens talarstol för att försöka få i gång en träta om utrikespolitiken. Jag kan för mitt liv inte begripa vilka syften Olof Palme anser sig tjäna när han går till väga på det viset.

I ett avseende reagerar jag positivt på stulsministerns uppträdunde i den här situutionen. Det är all han den här gången, nar han nu har haft mer tid till eftertanke än vid det förra tillfället då vi diskuterade den s. k. Bodströmaffären, inte vurit i närheten av formuleringur uv typen utt ett regeringsskifte skulle innebäru en verklig fara för Sveriges fred. Det är bru.

Jug tänker inte lägga mig i den här trätan som Olof Pulme nu vill ha med moderaterna. För egen del konstaterar jag att om helu grunden för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken råder fullständig enighet. Det är det värdefulla med den av Sverige förda utrikes- och säkerhetspolitiken. När vi kan låta delta komma till uttryck är det av värde här hemma i Sverige. Men denna enighet är av värde också inför omvärlden.

Det är, fru talman, inte minst mot den bakgrunden som jag är så förvånad över att Sveriges nuvarande statsminister inte satsar sin kraft på att ta vara på detta, utan satsar sin kraft på att än en gång försöka åstadkomma en träta om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 21 Statsminister OLOF PALME:

Fru talman! Om det s. k. skvallret från utrikesministerns middag vill jag bara säga att jag är hundraprocentigt övertygad om att utrikesministerns version när det gäller den grundläggande frågan, om det rörde sig om sovjetiska kränkningar eller kränkningar i största allmänhet, är den riktiga. Jag kunde nyligen konstatera, att detta tycker också företrädarna för utländska makter här i Sverige.

Thorbjörn Fälldin sade att han inte för sitt liv kunde förstå varför jag tog upp denna diskussion. Jag skulle vilja råda Thorbjörn Fälldin, om han har svårigheter på den punkten, att gå tillbaka och läsa utskriften av vad Thorbjörn Fälldin själv sade i Radioekot alldeles efter valet. Där uttryckte Thorbjörn Fälldin en nästan oerhörd vrede - och egentligen en förståelig vrede - över moderaternas angrepp på honom själv under hela valrörelsen för undfallenhet mot Sovjetunionen. Läs det, därför att de angrepp som Thorbjörn Fälldin utsattes för är ju rena västanfläkten jämfört med det som sedermera har förekommit. Jag läser bara ur protokollet för den 6 februari, där Ulf Adelsohn säger: Frågan är just om det föreligger ett dubbelt budskap: det ena, det som utrikesministern nämner i sina tal och som är regeringens

Nr 107 officiella politik, och det andra som kommer mellan skål och vägg och som

Onsdagenden egentligen är vad man innerst inne tycker.

27 mars 1985 Det är alltså en oerhörd beskyllning. Jag bryr mig inte om Bildt, för jag har

_____________ ställt mina frågor till Adelsohn. Det var nämligen Adelsohn som drog upp

Utrikesdebatt '' ' utrikespolitiska debatten för sex veckor sedun. Det var Adelsohn

som oppositionsledare och ordförande i det social... - sociulkonservulivu möjligen - partiet ställde de här frågorna och gjorde de här påståendena om den svenska utrikespolitiken. Det är möjligt att herr Adelsohn nu är rädd, men jag måste till honom mycket precist ställa de två frågorna igen.

För det första: Är ni eller är ni inte av uppfattningen alt regeringen arbetar med dubbla budskap gentemot Sovjetunionen?

För det andra: Är ni eller är ni inte av uppfattningen att regeringen uppträder undfallande mot Sovjetunionen?

Det är just herr Adelsohns inlägg för sex veckor sedan och för ett år sedan som är skälet till dessa frågor, och det är baru Adelsohn som själv kan besvara dem - i och för sig med ett enkelt ju eller nej.

Anf. 22 CARL BILDT (m) replik:

Fru talman! Jag tycker det finns anledning att som positivt i statsministerns senaste anförande i alla fall notera att han vek undan när det gällde quisling och når det gällde landsförrädare och när del gällde dubbla budskap. Vi har inte använt de ord han har attackerat. Dem har han själv uppfunnit. Han strider mot väderkvarnar, och det är bra om detta kan bli fastlagt.

Jag tycker också, liksom Thorbjörn Fälldin, alt det kan finnas anledning att som positivt markera att den typ av väldigt uppskruvade anklagelser som statsministern tidigare har kommit med - säkerhetsrisk, fara för neutraliteten, allvarlig fara för freden - slapp vi höra i dag. Det kan kanske tyda på en åtminstone i några delar litet lugnare ton från statsministerns sida.

Men nu åter till Bodströmaffären. Det är faktiskt så, Olof Palme, att del enda tillfälle då vi har använt uttrycket dubbla budskap är just i Bodströmaffären, När Olof Palme vill ha denna diskussion om dubbla budskap handlar det de facto om Bodströmaffären, Jag tror inte att han kan hitta något exempel på att vi sagt att regeringens politik gentemot Sovjetunionen visar tecken på "undfallenhet". Han får nog ha hela sin - i och för sig just nu avgående - stab att leta igenom väldigt mycket riksdagsprotokoll för att konstalera att så faktiskt icke är fallet. Han strider ånyo mot väderkvarnar. Vi har ansett att det fanns oklarheter, att det fanns en inkonsekvens, alt det fanns osäkerhet i formuleringar vid olika lidpunkter under de senaste två åren. Den debatten har vi fört, och den tycker jag också i och för sig var klargörande och bra. Den ledde i vissa hänseenden till att regeringens politik fick en stramhet som vi då, när det inträffade, hälsade med tillfredsställelse.

Nu mera konkret till Bodströmaffären, Jag tycker det är intressant att notera att statsministern här säger att han för sin del är hundraprocentigt övertygad om att utrikesministern har rätt i den fråga som debatten enligt statsministerns mening gällde, nämligen om det hade varit sovjetiska kränkningar efter Härsfjärden eller ej. Men Bodströmdebutten handlade om

så mycket mer. Vi talade om ett tiotal oliku uttalanden som bildade en helhet, vilken statsministern själv kallade en helt annan utrikespolitisk linje än den som regeringen företrädde. Det var statsministern som i denna talarstol fällde uttrycket "politisk dödsdom" om totaliteten av dessa uttalanden, om de hade varit riktiga. Därför var det vi talade om dubblu budskup.

Det som Ulf Adelsohn sade i den debatten men som Olof Palme felciterade på en väldigt väsentlig punkt var följande: "Frågan i dag är just om det föreligger ett dubbelt budskap." När Olof Palme står här i talarstolen och citerar detta, vilka ord är det han då utelämnar? Jo, han utelämnar de två orden "i dag". I stället för alt läsa: "Frågan i dag är just om det föreligger ett dubbelt budskap", säger han generellt: "Frågan är just om det föreligger ett dubbelt budskap". Med den typen av deballmetod kommer man väl en bit framåt, om det är grälet man är intresserad uv- men inte om det är enigheten.

Låt mig sedan säga att jag inte riktigt begriper vad Olof Palme skall ha denna debatt till. Fakta är ju så entydiga. Jug citerade just Arne Ruth i Dagens Nyheter om den middag som Lennart Bodström hade. Men debatten har också gått vidare och visat att den middag vi diskuterade då inte var isolerad, utan det förekom andra middagar också. Olle Slenholm - jag vet inte om statsministern avser att ta heder och ära av honom från dennu talarstol i likhet med vad hun har gjort beträffande andra journalister som varit inblandade - skrev i alla fall en artikel i Expressen om en annan middag - jag citerar:

"Jag anser nu att vi gjorde en journalistisk felbedömning som inte snarast gav offentlighet åt hans teser. Deras innebörd var att han kände tvivel inför rapporterna om fortsatta ubåtskränkningar. Han ironiserade över försvarets insatser. Han markerade avstånd till ubåtsskyddskommissionen."

Det är alldeles klart vad som har sagts både på den middag vi har diskuterat och på andra middagar. Ifall Olof Palme vill att denna debatt skall förfölja honom och oss i valrörelsen, så får vi låta den göra det, men jag vet inte vem detta egentligen tjänar. Det tjänar inte oss. Jag tror inte att det tjänar landet. Jag tror inte att det tjänar Lennart Bodström. Jag tror inte att det tjänar socialdemokratin. Jag tror faktiskt inte ens att det tjänar Olof Palmes person.

Nr 107

Onsdagenden

27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 23 THORBJÖRN FÄLLDIN (c) replik:

Fru talman! Olof Palme frågade mig om jag glömt bort vad jag sade i radions Eko efter förra valet. Naturligtvis har jag inte det. Det jag då sade var ett uttryck för precis vad jag kände, att jag ansåg att det var en förlöpning att påslå att utländska ubåtsbesättningar ätit picknick på svenska skärgårdsöar. Det var viktigt att säga ifrån om det, då det var beskyllningar, påståenden som saknade grund. Men aldrig någonsin har jag umgåtts med tanken på att göra detta till en följetong här i Sveriges riksdag eller i den utrikespolitiska debatten utanför riksdagen månad efter månad, år efter år.

Får jag påminna Olof Palme och kammarens ledamöter om att den röstförklaring som jag avgav före omröstningen, liksom det jag sade i min slutreplik när yrkandet om misstroendevotum hade ställts, gick ut på att omröstningen alls icke gällde den förda utrikes- och säkerhetspolitiken utan

Nr 107

Onsdagenden. 27 mars 1985

Utrikesdebatt

utt den uteslutande gällde de uttulunden som utrikesministern gjort och som stod i strid med den svensku utrikes- och säkerhetspolitiken. På den punkten kun del inte rådu någru som helst tveksamheter.

Efter det utt dennu oniröslning vur ett fuktum tvingudes jug och ullu undra konstatera att socialdemokrater och kommunister i dennu kunimare utlulut sitt förtroende för Lennurl Bodström. Del får vi levu med. Del innebär ju inte ull vi från vår sidu ser unnorlundu på den etablerade svenska utrikes- och säkerhetspolitiken, eftersom det inte har vurit frågu om utifrån vår sida sätta denna politik i frågu. Vud det gällde vur utt Lennurl Bodslröm enligt vår mening, som gäller än i denna dug, hade gjort uttalanden som stod i strid med den förda politiken. ,

Det är litet av en gåta, det vill jug garna ge uttryck åt här också, alt såväl utrikesministern som statsministern vill ha en repetition av denna debatt. Jug vet inte vari värdet av det skulle ligga.

För egen del vill jug konstuteru utt det är klart positivt att Sveriges statsminister inte längre talar i termer uv typen att ett regeringsskifte skulle innebäru ett allvarligt hot mot Sveriges fred. Jag har hela tiden trott utt dettu var ett uttryck som kom till när Olof Palme var under stark upphetsning. Del får anses vara bekräftat. Jag tror inte att han skulle vilju hävda delta i dug.

Det är klart fördelaktigt utt sådunu suker nu är utmönstrade ur debatten. Efter alt myckel intensivt ha lyssnat till debatten i dag hur jag funnit alt skillnaden oss emellan, som den kommit till uttryck i dag. när det gäller den förda utrikes- och säkerhetspolitiken gäller nyanser. Dessa nyanser har diskuterats på ett förtjänstfullt sätt av ledamöter som tillhör riksdagens utrikesutskott.

Anf. 24 Statsminister OLOF PALME:

Fru talman! Det är kanske litet synd om Fälldin. För sju veckor sedan instämde han ju i Adelsohns misslroendeyrkande och därmed också i motiveringen därtill. Det rörde sig långt bort från den traditionella neutralitetspolitiken. Sedan dess har centern gjort behjärtade försök att krypa in under neutralitetspolitikens sköna, varma täcke igen, och där är de välkomna. Där har ni det tryggare och lugnare an i den mera iskalla, nyliberala blåslen också på det utrikespolitiska fältet.

Till Adelsohn vill jag säga: Jag gav er en jättechans inom utrikespolitiken, och ni tog den inte. Jag har medvetet inte gått på Bildts ullu provokationer utan bara hållit mig till två frågor, som jag ställer. Jag har frågat om ni har kvur er u]3pfutlning om det dubblu budskapet och om ni unser alt regeringen var undfallande mot Sovjetunionen eller inte.

Ni kunde ha klarat dettu genom utt gå upp och sägu: Ju, vi hur mycket emot regeringen, men vi tror inte ull den för dubbla budskap, vi tror inte utt den är undfallande mot Sovjet. Då hade ni skupat stor klarhet och lagt grunden till ett meru avspänt förhållande i utrikespolitiken.

Det orkar ni inte, utan här har Bildt stått och jamsat om skvallret från middagen igen. Där finns det bura olika versioner, och på den avgörande punkten anser jag att utrikesministern är hundraprocentigt trovärdig. Därtill

kommer diverse andra smärre ohövligheter.

Del är riktigt ull jag inte tog upp Bildts fullkomligt exempellöst oförskämda tal på moderatstämmun mot statssekreterare Larsson. Visserligen nämndes Per Albin, men det var bara för att CurI Bildt skulle kunnu säga att det var tur att det på Per Albins tid inte fanns någon statssekreterare Larsson. Dettu är utt näst intill skyllu honom för quisling. Poängen var ju den. all Per Albin inte hade varit undfallande mot den tidens makthavare i Tyskland, men all statssekreterare Larsson skulle ha fallit undan mot dagens makthavare i Sovjetunionen. Detta är en skamlös beskyllning.

Jug tog inte heller upp ullu beskyllningur om våru reservutionslösu omfumningar av Sovjets synpunkter, eller hela den enorma debatt vi hude om den s. k. Svenska Dagbladet-affären. I den senare stod ni upp och sade att ni trodde ända tills ni hude blivit överbevisude om motsatsen att vi hade fört olika budskap till Sovjetunionen i den officiella noten och i några privata budskap till olika företrädare för Sovjetunionen.

Allt dettu bortsåg jug ifrån. Men det är klurt utt vi käriner till det, vi vet hur det är och vi glömmer det inte.

Men vi vur beredda att stryka ett streck över allt detta - om ni baru sude: Vi tror icke att ni faller undan för främmande makt och vi tror inte utt ni för dubbla budskap till främmande makt. Det orkade ni inte säga, och därmed kvarstår klyftan - och den är djup.

Del ni inte förslår är utt vud vi hävdar är Sveriges intressen.

Det sägs om politiker att en del har dåliga kunskaper men gott omdöme -de brukar klara sig. Det finns andra som har stora kunskaper men dåligt omdöme - dem går det dåligt för i längden.

CurI Bildt är säkert en inrikespolitisk tillgäng för oss, genom utt hun ständigt ställer till bråk på ett område där sociuldemokrutin har folkels förtroende. Men han är en belastning för oss utrikes, genom alt han skapar tvivel om var Sverige står.

Jag hörde en framträdande nordisk politiker berätta att han hade varit i Pentagon, där man hade talat så oerhört illa om Sverige. Allt gick så dåligt i Sverige: byråkrati, löntagarfonder, ekonomi, allt. Till slut fann han sig föranlåten att säga: Men det är väl inte så dåligt i Sverige ändå. Jodå, sade de, det vet vi säkert, för riksdagsman Bildt har varit här och rapporterat.

Att Carl Bildt springer där, det får han gärna göra, men jag tycker inte att han skall tala illa om Sverige. Under den lid då vi var i opposition gjorde vi inte det. Vi försvarade t. o. m. på utländsk botlen den borgerliga regeringen, så gott vi kunde.

Ulf Adelsohn har getts chansen. Jag ville se om han ville komma oss närmare efter alla de väldiga förlöpningar som han gjorde för sex veckor sedun. Han sitter i sin bänk nu. Är det inte litet svårt?

I januari erbjöds han en diskussion i TV med Kjell-Olof Feldt om den ekonomiska politiken. Hun tackade nej, för han hade ju skräck för alt råka ut för en sakdebatt om ekonomin.

Häromdagen hade han en debatt med justitieministern. Den påslås hu gått så illa att han väl nu kommer att undvika alla justitiefrågor.

Nr 107

Onsdagenden

27 mars 1985

Utrikesdebatt

N"" *"' Han fick chansen i dag att i lugn och ro klara av en saklig debatt om

Onsdagenden utrikespolitiska frågor. Han vågade inte ta den.

27 mars 1985 Det är lätt att vid olika tillfällen rikta våldsamma inrikespolitiskt motivera-

_____________ de angrepp i utrikespolitiken. Det är lätt att pajasera i marginalen, när det

Utrikesdebatt beger sig. Men det är inte lika lätt närdet gäller allvar om Sveriges intressen.

Jag ville erbjuda denna möjlighet i dag och se om vi kanske, efter ullu dessa

bråk, kunde lägga en ny grund - inte därför att jag tycker om vad ni haft för

er, utan därför att jag hade ett visst intresse av att se om del gick att samla

nationen. Jag finner att ni har avstått från den möjligheten, och det beklagar

Jag-Jag vill bara säga att för socialdemokratins del gäller även fortsättningsvis det som alltid har gällt: Vi kommer med obönhörlig fasthet att hävda Sveriges intressen. Vi kommer alltid alt tala samma språk till de stora makterna - den lilla nationens språk. Det är den lilla nationen som vill värnu om sin rätt att leva och forma sin framtid.

Vi kommer också att efter måttet uv vår blygsummu förmåga tala fredens och försoningens språk. Vi vet att vi i det arbetet från tid till annan kommer att få höra instämmanden och, när tillfälle erbjuds, få knivar i ryggen från moderata samlingspartiet, i strid med Sveriges intressen.

Men vi kommer inte ett ögonblick att väja från vår linje. I all stillsamhet vill jag för dem som följer den här debatten göra den principdeklarationen att ni skall alltid kunna lita på svensk socialdemokrati när det gäller att havda Sveriges och det svenska folkels intressen och fredens intressen.

Förste vice talmannen anmälde att Carl Bildt anhållit alt till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 25 ULF ADELSOHN (m):

Fru talman! Nej, herr Palme, rädd är jag inte - här står jag.

Jag förvånar mig inte över att Olof Palme väntade med att kritisera Carl Bildt till dess han inte hade rätt till ytterligare replik. Vi känner den konsten.

Det går inte att hänvisa till en ställföreträdare, sade Olof Palme. Jo, det går alldeles utmärkt, om man har förtroende för sina talesmän och sina ställföreträdare. Om man litar på att de har kunskap och förmåga, då kan man göra det. Då behöver man inte själv gå in och ta alla debatter.

Jag tror att det är ganska klokt att visa respekt för sina ställföreträdare och inte alltid själv vilja spela första fiolen. Därför, Olof Palme, har jag ansett det vara riktigt att låta vår främste utrikespolitiske talesman föra vårt partis talan i dagens utrikesdebatt.

Debatten var saklig - jag har själv lyssnat till den - precis som Thorbjörn Fälldin sade. Man hade olika uppfattningar, och det skall vi ju ha, men debatten var lugn. Det har över huvud taget varit lugnt och sakligt i dag, till dess Olof Palme såsom fridsfurste äntrade talarstolen och riktade ett otal angrepp mot vårt parti i allmänhet och mot mig personligen i synnerhet.

Det har varit lugnt sedan vi hade Bodströmaffären. Före den var det också lugnt, till dess Olof Palme i en finsk tidning angrep vårt parti i den

utrikespolitiska debatten.

Vi har,haft inånga utrikespolitiska gräl sedan den nuvarande regeringen tillträdde, men alla dessa gräl har haft en gemensam nämnare, Olof Palme. Han har alltid stått som en i de många grälen, för övrigt inte bara när det gäller utrikespolitik - man behöver bara slå upp tidningen i dag för alt få belägg för det.

Hur inte Olof Palme själv från början varit huvudfiguren, har någon uv hans personliga vänner och utnämningar gett namn åt affären i fråga.

Jag tycker att det är angeläget att inför Sveriges riksdag klargöra att i det anförande som statsministern höll här i dag hade han, som Thorbjörn Fälldin sade, strukit uttryck som "fara för freden" och "riva broar". Men det är också väldigt angelägel att vi klargör alt statsministern själv nu finner ett antal uttryck, som han säkert kommer alt ägna månader och mycken omsorg åt alt påstå att vi moderater fällt - av typen "landsförrädare", "quislingar" och "undfallenhet".

De personliga angreppen mot mig. att jag pajaserar i marginalen osv., har jag lärt mig att la lugnt. Men jag skall villigt erkänna alt jag tror att svensk politik skulle gagnas, om särskilt vi partiledare undvek den typen av personangrepp. Svensk politik skulle gagnas, tror jag, och därmed också politikernas anseende över huvud taget. Men jag får bjuda på det.

Olof Palme valde att angripa också centern och centerledaren Thorbjörn
Fälldin sedun denne inte längre hude tillfälle att återkomma i replik. Olof
Palme sade att Thorbjörn Fälldin hade instämt i det yrkande jag framställde
om misstroendeförklaring mot utrikesministern och därmed också i motive
ringen och att centern men framför allt vi moderater därför befann oss
milsvitt från den svenska/neutralitetspolitiken. Jag undrar: På vilken enda
punkt befann vi oss milsvilt från den svenska neutralitetspolitiken i den
delen? I

Jag står för varje ord jag'sade då. Olof Palme. Frågan i dag, sade jag, är just om det föreligger ett dubbelt budskap: del ena som utrikesministern nämner i sina tal och som är regeringens officiella politik - och jug instämmer självfullet i slutsministerns deklurution - och det andra som kommer fram mellun skål och vägg och som egentligen är vad man innerst inne tycker. Dettu hur ju vidimeruts uv ytterligure ett antal personer, efter den famösa middagen där herr Bodslröm fällde de uttulanden som blev skälet till yrkandet om misstroendeförklaring.

Inte heller i frågu om det jag i övrigt har sagt ser jug någon anledning att ändra eller ångra något. Men däremot skall jag klart säga att varken folkpartiet eller centern har minsiu anledning att ställa sig bakom eller ta avstånd från vad jag har sagt. Det var jag som sade det. och jug talade för mig och för mitt purti, Yrkundet vur gemensumt. men i övrigt stod jagensam. Det har jag sagt förut, och del hörde Olof Palme, men det hindrar inte att han bortser från del i dag.

Med anledning av de frågor jag ställde under Bodströmdeballen gjorde statsministern ett uttalande den 6 februari, i vilket uttalande han på punkt efter punkt klargjorde utt regeringen icke delude de uppfattningar som hade

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

framförts uv utrikesministern. Det gällde försvarets ansträngningar, det gällde överbefälhavarens rapporter om främmande undervattensverksaiii-hel, det gällde alt Sveriges förbindelser med Sovjetunionen skulle hanleras med utgångspunkt i vad som är till gagn för vårt land, inte i vad som är till gagn för det socialdemokratiska partiels valrörelse, och det gällde utt mun inom regeringskunsliet fortlöpunde gjorde unulyser av stormakternas intresse för vår del av världen. Del vur myckel klurt och rukl svurul av statsministern. Men hans uttalande stod i bjärt kontrast till vad utrikesministern framförde.

Vi drog inte i gång Bodströmaffären. Bodströmaffären drogs i gång av herr Bodslröm, och ingen annan. Det är Bodströmaffären som vur utgångspunkten för det gräl som då uppstod.

I dag har statsministern i enlighet med den sociuldemokrutisku valplaneringen ånyo sökt konflikt och strid med oss moderater. Han undvek mycket nogsamt att i sill tal nämna vare sig folkpartiet eller centern. Det var ingen tillfällighet. Det var noggrant uttänkt. Det är med moderaterna som herr Palme vill ha grälet. Och han är skicklig. Jag vill ge ett oförbehållsamt erkännande till det socialdemokratiska partiels ordförande. Hun är mycket skicklig när del gäller utt söku och få i gång gräl.

Men jag tycker ull det vore ovärdigt av oss om vi ånyo skulle falla för frestelsen att sätta i gång ett storgräl om vår politik. Sverige är nämligen ett litet land. Olof Pulme uvslutude sill anförande med ult lula om att den svenska socialdemokratin alltid kommer all värna om Sveriges fred och Sveriges intressen, och jag hur självfullet ingen unledning utt misstro honom i det avseendet - tvärtom. Men jag tror, Olof Pulme, utt vårt lilla och fredligu land uppe i delta kalla hörn av jorden skulle gagnas av att statsministern insåg att sträv.an all värna om Sveriges fred gäller också för oss nioderuter. Vi hur buru ett intresse med vår säkerhets-, försvurs- och utrikespolitik, och det är att gagna vårt Sverige, Det tycker jag att statsministern skulle respektera. Det skulle gugnu Sverige mycket om slulsminislern gjorde del i stallet för all söka gräl-personligt gräl, politiskt gräl eller gräl uv vud slag del vuru månde.

Fru tulman! Låt mig till sist klargöra var vi moderuter slår.

För del förstu vill vi föru en struni utrikespolitik. Förutsättningen för en sådan är kontinuitet och kraft, och naturligtvis också konsekvens.

För det undru vill vi föra en sturk försvarspolitik. Del innebär en annan försvarspolitik än den ni förut förespråkade, en försvarspolitik där vi förhoppningsvis kun bygga vidare på den fyrpartiuppgörelse som träffades för något år sedan.

För det tredje skall vår neutralitetspolitik formas i ett samspel mellan utrikes- och försvarspolitiken. En stramare utrikespolitik och en sturkure försvurspolilik stärker vår neutrulitetslinje.

För det fjärde: Säkerhetspolitiken måste föras med kluru och öppnu ögon. Vi måste se verkligheten som den ar. Vi måste reagera klurt och tydligt mot alla kränkningar och själva dra de slutsatser som kan dras av dem. Det är den klassiska huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik som jag har givit ullryck för. Det är var moderata uppfattning, och den har ett starkt stöd.

Sveriges folk vet alt vi vill ha en sirumare utrikespolitik och en starkare Nr 107

försvarspolitik, och Sveriges folk vet att det stärker vår neutrulitetslinje. Alt Onsdaeen den

det sedun uv vissa politiker vill grälas och bråkas kring dettu, däröver kan vi 27 mars 198

inte råda. Men vårt purti står fast, orubbligt fast kring den politiken, som givit_ ____

Sverige fred i så många år. Utrikesdebatt

Anf. 26 Statsminister OLOF PALME:

Fru talman! Herr Adelsohn har ett grundläggande bekymmer. Han säger att vi - jag - sätter i gång gräl. Det gör han efter det klassiska receptet, där tjuven som gjorde tillgreppet ropade "tug fust tjuven", Dettu hur ganska liten trovärdighet.

Under sex år var jag ledare för oppositionen här i kammaren. Jag tror att jag under dessa sex år inte någon endu gång ungrep regeringens utrikespolitik mer än i någru detaljfrågor. Vurför? Jo. därför utt jug unsåg utt mun borde hålla sams. Den ende som angrep utrikespolitiken då var Ulf Adelsohn, Jag måste för Fälldins minnes skull påminna om utt Fälldin sude så hur: Del smärtar mig utt behöva erfara att moderaterna bortsett från dettu och i partipolitiskt nit driver den här frågan som en kritik mot regeringen för senfärdighet, för ointresse. De sätter parlinitet före en gemensam uppslutning kring den säkerhetspolitik och utrikespolitik som den här nutionen varit samlad omkring i decennier och vilken har varit till fördel för detta lund.

Ännu hårdare gick herr Gunnar Björk i Gävle fram. Under de sex år som vi var i opposition stödde vi regeringen. Moderaterna drevs av partinit till angrepp.

Det har varit likadant nu under den här regeringsperioden. Vi har gjort försök så långt vi hur kunnut att sumlu nutionen kring del väsenlligu försvuret UV svensk neutralitetspolitik. Jug tror faktiskt utt det hos folkpuriiel och centern finns en ärlig vilju till en sådan samling, även om de i andra uvseenden tycker illu om oss, vilket är legitimt. Men jug tror som sagt att det finns en sådan vilja och att det var en tillfällig förlöpning sist. Jag vet inte - jag tror.

Efter dagens debatt frågar jag mig om det finns en sådun vilju hos moderutu samlingspartiet. Ni kunde ha klarut den här debatten på tio sekunder genom utt svura på minu frågor: Anser ni eller unser ni inte att regeringen arbetar med dubbla budskap gentemot Sovjetunionen? Är ni eller är ni inte av uppfattningen att regeringen upplräder undfallande moi Sovjetunionen? Detta är två mycket enkla frågor, men oerhört avgörande, därför att om ett oppositionsparti säger alt man på den punkten inte är övertygad innebär det en oerhörd anklagelse mot regeringen. Det innebär att man tror att regeringen faller undun för främmunde mukt, och mun tror utt regeringen spelur under täcket med en stormukt.

I ire långu repliker har moderata företrädare nu vurit uppe i debutten. Ni hur sugt många onda ord om mig-del må ni göra, det är jag van vid. När herr Adelsohn till mig riktur gnäll om personförföljelse och personangrepp, måste jag sägu att något av ett medlidsamhetens leende sprider sig. På den punkten har jag av omständigheterna fåll vänja mig alt vara ganska hårdhudad.

Nr 107 Ni fortsätter att smäda utrikesministern sä gott ni kan - inte på grundval av

Onsdagen den något som ni kan belägga utan på grundval av skvaller från en journalisimid-

27 mars 1985 - ■'S '" ' detta sammanhang inte ta upp denna avgörande punkt, men

_____________ jag tror att journalisterna har fel beträffande de sovjetiska kränkningarna.

Utrikesdebatt ' övertygad om att de har fel och att den journalist som vågar ställa

upp och säga att han har samma mening som utrikesministern har rätt på den punkt som är avgörande och som vi diskuterar. Detta tar ni upp gång på gång.

Jag hur upplevt mycket under denna valperiod. Minns ni när Adelsohn stod upp och sade att jag hade allvarligt skadat svensk utrikespolitik när jag enligt Adelsohn hade fört utrikesnämnden bakom ljuset. Detta framhärdade man i tills vi fick protokollet från utrikesnämnden framplockat. Adelsohn påstod att det finns stor sannolikhet för att påståendena i Svenska Dagbladet om det hemliga budskapet var riktiga. Allt detta har moderaterna så att säga automatiskt ställt upp på.

När moderaterna säger att de vill gagna Sveriges fred och Sveriges intressen, tror jag visst att det är på del sättet. Men ni vill också till varje pris komma åt socialdemokraterna - så gott som till varje pris. Dettu nit alt komma åt socialdemokraterna blir viktigare för er än del gemensatnma värnet om landets intressen. Därför måste vi alltid räkna med - och det är med stor bitterhet och besvikelse jag säger detta - att få knivar i ryggen från dem som nu företräder moderata samlingspartiet. Även i ett för landet kritiskt läge måste vi räkna med del.

Det här är inte uttryck för någon personlig mani från min sida, utan det är vad vi i allmänhet tycker. Del har åt den utrikespolitiska debatten skapat en ny dimension som jag djupt beklagar. Detta ställdes i en oerhörd blixtbelysning i dag när moderaterna fick två mycket enkla och myckel grundläggande frågor. Att de inte vågar besvara frågorna betyder med andra ord att de tror att vi är undfallande och att de tror att vi bedriver två slags politik - en mellan skål och vägg eller i hemlighet, eller hur det i olika sammanhang brukar uttryckas. Del är en oerhörd anklagelse, som vi socialdemokrater avvisar.

Möjligheten att bygga broar, som det så vackert heter, förspillde ni genom att med onda ord och försmädligheter undvika sakdebatten.

Jag visade den här texten för en vän - i Ulf Adelsohns ögon är det här ju belastande med tanke på våra vänner. Min vän sade att de säkert går upp omedelbart och säger; Visst, vi ställer upp för enighetens skull. Och då skall det naturligtvis välkomnas. Jag sade: Jag tvivlar, därför att jag tror att de är så oerhört fast i sitt partipolitiska nit och dessutom hetsade av tok-högern i olika uppenbarelser att de inte vågar. - Jag beklagar att jag fick rätt.

Men, ärade kammarledamöter och andra, på socialdemokratin kan ni lita. Inga bukhåll och inga personangrepp skall kunna hindra oss från att föra en mycket fast och klar neutralitetspolitik. Jag hoppas alt även moderata samlingspartiet en dag kommer fram till den ståndpunkten.

Anf. 27 ULF ADELSOHN (m) replik:

Fru talman! Det är riktigt att det var en oerhörd anklagelse som riktades mot regeringen med anledning av utrikesminister Bodströms uttalanden. Jag

har med stort intresse lyssnat till statsministerns mycket försiktiga försäkran att han är hundraprocentigt övertygad om att utrikesminislern har rätt i vad gäller sovjetiska kränkningar. Men i fråga om de övriga delarna har statsministern inte uttalat sig i dag. Min fråga kvarstår därför. Här står ord mot ord, herr Bodströms och ett antal journalisters. Dels gäller det de journalister som var med på den ifrågavarande middagen, dels de som var med vid tidigare middagar: alla dessa journalister ger samma version av utrikesministerns uttalanden, icke de officiella men de andra. Det går inte att vrida sig undan detta, Olof Palme.

Olof Palme säger att han har fått vänja sig vid hårda angrepp. Ja, det är möjligt. Den som är utan skuld kastar den första stenen. Jug tror, Olof Pulme, att antalet angrepp skulle bli betydligt färre, om statsministern själv vinnlade sig om att vara försiktigare med orden - med tanke på "pajaseri" och allt annat som sagts i dag.

Olof Palme säger att han har ställt ivå enkla frågor och utt det bara är att svara. Nu är del så att moderata samlingspartiet är ett självständigt parti som representerar sina väljare, och vi svarar och för debatten som vi anser vara riktigt. Vi är inte av Olof Palme kallade hit till något rektorsförhör. Vi deltar i en debatt med vår talesman och svarar för oss rakt och klart. Vi tänker inte ge någon frisedel till den socialdemokratiska regeringen beträffande vad den kan säga eller göra, utan vi förbehåller oss rätten att granska var sak som görs och var sak som sägs. Det är vår uppgift i svensk politik, och den tänker vi hålla fast vid.

Fru talman! Låt oss alla när vi lämnar den här kammaren fundera över en sak: Vem i dagens debatt var det som sökte gräl, vem var det i dagens debatt som ville ha bråk om utrikespolitiken? Och har statsministerns 20 minuter långa och helt oprovocerade inlägg i denna debatt gagnat Sverige?

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985 ,

Utrikesdebatt

Anf. 28 Statsminister OLOF PALME:

Fru talman! Försl vill jag säga något om utrikesministerns uttalanden. Det finns, som jag hela tiden har sagt, en avgörande punkt. Har utrikesministern påstått att det icke har förekommit några som helst kränkningar sedan 1982? Han har sagt att det inte har förekommit några som vi kan belägga som sovjetiska kränkningar-det finns ju inga bevis för det. Det har han sagt. Det är detta som debatten har gällt.

Jag litar till 100% på utrikesministern. Jag träffade ett antal utländska företrädare nyligen som sade detsamma - "det har han ju sagt i alla samtal med oss". Alla de andra tingen kan man uppfatta på olika sätt, dem kan man diskutera. Men detta är avgörande.

Ni har inte kunnat belägga detta, ni kommer aldrig att kunna belägga det. Ni har satt i gång en enorm skenprocess när ni använder del unika sättet alt begära en misstroendeförkluring mot Sveriges utrikesminister för att driva vad som i realiteten är en skvallerpunkt.

Sedan har herr Adelsohn mage att fråga: Vem är det som söker gräl? Vill han sudda bort ur minnet vud han hade för sig här i kammaren för sju veckor sedan?

5 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

Nr 107 För att inte föra upp det grälet på nytt och för att öppna möjligheten till

Onsdagen den enighet igen ställde jag två frågor. Dem tror jag att ni har lärt er. Det är de två

27 mars 1985 '' ° avgörande frågorna. Herr Adelsohn underlåter att svuru på dem.

_____________ Detta är i sig en oerhörd kränkning, icke av mig, men av svensk socialdemo-

Utrikesdebatt ° '" ''sn '''r för. Glöm det uldrig! Det innebär att herr Adelsohn

säger: Vi behäller möjligheten att när vi önskar kunna hävda dels att ni i det förflutna har varit och i framtiden kommer att varu undfullunde mot främmande makt, dels att ni i framliden kommer att föra olika typer av budskap i hemlighet till främmande makter. Vi har knivarna beredda. När vi fär chansen kommer vi att försöku stöta dem i ryggen på er.

Därför har ni med den här debatten förvärrat situationen - det är klart alt ni har det.

Det går lått att flina i bänken över det. herr Adelsohn. Jag skall inte kommentera det på unnut sätt än utt det vur ett flin. Jag tycker att detta var djupt allvarligt, för det gällde möjligheten till ett ömsesidigt förtroende för att hävda landets intressen.

Har den här debatten gagnat Sverige eller inte? frågar herr Adelsohn till sist. Svaret blir litet differentierat, om jag så får säga. I realiteten är det till skada för landet att det största oppositionspartiet fortsätter att insinuera att den sittande regeringen är undfallande mot främmande makt. Det är till skada för landet- det måste jag uppriktigt erkänna. Men det vore ännu värre om oklarhet rådde på den punkten. Herr Adelsohn hur på sitt egendomliga sätt skapat klarhet, men icke på det sätt jag hade önskat, dvs. en klarhet om enighet, utan genom en klarhet om misstroende. Det beklagar jag.

Å andra sidan tror jag trots allt att det är till gagn för Sverige all veta var socialdemokratin står och att vi icke kommer att tolerera knivar i ryggen och slag under bältet. Vi kommer inte att passivt tolerera detta för alt därmed skapa oklarhet om Sveriges utrikespolitik. Vi kommer alt gå vår våg rakt och fast, till gagn för landet, och vi gör anspråk på trovärdighet när vi säger: till gagn för Sveriges folk.

Anf. 29 ULF ADELSOHN (m) replik:

Fru tulmun! Vi har gett våra besked. Oklarhet råder om utrikesministerns ståndpunkter. Klarhet råder om att slulsminislern söker gräl. I övrigt har statsministerns senaste inlägg icke tillfört debatten något nytt, varför jag kan nöja mig med det anförda.

Anf. 30 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har salts upp.

Anf. 31 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! I år är det 40 år sedan andra världskriget log slut. Det innebar slutet på en period av förödelse utan like i världshistorien - trots att den ju icke saknar exempel på blodiga och förödande krig. För Europus vidkommande innebar andra världskrigets slut början på en unikt lång period av

fred. Och det är naturligtvis vär innerligaste förhoppning att den fredsperioden skall fortsätta.

Men samtidigt innebar också andra världskrigets slut startpunkten på en av de kusligaste tekniska utvecklingslinjer som mänskligheten har upplevt, nämligen utvecklingen av kärnvapen. Den utvecklingen har försatt mänskligheten i den i dess historia unika situationen att vi nu är i stånd att utplåna oss själva som biologisk företeelse, ja, vi är i stånd att utplåna jordens möjligheter att vara hemvist för liv.

Det här gör arbetet för fred och avspänning till vår tids kanske absolut viktigaste uppgift. Det här är ett arbete som måste bedrivas på flera olika nivåer. Det måste naturligtvis bedrivas i vår egen närmiljö, i norra Europa. Det är där vårt ansvar är som allra störst. Grunden för Sveriges insatser i arbetet för fred och avspänning är naturligtvis en konsekvent neutralitetspo-lifik.

Fru talman! Med anledning av den debatt som just har förts här vill jag också understryka att den neutralitetspolitiken naturhgtvis har en alldeles särskild trovärdighet i den mån det finns en bred uppslutning bakom den inom svenska folket och bland de politiska partierna. Det får aldrig råda oklarhet eller osäkerhet om vad den svenska neutralitetspolitiken innebär och det får heller inte råda osäkerhet om att vi är beredda att hävda den i alla lägen. En enhällig uppslutning kring den svenska neutralitetspolitiken år alltså en mycket stor tillgång. De tendenser till utrikespolitiska gräl mellan socialdemokrater och moderater som har förekommit från tid till annan under senare år är naturligtvis mot den bakgrunden djupt olyckliga. Det måste vara en strävan att man försöker överbrygga de motsättningar som, måste man misstänka, ofta är inrikespolitiskt motiverade, vilka kommer till uttryck i dessa dispyter.

Fru talman! Jag tyckte länge att dagens utrikespolitiska debatt bar den prägel av saklighet, sans och lågt tonläge som tjänar den svenska utrikespolitiken bäst. Det här sakliga tonläget fanns kvar på ett mycket tydligt sätt i debatten ända till dess Olof Palme inträdde i den. Den första delen av Olof Palmes anförande, som var en fin appell för freden, vill jag helhjärtat instämma i. Desto mera förskräckt blev jag när han med ett djärvt kast gick från detta högstämda tonläge och denna mycket viktiga frågeställning till att återigen ge sig i kast med det klassiska utrikespolitiska grälet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Därmed sänktes debattnivån i vår utrikespolitiska debatt här i dag på ett mycket drastiskt och beklagligt sätt.

Vad som är särskilt allvarligt och som jag tvingas kommentera är alt statsministern i sin strävan att också dra in centern i dispyten inte väjde för att ta till en ren lögn. Han hävdade nämligen i debatten att centerledaren Thorbjörn Fälldin skulle ha instämt i moderata uttalanden, vilka i sin tur skulle ha innehållit en kritik mot den svenska neutralitetspolitiken. Eftersom han - typiskt nog - gjorde det vid en tidpunkt då Thorbjörn Fälldin inte längre hade rätt till replik, vill jag se som min uppgift att rätta detta påstående. Vad Thorbjörn Fälldin sade i debatten var följande: Det är helt enkelt så, att vi inom centern-och jag känner mig övertygad om att det gäller

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

också de båda andra partierna - anser att del inte får råda minsta tvivel om den av statsministern mycket klart formulerade utrikespolitiska deklarationen, som har min fulla anslutning, och om genomförandet av den politiken. Utrikesdepartementets ledning får inte, det må vara vid middagar eller vid andra samtal, göra påståenden som går stick i stäv med den politiken.

Det var vad Thorbjörn Fälldin sade under den allmänpolitiska debatten.

Vi tidpunkten för själva misstroendeomröstningen var del Thorbjörn Fälldin som anförde motiveringen för det votum som centern och övriga icke-socialistiska partier avgav. Det var han som från denna talarstol läste upp röstförklaringen. Den hade samma innebörd som den pussusjag just har läst upp. I den röstförklaringen instämde herrar Adelsohn och Westerberg. Påståendet, som statsministern nyss framförde, att Thorbjörn Fälldin skulle ha instämt i en moderat kritik av den svenska neutralitetspolitiken saknar följaktligen all grund.

Ett fast och konsekvent svenskt budskap på neutralitetspolitikens område är alltså ett mycket viktigt element i vårt arbete för fred och avspänning. Del är min varma förhoppning - och centerns förhoppning - att de bägge kombattanterna i den debatt som vi nyss har fått lyssna till här i kammaren skall besinna sitt ansvar och inse att den typ av utrikespolitiska gräl som här förekommit enbart skadar Sverige.

En annan viktig del i den svenska politiken för fred och avspänning i vårt eget närområde är faktiskt att vi har ett förhållandevis starkt svenskt försvar. Det svenska försvaret måste vara tillräckligt starkt för att andra parter i vårt närområde skall vara förvissade om att vi själva är i stånd att hävda vår neutralitet och vår territoriella integritet. Det får inte vara så, att de stora militärpaklerna runt omkring oss känner sig föranlåtna att rusta upp för alt kompensera för svagheter i det svenska försvaret eller att la in försvar av svenskt territorium i sin militära planering. Därför är det svenska försvaret, kanske paradoxalt nog, ett viktigt led i att sänka spänningsnivån i vår del av världen.

Det är också viktigt att vi på det utrikespolitiska planet aktivt urbetur för att sänka spänningsnivån i Nordeuropa. Förslaget om en kärnvapenfri zon i Norden skulle kunna innebära just en sådan sänkt spänningsnivå genom att vi som ett led i att en sådan zon upprättas fick till stånd en situation där supermaktsblocken drar tillbaka sina kärnvapeninstallationer från norra Europa.

Självfallet kräver ett förverkligande av en kärnvapenfri zon i Norden att de bägge supermaktsblocken finner detta vara förenligt med sina intressen. Detta gör också förverkligandet av en sådan zon till en komplicerad fråga, som kräver stort tålamod. En sådan zon skulle dock utan tvivel innebära en väsentligt sänkt spänningsnivå och rustningsnivå i norra Europu sumt ett viktigt bidrag i arbetet på att skapa ett kärnvapenfritt Europa och - det slutliga målet - en kärnvapenfri värld. Därför måste detta arbete oförtrutet föras vidare.

I arbetet på att åstadkomma avspänning och nedrustning märker vi ofta att det vi själva gör i vår eget närområde är intimt förknippat med och beroende

av vad som sker i ett större globalt perspektiv. Därför kan vi inte bara ägna oss åt vårt eget närområde, utan vi måste också vara djupt engagerade i det arbete som förs på ett europeiskt och globalt plan.

Just nu har Sverige som värdnation ett särskilt ansvar för Stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder. Lyckas Stockholmskonferensen i sin uppgift att träffa överenskommelser om förtroendeskapande åtgärder i ökad utsträckning, innebär det ett nytt och viktigt steg på vågen mot avspänning i Europa. Det kan vara ett bidrag till ansträngningarna att få till stånd nedrustning. Det är viktigt att Sverige utnyttjar alla de möjligheter som vår ställning som värdnation och neutral stat ger oss att medverka till en positiv utveckling på det området.

Även i de stora nedrustningsförhandlingarnas perspektiv måste Sverige som neutral nation och som medlemsnation i nedrustningskommittén i Geneve ta till vara sina möjligheter att konstruktivt bidra med olika förslag och initiativ. Sverige har aktivt arbetat för en frysning som eri förutsättning för fortsatta förhandlingar om kärnvapennedrustning. Det arbetet måste fortgå liksom arbetet för att få till stånd ett fullständigt provstoppsavtal. Vi måste vara pådrivande för att förmå supermakterna att komma överens om nedrustning när det gäller euromissiler och kryssningsrobotar såväl i öst som i väst. Vi måste stödja ansträngningarna att nå en överenskommelse som gör att en ny kapprustning i rymden kan förhindras. Vi måste också driva kravet på att samtliga kärnvapenstater accepterar principen om icke-förstaanvänd-ning av kärnvapen. För att det här skall bli möjligt krävs också att man når framsteg i arbetet på ömsesidiga konventionella truppreduktioner i Europa.

En viktig fråga där Sverige har ett eget ansvar gäller sambandet mellan kärnkraftsteknik för fredligt bruk och kärnvapen. Det faktum att kärnbränsle från en svensk forskningsreaktor av allt att döma kan ha använts för kärnkraftsändamål i USA riktar uppmärksamheten på det här problemet. Centern har sedan länge krävt förbud mot export av kärnbränsle, kärnkraftsavfall och kärnkraftsteknik. Det undergräver svensk trovärdighet att vi ännu inte har fått något sådan förbud.

Men, fru talman, fredspolitik är inte bara nedrustningsarbete av olika slag. Vi måste också arbeta aktivt för att undanröja de politiska drivkrafter som medverkar till spänningar och krigshot. Vi måste arbeta aktivt för ökade kontakter mellan öst och väst - förbättrat samarbete i olika sakfrågor. Vi måste även inse att det inte går att få en fredlig värld som inte också är en rättvis värld. De stora ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga länder, den oändliga nöd och misär som finns i stora delar av världen och det förtryck i olika former som präglar många länder är grogrund för spänningar och konflikter. Vi kan lätt se att de flesta politiska oroshärdarna finns i tredje världen - Sydafrika, med motsättningarna mellan den svarta majoriteten och den vita minoriteten har fått en skrämmande aktualitet genom dödsskjutningarna i Uitenhage. Vi har situationen i Mellanöstern, med massakrer i spåren av den israeliska invasionen och ockupationen av södra Libanon, konflikten Iran-Irak osv. Vi kan se hur supermakterna blandar sig i de här konflikterna - i Afghanistan, i Kampuchea och i Mellanamerika. Det gör att

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

arbetet för ekonomisk utjämning, för bättre levnadsvillkor och mot förtryck samt brott mot mänskliga rättigheter också är en viktig del i fredsarbetet.

Anf. 32 RUNE ÅNGSTRÖM (fp):

Fru talman! Jag har vid det här laget suttit åtskilliga år i Sveriges riksdag, och jag har under de åren lärt mig att riksdagen är något av överraskningarnas hus. Mitt i vardagslunken kan de mest överraskande saker och irrationella händelser inträffa, och till detta hör de uppträdanden i fråga om småaktig träta som vi har fått bevittna här i dag.

Jag antar att många åhörare och TV-tittare har väntat sig en seriös och upplysande debatt om de utrikespolitiska frågorna, och jag känner närmast ett behov av att be dem om ursäkt för det sätt som utrikesdebatten nu har bedrivits på under åtskilliga timmar. Jag vill säga att den atmosfär jag upplever när jag sitter i utrikesutskottet är mycket väsensskild från den jag har upplevt här. Under vardagsslitet i utskottet försöker vi seriöst och under samverkan ta itu med de aktuella frågorna - de frågor som är så vikliga för Sveriges möjligheter att behålla sin fred och sin frihet.

Det har här i dag talats om yttringarna av apartheidpoliliken i Sydafrika -många talare har berört ämnet. De flesta talare har myckel starkt fördömt agerandet från den vita minoriteten, i dess förtryck och våld mot den färgade befolkningen.

Jag hade också tänkt ägna ett längre avsnitt av mitt anförande åt Sydafrika, men jag vill begränsa det till att endast säga till protokollet hur djupt jag avskyr det förtryck och våld som den vita minoriteten utövar mot de färgade människorna. Personligen känner jag mig närmast generad över den tamhet som präglat den här debatten tidigare då del gällt den svenska reaktionen på apartheidpolitiken. Den grymma verkligheten har ju den senaste veckan trängt sig på varje människa med rättskänsla, och vår maktlöshet inför våldet och orättvisan vill jag beteckna som närmast förlamande.

Jag övergår nu till ett annat ämne. I år är det 40 år sedan den första kärnladdningen sprängdes över den japanska staden Hiroshima, och den smällen hade en chockverkan över hela världen. En fruktansvärd kraft i förgörelsens tjänst hade lösgjort sig ur vetenskapens förtrollade flaska, och sedan har ingen mänsklig makt förmått att stoppa den tillbaka dit. Kärnvapenhotet vilar fortfarande som en hotande skugga över mänskligheten.

Sedan de två bomberna sprängts över Japan i slutskedet av andra världskriget har atomkraften inte använts i direkta krigshandlingar, men mer än 1 500 kärnladdningar har detonerats i den febrila provaktivitet som kännetecknat stormakternas kapprustning.

I FN:s olika organ för nedrustning och i direkta förhandlingar mellan de s. k. kärnvapenstaterna har ansträngningar gjorts för att på olika sätt begränsa eller hindra kapprustningen med kärnvapen, men dessa har inte varit särskilt framgångsrika i jämförelse med den allt snabbare uppbyggnaden av nya kärnvapensystem. Vissa begränsade avtal träffades dock under den relativt avspända period som 1970-talet utgjorde i förhållandet mellan

stormakterna. Under 1980-talet har relationerna mellan främst de båda supermakterna USA och Sovjet varit i det närmaste djupfrysta och hindrat alla framsteg på nedrustningsområdet.

Det totala antalet kärnladdningar i världen är ca 50 000, och med undantag för ett par hundratal har supermakterna USA och Sovjet hela denna arsenal. Övriga länder som bevisligen hur kärnvapen är Frankrike, Storbritannien och Kina. Även Indien har utfört kärnvapenprov.

Under de senaste fem åren har antalet vapenbärare - missiler och bombplan - varit i stort oförändrat, medan antalet stridsspetsar ökat. I dag har dessa vapenbårure en närmast otrolig precision, och det hur gjort att laddningarnas styrka kunnat minskas. Den totala sprängkraften för alla kärnvapen i världen håller faktiskt på att minska, men detta innebär ingen reell nedrustning - man fördelar bara laddningarna mera effektivt.

Vapenbärarna skyddas på oliku sätt mot bekämpning, och särskilt ubåtarna är svåra att spåra. Genom att skydda sina vapen hur supermakterna s. k. andraslagsförmåga. Det innebär att ett överraskunde, massivt angrepp av den ene inte kan garantera seger över den andre, eftersom denne alltid har tillräckligt många vapenbärare kvar för att kunna svara med ett förödande motangrepp.

Om hur kärnvapenmakterna tänker använda sina kärnvapen i händelse av krig vet vi i dag ingenting med säkerhet. Viss retorik -s.k. vapenskrammel -hör naturligtvis till spelet för att göra avskräckningen trovärdig. Om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut, är riskerna för en snabb upptrappning med allt kraftigare kärnvapeninsatser från båda sidor överhängande. Just faran för en upptrappning är det svåraste hotet mot mänsklighetens överlevnad. Men detta hot är också den starkaste återhållande faktorn mot ett kärnvapenkrig över huvud taget.

Sverige arbetar aktivt för avspänning, nedrustning och en internationell rättsordning. Vi känner med oss att vi lever säkrare om vi kan minska spänningen i världen och öka förtroendet mellan världens stater, För oss är det ett långsiktigt mål att gradvis minska kärnvapenhotet, rustningarna och de militära maktmedlens betydelse i den internationella politiken.

Världen domineras i dag av de båda supermakterna USA och Sovjet. Detta känns inte på något sätt bra eller tryggt, när man ser att dessa båda supermakter ständigt strävar efter att utvidga sina maktsfärer - och också lyckas med detta.

Sverige har alltid stöttat Förenta nationerna, och det är en gammal dröm att världens maktcentrum skall ligga i denna organisation. Nu måste vi kallt konstatera att den drömmen alltmer blir en dröm. När USA och Sovjet valt att demonstrera sin makt mot FN har organisationen varit maktlös. I USA har också förts en öppen diskussion om huruvida FN verkligen har någon funktion att fylla i framtiden, och både i senaten och i representanthuset har röster höjts för att USA gradvis skall dra ned sitt stöd till FN och FN:s underlydande organ.

'Nu verkar det emellertid som om den diskussionen har avstannat, och USA har under den gångna FN-sessionen visat en välvilligare attityd mot

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Förenta nationerna. USA har också de facto erkänt FN:s stora roll som förhandlingsorganisation för att lösa internationella spänningar. Men fortfarande kvarstår intrycket att USA inte önskar ett alltför starkt och självständigt FN.

Samma inställning demonstrerar också Sovjet, och även om ledargardet i Kreml har växlat, har inställningen förblivit densamma. Vid valet av generalsekreterare har inte heller Sovjet velat satsa på starka profiler. Generalsekreteraren som person och Förenta nationerna som organisation får inte bli så stark att supermakternas inflytande hotas.

Det är med detta läge som Sverige har att arbeta i Förenta nationerna.

För att kunna spela en fredsbevarande roll måste FN ha möjligheter att på ett tidigt stadium gripa in i konflikter. Tillsammans med övrigu nordisku länder har Sverige lagt fram ett förslag för att stärka FN:s organisation.

Huvudpunkterna är följande:

1. Säkerhetsrådets effektivitet måste förbättras. Rådet måste kunnu ingripa tidigt i konflikter och självt ta ansvar för sina beslut i praktiken.

2. FN:s generalsekreterare måste få ett starkare stöd av säkerhetsrådet.

3. FN:s kapacitet för fredsbevarande aktioner måste ökas genom all man inrättar beredskapsstyrkor.

4. Generalförsamlingens resolutioner bör mer ha karaktären av konstruktiva förslag och mindre av deklarationer.

Detta nordiska förslag är utomordentligt viktigt om FN skall kunna vara en garant för världsfreden, för de små nationernas säkerhet och för skyddet av de mänskliga rättigheterna. FN:s uppgift får inte bara vara att uttrycka opinioner, utan FN måste även genomdriva lösningar.

Folkpartiet anser att den för närvarande mest angelägna åtgärden för nedrustning är ett fullständigt förbud mot alla provsprängningar av kärnvapen. Sedan 1963 finns ett fullständigt förbud mot provsprängningar i atmosfären, i rymden och under vatten. Detta har lett till att sprängningarna i stället flyttats under jord.

Tyvärr motsätter sig de ledande kärnvapenmakterna ett avtal om fullständigt provstopp, och det understryker vad jag tidigare sagt om det farliga i deras dominans. Folkpartiet ser det som utomordentligt viktigt att ingen möda lämnas ospard för att genomdriva ett fullständigt provstopp.

Folkpartiet stödjer också förslaget att FN skall besluta om en frysning av kärnvapenarsenalerna, dvs. att de inte skall byggas ut. Sverige och Mexico har även i höst lagt fram ett förslag om ett omedelbart inställande av provtillverkning och utplacering av kärnvapen samt produktion av klyvbart material. Samma förslag har tidigare behandlats i FN och då samlat en stor majoritet bland FN:s medlemsländer. Tyvärr motsätter sig flertalet NATO-medlemmar förslaget. Den senaste omröstningen lämnade samma resultat som de tidigare.

Frågan om en frysning av kärnvapenarsenalerna vinner allt fler anhängare också i USA. Det demokratiska partiet kräver i en motion i senaten att USA skall ansluta sig till FN-resolulionen. I USA finns det alltså i dag mycket

delade meningar om huruvida frysningsförslaget år bra ur amerikansk synpunkt - och då också med avseende på förhandlingarna med ryssarna.

Just nu verkar det som om det vore en klimatlindring på gång i de tidigare nedfrysta relationerna mellan USA och Sovjet. Det vore något av ett önskelåge att de båda supermakterna kunde enas om en karnvapenfrysning som ett klart formulerat delmål i nedrustningsförhandlingarna. Detta skulle i sin helhet öppna kärnvapenförhandlingar även på andra nivåer.

Som ett ytterligare tecken på det förbättrade klimatet mellan USA och Sovjet startade för ett par veckor sedan direkta nedrustningsförhandlingar i Geneve mellan de båda supermakterna. Experter rubricerar dessa förhandlingar som kanske de viktigaste sedan kärnvapenålderns början för 40 år sedan. Det anses också att det finns goda chanser att man skall nå direkta resultat i dessa förhandlingar - inte så att man hastigt och lustigt skulle kunna avskaffa alla kärnvapen, vilket i dagsläget tyvärr är en utopi. Nej, vad man förhandlar om är att försöka stabilisera terrorbalansen, och det är "den stora bytesaffären", dvs. att man försöker skaffa sig strategiska fördelar på den andres bekostnad. Det som gör att förhandlingarna har rimliga chanser att lyckas år att båda sidor har mycket att vinna och inte särskilt mycket att förlora på nedskärningar i kärnvapenprogrammen.

I skuggan av Genéveförhandlingarna arbetar Stockholmskonferensen oförtrutet vidare. Den nu avslutade perioden har präglats av att NATO-länderna gått till offensiv för att få fram överenskommelser om förtroendeskapande åtgärder på den militära sidan. De har lämnat en precisering av sitt förslag från förra våren och förklarat att detta är att betrakta som ett förslag till en slutöverenskommelse.

Under konferensen har diskuterats möjligheterna att relativt snabbt få fram någon eller några delöverenskommelser för att kunna visa upp framsteg. Detta läge är väl nu överspelat.

Sverige företräder naturligtvis i första hand sina egna intressen med krav på säkerhet och fred i sin omgivning men spelar också en central roll i brobyggandet. I ett idogt arbete med personliga samtal och andra informella kontakter finns de svenska förhandlarna hela tiden i konferensens centrum. Det är naturligt, genom att Sverige står som värd för konferensen, men det beror också till mycket stor del på att våra förhandlare genom fasthet och kunskap har skapat respekt för den svenska delegationen.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 33 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Utrikesministern har tidigare redogjort för regeringens nedrustningspolitik. Jag skall inte upprepa vad han sagt utan i stället belysa vissa aspekter av nedrustningspolitiken och utveckla regeringens syn på en del av frågorna.

Inte ens vår egen traditionellt lugna del av världen har helt kunnat undgå att påverkas av supermakternas kapprustning och inbördes rivalitet - därmed inte sagt att någon part har intresse av eller önskan att det stabila läget i Norden förändras. Men supermakternas globala ambitioner och världsomspännande rustningar gör att nära nog ingen del av världen kan undgå att

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

direkt eller indirekt påverkas av förhållandet och rustningskapplöpningen mellan dem. Därför ligger det i Sveriges eget intresse att försöka bidra till förbättrade supermaktsrelationer och minskade rustningar.

I en värld där vi alla lever i kärnvapenkrigets skugga blir det en tvingande nödvändighet att söka politiska - och inte militära - lösningar på existerande och potentiella konflikter. Detta synsätt präglar den socialdemokratiska utrikespolitiken och är i dag viktigare än någonsin.

Kärnvapen utgör det allvarligaste hotet mot mänskligheten. Flera forskarrapporter visar att även en begränsad användning av kärnvapen skulle -förutom mycket omfattande skador genom sprängverkan, hetta och strålning - kunna förorsaka en arktisk nukleär vinter. Kärnvapen kan förvandla jorden till en förmörkad, nedfrusen planet och hota allas vår överlevnad.

Därför prioriterar vi från svensk sida åtgärder för kärnvapennedrustning. Därför fäster vi så stor vikt vid multilaterala förhandlingar och vid supermakternas bilaterala kärnvapenförhandlingar. Ty även om vi inte har kärnvapen, även om vi inte skulle anfallas med kärnvapen, även om vårt land inte skulle bli krigsskådeplats, så skulle vi inte kunna undgå att drabbas av ett kärnvapenkrig i vår omvärld. Därför har vi både rätt och skyldighet att kräva att kärnvapenstaterna aldrig brukar dessa vapen utan i stället genast vidtar konkreta åtgärder för att minska och avveckla sina sedan länge överdimensionerade kärnvapenarsenaler.

Många vapensystem under utveckling har drag som av motsidan upplevs som destabiliserade. De väcker misstankar om motpartens intentioner, bidrar till ömsesidig fruktan och misstro samt ökar risken för åtgärder som kan leda till kärnvapenkrig av misstag. De framkallar reaktioner som leder till krav på ökade rustningar, vilket i sin tur förstärker den redan existerande misstänksamheten. Denna onda cirkel måste brytas.

Den utveckling jag tänker på gäller bl. a. ballistiska missiler som har flera, oberoende träffsäkra stridsspetsar (MIRV), utveckling av metoder för krigföring mot strategiska ubåtar, "launch-on warning"-strategier, vapenbärare med dubbla användningsområden, snabba och träffsäkra medeldislans-missiler, anfi-satellitvapen, rymdbaserade missilförsvarssystem samt kryssningsmissiler för att bara nämna några i dag omdebatterade exempel.

Lågtflygande kryssningsmissiler har dessutom egenskaper som kan skapa särskilda svårigheter för oss liksom för andra neutrala länder. Under inflygning mot sina mål bortom svenskt territorium kan de kränka vårt luftrum i uppenbar konflikt med folkrättens bestämmelser. Detta kan vi självfallet aldrig acceptera. Det är angeläget att också dessa system tas upp i de nu påbörjade förhandlingarna mellan supermakterna.

År 1984 blev ett förlorat år för kärnvapenförhandlingar och kärnvapennedrustning. Varken bilaterala eller multilaterala kärnvapenförhandlingar ägde rum.

Det är därför positivt att de två supermakterna nu har inlett bilaterala förhandlingar om kärnvapen och rymden. Förhoppningsvis innebär detta att båda sidor nu inser att de såväl på kort som på lång sikt har mer att vinna genom förhandlingar än konfrontation.

Förhandlingarna berör frågor av yttersta vikt för internationell fred och säkerhet. Målet för dem är, som det gemensamt deklarerades den 8 januari, alt förhindra en kapprustning i rymden, att avbryta den på jorden och slutligen att avlägsna kärnvapen överallt.

Det här är en målsättning som vi självfallet välkomnar och som vi kan ge vårt helhjärtade stöd. Samtidigt vet vi att förhandlingarna blir mycket komplicerade och kommer att ta tid att genomföra. Men vi kan inte passivt slå oss till ro med denna vetskap. Vi har rätt att kräva att de nu pågående förhandlingarna inom rimlig tid leder till resultat i linje med den angivna målsättningen. Vi har också rätt att kräva att även vi och andra stater hålls informerade om förhandlingarnas förlopp. Förhandlingarna i Geneve angår inte bara kärnvapenmakterna. Hänsyn måste också tas till icke-kärnvapen-staternas intressen. Ytterst gäller förhandlingarna alla folks och alla länders fred och säkerhet.

Under de senaste åren har det dess värre funnits goda skäl att betvivla uppriktigheten i supermakternas vilja att träffa de kompromisser som krävs för att nå resultat i förhandlingsarbetet. I nedrustningskonferensen i Geneve har vissa kärnvapenstater visat ovilja att förhandla om kärnvapenfrågorna och i synnerhet om ett fullständigt provstoppsavtal. De tidigare avbrutna bilaterala förhandlingarnas förlopp har vi givetvis mindre insyn i. Men det är svårt all tro annat än att båda parter i praktiken delar ansvaret för att de inte ledde till några positiva resultat.

Vi hoppas nu att deras attityd har ändrats så att resultat kan nås, inte bara i de bilaterala förhandlingarna utan också inom nedrustningskonferensen i Geneve. Att förhandlingar inom den konferensen om ett fullständigt provstoppsavtal kommer till stånd är av största vikt, inte minst mot bakgrund av icke-spridningsfördragets tredje granskningskonferens, som äger rum i september i Geneve.

Trots att inga bilaterala eller multilaterala kärnvapenförhandlingar pågick under 1984 gjordes dock vissa framsteg inom andra ämnesområden. Vid konferensen i Geneve inleddes, under svensk ledning, regelrätta förhandlingar om en multilateral konvention för ett fullständigt förbud mot utveckling, produktion och lagring av kemiska vapen samt dessa vapens förstörelse. Vi vet alla hur angeläget ett sådant förbud är. Kemiska vapen har använts. Förnyad användning kan inte uteslutas. Det handlar om ett erkänt inhumant vapen som medför stora mänskliga lidanden. Det är därtill fråga om vapen som är relativt billiga och enkla att framställa. Kemiska vapen kallas därför ibland "den fattiges atombomb".

Förutsatt att alla parter visar en uppriktig vilja att nå resultat bör det vara fullt möjligt att få till stånd en konvention inom några år. En sådan skulle innebära verklig nedrustning - existerande lager och produktionsanläggningar skulle förstöras och inga nya vapen produceras. En konvention skulle också positivt kunna påverka andra förhandlingar genom att visa att nedrustning trots allt är möjlig i dagens värld.

I somras framlade Sverige i nedrustningskonferensen ett avtalsuikast, som förbjuder användning av radioaktivt material i fientligt syfte, vare sig detta

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

sker genom användning av radiologiska vapen eller genom attacker på kärnenergianläggningar, som leder till utsläpp av radioaktivitet. Med våra många kärnkraftverk har vi självfallet ett starkt intresse av ett sådant avtal. Förslaget har mottagits positivt av flertalet länder, och vi hoppas att konkreta steg mot ett avtal skall kunna tas inom kort.

Den mexikansk-svenska resolutionen om karnvapenfrysning som framlades inför höstens generalförsamling har fått stöd av en överväldigande majoritet av FN:s medlemsstater. Vårt frysförslag, som syftar till att stävja en fortsatt kvalitativ upprustning på kärnvapenområdet, slöds av en bred majoritet i den svenska riksdagen. Vi ser en frysning, som givetvis skall underkastas erforderlig kontroll, som ett nödvändigt första steg för att sålla stopp för en mstningsulveckling som för länge sedan passerat det absurdas nivå.

Det finns som vi vet de som hävdar att frysningsförslaget i praktiken är överspelat nu när supermakterna skall förhandla om reella reduktioner. De som hävdar detta har tidigare varit emot förslaget, men har då angivit andra orsaker. Det är frestande att hävda att argumentationen i detta fall tenderar att anpassas efter det man uppfattar som ytligt gångbart snarare än efter för handen varande realiteter. Det vore renhårigare all tillstå att verkliga minskningar av kärnvapen rimligen inte kan uppnås annat än efter långvariga förhandlingar och att det helt avgörande därför är att redan nu söka vägar som i en framtid kan underlätta konkreta överenskommelser om kärnvapennedrustning.

Regeringen finner mot denna bakgrund en karnvapenfrysning vara minst lika angelägen i dag som tidigare. Den skulle kunna bidra till att hejda en fortsatt farlig kapprustning. Den skulle utgöra en bekräftelse på att parterna verkligen är genuint intresserade av att stoppa kärnvapenkapprustningen, och därmed också bidra till förtroende och ett fruktbart förhandlingsklimat. En frysning utgör därför enligt vår mening en fortsatt bra utgångspunkt för förhandlingar om reduktioner.

I Stockholmskonferensen har arbetet sakta men säkert gått framåt under året. Visst skulle vi ha velat se snabbare framsteg, men förhandlingsarbetet är tidskrävande. Genom det dagliga arbetet och kontakterna har nu de olika deltagarna en bättre förståelse för övriga parters ståndpunkter. Det borde vara möjligt att nå en överenskommelse i Stockholm före ESK-uppföljnings-mötet i Wien i november 1986, så att det mötet kan leda vidare till nästa fas -nedrustningsfasen.

Kapprustningen känner inga geografiska gränser. Alla länder på alla kontinenter påverkas. Kapprustningen har nått haven, och den hotar nu att utsträckas även till rymden.

Allt fler länder har i dag satelliter av olika slag. De används för bl. a. kommunikation och meteorologi men också för stormakternas militära spaning och planering. Satelliterna spelar en avgörande roll för att förvarna i händelse av angrepp med kärnvapenmissiler. De är avgörande för kontroll av vissa nedrustningsavtal. Anti-satellitvapen hotar, både civila och militära satelliter. Sovjetunionen har. redan tidigare utvecklat ett anti-satellitvapen.

En avancerad utveckling av dessa vapen pågår nu i USA. Utprovningen var planerad att äga rum i vår men har uppskjutits. Det vur ett klokt beslut. Och än klokare vore om en sådan utprovning aldrig kom till stånd. När vapnen väl testats är det betydligt svårare att sätta stopp för den process som leder fram till en faktisk produktion och utplacering av dem.

Mot denna bakgrund är det ytterst angeläget att snarast möjligt få till stånd ett totalförbud mot anti-satellitvapen. Eftersom flera länder berörs, bör det förhandlas fram multilateralt vid nedrustningskonferensen i Geneve. Förbudet bör omfatta såväl utveckling, testning, utplacering och användning av anti-satellitvapen som förstörelse av redan existerande vapen.

Ett andra hot mot en fredlig användning av rymden, som vi hör mycket talas om i dessa dagar, är USA:s forskningsprogram för ett, som det kallas, försvar mot ballistiska missiler. SDI eller "Stjärnornas krig" är andru namn som används. Det kan heller inte uteslutas att Sovjetunionen redan har inlett eller kommer att inleda ett motsvarande forskningsprogram.

Vid ett flertal tillfällen har Sverige sagt att kärnvapenavskräckningen aldrig kan utgöra en varaktig grund för internationell fred och säkerhet. Detta hävdas nu även från amerikansk sida. Men våra slutsatser är väsensskilda. Vi menar för vår del att världen måste söka sig bort från kärnvapenavskräckningen och mot gemensam säkerhet grundad på förhandlingar, samarbete, fredliga lösningar och kärnvapennedrustning.

Ett avancerat rymdförsvarsprogram leder till fler frågor än svar:

o Riskerar man inte i praktiken att undergräva 1972 års ABM-avtal, som

förbjuder utveckling, prov och utplacering av rymdbaserade försvarssystem

mot ballistiska missiler?

o Var går i sista hand gränsen mellan forskning å ena sidan och utveckling å

andra sidan av dessa system? Utveckling är förbjuden enligt ABM-avlalet,

vilket däremot inte forskning är. Men kan inte ett omfattande långt drivet

forskningsprogram i sig komma att strida mot avtalels anda om än ej mot dess

bokstav?

o I ABM-avtalets inledning står: "Parterna anser att effektiva åtgärder för

att begränsa missilförsvarssystem vore en betydelsefull faktor för att hejda

den strategiska offensiva kärnvapenkapprustningen och därmed bidra till att

skapa gynnsammare villkor för vidare förhandlingar om alt begränsa

strategiska kärnvapen." Äger inte denna grundläggande slutsats alltjämt sin

giltighet?

o Hur påverkas risken för ett s. k. förebyggande kärnvapenangrepp om den

ena sidan bygger upp eller anskaffar ett missilförsvarssystem eller om en

inbördes tävlan mellan parterna ytligt sett ger den ena parten ett försprång

som han anser sig kunna utnyttja för militära eller politiska syften?

o Är det inte troligt, rent av sannolikt, att utvecklandet uv ett missilförsvar

med nödvändighet leder till kompenserande motåtgärder?

Flertalet forskare anser att det helt enkelt inte går att utveckla ett heltäckande missilförsvar. Till detta skall läggas de mycket påtagliga riskerna för att även ett mindre ambitiöst program kan komma att driva på

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

rustningarna. Och slutresultatet blir inte en större trygghet utan en ökad osäkerhet till ett ständigt högre pris.

Det är en farlig illusion att tro att det går att åstadkomma ett ogenomträngligt rymdförsvar rtiot kärnvapen.

Kärnvapenhotet kan inte avvärjas genom missilförsvar. Endast i en värld utan dessa vapen kan hotet helt försvinna. Vägen dit går över provstopp, frysning, kärnvapenreduktioner, eliminering av särskilt destabiliserande kärnvapen, konventionell balans på lägre nivå, icke-förstaanvändning och förbud mot all kärnvapenanvändning.

Regeringen gör vad som står i dess makt för att bidra till avspänning, förtroendeskapande och nedrustning samt för att avvärja kärnvapenhotel.

Den verkar för provstopp, karnvapenfrysning, en kärnvapenfri zon i Norden och en korridor fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa. Den arbetar för ett totalförbud mot kemiska vapen och förbud mot radiologisk krigföring, för framsteg i Stockholmskonferensen och en framgångsrik granskningskonferens för icke-spridningsfördraget.

Kärnvapenstaternas agerande är dock avgörande. De håller nyckeln till framgång i nedruslningsarbetet i sin hand. Kommer de att stänga dörren för fler kärnvapen eller öppna den för rymdvapen?

Vi har rätt att kräva att de besinnar sitt ansvar och aktivt bidrar till att vända utvecklingen i en riktning som gör det möjligt för oss att gemensamt bygga en värld i fred, utan kärnvapen och utan krigshot.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 34 ANITA BRÅKENHIELM (m):

Herr talman! Vid det symposium med fristående säkerhetspolitiska experter som försvarskommittén ordnade hösten 1984 gjordes ett av debattinläggen av socialdemokratins nedrustningsexpert Inga Thorsson. Jag vill göra några av hennes funderingar till utgångspunkt för mitt inlägg i dagens utrikespolitiska debatt.

Inga Thorsson citerar inledningsvis de direktiv 1984 års försvarskommitlé fått när det gäller att överväga vilka tänkbara mstningskonlroll- och nedrustningsåtgärder som är särskilt betydelsefulla för Sveriges säkerhet och hur vår politik i internationella nedrustningsfrågor skall kunna samordnas med och förstärka övriga delar av säkerhetspolitiken.

Inga Thorsson formulerar sedan sin utgångspunkt för resonemanget på ett sätt som jag tycker är värt att ordagrant återupprepa:

"Min utgångspunkt därvidlag är en principuppfattning att ett land som Sverige med sitt läge, sin utrikes- och säkerhetspolitik måste i dagens internationella verklighet avböja varje försök till en relativ försvagning uv sitt försvar i förhållande till omvärlden, men måste, å andra sidan, lyhört följa den internationella utvecklingen liksom militärblockens och supermakternas politik och vara beredd att utnyttja varje möjlighet att främja och medverka till en mera positiv rörelseriktning än den nuvarande."

Hur kan då Sverige påverka? Inga Thorsson pekar på världsekonomins utveckling, den mycket livliga internationella debatten i säkerhetsfrågor samt den växande aktiva fredsrörelsen, var för sig faktorer som på sikt kan driva fram en utveckling mot nedrustning. Men trots delta konstaterar Sveriges tidigare nedrustningsförhandlare i FN att det finns mycket få skäl till optimism. Härtill bidrar, vilket Maj Britt Theorin också påpekat här, att båda supermakterna inte endast är ointresserade av, utan innerst inne negativa till, alt inom FN-systemet, där även andra suveräna stater är delaktiga, förhandla om för dem själva fundamentala säkerhetspolitiska vapensystem, framför allt kärnvapensystem. Det är också lätt att peka på att avtal om ett totalt kärnvapenprovstopp, liksom en allmän anslutning till icke-spridningsavtalet och verkliga förhandlingar om kärnvapennedrustning i FN:s nedrustningskonferens ännu tycks ligga i ett avlägset perspektiv, detta trots att många års tungt, mödosamt och engagerat arbete lagts ned på dessa frågor, inte minst från de kärnvapenfria staternas sida.

Utsikter till uppriktiga och meningsfulla multilaterala förhandlingar tycks Inga Thorsson se endast när det gäller kemiska vapen. 1 ljuset av detta förefaller det i dag mycket beklagligt att den svenska delegationen i Geneve just vad det gäller kemiska vapen försvagats. Del undandrar sig min bedömning om utrikesdepartementet verkligen gjort allt som kunnat göras för att hindra att en av nedrustningskonferensens sedan många år högt aktade och respekterade tunga personligheter, vår expert på kemiska vapen Johan Lundin, sett sig föranlåten alt lämna sitt uppdrag. All finna en ersättare med hans kunskaper är kanske möjligt, men att finna någon med hans erfarenhet är naturligtvis en fråga om många år.

Sveriges möjligheter att påverka t. ex. de strategiska rymd- och kärnvapenförhandlingar som förs mellan supermakterna är synnerligen begränsade. Vårt inflytande kan ligga i den eventuella sakliga tyngd våra på olika sätt framförda synpunkter kan ha, och det bör rimligtvis främst gälla synpunkter på utvecklingen beträffande den strategiska situationen i och kring Norden.

Det flnns dock enligt min uppfattning ett område där Sverige verkligen kan påverka och som dessutom i hög grad har anknytning till vad som sägs i direktiven till försvarskommittén, nämligen intresse för vår egen säkerhetspolitiska situation och med potential för en utformning som direkt kan anknytas till egna säkerhetspolitiska värderingar. Jag syftar på de förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder som man nu arbetar intensivt med i Stockholmskonferensen.

Behöver då det svenska engagemanget för Stockholmskonferensens innehåll ifrågasättas? Det flitiga och intensiva vardagsarbetet i arbetsgrupper av olika slag som nu bedrivs bakom konferensens väggar är förvisso inte spektakulärt massmediatillvänt eller ägnat att skapa rubriker. Litet orolig blev jag dock när jag av en ledande västdiplomal inom konferensen tillfrågades huruvida det finns något politiskt engagemang bakom de svenska förslagen eller om de är att betrakta som tjänstemannaprodukter. Detta tycker jag var en fråga som stämmer till eftertanke.

Del är ingen tvekan om att Sverige vid Stockholmskonferensen kan spela

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

och spelar en roll. Det har också från svensk sida satsats betydande personella resurser och kompetens i dessa förhandlingar, vilket i och för sig borde vara bevis på ett starkt svenskt intresse. Men hur är det med uttalanden i politiska sammanhang?

Nedrustningspolitik bedrivs från svensk sida naturligtvis just i konferenserna och de internationella förhundlingsfora, men politiken utformas i Sveriges riksdag. Den politiska tyngden bakom våra diplomaters och militäru experters agerande skall utformas här.

För moderata samlingspartiets del kan jag peka på det utförliga och tämligen detaljerade innehållet i årets motion om nedrustningspolitiken där vi redogör för vilka utav de förslug, som är möjliga ult behundlu inom Stockholmskonferensens ram, som är viktiga och bör kunna leda till resultat. Det är min förhoppning att utrikesutskottet i sin behandling uv nedrustningsfrågorna skall kunna biträda motionens innehåll och på så vis verkligen demonstrera den allmänna uppslutning som finns i frågan.

Jag har gått tillbaka till den debatt vi hade i nedrustningsfrågor strax före jul. Även då höll jag ett utförligt anförunde om Stockholmskonferensen. Den nämndes också i inlägg från centerpurtiets och folkpartiels representanter. Ingen av de tre socialdemokratiska ledamöter som deltog i debatten, bland vilka Maj Britt Theorin var en, nämnde ens Stockholmskonferensen vid namn. Jag noterar med tillfredsställelse utt Muj Britt Theorin i dag nämnde den åtminstone i förbigående.

Det finns emellertid anledning uppmärksamma de förtroendeskupunde åtgärderna och möjligheterna att minska misstänksamheten, byggu bryggor mellan folken och öppna dörrar och fönster för ett bättre klimat på det sätt som det förhandlas inom den europeiska säkerhetskonferensens och i synnerhet Stöckholmskonferensens ram även i andra sammanhang än i riksdagen. Jag syftar då på vikten av att den breda folkliga opinionen, inte bara i vårt land utan även i andru västeuropeiska länder, som engagerar sig för fredsfrågorna får en tillräcklig insikt om vikten uv de förtroendeskapande åtgärderna och genom ett ökat engagemang kan påverka stämningen och kanske t. o.m. agerandet från sina regeringars sida.

Hur är det då med uttalanden i vårt land från regeringshåll? Jag kun peka på ett anförande i seriöst sammanhang, som försvarsminister Thunborg höll i augusti 1984 inför försvarshögskolan. Han uppehöll sig därvid utförligt vid nedrustningsfrågorna och vikten av att undvika orealistiska förväntningar. Vi måste ha klart för oss att kärnvapen kommer att finnas kvar och all del därför i det korta perspektivet är viktigt med en politisk vilja ull slå in på en väg mot ökat förtroende. Han ville sätta former för krishantering sumt stabilitet i centrum för nedrustningskontrollen och påpekade att förlroende-och säkerhetsskapande åtgärder är helt centrala i sammanhanget, varvid Stockholmskonferensens viktiga roll är uppenbar.

I ett längre perspektiv skulle enligt försvarsministern också frysning, provstopp, zoner och korridorer kunnu ledu till ökat förtroende och stabilitet. Men ännu viktigare är att se till ult motståndaren ej gissar fel.

Med reservation för att jag endast har tillgång till, har lyssnat till eller

kunnat läsa referat av ett mycket begränsat antal av de tal i nedrustningsfrågor som regeringens nuvarande nedrustningsambassadör Maj Britt Theorin, och för den delen också statsministern, hållit i olika fora, tycker jag alt tyngdpunkten i deras anföranden vanligen ligger på det mera långsiktiga, spektakulära perspektiven och att vardagsarbetet i de för all del publikt mera svårsålda, små stegen i t. ex. Stockholmskonferensen får mindre utrymme.

Det är antagligen så utt engugemunget för och förhoppningurnu om utt uppnå några konkretu resultat när det gäller förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder inom ESK är större i de alliansfria stulernu än inom NATO. NATO hur dock lagt fram ett mycket detaljerat och noggrant utarbetat förslug om ökude informationsåtgärder och förbättringar vad gäller observatörsbesök. Enligt uppgift pågår inom NATO seriösa studier av vilka restriklionsåtgärder man kan tänka sig acceptera. Som vanligt är uppgifterna om den undra sidans inställning och syften svårare att genomskåda. Vissa öppningar har dock kunnat skymtas i de framlagda förslagen, åtminstone i det förstu sovjetiska förslaget SC4. Pessimistiska bedömare har velat se del senare framlagda SC6 som några steg tillbaka, men låt oss hoppas att så inte ar fallet.

Herr tulmun! Jug år medveten om utt det krävs en annan pedagogik, som man brukar sägu när mun vill införa skolreformer, för att fängsla en publik med en beskrivning av ESK-processen, dess olika korgar och deras inbördes samband och av Stockholmskonferensen som en utomordentligt viktig pusselbil i ett realistiskt närmande till avspänningspolitiken även i ett något kortare perspektiv. Det är lättare att hålla åhörarna i spänning med beskrivningar om den totala kärnvapenkatastrofens ohygglighet. Ändå slår ESK med sitt innehåll inte på något sätt i motsättning till en allvarlig vilja att förhindru kärnvapenkriget eller på sikt ersätta uvskräckningsdoktrinernu med en fred byggd pä förtroende och öppenhet mellan folken - tvärtom.

ESK kun ta hand om vikliga delur i ett komplex av åtgärder, som är angelägna i ett näraliggande perspektiv. Till detta komplex hör formalisera-de system för krishantering, ökade möjligheter till information, regelbunden kommunikation, ökad öppenhet samt förstärkning och amplifiering av ABM-avlalet.

Människor, unga och gamla, är i dag medvetna om mänsklighetens förmåga att inom ett helt överskådligt tidsperspektiv iscensätta den yttersta domen. Människor är t. o. m., i en utsträckning som kan uppamma defaitism, uppgivenhei och en känsla av att det inte tjänar någonting till, rädda. De europeiska folken har en långvarig kultur- och ulvecklingslradition. Det förpliktar. Båda supermakterna tillhör denna kulturkrets. Skall de små länderna kunna påverka den politiska viljan hos supermakterna måste det ske genom sakligt, skickligt, tålmodigt och diplomatiskt arbete i förhand-lingsforu där vi kun verku, och då inte minst i den europeiska säkerhetskonferensen. Dessutom finns det möjligheter för dem som sitter inne med kunskap alt sprida denna kunskap till en upplyst, engagerad folkopinion i de länder där åsikter får bryta sig mot varandra och respekten och yttrandefriheten liksom-åsiktsfriheten är en verklighet. Vi vet av erfarenhet att även den

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

6 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

supermakt som inte tillåter en sådan åsikts- och yttrandefrihet inte är helt okänslig för den debatt som förs utanför järnridån.

Min förhoppning är att vi alla - i Sveriges riksdag, i partiorganisationer och i utåtriktat arbete - skall kunna bidra till att göra frågor om den politiska tyngden bakom det svenska arbetet i Stockholmskonferensen onödiga. Därmed kanske vi på sikt kan påverku de länder som är skeptiska till möjligheterna att uppnå konkreta överenskommelser till att inse att såduna överenskommelser är något som verkligen ligger inom möjligheternas ram och som stöds av en bred folkopinion i Europu.

Anf. 35 MAJ BRITT THEORIN (s) rephk:

Herr talman! Anita Bråkenhielms inlägg ger mig anledning att först svara på någru frågor. Låt mig bara allra först saga att jag uppskutiur det lugnu och sukliga tonläge vi hur i debatten.

När det gäller Sveriges agerande i Geneve i fråga om kemiska vapen hur vi under lång tid huft en mycket skicklig expert till vårtförfogunde. Jug kun buru beklaga att det trots ihärdiga övertalningsförsök inte varit möjligt för mig att få honom att vara kvur. Hun ville efter mångu års urbete uv personligu skäl lämna sitt uppdrag. Under hans skickliga ledning hur emellertid också undru människor skoluts in i arbetet. Vi känner oss inte osäkra i vårt arbete när del gäller kemiska vapen. Tvärtom kommer Sverige all forlsutt spelu en mycket betydelsefull roll i förhandlingarna mot ett avtal om kemiska vapen.

Anita Bråkenhielm undrar om det finns en politisk vilja eller ell engagemang för Stockholmskonferensen. Ju, i allra högsta grad! Jug är ledsen att inte samtliga mina tul. som kanske iblund är ulldeles för mångu, kan finnas till läsning överallt. Stockholmskonferensen utgör emellertid alltid en del för att skapa förtroende, och ull skapa förtroende är en verklig förutsättning för att kunna åstadkomma en nedrustning. Stockholmskonferensen har sitt politiska stöd från den politiska ledningen icke baru i Sveriges riksdag utan också i Sveriges regering.

Det finns naturligtvis ingu delade meningar i regeringen om vad som skapar förtroende. Anders Thunborgs mångåriga erfarenhet uv FN-arbete har lett honom till att också självklart veta vad kärnvapen innebär och vilka åtgärder som tnåste till för utt stoppa kärnvapen. Han var inte för inte ordförande i den stora kärnvapenutredningen och kan även därifrån dra vissa slulsat;ser.

Människor är rädda i dag - oerhört rädda. Det finns en risk att människor paralyseras inför den fruktansvärda kunskap de får om vad som komnier.att hända, om vi inte agerar. Men det är viktigt utt människor också har klart för sig all man kan påverka. Sverige kun påverku, och Sverige påverkur kunske i alldeles ovanligt stor utsträckning - icke bura vid Stockholmskonferensen utan också vid nedrustningskonferensen i Geneve och i FN.

Det som är viktigt för oss är att icke begränsa vår aktivitet. Hotet om en kärnvapenkatastrof är nämligeri så påtagligt utt vi måste prioriteru urbetet för att avvärja det hotet. Del är faktiskt inte Alva Myrdals eller Inga Thorssons fel att vi ännu inte har uppnätt en kärnvapennedrustning. De har lagt ner

många års arbete på detta och visat all den kunskap, vetenskapliga expertis och politiska omdöme som Sverige förfogar över. Trots det har kärnvapenmakterna ännu icke lyssnat tillräckligt på oss. Det betyder inte att Sverige skall ge upp sina ansträngningar. Tvärtom - med förnyade krafter skall vi ta en dust för att på sakliga och kunniga argument få dem alt följa med både till ett provslopp och till en frysning och nedrustning av kärnvapen.

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 36 ANITA BRÅKENHIELM (m) replik:

Herr talman! Låt mig få instämma i Maj Britt Theorins förhoppning att vår tyngd i förhandlingarna om kemiska vapen inte allvarligt skall ha minskat.

Den politiska uppslutningen bakom Stockholmskonferensen har också för mig alltid varit självklar, men den är uppenbarligen inte lika självklar för • utländska bedömare. Det var del som fick mig utt reagera och fick mig att återigen på detta sått ta upp frågan iden här debatten. Vad gäller detaljerna, förslagens utformning och en mer konkret diskussion kring innehållet så bör vi återkomma till det i nästa nedrustningsdebatt här i kammaren.

Jag tycker emellertid att det finns anledning att understryka att många av våra vanligaste och mest hörda talare i dessa frågor kanske bör tänka på tyngdpunkten i sina anföranden. Tyngdpunkten bör ligga i vad vi konstruktivt kan göra, vad vi konstruktivt kan arbeta för. Det är givetvis inte någon uppmaning att minska det svenska engagemanget. Det vore mig fjärran att kritisera och skylla bristande framgångar i Geneve på bristande svenskt engagemang. Det är kanske snarare så alt vi skall vara realistiska vad gäller vår möjlighet att påverka supermakterna.

Även om vi är realistiska skall vi givetvis inte förtröttas. Att det råder en betydande - fullständig kan man säga - enighet mellan svenska partier om innehållet i och det hittillsvarande arbetet inom den europeiska säkerhetskonferensen är kanske en självklarhet för oss, men det är inte en självklarhet för andra länders observatörer. Jag har därför noterat den betydande, sneda vikt som man i tidigare debatter hår i kammaren tillmätt dessa frågor, där vi från moderata samlingspartiet utförligt, de båda mittenpartierna mera i förbigående och socialdemokratins representanter hittills inte alls har tagit upp ESK:s förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder på ett tillräckligt utförligt sätt.

När det gäller arbetet ute i landet är det, som jag sade, en betydande pedagogisk uppgift att förklara detta på ett lättillgängligt sätt. Jag vill också utifrån egna erfarenheter understryka att det är en mycket tacksam uppgift.

Jag noterar också att Maj Britt Theorin i dag åtminstone nämnde konferensen. Jag hoppas att konferensen i fortsättningen får ett minst lika stort utrymme i hennes anföranden som de, om även i ett längre och svårare perspektiv, lika viktiga men för Sverige mindre aktuella förhandlingarna om strategiska kärnvupen.

Anf. 37 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:

Herr talman! Får jag bara för fru Bråkenhielm klargöra att det i regeringsdeklarationen noggrant redogörs för vad den svenska regeringen

Nr 107 anser om Stockholmskonferensen. Där har konferensen ingen undanskymd

Onsdagen den plats, och den har det naturligtvis inte heller när regeringens företrädare lalur

27 mars 1985 Slockholmskonferensen och dess åigärder.

_____________ Det kun vuru på sin plats att nämna att Sverige när det gäller freds- och

Utrikesdebatt nedrustningsslrävanden betraktas som en stormakt - det är enda gången vi

kan känna oss litet stolla över det. Vi har ett mycket större inflytande i freds-och nedrustningssammanhung än vår storlek som nution i vanliga fall skulle ge oss. Det är litet förvånande om det finns delegater på Stockholmskonferensen som skulle kunna uppfatta alt förslag som förs frum från svensk sidu inte skulle vara politiskt förankrade. Självfallet är de det, precis som förslagen som förs fram frän andra håll och från andra länders sida. Det är regeringarnas representunter som har företräde vid Stockholmskonferensen. När det gäller var tyngdpunkten skall läggas och vud som är konstruktiv politik kan meningarna vara delade. Konstruktiv politik uppfattas ofta-som Carl Bildt sade i dag - som illusionistiska förslag om frysning, om korridorer osv.

När korridorförslaget fördes fram betraktades det som näst intill omöjligt. Bara något år senare hade den konservative premiärministern i Danmark uttalat sitt intresse för förslaget. Vud som är konstruktivt och vud som är realistiskt åren fråga om vad man politiskt kan påverka länderna till att förstå och hur man rent tekniskt kan lösa problem. Del är konstruktivt alt arbeta i 14 år vid nedrustningskonferensen på teknisk nivå för att komma frum till den tidpunkt då det direktu avtalsarbetel om kemiska vapen äntligen kan startas. Det har tagit oss 14 år av intensivt arbete. Hade vi gett upp därför att arbetet inte hade betraktats som konstruktivt och i ett kortsiktigt perspektiv inte skulle ha gett oss någonting, hade vi inte heller kunnut få ett uvtul om kemiska vapen. Det är nog viktigt att kommu i håg ult realism i dugens tidsålder, i kärnvapnens skugga, är att hårt prioritera arbetet på utt förhindru nya kärnvapen och alt sätta stopp där vi nu befinner oss och att därifrån påbörja nedruslningsarbetet. Alva Myrdal har uttryckt detlu på ett utomordentligt sätt: Hur jobbigt och hur svårt det än är så är det inte människovärdigt att ge upp.

Anf. 38 ANITA BRÅKENHIELM (m) replik:

Herr talman! Det vore mig fjärrun att uppmana någon utt ge upp. Ingu Thorsson pekur i sin framställning, som jag citerade, på några tänkbara framgångsvägar i det allmänna internationellu arbetet, t. ex. ensidiga neddragningar av kärnvupenarsenalen, ensidiga tillbakadragningar av framskjutna utplaceringar av slagfältsvapen i Europa, m.m. Delta är åtgärder som diskuteras intensivt inom NATO. En del har också omsatts i praktiken. Det måste ifrågasättas om inte sådana åtgärder rent av försvåras uv propåer om alt prioritera alltför komplexa och breda frågor, t. ex. förslagen om allmän karnvapenfrysning. Rent definitionsmässigt bör små steg på vägen vara lättare att klara än mycket stora kliv.

Det förtroendeskapande arbetet inom ESK:s ram har en annan karaktär, en annan natur, och är. som jag sade tidigare, inte någonting som på något vis

kan sägas befinna sig i ett motsatsförhållande eller i konkurrens med de långsiktiga målen närdet gäller all begränsa användningen av kärnvapen. Vi skall naturligtvis arbeta parallellt. Vad jag snarast efterlyste var en sådan balans i offentliga framträdanden från regeringens och regeringsrepresenian-ternas sida att även folkopinionen i vårt land, och därmed kanske också opinionen i andra viktigu västeuropeisku länder, får insikt om att det kanske är väl så viktigt att utöva påtryckning på regeringarna när det gäller de kortsiktiga frågorna som beträffande de mera långsiktiga, men därmed naturligtvis inte mindre vikliga, och mer speklakulära frågorna. Däremot är jag fortfarande tveksam till att i någon form av framträdande lägga tyngdpunkten på det som handlar om vad som händer efter den totala katastrofen - att uppehålla sig vid nukleär vinter o.d. i alltför stor utsträckning. Det är alltid viktigare att inrikta all energi och allt intresse på att förhindra en katastrof, som redan i sig är tillräckligt skrämmande och total för att det skall vuru ganska ointressant vad som händer efteråt.

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Andre vice talmannen anmälde att Maj Britt Theorin anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 39 STURE ERICSON (s):

Herr talman! När utrikesdebatten nu har passerat zenit kan vi på den nedre halvan av talarlistan i litet lugnare ton ägna oss åt att reda ut några som vi tycker väsentliga problem i sammanhanget. Jag skall för min del kortfattat ge några synpunkter på styrkebalansen och de militära hotanalyserna i dagens Europa. Det är frågor som ju barett direkt och starkt samband med våregen säkerhetspolitiska situation.

Utgångspunkten för all militär planering är del militära hot som riktas mot den egna staten. Eftersom nationellt oberoende ges högsta prioritet är det hotanalysen som avgör hur mycket man satsar på det militära försvaret. Ett grundligt studium av de militära hotanalyserna.bör därför vara en fruktbar utgångspunkt även för dem som vill främja nedrustning. Det gäller ju att förstå och påverka orsakerna lill rustningarna. Gör man exempelvis det fullt rimliga antagandet att varken NATO eller Warszawapakien (WP) har för avsikt att starta anfallskrig, blirde senaste årtiondenas rustningsspiral beviset på systematiska fel i båda sidors hotanalyser. NATO har ständigt överskattat WP-hotet och rustat mer än vad som behövs och vice versa. Ett ökat intresse från nedrustarnas sida för de militära hotanalyserna bör kunna leda till en dialog med dem som anser ökade rustningar motiverade och nödvändiga. Det är alltid en fördel om två sidor i en debatt förstår varandras utgångspunkter och talar samma språk.

Den internationella nedrustningsdebatten handlar sedan årtionden tillbaka i huvudsak om kärnvapnen. Att mer än 80 % av rustningarna gäller konventionella vapen nämns ibland i förbigående.

För framgång i nedrustningsansträngningarna krävs alt kopplingen mellan konventionella styrkor och kärnvapen ägnas ökad uppmärksamhet. Starkt förenklat kan det mest uppenbara sambandet beskrivas på följande sätt.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Behov av kärnvapen uppstår för den sida som anser sig underlägsen i fråga om konventionella styrkor. Den nukleära terrorbalansen har dock på senare år alltmer fått karaktären av en strategi för självmord. Den som först griper till kärnvapen utlöser en kedjereaktion som snabbt utplånar det mesta av livet på det norra halvklotet. Därför är kärnvapenoplionen inte längre särskilt trovärdig som avskräckning. Vad som krävs är en konventionell styrkebalans.

Balansen mellan NATO och Warszawapakten i Europa berör vårt geografiska närområde. Det mesta av militär planering i Europa gäller de konventionella styrkorna. Skulle kärnvapen någonsin komma till användning i Europa, är den globala katastrofen närmast oundviklig. Talet om ett begränsat kärnvapenkrig i Europa saknar all trovärdighet. Därför ägnar sig båda sidors militära staber åt planering för ett konventionellt krig.

I väst har man ända sedan början av 1950-talel beskrivit den militära balansen i Europa på del här sättet: Öst har ett mycket stort numerärt övertag i konventionella styrkor, manifesterat i ett stor antal divisioner och stridsvagnar. Östs doktriner bygger på offensiv krigföring. Eftersom väst saknar styrkor som kan stoppa en östlig offensiv, är del nödvändigt att hota med förstaanvändning av taktiska slagfältskärnvapen. NATO:s officiella försvarsdoktrin bygger därför på att kärnvapen sätts in i ett läge då östs offensiv överväldigar NATO:s konventionella försvar. Den traditionella västligu hotanalysen leder alltså fram till att förstaanvändning av kärnvapen är nödvändig för att skapa militär balans.

Hur realistisk är då denna hotanalys? Är östs konventionella överlägsenhet verkligen så överväldigande? Eller har allmänna opinionen i väst sedan 1950-talet blivit vilseledd av en systematisk propaganda? I de västliga demokratierna är det ju nödvändigt att övertyga väljarna om behovet av höga militärutgifter, och det gör man lättas om hotet från öst upplevs som stort och växande. I öst kontrollerar man rustningsskeptikerna med andra metoder.

Ordföranden i de västtyska socialdemokraternas säkerhetspolitiska utskott och tidigare statssekreteraren i försvarsministeriet Andreas von Bijlow har nyligen i en liten skrift Alpträume West gegen Alpträume Ost gjort ett försök alt redovisa fakta kring styrkebalansen. Hans väldokumenterade framställning baseras främst på öppet NATO-material. von Biilows slutsats är att NATO inte är så svagt och Warszawapakten inte heller så stark som påstås i den västliga säkerhetspolitiska debatten. Här följer en kort redovisning av några av hans fakta:

1, NATO har fler soldater under vapen än Warszawapakten,

2, N ATO-staternas befolkning är en och en halv gång så stor som Warszawa-paktstaternas och deras samlade BNP är nästan fyra gånger större än Warszawapaktstaternas,

3, NATO-staternas samlade rustningskostnader har under en rud år vurit minst 50% större än Warszawapaktstaternas.

4, Vid ett utnötningskrig vore Warszawapakten helt chanslös mot NATO.

Möjligheterna att i ett inledningsskede vinna framgångar vid ett blixikrig med de Warszawapaktsdivisioner som ständigt är beredda bedöms som mycket små. NATO:s omedelbart gripbara styrkor är alltför starka.

5. Sovjets överlägsenhet i fråga om stridsvagnar äröverdriven eftersom mer än hälften är föråldrade. Erfarenheterna från krigen i Mellanöstern visar att västs stridsvagnar är kvalitativt överlägsna.

6. All erfarenhet visar all sovjetiska militärer vill ha en mycket stor kvantitativ överlägsenhet innan de anfaller. Någon sådun överlägsenhet finns inte i Europu.

7. NATO är kvantitativt inte underlägset i fråga om flygstridskrafter. Kvaliteten på västs materiel är överlägsen. Under Libunonkriget 1982 sköt det av USA rustade israeliska flygvapnet ned 102 MlG-plan utan alt förlora ett enda för egen del.

8. NATO är vida överlägset i fråga om sjöstridskrafter och amfibiekapacitet.

9. Sovjet har ingen möjlighet att i någon mening "vinna" ett kärnvapenkrig på vilken nivå det än skulle föras.

Andreas von Biilow anser att NATO inte alls behöver känna sig underlägset och att den västtyske värnpliktige soldaten har anledning att känna sig som en högst väsentlig del av ett fredsbevarande försvarssystem. Han är en del av avskräckningen och inte bara den snubbeltråd som utlöser kärnvapenkriget.

SIPRI har i flera av sina årsböcker publicerat siffror som tyder på att NATO:s samlade rustningskostnader är väsentligt större än Warszawapaktens - kanske mer än dubbelt så stora. Det är naturligtvis svårt att göra sådana uppskattningar, eftersom hemlighetsfullheten i Östeuropa är speciellt stor när det gäller dessa frågor. Parallella amerikanska bedömningar avviker en hel del från SIPRLs, främst därför att de innehåller påtagliga systematiska överskattningar av rustningarna i öst. Inte heller de visar dock på någon övervikt för Warszawapakten. Enligt den senast publicerade CIA-analysen har Sovjet efter 1976 inte ökat anskaffningen av nya vapen -dvs. den egentliga "upprustningen".

Internationella institutet för strategiska studier i London, som är klart västvänligt i sina värderingar, har i sina rapporter på senare år blivit allt mindre alarmistiskt. I "Military Balance" för 1983/84 skriver man att Warszawapakten är överlägsen på några områden och NATO på andra och att det inte finns någon helt tillfredsställande metod att jämföra dessa assymetriska fördelar. Balansen gör ett militärt angrepp till ett ytterst riskabelt företag och totalt sett finns inte tillräckliga styrkor på någondera sidan för att garantera seger. "Konsekvenserna för en angripare är omöjliga att förutsäga och risken för en upptrappning till kärnvapenkrig är om.öjlig att kalkylera", slutar-man.

På senare år har även generalerna i NATO-högkvarteret ibland offentligt låtit förstå, att det kanske inte krävs mer än en viss marginell upprustning av NATO:s konventionella styrkor för att åstadkomma en acceptabel balans. Det har antytts att man då skulle kunna förändra doktrinen om "förstaanvändning" av kärnvapen till "icke tidig användning", dvs. en rörelse i riktning mot "icke-förstaanvändning".

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107 Vid de förhandlingar om balanserade iruppreduktioner på den europeiska

Onsdagenden centralfronten som förs i Wien sedan 1972 råder oenighet om hur stora de

27 mars 1985 styrkor är som finns i Centraleuropa. Åsiktsskillnaderna är dock inte så

_____________ belydande all de motiverar talet om en enorm östlig övervikt. Misstankar har

Utrikesdebatt uttalats om att Wienförhandlingarna inte ger något konkret resultat av det

enkla skälet att en uppgörelse där skulle undergräva motiveringen för NATO:s doktrin om förstaanvändning av kärnvapen.

Kopplingen mellan dessa hotanalyser och flera centrala nedrustningsfrågor är uppenbar. Frågan om deklarationer om icke-förstaanvändning av kärnvapen har kommit alltmer i förgrunden på senare år. Sverige hur sedun hösten 1982 i FN ställt upp bakom detta krav, riktat mot kärnvupenslalerna.

Frågan om en nordisk kärnvapenfri zon blockeras av att Norges och Danmarks högerregeringar inte inom NATO vill gå emot doktrinen om förstaanvändning. Om en mera realistisk hotanalys leder till att kärnvapen-optionen inte längre anses vara av central betydelse för NATO:s säkerhet, förbättras förutsättningarna för alt realisera den nordisku zonen högst väsentligt.

Palmekommissionens förslag om en kärnvapenfri korridor genom Centraleuropa blir något av en självklarhet om von Biilows analys av det östliga hotet blir allmänt känd och accepterad i väst.

Frågan om de nya medeldistanskärnvapnen i Europa (SS20, Pershing2, kryssningsmissiler) blir lättare utt hundskus med i de nu inleddu nedrustningsförhandlingarna i Geneve om hotanalysen visar att det råder en rimlig grad av balans mellun NATO:s och WP:s konventionellu styrkor.

Även vissa frågor vid Stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder bör bli lättare att lösu.

Denna exemplifiering antyder vilken central betydelse de militära hotanalyserna har, även för dem som arbetar med nedrustningsfrågor. Det kanske helt enkelt är så att vi som vill främju nedrustning uv såväl ABC-vupnen som de konventionella vapnen hittills har fokuserat intresset till symptotnen och inte tillräckligt grundligt ägnat oss ål de militära frågor som styrt utvecklingen möt allt högre rustningsnivåer.

Herr talman! Myter är seglivade. Det gäller i hög grad myten om att Sovjet har ett enormt övertag i fråga om konventionella styrkor. Dessutom odlas den myten av de mäktiga i väst, och de gör propaganda för den. President Reagan har byggt en del av sin makt på en orealistisk bild av del sovjetisku hotet. Reagans propagandister - och deras eftersägare här i landet och här i riksdagen-tycker inte om, att man påpekar sådant som att NATO:s samlade bruttonationalprodukt är fyra gånger större än Warszawapaktens, att NATO:s rustningar år ut och år in är väsentligt större än Warszawapaktens och att andra fakta tyder på att det faktiskt är NATO som har ett rejält övertag.

Denna verklighet är väl känd i de kretsar som gärna vill ytterligare öku

militärutgifterna i väst och i Sverige. För dem är emellertid myten om en

enorm östlig överlägsenhet det bästa argument de har. Men för oss som unser

88 att politiska beslut bör baseras på en realistisk analys av verkligheten är det

angeläget att bekämpa denna myt. Vi har en mer optimistisk människosyn. Nr 107

Vi tror nämligen att det svenska totalförsvaret, som kostar 25 miljarder OnsrlnopnH

kronor per år, upplevs som mer meningsfullt och fredsbevarande av väljarna 97 mors 1985

och skattebetalarna, om det hot som det skall mölu ges mer rimligu och_____ ____

verklighetsnäru proportioner. Utrikesdebatt

Anf. 40 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Dagens talarlista har kännetecknats av en del provisorier, och jag tackar kollegan Ivar Virgin för att jag får möjlighet att göra mitt inlägg just nu.

Det råder bred politisk enighet i vårt land om all Sverige som en fri demokratisk råttsstut har ett ansvar för alt söka främju de medborgerligu fri-och rättigheternu också i undra länder än vårt eget. Detta åtagande är inte på något sätt unikt för Sverige. Det gäller för världssamfundet i sin helhet, manifesterat i FN:s konventioner. Mera specifikt för Europas del finns dessa åtaganden uttryckta i Europarådets konventioner. De 21 stater som är medlemmar i Europarådet för en kontinuerlig dialog om fri- och rättigheterna. Denna diskussion gäller inte enbart den egna utvecklingen, den rör situationen i Östeuropa och i tredje världen. Europarådets parlamentariska församling har antagit en resolution om biståndet och de mänskliga rättigheterna. Det har även EG gjort. Europarådet är intensivt engagerul i förberedelsearbetet inför rällighetskonferensen i Ottawa.

Sverige har som liten nation ett begränsat inflytande i världspolitiken. Men vår röst har större relativ tyngd i vissa sammanhang, Sverige har en självklar regional betydelse. Som alliansfri, demokratisk nation spelar vi också en viktig roll i de s. k. NN-staternas, de neutrala staternas, agerande. Sverige är en stor bidragsgivare till FN-organen och en stor biståndsgivare. Dettu ger oss också en plattform och ett ansvar.

Uppföljningen av Helsingforsavtalet vad gäller de mänskligu rättigheternu tur sin början i Ottuwa den 7 maj. Del faktum att Sverige har värdskapet för Stockholmskonferensen fär inte innebära att vi som nation mattas i vårt intresse för att försvaret av de mänskliga fri- och rättigheternu förs frumåt. Tyvärr är det ju sä, att mycket litet reellt sett har hänt i positiv riktning för de mänskliga rättigheterna som ett resultat av Helsingforsavtalet.

Till en början fanns en optimism om att dokumentet skulle leda till en lättnad och större rörelsefrihet för medborgarna i öst. Dokumentet spreds genom enskilda insatser. S. k. Helsingforsgmpper bildades. Dessa grupper har sedermera utsatts för förföljelse och repression. Många av Helsingfors-aktivisterna har fängslats. Situationen för de mänskliga rättigheterna i de östliga kommunistdiktaturerna är i dag lika dyster som före 1975. Tyvärr måste konstaterandet göras att det delade Europa är en realitet, medan förslagen om mänskliga rättigheter har blivit ett besvikelsernas aktstycke.

Det är en svår balansgång för de västliga demokratierna att verka för en ökud respekt för de mänskliga rättigheternu i öst. Hindras eventuella framsteg i fråga om avspänning och nedrustning om väst driver rättighetsfrågorna hårt? Är det över huvud taget möjligt att få till stånd förbättrade fri-

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

och rättigheter för medborgarna i det totalitära Sovjelsysiemet?

Mot dessa frågeställningar niåste ställas det fundamentala förhållandel att förtrycket i öst är en av orsakerna till spänningen och oron i Europu. Vi kan uldrig nå vuruktig framgång med säkerhets- och avspänningspolitiken, om vi blundar för rättighetssituationen i öst. Människornas kruv på fri- och rättigheter samt demokruti i Östeuropu tystnar inte för ull vi ställer oss likgiltiga. Lyssnar vi inte blir resultatet bara all vår egen säkerhets- och avspänningspolitik kommer att vila på en falsk grund. Den beaktar inte den konfliktrisk som rättighetssituationen i Östeuropa hela tiden innebär.

Orsakerna är således många till att de väsentliga demokratierna måste bära sitt ansvar för att söka föra rättighetsfrågorna vidare i bl. a. Ottawa. I detta arbete får inte Sverige svika. Detta är desto angelägnare som den första och den tredje korgens fri- och rättigheter berör de folks situation med vilka vi har urgamla och nära förbindelser, bl.a. de baltiska.

Herr talman! Sverige har ett ansvur för utt främja de mänskliga fri- och rättigheterna också i den tredje världen. Sverige hur ett ansvar som medlem i FN-samfundet och som stor biståndsgivare. I detta hänseende redovisar socialdemokraterna en mycket kluven inställning. När frågan om biståndet och de mänskliga rättigheternu kommer upp till debutt i denna kammare svarar utrikesministern - här närvurunde - nästan automatiskt: biståndet får inte användas som påtryckningsmedel. Någon närmare analys presenteras sedan inte för kammaren.

Faktum är emellertid att när generalerna tog makten i Chile avbröts biståndet med omedelbar verkan. Därom var de politiska partierna ense. Faktum är också att nära hälften av Sveriges bilaterala bistånd kan ses som ett led i kampen mot apartheid; ohyggligt aktuell i dessa dagar.

Att svenskt bistånd skall stödja frontstaterna och arbeta mot apartheid på olika vägar, därom råder enighet i riksdagen. Likaså råder enighet om att Sverige i FN skall ta initiativ som för kampen mot apartheid, detta brott mot människans rättigheter, vidare. Från moderat sida har vi också lagt fram förslag till årets riksdag om att stödet skall öka till de grupper som inne i Sydafrika verkar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Men när sedan Vietnams invasion i och ockupationskrig mot Kampuchea kommer pä tal, då tystnar socialdemokraterna. Trots detta flagranta brott mot folkrätten och det lidande och de flyktingskaror som Vietnams armé förorsakar, skall svenskt bistånd av betydande omfattning fortsätta att utgå. Om övergreppen i Matabeleland och Zimbabwes utveckling till enparlistat är det också påfallande tyst. Likaså är det tyst om Miskito-indianernas behandling i Nicaragua.

Hur kommer det sig att den regering som är snar att fördöma kränkningar av mänskliga rättigheter i andra länder så gärna tiger när det gäller övergrepp och förföljelse i de svenska programländerna? Innebär pågående biståndssamarbete att något slags frizon inrättas gentemot länderna i fråga? Tvärtom borde biståndssamarbetet öka Sveriges möjligheter att föra en konstruktiv dialog med programländerna. Jag vill gärna understryka att den socialdemokratiska regeringens attityd vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i

mottagarländerna för svenskt bistånd inte på något sätt är internationellt Nr 107 förankrad eller accepterad. Tvärtom är det så att i Europarådets parlamenta- Onsdatjpn Hen riska församling har det antagits en resolution som behandlar frågan om 27 mars 1985

biståndspolitik och mänskliga rättigheter. 1 den uppmunas medlemsländerna

att som huvudmålsättning för biståndssamarbetet ha inte buru ett tillgodose- IJtnkpsHphntt ende av den fattiga befolkningens basbehov, utun också utt frumsteg måtte göras i respekten och skyddet för politiska och mänskliga fri- och rättigheter.

Europarådets medlemsländer uppmanas att särskilt stödja sådana fattiga länder som söker främja en demokratisk samhällsutveckling. De uppmanas också att utöva diplomatiska påtryckningar och, om nödvändigt, minska det statliga biståndet lill sådana länder där förföljelse, förtryck och systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna förekommer.

Även Europaparlamentet, EG:s parlamentariska församling, hartagil upp frågan om bistånd och mänskliga rättigheter. Förslag har framlagts om att en dialog om mänskliga rättigheter skall upprätthållas med alla de länder med vilka EG ingått preferensavtal. I förevarande fall skall särskilda hearings hållas.

Sveriges flata attityd vad gäller hävdandet av folkrätten i biståndssammanhang är närmast genant. Sverige bör inte ge bistånd till krigförande länder.

Sverige har en lång tradition av att vilja värna om frihet, demokrati och hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Sverige är också bundet av internationella konventioner att föra en sådan politik. Delta åtagande bör gälla även vårt biståndssamarbete. Om något land som mottager svenskt bistånd allvarligt kränker sina medborgares mänskliga rättigheter eller andra länders nationella oberoende, så är det en skyldighet för Sverige att reagera. Sker ingen förbättring i situationen bör det svenska biståndet trappas ner och övergå i andra former, t. ex. rent humanitära insatser till förmån för den nödlidande befolkningen. Enskilda organisutioner kan också i sådana situationer göra en betydelsefull insats.

Herr talman! En framsynt svensk utrikespolitik måste främja frihetens och demokratins utveckling. Den måste verka för respekt för de mänskliga fri-och rättigheterna och en demokratisk samhällsutveckling i de länder med vilka Sverige samarbetar. Det menar jag gäller i allra högsta grad även de svenska biståndsländerna - alltså inom biståndspolitikens ram.

Anf. 41 BRITTA HAMMARBACKEN (c):

Herr talman! Häromdagen läste jag ett referat från en temadag om fredsfrågor som hade anordnats i mitt hemlän. Jan Mårtenson och Inga Thorsson gav i artikeln exempel på det kollektiva vanvett som finns på sina håll i världen i dag. Det var siffror som i sin absurditet måste chocka oss och få oss ur vår soffhörna. Låt mig komma med ett axplock!

Det finns ca 50 000 kärnvapen i världen i dag, vilket är lika med en miljon Hiroshimabomber, Sedan 1975 har det förts ca 150 krig med sammanlagt 20 miljoner döda människor som följd. Vidare: En enda ubåt går att ladda med tre gånger den totala sprängkraft som användes i andra världskriget.

Den ständigt stigande vapenkurvan utmanar oss och kan uppfattas som det 91

Nr 107 allt överskuggande i fråga om relationer mellan sluter. Och kanske främst av

Onsdaeen den "'' '' gäller vår framtid. Ändå skulle jag vilja ägna mig åt ell annat ämne,

77 mars 1985 ' -i** tycker är lika angeläget och som också handlar om människans

_____________ villkor, nu och för framtiden. Saken är lika brännande, liku hotad och liku

Utrikesdebatt uppfordrande: mänskliga rättigheter,

I Helsingforsöverenskommelsen från 1975 slås de principer fust som skull gälla för relationerna mellan deltagande stater, och en av dessa principer är respekten för de mänskliga rättigheterna - en väsentlig faktor för frihet och rättvisa och välfärd. Dessutom innehåller Helsingforsöverenskommelsen vissa detaljerade bestämmelser. Det gäller bl. a. återförening uv splittrade familjer, besök mellan familjemedlemmur i oliku länder och informulionsut-byte över gränserna. Just de här bestämmelserna hur naturligtvis skapat stora förhoppningar och förväntningar och satt de östeuropeiska staterna under starkt tryck att tillåta sina medborgare att t. ex. resa ut och lika självklart få komma tillbaka igen. Tyvärr vet vi att det inte har blivit så. Ett pur exempel från näraliggande områden - faktiskt bara ungefär en timmes flygresa från Sverige - kan visa detta.

Många rapporter talar om den svåra situationen för dissidenter och oliktänkande i Sovjet. I sammanhanget behöver jag bara påminna oin det upprop som ett antal svenska riksdagsledamöter skrev för drygt ett år sedan -den 15 mars 1984-angående judarnas situation. Vi kunde visa i siffroratt ett allt mindre antal tillåts göra det som Helsingforsdokumentet tillåter dem att göra och som Sovjet erkänt vara deras fulla rätt genom att skriva under deklarationen. Deras fulla rätt har alltså godkänts i teorin men knappast i praktiken. Ett antal judar sitter i fängelse eller befinner sig i s. k. inre exil. Deras enda brott är deras önskan att utresa. Så gott som samtliga refusniks har avskedats från sina resp. befattningar av det enda skälet att de begärt alt få lämna landet, och de har därför svårt att försörja sig och sina familjer. Den uppmaning som vi riktade då är tyvärr lika aktuell i dag: Visa respekt för Helsingforsöverenskommelsen!

Situationen i Baltikum är oförändrat svår för dem som kämpar för rätten att uttrycka sig fritt och röra sig fritt. De som är aktivt oliklänkande behandlas allt hårdare. Vi har en lika stor moralisk skyldighet att reagera också å dessa människors vägnar.

Kulturutbyte bygger ofta broar över gränser, och det är därför väldigt roligt att kunna påminna om att vi just den här veckan har ett gästspel frän Estoniatealern, ett resultat av ett aktivt intresse från bägge hållen. Sådana gästspel innebär dessutom en stimulans för vårt eget kulturliv och berikar alltså, om det kan fortsätta. För centern är det självklart att vi från Sveriges sida skall fortsätta att arbeta för utvidgade kontakter, inte minst som ett stöd för och i solidaritet med det levande, nationellt förankrade kulturliv som otvivelaktigt finns inom den politiska ramen.

Herr talman! Det är ett tredje exempel som tvingar sig fram hos mig lika

väl som hos många andra när vi just i dag talar om mänskliga rättigheter. För

ett par dugur sedan, just på 25-årsdagen av Sharpevillekutastrofen, fick vi

92 uppleva hur apartheidpolitiken skördade nya dödsoffer i Sydafrika. Mottot

"ulla människors liku rätt och värde" kräver alt vi skarpt fördömer Nr 107
rasåtskillnud och förföljelse för hudfärgs skull, i ulla fora och alllid. Onsdaeen den

1 skyddet av de mänskliga rättigheterna har vi en lång tradition av 77 mars 1985

samarbete över partigränserna. Det säger vi i en av centerns motioner, och __

det känns angelägel att upprepa det erkännandet: Vi reugerur frän svensk Utrikesdebatt sida med skärpa när mänskliga rättigheter kränks, oavsett om detta sker i en stormakt eller om förtrycket pågår i ett litet land eller gäller en liten grupp människor. Vi har en bred opinions stöd.

Enighet stärker och innebär också att vi kun och skall tillvarata alla möjligheter utt försvara de mänskliga rättigheterna. Mångu människor kämpar i dag en hopplös och ojämn kamp för alt hävda sina rättigheter. Den enda chans dessa människor och grupper har ligger i internationell solidaritet och internationell opinion mot förtryck i alla dess former.

Som Margaretha af Ugglas nyss konstaterat sätter många sitt hopp till Ottuwukonferensens möjligheter till forlsutt urbete för förståelse, respekt och medmänsklighet utan hinder av geografiska eller mänskliga gränser. Del är en stor chans som vi har och som vi skall uinytlja.

Herr talman! Nu börjar en valrörelse som kommer att uppta mycket av spaltmetrarna och kräva mycket engagemang inte minst från oss som sitter i Sveriges riksdag. Vi får bara inte glömma, i bruset av våra egna ord. ullu dem som inte kun få sinu röster hördu. Soliduritet år ett oftu använt ord inte minst i dennu sul. Det får aldrig stanna vid att det bara blir ett ord. I en konfliktfylld värld innebär den mänskliga tankens frihet ett hopp och en möjlighet. Vi är skyldiga både oss själva och andra att slå vakt om detta hopp och denna möjlighet.

Anf. 42 KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Jag skall, som så många gånger tidigare, tala om Afghanistan.

Fem år är ingen lång tid i mänsklighetens historia. Men fem år är en mycket lång lid för ett land som har blivit ockuperat av främmande makt. Fem år är en plågsamt lång tid för befolkningen inne i landet som oskyldigt drubbus uv krigets fasor, och fem år ar en förfärande lång tid för alla dem som på grund av kriget tvingats fly från sina hem, till främmande land eller till andra områden i det egna landet. Fem år är en skrämmande lång tid när mun betänker alt FN under de fem år som gått sedun Sovjet ockuperude Afghunistun inte hur kunnut bringu Afghunistunfrågan ett uns närmare sin lösning. Det är en lösning som baru kun vuru en: Sovjet måste lämna Afghanistan.

Det är inte första gången i sin historia Afghanistan utsätts för orättfärdiga
övergrepp från främmande herrar. Landet har i historisk tid ideligen varit
utsatt för sådana angrepp, men ingen hur i längden lyckats kuva det
frihelsälskande folket. Kapitulation tycks vuru ett okänt begrepp i Afghunis
tun. Nu har dock den afghanska gerillan i fem år fått kämpa en envis och
tapper kamp mot de sovjetiska inkräktarna. Minst 100 000 man, kanske tre
gånger så många, finns organiserade i motståndsrörelsen. Deras frihetslidel- 93

Nr 107

Onsdagenden

27 mars 1985

Utrikesdebatt

se och deras mod är värd vår respekt och vår beundran. Men vi far inte stunna där. Vi måste ullt starkare ge dem vårt moraliska stöd och med humunilära insatser så långt det någonsin är möjligt bistå både dem som kämpar en ojämn kamp mot sovjetiska soldater med moderna vapen och alla dem som helt oskyldigt på grund av krigets fasor har fördrivits från sina hem.

Sverige har i FN varje år i generalförsamlingen hört till de stater som fördömt invasionen i Afghunistun och krävt all Sovjet omedelbart drar bort sina trupper. Det är bra, men ullu borde vid del här laget ha insett att enbart högtidliga tal inte hjälper. Hur välmotiverade de än må vara är det inte nog.

Den 4 februari i år signerade marioneltregeringen i Kabul en ny FN-konvention som fördömer tortyr. Det var ett hån mot FN och allt vad FN står för, om man samtidigt vet att bara några veckor senare presenterades för FN:s kommission för mänskliga rättigheter en av kommissionen förra året beställd rapport om de mänskliga rättigheterna i Afghanistan. Rapporten, som har fått tus frum utan hjälp av den nuvarande s.k. regeringen eller Sovjet, visar tydligt en sak: de mänskliga rättigheterna respekterus inte ulls i Afghanistan av dess nuvarande regering. Brott mot dem hör till den dagliga rutinen. Den här rapporten hur utarbetats av en österrikisk juristprofessor. Rapporten anklagur regeringen för att hålla ungefär 50 000 politiska fångar och uppger alt tortyr i fängelserna hör till dagsrutinen. Jag skall besparu kammarens ledamöter detaljer om tekniken.

Rapporten bekräftar också utt Sovjetstyrkornu i lundet siktur till utt berövu gerillan dess förnödenheter. Följden har blivit att man har förstört bevattningssystem och skördar, att man har bombat civilbefolkningen i byarna och tydligen inte ens dragit sig för alt använda kemiska bekämpningsmedel.

Det är bra att vi nu fått en officiell rappört. Den bevisar egentligen bara vad vi redan visste: att en stor tragedi utspelas i Afghanistan. Desto större skäl för att med all kraft och vid varje möjligt tillfälle protestera mot de orättfärdiga grymheterna!

Då måste vi fortsätta alt verku med opinionsbildning, och göra del på alla områden. I en fempartimoiion som bl. a. undertecknats av Britta Hammarbacken, Margaretha af Ugglas och mig har vi begärt att Sverige skull tu upp Afghanistunfrågun i alla FN:s underorgun. Vi menur nämligen utt genom att driva Afghanistanfrågan inte bara i generalförsamlingen utan också i olika FN-organ skulle Sverige aktivt kunna bidra lill den internationella opinionsbildning som är oundgängligen nödvändig för att Afghanistan åter skall kunna bli ett fritt land.

På sistone har opinionen i Sverige mot ockupationen av Afghanistan börjat växa. Senast i lördags var det som bekant här i Stockholm ett stort demonstrationståg med mottot "Sovjet ut ur Afghanistan". Det är glädjande att den allmänna opinionen i Sverige nu äntligen börjar bli sturk. Det är naturligtvis inte bru utt det dröjt fem år, och det är inte bru all opinionen ännu inte är starkare i den övriga fria världen. Möjligen kun vi hoppus ult den senuste FN-rapporten bidrar till en förstärkt internationell opinion.

Efter fem år måste det vara dugs för alla den fria världens regeringar att uppvakta Sovjets ledare direkt och kräva respekt för både folkrätten och de

mänskliga rättigheterna. Del borde vara dags för FN:s olika organ, som Nr 107 känner lill myckel om de iragisku förhållundenu inne i landet, att systema- Onsdaeen den tiskt sprida upplysningar om dem. Del borde vara dags för alla fria folk att ■j-j ,j|.j, |noc

engagera sig starkt för det ockuperade Afghanistan.

Herr talman! Afghanistan ligger åtta timmars flygresa från Sveriges gräns. Utrikesdebatt men Sverige och Afghanistan har samma granne. Vi harull anledning att visa vår solidaritet med Afghanistan. Vi har också all anledning att göra allt vi kan för att påverka andra stater att göra det.

AnL 43 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag kommer utt använda min tid i den här debatten till alt något beröra och utveckla synen på förhållandena i Mellersta Östern, eller snarare Västasien, som jag anser är ett bättre begrepp i sammanhanget. De berörs i regeringsdeklarationen, och de har också vurit föremål för en viss replikväxling tidigare, som jug vill återkomma till.

Del som först och främst faller en i ögonen och uppmärksummus i Mellersta Östern-frågan är konflikten mellan Israel och de omkringliggande arabstaterna och, naturligtvis, det palestinska problemet.

Israel hur ulltmer framstått som en mukt som sätter sig över internutionellu resolutioner, som sätter sig över folkrättsligu principer och som i mångu avseenden uppträder på ett sätt som inte kan annat än starkt fördömas.

Historiskt sett - under de senaste decennierna - hur Israel gång på gång uppträtt som en erövrarmukt i området och lagt under sig ullt större områden. Trots upprepude påslölningur, uttalanden och beslul från FN har man vägrat att återgå lill de bestämda gränser som världsförbundet utstakade en gång. Del nämns också i de resolutioner som har tagits upp i utrikesdeklarationen.

De allra senaste årens händelser i Libanon, som nu går mot sin sorgliga upplösning, är det senaste - jug törs inte sägu del sista - exemplet på Isruels sätt att agera i de här frågorna.

Man invaderade under Likudregimens tid Libanon, först den södra delen, som man fortfarande håller. Så småningom gick man, som vi ullu känner till, upp mot huvudstaden Beirut och involverade sig i de strider som redan tidigare pågick där.

Denna militäru operuiion hur kostut oerhördu offer i form uv människoliv och lidande för folken i Libanon och för pulesliniernu, som drevs ut - i den mån de inte tillfångatogs eller avrättades i Libanon - och den hur helt och hållet kommit till stånd på grund uv Isruels uggressivu politik i området.

Jug behöver inte inför kumniaren återupprepa hela händelseförloppet beträffande stridernu i Beirut,-med invudering uv flyklinglägren Subru och Shatilu och den massaker som genomfördes där av libanesiska falungister medun den isrueliska armén stod utanför och lät del ske. tillade på.

Men det kun ändå vuru av intresse att i dugens nummer av Dugens Nyheter
tu del UV vud den närmast unsvurige för den här operutionen. Ariel Sharon,
har att säga om händelserna. Det vur hun som vur den mest unsvurige för
dessa mussukrer. Det vur hun som drev fram den militära aktionen. Och i dug 95

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

är han handelsminister.

I en debatt i Israel säger hun, enligt Dugens Nyheter: "Mun lät mig inte göru färdigt jobbet i Libunon. Vara fiender här hemma störde kampanjen lill den grad alt vi inte nådde våra krigsmål." Det står vidare: "Bitterhet och hat förblindade dem som satte krokben för oss, ansåg Sharon."

Han ser ulltså dettu som en operuiion som var helt riktig och rättvis. Det var bara motståndet inne i Israel - från motståndare och kunske också delvis den inlernutionella opinionen - som hindrade honom från att genomföra jobbet, ett jobb som bl. u. - måste man tro - också innefattade mussukrer på civilu i de palestinska flyktinglägren.

Så tulur en militarist och erövrure, och jug tycker det är gunsku märkligt utt mun i debutten här i dag haft sä myckel utt sägu om Israel, om judurna som förtrycks och om sådant, men haft så litet ult säga om palestinierna och vad de har fått utstå under dessa år, allra senast i Libanon.

Israel och Ariel Sharon har blod på händerna. De har byggt sin stat på andra människors olycka, och de fortsätter alt bygga på den grunden. Det måste fördömas.

Jag tycker ull nian i regeringsdeklurutionen i det här summanhangel är alldeles för svag och utslätad i sina kommentarer. Det är gott och väl att man redovisar resolutionerna som man ställer sig bakom, nu liksom tidigare, men när man säger all rapporten om övergrepp mot civilbefolkningen i södra Libanon inger djup oro, tycker jag utt det är ett verkligt underskattunde uv vad som händer.

Det är ju inte frågu om enstaka händelser, när israelerna nu igen går in i byar i södra Libanon och skjuter ner befolkningen urskillningslöst i s.k. vedergällningsaktioner, utan det hör till mönstret för dennu statsbildnings agerande i regionen. Vad som händer i södra Libanon måste sättas in i sitt sammanhang, och då räcker det inte med att man bara känner oro.

De borgerliga partierna har haft mycket litet att säga i den här frågan under utrikesdebatten i dag. Från moderat håll har man försökt angripa regeringen för all ha glidit i bedömningarna när det gäller synen på Israels bestämda gränser, och jag tycker att det på ett bra sätt hur lillbukuvisuts uv utrikesministern. Vi ställer oss naturligtvis bakom regeringsdeklarationen i det avseendet, både i år och tidigare. Det är självklart att vi inte ser några glidningar i del fallet.

Men jag skulle gärna hu velut höra från moderata sumlingspurliels, från folkpurtiets och från centerpartiets företrädare här i kammaren i dag någonting om folket i Libanon, om palestinierna och om derus lidunde, inte buru den andru siduns situation.

Nu hur Isruel fått nyu fiender i södra Libanon som är hänsynslösa och som ställer till väldigt storu besvärligheter, Shianiuslimerna, som utgör en del uv den fundamenlulistisku islamiska rörelsen, är Khomeinis protegéer. De har honom som sill ideal - och det finns en hel del att sägu om denna fundamentalistiska riktning inom islam.

Vi har ingen anledning att på något sätt jämföra religioner och förvägra det ena eller andra folket rätten att ha den religion det önskar, men när

religionen sätts i system som en förtryckarideologi, då har vi rätt att protestera. Lika väl som vi inte kan acceptera sionismen i Israel, där man i Guds namn förtrycker andra folk och anser sig vara bättre, har vi naturligtvis anledning att reagera mot den fundamentalistiska riktningen inom islam där man också i Guds namn - så som nu sker i Khomeinis Iran - torterar, mördar och bedriver ett krig som inte kan betraktas som annat än vanvettigt.

Jag tycker också att det är märkvärdigt att i den här debatten ingen, vad jag hittills har kunnat höra, har nämnt någonting om Iran och vad som händer där - i Guds namn, som det ofta framställs. Många har varit uppe i talarstolen, men ingen har haft någonting att säga om det förtryck som Khomeinis regim utövar mot hela befolkningen i landet,

Karin Ahrland talade nyss om tortyr i Afghanistan, Det förekommer säkert. Jag har på den punkten ingen annan uppfattning än Karin Ahrland, Men det hade kanske varit på sin plats att något beröra vad som händer i grannländerna, i Iran och också i Pakistan, där diktatorn Zia-ul-Haq har tagit religionen i sin tjänst och använder den fundamentalistiska principen som ett instrument för att förtrycka folket.

Det här påverkar också konflikten i Afghanistan, Motståndet mot förändringar som påbörjades 1978 leddes från början av religiösa ledare, mullor. De ideal som förfäktades av dem och som åtminstone delvis förfäktas av delar av motståndsrörelsen i Afghanistan i dag kan vi aldrig acceptera. De kan aldrig väcka vår aktning och respekt. Uttalanden om att den enda utbildning som behövs för afghanska skolpojkar - naturligtvis talas det inte om flickor - är att lära dem Koranen är något som vi, oavsett vad vi i övrigt tycker om konflikten i Afghanistan, aldrig någonsin kan acceptera.

Kriget mellan Irak och Iran har berörts något i debatten, I det avseendet tycker jag att det finns anledning att rikta en viss kritik mot utrikesdeklarationen. Där uttalas förhoppningar om att uppgörelsen om att inte bomba civila mål skall respekteras. Men här visar Sverige åter sina dubbla ansikten, vilket jag tycker det finns stor anledning att påpeka. Vår handel med Iran har under de senaste åren tredubblats. Också vår handel med Irak har ökat. Det står i strid med alt vi samtidigt fördömer dessa staters inre förhållanden. Vi fördömer deras krigshandlingar osv,, men när det gäller de ekonomiska frågorna uppträder vi som vanligt med dubbla ansikten, och det är inte särskilt hedrande för oss. Vi borde i det här läget åtminstone vara mycket återhållsamma med att arbeta för att öka vår export till dessa stater. Framför allt borde vi vara återhållsamma når det gäller sådana saker som den etablering av en kemisk-teknisk fabrik i Iran som vi på nytt har engagerat oss i. Projektet påbörjades under schahens tid, låg nere under de oroliga åren i slutet av 1970-talet och har nu åter satts i gång. Svenska företag är involverade i uppbyggnaden av den här verksamheten med en produktion som naturligtvis kan användas också för militära ändamål, eftersom det är fråga om en tillverkning där man åtminstone på sikt kan framställa sprängmedel av olika slag.

Jag skulle i det här sammanhanget än en gång vilja ta upp frågan om det kurdiska folket. Både i Iran och i Irak är det kurderna som drabbas hårdast av

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

7 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

Nr 107 förtrycket, eftersom de utgör en minoritet som inte någon av dessa båda

Onsdagen den regimer accepterar.

27 mars 1985 Förtrycket av kurderna för mig slutligen över till det andra landet i

_____________ närheten, nämligen Turkiet.

Utrikesdebatt Också i fråga om Turkiet har det varit märkvärdigt tyst. Det har över

huvud taget sagts väldigt litet om den här regionen i utrikesdebatten. Inte heller i utrikesdeklarationen har det sagts något om Turkiet, vilket förvånar mig. Vi vet ändå att man har en fascistisk militärdiktatur i landet, som åtminstone delvis måste räknas till Europa och som har säte i Europarådet. Där har vi visserligen motarbetat Turkiet på ett förtjänstfullt sätt, men man skulle gärna ha sett ett kraftigare fördömande från alla håll, både från regering och från opposition, i dagens debatt. Jag hoppas att Turkiel inte i fortsättningen kommer att bli bortglömt så som har skett i dag.

Anf. 44 STEN STURE PATERSON (m):

Herr talman! I regeringsdeklarationen berörs med endast ett par rader och i förbigående ett av världens största, ständigt akuta problem med den djupaste nöd som signum. Jag finner detta vara en beklaglig brist, särskilt som underlåtenheten kan ses som en återspegling av den likgiltighet som kan iakttas uppstå när ett problem får varaktig hemvist i vår livsmiljö.

Min avsikt är, herr talman, att i mitt anförande behandla denna fråga, som borde hållas ständigt aktuell ej minst på grund av dess betydelse för fred och fredlig utveckling i världen.

Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) inrättades den 1 januari 1951 efter beslut av FN:s generalförsamling. Beslutet gällde för tre års verksamhet, närmast för att lösa problemen med andra världskrigets flyktingströmmar. Mandatet för UNHCR har emellertid måst förlängas med på varann följande femårsperioder. Antalet flyktingar i världen har icke gått att minska - utvecklingen har snarast varit den motsatta.

UNHCR:s uppgift är att driva en rent humanitär och icke-politisk verksamhet. Organisationen skall skaffa internationellt skydd åt flyktingar och söka finna varaktiga lösningar på dessas problem. Det kan ske genom frivillig repatriering, bosättning i ett annat land eller genom integrering i det land där flyktingen uppehåller sig.

Som främsta stöd för sin verksamhet har UNHCR 1951 års FN-konvention rörande flyktingars status. I denna regleras flyktingars behandling i frågor som anställning, social trygghet, rörelsefrihet och utställande av resedokument. Konventionens mest betydelsefulla bestämmelse återfinns i Artikel 33, vilken förbjuder tvångsutvisning av en flykting till ett land där hans liv eller frihet skulle hotas på grund av ras, religion, nationalitet eller politisk åskådning. Konventionen har undertecknats av 95 stater.

Sedan UNHCR:s tillkomst har begreppet flykting förändrats. Poul Hartling belyste detta i sitt inledningsanförande vid 1982 års möte med UNHCR. Han påtalade att den innebörd termen flykting hade i 1951 års flyktingkonvention och 1967 års tilläggsprotokoll nu fält ett vidgat innehåll genom att användas även om människor, som lämnat sina hemländer av skäl

som interna strider och hungersnöd. Härav berörda grupper är vanligen så stora att individuell prövning är näi-mast omöjlig att genomföra. FN:s generalförsamling har därför infört som särskilt begrepp för människor i en flyktingliknande situation, i hemlandet eller utomlands, termen "displaced persons", tvångsförflyttade. Därmed kan även denna kategori omfattas av UNHCR:s verksamhet.

I såväl det internafionella som nationella arbetet på att ge stöd åt flyktingar har vissa gränsdragningsproblem av mera principiell natur uppstått. Ett sådant är var gränsen går mellan flyktinghjälp och utvecklingsbistånd, ett andra är vem som skall räknas in under begreppet "displaced persons".

Vid UNHCR:s årsmöte 1982 påtalade flera västländer under generaldebatten att UNHCR:s uppgift var att i första hand tillgodose flyktingars behov av juridiskt skydd. Utvecklingen har emellertid gjort att huvuddelen av UNHCR:s resurser går till biståndsprogram som kräver mångårig insatstid. Uppfattningen hävdades att UNHCR:s verksamhet borde inskränkas till flyktingsituationens akutfas och till den hjälp som då kunde komma i fråga för repatriering eller omplacering i tredje land. Den gradvisa och tidskrävande integrationen i asyllandet borde ligga på de organisationers ansvarsområde som är, inriktade på utvecklingsbistånd.

Problemet togs upp på FN:s andra konferens till förmån för Afrikaflyktingar (ICARA II) som hölls i Geneve i juli 1984. Det ingick i konferensens målsättning att fastställa, att det fanns ett samband mellan flyktinghjälp och utvecklingsbistånd. Konferensen kunde ena sig om att detta samband existerade och hade därmed nått vad som kom att betraktas som det kanske viktigaste resultatet av ICARA II. Det slogs fast att FN:s flyktingkommissarie hade ansvaret för en flyktingsituations första akuta fas. Därefter måste organisationer för utvecklingsbistånd ta över arbetet med att ge flyktingarna möjlighet till utkomst och integration i det nya samhället. Denna UNHCR:s avlastning av långsiktiga insatser och dessas överförande på biståndssidan innebär ökade krav på höjda utvecklingsbidrag särskilt från länder med ett stort antal flyktingar. Konferensen noterade detta och antog en deklaration och ett handlingsprogram till stöd för en samordning av olika biståndsformer.

En svår och känslig fråga är att avgöra vem som kan innefattas under begreppet "displaced persons". Genom att termen har införts som ett särskilt begrepp vid sidan av FN:s flyktingkonvention blir gränsdragningen för vem som hör hemma inom denna kategori mera en bedömningsfråga än ett på ett definierat regelsystem vilande beslut. Detta är en avgörande nackdel, ej minst för enskilda nationer som har att ta ställning till huruvida uppehållstillstånd skall beviljas eller ej. Till bilden hör att denna brist på entydiga bedömningsgrunder har gett upphov till en handel i vinstsyfte med organiserade flyktingtransporter. Härvid kan flyktingbegreppet bli utnyttjat bl, a, för att kringgå enskilda länders bestämmelser för legal invandring.

Den organiserade flyktinghjälpen genom UNHCR:s försorg har verksamt bidragit till att lindra mänskligt lidande som denna hjälp förutan skulle sluta i katastrof och undergång. Det är nödvändigt att denna verksamhet vidareutvecklas och effektivise-

Nr 107

Onsdagen den

27 mars 1985

Utrikesdebatt

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

100

ras, ICARA II har påvisat hur detta är möjligt. Samordningen mellan flykting- och utvecklingshjälp är en väsentlig fråga att finna formerna för. Mycket återstår att göra vad beträffar bilaterala överenskommelser för reglering av flyktingströmmar. Icke minst Sverige har på senare tid fått erfara de negativa konsekvenserna av avsaknaden av ett gemensamt mellanstatligt regelsystem. Framtagandet av ett sådant är en angelägen och brådskande uppgift för regeringen och att med kraft driva på i berördu internationella fora.

Herr talman! Uppgifterna om antalet flyktingar i världen varierar beroende på om beräkningsgrunden utgörs av den snävare definition på flykting som tillämpas i FN:s flyktingkonvention, eller om även "displaced persons" inräknas. Enligt UNHCR:s beräkningar uppgick mot slutet av 1983 det totala antalet flyktingar i världen till ca 10 miljoner, Samma källa uppskattade ett år tidigare antalet flyktingar till 15-18 miljoner. Skillnaden mellan de båda åren kan förklaras av att olika beräkningsgrunder tillämpats,

1 Svenska röda korsets och Rädda barnens rapport från 1982, Flyktingar -bakgrund, kartor och statistik, har man använt en vidare definition av flyktingbegreppet - "Flykting är den person som flytt beroende på av människan framkallade katastrofer". På denna grund räknar dessa organisationer med att det finns 15-18 miljoner flyktingar i världen, Vidure uppskattar man att denna siffra stiger med ca 2 miljoner varje år.

Fördelade på kontinenter finns det i dag 4.7 miljoner flyktingar i Afrika, ca 7 miljoner i Asien, 300 000 i Sydamerika, ca 1 miljon i Centralamerika och 750 000 i Europa. Vissa områden kan urskiljas som särskilt hårt drabbade. Främst gäller detta Afrikas horn och Sudan med ca 3 miljoner flyktingar. Främre Asien med 2,6 miljoner och Främre Indien med 3,5 miljoner.

Varje enskilt livsöde bland dessa miljoner människor är präglat av hemlöshet, svält och umbäranden, otrygghet och resignation. Världssamfundet och enskilda bättre lottade länder måste solidarisera sig med dessa hårt drabbade människor och hjälpa dem att bygga upp en ny existens, Bästa vägen vore att även inom flyktingpolitiken arbeta efter Röda korsets devis "Bättre förebygga än att bota", dvs. komma åt och undanröja orsakerna till flyktingfenomenet.

Dagens flyktingsituation söker sitt ursprung i två från varandra väsens-främmande huvudorsaker - maktpolitiska strävanden samt etniska och kulturella skillnader. Exempel på den förra är Sovjetunionens ockupation av Afghanistan samt på den senare flyktingströmmarna från och inom Tchad. Uganda, Zimbabwe m. fl. afrikanska stater. Situationen på Afrikas horn ger exempel på en samverkan mellan såväl maktpolitiska sovjetiska intressen som etnisk-kulturella skillnader.

Sovjetunionens aggressiva utrikespolitik framgår av att den medverkat till uppkomsten av världens två största flyktingområden - det ena med Afghanistan som utgångsland, det andra med Etiopien. I detta maktspel sitter de mänskliga rättigheterna trångt, och känsligheten för de mänskliga lidanden som förorsakas därav är förträngd. Denna brulaliséring av formerna för internationellt umgänge måste brännmärkas.

Om cynisk hänsynslöshet vittnar de metoder som tillgrips för att nå fram till ett uppsatt maktpolitiskt mål. Från Afghanistan strömmar rapporter in om hur den sovjetiska ockupationsmakten, inför omöjligheten att nå ett militärt avgörande, tillgriper terror av olika former mot civilbefolkningen. Mest avskyvärd är metoden att åstadkomma svält genom att bränna åkrarnas gröda och därmed tvinga folket på flykt undan hungersnöd.

En medvetet konstruerad hungersituation är ett vapen, som kommit till användning mot en motsträvig befolkning även i andra diktatoriskt styrda länder. Uteblivna livsmedelskuponger som påtryckningsmedel vid det senaste valet i Nicaragua, stoppade livsmedelstransporter till hungrande människor i Matabeleland, Zimbabwe, samt nu senast den etiopiska regeringens vägran att underlätta transporterna av livsmedel till de svältande i Wollo, Tigre och Gonder är exempel på hur denna djupt inhumana metod systematiskt kommer till användning.

De flyktingskapande orsakerna måste undanröjas med alla fredliga medel. En bred folklig opinion måste frammanas till stöd för Förenta nationerna att kräva respekt för konventionen om de mänskliga rättigheterna och det senare tillkomna Helsingforsavtalet. I samma riktning bör de biståndsgivande länderna arbeta - ej minst genom skärpta krav på mottagarlandets samverkan till att hjälpen leder till ökad demokratisering. En samverkan av detta slag leder fram till den form av samarbete som Ernst H. Haeckel på sin tid benämnde "denna den mest utpräglade altmistiska principens frukt". Motsatsen, det flyktingskapande våldet, leder endast till en bekräftelse av Toyohiko Kagawas uppfattning: "Varje våldsam revolution blir aldrig i längden framgångsrik - resultatet blir endast en ökning av de utblottades antal."

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 45 RUNE TORWALD (c):

Herr talman! I maj månad i år inleds i Ottawa en konferens om hur FN:s och Helsingforskonferensens deklarationer om de mänskliga rättigheterna tillämpas och efterlevs runt om i världen.

För att något belysa behovet och värdet av den nyssnämnda konferensen vill jag återge några synpunkter i en artikel av den göteborgske journalisten Jan Behre, som specialiserat sig på "avvikarnas" situation i östblocksländerna. Artikeln är daterad den 23 januari i år och återfinns i den nu nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning.

Jag citerar:

"Får en tidning publicera vilka skändligheter som helst, bara den sätter dem inom citationstecken? Den frågan fanns all anledning att ställa söndagen den 20 januari, när man läste Göteborgspostens utlandssida. Inom citationstecken kunde man där läsa rubriken 'Sionister hjälpte Hitler'. Texten därunder var daterad Moskva (TT-Reuter) och citerade utförligt den sovjetiska nyhetsbyrån Tass, som publicerat en intervju med en person som beskrivs som 'den sovjetiske historikern Lev Kornejev'.

Om det inte finns två Lev Kornejev i Sovjetunionen rör det sig om en av de mest ökända antisemitiska propagandisterna i hela Sovjetunionen. I en

101

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

102

rapport från 1980 till Världskonferensen för Sovjets Judar hette det om Lev Kornejev: 'Han är en av de mest produktiva av de sovjetiska antisionistiska skribenterna. Hans artiklar har publicerats i strängt taget varje sovjetiskt pressorgan, och, ännu mer värt att notera, i militära publikationer.'

Kornejevs specialitet är just att beskylla judar för att samarbeta med nazismen. Kornejev, liksom hela den sovjetiska antisemitiska propagandan arbetar under täckmantel av vad man kallar 'antisionism'. Men, kära läsare, låt er inte förledas av sådant kamouflage. Kornejevs och hans gelikars syften är rent antisemitiska - och de sprider på alla tänkbara sätt och med Sovjetregimens bifall en hatpropaganda riktad mot hela judendomen i Sovjetunionen och i Israel och i hela världen."

Han avslutar sin artikel med följande tänkvärda synpunkter:

"Vi får inte glömma vad som sker - och vad som skett i årtionde efter årtionde i Öst under sovjetiskt förtryck.

Och nog finns det de som glömmer. 'Det magiska årtalet 1984 visade sig vara inte stort mer än en litterär produkt', kunde vi läsa i en nyårskrönika i G-P i december 1984. Och redan i början av 1984 hade en annan skribent i G-P skrivit; 'Ämnet börjar bli uttjatat'. Och ämnet var just 1984 och allt vad det årtalet genom Orwells roman kommit att symbolisera av hänsynslösa brott mot mänskligheten. Förtrycket och brotten mot mänskliga fri- och rättigheter vilka sammanfattas i ett enda årtal -1984 - är verkligen mer än 'en litterär produkt' och 'ett uttjatat ämne'. De är verklighet för miljoner människor."

I nyhetsbulletinen Judarna i Sovjet redovisar man under rubriken 1984 -ett svart år, att följande judar dömdes under 1984:

"Moshe Abramov - tre år,

Zakhar Zunshain - tre år,

Yakov Levin - tre år,

Alexander Yakir - två år,

Yuly Edelshtein - tre år,

Nadezhda Fradkova - två år och

Yosif Berenshtein - fyra år.

Namnen på dessa nyss dömda kan läggas till dom som redan satt i fängelse eller arbetsläger vid början av året: Yosif Begun, Boris Kanevsky, Feliks Kochubiyevsky, Mark Ocheretiansky, Anatolij Sjtjaranskij, Lev Shefer, Simon Shnirman, Yury Tarnopolsky, Stanislav Zubko och Yury Federov.

Under 1984 fick inte heller en enda av veteranerna bland refusniks tillstånd att resa ut. Vladimir Slepak, Ida Nudel, Victor Brailovsky-, Yuly Kosharovs-ky. Lev Furman, Pavel Abramovitch, Vladimir Prestin, Vladimir Raiz och många fler tycks fortfarande befinna sig på nån mystisk lista över 'klassificerade' refusniks efter tolv, tretton och fjorton år."

Med "classified" refusniks menar man alltså sådana som av säkerhetsskäl inte anses kunna få lämna landet, beroende på att de har varit forskare osv. Att de efter 12-13 års avstängning från sina jobb skulle besitta kunskaper som vore av värde för västvärlden är ganska otroligt.

Jan Behre påminner i sin artikel om att det torde finnas miljoner

människor inom östblocksländerna som förvägras sina mänskliga rättigheter. Men sådana tal verkar närmast ofattbara och anonyma för oss i västvärlden. Den som exempelvis har läst Gulagarkipelagen minns nog hur han så småningom trubbades av när det gällde de kollektiva beskrivningarna, men däremot hade lättare att engagera sig i några av de enskilda fallen.

Låt mig därför ägna några minuter åt att redovisa situationen för några refusniks, dvs. judar som vägrats utvandra ur Sovjetunionen.

37-åringen Anatolij Sjtjaranskij, språkkunnig matematiker, gifte sig 1974 med Avital. Men hon tvingades alt lämna Sovjet dagen efter äktenskapets ingående. Hon lever numera i Jerusalem och har kämpat för hans befrielse. Han häktades den 15 mars 1977 och dömdes så småningom till 13 år i fängelse resp. arbetsläger med hård regim. I normala fall brukar man räkna med att de släpps efter halva tiden. Så har inte skett i hans fall, utan han sitter fortfarande i ett läger. Jag har med jämna mellanrum försökt att sända försändelser till honom och gjorde det bl. a. strax före jul. Denna fick jag-tillbaka för en tid sedan. Den är datumstämplad den 16 januari i Permskaya, dvs. på den ort där han vistas i läger. På paketet står Inconnu - okänd. Men samtidigt har man ett annat besked, som visar att i samma vecka besöktes han av sin mor, Ida Milgrom, och sin bror. Leonid. Då fanns han tydligen i samma fängelseläger.

Jag kommer naturligtvis att reklamera mitt brev, men detta är ett bevis på hur man försöker avstänga fångarna från de kontakter som ingår i mänskliga rättigheter.

Irina och Victor Brailovsky, två drygt 50 år gamla forskare, har nu i snart 15 år stått på listan och ansökt om att få utvandra. De haren son. Leonid, gift med en svenska, och inte ens han har tillåtits ätt komma till Sverige och förena sig med sin hustru.

Alexander Lerner är en mycket känd och respekterad forskare och var också en av de privilegierade forskarna i Sovjetunionen ända till dess han anmälde att han var intresserad av att lämna sitt land - då han mer eller mindre avstängdes från verksamhet såsom forskare. Han har tillbringat många år i något slags intern förvisning. Hans hustru dog för ett par år sedan. Han har barn i Israel, men han får inte återförenas med dem.

Vladimir Slepak är drygt 50 år, forskare, humanist. Han har samma situation.

Ida Nudel är också strax över 50 år. Hon kallas inte utan anledning fångarnas ängel genom sina insatser till fromma för fångar i olika arbetsläger. Hon är nu hänvisad till den ur svensk synpunkt kända staden Bender, där vi en gång hade kalabalik. Jag vågar inte påstå att Ida Nudel åstadkommer någon kalabalik, men det var ändå en viss uppståndelse när en amerikansk politiker besökte henne. Hon förvägras att förenas med sin syster i Israel.

Tanya och Veniamin Bogomolny, ett par relativt unga människor mellan 35 och 40 år, har i mer än tio år sökt tillstånd att förena sig med släkt och vänner i Israel.

Till sist vill jag ge ytterligare ett exempel, Maria och Aba Taratuta i Leningrad, från samma lista.

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

103

Nr 107 Jag har personligen träffat samtliga dessa utom Sjtjaranskij, som var

Onsdagenden häktad redan vid mitt första besök i Sovjet 1977. Alla uttryckte att de

27 mars 1985 egentligen var utomordentligt förtjusta i sitt fosterland och dess natur, men

_____________ de kunde inte föriika sig med att de förvägrades rätten att studera hebreiska

Utrikesdebatt '' '* utöva sin judiska kultur och religion. Det var därför de ville utvandra

fill Israel, som de betraktade som sitt andliga hemland och där de i flertalet fall också hade släkt och vänner.

Dess värre har åren efter 1979 varit fyllda av besvikelser såväl för refusniks som för oss parlamentariker, forskare, jurister m. fl. i Sverige som har arbetat hårt för att hjälpa dessa olyckliga människor till deras självklara mänskliga rättigheter. Min förhoppning är att situationen under senare år i stor utsträckning kan ha varit avhängig av det förhållandet att de sovjetiska ledarna har varit långvarigt sjuka före sin bortgång. Det har naturligtvis lett fill en känsla av osäkerhet och handlingsförlamning inom administrationen. Om man gör så litet som möjligt är risken uppenbarligen mindre alt man begår något fel, sett ur den kommande regimens synpunkt.

Herr talman! Sovjet har nu fått en relativt ung ledare med stark personlig utstrålning och av allt att döma mer öppen än de tidigare för moderna och mer humana tänkesätt. Det bör därför finnas anledning att förvänta en mer positiv behandling av refusniks än tidigare - ja, kanske rent av när det gäller s. k. dissidents, dvs. oliktänkande.

Ett sådant agerande från Gorbatjovs sida skulle uppenbarligen skaffa Sovjet betydande goodwill i västvärlden och kunna förbättra relationerna även på andra områden.

Mot denna bakgrund vill jag därför vädja till utrikesministern och den svenska regeringen i övrigt att utnyttja alla tillfällen och kanaler för att till Sovjets nye ledare framföra att Sverige förväntar att Sovjet inom en nära framtid dels skall låta alla refusniks som så önskar utvandra i enlighet med vad som stadgas i FN:s deklaration, dels skall tillåta judar som önskar stanna kvar i Sovjet att lära sig hebreiska och i övrigt utöva sin egen kultur och religion.

Jag vill i sammanhanget notera att utrikesministern vid upprepade tillfällen har ställt sig bakom dessa mina tankar. Jag är därför övertygad om att han och regeringen i övrigt kommer att göra sitt bästa. Då tror jag också att vi kan ha en förhoppning om en bättre framtid för refusniks i Sovjet.

I detta anförande instämde Kurt Hugosson (s).

Anf. 46 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Antalet väpnade konflikter bara ökar. Sedan andra världskriget har det utkämpats mer än 150 väpnade konflikter, och antalet dödsoffer beräknas till omkring 30 miljoner människor. Det är ett klart belägg för att kapprustning, terrorbalans, militär konfrontation och av-skräckningspolitik inte leder till fred. Väpnade angrepp och militär inblandning i andra länder strider mot folkrätten och måste fördömas oavsett om det

104

sker i södra Afrika, Centralamerika, Afghanistan, Sydostasien eller Mellersta Östern.

I lördags anordnades en stor demonstration här i Stockholm med parollerna Sovjet ur ur Afghanistan och Fred åt Afghanistans folk. Bakom demonstrationen stod freds- och solidaritetsorganisationer och samtliga riksdagspartier- utom moderata samlingspartiet. Det är beklagligt att partiet ställer sig utanför en sådan samlad manifestation. Det vittnar om en bristande insikt om opinionsbildningens betydelse för att stärka och förankra den internationella solidariteten i vårt land.

Fred och avspänning gynnar kampen för mänskliga rättigheter. Militärt våld och konfrontation ökar politisk förföljelse och förtryck. Ju större respekten är för de demokratiska fri- och rättigheterna desto mer kan människorna kämpa för fred och försoning.

Det behövs ett fruktbart växelspel i arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Det finns här ingen motsättning eller konkurrens.

Det finns de som säger att demokratiska stater är en garanti för freden. Demokratiska stater sätter inte i gång krig, gör sig inte skyldiga till militära angrepp och interventioner. Bara diktaturstater ägnar sig åt sådana fredsbrott. Men detta är inte sant. Vi vet vilka demokratiska stater som angrep och intervenerade i Vietnam, Libanon och Centralamerika, för all nu ta några exempel.

Att ge barn och ungdom insikt om de mänskliga rättigheterna och stärka deras respekt för människors grundläggande fri- och rättigheter är enligt våra läroplaner viktiga mål för ungdomsskolan. I slutet av förra året anordnade skolöverstyrelsen en stor konferens under temat Fred och förtryck. Det var med förvåning man i pressen kunde läsa hur ledande moderata företrädare hårt angrep initiativet i stället för att ge det sitt stöd.

Vägen till en värld där mänskliga rättigheter respekteras är förvisso lång. Den går bl. a. över internationella konventioner, överenskommelser, internationella inspektionsmöjligheter och nya demokratiska lagar där rättssäkerhet och rättvisa garanteras. Men framför allt fordras en stark, vaksam, allsidig och intensiv opinion.

Fortsatta våldsaktioner emot och tvångsförflyttningar av Sydafrikas svarta befolkning kan bara leda till ett blodigt inbördeskrig. Kampen för ett enat, icke rasistiskt och demokratiskt Sydafrika måste ges fullt lagligt erkännande. Apartheidsystemet måste avskaffas. Ingen fredlig förhandlingslösning i Sydafrika är möjlig utan medverkan av befrielserörelsen ANC och den förenade demokratiska fronten UDF.

Pretoriaregimen måste omedelbart och villkorslöst frige alla politiska fångar. Denna frigivning måste också gälla alla svarta ledare som företräder ANC och UDF. Pågående politiska rättegångar måste nedläggas. Den legendariske ledaren för ANC Nelson Mandela måste nu efter mer än 20 års fängelse friges och få full frihet att bedriva politisk verksamhet.

Påtryckningarna mot Pretoriaregimen måste internationellt förstärkas. Det är hög tid att FN:s säkerhetsråd beslutar om obligatoriska ekonomiska sanktioner mot Sydafrika. USA och vissa andra länders motstånd mot sådana

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

105

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

106

åtgärder är inte försvarliga. Ett oljeembargo, som befrielserörelsens ledare i Sydafrika och Namibia nyligen vädjat om, skulle vara ett viktigt första steg mot fullständiga FN-sanktioner.

En isolering av apartheidregimen i Pretoria är en nödvändig förutsättning för att kampen för ett icke rasistiskt och demokratiskt Sydafrika skall leda till framgång. Sveriges handel med Sydafrika och Namibia har under det senaste året ökat på ett oroväckande sätt. Exporten till Sydafrika uppgick under förra året till inte mindre än 1 547 milj. kr., vilket är 45 % mer än för år 1983. Exporten till Namibia fördubblades under år 1984 och uppgår till 4,7 milj. kr.

Det är angeläget att vi verkar för en begränsning och om möjligt en avveckling av handeln med Sydafrika och Namibia.

Det danska folketinget röstade nyligen igenom eti förslag lill en nordisk handlingsplan för att avveckla handeln med Sydafrika och de nordiska rederiernas trafik på Sydafrika. Sverige bör vid det kommande utrikesministermötet i Helsingfors under april månad inta en positiv hållning till de danska förslagen.

Statliga myndigheter och företag har frihet att avstå från inköp i Sydafrika. Det år viktigt att myndigheter och institutioner inte upphandlar varor som kommer från Sydafrika. Stockholmskonsums beslut att inte saluföra sydafrikanska varor är värt efterföljd av andra butiker och affärsföretag, såväl privata som kooperativa. Undersökningar visar att det finns ett positivt intresse bland affärsidkare och företagare för en köpbojkott, som alla konsumenter bör sluta upp kring.

Svenska kyrkans avveckling av sitt aktieinnehav i svenska företag som bedriver verksamhet i Sydafrika är mycket välkommen och värd efterföljd av andra institutioner, organisationer och företag.

Herr talman! I regeringsdeklarationen sägs att Europarådets stadga kräver att medlemsstaterna slår vakt om grundläggande demokratiska principer och mänskliga rättigheter, som ger organisationen dess unika roll och moraliska styrka. Däremot nämns ingenting uttryckligen om situationen i Turkiet i deklarationen. Trycket på Turkiet får inte mattas då det gäller genomförandet av en demokratisk utveckling. Förra månaden anordnades här i riksdagshuset Stockholmskonferensen om demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet med 200 deltagare från 13 länder, däribland företrädare för samtliga svenska riksdagspartier.

Konferensen konstaterade att den efter folkomröstningen 1982 förda politiken i Turkiet inte visar respekt för grundläggande mänskliga rättigheter. Antalet politiska fångar är alltjämt mycket stort, tortyr förekommer fortfarande, och de verkställda dödsdomarna är många. Konferensen noterade dock att en officiell kommission tillsatts i Turkiet med uppdrag att utreda förekomsten av tortyr mot arresterade personer. Dessutom har domar mot poliser som utfört tortyr avkunnats.

Tryckfriheten är emellertid starkt begränsad liksom rätten till facklig och politisk verksamhet. Yrkesförbudet, som drabbat över 70 000 kommunala tjänstemän, lärare och akademiker, är också djupt oroande inslag i det turkiska samhället liksom de nya rättegångarna mot oppositionella.

Turkiet beviljades 1984 återinträde i Europarådets parlamentariska församling, varvid förutsattes en utveckling i Turkiet i riktning mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. I slutet av april skall Europarådet mot den bakgrunden på nytt pröva Turkiets medlemskap. Stockholmskonferensen uppmanade Europarådet att kräva att Turkiet för fortsatt medlemskap efterlever Europarådets bestämmelser och genomför snara beslut och åtgärder för att garantera en demokratisk utveckling i landet med respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är mycket angeläget att Sverige vid detta möte med kraft verkar för detta.

I regeringsdeklarationen sägs att regeringen med stigande oro följt den senaste tidens händelseutveckling i Centralamerika och att allvarligast är situationen i Nicaragua.

Nu senast uttalade USA:s president Ronald Reagan att USA:s regering eftersträvar ett störtande av Nicaraguas regering. Det är uppenbart att varje åtgärd USA vidtar för att uppnå detta mål är ett klart brott mot folkrättens mest grundläggande principer. Inom kort kommer USA:s parlamentariska institutioner att fatta beslut angående en begäran från Reaganadministrationen att utbetala ytterligare 14 miljoner dollar till stöd för de antisandinistiska rebellstyrkor som går under namnet contras.

För en vecka sedan vädjade 30 svenska riksdagsledamöter från samtliga partier med undantag för moderata samlingspartiet till amerikanska senatorer och kongressmän att motsätta sig varje utbetalning av medel som kan användas för att stödja de antisandinistiska rebellstyrkorna i deras attacker mot nicaraguanskt territorium, samt att stödja en fredlig förhandlingslösning av konflikterna i Centralamerika, som Contadoragruppen föreslagit och som får svenska regeringens uttryckliga stöd i dagens deklaration.

Contadoragruppens fredsdokument ger förslag i säkerhetsfrågor, ekonomisk och social politik, stopp för vapenleveranser mellan länderna och förbud mot inrättande av utländska baser och militärövningar med deltagande av utländska trupper. Invändningar mot detta basdokument har rests från bl. a. El Salvador och Honduras. Ländernas synpunkter stämde väl överens med dem som framkommit från USA:s sida. Dokumentet har emellertid godtagits av Nicaragua och är värt svenskt stöd.

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

Anf. 47 PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr talman! Stor uppmärksamhet har under den senaste fiden - och med all rätt - ägnats övergreppen mot och det meningslösa dödandet av färgade i Sydafrika. Även mot det alltför ofta bortglömda kriget i Afghanistan har man på olika sätt sökt väcka en opinion. Men det är - som en tidning uttryckte det häromdagen när den jämförde Sovjetunionens krig i Afghanistan med USA:s i Vietnam - så att "Problemet är att Afghanistan är ett slutet land". Och vidare: "Slutenheten skiljer Afghanistan från Vietnam. Vi får inte övergreppen förmedlade av massmedia på samma sätt som under USA:s krig i Indokina."

Denna skillnad mellan slutenhet i totalitära system och öppenhet i demokratierna kan i ett kort perspektiv te sig som en styrka för det totalitära

107

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

108

systemet - det slipper insyn och därmed i viss mån kritik - men jag är övertygad om att i längden är det slutenheten som är diktaturernas akilleshäl, den svaga punkt som på sikt inifrån undergräver systemet.

Herr talman! Det andra världskriget närmade sig för 40 år sedan sitt slut. I Jalta hade Churchill, Roosevelt och Stalin enats om uppdelningen av Europa - beslut som av Sovjet tolkades som att det i allt öster om Oder-Neisse-linjen var fritt fram för kommunistiska system. Detta kom att gälla även i de tidigare fria staterna Estland, Lettland och Litauen. Och dessa stater är fortfarande ockuperade av Sovjetunionen. Det som händer i dessa stater är liksom allt annat på andra sidan järnridån i stor utsträckning skyddat från insyn. Det ingår i de totalitära, slutna samhällena.

Trots detta nås vi ibland av nödrop; av rop på frihet för de baltiska folken och av bön om hjälp för enskilda som av olika skäl - skäl som vi inte skulle acceptera i den fria världen - är fängslade, deporterade och ibland försvunna. Ett sådant fall är den estniske medborgarrättsaktivisten Mari Niklus.

Mart Niklus är en 50-årig estnisk akademiker, som redan under åren 1958-1966 satt i sovjetiskt fängelse för att han sänt fotografier, som belyste de sociala förhållandena i Estland, till väst. Mart Niklus har ej tillåtits arbeta inom sitt specialområde utan har varit tvungen alt försörja sig som bl.a. chaufför. I april 1980 arresterades han på nytt och dömdes i januari 1981 till tio års straffarbetsläger med speciell regim och fem års förvisning för att han i första hand krävt upphävande av Molotov-Ribbentropp-pakten och att Estland, Lettland och Litauen åter skall bli självständiga. Han fördes bort från sitt hemland till det avlägset belägna straffarbetslägret 389/36 i Perm, där han i juli 1983 straffades med tre års fängelse med speciell regim för att han "systematiskt stört disciplinen".

Den 30 oktober 1983, Sovjetunionens politiska fångars dag, genomförde Mart Niklus tillsammans med tolv övriga samvetsfångar i Chistopolfängelset en hungerstrejk i protest mot inhumana fängelseförhållanden, undermåliga matransoner och prygling. Den 26 mars 1984 fick hans mor, fru Elfriede Niklus från Tartu, besöka honom i fängelset. När Mart Niklus hörde att samtalet måste föras på ryska vägrade han och sade att han fr. o. m. den 27 mars påbörjar en hungerstrejk som varar till dess att fängelseledningen tillåter honom tala estniska med sin mor. Detta var alltså på dagen för ett år sedan. Under det gångna året har fru Elfriede Niklus ingenting hört från sin son, och hon fruktar att han inte längre är vid liv. Vid besöket var Mart Niklus allvarligt sjuk - han lider av en svårartad sjukdom.

När Mart Niklus i början av 1980 på inbjudan av sin släkting Peeter Niklus, bosatt i Norrköping, anhöll om tillstånd att få emigrera till Sverige avslog sovjetiska myndigheter hans ansökan. Peeter Niklus upprepade sin inbjudan 1983 och 1984, och statens invandrarverk har beviljat Mart Niklus inresevise-ring samt uppehålls- och arbetstillstånd. För att rädda sonens liv har fru Elfriede Niklus flera gånger vädjat till sovjetiska myndigheter om att befria sonen från straffet och möjliggöra hans emigration till Sverige.

Herr talman! I en skrivelse av den 4 mars i år vädjade Hjälpcentralen för politiska fångar i Estland till statsminister Olof Palme - del var inte första

gången - om hjälp av den svenska regeringen för att Mart Niklus skall få komma till Sverige. I skrivelsen redovisas bakgrunden till Mart Niklus situation, och den slutar med orden:

"Vi vädjar till Eder att i humanitetens namn och i enlighet med Helsingforsdeklarationens anda verka för

- att svenska myndigheterna förskaffar upplysningar om Mart Niklus nuvarande tillstånd;

- att Sovjetunionen befriar Mart Niklus från straffet och all Mart Niklus erhåller utresetillstånd från Sovjetunionen till Sverige;

- att svenska myndigheter ger Mart Niklus all tänkbar hjälp.

En kortfattad beskrivning av fallet Mart Niklus samt en kopia av USA:s president Ronald Reagans proklamation om Mart Niklus bifogas.

HJÄLPCENTRALEN FÖR POLITISKA FÅNGAR I ESTLAND Ants Kippar"

Som framgår av de citerade slutorden har även USA:s president engagerat sig i detta speciella fall.

Herr talman! Jag har - och jag har gjort det många gånger här i riksdagen -i denna utrikespolitiska debatt velat fästa uppmärksamhet inte bara på fallet Mart Niklus utan även på förhållandet att det i vårt närområde finns tre tidigare fria nationer som fortfarande är förvägrade rätten till nationell frihet och oberoende. Sverige - som i så många sammanhang agerar världssamvete

- får inte glömma bort detta. Det gäller dessutom tre nationer som vi sedan
århundraden har en nära historisk gemenskap med.

Jag hoppas också att vår utrikesledning-jag vill understryka det, eftersom utrikesministern fortfarande är kvar här i kammaren - som ännu inte gett Hjälpcentralen för politiska fångar i Estland svar på dess vädjan om hjälp för Mart Niklus, gör allt som står i dess förmåga för att hjälpa honom till frihet -till ett liv i frihet i vårt land.

I den utrikespolitiska deklarationen i dag sägs del bl.a.:

"Det finns ett klart samband mellan mänskliga rättigheter och fredlig utveckling. I varje samhälle där människor förtrycks uppstår konflikter sorn kan bidra till ökad internationell spänning. Ökat yttre hot kan tas till intäkt för att skärpa existerande förtryck.

FN:s medlemsstater har åtagit sig att främja och skydda mänskliga rättigheter. Brott mot dessa hör därför inte till en stats inre angelägenheter."

Herr talman! Det är bra att detta utsagts. Det måste också gälla de baltiska staterna.

Jag vill också betona att vi, som tillhör en generation som minns att det en gång fanns fria stater i Baltikum, har ett alldeles speciellt ansvar. Och det är att se till, att kraven på nationell frihet för Estland, Lettland och Litauen inte tystnar förrän dessa länder på nytt är fria, självständiga nationer med rätt att själva forma sin framtid.

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

I detta anförande instämde Erik Olsson (m).

109

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Utrikesdebatt

110

Anf. 48 EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! På vår distriktskongress i helgen i Bohuslän hade vi företrädaren för det socialdemokratiska partiet i El Salvador med. Han berättade att kanske 50 000 människor dödats. 10 % av befolkningen har fått fly till andra länder, och ytterligare 10% är flyktingar i sitt eget land. De mänskliga rättigheterna trampas på många håll under fötterna. Jag skall återkomma till detta senare.

Herr talman! Det förekom en diskussion här för några timmar sedan, då statsministern var uppe och ställde ett par frågor till moderaterna. Moderaternas företrädare gick då upp och sade att Palme var grälsjuk. Man kan naturligtvis ha den åsikten, och det får man gärna ha. Men de frågor som ställdes är så pass allvarliga att de borde ha besvarats, nämligen om moderaterna anser att regeringen för ut ett dubbelt utrikespolitiskt budskap och spelar under täcket med Sovjets företrädare samt är undfallande för Sovjet.

I denna debatt deltog också centerpartiets partiledare. Han sade att det inte finns några skillnader i de grundläggande frågorna i den utrikespolitiska deklarationen och att det råder fullständig enighet i fråga om utrikespolitiken. Om man nu från oppositionens sida försöker vara ense också om utrikespolitiken och sträva efter att bilda regering tillsammans, skulle moderaterna ha kunnat bortse från detta med grälsjuka och ge ett ordentligt svar på dessa frågor, som ju är allvarliga. Är det så att vi har en neutralitetspolitik, eller hallar vi i den frågan? Jag tycker att det är beklagligt att vi inte fick ett ordentligt svar på frågan. Jag vill gärna uttala detta.

I den ELSK-process som har pågått sedan 1975 har de mänskliga rättigheterna utgjort en stor del av arbetet. Mellan öst och väst har diskussionen ofta fått slagsida på det sättet att öst har talat om säkerhetsfrågorna och väst om de mänskliga rättigheterna.

Säkerhetsfrågorna har som bekant hamnat i korg 1 och de mänskliga rättigheterna i korg 3. Jag tror att det kan vara viktigt att säga här att dessa frågor för Sveriges vidkommande är lika viktiga och att de hör ihop.

I fråga om de mänskliga rättigheterna är det också viktigt att slå fast den svenska linjen, som också återupprepades i regeringsdeklarationen, nämligen att man aldrig får åberopa nationell integritet när det gäller de mänskliga rättigheterna, utan att man har rätt och skyldighet att gå in och påtala när de mänskliga rättigheterna trampas under fötterna. Ingen nation kan säga: Det är vår angelägenhet, och i detta fall handlar vi som vi vill. Det är inte så. Man har rätt och skyldighet att påpeka när de mänskliga rättigheterna förtrampas.

Vad är en mänsklig rättighet? Som utrikesministern påpekar är en mänsklig rättighet rätten till liv.

Från denna talarstol vill jag gärna i den här debatten framhålla den fråga som utrikesministern aktualiserat och tänker aktualisera i Ottawa, nämligen frågan om dödsstraffets avskaffande. Inom Broderskapsrörelsen (s) har vi vid flera tillfällen aktualiserat denna fråga, och den har också varit uppe till behandling i FN, bl. a. på svenskt initiativ. Men vi vet också, herr talman, hur oerhört svårt det är att komma fram. Jag är tacksam för att utrikesminister

Bodström inte ger tappt i den frågan utan alltså ämnar ta upp den på nytt.

Hur situationen är i Sydafrika vet vi. Det har vi fått beskrivet idag. Jag tror att jag i den frågan bara skall hänvisa till och understryka vad Hans Göran Franck sade.

Det har sagts mycket om Centralamerika och särskilt om Nicaragua. USA:s fördolda krig är uppenbart, och dess önskan att störta den i demokratisk ordning valda sandinistregeringen också klart uttalad. Jag skulle tro att det i någon mån är bl. a. den europeiska opinionen som hindrar USA att gå till direkt angrepp.

Jag har äran att vara ordförande i en internationell organisation av kristna socialister. Vi förbereder en större internationell konferens i Managua nästa år. Det är viktigt, tror jag, att visa vår solidaritet med den fatliga nicaraguanska befolkningen i dess kamp för grundläggande mänskliga rättigheter och nationella säkerhetskrav. De demokratiska krafterna måste också stärkas. En kyrklig delegation med bl. a. biskop Bertil Gärtner i Göteborg och Bo Nylund har nyligen varit i Nicaragua. De bekräftar i en rapport vad som är allmänt känt och som vi många gånger hört talas om, men det är ändå bra att få höra det i en sådan rapport.

Jag noterar att moderaternas företrädare inte nämnde något om en kärnvapenfri zon i Norden. Det är möjligt att jag var ouppmärksam, men jag hörde ingenting om det. Jag tycker att det är symtomatiskt för moderaternas ställningstagande och deras agerande. Vi vet att det är besvärligt i Norge och Danmark med de nuvarande regeringarna, som är måttligt intresserade av denna för Norden så vitala fråga. Här behövs det ett starkt opinionsarbete. "Traktat nu" är ett sådant. Ett annat var den stora konferensen i Köpenhamn i höstas, där bl. a. utrikesministern medverkade. Nu förbereds en parlamentarikerkonferens i samma syfte, dvs. för att bilda opinion och öva påtryckning. Detta beror på att frågan inte kan behandlas i Nordiska rådet, eftersom Nordiska rådet inte skall behandla säkerhetsfrågor, men också på att den är ganska låst i den nordiska regeringskretsen.

Herr talman! Det är glädjande att alla partier utom moderaterna - men del hade varit ännu mer glädjande om de också varit mer positiva- är beredda att göra vad som göras kan för att få fram en kärnvapenfri zon i Norden. Det är ju något som man tycker borde vara ganska självklart för alla människor.

Jag tänkte till slut ta upp något om Israels ockupation av Västbanken och Gaza, dess annektering de facto av ett utvidgat östra Jerusalem och Golanhöjderna, som nu är inne på sitt artonde år.

Just nu görs ansträngningar att få till stånd fredsförhandlingar. Jag återupprepar vad jag sagt tidigare: Nyckeln finns i Washington, eftersom USA ständigt pumpar in nya pengar i Israel och gör dess krigföring möjlig. Ändå förstörs Israels ekonomi av krigen. Också Israel är i behov av fred. En ockupation blir bara hårdare och hårdare. Det tycks finnas något slags diabolisk logik i detta - järnhanden måste gripa allt hårdare om offret.

Jag minns en känd journalists ord. Hon sade:

Jag kan tänka mig att min tolvårige son i framtiden blir soldat i ett nytt krig. Det är möjligt att Israel på nytt råkar i krig och får försvara sitt territorium.

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Utrikesdebatt

111

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Reviderad ärendeplan

Vad jag inte kan tänka mig är att han skall bli militärpolis pä Västbanken, för det är totalt demoraliserande.

Nu är han över 18 år, och ett nytt krig har kommit och ockupationen på Västbanken pågår.

Fredstrevare läggs ut från olika håll. Kung Hussein och president Mubarak vill att president Reagan skall upprepa vad president Carter så framgångsrikt genomförde. Kanske finns här ett hopp.

En grupp parlamentariker från Europa ämnar i höst resa över till USA för att ta upp samtal med sina kolleger om Mellersta Östern-frågan och tala för behovet av förhandlingar.

Det är två frågor som ständigt skjuts i förgrunden i denna till synes eviga diskussion. Det är erkännandefrågan och säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på erkännandefrågan. Varför skall man kräva ett de facto-erkännande? Det krävdes ju inte vid fredsförhandlingarna i Egypten. Israel säger att man vill förhandla med Jordanien. Inte heller där finns det ett erkännande. Ett erkännande kommer när man förhandlar, och de jure-erkännandet kommer som en frukt av detta. Resolution 242 kom till i första hand för flyktingfrågan. Den behöver alltså utvidgas till att gälla rätten till nationellt självbestämmande.

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

5 § Anmäldes

Återkallelse av hemställan i proposition 1984/85:100 bil. 9 om anslag under huvudtiteln F 7 Information om allemanssparandet

6 § Reviderad ärendeplan

112

Anf. 49 ANDRE VICE TALMANNEN:

Till kammarens ledamöter har utdelats en reviderad ärendeplan för tiden den 27 mars-den 11 juni 1985. Planen har upprättats med ledning av de uppgifter som utskotten lämnat sedan de tagit del av den propositionsförteckning som tillställdes riksdagen den 28 februari.

Vid sin behandling av ärendeplanen beslöt talmanskonferensen att godkänna den till kammarens ledamöter den 13 februari 1985 utdelade

tidsplanen, att arbetsplenum fredagen den 7 juni vid behov skall fortsättas på kvällen, att något sammanträde inte skall anordnas lördagen den 8 juni som i

tidsplanen upptagits som eventuell dag för arbetsplenum och att riksmötet - i enlighet med vad som tidigare förutsatts - skall avslutas tisdagen den 11 juni.

Talmanskonferensen upprepade sin tidigare gjorda rekommendation om rationell planering och största möjliga koncentration av kammardebatterna.

7 § Anmäldes och bordlades Motionerna

1984/85:2976 av Allan Ekström 1984/85:2977 av Elving Andersson 1984/85:2978 av Eric Hägelmark

Vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig verksamhet m.m. (prop. 1984/85:117)

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Meddelande om interpellationer

1984/85:2979 av Rune Torwald och Lennart Brunander 1984/85:2980 av Lars Tobisson m.fl. 1984/85:2981 av Lars Werner m.fl. Sparfrämjande åtgärder (prop. 1984/85:129)

1984/85:2982 av Lars Werner m.fl.

1984/85:2983 av Alf Wennerfors m.fl.

1984/85:2984 av Karin Ahrland

Kvinnornas villkor på arbetsmarknaden (prop. 1984/85:130)

1984/85:2985 av Gunnel Liljegren m.fl.

Tolk- och översättarulbildning m.m. (prop. 1984/85:132)

1984/85:2986 av Rolf Dahlberg m.fl. 1984/85:2987 av Kjell Mattsson m.fl.

Medel till utvidgat datorstöd vid bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna (prop. 1984/85:136)

8 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts den 27 mars

1984/85:123 av Elver Jonsson (fp) till finansministern om kilometerskatten för dieselfordon:

Hösten 1984 fattade riksdagen beslut om höjning av bensinskatten. 1 anslutning härtill höjdes också kilometerskatten för dieselfordon. Kilometerskatten skulle enligt propositionen höjas så att den i förhållande till bensinskatten var jämförbar vid samma energiförbrukning per mil. Höjningen av kilometerskatten trädde i kraft den 1 mars 1984.

Olika beräkningar som gjorts såväl före som efter höjningen av kilometerskatten och som redovisats i olika massmedia, t. ex. OK:s tidning Vi bilägare, visar dock att dieseldrivna personbilar blivit klart överbeskaltade i förhållande till bensindrivna bilar av motsvarande storlek. En orsak härtill är att den genomsnittliga drivmedelsförbrukningen för bensindrivna bilar gått ned mer än vad som redovisas i regeringens proposition och att jämförelsetalen därför 8 Riksdagens protokoll 1984/85:107-108

113

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Meddelande om interpellationer

inte är rättvisande. En annan orsak är att literpriset för dieselbrännolja höjts mycket kraftigt under det senaste året då det rått bensinkrig. Många bedömare anser att det är den dieseldrivna tunga nyttotrafiken och dieseldrivna personbilar samt villaägare med oljepannor som fått betala en stor del av kostnaderna för bensinkrigen.

Enligt statistiken över nyregistrerade personbilar har också försäljningen av dieseldrivna personbilar sjunkit med ca 25 % på ett år.

När det så klart kunnat redovisas att den faktiska beskattningen av dieseldrivna personbilar räknat per körd mil är väsentligt högre än för motsvarande bensindrivna bilar har bl. a. företrädare för finansdepartementet gjort gällande att dieseldrivna personbilar skulle vara mer miljöovänliga och att en högre skatt per mil därför av detta skäl kan vara motiverad.

De utredningar som legat till grund för dessa bedömningar har dock inte gällt dieseldrivna personbilar utan dieseldrivna lastbilar och bussar.

I Västtyskland har nyligen redovisats en undersökning kring dieseldrivna personbilars eventuella miljöfarlighet. Rapporten publicerades i den kända motortidningen Motor und Sport (nr 24/84).

Undersökningen har återgivits i Vi bilägare, som jämfört de uppgivna värdena för dieseldrivna personbilar med den testbil av märket Saab som tidningen för närvarande prövar och som är utrustad med avgaskatalysutor enligt USA:s krav.

	koloxid	kolvaten	kväveoxider	partiklar
Bensindriven personbil	33	3,3	2.5	0,1
Dieseldriven personbil	0,9	0,4	0,7	0,4
Dieseldriven lastbil	4,8	2,7	19	0,9
Dieseldriven buss	8,5	3,3	18	0,9
Vi bilägares USA-renade Saab
med avgaskatalysator	3,08	0.41	0.20	Ingen uppgift
Svenska kraven för bensin-
drivna personbilar	24,2	2.1	1,9	Ingen uppgift

För att främja en snabb övergång till personbilar med avgaskatalysator har det diskuterats att man skulle sänka skallen på blyfri bensin.

Med anledning av vad som framkommit om dieseldrivna personbilars miljövänlighet vill jag fråga finansministern:

Har regeringen för avsikt att begära omprövning av den nuvarande skattepolitiken för dieseldrivna personbilar så att försäljningen av dessu relativt sett miljövänliga fordon kan öku igen?

Vilka åtgärder avser finansministern all vidta för alt förenkla den för närvarande administrativt mycket krångliga kilomelerskatten?

1984/85:124 av Görel Bohlin (m) lill justitieministern om ökat sekretesskydd för personliga förhållanden:

114

I regeringsformen (1 kap, 2 §) anges bl, a, att det allmänna skall värna om

den enskildes privatliv och familjeliv.

Av RF framgår vidare, att varje medborgare har vissa grundläggande fri-och rättigheter. En av dessa rättigheter är tryckfrihet och rätt att ta del av allmänna handlingar, I denna del hänvisar regeringsformen till tryckfrihetsförordningen.

Inskränkningar i rätten att ta del av allmänna handlingar skall "angivas

noga i--- en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes lämpligare, i annan

lag vartill den särskilda lagen hänvisar" (TF 2 kap, 2 § fjärde stycket).

Inom försäkringskassan och andra myndigheter fattas ofta beslut som går den enskilde emot, Ivissa fall uppfattas besluten som negativa, byggda på felaktiga uppgifter eller på dåliga bedömningar, I vissa andra fall anser den enskilde att han är föremål för förföljelse av myndigheten eller vissa tjänstemän hos denna eller att den anställde på grund av psykisk ohälsa uppfattar en handläggare såsom "vrång" mot just honom. Det händer då att han begär hemadressuppgifter, kopior av personaktsuppgifter m, m, för den eller de tjänstemän som han anser "vara skuld" till beslutet.

Med nu gällande lag har myndigheten inga möjligheter att vägra lämna ut uppgifter om den anställdes adress, telefonnummer eller övriga handlingar som förvaras hos myndigheten och som inte gäller direkt personalsociala åtgärder beträffande den enskilde anställde. Ett flertal beslut från kammarrätt och JO har gett vid handen att något sekretesskydd inte gäller för uppgifter av denna art och därmed inte heller något skydd för den personliga integriteten för offentligt anställda tjänstemän.

Det kan inte vara nödvändigt att allmänheten för insyn i myndigheternas verksamhet skall ha tillgång till tjänstemäns adresser och telefonnummer till bostaden för att följa verksamheten, Alla möjligheter finns ju att ta kontakt med den anställde på arbetsplatsen eller med någon överordnad till honom,

I flera färska exempel från försäkringskassan i Stockholm har det visat sig att syftet med att begära de anställdas hemadresser var att få möjlighet till trakasserier mot den anställde och honom närstående. Tjänstemännen känner sig ibland hotade och vet då att myndigheterna inte kan bidra till att skydda deras privatliv.

Jag vill fråga justitieministern om han är beredd att komplettera sekretesslagen med en bestämmelse som ger en anställds personliga förhållande ett sekretesskydd om det kan befaras att han eller hon kommer att utsättas för trakasserier.

Nr 107

Onsdagen den 27 mars 1985

Meddelande om interpellationer

115

Nr 107

Onsdagenden 27 mars 1985

Meddelande om frågor

9 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 26 mars

1984/85:502 av Elisabeth Fleetwood (m) till finansministern om viss passage-rarbevukning vid tullen:

I den nya terminalbyggnaden vid Kungsängens flygplats i Norrköping har s, k, envägsspeglar, dvs, fönster med spegelglas på utsidan, installerats.

Med hjälp härav kan tullpersonalen övervaka passagerarna utan all dessa blir medvetna därom. Någon information om spaningsförfarandel har enligt uppgift icke anslagits. Jag ber därför att till statsrådet få ställa följande frågor:

1, Vid vilka tillfällen använder man sig av denna typ av "dold övervakning"?

2, Vill statsrådet medverka till att detta förfarande, som inte förefaller stå i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning, upphör?

den 27 mars

116

1984/85:503 av Lars Ernestam (fp) till jordbruksministern om statligt stöd till ändrad vattenhushållning i Hjälmaren:

Riksdagen beslutade 1980 att statligt stöd skall utgå för fortsatt utrednings-och projekteringsarbete för ändrad vattenhushållning i sjön Hjälmaren, Åtgärderna avsåg också förbättrade dammanläggningar vid sjöns utlopp och rensningar i Eskilstunaån,

Jordbruksministern har vid tidigare frågedebatt sagt att han för sin del är beredd att fullfölja riksdagens beslut.

Eftersom inga speciella anslag synes finnas för ändamålet i årets budget och ansökan om bidrag sedan lång tid finns på departementet vill jag fråga:

När avser jordbruksministern att ställa anslag till förfogande för de beslutade åtgärderna i sjön Hjälmaren?

1984/85:504 av Kenth Skärvik (fp) till industriministern om företaget Etri i Uddevalla:

Länge har frågan om framtiden för företaget Etri Fönster AB i Uddevalla diskuterats av de anställda, företagsledning och politiker. Lång tid hur gått sedan rykten om nedläggning först framtonade. De som kommer i kläm är människorna, de anställda och deras anhöriga. Staten har ett stort inflytande i företaget och är just nu mycket engagerad i Uddevallaregionen i samband med det besvärliga arbetsmarknadsläget där. Givetvis har förhoppningen varit stor om att den nu sittande regeringen skall hjälpa till.

överväger regeringen några åtgärder med anledning av den oklara Nr 107
situationen vid Etri i Uddevalla? Onsdaeen den

27 mars 1985
10 § Kammaren åtskildes kl, 18,01, __________

In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert