Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1983/84:168

Fredagen den 8 juni

Kl. 09.00

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Anmälan om utsedda ersättare, m. m.

1 § Justerades protokollet för den 30 maj.

2 § Anmälan om utsedda ersättare, m. m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för ersättare för riksdagsledamöter Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om aft

Margareta Andrén, Bromma, och Hädar Cars, Stockholm, (båda fp) utsetts

fill ersättare för riksdagsledamöter sedan Birgit Friggebo, Olle Wästberg och

Bonnie Bernström (alla fp) avsagt sig sina uppdrag. Valprövningsnämnden har vid sammanträde denna dag granskat bevisen

och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 8 juni 1984

Bengt Hult

/Sven-Georg Grahn

Anf. 1 TALMANNEN:

Från Margareta Andrén och Hädar Cars har inkommit framställningar om avsägelse från uppdraget som ersättare i riksdagen. Dessa framställningar kommer att föredras i slutet av detta sammanträde.

3 § Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1983/84:2976-2985 till utbildningsutskottet

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

4 § Den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs finansutskottets betänkanden 1983/84:40 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för

budgetregleringen m.m. (prop. 1983/84:150 delvis), 1983/84:45 om vissa åtgärder för atf dämpa pris- och kostnadsutveckHngen

(prop. 1983/84:200) samt 1983/84:39 om kommunalekonomiska frågor inför år 1985, m.m. (prop.

1983/84:133 och prop. 1983/84:150 delvis).

Anf. 2 TALMANNEN:

Finansutskottets betänkanden 40,45 och 39 debatteras i ett sammanhang.

Anf. 3 LARS TOBISSON (m);

Herr talman! Riksdagen skall i dag besluta om den ekonomiska polifiken och fastställa den budget som skall gälla fram fill valrörelsens början nästa år. Arbetet i finansutskottet med kompletteringsproposifionen har återigen visat att det på detta område föreligger en djupgående åsiktsskillnad mellan den borgerliga och den socialistiska sidan. Olikheterna i bedömningar och ståndpunkter förefaller snarast förstärkas. Kampen mellan dem som tror på en socialistisk expansions-, högskatte- och regleringspoHfik och oss som förordar en fri ekonomi blir av allt att döma intensiv fram till den 15 september 1985.

Den nya regeringen Palme har onekligen haft tur i den meningen att ett internationellt konjunkturuppsving hjälpt till att dölja såväl de grundläggande problemen i Sveriges ekonomi som avsaknaden av varaktigt verksamma åtgärder för aft återställa balansen och återgå till en bana av stabil tillväxt.

Uppgången har varit starkast i USA. Den lovande utbudsekonomiska ansatsen har emellerfid där efter hand spårat ur i gammaldags keynesiansk efterfrågesfimulans. Bilden är sig lik även så fill vida att det nu framträder tecken på en stigande inflationstakt.

Den underskotfspolitik som förs i USA är lika litet försvarbar som den Sverige ägnar sig åt sedan några år tillbaka. Behovet av atf dra fill sig andra och fattigare länders sparande pressar upp räntan. Samtidigt bidrar den större vitaliteten och flexibiliteten i den amerikanska ekonomin, som bl. a. tar sig uttryck i den snabba tillväxten av antalet jobb, till att dollarkursen hålls uppe på en hög nivå.

Kombinafionen av hög dollarränta och hög dollarkurs drabbar framför allt tungt skuldbelastade länder i Latinamerika. Den tydliga tendensen till räntestegring i världen förvärrar snabbt den internafionella skuldkrisen och innebär därför på flera sätt etf hot mot den ekonomiska återhämtningen. Det är infe bara så att dessa skuldsatta u-länder måste hålla tillbaka sin importefferfrågan för att kunna klara betalningen av räntor och amorteringar. Även det internationeHa banksystemet hotas av kollaps, om de ökade skuldfjänstkostnaderna medför aft flera länder infe kan fullgöra sina

åtaganden. Oron kring stora amerikanska banker ger obehagliga associationer drygt 50 år tillbaka i tiden.

Liksom den internationella skuldkrisen har kriget mellan Iran och Irak hettat fill på sistone som oroshärd för den ekonomiska utvecklingen i världen. Industriländerna är infe längre lika beroende av olja från Mellanöstern som under 1970-falefs oljekriser, och vi är furligf nog på väg in i den varma årstiden på norra halvklotet. Men ett tvärstopp i Hormuzsundet kan utlösa en spekulafionsvåg, som driver upp oljepriset och därmed knäcker det ekonomiska uppsvinget för den här gången.

Västeuropa har legat sent i konjunkturuppgången, men under våren har vissa positiva tecken framträtt. Desto mer beklagligt är det då atf återhämtningen äventyras av pågående arbetskonflikter i de stora länderna. Det brittiska kolarbetarfacket slåss sedan flera månader fillbaka för att förhindra nedläggningen av olönsamma gruvor och för atf avsätta landets demokratiskt valda regering. 1 Frankrike motsätter sig likaledes arbetarna i krympande skymningsindusfrier den politik av ekonomisk realism som socialistregeringen numera går in för i syfte att genomföra en nödvändig strukturomvandling.

Strejkerna i Storbritannien och Frankrike är kanske inte så farliga från konjunkfursynpunkt, eftersom de riktar sig mot verksamheter som ändå är förlustbringande. Annorlunda är det då med den tyska metallkonflikten. Kravet på en förkortning av veckoarbetstiden fill 35 fimmar syftar visserligen fill att bevara jobben i sysselsättningsmässigt krympande branscher, men strejken lamslår lönsamma företag, och det inte bara i det egna landet. Det är förbluffande att den socialistiska majoriteten i finansutskottet i sin opfimis-tiska bedömning av utvecklingen i Tyskland inte berör denna komplikafion, som hotar att knäcka uppgången nästan innan den hunnit komma i gång.

Vi vet att svenska leverantörer redan gått miste om affärer med tyska bilproducenter, men därtill blir det svårt att undvika aft banden stannar i svenska bilföretag. Normalt har dessa inte större lager av komponenter än vad som rullar på lastbilar från Tyskland. Dessutom kommer inte leveranserna att kunna återupptas samma dag som konflikten biläggs. Då står de tyska bilfabrikerna först i kön, och det tar dessutom tid att klara transporten från Sydtyskland till Sverige.

Det har i den svenska debatten sagts, att den tyska mefallkonflikten är tiH fördel för oss här hemma. Men eftersom även svenska bilfillverkare drabbas, lär det inte bli några nämnvärt ökade marknadsandelar på bekostnad av Volkswagen och Mercedes. Dessutom är det inte sannolikt, att konflikten skulle kunna leda fill en minskad skiHnad i inflationstakt mellan våra länder. Blir kostnadsökningen i det kommande avtalet för stor, sätter den borgerliga regeringen säkert in åtstramande åtgärder, som minskar den draghjälp Sverige så väl behöver från en konjunkturuppgång i Tyskland.

Herr talman! Om således den internationella konjunkturbilden är splittrad och rymmer betydande orosmoment, kan fakfiskt detsamma sägas om läget här i Sverige. Den förbättring som den reviderade finansplanen gör ett så stort nummer av hänför sig helt fill den del av ekonomin som vetter mot uUandet. Den internationella konjunkturuppgången har i förening med

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

devalveringarna lett till en ökning av exporten, industriproduktionen och numera även näringslivets investeringar, särskilt i storföretagen. Men den jämfört med januari uppjusterade exportsiffran motsvaras av en nästan lika stor uppräkning av importen. Och vikfiga efterfrågekomponenter som bostadsbyggande och lagerinvesferingar vänfas nu utvecklas sämre än vad man trodde vid årets början. Detta förklarar att den ekonomiska tillväxten i år reviderats upp med endast 2 %o till 2,8 % - en ökningstakt som för bara några år sedan skulle ha ansetts höra hemma i en lågkonjunktur.

Medan det alltså går bra för svenska exportföretag, är hemmabranscher som byggverksamhet och detaljhandel hårt trängda. Den privata konsumtionen väntas efter tidigare års reallönesänkningar bli ungefär oförändrad, men den prognosen bygger på att sparkvoten ligger kvar på noll. För många hushåll är situafionen nu så prekär, att de som kan får ta av sina besparingar, och de som inga sådana har får i växande utsträckning lita till socialhjälp. Det verkligt obehagliga är att många tecken nu tyder på att vi befinner oss i närheten av konjunkturtoppen. Veckans Affärers prognosindex visar envist på en nedgång med början i höst.

Det står därmed klart, herr talman, att socialdemokraterna har försuttit chansen att utnyttja konjunkturförbätfringen till att sätta in åtgärder som varakfigt skulle kunna rätta till de djupgående obalanserna i Sveriges ekonomi. Alltsedan sitt tillträde har regeringen ägnat sig åt vad som måste betecknas som en serie undanmanövrer. Den första enkla utvägen var den stora devalveringen. Men det utrymme den gav för balansskapande åtgärder på hemmaplan kom aldrig aft utnyttjas. När det stod klart att den gynnsamma kostnadseffekten var på väg att försvinna, förklarade finansminister Feldt krig mot inflafionen. Men under ett år blev det en kamp som fördes endast med ord och inte i handling. Redan i mitt anförande i motsvarande riksdagsdebatt förra året framhöll jag att inflation är en ekonomisk företeelse och att det inte räcker långt med psykologisk krigföring, om infe den föregås och följs upp av ekonomisk-politiska åtgärder.

Efter vårens höga löneavtal framstod det som uppenbart att målet att få ned inflationen till 4 inte skulle kunna nås. Regeringens nästa undanmanöver blev då panikpaketet av den 12 april, med flopp för priser, hyror, aktieutdelningar m. m. Såväl praktisk erfarenhet som ekonomisk expertis visar att sådana åtgärder är verkningslösa. Det vet naturligtvis finansministern. Men här gällde det aft visa handlingskraft och ge intryck av att ha läget under kontroll, snarare än att göra något som kunde tänkas få bestående effekter.

Herr talman! De fyra grundläggande obalanser som den ekonomiska krisen framkallat är bytesunderskottet, inflationen, arbetslösheten och underskottet i statens finanser. Det kan nu förefalla som om bytesbalansen är återställd. Men det är ett tillfälligt resultat av vårt förbättrade kostnadsläge i förening med låg inhemsk efterfrågan och investeringsaktivitet. Om investeringsnivån återfördes till den tidigare normala nivån på drygt 20 % skulle bytesunderskoffet uppgå till ca 40 miljarder kronor. Vi dras alltså fortfarande med ett besvärande strukturellt underskott i bytesbalansen, som endast kan

döljas till priset av att vi försummar den utbyggnad och förstärkning av vår produktionsapparat som är nödvändig för att vi skall kunna hävda oss i konkurrensen och kunna betala igen de skulder vi redan ådragit oss.

Vad inflationen beträffar har regeringen lyckats skapa intryck av att takten i prisstegringen avtar. Sanningen är att när regeringen tillträdde låg inflationen såväl i Sverige som i OECD-länderna på 8 %. Sedan dess har den inom OECD fallit till 5 %, medan den här hemma har ökat till 9. Det är just denna skillnad i inflationstakt som är så farlig, eftersom den innebär att devalveringsfördelen snabbt försvinner.

Under årets fyra första månader steg priserna med drygt 3 %. Ytterligare någon halv procent har tillkommit i början av maj som en följd av höjda matpriser och skärpt bensinskatt. Räknar man bort effekten av skattebeslut och andra politiska åtgärder är den underliggande inflationstakten nu betydligt högre än för ett år sedan.

Inte ens med prisstopp är det möjligt att få ned prisstegringen till bara 1 %o i månaden under resten av året, vilket skulle krävas för att nå 4-procentsmålet. Med den politik regeringen för får man räkna med att prisstegringen mellan 1983 och 1984 hamnar runt 8 % och att den blir ännu snabbare nästa år.

Prisstoppet kommer i själva verket att bli mycket svårt att hantera för regeringen. Om det tillämpas strikt, exploderar priserna när det släpps nästa år, då regeringen bestämt att inflationen skall vara 3 %. Skulle det successivt luckras upp, vilket utifrån tidigare erfarenheter är troligare, köper man en liten fördröjning av den synliga inflationen till priset av byråkrati och andra störningar i ekonomin.

Övriga inslag i panikpaketet har från inflationsbekämpande synpunkt ännu mer karaktären av kraftfulla slag i luften. Låt mig bara kommentera indragningen av likviditet från storföretag och kommuner, som jag förstår är tänkt att hålla tillbaka löneglidningen. Men det är inte så att arbetsgivare höjer lönerna extra mycket därför att de har gott om pengar. De gör det, när det är svårt att rekrytera arbetskraft, och på den punkten medför paketet ingen ändring. De depositioner som nu skall göras i riksbanken är bara en mindre del av vad storföretag och kommuner ändå skulle ha fått placera i statspapper för att budgetunderskottet skulle kunna finansieras. Skillnaden är bara att räntan blir några procentenheter lägre.

Regeringens senaste undanmanöver ger egendigen ett ofullbordat intryck. Ett prisstopp blir bara halvt, om det inte innefattar det pris som betyder mest i produktionslivet, nämligen priset på arbetskraft. Ändå är ju panikpaketet föranlett av den alltför snabba löneutveckling som regeringen själv var med om att dra i gång i sin egenskap av offentlig arbetsgivare.

Det av allt att döma från början planerade ingreppet i den fria förhandlingsrätten har ersatts av några överläggningsrundor med arbetsmarknadens parter i Rosenbad. Med så stora uppställningar som det här är fråga om kan det inte röra sig om något annat än spel för galleriet i syfte att nå propagandamässiga effekter. Om man verkligen vill nä resultat, måste den här sortens överläggningar föras i betydligt mindre grupper och utan massmediabevakning.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Regeringen borde rimligen inte. ha några svårigheter med att förmå arbetsgivarna att gå med på lägre lönehöjningar. Men jag förstår inte hur man skall kunna förmå den andra parten att gå med på att bryta upp avtalen i syfte att genomföra vad som för deras medlemmar måste, framstå som försämringar. Det är nog så att regeringen genom att inte med sin ekonomiska politik bädda för återhållsamma löneavtal och genom atf ange ett för högt tak, som den själv var med om att förvandla fill golv, har sett till att loppet redan är kört.

Regeringen försöker också ge intryck av att den uppfyllt sitt vallöfte att få bukt med arbetslösheten. I den reviderade finansplanen sägs det att arbetslösheten nu synes kunna börja minska. Men faktum är att arbetslösheten stiger fröts konjunkturuppgången. I april var det 15 000 flera arbetslösa än samma månad för ett år sedan. Ökningen blir ännu större om man räknar in dem som är sysselsatta genom åtgärder från AMS. Lägger man ihop alla som vill ha men saknar arbete, är det över 12 % av arbetskraften som står utanför den öppna arbetsmarknaden. Det är helt i nivå med de höga siffror i andra länder som ledande svenska socialdemokrater brukar fördöma.

Regeringen hoppas nu aft den öppna arbetslösheten i år ändå skall minska med 15 000 personer. Men dessa förväntas bli sysselsatta genom beredskapsarbeten och ungdomslag inom den offentliga sektorn.. Det är häpnadsväckande att det i en konjunkturuppgång skall behövas extra AMS-insatser på 2,5 miljarder kronor för att arbetslösheten skall bli drygt 3 %.

Den stora arbetslösheten inger allvarliga farhågor för vad som händer när konjunkturen vänder. De usla statsfinanserna gör att de som då friställs infe på sedvanligt sätt kan sysselsättas med fler konsflade jobb i stat och kommun.

Ytligt sett uppvisar onekligen budgetsaldot en förbättring. Men det beror fill största delen på att lönerna och därmed skatteunderlaget ökar mer än beräknat 1983 och 1984. Erfarenheterna från 1970-talet visar att stora lönehöjningar på kort sikt förbättrar budgetsaldot men samtidigt undergräver landets konkurrenskraft gentemot omvärlden.

Det är givetvis stor skillnad om budgetunderskottet minskar som en följd av att statsutgifterna skärs ned eller därför aft lönerna stiger för snabbt. I det förra fallet dämpas pris- och kosfnadsstegringen, vilket ger bestående positiva effekter på budgetsaldot. Den förändring som nu sker är emellerfid av det senare slaget och därför tillfällig. Det har sagts att ungefär hälften av budgetunderskottet beror på konjunkturen. När budgetunderskottet nu i uppgångstider minskar endast obetydligt, är vi illa ute. Att möta en konjunkturavmattning med ett verkligt budgetunderskott på över 80 miljarder är ytterst riskabelt, eftersom det då ökar automatiskt.

Nu spelar det i det långa loppet inte så stor roll om budgetunderskottet blir litet över eller litet under 80 miljarder. Statsskulden växer ändå från nu drygt 500 till bortåt 600 miljarder om ett år. Vi fortsätter med hög fart in i skuldfällan och mot den väntande räntedöden.

Statsskuldens ökning betyder att skuldbördan för en familj på fyra personer ökar med 40 000 kr. i år för att uppgå till ca 300 000 kr. Mest synd är det om barnen, som i framtiden tvingas till uppoffringar för att betala igen

vad den äldre generationen har konsumerat på kredit.

Regeringens förhoppningar om ett minskat budgetunderskott nästa år vilar också på en prognos om lägre ränteutgifter för statsskulden. Prognosen baseras dock på den låga räntenivå och dollarkurs som rådde fidigare under våren. Med nu aktuella tendenser blir ränteposten flera miljarder större. Detta belyser på ett obehagligt sätt att vi med den stora statsskulden inte längre själva bestämmer över budgetunderskottets storlek. Det är dessutorh omöjligt att för ett drygt år framåt förutspå dollarkursen och den internationella ränteutvecklingen. Tvärtemot vad statsminister Palme hävdade vid årets början blir våra möjligheter att bli herrar i eget hus allt mindre.

Men på en punkt, herr talman, har ju ändå regeringen avstått från aft göra en undanmanöver. Den har med stor hänsynslöshet genomdrivit beslutet om kollekfiva löntagarfonder, trots motståndet från ett enigt näringsliv, en samlad borgerlig opposifion och flertalet medborgare.

Det talas i dessa dagar inte så mycket om denna patentmedicin, som enligt vad som sades i höstas kunde rå på i stort sett allt ont inom det ekonomiska området. Men det är i alla fall uppenbart att fondbeslufet infe som utlovats kom atf verka återhållande på'löneutvecklingen i landet.

Sedan vi nu efter lång väntan fått bekanta öss med huvuddelen av. de ledamöter som skall utgöra fondstyrelserna, bHr slutsatsen att kravet på kompetens bHr än vikfigare i fråga om de tjänstemän i fondkanslierna som skall svara för hanteringen av fondmedlen. Men här blir nog rekryteringssvå-righetérna ännu större. Skulle, som ryktet säger, lösningen bli en enda central analysenhet, spricker ju fullständigt illusionen av att fonderna bHr inbördes oberoende.

Farhågorna för bypolitiska satsningar har redan besannats i de uttalanden som gjorts av nyutnämnda fondstyrelseledamöter. Det verkar också som om dessa tror aft de genom sina kommande aktieköp skall förse företagen med riskkapital. Sanningen är ju att de medel de förfogar över är pengar som, om de fått stanna kvar i företagen, hade kunnat användas för riskfyllda projekt. Som det nu blir, kommer de till den del de inte används för nyteckningar aft hamna i de fidigare aktieägarnas fickor. Risken är stor atf dessa inte återinvesterar dem i ett svenskt näringsliv som drabbats av fondsocialism.

De borgerliga parfierna är fast beslutna att som en första åtgärd vid en nyvunnen riksdagsmajorifet avveckla systemet med löntagarfonder. Den gemensamma arbetsgrupp som håller på atf förbereda en avvecklingsplan räknar med att redovisa sitt förslag till hösten. Eftersom fonderna ännu inte inlett sin verksamhet är det dock ännu fullt möjligt att undgå denna olycka genom aft upphäva det beslut som fattades i december, vilket också föreslås i en gemensam borgerlig reservation till finansutskottets betänkande.

Herr falman! Även på den ekonomiska politikens område har finansutskottets borgerHga ledamöter enats om en gemensam reservation. Det genomgående temat är krifik mot regeringen för att skjuta problemen framför sig och ett starkt förord för atf utnyttja konjunkturuppgången fill att med utgiftsnedskärningar minska budgetunderskottet. Vad budgetpolitiken beträffar skiljer vi oss så fill vida atf vi moderater vill gå längre när det gäller

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. ni.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

utgiftsnedskärningar för atf också få utrymme för rejäla sänkningar av främst de skatter som träffar produktionen.

Liksom regeringen vill vi moderater prioritera kampen möt inflationen. Men till skillnad från regeringen vill vi göra det med åtgärder som leder till konkreta resultat.

Första förutsättningen för att lyckas är att underskottet i statsbudgeten dras ner kraftigt. Vi håller fast vid de besparingar på bortåt 30 miljarder i helårseffekt som vi föreslog redan i januari.

Den andra förutsättningen för att få ned inflationen är att skattetrycket sänks. Regeringen har hittills gått motsatt väg och höjt eller infört ca 50 skatter till ett sammanlagt pris för medborgarna på ungefär 25 miljarder kronor. Ett genomsnittshushåll betalar i dag drygt 6 500 kr. mer i skatt jämfört med före socialdemokraternas återkomst till regeringsmakten. Regeringens egen långtidsutredning visar att höjda arbetsgivaravgifter och inkomstskatter är två viktiga orsaker till den snabba kostnadsstegringen i Sverige. Det är endast genom att sänka skatteuttaget på arbete och företagande som skattesystemets inflationsdrivande effekter kan elimineras. Det moderata budgetalternativet inrymmer skattesänkningar på över 10 miljarder kronor i helårseffekt.

Den tredje förutsättningen för framgång i kampen mot inflationen är att lönebildningen håller sig inom det samhällsekonomiska utrymmet. Vi moderater avvisar tanken på statHg inkomstpoHtik och slår vakt om den fria förhandlingsrätten. Men arbetsmarknadens parter måste då få klart för sig att det rör sig om en frihet under ansvar. Staten har nu mindre än någonsin råd att med bidrag, subventioner och devalveringar städa upp efter alltför dyra avtal.

Socialdemokraterna i finansutskottet anklagar oss moderater för att vilja bekämpa inflationen med ökad arbetslöshet. Det är naturligtvis helt fel. På lång sikt far statsmakterna sitt ansvar för sysselsättningen genom att föra en ekonomisk politik av det slag vi förordar. Men på kort sikt måste arbetsfördelningen vara den att statsmakterna i första hand svarar för den aHmänna prisstabiliseringen och att de parter som direkt bestämmer priset på arbetskraft får ta konsekvenserna av sina beslut. Hamnar lönerna för högt, får löntagarna räkna med att det blir färre jobb och företagen med att det blir fler konkurser och nedläggelser.

Lönebildningen handlar inte bara om nivå, utan också om struktur. För att den nödvändiga omställningen på arbetsmarknaden skall komma till stånd måste sådana löneskillnader vara tillåtna, att det framstår som meningsfullt att byta jobb. Med hänsyn till behovet att krympa den offentliga sektorn är det ofrånkomligt att i en realistisk polifik mot arbetslösheten satsa på den enskilda företagsamheten. Någon nämnvärd ökning av industrisysselsättningen kan man dock inte räkna med. Hoppet måste därför sättas till den privata tjänstesektorn.

I Sverige hindras den privata tjänstesektorn från aft utvecklas. Det sker genom regleringar och byråkrati, offentliga monopol, trygghetslagstiftning m. m. Den omstrukturering av den offentliga sektorn liksom den avreglering

och privatisering som vi moderater förordar innebär inte svångremspolifik utan större svängrum för en privat tjänsteproduktion. Det kan ge de nya arbetstillfällen som landet så väl behöver. Atf ersätta delar av den offentliga verksamheten med privata marknadslösningar leder inte bara till lägre kostnader utan också fill större variation i tjänsteutbudet, vilket ökar valfriheten i samhället.

Herr talman! Under de senaste dagarna har publiceringen av en bok visat att landets finansminister inte är främmande för dessa tankegångar. Tyvärr -måste jag säga - är det inte denna bok som blir föremål för behandling och beslut här i riksdagen - i så fall skulle det ha blivit betydligt fler instämmanden från min sida än vad den reviderade finansplanen ger anledning till. Den får väl i stället ses som etf inslag i det Rosornas krig, som verkar hindra finansministern från att i handling genomföra de kloka ord han stundom ger uttryck åt. Därmed håller man på atf fördjupa vad som för eftervärlden kommer att framstå som Rosornas kris. Vägen ut ur den anges i reservationerna 1, 3 och 4 i betänkande 40 och i reservationerna 1 och 4 i betänkande 45, fiH vilka jag yrkar bifall.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 4 NILS ÅSLING (c):

Herr talman! Scenariot för svensk ekonomi förändras snabbt. Den internationella konjunkturuppgången har fortsatt trots att bilden i vissa avseenden är splittrad. Den har ytterligare accentuerats sedan kammaren tog ställning till finansplanen. Devalveringarna 1981 och 1982 framstår i dag som relativt framgångsrika. Det skulle alltså ligga närmast till hands att nu gratulera regeringen fill framgången, som också påtagligt avspeglar sig i en förbättrad handels- och bytesbalans och en glädjande allmän expansion i svensk industri.

Det finns emellertid en rad allvarliga reservationer att framföra. Framgången gör t. ex. att devalveringen i realiteten motverkar den långsikfiga stabiliseringspolitiken. Det finns många exempel på det i dagsdebatten men också i finansutskottsmajoritetens skrivning, där man nu tonar ner sina varningar från december. I stort sett framställs situationen som om alla problem vore löst och som om inget moln fanns på framfidens himmel. Den allvarliga invändning som man måste göra mot regeringens ekonomiska politik är att den nonchalerar de grundläggande och svårartade balansproblemen i ekonomin och inte bara uppskjuter nödvändiga besparingar på budgeten, utan på det hela taget demonstrerar en anmärkningsvärd brist på ett långsiktigt perspektiv i den ekonomiska polifiken.

Det kan synas som om samtalen med arbetsmarknadens parter på Rosenbad häromdagen ändå vittnar om medvetenhet om hur ytterligt känsligt läget är för svensk ekonomi. Men jag noterade ett uttalande av LO-ordföranden Stig Malm efter mötet. Han sade att regeringen föreföll ointresserad av att diskutera vad som följer efter 1985. Det är i så fall - om han var riktigt refererad - ganska betecknande. Det finns ingen anledning att här i dag avge något omdöme om dessa överläggningar, eftersom vi inte har sett något resultat och eftersom överläggningarna kommer att fortsätta.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Dock är det nödvändigt att slå fasf, att det är angeläget atf arbetsmarknadens parter och staten kommer till en uppgörelse som innebär att avtalsrörelsen medverkar i stabiliseringspolifiken och inte, som har varit fallet i snart fio år, motverkar och nonchalerar de centrala stabiliseringspolitiska målen. Vad jag beklagar i sammanhanget är att regeringen varit så senfärdig. Överläggningarna skulle självfallet ha kommit fill stånd före 1984 års avtalsrörelse. Att nu efteråt försöka korrigera en avtalsrörelse som har gått snett och som får konsekvenser över hela konjunkturcykeln vittnar varken om handlingskraft eller om någof större mått av klarsynfhef.

Det döljer sig nu Hksom tidigare en klar motsättning i regeringens agerande. Finansministern har nyligen, som Lars Tobisson påminde om, i en infervjubok demonstrerat en klarsynfhef när det gäller de centrala problemen i den svenska ekonomin. Det är en klarsynfhef som man gärna vill gratulera fill, och jag vill instämma i finansministerns synpunkter. Här demonstreras emellertid på samma gång en iögonenfallande dualism i regeringens politik, en anmärkningsvärd inkonsekvens när det gäller socialdemokrafins sätt att hantera problemen. Det är f. ö. etf fenomen som blivit synonymt med regeringen Palme - den allvarliga bristen i koordinationen meHan ord och handHng. Detta illustreras även av det centrala budskapet i Kjell-Olof Feldts intervjubok, nämligen att det inte finns utrymme att ytterligare höja skattetrycket här i landet. Detta vill jag hjärtligt och gärna instämma i.

Obalansen i budgeten, det stora budgetunderskottet, måste alltså klaras, dels genom en allmän tillväxt i ekonomin, dels genom en fortlöpande anpassning av den offentliga konsumtionen fill produktionsresultatet - dvs. besparingar. I finansplanen i januari och i debatten kring den, liksom i kompletteringspropositionen, avvisar dock regeringen ytterligare besparingar. I stället knyter man helt sina förhoppningar till den internationella utvecklingen och till den tillväxt i ekonomin som den ger upphov tiH: Tror man verkligen inom regeringen att den högkonjunktur vi nu befinner oss i skall vara för evärdlig tid? Den fråga som anmäler sig är: Hur tänker finansministern få balans i samhällsekonomin, när vi på nytt är inne i en lågkonjunktur - eller är perspektivet inte så långt? Nöjer sig finansmihisfern med att tänka på mandatperioden? Det kanske är klokast så.

Hur skall man klara uppgiften aft spara, att begränsa utgifterna, när man inte har kurage att ta vara på opposifionéns sparförslag i en så markant högkonjunktur som den vi nu upplever? Nu vore det dessutom i hög grad konjunktur- och stabiliseringspolitiskt motiverat att söka begränsa budgetunderskottet, även av stabiliseringspölitiska och kortsiktiga skäl.

Till bilden hör att regeringens strategi har misslyckats och misslyckats grovt i och med årets avtalsrörelse. Den modell som man tiHämpar förutsätter etf lågt inflationstryck, om man över huvud taget skall kunna lyckas. Inflafionen är alltjämt hög. Inflationsmålet för 1984 kommer inte att infrias, och ingen tror längre på inflationsmålet 3 % för 1985. Min fråga är: Gör finansministern själv det?

Sannolikt är misslyckandet med årets avtalsrörelse ett långt allvarligare

inslag i den ekonomiska utvecklingen på sikt än vi kanske föreställer oss i dag. Just nu kör svensk exportindustri på högvarv, men ändå ligger arbetslösheten på en högre nivå än den som man i valrörelsen 1982 sade sig omöjligen kunna acceptera från socialdemokratisk sida. Det måste vara ytterligt pinsamt för en socialdemokrafisk regering att i detta skede nödgas notera att, dess främsta vallöfte och det som förde den till makfen, dvs. aft minska arbetslösheten, snöpligt har misslyckats. Det är ganska naturligt om vi i dag kräver att finansministern ger ett klart besked: Är det av socialdemokratin angivna målet "arbete åt alla" utmönstrat som en central poHtisk målsättning för socialdemokratin? För centerparfiet är det alltjämt ett centralt mål och en viktig uppgift att klara när man lägger upp den ekonomiska poHfiken.

Borde då inte misslyckandet med sysselsättningspolitiken mana till eftertanke? Nu är eftertanke och ödmjukhet inte det som i första hand präglar den socialdemokratiska regeringen och infe heller majoriteten i finansutskottet. Den socialistiska majoriteten i utskottet är inte ens beredd aft med kraft fullfölja vad man började göra i december, nämligen att sätta in budgetunderskottet i ett långsiktigt perspektiv. Nu borde man dessutom ha haft tid på sig att smälta regeringskansliets egen långtidsutredning, LU 84. Långtidsutredningens förord för en reducering av budgetunderskottet och för konkreta åtgärder för att minska inflafionen så aft man kan uppnå samhäHsekonomisk jämvikt 1990 är klart och ovedersägligt, liksom rekommendationen att de offentliga utgifterna borde skäras ned med ytterligare ca 6 mHjarder kronor per år under de närmaste åren. Försiktigtvis för varken finansministern eller utskottsmajorifefen någon, egentlig argumentation kring detta långsikfiga problem. Ännu en gång kan man säga att en gemensam reservafion från de icke-socialisfiska partierna demonstrerar aft det dock på oppositionssidan finns en grundläggande gemensam övertygelse Om hur stabiliseringspolitiken skaH bedrivas under de närmaste åren. Där finns en konkret diskussion även om de långsiktiga målen.

De icke-socialistiska parfierna är också överens om att löntagarfonderna skall avvecklas, eftersom de är ett omöjligt inslag i en fri ekonomi.

När det sedan gäller det korta perspektivet, dvs. de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen, har opposifionsparfierna liksom fidigare gått fram med var sin reservafion. Jag kan föreställa mig att det på nytt kommer att föranleda kommentarer från den socialdemokrafiska sidan; Men det är en självklar konsekvens att man går fram med var sin reservafion när det gäller budgetregleringen, eftersom man i det politiska arbetet i övrigt självfallet måste gå fram med egna partimotioner och förslag som naturligtvis också måste följas upp i budgetregleringen. Det vore att på ett tämligen meningslöst sätt mangla sönder hela den politiska debatten i kammaren om inte partilinjerna skulle få konkrefiseras även till sina budgetkonsekvenser.

Vi har för vår del påmint om bakgrunden fill den socialdemokrafiska budgetpolifiken som den bedrivs i dag, dvs. den socialdemokratiska taktiken aft blåsa upp budgetunderskottet under det första regeringsåret. Trots att man genomförde stora skattehöjningar ökade alltså underskottet med nästan

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m'.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

20 miljarder på etf år, och utgifterna drevs upp med över 40 miljarder. Det var en utgiftsökning större än hela den statliga inkomstskaften för såväl fysiska som juridiska personer. Det är från den höga, uppblåsta nivån som man nu försöker orientera sig ner på mer realistiska nivåer. Målsättningen för en långsiktig budgetpolitik måste vara att statsskulden inte längre ökar i reella fal. Därför måste det strukturella budgetunderskottet avvecklas, och det kan inte ske på annat sätt än genom en kraftig minskning av de offentliga utgifterna. Enligt vår uppfattning måste detta naturligtvis i synnerhet gälla i ett konjunkfurförlopp som det vi nu upplever, då det av stabiliseringspolifis-ka skäl finns särskild anledning att försöka begränsa likviditeten i penningsystemet. Det räcker inte att hänvisa till förbättringar på budgetens intäktssida. Som Lars Tobisson påminde om fidigare är ju de intäktsförbättringarna egentligen rätt skenbara.

Vi har i vårt budgetalternativ angett hur vi vill lösa detta problem kortsikfigt, men det mest angelägna är att man är beredd att angripa de grundläggande obalansproblemen med kraft och målmedvetenhet på lång sikt, vilket - som långfidsutredningen antyder - är ofrånkomligt om man vill uppnå samhäHsekonomisk balans. Den socialdemokratiska polifiken i dag saknar just denna långsikfiga och kraftfulla inriktning som är en förutsättning för att den ekonomiska politiken skall väcka tilltro i landet - men också i vår omgivning.

Herr talman! Man skulle kunna sammanfatta med att säga, att det är tur för den socialdemokratiska regeringen inte bara att vi har en nådig internationell konjunkturutveckling, utan också att Sverige har ett näringsliv som är så produktionskraffigt och som har kommit ur industrikrisen med en internatio-neHt sett så konkurrenskraftig struktur att det bHr sådana framgångar på exportmarknaderna. Detta har medfört en kraftigt förbättrad bytesbalans, vilket i sin tur ger oss ett andrum i vår ekonomiska polifik.

Regeringens eget bidrag i detta sammanhang är faktiskt skäligen blygsamt. Devalveringens långsiktiga konsekvenser är det dessutom ännu för tidigt att yttra sig om, även om de kortsiktiga effekterna kan förefalla gynnsamma. Mycket talar för aft devalveringen i oktober 1982 var kraftigt överdimensionerad, och att de exportframgångar, som vi nu upplever för svensk industri, på lång sikt kan visa sig samhällsekonomiskt mycket dyrköpta, infe enbart i form av onödigt drastiskt sänkta reallöner och onödigt uppdrivna kompensa-fionsanspråk, utan även med långsikfiga balansrubbningar i andra avseenden.

Huvudintrycket av regeringens ekonomiska politik är alltså, när man så här på vårriksdagens sista arbetsdag summerar den politiska utveckHngén, att regeringen på ett anmärkningsvärt sätt misslyckats med sysselsättningspolitiken och att socialdemokratin tydligen har övergett sitt centrala politiska mål: arbete åf alla. Regeringen har dessutom allvarligt misslyckats med atf bekämpa inflafionen, och den har nödgats överge det med sådan emfas angivna inflationsmålet. Det är avslöjande för regeringspolifiken, och det skapar inte trovärdighet för regeringens ekonomiska polifik.

Herr falman! Jag ber att få yrka bifall fill reservafionerna nr 1, 3 och 5 vid

finansutskottets betänkande nr 40 samt reservafionerna nr 1 och 4 vid betänkande nr 45.

Anf. 5 BJÖRN MOLIN (fp);

Herr talman! Svensk ekonomi har hittills i år i flera avseenden utvecklats positivt. Produktionsvolymen, särskilt industriproduktionen, har ökat påtagligt, och industrins orderingång är aHtjämt hög, även om en fillfällig uppbromsning nu tycks ha skett. Exporten har fortsatt att öka, och handelsbalansen uppvisar betydande överskott, vilket i sin fur har lett till en förbättring av bytesbalansen, som 1984 kan väntas gå jämnt upp. Industriinvesteringarna visar en viss uppgång - låt vara från en.mycket låg nivå. Arbetslösheten ligger däremot kvar på en hög nivå, och den aktuella konjunkturuppgången med åtföljande produktionsökning har alltså dess värre inte medfört någon nämnvärd minskning av arbetslösheten.

Denna positiva ekonomiska utveckling kännetecknar också många andra industriländer. I Norge har BNP-tillväxten blivit högre än vad man väntade i början av året, i Danmark beräknas BNP i år komma aft öka med drygt 3 %, och Finland ser ut att bli det land som får den snabbaste produktionsökningen i Västeuropa med en tillväxt på ca 5 %.

Denna posifiva utveckling i de nordiska länderna och också i många andra mindre industrinationer är naturligtvis en följd av en positiv efterfrågeut-veckHng i vissa av de stora länderna. Utvecklingen i Förenta staterna är av avgörande betydelse, och trots ett rekordstort underskott i utrikeshandeln tycks den.ekonomiska politiken i Förenta staterna infe komma aft läggas om. Denna aktuella ekonomiska politik i USA har tillsammans med den höga dollarkursen varit fill fördel för svensk exporfindustri. Den svenska exporrin-dustrins förmåga att anpassa sig till förändrade förhållanden i världsmarknaden och dra fördel av dessa har visat sig vara anmärkningsvärt god.

Kan då denna uppgång i världsekonomin och i svensk ekonomi bli bestående? Flera faktorer spelar därvidlag in, men för vår egen del bHr säkert kostnadsutvecklingen helt avgörande. Inflationen i Sverige ligger alltjämt på en högre nivå än i industriländerna i genomsnitt. Såyäl 1982 som 1983 blev från den här synpunkten förlorade år. Inflationen i Sverige låg då flera procentenheter högre än i andra länder, och det var bara devalveringarnas posifiva effekt på det relativa kostnadsläget som kompenserade inflationens negativa effekter.

Det står nu klart att regeringen har misslyckats med att infria sitt inflafionsmål på 4 % för 1984. Finansutskottets majoritet för etf något konstjat resonemang om vad den samlade effekten kan bli av å ena sidan lönekostnadsstegringarna och å den andra de av regeringen föreslagna åtgärderna för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen.

Utskoftsmajorifeten kommer då fill slutsatsen att inflafionen under loppet av 1984 skall stanna vid 5 %. Dess värre är nog också den siffran i underkant. Deri skulle innebära praktiskt taget stillastående priser under andra halvåret i år. Det sannolika är väl att inflationen i år hamnar kring 7 %. Den siffran skall jämföras med att inflationen inom OECD-länderna i genomsnitt ligger

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagenden. 8 juni 1984 : ,.

Den ekonomiska politiken, m.m.

under 5 % och inom de nordiska länderna på i genomsnitt 6 %.

Även om alltså regeringen misslyckats med att hålla inflationen nere enligt sina intenfioner i år så är utvecklingen nästa år - 1985 - av ännu större betydelse. Här har regeringen uppsatt ett inflafionsmål på 3 %. Det målet ter sig mot bakgrund av utvecklingen i år och mot bakgrund av utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden helt osannolikt. Gapet i inflafionsfakt mellan Sverige och andra industriländer kommer att bli större 1985 än 1984. KostnadsutveckHngen kommer atf bli relativt sett mera ogynnsam i Sverige i förhållande till övriga länder nästa år.

Herr talman! Löntagarorganisationerna och arbetsgivarna har ju under den senaste månaden agerat under betydande tryck från regeringen. Hoten om en regelrätt statlig inkomstpolitik och om tvångsingripanden mot den fria förhandlingsrätten har varit påtagliga. I förrgår, på vår nafionaldag, fick dessa antydningar och hot ett konkret innehåll.

Regeringeri kräver nu att den samlade lönekostnadsutvecklingen under 1985 inte får överstiga 5 %. Med aktuella överhäng betyder det i väldigt många faH att några nominella lönehöjningar avtalsvägen inte kan fillåtas. Regeringen hotar nu med att skärpa den ekonomiska polifiken, om inte arbetsmarknadens parter accepterar defta regeringens diktat i fråga om storleken på lönehöjningarna nästa år.

Nog är det ganska egendomligt aft en regering, som försöker framställa sig som en "löntagarregering", går så bryskt till väga mot löntagarna och deras organisationer. En huvudpunkt i socialdemokraternas krifik mot regeringarna före 1982 var ju aft man då tvingades acceptera reallönesänkningar. Det skulle bH svängrum i stället för svångrem, hette det. Men nu är tonen en annan; löftespolifiken från 1982 har förvisats fill parfitaktikens skräpkammare, och regeringen har tagit fram den omskrivna svångremmen igen samt hotar att dra ett extra tag runt löntagarnas midja.

En av regeringens ekonomiska experter, Klas Eklund, har i tidningen Affärsvärlden på ett vältaligt sätt utvecklat regeringens syn på den aktuella situationen. Han säger att utvecklingen är iHavarslande. Vissa branscher och företag, som saknar exportindustrins betalningsförmåga, kommer aft drabbas redan i år. Men, fortsätter Eklund, framför allt finns en allvarlig risk att strävandena att pressa ner inflafionen även 1985 och därefter kommer att misslyckas. 1984 tycks i det här avseendet redan vara inregistrerat som etf förlorat år. Eklund fortsätter: "Även om de avtalsmässiga lönestegringarna 1984 är överkomliga bäddar stora överhäng, olika kompensationsklausuler och den uppsplittrade förliandHngsordningen illa inför framtiden." Också i andra avseenden ger Eklund en långt mera negafiv och mindre förtröstansfull bild av den ekonomiska utvecklingen än den som tecknas av finansministern i regeringens proposifion och av finansutskottets socialdemokrafiska majoritet i det aktuella betänkandet. Eklund påminner om vår sårbarhet för sfigande inflafion, och han påpekar att bytesbalansförbäftringen i år sker i ett ■ läge med svag inhemsk efterfrågan, hög arbetslöshet och låga investeringar;

I ett anförande av finansministern vid ICA-Hakons bolagsstämma i

Örebro fidigare i veckan, som jag har läst ett referat av, gav han uttryck för liknande tongångar.

Herr talman! Detta är just vad vi från folkparfiet har framhållit vid flera ekonomiska debatter under det senaste året. Om man inte lyckas hålla inflationen i schack, om prisstegringarna i Sverige blir påtagligt högre än i andra länder, då riskerar den nu aktuella konjunkturuppgången och produktionsuppgången i Sverige aft bli tillfällig. Jag har vid etf par olika tillfällen, bl. a. vid debatter här i kammaren med finansministern, citerat professor Lybecks karakferisfiska uftryck "ett fillfälligt glädjerus".

I de icke-socialistiska partiernas gemensamma reservation påpekas atf timlönekostnaden i svensk industri har jämfört med västtysk industri ökat med 12 % sedan den stora devalveringen på hösten 1982. Om denna skillnad i löneökningstakt mellan Sverige och Västtyskland blir bestående - och en hel del tyder på det - så kan hela den aktuella konkurrenskraftsförbättringen vara uppäten om något år.

Vad gör då regeringen för att hålla kostnadsutvecklingen i schack, för att skapa förutsättningar för att dess eget inflatipnsmål skall kunna förverkligas? Jo, man visar en optimistisk uppsyn. Och det är bra. Finansministern skall vara optimisfisk och tro på en låg inflafion. Men det vore än bättre om regeringen kompletterade finansministerns glada och optimistiska uppsyn med konkreta åtgärder som höH inflafionen nere.

Regeringen har nu infört ett allmänt prisstopp, trots att väl aHa vid det här laget vet att ett prisstopp är en artificiell åtgärd, som i varje fall på lång sikt icke har någon effekt på inflationen utan som tvärtom riskerar att spä på inflationsbrasan genom att förtroendet för regeringens förmåga att hålla inflationen nere urholkas och att företagen därför så fort prisstoppet hävs gör prishöjningar för att gardera sig mot kommande ingrepp i prisbildningen. Prisstoppet är alltså inte någon åtgärd som bidrar till att vi får lägre inflation. Prisstoppet leder dessutom till en omfattande byråkrati med uppgift att pröva dispenser från prisstoppet. Flera löjeväckande exempel på denna prisbyråkrati har också förekommit i år. Det räcker med att påminna om försöken att behandla tidningar i ett Hkvärdigt konkurrensläge olika när det gäller prissättningen.

I syfte att förmå företagen att vara återhållsamma med lönehöjningar föreslår regeringen nu också särskilda vinstavsäftningar i riksbanken och exportdepositioner för skogsprodukter. Finansutskottet har vid granskningen av dessa förslag funnit flera ofullkomligheter, som tyder på att förslagen har utarbetats i stor hast. Regeringen har i det här sammanhanget t. ex. glömt bort de s. k. handelshusen, som skulle kunna drabbas av exportdepositioner av en omfattning som i vissa fall blev lika med dessa företags samlade årliga omsättning. Finansutskottet har nu gjort en ändring på den punkten och givit handelshusen rätt att återkräva depositionsbeloppet från tillverkningsföretagen, och det är bra. Men finansutskottet har då bortsett från risken att de här beloppen genom atf sättas in på handelshusens konton i riksbanken inte blir tillgängliga för de tillverkande företagen förrän systemet avvecklas. Det kan t. ex: få den effekten att om ett handelshus går i konkurs, så kan den tillgång

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

2 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

som de aktuella depositionerna utgör komma aft ingå i handelshusefs konkurs, och den blir alltså då en motsvarande förlust för det tillverkande skogsföretaget, som ju egentligen har erlagt deposifiorien.

Det här är ett av fler exempel på hur illa förberedda förslagen i proposition 200 är. Ett annat exempel;

När det gäller de tvångsmässiga avsättningarna på likviditetskonton har tidningsbranschen uppmärksammat en formulering i propositionen. Det står att även företag som erhåller stöd av samhället i någon form, t. ex. vissa tidningsföretag, bör kunna befrias från skyldigheten att betala in på Hkviditetskonto. Vid utskottsbehandlingen ställdes frågan vad som avsågs med detta. Frågan var om det sagda innebar atf alla tidningsföretag, som t. ex. i form av samdisfribufionsstöd kan sägas erhålla stöd av samhället, skulle bli befriade från skyldigheten att göra inbetalningar på Hkviditetskonto. Finansutskottets ordförande förklarade i utskotfet att det här inte skulle medföra några problem för tidningsbranschen, och jag drar därav slutsatsen att detta betyder att alla tidningar som t. ex. uppbär samdisfribufionsstöd har möjlighet att slippa obligatoriska inbetalningar på likviditetskonto. Annars skulle ju effektc ..v det här kunna bli att t. ex. företag som uppbär pressföd skulle slippa .vängsvis inbetalning på likviditetskonto medan andra tidningsföretag, som redan nu missgynnas genom att inte få presstöd, skulle åläggas skyldighet att betala in på likviditetskonto. Det vore värdefullt om någon talesman för utskottsmajöriteten eller regeringen ville klarlägga hur det förhåller sig i det här avseendet.

De tvångsåtgärder som regeringen hänvisar till i proposifion 200 -prisstopp, hyresstopp, obligatoriska inbetalningar på likviditefskonton och exportdepositioner för skogsprodukter - kommer inte att långsikfigt kunna dämpa kostnadsutvecklingen här hemma. De aktuella diskussionerna med avtalsparterna är naturligtvis då av långt större betydelse. Regeringen har under de senaste månaderna försökt förmå arbetsmarknadens parter att vidta åtgärder som begränsar lönekostnadssfegringarna. De nu aktuella diskussionerna gäller inte 1984 utan 1985. Tankegångar av det här slaget måste vara kända i förväg, om de skall kunna ha någon effekt på arbetsmarknadens parter. Jag tycker därför atf det är viktigt att finansministern och statsministern i den här debatten klargör vilka typer av tvångsåtgärder, riktade mot arbetsmarknadens parter, som regeringen nu överväger. Regeringen måste på denna punkt ge klart besked innan riksdagen åtskiljs. Det räcker inte att i allmänna ordalag tala om en eventuell skärpning av finanspolitiken. Det är infe bara arbetsmarknadens parter utan också folkefs valda representanter här i riksdagen och svenska folket som måste få ett besked om vad det är för typ av tvångsåtgärder riktade mot arbetsmarknadens parter som regeringen förbereder. Är det en tvångslag som man har i beredskap i kanslihuset? Förbereder regeringen förändringar i skaftelagstiftningen som skall drabba löntagarna eller företagen? Kommer det tredje steget i den delvis redan raserade marginalskattereformen att ifrågasättas? Jag är övertygad orn att svenska folket och Sveriges riksdag med spänning väntar på besked på dessa punkter från stats- och finansministrarna.

I den gemensamma reservafionen från de tre icke-socialisfiska parfierna Nr 168

med mig som första namn finns en allmän plädering för nödvändigheten att p p p a

bevara och stärka det marknadsekonomiska systemet. Marknadsekonomin o • ■ moA

•' 8 juni 1984

skapar på ett unikt sätt ett samspel mellan konsumenternas efterfrågan och

producenternas utbud som i sin tur leder till en maximal tillfredsställelse för ,-. , . ,

Den ekonomiska

konsumenterna och ett maximalt effekfivt produktionsutbud. Marknadseko- ,..,

politiken, m. m.

nomin är det bästa tillgängliga redskapet för att skapa en bestående välfärd,

och marknadsekonomin har också historiskt sett visat sig vara det ekonomiska system som är lättast förenligt med ett polifiskt system präglat av frihet för de enskilda människorna. Det är därför viktigt, som sägs i reservationen, aft undanröja olika marknadsstörningar inom den ekonomiska politiken, pen-ningpolifiken och arbetsmarknadspolifiken.

Herr talman! Regeringens reviderade budgetförslag uppvisar ett lägre budgetunderskott än budgetförslaget i januari. Även för innevarande budgetår förutses nu ett lägre budgetunderskott med mellan 2 och 3 miljarder kronor. Både för innevarande och för nästkommande budgetår är detta resultatet av en uppräkning av den antagna lönesummeökningen. För innevarande år förutsätts den nu öka med 8 %, vilket ger ett högre basfal i jämförelse med 1985, och för 1985 förutses därutöver en ökning med 5 %. Självfallet leder en ökning av människors löneinkomster till ökade skatteintäkter för stat och kommun. Men därmed är infe sagt att en sådan ökning också innebär en förbättring av den offentliga sektorns,finansiella sifuafion. Det finns tvärtom en uppenbar risk aft kraftiga lönehöjningar med åtföljande betydande ökningar av skatteinkomsterna i längden försämrar budgetsifua-tionen för staten och kommunerna, genom atf kostnadsökningarna försämrar näringshvets konkurrenskraft, gör svenska varor mindre prisvärda ute på världsmarknaden och därmed bryter exportuppgången och åter leder fill förlorade marknadsandelar, med åtföljande negativa verkningar på sysselsättningen. Då är den förbättring av budgetsaldot som på kort sikt uppkommer ingenfing atf glädjas över utan snarare ett uttryck för en grundläggande felsatsning i den ekonomiska politiken. En sådan utveckling som blåser upp de offentliga utgifterna och långsikfigt undergräver den svenska industrins konkurrenskraft kan därför slå hårt också mot statsfinanserna och få till följd aft det statliga budgetunderskottet åter rakar i höjden.

Från folkparfiets sida vidhåller vi atf det krävs en stramare finanspolifik,
att det inte bara är möjligt utan också nödvändigt med ytterligare besparingar
i såväl statens som kommunernas budgetar och att vårt budgetalternativ
resulterar i ett budgetunderskott som är ca 10 miljarder lägre än det som
utskottsmajoritefen förordar. Det är fakfiskt oansvarigt atf i så liten
utsträckning som nu utnyttja den aktuella konjunkturuppgången till att
sanera statsfinanserna. Jag noterar i sammanhanget atf det finns formule
ringar i finansutskottets majorifetsskrivning som relafivt bestämt förordar
ytterligare besparingar i den riktning som jag här talat för. I det betänkande
som vi behandlade vid finansdebatten i mars fanns ännu mera bestämda
uppmaningar fill fortsatta besparingar. Och i den s. k. besparingspropositio
nen i höstas var ju också nedskärningar av statsutgifterna en central 19

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

komponent i den ekonomiska polifiken.

Det resonemanget har nu delvis suddats ut, och jag tror att en grundläggande svaghet i regeringens budgetpolitik är ryckigheten. Ibland talar man varmt för besparingar och genomför faktiskt också några konkreta sådana, men bara några månader senare tycks man ha glömt bort kravet på besparingar och låter statsutgifterna på nytt stiga i höjden. Det är måhända inte en alltför djärv gissning atf denna ryckighet i regeringens budgetpolitik kan leda fill att vi på nytt får ta del av en och annan socialdemokratisk besparingsproposition. Man bör då hålla i minnet atf besparingsarbetet på den statliga sidan har tappat fart på grund av ryckigheten och obeslutsamheten i den socialdemokratiska regeringens budgetpolitik.

Med det sagda vill jag nu yrka bifall fill reservafion nr 1 om den ekonomiska polifiken, reservation nr 3 om avskaffande av löntagarfonderna och reservafion nr 6 om riktlinjerna för budgetregleringen i finartsufskottets betänkande nr 40 och till reservationerna 1 och 4 i finansutskottets betänkande nr 45.

Anf. 6 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I anförandena av de borgerliga parfiernas representanter har vi hört en värld beskrivas. Det är en värld som ligger i skugga och där mörkret faller allt djupare i samma takt som löntagarfonderna börjar köpa aktier. Efter mig kommer finansutskottets socialdemokrafiske ordförande, och om han håller sig till texten i utskottsbetänkandet, får vi höra en annan värld skildras. Det är en värld som ligger i sol tack vare regeringens skickliga poHtik. Jag skall inte våga konststycket att foga de bägge världarna eller halvkloten samman till en, utan nöjer mig med några anmärkningar.

Det är sannolikt riktigt som utskottet skriver, att den s. k. interrtationella konjunkturen inte kommer att försämras under resten av 1984. Det är också möjligt att högkonjunkturen - om man nu kan tala om en sådan med 20 miljoner människor arbetslösa i de utvecklade kapitalisfiska länderna och flera hundra miljoner i tredje världen - kan vidmakthållas även under 1985. Men nya moln börjar redan att dra upp vid horisonten. '

I Sverige ökar produkfionen och fillfredsställer dem som är nöjda med det måttet på utveckling. Jag vill ge finansutskottet en honnör - jag kan göra det eftersom jag på grund av tjänstledighet infe själv deltagit i arbetet på betänkandet - för att man så klart säger ut att situafionen på arbetsmarknaden icke är tillfredsställande. Arbetslösheten ökar, även bland ungdomen trots den nya ungdomslagen. Den nuvarande situafionen på arbetsmarknaden kan inte accepteras.

Men sedan kommer det som en antiklimax när finansutskottet nöjer sig med de ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser som regeringen föreslagit. Menar verkligen Arne Gadd, som företräder finansutskottets socialdemokrater i debatten, att de förslag vi senare i dag kommer att anta gör läget på arbetsmarknaden fillfredsstäHande, acceptabelt?

Om de senaste årtiondenas regelbundna femåriga konjunkturcyklar fortsätter - och ingenfing talar i dag mot detta antagande - står vi snart inför

en ny kris. De ekonomiska förutsättningarna för att klara krisen är sämre än tidigare därför att arbetslösheten är högre och tillväxttakten lägre. Industriinvesteringarna väntas i år visserligen öka, men endast till två tredjedelar av vad de var 1974.

Den kraftiga devalveringen 1982 har gjort svenska exportvaror mera åtråvärda vid uppgången utomlands, men dess stora effekt inom Sverige är en kraftig inkomstomfördelning till exportkapitalets förmån. Denna ännu mera ojämna fördelning av inkomster och förmögenheter i samhället ökar inte, utan försämrar förutsättningarna för ett mer utjämnat konjunkturförlopp. I samma riktning verkar de fillväxthämmande eller "kontrakfiva" effekterna av den statUga ekonomiska politiken, som beräknas tHl 1,4 % av bruttonationalprodukten förra året och 2,2 % i år.

Regeringens ekonomiska polifik förefaller alltså atf vara en Döbelnsmedi-cin; otillräcklig redan i dag, men definitivt med svåra verkningar på något längre sikt. '

I denna debatt, som avslutar 1983/84 års riksmöte, skall jag ta upp just några långsikfiga problem, som jag anser beaktas otillräckligt eller formuleras på ett oriktigt sätt i den allmänna diskussionen. Det är i tur och ordning Sveriges internationella beroende, behovet av en, långsiktig politik för utbyggnad av den svenska industrin, den starka rörelsen för kortare arbetsfid samt lönekampens betydelse.

Först till frågan om Sveriges internationella beroende.

I den borgerliga reservationen nr 1 fill finansutskottets huvudbetänkande, nr 40, skriver man att några länder i Europa med stort utrikeshandelsberoende haft en mer positiv utveckling mellan 1983 och 1984. Man söker där skapa ett intryck av atf ett stort beroende av utrikeshandeln skulle göra det lättare att komma ur den ekonomiska krisen och minska arbetslösheten. Verkligheten är emellertid den rakt motsatta.

Grupperar man de s. k. OECD-länderna efter låg resp. medelhög och hög arbetslöshet, visar det sig att länderna med massarbetslöshet är påtagligt mera internationellt beroende än de övriga länderna. Länderna med låg arbetslöshet står däremot utanför de ekonomiska blocken och söker föra en självständig politik.

Sveriges internationella beroende på det ekonomiska området har kraftigt ökat under det senaste årtiondet. Detta beroende är såväl insfitufionellt som strukturellt betingat. Detta ökade beroende försvårar genomförandet av en alternafiv ekonomisk politik med målsättningen att kraffigt minska arbetslösheten och säkra varaktig full sysselsättning. Temat är stort - jag skall här ta upp bara tre delar av det.

Sveriges utrikeshandel är mycket ensidigt inriktad. Den är i mycket hög grad koncentrerad till de europeiska kapitalistiska länderna, och då i synnerhet till EG-blocket. Bara några få procent går till de socialistiska länderna, och tendensen är stagnation eller minskning. Intresset inom regeringsbyråkratin för en förändring förefaller minimalt. Att döma av kompletteringspropositionen och den reviderade nationalbudgeten följer man inte ens den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. De representerar

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

emellertid en stor potentiell marknad för svenska produkter. Det är nödvändigt med ökade ansträngningar för att förbättra Sveriges handel med dessa stora befolkningsområden.

Vill man göra det, kan man emellertid inte låta USA bestämma svensk utrikeshandelspolifik. Ända sedan det kalla kriget startade på 1950-talet har Förenta staterna bedrivit ekonomisk krigföring främst mot Sovjetunionen. Krigets intensitet har gått i vågor beroende på utrikespolitiska och inrikespo-lifiska konjunkturer. En vågtopp är nu under utbildande. USA:s regering pressar hårt andra länder att sluta upp i det ekonomiska kriget, som syftar fill att söka hindra en snabb ekonomisk utveckling i socialisfiska länder.

Sverige var redan på 1950-talef föremål för amerikanska påtryckningar i
samband med den s. k. embargopolitiken. Gunnar Adler-Karlsson har gett
en utförlig skildring av vad som hände. Nu ökar på nytt påtryckningarna i
samband med en skärpning av den amerikanska lagstiftningen. Tidningen
Dagens Industri skrev nyligen på ledande plats; "Anfingen vi erkänner det
eller inte så är det USA;s president Ronald Reagan som har det största
inflytandet på Sveriges utrikeshandel." En rad svenska företag har fått
problem med sin export österut. Den citerade fidningen fortsätter: "Det blir
inte lätt för svenska företag aft komma tillbaka fill den sovjetiska marknaden
när embargot upphör ."

Skall vi verkligen låta oss behandlas så här av en störmakt? Vad blir det då kvar av den nationella suveräniteten och av Sveriges neutralitetspolitik?

En företeelse som också ökar Sveriges internationella beroende och minskar möjligheten för en alternativ ekonomisk poHtik är den starka ökningen av företagens utlandsetableringar. När av riksbanken lämnade fillstånd fill direktinvesteringar i utlandet ökat från 1 miljard kronor 1970 till 12 miljarder kronor 1983, när andelen utlandsanställda ökat från 24 % av antalet sysselsatta i den svenska industrin 1970 fill 34 % 1981, då har en förändring skett som i betydande grad påverkar svensk ekonomisk utveckling.

Så fill frågan om nödvändigheten av ett industriellt utbyggnadsprogram.

Ett av de förslag som på nytt ställs i vpk:s mofion med anledning av kompletteringspropositionen är utarbetandet och genomförandet av ett nationellt industriprogram i samhällelig regi. Programmet bör vara av storleksordningen 100 000 jobb, för att motverka den långsikfiga krympningen av industrisektorn.

De borgerliga ledamöterna i finansutskottet avvisar förslaget med motiveringen att det är "en långtgående sociaHstisk poHtik". Socialdemokraterna säger nej med argumentet att en sådan arbetsskapande polifik skulle "medföra ytterligare svåra påfrestningar på det redan ansträngda budgetläget". De påstår t.o.m. att arbetsskapande åtgärder skulle kunna ge en negativ sysselsättningseffekt. Men bara några rader längre ned i utskoftsbetänkandet hänvisar man fill nödvändigheten av en expansion av industrisektorn. Varur dessa motsägelser?

Jag kan inte få annat intryck än att socialdemokraterna i och för sig inser nödvändigheten av en industriell utbyggnad och gärna vill få en sådan till

stånd, men att de har ståndpunkten att det måste ske i privatkapitalisfiska företag. De intar med andra ord en dogmatisk borgerlig ståndpunkt.

Utvecklingen under 1970-talet av svensk industri är emellertid skrämmande. Antalet sysselsatta har sedan 1975 minskat med över 100 000, och produktionsvolymen är inte större än den var vid mitten av 1970-talet. I en rad andra kapitalisfiska länder noteras däremot en kraffigt ökad produktion - i Japan med 40 %, i USA med 28%, i Danmark med 27 %, i Finland med 31 % osv. I en rad andra länder är det alltså inte fråga om någon "avindiistriälisering" eller övergång fill "tjänstesamhället", som det ofta talas om i den svenska debatten. Varpå beror denna tillbakagång för den svenska industrin, och vad kan göras för att motverka denna tendens? Det är avgörande frågor för Sveriges ekonomiska utveckling.

Till rörelsen för kortare arbetstid vill jag framhålla följande.

I Västtyskland, Frankrike, Danmark och andra länder finns i dag, som press, radio och TV meddelar oss, en stark och växande rörelse för förkortning av arbetsdagen. De västtyska metallarbetarna för en hårdnackad kamp för kravet på 35 timmars arbetsvecka, en kamp som i högsta grad förtjänar den svenska arbetarrörelsens stöd.

Förkortning av arbetstiden kommer med säkerhet att bli en dominerande fråga också i Sverige. Vpk har uppfattningen att sex timmars arbetsdag därvid bör ställas som målsättning. Arbetstidsförkortningen bör genomföras under en begränsad tidsperiod för att ge så gynnsamma resultat som möjligt. Överfidsarbetet bör samtidigt begränsas hårt. Övergången till sex timmars arbetsdag bör enligt vår mening vara genomförd före utgången av 1980-talet.

Övergång till sex timmars arbetsdag får en rad positiva effekter både av social och av ekonomisk natur. Den är ett steg mot jämlikhet meHan kvinnor och män. Arbetstidsförkortning är samtidigt i hög grad en klassfråga. De långa arbetstiderna drabbar framför allt småbarnsföräldrar, dem med låg levnadsstandard, dem som har oregelbundna arbetstider, dem som har kroppsarbete, dem som har låg utbildning.

Övergång till kortare arbetsdag kan också i etf givet läge medföra en engångsökning av antalet i produktionen verksamma. Kortare arbetsdag ger flera jobb. Det är det hoppet som framför allt tycks driva rörelsen på kontinenten för kortare arbetsdag.

Det,betyder inte att arbetslösheten kan avskaffas genom delning av den tillgängliga mängden arbete. Arbetslösheten skapas genom de motsättningar som präglar hela den kapitalistiska produktionsprocessen. Men en engångs-effekt är som sagt troHg. Och den är nog så viktig i ett läge då arbetslösheten bHvit permanent.

Kortare arbetsdag kommer att på nytt bli en kampfråga också i vårt land på samma sätt som den var det under striden kring åttatimmarsdagen. Kampfronterna är också desamma.

Slutligen, herr talman, till frågan om lönekampens betydelse.

Vi förutsätter att oförändrade realinkomster skall upprätthållas för majoriteten av dem som berörs av en kommande arbetstidsförkortning, dvs. aHa med låga inkomster och medelinkomster. Detta är nödvändigt inte minst

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

mot bakgrunden av den nedgång i reallönerna som ägt rum under de senaste fyra åren.

Enligt beräkningarna i nationalbudgeten minskade reallönerna efter skatt 1981 med 2,0 %, 1982 med 5,3 % och 1983 med 2,6 %. För 1984 räknade man i den s. k. preliminära nationalbudgeten, som vi fick i januari, med en fortsatt nedgång med 0,4 %. I den reviderade nationalbudgeten, som nu i april lagts på riksdagens bord, räknar man i stället med en ökning av reallönerna med 1,2 %.

Det kan vara nytfigt atf påminna om dessa siffror i den diskussion om lönernas roll som förs just nu. Ingen kan väl mot bakgrund av dessa siffror hävda atf löntagarna orättmäfigt lyckats kapa åt sig en alltför stor del av de tillgångar som finns i vårt land. En reallönesänkning efter skatt med i runt tal 10 % har i stället blivit vad de påtvingats under de senaste tre åren. Ingen kan väl heller påstå att den beräknade ökningen av reallönerna med 1 % i år skulle.vara anmärkningsvärd sett mot bakgrund av den kraftiga blomstring av ekonomin som regeringens talesmän brukar beskriva.

Löner, vinster och andra inkomster skaH betalas ur landets produktion. Det försiggår alltid en kamp om fördelningen av produkfionsresultatet. Om övriga omständigheter är oförändrade kan vinsterna bara öka på lönernas bekostnad och vice versa. Omständigheterna förändras emellerfid vanligen, varför ekvationen inte är rikfigt så enkel. Men den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, mellan löner och vinster, kommer man aldrig ifrån så länge kapitalförhållandet består.

Det säger sig då också att det är helt orimligt att när det gäller sambandet inkomster-inflafion endast diskutera lönerna. Lönerna är givetvis ett av de element som på olika sätt påverkar prissättningen, men bilden är avsevärt mera komplicerad, och många fler faktorer är indragna i sammanhangen än den gängse, enkelriktade diskussionen, som förts också i de borgerliga representanternas anföranden i dag, antyder. Profiter och profitförväntningar i både den finansiella och den icke-finansiella sfären, spekulafion, monopolförhållanden, improduktiva verksamheter, slöseri, internationella prisförändringar, valutaspekulation osv. spelar en vikfig, drivande roll i inflafionsprocessen.

Det leder alltså icke fill nödvändig dämpning av inflafionen om man ensidigt bara söker reglera löneutvecklingen. Däremot kan man givetvis den vägen hålla nere reallönerna. Och är de inte det man också syftar fill? Hur skall man annars tolka en polifik som oavsett produktivitetsutveckling och andra förhållanden på marknaden för varan arbetskraft vill sätta ett absolut-lönetak, men samtidigt talar för och släpper fram väldiga vinstökningar för bolagen och nya skattesänkningar för höginkomsttagarna?

Vpk kräver en rakt motsatt fördelningspolitik. Vi pekar på bolagens stora vinstökningar, på ökningen av aktievärdena på fondbörsen med 150 miljarder kronor sedan september 1982, på de väldiga markvärdestegringarna, på finansinsfifufionernas vinster, på kapitalexporten tiH utlandet, på de väldiga belopp som försvinner genom skattefusk och skatteflykt - och vi kräver en omfördelning av värden som i själva verket alla skapats genom arbete, men

som nu icke kommer de arbetande fill nytta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-reservationerna till finansutskottets betänkanden nr 40 och 45.

Anf. 7 ARNE GADD (s):

Herr talman! Dert debatt med vilken kammaren traditionsenligt avslutar vårens arbete gäller den ekonomiska polifiken. Vi behandlar tre betänkanden från finansutskottet, nämligen nr 40 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgefregleringen, nr 45 om vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsiitvecklingen och nr 39 om kommunalekonomiska frågor inför 1985. Därvid företräder Paul Jansson den socialdemokrafiska utskottsgruppen när det gäller de kommunalekonomiska frågorna.

Det råder infe längre något tvivel om att ekonomin i Sverige har förbättrats ordentligt och atf förbättringen verkar vara bestående. Detta boj-de alla glädjas åt. Som socialdemokrat beklagar jag bara mina borgerliga kolleger i utskottet, som tydligen av principiella skäl infe förmår fa del av glädjen.

Under de år som de borgerliga hade det avgörande ansvaret för Sverige var det rätt mycket som gick fel. Det är då förståeligt att man i det lägret f. n. inte är så värst "uppåt". Det finns inte något skäl att i dagens debatt gå in på hur det under de borgerliga åren gick med statens budget, med våra internationella betalningar och med sysselsättningen, men någon succé gjorde inte de borgerliga regeringarna. Faktum är att det gick sämre för Sverige då än för något land som vi brukar jämföra oss med. Vi fick två regeringskriser och det säger allt; eftersom den speciellt dåliga utvecklingen för Sverige inte kan skyllas på andra än dem som hade makfen. Inte heller kan man skylla de politiska slitningarna mellan de tre borgerliga partierna på andra än de partierna själva.

Vad som skett sedan 1982 är dels att vi fått en regering som velat och förmått regera och - det kan och bör sägas rakt ut - dels att vi har haft turen atf den internationeHa konjunkturen vänt. Framgången beror infe alls enbart på våra egna åtgärder. Men det söm ingen kan förneka är atf den politik som förts har förmått ta till vara de möjligheter och de chanser som getts. Dét är defta enkla faktum som beklagligtvis mina borgerliga kolleger i finansutskottet har svårt atf erkänna. Jag beklagar dem. Hade vi efter 1982 haft regeringar av samma sammanhållningskvalitet söm de vi hade under åren 1976-1982, som ägnade en stor del av sin fid till inbördes gräl och tillät två svåra regeringskriser, då hade det inte varit möjligt aft göra det som nu gjorts av vår socialdemokrafiska regering.

Optimismen i svenskt näringsliv är uppenbar. Industrins investeringar förväntas skjuta i höjden kraftigt under 1984. Industriförbundet - som ju står svenskt näringsliv nära - har gjort undersökningar som tyder på ätt industrins investeringar i år kommer atf öka med mellan 20 och 25 %. Det tyder på framfidsfro. Soni socialdemokrat undrar man så smått vad näringslivets representanter egentligen tycker om borgerliga polifiker. Så mörkt och så svart som dessa politiker tecknar framtidsutsikterna för landet borde investeringsviljan i näringsHvet vara obefintlig. I själva verket är den i dag

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984 '

Den ekonomiska politiken, m.m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

högre än kanske någonsin. Och viljan att investera är nog det bästa måttet vi har på näringslivets bedömningar av den ekonomiska framtiden.

Men det finns svåra problem kvar att lösa. Det riktigt stora är arbetslösheten. Och det är inte alls svårt för en socialdemokrat att direkt svara C.-H. Hermansson, att vi inte anser att vi har löst dessa problem förrän vi är tillbaka vid en socialdemokratisk nivå på sysselsättningen, dvs. arbete åt alla.

Prisutvecklingen är sådan att det finns en välgrundad oro för att regeringens målsättning om en prisökningstakt på 4 % vid slutet av 1984 och 3 % vid slutet av 1985 inte kan klaras. Det har ju också från de borgerliga företrädarna för utskottet riktats mycket skarp kritik mot atf regeringen verkar få finna sig i att prisökningstakten för 1984 inte blir 4 utan 5 %.

Jag har då roat mig med att fifta på prisökningsfakfen under de borgerliga åren och vill fill kammarens protokoll läsa in den prisökningsfakfen, mätt i konsumentprisihdexutveckling:

1977 ökade priserna med 11,5 %, 1978 med 10,1 %,1979med7,0 %,1980 med 13,8 %, 1981 med 12,1 % och 1982 med 8,6 %.

1983 - efter en kraftig devalvering - blev inte prisökningstakten värre än 8,9 %, och i år kan vi beräkna att den bHr drygt 5 %. Praktiskt taget inget år under de borgerliga regeringarna var prisökningsfakfen lägre än dubbelt mot vad man nu kritiserar den socialdemokratiska regeringen för. Vi bHr inte imponerade av er argumentation.

Utan en lugn prisutveckling blir det omöjligt att klara en fortsatt expansion av exporten. Det blir då också praktiskt taget omöjligt att öka sysselsättningen för att därmed ta ned arbetslösheten. Det har långtidsutredningen klart visat.

Insikten om allvaret i kvarstående problem präglar regeringens ekonomiska politik sådan den konkretiserats i kompletteringspropositionen och i de särskilda propositionerna om kommunernas ekonomi och om åtgärderna för atf hålla kostnadsutvecklingen i landet nere.

Regeringen har därvid tagit initiativ till samtal med arbetsmarknadens parter för att komma till rätta med svårigheterna på ett sätt som är ekonomiskt realistiskt och fördelningspolitiskt acceptabelt. Detta är värt ett erkännande.

Det blir en intressant tid framöver. Regeringen kan lita på att den har stöd i riksdagen för sina åtgärder. Finansutskottets behandling av nu aktuella betänkanden är ett bevis på att så kommer att bli fallet. Det är att beklaga att samtliga tre borgerliga partier inte är intresserade av ett samarbete - att mittenpartierna syns helt fjättrade vid den moderata politiken.

Regeringens förslag innebär:

- Prisstopp från den 9 april.

- Hyresstopp under 1984.

- Höjda aktieutdelningar tillåts inte för 1984 års vinster.

- Likviditetsdepositioner för att lugna ner utveckHngén - depositionerna gäller såväl kommuner som företag.

- En speciell exportdeposition för skogsindustrin.

- Konfokortskrediferna till hushållen begränsas.

Dessa åtgärder är berättigade och har stöd av finansutskottet. Jag yrkar bifall fill hemställan i utskottets betänkande 40 i alla'delar.

Det betänkandet som direkt behandlar regeringens komplefferingspro-position - finansutskottets betänkande 40 - uppvisar några polifiska intressanta drag. Tagna tillsammans står det.helt klart att de borgerliga partierna i alla väsentliga frågor är oense. Det finns inget alternativ till regeringens poHtik. Detta är att beklaga, eftersom en vital politisk debatt i landet skulle tjäna på att så vore fallet. Den enighet som finns gäller allmänna formuleringar för att förringa resultaten av den ekonomiska politiken. Enigheten består också i att löntagarfonderna skall avskaffas om vi skulle få en borgerlig regering efter 1985 års val. Sedan är det slut med enigheten.

I sina tre reservationer till avsnittet budgetregleringen tar de borgerliga parfierna avstånd från varandras synpunkter. Moderata samlingspartiet gör det på drygt tio rader i sin reservation. Mittenparfiefs synpunkter på skattepolitiken sammanfattar moderaterna med meningen: "Dessutom finns en rad gemensamma skattesänkningsförslag." Det är aHt. Man riktigt känner det moderata föraktet mot mittenparfierna i formuleringen.

Motsvarande snävhet återfinns hos mittenpartierna som faktiskt verkar illa berörda av de ständiga moderata attackerna på välfärdsstaten.

Folkpartiet går längst och ägnar moderata samlingspartiet hela fyra och en halv rader. De är väl värda att läsas in i riksdagens profokoH: "Moderata samlingspartiet föreslår en budgetpolitik som, är sammansatt av så stora besparingar och skattesänkningar att konsekvenserna ofrånkomligen torde bli negafiva för samhällsekonomin. Därfill kommer att förslagens fördelningspolitiska verkningar förefaller föga beaktade."

Effekterna av den moderata budgetpolifiken blir fill skada för landets ekonomi, säger folkpartiet. Moderaterna bryr sig inte alls om rättvisefrågorna. Jag instämmer i detta.

Centern är lika avmätt vad beträffar såväl moderata samlingspartiet som folkparfiet. Båda parfierna avvisas av centern på fem rader. Dessa lyder:

"I motion 2933 (m) föreslås dels nedskärningar av bl. a. u-hjälpen, livsmedelssubventionerna och det regionalpolitiska stödet, dels långtgående skattesänkningar.

I motion 2956 (fp) föreslås bl. a. slopade Hvsmedelssubvenfioner på mjölk.

Dessa inslag" - fortsätter centerparfiet - " gör att utskottet inte kan acceptera de allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken i motionerna 2933 och 2956."

Nu har Nils Åsling beskrivit detta som basen för en enig borgerlighet. Vi använder kanske orden på litet olika säff. Vi måste nästan tolka det så för att det över huvud taget skall bli begripligt.

Jag måste säga att jag inte tycker att detta är någon vidare plattform för ett regeringssamarbete.

För svensk politik - det är jag övertygad om - vore det till gagn om de tre borgerliga partierna skärpte sig litet grand. Allra mest gäHer detta mittenpartierna. Deras val måste rimligen - i och med att de inte har någon egen kraft att påverka utvecklingen - ligga i att samarbeta, antingen åt höger eller åt

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

vänster. De måste göra sina insatser antingen tillsammans med moderaterna eller fillsammans méd oss socialdemokrater. Det kan självfallet ske utifrån en egen poHtisk plattform eller i ett direkt samarbete av den typ man försökte sig på med moderaterna under åren 1976-1982 - och som man misslyckades med - vilket ju illustrerades i och med de två regeringskriserna. Spänningarna meHan moderaterna och mittenparfierna är uppenbara. Anledningen till detta har jag illustrerat genom citaten från reservationerna. ' I den moderata reservationen krävs besparingar, dvs. anslagsneddragningar, på nästan 30 miljarder kronor. Vid den ekonomisk-polifiska debatten i februari i år ventilerades konsekvenserna av besparingar av en sådan storleksordning.

Folkparfiet konstaterar nu - och jag upprepar detta - i sin reservation fill budgetregleringen att moderaternas förslag är till skada för landets ekonomi och att de inte alls beaktar de fördelningspolifiska effekterna. Centern gör likartade uttalanden.

Dessa frågor tränger sig då på: Varför i hela friden samarbetar ni folkpartister och ni centerpartister över huvud taget med företrädare för en poHfik som ni själva karakteriserar på detta sätt? Varför stöder ni folkpartister en politik som ni själva anser vara fill skada för landet, och varför samarbetar ni centerpartister med moderaterna som ni i er reservation påstår för en poHfik som drabbar regionalpolitiken och livsmedelssubventionerna och rimligen då också skadar jordbruket?

På dessa frågor finns kanske inga svar aft vänta just i dag. Jag begär inte heller att folkpartister och centerpartister skall ge dem. Det är emellertid rimligt att förvänta sig att det snart händer något i svensk politik. När sommaren nu kommer och det blir möjligt att tänka över situationen en smula, måste väl ändå folkpartister och centerpartister ta konsekvenserna av sina egna bedömningar.

För att man skall klara de grundläggande målen för den ekonomiska poHfiken aviserade regeringen redan i proposifion nr 150 vissa åtgärder. Dessa har preciserats i proposition nr 200 om vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen, och de behandlas i finansutskottets betänkande 1983/84:45.

Det regeringen föreslår är:

1. Frysning av likvida medel, genom aft kommuner och företag tvingas att i riksbanken deponera medel knutna fill den lönesumma som 1983 översteg 20 milj. kr.

2. En särskild indragning av medel från skogsindustrin beroende av exportvärdet från den 1 juli 1984 till den 30 juni 1985.

3. Ett förbud mot att höja utdelningen på vissa aktier.

Syftet är att neutralisera en del av den väldiga likviditet som finns i svensk ekonomi och som lätt och snabbt skulle kunna driva fram en våldsam inflation.

Kommunerna tvingas att betala in 2 miljarder kronor av tillgängliga 30 miljarder kronor i likvida tillgångar. Företagen tvingas betala in 8 miljarder

kronor av sina fillgängliga 150 miljarder kronor. Det är i och för sig måttliga belopp - relativt sett.

Utskoftsmajoriteten har i stort inget att invända mot regeringens förslag. Tvärtom är de, anser utskoftsmajoriteten, exempel på regeringens hand-hngskraft, och åtgärderna välkomnas därför. De borde tillsammans med de åtgärder som redan redovisats i komplefteringspropositionen verksamt kunna bidra till att regeringens strävanden att begränsa prisstegringarna klaras.

Ett par kommentarer tHl utskottefs behandling av propositionert är nödvändiga.

Det var viktigt att regeringen handlade snabbt för atf nå de önskade stabiliseringspolifiska effekterna. Snabbheten i regeringens handlande har lett till ett par oklarheter, vilkas lösning utskoftsmajoriteten anser ligga i regeringens möjligheter att ge dispenser för utsatta företag och kommuner. Dispensgivningen måste därvid ske resfrikfivt. En. annan tolkning av riksdagens behandling av propositionen vore felaktig.

Ett sådant specialfall är Samhällsföretag AB. Företagets verksamhet motiveras av viktiga sociala hänsynstaganden. Dessa hänsyn får inte påverkas av de aktuella likviditetsindragningarna. Företag som erhåller stöd av samhället i någon form, t. ex. vissa tidningsföretag, bör - anförs det redan i proposifionen - kunna befrias från skyldighet atf betala in medel på Hkviditetskonto. Denna regel är uppenbarligen tillämpHg på Samhällsföretag.

. För kommunernas del kan likviditeten för den aktuella perioden anses vara god. Vissa kommuner är dock i etf radikalt annat läge, speciellt kommuner med ett alltför litet finansieringskapital i förhållande fill de externa utgifterna. Eftersom regeringen i kompletteringspropositionen redan avsatt 90 milj. kr. i extra skatteutjämningsbidrag, finns resurser för atf hjälpa sådana kommuner som råkar i svårigheter på grund av den aktuella likviditetsindragningen.

Mer intrikat är lagförslagets inverkan inom handeln - i varje fall principiellt sett. Kooperafiva förbundets föreningar är som regel organiserade "på länsnivå". Eftersom likvidifefsindragningen gäller den lönesumma som överstiger 20 milj. kr. kan man räkna med att konsumentkooperationen prakfiskt taget fill 100 % drabbas av indragningarna, under det atf den privata handeln går fri. Detta är olyckligt och strider mot den konkurrensne-utraHtet som utskottet bestämt hävdar skall råda när stabiliseringspolitiska åtgärder vidtas.

Eftersom åtgärder motsvarande de rtu aktuella mycket väl kan behöva vidtas också framöver är det nödvändigt atf endast sådana åtgärder aktualiseras som är neutrala vad beträffar konkurrensförhållandef mellan kooperationens företag och andra företag. Motsvarande uppfattning redovisade fakfiskt utskottet redan då vinstskaffen diskuterades i samband med beslutet om löntagarfonder.

När det gäller exporfdepositioner från skogsindustrin har utskottet kompletterat propositionens lagtext för att undvika orimliga förhållanden för

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

de s. k. handelshusen. I det lagförslag som föreligger skulle de producerande företagen till handelshusen erlägga den deposition som en direktexport hade krävt. Handelshusen deponerar sedan medlen i riksbanken.

Vid behandlingen av dessa frågor måste man utgå från att etf producerande företag skall kunna disponera medlen i fråga, om skäl föreligger, oavsett om det är ett handelshus som levererat in medlen eller om det är företaget. På samma sätt måste det förutsättas att medlen deponeras på etf sådant sätt att de inte går förlorade för det producerande företaget om ett handelshus skulle försättas i konkurs eller på annat sätt få sina tillgångar tagna i mät. Dessa deposifioner är de producerande företagens egendom, infe handelshusens.

Med detta yrkar jag bifall till finansutskottets hemställan i alla delar i betänkande nr 45.

Anf. 8 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag kände inte riktigt igen Arne Gadd. Det var långt mellan oförskämdheterna. Han föreföll mest intresserad av protokollets utformning, men det kanske är något som ligger i fiden.

I utskottsbetänkandet säger socialdemokraterna att moderat politik skapar arbetslöshet. Jag tycker att man på den kanten bör vara försiktig med sådana anklagelser, eftersom arbetslösheten, för snart sagt varje månad sedan regeringsskiftet, legat högre än ett år tidigare. Senast i april ökade alltså arbetslösheten med 15 000 personer. Hur kan Arne Gadd mot den bakgrunden säga att arbetslöshetssiffrorna för dagen är i sjunkande?

Ni socialdemokrater litar fill era gamla metoder. Ni höjer skattetrycket för att skapa sysselsättning, som det heter, inom den offenfliga sektorn, vilket slår ut béfinfliga jobb i näringslivet. Det är vid det här laget tydligt att den sortens manipulafioner infe längre ger några synliga resultat. Den ökning av- arbetslösheten vi nu bevittnar har sina orsaker i den utveckling som ägde rum långt före den borgerliga regeringsperioden. Det successiva förverkligandet av den socialdemokrafiska utvecklingsmodellen har medfört att vi har fått en för liten enskild och en för stor offentHg sektor. Det hårda skattetrycket har förlamat initiativkraft och nyföretagande. Villigheten att byta arbetsplats och bostadsort har minskat.

Det är, Arne Gadd, inte genom att anslå mer pengar fill AMS som vi politiker kan göra bestående insatser mot arbetslösheten. Det är i stället genom atf minska budgetunderskottet, sänka skattetrycket och avreglera produkfionen, genom att privafisera delar av den offentliga verksamheten och begränsa fackefs niaktsfär till medlemmarnas löne- och anställningsvillkor som vi kan göra detta.

Det är denna politik vi moderater förordar, medan den socialdemokratiska kursen leder till en kraftig ökning av arbetslösheten, som inga konstgrepp i världen kan dölja.

Får jag till slut fråga finansutskottets ordförande:

Varifrån har Arne Gadd fått uppgiften aft staten slutat låna utomlands?

Förra året lånades ca 25 miljarder kronor mot planerade 10 miljarder. De 25 miljarderna var mer än vad som någonsin lånades på ett år under dén

borgerliga regeringsperioden. Även i år planerar man atf låna 10 miljarder     Nr 168
kronor. Vi vet inte var detta kommer att sluta, men vi vet atf upplåningsverk-     Fredagen den
samheten går för högtryck runt om i världen.                      g jmj 934

Anf. 9 NILS ÅSLING (c) replik:

Herr talman! Finansutskottets ordförande var mest bekymrad över relationerna mellan oppositionspartierna. Jag tycker inte aft han skall vara bekymrad över defta. Om man läser huvudreservationen från de tre icke-socialistiska parfierna, framstår ju överensstämmelsen och enigheten om de generella ekonomisk-poHtiska åtgärderna som ganska markant.

Åsiktsskillnaderna är faktiskt större inom regeringspartiet. Det finner man om man läser å ena sidan den intervjubok som finansministern har medverkat i och å andra sidan de recensioner av samma bok som finns i den socialdemokratiska pressen men också uttalanden från ledande socialdemokratiska företrädare. Där är motsättningarna avsevärt mycket större.

Jag vet infe om kammarens ledamöter lade märke till det, men egentligen riktade Arne Gadd sin fränaste krifik mot den egna regeringen, när han beträffande arbetslösheten sade, att målet måste vara att få upp sysselsättningen fill socialdemokrafisk nivå, dvs. arbete åt alla. Man har alltså infe en socialdemokratisk nivå på sysselsättningen under denna högkonjunktur och med en socialdemokrafisk regering. Klarare kan väl inte kritiken mot den egna regeringen för dess misslyckande med sysselsättningspolitiken illustreras.

Låt mig fill sist, herr falman, ta upp frågan om exporfdepositionerna från skogsindustrin. Jag beklagar att det vid utskottets behandling infe har funnits möjligheter att rätta till det uppenbara missförstånd som propositionsförfattaren varit utsatt för. Depositionerna beträffande gransågvaror är uppenbarligen helt omotiverade. Man borde ha kunnat göra etf undantag i detta sammanhang i stället för att hänvisa till en dispensrätt. Det normala förfarandet är inte att man här i landet har rena gransågverk och rena furusågverk. Man har en blandad produkfion. Om man skall lösa detta problem och få en marknadsanpassning av deposifionerna, förutsätter det aft man undantar gransågvarorna. Det är någof som de svenska sågverkens finska konkurrenter f. ö. har funnit att den finska regeringen har varit beredd aft göra. På så sätt skulle man ha fått en mera direkt marknadsanpassning av deposifionerna. Gransågvarorna möter nämligen f. n. en besvärlig marknad med klara mättnadsfendenser, och deposifionerna försvårar ytterligare situafionen.

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 10 BJÖRN MOLIN (fp) replik;

Herr talman! I likhet med C.-H. Hermansson påstod Arne Gadd, att vi på den borgerliga sidan tecknade en bild helt och hållet i svart, att vi inte hade upptäckt att solens strålar tittar fram mellan molnen.

Jag tror atf det beror på aft Arne Gadd här i kammaren lika litet som i utskottet lyssnar på vad vi säger. Det är möjligt att han inte heller nu lyssnar på vad jag säger.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Vad jag sade var att bilden är ganska sammansatt: Det finns posifiva drag i svensk ekonomi i form av en sfigande industriprodukfion, i form av en bra utrikeshandel och i form av en något så när hygglig investeringsutveckling. Jag sade infe som Arne Gadd att investeringsviljan är högre än någonsin -den som något har studerat ekonomisk historia skulle aldrig säga någonfing sådant. Sanningen är naturligtvis att investeringarna fortfarande ligger på en mycket låg nivå, Arne Gadd..

Det finns alltså några positiva drag i svensk ekonomi. Men det finns också mörka drag. Det.har påpekats här fidigare atf arbetslösheten trots högkonjunkturen, trots den snabbt sfigande industriproduktionen, ligger kvar på en hög nivå. Jag delar Nils Åslings uppfattning att det väl ändå var ganska vårdlöst av Arne Gadd atf fala om en socialdemokratisk nivå på arbetslösheten. Vi kan ju gå tillbaka fill konjunkturnedgången i början av 1970-falet och konstatera vilken effekt den dåvarande socialdemokratiska politiken fick på arbetslösheten.

Vilken är då en socialdemokratisk nivå på arbetslösheten? Är det kanske så aft den även i högkonjunktur skall ligga kvar på den höga nivå däi" den ligger i dag- vi kunde faktiskt, medan vi hade regeringsansvaret; i ett sämre konjunkturläge klara sysselsättningen bättre.

Bilden är ganska sammansatt. Allt är inte bra, aHt är inte illa. Inflationstakten är i dag högre än genomsnittet för OECD-länderna. Om Arne Gadd hade funderat litet på det här hade han kommit på att vi fakfiskt vid ett par tillfällen under fiden före 1982 hade en lägre inflafionsfakt än vad som var genomsnittet i industriländerna. Arne Gadd får försöka lära sig det här om han skall vara med i de ekonomiska debatterna också i fortsättningen.

Sedan medgav Arne Gadd att det hade gått litet hastigt i regeringen när det gällde att förbereda proposifion 200. Jag frågade hur det går med exporfde-positionen som handelshusen satt in på sina konton men där man haft rätt att återkräva beloppen från tillverkningsföretagen. Arne Gadd sade nu att han förutsätter att medlen är de tillverkande företagens. Jag hoppas att finansministern hörde vad finansutskottets ordförande sade - det räcker ju infe med aft man förutsätter det, utan man får väl utfärda något slags föreskrift eller så. Men med det beskedet får man väl vara lugn på den punkten.

Till sist; Hur bhr det med fidningsföretagen - kommer de atf slippa inbetalningar på likviditetskonto?

Anf. 11 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr falman! De regler som tillämpas här i kammaren när det gäller

repliker hindrar mig att polemisera mot Björn Molin, men jag vill irilednings-

vis säga att jag infe tänker använda mig av de magistrala tonfall som fanns i

hans behandling av finansutskottets ordförande. Jag kan däremot hålla med Björn MoHn på en annan punkt, nämligen om

att man måste ge en nyanserad bild av den ekonomiska utvecklingen i landet.

Jag vill i det sammanhanget ställa en fråga till Arne Gadd. Han sade som

aHmänt omdöme atf den ekonomiska utvecklingen i Sverige är bra -1, o. m.

mycket bra, tror jag han lät undslippa sig. Men, Arne Gadd, kan man

verkligen isolera den ekonomiska utvecklingen från arbetslösheten? Hör inte också arbetslösheten till den ekonomiska utvecklingen? Kan vi verkligen fälla omdömet atf den ekonomiska utvecklingen i landet är bra när vi har en så stor kvarstående arbetslöshet; också Arne Gadd förklarade sig ju helt införstådd med att man måste nedbringa den kraftigt.

Också på én annan punkt tycker jag att Arne Gadd var alltför optimistisk -jag tänker på uttalandena om investeringsviljan. När Arne Gadd säger att investeringsviljan är större än någonsin tidigare vill jag erinra om vad jag framhöll redan i mitt huvudanförande; Även om de förutsägelser, de prognoser, som finns om en ökning av industriinvesteringarna under det här året slår in kommer de ändå bara upp fill två tredjedelar av vad de var 1974, alltså för fio år sedan och under ett s. k. högkonjunkturår som påminde om det nuvarande.

Jag beklagar atf utskottet inte har tiHsfyrkt vpk-förslagef om att de pengar som nu deponeras skall betalas fillbaka först om företagen visar upp realisfiska investeringsplaner. Det hade varit ett bidrag till atf öka investeringarna i landet.

Så bara kortfattat några ord om kommunernas svårigheter. Vad gäller de svårigheter som depositionerna och de nya reglerna skapar kommer kommunernas problem i främsta rummet. Jag vill erinra om att likvidifefsindragningen betyder ett minus på 2 miljarder kronor för kommunerna. Det kommer ovanpå de 6 miljarder kronor som kommunerna redan har berövats genom aft de har fråntagits beskattningsrätten för juridiska personer. Det kommer atf skapa problem för en rad kommuner ute i landet. Denna negativa verkan av regeringens politik är det angeläget aft riksdagen upphäver genom att bifalla vpk-reservationen på den här punkten.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 12 ARNE GADD (s) replik:

Herr talman! Man kan känna oro för mycket här i livet. Ett orosmoment är om man får delta i den ekonomisk-politiska debatten eller infe. Både Björn Molin och jag har väl skäl att känna oro på den punkten. Jag skall infe ge mig in på att diskutera Björn Molins bakgrund i sammanhanget, men själv far jag mig rätten atf delta i den här debatten, och jag tror också att jag har en viss chans att få vara med även i fortsättningen.

Carl-Henrik Hermansson försökte tolka den del av mitt anförande som handlade om arbetslösheten så att den skulle kunna isoleras från ekonomin i övrigt. Självfallet anser jag inte det. Jag tvivlar på att någon enda socialdemokrat har sagt det. I varje fall har inte jag gjort det. Däremot förutsätter en full sysselsättning att vi har en fungerande ekonomi. Det arv som den nuvarande regeringen tog emot vid sitt tillträde 1982 var en arbetslöshet som vi fidigare inte har sett maken tHl här i landet. Det verkade också som om man helt och hållet hade tappat greppet över utlandsupplåningen. En god socialdemokratisk politik förutsätter att vi har kontroH över utlandsupplåningen och att vi över huvud taget behärskar ekonomin. Vi socialdemokrater i utskottet tycker att regeringen uppenbarligen har lyckats

3 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

ganska bra med det, naturligtvis med hjälp av den internationella konjunkturen.

Jäg framförde ingen frän krifik mot den nuvarande regeringen, Nils
Åsling. Jag konstaterade att regeringen på bara ett och ett halvt år har lyckats
göra hyggligt ifrån sig efter det som hände under de år då arbetslöshetstalen
gick upp till 150 000 och då vi lånade 23 miljarder kronor från utlandet för att
kunna betala det vi måste importera. ;

Det bekymrar mig sedan inte det minsta om ni är eniga eller oeniga-inom den borgerliga oppositionen. Men nog kommer det atf bli svårt för centerns ledamöter, Nils Åsling, atf åka hem och berätta att partiet har samma grundsyn som moderaterna, trots atf ni här i riksdagen redan har poängterat att de inte bryr sig om regionalpolitiken och livsmedelssubvenfionerna. Kan ni åka hem till era organisationer och berätta för dem atf dessa två frågor infe längre-är särskilt vikfiga för centern? Jag gör en tyst-prognos över hur reaktionen då blir inom den folkrörelsen.

Anf. 13 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Arne Gadd hade tydligen inte funnit någof belägg för sina uttalanden om dagens sjunkande arbetslöshetssiffror eller aft det skulle vara slut med statens utlandsupplåning. Han återkom i varje fall infe med någof svar på mina frågor på dessa punkter.

Det finns i utskottsmajoritetens skrivning ett förord för stabila spelregler, något som vi från den borgerliga sidan har funnit det angeläget atf avge en särskild reservation om. Såvitt jag försfår är socialdemokraternas fal här bara tomt prat. Hur menar Arne Gadd atf framläggandet av panikpaketet den 12 april med de stora omvälvningar av förutsättningarna för näringsverksamhet som det innebar, kan förenas med talet om stabila spelregler?

Etf favoritargument som Arne Gadd brukar använda är aft borgerlig ekonomisk politik, särskilt moderat sådan, är fördelningspolitiskt orättvis. ■ Men uttalanden av det slaget baseras på missvisande beräkningar. Man jämför t. ex. effekterna av utgiffsnedskärningar på enskilda hushåll med etf läge där över huvud taget ingenting förändras. Så ser det naturligtvis inte ut i verkligheten. Redan på kort sikt leder uteblivna besparingar fill effekter på inflafion, räntor, investeringar m, m., som betyder lika mycket för hushållen som besparingarna skulle ha gjort. Än värre är att på längre sikt fördjupar en sådan politik de ekonomiska problemen och hotar direkt välfärden.

Jag skall gärna medge atf den borgerliga polifiken kan ställa anspråk på omställningar och uppoffringar för enskilda människor. Men det är ändå ofrånkomligen så, atf en minskning av de offenfliga utgifterna och därmed budgetunderskottet är den enda möjliga vägen att undvika massarbetslöshet och hyperinflafion längre fram i tiden. När vi arbetar från denna utgångspunkt är vi samtidigt angelägna om att skydda grupper som har svårt atf möta nya påfrestningar. Redan under den borgerliga regeringsperioden strävade vi efter att kombinera nödvändiga sparåtgärder med särskilda insatser för de sämst ställda.

Jag har också många gånger i denna kammare framhållit atf det stora

fördelnirigspolitiska problemet infe gäller avvägningen mellan nu yrkesverksamma människor utan mellan dagens och morgondagens generafioner. När socialdemokraterna inte vill dra ner budgetunderskottet mer, som vi borgerliga förordar, utan fortsätter att låna utomlands i stor skala, då betyder det, Arne Gadd, att man dömer framfidens svenskar att begränsa sin levnadsstandard för atf återbetala de konsumtionskrediter som vi nu tar upp därför aft vi inte vill hålla vår förbrukning inom ramen för vad vi själva förmår göra rätt för.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 14 NILS ÅSLING (c) replik;

Herr falman! Finansutskottets ordförande gjorde en värdefull precisering här nyss, när han sade att man inte kan isolera sysselsättningen från den ekonomiska poHtiken. Nej, det är riktigt, och det är ju det som är-huvudinvändningen mot den socialdemokratiska ekonomiska politiken i dag - när man har misslyckats så kapitalt. Sverige har nu en högre arbetslöshet under högkonjunkturen än vi hade under de besvärliga lågkonjunkturår som de borgerliga regeringarna hade att bemästra. Det leder självfallet tHl slutsatsen att det måste vara något fel med den ekonomiska politik som nu bedrivs. Och det mest genanta är ju atf det är en socialdemokrafisk regering, som alltså gick fill val på aft man skulle pressa ner arbetslösheten. Det var det främsta vallöftet, och det är detta som man framför allt har misslyckats med att infria.

När Arne Gadd säger, med ett undersfatement, att den socialdemokratiska regeringen lyckats så relafivt hyggligt, då måste jag säga atf "relafivt" är etf väldigt vidlyftigt begrepp i den socialdemokratiska vokabulären. Man har misslyckats med sin sysselsättningspolitik, som var det stora numret i valrörelsen 1982. Vem minns inte affischerna med löftet aft avskaffa arbetslösheten? Och så är den högre än den var då. Vem minns inte vinterns löften orn atf pressa ner inflafionen i år fill det mål, 4 %, som man hade satt upp? Vi kan nu konstatera att inte heller det kommer att hålla. När Arne Gadd, finansutskottets värderade ordförande, säger aft den socialdemokratiska regeringen lyckats så relativt hyggligt, så är det faktiskt en sanning med mycket stor modifikation.

, Arne Gadd vill göra gällande att jag har anledning att vara orolig för aft det föreligger enighet mellan de borgerliga partierna om den ekonomiska poHtiken. Han frågar hur jag skall förklara att vi är överens med moderaterna i deras syn på regionalpolifiken. Ja, det är egentligen inte mitt bekymmer. När det gäller en rad regionalpolitiska beslut här i kammaren är det socialdemokfaterna och moderaterna som har hamnat på samma linje. Vi i centern driver vår linje med en aktiv regionalpolitik och för regional balans, också som ett viktigt inslag i stabiliseringspolifiken.

Anf. 15 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Herr talman! Vi tror att infe aft det förslag fill tillfälliga likviditetsindragningar som regeringen lagt fram kommer att få någon nämnvärd effekt på lönekostnadsutvecklingen och avtalsrörelsen. Men det är ändå viktigt att få

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekononiiska politiken, m. m.

reda på litet grand om hur socialdemokraterna har tänkt sig atf det skall fungera, och det är därför jag har frågat om effekten för tidningsföretagen.

Det står i finansutskottets betänkande 45 på s. 6; "Företag som.erhåller stöd av samhället i någon form, t. ex. vissa fidningsföretag, bör, anförs det i propositionen, kunna befrias från skyldighet aft betala in medel på likviditetskonto. Utskotfet delar denna uppfattning."

Vi ställde i utskottet frågan om detta innebär att alla tidningsföretag som t. ex. får stöd från samhället i form av samdistribufionsrabatt skall kunna befrias från skyldighet att betala in medel på likviditetskonto. Jag hoppas att Arne Gadd tycker att han har tid i sitt nästa anförande att svara på det.

Arne Gadd sade: Socialdemokraterna tog i arv en arbetslöshet som vi inte sett maken tiH. För att nu inte riskera atf bli beskylld av kommunisterna för att vara magistral skaH jag säga; Detta är ändå ett ganska egendomligt uttalande. Sanningen är ju den att socialdemokraterna själva slagit arbefslös-hetsrekord, både i lågkonjunktur, år 1972, och i högkonjunktur, nu. Då är det väl konstigt att Arne Gadd säger att socialdemokraterna tog i arv en arbetslöshet som man inte sett maken till. Kunde ändå inte Arne Gadd - för att litet grand förbättra förutsättningarna för en meningsfull dialog - ta tillbaka detta orimliga påstående?

Anf. 16 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Herr talman! Man kan uttrycka sig på olika sätt när man skall söka skildra vad som hänt på ekonomins område i Sverige under de senaste två åren. Man kan säga, som socialdemokrafiska talare brukar göra: Det går bra för Sverige. Man kan också uttrycka sig så här: Det går bra för exportindustrin och storfinansen, men det finns mycket stora problem för lönarbetarklassen i det här landet. Om man använder det senare uttryckssättet uttrycker man sig på ett realistiskt sätt.

Jag viH peka på att även arbetslösheten i hög grad är klassbunden. Det är inte de som har tjänat 150 miljarder på uppgången på fondbörsen sedan vi senast hade riksdagsval och fick ny regering här i landet som drabbas av arbetslöshet - även om en del av dem inte arbetar. De som drabbas av arbetslöshet är de som normalt tillhör lönarbefarklassen och nu ställs utan möjlighet att göra produktiva insatser.

Jag vill också peka på den stora betydelse som arbetslösheten har genom att den ytterligare skärper bristen på jämlikhet i det här landet. Vi känner från olika vetenskapliga undersökningar till det starka sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa. Det har dokumenterats på flera håll, precis som hälsoförhållanden över huvud taget är klassbundna.

Arbetslöshet har, för de människor som drabbas av den, skapat fruktansvärda problem av både ekonomisk, social och medicinsk natur. Det är ett faktum, som ingen kommer ifrån, att arbetslösheten i de kapitalisfiska länderna, i OECD-länderna, i dag uppgår fill över 20 miljoner människor. Det är den största arbetslösheten sedan 1930-talets svåra kris. Det tyder på att nya metoder behövs för att komma till rätta med arbetslösheten.

Här ställdes nyligen frågan: Har det inte varit fel på den ekonomiska

polifiken, när vi fortfarande har arbetslöshet i landet? Ja, kanske man både på socialdemokratiskt och på borgerligt håll borde fundera på ytterligare en fråga; Måhända är det fel på det ekonomiska system som ideligen skapar denna massarbetslöshet? Jag tror att den frågeställningen för oss närmare ett realistiskt betraktelsesätt.

Anf. 17 ARNE GADD (s) replik:

Herr talman! Lars Tobisson höll ett väldigt välskrivet anförande och även en replik - dock med den lilla bristen att han replikerade en del av mitt skrivna manus som jag infe anförde i kammaren. Därför vill jag nu replikera Lars Tobissons replik på vad jag alltså hitfills inte sagt. Det gäller utlandsupplåningen.

Det är riktigt atf staten kommer atf låna en del utomlands i år. Däremot kommer Sverige som nation knappast atf låna någonting alls. Om byfesba-lansunderskottef i år beräknas till 1 miljard kronor i kompletteringsproposi-fionens prognos, kommer Sverige fakfiskt realt att amortera en del av sin utlandsskuld redan i år, det andra regeringsåret efter det år när den utlandsbetalningsmässiga katastrofen var ett faktum.

Detta tycker jag faktiskt aft regeringen bör ha en eloge för. Det innebär aft vi snart kan föra en fradifionsenlig socialdemokratisk polifik och expandera så att alla får arbete. När det gäller denna ekonomiska politik, som den förts, finns det all anledning att konstatera att regeringen har skött sig bra hittills.

När det gäller frågorna om enighet och fördelningspolitik vill jag till Lars Tobisson säga aft jag infe anförde socialdemokraternas utan centerns och folkpartiets syn på moderaternas fördelningspolitik. Jag kan också konstatera att Nils Åsling envisas med aft påstå att här inte finns några problem eller motsättningar. Då vill jag säga - i likhet med en avhoppad liberal parfHedare: Lycka till där hemma i Åse med att övertyga den egna bakgrunden när det gäller den jordbrukspolifik och den regionalpolitik som moderaterna för och som dagens centerpartister stöder.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 18 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Då detta riksmöte nu lider mot sitt slut, finns det anledning att försöka summera läget i den svenska ekonomin.

Först bör slås fasf atf den ekonomiska återhämtningen under 1983 och -som det nu tycks - också under 1984 är avsevärt starkare än vad någon av oss här närvarande förutspådde för ett år sedan. Regeringens prognoser då var tämligen försiktiga. Ändå fick vi av opposifionen höra att de var skönmålningar. Nu överträffar verkligheten skönmålningarna med bred marginal.

Under dessa båda år ökar industriprodukfionen med sammanlagt 13 %. Näringslivets vinster fördubblas. Sammantaget leder det till en investerings-ökningi år på-enligf vår försiktiga bedömning-15 %. Andra prognosmaka-re anger ökningar som är dubbelt så höga.

I fjol minskade byfesbalansunderskottet med två tredjedelar, och i år kommer vi enligt prognosen i den reviderade finansplanen att vara fillbaka i balans. Det betyder att vi infe längre ökar Sveriges utlandsskuld. Det var

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

utmärkt aft finansutskottets ordförande klädde av Lars Tobisson en gång till i hans sifferövningar på denna punkt.

Budgetiinderskottet har gått ned med över en fjärdedel, realt sett, under de två senaste åren. Den samlade offentliga sektorns underskott är nu nere på nivåer som är normala för industriländerna-i stort efter att i början av 1980-falet ha varit avsevärt större. Nationens netfosparande, som är ett viktigt mått på hur vi bygger framfidens välstånd, har fördubblats såsom andel av bruttonationalprodukten sedan 1982.

Uppenbarligen har vi på flera viktiga områden lyckats vända den negativa utveckling som förelåg under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talef. De farliga resfrikfioner för vår möjlighet atf återvinna den fuHa sysselsättningen som utgörs av underskotfen i utrikeshandel och statsbudget börjar nu komma under kontroll.

Detta är fakta. De går infe att komma runt. Det är därför med viss bedrövelse, herr talman, som jag har lyssnat på de borgerliga partiförefrädar-na här i dag. Fortfarande hävdar de i långa stycken - och' än mer i sina reservafioner fill finansutskottets betänkande - att vi är på väg käpprätt åf skogen. Och i den mån några som helst ljusglimtar kan skönjas, har de uppnåtts trots den förda regeringspolitiken.

Det är framför allt på två områden som kritiken förefaller särskilt fillrätfalagd för oppositionens polifiska syften. Det gäller orsakerna till dels förbättringen av utrikeshandeln, dels nedgången av budgetunderskottet.

När det gäller bytesbalansen hävdar de borgerliga att förbättringen enbart beror på den internafionella konjunkturuppgången. Jag hörde visserligen i inläggen här att även devalveringarna 1981 och 1982 skulle ha spelat en viss roll. Men fakta är i alla händelser att Sveriges export av bearbetade varor till OECD-områdef i fjol ökade med hela 13,5 %. Den totala marknadstillväxten för dessa varor var emellerfid bara 4,5 %. Det betyder atf två tredjedelar av exportökningen berodde på ökade marknadsandelar, vilket i sin tur är en följd av ett förbättrat konkurrens- och kostnadsläge.

För i år beräknas exportökningen av bearbetade varor fill OECD-områdef bli nästan lika hög som i fjol, 11,5 %, varav mer än hälften beror på atf svensk industri fortsätter att ta marknadsandelar utomlands. Det tyder på att devalveringseffekten ännu inte är uttömd. Därför vore det, herr talman, en välgärning om vi åtminstone på denna punkt kunde slippa höra aft vi lever enbart på en internationell konjunkturuppgång.

Då det gäller budgetunderskottet skriver den borgerliga opposifionen i sina reservationer aft den förbättring som vi nu kan se blott och bart är en följd av att löneavtalen har blivit för höga samt av en rad engångseffekter, som inte har någon långsiktig betydelse. Man påstår också att den nedgång i underskottet som nu förutses beror på aft underskottet för det förra budgetåret blåstes upp på konsfiad väg.

Låt mig först påminna herrar Molin, Åsling och Tobisson om atf ingen av er, då underskottet för 1982/83 först beräknades fill ca 90 miljarder, påstod att det var en "uppblåst" siffra, som sedan naturligen skulle minska. Tvärtom framhöll ni både då och för innevarande budgetår aft regeringsprognosen i

själva verket var en rejäl underskattning av budgetunderskottet.'Adelsohn menade atf vi i rask takt närmade oss 100 miljarder, och för ett år sedan visste Bengt Westerberg att underskottet för nästa budgetår skulle hämna på över 110 miljarder kronor. Er insikt om regeringens taktik att blåsa upp underskotten verkar därför en smula senkommen - och därför inte heller särskilt trovärdig.

En annan fes som opposifionen driver är atf nedgången av budgetunderskottet beror på för höga löneavtal. Vi har fidigare sagt och jag måste upprepa det, att lönesumman för 1984 infe reviderats upp med mer än en och en halv procentenhet jämfört med beräkningen i januari. Denna justering har i sin tur, som framgår av komplefteringspropositionen, medfört atf statens inkomster från inkomstskatter och arbetsgivaravgifter skrivits upp med knappt 4 miljarder kronor. Samtidigt ökar emellertid statens utgifter för löner jämfört med tidigare beräkningar, varför nettoförstärkningen på statsbudgeten de facto är mindre än så. Att försöka förklara en skillnad på 40 miljarder mellan de tidigare borgerliga katastrofscenarierna för budgefut-vecklingen och nuvarande beräkning av vad som hänt i avtalsrörelsen låter sig alltså infe göras.

Man försöker i de borgerliga reservafionerna likna den tillfälliga förstärkning av statsinkomsterna som följde på kostnadskrisen 1975-1976 med dagens sifuafion. Jag tycker att det är mindre lyckat aft göra det. Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan läget 1976 och läget i år, och det är vad söm händer på utgiftssidan. Medan de offentliga utgifterna under 1970-talet ökade med 6 % per år i reala termer, är årets ökning bara en tiondel därav eller 0,6 %.

Låt mig i detta sammanhang, herr talman, påpeka etf besynnerligt inslag i den borgerliga krifiken av den ekonomiska polifiken. De borgerliga kritiserar regeringen och riksdagsmajoriteten för att vi infe skulle "spara" tillräckligt. De tycks ha satt likhetstecken mellan s. k. sparpaket och en återhållsam utgiftspoHtik. Men någon sådan likhet finns inte - snarare är det tvärtom. Jag skulle nämligen vilja påstå att de tidigare regeringarnas återkommande sparpaket - som f. ö. inte gav några resultat i form av minskade budgetunderskott - var etf tecken på atf man förlorat greppet över det grundläggande budgetarbete som en regering har att utföra. Därför fick man i panik och i efterhand försöka rätta fill det skenande underskottet med hjälp av en rad s. k. sparpaket. Det var ju så det gick till. Det är det vi har undvikit - vi har tagit ett mycket fasf grepp om budgetprocessen och redan i regeringens budgetarbete stoppat för snabba utgiftsökningar. Därigenom slipper vi aft gång efter annan komma fill riksdagen med s. k. sparpaket. Jag .undrar om infe de här lamenfafionerna över att vi inte föreslår besparingar bara visar att de borgerliga partierna fortfarande inte begripit hur en effektiv budgetpolitik bör bedrivas.

Jag kan inte komma fill någon annan slutsats än aft vändningen till det bättre i svensk ekonomi har varit stark och avsatt gynnsamma resultat på de flesta områden.

Det är framför allt på en punkt som vi har anledning aft knyta

Nr 168

Fredagen den 8junil984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

förhoppningar inför framfiden, och det gäller den mycket energiska och vitala reaktion på devalveringen som svensk industri visat. Detta har väckt allmän överraskning. Det tyder på att svenskt näringsliv kan ha övervunnit 1970-talets strukturkriser i betydligt högre grad än vi fidigare trott. Den indusfri som överlevde kriserna på 1970-talet är väl rustad och står väpnad med konkurrenskraftig teknik. De gamla krisbranscherna har skalats ned i en omfattning som i knappast något annat land i Västeuropa. Vi kan alltså säga aft svenskt näringsliv har klarat av en stor del av den plågsamma strukturomvandling som åtskilliga länder i vår omvärld fortfarande har framför sig och som kan studeras i stor och tragisk skala i de franska stålarbetarnas motstånd i Lorraine och i den engelska gruvarbetarkonflikfen.

Det verkar därför som om vår industriella potential och slagkraft nu är stor. Det finns anledning att vara tämligen opfimistisk inför industrins möjligheter atf hävda sig i den internationella konkurrensen under kommande år. Den nyss framlagda långfidsutredningen tyder också på att vi, om vi lyckas både utnyttja den potential som finns och bygga ut den vidare, har mycket goda möjligheter att före decenniets utgång uppnå både full sysselsättning och stabil finansiell balans.

Detta vilar på en alldeles,avgörande förutsättning, nämligen atf vi kan bevara den goda konkurrenskraft,som vunnits i svenskt näringsliv. Därmed kommer inflationsbekämpningen och lönebildningen i centrum för den ekonomiska polifiken.

Vi får nämligen infe av årets förbättring av bytesbalansen dra slutsatsen att vi inte längre behöver vårda oss om kostnadsläget. Vi befinner oss fortfarande i en situation med svag inhemsk efterfrågan, hög arbetslöshet och låga investeringar. Vid en starkare inhemsk utveckling - vi väntar en sådan, och vi arbetar för atf den skall inträffa - med stora investeringar, låg arbetslöshet och växande reallöner skulle importen vara mycket högre än i dag. Det betyder att vi fortfarande har ett strukturellt underskott i vår bytesbalans, som inte syns nu men som skulle komma fram i ett fullsysselsättningsläge, och att det krävs flera års bevarad konkurrenskraft för att vi skall lösa det problemet.

Vidare är en nedgång av inflafionen en förutsättning för aft vi skall kunna få bukt med arbetslösheten. Visserligen har vi brutit den snabba ökningen av arbetslöshetstalen, men jag håller med dem som i denna debatt har sagt, att arbetslösheten icke desto mindre fortfarande är mycket hög med hänsyn fill att vi fortfarande befinner oss i en konjunkturuppgång. För aft den skall kunna pressas tillbaka innan konjunkturen vänder nedåt igen krävs att konkurrenskraften bevaras och den offentliga sektorns finanser fortsätter atf förbättras. Om inflationen fortsätter att ligga högt, kommer vi efter hand att förlora vår återvunna konkurrenskraft och än en gång försvaga de offentliga finanserna. Det är oundvikligt att det får negativa konsekvenser för sysselsättningen. Skulle vi gå in i nästa konjunkturnedgång-som gissningsvis kommer någon gång 1986-1987- med en hög arbetslöshet redan i utgångsläget, bäddar vi för utomordentligt svåra problem under åtskilliga år framöver.

Jag skulle här faktiskt vilja instämma i ett. inslag i Lars Tobissons

anförande, nämligen hans varning för att konflikterna på den västtyska arbetsmarknaden kan försvaga och i värsta fall omintetgöra den ekonomiska återhämtning som nu är på väg i Västeuropa. Den varningen är faktiskt befogad. Men Lars Tobisson drar helt felaktiga slutsatser av det som händer i Förbundsrepubliken Tyskland. Han tycks infe förstå att de tyska metallarbetarnas strejk är en strejk mot arbetslösheten, en reakfion som tvingats fram av den konservativa regeringens polifik, vilken lett fill en arbetslöshet i Västtyskland på näsfan 10 %. I stället applåderar han den polifiken och rekommenderar atf samma slags arbetslöshefsskapande politik skall börja bedrivas i Sverige. Jag tycker atf det är synd aft de svenska moderaterna, när de nu kan se ett åskådningsexempel framför sig på vad en hög och bestående arbetslöshet kosfar även ett starkt samhälle som det västtyska, inte drar andra slutsatser beträffande sin egen inställning till den ekonomiska polifiken i Sverige.

Skulle vi inte lyckas med inflationsbekämpningen kommer även vår finansiella balans att påverkas negativt. Atf budgetunderskottet nu minskar beror i hög grad på den tillväxt som vi har. Men när nästa nedgång kommer ökar trycket på statsutgifterna automatiskt genom en försvagad arbetsmarknad, samtidigt som skatteunderlaget stagnerar. Får vi en inflationsutveckling som spär på de offentliga utgifterna och ökar arbetslösheten, kommer det att slå hårt mot statsfinanserna, och vi riskerar återigen ett ökat budgetunderskott.

Av alla dessa skäl, herr talman, är det av avgörande vikt att vi kraftigt dämpar den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen. Devalveringen har, som framgått av vad jag här har sagt, gett oss en unik chans att finna en väg ut ur den ekonomiska krisen. Men skall vi kunna fa den chansen måste vi radikalt bryta det mönster för kosfnadsbildningen som under 1970-talet drev fram den ena devalveringen efter den andra.

Många faktorer medverkar i år fill att prisstegringarna dämpas. Den importerade inflationen har blivit lägre, produktiviteten i företagen stiger mycket snabbt, och regeringens program för avindexering av offenfliga utgifter börjar ge resultat. Nedgången av budgetunderskottet och omläggningen av kreditpolitiken gör också atf sedelpressarna inte alls rullar så snabbt längre.

Däremot inger utvecklingen på löneområdet oro inför framfiden. Enligt de bedömningar vi nu kan göra blir den totala ökningen av lönekostnaderna 7,5 % för hela ekonomin mellan 1983 och 1984. Det är visserligen högre än de 6 % som regeringen angett som förenliga med målet för inflationsbekämpningen, nämligen att under loppet av 1984 bringa ned inflationen fill 4 %. Men avvikelsen är knappast någon katastrof. Den innebär att inflafionen kan komma aft hamna någon procentenhet över den målsatta nivån, vilket trots allt måste ses som en framgång, eftersom inflationstakten i fjol låg på 9,5 % och i år nästan halveras.

Såvitt nu kan bedömas leder kostnadsutvecklingen under 1984 inte heller fill att industrins kostnadsläge gentemot utlandet försämras. Tack vare en kraffig ökning av produktiviteten i svensk indusfri - det gäller då produktio-

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8junil984

Den ekonomiska politiken, m. m.

nen per arbetstimme - ser det ut som om kostnadsläget gentemot de viktigaste industriländerna genomsnittligt sett t. o.m. skulle fortsätta att förbättras i år, trots atf kostnaderna i Sverige stiger mer än i:andra länder. Men det finns variationer i det här avseendet. Gentemot Västtyskland uppstår en ytterligare försämring i vad det gäller det relativa kostnadsläget. Dock har effekterna av den pågående arbetsmarknadskonflikten där infe medräknats.

Däremot finns det uppenbara risker för att årets avtalsrörelse skapat sådana förutsättningar, för kostnadsutvecklingen nästa år och även åren därefter att inflationen på nytt blossar upp - defta av tre skäl:

1.1 flera av de avtal som nu slutits finns betydande s. k. överhäng för 1985. Lönehöjningarna har en sådan tidsmässig profil atf de driver upp kostnaderna nästa år, även i de fall avtalen bara gäller för 1984 eller de första månaderna in på 1985. Det finns exempel på avtal som leder till lönehöjningar 1985 på infe mindre än 6 % men som formellt bara gäller 12-13 månader. I andra avtal finns liknande överhäng ända in på 1986. Det betyder att vi vältrar pris- och kostnadsstegringarna framför oss.

2. Många avtal har löne- och förtjänstufvecklingsgarantier. Det innebär att
försök från industriarbetarna att få del av de goda vinsterna och den stora
likviditeten i industrin genom lokala påslag kommer att driva upp den
allmänna lönenivån ytterligare. Det kommer att hårt drabba de branscher
som saknar industrins betalningsförmåga.

3. Arbetsgivarna har uppenbarligen lyckats i sin föresats atf bryta
samordningen. Löptiden för de olika avtalen är högst varierande. Några
löper ut vid årsskiftet 1984-1985. De flesta löper ut under vintern eller våren
1985, och några sträcker sig över hela nästa år.

Den här kombinafionen av stora överhäng, omfattande kompensationsklausuler och varierande avtalsperioder är utomordentligt illavarslande. Risken är uppenbar att år 1985 blir ett år med en konfinuerlig avtalsrörelse där kostnadsnivån pressas högre och högre-med åtföljande negativa resultat för inflation och sysselsättning.

1 syfte atf förhindra atf det inträffar, har regeringen föreslagit resp. vidtagit en rad åtgärder för att begränsa prisstegringarna i år och för att skapa bättre förutsättningar för en dämpning av pris- och kostnadsutvecklingen framöver. Det rör sig om prisstopp, hyresstopp; stopp för utdelningshöjningar samt Hkvidifetsindragningar från näringslivet i syfte att hålla nere inflafions-tryckef.

■ Vidare har regeringen uppmanat arbetsmarknadens parter att överlägga om hur nya förutsättningar för löne- och prisbildningen under 1985 och framgent skall kunna skapas, så att grunden läggs till en varaktig nedgång av inflationen.

En redovisning av vad de här överläggningarna gett för resultat gavs av arbetsmarknadens parter i förrgår.

Det framkom då att organisationerna delade regeringens uppfattning i etf grundläggande avseende, nämligen att det finns etf starkt behov av nya och bättre förutsättningar för löneförhandlingar och lönepolifik i Sverige.

Parterna har också inlett ett arbete för atf sondera möjligheterna atf uppnå Nr 168 sådana förbättringar. Bl.a. har löntagar- och arbetsgivarorganisationerna Fredaaenden gemensamt börjat studera konsekvenserna av hittills tillämpade modeller för o ■ ■ ■, go

lönebildningen för att se om en ny och fill dagens förutsättningar bättre_____ . ■

anpassad modell kan byggas upp. Regeringen anser att det är ett viktigt p. , ■ ,

framsteg aft detta arbete och detta samtal har kommiti gång. Det tyder på att ..,.i

insikten om lönebildningens stora betydelse för inflation och sysselsättning är
fast etablerad hos alla parter på arbetsmarknaden. •

Parterna framförde också sin åsikt att ett arbete av det här slaget ofrånkomligen måste fa en viss tid. Arbetstagarorganisationerna ansåg för sin del att arbetet .måste inriktas på löneförhandlingarna för 1986.

Regeringen hai" förståelse för atf diskussionerna om den framfida inriktningen och formen för löneförhandlingarna tar fid.

Men trots att arbetsmarknadens parter visat en vilja aft fa itu med de problem som uppstått under de senaste årens avtalsförhandlingar, måste " regeringen konstatera att riskerna kvarstår för en inflationsskapande löneutveckling 1985. Därför har vi uppmanat parterna att ta ställning till regeringens förslag om att söka en norm för lönehöjningen 1985, så att den maximeras fill 5 %. Därvid bör också besked lämnas om hur parterna avser att en sådan begränsning av lönestegringen skulle kunna uppnås. Vi har bett att få svar vid vårt nästa möte den 26 juni.

Enligt vår mening skulle de allra flesta i vårt samhälle vinna på en uppgörelse i dessa frågor. Få kan ha någon glädje av aft inflationen på nytt börjar härja när det gäller inkomster och sparande så att den ekonomiska upphämtningen avbryts.' Under alla förhållanden måste regeringen vidta de åtgärder som kan bidra till att förhindra att något sådant händer.

Björn Molin krävde i sitt anförande.besked om de gruvHga planer på
tvångsingripande mot arbetsmarknadens parter som regeringen enligt ho
nom går och bär på. Herr MoHn ansåg atf det nästan är en demokratisk
skyldighet för oss ått redovisa sådana planer. Låt mig då klargöra aft när
regeringen väl har tagit ställning till detta kommer den att fullgöra sin
redovisningsskyldighet, men icke dessförinnan. ' . -

Herr talman! Opposifionsparfierna har med stora åthävor dödförklaraf regeringens ekonomiska poHfik. De har tagit i så pass att det närmast ter sig som en skyldighet för opposifionen aft komma med ett mycket handfast och konkret alternafiv fill den här polifiken. Det har man infe gjort.

Arne Gadd har på ett övertygande sätt visat på motsättningarna mellan de
borgerHga partierna i vad det gäller den ekonomiska politiken, skattepoliti
ken och utgiftspolitiken samt på att det är omöjligt att av detta åstadkomma
någonfing som åtminstone skulle kunna likna en samlad ekonomisk politik.
Dét hindrar icke Nils Åsling från att förundra sig över att regeringen inte har
"nappat" på oppositionens alla fina förslag tiH besparingar i statsbudgeten.
Ja, om han med detta avser centerns förslag, har han uppenbarligen inte
förstått innebörden av dem. Från centerpartiets sida påstår man atf
underskottet skulle minska, jämfört med regeringens budget, med 9
miljarder om deras'förslag genomfördes. Det är, tyvärr, tvärtom. Om man 43

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

sakligt granskar centerpartiets mofionsförslag, visar det sig att det underliggande saldof inte alls skulle förbättras, i förhållande fill regeringens förslag. Det kassamässiga, faktiska saldof skulle försämras med ungefär 7 miljarder om vi "hoppade på" Nils Åslings budgetpolifik. Jag skall kort redogöra för orsakerna. De är fakfiskt belysande.

Centern säger nej, till regeringens förslag om en samordnad uppbörd av källskatt och socialavgifter, vilket ger mycket stora kassamässiga effekter nästa budgetår. Man överdriver mycket kraffigt besparingseffekterna av sina nedskärningsförslag i fråga om sjukförsäkringen samtidigt som man underskattar kostnaderna när det gäller centerns förslag om en upprustning av SJ. Man har, precis som fidigare, grovt överdrivit effekterna av vad man kallar förfida inlösen av mindre bostadslån. I det avseendet har man helt häpnadsväckande glädjekalkyler. Dessutom har man i betydande grad räknat sig fill godo budgetförstärkningar som redan finns i regeringens budgetförslag. Jag har ett litet råd fill Nils Åsling: I stället för att gå omkring och vara förundrad över regeringen borde han försöka få litet ordning och reda på centerns budgetpolitik. Det är litet genant att ett stort riksdagsparti kan åstadkomma ett sådant mischmasch som centerns budgetmofioner är.

Björn Molin var ute på samma galeja. Han sade att folkparfiet har ett förträffligt alternativ. Folkpartiet skulle kunna åstadkomma etf budgefsaldo som är 10 miljarder starkare än regeringens. Men Björn Molin, som i debatter brukar försöka vara hederlig, kunde ha lagt fill att detta förvisso icke uppnås budgetåret 1984/85. Det är högst oklart när man skuHe kunna uppnå en så stor besparing. Om man skulle göra en kalkyl för budgetåret 1984/85 av folkpartiets förslag, skulle det vid vår granskning innebära att det underliggande saldof möjHgen skulle förbättras med någon miljard nästa budgetår, men det kassamässiga saldof skulle försämras med 6 miljarder.

Vi har ofta i debatter om budgetpolifik oHka meningar om innebörden i regeringens resp. oppositionens förslag, men aldrig någonsin, herr talman, har vi haft så enorma skHlnader, på mellan 10 och 15 miljarder kronor, i bedömningen av vad oppositionen står för och vad vi anser att deras alternativ innebär.

Jag kan konstatera, aft om det finns någof borgerligt alternafiv fill regeringens ekonomiska poHtik, är det motsägelsefullt och svagt. Det är litet trist, för jag tror aft det gör våra debatter väldigt litet upplysande. Det blir ännu mera besvärande när tomheten i oppositionens poHtik måste döljas av en desto vildsintare retorik.

För detta bär i första hand moderata samlingspartiet skulden -. och i synnerhet dess ordförande. Lars Tobisson borde egentligen vara glad över aft han bara är en blek kopia av Ulf Adelsohn..Herr Adelsohn har under de gångna åren demonstrerat en förbluffande inkompetens på det ekonomiska området, som han avslöjat bl. a. genom en lång rad märkliga påståenden om den ekonomiska utveckhngen och den ekonomiska poHtiken. Eftersom han gett dessa påståenden mycket stor publicitet - större publicitet än Lars Tobisson någonsin kan få - kan det vara befogat att jag nu erinrar kammarens ledamöter om vad Ulf Adelsohn har sysslat med de senaste 18 månaderna.

När herr Adelsohn var statsråd och själv var med och bestämde över statsbudgeten ökade budgetunderskottet med mellan 10 och 15 miljarder kronor per år. Efter regeringsskiftet 1982 har underskottet minskat betydligt - till nästa budgetår med 20 miljarder. Detta har helt undgått herr Adelsohn, såvitt jag förstår. Nu anser han atf underskottet är mer katastrofalf än någonsin. Han har beskrivit följande utveckling. Efter valet påstod herr Adelsohn att den nya regeringen i ett slag ökade underskottet med 30 miljarder. Han sade att den borgerliga regeringens besparingsarbete - det som drivit upp underskottet från 4 till 87 miljarder - var "fillspillogivet". När jag presenterade regeringens första budgetförslag, i januari 1983, hävdade herr Adelsohn att den minskning av underskottet som där redovisades bara var en "from förhoppning"; i verkligheten skulle det sfiga ytterligare. Herr Adelsohn deklarerade att "aldrig tidigare kommer det att gå snabbare utför än under detta första socialdemokratiska regeringsår sedan 1976". Alldeles bortsett från herr Adelsohns något besynnerliga språkbehandling vet vi nu vad den prognosen är värd.

Helt oberoende av fakta och helt oberoende av vad jag skulle kalla för normal ekonomisk analys har herr Adelsohn fortsatt i samma sfH. I fjol påstod han atf vi bara hade nio år kvar fill den stafsbankruttens dag då räntorna på statsskulden skulle uppgå fill 100 % av statsinkomsterna. Den faktiska utvecklingen är att räntornas andel av statsinkomsterna i år minskar med en sjättedel.

Då regeringen presenterade sin proposition om vissa ekonomisk-politiska åtgärder i fjol höstas, hov herr Adelsohn upp sin stämma igen. Han sade att proposifionen var "ett monument över Feldts nederlag". Han påstod att de offenfliga utgifterna skulle stiga snabbare än någonsin, att skattetrycket skulle skärpas kraftigt och att de offentliga utgifterna 1984 skulle uppgå fill 70 % av bruttonationalprodukten. Sanningen är aft de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten nu minskar, medan de under den borgerliga regeringsperioden ökade med 3 procentenheter per år. Skattetrycket är faktiskt i år inte högre än under de år då herr Adelsohn lyckliggjorde Sverige som kommunikafionsminister.

Herr talman! Jag borde kanske varaledsen över att jag tar upp kammarens fid med att påminna om vad moderatledaren i olika sammanhang hävt ur sig. Men jag ser det som ett nödvändigt renhållningsarbete. Herr Adelsohn har fört in en ny ton i den svenska polifiska debatten. Han har vulgariserat den, och han drar sig infe för att dölja sin okunnighet bakom en rad tvärsäkra påståenden och vildsinta utfall, som han hoppas skall vara bortglömda den dag då verkligheten konfronteras med alla hans uttalanden. Jag kan bara göra den bedömningen att Ulf Adelsohn inte är intresserad av att föra en saklig debatt om svensk ekonomi och svensk ekonomisk politik, utan här liksom på andra områden är hans främsta polifiska takfik att skrämma och spela på fördomar.

Från snävt socialdemokrafiska synpunkter är naturligtvis herr Adelsohn en välkommen figur på den politiska scenen. Han personifierar på ett utmärkt sätt den s.k. nyliberalismen. Vi kunde inte önska en bättre

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

representant för denna.

Ändå önskar jag att herr Adelsohns inflytande över den borgerliga politiken och de borgerliga partiernas agitation skulle minska. Orn herr Adelsohn har jag inget hopp. Men jag välkomnar - och vill sfimulera - de försök aft bryta sig ut ur den moderata hegemonin som centern och folkpartiet har gjort denna vår. Jag tror nämligen att människorna i vårt land skulle vilja se en ärlig vilja från riksdagspartierna att samla nationen i arbetet på att betvinga inflationen och arbetslösheten. På en rad punkter är vi nämligen ganska ense om de problem vi har att lösa och de mål vi måste uppnå.

Sverige behöver nu mest av allt enighet och arbetsro för aft vi skall kunna förvalta den chans vi har fått till ekonomisk tillväxt och en stabil ekonomi, som kan ge oss den fulla sysselsättningen fillbaka. Det ankommer naturligtvis på regeringen atf skapa de polifiska förutsättningarna för att nå dessa mål. Men det skulle otvivelakfigt underlätta om opposifionsparfierna i denna kammare kunde söka mer konstruktiva lösningar och upphöra med den ganska ofruktsamma kampanj som de nu excellerar i.

Våra ekonomiska problem är sannerligen stora nog ändå utan att de behöver förvanskas och förgrovas i den politiska debatten.

Anf. 19 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till finansministern - åtminstone den första delen av hans anförande - måste jag ställa frågan; Hur kan han vara så sangvinisk, så lättsinnigt optimistisk? Påverkas han inte aHs av vad hans intervjuare Berndt Ahlqvist skriver om den vilda färden mot bråddjupet eller av atf Klas Eklund känner fjärilar i magen? Det verkar infe så.

Under förmiddagen har jag suttit i min bänk och bläddrat i Kjell-Olof Feldts intervjubok. Jag är infe säker på att den kommer att rosa marknaden Hka mycket som finansministern gör i boken. Jag tycker att det kanske är litet orättvist att han i sina samtal med herrar Ahl- och Engqvist är så öppenhjärfig och gör medgivanden som jag aldrig hört när han och jag talats vid.

Efter Kjell-Olof Feldts uttalanden i boken lär det inte längre gå att fala om vanstyre under.de borgerliga regeringsåren. Finansministern medger ju att de ekonomiska problemen grundlades långt tidigare, under socialdemokraternas maktinnehav, och han kritiserar nu den egna oppositionspolitiken och vissa långtgående löften under valrörelsen.

Det blir säkert många fillfällen att återkomma till de sanningar som finansministern så plötsligt uttalar om den socialisfiska näringspolitikens misslyckande och kapitalismens fördelar, om det alltför hårda skattetrycket och om värdet av privata alternativ för barnomsorg och vård.

Jag skall nu nöja mig med att beröra den i dag så aktueHa frågan om lönebildningen. Vi moderater brukar ju anklagas för att lämna löntagarna i sticket om löneutvecklingen blir för snabb och arbetslösheten därför stiger. Socialdemokraterna däremot går in med AMS-insatser, företagsstöd och i sista hand devalveringar. Men nu får vi ett bestämt besked: "Vi kommer inte att göra några fler devalveringar, även om löneutvecklingen överskrider

gränserna för vad ekonomin tål. Ingen regering kan garantera sysselsättningen oberoende av hur parterna på arbetsmarknaden beter sig." - Vi tycks ha blivit överens.

Finansministern beklagar också de alltför små löneskillnaderna i offentlig tjänst. Men hur kunde han då själv medverka till att de offenfliga löneavtalen i år åter gavs utjämningsprofil?

Kjell-Olof Feldt vill framstå som pragmafiker. Han är så angelägen att verka principlös att han framstår som hållningslös. Jag antar aft det är etf offer på den polifiska taktikens altare. Det gäller aft hålla kvar de väljare som hotar att drivas bort av högervinden. Detta leder emellertid fram till en fråga av största betydelse. Att den polifik som anges i intervjuboken är den Feldt själv tror på förefaller sannolikt. Men är det den. polifiken, eller den i väsentliga avseenden diametralt motsatta polifiken i den reviderade finansplanen, som han i egenskap av finansminister avser atf driva?

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Under detta anförande överfog förste vice talmannen ledningen'av kammarens förhandlingar.

Anf. 20 NILS ÅSLING (c) replik:

Fru falman! När det gäller centerns budgefalfernafiv skulle jag vilja be finansministern atf tala med partivännerna i de olika utskotten, som har behandlat centerns skilda besparingsförslag. Där tar man förslagen på allvar. Tala med det egna folket, och sluta med denna dubbla bokföring! Det finns någonting som heter dubbel italiensk bokföring, men finansministern har minsann en dubbel socialdemokratisk bokföring. Sopa först rent framför den egna dörren, innan finansministern angriper centern för de budgetalternativ vi har framfört!

Jag blev litet förvånad över finansministerns sangviniska resonemang beträffande inflationsbekämpandet. Borde infe finansministern - som har lanserat det inflationsmål på 4 % för defta år som enligt alla tecken kommer att haverera - med större allvar och skärpa föra diskussionen om hur inflationsbekämpandet skall gå vidare?

Jag fick det bestämda intrycket när finansministern i dag talade från riksdagens talarstol att också finansministern är på flykt från det inflationsmål regeringen ställt upp för 1985. Det är en så defensiv attityd som finansministern här har gett uftryck för beträffande inflafionsbekämpandet -en attityd som faktiskt överraskar mig. Finansministern är ändå en riktigt ståndaktig tennsoldat när det gäller att slå vakt om samhällsekonomin. Därför beklagar jag den passiva attityd till inflationsbekämpandet som vi har fått bevittna här idag.

Jag vill gärna tacka finansministern för atf han i dag officiellt har erkänt atf de strukturinsatser i svensk industri som gjordes under de borgerliga regeringarnas dagar nu bär rik frukt. De har gett svensk industri en utmärkt situation när konjunkturen vänt och tillväxten i världsekonomin har gjort det möjligt aft gå på exportoffensiv. Det är bra att det erkännandet kommer. Defta bäddar för fortsatta insatser i bästa samförstånd på defta ornråde.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Jag vill att finansministern här i kammaren i dag preciserar socialdemokratins inställning till sysselsättningspolitiken. Är arbete åt alla fortfarande ett centralt mål för socialdemokratin? Den höga arbetslöshet vi har under detta högkonjunkturår måste ge intrycket att socialdemokrafin övergett detta mål och att det är andra prioriteringar som gäller, även i finansdepartementet. Jag får därför be om en precisering av var socialdemokratin står i det avseendet.

Anf. 21 BJÖRN MOLIN (fp) replik;

Fru talman! Jag tyckte nog att finansministern var litet slarvig när han beskrev skillnaderna mellan regeringens och folkpartiefs budgetalternafiv. Vi har hela tiden påpekat att den positiva effekten av vårt budgetalternafiv, på ca 10 miljarder kronor, inte uppkommer det budgetår som börjar den 1 juli i år, utan aft det gäller den samlade långsiktiga effekten på det underiiggande budgetunderskottet. Vi har tidigare varit ense om aft det som är vikfigt aft diskutera när det gäller budgetsaldot är det underliggande budgetunderskottet, inte det kassamässiga.

Kjell-Olof Feldt talade om atf det var en skillnad på 40 miljarder kronor, och det finns därför anledning att påminna om att det underliggande budgetunderskottet alltjämt är högre i dag än vad det var när vi lämnade ifrån oss regeringsmakfen. Då hade man anledning att räkna med att underskottet för 1982/83 skulle bli ca 75 miljarder kronor, och det underliggande budgetunderskott som man nii räknar med för nästa budgetår ligger på ca 80 miljarder kronor. Det finns alltså behov av fortsatta besparingar, och därför tycker jag inte att regeringen har anledning att skryta så mycket över vad man har gjort när det gäller budgetpolitiken.

1 dagens huvudfråga, nämligen vad man skall göra för atf undvika stora lönekostnadsstegringar under 1985 som leder till att inflafionen rakar upp i höjden, vill regeringen infe ge någof svar. Jag ställde en hel serie frågor om detta, bl. a. dessa: Förberedde man någon typ av tvångslagsfiftning? Finns det förberedda förslag om ändrade skatteregler?

Finansministern säger nu helt sonika att han inte tänker ge riksdagen något besked. Men, fru falman, är det infe riksdagen som bestämmer i dessa frågor? Eller har finansministern och statsministern gjort en arbetsfördelning, så att det är statsministern som kommer aft lämna detta besked och finansministern inte vill förta nyhetsvärdet i statsministerns tal? Det kan jag i så fall godta som en förklaring, men jag kan definitivt infe godta aft Sveriges riksdag i den avslutande ekonomiska debatten infe skall få ett besked om vad det är för tvångsåtgärder riktade mot arbetsmarknadens parter som regeringen avser att genomföra.

Det är svårt att bli klok på Kjell-Olof Feldt; Han visar upp så många olika ansikten: etf ansikte här i riksdagen, ett annat ansikte i den omtalade boken och uppenbarligen etf tredje ansikte i det anförande som han höll på ICA-Hakons bolagsstämma som jag har läst ett referat av. Det var ett mycket sympafiskt ansikte som finansministern visade upp där. Han visade både en medvetenhet om de grundläggande problemen i svensk ekonomi och en

generositet mot fidigare regeringar för vad de har gjort och vilka posifiva effekter som deras insatser har lett fill. Det är något som vi sällan får uppleva här i kammaren.

Anf. 22 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Fru talman! Debatten har under den senaste timmen nått en nivå där rallarsvingarna dominerar. Med talmannens fillåfelse skall jag be att få avstå från att delta i den matchen och i stället återvända till en sakfråga som jag tog upp i mitt inledningsanförande. Det gäller den helt avgörande frågan om Sveriges internafionella beroende.

Jag behandlade i mitt anförande bl. a. frågan om ökningen av Sveriges internafionella beroende under de senaste årtiondena. Det är etf beroende som först och främst är insfitufionellt betingat. Bl.a. Internationella valutafonden - som vi lär ha på besök i Sverige just i dagarna - anser sig ha rätt atf blanda sig i ländernas ekonomiska polifik.

Men beroendet är också vad man kan kalla strukturellt betingat. Handels-beroendet har kraftigt ökat samtidigt som vår utrikeshandel är starkt koncentrerad vad gäller länderfördelningen.

Jag tog särskilt upp Förenta staternas s.k. embargopolitik, som innebär att permanenta försök görs att bestämma den svenska utrikeshandelns inriktning. SäkerhetspoHfiska hänsyn blandas här med kommersiella monopolintressen till en mycket obehaglig brygd. Jag efterlyser kraftfulla uttalanden från riksdagens och regeringens sida mot denna embargopolifik. Det kan inte accepteras att den ena eller andra stormakten på detta säff söker bestämma med vem och med vilka varor som Sverige skall handla. Det är nödvändigt aft i första hand på nordisk nivå och i andra hand på ett europeiskt plan söka finna utvägar, genom t. ex. produktion av elektroniska produkter, att ersätta de amerikanska varor som nu är förenade med villkor med egen produkfion i den ena eHer andra formen.

Fru talman! Det måste anses viktigt att finansministern eller statsministern i den här debatten uttalar sig i denna för vårt land brännande och livsviktiga fråga.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 23 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Fru talman! Lars Tobisson redovisade sin beläsenhet - uppenbart i förhoppning om att få andra hunnit läsa den bok han refererade - med allmänna, svepande tolkningar. Jag ser det som ett försök av Lars Tobisson att trampa sin parfiledare i hälarna så nära det går i den sortens polemik.

Låt mig klargöra ett par saker.

Min insikt om den långsiktiga och strukturella karaktären i den svenska ekonomiska krisen har jag redovisat ofta och sedan mycket lång fid. Detta inleddes redan under den tid socialdemokratin satt i opposition, då jag i debatter med företrädare för den tidens borgerliga regeringar gång på gång försökte göra klart att situationen var långt mer komplicerad än vad som framgick av de enkla lösningar man från borgerligt håll redovisade. Jag har fortsatt på den vägen genom att i denna kammare konstatera att problemen

4 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

har grundlagts under lång tid och atf vi välkomnade åtskilliga av de strukturella förändringar som genomfördes under 1970-talet av borgerliga regeringar. Jag kan inte se aft jag på den punkten skulle ha förändrats i min inställning till tolkningen av arten av våra ekonomiska problem.

Det som förvånar mig är, att när jag i ett anförande gör en mycket stark markering av de allvarliga problem vi har framför oss men ändå inte kan komma till annan slutsats än att det som hitfills har hänt är av positivt slag, då beskylls jag för atf vara sangvinisk. När jag, starkare än jag upplevde att någon av mina meddebatförer gjorde det, visar vilka faror som lurar om vi infe klarar kampen mot inflationen, då säger man atf jag negligerar inflationsproblemet. Det märkliga är att ni säger nej till alla de förslag, syftande tHl att minska inflafionsfrycket, som vi lagt fram denna vår. Ni hävdar aft det inte finns någon anledning atf vidta åtgärder av det slaget. Det enda ni i allmänt svepande ordalag hänvisar till är att vi skall minska budgetunderskottet ytterligare. Då upphör enligt er inflationsproblemet att existera.

Om ni skall få någon trovärdighet i beskrivningen av ett alternativ till den politik som bedrivs, borde ni åtminstone ange hur en ytterligare nedskärning av budgetunderskottet skulle lösa de problem vi har, t. ex. på lönebildningsområdet. Det skulle vara intressant att höra hur exempelvis lönebetalningsförmågan i exportindustrin skulle kunna påverkas genom att man minskar bidraget till kommunerna, vilket är ett huvudinnehåll i era budgetalternativ. Jag tror aft väldigt få människor kan se något samband mellan att Sveriges kommuner får det sämre ställt och att Volvos vinst i år är 8 miljarder kronor. När vi försöker dra in en liten del av den vinsfen, då skriker ni: Konfiskafion, utarmning, slut på investeringarna, ökad arbetslöshet. Nej, jag kan inte finna att ni har förstått de grundläggande problem vi nu har framför oss.

En annan sak som jag skulle vilja ta upp är Björn Molins något besynnerliga påstående att jag skulle ha förvägrat riksdagen besked om beslut som regeringen fattar. Vad jag sade var aft den dag regeringen har fattat något beslut så skall inte bara riksdagen utan också allmänheten - ja, alla - naturligtvis omedelbart få besked om vad det är för beslut vi har fattat. Vad Björn Molin sysslar med är aft han försöker skapa intryck av atf det finns planer på tvångsingripanden. Om jag ger besked om dessa planer har jag därmed bevisat att de finns. Om jag säger atf vi infe har några planer på tvångsingripanden mot arbetsmarknadens parter, blir Björn Molin nöjd då?

Den dag vi har fattat några beslut av intresse för arbetsmarknadsparterna, löntagarna och riksdagens ledamöter skall vi omedelbart lämna besked om vad innebörden av dessa beslut är. Det ingår, såvitt jag förstår, i regeringens redovisningsskyldighet. Men att vi skall redovisa varje tanke som råkar passera mellan öronen på oss kan ju inte vara innebörden av regeringsform och riksdagsordning.

Låt mig fillägga några ord om centerns budgetalternativ. Jag är infe säker på aft jag begrep vad.Nils Åsling sade, men jag tror det skulle vara någonfing om atf man här i riksdagen på ett helt annat sätt har förstått sforslagenheten i detta budgetalternativ och dess effekter på budgetunderskottet. Här skulle

väl jag stå emot mina partivänner i riksdagsgruppen och utskoffsgruppen. Jag vill bara läsa upp vad finansutskottets socialdemokratiska majoritet skriver i utskottets betänkande om centerns partimotion:

"Redan i samband med behandlingen av budgetpropositionen ifrågasatte
utskottet storleken på de besparingar som motionärerna tillgodoräknade sig i
sitt budgetalternativ. Besparingseffekten var kraffigt överdriven och skulle
enligt utskottets bedömning sannolikt helt förtas, om man också beaktade
det mycket omfattande skattebortfall som uppkommen,vid ett införande av
privata invesferingskonton.

När motionärerna med hänvisning fill dessa beräkningar hävdar att de kan redovisa ett 9 miljarder kronor lägre budgetunderskott än regeringen, ökar detta inte tilltron fill deras budgetalternativ."

Det tyckte Arne Gadd och hans kamrater. Vad vi har gjort är att vi med de resurser som står till finansdepartementefs förfogande redovisat en kalkyl över vad innebörden är av detta alternativ.

Slutligen, fru talman: Huvudangreppet skall tydligen riktas mot socialdemokrafin på den grunden att arbetslösheten är hög. Detta sägs illustrera två förhållanden. Det ena är aft vår ekonomiska polifik har misslyckats. Det andra är att socialdemokrafin skulle ha ändrat sin inställning till sysselsättningen. Av vad jag säger skulle på sätt och vis framgå aft vi nu inte längre skulle se full sysselsättning som det övergripande målet för vår ekonomiska polifik.

Jag tycker att allt vi gjort sedan regeringstillträdet har visat att vi har klart för oss på vilket fundament som full sysselsättning måste byggas i Sverige. Det är det fundamentet vi nu håller på att resa. Jag är övertygad om atf långt innan riksdagen möts igen kommer resultatet att avläsas på arbetsmarknaden.

Om vår polifik är omöjlig att förena med full sysselsättning - det är, såvitt jag förstår, innebörden i den bprgeriiga krifiken - måste frågan ställas; Menar ni i er gemensamma reservation allvar med atf ni skulle skära ner budgetunderskottet inte med 10 miljarder, som vi gör fill nästa budgetår, utan med 20 miljarder, vilka blir då konsekvenserna för sysselsättningen av en sådan mycket kraftig åtstramning av den ekonomiska polifiken? Man skulle möjligen kunna se något samband i defta, om det var så att ni trodde på en våldsam ökning av aktiviteten i den privata sektorn, atf regeringen underskattar fillväxten i ekonomin, att vi är på väg in i en enorm högkonjunktur. Men ni säger ju tvärtom att det hela kommer aft rasa ihop ganska snart.

Har någon av er försökt fundera igenom vilka konsekvenserna skulle bli, om vi skulle skära bort 10 miljarder i efterfrågan i svensk ekonomi nästa år? Det finns inte en rad om detta i alla era motioner, reservafioner och alla de tal som ni hållit här. Inte någonsfans berör ni vilka effekterna av er polifik skulle bli på sysselsättningen. Kan ni förstå att det låter litet konstigt, när ni avkräver regeringen mer energiska insatser för sysselsättningen, samtidigt sorn ni är beredda att föra en budgetpolitik som enligt våra bedömningar skulle öka arbetslösheten med 50 000 personer nästa år?

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 24 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Jag är nog inte ensam om att ha läst Kjell-Olof Feldts bok. Det är fler än jag som har kunnat konstatera att finansministern är lika intressant på prosa som han är som diktare. Det har framgått av uttalanden av socialdemokrafiska riksdagsledamöter och av socialdemokrafiska chefredaktörer under de senaste dagarna.

I sitt anförande återvände finansministern till Arne Gadds påstående, aft staten inte lånar utomlands. Låt mig då påminna om ätt dén nya regeringen Palme på etf och ett halvt år har ökat statens utlandsskuld från 80 fill drygt 130 miljarder, dvs. en snabbare ökningstakt än vad t.o.m. den totala statsskulden har.

Det gladde faktiskt en blek kopia som inte mycket förstår atf Kjell-Olof Feldt instämde i min bedömning av den västtyska mefallkonflikten. Men skall jag tolka hans fortsättning som att han anser att arbetsdelning är etf bra sätt att bekämpa arbetslösheten? Eller var det bara en tanke som gick mellan öronen?

Regeringens åtgärder för att bädda för lönerörelsen passar väl in i mönstret för kampen mot inflationen. I båda fallen är det bara prat. De många paradoxerna i årets avtalsrörelse, de som framkallat löneröran i rörelsen, ger anledning till flera frågor.

Hur kunde regeringen gå med på att de offentliga avtalen lades på maximinivå när regeringen säger sig vilja prioritera industrin? Varför tilläts förtjänstufvecklingsgarantier, inflationsklausuler och löneventiler i de offentliga avtalen när regeringen säger sig vilja avveckla alla indexbindningar? Hur kan SAF lastas för atf det blir förbundsavatal, när LO-chefen Stig Malm i höstas gick ut och förklarade aft han för att bestraffa Arbetsgivareföreningen för politisering och högervridning inte skulle ställa upp till centrala förhandlingar? Hur kommer det sig att arbefarhövdingen Olof Palme anklagade de profithungriga kapitalisterna för att höja de anställdas löner för mycket? Hur kan för resten dessa lönehöjningar vara skadligt höga när de ändå ligger under vad det så ansvarsmedvetna facket har begärt? Hur kan lönehöjningarna över huvud taget ha blivit för höga när socialdemokraterna har drivit igenom löntagarfonderna, som skulle hålla tillbaka löneutvecklingen?

Regeringen vädjar nu till arbetsmarknadens parter aft fa sitt ansvar. Hur skulle det vara om regeringen själv tog sitt ansvar - sitt ansvar för de förutsättningar under vilka förhandlingarna bedrivs?

Genom att med utgiftsnedskärningar minska budgetunderskottet, sänka det hårda skattetrycket och satsa på avreglering och privatisering ges löntagarna möjlighet fill bevarad och t. o. m. förbättrad köpkraft inom ramen för lönehöjningar som infe äventyrar Sveriges konkurrenskraft.

Anf. 25 NILS ÅSLING (c) replik:

Fru falman! Det är svårt det här med riksdagsarbefet, finansministern. I utskotten har våra förslag med budgeteffekter ofta avvisats därför att man från den socialisfiska majoritetens sida har sagt att de här förslagen är alldeles

för långtgående. Man kan inte avvisa förslag som är för långtgående och sedan säga att de infe har någon betydelse när det gäller budgeteffekten. Defta är den dubbla socialdemokrafiska bokföringen. Ni måste faktiskt bestämma er. Är de förslag man avvisar i fackutskotten betydelsefulla, får man väl också vara så god att beakta den budgeteffekt besparingsförslagen har.

Finansministern åberopade finansutskottets majorifetsskrivning - och det är ju också ett sanningsvittne. Utskoffsmajorifefen värderar bl. a. effekten av de privata invesferingskonton som vi föreslår införandet av. Vad är effekten av dem? Vem vet något om det? Vilken kalkyl har finansministern och finansdepartementet för den effekten? Låt oss i så fall diskutera på sakliga grunder, för att vi skall få en seriös debatt i de här frågorna.

När jag har kritiserat finansministern för att vara för sangvinisk när det gäller inflafionsbekämpandet var detta helt grundat på det säff på vilket finansministern värderade misslyckandet beträffande inflationsmålet för innevarande år. Jag fick det bestämda intrycket atf finansministern på någof sätt släppt taget. Sedan kan man naturligtvis gå in i vidare detaljkritik. Jag tycker i och för sig att överläggningarna på Rosenbad i går var bra. De kom emellertid ett halvår för sent. Varför denna passivitet? Varför lät man avtalsrörelsen på den offenfliga sektorn skena i väg utan kontroll på det här sättet?

Man kan vidare gå in på olika delområden. Jag skulle t. ex. vilja peka på den regionalpolitiska avrusfning som sker i den nuvarande regeringens regi. Man ökar flyttningsbidragen och ökar alltså risken att få överhettade regioner i landet, vilket är inflationsdrivande. Vi tycker att det även av stabiliseringspolitiska skäl är fel att öppna en ny flyttlasspolitik.

Summan av dagens debatt är ju att den socialdemokrafiska regeringen har misslyckats med sin sysselsättningspolitik, som man gjorde ett stort nummer av i valrörelsen. Man är också på väg att misslyckas med sitt inflationsbekämpande. Därav min pessimism inför framtiden.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Anf. 26 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Fru talman! Finansministern medgav nu från talarstolen att de insatser som gjorts under de borgerliga regeringsåren för att omstrukturera industrin också varit värdefulla bidrag fill den ekonomiska polifik som den nuvarande regeringen för. Jag tycker atf detta är bra, och jag noterade i det anförande som finansministern höll vid ICA-Hakons bolagsstämma atf han också där gjorde erkännanden om att den borgerliga polifiken hade haft posifiva effekter, både när det gällde devalveringen på hösten 1981 och när det gällde de besparingar som mittenregeringen inledde. Jag tror att den typen av medgivanden - som ju dess värre är ganska ovanliga i kammardebatterna -underlättar våra debatter. Det vore bra om den delen av sanningen kunde sprida sig även till exempelvis finansutskottefs ordförande.

Vad jag sade i inledningen fill mitt anförande var att det finns såväl posifiva som negafiva inslag i den inhemska ekonomiska utvecklingen i dag. Vi har en bra produkfionsuppgång. Vi har ett betydande överskott i utrikeshandeln

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m. .

och i någon mån också förbättringar av industriinvesteringarna, medan vi på den negativa sidan har en fortsatt hög arbetslöshet, ett stort budgetunderskott och en alltför hög inflafion. Det för dagen mest oroande är de inflafionsskapande lönekosfnadsstegringarsom nu avtecknar sig vid horisonten inför nästa år.

När vi då far upp en diskussion med regeringen och noterar aft regeringen kräver atf arbetsmarknadens parter skall se till aft lönekostnaderna för 1985 infe stiger med mer än 5 % och frågar hur det skall gå fill, då får vi inget svar. Jag har frågat, eftersom det ju finns en möjlighet att gå in med lagsfiftning, antingen mot nya avtal eller mot redan befintliga avtal, som innebär att dessa avtal blir ogiltiga. Svaret på frågan varför socialdemokraterna inte vill ge besked är att man inte har något besked att ge. Man har inga planer eller -som finansministern uttryckte det - det var tankar som gick in genom det ena örat och ut genom det andra. Sådant kan hända oss litet fill mans, och jag har stor förståelse för det.

Sanningen är alltså aft ni infe har någof aft komma med. Ni hoppas att arbetsmarknadens parter skall kratsa kastanjerna ur elden åt er och aft dessa problem skall lösa sig på det viset. Det är möjligt att det lyckas. Finansministern är ju i det avseendet en obotlig optimist. Sedan hoppas regeringen naturligtvis också aft en fortsatt högkonjunktur skall ge draghjälp.

Fru talman! Vad finansministern nu sagt var ju också ett svar.

Anf. 27 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk) replik:

Fru falman! Jag beklagar att finansministern infe ville göra något uttalande i debatten om USA;s embargopolitik gentemot Sverige, dvs. de bojkottat-gärder genom vilka USA vill bestämma över svensk utrikeshandel, och om de åtgärder regeringen tänker vidta för att upphäva denna politiks verkningar. Jag hoppas att statsministern i stället far upp den frågan i den följande debatten.

Här har talats en hel del om Kjell-Olof Feldts nya bok och om de märkliga åsikter han där framför. Nu är det märkliga i och för sig inte att Kjell-Olof Feldt framför dessa åsikter, det har han såvitt jag kunnat finna gjort många gånger tidigare. Det handlar alltså inte om någon politisk omvändelse, som kanske några av de borgerliga talarna vill göra gällande. Nej, det märkliga tycker jag är aft boken, trots tidningsskriverierna, har väckt en sådan ringa uppmärksamhet.

Får jag erinra om några uttalanden i hans bok; Socialdemokratin har "i sin prakfiska poHtik accepterat alla väsentliga element i kapitalismen och har varken möjlighet eller vilja att avskaffa systemet". Vidare: "Om vi tittar på kapitalismens praktiska innebörd så är det uppenbart atf vi steg för steg de senaste 50 åren accepterat alla väsentliga inslag i systemet." Defta sägs alltså av finansministern i en regering, företrädande ett parfi som i sitt partiprogram säger sig vilja ersätta kapitalismens produktionssätt med socialism. För så står det fortfarande i socialdemokrafins partiprogram.

Fru talman! Låt oss göra tankeexperimentet att finansministern i en av våra hädangångna borgerliga regeringar hade skrivit: Vårt parfi har i sin

praktiska polifik accepterat alla väsentliga element i socialismen och har varken möjlighet eller vilja aft avskaffa systemet. Vilket oväsen skulle då inte utbryta i de borgerliga partierna? Hur gammal skulle en sådan finansminister bli i den borgerliga regeringen?

Anf. 28 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Fru talman! Medan jag ännu bekläder mitt ämbete skall jag be att få kommentera det som har sagts.

Lars Tobisson fortsätter sitt ordvrängeri på en punkt som kanske infe är så central för någon, men för ordningens skull vill jag ändå ta upp detta. Han hävdar att jag och Arne Gadd skulle påstå att staten infe lånar utomlands. Det har vi aldrig sagt. Vi säger att Sveriges nation inte längre lånar utomlands, dvs. vi ökar infe längre vår nettoskuld fill utlandet. Aft staten lånar utomlands har aft göra med både omläggningar i vår skuldpolitik och inriktningen av valuta- och penningpolitiken. Man skulle möjligen kunna säga atf med ett mindre budgetunderskott och ett mindre tryck på penningpolitiken.inom landet skulle vi kanske kunna tvinga det privata näringslivet aft låna mer utomlands än vi förmår göra f.n. Där ligger etf problem, men det är inte alls av det slag Lars Tobisson försöker göra det fill.

Sedan säger Lars Tobisson, med en av sina eleganta vändningar, att regeringens åtgärd mot inflationen är att bara prata. Då måste vi fråga oss: Vad är handHng? Om jag tolkar Lars Tobisson rätt är det genom budgetpolifiken som inflafionen skall bekämpas. Han gick väldigt långt, enligt min mening, genom aft hävda atf utgiffsnedskärningar och privatisering skulle ge ökad köpkraft åt löntagarna. Vi har tittat igenom moderaternas förslag till utgiftsnedskärningar, och vi finner inte att någof av dem ger någon ökad köpkraft fill löntagarna. I allmänhet är det tvärtom.

Löntagarna får mindre köpkraft. De skattesänkningar som skulle vara så värdefulla för landets löntagare går därmed icke till löntagarkollektivet - i varje fall infe fill de grupper i defta kollektiv som i dag har störst bekymmer med sina realinkomster. En mycket stor del går fill kapitalägare och förmögenhetsägare. Så det finns inte mycket för den moderata polifiken att hämta där heller.

Slutligen: Skulle privafisering, vad man nu menar med det ordet, höja reaHnkomsterna för någon enda människa, utom möjligen för dem som far hem vinsten på en sådan operafion? Jag har mina synpunkter på värdet av olika produktionsformer, men jag har aldrig gått i den fälla som Lars Tobisson försöker lura löntagarna i, nämligen atf detta skulle vara ett sätt för landets medborgare aft höja sin levnadsstandard. Det är möjligen ett sätt för vissa grupper att tjäna mer pengar än de gör i dag, men den totala levnadsstandarden blir definitivt inte högre genom privafisering. Om detta skall bli ett moderat slagord, vill jag försöka avliva det redan här.

Fru talman! Nils Åsling håller nu fast vid att centern skall skära ned underskottet med ytterligare 10 miljarder kronor. Den samhällsekonomiska utvecklingen har varit litet lusfig för centerns del. I januari redovisades nämligen etf beräknat underskott för nästa budgetår på 80 miljarder kronor.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Då sade centern att ett underskott på 70 miljarder är lagom, det måste vi uppnå. Och Nils Åsling förebrådde mig också storligen för att jag infe kunde redovisa etf sådant underskott.

I kompletteringspropositionen som vi nu behandlar är underskottet beräknat till 67 miljarder kronor, dvs. 3 miljarder lägre än det underskott som centern i mars ansåg vara det rikfiga underskottet. Men nu skall centern minska underskottet till 58 miljarder. Jag har infe alls begripit vad som har hänt mellan mars och maj - mellan hägg och syren - som har gjort att centerns finanspolitik under denna period har skärpts med 10 miljarder.

Jag kan infe se annat än aft ni tror att ni, för atf få underlag för kritik mot regeringen, måste väcka ett antal motioner här i riksdagen - det gäller hela den borgerliga ekonomiska polifiken: Det spelar ingen roll på vilken absolut nivå budgetunderskottet ligger i det enskilda läget, ni skall ändå redovisa att ni har varit ett antal miljarder kronor duktigare i att skära ned underskottet. Eftersom ni inte alls analyserar vilka effekter detta får på ekonomin, på efterfrågan, på sysselsättningen eller på fillväxten kan jag bara dra den slutsatsen atf det är denna siffermagi som driver er. Det fyller mig med en viss bävan om det här skulle vara underlaget för en ny period av borgerlig regeringspolitik.

Björn Molin beskriver följande utveckling i sin debatt. Först antyder han atf regeringen har planer på hemska tvångsingripanden mot arbetsmarknads-parterna. När jag sedan säger att vi inte har sådana planer, säger han att vi inte har någonfing alls aft komma med. Det finns väl något avstånd mellan ytterHgheterna. Däremellan skall vi väl kunna hitta någonting, om det behövs för att skapa de förutsättningar som vi anser absolut nödvändiga för atf den ekonomiska utvecklingen skall bli lyckosam.

Fru talman! I denna debatt liksom i många andra sägs det att det förs en debatt mellan två alternativ i svensk polifik. Jag har Hksom Arne Gadd försökt efterlysa åtminstone någon samlad uppställning här från dem som företräder det borgerliga alternafivef. Om ett sådant gemensamt alternativ skall kunna åstadkommas, förutsätter det mycket betydande eftergifter från de olika partierna;-centern måste ge avkall på sin kritik mot moderaternas regionalpolitik, annars får moderaterna ge upp hela sin inställning till statens inflytande i näringslivet.

Hur man skall göra med livsmedelssubvenfionerna är etf annat fascinerande problem. Hur folkparfiet och moderaterna skall kunna nå en gemensam syn på biståndspolitiken är en annan fråga. Det är möjligt att ni inte tycker att det är värt aft ägna riksdagsarbefet åt att lösa defta problem för relationerna mellan de borgerliga partierna. Men då vore det ju klädsamt om ni uppträdde med något mindre åthävor när ni här i debatten påstår att det faktiskt finns ett slagkraftigt alternativ till den polifik som bedrivs.

Om inte C.-H. Hermanssons profetior går i uppfyllelse får vi antagligen, fru talman, fillfälle fill flera debatter om den ekonomiska politiken. Jag kan ge Björn Molin rätt i atf vi för vår del har skäl att med större pregnans redovisa vår politik och vår syn på vad som har hänt tidigare. Men jag tror det skulle bidra ännu mer tHl klarheten om vi hade en möjlighet att få belyst hur

ni anser atf er polifik skall skapa full sysselsättning - jag säger detta eftersom sysselsättningen har gjorts till en huvudfråga i den här debatten. Jag tror uppriktigt sagt inte att det är någon i landet som tror atf ni har någon lösning på det problemet, med den inriktning av finans- och budgetpolitiken som ni här nu skall rösta för.

Förste vice falmannen anmälde att Lars Tobisson anhållit att till protokollet få antecknat att han infe ägde rätt till ytterligare replik.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 29 ULF ADELSOHN (m):

Fru falman! Låt mig i all stillsamhet till finansminister Feldt bara säga att det är riktigt att de borgerliga partierna inte har en samstämmig syn i alla frågor och atf vi måste göra eftergifter. Men de är ganska obetydliga jämfört med de eftergifter som herr Feldt att döma av hans egen bok varit tvungen att göra i förhållande till sina egna uppfattningar.

Det är inte lätt atf bli trodd om man en vacker vinterdag, när solen gnistrar på snötäcket, säger aft gårdsplanen egentligen är skräpig, att den är full med rostiga tunnor och annat bråte. Men det som göms i snö kommer fram i tö. När snön smälter kommer all bråten fram.

Finansministern säger att alla kurvor pekar åt rätt håll. Statsministern säger sig vara närmast häpen över den ekonomiska politikens fantastiska framgång och har stolt proklamerat att "nu är vi herrar i vårt eget hus". Rutinmässigt har statsministern sagt att toppen är nådd i arbetslöshetssiffrorna. Och lika rufinmässigt har talen tyvärr följts av nya högre noteringar för arbetslösheten.

Vi moderater har varnat för glädjetonerna. Det finns ljuspunkter. Den internationella högkonjunkturen märks självfallet även i Sverige. Vi har devalverat med sammanlagt 26 % på två år, och det vore konstigt om inte det satt ett visst spår i exporten. Men det är inget skäl att tro att krisen är över.

Alla våra djupa och underliggande problem ligger kvar under snötäcket. Högkonjunkturen löser dem infe - den ger oss bara en chans aft fa itu med dem.

Men våra varningar har förklingat ohörda. Våra förslag till besparingar och förändringar har mötts med glåpord. Och när vi varnat för all den bråte som ligger dold under snötäcket har vi kallats för dysterkvistar.

Nu tycks de glättade beskrivningarna av Sveriges ekonomiska läge töa bort. Vid horisonten syns redan stormfåglarna. Under de senaste månaderna, ja, framför allt de senaste veckorna, har stämningsläget förändrats dramatiskt. AHt fler börjar inse atf en regering som tvingas lägga panikpaket och kalla till ständiga möten med arbetsmarknadens parter näppeligen kan ha löst krisen, som den själv påstår. Chefredaktören Berndt Ahlqvist, känd socialdemokrat, har beskrivit läget nu som "det vilda racet mot bråddjupet". Finansministern vill inte administrera en sönderfallande ekonomi, säger han, och hans närmaste medarbetare känner "fjärilar i magen".

.Skälet är uppenbart. Regeringen har infe klarat atf samtidigt bekämpa både inflation och arbetslöshet. I stället kryper vi i båda dessa avseenden

Nr 168 uppåt i de internationella tabellerna. Inflationen har stigit från knappt 8 %

Fredaeenden "" regeringen fog över till ungefär 9 % i dag. Under samma period sjönk

8 iuni 1984 '" ' omvärld, i våra konkurrentländer, från 8 fill 5 %.

_____________ Högkonjunkturen till trots är den totala arbetslösheten i dag högre än

Den ekonomiska någonsin i modern svensk historia. Om man inräknar dem som är sysselsatta

nolitiken mm AMS uppgår den i dag till drygt 360 000 svenskar - mer än 8 % av vår

arbetskraft. Arbetslösheten sjunker i vår omvärld. Men här hemma sfiger

den. Många av de ungdomar som i dag kliver ut på skoltrappan och sjunger

Den blomstertid nu kommer, kommer att möta hösten utan rikfigt jobb.

I själva verket visar utvecklingen på dessa vikfiga punkter en mycket kuslig samstämmighet med långtidsutredningens eget kafasfrofalternativ-det som infe får infalla om vi skall få Sverige i balans. Hur regeringen i detta läge kunnat hävda atf allt är på rätt väg framstår närmast som en gåta.

Budgetunderskottet, som driver upp inflation och räntor, är - trots konjunkturuppgången - näsfan oförändrat, när engångsförstärkningar och kamerala finesser räknas bort. Några ordentliga åtstramningar av de offentliga utgifterna har infe gjorts.

Regeringen gör nu ett stort nummer av att bytesbalansen nästan kommer i jämvikt i år. Men även om regeringen får rätt - och det får vi hoppas - och underskottet stannar vid en miljard kronor, har för den skull inte det underliggande, det strukturella underskottet försvunnit ur svensk ekonomi. I själva verket är det tvärtom. Förbättringen sker i ett läge med hög arbetslöshet och låga investeringar i kombinafion med en - av allt aft döma -tillfällig förbättring av konkurrenskraften. Det skulle egentligen behövas atf investeringarna steg till 1960-talets nivåer; det vore välbehövligt för vår framfida levnadsstandard. Men då skulle underskottet i bytesbalansen öka till närmare 40 miljarder kronor, såvida inte hushållens sparande ökade kraftigt eller det genomfördes omfattande besparingar i de offenfliga utgifterna.

Fru talman! Vi har nu facit av den tredje vägens polifik. Det som skulle bli låg inflafion och låg arbetslöshet, dvs. vad inget industriland någonsin klarat men svensk socialdemokrati i sin världsvisdom skulle klara, har resuHerat i en ökande och rekordhög arbetslöshet fill priset av en stigande inflation. Kraftfullt tal har kombinerats med kraftlös handling.

Den vägen bär inte. Om vi varaktigt - och här har vi våra fyra huvudproblem - vill få ned inflation, arbetslöshet, underskott i statsbudget och bytesbalans, då måste vi angripa just den bråte som ligger dold under snötäcket. Då måste vi angripa de höga kostnadsökningarna, den stelbenta svenska lönestrukturen och de enorma problemen i den offentliga sektorn. Gör vi inte detta, då står vi än sämre rustade när snön smält och all bråten ligger där.

Nu rinner sanden i fimglaset fort. Den västtyska metallindustrin har stått

sfilla i veckor, och lagren av tyska insatsprodukfer börjar fa slut runt om i

Europa. Snart riskerar europeisk bilindustri och en rad andra branscher aft

stanna. Samma verkan, om än i mindre skala, får den franska stålkonflikfen

58 och den brittiska kolstrejken. Samtidigt riskerar en uppfrappning av kriget

mellan Iran och Irak aft skapa oro på oljemarknaden. I Latinamerika råder också stor oro, inte minst på grund av att skuldkrisen effektivt håller nere efterfrågan. Dessutom kan vi konstatera att orderingången i den svenska industrin de senaste veckorna har slutat öka - den planar ut. Med all sannolikhet har vi att vänta oss att det sker en åtstramning i den amerikanska politiken efter presidentvalet.

Allt detta utgör hot mot högkonjunkturen, och många bedömare förutspår nu en såväl kortare som svagare uppgång än vad man hittills trott. Det betyder, fru falman och herr statsminister, atf den svenska regeringen har än mindre fid på sig för den nödvändiga kursomläggningen, som vi krävt. Regeringens strategi har byggt på hoppet att uppgången skall hålla i sig tills nästa val är över. Nu är ni nervösa, och det har ni all anledning fill. Och när man är nervös och svag i sak, då brukar man gå till personangrepp.

Finansminister Feldt, som jag har känt som en man som normalf inte gör personangrepp, gjorde det i hög grad här i kammaren i dag. För dem som infe hade tillfälle att lyssna till honom vill jag bara kort rekapitulera vad han sade efter att ha konstaterat atf jag hade infört en annan ton i svensk debatt. Han sade att Lars Tobisson borde vara glad över att bara vara en blek kopia av mig. Jag hade demonstrerat en förbluffande inkompetens, jag hade en lång rad märkliga påståenden, jag hade en besynnerlig språkbehandling, och oberoende av fakta och normal ekonomisk analys hade jag fortsatt i samma stil. Vidare har jag upphävt min stämma, och jag har hävt ur mig. Han har, trots den fid det fog i kammaren, utfört ett nödvändigt renhållningsarbefe.

Jag känner igen ordvalet - det kommer, förmodar jag, från samma källa. Jag har fört in en ny ton i den svenska debatten, jag har vulgariserat den, och jag drar mig inte för aft dölja min okunnighet bakom tvärsäkra påståenden och vildsinta utfall. Jag är inte intresserad av att föra en saklig debatt. Jag sprider hekatomber av vilseledande statistiska sifferserier - och rappakalja. Jag har en taktik att skrämma och spela på fördomar. Jag personifierar den s. k. nyliberalismen.

Sedan avslutar finansministern detta med att han hoppas att vi skall få enighet och arbetsro i Sverige. Det är ju ett elegant säff att inleda denna förhoppning.

Jag vill gärna betona att i den stridens hetta där vi polifiker befinner oss gör vi oss ibland - och det tror jag vi över partigränserna kan erkänna - skyldiga till förlöpningar. Men så mycket kan jag säga atf jag aldrig i mitt liv i etf manus har lagt in sådana personangrepp mot någon politisk motståndare. Och den dag jag gör det - då inser jag att jag har fört in en ny och råare ton i vårt partis debatt. Det hoppas jag slippa. Samfidigt vill jag gärna säga att har jag gjort personangrepp är jag ledsen och ber om ursäkt för dem - det sker i stridens hetta, och det vet vi polifiker.

I finansministerns sista personangrepp på mig säger han aft han har inget hopp om mig. Jag har litet hopp om Kjell-Olof Feldt, för de tre grövsta personangreppen, som faktiskt står i manus, läste han infe upp-och dem har jag infe heller läst upp för kammaren. Litet hopp har jag alltså om Kjell-Olof Feldt. Väl i talarstolen strök han en del av vad som i stridens hetta - i det

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

lugna manusskrivandet - hade tillkommit.

Fru talman! Låt mig sedan återgå till mitt ursprungliga manus, som är kemiskt fritt från personangrepp - det vill jag gärna betona.

Devalveringar innebär ju ingen kursomläggning, särskilt infe om vi fortsätter aft ha lönekostnadsstegringar som är dubbelt så höga som i våra viktigaste konkurrentländer. Och tyvärr är det ju så. Både i fjol och i år får vi räkna med att våra lönekostnadsökningar ligger kring 9 %. Det gör att vi har förlorat ungefär två tredjedelar av devalveringsvinsten i förhåHande fill Västtyskland, vår viktigaste konkurrent. Regeringen har väl nu av allt att döma insett vartåt det barkar- därav Feldts panikpaket, därav överläggnirtg-arna i Rosenbad.

I klartext betyder detta att om vi får lika höga lönekostnader nästa år, är hela devalveringsvinsten uppäten precis när vi drabbas av nästa lågkonjunktur. Då har vi 8 % av den svenska arbetskraften utan riktigt arbete. Då finns det skäl till oro. Men ännu värre är att det infe finns något finanspolitiskt utrymme atf möta detta. Det finns inte pengar fill bidrag, subventioner och AMS-insatser för aft hålla nere arbetslösheten. Dessutom vet vi aft så fort vi får en konjunkturnedgång ökar automatiskt statsutgifterna.

Därför måste vi nu minskade offentliga utgifterna för att kunna pressa ner räntan och inflationen och göra investeringarna mer lönsamma. Då kan vi också, när konjunkturen vänder, trygga exportframgång och sysselsättning. Detta är naturligtvis, fru talman, inte den tredje vägen, men det är å andra sidan den raka vägen. Den är nog så god som den tredje.

Det har nu gått ett år sedan regeringen förklarade krig mot inflationen, och vi har i dag delfacif. Inflafionen har sjunkit i våra konkurrentländer, här har den snarare ökat.

I Sverige drog regeringen vapenlös ut mot inflafionen. Ett avgörande fel var aft man närmast hoppades att LO och Arbetsgivareföreningen skulle klara detta. Men det går inte att blunda och hoppas på andra. En regering måste sköta inflationsbekämpningen själv.

Sedan kan jag infe underlåta atf säga atf de föga gracila elefanfinhopp som regeringen gjort i avtalsrörelsen har ju inte precis underlättat. Först sade ni att krisen var över och atf allt var under kontroll - det är de berömda herrarna i huset, som Olof Palme sade. Sedan har regeringen sagt - trots en rekordartat hög arbetslöshet - atf i år finns det utrymme för reallöneökningar. Därefter sade regeringen att 6 % var utrymmet. Sedan träffade man ett avtal på den offentliga sektorn som var ännu dyrare och som naturligtvis blev etf golv för den privata sektorn.

Alla de klausuler som regeringen klokt nog sade att man infe borde ha - de har sedan kommit i avtalen som brev på posten.

Och inte nog med det. Nu är det en våg av vilda strejker som sveper över landet, och de fackliga organisationerna orkar beklagligtvis inte hålla emot. Dessa vilda strejker leder tiH löneglidning, som ökar inflationen och som dessutom riskerar att utlösa alla de kompensationsklausuler som finns på andra avtalsområden. I princip kan de offentliganställda få högre lönépåslag därför att löneglidningen ökat på grund av vilda konflikter.

Regeringen har själv föreslagit en sänkning av skadeståndet för vilda strejker. Det är en signal aft man ser mindre allvarligt på detta än vad gäHande lagsfiftning sade fidigare.

Nu har regeringen devalverat och därefter sovit i två år. Vill ni nu åstadkomma atf nästa avtalsrörelse blir lugn, måste ni handla.

Bekämpa infe längre inflationen genom besvärjelser och förhoppningar utan strama upp finanspolitiken. Dra in köpkraft av ungefär den storleksordning som vi föreslog i januari. Kombinera besparingar med ordentliga skattesänkningar som en grund för låga och ansvarsfulla avtal.

Ni behöver bara läsa er egen långtidsutredning för att se att det var höjda inkomstskatter och arbetsgivaravgifter samt flaskhalseffekter som orsakade problemen under 1960- och 1970-talen. Det kan ni påverka genom atf sänka marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna - om ni vilL.

Vi har föreslagit sänkta skatter på arbete och produkfion samt atf arbetsgivaravgifterna skall sänkas med två procentenheter.

Men regeringen gör motsatsen. Samtidigt som ni säger atf avtalen spränger inflationsvallen på 3 %, är ni beredda atf höja arbetsgivaravgifterna. Arbetsmarknadsavgiften är redan beslutad, och löneskatten och ATP-avgiften har ni sagt skall höjas. Jag tycker inte att motsägelsen gärna kan vara klarare.

Den fria förhandlingsrätten är en frihet under ansvar. Det måste med all kraft klargöras för arbetsmarknadens parter- före avtalsrörelsen. Statsministern sade det när avtalen väl hade träffats. Det var tyvärr för sent.

Detta är inte att vara okänslig inför arbetslöshetens följder - tvärtom. Vi politiker har alltid ett ansvar för atf ta hand om dem som drabbas. Ingen ställs för den skull utan försörjning. Men skall vi få Sverige på rätt väg, kan vi inte skriva ut in blanko-löften om att ordna sysselsättning åt alla, oavsett hur löneavtalen blir. I stället måste vi förebygga arbetslöshet med klara spelregler och en fast rollfördelning.

Regeringen fäster nu stor vikt vid aft industriinvesteringarna ökar med 15-20 % i år. Men även efter en sådan uppgång ligger tyvärr industriinvesteringarna extremt lågt. I fjol var investeringskvoten 13 % - den lägsta under hela efterkrigstiden. Det täckte nätt och jämnt förslitningen i industrin. Detta skall vi vara klara över innan vi jublar.

Dessutom har hushållen snarare fått det sämre än förutsagt, trots att export, industriproduktion och bytesbalans förbättrats. Reallönen föll i fjol med ett par procent, och dessutom ökade skatterna, vilket gjorde att resultatet efter skaft blev ännu sämre. Hushållssparandef gick ned till noll i fjol.

Och ingen - inte ens regeringen - tror på någon förbättring i år. Konjunkturinstitutet tror t.o.m. på motsatsen. Det betyder i klartext att hushållen måste leva på sina sparmedel. Har de inga, tvingas de i stället att söka socialbidrag, och de som gör det blir allt fler.

Det går tyvärr inte atf möta denna verklighet med förbud och regleringar. Pris- och hyreshöjningar kan man infe lagstifta bort. Det är lika omöjligt som aft få ned febern genom att slå sönder termometern. Dessutom: Atf få en

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984 .

Den ekonomiska politiken, m. m.

konstlad reallöneökning med hjälp av ett prisstopp leder bara till att man gör ont värre den dag prisstoppet släpps.

Fru falman! Så ett kort inlägg om det viktiga besked som vi fick för etf år sedan, nämligen om fonderna. Det var finansministern som släppte den nyheten i en inferpellationsdebatt ungefär vid den här tiden i fjol.

Det var sedan sfartsignalen för dimridåernas taktik. Vi kommer ihåg hur förslaget offentliggjordes när Sverige hade tagit midsommarledigt. I retoriken blev dessa fonder allt och intet. De blev stora och mäktiga, och de blev små och oskyldiga. De skulle dra in vinster utan aft för den skull minska dem. De skulle ge lägre avtal utan att minska lönerna. De skulle väljas direkt även om de utsågs av regeringen. Och de skulle ge facket inflytande utan att ge facket mer makt.

Nu, fem månader efter beslutet, har regeringen äntligen lyckats skrapa ihop de flesta fondstyrelserna.

Det blev byråkrater och fackliga ledare, i huvudsak från den offentliga sektorn. Jag kan nog säga att så många noviser på näringslivsfrågor - hur duktiga de än är på annat - aldrig förr har fått hantera så mycket pengar för näringslivet.

Regeringen har inte lyckats övertala en enda representant från det fria svenska näringslivet aft ställa upp och administrera fonderna - inte en enda. Det är ett starkt bevis för hur djupt och innerligt impopulära fonderna är.

Fondernas syfte är fortfarande lika oklart, infe minst för de inblandade. Sydfondsordföranden herr Hörjel skall slå ett slag för små och medelstora företag i de sex sydligaste länen. Östfondsordföranden herr Hagström skall satsa på bästa möjliga avkastning - det tycker två LO-ekonomer är en överdriven målsättning. Sex styrelseledamöter, som LO-tidningen tillfrågat, ville satsa på den egna landsändan. Tre tyckte atf detta var fullständigt fel.

Inget enda av de argument som ni förde fram, Olof Palme, för fonderna har överlevt dessa fem månader med verkligheten - hur obetydlig denna verklighet än har varit. I stället har våra farhågor besannats. Vi behöver inte dessa fonder; De skapar bara problem. Fem månader efter beslutet är vi lika övertygade som förut om att vi måste avskaffa dem.

Fru talman! Våra ekonomiska problem går fortfarande att lösa. Men det går tyvärr infe med den politik som regeringen nu för. Det är den socialdemokrafiska samhällsmodell som skapades på 1950- och 1960-talen, men den duger inte i dagens verklighet. Det är falande, att så fort som en smula insikt om detta dyker upp i de socialdemokrafiska leden, döms det snabbt ut som "högeravvikelser" i den egna pressen. Det är endast "högera-wikelser" från socialdemokrafisk politik som kan få svensk ekonomi i balans. Jag tillåter mig i all ödmjukhet att säga aft vi moderater har etf visst erfarenhetsmässigt försprång när det gäller högeravvikelser.

Nu hjälper infe annat än att vara återhållsam med offenfliga medel. Det har allfid varit vår polifik. Vi måste spara rejält, och vi måste sänka skatterna. Dessa måste följas åf. Vi måste avskaffa fonderna, och vi måste i all stillsamhet och i all samarbetsanda finna nya väger för lönebildningen. Vi måste sluta kompensera varandra för andras arbetsinsatser.

Jag är den första att erkänna att defta i sanning infe blir lätt, men det är å andra sidan nödvändigt.

Anf. 30 THORBJÖRN FÄLLDIN (c):

Fru talman! Sverige befinner sig nu mitt i högkonjunkturen. Framför allt utvecklingen i USA men också utvecklingen i delar av Europa har drivit upp fillväxttakten i den internafionella ekonomin. Det har på vanligt sätt främst kommit exportindustrin fill del. Leveranserna fill uflandet, som sköt fart efter den 16-procentiga devalveringen, fortsätter att öka i volym. Vinsterna i exporfindustrin sfiger.

Handelsbalansen uppvisar därmed f. n. betydande överskott. Första kvartalet i år uppnåddes i stort sett också jämvikt i bytesbalansen. Överskottet i varuhandeln var då med andra ord för första gången på länge tillräckligt stort för att täcka utgifterna för turistresor, u-hjälp, räntor på. utlandsskulden, m. m. under motsvarande tid.

Det är angeläget att tillägga att vi ändå måste se med stor oro på Sveriges ekonomiska framfid. Svenskt näringsliv är fortfarande under mer normala omständigheter inte fillräckligt konkurrenskraftigt. Det finns alltjämt stora eftersatta investeringsbehov att ta igen. Marknadsföringen måste ytterligare förstärkas. Forskning och utveckling kräver ytterligare insatser.

Regeringens oförmåga att komma till rätta med budgetunderskottet fortsätter samtidigt att försvåra inflafionsbekämpningen. Vi får inte glömma att budgetunderskottet också utövar press uppåt på ränteläget. Ränteläget är en helt avgörande faktor för företagens vilja att satsa offensivt för framfiden.

Vi får inte heller glömma att det internafionellt finns risk för störningar. Konflikten mellan Iran och Irak fortsätter atf i hög grad oroa både oljemarknaden och det internafionella affärslivet i övrigt. Den s. k. skuldkrisen i en lång rad länder verkar också som en broms på den internationella ekonomiska utvecklingen. Som andra har gjort vill jag peka på aft arbetsmarknadskonflikterna i Västtyskland liksom en av praktiskt taget alla väntad omläggning av den ekonomiska polifiken i USA efter presidentvalet kan ta kraften ur den internationella högkonjunktur som vi nu upplever.

Vi måste därför lära oss leva med insikten att den jämvikt som uppnåtts i Sveriges utrikesaffärer inte är säkrad för någon längre tid. Sverige riskerar på nytt aft få gå ut och låna i uflandet, om denna internationella konjunktur viker. Skall vi i det långa loppet klara balans i utrikesaffärerna, måste vi i situationer som den nuvarande ha betydande överskott även i bytesbalansen. Det är en förutsättning för aft kunna börja amortera på utlandsskulden öch successivt pressa ned räntebördan. Det är ju i högkonjunkfursituationer som vi skall skaffa oss denna förmåga.

Många har sagt det före mig, men jag vill självfaHef också gärna betona att det starkaste orostecknet i Sverige är den höga arbetslösheten. Det har mig veterligt aldrig tidigare hänt, atf Sverige mitt i en utpräglad högkonjunktur månad efter månad tvingats registrera arbetslöshetstal av nuvarande rekordformat. Det gäller trots de omfattande och kostsamma insatserna via arbetsmarknadsstyrelsen. Sverige har under den socialdemokratiska rege-

Nr 168 -

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

ringsperioden tyvärr börjat närma sig den internationella arbetslöshetssituationen, i den meningen aft arbetslöshetstalen ligger kvar på denna mycket höga nivå trots ökade AMS-insatser, trots införandet av ungdomslagen osv.

Inte heller inflationen ger med sig. Regeringen har för både 1984 och 1985 satt upp ambitiösa men därmed inte nödvändigtvis orealisfiska inflationsmål. För 1984 kan man nu i alla fall med säkerhet säga att regeringens inflationsmål inte kommer att uppnås- detta medger f. ö. regeringen själv. En orsak är, som jag redan nämnt, det stora budgetunderskottet. En annan är regeringens fortsatta skattehöjningspolitik. En tredje är utvecklingen på lönemarknaden.

Den höga inflafionen innebär bl. a. att löneökningarna gröps ur och att de väntade realinkomstökningarna till stor del uteblir. Och med en fortsatt inflafion på 8 ä 9 % drabbas också pensionärer och barnfamiljer mycket hårt.

Det tak som regeringen har saft för höjningarna av pensionerna innebär att pensionärerna i år för första gången i modern fid riskerar atf få vidkännas en standardsänkning.

Värst drabbade av denna utveckling är dock barnfamiljerna. Beslutet här i riksdagen i onsdags om familjesfödet innebär att barnfamiljerna i stort sett inte får någon som helst uppräkning av sina samlade "inkomster" under 1984. Med nuvarande inflafionsfakt medför det mycket kraffiga avbränning-ar - och ändå är barnfamiljerna den grupp som sitter ekonomiskt hårdast i kläm. Alla beräkningar ger detta entydiga besked.

Fru talman! När väljarna 1982 hörde Olof Palmes och andra socialdemokraters klagovisor över oHka orättvisor hade de säkert svårt att föresfälla sig att en socialdemokratisk regering skulle komma att driva en fördelningspolitik som innebär att aktieägarna får hundratals miljarder kronor att dela på, samfidigt som löntagarna nätt och jämnt får kompensation för inflafionen och pensionärer och barnfamiljer får vidkännas direkta standardsänkningar. Men så ser den fördelningspolitik ut som socialdemokraterna nu i verkligheten har drivit under två år vid makten.

Jag är den förste att erkänna att det har behövts, och behövs, ett fortsatt vinsfiyft i industrin för atf få i gång investeringarna. Å andra sidan stod det från första dagen klart att den stora och ensidiga satsningen på devalveringen skulle komma att erbjuda stora problem av denna natur. Det gäller alldeles oberoende av vilken förhandlingsordning som tillämpas i löneförhandlingarna, och det påverkas infe heller av att man inför kollektiva löntagarfonder.

Skall man få medborgarna att solidariskt ställa sig bakom en fortsatt sanering av den svenska ekonomin kan man infe bortse från den mycket olika behandling som regeringen gett olika folkgrupper. Regeringen har med denna poHtik alldeles tydligt bäddat för vilda strejker och missnöje. Man bäddar för oro bland arbetsmarknadens organisafioner. Inga räfst- och rättarfing kan ändra på det.

I spåren av den kraftiga inflationen stiger nu räntan på nytt. Det innebär risker för höjda bostadskostnader, men framför allt innebär det risker för att den inledda investeringsuppgången kommer av sig. Det är någonfing som Sverige, med tanke på framtiden, inte har råd med.

Byggnadsverksamheten, som enligt de socialdemokratiska vallöftena 1982 skulle bli något av en motor i svensk ekonomi, ligger på absolut boffennivå. Byggandet av nya bostäder har efter det socialdemokratiska makttillträdet sjunkit med 30 %. Infe heller det s.k. ROT-programmet - reparations-, ombyggnads- och tillbyggnadsprogrammet - har förmått hjälpa upp situafionen. Också det programmet har gett betydligt färre jobb än vad som utlovades.

Byggsektorn befinner sig helt enkelt i något av en kafastrofsifuafion, trots att vi kan märka en viss uppgång i industribyggandet. Regeringens främsta intresse på byggområdet tycks vara aft hitta på nya skatter. Vore det inte, herr statsminister, klokt att helt släppa tanken på den nya fastighetsskaften, innan byggandet totalt har körts i botten?

Budgetunderskottet nästa budgetår kommer enligt kompletteringsproposifionen att stanna vid 67 miljarder kronor. Vi vet dock alla att den siffermässiga förbättring som det innebär fill en del beror på engångsåtgärder. Framför allt är det emellertid en effekt av den nuvarande löneutvecklingen. I en första omgång får staten ökade skafteinkomster. Så småningom ökar emellertid i stället utgifterna, vilket spär på inflationen. Någon reell budgefförbättring - jag talar då om det underliggande budgetunderskottet -är det med andra ord tyvärr infe fråga om.

Än en gång vill jag säga att regeringen med viss rätt kan peka på positiva siffror när det gäller utrikesaffärerna. Jag förtänker infe regeringen att den gör det. Det vore en sensafion om inte regeringen fog vara på detta glädjeämne. Å andra sidan måste vi komma ihåg atf det hade varit något av en katastrof om inte Sverige hade fått en kraffig exportökning som resultat av devalveringen och den internationella högkonjunkturen, som kom samfidigt. Det är nästan självklart aft exporten måste öka under dessa omständigheter.

Jag undrar emellerfid om det är någon mer än Olof Palme som kan se den nuvarande ekonomiska situafionen som "en fantastisk framgång" för regeringen.

Jag frågar mot bakgrund av aft vi har 137 000 arbetslösa mitt i en högkonjunktur: Är det verkligen tal som socialdemokraterna i dag är nöjda med?

Vi har 8,5 % årlig prisstegring när konkurrentländerna har halva denna ökning. Är det någonting som socialdemokraterna är nöjda med?

Det byggs ungefär 30 000 nya bostäder, vilket är inemot 15 000 färre än vi mäktade med t.o.m. under de värsta krisåren. Är de talen för socialdemokrater i dag en fantasfisk framgång?

Vi fick 1 % höjning av den långa räntan så sent som i början av den här veckan. Är det en framgång för socialdemokraterna?

Det blir påtagliga standardsänkningar för barnfamiljerna och en viss sänkning också för pensionärerna. Är det någonting som ni socialdemokrater i dag verkligen yvs över? Är det sådant som ni hänför fill en fantastisk framgång?

Fru talman! Jag och centern tror att det behövs en kursomläggning på i

5 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

varje fall fem punkter för atf den internationella krisens verkningar på svensk ekonomi verkligen skall kunna repareras och svenskt näringsliv gå vidare i att vinna konkurrenskraft. Det är också en förutsättning för aft frukterna av en ekonomisk framgång skall kunna delas på ett rättvist sätt.

För det första måste människor kunna känna fillit till regering och riksdag samt till statliga myndigheter. Regeringen har nu på bara' ett år fått total bakläxa av lagrådet på två omfattande lagförslag. 1 fjol gällde det den beryktade tvångslagstiftningen för skogsbruket, i år är det fråga om förslaget till ny fastighetsskatt. Nya - uppenbarligen lika hafsigt hopkomna -lagförslag är på väg, bl. a. som etf resultat av Eko-kommissionens arbete.

Av de enskilda människorna kräver myndigheterna på regeringens uppdrag rätt ifyllda blanketter i rätt fid. I annat fall hotar fogden, böter och restföring. Av sig själv kräver regeringen på detta område uppenbarligen ingenting. Lusten att kontrollera och detaljreglera människors förehavanden i både stort och smått får gå'före allting annat.

Är det f. ö. någon som i dag känner behov av den tvångslagsfiftning som man ville genomföra i skogen i fjol? Vi har inte den lagstiftningen nu. Industrierna går för fullt, råvara verkar dét också finnas - utan tvångslag. Det var ju framför allt i situationer som dagens som ni socialdemokrater hävdade atf denna tvångslag skulle vara nödvändig. Har ni lärt någof av det misstaget? Har ni insett att man med en sådan polifik infe tillvaratar vare sig initiativkraft eller vilja atf ta ansvar ute bland människorna? Det gäller klåfingriga lagar lika väl som löntagarfonder.

Därför behövs det en kursomläggning, som ger de enskilda människorna en chans mot myndigheterna och överheten - en chans att bygga ett bättre Sverige.

Det behövs för det andra en sysselsätfningspolitisk omorientering. De miljarder som'i dag satsas på sysselsättningsskapande åtgärder går nästan undantagslöst fill AMS. Näringspolifiken och regionalpolifiken verkar närmast ligga i träda. De regionala problemen skall uppenbarligen lösas med flyttlasspolitik. Näringspolifiken i stort har uppenbarligen överlämnats fill kapitalismens krafter. Detta tycks i varje fall gälla finansministern. Frågan är om det också gäller industriministern och regeringen i övrigt.

Man tycker aft rekordarbetslösheten här borde utgöra en väckarklocka. Arbetslösheten ger trots alla AMS-miljarder inte vika. Men varför då infe i stället satsa en del direkt på produktiva jobb i företagen - på ökade småföretagssafsningar, ökad lärlingsutbildning osv. Med en sådan politik i stället för stelbent AMS-polifik hade vi i dag kunnat förskona åtskilliga tusen människor från aft gå arbetslösa.

Det behövs för det tredje en fördelningspolitisk omorientering. Vi har behov av ökad flexibilitet i det ekonomiska systemet. Det kräver antagligen en mer varierad lönesättning och med säkerhet en fortsatt reformering av skattesystemet i syfte aft bl. a. åstadkomma sänkta marginalskatter.

Men det får aldrig leda fill atf vi lämnar de ekonomiskt sämst ställda grupperna åt sitt öde. Det är det som gör regeringens behandHng av barnfamiljerna så utmanande. När alla andra grupper får sina inkomstför-

stärkningar, måste den mest utsatta gruppen vänta till nästa år. De höjningar av barnbidraget som då genomförs skall dessutom betalas av samma kategorier - även av dem med låga inkomster - genom nya skaftehöjningar. Och ingenting görs åf den orättvisa som Hgger i atf bara ungefär en tredjedel av barnfamiljerna har stöd till barnomsorgen eller aft det i många familjer finns bara en inkomst.

Det råd som jag vill ge regeringen på denna punkt är att mera ta fasta på den gamla grundtrygghetsprincipen igen. Återgå med andra ord till ett system, där medborgarna solidariskt far ansvar för varandra när det gäller grundtryggheten! Gör inte tryggheten beroende av om man tillhör ett visst kollektiv!

Det behövs för det fjärde en annan avvägning mellan finanspolitiken och riksbankspolifiken. I socialdemokraternas Sverige är det i dag riksbanken som svarar för att svångremmen hålls hårt åtdragen. Det förbinds, som jag har lärt mig, traditionellt med konservativ och nyliberal polifik. Men i dag är det kanske också socialdemokratisk politik. - Effekten blir, som jag nyss har beskrivit, en press uppåt på räntan.

Men denna polifik rymmer också stora faror för framfiden. Förmår regeringen infe i dagens situation strama åt på statens budget, blir det heller inget utrymme för expansion när tiderna blir sämre. Eller, annorlunda uttryckt: Bristen på aktiv konjunkfurpoHfik i dag kommer att begränsa möjligheten att föra en aktiv konjunkfurpoHfik i morgon - aft göra det när konjunkturen går ner.

Fru talman! Sist, men inte minst, behövs det ett starkare hänsynstagande fill människor, miljö och naturresurser i den ekonomiska polifiken. Vi minns alla vilka sociala skadeverkningar som 1960-falets flyttlasspolitik medförde. Den tidens misstag får inte upprepas.

Men det gäller också aft undvika nya misstag. Därför borde regeringen bl. ä. tänka sig för ytterligare en gång, innan den sätter fart på sitt kolprogram. Försurningen utgör en bestående varningssignal.

Varken i högkonjunktur eller i lågkonjunktur kan vi bortse från miljökonsekvenserna när det är fråga om liv och hälsa och om effekterna på vårt vatten, vår mark och vår luft. Skogsdöden lär oss atf om vi inte är beredda aft betala priset för de nödvändiga miljöskyddsåtgärderna, så löper vi risken att i etf senare skede få betala ett mångdubbelt högre pris. Av detta kan vi i sin fur lära atf våra ekonomiska beslut måste vägas samman med och i vissa fall underordnas ekologiska hänsyn. Det finns ingen motsättning mellan ekonomi och en framsynt miljöpolitik. Den som bortser från ekologiska fakta, den sågar obevekligt på den gren som bär vår framtida välfärd.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Anf. 31 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp):

Fru talman! Än en gång går sovjetiska makthavare fill angrepp mot den förvisade fredspristagaren Andrej Sacharov och hans husfru Jelena Bonner. Sacharov, som blivit en symbol för strävan aft upprätthålla mänskliga rättigheter, fred och frihet, har förts bort från sitt hem. Hans husfru anklagas för "förtal av Sovjetunionen" och är nu förbjuden att lämna Gorkij, dit

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Sacharov sedan länge är förvisad.

Vi som lever i fred och frihet bör i detta läge säga till den sovjetiska regeringen, aft lika ovälkomna som sovjefiska ubåtar är i vårt land, lika välkomna är den sovjetiske fredspristagaren och hans hustru, när de nu inte får leva i fred och frihet i sitt. eget land.

Olof Palme bör vidta alla åtgärder som står i hans makt för att söka ge den förföljde och förtalade fredspristagaren och hans hustru en fristad i Sverige. Det var bra att Palme tog emot Sacharovs dotter. Statsministern bör nu med sitt breda internationella kontaktnät kunna sätta en stark press på de sovjetiska ledarna. Ett första steg kunde vara, att de nordiska regeringscheferna gemensamt agerade för ett frigivande av Sacharov.

Den 1 januari i år infördes kollekfiva löntagarfonder i Sverige. De röstades igenom av socialdemokrater och kommunister mot en enig borgerlig opposition, mot hela näringslivet och mot en stor majoritet av svenska folket. Det innebär att företagen nu skall betala en vinstdelningsskatt på 20 % av vinsten och en avgift på lönesumman. Pengarna samlas i fonder som har facklig dominans och som skall användas för atf köpa aktier i företagen, dvs. företagens egna pengar skall användas för att dessa kollektiva fonder skall köpa upp företagen. På sikt betyder det socialisering, en enorm maktkoncentration. Det kan också leda till byte av ekonomiskt system. Socialdemokraterna påstod att löntagarfonderna skulle medverka till att dämpa lönestegringstakten. Den effekten har precis som vänfat uteblivit.

På folkpartiets initiativ har de borgerliga parfierna bildat en avvecklings-grupp som skall lägga fram förslag tiH hur fonderna skall avvecklas så fort riksdagsmajoriteten ändras, vilket vi hoppas blir efter valet 1985. Fonderna kommer då att försvinna den 1 januari 1986.

Ett par andra anmärkningsvärda beslut om minskad frihet har också tagits av riksdagens socialistiska majoritet. En särskild förbudsproposifion avlämnades i stor hast på barnomsorgens område för att förhindra att några driver dagis på affärsmässiga villkor. Folkpartiet röstade mot - vi menar, aft man inte bör förbjuda någon att försöka skapa god barnomsorg.

Och frågan är vilka konsekvenser regeringen nu skall dra av detta sitt beslut. Får leksaker och annan pedagogisk materiel som används på dagis produceras affärsmässigt? Och hur bHr det med för barnen livsnödvärtdiga ting som mat och läkemedel? Får det i fortsättningen produceras i enskilda företag, eller var går gränsen?

Privatläkare vill socialdemokraterna också förbjuda - denna gång i sällskap med centern, som tyvärr har låtit förleda sig av sin regionala omsorg, som vi i hög grad delar. Även detta har folkpartiet röstat emot - vi vill tvärtom ha fler privafläkare, inte minst i glesbygd och har föreslagit särskilda sfimulansåtgärder för detta. Vi tror inte att det blir fler privatläkare i Norrland bara för att sådana förbjuds att etablera sig t. ex. i Stockholmstrakten.

Ett tredje exempel på minskad frihet kan tas från socialdemokraternas njugghet mot fristående skolor. Regeringen ville dra in statsbidragen till ett flertal sådana. Med sedvanlig hjälp från kommunisterna lyckades de nästan.

även om det blev delvis bakläxa i riksdagen, som räddade Balettakademin. Tre stora fristående skolor blir dock tyvärr på sikt av med sina statsbidrag.

Den stora ofrihet som ligger i 3/4 miljon människors kollektivanslutning till socialdemokratiska partiet finns som alla vet kvar, trots upprepade krifiska riksdagsuttalandert. Folkparfiet kräver nu en lag mot kollekfivanslutning. Ett parfi som har kollektivanslutning på sitt program borde skämmas över atf fa ordet frihet i sin mun.

I opposition lovade socialdemokraterna aft om bara de kom tillbaka till regeringsmakten, skulle sysselsättningen öka och arbetslösheten minska. Som alla vet har man inte klarat att uppfylla det löftet. Arbetslösheten har tvärtom fortsatt atf stiga. Trots de snabba och kraffiga förbättringarna i den internationella konjunkturen har arbetslösheten stigit. I april i år var 15 000 fler människor arbetslösa än i april i fjol. Sedan april 1982 har arbetslösheten sfigit med 25 000. Det är den sanna bilden av den socialdemokratiska sysselsäftningspoHfiken. Den har kapsejsaf. Finns mot denna bakgrund någon som helst beredskap för atf motverka en kraftig ökning av den öppna arbetslösheten, när så många redan är utan jobb och så många redan är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder?

Den polifik folkpartiet förordar innebär att vi med all kraft måste undvika en massarbetslöshet av den storlek som nu råder på kontinenten.

Den första svenska regering som medvetet föreslog en sänkning av det internationella biståndet till mindre än 1 % av bruttonafionalinkomsten blev den socialdemokratiska regeringen. Ursprungligen föreslogs en sänkning med 450 milj. kr. - det fick man senare fa fillbaka så aft minskningen "bara" blev 150 milj. kr. Men det är futfigt atf låta Sveriges ekonomiska problem gå ut över u-ländernas svältande och fattiga. Socialdemokraterna fick stöd av moderaterna trots motstånd från bl. a. folkpartiet, centern och många kyrkliga organisationer.

Ett viktigt vallöfte var värdesäkringen av pensionerna. Det sades vara etf av de "heliga" löftena, tydligen i motsats fill andra löften som inte var Hka allvarligt menade. Men det höll man ändå inte. Avräkningen av dévalve-ringseffekten innebär att pensionärerna i år får ca 3 miljarder kronor mindre i pensioner än vad de skulle fått enligt löftet. Pensionärerna vill nog hellre ha raka besked om pensionernas storlek än löften som inte hålls.

Etf fjärde svek är det mot barnfamiljerna. Trots att regeringen rimligen måste ha vetat att barnfamiljerna befinner sig i en mycket utsatt ekonomisk situation lade man i budgetpropositionen infe fram något förslag om förbättringar. Folkpartiet däremot föreslog en rejäl förbättring med höjt barnbidrag och höjt flerbarnstillägg redan från den 1 juli i år och därfill en skattesänkning från nästa år med 2 000 kr. per barn. Men regeringen kunde tydligen inte acceptera att någon annan tog inifiafivet, så det blir inga förbättringar för barnfamiljerna i år, och nästa år blir det för de flesta en mindre förbättring än med vårt förslag.

Socialdemokraterna verkar inte riktigt ha förstått att de faktiskt inte har egen majoritet i kammaren. I de flesta fall får de naturligtvis stöd av kommunisterna, men om alla opposifionsparfierna går emot faller regering-

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984.

Den ekonomiska politiken, m. m.

ens förslag. För aft undvika den nesan har regeringen ibland dragit fillbaka sina förslag. Det gäller t. ex. förslaget atf avskaffa änkepensionerna. Folkpartiet kunde naturligtvis infe acceptera ett sådant raserande av den sociala välfärden för en liten grupp kvinnor, och när inte heller något annat parti gjorde det drogs förslaget tillbaka.

En annan fråga där regeringen fått många bakläxor av riksdagen är högskolorna. Först lade socialdemokraterna - utan några som helst diskussioner med de berörda skolorna - fram förslag om att lägga ner bl.a. läkarutbildningen i Malmö och tandläkarutbildningen i Göteborg. Reakfio-nen blev våldsam, och riksdagens utbildningsutskott fick ta saken i egna händer. Slutresultatet blev att socialdemokraterna som ville lägga ned tandläkarutbildningen i Göteborg och moderaterna som ville lägga ned utbildningen i Umeå drev igenom en nedläggning av tandläkarutbildningen i Malmö och därtill barnomsorgsutbildningarna i Borås och Uppsala.

En annan fråga, där regeringen fick se sitt förslag förändrat - i detta fall dock till det bättre -var ungdomslagen. Ursprungligen skulle ungdomarna bara kunna jobba inom offentHg sektor. Detta ändrades i riksdagen genom bl. a. folkparfiets medverkan fill aft även omfatta jobb inom den privata sektorn. Chansen aft ungdomarnas jobb blir perrnanenta är större där.

Regeringens agerande i avtalsförhandlingarna är uppseendeväckande dåligt. Först skriver finansministern i finansplanen aft följsamhetsklausuler och liknande inte är bra och aft nivån för avtalen får hamna på högst 6 % löneökning. Sedan reser han fill Australien. Då passar de offentliga löneförhandlarna på atf sluta avtal för de kommunalanställda på ca 8 % nivå och med följsamhetsklausuler! Det blir sedan i viss mån normerande för resten av löneförhandlingarna.

Detta följdes sedan av ett elefanfinhopp i form av pris- och hyresstopp -dvs. när regeringens polifik hade misslyckats kunde man inte hitta något annat att göra än atf införa en mängd regleringar. Som alla vet leder prisstopp i längden inte tiH lägre priser, möjligen skjuts fidpunkfen för en höjning upp etf antal månader. En framsynt socialdemokratisk ekonom, Nils Lundgren, har sagt att regleringarnas enda syfte är atf vilseleda allmänheten; och det är inte illa formulerat.

Regeringens agerande i avtalsrörelsen och brist på agerande i andra fall, framför allt i fråga om de offenfliga utgifternas utvecklings får som första märkbara resultat att inflafionsmålen för 1984 och 1985 infe kommer aft kunna nås. Inflafionen kommer infe atf hålla sig fill 4 % i år, och den kommer än mindre att hålla sig fill 3 % nästa år. Då hjälper det infe aft exporten går bra nu. Med högre inflation i Sverige än i våra vikfigaste konkurrentländer försämras vår konkurrenskraft snabbt, och produktion och sysselsättning hotas igen. Resultatet av för höga prisstegringar blir med andra ord ökad arbetslöshet - och det vill infe folkparfiet medverka fill.

Fru talman! Det gångna riksmötet har präglats av ett antal riktigt dåliga beslut. Björn Molin har fidigare i dag ingående kritiserat vissa delar av regeringens ekonomiska politik och också beskrivit den alternativa uppläggning som folkparfiet förordar.

Regeringens företrädare har i dag utan atf genera sig beskrivit den ekonomiska utvecklingen på två helt olika säff. Enligt det ena budskapet går det bra för Sverige nu. Besparingar eller andra svåra polifiska beslut behövs inte. Enligt det andra budskapet finns det hotfulla orosmoln, och en mängd regleringar och liknande är nödvändiga.

Sanningen är den att läget är mycket oroande. 1 stor utsträckning är detta resultatet av regeringens egna åtgärder - både de felaktiga åtgärder som har vidtagits och det förhållandet atf riktiga åtgärder inte har vidtagits.

Till de felaktiga åtgärder som vidtagits måste man först räkna s.k. justeringar av skaftereformen. Den marginalskattereform som ursprungligen överenskoms mellan centern, folkparfiet och socialdemokraterna har ändrats på etf flertal punkter och vid en rad tillfällen. Resultatet blir atf marginalskatten inte alls kommer atf sänkas, som avsikten var. Folkpartiet anser atf detta kommer atf allvarligt försämra den svenska ekonomins sätt atf fungera. I själva verket menar vi aft det är nödvändigt att gå vidare med ytterligare marginalskaftesänkningar, för atf sfimulera enskilda människor till ökade arbetsinsatser och ökat sparande. En annan felakfig åtgärd är, naturligtvis införandet av de kollektiva löntagarfonderna.

En tredje felaktig åtgärd är införandet av alla de regleringar som regeringen beslöt om i april i år. Prisregleringar har aldrig tidigare i världshistorien visat sig ha någon återhållande effekt på inflationstakten. Genom återinförandet av regleringarna har regeringen visat vilken liten tilltro till marknadsmekanismer den i praktiken har. Det hjälper då inte att finansministern i ord säger sig vara anhängare av marknadsekonomi, när de konkreta åtgärderna är regleringar som stör och förstör marknaderna.

Den vikfigaste åtgärden, som vore riktig men som infe har vidtagits, är begränsningar av de offentliga utgifterna. I själva verket har regeringens företrädare vid flera fillfällen sagt aft det inte behövs fler besparingar. Det är tyvärr infe sant. Vad regeringen hittills har levt högt på är att industripoHtiska och arbetsmarknadspolifiska stödåtgärder inte behövs i samina omfattning när den internafionella konjunkturen är bra. Dessutom har man gjort en del engångsförändringar i betalningsrutiner o. d., som tillfälligt har stora förstärkande effekter på statsbudgeten. Det vore i själva verket mycket anmärkningsvärt om inte budgetunderskottet skulle minska någof, när konjunkturen vänder uppåt. Men minskningen är alldeles ofillräcklig. Hur tänker då regeringen bära sig åt när konjunkturen vänder nedåt igen, arbetslösheten ökar och produktionen och sysselsättningen sjunker? Med den nuvarande politiken finns det inget finansiellt utrymme för större insatser mot arbetslösheten. Det är en ansvarslös politik som nu bedrivs, och det kommer att visa sig i en kraftig ökning av arbetslösheten i nästa lågkonjunktur.

Sveriges geografiska närområde har kommit atf få alltmer ökad betydelse i stormakternas strategiska planering. Vårt land- och sjöterritorium har kommit att hamna i blickpunkten för östs och västs militära intressen. Detta har på ett skrämmande sätt framgått genom de kränkningar av främmande ubåtar som vi har upplevt under senare år.

En följd av vår förändrade SäkerhetspoHfiska sifuafion är att vi har fått en

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

intensiv debatt om vår utrikes- och säkerhetspolitik. I en demokrati är en sådan debatt självklar. En konstruktiv debatt visar omvärlden aft vår linje infe är vald av slentrian eller i brist på alternativ. Samfidigt måste vi erinra oss atf den ökade spänningen mellan stormakfsblocken gör att dessa studerar och analyserar vår utrikes- och säkerhetspolifik mera ingående än tidigare. Vi måste också vara beredda på att det finns ett större intresse än fidigare från omvärlden att påverka våra ställningstaganden.

Det är mot denna bakgrund allvarligt för våra nationella intressen aft debatten kring vår utrikes- och säkerhetspolitik så ofta har kommit aft urarta till inrikespolifiskt gräl och okvädanden mellan politiker.

Inom folkpartiet är vi oroade över den utveckling som har lett fram fill nuvarartde SäkerhetspoHfiska debattklimat i Sverige. Ansvaret för den uppkomna situafionen måste till inte ringa del falla på statsministern. Alltsedan regeringsskiftet 1982 har Olof Palme figurerat i ett antal "affärer" med anknytning til vår utrikes- och säkerhetspolifik. Vi har med stigande förvåning konstaterat, att statsministern i stället för att agera med det ansvar som åligger en regeringschef stundom har utnyttjat sin ställning fill politisk retorik. Av en statsminister måste man kunna kräva självkontroll och kanske också förmåga till självkrifik. I stället har Olof Palme ofta handlat på ett mycket impulsivt sätt. Han har använt regeringsmakfen till atf göra ett unikt fördömande av en enskild riksdagsman, han har blixfinkallaf utrikesnämn-den för aft få fillfälle att fördöma ett helt politiskt parti, han har begärt TV-tid för att kunna läsa hemliga handlingar och därefter fördöma en dagstidning, han har kallat motståndarnas agerande för fähunderi och deras analyser för djävulsbilder.

Från folkpartiefs sida har vi ingen anledninjg att alltid försvara den inställning i sakfrågor som Olof Palmes meningsmofståndare har intagit. Det är inte alltid den ståndpunkt som Olof Palme har intagit i sakfrågor som vi krifiserar. Det är hans sätt att föra debatten och handlägga frågorna som ibland får olyckliga konsekvenser.

Olof Palme har på ett kraftfullt sätt markerat Sveriges vilja att hävda sin suveränitet mot varje inkräktare. I detta sammanhang har han inte fört något dubbelt budskap. Men samtidigt har Olof Palme nästan helt undvikit aft kommentera utvecklingen i Afghanistan, att Helsingfors-dokumentet inte efterlevs och andra övergrepp, som begås av Sovjet.

Fru talman! Det finns all anledning atf hoppas, aft debatten om den svenska utrikes- och säkerhetspolifiken i framfiden kommer att föras med större omsorg än vad som har varit fallet.

Anf. 32 LARS WERNER (vpk):

Fru talman! Ärade statssekreterare! Regeringen tycker att det går bra för Sverige, mycket bättre än man har vågat hoppas på.

Nu säger det kanske inte mer om regeringens ambitioner och förhoppningar än om den verkliga utvecklingen i Sverige. För samfidigt upptäcker allt fler att regeringens paroller inte överensstämmer med regeringens politik. Det heter atf vi måste både spara och arbeta oss ut ur krisen. Men hitfills har det

mindre varit fråga om aft arbeta och desto mer om att spara. Arbetslösheten har inte minskat, utan den har ökat, och det har inte skapats några nya varaktiga jobb. 1 stället har kommunerna blivit av med nya miljarder i statsbidrag och skatteinkomster. Värdesäkringen av pensionerna har slopats. U-hjälpen har urholkats.

Det var inte rikfigt så regeringen presenterade sin polifik i valrörelsen för två år sedan. Nej, då lovade man atf prioritera kampen mot arbetslösheten, sätta fart på produktionen och sysselsättningen. Den sociala nedrustningen i kommunerna skulle upphöra, i stället skulle barnomsorgen och äldrevården byggas ut. Stora energiinvesferingar skulle göras, och det skulle byggas bosfäder. Ungdomarna lovades arbete och utbildning. Kvinnoarbetslösheten skulle minskas.

Hur har det blivit? Jo, i stället för att prioritera kampen mot arbetslösheten, låter man nu kampen mot budgetunderskottet gå före allting annat. Den sociala nedrustningen i kommunerna har fortsatt. Utbyggnaden av barnomsorgen och äldrevården står sfill. Bostadsbyggandet är rekordlågt.

Över 100 000 människor är öppet arbetslösa. 10 000-tals ungdomar går fortfarande utan arbete och utbildning. Arbetslöshetsperioderna blir längre och allt fler. Allt fler blir t. o. m. utförsäkrade ur A-kassorna. Uppemot en halv miljon människor står vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden. Kvinnorna tvingas - i den mån de får arbete - arbeta halv- eller delfid.

Jag säger allt detta i medvetande om att med borgerliga regeringar skulle situationen ha varit ännu sämre. Men vi menar att detta inte på någof sätt ursäktar den nuvarande regeringens politik.

I opposifion och under valrörelsen lovade regeringen att bedriva en rättvis fördelningspolitik. Den borgerliga fördelningspolitiken skulle upphöra och den sociala grundtryggheten skulle återställas. De ekonomiska orättvisorna, avdragsekonomin, de snabba klippen och spekulationen skulle brytas.

Men hur har det blivit? Jo, en halv miljon människor behöver fortfarande socialbidrag för att klara sin ekonomi. Lågavlönade, barnfamiljer och arbetslösa men också heltidsarbetande behöver socialbidrag för atf klara maten, hyran och det allra nödvändigaste. Samtidigt som vi har en situation där de stora bolagen redovisar rekordvinster, samfidigt som näringslivet har ett likviditetsöverskott på över 150 miljarder kronor, samtidigt som bankerna aldrig har haft så stora vinster som i dag, samtidigt som man på Stockholms fondbörs omsätter miljarder, samtidigt som de snabba klippen och skatteaffärerna fortsätter som förut har antalet miljonärer på två år tredubblats!

Det är mot denna bakgrund svårt att förstå regeringens självberöm och förnöjsamhet. Hur kan man tycka atf det går bra för Sverige - det beror naturligtvis på vad man menar med Sverige - när uppemot en halv miljon människor är utestängda från den ordinarie arbetsmarknaden? Hur kan man tycka att den egna politiken varit framgångsrik när en halv miljon människor behöver socialbidrag för aft klara sin ekonomi?

Detta innebär inte bara ett allvarligt avsteg från löftena i valrörelsen, utan också etf avsteg från arbetarrörelsens traditionella fördelningspolitik.

Vad händer när löntagarna efter sex till sju års reallönesänkningar under

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

borgerliga regeringar kanske lyckas ingå avtal som i bästa fall försvarar köpkraften? Jo, då angrips de av regeringen och hotas med ingripanden, samfidigt som samma regering är i full färd med att själv bevilja sig löneökningar på 4 000 kr. per månad, samtidigt som samma regering går ut och uppmanar låg- och medelinkomsttagare aft visa återhållsamhet i sina lönekrav. Det är orimligt, stötande och oacceptabelt!

Nog är det ganska märkligt att en socialdemokrafisk regering blandar sig i avtalsrörelsen på det sätt som regeringen nu har gjort och kallar arbetsmarknadens parter till Rosenbad för atf diskutera hur avtalen möjligen kan rivas upp för atf ytterligare hålla fillbaka lönerna. Jag har här en fråga fill regeringen; Vore det infe angelägnare att diskutera näringslivets rekordvins-. ter och ovilja att investera och skapa nya arbetsfillfällen?

Regeringens nya, märkliga fördelningspolifiska synsätt märks också i inställningen till barnfamiljerna. Till aft börja med hade regeringen inte råd att höja barnbidragen - det var först när regeringen insåg att de andra parfierna i riksdagen föreslog höjda bidrag som regeringen över huvud taget var beredd att diskutera den frågan. Det var ingen överdriven iver som regeringen då visade.

Nu gjorde vårt parti upp med regeringen om en rejäl höjning av barnbidraget med 1 500 kr. per år, därför att vi var angelägna om att förbättra barnfamiljernas ekonomiska villkor - trots atf vi hellre sett en annan finansiering. Vi döljer infe att vi är glada över att vi blockerade de dåliga borgerliga förslagen; de var dåliga för barnfamiljerna, de var dyra och de var fördelningspolitiskt orikfiga. Över det här har det för ett par dagar sedan fällts vad jag menar är krokodiltårar, när man från borgerligt håll gick upp och gnolade över den uppgörelse vi har träffat med regeringen. Men det orkar vi leva med - vi vet aft uppgörelsen och barnbidragshöjningen välkomnas av barnfamiljerna, och det betyder mer än det dåliga humöret hos de borgerliga företrädarna här i kammaren.

Det är rikfigt atf vi ville höja barnbidraget redan vid halvårsskiftet; vi menar att barnfamiljerna behöver extra pengar redan fill semestern. Men det fick vi inte igenom.

Vi inbillar oss inte på någof sätt atf uppgörelsen löser barnfamiljernas alla problem. Nej, för det behövs långt större insatser - det vet vi. Men det är ett första steg, och vi är till freds med att vi har kunnat medverka fill det.

Fru talman! Vi kan alltså inte instämma i regeringens uppfattning aft det går bra för Sverige. Det är riktigt atf det går bra för flertalet kapitalägare, storbolag, banker och spekulanter. Men det går sämre för löntagarna, för barnfamiljerna och för dem som i dag går utan jobb.

Vi menar atf det går dåligt därför att regeringen inte har någon strategi för att skapa nya varakfiga arbeten och minska arbetslösheten. I stället för att bedriva en självständig, aktiv och framåtsyftande politik för att skapa nya arbeten lägger regeringen fram det ena akutprogrammet efter det andra -samfidigt som man har som huvudtro att det är storfinansens exportindustri som skall behaga ordna flera arbeten. Det är i så fall den enda strategi regeringen har på det här området.

Vår kritik är hård - det är riktigt. Men den är hård därför att vi jämför regeringens politik framför allt med de löften som ställdes ut i valrörelsen. Den är hård därför att vi tycker atf man har rätt att begära mer av den här regeringen än av de närmast föregående. Det är rätt poänglöst att kräva av borgerliga regeringar att de skall föra en rättvis fördelningspolitik.

Många människor känner oro inför framfiden, och jag tror inte aft den Oron har blivit mindre efter publiceringen av den redan beryktade intervjuboken Samtal med Kjell-Olof Feldt. Man skulle kunna avfärda vad som sägs i den intervjuboken med att den är en av många socialdemokrafiska debattböcker. Men Kjell-Olof Feldt är ju inte vem som helst. Han är finansminister i en socialdemokratisk regering, och han är socialdemokraternas främste företrädare i ekonomiska frågor.

I boken gör Feldt en rad märkliga uttalanden, som inte bara strider mot arbetarrörelsens socialisfiska värderingar och mot många socialdemokratiska partimedlemmars uppfattningar utan som egentligen också går på tvärs mot den nuvarande regeringspolifiken.

Feldt uttalar sig t. ex. för en privatisering inom barnomsorgen och sjukvården samtidigt som riksdagen på regeringens förslag fatfat beslut i rakt motsatt riktning! Flyttlasspolifiken vill Feldt återuppta. De högavlönades marginalskatter vill han fortsätta sänka. Promsen vill han lägga åt sidan.

Men för oss kommunister är kanske ändå det mest uppseendeväckande hans Hndrigt sagt provokativa uttalanden om socialdemokrafins inställning till kapitalismen och socialismen. Socialismen är för Feldt bara en nödvändig -men till intet förpliktande eftergift för de fackligt aktiva och medvetna medlemmarna. Målet är i stället "en stark och dynamisk kapitalism". Den antikapitalistiska agitafionen är för honom främst etf sätt atf mobilisera medlemmarna till första maj och vid valen vart tredje år.

Det är självklart att sådana uttalanden från en ledande socialdemokrat applåderas från borgerligt håll. Det förvånar naturligtvis inte någon. Det förvånar naturligtvis infe heller någon att det socialdemokratiska kvinnoförbundet, det socialdemokrafiska ungdomsförbundet, medlemmar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen och andra riktar krifik mot sådana synpunkter.

Är det inte i stället en debatt om hur den kapifaHstiska maktkoncentrationen och fåtalsväldet kan brytas och ersättas av demokrati och socialism som arbetarrörelsen behöver? Är det inte också en debatt om hur arbetarrörelsens socialistiska målsättningar och värderingar skall komma fill uttryck även i det vardagliga politiska arbetet som behövs? Är det inte debattböcker om sådant som arbetarrörelsen är betjänt av?

Fru talman! Nu närmar vi oss halvtid inför nästa val. Det är naturligt att se tillbaka på det som varit, men kanske är det ännu vikfigare att se framåt - och ' bortom nästa val.

Vi anser aft svensk arbetarrörelse i dag befinner sig i en brytningstid. Det är samma arbetarrörelse som har kämpat för och genomdrivit stora och vikfiga reformer för att förbättra människors livsvillkor och för att skapa jämlika förutsättningar för ett meningsfullt och bra liv. Det har också

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

inneburit att många människor har fått det bättre. Samtidigt vet vi dock att de många kriserna, högeroffensiven och inte minst de sex årens borgerliga regeringspolitik har medfört att förbättringarna har urholkats med oönskade samhällsförändringar som följd. Nya problem och sociala missförhåHanden har uppstått, något som nu ställer hela arbetarrörelsen inför nya uppgifter och utmaningar.

Jag tror att många människor hoppades att valet 1982 skulle resultera i en poHtisk förnyelse. Förväntningarna inför och efter valet var mycket stora, någof som inte minst den nuvarande regeringens företrädare bidrog till att frammana under åren i opposifion. Men den socialisfiska förnyelsen har infe kommit, och många är därför med all rätt besvikna i dag.

Det här tror jag är en fara för arbetarrörelsen, inte bara därför aft det kan medföra ett valnederlag, utan framför allt därför aft dessa förväntningar utgör en politisk fillgång och kraft som inte har tillvaratagits.

Det är rikfigt att regeringen har filisatt en framtidsgrupp. Men ibland undrar man om inte dess främsta uppgift består i att dämpa förväntningarna inom arbetarrörelsen och skjuta aHa andra, för regeringen obekväma frågor, fill en avlägsen framtid. Det är i så fall en olycklig och konstruerad uppdelning. Vad vi bestämmer oss för att göra i dag är nämligen det som avgör hur verkligheten ser ut i morgon.

Vpk anser att det behövs en bred debatt inom arbetarrörelsen där vi kritiskt - gärna självkritiskt - granskar dagens samhälle och de problem som vi står inför. Vi får inte låta politisk rädsla och stelbenthet hämma debatten, utan med friskt mod och med tillförsikt - det har vi råd med - måste vi fa itu med uppgiften aft inte bara förbättra litet här och litet där. Vi måste gå in för att förändra och omvandla Sverige i en helt annan riktning. Vi i vårt parfi sticker inte under stol med att vi vill ha en socialisfisk utveckling i Sverige.

För att kunna åstadkomma förändringar för framtiden måste arbetarrörelsen vända åter till de socialistiska idealen och värderingarna. Jämlikhet, arbete åt alla och rättvis fördelning måste på nytt bli huvudmål för hela arbetarrörelsen.

Etf annat huvudmål måste vara aft bryta storfinansens makt och ägande. Löntagarnas inflytande måste stärkas, och det nuvarande ekonomiska systemet måste ersättas med en planerad ekonomi och produkfion för social nytta. Ett mål måste också vara aft landets ekonomiska fillgångar fördelas på ett rättvist sätt. Likaså måste de ekonomiska orättvisorna brytas samt inkomst- och förmögenhetsklyftorna utjämnas. Ytterligare ett mål är att skapa ett helt nytt skattesystem.

Vi sade i våras - och vi sade förra året - atf vi ser löntagarfonderna som ett första steg, som måste följas av fler och sättas in i en socialisfisk strategi för arbete åt alla, för uppbyggnad av en ny industri, för regional utjämning, för miljöhänsyn och för hela samhällets bästa.

Vi vet att det behöver byggas bosfäder - och atf gamla bostäder behöver moderniseras. Barnomsorgen, sjuk- och hälsovården, äldreomsorgen och kollektivtrafiken behöver förbättras och byggas ut. Kärnkraften skall avvecklas, och det behövs nya stora energiinvesteringar. Det behövs

omfattande insatser för att bryta rovdriften och miljöförstöringen, för att skapa goda livs- och arbetsmiljöer. Och det är ingenfing som man kan skjuta på framtiden, för det behövs både i dag och i morgon.

Sådana satsningar skulle inte bara förbättra, utan även förändra vårt samhälle. Demokratin skulle fördjupas, miljöförstöringen kunde stoppas. Jämsfälldhetssträvandena skulle fa ett nytt stort steg framåt. Ungdomarna här i landet skulle få växa upp under hoppfulla och trygga villkor. De handikappade skulle kunna komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden. De socialt utstötta och utslagna skulle kunna återta sin förlorade ställning i samhället.

Nu handlar det inte bara om materiell välfärd. Det måste kanske mer än hitfills handla om våra allmänna livsviHkor, och det är i det sammanhanget vi sätter in frågan omsexfimmarsdagen - inte som en avlägsen framtidsfråga utan som en fråga som måste diskuteras redan nu, här i dag.

Det handlar i detta sammanhang om att ha tid och ork för en meningsfull och jämlik frifid, att ha tid för att vara tillsammans med barn och familj, aft ha tid och ork för fackligt och politiskt arbete - och det handlar om att få möjligheter att utvecklas som människa och leva ett meningsfullare liv än i dag.

Samfidigt handlar sextimmarsdagen också om solidaritet. I stället för att acceptera en ständigt ökad arbetslöshet vill man - infe dela på arbetslösheten, utan dela på jobben och fritiden. Det handlar alltså om solidaritet och om att förbättra våra gemensamma livsvillkor.

Därför menar vi aft det är beklagligt och en felsyn från regeringens sida att man egentligen avfärdar resonemanget om sextimmarsdagen. Det vittnar om ovilja eller ointresse när det gäller att ta denna folkvilja på allvar. Vi vUl säga till regeringen: Ompröva er negativa inställning! Ta i stället initiafiv till aft vi på allvar börjar diskutera införandet av sex timmars arbetsdag före 80-talefs utgång!

Fru falman! Till sist: Många människor har farit illa under de gångna årens kriser. Många plågas av arbetslöshet. Många människor har ekonomiska problem och känner otrygghet. Många människor känner sig maktlösa inför myndigheter och kapifalintressen. Många känner missmod och oro inför framfiden. En del faller för den borgerliga propagandan och går på högerns förenklade och falska egoism.

Arbetarrörelsen har, menar vi, etf ansvar för detta och måste tränga tillbaka de farliga tendenser som framför allt utvecklas från högern.

Nu behövs det radikala framtidsvisioner som kan ge hopp och framtidstro.

Detta är, som jag sade tidigare, en utmaning för arbetarrörelsen. Vi måste anta denna utmaning och gå till samlad offensiv mot högerkrafterna

- för jämlikhet, solidaritet, demokrafi och socialism

- inte bara i ord utan i handling

- infe i morgon utan redan i dag.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Nr 168

Fredagen den 8junil984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 33 Statsminister OLOF PALME:

Fru falman! Mig förefaller riksdagens slutdebatt som något av ett helgerån mot naturen. Det här är den fid då Sverige är som vackrast. Ljuset har besegrat mörkret, grönskan är skir, nätterna blir kortare och dagarna allt längre. Men riksdagsmännen sitter allt glåmigare under allt segare och senare arbetspass för atf äntligen få slut på årets riksdagssession.

Fru talman! Ibland har denna glåmighef också i hög grad saft sin prägel på den polifiska situationen.

Ni minns kanske slutdebatten 1982'på våren. Då gick det utför för Sverige. Kurvorna pekade nedåt. Jag skall av finkänslighet mot våra borgerliga motståndare inte återkalla kurvorna alltför nära i minnet.

Det var vid denna tid som den borgerliga regeringen försökte göra gällande att vägen fill en förbättring av den svenska ekonomin gick via en försämring av den sociala välfärden för vanligt folk. Det är inte aft förvåna att stämningen präglades av en mörksyn och att människorna började tappa tron på utvecklingen och enbart förväntade sig sämre tider.

Jag tror jag vågar påstå att stämningarna i dag står i bättre samklang med våren. Det är som om mer av glädje och framtidstro hade återvänt till Sverige, fill medborgarna och fill företagen.

Dessa stämningar har sin grund i påtagliga fakta. Det börjar åter gå bättre för Sverige, utan att vi behövde tillgripa de borgerliga regeringarnas nedskärningar. Det råder ingen som helst tvekan om att den ekonomiska utvecklingen åter har kommit in på bättre banor. Den svenska exporten har väldiga framgångar ute i världen. Flera talare har haft vänligheten att säga att det har varit fantastiska framgångar. Det är precis det jag talar om - den svenska exporten har haft fanfasfiska framgångar under de senaste åren. Det har varit enorma volymökningssiffror. Detta skall ni inte vara så ledsna för; varken herr Fälldin eller herr Adelsohn. Det är bara på den punkten som jag uttalar detta.

Men det finns naturligtvis också annat som är bra. Produkfionen ökar, och budgetunderskottet hålls fillbaka.

En affärsfidning har sammanfattat utvecklingen: "Både snabbheten i förändringen och styrkan i uppgången är hisnande. En så radikal scenförändring har oss veterligen aldrig inträffat."

Det är intressant att notera atf dessa framgångar på utlandsmarknaden infe i första hand beror på den internafionella konjunkturuppgången. Till största delen beror de på att svensk industri vinner marknadsandelar. I förra veckan kom uppgifter' från kommerskollegium, vars preliminära siffror gav vid handen att Sverige beträffande bearbetade varor inom OECD-områdef ökade sin marknadsandel med mer än H % under första kvartalet 1984. Det ger ett högt betyg åf den svenska industrins förmåga aft anpassa sig fill en förändrad sifuafion.

Jag vill fråga Thorbjörn Fälldin, som i oktober 1982 var våldsamt emot devalveringen; Är han fortfarande lika negativ?

Detta är också en viktig del av förklaringen till atf vi kan föra denna debatt i en anda av viss opfimism och fillförsikt. Det börjar åter gå bättre för Sverige.

Sverige är på rätt väg, som det heter.

Vi gick till val 1982 - som ni talat så mycket om här - under parollen "mindre av svångrem och mer av svängrum för arbete och produkfion i det svenska samhället". Och så har det blivit.

Vi ville helt enkelt få fart på Sverige igen, och det har blivit fart på Sverige. Sveriges problem som vi såg dem vid regeringsskiftet 1982 återfanns huvudsakligen på tre områden; För det första ett konfinuerligt växande underskott i bytesbalansen, för det andra en frendmässig ökning av arbetslösheten och för det tredje ett konfinuerligt ökande budgetunderskott, såväl konjunkturellt som strukturellt.

Regeringens slutsats, som den också finns beskriven i arbetarrörelsens krisprogram från 1981, var att vi åter måste få i gång en kraffig industriell tillväxt. Denna tanke, att genomföra en hård satsning på svensk indusfri och dess internafionella konkurrenskraft, har alltsedan dess varit grundläggande för regeringens ekonomiska polifik.

Framgångar på detta område påverkar direkt i posifiv riktning såväl sysselsättningen som bytesbalansen. Den är också, enligt vår mening, en nödvändig förutsättning för att komma åf det tredje huvudproblemet, nämligen det växande budgetunderskottet.

Vi visste genom erfarenheter från såväl Sverige som andra länder, att om man börjar med en attack mot budgetunderskottet leder det till en stark ökning av arbetslösheten, om det inte finns motverkande krafter i ekonomin. Vår inriktning av polifiken blev alltså aft en tillväxt inom den konkurrensut-satta industrin skulle utgöra denna motverkande kraft. Det är denna dynamiska aspekt på de ekonomiska sambanden, som saknas i den borgerliga ekonomiska polifiken. Det var därför det gick så illa för er.

Den offensiva devalveringen hösten 1982 skapade förutsättningar för att efterfrågan på svenska varor skulle öka, så aft det kompenserade den minskade efterfrågan som en stram finanspolitik skulle medföra.

Vi har sedan dess fortsatt med satsningen på den svenska industrin. Subventionspolitiken har förvandlats fill en offensiv polifik.

Detta är den allmänna beskrivning som utgör bakgrunden till 1983/84 års riksmöte. Under riksmötet fattades många beslut av stor vikt för landet och dess medborgare. Ett av besluten, som motsetts med stort intresse, var beslutet att införa löntagarfonder.

Nu har beslutet träff i kraft, och fyra av löntagarfondernas styrelser är utsedda. Därmed kommer människorna atf kunna ta ställning fill fonderna från den prakfiska verkligheten i stället för att behöva vara hänvisade fill skildringar om vad som påstås möjligen kunna komma att ske i framfiden. Därigenom borde det finnas goda förutsättningar för en mer nyanserad och saklig diskussion i dessa frågor.

Diskussionerna inför beslutet om löntagarfonderna har varit mycket hårda, och frågan har på ett olyckligt säff använts för atf skapa konfrontation. Men detta riksdagsår har, fru talman, också visat aft det finns goda möjligheter fill lösningar över block- och partigränserna, när viljan till bra resultat i sak får väga tyngst. Från regeringens sida ser vi med tillfredsställelse

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

på sådana överenskommelser.

Ungdomslagen har inneburit aft 30 000 ungdomar i dag är aktiva inom ungdomslagen i stället för aft gå i sysslolöshet. Ungdomarna själva har demonstrerat sin vilja att arbeta genom aft i olika sammanhang berätta om hur mycket bättre det känns med arbete i ungdomslagen, än aft som tidigare bara passivt lyfta etf kontantstöd. Den kritik de framför är att de skulle vilja ha fler arbetstimmar.

Det bör vara med stolthet vi kan se aft det gick att nå en överenskommelse över partigränserna om ungdomslagen, trots atf det från början fanns delvis olika uppfattningar.

Också uppgörelsen om anslagen till försvaret med anledning av den förändrade dollarkursen är ett uttryck för att vi kan nå breda uppgörelser, när olika parter är inställda på att komma fram fill en gemensam lösning i stället för att söka skapa kortsiktiga och fiHfälliga partipolitiska vinster.

Men även om det således finns många, och ibland mycket viktiga, exempel på uppgörelse över blockgränsen, har regeringen ofta fått möta en splittrad opposifion, som väl levat upp fill den bild av inbördes oenighet som frepartiregeringarnas långbänkar och regeringskriser speglade.

Regeringen har under denna period i stället försökt fortsätta sin polifik att föra Sverige ur krisen främst genom att säkerställa och stabilisera den nya perioden av kraftig industriell tillväxt.

En vikfig händelse i det arbetet är den förnyelseproposifion som riksdagen ställt sig bakom. Det beslutet innebär den definitiva bekräftelsen på att vi nu för en offensiv indusfripolifik, som i första hand är inriktad på de livskraffiga företagen. Offensiva investeringar har blivit vanliga inslag i regeringens polifik.

Denna anda av optimism och vilja atf satsa på det utvecklingsbara frartigår också av forskningspropositionen. Den är ett uttryck för regeringens posifiva inställning till forskningen.

De statliga satsningarna på forskning och utveckHng kommer att kosta 9,7 miljarder kronor nästa år. I dag går 2,5 % av bruttonationalprodukten till forskning och utveckling. Det är en mycket hög siffra.

Regeringen har också inlett ett omfattande arbete för att uppnå en avbyråkrafisering och en avreglering. Ett inslag i det arbetet var regeringsförslaget om en försöksverksamhet med ökad kommunal självstyrelse.

Avsikten med defta försök är att de berörda kommunerna skall få möjlighet att göra avsteg från statlig reglering för att bättre kunna anpassa sin organisation till lokala förhållanden.

Arbetet under våren har också präglats av försöken att få en bred enighet över partigränserna om stödet fill barnfamiljerna. Trots intensiva försök lyckades man inte uppnå enighet, vilket regeringen djupt beklagar. De borgerliga regeringsåren hann ge så djupa sår i barnfamiljernas ekonomiska situation att det infe går att kompensera i ett slag.

Men det regeringsförslag som riksdagen ställt sig bakom innebär den största ökning av barnbidragen som någonsin skett sedan de infördes. Det innebär dessutom att vi rättar fill en hel del skevheter i systemet.

Låt mig i detta sammanhang också understryka aft om man vill studera effekterna på barnfamiljerna av ett partis polifik räcker det inte med att studera ett enskilt förslag på familjepolifikens område. Det är fördelningspo-lifiken i sin helhet som avgör om politiken är rättfärdig. För socialdemokrafin är det inte bara ideologiskt självklart att bördorna måste fördelas efter bärkraft. Vi tror dessutom att det är en ekonomisk nödvändighet. Hela folket måste delta i krisarbetet och känna att de deltar i lika hög grad som alla andra. Därför blir kravet på en rättvis fördelning en nödvändighet om vi skall lyckas med att föra Sverige ur krisen.

Den kanske viktigaste fördelningsfrågan av alla är sysselsättningen. Där kan vi peka på flera framsteg. Industrisysselsättningen tycks nu öka efter många år av tillbakagång. Ungdomslagen förhindrar många av de sociala skadorna på vår ungdom. Den snabba ökningstakten när det gäller arbetslösheten har stoppats. Vi tror att vi skall kunna vända arbetslöshetskurvorna i år och kunna redovisa en sjunkande arbetslöshet. Jag såg i dag siffrorna på kvarvarande arbetssökande som gått ned med 14 000 sedan i fjol, och det är ett tecken bland många på att det börjar se bättre ut.

Men skall vi kunna säkra sysselsättningen på längre sikt måste vi ha en sund ekonomi. Vi har tagit viktiga steg i den riktningen under detta riksdagsår.

I den allmänpolifiska debatten i vintras erinrade jag om ett uttalande av Ulf Adelsohn i januari i fjol. Han sade då: "Aldrig tidigare kommer det att gå snabbare utför än under detta första socialdemokratiska regeringsår sedan 1976."

Jag hade också kunnat citera Ulf Adelsohn från riksdagsdebatten den 19 oktober i fjol, alltså i början av detta riksdagsår. Då sade han om det budgetunderskott som nästa år väntas bli 67 miljarder kronor;

"När det gäller det svenska budgetunderskottet har ni möjligen hunnit i kapp er berömda kärra, men vad ni sedan i själva verket gjort, Olof Palme, är att skjuta fart på den så att den störfar rakt ner i dalen. Budgetunderskottet i dag har ju ökat kraftigt jämfört med fidigare. Jag tror att vi trots alla skatter ni höjer, mycket snart närmar oss ett budgetunderskott på 100 miljarder kronor."

För atf rikfigt understryka sin uppfattning fillade Ulf Adelsohn i sin nästa replik; "Tro mig, vi närmar oss 100 miljarder kronor."

Det tycks bH allt färre som tror på Ulf Adelsohn. Prognosmakare av samma klass som Adelsohn tycks finnas i MAS, det borgerliga utredningsinstitut som under Bengt Westerbergs ledning skulle dra upp riktlinjerna för den kommande borgerliga regeringens polifik. Det skulle inte vara värt att spilla många ord på detta institut, om det inte gjorde så stora anspråk på att företräda den samlade borgerlighetens ekonomiska tänkande.

Man avlämnade en rapport, "Sveriges ekonomi 1984-85", som bl. a. folkpartiledaren Bengt Westerberg använde i sin politiska argumentation. När vi i efterhand studerar den går det bara att finna en orsak till de grova felprognoserna om Sveriges ekonomi; Man tycks helt enkelt ha förlängt utveckHngén som den var under den tid som Bengt Westerberg var statssekreterare på budgetdepartemenfet, och man tycks ha utgått från att

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

6 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

regeringen sålunda saknar förmåga att föra en vettig budgetpolitik.

Jag skall inte dra alla felprognoser här. Jag vill dock säga att man tippade ett bytesbalansunderskof t på 18 miljarder - det blir 1. Man tippade en ökning av exporten med 6 miljarder - det blev 12. Man förutspådde 180 000 arbetslösa. Man spädde på och räknade med ett budgetunderskott på 105-110 miljarder kronor. Det här är intressant. Men det skulle behövas mycket tid för aft gå igenom detta, så jag skall inte göra det. Enligt vad man från nämnda instituts sida påstått skall man göra upp ett gemensamt ekonomiskt program för de fre borgerliga parfierna inför nästa års val. Jag vill då säga; Väl bekomme! Eftersom det är samma personer som svarar för de fidigare borgerliga regeringarnas ekonomiska strategi, får vi därmed också belyst varför det gick så dåligt.

Om man medvetet svartmålar den ekonomiska verkligheten, blir det svårare att med trovärdighet delta i den ekonomiska debatten. Sanningen är ju att utvecklingen av den svenska ekonomin när det gäller export, produktion etc. har gått framåt med jättekliv. Det är riktigt, som några varit inne på, att detta icke har slagit ut i förbättrad levnadsstandard för de enskilda människorna. De har inte någon direkt glädje av att vi börjar pressa ned det budgetunderskott som ni har ställt fill med. De har infe någon direkt glädje av att vi börjar pressa ned underskottet i bytesbalansen. Det är ju ingenfing som går att äta. Men folk märker att orderböckerna fylls, att det går framåt för ekonomin. Det slår igenom i vardagslivet.

Man frågar sig: Gör vi en skönmålning?

Affärstidningen Dagens Industri gjorde nyligen en enkät. Därav framgick att alla svenska ekonomer tror på en snabbare konjunkturuppgång än regeringen och konjunkturinstitutet gör. Men det är klart att även om UtveckHngén av ekonomin nu går i rätt riktning, återstår väldigt mycket innan vi har rekonstruerat den. Nu gäller det för oss aft försvara den konkurrenskraft som den svenska industrin vunnit sedan hösten 1982. Från den synpunkten sett har vi funnit det vara önskvärt med en lönekostnadsökning på ca 6 % för 1984. Det kan bli mer, eller rättare sagt; Det blir mer- ett par procent mer. Men tack vare den starka produktivitetsutvecklingen inom ekonomin ser detut som om Sverige kommer atf bevara konkurrenskraften, i jämförelse med våra viktigaste konkurrentländer.

Ulf Adelsohn påstår exempelvis att devalveringseffekten på grund av snabb inflafion redan har undergrävt vår konkurrenskraft och urholkat devalveringen kraftigt. Detta är fel. Vad som tvärtom är slående, och som förbluffat de flesta seriösa bedömare, är hur pass väl devalveringseffekten bevaras. Studerar vi utveckhngen av våra relafiva arbetskraftskostnader per producerad enhet - dvs. kostnadsökningen sedan hänsyn tagits till produktivitetsökningen - jämfört med våra 14 vikfigaste konkurrentländer, finner vi aft vår konkurrenskraft fakfiskt förstärks med en procentenhet under 1983 och 1984. Gentemot omvärlden har alltså devalveringens effekter förstärkts under senare tid. Det är det som ger utslag i de ytterligare ökningar av våra marknadsandelar som skett - detta enligt kommerskollegium.

Herr Adelsohn är våldsam i sitt språkbruk - nu är han ju väldigt känslig.

När Kjell-Olof Feldt sade att Ulf Adelsohn upphov sin röst uppfattade Ulf Adelsohn detta som ett personangrepp. Herr Adelsohn sade följande när han skulle skildra hur uselt det går för svensk ekonomi: Stormfåglarna hopar sig vid horisonten. Då vill jag säga att jag tror, atf om man ser mot horisonten, upptäcker man infe någon stormfågel, möjligen en svart prick. Jag tror att herr Adelsohn i sitt språkbruk har blandat samman moln och fåglar. Jag tror faktiskt det. Det är moln som hopar sig, fåglar flyger. Beträffande sådana här sammanblandningar kan man säga som om den romerske skalden Vergilius. Problemet med Vergilius var att hans språk var för kraftfullt för hans tankar. Jag frågar mig ibland om inte problemet med Adelsohn är atf han saknar tankar för atf sätta hejd för ordflödet i vissa situationer. Det gäller nog även hans dystra prognoser för den svenska ekonomin. Jag tror att vi och folk i allmänhet trubbas av om vi gör sådana här oerhört dystra beskrivningar av framtiden.

Det är alldeles klart att det kan bli problem under 1985 till följd av de avtal som slutits på arbetsmarknaden, helt enkelt därför att vi inte denna gång kan räkna med att produktivitetsutvecklingen blir lika snabb som fidigare. Om löneökningarna fortsätter i samma takt som hittills, finns det risk för aft vi tappar konkurrenskraften och att konsumtionen blir för stor, vilket leder till försvagningar av bytesbalansen och en uppfrissning av räntenivån. Det är alldeles klart. Dessa risker förvärras under de splittrade förhållanden på arbetsmarknaden där avtalen har helt olika löptider. I en uppåtgående konjunktur kan en lönerörelse i ett sådant läge utvecklas till en faslig huggsexa fill allvarlig nackdel för den svenska ekonomin. Det finns ingen anledning atf inte säga detta alldeles öppet.

Vi har i det läget inbjudit fill överläggningar på Rosenbad. Dessa överläggningar har hitfills varit en framgång i två viktiga avseenden. För det första har de bildat utgångspunkten för en debatt om hur man skall kunna nå fram till ett bättre sysfem på avfalsmarknaden. För det andra har organisafio-nerna inom sig och sinsemellan börjat diskutera formerna för en bättre uppläggning av avtalsrörelsen. Man har siktet inställt på att fr. o. m. den 1 januari 1986 ha arbetat fram en bättre modell, en bättre lönestatistik och allt vad ni vill.

Detta är positivt. Vi har från regeringens sida sagt atf vi i mån av önskan och möjligheter kommer aft kunna medverka i det här. Men vi vet att det är ett arbete som med nödvändighet måste få fa fid, eftersom det är många kompHcerade förhållanden som behöver redas ut.

Risken uppstår då att vi redan under 1985 spelar bort möjligheterna till förnuftiga, långsiktiga lösningar genom att lönerörelsen splittras och genom aft nivåerna pressas upp för högt.

Regeringen har vid överläggningarna klart sagt ifrån att vi anser 5 % vara en lämplig norm för löneökningarna under 1985, en norm som är förenlig med en låg inflation och en samhällsekonomisk balans. Defta är bäst för sysselsättningen och bäst för möjligheterna fill en förbättring av reallönerna. Detta får bilda utgångspunkten när vi träffas igen den 26 juni.

Vårt resonemang är helt enkelt, atf yi de senaste åren glädjande nog

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984"

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

genom samverkan av många faktorer uppnått mycket klara förbättringar av vår ekonomiska situation. Vi har därmed ett gott utgångsläge inför framfiden. Det är mycket slående. Regeringen har haft väldigt många besök under denna månad - regeringschefer från Kina, Frankrike och många europeiska länders delegationer. De återkommer alla till hur väl rustade vi är när det gäller arbetsmarknadsutbildning, industrins teknologiska utveckling, när det gäller att komma långt och när det gäller att genomföra strukturförändringar och när det gäller atf ha ett i många avseenden gott samhällsklimat. De kommer alla från länder som på olika sätt jagas av kriser.

När vi har defta mycket goda utgångsläge, vore det utomordentligt sorgesamt om vi skulle spela bort det genom att läget på arbetsmarknaden råkar ur kontroll. Härom borde alla vara ense, och härtiH borde alla ha en önskan om att medverka.

Så försöker vi alltså diskutera med arbetsniarknadens parter och alla möjliga andra, för att vi fillsammans skall kunna få fa ansvar för utvecklingen. Detta är en arbetsmetod som stämmer väl överens med den klassiska svenska modellen. Det är infe en modell som vi skäll överge för något slags nyliberala extravaganser, där vi lämnar åt människorna att ensamma kämpa med marknadskrafterna.

Vi har inget som helst intresse att, som någon moderatledare har sagt, som i England "tämja facket". Vi har inget intresse att försöka skapa balans genom ett sfålbad av arbetslöshet, som man försöker göra i en del länder.

Vårt främsta intresse är aft slå vakt om välfärdspolitiken och att återerövra den fulla sysselsättningen i Sverige. Det är vårt viktigaste inrikespolitiska mål, och på den punkten ämnar vi socialdemokrater inte vika en tum.

Men en politik med full sysselsättning som mål ställer - det vill vi inte fördölja - höga krav på regering och riksdag, men också på alla andra grupper i samhäHet. I vårt land är viljan aft trygga sysselsättningen - hoppas jag - så gemensam att alla är villiga aft deha i detta arbete.

Jag tror aft det är rätt att säga - om jag nu uttrycker mig med all tillbörlig försikfighet - att medborgarna börjar känna atf det lönar sig att delta i återuppbyggnadsarbetet. Det ger resultat.

Jag har haft förmånen att få resa runt en hel del i landet under våren, och överaHt i landet har jag mötts av denna nya optimism. Det är inte bara övertygade socialdemokrater som vittnar om atf utvecklingen nu går åt rätt håll. Också många borgerliga väljare och företagare eller företagsledare med sympatier för de borgerliga idéerna berättar om hur den ekonomiska politiken har skapat möjligheter för ekonomiska framsteg.

De här människorna ser själva att Sverige är på rätt väg, att det blir bättre. De kanske inte märker det så mycket i sina egna plånböcker - vi har ju hållit igen när det gäller konsumtionen - men de ser att hjulen åter börjar snurra för full fart på deras arbetsplatser, och det är detta, mer än det mesta andra, som ger dem framtidstro.

I industrilänet Blekinge, som var 1960-talets under därför aft industrin då byggdes upp där och som sedan drabbades speciellt hårt under krisen, berättar man att industrierna nu återigen börjat anställa folk. 1 Västernorr-

land, ett annat typiskt industrilän, kunde man berätta om hur de stora basindustrierna gör jätteinvesteringar men också om att man bygger ett elektronikcentrum i Timrå, vilket för fio år sedan hade varit en oerhört djärv tanke. I Östergötland kan man se en forskningsby i Linköping, enorma framsteg för ett KF-ägt företag i Mjölby och hur plötsligt Norrköping, som varit ett kriscentrum och drabbats av väldiga strukturomvandlingar, nu börjar resa sig ur svårigheterna och satsa optimistiskt för framtiden.

Så här kunde man, om tiden medgav, gå igenom län efter län i defta land.

Alla de människor som jag träffar har någonstans på känn att Sverige är på rätt väg, eller i varje fall att Sverige har chansen, har möjligheten. Just därför tror jag att många av dem är beredda aft satsa ännu hårdare för aft vi definifivt skall kunna säkra dessa framgångar som jag har mött.

Som både finansministern och andra har påpekat, är detta naturligtvis bara ett första steg. Det,är första etappen. Vi skall icke ett ögonblick förledas att tro att vi har klarat problemen, att allt är löst. Vi har fått fart på Sverige, men nu skall vi se till aft det inte blir någon överhettning, att vi inte försöker ta ut för mycket och klara för många problem på en gång. Vi skall i stället, med en klok och i vissa fall ganska hårdhänt ekonomisk polifik, underbygga fortsatta framsteg.

Denna ekonomiska politik fordrar naturligtvis ofta tråkiga beslut - eller impopulära beslut, som det brukar heta här i Sveriges riksdag - där man tvingas säga nej fill mycket som är viktigt. De har dock sin roll atf spela för att skapa ramen för ekonomiska framsteg i vårt land.

Det är naturligtvis inte vi här i riksdagen som åstadkommer återuppbyggnaden av Sverige. Det är fillsammans med alla de människor ute i landet som önskar vara med om att åter bygga Sverige starkt som regeringen vill föra Sverige ur krisen.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 34 ULF ADELSOHN (m) replik;

Fru falman! Olof Palme har, till skillnad från Kjell-Olof Feldt, den här gången inget manus. Jag undrar om det beror på aft det är ett anförande från 1975. Det skulle stämma rätt bra. Också då sade Olof Palme: Hurra, vad vi är bra! Det var ingen hejd på hur bra det gick för Sverige. Andra länder påstod också då att Sverige hade ett gott utgångsläge. Vi fick, om jag minns rätt, guldmedalj för den ekonomiska politiken under överbryggningsåren. Tongångarna nu är desamma. Sex månader senare visste vi hur det var; den värsta krisen sedan efterkrigstiden.

Inga skulle vara gladare än vi om Olof Palme har rätt, om vi verkligen är på den riktiga vägen och allt är så väl som han gör gällande. Men ropa inte hej förrän ni är över bäcken. Redan om ett år kommer det av allt att döma att se helt annorlunda ut.

Jag skaH gärna ta hjälp av Olof Palmes lektion i språk. Jag sade atf stormfåglarna hopar sig. Det skulle vara aft stormfåglarna syns. Jag skall nu, efter denna lektion, ändra fill att stormmolnen hopar sig vid horisonten, för det är vad de gör. De börjar skymta nu. Det är när högkonjunkturen vänder som bekymren kommer.

Nr 168

Fredagen den 8juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Jag tillät mig i någon debatt - jag kommer inte ihåg i vilken - att ge etf erkännande vad gällde den devalvering som regeringen gjorde. Skulle man devalvera, kom devalveringen vid rätt tidpunkt. Nu är det inte helt lätt att ge ett erkännande, för det stoppar mina motståndare allfid i halsen på mig, men det får jag väl ta som en del av det här jobbet.

Jag skulle nu vilja fråga: Vad säger Olof Palme om den devalvering som gjordes av regeringen Fälldin hösten innan, och som av Olof Palme då kritiserades i alla tänkbara tongångar? Har inte också den devalveringen bidragit till framgångarna inom exportindustrin? Kjell-Olof Feldt har i alla fall sagt det i sin egen bok. Han har betonat båda devalveringarnas värde.

Låt oss konstatera vad det är som är våra egenfliga problem. Det ena är budgetunderskottet.

Budgetunderskottet blev lägre än vad jag trodde av det enkla skälet att vi fick en konjunkturuppgång, som kom snabbt. Men vi kan inte komma undan att budgetunderskottet, om vi bortser från de kamerala finesserna och engångsbesparingarna, trots denna väldiga konjunkturuppgång ligger oförändrat kvar- så stort är det. Det är självklart aft det är på detta sätt. Om man infe gör några reella besparingar, blir det givetvis ingen förbättring.

När konjunkturerna vänder, ligger vi där med denna jättelika bromskloss om fötterna. Det måste vi inse. Då går det inte atf bara säga att vi i alla avseenden är på rätt väg.

Jag talade i inledningsanförandef en del om bytesbalansen och sade också atf investeringarna är extremt låga. Dagens investeringar i framfidens jobb skulle behöva vara betydligt större. Då skulle också bytesbalansen se helt annoriunda ut.

Så några ord om inflationen. Det är väl alldeles uppenbart för var och en atf devalveringsvinsfen äts upp om vi har en inflationstakt och kostnadsökningar i vår indusfri på mellan 8 och 9 % när våra konkurrentländer har en inflationstakt på mellan 3 och 4 %. Mot detta kan ingen gensaga inläggas; Så förhåller det sig, och det är det som är bekymret. Regeringen har själv insett detta - därav mötena i Rosenbad, därav Feldts panikpaket i påskas, därav oron inför framtiden, inför vad som skall hända nästa år.

Sedan fill arbetslösheten. Olof Palme sade aft kurvorna pekade nedåt 1982. Ja, det gjorde de - för inflation och för arbetslöshet. Och Olof Palme har helt rätt i att kurvorna i dag pekar uppåt - för inflation och för arbetslöshet. Det är inte alltid bra när kurvorna pekar uppåt.

I dag har vi den högsta arbetslöshet som vi någonsin haft att registrera i Sverige under modern fid - detta under den socialdemokratiska regering som tillträdde med parollen atf det nu skulle bli fart och alla skulle få jobb. Det är ju fler människor utanför den reguljära arbetsmarknaden i Sverige i dag än det varit i modern fid. Det är det ni administrerar. Hur man då kan säga att allt är så rosenröft är mer än jag förstår.

De statliga investeringarna har totalt sett minskat under dessa år. Byggandet, som ni talade så mycket om, är lägre än det någonsin har varit. Thorbjörn Fälldin har rätt i sin varning, nämligen att byggandet med er nya beskattning blir ännu lägre. I dag läste jag dessutom att det skulle ske en

razzia mot byggföretagen för atf de skall betala andras och underleverantörers skatteskulder. Det har säkert också en utomordenfligt stimulerande inverkan på byggandet!

Det avgörande är atf vi nu står inför en avtalsrörelse, när stora delar av devalveringsvinsten redan är uppätna. Vad gör då den svenska regeringen? Jo, den samtalar med parterna. Man samtalar, och så samtalar man igen. Vi har i all ödmjukhet försökt säga, att om man i stället verkligen ser fill att lägga grunden för en avtalsrörelse genom att hålla igen på statsutgifterna och sänka skatterna kan man bereda marken. Om man dessutom säger fill arbetsmarknadens parter - ungefär som Kjell-Olof Feldt gör - att ingen regering, vilken färg den är har, kan garantera sysselsättningen oberoende av hur avtalen utformas, då har man nått en bit på väg - om man säger detta innan avtalsrörelsen börjar.

Jaghåller med Olof Palme om att vi riksdagsledamöter nu infe är så fräscha och vackra utan börjar bli litet glåmiga. Det är inte utan atf många längtar ut till sommaren här utanför. Vi är väl oense om nästan det mesta - det låter i varje fall så - men jag har förhoppningen att Olof Palme och jag är överens på en punkt, nämligen om att Sverige är som vackrast denna årsfid och aft det är osedvanligt vackert väder.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Anf. 35 THORBJÖRN FALLDIN (c) replik:

Fru talman! Olof Palme skyndade sig aft säga att det bara var exportuppgången som man hade uttalat sig positivt om. Jag står fast vid uppfattningen -som jag tycker atf Olof Palme och jag kan vara överens om - att om exportuppgången inte hade kommit efter denna våldsamma devalvering ovanpå den devalvering som vi hade genomfört, skulle vi ha drabbats av en katastrof. Men Olof Palme säger att jag bara uttalade mig om exporfupp-gångert - skall jag uppfatta det så atf Olof Palme instämmer i att regeringen har misslyckats på de punkter som jag i övrigt räknade upp och som statsministern alls icke kommenterade?

Statsministern frågar mig om inställningen till devalveringar över huvud taget, eftersom jag bevisligen kritiserade er för denna våldsamma devalvering hösten 1982. Vi vet alla, att om en devalvering skall lyckas, måste den leda till atf vi direkt tar köpkraft från alla, atf vi sänker reallönerna. Om devalveringen inte får leda fill sänkta reallöner, kommer den att misslyckas. Det är ju det problemet som ni i dag är så djupt inbegripna i, när ni först nu har tagit upp dessa överläggningar med arbetsmarknadens parter.

Devalvering leder också nära nog undantagslöst fill inflafion. Vi mötte inflafionen genom att sänka momsen. Men om ni nu känner denna oro - och jag förstår er - varför gick ni ut och träffade ett avtal på den offentliga sidan som bevisligen ligger över det ni ansåg vara förenligt med det samhällsekonomiska utrymmet? Den frågan har ni aldrig svarat på.

Sedan säger Olof Palme atf det skulle vara ett exempel på hur vi på den icke-socialistiska sidan ägnar oss åf konfronfationspolifik, när vi säger atf vi inte ger upp kampen mot löntagarfonderna. Det säger Olof Palme när han som regeringschef, tvärtemot vad socialdemokraterna sade i valrörelsen - att

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

man skulle skapa en bred enighet om dessa löntagarfonder - har infört löntagarfonder i strid med en enhällig icke-socialistisk opposition här i kammaren, i strid med ett enhälligt näringsliv och, enligt alla undersökningar, i strid med en majoritet av svenska folket. I den situationen kastar Olof Palme beskyllningar mot oss, som har velat behåHa den gamla ordningen i ekonomin, och säger att det är vi som har startat konfrontafionen. Det är i sanning belysande för Olof Palmes sätt att föra debatten!

Olof Palme kan lugnt räkna med att vi för vår del kommer att fortsätta kampen för att få dé kollekfiva löntagarfonderna ut ur systemet.

Jag vill sedan ställa en fråga till statsministern.

Vi har nu en högkonjunktur. Vi har en mycket uttalad, snabb uppgång med positiva effekter på vår export och naturligtvis också på totalproduktionen. Självfallet konstaterar vi också posifiva effekter på produktiviteten, eftersom näringslivet har kunnat börja utnyttja den kapacitet som var "ledig". Men vad är det som gör att Olof Palme infe ägnar ett ord åt det faktum att vi i denna högkonjunktur har en sådan hög arbetslöshet -137 000 arbetslösa - att fler människor är föremål för arbetsmarknadspoHfiska åtgärder än tidigare och att vi har ett stort budgetunderskott? Om detta är utmärkande för högkonjunktursituafionen, hur ser Olof Palme på det manöverutrymme som regeringen har kvar när lågkonjunkturen kommer? Om man infe lyckas med aft vidta åtgärder så att budgetunderskottet minskar och så atf man får ut ur systemet alla dessa arbetsmarknadspolitiska satsningar, kommer vi att stå i en nära nog hopplös situation den dag lågkonjunkturen kommer. Och ett vet vi; Den kommer!

Vad är det som gör aft statsministern infe ägnar ett ord och av allt att döma inte heller någon eftertanke åt denna sitiiation?

Anf. 36 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik;

Fru falman! Jag tror att vi alla behöver komma ut i naturen. Finansministern sade att perioden mellan mars och maj var som fiden mellan hägg och syren. Det skall möjligen vara i Nacka som det förhåller sig på det sättet; Jag tror att vi alla, inkl. finansministern, behöver göra ett studiebesök ute i naturen.

Olof Palme nämnde aft Bengt Westerberg förra våren hade beräknat budgetunderskottet för nästkommande budgetår till över 100 miljarder kronor. För den gissningen hade han två utgångspunkter- han har redovisat det i en artikel nyligen. Den ena var regeringens egen långtidsbudget, som visade ett underskott på 100 miljarder. Den andra var aft Kjell-Olof Feldt just före valet 1982 hade sagt att det var omöjligt atf spara i statens utgifter. Men genom att regeringen - i någon mån, i varje fall - har övergett uppfattningen atf det inte går att spara har utgiftssidan utvecklat sig mera posifivt än vad Bengt Westerberg då trodde. I dag ligger utgifterna ca 10 miljarder lägre än enligt Westerbergs beräkning.

Men den stora förändringen, som varken han eller någon annan då kunde förutse, har ju skett på inkomstsidan. Den är i dag 30 miljarder kronor högre än vad regeringen själv gissade för ett år sedan och mer än 20 miljarder

kronor större än vad regeringen trodde i budgetpropositionen i januari i år.

Förklaringen till det är i första hand utvecklingen av lönesumman. Vi vet aft det kortsiktigt kan ge etf gynnsamt budgetutfall, men aft det kommer surt efter. Inte minst finansministern har själv flera gånger varnat för det.

Jag noterade atf Olof Palme sade nästan ingenting om sysselsättningen. Misslyckandet med arbetsmarknadspolitiken blir mycket påtagligt, om man jämför med ett tidigare högkonjunkturår, t. ex. 1979, som väl är ungefär jämförbart med 1984. Sedan dess har den öppna arbetslösheten sfigit med 50 %. Därfill kommer atf långt fler människor i dag får temporär sysselsättning genom olika arbetsmarknadspolifiska insatser. Den reguljära arbetsmarknaden har alltså försämrats, trots att industrin går på högvarv.

En regering som inte klarar av att pressa fillbaka arbetslösheten ens under en högkonjunktur har, menar jag, närmast förverkat sitt förtroende i en av de viktigaste centrala frågorna för människors välfärd och trygghet.

I stället för besparingar har man ideliga skattehöjningar. Löntagarfonder, som hotar näringslivets expansionsförmåga, har safts i stället för uppskattning och stimulans till företagsamheten. Därfill har regeringen tappat kontrollen över lönekostnadsstegringarna. Regeringen har låtit staten som stor arbetsgivare driva upp en löneutveckling som snabbt äventyrar fördelarna med de senaste årens devalveringar.

För atf skyla över detta misslyckande har regeringen med stora åtbörder kallat till sig arbetsmarknadens parter. Man har skyllt en okontrollerad löneutveckling på arbetsgivarna inom den enskilda sektorn. Det var en mycket blygsam målsättning som statsministern angav för dessa överläggningar - i stort sett bara detta atf man träffades och fick tillfälle att resonera och diskutera stafisfik. Jag hoppas att parterna nu hjälper regeringen att kratsa kastanjerna ur den inflationsbrasa som regeringens misslyckade politik har tänt, infe för regeringens skull naturligtvis utan för nationens och för de arbetslösas skull. Om inte löneutvecklingen-sätts på rätt spår igen, kommer nämligen läget på arbetsmarknaden atf bli hopplöst svårt, när konjunkturen vänder om något eller några år.

Under den tidigare debatten sade finansministern att man i regeringen inte har några planer på tvångsåtgärder mot arbetsmarknadens parter. Jag skulle vilja fråga statsministern: Är det bara en tanke i en infervjubok, eller kan statsministern bekräfta detta? Nu har både finansministern och statsministern sagt att det kommer "motåtgärder", om infe löneökningarna för 1985 frivilligt begränsas fill 5 %. Vilka motåtgärder blir det? Blir det skattehöjningar, höjningar av arbetsgivaravgifterna eller tvångssparande?

Kan statsministern ge etf besked om detta? ,

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 37 LARS WERNER (vpk) replik;

Fru talman! När jag hörde Ulf Adelsohn här i talarstolen tala om vädret trodde jag nästan atf jag hamnat på studiebesök på SMHI. Låt mig bara säga i all vänskaplighef: Ge er inte på vädret också! Förstör inte det inför helgen! Låt det vara!

Fru talman! Regeringen säger atf den vill pressa fillbaka inflationen. Olof

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Palme säger att han anser atf detta borde vi vara överens om. Ja, vi är överens om aft pressa tillbaka inflationen - men kanske ufifrån andra utgångspunkter och kanske framför allt med andra metoder. För regeringen tycks nämligen inflafionen först och främst utgöra ett hot mot näringslivets kostnader och konkurrenskraft, medan vi är mest oroade över den ekonomiska omfördelning från småsparare fill spekulerande låntagare som inflationen leder fill. Ett huvudproblem för regeringen tycks nu vara att löntagarna för första gången på många år kanske lyckats försvara sin reallön, sin rättmätiga del av produktions- och vinstökningar. Detta ser regeringen som ett hot mot näringslivets vinster och lönsamhet.

Jag tycker att det är märkligt att en socialdemokratisk regering ser som sin uppgift atf skydda kapitalägarnas intressen och gå emot landets löntagare på det sätt som man nu gör. Det är märkligt atf regeringen gör löntagarnas löner till inflationens huvudorsak. Vi skall komma ihåg att inflafionen faktiskt var rekordhög de år när löntagarnas reallöner sjönk allra mest och snabbast. Om inflationen enbart beror på lönerna, borde den rimligen ha minskat i stället under dessa år, vilket den alltså inte gjorde.

Jag tycker atf regeringen skall fundera över sitt medansvar för inflafionen. Halva inflationen är ju egentligen resultatet av olika polifiska beslut.

Nog borde väl regeringen ha som huvudfråga och huvudproblem aft fundera över om inte näringslivets enorma likviditetsöverskotf på över 150 miljarder kronor också påverkar inflafionen. Jag delar infe regeringens oro för näringslivets lönsamhet. Jag är inte heller överens med regeringen om dess s. k. tredje väg och förhoppningar om att enbart exportindustrin skall dra Sverige ur krisen och arbetslösheten.

Jag anser att dagens verklighet ger oss rätt och regeringen fel om man ser på företagens vinster, på investeringarna och på arbetslöshetssiffrorna. I år blir produkfionen och vinsterna större än någonsin förr, säger man. Aldrig har företagen haft så mycket pengar som nu att investera. Men gör företagen det? Nej.

Detta måste väl ändå vara något som oroar regeringen och något som infe överensstämmer med planerna och förhoppningarna. Näringslivet tackar och tar emot vinsterna men bryr sig inte om aft investera i nya arbeten.

Vad ser regeringen som sin huvuduppgift? Jo, man uppmanar löntagarna att avstå från mer pengar, för att vinsterna skall bli ännu större. Därigenom förmår man näringslivet att öka investeringarna, tror man. När dessa uppmaningar inte räcker angriper man öppet löntagarna och hotar med statlig inblandning i avtalsrörelsen. Jag tycker infe en arbetarregering värd namnet skulle ägna sig åf defta och ha det som en huvudfråga.

Min fråga till regeringen är: Vad kommer regeringen att göra för aft försöka tvinga företagen atf använda sina rekordvinster för att investera i nya arbeten?

Fru falman! Till sist: C.-H. Hermansson försökte fidigare i dag ta upp en diskussion om den amerikanska embargopolifikens konsekvenser för svensk handel och svensk export med bl. a. de socialisfiska länderna och länderna i tredje världen. Finansministern avstod eller hade inte fid atf diskutera den

frågan. Men jag vill fråga statsministern:

Hur ser man från regeringens sida på den amerikanska embargopolitiken? Vilka konsekvenser får den för svensk handel och export, t. ex. med Sovjetunionen, och med det i dessa dagar aktuella Kina?

En naturlig följdfråga är: Vilka initiafiv tänker regeringen ta för att motverka embargopolitiken för att slå vakt om vårt oberoende och vår suveränitet över handel och export?

Fru talman! Den här frågan skulle jag egentligen rikta också fill företrädare för de borgerliga partierna, som i andra sammanhang talar vackert om svenskt nationellt oberoende.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Anf. 38 Statsminister OLOF PALME:

Fru talman! Om fing som vi köper är försedda med restriktioner när det gäller försäljning, får vi respektera det. Men i övrigt skall vi naturligtvis bevara vår självständighet.

De borgerliga talade om budgetunderskottet. Jag blir mer och fascinerad av herr Adelsohns sätt att hantera svenska språket. Han sade; Om etf par år så Hgger vi där med denna väldiga bromskloss om fötterna.

Jag vill fråga: Om man ligger ned, vad spelar det då för roll om man har en kloss på fötterna? Framfart, som skulle hindras, brukar inte ske i liggande StäHning. Jag förstår emellerfid med litet fantasi andemenirtgen i vad herr Adelsohn sade.

Jag vill här ta upp ett par frågor. Om ni anser aft budgetunderskottet är så allvarligt, varför ställde ni då fill med det? När Gunnar Sträng lämnade sitt fögderi 1976 var budgetunderskottet 3,7 miljarder. Sedan drog ni upp det fill 90 miljarder. Om ni tycker att det är så illa, varför gjorde ni då det, när ni hade ansvaret?

Den socialdemokrafiska regeringen har lyckats nedbringa budgetunderskottet fill 67 miljarder kronor. Det är fanfasfiskt. Varför står ni inte upp och hyllar regeringen och uppstämmer en kör; Tänk atf vi äntligen fick en regering som kunde pressa ned budgetunderskottet - det som vi ställde till med.

Om ni tycker att budgetunderskottet är så allvarligt, varför återspeglas defta inte i verkliga förslag i era mofioner? Finansministern lyckades på ett fuHkomligt övertygande sätt här i debatten bevisa att detta inte sker. Det blir - om jag förstod saken rätt - någon miljard mer i budgetunderskott med centerns polifik. Det är luft ni har, och luft och Adelsohns språk i kombinafion klarar inte upp några budgetunderskott. Jag förstår alltså infe aft ni ägnar så mycket fid åt detta.

Sedan fill devalveringen. Vad vi egentligen var erriof när det gällde era devalveringar var för det första aft ni underlät atf samråda med oss - ibland på ett från den dåvarande finansministerns sida flagrant högmodigt säff. Det andra var aft ni inte följde upp med en ekonomisk politik. Vi följde ju upp devalveringen med en åtstramning av den ekonomiska polifiken, med uppgörelser med löntagarna om måttfulla löneavtal, som medförde en sänkning av reallönerna.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Fälldin däremot står här och skryter med aft den borgerliga regeringen följde upp devalveringen genom atf sänka momsen, genom atf alltså släppa loss finanspolifiken. Det är enligt alla läroböcker precis det man inte skall göra. Så blev resultatet också att ni året efter fick ett bytesbalansunderskotf på 22 miljarder kronor och ett fullkomligt gigantiskt ihållande valutaufflöde. Det är ett paradexempel på en misslyckad devalvering, av precis det skäl som Fälldin själv nämnde, nämligen att ni kombinerade devalvering med en mera löslig finanspolifik. Då går det illa - vilket skulle bevisas.

När det gäller arbetslösheten sade man i valdebatten att det viktiga var förändringen av arbetslösheten. Jag har fittaf litet på hur det var. Mellan september 1980, då ni började den här förtorkade åtstramningspolitiken, och september 1982, då ni flytt fill Rosenbad, ökade arbetslösheten med 84 000 personer, därav 54 000 i industrin. Antalet sysselsatta minskade med 46 000. Det var alltså en mycket kraftig försämring, nästan katastrofal. Det var kärran som rullade.

Från september 1982 fill april 1984 har arbetslösheten minskat med 39 000 och sysselsättningen ökat méd 33 000. Jag kan inte säga atf det har vänt, men den oerhört snabba ökningen av arbetslösheten som förekom under den borgerliga tiden har dess bättre inte fortsatt.

Detta visar vilken oerhört viktig arbetsuppgift vi har framför oss. Vi lever inte i en blomstrande internationell högkonjunktur. Vi lever i en fid med en viss mycket tveksam konjunkturuppgång i Europa och ett litet bättre uppsving i Amerika, som vi, fack vare en offensiv ekonomisk politik, har kunnat haka på, med mycket gynnsamma resultat för svensk ekonomi. Trots dessa mycket stora framgångar på exportmarknaden är det klart atf resultaten icke har slagit igenom särskilt mycket på sysselsättningsområdet. Det visar hur mycket vi måste ta i.

Det är klart aft jag tycker att de borgerliga är glåmiga i sin argumentation. Jag tycker det. Ni är så fasligt gnälliga och misslynta. Det tycker jag infe att ni skall vara, ni kunde vara med och glädja er litet över att det har blivit fart på Sverige igen. Om ni är med och skjuter på kärran i uppförsbacken, är det något positivt. Då har ni ett bidrag att ge.

Ni skall inte heller försöka säga att jag skildrar allting i rosiga färger. Det gör jag inte. Vi lever i en oerhört svår internationell kris med en massarbetslöshet ute i Europa. År 1982 fick vi höra Thorbjörn Fälldin och andra ständigt fala om hur stor arbetslösheten var utomlands. Det säger man ingenfing om i dag, men den är ännu värre nu. Det innebär stora faror för svensk ekonomi.

Men kom ihåg att det får föras en mycket konsekvent ekonomisk polifik under många år och utan dramatiska förbättringar innan vi kan säga att vi är ute ur krisen. Just för att vi har insikt om alla de svårigheter som landet ännu står inför, har vi stor anledning att känna tillfredsställelse över aft vi klarade det första steget. Det kan vi avläsa i statistiken, men vi kan ännu bättre känna det i de stämningar av gryende optimism och framtidstro som finns ute i landet. Det är dert allra bästa tillgången för en nation.

Under detta anförande övertog tredje vice falmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 39 ULF ADELSOHN (m) replik;

Herr talman! Jag hoppas alltfort atf det är statsministern som har rätt. Jag beklagar, men jag tror aft vi måste inse aft det är gott om stormmoln vid horisonten. Måhända är vi glåmiga, Olof Palme, och måhända gnäller vi, det kan tänkas. Men om man jämför med hur Olof Palme skällde under sex år, är detta andeviskningar.

Det fanns inte etf ord-för hur förfärligt allting var då. Ändå var budgetunderskottet under de borgerligas hela sista år 68 miljarder. Det första ni gjorde när ni tillträdde var atf ösa ut miljard på miljard, och därmed ökade ni budgetunderskottet å det kraftigaste. Sedan jämför ni det ursprung-Hga budgetunderskottet med de ökningar ni själva gjorde. Vi kan bara konstatera en sak - i dag har vi ett rejält underliggande budgetunderskott på ca 80 miljarder kronor. Det är ett obegripligt tal för alla svenskar. Men aft det gäller 10 000 kr. per svensk är ett begripligt tal. På etf eller annat säff skall vi betala igen det. För en fvåbarnsfamilj motsvarar det 40 000 kr. Det är vad budgetunderskottet ökar i år, och det lär vi inte komma undan.

Jag skall egentligen inte svara på frågan om devalveringen. Det är snarare Thorbjörn Fälldin som bör göra det.,Jag vet inte hur det vari men jag blev alldeles korrekt informerad av Olof Palme dagen innan devalveringen genomfördes. Men jag vill inte kalla det för samråd. Jag hade en annan åsikt än den fillträdande regeringen - jag tror inte att regeringen hade bildats ännu - som helt klart hade bestämt sig. Det var information, det.vill jag i hög grad understryka. Något samråd var det inte. Thorbjörn Fälldin får sedan säga hur det var före den tidigare devalveringen. Men om jag infe rninns fel stod Olof Palme vid det tillfället här och sade atf det var något alldeles förfärligt hur inflafionen drabbade människor; de kunde bara sätta gröt på bordet. Det ledde ju fill en gröfdebaff här i kammaren något senare, kommer jag ihåg. Nog var kritiken mer aggressiv, och den handlade inte bara om att ni infe fick vara med och samråda.

Dessutom måste jag säga att under de två år jag saft i regeringen och vi i de borgerliga partierna framlade besparingsförslag därför att vi ansåg att det var nödvändigt att få ned budgetunderskottet, det var nödvändigt atf hålla igen, då gjorde vi det mot en enad socialdemokrafi och mot ett enat vpk, som gick emot varenda besparing som föreslogs.

Ni gick emot dem lokalt, ni gick emot dem centralt, ni gick emot dem här i kammaren. Det fanns ingen hejd på vilka ohyggliga konsekvenser varenda besparing skulle få - utom på ett område: försvaret. Där föreslog ni större besparingar. Det har ju inte precis varit den,klokaste besparing som gjorts. Sedan har ni själva genomfört besparingar. För det första har ju denna riksdagsmajoritet röstat ned borgerliga besparingsförslag på betydande belopp. De få besparingar ni själva föreslagit har ni fått igenom med hjälp av de borgerliga - ibland alla tre borgerliga parfier. Ni har fått särskilt mycket hjälp av oss. Jag skall villigt säga för moderaternas räkning, atf i de fall vi stött

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

regeringens besparingsförslag, har vi i sanning gjort det för Sveriges skull, för jag tror att ni själva kan inse hur mycket stryk som vi har fått fa emot för att vi stött den socialdemokratiska regeringens besparingsförslag. Men vi har ansett att Sveriges intressen måste gå före partitaktiken. Det, Olof Palme, kanske är intressant atf lyssna till.

Men låt oss nu inte bortse från det som nu är helt avgörande, vilket regeringen inser, nämligen nästa avtalsrörelse. Det är nu helt avgörande att regeringen själv tar hand om prissfabiliseringen. Det stora misstag som ni gjorde, var att ni hoppades på arbetsmarknadens parter; för de har, med förlov sagt, kunnat lita på att politikerna efteråt har rensat upp då avtalen blivit för höga.

Arbetsmarknadens parter har sett oss devalvera, de har sett oss både höja och sänka momsen och de har sett oss komma med selektiva och generella bidrag och allt annat sådant. Och det är inte konstigt att de då inte tar sitt ansvar. Nu måste regeringen ta sitt ansvar, nu måste ni klargöra att ni är beredda aft sänka skatterna, atf ni är beredda att göra de åtstramningar som behövs så aft vi får en avtalsrörelse. Ni hoppades på LO och SAF, sedan gjorde ni de misstag jag tidigare beskrivit.

Därefter hoppades ni på den 6 juni; nu hoppas ni på den 26 juni. Gör inte det! Sedan kan ni nämligen skjuta upp det till den 12 september eller när nästa stormöte blir. Men dessa möten löser inte problemen. Ni måste ingripa och fa ett fasf grepp om finanspolifiken - annars kommer det inte aft gå!

Herr talman! Sedan sade jag att vi kommer att ligga där med en bromskloss om fötterna. Ja, det spelar inte så stor roll om vi ligger eller om vi står- men jag håller med Olof Palme om aft ordvalet kunde varit lämpligare.

Emellerfid hade statsministern den stora älskvärdheten att i denna vår sista debatt här i vår jämföra mig med Vergilius, denne store skald. Jag har fått hjälp av en av våra riksdagsledamöter aft göra ett extrakt ur Nordisk Familjebok om denne Vergilius.

Olof Palme, som har jämfört mig med denne Vergilius: Vergilius var en ren och ädel karaktär, mild och överseende mot andra samt anspråkslös och blygsam, dock fattades ej belackare och avundsmän, men han blev föremål för folkefs hyllning. Framför allt fann han hos dem som lärde känna honom tillgivenhet och beundran.

Måhända borde vi lära känna varandra litet bättre.

Anf. 40 THORBJÖRN FÄLLDIN (c) replik:

Herr talman! Jag kan infe underlåta atf säga atf min reflexion, där jag satt i min bänk då Olof Palrrie än en gång återkom till hur andra nyttjar det svenska språket, var atf han vill förbruka en god del av tiden fill sådana frågor i stället för att tala om de angelägna samhällsfrågor som den här debatten är fill för.

Beträffande budgetunderskottet ber jag att få hänvisa till aft vi i våra mofioner har redovisat förslag som innebär att vi skulle förbättra budgetsaldot med 9 miljarder kronor. Detta bestrids nu av socialdemokraterna.

Men ni får försöka bringa reda i det här. Ni kan inte först försöka skrämma livet ur svenska folket under hänvisning till vilka våldsamt negativa och

dramafiska effekter våra förslag skulle få för enskilda - det är tal om social nedrustning och allt vad ni nu hittar på - och vid nästa tillfälle säga att de besparingsförslag vi har framlagt är så verkningslösa atf de inte får någon budgeteffekt. Det är nog bara socialdemokrater som går i land med den typen av argumentation. Den påminner i långa stycken om den argumentation ni använde under era sex år i opposition och den argumentation ni använde i valrörelsen.

Så fill påståendet aft vi infe samrådde vid devalveringen. Hur var det när socialdemokraterna devalverade? Valresultatet var klart, men fortfarande hade regeringsskifte inte skett. Varken budgefministern eller jag hade någon information, men i en Ekosändning fick vi veta hurusom den regering som skulle tillträda hade saft i gång en apparat för att riksbanken å den tillträdande regeringens vägnar skulle fill Stockholm kalla riksbanksföreträdare från de andra nordiska länderna för konsultationer. Det var på det viset, Olof Palme, som ni samrådde med oss, som ännu hade regeringsansvaret och som skulle bli den nya oppositionen. På kvällen den dagen kom ni och bad om ursäkt för detta och talade då om vad ni skulle göra.

Eftersom jag hör till den kategori människor som när de tagit emot en ursäkt låter defta vara detta har jag aldrig gjort någon affär av det här. Jag brukar infe handla så. Har någon bett om ursäkt och jag räknar med aft han gjort det i ärligt syfte får ursäkten gälla - jag ordar infe vidare om det. Men jag måste säga atf det känns oerhört påfrestande att nu uppleva att landefs statsminister yvs över vad han ansåg vara samråd och beskyller oss för atf infe ha samrått i fillräcklig utsträckning. - Detta är den korrekta bilden av vad som hände.

När det gäller arbetslösheten lade väl kammarens ledamöter märke fill att statsministern ägnade sig åf aft läsa ur gammal statistik för att finna ut vid vilka tillfällen arbetslösheten steg. Jag förnekar inte denna statistik. Men det intressanta är aft statsministern av allt att döma inte känner sig oroad av att vi i denna högkonjunktur, när exporten ökar på etf sätt som överträffar regeringens och för all del också andras förväntningar och när produktionen har stigit för att möjliggöra denna export, har en arbetslöshet som är högre än vid de fillfälleri Olof Palme grävt fram i statistiken. Detta borde oroa den nuvarande regeringen på ett annat säff än vad som kommer fill uttryck.

Om ni fortsätter atf leva med denna arbetslöshet och dessa budgetunderskott - hur vill ni då åstadkomma en akfiv konjunkfurpoHfik när konjunkturen svänger? Jag ställer den frågan återigen.

Till sist, herr talman, en sammanfattning av den här debatten genom några fakta som ingen från regeringsbänken har förnekat. Vid sidan av de positiva drag som jag själv drog fram i inledningen fill mitt huvudanförande kan vi konstatera atf vi i dag har 137 000 arbetslösa, att vi har mellan 8 och 9 % inflafion och aft våra konkurrentländer har en bara hälften så stor ökning, aft vi bygger bara 30 000 bosfäder per år mot 42 000-45 000 tidigare, att räntan är på väg uppåt - aktuell är 1 % höjning av den långa räntan, vilket motverkar investeringarna - och att vi har påtagliga standardsänkningar för barnfamiljerna och en viss sänkning också för pensionärerna. Detta ger en

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

tydlig bild av den ekonomiska situafionen och även en bild av den fördelningspolitiska situafionen i landet i dag.

Anf. 41 JAN-ERIK WIKSTRÖM (fp) replik:

Herr talman! Statsministern talade om budgetunderskottet under de borgerliga regeringsåren. Min minnesbild är att socialdemokraterna under dessa sex år sade nej till praktiskt taget alla besparingsförslag som lades fram, och de var ganska många. Varje år krävde socialdemokraterna större utgifter än vad regeringen föreslog. Det där budgetunderskottet kan vi alltså fala länge om. Med socialdemokraternas politik hade det varit väsentligt större.,

Budgetunderskottet 1982/83 väntades bli ungefär 75 miljarder kronor när socialdemokraterna övertog makten. Det underliggande budgetunderskottet 1984/85 väntas nu bli över 80 miljarder kronor. Jag kallar infe det en minskning utan snarare en ökning av budgetunderskottet.

Den ekonomiska utvecklingen i alla länder är f. n. bättre än tidigare. Det är innebörden av en internationell konjunkturuppgång. Det gäller i särskilt hög grad små ufrikeshandelsberoende länder som Sverige, Finland, Belgien och Schweiz. Verkligt anmärkningsvärt i en sådan internationell sifuafion vore om det inte gick bättre för Sverige än fidigare, när vi, med finansministerns ord, hade den längsta och värsta lågkonjunkturen på mycket länge.. Men det är nog så - det framgår också av denna debatt - att det som går bra i svensk ekonomi huvudsakligen beror på den kraffiga devalveringen och på den internationella högkonjunkturen.

Regeringen har infe lagfen bra grund för reallöneökningar och infe heller för avtalsrörelsen. För atf få reallönehöjningar utan för höga nominella löneökningar, alltså utan aft förstöra konkurrenskraftsförbätfringen, krävs aft skatter och priser hålls i schack. Och regeringen höjer den ena skaften efter den andra. Det senaste försöket gällde fastighetsskatten. Men förslaget var så dåligt att lagrådet skickade tillbaka det till departementet med underkänt betyg. Frågan är då om skaffehöjningsförslagef kommer fillbaka. När regeringen verkligen vill något på skatteområdet brukar den vara envis, och att höja skatterna tycks ligga den särskilt varmt om hjärtat.

Herr talman! En regering, som kallar ett av sina statsråd för frihetsminis-fer, står för förbud mot dagis på affärsmässiga grunder, förbud mot fritidsprakfiserande läkare, förbud för tandläkare att etablera sig där det finns pafienter, förbud för andra skolor än kommunala aft bedriva undervisning och förbud för fackföreningsmedlemmar att själva välja om de vill tillhöra ett politiskt parti. Jag har inte kunnat hitta något exempel på aktuella regeringsförslag som har medfört ökad frihet för den enskilde.

Allra sist, herr talman! I en ideologisk arfikel i Stockholms-Tidningen för en tid sedan föreslog Björn von Sydow aft socialdemokrafin skulle slå vakt om orden du och hej då. Jag tror aft en stor del av svenska folket skulle vara berett att när som helst säga hej då fill socialdemokrafin.

Anf. 42 LARS WERNER (vpk) replik;

Herr falman! Jag behöver till kammarens glädje inga sex minuter för min replik. Men låt mig vara ofin nog att lägga mig i debatten mellan herrarna Palme och Adelsohn om Vergilius. Den enda slutsats man kan dra av Ulf Adelsohns uppläsning är att man infe ens kan lita på uppslagsböckerna längre.

Herr talman! Jag fick etf mycket kortfattat svar av statsminisfernom den amerikanska embargopolifiken. Inger verkligen infe den politiken regeringen mer bekymmer? Har ni verkligen inte mer att säga om följderna av den politik som Amerika bedriver och som vi påverkas av?

Låt mig som en sista replik säga att jag i ett tidigare anförande har tagit upp den stora skillnaden mellan vad regeringen säger och vad den gör.

Kampen mot arbetslösheten prioriteras och angrips med en akfiv regeringspolitik, säger man. Men i praktiken inskränks ju egentligen regeringens insatser till olika akutprogram. I övrigt sätter ni ert hopp fill exportmarknaden - att det är den som skall investera och skapa nya arbeten. På det område där ni som regering skulle kunna skapa nya arbeten - kommunerna och den offentliga sektorn - har ni i stället slagit till bromsarna. Ni har ursäktat er med - och det har varit ett huvudargument - att det är ett stort budgetunderskott, på över 80 miljarder kronor - visserligen skapat av de borgerliga regeringarna. När sedan vårt parti, LO och andra, först har bestritt att budgetunderskottet är så stort och därnäst framhållit att kampen motbudgetunderskottet aldrig kan gå före kampen mot arbetslösheten - då har ni beskyllt oss för expansionism, för att vara lättsinniga med ekonomin.

Men i den här boken som har diskuterats litet grand i dag - Feldtboken kommer den väl ätt heta nu - säger finansministern utan vidare att budgetunderskottet infe är så stort. Han erkänner att man måste räkna med hela den offentliga sektorns inkomster och utgifter - det gäller alltså både staten, kommunerna och socialförsäkringssektorn. Gör man det, blir budgetunderskottet bara 40 miljarder - det är infe bara i och för sig. Tar man sedan hänsyn till arbetslösheten och den ekonomiska krisen, så blir det strukturella budgetunderskottet egentligen 20 miljarder kronor. Det är en rätt stor skillnad, närde 80 miljarderna helt plötsligt visar sig vara bara 20 miljarder.

Regeringen har ju använt budgetunderskottet för att säga nej fill krafttag mot arbetslösheten, fill kraven om en rättvisare fördelning, fill kraven om en politisk förnyelse. Självfallet ställer feig många i dag frågan; Hur kan det här hänga ihop? Hur kan regeringen påstå att vi har ett budgetunderskott på 80 miljarder och använda det som argument mot alla krav om radikala åtgärder och för drastiska nedskärningar, då det i själva verket handlar om 20 miljarder? Vad tror statsministern att pensionärerna tänker i dag - de som ju med hänvisning till det stora budgetunderskottet fick se värdesäkringen av pensionerna försvinna? Eller vad säger barnfamiljerna, när de med hänvisning till det stora budgetunderskottet vägrades höjda barnbidrag från halvårsskiftet? Och vad säger de många arbetslösa, som med hänvisning till det stora budgetunderskottet uppmanas hålla ut och vänta?

Jag medger aft 20 miljarder är mycket pengar. Men hur mycket mera

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonomiska. politiken, m. m.

7 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

pengar är då inte 60 miljarder, dvs. skiHnaden mellan de 80 miljarder som ni fidigare har hävdat - och förmodligen också hävdar i dag - att budgetunderskottet belöper sig fill, och de 20 miljarder som finansministern viH beräkna budgetunderskottet tiH.

Sedan fill själva huvudfrågan. Hur kan ni över huvud taget tro att det går att sänka budgetunderskottet utan att samfidigt minska arbetslösheten? Det är ju egentligen vad ni säger i hela resonemanget.

Anf. 43 Statsminister OLOF PALME:

Herr falman! Först ber jag att få värna herr Adelsohn rnot det skamlösa personangreppet från Thorbjörn Fälldin. Genom atf anföra en bisats gav jag Adelsohn chansen att jämföra sig själy med Vergilius, läsa en lång harang ur Nordisk Familjebok. Därefter går Fälldin upp och säger att jag inte får hålla på och fala om språk, jag bara ödar tid - dvs. han missunnar honom denna chans. Jag som hade tänkt att i rättvisans namn säga att det kanske häckar en försmådd Horafius i det ångermanländska inlandet - men det skall jag inte göra nu.

Till indignationsnumret om devalveringen vill jag mycket enkelt säga så här: Vi tillträdde i etf läge då den svenska riksbanken tappade för 1,5 miljarder i valuta om dagen. Det fanns ingen chans- vi måste ingripa, och vi måste göra det på vår första dag. Vi sammankallade den tillträdande regeringen - jag tror det var kl. 5 - och vi sammankallade opposifionsledarna ungefär kl. 6. Snabbare kunde det inte gå - det fanns inte en chans. Men ärligt nog, tycker jag, bad jag ändå om ursäkt och sade att jag var ledsen. Det hade varit bättre om det gått fortare, men vi var i en absolut tvångssituation.

Min kritik gällde emellertid - det talade jag inte om i mitt förra anförande -atf man underlät aft samråda när det satt borgerHga regeringar som hade gott om tid. Och att de någonsin skulle be om ursäkt för någonting var ju helt otänkbart. Det är skillnaden.

Vi hamnade i ett tvångsläge men bad ändå om ursäkt, medan ni hade gott om fid på er - åtminstone en av deltagarna i regeringen närmast yvdes över atf man inte talade med opposifionen. Det är skillnaden, helt enkelt.

När det gäller arbetslösheten vill jag säga: Vi har räknat på vad moderaternas politik skulle betyda. Skulle man driva en åtstramningspolifik enligt de moderata modellerna skulle arbetslösheten öka med ca 60 000. Då är det konsfigt när den samlade opposifionen driver arbetslöshefsfrågan. Det gör mig misstrogen. Den moderata polifiken i andra länder har ju gått ut på att skapa en arbetslöshet som försvagar de fackliga organisafionerna, vilket i realiteten drabbar de handikappade och de utsatta grupperna på arbetsmarknaden men möjligen medverkar till lägre löneavtal. Det är en väg som vi inte vill gå. Det är därför som vi talar med de fackliga organisationerna och är beredda atf föra en hård och tuff ekonomisk politik, om så skulle behövas.

Man kan göra en intressant observation på grundval av dagens debatt. Tänk om dessa tre borgerliga partier skuHe regera. Centerparfiet anklagar och säger att detta är en grogrund för att föra en politik som gynnar de rika och missgynnar de fatfiga. Men centern vill samarbeta med ett parti som, om

det kom till makten, verkligen är berett att ge till de välbeställda och ta från de lågavlönade, nämligen moderaterna - det visar de genom alla sina motioner. Och Jan-Erik Wikström krifiserar Dagmarförslaget som centern var med på. De borgerliga har splittrats beträffande regionalpolifiken, bidragen till kommiinerna, bidraget till SJ och en massa annat. Detta var bara några exempel.

Om denna splittrade skara skulle få ansvaret, skulle det bli ett nytt stadium av långbänkar och kraftlöshet, som snabbt skulle leda till aft Sveriges ekonomi åter hamnade i utförsbacke. Det är den första slutsats som man kan dra av dagens debatt.

Den andra slutsatsen: Man kan peka på svagheter, på dessa hot, dessa stormfåglar som förvandlas fill moln. Visst finns sådant. Men på det hela taget har den ekonomiska utvecklingen varit gynnsam och ger oss ett mycket gott utgångsläge inför framtiden, om vi klarar att förvaha det - men det beror sannerligen inte bara på regeringen.

Den tredje slutsatsen är aft den här riksdagen nu har slutfört ett hårt jobb, genomfört en rad beslut till stort gagn för Sveriges medborgare. Det har ibland varit med en bred samling över gränserna, ibland med knappa majoriteter, men med ett stort mått av handlingskraft - och det är vad svenska folket förväntar sig av sin folkrepresentafion. Till detta finns det skäl att gratulera folkrepresentationen, och från regeringens sida vill vi uttrycka ett tack.

Folkpartiledaren Bertil Ohlin hade många förtjänster. Jag hyllade honom häromdagen. Till förtjänsterna hörde dock icke sinne för humor. Hans skämt vår infe så bra. På det sättet fullföljer herr Wikström en folkpartistisk tradifion. Han tror att "hej då" var uttryck för aggression. Men när svenska folket är ute, träffar varandra och skiljs, då säger man "hej då" därför att man tycker att man hör ihop och ser fram emot att ses igen.

Därför, herr talman, tillåter jag mig att sluta denna debatt genom atf fill kammarens ledamöter ödmjukHgen säga: Hej då!

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 44 MARGIT GENNSER (m):

Herr talman! Efter dem som deltagit under den högstämda inledningen kommer nu de "grå" företrädarna för kommunalgruppen.

Primärkommuner och landsting utgör den dominerande delen av den offentliga tjänstesektorn. Därför måste den ekonomiska saneringen faktiskt börja ute i kommunerna.

Trots dagens trängda ekononiiska läge med budgetunderskott på 11-12 % av BNP fillåts fortfarande den kommunala sektorn att växa. Att detta inte är en önskvärd utveckling börjar det finnas ett brett samförstånd om djupt in i socialdemokrafin. John-Olle, som också skrivit en bok, säger t. ex. "atf åtskilliga verksamheter och projekt som drivs inom ramen för den offentliga sektorn och betalas med skattemedel kunde upphöra utan större förlust för

medborgarna- . Var och en som något deltagit i samhällsarbetet har

observerat verksamheter av tvivelaktigt värde."Visstärdet så.Jag har

också observerat detta.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

100

Vi bör slå fast att det är riktigt af t,minska det ekonomiska utrymmet för våra kommuner och landsting. Oenighet råder alltså inte om detta, snarare om hur stora neddragningarna måste vara och hur snabbt de skall genomföras. Detta är i mycket en teknisk fråga, som handlar om hållbara beslutsunderlag beträffande aktuella förhållanden och prognoser.

Vår verklighetsuppfattning här i kammaren är olika. Det har dagens debatt redan gjort klart, så jag behöver inte tala mera om det.

Befolkningsutvecklingen, som i mycket bestämmer efterfrågan på den kommunala servicen, genomgår f. n. ganska dramafiska förändringar. Siffrorna finns i handlingarna, varför jag inte behöver upprepa dem här. Det är bara att läsa.

Barn- och ungdomsgrupperna minskar dramatiskt. Det är dessa åldersklasser som kostar.kommunerna mest.

Mer resurser för atf hålla service på oförändrad nivå per capita behövs alltså inte i primärkommunerna och inte heller i landstingskommunerna. Jag berör inte landsfingen - det.kpmmer Anders Andersson att göra.

I våra motioner och i reservafion 1 krävs nolltillväxt, dvs. en oförändrad produktionskapacitet i den kommunala sektorn. Befolkningsförändringarna underlättar för kommunerna att anpassa sig fill snävare.ekonomiska ramar. Kommunernas genomsnittligt goda likviditet underlättar anpassningen. Det gör också den svenska kommunsektorns höga kostnadsläge. Här finns betydande utrymme för förändringar och produktivitetshöjningar. Det senare påståendet'bygger jag dels på statskontorefs rapport Kostnader för offentliga tjänster i Norden, dels på; studier och sammanställningar av budgetar i 15 schweiziska kommuner med jämförbara svenska kommuner, ingående intervjuer med.kommunalpolitiker och kommunala tjänstemän samt besök vid en rad olika kommunala serviceinstitutioner här i Sverige och i Schweiz.

De siffror som.redovisas i KRÖN visar aft den kommunala servicen i
Sverige är dyrare och ibland mycket dyrare per producerad tjänst än i
jämförbara länder. Felkällor finns beroende på olika redovisningsprinciper,
valutaomvandlingar, kvalitetsskillnader osv. Men även pm vi räknar de
svenska kostnaderna för högt, finns det betydande utrymme för effektivise
ringar. ....

Rafionaliseringar och produktivitefshöjningar kommer i gång - eller underlättas,i varje fall - om den kommunala sektorns ekonomiska ramar begränsas. Alla organisafioner som har haft en snabb tillväxt och levt under goda ekonomiska omständigheter.redovisar s. k. släck, dys. gör av med mer pengar än som behövs...

I reservafion 1 föreslår vi en samlad neddragning ay den kommunala
sektorns utrymme med ca 7,5miljarder kronor. Till kommuner och landsfing
som drabbas särskilt hårt av neddragningarna avsätts 1 miljard kronor. Dessa
medel tas från de specialdestinerade bidragen, eftersom det är de som
stimulerar fillväxten mest. , :

Besparingar i de statliga transfereringarna till kommunsektorn måste kombineras med ett temporärt skaftestopp. Annars frestas kommunalpoliti-

kerna aft lösa sina problem på etf lättvindigt sätt, nämligen genom att höja skatterna. Konsfitutionsufskottet sade i sitt betänkande 1980/81:22 att det inte finns något hinder mot lagstiftning, utan att man mycket väl kunde lägga fast etf skattefak eller införa skatfesfopp; man borde möjligtvis undvika defta.

En enig riksdag gav förra året regeringen i uppdrag aft undersöka möjligheterna att införa enhetliga redovisningsregler för kommunerna. Jag tror det är på tiden att regeringen skyndar sig med detta. Det räcker heller irite med ett redovisningsreglemente, utan det behövs en redovisningssfadga.

Sammanfattningsvis yrkar jag bifaHfill reservafionerna 1, 5, 7, 8, 12, 14, 17, 20, 24 och 25.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Anf. 45 ROLF RÄMGÅRD (c);

Herr talmari! Det är beklagligt aft vi inte har möjligheter att grundligt debattera de kommunalekonomiska frågorna på grund av den sena tidpunkt då riksdagen behandlar dessa frågor. Det har i sin tur aft göra med att regeringen valt att lägga fram propositioner som berör den kommunala ekonomin och verksamheten i flera omgångar. Först kom statsbudgeten i januari, som hänvisade fill den nu aktuella proposifionen, nr 133, om den kommunala ekonomin. Samtidigt hänvisade den propositionen i sin tur till komplefteringspropositionen, nr 150. Sedan komplicerades bilden och behandlingen också av att regeringen den 3 maj till riksdagen lade fram proposition nr 200 om vissa åtgärder för atf dämpa pris- och kostnadsutvecklingen.

Sammantaget har detta gjort aft det varit mycket besvärligt att hantera de kommunalekonomiska frågorna i finansutskottet. Vi får också nu en mycket stympad hantering här i kammaren av de kommunala frågorna till följd av denna behandlingsgång.

Den kommunala sektorn har en mycket stor, ja, avgörande betydelse för den svenska ekonomin. 1 synnerhet gäller detta i dag, när vi har aft försöka få ned budgetunderskottet, atf få ned inflationen, atf få en rättvis fördelning av de tillgängliga ekonomiska resurserna inom.sjuk- och hälsovårdsområdef, inom äldreomsorgen och till barn- och familjeområdef. Även inom sysselsättningsområdet intar den kommunala sektorn en mycket central position.

Självfallet betyder detta att kommuner och landsfing måste tas med i de besparingar som görs för att få svensk ekonomi i balans.

Från centerpartiets sida har vi en grundmurad tro på det kommunala systemet. Det ligger i linje med vår decentraliseringspolitik att slå vakt om etf system som innebär aft i de frågor som närmast berör människorna - och dit hör service och organisation - skall besluten också fattas nära människorna.

Det var därför centern var emot de senaste tvångsvisa kommunsammanslagningarna, som socialdemokraterna genomdrev 1971 och 1974.

På samma sätt a-wisar vi också sådana inskränkningar i den kommunala beskattningsrätten som moderaterna vill göra genom att införa ett kommunalt skattetak.

Vi tycker också att socialdemokraterna - som dock har en genuin

101

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

102

kommunal tradifion, det skall sägas - vill centralt styra och ställa för mycket gentemot kommuner och landsfing. Det gäller framför allt i fråga om de olika statsbidrag som ges ut tHl kommunerna. De specialdestinerade statsbidragen, som i dag utgår fill ca 90 olika kommunala och landstingskommunala verksamheter, belöper sig sammantaget fill över 40 miljarder kronor. Dessa bidrag utgår efter regler som för mycket styr den kommunala verksamheten, bl. a. på barnomsorgssidan, i fråga om äldresomsorgen och sysselsättningsmässigt i olika kommuner och landsting.

Från centerns sida vill vi i stället låta dessa bidrag bli mera generella, så att kommunerna själva får hantera pengarna efter varje kommuns förutsättningar. På detta sätt gör vi pengarna drygare och framför allt effektivare. Samfidigt ges det utrymme för besparingar.

Från centerns sida vill vi också bygga ut det kommunala skafteutjämningssystemet, som är ett utmärkt generellt sysfem, där kommuner och landsfing själva får använda pengarna inom den angivna ramen. Skaffeutjämningsbidraget är för 1984 ca 11 miljarder kronor. När centern satt i regeringsställning byggdes detta system ut mycket kraffigt. I den proposifion som nu föreligger vill regeringen och socialdemokraterna i finansutskottet dra ner skaffeutjämningsbidraget och i stället använda dessa pengar till speciella åtgärder i kommunerna för bl. a. sysselsättning. Regeringen skulle alltså bestämma fill vad och till vilka kommuner eller landsting dessa medel skulle anslås. Detta är att gå bakvägen, herr talman. Socialdemokraterna vill centralisera. Vi från centern vill i stället decentralisera bidragen till kommunerna genom skatteut-jämningssysfemet och ett mera generellt statsbidragssystem.

Skall man begränsa utgiftstakten i den kommunala och landsfingskommu-nala verksamheten, skall det göras på sådant sätt att kommunerna själva har möjligheter att prioritera och planera inom vilka sektorer de vHl begränsa sina utgifter. Det ligger inom den kommunala demokratin att så får ske.

Sammanfattningsvis, herr talman, har centern i olika reservationer fill finansutskottets betänkande nr 39 intagit följande ståndpunkter;

- Centern slår vakt om skatfeutjämningen och avvisar därför regeringens förslag atf grundgarantin minskas med 1 %. På helår innebär regeringens förslag att skafteutjämningssystemet dräneras på ca 700 milj. kr.

- Centern avvisar regeringens likvidifetsindragning på 2 miljarder kronor från kommuner och landsfing. När väl avtalsrörelsen nu etablerat ett för högt kostnadstryck, lär en likvidifetsindragning inte kunna hejda inflationen.

- Centern anser att man inte skall ge ut de pengar som nu dras in från s. k. juridiska personer;

- Centern biträder regeringens förslag aft slopa den kommunala företagsbeskattningen, vilket i sig också har en skatteutjämnande effekt. Däremot avvisar vi atf kompensation skall utgå annat än i speciella fall, fill speciellt utsatta kommuner.

- Centern föreslår atf den kommunala garanfibeskatfningen behålls för företagsägda fastigheter. Dessa bör enligt centern beskattas på samma sätt som fastigheter ägda av fysiska personer. Oavsett om fastigheterna ägs av

personer eller företag har kommunerna kostnader för vatten, avlopp, vägar osv. Fastigheterna bör därför likställas från garanfibeskaffningssyn-punkt.

- Centern menar att de små församlingarnas skafteunderlag inte får urholkas. Därför vill vi tillföra kyrkofonden ytterligare 170 milj. kr., vilket i stort .motsvarar företagens nuvarande kyrkoskaft.

- Centern föreslår att ett första steg nu fas för att överföra medel från de specialdestinerade statsbidragen fill etf nytt generellt statsbidragssystem. Konkret föreslås aft 10 % av alla specialdestinerade bidrag - utom bidragen på utbildningssekforn, som i sig är ganska utjämnande - dras in den 1 januari 1985. Detta motsvarar ca 2 miljarder kronor. Hälften.därav föreslås överföras till det nya generella bidragssystemet.

Det var en summarisk genomgång av några av de reservationer som vi har fogat fill finansutskottets betänkande om den kommunala ekonomin. Det finns betydligt mycket mer att säga om just den kommunala sektorn och dess framtid. Det gäHer framför allt vilka råd riksdagen nu skall ge fill de kommunalmän ute i landets olika kommuner som fram på hösten har att fatta beslut om budgetarbetet.

Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till reservafionerna 2, 8, 10, 11, 13, 15, 18, 21, 23 och 28 i utskottets betänkande.

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

Anf. 46 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Den snabba kommunala volymexpansionen under 1960- och 1970-talen var en bidragande orsak fill innevarande samhällsekonomiska obalans. Det är därför nödvändigt att nu och fortsättningsvis begränsa kommunsektorns fillväxt. Detta är också möjligt genom att den fidigare expansionen skapat utrymme för och möjligheter till rationaliseringar och besparingar inom den kommunala organisafionen.

En minskning av statsbidragen till kommunerna är nödvändig för aft åstadkomma både den nödvändiga begränsningen av kommunernas expansion och besparingar i statens utgifter. Folkpartiet har i mofion 2690 föreslagit en minskning av kommunsektorns inkomster med fotalt 4,5 miljarder kronor från den 1 januari 1985. Slopandet av beskattningen av juridiska personer innebär en indragning på ca 2 miljarder kronor. Därutöver föreslås att en avgift på 0,45 % läggs på hela skatteunderlaget, vilket innebär en indragning av medel från kommunerna på ca 2,6 miljarder kronor.

Av dessa medel föreslås ca 100 milj. kr. återgå fill särskilt utsatta kommuner och landsfing.

Befolkningsutvecklingen fotalt och i olika åldersklasser är av central betydelse för den kommunala ekonomin. Den senare delen av 1980-talet kommer att - fill skillnad från förhållandena under 1960- och 1970-talen -kännetecknas av att totalbefolkningen är oförändrad. Vi anser att den volymexpansion i kommunerna på ca 1 % som föreslås i proposifionen är från samhällsekonomisk synpunkt alltför kraffig. Vi anser aft en begränsad volymexpansion av ungefär den omfattning som ger oförändrad standard.

103

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

om hänsyn tas till befolkningsändringar, är godtagbar.

En sådan volymökning på ca 0,2 % är, ufifrån de bedömningar som nu kan göras av kommunernas finansiella sifuafion, förenlig med en minskning av statsbidragen i denstorleksordning som anges i vår motion 2690, dvs. med ca 4,5 miljarder. Dessa beräkningar bygger på det faktum aft kommunsektorn förutses få ett relafivt gynnsamt finansiellt läge under de närmaste åren.

Vi anser också att kommunerna framöver måste använda taxor och avgifter mera akfivt som styrmedel i sin verksamhet. Defta har Björn Molin tagit upp i reservafion nr 26 i finansutskottefs betänkande nr 39.

Beträffande konsekvenserna för vissa kommuner vid slopande av kommunal företagsbeskattning har jag själv i motion 2953 tagit upp konsekvenserna för Stenungsunds kornmun i mitt hemlän, Bohuslän. Detta är en kommun som är typisk för dem som drabbas mycket hårt. Men jag vet också att det finns många fler med samma problem, och därför förstår jag att riksdagen i sådana här frågor infe kan fatta beslut utan atf det är regeringen som gör denna fördelning. Men jag tror ändå atf också regeringen skall förstå de svårigheter som kommer att drabba flera kommuner och att en fördelning av extra pengar är nödvändig samt att Stenungsunds kommun är en av dem som måste få ett extra tillskott.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservationerna nr 3, 8, 16, 19, 22 och 26 i finansutskottets betänkande nr 39.

104

Anf. 47 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag infe alls delar den uppfattning Kenth Skårvik redovisade i sin något förenklade sammanfattning av vad som ligger fill grund för dagens ekonomiska problem, där han hävdade att kommunernas expansion under 1960- och 1970-talen skulle vara den väsentliga orsaken. I själva verket var det så att svensk indusfri flyttade ut en stor mängd jobb utomlands, under den senaste fioårsperioden ungefär 100 000. Detta skulle ha inneburit en mycket stor arbetslöshet redan då i vårt land, om infe den offentliga sektorn hade kunnat suga upp och fa hand om alla de människor som behövde etf arbete. Nu har den utvecklingen avstannat, och det är defta som delvis är orsaken till dagens problem.

I och med att regeringen nu föreslår atf man skall avskaffa den kommunala beskattningen av juridiska personer fullföljs den åtstramningspolifik mot kommunerna som inleddes av de borgerliga regeringarna. Då skrek de i opposition varande socialdemokraterna i högan sky och uppförde väldiga indignationsnummer inför väljarna. Från ledande socialdemokrafiskt håll talade man om stöld och konfiskation.

I den sista omgång som nu föreslås när det gäller kommunernas ekonomi utgår visserligen ett belopp som kompensation till kommunerna, men det aviseras ingenting om fortsättningen. Man måste väl ändå förutsätta att när nu den kommunala beskattningsrätten för kommunerna slutligen avskaffas, så gäller defta för aH framfid. Kommuner och landsting" kan alltså, som det brukar heta, känna sig blåsta på de pengar som de annars skulle ha fått.

Tillsammans med de Hkvidifetsindragningar som föreslås i proposition 200

innebär detta atf kommunerna hindras från möjligheter till en expansion som enligt min mening skulle ha varit väldigt viktig i ett läge med fortsatt arbetslöshet, med stora kostnader för samhället. Det är inget tvivel om att den offenfliga sektorn, där kommuner och landsting är mycket viktiga, har stor betydelse i en strategi för att minska arbetslösheten och därmed problemen med budgetunderskott och räntebetalningar.

Vi säger i reservation 4 om den kommunalekonomiska utvecklingen att den offentliga sektorn genom långsiktig och väl övervägd utbyggnad kan bli ett aktivt, arbetsskapande instrument. Detta kan ske dels genom att man skapar en förbättrad infrastruktur, som i sin tur ger nya arbetsfillfällen, dels också genom direkt arbetsskapande verksamhet som fyller viktiga behov i samhället.

Utskottets talesman i denna debatt, Paul Jansson, kommer förmodligen atf säga atf kommunernas ekonomi är god och att deras situation är bättre än man skulle ha kunnat vänta sig. Till detta vill vi säga aft det i så fall beror på aft kommunerna genomgått en lång period av ganska hårda nedskärningar och begränsningar, som har slagit just mot kommunerna, och de lastar nu över kostnader på de enskilda människorna utan att samtidigt förmå utveckla verksamheten som planerat. Den som sysslar något med kommunal ekonomi vet atf det kan vara svårt atf ens få tillsätta en vakant tjänst ute i kommunerna, än värre att få starta någon ny verksamhet, hur socialt och fördelningspolitiskt motiverad den än är.

Men i ett längre perspektiv har åtstramningarna som vi ser det också en allvarlig ideologisk sida. Utebliven service och den offentliga sektorns oförmåga att motsvara samhällsmedborgarnas krav utmynnar i hårda attacker mot all offentlig verksamhet och, med hjälp av SAF och de borgerliga partierna, i ett förhärligande av privata initiativ på områden som annars av tradition varit förbehållna den offentliga sektorn, just därför att arbetarrörelsen i sin kamp har ansett aft sådan verksamhet skall vara offentlig för att kunna tjäna som ett instrument i fördelningskampen.

Ett av de få områden som i år givits ökade anslag i förhållande fill vad man planerat är försvaret. Där har det gått lätt för socialdemokraterna aft få med de borgerliga, som på andra områden viH gå mycket längre när det gäller att minska samhällets kostnader, områden som är av annan betydelse och som jag tycker är viktigare.

Med tanke på rådande ideologiska förhållanden i den här kammaren tror jag inte att man kunde ha väntat sig några ökade anslag till kommuner och landsting för deras utveckling. Men mot bakgrund av den propaganda som socialdemokraterna förde och gick till val på hade man åtminstone kunnat vänta sig något av én polifik för atf fillrättalägga borgerliga missgrepp, i varje fall en politik som inte gjorde saken värre.

För vår del ser vi infe de senast föreslagna Hkviditetsindragningarna som något slags statlig inkomstpolitik. Vi anser aft indragningar från näringslivet bör göras för atf öka investeringarna och för att kunna skapa fler jobb, medan några indragningar från kommunerna över huvud taget infe bör göras. Kommunerna har ingen möjlighet atf avsätta vinster, utan kämpar i stället

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

105

8 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m.m.

mot stora underskott och stora problem i ekonomin - Helge Hagberg kommer att ta upp en del av de här frågorna i sitt anförande. Det finns t.o.m. kommuner som måste låna till likviditetsindragningar, har jag hört.

Inför socialdemokrafins utveckling från oppositionsparti till regeringsparti ställer man sig frågan, hur det är möjligt att vända så på handen, atf fa i stället för att ge. Hur kan det som för några år sedan betecknades som näst intill brottsligt nu vara regeringspolitik? Ibland kan det vara svårt aft tränga in i textmassorna i finansplaner och betänkanden för att analysera bakomliggande motiv, men det har inte varit svårt när det gäller socialdemokratin efter valet. Jag tycker att man helt och hållet har gått in i högerns ideologiska fälla och fill stor del också kapitulerat. Man för i dag en polifik som i långa stycken uppskattas av de borgerliga. Att man får kritik av dessa parfier beror på att de vill gå ännu längre och att de nu ser chansen aft genomdriva sin polifik, när motståndet inom socialdemokratin håller på atf luckras upp. Kjell-Olof Feldts bok har ju fått mycket beröm här i dag från högerhåll.

För vpk;s del håller vi fast vid tanken på att man måste skapa fler arbeten för att kunna lindra trycket på statsbudgeten och på sikt begränsa en ökning av budgetunderskott och ränteproblem. Men då kan man inte bara satsa på industrin, göda den och dess ägare utan att få någof tHlbaka av de stora vinster som skapats genom devalveringen och - som många av socialdemokrafins företrädare här i dag sagt - genom en god portion fur. Åtminstone någon del av den furen tycker vi borde falla på dem som har tvingats göra så stora uppoffringar under många år och på dem som tvingas gå mot och inleda nästa lågkonjunktur, med allt vad den innebär, med arbetslöshet. Det är faktiskt så att arbetslösheten i dag i en s. k. uppgång är minst lika stor om inte större än den var under 1960- och 1970-talen, när det var kris.

Ett sätt att låta dessa människor få del av uppgången är att ge kommunerna möjlighet atf utvecklas, föra en rikfig fördelningspolitik, samtidigt som fler jobb skapas.

Redan innan Paul Jansson varit uppe i debatten skall jag citera honom, men då är det från finansdebatten den 14 april 1982, då han sade så här: "Sedan kan man, herr talman, inte bortse från sysselsättningseffekterna. I den svåra arbetsmarknadssituation som vi nu befinner oss i är det enligt vår mening ansvarslöst att inte utnyttja den offentliga sektorn i kampen mot en ökad arbetslöshet."

Detta sades som en kommentar till de förslag som de borgerliga lade fram för att ta bort delar av den kommunala beskattningsrätten för juridiska personer och för att begränsa kommunernas expansionsmöjligheter. Det är en politik som till hundra procent nu fullföljs av samme Paul Jansson.

Herr talman! Jag yrkar bifaU till samtliga vpk-reservafioner i betänkandet.

106

Anf. 48 ANDERS ANDERSSON (m):

Herr talman! Statens transfereringar till kommunsektorn uppgår i dag till ca 55 miljarder kronor. Ca 80 % av detta belopp utgörs av s. k. specialdestinerade bidrag.

I en ekonomisk utveckling där staten ständigt dras med årliga stora

budgetunderskott och därmed också én stadigt växande statsskuld, är inte tillfälligt ökade inkomster i form av höjda skatter någon hälsokur som är att rekommendera. Det måste i stället fill rejäla besparingar i statsbudgeten. I den moderata mofionen 2686 har vi bl. a. yrkat på att vissa specialdesfinerade bidrag till landsfingen bör reduceras.

Herr talman! Majoriteten framhåller på s. 21 i det betänkande vi nu behandlar att de besparingsområden som utpekas i den moderata mofionen 2686 från fördelningssynpunkt är synnerligen illa valda. Det är en vilseledande beskrivning. Verkligheten ser helt annorlunda ut. Statliga bidrag öron-märks inte i landstingens budgetar. Däremot minskar naturligtvis landstingens handlingsutrymme, om statliga bidrag försvinner från inkomstsidan.

Herr talman! I finansplanen, s. 37 bHaga 1, sägs aft kommuner och landsting i ökad utsträckning fillvarafagit olika möjligheter aft rationalisera och effektivisera, i vissa fall också direkt skurit ner sina utgifter. Tyvärr kan vi konstatera att detta illa överensstämmer med verkHgheten. Den landsfings-kommunala konsumfionsökningen har varit 4,6 % per år de senaste åtta åren. Detta kan jämföras med en privat konsumtionsökning om 0,7 % per år. BNP ökade under samma tid med 1,0% per år.

Det finns många förklaringar till denna enorma expansion på det landstingskommunala området. En förklaring är ökat fackligt inflytande, som i hög grad har påverkat. En annan förklaring är att det inte funnits någon större besparingsvilja. När staten sänkte statsbidragen till exempelvis studieorganisationerna, rekommenderade Landstingsförbundet huvudmännen att höja bidragen.

Vid en jämförelse kan man konstatera atf den öppna vården i landstingens-regi är betydligt dyrare än den som drivs i privat regi. Samma gäller för tandvården. År 1983 kostade ett besök hos privafläkare 180 kr. I landstingsregi var priset för samma tjänst 300-350 kr.

Ökade kostnader för kollektivtrafiken möter de nya huvudmännen med att ge ut än mer subvenfioner. Den procentuella andelen subventioner till denna verksamhet bara ökar.

Atf låta landstingens pengarullning fortsätta med hjälp av statliga bidrag i nuvarande ekonomiska läge är helt förkastligt. Det innebär dessutom att nödvändiga strukturförändringar och effektivisering av verksamheter nära nog uteblir.

Herr talman! Om landstingen tar fill vara aHa de möjligheter tiH förändringar och besparingar som bevisligen finns, blir de begränsningar av statliga bidrag som moderaterna nu föreslår knappast märkbara i landstingens oHka verksamheter.

Herr talman! Låt mig slutligen citera en liten fras av finansministern i "Samtalen":

"Vi håller nu med stor bestämdhet fillbaka statens bidrag tiH kommunerna för att tvinga dem att hushålla med resurserna." I nästa mening säger han;

"Vill de dra på sig nya utgifter får de vara så goda att finansiera dem själva."

Från moderat sida anser vi att det är nödvändigt att hushålla med

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m.m.

107

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m

resurserna i kommuner och landsting. Därför föreslår vi att det skall införas
ett temporärt skattestopp. i

Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall fill samtliga de reservationer som moderaterna står bakom.

Anf. 49 PAUL JANSSON (s):

Herr falman! Jag har också ett manuskript som nog skulle räcka för ett anförande under de tio minuter som jag anmält mig för, men jag är ganska övertygad om att såväl kammarens ledamöter som herr talmannen infe har någonting emot om jag avstår från att föra detta till kammarens protokoll.

Vi har tidigare i vår diskuterat de kommunalekonomiska frågorna, och i finansutskottets betänkande 39 finns de starka argument som behövs i detta sammanhang nu när riksdagen strax skall ta sommarlov. Jag skall i dag inte ens ta upp Hans Peterssons i Hallstahammar kastade handske. De starka argument som finns i vårt betänkande tycker jag nu har förstärkts ytterligare sedan reservanterna har haft ordet.

Herr talman! Jag yrkar kort och gott bifall till hemställan i finansutskottets betänkande 39.

Anf. 50 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) repHk;

Herr talman! Om inte handsken tas upp, blir det naturligtvis inte någon kastning och inte någon debatt. Jag kan bara beklaga att kommunernas ekonomi inte behandlades under förmiddagen, före partHedaromgången, så aft vi hade fått diskutera problemen på ett rikfigt sätt. Stympningen av denna vikfiga debatt känns mycket otillfredsställande.

Anf. 51 PAUL JANSSON (s) replik;

Herr talman! Jag skall säga fill Hans Petersson i Hallstahammar att vi kanske får ytterligare tillfällen att ta upp debatten om kommunernas ekonomi.

Anf. 52 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk) replik: Herr talman! Då hoppas jag verkligen att socialdemokratin återgår fill sina ståndpunkter från oppositionstiden, så att förslagen kan få en betydligt positivare behandling från vårt partis sida. Som det nu är innebär regeringspolitiken ett fullföljande av den borgerliga polifiken - och det kan vi aldrig acceptera.

108

Anf. 53 HELGE HAGBERG (s):

Herr talman! Det är sista fimmarna på riksmötet, och jag skall i likhet med flera andra här inte tala efter manuskript utan bara antyda det ämne jag hade avsett ta upp. Det gäller den Hkvidifefsindragning som också är tänkt att gälla landefs kommuner. Jag har ingenfing emot denna metod att ta upp Htet av den goda likviditet som finns i kommuner och landsting. Det jag tycker är felaktigt är att avgiften som skall levereras in från kommunerna och landstingen görs genereH. Det kommer att gälla också kommuner och

landsting - kanske inte så många, men det finns ändock sådana - som inte har någon växtkraft i sin ekonomi. De kommer att få välja mellan att höja skaften för att finansiera den här verksamheten eller atf göra prutningar i befintlig verksamhet eller de kanske får låna för att inleverera avgiften fill riksbanken. Det fanns i kompletteringspropositionen en antydan om att man skulle kunna ge dispens för vissa kommuner som i det här avseendet hade ett utsatt läge. Detta är inte kvar i den slufliga versionen, och utskottet har inte heller tillstyrkt den motion där jag och en kollega fog upp förslaget aft få denna .dispensmöjlighet genomförd. Utskottet säger aft finansministern och regeringen föreslår att det extra skaffeutjämningsbidraget ökar med 90 milj. kr. Detta skall kunna något mildra den utsatta situation som de kommuner jag här talar för kommer att hamna i. Jag hade hoppats att denna dispensväg i stället hade funnits. Jag undrar om det inte finns någon möjlighet aft så. småningom ändra på detta eller om förslaget kan, om inte annat, komma igen i kommande kompletteringspropositioner.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Anf. 54 LARS SVENSSON (s);

Herr falman! Jag vill så här i slutskedet av riksmötet kort beröra den motion som jag fillsammans med Jan Fransson och Lennart Pettersson inlämnat angående likviditetsindragning från företag. Motionen berör hur förslaget med generella åtgärder åsidosätter konkurrensneutraliteten inom handeln. Finansutskottet visar i betänkande nr 45 att man delvis förstått problemen, men man har, som jag ser det, inte dragit de riktiga konsekvenserna. Effekterna av förslaget kan bli att servicen försämras i glesbygden, där det ofta finns olönsamma försäljningsenheter, som indirekt drabbas av förslaget. Dessutom skapas en orättvisa som direkt bryter konkurrensneutraliteten. Den kooperativa företagsformen inom handeln kommer i strykklass jämfört med enskild handel.

Konsumentkooperationen är organiserad i föreningar med som regel ett flertal försäljningsställen som ej redovisas som egna företag. Detta innebär att man passerar den lönesumma som angivits som gräns - 20 milj. kr. - för likviditetsindragning. De olika försäljningsenheterna skall konkurrera med exempelvis ICA, som är ett kedjeföretag, men vars försäljningsenheter är enskilda företag som slipper dessa belastningar. Det är en klar diskriminering av den kooperafiva företagsformen.

Jag vill här betona att jag är besviken över utskottets behandling av vår motion. Även om åtgärden är fillfällig kan dess effekt bli utomordentligt allvarlig för såväl konsumentkooperationen i dess helhet som för dess medlemmar. Vår förhoppning var atf utskottet skulle ha tagit allvarligare på vårt förslag än det har gjort och begärt att regeringen undantar konsumentkooperationen inom handeln. Vi hemställer därför att regeringen utnyttjar möjligheten till dispens som gäller befrielse att betala in medel på Hkviditetskonto för konsumentkooperationen.

Jag har, herr talman, inga förhoppningarom att få bifaH fill mofionen mot ett enigt utskott, varför jag inte ställer något yrkande. Jag vill endast uttala min besvikelse över utskottets handläggning av frågan.

109

9 Riksdagens protokoll 1983/84:168-170

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Under defta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 55 KARL BOO (c); .

Herr talman! Vår svenska historia förtäljer att det funnits tider då staten berövade kyrkan dess silverskatt och dess egendom. Nu är i sfprt sett majoriteten i riksdagen i färd med att följa detta exempel, även om det inte sker på ett lika drastiskt sätt som under forna tider.

För en fid sedan beslöt riksdagens majoritet aft minska tidigare utgående statsbidrag till kyrkofonden från 88 milj. kr. tiH 44 milj. kr. Efter ett år skall bidraget upphöra. Detta bidrag var en kompensation för indragna direkta skafteutjämningspengar från staten fill kyrkan. Skatteutjämningen betyder mycket för att de små och inkomstsvaga församlingarna skall kunna upprätthålla viktig verksamhet och kunna utöva just sådan verksamhet som församlingsborna önskar.

Nu sker en utjämning över kyrkofonden. För att finansiera skatfeutjämningen över kyrkofonden höjdes kyrkoavgiften från 10 öre till 16 öre. Det var en, tycker jag, mycket fin solidaritefshandHng från de stora och rika församlingarna till de mindre. Men skall man nu gå längre på denna väg inger det bekymmer och skapar svårigheter. Därför blir inkomstbortfallet på 88. milj. kr. synnerligen känrtbart. Defta har också enhälligt understrukits av två på varandra följande kyrkomöten.

När nu den kyrkliga och kommunala beskattningen av juridiska personer, upphör innebär defta också ett mycket stort inkomstbortfall. Bortfallet beräknas i 1982 års skatter tiH ca 170 milj. kr. Med den vinstutveckling som har skett och sker i de stora bolagen skulle beloppet säkert bli mycket högre under åren framöver. Nu föreslår regeringen och en bred iitskottsmajoritet att kompensationen till svenska kyrkan endast skall utgå med 85 milj. kr., dvs. 50 % av det beräknade inkomstbortfallet.

Detta kommer att betyda atf en fidigare svår ekonomisk situation för de små och inkomstsvaga församlingarna kommer att- bli ännu svårare i vissa fall. Det kommer också att särskilt drabba de församlingar, t. ex. i Stockholms innerstad, som inte har så många medlemmar, men som ändå har en omfattande verksamhet. Denna verksamhet kräver alla att församlingen skall upprätthålla.

De flesta polifiska partierna avlägger nu bekännelser om att vilja slå vakt pm en "heltäckande" öppen folkkyrka. Men det är endast centern som följerupp det i handling med det förslag som nu ligger på kammarens bord. Än är det inte för sent, herr talman, för syndare aft omvända sig geriom att rösta på reservation nr 10, till vilken jag yrkar bifall.

110

Anf. 56 KJELL MATTSSON (c):

Herr talman! Riksdagen kommer om en stund att fatta beslut varigenom rätten för kommun aft beskatta juridiska personer kommer att upphöra. Vi i centern har tillstyrkt att den reformen genomförs..

I samband med detta beslut kommer emellerfid effekten också atf bH, att

kommunernas inkomst av garanfibeskaftning kommer aft upphöra. Jag har i en motion tillsammans med Elving Andersson yrkat på en förändring på det sättet, att den kommunala garanfibeskatfningen skulle kvarstå.

Då man gjorde utredningar om förändringar i den kommunala beskattningen av juridiska personer tror jag inte att avsikten var att även garantibeskattningen skulle upphöra. Jag tycker att det är djupt beklagligt för många av de kommuner som har fått åta sig stora kostnader för att möjliggöra t. ex. stora industriefableringar. Dettaär fallet för t. ex. Stenungsunds kommun i mitt eget hemlän. Men jag tänker också på den diskussion som vi hade i tisdags i denna vecka.

Då beslutade vi om en fortsatt utbyggnad av vattenkraften. Många av de kommuner som har gått med på att älvsträckor inom kommunen skall byggas ut har ju kalkylerat med att detta skulle komma aft medföra en ganska bra inkomst i form av garantibeskattning av företagen. Den kommer nu att upphöra.

Visserligen kommer kommunerna nu ätt få en genereH utjämning. Men eftersom vi varje år i riksdagen numera, på grund av det sfatsfinansiella läget, har diskussioner och fattar beslut som innebär försämringar för kommunerna på det sättet att de får minskade statliga stöd, kan vi vara ganska övertygade om att den nu beslutade utjämningen säkerligen kommer att minskas eller kanske helt slopas. Dessutom är det ett ganska krångligt sysfem som vi nu övergår fiH. Vi tycker därför att det hade varit mycket bättre om manhade hållit garantibeskattningen borta från den övriga delen av reformen.

Herr talman! Mot denna bakgrund ber jag att få yrka bifall fill reservafion nr 11 i betänkande nr 39.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Överläggningen var härmed avslutad.

Finansutskottets betänkande 40

Mom. 1 (de allmänna rikflinjerna för den ekonomiska polifiken) Först biträddes reservafion 1 av Björn Molin m. fl. med 147 röster mot 19

för reservation 2 av Hans Petersson i Hallstahammar. 156 ledamöter avstod

från att rösta. Härefter bifölls utskottets hemställan med, 174 röster mot 148 för

reservation 1 av Björn Molin m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Mom. 5 (löntagarfonder) •

Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 148 för reservation 3 av Björri MoHn m.fl.

Mom. 4 (de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen) Först biträddes reservation 6 av Björn Molin med 26 röster mot 25 för

reservation 7 av Hans Petersson i Hallstahammar. 272 ledamöter avstod från

att rösta. -

Härefter biträddes reservation 5 av Nils Åsling och Rolf Rämgård med 49

röster mot 19 för reservation 6 av Björn Molin. 255 ledamöter avstod från att

rösta.

111

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m. m.

Därpå biträddes reservafion 4 av Lars Tobisson m.fl. med 79 röster mot 51 för reservation 5 av Nils Åsling och Rolf Rämgård. 191 ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 156 röster mot 79 för reservation 4 av Lars Tobisson m.fl. 88 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

112

Finansutskottets betänkande 45

Mom. 1 (avslag på propositionen) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 175 röster mot 148 för hemställan i reservation 1 av Björn Molin m.fl.

Motivering

Utskottets motivering godkändes med 188 röster mot 19 för den i reservation 2 av Hans Petersson i Hallstahammar anförda motiveringen. 111 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (inbetalning av medel på likviditetskonto)

Utskottets hemstäHan bifölls med 197 röster mot 19 för reservation 3 av Hans Petersson i Hallstahammar. 102 ledamöter avstod från att rösta;

Mom. 3 och 4 Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5 (behovet av stabila spelregler)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 4 av Björn Molin m. fl. - bifölls med acklamation.

Finansutskottets betänkande 39

Mom. 1 (den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn m. m.)

Först biträddes reservation 3 av Björn Molin med 30 röster mot 23 för reservation 4 av Hans Petersson i Hallstahammar. 269 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter biträddes reservation 2 av Nils Åsling och Rolf Rämgård med 52 röster mot 20 för reservation 3 av Björn Molin. 247 ledamöter avstod från att rösta.

Därpå biträddes reservation 1 av Lars Tobisson m.fl. med 79 röster mot 50 för reservation 2 av Nils Åsling och Rolf Rämgård. 192 ledamöter avstod från att rösta.

SliJtligen bifölls utskottets hemställan med 156 röster mot 78 för reservafion 1 av Lars Tobisson m. fl. 88 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (temporärt skattestopp)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 5 av Lars Tobisson m.fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 3 (den kommunala beskattningen av juridiska persöner) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 19 för hemställan i reservation 6 av Hans Petersson i Hallstahammar. 9 ledamöter avstod från att rösta.

Nr 168

Fredagen den 8 juni 1984

Den ekonombka politiken, m. m.

Motivering

Utskottets motivering - som ställdes mot den i reservation 7 av Lars Tobisson m.fl. anförda mofiveringen- godkändes med acklamafion.

Mom. 4 (anslag till kommunerna med anledning av avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 8 av Björn Molin m. fl. - bifölls méd acklamation.

Mom. 5 (vissa ersättningar till kyrkofonden)

Utskottets hemställan bifölls med 269 röster mot 50 för reservation 10 av Nils Åsling och Rolf Rämgård.

Mom. 7 (den kommunala- garantibeskattningen av fastigheter)

Utskottets hemställan - som ställdes mot reservation 11 av Nils Åsling och Rolf Rämgård - bifölls med acklamation.

Mom. 8 (konsekvenserna för Stockholmsregionens kommuner vid slopad kommunal företagsbeskattning)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, som ställdes mot

deb utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 12 av Lars Tobisson m. fl. anförda motiveringen,

deb utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 13 av Nils Åsling och Rolf Rämgård anförda motiveringen, bifölls med acklamafion.

Mom. 9 (konsekvensernaför Stenungsunds kommun vid slopad kommunal företagsbeskattning)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, som ställdes mot

deb utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 14 av Lars Tobisson m.fl. anförda motiveringen,

deb utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 15 av Nils Åsling och Rolf Rämgård anförda motiveringen,

113

Nr 168

Fredagenden 8 juni 1984

Den ekonomiska politiken, m:m.

dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 16 av Björn Molin anförda mofiveringen, bifölls med acklamation.

Mom. 10 (begränsningar i statsbidragen fill kommunerna)

Först biträddes reservation 18 av Nils Åsling och Rolf Rämgård med 52
röster rnot 20 för reservation 19 av Björn Molin. 247 ledamöter avstod från
att rösta. >

Härefter biträddes reservation 17 av Lars Tobisson m.fl. med 79 röster mot 50 för reservation 18 av Nils Åsling och Rolf Rämgård. 190 ledamöter avstod från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan med 175 röster mot 78 för reservation 17 av Lars Tobisson m. fl. 67 ledamöter avstod från att rösta.

114

Mom. 72 a oc/i ft (översyn av statsbidragssystemet) . '

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering - som ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 23 av Nils Åsling och Rolf Rämgård i motsvarande del anförda mofiveringen -bifölls med acklamation.

Mom. 12 d (vattenkräftsanläggningarnas vinster)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, soin ställdes mot

dels utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 24 :av Lars Tobisson m. fl. anförda mofiveringen, .

deb utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 23 av Nils Åsling och Rolf Rämgård i motsvarande del anförda motiveringen, bifölls med acklamafion.

Mom. 75 (enhetliga redovisningsprinciper för kommuner och landstingskommuner)

Utskottets hemställan -r som.ställdes mot reservation 25 av Björn Molin m. fl. - bifölls med acklamation.

Mom. 74 (de kommunala taxorna) . ,

Utskottefs hemställan, som ställdes mot

deb reservation 26 av Björn Molin,

de/j reservation 27 äv Hans Petersson i Hallstahammar, bifölls med acklamation.

Mom. 16 (snabbare utbetalning av kommunernas skattemedel)

Utskottets hemsfällan med godkännande av utskottets mofivering - som ställdes mot utskottets hemställan med godkännande av den i reservafion 28 av Nils Åsling och Rolf Rämgård anförda mofiveringen - bifölls med acklamation.

övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

5 § Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkartde

1983/84:31 Uppskov med behandHngen äv vissa ärenden

Näringsutskottets betänkande

1983/84:41 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Vad utskotten hemställt bifölls.

Nr 168

Fredagen den 8juni1984

Tidigareläggning av sammanträde

6 § Tidigareläggning av sammanträde

Anf. 57 TALMANNEN:

I 2 kap. 6 § riksdagsordningen stadgas att kallelse till sammanträde skall anslås i riksdagens lokaler senast kl. 18.00 dagen före sammanträdet och minst 14 timmar i förväg. Om synnerliga skäl föreligger får kallelsen dock anslås senare. I sådant fall får sammanträdet hållas endast om mer än hälften av riksdageris ledamöter medger det.

Under torsdagen uppsattes - på grundval av då föreliggande uppgifter om taleOder - anslag med kallelse tiH arbetsplenum i dag kl. 19.30.

Det kan nu konstateras att ärendebehandlingen har gått väsentligt snabbare än beräknat. Finansutskottets betänkanden angående statsbudgeten föreligger nu, och utskottet har hemställt att ärendena skall företas fiH avgörande efter endast en bordläggning. Det finns vid sådant förhållande inte någon anledning att dröja till kl. 19.30 med det slutliga ställningstagandet till finansutskottefs betänkanden. Jag får erinra om stadgandet atf beslut söm fordrar anslutning från särskilt flertal alltid skall fattas genom omröstning.

Jag föreslår att kallelse utfärdas till arbetsplenum kl. 17.10.

Följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren medger att kallelse utfärdas till arbetsplenum kl.

17.10 i dag röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Om inte mer än hälften av kammarens ledamöter röstar ja har kammaren

avslagit förslaget om tidigareläggning av ifrågavarande sammanträde.

Kammaren beslöt genom votering med uppresning att kallelse skulle utfärdas tHl arbetsplenum kl. 17.10 i dag.

115

Nr 168 7 § Anmäldes och bordlades

Fredaeen den • Finansutskottets betänkanden

8 iuni 1984 1983/84:46Anslagfillräntorpåsfatsskulden,m.m. (prop. 1983/84:100delvis

____ och 1983/84:150 delvis)

1983/84:47 Särskilda frågor rörande statsbudgetens utgifter för budgetåret

1984/85 (prop. 1983/84:100 delvis och 1983/84:150 delvis) 1983/84:48 Beräkning av inkomster på statsbudgeten för budgetåret 1984/85,

m.m. (prop. 1983/84:100 delvis och 1983/84:150 delvis) 1983/84:49 Tilläggsbudget II och tilläggsbudget III till statsbudgeten för

budgetåret 1983/84 1983/84:50 Statsbudget för budgetåret 1984/85

8 § Upplästes följande inkomna skrivelser:

Till riksdagen

Undertecknad ber härmed få anhålla om befrielse från uppdraget som ersättare i riksdagen. Stockholm den 8 juni 1984 Margareta Andrén

Till riksdagen

Härmed hemställer jag vördsamt om befrielse från uppdrag som ersättare i riksdagen.

Stockholm den 8 juni 1984 Hädar Cars ■ •

Efter propositioner på dels bifall till, dels avslag på ovanstående framställningar, bifölls dessa med acklamation.

9 § Kammaren åtskildes kl. 17.04.
In fidem

TOM T:SON THYBLAD

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1983/84:168 Fredagen den 8 juni

Riksdagens protokoll 1983/84:168