Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1983/84:19

Tisdagen den 8 november

Kl. 15.00

1 § Upplästes följande inkomna skrivelse:

Till riksdagen

Härmed anhålles om ledighet från riksdagsarbetel under tiden den 21 november-den 20 december 1983 på grund av uppdrag i FN-delegafionen. Stockholm den 8 november 1983 Karin Söder

Denna anhållan bifölls av kammaren.

Talmannen anmälde all Stina Andersson (c) skulle tjänstgöra som ersättare för Karin Söder.

2 § Svar på fråga 1983/84:54 om avdragsrätten för vissa resekostnader

Anf. 1 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Tommy Franzén har i anledning av en tidningsartikel ställt en fråga fill mig. I frågan framhålls bl. a. att del i artikeln uttalas att en direktörs kostnader för resor m. m. i samband med demonstrationen den 4 oktober mot löntagarfonder är avdragsgilla vid beskattningen. Om däremot en metallarbetare reser från någon ort i Sverige för att deltaga i ett första maj-tåg i Stockholm skulle han inte ha samma rätt fill skattebefrielse.

Tommy Franzén har med anledning härav frågat mig om regeringen, om dessa uttalanden är rikfiga, avser att komma med förslag som undanröjer dessa och liknande avdrag.

Det är en sedan länge gällande princip för beskattningen all man får göra avdrag för kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. Däremot får man inte göra avdrag för s. k. personliga levnadskostnader. Varken en löntagare eller en företagare som deltar i en allmän politisk demonstration har enligt min mening rätt till avdrag för kostnaderna.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om bevissäkringen vid taxeringsrevision

Anf. 2 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Jag får börja med att tacka för svaret.

Mitt på blanka vardagen när andra måste jobba, marscherade Arbetsgivareföreningen och dess drabanter genom Stockholms galor. Detta var den 4 oktober, och det är den demonstrationen som är upprinnelsen fill min fråga. Direktörernas marsch gällde i realiteten inte löntagarfonderna, även om del har framställts så, utan var ett generalangrepp på hela arbetarrörelsen och dess värderingar om rättvisa och solidaritet. Den var ett uttryck för högervågen, för egoismens ideal. Den var de besuttnas politiska manifestation för att slå vakt om sina privilegier. Så långt är vi nog överens.

Men i del sammanhanget uttalade biträdande skattechefen Lars Malmberg - det är detta som har oroat mig - all kostnaderna för resor, hotell m. m. i detta sammanhang var all betrakta som avdragsgilla kostnader vid taxeringen. I del här fallet tolkas de alltså som kostnader för intäkternas förvärvande, inte kostnader i samband med någon allmän polifisk manifestation. Det betyder att de saftiga krognolorna, de specialbeställda tågen och bussarna, fill största delen betalas av andra skattebetalare, dvs. av dem som var angreppsmålet.

Om detta är riktigt uttolkat - och det får man väl anta när den näst högst ansvarige i riksskatteverket har gjort uttalandet - innebär detta att löntagarna särbehandlas även på denna punkt. De som har någon form av företag eller av annan anledning B-skattar äger rätt att göra avdrag för sina kostnader för politiska manifestationer till skillnad mot arbetare och tjänstemän, alltså vanliga anställda, som inte har denna rätt.

Nu menar inte jag alt politisk verksamhet i sig skall vara avdragsgill. Det skall vara lika för alla och inte heller gälla för dem som har företag eller liknande.

Jag får tolka finansministerns svar på så sätt att avdragen för 4 oklober-demonstrafionen inte bör komma i fråga, och det tycker jag är bra. Men nu är del ju varken finansministern eller jag som tolkar lagen - det tillhör ju de offentliga myndigheternas uppgifter att göra det. Med utgångspunkt i vad biträdande skallechefen har sagt - och jag har inte hört någon dementi från honom på den punkten - förefaller det som om dessa avdrag skulle godkännas.

Därför måste jag upprepa den fråga som jag ställde till finansministern: Avser regeringen, om detta är riktigt, att återkomma till riksdagen med förslag som undanröjer den här möjligheten till avdrag?

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på fråga 1983/84:58 om bevissäkringen vid taxeringsrevision

Anf. 3 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Nic Grönvall har med hänvisning till en tidningsartikel angående vissa taxeringsrevisioner som skattemyndigheterna företagit frågat

justitieministern om han är beredd alt vidta åtgärder för att förhindra liknande händelser. Enligt Nic Grönvall skulle tidningsartikeln innehålla uppgifter om att husrannsakan, beslag och polisförhör förekommit vid revisionerna. I artikeln anges vidare enligt Nic Grönvall all man på ansvarigt håll inom taxeringsmyndigheterna med anledning av revisionerna uttalat all man inte vet om det är fråga om skatteflykt eller bra affärer.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på frågan.

Den arfikel som Nic Grönvall refererar fill behandlar ett flertal olika konlrollaklioner som genomförts i ett län. Enligt arfikeln har taxeringsrevisionerna lett fill all man kunnat upptäcka skalteundandraganden på miljonbelopp. I många fall har de som undandragit skatt dömts till fängelse för skattebrott. Det uttalande som Nic Grönvall tagit fasta på i arfikeln gäller vissa Iransakfioner för alt uppnå skatteförmåner genom köp och försäljningar av travhästar mellan anhöriga. Av artikeln framgår inte att tvångsmedel förekommit i samband med taxeringsrevisionerna. Så har heller inte skett i de speciella fall som Nic Grönvall talar om.

Om Nic Grönvall menar att jag skall lägga fram förslag som försämrar skattemyndigheternas möjligheter att genom taxeringsrevision upptäcka skatleundandragande är svaret givetvis nej.

Om Nic Grönvall menar all jag skall verka för att begränsa myndigheternas möjligheter att tillgripa tvångsmedel mot den som saboterar utredningen i skatteärenden är svaret givelvis också nej.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om bevissäkringen vid taxeringsrevision

Anf. 4 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Jag tackar för svaret, som jag naturligtvis inte är nöjd med eftersom finansministern svarar på två frågor som finansministern själv har ställt.

I min fråga har jag tagit fasta på det förhållandel alt en taxeringsljänsle-man förklarat att han företagit taxeringsrevisionsåtgärder och annat ansträngande arbete för taxeringar utan all vela om han har rätt eller fel.

Enligt regeringsformen skall den offentliga makten utövas i överensstämmelse med lagarna. Folkstyrelsen och alla dess maklulövare är alltså underkastade lagens begränsningar. Kravet på lagbundenhet gäller alla former av statsmaklens utövande.

Här har vi alltså nu träffat på en statstjänsteman som utövar en långtgående statsmakt, uppenbarligen utan att veta eller kunna lagens innehåll. Jag vill inte vara särskilt kritisk mot denne företrädare för statsmaktens utövande, ulan kan bara konstatera all det är många med honom som saknar kunskap om bl. a. skattelagens innehål! i vårt land. Detta innebär en mycket stor fara för bevarandet av rättsstaten Sverige.

Jag ville med min fråga få finansministern - eller i främsta rummet jusfitieministern - att uttala sig om huruvida regeringen är beredd att göra någonting ål den allvarliga brist i skattelagstiftningen som gör alt den är obegriplig för många.

Nu vill jag fråga finansministern, sedan jag förklarat innehållet i den fråga

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om bevissäkringen vid taxeringsrevision

jag ställt, om finansministern är beredd att vidta åtgärder som syftar till att minska dessa risker - eller i var je fall är beredd att verka för att den som råkar ut för ett ingripande från skattemyndigheter och skattekontrollmyndigheter och därav förorsakas kostnader och besvär, i framtiden kan få ersättning för de kostnader som uppkommer på grund av hans ansträngningar att kämpa för sin integritet.

Anf. 5 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag har redan svarat på Nic Grönvalls fråga. Jag har t. o. m. gjort mig besväret all dela upp den i två frågor, för alt det skall stå helt klart vad jag avser.

Anledningen till att jag gör ett inlägg till i denna debatt är att Nic Grönvall, på grunder som är mig obekanta, antyder att en tjänsteman skulle ha handlagt ett ärende felaktigt. Vi har inte hittat något underlag för sådana påståenden. Inte ens den av Nic Grönvall åberopade tidningsartikeln innehåller någon som helst antydan om all tvångsmedel skulle ha använts i detta ärende eller att de personer som det gäller skulle ha åsamkats några kostnader. Del gör att jag ställer mig frågande fill hela del engagemang som Nic Grönvall har i just delta speciella fall.

Givetvis kvarstår kravet på alla statstjänstemän att följa lag och förordning, uppträda med tillbörlig hänsyn till medborgarnas integritet och ekonomiska intressen. För att jag skall ta upp en seriös debatt i denna fråga -ett enskilt fall, Nic Grönvall - bör det väl finnas något som helst belägg för att något av dessa intressen har skadats.

Anf. 6 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Del är värt att notera att finansministern vill undandra sig att diskutera den principiella frågan, som jag tycker kommer till uttryck i det uttalande som skattemyndighetens företrädare gjorde och som visar att han är tveksam om lagens innehåll. Det är en mycket väsentlig fråga, värd all debatt. Jag erbjuder gärna finansministern att bortse från frågans formella innehåll och all debattera del principiella.

Det är i en lid av ramlagstiftning och generalklausuler angeläget att markera att det är den enskilde som får bära ansvaret för lagstiftarens oförmåga all skriva klara och distinkta lagar. Det är den skattskyldige som svävar i osäkerhet om var han står. Del är den skattskyldige som drabbas av att myndigheterna i sin myndighetsutövning inte vet var de skall ställa sig. Del talas i dessa dagar myckel om samhällsmoral och lojalitet, och man är naturligtvis rädd för att byråkratin vill la till dessa vägar i sin utövning av skallelagstiftningen. Det är därför angeläget - jag ber än en gång finansministern uttala sig om saken - att finansministern är beredd att verka för exempelvis ett utökat rättsskydd för den enskilde som råkar ut för konsekvenserna av denna typ av lagstiftning, genom att ge honom kostnadsskydd för de rättegångar han kan dras in i på orältmätig grund.

Anf. 7 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Det som har ägt rum i detta ärende är att del har företagils en taxeringsrevision. En sådan företar man just därför att man inte vet huruvida den deklaration och den taxering det gäller är riktig eller inte. Jag vill med största bestämdhet hävda att en taxeringsrevision företas just på den grunden, och inte därför att det måste föreligga övertygande bevisning om brott. Jag tycker att Nic Grönvall visar en generande okunnighet om innehållet i våra skattelagar.

Sedan är det en helt annan fråga - som över huvud tagel inte berörs i den fråga som ställdes och som jag har kommit hit för alt besvara - huruvida vi skall införa ytterligare ersättningar till medborgare bl. a. i samband med rättegång. Del är en fråga som jag inte var beredd på skulle komma upp i detta sammanhang. Som frågan ställdes var den ett angrepp på en enskild statstjänsteman för att han förfarit oriktigt, och det bör med viss skärpa tillbakavisas. Nic Grönvall har inget som helst belägg för det han antyder i sin fråga.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om bevissäkringen vid taxeringsrevision

Anf. 8 NIC GRÖNVALL (m):

Herr talman! Jag är naturligtvis angelägen att understryka att en debatt här om en enskild åtgärd i ett län i Sverige är intresselös. Det intressanta är den principiella debatten om huruvida del är ett acceptabelt förhållande att svenska medborgare och svenska myndighetsutövare saknar kunskap om vad lagen innehåller. Del faktiska fallet innebar ju, finansministern, att efter taxeringsrevisionen konstaterade den man som hade utfört den att han inte visste om han hade ett skattebrotlsfall eller ett full lagligt fall i sina händer. Finansministern måste väl ändå medge att det är både uppseendeväckande och beklagligt all en statstjänsteman som har gått igenom ett fall inte ens då vet om han är ute för att laxera eller inte.

Anf. 9 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag konstaterar att Nic Grönvall har en viss svårighet att hålla sig borta från del konkreta ärendet och föra den principiella debatt som han efterlyser. Men, Nic Grönvall, ta då upp frågan med mig en annan gång, så skall vi diskutera de principiella problem som kan finnas när enskilda på grund av övergrepp eller felaktigheter från myndigheternas sida åsamkas kostnader i samband med rättegång eller på annat sätt! Del är nämligen ett helt annat problem än del Nic Grönvall nii uppehåller sig vid.

Anf. 10 NIC GRÖN V ALL (m):

Herr talman! Jag tackar för denna inbjudan, och jag skall naturliglivs hörsamma den. Det är bara alt beklaga all finansministern när det gäller denna fråga, som borde vara honom så väl bekant, inte vill föra den principiella debatten redan i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om frisläpp av investeringsreserver

4 § Svar på fråga 1983/84:65 om frisläpp av investeringsreserver

Anf. 11 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Sfig Josefson har - mot bakgrund av regeringens beslut den 6 oktober 1983 all förlänga frisläppen av investeringsfonderna - frågat mig vad som är orsaken till att regeringen, till skillnad mot den förra regeringen, inte behandlat investeringsfonder och investeringsreserver likformigt och alltså förlängt frisläppen även av reserverna.

Till all börja med vill jag framhålla alt inte heller den förra regeringen behandlade investeringsfonder och invesleringsreserver likformigt i alla avseenden. Frisläppen av reserverna har även tidigare varit mer begränsade än frisläppen av fonderna.

Del finns enligt min mening också goda skäl att vara mer restrikriv med frisläppen av invesleringsreserverna än med frisläppen av fonderna. Jag vill erinra om att de fill reserverna kopplade bankkontona är räntebärande, medan motsvarande konton för investeringsfonderna är räntelösa. Till detta kommer att reserverna - till skillnad mot fonderna - är generellt fria efter tre år från bokslutsdagen (om kalenderår fillämpas). Efter denna tid kan reserverna alltså användas för investeringar ulan särskilt tillstånd.

Anf. 12 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min fråga, även om jag är något besviken på del.

Finansministern säger all det finns goda skäl att vara restrikriv med frisläppen av invesleringsreserverna. Jag vill då säga att jag inte anser att de två argument för detta som framförts är fillräckligl starka för alt motivera alt man behandlar invesleringsreserverna på annat sätt än investeringsfonderna.

Syftet med investeringsreserverna var ju att jämställa de mindre och medelstora förelagen med de storföretag som hade möjlighet att avsätta till investeringsfonder. Man skulle härigenom ge de mindre företagen möjlighet inte bara all skapa resurser för omedelbara investeringar utan givetvis också att bygga upp resurser för framfida investeringar. Invesleringsreserverna och investeringsfonderna har naturligtvis också använts i konjunklurpoliliskl syfte. Jag har myckel svårt alt förstå all del skulle finnas mindre skäl i dag att släppa invesleringsreserverna på samma sätt som investeringsfonderna i syfte att stimulera sysselsättning och invesleringslust.

Småförelagen har under lågkonjunkturen visat att de har förmågan all ställa upp snabbi, och de har fält många erkännanden också från socialdemokratiskt håll för det nyskapande som sker i denna typ av företag. Del är därför beklagligt all man inte har kunnat ge de mindre och medelstora förelagen samma möjligheter som storföretagen all utnyttja investeringsreserverna. Detta har väckt olust och oro ute i bygderna bland dessa grupper, som frågar sig vad som är innebörden av socialdemokraternas polifik när del gäller småförelagsamhelen. Vi hade förväntat oss alt de i möjligaste mån skulle behandla stora och små företag likarlat och i en besvärlig situation vara

angelägna om alt stimulera till ökad investering och ökad sysselsättning också inom de mindre förelagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1983/84:70 om planerna på en ny omsättningsskatt, m. m.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om planerna på en ny omsättningsskatt, m. m.

Anf. 13 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Knut Wachtmeister har - mot bakgrund av del förslag om grundavgift på 20 % som lagts fram i departementspromemorian (Ds Fi 1983:21) Breddal underlag för produklionsfaklorskatter - ställt följande frågor.

1. Avser regeringen att i höst föreslå riksdagen en sådan miniproms som väsentligt skulle drabba bl. a. stora grupper pensionärer och jordbrukare samt vidare anställda som arbetar i företag med vinstandelssystem?

2. Instämmer finansministern i departementspromemorians slutsats att 20 procentenheter av socialförsäkringsavgifierna är att betrakta som en ren skatt?

Ett förslag om grundavgift kommer inte alt föreläggas riksdagen i höst. Svaret på den första frågan är därför nej.

Beträffande den andra frågan kan jag konstatera att promemorians förslag, som har utarbetats av en interdepartemental arbetsgrupp, efter remissbehandling är föremål för beredning inom regeringskansliet.

I väntan på resultatet av den vidare beredningen är jag inte beredd att ta ställning till arbetsgruppens gränsdragning mellan skatter och avgifter.

Anf. 14 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag skall be att få lacka finansministern för svaret på mina frågor.

Förslaget från en arbetsgrupp inom finansdepartementet att införa en s. k. miniproms finns del all anledning all kraftigt protestera mot. Den viktigaste principiella kritiken är alt del tidigare sambandet mellan erlagda avgifter och utgående förmåner ytterligare uppluckras. Tidigare har man åtminstone försökt påskina att blott den allmänna löneavgiften är en skatt, men nu erkänner man eller påstår alt ca 20 % av socialavgifterna i verkligheten utgör skatter. Då borde man i vart fall inte kalla den nya pålagan för én grundavgift ulan för en skatt.

Förslaget skulle, om det genomförs, direkt motverka den politik som regeringen annars bekänner sig till. Två av de största problemen för regeringen är arbetslösheten och inflationen. Företagens kostnader kommer att öka, vilket negativt påverkar möjligheterna alt hålla nere inflationen.

Straffskatten på egenföretagare som fyllt 65 år kan vara droppen som får vederbörande all upphöra med sin rörelse, varvid anställda självfallet riskerar att bli friställda. Utredningen kanske menar att detta kompenseras

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om lönekraven efter införande av löntagarfonder

av att företagen inte gärna kommer att ha kvar anställda som fyllt 65 år, varför dessa skulle kunna ersättas med nytt folk. Efter svekdebatten om pensionernas bristande värdesäkring är det anmärkningsvärt alt man ens funderat på att utdela ytterligare slag mot pensionärerna.

Många redan hårt pressade jordbrukare skulle drabbas genom att skatten skulle läggas på arrendeinkomster och intäkter av rotpostförsäljningar. Jordägare som kyrkan, domänverket och bolag skulle inte drabbas av arrendeskalten, vilket skulle snedvrida konkurrensen. F. ö. skulle det bli mycket svårt för en jordägare att kompensera sig för avgiftshöjningen, och i vart fall skulle det inte vara möjligt förrän löpande avtal gått ut. Utbudet av virke skulle genom en 20-procentig avgift på rotpostförsäljning självfallet inte öka. En annan oformlighel är alt grundavgift skulle utgå för det företagsanknutna vinstdelningssystemet men uppenbarligen ej för pensionsstiftelser enligt iryggandelagen. Att man angriper vinstandelssystemet har naturligtvis sin grund i att man vill underlätta för de blivande löntagarfonderna. Ytterligare vägande kritik mot förslaget är att ingen analys har gjorts av de samhällsekonomiska effekterna eller personalkonsekvenserna för den administrativa delen. Inte heller har man tillfredsställande lyckats få fram hur stor inkomstförstärkningen kommer att bli för staten - det talas om ett par hundra miljoner.

Jag har full förståelse för att finansministern nu svarar att det inte är aktuellt att i höst lägga fram någon proposition i ärendet. Jag får då fråga om finansministern funderar på att återkomma till våren.

Beträffande den andra frågan har jag full förståelse för den osäkerhet som finansministern känner och som har medfört att finansministern ännu inte vill yttra sig om huruvida man skall betrakta 20 procentenheter av socialförsäkringsavgifterna som en ren skatt. Jag vore alltså tacksam få veta om finansministern återkommer i vår beträffande en s. k. miniproms.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1983/84:82 om lönekraven efter införande av löntagarfonder

Anf. 15 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Göte Jonsson har frågat statsministern om det föreligger någon överenskommelse mellan regeringen och löntagarnas organisationer soni innebär att lönlagarna skall sänka lönekraven bara av den anledningen att löntagarfonderna genomförs?

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Svaret är nej.

Anf. 16 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret pä min fråga. Del var i och för sig kort och koncist, och det föranleder mig att omedelbart

ställa en motfråga: Med vilken rätt går statsministern och andra socialdemokrater ut och säger att om vi får löntagarfonder kommer Sveriges löntagare all avstå en del av sina lönekrav i kommande avtalsförhandling, och alt det skulle vara stabiliserande för samhällsekonomin?

Låt mig peka på några punkter. Vi vet genom samstämmiga opinionsundersökningar att majoriteten av Sveriges löntagare inte vill ha löntagarfonder. I den senaste SIFO-mätningen som gjordes beträffande bl. a. LO-medlemmarnas inställning till fonderna var 49 % av LO-medlemmarna motståndare till det förslag till fonder som regeringen har presenterat. 24 % var för.

Tidigare ställdes en fråga om fonderna var bra för landet. Då visade del sig att 23 % trodde att fonderna var bra för landet, under det att 57 % var emot fonder. Del gäller hela den svenska befolkningen. Vid en förfrågan som ställdes till samtliga löntagarkategorier om de var beredda alt avstå från löneutrymme om vi får fonder, blev svaret att 54 % inte var beredda att avstå. Enbart 22 % accepterade.

Socialdemokraterna har nu gjort den här frågan fill en av de viktiga frågorna när det gäller den här fonddebatten. Jag skulle vilja fråga finansministern: Hur stämmer egentligen detta? Menar finansministern att de löntagare som inte vill ha fonder samfidigt som lack för att de får de fonder som de inte vill ha också skall avstå löneutrymme? Det här resonemanget stämmer inte.

Min andra fråga lyder: Tänker regeringen lagstiftningsvägen begränsa löneutrymmet, om den socialistiska majoriteten i Sveriges riksdag beslutar om införande av löntagarfonder?

Jag skulle vilja uppmana regeringen och finansministern: Underskatta inte de svenska löntagarna! Regeringen måste faktiskt sluta att kollektivansluta svenska löntagare åsiktsmässigt till fondsystemet. Det räcker med att ni faktiskt fysiskt kollektivanslutit svenska löntagare till SAP via Landsorganisationen. Jag skulle vara tacksam om finansministern ville svara på mina frågor.

Med vilken rätt går regeringen ut och säger att löntagarna skall avstå löneutrymme om man får fonder? Tänker regeringen lagstifta i lönefrågan, om lönlagarna inte själva är beredda att avstå löneutrymme?

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om beskattningen av prästers förmån av tjänstebostad

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1983/84:92 om beskattningen av prästers förmån tjänstebostad

Anf. 17 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Knut Wachtmeister har, med hänvisning till att skattemyndigheterna påslås ofta väsentligt höja det skattemässiga värdet av tjänstebostaden för präster, frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder, syftande till en mer enhetlig och rimlig beskattning av prästernas tjänstebostad.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om beskattningen av prästers förmån av tjänstebostad

För värderingen av bostadsförmån gäller den allmänna regeln att del skattepliktiga värdet i princip skall motsvara marknadsvärdet. Förmån i tjänsten av hyresbillig bostad utgör en typ av förmån som skall beskallas om värdet sammanlagt överstiger 600 kr. för år räknat.

Beträffande värdesältningen tillämpas i allmänhet vissa schablonmässiga grunder, bl. a. uppgifterom hyrorna i de allmännyttiga bostadsföretagen och uppgifter om det faktiska byteslaget på orten.

Den hyra som faktiskt erläggs för prästboställena har begränsats till att avse endast en viss maximiyta av bostaden samt en viss procent av inkomsten, s. k. procenlhyra. Som exempel kan nämnas att den utgör 15 % av andra Ijänstelidsklassen i lönegrad för kyrkoherde. Dessa principer för hyressättningen bygger på överenskommelser mellan statens arbetsgivarverk och SACO/SR som representant för Svenska kyrkans personalförbund. Hyrorna fastställs av resp. sliftsnämnd.

Skattemässigt kan systemet med procenthyror få den konsekvensen att del uppslår en skillnad mellan det som enligt skattemyndigheterna utgör marknadsmässig hyra och procenthyran. Om procenthyran är lägre än marknadshyran skall mellanskillnaden enligt gällande bestämmelser tas upp som intäkt.

Del bör enligt min mening vara möjligt att ge avtalen om hyressättningen för prästboställena ett sådant innehåll alt det normall inte skall behöva uppkomma några skattemässiga problem. Enligt vad jag har inhämtat pågår förhandlingar i just det syftet mellan de berörda parterna.

Jag är med hänvisning till det anförda inte beredd att föreslå någon ändring av skatlebestämmelserna på området.

Anf. 18 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka finansministern för svaret på min fråga. Det problem vi här diskuterar rör ekonomiskt sett inte många människor - blott dem som bor i landets ca 1 600 prästgårdar. För hundratusentals församlingsbor runt om i Sverige är det emellertid av stor betydelse att prästen är anträffbar inom rimligt avstånd, nämligen i prästgården.

Tvingas prästerna nu av en orimlig skattebelastning bort från sina Ijänslebosläder, prästgårdarna, riskerar de levande kulturmiljöer som många prästgårdar utgör all förstöras. I det här sammanhanget kan del faktiskt vara berättigat att tala om ett oskattbart kulturarv.

Det är alltså inte enbart rättviseskäl som talar för att de kyrkans tjänare som bor i prästgårdarna får en rimlig och likformig beskattning. Det är inte acceptabelt att vissa skattemyndigheter går ifrån praxis och betraktar den ofta otidsenligt stora bostaden som en löneförmån och taxerar upp vederbörande präst. Det har talats om eftertaxeringar på upp till 20 000 kr. till följd av en uppvärdering av bostadsförmånen.

Jag kunde i finansministerns svar trots allt läsa en viss förståelse för det här problemet. Han tror att de förhandlingar som nu pågår resulterar i att några skattemässiga problem inte kommer att uppstå. Eftersom finansministern

inte är särskilt benägen att svara på följdfrågor i eftermiddag, ställer jag Nr 19

ingen ytteriigare fråga. Tisdagen den

8 november 1983
Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på fråga 1983/84:99 om prästers tjänstebostäder

Om prästers tjänstebostäder

Anf. 19 Civilminister BO HOLMBERG:

Herr talman! Bertil Jonasson har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att inte våra prästgårdar skall avvecklas.

Jag kan nämna alt omkring 1 650 prästgårdar i dag är anvisade som Ijänslebosläder åt präster i svenska kyrkan. Skyldigheten för ett pastorat alt hålla Ijänsteboslad ål kyrkoherden eller en komminister i pastoratet grundar sig på regeringsbeslut enligt lagen om kyrkliga kostnader. Det är också regeringen som i varje enskilt fall beslutar om befrielse från skyldigheten att anordna tjänstebostad.

I lagen och förordningen om förvaltning av kyrklig jord finns utförliga bestämmelser om uppsikten över och vården av prästgårdarna och om stiftsnämndernas och boställsnämndernas uppgifter i dessa hänseenden. Där föreskrivs också att man vid förvaltningen skall beakta kulturminnesvårdens intressen i skälig omfattning.

Bakgrunden till Bertil Jonassons fråga är emellerfid att präster på flera håll har beskattats för skillnaden mellan den tjänslebosladshyra som de har betalat enligt gällande bestämmelser och en av taxeringsmyndigheterna uppskattad marknadsmässig hyra för prästgården. Vidare har det framförts krav på en översyn av nuvarande grunder för beräkningen av Ijänsleboslads-hyran för präster.

Beträffande skattefrågan vill jag hänvisa till del svar som finansministern nyss har lämnat till Knut Wachtmeister.

Enligt 1983 års löneavtal för statstjänstemän m. fl. (ALS 1983) skall parterna under avtalsperioden ta upp förhandlingar om minskning av antalet tjänstebostäder inom den statligt lönereglerade sektorn och om ändringar i reglerna om bestämmande av tjänslebosladshyra. De förhandlingarna pågår f. n.

Det är för tidigt att uttala sig om vilka verkningar utgången av de pågående förhandlingarna kan få och om särskilda åtgärder behövs från regeringens sida beträffande prästgårdarna.

Anf. 20 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag lackar civilministern för svaret på min fråga.

Våra prästgårdar, som representerar oskattbara kulturarv, hotar att försvinna, dels på grund av hård beskattning av dem som bebor prästgårdarna, dels också på grund av högre hyreskrav från de offentliga arbetsgivarna.

Att taxera hyresgästen, oftast prästen, för förmån av hela huset -Ijänstebosiaden - har lett till alt en alltför hög förmån har lagts på. Då

7 Riksdagens protokoll 1983/84:18-19

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om prästers tjänstebostäder

prästgårdarna i de flesta fall är stora blir den s. k. förmånen mycket hög. Alltför liten hänsyn torde enligt min mening ha tagits till del förhållandet att lokalerna används för andra ändamål, för församlingsarbete. Bostaden används inte enbart för prästens och hans familjs privata behov. Bostäderna är dessutom i många fall större än vad prästfamiljen behöver eller vill ha. Därför vägrar nu många präster att bo i prästgårdarna.

Jag skall inte ytterligare kommentera skattefrågan. Den har varit uppe till debatt nyss. Men jag kan ändå inte undvika all gå ut ifrån den aspekten - den är huvudorsaken till att prästerna flyr prästgårdarna.

Jag är rädd att prästgårdarna kommer att försvinna, vilket jag betraktar som synnerligen olyckligt. Prästgården är ett kulturarv, och för människor i många situationer är den också en tillflyktsort som kommer att saknas av många.

Civilministern hänvisar nu till förhandlingar som skall ske beträffande Ijänslebosladshyran och vill inte uttala sig om utgången av dem. Men, herr civilminister, detta är väl ändå en fråga som kan få tråkiga följder i en framtid.

Jag vill fråga civilministern: Inser inte civilministern att de här prästgårdarna har ett stort värde som man ändå bör bevara och att man därför bör ta vara på de aktuella synpunkterna i tid, så att man inte förlorar något väsentligt?

Anf. 21 Civilminister BO HOLMBERG:

Herr talman! Vad beträffar den ekonomiska sidan har jag påtalat att det pågår förhandlingar. Jag vill också säga till herr Jonasson att del finns regler. Kostnaderna för kyrkoherde och komminister är "lakade" på del sättet att en kyrkoherde inte är skyldig att betala hyra för mer än högst 140 m - och storleken i kvadratmeter är något lägre om det är fråga om komminister. Det finns vidare en bestämmelse som säger att en kyrkoherde inte skall betala högre hyra än 15 % av lönen.

Del finns alltså regler om detta. Sedan vill jag självfallet inte föregripa de förhandlingar som nu pågår i vad gäller den ekonomiska biten.

Jag redovisade också för herr Jonasson de regler och lagar som gäller i dag för att statsmakterna på olika sätt skall kunna hävda de kulturella värden som här har tagits upp. Jag menar att de regler som gäller i dag är en tillräcklig garanfi.

Vi får se vad som kan bU resultatet av de diskussioner som nu har tagits upp.

Anf. 22 BERTIL JONASSON (c):

Herr talman! Jag är på det klara med att det finns sådana regler som finansministern och nu också civilministern har redogjort för. Herr Wachtmeister var också inne på detta.

Men tolkningarna blir ändå mycket olika från fall till fall. Det är detta som i mycket stor utsträckning gör att det kan haka upp sig, och då får vi dessa svårigheter. Ur den aspekten är jag rädd för att det kan bli en tillbakagång.

Det vore synd om prästgårdarna försvann. Jag tolkar det sista som

civilministern sade som alt man ändå skall följa den här frågan. Tolkar jag detta fel, vill jag ändå ha sagt att delta är en så pass väsentlig fråga för församlingarna och för många människor att man inte bara får släppa den hur som helst, ulan man måste följa upp den. Därför vädjar jag till civilministern och regeringen att följa upp frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om Kalmar som

"byråkratisk

frizon"

9 § Svar på fråga 1983/84:74 om Kalmar som "byråkratisk frizon"

Anf. 23 Civilminister BO HOLMBERG:

Herr talman! Agne Hansson har frågat mig om jag är beredd alt låta kommunerna i Kalmar län och länet som helhet utgöra försöksområde för en "byråkratisk frizon".

Ett omfattande förändringsarbete pågår om kommunernas roll i samhällsutvecklingen. Genom kommunindelningsreformen har kommunerna numera förutsättningar att ta ett ökat ansvar för olika samhällsuppgifter. Jag anser mot den bakgrunden att vi kan begränsa den långtgående statliga styrningen av kommunsektorn.

Regeringen tillsatte i mars i år slal-kommun-beredningen. Denna har till uppgift att se över formerna för samverkan mellan stat och kommun samt bur det statliga regelsystemet skall kunna förenklas.

Det är enligt min mening angelägel all vi så snart som möjligt kan nå fram till resultat. Regeringen överväger därför att under vårriksdagen lägga fram en proposifion om försöksverksamhet med minskad statlig reglering av kommunal verksamhet. Avsikten är att regeringen skall kunna ge kommuner dispens från en del statliga regler. Genom all pröva nya och obyråkraliska former för samverkan mellan stat och kommun hoppas jag alt de kommunala organen skall kunna söka sig fram fill lösningar som bäst svarar mot lokala behov och förutsättningar.

Ett underlag för regeringens förslag om försöksverksamheten kommer att utarbetas av slal-kommun-beredningen. Frågan om hur de medverkande kommunerna skall utses kommer alt behandlas av beredningen.

Jag är alltså inte beredd att i dag lämna besked om vilka kommuner som bör delta i den kommande försöksverksamheten.

När del gäller den statliga regionala förvaltningen pågår ett arbete för all åstadkomma en bättre samordning av olika verksamheter. Däremot finns det inga planer på all direkt göra hela län fill "byråkratiska frizoner".

Anf. 24 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag lackar för svaret.

Civilministern har vid flera tillfällen gett uttryck åt uppfattningen att han och regeringen skulle vara beredda att vidtaga åtgärder för all minska detaljstyrningen och därmed ge större frihet åt de enskilda människorna. Det är en uppfattning som i många stycken stämmer väl överens med vad också vi från centern hävdar.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om Kalmar som

"byråkratisk

frizon"

Det finns helt klart en fara för demokratin i dag genom den misstro och resignation som allt fler känner på grund av den tilltagande centraliseringen. Kommunindelningsreformen har verkat i negaliv riktning - som jag ser del.

Eftersom detaljregleringen och centralstyrningen hittills inte avtagit under det senaste året ulan i stället tilltagit - regeringen har ju i några fall t. o. m. avbrutit del arbete som inleddes av regeringarna Fälldin - hälsade jag de nya signalerna från civilministern med tillfredsställelse.

När idén om byråkratiska frizoner togs upp i debatten, tyckte jag del lät intressant ur Kalmar läns synpunkt. I länet finns en klart uttalad ovilja mot centralstyrning. Landstinget har t. ex. byggt upp ett långtgående decentraliserat beslutsfattande och kommit en bra bit på vägen mot utvecklingen av humanare vårdformer utanför insfitulionerna.

Själv har jag här i riksdagen motionerat om förenklade regler för stalsbidragsgivningen till kommuner och landsting men tyvärr mött motstånd från socialdemokratiskt håll. Efter civilministerns uttalanden borde det, som jag ser det, ha funnits en gemensam framkomlig väg. Men tyvärr är civilministern tydligen inte beredd all förklara Kalmar län som byråkratisk frizon. Mofiveringen är alt man inte tänker göra hela län till frizoner. Men det finns ju klara samband mellan kommunernas och landstingens verksamhet. Är inte civilministern t. ex. beredd alt ge landslingen och kommunerna möjligheter all ha gemensamma beslutsorgan för sjukvården och socialvården?

100

Anf. 25 Civilminister BO HOLMBERG:

Herr talman! Jag vill först säga till Agne Hansson att intresset från kommunernas sida har varit mycket stort för att få delta i den här försöksverksamheten. Jag har talat med mina medarbetare i departementet, som säger att del har ringt företrädare för 30-40 kommuner, som vill vara med. Del är positivt att del ute i våra kommuner finns delta starka gehör för all vara med och göra försök med en enklare och mindre byråkratisk organisafion.

Agne Hansson lar här upp frågan om all göra ett helt län till frizon. Vi arbetar i olika beredningar och inom civildepartementet med de frågeställningar som gäller landslingen. Del är inte samma problematik för landstingen som för kommunerna när del gäller demokratifrågor. Kommunerna är i dag starkare reglerade.

Men det finns andra frågeställningar som är intressanta att ta upp på landsfingssidan, bl. a. ett fullföljande av Spri-kampanjen när det gäller bättre service inom hälso- och sjukvården. Nu pågår diskussioner med Landsfingsförbundet på denna punkt. Men inget sådant beredningsarbete har gjorts som innebär att man skulle ta med ett helt län i den s. k. frizonen, utan vi arbetar med de frågorna i första hand med avseende på primärkommunerna. Vi diskuterar vidare en samordning i vad gäller länsförvaltningen på den statliga sidan, och vi diskuterar bl. a. servicebiten på landstingssidan.

Anf. 26 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag kan försäkra civilministern att del finns ett stort intresse för dessa frågor både i Kalmar län som helhet och i enskilda kommuner i Kalmar län. Del finns säkert förutsättningar för civilministern all få en positiv medverkan från länet när del gäller del här arbetet, om han är beredd att motta ett erbjudande om medverkan.

Sedan säger han att del inte finns samma problemalik på länsnivån som helhet som i primärkommunerna. Jag menar alt del gör del, och länsnivån är den nivå där del folkliga inflytandet i dag är minst utvecklat. Där finns två beslutsorgan, ett som fungerar som statens förlängda arm. Del hade därför varit angeläget alt i första hand påbörja en försöksverksamhet på del området.

Men om jag fattar civilministern rätt är han inte beredd all som försöksverksamhet pröva möjligheten att ge medborgarna större inflytande i länsangelägenhelerna. Eftersom landstingen är de breda länsparlamenlen, förvånar det mig något att inte civilministern - med tanke på den politiska bakgrund han har - är beredd att vidga demokratin på länsplanel.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om Kalmar som

"byråkratisk

frizon"

Anf. 27 Civilminister BO HOLMBERG:

Herr talman! Låt mig bara kort säga, all när jag anförde all problemaliken är en annan i primärkommunerna jämfört med i landslingen, menade jag den lagsfiftning som gäller i Sverige med avseende på den kommunala organisationen. Lagstiftningen är mer delaljreglerad för primärkommunerna än för landstingen. Del är därför vi i första hand har vall ut primärkommuner när del gäller försöket med frizoner.

Sedan pågår det också diskussioner om all få ett konkret underlag från försöksverksamhet i något län för att se om man kan få fill stånd en minskad sektorisering på den slafliga sidan. Jag menar därför att vi har en heltäckande problembild när vi arbetar för all åstadkomma förändringar. Men tanken är, som jag fidigare sade, icke att försöka ta ned alla bollar i ett län och göra en frizon av ett helt län.

Anf. 28 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag beklagar att civilministern i del här fallet inte är beredd all förklara Kalmar län som försöksområde. Jag befarar därför alt del stannar vid vackert tal från regeringens sida om en förenkling i regelsystemet och en ökad frihet för medborgarna och alt talet inte övergår i handling.

Jag önskar civilministern framgång i hans arbete - jag förstår att det blir svårt alt få gehör för de här synpunkterna i den omgivning där Bo Holmberg nu arbetar.

Anf. 29 Civilminister BO HOLMBERG:

Herr talman! Del är lätt all helt demagogiskt säga all regeringens ambifioner all åstadkomma en enklare samhällsorganisation och mindre byråkrati i vårt land bara är vackert tal. Agne Hansson får väl återkomma när vi fått fid på oss och har redovisat resultatet. Vi har gjort en analys, och vi är

101

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om räddningstjänsten i Visby

framme vid en rad praktiska förslag. Låt oss föra den här diskussionen när vi har fått visa våra instrument. Då tror jag att Agne Hansson kommer alt upptäcka att detta inte är bara ord utan att det ligger ett djupt allvar bakom orden från regeringens sida.

Anf. 30 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag hoppas all jag så småningom skall få åse det allvaret. Jag vill än en gång understryka att jag önskar civilministern framgång i det här vikfiga arbetet. På den punkten har vi inga delade uppfattningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1983/84:86 om räddningstjänsten i Visby

Anf, 31 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! Gunhild Bolander har frågat mig i hur stor utsträckning det av chefen för marinen framförda förslaget att fyra av flygvapnets tunga helikoptrar skall tas i anspråk som ubåtsjaklhelikoplrar kommer att påverka beredskapen för räddningstjänsten i Visby.

Ubåtsskyddskommissionen ansåg att ytterligare fyra tunga helikoptrar så snart som möjligt borde tillföras ubåtsjaktfunklionen. Detta kunde, enligt kommissionens mening, ske antingen genom att flygvapnets helikoptrar byggdes om eller genom alt nya helikoptrar anskaffades. Överbefälhavaren och chefen för marinen har därefter hos regeringen hemställt om att få bygga om fyra tunga helikoptrar till ubåtsjaklhelikoplrar. I tilläggsbudget I till statsbudgeten för detta budgetår har medel begärts för att bl. a. med största skyndsamhel förslärka helikopterfunkfionen.

Om fyra av flygvapnets lunga räddningshelikoptrar byggs om till ubåtsjaklhelikoplrar, kommer helikoplerresurserna all omdisponeras och kompletteras. Inriktningen är som tidigare att en helikopter som inte är ubåtsjaktutrustad skall vara stationerad i Visby. Räddningstjänsten i Visby kommer således inte all påverkas av den ombyggnad som görs av flygvapnets helikoptrar.

102

Anf. 32 GUNHILD BOLANDER (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret på min fråga, vilket jag uppfattar som positivt.

Anledningen, till frågan är den oro som funnits hos den gotländska allmänheten, hos sjukvårdsansvariga inom kommunen, hos helikopterbe-sällningarna, hos frilidsbåtsfolket och hos yrkesfiskarna - både svenska och utländska - inför det förslag som kom från chefen för marinen under sommaren. Förslaget var att fill det förstärkta ubåtsförsvar som riksdagen under våren beslutat om få ianspråkla flygvapnets helikoptrar till viss del. Utöver marinens egna tio helikoptrar skulle fyra av flygvapnets tio helikoptrar byggas om och förses med hydrofonutrustning för att användas i

spaningssyfte. Alla fyra skulle tas ur den grupp på sex helikoptrar som är stationerade i Ronneby, varav en är heltidsplacerad i Visby.

Självklara geografiska skäl gör att Golland med kringliggande stora vattenområden är särskilt beroende av den trygghet som helikoptern utgör för såväl räddningsuppdrag som för akultransporler till specialkliniker på fasfl andel.

Sedan länge finns också ett väl utvecklat samarbete mellan Visby lasarett och räddningshelikoptern, ett samarbete där man har utvecklat särskild utrustning för att snabbt kunna lasta ur och i sjuka och skadade människor och där man ger kvalificerad vård under transporten. Detta samarbete har rönt stort intresse och uppmärksamhet i sjukvårdskrelsar. Enligt ansvarig läkare skulle en förändring i enlighet med förslaget vara klart oacceptabel för sjukvården på Gotland.

Från sjöräddningshåll anses denna helikopter vara helt oumbärlig, och den är också den i särklass mest utnyttjade helikoptern. Också ur brandförsvars-synpunkt har helikoptern myckel stor betydelse.

Självklart anser jag att marinen skall tillföras resurser för ubålsbekämp-ning, men helikopterresurserna som flygvapnet har för flygräddning borde inte ifrågasättas.

Försvarsministerns svar, all räddningstjänsten inte kommer att påverkas, ser jag som synnerligen positivt. Jag tolkar detta som en garanti för att nuvarande resurser vad gäller beredskap för räddningstjänsten i Visby blir oförändrade.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om stimulans till ungdomar aU starta egnaföretag

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1983/84:4 om stimulans till ungdomar att starta egna företag

Anf. 33 Industriminister THAGE PETERSON:

Herr talman! Elver Jonsson har frågat mig om regeringen kommer att vidta några åtgärder för alt särskilt hjälpa och stimulera ungdomar all starta och driva egna företag.

För att främja nyföretagandet och på olika sätt stödja enskilda inifiafiv genomför de regionala utvecklingsfonderna fortlöpande aktiviteter av olika slag, allfifrån allmän informafion och rådgivning, kampanjer m. m. till starta egel-kurser. Dessa insatser kommer även ungdomar till del.

Av de medel som riksdagen anvisade i vårens komplelleringsproposifion för all främja rekryteringen till industrin har 10 milj. kr. avsatts för ungdomsprojekt. Tillsammans med 10 milj. kr. från utbildningsdepartementet utgör dessa medel en gemensam resurs som fördelas direkt till ungdomar av en arbetsgrupp inom barn- och ungdomsdelegationen. Inom kort kommer regeringen att besluta om ytterligare insatser för all stärka nyföretagandet, bl. a. via utvecklingsfonderna. Även ungdomar kommer all få del av dessa insatser.

103

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om stimulans till ungdomar att starta egnaföretag

I den situation på arbetsmarknaden som vi nu befinner oss är det angeläget att alla enskilda initiativ las Ull vara för all skapa sysselsättning. Därvid krävs en mängd olika insatser, såsom informafion, rådgivning, utbildning och ekonomiskt stöd av olika slag. Del är mot den bakgrunden som regeringen nyligen har lämnat en proposition fill riksdagen om särskilda sysselsättnings-åtgärder.

I propositionen föreslås en rad åtgärder för all underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Inom ramen för förslaget om ungdomslag kommer det att bli möjligt för kommunerna att stödja verksamheter som har affärsmässiga inslag och som bygger på ungdomarnas egna inifiativ. Ekonomiskt stöd kommer att kunna lämnas i form av slarlbidrag till ungdomar som vill etablera förelag. Regeringen har också föreslagit all arbetsmarknadsutbildningen utvidgas med bl. a. fler kurser i "starta eget".

104

Anf. 34 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Först ett lack till industriministern för svaret på min fråga. Denna var ställd med anledning av att vi har en myckel svår - om än något förbättrad - konjunktursituation med en hög arbetslöshet. Del är f. ö. den högsta som vi har haft i modern fid, både i relafiv andel och i absoluta tal. Man blir litet bekymrad över att regeringen i en sådan situafion har stoppat användningen av en del goda instrument som vi hade tillgång till i, och som introducerades av, en tidigare regering. Det galleri, ex. möjligheterna att ge en yrkesintroduktion inom gymnasieskolans ram. Tanken på ungdomsslussar är skrotad, och regeringen har vidare inte lyckats få arbetsmarknadens parter att sluta något särskilt ungdomsavtal. Till det kommer att de enskilda beredskapsarbetena, som har varit ett av de allra främsta instrumenten, nu skall stoppas vid årsskiftet.

Jag är med tanke på allt detta både bekymrad och ledsen över alt man inte på regeringshåll har kommit med vare sig något nytänkande eller en offensiv i den här frågan. Ser man på induslrideparlementels del i den proposition som industriministern nu hänvisar till, finner man egentligen inte några förslag som är departementels egna. Där sägs t. ex. beträffande starta egel-kurser: "bör det inte få omintetgöra eller begränsa utrymmet för sådana initiativ". Del sägs vidare att del "bör vara möjligt att stödja även verksamheter som har affärsmässiga inslag. Stödperioden bör begränsas i tiden, och därigenom uppnås all det ekonomiska slödel får karaktären av ett starlbidrag."

Nyckelorden "bör inte få omintetgöra" och "bör begränsas" ger en ganska rättvisande antydan om vad som egentligen borde finnas i propositionen, nämligen - precis som industriministern säger- en mera offensiv satsning på de enskilda initiativen och på ett tillvaralagande av alla möjligheter att skapa sysselsättning.

Nu säger Thage Peterson alt utvecklingsfonderna här har en viktig uppgift och skall få en statlig uppbackning, och del är helt i sin ordning. Men visst kan man ändå påslå alt med tanke på den propagandistiska uppläggning som förekommit från socialdemokrafiskt håll, innebärande att man nu både skall häva arbetslösheten och salsa på ungdomars förmåga och möjligheter, är den

proposition som Thage Peterson hänvisar till mycket intetsägande. Jag beklagar alt också den ungdomslag som nu föreslås får en så defensiv inriktning, genom att den begränsas till den offentliga sektorn.

Jag skulle vilja fråga om industriministern tycker att del är bra med denna begränsning. Hur skall vi skapa goda förutsättningar exempelvis för de ungdomar som går ut i industriverksamheter? Också de borde få en chans. Jag skulle därför vilja att industriministern inte anser denna fråga avslutad i och med det svar som han har lämnat.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om stimulans till ungdomar att starta egnaföretag

Anf. 35 Industriminister THAGE PETERSON:

Herr talman! Del är möjligen så alt Elver Jonsson har skrivit sitt lack för svaret innan han fick detta i sin hand. Om Elver Jonsson läser mitt svar en gång till, kommer han altupptäcka all svaret på hans fråga är enbart positivt.

Jag ber ännu en gång alt få peka på att jag i svaret säger alt regeringen inom kort kommer att besluta om ytterligare insatser för att stärka nyföretagandet, bl. a. via utvecklingsfonderna, och att också ungdomar kommer att få del av dessa insatser. Jag pekade också på alt regeringen har föreslagit att arbetsmarknadsutbildningen utvidgas med bl. a. fler kurser i "starta eget".

Del svar som jag har lämnat ligger väl i linje med det som jag förstår är Elver Jonssons innersta önskan, nämligen all få fler ungdomar intresserade av eget förelagande och all också statsmakterna skall stimulera ungdomen till eget förelagande. Del är bra alt unga människor får möjlighet alt känna på företagandets villkor men också på företagandets möjligheter. Sverige behöver en mångfald i företagandet, och det är bra alt unga människor sfimuleras att pröva egna idéer och uppslag i eget företagande. I enlighet med denna uttalade vilja lägger också regeringen fram sina förslag, och ett par tre av de förslagen har jag omnämnt i milt svar till Elver Jonsson.

Jag ber, herr talman, alt återigen få rekommendera Elver Jonsson att läsa det skriftliga svaret på hans fråga. Han kommer då att finna att industriministerns svar är enbart positivt.

Anf. 36 ELVER JONSSON (fp):

Herr talman! Jag skall ta industriministern på orden och läsa svaret några gånger till. Vid en genomläsning går det inte alt upptäcka allt det goda som industriministern anser all vi borde göra.

Jag hade faktiskt i förväg bestämt mig för att lacka för svaret, oavsett innehållet. Men låt mig ändå säga alt jag kände mig besviken över alt del inte hade mer substans i sig. Kvar slår ändå att industriministern i dag på den här punkten varit ganska tomhänt. I stället för att underlätta innebär regerings-förslaget på flera punkter alt det begränsar-och försvårar.

Del besked som Thage Peterson nu ger som komplettering är all vi skall vänta och se - här kommer ändå saker framöver. Jag vill tro del, men i dag saknas besked. Den bekännelse som industriministern gör när del gäller värdet av de insatser han talar om följs för ögonblicket inte upp av någon konkret handling.

Överläggningen var härmed avslutad.

105

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om skärpt övervakning av yrkesmässig trafik

12 § Svar på fråga 1983/84:103 om skärpt övervakning av yrkesmässig trafik

Anf. 37 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM:

Herr talman! Jan Hyttring har frågat mig om jag avser att ta initiativ till en skärpning av övervakningen av den yrkesmässiga trafiken.

Jag anser i likhet med frågeställaren all regelöverträdelserna inom den yrkesmässiga trafiken utgör ett allvarligt problem. Som Jan Hyttring också påpekar medför överträdelserna att de seriösa förelagen får svårt att konkurrera på lika villkor, samtidigt som stat och kommun ofta går miste om skalleinläkler.

Missförhållandena tar sig emellertid inte enbart de uttryck som nämns i frågan - trafik ulan trafikfillslånd och med felakfigl registrerade fordon. Även överträdelser av fordons-, arbetstids- och väglrafikbeslämmelser förekommer, liksom att företagare underlåter att betala olika skatter och avgifter.

Under senare år har missförhållandena inom den yrkesmässiga trafiken uppmärksammats särskilt. En rad förändringar, såväl i lagstiftningen som i de inblandade myndigheternas rutiner, har genomförts.

Av de åtgärder som redan vidtagits vill jag bl. a. peka på en avsevärt förbättrad lämplighetsprövning av nya företagare i branschen med krav på bl. a. kunskaper om redovisnings- och skatteregler. Kontrollen av hur förelagen sköts har effektiviserats, exempelvis genom ett vidgat samarbete mellan fillståndsmyndigheterna samt skatte- och kronofogdemyndigheterna Hksom genom iransporlrådets arbete med nya tillämpningsföreskriftef och bättre samordning av myndigheternas insatser. För godstrafiken har ett nytt ulmärkningssystem fillkommil. Systemet motverkar fusk och har starkt förbättrat möjligheterna fill effektiva vägkontroller.

Slutligen vill jag nämna att en proposition om vissa yrkeslrafikfrågor inom kort kommer att föreläggas riksdagen. I propositionen kommer alt redovisas ytterligare insatser för all motverka olagligheterna inom branschen.

106

Anf. 38 JAN HYTTRING (c):

Herr talman! Jag vill lacka statsrådet Boström för svaret på min fråga. Jag tycker all del är ett mycket positivt svar.

Transportnäringen sysselsätter i dag många människor. I en tilltagande konkurrens utsätts många seriösa Irafikförelag för stora ekonomiska påfrestningar. Svårigheterna all behålla personal och att utnyttja gjorda stora investeringar är påfallande.

Nu ökar påfrestningarna för de seriösa företagen på grund av mindre nogräknade personers illojala konkurrens.

Åkeribranschens egna undersökningar visar att ett relativt stort antal felaktigt registrerade fordon används i yrkesmässig trafik. Att inte betala .vägskatt och kilometerskatt för dieseldrivna fordon har blivit ett effektivt konkurrensmedel mot de yrkesutövare som följer gällande bestämmelser.

Sysselsättningen äventyras i åkeribranschen, och statskassan går miste om rättmätiga och välbehövliga inkomster.

All lägga ansvaret på kunderna kan inte vara en lämplig väg att komma till rätta med det s. k. svartåkeriet. Det är orimligt att kunderna i varje enskilt fall skall kunna kontrollera om använt fordon är registrerat på ett riktigt sätt. Långsiktigt kan en utveckling med allt fler transporter utförda med felaktigt registrerade fordon leda till att privatpersoner och förelag inte får nödvändiga transporter utförda.

Om fillgängliga uppgifter är riktiga är ca 15 % av fordonen felakfigt skyltade, dvs. ca 700 fordon. Del innebär all statskassan går miste om ca 50 milj. kr. om året.

Min slutsats blir - trots de åtgärder som nämnts i svaret - att övervakningen måste skärpas, så all fasflagda regler för yrkesmässig trafik efterlevs.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om planerna på aU godkänna en ny typ av moped

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1983/84:112 om planerna på att godkänna en ny typ av moped

Anf. 39 Kommunikafionsminister CURT BOSTRÖM:

Herr talman! Regeringen har beslutat att från årsskiftet tillåta en enklare typ av moped, som bl. a. inte behöver ha blinkrar och slopplykla. Wiggo Komstedt har frågat mig om detta är en bra åtgärd för att öka trafiksäkerheten.

Mopederna har under senare år utvecklats så alt de alltmer kommit all likna motorcyklar. Dagens moped är fjärran från den ursprungliga mopeden i fråga om både utförande och pris. Framför allt de höga priserna har drivit fram efterfrågan på en enklare och billigare typ av moped.

För att kunna tillgodose detta legitima konsumentintresse har regeriiigen beslutat all mopederna skall delas in i två klasser. Klass I motsvarar dagens moped, medan klass II rymmer en enklare moped. Klasserna skiljer sig åt bl. a. genom aft den nya mopeden, dvs. klass Il-mopeden, inte får väga mer än 60 kg och inte behöver ha blinkrar och slopplykla. Skälet till alt kravet på stopplykta och blinkrar slopats är att dessa utrustningsdetaljer ställer vissa krav på motorns tekniska utförande.

Från trafiksäkerbetssynpunkt torde beslutet inte ha någon nämnvärd betydelse. Den nya mopedlypen skall jämföras med en cykel snarare än med en konventionell moped. Den blir Ulen och lätt. Risken för att den förväxlas med en motorcykel är liten. Den lätta mopeden ställer också mindre krav på manöverskicklighelen än vad den lunga mopeden gör.

Del kan vidare på goda grunder antas att den enklare mopeden inte frestar fill trimning på samma sätt som den nuvarande mopeden gör. Detta kan säkert få vissa positiva effekter på trafiksäkerheten.

107

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om planerna på att godkänna en ny typ av moped

Anf. 40 WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Jag får lacka statsrådet för svaret på frågan. I år är det gemensamt nordiskt trafiksäkerhetsår, sedan länge omsorgsfullt planerat för all manifestera den stora betydelse som trafiksäkerhelsarbelel har som gemensamt nordiskt intresse. Det är en bra satsning i det nordiska samarbetet.

Dess värre visar kurvan för årets olycksstatisfik en negaliv utveckling i vårt land. Den glädjande nedgången under 1970-lalel i antalet dödade och skadade i vägtrafiken har dess värre förändrats, just under trafiksäkerhets-året. Det finns anledning för oss alla att allvarligt begrunda delta och fundera på vilka' åtgärder som kan vara lämpliga alt vidta.

För oss som är speciellt engagerade i trafiksäkerbetsarbetet ter del sig svårförståeligt all regeringens bidrag till förbättrande åtgärder är alt föreslå borttagande av utrustningsdetaljer som fidigare ansetts som värdefulla för trafiksäkerheten. Det jag åsyftar är vad min fråga fill kommunikafionsministern gäller, nämligen regeringens förslag alt införa en ny mopedklass.

Jag har ingenfing emot införande av nya klassificeringar på motorfordon -med den reservafionen att det inte får ske på bekostnad av trafiksäkerheten. Därför ter sig regeringens förslag svårförståeligt för mig och många andra.

Den enda skillnaden mellan nuvarande mopedklass och den föreslagna nya är att den nya klassen skall slippa vara utrustad med slopplykla och blinker. Kommunikationsministern hänvisar i sitt svar till att det enklare utförandet skulle vara mera att likna vid en cykel. Jag vill då göra den jämförelsen att vi tidigare hade en klassificering i tung och lätt motorcykel som man fick gå ifrån därför all viklen var avgörande. Man fick i stället gå efter antalet kubikcenfimeler. Viklklassificeringen gjorde alt de lätta motorcyklarna bantades så alt de blev mycket farligare. Jag tror faktiskt all del finns samma risk när del gäller den lätta mopeden. Visserligen har den bara två växlar, men den får framföras med en hastighet av 30 km/lim, precis som den andra mopeden.

Jag vill la ett exempel från bilsidan. Om kommunikationsministern köper en bil i 100 000-kronorsklassen och jag köper en bil i 50 000-kronorsklassen, är naturligtvis min bil i ett enklare utförande. Men båda bilarna får framföras på våra vanliga vägar med en högsta tillåtna hastighet av 90 km/tim. Båda måste också ha samma utrustning med tanke på trafiksäkerheten: blinkrar, torkare, slopplykla m. m.

Jag vill därför fråga kommunikafionsministern, om han kan tala om varför regeringen fillämpar ett annat synsätt i fråga om Irafiksäkerhelsdelaljer då det gäller en enklare bil än beträffande en enklare moped - eller blir del också fritt fram när del gäller en enklare bil?

108

Anf. 41 Kommunikafionsminister CURT BOSTRÖM: Herr talman! Beslutet att införa den enkla mopeden har, som Wiggo Komstedt vet, inte fatlats plötsligt. I en proposition 1981/82 anmälde den dåvarande kommunikationsministern alt han avsåg alt ge irafiksäkerhelsver-kel i uppdrag alt undersöka möjligheterna härvidlag.

Från regeringens sida har vi således inte accepterat det förslag som ursprungligen kom från Irafiksäkerhelsverket. Remissinstansernas kritik beror ju också på del förhållandel all man inte ansåg sig kunna skilja mellan de två klasserna. Wiggo Komstedt säger att skillnaden mellan klasserna gäller växlingen, men den gäller ju också viklen. Högsta tillåtna vikt för klass Il-mopeden är 60 kg.

Jag försäkrar all regeringen självfallet ser allvarligt på de förhållanden som Wiggo Komstedt här har påpekat, nämligen att del under 1983 har kunnat konstateras vissa försämringar när del gäller trafikolyckorna. Framför allt har förarna av tunga motorcyklar och av cyklar, dvs. de oskyddade förarna, drabbats hårt. Avsikten är all del inom kort skall anordnas konferenser med de myndigheter och organisationer som på något sätt berörs, så all vi skall kunna komma underfund med vad som bör göras för att bryta den utveckling som vi haft under 1983. Jag tror uppriktigt sagt inte, Wiggo Komstedt, alt den här mopeden - med den begränsning som den har- på något sätt skulle kunna försämra trafiksäkerheten. Del är bara fråga om all göra en moped av en typ som det är en myckel stor efterfrågan på. Själv var jag med då den ifrågavarande mopedlypen först infördes. Av bl. a. kostnadsskäl är det en stor efterfrågan på just en sådan här enkel moped.

Det är detta som har varit avgörande för del här beslutet som skall göra det möjligt alt tillhandahålla den enkla mopedtypen.

Jag tror som sagt inte all det ifrågavarande beslutet kommer att få någon negativ effekt, men naturUgtvis skall regeringen och alla andra engagerade följa utvecklingen.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om planerna på att godkänna en ny typ av moped

Anf. 42 WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! När Curt Boström hänvisar till all delta förslag från början kom från en annan regering, vill jag säga alt förslaget därför inte är mera smakligt. Jag accepterade det inte heller då. Den förpackning som förslaget nu presenteras i är inte ett dugg bättre ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Mopeden har en begränsning, säger Curt Boström. Vilken begränsning? Såvitt jag förslår skall den framföras med samma hastighet som nuvarande moped, dvs. med 30 km som högsta tillåtna hastighet. Mopeden begränsas i vikt till 60 kg, framhåller statsrådet. Det är inget bra argument ur Irafiksä-kerhetssynpunkl, tvärtom, herr kommunikationsminister! En moped som bantas kan bli farligare - just med hänvisning till vad jag tidigare sade beträffande lätt och tung motorcykel. Den nya mopeden kan alltså bli farligare. Det finns ingen begränsning. Mopeden får framföras med en hastighet av 30 km/lim. Har man ansett att blinkrar och stopplykta på en moped är värdefulla ur trafiksäkerbetssynpunkt, tycker jag utrustningen skall finnas oavsett om mopeden väger 60 eller 80 kg eftersom den får framföras med 30 km i timmen. Delta gäller alltså både klass I- och klass Il-mopederna.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern: Vad finns det egentligen för argument för att man inte skall behöva ha trafiksäkerhetsdetaljer på en moped som går med en hastighet av 30 km/lim, när man måste ha del på en

109

Nr 19

Tisdagen dén 8 november 1983

Om svenskundervisningen för invandrare'

annan moped som går med samma hastighet? Jag vill återkomma till exemplet med bilar, där vi ju inte prutar på kraven. Om den ena bilen väger 800 kg och den andra 1 600 kg, måste båda ha blinkrar och slopplykla och får framföras med en högsta fillåtna hastighet av 90 km/lim på de flesta vägar. Jag kan inte förstå anledningen till att det skall vara annorlunda för mopeder.

Anf. 43 Kommunikationsminister CURT BOSTRÖM:

Herr talman! Vi har ju kunnat konstatera, Wiggo Komstedt, alt ökningen av antalet trafikolyckor har gällt de tyngre motorcyklarna. Del är just övergången från lättare till tyngre motorcyklar som har varit det stora problemet. Skälet till alt man i delta fall kan avslå från just dessa två trafiksäkerhetsåtgärder på mopeden är del jag har sagt, nämligen att del är en enklare moped, som är lättare och mycket liknar cykeln. Del är det som ligger till grund för beslutet. Gör man en jämförelse med andra länder i Europa, kan man konstatera att det förutom Sverige bara är Norge som kräver blinkrar. Men där är det fråga om en hastighet på 50 km/tim, som skall jämföras med 30 km/tim i det här fallet.

Anf. 44 WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! En mycket kort och enkel fråga fill kommunikafionsministern: Om kommunikationsministern och jag kommer på var sin moped och kör sida vid sida med en hasfighet av 30 km/tim, vad är det då som säger att kommunikationsministerns moped bör vara utrustad med slopplykla och blinkrar men inte min moped? Vi kan strunta i vad mopederna väger, men vi framför dem båda med en hastighet av 30 km/tim. Vad är det ur trafiksäkerbetssynpunkt som säger att jag skall slippa ha dessa trafiksäkerhetsdelaljer på min moped, medan kommunikationsministern skall ha dem på sin? Jag kan inte se all del finns ett enda godtagbart argument.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1983/84:61 om svenskundervisningen för invandrare

110

Anf. 45 Statsrådet ANITA GRADIN:

Herr talman! Kenth Skårvik har frågat mig när regeringen avser att föreslå förbättrad undervisning i svenska som främmande språk.

Jag förmodar alt Kenth Skårvik med sin fråga avser den reform av svenskundervisningen för vuxna invandrare som regeringen f. n. arbetar med.

Den 13 december förra året och den 3 februari i år svarade jag i riksdagen på frågor om svenskundervisningen för invandrare. Jag sade då all regeringen hade tagit initiafiv till ytterligare beredning av frågan eftersom remissyttrandena över svenskundervisningskommitténs förslag uppvisade en myckel splittrad bild, såväl i fråga om huvudmannaskapet för svenskundervisningen

för vuxna invandrare som i fråga om finansieringen och den lämpliga omfattningen av denna undervisning. Jag sade vidare att regeringens avsikt var att så snart det var möjligt redovisa resultatet av del särskilda beredningsarbetet.

Den beredning av frågan som jag då avsåg slutfördes i somras. Därefter har del egentliga proposilionsarbelel inletts. I mitten av augusti presenterade jag offentligen vissa utgångspunkter för propositionsarbetet. I höstens allmänpolitiska debatt redovisade jag all regeringen under våren 1984 ämnar förelägga riksdagen en proposition om svenskundervisning för vuxna invandrare.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om svenskunder-

visningenför

invandrare

Anf. 46 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret, vilket i alla fall ger ett besked, även om del tagit lång lid att få fram det.

I och för sig blir denna frågestund en repetition av inläggen i den allmänpolifiska debatten beträffande invandrarnas utbildning i svenska, men invandrarministern svarade då endast på frågorna från den förra invandrarministern, och jag är glad och tacksam för de svar jag har fått i dag.

Jag vill återigen understryka - och det finns all anledning att göra del, eftersom del lar så lång tid att få fram resultatet av regeringens arbete - att del rådde en bred enighet och samsyn när det gäller att förverkliga målen för den svenska invandrarpolitiken och dess utbildning i svenska för invandrare. Vi hoppas att del fortfarande gör det, och då kan vi inte förstå alt del skall behöva la så lång lid att visa resultat. Som statsrådet nämnde ställde jag samma fråga för nästan ett år sedan - rättare sagt den 30 november 1982. Svaret var då all resultat skulle redovisas så snart som möjligt. Har ärendet verkligen varit så svårarbetat?

För att invandrarna skall känna sig som ett med oss svenskar och för all vi svenskar skall få kontakt med invandrarna, måste vi reformera svenskundervisningen. Vi förbättrar därigenom också invandrarnas situafion på arbetsmarknaden samt deras möjligheter alt följa med i den svenska samhällsutvecklingen. Del är ganska naturligt att invandrarna har svårare än andra att hävda sig på arbetsmarknaden, och här talar också arbetslösheten bland invandrarna sitt tydliga språk. Del är också helt omöjligt för dem att utan kunskaper i svenska hävda sig i del nya hemlandet, och de kan inte heller fullvärdigt la del av svensk kultur och svenskt samhälls- och näringsliv.

Svenskundervisningen måste därför, herr talman, reformeras.

Invandrarministern sade i sitt svar för ett år sedan och säger också i dag alt hon var medveten om den splittrade bilden såväl när del gällde huvudmannaskapet som när det gällde undervisningen. Hon sade också att regeringen var medveten om behovet av alt i god tid informera studieanordnare och lärare om de förändringar i svenskundervisningen som borde göras. Jag hoppas nu att vi våren 1984 verkligen får se en proposition som berör delta ämne. Om regeringen över huvud tagel är intresserad av att göra något på detta område, borde vi kunna förvänta oss mer och snabbare arbete.

111

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om jämställdhetssträvandena under kärva ekonomiska förhållanden

Remissfiden gick ut i april 1982. En lång tid har alltså gått - det blir två år, innan resultatet är färdigt.

Anf. 47 Statsrådet ANITA GRADIN:

Herr talman! Kenth Skårvik och jag är överens om all del är svenska språket som är invandrarnas nyckel fill arbetsmarknaden och fill det svenska samhället. Tyvärr var den remissopinion som redovisades för ett år sedan mycket splittrad. Del krävs ordentliga överväganden utifrån ekonomiska utgångspunkter, och dessutom är det helt nödvändigt att förankra de ställningstaganden som är gjorda hos studieanordnare och hos kommuner och andra berörda. Detta måste få ta tid, för det är nödvändigt att reformen fungerar också i del praktiska livet.

Anf. 48 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Del känns skönt att vi är överens i denna fråga. Jag vill till sist bara lacka för det arbete som nu utförs, och jag hoppas att vi under 1984 verkligen får se ett resultat av del. Jag delar uppfattningen alt delta är ett otroligt viktigt arbete, och därför är del nödvändigt att resultatet blir bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1983/84:105 om jämställdhetssträvandena under kärva ekonomiska förhållanden

112

Anf. 49 Statsrådet ANITA GRADIN:

Herr talman! Per Unckel har frågat mig dels om jag som jämställdhetsminister slår bakom ett uttalande av statssekreterare Erland Ringborg- "När det kärvar i ekonomin kan man inte hålla på jämställdhet till varje pris" -, dels inom vilka områden som regeringen anser att jämställdhet mellan könen lägger hinder i vägen för saneringen av Sveriges ekonomi.

Jag kan inte finna något område där jämställdheten lägger hinder i vägen för en sanering av samhällsekonomin. Det finns ingen motsättning mellan målet att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män och att förbättra den svenska ekonomin. Tvärtom vill jag hävda alt den svenska ekonomin gynnas av alt kvinnorna får samma ställning som männen på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.

Den vikfigaste utgångspunkten för jämställdhet mellan kvinnor och män är att alla skall kunna ha ett eget arbete och därmed en möjlighet fill egen försörjning. Regeringens främsta mål är därför att återställa den svenska ekonomins styrka, så att sysselsättningen varaktigt kan förbättras. Ett uttryck för detta är de förslag för att föra Sverige ut ur krisen som regeringen lämnat till riksdagen sedan tillträdet för ett drygt år sedan.

Regeringen ser del som en väsentlig uppgift att bryta könsuppdelningen av arbetsmarknaden, så alt kvinnor får ökade möjligheter inom alla yrkesområden och på olika nivåer inom dessa. En rad åtgärder vidtas i detta syfte.

En arbetsgrupp i regeringskansliet har tillsatts med uppgift att kartlägga kvinnornas framtida arbetsmarknad och föreslå ett åtgärdsprogram.

Lika viktigt som att öppna möjligheterna för kvinnor att söka sig fill olradifionella arbeten är att säkra den ställning som kvinnorna har inom de traditionella områdena.

Del är dessutom så att de åtgärder som regeringen vidtar på olika områden för att stärka den svenska ekonomin naturligtvis också stärker kvinnornas ställning i samhälle och arbetsliv. Jämställdhet är ingen belastning, som Per Unckel antyder i sin fråga. Den är tvärtom en förutsättning för ett väl fungerande samhälle,

I det kärva statsfinansiella läge som råder måste samtidigt även myckel angelägna reformer finansieras genom omprioriteringar. Del kan då - trots vad jag nu har sagt - vara nödvändigt alt göra omprioriteringar som, sett enbart från jämslälldhetssynpunkt, är olyckliga. Enligt min mening måste åtgärder av det slaget bedömas med hänsyn till förutsättningarna inom det berörda området och i det enskilda fallet. När det gäller studiemedlen har regeringen ansett att en höjning av det totala beloppet per studerande är så angelägen att vi har varit beredda att finansiera höjningen bl. a. genom ett återinförande av prövning gentemot makes/makas inkomst. Jag står självfallet bakom regeringens förslag på denna punkt, även om jag liksom utbildningsministern är fullt medveten om det olyckliga i det från jämställd-hetssynpunkl. Jag vill understryka alt regeringens jämställdhetspolifik ligger fast och alt det inte finns någon anledning att utifrån den prioritering som gjorts i detta fall dra generella slutsatser.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om jämställdhetssträvandena under kärva ekonomiska förhållanden

Anf. 50 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka Anita Gradin för svaret på min fråga.

Statsrådet har tydligen dåligt samvete. Det långa svaret kan emellertid inte dölja all jämslälldhetsministern uppenbarligen har förlorat den interna kampen mot statssekreterare Ringborg, för jämslälldhetsministern har väl ändå slagils för sin sak och slagits för att äktamakeprövningen alltfort skall vara förpassad till den historiens skräpkammare där den faktiskt hör hemma. Statsrådet Gradin tar f. ö. inte uttryckligen avstånd från statssekreterare Ringborgs uttalande. Hur förhåller det sig? Delar statsrådet statssekreterarens uppfattning, eller gör hon det inte?

I ljuset av statsrådet Gradins långa svar där hon uttalar sig för jämställdhet mellan könen framstår förslaget om all återinföra äktamakeprövningen i studiemedelssystemet som både obegripligt och inkonsekvent. När särbe-skatlningen en gång infördes här i landet skedde det för all öka enskilda människors självständighet i förhållande till varandra. Inte minst kvinnorna hade nytta av den reformen. När äktamakeprövningen avskaffades var det av precis samma skäl. Ingen skulle hindras.att studera på grund av andras ekonomiska omständigheter. Men nu skall alltså äktamakeprövningen införas igen. Studenterna som vet vad det här innebär för deras möjligheter att läsa vidare protesterar.

Hur kan ett statsråd som är ansvarig för jämställdhet försvara något

113

8 Riksdagens protokoll 1983/84:18-19

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om jämställdhetssträvandena under kärva ekonomiska förhållanden.

sådant? Saneringen av ekonomin skulle ju inte få lägga några hinder i vägen för jämställdheten mellan män och kvinnor.

I sitt svar säger statsrådet att Per Unckel antyder att jämställdheten skulle vara en belastning i arbetet för alt sanera den svenska ekonomin. Tvärtom, statsrådet, det är statssekreterare Ringborg som i Dagens Nyheter uttryckligen har meddelat alt man får ta litet lättsinnigare på del här med jämställdhet, när ekonomin skall ordnas upp.

Statssekreterarens och statsrådels partikamrater har f. ö. om bara någon månad möjlighet alt här i kammaren rösta för ett förslag från moderata samlingspartiet, där samtidigt som äktamakeprövningen föreslås icke komma i fråga studiemedlens totalbelopp höjs, inte bara till de futtiga 148 % av basbeloppet som regeringen har orkat fram till, ulan till de 155 % av basbeloppet som studenterna faktiskt behöver för att kunna studera och leva på en dräglig nivå.

Anf. 51 Statsrådet ANITA GRADIN:

Herr talman! Det är verkligen intressant att höra att herr Unckel är så varmt intresserad för jämställdhetsfrågor. Jag hoppas att han har alla partikamrater här i riksdagen med sig om några månader när vi enligt honom skall votera. Hans parfikamrat Allan Åkerlind motionerade ju i våras återigen om avveckling av allt statligt jämslälldhetsarbele. Hans yngre partibröder utropade för inte så länge sedan i Svensk Linje att man skulle "stoppa jämslälldhelsbluffen" med hänvisning till att kvinnor bara blir lågavlönade eller drabbas av arbetslöshet, om de fortsätter att söka yrkesarbete.

Att hävda all regeringen medvetet väljer att sätta jämställdheten ål sidan då ekonomin skall saneras är därför inte särskilt trovärdigt. Kanske vore del ärligare om herr Unckel öppet redovisade konsekvenserna för jämställdheten, om moderata samlingsparfiets politik för den offentliga sektorn skulle genomföras. Det om något är ett angrepp på jämställdheten - dels återfinns en stor del av de förvärvsarbetande kvinnorna inom denna sektor, dels är en stark offenflig sektor med en service som utgår från behov och inte från betalningsförmåga en förutsättning för kvinnligt förvärvsarbete.

114

Anf. 52 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Statsrådet säger att det är av intresse att jag är intresserad av jämställdheten. I fråga om studiemedlen är det väl tur all någon är intresserad, eftersom regeringen har avstått från att över huvud taget ägna jämställdheten någon möda, när regeringen lägger fram sina förslag på detta område.

Statsrådet säger att jag har hävdat att regeringen medvetet har satt jämställdheten åt sidan i sitt ekonomiska krisprogram.

Nej, det har jag inte. Men jag har hävdat att jämställdheten uppenbarligen inte väger speciellt tungt när regeringen lämnar sina förslag till riksdagen. Statsrådet har ju just beklagat all regeringen fick låta jämställdheten stryka på foten i fråga om äklamakeprövningens återinförande.

Och som sagt, statssekreterare Ringborgs ord är ju otvetydiga: När ekonomin skall saneras får man inte la så hårt på det här med jämställdheten.

Vi moderater hävdar att det går att sanera ekonomin utan att för den skull dels låta studenterna få dåliga studiemedel, dels också låsa de kvinnliga studerandena vid sina äkta hälfter - för del är i praktiken delta det är fråga om, Anita Gradin. De kvinnliga studerandena, som nu återigen får se sin ekonomi bli beroende av sina äkta hälfter, kommer att drabbas. Detta om något är ett slag mot jämställdheten för just denna grupp.

Så till slut: Statsrådet beklagar alt moderata samlingspartiet lägger fram förslag som innebär neddragning av den offentliga sektorn. Har jag läst den röda proposifion som regeringen lade fram om besparingar inom statsverkets område rätt, är detta precis vad regeringen också önskar göra, men den orkar inte föreslå de åtgärder som samhällsekonomin faktiskt kräver.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om jämställdhetssträvandena under kärva ekonomiska förhållanden

Anf. 53 Statsrådet ANITA GRADIN:

Herr talman! Jag tycker fortfarande inte all Per Unckel framstår som särskilt trovärdig när han försöker göra sig till talesman för jämställdheten. Vi har alltför många erfarenheter av moderaternas uppträdande under senare år. Jag hänvisade tidigare till Per Unckels partikamrater som inte är beredda alt ställa upp när det gäller de breda insatserna.

Jag vill samtidigt gärna erkänna all jag också tycker alt det är olyckligt att vi har måst återinföra den här prövningen. Men jag hoppas att del bara är en tillfällig sådan och att vi skall kunna uppnå målet att klara Sveriges ekonomi.

Anf. 54 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Det kanske finns anledning all påminna statsrådet Gradin om alt vi nu inte debatterar riksdagsman Åkerlinds åsikter ulan regeringen Palmes förslag till Sveriges riksdag om äktamakeprövningen. Vad jag krifiserar är alt regeringen i en proposifion fill riksdagen lagt fram sådana propåer all jämslälldhetsarbetet faktiskt försvåras.

Anita Gradin beklagar all regeringen har måst göra detta. Som jag sade från talarstolen för en liten stund sedan hade regeringen inte alls behövt göra detta. De socialdemokratiska riksdagsmän som enligt tidningsuppgifter uppenbarligen också beklagar vad regeringen har gjort har alla möjligheter all fram emot december rösta för förslag som visar all man alls inte måste göra livet surt för de kvinnliga studerandena för att klara landels ekonomi.

Om bara någon vecka lägger vi fram ett förslag på riksdagens bord där vi både höjer studiemedlens totalbelopp och slår vakt om del avskaffande av äktamakeprövningen som vi vet betyder så mycket för alla kvinnliga studerande vid våra högskolor.

Överläggningen var härmed avslutad.

115

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Meddelande om interpellationss var

Om villkoren för utträde ur fackförbund

16 § Meddelande om svar på interpellation 1983/84:24

Anf. 55 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag hade för avsikt alt i dag besvara en interpellation från Anders Björck om Europadomstolens dom i visst ärende från Sverige. Då Anders Björck är förhindrad all i dag närvara i kammaren, avser jag att besvara interpellationen fredagen den 18 november.

17 § Svar på frågorna 1983/84:46 och 49 om villkoren för utträde ur fackförbund

116

Anf. 56 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Knut Wachtmeister har frågat mig om jag avser att föreslå lagstiftning för alt garantera den enskilde rätt alt utträda ur ett fackförbund.

Jörgen Ullenhag har frågat mig om jag avser att ta initiativ till åtgärder som tryggar enskilda människors rätt alt lämna fackliga organisationer.

Frågorna har ställts mot bakgrund av att ett fackförbund nyligen har vägrat en medlem utträde ur förbundet. Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Fackförbund är en typ av ideella föreningar. Sådana föreningars verksamhet är inte lagreglerad. Frågan om lagstiftning om ideella föreningar har behandlats av riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast vid förra riksmötet. Förslag om lagstiftning har då avslagits med hänvisning till att det inte finns behov av någon lagreglering på området.

Rätten att gå ut ur en förening är i första hand beroende av vad medlemmarna själva har bestämt, dvs. av vad som slår i föreningens stadgar. Om en medlem vägras utträde med stöd av en sladgebestämmelse, kan han väcka talan vid domstol. Finner domstolen all bestämmelsen är oskälig, kan denna jämkas eller lämnas ulan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Mot bakgrund av riksdagens ställningstagande och med hänsyn till möjligheterna att få saken prövad av domstol avser jag inte att vidta någon åtgärd i frågan.

Anf. 57 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag skall be all få tacka justitieministern för svaret på min fråga. Lika osympatisk och odemokrafisk som kollektivanslutningen till del socialdemokrafiska partiet är, lika näst intill omöjligt ter del sig för en medlem alt få gå ur en facklig organisation.

I en kommentar från 1977 fill LO:s normalstadgar kan man läsa följande: "Fackföreningsrörelsens principiella inställning till utlrädesrätt ur ett fackförbund är all sådan rätt saknas."

Kan denna livegenskap verkligen accepteras i ett land som kallar sig en rättsstat? Självfallet borde det finnas en lagbestämmelse om den negativa föreningsrätten, dvs. den ovillkorliga rätten att slippa tillhöra en förening. Någon sådan lagsfiftning finns inte, och det är knappast ägnat alt förvåna alt

enskilda personer nu ämnar ta upp frågan inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna.

I ett aktuellt fall begärde tre kommunalarbetare utträde ur sitt fack. Enligt Kommunalarbetareförbundets stadgar kan förbundsstyrelsen bevilja utträde. Ett avslagsbeslut kan överklagas hos överstyrelsen, och nästa och sista instans är ett prövningsförfarande av skiljemän. Enligt fackets stadgar skall dessa vara fem, två utsedda av vardera parlen varefter de valda tillsammans utser den femte. Kan man inte komma överens om den femte utses denna av LO!

Kan det kallas demokrati alt en representant för LO, ett LO som uttalat att utträdesrätl saknas, skall vara den i sista hand enväldigt beslutande i en skiljedom?

De tre omtalade kommunalarbetare som vägrades utträde gick inte till skiljedom utan stämde förbundet till Stockholms tingsrätt med begäran alt rätten skulle fastställa alt de tre inte längre var medlemmar i Kommunal.

Både tingsrätten och en majoritet inom Svea hovrätt ansåg ärendet vara en stadgefråga och vägrade ta upp målet. Högsta domstolen undanröjde emellertid domstolarnas beslut och återförvisade målet för behandling i tingsrätten. Den för mig ganska självklara mofiveringen var att stadgarnas bestämmelser om skiljemannaförfarandet ingav betänkligheter när det gäller enskilds rättssäkerhet.

Jag beklagar all justitieministern inte säger sig vilja vidta några åtgärder, och jag tänkte ställa två följdfrågor.

Delar justitieministern högsta domstolens uppfattning att det inte är tillfredsställande för den enskildes rättssäkerhet att den femte skiljemannen i fall av oenighet utses av LO? Skulle del inte vara lyckligare och innebära en bättre garanti för den enskildes rättssäkerhet om tingsrätten utsåg den femte skiljemannen?

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om villkoren för utträde ur fackförbund

Anf. 58 JÖRGEN ULLENHAG (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Bakgrunden till frågan är följande: 1 våras ville fabriksarbetaren Kenneth Einarsson i Stockholm lämna sin fackliga organisation. Fabriks avdelning 7 i Stockholm. Han motiverade sitt beslut med att han inte ville vara med i en "socialistisk fackförening".

När han hade kommit med denna motivering och begärt utträde inträffade det ur rältssäkerhelssynvinkel djupt slötande och nästan otroliga att facket vägrade Einarsson utträde. Fabriks tvingade Einarsson kvar som medlem mot hans vilja.

Själv säger Einarsson i ett tidningsuttalande: "Inte trodde jag att fackföreningsrörelsen fungerade på det här sättet. Visserligen är jag fabriksarbetare men samtidigt är jag emot t. ex. löntagarfonder." Samma dag bekräftar en ombudsman på Fabriks avdelning 7 att avdelning 7 "rent ideologiskt" är socialistiskt inriktad.

Einarsson är tyvärr inte ensam. Riksdagen har också, som framgått av tidigare inlägg, behandlat motioner där lagreglering av ideella föreningar

117

9 Riksdagens protokoll 1983/84:18-19

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om villkoren för utträde ur fackförbund

krävts. Lagutskottet har avstyrkt med hänvisning till de förslag som sliflelseutredningen och den nya arbelsrältskommillén kan komma att lägga fram. Båda kommittéerna har nu avslutat sitt arbete. Ingen av dem har föreslagit några lagregler som tar sikte på den negativa föreningsrätten. Detta låtsas justitieministern inte alls om i sitt svar - att själva förutsättningarna för riksdagens beslut nu har förändrats.

Situationen är alltså denna: Kränkningar av enskilda individer fortsätter, samtidigt som det inte finns några kommilléförslag om förändringar. Einarsson klagade i augusti hos regeringen. Trots att det har gått tio veckor sedan dess har han fortfarande inte hört något. Det enda rimliga i den situation som nu uppkommit är att vi får en lagstiftning om ovillkorlig rätt att utträda ur en ideell förening.

Jag tycker all det är trist och nedslående att jusfitieministerns svar inte innebär någon öppning för några åtgärder på det här området.

Jag vill ställa ett par följdfrågor. Känner inte justitieministern det minsta obehag av att enskilda människor hanteras på detta sätt? Vilket råd vill Ove Rainer ge dem som på grund av övertygelse vill lämna en organisation men inte får det? Jag frågade jusfitieministern i våras om det inte stred mot hans rättskänsla att man föste in hundratusentals människor i det socialdemokratiska partiet mot deras vilja, och trots att man vet att de på valdagen röstar på ett annat parti. Då svarade justitieministern: Svaret är nej. Det var ett både klart och mycket beklämmande svar. I dag vill jag fråga justitieministern: Stöter det inte justitieministerns rättskänsla att människor av kött och blod vägras utträde ur en facklig organisation som de inte vill tillhöra?

Anf. 59 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Som jag sade i milt svar har vi en bestämmelse i avtalslagen som är tillämpbar när det gäller möjligheterna att pröva oskäliga avtalsvillkor och därmed också oskäliga bestämmelser i stadgar.

Till Knut Wachtmeister vill jag säga att den här frågan är föremål för domstolsprövning, och jag kan därför inte kommentera den nu. Men självfallet måste högsta domstolens beslut godtas. Frågan är emellertid nu uppe i tingsrätten.

Till Jörgen Ullenhag vill jag säga att stiftelseutredningen fortsätter med sitt arbete, och vi avvaktar detta arbete. Vi avvaktar också domstolarnas utslag i de frågor som är uppe till behandling.

118

Anf. 60 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag hade kanske kunnat vänta mig att justitieministern inte kunde föregripa vad högsta domstolen kommer fram till för beslut. Men jag hade ändå hoppats på att justitieministern skulle säga att han rent principiellt anser att det vore mer tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt om tingsrätten som opartiskt organ fick utse den femte skiljemannen.

Det sägs också i svaret - vilket jag inte hann kommentera nyss: "Rätten att gå ut ur en förening är i första hand beroende av vad medlemmarna själva har bestämt". Delta är rätt fantastiskt. Här tvångsansluter man personer till del

socialdemokratiska parfiet, och samtidigt förvägrar man dem all gå ur ett fackförbund som är tvångsanslutel fill detta parti. Jag tycker att del är beklämmande all det inte görs något ål detta.

Jag kan tala om för justitieministern att den socialdemokratiska tidningen Arbetet apropå ett aktuellt fall - det var del fall som Jörgen Ullenhag redogjorde för - skrev att fackföreningsrörelsen bör slopa den nuvarande ordningen och skapa regler som ger den enskilde medlemmen rätt att lämna organisationen.

Alltså: Även från de egna får man nu höra att det här är felaktigt.

En annan fråga fill justitieministern: Anser inte justitieministern att vi behöver ha en förvaltningsdomstol i det här landet? Jag anser det.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om villkoren för utträde ur fackförbund

Anf. 61 JÖRGEN ULLENHAG (fp):

Herr talman! Jag är förvånad över den uppgift som justitieministern gav nyss om sliflelseutredningens arbete. Jag har fått hjälp av riksdagens utredningstjänst, som har meddelat mig att stiftelseutredningen avslutade sitt arbete den 30 september 1983 och alt den inte har framlagt några förslag som berör ideella föreningar. Är den uppgiften felaktig, herr justitieminister?

I den stora, vikliga principiella frågan har justitieministern inte myckel alt säga. Jag frågade om det inte stötte justitieministerns rättskänsla att man vägrar människor alt lämna en organisation vars idéer de inte delar. Är det rimligt och riktigt att man säger till enskilda människor alt de måste stanna kvar i en förening som de inte vill tillhöra? Stöter det inte alls jusfitieministerns rättskänsla? Den frågan fick jag inget svar på. Om justitieministern tänker sig att han själv som god socialist gick med i en facklig organisation, som sedan började anta uttalanden av konservativ innebörd, och om justitieministern ville lämna denna organisafion och inte fick det, vad skulle justitieministern då göra? Vilka råd har jusfitieministern alt ge fill enskilda människor?

Anf. 62 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Knut Wachtmeister efterlyste en förvaltningsdomstol. Jag förmodar all han menar en författningsdomstol. Det är därom debatterna pågått någon lid. Jag vill svara alt frågan var uppe i grundlagsarbetet, och resultatet har blivit all man i stor politisk enighet - om jag har fattal det rätt -har avvisat tanken på en författningsdomstol.

Jag kan något uttala mig om domarkårens uppfattning, som jag har tolkat så att domarna helst ser all de inte behöver delta i politiskt kontroversiella frågor. Det finns där en inställning som man också skall ta hänsyn till, nämligen alt domarkåren helst vill ställa sig utanför den politiska striden.

Jag vill säga till Jörgen Ullenhag att jag kanske missuppfattades eller uttryckte mig dåligt. Jag sade alt stiftelseutredningens arbete nu fortsätter i departementet. Det har alltså tagils över av departementet.

119

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om åtgärder för att minska

väntetiderna för polisutredningar

Anf. 63 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag skulle bara vilja tillägga att det i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna finns ett uttalande om föreningsfrihet, som också omfattar rätlen att stå utanför en fackförening. Där följer inte svensk praxis vad Europakommissionen säger.

Jag vill gärna fråga justitieministern om han inte tycker att vi bör följa vad Europakommissionen omfattar just i den här frågan. Enligt justifieminislern är del tydligen praktiskt taget omöjligt för en fackföreningsansluten att lämna sill fack. Är det då meningen att man som sista möjlighet skall behöva straffa sig ut?

Anf. 64 JÖRGEN ULLENHAG (fp):

Herr talman! Jag konstaterar, efter justitieministerns tillrättaläggande, all vi alltså är överens om alt stiftelseutredningen har avslutat sitt arbete.

Sedan vill jag bara i all stillhet konstatera, att om ett par månader är det år 1984. Då kommer fondsocialismen troligen att börja införas mot svenska folkets vilja. Då kommer vi att ha kvar en ordning som innebär att man föser in hundratusentals folkpartister, centerpartister och moderater i det socialdemokratiska partiet - mot deras vilja. Då kommer vi att ha kvar ett system som innebär att man också tvingar kvar individer i fackliga organisationer som de önskar lämna.

År 1984 kommer vi troligen också att ha kvar en socialdemokratisk regering, som inte tänker la några initiativ för att ändra på en ordning som möjliggör sådana här övergrepp mot enskilda människor. Tyvärr är det på det sättet.

Jag konstaterar att del var ett trist svar jag fick i dag. Ingen åtgärd - det är innebörden av svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1983/84:53 om åtgärder för att minska väntetiderna för polisutredningar

120

Anf. 65 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Berfil Måbrink har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att komma till rätta med de långa väntetiderna för polisutredningar.

Jag är medveten om att det kan ta lång lid från att polisutredningen inleds tills dom avkunnas i brottmålet. Men enligt vad jag har inhämtat har generellt sett handläggningstiden inte ökat i någon nämnvärd utsträckning för undersökningar där gärningsmannen är känd. I enskilda fall kan det naturligtvis hända all förundersökningen och åtalsprövningen drar ut på fiden.

Olika faktorer, som t. ex. en tillfällig anhopning av omfattande eller svårutredda ärenden, kan medföra förlängning av handläggningstiderna.

Här ankommer det på lokala och regionala organ att genom fillfälliga förstärkningar utjämna dessa arbetsloppar. Under en följd av år har också åtgärder vidtagits för alt förslärka personalresurserna vid kriminalavdelningarna. Även inom åklagarväsendet finns det problem med arbetsanhopning-ar, särskilt på grund av tillströmningen av omfattande och svåra mål som rör ekonomisk brottslighet. Därför har regeringen i våras lagt fram ett förslag till en effekfivare regional åklagarorganisation.

Jag kan också nämna att vi i justitiedepartementet håller på att se över möjligheterna alt vidga utrymmet för åtalsunderlåtelse, något som kan leda till att antalet förundersökningar begränsas. Jag räknar med att förslag om detta läggs fram under våren 1984.

Anf. 66 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret på frågan.

Del är förhållandena i Ljusdals polisdistrikt som föranlett min fråga. I mitten av 1960-lalel hade man där ungefär 600 brottsärenden alt handlägga per år. I dag är ärendeanhopningen mellan 1 000 och 1 200 ärenden per år. Dessutom har det sedan mitten av 1960-talet tillkommit nya uppgifter för polisen.

Personalen vid Ljusdals polisdistrikt har förändrats så, alt den har filiförts en tjänst utöver vad man hade när polisen förstatligades i mitten av 1960-lalet.

Det säger sig självt att detta är en orimlig situation, och det är det som skapar de långa väntefiderna från brottstillfället till dess att ärendet kommer till fingsrällen. Med hänsyn till den ökning av ärendebelastningen som jag här redogjort för tror jag inte att del är bara i enstaka fall som väntetiden är så lång.

Delta är farligt, bl. a. från rätlssynpunkt. Man måste ställa sig frågan: Vad kan ett vittne komma ihåg två år efter brottstillfället? Man kan ju själv tänka sig den situafionen. Del kan också vara så alt den som blir misstänkt och föremål för förundersökning två år efteråt blir frikänd i tingsrätten. Den personen har då alltså under två år tvingats gå i ovisshet.

Det här är alltså inte bra. Jag pläderar inte för några nya polistjänster, men del måste vara möjligt att omprioritera inom en viss region, exempelvis inom västra Hälsingland. Del görs enligt vad jag kan förslå inte. Antingen är det då brist på personal i hela västra Hälsinglands region eller också har man så vattentäta skott mellan polisdistrikten att var och en bevakar sitt revir och inte bryr sig så mycket om de problem som finns hos de andra.

Jag tycker att justitieministern skall fitta på problemen i Ljusdal ytterligare. De är allvarligare än vad justitieministerns svar visar.

Man har också tagit åklagare från Ljusdal och fört till Hudiksvall, vilket försvårar problemen. Skall det faktum all man ser över åklagarväsendet innebära att man för tillbaka åklagaren till Ljusdal? Det skulle också underlätta situationen och förkorta de långa väntetiderna.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om åtgärder för att minska

väntetiderna för polisutredningar

121

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om åtgärder mot

visstfackligt

agerande

Anf. 67 Juslifieminisler OVE RAINER:

Herr talman! Jag är medveten om alt man har besvärliga problem i Ljusdals polisdistrikt. Det beror på att det är en relativt liten avdelning, och då blir man särskilt känslig för plötsliga och onormala belastningar. .

Jag har uppgifter om alt 11 % av de ärenden som var balanserade på kriminalavdelningen i Ljusdal i början av detta år var 12 månader gamla eller äldre. Del är självfallet inte tillfredsställande. Man måste vidta åtgärder för att rätta till detta.

Jag har fått reda på alt kriminalavdelningen i Ljusdal sedan ett år tillbaka har förstärkts med en befattningshavare från ordningsavdelningen. Under detta år har kriminalavdelningen dessutom förstärkts med två polismän under utbildning, s. k. alternerare, som har tagit hand om enklare utredningar.

Enligt uppgifter som jag har fått från länspolischefen har under detta år Ljusdals pohsdislrikt i fyra fall fått hjälp av kriminaltekniker från Gävle polisdistrikt, men inte i något fall har polisstyrelsen begärt biträde för egentligt utredningsarbete. Det kan kanske vara skäl att höra sig för om den möjligheten.

Anf. 68 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Del är möjligt alt justitieministerns uppgifter är riktiga, men en väntetid på ett år är också för mycket. Det är vi överens om, jusfifieministern och jag.

All brottsligheten har ökat mycket starkt i Ljusdal är också ett faktum. Personalstyrkan motsvarar inte denna kraftiga ökning. Jag har inhämtat alt Ljusdals polisdistrikt inte har någon spaningsavdelning. Bara detta visar att förhållandena är orimliga.

Jag förslår all polismännen i Ljusdal med denna arbetsbörda, och kanske med en ambition att göra grundliga förundersökningar, inte helt kan klara problemen - just på grund av för litet personat och den stora anhopningen av ärenden.

Om jag uppfattade justitieministern rätt tänker man undersöka och kanske förbättra personalsituationen i Ljusdal. Jag tackar för det.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1983/84:63 om åtgärder mot visst fackligt agerande

122

Anf. 69 Justifieminister OVE RAINER:

Herr talman! Med hänvisning bl. a. till att det inom vissa fackliga organisafioner har förekommit diskussioner om att bojkotta motståndare till löntagarfonder har Gunnar Hökmark frågat mig om jag avser att föreslå någon åtgärd i syfte att minska risken för liknande fackligt agerande i ett samhälle med löntagarfonder.

gentemot meningsmotståndare. Alt de därvid måste hålla sig inom ramen för vad som gäller enligt vår lagstiftning är självklart. De kan också vara bundna av avtal som de själva har ingått.

Om jag har fattal Gunnar Hökmark rätt, gör han gällande att de fackliga organisationerna har angripit meningsmotslåndarnas yttrandefrihet och andra fri- och rättigheter som skyddas av grundlagen. Men grundlagsskyddet för fri- och rättigheter gäller bara gentemot angrepp på dessa rättigheter från det allmännas sida. Däremot gäller del inte gentemot åtgärder som vidtas av enskilda människor eller organisationer.

Detta ställningstagande gjordes i stor partipolitisk enighet efter noggranna överväganden när grundlagen skrevs. Jag har ingen annan åsikt än grundlagsfäderna och har inte för avsikt alt vidta någon åtgärd.

8 november 1983

Om åtgärder mot

visstfackligt

agerande

Anf. 70 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! Jag skall be att få lacka justitieministern för svaret, även om jag måste medge att det är svårt all känna någon tacksamhet för dess innehåll. Det är på sätt och vis ett historiskt svar. Jag tror all det är första gången som en justitieminister här i riksdagen öppet deklarerat att han struntar i om förutsättningarna för den fria debatten är hotade och klart redovisat alt han inte avser att vidta några åtgärder mot dem som försöker strypa politiska motståndares möjligheter alt agera. Det är uppseendeväckande.

I sitt svar säger justitieministern att det inte är statens uppgift att värna enskilda människors rätt att uttrycka sina åsikter och att statens skyldighet enbart är att själv inte inskränka medborgarnas fri- och rättigheter.

Nu är det socialdemokratin och den regering som Ove Rainer representerar som har lagt fram ett förslag om löntagarfonder, som kommer att innebära att de fackliga organisationer som jag har angivit i min fråga kommer att få ytterligare makt alt sätta bakom sina försök alt strypa den fria debatten. Men jusfifieministern säger: Jag avser inte att göra något ål delta -det spelar ingen roll.

Det är uppenbarligen en typ av anarki när del gäller skyddet av yttrandefriheten som justitieministern hävdar. I stället för alt skydda medborgarnas rätt alt i varje läge fritt yttra sig för att föra fram sin åsikt och mening vill justitieministern öka de fackliga organisationernas makt - i ett samhälle där de fackliga organisationerna redan har alltför mycket makt och i alltför stor utsträckning kan påverka politiska beslut.

När LO-ordföranden för något år sedan hotade med politisk generalstrejk, herr talman, var del ett tecken på alt man har lämnat den fackliga sfären för all i stället med maktmedel påverka politiska beslut. Det är därför som vi moderater hävdar alt löntagarfonder är ett hot mot demokratin. Justifieminislern har mycket klart och tydligt givit oss rätt i detta avseende. Han säger nämligen all man inte avser att skydda den fria debatten - det är de fackliga organisationernas egen sak.

123

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om åtgärder mot

visstfackligt

agerande

Men vilka skall hävda de enskilda, människornas rätt att fritt föra en debatt? Uppenbarligen är del inte socialdemokratin och Ove Rainer. Förnekar jusfifieministern att löntagarfonderna kommer att få en socialdemokratisk dominans? Menar justitieministern att löntagarfonder inte kommer att ge fackliga organisationer mer makt att strypa oliktänkandes meningsyttringar? Eller är det kanske så att justitieministern helt enkelt anser att del inte har hänt att fackliga organisationer har försökt utnyttja sin fackliga makt till all nå politiska mål? Om det är så är det tragiskt.

Jag skulle vilja upprepa min sista fråga: Håller justitieministern inte med om alt fackliga organisationer har försökt utnyttja fackligt maktspråk för all strypa den fria debatten?

Anf. 71 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag hade inte uppfatlat att den här frågan skulle syfta till att vi skulle föra en debatt om löntagarfonder. Jag har inte heller uppfattat att jag här i kammaren skall stå till svars för vad organisationer eller enskilda företar sig som kan föranleda krifik ur yttrandefrihetssynpunkter.

Vad jag har sagt i mitt svar är att grundlagen har lagt fast ett skydd för fri-och rätligheterna, men att det bara gäller ett skydd gentemot angrepp som kan ske från det allmännas sida. Jag uppfattade nämligen Gunnar Hökmarks fråga på det sättet att del var grundlagsskyddet som han ville diskutera, och jag har lämnat mina upplysningar på den grundvalen. Att det sedan självfallet finns all anledning all ställa stora krav på en regering och inte minst på en justitieminister att värna om tryckfriheten och yttrandefriheten är så självklart alt jag inte trodde att vi skulle behöva debattera den frågan. Det sker med den lagstiftning vi har, och det sker över huvud taget genom de olika organ som samhället ställer till förfogande för att värna om yttrandefriheten och tryckfriheten. Och jag kan gärna föra en debatt med Gunnar Hökmark, om han anser att det är några brister i det avseendet.

124

Anf. 72 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! I min fråga har jag tagit upp enskilda människors förmåga att utnyttja den fria debatten med tanke på den ökade makt som löntagarfonder kommer att ge den ideologi och den värdering som representeras av den socialdemokratiska fackliga och politiska rörelsen. Del framgår mycket klart av min fråga. Jag har inte ställt någon fråga om grundlagsändringar, utan jag har frågat vilka åtgärder justitieministern kan tänka sig alt vidta för att skydda enskilda människors möjlighet att tycka fritt. På detta svarar jusfitieministern inte någonting.

Justitieministern hävdar att staten inte skall inskränka människornas yttrandefrihet, men om fackliga organisationer vill göra det, må det vara dem väl unt! Det är som om socialdemokraterna till den milda grad har blivit ett organisationernas parti, att man inte ser risken när organisationerna ges en ständigt ökande makt.

I ivern att genomföra löntagarfonderna sviker socialdemokratin ansvaret att slå vakt om den fria debatten. Det gäller inte bara att se till att staten inte

människorna har möjlighet alt delta i en fri debatt.

I en annons från socialdemokratin heter det:

"Sverige ska vara ett land som styrs av folkmajoritetens berättigade intressen, men där den som är annorlunda och den som tänker annorlunda aldrig ska behöva uppleva iskyla och maktlöshet."

Med tanke på de bojkollaklioner från fackföreningsrörelsen gentemot oliklänkande som förekommit vill jag fråga: Vilka åtgärder avser Sveriges justitieminister alt vidta för att garantera det finaste i den svenska demokratin, nämligen att människor fritt kan lycka och tänka?

Tisdagen den 8 november 1983

Om åtgärder mot

visstfackligt

agerande

Anf. 73 Jusfitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Det skulle vara bra om Gunnar Hökmark mera konkretiserade vad han avser med sin fråga. Frågan är inte alls klart ställd; jag och mina medarbetare har haft stora svårigheter att utforma svaret, eftersom vi inte begripit frågan. Jag vill påstå all jag inte begripit frågan så mycket bättre nu heller. Men så myckel är klart och så myckel kan jag svara Gunnar Hökmark, all jag är beredd att medverka till alla åtgärder som kan vara nödvändiga för att man skall förstärka yttrandefriheten och tryckfriheten. Men får jag be om en mer konkret debatt kring denna fråga för alt få klarhet i vad Gunnar Hökmark syftar till!

Anf. 74 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! Del är möjligt att justitieministern som företrädare för ett parti som framför allt slår vakt om organisationernas intressen inte riktigt förstått vidden av min fråga, och jag ber om ursäkt för alt jag inte varit tillräckligt tydlig.

Men i min fråga pekar jag på exempel där fackliga organisationer med fackliga medel försökt bojkotta medborgare som haft från fackföreningsrörelsen avvikande politiska åsikter, bl. a. i löntagarfondsfrågan. Jag frågade vilka åtgärder jusfitieministern med tanke på detta avser att vidta, eftersom löntagarfonder kraftigt kommer att öka maklen och möjligheterna alt reagera mot oliklänkande.

För all få klarhet i en sak inför kommande debatter skulle jag vilja ställa en fråga fill justifieminislern. Anser justitieministern att den typ av aktiviteter som El-ettans i Stockholm aktion mot Eldon, fackels agerande i Skaraborg och LO-dislriklel i Stockholm samt LO-ordföranden Sfig Malms hot om polifisk generalstrejk utgör exempel på är olika sätt att använda fackliga medel för att strypa den fria politiska debatten? Om han anser delta, är jag mindre oroad.

Anf. 75 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag tar självfallet avstånd från alla yttranden och åtgärder som kränker yttrande- och tryckfriheten.

10 Riksdagens protokoll 1983/84:18-19

125

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om rätten att ta del av offentligt anställds personakt

Anf. 76 GUNNAR HÖKMARK (m):

Herr talman! I så fall skulle jag också vilja fråga justitieministern om han anser alt den ökade ekonomiska, fackliga och politiska makt som lönlagar-fonderna kommer att ge den fackliga rörelsen möjliggör för fackliga organisationer att med större kraft inskränka den fria debatten på det sätt som justitieministern nyss har tagit avstånd från.

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1983/84:87 om rätten att ta del av offentligt anställds personakt

Anf. 77 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Med hänvisning till att uppgifter ur offentligt anställda tjänstemäns personakter kan utnyttjas i trakasseringssyfte har Karin Söder frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att förhindra att en offentligt anställd tjänsteman kommer till skada på grund av de gällande sekretessbestämmelserna.

Bestämmelser om sekretess för uppgifter i myndigheternas personaladmi-nistrafiva verksamhet finns i 7 kap. 11 § sekretesslagen. Sekretessen är olika sträng för olika slag av uppgifter.

Sekretess gäller som huvudregel för bl. a. sådana uppgifter om en anställds personliga förhållanden som har lämnats till en psykolog eller personalkonsulent. För uppgifter om en anställds hälsotillstånd och vissa andra uppgifter om personliga förhållanden gäller också sekretess under vissa förutsättningar.

För övriga uppgifter som kan förekomma i myndighets personaladmini-slrativa verksamhet gäller normall inte någon sekretess alls. Skälet är att sådana uppgifter i allmänhet är förhållandevis harmlösa. När sekretesslagen kom fill logs också uttrycklig ställning till att intresset av insyn i anställnings-öch disciplinärenden är så stort att sekretess inte bör förekomma för uppgifter i sådana ärenden.

Den avvägning mellan offentlighet och sekretess som gjordes vid sekretesslagens tillkomst har på det hela taget fungerat tillfredsställande. Med hänsyn till den vikt jag fäster vid alt offentlighetsprincipen har så få undantag som möjligt anser jag mig inte böra vidta någon åtgärd i den riktning Karin Söder åsyftar.

Jag vill också erinra om att den som trakasserar en offentligt anställd i vissa fall kan straffas för ofredande eller förgripelse mot tjänsteman.

126

Anf. 78 KARIN SÖDER (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret.

Jag är i långa stycken överens med justitieministern, t. ex. så till vida att vi så långt möjligt skall hålla fast vid offentlighetsprincipen. Detta är viktigt, för om vi ser oss om i världen kan vi se hur det går där man inte har det öppna

har all handlägga mycket delikata frågor, där det gäller att hjälpa andra människor på olika sätt. De har att utöva en verksamhet som vi har beslutat om här i riksdagen. De skall alltså fullfölja de lagar som vi instiftar. Det är viktigt att den uppföljningen blir så korrekt som möjligt och följer de intenfioner som riksdagen har haft. Det är då också nödvändigt att de offentliganställda kan göra detta med den trygghet att inte själva bli förföljda därför att de har fullföljt de uppdrag som de har. Det är dess värre så att det ibland förekommer - jag vill inte påslå all det är ofta - alt man använder tillgången till personakter på ett sådant sätt att det som för oss kanske kan förefalla harmlöst i det sammanhanget inte blir harmlöst utan blir en del av en förföljelse. Det måste vara vår uppgift här i riksdagen och regeringens uppgift att se till att de som vi har i vår tjänst ute i landet, i kommuner och landsting och för den delen också i statlig verksamhet, kan göra detta på ett sådant sätt att de inte behöver känna sig förskräckta.

Jag blev själv förskräckt när jag i somras hörde ett program i radio, där en av våra mesta "tyckare" uppmanade folk att, som någon sorts led i att minska byråkratin, förfölja människor som hade att utöva sitt ämbete. Jag tror att det också gav många som arbetar träget en skräckvision av vad som skulle kunna komma.

Jag vill därför fråga justitieministern om det inte finns ett behov av - det framgår inte av svaret - att verkligen se till att de offentliganställda har del skydd som de behöver för att just kunna fullfölja de uppgifter vi har ålagt dem.

I det sammanhanget vill jag också ha ett ännu tydligare svar på frågan om den lagstiftning vi har anses vara till fyllest och om vi inte skulle kunna gå vidare och se på de personalansvariga inom socialmyndigheler m. m., vilka instrukfioner de skall ha för att på bästa möjliga sätt kunna stödja dem som har att handlägga svåra frågor när det gäller människor som söker hjälp.

8 november 1983

Om rätten att ta del av offentligt anställds personakt

Anf. 79 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag kan med tillfredsställelse konstatera att Karin Söder och jag - jag hade inte heller väntat mig något annat - är ense om viklen av alt man gör så få undantag som möjligt från offentlighetsprincipen. Jag har full förståelse för de problem som Karin Söder tar upp. Samtidigt är det så, som Karin Söder säger, att de lyckligtvis inte förekommer så ofta. Men detta är en mycket svår avvägning. Över huvud tagel är sekretesslagen en lag som kräver avvägning mellan olika intressen. Jag är övertygad om att vi måste följa dessa frågor med uppmärksamhet, och om det inträffar fall av detta slag, som har blivit mer och mer frekventa, har vi säkert anledning att ingripa.

Anf. 80 KARIN SÖDER (c):

Herr talman! Jag är glad för detta förtydligande från justitieministerris sida, nämligen hans försäkran att han tänker följa dessa frågor med uppmärksamhet. Jag kan berätta att jag har fått brev från personer som

127

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om tidpunkten för planerad ombyggnad av polishuset i Solna

arbetar i offentlig tjänst med förtidspensioner och svåra sociala problem och som själva har varit utsatta för trakasserier av delta slag. Jag vet också att det finns personalansvariga som känner sig vara i en mycket brydsam situation när de får sådana här förfrågningar då någon vill la del av en personakl beträffande en anställd, därför all man inte anser sig ha fått det bidrag eller det beslut som man själv skulle ha velat ha av en tjänsteman. Del är egentligen en fråga om hur dessa tjänstemän skall kunna fullfölja våra intentioner i den lagstiftning som vi har beslutat om. Vi har också en skyldighet alt ge dem trygghet i sin ämbetsutövning.

Jag är medveten om all del, som del slår i svaret, finns möjligheter att följa upp fall som rör förgripelse mot tjänsteman, men vi har ett ansvar för all vi organiserar verksamheten så, alt sådana situafioner inte skall behöva uppstå.

Jag hoppas alt jag kan ta det som jusfifieministern sade i sitt senaste inlägg till intäkt för all regeringen om del blir nödvändigt kommer att vidta åtgärder.

Jag vill fill sist upprepa frågan om hur vi skall kunna förbättra situationen för de personalansvariga, som kanske borde få bättre instruktioner om hur de i känsliga fall skall hanlera sådana här ärenden för att kunna vara det stöd för sina medarbetare som de är avsedda att vara.

128

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1983/84:102 om tidpunkten för planerad ombyggnad av polishuset i Solna

Anf. 81 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig när ombyggnaden av polishuset i Solna kan komma till stånd och vad regeringen är beredd att göra för att påskynda projektet.

Regeringen uppdrog den 27 augusti 1981 ål byggnadsstyrelsen all börja projektera om- och tillbyggnad av en förvallningsbyggnad i Solna med lokaler för polisväsendet t. o. m. systemhandlingar. I beslutet föreskrevs bl. a. all projektet skulle ingå i byggnadsstyrelsens projektreserv och således kunna utföras när så är lämpligt ur sysselsättningssynpunkt. Byggnadsstyrelsen har kommit in med en begäran om att få fortsätta projekteringen t. o. m. bygghandlingar och även begärt alt få byggnadsuppdrag.

Jag är väl medveten om all polisens lokaler i Solna är mindre ändamålsenliga och alt det är angelägel att den planerade om- och tillbyggnaden kommer till stånd. Men mot bakgrund av det ekonomiska läget måste tyvärr även myckel angelägna byggnadsinvesteringar prövas noggrant. Jag ser därför ingen möjlighet för regeringen alt nu ge klartecken för byggstart. Men behovet av konjunktur- och arbetsmarknadsåtgärder övervägs fortlöpande inom regeringskansliet. Bl. a. beslutade regeringen den 6 oktober i år att tidigarelägga slafliga investeringar för ca 500 milj. kr.

Anf. 82 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Polishuset i Solna är klart underdimensioneral. Vaklområdet är ett av de större i Stockholm och innefattar bl. a. Råsundasladion samt Haga slott, där utländska gäster ibland inkvarteras.

Onödig arbetstid går åt fill förflyttningar inom de tre huskropparna, och risken för spilllid i gemensamhelslokaler, reception etc. är stor. De tre husen är vardera inte fillräckligl stora - 14-15 rum - för att inrymma en avdelning, varför kontakterna mellan husen är myckel frekventa.

Nuvarande arrestlokaler räcker bara till för den reserv som alllid måste finnas. Transporter av anhållna sker dagligen fill närbelägna arrestlokaler, såsom arrestlokalerna i Sollentuna, Jakobsberg och Täby och Kronohäklel i Stockholm, men även till andra, mer avlägsna orter.

Vid besök som jag och en annan riksdagsledamot från Stockholms län gjorde hos Solnapolisen för någon lid sedan sade man att merkostnaderna för transporter m. m. uppskattades till ca 4 milj. kr. per år.

Det har nu gått mer än två år sedan regeringen uppdrog till byggnadsstyrelsen alt projektera en ombyggnad. För projekteringsuppdraget anslogs 4,2 milj. kr. Själva ombyggnaden beräknades då, i prislägel den 1 april 1980, motsvara 24,3 milj. kr. Det rör sig alltså om förhållandevis låga kostnader för ombyggnaden i jämförelse med de stora besparingar som skulle kunna göras.

I regeringsbeslutet definieras ombyggnadsprojeklel till alt omfatta bl. a. iordningställande av ny arrestenhel. De nya lokalerna skulle dimensioneras för 14 förvaringsrum för anhållna och 8 förvaringsrum för tillfälligt omhändertagna. Därjämte projekteras en specialcell.

Det föreligger myckel starka önskemål, inte bara från polisens sida ulan också från allmänhetens, om att denna ombyggnad snarast kommer fill stånd. Stockholmsområdet har fått myckel få anslag under senare fid för ombyggnader av denna typ. Projektet borde kunna utnyttjas av sysselsält-ningsskäl. Av betydelse är också att rikspolisstyrelsen stöder kraven.

Jag konstaterar med fillfredsställelse alt justitieministern förklarat del angelägel all den planerade om- och tillbyggnaden kommer till stånd. Jag uttrycker förhoppningen att alla möjligheter tillvaratas för all igångsättande snarast skall kunna ske.

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Om tidpunkten för planerad ombyggnad av polishuset i Solna

Överläggningen var härmed avslutad.

22 § Föredrogs och hänvisades Proposifionerna och skrivelsen 1983/84:34 fill trafikutskottet 1983/84:36 och 39 till näringsutskottet 1983/84:42 fill arbetsmarknadsutskottet 1983/84:47 till näringsutskotlel 1983/84:49 till socialförsäkringsulskottet 1983/84:51 fill justitieutskottet 1983/84:53 till jordbruksutskottet 1983/84:54 fill trafikutskottet

129

Nr 19 23 § Föredrogs och hänvisades

Tisdagen den Proposifion

8novemberl983 1983/84:55 Bil. 1 mom. 2 och 3 till utrikesutskottet

_________ i övrigt till justitieutskottet

Beträffande detta ärende hade regeringen föreslagit att riksdagen skulle besluta att motionstiden förkortades till tio dagar.

Kammaren beslöt förkorta motionstiden fill att utgå torsdagen den 17 november.

24 § Föredrogs och hänvisades
Proposifionerna

1983/84:56 och 62 till näringsutskottet

25 § Föredrogs och hänvisades Redogörelse och förslag 1983/84:5 till konsfitutionsutskoltel 1983/84:6 till kulturutskottet

26 § Föredrogs och hänvisades Motionerna

1983/84:39 fill bostadsutskottet 1983/84:40 till justitieutskottet 1983/84:41 och 42 fill finansutskottet 1983/84:43 fill trafikutskottet 1983/84:44-49 fill skatteutskottet

27 § Föredrogs men bordlades åter Finansutskottets betänkanden 1983/84:4 och 6-10 Skalleulskoltels betänkanden 1983/84:1-3 och 5 Juslitieutskottets betänkanden 1983/84:1-3 Lagutskottets betänkanden 1983/84:1 och 2 Försvarsulskollels betänkanden 1983/84:1 och 2 Socialförsäkringsutskottels betänkanden 1983/84:1-3 Socialutskottets betänkanden 1983/84:4 och 5 Kulturutskottets betänkanden 1983/84:1 och 2 Näringsutskoltets betänkanden 1983/84:1 och 2

28 § Anmäldes och bordlades Proposifion

1983/84:57 Fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

130

29 § Anmäldes och bordlades Motionerna

1983/84:50 av Tommy Franzén m. fl.

Godkännande av vissa delar av ett avtal mellan staten och Rederiaktiebola-gel Golland m. m. (prop. 1983/84:14)

1983/84:51 av Kersti Johansson och Arne Fransson Ny organisation för postverket (prop. 1983/84:34)

1983/84:52 av Bo Lundgren

Höjning av skatterna på drycker och tobak, m. m. (prop. 1983/84:37)

1983/84:53 av Bertil Fiskesjö m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m. (prop. 1983/84:40)

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Meddelanden om interpellation

30 § Meddelande om interpellation

Meddelades alt följande interpellation framställts den 7 november

1983/84:42 av Gunnar Hökmark (m) till justifieminislern om ökat skydd för enskilda personers integritet:

Inom en rad olika samhällsområden har vi en debatt om de enskilda människornas integritet. Ytterst gäller denna vilken makt man skall ge olika kollektiv gentemot individen och vilken rätt man skall garantera individen gentemot olika kollekliv.

I ett fritt och öppet samhälle är det en självklarhet alt varje medborgare själv avgör sin fillhörighet till olika organisafioner. Del är likaså en självklarhet all den enskilde medborgaren som näringsidkare själv avgör vem han eller hon vill anställa. Ingen annan än den enskilde skall avgöra om han eller hon skall betala medlemsavgift till en organisafion. Var och en skall fritt kunna avgöra om man skall utträda ur en organiafion.

Detta är självklarheter som har att göra med den enskildes integritet. De gäller individens relation till kollektivet. I Sverige har lagstiftningen under lång fid medgett eller medverkat till att kollektiven fått mer makt att företräda de enskilda medborgarna. Inom alltför många områden har man sökt lösa problemen genom att ge kollektiven en större makt. Men problemen har kvarstått medan individens frihet och integritet ytterligare inskränkts.

Denna förskjutning av maklen, från individ till kollektiv, har inte bara varit ett resultat av de offentliga kollektivens - stat och kommun - tillväxt. Olika intresseorganisationer har getts en ökad makt att företräda medborgarna, på bekostnad av de enskilda medborgarnas eget inflytande.

131

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Meddelanden om interpellation

132

Statsmakten skall vara stark men begränsad. Den skall vara stark när det gäller att värna de enskilda människornas rätt men begränsad så att den inte inkräktar på deras frihet. Den skall vara stark när det gäller att slå emot olika intressegruppers påtryckningar men begränsad för att ge dem full frihet alt föra fram sina åsikter. Detta är krav som måste ställas för att individens integritet skall värnas, för att organisationer, liksom stat och kommun, inte skall få en makt som inkräktar i medborgarnas frihet.

Tyvärr har regering och riksdag i många ärenden vikt sig för organisationer och gett dessa makt på individens bekostnad.

Medbestämmandelagsliflningen är ett sådant exempel. Förutom att MBL gett de fackliga organisafionerna inom den offentliga sektorn en möjlighet att påverka politiska beslut, har MBL också inneburit att den enskildes inflytande som anställd alllid kanaliseras via fackliga organisafioner. 1 många fal! har det gjort att de enskilda på en viss arbetsplats förlorat sitt inflytande fill en central facklig organisafion med dess byråkrati - en byråkrati som inte sällan nonchalerar medlemsopinionen. I stället för inflytande för enskilda har vi fått förhandlingar för organisationer.

Inom hyresseklorn har Hyresgästernas riksförbund genom lagstiftningen i praktiken getts monopol att företräda hyresgästerna, trots att majoriteten av hyresgästerna inte är medlemmar i organisafionen.

Enskilda hyresgäster har ingen möjlighet alt enskilt eller tillsammans fillvinna sig förhandlingsrätt om inflytande annat än om hyresnämnden eller bostadsdomslolen ger dem denna rätt. Dessa är partssammansatta organ bestående av företrädare för etablerade intresseorganisationer, hyresgäsi:ö-relsen och fastighetsägarna. Enskilda hyresgästers rätt till egen förhandlingsordning är därigenom beroende av etablerade korporationers välvilja. Staten har därmed frånhänl sig plikten att slå vakt om de enskildas rätt.

Detta är två exempel på hur staten genom politiska beslut fråntagit den enskilde inflytande och rätt fill förmån för etablerade intresseorganisationer.

Del finns också exempel på hur intresseorganisationer, själva eller sinsemellan, träffat avtal - över huvudet på den enskilde medborgaren - som inskränker den enskildes frihet och rätt.

Kollektivanslutningen av fackliga organisationer till socialdemokratin är ett exempel på hur vikfiga beslut som berör den enskildes integritet fattas över huvudet på honom. Den enskilde ges inget lagligt skydd mot att en organisation kollektivansluter honom.

Inom arbetsmarknadsområdet finns exempel på avtal mellan arbetstaga-rorganisafion och arbelsgivarorganisafion som i praktiken innebär tvång till fackligt medlemskap. Ett exempel är följande:

En ung person i ett av våra krislän önskar starta eget förelag inom byggbranschen. Som medarbetare tänker han till en början anställa en bror och en god vän. Det lokala facket i den ort där verksamheten skall bedrivas säger dock nej fill detta. Enligt det "hängavlal", som man i praktiken måste ha för att kunna få uppdrag, sägs det: "Medlemmar i Svenska Byggnadsarbetareförbundet, bosalla inom del arbetsförmedlingsdislrikt där arbetsplatsen är belägen äga företräde vid anställning.

Eftersom hans utsikter all få uppdrag är minimala om han inte skrivit under avtalet innebär det ett tvång all anställa enbart medlemmar i fackliga organisationer. I praktiken innebär detta all arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan förhandlat bort rätlen för den enskilde att själv avgöra om han skall vara fackligt ansluten eller ej, liksom man förhandlat bort rätten för en näringsidkare att själv avgöra vem han skall anställa.

På motsvarande sätt har en facklig organisation i Stockholms län rest krav på att en kommun vid personalneddragningar i första hand skall avskeda icke fackligt anslutna.

Inom Elektrikerförbundet har man bedrivit en kampanj mot enskilda företagare som haft icke-fackligt ansluten personal.

Gemensamt för dessa fall är all del saknas lagligt skydd för den som vill stå utanför facklig organisation. Genom de ömsesidiga relationerna mellan arbetsmarknadens parter finns del ett tvång till fackligt medlemskap.

På hyresmarknaden finns i dag avtal mellan hyresgäströrelsen och fastighetsägarna som innebär att den enskilde hyresgästen på sin hyra tvingas betala ersättning till hyresgästföreningen, oavsett om han är medlem eller ej, oavsett om han vill eller ej. Intresseorganisationerna har beslutat att Ivångstaxera den enskilde. Det finns inget lagligt skydd för dem som inte vill betala.

Inom vissa fackliga organisationer är det i dag i praktiken omöjligt att utträda. Fackföreningsavgiften dras direkt på lönen av arbetsgivaren. För att utträda måste man bli utesluten, och det blir man inte så länge man betalar sin medlemsavgift. Del finns inget lagligt skydd som slår fast den självklara rätten för var och en all själv bestämma om man skall vara medlem eller ej. Del avgör organisationen - så har nämligen organisationerna sinsemellan avtalat.

Dessa exempel visar hur olika organisationer fråntagit de enskilda medborgarna självklara rättigheter. Inskränkningarna av den enskildes integritet har inte beslutats av någon politisk instans.

Något skydd för den enskildes inlregrilet finns inte. Staten värnar inte den enskilde i dessa sammanhang.

För ett parti och en regering som värnar den enskilde och som vill vara ett frihetens parti måste det vara oacceptabelt att organisationer - utan riksdagens beslut - inskränker den enskildes suveränitet. Det måste likaså vara angelägel att utnyttja den politiska maklen så all människornas inflytande i första hand tillkommer dem själva och inte stora organisationer.

I en annons med terhal "Ge Sverige en chans" har socialdemokratin uttryckt sig så här:

"Sverige ska vara ett land som styrs av folkmajoritetens berättigade intressen, men där den som är annorlunda och den som tänker annorlunda aldrig ska behöva uppleva iskyla och maktlöshet."

"Sverige ska vara ett land där hederligt arbete lönar sig, där vanligt folk kan ta sig ton mot all sorts överhet, och där man kan resonera förnuftigt med varann om de svårigheter och möjligheter som framtiden bjuder."

Inom områden som refererats ovan har kollektivels makt inneburit intrång

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Meddelanden om interpellation

133

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Meddelande om frågor

i individens frihet. Det gör det viktigt att stärka individens integritet. Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Är statsrådet beredd att medverka till förslag till förändringar i
medbestämmandelagsliflningen så att de enskilda anställda ges större
inflytande?

2. Är statsrådet beredd att medverka till förändringar i gällande lagstiftning som ökar de enskildas insyn och inflytande i de intresseorganisationer som företräder den enskilde i frågor som rör arbetsplatsen eller boendemiljön?

3. Är statsrådet beredd all förelägga riksdagen lagförslag som gör det också i praktiken möjligt för enskilda hyresgäster att själva förhandla med hyresvärd?

4. Är statsrådet beredd att föreslå riksdagen lag som förbjuder kollektiv anslutning till politiskt parti?

5. Är statsrådet beredd alt förelägga riksdagen lagförslag som garanterar arbetstagaren rätten och möjligheten att stå utanför facklig organisation?

6. Är statsrådet beredd att medverka till att den enskilde hyresgästen ges rätten all själv avgöra om han eller hon skall betala hyresgästförening förhandlingsersättning och ersättning för boendeinflytande och fritidsaktiviteter?

7. Är statsrådet beredd alt vidtaga åtgärder som gör det i praktiken möjligt för varje löntagare att utträda ur en facklig organisation?

31 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 7 november

134

1983/84:137 av Per Unckel (m) till utbildningsministern om ökad lärlingsutbildning:

Moderata samlingspartiet presenterade i våras riktlinjer för hur en stor del av gymnasieskolans yrkesutbildning skulle kunna flyttas över till företagen i form av lärlingsutbildning. Ett viktigt syfte med en sådan förändring skulle vara att öka utbildningens arbelsmarknadsanknytning och därmed kvalitet. Vårens principförslag har i höst preciserats i en särskild rapport.

Reaktionerna på våra förslag - inte minst från förelagen - har varit utomordentligt positiva. Del ger anledning att förmoda alt ett snabbt genomförande av dessa också skulle kunna ge goda resultat när det gäller ungdomens sysselsättningsmöjligheter. Dröjsmål innebär uppenbart risker för all nya ungdomsgenerationer helt i onödan får svårigheter på arbetsmarknaden.

Mot denna bakgrund ber jag att till utbildningsministern få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet nu beredd medverka till att en stor del av gymnasieskolans
yrkesutbildning överförs till lärlingsutbildning i företagen i enlighet med det
principförslag moderata samlingspartiet presenterat?

2. Om inte - i vilka avseenden har statsrådet invändningar mot det
moderata förslaget?

1983/84:138 av Bengt Wittbom (m) till arbetsmarknadsministern om ungdomsarbetslösheten:

Den omfattande ungdomsarbetslösheten kan inte enbart förklaras av de faktorer som ligger till grund för arbetslösheten som sådan. Alt särskilt ungdom har drabbats av arbetslösheten beror i hög grad på att starka hinder för yngre människor all komma in på arbetsmarknaden byggts upp under 1970-talet. Några av många samverkande faktorer är:

1. Frånvaron av naturliga ingångsjobb.

2. Yrkesutbildning som isolerar ungdomarna från arbetslivet.

3. Åmanlagar, MBL och andra lagar och avtal.

4. Tillämpning av lagar och avtal.

Ett tungt vägande skäl till alt ungdomen gradvis har stängts ute från arbetsmarknaden är också de snabbt sfigande lönekostnaderna. Under del gångna året har regeringen gjort utomordentligt litet för att minska dessa hinder för ungdomarna alt komma in på arbetsmarknaden.

På vilka av ovan angivna problemområden är arbetsmarknadsministern beredd att vidta förändringar som varaktigt förbättrar ungdomarnas möjligheter på arbetsmarknaden?

den 8 november

1983/84:139 av Pär Granstedt (c) fill jordbruksministern om sammansättningen av djurförsökselisk nämnd:

Enligt uppgift har del förekommit att ansökan till djurförsökselisk nämnd att få genomföra djurförsök hos nämnden prövats i s. k. tremannagrupp där en eller två ledamöter varit anställda hos del sökande företagel. Sådana företeelser riskerar att undergräva förtroendet för den eliska prövningen av djurförsök.

Är statsrådet beredd att genomföra sådana ändringar i föreskrifterna för djurförsökseliska nämnder att ansökningar inte kan komma alt prövas av anställda vid del sökande företaget?

32 § Kammaren åtskildes kl. 17.38.

In fidem

Nr 19

Tisdagen den 8 november 1983

Meddelande om frågor

BERTIL BJORNSSON

/Solveig Gemert