Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:98

Onsdagen den 16 mars fm.

Kl. 10.00

1 § Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.

2 § Upplästes följande inkomna skrivelse:

Till riksdagen

Härmed anhåller jag om ledighet från uppdraget som riksdagsledamot fr. o. m. den 1 t. o. m. den 30 april 1983 på grund av enskilda angelägenheter.

Stockholm den 10 mars 1983 Carl-Henrik Hermansson

Denna anhållan bifölls av kammaren.

Talmannen anmälde att Margo Ingvardsson (vpk) skulle tjänstgöra som ersättare för Carl-Henrik Hermansson.

3 § Föredrogs och hänvisades
Skrivelse

1982/83:131 till socialutskottet

4 § Föredrogs och hänvisades
Motionerna

1982/83:2222 till skatteutskottet 1982/83:2223 och 2224 till jordbruksutskottet

5 § Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkanden 1982/83:20-24
Skatteutskottets betänkanden 1982/83:26 och 27
Lagutskottets betänkande 1982/83:29
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1982/83:16
Utbildningsutskottets betänkande 1982/83:16
Civilutskottets betänkande 1982/83:11

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

6 § Utrikes- och handelspolitisk debatt

Talmannen anmälde att utrikesminister Lennart Bodström och statsrådet Mats Hellström nu skulle lämna meddelanden i utrikes- och handelspolitiska frågor.

Anf. 1 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM;

Herr talman! 1983 kallas redan "missilens år". I det uttrycket sammanfattas den oro och fruktan människorna i dag känner inför läget i världen. Ett element i en mörk världsbild är således säkerhetspolitiskt, men det finns också ett ekonomiskt.

Relationerna mellan supermakterna har alltsedan avspänningspolitikens höjdpunkt under 1970-talets första hälft successivt försämrats. Spänningen har ökat och upprustningen tilltagit. Försöken att nå uppgörelser om begränsning av kärnvapen har hittills misslyckats.

Dialogen mellan supermakterna har nu i någon mån återupptagits. 1983 är i detta hänseende ett avgörande år. Enligt NATO-alliansens s. k. dubbelbeslut skall man mot slutet av året börja placera ut nya medeldistansrobotar i Europa, om ingen överenskommelse om dessa vapen dessförinnan nåtts. Sovjetunionen har under tiden fortsatt att placera ut liknande system.

1983 framstår också som ett avgörande år för världsekonomin. Produktionen har sedan flera år stagnerat, världshandeln har utvecklats ogynnsamt och arbetslösheten har stigit. För några år sedan kunde framstående ekonomer säga att det endast var fråga om en tillfällig nedgång. Om bara staterna avhöll sig från att försöka påverka det ekonomiska förloppet, skulle självläkande krafter framkalla en ny högkonjunktur. Den föreställningen har nu allt färre anhängare. Även om vissa ljusglimtar i dag kan skönjas, växer alltmer insikten att världens länder endast genom en aktiv ekonomisk politik och i samverkan med varandra har möjlighet att långsiktigt vända utvecklingen. Vad som för många i-länder är en kris är för ett stort antal u-länder en katastrof med massarbetslöshet och svält.

Det är mot denna bakgrund man skall se de initiativ som tagits för att minska den internationella spänningen. Det är också mot denna bakgrund man kan se de initiativ som tagits för att stimulera den ekonomiska utvecklingen.

I en tid av skärpta motsättningar mellan stormakterna är det ett centralt mål för Sverige och dess grannländer att slå vakt om freden och stabiliteten i vår del av Europa. Det nära och förtroendefulla samarbetet mellan de nordiska länderna har underlättat denna strävan.

Det nordeuropeiska områdets strategiska betydelse har ökat under senare år. Den militära aktiviteten i vår närhet har tilltagit. De nordiska länderna har dock genom sin utrikes- och säkerhetspolitik förmått möta dessa förändringar. Det säkerhetspolitiska mönstret och stabiliteten i Norden har inte rubbats. Men ett växande ansvar vilar på stormakterna att visa återhållsamhet i sitt militära uppträdande i Nordeuropa.

Det nordiska samarbetet bygger på historiska traditioner, på likheten i

samhällssystem och levnadsvanor. Ett nära och omfattande vardagligt samarbete äger rum på ett otal områden mellan de nordiska länderna. Det är regeringens avsikt att tillvarata alla möjligheter att främja praktisk samverkan i Norden.

Europa intar en central roll i ansträngningarna att minska spänningen mellan supermakterna och häva de kriser som f. n. hemsöker världen. Det finns i Europa, trots de aktuella svårigheterna, en betydande ekonomisk styrka och en växande insikt i allt fler länder om nödvändigheten av en aktiv ekonomisk politik. Europa kan därför bidra till att överbrygga klyftorna mellan öst och väst och mellan nord och syd. Sverige kommer att aktivt medverka i dessa ansträngningar.

Sveriges ekonomiska utveckling är i avgörande grad beroende av vad som sker i Europa. Ett utbyggt samarbete mellan de europeiska länderna är nödvändigt för att bryta den ekonomiska nedgången och minska arbetslösheten. Regeringen eftersträvar därför att utvidga det ekonomiska samarbetet i Norden, inom EFTA och med EG. Vi utesluter på förhand endast samarbete som skulle kunna sätta vår neutrala och alliansfria ställning i fråga. Regeringens syn på den internationella handeln och ekonomin kommer att redovisas närmare i den handelspolitiska deklarationen.

Utvecklingen i vårt grannland Polen inger särskild oro. En demokratiskt uppbyggd fackföreningsrörelse har genom statsmakternas beslut upplösts. Tusentals personer är fängslade för sin vägran att ge upp rätten till åsikts- och yttrandefrihet. Den djupa kris det polska samhället hamnat i kan övervinnas endast om demokratiska värden respekteras. Suspensionen av krigslagarna vid det senaste årsskiftet måste följas av verkliga steg på vägen mot försoning och dialog.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet ger även den anledning till fortsatt oro. Massrättegångar mot fackliga ledare pågår. Uppgifter om tortyr förekommer. Regeringen har tillsammans med fyra andra länder anmält Turkiet till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna.

Den tragiska utvecklingen i Mellanöstern är ytterligare ett exempel på att fred och rättvisa inte kan uppnås genom våld. Israels invasion av Libanon var ett brott mot folkrätten och FN-stadgan. Den förorsakade ett stort mänskligt lidande. Invasionen skapade nya hinder för en fredlig utveckling. Regeringen stöder FN:s säkerhetsråds krav på att Israel omedelbart och ovillkorligt drar tillbaka sina trupper. Vi stöder det libanesiska folkets krav på att få bestämma sitt eget öde.

Israel har rätt att leva i fred inom äkra och erkända gränser. Men vi kan inte acceptera att andra stater och folk i området förvägras samma rätt.

Den grundläggande konflikten i Mellanöstern kan endast lösas om det palestinska folkets legifima krav på självbestämmande tillgodoses. Palesfi-nierna måste ges rätten att, om de så önskar, grunda en egen stat på territorier som Israel hållit ockuperade sedan 1967. Parterna måste därför mötas i direkta förhandlingar med utgångspunkt från säkerhetsrådets grundläggande resolutioner 242 och 338. Vid dessa förhandlingar har PLO en

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

naturlig plats som likaberättigad förhandlingspart. Vi vänder oss bestämt mot Israels försök att eliminera PLO som polifisk kraft.

De olagliga bosättningarna fortsätter i oförminskad takt. Om bosättningspolitiken fullföljs som planerat genomför Israels regering i praktiken en annektering av ockuperade territorier och försvårar därmed allvarligt en lösning av konfliktens kärnfråga.

Kriget mellan Iran och Irak är inne på sitt tredje år. Stridshandlingarna fortsätter att skörda stora offer i människoliv och egendom. Riskerna för en spridning av konflikten är uppenbara. FN har i olika omgångar uppmanat parterna fill eld upphör och en fredlig lösning. Det är vår förhoppning att parterna snarast skall inse nödvändigheten att få ett slut på kriget. Statsminister Palme kvarstår som FN:s generalsekreterares representant i Iran-Irak-frågan. Han är beredd att med kort varsel ta upp medlingskontakter, om båda parter så önskar och en fredlig uppgörelse därmed kan främjas.

För mer än tre år sedan trängde sovjetiska trupper in i Afghanistan. Striderna inne i landet har fortsatt sedan dess, och civilbefolkningen har utsatts för stort lidande. Flyktingströmmen till grannländerna Pakistan och Iran fortsätter. I Pakistan finns nu världens största enskilda flyktingansamling. Afghanistan är ett exempel på en supermakts hänsynslösa kränkning av ett litet lands suveränitet. Ockupationstrupperna måste lämna landet. Regeringen fäster stor vikt vid de indirekta FN-samtal som inleddes i juni förra året med berörda parter i syfte att få fill stånd en fredlig lösning.

Också det hårt drabbade folket i Kampuchea måste återfå rätten att självständigt bestämma sin politiska framtid utan inblandning utifrån. De vietnamesiska trupperna måste därför dras tillbaka. En fredlig lösning förutsätter att förhandlingar kommer till stånd under medverkande av alla i konflikten deltagande parter.

Med utmanande förakt för folkrätten, mänskliga rättigheter och demokratiska principer fortsätter apartheidregimen i Sydafrika att slå vakt om deh vita minoritetens maktställning. Ökade polisresurser och nya säkerhetslagar kan inte dölja en allt starkare opposifion. Våldet ökar i Sydafrika. Detta våld sprids nu också ut över landets gränser.

Den illegala ockupationen av Namibia har förstärkts. FN:s plan för ett självständigt Namibia förhalas. Militär aggression, stöd till terroriströrelser och ekonomiskt sabotage är de senaste vapnen i apartheidregimens arsenal gentemot grannstaterna.

Apartheidpolitiken är ett hot mot internationell fred och säkerhet. Det är en illusion att tro att den nuvarande regimen i Sydafrika frivilligt skall avhända sig sina privilegier så länge apartheid garanterar den vita minoriteten total ekonomisk dominans. Därför blir gemensamma internationella åtgärder alltmer påkallade. För dem som inte har förståelse för detta är det nödvändigt att framhålla att alternativet till effektiva, fredliga ekonomiska sankfionsmedel är en upptrappning av våldet och ökad blodsutgjutelse.

I Centralamerika antar våldet, förtrycket och den sociala misären allt större dimensioner. Privilegierade grupper motsätter sig kraven på en

drägligare tillvaro för bredare befolkningsgrupper och en demokratisk samhällsutveckling. De blodiga inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala visar inga tecken till avmattning. Konflikterna sprider sig över regionen. Förenta staterna hävdar att man har ett särskilt ansvar för situationen i Centralamerika. Den svenska regeringen anser därför att Förenta staterna bör utnyttja sitt inflytande till att få i gång förhandlingar mellan de stridande.

Folken i Centralamerika måste äntligen få bygga sina samhällen i fred och frihet utan inblandning utifrån.

En ljusglimt i mörkret är vissa latinamerikanska staters uttalade vilja att försöka bidra till en förhandlingslösning. Särskilt uppmuntrande är den nya mexikanska administrationens beslutsamhet att fullfölja denna politik. Ett första steg mot politiska lösningar måste vara att alla vapenleveranser, all vapentrafik och allt militärbistånd till och inom regionen upphör. Vidare måste de olika ländernas territoriella integritet respekteras. Flyktingar och andra nödlidande måste ges internationellt stöd. Sverige kommer även i fortsättningen att lämna humanitär hjälp fill dessa grupper.

Herr talman! Det allvarliga världsläget kräver att Sveriges utrikespolitik präglas av fasthet och konsekvens.

Sedan slutet av 1940-talet står två militärblock mot varandra. Av Europas länder har några få, däribland Sverige, valt att stå utanför pakterna. En stat som vill vara neutral måste i krigstid hävda sin territoriella integritet. Men det svenska territoriet skall också i fredstid skyddas mot kränkningar av alla slag varifrån de än kommer. Regeringen har vidtagit åtgärder för att stärka vår kapacitet att upptäcka och ingripa mot kränkningar. Reglerna för ingripanden har skärpts.

Neutralitetspolitiken innebär inte att vi skall iaktta tystnad i den internationella debatten eller passivt betrakta världshändelserna. Vår utrikespolitik är aktiv. Vi verkar för åtgärder som kan främja avspänning. Vi hävdar alla folks rätt att bestämma sitt eget öde och söker främja ett utvidgat internationellt samarbete. När kriser uppstår mellan stater skall de lösas genom förhandlingar och inte genom våld.

Kärnvapenkapprustningen har skapat en ny säkerhetspolitisk situation, som skiljer vår tid från alla föregående: ett nytt världskrig kan med nuvarande förstörelsekapacitet betyda slutet för vår civilisation. I ett kärnvapenkrig finns ingen segrare. Även om ett krig mellan öst och väst i Europa inledningsvis skulle bli begränsat, finns stora risker att kärnvapnen tillgrips och successivt i allt större skala. Därmed har kärnvapnen paradoxalt nog skapat en situation där gemensam säkerhet inte bara är tänkbar och önskvärd utan direkt nödvändig.

Europa har kallats det förberedda slagfältet. Sannolikheten för att inomeuropeiska motsättningar skulle leda till krig mellan de båda pakterna bedömer vi som relativt liten. Risken är större att konflikter i andra delar av världen trappas upp och överförs till Europa. Därtill kommer att den teknologiska utvecklingen gjort förvarningstiderna inför ett anfall allt kortare. Faran för ett kärnvapenkrig ökar i ett läge där en regering eller en

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och . handelspolitisk debatt

enskild militär befälhavare bara har några minuter på sig att fatta beslut om användning av kärnvapen. Möjligheterna till överblick, eftertanke och diplomatiska aktioner minskas drastiskt.

Det tjänar inte mycket till att tvista om orsak och verkan; Är det upprustning som leder till konflikter eller konflikter som leder till upprustning? Det må vara nog att konstatera själva sambandet. En säkerhetspolitik för Europa måste gå ut på att undanröja konfliktrisker. Det är ett mål som vi försöker främja på många plan. Det gäller att få upprustningens onda cirkel att brytas. I stället krävs en avspänningens positiva dynamik, där det ena steget underlättar det andra.

Redan utanför det säkerhetspolitiska området finns mycket att göra som är ägnat att minska spänningarna mellan blocken. Förtroendet blir större ju mer man utvecklar de ekonomiska, sociala och kulturella förbindelserna mellan länderna. Ett utbyte till ömsesidig fördel tenderar att bli självförstär-kande. Freden gagnas av att den ena staten får ett intresse av den andra statens välstånd. Det finns ett samband mellan ekonomiskt samarbete och avspänning.

I fråga om de politiska relationerna mellan Europas stater är det naturligt att i första hand uppmärksamma den europeiska säkerhets- och samarbets-konferensens (ESK) uppföljningsmöte i Madrid. Sedan tillkomsten av Helsingforsdokumentet 1975 har ESK sysslat med en vid ämneskrets, däribland säkerhetspolitik, mänskliga rättigheter och kontakter, ekonomi och informationsspridning. Ett klart samband existerar mellan dessa områden. Framsteg behövs på samtliga av dem. Alla deltagande stater måste eftersträva konstruktiva och balanserade lösningar över hela fältet.

Sverige ser som sin uppgift i ESK att i samverkan med övriga neutrala och alliansfria stater söka överbrygga motsättningarna mellan de båda blocken. Vi vill ta till vara de möjligheter fill avspänning och dialog som finns och undvika att Madridmötet fastnar i steril konfrontafion. Vissa framsteg och en förbättrad arbetsatmosfär ger förhoppningar om att mötet kan avslutas före sommaren med ett substanfiellt och balanserat slutdokument på grundval av ett förslag, som denna vecka framlagts av de neutrala och icke-paktanslutna staterna.

I så fall kommer ett beslut också att fattas om en europeisk nedrustningskonferens, en tanke som vi hela tiden aktivt arbetat för. Sverige har erbjudit sig att stå som värd för en sådan konferens. Det är också NN-staternas förslag.

Strävan efter nedrustning är ett centralt element i den svenska utrikespolitiken. Regeringen avser att fortsätta arbetet på att åstadkomma en nordisk kärnvapenfri zon. Målet är en överenskommelse mellan de nordiska länderna om gemensamma utfästelser om oinskränkt kärnvapenfrihet. Denna förenas med åtaganden av kärnvapenstaterna att respektera zonen och att inte använda eller hota använda kärnvapen mot denna samt att vidta åtgärder som minskar förekomsten av kärnvapen i det nordiska området.

Regeringen är givetvis medveten om att det finns ett antal svårlösta delproblem. Själva processen i riktning mot en nordisk kärnvapenfri zon är i

sig förtroendeskapande och därmed spänningssänkande.

Det är således regeringens uppfattning att en nordisk zon kräver åtaganden från de stater som förfogar över kärnvapen i vårt närområde. Det är ett starkt krav att Östersjön görs kärnvapenfri. Av bl. a. folkrättsliga skäl kan man dock inte utgå från att detta hav kan ingå i zonen på samma villkor som de nordiska territorierna.

Regeringen har vidare tagit initiativ till sonderingar om en korridor i Centraleuropa, fri från slagfältskärnvapen. Utgångspunkten har varit den s. k. Palmekommissionens rapport. Denna rapport har väckt stor internationell uppmärksamhet och diskuterades under 1982 års generalförsamling, som enhälligt antog en resolution om att följa upp kommissionens rapport.

Den främsta avsikten med korridorförslaget är att reducera risken för att s. k. slagfältskärnvapen kommer till användning tidigt i ett europeiskt krig och därmed riskerar att bli inledningen till ett hastigt eskalerande kärnvapenkrig.

Regeringen har bedömt korridorförslaget som ett av de mest angelägna i rapporten. Vi har därför i en rundfråga till NATO:s och Warszawapaktens medlemmar samt till vissa alliansfria stater sonderat intresset för förslaget. Det hör till bilden att en debatt om att minska beroendet av slagfältskärnvapen redan pågår inom NATO och sannolikt också inom Warszawapakten.

Det är viktigt att framhålla att den svenska regeringen med denna rundfråga inte anser sig ha lanserat ett eget i alla delar färdigt zonförslag. Regeringen stöder Palmekommissionens förslag som sådant, men har inte för sin del velat binda sig vid detaljer. Snarare bör det svenska initiativet ses som ett sätt att påskynda och konkretisera debatten om de taktiska kärnvapnens roll i Europa.

Under de gångna tre månaderna har vi fått svar från flertalet tillfrågade regeringar samt ett stort antal inofficiella reaktioner. Även om bilden ännu inte är fullständig finns tillräckligt underlag för att göra en första redovisning av berörda staters inställning till korridortanken.

De svar som hittills inkommit från medlemmar i Warszawapakten uttrycker allmänt stöd för tanken på en europeisk korridor fri från slagfältskärnvapen. Dessa stater förordar emellertid - med ett undantag - att korridoren bör göras dubbelt så bred som nämns i den svenska noten.

En fördubbling av korridorens bredd ger den andra politiska och militära dimensioner än vad som avses i det ursprungliga förslaget. Vi noterar dock att det från dessa länders sida har sagts att man betraktar korridorens utformning som en förhandlingsfråga.

Från NATO-håll hävdas bl. a. att en sådan zon skulle innebära en avvikelse från NATO:s kollektiva säkerhetssystem, som bygger på en avskräckning med kärnvapen. Man hänvisar till att man anser sig vara underlägsen i fråga om konventionella stridskrafter.

Flertalet av de neutrala och alliansfria staterna redovisar positiva uttalanden.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debati

I fråga om korridortankens militära konsekvenser är det angeläget att erinra om förslagets begränsade karaktär. Korridoren bör främst betraktas som en viktig förtroendeskapande åtgärd, som i sig inte skulle medföra någon kärnvapennedrustning, men som skulle minska risken för tidig insats av kärnvapen.

Det har även sagts att korridorinitiativet drar uppmärksamheten från andra förhandlingar. Regeringen anser inte att förhandlingar om strategiska vapen och medeldistanskärnvapen - således helt andra vapentyper - skulle påverkas negativt av en diskussion om att förbjuda förekomsten av en tredje kategori av kärnvapen närmast gränsen mellan öst och väst.

Det ligger i sakens natur att ett förslag av denna art kräver tid för att mogna fram och passa in i pakternas dispositioner och doktriner. Regeringen avser att fortsätta att verka för förslaget inom ramen för vår strävan att reducera och på längre sikt eliminera alla kärnvapen, avsedda för bruk i eller mot Europa.

Den svenska regeringens uppfattning är att det totalt sett råder en ungefärlig militär balans mellan allianserna. Denna bör bibehållas, men på en betydligt lägre nivå än f. n.

På allt fler håll har man börjat inse att avskräckningsfilosofin inte hör hemma i kärnvapenåldern. Det brukar sägas att avskräckningen medverkat fill att bevara freden i Europa alltsedan andra världskrigets slut. Men detta är i längden ett farligt synsätt. Det innebär att staterna söker sin säkerhet i konkurrens. Helst ser man att den egna staten i mihtärt hänseende har ett övertag över den tänkta motståndaren. Detta leder till försök att kompensera vad man upplever som underlägsenhet och så fortsätter kapprustningen. Risken för att den till slut resulterar i en öppen konflikt ökar. Mot detta vill vi hävda den gemensamma säkerhetens princip, där nedrustning ses som ett gemensamt intresse och konflikter löses med fredliga medel.

Arbetet för fred och nedrustning har ett brett folkligt stöd. Den växande fredsrörelsen är ett uttryck för den oro människor känner inför upprustningen och dess konsekvenser. Regeringen tar denna oro på allvar. Opinionen för nedrustning växer på olika håll. För en månad sedan antog de nordiska socialdemokratiska parfierna och landsorganisationerna ett uttalande som innebär ett starkt stöd för nedrustning särskilt för en kärnvapenfri zon i Norden och en korridor fri från slagfältskärnvapen i Europa. Även de kyrkliga organisationerna spelar en viktig roll i dessa sammanhang.

Herr talman! Den aktiva utrikespolitiken gör inte halt vid Europas gränser. Under de senaste decennierna har det ena folket efter det andra befriat sig från kolonialismen och upprättat suveräna stater. Denna process är inte fullbordad. Därtill har många folk fått uppleva att det koloniala styret lämnat plats för nya och mer subtila former för utländsk dominas.

Sveriges u-landspolitik grundas på uppfattningen att en utveckling värd namnet måste komma de breda folklagren till del. Vad detta betyder för vårt bistånd kommer regeringen att utveckla i riksdagens biståndsdebatt.

I stora delar av tredje världen är det endast ett fåtal människor som har kunnat uppnå en dräglig tillvaro. I vissa fall är ett mycket litet skikt i

besittning av den pohtiska och ekonomiska makten. Det helt övervägande antalet människor lever i fattigdom, vars omfattning vi svårligen kan föreställa oss. Detta betyder också att flertalet av världens människor varken producerar eller konsumerar mer än en bråkdel av vad de borde göra. Detta har viktiga sociala, ekonomiska och jjolitiska konsekvenser. De mest elementära mänskliga rättigheterna berörs. Internationella spänningar förstärks. Stormakterna har här ett särskilt ansvar. Rivaliteten mellan dem leder fill att de gång på gång ingriper i lokala konflikter, vilkas lösning därigenom försvåras.

Den s. k. alliansfria rörelsen höll nyligen ett toppmöte i New Delhi. Sverige inbjuds regelmässigt att närvara som gäst vid dessa möten. Debatten bland de hundratalet deltagande staternas företrädare var intensiv. Deras diskussion präglades av den oro man i denna krets kände över den ekonomiska och politiska utvecklingen som direkt påverkar deras egen situation. Toppmötet i New Delhi visade att den alliansfria rörelsen är en betydelsefull och vital kraft i internationell politik.

Vårt engagemang för den tredje världen är ännu ett led i vår aktiva utrikespolitik, ett värn för vår och andras rätt att utvecklas i fred och frihet. En konsekvent hållning, och därmed förtroendet för vår politiska vilja, kräver att vi tillerkänner alla folk samma rätt. Dessutom har risken vuxit för att konflikter i andra världsdelar kan överföras till vår egen via existerande allianser och bindningar av ekonomiskt, politiskt och militärt slag.

Vår uppslutning kring staters suveränitet och mänskliga rätfigheter är således fast grundad i vår demokratiska grundsyn, i folkrätten och i säkerhetspolitiska överväganden. Vad som av vissa stater uppfattas som inblandning i inre angelägenheter, ser vi som respekt för överordnade internationella principer som nedlagts i FN;s stadga, i den europeiska säkerhetskonferensens slutakt och i andra folkrättsliga dokument. För att åstadkomma en dräglig internationell ordning måste vi påtala kränkningar av dessa grundläggande principer och rättsregler.

Sverige kommer också att fortsätta att verka för att regelsystemet till skydd för de mänskliga rättigheterna förstärks. Vi deltar aktivt i utarbetandet av en konvention mot tortyr. Vi skall fortsätta vår kamp mot dödsstraffet och mot de avrättningar utan rättegång och dom som äger rum på olika håll i världen.

Mot denna bakgrund är det självklart att stödet för Förenta nationerna utgör ett viktigt led i vår utrikespolitik. FN vilar på den gemensamma säkerhetens idé, på tanken att suveräna stater kan och måste söka fredliga lösningar när konflikter uppstår. De enskilda människornas fri- och rättigheter motsvaras av nationernas rätt till fred och oberoende. I båda fallen är FN ett omistligt instrument.

Herr talman! Den politik regeringen önskar föra kan sammanfattas på följande sätt: Sveriges frihet, oberoende, territoriella integritet och demokratiska styrelseskick tryggas genom en utrikespolitik, utformad att säkra landets neutralitet i händelse av krig. Detta förutsätter att Sverige i fred inte gör sådana åtaganden som skulle försvåra eller omöjliggöra för landet att i ett

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

krig upprätthålla neutraliteten. Det svenska folkets uppslutning kring neutralitetspolitiken som den självklara huvudlinjen för svensk utrikespolitik utgör den bästa garantin för att den kommer att fullföljas. Försvaret är här ett viktigt stöd. Det skall ha en sådan styrka, uppbyggnad och inriktning, att det främjar neutralitetspolitikens trovärdighet.

Sverige har ett starkt intresse av en utveckling som bidrar till att överbrygga motsättningar mellan stormaktsblocken. Detta kräver särskilda ansträngningar i en tid när vi upplever djup misstro, ökade rustningar och växande spänningar I Europa.

Sverige söker genom sin utrikespolitik verka för internationell utjämning och avspänning som tillgodoser de enskilda människornas grundläggande behov och rättigheter och som främjar folkens frihet och självbestämmanderätt. Denna politik för internationell solidaritet är en viktig del i våra strävanden att säkra fred och trygghet för vårt lands medborgare.

Anf. 2 ULF ADELSOHN (m):

Herr talman! Sedan mitten av 1970-talet har den avspänning mellan supermakterna som många fäste så stora förhoppningar vid gradvis vittrat bort. Skälen känner vi. Från Angola 1975 till Afghanistan 1979 går en kedja av händelser i den sovjetiska politiken som, tillsammans med en målmedveten militär satsning under hela epoken Bresjnev, lett till att allt flera i både USA och Västeuropa börjat ifrågasätta den avspänning som inletts. Ett typiskt exempel är att invasionen i Afghanistan i december 1979 ledde till att USA lade det färdigförhandlade SALT2-avtalet på hyllan.

Samtidigt inleddes en period av ökade militära satsningar och en kraftfullare retorik riktad mot just Sovjetunionen. Kylan mellan de bägge supermakterna har det inte gått att ta fel på under åren sedan Afghanistan,

Det var i Europa avspänningen började. Och det var i Europa som dess frukter först kunde skördas. I Helsingfors undertecknade alla europeiska stater 1975 det dokument som bl. a. gjorde skyddet av de medborgerliga fri-och rättigheterna i vart och ett av de undertecknande länderna till en angelägenhet för alla.

Utvecklingen i Polen under 1980 och 1981 tände ett hopp - i Polen självt och i övriga Europa. Men hoppet- inte bara om en fri fackföreningsrörelse och ett friare polskt samhälle, utan också om ett fredligare Europa -krossades brutalt den mörka 13 december 1981.

Det senaste året har klockan i Polen successivt vridits tillbaka. Rättighet efter rättighet har avskaffats. Dom efter dom har avkunnats. De s. k. lättnader som skett i krigslagar och interneringar har i allt väsentligt varit av kosmetisk natur. Den kommunistiska militärmakten i Polen har stärkts dag för dag, månad för månad.

När klockan vridits tillbaka för Polen, har den också vridits tillbaka för Europa. I ett längre perspektiv kan ingen genuin fred i Europa bygga på förtryck av hela nationer eller av enskilda människor. Friheten är fredens säkraste grund. Den största faran för freden i Europa, den består i dag av

förhållanden som de som råder i Polen. Inte för att där finns för mycket vapen eller brist på vapen. Nej, därför att det råder brist på frihet. Fred utan frihet är ingen riktig fred. Vi kan ta hela världshistorien fill bevis för den tesen.

I arbetet för att säkra freden i vår världsdel, får vi aldrig glömma det. En politik för fred är inte främst att räkna vapen, förändra dem eller flytta dem från en plats till en annan. Sådant har förvisso stor betydelse, men det angriper inte grundproblemet. En genuin fred är bara möjlig om vi angriper de motsättningar som orsakar användningen av militärt våld mot människor.

De senaste åren har debatten om freden och dess villkor varit livlig i Sverige och i andra länder. Fredsdebatten har ofta gått hand i hand med försvarsdebatten. Bägge har speglat en naturlig oro, inte minst hos unga människor, inför en internationell utveckling som känns både hotfull och farlig. Jag är rädd är en naturlig känsla för människor. Vi har haft imponerande demonstrationer för freden - en halv miljon människor vid en demonstration i Amerika. Samtidigt med detta har vi en stark tillströmning till försvarets frivilligorganisationer, exempelvis vårt eget hemvärn. 1 grund och botten är allt detta uttryck för samma oro över den internationella utvecklingen.

Det är vår uppfattning att utvecklingen i Polen inte får leda till att vi ger upp våra ansträngningar att stimulera en utveckling som vi hoppas förr eller senare skall leda till ett fredligare och friare Europa.

Det gäller först och främst arbetet för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Vår svenska röst får aldrig tystna bara därför att den är obekväm. Våra insatser får naturligtvis inte mattas även om motståndet verkar massivt. Uppföljningen av den europeiska säkerhetskonferensen är kanske det viktigaste för oss när det gäller att föra dessa frågor vidare.

Men det gäller naturligtvis också, herr talman, de initiativ som vårt lilla land kan ta för att begränsa rustningarna och öka förtroendet mellan de bägge maktblocken. Inför den europeiska nedrustningskonferens som kanske kommer att samlas i just denna sal i slutet av detta år fordras ett gediget och väl förankrat förberedelsearbete.

Det gäller också de förhoppningar som vi hyser om snara förhandlingsuppgörelser, t. ex. i vad det gäller förhandlingarna om de europeiska medeldistanskärnvapnen. Att låsa fast den sovjetiska överlägsenheten med SS 20 vore självfallet att rycka undan mattan för dessa förhandlingar. Kan inte ett totalt borttagande av dessa vapen åstadkommas, hoppas vi på ett snart avtal som ger en ungefärlig balans på så låga nivåer som det över huvud taget är möjligt. Vårt arbete gäller också - sist men absolut inte minst - vårt speciella ansvar i vår del av Europa, här uppe i Norden, där vår svenska säkerhetspolitik spelar en mycket viktig roll för stabiliteten. Vårt svenska försvar är här den viktigaste, jag vill säga den avgörande faktorn, men även andra vägar måste vi naturligtvis pröva, och vi har angivit några i vår mycket omfattande nedrustningsmotion till årets riksdag.

Jag vill naturligtvis säga, herr talman, att det vore både felaktigt och fåfängt att tro att vårt arbete för en varaktig fred i Europa kommer att ge

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

några snara resultat. Nej, vi måste vara inställda på ett långt och tålamodsprövande arbete.

Herr talman! Det är uppenbart att utvecklingen i Sovjetunionen är av stor betydelse för vårt hörn av världen. I slutet av förra året inträffade det fjärde ledarskiftet i den sovjetiska supermakten. Den långa Bresjneveran är slut. Den utveckling som nu har tagit sin början kan ingen ännu förutse.

Det Sovjetunionen som Leonid Bresjnev lämnade efter sig var ett militärt starkare Sovjetunionen än det han tog över. Men samtidigt kan vi också konstatera att Sovjetväldets relativa position kraftigt har försvagats på en rad andra områden. Veteimporten till detta rika jordbruksland är numera regel. Och skall man tro den nya partiledningens direktiv - och det skall man kanske - kännetecknas det ekonomiska och byråkratiska systemet av betydande korruption. De sociala problemen i Sovjet -1. ex. alkoholism och en starkt stigande spädbarnsdödlighet - är också kända.

Kommunismen har visat sig mäktig att tillverka vapen och mobilisera jättelika arméer. Men kommunismens idealsamhälle är i dag mer fjärran än någonsin - nu hundra år efter Karl Marx död.

Jag finner, herr talman, ingen anledning att ifrågasätta den sovjetiska statsledningens vilja till fred. Men samtidigt måste konstateras att de medel Sovjet tillgriper för att trygga vad man uppfattar som sina säkerhetsintressen, ofta hotar freden för kringliggande länder. Invasionen av Afghanistan är ett sådant exempel-men Tjeckoslovakien 1948, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Polen i dag är andra.

För oss i Norden är förhållandet fill Sovjetunionen viktigt. Vi gränsar till denna mäkfiga nation och har ett avgörande intresse av fredliga och stabila relationer med denna väldiga supermakt.

Under de senaste åren har de bägge supermakternas intresse för Nordeuropa ökat. I allt väsentligt är det naturligtvis en direkt följd av utvecklingen av den strategiska balansen mellan de bägge blocken. På den norska regeringens begäran har USA förhandslagrat viss militär materiel i mellersta Norge. Det är ett svar på den sovjetiska flottuppbyggnaden i

1 Östersjön patrullerar sovjetiska kärnvapenbärande robotubåtar regelmässigt. Det fick vi lära oss, inte minst efter strandningen av U 137. Ett stort antal för vår säkerhetspolitik provocerande ubåtskränkningar av vårt sjöterritorium - t. o. m. av våra innersta skärgårdar och våra känsligaste militära basområden - har kunnat konstateras. Jag vill gärna säga att vi från vårt parti hälsar med tillfredsställelse att regeringen har talat klarspråk och sagt att Sverige är berett att möta sådant hårdare än förr.

Som en naturlig följd av den ökade uppmärksamhet som riktats mot Nordeuropa har den säkerhetspolitiska debatten i Norden varit livlig under de senaste åren, ibland i livligaste laget - jag tänker då på den vildvuxna debatten i Finland under de senaste veckorna. Men i grund och botten är en vital säkerhetspolitisk debatt både nyttig och nödvändig. Den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken bör i detta läge främst utmärkas av konsekvens och kontinuitet. Vi har givetvis också ett starkt intresse av en

sådan konsekvent och kontinuerlig politik i andra länder. Vi moderater har med den största tillfredsställelse noterat det västtyska valresultatet. Detta innebär de facto att den utrikes- och säkerhetspolitiska kurs som Västtyskland följde under den förra socialdemokratiska regeringen Schmidt nu kommer att föras vidare av regeringen Kohl. Det är en viktig trygghetsfaktor för Europa i dess helhet.

Herr talman! Svensk utrikes- och säkerhetspolitik skall i sina huvuddrag vara nationellt förankrad, och så har det ju också traditionellt varit under hela efterkrigsfiden. Detta utesluter självfallet inte en fri, öppen och kritisk debatt om utrikespolitiken. I själva verket tror jag att en nationell enighet kring huvuddragen kräver en fri och öppen debatt om hur denna politik skall tillämpas.

Svensk utrikespolitik kan aldrig vara ett speciellt partis utrikespolifik. En borgerlig regering får inte föra en exklusivt borgerlig utrikespolitik, och en socialdemokratisk regering som försöker föra en exklusivt socialdemokratisk utrikespolitik begår en lika stor synd mot grundläggande svenska intressen. Det är därför så betydelsefullt med samråd och samförstånd mellan regering och opposition, på det sätt som varit regel under de senaste decennierna. Utrikesnämnden är ett i grundlagen föreskrivet forum för detta. Jag begär, av naturliga skäl, inte att utrikesministern skall känna till det, men statsministern vet vilken vikt de borgerliga regeringarna alltid fäste vid information och detaljerade konsultationer mellan regering och opposition i avgörande utrikespolitiska frågor.

En av våra viktigaste nationella tillgångar är utan tvivel - det brukar vi säga -den enighet som av tradition rått mellan de fyra demokratiska partierna om grunderna för den svenska säkerhetspolifiken.

Vår politik kan och får aldrig utformas av internationella paneler, och den får heller aldrig styras av internationella prominenser.

Därför är det inte så litet olyckligt med det "fummel" - för att citera tidningen Arbetet - som präglat delar av den svenska utrikespolitiken sedan regeringsskiftet i höstas. Svensk utrikespolifik har icke förts med den fasthet och konsekvens som vi har rätt att begära. Oklarheterna har varit för många. Besked har icke givits då besked har begärts. Tolkningstvister har uppstått där sådana inte bort förekomma.

Utrikesminister Bodströms uttalande att vi inte skall kritisera systemen i diktaturstater utan bara händelser är tyvärr en sådan oklarhet. Biträdande industriminister Roine Carlssons uttalande i Vietnam att det var en intern vietnamesisk angelägenhet om man använde tvångsarbetare vid de svenska biståndsprojekten är en annan. Även nedrustningsambassadören Maj Britt Theorins yttrande om omfattningen av en kärnvapenfri zon i Norden har bidragit till att öka oklarheterna om svensk utrikespolitik.

De avslöjanden som gjorts i Dagens Nyheter den senaste månaden om spelet kring det svenska initiativet om en kärnvapenfri korridor i Europa har inte heller varit uppbyggliga.

Frågan om en kärnvapenfri korridor i Europa är viktig. Det svenska initiativet borde självfallet ha dragits i utrikesnämnden. Så skedde inte.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Oppositionen fick ta del av noten först långt efter det att den publicerats i det östtyska partiorganet Neues Deutschland. Ja, i själva verket offentliggjorde svenska UD denna not först samma dag som den publicerades i Dagens Nyheter som ett direkt citat ur Neues Deutschland. Det ansågs från den svenska regeringens sida vara viktigare att överlägga med den västtyska oppositionen än att överlägga med och informera den svenska.

Den ilska Olof Palme säger sig känna över sig själv för denna brist på information till den svenska oppositionen verkar dock mera vara en följd av att frågans egendomliga handläggning blivit offentlig än av en ärlig och uppriktig ånger. Olof Palme hade tillfälle att informera utrikesnämnden i januari innan Dagens Nyheter publicerade sina dokument. Men Olof Palme utnyttjade inte det tillfället. Han viftade bort de frågor som ställdes. Någon ilska mot sig själv över att inte ha informerat oppositionen kunde vare sig jag själv eller någon annan ledamot av utrikesnämnden som jag talat med märka den 14 januari. Den ilskan har absolut kommit senare.

Regeringens sätt att uppträda i denna fråga inger oro. Om Sveriges regering anser det betydelselöst att informera och konferera med den svenska oppositionen före viktiga svenska utspel, nedvärderas värdet av största möjliga enighet i vårt land. Om det socialdemokratiska partiets profilering nationellt och internationellt blandas ihop med Sveriges nationella intressen, kommer svensk utrikespolitik på sikt att präglas av mindre konsekvens och mindre kontinuitet. Det skadar vårt lands utrikespolitiska auktoritet.

Det går inte att ersätta enighet om utrikespolitiska ställningstaganden mellan de fyra partierna i utrikesnämnden med enighet mellan socialdemokrater här och i andra länder. Det tycks, herr talman, som om det vore av allra största vikt att denna insikt åter erövras hos en del socialdemokrater.

Jag har inte för avsikt att närmare kommentera denna olyckliga affärs efterspel i svenska massmedia. Statsministerns olika uttalanden, påståenden och tillrättalägganden talar för sig själva. Reträtterna, halvsanningarna och de felaktiga förespeglingarna kräver inga uttömmande debatter i sak. Jag vill däremot gärna säga att utrikesminister Bodström vid Nordiska rådets session i Oslo gav en såvitt jag kunde förstå korrekt bild av sin del i saken utan att för den skull på något sätt blanda sig i vad som förevarit mellan statsministern och opposifionen i utrikesnämnden. Men det finns anledning för mig att sammanfatta de fel som begåtts i denna affär.

För det första: Det var fel att inte överlägga med utrikesnämnden i ärendet. Regeringsformen föreskriver att "i alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske". Denna fråga var - det kan inte råda någon tvekan om det - ett utrikesärende av större vikt.

För det andra: Det var fel att inte utsätta förslaget om en zon fri från slagfältskärnvapen i Centraleuropa för en ingående och självständig svensk prövning.

För det tredje: Det var fel att låta en utländsk stormaktspolitiker skriva ett

utkast till en not från den svenska regeringen i en avgörande utrikespolitisk fråga. Och det var, herr talman, omdömeslöst att låta detta utiändska utkast så gott som ordagrant bh den svenska noten. Ett sådant agerande fräter på tilltron till den svenska utrikespolitikens självständighet. För ett neutralt och litet land som Sverige är det allvarligt.

För det fjärde; Det var fel att behandla Egon Bahrs förfrågan om han kunde använda det svenska utspelet i en debatt i den tyska förbundsdagen på ett sådant sätt att misstanke över huvud taget kunde uppstå om att fidpunkten för den svenska regeringens framläggande av förslaget styrdes av Egon Bahrs förfrågan.

Främst statsministerns men också regeringens handläggning totalt av denna fråga har utan tvivel skadat själva saken. Frågan om att minska kärnvapnen i Europa är alldeles för viktig för att skötas på det här sättet.

Herr talman! Det socialdemokratiska partiet har inbjudit PLO-ledaren Yasser Arafat fill Sverige. Vi har svårt att se vilka skäl det socialdemokratiska partiet har att inbjuda en person som företräder uppfattningen att Israel skall utplånas. Den socialdemokratiska inbjudan av Yasser Arafat framstår i en än mer oförklarlig dager eftersom det socialdemokratiska partiet vägrade representanter för det israehska LO att delta i fjolårets förstamajtåg här i Stockholm, det tåg som Olof Palme ledde.

Men samtidigt som vi beklagar den socialdemokratiska ensidigheten finns det också skäl att rikta skarp kritik mot den israeliska regeringen.

Annekteringen av Golanhöjderna för snart ett och ett halvt år sedan, de pågående och provocerande bosättningarna på ockuperat område och invasionen av Libanon är djupt olyckliga händelser. Men frågan är om inte massakern i Beirut - iscensatt av kristna falangister - i ett område som behärskades av israelisk militär är den mörkaste händelsen i det moderna Israels historia.

Staten Israel visade sin demokratiska styrka genom att tillsätta en undersökningskommission. Kommissionen sade att Israels försvarsminister Sharon borde ha misstänkt vad som kunde tänkas ske i Beirut, och yrkade på att han skulle lämna sin post.

Det är en oerhörd besvikelse att ett statsråd i en demokratisk stat inte gjorde allt för att förhindra en eventuell massaker. Vem borde dessutom bättre förstå vikten av att hindra sådant än ett israeliskt statsråd!

Efter ohka turer innehar Sharon nu inte längre försvarsministerposten -men väl en annan plats i Israels regering. 400 000 israeler demonstrerade bl. a. mot Sharon och hans roll i massakern i Beirut. Som varm Israelvän skulle jag ha velat delta i den demonstrationen.

Herr talman! Även om det finns en del som skiljer de fyra demokrafiska partierna åt, är det ändå så mycket mer som förenar oss här hemma i Sverige. Det finns anledning att påpeka detta viktiga faktum i en debatt som denna. Vi talar nästan alltid om det som skiljer och sällan om det som förenar.

Jag säger detta därför att det trots allt finns mycket som vi kan göra gemensamt. Vi kan och skall med kraft och konsekvens tillsammans driva vår svenska alliansfrihet. Vi skall arbeta för fredliga lösningar på internationella

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

2 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

konflikter, internationell nedrustning, skydd för mänskliga rättigheter varhelst de kränks, bevarande av frihandeln samt utrymme för de nya staternas ekonomiska utveckling. Vi skall arbeta mot förtryck på grund av ras, religion eller åsikt varhelst det förekommer i världen.

Anf. 3 THORBJÖRN FÄLLDIN (c):

Herr talman! Ekonomisk kris, hårda politiska motsättningar och stark militär spänning och upprustning fortsätter att prägla den internationella utveckhngen.

Spänningen är i hög grad ett uttryck för de stora militärmakternas strävanden till dominans. Men den rymmer också ideologiska motsättningar, rivahtet om råvaror och landområden, maktbegär och den starkes förtryck av den svage.

I takt med att den ekonomiska krisen har fördjupats har dessutom inre svårigheter i ett land inte sällan utlöst yttre aggressivitet. Blixtkriget mellan Argentina och England om överhögheten över Falklandsöarna är det mest påtagliga exemplet. Som TV-fittare har vi också nyligen fått bevittna med vilken grymhet invandrare från Ghana och andra länder kördes på porten i Nigeria, när oljeekonomin där försämrades och arbetstillfällena började att tryta.

Önskan att avleda uppmärksamheten från omänskliga inre förhållanden är säkert också en av orsakerna till de allt talrikare sydafrikanska attackerna på en rad grannländer. Sydafrikas medvetna brott mot allt vad regler heter i den internationella politiken har medfört ökad instabilitet och en försvagad ekonomisk och social utveckling i hela södra Afrika.

Också när aggressiviteten tar sig andra uttryck, som t. ex. den senaste tidens attacker mot politiska motståndare i Zimbabwe, måste den fördömas.

Supermakternas inblandning i fria staters inre angelägenheter gör sig f. n. gällande inte minst i Centralamerika. Länder som El Salvador, Guatemala och Nicaragua har på allvar hamnat i supermaktskonfliktens centrum. USA har här ett avgörande ansvar för att de stridande parterna genom förhandlingar löser sina motsättningar. I Polen och Afghanistan är det Sovjetunionen som fortsätter att lägga hinder i vägen för den politiska och ekonomiska utvecklingen.

Herr talman! I regeringsdeklarationen görs en lång rad uttalanden, som jag kan instämma i. För tids vinnande skall jag inte upprepa eller kommentera dem alla.

Jag noterar med tillfredsställelse den vikt som det nordiska samarbetet i sin helhet ges i deklarationen. Man kan med säkerhet slå fast att det nordiska samarbetet är unikt i sitt slag i världen. Men det får inte innebära att vi förtröttas i att bygga vidare på denna grund till fromma för våra länder och folk.

När det gäller konflikten i Mellanöstern har nog alla känt och upplevt en oerhörd vånda i samband med Israels invasion i Libanon. Den stod i uppenbar strid med alla internationella regler och vållade omänskligt

lidande. Det är självklart att Sverige skall stödja FN:s säkerhetsråds krav att Israel drar tillbaka sina trupper omedelbart och ovillkorligt.

I regeringsdeklarationen upprepas den svenska anslutningen till säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 som grund för förhandlingar. I anslutning därtill gör regeringen följande uttalande: "Vi vänder oss bestämt mot Israels försök att eliminera PLO som politisk kraft." Det hade, herr talman, varit lika befogat att vända sig mot PLO:s många aggressiva uttalanden och åtgärder mot Israel och dess existens.

Jag hoppas att denna brist i regeringsdeklarationen inte har något samband med att det socialdemokratiska partiet har inbjudit Arafat till ett besök i Sverige. En inbjudan från det socialdemokratiska partiet får ju ett direkt praktiskt samband med regeringsutövandet, eftersom partiordföranden samtidigt är statsminister och rimligen inte kan träffa vederbörande utan att det är landets statsminister som då formellt överlägger med PLO:s ledare.

Ett viktigt inslag i den svenska utrikespolitiken är kravet att de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna skall tillerkännas alla människor. Vi skall inte tveka att framföra vårt fördömande när dessa rättigheter trampas under fötterna. Till regeringsdeklarationens avsnitt om situationen Iran-Irak vill jag foga, att inga omständigheter i världen får hindra oss från att klart och tydligt uttala våra protester över hur de mänskliga fri- och rättigheterna åsidosätts i Iran. Detta är så mycket nödvändigare som den härskande iranska regimen riktar våldet inte bara mot politiska motståndare utan också mot värnlösa kvinnor och barn.

Sambanden mellan den politiska spänningen och den krisartade ekonomiska situationen är många och starka. Rustningarna blir allt kostsammare, även för supermakterna. Kapprustningen utvecklas därigenom mer och mer till en ekonomisk kraftmätning. Militär styrka har samtidigt blivit alltmer beroende av tillgång på avancerad teknik. Det skapar ett intresse från olika länder att behälla nya tekniska framsteg för sig själva och inte tillåta att dessa utnyttjas av andra ens för rent fredliga ändamål. Det väldiga resursslöseri som rustningarna i världen innebär hotar att bli en allvarlig hämsko för ekonomisk återhämtning.

Därför är det också riktigt av den svenska regeringen att i olika sammanhang betona ekonomisk styrka och balans som en av förutsättningarna för att Sverige skall kunna agera självständigt och fritt från bindningar i internationella frågor.

Situationer som dagens ger lätt upphov till apati och handlingsförlamning. Arbetslöshet, inflation och miljöförstöring har också på många håll fött hopplöshet och brist på framtidstro och i vissa fall förakt för demokratin.

Dess bättre har det samtidigt vuxit fram en stark folklig aktivitet för fred, avspänning och nedrustning, runt om i världen, liksom hos oss. Kyrkornas aktivitet här i Sverige är värd allt stöd. Fredsrörelsen, när den arbetar för fred och frihet, framstår i dag som en mäktig kraft och lämnar varken de små länderna eller supermakterna opåverkade. Resultaten av exempelvis förhandlingarna i Geneve om begränsningar beträffande medeldistansrobotar-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

na och av ESK-konferensen i Madrid kan verka magra eller t. o. m. obefintiiga. Men redan det förhållandet att dessa förhandlingar inte brutit samman får bl. a. tillskrivas de starka folkliga krav som supermakternas ledare numera har på sig att försöka bryta kapprustningen och försöka finna den mödosamma vägen fillbaka till avspänning, minskade militära insatser och ökad säkerhet.

Herr talman! Kapprustningen på kärnvapenområdet framstår som det största hotet mot hela mänskligheten. Intresset har på den senaste fiden fokuserats till förhandlingarna i Geneve. Det är heller inget tvivel om att utgången av dessa förhandlingar kommer att få stor betydelse för förhållandet mellan supermakterna och för den politiska utvecklingen i Europa.

Men dessa förhandUngar framstår också som något av ett prov på vad supermakterna i dag vill och förmår göra för att bryta kärnvapenupprustningen över huvud taget. Ett bakslag i dessa förhandlingar skulle komma att rubba tilltron till supermakternas förmåga att vrida utvecklingen rätt igen -en utveckling som för fram mot avspänning, rustningsbegränsningar och fred. Om denna tilltro, om detta hopp försvinner, då riskerar vi att människor grips av vanmakt, ja, rent av skräck, inför kärnvapenkrigets fasor.

Hittills har viljan till eftergifter i dessa förhandlingar varit liten. De förslag som har lagts fram har motparten i regel betraktat som krav på ensidiga reträtter. Samtidigt börjar tiden att rinna undan utan att man har kunnat iaktta några avgörande framsteg i förhandlingarna.

På senare tid verkar dock intresset ha ökat för att diskutera lösningar som inte bygger på ett s. k. nollalternativ utan på en stegvis redukfion av kärnvapeninnehavet. Det får betraktas som en mera realistisk förhandlingsmålsättning. Med dagens hårda politiska motsättningar kan man inte i något sammanhang räkna med en omedelbar och fullständig nedrustning. Målsättningen måste i första hand vara att sätta stopp för tillväxten i rustningarna och därefter steg för steg söka begränsa det existerande innehavet av vapen.

Det var bl. a. mot den bakgrunden, herr talman, som den tidigare svenska regeringen förde fram tanken på frysning av kärnvapenarsenalerna vid FN:s andra specialsession om nedrustning förra året. Den tanken har sedan vunnit en allt vidare anklang i bl. a. USA, även om den inte har accepterats av statsledningen. Den socialdemokratiska regeringen tycks ha samma uppfattning som mittenregeringen tidigare har fört fram, medan moderaterna förvånansvärt nog motarbetar tankarna på frysning.

Det har länge varit så, att supermakternas ställningstaganden bygger på föreställningen om behovet av militär balans för att vidmakthålla ömsesidig avskräckning. Balansen upphävs, enligt detta synsätt, om den ena parten skaffar sig fler vapen av en viss typ eller förbättrar befintliga system. Den synen leder till att varje åtgärd möts med motåtgärder. Det finns då en klar risk för att kapprustningen fortsätter i det oändliga i en ond spiral, som leder till att ett av båda parter accepterat jämviktsläge inte kan uppnås den vägen.

Herr talman! Vi måste verka för att supermakterna kommer till insikt om

detta och träffar överenskommelse om att frysa kärnvapenarsenalerna och antalet vapenbärare. En sådan frysning kan vara utgångspunkt för förhand-Ungar om balanserade och kontrollerade reduktioner av olika slags kärnvapen samt om begränsning av utveckhng och produktion av nya typer kärnvapen och vapenbärare.

Det finns också skäl att understryka att de direkta förhandhngarna i Geneve mellan USA och Sovjetunionen inte får leda till minskad aktivitet i andra nedrustningsfora. Till de mest angelägna målsättningarna hör därvid bl. a. att få till stånd ett fullständigt provstopp och att hindra kärnvapenspridning till rymden. Den störtande satelliten Kosmos 1402 blev en nog så allvarlig påminnelse om hur långt den nukleära nedsmutsningen av rymden redan har hunnit.

Sverige får självfallet inte som enskilt land agera så, att vi förlorar vår trovärdighet i nedrustningssammanhang. Ju längre tiden går, desto klarare framstår ju exempelvis sambandet mellan den fredliga användningen av kärnkraft och atomvapenspridningen. Mot den bakgrunden framstår bl. a. regeringens brådska med att ge utförseltillstånd för utbränt kärnbränsle från Barsebäck och Ringhals till upparbetningsanläggningen i La Hague som helt obegriplig. Det hade gått att ordna det lagringsutrymme som krävts, och något tvingade avtal för utförsel förelåg definitivt inte.

Centern står fast vid sin linje: förbud mot uranbrytning i Sverige, förbud mot utförsel av reaktorteknologi, direktlagring och icke upparbetning av utbränt kärnbränsle samt intensifierad forskning om säkrare lagringsmetoder. Med en sådan handlingslinje kan vi lämna ett aktivt bidrag till att förhindra kärnvapenspridning.

Herr talman! Rustningsdiskussionen har också i hög grad kommit att kretsa kring möjligheterna att åstadkomma s. k. förtroendeskapande åtgärder. Främst är det därvid möjligheterna att upprätta en eller flera kärnvapenfria zoner i Europa som har fångat ett mera brett intresse. Det bör betonas att upprättandet av en sådan zon i sig inte innebär någon minskning av antalet kärnvapen. Vad en zon däremot kan bidra till är minskad konfrontation och därmed på sikt ett klimat som möjliggör verklig nedrustning.

Riksdagspartierna har sedan länge varit överens om att Sverige måste arbeta för att söka åstadkomma en kärnvapenfri zon i Norden. Ett sådant arbete pågår också. Samtidigt har alla varit medvetna om att detta måste vara ett arbete på sikt och att det måste ses i ett europeiskt sammanhang. Därför har den socialdemokratiska regeringens tidigare motsägande besked angående Östersjöns ställning varit ägnade att förvåna.

Tanken på en kärnvapenfri korridor i mellersta Europa är inte ny. Den har tidigare förekommit i både öst och väst, och den togs upp av Palmekommissionen. Den svenska regeringen riktade i noter före jul förfrågningar till ett stort antal länder hur man såg på frågan. Tyvärr, herr talman, torde den mycket märkliga handläggning som det ärendet fick ha lett till att idén nu inte har lika goda förutsättningar som tidigare att vinna allmänt gehör.

Även om säkerhetsproblemen i Europa självfallet är de som ligger bl. a.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

oss i Sverige närmast, får vi aldrig glömma bort de spänningar som finns mellan nord och syd. De alhansfria länderna har i sitt slutdokument från konferensen i New Delhi konstaterat att klyftorna mellan rika och fattiga i världen aldrig har varit så djupa som nu. Vi i Sverige, Norden och Västeuropa tillhör trots allt en liten privilegierad grupp av länder. När våra länder har dragits in i efterkrigstidens allvarligaste ekonomiska kris, har de fattiga länderna i världen drabbats av en katastrof.

Var helst man kommer i världen utanför denna lilla grupp av relativt välmående länder möter man ju också en värld av svält och umbäranden, brist på elementära mänskliga rättigheter, samt förföljelse, tortyr och grymhet. Våra egna svårigheter får aldrig skymma det förhållandet. Det gäller inte minst som världens ekonomiska framtid med säkerhet ligger i en ökad köpkraft i den del av världen som i dag framstår som den fattiga.

Jämsides med att spänningen i världen har ökat har det strategiska intresset för de nordligaste delarna av Europa vuxit. Rustningsintensiteten är stark även i vårt eget närområde. Det räcker med att peka på utbyggnaden av den stora sovjetiska basen i Murmansk och de kraftiga förstärkningarna av bägge sidors sjöstridskrafter i både Ishavet, norra Atlanten och Östersjön. Det innebär inte något ökat krigshot. Men det gör det nordiska området känsligt för förändringar. Inte minst Sverige kommer då att vara påpassat.

Därför har också partierna i all huvudsak varit överens om att behålla fidigare inriktning av försvaret, trots de bördor som detta medför i en ekonomiskt kärv situation. Samtidigt har regering och riksdag ställt utomordentligt hårda rafionaliseringskrav på hela försvaret. Det finns skäl att påminna om att omgivande länder samtidigt ökar sina försvarsutgifter.

Den ökade uppmärksamheten ställer krav på oss redan i fredstid. Främmande ubåtar måste hindras att komma in på svenskt vatten. Otillåtet närgången flygspaning måste kunna avvisas. Vi måste så gott det går försöka skydda oss mot satellitspaning liksom givetvis mot otillåten underrättelseverksamhet i och omkring försvarsanläggningar, fabriker och andra institutioner.

Allt detta ställer krav på resurser. Inte minst ubåtskränkningarna har visat att gränsskyddet och skyddet mot främmande underrättelseverksamhet är otillräckligt. Partierna har också varit överens om behovet av att stärka bl. a. ubåtsskyddet. Det får naturligtvis inte gå ut över skyddet på andra områden. I en orohg tid finns det särskild anledning att framhäva behovet av kontinuitet, fasthet och bred folklig förankring i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken.

Gällande mål för svensk säkerhetspolitik formulerades i 1968 års försvarsbeslut och har därefter bekräftats i varje följande försvarsbeslut, alltså senast 1982. Också för framtiden främjas säkert vårt lands möjligheter att stå utanför krig och allvarligare konflikter med bibehållen frihet och självständighet bäst genom ett fasthållande vid den alliansfria politik som syftar till neutraUtet i händelse av krig i vår omvärld.

Det är, herr talman, heller inget tvivel om att Sveriges alliansfria politik

dessutom ger oss särskilda möjligheter att främja en fredlig utveckling i världen. Sverige eftersträvar ökad respekt för varje nations frihet, folkens självbestämmanderätt och mänskliga rättigheter. Vi verkar för social och ekonomisk rättvisa, politisk avspänning, militär nedrustning samt omfattande och förtroendefullt samarbete över gränserna. Det är naturligt att vi på alla sätt försöker stärka FN;s möjligheter att förebygga och lösa konflikter.

Herr talman! Det sätt på vilket den nya socialdemokratiska regeringen har handlagt delar av utrikespolitiken har lett till vissa påfrestningar i dessa avseenden. Man kan säga att tidningsavslöjandena om förspelet till den svenska noten om en kärnvapenfri korridor i mellersta Europa på sitt sätt befäste ett intryck av farlig självtillräcklighet i den socialdemokratiska regeringens utrikespolitik.

Svensk utrikespolitik har under årtionden - både under socialdemokratiska och under icke-socialistiska regeringar - hämtat styrka ur att det har funnits en bred enighet bakom den förda politiken. Det har skapat kontinuitet. Värdegemenskapen har på ett avgörande sätt bidragit till att göra neutralitetspolitiken trovärdig. Varken här hemma eller utomlands har det behövt råda tvivel om Sveriges utrikespolitiska kurs.

Under hösten har motsägelsefulla uttalanden korsat varandra bl. a. beträffande regeringens syn på utformningen av en nordisk kärnvapenfri zon. Uttalanden i FN har givits varierande officiell uttolkning. Riksdagsmän har haft svårt att få entydiga svar på sina frågor i riksdagen. Utrikesnämnden, som enligt grundlagen skall hållas informerad i alla viktiga frågor, underrättades inte ens i ett så viktigt ärende som utspelet om en kärnvapenfri korridor.

Vid ett regeringsbyte kan och får inte partiståndpunkter och ställningstaganden i grupper, t. ex. Palmekommissionen, reservationslöst och ensidigt åsättas stämpeln "svensk utrikespolitik". Då bryts kontinuiteten. Uppslutningen frän andra partier blir snart svår att upprätthålla. Allra minst kan tidigare ställningstaganden utan vidare transformeras till svensk utrikespolitik, om de har tillkommit under medverkan av inflytelserika politiker i andra länder. Hur skall det då i längden kunna göras troligt att svensk utrikespolitik utformas självständigt och utan biavsikter? En sådan inställning kan komma att fräta t. o. m. på kärnan i svensk utrikespolitik.

Herr talman! Det sagda innebär inte något förord för en mindre aktiv svensk utrikespolitik. Erfarenheten visar att det mycket väl går att förena traditionell svensk neutralitetspolitik med det som under 1970-talet kommit att kallas "aktiv utrikespolitik".

Det som har hänt med utspelet om en kärnvapenfri korridor i Europa talar för att saken förlorar på att den inte har getts en traditionell, bred förankring.

En del socialdemokrater tycks föreställa sig att bred politisk förankring skulle kunna ersättas med socialdemokratiska partikontakter. Det är självfallet inte fel med partikontakter. Det jag och andra har klandrat är när partikontakterna har gått ut över kontakterna med den politiska oppositio-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

nen i Sverige och med de nordiska grannländernas regeringar.

Självfallet, herr talman, har det också blivit en belastning att statsministern till att börja med gjorde gällande, att det som hade kommit ut om förspelet till den svenska noten var "falskt" och att saken hade kommit ut genom "brottsliga förfaranden", när han sedan undan för undan har beslagits med att uppgifterna var riktiga.

Den självtillräcklighet som har karakteriserat den socialdemokratiska regeringens handläggning av denna fråga kommer till klart uttryck när statsministern i en tidningsintervju betygsätter sig själv som världsmästare i ämnet.

Om någon går omkring med den föreställningen och uppfattningen om sig själv, leder det av allt att döma till att vederbörande medvetet eller omedvetet underlåter att ta kontakt med den politiska oppositionen för att försöka förankra ett utrikespolitiskt initiativ eller ens informera.

Herr talman! Min bestämda uppfattning är att Sverige som nation skulle tillfogas skada om partierna inte längre förmådde hålla ihop i utrikespolitiken. Våra möjligheter att spela en framträdande internationell roll skulle säkert också försämras. Därför är det viktigt att den socialdemokratiska regeringen ser till att få utrikespolitiken bättre förankrad i riksdagen, samtidigt som alla bjuder till för att upprätthålla kontinuitet och en bred samling bakom den svenska utrikespolitiken.

Anf. 4 OLA ULLSTEN (fp):

Herr talman! Efterkrigstidens försök att lösa politiska konflikter med fredliga medel har inte alltid varit särskilt framgångsrika. 150 krig har utkämpats. De har krävt miljontals offer i döda och ännu fler i sårade.

Kostnaderna har varit enorma, den materiella förödelsen stor. De tvister som utlöste krigen är i nästan alla fall olösta. I många fall har krigen lett till nya politiska konflikter. De kvardröjande motsättningarna har skapat risk också för nya militära konfrontationer.

Det vi kallar efterkrigstiden har alltså inte varit en tid utan krig. Den har inte heller inneburit nämnvärda framsteg i kampen för de mänskliga rättigheterna och för nationers rätt till frihet och nationell integritet.

Den sovjetiska ockupationen av Afghanistan är nu inne på sitt fjärde år. Det uttalade ryska motivet för att invadera Afghanistan, att landet hotades utifrån, saknar all trovärdighet. Det rör sig om en stormakts övergrepp på en hten, alliansfri nation.

Invasionen innebär en politik i bjärt kontrast till de fredssträvanden som den sovjetiska regeringen gärna säger att den står för. Den bidrog mer än andra enskilda politiska händelser till en försämring i avspänningsklimatet mellan stormaktsblocken.

Den innebar också ett bakslag för de alhansfria ländernas strävanden. Det är beklagligt, om än inte förvånande, att den alliansfria rörelsens möte i New Delhi nyligen inte vågade ta ställning. Man hänsköt frågan till FN, men utan att nämna att det rörde sig om en sovjetisk invasion i strid med FN-stadgans mest grundläggande principer.

Även i Polen är det gott om sovjetiska trupper. Men inte heller där finns de på plats för att skydda mot yttre aggression. Deras huvuduppgift är att på egen begäran stödja den polska militärregimen.

Det är, herr talman, också det enda stöd den regimen har. Den saknar mandat från det egna folket. Polackerna är fångar i sitt eget land. Deras försök att bryta sig loss ur förtryckets järnhand har än en gång misslyckats. Polen är inte ett fritt land, bara en del i en sovjefisk satellitorganisation.

I det kommunisfiska språkbruket kallas Polen en folkdemokrati.

I Mellanöstern har spänningarna aldrig upphört och vapnen aldrig tystnat. Separatfreden mellan Israel och Egypten var ett framsteg som kan få bestående verkningar, om parterna har viljan att leva upp fill sina åtaganden.

I den s. k. Camp David-uppgörelsen, som inramade den israeliskegyptiska freden, lämnades dock Mellanösternfrågans huvudproblem olöst. Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser har ännu inte garanterats av arabstaterna. Palestiniernas rätt till nationell integritet har ännu inte erkänts av Israel.

Israel behöver vårt stöd och är värt vår uppskattning. I en underutvecklad och aggressiv omgivning har israelerna byggt en nation som gett sina medborgare politisk demokrafi och social välfärd.

Israels egen aggressivitet stärker emellertid inte dess sak. Det militära motivet att invadera Libanon kan inte försvara det brott mot FN-stadgan som även denna invasion innebar. Frågetecknen kring den israeliska arméns roll vid massakern på palestinska flyktingar i Beirut har inte rätats ut.

Mellanöstern förblir ett av de mest tragiska exemplen på hur våld föder våld och fördjupar redan oförsonliga motsättningar. Palestinsk terror, arabiskt krigshot eller israelisk motaggression kan inte lösa problemen.

Den grad av erkännande mellan PLO och Israel som kan möjliggöra förhandlingar är nödvändig. Med slagord och vapen kan situationen för människorna i Mellanöstern bara förvärras.

I utrikesdebatten för två år sedan kunde vi visa på en ljuspunkt i en annars också då mörk internationell bild. Efter årtionden av modig kamp av de svarta hade det illegalt självständiga Rhodesia, styrt av en vit minoritetsregim, ersatts av ett fritt Zimbabwe.

För oss som nära, länge och med sympati följt den afrikanska frihetskampen var detta ett stort ögonblick, för de människor som fört kampen ett ännu större.

I dag har glädjen grumlats och den politiska bilden mörknat.

Motsättningarna inom Zimbabwe har inte kunnat bemästras. På ytan kan det som sker se ut som en maktkamp mellan majoritetspartiet ZANU och minoritetspartiet ZAPU - eller som en personlig prestigekamp mellan partiernas ledare Robert Mugabe och Joshua Nkomo, båda flitiga Sverigebesökare och vänner till många av oss.

I verkligheten handlar det om historiskt djupa stammotsättningar mellan ndebelefolket och shonafolket. Det är svårt att inordna sådana konflikter i de politiska mönster vi är vana vid från vår del av vadden.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Det finns för den skull, herr talman, ingen anledning för oss att släta över. Övergrepp mot oskyldiga människor kan inte försvaras bara därför att de kan förklaras. Som vänner till Zimbabwe måste vi vädja till dess ledare att visa besinning.

Efterkrigstiden har inneburit segrar för demokratin, men också många svek mot demokratins sak. Kortsynt intressepolitik har fått USA och andra västmakter att ge sitt passiva eller aktiva stöd till regeringar och militärjuntor i tredje världen som motsatt sig nödvändiga sociala förändringar.

Ofta har den politiken motiverats med att man velat utestänga kommunistiskt inflytande. I Sydostasien ledde den politiken till att just det kommunistiska inflytandet stärktes. Öst ställde sig på deras sida som ville en förändring, väst förde en hopplös kamp för det bestående.

I Centralamerika tycks USA vara på väg att upprepa sitt misstag. Fattiga utvecklingsländer som El Salvador, Guatemala och Honduras ses i första hand som brickor i supermakternas strategiska spel om inflytande.

Vad man återigen tycks glömma är att kampen i dessa länder står mellan de besuttnas fåtalsvälde och människornas krav på social rättvisa.

Det är, herr talman, i den striden demokratierna har att välja sida.

Det kan de göra genom att stärka de krafter som vill förändra med fredliga medel, men inte genom att stärka regimernas resurser att föra den militära kampen vidare.

Den svenska utrikesministern hade en del kloka saker att säga om USA;s Centralamerikapolitik i sitt debuttal i FN. Synd bara att han så snabbt vek undan för den amerikanska motreaktionen. Och det är konstigt att denna tycktes komma så oväntat för den nya regeringen. "Det var ingen utmaning till Förenta staterna", sade utrikesministern i en första och yrvaken kommentar. Om inte, herr utrikesminister, tycker jag att det var synd.

Den amerikanska politiken i Centralamerika är väl värd en hård svensk kritik. Den borde för Lennart Bodström dessutom vara ett bra exempel på enskildheter i ett lands politik som kan kritiseras, utan att man för den skull dömer ut landets politiska system.

Det är mycket som skiljer mellan det alliansfria Sverige och supermakten USA. Det som förenar är de demokratiska grundvärderingarna. När USA sviktar i försvaret för dessa värderingar eller utövar vad som skulle vara ett försvar på ett missriktat sätt, får vi inte tveka att låta krifiken bli entydig.

Lika htet får vi tveka att låta kritiken av de politiska system som bygger på andra värderingar än demokratins bli klar och bestämd.

Det är därför vårt förhållande fill den andra supermakten, Sovjetunionen, med nödvändighet blir ett annat.

När vi kritiserar Sovjets roll i Polen t. ex. är det inte bara enskildheter i förtryckarprocessen vi avser, utan också förtrycket som sådant och det politiska system som gör förtrycket möjligt.

Vi får inte huka oss inför den sovjetiska stormakten när den skickar sina ubåtar på spaningsuppdrag till den svenska skärgården. Vi får inte vara tysta när ryssarna betalar för kubanska legotrupper på uppdrag i Angola eller låter sina egna trupper ockupera ett neutralt grannland.

Men vi får inte heller tveka att kritisera det sovjetiska samhällssystemet. Vår alliansfrihet får inte tolkas som något slags ideologisk neutralitet.

På FN-stadgans grund måste vi värna alla nationers rätt till självständighet. Med stöd i vår egen demokratiska övertygelse måste vi hävda människors rätt till politisk frihet. Ingetdera kan vi göra om vi inte får kritisera politiska system som förutsätter att människor är ofria.

Sovjetsamhället är ett sådant system. Dess lagstiftning innehåller bestämmelser som uttryckligen begränsar yttrandefriheten. Kritik av regimen är enligt lagen liktydigt med "förtal och lögner som smädar den sovjetiska staten".

Straffen är hårda. För vad vi skulle betrakta som en harmlös insändare riskerar en sovjetmedborgare upp till sju års frihetsberövande, ofta åtföljt av vad man kallar "exil" i ett eller flera år. Med exil menas ofta deportering till Sibirien.

Att vara jude och vilja utvandra till Israel kan med lagstiftningens hjälp betraktas som ett brott mot den sovjetiska staten. Greppet om den gruppen tycks på senare tid ha hårdnat.

Fram till 1979 hade ca 50 000 judar tillåtits att lämna Sovjet. Sedan dess har antalet minskat kraftigt, medan de som får avslag blir fler och fler. Den judiska kulturen undertrycks. Hebreiskan är praktiskt taget förbjuden. Böcker på hebreiska får inte tryckas, de som tas in från utlandet beslagtas. Detta gäller även en bok om judisk historia skriven på hebreiska som nyligen gavs ut av UNESCO, en FN-organisation där även Sovjet är medlem.

En grupp svenskar återkom nyligen från en resa i Sovjet. De hade med sig en lista på judar som fått avslag på sin ansökan att utvandra, s. k. refuseniks, och som till följd av sin ansökan att lämna Sovjet förföljts och trakasserats i den sovjetiska lagens namn.

Det kan finnas skäl att nämna några av namnen i riksdagens utrikesdebatt. Det blir ett axplock ur en lång förteckning över rutinbrott mot grundläggande mänskliga rättigheter i ett av världens mäktigaste länder.

Josif Begun, 51 år, sökte utresevisum 1971 och dömdes en gång till två års exil, en gång till exil i tre år. Sedan polisen hittat judisk litteratur i Beguns fästmös hem riskerar han nu ytterligare sju år i exil. Sedan november förra året avvaktar han den nya domen i Vladimirfängelset i Moskva.

Två andra, matematikerna Boris Kanievskij och Valerij Senderov, båda 37 år, gjorde tillsammans en undersökning av diskrimineringen av judiska studenter vid Moskvauniversitetet. Kanievskij är redan dömd till fem års exil - för att ha gett en 18-årig pojke utländska böcker.

Senderov fick sju års fängelse och fem års exil för kontakter med vad som kallas "en utländsk omstörtande organisation".

Felix Kochubievskij, 58 år och elingenjör, har två söner i Israel och sökte utresefillstånd för fyra år sedan. Efter att ha gjort en studie av de lagar som behandlar rättigheter och procedurfrågor vid emigration från Sovjet, dömdes han av en domstol i Novosibirsk till två och ett halvt års arbetsläger. Han är svårt sjuk.

Anatolij Sjtjaranskij, 37 år. Hans hustru bor i Israel. Hans brott var att han

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

var med och grundade den s. k. Helsingforsgruppen, vars syfte är att påminna Kreml om de åtaganden till förmån för mänskliga fri- och rättigheter som Sovjet gjorde när man 1975 skrev under det s. k. Helsingforsdokumentet. För detta dömdes han till tre års fängelse och tio års arbetsläger med "hård regim".

Ida Nudel, 52 år, sökte utresevisum för elva år sedan. 1978 hängde hon ut en banderoll från sitt fönster, där hon skrivit: "KGB, låt mig resa till Israel". För detta dömdes hon för att "våldsamt ha stört allmän ordning", s. k. huHganism, till förvisning till Sibirien.

Hon fick inget utresevisum till Israel. Nu förvägras hon också det uppehållstillstånd i sitt eget land som sovjetstaten kräver av vissa av sina medborgare. Utan uppehållstillstånd får hon inget arbete. Utan arbete riskerar hon att anhållas för lösdriveri.

Jaghar nämnt sex i högen av 10 000 liknande fall. De sex skiljer sig från de övriga egentligen bara genom att de är kända för omvärlden, eller blivit det nu. Men ett brott mot de mänskliga rättigheterna är ett brott för mycket också när det begås med stöd av en supermakts lagar. Herr talman! Att arbeta för mänskliga rättigheter måste vara en viktig uppgift för det alliansfria Sverige. Att verka för freden måste vara en lika viktig uppgift. Vi har rätt att kritisera andra politiska system, och vi har också rätt att kräva avspänning mellan stormaktsblocken.

Motsatsen till avspänning är konfrontation. I atomåldern kan detta leda till hela vår civihsations förintelse.

Vår egen kontinent har varit förskonad från krig sedan 1945. I dag är Europa ändå centrum för den kraftigaste upprustningen någonsin i dess historia.

Båda sidor har trappat upp sina vapenarsenaler och stärkt sin försvarskraft i syfte att stärka sin säkerhet. Resultatet har blivit det motsatta.

Anledningen är framför allt den våldsamma upptrappningen av kärnvapenrustningen . Ursprungligen var kärnvapnen till för att avskräcka från krig. I dag har kärnvapnens mångfald och spridning i själva verket ökat krigsrisken.

Det finns åtminstone tre viktiga skäl för detta påstående.

För det första innebär mångfalden av kärnvapen att frestelsen att använda dem i olika situationer blir fler.

För det andra innebär spridningen av kärnvapnen att de förekommer på ganska korta avstånd från varandra. Därmed minskas förvarningstiden. Ett krig som börjar med konventionella vapen kan ganska snart övergå i ett kärnvapenkrig. Man måste reagera snabbt inför risken att den andra sidan kan sätta in kärnvapen. Nervositeten, tidspressen och den mänskliga faktorn ökar riskerna för att kärnvapnen används av misstag.

För det tredje ökas risken för en kärnvapeninsats av misstag genom att besluten måste flyttas från den högsta politiska ledningen till allt lägre nivåer i den militära organisationen. Det är en illusion att tro att ens en stormakt i ett modernt krig skall kunna ha den snabba och säkra ledning som krävs för att alla hela tiden skall veta allt.

Det finns bara en väg bort från den dödsvandring som den ständigt ökande kärnvapenupprustningen innebär- att kärnvapenmakterna kommer överens om en kraffig minskning av sina arsenaler.

Vad man behöver börja med är att minska det antal situationer där ett utnyttjande av kärnvapen kan te sig som en frestelse.

Det är i bl. a. det sammanhanget som idén om kärnvapenfria zoner är intressant. Därmed skapas geografiska områden mot vilka man uteslutit användning av kärnvapen. Att göra Norden till en kärnvapenfri zon bygger på den tanken.

Men också en geografisk begränsning av kärnvapnens stationering är en konstruktiv idé, även om ett sådant arrangemang inte har med faktisk nedrustning att göra, utan snarare gäller kärnvapnens lokalisering och därmed kan vara ett led i s. k. förtroendeskapande åtgärder, som i sin tur skall skapa förutsättningar för förhandlingar om faktiska reduktioner av vapenarsenalen.

Om jag förstått saken rätt är det på denna idé som den s. k. Palmekommissionens förslag om en kärnvapenfri korridor bygger. I ett bälte 15 mil brett på ömse sidor om järnridån skall inga kärnvapen vara stationerade.

Olof Palme har själv sagt att kommissionsrapportens skrivning är en kompromiss. Somliga har ansett att en sådan korridor kan etableras redan innan man nått balans när det gäller de konventionella styrkorna, andra att en sådan balans är en förutsättning för en kärnvapenfri korridor.

Kommissionen har löst problemet genom att tala om att korridoren skulle kunnna genomföras "i samband med ett avtal om jämbördighet och ömsesidiga styrkereduktioner i Mellaneuropa".

En sådan oklarhet är rimlig i en rapport från en oberoende arbetsgrupp för nedrustning. Men den är, herr talman, inte lika rimlig när förslaget görs till, eller kan uppfattas vara, en regerings förslag.

Detta är, som jag ser det, en i raden av felbedömningar i regeringens handläggning av korridorförslaget. Nu har statsministern försvarat sig med att det bara var fråga om en preliminär sondering inför ett eventuellt kommande utspel från den svenska regeringens sida.

Jag kan inte tycka att detta är ett hållbart försvar. För det första är det litet egendomligt att en regering reducerar sin roll i en viktig säkerhetspolitisk fråga till att vara ett slags passiv frågeledare. För det andra måste det ju, med den uppläggningen, vara litet svårt för de tillfrågade regeringarna att veta vad det är för fråga som den svenska regeringen egentligen vill ha svar på.

Dessutom gjordes rundfrågningen i formellt skrivna noter, på vilka ju också svaren förutsätts få en officiös form. Det är knappast det förfaringssätt man använder om det är en underhandssondering man vill göra.

Men om det nu ändå var det man ville åstadkomma måste jag fråga mig av vilket skäl man ger stor publicitet åt en sådan förfrågan samma dag som frågan når de berörda regeringarna. Hade det inte varit rimligare att ge dessa regeringar tillräckligt med tid för sina svar än att tillgodose Egon Bahrs önskan att kunna hänvisa till det svenska initiativet i sin debatt i tyska förbundsdagen?

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

En tredje aspekt på saken gäller just Egon Bahrs roll. Det är ingenting orimligt i och för sig i att Olof Paln\e har kontakt med en av sina kommissionsmedlemmar, när regeringen tänker gå ut och ge kommissionens förslag i det här avseendet sitt stöd.

Men det blir minst sagt egendomligt, när man får veta att den västtyske oppositionspolitikern fått i uppdrag att föreslå formuleringen av en officiell svensk skrivelse. Inte heller denna sak, herr talman, blir bättre genom den förklaring som getts. UD ändrade minsann både på det ena och det andra i Bahrs förslag, har vi fått veta. Det var ju generöst i och för sig mot svenska UD. Men varför i all sin dar använder man inte, i stället för Bahrs skrivningar, den not som UD självt, enligt gårdagens Svenska Dagbladet, var klar med "redan innan man hört talas om Bahrs samtal med Palme"? Den frågan tycker jag det vore skäl för utrikesministern att svara på under den här debatten.

Vi har också fått veta att UD har fått gehör för sin synpunkt att de två f. d. västtyska regeringscheferna Helmut Schmidt och Willy Brandt borde konsulteras-eftersom, som man sade, frågan var så känslig. Men det var väl i all sin dar, herr utrikesminister, inte för det västtyska socialdemokratiska partiet eller för socialistinternationalen, som Willy Brandt och Helmut Schmidt representerar, som frågan i så fall var känslig. Det var väl för Västtyskland och för dess regering.

Hade det då inte varit naturligt att UD i stället - eller åtminstone samtidigt - hade föreslagit att man skulle förhandsinformera den sittande tyske regeringschefen och/eller hans utrikesminister - allra helst som det ju pågick ett viktigt val i Västtyskland?

Det har diskuterats mycket i vilken utsträckning som Egon Bahr har påverkat tidtabellen för detta utspel. Nu får jag säga att, alldeles oberoende av hur det förhåller sig med den saken, tidtabellen var ovanligt olyckligt vald, dvs. man gick ut med ett förslag som väsentligen gäller Västtyskland, och som var flitigt debatterat just i Västtyskland, där det just då pågick en valrörelse. Det kände rimligen den svenska regeringen till.

I konsten att vårda våra relationer med andra länder är hanteringen av korridorförslaget fakfiskt inte något mästerstycke, om jag får uttrycka mig försikfigt. Så är inte heller fallet när det gäller att bevara det traditionella samarbetet mellan regering och opposition i Sverige i viktiga utrikespolitiska frågor. Jag kan i detta avseende nöja mig med att instämma i det som Thorbjörn Fälldin nyligen har sagt.

Det går inte heller att komma ifrån att hela den här saken är ovanligt fumligt skött. Och det är inte heller fråga om något "engångsfummel". Det har hänt ganska mycket i den vägen sedan regeringsskiftet.

Får jag bara ta några exempel:

Utrikesministern kritiserar, som jag nyss har varit inne på, USA;s politik i Centralamerika, får svar på tal och retirerar med att säga att det inte var USA som han kritiserade.

UD:s nedrustningsambassadör, Maj Britt Theorin, säger att Östersjön inte behöver ingå i arrangemanget för en kärnvapenfri zon i Norden. När hon

får klart för sig att detta inte stämmer med regeringens politik, skyller hon alltihop på Svenska Dagbladet.

Utrikesministern etablerar något som liknar en ny svensk doktrin, enligt vilken vi får kritisera politiska händelser, men inte det han kallar ländernas "politiska konstruktion". Förvirring uppstår, och utrikesministern skyller alltihop på Per Ahlmark.

I en intervju för A-pressen får vi veta att utrikesministern är tveksam till att PLO-ledaren Arafat inbjuds till Sverige. Av andra tidningsuppgifter - som inte har dementerats - framgår att Arafat i alla fall skall komma till Sverige.

Jag delar utrikesministerns första bedömning - den från i november. Det kanske han gör själv också. Men det är väl andra som fått råda. Mitt råd är: Låt Arafat stanna hemma.

Herr talman! Väriden befinner sig i kris, både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Jag delar regeringsdeklarationens uppfattning att 1983 kan bli ett avgörande år när det gäller möjligheterna att nå framsteg på nedrustningsområdet. De förslag och motförslag som korsat varandra mellan Moskva och Washington måste nu ge några resultat.

Idén om frysning av kärnvapenrustningarna kan inte vara fel. Ingen av supermakterna har "brist" på kärnvapen. Att avgöra när det råder absolut balans lär aldrig vara möjligt. Att starta en nedtrappning från den nuvarande nivån, måste vara det riktiga.

Bakom det kravet finns inte bara militär eller säkerhetspolitisk sakkunskap utan också en bred folklig opinion, manifesterad i den mäktiga fredsrörelsen. Det är i ingens intresse att fortsätta kapprustningen. Det är i allas iritresse att hejda den.

Det är också, herr talman, i allas intresse att hejda den ekonomiska krisen. Också detta kräver samarbete och ömsesidigt förtroende.

Parallellt med kapprustningen, som slukar ofattbara summor, ökar arbetslösheten i de industrialiserade länderna. För de fattiga länderna är stagnationen i världsekonomin på väg att bli den slutliga katastrofen.

För många av u-länderna räcker exportinkomsterna i dag inte ens till för att betala räntor och amorteringar på deras skulder, än mindre till att betala importen ens av livsnödvändiga varor.

De här problemen kan inget land klara i isolering. Någon form av global skuldkonsolidering är nödvändig, om de fattiga länderna skall kunna överleva ekonomiskt. Industriländer med överskott i sina affärer med omvärlden måste vara beredda att föra en mer expansiv politik. Om inte, kommer länder med underskott inte att klara den åtstramning som är nödvändig för att komma i statsfinansiell balans och i balans i sina utrikesaffärer.

Herr talman! Vad världen i dag behöver är en gemensam strategi för fred och en gemensam strategi mot underutveckling, arbetslöshet och ekonomisk stagnation.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 5 LARS WERNER (vpk):

Herr talman! Två problem står i förgrunden för människorna och regeringarna i Europa: den ekonomiska krisen och kapprustningen. Problemen berör länderna både i öst och väst, oavsett samhällssystem. Handel och ekonomiskt utbyte stagnerar. Kapprustningen fortgår. Kärnvapenarsenalerna i Europa ökar hoten och riskerna.

Länderna i Europa borde ha ett gemensamt intresse att lösa problemen. Många ställer frågan: Är det möjligt? Är det möjligt med den nuvarande politiska delningen av Europa, stormaktsmotsättningar, med nuvarande militära och ekonomiska pakter i öst och väst?

Vårt svar är att det är möjligt. Men vad som behövs är en ny Europapolitik, där de europeiska regeringarna frigör sig från stormakternas ekonomiska, poHfiska och militära dominans över Europa, en politik där de olika regeringarna i öst och väst kan inleda ett ekonomiskt och politiskt samarbete över de politiska gränserna och nationsgränserna, skapa förutsättningar för en samverkan mot den ekonomiska krisen och möjliggöra en långtgående militär nedrustning i Europa.

I dag utnyttjar de stora transnationella amerikanska bolagen sin överlägsna ekonomiska styrka för att försöka styra världsekonomin. Reaganadmini-strationens strama ekonomiska politik tvingar de västeuropeiska regeringarna till lydnad. Rivaliteten mellan de två stormakterna Förenta staterna och Sovjetunionen skapar ett ansträngt internationellt klimat, som framför allt drabbar de mindre nationerna i öst och väst.

Reaganadministrationen söker t. ex. stoppa handelsutbytet mellan de västeuropeiska och socialistiska länderna i Europa. De västeuropeiska regeringarna protesterar; en del förespråkar en annan ekonomisk internationell och ekonomisk politik. Men det är till sist USA som bestämmer.

I Turkiet skärps förtrycket mot dem som vågar protestera mot militärstyret, mot dem som kräver demokratiska och mänskliga rättigheter. I Polen har undantagslagarna temporärt upphävts, men dialogen och förnyelseprocessen har praktiskt taget helt avstannat.

I Västtyskland vann högerkrafterna det viktiga förbundsdags valet, och det är inte alls otroligt att den reaktionäre politikern Franz Josef Strauss får en ministerpost. Detta är oroande för avspänningspolitiken och nedrustningssträvandena. Det inger oro för den fortsatta politiska utvecklingen i Europa.

Norden har alltmer dragits in i stormakternas militära strategier, inte minst stormakternas kärnvapenstrategier. NATO har ökat förhandslagringen av tung krigsmateriel i mittersta och norra Norge. På Kolahalvön har den sovjetiska basen förstärkts. Båda stormakterna har utsträckt sina militära operafioner till Norden. Vi vet att allt fler ubåtar finns i vårt närområde - en sovjetisk ubåt har t. o. m. avslöjats inom militärt skyddsområde. I dagarna når oss nya uppgifter om kränkningen i Hårsfjärden. 1 våra grannländer Norge och Danmark regerar i dag konservativa regeringar, vilkas politik försvårar och ställer nya krav på arbetet för en nordisk kärnvapenfri zon.

I södra Afrika skärps motsättningarna. Reagan stödjer det vita Sydafrika

och beväpnar rebellgrupper som bekämpar de folkvalda regeringarna. Sydafrikas ockupation av Namibia fortsätter och omintetgör FN-planen samt skapar spänningar i hela södra Afrika. Angola och Mozambique utsätts för regelrätta attacker. Betydande delar av Angola ockuperades av de sydafrikanska rasisterna. Vår solidaritet med de förtryckta i dessa länder måste innebära total bojkott av Sydafrika.

I Mellanöstern vägrar Israel att dra sig tillbaka från Libanon och fortsätter bosättningspolifiken på de ockuperade områdena. Terrorn mot det palestinska folket blir allt värre. I det här sammanhanget tror jag att det är bra att PLO-ledaren Yasser Arafat inbjudits till Sverige. Det kan bidra till att öka pressen på Beginregimen och bryta väg för en palestinsk stat, för fred och säkerhet för alla människor i Mellanöstern.

Försöken att medla och få ett slut på kriget mellan Iran och Irak har inte lyckats - i båda länderna skärps förtrycket mot oliktänkande. Folken i Iran och Irak behöver fred och frihet. Den internationella opinionen måste mobiliseras för att man skall få ett slut på kriget och möjliggöra en demokratisk samhällsutveckling.

I Afghanistan pågår fortfarande strider. Sovjetunionens militära invasion, som på sin fid betecknades som en tillfällig s. k. hjälpåtgärd, är nu inne på sitt fjärde år. FN:s generalsekreterare skall nu inleda förhandlingar. Vårt partis uppfattning är att det finns bara en lösning: att all utländsk inblandning upphör, att alla främmande trupper dras tillbaka och att det afghanska folket självt får bestämma över sitt land och sin framtid.

I Centralamerika fortsätter Reagan att hålla de reaktionära regimerna kvar vid makten med ständigt ökade vapenleveranser. Det befriade Nicaragua hotas med väpnad intervention. Befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala kämpar för att befria sina länder från inhemska och utländska förtryckare - man vill inget hellre än att få leva i fred och frihet och utveckla sina länder.

I tredje världen ser människorna sina livsvillkor försämras alltmer- också ett resultat av den ekonomiska krisen. "För att i dag köpa en lastbil" - säger Tanzanias president Nyerere - "måste vi i Tanzania producera tre gånger så mycket kaffe eller fyra gånger så mycket bomull eller tio gånger så mycket tobak, som det kostade att köpa samma lastbil för fem år sedan." Det är en beskrivning av hur hans eget land och många andra fattiga länder drabbas av den i väst skapade ekonomiska krisen.

Många länder står i dag inför ekonomiskt sammanbrott, inför konkurs. Det gäller inte bara fattiga länder som Tanzania utan också stora betydelsefulla länder som det oljeproducerande Mexico och Brasilien. Konkurserna har hittills kunnat undvikas, främst för att en konkurs skulle dra med sig många storbanker och leda till ekonomiskt kaos också i den kapitalistiska västvärlden.

Vi får därför aldrig bli så upptagna av våra egna - i detta sammanhang marginella - problem, att vi inte inser de problem jag här nämnt. Med all rätt anklagar oss tredje världens fattiga länder och folk för att vi förbrukar merparten av jordens livsmedel och energi, samtidigt som människor dör av

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

3 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

svält och undernäring i tredje världen.

Uppgifterna de senaste dagarna om att vårt lands överskott av havre skall eldas upp har med rätta upprört många människor. Även om vi i sak är djupt oense i många frågor, så borde vi ändå kunna vara överens om att förhindra ett sådant vanvett. Låt oss stoppa detta vansinne och i stället låta vårt livsmedelsöverskott gå till de svältande människorna i tredje världen. Nicaragua har uttalat önskemål om att få del av vårt havreöverskott, och säkert finns det fler länder med samma önskemål. Låt oss därför åstadkomma en förnuffig lösning på detta problem.

FN:s nedrustningskonferens blev en besvikelse och ett bakslag. Nedrust-ningsförhandUngarna mellan USA och Sovjetunionen har inte heller varit framgångsrika. Men vid sidan av detta finns det positiva tecken. Ett sådant tecken är att den nye sovjefiske statschefen Andropov och de övriga statscheferna i Warszawapaktsländerna har lagt fram en rad förslag. Man föreslår undertecknande av ett icke-angreppsavtal mellan NATO och Warszawapakten, och man föreslår förhandlingar om kraftiga nedskärningar av kärnvapenarsenalerna. Dessa förslag har välkomnats av statschefer och polifiker i många NATO-länder. Att förhandlingarna ännu inte kommit i gång beror uteslutande på president Reagans motstånd.

Den amerikanska regeringens tankegångar om att ett kärnvapenkrig går att vinna, teorierna om det s. k. begränsade kärnvapenkriget, är djupt oroande för alla freds- och nedrustningssträvanden. Det tänkta slagfältet för ett sådant kärnvapenkrig är Europa, som används som pant i kärnvapenutpressningen, ett Europa där det redan finns 10 000 kärnvapen - tillräckligt för att utplåna vår världsdel många gånger om. Men ändå trycker USA på för att i år börja utplaceringen av en ny generation kärnvapenraketer i Europa. Det är tankegångar och förslag som innebär en farlig upptrappning av kapprustningen och ökar riskerna för ett kärnvapenkrig.

Kärnvapenarsenalerna måste frysas och successivt monteras ner. De sovjetiska SS 20-robotarna måste bort. Målet måste vara ett Europa fritt från kärnvapen och blockpolitik.

Vi menar att det finns hopp om en sådan utveckling. Reagan pressas av en växande fredsrörelse i USA och av ett allt starkare politiskt motstånd mot det amerikanska rustningsprogrammet. Ännu dröjer dock genombrottet, och därför måste opinionsarbetet fortsätta. I sinom fid kommer de ansvariga politikerna i olika länder att tvingas ta hänsyn till fredsrörelsens välgrundade och folkligt starkt förankrade nedrustningsiver.

Att de politiska partierna i Sveriges riksdag har varit överens om vår proklamerade neutralitet och alliansfrihet har varit och är en styrka. Det har varit bra för oss själva, och det har varit bra för att skapa ett stabilt säkerhetspolitiskt mönster i Norden.

Men alliansfriheten och neutralitetspolitiken har inte alltid varit oomstridd här i landet. Låt mig bara erinra om att olika krafter under krigsåren förordade ett närmande till Hitlers Tyskland. Senare uppstod oenighet om huruvida Sverige skulle skaffa en atombomb och anslutas till NATO. Oenighet uppstod också om förslaget att ansluta Sverige till EEC eller EG.

Men fredsrörelsen, vänsterkrafterna och andra progressiva krafter slog tillbaka dessa strävanden. Alliansfriheten och neutraliteten bestod. De som hade arbetat för en annan ordning anpassade sig efter realiteterna och anslöt sig i varje fall i ord till den officiella svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken.

Efter den borgerliga valsegern 1976 försäkrade den då tillträdande borgerliga regeringen - det upprepades av de efterföljande - att den traditionella linjen låg fast och inte skulle ändras. Någon dramatisk omläggning av den svenska utrikespolitiken ägde heller inte rum - inte någon dramatisk sådan. Men en mängd enskilda händelser och beslut har skadat filltron fill vår ställning såsom ett neutralt och alliansfritt land.

Jag tänker då inte bara på dåvarande försvarsministerns märkliga uttalande om att "även om vi betraktar oss som neutrala, så vet vi var vi hör hemma". Detta uttalande och andra uppgifter väckte uppmärksamhet inte bara inom landet utan också internationellt. Det skadade tilltron till den svenska linjen.

När sedan NATO:s överbefälhavare i Europa sade att man ser Sverige "som ett slags försvarssköld för NATO i norr" och när den amerikanske försvarsministern Weinburger inför sitt Sverigebesök sade att "jag anser inte att vi har ett neutralt Sverige", innebar detta att tilltron till alliansfriheten skadades ytterligare.

Om vår vilja att vara neutrala och alliansfria inte bara skall vara tomma deklarationer, förutsätter det att man internationellt erkänner och har förtroende för vår uttalade linje. Det måste därför vara en central uppgift att undanröja de tvivel som kan ha uppstått under de sex senaste åren.

Under åren med borgerliga regeringar uppstod oenighet mellan regeringen och opposifionen. Men det är också ett välkänt faktum att det fanns spänningar och ibland också direkta motsättningar inom den borgerliga regeringen mellan de olika partierna. Framför allt var moderaterna inte överens med mittenpartierna. I valrörelsen gick moderata utrikes- och säkerhetsexperter så långt att de försökte misstänkliggöra den dåvarande mittenregeringen när det gällde förhandlingarna om mittlinjen i Östersjön.

Centern och folkpartiet var t. ex. mer positiva till en nordisk kärnvapenfri zon än moderaterna. Folkpartiet var ovilligt att ge dispenser för svenska företags investeringar i Sydafrika. Moderaterna partipolitiserade hela tiden biståndspolitiken och krävde och kräver fortfarande stora nedskärningar.

Moderaterna har gått åt höger - inte minst i utrikespolitiken. De har mer och mer fjärmat sig från de övriga partierna i riksdagen och utgör i dag egentligen ett eget block i de utrikespolitiska frågorna. De står i långa stycken ensamma mot alla andra partier i riksdagen. De gör det trots Ulf Adelsohns långa försäkringar tidigare i dag att de är överens med oss andra om den svenska alliansfria politiken.

Men faktum är ju att moderaterna i t. ex. sin syn på kapprustningen och styrkebalansen mellan stormakterna skiljer sig inte bara från de övriga riksdagspartierna utan också från de bedömningar fristående och välansedda

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

internationella organ gör. När alla andra gör den bedömningen att stormakterna i stort är jämstarka och "överrustade", ansluter sig moderaterna oreserverat till Reagans propagandistiska bedömningar och program för amerikanska miljardrustningar. Alla andra partier stöder förslaget om en frysning av kärnvapenarsenalerna. Moderaterna ensamma är motståndare till detta.

Moderaterna skiljer sig också från alla andra partier i sin syn på nedrustningssträvandena, fredsrörelsen och fredsarbetet här i landet och i övriga Europa. De har alltid invändningar mot nedrustningsförslag som andra partier lägger fram - utom Reagans förslag. Men själva har de aldrig lagt fram ett enda nedrustningsförslag, bara upprustningsförslag. Kommer vi någonsin att få se moderaterna lägga fram ett eget nedrustningsförslag här i riksdagen?

När alla andra partier välkomnar den växande fredsrörelsen, vad gör då moderaterna? Jo, de ser fredsrörelsen som ett stöd för förtryck i öst och som ett hot mot freden! Ulf Adelsohn har för sin del fastslagit att hemvärnet är den enda verkliga fredsrörelsen här i Sverige.

I valrörelsen vägrade moderaterna - som enda parti - att delta i den fredsdag de övriga partierna genomförde veckan före valet. Som enda parti har de också vägrat stödja kyrkornas namninsamling för fred och nedrustning - en aktion som förtjänar allt stöd och som har fått stöd av övriga partiledare i riksdagen samt av kds-ordföranden. Det är bara Ulf Adelsohns namnteckning som saknas.

Moderaterna skiljer sig från alla andra partier i sin syn på förslaget att inrätta en nordisk kärnvapenfri zon. När alla andra partier ser en sådan zon som ett bidrag till nedrustningssträvandena och söker konstruktiva lösningar, ser moderaterna den som ett hot mot vår säkerhet och motarbetar följdriktigt förslaget. Det är ingen överdrift att säga att det var av uppenbart taktiska skäl som moderaterna röstade för förslaget inför valet 1982 - sedan dess har de malt sig ur den enigheten.

Moderaterna skiljer sig också från alla andra partier i sin syn på bistånd och internationell solidaritet. När alla andra partier ser biståndet som ett uttryck för vår sohdaritet och vilja att stödja tredje världens fattiga länder och folk, ser moderaterna det främst som ett sätt att gynna svensk industri och att öppna nya exportmarknader.

Herr talman! Med dessa exempel har jag velat visa hur moderaterna i dag står för en egen utrikespolitisk linje. Det torde vara svårt, för att inte säga omöjligt, att förena den moderata poHtiken med vårt lands traditionella utrikespolitik, med den internationella solidariteten och med vår neutralitet och alliansfrihet.

Därför utgör moderaterna i dag ett eget block i utrikespolitiken. De är i opposition mot övriga partier. De står närmare Strauss, Reagan och NATO. Slutsatsen är att riksdagens övriga partier har ett gemensamt intresse att försvara den svenska neutraliteten och alliansfriheten emot moderaternas attacker.

Efter arbetarrörelsens valseger förra året har man i både öst och väst

mycket noga iakttagit efter vilka linjer svensk utrikespolitik skulle utformas. Den nya regeringen har också på ett helt annat sätt än tidigare varit aktiv och pådrivande. Det är bra att man redan haft överläggningar med de övriga nordiska regeringarna - trots svårigheterna i ett par länder - om bl. a. en nordisk kärnvapenfri zon. Det är också bra att man har haft överläggningar med stormakterna. Bra är vidare det förslag som regeringen har lagt fram och som bygger på Palmekommissionens förslag om att inrätta en kärnvapenfri korridor i Europa mellan NATO- och Warszawapaktsländerna. De initiativen har vårt partis stöd. De är nämligen konstruktiva förslag som är förtroendeskapande och som tillsammans med förslaget om en nordisk kärnvapenfri zon kan bryta väg för den nödvändiga nedrustningen i Europa.

Den debatt som har förts om korridorförslaget har tyvärr mest handlat om formaliteter, t. ex. om hur utformningen av noten till de berörda regeringarna har gått till och om hur partierna i riksdagen har eller inte har hållits informerade. Nu har statsministern medgivit att formella misstag har begåtts, att partierna borde ha informerats och att så skall ske i fortsättningen. Med det borde kanske den delen av debatten kunna avslutas, så att man i stället kunde övergå till en sakbehandling av korridorförslaget och nedrustningsförslaget. Men kvar står naturligtvis frågan, och den måste ställas till moderaterna än en gång: Stöder moderaterna Palmekommissionens och regeringens förslag, eller står de också i den här frågan ensamma gentemot de övriga partierna här i riksdagen?

Vänsterpartiet kommunisterna stöder regeringens förslag. Vi ser över huvud taget positivt på att regeringen ger freds- och nedrustningsfrågorna extra prioritet. Det är bra, därför att det stärker nedrustningssträvandena. Men med samma utgångspunkter, herr talman, kritiserar vi regeringen för t. ex. beslutet om upparbetning av det utbrända kärnbränsleavfallet och för det senaste beslutet om JAS.

I opposition kritiserade både vi och socialdemokraterna de dåvarande regeringarna för Sveriges nedlagda röst i FN när det gällde Östra Timor, för det svenska medlemskapet i IDB och för dispenser för svenska Sydafrikainvesteringar. Men på den korta tid som har gått sedan valet har den socialdemokratiska regeringen redan övergivit sina tidigare ställningstaganden och dragit på sig stark kritik inom arbetarrörelsen. Nu verkar det inte längre vara så viktigt med internationellt stöd för Östra Timor. Nu ser man exportmöjligheter i ett IDB-medlemskap, och häromdagen gav man också dispenser för svenska investeringar i Sydafrika.

Upparbetningen av utbränt kärnbränsle öppnar å sin sida möjligheter för att tillverka nya kärnvapen och för en spridning av kärnvapen till nya länder. Detta strider inte bara mot en utbredd uppfattning i vårt land att spridning av kärnvapen måste stoppas, det strider också mot den svenska nedrustningspolitiken och undergräver förtroendet för regeringens egna förslag för att stoppa kärnvapenupprustningen.

Beslutet att bygga stridsflygplanet JAS är inte bara en ekonomiskt äventyrlig affär. Det är också en affär som knyter oss närmare till USA och

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

NATO, eftersom viktiga delar av planet kommer därifrån. Vi kan utsättas för påtryckningar och tvingas till vapenaffärer som strider mot våra principer för svensk vapenexport. Detta innebär i sin tur risker för att tilltron till vår neutralitet och alliansfrihet undergrävs.

Vår ställning som neutralt och alliansfritt land måste vi på allt sätt slå vakt om, av flera skäl, bl. a. därför att den ställningen ger oss unika möjligheter att på ett aktivt sätt arbeta för avspänning och nedrustning. I det arbetet har regeringen ett massivt stöd av det svenska folket och av riksdagens alla partier - så när som på moderaterna.

Målet måste nu vara att tillsammans med fredsopinionen i Sverige och Europa förhindra utplaceringen av nya NATO-kärnvapen, att frysa de nuvarande kärnvapenarsenalerna, i avvaktan på ett avtal om en minskning av kärnvapnen i både öst och väst.

Regeringen måste också fortsätta det aktiva arbetet för en nordisk och europeisk kärnvapenfri zon. Den bör närmare utröna innebörden av nyligen gjorda sovjetiska uttalanden om att dra bort kärnvapenutrustade ubåtar från Östersjön.

Även om vi i Sverige brottas med svåra ekonomiska problem, måste Sverige som ett av världens rikaste länder bistå de nu så hårt pressade länderna i tredje världen.

Ett långsiktigt program för ett ökat svenskt bistånd bör därför utformas. Ett första mål måste vara att upprätthålla det tidigare enprocentsmålet enligt de beräkningar som gjordes när detta infördes. Sverige måste aktivt verka för att skapa den nya ekonomiska världsordning som är en förutsättning för att man skall kunna klara tredje världens försörjningsproblem. I detta arbete bör den svenska regeringen också söka ytterligare samarbete med den alliansfria rörelsen.

Den svenska neutralitetspolitiken, vaktslåendet om alliansfriheten, får inte innebära att vi är passiva, som de borgerliga regeringarna ofta var under sina sex år.

Vi måste säga ifrån varhelst förtryck eller övergrepp förekommer. Vi måste klart och entydigt säga ifrån om USA:s inblandning i Centralamerika. Vi måste lika klart säga ifrån om Sovjetunionens inblandning i Afghanistan.

Men vi måste vara konsekventa. När vi kritiserar stormakterna för att kapprusta måste vi själva begränsa våra egna militärutgifter och på så vis bidra till att minska världens sammantagna militärutgifter.

Herr talman! Till sist: Sverige kan inte ensamt lösa världens alla problem. Men vi kan tillsammans med andra länder bryta stormakternas dominans, medverka till att framtvinga fredliga lösningar av väpnade konflikter och tvinga bort reaktionära regimer och stödja en demokratisk utveckling på olika håll i världen. Tillsammans med andra länder kan vi få ett stopp för kapprustningen och i stället bedriva krig mot svälten och fattigdomen. -Detta är helt i överensstämmelse med vår traditionella neutralitets- och alliansfria linje.

Anf. 6 Utrikesminister LENNART BODSTROM;

Herr talman! Av den debatt som hittills har hållits framgår det att det råder en bred överensstämmelse om huvuddragen i vår utrikespolitik. Det visar ställningstagandet till de olika sakfrågor som regeringen presenterat i sin deklaration. Det enda undantaget som jag skulle vilja hänvisa till är det inlägg som gjordes av herr Adelsohn. Han vill på något sätt göra gällande att det alldeles entydigt är förtrycket i Östeuropa och uteslutande det som utgör hindret för fred i vår del av världen. För att innehålla någon sanning måste ett sådant påstående nästan vila på en fruktansvärd, outtalad förutsättning: att det skulle bedrivas ett fälttåg för att ändra statsskicken i Östeuropa innan man kan tänka sig att en fredlig utveckling är möjlig. I vart fall är det svårt att kalla en sådan politik för fredspolitik.

Jag noterar att det inte har riktats invändningar mot det sakliga innehållet i regeringens utrikespolifik. Jag har erinrat om den kärnvapenfria zonen i Norden, som de flesta partier ställer sig bakom. Vi har aktiverat den debatten på ett helt annat sätt än tidigare. Förslaget om en kärnvapenfri zon diskuteras nu livligare i samtliga nordiska huvudstäder, och den diskussionen kommer att fortsätta genom våra initiativ.

Vi har gjort en sondering om en zon fri från slagfältskärnvapen i Europa. Även den frågan diskuteras nu på ett helt annat sätt än vad som skulle ha varit fallet om man bara hade haft Palmekommissionens bok att utgå från tack vare att en regering har velat göra en sondering hos övriga regeringar.

Man skall heller inte glömma vilka initiativ vi har tagit i Förenta nationerna. Vi har under hösten i generalförsamlingen tillsammans med Mexico lagt fram ett förslag om en frysning av de två supermakternas kärnvapenarsenaler på nuvarande nivå. Det förslaget antogs med bred majoritet. Moderaterna har talat mot detta förslag, medan övriga partier stött det.

Vi har lagt fram förslag om en FN-studie om den roll som militärt utnyttjande av forskning och utveckling spelar för kapprustningen. Förslaget antogs med överväldigande majoritet. Vi väntar att studien snart skall inledas, med svenskt deltagande.

Vi har lagt fram förslag om en uppföljning av Palmekommissionens förslag och rekommendationer på nedrustningsområdet. Generalförsamlingen beslöt enhälligt att en sådan uppföljning skall göras.

Vi har lagt fram förslag om stärkande av den s. k. B-vapenkonventionens klagomålsprocedur. Det antogs med bred majoritet.

Vi har lagt fram förslag om en uppföljning av den s. k. Thorssonstudien om sambandet mellan nedrustning och utveckling. Också det förslaget antogs.

Vi har lagt fram förslag om en minskning av militärbudgetar som enhälligt har antagits.

Vi har, för det sjunde, lagt fram förslag om en stärkning av konventionen om särskilt inhumana vapen. Också det förslaget antogs enhälligt.

Jag anser alltså att de påståenden som här görs om att vi inte skulle ha fört en aktiv, fast och konsekvent utrikespolitik inriktad på att stärka möjlighe-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

terna till en fredhg utveckhng inte är riktiga.

Det har rests en del invändningar i själva procedurfrågan när det gäller vår sondering- för det var en sådan det var fråga om - beträffande en zon fri från slagfältskärnvapen i Europa. Men jag vill påpeka att när förslaget den 8 december lades fram för allmänheten presenterades det vid en presskonferens utan att möta några egentliga invändningar - det var inte ett kontroversiellt förslag. Vid denna presskonferens presenterades innehållet praktiskt taget i sin helhet. Att vi inte då offenthggjorde noten hängde samman med att den ännu inte var överlämnad till de stater som skulle vara mottagare. Helst borde presskonferensen ha hållits ett par dagar senare - det kan jag hålla med om. Men det skulle också ha förutsatt att inte någon hade tillställt Dagens Nyheter materialet så att det kunnat publiceras samma dag.

Vi gick inte till utrikesnämnden med frågan, och det kan alltid diskuteras. Men vi bedömde att förslaget inte var kontroversiellt och att det därför inte var erforderligt med en behandling i utrikesnämnden. Det nämndes emellertid i utrikesnämnden i min redogörelse den 14 januari, då jag redovisade vad regeringen vidtagit för åtgärder sedan nämndens senaste sammanträde. Inte heller då framfördes någon kritik mot förslaget eller sades något om att nämnden borde ha sammankallats tidigare för att behandla det. Åsikten att ärendet var av sådan betydelse att det borde ha behandlats i utrikesnämnden har kommit fram senare i samband med att Dagens Nyheter valt att publicera ytterligare uppgifter ur sitt rikhaltiga förråd av utrikesdepartementets handlingar.

Den väsentliga frågan här måste gälla vad som är själva substansen i förslaget, och jag konstaterar att substansen inte ändras av de förhållanden jag nu har nämnt. Den ändras heller inte av att detta initiativ har en internationell bakgrund - eller en utländsk bakgrund, om man vill använda ett ord som för många är främmande och fult. Det sades emellertid från början att det var Palmekommissionens förslag som utgjorde grunden för detta initiativ och som vi önskade ett ställningstagande till. Så har också de reagerat till vilka vi vänt oss. Vi har inte hemlighållit att detta var ett förslag från Palmekommissionen. Vad som senare har visat sig är att en av kommissionens ledamöter varit i kontakt med statsministern, som är kommissionens ordförande, och att han i sin tur har vidarebefordrat till UD, som hade att arbeta med en sådan här not enligt ett tidigare uppdrag, vad Egon Bahr hade överlämnat. Det ändrar inte sakfrågan. Sakfrågan är allför viktig för att trollas bort i procedurfrågor.

Jag vill lämna detta för att ta upp frågan om Arafats besök i Sverige.

Herr Ullsten gör sig lustig och menar att jag först skulle ha sagt att Arafat inte borde komma hit och senare sagt att han skulle komma. Vad jag sade vid det första tillfället var att Sverige som stat, att den svenska regeringen inte kan inbjuda Arafat. Men jag har från början framhåUit att det står vilken organisation som helst fritt att inbjuda Arafat. Det har också senare skett. Menar herr Ullsten att det är utrikesdepartementet som skall bestämma vem som får inbjudas till Sverige av fria organisationer?

När herr Ullsten talar om att Arafat borde hålla sig hemma, kunde det inte sakna sitt intresse att få veta var Arafat enligt herr Ullstens uppfattning har sitt hem.

Kritiken mot att vi för en utrikespolitik som inte är förankrad i riksdagen vill jag djupt beklaga. Vi önskar en kontakt med riksdagen. Det är i riksdagen som utrikespolitiken skall bestämmas i sina huvuddrag, och det är av en regering som har riksdagens förtroende som den mer i detalj skall utformas. Jag har försökt att under hösten infinna mig i kammaren vid alla de tillfällen då utrikespolitiska frågor tagits upp. Medarbetarna i utrikesdepartementet har regelbundet infunnit sig till föredragningar i utrikesutskottet. Med detta vill jag hävda att när man säger att vi inte skulle önska en utrikespolitik som har hela sin grund fastlagd i riksdagen är det ett påstående som vi inte vill acceptera och inte har anledning att acceptera.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 7 ULF ADELSOHN (m) replik:

Herr talman! Jag vill först ta upp frågan om frysningen. Sakläget är ju att Sovjetunionen i dag har ca 250 SS 20-robotar på baser riktade mot Europa. Det är 750 kärnladdningar. Mot dessa vapen står i dag de facto inga motsvarande markrobotvapen på NATO-sidan. Det är denna fundamentala obalans saken faktiskt gäller. Den som först slog larm om detta var socialdemokraten Helmut Schmidt. Det var under socialdemokratiska regeringar i Bonn, London, Köpenhamn och Oslo som NATO:s dubbelbeslut förbereddes och genomfördes. Att i dag kräva frysning innebär en frysning av Sovjets väldiga överlägsenhet och en nedfrysning av förhandlingarna i Geneve, för det är en illusion att tro att Sovjet skulle gå med på att minska antalet SS 20-robotar utan motprestationer. Jag själv och vårt parti hoppas på en förhandlingslösning i Geneve, men en sådan ställer krav på bägge sidor. Vi kan inte ställa oss bakom ett krav som spelat en mycket central roll i den sovjetiska propagandan under senare år.

Vi tarlätt på vad som sägs om att vi skulle stå ensamma, för den ståndpunkt som vi intar är samma ståndpunkt som intagits av franska, danska, norska, engelska, tyska regeringar - av i princip alla regeringar, herr Lars Werner, som har rätt att fatta sina egna beslut. Betänk detta noga, herr Lars Werner!

Jag vill säga till herr Bodström att vår uppfattning delas också av det socialdemokratiska partiet i Västtyskaland - ja, såvitt jag vet, åtminstone ännu så länge t. o. m. av herr Egon Bahr, en för svensk utrikespoUtik intressant person.

Jag förstår inte varför herr Bodström angriper oss moderater i fråga om Östeuropa. Militärt våld har förekommit i Europa bara två gånger sedan andra världskriget - i Prag 1968 och i Ungern 1956. Nog var det väl rätt för dessa folk att slåss för sin frihet, även om svaret blev ryska tanks på gatorna. Vi talar inte för något fälttåg. Vi talar för ett långsiktigt arbete för att nå långsiktig fred.

Herr Bodström är ju ny i det socialdemokratiska gänget, så jag skall påminna honom om vad det alltid stod på plakaten i förstamajtågen förr i

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

världen: "Alla folks frihet är hela världens fred." Det var det jag talade om. Skall vi få ha en långsiktig, stabil fred i Europa, då krävs det frihet för alla Europas folk. Där väst drog fram, Lennart Bodström, är folken fria. Portugal, Spanien, Grekland har återerövrats till demokrati och frihet. Östeuropa återstår. Vi skall göra allt för att hjälpa folken där till frihet. Vi har aldrig talat om mihtärt våld.

Låt mig sedan ställa några frågor till herr Bodström vad gäller den inte helt ointressanta Bahr-frågan. Jag vill inte anklaga herr Bodström, för han har inte spelat någon mer framträdande roll i denna fråga, men han har ju en hel hord av tjänstemän som skall kunna hjälpa honom att ge svar på de frågor som jag nu ställer.

Var den svenska regeringens förslag ett utrikesärende av större vikt? Borde det i så fall inte ha tagits upp i utrikesnämnden? Var det, eller var det inte ett utrikesärende av stor vikt? Om det inte var det, varför hölls det då en stor presskonferens?

Anser utrikesministern att det är lämpligt att utländska politiker skriver utkast till den svenska regeringens diplomatiska not?

Chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning, herr Eckerberg, gick ju i går in i debatten och sade att han aldrig varit med om detta förut. Tycker herr Bodström själv att detta är någonting som vi skall leva med och som är bra, eller tycker herr Bodström att detta är ett mycket beklagligt undantagsfall?

Av herr Eckerbergs inlägg i debatten framkom ju också, som Ola Ullsten sade, att svenska UD de facto hade en not färdigskriven, innan man ens hört talas om samtalen med herr Bahr. Varför användes inte svenska UD:s not utan i stället herr Bahrs utkast med några få försiktiga förändringar? Det var ju ingen brådska, inga problem alls, när herr Bahr ringde. Allt var förberett och klart på svenska UD. Varför användes inte svenska UD:s material?

Det är egentligen beklagligt att herr Bodström skall svara för detta, men herr Bodström är ändå statsråd och chef för utrikesdepartementet och har det formella ansvaret för vad som skett och framför allt för att det inte skall upprepas.

Jag vill fråga: Har vi nu fått alla papper på bordet? De flesta papper har ju avslöjats genom tidningsartiklar etc. Finns nu hela herr Bahrs skriftväxling och alla papper i det sammanhanget på bordet? Kommer vi att få se alla dessa papper och få ta del av allting, eller kommer man att fortsätta att hemligstämpla?

Vi partiledare, som Thorbjörn Fälldin påpekade när vi var i Oslo, fick ju inte ta del av något enda papper från svenska UD på frivillighetens grund. Allt vi får ta del av är ett resultat av vad olika tidningar grävt fram eller vad som publicerats i östtyska partiorgan. Får vi alla papper på bordet, herr Bodström?

Anf. 8 THORBJÖRN FÄLLDIN (c) replik;

Herr talman! Utrikesministern poängterar här att man från den svenska regeringens sida är aktiv när det gäller den nordiska zonen, och det tycker jag

är bra. Men hans framställning hade ett drag av att man från de nordiska ländernas sida nu, till skillnad från tidigare, diskuterar de här sakerna. Jag kan tala om för utrikesministern, om han inte redan känner fill det, att frågan om en nordisk zon varit föremål för överläggningar vid såväl statsministermöten som utrikesministermöten också under den förra regeringens tid. Men det är, som sagt, bra om ni fortsätter det påbörjade arbetet. Det är svårt i sig, eftersom två av de länder som bör ingå i denna zon tillhör en försvarspakt som vi icke tillhör. Däri ligger en komplikation, inte i fredstid men väl i händelse av krig.

Det var en bra lista över åtgärder som utrikesministern föredrog när det gäller insatser i FN. Att vi alls icke har satt de förslagen i fråga beror naturligtvis på att de så väl ligger i linje med den tidigare regeringens signaler och ideér, inte minst med tanke på den andra nedrustningskonferensen.

Så till det som har kommit att dominera debatten under senare tid och som har sin grund i den självtillräcklighet som den nuvarande regeringen har visat. Utrikesministern säger här: Vi hade en presskonferens den 8 december, och då publicerades och presenterades praktiskt taget hela förslaget. På den punkten delar jag Ulf Adelsohns uppfattning. Om nu förslaget var av så stor betydelse att det erfordrades en presskonferens, följer rimligen därav att det borde ha presenterats och varit föremål för samråd i utrikesnämnden. Men nu är det ju litet oklart om det rör sig om ett förslag eller om en sondering. Uppfattningarna svänger från anförande till anförande. Om det var en sondering - inte ett förslag- som, vilket framgår av utrikesministerns senaste anförande, hade presenterats i sin helhet vid en presskonferens, varför måste man då ha en sådan? I det avseendet delar jag Ola Ullstens uppfattning. Om det nu bara var fråga om en sondering, med noter och krav på officiella svar osv., varför handlade man då frågan på det sätt som skedde?

Det faktum att utrikesministern själv svänger från ståndpunkt fill ståndpunkt när det gäller frågan om vad det faktiskt rörde sig om gör saken ännu mera egendomlig.

Sedan fill påståendet att förslaget skulle ha redovisats i utrikesnämnden. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tvingas konstatera att där inte förekom någon redovisning av detta förslag. I utrikesnämnden begärde man däremot att nämndens ledamöter skulle få tillgång till noten, men ingenting hände. När det var allmänpolitisk debatt här i riksdagen fann jag anledning att påminna om den här mycket märkliga saken. Jag framhöll då som nu att det är viktigt att se till att information går ut och att denna, om möjligt, förankras när det gäller de viktiga utrikespolitiska områdena. Men ingenting hände.

Det var, som fidigare talare här har framhållit, först efter det att den aktuella noten i sin helhet offentliggjorts som utrikesministern skickade ut ett pressmeddelande. Det skedde, tror jag, på fredagen efter Nordiska rådets sammankomst.

Då är vi tillbaka vid själva kärnfrågan. Jag tror att man inte bara här i Sverige utan också runt om i världen har fäst en alldeles särskild vikt vid

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

vetskapen att en praktiskt taget samlad nation står bakom de utrikespolitiska ställningstaganden - eller utspel, om man nu vill uttrycka sig på det sättet -som görs. Utrikesministern hänvisar till det faktum att man när det gäller den här idén, det här förslaget, har haft överläggningar med de socialdemokrafiska partierna i Norden och fackföreningsrörelsen i Norden, och det är väl bra. Men det är återigen ett uttryck för självtillräcklighet, eftersom oppositionens ledamöter i utrikesnämnden inte får tillgång till detta papper i sakfrågan.

Det är närmast en självklarhet att det är en fördel om vi kan få undan slagfältsvapnen från gränsen mellan de två blocken, även om det inte innebär en reduktion av antalet kärnvapen.

Med hänsyn till det sätt på vilket frågan skötts föreligger en uppenbar risk för att denna i och för sig goda tanke i viss mån omintetgörs. Möjligheterna att nå en allmän uppslutning kring denna tanke är nu av allt att döma sämre än om man hade haft ett klart och otvetydigt intryck av att förslaget -sonderingen, eller vad det nu är fråga om - från svensk sida är utformat lika självständigt som tidigare.

Anf. 9 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Herr talman! Utrikesministern konstaterade i inledningen till sitt senaste inlägg att debatten dessförinnan visat att det inte föreligger några stora sakliga skillnader mellan de politiska partierna när det gäller utrikespolitiken.

Han föredrog en lista över vad som skulle vara typiska initiativ från den nya socialdemokratiska regeringen. Det var en lista - om jag i hastigheten uppfattade saken rätt - över förslag som i åratal diskuterats av många regeringar, av den parlamentariskt sammansatta nedrustningsdelegationen, FN-delegationer etc. Kanske är listan, Lennart Bodström, i och för sig snarare ett uttryck för att vi kan ena oss i konkreta utrikespolitiska frågor än en förteckning över saker som den handlingskraftiga socialdemokratiska regeringen skulle ha presterat.

Men även om vi nu skulle vara överens om både den listan och mycket annat på det utrikespolitiska området, är det ändå inte alldeles likgiltigt, Lennart Bodström, på vilket sätt detta arv förvaltas, på vilket sätt dessa grundläggande värderingar omsätts i praktisk utrikespolitik. När det gäller utrikespolitiken handlar det inte bara om att formulera förslag till kärnvapenfria korridorer, kärnvapenfria zoner etc, utan det handlar också om det sätt på vilket förslagen presenteras och om att vårda sig om relationerna med andra länder.

Vad vi nu har bevittnat är ju hur ett förslag, som vi måhända i och för sig, när vi så småningom blir överens om vad det egentligen handlar om, alla kan ställa upp för, riskerar att mista sin trovärdighet just på grund av det sätt på vilket den svenska regeringen har handlagt saken.

Jag tror kanske inte att frågan om en kärnvapenfri korridor i Europa i och för sig står och faller med vad den svenska regeringen tar sig för. Men jag tror att Sveriges möjlighet att påverka utvecklingen i den riktningen har skadats

av det nästan otroliga sjabbel som har karakteriserat hela denna handläggning.

Herr talman! Jag vill ställa ett antal frågor till utrikesministern.

Den första frågan är: Vilken av de två uppläggningarna är det som den svenska regeringen ställer sig bakom, när man säger sig ge Palmekommissionens förslag sitt fulla stöd? Är det den uppläggning som innebär att en kärnvapenfri korridor kan etableras redan innan man i förhandlingar blivit överens om en balans vad gäller de konventionella vapnen, eller är det den svenska regeringens mening att sådana förhandlingar - och att man blir överens i förhandlingarna - måste föregå upprättandet av en korridor? Det är en ganska viktig fråga, som det är av intresse för riksdagen att få besked om.

Den andra frågan gäller handläggningen. Det är fortfarande - även efter denna debatt - oklart om regeringen faktiskt har ställt sig bakom Palmekommissionens förslag- som i och för sig är mycket oklart formulerat -eller om man bara har gått ut för att pröva vad andra regeringar tycker och avvaktat med att ta ställning själv. Min fråga kvarstår. Om det nu är på det viset att man ville göra en försiktig underhandssondering för att kunna försäkra sig om visst stöd innan man ställer sig bakom förslaget, av vilket rimligt skäl gick man då ut och skapade publicitet kring denna sak? Det var väl ingenfing som tvingade regeringen att göra detta. Intrycket kvarstår, efter det sätt på vilket hela saken behandlades, att man i den svenska regeringen faktiskt tänkte sig att detta skulle vara inte en underhandssondering - för vilket man inte behöver utrikesnämndens godkännande - utan just ett politiskt utspel av den typ som rimligen borde förankras i utrikesnämnden. Det vore också intressant att veta vilket skälet var till att man inte väntade till dess att det västtyska valet var över. Man kunde ju med ganska litet fantasi inse att detta skulle skapa en komplikation i våra relationer till Västtyskland, även om det kanske inte har så stor betydelse i själva Västtyskland.

Den tredje frågan är den som jag ställde i mitt huvudanförande. Om det var svenska UD;s bedömning att frågan var känslig och att man därför borde konsultera Willy Brandt och Helmut Schmidt, vill jag fråga: På vilket sätt ansågs frågan vara känslig? Var den känslig för Västtyskland och dess regering? Om så var fallet enligt UD:s bedömning, varför underhandsinfor-merade man då inte representanter för den västtyska regeringen utan i stället ytterligare två representanter för den västtyska oppositionen? Också den frågan tycker jag fortfarande kräver sitt svar.

Till sist, herr talman: Lennart Bodström säger att det är viktigt att den svenska utrikespolitiken förankras i riksdagen och utformas här hemma. Men om det nu är så att den svenska regeringen - måhända utan ens en intern diskussion vid någon beredning - gör den s. k. Palmekommissionens förslag till sitt, kan man då säga att politiken har formulerats av Sverige, av dess regering i samförstånd med den svenska oppositionen? Jag tycker inte det.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 10 LARS WERNER (vpk) replik:

Herr talman! Först en fråga till utrikesministern.

De nya uppgifterna i massmedia under de senaste dagarna om händelserna i Hårsfjärden förra året är i långa stycken mycket sensationella och samtidigt oroande. De reser nämligen en lång rad frågor, som det måste skapas klarhet omkring. Om inte, kan vilda spekulationer ta fart och allvarligt skada tilltron till den svenska neutralitetspolitiken.

Uppgifterna om att det var en västtysk NATO-ubåt är anmärkningsvärda. Lika anmärkningsvärda är uppgifterna om att den svenska militären samarbetade med ett NATO-land för att identifiera denna ubåt. Den svenska neutralitetspolitiken kan omöjligen medge någonting sådant.

Jag vill därför fråga utrikesministern om regeringens avsikt är att nästa månad frisläppa och offentliggöra ubåtskommissionens rapport i dess helhet. Jag menar att något annat är helt oacceptabelt i detta läge, därför att det skulle öppna för vilda spekulationer om svenskt samarbete med NATO, om rapporten hemlighålls för att skydda NATO-intressen m.m. Jag vill vädja fill utrikesministern och regeringen: Gör inte en sådan utveckling möjlig, utan frisläpp rapporten i dess helhet!

Åter till moderaterna och Ulf Adelsohn. Ulf Adelsohn försöker här i dag förgäves påvisa att moderaterna inte står i opposition mot övriga riksdags-parfier när det gäller utrikespolitiken. Men man ändrar inte svart till vitt i en handvändning, och det är framför allt mera en fråga om ord. Att moderaterna i dag särskiljer sig i svensk utrikespolitik är obestridligt. Ni har gått åt höger, som alla andra högerpartier i Europa, som tycks känna något slags tvång att ge upp alla självständiga bedömningar och ställningstaganden och underordna sig Reagans utrikespolitik och bedömningar. Så är det - ni är ju i dag mer överens med Reagan och NATO än med övriga partier i den svenska riksdagen.

Vad är viktigast i dag, upprustning eller nedrustning? Nedrustning, svarar självfallet en majoritet av människor här i landet och alla andra riksdagspartier. Upprustning, svarar moderaterna ensamma.

Ni moderater har uppenbarligen med stor iver och förtjusning deltagit i formdebatten om Palmekommissionens och regeringens förslag, men själva sakfrågan vill ni inte diskutera. Formfrågan tycks vara viktigare än sakdebatten.

Jag vill därför fråga Ulf Adelsohn; Vad anser ni om förslaget att skapa en kärnvapenfri korridor i Europa fri från slagfältskärnvapen? Står ni också i den frågan mot övriga partier här i riksdagen? Stöder ni förslaget, vill ni aktivt arbeta för det eller ansluter ni er också på den punkten till Reagans och övriga högerpolitikers motstånd mot och ointresse för nedrustningsfrågorna? Det är viktigt för debatten här i kammaren och debatten hos svenska folket att få ett klart ställningstagande från moderaterna på denna punkt.

En annan fråga: Ni vägrar stödja kyrkornas namninsamling. Ni försöker sitta på två stolar samfidigt, genom att dels vara emot aktionen, dels vara för dess nedrustningssträvanden. Som alla förstår är det rätt omöjligt i alla avseenden. Ni måste bestämma er - antingen är ni för eller också är ni emot.

Antingen stöder man eller också gör man det inte.

Jag tog upp detta förut, att vi från moderat håll aldrig har hört ett eget nedrustningsförslag, bara upprustningsförslag. Ni vägrar delta i olika fredsaktioner. Ni har malt er ut när det gäller beslutet om en nordisk kärnvapenfri zon, och ni vill inte heller arbeta aktivt för förslaget om en korridor fri från kärnvapen i Mellaneuropa.

Jag tror att man kan sammanfatta er syn på säkerhetspolitiken och fredsarbetet så här: Ni stöder i dag Reagans sanslösa amerikanska rustningsprogram. Ni stöder planerna på utplacering av nya NATO-kärnvapen. Ni stöder ökade svenska militärutgifter. Det är precis som om dagens hot och säkerhetsrisker beror på att det finns för få kärnvapen och andra vapen. Någon annan slutsats kan man egentligen inte komma fram till, om man granskar de moderata ställningstagandena och hela den moderata säkerhetspolitiken och synen på säkerhetsfrågorna här i Europa.

Det är möjligt att moderaternas världssyn och säkerhetspolitiska bedömningar mera är ett resultat av ett propagandistiskt och partitaktiskt tänkande än seriösa överväganden, men det är i så fall lika allvarligt. Hur kommer det sig annars att ni tillsammans med övriga partier här i riksdagen röstade för att regeringen skulle arbeta för att göra Norden till en kärnvapenfri zon, och sedan i tur och ordning påstår, för det första att zonförslaget är ett tomt slag i luften, för det andra att zonen är orealistisk och för det tredje att den är oförenlig med vår oberoende säkerhetspolitik?

Ett svar på den här frågan, herr Adelsohn, kan kanske förklara er vinglighet i zonfrågan, och kanske kan också ett svar på den frågan förklara varför moderaterna har malt sig ut i fråga om det tidigare enhälliga beslutet om att försöka skapa en kärnvapenfri zon.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 11 Utrikesminister LENNART BODSTROM:

Herr talman! När jag lämnade min redogörelse för de olika initiativ som regeringen tagit i FN under hösten och för vår aktivitet i de nordiska huvudstäderna för en nordisk kärnvapenfri zon, eller för sonderingen om en zon fri från slagfältkärnvapen, var det för att försöka återföra denna debatt till de viktiga sakfrågorna och att inte få den att hela tiden syssla med proceduren. Jag vill inte förneka att också tidigare regeringar har varit inne på en del av detta. Det kan ändå vara tillåtet att i all anspråkslöshet påpeka, att när herr Fälldin var statsminister, fattade riksdagen beslut om att vi skulle arbeta för en nordisk kärnvapenfri zon men att beslutet fattades på grundval av en motion som var framlagd av det socialdemokratiska partiet.

I fråga om zonalternafivet i Europa sägs det här att det måste ha varit en mycket viktig händelse sett ur utrikespolifisk synpunkt, eftersom man sammankallade en presskonferens. I så fall borde väl också utrikesnämnden ha sammankallats. Svårigheten att sammankalla utrikesnämnden i december - vi gjorde verkligen ett försök - för olika ändamål vittnar om att det praktiskt taget är omöjligt för utrikesnämnden att sammanträda lika ofta som vi håller presskonferenser.

Frågan har rests om varför vi gav offentlighet åt zonsonderingen den 8

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

december, när det nu inte var något formellt förslag. Jag har redan i debatten framhållit att det inte varvar avsikt att ge offentlighet åt frågan den dagen. Vi gjorde det därför att en stor daglig tidning förfogade över uppgifter om att vi hade vänt oss till de olika regeringarna.

Det har också i den här diskussionen förekommit ett resonemang om att utrikesdepartementet inte skulle ha arbetat med den här frågan och inte tagit de fillräckliga initiativen. Låt mig då börja med att framhålla att regeringen är ett kollektiv, vi har ingen ministerstyrelse. Regeringen leds av den statsminister som har fått riksdagens förtroende och som kring sig har samlat ett antal ledamöter som tillika är chefer för departement. Men besluten fattas av regeringen i frågor av den typ vi här talar om.

Låt mig också erinra om att regeringskansliet är en enhet. Det ligger inte något obehörigt i att man i regeringskansliets ledningsorgan, statsrådsberedningen, sysslar med en fråga som gäller utrikespolitiken. Statsrådsberedningen får syssla med vilka frågor som helst. Det må gälla arbetsmarknadspolitik, skattepolitik eller liknande. Det finns ingen anledning till att någon i ett departement känner sig kränkt över att statsrådsberedningen under statsministerns ledning ägnar sig åt ett visst frågeområde. Regeringskansliet är en enhet, i varje fall nu. Statsrättsligt är den det, liksom regeringen. Det är på detta sätt det fungerar. Det har utvecklats som något misstänkt att det från statsrådsberedningen lämnas synpunkter till utrikesdepartementet.

När det gäller händelserna i Hårsfjärden, som herr Werner erinrat om, pågår nu en betydande ryktesspridning liksom det gjorde det under den tid då händelserna utspelade sig i oktober förra året. Regeringen har ingen kommentar till detta utöver vad jag har framhållit i regeringsdeklarafionen, nämligen att kränkningar av vårt territorium, från vilket håll de än kommer, skall avvisas.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 12 ULF ADELSOHN (m) replik;

Fru talman! I ett avseende innehöll Lennart Bodströms senaste inlägg en fullständig nyhet, nämligen att regeringen skulle ha försökt sammankalla ett möte i utrikesnämnden i december. Jag är ju medlem av denna nämnd, men jag hörde inte ett ord från regeringen om ett sådant sammanträde. Däremot sades det något om ett eventuellt sammanträde i en helt annan fråga, som gällde utvisning av vissa diplomater, men det var i slutet av december och långt efter det att Bahr-affären hade spelats ut i en stor presskonferens och på annat sätt. Själv har jag alltså inte hört ett enda ord om att det tidigare skulle ha kallats till ett sammanträde i utrikesnämnden, men det är möjligt att Thorbjörn Fälldin eller Ola Ullsten känner till saken. Det vore intressant att få veta hur det ligger till.

Jag tycker synd om Lennart Bodström. Han gör så gott han kan för att försvara denna förfärliga sak, där han faktiskt själv är oskyldig - det vill jag gärna ha sagt. Men Lennart Bodström är nu utrikesminister och tvingas

därför svara på saker som sorterar under hans fögderi i regeringen.

Den omtalade noten var alltså hemlig, och det är ju unikt att svenska nedrustningsförslag är hemliga. Varför var den då hemlig? Det finns en hel stab tjänstemän på UD som kan hjälpa till att hitta på ett fyndigt svar på det. Det förhåller sig väl ändå inte så att Egon Bahr bestämde det? I hans brev stod det ju att noten skulle vara hemlig, något som alltså är helt unikt för svenska förhållanden. Det är verkligen fantastiskt om det var Egon Bahr som bestämde detta. Är det möjligt att en västtysk oppositionspolitiker får bestämma om en svensk hemligstämpel för att förhindra att svensk politik blir känd för vårt lands oppositionspolitiker? Det tycks fakfiskt vara fallet.

Varken Thorbjörn Fälldin, Ola Ullsten eller jag själv har fått veta vad Egon Bahr har dikterat och vad den svenska regeringen har underhandlat med västtyska oppositionspolitiker om, och då inte bara Egon Bahr utan också Helmut Schmidt och Willy Brandt. Detta är alltså den socialdemokratiska regeringens sätt att handlägga svensk utrikespolitik.

Det var när en östtysk tidning publicerade en artikel i den här frågan som vi fick veta vad en västtysk oppositionspolitiker ville hemlighålla för oss. Det är så det har gått till, Lennart Bodström. Jag beklagar Lennart Bodström, som fått överta detta arv.

Jag tror att vi nu rätt väl vet hur det hela har gått till. Palmekommissionen lade fram sitt förslag, och en ledamot blev regeringschef. Det var lämpligt att dokumentet lades fram som ett regeringsförslag. Olof Palme gav order till UD, varpå Egon Bahr skrev till Olof Palme och hörde sig för om förslaget kunde användas i den västtyska förbundsdagen. UD uppfattade uppdraget som en order direkt från statsministern att använda den handling som kom från statsministerns kansli. Därför använde man inte den skrivelse, som herr Eckerberg sade, som redan låg färdig hos UD. I stället blev det alltså det förslag som kom från den västtyske oppositionspolifikern.

Den svenska regeringen går därefter ut med förslaget utan att informera oss Övriga partiledare och utan att kalla till ett sammanträde i utrikesnämnden. Jag kan i och för sig bara tala för Carl Bildt och mig själv, men i varje fall vi har inte hört talas om något sådant sammanträde.

Så följer då vår förfrågan i utrikesnämnden i januari, men inte ens vid det tillfället fick vi, som Thorbjörn Fälldin sade, några handlingar. Inte heller hade vi fått ta del av dem, om de inte hade publicerats i en östtysk tidning. Den svenska regeringen erkänner inte att den har gjort något fel. Olof Palme har nu visserligen visat ilska över att vi inte blev informerade, men det är också det enda erkännande vi fått. Det är en ilska som vi inte såg ett spår av, Lennart Bodström, när vi träffades på utrikesnämnden. Den är en ren efterhandskonstruktion.

Nu är ju inte att erkänna fel Olof Palmes största tillgång här i livet. Men det hade kanske inte varit så dumt, om han i den här affären hade beklagat att regeringen gjort sig skyldig till ett allvarligt misstag, i stället för att framhärda i att den skött detta på ett om icke föredömligt, så i varje fall oklanderligt saft.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

4 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Lennart Bodström kan av förklarliga skäl inte svara på de frågor vi ställer: Får vi alla papper på bordet? Varför använde ni inte det svenska UD:s färdigbehandlade not utan tog i stället nästan ordagrant herr Bahrs skrivna not? Varför fick inte vi ledamöter av utrikesnämnden reda på att ni försökte sammankalla oss?

Låt mig, eftersom herr Bodström har den oskattbara tillgången att få obegränsad rätt att gå upp i talarstolen - för min del är detta en slutreplik -, avsluta med följande konstaterande:

Frågan om en kärnvapenfri zon i Europa är en viktig och en god tanke, och den borde därför ha handlagts på ett sätt som vi här hemma hade kunnat enats om. Det hade gagnat Sverige. Nu har regeringen agerat på ett sådant sätt att det har skadat filltron till självständigheten i vår utrikespolitik. Det är allvarligt, särskilt i en neutral nation. Det har också skadat tanken på en kärnvapenfri zon i Europa. Ert agerande har också inneburit att ni åsidosatt klart etablerade regler för samråd mellan regering och opposition i viktiga utrikespolitiska ärenden. Det är allvarligt i denna fråga, men det är än allvarligare om det upprepas.

Jag klandrar icke Lennart Bodström för detta. Vi vet alla hur det gått till. Men jag vill gärna säga till Lennart Bodström att det är utrikesministerns uppgift att tillse att detta inte upprepas.

Anf. 13 THORBJÖRN FÅLLDIN (c) replik;

Fru talman! Utrikesministern säger att han helst vill diskutera sakfrågorna. O.K. då - jag förstår att det kan vara litet påfrestande att som utrikesminister hålla på och förklara alla dessa turer i det formella avseendet, vilka bevisligen har sitt samband med sakfrågan. Men nog om detta!

Jag konstaterar emellertid att mitt i denna önskan från utrikesministerns sida att diskutera sakfrågorna, har det här inte getts någon förklaring till de ensidiga påpekandena mot Israel i Mellanösternavsnittet. Här brännmärker man Israel för invasionen. Den strider mot alla internationella regler, så den måste brännmärkas. Sedan kommer det påpekande som jag citerade och som är vänt mot Israel när det gäller hitta en lösning i Mellanöstern. Men i denna deklaration finns inte ett ord om PLO:s aktioner, som bevisligen är lika klandervärda.

Eftersom utrikesministern inte ägnat denna sakfråga något intresse, har min misstanke att det har ett samband med Arafats besök förstärkts. Jag vet att det aldrig kan få komma i fråga att en regering förbjuder fria organisationer eller politiska partier att inbjuda de gäster man önskar se här. Men det finns ett alldeles speciellt samband i det förhållandet att det är det socialdemokratiska partiet som inbjuder och att det är det socialdemokratiska parfiet som har regeringsmakten.

Vår strävan måste naturligtvis vara att i vårt internationella agerande om möjligt medverka till att det sker en försoning i detta område, att israeler och palesfiner kan finna lösningar som gör att de kan leva i fred vid sidan av varandra. Min tro är, fru talman, att om inbjudan till Arafat får stå kvar, så kommer det att motverka i stället för att främja en sådan utveckling.

Med adress till det socialdemokratiska partiet skulle jag vilja säga; Tänk om i denna fråga! Det är säkert inte mer anmärkningsvärt inför den internationella opinionen än att inbjudan till israeler inte längre kvarstår, vilket Ola Ullsten eller Ulf Adelsohn tidigare påpekade.

Därefter några ord om frysningen av kärnvapen. I fråga om detta delar jag regeringens uppfattning. Jag tycker att det initiativ man tog fillsammans med Mexico är bra. Den här frågan diskuteras ju här hemma, och jag har tidigare uttalat min förvåning över att man från moderat sida inte ställer upp för en frysning. Man hänvisar till att det enligt undersökningar just när det gäller slagfältsvapen eller kärnvapen råder en obalans. Det må vara rätt, men vi får inte glömma att kärnvapenarsenalerna på ömse sidor nu har en sådan omfattning att det räcker för att förgöra mänskligheten flera gånger om.

Eftersom kärnvapnen till en del är avsedda att uppväga den obalans som kan råda på den konventionella sidan, inser jag att det kan finnas ett samband mellan åtgärder när det gäller både frysning och nedrustning på kärnvapensidan och några slags överenskommelser på den konventionella sidan. Det fasansfulla i dag är ju att om en konflikt skulle bryta ut, och man har utformat sitt militära försvar på ett sådant sätt att ett anfall med konventionella vapen skulle slås tillbaka med kärnvapen är ju katastrofen ett faktum i ett tidigt skede.

Min slutsats är att om vi skall vänta på att supermakterna anser att de har en total balans - att de har balans när det gäller kärnvapen och att de har balans när det gäller konventionella vapen - kan vi aldrig räkna med att det blir stopp på kärnvapenupprustningen. Därför menar jag att det fortfarande är en rimlig utgångspunkt att man startar med en frysning av kärnvapnen. Och det är ju gott att erfara att FN har ställt sig bakom en sådan uppläggning.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 14 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Fru talman! Jag vill knyta an till det som Thorbjörn Fälldin sade och ställa frågan: Vad är alternativet till det vi kallar för frysning? Vad är alternativet till att man mellan Moskva och Washington kommer överens om att starta nedrustningsförhandlingar från den nivå där man nu befinner sig och inte går vidare på något avsnitt?

Ja, alternativet är naturligtvis att upprustningen fortsätter parallellt med de hittills fruktlösa nedrustningsförhandlingarna. Vad innebär det? Jo, naturligtvis att den nivå från vilken man så småningom skall reducera kärnvapenarsenalerna kommer att vara ännu högre, och att nedrustningsförhandlingarna kommer att vara ännu svårare. Det handlar dessutom inte bara om nivåer av i sig inbördes likvärdiga vapen, utan när upprustning pågår infogas kärnstridsspetsar i det ena vapensystemet efter det andra. Själva spridningen av kärnstridsspetsar och kärnvapen inom de båda blockens försvarssystem tillhör det som inger den största oron och innebär den största faran, bl. a. för att kärnvapen kommer att användas av misstag.

Därförtycker jag också att den mänskliga självbevarelsedriften borde säga oss alla att det är en fåfäng strävan att försöka reda ut när den absoluta

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

balansen skulle vara nådd och först då starta reella nedrustningsförhandlingar. Och det är väl att notera att i dag inte heller den amerikanska presidenten - i varje fall t. v. inte hans närmaste rådgivare - intar denna fastlåsta hållning utan är beredd att diskutera uppmjukningar t. ex. av det s. k. dubbelbeslutet. Och detta tycker jag är bra.

Sedan, fru talman, tillbaka till den eländiga Bahrprocessen: Apropå tidpunkten för presskonferenser vill jag säga, Lennart Bodström, att jag tycker att ni skall tacka Dagens Nyheter för att tidningen tvingade fram en presskonferens den 8 december. Detta är inte sagt som något försvar för att UD-tjänstemän läcker hemliga handlingar. Men hade man inte tvingats hålla presskonferensen tidigare, hade det fatala inträffat att det svenska regeringsinitiativet presenterats inte väsentligen här i Stockholm utan i den tyska förbundsdagen, mitt under den västtyska valkampanjen. Tydligen var det så det hela var tänkt, och det var dessa cirklar som rubbades av Dagens Nyheters publicering. Jag tycker, som sagt, att DN i detta fall gjorde en insats för nationen.

Sedan till frågan om utrikesnämnd eller inte; När man har sammanträde med utrikesnämnden är inte det viktiga. Och jag hörde inte heller talas om någon inbjudan i december. Men det avgörande här är ju om denna fråga skall anses ha den karaktären - och det är en del av sakfrågan, Lennart Bodström - att den bör föredras i utrikesnämnden. Detta är det viktiga.

Vi vet fortfarande inte - fastän debatten har pågått sedan början av februari - om frågan har denna karaktär eller inte, och därmed saknar vi också kunskap om vad det egentligen är för utspel som den svenska regeringen har gjort. Därför: Om Lennart Bodström tycker om att tala i sakfrågan, erbjuds han nu ett tillfälle att göra det - genom att gå upp och använda den taletid som utrikesministern har kvar, och den är, som Ulf Adelsohn sade, obegränsad.

Vilketdera av de två alternativ som Palmekommissionen diskuterar är den svenska regeringens ståndpunkt? Om den frågan inte går att besvara eftersom den svenska regeringen inte har någon ståndpunkt, då vore det bra att få veta detta och få konfirmation på det påstående som funnits om att man egentligen inte har lagt något förslag, inte gjort något utspel, utan bara agerat frågeledare för att få veta vad andra regeringar tycker om Palmekommissionens förslag.

Jag tycker också att det är rimligt att utrikesministern svarar på frågan: Vad var det som UD tyckte var så känsligt i denna sak visavi Västtyskland och som gjorde att UD - Olof Palme har framhållit detta - föreslog att kontakt skulle tas med Willy Brandt och Helmut Schmidt? Ansåg man på UD att det var känsligt för våra relationer till Västtyskland att mitt i en valrörelse lägga detta förslag och att därför underhandskontakter borde tas? Om det var så, varför togs dessa underhandskontakter bara med den västtyska oppositionen och inte med den västtyska regeringen?

Anf. 15 LARS WERNER (vpk) rephk; Nr 98

Fru talman! Utrikesministern sade sig inte ha någon kommentar till min Onsdagen den fråga om man skulle publicera ubåtskommissionens rapport i sin helhet. Det 15 mars 1983

pågår en betydande ryktesspridning, och han vill inte delta i den, säger han.

Jag har inte begärt det. Min fråga gällde tvärtom om man skulle reducera Utrikes- och ryktesspridningen och effekterna av den genom att publicera ubåtskommis- handelspolitisk sionens rapport i sin helhet. Det var det min fråga gällde, och den kvarstår debatt fortfarande.

Sedan har den här debatten visat att det inte går att få något svar från moderaterna i sakfrågan om en kärnvapenfri korridor i Europa. Tolv minuter har Ulf Adelsohn nu ägnat åt formaliadebatten om hur förslaget kom till.

Anf. 16 FÖRSTE VICE TALMANNEN;

Jag får erinra om att den medgivna repliken avser utrikesministerns anförande.

Anf. 17 LARS WERNER (vpk) replik:

Längre än så kommer man inte i den här debatten. Hela den debatt som har förts mellan utrikesminister Bodström och moderaterna visar att moderaterna står ensamma i utrikesfrågorna f. n. Alla andra parfier i riksdagen utarbetar nedrustningsförslag. Det visar också den debatt som representanterna för mittenpartierna tar upp, och som kontrasterar mot Ulf Adelsohns oförmåga att ge klara besked. Alla andra partier, utom moderaterna, arbetar aktivt för nedrustning, alla andra partier stöder förslaget om att inrätta en nordisk kärnvapenfri zon, alla andra partier stöder kyrkornas namninsamling för fred och nedrustning - alla utom moderaterna. Moderaterna har själva inte lagt fram något eget nedrustningsförslag, bara upprustningsförslag.

Min fråga kvarstår: När kommer vi att få se ett nedrustningsförslag frän moderaternas sida?

Anf. 18 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Får jag än en gång erinra om att den medgivna repliken avser utrikesministerns anförande.

Anf. 19 LARS WERNER (vpk) replik:

Men, fru talman, det här gäller frågan om hela utrikespolifiken. Jag kan inte undgå att tala om moderaternas förslag i debatten om regeringspolitiken.

Jag skall sluta med att säga att det upprop som kyrkan i Sverige har publicerat, och som fem partiledare står bakom, handlar om sådana frågor som krig och fred. Jag skall be att få citera litet i början av uppropet:

"- Krig och andra former av våld drabbar många av jordens folk. Grupper och enskilda utsätts för oerhörda lidanden. Kapprustningen utgör ett hot mot hela världen -1, o. m. mot mänsklighetens överlevnad. Rustningar förslösar

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

enorma resurser som skulle kunna användas i det internationella utvecklingsarbetet.

- Med våra underskrifter kräver vi ett stopp för kapprustningen med kärnvapen som nu sprider sig till allt fler länder: att alla kärnvapenprov inställs och att all utveckling, tillverkning och utplacering av kärnvapen och kärnvapenbärare avbryts.

- Även kapprustningen med andra vapen måste hejdas. Detta gäller i första hand biologiska och kemiska vapen .

- Alla länder bör stödja fredsarbetet, fredsfostran samt freds- och konfliktforskning. Vi vädjar till alla nationers regeringar att ta sitt ansvar för att steg för steg organisera freden i vår värld ."

Detta upprop, fru talman, har centerpartiets, folkpartiets, socialdemokraternas, vpk:s och kds ordförande skrivit under - alla riksdagspartierna utom moderaterna. Det menar jag är ett tecken så gott som alla andra som har visats under den här debatten på att fyra riksdagspartier i dag är eniga om den neutralitets- och alliansfria linje som regeringen har drivit och håller på att driva.

Anf. 20 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Fru talman! För att börja med herr Werners fråga vill jag säga att jag utgår från att ubåtskommissionens rapport kommer att offentliggöras i alla delar där det inte medför att man röjer de anordningar som är till för försvarets del och som är fill för att förhindra fortsatta kränkningar. Men i övrigt är avsikten att ge full offentlighet. Inte minst fäste jag avseende vid att en särskild utredning kommer att göras om den information - för att inte säga ryktesspridning - som förekommit i den här frågan.

Inbjudan till PLO-ledaren Arafat sker för att ge oss en möjlighet att få kontakt också med PLO-sidan. Men jag vill erinra om att det socialdemokratiska partiet har riktat en inbjudan inte bara till PLO utan också till Israels arbetarparti - och den inbjudan står kvar. Det är rimligt att vi talar med båda parterna.

Jag vill också säga, när det gäller frågan om handläggningen av noten om ett zoninitiativ, att den blivit nästan det huvudsakliga ämnet i de replikskiften vi här har. Det är en fråga som kommer att granskas av konstitutionsutskottet, och det kommer att så småningom bli möjligt för riksdagen att ta del av vad som har förekommit där i alla avseenden. Vad jag kan försäkra är att det aldrig har funnits någon önskan från regeringens sida att undanhålla vare sig utrikesnämndens ledamöter eller de partiledare som här har yttrat sig information i den frågan.

Det förhållandet att vi inte offentliggjorde vår not samma dag som den sändes i väg - eller i varje fall att vi inte hade den avsikten - hänger samman med att det tydligen är diplomatisk praxis att en sondering görs på detta, som vi trodde, diskreta sätt. Det var också därmed klart att vi inte hade bundit oss för Palmekommissionens förslag i alla delar. Det bör dessutom ytterligare framhållas att Palmekommissionens ledamöter inte utgör några experter på

nedrustning utan är allmänpolifiker. Vad de har lagt fram är en skiss, som fordrar ytterligare överväganden för att sedan kunna utformas fill ett förslag, och det är en lång process som måste föregå detta.

Vad den svenska regeringen gjorde var en sondering. Har i något annat fall någon annan formulering använts, har det inte varit avsikten att därmed ge en annan innebörd än den som en sondering har.

På sätt och vis kan man våga säga att det är glädjande att en utrikesdebatt i Sveriges riksdag inte har gällt utrikespolitikens huvudfrågor utan att regeringen - om jag får döma av vad som hittills har sagts - har riksdagen bakom sig i sitt agerande.

Jag tror inte heller att vårt zoninitiativ - även med den procedurdebatt som har uppstått i Sverige - på något sätt är skadat utan att det kommer att leva vidare och kommer att spela en roll på vägen mot förverkligandet.

Det är alldeles tydligt att olika kontakter som vi har på det internationella planet, med våra ambassader utomlands eller med de diplomatiska representationerna i Stockholm, inte gett vid handen att det skulle ha uppstått något tvivel om våra ärliga avsikter och på detta initiativs stora betydelse. Detsamma gäller presskommentarerna i utlandet.

Därför vill jag, när jag avslutar mitt inlägg, betona att regeringen kommer att - på de punkter som redovisas i den här debatten - gå vidare och att den kommer att göra det med uppfattningen att den har riksdagens stöd för sin politik.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 21 STIG ALEMYR (s):

Fru talman! Jag tillåter mig att erinra kammarens ledamöter om att den svenska riksdagen i går och i dag gästas av en delegation från Iraks parlament. Jag uttalar min glädje över besöket. Denna delegation har från kammarens åhörarläktare en stund i dag följt denna utrikespolitiska debatt.

Det är viktigt att det råder goda förbindelser mellan den svenska riksdagen och Iraks parlament. Mellan våra länder pågår ju ett omfattande näringspolitiskt samarbete.

Men jag vill gärna betona vilken vikt den svenska riksdagen fäster vid att alla medel prövas för att få slut på kriget mellan Iran och Irak. Detta krig har förorsakat ofattbara förluster i människoliv och materiella ting. Det kan leda till att hela arabvärlden råkar i en ännu värre katastrof. Risk finns att oron ökar i Mellanöstern, där redan spänningen är så stor och där så stora tragedier nyligen har inträffat.

När det gäller konflikten i Mellanöstern mellan Israel och arabvärlden vill jag i korthet anföra några synpunkter.

Jag har stor förståelse för den israeliska statens oro för sin säkerhet. Det är nödvändigt med bred internationell garanti för Israels framtid som självständig stat i fredlig samverkan och samlevnad med sina grannar. Mot denna bakgrund är det ett ofrånkomligt krav att Israel medverkar till att palestinierna kan bygga en egen stat med full självbestämmanderätt.

Israel visar stor motvilja och trilskhet mot kraven på att omedelbart dra

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

tillbaka sina trupper i Libanon. Varje fredlig lösning av problemen i Mellanöstern förutsätter fillbakadragande av de israeliska styrkorna i Libanon. Men samma sak gäller även annan utländsk trupp i Libanon. Libanon måste befrias från all utländsk militär inblandning.

Under dagens diskussion har det uttalats ett motstånd mot det planerade besöket i Sverige av PLO-ledaren Arafat. Jag vill som företrädare för de socialdemokratiska riksdagsmännen säga att vi bedömer det besöket som värdefullt. Det torde kunna bli goda möjligheter att med PLO-ledaren diskutera Mellanösterns brännande problem, och jag ser fram emot möjligheterna att få tala med honom här i Sverige.

I regeringsdeklarationen påpekas att eventuellt krig i Europa knappast orsakas av interna europeiska motsättningar utan av andra storkonflikter som förs över till Europa. Jag delar den uppfattningen. De europeiska folken är för sin fredliga framtid i händerna på två supermakter som av historiska skäl byggt upp två gigantiska militära allianser. Det är viktigt att Europas stater genom ökat samarbete frigör sig från supermakternas dominans.

Förenta staterna och Sovjetunionen har vardera något över 200 miljoner invånare. De stater i Europa som samverkar inom Europarådet har tillsammans över 380 miljoner invånare. Ett utbyggt samarbete mellan de europeiska demokratierna bör sålunda kunna utveckla européernas självständighet.

Detta bör också leda till bättre förutsättningar för kontakter och samverkan mellan Västeuropas stater och grannarna i öster. Järnridån i Europa är en orimlighet, och det vilar ett stort ansvar på dagens politiker att skapa möjligheter för kommande generationer att leva i fria stater med obegränsad rörelsefrihet. Förhållanden som de i Polen kan under inga omständigheter accepteras och får inte bli ett mönster för framtidens Europa.

En viktig utgångspunkt för det västeuropeiska samarbetet är vaktslåendet kring de mänskliga rättigheterna. Det kan inte accepteras att medlemsländer i Europarådet bryter de överenskommelser som träffats i detta syfte.

Förhållandena i Turkiet har utvecklats i klar motsättning mot Europarådets konvention om de mänskhga rättigheterna. Företrädare för Sveriges riksdag inom Europarådet har kraftigt protesterat mot den turkiska militärregeringens brott mot grundläggande rättigheter. En ändrad pohtik är en förutsättning för fortsatt turkiskt medlemskap i Europarådet. Vi följer också med stort intresse vad som händer inom kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som prövar händelserna i Turkiet.

Förhållandena i tredje världen har under den ekonomiska krisen utvecklats negativt. På många håll är läget direkt katastrofalt. Industriländerna drar ned på sitt bistånd, och nöden bland de redan fattiga ökar. Vi kommer att diskutera den här frågan i den svenska riksdagen i början på maj mot bakgrund av utrikesutskottets betänkande om u-hjälpen. Men jag vill redan nu uttala tillfredsställelse över att vårt land står fast vid vårt övergripande åtagande i förhållande till tredje världen. Sveriges regering bör kraftigt i Förenta nationerna, inom OECD, i Europarådets ministerkommit-

té och i andra internationella organ verka för att industriländerna tar sitt ansvar och lever upp till tidigare gjorda åtaganden. Det är inte rimligt att stormakterna ökar sitt militära bistånd samtidigt som den fredliga hjälpen till den tredje världen dras ned.

I våra överläggningar med de fattiga länderna bör självfallet i rimlig utsträckning krav ställas på respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen bör framhålla detta för myndigheterna i Harare. Den senaste tidens händelser i Zimbabwe kan inte tolereras. Ett påpekande av detta kan inte anses innebära obehörig inblandning i ett mottagarlands inre angelägenheter, och det innebär heller inte att man bortser från den roll Sydafrika spelar i det oroliga södra Afrika.

Kanske är utvecklingen i u-länderna det allvarligaste som nu händer i världen. Förhållandena skapar oro inom länderna och mellan dem och kan leda till fördjupade motsättningar mellan stormakterna med allt vad det kan betyda - inte minst för Europa. Hjälpen till utvecklingsländerna är sålunda i hög grad en försäkringspremie. Denna bör industrivärldens länder ha råd att betala. Ytterst syftar den till en framtid för alla i fred och mänsklig värdighet.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 22 CARL BILDT (m):

Fru talman! Dagens utrikespolitiska deklaration kan vi moderater i grova drag ställa oss bakom. Uppläggningen är konventionell på det sätt som kanske är svårt att undvika i sådana här dokument, och man får läsa med lupp för att finna några antydningar till nya eller alltför kontroversiella uttalanden. Och kanske är det - trots allt - just så som en utrikespolitisk deklaration i själva verket bör utformas.

Det som i deklarationen sägs om Turkiet, Mellersta Östern, Sydafrika, Afghanistan och Centralamerika tycker jag i stora drag överensstämmer med vad som sagts från svensk sida sedan lång tid tillbaka.

Vad jag möjligen skulle efterlysa - om jag skall efterlysa något - vore en klarare markering av Sveriges traditionellt starka engagemang för mänskliga rättigheter i olika länder. Margaretha af Ugglas kommer senare under debatten att ta upp denna fråga i belysning av vår biståndspolitik. Men även i andra frågor tycker jag att man kunde ha haft större klarhet.

Beskrivningen av Polen kunde ha gjorts tydligare mot bakgrund av de rättegångar mot framträdande Solidaritetspersonligheter - jag tänker nu främst på Anna Walentynowicz - som nu inletts.

Mot bakgrund av Sveriges decennielånga engagemang vad gäller demokrati och frihet i Chile hade det varit på sin plats med en påminnelse om de rapporter om en försämrad situation där som kommit under de senaste veckorna.

Även i områden ännu närmare oss än Polen pågår ett förtryck, som vi ofta blundar för men som vi har en moralisk skyldighet att uppmärksamma. I början av mars inleddes en arresteringsvåg i Estland, av allt att döma främst riktad mot den oberoende gruppen för övervakning av Helsingforsavta-let.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Tystnaden om de våldsdåd som har begåtts och begås i Iran har sannolikt sin naturliga förklaring i statsministerns beredskap att på nytt uppta sina medlingsansträngningar, men tystnaden utgör dock en betänklig skönhetsfläck på den svenska politiken på detta centrala område.

Det är naturligt, fru talman, att den svenska utrikespolitikens främsta uppgifter ligger i vår del av världen. Under decennierna efter andra världskrigets slut har det säkerhetspolifiska mönster som kom att etableras i Norden i slutet av 1940-talet bidragit till en stabilitet som icke minst Sverige har kunnat dra nytta av. Detta mönster utgör och har utgjort en stabilitetsfaktor i vår del av världen, som jag inte tror att det kan ligga i någons intresse att rubba. De senaste årens mera livaktiga utrikes- och säkerhetspolitiska debatt i olika nordiska länder har i allt väsentligt orsakats av att vårt område kommit att bli alltmer berört av den vidare internationella strategiska utvecklingen.

I slutet av 1960-talet inleddes den snabba uppbyggnad av de sovjetiska kärnvapenbärande atomubåtsstyrkorna som så dramatiskt kom att förändra det nordatlantiska och nordeuropeiska områdets strategiska betydelse. I dag är den utvecklingsetappen avslutad. Den helt nya ubåtsgeneration som nu börjar levereras från jättevarven vid Vita havet har med all sannolikhet andra operationsmönster än dem som hitintills dominerat.

I stället förefaller det som om intresset för hela det nordiska området, och icke minst Östersjöområdet, har ökat. Jag uttrycker mig avsiktligt med en betydande försiktighet, därför att det ännu kan vara för tidigt att dra alltför bestämda slutsatser.

Stationeringen av kärnvapenbärande robotubåtar i Östersjön sedan 1976 liksom införandet 1980 av en ny typ av robotubåtar kan höra till denna bild.

Men den militära aktiviteten i området har förändrats också på andra, och för vår säkerhet sannolikt mer betydelsefulla, sätt. De sovjetiska landstig-ningsövningarna har blivit allt vanligare och fått en både mer rutinmässig och mer verklighetsnära karaktär. 1981 genomfördes i Östersjön den största landstigningsövning som Sovjetunionen någonsin genomfört, en av de största landstigningsövningar som över huvud taget har gjorts under efterkrigstiden.

Ubåtskränkningarna av Sverige har fortsatt, och möjligen har de också trappats upp på ett sätt som gör att man måste ställa sig mycket allvarliga frågor om vad som är syftet med denna utomordentligt provocerande och i det internationella umgänget så gott som exempellösa verksamhet. Till den saken kommer det att finnas anledning att återkomma.

Samtidigt känner den sovjetiska militärledningen sannolikt ett nytt hot längs hela sin nordvästra gräns, där lågflygande kryssningsrobotar under de kommande decennierna kan komma att utgöra en ny utmaning för luftförsvaret av de avgörande industriella och militära resurser som finns i denna del av Sovjetunionen. På ett eller annat sätt, och till utomordentligt dryga kostnader, måste självfallet detta hot mötas.

Denna delvis skärpta uppmärksamhet - såväl från USA:s och NATO;s

som från Sovjetunionens sida - på det nordeuropeiska området i dess helhet ställer självfallet nya krav på vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vår säkerhetspolitiska analys och våra reaktioner måste präglas av insikt och skarpsinne och vår politik av konfinuitet och kompetens.

Under de senaste åren har diskussionen i bl. a. Sverige främst koncentrerats kring kärnvapenfrågorna i Norden. Förslagen om en nordisk kärnvapenfri zon - en tanke med upprinnelse i Cubakrisen för mer än två decennier sedan - är ett naturligt utflöde av,denna diskussion.

Norden är i dag kärnvapenfritt, och jag tror att risken för att kärnvapen under de kommande åren skulle föras in i något av de nordiska länderna är mindre än vad den egentligen någonsin varit under de senaste decennierna. USA behöver icke norskt eller danskt territorium för att vid behov rikta ett kärnvapenhot t. ex. mot nordvästra Sovjetunionen, och den bisarra tanken att föra in kärnvapen i Finland för att tvinga Norge att gå in i en kärnvapenfri zon är så förryckt att den knappt ens behöver kommenteras i en seriös debatt.

Den utveckling på kärnvapenområdet i Norden som möjligen oroar är risken för att Östersjön - i Golf- och Juliettbåtarnas efterföljd - förvandlas till ett skyddat baseringsområde för äldre typer av sovjetiska kärnvapensystem. Den totala kärnvapenfrihet för Östersjön som slås fast som ett svenskt krav på en nordisk kärnvapenfri zon i denna utrikesdeklaration är sannolikt den i sak viktigaste förändring som en sådan zon skulle kunna medföra under de kommande åren. Och har inte debatten om Östersjön och zonen under den gångna hösten gett ett annat resultat än detta, så är det i alla fall ett gott resultat för svensk utrikespolitik.

Det är möjligt, fru talman, att riskerna i själva verket är större för Sverige och för Nordeuropa när det gäller utvecklingen av olika konventionella stridsmedel, och styrkerelationerna mellan olika parter på detta område. Det förefaller som om vi är inne i en process där kärnvapnen tillmäts allt mindre betydelse i såväl NATO:s som Sovjetunionens militäroperativa planering, och detta delvis som en följd av etablerandet av den strategiska jämviktssituation som bl. a. utbyggnaden av de sovjetiska ubåtsflottorna i Norra Ishavet ingick som ett led i.

Detta kan synas vara någonting som vi borde applådera, och någon liten applåd utdelas också av den svenska regeringen. Delvis tror jag dock att vi har anledning att tänka efter, om en utveckling i denna riktning automatiskt är till fördel för ett konventionellt relativt svagt beväpnat område i omedelbar närhet av en såväl konventionellt som nukleärt starkt beväpnad supermakt. Det kan icke alldeles uteslutas, att en del av det ökade intresse för det nordeuropeiska området i dess helhet som jag nämnde tidigare och som vi har sett exempel på under de allra senaste åren står i ett klart samband med denna vridning bort från det planerade kärnvapenkriget. Våra säkerhetspolitiska analytiker har nog all anledning att ägna bl. a. den frågan en skärpt uppmärksamhet under kommande år.

I utrikesdeklarationen sägs att det icke tjänar mycket till att tvista om det är upprustningen som leder till konflikter eller om det är konflikterna som

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

leder till upprustning. Det är möjligt att det inte tjänar mycket till att tvista i ämnet, men att tänka skadar inte, därför att det bildar den riktiga grunden för en politik.

Självfallet är det i regel konflikterna som orsakar rustningarna, och det är i regel också de politiska ledningarnas tro att de med vapenmakt kan lösa ett politiskt problem som leder till krig. Så var det i kriget mellan Iran och Irak, i kriget i Libanon och i kriget om Falklandsöarna.

Det gemensamma för dessa är att politikerna frestades till krig, därför att de trodde att krig var den enkla lösningen. Det fanns icke några militära styrkor på den andra sidan som de uppfattade som tillräckligt avskräckande, och det var då frestande enkelt att välja det till synes lätta krigets väg före de , mödosamma förhandlingarnas väg.

En framgångsrik avskräckningspolitik är en politik som övertygar politiska och militära ledare om att krig icke är någon framkomlig väg. En framgångsrik avspänningspolitik är en politik som öppnar för fredlig konfliktlösning också i ett läge där en sådan kan synas närmast hopplös.

Den motsättning mellan avskräckning och avspänning som ibland målats upp av olika företrädare för regeringen finns faktiskt inte. 1 själva verket är sambandet dem emellan det rakt motsatta: det är den fungerande avskräckningen som är avspänningens förutsättning. På den punkten skulle jag tro att de utrikespolitiska teoretiker i Moskva och Washington som upplevde avspänningsåren i början av 1970-talet är rörande ense, även om de skulle vara oense om i stort sett allt annat.

Den militära avskräckning som är avspänningspolitikens fundament måste självfallet vara balanserad för att kunna fungera, och det är en oerhörd fördel - ekonomiskt och socialt - att denna sker på så låg rustningsnivå som över huvud taget är möjligt. Den balansen måste - när det gäller supermaktsblocken-självfallet gälla både kärnvapen och konventionella vapen, och det är sannolikt av större vikt i dag än vad det har varit tidigare. Är det någonting som är farligt i dagens västliga avskräckningspolitik, så är det tron att en bristande konventionell balans kan ersättas av ett större beroende av kärnvapen. Det är farligt inte därför att avskräckningsdoktrinen som sådan skulle vara felaktig, utan därför att det, som jag tror, inte kommer att vara trovärdigt att i alla lägen möta ett konventionellt angrepp med kärnvapen och att avskräckningen därmed inte kommer att kunna fungera på det fredsbevarande sätt som är avsett. Vi går dithän att en försvarspolitik som sätter oproporfionerligt stor tillit till kärnvapen de facto blir en dålig avskräckningspolitik och därmed mister en del av sin avgörande fredsbevarande förmåga. Det är detta som inger bekymmer.

Fru talman! Den svenska utrikespolitiken står inför en stor och mycket betydelsefull uppgift, om det under de närmaste veckorna skulle lyckas att i Madrid nå en uppgörelse om att till i november i år sammankalla en europeisk nedrustningskonferens i Stockholm.

En sådan konferens skulle främst komma att handla om olika typer av s. k. förtroendeskapande åtgärder. Även om det alltför sällan hålls engagerande brandtal om dessa, utgör de i själva verket de kanske intressantaste av de

byggstenar i en möjlig framtida europeisk säkerhetsstruktur som nu är föremål för diskussion. Sverige har dessutom traditionellt spelat en pådrivande roll när det gäller utvecklingen av dessa s. k. CBM's.

En europeisk nedrustningskonferens i Stockholm erbjuder en möjlighet för Sverige att reparera sitt för ögonblicket något diskutabla anseende i viktiga västeuropeiska länder när det gäller de avgörande rustnings- och fredsfrågorna, såväl i sak som i fråga om hur dessa frågor skall hanteras. Den möjligheten får inte förspillas, och jag vill därför passa på detta tillfälle att uttala en förhoppning om att man inom regeringen - i alla dess delar, som Lennart Bodström så målande beskrev - är inställd på ett gediget och väl förankrat förberedelsearbete inför denna för Sverige och för Europa så viktiga uppgift. Låt oss denna gång slippa de snabba utspelen och i stället satsa på de målmedvetna och metodiska förberedelserna, kanske på det sätt som andra nationer som haft liknande betydelsefulla uppgifter visat. Det finns - trots allt - erfaren och kunnig utrikespolitisk expertis att tillgå även inom landet, och jag hoppas att man denna gång kommer att vara beredd att utnyttja även den.

Anf. 23 STURE KORPÄS (c):

Fru talman! Efter den debatt vi har haft om formerna för våra utrikespolitiska initiativ finns det anledning att åter understryka de gemensamma värderingar i fråga om innehållet i vår utrikespolitik som bärs upp av riksdagens överväldigande majoritet.

Det gäller särskilt grunderna för vår neutralitets- och säkerhetspolitik. Det kan vara annorlunda med den mera utåtriktade, aktiva delen av vår utrikespolitik. Som en del av hela mänskligheten engagerar vi oss där i mänsklighetens ödesfrågor.

Det gäller frågor om världsfreden, om mänskliga rättigheter, om världsnöden och om förstöringen av förutsättningarna för livet på jorden.

Där måste ständigt till ny kunskap och nytt tänkande. Därför är det naturligt att partierna liksom andra akfiva grupper i samhällsdebatten där har nått olika långt och kanske har kommit in på olika lösningar.

Det blir mindre missförstånd, om både vi själva och vår omvärld inser, att den samstämmighet som är en förutsättning för vår neutralitets- och säkerhetspolitik inte behöver vara lika självklar när det gäller den andra, utåtriktade delen av vår utrikespolitik. Där bör debatten vara ett naturligt medel att komma vidare.

Fru talman! Som fri nation utanför maktblocken, gynnad av natur och historia, måste Sverige känna ett ansvar för de folk som lider och har det svårt. Den föregående debatten har mycket rört Sveriges initiativ i det internationella fredsarbetet. Gunnel Jonäng kommer i det följande att behandla detta ytterligare. Ett besläktat inslag i vår aktiva utrikespolitik är att hävda de mänskliga rättigheterna. Vi har stått upp och påtalat kränkningar av människor och förnedrande och omänsklig behandling - låt vara att vi inte alltid har förmått vara konsekventa. Pär Granstedt kommer att tala mera om denna sida av vår utrikespolitik senare.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Från hotet mot freden och mot mänsklig värdighet är det inte långt till den dagliga nöd som hundratals miljoner människor lever i på grund av brist på mat, vatten, bränsle och enkel hygienisk kunskap. Därifrån är vägen sedan kort till den pågående dramatiska förstöringen av själva jorden som hem för mänskligt liv. Arbetet mot ofred, mot omänsklighet, mot nöd och mot jordförstöring måste gå hand i hand. Engagemanget för det ena får inte leda till att det andra försummas.

Fru talman! Efter goda år, när Sverige fått en skörd som är avsevärt större än vårt eget behov, uppstår gärna en diskussion om att använda överskottet till att lindra nöden i världen. I år har den debatten fått en särskild hetta. Svensk spannmålshandel har planerat att pröva, om vårt överskott av havre skulle kunna användas som bränsle.

Det får inte ske! Det vore en utmaning mot de hundratals miljoner människor som lider nöd. Det vore också en utmaning mot alla jordbrukare, som tror på sin uppgift att framställa livsmedel. De måste fråga sig, om det verkligen är överskott de producerar, när en femtedel av jordens människor är sjuka eller försvagade av brist på riktig mat. Det är på tiden att vi slutar att kalla de livsmedel som vi producerar men inte själva kan konsumera för överskott. Det talet ger oss en passiv inställning både fill det vi kallar överskott och till nöden ute i världen.

Problemet är inte att vi producerar för mycket. Det är att vi inte får ut det vi kan avvara till dem som behöver det. Det är också delvis att vi inte anpassar produktionen efter behoven i den fattiga världen.

I längden måste världssamhället sträva efter att varje folk skall få förmågan att försörja sig självt med baslivsmedel. Den förmågan är grunden för ekonomisk självständighet.

Det är också i växande medvetande om detta som landsbygdsutvecklingen blivit ett centralt tema för svensk biståndspolitik. Alltför länge har även länder vi samarbetar med under vår medverkan försummat både sin grundläggande försörjning och sin ekonomi genom att ensidigt satsa på den s. k. moderna sektorn och eftersätta självförsörjningsjordbruket.

I första hand måste vi alltså söka hjälpa världens folk att producera sin egen mat. Det kan då inte vara fråga om att i första hand föra över den typ av teknik som bär upp industriländernas jordbruk. Det gäller att hjälpa dem att utveckla sin egen försörjning utifrån den grund de själva står på.

Jordens befolkning ökar emellertid starkt. Samfidigt ödeläggs åkerjorden. Människorna lockas bort från sina gamla bosättningsområden och samlas kring storstäder.

Under generafioner framåt kommer en stor del av mänskligheten att permanent eller tillfälligt vara beroende av kompletterande försörjning utifrån. Att då tala om att skära ner den svenska produktionen av spannmål är inte mycket mera moraliskt än att bränna den. Svenskt jordbruk måste delta i försörjningen av dem som lider brist.

Att föra över livsmedel från överskotts- till bristländer är emellertid en svår uppgift. Det är inte bara tekniska svårigheter att transportera, lagra och fördela. Genom livsmedelshjälp utifrån får regeringen i ett fattigt land ofta

en enklare lösning av problemet med försörjningen än genom stimulans av den egna produktionen och uppsamling av vad den kan ge. Obetänksam livsmedelshjälp kan fördröja arbetet för självförsörjning. Det som produceras i västvärldens överskottsländer passar inte heller alltid in i u-ländernas mattradifioner. Havre kan för resten vara ett exempel på det. Den är ju även i Sverige i första hand fodersäd. Den är svår att använda så att den verkligen blir nödlidande människor till hjälp.

Svenskt jordbruk behövs för att försörja världen. Svensk livsmedelshjälp måste emellertid frigöras från nuvarande tillfällighetskaraktär.

Jordbruket måste också anpassas så, att det som skall gå till livsmedelsbistånd planeras in i produktionen och inte bara blir något vi får över. Det förutsätter i sin tur att vi med forskningens hjälp arbetar fram produkter, som särskilt lämpar sig för livsmedelsbistånd. Inom ramen för SIDA bör det finnas en särskild beredning för dessa frågor med företrädare för forskning, lantbruk och livsmedelsindustri.

Att världsnöden breder ut sig beror emellertid inte bara på folkökning, försummande av jordbruket i u-länderna och svårigheten att fördela livsmedel mellan överskotts- och bristområden. Det sker också en förstöring av jordens grundläggande förmåga att producera och att bära liv.

Vi har ännu inte lärt oss att umgås med jordens tunna yta och atmosfär, som uppehåller och omger allt liv. Det har lett till att vi förmodligen för årtusenden framåt redan har försvagat jordens förmåga att nära och förnya liv. Vi kan dock ännu rädda så mycket att vi hindrar mänsklighetens totala undergång.

Av jordens landyta är ungefär 10 %, eller 14 miljoner km-, odlad jord. Omkring 8 miljoner km är öken. Det är 18 gånger Sveriges yta. Öknarna växer med 50 000 km om året. Det är ytterligare ett Sverige på nio år. Direkt hotar denna ökenutbredning 20 miljoner km. Däri ingår världens viktigaste överskottsområden för vete. Om utvecklingen får gå så långt blir balansen emellertid sannolikt så illa rubbad att även resten förlorar sin fruktbarhet.

Förödelsen är ännu mera dramatisk, om vi ser till jordens odlingsbara areal. Med nuvarande takt skulle vi föriora en tredjedel av denna före år 2000. Samtidigt ökar jordens befolkning från drygt fyra till över sex miljarder.

Omkring 700 miljoner människor är i dag sjuka eller försvagade av brist på vatten, mat eller bränsle. Hur skall det då inte vara när våra barn når vår ålder, om vi inte dessförinnan lyckas vända utvecklingen?

Tiden är kort, men vi måste ta den till vara. I vårt biståndsarbete har skogsplantering blivit en viktig del. Arbetet för skogen borde drivas med samma intensitet som arbetet för freden. Klarar vi inte det ena, blir det andra meningslöst. Man brukar citera Luther: Även om jag visste att världen skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett träd i dag. Man skulle också kunna vända på det och säga: Om jag inte planterar ett träd i dag, går väriden under i morgon.

Det rika biologiska livet i de tropiska skogarna har utvecklats under många

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

miljoner år. Sedan skogen en gång avverkats, kan den inte återställas i sin gamla form.

Dessa skogar upptar i dag en yta av omkring 7 miljoner km-. Det svarar nästan mot ökenarealen. Det motsvarar hälften av jordens odlade yta. Nu avverkas skogarna i en takt som helt skulle radera ut dem under de nu nyföddas livstid, om vi inte gör något. Avverkningen beror på att den rika världen vill ha dyrbara träslag i sin lyxförbrukning, att den vill ha betesmarker till sina biffkor och att den fattiga världen letar efter ved till sin matlagning. Och ändå måste miljontals fattiga människor leva på okokt mat och huttra i nattkylan, därför att de inte hittar bränsle.

De tropiska skogarna är mänsklighetens dyrbaraste arv. De rika och de fattiga länderna måste gemensamt rädda dem.

Bristen på vatten, en annan svårighet för den fattiga världen, hotar inte bara jordbruket. Ständig tillgång till sötvatten' är direkt livsnödvändig för människor.

FN har slagit fast att det är en mänsklig rättighet att ha rent, sött vatten inom rimligt avstånd från bostaden. Man har också antagit ett vattenvårdsprogram, enligt vilket man skall ha nått det målet 1990. Då måste man lösa problemet med hushållsvatten för en halv miljon människor om dagen fram till 1990 - en halv miljon människor om dagen!

Jag känner till bara ett helfattigt land, där man har möjlighet att nå nära det målet - och det med svensk hjälp. Det är Botswana, den per invånare näst största mottagaren av svenskt bistånd. Det ligger ändå runt Kalahariöknen. Kalahari lär betyda törstens moder. Den öknens barn behöver snart inte törsta längre. Måtte andra öknars barn snart få uppleva detsamma!

Anf. 24 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu uppsatts.

Anf. 25 RUNE ÅNGSTRÖM (fp):

Fru talman! Denna dag, då riksdagen diskuterar Sveriges utrikespolitik, domineras radiosändningarna och tidningarnas spalter av den oro och det våld som finns i vår omvärld. I Oslo har flyktingar från Afghanistan vittnat om hur ockupationsmaktens trupper bombat och bränt ner fredliga byar, hur fångar utsatts för tortyr och neslig behandling, hur kvinnor våldtagits och hur fredliga anläggningar som sjukhus förstörts av bomber och artillerield. En bild av våldets omfattning ger vittnesmål om att 12 000 fångar torterats till döds i de afghanska fängelserna.

I regeringsdeklarationen i dagens debatt har utrikesministern sagt att situationen i Afghanistan är ett exempel på en supermakts hänsynslösa kränkning av ett litet lands suveränitet. Det är bra beskrivning och en bra markering. Det motstånd som möter ockupationstrupperna visar också med all tydlighet att friheten aldrig kan kuvas med våld och vapenmakt.

För supermakten Sovjet bör det vid det här laget stå klart att kriget i Afghanistan inte kan vinnas. Sverige bör använda sin röst i FN och andra internationella sammanhang för att göra klart för Sovjet att ockupations-

trupperna måste lämna landet.

I Polen sitter också friheten trångt. Polen styrs i dag av en regim som inte har demokratisk förankring, och den är föraktad i det egna landet. Av alla tecken att döma ses den också med misstro i Moskva. De sovjetiska trupper som finns i landet skramlar med vapnen och håller manövrar så snart den inre oron i Polen stiger några grader.

I en värld med snabba kommunikationer bevittnar vi svenskar hur ett grannland på bara någon timmes resa från oss tvingas acceptera ett samhällsliv med censur och ofrihet på den polska diktaturens villkor och där den fria fackföreningsrörelsen behandlas som en illegal rörelse.

Jag har nämnt Polen och Afghanistan som exempel på länder där våldet och ofriheten nu härskar. Jag kunde fortsätta genomgången och stanna vid Turkiet, den inflammerade situationen i Mellanöstern, Kampuchea, förtrycket i Sydafrika och de grannländer som domineras av deras trupper och ekonomiska styrka.

När jag nämner Sydafrika vill jag understryka den politiska enigheten i fördömandet av apartheidpolitiken. Sverige måste helhjärtat delta i de internationella bojkottaktioner som beslutas i FN och andra internationella organ. Om inte frihet och jämlikhet kan uppnås genom förhandlingar samt ekonomiska och sociala påtryckningar, kommer situationen i Sydafrika att undan för undan trappas upp till en blodig uppgörelse.

Även om det svider i vårt eget skinn måste vi inskränka de ekonomiska och industriella förbindelserna med Sydafrika. Också den kulturella sektorn måste ta sitt ansvar.

Den internationella idrotten har t. ex. bestämt att tävlingsutbytet med Sydafrika skall upphöra så länge de sydafrikanska idrottsförbunden inte ger färgade och vita samma chanser att delta i idrotter av olika slag. Idrottsintresserade i vårt land har ibland svårt att förstå att sydafrikanska idrottsmän vägras att ställa upp på tävlingar i Sverige, men bojkotten på idrottens område måste också hållas intakt. Den har även stor opinionsbildande verkan i Sydafrika; det finns rapporter som berättar om detta.

En läcka i den internationella bojkotten mot Sydafrika finns i USA:s agerande. Sedan president Reagan tillträdde för drygt två år sedan har den ena restriktionen efter den andra från USA:s sida mot Sydafrika upphört, och USA agerar efter vad som kortsiktigt främjar de egna ekonomiska intressena. I ett tal nyligen sade också president Reagan i klartext att USA skulle lätta på sanktionerna mot Sydafrika. Man måste djupt beklaga denna inställning från USA:s sida, ett land som självt kastade av sig slaveriets förtryck i ett blodigt inbördeskrig.

Det är också med förstämning som man i dag bevittnar att USA är på väg att engagera sig i väpnade konflikter i Centralamerika på så sätt att man motarbetar de frihetsrörelser som arbetar för frihet och social rättvisa. USA är världens mäktigaste demokrati. Friheten har alltid varit högt skattad i Amerika, och därför är det tragiskt att USA offrar oerhörda ekonomiska resurser på att stötta terrorregimer, resurser som i stället kunde satts in i fredliga biståndsaktioner och på sikt gett USA ett strategiskt styrkebälte av

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

5 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

vänligt sinnade demokratiska stater i sitt grannskap.

I mitt anförande måste jag också dröja ett tag vid situationen i Mellanöstern och det krig som försiggår mellan Iran och Irak. Detta krig har på något sätt blivit det bortglömda kriget. Det gäller såväl rapporterna i massmedia som diskussionerna i FN och andra internationella organ samt medlaraktioner. Det är märkligt, eftersom detta krig försiggår i ett redan tidigare infekterat och sjukt område av världen och där oljan gör området åtråvärt samt till föremål för supermakternas kamp om det strategiska inflytandet. Kriget skördar dessutom oerhörda offer i döda och sårade på slagfälten och i materiella skador.

För ett par år sedan utsågs statsminister Olof Palme av FN:s generalsekreterare till medlare mellan parterna i detta krig, ett uppdrag som var mycket hedrande för Olof Palme och som också markerade en tilltro till den obundna svenska politiken. Kriget fortsätter nu på sitt tredje år, och hittills har det inte varit många lägen som gjort det möjligt för en medlare att ingripa.

För Olof Palme har den förändringen skett efter det att han åtog sig medlaruppdraget, att han sedan i höstas är Sveriges statsminister. Olof Palme kommer snart att gå upp i talarstolen, och jag skulle gärna vilja höra Olof Palme förklara för riksdagen hur han ser på möjligheterna att fortsätta med sitt medlaruppdrag i kriget mellan Iran och Irak. Jag vet att Olof Palme personligen diskuterat denna fråga med FN:s generalsekreterare Cuellar och att denne önskade att Palme t. v. kvarstod som medlare. Det viktiga medlaruppdraget och det krävande arbetet som statsminister är bakgrunden till min fråga, och jag ifrågasätter inte på något vis statsministerns kapacitet och talanger.

Det bör också vävas in en annan aspekt i denna fråga. I FN och andra internationella organ agerar Sverige kraftfullt då det gäller att slå vakt om de mänskliga rättigheterna. I både Irak och Iran har kurderna en mycket svår situation, och i FN diskuteras denna fråga tid efter annan. I Iran har Khomeinyregimen avslöjat sig som en förtryckarregim av allra värsta sort. Oliktänkande av olika slag arresteras, torteras och avrättas utan rättegång. Ingen skillnad görs för kvinnor och barn, om de på något sätt ådragit sig regimens misshag. Särskilt utsatta grupper är anhängare till organisationen Mojahedin och de religiöst oliktänkande i Bahairörelsen.

Från många demokratiska organisationer i Sverige och från Amnesty International riktas protester mot våldsdåden i Iran, och man begär ett aktivt svenskt agerande i FN, eftersom regimen i Iran så klart bryter mot FN-stadgans regler till värnandet om de mänskliga rättigheterna.

En fråga i detta sammanhang är motiverad: Kan Sverige agera fritt och obundet för värnandet av de mänskliga rättigheterna i FN utan att detta påverkar statsministerns ställning som medlare i kriget mellan Iran och Irak?

Fru talman! I FN har Sverige fört en oavbruten kamp mot de ständigt stigande rustningarna i världen. Det har också varit naturligt att vi särskilt hårt angripit den pågående kapprustningen med kärnvapen. I detta sammanhang vill jag nämna namnet på en person som på ett alldeles särskilt

sätt gett profil åt den svenska nedrustningspolifiken i olika FN-organ. Det är ambassadör Inga Thorsson, som nu med ålderns rätt lämnar ledarskapet för den svenska nedrustningsdelegationen. Inga Thorsson kommer med sitt namn att för all framfid stå bland dem som tidigt såg den fara för vår civilisation som kärnvapnen utgör, och hon kommer att nämnas som en av vår tids främsta fredskämpar.

Under den tid som Inga Thorsson var ledare för den svenska nedrustningspolitiken var de svenska aktionerna alltid väl förankrade i de olika politiska parfierna, och jag vill rikta en vädjan till den socialdemokratiska regeringen att vara aktsam om detta samförstånd. Förslaget om en kärnvapenfri korridor genom Centraleuropa hade inte denna traditionella förankring när det publicerades och överlämnades till de närmast berörda regeringarna. Jag lämnar alla andra synpunkter på den s. k. Egon Bahr-affären åt sidan men vill betona vikten av nationellt samförstånd kring de grunder som vår utrikespolitik är byggd på. Det får inte finnas skymten av misstankar att regeringen spelar ut av partitaktiska skäl och sätter detta före den traditionella enigheten och därmed också omsorgen om svensk utrikespolitik.

Nedrustningsarbetet i olika FN-organ är ett mödosamt arbete där man sällan ser några avgörande steg mot en bättring. Några svenska initiativ är dock värda att särskilt nämnas. Jag tänker på Inga Thorssons rapport om sambandet mellan nedrustning och utveckling och den tanke som ligger i botten på detta förslag, nämligen att föra över pengar och resurser från militärutgifter till utveckling av u-länderna. I denna fråga liksom i nedrustningsproblematiken i stort har den s. k. rustningsbalansen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet varit ett ständigt tvisteämne. Det har nämligen inte funnits ett färdigt system att tillämpa för att jämföra militärutgifter i för varandra olika ekonomiska och politiska system. En expertgrupp inom FN under svensk ledning sitter nu och arbetar med detta problem, och förhoppningen inför framtiden är att öst och väst en dag skall bli överens om att lägga locket på då det gäller militärutgifter och att man då skall ha ett ekonomiskt instrument som möjliggör verkningsfulla förhandlingar.

Det finns röster i Sverige som ifrågasätter våra protester, vårt envisa hävdande av FN-stadgans principer, våra förslag till kompromisser mellan stormaktsblocken och vår hjälp till de fattiga folken.

Svaret på detta är: Sverige är en del av världen, vi är beroende av det som händer runt omkring oss. Vi är världsmedborgare. När vi hävdar de små nationernas rätt fill frihet, hävdar vi också principer som är livsvikfiga för oss själva.

Skulle vi dra oss undan och tystna, är det inte säkert att någon annan för vår nedlagda talan. Skulle vi välja att isolera oss politiskt till förmån för en rent ekonomiskt inriktad intressepolitik, skulle vi inte förstärka utan försvaga vår säkerhet.

I FN-arbetet och i andra internationella sammanhang är inte heller de små nationernas arbete för fred och rättvisa utan betydelse. Även de mest brutala

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

regimer har ofta en känslighet för denna typ av påtryckningar och tvingas till eftergifter. För vår nation är det riktigt att vi även i internationella sammanhang ställer uppförde idéer och värden vi tror på. Inte minst tror jag att den uppväxande generationen har en stark känsla för detta samband.

I detta sammanhang vill jag även säga några ord om fredsrörelsen. Fredsrörelsen, som stadigt växer sig allt starkare ute i världen, är en strimma av hopp i den mörka bilden. Den har som sin grogrund människors rädsla inför ett förgörande storkrig. Fredsrörelsen är stark, den är nu på allvar en kraft att räkna med. Den är stark, den har inom sina led människor med en idealistisk grundsyn, och som rörelse är den fortfarande ny och påverkbar. Fredsrörelsen är en störning i den etablerade maktkampen, den är för stark för att kvävas med hot och våld, och därför angrips den på ett mera försåtligt och dolt sätt. Fredsrörelsen har ett hot inom sig själv - krafter som står i direkt strid med fredsrörelsens innersta mål och mening försöker nästla sig in i dess led och med starka ekonomiska resurser och riktad propaganda försöker få den att vandra på vägar som ensidigt angriper, resp. gynnar, endera parten i den militära maktkampen. Det är viktigt att de idealistiska, starkt engagerade människorna i fredsrörelsen är observanta på detta hot och håller fredsrörelsen fri och obunden åt alla håll.

Fru talman! I samband med vår biståndspolitik och satsningen på forskning och utveckling är det med en viss förvåning jag har tagit del av att Sverige har tackat nej till skapandet av ett FN-centrum för gen- och bioteknik.

Jag hoppas att regeringen tar detta beslut under övervägande och intar en positiv attityd till en eventuell lokalisering i Sverige.

Anf. 26 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Det går inte att påvisa någon förbättring av det internationella läget under det senaste året. Vi önskar alla att motsättningarna mellan de två stora maktblocken skall minska, att andra regionala och lokala konflikter skall kunna lösas och att rustningarna åtminstone skall avta något. Men ingenting av detta är för handen, alla fromma önskningar till trots. Vi måste således inrätta oss efter verkligheten och konstatera att vi i varje fall för den närmaste framtiden har att räkna med ett dåligt internationellt klimat med allt vad det innebär för oss själva.

Sveriges säkerhetspolitiska läge har försämrats. USA;s och Sovjets ökande motsättningar kommer till synes också i det nordiska området på ett helt annat sätt än tidigare. Sovjets marina upprustning och därmed dess ökande intresse för Östersjön och de svenska skärgårdarna har vi nyligen fått tydligt manifesterat. Ubåtsincidenterna har emellertid fått proportioner som har ställt många andra viktiga säkerhetspolitiska frågor i skymundan. För de svenska moderaterna är det ett axiom att alla ubåtskränkningar görs av Sovjet och deras allierade, och i den tanken får de stöd från många håll, inom både mihtärledningen och regeringskanslierna. De senaste dagarnas uppgifter om att det i fallet Hårsfjärden kanske rört sig om ubåtar från västsidan har följdriktigt dementerats av alla s. k. ansvariga. Den högsta ansvariga, regeringen, har ännu ingenting sagt utan hänvisar till ubåtskommissionen.

Men från det hållet lär svenska folket inte få mycket reell information. Dess ordförande, f. d. försvarsministern Sven Andersson, vet hur man skall agera för att lägga svampen på. Han har ju vanan inne från IB-affären för tio år sedan.

Utbåtsaffärerna har medfört krav på ökande militära anslag till den svenska marinen. Vi har från vpk;s sida framhållit att marinen fått stå tillbaka för flygvapnet och att det kan vara riktigt med en omfördelning av anslag till marinens fördel. Men vi har samtidigt påpekat att militära rustningar inte är någon lösning på Sveriges säkerhetspolitiska problem. Det gäller övervakningen av våra skärgårdar lika väl som försvaret av andra gränsområden på marken och i luften. En levande skärgård är den bästa grunden för ett starkt kustförsvar. Ett starkt civilt samhälle, med största möjliga ekonomiska och politiska självständighet gentemot utlandet, är den bästa garantin för svenskt självbestämmande. Det svenska totalförsvarets grund är utrikes- och handelspolitiska åtgärder. Därför har vi från vpk;s sida med mycket stark kritik tagit emot beskedet om att socialdemokraterna är beredda att genomföra det borgerliga beslutet om JAS-projektet. Det ökar inte Sveriges självständighet. Det binder oss närmare till USA och NATO. Det försämrar i stället för att förbättra vår militära motståndskraft. Jörn Svensson kommer att i det handelspolitiska avsnittet beröra effekterna av JAS-affären.

Sedan den förre presidenten i USA lanserade sin "Carterdoktrin", dvs. att varje hot mot USA:s intressen på vilken som helst plats på jordklotet skulle kunna mötas med motsvarande åtgärder av USA på vilken som helst annan plats, har tidigare perifera områden som Norden ökat i betydelse i USA;s strategi. "Carterdoktrinen" är nu ett nästan förgätet begrepp. Ändå är det den som ligger bakom upprättandet av USA:s brandkårsstyrka Rapid Deployment Force (RDF), eller US Central Command, som den numera kallas. Det är också den doktrinen som ligger bakom förhandslagringen av militär materiel för enheter ur USA;s marinkår i Norge. Utbyggnaden av flygfält och ett omfattande radar- och avlyssningssystem i detta vårt västra grannland är också en följd av "Carterdoktrinen" - åtminstone delvis.

USA;s och NATO;s upprustning i Norge är den faktor som i dagsläget utgör det största hotet mot arbetet för stabilitet och fred i Norden. Att som i regeringens utrikesdeklaration tala om att det nära och förtroendefulla samarbetet mellan de nordiska länderna underlättar detta arbete, är att underskatta USA:s intressen och inflytande i NATO-landet Norge och att överskatta den norska högerregeringens vilja och förmåga att motarbeta detta intresse och inflytande. Det svala intresse som regeringen Willoch visat för en kärnvapenfri zon i Norden är bara ett exempel på detta. I likhet med vår egen hemmahöger, med hökar som Carl Bildt i spetsen, ser den inga fördelar med att Norden försöker upprätthålla största möjliga självständighet och så långt som möjligt hålla stormaktsinflytandet utanför regionen.

Den förestående utplaceringen av bl. a. kryssningsrobotar i Norge är en av de upprustningsåtgärder på NATO-sidan som den norska högerregeringen är beredd att bifalla - detta trots att det finns en omfattande opinion och ett stort politiskt motstånd mot denna utplacering i Norge, manifesterat i det

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

norska stortinget senast i går.

Men NATO:s upprustning i Norge är något som också i allra högsta grad berör Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Den svenska regeringen har haft förvånansvärt litet att säga om detta - så också i utrikesdeklarationen här i dag. Jag vill därför ställa frågan till regeringens representanter i den här debatten: Hur ser regeringen på NATO;s ökande upprustning i Norge, och vilka åtgärder har eller tänker regeringen vidta med anledning av detta, från Sveriges synpunkt sett, allt sämre läge? Det räcker ju inte med att hänvisa till att Norge är ett fredligt grannland, som utrikesminister Bodström gjorde i en interpellafionsdebatt med mig för några månader sedan. Norge är inte alliansfritt och knyts allt hårdare till ett av blocken för varje månad som går.

I den nämnda interpellationsdebatten tog jag upp frågan om transport av krigsmateriel för NATO:s räkning från Västtyskland genom Sverige till Norge. Det enda utrikesministern hade att hänvisa till var de svenska bestämmelserna för krigsmaterielexport. Men de har inte ett dyft med den sortens transporter att skaffa, varken lagligt eller politiskt. Jag vill fråga regeringens representanter vilka åtgärder som har vidtagits för att förhindra en upprepning av denna för Sveriges alliansfrihet pinsamma händelse?

Tillsammans med det som jag tidigare här har nämnt, förhandslagringen av NATO-materiel i Tröndelag och den kommande utplaceringen av kryssningsrobotar i Norge, är detta något som den svenska regeringen verkligen borde ta sig en funderare över.

I den kärnvapenvärld som vi lever i, är det självklart att såväl den förhandslagrade materielen i Tröndelag som kryssningsrobotarna innehåller kärnladdningar. Beträffande de senare har hittills inga svenska regeringar, inga utrikes- eller försvarsministrar på ett tillfredsställande sätt kunnat förklara hur Sverige skall agera om och när dessa vapen skickas iväg över svenskt territorium. Men vi kan kanske få ett auktoritativt besked från socialdemokraterna här i dag? Skall kryssningrobotarna stoppas vid den svensk-norska gränsen? I så fall hur? Har Sverige militär kapacitet att upptäcka och bekämpa sådana mål? Om de är programmerade så att kärnladdningen utlöses vid bekämpning, skall de ändå skjutas ner över Sverige, med en eller flera atomkatastrofer som följd? Frågor, frågor, men ännu inga besked, varken från borgerliga eller socialdemokrafiska regeringar. De förra såg i sammanhanget inte heller några hinder att förse USA;s krigsmakt med komplett kartmaterial över norra Sverige. En bagatell kanske i de kartläggande satelliternas tidsålder, men ytterligare ett bevis på hur litet vikt som läggs vid hotet från väster.

Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om Sveriges dubbelmoral när det gäller kärnvapenspridningen. Alla svenska regeringar gör ett stort nummer av hur man arbetar för kärnvapennedrustning och motarbetar spridning av kärnvapen. Men samtidigt understödjer såväl socialdemokrater som höger och folkparti satsningarna på svensk kärnkraftsexport. Alla svenska regeringar under de senaste 20 åren har arbetat frenetiskt för att placera svenska reaktorer på världsmarknaden, i schahens Iran, i Turkiet, i Mexico och på

många andra ställen. Det har man gjort fastän det hela tiden kommit fram alarmerande fakta om sambandet mellan kärnkraft och kärnvapen.

Våra nedrustningsförhandlare i Geneve har talat mycket om kärnvapen men mindre om kärnkraft. Eftersom vi i dag har vår nya nedrustningsminister, Maj Britt Theorin, i riksdagen, är den helt naturliga frågan till henne hur hon vill ta itu med det här problemet. Är det förenligt med Sveriges engagemang i kärnvapennedrustningen att samtidigt uppträda som exportör av kärnkraft? Och vad anser Maj Britt Theorin om statsrådskollegan Birgitta Dahls tillstånd till export av använt kärnbränsle till Frankrike, ett land som inte visat någon som helst återhållsamhet när det gäller kärnvapen? Företräder Maj Britt Theorin regeringens ståndpunkt i den här frågan, eller är det - som när det gäller vapenexporten - personligt tyckande?

Vi lever i en plutoniumekonomi, och med den ökande kärnvapenupprustningen och de allt större laddningarna och lagren binds mer och mer plutonium och efterfrågan stiger. De militära reaktorerna hinner inte producera tillräckligt, eftersom de samtidigt måste få fram trifium och andra ämnen som behövs till specialbomber, t. ex. neutronbomben. Det använda bränslet från civila reaktorer är i dag en åtråvärd plutoniumkälla för alla länder som har eller tänker skaffa kärnvapen. Skall vi i Sverige bidra till den utvecklingen? Utöver detta har regeringens beslut om utförsel av använt kärnbränsle åstadkommit fientliga reaktioner i vårt grannland Danmark. Vi kan naturligtvis säga att vi struntar i vad danskarna tycker, precis som när SAP byggde Barsebäck i Nordens mest tätbefolkade område, men inte förbättrar det precis det omtalade nordiska samarbetet.

Sverige bör, precis som när det gäller vapenexporten, sluta att spela med dubbla kort. Det kunde vara frestande att här också ställa frågor till Maj Britt Theorin om hennes syn i dagsläget på DIVAD-affären, men det kan ges fillfälle till detta senare i debatten eller i andra sammanhang.

Fru talman! Sverige måste på ett helt annat sätt än tidigare lägga sig vinn om alliansfriheten. Den måste beaktas på alla plan, inte bara militärpolitiskt. Mycken skada har åstadkommits av de borgerliga regeringarna, framför allt genom moderaternas inflytande. De fortsätter denna för Sverige farliga pohtik, som vi på nytt får höra här i dag. Moderaterna är nationellt opålitliga och vill upphäva Sveriges alliansfrihet och möjlighet till neutralitet.

Men alliansfriheten främjas inte heller av militärindustrielit samarbete med NATO, som i JAS-frågan, transport av NATO-materiel genom Sverige eller oklara besked om hur vi ser på upprustningen i Norge ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är min och mitt partis förhoppning att regeringen inte fortsätter på den väg som de här anförda exemplen pekar mot.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 27 Statsminister OLOF PALME:

Fru talman! Jag lyssnade på huvuddelen av ett klokt och balanserat anförande av herr Rune Ångström. Han ställde två frågor till mig.

Den ena frågan gällde om jag ämnade fortsätta jobbet som Förenta nationernas generalsekreterares särskilde representant i konflikten

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Iran-Irak. Mitt svar är att vi så sent som i förra veckan hade en direktkontakt med generalsekreteraren i samband med att utrikesministern och hans medarbetare var i New Delhi. Vi hade vid samma tillfälle kontakt med såväl Irans som Iraks regeringar.

FN:s generalsekreterare har vädjat till mig att fortsätta uppdraget - även om det milt sagt inte ser ljust ut. Jag anser det självfallet vara en förpliktelse att efter måttet av min förmåga fortsätta arbetet. Det betyder att man inte i dag kan göra särskilt mycket, utan vi avvaktar ett tillfälle då en fredlig lösning ter sig mer sannohk än just nu.

Den andra frågan gällde huruvida regeringen även i fortsättningen vill ha enighet om grundläggande frågor i nedrustningspolitiken. Ja, självfallet!

Att den sondering som gjordes om en zon, fri från slagfältskärnvapen, inte förelades utrikesnämnden berodde på att det var en sondering, ett led i förberedelsearbetet för ett eventuellt svenskt direktförslag. Vi tyckte inte att frågan var av den storleksordningen att den skulle föreläggas utrikesnämnden. Det var heller ingen som protesterade när frågan redovisades den 14 januari.

Däremot menar jag att den skulle ha tagits upp vid de veckomöten som vi brukar ha med partiledarna. Jag sade vid ett tillfälle att jag var arg på mig själv för att vi inte hade gjort det - men de överläggningarna fanns inte då. Skälet till att jag anser att de borde informeras om detta är att jag själv flera gånger reagerade när vi inte blev informerade av den tidigare regeringen och att jag då lovade mig själv att vi på allt sätt skall hålla den kommande oppositionen noga informerad i alla utrikespolitiska frågor.

Herr Ångströms tonläge kontrasterade på ett utomordentligt värdefullt sätt mot framför allt herr Adelsohns, som gick upp i falsett i morse.

Det har nått mig ett rykte, att herr Adelsohn skulle ha lämnat landet, begett sig utomlands för att delta i den finska högerns valrörelse och överlägga med utländska oppositionspolitiker. Jag kan inte tro att det kan vara sant! Han har ju denna morgon riktat väldiga personangrepp mot mig, som stod litet längre ned på talarlistan. Han har talat om vådan av att ha kontakt med utlänningar.

Han har sedan åtskilliga månader vetat att vi i dag skulle diskutera Sveriges säkerhetspolitik och att det skall mycket till för att ledaren för oppositionen då inte är närvarande. Jag utgår ifrån att detta bara är ett illasinnat rykte och att herr Adelsohn så småningom, under anförandets gång, kommer att dyka upp ur någon håla - det måste ju ändå finnäs någon gräns för pajaserierna, fru talman! Särskilt som herr Adelsohn i går fick meddelande från oss att jag i mitt anförande skulle framföra en del kritik mot just moderata samlingspar-fiet.

Fru talman! En bred enighet kring grundlinjerna i den svenska utrikespolitiken, kring neutralitetspolitiken, är en väsentlig tillgång. Den bidrar till stadga och trygghet i vårt eget land. Den har också ett betydande utrikespolitiskt värde. Vi visar omvärlden att neutralitetspolifiken har en stark folklig förankring. Vi visar att vår utrikespolitiska grundlinje kommer

att fullföljas med fasthet och konsekvens, oavsett politiska förändringar inom eller utom Sverige.

Men det är också viktigt att enas kring vad den svenska neutralitetspolitiken innebär, kring dess grunder, innehåll och syften. Detta är särskilt angeläget i tider av internationell spänning och av växande ekonomiska problem - i kombination med ökat internationellt beroende.

Låt mig i anslutning till den deklaration som utrikesministern avgivit slå fast några av neutralitetspolitikens huvuddrag.

Målet för vår utrikespolitik är att stärka skyddet av vårt nationella oberoende och vår demokratiska samhällsordning samt att bevara eller öka våra möjligheter att hålla Sverige utanför krig. Sveriges utrikespolitik måste vara så utformad att den säkrar vår neutralitet i händelse av en stormaktskonflikt.

Neutralitetspolitiken förutsätter att Sverige i fred inte gör sådana åtaganden som skulle försvåra för oss att i ett krig upprätthålla neutraliteten. Alliansfriheten är därför en självklar del av neutralitetspolitiken. Vi måste i fredstid föra en sådan politik att omvärlden inte rubbas i sin tilltro till att Sverige i en krigssituation kommer att bibehålla sin ställning som neutral, oberoende stat.

Tvivel härom får inte uppkomma på något håll. Det gäller att undvika att kring vår politik skapa förväntningar som inte kan infrias, eller farhågor som i sista stund är ogrundade.

Ett klart uttryck för vår neutralitetsvilja är vår beslutsamhet att upprätthålla ett efter våra förhållanden starkt försvar. Vårt försvar är, som utrikesministern tidigare i dag sagt, ett viktigt stöd för neutralitetspolitiken. På samma sätt skall neutralitetspolitiken stödja trovärdigheten av vårt självständiga försvar.

Vår neutralitetspolitik är inte bara av central betydelse vid krig och kris. I fredstid syftar den fill att bevara lugnet i Norden och främja avspänning i Europa. Som ett land utanför blocken önskar Sverige bidra till en utveckling som minskar de hårda motsättningarna i Europa. Resultaten av 1970-talets avspänningsprocess får inte gå förlorade i konfrontationer mellan stormakterna. Med sin neutralitetspolitik måste Sverige, efter måttet av sin förmåga, verka för att avspänningen åter kan växa sig stark.

Neutralitetspolitiken har en säkerhetspolitisk grundmotivering. Men denna politik har också gett Sverige en särskild internationell profil. Den underlättar för oss att föra en aktiv, oberoende politik på en rad områden, inte minst inom nedrustning och utveckling. Vi misstänks inte för att gå någon stormakts ärenden. Detta förtroende för vår oberoende ställning är grunden för Sveriges förmedlande eller fredsbevarande roll i internationella konfliktsituationer.

Det råder således en bred enighet i Sverige om att neutralitetspolitiken är en bra politik och att den bäst tjänar våra intressen. Socialdemokratin har ständigt strävat efter att bevara denna enighet.

Enigheten får dock inte bli ett oklart samlingsbegrepp, en täckmantel för vad som i själva verket kan vara åsiktsskillnader i grundläggande utrikespo-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Utiska frågor. En enighet som inte definieras till sitt innehåll kan försvaga vår internationella ställning och undergräva förtroendet för vår utrikespolifik.

Låt mig i detta sammanhang citera direkt ur ett anförande i september 1959 av dåvarande statsministern Tage Erlander:

"Samverkan och samling kring utrikespolitiken är av stort värde. Vi är djupt tacksamma för att den i stort sett kunnat bevaras under årtionde efter årtionde. Det värdet är så stort att vi alla borde göra ansträngningar för att bevara sammanhållningen. Det har icke saknats påfrestningar. Gång på gång har politiker som sagt sig vara anhängare till den av regeringen formade neutralitetspolitiken gjort uttalanden som tett sig svåra att förena med en helhjärtad anslutning till denna politik. Vi har från regeringens sida sträckt oss långt i välvilliga tolkningar, men vi har hela tiden haft klart för oss, att det finns risk för en sådan uttänjning av neutralitetspolitikens begrepp att även dess motståndare kunde rymmas under dess samlingstecken. Sker så skapar vår tolerans det inslag av oklarhet, osäkerhet och ovisshet som i en kritisk situation kan bli ödesdigert."

Bakgrunden till detta uttalande var den strid om utrikespolitiken som utbrutit med det dåvarande högerpartiet och dess ledning. Högerledarens förslag att Sverige tillsammans med Danmark skulle diskutera möjligheten av ett gemensamt försvar av ön Bornholm, hans förslag att vi skulle inköpa vapenbärare utomlands som även kunde medföra atomvapen för att vid ett angrepp snabbt kunna få hjälp från västmakterna, antydningar om att samförståndet om den alliansfria linjen vore villkorligt och tillfälligt, betingat av omständigheterna, gjorde det nödvändigt med en klargörande debatt om den svenska neutralitetspolitikens grunder. Trots den deklarerade enigheten fanns det betydande meningsskiljaktigheter i sak.

Situationen i dag påminner i flera avseenden om läget 1959. Även från moderat håll betonas ofta vikten av sammanhållning och enighet i utrikespolitiken. Samtidigt har moderaterna under senare tid angripit viktiga delar av den svenska utrikespolitiken på ett sätt som satt denna enighet och sammanhållning på allvarligt prov. Det tycks som om partinitet ibland satts framför patriotismen, framför det nationella intresset. Det förefaller också som om de internationella snålvindarna betänkligt skakat om moderata samlingspartiet. Det bistra ekonomiska klimatet har lett till minskad solidaritet med fattiga och förföljda. Det bistra politiska klimatet har lett till ökad koncentration på neutralitetspolitikens militära dimension på bekostnad av den politiska, den förtroendeskapande.

Låt mig, fru talman, ge några exempel:

Under valrörelsen 1982 gick moderaterna till attack i ubåtsfrågan. Man angrep den sittande mittenregeringen för senfärdighet och bristande allvar i värnet av vårt svenska territorium. Man underblåste lösa ryken. Moderatledaren sade t. ex. flera gånger att främmande ubåtars besättningar äter frukost i den svenska skärgården. Det var just ett sådant försök att spela med ett grundlöst rykte. Något av en skrämselkampanj sattes i gång. Man lade strax före valet fram ett program mot ubåtshotet som i själva verket inte hade

någon förankring i moderaternas ståndpunkter vid försvarsbesluten 1972, 1977 eller 1982.

I stället för att i en för landet viktig fråga stödja regeringens strävan att hävda våra nationella intressen valde man att angripa centern och folkpartiet. Det gick så långt att avgående statsministern Thorbjörn Fälldin i en radiointervju den 23 september sade att moderaterna skadat tilltron till Sveriges vilja och förmåga att hävda sitt territorium. "Det smärtar mig att behöva erfara att moderaterna har bortsett ifrån detta och i partipolitiskt nit drivit den här frågan som en kritik mot regeringen för senfärdighet, för ointresse." "De sätter partinitet före en gemensam uppslutning kring den säkerhetspolitik och utrikespolitik som den här nationen har varit samlad omkring i decennier och vilken har varit till fördel för detta land", sade Fälldin,

Jag delar helt Thorbjörn Fälldins omdöme - uttalat i samma intervju - att moderaterna med sina illa underbyggda uttalanden i dessa viktiga frågor minskade tilltron till den svenska neutralitetspolitiken.

Centerns talesman i försvarsfrågor, ordföranden i den senaste försvarsutredningen, Gunnar Björk, skrev i en artikel den 5 februari i år: "Man får nog studera historien mycket länge om man skall hitta ett exempel på att landets vitala säkerhetsintressen hanterats så oansvarigt i partitaktiska syften som gjordes av den föregående och den tillträdande moderatledaren under årets valrörelse." Han syftade då också på frågan om gränsdragningen i Östersjön.

Det handlade här om ett frontalangrepp på den dåvarande svenska regeringens uppläggning av den mycket viktiga förhandlingen med Sovjetunionen om avgränsningen av kontinentalsockeln i Östersjön. I en fråga som berörde Sveriges vitala intressen underminerade moderaterna offentligt regeringens förhandlingsposition. Vilka skador detta har åstadkommit vet vi inte. Försvarsminister Torsten Gustafsson konstaterade hur som helst i en intervju den 10 september att Sveriges intressen skadats. Utrikesminister Ola Ullsten fick gå ut i artiklar och intervjuer med försäkringar om att han inte skulle sälja några svenska intressen, sedan hemliga förhandlingsbud åberopats i moderatpressen. Det gjorde han redan på våren. Det hindrade inte att moderaternas kampanj mot centern och folkpartiet fortsatte och ökade ständigt fram till valet.

Denna verksamhet har fortsatt även efter regeringsskiftet. I sitt FN-tal i oktober sade utrikesminister Bodström att "det är uppenbart att en utländsk makt. Förenta staterna, spelar en avgörande roll när det gäller att hålla vacklande diktaturer under armarna i Centralamerika". Detta var ett enkelt och sant konstaterande. Anförandet fick först ett relativt positivt mottagande bl. a. i svenska pressen. När en amerikansk FN-tjänsteman i utomordentligt överdrivna ordalag senare protesterade mot denna del av talet, anslöt sig några yngre moderater ivrigt till den amerikanska kritiken.

I höstas lade Sverige fram ett resolutionsförslag i FN, tillsammans med Ecuador och Mexico, om vad som kallas för frysning av existerande kärnvapenarsenaler. Förslaget innehöll tre delar: ett fullständigt förbud mot

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

testning av kärnvapen och kärnvapenbärare, ett förbud mot produktion och ytterligare utplacering av kärnvapen och kärnvapenbärare samt ett förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål. Förslaget ligger väl i linje med traditionell svensk nedrustningspolitik.

I höstas blåste moderaterna till strid även kring denna fråga. I en interpellationsdebatt i november talade partiets talesman om "lika betydelsefulla som oroväckande positionsförflyttningar". Han hävdade också att Sverige nu ställt sig bakom krav och synpunkter, som tidigare veterligen "inte stötts av någon enda regering utanför de intimt Sovjetallierades krets".

I en artikel i Dagens Nyheter gick samme talesman till hårt angrepp mot regeringens fredspolitik som beskrevs som alltför Sovjetvänlig. Och han talade om en "kaskad av illa underbyggda och alltmer reservationslösa omfamningar av sovjetiska paradtankar".

Om detta kan sägas flera ting:

1. Moderaterna talar om sovjetiska paradtankar. Men diskussionen om frysning av kärnvapenstyrkorna är i första hand amerikansk. I senaten har förslag om en frysning lagts fram av senatorer som Edward Kennedy och Mark Hatfield. Mängder av kommuner och delstater i USA har ordnat omröstningar, där i flertalet fall amerikanska medborgare med stor majoritet ställt sig bakom frysningslinjen. Senast var det delstatsparlamentet i lowa.

2. Det är inte den nya socialdemokratiska regeringen som gjort de påstådda "positionsförflyttningarna". I själva verket var det regeringen Fälldin - med stöd av oss - som vid FN;s specialsession om nedrustning förra sommaren beslöt att ställa sig bakom ett resolutionsförslag om kärnvapen-frysning.

3. Moderata samlingspartiets egna företrädare i FN-delegationerna har vid inte mindre än fyra tillfällen haft möjlighet att under förra året opponera sig mot att Sverige förde fram frysningsförslaget. Inte vid något av dessa tillfällen framfördes någon kritik på denna punkt. Är då månne de också Sovjetvänliga?

Med dessa exempel vill jag inte ha sagt att kritik mot svensk utrikespolitik inte bör förekomma. Självklart gäller demokratins grundprincip om en fri och öppen debatt även utrikespolitiken. Men när kritiken är ogrundad och samtidigt berör vitala säkerhetsintressen eller grundläggande element i svensk utrikespolitik, då är situationen annorlunda.

Det finns tyvärr föga som tyder på att det i moderaternas fall rör sig om enstaka förlöpningar. Jag vill erinra om det märkliga dokument som moderaterna lade fram inför valet i höstas. Det heter "Fred och frihet i Europa" med underrubriken "Utgångspunkter för en realistisk svensk fredspolitik under 1980-talet". Moderaterna hade tydligen avsett att detta dokument skulle bli normgivande för svensk utrikespolitik vid en moderat valseger. Det var därför de lade fram det.

Jag skall inte i detalj här granska detta program. Låt mig endast nämna tre av dess teman. Dessa återkommer med vissa variationer och modifieringar i

moderaternas partimotioner i år om freds- och nedrustningspolitiken samt säkerhets- och försvarspolitiken.

1. Försvaret är vårt viktigaste bidrag till freden och stabiliteten i
Nordeuropa, sägs det i programmet.

Detta uttalande står, enligt min mening, i strid med en av den svenska säkerhetspolitikens grundsatser. Det är förtroendet för vår beslutsamhet att med fasthet fullfölja neutralitetspolitiken som är det främsta värnet för freden. Det är således i första hand en fråga om politiskt förtroende och vår utrikespolitiks trovärdighet.

Det betyder inte att försvaret är oviktigt. Försvaret skall ha en sådan styrka och inriktning att det bidrar till att främja neutralitetspolitikens trovärdighet. Det betyder att försvaret skall kunna hävda vårt lands territorium mot kränkningar och ha en sådan styrka att det verkar avhållande på den som överväger ett angrepp mot oss. Men det avgörande är att vi förmår tålmodigt bygga upp en fast tillit, en klar medvetenhet i omvärlden att Sverige bedriver en oberoende politik, som håller oss utanför allianser i fredstid och ställer oss neutrala i krig.

2. Freden i Europa är icke möjlig utan frihet i alla europeiska länder, sägs
det i moderatprogrammet. Och rubriken på avsnittet lyder: "Frihet i
Östeuropa - en förutsättning för varaktig fred."

Alla demokrater är emot den kommunistiska diktaturen i Östeuropa och mot de kränkningar av mänskliga rättigheter som där förekommer. Men vad moderaterna här gör är att återfalla till den korstågsanda i syfte att "befria" Östeuropa som härskade på konservativt håll i väst under det kalla kriget. Enligt denna syn måste något av systemen gå under, och neutraliteten vara snarast omoralisk.

Men en politik, fru talman, som syftar till en "upprullning" av systemet i öst genom tryck utifrån leder till,ökad spänning, fortsatt upprustning och en större risk för krig. Att göra systemförändring i öst till ett huvudelement i svensk säkerhetspolitik, som man här gjort, är enligt min uppfattning ett avsteg från den svenska utrikespolitiken såsom den utformades efter det andra världskriget, där syftet varit att överbrygga - inte fördjupa -motsättningarna mellan öst och väst, att söka samförstånd - inte konflikt -och att stödja den avspänningspolitik som betytt så mycket för freden i Europa. Denna politik har fått vårt stöd i övertygelsen att människorna i Östeuropa har bättre förutsättningar att förändra sin situation i ett klimat av internationell avspänning än i en tid av hård konfrontation. Det hindrar inte alls att vi i alla de lägen där vi så kan och önskar skall hävda mänskliga rättigheter mot kränkningar, från vilken typ av diktatur de än må komma. Men då är det fråga om vår grundläggande ideologi, vår syn på demokratin, och icke om vår säkerhetspolitik. De sakerna måste man skilja på.

3. Det är inte rustningar som orsakar krig, utan de politiska motsättning
arna mellan stater och nationer som orsakar rustningar, sägs det i
moderatprogrammet.

En sådan grundsyn framförs vanligen endast av mycket konservativa regeringar. Den frånkänner i själva verket nedrustningsarbetet allt egenvär-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

de. Svensk nedrustningspolitik beskrivs i moderatprogrammet som "deklamatorisk". Det är vad man har att säga om allt det jobb som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Östen Undén och många, många andra har gjort genom åren. Moderaterna sätter uppenbarligen sin lit till en avskräckningsbalans som i kärnvapnens tid blivit ett hot om gemensamt självmord.

Vi har från svensk sida sökt grunda vårt arbete i nedrustningsfrågan på en allsidig belysning av rustningarna och på en självständig bedömning av det verkliga läget. Vi har starkt kritiserat stormakternas kapprustning. Det är därför inget anmärkningsvärt att kritisera den sovjetiska upprustningen i Europa. Sådan kritik framförs ofta med skärpa av svenska socialdemokrater. Men moderaterna nämner knappast att det finns andra kärnvapenmakter i Europa. De ger en ensidig beskrivning av rustningarna som är helt baserad på den ena sidans verklighetsbeskrivning.

En sådan beskrivning är inte en korrekt redogörelse för kapprustningens förlopp och omfattning. Om den ena militäralliansen för fram något sådant som sin egen uppfattning, är det inget anmärkningsvärt. Men det blir anmärkningsvärt när denna beskrivning och denna politik med starka NATO-förtecken förs fram av ett parti som vill bilda regering i ett land som står utanför allianserna och avser att vara neutralt i en europeisk konflikt.

Vi kan alltså efter denna granskning konstatera att moderaterna inte bara satt partinitet före svenska nafionella intressen i några enstaka fall.

Vi kan också konstatera att moderaterna på några punkter har en annan uppfattning om viktiga element i den svenska neutralitetspolitiken. Detta är beklagligt och bekymmersamt men måste ändå konstateras. Man kunde ha hoppats att den rapport jag studerat var ett undantag, ett specialfall. Men raden av moderata angrepp och aggressiviteten i deras diskussion tyder på att detta program inte är något olycksfall i arbetet.

Samtidigt är jag glad att kunna notera att den tradifionella svenska neutralitetspolitiken - trots moderaternas kritik - har ett brett stöd i Sveriges riksdag.

Nedrustning är en ödesfråga. Sverige har allt intresse av att försöka lämna egna konstruktiva bidrag i detta arbete. Vi vänder oss mot upprustning i både öst och väst och gör självständiga bedömningar. En sådan hållning stärker också förtroendet för vår neutralitetspolifik.

Genom åren har den svenska utrikespolitiken tillvunnit sig förtroende i världen. Vår omvärld har vant sig vid att se Sverige ta ställning på ett principfast och konsekvent sätt. Vår utrikespolitik har präglats av en insikt om vad vår trygghet kräver och en vilja att medverka efter vår förmåga till en fredlig samhällsomdaning i världen. Vi strävar dels till att söka hålla vårt land utanför konflikter, dels till att genom vår aktiva utrikespolitik medverka till att minska riskerna för konflikter.

Det betyder bl. a. att vi vill ta till vara alla möjligheter till avspänning och samarbete över blockgränserna i Europa. Avspänning är inte en tillfällig klimatförändring, utan resultatet av målmedvetna ansträngningar, grundade på insikten att alla parter behöver söka gemensam säkerhet.

Detta, fru talman, är grundvalen för den svenska fredspolitiken. Vi     Nr 98
kommer beslutsamt att fullfölja denna fredspolitik i övertygelsen om att den     Onsdagen den
har ett brett stöd hos det svenska folket.                                     26 mars 1983

Anf. 28 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Fru talman! Jag delar helt och hållet Olof Palmes betoning av vikten av samförstånd i Sverige i centrala utrikespolitiska frågor. I själva verket är detta grundläggande, eftersom det ökar trovärdigheten i Sveriges hållning gentemot omvärlden. En regering i Sverige som har starkt folkligt stöd för sin utrikes- och säkerhetspolitik blir naturligvis en starkare regering än den som skulle sakna sådant stöd.

Ett sätt för en svensk regering att åstadkomma detta är att i de utrikespolitiska frågorna samarbeta med den demokratiska oppositionen, att inte bara förankra sin utrikespolitik i sitt eget parlamentariska underlag. För den socialdemokratiska regeringen innebär det att man inte kan nöja sig med att få stöd inom arbetarrörelsen för den utrikes- och säkerhetspolitik som man för. Regeringen kan naturligtvis än mindre nöja sig med att förankra viktiga utspel i internationella arbetsgrupper, även om de har letts av den som nu är Sveriges statsminister. Socialdemokraterna måste förankra de viktiga utspelen också hos riksdagens övriga partier.

Det är, fru talman, bra att Olof Palme tar itu med moderata samlingspartiets extraturer i utrikespolitiken. Det var djupt oansvarigt av moderaterna att på ett så flagrant sätt försöka - och kanske också lyckas - göra inrikes utrikespolitik både av de allvarliga ubåtskränkningar som vi har upplevt och av de för Sverige, inte minst för svenskt fiske, viktiga förhandlingarna om Östersjön. Men jag hoppas att Olof Palme också drar en del egna lärdomar av sin plädering för en nationellt förankrad utrikespolitik.

Det är, fru talman, i och för sig synd att debatten om en korridor fri från s. k. slagfältsvapen med kärnstridsspetsar huvudsakligen blivit, eller i varje fall kommit att framstå, som en procedurdebatt. Om det är två saker att säga.

Först och främst: Hur en sådan här fråga handläggs är inte någon bisynpunkt. Arrangemanget berör inte direkt Sverige, utan framför allt andra länder. Då är det naturligtvis viktigt hur mottagandet i dessa länder blir. Om det hade varit den västtyska, eller låt oss säga den österrikiska regeringen som hade gjort ett utspel som väsentligen gällt de nordiska länderna och alltså också Sverige, tror jag att vi här i riksdagen och den svenska regeringen hade varit ganska känsliga för hur sådana förslag hade presenterats och hur väl de varit förankrade, innan de presenterades. Detta har, fru talman, naturligtvis också med sakfrågan att göra, eftersom det har med möjligheterna att få stöd för tanken som sådan att göra. Och i denna sak är ju de centraleuropeiska ländernas medverkan helt avgörande.

Jag vill därför, fru talman, upprepa den fråga som utrikesministern inte ansåg sig ha tid att besvara eller av någon anledning inte ville besvara -eventuellt inte kunde besvara. Vilken av de två tänkbara uppläggningarna av frågan är det som den svenska regeringen ställt sig bakom när det gäller idén

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

om en korridor fri från taktiska kärnvapen? Har man tänkt sig en korridor som kan etableras oberoende av vad som händer i fråga om konventionella vapen, en lösning som t. ex. de östeuropeiska länderna förordar. Eller har man tänkt sig en korridor som ingår i ett förhandlingspaket och som även omfattar de konventionella styrkorna, en lösning som jag tror att det skulle vara lättare att få en bredare uppslutning kring?

Det är möjligt att regeringen håller den här frågan öppen. Det är i så fall bra att få veta det. Samtidigt visar den oklarhet som föranleder mig och andra att ställa frågan att det nog hade varit bra om utspelet hade förberetts litet bättre.

Fru talman! Jag skall be att i ett kommande inlägg få återkomma till den fråga som Olof Palme också berörde utförligt, den om frysning eller inte frysning och den oenighet som dess värre också har uppstått i den frågan här i riksdagen.

Anf. 29 THORBJÖRN FÄLLDIN (c) replik:

Fru talman! Det är i och för sig bra att Sveriges statsminister går igenom och upprepar vad som är grunderna i den traditionella svenska säkerhetspolitiken, den alliansfria politik i fred som syftar till att vårt land skall kunna vara neutralt, om krig utbryter i vår närhet. Det är viktigt att denna grundposition i svensk utrikes- och säkerhetspolitik upprepas. Men att det sker på detta sätt som en deklaration ovanpå regeringsdeklarationen är i och för sig litet originellt. Jag kan emellertid förstå detta på så sätt att statsministern ju också framhöll det stora värdet som en bred enighet bakom denna politik har, liksom han framhöll värdet av att den svenska utrikespolitiken har en bred folklig förankring osv. Jag delar helt och fullt statsministerns uppfattning, att detta har ett alldeles särskilt värde. Måhända kom denna särskilda regeringsdeklaration ovanpå den tidigare som ett uttryck för att man på regeringsnivå inser att man har missat väldigt mycket av den breda förankringen genom det sätt på vilket man handlagt frågan om en kärnvapenfri korridor i Europa.

Jag har, fru talman, ingen anledning att för kammarens ledamöter upprepa vad jag sagt i den frågan här i kammaren tidigare i dag, då statsministern inte var närvarande. Jag vill bara göra det konstaterandet att det naturligtvis finns en uppenbar risk för att handläggningen av denna fråga runt om i världen ger ett intryck av att enigheten om de grundläggande principerna inte längre skulle finnas kvar. Om så blir fallet förstår jag att det kommer att plåga den nuvarande regeringen.

Vad som är märkligt i Olof Palmes anförande här är att han inte finner anledning att ägna alla de frågor som ställts tidigare i dag någon uppmärksamhet. Även om han själv inte haft tillfälle att lyssna till debatten, hade hans medarbetare - han har ju numera gott om sådana - bevisligen kunnat förmedla vad som sagts i den här frågan.

Den självtillräcklighet som regeringen och statsministern har visat i samband med handläggningen av frågan är självfallet inte bra. Av avgörande betydelse är att det aldrig någonstans ute i världen kan finnas grund för

misstanken att inte den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken och de politiska utspelen formas självständigt och på svensk grund. Det är naturligtvis allvarligt - med tanke på omvärlden - om det traditionella samråd som har funnits här i decennier inte längre tillåts fungera och vi måste meddela omvärlden detta. Även om man tillhör utrikesnämnden eller om man är ordförande i oppositionsparfier tillåts man inte bli ens informerad om innehållet beträffande sådana här utspel.

Fru talman! Mot denna bakgrund är det - jag upprepar det ännu en gång -utomordentligt anmärkningsvärt att statsministern efter förmiddagens debatt inte ägnar denna centrala fråga det minsta intresse i sitt anförande här senare på dagen.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 30 CARL BILDT (m) replik;

Fru talman! Alla hälsar vi väl statsministern, som är något försenad, välkommen fill riksdagens utrikespolifiska debatt. Rykten har nått mig om att han har haft ett annat engagemang tidigare i dag och att han därför inte hade möjlighet att åhöra debatten mellan partiledarna. Min partiledare Ulf Adelsohn har sökt statsministern, bl. a. under gårdagen. Jag tror att han har talat med statsministerns stab och t. o. m. med statsministern själv om att han sedan många månader tillbaka hade ett inplanerat engagemang i Finland. Därför vore han tacksam för ett meningsutbyte något tidigare. Men så blev det inte.

Det är emellertid något oförskämt att använda beteckningen "rykten", när det i själva verket har förekommit telefonsamtal mellan oss och statsministerns kansli i detta ärende.

Statsministern riktar en lång rad attacker mot oss moderater. Dessa attacker har självfallet sin grund i det faktum att försvaret på andra områden har rasat samman under de timmar av debatten som statsministern inte varit närvarande. Inte ett ljud hörs i statsministerns anförande när det gäller den fråga som har stått i centrum för denna utrikespolitiska debatt. Det är ett faktum, och självfallet är det inte en tillfällighet.

Med synnerligen god omsorg värnar nu Olof Palme den svenska utrikespohtikens renhet. Synpunkter från svenska politiker, från mig själv och andra, bemöts plötsligt med magistrala förmaningstal. Samtidigt låter Olof Palme utiändska stormaktspolitiker skriva utkasten till svenska diplomatiska noter. Logiken är - i alla fall för mig - något svårgripbar.

Får jag bara kort bemöta de, tror jag, sju punkter som Olof Palme nu plötsligt kritiserat oss för.

1. Ubåtsfrågan. Vad sade vi i valrörelsen? Jo, vi sade två saker. För det första: Våra resurser för ubåtsjaktinsatser är otillräckliga. Vill Olof Palme hävda att det var fel? För det andra: De bestämmelser som man hade beslutat om vad gäller krigsmaktens ingripande mot kränkningar var för svaga. Regeringen har själv för en eller två veckor sedan ändrat dessa bestämmelser, under full partipolitisk enighet.

2. Det är fel att ha från regeringen avvikande uppfattningar vad gäller mittlinjeförhandlingarna om Östersjön med Sovjetunionen. Jag kan inte

6 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

påminna mig att Olof Palme var så heroisk när det gällde att försvara en kompromisspolitik i denna fråga under själva valrörelsen. I själva verket förnekade han att han var för att vi skulle ha någon kompromiss. För den som bara lyssnade på valrörelsen lät det som om vi moderater och Olof Palme var av samma uppfattning.

3. Det är fel att ha invändningar mot de formuleringar som utrikesministern använder i sina anföranden i FN. Får jag på den punkten bara säga att statsministern kan låta sig informeras av kabinettsekreteraren om att den moderata kritiken de facto framfördes när detta tal föredrogs i FN-delegationen i New York. Herr Palme är på den punkten felinformerad.

4. Det skulle vara fel att vara emot den frysningstanke som nu lanserats. Ulf Adelsohn har tagit upp sakmaterien under den tid då statsministern inte hade möjlighet att vara här. Låt mig bara säga detta: Fråga Helmut Schmidt vid tillfälle! Fråga Hans-Jochen Vogel! Fråga Frangois Mitterrand! Fråga Denis Healey! Denna vår politik, som är så förgriplig, omfattas faktiskt av ett stort antal politiker som även jag betraktar som mycket respektabla. Får jag också på denna punkt framhålla att statsministern är felinformerad när han hävdar att vi inte framförde kritiken när denna fråga drogs i FN-delegationen. Det mångtaliga kansliet borde hålla reda på åtminstone den delen av papperen.

5. Det är fel att överskatta försvarets betydelse. Olof Palme säger att det på något sätt är ett brott mot neutraliteten att hävda att försvaret betyder mycket i detta sammanhang. Jag begriper inte denna distinktion.

6. Det är fel att hävda att frihet i Östeuropa är en förutsättning för en långsiktig fred i Europa. Det är en tanke som överensstämmer ganska väl med vad Olof Palme själv sade i Helsingfors 1975 och med vad dåvarande utrikesministern Sven Andersson formulerade i några mycket tänkvärda tal under 1974 och 1975. Alla folks frihet - hela världens fred, brukade det stå på förstamajplakaten. Jag har svårt att inse att just halva Europa skulle undantas från den principen.

7. Det är fel, säger Olof Palme, att hävda att politiska motsättningar orsakar rustningar. Hade Olof Palme varit här något tidigare, så kunde han ha hört utrikesministern säga i utrikesdeklarationen att detta är en fråga som det är onödigt att tvista om.

Och därmed var det slut på Olof Palmes invändningar i sak mot vår politik.

Jag tycker att de invändningarna var ganska så svaga.

Nu kommer denna kritik. Den kommer efter det att vi har diskuterat Bahr-affären i flera timmar. Den kommer efter det att det har ställts fråga efter fråga till utrikesministern, som han, av skäl som vi alla förstår, har haft svårt att svara på.

Det var nog många som väntade sig, när statsministern gjorde entré i debatten, att han i alla fall skulle antyda svar på några av de många frågor som har ställts. Men av detta fick vi intet. De brott som vi moderater tycks ha begått i den utrikespolitiska debatten - om fru Theorins turer, om Bodströmdoktriner och om Bahr-affären - under de senaste månaderna är

att vi påpekade att kejsaren kanske inte har några kläder.

Anf. 31 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Fru talman! Det är mycket lätt att hålla med statsministern i hans allmänna beskrivning och genomgång av den svenska neutralitetspolitiken. Men det klingar falskt på ett område, och det är när det gäller det försvarspolitiska området. Om man vill hävda att det svenska försvaret skall ha en sådan organisation, inriktning och uppbyggnad att det befrämjar tilltron till vår alliansfrihet och neutralitet kan man inte göra sådana kontrakt och åtaganden som den socialdemokratiska regeringen nu har gjort när det gäller JAS-projektet. Det ökar inte tilltron till den svenska neutraliteten och den svenska alliansfriheten. Det försämrar den.

Som jag många gånger har påpekat från denna talarstol och i andra sammanhang betyder detta med JAS någonting nytt i den svenska militära flygplanstillverkningens historia. Vi har aldrig någonsin tidigare gått in i ett direkt militärindustriellt samarbete med andra stater när vi har tillverkat våra flygplan såsom nu har skett med JAS.

Vi har alltså tillsammans med USA, Storbritannien, Västtyskland och Frankrike gått in i ett samarbete om att bygga ett flygplan. Delar av detta flygplan skall tillverkas i Sverige. Vissa av dessa delar, speciellt när det gäller motorn, som vi känner till, kommer att exporteras via General Electric och det kontrakt som finns där. De delarna kommer att kunna hamna i motorer som inmonteras i flygplan i Israel, på andra ställen där det pågår krig eller i oroshärdar i världen. Det är någonting som klart strider mot bestämmelserna för svensk krigsmaterielexport.

Det hade varit mycket bättre om Olof Palme hade lyssnat uppmärksamt på opinionen inom sitt eget parti - om han inte vill lyssna på opinionen utanför -i ungdomsförbundet, kvinnoförbundet, broderskapsrörelsen och andra och inte fattat detta beslut, därför att det är olyckligt för Sverige. Det hade varit mycket bättre att använda dessa miljarder, som man nu är villig att slänga ut på ett vansinnigt flygplansprojekt, till att bygga upp ett uthålligt och självständigt svenskt försvar, som verkligen skulle ha kunnat förbättra den svenska alliansfriheten och möjligheterna att bevara neutraliteten i krig.

Det finns ytterhgare en affär, som jag häromdagen hade en debatt med handelsminister Hellström om, nämligen exporten av Boforskanoner till USA. Mats Hellström var i den debatten helt oförmögen att lämna några konkreta och direkta svar. Det är ytterligare en affär som skadar Sveriges alliansfrihet och som man från den socialdemokratiska regeringens sida inte borde ha gått med på.

Sådana åtaganden och sådana bindningar till det ena av stormaktsblocken är skadliga för tilltron till den svenska alliansfriheten. Jag hoppas verkligen att Olof Palme och hans regering i fortsättningen har större uppmärksamhet och större känslighet när man går in i sådana här affärer, för de är inte bra för framtiden och för den svenska politikens anseende i världen.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 32 Statsminister OLOF PALME:

Herr talman! Ola Ullsten ställde en fråga. Jag tror att Ola Ullsten harblivit missledd av Dagens Nyheters uppgift att det skulle finnas två alternativ när det gäller en koppling till konventionell nedrustning. Det finns säkert ett tiotal olika alternativ. Det är en glidande skala av kopplingar man kan ha mellan etablerandet av zon och konventionell nedrustning. Därför är det mycket medvetet som vi håller den frågan öppen både i kommissionen och i noten från den svenska regeringens sida.

Jag vet inte vad Ola Ullsten själv tycker. Någon har skickat mig ett tal som han höll - det var ett bra tal - i december 1981 där han i stort sett frikopplar kärnvapennedrustning och konventionell nedrustning. Man skulle bl. a. få fram resultat genom en sondering. Men då visar det sig att ingen egentligen har tagit upp denna fråga, så det är en rent konstruerad historia.

Till Thorbjörn Fälldin vill jag säga att jag möjligen har begått misstaget att erkänna ett misstag, nämligen att vi skulle ha tagit upp denna fråga i veckoöverläggningar med oppositionen, om de hade ägt rum då. Jag minns att vi hade en debatt här i kammaren om det s. k. toppmötet i Cancun. Det var ett av de vikfigaste möten som en svensk regering har deltagit i sedan kriget. Ronald Reagan, Indira Gandhi, Thorbjörn Fälldin och en del andra var med. Vi fick inte någon som helst information vare sig via utrikesnämnden eller på annat sätt före mötet eller efter mötet.

Jag tog upp frågan i kammaren. Med utomordentligt stor självtillräcklighet svarade Thorbjörn Fälldin att han inte ansåg sig behöva rådgöra med oppositionen i denna fråga. Det var en ofantligt mycket större dimension på det toppmötet än på den här ganska blygsamma sonderingen om ett nedrustningsärende. Då beslöt jag att så självtillräcklig skulle aldrig en socialdemokratisk regering vara. Därför kommer vi alltid att vara mycket angelägna om att informera oppositionen. Thorbjörn Fälldin har anledning att tala med litet mindre bokstäver. Men det enda han talade om i sin replik var denna sondering, där jag ändå tog upp den svenska neutralitetspolitikens grunder och fångade upp ett avsnitt av den mera allomfattande regeringsdeklarationen. Så här var det verkligen inte på Gunnar Hedlunds tid. Då stod centern och socialdemokraterna absolut fast när det gällde den svenska utrikespolitikens grunder. Det kommer kanske att bli så igen i stället för resonemang om procedurfrågor. Men det får erfarenheten visa. På den punkten var Ola Ullsten mycket klarare.

Till Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten vill jag säga att jag lyssnade mycket noga till hela förmiddagens debatt. Jag tyckte att den enda punkt som kan vara intressant är i vad mån man skall ordna samråd i den här frågan. Där borde vi ha gått ett steg längre. Intressant var också den sakfråga som Ola Ullsten ställde och som jag besvarade. I övrigt tyckte jag inte att synpunkterna hade någon särskild tyngd. Dessutom skall vi alla utfrågas i konstitutionsutskottet. Det ser jag fram emot med det största lugn.

Det väsentliga är att man inte har en enda invändning i sak, utan bara mot proceduren. Thorbjörn Fälldin oroar sig för omvärlden. Jag tror att det omvärlden bryr sig om är sakfrågan och icke proceduren i Sveriges riksdag. Nu kan man konstatera att åtminstone tre ytterligare partier i Sveriges riksdag inte har någonting att invända i sak mot en slagfältsvapenfri zon i Centraleuropa.

Så till moderaterna. Först kort i sak: Det är klart att ni angriper stackars mittenregeringen för senfärdighet och för att låta ubåtsbesättningar frukostera i skärgården. Det är klart att moderaterna satte partinitet före patriotismen i ubåtsfrågan.

Carl Bildt säger att jag inte var så vidare heroisk i fråga om mittlinjen. Men jag uttalade mig den 26 juli. Moderaterna söker med stor iver hugga centerpartiet och folkpartiet i ryggen när det gäller mittiinjen. Ju starkare Ola Ullsten bedyrar att icke en milliliter svenskt vatten skall uppges i förhandlingarna, desto starkare blir de moderata angreppen. Nu gäller emellertid frågan viktiga svenska intressen. Moderaternas kortsiktiga partitaktiska spel är därför ovärdigt. Det kan skada Sverige. Gösta Bohman och Ulf Adelsohn bör sluta "pajasera" i denna fråga! Heroiskt eller inte, sant var det.

När det gäller frysningen har ni beskyllt alla som har en annan uppfattning för Sovjetvänlighet. Jag tillbakavisar detta. När det gäller de andra frågorna står det i ert program att det viktigaste för freden är vårt försvar. Det är totalt emot den svenska neutralitetspolitikens grundsatser, som bygger på att det är förtroendet för neutralitetspolitiken som är det främsta värnet för vår fred. Ni skriver precis på samma sätt som den gamle utrikesministern Dulles att man i något slags korståg skall befria Östeuropa för att skapa en grundval för freden. Det har vi aldrig sagt. Vi har däremot alltid slagits för de mänskliga rättigheterna och för demokratin mot alla förtryckare vare sig de är kommunister, fascister eller någonting annat.

Så några ord om er ensidiga beskrivning av verkligheten. Carl Bildt vill gärna fly till Egon Bahr för att slippa diskutera svensk neutralitetspolitik, ett oerhört känsligt ämne för moderaterna. Där är de mycket svaga. Jag vill påstå att moderaterna är en säkerhetsrisk för den svenska säkerhetspolitiken. Det har jag länge upplevt, men jag har väntat just till den här utrikesdebatten för att få tillfälle att säga det.

Ulf Adelsohn har flytt mycket längre bort. Jag trodde det var ett rykte, men så hörde jag honom säga i går att han skulle flyga till Finland för att hålla valtal. Jag lät då meddela att jag i denna debatt skulle framföra kritik mot moderaternas agerande. Jag kunde inte tänka mig att han efter det beskedet inte skulle skjuta upp sin resa några timmar för att kunna delta i debatten. Såvitt jag vet fastställdes datum för den årliga debatten om Sveriges utrikespolitik redan i december. I stället för att delta i den fullt ut försvinner alltså herr Adelsohn till Finland för att där hålla ett valtal för den finska högern. Det är tydligen viktigare för honom än den svenska utrikespolitiken. Det gör han efter att ha stått en hel förmiddag och riktat våldsamma angrepp mot den svenska regeringen och mot min person. Varför? Jo, därför att vi har

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

haft kontakt med något så förskräckligt som en västtysk oppositionspolitiker, vilken har skickat oss en handling som inte innehåller annat än, i den del som användes, ett sammandrag av en offentlig, av alla känd kommissionsrapport. Den har använts som arbetsmaterial i utrikesdepartementet. Utrikesdepartementets egna tjänstemän har för det första klart deklarerat att de betraktar handlingen som ett arbetsmaterial. För det andra säger de att de bara har använt den del som är en sammanfattning av själva kommissionsförslaget, vilket är känt för alla. Vad gäller de operativa delarna, de två delar som utgjorde de enda viktiga i denna sondering, frångick man helt Egon Bahrs tankar och skrev ett eget huvudförslag.

Efter att ha riktat hårda angrepp mot Sveriges regering försvinner således herr Adelsohn till Finland för att hålla valtal. Hälsa honom att Sveriges utrikespolitik inte är några pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep. Sveriges utrikespolitik går ut på att värna landets vitala intressen, att arbeta för fred och trygghet för Sveriges folk. Det bör även en moderatledare så småningom lära sig.

Anf. 33 THORBJÖRN FÄLLDIN (c) replik:

Herr talman! Statsministern försöker nu krypa bakom det förhållandet att det inför Cancun-mötet inte skedde några överläggningar med oppositionen. Får jag påminna Olof Palme och kammaren om att det då inte var fråga om något svenskt utspel i utrikespolitiken. Vad det gällde var att ett antal regerings- och statschefer skulle sitta i informella och förtroliga samtal om i första hand nord-sydfrågorna, som hade diskuterats länge men där man kört fast.

Att hävda att den typen av samtal skall föregås av överläggningar leder till slutsatsen att varje resa som statsminister Olof Palme gör i utlandet för att träffa olika människor skall föregås av överläggningar om vad han skall ta upp till diskussion. Det är ett orimligt krav, som jag aldrig kommer att ställa. Så var det med den påstådda självtillräckligheten för min del.

Att det finns ett grundläggande drag av självtillräcklighet hos Olof Palme framgår av vad han sade: Jag tycker inte att era synpunkter i dag - han sade sig ha lyssnat noga - har någon tyngd och något värde. Det är, tycker jag, fantastiska besked. Här anordnas det i Sveriges riksdag en särskild debatt av utrikespoHtiken, och så står statsministern på detta sätt och betygsätter oss när vi deltar i den debatten.

Sedan använde statsministern formuleringen: det enda Thorbjörn Fälldin tog upp. Det gällde min sexminutersreplik, men jag hänvisade till de olika sakpolitiska områden som jag tog upp i mitt huvudanförande och tidigare repliker. Jag tog t. ex. upp frågan varför man när det gäller situationen i Mellersta Östern har ett ensidigt påpekande riktat mot Israel. Utrikesministern fann inte anledning att kommentera det, trots en uppmaning.

Jag gjorde för min del också en deklaration om det grundläggande i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Jag tror uppriktigt sagt att man inte gärna kan göra någon skillnad beträffande det substantiella innehållet i de huvudanfö-

randen som hållits från oppositionens sida och från regeringens sida i dessa frågor.

Sedan försöker Olof Palme krypa bakom att det inte förekom några veckoöverläggningar under hösten och att dessa kontakter med oppositionen därför inte kunde komma i fråga. Det får vara hur det vill med veckoöverläggningar, men jag hoppas att Olof Palme inte vill förneka att det under den tid han var i opposition vid skilda tillfällen hände att det togs personlig kontakt - ibland av mig, ibland av andra. Ta Polenaffären t. ex.! Det är ju en möjlighet som alltid finns vid sidan av sådana mer formaliserade sammankomster som vi har på onsdagsmorgnarna, sammankomster som enligt ett besked från Olof Palme själv skulle förekomma vid behov fr. o. m. 1976. Sådana sammankomster har bevishgen också ägt rum. Nog om detta!

Den avgörande frågan är ändå: Vad betyder för svensk utrikespolifik den breda samlingen? Detta är ingenting som jag står här och överdriver. Denna breda samling var en viktig del i Olof Palmes egen beskrivning av det värdefulla i svensk utrikespolitik genom åren. Därför kvarstår frågan varför regeringen har - jag tvekar inte att använda ordet - undvikit att ha detta breda samråd i denna fråga.

Får jag påminna statsministern om att jag tog upp frågan i den allmänpolifiska debatten. Statsministern hade då någon formulering av innebörden, att har vi försummat oss får vi naturligtvis se till att rätta till det. Men icke ens efter denna påminnelse bevärdigades vi i oppositionen med att få fullständig tillgång till vad detta utspel innebar - om det nu var en sondering, ett förslag eller vad det var; sondering lär vara det rätta enligt utrikesministern i hans senaste replik. Då kan man inte dra någon annan slutsats än att ni i självtillräcklighet har undvikit att informera oppositio-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 34 OLA ULLSTEN (fp) replik:

Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern för svaret på den fråga som jag ställde till utrikesministern. Men det är inte så, Olof Palme, att jag har förläst mig på Dagens Nyheter och att det är detta som är bakgrunden till att jag ställer frågan. Jag har faktiskt försökt att ganska grundligt ta reda på, bl. a. genom att ställa frågor till UD, vad det här förslaget går ut på. Det är alltså inte den av Dagens Nyheter till stort nummer gjorda frågan om det skulle finnas någon skillnad mellan Palmekommissionens formuleringar och den svenska notens som jag var intresserad av, utan jag var intresserad av om det var endera av de två tänkbara uppläggningarna av ett sådant här korridorförslag som Palmekommissionen, som regeringen stöder, hade i tankarna. Det kanske finns ytterligare idéer än dessa två, men det var ett besked om huruvida det var den ena eller andra av dessa som jag ville ha.

Den ena uppläggningen är, som jag sade förut, att det anses vara möjligt att etablera en sådan här zon som innebär att man från ett område, 30 mil brett tvärs genom Mellaneuropa, drar bort alla taktiska kärnvapen, och att

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

man gör detta oberoende av vad som händer med förhandlingarna om de konventionella styrkorna i samma område. En annan modell är att man säger att en sådan kärnvapenfrihet i detta område kan bli en följd av att man kommer överens om en balans vad gäller de konventionella styrkorna i detta område. Det är två helt ohka slags förslag. Även om det kan finnas flera variationer på detta tema, vore det ändå bra att veta vilken av dessa två huvudtankar som har sysselsatt den svenska regeringen.

Det är klart att man kan säga, som jag sade i det anförande som Olof Palme åberopade, att man i vissa sammanhang kan frikoppla kärnvapen från konventionella vapen. När vi kräver frysning innebär det i praktiken att vi gör det.

Man måste också se på det konkreta korridoruppslaget och vilka förutsättningar det har att få anslutning hos de stater som är berörda. Då är det inte oviktigt vilka villkor man knyter till etablerandet av en sådan korridor. Men nu hade regeringen tydligen inte tagit ställning i denna sak, utan man har helt enkelt gått ut och frågat vad andra regeringar tycker om det somståridens. k. Palmekommissionens text. Herr talman! Då kan man bara göra reflexionen att det var ganska onödigt med allt ståhej med att skriva noter i UD och be Egon Bahr om hjälp med formuleringar osv. Då hade man faktiskt bara kunnat skicka översättningen av den bit i Palmekommissionens text som det gällde och frågat: Vad tycker ni i er regering om detta? Då hade det hela behövt bli varken någon Bahr-affär eller någon Palme-affär. Men regeringen hade kanske å andra sidan fått svar på den fråga som man nu säger sig inte ha fått svar på, nämligen vilken av de här två uppläggningarna som de tillfrågade regeringarna föredrar.

När Olof Palme menar att min fråga är meningslös, eftersom de som har tillfrågats inte har tagit upp problemet, understryker det precis vad jag sade i mitt tidigare inlägg, nämligen att de tillfrågade regeringarna faktiskt inte riktigt vet vad det är för fråga som de skall svara på, eftersom regeringen inte själv har tagit ställning för vare sig det ena eller det andra.

När det sedan till sist, herr talman, gäller frysning eller inte kan vi nu bara konstatera att vi för vår del har en annan uppfattning än vad moderaterna har.

Enkelt uttryckt kan man säga att en frysning innebär att båda stormaktsblocken sätter stopp för vidare kärnvapenupprustning nu. Motsatsen innebär att kärnvapenupprustningen fortsätter. Det här är naturligtvis ett viktigt strategiskt val. Vi kan inte tvinga kärnvapenmakterna till vare sig det ena eller det andra, men vi kan ha en egen uppfattning i frågan, och vi kan försöka att påverka opinionen i den uppfattningens riktning.

Det är naturligtvis lätt för den som inte har trängt in i det här att få intrycket att när vi talar om kärnvapenarsenaler och nivån på dessa kärnvapenarsenaler, då är det likvärdiga vapen som vi talar om. Och att det kanske inte heller är särskilt viktigt om nivån är så eller så hög innan man till sist kommer överens om att reducera kärnvapenarsenalerna och sänka nivån.

Men nu är det inte riktigt så enkelt. En fortsatt upprustning innebär fortsatt spridning och därmed fler krigssituationer i vilka kärnvapen kan

komma till användning och dessutom kanske komma till användning av misstag. Fortsatt spridning innebär också sannolikt att besluten om när kärnvapnen skall sättas in måste flyttas från den högsta politiska nivån ner till lägre nivåer i den militära organisationen, med alla de risker som detta innebär. Dessutom innebär den fortsatta spridningen av kärnvapenstrids-spetsar till andra vapensystem att gränsen mellan vad som kallas konventionella vapen och vad som är kärnvapen suddas ut. Även detta har naturligtvis stor betydelse och försvårar möjligheterna att till sist komma till rätta med kärnvapenhotet.

Till sist, herr talman; Sverige befinner sig mycket nära centrum i det mest kärnvapenbestyckade området i världen i dag. Därför finns det ett starkt svenskt intresse, och det var också därför som mittenregeringen stödde tanken på en frysning, dvs. att kärnvapenmakterna skulle upphöra med kärnvapenupprustningen nu. Och det gläder mig att den socialdemokratiska regeringen följer samma linje. Vi var f. ö. också, som Olof Palme påpekade, överens om detta redan tidigare. Då kan man naturligtvis bara beklaga att vi inte har en total enighet om detta här i riksdagen.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 35 CARL BILDT (m) replik:

Herr talman! Jag är åtskilliga decennier yngre än Olof Palme, och min riksdagserfarenhet kan inte på något sätt mäta sig med hans. Men låt mig trots detta säga; Det bär emot min uppfattning om hur vi tillsammans skall föra en debatt att en ledande politiker står och säger att andra partiledares uppfattningar mest kan betecknas som - vad var det Olof Palme sade - "hä hä" och "hep hep". Jag tycker inte att det är en debattnivå värdig politiker. Låt mig säga detta utifrån min oskuld i denna retoriks högre himlar.

Ulf Adelsohn deltog faktiskt i denna debatt i parfiledaravsnittet, som det var utsatt. Det var en utrikespolitisk debatt. Och när Olof Palme säger att Ulf Adelsohn inte deltar i den utrikespolitiska debatten, visar det bara att Olof Palme definierar som debatt bara det som han själv deltar i. Det tycker jag han kan tala med utrikesministern om, för det förhåller sig faktiskt inte så som Olof Palme säger - vi hade en ganska intressant debatt, som jag tycker att statsministern borde ha lyssnat på och som han, om inte annat, kan ägna sig åt att läsa in efteråt genom protokollet. Ulf Adelsohn var alltså här, och han ställde frågor. Men ryktet gör gällande att statsministern hade andra engagemang.

Olof Palme talar mycket om vikten av samling kring utrikespolitikens huvuddrag och kring säkerhetspolitikens grunder i Sverige. Om detta är vi överens, och mycket som Olof Palme sade i den andra utrikesdeklarationen är sådant som vi alla traditionellt har ställt upp bakom. Men sedan övergår Olof Palme till att göra sak t. o. m. av vissa ting iden utrikesdeklaration som utrikesministern på hans egen regerings vägnar har läst upp. Det ansågs meningslöst att över huvud taget tvista om t. ex. sambandet mellan politiska motsättningar och rustningar.

I mittlinjefrågan var det, Olof Palme, faktiskt inte någon större heroism från Olof Palmes sida i valrörelsen. Det är riktigt att han attackerade oss.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

men det var inte så heroiskt. Däremot tror jag att man får läsa med väldigt kraffig lupp för att hitta några uttalanden där Olof Palme kraftfullt ställde upp och stödde Ola Ullstens linje om att man skulle lägga fram ett kompromissbud bara några månader efter det att vi hade haft den sovjetiska ubåten i Blekinge skärgård.

Då var heroismen, Olof Palme, inte speciellt påtaglig. Då sade Olof Palme på presskonferens i Almedalen att socialdemokratin alltid har ställt upp bakom mittiinjeprincipen och aldrig tänkt vika från denna princip. Var det det heroiska?

De andra punkterna han tar upp - frågorna om försvaret och neutraliteten -är väl närmast av teologisk natur. Jag tror inte att det går att frikoppla dessa frågor från varandra. Den typ av neutralitetspolitik som vi har valt att föra sedan slutet av 1940-talet - som alla har ställt upp bakom, och som alla i mitt parti har ställt upp bakom även när debattens vågor gick höga kring den -förutsätter ett starkt försvar. Huruvida man i en formulering använder det ena före det andra eller det andra före det ena tror jag inte bör föranleda någon att klassificera folk som säkerhetsrisker i Sveriges riksdag. En viss försiktighet med ord borde vara påkallad.

Jag vet inte om Olof Palme har läst vad vi har sagt i fråga om Östeuropa. Vi har sagt ungefär det som stod på de socialdemokratiska förstamajparollerna; Alla folks frihet, hela världens fred. Jag kunde, om jag hade haft mer tid, ha ägnat mig åt att läsa upp ett anförande som Sven Andersson, då utrikesminister, höll för några år sedan på utrikespolitiska institutet här i Stockholm om hur avspänningspolitiken borde leda till att vi fördjupade den ideologiska debatten mellan systemen, hur den borde leda till att vi fördjupade vår egen kritik mot förtrycket i de länder i Europa - det var vad det handlade om - där förtryck fanns och om hur detta förtryck var ett hot mot den avspänning som var fredens grund. Jag har inte tid att göra det, men även detta rekommenderas till läsning i efterhand.

Sedan vill jag övergå till Bahr-affären, denna utrikesdebatts egentliga ämne. I Bahr-affären påminner Olof Palme-om man får använda en liknelse - på något sätt om en hjälplöst strandad ubåt. Alla bortförklaringar gör saken ännu värre, för fakta är så uppenbara för var och en att se på. Alla felnavigeringsförklaringar framstår som ungefär så taffliga som de i själva verket är. Det är inte en procedurfråga. För ett litet neutralt land är tilltron till självständigheten i vår utrikespolitik ingen procedur- och formalfråga. Det är en sakfråga av mycket stor dignitet. För den som är renhetens mästare när det gäller vad man får säga på det utrikespolitiska området borde det vara ganska klart. Olof Palme säger att det Egon Bahr skrev bara handlade om en hten offentlig sak. Får jag då fråga: Varför hemligstämplades detta gång på gång? Var det så att Egon Bahr, en västtysk oppositionspolitiker, begärde att den svenska hemligstämpeln skulle användas för att svenska oppositionspolitiker inte skulle få ta del av innehållet i svensk utrikespolitik? Det var bara genom en östtysk tidning vi råkade få reda på vad som var svensk utrikespolitik. I alla fall på den frågan kunde vi väl få en antydan till ett svar.

Min taletid är ute, herr talman. Nu återstår bara i denna debatt den tid när Olof Palme kan tala hur länge han vill. Kanske är det trots allt de tillfällen då han får tala ostört som han egentligen definierar som en fillfredsställande utrikespolitisk debatt.

Anf. 36 Statsminister OLOF PALME;

Herr talman! Tyvärr har jag bara tio minuter på mig.

Bortförklaringen om Ulf Adelsohn var det svagaste jag hittills har hört. Ulf Adelsohn har blivit meddelad att jag står på talarlistan, en bit ner. För många månader sedan anslogs denna dag i riksdagen till utrikes- och handelspolitisk debatt. Han höll ett anförande fullt av personangrepp mot mig. Jag tror att "hä hä" är en ganska bra sammanfattning av dess klass. Därefter, sedan han avlossat denna salva, avreser han utomlands för att delta i ett valmöte hos den finska högern. Detta är en oerhörd nonchalans mot riksdagen, och för all del - fast det var inte annat att vänta - mot dem som han angriper. Angriper man någon får man i rimlighetens namn vänta tills det blir vederbörandes tur enligt talariistan, innan man sticker utomlands.

Kärnan i de oerhört fördomsfulla anklagelserna är att en utländsk politiker har skrivit ett brev med synpunkter på en sammanfattning av en offentlig rapport. Det skulle vara den stora förbrytelsen. Att då själv omedelbart sticka utomlands för att delta i ett annat partis valmöte går ganska långt. Det går inte att försvara ens med aldrig så stor oskuld.

Till Ola Ullsten vill jag säga: Det här är en intressant sakdebatt. Man kan nämligen tänka sig att man först genomför en total konventionell nedrustning och först därefter inför en zon. Man kan införa zontanken i de pågående konventionella överläggningarna i Wien, eller också kan man tänka sig något slags parallellitet. Man kan också tänka sig en hel frikoppling och säga att detta är en ren förtroendeskapande åtgärd, som ingenting har med nedrustning att göra - alltså frikopplar vi. Detta mönster kan man följa, och det diskuterade vi i kommissionen, men vi tog inte ställning. Det fanns delade meningar, och vi ansåg att det skulle komma att visa sig i den fortsatta debatten hur vi skulle ställa oss. Om vi skall spela en förmedlande roll finns det ingen anledning att ta specifik ställning i dag.

Jag är glad att Ola Ullsten förde en sakdebatt.

Jag vill säga till herr Fälldin att det naturligtvis är skillnad mellan en vanlig utlandsresa och ett fullkomligt unikt toppmöte, första gången som ledarna för Syd och Nord träffas på ett toppmöte. Det kunde ha varit intressant för oppositionen att få information om att ett sådant möte skulle äga rum. Jag tog upp det i en frågedebatt, men jag tog aldrig upp det i den fortsatta debatten. Hade jag gjort en stor procedurfråga av detta hade möjligen den föreställningen kunnat sprida sig att vi var oeniga i sakfrågan, nämligen när det gällde att hävda de fattiga ländernas intressen. Därför avstod jag från att fortsätta den debatten.

Jag sade till Thorbjörn Fälldin i januari att jag beklagade det som skett, att ni skulle ha blivit informerade om vi hade haft våra veckoberedningar. - Men

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debati

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

det hela var ändå offentligt. Presskommunikén är nästan identisk med noten, så ni hade materialet.

Men i snart en och en halv månad har herr Fälldin fortsatt att i varje anförande gnaga den fråga där jag faktiskt håller med honom. Det kan han fortsätta med många år till! Men det visar det vanskliga i att gå en motståndare till mötes och säga: Där hade du faktiskt rätt. Vi skall göra som du tycker i fortsättningen. - När jag gör det, då grips herr Fälldin av den verkliga vreden. Då fortsätter han i all oändlighet att säga: Det var förskräckligt att vi inte blev informerade! Men hur länge skall han orka hålla på, när han faktiskt har fått rätt?

Utrikesministern har talat om att hemligstämpeln var rent formell. Man ville vänta. Jag skall inte svara på frågan varför den bibehölls, men anledningen till att den över huvud taget fanns var att man först ville nå fram till de främmande regeringarna. Men presskommunikén innehåller i stort sett ord för ord detsamma som noten. Det var alltså inte fråga om någon reell hemligstämpel. Att här göra påståenden om att skälet till hemligstämpeln skulle vara hänsyn till västtyska oppositionspolitiker är bara smaklöst.

Slutligen vill jag svara herr Fälldin angående en sakfråga. I regeringsdeklarationen sades att vi alltid skall slå vakt om Israels rätt till fred och säkra och erkända gränser. Det betyder att en av orsakerna till att vi vill ha ett samråd med Arafat är att vi vill försöka få palestinierna att inse att den enda chansen till fred i området är att de för sin del erkänner Israels rätt att existera i fred. På den vägen kanske vi kan göra en begränsad insats för freden. Vi har samma budskap till israelerna. Viljan att bidra till fred är enda skälet till att vi blandar oss i den här konflikten.

Så till moderaternas flykt till Bahr-affären.

Det värsta som kan inträffa är om det uppstår tvivel om vår grundläggande säkerhetspolitik. Man kan argumentera för att vi skall vara med i Atlantpakten-det finns de som har gjort det, och då är det helt klart värman står. Det finns också länder som intagit den ståndpunkten.

Det finns argument för att vi skall vara neutrala - fast, klart och tydligt neutrala. Men det värsta är ett mellanläge, där vi å ena sidan säger att vi är neutrala men å andra sidan på punkt efter punkt beter oss som om vi i själva verket var villkorligt neutrala, som om vi egentligen tillhörde ett paktsystem. Det var den situationen högern försatte oss i på 1950-talet, tills det blev nödvändigt att ta upp en debatt med den.

Moderaternas korstågsanda och resonemang om försvaret, det totala beroendet av NATO-uppgifter i alla deras nedrustningsresonemang och deras påhopp på - i och för sig inte vårt utan andra - partier i en del frågor betyder att moderaterna börjar bli en risk för trovärdigheten i Sveriges säkerhetspolitik.

Vi har nu länge tänkt att det börjar bli dags att säga ifrån. Man skall inte leka med vårt lands grundläggande säkerhetsintressen. Det finns en sådan moderat lek, som vi måste ta avstånd från. Ni får bestämma er: Skall ni sitta i er isolering och slåss med resten av den svenska politiska opinionen eller skall

ni sluta med krypskyttet och ansluta er till en fast svensk neutralitetspolifik?

Det blev lugnt efter striden med Jarl Hjalmarsson, även om det tog några år. Jag hoppas det skall gå fortare nu och att ni snabbare skall komma in i den enighet som är viktig för landet. Gör ni det inte, är det bättre att ta striden. Den nonchalans som moderatledaren har visat är illavarslande.

Om den procedurdebatt som moderaterna nu vältrar sig i skrev en man i DN: Vore de statsmän av format hade de förklarat för den som väckte frågan att det visserligen hade begåtts ett fel och att detta inte borde upprepas men att saken var alldeles för viktig för att man skulle riskera dess framgång med käbbel om procedurer.

Det sägs i en dikt som ströks ur tidningen att jag har tagits på Bahr gärning, i färd med att egenmäktigt vilja slå ett slag för världsfreden. Det måtte väl alla veta att sådana aktioner, ägnade att rädda mänskligheten från förintelse, ingalunda får ske bakom ryggen på herrar Fälldin, Adelsohn och Ullsten! Det måste en gång för alla fastslås att en världsfred på ovanstående villkor ingalunda är acceptabel - fy, fy! - Herrar Bildts och Adelsohns bidrag är väl att ni stått och ropat fy, fy åt ett försök att föra fredspolitik.

Jag vill ändå från denna debatt ta med mig minnet att vi kan fortsätta att arbeta för fred och nedrustning, för försoning mellan folken, under ett fasthållande vid svensk neutralitetspolitik och att vi kan göra detta med stöd av en stark opinion i det svenska folket, i den svenska riksdagen.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Andre vice talmannen anmälde att Carl Bildt och Thorbjörn Fälldin anhållit att fill protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 37 Statsrådet MATS HELLSTRÖM:

Herr talman! Världsekonomin har sedan flera år tillbaka befunnit sig i en allvarlig kris. I hela den industrialiserade världen har produktionen minskat och arbetslösheten stigit till alarmerande höga tal. Över 30 miljoner människor är i dag utan arbete inom OECD-området. Utanför kretsen av industriländer är antalet människor som saknar arbete mångdubbelt större.

Den internationella handeln har stagnerat. På vissa strategiska varuområden har den gått kraftigt tillbaka. För många länder har detta lett till ökande underskott i utrikeshandeln, växande skuldsättning och akuta betalningskriser. Det gäller bl. a. en rad utvecklingsländer.

Det finns emellertid nu klara tecken på att konjunkturen i USA håller på att vända uppåt. Den avtagande inflafionen och de sjunkande oljepriserna har skapat förutsättningar för att en uppgång senare skall kunna komma också i övriga delar av OECD-området. Enbart för Sveriges del innebär varje dollars sänkning av oljepriset per fat en dryg miljard kronors lättnad på bytesbalansen. Tecknen pä att utvecklingen håller på att vända är naturligtvis glädjande. Vi har sedan flera år väntat på en konjunkturförbättring. När tillbakagången bryts och vissa möjligheter till en uppgång kan skönjas har vi

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

all anledning att välkomna detta.

Men det vore en allvarlig felbedöming att tro att alla problem i och med det skulle vara på väg att lösas. De uppgångstendenser som nu kan skönjas är inte särskilt starka. De finansiella obalanser som vi har ärvt från de tidigare oljekriserna utgör vidare ett fortsatt hot mot en bestående återhämtning.

OPEC-ländernas efterfrågan avtar i takt med att deras oljeinkomster faller. För många öst- och u-länder är den stora skuldsättningen ett akut problem. Utbetalningarna för räntor och amorteringar är för vissa länder större än deras exportinkomster. De privata bankerna, som stått för merparten av det finansiella flödet till dessa länder, får allt större svårigheter att fortsätta sin utlåning i hittillsvarande takt.

Finanskrisen i u-länderna leder således till att de tvingas minska sin import. Den svaga efterfrågan i i-länderna drabbar sedan i sin tur u-landsexporten och försvagar ytterligare u-ländernas betalningsförmåga..

De finansiella obalanserna i form av stora budgetunderskott i många länder utgör ett latent hot om att en ny snabb inflationsvåg skall komma när väl den ekonomiska aktiviteten börjar skjuta fart. Det finns då risk för att en rad tongivande länder återgår till eller förstärker en redan restriktiv penningpolitik. Då kan vi åter kastas tillbaka fill ett läge med vikande produktion och växande arbetslöshet och en fortsatt stagnerande världshandel. Den ekonomiska polifiken i i-länderna står därför inför en mycket svår balansgång, där uppgången inte får gå så fort att den utlöser en ny kraffig inflationsutveckhng, men där den ändå måste ha en så stor kraft och en så allmän omfattning att den reducerar arbetslösheten och får i gång investeringarna inom näringslivet.

Den ekonomiska utvecklingen under senare år har utgjort en grogrund för protektionistiska krav. Det finns risker för att ett öppet handelssystem inte kan bevaras om den ekonomiska utvecklingen långsiktigt går in i ett läge med utbredd arbetslöshet, kraftig utslagning av företag och allmän ekonomisk tillbakagång. Demokratiskt tillsatta regeringar kan inte hur länge som helst stå emot de allt starkare krav på skydd för den inhemska industrin som reses i ett sådant läge.

Den allvarliga ekonomiska situationen med ökad arbetslöshet i många länder leder också till sociala spänningar. De samhälleliga strukturerna blir anfrätta. I ett läge med social oro är det lätt att vädja till nationalistiska känslor. Nationalismen blir då lätt det kitt varmed man söker hålla samman ett samhälle i social och ekonomisk kris. Denna utveckling är väl känd i historien. Nationalismen kommer i sin tur av naturliga skäl att politiskt förstärka de krav på protektionism som redan har uppkommit av kortsiktiga ekonomiska motiv. I dåliga tider förstärker de ekonomiska och politiska krafterna varandra i protektionistisk riktning.

Samtidigt är det viktigt att inse det bedrägliga i protektionistiska lösningar. Erfarenheterna från 1930-talet har lärt oss att om ett land börjar skydda sig så följer snart andra länder efter. I juni 1930 höjdes det amerikanska tullskyddet mycket kraftigt. Fram till utgången av år 1931 hade 26 länder infört kvantitativa restriktioner. Fler länder följde efter under år 1932, och

ett regelrätt handelskrig var ett faktum. Följden blev att världshandeln under några år i början av 1930-talet föll med 60 %. Även om situationen i dag i väsentliga avseenden skiljer sig från 1930-talet, är det i dagens spända internationella läge orealistiskt att tro att en kursändring i protektionistisk riktning kommer att kunna begränsas till ett enskilt land. Risken för motåtgärder utgör därför en viktig återhållande kraft.

Erfarenheterna från 1930-talet har också lärt oss att importbegränsningar är lätta att införa men mycket svåra att bli av med. Det är väsentligt att slå fast att i det långa loppet kommer alla att förlora på protektionism, i synnerhet små länder med högt specialiserad industristruktur. Om protektionismen tillåts breda ut sig, kommer också möjligheterna till en återhämtning i världsekonomin att spolieras.

En ekonomisk expansion är sålunda en viktig förutsättning för att ett öppet handelsutbyte skall kunna bevaras. Samtidigt behövs en fortsatt frihandel för att en expansionspolitik skall kunna förverkligas.

Eftersom den ekonomiska krisen är internationell måste lösningarna i första hand sökas genom internationellt samordnade insatser, där varje lands speciella förutsättningar måste utgöra utgångspunkten. Sverige kommer att intensifiera sina ansträngningar i olika internafionella organ för att få till stånd en mer samordnad tillväxtorienterad politik. De nordiska regeringarna har kommit överens om att samverka för att söka få OECD:s ministermöte i maj att bidra fill en sådan utveckling.

Herr talman! En bestående ekonomisk återhämtning i världsekonomin ökar också möjligheterna att bemästra u-ländernas finansiella svårigheter. Speciella insatser måste också göras för att komma till rätta med u-ländernas skuldproblem.

En vikfig roll för att bidra till en lösning måste här tilldelas de internationella institutionerna, främst Världsbanken och IMF. Dessa måste ges större resurser för att kunna hantera de akuta finansiella svårigheterna.

Den internationella diskussionen har under senare år fokuserats på det ökande ömsesidiga beroendet mellan i- och u-länder. Trots detta blev många överraskade av effekterna av skuldkriserna i länder som Mexico och Brasilien. Det blev en senkommen klarsyn om att begrepp som gemensamma intressen och internationell solidaritet också vilar på ekonomiska realiteter. När vi nu eftersträvar en ekonomisk återhämtning och expansion av ekonomierna måste den polifiken också innefatta den tredje världen.

En nord-sydförhandling på bred front inom ramen för Förenta nationerna - en s. k. global runda - var ett försök att omsätta tankarna på gemensamma intressen och ömsesidigt beroende i praktisk politik. Dessa ansträngningar har hittills misslyckats. Under de utdragna diskussionerna har vi från svensk sida hävdat att svårigheterna att enas om innehållet i och formerna för en sådan bred förhandling inte får innebära att mer begränsade förhandlingar i konkreta frågor förhindras. Besluten vid GATT:s ministermöte kan leda fill dylika förhandhngar. De nu pågående förhandlingarna inom ramen för Internationella valutafonden är ett annat exempel.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Den sjätte sessionen med Förenta nationernas konferens för handel och utveckling, UNCTAD VI, i Belgrad i juni i år blir ett tillfälle för u-länder och i-länder att behandla de ömsesidiga ekonomiska relationerna i ett bredare perspektiv. Brandtkommissionen har i sin nyligen utkomna rapport Com-mon Crisis pekat på UNCTAD-konferensen som ett forum för ekonomiska konsultationer med syfte att nå ekonomisk återhämtning och utveckling.

Regeringen delar denna uppfattning. I nuvarande internationella ekonomiska och politiska klimat kan man emellertid inte vänta sig att UNCTAD-konferensen skall leda till några stora och omedelbara framgångar. Det är därför angeläget att den får en sådan inriktning att den medger meningsfulla förhandlingar på de områden där realistiska framsteg kan göras. Därför verkar vi från svensk sida för att man inriktar diskussionerna på några sakfrågor inom huvudområdena råvaror, internationell handel samt finansiella och monetära frågor.

Många ställer i dag frågan vad de små exportberoende länderna kan göra om de ekonomiska konflikterna ökar mellan de stora ekonomierna eller om dessa försöker lösa sina problem på bilateral väg. Hur stora är riskerna för att vi då kommer på mellanhand? Vi bör i detta sammanhang inte underskatta värdet av den frihandelsordning som åstadkommits i Europa genom EFTA och EG. Den är ett viktigt värn mot den typ av protektionistisk utveckling som jag här talat om. Utan EFTA- och EG-samarbetet skulle Europa i dag haft en avsevärt större arbetslöshet och kanske även svåra ekonomiska konflikter mellan länderna.

I det svåra ekonomiska läget blir samarbetet mellan de små staterna - de stater som alla har ett vitalt intresse av att slå vakt om frihandeln - av särskilt stor betydelse. I detta sammanhang framstår EFTA - som vi alltför lätt glömmer bort i den svenska debatten - som en organisation som bör kunna spela en alltmer betydelsefull roll. De små EFTA-staterna har tillsammans en väsentlig ekonomisk betydelse och svarar gemensamt för ca 7 % av världshandeln eller lika mycket som Japan. EFTA-länderna är EG:s viktigaste handelspartner. Som avnämare av EG:s export är EFTA större än USA, Japan och Sovjetunionen tillsammans.

Vart för sig kan EFTA-länderna dock ha svårt att få sina intressen tillgodosedda i andra internationella fora. Det är därför angeläget att EFTA-länderna i högre grad utnyttjar de möjligheter EFTA erbjuder för ett gemensamt agerande i sådana handelspolitiska och ekonomisk-politiska frågor där det finns ett gemensamt intresse. Sådana frågor bör tas upp vid EFTA:s ministermöte i Bergen i maj.

Tullavvecklingen mellan EG och EFTA-länderna kommer inom kort att vara helt genomförd, och inom EFTA pågår ett kontinuerligt arbete i syfte att befästa och ytterligare förbättra den marknad som nu omfattar de 17 länderna i EFFA och EG. I och med att en överenskommelse med EG har kunnat träffas om en förenkling i ursprungsreglerna har ett steg i rätt riktning tagits. Särskilda ansträngningar görs för att avskaffa de icke tariffära handelshindren.

Sveriges frihandelsavtal med EG har nu varit i kraft i tio år, och frihandeln

med Gemenskapen är i det närmaste genomförd. De kvarvarande bestämmelserna för Sveriges pappersexport till EG avvecklas helt den 1 januari 1984. I och med detta inträder en ny fas i våra relationer med EG. De utrikespolitiska hänsyn som förhindrade ett svenskt medlemskap gäller fortfarande. Dessa hänsyn hindrar dock inte att det finns ett mycket stort utrymme för ett konstruktivt samarbete inom en rad områden, såsom handel, sysselsättning, ekonomi, industri, forskning och teknologi. På stålområdet har överenskommelserna med EG om villkoren för handeln med stål nyligen förlängts.

Vid statsministerns och mitt besök hos EG-kommissionen för några veckor sedan gavs tillfälle att från båda sidor markera det starka ömsesidiga intresset av att fördjupa samarbetet inom flera områden. Som exempel kan nämnas att en intensifiering av forsknings- och utveckhngssamarbetet mellan Sverige och EG inifierades. Värdet av fortsatta kontakter på det ekonomisk-politiska området bekräftades, och vi enades om ett fördjupat tullsamarbete på tekoområdet. Från svensk sida är vi nu i färd med att konkret följa upp dessa frågor.

För att förbättra förutsättningarna att hävda oss i den hårdnande internationella konkurrensen är det också angeläget att slå vakt om och utveckla samverkan i Norden. Att se Norden som hemmamarknad är viktigt både för handelsutbytet inom Norden och för företagens ansträngningar på de utomnordiska marknaderna.

Företagen i Norden kompletterar ofta varandra. Trots att mycket redan gjorts finns fortfarande ett utrymme för fördjupat samarbete. Genom samverkan mellan nordiska företag och insfitufioner bör man bättre kunna ta fill vara de konkreta affärsmöjligheter som finns. Inte minst gäller det att gemensamt satsa på nya marknader. Företagen kan dra nytta av den riskspridning som ett utökat samarbete avsätter. Våra länder utgör vart och ett för sig i många fall en alltför liten bas för bredare exportsatsningar. Gemensamt kan de dock erbjuda en tillräcklig grund för bearbetning av den internationella marknaden.

En viktig roll i det nordiska industrisamarbetet spelas av den nordiska investeringsbanken. Genom att bankens verksamhet utökas att omfatta projektinvesteringslån och garantier ökar möjligheterna för de nordiska företagen att gemensamt förstärka sin ställning på projektexportmarknaden.

Även fortsättningsvis kommer det att vara en huvuduppgift för den svenska handelspolitiken att söka slå vakt om det internationella regelverket inom handelns område. Denna uppgift kommer att kräva förstärkta insatser. Visserligen har begränsningsåtgärder i enlighet med de internafionellt överenskomna GATT-reglerna varit relativt få, men däremot har en rad åtgärder vidtagits som inte står i överensstämmelse med dessa regler. Inom allt fler industrisektorer påverkas handeln av arrangemang av skilda slag vid sidan av GATT-reglerna. Som exempel kan nämnas de skilda överenskommelser mellan Japan, USA och EG som i olika avseenden begränsar den internationella handeln med handelsstål, bilar och elektronikprodukter.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

7 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Som alltid när respekten för regler undergrävs kan de stora, ekonomiskt och politiskt starka länderna tilltvinga sig kortsiktiga fördelar på bekostnad av mindre och svagare länder. För svenskt vidkommande vore det oacceptabelt, om begränsningsarrangemangen skulle leda till att de återstående öppna marknaderna skulle utsättas för ett oproportionerligt starkt importtryck. För att undvika plötsliga störningar följer regeringen med skärpt uppmärksamhet utvecklingen på sådana marknader som redan är eller håller på att bli föremål för olika typer av arrangemang. Från svensk sida har nyligen framförts till Japan att vi noga kommer att följa utvecklingen av bilimporten från Japan.

Våra handelsrelationer med Japan blir även i övrigt alltmer viktiga. Japan kommer inom kort att på USA:s och EG:s begäran ytterligare öppna sin marknad. Förutom tullsänkningar ingår här även vissa lättnader i japanska importbegränsningar och tekniska handelshinder. Kommerskollegium utreder f. n. effekterna för svenskt vidkommande av dessa åtgärder. Regeringen har i detta sammanhang på förfrågan från Japan nyligen lämnat förslag till förbättringar av det svenska tillträdet till den japanska marknaden i fråga om vissa tekniska handelshinder som föreligger i Japan.

Den svenska marknaden för industrivaror är öppen för utländsk konkurrens. Det finns praktiskt taget inga kvantitativa begränsningar av vår industrivaruimport med undantag för tekoområdet, där vi följer det i GATT accepterade multifiberavtalet. Handelspolitiken på tekoområdet har nyligen redovisats för riksdagen i tekopropositionen.

De internationella spelreglerna bygger på att den internationella konkurrensen inte snedvrids genom dumping eller statlig exportsubventionering. Reglerna ger möjligheter också för Sverige att skydda sig mot dumpad eller subventionerad import som skadar den inhemska industrin. Vi har i Sverige varit varsamma när det gäller att ta dessa möjligheter i bruk. Också för framtiden är en sådan varsamhet befogad, men å andra sidan kan det inte accepteras att den svenska marknaden skall behöva ta emot dumpad eller subventionerad export som avvisas på andra håll och som kan skada svensk industri. Regeringen kommer därför att se över tillämpningen i Sverige av reglerna på detta område.

Sverige verkade tillsammans med övriga länder aktivt för att GATT:s ministermöte i november förra året skulle leda till en konsolidering och vidareutveckling av regelsystemet. Uppföljningen av ministermötet ses av den svenska regeringen som ett viktigt led i ansträngningarna att stärka frihandeln.

Mötet motsvarade inte vissa länders mycket högt ställda förväntningar. Mötet har emellertid - åtminstone temporärt - fungerat som en motkraft till de protektionistiska tendenserna. Den främsta anledningen till besvikelse från svensk sida var att konkreta framsteg inte kunde göras i den s. k. skyddsklausulsfrågan, dvs. reglerna för hur och när ett land får ingripa mot marknadsstörande import. I uppföljningsarbetet kommer Sverige att söka spela en aktiv roll för att framsteg skall kunna göras på detta område. Även arbetet på en översyn och precisering av existerande regler för handeln med

jordbruksprodukter kommer att kräva ökad uppmärksamhet. Sverige finner det värdefullt att frågan om hinder för handeln med tjänster även tas upp i GATT. Den svenska tjänsteexporten kan på sikt få fördelar av en internafionell liberalisering. På flera håll har man vid utvärdering av ministermötet kommit till slutsatsen att det finns anledning att se över GATT;s arbetsformer för att göra organisationen mer effektiv och tidsan-passad. Det är samtidigt väsentligt att GATT stöds av en politisk vilja att efterleva dess regler och att dess maskineri för lösning av tvister används. Även OECD bör enligt vår mening utnyttjas för stärkandet av det handelspolitiska regelverk som jag har talat om.

Sverige har ett starkt intresse av att bevara det multilaterala handelsutbytet. Det finns anledning att från svensk sida motverka en utveckling mot en ökad allmän bilateralisering av handeln. Vi kan dock inte bortse från att många u-länders situation, speciellt i ekonomiskt svåra tider, ställer ökade krav på bilaterala handelsarrangemang av skilda slag. Vi måste från svensk sida ha en förbättrad beredskap att hantera dessa krav. De instrument som samhället här förfogar över bör i nära samarbete med näringslivet och andra berörda intressenter fås att samverka på ett mer effektivt sätt. Bl. a. bör mer generella samarbetsavtal kunna prövas med några u-länder. Vi ämnar se över formerna för och innehållet i det samarbete som bedrivs med främst u-länder och statshandelsländer för att utröna vilket utrymme som finns för förbättringar.

Herr talman! En återhämtning av världsekonomin skulle väsentiigt underlätta ansträngningarna att få balans i den svenska ekonomin. Den svenska politiken måste dock utformas utifrån förutsättningen att ingen väsentlig draghjälp i form av snabbt växande marknader kan påräknas från utlandet under den närmaste tiden.

Den senaste fioårsperioden har för svensk industri varit mycket dyster. Vi har bevittnat den längsta stagnationsperioden sedan industrialismens genombrott på 1870-talet. Utvecklingen i Sverige har dessutom varit väsentligt sämre än i praktiskt taget samthga jämförbara länder. I dag ligger den svenska industriproduktionen på samma nivå som 1972, medan den i OECD-området som helhet har ökat med 25 % sedan den första oljekrisen.

Det är bl. a. mot denna bakgrund som regeringens beslut att kraftigt devalvera den svenska kronan skall ses. Devalveringen, tillsammans med andra åtgärder, ger ett utrymme för svenska företag att förbättra sin konkurrenssituation på både hemma- och utlandsmarknaderna. I mitten av 1980-talet bör den period kunna avslutas där svensk industri varit särskilt svag i förhållande till övriga OECD-länder.

Nu är det väsentligt att alla samverkar för att ta till vara de möjligheter som devalveringen har skapat för svensk industri. Från regeringens sida vidtas nu en rad åtgärder för att förstärka och effektivisera exportfrämjandet.

Departementsreformen, som bl. a. lett till att en särskild handelsavdelning inom utrikesdepartementet har bildats, är ett led i denna strävan. Utrikes-representationen kommer i större utsträckning att länkas in i den export-

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

100

främjande verksamheten. En bättre samordning av ambassadernas och handelssekreterarnas verksamhet kommer att kunna genomföras. Vidare pågår en omprioritering av utrikesrepresentationen med syfte att förstärka bevakningen av marknader och regioner där möjligheterna till en ökad försäljning bedöms som goda.

Huvuddelen av Sveriges export går till i-landsmarknaderna. Detta förhållande kommer att bestå. De exportfrämjande insatserna bör därför inriktas på dessa marknader samt på marknader med tillväxtpotenfial bland u-länder och statshandelsländer. Särskilt viktigt är det att stärka projektbevakningen, så att svenska företags möjlighet att delta i upphandling av stora projekt befrämjas. Inte minst multilateralt finansierade projekt är här av intresse.

Från regeringens sida läggs stor vikt vid att exportpotentialen inom olika delar av näringslivet utnyttjas fullt ut. Inte minst inom tjänstesektorn och bland de mindre och medelstora företagen finns expansionsmöjligheter. Regeringen har tillsatt en utredning med uppgift att föreslå åtgärder för att främja svensk tjänsteexport inom den privata sektorn. En annan utredning har tillsatts för att utvärdera och föreslå förändringar i exportstödet till de mindre och medelstora företagen. Utredningen skall bl. a. undersöka möjligheterna att stimulera de privata handelshusens engagemang för de mindre företagen. Ett utredningsarbete pågår också om kommunernas möjligheter att medverka i näringslivets exportverksamhet.

Den osunda konkurrensen med statsstödda exportkrediter har blivit mycket kostnadskrävande. Vid förhandlingarna inom ramen för OECD om de villkor som skall tillämpas för sådana krediter verkar Sverige aktivt för att räntesubventionerna hålls nere och, när det gäller de rikare länderna, helt avskaffas. För att begränsa kostnaderna för det svenska systemet för statsstödda krediter har regeringen beslutat om ett påslag på de internationellt överenskomna minimiräntorna på 0,5 %, förutom de ytterligare 0,5 % som gäller för krediter utställda i svenska kronor.

Garantier för svenska exportkrediter har stor betydelse inte minst för stora projekt och systemleveranser, som utgör en växande del av vår export. Ofta anses tillgången till garantier snarare än räntesubventioner vara avgörande för en ökad kapitalvaruexport. Regeringen har därför föreslagit åtgärder för att öka exportkreditnämndens kapacitet för garantier på relativt kreditvärdiga marknader.

På grund av den svaga ekonomiska utvecklingen är det sannolikt att allt fler länder tvingas till förhandlingar om senareläggning av skuldbetalningar, samtidigt som allt större skaderegleringar kan befaras av rent kommersiella skäl. Trots försikfighet i garantigivningen kan man därför sannolikt inte undvika ökade förluster. En neddragning av garantigivningen på särskilt utsatta länder fill följd av den ökande risken för skadefall skulle emellertid få allvarliga negativa återverkningar på det berörda landets förmåga att klara sina skuldbetalningar. Härigenom ökar risken att de skuldsatta ländernas kris förvärras och får än större återverkningar på det internationella finanssystemet. Detta skulle i sin tur allvarligt drabba den internationella

handeln. Mot denna bakgrund är det väsentligt att EKN och motsvarande institut i andra länder i samverkan tar sin del av ansvaret för att handeln inte minskar i onödan, även om det kan leda till vissa förluster på kort sikt.

Regeringen har således vidtagit en rad åtgärder för att främja exporten och kommer att fortsätta att verka för att devalveringens posifiva effekter skall bli bestående. Det ankommer nu på alla grupper i samhället att bidra fill att balans åter kan skapas i den svenska ekonomin.

De senaste uppgifterna om exportutvecklingen tyder på att ökade svenska marknadsandelar redan har tagits som ett resultat av devalveringen. Jag har i kontakter med näringslivet också fått många bevis på att det nu finns ett starkt intresse av att utnytta den konkurrensförbättring som har åstadkommits.

Regeringens ekonomiska politik har nu lagt grunden för att vi skall kunna vända den ekonomiska utvecklingen. Förutsättningarna finns nu för att vi skall kunna ta oss ur den ekonomiska krisen och också därmed ge ett positivt bidrag till utvecklingen av efterfrågan i andra länder.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Anf. 38 STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Den minskade respekten för det regelverk som gäller den internationella handelns område är oroande. Det finns en otålighet som vänder sig mot de avtal som träffats och de förpliktelser som dessa uppställer och som måste ömsesidigt respekteras för att vinna gemensamma fördelar. Inget land tjänar på handelshinder. Enstaka branscher gör det kanske på kort sikt, men det blir på bekostnad av landets ekonomi i övrigt och alldeles särskilt när andra länder vidtar motåtgärder.

Det är bra att den handelspolitiska deklarationen bidrar till att sprida ljus över dessa sammanhang. Regeringen har här en uppgift som blivit större än den skulle ha behövt vara. Socialdemokraterna har under sex år i opposifion ofta givit uttryck åt protektionistiska tankegångar, dvs. spritt uppfattningar att man med hjälp av olika handelshinder skulle kunna avhjälpa än det ena än det andra ekonomiska problemet i Sverige. Den handelspolitiska deklarationen visar med eftertryck hur socialdemokratiska argument under senare år inneburit att man försökt skära opportunistiska och falska pipor i vassen. Eftersom det är alltför lätt att få gehör för sådana förenklade argument har det blivit trögare än det skulle behöva vara i ett land som Sverige att nå fullständig enighet om fördelarna av en fri handel.

Vi vill delta i en fri världshandel därför att den underlättar vår utveckling. Men utveckling betyder förändring. Vill man inte ha stagnation måste man därför vara beredd på omställning. På en fri världsmarknad är möjligheterna större, men kraven på omställningar är också större. Det fordras vitalitet. I alldeles för hög grad har attityderna hos oss blivit att värja sig mot omställningar. På olika sätt har också statsmakterna kommit att bidra till att förhindra anpassning till nya villkor och ge näring åt föreställningarna att man kan slippa strukturomvandling. Vi har lagrat strukturproblem. Fortsätter man så, ställs man inför en mycket större omställning så småningom, nämligen till en kraftig sänkning av levnadsstandarden. Detta är en

101

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

102

förklaring till dagens ekonomiska problem. Till sist blir man ändå tvungen att genomföra omställningarna. De blir då desto större och desto besvärligare, eftersom man under åren slösat många goda resurser till ingen nytta i stället för att satsa dem på vad som hade kunnat ha framtiden för sig.

När nu ändå den handelspolitiska deklarationen innehåller så klara uttalanden till förmån för en fri handel hade det kunnat vara lämpligt att statsrådet också understrukit dessa krav som en fri handel ställer på oss.

De länder som nu under en lång följd av år visat en stor dynamik återfinns i Stilla havs-regionen. Japan har blivit världens andra industristat. De mest framgångsrika bland de nya industriländerna återfinns i denna region. Denna tyngdpunktsförskjutning har faktiskt under efterkrigstiden skett bort från Atiantområdet till Stilla havs-området.

De framgångsrika länderna i denna region har alla satsat på en kapitalistisk utvecklingsstrategi med enskild företagsamhet och privat äganderätt och en klar inriktning på internafionell handel. Tyngdpunktsförskjutningen till Stilla havs-området skulle vara ännu mer påtaglig, om de socialistiska länderna i regionen inte hade haft en så dålig ekonomisk utveckling.

Sfilla havs-områdets fillväxt ger oss möjligheter, men kan också bli ett hot. Det beror på hur vi själva hanterar situationen. Nya möjligheter uppkommer på olika sätt. Tillväxten ger nya marknader, ty vad dessa länder tjänar på sin export använder de på import. Tillväxten i de nya länderna ger nya inköpskällor för oss, där vi i viss utsträckning kan finna billigare och bättre varor än vi själva kan åstadkomma. Ny teknik från de nya länderna kan sfimulera våra egna tekniska framsteg. Tillväxten hos andra ökar den livgivande konkurrensen, som tvingar oss att anstränga oss mer än vi annars skulle ha gjort.

Tillväxt i ett land eller i en region har vanligen tjänat som en motor för andra regioner. Men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Det finns risker. Ökad konkurrens kan bli oss övermäktig om vi tappar vår vitalitet och dynamik och därmed också förmågan att ställa om och ta vara på möjligheterna. En ny konkurrent blir en ny kund, men endast under förutsättning att vi förmår att fillverka vad den nya konkurrenten vill köpa för sina exportinkomster. Guldet blir liggande på marken, om man är stel i ryggen. Det är illavarslande hur vi i Sverige och kanske i vissa andra europeiska länder förlorat i dynamik och omställningsförmåga. Vi försöker skydda oss från konkurrens med åtgärder av alla möjliga slag. De länder som hänger sig åt en sådan politik kommer att bli passerade.

Hänvisningen till att de nordiska regeringarna vid nästa ministermöte i OECD skall tala till förmån för en "mera samordnad tillväxtorienterad pohtik" räcker inte så långt. Det ger intryck av att det är andra länder som skall ändra sin politik snarare än vi själva. Jag tror att många av de andra deltagarna vid detta ministermöte kommer att säga eller tänka för sig själva att den svenska regeringen inte borde ha lassat över problem på dem genom en omfattande devalvering och att den borde åka hem och ägna sig åt besparingar i den offentliga sektorn, så att mer resurser kan föras över till näringslivet, åt att sänka skatterna så att det lönar sig att arbeta och åt att

begränsa pålagorna på näringslivet så att kostnadsnivån inte stiger så mycket samt ge klarare spelregler, t. ex genom att ta bort fackföreningsfondhotet, så att näringslivet vågar satsa på framtiden mer än vad som nu är fallet. Det vore tillväxtbefrämjande politik.

Redan på den första sidan i deklarationen sägs det att den avtagande inflationen i USA skapar förutsättningar för en uppgång även i övriga delar av OECD-området. Nåväl, i Sverige blir inflationen i år internationellt sett hög. Det ger ingen bra grund för oss själva eller för oss som en del av världsekonomin. På s. 2 sägs:

"De finansiella obalanserna i form av stora budgetunderskott i många länder utgör ett latent hot för att en ny snabb inflationsvåg skall komma när väl den ekonomiska aktiviteten börjat skjuta fart."

I vårt land har sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde skett en enorm ökning av budgetunderskottet. Inte heller det ger en bra grund. Innan man uppmanar andra länder att föra en "mer samordnad tillväxtorienterad politik" måste man förbättra sin egen. Ni har alldeles fel om ni tror att det räcker med att genomföra en mycket stor devalvering för att få en hållbar balans.

När regeringen tillträdde, sade den att subventionerna till näringslivet skulle minskas. Jag tycker det är bra, för det skulle innebära att vi fick ett mer konkurrensdugligt näringsliv i framtiden. Men såvitt jag kan bedöma bedrivs t. o. m. en ökad miljardrullning och då som vanligt till den övervägande delen till statliga företag.

Det finns en subvention som regeringen ingripit mot, nämligen exportfinansieringen, där en viss nedskärning har skett. Men regeringen börjar i fel ände. I många u-länder och östländer tas det som ett dåligt skämt om vi föreslår kreditvillkor som ger högre räntor än OECD;s s. k. consensus-villkor. Det tror jag att regeringsföreträdare redan har upptäckt. Subventioneringen av exportkrediterna, som i sig själv inte är önskvärd, behövs så länge andra länder har den kvar. En fördel med exportunderstödet är också att det går till de mest utvecklingskraftiga svenska företagen och alla deras underleverantörer och inte, som de andra stödinsatserna, till branscher och företag som kanske inte överlever.

Vad som sägs i deklarationen om en liberalisering av tjänster är bra. Tjänstesektorn spelar en allt större roll i ekonomierna och också i den internationella handeln. Ett hinder för vår del är att en så stor del av tjänstesektorn kommit att monopoliseras eller domineras av den offentliga sektorn. Detta försvårar för enskilda företag inom servicesektorn att bygga upp framgångsrika positioner, som kan vara språngbrädor ut på världsmarknaden. Hur mycket regeringen än utreder kommer den offenthga sektorn inte att med någon större framgång kunna hävda sig på de internationella marknaderna.

Om regeringen menar allvar med sina uttalanden om en frigörelse av handeln i tjänster, är det förvånande att regeringen synes ha bromsat det arbete som har varit på gång för att ge större etableringsfrihet för utländska banker och försäkringsbolag i Sverige. Vi är här mycket mer restriktiva än

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

103

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

104

flertalet andra länder. Nyligen har socialdemokraterna också inskränkt friheter som i detta avseende tidigare funnits, genom att vägra Citibank att inrätta ett finansbolag i Sverige. Men det är möjHgt att det ingår i regeringens strategi att säga ett och göra ett annat. Den bedriver kanske en så att säga förlängd valrörelse.

Samma intryck får man när man läser deklarationens ord om Norden som hemmamarknad och vet att socialdemokraterna gjort inskränkningar i möjligheten för andra länder - i praktiken nordiska - att emittera aktier i Sverige. Efter mycken vånda fick Nokia - det finska företaget - tillstånd, men sedan tycks regeringen vilja sätta stopp för sådana emissioner.

Ett liknande fall gäller Kuwaits propå att köpa Gulfs anläggningar i Sverige. Det vore intressant att höra statsrådet Hellströms uppfattning i denna fråga. För min del anser jag det vara synnerligen fördelaktigt om ett oljeland vill investera i Sverige och på det viset få ett starkt intresse av att en ostörd oljeförsörjning kan fortgå här. Den situation som nu råder på oljemarknaderna kommer inte att bestå för all framfid. Vi har anledning att också i dag fundera över vår framtida försörjningstrygghet. Vi behöver många inköpskällor, många distributionskanaler, många olika intressenter. Att få in ett oljeproducerande land skulle ge oss klara fördelar, mycket mer så än några ihåliga avtal och kontrakt mellan regeringar någonsin kan ge.

När vi nu resonerar om internationella finanser, herr talman, vill jag passa på att kommentera regeringens beslut om IDB. Jag önskar herr Hellström och socialdemokraterna välkomna in i den s. k. "högerburen". Jag drar en tystnadens slöja över alla de förlöpningar som gjorts av både den ena och andra socialdemokratiska debattören i tidigare IDB-debatter.

Så har vi regeringens beslut i dagarna att bevilja SKF licens för vissa investeringar i Sydafrika. Dessa licensprövningar - har det visat sig - utgör ingen heroisk verksamhet. Andra länder har inte följt Sveriges exempel att lagsfifta mot investeringar i Sydafrika. Därigenom har denna svenska lagstiftning blivit ett slag i tomma luften. Andra länder har kanske resonerat som t. ex. Internationella Metallarbetarefederationen och sagt sig att utländska investeringar är ett sätt att påverka - i detta fall - det sydafrikanska systemet till det bättre. Kanske åtminstone de neutrala länderna också ansett det viktigt att minska risken för internationella påtryckningar genom att aldrig ge sig in i bojkottåtaganden, som inte är beslutade i FN.

Herr talman! Det är egentligen synd att den handelspolitiska debatten i så oerhört hög grad kommer i skymundan av de utrikespolitiska diskussionerna. Jag anser faktiskt att de handelspolitiska frågorna i nuvarande läge är väl så betydelsefulla för Sverige som alla de spörsmål som har dominerat dagens debatt. Jag tycker därför att man på nytt skall ta det initiativ som den förutvarande handelsministern Björn Molin tog förra året och skilja de två debatterna åt.

Det finns ändå ett nära samband mellan handelspolitik och utrikespolitik. Det är ofrånkomligen så, eftersom ekonomiska frågor har så stor betydelse för relationerna länderna emellan.

I detta arbete har strävandena ute i Europa, som de kommit fill uttryck i

EG och EFTA, stor betydelse. De har medfört en ekonomisk blomstring och ett närmare politiskt samförstånd. Jag uppskattar herr Hellströms uttalanden om EFTA och har alltid själv försökt framhålla det något ringaktade EFTA:s betydelse.

Det är vidare bra att redan tre företrädare för regeringen har besökt EG i Bryssel. Men när herr Palme skulle ge sig i väg dit förklarade han att de borgerliga regeringarna hade vanvårdat våra förbindelser med EG. Det uppfattar jag som ett typiskt Palmeuttalande av sedvanhgt förtjusande slag. Jag vill påminna om att de borgerliga regeringarna vinnlagt sig om goda förbindelser med EG. Under de här sex åren har det varit ett livligt besöksutbyte på ministernivå. Detta står f. ö. i bjärt kontrast till den nonchalans som socialdemokraterna före 1976 visade gentemot EG, sedan väl frihandelsavtalet undertecknats.

För ett förtroendefullt ekonomiskt samarbete, som minskar de politiska spänningarna mellan länder, behövs regler. Alternativet är maktspråk. Den regel som under efterkrigstiden har kunnat vinna allmän förståelse och som är nedlagd i GATT är att man skall acceptera en fri konkurrens, där effektiviteten skall vara utslagsgivande. Det kan vara smärtsamt att se någon industriverksamhet utkonkurrerad, men det kan godtas när man vet att man har egna möjligheter i sin tur att på andra marknader och med andra produkter vinna desto större framgångar. Det är den internationella handelns grundprincip.

Men det är oacceptabelt att bli utkonkurrerad, om det sker inte därför att den andra är skickligare utan därför att hans regering beviljat honom subventioner eller förmåner som snedvrider konkurrensförutsättningarna. De priser som kommer till uttryck på marknaderna måste återspegla konkurrenskraft och effekfivitet och inte subventionsbeslut som regeringar fattade i förrgår. Gör de det, leder inte handeln längre till en effektiv arbetsfördelning, och konkurrensen blir oförutsebar och godtycklig och därför oacceptabel.

Det är viktigt att förstå betydelsen av dessa spelregler och marknadsekonomins fördelar att kunna ge dessa spelregler. Det har blivit alltför mycket av administrativ prisbildning i stället för fria marknader, och därför har det också blivit många kontroverser. En tilltagande subventionering och protektionism skadar inte bara ekonomiska intressen utan också det internationella politiska klimatet. Ett handelskrig är inte bara ett handelskrig, utan ett slagsmål på det ekonomiska området som övergår i det politiska. När ett land försöker skydda sig självt sker det på andras bekostnad. Bitterhet och motsättningar frodas i ett sådant läge. Vi kan se många exempel på det om vi studerar de motsättningar som finns i vad det gäller handeln med sådant som jordbruksprodukter, fartyg, flygmaskiner, stål, teko och en del annat.

Frihandel, liksom välgörenhet, börjar faktiskt hemma. Detta förklarar varför handeln mellan planekonomier i öst aldrig kunnat utvecklas. Det förklarar också varför vi inte kan acceptera en helt fri handel med östländer. Inom OECD-kretsen gäller det därför också att se till att vi inte får alltmer av

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

105

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

snedvridningar av marknader som gör att vårt eget handelssystem börjar fungera allt sämre.

Det är bra om den socialdemokratiska regeringen är medveten om marknadsekonomins fördelar att ge spelregler som kan fungera, för då kan man också minska riskerna för olika kontroverser. Fredsarbetet är till sist inte så mycket att demonstrera, bära plakat och signera upprop som att tålmodigt arbeta på att undanröja konflikter. Det gäller att se den andra partens intressen och sina egna långsiktiga intressen för att inte förfalla till den opportunism och kortsiktighet som är handelshindrens och de internafionella ekonomiska motsättningarnas motor.

106

Anf. 39 KARIN SÖDER (c):

Herr talman! Mitt anförande blir kanske litet udda i just det här sammanhanget, eftersom det inte i huvudsak rör handelspolitik utan fast mer det nordiska samarbetet. Jag tänker dock inleda med en global utblick.

Drömmen om en värld av fred och samarbete, där varje människa är tillförsäkrad ett liv fritt från nöd och förtryck, är ännu långt ifrån verklighet. Våldet härskar på många håll med obruten makt.

Vi har reagerat och skall reagera mot övergrepp av det slag som det är fråga om i Afghanistan, i Libanon, i Iran och i Guatemala-för att ta några exempel på områden där mänskliga fri- och rättigheter trampas under fötterna.

Kapprustningen i världen går vidare. Det är djupt oroande. Vi måste intensivt kämpa vidare med arbetet för nedrustning och för de mänskliga rättigheterna trots de motgångar vi upplever. Vi kan aldrig dra ett streck över det som hänt i Sydafrika, El Salvador eller Kampuchea. Vi får aldrig bara resignerat konstatera att kärnvapnen blir allt fler och alltmer utstuderade i förintelsens tjänst. Vi måste finna vägar för att kunna gå vidare i arbetet för fred och frihet i det internationella umgänget. Sverige har som ett litet neutralt land en mycket viktig roll att spela.

Runt om i världen kan vi finna konflikthärdar och öppna krig. Inte sällan är dessa oroshärdar belägna' i de allra fattigaste länderna. Ett studium av de militära konflikterna som härjade under 1970-talet, och som i många fall alltjämt pågår, visar att få regioner skonats. Vapnens makt talar också i många länder för att hålla den egna befolkningen i schack eller som förtäckt eller öppet hot gentemot grannländerna. Bakom många lokala konflikter kan man se stormakternas intresse och agerande.

Det ställs därför särskilda krav på stormakterna när det gäller att vidta åtgärder för att värna om världsfreden. Stormakternas förhållande till varandra har avgörande betydelse för det internationella läget. Stormakternas betydande inflytande på nedrustningsarbetet frånkänner dock inte de mindre staterna deras ansvar. Alla stater har anledning och skyldighet att söka bidra till en ökad avspänning och söka lösningar på de konflikter som finns i olika delar av världen, inte minst en stat som Sverige med sin alliansfria och obundna ställning.

I dag lever, herr talman, bara en del av världens befolkning under trygga materiella villkor. Allt fler drabbas av svält och misär. För majoriteten av

jordens befolkning är brödet för dagen fortfarande det allt överskuggande problemet.

Denna nöd är verklighetens bild, även om det för oss i vår del av världen kan vara svårt att inse detta till fullo. När vi betraktar vår omvärld är bilden en helt annan. Norden är en lugn och välmående del av världen, allt tal om kriser till trots.

De nordiska ländernas inbördes förhållande präglas av samförstånd och samarbete. Den nordiska balansen har utvecklats så att den lett fram till en säkerhetspolifisk lösning som inger respekt i omvärlden. Det gör den därför att de nordiska länderna kan leva i ett öppet samarbete, trots att varje land var för sig utformar sin egen utrikespolitik. Allt detta ger en stabilitet som är få andra delar av världen förunnad. Det borde vara en självklarhet att vi och andra länder i vår relativt trygga situation mobiliserar mänskliga och materiella resurser för att säkra mänsklig överlevnad, hindra nöd och utjämna klyftorna mellan rika och fattiga.

Nordiska rådet är en utomordenlig manifestation av detta nordiska samarbete. Den alltmer konkreta samarbetsdebatten är glädjande. Den är ett bevis på styrkan i de demokratiska ideal som de nordiska länderna bekänner sig fill. Tillsammans måste vi värja oss för de hot mot dessa ideal som kommer från vår omvärld.

Men vi måste ständigt arbeta vidare för att bevara och utveckla demokratin i vårt eget land och i Norden.

I Nordiska rådet och i Ministerrådet har vi ett ansvar för att finna former att också gemensamt utveckla projekt till stöd för den majoritet i världen som lever i fattigdom - och det är en växande andel av världens befolkning. Vid Rådsmötet i Oslo i februari diskuterades behovet av en s. k. Marshallplan för u-länderna - ett krav som fördes fram från bl. a. mittenpartiernas sida. Självfallet är det av oerhört stort värde om Norden kan stå enad också i frågor som gäller nedrustning och kampen mot kärnvapen.

Det är dock enligt min mening uteslutet att i detta avseende "minsta gemensamma nämnaren" skulle få avgöra Sveriges position - den svenska positionen skall utformas offensivt och självständigt när det gäller nedrustningsfrågorna.

För att återvända till det konkreta nordiska samarbetet så har man kunnat konstatera att industripolitiken och sysselsättningspolitiken har kommit i förgrunden för arbetet i Nordiska rådet under de senaste åren. Detta har sin naturliga förklaring. Rådets arbete har kommit in i ett skede med starka krav på konkretisering och resultat. Detta accentueras bl. a. av den stigande arbetslösheten.

Näringslivets utveckling med ökad internationalisering och med utnyttjande av alltmer komplicerad och kapitalkrävande teknik skapar behov av samverkan över nationsgränserna. Denna internationalisering skapar också nya företagsbilder - även nordiska företag blir alltmer multinationella - men det skapar också behov av andra former av samverkan.

Dessa förhållanden präglade i hög grad årets session av Nordiska rådet i Oslo. De tre stora partigrupperingarna hade lagt fram var sitt förslag inom

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

107

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

108

området för ekonomi och sysselsättning, som självfallet också - för att anknyta till den del av den utrikespolitiska debatten som vi är inne i just nu -har betydelse för handeln, inte bara mellan de nordiska länderna utan handeln i dess helhet.

Utifrån dessa tre förslag lyckades man, trots ideologiskt olika utgångspunkter, ena sig kring konkreta punkter i ett krav på en handlingsplan från ministerrådets sida. Den stora oron för en stigande arbetslöshet, som låg till grund för förslagen och kravet på en handlingsplan, uttrycktes på detta sätt:

Arbete innebär i dag för den enskilde en källa fill ekonomisk försörjning, identitet, oberoende, solidaritet och meningsfullhet. Arbetsvillkoren bestämmer många andra fundamentala villkor om hälsa, möjligheter till politiskt och fackligt arbete, fritidsmöjligheter, arbetskamrater, arbetsresor och rekreation.

Arbetslöshetens följder är komplexa, och det är för alla människor svårt att fylla det tomrum som arbetslösheten skapar i en människas tillvaro.

Rådet betonade därutöver också att ungdomsarbetslösheten är farligast. Den har blivit ett av Nordens och f. ö. hela västvärldens allvarligaste sociala problem.

En av rådets slutledningar är att en politik för full sysselsättning är en av de största, ja, kanske den största utmaningen under 1980-talet.

Vi som tillhör Nordiska rådets delegafion ser det naturligtvis som oerhört betydelsefullt att Sveriges regering i Ministerrådet följer upp rådets beslut. Jag tyckte därför att det var angeläget att ta detta tillfälle i akt att också inför Sveriges riksdag relatera några av de viktigaste besluten som fattades av rådet.

Det som står först på denna lista är kravet pä samarbete i internationella ekonomiska fora som OECD, GATT och IMF. Det är frågor som handelsministern här har fört fram och där jag utgår från att han kommer att ha samråd med de nordiska kollegorna inför viktiga beslut inom dessa internationella organ, i enlighet med de krav som har ställts. Andra frågor som togs upp var ny tillväxt i världsekonomin och en gemensam strategi för bekämpande av arbetslösheten. Man skulle också verka för en mer expansiv politik inom de viktigaste industriländerna, de som har stor tyngd när det gäller världsekonomin.

Det underströks också att länder som har god kontroll över inflation och betalningsbalans måste ta sitt ansvar för att öka den ekonomiska aktiviteten. Jag vill här gärna tillägga att de krav som Rådet nu har ställt sig bakom framfördes vid sessionen i Helsingfors av dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin. Det är intressant att kunna konstatera att vi nu kommit fram till ett enhälligt beslut om detta.

Det betonades vidare att den fria handeln mellan länderna måste försvaras. Detta innebär att vi bör arbeta för en fortsatt avveckling av handelshinder och en fortsatt kamp mot protektionism, som i ekonomiskt svåra tider kan breda ut sig både här och var i världen.

Huvudmålet för den ekonomiska politiken i Norden - ekonomisk

109

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

utveckling och full sysselsättning - skall stå i centrum för det nordiska Nr 98 samarbetet i framfiden.

Det är också viktigt att arbetet med Norden som hemmamarknad kraftfullt förs vidare. Det är viktigt att få en harmonisering av lagar och förordningar. Jag vill där understryka kravet på att underlätta aktiehandeln mellan de nordiska länderna. Detta är en del av de projekt som pågått sedan en tid fillbaka.

Samordningen av de nordiska exportinsatserna måste vidare följas upp. Man bör också klarlägga förutsättningar och former för ett utvidgat samarbete på bl. a. energi- och industriområdet.

Till sist ingår bland dessa punkter att stat och kommuner bör stimulera till framtidsinriktade industriprojekt.

Detta är väsentligt att understryka i en handelspolitisk debatt, därför att handeln mellan de nordiska länderna utgör en mycket stor andel av handeln som bedrivs ifrån t. ex. svensk sida.

Jag vill också peka på de projekt som vi glädjande nog har kunnat komma i gång med genom införandet av projektexportfonden, som tillkom under delvis stor vånda, men som redan har visat sig vara ett attraktivt alternativ när det gäller att kunna föra ut nordiskt kunnande i samarbete mellan företagare i de olika nordiska länderna till statshandelsländer och till utvecklingsländer.

Vidare vill jag peka på att det är väsentligt att vi får ett bättre valutasamarbete mellan de nordiska länderna. Jag har i Nordiska rådets ekonomiska utskott diskuterat om onödiga konkurrensdevalveringar, som skall undanröjas genom bättre och närmre samarbete mellan länderna.

Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp en mer framtidsinriktad fråga. Vi som har det politiska ansvaret i de nordiska länderna i dag måste försöka finna former för att ge det unga släktet framtidstro. Vi måste gripa oss an problemen och försöka att forma framtidsfrågorna i positiva termer.

De dåvarande nordiska statsministrarna samlades i Reykjavik för några år sedan och tog initiativ till ett nordiskt forskningsråd. Jag minns väl de diskussioner som förekom där. Man framhöll framtidsfrågorna som viktiga föremål för en samnordisk forskning. Nu finns forskningsrådet, och där bör man kunna forska kring alternativa utvecklingsmöjligheter i Norden.

Vi är några centerpartister som i en motion till årets riksdag har fört fram skäl för sådana här framtidsinriktade studier. Jag förde fram samma synpunkter vid Nordiska rådet, och jag vill gärna återge något av det jag sade där:

Den teknologiska utvecklingen och de åtföljande förändringarna i människornas livsmiljö sker i en ständigt accelererande takt. Små länder med öppna ekonomier, som Sverige och de övriga nordiska länderna, är i stor utsträckning hänvisade till en roll som släpvagnar i det tåg som styrs av västvärldens dominerande ekonomier. Den djupa integrationen med världsekonomin begränsar inte bara vår handlingsfrihet när det gäller att föra en självständig ekonomisk politik, utan den påverkar också våra möjligheter att själva styra samhällsutvecklingen över huvud taget.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Om människornas önskemål om samhällsutvecklingen överensstämmer med västekonomilokomotivets färdriktning är allt gott och väl. Allt fler är dock tveksamma till om vi kan fortsätta som hitfills. Den ökande sociala ohälsan och framväxten av s. k. alternativrörelser i de nordiska länderna är två uttryck för reaktioner mot den nuvarande samhällsutvecklingen. Många upplever fundamentala brister i livskvahteten. Det står klart att många av problemen inte kan lösas enbart med de resurser som en ny våg med ekonomisk tillväxt skulle kunna skapa. Tvärtom innebär tillväxtkraven många nya problem, bl. a. i form av ett ökat tryck på miljön och på de ekologiska systemen.

Vi saknar dock kunskap om realistiska alternativ till den nuvarande ekonomiska spårbundna samhällsutvecklingen. Därför behöver vi en seriös och omfattande tvärvetenskaplig forskning och studieverksamhet för att skapa underlag för en politisk debatt om olika möjliga framtidsscenarier.

Varje nordiskt land är sannolikt för litet för att ensamt kunna öka sin handlingsfrihet i förhållande till världsekonomin. Därför bör studier om alternativa utvecklingsmöjligheter av framtidssamhället bedrivas utifrån samnordiskt perspektiv.

Det finns mycket i vår historiska tradition som gör att vi tillsammans skall kunna utveckla studiet på de här områdena. Jag menar inte att vi skall skapa ett isolerat Norden. I själva verket vill jag att studierna skall innefatta ett fortsatt akfivt internationellt samarbete. Jag tror att ett sådant samarbete på forskningens område skulle komma att bli mycket stimulerande.

Herr talman! Mycket har uppnåtts på det nordiska samarbetets område, men mycket återstår att göra. Det antogs 34 rekommendationer i Oslo. Det åvilar nu regeringarna att följa upp dem och omsätta dem i praktisk handling. Det nordiska samarbetet är en dyrbar klenod och en stor fillgång för folken i våra resp. länder; därför är ansvaret stort att också använda detta samarbete och utveckla det till folkens bästa.

110

Anf. 40 BJÖRN MOLIN (fp);

Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att vi i år har en samlad utrikes- och handelspolitisk debatt och alltså i motsats till föregående år inte har någon fristående handelspolitisk debatt. Jag hoppas att det inte är ett uttryck för att den nya socialdemokratiska rnajoriteten negligerar de handelspolitiska frågorna.

Om man tittar ut över kammaren och ser vilken situation som råder här just nu, är det svårt att undgå att dra slutsatsen att den här uppläggningen av debatten leder till att de handelspolitiska frågorna kommer i skymundan, i varje fall i debatten.

Utrikeshandelsfrågornas stora betydelse för vårt land är obestridlig, och vilken ekonomisk politisk strategi man än förordar är det uppenbart att en viktig faktor i en sådan strategi är en ökning av exportvolymen. Handelsbalansen utvecklades under huvuddelen av år 1982 positivt. Under det årets sex första månader redovisades ett överskott i utrikeshandeln, drygt 2,5 miljarder kronor, vilket var en förbättring jämfört med både 1980 och 1981.

Under tredje och fjärde kvartalen visade utrikeshandeln däremot ett underskott, och framför allt på grund av det stora underskottet i utrikeshandelsbalansen under fjärde kvartalet blev det samlade resultatet under 1982 ett underskott i utrikeshandeln på drygt 6 miljarder kronor.

Det är uppenbart att denna negativa förändring av utrikeshandeln under senare delen av förra året hade ett samband med den av socialdemokraterna genomförda stora devalveringen. Devalveringen ledde på kort sikt till en ökning av importpriserna och till lägre exportintäkter utan att någon egentlig volymökning kunde redovisas i fråga om exporten. Denna försämring av terms of trade fick alltså till resultat att utrikeshandeln under föregående år kom att redovisa ett relativt stort underskott.

Samtidigt med denna förändring av handelsbalansen skedde en drastisk försämring av det kassamässigå utfallet i statsbudgeten. Vi ligger f. n. -räknat på en tolvmånadersperiod - på ett budgetunderskott på bortåt 90 miljarder kronor, medan det kassamässiga utfallet vid samma tid i fjol var ett underskott på ca 60 miljarder kronor. Här har alltså en betydande försämring av de ekonomiska förutsättningarna på kort tid ägt rum.

Den senast tillgängliga månadssiffran för utrikeshandeln - för februari 1983 - visade ett mindre överskott, men det var fortfarande en något lägre siffra än för 1982.

Men, herr talman, handelsbalansen kommer utan tvivel att förbättras senare i år. Det sammanhänger framför allt med de minskade kostnaderna för oljeimporten. Redan under föregående år skedde en minskning av råoljeimporten, och den totala oljenotan sjönk med någon miljard. De sjunkande oljepriserna på världsmarknaden bör nu kunna bidra till en förbättring av den svenska handelsbalansen under 1983 i storleksordningen 5 miljarder kronor. De pågående energibesparingsåtgärderna inom landet kan också ge ett fortsatt positivt bidrag till handelsbalansen i form av en lägre importvolym på olja.

Det är alldeles uppenbart att Sverige är ett av de länder som i särskilt hög grad kommer att profitera på de sjunkande oljepriserna - även om man skulle förutse en minskad efterfrågan på svenska industriprodukter från de oljeproducerande länderna. Dessa länders totala andel av den svenska exporten är ju alltjämt mycket liten, låt vara att de utgjort de exportmarknader som expanderat mest under senare år. Länder som Saudi-Arabien, Irak, Nigeria och Mexico kommer emellertid säkerligen också i framtiden att förbli betydelsefulla marknader för den svenska exportindustrin.

Som ett led i utvecklingen av relationerna mellan Sverige och EG ägde sommaren 1981 det första s. k. högnivåmötet mellan Sverige och EG rum. Ett nytt sådant högnivåmöte ägde rum på sommaren 1982, och statsministern och utrikeshandelsministern besökte för en månad sedan EG för diskussioner på toppnivå. Denna typ av kontakter är av största betydelse för Sverige, inte bara med tanke på att EG är den i särsklass största marknaden för svenska produkter, utan också därför att Sverige därigenom har möjligheter att få sina synpunkter på den internationella handeln kanaliserade via EG.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

111

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

112

Det finns, som jag ser det, en risk med de särskilda "toppmöten" på handelns område som blivit vanligare på senare år och där förutom EG och Japan, USA och ibland Canada deltagit. Risken ligger i att dessa "toppmöten" kommer att ersätta de reguljära internationella organisationerna på handelns område. De reella diskussionerna när det gäller den internationella handeln kan på det viset komma att flyttas från t. ex. GATT och OECD till dessa toppmöten.

Om så skall bli fallet i större utsträckning är det viktigt att Sverige kan kanalisera sina synpunkter och få information om vad som har hänt vid de här toppmötena via våra förbindelser med EG och då i första hand med EG-kommissionen i Bryssel. Det är då också viktigt att vi från svensk sida ger vårt stöd till EG-kommissionen i dess arbete att bevara och stärka frihandeln.

Det förutsätter naturligtvis i sin tur att vi själva avhåller oss från protektionistiska initiativ och att inte utlandet kan påvisa att vi i Sverige har infört icke-tariffära handelshinder av protektionistiskt slag.

Den här problematiken knyter an till tekopolitiken. Både EG och Sverige har ju på senare tid fört bilaterala förhandlingar med vissa av de större producentländerna, bl. a. Hongkong och Sydkorea. Syftet med dessa förhandlingar har varit att inom ramen för multifiberavtalet finna för konsumentländerna tillfredsställande bilaterala avtal. Utgångspunkten för dessa resonemang har varit det faktum att såväl Sverige som EG har ratificerat multifiberavtalet.

Mot den bakgrunden är det viktigt att slå fast att Sverige inte rimligen kan kräva vare sig några särskilda regler när det gäller tekohandeln mellan Sverige och EG-länderna eller någon förmånligare behandling när det gäller importen från lågprisländerna än EG. Jag tycker också att det nu borde vara möjligt för alla parter i den här debatten att entydigt ta avstånd från tankarna på att införa s. k. globalkontingenter. Vi får i det här sammanhanget självfallet inte glömma bort konsumenternas legitima behov av att kunna köpa billiga utlandstillverkade kläder.

Jag hade för en månad sedan en debatt med den nya utrikeshandelsministern om denna problematik, och jag uppfattade det då så att regeringens önskan är att inte införa globalkontingenter. Jag hoppas verkligen att regeringen kan motstå det tryck som ju onekligen finns från både industrin och facket när det gäller att införa ytterligare handelsrestriktioner av det här slaget.

Jag vill gärna i den här debatten upprepa vad jag sade i frågedebatten med Mats Hellström den 10 februari; nämligen att det vore en skandal om Sverige med sin traditionella frihandelsinställning och sin traditionella biståndspolitik skulle som ett av mycket få länder i världen introducera ett system med globalkontingenter.

Självfallet skall vi heller inte glömma risken att svenska restriktioner mot importen av tekoprodukter kan mötas av restriktioner riktade mot den svenska exporten till andra länder. Om de svenska tekorestriktionerna skulle leda till ett mera allmänt handelskrig med en åtföljande ökning av

restriktionerna i världshandel, skulle Sverige vara en av de givna förlorarna. Vår tekniskt kvalificerade verkstadsindustri är något av motor i den svenska exporten, och om vår högteknologiska industri med framgång skall kunna konkurrera ute i världen måste vi ha bl. a. en fungerande frihandel som respekteras av alla stater.

Det finns, herr talman, säkert i vårt land en bred övertygelse om att frihandeln är en nödvändig förutsättning för att bevara välståndet. Många händelser under senare tid har utgjort handfasta påminnelser om Sveriges beroende av väl fungerande handelsrelationer med utlandet. Den stora devalveringen möttes av krifik på många håll ute i världen därför att den uppfattades som en handelspolitisk åtgärd. Utgången av GATT:s ministermöte blev i allt väsentUgt en besvikelse. EG:s åtgärder mot den svenska exporten av stål och papper utgör illustrationer när det gäller vilka risker som hotar vår export. Handeln med u-länderna, som ju tidigare bidragit till tillväxten i världsekonomin, riskerar nu att stagnera. Det gäller också oljeländerna. Sverige kan bidra till att vända den här utvecklingen, dels genom att verka för att u-länderna får delta i det internationella samarbetet på handelns område på lika villkor, dels genom att vi själva avstår från importkvoter och andra handelshinder som är direkt riktade mot importen från u-länderna.

Självfallet har vi också, som framhålls i den handelspolitiska deklarationen, anledning att söka lösa de problem som är förenade med u-ländernas stora skuldsättning.

I framtiden kommer, tror jag, handeln med u-länderna att spela en allt större roll. Den tid är förbi då man kunde tala om u-länderna som en enhetlig grupp. Det rika oljelandet Kuwait och det bottenlöst fattiga Tchad är båda u-länder. Men förutsättningarna för en ekonomisk utveckling i dessa båda länder är helt olika. I båda fallen är det likväl av stor betydelse för utvecklingen vilken inställning vi i den rika industrialiserade världen har.

Genom internationellt företagande, en växande internationell kapitalmarknad, ökad världshandel och ökad produktion i u-länderna blir i-länder och u-länder mer ömsesidigt beroende av varandra. Den tid är förbi då den industrialiserade världen kunde klara sig lika bra utan u-länderna. Detta beroende är ett uttryck för att utjämningen i världen ändå kommit något liten bit på väg.

På många håll i världen upplever vi i dag en ökad benägenhet att ta till protektionistiska åtgärder. Det gäller även ett i grunden frihandelspräglat land som USA. Man söker i Förenta staterna genom allehanda påtryckningar förmå Japan att minska försäljningen av t. ex. bilar och verktygsmaskiner till USA. Och man söker hålla ner exporten av stål från Europa till USA. Också i Europa finns dessa tendenser. Ett flagrant exempel var när Frankrike beslöt att strypa införseln av videoutrustningar genom att föreskriva att all tullbehandling av video skulle ske vid en speciell tullstation - den i Poitiers.

Bakgrunden till den ökande protektionismen är givetvis den långvariga ekonomiska recessionen i västvärlden. Med snabbt stigande arbetslöshet har

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

113

8 Riksdagens protokoll 1982/83:98-99

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

det legat nära fill hands att söka skydda en konkurrensutsatt hemmaindustri med hjälp av importrestriktioner. Sådana tankegångar har ju f. ö, inte heller de svenska socialdemokraterna varit främmande för. Det är inte så länge sedan man föreslog införandet av särskilda importdepositioner, och Gunnar Sträng brukar ju resa runt i Sjuhäradsbygden och bygga upp sina åhörare med förkunnelser om värdet av importrestriktioner på tekoprodukter.

Om man vill motverka protektionismen och stärka frihandeln är det därför viktigt att i första hand söka eliminera eller minska betydelsen av de faktorer som i dag bidrar till de protektionistiska tendenserna. Ett samlat aktionsprogram för ekonomisk expansion i industrivärlden med syfte att stimulera tillväxt och investeringar och minska arbetslösheten skulle indirekt kunna bidra till att undanröja en del av det protektionistiska trycket genom att hejda och motverka den världsekonomiska recessionen.

Om man vill stimulera tillväxt, öka industriinvesteringarna och hejda inflationen, finns å andra sidan ingen säkrare väg att misslyckas än att ta till protektionisfiska metoder.

Låt mig, herr talman, bara i korthet säga en sak till - om ett ämne som i för liten utsträckning behandlats här i debatten. Jag tänker på förhållandena i Sydafrika. Det var egentligen bara Staffan Burenstam Linder som berörde det, och han berörde det från i viss mån andra utgångspunkter än mina.

Jag vill då påminna om den diskussion som vi har haft om tillämpningen av lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, som kom till på inifiativ av folkpartiregeringen 1979. Denna lag har till syfte att begränsa de svenska företagens verksamhet i Sydafrika för att på det sättet, som ett komplement till andra åtgärder, påverka den sydafrikanska regimen att ompröva sin rasåtskillnadspolitik.

Detta investeringsförbud försågs emellertid samtidigt med en dispensmöjlighet, som gjorde att regeringen kunde tillåta svenska företag att under vissa förutsättningar investera i Sydafrika. Under den tidigare regeringens tid tillämpade vi en restriktiv praxis när det gällde den typen av dispenser. Jag har noterat att den nya regeringen har givit dispens från detta investeringsförbud i ett fall, där vi tidigare har sagt nej till dispens. Jag känner inte till detaljerna i detta dispensbeslut, men det vore värdefullt att få reda på både hur man har bedömt detta enskilda fall och vilken syn regeringen har på Sydafrikapolitiken i stort och på tillämpningen av Sydafrikalagen. Jag tror nämligen att det är viktigt att kunna bevara den enighet som fanns om Sydafrikapolitiken. Jag tror också att den inte minst i dessa dagar kan fungera såsom ett föredöme för andra stater när det gäller synen på Sydafrika.

114

Anf. 41 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Utrikesdebatterna i riksdagen är traditionellt upplagda så, att först kommer utrikespolitik och diplomati, sedan handel och valuta. Det borde vara tvärtom. Det är i grunden pengar och materiella drivkrafter som styr utrikespolitiken. Utrikespolitiska deklarationer är ord. Verkligheten däremot är ekonomi.

Fraser om sohdaritet och humanism betyder hos ledande politiker föga

mot det materiella intresset. I dag förekommer inget folkmord och ingen aggression på Östra Timor. Där finns bara Indonesien såsom handelspartner. När det ekonomiska intresset så kräver, råder inga förbud mot vapenexport. Offensiva vapen skyltas om och blir plötsligt defensiva vapen. Ärliga socialdemokratiska fredskämpar får stå vid vägkanten och se på, medan vapenexporten från Bofors rullar förbi.

Det svenska försvarets behov spelar ingen egentlig roll för JAS-projektet. Att det projektet över huvud kommer till stånd beror på att det bjuder en möjlighet att flytta pengar mellan olika länder.

Också frågan om krig och fred är i grunden ekonomisk. Ekonomier med överkapacitet, ekonomier vilkas motsättningar för dem in i periodiska kriser, får en benägenhet för yttre aggression. Fred däremot skapas, när ekonomiska system inte längre behöver krig och aggression för att skydda sig från politiskt sammanbrott. Freden kommer, när rustningar och krig inte längre är lönsamma för något skikt i samhället.

De djupare ekonomiska drivkrafterna och mekanismerna är avgörande också för Sveriges situation på handels- och valutaområdet. För min del tror jag det är hög tid att diskutera Sveriges ekonomi och handel från helt nya utgångspunkter, detta för diskussionens och analysens skull.

Den svenska diskussionen domineras av vissa bestämda teser och påståenden, som alltid tycks tas för givna. Export är t. ex. bra. Ökad export är särskilt bra. Ökade marknadsandelar är det allra bästa. Löneökningar är fult. De försvårar exporten. Lönesänkningar är däremot bra. De underlättar exporten.

Exporten är nu såväl som historiskt den främsta drivkraften för Sveriges ekonomiska tillväxt. Vinster för exportörerna är en nyckel till expansionen. Frihandel är bra. Handelsreglering och protektionism är däremot fult. En följdsats som man ibland hör är att frihandel är fredsbefrämjande. När nationerna handlar mer med varandra, blir de snällare och fredligare.

Låt oss se pä de här teserna. Hur sanna är de? Hur självklart är det skenbart självklara?

Varför exporterar man? För att kunna köpa sådant man behöver men inte har inom landet. Hur mycket måste man exportera? Så mycket naturligtvis att man kan fylla luckorna i den egna ekonomin. Men luckorna i den egna ekonomin är ett uttryck för om man har ensidighet eller mångsidighet i det nationella produktionsschemat. Ju svagare och ensidigare den nationella ekonomin är, desto mer måste man exportera. Därav följer att den bästa exportören är den ekonomiska bananrepubliken. Då bUr följdfrågan: Är det bra att Sverige görs till en bananrepublik, en satellit åt ekonomiska stormakter och åt multinationella ekonomiska maktgrupper?

Finns det något mer skäl att exportera? Ja, om det råder överprodukfion på grund av ofillräcklig och sviktande marknad hemma. Då måste man väl bryta ny mark utomlands, eller hur?

Jo, det bryts förvisso sådan mark här i världen. 116 länder förs i dag direkta fysiska utrotningskrig mot hela skikt av befolkningen. Det sker för att etablera posifioner för de ekonomiskt ledande ländernas härskande klasser.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

115

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

Bakom dessa krig ligger ett tvång. Överskotten måste avsättas. Det ackumulerade mervärdet måste realiseras. Nya marknader måste skapas. Tvångsmekanismen driver ekonomierna. Blir det fredligare i världen av detta? Om inte, är ökad export då verkligen alltid så bra?

Men så gör väl inte Sverige, invänder någon. Nej, men Sverige har varit proporfionsvis mycket aktivare än åtskilliga andra länder i att etablera sådana utländska positioner. Det rent militära understödet sköts däremot av andra länder.

Men är inte utvecklingen av exporten de senaste åren ett allvarligt problem, en del av krisen? Möjligen. Men hur skall vi tolka den omständigheten att exporten ändå hela tiden ökat, medan löner och efterfrågan inom landet på senare år stagnerat eller minskat? Det måste ju rimligen betyda, att vad som eventuellt har vunnits på exportmarknaden har förlorats på den inre marknaden. Och den inre marknaden är trots allt dubbelt så stor som försäljningen av exportvaror.

Är det över huvud sant, att minskade löner och minskade offentliga utgifter är bra för exporten? Hur kan det då komma sig att Japan, vars framgångar på exportmarknaderna ju är rätt påtagliga, har haft en mycket större löneökning och en långt större ökning av de offentliga utgifterna än Sverige? Tänk om det är så, att den inre marknaden och de offentliga investeringarna är av vital betydelse för möjligheten att också hävda sig på exportmarknaden!

Är det så, skadas ju faktiskt devalveringens eventuella positiva effekter av den åtstramningspolitik som förs på det interna planet här i landet.

Vi måste exportera för att säkra importbehoven, sägs det. Är det så? Tänk, om det i stället är så att en stigande import, som ett land inte försvarar sig emot, framtvingar ett ständigt tvång att öka exporten. Är denna påtvingade export då fortfarande bra? Det kan man förvisso fråga.

Gynnas exporten av att lönerna sänks? Ja, säger en harmonisk kör av ekonomiska experter, exportdirektörer och politiker. Men varför går då stigande produktivitet normalt hand i hand med stigande löner? Är kanske sambandet ett helt annat än det man tror mellan löneökningar, efterfrågan och produktivitet? Har kanske herrar professorer alldeles fel?

Nu invänder någon att det väl ändå finns ett problem med balansen i Sveriges utrikesbetalningar. Vi vet visserligen inte riktigt hur det ligger till med den saken, eftersom allt större betalningsströmmar är okontrollerade och inte kommer in i statistiken. Dock finns det uppenbarligen vissa problem. Men de visar sig främst på de avsnitt av betalningsflödena som ligger utanför den direkta handeln.

Svensk storfinans etablerar positioner utomlands i sfigande utsträckning, man har skogar och pappersbruk i andra länder, man har intressen i järnmalmsbrytning som hotar slå ut gruvarbetarna i Sverige.

I allt större utsträckning består betalningsflödena av omplaceringar, avkastningar på placeringar, räntor och liknande. Genom att direkt påverka dessa strömmar kan de stora finansgrupperna i världen styra valutapolitiken

116

och om de så vill på mycket kort sikt helt underminera ett lands valuta genom snabba aktioner.

Det skulle alltså kunna vara så att det underskott som utnyttjas mot löntagarna i Sverige som ett propagandaargument för att de skall sänka sin reallön är vållat av att tillgodohavanden utomlands inte tas hem. Den svenska positionen är alltså under ytan mycket starkare än det tycks. Obalanserna är inte en följd av att lönekostnaderna i Sverige är för höga utan i stället en följd av att det svenska kapitalet multinationaliserats och av de indirekta effekterna av den processen.

Vad är frihandel? Ja, någon fri handel är inte frihandeln, det kan man konstatera. Få ting är så maktpolitiskt reglerade som det system som kallas frihandel. Ett alltmer multinationaliserat storkapital behöver rörelsefrihet mellan sina positioner, sina konton i olika länder. Men den friheten står i motsättning till folkens frihet. Chile är inte fritt. Dess handel är reglerad -reglerad av multinationalernas frihandel. Sveriges handel är inte heller fri, låt vara att den inte är så ofri som den chilenska.

Men leder inte frihandeln tills. k. komparativa fördelar för dem som deltar i den? Det har ju gamle Bertil Ohlin och hans moderna eftersägare ständigt predikat för oss.

Låt oss se. Om handeln verkligen är ett fritt varubyte mellan jämställda, då kanske det är på det sättet. Men hur blir det, om den är en handel mellan redan starka och redan svaga? Hur blir det, om alla viktigare råvarumark-nader behärskas av några få multinationella truster? Hur blir det, om konkurrensen är upphävd eller starkt inskränkt och prisbildningen är en följd av att priser inte sätts efter marknadsmässiga principer utan är styrda priser på grund av att man har en mer eller mindre monopolistisk struktur på de olika marknaderna? Hur blir det, om Sveriges datorisering helt styrs av amerikanska koncept? Vems frihet råder då? Vem får de komparativa fördelarna? Och vem, kan man fråga, får de komparativa nackdelarna?

Men skall inte olika länder specialisera sig på det som de är bäst för? Varför skall de det?

Det är klart att inte alla länder kan tillverka allt det de behöver. Men är specialiseringen en fördel när den drivs ständigt högre? Om specialiseringen leder till luckor i ekonomin, minskas inte då den s. k. integrationsgraden, dvs. sambandet mellan ekonomins olika sektorer? Och kan inte detta leda till försvagade spridningseffekter för ekonomiska stimulanser och utvecklingsimpulser? Jag tror att de internationella ekonomer bland vilka Gunnar Myrdal intar en så framträdande plats har haft en hel del att säga om den saken, men det är märkligt tyst om deras insatser i den svenska debatten. För om det är så här, leder ju specialiseringen, åtminstone över en viss nivå och i en bestämd form, till komparafiva nackdelar. Tänk om det med andra ord faktiskt är så, att en verkligt fri handel förutsätter en styrd handel, nämligen styrd bort från de multinationellas maktspel och Världsbankens påtryckningssystem.

Men visst har väl exporten varit grunden för det svenska välståndet? säger någon. Hur kan då bytesvillkoren för svensk export stegvis ha försämrats

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspoUtisk

debatt

117

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

under hela 1900-talet? Och hur skall man tolka det sammanhanget, som en del forskare har börjat uppmärksamma, att varje depression i Sverige under närmaste föregående årtionde har uppvisat en försämring av bytesvillkoren, precis som om det fanns en sorts grundläggande slagsida i exportindustrins själva struktur och utveckling? Detta är en fråga som inte diskuteras i dagens ekonomiska politik men som vi kanske borde ägna litet mer uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis, herr talman; Det fanns en fransk kulturpersonlighet under renässansen som hette Montaigne och som en gång formulerade satsen: När jag leker med min katt, vad är det då som säger att det inte i själva verket är den som leker med mig?

I den ekonomiska debatten flyter det omkring en mängd skenbart självklara och auktoritativa teser som aldrig ifrågasätts. Tänk om de inte är så auktoritafiva som vi har trott! Tänk om det i väsentliga stycken faktiskt förhåller sig precis tvärtom! Vad gör vi då?

118

Anf. 42 Statsrådet MATS HELLSTRÖM:

Herr talman! Det har talats mycket om procedurer - alltför mycket - i den här debatten. Björn Molin har nu tillagt ytterligare en procedurell debatt genom att diskutera huruvida den vikt vi tillmäter handelspolitiken har att göra med om denna debatteras som nu, i ett sammanhang, eller som på hans tid, då man hade en separat handelsdebatt. Det var dock inte så många fler talare som anmälde sig till herr Molins separata debatter, så jag tror att det inte är den mest precisa av mätare på intresset för diskussionen.

Herr talman! Frihandeln är ett grundvillkor för socialdemokratin och ett grundvillkor för Sverige. Detta säger jag i polemik mot herr Burenstam Linder, som menar att vi skulle ha gått ifrån denna inriktning när vi gick i opposition.

Jag säger det naturiigtvis också till Jörn Svensson, som menar att frihandeln är en kattens lek med oss, att vi i själva verket inte har möjlighet att föra fram våra intressen inom frihandeln. Men de materiella drivkrafter Jörn Svensson talade om tror jag räcker som skäl för att motivera varför ett litet land har intresse av att det finns ett regelsystem på detta område, så att man i vart fall kan minimera möjligheterna för de stora, starka ekonomier som Jörn Svensson talade om att göra upp över våra huvuden - inte minst deras möjhgheter tiU påtryckningar. Det må gälla i öst och i väst. Sedan kan man föra den här debatten som Jörn Svensson gör, i form av en inre dialog om frihandelns villkor.

Jag fick rådet - som jag inte skall följa - att polemisera med Jörn Svensson genom att säga: Köp svenska apelsiner! Men, mer seriöst; Hur är det med oljan? Hur skulle vi klara ett modernt samhälle här i vårt land utan en grundläggande stark export? Jörn Svensson tillhör ju dem som sannerligen har debatterat kraftfullt för att många av de alternativ till oljan som kunde tänkas på lång sikt också bör avföras från den svenska debatten. Varmed vill Jörn Svensson värma upp Sverige?

Importen är också ett grundläggande villkor för oss. Sveriges befolkning är

mindre än befolkningen i staden Paris. Det är en chimär att tro att vi i vårt lilla land, med vår lilla befolkning, skulle kunna upprätthålla all eller nästan all den produktion som behövs för ett modernt samhälle. Jörn Svensson sade inte vid något tillfälle att han inte menade att den samhällsstruktur han strävar efter skall ha ungefär den modernitet, den nivå på teknik osv., som vi har i dag. Då är såväl import som export grundvillkor.

Det är ingalunda så, herr Burenstam Linder, att vi i något opportunistiskt nit i oppositionsställning gick ifrån denna syn på frihandeln. Däremot är det möjligt att vi måste reagera när några av de borgerliga regeringarna i extrema uttalanden ville försvara extrema yttringar, skulle jag vilja säga, av frihandeln - som nu återkommer, när Björn MoUn säger att det vore en skandal om vi skulle gå över till globalkvoter på tekoområdet. Det frihandelssystem och det regelsystem som vi talar om bygger ju på att länderna också måste skydda sig när vitala intressen hotas. Det ingår i dessa regelsystem. Och det var mot den typen av överdrifter i några av de borgerliga regeringarna vi reagerade, när man tog alltför lätt på vitala intressen för sysselsättningen i Sverige. Vi höll oss dock inom ramen för det frihandelssystem som socialdemokratin alltid, i polemik med såväl kommunister som folk på högerkanten, har försvarat under lång tid, långt tillbaka i historien.

Det är ju också så, Staffan Burenstam Linder, att Sverige med medvetna näringspolitiska åtgärder under lång tid har strukturanpassat sin industri, t. ex. på stålområdet, så att vi har en struktur som gör att vi står mycket starkare i förhållande till de andra länderna när det gäller att möta de krav som ställs i frihandelssystemets spår. Det är ingalunda så att vi här talar med dubbel tunga. Vi har ofta gått före de andra länderna i dessa avseenden.

Staffan Burenstam Linder ville ta Japan och Stilla havs-området som exempel på områden med en utveckling som vi borde främja. Han sade litet arrogant att det är en kapitalistisk utveckling som vi borde lära oss av. Det är sannerligen inte den typ av renodlat marknadsorienterad kapitalism som Staffan Burenstam Linder och hans parti företräder som har gjort det japanska exemplet så framgångsrikt. Det är tvärtom en samverkan mellan stat och näringsliv, grundad i den japanska historiens sociala förhållanden, och en trygghet för de anställda i de stora företagen som har varit några av nycklarna till den japanska framgången.

När det gäller vad Staffan Burenstam Linder sade om den svenska politiken i fråga om dessa områden, är det så att vi prioriterar Stilla havs-området, genom de omläggningar av utrikesrepresentationen som sker. Som jag sade i handelsdeklarationen, lägger vi utomordentligt stor vikt vid frågan om att för svensk del komma in på den japanska marknaden. En av de saker som vi arbetar med just nu i regeringskansliet är hur vi skall hjälpa till att bryta ner tekniska handelshinder i Japan. Den japanska regeringen har också uttryckt att man är intresserad av den frågan. Att Stilla havs-området är utomordentligt viktigt för den svenska handelspolitiken har vi gett uttryck för såväl i handelsdeklarationen som i den politik vi för.

Med ett något snabbt kast från Japan till Norden, vill jag säga att jag håller

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

119

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Utrikes- och

handelspolitisk

debatt

120

med Jörn Svensson om att den interna marknaden är viktig för att vi skall kunna gå ut med exportsatsningar. Skall den interna marknaden, teknik och teknologi kunna utvecklas genom det som sker i det egna landet, så är Norden som hemmamarknad ett utomordentligt viktigt begrepp för små länder som Sverige. Vi vill påskynda utvecklingen av det samarbetet. Den budget som riksdagen skall behandla i april, propositionen om Ministerrådets allmänna budget, innehåller en kraftig satsning på industrisamarbete. Ministerrådet har lagt fast riktlinjer för datateknologi. Det kommer ett detaljerat handlingsprogram i sommar. I samspel med partigrupperna i Rådet, där Karin Söder har spelat en aktiv roll, har de nordiska finansministrarna - detta är mycket viktigt - beslutat att samordna sitt handlande i internationella organisationer, framför allt i OECD, för att där få till stånd en mer expansiv politik. Här sker alltså - och jag är helt enig med Karin Söder - ett starkt prioriterat arbete i den svenska regeringen.

Jag har svårare att förstå den surhet som Staffan Burenstam Linder visade när han ville peka på någon sorts klyvnad hos oss och att vi egentligen är protektionister. Han har ju fel! Såväl Nokia AB som Wärtsilä AB har fått introduktion på börsen. De som har begärt det har fått det. Vi har följt upp vår politik i praktisk handling på det området.

De borgerliga partierna har nu i sex år prövat en politik som Staffan Burenstam Linder här förordar, som har givit sämre förutsättningar i Sverige för export, som har minskat tillväxten i Sverige - inte ökat den, som man kunde tro när man lyssnade på Staffan Burenstam Linder. Det framgår också att det i den plädering som de borgerliga partierna nu haft i anslutning till handelsdeklarationen inte finns något samlat alternativ till regeringens politik. Devalveringen utdömdes i höstas. Herr Burenstam Linders partivänner sade tvärsäkert, exempelvis i finansdebatten, att devalveringen skulle misslyckas. Företagen skulle inte sänka priserna. Det skulle inte gå att ta marknadsandelar i en krympande världshandel.

Vi skall inte ropa hej; och vi skall sannerligen inte i förväg kamma hem någon framgång för en politik som just har inletts. Vi har sagt - och jag gjorde det senast i handelsdeklarationen - att vi inte kommer att kunna se resultat förrän vid 1980-talets mitt. Men det är ändå glädjande att kunna notera att under de sista månaderna i höstas tog svensk industri helt klart ökade marknadsandelar. Det är värdefullt, Jörn Svensson och Staffan Burenstam Linder. Man har också kunnat göra det i en krympande världsmarknad. Än mer glädjande är det naturligtvis om världsmarknaden nu skulle vända, så att den gastkramning som världen befunnit sig i börjar avklinga.

Företagen har också glädjande nog visat sig kunna utnyttja prissänkningar även på de punkter där särskilt centern och moderaterna kategoriskt i höstas sade att det inte skulle gå. Det har redan nu visat vissa ljusglimtar, som naturligtvis ingalunda är tillräckliga.

Herr talman! Jag vill säga att de borgerliga partierna, när man kommenterar den ekonomiska politiken, visar en viss grinighet och samtidigt ger uttryck åt en passivitet genom att inte ange några alternativ. Detta kontrasterar sannerligen mot mina erfarenheter, som är utomordentligt

glädjande. I mina kontakter med de privata företag som arbetar på export har jag fått utomordentligt många uttryck för att man verkligen, till skillnad från de borgerliga partierna, vill utnyttja de möjligheter devalveringen ger och också gör det, och hur man aktivt arbetar för att främja den svenska exporten. Där finns betydligt mer av entusiasm och vilja att verkligen kunna åstadkomma en industriell förbättring i Sverige, så att vår sysselsättning också på längre sikt skall kunna nå stabilitet och att den avtappning som skett i industrin kan minska. Jag hyser betydligt mer tillförsikt än Staffan Burenstam Linder när det gäller det som nu sker i det svenska näringslivet.

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Meddelande om interpellation

Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

7 § Anmäldes och bordlades
Proposifion

1982/83:128 Ändring i lagen (71:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

8 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1982/83:2225 av Arne Andersson i Ljung m. fl. 1982/83:2226 av Einar Larsson m.fl. 1982/83:2227 av Iris Mårtensson och Elvy Nilsson

Förslag fill lag om förbud under viss tid mot nybyggnad av djurstallar för nötkreatur, svin och fjäderfä (prop. 1982/83:112)

1982/83:2228 av Staffan Burenstam Linder m. fl.

1982/83:2229 av Christer Eirefeltm.fi.

1982/83:2230 av Arne Fransson m.fl.

1982/83:2231 av Lars Werner m.fl.

Verksamheten vid statens industriverk, m. m. (prop. 1982/83:113)

9 § Meddelande om interpellation

Meddelades att följande interpellation framställts den 16 mars

1982/83:93 av Larz Johansson (c) till finansministern om indelningen i kronofogdedistrikt:

Landets indelning i kronofogdedistrikt fastställdes i mitten av 1960-talet och byggde i huvudsak på tidigare indelningsgrunder. Frågan har därefter varit föremål för särskilda utredningar: 1971 utredningen rörande centralorgan inom exekutionsväsendet, 1973 distriktsindelning, arbets- och personalorganisation inom exekutionsväsendet m. m. samt 1977 kronofogdemyndig-

121

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Meddelande om frågor

hetsutredningen. Dessa utredningar utmynnade alla i förslag till indelning av riket i färre och därmed större distrikt (35, 36 resp. 65 distrikt).

Samtliga dessa utredningsförslag har avvisats, och landet är f. n. indelat i 81 kronofogdedistrikt.

I regleringsbrevet avseende kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1982/83 sägs bl. a.: "Riksskatteverket skall noga följa besparingseffekterna. Som ett led däri skall ingå att utarbeta förslag till dels prioritering av resurserna inom länet, dels effektivisering av myndighetens verksamhet genom översyn av handläggningsrutiner. Förslag till besparings- och rafionaliseringsåtgärder avseende budgetåret 1983/84 skall senast den 1 april 1983 lämnas över till länsstyrelserna och kronofogdemyndigheterna till ledning för myndigheterna i deras verksamhetsplanering."

Här pekas således på möjligheterna att genom prioritering av resurser och en översyn av handläggningsrutiner göra verksamheten mer effektiv.

I årets budgetproposition säger departementschefen bl. a. följande beträffande kronofogdemyndigheterna:

"Härutöver bör, anser jag, det vara möjligt att åstadkomma en ytterligare höjning av effektiviteten genom att genomföra de av riksskatteverket föreslagna åtgärderna, - sammanläggning av mindre distrikt, indragning av vissa distrikts lokala arbetsgrupper, omfördelning av resurser från myndigheter med låg arbetsbelastning till mer arbetstyngda."

Denna skrivning i sin tur har föranlett riksskatteverket att tillsätta en projektgrupp, som nu gör en översyn av indelningen i kronofogdedistrikt. För denna översyn har uppställts ett antal kriterier som alla har det gemensamt att de vid en okritisk granskning leder fram till slutsatsen att ett stort antal kronofogdedistrikt måste läggas samman till större enheter. Däremot tycks man bortse från sädana faktorer som borde verka i motsatt riktning som bättre indrivningsresultat vid mindre enheter och allmänhetens behov av lättillgänglig samhällsservice.

Med anledning av de åtgärder som vidtagits ber jag att få ställa följande fråga till finansministern;

Är detta i enlighet med regeringens intentioner?

10 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 15 mars

122

1982/83:340 av Kjell Mattsson (c) till bostadsministern om förslaget att begränsa bostadslångivningen:

I proposition 1982/83:50 s, 12 förordar regeringen en begränsning av bostadslångivningen i områden med påtagliga problem på grund av outhyrda lägenheter.

Tillämpningen synes ha medfört att enskilda som planerar att bygga ett Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

småhus vägras bostadslån även i ort där det endast finns ett mindre antal outhyrda lägenheter.

Jag vill ställa följande fråga till bostadsministern:

Anser bostadsministern att en sådan rigid tillämpning står i överensstäm- Meddelande nm

frågor

melse med regeringens avsikter med lånebegränsningar?

1982/83:341 av Knut Wachtmeister (m) till finansministern om en uppmjukning av den s. k. angiverilagen:

Avser finansministern, mot bakgrund av den starka kritik som förekommit, föreslå någon uppmjukning av den s. k. angiverilagen, och i så fall när?

1982/83:342 av Karin Israelsson (c) till kommunikationsministern om SJ:s arrendeavgifter;

Statens järnvägar, SJ, arrenderar ibland ut mark. Sorsele kommun arrenderar en tomt vid järnvägsstationen i Sorsele och har där placerat en turist- och fiskeinformationslokal. För denna tomt betalar kommunen 13 000 kr. i arrende per år, dvs. 5 kr. per kvadratmeter och år. Efter tre år har således i arrende betalats vad som är gängse pris vid köp av tomt i centrala Sorsele.

Med stöd av det anförda vill jag fråga om kommunikationsministern är beredd att låta vidta en översyn av arrendeavgiftens storlek med hänsyn till prissättningen på orten.

1982/83:343 av Oswald Söderqvist (vpk) till försvarsministern om nomineringarna fill värnpliktsriksdagen:

Vid den nyligen genomförda värnpliktsriksdagen kunde det konstateras att representafionen från de olika förbanden var betydligt sämre än fidigare. En del förband hade inte skickat några representanter. Det har från skilda håll, bl. a. från den värnpliktiga arbetsgruppens sida, framförts att militära chefer i olika befattningar motarbetat nomineringar och val till konferensen.

Jag vill därför fråga försvarsministern:

Är det riktigt att nomineringarna till värnpliktsriksdagen motarbetas vid vissa förband, och vad tänker regeringen i så fall vidta för åtgärder?

1982/83:344 av Gunilla André (c) till justitieministern om rekryteringen av åklagare;

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet har nyligen begärt att regeringen snabbt skall ge klartecken fill utbildning av fler åklagare än som fidigare planerats. Samfidigt har i massmedia uppmärksammats problemen med vakanser på åklagarsidan, beroende bl. a. på rekryteringssvårigheter.

123

Nr 98 Jag vill mot bakgrund av det anförda ställa följande frågor till justitiemi-

Onsdagen den "'t""-

16 m-irs 1983 ' "" avser regeringen att göra för att komma till rätta med vakanspro-

_____________ blemen inom åklagarväsendet?

Meddelande om ' regeringen beredd att underlätta rekryteringen till åklagartjänster

frågor

genom att bl. a. bibehålla eller utöka notarietjänstgöringen inom åklagarväsendet?

3. Är regeringen beredd att verka i enlighet med ovan redovisade begäran från kommissionen mot ekonomisk brottslighet?

den 16 mars

1982/83:345 av Maj Kempe (vpk) till justitieministern om rätt att använda punktskrift i domstolsprocess m. m.:

En person i Lund har vägrats att använda punktskrift i inlaga till tingsrätten.

Vilka åtgärder ämnar justitieministern vidta för att punktskrift skall få användas vid olika rättsinstanser?

1982/83:346 av Pär Granstedt (c) till socialministern om effektivare åtgärder för att förhindra användning av skadligt rotfyllnadsmaterial:

Rotfyllnadsmaterialet N 2 är inte registrerat av socialstyrelsen och får således inte införas eller saluföras i Sverige. Anledningen är att ämnet bedöms kunna leda till skadeverkningar på vävnader och nerver. Trots detta tycks materialet användas i Sverige i viss omfattning, och skadefall som bedöms bero pä rotfyllningar med N 2 förekommer också. Detta måste bl. a. innebära att en illegal införsel av materialet förekommer.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att effektivare förhindra att det skadliga rotfyllnadsmaterialet N 2 används i svensk tandvård?

1982/83:347 av Filip Fridolfsson (m) till socialministern om fördelningen av statsbidrag till hjälporganisationer inom nykterhetsvården:

Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet bedriver över hela landet ett mycket framgångsrikt arbete för att hjälpa människor med missbruksproblem och deras familjer. Det är därför förvånande att stiftelsen för innevarande budgetår av socialstyrelsen endast tilldelats ett statsbidrag om 120 000 kr., medan andra hjälporganisationer fått betydligt högre belopp.

Vill statsrådet redogöra för efter vilka grunder fördelning av statsbidrag fill hjälporganisationer inom nykterhetsvården sker?

1982/83:348 av Bertil Danielsson (m) till justitieministern om åtgärder av konsumentverket mot vissa HSB-föreningar:

124 HSB tillämpar i några av sina bostadsrättsföreningar s. k. hembudsskyl-

dighet, vilket dock ej står i överensstämmelse med gällande lag. Flera hyresgäster har vänt sig till konsumentverket och anmält att de ej fritt får sälja sin bostadsrätt. KO-sekretariatet har inte velat ingripa med hänvisning till att regeringen aviserat att lagen kommer att ändras.

Jag vill mot denna bakgrund fråga justitieministern, om han delar KO-sekretariatets uppfattning att gällande lag ej skall tillämpas med hänvisning till att den kan förväntas att ändras?

Nr 98

Onsdagen den 16 mars 1983

Meddelande om frågor

1982/83:349 av Hans Petersson i Röstånga (fp) till statsrådet Anita Gradin om homosexuella flyktingar:

Homosexualitet ger i svensk lagstiftning inte grund för flyktingskap.

Riksdagen har däremot uttalat att när personer riskerar förföljelse, t. ex, i form av allvarliga frihetsstraff, för homosexualitet torde det f. ö. ofta finnas skäl att låta.vederbörande stanna i Sverige av humanitära skäl.

Enligt sammanställning av Riksförbundet för sexuellt likaberättigande har homosexuella - trots riksdagens uttalande - i ett antal fall blivit utvisade.

Vilka åtgärder avser invandrarministern vidta för att säkerställa att intentionerna i riksdagens uttalande fullföljs?

11 § Kammaren åtskildes kl. 17.57.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen