Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1983/84:23

Måndagen den 14 november

Kl. 11.00

Nr 23

Måndagenden 14 november 1983

Entledigande av statsråd

Om ändrat system för bedömning av doktorsavhandlingar

1 § Entledigande av statsråd

Från statsministern hade inkommit följande skrivelse:

Till riksdagen

Jag har i dag på hans egen begäran entledigat statsrådet och chefen för justitiedepartementet Ove Rainer med verkan fr. o. m. den 11 november 1983. Jag har med verkan från och med samma dag förordnat statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet Anna-Greta Leijon att vara chef också för juslifiedeparlemenlet. Stockholm den.10 november 1983 Olof Palme

Skrivelsen lades till handlingarna.

2 § Svar på interpellation 1983/84:7 om ändrat system för bedömning av doktorsavhandlingar

Anf. 1 Utbildningsminister LENA HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Jörgen Ullenhag har frågat mig dels när bestämmelser om fasta ledamöter i betygsnämnder kommer att utfärdas, dels om jag kommer att ta inifiativ till andra förändringar i syfte att förbättra det nuvarande systemet för bedömning av doktorsavhandlingar.

Som jag redan framhållit i skilda sammanhang är jag oroad över de tendenser till bristande kvalitetskontroll när del gäller doktorsavhandlingar som har kunnat konstateras den senaste tiden. Jag anser det angeläget alt vidta åtgärder som kan stärka högskolemyndigheternas förmåga all upprätthålla kvaliteten i delta avseende.

Riksdagens beslut med anledning av proposition 1981/82:106 om forskning m. m. fattades i juni 1982. Del undandrar sig mitt bedömande varför inte min företrädare i anslutning till delta fullföljde den avsikt som han anmälde i

Nr 23

Måndagenden 14 november 1983

Om ändrat system för bedömning av doktorsavhandlingar

proposifionen, nämligen all ändra bestämmelserna om betygsnämndernas sammansättning. När jag fillträdde som utbildningsminister i oktober 1982 ingick i alla händelser inte denna fråga bland de många som anmäldes som olösta. Sedermera har det framgått alt det berodde på att man inom departementet misstolkat riksdagsbeslutet. Detta kan bara beklagas. Någon avsikt från min sida att förhala frågan har aldrig förelegat.

Under intryck av aktuella fall och den debatt som förts i bl. a. massmedia planerade jag i början av hösten all ge universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) ett uppdrag alt se över gällande bestämmelser beträffande såväl bedömning av doktorsavhandlingar som avgivande av förslag till innehavare av professurer. Vid underhandskontakter visade del sig dock att UHÄ redan inlett ett arbete i denna riktning. Detta har under hösten resulterat i ett förslag som f. n. remissbehandlas inom högskolan. UHÄ har vid fortsatta diskussioner med departementet lovat all inkomma med ett slutligt förslag före utgången av 1983. Min avsikt är all därefter anmäla de förändringar som kan bli aktuella för riksdagen i den forskningspoliliska propositionen i början av nästa år och därefter föreslå regeringen att utfärda ändrade bestämmelser all gälla fr. o. m. den 1 juli 1984.

Anf. 2 JÖRGEN ULLENHAG (fp):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret på min interpellation. Frågan om bedömningen av doktorsavhandlingar var uppe i riksdagen våren 1982 i samband med behandlingen av miltenregeringens forskningspoliliska proposition. Riksdagen hade då inga invändningar mot Jan-Erik Wikströms anslutning till förslaget om fasta ledamöter i betygsnämnder.

En sådan förändring skulle kunna medverka till att kvaliteten på doktorsavhandlingarna hålls uppe. Del var utbildningsministerns uppfattning, och riksdagen hade inte någon invändning mot förslaget. Trots detta har regeringen inte följt upp riksdagsbehandlingen genom att utfärda de nödvändiga bestämmelserna. Inte heller har andra ändringar vidtagits.

Detta var bakgrunden fill min interpellation.

När det först gäller frågan varför regeringen inte har utfärdat bestämmelser med anledning av riksdagsbehandlingen ger utbildningsministern en något egendomlig förklaring. Frågan anmäldes inte som "olöst" när hon i oktober 1982 blev utbildningsminister, säger hon. Nej, men del finns en bakgrund fill ärendet här i riksdagen. Lena Hjelm-Wallén, jag och ytterligare tretton ledamöter hade i utbildningsutskottet behandlat just detta förslag till förändring, tillsammans med en rad andra förslag från den dåvarande regeringen.

Utbildningsministern kom ju inte in i utbildningsdepartementet från himlen precis ulan snarare från riksdagen och kände därför till vad som hade hänt tidigare. Jag vill påslå alt det hade varit fullt möjligt för utbildningsministern alt under det år som har gått ta initiafiv till en förordning om fasta ledamöter i betygsnämnder.

Nu kan jag i och för sig förslå alt utbildningsministern inte kom ihåg alla delar av den forskningspoliliska propositionen och riksdagsbehandlingen av

denna. Men i somras påminde universitetskanslern om frågan i en artikel i Dagens Nyheter. I den artikeln slog universitetskanslern fast all både utskott och riksdag accepterade förslaget om fasta ledamöter i betygsnämnder. Han konstaterade vidare att beslutet ännu ej lett fill ändring i högskoleförordningen och slog fast:

"Uppenbarligen är tiden nu mogen för alt överväga en förändring av gällande bestämmelser. En sådan förändring bör ta sikte på att skapa bättre garantier för kvaliteten på doktorsavhandlingarna. Ett första steg är att regeringen i anslutning till tidigare riksdagsbeslut utfärdar bestämmelser om fasta ledamöter i betygsnämnder."

Del här tycker jag ändå borde ha lett till all regeringen följde universitetskanslerns råd. Nu skedde inte del. I stället har universitets- och högskoleämbetet självt aktualiserat hela frågan och tagit initiativ till förslag om ändrade bestämmelser för betygsnämndernas sammansättning. Jag vill gärna säga all jag tycker all del är bra alt UHÄ har tagit del här iniliafivel. Som utbildningsministern framhållit i sill interpellafionssvar skall nu UHÄ komma in med ett slutligt förslag före utgången av 1983. Del är också bra all regeringen sedan avser att la upp frågan i sin forskningspolifiska proposition i början av nästa år.

Herr talman! Doktorsavhandlingarnas kvalitet har varit föremål för en intensiv debatt, inte minst mot bakgrund av två avhandlingar vid Lunds universitet. Den debatten har varit positiv på många sätt och har faktiskt lett fill att beredskapen ute på universiteten för all undvika all undermåliga doktorsavhandlingar släpps igenom har höjts. Fakultets- och sektionsnämnderna har ju stora möjligheter alt själva genomföra förbättringar utan alt vänta på formella förändringar. Nämnderna kan redan nu undvika alt betygsnämnd enbart kommer all bestå av representanter för den insfilulion vid vilken disputalionen äger rum. Del går all i större utsträckning anlita forskare från andra insfitulioner inom och utom landet.

Frågan om all få en hög kvalitet på doktorsavhandlingarna hänger samman också med andra omständigheter. En hög kvalitet på forskarhandledarna och på de forskarstuderande medverkar självfallet till all hålla kvaliteten på avhandlingarna uppe. Här spelar givetvis studiefinansieringen en viktig roll.

Mot den bakgrunden var del myckel beklagligt att regeringen förra året lämnade de principer som 1982 lades fast för utbildningsbidragen fill doktorander. Del var en betydande framgång när förslaget i miltenregeringens forskningspoliliska proposition gick igenom. Det innebar att utbildningsbidragen för doktorander fr. o. m. den 1 juli 1982 höjdes rejält och anknöts till den högsta nivån för utbildningsbidragen för arbetsmarknadsutbildning plus ytlerHgare 10 kr. per dag.

Förra året fick regeringen riksdagen med sig på förslaget att riva upp delta beslut. Del innebär alt utbildningsbidragen nu ligger på en betydligt lägre nivå. Jag har fidigare tagit upp denna fråga här i kammaren utan alt få något svar av utbildningsministern. Jag vill i dag uttrycka den förhoppningen att regeringen omprövar sin inställning och intar en mer generös hållning. Det kommer i så fall också alt bidra till aft kvaliteten på doktorsavhandlingarna

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om ändrat system för bedömning av doktorsavhandlingar

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

hålls uppe genom alt rekryteringen till forskarutbildningen underlättas.

Herr talman! Det är ett viktigt samhällsintresse att kvaliteten på doktorsavhandlingar är hög. Det arbete som UHÄ nu genomför kan bidra till förbättringar. Det är också möjligt att, som jag nyss sade, utan alt vänta på förändringsförslagen redan nu genomföra förbättringar. 1 avvaktan på förslagen från UHÄ och från regeringen i vår har jag för dagen ingen anledning att ställa ytterligare frågor till utbildningsministern.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1983/84:22 och fråga 1983/84:127 om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

Anf. 3 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Stig Josefson har- mot bakgrund bl. a. av uppgifter om alt de nya reglerna om avdrag för kostnader för resor med egen bil mellan bostad och arbetsplats tillämpats olikformigt i skilda delar av landet - frågat mig om regeringen är beredd att ändra reglerna i kommunalskattelagen beträffande rätten till avdrag för resor till och från arbetet när bilen används i tjänsten. Rolf Dahlberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka de missförhållanden de nya reglerna lett till.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

Regeringen har nyligen lämnat förslag om vissa ändringar av reglerna om avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats när bilen används i tjänsten. Förslaget innebär ett förtydligande av de krav som gäller för att sådant avdrag skall medges samt även en viss uppmjukning av vad som följer enligt nu gällande regler. Sålunda föreslås att en skattskyldig som använder bil i tjänsten under minst 60 dagar per år och därvid kör minst 300 mil i tjänsten skall få avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats under de dagar som bilen används i tjänsten. Används bilen i tjänsten under minst 160 dagar per år, föreslås all avdrag av förenklingsskäl medges under alla de dagar som bilen används för resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

Anf. 4 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min fråga.

Äntligen har det kommit ett förslag om ändrade regler. Jag säger äntligen, för jag hade vänlat att finansministern skulle komma med ett förslag innan taxeringen i första instans var fastställd.

Det var redan i millen av juni som problemen med reseavdragen för personer som använder bil i tjänsten kom att uppmärksammas. Del har sedan dess bedrivits en omfattande debatt om den här frågan i våra massmedier. Det torde inte heller ha undgått finansministern och regeringen vilka problem som de nuvarande reglerna ställt till med.

Eftersom samma regler gäller för del här inkomståret, kan vi förvänta oss

alt många arbetsgivare och inkomsttagare har sett sig nödtvungna att ändra sina rutiner för att anpassa sig till skattereglerna. På flera håll har anställda helt enkelt vägrat att använda sin egen bil i tjänsten. Arbetsgivare har tvingats alt ställa ijänstefordon till förfogande för sina anställda. På andra håll har andra konstruktioner fått tillgripas för att arbetet skall kunna fungera.

Det är enligt min mening olyckligt med detta dröjsmål från regeringens sida. De kostnader och problem som har förorsakals härav är svåra att uppskatta.

Lika besväriigl är det att man använt skiljaktiga tillämpningar av reglerna. I vissa län har man följt riksskatteverkets rekommendationer om minst 160 resor per år för att få tillgodoräkna sig avdrag i tjänsten, i andra län har andra regler tillämpats. Och än värre är att man, enligt vad som sagts till mig, i vissa taxeringsnämnder i början av taxeringsarbetet har tillämpat reglerna strängare och i slutet betydligt generösare. Hur skall vi kunna bevara allmänhetens förtroende för taxeringsmyndigheterna när något sådant kan ske? Även finansministern måste vara medveten om länens skiljaktiga tillämpning av reglerna.

Jag vill också innan jag kommenterar regeringens nya förslag något uppehålla mig vid det förvaltningssystem som orsakat den uppkomna situationen. Det allvarliga i den här historien är faktiskt riksskatteverkets agerande. Enligt vad jag har erfarit var det efter uppmaning från RSV som bestämmelsen om "regelmässighet" kom in i lagtexten. Detta införande gjordes utan någon som helst förklaring. Ingen information gavs om hur begreppet skulle tolkas i den framfida tillämpningen. Vi upplystes bara om alt detta inte innebar någon förändring jämfört med rådande praxis.

Men då undrar jag: Vilket var i så fall skälet till att RSV tillsatte en särskild arbetsgrupp för att göra en tolkning av begreppet "regelmässigt"? Om det fanns en praxis för under vilka omständigheter avdrag för resor i tjänsten skulle medgivas, fanns det ju rimligen inte något behov av en arbetsgrupp. Arbetsgruppen kom fram till tolkningen att bil måste ha använts för minst 160 resor. Men när man senare fick klart för sig konsekvenserna av denna tolkning, då backade man och skyllde på riksdagsbeslutet. Jag måste säga att jag finner delta agerande synneriigen märkligt.

Frågan är nu om del blir särskilt mycket bättre med det nya förslaget. Även här är mofivtexlen till lagförslaget ganska bristfällig. RSV kommer med all sannolikhet att behöva utfärda kompletteringar och förtydliganden som inte med säkerhet överensstämmer med vad vi beslutat här i riksdagen. Jag måste med bestämdhet säga att jag inte anser att det är bra med en sådan ordning. Vi har fått en utveckling som innebär att det blivit denna myndighet och inte folkets valda ombud som bestämmer om skattepolitikens praktiska utformning, och jag anser att denna utveckling måste vändas.

Vi måste fatta tydligare och klarare beslut på skattepolitikens område här i riksdagen. Men då måste vi också få ett underlag för våra beslut som klargör hur föreslagna regler är tänkta att fungera och vad ord som "regelmässigt" är avsedda att betyda. I annat fall får vi inte möjlighet att ta det ansvar som våra

Nr 23

Måndagenden 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

Nr 23

Måndagenden . 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

väljare med all rätt kräver av oss.

Också när det gäller den konkreta utformningen av förslaget har jag en del kritiska synpunkter. Vi får möjlighet alt återkomma till den här frågan när ärendet är berett, men jag vill redan nu göra vissa kommentarer.

Jag anser all förslaget inte tillgodoser del berättigade krav som de skallskyldiga ställer på rätt fill avdrag för intäkternas förvärvande. Den som för all kunna ulföra sitt arbete är tvungen alt använda egen bil skall få göra avdrag för kostnaden härför. Inom många yrkesgrupper måste man ha bilen fill hands på arbetsplatsen. Man kan inte åka hem och hämta bilen när man plötsligt behöver använda den i tjänsten. Del kan med myckel kort varsel uppkomma en situation som gör alt vederbörande måste använda sin bil. Del är då inte rimligt alt ställa krav på viss minsta användning av bilen för all avdrag skall medges. Min uppfattning är all avdrag skall medges för resor till och från arbetet för alla dagar då bilen faktiskt har använts i tjänsten. Med användning skall då också avses all man måste ha bilen till hands på arbetsplatsen.

Avslutningsvis vädjar jag till finansministern all han prövar möjligheterna all redan för årets taxering åstadkomma en för hela landet likartad tillämpning av bestämmelserna. Jag vet all möjligheterna till retroajcfiv lagstiftning på skalleområdet är ytterst begränsade, men en ändring som innebär en lindring är tillåten. Vi vet alt många skallskyldiga kommer all överklaga sina laxeringar fill länsrätten. Enligt min uppfattning är det väsentligt att länsrätterna kommer fram till en enhetlig bedömning och att dessa också ges möjligheter att i ökad omfattning godkänna bilavdrag. I annat fall kommer sannolikt både kammarrätt och så småningom också regeringsrätt all översvämmas av överklaganden.

Jag lackar än en gång finansministern för svaret och ställer frågan: Avser statsrådet all vidta några åtgärder för att rätta fill den olikformiga tillämpning av lagen som skett vid årets inkomsttaxering?

Anf. 5 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Jag lackar finansministern för svaret på min fråga.

Som Stig Josefson har beskrivit fick vi en folkstorm under våren och sommaren då del gäller de nya bilavdragsreglerna. När deklaranterna fick svar från taxeringsmyndigheterna märkte de all del var någonting som inte rikligt stämde, och sedan har det hela rullat vidare med brevväxling och telefonsamtal från deklaranterna, och i vissa fall även genom att deklaranterna varit närvarande vid taxeringsnämndernas sammanträden. Taxeringsnämnderna har alltså fått ett enormt ökat arbete på grund av oklarheterna.

När del sedan visade sig alt skattecheferna runt om i landet tolkade riksskatteverkets regler på olika sätt blev förvirringen naturligtvis ännu större. Del har hänt all personer som bor intill en länsgräns, är grannar och kanskel. o. m. borisamma by ellerområde,där länsgränsen gårgenom byn, har behandlats helt olika. I del ena länet har man fått avdrag för den begärda bilersättningen, medan man i del andra länet vägrats avdrag för precis samma typ av resor. I del läget ingrep JO och begärde att regeringen skulle gå in och försöka rätta fill det hela.

Man kan fråga sig vad del är som är nytt i den här delen av reglementet. Tidigare var del på del sättet att riksskatteverket hade utfärdat anvisningar med följande innehåll: Skatlskyldig som i sin tjänst regelmässigt använder bil bör medges avdrag för bilkostnader för resor mellan bostaden och den fasta arbetsplatsen oavsett avståndet och tidsvinsten.

Del nya är att den här texten nu helt ograverad tagits in i lagtexten. Denna text är alltså oförändrad, men riksskatteverket har utfärdat helt nya anvisningar, skärpta anvisningar, vilket är mycket överraskande. Del påpekade ju också Stig Josefson i sill anförande.

De åtgärder som finansministern nu har vidtagit innebär avgjort en förbättring - det vill jag klart konstatera. Del kommer alt hjälpa många deklaranter. Ändå tycker jag all finansministern borde ha utformat reglerna så att den som använder sin bil i tjänsten skall få göra avdrag för resor till och från arbetsplatsen de dagar bilen verkligen används. Erforderlig kontroll borde gå all få genom uppgifter från arbetsgivarna. Möjligen kunde man göra det tillägg till reglerna som finansministern anger i sill ändringsförslag, nämligen alt resorna i tjänsten skall omfatta en viss minimislräcka. Nu har man valt alt sälta gränsen vid 60 dagar. Detta drabbar alla som reser med sin bil mindre än 60 dagar i tjänsten. De får inte något avdrag alls. Del tycker jag är orättvist. Om det av lidsskäl inte går all nu rätta till detta borde man ändå se över del här för all få rättvisa på den punkten.

När det sedan gäller handläggningen av årets deklarationer är del utomordentligt olyckligt all alla de som är berättigade till en ändrad avdragsbedömning på grund av det av finansministern nu framförda förslaget måste gå till högre instans och överklaga taxeringsnämndens beslut. Jag vill fråga finansministern: Skulle del inte vara möjligt all genom en tillfällig lag ge laxerings-myndigheterna rätt all gå tillbaka till årets deklarationer och göra rättelsen direkt ulan att den enskilde måste gå vidare med ärendet? Jag tror att vi skulle spara myckel pengar och komrna undan en hel del onödig byråkrati, om vi snabbt kunde få fram ett sådant lagförslag som enbart gällde årets deklarafioner och rätlen för de lokala taxeringsmyndigheterna alt själva göra denna ändring.

Nr 23

Måndagenden 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

Anf. 6 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Det kanske finns anledning att påminna om hur riksdagen tidigare har resonerat i den här besvärliga frågan om avdrag för bilresor. Jag kommer nu inte ihåg vilken av de borgerliga regeringarna det var som först tog upp frågan huruvida inte bilkostnader i allmänhet tillhörde de privata levnadskostnader som inte skulle få medföra några speciella skattelättnader. Av del skälet införde man bl. a. en minimiregel för sådana här avdrag, vilken innebar alt de första 1 000 kronorna över huvud taget inte blev avdragsgilla. Man lade också fram förslag beträffande bilresor i allmänhet till arbetet -dvs. utan alt bilen användes i tjänsten - som innebar att den tidigare gränsen på 1,5 timmar höjdes till 2 limmar.

Av den proposition som förelades riksdagen, som behandlades av skatteutskottet och som godtogs av riksdagen framgick uppenbart att även resor till

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

och från arbetet, när man använder bilen i tjänsten, skulle omfattas av samma restriktiva syn.

Jag vill säga till Rolf Dahlberg att såvitt jag förstår var den ändring som genomfördes framför allt alt ordet "regelmässigt" hamnade inne i lagtexten. Det var detta som sedan blev riksskatteverkets bekymmer.

Jag har inte möjlighet att - och skall inte - ta upp en diskussion om enskilda förvaltningsbeslut i våra myndigheter. Men jag vill säga att jag tror att herrarna själva måste känna sig i någon mån delaktiga i det som hänt - och jag också. Det var nämligen så uppenbart att skattemyndigheterna tolkade riksdagens beslut som en något mer restriktiv attityd när det gäller de skattskyldigas möjlighet all göra avdrag för bilkostnader. Det var ett led i den allmänna slatsfinansiella återhållsamhet som vi måste iaktta. Vidare inverkade den fråga som man alltid måste ta med: Har man en privatbil är del uppenbart all man i första hand skaffat sig den för privat bruk. När den sedan används i andra sammanhang måste det finnas klara indikationer på att den används utöver del privata bruket. Utan denna bakgrund blir en del av vad som hänt litet svårt all förslå.

Jag blev något förvånad över alt Stig Josefson gjorde delta till en stor principiell fråga när han sade att folket inte längre bestämmer över skatlepo-lifiken. Den här vägen var det ju riksdagen själv som valde i det föregående beslutet, när man godtog denna mycket allmänna skrivning beträffande användning av bilen i tjänsten: man överlät medvetet och uppenbart till myndigheten att göra tolkningen. Myndigheten gjorde väl sitt bästa för att tolka vad man ansåg vara avsikterna bakom besluten. Hade riksdagen velat ha underlag för sitt beslut, borde den ha vänt sig till den dåvarande regeringen och frågat - som Stig Josefson gjorde nu - vad i så fall ordet "regelmässigt" betydde.

Nu har vi försökt åstadkomma klarare regler. Det är klart att vi som Rolf Dahlberg säger borde kunna vara mer generösa och föreslå alt man varje dag bilen används i tjänsten borde - oberoende av antalet dagar - få göra avdrag. Men jag förstod också på Rolf Dahlberg att något minimikrav måste ställas. Del skulle vara antalet körda mil. Vi har föreslagit 60 dagar och 300 mil. Del innebär att man skall använda bilen fem mil om dagen i tjänsten. Jag vet inte om det kan anses ohemull att ställa kravet att man skall ha kört åtminstone fem mil per dag och inte bara åkt och hämtat wienerbröd i kaféet runt hörnet. Del skall alltså vara en verklig användning av fordonet i tjänsten.

Detta är naturligtvis en bedömnings- och diskussionsfråga. Jag känner mig prestigemässigt inte särskilt uppbunden till den regel som jag nu föreslagit.

Däremot hoppas jag alt vi kan vara överens om att vi ändå måste se på dessa avdrag med utgångspunkt i all del skall vara den resandes extrakostnader som skall vara avdragsberältigade. Det skall inte vara kostnader som i realiteten är en del av de privata levnadskostnaderna. Där kanske den principiellt mest vikliga frågan är hur man i framtiden skall se på delta och om man skall låta bilavdragens ekonomiska betydelse för de skattskyldiga växa hela liden och därmed gång på gång ställa oss i väldigt svåra situationer, om vi vill göra någon som helst förändring i dessa avdrag även utifrån mycket rimliga kriterier.

Beträffande den sista fråga som ställdes kan jag inte utlova något ingripande från regeringens sida, så att lagstiftning skulle ändras för 1983 års laxeringsarbele. Vi har noga begrundat vilka skäl för retroakfiv lagstiftning, med alla de problem som det skulle medföra, som skulle föreligga. Vi har kommit fram till att vi icke är beredda att vidta några retroaktiva lagsfifl-ningsåtgärder i del här fallet. Del finns redan tidigare en praxis etablerad av regeringsrätten beträffande del som skall betraktas som regelmässig användning av bilen - jag tror att det rör sig om 79 dagar.

Jag vet inte vad ett avgörande domslolsbesvär i det här fallet skulle leda fill, men en retroaktiv lagsfiftning skulle le sig ganska märklig i förhållande fill ett tidigare regeringsrätlsulslag. Vi måste i alla fall ta hänsyn till vad regeringsrätten förut har sagt när del gäller att genomföra en lagstiftning som vid 1983 års taxering avviker från vad som skulle gälla för 1984 års taxering, om riksdagen bifaller det framlagda förslaget.

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor tiU och från arbetet

Anf. 7 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Jag vill först säga all jag aldrig hört talas om något förslag från den borgerliga regeringen om att ta bort avdragen för resa till och från arbetet. Del vill jag bestämt säga från centerns sida. Däremot diskuterades det då Uksom nu olika sätt att förenkla taxeringen. En av förenklingsålgär-derna var all man inte skulle få rätt att yrka avdrag för resekostnader upp fill 1 000 kr. Men nog om detta.

Jag har inte haft för avsikt all här skapa polemik för polemikens skull med finansministern. Jag blev något förvånad över all finansministern hänvisade till vad den borgerliga regeringen hade gjort. Vad jag interpellerat om och vad som är aktuellt i det här fallet är vad man skall kunna göra med de problem som uppslår i fråga om bilavdrag vid inkomsttaxering. Som vi vet har både pressen tagit upp och enskilda talat om vilka problem som uppstått. Därför vädjade jag till finansministern, att man skulle försöka göra någonfing för att rätta till detta redan under 1983.

Jag hade, efter ett uttalande som gjordes i massmedia någon gång i somras, förväntat mig all det redan när riksdagen samlades den 4 oktober skulle föreligga ett förslag, så att man i första instans skulle kunna rätta till problemen, innan taxeringsnämnderna avslutat sitt arbete. Jag menar alt det hade varit väsentligt myckel lättare då. Del har inte skett, och det tycker jag är beklagligt. Nu får man räkna med att del är många som kommer alt överklaga besluten, och del måste medföra en oerhörd påfrestning för domstolarna. Som jag sade i mitt förra anförande finns det fall där en taxeringsnämnd handlade på ett sätt och en annan nämnd på ett annat sätt, och det har t. o. m. gått så långt all del i en och samma taxeringsnämnd tillämpats olika regler under en laxeringsperiod.

Jag var kritisk mot riksskatteverkets sätt alt agera. Jag riktade inte kritik mot finansministern, utan jag ville fästa finansministerns uppmärksamhet på de problem som kan uppslå och som uppstått i år då reglerna fått en helt annan fillämpning än vad riksdagen egentligen avsåg. Såvitt jag vet rådde del inga delade meningar om vad lagen skulle komma all innebära i praktiken.

5 Riksdagens protokoll 1983/84:22-26

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

Jag anser all det i allra högsta grad finns anledning att ha uppmärksamheten riktad på delta, så all inte beskattningsrätten går över från riksdagen fill ett ämbetsverk.

Även om finansministern här sade alt han förmodligen inte kommer att vidta några åtgärder, vill jag fortfarande vädja till finansministern all undersöka om det inte finns några praktiska möjligheter all förenkla för dem som i dag känner sig nödsakade all överklaga. En sådan förenkling är angelägen för all belastningen inte skall bli alltför stor, framför allt för domstolarna men också för den enskilde.

Anf. 8 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Finansministern redogjorde för hela del förslag till ändringar av reseavdragen som riksdagen antog 1981 och vars fillämpning i år för första gången slagit igenom i laxeringarna. Jag vill bara säga all myndigheterna ofta mycket hårt tillämpar del från 90 minuter fill 2 timmar skärpta kravet på den tidsvinst som skall föreligga innan deklaranten får göra avdrag. Myndigheterna drar alltså en myckel skarp gräns i delta sammanhang. Tidsvinsten beräknas på grundval av tidtabell, och vi vet att de resande i bägge ändarna gör lidsförluster som myndigheterna inte lar hänsyn till. En lidtabellsändring på en eller ett par minuter kan slumpmässigt komma all ändra utfallet. Jag tycker all del finns anledning att se närmare även på den frågan.

I detta sammanhang vill jag även peka på att småbarnsföräldrar som får barntillsyn på daghem eller på andra ställen rimligen borde ha rätt all räkna in fidsvinster som de gör i samband med all de lämnar in och hämtar sina barn där.

Del finns alltså en hel del all diskutera även när del gäller den här punkten. Del är dock den tredje punkten som vi i dag diskuterar, nämligen den som gäller rätten till avdrag för resor mellan arbete och bostad när man använder bilen i tjänsten. Finansministern har valt all sådan rätt skall föreligga när sådana resor görs minst 60 dagar per år och omfattar totalt minst 300 mil.

Del är daganlalel som jag vänder mig mot. Jag tycker att del finns anledning alt ha en begränsning av avdragsrätlen i vad gäller körsträckan. Vi skall naturligtvis inte tillåta avdrag för den som använder bilen enbart för kortare resor-t. ex. för all hämta kaffebröd, som finansministern nämnde, eller för liknande ärenden - ulan del skall vara fråga om rejäla tjänsteresor. Men i sådana fall är del rimligt att den resande får göra avdrag för färden från bostaden fill arbetsplatsen och tillbaka. Del är ju helt klart alt man inte har möjlighet all ulföra tjänsteresan, om man inte först förflyttar bilen från hemmet fill arbetsplatsen. Det är konstigt och myckel orättvist att sälla en gräns vid 60 dagar. Del är ganska myckel. Den som använder bilen t. ex. 40 dagar får då inte alls göra något avdrag.

Däremot är finansministern generös i andra änden. Han säger alt den som har använt bilen 160 dagar i tjänsten kan få göra avdrag som om han hade använt bilen i tjänsten alla arbetsdagar under året. Jag förslår alt avsikten är all del inte skall behöva göras två beräkningar av kostnaderna. Del är möjligt all finansministern har funnit att det jämnar ut sig för statskassan.

Nu går del naturligtvis inte all genomföra några ändringar i år, men för framtida deklarationer borde man se över bestämmelserna och få till stånd en enhetlig behandling av de resor det gäller. Jag delar naturligtvis finansministerns uppfattning att del är för extrakostnaderna som man skall ha rätt till avdrag, inte för någonfing annat. Bilen är för de flesta ändå huvudsakligen till för det privata bruket.

Slutligen, herr talman, säger finansministern att han dess värre inte kan förverkliga min praktiska lösning alt låta taxeringsmyndigheterna genomföra en förnyad granskning av deklarafionerna och rätta till dem. Del kräver naturligtvis - jag är medveten om del - att vi här i riksdagen snabbi antar en tillfällig lag. Nu för finansministern in tanken på en retroaktiv lagstiftning. Del är vi moderater egenfligen motståndare till, men i del här fallet är en retroaktiv lagsfiftning till förmån för alla dem som nu fått en felaktig behandling och som i annat fall måste gå vidare och belasta skatlebyråkrafin i nästa led. Det var alltså mot bakgrund av del lovvärda syftet som jag framförde tanken på alt vi snabbi skulle anta en extra lag, som bara skulle gälla i år.

Nr 23

Måndagenden 14 november 1983

Om skatteavdragen för bilresor till och från arbetet

Anf. 9 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag kanske skall säga några ord fill om tankarna på all nu gå in och ändra 1983 års taxering. Det är alltså fråga om med vilken konsekvens som lagstiftningsarbetet skall bedrivas och om hur de skattskyldiga skall anpassa sig till förändringarna. Del är ett problem, tycker jag, när ledamoten av skatteutskottet Stig Josefson ena året uppenbart anser att något krav skall ställas på regelmässig användning av bil i tjänsten för all avdrag skall tillålas, och nu ett par år efteråt slår här och säger all del inte behövs någon regelmässighel alls. För varje dag man har haft med sig bilen till jobbet för alt den har behövts där - även om man inte ens har använt den - skall man tydligen få göra avdrag.

Skulle man så snabbi ändra synen på detta, tror jag att vi skulle skapa ännu större svårigheter på taxeringsområdel än vad vi faktiskt har. Det enda jag nu kan se all riksdagen och regeringen kan göra för att ändra på förhållandena för 1983 års taxering, är att låta den lagstiftning som vi nu föreslår gälla retroaktivt. Men det betyder all en rad skattskyldiga som över huvud taget inte har yrkat avdrag skulle kunna få göra avdrag. För det som nu föreslås blir en ny lag som icke gällde under laxeringen och vid deklarationen. På nytt skulle orättvisor skapas, på del sättet att de som råkade göra avdrag trots den nya regeln, men som hade användning av bil i tjänsten ett mindre antal dagar, skulle få rätt, medan de som inte yrkade något avdrag skulle ställas utanför. Jag vill bara peka på en av de svårigheter som uppslår när man försöker rätta till något som man ångrar och tycker borde vara annorlunda.

Vi har faktiskt en processordning som är uppbyggd på all våra taxerande och dömande myndigheter skall följa den lag som gäller under den period då rättshandlingen har begåtts. Jag vill varna för att vi, därför alt missnöje uppstår med ett beslut som har tagils av riksdagen, omedelbart skall försöka ändra på förhållandena. Ändringarna kan ändå aldrig slå på ett rimligt sätt

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om beskattningen av ideella organisationer

för de skattskyldiga, som uppenbarligen måste ha utgått från den gällande lagstiftningen när de har agerat.

Sedan uppstår ändå problemen för domstolarna när de skall tolka innebörden av en retroaktiv lagstiftning. Jag skulle gärna sett alt vi hade kunnat göra detta. Del är inte det all jag inte inser de praktiska problem som kommer alt uppstå och naturligtvis också det missnöje som finns bland dem som vill ha avdragen. Men jag tror också alt vi måste se praktiskt på innebörden av de beslut vi fattar och vilka nya problem vi skapar genom retroaktiv lagstiftning.

Anf. 10 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Finansministern kritiserade mig därför alt jag inte reagerade mot ordet "regelmässigt" den gången vi behandlade frågan i riksdagen. Det är klart alt man kan föra fram den kritiken. Men den underlåtenheten delar jag med utskottets övriga ledamöter. Vi litade på att det bara var en praktisk åtgärd all skriva in ordet "regelmässig" i lagtexten, och att del innebar samma sak som tidigare hade tillämpats som praxis. Del var den utgångspunkten vi hade. Del är klart all vi hade kunnat gå vidare och kräva en definition av ordet "regelmässigt" och även skriva in den i utskottets belänkande. Vi litade då, liksom i dag, på att det i propositionerna redogörs för ord och ställningstaganden som innebär nämnvärda förändringar. I praktiken visade del sig nu att det var fråga om en helt annan tillämpning, och del var då som reakfionen kom. Alla reagerade, även finansministern. Inte minst finansministerns sista ord i det senaste anförandel vittnade härom. Han sade, all hade del varit enkelt praktiskt sett, skulle han ha medverkat. Jag tror därför alt vi är ganska överens om att förändringen av innebörden av ordet "regelmässigt" kom som en överraskning.

Jag är medveten om alt del är svårt alt åstadkomma en ändring så här sent. Samtidigt oroas jag över belastningen på domstolarna, om dessa ärenden förs vidare. Del var därför som jag vädjade om all finansministern skulle se över problemet.

All jag sedan var krifisk mot riksskatteverket berodde på att vi, enUgt min mening, måste se till all beslutanderätten inte flyttas härifrån. Att se till all vi får en sådan lagtext och motivering till besluten att vad som skett i år framdeles inte kan hända är, som jag ser del, en gemensam uppgift för både regering och riksdag.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1983/84:33 om beskattningen av ideella organisationer

Anf. 11 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Karin Ahrland har frågat mig om jag är beredd att medverka fill att oklarheterna i beskaltningsfrågan för de ideella föreningarnas pappersinsamlingar försvinner. Hon har vidare frågat om jag är beredd att

föreslå alt de ideella föreningarna befrias från skattskyldighet för insamlingar av olika sorters använt material och - mot bakgrund av bl. a. av alt sliflelseutredningen inte skall fortsätta sitt arbete - om jag avser att på annat sätt än genom den utredningen skaffa underlag för en gemensam bedömning av de ideella organisafionernas beskattning. Nya regler för beskattning av ideella föreningar tillämpas fr. o. m. 1979 års taxering. Enligt vad jag har inhämtat fungerar de nya reglerna - som för flertalet föreningar innebär full skattefrihet - på det hela tagel tillfredsställande. För föreningar som driver rörelse har emellertid i vissa fall svårigheter uppkommit vid bedömningen om föreningen skall beskallas för sina inkomster. F. n. gäller all en ideell förening inte beskattas för rörelseinkomsler, som enligt allmänna regler skulle vara skattepliktiga, om verksamheten har en naturlig anknytning till föreningens ideella ändamål eller om den av hävd utnyttjas som finansieringskälla för ideellt arbete. Verksamheter som inte har en naturlig anknytning eller utövas av hävd beskattas på vanligt sätt, även om hela överskottet används i föreningens ideella arbete.

Exempel på rörelse med naturlig anknytning är alt en idrottsförening har en mindre servering i anslutning till klubblokalerna eller all föreningen säljer utrustning huvudsakligen till dem som använder dess idrottsanläggning. Med "av hävd-verksamhet" avses främst bingo och andra lotterier, försäljnings-och insamlingskampanjer samt fester.

Pappersinsamlingar - oftast i form av kampanjer - har i decennier varit en vanhg inkomstkälla för främst idrottsföreningar. Förutsättningarna för en sådan verksamhet har i visst avseende ändrats under senare år med anledning av 1975 års riksdagsbeslut om pappersinsamling. Beslutet innebär bl. a. alt insamling av tidningspapper från hushållen regelbundet skall ordnas i alla landels kommuner inom ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Bakgrunden till beslutet är den svenska pappersindustrins behov av en jämn och säker tillförsel av råvara i form av relurpapper. Vid riksdagsbehandlingen av denna fråga underströk jordbruksutskottet vikten av att ideella organi-. salioner gavs möjlighet all också i fortsättningen bedriva pappersinsamling genom att anlitas av kommunen för själva insamlingsarbetet. Enligt vad jag har inhämtat sköts insamlingen i många kommuner av idrottsföreningar.

Den delvis ändrade karaktären av pappersinsamlingarna har såvitt gäller idrottsföreningarna föranlett osäkerhet om hur verksamheten skall bedömas i skallehänseende.

Enligt vad jag erfarit avser ett par representafiva föreningar alt ansöka om förhandsbesked i saken hos riksskatteverket. Mitt svar på Karin Ahrlands första fråga är därför all min medverkan inte behövs på denna punkt.

Vad gäller Karin Ahrlands två andra frågor vill jag erinra om att det alltsedan den nya lagstiftningens tillkomst varit avsikten all dess resultat skall utvärderas efter del all man kunnat få grepp om hur praxis utvecklat sig. Denna utvärdering skall naturligtvis ske trots alt sliflelseutredningen upphört. Vid utvärderingen bör självfallet hänsyn las till utgången av förhandsbeskeden angående pappersinsamling. Med hänsyn fill den betydelse som pappersinsamlingarna har från återvinningssynpunkt och för idrottsrörelsen

Nr 23

Måndagenden 14 november 1983

Om beskattningen av ideella organisationer

Nr 23 är det enHgt min mening angelägel alt denna fråga kan lösas så snabbi som

Måndaeenden möjligt. Jag har inte nu någon möjlighet att uttala mig om i vad mån

14 november 1983 översynen bör leda fill ändringar i beskattningsreglerna.

Om beskattningen av ideella organisationer

Anf. 12 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! I Karin Ahrlands ställe ber jag alt få lacka finansministern för svaret. Jag tycker all del är ett i huvudsak tillfredsställande svar på några vikfiga frågor. De rör två skilda principer, kan man säga, dels hur man skall trygga pappersinsamlingen, dels hur man skallevägen kan och bör stödja ideellt arbete.

Pappersinsamlingen är ett viktigt inslag i försörjningen av råvara för våra pappersbruk. I dag samlas del in ungefär 220 000 lon papper, och inte mindre än ca 70 000 lon beräknas bH omhänderhafl av föreningar. Föreningarna gör alltså här en mycket stor och värdefull insats. Om den skulle falla bort är del inte bara en viktig inkomstkälla för föreningarna som faller bort; det är också nationalekonomiskt intressant all pappersinsamhngen fortsätter - en betydande ökning av importen skulle sannolikt annars bli nödvändig för att få motsvarande råvara. Del är naturligtvis också ett miljöintresse all papperet tillvaratas.

När frågan nu har aktualiserats äventyras den här insatsen från föreningarnas sida. Det råder alltså oklarhet om huruvida skattefrihet råder eller ej. Blir det en beskattad inkomst överväger ett antal föreningar att lägga ned pappersinsamlingen, och det är inte bara idrottsföreningar, som det verkar av interpellationssvaret, ulan också bl. a. scoutrörelsen som använder delta som inkomstkälla.

I dag blir man olika behandlad i beskattningshänseende, och del är naturhgtvis ytterst viktigt att vi här får en rättslig prövning, så att man får fram en enhetlig praxis. Man kan ju fråga sig vad som i det här avseendet menas med en verksamhet som man "av hävd" bedriver för att få inkomst. I interpellationssvaret nämns en del exempel, men uppenbarligen är del åtminstone inte ännu hävdvunnet all skaffa sig inkomster med hjälp av pappersinsamling. Man kan ju fråga hur länge föreningarna skall behöva hålla på och samla returpapper för att det skall vara en hävdvunnen typ av inkomst.

Jag tycker också all del finns ett visst motsatsförhållande mellan de regler som riksskatteverket nu tillämpar och vad jordbruksutskottet underströk när lagstiftningen en gång antogs. I riksskatteverkets anvisningar sägs del, att om man har träffat en överenskommelse med kommunen, alltså ingått ett kontrakt, så har verksamheten en sådan regelmässig karaktär eller är så kommersiell alt inkomsterna bör bli beskattningsbara. Jordbruksutskottet uttalade, som statsrådet har läst upp, all föreningar och ideella organisationer också i fortsättningen skulle ges möjlighet att bedriva pappersinsamling genom alt anlitas av kommunen. Det är klart alt varken kommunen eller pappersbruken som tar emot papperet vill alt delta skall vara någon tillfällig verksamhet utan vill att den skall ha regelmässig karaktär. Detta måste klaras ut, och såvitt jag förstår måste slutsatsen så småningom bli att den här verksamheten icke bör beskattas.

Nu är det ändå en uppenbar risk alt gällande anvisningar och lagstiftning leder fram fill det motsatta utslaget i rätlen. Vi kan kanske inte komma längre än så, innan frågan har prövats. Jag skall därför inte pressa statsrådet på ytterligare uttalanden, men jag utgår från all man i departementet följer verksamheten, så att man återkommer i frågan, om skattemyndigheternas prövning skulle få icke acceptabla effekter.

Den andra delen handlar om hur man skattevägen skall stödja ideellt arbete över huvud taget. Jag skall inte la upp alla de aspekter som kan finnas på den frågan, men åtminstone i de sammanhang där man så alt säga kan slå två flugor i en smäll borde man ju ta tillfället i akt. Dels kan man ofta få en arbetsuppgift utförd via ideella föreningar som annars inte skulle ulföras, i det här fallet insamlingar av relurmaterial av ohka slag, dels kan man ge ett värdefullt stöd till ideell verksamhet. När båda dessa förutsättningar föreligger, tycker jag alt skattebefrielse borde vara ensjälvklarhel.

Åtminstone denna principiella syn på hur ideell verksamhet kan stimuleras skattevägen kanske finansministern ändå skulle kunna ställa sig bakom?

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Om beskattningen av ideella organisationer

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Föredrogs och hänvisades
Proposition

1983/84:63 till skatleutskotlel

6 § Föredrogs och hänvisades
Mofionerna

1983/84:58 fill ulbildningsutskollel 1983/84:59 fill jordbruksutskoftet 1983/84:60 till skalteutskollel 1983/84:61 fill finansutskottet 1983/84:62 till arbetsmarknadsutskottet 1983/84:63 fill skatteutskottet

7 § Föredrogs men bordlades åter Konstitufionsutskottets betänkanden 1983/84:1, 2 och 4 Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1983/84:1 och 2

8 § Anmäldes och bordlades Propositionerna

1983/84:58 Ändringar i laxeringsförfarandel m. m. 1983/84:64 Vissa ändringar i företagsbeskattningen

1983/84:67 Ändrade beskattningsregler för realisationsvinster på bostadsrätter 1983/84:75 Konkurrensneutral redovisning av mervärdeskatt, m. m.

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Meddelande om interpellationer

9 § Anmäldes och bordlades

Motionerna

1983/84:64 av Birgitta Hambraeus

1983/84:65 av Lars Werner m. fl.

Ett nafionelll mikroeleklronikprogram (prop. 1983/84:8)

1983/84:66 av Lennart Bladh m. fl. 1983/84:67 av Britta Hammarbacken m. fl. 1983/84:68 av Doris Håvik 1983/84:69 av Anders Högmark 1983/84:70 av Lars Werner m. fl.

Åtgärder för elever med handikapp i det allmänna skolväsendet m. m. (prop. 1983/84:27)

1983/84:71 av Per Petersson 1983/84:72 av Alf Wennerfors m. fl.

Förslag fill lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län, m. m. (prop. 1983/84:38)

10 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts den 11 november

1983/84:48 av Per Israelsson (vpk) till jordbruksministern om produktionen inom landet av ammoniak och salpetersyra:

De frågor som tas upp i denna interpellation har flera aspekter. Att uppehålla produktion av ammoniak och salpetersyra inom landet är viktigt ur både beredskaps- och industripolitisk synpunkt.

Först beredskapssynpunklerna. Sverige är ju ett land som är alliansfritt i fred för all kunna bli neutralt vid ett krig i dess omgivning. Men ett krig i Sveriges omvärld kan leda till en avspärrning av utrikeshandeln av samma slag som uppstod under andra världskriget 1939-1945. En tänkbar sådan avspärrning får givetvis betydande konsekvenser, som kan avsevärt lindras om beredskapen planeras redan i fredstid. Vad det i detta sammanhang handlar om är Sveriges livsmedelsberedskap vid en avspärrning. Livsmedelsförsörjningen bygger i allt väsentligt på vad det svenska jordbruket kan producera. I fredstid använder jordbruket stora mängder importerade insatsvaror. En för jordbruksproduktionen viktig insalsvara är handelsgödsel. Vid en avspärrning avser man all avsevärt minska användningen av handelsgödsel och ställa om det svenska jordbruket till att kunna uppehålla mjölkproduktionen med ett väsentligt utökat antal kor, som då inte får tillgång till dagens kraftfoder och därför kommer att mjölka mindre. Att utöka stammen av mjölkkor tar ca tre år, och del är också den omslällningslid som man räknar med i planeringen.

Från miljösynpunkt är användning av handelsgödsel inte önskvärd. En olämplig användning av naturlig gödsel från boskapshållning kan också ge miljöslöringar. Dagens jordbruk och jordbruksavtalet baseras emellertid på användning av handelsgödsel. En minskning av handelsgödselanvändningen och ökad användning av naturlig gödsel och växtföljder som ger kvävetillförsel måste eftersträvas också i fredstid. Den nivå i fråga om användning av handelsgödsel som man räknar med i ett beredskapsläge är väsentligt mindre än i fredstid, varför en sådan nedtrappning redan nu skulle minska övergångssvårigheterna vid en avspärrning.

Behovet av kvävegödselmedel vid en avspärrning har beräknats till 79 000 ton räknat som kväve. Dagens produktion i Köping utgör knappt 36 000 ton räknat som kväve. Del betyder att knappt hälften av behovet vid en avspärrning produceras inom landet. Otillräcklig produktion inom landet leder till ökad beredskapslagring med ökade kostnader. Nuvarande produktion och lagring anses kunna tillgodose beredskapskravet under det första avspärrningsåret men inte under följande år. Rådande situation i fråga om försörjningen med kvävegödselmedel lever sålunda inte upp till vad en treårig beredskap kräver. Skulle produktionen i Köping läggas ned, vilket hotar, försvåras givetvis beredskapsläget på ett besvärande sätt. En nedläggning av produktionen i Köping får givetvis också följder för sysselsättningen och skulle radera ut den tekniska kompetens som nu finns att inom landet fillverka kvävegödselmedel. Det anser jag vara olyckligt och förordar därför att tillverkningen i Köping skall behållas av de skäl som jag här redan anfört.

Fabriken i Köping baserade ursprungligen sin produktion på kol som råvara. 1 dag är del eldningsolja som är råvara. Får Sverige tillgång till naturgas, vilket jag förordar, skulle naturgas kunna bli en råvara för fabriken i Köping. I princip är ju alla vätehaltiga ämnen presumtiva råvaror för framställning av ammoniak och kvävegödselmedel. Det går t. ex. att få väte via elektrolys av vatten, men det är dyrt och energikrävande. Billigare skulle det antagligen vara att framställa ammoniak ur råvaror som torv eller skogsavfall, som också innehåller kolväten. Men användning av sådana råvaror kräver forskning och utveckling inom förgasnings- och syntésområdet. Inom Örebro län har företrädare från alla partier hävdat att det bort vara fördelaktigt alt använda den nu nedlagda ammoniakfabriken i Närkes Kvarntorp för alt, samtidigt som ammoniakproduktionen där fått fortsätta, utföra forskning och utveckling på det här aktuella förgasningsområdet. Denna ammoni-akfabrik byggde från början på tillgodogörande av en inhen-isk råvara -restgaser från skifferoljeverkel i Kvarntorp. Det hade varit logiskt att utvecklingsarbete fått bedrivas för att på nytt få fram en inhemsk råvarubas för att framställa kvävegödselmedel. Bl. a. en utredning som Fabriksarbetareförbundet gjort visade att en sådan verksamhet också kunde ha blivit ekonomiskt lönsam. Nu är fabriken nedlagd, försörjningsberedskapen försämrad och den unika tekniska kompetens som fanns i Kvarntorp skingrad. Jag kan bara beklaga detta.

Trots att den möjlighet som hade funnits till forskning och utveckling i Kvarntorp nu inte längre finns, så måste ändå arbete bedrivas för att föra

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Meddelande om interpellationer

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Meddelande om frågor

utvecklingen framåt på utnyttjande av svenska råvaror i handelsgödselsammanhang. Inriktningen i stort måste vara att dels behålla den produkfion av kvävegödselmedel som nu finns inom landet, dels utveckla teknik för en utbyggnad av sådan produktion från inheriiska råvaror.

Med hänvisning till det här anförda hemställer jag att till jordbruksministern få ställa följande frågor:

1. Kommer regeringen alt verka för att produktionen av ammoniak och salpetersyra i Köping får fortsätta med minst nuvarande kapacitet?

2. Kommer forskning och utveckling att bedrivas syftande fill produktion av bl. a.'ammoniak från inhemska råvaror?

1983/84:49 av Karin Israelsson (c) till industriministern om arbetsmarknadssituationen i Västerbottens inland:

Hela Norrbollens län kommer alt beviljas nedsättning av arbetsgivaravgiften för att företagsamheten skall stimuleras.

Glesbygdskommunerna i landskapet Lappland, som ej tillhör BD län, kommer i och med detta alt få ytterligare svårigheter all locka förelag att etablera sig inom dessa kommuner. Redan i dag lockas företag att etablera sin verksamhet i Norrbotten. Detta gäller både nyföretagande och redan befintlig verksamhet från Västerbotten. Konkurrenssituationen är omöjlig för de kommuner som tillhör AC län men har samma arbetsmarknadssituation som Norrbottens inland. Försämrade möjligheter fill glesbygdsmedel är ytterligare ett bot mot nyföretagandet i dessa trakter.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till industriministern:

På vilket sätt skall Västerbollens inland tillförsäkras likvärdig konkurrenskraft som BD län?

Är industriministern beredd alt vidta extra ordinära åtgärder för alt bevara arbetstillfällen och nyskapa arbeten i Västerbottens inland?

11 § Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts den 11 november

1983/84:151 av Göte Jonsson (m) fill socialministern om utredningar rörande barns situation i hemmet:

Enligt uppgifter i massmedia har de sociala myndigheterna i Vännäs haft för avsikt att genom en brett upplagd undersökning i kommunen utröna barnens situafion i hemmet.

Vill statsrådet inför kammaren redovisa i vilken utsträckning det i socialtjänstlagen finns stöd för all generellt kartlägga barnfamiljers situation och levnadsförhållanden för alt utröna huruvida barnen är i "riskzonen"?

1983/84:152 av Göthe Knutson (m) till försvarsministern om åtgärder för alt stärka försvarsviljan hos de värnpliktiga:

I fidskriften ETC/CIVIL nr 19 år 1983 propageras det för olika sätt att "smila från lumpen", dvs. värnplikten. I en lång artikel vänder sig tidskriften till blivande värnpliktiga med en mängd "råd" i detta syfte.

Till en början uppmanas den som får kallelse till mönstring att strunta i alt inställa sig till inskrivningen. Därefter övergår artikeln till att lista upp 18 sätt att sabotera inskrivningsförrällningen och vilseleda myndigheten, bl. a. vid konditionstesten och intelligenstesten. Även osant uppgiftslämnande föreslås.

Tidskriften uppmanar även värnpliktiga all vid vapenvårdsövningar "låta en salva gå av. Gärna inne på logementet".

Samtidigt som jag finner del angeläget all artikelns innehåll dels prövas från tryckfrihetsrättsliga aspekter, dels granskas med hänsyn till gällande värnplikislag, ber jag att till försvarsministern få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder har under senare tid vidtagits eller planeras för att stärka och befästa försvarsviljan hos de värnpliktiga?

Vilka åtgärder avser försvarsministern vidtaga för all stävja tendenser av den art som förs fram i den åberopade fidskriftsartikeln?

Nr 23

Måndagen den 14 november 1983

Meddelande om frågor

12 § Kammaren åtskildes kl. 11.57.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert