Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1983/84:36

Onsdagen den 30 november

Kl. 10.00

1 § Justerades protokollet för den 22 innevarande månad.

2 § Föredrogs och hänvisades Proposition

1983/84:77 fill lagutskottet

3 § Föredrogs och hänvisades Motionerna 1983/84:251-263 fill skatteutskottet

4 § Föredrogs finansutskottets betänkanden

1983/84:13 om allemanssparandet (prop. 1983/84:30) och 1983/84:14 om fortsall giltighet av lagen (1974:922) om kredilpolitiska medel (prop. 1983/84:43).

Anf. 1 TALMANNEN:

Finansutskottets betänkanden 13 och 14 kommer att behandlas i lur och ordning, och voteringarna äger rum i ett sammanhang efter avslutad debatt. Först upptas finansutskottets betänkande 13 om allemanssparandet.

Allemanssparandet

Anf. 2 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Det skattesparande som infördes under den borgerliga
regeringstiden har blivit en stor och obestridlig framgång. Det totala antalet
sparkonton är nu nära 1 400 000. Det är möjligt för en person att ha flera
konton, men man kan ändå tryggt räkna med att mer än en miljon svenskar
deltar i skatlesparandet. Del genom åren hopsamlade sparbeloppet uppgår
till nära 16 miljarder kronor. I år sparas drygt 4 miljarder, ungefär jämnt
fördelade mellan bank- och aktiesparande. 45

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

A llemanssparandet

Detta betyder att skattesparandet på fem år har lett till bättre resultat än alla tidigare existerande sparsystem. Särskilt betydelsefull är den breddning av aktiesparandel som skett. Ungefär 600 000 personer deltar i skattefonds-sparandel. Närmare 400 000 av dessa är helt nya aktieägare. Aktiesparfon-derna har därmed spelat en stor roll för den snabba spridning av aktieägandet som ägt rum under senare år. Enligt en färsk undersökning äger i dag 1,8 miljoner svenskar aktier.

Alltifrån sin tillkomst har skattesparandet utsatts för en närmast besinningslös kritik från socialdemokraterna. Det har inte varit någon hejd när det gäller alla fel. Enligt socialdemokraternas mening har skattesparandet gynnat de redan rika, det har inte gett något nysparande, det har riiedfört höga statsfinansiellä kostnader - ja, det har t. o. m. liknats vid en Ebberöds bank, där fattiga människor fått bekosta skattesubventioner för de bättre bemedlade.

Redan skattesparandets framgång och utbredning visar att denna kritik skjutit långt vid sidan av målet. Vad det verkligen handlar om är naturligtvis socialdemokraternas motvilja mot att sprida ägandet bland de enskilda människorna. Av ideologiska skäl föredrar de att sparandet sker i kollektiva former. Särskilt aktiesparfonderna har utgjort ett allvarligt hot mot deras planer på kollektiva löntagarfonder. Att skattebortfallet per insatt krona skulle bli ungefär dubbelt så stort vid ett införande av löntagarfonder som i skattefondssparandet har man talat tyst om.

Mot bakgrund av den hårda kritiken framstår det som minst sagt anmärkningsvärt alt del nya allemanssparande som regeringen nu föreslår uppvisar så stora likheter med skatlesparandet. Båda systemen bygger på skattestimulanser, båda inrymmer en del för banksparande och e/i del för aktiesparande. De grundläggande skillnader som finns är två. För det första ges det inte någon riskpremie vid aktiesparande, varför huvuddelen av sparmedlen torde sältas in på de nya rikssparkontona. För det andra slopas skattereduktionen för under året gjorda insättningar, och i gengäld blir bindningen av sparmedlen betydligt mindre.

I själva verket har socialdemokraterna blivit sin egen kritiks fångar. Med hänsyn till skatlesparandets popularitet vaf det naturligtvis riskfyllt att gå till val på löftet om att avskaffa det. Någon dryg vecka före valdagen fann sig därför den blivande finansministern Kjell-Olof Feldt föranlåten att uttala att systemet skulle bli kvar någon tid. För 1983 nöjde sig den nya regeringen med all minska skattelättnaderna. Och när man nu föreslår ätt skatlesparandet nästa år skall avskaffas och ersättas med det snarlika allemanssparandet, får man en känsla av alt det sker så att säga för skams skull. Av sin egen retorik har socialdemokraterna tvingats att bruka större våld än nöden kräver. Det hade varit fullt möjligt alt nå det resultat de åsyftar med hjälp av ändringar inorri det befintliga systemels ram. Risken är nu stor att bytet av system bryter ett kontinuerligt sparande, med bortfall av insättningar som följd.

Finansutskottets majoritet, som tillstyrker propositionen, betonar värdet av att allemanssparandet inriktas på alt finansiera budgetunderskottet. Men det sägs inget om all insättningar på rikssparkönton endast kan ge ett mindre

- egentligen mycket blygsamt - bidrag till statsskulden. Som påpekas i den gemensamma borgerliga reservationen nr 1 är del endast genom ett målmedvetet besparingsarbete på den offentliga utgiftssidan som det stora sparandeunderskottet i samhällsekonomin kan hävas.

Regeringen och utskottsmajoriteten anger som en fördel med allemanssparandet att det utgör en mindre belastning för statskassan än skattesparandet. Men detta är ju detsamma som att säga att den sparstimulerande effekten är mindre.

Den tidigare kritiken mot skattesparandet för att det inte ger ett tillräckligt stort nysparande framstår i egendomlig dager, när det nya systemets upphovsmän dels medger att nysparandet kommer att bli lågt, dels säger att även överflyttning av medel kan vara värdefull. Det sistnämnda argumentet är ju i betydligt högre grad giltigt för skattesparandet, där bindningsgraden är högre och där sparmedlen i större utsträckning omvandlas till riskvilligt kapital i näringslivet.

Det är troligt att frånvaron av bindningstid gör att sparvolymen i allemanssparandet till en början blir ganska stor genom överföringar från existerande bankkonton till företrädesvis rikssparkonton. Men just därför att medlen blir likvida, får man räkna med att tillväxten i systemet efter en tid saktar av. Lättheten att ta ut pengarna innebär också en risk för högre inflationstryck under t. ex. en högkonjunktur. Den femåriga spärrtiden i skattesparandet låser in likviditeten, och detta är väl värt de statsfinansiella kostnader skatterediiktionen medför.

I reservation 1 anges som en lösning på det s. k. femårsproblemet i skattesparandet att skattefrihet bör ges för avkastningen även efter femårsperiodens utgång. Därigenom stimulera spararna att låta medlen kvarstå i sparsystemet. För nya insättningar skall naturligtvis skattereduktion utgå precis som hittills. Skattereduktionen är som sagt en ersättning för att spararen binder sina pengar under en femårsperiod. 1 reservation 2 anger de moderata ledamöterna av finansutskottet de övriga justeringar vi anser det befogat att göra i skattefondssparandet.

Herr talman! Genom att ersätta skattesparandet med allemanssparandet vill socialdemokraterna förmå medborgarna att spara i statsskulden och inte i näringslivet. Att spara i aktier är enligt deras mening inget för enskilda löntagare - ägandet i näringslivet skall i stället koncentreras till kollektiva löntagarfonder under facklig kontroll.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att samtidigt som aktiesparfondernas årliga tillskott av riskkapital på ca 2 miljarder till sin huvuddel kan väntas bortfalla, skall löntagarfonderna skattevägen tillföras just 2 miljarder för aktieköp.

Men även om det heter att aktiesparfonderna skall avskaffas, försvinner de inte omedelbart. Den femåriga spärrtiden medför att de kommer att finnas kvar fram till 1980-talets slut. Eftersom de stora insättningarna gjordes fr. o. m. 1981, kommer aktiefonderna ännu 1985 att förfoga över betydande tillgångar. Efter en borgerlig seger i det årets val är det fullt möjligt atf anknyta de sparstimulanser som då införs till det tidigare skattesparandet. En

Nr 36

Onsdagenden . 30 november 1983

, A llemanssparan det

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A llemanssparandet

ny borgerlig regering skulle alltså kunna koppla löntagarfondernas avskaffande till ett återupplivande av de hittills så populära aktiesparfonderna. Med det perspektivet för ögonen yrkar jag, herr talman, bifall till reservationerna 1 och 2 i finansutskottets betänkande nr 13.

Anf. 3 NILS ÅSLING (c):

Herr talman! Ett markant inslag i vårt lands ekonomiska problem är det otillräckliga sparandel. Med alla reservationer för svårigheten att med hjälp av tillgänglig statistik göra rättvisa bedömningar framstår det dock som synnerligen anmärkningsvärt att vårt land i fjol med eh sparkvot på bara 1,7 % har del lägsta sparandet i hela OECD-gruppen av länder. Enligt tillgängliga prognoser kommer vi all behålla den föga hedervärda positionen också i år.

Medan den genomsnittliga sparkvoten för hushållen i den europeiska delen av OECD sedan något år stabilt har legat över 13 %, låg den alltså i Sverige i fjol på 1,7 % och beräknas i år hamna på litet drygt 3 %. Ett land som Finland noterade en sparkvot hos hushållen på över 11 % i fjol och kommer sannolikt att hamna på samma nivå i år. Danmark låg på 11 % i fjol och kommer över 12 % i år, om man skall tro prognosen. Jag vill betona att denna statistik naturligtvis har stora svagheter, och del är svårt alt göra en rättvis bedömning mellan länderna; men det kan ändå illustrera tendenser, som ur svensk synpunkt är oroande.

Del är alltså ett eftersatt sparande, som i hög grad är ett inslag i våra samhällsekonomiska problem. Man kan då självfallet fråga sig om hittillsvarande insatser från statsmakternas sida varit otillfredsställande. Om man ser till hushållssparandet finner man att det inte finns fog för detta påstående.

Det skattesparande som infördes 1978 har ju blivit en stor framgång, som f. ö. Lars Tobisson påpekade här tidigare. Nästan en och en halv miljon svenskar deltar, och del sammanlagda sparbeloppet uppgår till nästan 16 miljarder kronor, F. n. uppgår det årliga sparandet inom detta system till 4,2 miljarder, ungefär jämt fördelat på bank- och aktiesparandet. 600 000 människor sparar i aktiesparfonderna, och av dessa beräknas två tredjedelar, eller 380 000, vara helt nya aktieägare. Det är alltså en myckel väsentlig effekt av skatlesparandet alt landet har fått många nya aktieägare, dvs. medverkat till den ägarspridning i vårt samhälle som är mycket angelägen. Denna omständighet har vi från centerpartiets sida också funnit vara mycket värdefull och värd att bygga vidare på i fortsättningen.

Skatlesparandet har alltså trots allt varit en stor framgång. Den komponent i samhällsekonomin som framför allt medfört all sparkvoten gått tillbaka är naturligtvis de sjunkande reallönerna, som är en produkt av de grundläggande problemen med obalans i samhällsekonomin. Det finns alltså anledning all i detta sammanhang méd kraft understryka vad som också sägs i den gemensamma reservationen nr 1 från oppositionen i finansutskottet:

"Del är---- endast genom ett målmedvetet besparingsarbete avseende den

offentliga sektorns utgifter som det totala sparandeunderskottet i samhällsekonomin kan hävas:" Del är den stora och avgörande uppgift som kvarstår

och som kommer att sätta alla partier i kammaren på ett avgörande prov inför behandlingen av den nya statsbudgeten i januari nästa år.

Om nu skatlesparandet fungerat så väl som statistiken visar, vad finns del då för skäl att ändra detta syslem? Ja, del är en fråga man måste ställa sig. Finns del rriarkanla fördelningspolitiska skillnader mellan skattesparandet och det förslag till allemanssparande som vi nu behandlar? Ja, den enda skillnaden utgörs egentligen av sparstimulansens storlek. Skillnaden är ytterst marginell, och om premieringen i skallesparandel ansetts vara för stor hade det varit enkelt för regeringen alt ändra procenttalen. Det har också sagts från regeringens sida att skallesparandel har blivit för dyrbart ur samhällets synpunkt. Jag tror inte heller att den argumenteringen håller vid närmare granskning. Kostnaden för skallesparandet skall ju ses mot bakgrund av den bindning som görs av sparmedel. Man får ju även från statens sida se affärsmässigt på delta, och.det är någonting man måste vara beredd alt betala för. Kostnaden för skallereduktionen när det gäller akliesparandet skall dessutom ses som en ersättning för det risktagande som är kombinerat med den femåriga bindningen.

När man så småningom kan göra en utvärdering av allemanssparandet och dess långsikliga effekt på netlosparandel, utesluter jag inte alt det visar sig vara allemanssparandet som ur samhällets synpunkt blir det dyrbara såsom systemet konstruerats - om man ser till den nettoeffekt man kan vänta.

De två huvudsakliga motiven för att införa allemanssparandet och låta det avlösa det hittills gällande skatlesparandet förefaller alltså vid närmare granskning vara myckel svagt grundade. Del verkligt negafivamed allemanssparandet är ju att man bryter upp en inkörd och etablerad sparform för en ny. Det innebär alt hela det svenska banksystemet skall omprogrammeras. Det innebär alt informationen till allmänheten kommer att kräva betydande insatser, en information som gäller téknikalileler och som i stället borde inriktas på allmänt sparfrämjande insatser. De miljoner som nu satsas i kampanjen för allemanssparandet borde i stället ha salsals på allmänt sparstimulerande information.

Jag föreställer mig också, även om bankerna i konkurrensen om kunderna självfallet nu gör sitt yttersta för alt också utnyttja allemanssparandet, all del hade varit långt rationellare ur samhällets synpunkt all utnyttja bankpersonalens engagemang för en inkörd sparform och inte växla spår på det sätt som nu sker, där f. ö. bankerna - vilka tidigare haft ansvar och engagemang -begränsas till all bli en förmedlande part.

Bankpersonalen har nu inte kvar den stimulans som ligger i all själv aktivt medverka till ett nysparande, i medvetande om att detta också stärker vederbörande banks möjligheter att också klara kundernas lånebehov. Jag tror att man på ett olyckligt sätt bortsett från bankernas strävan alt arbeta med inriktningen på helkunder och se inlåningen som en del.av bankens service även till hushållskunderna. Sambandet mellan sparandel och övriga banktjänster har med allemanssparandet brutits på ett olyckligt sätt.

Centerns ledamöter i finansutskottet har i reservation nr 4 funnit anledning all återkomma till det av partiet tidigare framförda kravet på en parlamenla-

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

A Uemanssparandet

4 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36 risk utredning av hela komplexet-sparandets roll i samhället och villkoren

Onsdagen den ° erbjuds sparandet.

30 november 1983 - ' "" återupprepar förslaget beror på att det nu mer än tidigare finns

_____________ anledning att försöka nå en bred enighet i riksdagen om vilka åtgärder som

Allemanssparandet '" '"tä för att stimulera och långsiktigt och planmässigt utveckla hushållens sparande. Vi beklagar att detta inte har fått en bredare anslutning - vi anser att detta hade varit ett lämpligt tillfälle att ta det beslutet.

Vi måste få en bättre kontinuitet och mer långsiktig planering i de sparstimulerande åtgärderna.

Vi har också i reservation 4 återkommit till tanken på privata investeringskonton, som skulle erbjuda stora fördelar för den private spararen. Det är ett system som redan tillämpas inom vissa områden av samhället. Tanken är helt enkelt att när medlen lyfts från dessa privata investeringskonton i bankerna skulle det åligga vederbörande bank att till statsverket betala den reduktion som då skulle vara förknippad med systemet. Det skulle kunna omfatta också sparande i aktiesparformer av olika slag. Det skulle finnas möjligheter att med detta privata investeringskonto medge att sparade medel utan skattekonsekvenser överfördes t. ex. till annat produktivt sparande, t. ex. aktier eller insats i eget förelag eller varför inte i ett utvidgat bostadssparande. De på detta sätt från investeringskontol enligt särskilda bestämmelser överförda sparmedlen kan ju sedan beskattas när man realiserar de produktiva investeringar för vilka medlen disponerats. Privata investeringskonton enligt den här skisserade modellen bör inte bara privatekonomiskt fylla ett stort behov för många medborgare utan sannolikt också ge en ur samhällets synpunkt överlägsen spareffekt.

Kritikerna invänder naturligtvis att kostnaderna genom skattebortfallet skulle bli betydande. Jag är inte säker på det. Jag tror nämligen att nettoeffekten samhällsekonomiskt skulle vara väl värd det priset. Framför allt skulle del innebära en administrativ förenkling och möjligheter till en långsiktig planering av hushållens sparande. Det skulle också onödiggöra de systemförändringar och jippobetonade informationskampanjer som nu i alltför stor utsträckning sätter sin prägel på samhällets sparstimulanser.

Jag måste erkänna att det är med djupt beklagande som jag finner att moderata samlingspartiet och folkpartiet inte har kunnat acceptera den i hög grad individuellt baserade och effektiva sparfrämjande reform som centern här har föreslagit.

Herr talman! Jag yrkar med detta bifall till reservationerna nr 1, 3 och 4 i finansutskottets betänkande.

Anf. 4 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Det finns ingen oenighet i sak mellan Nils Åsling och mig,
men jag begärde ordet med anledning av hans djupa beklagande av att vi inte
hade ställt oss bakom tanken på investeringskonto. Det rör sig nog snarare,
Nils Åsling, om hur vi bedömer vad som är lämpligaste handlingssätt i
nuvarande läge. Vi ser det så att vi har ett alternativ i form av skattesparan-
50 det. Valet står nu mellan det borgerliga skattesparandet och det som

socialdemokraterna vill ersätta detta med, allemanssparandet. Av allt att döma får vi, med den majoritet som föreligger, fr. o. m. nästa år ett allemanssparande.

Jagmenarattdet voreintebraom vi i oktober 1985, när vi skall sätta in nya sparstimulanser genom att återuppliva skattesparandet, står där med en parlamentarisk skatteutredning med socialistiska direktiv och med en socialistisk majoritet som blockerar fortsatt handlande i den här frågan. Jag tror alltså att vi i första hand skall inrikta oss på att vi i samband med att vi avskaffar löntagarfonderna också återupplivar aktiesparfonderna och skattesparandet i dess helhet. Sedan kan vi i lugn och ro utifrån borgerliga förtecken också komma överens om vilka ytterligare sparstimulanser som då behöver sältas in.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

A llemanssparatxdet

Anf. 5 NILS ÅSLING (c) replik:

Herr talman! Jag tycker att Lars Tobisson litet för enkelt spelar på socialdemokratins villkor i den här debatten. Det är riktigt, som Lars Tobisson säger, att vi nu har att ta ställning till allemanssparande kontra en fortsättning av den sparform som vi har f. n.

Men vi som ser hushållssparandet och nödvändigheten av att öka sparbenägenheten i samhället som ett mer långsiktigt och viktigt inslag i det samhällsekonomiska arbetet måste även vid detta tillfälle ha ett perspektiv. Vi har velat kombinera vårt avståndstagande från allemanssparandet, där vi ju är överens med övriga borgerliga partier, med ett ställningstagande till sparandet i samhället i ett mer långsiktigt perspektiv. Jag hyser ingen oro för att utredningar tillsätts nu. Med ett ändrat majoritetsförhållande här i kammaren är det inget som helst tvivel om hur utredningsdirektiven för én sådan utredning skulle se ut. Det hoppas jag att vi är överens om.

Jag beklagar att moderata samlingspartiet inte har. kunnat ansluta sig till vår tanke på privata investeringskonton, som långsiktigt skulle lösa många av de problem som vi nu diskuterar kortsiktigt.

Det gäller, som sagt, att ha ett långsiktigt perspektiv. Då är de privata investeringskontona en mycket intressant lösning, som också öppnar möjligheter att på ett administrativt enkelt sätt styra över sparandet till skilda former av produktiva investeringar, vilket måste vara målsättningen för samhällets sparstimulans.

Anf. 6 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! I propositionen föreslås att det nuvarande skattesparandel avskaffas och ersätts med ett s. k. allemanssparande. Detta föreslås få två former, sparande på rikssparkonto i bank och akliesparande i kapitalspar-fond.

Sparandet på rikssparkonto skall slussas vidare till riksgäldskontoret. Syftet är att förmå allmänheten alt bidra till finansieringen av statens budgetunderskott.

Direktavkastningen pä aktier är f. n. ca 3-4 %, vilket är avsevärt mindre än bankränlan eller avkastningen på statsobligationer. De skattemässiga

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

AUemanssparandet

stimulanserna för de båda föreslagna sparformerna är lika stora och består av skattefrihet för avkastning och värdestegring. Den ena formen av sparande är emellertid helt riskfri, nämligen sparandet på rikssparkonto, medan aktiesparandet i kapitalsparfond är ett risksparande. Det är därför mycket troligt - för att inte säga helt säkert - att hushållen kommer att välja den riskfria sparformen. Det privata aktiesparandet kommer därför att minska. Möjligen är detta också avsikten med förslaget, eftersom man då kan låtsas som om kollektiva löntagarfonder skulle vara nödvändiga för näringslivets försörjning med riskkapital.

Vi anser att det är felaktigt att avskaffa ett existerande och väl fungerande system, nämligen skattesparandet, och ersätta det med något nytt, oprövat och sämre.

Skattesparandet bör således behållas. Det har under kort tid utvecklats och vuxit till stor omfattning. F. n. deltar ungefär 1,4 miljoner människor, varav ca 600 OOOsparar i aktiesparfond. Ungefär 400 000 av dessa uppger sig tidigare icke ha sparat i aktier.

Genom skattesparandet har näringslivet kunnat tillföras stora mängder riskvilligt kapital. Nyemissionerna har under senare år varit avsevärt mycket större än under något år under 1970-talet. Bara under första halvåret i år har emissionsvolymen uppgått till ca 5 miljarder kronor. I själva verket har emissionerna sedan hösten 1980 varit större än under hela 1970-talet.

Kritik har riklats mot skatlesparandet på några punkter. Denna kritik anförs nu som motiv för att avskaffa skattesparandet. Det har ansetts att det inte åstadkommer något nysparande, att den statsfinansiella kostnaden är för hög, att det har en olämplig fördelningspolitisk profil och att den femåriga bindningstiden är alltför lång.

Fördelningsprofilen bland dem som deltar i skattesparandet har varit föremål för flera undersökningar. Inte någon av dessa tyder på att det skulle förhålla sig så som kritikerna har påstått, nämligen att det enbart är höginkomsttagare som kan delta. Tvärtom utgörs en mycket stor del av spararna av personer med måttliga eller låga inkomster och utan förmögenhet. Även i regeringens förslag till allemanssparande finns f. ö. samma beloppsgräns i fråga om månatliga insättningar, nämligen 600 kr., vilket tyder på alt regeringen insett det felaktiga i den tidigare kritiken.

I fråga om hur stor del av skattesparandet som består av rent nysparande finns naturligtvis inga helt säkra uppgifter. Detta ligger i sakens natur och gäller f. ö. också förslaget om allemanssparande. Det finns emellertid uppgifter om att en relativt stor andel av deltagarna i skattesparandet inte tidigare har sparat regelbundet vare sig i bank eller i aktier. Det sannolika är att skattesparandet leder till en större del nysparande är vad som skulle bli fallet med allemanssparandet. Mycket lyder nämligen på att en stor del av den vanliga bankinlåningen, framför allt från sparbankerna, skulle komma att flyttas över till sparande på rikssparkonto. Det skulle således inte bidra till någon ökning av del totala privata sparandet i ekonomin.

Skattesparandet innebär en femårig bindning av de sparade medlen. Någon motsvarande bindning finns inte föreslagen för allemanssparandet.

Detta påstås i propositionen innebära att andra grupper, som är beroende av att ha sitt sparkapital tillgängligt med kort varsel, kan delta i allemanssparandet. Detta kan man inte med säkerhet vare sig påstå eller avvisa. Det är emellertid ett obestritt faktum att det totala sparandet i Sverige f. n. är för litet. Hushållens sparkvot har på några år sjunkit katastrofalt, och statens sparande är som bekant stort men negativt.

Den sparpremie som finns inom ramen för skattesparandet är avsedd att bl. a. vara en kompensation just för att sparandet är långsiktigt och bundet. Sparmedlen kan nämligen tas ut före utgången av femårsperioden, men då går sparpremien förlorad. Inget tvivel torde råda om att det är ett långsiktigt stabilt sparande, som behöver uppmuntras och stimuleras. Den föreslagna möjligheten att omedelbart la ut de sparade medlen från allemanssparandet förefaller därför mindre väl övervägd. För att stimulera spararna att låta sparmedlen stå kvar efter femårsperiodens utgång bör fortsatt skattefrihet gälla.

Skaltereduktionen i skattesparandet bör ses som-en premie för den femåriga bindningen. Den högre skattereduktionen, även efter det att.den nya regeringen har sänkt procentsatsen, för aktiefondsparandet bör därutöver ses som en kompensation för det risktagande som ett sparande i aktier alllid innebär.

De människor som började spara t. ex. 1979 har fått en kompensation för bindningen genom skaltereduktionen. Medlen blir då tillgängliga för lyftning 1984. Detta bör inte diskriminera dessa människor från att delta i skattesparandet för en ny femårsperiod med samma sparmedel och då även för denna period erhålla en kompensation för att medlen står bundna.

Det finns anledning att öka andelsägarnas inflytande i aktiesparfondernas styrelser som ett inslag i ansträngningarna att motverka makt- och ägarkon-centrationen inom svenskt näringsliv. Det förslag till styrelsesammansättning i fondbolagen som framförs i propositionen är ett steg i rätt riktning. Vi anser dock att anledning numera saknas för att regeringen skall utse två ledamöter.

Vi vill därför tillstyrka det förslag som finns i reservation nr 3 i finansutskottets betänkande och som också ledamöterna från centern och folkpartiet i näringsutskottet ställer sig bakom.

Bortsett från förslaget till förändrad styrelsesammansättning är det enda intressanta i förslaget till allemanssparande, att socialdemokraterna nu blivit medvetna om det nödvändiga i att ge sparare en positiv real avkastning på sitt sparande. Detta är i och för sig glädjande, men vittnar förmodligen bara om medvetande om behovet alt finansiera del stadigt växande budgetunderskottet utanför banksektorn. Förslagen i övrigt och den allmänna skaltepolitiska inställning som regeringen hittills givit uttryck för tyder på att del inte är fråga om någon grundläggande förändring av inställningen till privat sparande, ulan enbart om ett uttryck för regeringens oförmåga att ta itu med saneringen av statens finanser.

Inställningen till privat aktiesparande är uppenbarligen fortsatt negativ hos regeringen. Allemanssparandets konstruktion innebär att man vill

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Ä Uemanssparandet

Nr 36 undvika en fortsatt utveckling och expansion av hushållens privata sparande i

Onsdagenden aktier.

30 november 1983 Under de borgerliga regeringsåren genomfördes flera åtgärder för att

_____________ minska beskattningen i flera led av sparande i riskkapital. Därigenom

AUemanssparandet underlättades näringslivets riskkapitalsförsörjning, samtidigt som de enskilda hushållen stimulerades att spara och fördela sitt sparkapital på olika sparformer. Vi anser att detta är åtgärder som bidrar till att öka industriinvesteringarna och i väsentlig grad bidrar till att underbygga den industriella tillväxten. Folkpartiet ser det därför som utomordentligt viktigt att det privata kapitalet inte låses i vissa former genom beskattning eller på annat sätt. Enligt folkpartiets mening bör åtgärder omedelbart vidtas till att stimulera hushållens förmögenhetsuppbyggnad. Straffbeskattningen av enskilt ägande bör därför avskaffas.

Folkpartiets sammanfattande slutsats är att det nuvarande skattesparandet fungerat väl. Det har haft stor framgång hos hushållen. Det har i väsentlig grad bidragit till näringslivets riskkapitalförsörjning och stimulerat till ett långsiktigt och regelbundet sparande. Folkpartiet ser därför inte skäl att ersätta skatlesparandet med det allemanssparande som föreslås i propositionen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 3 och 5 i finansutskottets betänkande.

Anf. 7 ARNE GADD (s):

Herr talman! I proposition nr 30 föreslår regeringen att de nu existerande sparformerna skatlesparande och skattefondssparande skall ersättas med vad man vill kalla allemanssparande. Som redan har sagts här i debatten har man tänkt att allemanssparandet skall ske i två former, nämligen dels ett rent banksparande i s. k. rikssparkonton, dels ett sparande i s. k. kapitalspar-fonder, vilkas, uppgift är att placera medlen i svenska aktier eller andra värdepapper.

Såväl det tidigare skattesparandet, som tillkom 1978, som det föreslagna allemanssparandet syftar alltså till att stimulera hushållen att spara - och helst också spara långsiktigt. Nödvändigheten av att öka sparandet i landet är uppenbar. Som framhålls i finansutskottets betänkande 13 har hushållssparandet sjunkit från ca 10 miljarder 1980 till ungefär 3 miljarder 1983. För att citera utskottets skrivning: "Hushållens sparkvot sjönk frän 1981 till 1982 med 3,2 procentenheter och sparandet uppgick 1982 endast till 1,7 % av hushållens disponibla inkomster. Det är en som utskottet ser det mycket oroande utveckling."

Detta innebär att det totala sparandet i ekonomin måste öka kraftigt. Därom råder total politisk enighet i utskottet och sannolikt också i kammaren.

I och för sig var det alltså bra att den tidigare borgerliga regeringen försökte vidta åtgärder för att stimulera hushållssparandet. De åtgärder som vidtogs 1978 var dock helt präglade av borgerligt tänkesätt.och borgerliga värderingar. Skattesparandet och skattefondssparandet var oerhört dyrt för

staten. Man har beräknat att det när det var som dyrast innebar att varje nysparad krona från hushållen tvingade fram en satsning på mer än I kr. i. ersättning över statsbudgeten. Det är klart att ett så dyrt sparande inte kan bibehållas särskilt länge till.

När Nils Åsling exempelvis säger att skillnaden i kostnader mellan det nu existerande sparandet och det föreslagna allemanssparandet är obetydlig, så må det vara ett naturligt uttryckssätt för en ansvarig politiker i de borgerliga regeringarna, som lyckades fä fram ett statsbudgetunderskott från praktiskt laget noll till ungefär 75 miljarder. Men de beräkningar som har gjorts i departementet över skillnaden i kostnader mellan allemanssparandet och det nu existerande sparandet tyder på att om man under en femårsperiod skulle få detta nysparande på 4 miljarder per år. så skulle kostnaderna för det existerande sparandet vara 6,1 miljarder över statsbudgeten, medan allemanssparandet beräknas kosta 3,5 miljarder. Allemanssparandet är alltså 2,6 miljarder billigare. Vill man kalla detta för en obetydlighet, så må det vara hänt. Vi socialdemokrater tycker inte att det är en obetydlighet. Denna statsfinansiella kostnad är skäl nog för att införa en nyteknik för att stimulera fram ett önskat hushållssparande.

Konstruktionen måste också av rent statsfinansiella skäl ses över efter de första fem åren, eftersom de medel som sparats under 1979 ju blir tillgängliga 1984. Dessa medel skulle i ett mekaniskt oförändrat system kunna återanvändas för att man skall erhålla alla de förmåner som är avsedda att locka fram ett rent nysparande.

Sparandet i aktiesparfonderna har i långa stycken formellt också blivit en framgång - vilket ingen förnekar -så till vida att aktiemarknaden tillförts betydande medel. Däremot har det tidigare kapitalfondssparandet inte alls gett spararna någon egentlig möjlighet till inflytande över sina placerade medel. I princip var syftet med de gamla aktiesparfonderna gott, men de borgerliga regeringarnas intresse för att få fonderna att fungera demokratiskt imponerar inte. Säkert låg ideologiska skäl bakom. I själva verket var det bara de bakomliggande bankerna som via sina aktiesparfonder ökade sitf inflytande över aktiemarknaden. Vi hävdar att den s. k. individuella anknytningen i ett fondsystem misskrediterades genom den slappa hantering av spararnas inflytande i aktiesparfonderna som de borgerliga regeringarna ansvarar för.

Förslaget till allemanssparandet försöker kornma till rätta med skattesparandets svagheter. Allemanssparandet är öppet för alla som har fyllt 16 år. All ränta, utdelning och värdestegring är fria från skatt. En sparare får sätta in högst 600 kr. per månad i allemanssparandet. Inget krav ställs på visst lägsta belopp per månad eller på minsta antal insättningar per år. Det gör att man kan räkna med att människor i jämförelsevis normala inkomstlägen vågar delta i det här sparandet. Spararna kan vid valfri tidpunkt göra uttag från rikssparkonto eller lösa in sina andelar i kapitalsparfonderna. Del är alltså en väsentlig skillnad mellan de här två sätten att stimulera hushållssparandet. Vi tror att allemanssparandet kommer att få åtskilligt fler människor än fidigare att aktivt ta del i sparandel.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

A llemanssparandet

Nr 36

Onsdagenden ■ 30 november 1983

A Uemanssparandet

Beträffande kapitalsparfonderna, den aktiesparande delen av allemanssparandet, föreslås att fondstyrelserna skall beslå av minst sju ledamöter, varav flertalet, inkl. ordföranden, efter förslag av en valberedning väljs av en obligatorisk andelsägarstämma. I allemanssparandet tar man alltså frågan om inflytandet över aktiemedlen på allvar. Så gjorde aldrig de borgerliga regeringarna. Del är också en väsentlig skillnad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan i betänkande nr 13, eftersom allemanssparandet ger folk i vanliga inkomstlägen en chans att vara med i sparandet, bl. a. genom att bindningen av medlen inte är så benhård som den var i del tidigare sparandet. Jag gör del också därför att allemanssparandet blir väsentligt billigare för statskassan. Det går inte att i dagens statsfinansiella läge nonchalera att allemanssparandet kommer att kosta bortåt två miljarder mindre än nuvarande system.Jag gör det också för att andelsägarna i kapitalsparfonderna nu kan få ett mer direkt demokratiskt inflytande över de medel som de placerar i denna sparform.

Med det synsätt jag har redovisat yrkar jag också avslag på reservation 1, sorn har fogals till betänkandet och bakom vilket samtliga borgerliga ledamöter i finansutskottet står. I den reservationen är man nöjd med att ungefär 380 000 nya aktiesparare tillkommit. Det är klart att detta är något positivt. Men man är över huvud taget inte ett dugg intresserad av att ungefär sju och en halv å åtta rhiljoner svenskar skall vara med och betala kostnaderna för detta sparande.

Med del synsätt jag har, yrkar jag också avslag på reservation 2, bakom vilken slår utskottets moderata ledamöter. De anser att staten, trots att den bidrar med väsentliga medel även i allemanssparandet, inte alls skall tillåtas alt ha någon insyn i fondstyrelserna, ulan att det liksom tidigare är de sparförmedlande bankerna som- i praktiken skall ha det övervägande inflytandet.

Med mitt synsätt yrkar jag också avslag på reservation 3 som centerpartiets
ledamöter i utskottet slår bakom. Någon representant för staten anses inte
heller av dem vara lämpligt.

Reservationerna 4 och 5 har, herr talman, en något annan inriktning. Utskottets centerpartister vill, som meningsutbytet mellan Tobisson och Åsling antydde', all regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning och inrättar privata investeringskonton. Centern anser att det mest effektiva sättet att stimulera hushållens sparande vore ett nytt skattesystem som byggde på utgiflsskattens principer. På vägen mot ett sådant Lodinskt lyckorike - en tanke som centern nu ställer sig bakom - vill man förorda att privata investeringskonton införs. Kostnaderna för ett sådant system blir sannolikt påtagliga - åtminstone under ett uppbyggnadsskede - och av den anledningen bör tanken på privata invesleringskonton direkt avvisas.

I ett vidare sammanhang, när man skall beakta inte bara hushållens sparande ulan också vårt avdragssystem, våra skatter och hela vår förmögenhetsbildning, kan självfallet även ett uppslag av den här typen prövas. Men, herr talman, inte lär väl ett sådant intresse ligga bakom centerns reservation på den här punkten just nu. Att hålla fast vid skatteöverenskommelser verkar

det partiet inte vara alltför entusiastiskt för.

Utifrån det synsätt som jag redovisat yrkar jag avslag på reservation 4.

I reservation 5 slutligen, som avgivits av utskottets folkparliledamot, föreslår man alt det skall vidtas allmänna åtgärder för att stimulera hushållens förmögenhelsuppbyggnad. Man hänvisar, med den charmiga envishet som karakteriserar folkpartiet, till att perioden 1976-1982 bör stå som mönster för hur landets ekonomi skall skötas. Vi förstår att folkpartiels företrädare måste säga någonting i varje fråga, men innehållet i den här reservationen tycker vi är litet speciellt. Vi ser inte anledning att göra någonting annat än att klart yrka avslag på den.

Herr talman! Med det jag nu har sagt vill jag än en gång yrka bifall till finansutskottets hemställan i betänkande nr 13 i alla dess delar.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A llemanssparandet

Anf. 8 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Arne Gadd sade alt skatlesparandet är präglat av borgerliga värderingar. Ja, det hoppas jag verkligen, och det framgår ju av att det har åstadkommit - vilket Arne Gadd också uttalade sig berömmande om - en breddning av aktieägandet i Sverige bland enskilda medborgare. Men det betyder inte alt systemet skulle innebära slöseri med statens medel eller att det skulle gynna de redan rika.

Jag förstår inte hur Arne Gadd kan fortsätta all tala om de höga kostnaderna. 1 vår motion har vi utförligt redovisat att den skattereduktion på 10 resp. 20 % som förekommer i skatte- resp. aktiesparandet utslagen över hela den femåriga bindningsperioden uppgår till några ören per sparad krona. Det är, som jag framhöll tidigare, inte på något vis ett högt pris att betala för att åstadkomma just denna bindning av sparmedlen under fem år. Del är när vi får den långsikliga inriktningen av sparandel som det är särskilt värdefullt för balansen i vår ekonomi.

När det sedan gäller påståendet att det här sparandet är så gynnsamt för dem som har råd, så har vi ju konstruerat systemet på det viset att maximibeloppet är satt till 600 kr. i månaden, och den skaltefavör man kan tillgodogöra sig är en reduktion på skatten, lika för alla; oavsett vilka inkomstförhållanden man har.

Arne Gadd menade att den borgerliga reservationen på denna punkt präglas av all man är nöjd med att ha fått 400 000 nya aktieägare och inte tänker på hur deras inflytande tar sig ut. Får jag säga att vi inte är nöjda med all del har blivit 400 000 nya aktieägare. Vi är inte nöjda förrän vi har spritt aktieägandet så alt varje svensk medborgare som är intresserad av att bli aktieägare också är med i aktieägandet i landet.

Det är för mig däremot något av ett under att så många har engagerat sig i sparandet, trots den intensiva motpropaganda mot akliespridning bland enskilda som socialdemokraterna bedrivit alltifrån introduktionen av systemet - och även dessförinnan. Del tycker jag lyder på att det här finns ett ännu större intresse; det finns de som har kommit av sig därför alt Arne Gadd och hans partikamrater - i syfte att bädda för löntagarfonder - har bedrivit en felaktig konsumentupplysning om vad skattesparande innebär. Jag återkom-

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Allemanssparandet

mer till vad jag sade i mitt inledningsanförande: Hur ni än försöker vrida och vända på det här kommer ni aldrig ifrån att löntagarfonder innebär ett större bortfall av skatteintäkter än det frivilliga skattesparande som de borgerliga regeringarna infört kan leda till.

Arne Gadd sade inledningsvis-och det sätter jag värde på - att det totala sparandet i samhällsekonomin måste öka. Det är naturligtvis helt riktigt. Men i det perspektivet spelar frågan om allemanssparande eller skattesparande tyvärr inte någon större roll. Det framgår med all önskvärd tydlighet om man studerar- sparandeutvecklingen i landet att den stora bristen har uppkommit i den offentliga ekonomin. Därför är det där de väsentliga insatserna skall göras. Det måste ske genom att man sänker utgifterna, eftersom vi redan slagit i och brutit igenom skattetaket.

När vi från borgerligt håll ville skriva in detta i de utgångspunkter för vårt ställningstagande som återges i utskottsbetänkandet, vägrade de socialdemokratiska ledamöterna av finansutskottet. Passusen om hur viktigt det är att man sparar i samhällsekonomin i stort har vi därför fått skriva in i reservation - det är inledningen till vår reservation nr 1.

Jag skulle gärna vilja fråga Arne Gadd, varför det är så farligt att i skrift låtsas om vad Arne Gadd muntligt framhöll i inledningen av sitt anförande, nämligen vikten av att vi ökar det totala sparandet i ekonomin och att vi då naturligtvis gör del på alla fronter - inte tror väl Arne Gadd att enbart allemanssparandet skall lösa upp det stora sparandeunderskott som svensk ekonomi f. n. dras med?

Anf. 9 NILS ÅSLING (c): .

Herr talman! Arne Gadd började sin polemik med mig med att hänvisa till utvecklingen av budgetunderskottet under ett antal år. Jag tycker att det är litet förmätet av Arne Gadd, som representerande ett parti som under sex år i opposition envetet ställde förslag som skulle ha ökat budgetunderskottet ytterligare och som så sent som vid valet i fjol kom med en lång rad förslag till reformer som har en påtagligt negativ budgeteffekt. Jag känner Arne Gadd som en av regeringens pålitligaste tennsoldater, men jag tycker inte ens Arne Gadd skall använda det exemplet som någonting som kan stärka den socialdemokratiska positionen här. Socialdemokratin behöver f. n. använda all den tid den har för begrundan och självanalys.

Närdet gäller värderingen avspareffekten av t. ex. skattesparandet är det, som Lars Tobisson har påpekat, tämligen meningslöst att rycka ut startfasen 1978 och använda den som underlag för en analys av de kostnader som samhället har åtagit sig för den sparstimulansen. Man måste se hela perioden, man måste se nettoeffekten, och man måste se den totala effekten av sparandet, om den här diskussionen över huvud laget skall vara meningsfull. Då är det faktiskt anledning att säga att erfarenheterna av skattesparandet är positiva från samhällsekonomisk synpunkt.

Det blev en betydande nettoeffekt av det sparandet. Däremot finns det anledning att sätta ett stort frågetecken inför allemanssparandets långsikliga effekter. Dess konstruktion med den ringa bindning av medel som den

ålägger spararna och den stora rörlighet som man kan vänta i sparandel gör all nettoeffekten kan ifrågasättas. Det är just nettoeffekten som man betalar för ur samhällsekonomisk synpunkt. Låt därför värderingen av allemanssparandet anslå. Men det finns anledning att vara starkt kritisk till den konstruktion som har föreslagils.

I detta skede, när sparandet på nytt blir föremål för diskussion, tycker vi att det är rimligt att en utredning i parlamentarisk enighet försöker finna gemensamma kriterier på hur man långsiktigt skall stimulera hushållssparandel. Vi tycker det är beklagligt att övriga partier inte är med på detta. Del är också beklagligt, som jag sade tidigare, att vårt förslag till privat investerings-konto avfärdas på detta sätt.

Arne Gadd säger att det knappast har samband med de reella spareffekter-na. Men självklart har det ett samband. Vi skulle naturligtvis gärna se att man kunde införa ett nytt skallesystem. Det nuvarande är ju väl förbrukat och utslitet. Vi är också medvetna om all det tar lid att komma fram fill ett ulgiftsskaltesystem, men de privata investeringskontona skulle med fördel kunna komplettera även det nuvarande skattesystemet, utan att på något sätt öka byråkratin. Det skulle vara lätt att applicera dem på angelägna sparmål, och de skulle lätt kunna appliceras på möjligheterna alt i skattehänseende göra undantag för vissa ur samhällets synpunkt strategiska och produktiva investeringar. Därför är del inte bara beklagligt ulan även ett mysterium varför övriga partier i finansutskottet på detta sätt har motsatt sig att göra en analys av denna nya sparform,

Anf. 10 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Jag kan inte rikligt förslå vad Arne Gadd menar med att endast de enskilda bankerna har fördel av sparandet i aktiesparfonder. Såvitt jag vet har näringslivet fått sig tillfört ett stort kapital genom detta sparande. Vi skall inte heller förglömma den stimulans som del har inneburit för de enskilda spararna att få vara aktieägare.

Vi tvivlar på att allemanssparandet ger fler sparare, eftersom stimulansen på skaltesidan blir svagare. Denna svaga stimulans skall vägas mot det förhållandet all det i del nya systemet inte finns en femårig bindning. Vår slutsals är att förmånerna på skattesidan utgör den starkaste stimulansen för människor.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Allemanssparandet

Anf. 11 ARNE GADD (s):

Herr talman! Det är ett oomlvistat faktum att hushållens sparande i dag uppgår till ungefär 1,7% av deras samlade inkomster. För var och en som har åhört denna debatt framstår del också som ett oomtvislat faktum att de tre borgerliga partierna uppfattar sitt skallesparande som en framgång. Men om man vet att hushållens sparande fram till år 1976 konstant låg på 9-10 %, samtidigt som alltså de borgerliga partierna ansåg alt skattefondssparandets konstruktion var en framgång, så inser man hur dålig deras politik i övrigt måste ha varit. Del är i alla fall logiken av vad vi vet och av vad vi har hört i dag.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Allemanssparandet

Beträffande bankernas inflytande, Kenth Skårvik, kan jag konstalera alt de borgeriiga partierna helt enkelt inte hade sett till att de som sparade i aktiefonderna fick något inflytande. De pengar som spararna satte in styrdes i realiteten av bankerna. Jag hävdar all vi nu har fått en regering, som ser till alt det finns en individuell anknytning. Det ligger en viss poäng i detta tycker

jag-

Lars Tobisson anser all kostnaderna inte spelar någon större roll. Nej, det är klart att man kan säga så, men alla beräkningar visar ju att bara en tredjedel av beloppen möjligen är nysparande. Då är del inte särskilt framgångsrikt. Då är del fråga om omplaceringar av medel från tidigare tillgångar till aktier. Det imponerar inte, när också alla andra som inte här haft möjlighet att spara får vara med och betala dessa subventioner. För oss är det en väsentlig sak alt alla kan få vara med.

Då börjar Nils Åsling tala om budgetunderskottet. Var och en vet alt det var praktiskt laget ± O under liden fram till 1976. Sedan ökade det så kolossall. Var del den socialdemokratiska minoriteten som styrde den borgerliga regeringen? Det måste ju vara konsekvensen av del undanglidande cenlersnackel. I själva verket har vi nu på gång en rekonstruktion av svensk ekonomi. Då behövs ett allemanssparande för att stimulera hushållen. Då behövs också löntagarfonderna för alt få en garanti för all även del kollektiva sparandel finns med i bilden.

Jag tror, herr talman, all vi behandlar allemanssparandet bäst i dag. Sedan får vi diskutera vissa ekonomisk-politiska åtgärder om någon vecka och i julveckan löntagarfonderna. Så nog kan vi få diskutera dessa frågor. Men i dag gäller det finansulskollels belänkande om allemanssparandet, och jag yrkar än en gång bifall till utskottets hemställan.

Anf. 12 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Nu gäller del för Arne Gadd att hänga med i svängarna. Nu fick vi höra igen att en anmärkning mot skatlesparandet var att nysparandet var så litet i akfiesparfonderna. Där har vi i debatten visat att del i alla fall har tillkommit ett stort antal personer, som aldrig har sparat i akfier förut. Det är en stor framgång. Det var något som Arne Gadd i sitt förra inlägg var beredd all ge ett erkännande ål. Därför är denna anmärkning inte så särskilt stark.

Såsom ett argument för det nya allemanssparandet anför man att del visserligen inte blir något nysparande att tala om, men att del ändå är värdefullt alt få fill stånd en överflyttning av pengar till allemanssparandet. Därför är man beredd att bjuda på skaltefavörer. Det är ju samma argumenlafion som vi förde, men vi gjorde del med större rätt. Vi kunde med vår uppläggning av skatlesparandet få en överflyttning från vanligt banksparande till riskvilligt sparande i aktier i betydligt större utsträckning än vad allemanssparandet kommer all leda till. Vi kunde dessutom genom de skattestimulanser som sattes in åstadkomma en bindning av medlen i fem år, vilket det inte finns en tillstymmelse till - jo, en tillstymmelse men inte mer - i allemanssparandet. Om man såsom görs i förarbetena till allemanssparandet vill hävda all det är värdefullt all åstadkomma en överföring av tidigare

sparande är det något som absolut också gällde när vi anförde det såsom argument för skallesparandet. Men med allemanssparandets konstruktion är det argumentet betydligt mindre relevant.

Arne Gadd har talat myckel om aktiespararnas inflytande. I vår reservation har vi vissa förslag om ändringar i aktiesparfondernas styrelser. Jag tror dock inte alt del är möjligt att åstadkomma att en delägare i en kapitalsparfond i det nya allemanssparandet får uppleva ett inflytande via stämmor och ledamotskap i styrelser. Del är trots allt ett myckel begränsat antal som kan göra del. På delta område är del normall på två andra vägar som man kan öva sill inflytande. Den första vägen är helt enkelt att man lämnar fonden och går till en annan, om man inte är nöjd. Här har jag ända från min reservation i löntagarfondsulredningen arbetat för all få större rörlighet, att del skall vara lättare för sparare all gå från en fond till en annan och gärna också få med sig sitt tidigare sparade kapital, även om del finns en del tekniska problem på del området.

Det andra sättet all skaffa inflytande är naturligtvis alt arbeta på det vis som är naturligt, nämligen i samverkan med andra likasinnade. Det område där de små aktiespararna verkligen har fått framgångar och inflytande under senare lid är där de har samverkat inom ramen för Aktiespararnas riksförbund; man kan bara erinra om utgången av Volvos Norgeavlal för några år sedan.

Herr talman! Socialdemokraterna lar en stor risk när de känner sig förpliktade av retoriken under opposilionsliden och före valet all avskaffa skattesparandel och införa ett snarlikt system i form av allemanssparande, I detta senare sparande är sparslimulanserna sämre. Därmed blir det nalurligen så, all intresset inte blir lika utvecklat, I den mån man i början ändå får upp en volym därför att folk tycker alt del är lika bra alt ha pengarna här som på ett vanligt bankkonto, kommer den att avta just därför att bindningsgraden är liten och del inte är förenat med någon nämnvärd kostnad all ta ut pengarna ur systemet.

Det är del ena som jag tycker verkar fel. Del andra är just all man var så fast i sin egen propaganda all man inte kunde vidta förändringarna inom ramen för del redan rådande systemet. Nu är del många som har instruerat sin bank eller sin arbetsgivare - hur man nu har gjort del - all månalligen överföra medel till en aktiesparfond eller till ett skattekonto i bank. I och med att man byter syslem bortfaller detta, och med den tröghet som man många gånger kan iaktta på det här området kommer därmed många månadsinsättningar att bortfalla. Orsaken är just detta tekniska förfarande som socialdemokraterna av propagandistiska skäl har känt sig tvungna all välja.

Herr talman! Jag menar alt del är värdefullt, som jag sade förut, att aktiesparfonderna ändå finns kvar, trots att man inte kan göra avsättningar och få någon skallefavör under de närmaste åren. Tillgångarna är alltså i stor utsträckning bevarade när vi kommer fram till hösten 1985. Då finns del möjlighet att koppla avskaffandet av de kollekfiva löntagarfonderna med ett

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A Uemanssparandet

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A llemanssparandet

återupplivande av de skallesparfonder som över en miljon svenskar har funnit vara ett tillförlitligt och bra sätt att ordna sitt sparande på.

Anf. 13 NILS ÅSLING (c):

Herr talman! Arne Gadd säger all vi får återvända till budgetunderskottet i senare sammanhang. Ja, det är rikligt. Del finns rika tillfällen att diskutera detta, men del var inte jag som aktualiserade den frågan här.

Del är litet märkligt med den dubbla socialdemokratiska bokföringen. Jag var i fem år industriminister och mötte oupphörligt socialdemokraterna i debatten i kammaren. Inte en enda gång krävde man mindre insatser eller besparingar. Hela liden gick kraven ut på ökade insatser och därmed ökat budgetunderskott. Då menar jag alt del är litet förmätet all ständigt åberopa budgetunderskottets ökning. Socialdemokratin hade ett stort ansvar i del sammanhanget även i oppositionsställning. Men vi återvänder till den frågan.

När del gäller effekten av skatlesparandet säger Arne Gadd all sparbenägenheten ökar. Ja, sparkvoten var 1,7 % i fjol och beräknas öka till drygt 3 % i år. Därom vet vi ingenfing säkert, men sannolikt ökar den.

Man kan naturligtvis lycka all det är ett blygsamt resultat, men man får ju inte bedöma del här isolerat från samhällsekonomins utveckling i stort. Del totala netlosparandel är ändå betydande inom skattesparandels ram. Del finns anledning all notera att del var en så pass framgångsrik sparform all del inte finns någon anledning all ersätta den med allemanssparande. ' Arne Gadd vill inte diskutera privata invesleringskonton eller mera långsikliga sparmål, och det är ganska betecknande för hela den här debatten. Jag har en känsla av att socialdemokratin glömmer bort det väsenfiiga i sammanhanget, nämligen just hushållssparandets långsiktiga roll i samhällsekonomin. Man glömmer också på vanligt sätt bort småspararna ocb deras insatser i samhällsekonomin, som vi menar är av avgörande betydelse ur många synpunkter - också som en stabiliserande faktor i fråga om synen på konsumtionsulveckling och investeringar, ägarspridande och engagemang i näringslivet och alla de övriga aspekter som döljer sig bakom ett framgångsrikt hushållssparande.

Socialdemokratin glömmer bort småspararna, och del beklagar jag. Del bar blivit rätt mycket en diskussion om téknikalileler, sett ur budgetunderskottets och ur samhällets synpunkt. Men frågan är förvisso inte begränsad till den aspeklen, ulan man får också länka på alt spararna bör få en rimlig erkänsla för sin insats i sammanhanget.

Anf. 14 ARNE GADD (s):

Herr talman! Vi har väl i den här debatten kommit dithän all de flesta argumenten har ventilerats. Jag konstaterar att del inte är något väsentligt problem för de borgerliga all kostnaderna för del tidigare sparandel var närmare 2 miljarder högre än de nu kommer all bli. Det är inte ens något problem för centern all man sätter sig emot ett syslem där del direkta inflytandet över de aktiesalsningar som kommer alt ske blir påtagligt mer

demokratiskt än i det nuvarande skattesparandet. Jag beklagar centerns inställning.

Samtidigt vill jag säga att ett så drastiskt förslag som del om privata investeringskonton är en fråga som rör hela skattesystemet. Att komma med ett förslag som kanske skulle tömma statskassan på uppemot 10 miljarder kronor, innan man får grepp om utvecklingen, i en situation där vi redan har de borgerligt konstruerade jättelika budgetunderskotten, går inte. Privata investeringskonton är en fråga med mycket långsiktiga perspektiv. Vi noterar att inte ens de andra två borgerliga partierna iddes stödja reservationen.

Jag konstaterar också att det för Lars Tobisson inte är något problem att de tidigare sparsystemen huvudsakligen innebar en omplacering av tillgångar för människor med redan mycket god ekonomi. Det är inget problem för moderaterna, men för oss socialdemokrater är det ett problem.Det finns faktiskt också andra som tycker som vi. Låt mig för en gångs skull, herr talman, få citera SE-bankens broschyr: "Det nya allemanssparandet - bättre finns inte."

Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslutet redovisas efter behandlingen av finansutskottets belänkande 14.)

Anf. 15 TALMANNEN:

Kammaren övergår nu till att debattera finansutskottets betänkande 14 om fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel.

Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel

Anf. 16 LENNART BLOM (m):

Herr talman! Rent formellt kan del kanske tyckas som om skillnaderna är små mellan regeringens och utskoltsmajoritetens ståndpunkt å ena sidan och den borgerliga oppositionens å den andra. Det rör sig strängt taget om huruvida man vill förorda en förlängning av den gällande lagstiftningen med tre år eller med ett år. Emellertid framgår det ganska snart alt del finns djupgående meningsmotsättningar. De går i sin tur i stor utsträckning tillbaka på den olika tilltron i de skilda lägren till marknadsekonomin och det naturliga förord som man från socialistiska utgångspunkter alltid har för regleringar och reglerad ekonomi.

Den kredilpolitiska utredningen lade fram ett antal ganska okonventionella förslag hur man skall komma till rätta med de påtagliga snedvridningsef-fekler som de nuvarande kredilmarknadsregleringarna, av skilda slag, har medfört och medför. Typexemplet är likviditetskraven och den allmänna placeringspliklen. På den punkten har i och för sig lättnader temporärt skett.

Dessa regleringar riktar sig mot banker, försäkringsbolag och AP-fonder.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Fortsatt gUtighet av lagen om kreditpolitiska medel

Innebörden är, ganska enkelt beskrivet, att bankinsällare, försäkringstagare och de som betalar vår AP-pension, dvs. den aktiva generationen, missgynnas genom en långtgående reglering av kreditmarknaden som medför försämrad räntabilitet. Genom all dessa institutioner påtvingas statspapper till räntesatser som ofta är ofördelaktiga, tillskyndas givetvis just försäkringstagare och andra förluster. Någon måste betala för att marknaden sätts ur spel, helt eller delvis.

Även i denna fråga avtecknar sig alltså en klar motsättning mellan förordet för en så fritt fungerande marknadsekonomi som möjligt - som är de tre borgerliga partiernas linje - och den långtgående tilltro till begränsning och dirigering som är det socialistiska receptet. Det är ju dessa alternativ som vi har all la ställning till.

Del kan kanske - om än bara i förbigående - erinras om att den sämst fungerande marknaden i Sverige är bostadsmarknaden. Det är också den marknad som är mest reglerad. Det borde vara en tankeställare för dem som nu menar att långtgående regleringar även på krediimarknaden är den enda utväg som slår till buds.

Ingreppen på kreditmarknaden har i många stycken lett till en sämre funktion. I reservationen pekas på en negaliv företeelse av betydelse, nämligen den försvagning av bankernas ställning och styrka som följer av den stora andelen statspapper i balansräkningarna, som får till följd all andelen eget kapital kan framstå som väl låg. Det är en viktig negativ effekt - men alls icke den enda - av all under lång lid så detaljerat reglera kreditmarknaden som man har gjort i Sverige,

Reservanterna anser alt ett förverkligande av huvudtankarna i kredilpolitiska utredningen väl bör kunna genomföras inom något år. Utredningens förslag har på många håll fått ett starkt stöd i remissbehandlingen. Hos dem som verkligen behärskar ämnesområdet finns del inte något tvivel beträffande möjligheterna all förhållandevis snabbi åstadkomma förändringar. Mot denna bakgrund, herr talman, finner vi del vara en tillräckligt lång period alt under endast ett år förlänga den nu gällande lagen om kreditpolitiska medel.

Med dessa ord, herr talman, ber jag all få yrka bifall till reservationen.

Anf. 17 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag bar i och för sig ingen avvikande mening gentemot majoriteten i utskottet när det gäller alt föreslå all lagen om kredilpolitiska medel skall förlängas under tre år och all de borgerliga motionerna skall avslås. Men jag vill framföra särskilda meningar på ett par punkter, vilket jag också har gjort i ett särskilt yttrande.

Jag tycker,,för del första, all man på något sätt borde ha definierat vad som menas med uttrycket "en marknadskonform kreditpolilik". Jag återkommer fill del.

För del andra tycker jag att utskollsmajorileten tar en felaktig ståndpunkt när man i utskottets belänkande talar om en "i och för sig önskvärd marknadskonform pohtik".

Den fråga som jag vill ställa till utskottets talesman är: Vad menar

utskollsmajoriteten när man skriver på detta sätt? Har man samma uppfattning som de borgeliga mofionärerna och reservanterna, eller menar man eventuellt någonting annat?

Jag tror all del är myckel vikfigt alt man, när man skriver ulskoltsbetän-kanden, tar hänsyn till all de skall läsas och kunna förstås inte bara av specialister på olika frågor. Vad som skrivs i utskoltsbelänkandena och sägs här i kammaren måste ju också ha en sådan form att det kan förstås av den stora allmänheten, av de medborgare vilkas intressen vi skall företräda i riksdagen. Använder man sådana specialutlryck som "en marknadskonform kreditpolilik" har man också skyldighet att utförligt beskriva vad man menar med ett sådant begrepp, som ju för de flesta människor är grekiska.

Det är självklart - och del ligger i delta begrepps natur - att del kan vara svårt alt ge en exakt definition, men desto farligare är det alt använda sig av begreppet utan att tala om vad man menar. "Konform" betyder anpassad, och en marknadskonform kreditpolilik måste då vara en sådan kreditpolilik som anpassas efter marknaden.

I den kredilpolitiska utredningen, som kom för någon lid sedan, finns en viss beskrivning av vad man kan mena med detta ullryck. Om vi tittar på den beskrivningen finner vi all del talas om alt man måste skilja mellan niarknadsanpassade eller marknadskonforma styrmedel och reglerande styrmedel. Till de marknadskonforma styrmedlen för man diskonto- eller räntepolitik från riksbankens sida, s. k, operationer på öppna marknaden, dvs, all riksbanken köper värdepapper, obligationer och annat eller säljer sådana till allmänheten. Men man är t, o, m, i en sådan utredning osäker om riksbankens kassakrav på bankerna, dvs. att de skall ha en viss likvid kassa, en viss mängd penningmedel varje period, kan hänföras till en marknadskonform penningpolitik eller om del är ett ullryck för reglering.

Motsatsen till en marknadsanpassad kreditpolilik är, enligt utredningen och de borgerliga, regleringar av olika slag. Denna statliga utredning nämner två slag av sådana regleringar. Del ena är de medel som regleras av lagen om kredilpolitiska medel, som vi nu diskuterar och som vi skall förlänga. Dit hör hkviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikl, särskild placeringsplikl och räntereglering. Det är i och för sig också begrepp som behöver förklaras för all kunna förslås.

Den andra typen av direkt reglering på den svenska krediimarknaden är enligt utredningen valularegleringen. Man anser alltså all den i princip också bör ligga utanför en s. k. marknadskonform kreditpolilik, som de borgerliga partierna ju här har talat för. Nu föreslår inte utredningen alt valularegleringen omedelbart skall avskaffas, men i princip Hgger den också utanför de former för kredilpolitiska medel som man vill använda sig av.

Vad innebär nu delta? Jo, del innebär all de borgerliga partierna vill att del inte skall vara riksbanken, som är riksdagens organ, som har bestämmanderätten på krediimarknaden, ulan del skall i stället vara de andra agerande grupperna på kreditmarknaden. Och vilka är då de? Ja, i betydande utsträckning är det de stora affärsbankerna i vårt land och en rad andra finansinstitut.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Fortsatt giltighet av lagen om kredit-politiska medel

5 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel

Jag vill bara kort erinra om att del inom affärsbanksväsendet har skett en oerhört stark koncentration under de senaste årtiondena. Vi upplevde i början av seklet att del fanns över 100 affärsbanker, nu finns det ett dussintal, av vilka endast två är stora. De mindre affärsbankerna är i hög grad beroende av de två stora affärsbankerna - dessa är aktieägare i småbankerna osv.

Vidare har vi att notera alt del finns en kartell mellan affärsbankerna, där de diskuterar olika monopolistiska medel som de vill använda sig av för alt reglera kreditmarknaden. Det gör de också i betydande utsträckning.

Skillnaden i uppfattning står alltså inte här mellan dem som vill ha regleringar och dem som är motståndare till regleringar, ulan diskussionen handlar om vilka maktorgan i detta land som skall vara bestämmande på kreditmarknaden och som skall reglera den.

De borgerliga vill att de stora privata finansinlressena, framför allt affärsbankerna, skall vara bestämmande och sköta regleringen på kredit-marknaden, medan majoriteten här i kammaren av socialdemokrater och vpk-are anser att det är riksbanken såsom riksdagens och folkets organ som skall vara reglerande på kreditmarknaden. Del är alltså den skillnaden som finns, inte motsatsen mellan dem som vill reglera och dem som inte vill reglera.

I realiteten har vi, även om riksbanken inte ingriper, en i hög grad reglerad kreditmarknad, liksom de flesta marknader i dag i Sverige är reglerade av stora monopol, av stora företag och av mäktiga finansgrupper.

Jag upprepar till slut min fråga till finansutskottels majoritets talesman: Vad menar man när man talar om en "i och för sig önskvärd marknadskonform kreditpolitik"? Menar man samma sak som de borgerliga? Då vill jag bestämt protestera och säga att socialdemokratin är inne på farliga vägar. Eller menar man eventuellt något annat?

Anf. 18 PER-AXEL NILSSON (s):

Herr talman! Finansutskottets belänkande 1983/84:14 behandlar frågan om fortsatt giltighet av lagen om kredilpolitiska medel. Nu gällande lag gäller till utgången av år 1983, och i proposition 1983/84:43 föreslås att den skall få fortsatt giltighet till utgången av år 1986.

I propositionen framhålls att balansproblemen i den svenska ekonomin fortfarande är betydande, vilket givetvis inte kan bestridas. Man påpekar alt det stora budgetunderskottet i förening med behovet all hålla tillbaka bankernas kreditexpansion gör att de kreditpolitiska medlen alltjämt behöver utnyttjas. I utskottets betänkande behandlas tre motioner, en från vardera moderaterna, folkpartiet samt centerpartiet. Samtliga motioner har ett yrkande om att lagens giltighetstid skall begränsas till endast ett år.

I den gemensamma reservationen från de borgerliga partierna inleder man med talet om del stora statliga underskottet och att det skapar allvarliga problem på kreditmarknaden. Man nämner också de vägar som använts för att finansiera delta. Man tillägger all dessa vägar lämnat för långivarna dålig avkastning. Man menar alt det är nödvändigt att i större utsträckning än hittills finansiera statsbudgetens underskott utanför bankerna. Reservanter-

na anser att man under år 1984 skall kunna arbeta om den kreditpolitiska lagstiftningen i liberaliserande riktning. Av denna anledning bör, enligt reservanterna, giltighetstiden för den kredilpolitiska lagstiftningen endast förlängas med ett år.

Jag kan hålla med om all del kan finnas skäl att se över den kreditpolitiska lagstiftningen. Men öm del skall ske bör man i vart fall avvakta och se vad valutakommiltén kommer att föreslå angående valutapolitiken.

Alla förefaller vara överens om att den kredilpolitiska och valutapolitiska lagstiftningen bör samordnas. Valutakommiltén beräknas bli klar med sill arbete någon gång under första halvåret 1984. Remissbehandlingen av förslagen kan inte förväntas vara avslutad förrän till hösten 1984. Del är därför osäkert om förslag kan föreläggas riksdagen i så god tid att en ny lagstiftning kan träda i kraft redan i januari 1985.

Del är viktigt att förändringar i den kredilpolitiska lagstiftningen, liksom i den valulapoliliska lagstiftningen, presenteras i så god tid att de berörda parterna kan anpassa sig till de regler som gäller och de som kommer att gälla. Det är ju för företagen ocb bankerna en fråga om att kunna planera sin verksamhet på lång sikt.

Utskottets majoritet anser all trots att åtgärder vidtas för att komma till rätta med obalanserna i den svenska ekonomin kommer underskottet i statsbudgeten under de närmaste åren att ligga kvar på en hög nivå. Av den anledningen måste riksbanken få disponera alla de medel som enligt lagen om kredilpolitiska medel slår till förfogande.

Mot den bakgrunden avstyrker utskottet motionerna 61, 126 och 156,

I ett särskilt yttrande till betänkandet framhåller C.-H. Hermansson att utskottet borde ha klargjort vad som menas med marknadskonform kreditpolilik samt all utskottet klart borde ha tagit avstånd från en s. k. marknadskonform lagstiftning.

Låt mig säga att ordet marknadskonform har introducerats av kredilpolitiska utredningen. Ordet återfinns också i propositionstexten. Man kan ersätta del med ordet marknadsanpassad eller marknadsmässig. Ulskollsma-joritelen lar liksom C.-H. Hermansson avstånd från kredilpolitiska utredningens förslag att införa en marknadsanpassad lagstiftning, som innebär införandel av s. k. lagreglerade vila perioder. Självfallet måste en regering kunna utnyttja kredilpolitiska åtgärder som ett bland många andra ekonomisk-politiska medel för all nå uppsatta mål. Delta är naturligtvis synnerligen angeläget i den situation med svår obalans som i dag råder i den svenska ekonomin. Del är litet svårt att förslå alt en utredning vill föreslå en lagstiftning med innebörden all vissa stabiliseringspolitiska åtgärder inte får vidtas av regeringen under en given lidsperiod, oavsett vilken situation landels ekonomi befinner sig i. Det är i själva verket av stor betydelse alt riksbanken kan utnyttja dessa medel ulan onödigt dröjsmål.

I betänkandet heter del vidare att lagstiftningen inte utgör något hinder för en i och för sig önskvärd marknadskonform politik. Eftersom ordet marknadskonform återigen dyker upp här kanske det bör förtydligas. Med detta menas helt enkelt all när vår ekonomi når balans - dvs. full

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Fortsatt gUtighet av lagen om kreditpolitiska medel

sysselsättning råder, inflationen ligger på en låg nivå och inga problem finns med vår utrikeshandel - minskar givelvis behovet av att vidta kreditpolitiska åtgärder. Men tyvärr dröjer del ännu en lid innan vi återigen får balans i vår ekonomi.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande 14.

Anf. 19 LENNART BLOM (m):

Herr talman! Den interna meningsmotsättningen mellan våra socialistiska partier skall inte jag självfallet lägga mig i. Den är intressant att åhöra. Jag spårar emellertid fortfarande hos Per-Axel Nilsson en betydande sympati för regleringsåtgärder som alltså inte är förenliga med grundvärderingarna bakom de motioner som re:ervanlerna vill stödja.

Begreppet marknadskonformitel är - som också herr Hermansson har påpekat - naturligtvis relativt ofullständigt definierat i den grundläggande utredningen, men så myckel är i varje fall klart, vilket framgår av referatet i propositionen, alt kassakraven anses vara marknadskonforma. Vi som förordar en uppluckring på detta område är alls icke - på något sätt - på väg att upphäva exempelvis riksbankens suveränitet över räntepolitik och annat. Men vad del gäller är ändå alt få bort en del av en rad regleringsinslrument som har visat sig vara negativa på ett antal olika områden. Vi har också konstaterat att dessa alltid drabbar någon; de drabbar försäkringslagarna, bankspararna och den generation som betalar ATP-avgifterna.

Summan av detta kan ändå inte vara annat än alt man i görligaste mån bör försöka uppnå en ökad effektivitet i medelsförvallningen genom färre regleringar.

Diskussionen om dessa frågor blir naturligtvis ganska kortfattad i det här sammanhanget. Jag vill bara avslutningsvis erinra om att man från de instansers sida som har ansvaret för att på bästa sätt förvalta stora och omfattande medel som tillhör individuella personer har lagt ett intressant bud, nämligen att de är beredda all mot avsevärda lättnader på de reglerade områdena låna ut betydande belopp till staten. Det är framför allt försäkringsbolagen med SPP i läten som har tagit delta initiativ. Del intressanta är att ersättningen skall utgöra ersättning för inflationen plus en ränta i storleksordningen 3 %. Del vore i och för sig intressant alt få en reaktion från socialdemokraterna - de skall ju som bekant hålla tillbaka inflationen så att den blir högst 4 % - om inte delta är en utomordentligt bra och lockande affär.

Anf. 20 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte finna att någon större klarhet har skapats om socialdemokraternas inställning i de här frågorna genom Per-Axel Nilssons inlägg. Han säger visserligen all när vi har kommit till den punkt då inga problem finns, då vi har full sysselsättning, då vi har balans i ekonomin, inte längre någon inflation och inga problem när det gäller vår utrikeshandel, blir de kredilpolitiska ingripandena mindre betydelsefulla. Del kan man

kanske i och för sig säga. Men när uppslår del läge i vår samhällsekonomiska utveckling då del inte finns några problem, tror Per-Axel Nilsson?

Jag tror all vi bägge två vill vara rätt försiktiga när det gäller att precisera tidpunkten för detta. Jag undrar om denna lidpunkt över huvud taget kommer alt inträda. Jag tror all vi under den historiska utvecklingen får dras med olika problem. Och då behövs också ingripanden från samhällsorganens sida, bl. a, riksbankens åtgärder beträffande pengar och krediter. För del är ju det kredilpoliliken handlar om.

Den kredilpolitiska utredningen har också framlagt förslag om "vila perioder". Del är modernt med vila veckor, men all överföra den terminologin på del penningpoliliska området förefaller mig rätt misslyckat. Det är inte någon höggradig berusning som riksbanken och riksdagen ägnar sig ål när man försöker reglera krediter ocb pengar i del bär samhället. Baksmälla kan nalurHglvis infinna sig efter vissa åtgärder. Men den botas knappast genom all man plötsligt avskaffar alla riksdagens och riksbankens möjligheter alt styra utvecklingen och i stället överlämnar de möjHghelerna till de stora makthavarna inom det privata näringslivet.

Skillnaden i synsätt finns, som jag förut framhållit, inte mellan dem som vill ha en reglering av kredilrnarknaden och dem som är motståndare till en sådan reglering. Skiljelinjen går mellan å ena sidan dem som vill all folkets organ - riksdagen och riksbanken - skall ha kontrollen över kredit- och penningmarknaden och å andra sidan dem som vill att de stora privata affärsbankerna, försäkringsbolagen, finansinstituten och finansfamiljerna skall sköta denna reglering. Jag tror alt även socialdemokratin tvingas all la en klar ställning i denna för samhällsutvecklingen grundläggande fråga.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Fortsatt giltighet av lagen om kreditpolitiska medel

Överläggningen var härmed avslutad.

Finansutskottets betänkande 13

Mom. 1, 2 och 4—7 (skatlesparandet och allemanssparandet)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 147 för reservafion 1 av Lars Tobisson m. fl.

Mom. 3 (lagen om aktiesparfonder)

Först biträddes reservafion 2 av Lars Tobisson m. fl. med 87 röster mot 65 för reservafion 3 av Nils Åsling m. fl. 159 ledamöter avstod från all rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 168 röster mot 78 för reservafion 2 av Lars Tobisson m. fl. 68 ledamöter avstod från alt rösta.

Mom. 8 (tillsättandet av en parlamentarisk utredning och inrättande av privata invesleringskonton)

Ulskollels hemställan bifölls med 254 röster mot 54 för reservafion 4 av Nils ÅsHng och Rolf Rämgård. 6 ledamöter avstod från all rösta.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Mom. 9 (behovet av stimulanser till hushållens privata förmögenhetsuppbyggnad)

Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 19 för reservation 5 av Kenth Skårvik, 2 ledamöter avstod från all rösta.

Finansutskottets betänkande 14

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 144 för reservationen av Björn Molin m, fl.

5 § Föredrogs

Finansutskottets belänkande

1983/84:16 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1982/83 (redog. 1983/84:2)

Lades till handlingarna.

6 § Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1983/84:8 om vissa grundlagsfrågor, m. m.

Anf. 21 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr talman! Jag skall ägna mitt anförande åt den viktiga frågan om närings- och yrkesfrihet samt egendomsskydd. Konstitutionsutskottets betänkande 8 behandlar en rad övriga frågor, och min partikamrat Hans Nyhage kommer senare all gå in i debatten när del gäller frågan om kollekfivanslutningen.

Vi har i Sverige ett svagt skydd för egendomsrätten. Vi skiljer oss faktiskt på denna punkt från en rad andra västeuropeiska länder. Det förtjänar också påpekas all Europarådels konvention om de mänskliga rättigheterna, som Sverige undertecknat, ger ett ganska starkt skydd för den enskilda äganderätten. Sverige blev för drygt ett år sedan också fällt i Europadomstolen för brott mot bl. a. egendomsskyddet. Som framgått av tidigare diskussioner i kammaren har den svenska regeringen hittills inte lämnat besked om hur man avser alt handla i denna fråga. Detta är betecknande för det ringa intresse som socialdemokratin hyser för att skydda den enskildes egendom. Del svenska handlandet på den här punkten har väckt berättigad uppmärksamhet inom Europarådet, och den uppmärksamheten kommer nog all öka, om det icke sker något snabbt när det gäller all bringa den svenska lagstiftningen i överensstämmelse med konventionen.

Det finns därför, herr talman, anledning att också generellt se över den svenska lagstiftningen då det gäller egendomsskyddet. Jag medger gärna att frågan ingalunda är okomplicerad, men Sverige har faktiskt en del alt lära av andra länder, som lyckats ge egendomsskyddet en tillfredsställande lösning i sina resp. konstitutioner. Skyddet för egendomsrätten bör nalurligen för

svenskt vidkommande regleras i grundlag. Det är viktigt att detta bered-     Nr 36
ningsarbete påbörjas snabbi, därför att man kan räkna med att det kommer     Onsdaeen den
all ta en viss tid. En sådan utredning bör, herr talman, givetvis ske i     30 november 1983
parlamentariska former.

Låt mig säga några ord om närings- och yrkesfriheten. Frågan om skydd för Vissa erundlaes-dennarättighetharfått stor aktualitet på sistone. Det förtjänar påpekas att vi fråeor m rn 1864 fick näringsfrihet i Sverige. Man bröt då med den gamla, den medeltida traditionen med skråväsendet och dess begränsningar i rätten att fritt utöva sill yrke. Nu går vi dess värre i riktning mot den gamla ordningen. Det finns klara tendenser alt begränsa yrkes- och näringsfriheten. Det talas vitt och brett om etableringskontroll. Detta är inte bara en konstitutionell fråga-det är tvärtom en för hela vårt lands välstånd mycket, mycket viktig fråga. 1864 års lagstiftning om näringsfrihet blev startskottet för den utveckling som vi fick med industrialismens genombrott, och detta avstamp har vi fortfarande glädje av. Näringsfrihetslagstiftningen från 1864 lade grunden till den industriella utvecklingen och därmed också till det välstånd som vi har i Sverige.

Del är naturligtvis här inte bara fråga om formella förbud. Vi har också i ökad utsträckning fått reella yrkes- och näringsförbud. Det kan bl. a. ha samband med all statliga eller kommunala monopol i praktiken gör det omöjligt för enskilda att utöva yrke eller näring, I andra fall är det så att offentliga bidragsbestämmelser slår ut de människor på den enskilda sidan som vill utöva sitt yrke eller bedriva viss näringsverksamhet. Formellt sett, herr talman, kan de fortsätta sin verksamhet - reellt sett är chanserna minimala. Detta är någonting som självfallet borde betraktas som oacceptabelt.

Del finns därför anledning att begära att åtgärder vidtas för att slå vakt om del svenska näringslivet, för alt slå vakt om entreprenörsanda och en god ekonomisk utveckling, för all slå vakt om grundläggande rättigheter på det här området, för att slå vakt om att vi följer den konvention om mänskliga rättigheter som finns upprättad inom Europarådet och som Sverige för över 30 år sedan tillträdde.

Det är glädjande all de tre borgerliga partierna i konstitulionsulskottel nu för första gången har enats om att kräva en utredning av de aktuella problemen, i syfte att få till stånd ett förstärkt skydd på de här tre punkterna. Omvänt är del beklagligt alt socialdemokraterna motsätter sig ett förstärkt skydd för egendomsrätten och för yrkes- och näringsfriheten, Det borde vara en tankeställare för dem som tror på de socialdemokratiska löftena, t, ex. om löntagarfonderna - man har där hävdat att de inte innebär något hot mot den framlida ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det finns all anledning att känna oro på den punkten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 3, som är fogad till konstitutionsutskottets belänkande nr 8.

Nr 36 Anf. 22 JÖRN SVENSSON (vpk):

Onsdagen den Hen talman! Vänsterpartiet kommunisterna återkommer också i år med

30 november 1983 ' på en grundläggande översyn av hur del medborgerliga fri- ocb

_____________ rällighelssystemel i Sverige tillämpas. Behovet av en sådan mer ingående

Vissa grundlags- analys har enligt vår mening starkt ökat.

frågor m. m. D tycker dock inte KU:s majoritet. Först hänvisar man till vissa

förändringar i lagtexter, som förelagils på senare tid - dvs. till pappersgaran-lier som inte betyder så mycket för verkligheten. Sedan hänvisar man beträffande praktiken till JO:s övervakande roll.

Men nu är del inte alls detta saken handlar om. Det handlar i stället om det fortskridande sönderfall i fri- och rättighetssystemets innehåll som justitieombudsmannen antingen inte kan ingripa mot, därför all del förvandlat sig självt till accepterad praxis, eller också inte orkar ingripa mot, därför att dess omfattning vida överstiger JO-ämbetels arbetskapacitet.

Låt mig försöka åskådliggöra vad del hela rör sig om. Låt mig för ovanlighetens skull göra del genom en kort fallstudie. Det står ju i överensstämmelse med tankar i läroplanen för grundskolan - alt med konkreta verklighelsexempel levandegöra förståelsen av en princip. Det är nu ingen garanti för all förståelsen når fram till utskottets majoritet, men vi får tålmodigt pröva olika metoder.

Milt åskådningsexempel när det gäller problemet med människors fri- ocb rättigheter är en neurosedynskadad ung kvinna.

Hennes konfrontation med rätlighelssystemel började i skolan. Hennes skolkamrater fick, som alla skolbarn, gratis simundervisning. Eftersom hon var född utan ben fick hon själv betala för att lära sig simma. Det lär visserligen stå några fraser i lagtexter och förarbeten rörande skolan om all den skall särskilt ta sig an barn med speciella svårigheter, men sådant bryr sig ju inte myndigheter om.

När hon var 16 år beviljades hon det allra lägsta sjukbidrag som finns plus handikappersättning.

När bon så gått ut grundskolan, vände hon sig till arbetsförmedlingen. Hon hade bestämda yrkesplaner, och hon hade av fackmän inom yrket ansetts ha goda anlag - hon hade praktiserat i yrket. Men på förmedlingen ville man inte höra talas om sådana planer. Var del någon som tänkte på friheten att välja yrke och utbildning- allt del där som del slår om i lagar och molivskrivning-ar? Glöm det i så fall!

Arbetsförmedlingen bestämde att flickan inte skulle klara del yrke hon ville välja, trots alt det var ett "sillande" jobb. Om hon framhärdade med att välja det yrket skulle hon inte få något utbildningsbidrag, sade man. Hon skulle inte heller få hjälp med all la körkort. Ulan ben har man som bekant ett visst behov av det.

I stället skickades hon till en folkhögskola. Efter fullgjord utbildning där ville hon återigen söka bidrag för alt skaffa bil - utan ben låter man sig inte så lätt förflyttas till fots eller per cykel.

Men också där bedrog bon sig. Hon skulle ju inte använda bilen i
72 förvärvsarbete eller till yrkesinriktad utbildning, som det står i beslämmel-

serna. Och då fås inte bidrag. Att först arbetsförmedlingen hindrar henne att Nr 36

ta en yrkesinriktad utbildning och sedan en annan myndighelsinstans Onsdagen den

använder just detta som skäl att neka henne stöd till bil - det är ju en pikant -iq november 1983

form av samarbete mellan myndigheter, vilkas gemensamma målsättning __

uppenbarligen är att trakassera medborgare. Vissa erundlass-

Bidrag till handikappanpassning av sin bil, som hon själv köpte, fick hon fråeor m m efter mycket besvär. Den som nämligen tror att socialtjänstlagen eller någon annan lag innebär några skyldigheter för myndigheter att hjälpa medborgare som har det svårt gör ett stort misslag. Del är myndigheterna som har rättigheterna och bestämmer när del skall hjälpas, inte medborgaren.

Nåväl, vår medborgarinna skaffade sig så småningom gymnasiekompetens med goda betyg. Under tiden hann myndigheterna dra in hennes handikappersättning. Ingen talade med henne om detta i förväg, och hon fick inte yttra sig. Del meddelades bara att man efter utredning funnit för gott att så besluta. Denna gång orkade vår medborgarinna inte bråka.

I januari 1982 fick hon ett brev från försäkringskassan. Där varnade man henne för all hennes sjukbidrag kunde dras in. Kassan ifrågasatte om hon under sina år efter grundskolan inte bort skaffa sig ett yrke och själv försörja sig. Observera återigen - arbetsförmedlingen vägrar hjälpa henne till ett yrke hon klarar av, och senare anklagar försäkringskassan henne för all inte ha skaffat sig ett yrke.

Våra myndigheter menar oftast allvar med sina hotelser, även om de kan vara långsamma med verkställandet. I november i fjol drogs sjukbidraget in av pensionsdelegationen. Föredraganden tyckte att hon kunde ha skaffat sig ett kontorsarbete som hon klarade av. Något annat yrkesval tyckte han tydligen inte borde komma i fråga för en handikappad med gymnasiekompetens.

Riksförsäkringsverket startade en process för att beröva vår medborgarinna sjukbidraget. I väntan på detta drogs alltså bidraget in. Medborgare skall ju inte genom all åtnjuta bidrag ges några fördelar i en process mot socialförsäkringssystemet.

Del lär finnas en lag om rättshjälp här i landet. En sådan passerade för några år sedan riksdagen, medan jag satt i kammaren. Men sådant trams gäller givetvis inte i tvister med socialförsäkringsväsendet. Riksförsäkringsverket har att företräda såväl sig självt som den sökande motparten. Vår medborgarinna behövde följaktligen ingen juridisk hjälp i den tvist med myndigheten som myndigheten själv hade påtvingat henne.

Vår medborgarinna får inte välja del yrke hon vill ha. Hon skall välja kontorsarbete, även om hon har högre kompelens. Väljer hon inte det yrke myndigheten vill får bon ingen hjälp, och om hon fullföljer de studier bon anvisats, tar man ifrån henne hennes bidrag med hänvisning till alt hon studerat i stället för att skaffa sig ett yrke i låglöneklassen.

Låt oss med utgångspunkt i denna lilla fallstudie fråga oss: Vad har denna vår medborgarinna egentligen för rättigheter? Vari består hennes medborgerliga frihet? Vad betyder grundlagen för henne?

Man kan kanske hävda att hon dock har rösträtt. Hon kan välja mellan 73

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

centern, socialdemokraterna, folkparfiet och moderaterna, som alla i konstitutionsutskottet visar sig ointresserade av att granska hur de medborgerliga rättigheterna fungerar. Eller också kan hon proteslrösta på vpk, som ständigt får sina välmenande motioner i medborgarrällsfrågor avslagna. Hur hon än beter sig gör det ju ingen skillnad.

Vem bevakar hennes rättigheter? Inte gör konstitutionsulskoltel det och inte heller riksdagen. Och justitieombudsmannen kan inget göra. Alla inblandade tjänstemän har förfarit fullständigt lagligt eller åtminstone inte direkt olagligt. Det finns ju alltid någon förordning som upphäver de samhälleliga skyldigheter som riksdagen stiftar lag om. Till socialministern försökte vår medborgarinna vid ett tillfälle vända sig, men han var, som det framgick av pressreferalen, lika strykrädd för ämbetsmän som alla andra statsråd - så det gav föga resultat.

Jag skulle naturligtvis kunna stå här till sent i kväll och relatera fall efter fall av denna typ. Jag skulle ulan svårighet kunna tillbakavisa varje påslående om alt det rör sig om ett undanlagsfall. Detta är verkligheten. Delta är sönderfallet av de medborgerliga rättigheterna. Det pågår som en process runt omkring oss, opåverkat av att vi fäster några garantier på ett papper, som i brist på maktpolitisk ryggrad inte får någon större verkan. Del är delta som vi inom vpk vill all man nu skall göra något åt. Därför yrkar jag bifall till reservation 4.

Vpk har ytterligare en reservation till detta betänkande, nr 1, till vilken jag också yrkar bifall. Den rör frågan om övergång till ett republikanskt statsskick. Den historiska erfarenheten av del monarkiska styrelseskicket i Sverige har varit nedslående. Kungamakten har ställt sig i tjänst hos krafter, som gång på gång har konspirerat mot demokratin. Så var fallet i samband med intrigerna för att få bort ministären Hansson och ersätta den med en ministär Nothin. Så var fallet då det gällde alt dra in Sverige i krig på Finlands sida. Så var fallet när Tyskland ville påtvinga Sverige genomfart av truppförband i strid med neutraliteten. Också regeringsbildningen och spelet kring densamma 1957 väntar på en vetenskaplig analys. Resultatet torde bli rätt intressant.

Numera är monarken inte längre regeringsbildare. Ämbetet är berövat sin konstitutionella makt. Det är alltså från den utgångspunkten i författnings-politiskt avseende en fullständigt överflödig post. Men del betyder inte all monarkins makt, dess irrationella makt, är slut. Den kan la slut bara när monarkin själv avskaffas. Vari består denna irrationella makt? För att belysa detta kan man börja med en annan fråga: Vad är kännetecknet på en fri människa, en fri medborgare? Jo, en fri medborgare skaffar sig en verklig, rationell bild av samhället och samhällsprocessen. Utifrån denna verklighels-bild, denna rationalitet, förhåller sig den fria medborgaren aktiv till det som händer. Ställs man såsom medborgare inför problem, definierar man dem och angriper dem. Hotas man i sina rättigheter, kämpar man för dem.

Det finns också ett annat sätt all förhålla sig till förtryck och svårigheter. Del är att fly. Del är alt ljuga sig bort från dem. Det är alt ersätta del rationella synsättet med falsk romantik. Del är att lämna friheten och

självförtroendet ifrån sig och nedfalla i passiv beundran för irrationella Nr 36 auktoriteler. Det är att medalj- och blomsterpryda förtryckets symboler, Onsdaeen den

Denna flyktmekanism erbjuder monarkin. Däri beslår dess destruktiva 30 november 1983

och socialt reaktionära egenskap. Om det inte vore så, skulle inte TV bjuda

folk limmar av sändningar från kungabröllop. Då skulle TV i stället tala om yissa erundlaes-och undervisa om den sociala verkligheten i länder såsom England och fråeor m m Sverige på ett sätt som uppmuntrade människorna att kämpa.

Då skulle inte veckotidningarna överflöda av reportage, som förhärligar det kungliga familjelivet. För del är ju så tydligt vilken atmosfär denna romantisering syftar till att skapa i samhället. I krisens Sverige tjänar detta till alt leda kvinnors tankar till moderskap och hemmatillvaro i en lid, när det är viktigare än någonsin att de kämpar för arbete och jämlikhet.

En demokratisk författning skall vara ett stöd för sociala frigörelsesträvanden. Den skall uppmuntra till kritiskt tänkande. Den skall motverka passivitet, förljugenhet och vördnad för lomma och irrationella auktoriteler. I en sådan demokratisk författning har monarkin inget som helst att göra.

Anf. 23 OLLE SVENSSON (s):

Herr talman! I regeringsformen 1 kap. 1 § sägs det att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket", dvs. alt Sverige är och skall vara en folkslyrelse. I andra styckets första mening anges den svenska folkstyrelsens grundvalar vara "fri åsiktsbildning samt allmän och lika rösträtt". Därefter heter det att folkslyrelsen "förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse".

Därmed har klarlagts rollfördelningen mellan olika aktörer i vår demokrati enligt våra nuvarande grundlagar, som bygger på den s. k. folksuveräni-telsläran. De faktiska aktörerna i modellen är först och främst folkel, de valda representanterna eller riksdagen, den parlamentariskt förankrade regeringen med departementen samt förvaltningen. Besluten formas delvis på så sätt all folket' uppdrar åt riksdagen alt fatta beslut och regeringen uppdrar ål förvaltningen att ulföra besluten. Besluten leder till resultat, som sedan direkt eller indirekt påverkar folket, och efteråt kan från detta komma reaktioner som på nytt sätter den politiska beslutsprocessen i rörelse.

Jag har denna folksuveräniietsprincip som utgångspunkt för de kommentarer jag här skall göra till de reservationer som Anders Björck och Jörn Svensson talat för, nämligen reservationerna 1, 3 och 4.

Först lar jag frågan om statsformen. Riksdagen föreslås i vårt belänkande all slå fast vid de ställningstaganden som gjordes i samband med att parlamentarismen konsekvent skrevs in i våra grundlagar och de sista resterna av personlig kungamakt rensades ut ur författningen. Jag anser att man fortfarande principiellt kan stå fast vid republikkravet, och jag är övertygad om att om vi - vilket, ingenting nu tyder på - skulle få uppleva yttringar av personlig kungamakt, skulle det socialdemokratiska republikkravet inte ses som en relikt ulan kunna bli en politisk realitet.

Enligt min uppfattning skall den poHtiska instansen fullfölja sitt ansvar
gentemot underställd förvaltning; den kommentaren vill jag gärna göra till 75

Nr 36 Jörn Svenssons fallstudie. Någon självhärskande förvaltning kan inte finnas i

Onsdagenden ett statsskick, grundat på folksuveränitelsprincipen.

30 november 1983 ' ' ''' sammanhang försökt alt beskriva de politiska organens

_____________ möjligheter att styra förvaltningen, men man bör då också uppmärksamma

Vissa grundlags- regeringsformens 11 kap, 7 §, där det sägs:

fråeor m m "Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ,

får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag,"

Förklaringen till att svensk förvaltning är långt självständigare än sina motsvarigheter i flertalet andra länder får sökas i ett äldre förfallningsideal, som återspeglar en situafion där förvaltningens uppgifter främst gällde myndighetsutövning i egentlig mening. Men - jag medger det, och det vill jag särskilt understryka - i dag vet vi all myndigheterna inte kan begränsa sig till ett passivt tillämpande av gällande lagar. På förvaltningen har lagts viktiga politiska funktioner, och därför är det viktigt alt frågor av den typ som diskuteras i förvallningsutredningens nyss framlagda betänkande - politisk styrning, administrativ självständighet - lyfts fram i debatten. Jag menar all utredningen bekräftar att den offentliga sektorn har ökat i volym och komplexitet, och den offentliga planeringen och regleringen har på många områden fåll en vidgad räckvidd. Samtidigt reses de frågor som bl. a. Jörn Svensson var inne på kring de förtroendevaldas reella kompetens att styra den offentliga sektorn och kring förvaltningens demokratiska legitimitet.

Utredningens ordförande, min tidigare konslitulionsutskollskollega Daniel Tarschys, har i en lemperamentsfull artikel i Dagens Nyheter påpekat att del inte är fel på den konstitutionella kostymen; den är stor nog. Felet är all regering och riksdag i sin blygsamhet inte förmått växa in i den för alt ta sill ansvar. Jag vill gärna understryka att de här frågorna i framliden måste bli föremål för ett ökat intresse. Del är alltså fråga om ett ökat engagemang från folkstyrelsens sida. Detta sammanhänger med den del av förvaltningens uppgifter som har vuxit kraftigt under senare tid i samband med den offentliga sektorns tillväxt. Här måste politikern la sitt ansvar. Som utskottet påpekar kommer frågan efter förvaltningsutredningens kartläggning alt föras vidare, bl. a. i den s. k. verksledningsulredningen.

I en motion från vpk, som Jörn Svensson talade om, framförs krav på en särskild medborgarkommission för att övervaka fri- och rättighetsreglernas tillämpning. Utskottet avvisar dessa krav med hänvisning till den praktiska bedömningen, all del inte finns behov av en översyn i de former motionärerna förespråkar. Däremot bejakar jag givetvis alt de problem som Jörn Svensson aktualiserat ägnas ökad uppmärksamhet. Jag vill emellertid hänvisa till att flera utredningar pågår. Vi har att emotse yttrandefrihetsutredningens utomordentligt vikliga belänkande, som kommer alt läggas fram i december, och den debatt som väntas följa i dess spår. I del förflutna har vi två fri- och rättighetsutredningar med femparfirepresentation, tillkomna efter beställning just från konstilulionsutskottet. Lägg till detta den JO-

utredning som nyligen tillsatts och i vilken Jörn Svensson är en av medlemmarna.

Jag menar all del ulan tvivel finns en risk för att en medborgarkommission inte skulle bli ett instrument för att åstadkomma sådana snabba förändringar som kan synas önskvärda, ulan i stället en utredningssump dit alla reformkrav hänvisas. En kommission kan lika väl som en lagregel bH en papperstiger.

Vad gäller de borgerliga kraven på förstärkt grundlagsskydd för egendomsrätten samt närings- och yrkesfrihelen kan ingen säga att dessa har negligerats under förarbetet eller av de särskilda utredningar som har arbetat efter 1974 års grundlagsbeslut. Den gällande regleringen har genomförts i stor enighet, och det lyder på all vi har kommit fram fill den gemensamma nämnare som är möjlig all uppnå, samtidigt som den är brett parlamentariskt förankrad.

I fråga om egendomsskyddet är de nuvarande grundlagsreglerna grundade på två parlamentariska utredningar och på riksdagsbeslut efter partiledarför-handlingar. Beträffande närings- och yrkesfrihelen vill jag säga att jag minns hur ingående vi som fillhörde Hjalmar Mehrs utredning analyserade frågan. Vi kom fram fill att en grundlagsregel skulle bli meningslös på grund av omfattningen av de inskränkningar i skyddet som måste göras. Särskilt betänkHgt är, alt om man ändock skulle göra en sådan diffus grundlagsregel, förde man in i RF en lagtext som på grund av de många undantagen sänker nivån på dess tillämpningsområde. Denna skepsis mot alt föra in detta i en grundlag kan jag spåra också i reservationen, som svävar på målet på den punkten. Jag kan i del fallet notera en positiv influens från mittenparfierna, som den här gången går samman med moderaterna.

Till sist vill jag i anslutning fill dessa motioner återknyta till vad jag inledningsvis sade om den folksuveränitetsprincip vår författning bygger på. Del är tydligt att rätlighelsregleringen i grundlag i åtskilliga fall måste öppna möjligheter till begränsningar. Här vill jag citera ur det betänkande som framlades av 1973 års fri- och rättighetsulredning:

"Rätlighelsreglerna får med andra ord inte leda tiU hinder för den ordinära lagstiftningen, dvs, för lagstiftning som är naturlig i ett folkslyrt samhälle som skydd för vikliga enskilda och allmänna intressen eller som led i en fortgående social och ekonomisk reformverksamhet. Ett annat sätt alt uttrycka saken är all man måste slå vakt om majoritetsprincipen, som är grundläggande för ett demokratiskt politiskt syslem. Denna princip kan beskrivas så all den majoritet i riksdagen som har utkristalliserats genom ett val skall kunna med ansvar inför väljarna fatta de beslut som vid varje tillfälle anses bäst gagna samhället.

Ett annat krav som måste kunna ställas på en rätlighetsreglering i grundlag är all politisk makt inte får föras över till icke-politiska organ, t, ex, domstolarna, I samband med detta slår all domstolarnas sammansättning inte får politiseras.

Ett riktmärke bör, slulHgen, vara alt grundlagsreglerna om fri- och

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

rättigheter är så utformade all den politiska diskttssionen i sakfrågor inte belastas av juridiska tvistigheler. '■

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter, Kurt Ove Johansson kommer senare all redovisa vår uppfattning i kollekliv-anslutningsfrågan,

Anf. 24 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Låt mig säga till Olle Svensson att regleringen av fri- och rättigheterna ingalunda har, som han påstår, genomförts i full enighet. När det gäller t. ex. egendomsskyddet och - för all la ett konkret exempel inom den sfären - förstärkt skydd vid expropriation har det tvärtom varit så, att exempelvis vi från moderat sida haft avvikande mening under nästan hela beredningsprocessen i samband med grundlagarna. Vi har reserverat oss, och vi har i enlighet därmed debatterat och voterat här i kammaren. Även från andra partiers sida har man haft en annan syn på dessa frågor än den som företräds av socialdemokraterna.

Jag vill dessutom, herr talman, peka på del som också har hänt - och som Olle Svensson icke nämner - nämligen att Sverige de facto har blivit fällt i Europadomstolen. Vi har undertecknat konventionen om mänskliga rättigheter av den 20 mars 1952, och sedan dess har Sverige år 1982 fällts på just den punkt som berör egendomsskyddet och som alltså är direkt relaterad till del vi diskuterar i dag. Delta om något visar väl att del finns anledning all la upp frågan till förnyad behandling. Europadomstolen är förvisso icke känd för all fälla medlemsländerna på lösa boliner, utan har av internationella jurister snarast karakteriserats som försiktig i sin dömande verksamhet. När nu Sverige har fällts får man utgå från att domstolen har haft skäl för detta, och då tycker jag alt den naturliga slutsatsen är all vi bör vidta de förändringar på del här området som behövs.

Anf. 25 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag skall i denna korta replik uppehålla mig vid frågan om de medborgerliga fri- och rättigheterna.

I Sveriges riksdag har det blivit allt vanligare all man fattar beslut som har formen av rambeslul. Lagar är ramlagar i allt större utsträckning. Det betyder att del är tillämpningen ute på det administrativa fältet som fyller dem med innehåll. Fortsätter man allt längre på den vägen, blir den oundvikliga konsekvensen all lagstiftaren avhänder sig mer och mer av del verkliga inflytandet över vad administrationen gör, och då får man allt fler sådana groteska fall som jag i milt inledningsanförande pekade på.

Den här processen är strukturell - del är viktigt att påpeka del. Det är lätt att demagogiskt angripa enskilda ijänste- och ämbetsmän. Men det är ju inte så att ämbetsmän och tjänstemän här i landet - åtminstone inte de flesta av dem - håller på med någon sorls allmän konspiration mot demokratin. De här effekterna är något som följer av all styrelseskick och praktisk struktur i styrelseskick och administrativ förvaltning stegvis förändras, utan all någon egentligen kan kontrollera den processen. Vi måste därför gå in och se vad

denna process åstadkommer. När den har åstadkommit felaktiga ting måste de systematiskt rättas till. Erfarenheten visar nämligen, vågar jag påstå, alt de hittillsvarande rättelserna och korrektionsmekanismerna uppenbarligen icke har varit tillräckliga. Det tråkiga är att dessa missförhållanden i så hög grad finns inom de syslem, t. ex. socialförsäkringssystemet, som skall vara bra syslem, som ursprungligen var tänkta att verkligen vara till medborgarnas fromma och som skulle kunna vara det, i full utsträckning.

Något måste alltså göras, och del vi kritiserar konstilutionsutskollels majoritet för är att man inte rikligt håller med om det. Man avvisar den form som vi föreslår för all göra någonting åt problemen. All right, gör då det -men kom gärna med något eget förslag som åstadkommer bättre effekt. Det har konstitulionsulskollet hittills inte orkat med.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, rn. m.

Anf. 26 OLLE SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill ingalunda bestrida alt det har funnits olika uppfattningar i de frågor som berör egendomsskyddet, och del finns säkert principiella olikheter i synen mellan moderater och socialdemokrater och även mellan partierna i övrigt. Men vad jag har velat peka på är att del har varit en allvarlig strävan att i samband med grundlagsregleringen och i de utredningar och de partiledaröverläggningar som föregått denna hitta en gemensam nämnare som sedan skulle kunna bli grundlag och förankras så brett som möjligt i parlamentet.

Anders Björck tar upp frågor kring Europadomstolen och Europarådet. Jag anser självfallet också alt man noggrant bör pröva detta och vidta de förändringar som kan behövas. Men de ändringarna behöver inte ske i grundlag ulan kan ske i vanlig lagstiftning. Delta är alltså inget argument för tillsättande av en utredning, ulan frågan bör kunna klaras på annat sätt.

Till Jörn Svensson: Jag delar faktiskt hans grundläggande syn på all de politiska instanserna måste finna ett bättre sätt all styra förvaltningen, så alt de politiska besluten får de åsyftade verkningarna på samhällslivet. Jag tycker att vi här bara befinner oss i inledningen av en debatt om hur delta skall ske. Jag är glad alt han noterade all vad vi var oeniga om på den punkten närmast bara var i vilka former diskussionen skall föras, så att vi kommer fram till de åtgärder som kan förändra del hela.

Jag kan här citera Daniel Tarschys, som var ordförande i förvallningsut-redningen. Han skrev i en artikel i Dagens Nyheter:

"I synen på statsmakten går de politiska åskådningarna isär. På vänsterkanten önskar man i allmänhet en större offentlig sektor, på högerkanten en mindre.

Men i synen på regeringsmakten borde alla demokrater kunna vara ense. En självhärskande förvaltning kan inte vara något ideal. Med en alltför svag regering riskerar vi att hamna i det tillstånd som den norska maktutredningen har beskrivit som offentlig styrning utan politisk kontroll."

Det är bl. a. därför som verksledningsulredningen har ett viktigt uppdrag, och även på annat sätt tas initiativ för att politikerna skall kunna leva upp till sill ansvar gentemot förvaltningen.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Anf. 27 JÖRN SVENSSON (vpk) replik:

Herr talman! Låt mig bara i bast notera all del är glädjande att Olle Svensson och jag har en hel del beröringspunkter i de här frågorna. Jag vill dock inte gå så långt all jag reducerar åsiktsskillnaden mellan Olle Svensson och mig till bara en fråga om vilka former kontrollen och förbättringarna inom förvaltningen skall ske i. Del är trots allt en viss kvalitativ skillnad mellan att förorda en form, som vi har gjort, och att inte förorda någon form alls, som ni gör.

Anf. 28 OLLE SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tror inte all man kan lösa delta genom ett förslag om en medborgarkommission, alt det skulle vara något slags Sesam öppna dig för lösningen av de här problemen. Jag tycker att del är viktigare att angripa problemen på bred front. Del görs f. n, av regeringen, och del finns säkert anledning all återkomma till de resultat som kan komma fram genom de vidtagna åtgärderna.

Anf. 29 HANS NYHAGE (m):

Herr talman! Debatten om ivångsansluiningen av medlemmar till det socialdemokratiska partiet är en skammens debatt i Sveriges riksdag. Den lär så förbli till det ögonblick då riksdagen beslutar om lagstiftning på området. Förhoppningarna om alt fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna själva skulle visa omdöme nog alt rensa bort detta icke-demokratiska inslag i sin verksamhet kommer aldrig all infrias. De har inte kraft nog att befria sig från delta simpla och orättfärdiga sätt all skaffa medlemmar och få in medlemsavgifter. De vägrar inse innebörden av varje individs rätt till personhg integritet. De saknar vilja all respektera den grundlagsfästa valhemligheten.

Frågan om Ivångsansluiningen är en skammens fråga. Den här gången är den del därtill så myckel mer, eftersom LO-chefen Stig Malm visat det otroligt dåliga omdömet all vägra alt komma till konslilutionsutskollel för alt redovisa LO:s synsätt när del gäller kollektivanslutningen. Mig veterligt är detta första gången någon visat en dylik nonchalans och bristande respekt för Sveriges riksdag och det utskott vars uppgift är alt handlägga frågor rörande landets grundlagar och människornas fri- och rättigheter. Stig Malm befinner sig i sinnevärlden tydligen redan i Fackfondssverige, med den maktutövning som där skall äga rum. Del är hög lid all han las ur den villfarelsen. Hans handlande är ingenting annat än en skandal.

Två tredjedelar av det socialdemokratiska partiets medlemmar är kollektivt anslutna. Del stora flertalet av medlemmarna har således inte själva tagit initiativet till medlemskap ulan anslutils genom beslut på fackföreningsmöten. Många av dem känner inte till att de blivit medlemmar i ett politiskt parti. Många åter slår för helt andra politiska värderingar än vad det socialdemokratiska partiet gör. Det är förnedrande all de skall behöva utsättas för en dylik behandling.

För alla andra partier är del en fullkomlig självklarhet all medlemskapet

skall grundas på en frivillig handling, där den enskilde själv har faltal beslutet och där hans egen vilja bar varit avgörande.

Föga bekymrar det socialdemokraterna alt de har ivångsanslutna medlemmar ocb all många av dessa också är medlemmar i andra partier. I ett krampaktigt sätt att söka försvara detta icke-demokratiska handlande hänvisar man till reservationsrätten. Var och en har ju rätt att reservera sig mot medlemskapet, hävdar man. All delta strider mot vars och ens rätt alt behålla sin politiska uppfattning för sig själv, har man ingen känsla för. Den socialdemokratiske partisekreteraren Bo Toresson sökte inför KU göra gällande, att den enskildes personliga integritet var skyddad vid reservations-förfarandet genom att i regel endast en förtroendevald, som åtnjuter stort förtroende i den lokala fackliga organisationen, handlägger frågan. Partisekreterarens uttalande vittnar om alt man i det socialdemokratiska partiet inte har minsta begrepp om innebörden av personHg integritet eller snarare att man inte vill begripa del, därför all del inte passar in i mönstret att få in miljontals kronor till partiet från människor som inte är socialdemokrater.

Ofrånkomligt är all såväl själva anslulningsformen som reservationsrätten är djupt kränkande för den som vill slå utanför kollektivanslutningen. Alt hävda motsatsen är all bruka våld på allt vad anständighet kräver. Del måste vara oerhört genant att behöva försvara tvångsanslutning av medlemmar till ett politiskt parti.

Från socialdemokratiskt håll söker man göra gällande all tvångsanslutningen uteslutande är fackföreningarnas egen angelägenhet. Fullt så enkelt är det emellertid inte. Den enskildes partitillhörighet är uteslutande den enskildes egen angelägenhet och absolut ingenting som en liten klick socialdemokratiska fackföreningsmedlemmar har rätt att besluta om på ett möte. Dessutom föreligger ingen skyldighet för del socialdemokratiska partiet all la emot medlemmar genom tvångsanslulning. Om någon vilja funnes i partiet all låta var och en själv avgöra partitillhörighet, skulle man givelvis belacka sig för Ivångsansluiningen, Nu saknar man den viljan, och så är det som det är.

För all riktigt rättfärdiga den ovärdiga hantering som kollektivanslutningen innebär, hänvisar man till föreningsfriheten i grundlagen. Men man läser lagen som en viss potentat läser Bibeln. Man underlåter all la fasta på bur föreningsfriheten för den enskilde är definierad i grundlagen, där del heter, all föreningsfrihet är "frihet all sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften". Tvångsanslulningen till det socialdemokratiska partiet slår klart i strid med föreningsfriheten så som denna är definierad i grundlagen. Del är hög tid för socialdemokraterna alt inse detta.

I det här sammanhanget finns det anledning att understryka del berättigade i kravet alt med rätlen att fritt ansluta sig till och tillhöra en förening också skall följa en rätt att slippa tillhöra en förening, F, n. är skyddet i regeringsformen mot tvång alt tillhöra en förening begränsat på skilda sätt och gäller dessutom enbart förhållandel mellan den enskilde och det allmänna. Regeringsformen garanterar således inte någon generell rättighet för en enskild person att stå utanför en organisation. Detta är klart

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

6 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36 otillfredsställande. Frågan om negativ föreningsrätt bör därför snarast, som

Onsdagen den anges i reservation 2, bli föremål för utredning med sikte på alt finna lämpliga

30 november 1983 åtgärder för att fastslå den enskildes rätt all stå utanför en organisation.

_____________ Herr talman! Återigen slår en majoritet i riksdagen bakom ett fördömande

Vissa grundlags- kollektivanslutningen, vilket framgår av reservationerna i KU:s belänkan-

fråeor m m ''- Återigen får vi uppleva att socialdemokraterna i sin maktfullkomlighet

struntar i vad riksdagen säger. Att vädja till förnuftet och anständigheten i denna fråga är alltså totalt meningslöst, vilket t. o. m. kommunisterna nu borde kunna begripa. Det är endast genom lagstiftning vi kan få bort denna skamfläck. De tre borgerliga partierna står eniga bakom kravet på en lagreglering om förbud mot kollektivanslutningen. Detta krav framförs i reservation 5, som jag härmed yrkar bifall till, liksom till reservation 2.

Anf. 30 SVEN-ERIK NORDIN (c):

Herr talman! Debattämnet kollektivanslutning och negativ föreningsrätt skulle lika gärna kunna ges rubriken "Den enskilde och kollektivet- 80-talels svenska knäckfråga".

Det finns säkert många personer som vill reducera debatten om kollektivanslutningen till en fråga som blott och bart gäller ekonomiseringen av det socialdemokratiska partiets verksamhet. Och förvisso torde en del kassörer se saken så.

Men frågan har en myckel djupare innebörd än så. Den inrymmer bilden av Folkrörelsesveriges utveckling på gott och ont under 1900-talet. Och den utvecklingen stämmer till eftertanke.

Sverige har sedan länge formen av en folkrörelsedemokrati. Oavsett vilket politiskt parti vi representerar i dagens debatt, är vi alla delaktiga av Folkrörelsesverige. Vi känner stolthet över detta byggnadsverk och dess historia.

Redan på tidigt 1900-tal började framväxten av organisationer på det kooperativa, fackliga, politiska och det övriga ideella föreningsområdet. På den tiden gällde uppgiften alt genom organisatorisk samverkan värna den enskilt svage mot den enskilt starke. På detta stadium av utvecklingen framstod sådana ting som kollektivanslutning som en ganska harmlös fråga.

Men utvecklingen gick vidare och organisationerna blev starkare, och de som ledde organisationerna kände sig också allt starkare. Organisationerna började gripa in på andra områden än sina ursprungliga. Man krävde och fick direktinflytande i form av egen representation i statliga styrelser och parlssamimansalla specialdomstolar. Det gällde både arbetslagar- och arbetsgivarorganisationer. Bilden av ett samhälle med klara korporativa drag har växt fram oavbrutet. Organisationerna har börjat sätta sig i del parlamentariska systemels ställe. Organisationernas ledning har samtidigt i kraft av sin växande makt börjat fatta beslut som reglerar också medlemmarnas fritid. Man har exempelvis uteslutit medlemmar från den fackliga gemenskapen bara därför att de gått på kurs under frilid och ferier.

Kollektivanslulningsidén är egentligen endast ett utflöde av samma
82 överordnade tänkesätt. Kolleklivet reglerar eller försöker reglera också den

enskildes liv, hans och hennes politiska tänkesätt, hans och hennes integritet - ibland ulan att det står i organisationens stadgar. Men i vår upplysta tid, med en skola som fostrar eleverna till självständigt och kritiskt tänkande, kan övergreppen mot den enskildes integritet inte längre ske utan uppmärksamhet och protester. Och den enskildes röst hörs allt starkare i den debatten. Där har vi bakgrunden till den ständiga debatten om kollektivanslutningen, som ofta pågår i tidningar och här i kammaren varje år.

Under de år jag deltagit i kammardebatterna om denna fråga - det är en lång räcka av år vid det här laget - har jag efteråt mött åtskilliga socialdemokrater, en del med ombudsmannastatus, som energiskt påstått alt de inte har märkt av någon opinion mot kollektivanslutningen. Nej, naturligtvis inte! Inte går den tvångsanslutne centerpartisten till den socialdemokratiske förtroendemannen och klagar, men helt naturligt går han till mig och berättar hur det går till och kräver att riksdagen skall rätta till vad socialdemokraterna har ställt till med. Socialdemokraterna fortsätter i del längsta att försvara en parlianslulningsform som är förlegad och som de enskilda medborgarna i allt större skaror fronderar emot.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning - gjord av Stiftelsen för opinionsanalyser i samarbete med statistiska centralbyrån - framkom att två svenskar av tre anser att kollektivanslutning till politiskt parti är helt felaktig. Bara 21 % tyckte alt den inte var felaktig. Dessutom skall noteras hur samma undersökning visade att 35 % av de socialdemokratiska väljarna delade uppfattningen att kollektivanslutningen är helt fel.

Det är förslås någon månad sedan den här fältundersökningen gjordes, så det kan hända att en del av dessa personer har tagit steget från socialdemokratin helt och hållet vid del här laget.

Opinionen finns i alla fall, och den blir alltmer märkbar. Del har för resten alltid funnits en viss opinion både inom facket och socialdemokratin, även om den varit ganska tyst utåt. Jag kan här erinra om den utfrågning som KU för ett par år sedan hade med professor Leif Lewin, som har lett en undersökning vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala om just kollektivanslutningen.

Del var en undersökning av grundforskningskaraklär, dvs. den var inte beställd av någon, men också den gav en klar bild av opinionen. Den speglade klart demokraliproblemet i samspelet mellan ledare och medlemmar. Och i den undersökningen visade del sig alt 64 % av alla medlemmar i facket ansåg att kollektivanslutningen till ett parti är en felaktig form av medlemskap. Slutsumman av den undersökningen var alt ingenting skulle förbättra demokratin mer än att denna företeelse kom bort.

Låt mig också peka på hur kravet på personlig integritet har påverkat den lagsfiftning som reglerar den enskildes förhållande till myndigheterna. Här har vi under stor enighet och med socialdemokratisk medverkan kunnat skapa skydd ål den enskilde mot dalaregistrering, för sekretess, för åsiktsfrihet osv. Och del har varit riktigt. Den upplyste medborgaren kräver och skall ha sin rätt mot samhället.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlags--frågor, m. m.

Nr 36 Men varför inte samma rätt till integritet i valet av parti, eller valet att stå

Onsdagen den "'nför ett parti?

30 november 1983 "'S få ställa ytterligare några frågor till den socialdemokratiske

_____________ talesmannen:

Vissa erundlaes- Känns del inte genant att tvinga fackföreningsmedlemmen all antingen

fråeor m m ''8 ° salsa pengar till ett parti som man inte sympatiserar med eller

reservera sig och därmed ge till känna alt man inte vill vara ansluten till socialdemokraterna?

Känns del inte genant att det på den socialdemokratiska föreningens möten kan sitta personer som tillhör andra partier och som med eller mot sin vilja fungerar som femlekolonnare?

Känns det inte genant alt personer blir anslutna ulan att de känner till det?

Känns det inte genant att reservanter trakasseras på sin arbetsplats för sina poHtiska åsikters skull?

Allt sådant förekommer ju! Del finns brister, det erkände t. o. m. den socialdemokratiske partisekreteraren Toresson under utfrågningen i konstitutionsutskottet. Ni slipper ifrån allt detta om ni gör som andra partier och endast lar emot enskilda som medlemmar.

Centern har i del längsta hoppals att socialdemokraterna självmant skulle avslå från kollektivanslutningen. För vår del sade vi redan i början av 1970-talet att problemet inte i första hand skulle lösas med lagstiftning. De ideella organisationerna - och dit hör ju partierna - borde få slå fria från lagreglering.

Men det är också vår uppgift att värna om den enskildes rätt.

Vi trodde oss skymta ett ljus i tunnelns mörker under millen av 1970-talel. Socialdemokraterna startade en internutredning. Men det hoppet har grusats, och nu återstår inte något annat än ett bestämt krav på lagstiftning. Vi kräver en snabb utredning om detta. Vi kräver det för andra året i rad. Vi noterar med stor glädje att de tre icke-socialistiska partierna står eniga om detta krav i dag. Vi vet numera att socialdemokraterna anser sig mera bundna av sin partikongress än av riksdagsullalanden. Ett riksdagsutlalande är då meningslöst. Däremot har vi fått besked om all socialdemokraterna kommer att följa en eventuell lag som förbjuder kollektivanslutning. Del avgör frågan.

Att åstadkomma ett utredningsförslag som reglerar den enskildes rätt all genom en självständig handling välja parti är inte någon svår uppgift. Det är däremot svårare att finna lösningar på den negativa föreningsrätten i riktning mot enskilda och organisationer, men också den frågan pockar på sin lösning, och den är i vissa stycken knuten till kollektivanslulningsfrågan.

Av lidsskäl skall jag inte utveckla frågan om den negativa föreningsrätten ytterligare. Jagskall heller inte beröra näringsfrihetsfrågorna. Dessa har f. ö. behandlats av Anders Björck, och vi har en gemensam icke-socialistisk reservation på alla de här punkterna. Jag ber i stället, herr talman, att få yrka bifall till reservationerna 2, 3 och 5 och i övrigt till utskottets hemställan.

Anf. 31 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Frågan om den enskilda människans rätt att själv avgöra om han eller hon vill tillhöra ett politiskt parti har många gånger diskuterats i riksdagen. Minst åtta gånger bar den för en demokrati så ovärdiga registreringen av människors politiska uppfattning fördömts. När en fråga har diskuterats så många gånger som denna kan det finnas en risk att den förlorar sin udd genom all den så ofta har återkommit i debatten. Frågan om kollektivanslutningen är dock så betydelsefull för den svenska demokratin att den aldrig kan eller får bli en slenlrianfråga. Den kommer alltid all vara lika angelägen så länge som detta ovärdiga förhållande råder mellan många medborgare och det socialdemokratiska partiet.

Herr talman! När jag inför den här debatten gick igenom de betänkanden där kollektivanslutningen diskuterats under senare år hade jag TV-appara-len på. Då dök konstilutionsutskollels ordförande Olle Svenssons välbekanta ansikte upp på bildskärmen. Jag blev naturligtvis intresserad och lade samlingen med betänkanden åt sidan för att följa Olle Svensson i TV-rutan..

Den fråga som diskuterades var hur många procent av Sveriges befolkning som ansåg sig ha möjligheter att påverka politikernas beslut. En opinionsundersökning hade visat all endast 25 % av befolkningen ansåg sig ha denna möjlighet. Oavsett den felmarginal en undersökning av det här slaget kan ha, är detta naturligtvis ett observandum för alla som är engagerade i politiskt arbete. En kompletterande rapport sade därefter alt det bland de LO-anslulna var endast 17 % som ansåg sig kunna påverka politikernas ställningstaganden.

Olle Svenssons svar löd, om jag inte minns fel, ungefär så här: Vi socialdemokrater anser att vi har goda kontakter med fackföreningsrörelsen. Jag tänkte då: Om undersökningen korrekt anger faktiska förhållanden, finns det hundratusentals människor som är kollektivt anslutna till socialdemokrafiska partiet och som inte anser sig kunna eller vilja påverka de polifiska besluten. Men kan det egentligen bli på något annat sätt så länge som enskilda människor inte anses vara mera värda än att ett represenlant-skap på kanske 40 personer beslutar ansluta flera tusen människor kollektivt fill ett politiskt parti, nämligen del socialdemokratiska? Delta parti har givelvis det fulla ansvaret för del sätt på vilket man tar emot medlemmar.

Reservationsrätten finns, men då måste individen göra ett politiskt tillkännagivande, som många gånger kan vara förödmjukande. Många vill inte göra detta tillkännagivande, för alt skydda sin politiska integritet.

Inför årets ställningstagande har konstitutionsutskottet hört socialdemokraternas partisekreterare, Bo Toresson, Av utfrågningen framgår relativt klart hur socialdemokratiska partiet just nu ser på kollektivanslutningen.

För del första arbetar en arbetsgrupp inom partiet med frågan och skall lämna en rapport. Även om detta arbete inte är avslutat framgår del av utfrågningen att - otroligt nog - en stor opinion inom socialdemokratin fortfarande är för kollektivanslutningen.

För del andra anser socialdemokraternas partisekreterare att riksdagens upprepade uttalanden inte har någon egentlig betydelse för partiets ställ-

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

ningstagande. Så länge som en lagstiftning inte finns, anser partiet sig ha formell och tydligen också moralisk rätt att tillämpa kollektivanslutningen.

En tredje synpunkt, som i och för sig också fanns med marginellt i föregående års debatt, är alt man anser att kravet från de icke-socialistiska partierna på att kollektivanslutningen skall upphöra grundar sig på önskemål att komma åt socialdemokratiska partiet och dess samarbete med andra organisationer. För en liberal är detta ett skrämmande synsätt. När man säger så har man inte, så sent som år 1983, förstått vad frågan gäller. Det gäller den enskilda människans frihet och integritet. Fru talman! Frågan gäller grundläggande mänskliga rättigheter i en demokrati.

För del fjärde, slutligen, har tydligen kollektivanslutningen funnits i stort sett i nuvarande form sedan 1903. Sedan dess har 80 år gått, och myckel har hänt när det gäller utvecklingen av demokratin i vårt land. Vi har fått allmän rösträtt för män och kvinnor, och demokratin har successivt byggts ut. Jag behöver inte göra denna uppräkning längre - jag konstaterar bara att kollektivanslutningen består.

Den måste upphöra! Eftersom del inte längre finns någon grund för att tro alt del socialdemokratiska partiet av moraliska skäl kommer att vidta denna självsanering och rätta till denna brist i vår demokrati, måste tydligen lagstiftning mot kollektivanslutningen genomföras.

Jag yrkar därför bifall till reservation nr 5, där det konstateras att en lagreglering syftande till förbud mot kollektivanslutningen måste genomföras skyndsamt. I vilken form delta skall ske bör övervägas i en parlamentariskt sammansatt utredning.

Slutligen, fru talman! Varför skall en person som exempelvis inte vill tillhöra facklig organisation kunna tvingas till detta? Är del inte stötande för socialdemokraterna alt människor vägras lämna organisationer, vilkas värderingar de inte delar? När de här frågorna tidigare har diskuterats i riksdagen har det hänvisats till förslag från stiftelseutredningen och nya arbetsrällskommitlén. Ingen av dessa kommittéer har föreslagit några lagregleringar som tar sikte på den negativa föreningsrätten. Det finns problem med denna lagstiftning, men frågan är synnerligen aktuell.

Jag yrkar bifall till reservation nr 2, där del föreslås att den enskilda människans rättighet att stå utanför en organisation skall övervägas i en parlamentarisk utredning.

Jag yrkar slutligen, fru talman, bifall fill reservation nr 3, som tidigare diskuterats och som gäller utredning om förstärkning av närings- och yrkesfriheten.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

I anförandel instämde Andres Kiing (fp).

Anf. 32 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Fru talman! Frågan om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet är ingalunda ny. Däremot kan man möjligen påstå att den rönt ett nymornat intresse för borgerligheten och dess partier, som på olika sätt inifierat debatt, lagt fram förslag och gjort uttalanden om förbud i riksdagen under del senaste decenniet.

Del kan finnas skäl, bl. a. med anledning av borgerlighetens nydanade intresse för arbetarrörelsens organisationsformer, men framför allt kanske med anledning av socialdemokraternas eget agerande i denna fråga, alt göra en kort historisk återblick.

Redan inför Landsorganisationens bildande var just denna fråga om anslutningen till det då enda existerande arbetarpartiet, det socialdemokratiska partiet, en av huvudfrågorna. Det var i kamp mot dåtidens borgerlighet som arbetarklassen organiserade sig, och det var partiet som blev den ideologiska och drivande kraften för också en facklig centralorganisation. Del är utifrån detta som frågan om kollektivanslutningen också skall ses.

Under arbetarrörelsens uppsving i mitten av 1880-talet började man bilda landsomfattande fackförbund, för alt på så sätt ta upp kampen för fri- och rättigheter och all föra lönekamp. På tio år hade ett tjugotal sådana yrkesförbund formerats. De var dock ganska svaga, och i stället blev partiet ansvarigt ocb ledande i den ekonomiska kampen.

Fram till den femte skandinaviska arbetarkongressen år 1897 var en av frågorna hur man skulle förbättra samarbetet mellan de fackliga och de politiska organisationerna. På denna kongress beslutades att man skulle försöka åstadkomma förbättringar, och man utsåg också en initiativkommit-lé för Sveriges samverkande fackförbund och fackföreningar, som skulle utröna möjligheterna alt bilda en landsomfattande centralorganisation, något som alla också var ense om borde bildas.

Den kanske hetaste diskussionen i iniliativkommittén blev just frågan om relationerna till partiet. Flera då väl kända fackliga ledare i kommittén hävdade alt fackföreningarna skulle ges full frihet. De skulle själva avgöra hur de ville - och om de ville - stödja partiet. Andra hävdade alt de fackföreningar som ville ansluta sig till centralorganisationen skulle förbinda sig alt inom två år inträda i partiet. I ett remissförfarande med detta som utgångspunkt var del dock bara två förbund som oreserverat gav sin anslutning till förslaget om tvångsanslutning.

I januari 1898, efter remissomgången, beslutades om ett nytt stadgeutkast och alt en allmän fackföreningskongress skulle inkallas. På kongressen, som ägde rum i augusti samma år, drevs beslutet igenom alt de fackföreningar ocb förbund som ville ansluta sig till den nya landsorganisationen skulle förbinda sig alt inom tre år också bli medlemmar i partiet.

Beslutet stred mot vad den socialistiska rörelsens pionjärer i vårt land tidigare förfäktat. Axel Danielsson hade, enligt den historiebeskrivning som Knut Bäckström gör i boken Arbetarrörelsen i Sverige, "flera gånger framhållit alt fackföreningarna skall leda kampen för arbetarklassens dagskrav och följaktligen omfatta alla arbetare, medan partiet ställer

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

betydligt mera långsikliga uppgifter och därför omfattar arbetarklassens mest avancerade och klassmedvetna element". På samma sätt hade Hjalmar Branling, enligt samma författare, i del bekanta Gävlelalet om fackföreningarnas mål uttryckt alt detta "bör vara att omfatta ett yrkes såvitt möjligt alla arbetare på en ort. Meningsskiljaktigheter och olika uppfattningar i olika politiska och religiösa frågor bör härvid inte utgöra något hinder."

Besluten om kollektivanslutning - treårsregeln upphävdes snart, medan reservationsrätten dröjde ända till 1909, och de fackliga organisationerna skulle själva vara suveräna att besluta om medlemskap eller inte - har alltsedan dess varit en fråga inom fackföreningsrörelsen, men också en fråga för det socialdemokratiska partiet, som har denna organisationsform.

Dessa diskussioner har gått i vågor, och ute i de fackliga lokalavdelningarna har del faltals beslut både om utträde och om inträde i det socialdemokratiska partiet, även om det f. n. förefaller vara mera ut- än inträden när det gäller kollekliva anslutningar. Del är emellertid viktigt alt framhålla all detta är de fackliga avdelningarnas egen angelägenhet, så länge det socialdemokratiska partiet tillåter en sådan kollektiv anslutning.

Förslaget om en lag mot kollektivanslutning av fackföreningar till politiskt parti, som de borgerliga partierna väckt, är i sig ett angrepp på organisations-friheten. Det måste vara en organisation fritt att fatta sina egna beslut. Däremot berör frågan om kollektivanslutningen ett område av grundlags-sliftningen. I regeringsformens 2 kap. 2 § heter det: "Varje medborgare är gentemot del allmänna skyddad mot tvång alt giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende." Kollektivanslutning av fackliga organisationer, som är breda och rymmer medlemmar med skilda politiska övertygelser, till politiska partier strider mot andan i denna paragraf, även om paragrafen bara gäller gentemot "del allmänna".

Här vill jag peka på del inkonsekvenla i den borgerliga hållningen. De borgerliga partierna hävdar i grundlagssammanhang energiskt alt demokratiska fri- och rättigheter bara skall gälla "gentemot del allmänna". De vägrar acceptera att grundlagen skall ha något att göra med förhållanden mellan enskilda eller mellan enskilda och enskildas organisationer. Utifrån denna princip har de borgerliga och socialdemokraterna motverkat grundlagsskydd för demokratiska fri- och rättigheter för de arbetande på arbetsplatserna. Enligt samma princip kan de demokratiska fri- och rättigheterna beskäras även av ägare till privata s. k. allmänna platser, som t. ex. av köpmän ägda "innelorg" eller affärsgalor, där det är köpmännens organisation som avgör om tillstånd skall beviljas till allmänna möten etc.

Den borgerliga principsynen är alltså att rättigheter definieras gentemot det allmänna. Ett undanlag vill dock borgarna göra. De vill frångå sin princip när del gäller fackföreningarna. Då vill de se en lagstiftning som går in i fackföreningarnas inre angelägenheter för att trygga enskildas fri- och rättigheter. Vi kan av detta dra bara en slutsats: Den borgerliga principen om all fri- och rättigheter skall definieras endast gentemot del allmänna gäller bara i sammanhang som gynnar de borgerliga klassintressena. Man frångår lätt och kanske oreflekterat denna princip i en fråga där man kan tillfoga

arbetarrörelsen skada. De borgeriigas principer om fri- och rättigheter är således klassbelingade. De slår vakt om en princip när det gäller skyddet av den egna klassen men frångår samma princip - även om det som de i dag förordar inte är någon grundlag, så berör det ju ändå samma princip - när det gäller arbetarrörelsens organisationer.

Vi anser att man inte skall gå in med lagstiftning i enskilda organisafioners beslut. Organisafionernas inre angelägenheter är rfera.? angelägenheter. Men vi är kritiska till kollektivanslutningen. Den strider mot sunda demokratiska principer.

Fru talman! Jag måste också något beröra en del av del som Sven-Erik Nordin sade. Han gjorde en historisk utvikning som inte överensstämde med den historiska verklighet som vi från arbetarrörelsen själva har medverkat i. Bl. a. sade han alt arbetarrörelsen "pockat på" att få plats i partssammansatta domstolar.

Jag vill för Sven-Erik Nordin och även för andra som möjligen är okunniga om de historiska förhållandena på denna punkt med en gång tala om att del när del gällde lagen om arbetsdomstol - den partssammansatta domstol i vilken företrädare för fackföreningarna ingår - rådde en total enighet inom hela arbetarrörelsen år 1928, då borgerligheten under den Ekmanska ministären påtvingade arbetarklassen delta medel. Över 300 000 arbetare i del här landet var ute och demonstrerade emot kolleklivavtalslagen och lagen om arbetsdomstol den dag då dessa lagar debatterades och beslutades i riksdagen. I Stockholm gick Per Albin Hansson i spetsen för demonstrationen.

Fru talman! Vänsterpartiet kommunisterna har vid tidigare tillfällen då den här frågan behandlats i riksdagen gjort ett uttalande om vår uppfattning och om hur vi ser på den här frågan. Jag vill ta lillfäHet i akt alt göra samma sak i år. Uttalandet återfinns också i reservationen:

Det socialdemokratiska partiet tillämpar, genom att motta huvuddelen av sina medlemmar genom kollektiv anslutning, ett syslem för medlemsanslutning som strider mot demokratiska principer.

Fackföreningarnas uppgift är att tillvarata medlemmarnas intressen. Denna uppgift fylls bäst av en facklig rörelse som behåller en organisatorisk självständighet gentemot politiska partier. Underkastelse under partipolitiska hänsyn hämmar rörelsens aktionsförmåga. Att fackföreningsrörelsen i skilda lägen stöder politiska organisationer är både nödvändigt och riktigt, men del bör ske på basis av organisationens självständighet och på fackföreningsfolkets egna villkor. Enligt vår uppfattning är kollektivanslutning till politiskt parti i princip inte försvarbar.

När borgerliga politiker går till angrepp emot kollektivanslutningen är del dock inte av omtanke om fackföreningsmedlemmarna. De borgerliga har inget emot kollektivanslutningen när de anser all den tjänar deras egna syften. Sålunda torde flertalet borgerliga riksdagsledamöter vara övertygade anhängare av den religiösa kollektivanslutning som f, n. påtvingas hela folkel via statskyrkan.

Riksdagen har i fråga om kollektivanslutning till politiskt parti vid

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. rn.

Nr 36 upprepade tillfällen bl, a. uttalat alt "nuvarande missförhållanden bör inte i

Onsdagenden första hand förändras genom lagstiftning utan genom åtgärder från par-

30 november 1983 tiernas egen sida" och samtidigt förutsatt "att det genom opinionsbildning

_____________ mot kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå del parti som

Vissa grundlags- tillämpar denna ordning att medverka till att kollektivanslutningen avskaf-
frågor m m > tt som partimedlem endast registreras personer som individuellt

begär inträde i partiet".

Del är beklagligt alt det socialdemokratiska partiet inte respekterat riksdagens beslut och vidtagit åtgärder för att avskaffa kollektivanslutningen. Härigenom underlättas de borgerliga partiernas agerande, bl, a. för lagstiftning mot kollektiv anslutning. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 6,

Anf. 33 KURT OVE JOHANSSON (s):

Fru talman! Två frågor har berörts i del här sammanhanget, negaliv föreningsrätt sammankopplad med kollektivanslutning till politiskt parti. Jag har förstått den hittills förda diskussionen på det sättet att intresset är störst att diskutera kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet. För att i någon mån strukturera den fortsatta debatten hade jag tänkt ge min synpunkt på förslaget om negaliv föreningsrätt och de ulredningskrav som föreligger i samband därmed.

Alt grundlagsfästa den negativa föreningsrätten har ju diskuterats många gånger här i riksdagen, det vill jag betona. I en gemensam reservation, nr 2 fogad till dagens betänkande, föreslår de borgerliga att en parlamentarisk utredning skall tillsättas. Utskotlsmajorilelen har yrkat avslag på detta. Jag tycker alt utskollsmajoritelen gör del på goda grunder. De bestämmelser som nu gäller för den negativa föreningsrätten är ju ganska nya. De fick sin nuvarande utformning på förslag av 1973 års fri- och rättighetsulredning och gäller fr, o, m, januari 1977.

Fri- och rällighelsutredningen hade i sill arbete funnit mycket starka skäl för alt inte grundlagsfästa den negativa föreningsrätten. Inte minst var del civilrättsliga faktorer som låg bakom denna ståndpunkt. För att göra en lång historia kort skall jag bara säga alt utredningen helt enkelt fann att del inte var praktiskt möjligt all låta rätlighelsskyddel generellt avse också förhållandel mellan enskilda inbördes. Utredningen hade mycket starka argument för detta ställningstagande,

I proposition 1975/76:209 slogs fast all del räckte med vanlig lag att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra enskilda. Det blev också riksdagens beslut. Vi kan från utskotlsmajoritetens sida inte finna något som helst skäl för all nu tillsätta en parlamentarisk utredning i frågan. Jag yrkar avslag på reservation 2 i konstitutionsutskottets belänkande 8.

Fru talman! Nu återgår jag till den rena kollektivanslutningsdiskussionen.

Kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet har ju blivit ett hett

och kärt diskussionsämne här i riksdagen. Såvitt jag har kunnat finna logs

frågan upp första gången i en motion redan 1934. Del har närmast blivit en

tradition alt varje år diskutera medlemsanslutningen till det socialdemokra- Nr 36

tiska partiet. Onsdagenden

För mindre än ett år sedan, då frågan senast diskuterades, beslutade 30 november 1983

riksdagen med röstsiffrorna 150 mot 84 att avvisa moderaternas krav på en

lagstiftning mot kollektivanslutning. Del fanns alltså, när riksdagen tog Vissa erundlaes-slällning i denna fråga för mindre än ett år sedan, en överväldigande frågor m m majoritet mot en lagstiftning på området.

Det har förts, framför allt i högertidningarna, en rasande debatt, som Hans Nyhage försökte fortsätta här i dag genom all la upp delta att LO:s ordförande inte behagade komma när konstitutionsulskoltel kallade. Stig Malm hade säkert mycket goda skäl för all inte komma. Jag behöver i och för sig inte försvara Stig Malm - han gör det säkert mycket bättre själv. Men jag vill bara stillsamt erinra om att Stig Malm faktiskt är i sin fulla rätt alt tacka nej till utskottels inbjudan. Eller tänker man måhända lagstifta också på detta område? På sätt och vis kan jag förstå Stig Malm. Om man ser på kollektivanslulningsfrågan rent historiskt, finner man, precis som Tommy Franzén här påpekade, all LO egentligen lämnade frågan redan 1909. Fram till dess hade LO som uppgift att försöka förmå fackföreningarna att ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Del är alltså 74 år sedan som LO, genom ett kongressbeslut 1909, lämnade denna uppgift. Del framgår klart i stadgarna att man inte längre skulle vara bunden av den typen av verksamhet.

Men jag tror också att del är rätt viktigt att påpeka att del vid den senaste LO-kongressen år 1981 slogs fast återigen - för vilken gång i ordningen vet jag inte - alt kollektivanslutningen är en lokal angelägenhet för de lokala fackliga organisationerna. LO-kongressen ansåg således all LO inte hade någonting med detta alt skaffa. Det måste väl också vara ett fullgott skäl för LO-ordföranden att inte hörsamma en sådan här inbjudan.

Dessutom vill jag påminna om Bo Toressons besök i konstitutionsutskottet och de frågor som där ställdes, bl. a. beträffande på vilket sätt LO skulle vara inblandad i del utredningsarbete som pågår inom partiet om anslutningsformerna. Bo Toresson sade ju inför utskottet all partiet inte hade några kontakter med LO när det gäller kollektivanslutningsfrågan. Så nog hade LO-ordföranden ganska starka sakliga skäl, herr Nyhage, för att lacka nej till utskottels inbjudan.

Sedan kan man naturligtvis diskutera hur man skall göra - om man allfid skall lacka ja till de inbjudningar man får. Det kan man måhända tycka. Jag tycker t. ex. att det hade sett snyggt ut om Svenska arbetsgivareföreningen hade tackat ja till den inbjudan som den svenska regeringen sände till Arbetsgivareföreningen för att få diskutera svensk ekonomi - en diskussion som man uteblev ifrån. Del -kan vi alltså ha synpunkter på i olika sammanhang. Men jag vill klart understryka att om man ser på sakskälen i det här fallet, så hade Stig Malm faktiskt sakliga skäl för att lacka nej till utskottets inbjudan.

Jag har, fru talman, gått igenom allt som sagts i riksdagen under de senaste
elva åren om formerna för anslutning till det socialdemokratiska partiet. Det 91

Nr 36 är på många sätt en myckel bedrövlig läsning. Genomgången visar nämligen

Onsdaeen den * borgerliga ledamöterna inte förslår någonting av den värdegemenskap

30 november 1983 °™ '"" '"''" svensk arbetarrörelse. Denna bristande kunskap är sannolikt

_____________ den huvudsakliga förklaringen till all de borgerliga alltid kommer fel i

Vissaerundlaes- debatten om formerna för anslutning till vårt parti. All tro att man kan
fråeor m m lagstifta bort samhörigheten inom svensk arbetarrörelse är i högsta grad ett

uttryck för politisk naivitet. Resultatet blir ju i stället det motsatta. Borgerlighetens allt vildsintare attacker mot fackföreningsrörelsen och dess demokratiska rörelsefrihet svetsar bara den demokratiska arbetarrörelsen allt hårdare samman. Vi socialdemokrater har aldrig ens tänkt tanken att del skulle vara möjligt all lagstadga bort den värdegemenskap som finns mellan borgerligheten. Svenska arbetsgivareföreningen och storfinansen. Vi slår vakt om föreningsfriheten. Ni är beredda att genom lagstiftning nagga denna demokratins hörnpelare i kanten bara för att komma ål fackföreningsrörelsen.

All kommunisterna enligt min uppfattning hamnar litet snett i diskussionen om anslulningsformerna till del socialdemokrafiska partiet har också sin givna förklaring. Jag tror all del beror på deras vana all hemfalla ål doktrinär leninism. De är ju skolade till det. Dessutom föreligger obestridligen hos vpk ett visst främlingskap för de värderingar som finns inom den demokratiska arbetarrörelsen. Jag tror all vpk aldrig helt kommer att kunna frigöra sig från detta främlingskap, för då skulle vpk inte längre vara ett kommunistiskt parti.

Innan jag fortsätter vill jag gärna säga alt Tommy Franzén i talarstolen rörande borgerligheten framförde många tankar och synpunkter, som jag helt delar.

Samhörigheten mellan fackföreningsrörelsen och del socialdemokratiska partiet är ideologiskt betingad. Del skall man komma ihåg. Den växte fram som en historisk nödvändighet under 1800-lalets slut. Man insåg tidigt att de grundläggande målen frihet, jämlikhet och broderskap inte kunde förverkligas enbart genom facklig kamp. Den politiska kampen framstod som minst lika nödvändig för att förverkliga de grundläggande idealen om ett rättvisare samhälle. Jag tror att del var Wigforss som en gång sade: Hade partiet inte funnits, hade fackföreningsrörelsen varit tvungen alt uppfinna del.

Man får således aldrig glömma bort, när man diskuterar samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin, all del är folkel ute i de fackliga organisationerna som grundat det socialdemokratiska partiet för alt också politiskt kunna företräda sina medlemmars intressen. Innan Landsorganisationen bildades 1898 var, precis som Tommy Franzén sade, det socialdemokratiska partiet också central organisation för fackföreningarna. Politiskt står del socialdemokratiska partiet för precis samma grundläggande värderingar som fackföreningsrörelsen står för i den fackliga kampen. För de lokala fackliga organisationerna framstår därför den organisatoriska knytningen till del socialdemokratiska partiet som helt naturlig och i högsta grad förenHg med deras syfte all bäst tillvarata vikliga medlemsinlressen. Jag vill 92

tillägga, fru talman, alt del är deras självklara demokratiska rättighet att få Nr 36

göra detta. Onsdagenden

När vpk i sin reservation antyder all samarbetet med socialdemokraterna -jr. november 1983

hämmar fackets aktionsförmåga, känner faktiskt fackföreningsfolkel inte _

igen situationen. Den praktiska verkligheten har ju visat all det är precis Vissa erundlaes-
Ivärlom. Samarbete har ökat aklionsförmågan. fråeor m m

Som jag redan nämnt beslutade riksdagen för mindre än ett år sedan, med stor röslövervikl, all avslå moderaternas krav på lagstiftning mot såväl direkt som indirekt kollektivanslutning. Det var då fråga om en omedelbar lagbeställning. Moderaterna stod ensamma för denna ståndpunkt för mindre än ett år sedan. I det betänkande som vi behandlar i dag, där moderaterna i en reservation skriver sig samman med centern och folkpartiet - eller måhända är det tvärtom, vad vet jag - kräver man en särskild parlamentariskt förankrad utredning. Vad betyder nu detta? Varför har moderaterna, som jag uppfattat det, retirerat från sina tidigare militanta krav på lagstiftning ulan föregående utredning? Har moderaterna övergivit kravet på lagstiftning mot s. k. indirekt kollektivanslutning? Eller har moderaterna måhända upptäckt all en lagstiftning mot kollektivanslutning äventyrar föreningsfriheten? Men samtidigt som moderaterna lar ett steg tillbaka, så går ju centerpartiet - och kanske även folkpartiet - ett steg framåt och hojtar litet högre än tidigare om utredning och åtföljande lagstiftning.

Hur skall det tolkas? Skall del tolkas så alt en borgerlig majoritet i riksdagen villkorslöst kommer att lagstifta mot kollektivanslutning? Skall det betänkande som nu ligger på riksdagens bord tolkas på det sättet att en eventuell borgerlig riksdagsmajorilel inte kommer alt vila på hanen utan handla snabbi som ögat? Sven-Erik Nordin sade ju att del inte var något problem all utreda den här situationen. Men jag tycker all så som reservationen är utformad, är reservanterna skyldiga mig ett svar på den fråga som jag rest. Jag anser all centern och folkpartiet skall ge ett bestämt besked på den här punkten, om de är beredda att lägga fram förslag om en lagstiftning mot direkt och indirekt kollektivanslutning. Som reservationen är skriven, är del ju dags alt sluta upp med all hymla. Del är bättre all tala ur skägget på den här punkten.

Jag skulle vilja komma tillbaka ett ögonblick till herr Nyhages inlägg. Hela hans anförande genomsyrades av okvädingsord mot fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Han sade vid flera tillfällen att del här med anslutningsformerna skulle vara en skamfläck på den svenska demokratin. Jag vill gärna till herr Nyhage säga, att moderaterna borde akta sig för att anklaga svensk arbetarrörelse för all vara odemokratisk. Man skall inte, herr Nyhage, kasta sten när man sitter i glashus. Del moderata partiets historia är inte så särskilt glansfull när det gäller demokratifrågor.

Den politiska demokratin, för all la ett exempel, genomfördes som bekant i hård kamp mot dåtidens högerkrafter. Den demokratiska processen på del sociala området har också fått föras i kamp mot högerkrafterna i Sverige,. Och man brukar säga att historien upprepar sig. Nu gäller kampen den

Nr 36 ekonomiska demokratin. Vi vet ju vad den kampen hittills har inneburit. Vi

Onsdaeen den ' ä' också vad som kommer all hända om mindre än en månad här i

30 november 1983 kammaren, när frågan om löntagarfonderna skall behandlas. Då kommer

______________ mönstret tillbaka. Då kommer Hans Nyhages partivänner på nytt att slå vakt

Vissa erundlaes- storfinansens privilegier. Er kamp för demokratin kommer sannolikt inte
fråeor m m heller att bli glansfullare när det gäller den ekonomiska demokratin. Och inte

- det vill jag understryka, fru talman - blir moderaternas demokratiska historia glansfullare av att man nu vill beskära föreningsfriheten och rätten för fackliga och politiska partier att själva bestämma i sina inre angelägenheter.

Del finns inom LO-omfådel drygt två miljoner medlemmar. Av dessa är en tredjedel kollektivt anslutna. Två tredjedelar står utanför kollektivanslutningen. I det här sammanhanget skulle jag gärna vilja beröra den undersökning som Sven-Erik Nordin talade om och som visade att två av tre svenskar tyckte illa om kollektivanslutning. Det kanske inte är rätt tillfälle att i dag föra någon djupsinnigare diskussion om den undersökningen, Sven-Erik Nordin, men jag tror att man skall vara litet försiktig med att dra alltför snara slutsatser. Jag tror nämligen - del är min högst personliga uppfattning - alt del är svårt all göra en undersökning i en sådan här fråga. Som jag nyss nämnde är 700 000 människor kolleklivanslutna. Jag tror att det är svårt för människor som slår utanför kollektivanslutningen och som inte känner fill dess reella innebörd och vad den syftar till all på ett riktigt sätt medverka i en sådan undersökning. En undersökning som den som Sven-Erik Nordin hänvisade till är, tror jag, ganska meningslös; i varje fall är del inte möjligt all dra några alltför långtgående slutsatser av den.

Men vad jag ville säga i anslutning till den undersökningen var att vi naturligtvis samarbetar, fackligt och politiskt, också med de två tredjedelar som inte omfattas av kollektivanslutningen men på ett annat sätt. Vi för en ständig diskussion med dem om hur samarbetet mellan det socialdemokratiska partiet och facket skall fördjupas. Jag vill understryka delta, därför all del arbete som nu utförs och som vår partikongress 1984 skall la ställning till inte bara innefattar formen kollektivanslutning ulan även samverkan i andra former.

På en punkt råder del emellertid fullständig enighet inom arbetarrörelsen, och del är om alt de lokala fackföreningarna själva skall bestämma över sina angelägenheter. Del är ingenting som de borgerliga partierna skall lagstifta om i riksdagen. Frågan om samverkansformerna, och däri inkluderas kollektivanslutningen, är - del vill jag understryka, fru talm.an - en angelägenhet för fackföreningarna lokall all besluta om.

Ett förbud för de lokala fackföreningarna all falla beslut om anslutning till ett politiskt parti skulle därför vara ett kraftigt ingrepp i den fackliga demokratin, som absolut inte hör hemma i ett samhälle av vår typ. Ett sådant ingrepp skulle allvarligt begränsa föreningsfriheten och stå i strid med regeringsformen,

I regeringsformen finns en regel till skydd för föreningsfriheten, för
94 fackföreningarnas och de politiska partiernas frihet all genom i demokratisk

ordning fattade majoritetsbeslut bestämma om sina egna inre angelägenheter. Frågan om kollektivanslutning är en del av denna frihet.

Kollektivanslutningen är helt och hållet en lokal fråga. Det är medlemmarna i de lokala fackliga organisationerna som självständigt tar initiativ och beslutar om anslutning till arbetarekommunen. Några krav eller direktiv om anslutning ges inte, varken från fackförbund, från LO eller från del socialdemokratiska partiet.

Ett förslag om kollektivanslutning föregås av en omfattande behandling i mötesverksamheten och genom skriftlig information. När man är ansluten las frågan om kollektivanslutningen upp till diskussion minst en gång varje år. Kollektivanslutningen omprövas också, om någon så begär.

När beslut fallas om kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet föreligger del alllid möjlighet till reservation. En enskild medlem, som av olika skäl inte ställer sig bakom beslutet, har rätt att stå helt utanför kollektivanslutningen. Den som reserverar sig behöver inte ange något skäl för sitt ställningslagande. Den enskilde reservanten röjer heller på intet sätt sin politiska hemvist. Del sistnämnda vill jag särskilt understryka. Reservation kan inlämnas när som helst och gäller naturligtvis ulan tidsgräns.

Till sist, fru talman, vill jag säga all vi socialdemokrater är stolla över den värdegemenskap som finns inom arbetarrörelsen, och den kommer vi all slå vakt om, omhulda och ständigt försöka fördjupa. Man väljer själv sina vänner, brukar del beta. Ni på den borgerliga kanten har valt era. Ni har valt att utveckla och fördjupa er värdegemenskap med arbetsgivarorganisationerna och storfinansen. Det är er sak. En sak kan jag emellertid lova er på stående fot: Hur ni än organiserar ert samarbete med era vänner, så kommer vi aldrig att med uttalanden i riksdagen eller all med lagstiftning försöka lägga hinder i vägen för ert inre arbete och kränka föreningsfriheten. Vårt partis demokrafiska traditioner är en garanti för detta.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Anf. 34 HANS NYHAGE (m) replik:

Fru talman! Beträffande den negafiva föreningsrätten vill jag bara säga all del finns tillräckligt många exempel på hur föreningstillhörighelen har missbrukats för all starka grunder skall finnas för all ordentligt utreda frågan i enlighet med vad vi reservanter har anfört till.betänkandet.

Stig Malm kom inte till konstilulionsutskottet därför alt han hade rätt att lacka nej, säger Kurt Ove Johansson. Stig Malm kan förvisso inte tvingas till konstitutionsutskottet, men det är likväl mycket anmärkningsvärt all en person i hans ställning vägrar alt ållyda en kallelse från konstitutionsutskottet. Det är också närmast häpnadsväckande ätt Kurt Ove Johansson här försöker förneka det mycket nära sambandet mellan LO, dess ledning och de lokala fackliga organisationerna.

Enligt kongressbeslut skall LO inte befatta sig med frågan om kollektivanslutningen, hävdar Kurt Ove Johansson, Nu har emellertid Stig Malm i andra sammanhang inte tvekat all framföra en mening i frågan. Även andra inom LO-ledningen har deklarerat sin ståndpunkt. Det är anmärkningsvärt alt inte Stig Malm har omdöme nog att komma till konstitutionsutskottet och

Nr 36 där redogöra för sin inställning samt LO:s synsätt.

Onsdagenden Tvångsanslutning av enskild person till politiskt parti har ingenting med

30 november 1983 föreningsfrihet all göra, Kurt Ove Johansson, Glöm inte grundlagens

_____________ definition, alt föreningsfrihet är frihet att sammansluta sig med andra för

Vissa erundlags- allmänna eller enskilda syften. Vilken frihet har den enskilde därvidlag när
fråeor m m han kolleklivansluls till del socialdemokratiska partiet? Del är just därför att

socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen inte vill respektera uttalande efter uttalande från Sveriges riksdag om all upphöra med kollektivanslutningen som vi måste tillgripa tvångsåtgärder i sammanhanget.

Vi moderater står oförändrat kvar bakom kravet på lagstiftning mot kollektivanslutning, eftersom socialdemokraterna inte respekterar riksdagens ställningstagande. I vilken form den rättsliga regleringen skall genomföras bör enligt vår mening utredas.

KoUektivanslulningen är odemokratisk. Därför kritiserar vi den i likhet med vad en majoritet av svenska folkel har gjort under en lång följd av år. Reservationsrätten ändrar ingenting i detta hänseende.

Om Kurt Ove Johansson föreställer sig all löntagarfonder medför ekonomisk demokrati eller ökat inflytande för den enskilde löntagaren, har han hamnat fullkomligt snett. Även i den frågan tillhör jag en klar majoritet av svenska folkel. Socialdemokraternas nonchalerande av folkviljan har inte särskilt myckel med demokrati att göra.

Anf. 35 SVEN-ERIK NORDIN (c) replik:

Fru talman! Jag lyssnade med stor uppmärksamhet på Kurt Ove Johanssons långa anförande. Jag måste notera att han ingenting lärt och ingenting glömt. Han har inte glömt att upprepa del slitna socialdemokratiska argumentet att del här är fråga om en organisations rättigheter mot andra organisationer. Han har ingenting lärt ens av vad som bände för ett år sedan.

Den historieskrivning som Kurt Ove Johansson gjorde om kolleklivanslul-ningsdebalten och beslutet i fjol är helt fel. Det är riktigt all kammaren avvisade ett moderat krav på all den socialdemokratiska regeringen skulle få i uppdrag alt framlägga förslag om en lag, som skulle förbjuda kollektivanslutning. Men del är inte hela sanningen, Kurt Ove Johansson förtiger all kammaren först slog ut en cenlerreservalion, som krävde tillsättande av en utredning, vilken skulle lägga fram ett förslag till lag mot kollektivanslutning. Reservationen var grundad på en cenlermolion, som jag själv hade väckt. Vi hade då samma yrkande som de tre icke-socialistiska partierna lägger fram här i dag. Ändå påstår Kurt Ove Johansson att del här har skett en åsiklsförändring från centerpartiets sida. Men vi slår på precis samma ställe med samma krav som vi hade för ett år sedan. Vi vet ju att socialdemokraterna inte lyder riksdagens uttalanden. Vi vet också all en socialdemokratisk regering aldrig skulle förmå sig till all lägga fram förslag om en lag mot kollektivanslutning. Läs snabbprolokollet från den 9 december 1982, Kurt Ove Johansson, och prata därefter.

Vidare har Kurt Ove Johansson inte lärt sig all debatten handlar om den
96 enskildes rätt och integritet mot sådana storheter som Arbetsgivareförening-

en och LO, Del är detta diskussionen gäller. Men Kurt Ove Johansson antingen inte kan eller också inte vill diskutera sakfrågan: den enskildes personliga integritet.

Varför bar Kurt Ove Johansson inte ett enda ord att säga till den enskilda människans favör? Varför talar han bara om kollektivet? Har Kurt Ove Johansson möjHgen läst vad tidningen Pravda i Moskva skriver? Den säger att "den enskildes personliga integritet är ett kapitalistiskt påfund". Svara på mina frågor! Kurt Ove Johansson.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Anf. 36 LARS ERNESTAM (fp) replik:

Fru talman! När riksdagen förra året log ställning, var folkpartiet liksom tidigare mot kollektivanslutning och för en utredning om lagreglering. Formuleringarna var den gången olika, och varje parti - vi tillsammans med centern - tog ställning i voteringarna. Med nuvarande läge i den svenska riksdagen måste resultatet av en förberedande votering ses såsom en markering av var de olika partierna slår, I år har de tre icke-socialistiska partierna en gemensam reservation, ocb det är bra och tydligen också nödvändigt för att få bort kollektivanslutningen,

Kurt Ove Johansson har, som tidigare sagts, ingenting lärt och ingenting förstått i den här frågan. Den gäller ju det socialdemokratiska partiels förhållande till enskilda människor. Vi kan lämna fackföreningarna för en stund och i stället tala om del socialdemokratiska partiet och den enskilda människan. Vad är det för fel, Kurt Ove Johansson, all en person själv skall få avgöra om han vill tillhöra ett politiskt parti?

Ta exemplet med den folkpartistiske förtroendemannen i Skåne, som var kollektivansluten samtidigt som han var förtroendevald för vårt parti. Efter många krokiga turer uteslöts han från del socialdemokratiska partiet.

Ännu mer graverande är dock t, ex, fallet med ett sjukvårdsbiträde som jag känner till. Hon är folkpartist och dessutom kollektivansluten. Den personen vill emellertid ha sin politiska tillhörighet för sig själv. Hennes enda möjHghet att komma ut ur det socialdemokratiska partiet är alt reservera sig och därmed göra ett politiskt ställningstagande,

Kurt Ove Johansson, är delta rimligt i ett demokratiskt samhälle?

Anf. 37 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Jag måste säga all Kurt Ove Johanssons sätt att argumentera nästan låter litet väl monopolistiskl. Han står här och talar som om han och socialdemokratin hade något monopol på fackföreningsrörelsen.

När han säger alt vpk känner ett visst främlingskap inför fackföreningsrörelsen tror jag att han ändå är ute på villovägar. Utan tvivel är vi lika väl involverade i fackföreningsrörelsen som de socialdemokratiska medlemmarna, bara med den skillnaden att vi inte har ett kollektivt medlemskap alt falla tillbaka på.

Dessutom vill jag påslå att den socialdemokratiska traditionen att kollektivt ansluta fackliga medlemmar till partiet är en dålig tradition. Den svenska socialdemokratin är också rätt ensam om denna tradition, om man

7 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

jämför med andra partier ute i världen.

Jag måste också rätta Kurt Ove Johansson i hans historieskrivning; det är tydligt all man inte bara behöver rätta borgerligheten i det här sammanhanget. Han sade att det var 1909 års LO-kongress som fattade beslut om all ta bort tvångsanslutningen. Det var förvisso icke så, och det var inte heller någon kongress 1909. Del var 1900 års LO-kongress som med röstsiffrorna 103 mot 73 beslutade alt ta bort den dåvarande tvingande kollektivanslutningen. I stället antog man med röstsiffrorna 79 mot 64 ett förslag som hade utformats av Hjalmar Branting och som gäller än i dag. Del var alltså redan år 1900, två år efter den första kongressen. Med utgångspunkt i Kurt Ove Johanssons angrepp mot oss måste jag fråga, om han anser att det var en majoritet av leninisler på 1900 års LO-kongress.

Vidare menar Kurt Ove Johansson all fackföreningsfolkel inte känner igen sig när vi säger alt man begränsar aktionsförmågan genom alt ha kollektivanslutningen. Jag skulle vilja påstå att del gör man säkert. Vi behöver bara - för alt ta ett exempel - titta på årets avtalsrörelse, där kopplingen till det parti som finansministern tillhör skapar utgångspunkten all man också måste ha lägre lönekrav för den kommande perioden.

Anf. 38 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Vad jag närmast syftade på när jag pratade om leninismen var del förhållandel alt arbetarpartiet i Norge uteslöts ur Kominlern därför att man vägrade att avskaffa kollektivanslutningen. Vilket var då skälet? Jo, skälet var alt Lenin var motståndare till kollektivanslutning. Han ansåg att den var orimlig. Han menade all man skulle ha ett elitparti. Men vi vill som bekant inte vara ett elilparli, och därför är vårt sätt all ansluta medlemmar i högsta grad förenligt med kollektivanslutningen. Vad jag har velat föra i bevis här är att det faktum all kommunisterna är motståndare till kollektivanslutning kan ha sin historiska grund i leninismens tankegångar i de här sammanhangen.

Sedan har de borgerliga försökt göra gällande - om jag har förstått del rätt - att del skulle råda någon skillnad mellan alt slåss för föreningsfriheten och för den enskildes integritet. Jag uppfattar del faktiskt inte på del sättet. Jag uppfattar mig som en förkämpe för den enskildes rätt när jag slåss för föreningsfriheten. Man skall ju som enskild också ha rätt att i fackliga organisationer falla gemensamma beslut, ulan att någon stal genom någon lag lägger hinder i vägen.

Jag tror alltså att en lagstiftning av det slag som. nu föreslås av de borgerliga partierna skulle vara väldigt farlig utifrån föreningsrättsliga synpunkter, och den skulle framför allt vara mycket olycklig. Dels skulle ju riksdagen inskränka den lokala fackliga organisationens rätt alt falla beslut i inre angelägenheter, dels skulle ett sådant beslut vara liktydigt med att riksdagen går in och ändrar i ett partis stadgar.

Inser ni inte själva vilken farlig väg ni beträder? Inser ni inte all detta är en kränkning av föreningsrätten?

Kollektivanslutningen är ingen främmande fågel i vårt demokratiska

syslem. Den samarbelsformen har funnits länge. Däremot skulle en lagstift- Nr 36

ning mot kollektivanslutning vara ett djupt ingrepp i den svenska demo- Onsdaeen den

'ratin. 30 november 1983

Anf. 39 HANS NYHAGE (m) replik:

Fru talman! Jag vill fråga Kurt Ove Johansson: Hur respekteras den enskildes integritet, när han mot sin vilja ansluts till det socialdemokratiska partiet och tvingas reservera sig om han vill slippa vara med i partiet? Vilket skydd innebär detta för den enskildes integritet?

Kurt Ove Johansson anser det vara farligt att slå in på lagstiftningsvägen när det gäller föreningsrätten. Men det finns ett ulomordenfligt enkelt sätt för Kurt Ove Johansson och hans meningsfränder att slippa denna lagstiftning, ocb det är att del socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen respekterar vad Sveriges riksdag och en majoritet av svenska folkel har sagt under en lång följd av år, nämligen alt kollektivanslutningen bör upphöra. Respektera detta, Kurt Ove Johansson, så löser det problemen med lagstiftning!

Låt mig, fru talman, slutligen säga att vi i högsta grad respekterar de fackliga organisationerna när de fullgör de uppgifter för vilka de finns till och som de är satta att sköta. När de däremot tvingar enskilda människor att tillhöra det socialdemokratiska partiet handlar de fel. Då kritiserar vi med rätta, och vi har i det hänseendet en klar majoritet av svenska folket bakom oss.

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Anf. 40 SVEN-ERIK NORDIN (c) replik:

Fru talman! Jag skall göra ett litet försök all få Kurt Ove Johansson att starta resonemanget från samma plattform som jag. Jag gör det genom att erinra om all Kurt Ove Johansson och jag, eller socialdemokratin och centern, har varit överens om all den enskilde skall skyddas gentemot samhället när del gäller datateknik, sekretess, yttrandefrihet osv. Om vi är alldeles överens om detta, varför kan då inte samma regel till skydd för den enskilde få gälla mot de organisationer som sätter sig i statens och samhällets ställe? Svara på den frågan! Det är nämligen helt avgörande för om vi skall kunna få en debatt som är analyserande och som ger något för dem som eventuellt lyssnar. Det vore bra om vi kunde få ett besked för framliden. Fly inte från verkligheten, Kurt Ove Johansson!

Kurt Ove Johansson vill inte diskutera den här åberopade seriösa undersökningen. Jag förslår del, Kurt Ove Johansson flyr från denna undersökning på samma sätt som han flyr från dystra SIFO-siffror,

Snälla Kurt Ove Johansson, lägg av den där översåtealtilyden! Lägg er inte i detta! säger Kurt Ove Johansson, Han fortsätter: Det här bestämmer vi; detta är vårt bord. Del är sådant som skapar poliiikerförakt. Man lyssnar inte på den enskilde, på den i många avseenden svage medborgaren.

Del är den svages rätt som vi slår vakt om i vår reservation. Vi blir kanske tvungna att återkomma i detta ärende flera år, men var förvissad om en sak: den här frågan skall lösas till den enskilda människans förmån.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. tn.

Anf. 41 LARS ERNESTAM (fp) replik:

Fru talman! Kurt Ove Johansson ställde en fråga i sitt inlägg som jag inte riktigt förstod. Han sade: Gäller det ställningstagande som ni i dag gör i reservationer även om ni skulle komma i majoritet? Det tycker jag är en myckel egendomlig frågeställning. Jag har i och för sig inte varit så länge här i riksdagen, men jag har förutsatt att de ställningstaganden som man gör i opposition också skall gälla när man är i majoritet. Har socialdemokraterna en annan syn på just den frågan?

Jag är medveten om att det finns problem med den negativa föreningsrätten, men från liberal synpunkt är det självklart att en person som inte vill tillhöra en organisation inte skall kunna tvingas till detta.

Jag konstaterar slutligen alt vi ännu inte har fåll svar på kärnfrågan: Är del rimligt att en person mot sin vilja kan anslutas till ett politiskt parti?

100

Anf. 42 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Av Kurt Ove Johanssons försvarstal förefaller del som om den facklig-politiska samverkan bara skulle vara betingad av en fackförenings kollekliva medlemskap i del socialdemokratiska partiet. Del är ett myckel dåligt argument, och visar framför allt en myckel dålig hörsamhel och samverkan. Fackets kamp måste vara att föra sina medlemmars kamp, och den får inte hämmas av några som helst partiegoisliska hänsyn, för då har den förfelals. Del vore därför illa om socialdemokraterna inte skulle kunna länka sig alt samverka med en fackförening som inte var medlem i partiet.

Sedan till frågan om leninismen. Kurt Ove Johansson är, såväl som många andra socialdemokrater, fullständigt ute på villovägar när han tolkar leninismen och leninismens principer om elitpartier på del sätt som han gör. Den svenska historieskrivning han tidigare gjort har fått rättas, och det skulle också behöva göras när del gäller frågan om de ideologiska utgångspunkterna för Lenin. Del skulle tyvärr bli alltför omfattande, och del medger inte tiden.

Jag kan emellertid myckel kort säga all de människor som söker sig till del parti som de vill medverka i, som också vill störta kapitalismen och bygga upp socialismen, måste ha en viss medvetenhet om del kapitalistiska systemets förfall. Axel Danielsson, som jag talade om i mitt första inlägg, uttryckte också detta, men kanske på ett annat sätt. Jag skall återigen citera honom:

"Fackföreningarna skall leda kampen för arbetarklassens dagskrav och följaktligen omfatta alla arbetare, medan partiet ställer betydligt mera långsikliga uppgifter och därför omfattar arbetarklassens mest avancerade och klassmedvetna element."

Jag vet inte om Kurt Ove Johansson nu kommer alt gå upp och påslå all Axel Danielsson var leninisl - det återstår att se, eftersom han har en replik kvar.

Slutligen vill jag bara poänglera att den argumenlalionsleknik som Kurt Ove Johansson använder här knappast underlättar någon samverkan inom arbetarrörelsen.

Anf. 43 KURT OVE JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Jag bar kommit in i en konstig träta med Tommy Franzén om vilket årtal LO höll sin kongress och dylika ting. Tiden tillåter inte att jag skojar särskilt myckel om del. Men Franzén verkar så irriterad, att jag skulle vilja säga med Alf Henrikson: Retar du upp dig på ting som är små, så är de väl inte större än så.

Sedan skulle jag vilja återkomma till Nyhage, Nu kom äntligen det som vi har hört så många gånger, nämligen att det är bra så länge facket håller sig till vad facket skall göra. Då kan även Nyhage vara med. Men om facket gör någonting som Nyhage inte tycker om, då gör facket någonting som facket inte skall hålla på med. Detta resonemang kan jag aldrig acceptera. Jag har hört del från andra moderater också.

Del är facket som avgör vad man tycker är bra för sina medlemmar när man skall tillvarata sina medlemmars intressen på det ekonomiska, sociala och kulturella området. Del skall varken jag eller Nyhage sitta här i riksdagen och bestämma - det skall fackföreningsrörelsen själv bestämma.

Nordin säger att jag inte har velat diskutera del han kallar seriös undersökning. Jag tillbakavisar det, därför att jag var inne på den frågan, bl, a, i min inledning. Vad jag sade var att jag tror alt en sådan diskussion inte kan bli särskilt meningsfull, eftersom undersökningen som sådan ju har omfattat människor som knappast kan ha så stor erfarenhet av kollektivanslutningen. Därför ifrågasatte jag om resultatet av den verkligen var så seriöst som Sven-Erik Nordin har försökt göra gällande.

Lars Ernestam frågade: Skall en person mot sin vilja kunna bli ansluten till ett politiskt parti? Jag har aldrig hävdat delta. Vi har reservationsrätten, för all man skall hindra en sådan utveckling. Jag vill understryka - lamporna blinkar här och min laletid är snart slut - att vi faktiskt kan gå tillbaka till tidigare riksdagsprotokoll och klara ut sådana saker som att det inte avslöjas vilket politiskt parti en person tillhör, om personen i fråga använder sig av reservationsrätten. Jag hänvisar bl. a. till Arne Geijers anförande på den punkten här i kammaren.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Förste vice talmannen anmälde att Hans Nyhage, Sven-Erik Nordin och Lars Ernestam anhållit alt till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 44 ALLAN ÅKERLIND (m):

Fru talman! Jag måste börja med att bemöta Kurt Ove Johansson på ett par punkter. Han säger i sin sista replik all ingen skall anslutas kollektivt till del socialdemokratiska partiet mot sin vilja. Men Kurt Ove Johansson vet myckel väl alt det är många fackligt anslutna som blir kolleklivanslutna av sin fackavdelning och som inte har en aning om det förrän flera år efteråt, de kanske aldrig får reda på del. De blir alltså anslutna mot sin vilja.

Kollektivanslutningen är ett kärl debattämne, sade Kurt Ove Johansson, Nej, det är det inte alls. Det är ett dystert och beklagHgt debattämne. Det är dystert all vi måste la upp den här frågan år efter år. Men del behöver vi inte

101

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

102

göra om socialdemokraterna avskaffar kollektivanslutningen och slutar med alt på det här viset trampa på enskilda människor när det gäller politisk tillhörighet.

Kurt Ove Johansson sade att del förekommit okvädinsord från den borgerliga sidan. I samma anförande talade han om all borgerligheten har bristande kunskap, inte förslår någonting, är naiv, gör vildsinta attacker, osv. Han slutar med alt säga att man inte skall kasta sten när man sitter i glashus. Det sista instämmer jag i.

Kurt Ove Johansson talar som om del socialdemokratiska partiet vore del enda partiet i Sverige - man får den uppfattningen. Jag vill då upplysa om att det enligt de senaste opinionsundersökningar som har gjorts har visat sig att var sjunde LO-ansluten är beredd att rösta på moderaterna. Dessutom har vi alla centerpartister, alla folkpartister, alla vpk-are och alla som röstar på andra partier. Jag tycker alt Kurt Ove Johansson borde vara litet mer ödmjuk i framtoningen.

Kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till del socialdemokratiska partiet påbörjades redan i slutet av 1800-lalel. Den var till en början tvingande, vilket har sagts här tidigare, så all ingen kunde tillhöra en fackförening som var ansluten till LO utan att vara kollektivansluten till socialdemokraterna.

På den tiden hade kollektivanslutningen olika syften. Dels utnyttjades den helt uppenbart av socialdemokraterna för alt man skulle få övertag över de tidigare myckel starka liberalerna inom fackföreningarna, dels för att få styrka att kunna kväsa de olika splittringstendenser som fanns på socialisternas vänsterkant. Redan på den liden utnyttjades alltså fackföreningsmedlemmar för politiska syften. Men del starkaste skälet för kollektivanslutningen på den tiden var trots allt att kunna få styrka nog att kunna ändra på orättvisor och förtryck gentemot de stora folkgrupper som ännu saknade många av de rättigheter som vi i dag anser självklara.

Hjalmar Branting uttryckte frågan så, all kollektivanslutningen var ett tvång till frihet, ett tvång som kunde upphöra när arbetarna fått rösträtt och föreningsrätt.

I röslrätlsslriden kämpade socialdemokraterna under parollen "en man, en röst". Den allmänna rösträtten blev också genomförd.

I millen av 1930-lalel infördes så föreningsrätten, rätten alt tillhöra förening och organisation. Då var skälen för att behålla kollektivanslutningen borta enligt den definition som Hjalmar Branting gav. Detta "tvång till frihet" kunde alltså då upphöra. Men så skedde inte. Socialdemokraterna behöll kollektivanslutningen. De hade funnit att del var ett bra sätt alt skaffa partiet medlemmar och framför allt pengar.

Socialdemokraterna, som från början kämpade för alt arbetarna skulle få sill människovärde, få rösträtt ocb föreningsrätt, övergick fr, o. m. den liden till alt överta den forna överhetens förmynderi över arbetarna.

Steg för steg blir detta förmynderi allt tydligare. Del gäller ibland relativt små frågor - hur man skall förvalla sina semeslerpengar, var man skall ha sina försäkringar, var man får arbeta, vem man får arbeta hos osv.

Helt nyligen blev en facklig förtroendeman, som jag känner myckel väl, inom sill LO-förbund av en ombudsman tillsagd att sluta skriva insändare i tidningen. Bakgrunden var all denne facklige styrelseledamot var moderat och inte stack under stol med det. Men skriva positivt om moderaterna skulle han inte få göra enligt ombudsmannen.

Förr i liden hade arbetarna förmyndare i form av arbetsgivare eller andra makthavare, som i kraft av sin ställning eller sina pengar förtryckte den enskildes rätt all påverka sin situation. Socialdemokraterna har mer och mer övertagit den förmyndarrollen över den enskilde. Det kommer till uttryck i många sammanhang, inte minst i den pågående debatten om löntagarfonder, där del är fråga om all öka den socialistiska makten på den enskilde löntagarens bekostnad.

Ännu mer öppet framstår denna förmyndarroll när det gäller kollektivanslutningen och när det gäller den negativa föreningsrätten, som också behandlas här i dag. I fråga om föreningsrätten gällde striden i grunden den lagliga rätten för arbetarna all få tillhöra en facklig organisation. När nu kravet ställs alt lönlagarna även skall ha laglig rätt att gå ur eller slå utanför en facklig organisation, om de vill göra det, motsätter sig socialdemokraterna delta. Del parti som kämpade för friheten alt tillhöra en facklig organisation har nu övergått till att bekämpa den frihet som del innebär all även kunna slå utanför facket. Förmyndarrollen är uppenbar. När socialdemokratin kämpade för den aHmänna rösträtten gjorde den del, som jag nyss sade, under parollen "en man, en röst".

Nu har man övergivit den principen. Kollektivanslutningen var ett "tvång till frihet". Tvånget att inte själv få besluta om man ville gå in som medlem i del socialdemokratiska partiet kunde ha upphört den dag som arbetarna fick rösträtt och föreningsrätt.

De har alltså rösträtt, och de borde själva ha rätten all besluta i egna angelägenheter. Men trots detta vill socialdemokraterna fortsätta alt inskränka den rätten. När man i ett representanlskap i en storavdelning beslutar om kollektivanslutning gäller inte tesen "en man en röst", Den tesen gällde inte då jag själv blev kollektivansluten till socialdemokraterna, trots att jag var riksdagsman för ett annat parti. Beslutet fattades av 87 personer i represenlanlskapel, ett beslut som gällde all alla de andra 6 200 medlemmarna i avdelningen skulle vara politiskt anslutna till socialdemokraterna. Då var de övrigas röster inte med. Då gällde inte principen "en man en röst". Jag kan ta ett annat exempel: En man från Sydsverige berättade för mig för några år sedan följande. En arbetskamrat kom och sade till honom: "Vi beslöt i går kväll all du ska vara sosse,"

Jag har här gett en del exempel på den nya förmyndarroll som socialdemokraterna har tagit på sig. Den här inställningen kommer fullt till ullryck i den enda mening varmed den socialdemokratiska utskotlsmajoritelen avvisar motionerna om att kollektivanslutningen skaU upphöra. Man skriver: "Det måste få ankomma på de fackliga organisationerna själva att falla beslut i sina egna angelägenheter." Här avslöjas förmyndarrollen på ett mycket klart sätt. Del är ju inte de fackliga organisationernas angelägenheter det handlar

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

103

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

104

om när del gäller den enskildes lillbörighel till ett visst politiskt parti. Det är i allra högsta grad den enskildes egen angelägenhet, inte fackets. Arbetarna behöver inga förmyndare. Ge oss vårt människovärde tillbaka, skulle vi kunna säga. Återge oss rätten all bestämma i våra egna angelägenheter precis som andra människor.

Socialdemokraterna behåller kollektivanslutningen, trots all inga tidigare giltiga skäl kvarstår. Men socialdemokraterna vill ha de fackanslutnas pengar. Både Nils Kjellgren och Hilding Johansson har i olika riksdagsdebatter erkänt att pengarna är skälet för att behålla kollektivanslutningen. För att behålla möjligheten alt fortsätta att plocka av fackföreningsmedlemmarna pengar är alltså socialdemokraterna beredda alt trampa på den enskildes rätt all själv besluta om sin parlilillhörighel. Jag undrar vad de socialdemokratiska idealisterna från början av 1900-lalet skulle säga om att del i särsklass rikaste partiet i Sverige beter sig så,

I den utfrågning av den socialdemokratiska partisekreteraren som finns redovisad i betänkandet ger partisekreteraren Bo Toresson en glättad och delvis felaktig bild av verkligheten. Han säger all informationen skall vara korrekt och nå samtliga medlemmar. Så bar hittills inte varit fallet, absolut inte. Det föreligger oerhört stora brister på denna punkt. En majoritet av fackels kolleklivanslutna medlemmar har inte en aning om delta.

Informationen till ledningen inom del socialdemokratiska partiet tycks vara minimal, eftersom han inte känner till något om trakasserier.

Han erkänner vad vi alllid har hävdat, nämligen all det här inte är en facklig fråga, ulan en fråga för del socialdemokratiska partiet. Han säger, all om riksdagen fattar beslut om förbud mot kollektivanslutning, skulle partiet få ändra sina stadgar. Det vill han av allt att döma inte vara med om.

Han säger sig också dela den förre socialdemokrafiske partisekreteraren Sten Anderssons uttalanden om att den socialdemokratiska partikongressen lar över riksdagens uttalanden. Det är ett ytterst märkligt yttrande av en som förfäktar att han är demokrat, men det visar också nödvändigheten av lagstiftning på området,

Bo Toresson för ett egendomligt resonemang om inflytandet i partiet. Först säger han att den fackliga organisationen behöver ett politiskt inflytande, därför väljer man kolleklivanslulningsformen. Senare säger han: "Del är inte möjligt för en lokalt ansluten facklig organisation att utse representanter i en lokal partiorganisations styrelse, utan man nominerar på vanHgt sätt." Och senare i utfrågningen säger Bo Toresson: "Det är ändå genom medlem.skapel som m.an får ett direkt poHtiskl inflytande. Om en lokal facklig avdelning ansluter sig, kan den tala med stor tyngd i den lokala partiorganisationen." Dessa uttalanden går tvärtemot varandra.

Hur skall för resten kollektivanslutna få mer politiskt inflytande i del socialdemokratiska partiet, när partiet inte ens vet vad de som blivit medlemmar genom kollektivanslutning heter? Partiet får ju bara veta antalet och inte namnen.

Han ger också ett ganska intressant svar på en fråga om vad som händer om en medlem som redan är ansluten till socialdemokraterna även blir kollekliv-

ansluten. Han svarar: "Sannolikt stryker man del enskilda medlemskapet, eftersom vederbörande blir kollektivt ansluten," Detta måste vara en ren osanning, eftersom del socialdemokratiska partiet inte vet vad de medlemmar heter som kommer in som medlemmar genom kollektivanslutning, och det har bedyrats alt endast en enda inom facket skaH vela vilka som har reserverat sig mot medlemskap.

Jag vill fråga: Vad är sanning?

Del är också intressant att Bo Toresson på en direkt fråga svarar alt han inte kan ange vilka som sitter i den kommitté som socialdemokraterna bar utsett för all se över kollektivanslutningen, trots all han själv är ordförande i kommittén.

Nej, låt den enskilde själv bestämma sin partitillhörighet. Vi behöver inga fackliga eller politiska förmyndare. Vi måste sälla stopp för socialdemokraternas profilbegär och utsugning av fackföreningsmedlemmar.

Jag yrkar bifall till reservationerna 2, 3 och 5 i betänkandet, där del finns moderater företrädda bland reservanterna.

Till sist: Kurt Ove Johansson sade all man för en ständig diskussion med de två tredjedelar av fackföreningsmedlemmarna som inte är kolleklivanslutna om hur samarbetet skall fördjupas mellan socialdemokratiska partiet och facket. Då är det bara att vänta all vi tre moderater här i riksdagen som är LO-anslulna får en diskussion med Kurt Ove Johansson!

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Anf. 45 STEN ANDERSSON i Malmö (m):

Fru talman! Jag tillhör den stora grupp människor i vårt land som är med i två politiska partier. Dels är jag frivillig medlem hos moderaterna, därför all jag tror att detta parti har de bästa möjligheterna att klara vårt lands problem, dels är jag via Metall 4 i Malmö kollektivansluten till SAP. Låt mig först som sist klargöra att jag anser att kollektivanslutning till ett politiskt parti är en förnedrande värvningsmelod.

Fru talman! Det går säkert mycket lätt att få en stor majoritet av del svenska folkel all säga ja till uppfattningen att medlemskap i ett politiskt parti endast och enbart skall baseras på den enskildes eget fria initiativ. Del är beklämmande all 700 000 LO-medlemmar via kollektivanslutning i dag är medlemmar i SAP. Del är lika beklämmande alt SAP i dag tar emot pengar i form av medlemsavgifter. Som jag ser det, måste detta baseras på en uppenbar nonchalans mot människors förmåga alt själva tänka och handla. Varför vill man då inte sluta med denna verksamhet? Svaret på den frågan blir att del här handlar om stora pengar, Per medlem blir ju inte avgiften så stor, men sammantaget handlar det om många miljoner. Vad som gör saken ännu värre, om del nu är möjligt, är att många som är medlemmar i SAP via kollektivanslutning inte känner till sitt medlemskap. De har alltså ingen aning om delta.

Vad får man då som kollektivansluten till SAP? Får man medlemsinformation hemskickad på posten? Får man medlemstidningar hemskickade? Nej. Får man kallelse till SAP:s möte hemskickad i brevlådan? Svaret blir nej. Det enda man får är den i och för sig tvivelaktiga förmånen all betala

105

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m..

106

medlemsavgift till ett parti som man kanske inte vill vara med i och som man kanske inte känner till alt man är medlem i. Det har ju sagts tidigare att namnen på medlemmar inte finns hos det lokala partiet.

Varför skulle man i stället inte prova den metod som alla andra politiska partier i vårt land tillämpar, nämligen att tänkbara medlemmar får chansen att frivilligt bestämma om de vill vara med eller ej? Låt facket gå ut med en informationskampanj, där man talar om sin syn på medlemskap i SAP. En sådan kampanj kan drivas dels på arbetsplatserna, dels via fackförbundstidningarna. Inbetalningskort för medlemsavgift kan ju delas ut på arbetsplatserna eller bifogas fackföreningstidningarna.

Fru talman! Är då risken stor att postverket kanske tvingas tillgripa övertidsarbete ute på postkontoren, därför att ett stort antal medlemmar i ivern all komma in i SAP skulle storma dessa kontor? Jag kan nog garantera alt så inte kommer att bli fallet. Jag är starkt medveten om att SAP och facket delar min uppfattning i denna fråga. Man.gjorde ett försök vid en avdelning nere i Småland, där man slutade med kollektivanslutningen. Del var bara 20 % som blev nya medlemmar, medan man tidigare hade haft en hundraprocentig anslutning.

Fru talman! Del behövs ingen högskoleexamen - del räcker mer än väl med min "avbrutna folkskola" - för alt begripa alt denna utveckling har föregåtts av en mycket kraftig aktivitet från fackets sida. Ändå har resultatet blivit minst sagt magert. Och jag förstår att facket och SAP är mycket bekymrade när man ställs inför sådana resultat. Den yttersta konsekvensen kan ju innebära en starkt försämrad ekonomi - och del är det som det i själva verket handlar om.

Som jag tidigare sagt är det alltså min bestämda uppfattning att en stor majoritet av svenska folket-ja, t. o. m. bland LO:s medlemmar-menar att del är den enskilde själv som efter egen övertygelse skall bestämma om medlemskap i ett politiskt parti önskas eller ej. Del skall inte bestämmas på fackliga möten, där man ibland inte ens har rätt att votera.

Trots detta är del ganska få som reserverar sig. Varför? kan man då fråga sig. På den frågan finns det självfallet flera svar. Som jag tidigare sagt är del många som inte vet om alt de är medlemmar, och i det fallet saknar de ju alla skäl alt reservera sig. Vissa avdelningar godkänner bara användande av särskilda blanketter. Andra kräver all man skall göra ett personligt besök på avdelningen. Men det finns ytterligare besvärligheter. När man går till ett postkontor här i Stockholm eller någon annanstans här i landet möts man ofta av affischer om. att ett brev betyder så mycket. Men om man skall avsäga sig medlemskapet i SAP, baserat på kollektivanslutning, så är ett brev med egen namnteckning oftast av noll och intet värde.

En annan orsak till del låga antalet reservanter är självfallet all det per individ gäller en liten summa per år. Del medför alt del är många som inte vill sälla i gång den här cirkusen.

Fru talman! Hur otroligt del än låter så finns del faktiskt avdelningar som inte betalar tillbaka avgiften till dem som man har godkänt som reservanter efter alla turer som de nu måste genomgå. Man gör precis som många andra i

vårt samhälle - man skyller på datorn. Sä säger man att de här pengarna i stället skall överföras till den fackliga studieverksamheten. Detta innebär ju alt vissa medlemmar i fackförbunden får betala en högre avgift än andra. Vad jag egentligen tycker om den formen av verksamhet vågar jag inte delge kammarens ledamöter, för det är knappast tryckbart.

Jag håller fullständigt med dem som säger att lagsfiftning måste tillgripas mot kollektivanslutning. All påstå alt kollektivanslutningen är en fråga om demokrati måste vara helt fel. Vad det i stället handlar om är det faktum att det är ett uppenbart missbruk av demokratin.

Fru talman! Till sist skulle jag vilja göra följande lilla ulmaning. Jag jobbar från och till nere på Kockums. Jag är medlem av LO, och jag är medlem av Metallfyran. Inom parentes skall del väl sägas, att till några lokala fackliga potentaters förtvivlan har jag ett mycket gott förhållande till mina arbetskamrater och till många andra nere på Kockums. Den eller de som i denna kammare tycker att kollektivanslutningen är en demokratisk och bra metod all värva medlemmar kan följa med mig nere på Kockums på fredag. Jag skall med glädje begära permission. Sedan kan vi gå ut till mina arbetskamrater och till andra på Kockums och fråga dem vem de anser skall bestämma hur man skall bli medlem i ett parti - om det är facket eller om del är den enskilde. Vidare kan vi ställa frågan: Vet ni om att ni är medlemmar i ett politiskt parti? Jag tror alt svaret på dessa frågor skulle bli en stor överraskning för många anhängare av kollektivanslutningen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till de moderata reservationerna.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Vissa grundlagsfrågor, m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. I (statsformen)

Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 15 för reservation 1 av Nils Berndlson. 2 ledamöter avstod från alt rösta.

Mom. 2 (den negativa föreningsfriheten)

Utskottets hemställan bifölls med 166 röster mot 145 för reservation 2 av Anders Björck m, fl, 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 3 (egendomsrätten, närings- och yrkesfrihelen)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 146 för reservation 3 av Anders Björck m. fl.

Mom. 4 (fri- ocb rättighetsreglernas tillämpning)

Ulskollels hemställan bifölls med 294 röster mot 18 för reservation 4 av Nils Berndtson.

Mom. 5 (kollektivanslutning till politiskt parti)

Först biträddes reservation 5 av Anders Björck m. fl. med 146 röster mot 17 för reservation 6 av Nils Berndtson. 149 ledamöter avstod från att rösta.

107

Nr 36 Härefter bifölls utskottets hemställan med 150 röster mot 145 för

Onsdagenden reservation 5 av Anders Björck m. fl. 18 ledamöter avstod från alt rösta.

30 november 1983

Å klagarväsendets regionala organisation

7 § Åklagarväsendets regionala organisation

Föredrogs justitieutskottets betänkande 1983/84:6 om åklagarväsendets regionala organisation m. m. (prop. 1982/83:158).

108

Anf. 46 GUNILLA ANDRE (c):

Fru talman! Centraliseringens vind blåser åter över vårt land. Koncentration och storskalighet är del centralt dikterade påbudet. Centralisering likställs med effektivitet. Ju större allting blir desto effektivare kan verksamheten bedrivas - tror man. Alla andra faktorer tycks vara helt ovidkommande. Missgreppen från 1960-lalel upprepas. Makten koncentreras och verksamheter centraliseras.

I centern kämpar vi för en helt annan inriktning. Vi vill inte lämna någon möjlighet till decentralisering oprövad. Genom all sprida makt och verksamhet vinns många fördelar. Exempelvis kan enskilda människors resurser tas till vara på ett bättre sätt. Besluten blir mer verklighetsförankrade, och genom nära obyråkraliska kontakter kan arbetet drivas effektivt.

Del går en ideologisk skiljelinje mellan centralister och decentralister. I centern är vi övertygade decentralister. 'V'i tror på maktspridning liksom vi tror på en spridning av olika funktioner.

Vår uppfattning vann i början av 1970-talel gehör hos många väljare. De insåg de klara fördelar som en decentraliserad samhällsutveckling innebär. Den stora uppslutningen kring cenleridéerna oroade självfallet andra partier. Efter att först ha förlöjligat vår decenlraliseringsfilosofi började de nu all i tal och skrift använda ordet decentralisering. Det skorrade onekligen ganska falskt ibland men många väljare trodde på deras ord.

Under de centerledda regeringarna logs många steg i decentraliserad riktning. Visserligen tog det lid många gånger och långbänken fick las fram, men centerns envetna arbete gav resultat. En irendändring var på väg.

Med en socialistisk regering är vi tillbaka till centraliseringslänkande och storskalighet igen. Beklagligt nog sluter moderater och folkpartister upp bakom den linjen. De har ingenting förstått och ingenting lärt av 1960-talels missgrepp.

Den verksam.het som. vi nu skall fatta beslut om är länsåklagarna och deras organisation. Nuvarande 21 länsåklagarområden kommeratt minskas till 13, vilket innebär all flera län fortsättningsvis inte kommer all ha någon egen länsåklagare.

De parfier som är centraliseringsivrare tycker självfallet att det inte är något att bråka om. Del kommer all beröra så få arbetstillfällen, och vem älskar en länsåklagare? Regeringen räknade säkert kallt med att del inte skulle bli någon parfipolitiskt besvärlig fråga. Förmodligen kom det stora antalet motioner som en överraskning.

Inte mindre än 26 motioner lämnades med anledning av regeringens förslag. Del är del största antalet i någon enskild fråga fill justitieulskotiel som jag kan erinra mig under mina tio år i utskottet. Motioner som undertecknats av representanter för samlHga partier går emot centraliseringen och omorganisationen. För hemmaopinionen är det tydligen viktigt. Återstår all se om del är lika viktigt att i handling fullfölja linjen här i riksdagen.

Jag ser frågan om länsåklagarnas organisation som en testfråga huruvida talet om decentralisering bara är en läpparnas bekännelse eller om del har reell innebörd. De sakliga argumenten för denna omorganisation är ytterst ihåliga. Det framgår klart av olika remissvar - inte minst från åklagarna själva. Föreningen Sveriges statsåklagare säger om den föreslagna ändringen bl. a. följande.

"Den antas leda till ökade kostnader, minskad effektivitet och betydande tidsspillan på grund av ökad reseverksamhel och försvårade utredningsförhållanden. Delta både på längre, men överblickbar sikt och än mer under några övergångsår, då åklagarorganisationen rivs upp-i ett ulomordenfligt ansträngt verksamhelsskede."

Del är alltså den syn på frågan som kommer från de människor som känner till verksamheten bäst. Jag tror på deras bedömning. Det är en centralistisk klåfingrighet all nu göra förändringar på regional nivå, då både central och lokal nivå är föremål för översyn. Samtidigt är det en politisk naivitet att tro att förändringen skall leda till minskade kostnader och ökad effektivitet. Som jag nämnde tidigare beklagar jag verkligen all moderater och folkpartister i utskottet ställer upp för förslaget.

Hela omorganisationskarusellen drogs upp i en utredning. Hur de olika sammanslagningarna skulle gå till tycks ha vållat åtskilligt huvudbry. Del märks på de hårresande argument som anförs. Jag vill ta exempel från mitt eget län, Skaraborgs län. Man har haft svårt att finna någon lämplig regionbildning som länet naturligt kan ingå i. Anledningen till att Skaraborg är svårplacerat är bl. a. all delar av länet graviierar mot Jönköpings län, medan länet i övrigt har sin inriktning mot i första hand Vänersborg och i andra band Göteborg,

Vad kan nu detta betyda på vanlig svenska? Jo, genom studium i uppslagsverk har jag kommit fram till all graviiera är lika med underkastad gravitation i överförd betydelse, dras, röra sig. Med andra ord är Skaraborg ute och rör på sig än mot det ena, än mot del andra hållet. Alt en enhällig länsstyrelse i Skaraborg motsatte sig att bli av méd länsåklagarorganisationen liksom all Jönköpings länsstyrelse inte vill ha denna förändring har inte regeringen tagit någon hänsyn till.

Helt lakoniskt anför departementschefen: "Några egentliga skäl emot den föreslagna regionbildningen kan jag inte finna." Således skall länsåklagaren i Mariestad försvinna till Jönköping.

Del får räcka med detta som exempel på halsbrytande argumenlafion. Vad vill då vi i centern? Anser vi all allt är gott och väl med nuvarande verksamhet? I en reservation bar vi närmare utvecklat vår uppfattning. Med

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A klagarväsendets regionala organisation

109

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Åklagarväsendets regionala organisation

en förändrad samhällsutveckling och brottslighet kan del finnas skäl att överväga både organisatoriska förändringar och resursförstärkningar. Men vid en sådan översyn måste hänsyn tas till värdet av en väl decentraliserad organisation. För regionall verksamma åklagare är det viktigt att hålla kontakter med övriga regionala myndigheter, att kunna verka som förundersökningsledare och att utöva tillsynen över åklagarna i distrikten. Det gäller i särskilt hög grad bekämpningen av den ekonomiska och organiserade brottsligheten.

Från centerns sida har vi visat på vägar all samtidigt som den decentraliserade regionala organisationen bevaras förstärka länsåklagarmyndigheten. Vi har nämnt en samförläggning av länsåklagarmyndigheterna med distriktsåklagarmyndigheten på kansliorten och - beträffande de s. k. enmansmyn-digheterna - en förening av tjänsten som chefsåklagare i distriktet där länsåklagarmyndigheten är förlagd med tjänst som biträdande länsåklagare.

Vi från centern vill således ha en samlad översyn av hela åklagarväsendet, och innan denna är klar skall del inte ske några förändringar. Jag yrkar bifall till cenlerreservalionerna i detta betänkande.

110

Anf. 47 BERTIL LIDGARD (m):

Fru talman! Det här med centerns decentraliseringsfilosofi och talet om storskalighet och om folk som inte hade lärt sig någonting och därför inte hade glömt någonting lät så högtidligt, att jag tänkte alt jag skulle börja med att lägga en synpunkt på det genom all tala om för kammaren vad det här rör sig om.

Centraliseringen är alltså att 21 länsåklagardistrikt förvandlas till 13: Del är inte någon särskilt stor centralisering. Man kan naturligtvis tala om storskalighet, om man räknar i procent och säger att del skall skapas organisationer där länsåklagarnas antal ökas med 100 %, dvs. från en till två, men jag tycker att inte heller del är särskilt storskaligt. Detta är vad saken gäller.

Låt mig nu erinra om att åklagarväsendet i vårt land förstatligades för nästan 20 år sedan. Del fick då den organisatoriska utformning som det fortfarande har. Dessförinnan var åklageriet väsentligen en kommunal uppgift, och man kan väl fortfarande säga alt kommunindelningen i viss utsträckning präglar basorganisalionen inom åklagarväsendet, även om inte alla kommuner utgör eget åklagardistrikt. Det regionala organet, den fasta länsåklagarorganisationen, var däremot liksom riksåklagaren en nyskapelse. Vi hade visserligen landsfogden tidigare på den regionala nivån, men han fördelade sig på olika arbetsuppgifter.

Nästan från början visade det sig alt den nya regionala organisationen var behäftad med vissa svagheter. Länsåklageriel var i princip länsanknulet i geografiskt hänseende, men de tre minsta länen ansågs ändå vara för små för all kunna utgöra underiag för en egen myndighet, och de lades därför samman med angränsande län. Vi fick därmed de 21 länsåklagarmyndigheter som jag har talat om. Av dessa 21 är 13 enmansmyndigheter. Där finns alltså bara en befattningshavare med länsåklagarbefogenhel, medan övriga åtta

myndigheter har två eller flera med sådan behörighet. 1 båda fallen tillkommer naturligtvis den kringpersonal som behövs pä ett sådant kansli.

Länsåklagaren eller, om det finns mer än en, den som är chef för myndigheten har att tillse, att åklagarna i åklagardistrikten fullgör sina skyldigheter, och han skall varje år inspektera underställda myndigheter. Han skall också verka för att bestämrnelserna om åtalsunderlåtelse, om annan särskild åtalsprövning samt om strafföreläggande tillämpas riktigt och enhetligt på det lokala planet. Vidare skall-naturligtvis-länsåklagaren bistå underställda åklagare med råd och upplysningar i deras verksamhet. Möjligen kan man säga att detta, när organisationen tillkom, var tänkt som länsåklagarens huvuduppgift. Därutöver skulle länsåklagaren fullgöra åkla-garuppgiflen i mål där denna uppgift är särskilt krävande eller då den av annat skäl bör fullgöras av statsåklagare.

När denna senare arbetsuppgift, dvs. åklagaruppgiften, för 20 år sedan lades på länsåklagaren såg brottsligheten, framför allt den som föranledde särskilt krävande insatser från åklagarens sida, ut på ett helt annat sätt än i dag.

Den beskrivning jag nu har gett av länsåklagarens arbetsuppgifter - som endels beslår av administrativ verksamhet samt tillsyn och ledning och endels av åklagarverksamhet - är enligt min uppfattning tillräcklig för att förklara varför en myndighet som bara har en enda befattningshavare med behörighet alt fullgöra dessa uppgifter är myckel sårbar. Utryckningar från länsåklagaren för att hjälpa till med lokala frågor eller för att utföra inspektionsverksamhet ställer, i varje fall temporärt, myndigheten utan en befattningshavare med behörighet att besluta eller ge råd i ärenden, som kan vara brinnande aktuella - på annat håll inom länet; för att inte tala om de komplikationer som uppkommer vid sjukdomsfall, semestrar eller annan ledighet.

Sedan organisationen tillkom har, som jag.redan sagt, brottsligheten förändrats, liksom också brottmålens karaktär. Ekonomisk brottslighet liksom de ofta vittförgrenade narkotikamålen ställer helt nya krav på länsåklagarnas insatser. Jag skall inte uttala mig mer om den kvalitativa insatsen än att säga att den ekonomiska brottsligheten ställer stora krav på kunskaper inom områden som åklagarna normalt inte är hemmastadda i. Hanteringen på åklagarsidan av ekonomisk brottslighet kräver specialutbildade åklagare, och våra resurser här i landet för att förmedla och utveckla sådana kunskaper är tämligen begränsade. Målen är dessutom tidskrävande och ställer under lång lidsrymnd krav på heltidsinsatser från åklagarens sida.

Med den ändrade situation vi har fått i dessa avseenden är en del av länsåklagarmyndighelerna inte bara sårbara, utan direkt nödlidande. Det kan kanske parentetiskt nämnas alt medan andra organ inom rättsvården, som sysslar med att utreda och döma i mål som rör ekonomisk brottslighet eller i narkotikamål, under årens lopp har fått en viss förstärkning är länsåklagarorganisationen i stort sett densamma som för 20 år sedan. Ytterligare personal till åklagarorganisationen skulle vara motiverad. Men vem, fru talman, vågar i dagens situation föreslå att de medel som erfordras för en nödvändig personalförstärkning skall ställas till förfogande? Man

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Åklagarväsendets regionala organisation

111

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Å klagarväsendets regionala organisation

måste alltså söka sig fram till andra metoder för att förstärka länsåklagaror-ganisalionens effektivitet och flexibilitet, så all den på ett rimligt sätt kan svara mot de arbetsuppgifter som åvilar länsåklagarna.

Jag har redan talat om all de små länen inte ansågs kunna bära upp en egen länsåklagarmyndighel utan sammanfördes med andra, angränsande län. Vi har alltså erfarenhet av att en sådan typ av organisation fungerar, och t. o. m. fungerar väl. Vi har vittnesmål från dessa län av innebörd att det inte innebär några ölägenheter av nämnvärd betydelse att åklagardistrikt har sin överordnade myndighet i en annan länsresidensslad än den egna.

När regeringen nu föreslår att enmansdistrikten i princip skall avvecklas och sammanföras på sådant sätt till en region att man får två eller flera länsåklagare på samma tjänsteställe, har utskottet funnit alt detta är ett godtagbart sätt all lösa de mest akuta problemen på. Man skapar möjligheter för behöriga befattningshavare att utan konflikter i fråga om prioritering fullgöra de arbetsuppgifter som bör ligga på länsåklagarnivå.

Man har anfört all denna s. k. centralisering skulle försvåra för allmänheten all besöka myndigheten och all den skulle försvåra kontakten mellan länsåklagaren och andra myndigheter, och del finns de som vill göra gällande att den föreslagna organisationen blir dyrare än den nuvarande, med tanke på resor och spilltid som kommer alt äta upp eventuella besparingar. Jag tror att talet om alt del blir svårare för allmänheten att besöka länsåklagarmyndigheten är väsenfligl överdrivet. Jag här försökt ta reda på hur många besök från den s. k. vanliga allmänheten som förekommer, och det är förvisso inte överdrivet många.

Fru talman! Jag tror all jag på grund av hostanfallet måste avbryta mig här och inskränka mig till all yrka bifall till utskottets hemställan.

Anf. 48 GUNILLA ANDRE (c) replik:

Fru talman! Bertil Lidgard log inledningsvis litet raljant upp vad jag sade i mitt anförande angående centerns decentraliseringsfilosofi och sade alt del inte är fråga om någon stor sak. Nej, men vad jag har vänt mig emot är UlveckHngen på många områden mot centralisering, som ur min synvinkel är mycket illavarslande. Om det vore en så liten fråga som Bertil Lidgard vill hävda all det är, hur kan del då komma sig all så många riksdagsledamöter från samtliga partier har motionerat i frågan?

Den här omorganisationen kommer, såvitt jag kan förstå, all innebära en hel del merarbete. En fråga som man har anledning att ställa sig i sammanhanget är: Kommer inte den föreslagna omorganisationen alt innebära alt arbetet allvarligt störs vid länsåklagarmyndighelerna? Vi vet all arbetsbelastningen på de regionala åklagarna är myckel stor. Kommer inte den här omorganisationen all betyda men för arbetets behöriga gång?

112

Anf. 49 BERTIL LIDGARD (m) replik:

Fru talman! I all korthet vill jag säga all del kan hända ätt jag raljerade litet grand med decenlraliserings-cenlraliserings-filosofin, när den log sig uttryck på det här området. Jag kan verkligen försäkra Gunilla André att ingen av

dem som har deltagit i del här resonemanget och tillstyrkt att vi skulle få 13 länsåklagarregioner över huvud taget har haft någon fundering på decentralisering eller centralisering, ulan syftet har varit att skapa en organisation med tillfredsställande flexibilitet, så att de som arbetar där verkligen skall kunna fullgöra de funktioner som vi väntar oss av dem.

Anf. 50 GUNILLA ANDRÉ (c) replik:

Fru talman! Jag kan då bara konstatera att frågan om centralisering och decentralisering i alla fall i mycket hög grad tycks intressera enskilda riksdagsledamöter från samtliga partier. Det är jag glad över.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A klagarväsendets regionala organisation

Anf. 51 YVONNE SANDBERG-FRIES (s):

Fru talman! När riksdagen i dag behandlar frågan om åklagarväsendets regionala, organisation, skall den också fatta beslut om lokaliseringen av länsåklagarkansliel i den region som skall omfatta Blekinge-Kronobergs och Kalmar län.

Karlskrona är i dag kansliort i den största av de båda regioner som föreslås skall bilda en ny gemensam region, nämligen i den nuvarande.Blekinge-Kronobergs-regionen. Det är f. ö. en av de regioner som Bertil Lidgard hänvisade till i sill inledningsanförande och som enligt honom fungerar väl. Det faktum att Karlskrona redan är kansliort i den största av de båda regionerna vore kanske argument nog. för att behålla Karlskrona som kansliort. Men så enkla och självklara argument räcker naturligtvis inte i det här sammanhanget.

I proposition 1982/83:158 öm åklagarväsendets regionala organisation m. m. förordas i stället Kalmar som kansliort. De skäl som ligger bakom anges vara geografiska förhållanden. Till detta förslag ansluter sig nu utskottet.

Vi har i motion 1982/83:2394 klart visat att den geografiska belägenheten inte har någon relevans när del gäller placeringen av regionkansliet i del här fallet. Avståndet från Karlskrona och Kalmar till samtliga inom regionen befintliga åklagarmyndigheter är praktiskt taget identiskt. Skillnaden uppgår faktiskt fill en enda kilometer.

Eftersom det sålunda inte finns några geografiska skäl för att välja Kalmar, måste valet grundas på andra kriterier. Vi hävdar för vår del all del finns tungt vägande regionalpolitiska skäl för att inte flytta bort ytterligare statlig verksamhet från Karlskrona. Jag skall här ange några av de skälen.

Ser vi bakåt kan vi exempelvis finna att staten under de senaste 30 åren inom den militära sektorn i Karlskrona har dragit in arbetstillfällen som motsvarar ett infanteriregemente eller en flygflottilj vart femte år.

Mellan 1975 och 1980 har sysselsättningen vid.statliga myndigheter i Karlskrona minskat med 4 %, medan den i riket i övrigt har ökat kraftigt:

Inom den statliga affärsdrivande verksamheten har under samma tidsperiod över en tredjedel av arbetstillfällena flyttats bort från Karlskrona. Under samma period har sysselsättningen i dessa verksamheter ökat i riket.

8 Riksdagens protokoll 1983184:35-36

113

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Åklagarväsendets regionala organisation

114

och den har ökat kraftigt i alla kommuner av jämförbar storlek i södra Sverige.

Faktum är att Karlskrona är unikt i landet. Det är nämligen så att inget annat primärt centrum eller ingen residensstad - vilket man vill - har utsatts för en så omfattande nedskärning av den statliga sysselsättningen. I samtliga andra primära centra och residensstäder har den statliga sysselsättningen ökat. Kommunen är också ensam om att ha haft en vikande befolkningsutveckling under perioden 1950-1982.

Bland de nedskärningar som nyligen har skett eller aktualiserats kan nämnas personalminskningar vid Karlskronavarvet - vilket som bekant tillhör Svenska Varv -, indragning av riksbankens avdelningskontor i Karlskrona - det beslöt riksdagen om så sent som i våras -, nedläggning av Sveriges Televisions Blekingeredaktion, nedläggning av statens provningsanstalts filial, flyttning av kustbevakningens sambandscentral till Malmö, nedläggning av Trivab - ett företag inom Eiserkoncernen där drygt 60 sömmerskor fick gå -, personalminskningar inom lotsväsendet och personalindragningar vid Uddcomb, som tillhör Statsföretag. Det allra senaste förslaget i den här riktningen gäller Samhällsföretag och skulle, om det genomförs, innebära en förlust på ca 30 arbetstillfällen och dessutom en helt orimlig delning av länet.

Ser vi till vad 1980-talet kan föra med sig, innebär enligt de beräkningar som har gjorts av Karlskrona kommun alla de bäckar små som har flutit och kommer att flyta enbart inom försvaret sammantaget en förlust av 1 117 årsarbeten i denna kommun. Det är en minskning som motsvarar en nedläggningstakl av ett regemente vart tredje eller fjärde år. ■ Trots de omfattande nedskärningarna av statlig verksamhet har inte någon ny verksamhet flyttats till Karlskrona i samband med utlokaliseringarna av statlig verksamhet i början av 1970-talet. Inte heller statlig verksamhet som har nytillkommit sedan den tiden har förlagts till Karlskrona. Det enda undantaget är Stiftelsen Stalshälsan, som har tillfört Karlskrona 15 nya anställningar. Inte heller vid högskoleutbyggnaden har Karlskrona kommit i fråga. Därmed utgör Karlskrona ett av de två länscentra och residensstäder i landet som saknar egen högskola.

Jag vill också påpeka att Karlskrona är residensstad i ett län med mycket stora problem i form av arbetslöshet och att folkmängden som följd därav har minskat sju år i följd.

Myckel stora ansträngningar görs av kommunerna, länsstyrelsen m. fl. för att vända utvecklingen. Just därför måste det med skärpa understrykas att staten genom att i oroväckande takt flytta bort statlig sysselsättning allvarligt undergräver dessa ansträngningar. Statens agerande påverkar ju också enskilda förelag, organisationer m. fl. när del gäller att etablera sig i Blekinge.

Varje län har ett primärt centrum, en residensstad, som i större eller mindre omfattning har resurser all ta emot utflyttningsströmmarna, så att de arbetslösa i länens mest utsatta delar inte skall behöva flytta till företrädesvis storstadsområdena. Blekinges primära centrum saknar dessa förutsättning-

ar, och det är, i första hand en följd av nedskärningarna inom den statliga verksamheten.

Fru talman! Frågan om lokaliseringsort för länsåklagarkansliel. i den sydöstra regionen kan naturligtvis i det stora perspektivet, när vi talar om , organisationen för hela landet, tyckas vara en liten och obetydlig fråga. Jagar ledsen att behöva säga att den för oss blekingar dess värre inte är det. Vi ser tyvärr alltför tydligt hur även denna fråga passar in i ett mönster av händelser, som i samtliga fall lett till att verksamheter flyttats bort från vårt län:

I den här frågan har det dessutom inte presenterats några som helst sakliga argument till stöd för vad som nu föreslås. Några sådana argument kan man inte heller återfinna i justitieutskottets betänkande. Nu får man väl ändå förutsätta att utskottet seriöst har prövat de motioner som har väckts med anledning av propositionen om åklagarväsendets regionala organisation. En seriös prövning måste rimligtvis ha inneburit att utskottet vägt olika sakliga argument mot varandra, innan det tog ställning. Mot den bakgrunden vill jag ställa en fråga till utskottets talesman här i dag. Den frågan lyder: Vilka sakliga skäl grundar utskottet sitt ställningstagande på, när det nu föreslår att vår motion om att Karlskrona skall vara kansliort i den nya länsåklagarorganisationen skall avslås?

Herr talman! Jag vill yrka bifall till motion 1982/83:2394.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

A klagarväsendets regionala organisation

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

I anförandet instämde Ralf Lindström, Christer Skoog och Mats Olsson
.(allas). .

Anf. 52 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! Organisationsförändringar inom statsförvaltningen är och kommer att vara nödvändiga för att vi pä bästa sätt skall kunna utnyttja och effektivisera befintliga resurser, såväl personellt som materiellt. Åklagarväsendet utgör härvidlag inget undantag.

1 justitieutskottets betänkande om åklagarväsendets regionala organisation, liksom i propositionen, föreslås att Kopparbergs och Gävleborgs län skall bilda en region med Gävle som kansliort.

Björn Körlof och jag har i en motion, nr 1982/83:2389, förordat att kansliet för denna region skall förläggas till Falun. Del finns enligt vår mening flera saker som talar för en lokalisering av regionkansliet till Falun.

1 Kopparbergs län finns fem åklagardistrikt, i Gävleborgs län fyra. För Falun talar också det mer centrala läget i regionen. Falun har dessutom sedan den 1 juli 1983 en väl fungerande Eko-rotel.

Att Gävle från ekonomiska eller rationella utgångspunkter eller ur lokaliseringssynvinkel skulle vara bättre än Falun som kansliort finns inte dokumenterat, vare sig i propositionen eller i belänkandet. Därför synes det mjg något märkligt att utskottet inte beaktat våra synpunkter i motionen.

Eftersom utskottet enhälligt godtagit Gävle som kansliort ser jag ingen

115

Nr 36 möjlighet att här i kammaren få till stånd någon ändring av utskottets

Onsdaeen den ställningstagande. Jag kan endast, herr talman, beklaga att vi inte fått gehör

30 november 1983 för våra synpunkter i utskottet.

A klagarväsendets regionala orgainsa-tion

116

Anf. 53 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Mot bakgrund av det stora antalet motioner som har väckts med anledning av propositionen om åklagarväsendets regionala organisation finns det tydligen en mycket stor tveksamhet inför förslaget. Såvitt jag förstår har också utskottet haft lång tid på sig för alt bli klart med sitt ställningstagande. Genom sammanläggningen av åklagardistrikt får man, enligt förslaget, en bredare bas och större flexibilitet för att bedriva sitt arbete, men jag kan infe finna att man ökar nämnvärt i slagkraft. Genom en organisationsförändring av detta slag kan jag inte finna att man får en bättre organisation.

Det råder allmän enighet om att stärka bekämpningen av i första hand den ekonomiska brottsligheten och narkotikabrottsligheten, och det sker bäst, tror jag, om man utgår från den nuvarande organisationen.

Det faktamaterial som finns i åklagarutredningen och som har legat till grund för propositionen talar inte för att man får den lämligaste organisationen genom att minska antalet regioner.

Organisationen inom andra verksamhetsområden - som åklagarna i det praktiska arbetet och i synnerhet de regionala åklagarna är nära beroende av -såsom polisen, bl. a. länspolischefen och Eko-grupper, beskattningsväsendet och konkurstillsynen inom exekutionsväsendet, ligger numera fast och har en regional indelning som är byggd på länsindelningen. Att frikoppla frågan om den regionala indelningen av åklagarväsendet från de närliggande verksamhetsområdena synes olämpligt och i hög grad effektivitetshindrande.

Till detta kommer också att större enheter i regel kräver mer administrativt arbete, vilket skall utföras av en i stort sett oförändrad personalstyrka.

När det sedan gäller själva indelningen i regioner skall Skåne enligt förslaget utgöra en region, med Malmö som kansliort. Det innebär att Skåne blir en stor region, med tio lokala åklagarmyndigheter.

När man har stannat för Malmö som kansliort har man gått alltför enkelt till väga. Att Malmö är stort befolkningsmässigt får inte vara avgörande vid lokalisering dit av statlig myndighet. Det finns ju andra synpunkter som man bör väga in när man väljer kansliort. Enligt propositionen är de geografiska avstånden korta och kommunikationerna goda i Skåne, vilket gör att myndigheter mycket väl kan placeras i andra delar av landskapet.

När man gör sådana här förändringar måste man se till hur det fungerar i dag och i framtiden. Inom samhällssektorn genomför man just nu sektorsvisa förändringar av den regionala förvaltningen. I våras behandlades här riksbanken, i dag är det åklagarväsendet, och man håller också på med en förändring av Samhällsföretag.

Vi har märkt att när det gäller regionala förändringar i Skåne väljer man nästan alltid Malmö som centralort. Om detta fortsätter får det naturligtvis mycket allvarliga konsekvenser, genom att det rubbar den regionalpolitiska balansen i landskapet. Jag tror att det upplevs på samma sätt i andra delar av

landet, där man går till väga på samma sätt. Jag kan alltså inte acceptera denna utveckling, som naturligvis skapar oro och mycket stora problem i framliden.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till motion 2390, vilket innebär att riksdagen avslår propositionens förslag om ändrad regional indelning av åklagarväsendet i vad avser Skåne.

Anf. 54 OVE KARLSSON (s):

Herr talman! När vi nu debatterar åklagarväsendets regionala organisation sägs del bl. a. att det skall ske effektiva förstärkningar på det regionala planet. De regionala åklagarmyndigheterna föreslås få en bredare bas och större flexibilitet för att kunna bemästra de ökade problemen med omfattande, komplicerade och tidskrävande mål. Man vill särskilt komma åt mål om ekonomisk brottslighet.

Utskottet menar att den nuvarande organisationen skulle vara sårbar och att det skulle råda brist på flexibilitet.

Jag har en känsla av att man skapar nya problem och nya tidskriivande aktiviteter - kanske t. o. m. en inte förutsedd sårbarhet genom de stora avstånd som nu skapas.

Som vi framhållit i motion 1982/83:2392 har våra erfarenheter av små myndigheter visat att de som har skötts väl har varit till stor nytta för både allmänhet och samhälle. Korta avstånd från allmänheten till myndigheter är en viktig angelägenhet - en faktor som inte skall underskattas i étt demokratiskt system. Det finns stor risk för att de avstånd som nu skapas i Kopparbergs och Gävleborgs län med Gävle som kansliort medför isolering och svårigheteratt bedrivaett effektivt arbete. Långa avstånd medför-såvitt jag kan förstå - mycket restid, vilket knappast kan förbättra effektiviteten.

Finns det nu tillräckliga skäl för en sammanslagning av åklagarväsendet på del regionala planet i Kopparbergs och Gävleborgs län - vilket jag ifrågasätter, bl. a. med tanke på de stora avstånden - borde Falun vara den naturliga kansliorten. Jag hoppas verkligen att regeringen tar hänsyn till de praktiska omständigheterna, där avstånden och möjligheterna att placera den nya länsåklagarmyndigheten mitt i en tänkt region får väga tungt. Att placera en myndighet i regionens ytterområden måste vara fel, när möjligheten till en placering mera centralt för hela området finns - vi har i motionen anvisat att det skulle vara till fördel för det framtida arbetet.

Herr talman! Jag hoppas att regeringen tar denna hänsyn när de framtida kansliorterna skall läggas fast. Falun bör bli kansliort för åklagarväsendets framtida regionala organisation när det gäller Gävleborgs och Kopparbergs län.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

A klagarväsendets regionala organisation

Anf. 55 RUNE JOHANSSON (s):

Herr talman! Det är inte ofta som enskilda motionskrav tillstyrks i utskottet, så att man får anledning att ge utskottet en eloge. Speciellt tillfredsställande känns det när utskottet har tagit hänsyn till vårt förslag att låta Älvsborgs län vara kvar som egen åklagarregion. Jag noterar också att

117

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Åklagarväsendets regionala organisation

det råder total enighet bland samtliga riksdagsledamöter frånnorra Älvsborg på denna punkt.

Det är inget tvivel om att Älvsborgs län med sina 4 lokala myndigheter och 22 åklagare redan i dag har underlag för 2 länsåklagare och därmed väl fyller kraven för denna nya regionindelning.

Herr talman! Jag delar helt utskottets uppfattning att den i propositionen föreslagna Göteborgsregionen hade blivit alldeles för stor och otymplig. Därför kommer jag självfallet att vid voteringen stödja utskottets förslag:

118

Anf. 56 LISA MATTSON (s):

Herr falman! Jag tror att det förtjänar att påpekas att 26 motioner, ofta åberopade i denna debatt, har väckts med anledning av propositionen om länsåklagarväsendet. De allra flesta motionerna, och samtliga från socialdemokratiskt håll, har accepterat propositionen som sådan. Det enda man från olika regioner och länsdelar har motionerat om är lokaliseringsorten. Vi har full förståelse för att man kan ha varierande synpunkter på detta.

Jag tror att en del av det som står i det särskilda yttrandet av Björn Körlof
förtjänar att läsas upp. Han hör till dem som delar den uppfattning som
tidigare förts fram om Falun som lämplig'kansliort, och han säger i det
särskilda yttrande som ärfogat till justitieutskottets betänkande nr 6 bl. a.
följande: "Den övergripande synpunkten att inte rubba kompetensfördel
ningen mellan riksdag och regering får dock anses väga tungt ."

Jag tror alt det behöver påpekas för kammaren att vi har en vedertagen kompetensfördelning mellan regering och riksdag. Riksdagen brukar acceptera de lokaliseringsorter som regeringen föreslår. Därför har vi i vårt arbete i utskottet mest lagt effektivitetssynpunkter på det framlagda förslaget.

Man bör kanske peka på att sedan åklagarväsendet hade förstatligats fäste riksåklagaren efter endast några år statsmakternas uppmärksamhet på svagheterna i den organisation som hade skapats. Vi är övertygade om att man nu får ett bättre underlag för den regionala verksamheten, och det är alldeles nödvändigt på grund av den ökade måltillströmningen och med hänsyn till att brotten har blivit grövre och allt svårare ätt utreda.

Vi har som sagt granskat förslaget ur effektivitetssynpunkt, och vi har inom majoriteten i utskottet funnit att vi vill tillstyrka förslaget med ett, men ett ganska väsentligt, undantag. Där har vi också lagt vikt vid effektivitetssynpunkten. Vi tycker att den stora svagheten i det framlagda förslaget var att man i en region med över 900 000 invånare. Göteborgsregionen, ville slå ihop Hallands län. Göteborgs och Bohus län och Äivsborgs län till ett regionalt område. Vi sade oss att det skulle bli ett alltför stort verksamhetsområde både geografiskt och med tanke på arbetsunderlaget. Vi har alltså föreslagit en uppdelning, som vi tror bättre kommer att tillgodose kraven på effektivisering av länsåklagarmyndigheterhas arbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Anf. 57 GUNILLA ANDRÉ (c) replik: Nr 36

Herr talman! Jag måste be Lisa Mattson om ett förtydligande. Jag Onsdaeen den uppfattade nämligen hennes inlägg på det sättet att hon ansåg att det inte var -in november 1983

några socialdemokrater som hade gått emot regeringens förslag betriiffande __

den regionala indelningen. Men både motion 2382 av Jan Fransson m. fl. Åklaearväsendets socialdemokrater från Skaraborgs län och motion 2390 av Börje Nilsson reaionalaoreanisa-m. fl. socialdemokrater - den motion som Börje Nilsson här har yrkat bifall jj till - går ju ut på att man önskar avslå propositionens förslag i vad gäller ändrad regional indelning. De som tidigare har varit uppe här i talarstolen, Börje Nilsson undantagen, har inte yrkat bifall till sina motioner, men man kan göra konstaterandet att om de vill fä sina önskemål tillgodosedda har de bara att rösta på centerreservationerna.

Jag kan alltså konstatera att det inte är nägia talare son-i har yrkat bifall till sina motioner, förutom Börje Nilsson. Jag utgårfrån att detta inte kan tolkas på annat sätt än alt de vill verka i det tysta och sedan i omröstningen lägga sina röster på centerreservationerna. Det år i så fall ett rakryggat och konsekvent handlande.

Anf. 58 TREDJE VICE TALMANNEN:

Jag vill påminna om att den medgivna repliken avsåg Lisa Mattsons anförande.

Anf. 59 YVONNE SANDBERG-FRIES (s) replik: Herr talman! Jag reagerar litet när Lisa Mattson talar om formuleringarna i det särskilda yttrandet, om lokaliseringsorter, och hänvisar till den kompetensfördelning hon anser bör råda mellan riksdag och regering! de här fallen. Det måste väl ändå vara så, Lisa Mattson, att om det väcks en motion här i kammaren skall denna motion behandlas lika seriöst som alla andra förslag, och utskottet skall kunna presentera en motivering till att det inte är berett att följa de förslag som förs fram i motionen.

Lisa Mattson nämnde också någonting om att utskottet skulle ha lagt effektivitetsskäl till grund för bedömningarna i det här fallet. Jag skulle då vilja fråga Lisa Mattson vad det är som säger att länsåklagarkansliel skulle fungera effektivare i Kalmar än i Karlskrona.

Anf. 60 LISA MATTSON (s) replik:

Herr talman! Gunilla André hörde tydligen inte tillräckligt noggrant på vad jag sade. Jag konstaterade att åtskilliga av de motioner som har väckts, och samtliga från socialdemokratiskt håll, har varit kritiska till regionindelningen och till lokaliseringsorterna, men ingen har tagit avstånd från de tankegångar som ändå finns i propositionen, nämligen att man rnåste effektivisera länsåklagarverksamheten och alltså komma ifrån del tidigare förhållandet med enmansmyndigheter. Inte någon talare, och ytterst få av motionärerna, har yrkat avslag på propositionen som sådan, endast när det gäller detaljer.

När det gäller Yvonne Sandberg-Fries motion har vi från utskottets sida 119

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Åklagarväsendets regionala organisation

haft tillfälle att väga den inte bara en gång utan två gånger, eftersom den har varit aktuell i annat sammanhang. Vi har mycket noggrant tagit del av samtliga motioner. Vi har emellertid också funnit att det har varit myckel svårt att nå enighet om olika orter, och då har vi tyckt att del har varit bättre att följa den praxis som utarbetats - den kompetensfördelning mellan regering och riksdag som vi brukar följa-och pröva det hela ur effektivitetssynpunkt.

Anf. 61 GUNILLA ANDRE (c) replik:

Herr talman! När Lisa Mallson säger att den socialdemokratiska motionen från Skaraborg gäller en detalj, kan jag hålla med om detta. Skaraborg är ju en detalj i landet som helhet, men för oss som bor och verkar där är det en ganska viktig detalj.

Anf. 62 YVONNE SANDBERG-FRIES (s) replik:

Herr talman! Om jag förslår Lisa Maltson rätt, innebär hennes resonemang, att även om vi i sak har rätt i vår argumentation, kan utskottet icke biträda det förslag som vi har väckt i vår motion. Jag måste verkligen beklaga att det inte finns möjlighet att här i riksdagen påverka i en sådan fråga, som för vår kommun och vårt län faktiskt är ganska viktig.

Huruvida Lisa Mattsons inlägg skall tolkas så, att utskottet väntar sig att regeringen skall göra en förnyad bedömning av vilka orter som är lämpliga i del här sammanhanget, har jag inte riktigt klart för mig. Det vore naturligtvis myckel angenämt om så vore fallet.

Anf. 63 LISA MATTSON (s) replik:

Herr talman! Gunilla André kan vara övertygad om all jag som gammal skaraborgsbo inte anser alt synpunkter från Skaraborg är oväsentliga. Men jag menade att Skaraborg trots allt är en detalj i mönstret. Vi har sett frågan ur en mer övergripande synvinkel.

Till Yvonne Sandberg-Fries: När utskottet här accepterat propositionens förslag har vi också efter prövning accepterat alt del blir Kalmar och inte Karlskrona.

Tredje vice talmannen anmälde att Yvonne Sandberg-Fries anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

120

Anf. 64 INGVAR KARLSSON i Benglsfors (c):

Herr talman! Med tillfredsställelse kan vi motionärer bakom motion 2388, som berör Älvsborgs län, konstatera att utskottet gått emot regeringens ursprungliga förslag. Vi yrkade avslag på propositionen, med motiveringen all den föreslagna storregionen skulle bli alltför omfattande både befolkningsmässigt och till ytan. Utskottet konstaterade samma sak.

Rune Johansson sade tidigare här alt man inom länsdelen är ganska överens om vår motion. Del är tillfredsställande att man ibland kan få igenom en motion. Vi ansåg del i alla fall helt onödigt all skapa en sådan

region, som dessutom skulle bidra till en minskning av effektiviteten. Jag tror all samtliga motionärer pekade på delta med effektiviteten. Genom den här storregionen skulle kontakterna mellan länsåklagaren och myndigheterna i länet försvåras. Förslaget om Älvsborgs län kanske var litet extremt, därför alt det skulle ha blivit allra störst som region. Förmodligen tyckte utskotlsmajoritelen också så, även om man nu inte vill erkänna del.

Lyckligtvis genomförs inte del ursprungliga förslaget, utan utskottet bar annan syn än vad regeringen har.

Herr talman! Jag lackar utskottet för detta initiativ.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

A klagarväsendets regionala organisation

Anf. 65 RUNE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag hoppas för Ingvar Karlssons i Bengtsfors egen del alt reservation 2 inte vinner kammarens bifall, för där yrkas avslag på den motion som Ingvar Karlsson står bakom.

Anf. 66 INGVAR KARLSSON i Benglsfors (c) replik: Herr talman! Om reservation 2 skulle vinna, skulle del inte innebära någon förändring. Så det bar ingen betydelse, Rune Johansson.

Anf. 67 RUNE JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Om reservation har någon betydelse eller ej får väl reservanterna avgöra. Låt mig bara citera de tre sista raderna i reservation 1:

"Utskottets ställningslagande innebär all något särskilt uttalande inte påkallas med anledning av de motionsyrkanden som går ut på andra regionindelningar eller andra kansliorter än vad regeringen föreslagit."

Anf. 68 KARL BOO (c):

Herr talman! Jag vill börja med all instämma i vad Gunilla André sade, nämligen att nu sveper en cenlraliseringsvåg över landet. Den fråga som vi nu diskuterar är en av de många som kommer in i bilden i det avseendet.

Jag vill erinra om alt när utredningen på sin tid lade fram sitt förslag om en förändrad åklagarorganisation, bildades enligt förslaget en region av Västmanland och Dalarna i Kopparbergs län. I propositionen föreslås en annan indelning, som i en senare bedömning tydligen ansetts innebära en bättre planering.

Del är ju ändå så, alt Kopparbergs län till den geografiska strukturen har varit - och konimer att förbli - de stora avståndens län. Det finns nu två länsåklagare och fem lokala myndigheter med 15 åklagare. Det råder inget tvivel om att det förslag som nu föreligger innebär en betydligt försämrad service- och kontaklorganisation. Därutöver vill jag framhålla att det första förslaget rönte stort motstånd från länets samtliga myndigheter med länsstyrelsen i spetsen. Likadant har del blivit med de senare förslagen. Det betyder all den här reformen genomförs mot en opinion i Kopparbergs län som är mycket starkt kritisk till den förändring som nu föreslås.

Vi menar all Kopparbergs län också i fortsättningen borde vara en region -

121

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Åklagarväsendets regionala organisation

och det är det som föreslås i den motion som vi har väckt från centerhåll i detta ärende.

När det nu föreslås en region med Gävle som huvudort, så medför del självfallet ytterligare en förändring av den bild som jag här tidigare har försökt redovisa. När mina länskolleger Margareta Gärd och Ove Karlsson här pläderar för Falun som huvudort, så har de ju redan därmed låtit tåget gå ifrån sig - i och med att de går med på att det skall bli en storregion. Ove Karlsson var för sin del kritisk, men han ställde ändå inte något yrkande. Det anförande som hölls här innebär, Ove Karlsson, ett självklart biträdande av reservation nr 1. Det kan annars bli så, att även i den här frågan går tåget ifrån Ove Karlsson. Det har det bokstavligen gjort i en annan fråga som hade direkt med tåg att göra - på Västerdalsbanan.

Det går inte, Ove Karlsson, att här i riksdagen gå med på en centralisering och sedan åka hem till länet och säga alt man är emot en centralisering. Del håller inte.

Jag-vill gärna, herr talman,- säga all det är viktigt alt vi har klart för oss vilka beslut som i princip fattas här och hur de kommer alt tillämpas och utfalla i den praktiska verklighet som de ändå skall fungera i.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservation 1.

122

Anf. 69 OVE KARLSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara kort säga till Karl Boo, att jag förordar Falun som kansliort för den nya organisationen. Med detta har jag inte tänkt ta upp någon lagdebatt i den här frågan.

Anf. 70 KARL BOO (c):

Herr talman! Jag ville bara erinra Ove Karlsson om att del inte går att tala med två tungor - en i riksdagen och en hemma i länet. Del här blir i så fall den andra frågan på myckel kort tid där sådant förekommer. Det var alltså del, herr talman, som jag ville klarlägga här i kammaren, så alt vi kan ha en ren debatt tills vi kommer hem i länet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (riktlinjer för åklagarväsendets regionala organisation)

Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 52 för reservation 1 av Gunilla André och Elving Andersson. 6 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (kansliort i Kalmarregionen)

' Utskottets hemställan - som ställdes mot motion 1982/83:2394 av Yvonne Sandberg-Fries m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 5 (Malmöregionen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot motionerna 1982/83:2365 av Bo Lundgren m. fl., 1982/83:2390 av Börje Nilsson m. fl. samt 1982/83:2393 av Karl Erik Olsson och Einar Larsson - bifölls med acklamation.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

8 § Föredrogs . '~

Lagutskottets belänkande

1983/84:5 Ändrade regler för god mans förvaltning av fast egendom .

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Begreppet lagligen undertecknad originalhandling i datasammanhang

Utskottets hemställan bifölls.

9 § Begreppet lagligen undertecknad originalhandling manhang

datasam-

Föredrogs lagutskottets belänkande 1983/84:6 om vissa avtalsrättsliga frågor.

Anf. 71 KERSTIN ANER (fp):

Herr talman! Detta är ett begravningslal, så ingen behöver höra på!

Folkpartiet är inte representerat i lagutskottet, och jag vill därför ta till
orda bara ett ögonblick för all kommentera behandlingen av vår partimolion
om data, nr 513. Den handlar i den punkt som här är i fråga om hur svårt det
är alt i elektronisk penningöverföring veta om en handling som motsvarar en
check, växel eller annat värdepapper verkligen är signerad av den som har
rätt att signera handlingen. ;■

Vi motionärer har krävt en utredning om detta. Utskottet avstyrker inte
precis hundraprocentigt motionen men anser att den inte kräver någon
åtgärd, därför all vissa praktiska problem som ligger nära det som behandlas i
motionen håller på att utredas på internationell nivå. •

Jag vill till detta bara säga att jag inte tror att del ärade lagutskottet riktigt har förstått hela problemet. Om jag undertecknar en check med min namnteckning, så är den värd summan som står på checken-förulsattall jag har summan på mitt konto. Om jag i stället tar fram en stämpel med min namnteckning eller ritar en krumelur vilken som helst på checken, så är den inget värd alls. På samma sätt är del naturligtvis om någon annan undertecknar checken. Skillnaden är lätt all se. Men del är myckel svårt att upptäcka och kontrollera detta, om summan i stället överförs elektroniskt.

Därför är det ingalunda särskilt svårt för en dalaoperalör, som inte ens behöver vara särskilt avancerad i sin teknik, alt bryta sig in på en datalinje till en bank och förvirra dess elektroniska ulbetalningssyslem, så att pengarna kommer in på hans eget konto. År 1980 var det en hittills okänd person som lyckades lura Morgen Guaranly Bank i New York att acceptera ett falskt

123

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Sjimktimmer

telex som beordrade banken att skicka 21 miljoner dollar till en annan bank. Boven i del här dramat lyckades aldrig få ut pengarna, därför att han skickade dem från bank till bank ett slag, ocb till slut var det någon som anade oråd. Men del finns andra som har varit duktigare. Mörkertalet närdet gäller databrott anses som bekant vara uppåt 90 %, så de flesta av dessa brott får vi aldrig höra talas om.

En säker teknik för alt identifiera utställaren av en värdehandling via datanät finns ännu inte, men arbete är på gång, och en vacker dag kanske det lyckas. Jag anser fortfarande alt de i Sverige som ägnar sig åt frågan om vår ekonomiska brottslighet och vår sårbarhet borde se närmare på detta.

Jag accepterar ulskollels skrivning för denna gång, även om den utredning om mångfaldigade checkar som omnämns i betänkandet egentligen inte kommer till pudelns kärna. Men jag lovar, herr talman, att återkomma. Dalabovarna återkommer också. Del kan vi alla lita på.

Anf. 72 PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr talman! Eftersom Kerstin Anér inte ställde något yrkande vill jag bara säga att det var en intressant motion och att det var intressant att få deri vidareutvecklad här i kammaren; allt det som sades här framgår icke av motionen.

Jag är glad över att Kerstin Anér ändå är nöjd med utskottets hemställan, och jag yrkar bifall till den.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

10 § Sjunktimmer

Föredrogs lagutskottets betänkande 1983/84:7 om sjunktimmer.

124

Anf. 73 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag har inget yrkande när del gäller detta betänkande utan vill bara göra några kommentarer.

Vi har från vårt parti under många år tagit upp frågan om sjunkvirkei i landets vattendrag. Del handlar om många miljoner stockar som finns på ål v-och sjöbottnar och som kunde tas till vara. Om så skedde skulle det betyda en hel del arbetstillfällen, råvarutillskott till industrin och en bättre vattenmiljö. Det finns alltså, enligt vad vi kan se, bara fördelar att vinna på att något händer på detta område.

Del här motionskravet har beretts i två utskott, eftersom det enligt vår mening behövs både en lagreglering och en organiserad verksamhet för bärgning av delta virke. Det senare får jag anledning att återkomma till när betänkandet från jordbruksutskottet skall behandlas.

Vi har i vår motion föreslagit en lagregel som skulle innebära att detta virke

skulle anses ha övergått i statlig ägo. Nu har fyndlagsliflningsutredningen
föreslagit en ändring i lagen om allmän floltled så att det skulle stå var och en
fritt alt ta upp sådant virke. .

Del betyder all vårt molionskrav inte till 100 % har tillmötesgåtts, men att en rättslig reglering nu kan ske, och det är vi mycket tillfredsställda med. Vi har under alla de år som vi motionerat i frågan ansett det mycket angeläget att något händer på detta område, och det framgår av belänkandet att även utskottet barden uppfattningen. Man kan väl undra varför det skulle behöva la så lång lid att få den här frågan löst och om inte detta skulle ha kunnat ske snabbare, men vi får väl stödja oss på det gamla ordspråket "bättre sent än aldrig".

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottels hemställan bifölls. .,--..

11 § Föredrogs

trafikutskottets betänkanden

1983/84:1 om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.,

1983/84:4 om godkännande av överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB (prop. 1983/84:15) samt

1983/84:5 om godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Rederiaktiebolaget Gotland m. m. (prop. 1983/84:14).

Anf. 74 TREDJE VICE TALMANNEN:

Trafikutskottets betänkanden 1, 4 och 5 kommer all behandlas i lur och ordning. Voteringarna äger rum i ett sammanhang.

Först upptas trafikutskottets belänkande 1 om trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Anf. 75 CLAES ELMSTEDT (c):

Herr talman! När riksdagen i fjol hade att behandla en trafiksäkerhetspoli-tisk proposition som mittenregeringen hade framlagt uttalade riksdagen bl. a. att målsättningen för det framlida trafiksäkerhetsarbetet skall vara alt få ned antalet dödade och skadade i trafiken. Det är en stor uppgift, mycket stor. Alla känner till de tragedier som följer i spåren av trafikolyckorna, vilka dess värre har ökat i antal under senare lid.

Det är naturligtvis flera komponenter som samverkar när det gäller att få till stånd en ökad trafiksäkerhet - vägarna och deras beskaffenhet, fordonens beskaffenhet ocb sist men inte minst föraren och dennes ansvar samt skicklighet.

Man talar ofta om utbildning ocb information, och del är naturligtvis vikliga delar i detta sammanhang. Vi har också som en följd av propositionen

125

Nr 36

Onsdagen den 3q november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

126

i fjol lagt över en hel del av informationsverksamheten i trafiksäkerhetsfrågor på NTF, en i Folkrörelsesverige väl förankrad organisation.

Antalet offer i motorcykelolyckor har ökat dramatiskt under senare tid. 1 år har hittills 70 motorcyklister omkommit, vilket nästan är en fördubbling jämfört med förra året. Av dessa 70 var nästan samtliga förare av tunga motorcyklar.

För att motverka en utveckling i denna ödesdigra riktning - och den utvecklingen har varit påtaglig inte bara i år utan under de senaste åren -föreslog millenregeringen våren 1982 att innehavare av körkort för lätt motorcykel skulle genomgå praktisk vidareutbildning som avslutades med särskilt förarprov för att de skulle få köra med tung motorcykel. Som de flesta känner till efter den debatt som förevarit får den som klarat körkort för lätt motorcykel vid 16 års ålder automatiskt flytta över till en hur tung motorcykel som helst vid 18 års ålder. Vederbörande behöver inte på minsta sätt redovisa om han eller hon är i stånd att föra en så tung och stor maskin.

Vårt förslag avslogs emellertid i fjol av en riksdagsmajoritet bestående av moderater och socialdemokrater. Jag hade ett intryck av att man var medveten om utvecklingen men att man ändå ville fälla förslaget i propositionen på den punkten. I debatten sades det t. o: m. att regeringen i propositionen hade lagt fram förslag om körkort och annat krångel. Jag har faktiskt litet svårt att förstå det resonemanget. .

I vår trafikpolitiska motion i januari i år upprepade vi vårt krav. Jag hade förhoppningar om, med hänsyn till den utveckling som har varit, att en riksdagsmajoritet ville ta tag i dessa för trafiksäkerheten så viktiga frågor. Men även nu i höst avvisar samma riksdagsmajoritet förslaget i vår motion. Det är således identiskt med förslaget i propositionen i fjol, nämligen att den som fyllt 18 år skall genomgå ett förarprov för att kunna gå över från lätt till tung motorcykel.

Utskottsmajoriteten talar fortfarande om att del behövs information .och utbildning, och det är bra. Ingen motsäger det. Men det gäller ju att nå alla motorcykelförare, och tydligen når man inte alla tillräckligt kraftfullt med enbart information och utbildning. Det måste till något slag av avslutning på detta i form av körkortsprov eller förarbevis. Det handlar ju inte enbart om motorcyklisterna själva utan i stor utsträckning också om alla medtrafikanter på vägarna. De har också rätt att känna största möjliga säkerhet. Och vi har inget bättre instrument att öka säkerheten än utbildning. Men det vore som sagt önskvärt att den avslutades med ett körkortsprov som ett bevis på körskicklighel.

Med hänsyn till de rapporter som har kommit under desenasle dagarna har kommunikationsdepartementet för avsikt att samla olika berörda intressenter. Så har också skett. Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning. Jag hoppas att det ger ett ordentligt resultat.

Del är bra att kommunikationsdepartementet nu är berett att ta tag i detta ärende igen. Snabbast skulle man nå resultat, om en majoritet här i riksdagen i dag stödde den reservation som vi har fogat till detta betänkande. Vi föreslår att man redan nu skall ta det steg som man säkerligen kommer att få

ta. Jag förstår inte den tvekan som majoriteten här visar. Vad väntar man ytterligare på, innan man vill fatta beslut om införande av körkort för tung motorcykel. Del gäller ju att rädda människoliv. Med tanke på olycksfallsstatistikens utveckling under det senaste året och de senaste månaderna förstår jag inte vad som måste till ytterligare för att man skall vidta de åtgärder som jag anser vara helt nödvändiga. Jag hoppas innerligt att det inte är fråga om några prestigehänsyn med tanke på alt denna fråga har ventilerats tidigare. Jag yrkar bifall till den reservation som vi har fogat till detta betänkande.

Nr 36

Onsdagenden .. 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Anf. 76 OLLE GRAHN (fp):

Herr talman! Av de 23 punkter som riksdagen nu har att ta ställning till i sainband med behandlingen av trafikutskottets betänkande nr 1 är det bara en enda som har blivit föremål för omröstning i utskottet. För den som hastigt tar del av utskottsbetänkandet kan del synas som om utskottet har ägnat sig åt s. k. motionsslakt. Men jag vill gärna framhålla att alla de motioner och förslag som har behandlats i detta trafiksäkerhetsbetänkande har blivit föremål för mycket noggrann behandling i utskottet. I 14 punkter har visserligen förslagen blivit avstyrkta utan reservationer och i 7 punkter har de lämnats utan åtgärd. Bara en enda punkt har lett till tillkännagivande.

Trafiksäkerhetsarbetet är mycket uppmärksammat ay riksdagens ledamöter och har också blivit föremål för ett stort antal motioner, som berör det mesta från gångtrafikanler till bussar och från reflexer till väggupp. I motion nr 1942 har jag föreslagit att en obligatorisk mopedförarutbildning skall införas. Den enda formella bestämmelse som nu finns för att man skall fä framföra moped är alt föraren har fyllt 15 år. Flera organisationer har påtalat att delta är en brist, och denna utbildning är naturligtvis fortfarande lika angelägen.

Utskottet konstaterar emellertid att regeringen har uppdragit åt trafiksäkerhetsverket att i samverkan med skolöverstyrelsen. Svenska kommunförbundet, trafikskolornas organisationer och berörda frivilligorganisationer klarlägga lämpliga former for mopedförarutbildning. Sedan man har inhämtat denna uppgift skriver utskottet att man f. n. inte kan förorda någon obligatorisk utbildning för mopedförare. Jag har i utskottet nöjt mig med denna skrivning men vill gärna här i kammaren understryka vikten av att arbetet för en mopedförarutbildning inte får avstanna. Det ankommer nu på trafiksäkerhetsverket att fullgöra sitt uppdrag.

I en annan motion, nr 1943, har jag tillsammans med Hugo Bergdahl tagit upp frågan om mopedskyltar. Riksdagen beslöt våren 1982, på förslag av mittenregeringen, att en allmän mopedregistrering skulle ske. Vi har i motionen särskilt betonat vikten av alt undvika byråkrati och stora extra kostnader i samband med denna registrering, vilket också förutsattes i beslutet.

Regeringen uppdrog i juni 1982 åt trafiksäkerhetsverket att överväga vad som erfordras för att genomföra det nämnda riksdagsbeslutet. I uppdraget ingick att utreda bl. a. registreringsskyltarnas utformning samt kostnader och finansiering för genomförandet. Enkla lösningar skulle eftersträvas.

127

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Efter vad utskottet erfarit har verket numera redovisat sitt uppdrag. Verkets förslag, som f. n. prövas inom regeringskansliet, innebär bl. a. ätten avgift på 55 kr. skall las ut för registreringsskyltarna och att en årlig registerhållningsavgift skall utgå med 40 kr.

Utskotlet finner del naturligt alt kostnaderna för registrering av mopeder betalas av mopedägarna. Jag har heller inte funnit anledning att motsätta mig en sådan princip, om jag än i någon mån tvivlar på att verket löst uppdraget på del för mopedägarna billigaste sättet,

Utskottet har emellertid förutsatt att regeringen ser till, att dess intentioner i fråga om enkla lösningar blir tillgodosedda. Det är min förhoppning att regeringen, om det är möjligt, vidtar de förenklingar som är nödvändiga för all frågan skall få en sådan lösning, att förutsättningarna i fråga om enkelhet och den för mopedägarna billigaste lösningen förverkligas.

Herr talman! Det skulle naturligtvis finnas anledning att betona andra för trafiksäkerheten viktiga frågor i denna debatt, men jag skall med tanke på kammarens arbetssituation avstå från detta och nöjer mig med att, utan att särskilt kommentera frågan, yrka bifall till den reservation som är fogad till utskottets betänkande.

128

Anf. 77 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s): .

Herr talman! Trafiksäkerheten angår oss alla. I vårt land skadas närmare 20 000 människor i trafiken varje år, och ca 700 personer omkommer i trafikolyckor.

Förutom att alla trafikolyckor innebär tragedier för de drabbade och deras anhöriga, kostar de samhället stora summor varje år - enligt en uppgift, hämtad ur Irafiksäkerhetsutredningen, ca 5 miljarder per år. I dessa sparsamhetens fider är det ytterligare ett skäl att ägna stort utrymme åt trafiksäkerhetsfrågornas samhällsekonomiska betydelse.

Inom ramen för det nordiska trafiksäkerhetsåret och de aktiviteter som ägt rum över hela landet i år har också allt fler människor börjat intressera sig för frågor som berör trafiksäkerheten. Ett exempel på detta är de aktiviteter som anordnas i folkparkerna på omkring 25 orter. Dessa Irafikdagar lockade ca 100 000 besökande. Inom folkparkerna diskuteras nu en uppföljning av årets Irafiksäkerhelsdagar, och del är min förhoppning att den skall bli av. Visserligen är 100 000 besökande en stor siffra, men med tanke på den ökning av antalet trafikolyckor som skett under året är det angeläget att alla krafter hjälps åt att informera om riskerna i trafiken och om hur man kan undvika olyckor.

Till de mest positiva erfarenheterna av trafiksäkerhetsåret hör att myndigheter och organisationer som deltagit i de olika aktiviteterna nu har lärt sig att samarbeta på ett betydligt bättre sätt än tidigare, såväl lokalt som regionall. Del är en erfarenhet som är viktig att bygga vidare på.

Till del negativa hör naturligtvis att vi, sedan vi i riksdagen senast debatterade trafiksäkerhelsfrågorna, har kunnat notera en ökning av antalet olyckor, främst bland cyklister och motorcyklister. Under de första nio månaderna i år har antalet dödade i trafiken ökat med 28 personer jämfört

med föregående år. Dock har antalet motorcykelåkande och cyklister ökat i antal under senare år, och detta kan ge utslag i olycksstatistiken. Men självfallet får detta faktum inte bli något argument för att statsmakterna bara skall avvakta utvecklingens gång i förhoppningen att den f. n. negativa trenden automatiskt skall vändas till del bättre. Vi har ju här i riksdagen slagit fast att antalet dödade och skadade i trafiken fortlöpande skall minska.

Mot bakgrund av det ökade antalet olyckor bland motorcyklisterna är det kanske förståeligt all ledamöter i den lagstiftande församlingen vill gå snabbt fram med nya lagar och förordningar såsom nya körkortsklasser för motorcykel, ändrade åldersgränser och andra restriktioner, för alt därigenom försöka pressa tillbaka den negativa olyckslrenden i denna trafikantgrupp. Men del är inte alls säkert att så blir fallet. I stället löper man en stor risk att skapa en förbudsdjungel av regler och förordningar på trafikområdet, som kommer att bli svåröverskådlig och bland människorna upplevas som krånglig och byråkratisk, utan all man därigenom uppnår den effekt som eftersträvas, dvs. en ökad trafiksäkerhet.

Vi behöver helt enkelt ökade kunskaper för att med kraft kunna angripa problemet med det ökade antalet motorcykelolyckor. Det är därför oerhört viktigt att noga diskutera igenom nya förslag till åtgärder med de organisationer och myndigheter som verkar på trafiksäkerhetsområdet innan man tillgriper lagstiftning eller skapar nya regler, så att reglerna också får en verklig effekt i trafiksäkerhelsarbelel.

En öppen dialog med t. ex. SMC och andra motorcykelorganisationer ger oss värdefulla synpunkter på trafiksäkerhetsfrågorna. SMC har som sin främsta målsättning slagit fast alt trafiksäkerheten skall sättas främst i organisationens arbete. Och mot bakgrund av att den organisationen har ca 35 000 molorcyklister som medlemmar kan den säkerligen bidra med värdefulla erfarenheter om hur mc-olyckorna skall kunna begränsas.

Genom att molororganisationerna och myndigheterna gemensamt får noggrant överväga förslag skapas en god grund till förbättringar, vilket i sin tur ger bättre effekt i form av en ökad trafiksäkerhet.

Nyligen har korrimunikationsdepartemenlet startat överläggningar mellan parterna kring frågor som berör förarutbildning, förarprov och fortbildning av mc-förare, men även frågor om skyddsklädsel m. m. I det fortsatta arbetet, som sker i mindre arbetsgrupper, kommer bl. a. behörighetskraven att prövas öch riktlinjer att tas fram för hur fortbildningen skall organiseras och genomföras. Delta skall ske under vintern. För att snabbt få i gång fortbildningen och extra informationsinsatser har kommunikationsministern lovat att ta upp frågan i den kommande budgetpropositionen.

Det pågår alltså ett brett upplagt arbete för att minska olyckorna bland de främst drabbade trafikantgrupperna.

I det utskottsbetänkande vi nu behandlar har del rått stor enighet vid motionsbehahdlingen. Endast en reservation har lämnats, och det har skett med anledning av en cenlermolion som bl. a. kräver särskilt förarprov för behörighet att framföra tung motorcykel. Med andra ord: Reservanterna vill införa ett nytt körkort för alt man skall få köra tung motorcykel.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

129

9 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter tn. m.

Utskottsmajoriteten vill inte gå lika drastiskt fram, utan avvaktar resultatet av de överläggningar som startas av kommunikationsministern mellan berörda intresseorganisationer och myndigheter. Vi förutsätter att man skall finna praktiska lösningar på bl. a. utbildningsfrågorna. Vi vet också att man i , dessa arbetsgrupper diskuterar behörighetsfrågorna, och det är bl. a. dessa frågor som reservanterna anser det viktigt att diskutera. Samtidigt markerar utskottsmajorileten i sin skrivning att om inte förbättringar sker genom dessa åtgärder, måste ytterligare åtgärder vidtas.

Mot den bakgrundenhar jagsvårt att förstå reservanternas inställning. De organisationer och myndigheter som deltar i de nämnda överläggningarna besitter ju ett stort kunnande. Del är därför angeläget att vänta på resultatet av överläggningarna innan vi eventuellt tillgriper nya restriktioner eller speciella körkort för tung motorcykel.

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Anf. 78 CLAES.ELMSTEDT (c) replik:

Herr talman! Först vill jag gärna säga all jag har den största respekt för motorcykelorganisationernas arbete. Jag har också sagt att utbildningen med fördel kan ske i samarbete med eller under överinseende av dessa organisationer - den kan också arrangeras av dem. På den punkten är del inga meningsskiljaktigheter.

Nästan exakt delsamma som Sten-Ove Sundström nu anförde sades för ett och ett halvt år sedan, när vi i fjol våras diskuterade propositionen. Enda skillnaden är att man nu hänvisar till alt det i kommunikationsdepartementet görs vissa överväganden efter del all departementet har haft dessa kontakter. Annars är det exakt samma besked: vi skall vänta och se vad som kommer att hända.

Del hjälper alltså inte alt antalet döda i motorcykeltrafiken på ett år i del närmaste har fördubblats. När inte del argumentet biter förslår jag inte, herr talman, vilka argument som måste fill för att man skall la steget från mer allmänt resonemang till handling. Alt i detta sammanhang tala om krångel och byråkrafi är alt resonera konstigt. Jag skall inte säga att del är cyniskt, men del är på gränsen.

Vad del här handlar om är all på allmänna vägar få regler som skall stärka trafiksäkerheten, fill gagn för många, framför allt yngre människor, som det här ofta är fråga om, men också för andra som trafikerar vägarna. Jag har som_ sagt svårt att förslå vilka ytterligare argument som skall kunna las fram, när inte denna statisfik hjälper.

130

Anf. 79 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Även om vi under de senaste åren har märkt ett starkt ökat intresse för motorcykelåkning, är det egentligen inte förrän under det allra senaste året som vi har fått denna myckel beklagliga olycksulveckling.

Del är naturligtvis myckel lätt alt tala om praktisk utbildning och att man skall ta körkort i anslutning till en sådan, men vi vet all del har funnits vissa

problem med all klara av en riklig utbildning i körskolorna. Organisationerna och myndigheterna har inte alltid varit överens om vilka grepp som måste las för alt man skall kunna få till stånd en effektiv utbildning. Det är t. ex. dessa saker som skall diskuteras i de överläggningar som nu sker med bl. a. MC-förarnas organisationer och myndigheterna. Mig veterligt är det första gången som man har tagit ett ordentligt initiativ på delta område. Målsättningen är också att man relativt snabbt skall komma till skott i olika frågor. Problemet är alltså inte så lätt som Claes Elmstedt här försöker göra gällande. Det är myckel viktigt all man noga överväger de åtgärder som skall sältas in för framliden för att på så sätt få till stånd rätt åtgärder. Del är angelägel alt de åtgärder som man kommer överens om verkligen ger effekt i form av ökad trafiksäkerhet.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Anf. 80 CLAES ELMSTEDT (c) replik:

Herr talman! Jag skall inte i onödan förlänga denna diskussion. Jag vill bara ställa en fråga till Sten-Ove Sundström: Hur myckel skall antalet olyckor öka för att man, enligt Sten-Ove Sundströms mening, skall vara framme vid den nivå i olycksstatistiken då man bör ta ett sådant här rejält grepp för all pressa ned antalet olyckor?

Anf. 81 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Man har från kommunikationsdepartementets sida verkligen tagit ett nytt grepp genom all man har samlat de berörda intressena.

Om Claes Elmstedt verkhgen står för det som han alldeles nyss sade från talarstolen, nämligen all han har respekt för organisafionernas arbete, bör han också vara beredd all avvakta de resultat som man i dessa överläggningar kommer fram till. Överläggningarna är vikfiga för alt vi skall få till stånd rikliga åtgärder, som kan ge effekt i form av ökad trafiksäkerhet.

Anf. 82 STEN STURE PATERSON (m):

Herr talman! Behandlingen av min motion 1982/83:1424 i trafikutskottets betänkande nr 1 ger anledning till vissa reflexioner rörande priorileringsord-ningens utarbetande ocb fastläggande.

Först vill jag till trafikutskottet framföra min uppskattning av att min motion blivit föremål för utskottets grundliga och allsidiga bedömning.

Utskottet finner all motionen behandlar frågor som är "av myckel stor betydelse för trafiksäkerheten". Del gäller trafiksäkerhetskrav, som enligt ulskollels bestämda mening icke ger utrymme för avkall på skölsamhel i nykterhelshänseende för innehav av körkort.

Uppfattningen att nu gällande bestämmelser försvårar kontrollen av exempelvis en körkorlssökandes nyklerhelsförhållanden delar utskottet med mig som motionär. En uppfattning av samma innebörd uttrycks av företrädare för rikspolisstyrelsen ocb trafiksäkerhetsverket, då de vid hearings inför utskottet hävdat all "informationen om körkorlssökandes och körkorlshava-res nyklerhelsförhållanden nu är sämre än förr".

Min motion har även blivit föremål för ett socialulskoltels yttrande.

131

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

1983/84:1 y. Socialutskottet uttalar att man "har i och för sig stor förståelse för att det från trafiksäkerbetssynpunkt är av vikt all personer som är opålitliga i nykterhelshänseende upptäcks och fråntas rätlen alt föra körkorlsplikligl fordon".

Med uttrycket "i och för sig" signaleras att någon annan faktor än trafiksäkerheten kan komma in i bilden och ges högre prioritet. Två sådana faktorer pekar socialutskottet på, nämligen dels att "innehav av körkort ofta uppfattas som mycket betydelsefullt av den enskilde", dels all "personer med drogproblem drar sig för all söka hjälp av rädsla för all missbruket skall rapporteras till körkorlsmyndigheten".

De sociala aspekterna vägs här mot trafiksäkerheten, och de förra kommer att väga tyngre genom socialutskottets avstyrkande av min motion.

Trafikutskottet hamnar slutligen på avslagslinjen - f. n., som utskottet uttrycker del - om än med den tveksamhet som kan uttolkas i hänvisningen fill socialberedningens delbetänkande. Ds S 1983:16, och förutsätter att den vidare behandlingen av delta betänkande "leder till förnyade, allsidiga överväganden av de spörsmål som molionäreri aktualiserar".

Ett sådant spörsmål är prioriteringsordningen med avseende på å ena sidan sociala hänsyn till enskild individ och å andra sidan säkerhet till liv och lem för de många ute i trafiken. Här står valet ytterst mellan ett liv med missbruksproblem för en individ och inget liv alls för en eller flera andra individer. Det borde inte föreligga särskilda svårigheter att här fastställa priorileringsordningen.

132

Anf. 83 KURT HUGOSSON (s):

Herr talman! Under mer än ett årtionde har vi, trots en fortgående ökning av motorfordonsparken, kunnat glädja oss ål ständigt sjunkande olyckstal i trafiken. Bidragande orsaker härtill har varit en rad Irafiksäkerhelsfrämjan-de åtgärder. Det har gällt bilbälten, motorcykel- och mopedhjälmar, varselljus, fartgränser m. m. och ett allt effektivare Irafiksäkerhetsarbete med starkt frivilligt inslag. Dess värre har vi, herr talman; under den senaste fiden nödgats notera en viss negativ förändring.

Del totala antalet skadade i trafiken ökade nämligen från 1981 till 1982. Ökningen hänförde sig dock helt till lindriga personskador. Antalet dödade minskade något mellan 1981 och 1982. Första halvåret 1983 har vi dock noterat en ökning även av dödsolyckorna. Ökningen uppgår till hela 27 %.

Man kan emellertid anmärka all en jämförelse mellan första halvåren 1982 och 1983 inte är riktigt rättvisande, eftersom den extremt kalla vintern 1982 ledde till ett ovanligt lågt olyckstal. En jämförelse med ett femårsgenomsnitl ger en mindre dyster bild.

Faktum kvarstår dock all vi har en utveckling när del gäller trafikolyckor som kräver ökad uppmärksamhet och vidgade Irafiksäkerhetsinsalser.

Av den aktuella statistiken framgår att antalet dödade förare och passagerare i personbilar alltjämt minskar. Del är två trafikantgrupper -motorcyklisterna och cyklisterna - som nästan ensamma svarar för olycksfallsökningen. Det finns därför goda skäl all ägna dessa grupper speciell

uppmärksamhet, och jag vill hävda alt det också görs i Irafiksäkerhetssam-manhang.

Beträffande motorcyklarna, som redan har varit uppe fill diskussion, har antalet ökat påtagligt under senare år. Efter att det har varit ungefär detsamma under hela 1970-talet, knappt 50 000, är det nu uppe i över 100 000.

Det är tio gånger farligare att köra motorcykel än all köra bil. Vetskapen om detta har gjort all frågan om åtgärder för att öka säkerheten vid motorcykelkörning diskuterats i skilda sammanhang. I propositionen hösten 1981 om riktlinjer för det framtida trafiksäkerhelsarbelel m. m., vilken Claes Elmstedt omnämnde, föreslogs bl. a. förarprov för rätten att från 18 år få köra medeltung motorcykel. Vid 20 års ålder skulle rätlen utsträckas -ulan särskilt prov - alt gälla även de tyngsta motorcyklarna.

Riksdagen avvisade den del i propositionsförslaget som gällde ändrade åldersgränser och nya körkorlslyper. Sedan vi behandlade denna proposition har utbildningsinsatser gjorts, bl. a. av motorcykelorganisationerna.

Den bistra verkligheten är emellertid all olycksbilden här utvecklats betydligt värre än jag tror någon kunnat ana. Mellan 1982 och 1983 steg, vilket har sagts här tidigare, antalet registrerade motorcyklar med 16 %. Men hittills i år har ett sjuttiotal motorcyklister dödals, en ökning med 85 % i jämförelse med föregående år. En klar förändring är också all del i allt högre grad är förare av tyngre motorcyklar som förolyckas. Av 70 dödade var det inte mindre än 63 som åkte på lunga motorcyklar.

Den här alarmerande ökningen av motorcykelolyckorna accentuerar behovet av motåtgärder- inte genom alt förbjuda lunga motorcyklar, som en del ansett, utan genom bättre utbildning, både grundutbildning och fortbildning. Kontakter med trafiksäkerhelsverkel, rikspolisstyrelsen och NTF visar alt man nu breddar sina insatser. Verket utbildar MC-inslruklörer, vilka sedan i sina klubbar kan svara för fortbildning. Rikspolisstyrelsen och NTF håller på all la fram ett lämpligt studiematerial för studiecirklar och självstudier, NTF kommer under 1984 all få informationsmaterial, som riktas till målgruppen MC-förare, och självfallet också till bilister, för alt förklara MC-förarnas problem.

Eftersom den lunga MC-lrafiken numera är del i särklass största problemet, påkallar den speciella åtgärder. De som överväger all gå över från lätt till tung motorcykel måste nås med information om all skillnaderna mellan att föra en lätt motorcykel och all föra en tung motorcykel är så stora att det är nödvändigt alt under sakkunnig ledning skaffa sig särskild utbildning för tung motorcykel. Information av detta slag bör vara en angelägen uppgift för frivilligsidan, inte minst för motorcykelorganisafionerna.

Parentetiskt vill jag framhålla att jag gärna ser att motorcykelbranschen tar sitt ansvar i informationssammanhang, bl. a. genom en mer seriös reklam, där framhävandet av loppfarter och acceleralionsresurser inte blir det dominerande inslaget.

Jag vill nämna någonting om cyklarna. Det är bara att konstatera att cyklandet har blivit allt populärare och alt detta lett till en påtaglig ökning av

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

133

10 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

134

antalet olyckor. Problemet har ventilerats en hel del i massmedia under sommaren. Extra kol på brasan blev del när en forskare lät förslå att personer över 55 år av säkerhetsskäl borde avstå från cykelåkning. Skulle vi som råkat ha nått en smula mogen ålder följa förslåsigpåarnas alla propåer, blir det väl inte så myckel man får göra. Man får väl se förslaget från den här s. k. experten som en varning att vara försiktig i trafiken. Det är en berättigad varning, som gäller för alla cyklister oavsett ålder.

Del är förklarligt all cykelåkandet ökar. Cykeln är smidig och miljövänlig. Det finns ingen anledning att sätta käppar i hjulet för våra cyklister. Möjligen skulle jag vilja säga till cyklisterna att sätta en slingpinne på cykeln.

Eftersom cykelåkandet ökar är det angelägel att medverka till att det sker i säkrare former. Ett sätt är att separera trafiken genom att bygga särskilda cykelleder. Från statsmakternas sida försöker man genom särskilda investeringsbidrag stimulera kommunerna till fortsatt byggande av cykelleder. För én tid sedan beslöt regeringen om fördelning av 10 milj. kr. för cykelleder och mindre investeringar för kolleklivlrafikändamål till de kommuner som inte är egna väghållare.

De kommuner som är egna väghållare kan inom ramen för det generella byggnadsbidraget, schablonbidraget, investera i bl. a. cykelleder i den egna kommunen. Schablonbidragel uppgår till 70 milj. kr. för år 1984.

En bred information om var farorna finns och hur man skall uppträda i trafiken är av stor betydelse. Merparten av cyklisterna är nämligen vuxna personer och svåra all nå med utbildningsinsatser av annat slag. Även om informationen i första hand riktar sig fill cyklisterna, måste också andra trafikantgrupper, främst bilisterna, informeras om hur man umgås i trafiken med cyklister.

Herr talman! Låt mig sluta med all säga att vi måste inrikta alla våra ansträngningar på att bryta den trend som vi noterat de senaste två åren när del gäller irafikolycksfallsutvecklingen. Ingen möda får sparas när del gäller all minska riskerna i trafiken.

Till Claes Elmstedt vill jag gärna säga att del inte får vara på det sättet att några prestigeskäl hindrar oss all la ställning till olika förslag. Jag tycker all den överläggning som ägde rum i förra veckan med representanter för motorcykelorganisationer och cykelorganisationer, där man diskuterade de här frågorna, är ett utomordentligt bra led i del aktiva trafiksäkerhetsarbe-lel. Under dessa båda dagar kunde man konstatera att.det fanns både intresse och vilja att vända den nuvarande olyckslrenden på motorcykelområdet och cykelområdet. Diskussionerna gällde förarulbildningen, förarproven och fortbildningen för cyklisterna. Även andra rent tekniska frågor var uppe till behandling. Detta arbete skall nu fortsätta och bedrivas i mindre arbetsgrupper. I dessa grupper kommer behörighetskraven alt prövas. Vidare kommer riktlinjer all las fram för hur fortbildningen skall organiseras och genomföras. Detta kommer alt ske under vintern. Det är viktigt att snabbi få i gång fortbildningen, och del är viktigt att vi får resurser för de informationsinsatser som behövs. Som Sten-Ove Sundström sade i sitt anförande har

kommunikationsministern aviserat att sådana resurser skall ställas till förfogande.

Låt mig säga att om vi vore helt på det klara med alt det förslag som lagts fram från centerns sida vore ett universalmedel som ledde till målet - det mål som vi allihop, oavsett om vi är centerpartister eller socialdemokrater, vill nå - att få ner olycksfallsfrekvensen, skulle vi naturligtvis acceptera det.

Vi behöver mer kunskaper. Man arbetar vidare med dessa frågor, och det är min förhoppning att man skall finna förslag som leder till ökad trafiksäkerhet för de oskyddade trafikanterna och att vi skall kunna vända kurvan nedåt i den fina riktning den hade tidigare, så att vi successivt kan minska olycksfallsriskerna i trafiken.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafik fö res k rifte r m. m.

Anf. 84 ALLAN ÅKERLIND (m):

Herr talman! I del trafikutskoltsbetänkande som vi nu diskuterar behandlas tre motioner som jag har lämnat in. Det gäller för det första en motion där jag begär att alla generella hastighetsbegränsningar, som visar mer än 50 km i timmen som högsta tillåtna hastighet - på vägar utanför tätorter - skall, omvandlas till rekommenderade hastigheter och all straff vid överträdelse endast skall utdömas, om det har skett en olyckshändelse i samband med att hastighelsbestämmelserna har överskridits.

En likartad motion har jag lämnat under många år och utskottet är som tidigare kallsinnigt, men jag hoppas att motionen - om jag får tillfälle att lämna in den under ett antal år framöver - till slut skall ge resultat. För sanningen måste väl segra även i del här fallet.

Utskotlet skriver alt det skulle medföra ett ökat antal risktaganden och därmed menliga följder för trafikanterna, utan alt utskottet har något som helst bevis för detta.

Vi bar i varje fall i år ett särskilt yttrande från de moderata ledamöterna, där de har varit så försiktiga alt de endast har begärt att trafiksäkerhelsverkel skall påminnas om del beslut som riksdagen fattade för fem år sedan. Då anfördes alt trafiksäkerhelsverkel hade förordat ytterligare undersökningar om rekommenderade farter.

De moderata ledamöterna säger alt delta borde trafiksäkerhelsverkel påminnas om. Inte ens det har de övriga ledamöterna gått med på. Jag tycker det är svagt, men jag återkommer med motionen.

För del andra har jag en motion om förbud mot s. k. väggupp. 1 den menar jag att detta är ett exempel på alt man genom all anlägga väggupp förorsakar större skador än de vinster som kanske görs. Jag tycker att det är orimligt alt man skall anlägga väggupp, eftersom de i vissa fall kan leda till allvarHga olyckor.

Jag skriver i motionen att det är en betydligt bättre och dessutom ofarlig metod att måla upprepade längsgående streck över vägbanan. Sådana finns på flera ställen i landet, och jag vill rekommendera dem som inte bar sett sådana all åka till Uppsalarondellen. Där finns sådana streck i stort antal, och de får myckel stor positiv effekt. De är helt ofarliga och de förorsakar bara en lätt skakning i bilen, men man märker dem.

135

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter tn. m.

Jag tycker att del är fel alt anlägga dyrbara och dessutom farliga trafikhinder i form av gupp, när det finns ofarliga möjligheter. Trafikutskottet säger bara all det förutsätter all kommunerna ser till alt guppen anläggs så, all de av de insiktsfulla och normalt uppmärksamma fordonsförarna inte uppfattas som omotiverade eller riskabla. Vilka fordonsförare som ingår i den ena och den andra gruppen har man inte uttalat sig om. Utskottet uttalar sig inte heller om hur man skall få människor att inte uppfatta guppen som omofiverade eller riskabla.

Jag kan tala om för kammarens ledamöter all under mina 18 år i riksdagen har jag tidigare bara lämnat en motion som väckt större gensvar från allmänheten i form av brev och telefonsamtal än denna motion. Det är många människor som har hört av sig i den här frågan, och jag har lärt mig väldigt myckel om vad som händer på grund av väggupp när det gäller både lastbilar, motorcyklar, flakmopeder och andra fordon. Människor har talat om vilka problem de har.

Del var en person som frågade mig om jag visste hur fort man med motorcykel skall köra över ett väggupp för att inte känna någonting. Han sade att svaret var 110 km. Del säger åtskilligt!

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 625.

För del tredje har jag en motion som handlar om de lokala trafikföreskrifterna. Jag påpekar att del i vissa fall är myckel svårt att få reda på de lokala trafikföreskrifterna, eftersom de är så omfattande.

Som jag skriver i min motion har enligt uppgifterna en kommun sagts inte ens ha resurser för alt mångfaldiga sina trafikföreskrifter. De lär vara i 12, eller om det var 14, pärmar, och man har inte heller möjligheter all kopiera dem. Ändå skall trafikanterna kunna de här föreskrifterna, som man inte ens kan lämna ut. Det har t, o, m, påståtts att del finns kommuner, där man inte har sina föreskrifter samlade någonstans. Om detta säger utskottet:

"Bättre rutiner än f, n, när det gäller att föra trafikliggare och att utfärda parkeringsanmärkningar synes också ägnade att i viss mån tillgodose kraven i motion 1982/83:1437 (m) på lällöverskådliga lokala trafikföreskrifter." Helt fantastiskt! Sedan säger utskottet: "Utskottet vill dock erinra om att

skiftande trafikförhållanden gör del nödvändigt för kommunerna all

tämligen ofta ändra eller komplettera de lokala trafikföreskrifterna. Dessa får därmed i stora kommuner med nödvändighet en så stor omfattning alt det skulle bli orimligt dyrt för dem all tillhandahålla samtliga föreskrifter i ständigt aktuella publikationer till ett för den enskilde rimligt pris."

Delta kan jag hålla med om, om man skall ha med alla småsaker som händer från en vecka till en annan. Men de föreskrifter som gäller kontinuerligt, frånsett tillfälliga saker, skulle man rimligen kunna sammanställa. Det måste man kunna göra om man skall kräva alt trafikanterna skall kunna dem. Trafikanterna skall åtminstone kunna ta reda på dem. Det är ett minimikrav.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall till motion 1437.

136

Anf. 85 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Allan Åkerlind har ju i fråga om rekommenderade hastigheter blivit något av en kändis i trafikutskottet. Som han nämnde själv har han återkommit med motioner av ungefär likalydande innehåll år efter år. Del har inte ändrat utskottets inställning till frågan. Allt talar för att olycksfallrisken i trafiken enligt Åkerlinds förslag skulle bli betydligt större än vad den är i dag. Det är en av anledningarna till att utskotlet avstyrker motionen.

När del gäller vägguppen kan man i korthet säga att de inte utgör någon fara, under förutsättning att man håller den begränsade hastigheten, som i regel är 30 km/tim. Nu tycker Allan Åkerlind att man i stället skulle måla streck i vägbanorna, att det skulle vara ett betydligt skonsammare sätt. Låt mig påpeka alt vi nu går fram mot vinter, och det kanske kan vara en fördel med gupp, inte minst mot bakgrund av att strecken lätt försvinner under vinterlid.

När det sedan gäller Allan Åkerlinds krav på lättöverskådHga trafikföreskrifter och information kan jag säga att del förekommer mängder av galuarbeten och arrangemang, framför allt i de större kommunerna. Det skulle bli oerhört svårt alt tillhandahålla informationer för allmänheten till ett rimligt pris. Del är del avgörande argumentet för att man inte kan gå fram på det sätt som Allan Åkerlind föreslår. Även om man skulle undanta de mest kortvariga arrangemangen, skulle det ändå bli oerhört svårt att hålla föreskrifterna aktuella på det sätt som Allan Åkerlind vill.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Anf. 86 ALLAN ÅKERLIND (m) replik:

Herr talman! Del skulle kunna sägas mycket om Sten-Ove Sundströms replik. Den gav inte någonting nytt, men den gav rätt mycket när det gällde synen i utskottet på de här frågorna - t. ex. frågan om vägguppen. Sten-Ove Sundström säger att de normalt inte innebär någon risk. Del gör de visst. Jag åker själv varje vecka över ett väggupp här i Stockholm, och kör jag fortare än 20 km/fim. riskerar jag både bilen och min hälsa - den saken är helt klar.

Men jag har också lärt mig av de människor som har ringt mig i den här frågan; det har påståtts att kör man en Simca eller en Citroen, då är det annorlunda förhållanden - särskilt när det gäller Citroen. Med dessa bilar lär man kunna köra betydligt fortare över vägguppen utan att känna någonting.

Del finns också en annan sak att länka på i det här sammanhanget. SL i Stockholm lär inte vilja köra sina bussar över sådana här väggupp. Polisen är motståndare till dessa väggupp, enligt vad jag har fått uppgifter om.

Varför, Sten-Ove Sundström och trafikutskottet i övrigt, är det helt omöjligt att rekommendera målade streck, som jag har talat om och som finns i stor omfattning bl. a. i Uppsala och även på andra håll? Del är ett mycket bättre alternativ. Del accepterar alla bilister - och alla trafikanter i övrigt, tror jag. Del förorsakar inga skador och ger samma effekt.

Anf. 87 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Beträffande trafiksäkerheten kan sägas alt det under årens lopp, i riksdagen och på andra ställen, sagts mycket, gjorts en hel del, och att

137

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

138

vi har kunnat utläsa goda och förbättrade resultat i trafiksäkerhetens intresse.

När det gäller antalet dödade i trafiken har det blivit klart lägre siffror undersenare år. Ser vi till den senaste femårsperioden, finner vi all det 1978 var över 700 dödade i trafiken. Sedan sjönk siffran år från år, och under fjolåret, 1982, var del under 500 omkomna i trafiken, I år har del skett ett olyckligt trendbrott. Siffran är på väg uppåt igen, och t, o, m. oktober i år har vi en ca 10-procentig ökning av antalet dödade människor i trafiken.

Särskilt allvarligt är det på mc-sidan, något som utskottet särskilt uppmärksammar. Även om det har skett en mycket kraftig ökning av antalet molorcyklister så är andelen som blir offer för trafikolyckor alltför stor för att kunna accepteras.

År 1983 har även varit Nordiska trafiksäkerhelsåret, som på nordisk basis har haft ambitionen all främja trafiksäkerheten. Även om Irafiksäkerhelsin-satser inte kan direkt relateras till dagsslalisliken, så är det något av ett ödets grymma nyckfullhet all just detta trafiksäkerhetsår medförde ett olyckligt trendbrott när del gäller trafikolyckorna. Det gör inte saken bättre all riksdagen här i våras-något som jagf. ö. då påtalade i debatten-godkände regeringens neddragning av trafiksäkerhetsarbetet ute på vägarna, detta trots att riksdagen samtidigt framhöll det stora värdet av just Irafiköverva-kande insatser.

När del gäller alt främja trafiksäkerhet så är del ett tålmodigt arbete som krävs. Nordiska trafiksäkerhelsåret lyckades inte medföra den breda satsning och den folkligt förankrade aktivitet som hade varit önskvärd. Detta påstående står sig även efter det exempel som Sundström gav beträffande aktiviteten i folkparkerna. Jag skulle vilja säga all Nordiska trafiksäkerhelsåret inte får ses som en epok ulan som en liten enkel episod i en verksamhet där vi bara har börjat. Den utvärdering som nu sker från dem som slår ansvariga borde leda till konkreta förslag om hur vi skall gå vidare. Det har här sagts att samarbetet har arbetats upp, och det är naturligtvis positivt.

Den enda punkt där utskottet redovisar skilda uppfattningar gäller det särskilda förarprovet för behörighet alt föra tung motorcykel. I reservationen sägs att de lunga motorcyklarna på senare år har blivit fler och allt tyngre. Därtill kommer alt motorstyrkan har ökat kraftigt, vilket ställer särskilda krav på körskickligheten.

Reservanterna säger att när det gäller just den tunga motorcykeln är utbildningen särskilt viktig. Del är ett helt riktigt konstaterande. Men jag skulle vilja poängtera att en vidareutbildning förutsätter en grundutbildning, och därvidlag finns en hel del alt önska. Jag tror alt det finns ytterligare moment som behöver vara med i en sådan utbildning. Del kan t. ex. vara särskilda bromsövningar, körning i olika former av lätt terräng och övnings-körning med passagerare. Man skulle dessutom kunna plocka en hel del från den förnämliga utbildning som t. ex. mc-poliserna genomgår. Därtill kommer att jag tror att del är nödvändigt att lärarna uppträder på motorcykel och inte på fjärravslånd i bakomvarande bil. Självfallet har de frivilliga organisationerna sin stora och värdefulla andel i

den kompletterande fortbildningen. Jag tror att det är viktigt att säga att den aktiviteten måste följas upp av ett mera kraftfullt stöd från statsmakternas sida. Del räcker inte bara med en välvillig attityd, utan det behövs också mer av konkreta insatser och särskilda medel. Även om vi inte har alt ta ställning till just budgetfrågor skulle jag, med tanke på alt regeringen som bäst bereder sådana frågor, vilja säga att det ekonomiska stödet, som bör ökas, måste ses utifrån del faktum att det finns oerhörda samhällsekonomiska vinster alt hämta hem med en ökning av resurserna för trafiksäkerhetsarbetet. Denna utgift för staten är även efter en uppräkning ytterst marginell.

Nu har talesmän för utskottet i positiva tongångar talat om värdet av del frivilliga trafiksäkerhelsarbelel. Det skall bli intressant att se om de välvilliga omdömen som gavs om t. ex. SMC följs upp av trafikutskottet när vi har all ta ställning till anslagen till de frivilliga organisationerna, något som vi kommer alt behandla om några månader.

Trafikutskottet hänvisar till all kommunikationsministern har haft överläggningar med organisationerna. Det är bra. Det har försports att detta skall följas upp med en kommande arbetsgrupp. Jag tror alt del behövs en dialog mellan alla dem som sysslar med Irafiksäkerhetsarbete och statens ansvariga organ.

På ett annat område finns del anledning alt "skicka med" en uppfordran. Jag syftar på all dialogen också borde föras mellan de olika forskningsinslan-serna. Vi har kvahficerad Irafiksäkerhetsforskning på olika högskolor och vid väg- och trafikinstitutet. Därtill pågår arbete både inom polismyndigheterna och trafiksäkerhelsverkel. I dag finns del ingen samlad trafiksäkerhets-forskning. Skulle man vilja söka sig till källorna får man gå till en rad olika institutioner, och en samordning vore en nåd att stilla bedja om. Jag tror att det skulle gå att koppla ett informationsflöde också till våra nordiska grannländer, vilket skulle komma att bh till stor glädje.

I trafikutskottets inte alltför tjocka betänkande ägnas en betydande del av diskussionen åt nyklerhelsprövningen i körkortsärenden. Motion 1424 har tidigare kommenterats här, ocb jag skall inte upprepa det meningsutbytet. Trafikutskottet gör ett avstamp vid körkorlsreformen från 1975/76, där del sägs all nyklerhetsförhållandel särskilt måste uppmärksammas när det gäller prövningen av förare och vidare att avkall på skölsamheten i nykterhelshänseende inte får göras.

Trafikutskottet ställer upp för all vidhålla denna mening. Men del som kan inge oro är en förment varsamhet som man kan spåra i socialulskoltels yttrande, där man talar om försiktighet för alt inte relationer i det socialvårdande arbetet skall raseras. Samtidigt som trafikutskottet bekänner sig till uppfattningen all Irafiknyklerheten är så angelägen att den måste upprätthållas, noterar utskottet att informationen om körkortshavares nyklerhelsförhållanden är sämre än tidigare. Man hänvisar till det större avståndet till länsmyndigheten till skillnad från avståndet till den lokala polismyndigheten. Nu säger utskottet att man f. n. inte är beredd att göra någon omprövning, och man slutar sitt resonemang på den här punkten med all återigen säga att man f. n. inte föreslår någon riksdagens särskilda åtgärd.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

139

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Vill man tolka del positivt är trafikutskotlet inte helt nöjt med tingens nuvarande ordning. Jag vill också uppfatta det som att man inte heller är beredd att acceptera ytterligare uttunning och försvagning av den redan klena rapporteringen till körkortsregistret.

För egen del hyser jag alltså stor tveksamhet till att följa upp ett utredningsförslag som säger att LOB-rapporteringen till körkortsregistret skulle slopas. Utgångspunkten där har tydligen varit att del har blivit något av en flopp efter det att fylleriet har avkriminaliserals. Jag går inte in i polemik på den punkten, men det är i sådana fall viktigt att den nödvändiga informationen kan hanteras i andra former. Respekt för lagar och förordningar måste ändå upprätthållas. Det är en förutsättning för att tryggheten till liv och lem skall klaras i trafiken.

Jag tror alltså att del är allvarligt om vi ger efter för tendenser som uppenbart får allvarliga återverkningar på trafiksäkerheten. Är del stadgat om lämplighetsprövning, all sökanden skall vara känd för ett nyktert levnadssätt, så måste den informationen nå körkortsmyndigheten. Annars blir det enbart döda bokstäver i lagen.

Så till sist, herr talman, ett par ord om min motion 1982/83:1949, där jag föreslår att riksdagen skall anmoda regeringen att se till att samma regler kommer att gälla för t, ex, brandmän vid utryckning till brådskande tjänstgöring som nu gäller exempelvis för läkare, veterinärer, barnmorskor och distriktssköterskor. Det har inträffat fall då en brandman mitt i natten på väg fill en utryckning råkat ut för böter för forlkörning, detta trots alt trafikförhållandena varit sådana att den uppmätta hastigheten kunnat anses helt ofarlig ur Irafiksäkerhelssynpunkt, Jag är medveten om att det måste göras en gränsdragning, och den är kanske inte helt enkel. Men jag tycker all utskottet gör del alltför enkelt för sig då utskottet säger att den gränsdragning som finns i dag är väl avvägd och ändamålsenlig.

Jag har ingen anledning att betvivla vare sig veterinärers eller barnmorskors körkompetens eller deras behov av s. k. snabba utryckningar. Men visst framstår det som något märkligt all just den trafikantgrupp som torde kunna anses vara den mest yrkesskickliga beträffande bilkörning inte skulle kunna räknas in bland de yrkeskategorier för vilka det borde göras undantag från vissa Irafikbestämmelser. De har förvisso brådskande uppdrag att utföra -det må sedan gälla för dem att släcka bränder eller att nå sin arbetsplats i ambulansbilen.

Trafikutskottet har avstyrkt min motion. Men i ett särskilt yttrande har ändå en av utskottets ledamöter tagit allvarligt på frågan genom att tillstå att frågan är av den vikten, att både regeringen ocb irafiksäkerhetsverket borde överväga den.

140

Anf. 88 STEN-OVE SUNDSTRÖM (s) replik:

Herr talman! Elver Jonsson efterlyste en medverkan från forskarnas sida i diskussionen om motorcykelolyckorna, om jag fattade honom rätt.

Låt mig då bara framhålla all i de aktuella överläggningarna kommer alt delta företrädare för rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhelsverkel, vägverket.

statens väg- och trafikinstitut. Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, skolöverstyrelsen, konsumentverket. Kommunförbundet, organisationer för molorcyklister och cyklister. Riksförbundet Hem och Skola m. fl. Som bekant pågår inom väg- och trafikinstitutet en ganska bred forskning kring bl. a. motorcyklarnas bromsegenskaper. Del finns alltså forskare ocb forskargrupper representerade i överläggningarna.

Vidare vill jag säga, när det, gäller Elver Jonssons synpunkter på bestämmelserna för utryckningsfordon, all gränsen naturligtvis är väldigt svår all dra. Men det är faktiskt på del sättet alt polisen kan, t. ex. vid svåra olyckor, ställa utryckningsfordon till förfogande som eskort åt bärgningsbilar eller åt andra fordon, eller annan personal som snabbt behöver komma fram till en olycksplats.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

Anf. 89 GÖREL BOHLIN (m):

Herr talman! Låt mig säga några ord i anledning av mofion 1982/83:1424,

Trafikutskottet utgår vid behandlingen av motionen från trafiksäkerhets-synpunkter. Man formulerar sig skarpt vad beträffar kravet på skölsamhel i nykterhelshänseende för innehav av körkort. Man menar alt motionären har rätt i påståendet att nuvarande ordning beträffande uppgiflsskyldighet till körkortsmyndighel kan innebära all en effektiv kontroll av körkorlssökandes nyklerhelsförhållanden försvåras.

Vid den hearing som utskottet hade med företrädare för rikspolisstyrelsen och trafiksäkerhetsverket verifierades påståendena i motionen. Från rikspolisstyrelsen sade man att "motionären har rätt", och Irafiksäkerhetsverkets representanter uttryckte samma sak med all säga all "motionären beskriver verkligheten". Det är i praktiken myckel svårt för körkorlsmyndigheten all klara del krav som socialutskottet i sill yttrande framhåller som angeläget. Socialutskottet säger nämligen att det är "angelägel all körkorlsmyndigheten får kännedom om de fall då någon på grund av sina nyklerhelsförhållanden är klart olämplig att köra bil".

Men det är ju det som är så omöjligt och som beskrivs så målande i motionen. Orsakerna till svårigheterna finns i sekretesslagstiftningen, i möjligheten för en LOB-anhållen all vägra legitimera sig - varvid han inte registreras - och i motvilja från läkare och socialvård alt anmäla en patient eller en klient, av behandlingsskäl.

Socialutskottet säger också i sill yttrande att körkort ofta uppfattas som mycket betydelsefullt av den enskilde. Och så säger man: "Ett alltför långtgående uppgiftslämnande från socialtjänst och läkare till körkortsmyndighel kan därför lätt få den effekten all personer med drogproblem drar sig för all söka hjälp av rädsla för all missbruket skall rapporteras till körkorlsmyndigheten,"

Jag tror att man kan vända på delta ocb påstå alt risken för förlust av körkortet i stället verkar förhindrande på utvecklingen av ett missbruk. Del är ju inte ett dugg humant att medverka till att en olämplig förare utbildar sig, kostar på sig körkort och kanske bil, för att därefter begå irafiknyklerhels-brotl, utgöra en fara för sig själv och sin omgivning, och sedan få körkortet

141

11 Riksdagens protokoll 1983/84:35-36

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Trafiksäkerhet och trafikföreskrifter m. m.

indraget. Det är humanare att förhindra en sådan utveckling, del är humanare mot den som har missbruksproblem och det är humanare mot medtrafikanter. Att risken för förlust av körkortet verkar preventivt anser också t. ex. justitiedepartementet i promemorian Trafiknykterhetsbrotten (Ds Ju 1983:6) s. 7: "Vidare har framhållits att det främst är andra faktorer än hotet om fängelsestraff- sådana som risken för trafikolycka och upptäckt samt för körkortsåterkallelse - som verkar avhållande."

En förutsättning för att lagstiftning och påföljd skall verka avhållande är då alt polis och myndigheter har de redskap i form av bl. a. uppgifter om "opålitlighet i nykterhetshänseende" som socialutskottet säger att de har.

Slutsatsen borde rimligtvis bli att man av sociala skäl samt av trafiksäkerhetsskäl bör undanröja de hinder som uppenbarligen finns för körkortsmyndigheten att få tillförlitligt underlag för bedömning av körkortslämplighet.

Utskottet säger avslutningsvis att motionen f. n. bör lämnas utan någon riksdagens åtgärd men förutsätter att socialberedningen i sitt fortsatta arbete överväger också de spörsmål som aktualiserats i motion nr 1424.

Vi hade från moderat håll tänkt avge ett särskilt yttrande med anledning av den här motionen, men eftersom utskottets skrivning är så stark och dessutom förutsätter att frågorna kommer upp på nytt nöjer vi oss med den här markeringen i kammaren.

142

Anf. 90 INGVAR JOHNSSON (s):

Herr talman! I motion 1982/83:209 föreslog jag att riksdagen hos regeringen skall begära utredning om möjligheten att förse standardcykel med eldriven hjälpmotor. Anledningen till att jag skrev motionen var bl. a. att del finns en mycket enkel konstruktion, framtagen av en uppfinnare från Trollhättan: några batterier i en vanlig cykelväska, smidig att ta med sig in för laddning, och en liten elmotor med drivrulle som drar mot cykelns bakhjul. För många, främst människor med begränsad fysisk styrka, skulle en cykel med en sådan motor betyda väldigt mycket. Det enda problemet var att trafiksäkerhetsverkets regler inte passade för denna typ av fordon.

Det drivpaket som föreslås i motionen är alltså mycket enkelt, mycket lätt och eldrivet med en effekt på 150-200 watt. Då effekten är mycket mindre än i en mopedmotor och inte innebär några större påfrestningar på en cykel, kunde det vara möjligt att godkänna ett sådant drivpaket.

Nu menar trafikutskottet att önskemålet i motionen delvis tillgodoses genom att vi får en ny, lättare mopedlyp med mindre krav på utrustning. Jag hoppas att delta är riktigt och att de nya bestämmelserna gör det möjligt alt konstruera och få använda så enkla fordon som avsågs i motionen. Om del inte blir så, finns det anledning att återkomma senare i denna fråga. Jag är övertygad om att del finns ett behov av lätta, eldrivna hjälpmotorer för cykel vid sidan om de två mopedtyper som det nya förslaget i första hand avser.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslutet redovisas efter behandlingen av trafikutskottets betänkande 5.)

Anf. 91 TREDJE VICE TALMANNEN:

Kammaren övergår nu till att debattera trafikutskottels betänkande 4 om godkännande av överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Godkännande av överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

Anf. 92 GÖRAN RIEGNELL (m):

Flerr talman! Av omsorg om kammarens pressade tidsschema och med tanke på alt del här ärendet behandlades i sina väsentliga beståndsdelar i kammaren så sent som för ett år sedan på en dag när, skall jag begränsa mig till att hänvisa till den förträffliga moderata reservationen i trafikutskottets betänkande 4 och yrkar bifall till densamma.

Anf. 93 BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag vill till fullo instämma i vad föregående talare sade i den första delen av anförandel. Däremot instämmer jag inte i den andra delen. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Godkännande av överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

Godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Réderiaktie-bolagei Gotland m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslutet redovisas efter behandlingen av trafikutskottets betänkande 5.)

Anf. 94 TREDJE VICE TALMANNEN:

Kammaren övergår nu till att debattera trafikutskotlets betänkande 5 om godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Rederiaktiebolagel Gotland m. m.

Godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Rederiaktiebolaget Gotland m. m.

Anf. 95 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! I den reservafion av Sven Henricsson som är infogad i det belänkande som vi nu behandlar aktualiseras problemet med del statliga slödel till olika rederibolag.

Vpk har i olika sammanhang och i tidigare motioner påtalat det olämpliga i att ge stöd och lån i skilda former till privatkapitalet. Vid flera tillfällen har också partiet gått emot förslag om ekonomiska subventioner till den privatägda rederinäringen. Vi anser fortfarande att del är oriktigt alt med skattemedel stödja en sådan näring så länge den är i privat ägo.

Frågan om stöd till Rederiaktiebolagel Gotland har vid flera tillfällen varit uppe till riksdagsbehandling. Avtalet från 1977 mellan staten och Gotlandsbolagel har bl, a. gett de privata ägarinlressena i bolaget garanterade vinster.

Även om det nu föreliggande förslaget ler sig förmånligare för staten, så är del fortfarande rederiiniressena som tjänar mest på det. Man har exempelvis

143

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Rederiaktiebolaget Gotland

gjort det möjligt att slopa en klausul i det tidigare avtalet som garanterar en viss årlig utdelning till bolagels aktieägare. Men det har skett till priset av alt ett fartyg som f. n. är långtidsutchartrat samt restaurangen, resebyråverksamheten och viss del av finansförvaltningen lagts utanför det avlalsreglerade området. Det betyder att en eventuell vinst på detta område inte räknas av från transportstödet. I praktiken innebär del att ett privatföretag erhåller monopol inom en statsfinansierad verksamhet.

Även om vpk är överens med regeringen om att olika former av stöd erfordras för att bibehålla Gotlandstrafiken, har vi den bestämda uppfattningen att del bör ske genom en statlig rederiverksamhet. Ett délägarskap för Gotlands kommun kan exempelvis diskuteras. Härigenom skulle Gotlandstrafikens fortsättning garanteras.

Utskottet avstyrker vår motion och kravet på ett förstatligande med motiveringen att ett förstatligande av Gotlandsbolagel skulle medföra en avsevärd ökning av statens kostnader för Gotlandslrafiken.

Vi anser att detta argument är helt gripet ur luften. Det förutsätter att Gotlandsbolagel nu går med avsevärda förluster och all del upprätthåller trafiken mest av humanitära skäl. Men vi vet ju att så inte är fallet.

Till Olle Östrand, som vid ett förstatligande av Gotlandsbolagel kommer att vara utskottets representant i dess styrelse, vill jag säga att ytterligare argument för kravet på ett förstatligande kan han få från sina partikamrater och särskilt från kollegan Per-Axel Nilsson i Visby. Han förefaller vara något av en expert i frågan om nödvändigheten av ett förstatligande av Gotlandsbolaget. Han har nämligen motionerat därom i riksdagen (motion 1973:1082), och han har tillsammans med den socialdemokratiska gruppen i Gotlands kommun upprepade gånger röstat för liknande motioner.

Det förefaller dock som om förutsättningen för att socialdemokraterna skall kunna ställa krav på ett förstatligande är att de antingen har garanterade möjligheter att inte yrka bifall till sina egna motioner eller att de befinner sig i en garanterad och trygg minoritet.

Med del, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen.

144

Anf. 96 OLLE ÖSTRAND (s):

Herr talman! Det betänkande som vi nu behandlar är ett resultat av de uttalanden ett enigt trafikutskott tidigare gjort om angelägenheten av att del vidtas åtgärder, som innebär rationaliseringar i Gotlandstrafiken för alt därmed begränsa transportstödet.

Gotlandstrafiken har ju under senare år varit en ständig källa till bekymmer. 1978 utbetalades ett transportstöd till Gotlandstrafiken på 19 milj. kr. Det stödet var 1981 uppe i över 80 milj. kr.

Det är också mot den bakgrunden man får se de rationaliseringsåtgärder som transportrådet har initierat och som genomförts utan all man för den skull har tummat på kravet på en tillfredsställande trafikförsörjning. Del är också en av anledningarna till att medelsbehovet för nästa budgetår har kunnat minskas till 62 milj. kr.

Utöver kravet på rationaliseringar har också utskottet tidigare funnit det

angeläget att avtalet mellan Gotlandsbolaget och staten skulle ses över. Det är resultatet av den översynen som vi nu har att behandla.

Huvudprincipen i det nya avtalet är då alt staten tar det fulla ekonomiska ansvaret för den s. k. koncessionstrafiken, dvs. den trafik som med stöd av lagen om linjesjöfarl på Gotland f. n. upprätthålls av Gotlandsbolaget. 1 avtalet anges också närmare vad som skall anses vara koncessionstrafikens intäkter och kostnader, vilka skall ligga till grund för transportstödets beräkning.

En strävan hos parterna har också denna gång varit att uppnå ett mera affärsmässigt förhållande mellan Gotlandsbolaget och staten i den här koncessionslrafiken. Detta tycker jag är bra. Av detta skäl har bl. a. Drotten, som f. n. är långlidsulchartrad, samt restaurationen, resebyråverksamheten och viss del av finansförvaltningen lagts utanför det avlalsreglerade området. På det här sättet har det också blivit möjligt att bl. a. slopa en mycket diskuterad klausul i det tidigare avtalet, som utöver täckning av kostnaderna även garanterar viss årlig utdelning på aktierna. Med andra ord: Aktieutdelningen har tidigare varit indexreglerad, men den indexregleringen las nu bort.

När man beräknar de kostnader som skall utgöra underlag för transportstödet tillgodoräknas Gotlandsbolaget avskrivningar med en lägre procentsals än vad som är gängse inom rederibranschen. För att täcka den likviditetsbrist som på det här sättet kan uppstå disponerar Gotlandsbolaget f. n. en statlig lånegaranti för farlygsfinansiering på högst 35 milj. kr. Det nya avtalet förutsätter alt bolaget även i fortsättningen skall få disponera den här lånegarantin. Utöver detta skall staten garantera rörelsekrediter på sammanlagt 70 milj. kr. Av dessa 70 miljoner avses 30 miljoner utgöra krediter att användas inom koncessionstrafiken. Återstående 40 milj. kr. avser då säkerheter för krediter som rederiet kan använda för att finansiera verksamhet utanför koncessionstrafiken. Avsikten är att dessa medel skall utnyttjas för ränlabla projekt ägnade att stärka bolagets ekonomi, men vid prioriteringen skall projekt med inriktning på gotländska intressen äga förtur.

Jag är övertygad om att med del här nya avtalet och med de åtgärder som tidigare har vidtagits kommer även gotlänningarna i fortsättningen att garanteras en tillfredsställande trafikförsörjning, både pä godssidan och på personlransporlsidan. Av detta följer att jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

När det sedan gäller vpk-reservationen med krav på ett förstatligande av Gotlandsbolagel är jag inte alls lika övertygad som Chrisopoulos om att man därigenom skulle kunna uppnå en bättre servicenivå, vilket framhålls i reservationen. Jag har själv åkt med Gotlandsfärjorna och konstaterat att det är en tillfredsställande service ombord på dem. Man skall med andra ord inte förstatliga för förstatligandets egen skull, utan först skall det finnas ett bärande skäl för en sådan åtgärd. Del finns det f. n. enligt mitt sätt alt se inte i det här avseendet. Vikfigt alt peka på är också att ett förstatligande skulle bli väsentligt dyrare än alt driva trafiken på samma sätt som nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Rederiaktiebolaget Golland m. tn.

145

Nr 36 TraHkutskottets betänkande 1

Onsdaeen den Mom. 1 (särskilt förarprov för behörighet att föra tung motorcykel)

30 november 1983 Utskottets hemställan bifölls med 225 röster mot 85 för reservationen av

Claes Elmstedt m. fl.

Motn. 18 a (s. k. väggupp)

Utskottels hemställan bifölls med 283 röster mot 19 för motion 1982/83:625 av Allan Åkerlind. 1 ledamot avstod från att rösta.

Nils Berndtson (vpk) anmälde att han avsett att rösta ja men av misstag nedtryckt nej-knappen.

Mom. 19 b (lokala trafikföreskrifter)

Utskottefs hemställan bifölls med 292 röster mot 15 för motion 1982/ 83:1437 av Allan Åkeriind.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Trafikutskottets betänkande 4

Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 75 för reservationen av Rolf Clarkson m. fl.

Trafikutskottets betänkande 5

Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 18 för reservationen av Sven Henricsson.

12 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

13 § Anmäldes och bordlades Proposition

1983/84:74 Vissa pensionsfrågor

14 § Anmäldes och bordlades
Motion

1983/84:264 av Christer Eirefelt och Hugo Bergdahl En ny import- och exportreglering (prop. 1983/84:61)

146

15 § Meddelande om interpellation

Meddelades att följande interpellation framställts

den 30 november

1983/84:61 av Tore Nilsson (m) till justitieministern om innebörden av förbudet mot aga:

Sverige har lagstiftningsvägen kriminaliserat alla slag av aga.

Inför Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna har emellertid svenska föräldrar dragit frågan om familjens integritet och föräldrarnas rätt att själva fostra sina barn samt begärt en bedömning av den svenska lagstiftningen.

Vid behandlingen av delta mål gjordes från den svenska regeringens sida uttalanden som egentligen bestrider alt aga är förbjuden, och ovisshet kan i dag sägas föreligga om vad den svenska lagstiftningen egentligen innebär.

Redan år 1966 diskuterades i Sveriges riksdag ett agaförbud. Trots många stämmor, som talade för ett direkt agaförbud, ville icke justitieministern gå med på något sådant. Mycket väl avvägt och modest kunde detta statsråd ännu vid denna tidpunkt våga formulera sig sålunda:

"Med hänsyn till de förpliktelser som vilar på vårdnadshavaren kan inte bortses från att vissa konfliktsituationer kan uppkomma även i det mest

harmoniska familjeförhållande barnets beteende (kan) inte alltid

påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning

--- enligt min mening (bör) inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara

förbjuden i lag." (jfr SOU 1978:10, s. 17)

Dessa måttfulla ord tillfredsställde emellertid inte alla riksdagsmän. Några fordrade redan vid denna tidpunkt ett regelrätt agaförbud. Lagutskottet kan sägas ha gått en mellanväg mellan dessa två positioner.

Lagutskottet ville ta bort tidigare sladganden i föräldrabalken om rätt att använda de uppfostringsmedel som med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter fick anses lämpliga - den formulering varigenom agarätlen tidigare utsagts. Klart underströk lagutskottet, att med borttagandet av denna agaparagraf "inga andra sladganden än brottsbalkens skall äga tillämpning vid bedömning av om kroppsaga skall anses rättsenlig". Vidare: "Stadgandet bör nämligen utformas så att den straffrihetsgrund sorri äganderätten nu kan innebära heh utmönstras." (jfr SOU 1978:10, s. 17) Summan av resonemanget, som godtogs av riksdagen, blev alltså att den tidigare agarätten ströks och att denna förändring skulle anses innebära att aga i vanlig mening var förbjuden och ställd under brottsbalken just i de fall då ägan tidigare varit undantagen från brottsbalkens tillämpning. Vi måste alltså vara varse att man inte diskuterade tillåtligheten av misshandel av barn, vilken alltid varit förbjuden, utan sådana normala agahandlingar som tidigare varit lillålliga mot den agandes egna barn men straffbara om de riktals mot någon annan person.

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Meddelande om interpellation

147

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Meddelande om interpellation

148

Egendomligt nog kom denna lagtolkning icke all slå igenom helt och hållet. Del kan antas alt brottsbalkens icke-lillämplighet på vanlig normal aga i rättspraxis icke i första hand vilade på en i föräldrabalken medgiven rätt, utan på en i brottsbalken underförstådd reservation, att föräldrarätten och fostran icke kommer under dess domvärjo. Detta är en icke helt orimlig förklaring till all en tingsrätt så sent som år 1975, alltså nio år senare, frikände en fader som sades ha agat en treårig dotter. Tingsrätten förklarade all del icke fastställts att fadern genom utdelandet av ett slag "överskridit den rätt att aga, som en vårdnadshavare har mot barn i hans vårdnad". (SOU 1978:10, s. 19) Även delta ställningstagande är av vikt för all förstå den senare utvecklingen.

Just för att förhindra ett upprepande av ett frikännande av denna typ har år 1979 ett ullryckHgt agaförbud införts i föräldrabalken. Förbudet har följande lydelse: "Barnet får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling." (SFS 1979:12) Lagutskottets betänkande 1978/ 79:11, s. 5, fastslår härom:

"Bestämmelsen (om agaförbud) undanröjer således den osäkerhet som efter 1966 års lagändring rått om i vilken utsträckning lättare, handgripliga tillrättavisningar av barn är straffbara, när de företas av vårdnadsinnehavaren, och som kommit till uttryck bl. a. i den ovannämnda domen från år 1975."

De svenska föräldrar som gjorde anmälan till Europarådet hävdar att förbudet är oförenligt med 8 § och 9 § i konventionen för de mänskliga fri-och rättigheterna och med 2 § i första tilläggsprotokollet. 8 § skyddar familjens integritet, 9 § religionsfriheten och 2 § i tilläggsprotokollet familjens rätt all få sin hållning respekterad i del statliga skolväsendel. Föräldrarna pekar på justitiedepartementets angrepp på vissa Bibelord, och att de sociala myndigheterna hotat med specialingripanden mot samfund som framhärdar i lydnad mot dessa Bibelord. Föräldrarna framhäver uttryckligen följande: "Man har hävdat all ingen utvidgning av slraffbarhelen skett i samband med lagens antagande. Detta är helt felaktigt, Lagen har uttryckligen tillkommit för att förhindra all en frikännande dom av 1975, där agarätten medgavs och misshandelsålal ogillades, skall kunna upprepas,"

Svenska regeringen insände den 8 juli 1981 sina iakttagelser rörande målet. Regeringen bestrider att 8 § om familjens integritet skulle tillåla aga. Detsamma gäller 9 § om religionsfriheten och 2 § i tilläggsprotokollet om uppfostran. Vid sidan om dessa mer formella påståenden slår regeringen in på en argumenlationslinje, som innebär alt ännu ingen straffats på grund av den nya lagen. Misshandel enligt brottsbalken är enligt regeringen en allvarlig sak, t. ex. "sår", "brutna ben" etc. Det är däremot helt fritt alt utstöta retsamma ljud, "annoying sound", eller ge en lätt knuff, "a slight push". Vi igenkänner här punkterna 2 och 4 i klagandes schema. Den hela punkten 3 behandlas genom all regeringen åberopar ett fall, där högsta domstolen sakerförklaral men icke straffat en person som dragit av hårtestar på en flicka, som dessförinnan spottat på vederbörande. Som summa meddelar regeringen: "Lighl corporal reprimands by a parenl, such as a släp

in the face or a smack on the bottom in a way which causes no injury bul merely minor lemporary pain, would not be likely to give rise to criminal persecution." (s. 8)

Kommissionen noterar all regeringen hävdat alt del generella agaförbudet egenfligen tillkommit för alt förhindra ett måhända oavsikfligt övergående från legitim, icke-brotlslig, lätt kroppslig tillrättavisning till ett brottsligt misshandlande. "Allhough the legilimacy of non-criminal lighl corporal rebukes was not challenged in ilself, the Government did not wish to such excesses." Summan bhr att lagen icke är allvarligt menad i sin utvidgning och all aga av vanligt slag sakligt sett "in ilself" fortfarande är legitim, icke-brotlslig, faslän ett pedagogiskt skrämskoll avfyrats. Man kan alltså säga att regeringen formellt men ej faktiskt erkänt ägans kriminalisering.

Nu föreligger domar i Sverige som visar att lagen tolkas hårt och klart, samtidigt som regeringen hävdar all motsatsen är fallet.

Jag anhåller därför om ett förtydligande från den svenska regeringens sida.

Nr 36

Onsdagen den 30 november 1983

Meddelande om frågor

16 § Meddelande om frågor

Meddelades all följande frågor framställts

den 29 november

1983/84:190 av Tore Claeson (vpk) till bostadsministern om de statliga ombyggnadslånen:

Del omfattande fusket med statliga ombyggnadslån som i somras uppmärksammades av länsbostadsnämnden i Göteborg och som ledde till polisanmälan mot ett antal fastighetsägare har med rätta väckt stor uppmärksamhet,

Bosladsminislern meddelade för en månad sedan i riksdagen all regeringen övervägde vissa åtgärder, så att man i låneärenden inte oslraffal kan lämna felaktiga uppgifter som leder stor till ekonomisk vinning. Bostadsstyrelsen lär nyligen på regeringens uppdrag ha lämnat förslag till åtgärder för att förhindra sådana transaktioner.

Nu har det visat sig att man tydligen oslraffal kan lämna felaktiga uppgifter i låneansökan och erhålla för höga statliga lån mot förmånlig ränta. Undersökningen gällande sex fastighetsägare i Göteborg har lagts ned efter det att en åklagare ansett att man inte kan åtala för bedrägeri.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga bostadsministern:

Vilka åtgärder kommer regeringen nu all föreslå som kan förhindra liknande transaktioner och göra del möjligt all beivra dem genom rättsliga åtgärder?

149

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Meddelande om frågor

den 30 november

1983/84:191 av Andres Kiing (fp) till utbildningsministern om hemspråksundervisningen för barn från Jugoslavien:

1 hemspråksundervisningen för barn från Jugoslavien används många läroböcker från del forna hemlandet. En del av dessa läroböcker och andra 'läromedel innehåller inslag av politisk indoktrinering.

Vilka åtgärder avser utbildningsministern vidta för att trygga alt hemspråksundervisningen för barn från Jugoslavien bedrivs i samklang med kraven på saklighet och objektivitet i grundskolans läroplan?

1983/84:192 av Andres Kung (fp) till socialministern om hänsyn till etiska rättigheter vid sjukvårdsutbildning:

Två flickor som gått igenom barnmorskeutbildning vid vårdskolan i Göteborg har vägrats legitimation som barnmorskor, därför alt de av eliska skäl vägrat att sälta in spiraler på patienter. Flickorna hotas nu av yrkesförbud som barnmorskor.

Tänker regeringen undanröja detta yrkesförbud?

Kan regeringen tänka sig att föreslå en lag som skulle slå fast den enskildes eliska rättigheter i sjukvård och sjukvårdsutbildning för att garantera rätten att följa sitt samvete i sådana situationer?

1983/84:193 av Andres Kiing (fp) till utrikesministern om åtgärder för att främja svensk företagsetablering på Cuba:

Den kubanska regeringen beslöt i fjol våras alt uppmana utländska förelag att etablera sig i landet.

Den svenska kommittén för mänskliga rättigheter på Cuba anser det
"skandalöst om svenska förelag etablerar sig och drar ekonomiska fördelar i
ett land, där fria fackföreningar är förbjudna, där man får betala med långa
fängelsestraff eller med livet för att försöka bilda oberoende fackfören
ingar." ' ■

Är den svenska regeringen beredd att vädja till den kubanska regeringen om ett slut på del fackliga förtrycket, så all svenska förelag med bättre samvete kan etablera sig på Cuba?

150

1983/84:194 av Gullan Lindblad (m) till socialministern om en utredning rörande arbelsskadeförsäkringen:

Den 12 november 1981 beslutade riksdagen ge regeringen till känna vad socialföräkringsulskoltel anfört om tillsättning av en utredning rörande arbelsskadeförsäkringen, som trädde i kraft den 1 juli 1977.

Någon utredning har ännu inte kommit till stånd.

Med anledning härav vill jag till socialministern ställa följande frågor:

Avser regeringen att tillsätta den av riksdagen förordade utredningen om arbetsskadeförsäkringen? . När beräknas i så fall utredningen påbörja sitt arbete?

1983/84:195 av Ulla Ekelund (c) till utbildningsministern om viss utbildning vid högskolan i Kristianstad:

Vid högskolan i Kristianstad startade den första delkursen på plastbearbet-ningsområdet inom den planerade YTH-ulbildningen läsåret 1978/79. Innevarande läsår har en polymerteknisk utbildning på 60 p för ungdomsstuderande startat.

Högskolan i Kristianstad har alltså under flera år bedrivit den bearbet-ningslekniska utbildning inom plastområdel som näringslivet efterfrågar. Man har till sig knutit skickliga lärare, yrkesmän och forskare. Industrin ställer upp med praktikplatser och modern maskinell utrustning.

UHÄ har i sin anslagsframställning för 1984/85 föreslagit alt en ny YTH-linje kallad Plast- och gummiindustrilinjen förläggs till Jönköping.

Är utbildningsministern mot denna bakgrund villig att redovisa sin syn på och sin inställning till den utbildning som redan finns i Kristianstad samt dess fortsalla utveckling?

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Meddelatide om frågor

1983/84:196 av Ulla Ekelund (c) till statsrådet Birgitta Dahl om ansvaret för högspänningsledningarna, m. m.:

En kraftledning på 380 000 volt faller ner över en vanlig elledning. Ett hundratal hushåll hotas av katastrof. Elledningar bränns av, vattenledningar, diskbänkar och elektriska maskiner blir strömförande. I stallarna dör djur, som kommer i kontakt med slrömförande vattenledningar.

Detta är olyckan som inte skulle kunna hända - men den inträffade en tidig söndagsmorgon i Klippans kommun i Nordvästskåne.

Del har konstaterats att ledningsraset berodde på att elledningsstolpar varit utrustade med sprinlar, som glidit ur sitt fäste. Då det är befogat att anta att samma fel på sprinlar kan finnas på flera korsande högspänningsledningar är mina frågor till energiministern:

Avser energiministern att vidta några åtgärder med anledning av det inträffade?

Vilket ansvar har statens vatlenfallsverk för befintliga högspänningsledningar?

Vilket ansvar har tillverkaren av 400 000-vollsledningen resp. ägaren till det lokala elverkets ledning?

1983/84:197 av Inga Lantz (vpk) till socialministern om kontrollen över läkemedel:

Nyligen har åter en läkemedelsskandal avslöjats. Det är Ciba-Geigys läkemedel Tanderil och Butazolidin som förorsakat många människors död.

Det blir alltmer uppenbart all den samhälleliga kontrollen över läkemedlen måste förslärkas betydligt. Alla läkemedel bör kontinuerligt omprövas med hänsyn till biverkningar och farliga följdverkningar.

Med stöd av ovanstående vill jag fråga socialministern:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att stärka den samhälleliga kontrollen över läkemedlen?

151

Nr 36

Onsdagenden 30 november 1983

Meddelande om frågor

1983/84:198 av Bengt Wittbom (m) till arbetsmarknadsministern om förstärkt skydd i arbetsrältslagstiftningen för enskilda och företag:

Debatten kring de fackliga organisationernas agerande gentemot enskilda och förelag har intensifierats under senare lid. Många incidenter och händelser under det gångna året visar all det finns stor anledning att diskutera fackets roll och befogenheter i samhället. Den senaste uppmaningen från Svenska Elektrikerförbundet, avdelning 1, i Stockholm till olika fackliga organisationer på Gotland att urskillningslöst och grundat på generaliserade och obevisade anklagelser blockera enskilda företag är ännu ett exempel på hur facket försöker la över statens uppgifter. Detta är ett hot mot rättssäkerheten och integriteten för enskilda individer och företag och riskerar också att undergräva medborgarnas respekt och förtroende för statsmakten.

1. Är arbetsmarknadsministern beredd att vidta åtgärder inom ramen för arbelsrätlslagstiflningen för all förslärka skyddet för enskilda och förelag?

2. Var går, enligt arbetsmarknadsministerns mening, gränsen för de fackliga organisationernas överlagande av statens rätlsutövande uppgifter?

152

17 § Kammaren åtskildes kl. 17.54.

In fidem

BERTIL BJORNSSON

/Solveig Gemert