Riksdagens protokoll 1982/83:41 Måndagen den 6 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1982/83:41

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:41

Måndagen den 6 december

Kl. 11.00

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen. 1 § Justerades protokollet för den 26 november.

2 § Svar på interpellation 1982/83:27 om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

Anf. 1 Ekonomi- och budgetministern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Carl-Henrik Hermansson har frågat mig

1.    om regeringen avser att ta något initiafiv för att återinföra bytesbalans-prövningen av direktinvesteringar,

2.    vilka åtgärder regeringen avser att vidta i övrigt för att skärpa kontrollen över valutarörelserna,

3.    vad regeringen avser att göra för att förmå de svenska storföretagen att lägga en större andel av sina investeringar i Sverige samt

4.    vilka åtgärder regeringen i övrigt ämnar vidta för att hindra kapitalexport och indusfriutflyttning.

C.-H. Hermansson redovisar i interpellationen en omfattande statistik för att belysa näringslivets snabba expansion i utlandet. Jag delar hans uppfattning att den är oroande från industri- och sysselsättningspolitisk synpunkt.

Men jag vill ändå börja med att något kommentera den statistik som redovisas i interpellationen. Genom att lägga samman icke jämförbara uppgifter har nämligen C.-H. Hermansson kommit till slutsatser om utlandsinvesteringarna som är helt sensationella, men som inte tål en närmare granskning. Svenska utlandsföretags investeringar i anläggningar och maskiner blir med C.-H. Hermanssons metod minst tre gånger större än vad de i verkligheten är.

Riksbankens statistik över direktinvesteringar i utlandet som används av herr Hermansson visar kapitalinsatsen från moderbolagen i Sverige till dotterbolagen.   Men  eftersom   kapitalet  används  till   mycket  annat  än

111

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

112

byggnader och maskiner, visar statistiken inte alls hur stora investeringar dotterbolagen gör. Lika litet speglar statistiken över svenska moderbolags borgensåtaganden hur dotterbolagen investerar.

Likväl har C.-H. Hermansson lagt samman direkfinvesteringar och borgensåtaganden och dessutom adderat en betydande självständig upplåning för dotterbolagen och låtit summan representera deras investeringar i anläggningar och maskiner. Resultatet blir att utlandsinvesteringarna 1981 skulle vara 20 miljarder kronor, dvs., uppgå till ett större belopp än industriinvesteringarna inom Sverige, som beräknas till 18 miljarder kronor. .

Någon statistik över realinvesteringarna i de ufiändska dotterbolagen finns inte. Enligt uppskattningar som tillställts valutakommittén av Industriens utredningsinstitut, och som publiceras av institutet om några månader, kan realinvesteringarna utomlands beräknas uppgå fill högst en tredjedel av industrins inhemska investeringar och infe till interpellafionens tal.

Jag vill med dessa statistiska kommentarer ställa de rådande förhållandena i deras rätta proportioner. Likväl pekar utveckUngen mot en snabb expansion i de utländska delarna av svenska koncerner, medan de stagnerar i Sverige. Defta förhållande är, som C.-H. Hermansson framhåller, oroväckande och påkallar ekonomisk-politiska åtgärder.

I en expanderande ekonomi ger näringslivets direktinvesteringar i utlandet i regel etf positivt bidrag både till industrins tillväxt och konkurrensförmåga och fill samhällsekonomin i dess helhet. Normalt främjas exporten, och genom aft produktionen ökar blir det också möjligt att sänka kostnaderna. Eventuella sysselsättningseffekter till följd av utflyttad produkfion kan kompenseras av andra expanderande företag eller utbyggnad av den offentliga sektorn. Någon konflikt uppkommer därför sällan under dessa betingelser mellan företagsekonomiska och samhällsekonomiska hänsyn.

len stagnerande ekonomi gäller infe defta. En krympande industri kan infe kompenseras med en snabbt växande offentUg sektor. Direktinvesteringar får därigenom i högre grad karaktär av "utflyttning". Ju längre stagnationsperioden varar, desto allvarligare problem hotar fill följd av den tyngd-punktsförskjutning som äger rum inom industrin. Expansionen av produktionen utomlands tenderar att attrahera även forsknings- och ufvecklings-■verksamhefen, vilket medför negativa konsekvenser för tekniskt kunnande och innovafionsförmåga.

Grundproblemet är därför att återställa gynnsamma förutsättningar för industriell tillväxt i Sverige. Problemet är infe i första hand att svenska företag investerar för mycket i utlandet utan att de investerar för litet i Sverige. I dagens läge kan man därför infe vänta sig att kraftiga restriktioner mot utlandsinvesteringar i någon större utsträckning skulle resultera i en inhemsk investeringsuppgång.

Regeringen har under hösten saft in kraftfulla åtgärder för att få i gång industriinvesteringarna och förbättra näringslivets internationella konkurrenskraft. Därmed skall också betingelser skapas för en industriell expansion inom landet.

När det gäller industrins utlandsinvesteringar har de ingående analyserats av den statliga direkfinvesteringskommittén som i def närmaste har avslutat sitt arbete. På grundval av bl. a. dess resultat kommer regeringen att överväga hur utlandsinvesteringarnas omfattning och inriktning skall kunna påverkas.

Sedan länge bedrivs en kontroll av direktinvesferingarna inom ramen för valutaregleringen. Valufalagstiffningen genomgår f. n. en genomgripande översyn av valutakommitfén som beräknas avsluta sitt arbete under kommande år. Reglerna för direkfinvesteringarna är en viktig del av denna översyn.

Def står. emellertid klart att en kontroll av direkfinvesteringar bara i begränsad omfattning kan göras inom ramen för valutaregleringen. Denna är inriktad på kontroll av kapitalflödena mellan Sverige och utlandet i samband med enskilda invesferingsärenden. Någon övergripande bedömning av en hel koncerns utvecklingsbetingelser blir därför aldrig aktuell.

Mitt svar på frågorna 3 och 4 är därför att reglerna för direkfinvesteringar kommer aft prövas av regeringen så snart direkfinvesteringskommitténs och valutakommitféns rapporter lagts fram under nästa år.

Fråga 1 gäller om regeringen är beredd att verka för att byfesbalanspröv-ning av direkfinvesteringar återinförs sedan de avskaffats 1981.1 och för sig begrep jag aldrig varför denna prövning avskaffades av den tidigare regeringen. Men eftersom detta skett vill jag avvakta med att återinföra bytesbalansprövningen tills valutakommitféns rapport föreligger. Jag utgår från att kommittén kommer att behandla även detta slags prövning.

Fråga 2 som rör kontrollen av valutarörelserna har jag tolkat så aft den avser både stabiliseringspolitiska aspekter och den legala kontrollen av valutabrott.

Frågan om huruvida valutaregleringen måste reformeras för att bättre fillgodose stabiliseringspolitikens krav tillhör valutakommitféns arbetsuppgifter. Kommittén har till uppgift aft modernisera en föråldrad lagstiftning som utformades för över 40 år sedan i en världsekonomi som var betydligt mindre komplicerad än den nuvarande. De spekulativa, kursförväntnings-sfyrda kapitalrörelserna är ofantligt mycket större i dag och utgör ett hot mot varje lands ekonomiska stabilitet. Valutaregleringen måste utformas med hänsyn tiU dessa realiteter, och jag utgår från att kommitténs förslag skall resultera i en ny valutalagsfiftning från ingången av 1985.

När det gäller kontrollen av valutatransakfioner ställs vi också inför växande problem. Valutabroft är ofta kopplade till annan brottslighet, t. ex. skattebrott eller narkotikabrott. Regeringen har gett högsta prioritet åt ett handlingsprogram på detta område. Vi har nyligen tillsaft en kommission som bl. a. har att samordna olika myndigheters brotfsbekämpande verksamhet. En sådan samordning är nödvändig just för att brottsligheten ofta sträcker sig över flera områden.

Ett led i valutakontroUen, men också i strävandena att förbättra betalningsbalansstatisfiken, är den utveckling av registreringssystemet för utlandsbetalningar som pågår i riksbanken. Jag utgår från att det inom en

8 Riksdagens protokoU 1982/83:39-42

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

113

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

114

snar framtid kan resultera i det heltäckande system för såväl inkommande som utgående betalningar som en valutakontroll egentligen förutsätter. Därigenom kommer myndigheterna också att erhålla ett underlag för jämförelse av misstänkta utlandstransaktioner med t. ex. tulluppgiffer och deklarationsuppgifter, vilket i dag till stora delar saknas.

Fru falman! Jag anser att den andra av de ställda frågorna därmed också har besvarats.

AnL 2 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fru falman! Jag tackar statsrådet Feldt för svaret på min interpellation. Jag noterar med tillfredsställelse att han delar min syn pä de svenska företagens utlandsinvesteringar i vissa grundläggande stycken. Det gäller uppfattningen att den starka tillväxten av dessa investeringar, framför allt i förhållande till tillbakagången i investeringarna inom Sverige, är oroväckande och påkallar ekonomisk-politiska åtgärder. När def gäller denna grundläggande bedömning skiljer Kjell-Olof Feldt på ett posifivt sätt ut sig från de statsråd i borgerliga regeringar som under de senaste sex åren haft att besvara liknande interpellafioner från min sida. Def är alltså inte första gången jag far upp dessa frågor i riksdagen, men vare sig def svarande statsrådet hetat Bohman, Åsling eller Wirtén, så har svaren i huvudsak varit desamma. Man har förf fram def falska påståendet aft stora utlandsinvesteringar i själva verket är gynnsamma för sysselsättning och övrig utveckling inom Sverige.

Här har alltså Kjell-Olof Feldt en annan grundsyn, och det är bra. Däremot är det mindre bra att han inte vill göra något omedelbart för att söka förhindra den stora kapitalexporten och indusfriutflytfningen. Han hänvisar i stället till de rapporter från direkfinvesteringskommiffén och valutakommitfén som vänfas nästa år. När de lagts fram kommer regeringen att pröva reglerna för direkfinvesteringar.

Men risken är ju att medan gräset gror dör kon. De svenska företagens investeringar i utlandet har också under 1982 fortsatt att öka i snabb takt. Går man efter riksbankens fillsfåndsgivning fill svenska direkta investeringar i utlandet noteras där en ökning under månaderna januari-oktober från 5 000 milj .-kr. 1981 till 6 274 milj. kr. 1982. Def innebär en ökning med över 25 % på etf år. Varje utlandsinvestering binder upp framtida beslut. Det handlar alltså inte bara om negativa verkningar i nuläget på investeringar och sysselsättning i Sverige. Det handlar också om aft en riktig framfidspolifik försvåras. Det är därför fel av regeringen att vänta med åtgärder. Dess egen ekonomiska strategi kommer i hög grad att försvåras, om man låter utlandsinvesteringarna fortsätta att rusa i höjden på det sätt som de gjort under de senaste åren. Regeringen avvaktar, def är innehållet i Kjell-Olof Feldts svar här i dag. Det är en orikfig och olycklig attityd. Jag hoppas att regeringen omprövar den.

Låt mig så gå över till enskildheterna i interpellationssvaret. Kjell-Olof Feldt inleder med att kritisera mitt sätt aft beräkna utlandsinvesteringarnas storlek. Han menar att jag överskattat dem, när jag-nämner siffran ca 20 miljarder kronor under 1981. Kjell-Olof Feldt anför en ännu opublicerad

undersökning från Industriens utredningsinstitut enligt vilken de svenska företagens realinvesteringar utomlands skulle uppgå till högst en tredjedel av den siffra jag nämnt.

Vi skall väl infe göra det här fill framför allt en statistikdebaft utan koncentrera oss på de ekonomisk-politiska åtgärder som är nödvändiga, men jag måste göra några kommentarer till Kjell-Olof Feldts påståenden.

Som han själv understryker finns det infe någon stafisfik över de totala svenska investeringarna utomlands. Man är hänvisad till skattningar. Det finns emellertid några sifferserier man kan utgå ifrån. Valufasfyrelsen i riksbanken redovisar varje år i sin berättelse lämnade tillstånd fill svenska direkta investeringar i utlandet, totalt och i försäljningsföretag. För 1981 var totalsiffran 6 540 milj. kr., därav i försäljningsföretag 602 milj. kr. För 1982 kan den, som jag redan nämnt, på grundval av de tillgängliga månadssiffrorna beräknas stiga med 25 % eller fill över 8 000 milj. kr. En del av dessa fillstånd utnyttjas inte under året, varför en viss förskjutning mellan åren kan ske. Valutastyrelsen ger dessutom tillstånd fill svenska företag att ställa borgen eller garanti för utländska dotterbolags upplåning. År 1981 redovisas denna summa fill 8 760 milj. kr. Härfill kommer, som valufasfyrelsen påpekar, aft dotterbolagen också har en upplåning utan säkerhet från moderbolagen. För sådan upplåning krävs infe riksbankens fillstånd, och statisfik över sådan upplåning kan därför inte redovisas. I vilken utsträckning de av dotterbolagen upplånade medlen används för investeringar vet man naturligtvis inte med säkerhet utan en ingående undersökning.

Kjell-Olof Feldt menar att det är fel ätt lägga samman dessa poster och aft detta förfaringssätt ger en för hög siffra för ufiandsinvesteringarna. Vi får väl komma tillbaka fill frågan när den utredning han talar om är publicerad och kan granskas. T. v. nöjer jag mig med aft påpeka att jag inte är ensam om def beräkningssätt jag använt. Siffrorna i interpellafionen är alltså inte så "helt sensationella" som herr Feldt vill låta påskina. Samma beräkningssätt används i LO-Tidningen nr 10 1982, som också beräknar att de svenska multinationella företagen investerat minst 20 miljarder i ufiandet under 1981. Samma beräkningssätt finns också i den socialdemokratiska mofionen 1981/82:1173 tUl riksdagen. 1 det för herr Feldt vid denna fidpunkt ej helt okända finansutskottet - han var ju vice ordförande i det - reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna den 15 april 1982 till förmån för mofionen. De skrev:

"De svenska företagens direkfinvesteringar utomlands har ökat dramatiskt under senare år. Såsom visas i mofion 1173 har ökningen varit synnerligen stark under senare år." I denna motion finns också en tabell, där man har använt precis samma beräkningssätt som jag har gjort i min interpellation.

Jag återkommer fill de politiska kraven i denna motion. Vad gäller sättet aft beräkna de svenska utlandsinvesteringarnas storlek tycks emellertid Kjell-Olof Feldt ha åsikten, att vad som är sanning i socialdemokrafiska motioner är "lögn och förbannad dikt" i kommunistiska interpellationer. Def är kanske inte sensationellt, men litet egenartat.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

115

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

116

En sak som jag däremot tycker är sensationell i hans interpellafionssvar, det är omdömet aft de medel som enligt valutasfyrelsens fillstånd får användas till svenska direkta investeringar i ufiandet inte i sin helhet används för investeringar. Får jag fråga herr Feldt: Vad används de då till? Och är inte valutastyrelsen och riksbanken skyldiga att se fill att dessa medel går till direkfinvesteringar och infe fill något annat? Skulle def vara rikfigt som herr Feldt påstår bedriver ju företagen svindel med riksbanken.

Låt mig med dessa anmärkningar gå över till de ekonomisk-politiska åtgärder som är nödvändiga. Ekonomi- och budgefministern medger att utvecklingen pekar mot snabb expansion i de utländska delarna av svenska koncerner, medan de stagnerar i Sverige. Och han delar min bedömning att detta förhållande är oroväckande och påkallar åtgärder.

När det gäller effekterna inom Sverige av de kapitalisfiska företagens investeringar i utlandet gör Kjell-Olof Feldt emeUertid en bestämd åtskillnad mellan två olika ekonomiska lägen som förefaller mig något mekanisk. I en expanderande ekonomi ger investeringar utomlands i regel ett positivt bidrag både till industrins tillväxt och konkurrensförmåga och fill samhällsekonomin i dess helhet, påstår han. I en stagnerande ekonomi är det på annat sätt. Där får direkfinvesteringar i högre grad karaktären av "utflyttning".

Grundproblemet är därför enligt Feldt att återställa gynnsamma förutsättningar för industriell tillväxt i Sverige. Lyckas det, då får utlandsinvesteringarna återigen en posifiv effekt på den svenska ekonomin, tycks han resonera. Och härav följer väl då hans obenägenhet att göra någonting mot utlandsinvesteringarna.

Jag tror hans resonemang bygger på ett alltför begränsat synsätt. Def är visserligen klart att de negafiva effekterna av utlandsinvesteringarna för Sverige är både påtagligare och större när vi har ekonomisk kris, sjunkande industriinvesteringar, sjunkande industriproduktion och massarbetslöshet. Då adderas effekterna fill den övriga negafiva utvecklingen. Men det vore fel att därav dra slutsatsen att utlandsinvesteringar allmänt talat har en posifiv inverkan i en expanderande ekonomi.

En begränsning som studierna på det här området oftast dras med är att man bara undersöker effekterna på produktion, sysselsättning och export av ufiandsinvesteringarJ Och särskilt koncentrerar man sig då på det enskilda företaget. Def brukar finnas en underförstådd värdering, att vad som är bra för de stora kapitalistiska företagen också är bra för Sverige.

Men så är def inte. Internationaliseringen och det ökade svenska utlandsberoendet måste ses i etf vidare sammanhang. Möjligheterna att föra en nafionell ekonomisk-polifisk planering försvåras med den växande internationaliseringen. Etf ökat svenskt uflandsberoende minskar alltmer den svenska statens möjHgheter att påverka förhållandena i Sverige. Och detta gäller ju både när ekonomin stagnerar och när den är expansiv.

Def finns också en rad allt starkare tendenser som gör sig gällande på det förefagsmässiga planet och som har negativa effekter på Sverige. Sammantaget punkterar dessa tendenser rätt grundligt den tidigare uppfattningen att utlandsinvesteringar var posifiva därför att de bidrog till svensk export. De

svenskägda utländska dotterbolagens verksamhet har sålunda börjat ändra karaktär. De tenderar aft fa exportandelar från Sverige genom en markant ökning av exporten till tredje land. Vidare ökar importen från svenskägda dotterbolag i ufiandet fill Sverige i snabb takt. Försäljningen från dessa dotterbolag tenderar aft alltmer konkurrera med produktionen i Sverige. Slutligen sker en snabb utflyttning av de svenska exportföretagens forsknings- och utvecklingsdelar. En allt större del av den s. k. FoU-verksamhefen inom svenska företag förläggs utomlands.

Alla de här tendenserna kommer troligen också att göra sig gällande om och när Sverige återigen får en expanderande ekonomi. Detta är alltså ytterligare skäl varför ekonomi- och budgetministerns grundläggande skillnad mellan verkningarna av utlandsinvesteringar vid olika ekonomiska lägen är felaktig och farlig. Kjell-Olof Feldt tycks underskatta de långsikfiga tendenser som gör sig gällande.

Men inte heller nu, i def aktuella läget när Sveriges ekonomi sedan länge stagnerar och ufiandsinvesteringarna också enligt hans mening har påtagliga negafiva effekter, vill han göra något omedelbart. Vi skall vänta på utredningar, säger han. Denna väntansstrategi skiljer sig påtagligt från den inställning som Kjell-Olof Feldt och socialdemokratin som helhet redovisade i oppositionsställning. Vi hade fillsammans, Feldt och jag, så sent som i november förra året en holmgång här i riksdagen med statsrådet Wirtén om beslutet aft riksbanken inte längre skulle pröva de svenska utlandsinvesteringarna utifrån betalningsbalanssynpunkt. Kjell-Olof Feldt var mycket kritisk och krävde liksom jag ändring. I den socialdemokrafiska mofionen 1173 krävde man också omprövning, och finansutskottets socialdemokrater anslöt sig till kravet. Men det var i april, det. Nu har vi december, och socialdemokraterna sitter i regeringsställning. Då är def inte bråttom längre. Då skall man vänta. Är det, Kjell-Olof Feldt, verkligen så stor skillnad mellan aft vara i opposition och aft vara i regeringen?

Jag beklagar denna passiva inställning fill de snabbt växande utlandsinvesteringarna. Den skapar problem för landet, den skapar problem för industrin, den skapar problem för lönarbetarna. Den skapar också problem för regeringen. Regeringen bör handla i stället för att avvakta.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

AnL 3 Ekonomi- och budgetminisfern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Carl-Henrik Hermansson har väl rätt i aft riksdagens kammare  stor och luftig och fakfiskt ganska fri från åhörare - kan användas bättre än till att bråka om statistik. Men vi är överens om att även om utlandsinvesteringarnas andel av de totala investeringarna i Sverige infe är större än en tredjedel, är läget ändå tiUräckligt allvarligt. Och jag tycker att def räcker som utgångspunkt för en diskussion.

På en punkt angriper Carl-Henrik Hermansson innehållet i mitt interpellationssvar på ett sätt som visar att han inte har skaffat sig tillräckliga kunskaper om själva materian. Han hävdar att om jag säger att tillstånden för direkfinvesteringar redovisar mer än de direkta utgifterna för anläggningar och maskiner, skulle det tyda på att de svenska företagen bedriver svindel.

117

Nr 41

Måndageti den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriiitflyttnirig

118

dvs. använder pengarna för icke tillåtna ändamål. Men det är helt enkelt så, Carl-Henrik Hermansson, att def som företagen får tillstånd fill infe bara är aft bygga anläggningar och köpa maskiner utan också aft finansiera rörelsekapital, lager och andra fillgångar som är nödvändiga för att företagen skall kunna fungera. Även t. ex. förlusttäckningsbidrag räknas som direkfinvesteringar och är alltså helt acceptabla enligt de tillstånd som ges.

Därmed visar den här statistiken inte alls hur stora de reala investeringar är som görs av de ufiändska dotterbolagen. Man kan säga aft statistiken med säkerhet överskattar dessa investeringar. För t. ex. en banketablering utomlands är def en mycken liten andel av etableringskostnaden som gäller realinvesteringar. Det mesta gäller finansiella fillgångar som banken kräver för att kunna fungera.

Även om jag inte vill utesluta att också denna form av kapitalutförsel missbrukas för andra ändamål än de avsedda är det alltså infe så enkelt som Carl-Henrik Hermansson vill göra gällande, att skillnaden mellan de givna tillstånden och de fakfiska realinvesteringarna tyder på någonting otillåtet.

Carl-Henrik Hermansson var bekymrad över vad han anser vara en attityd av passivitet-att vänta och se-ifrån regeringens sida. Och han ville jämföra def med de motioner och inlägg som jag var med om under tiden i opposifion.

Det är då några saker som man bör vara medveten om.

Vår krifik fidigare mot de borgerliga regeringarnas sätt att hantera den här frågan framfördes i en ekonomisk-politisk miljö som alldeles uppenbart var mycket negafiv för den svenska industrins möjligheter aft utvecklas i Sverige. Det handlade om arbetslöshetspolifik och hård åtstramning, . Krifiken framfördes naturligtvis också före de åtgärder som regeringen nu har vidtagit. Def gör aft anklagelser för passivitet efter regeringsskiftet faller på den grunden att vi faktiskt har vidtagit en lång rad åtgärder, som är mer omfattande än på mycket länge, för att skapa fUlväxf i industrin i Sverige både när det gäller produktion och när def gäller investeringar. Def påverkar naturligtvis synen på de framfida risker som vi löper att utlandsinvesteringarna med nuvarande kontrollsystem kommer att växa för snabbt.

C.-H. Hermansson kräver omedelbara åtgärder, men han har varken i interpellafionen eller i sitt inlägg antytt vilka omedelbara åtgärder det skulle vara fråga om. Jag vUl emellertid beröra den enda åtgärd som varit aktuell i debatten och som regeringen naturligtvis skulle kunna överväga,-nämligen aft återinföra den s. k. byfesbalansprövningen av direkfinvesteringar, i vilken man som villkor för tillstånd att göra direktinvestering i utlandet ställer att denna skall ha en posifiv effekt på bytesbalansen.

Jag har personligen aldrig varit övertygad om aft det här kravet har tillfört prövningen särskilt mycket av näringspolitiskt innehåll. Det har visat sig vara ganska enkelt för företagen att i förväg visa att industrietableringar utomlands får en positiv effekt på bytesbalansen, och det har varit svårt aft bevisa motsatsen. De investeringar som har stoppats på grund av kravet i bytesbalansprövningen har framför allt varit sådana som gällt projekt inom

servicesektorerna, t. ex. hotell-och fastighetsförvaltning. Jag tycker fortfarande att det var dumt att avskaffa defta krav, även om jag infe tror aft det hade så särskilt stora effekter på möjligheterna aft förhindra utlandsinvesteringar. Men problemet är - och det måste C.-H. Hermansson inse - aft Sverige visavi OECD nu har dragit undan detta krav, och då måste vi faktiskt bevisa att def är behövligt att återinföra det. Den bevisningen anser jag att vi har bättre möjligheter att göra när vi har valutakommitféns rapport på bordet, och det är ju fakfiskt inte så långt dit. Då kan vi agera, om vi finner aft def är nödvändigt.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

AnL 4 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fru talman! Kjell-Olof Feldt har försökt motivera regeringens polifik av avvaktan, av väntan. Def var def väsentliga innehållet i hans inlägg. Han mofiverar def så, att när man tidigare opponerade mot de åtgärder som den borgerliga regeringen vidtog på det här området och krävde - som man gjorde här i kammaren, om jag infe minns fel - aft bytesbalanskriterief skulle återinföras, så skedde den oppositionen i ett annat läge. Nu, menar han, har regeringen vidtagit en rad åtgärder mot arbetslösheten, nu har vi etf annat ekonomiskt klimat och nu är det infe så angeläget aft snabbt göra någonting på den här fronten när det gäller ufiandsinvesteringarna.

Men, fru falman, det är nu inte så aft det har hänt så väldigt mycket i fråga om arbetslösheten. Den är fortfarande mycket, stor. De ekonomiska prognoserna för nästa år ser rätt bekymmersamma ut och lovar ingen snar förbättring. Jag tror därför att Kjell-Olof Feldt något överskattar den posifiva förändring i det ekonomiska läget som skulle ha skett.-Däremot medger jag gärna aft den nu sittande regeringen har en annan attityd till eri rad frågor än de borgerliga regeringarna hade. Det gäller också själva den grundläggande inställningen till utlandsinvesteringarna, vilket jag påpekade i mitt första inlägg.

Def som enligt min mening är problemet med regeringens och Kjell-Olof Feldts attityd av vänfan är följande: Def finns etf direkt och aktuellt samband mellan de snabbt växande utlandsinvesteringarna och de ekonomiska problemen hemma i Sverige. Utlandsinvesteringarna försvårar ansträngningarna att motarbeta krisen, att öka investeringar och produktion inom landet och att minska arbetslösheten. Def sambandet får vi inte tappa bort i debatten.

Def obestridliga faktum som föreligger är ju att tillväxten i de stora internationellt verksamma företagen i allt högre grad sker genom utlandsproduktion. Det har skett en fyngdpunktsförskjutning av de svenska företagens produktionsverksamhet. Detta kan komma att beskära den möjlighet att öka exporten som regeringen hänger upp sin ekonomiska strategi på. Det är därför så mycket mera märkligt aft regeringen nu inte vill vidta några åtgärder som riktas mot kapitalexporten och utlandsinvesteringarna.

Def finns, om vi skall återvända fill själva det bakomliggande händelseförloppet, 18 stora industrikoncerner som är helt dominerande när def gäller

119

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

utlandsinvesteringarna. De svarar för 90 % av antalet utlandssysselsatfa vid fillverkningsbolag. I Sverige sysselsätter de ca 30 % av hela antalet industrianställda. Sysselsättningen minskade med 19 000 mellan 1963 och 1981 i de svenska företagsenheterna. Samtidigt ökade antalet anställda i dotterbolag utomlands med nära 140 000. Andelen anställda utomlands inom gruppen har ökat från 39 % 1963 till 60 % 1981.

Samtidigt finns de tendenser som jag nämnde i mitt första anförande, nämligen en relativt låg svensk export till dotterföretagen och en betydande import därifrån fill Sverige, ökad export från dotterföretagen till tredje land och tendensen att forsknings- och utvecklingsverksamheten flyttar ut alltmer.

Den samlade bilden av den här utvecklingen tycker jag tecknas på ett bra sätt i en artikel av Klas Levinson och Peter Sanden i Dagens Nyheter den 8 november i år;

"En aUt högre andel av produktion och sysselsättning sker utomlands. De svenska enheterna har minskat eller stagnerat, samtidigt som den utländska produktionen expanderat. Detta har medfört aft det snarare är uflandspro-duktion än export som är det mest betydelsefulla sättet att förse de utländska marknaderna med varor; i synnerhet gäller defta de mest internafionaliserade företagen."

Varför vill inte regeringen dra några slutsatser av denna utveckling? Det kan infe vara riktigt aft avvakta. Regeringen bör enligt min mening handla snarast. Faktum är nämligen aft utlandsinvesteringarna i dag i praktiken är fria enligt många bedömare. Åtminstone borde man kunna gå fillbaka och bedöma effekterna på bytesbalansen. Jag kan inte följa Kjell-Olof Feldt i hans argumentering på den punkten. Jag tycker aft def han sade i vår debatt för ett år sedan fortfarande står sig gentemot de skäl som han nu åberopar. Och de bedömningar som man gör i fortsättningen måste gälla hela koncerner. Jag vill fråga: Varför skulle det vara omöjligt eller svårt, som Kjell-Olof Feldt antyder i interpellationssvaret? Det är koncernerna som är de strategiskt handlande i det här sammanhanget, och def är dem man måste granska.

120

Anf. 5 Ekonomi- och budgetminisfern KJELL-OLOF FELDT;

Fru talman! Den debatt som C.-H. Hermansson och jag hade med min företrädare Rolf Wirtén om regeringens åtgärd att slopa bytesbalanskravet gällde faktiskt inte om det skulle återinföras utan varför man ville avskaffa det. C.-H. Hermansson kanske erinrar sig att den debatten blev något förvirrad. Def visade sig att den dåvarande ekonomi- och budgetminisfern levde i den föresfällningen aft kravet inte skulle betyda någonting för kontrollen av ufiandsinvesteringarna. Han ansåg att den skulle ske med samma skärpa eller brist på skärpa som tidigare. Det gjorde att man efter den debatten kanske inte var riktigt klar över varför bytesbalanskravet avskaffades, om kravet inte ansågs ha någon betydelse för valutasfyrelsens granskning av utlandsinvesteringarna. Jag är fortfarande oklar över vilken betydelse det egenfiigen har.

Jag vill också anknyta till vad jag har sagt fidigare, nämligen aft större delen av uppgången av de svenska företagens utlandsinvesteringar under 1970-falet har skett när bytesbalanskriterief faktiskt ingått i prövningen. Det är detta förhållande som gör att jag frågar mig vad C.-H. Hermansson egenfiigen vill att vi skall göra.

Vi har alltså haft en prövning av ufiandsinvesteringarna där vi har ställt krav på att dé får ske bara om de har gynnsamma verkningar på exporten från Sverige och om de sfimulerar produkfion och sysselsättning i Sverige.

Frågan är om den prövning vi har inte alls tar sikte på att uppnå de resultaten eller om man inte kan nå dem med den här typen av prövning. Vi kanske måste göra mer grundläggande förändringar i prövningen av utlandsinvesteringar. Regeringen har alltså infe ansett att vi har underlag för aft göra någon mer grundläggande förändring av denna prövning. Det är ingen atfityd av typen vänta och se, def är att så snart det går skaffa underlag för beslut. Jag noterar att inte ens C.-H. Hermansson är beredd att i dag gå längre och kräva en ändring av grunderna för prövningen av utlandsinvesteringar.

Här kommer vi kanske till en punkt som borde redas ut. Def är själva attityden till internationaliseringen av de svenska företagen. Jag har hört C.-H. Hermansson många gånger tala om defta. Han är mycket vältalig när def gäller att beskriva de negafiva konsekvenserna av att svenska företag är internationella och multinationella. Men jag har aldrig Hört honom dra konsekvenserna av sin klagan. Det han i grunden klagar över är att Sverige är en öppen ekonomi, att vi i hög grad är beroende av export och import. Läget har ju blivit aft många svenska företag till mellan 80 och 90 % är beroende av utlandsmarknaden och att ca 500 000 anställda inom industrin är direkt beroende av vår export för sin sysselsättning och sina inkomster.

Vi har haft ett problem aft brottas med. Jag har ansett att det är väldigt svårt att bara vifta det problemet åt sidan med några klagomål över att företagen är internationella. Sverige är etf litet land med en liten hemmamarknad. Hur skall vi kunna kräva att företagen skall specialisera sig, att de skall ligga i den teknologiska fronten, som def kallas, och att de skall konkurrera med världskoncerner med enorma resurser? Hur skall vi kunna kräva av de svenska företagen att de skall ha hela sin verksamhet förlagd enbart till Sverige? Hur skall vi kunna säga att svenska företag skall vara likvärdiga med de internationella och mulfinationella företagen i alla avseenden utom i ett enda; de skall ha all sin verksamhet förlagd till Sverige? Det är möjligt att det finns förutsättningar för sådana krav, men så länge vi inte har klargjort detta - utan får konstatera att vi infe kan kräva av de svenska företagen att de skall vara internafionella i alla avseenden och ändå i vad det gäller sin verksamhet enbart ha denna förlagd fill Sverige - får vi nog acceptera att de också är internationella i sin verksamhet, dvs. har sammansättningsföretag, försäljningsbolag och i vissa fall också produktionsföretag utomlands. Vad vi skall förhindra, genom olika åtgärder, är aft de flyttar ut den väsentliga delen, nämligen kunnandet, forskningen och den teknologiska utvecklingen från det här landet. Det kan vi bara göra, C.-H.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

121

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

Hermansson, genom aft se till aft def finns goda betingelser för detta i Sverige och att vi för en ekonomisk politik som kan göra att företagen i dessa avseenden vill vara svenska och fortsätta att lägga tyngdpunkten av sin verksamhet i Sverige. Jag tror inte att C.-H. Hermansson i dag, så mycket kommunist han än är, skulle vara beredd att gå ut och kräva att vi rent av förbjuder alla svenska företags utlandsinvesteringar, all internationell verksamhet från svenska företags sida i utlandet. Om han är beredd aft göra detta, är det litet konsekvens i vad han säger. Men då får han också vara beredd att säga att vi stänger Sveriges ekonomi, ställer om den så att vi blir självförsörjande och oberoende av export och import. Då förordar han etf helt annat ekonomiskt system och då tar han verkligen i för att uppnå de resultat som han i övrigt vill uppnå i fråga om sysselsättning och produktion.

122

AnL 6 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fru talman! Först vill jag säga att jag blev litet överraskad när Kjell-Olof Feldt sade att den debatt som vi tillsammans hade med förre ekonomi- och budgetministern Wirtén i november .förra året inte gällde om det här bytesbalanskravef som den borgerliga regeringen hade avskaffat skulle återinföras. Hur kunde Kjell-Olof Feldt göra dessa skarpa attacker mot herr Wirtén om han inte ville ha någon ändring? Och hur förklarar man den socialdemokrafiska motion som samtliga socialdemokrater i finansufskoftet fillsfyrkte och röstade för här i riksdagen i maj i år, där def iittryckligen krävdes att bytesbalanskravef skulle återinföras, om Kjell-Olof Feldt inte hade den inställningen? Här har det alltså skett en påtaglig ändring i attityden. Vad man skriver i motioner då man befinner sig i oppositionsställning vill man infe genomföra då man kommer i regeringsställning. Detta är ju ett obestridligt faktum, herr Feldt.

Kjell-Olof Feldt frågade: Vad skall vi då göra, finns det över huvud taget någonting som vi kan göra? Jag måste säga att jag är förvånad över att en regering som snabbt vill rätta till allt vad som under sex år har gjorts dåligt i def här landet är så fullständigt renons på idéer när def gäller det här området och visar denna hjälplösa atfityd.

Men det finns några saker som man kan göra. Först vill jag peka på de tvä som nämndes i den socialdemokrafiska motionen 1173.1 mofionen framhölls att man borde återinföra bytesbalanskravef, som ju innebär att vi i valufasfyrelsen får en verklig granskning av utlandsinvesteringarna. Bland dem som debatterar den här frågan i pressen är det allmänna omdömet att det nu inte sker någon verklig prövning.

I den socialdemokratiska motionen nämndes också en annan sak som man kan göra, nämligen att ta upp diskussioner med de stora multinationella koncernerna och försöka övertyga dem om nödvändigheten av att förlägga en större del av investeringarna och produktionen inom Sverige, dvs. inte flytta ut produktionen i samma takt som f. n. Det är svårt att säga om def går att komma någon vart i det här avseendet, men det var i varje fall en

socialdemokrafisk inställning så sent som i maj i år aft vi borde förfara på detta sätt.

En tredje sak som jag tycker man skall göra är att ta ut en avgift eller skatt på utlandsinvesteringarna. Formellt får man då lägga defta på de fillstånd som valutastyrelsen lämnar, eftersom det är def enda som kan kontrolleras. Då invänder någon att utlandsinvesteringarna minskar, så att def inte blir några pengar kvar. Jag tror emellertid att det är viktigt att åstadkomma dubbel effekt: aft göra utlandsinvesteringarna dyrbarare och därmed förmå de svenska storföretagen aft förlägga mer av investeringarna i Sverige, och sedan kan det ju också ramla in några sekiner till statskassan, och det är ju f. n. i hög grad önskvärt.   .

Sedan fog Kjell-Olof Feldt upp en allmän diskussion om huruvida Sverige skall ha någon export och import eller inte, dvs. om vi över huvud taget skall ha någon utrikeshandel. Han menar att det egentligen finns bara två ståndpunkter. Den ena attityden är att vara för att vi har utrikeshandel, och dä måste man också låta dessa stora multinationella företag bete sig hur som helst, härja hur som helst och flytta ut så mycket som helst ur Sverige. Den andra attityden är aft förbjuda all utrikeshandel. Han menar att däremellan måste man välja.

Det är ju, fru talman, ett helt orimligt sätt att ställa frågan. Det är väl rätt självklart att etf land som Sverige, med dess förutsättningar och produktionsinriktning, måste ha en utrikeshandel. Men diskussionen gäller ju vilken grad av exportberoende som Sverige bör ha. Den gäller också möjligheterna att ingripa mot den tendens som nu är så stark och som innebär en fyngdpunktsförskjutning till utlandet av de svenska storföretagens produk-fionsverksamhef - någonfing som Kjell-Olof Feldt själv konstaterar i sitt svar på min interpellation, och som ju är etf faktum. Det är det man måste komma åt.

Vi skall inte tvingas välja mellan extremer som bägge är orimliga. Här handlar def om en ekonomisk-politisk strategi som är nyttig för landet som helhet. Och det kan infe vara nytfigt för landet som helhet att de stora svenska företagen fortsätter aft fiytta ut allt större delar av sin produkfion, sina investeringar och' sin forsknings- och utvecklingsverksamhet från Sverige fill ufiandet. Det är i det sammanhanget som vi vill att regeringen skall ingripa.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

AnL 7 Ekonomi- och budgetministern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Det tycks vara på modet bland kommunisterna i Sveriges riksdag aft blåsa upp sig ordenfiigt f. n. Här fann C.-H. Hermansson det vara passande att hävda aft den svenska regeringen i stort sett intar en attityd av total hjälplöshet, passivitet och uppgivenhet.

Men var hamnar C.-H. Hermansson själv efter alla sina stöddiga påhopp? Det är kanske inte så enkelt att vara kommunist. Vad han kräver gäller alltså två förslag i en socialdemokratisk motion. Det ena är att vi skall återinföra en teknisk förutsättning för valutastyrelsens prövning av utlandsinvesteringar. Det andra är att regeringen - den av honom så djupt föraktade regeringen -

123

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot kapitalexport och industriutflyttning

skall övertyga de internafionella koncernerna om att de skall investera i Sverige. I och för sig kan jag försäkra C.-H. Hermansson, i den mån def intresserar honom, att vi är livligt sysselsatta med detta.

Men nog är det bra klent, om nu landet skall ha ett kommunistiskt parti, att ni infe är beredda att ta i någonsfans mot den internationella kapitalismen. Vad blir det av alla de stolta parollerna? Är def allt, def här - aft en socialdemokrafisk regering är ert hopp, att vi skall samarbeta med storfinansen? Vore det infe passande att stämma ner tonen, C.-H. Hermansson?

Däremot är C.-H. Hermansson en typisk svensk kommunist på det viset att hans avstånd fill verkligheten är betydande. Internationella avtal, förhållandet på marknaderna, svårigheterna för ett litet land att klara sig i världkonkurrensen - till defta har han ett enormt avstånd. Det är klarf att det är bekvämt att kunna ösa sin vrede infe bara över kapitalismen utan också över socialdemokratin. Men det är inte särskilt hjältemodigt att efter allt detta komma med de krav på insatser som C.-H. Hermansson har ställt.

Till slut; När def gäller vad vi har sagt tidigare om prövningen av utlandsinvesteringar och möjligheten att på nytt fä upp frågan om en skärpning av våra regler med OECD, så vill jag säga aft jag är fullt beredd att göra det den dag det finns ett underlag för detta. Men det är inte alls säkert att det är bytesbalanskravef som är det enda och det avgörande.

Nu har vi ju faktiskt gått igenom den här frågan i tvä utredningar som snart är färdiga, och det är inte så mycket ett besked fill C.-H. Hermansson som till svensk industri aft när de utredningarna är färdiga kommer regeringen att ta upp denna fråga och allvarligt pröva vad som kan göras för att få en inriktning av utlandsinvesteringarna som stämmer med svenska intressen. Vi kan alltså inte förbjuda dem. Det vore fel att rent ut förbjuda dem, men det är nödvändigt att inrikta dem så att de stärker svensk indusfri och inte försvagar den. Det är en långt mer komplicerad fråga än den C.-H. Hermansson har kunnat belysa i sina statistiska övningar här i dag.

124

AnL 8 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fru talman! Jag överlåter åt de fåtaliga närvarande kammarledamöterna och övriga intresserade att avgöra vem som blåser upp sig. Jag tycker att Kjell-Olof Feldt med det här inlägget har nått en nivå där jag för tillfället infe är så intresserad av att fortsätta att delta i diskussionen.

Det är riktigt att det är beskedliga krav vi har ställt: Men inte ens dem vill ju Kjell-Olof Feldt gå med på. Med anledning av den pressdiskussion som har förekommit de senaste dagarna vill jag emellertid uttrycka förhoppningen att regeringen sitter kvar och i varje fall vidtar en del beskedliga åtgärder på det här området.

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1982/83:32 om arrendepolitiken

Nr 41

AnL 9 Justitieministern OVE RAINER:

Fru talman! Jörn Svensson har frågat jordbruksministern

1.    om regeringen under innevarande valperiod ämnar lägga fram förslag om friköpsrätt för arrendatorer,

2.    om regeringen under innevarande valperiod ämnar tillskapa friköpsrätt för tomtmark, så att äldre arrendatorer som äger bostadshus på ofri grund kan friköpa marken,

3.    vilken den nya regeringens arrendepolifik är i övrigt.

Arbetet inom regeringen är så fördelat aft def är jag som skall svara på interpellafionen.

Någon allmän rätt till friköp av arrendegårdar har aldrig förekommit i Sverige. Men personer med eget hem på annans mark kunde fidigare, med stöd av 1925 års ensittarlag, i viss omfattning lösa till sig marken. Ensittarlagen är numera upphävd.

Jordabalken, som trädde i kraft den 1 januari 1972, innebar en genomgripande arrendereform. I princip skapades en enhetlig lagstiftning för hela arrendeområdet. Enligt jordabalken har jordägare och arrendatorer en betydande avtalsfrihet i ekonomiska angelägenheter. Samtidigt skyddas arrendatorerna genom vissa tvingande regler, t. ex. när det gäller besittningsskydd.

Arrendelagskommiftén har i sitt slutbetänkande (SOU 1981:80) Arrenderätt 2 tagit upp många arrenderättsliga frågor av varierande svårighetsgrad och betydelse. Beredningen av betänkandet inom regeringskansliet pågår f. n. med inriktning på en proposition hösten 1983.

När det gäller frågan om friköpsrätt för arrendatorer har kommittén stannat för att infe föreslå någon sådan rätt. Kommitténs bedömning har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Arrendelagskommitténs förslag innebär i övrigt en inte oväsentlig förändring av den allmänna inriktning som arrendelagstiftningen fick i och med jordabalkens ikraftträdande. Bl. a. föreslås en ökad användning av tvingande regler på arrendeområdet. Kommitténs förslag har i dessa delar fått ett blandat mottagande hos remissinstanserna.

För egen del anser jag aft den allmänna inriktning som arrendelagstiftningen fick genom jordabalken fortfarande i huvudsak har goda skäl för sig. Jag har emellertid inte tagit slutlig ställning till huvudfrågorna i arrendelagskommitténs slutbetänkande och är därför infe beredd att i dag närmare ange vilka förändringar av arrendelagstiftningen som kan bli aktuella.

Måndagen den 6 december 1982

Om arrendepolitiken

AnL 10 JÖRN SVENSSON (vpk);

Fru talman! Seden bjuder att man tackar statsrådet för etf interpellationssvar. Men jag kan - innan jag går in på själva sakfrågan - inte underlåta att kommentera svarefs utformning. Jag gör det inte för att försöka vara kitslig, utan mer som reflexioner till interpellationsinstitutets användning i riksdagen.

125

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om arrendepolitiken

126

Som de flesta svar är även defta mycket formellt, formellt nästan infill utslätning. Jag frågar mig hur pass meningsfullt def är aft svara interpellanter med sådana här kortfattade redogörelser, som egentligen inte ger någonting nytt utan mest upprepar kända fakta.

Med anledning av historieskrivningen kan jag notera att ensittarlagen eller varianter av den har funnits ända sedan 1919 och att det i och för sig har en intressant historisk bakgrund då den fillkom och att det infe var någonting nytt som kom till 1925. Men jag tror att def vore bra om statsråden i den nya regeringen fill vilken ju ändå knyts vissa förhoppningar även från vårt håll inte skulle vara så förtvivlat bundna av tomma former, utan kunde mera gå in på att framföra verkliga synpunkter, värderingar och resonemang om de problem som berörs.

Jag är också en aning missnöjd med aft svaret begränsar sig till den vad jag vill kalla rent legalistiska sidan av saken. Jag ställde ursprungligen min interpellation till jordbruksministern. Def vare mig fjärran att blanda mig i regeringens ärendefördelning, men arrendeproblemet är ju ändå vida mer än bara ett rättsligt problem. Det är också ett socialt och jordbmkspolifiskt problem. Jag tycker att man kunde ha väntat sig att också dessa sidor - och rent av primärt dessa sidor - skulle ha berörts i svaret. Min tredje fråga i interpellationen syftade ju dit: Vilken är den nya regeringens arrendepolifik?

Nu vill jag inte att detta skall tas som någon ovilja mot statsrådet Rainer. Vi kommer att göra det bästa möjliga av saken sådan den ligger. Def finns väl möjligheter för oss aft återkomma i många sammanhang.

Nu vill jag emellertid också i sakfrågan säga aft jag är något besviken. Jag är besviken på själva grundtonen i svaret. Vad def här handlar om är inte i första hand hur frågan har beretts, hur olika remissinstanser har uttalat sig osv. Frågan är social och politisk. Det gäller för en regering att ha en politisk inställning, en inställning som man lägger i botten när man ser på arrendefrågan och på de olika detaljer som genom utredningen har aktualiserats.

Det är här som jag gärna skulle ha velat se något mera av programförklaring från den nya regeringen. Ser man inom regeringen arrendeproblemet som den kontroversieUa samhällsfråga det är? Ser man det som en konflikt mellan ägandets makt och brukarens krav?

Grundfrågan är ändå: På vems sida sfär man? Står man på godsägarnas, kronans och kyrkans sida - eller står man på arrendatorernas? I interpellafionssvaret framhålls att arrendelagskommitténs betänkande som ju infe innehåller något förslag om friköpsrätt har godtagits av sä gott som samfiiga remissinstanser. Vad säger def? Det säger bara att etablissemanget i samhället, de härskande intressena och jordägarna har godtagit det. Vi vet nämligen - och det vet säkert statsrådet Rainer - att arrendatorerna inte har godtagit def. En av de mest livaktiga arrendatorföreningarna i landet, Willands arrendatorförening, har överlämnat en utförlig skrift som är en hel programförklaring i frågan samtidigt, som den är. en intressant historisk exposé. Skriften är fillfinnandes i departementets hyllor.

Arrendeproblemet är väsentligen en del av hela småbruksproblemef. Det är därför självklart ett politiskt problem för regeringen och för def socialdemokratiska parfiet, pä samma sätt som vi uppfattar det för värt parti. Defta är nämligen sä att småbrukare och arrendatorer i vissa delar av landet -och inte bara i de sydsvenska storbruksbygderna utan också i mycket hög grad i norra Sverige och i de norra länen - utgör etf betydande tillskott fill bl. a. den socialdemokratiska väljarkåren. De är till stor del besvikna på sina intresseorganisationer inom lantbruket liksom pä den borgerliga regeringens politik, och man förväntar sig någonting av den nya regeringen. Det är då frågan uppstår om denna regerings allmänna inställning.

Den förra socialdemokratiska regeringen avskaffade ensittarlagen. Detta avskaffande var ju ett led i den koncentrationsprocess inom jordpolitiken som man drev..Avskaffandet, som skedde genom beslut i riksdagen 1967, kom till under krifik från en rätt stor skara socialdemokrafiska riksdagsledamöter, liksom från kommunisterna här i riksdagen. Def var ju så på den tiden aft jordbrukspolitiken och andra delar av samhällspolitiken var färgad av en urskillningslös syn på koncentrationens fördelar utan att man hade rätt beaktat de både sociala och ekonomiska följder som kom vid ett onyanserat fillämpande av denna koncentrafionsprincip.

De kritiska rösterna mot koncentrafionspolitiken har sedan dess blivit starkare, inte minst i det socialdemokrafiska partiet om jag är rätt underrättad. Därför återkommer frågan nu, mot bakgrund av den fidigare attityden från tidigare socialdemokrafiska regeringar: Hur tar ni ställning fill dessa frågor? Ligger det helt utanför den socialdemokratiska åskådningen att kunna tänka sig att i framtiden införa friköpsrätt för arrendatorer? Eller, om vi sänker snöret ytterligare, kan man diskutera någon form av brukningsrätt för en arrendator som inte kan påfordra köp? Def är inte allfid en arrendator har anledning att påfordra köp. Def är dyrt att köpa, rrian sätter sig i skuld och det kan bli problem. Men någon form av brukningsrätt kan ge en helt annan kvalitet ät den säkerhet som en brukare av jorden måste kunna känna i det här landet.

Hur ser man på def faktum att det är mycket svårt för arrendatorerna aft hävda sina intressen, på grund av arrendenämndernas sammansättning men också på grund av den ofta omständliga proceduren och de subjektiva värderingar som ligger fill grund när man skall värdera och bedöma ett ärende. Vi har exempel frän min hembygd, där tydligen godsägarna kan känna sig lugna. De tycks vinna varje överklagande, varje process inför arrendenämnden, som rör kraftiga arrendehöjningar vilka brukaren har velat ifrågasätta.

Jag skulle vilja ha någon allmän förklaring om vilken politisk och social atfityd man har till arrendeproblemen och hur man tänker sig det på en smula sikt.

Låt mig, fru falman, också gå in litet pä fråga 2. Där har jag tagit upp vad som kan bli något av ett specialproblem, men icke desto mindre aktuellt på senare fid för en bestämd och i de lokala bygderna ganska stor kategori människor.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om arrendepolitiken

127

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om arrendepolitiken

Def finns fortfarande kvar gamla småarrendatorer som anfingen skulle ha kunnat omfattas av den fidigare gällande ensittarlagen, eller som utgör jämförbara fall, men infe skulle ha omfattats av ensittarlagen, därför aft de byggt sin bostad senare än vad ensittarlagen föreskrev för rätt till friköp.

Det är alltså människor som sitter kvar på småarrenden och med sina bostadshus på ofri grund. Ofta har de själva byggt sina hus med hjälp av den sociala bostadspolitik som den socialdemokrafiska regeringen från 1932 och framöver förde. En mycket stor del av detta bostadsbestånd kom till just som en följd av den nya, generösa sociala bostadspolitik som bl. a. var inriktad på aft kraffigt förbättra den ofta usla bostadsstandarden för jordbrukets underklass. För många av dessa människor närmar sig ålderdomen. De kan infe längre bruka sina smålotter - de orkar inte med det. Då kommer de i en knepig situafion, när godsägaren skall fa tillbaka jorden eller lägga den under någon annan arrendator. Då sitter de där med sina små fastigheter på ofri grund. Deras situation präglas av en betydande rättsosäkerhet. De löper ofta risken att hamna i trängda lägen. Det skulle för dem vara en väldigt stor hjälp - och def skulle kosta oerhört litet för samhället - om man för den här typen av fall införde någon form av rätt fill inlösen av just den mark som huset står på, så aft de kan känna sig trygga i sitt boende på ålderdomen och fill sina efterkommande kan överlämna dessa små fasfigheter. Det är människor som har röjt ofta stenbunden mark, fört etf hårt liv och inte fått särskilt mycket av de förmåner som samhället har givit till andra kategorier. Def är också människor som i de flesta fall har tillhört arbetarpartiernas trogna väljare.

Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med att ställa en fråga. I interpellationssvarets allra sista passus finns vad man med litet god vilja skulle kunna kalla för en viss öppning. Def nya statsrådet har infe tagit ställning, och def förstår jag aft ett nytt statsråd inte har hunnit göra. Jag vill lägga statsrådet Rainer på hjärtat att uppmärksamma denna kategoris intressen och samfidigt fråga honom: Om ni nu inte är beredda att införa någon allmän friköpsrätt för arrendatorer eller villiga att ge några löften i den vägen - det är ni uppenbarligen inte, och jag fruktar att någon sådan friköpsrätt inte kommer här i Sverige i denna generafion - är ni då beredda att införa en sådan inlösensräft för den kategori människor som jag här har talat om? Jag avser alltså de människor som har sina hus på ofri grund och som nu går i pension och inte längre kan vara brukande arrendatorer men som har intresse av att sitta trygga i sitt boende.

128

AnL 11 Justitieministern OVE RAINER:

Fru talman! Som jag sade tidigare har vi i regeringen inte tagit slutlig ställning till frågan om friköpsrätt. Arrendelagskommiftén har för sin del föreslagit en förköpsrätt för vissa gårdsarrendatorer. Även detta förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Bl. a. har många ansett def förfarande som kommittén har föreslagit vara alltför komplicerat. Men det hindrar inte - nu svarar jag direkt på Jörn Svenssons sista fråga - att vi i regeringskansUet har vissa idéer om hur arrendatorernas ställning skall

kunna förstärkas ytterligare. Men det är för tidigt aft i dag redogöra för dessa överväganden, eftersom vi inte har tänkt färdigt och detta är komplicerade frågor. Jag anser också att frågorna bör bedömas i ett samlat ställningstagande fill arrendelagskommitténs förslag. Då kommer också regeringens arrendepolitik att redovisas. På annat sätt kan regeringsarbefet knappast bedrivas.

Även om jag anser aft en meningsfylld debatt om arrendepoHfiken svårligen kan föras genom att man rycker loss vissa frågor på arrendeområdet för diskussion, kan jag ändå, när Jörn Svensson går in på frågan om brukningsrätt, konstatera aft def finns ett besittningsskydd som är mycket starkt för jordbmksarrendaforerna. När socialdemokraterna tidigare var i regeringsställning genomfördes det, på förslag av regeringen, en omfattande lagsfiftning just för at; stärka arrendatorernas skydd. Den grundinställning som då redovisades finns kvar, och den kommer att fullföljas i en arrendepolitik som tar hänsyn fill arrendatorernas intressen och de förändringar som kan ha uppkommit sedan vi genomförde den tidigare lagstiftningen.

Låt mig också när det gäller remissorganen klargöra att LRF och Sveriges jordbmksarrendaforers förbund fakfiskt har godtagit att man infe kan införa någon friköpsrätt. Men jag upprepar än en gång: Vi funderar på och gör seriösa överväganden om lösningar som ytterligare skall förstärka arrendatorernas skydd.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om arrendepolitiken

AnL 12 JÖRN SVENSSON (vpk):

Fru talman! Jag noterar detta som en positiv poäng i statsrådets svar. Det är ganska vikfigt att kunna göra det, då attityden från den socialdemokratiska regeringen på 1960-talef inte var fill arrendatorernas fördel. Def är därav misstänksamheten och tvivlen kommer sig.

Def är nog bra med ett förstärkt besittningsskydd, men def finns mycket som i praktiken underminerar effekterna av ett sådant. Om det t. ex. fortfarande finns en mycket stor ekonomisk ojämlikhet, där det är mycket svårt för arrendatorn att få rätt och få en rimlig uppgörelse om jordägaren vill köra upp honom, sitter besittningsskyddet ganska löst. Def är i praktiken en sorts urholkning som då förekommer. Samma sak gäller om def, som nu är fallet, mer och mer blir praxis att arrendatorn själv får svara för vissa delar av investeringarna i byggnader och liknande - det har ju under årens lopp glidit därhän. Def är något som inte fanns i den gamla klassiska arrenderätten. Det är egentligen en höjning av arrendenivån, fast en dold sådan. Börjar jordägaren ställa sådana krav när def gäller investeringar och arrendenämnderna t. o. m. ger honom rätt att göra def - det förekom i ett aktuellt fall i Kristiansfadsbygden - innebär det en ytterligare påtryckning som gör att def formella besittningsskyddet infe får den effekt som det skulle ha.

Den speciella fråga som jag har tagit upp och som jag ytterligare vill kommentera något är strängt taget en fråga som det mycket väl skulle gå att rycka loss och påskynda behandlingen av. Def är snarare en bostadssocial fråga än en arrenderäftslig. Den behöver egenfiigen infe kopplas ihop med 9 Riksdagens protokoU 1982/83:39-42

129

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om arrendepolitiken

arrendelagstiftningen i största allmänhet, eftersom den rör brukare som brukar större jordar. Här är det fråga om att trygga ett boende för småarrendatorer som önskar lämna sitt jordarrende men ha kvar sin bostad, eftersom det är deras egen bostad som de har uppfört eller låtit uppföra.

Jag har en granne i min hembygd som tillhör denna kategori. Han är en gammal trogen socialdemokratisk väljare. Han har i denna bygd många gelikar, som är i samma situation som han. Han har uppfört sitt hus under början av 1930-falet och fillhör alltså inte den kategori som omfattades av den gamla ensittarlagen, även om han socialt sett faller inom samma befolkningsgrupp som ensittarlagen riktade sig till. Han har mänga gånger frågat mig om vi inte nu, när vi har fått en arbetarregering, skulle kunna förvänta oss aft den nya regeringen har en annan attityd till defta problem.

När man står på hans lilla tomt och ser ut över denna bygd där det gamla frälsegodset äger marken så långt ögat kan nå, får man en nästan fysisk känsla av den maktlöshet som en liten arrendator måste känna inför denna godsherre, som har lagt under sig mer och mer, både på den socialdemokratiska regeringens tid och på den borgeriiga. Då känner man sig benägen att vidarebefordra hans fråga just till etf statsråd som företräder det parti som han under sitt verksamma liv, under hela den fid som han har haft rösträtt, har understött. Def skulle vara roligt aft hem fill honom och hans gelikar få ta med sig ett positivt besked som skulle låta antyda att de, innan de går hädan, åtminstone skall ha fått känslan av att sitta trygga i sina bosfäder.

AnL 13 Justitieministern OVE RAINER:

Fru falman! Jag utgår från aft anledningen till att Jörn Svenssons granne allfid har röstat med socialdemokraterna är att han tyckt att socialdemokratin fört en från hans synpunkt sett riktig och klok arrendepolitik. När vi har gjort def slutliga ställningstagandet och efter det att en samlad bedömning föreligger är jag övertygad om att Jörn Svenssons granne kommer att ha samma uppfattning när han gör en bedömning av den proposifion och de förslag som kommer om någon fid. Vidare är jag övertygad om att han även kommer aft fortsätta rösta på socialdemokrafin.

130

AnL 14 JÖRN SVENSSON (vpk);

Fru falman! Bara en kort slutkommentar. Fullt så enkelt som statsrådet nu vill framställa saken är det ändå inte. Det är nämligen så att väldigt många människor i def här landet, bl. a. den gamle man som jag talade om, har sina föreställningar och förhoppningar om vad en arbetarregering är och bör vara. De har också den inställningen fill den politiska rörelse som de på olika sätt stödjer att de skall vara lojala mot denna. Jag känner många sådana människor. De är ofta lojala, näsfan in i döden. De är lojala även när de blir svikna. Har man sådana människor, skall man föra en politik som far deras parfi gentemot dem som har motstridiga intressen. Vad som är upphovet till det här problemet är ju att den förra socialdemokratiska regeringen, bl. a. genom aft avskaffa ensittarlagen, onekligen försvagade deras ställning och stärkte de stora jordägarnas och bolagens ställning. Den fråga sohi de ställer

sig är alltså: Vem är på vems sida? Kan man vara på de stora jordägarnas sida och hävda det rikfiga i en koncentration av jordägande! och samfidigt säga sig arbeta för arrendatorernas bästa? Def är det som frågan gäller.

Det är således infe fråga om den gamle mannen kommer att rösta på socialdemokratin i fortsättningen - det är hans ensak. Varken statsrådet eller jag vet hur han korrimer att göra.

Frågan är i stället: Är vi hederliga mot honom? Använder vi den nya arbefarmajoritefen här i riksdagen pä ett sådant sätt att just människor av den kategorin, de svaga i samhället som vi vill slå vakt om, kan känna sig nöjda? Eller röstar de bara av lojalitet därför att de inte har något bättre alternativ?

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1982/83:34 om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

AnL 15 Arbetsmarknadsministern ANNA-GRETA LEIJON:

Fru talman! Alexander Chrisopoulos har frågat mig vad regeringen ämnar göra för att bekämpa arbetslösheten i Göteborgsregionen. Han har också frågat om jag tänker ingripa för att - som Alexander Chrisopoulos uttrycker det - styra eller påverka den kapitalistiska strukturomvandlingen, som f. n. styrs av de privata företagens konjunkturella kortsikfiga vinstintressen. .

Den 21 oktober i år beslutade regeringen om etf sysselsättningspaket på nära 4 miljarder kronor. 1 korthet innebär paketet följande: Arbetsförmedlingen förstärks med 215 förmedlare. Platslistan förbättras. Ytterligare 1 650 milj. kr. anslås för att öka på antalet beredskapsarbeten i vinter. Statliga byggen tidigareläggs för en kostnad av ca 1 000 milj. kr. Arbetsmarknadsstyrelsens ram för vägbyggande höjs frän 300 milj. kr. fill450 milj. kr. Statliga beställningar tidigareläggs för en kostnad av 300 milj. kr. Antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning ökar med 15 000 personer. Utbildningsbidraget vid permitteringshot höjs inom tillverkningsindustrin från 20 kr. tiU 35 kr. För ungdomar inrättas ytterligare 8 000 ungdomsplatser och 2 000 gymna-sieplafser. Beslutet innebär också att ytterligare 350 milj. kr. anslås till lönebidrag och 55 milj. kr. till Stiftelsen Samhällsföretag.

Denna satsning från regeringens sida har självfallet inneburit att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i Göteborgs och Bohus län kraftigt har kunnat förstärkas. Sålunda är antalet personer i arbetsmarknadspolifiska åtgärder 30 % fler i år än vid motsvarande tidpunkt förra året.

Sysselsättningspaketet innehöll, som jag tidigare nämnde, även etf beslut om statliga tidigareläggningar. För Göteborgs och Bohus län medförde defta att StatUga byggen för 44 milj. kr. kan sättas i gång i vinter.

De åtgärder som jag nu har redogjort för är sådana som på kort sikt får effekter på sysselsättningen och som skall ses som ett komplement fill en mer långsiktigt inriktad ekonomisk politik.

131

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

Till Alexander Chrisopoulos andra delfråga om min vilja att styra den pågående strukturomvandlingen vill jag ge följande kommentar:

Den ekonomiska polifik som vi nu driver har som etf huvudmål att bekämpa arbetslösheten. De bördor som kommer aft bli nödvändiga för att uppnå detta mål måste bäras av alla grupper i samhället och får fördelas efter bärkraft. Genom devalveringen kommer i första hand exportföretagens situation att förbättras, vilket bl. a. kommer till uttryck i ökade vinster. För aft denna vinstuppgång skall medverka till en bättre arbetsmarknad har regeringen föreslagit ett sysfem som, så långt det är möjligt, garanterar aft vinsterna används fill produktiva investeringar och på sä sätt långsiktigt tryggar sysselsättningen. Förslaget innebär aft 20 % av 1983 års vinster skall avsättas på konto i riksbanken. Medlen får tas i anspråk för bl. a. investeringar samt forskning och utveckling.

132

AnL 16 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret.

Arbetsmarknads- och sysselsättningssituafionen för Göteborgsregionen blir sämre och sämre. Antalet kvarstående arbetslösa har ökat mycket kraftigt under sommaren, kraftigare än vad som är normalt för säsongen. Antalet arbetslösa uppgick vid augusfi månads slut fill 16 802, drygt 5 000 fler än i augusti 1981. Ungdomar upp till 25 år står för två tredjedelar av den totala ökningen av arbetslösheten under sommaren.

Vid oktober månads slut fanns def 15 327 personer utan arbete, därav över 5 000 ungdomar under 25 år och 7 757 kvinnor. Under sommaren har plafsfillgången fortsatt att ligga på en mycket låg nivå. Antalet nya anmälda platser med mer än fio dagars varaktighet uppgick under augusti månad fill 2 179, drygt 400 färre än för ett år sedan. Vid augusti månads slut regisfrades 1 172 kvarstående lediga platser, dvs. 650 färre än för etf år sedan.

Under de fre senaste månaderna har antalet sökande i genomsnitt varit 7 000 fler än under motsvarande period föregående år.

När det gäller antalet varsel ligger frekvensen på en hög nivå. Under årets första åtta månader har fotalf 4 900 personer i länet berörts av varsel om uppsägningar, jämfört med knappt 2 300 under motsvarande period föregående år. Av de vid augusti månads slut drygt 2 500 berörda återfanns hälften inom verkstadsindustrin. Där kan man också notera att minskningen av antalet nyanmälda lediga platser är speciellt märkbar. Verkstadsindustrin stod för hela minskningen. Den ökade obalansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft framgår av att antalet sökande per ledig plats under augusti uppgick fill 6,4 jämfört med 3,3 för etf år sedan.

När def gäller de framfida arbefsmarknadsufsikterna gör länsarbetsnämnden den bedömningen att trots stimulansåtgärder och fidigareläggning av offenfiiga byggnadsarbeten finns def risk för högre byggarbetslöshet under det kommande vinterhalvåret än under motsvarande period föregående år. Inom verkstadsindustrin är rekryteringsbehovet i dagsläget mycket begränsat, om man bortser från bilindustrins behov av ersäftningsrekryfering med 20-25 personer i veckan. Sammantaget väntas för branschen en fortsatt svag

sysselsättningsutveckling under def närmaste halvåret.

På den offentliga sektorn har konkurrensen om de lediga platserna inom hälso- och sjukvård ökat under senare år, och denna tendens vänfas förstärkas under prognosperioden. Tillgången på utbildade sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden och ekonomipersonal befraktas som mycket god, och def är inte ovanligt aft antalet sökande fill en tjänst har fördubblats eller trefaldigafs jämfört med för etf år sedan. Anställningsmöjligheterna inom sjukvården för outbildad arbetskraft torde närmast vara obefinfiiga under prognosperioden.

Åtstramningarna inom den offenfiiga sektorn vänfas fortsätta under prognosperioden. Antalet arbetsfillfällen kommer att minska inom den statliga verksamheten, medan en viss expansion fortfarande planeras inom vissa delar av den kommunala sektorn, framför allt iriom barnomsorg och sjukvård. Personalomsättningen har dock genomgående minskat, och uppkomna vakanser tillsätts i ökad utsträckning genom omplacering av personal, vilket begränsar ersäffningsrekryferingen. Som exempel kan nämnas att ersätfningsrekryteringen 1983 av fillsvidareanställda i Göteborgs kommun i dag uppskattas fill ca 2 500 personer. För knappt ett år sedan var den siffran 4 300. Utvecklingen inom den offentliga sektorn påverkar också sysselsättningsmöjligheterna för flera grupper på arbetsmarknaden. Särskilt den traditionellt kvinnliga arbetsmarknaden har begränsats.

Fru talman! Av svaret framgår aft de åtgärder som arbetsmarknadsministern tänker vidta för aft bekämpa arbetslösheten i Göteborgsregionen i huvudsak är koncentrerade på arbetsmarknadspolitikens område. Från vpk:s sida menar vi att satsningen på arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete är bra men att det på längre sikt behövs varaktiga och meningsfulla arbetsuppgifter. Vi menar dessutom att arbetsmarknadsutbildning inte bör användas som ett arbetsmarknadspolifiskt instrument i den meningen aft den får hjälpa till att reglera eller dölja arbetslösheten.

Inom vårt parti har vi den bestämda uppfattningen att def svåra arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiska läget för Göteborgsregionen beror på dels den djupa och allvarliga ekonomiska kris som har drabbat hela den kapitalisfiska världen, dels den strukturella omvandling som karakteriserar utvecklingen av den svenska och göteborgska industrin och som har haft vissa klarf negativa tendenser.

Strukturomvandlingen för Göteborgsregionen har inneburit en markant ökning av utlandsberoendef. Mer än 60 % av Göteborgsföretagens produktion går på export. Därför är regionen särskilt känslig för internationella konjunkturella svängningar och kriser. Strukturomvandlingen har inneburit en stark och tilltagande monopolisering och multinationalisering av den svenska och göteborgska industrin. Den har inneburit en ökad utlandsetablering med den större andelen av investeringar utomlands. De svenska företagen har ökat antalet anställda med 100 000 under de senaste tio åren, men det har skett utomlands, dit största delen av investeringarna också har gått.

För Göteborgsregionens del har den utvecklingen inneburit atf indusfri-

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

133

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

sysselsättningen har minskat med över 20 000 arbetstillfällen sedan mitten av 1960-talef och väntas minska ytterligare. Av den senaste AMS-rapporten framgår atf indusfrisysselsättningen i landet har minskat med 30 000 jobb på etf år.

Den tilltagande utlandsefableringen har inneburit atf våra industrier har förvandlats till fabriker för sammansättning av komponenter och delar som importeras hit. Hela 50 % av komponenterna som Volvo använder för sin biltillverkning kommer från utlandet. Den utvecklingen innebär aft Göteborgsregionen håller på att avindustrialiseras. Av 165 industriföretag med minst 50 kollektivanställda år 1950 fanns endast 33 kvar 1978.

Vårt parfi har den bestämda uppfattningen atf arbetslösheten i Göteborgsregionen infe går aft bekämpa med mindre än att man aktivt ingriper, påverkar eller styr utvecklingen. Anser inte arbetsmarknadsministern att alla de negafiva effekter som. strukturomvandlingen har haft kommer att förstärkas och fördjupas om den tillåts fortsätta på samma sätt?

Fru falman! De avgörande beslut som har skapat den industristmkfurella bilden av i dag, den ekonomiska krisen och arbetslösheten - beslut som reglerar vad som skall produceras, hur def skall produceras, om produktionen skall ske i landet eller flyttas utomlands, beslut som reglerar förtidspensioneringens, arbetslöshetens och utslagningens omfattning - har fattats i slutna direkfionsrum med uteslutande företagsekonomiska kalkyler som underlag. Anser inte arbetsmarknadsministern atf det nu är dags för arbetarparfierna aft utarbeta och förverkliga ett industripolitiskt program som utgår från och har som målsättning att utnyttja landets produktionskapacitet, yrkeskunnande och tekniska utveckling för aft tillfredsställa samhälleliga behov i stället för att fortsätta att överlämna ansvaret för landets framtida utveckling ät samma krafter som har förorsakat den nuvarande svåra situationen?

134

AnL 17 Arbetsmarknadsministern ANNA-GRETA LEIJON: Fru talman! Den polifik som regeringen nu för syftar till atf öka utnyttjandet av alla de resurser som vi har i landet både i form av naturtillgångar, industriell kapacitet och mänskligt kunnande. Politiken syftar därutöver till att på alla dessa punkter ytterligare förbättra oss i Sverige. Vi vet att vi har outnyttjade fillgångar av flera olika slag, och inte minst gäller det människors vilja till arbete.

Jag håller med Alexander Chrisopoulos om att läget är allvarligt i Göteborgsregionen, liksom i övriga delar av landet. Antalet arbetslösa ökade kraffigt under sommaren och fillgången på lediga platser sjönk. Under den allra senaste tiden har vi emellertid genom särskilda insatser lyckats pressa ned den öppna arbetslösheten. Till följd av atf vi nu i Sverige har en regering som är villig atf satsa på arbetsmarknadspolitiken har länsarbetsnämnden i Göteborg kunnat revidera sin prognos. Man räknar inte längre med en arbetslöshet på 17 000 under vintern, som man gjorde i sin prognos i början av hösten. Man räknar med atf man med åtminstone något tusental skall kunna komma under den siffran. Den är givetvis ändå alldeles för hög

och visar inte på en förbättring av den underliggande öppna arbetsmarknaden. Men den visar aft vi genom en ökad satsning på arbefsmarknadspolitiska insatser ochtidigareläggning av statliga beställningar kan undvika en ökning av den öppna arbetslösheten.

De 44 miljoner som Göteborgsregionen har fått i form av tidigareläggning av statliga investeringar och de ytterligare 90 miljoner i form av beredskapsarbeten som oktoberpakefet innebär spelar en avgörande roll. Skulle vi infe ha satsat dessa pengar, hade läget varit mycket allvarligare.

Men visst behövs stadigvarande arbeten. Som jag sade i interpellationssvaret är de här insatserna i stor utsträckning av tillfälligt slag. Men de utformas så att de kan ge oss en bättre möjlighet att i framfiden och på sikt vinna syftet atf på en gång vara åtgärder som under en begränsad tid minskar den öppna arbetslösheten och samfidigt skapa förutsättningar för oss att på längre sikt få en bättre grund för de stadigvarande arbetena. Där spelar infe minst arbetsmarknadsutbildningen en mycket stor roll.

Def var en formulering i Alexander Chrisopoulos inlägg som gjorde aft jag studsade fill litet grand. Jag vet egentligen inte vad han menade, men han sade ungefär så här: Man skall infe använda arbetsmarknadsutbildningen för aft reglera eller dölja arbetslösheten.

Vi använder varken arbetsmarknadsutbildningen eller andra former av arbetsmarknadspolitiska insatser i det syftet. Vi använder den så långt vi någonsin kan utifrån den förvissningen aft den öppna arbetslösheten är det värsta en människa kan råka ut för. Om vi däremot kan utnyttja arbetslöshetsperioder för att ge människor en bättre yrkesutbildning är detta en fillgång såväl för de enskilda människorna och samhället i stort som för de företag där människorna kommer att arbeta. Det handlar infe om aft dölja arbetslösheten. Det handlar om att ge människor en chans fill en vetfig sysselsättning.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

AnL 18 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Fru talman! Jag kan konstatera aft vi är alldeles överens om att arbefsmarknadspolitiska åtgärder i form av yrkesutbildning, beredskapsarbeten och fidigareläggning av statliga byggnader är bra. Men det är infe fillräckligt. Det handlar om kortsiktiga åtgärder som inte löser de långsikfiga problemen. Det kan därför vara mer intressant aft fala om det långsikfiga program som regeringen har för aft lösa arbetslöshets- och sysselsättningsproblemen framför allt i Göteborgsregionen.

I svaret hänvisar arbetsmarknadsministern fill regeringens ekonomiska politik som en mera långsiktigt inriktad åtgärd med huvudmål aft bekämpa arbetslösheten. Man säger bl. a. att genom devalveringen kommer i första hand exportföretagens situation att förbättras, vilket kommer till uttryck bl. a. i ökade vinster.

När def gäller regeringens ekonomiska politik och dess effekter på sysselsättningen har vi en helt annan uppfattning än den som arbetsmarknadsministern redovisar. Vi anser aft devalveringen, som är en stor kapitalöverföring från hushållen till industrin, kommer att höja prisnivån i

135

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

Sverige med 5 %. Defta får fill följd sänkta reallöner och sänkt levnadsstandard. Effekten kommer atf bli minskad köpkraft och dämpad efterfrågan på den inhemska marknaden, vilket kommer att drabba framför allt den inhemska produkfionen men också exporfindusfrin, därför att en stor del av exportindustrins verksamhet sker på den inhemska marknaden.

Fru talman! Den strukturella omvandling som den svenska industrin genomgår har haft negativa effekter, som jag beskrivit i mitt första inlägg. Den har inneburit ökad kapitalkoncentration, ökad monopolisering, ökad multinationalisering, utlandsetablering och kapitalexport. Den har också inneburit de förändringar i industrins struktur som jag fidigare beskrivit, med motsvarande alarmerande effekter på arbetsmarknaden och sysselsättningen.

Anser inte arbetsmarknadsministern aft def generella och i def närmaste villkorslösa stöd till exporfindusfrin som devalveringen utgör konserverar och förstärker de negativa aspekter som präglar denna utveckling?

136

AnL 19 Arbetsmarknadsministern ANNA-GRETA LEIJON:

Fru talman! Av Alexander Chrisopoulos första inlägg framgick att vi har stora problem på den svenska arbetsmarknaden som hänger samman med bl. a. industrins negativa utveckling under ett antal år. Den negativa utvecklingen måste vi vända, om vi i det här landet skall kunna skapa full sysselsättning, rätt fill arbete för alla och en god välfärd för människorna. Det är detta som är syftet med bl. a. devalveringen.

Devalveringen kommer att kunna ge bättre möjligheter för såväl exportföretagen som för de inhemska företag som konkurrerar med ufiändska företag om den svenska hemmamarknaden. Def är en absolut nödvändighet för oss att få en större industriprodukfion. Utan en sådan kommer vi inte atf kunna klara sysselsättningen vare sig inom industrisektorn eller inom den offenfiiga sektorn. Men devalveringen för i inledningsskedet också med sig en del negafiva effekter. Vi har från vårt parfis sida och från regeringens sida infe försökt dölja aft ett resultat kan bli en engångsinfiation, en nedgång i den privata standarden. Hela vår polifik är inriktad på att åstadkomma def resultatet, att den prishöjning på kanske 5 % som kan bli en följd av devalveringen skall bli en engångseffekf.

Def är fakfiskt inte alls på det sättet aft devalveringen är något villkorslöst stöd fill exporfindusfrin. Det vet Alexander Chrisopoulos mycket väl. Jag erinrade i mitt interpellafionssvar om det förslag som finns i regeringens ekonomiska paket till riksdagen om aft företagen skall betala in 20 % av sin vinst under nästa år till en särskild fond, till ett konto i riksbanken. Pengarna skall användas framför allt för investeringar. De kan också användas till kostnader för forskning och utveckling. Alexander Chrisopoulos känner också fill aft regeringen utöver detta har anmält till riksdagen att den kommer aft föreslå en indragning av ytterligare pengar. En avgift motsvarande 20 % av beslutad aktieutdelning för 1983 kommer att införas. Det är alltså ett förslag om vinstdelning - delning av de vinster som vi vet kommer att uppstå i en del företag som en följd av devalveringen. De pengarna skall användas för

att stärka den svenska industrin och för att ge oss möjligheter att komma ifrån den utarmning och utslagning som den svenska industrin har varit föremål för . under de senaste åren.

Vi har nu en industriproduktion i Sverige som ligger på samma nivå som i början på 1970-falet. Vi har sedan 1970-talets början förlorat en fjärdedel av våra marknadsandelar. Under de två senaste åren har sysselsättningen i industrin minskat varje år med ungefär 40 000 anställda. Vi måste vända den utvecklingen. Devalveringen och de åtföljande åtgärderna av fördelningspolifisk natur, bl. a. avsättningen fill riksbanken och avgiften på utdelningar, som jag nyss nämnde, skall hjälpa oss atf klara detta.

Självfallet är det så atf regeringens åtgärder för atf stärka sysselsättningen, i Göteborgsregionen liksom i landet i övrigt, inte enbart handlar om devalveringen och de arbetsmarknadspolifiska insatserna. I det program som lagts fram för riksdagen återfinns också andra åtgärder, bl. a. förslag om ett mycket omfattande statligt investeringsprogram framför allt inom områdena alternativ energi, alternafiv till olja och kärnkraft, men även inom kollektivtrafikområdet och byggnadsverksamheten. Det är ett omfattande paket på 3 miljarder kronor, där staten går in och med olika investeringar också stimulerar möjligheten till ökad sysselsättning i det privata näringslivet.

Den polifik som denna regering för kommer inte aft leda till att vi under den här vintern på riågot drastiskt sätt kan förändra läget på arbetsmarknaden. Genom de arbetsmarknadspolifiska insatserna gör vi vad vi nu kan för atf hejda och så långt möjligt pressa ner den öppna arbetslösheten. Genom devalveringen, investeringsprogrammet och andra åtgärder lägger vi grunden för en på sikt förbättrad, stabil, permanent sysselsättningsökning i landet.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

AnL 20 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Fru falman! När det gäller devalveringens effekter har vi, som jag sade tidigare, en helt annan uppfattning än den arbetsmarknadsministern redovisar i sina inlägg.

Faktum är aft devalveringen handlar om en reallönesänkning och en prisstegring med 5 %. Def handlar om en minskning av köpkraften hos folket. Devalveringen kommer därför, logiskt sett, att följas av en minskad efterfrågan och en dämpad aktivitet, vilket framför allt drabbar den inhemska industrin men också exportindustrin, eftersom en stor del av exportindustrins marknad är inhemsk. Utan tvivel kommer en sådan åtgärd att innebära en ökad arbetslöshet i landet. Denna uppfattning har vi inte bara själva, utan den delar vi med TCO-ekonomerna och även vissa av LO-ekonomerna. Vi menar aft devalveringen som sådan är en åtgärd som närapå villkorslöst stöder framför allt exportindustrin.

Jag konstaterar att arbetsmarknadsministern inte har svarat på min fråga. Den var, om jag får upprepa den. följande: Anser inte arbetsmarknadsministern att sådana här former av generella stöd som devalveringen utgör konserverar alla de negafiva effekter som den kapitalistiska utvecklingen

137

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Om åtgärder mot arbetslösheten i Göteborgsregionen

medfört för industrin? Effekter som jag tidigare nämnt är kapitalexport, kapitalkoncentration, multinationalisering osv.

När det gäller effekterna för den framtida industriella produktionen anser vi från vårt parfis sida att ansvaret infe bör lämnas åt samma krafter som i huvudsak förorsakat den nuvarande situationen. Vi anser atf det är dags för arbetarpartierna att gemensamt utarbeta ett industripolitiskt program som utgår från helt andra utgångspunkter än det privafkapitalistiska vinstintresset, etf industripolitiskt program som syftar fill att tillfredsställa samhälleliga behov och utnyttja den kapacitet som landet har i form av yrkeskunnande och teknisk utveckling. Detta kan bara ske genom ett akfivt ingripande frän arbetarpartiernas och statsmakternas sida - aldrig genom att man överlämnar ansvaret åt marknadskrafternas fria spel.

138

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Föredrogs och hänvisades
Skrivelse

1982/83:74 fill utrikesutskoftet

6 § Föredrogs men bordlades åter

Finansutskottets betänkanden 1982/83:12-14, 16-19 och 22 Skatteutskottets betänkande 1982/83:13 Justifieutskottets betänkanden 1982/83:3-7 Lagutskottets betänkanden 1982/83:10 och 11 Utrikesutskottets betänkanden 1982/83:8, 10 och 11 Kulturutskottets betänkanden 1982/83:10 och 11 Utbildningsutskottets betänkanden 1982/83:2 och 7-10 Jordbruksutskottets betänkanden 1982/83:5-14 Näringsutskottets betänkanden 1982/83:11-13

7 § Anmäldes och bordlades
Skrivelse

1982/83:72 Återkallelse av proposifion 1982/83:23

8 § Anmäldes och bordlades
Konstitufionsutskottets betänkande

1982/83:10 Ändringar i kungörandelagen m. m. (prop. 1982/83:66 delvis samt förs. 1982/83:7)

9 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts

den 6 december

1982/83:45 av Jens Eriksson (m) till utrikes- och handelsministern om åtgärder mot vissa utländska ingripanden mot svenska fiskebåtar:

De svenska fiskebåtarna Timor och Vingaborg uppbringades av norsk kustbevakning den 22 juli 1982. Det skedde efter beskjutning, och trots att de båda fiskefartygen endast uppehöll sig i den norska zonen och enligt gällande förskrifter hade vidtagit åtgäder, sä atf redskapen ej var färdiga aft tas i bruk, infördes båtarna fill Kristiansand. Skepparna dömdes av polisen till böter, som uppgick till 70 000 kr. för var och en av dem. Def enda brott som då konstaterades var aft de båda fartygen inte lyssnat på kanal 16 och därmed ej kunnat höra den norska kustbevakningens uppmaning att de skulle stanna.

Från fiskarhåll har starka protester framförts mot norrmännens agerande. Sveriges fiskares riksförbund uttalade vid årskongressen i Södertälje den 3 september i år sin avsky för de övergrepp som skett mot de svenska fiskarna genom beskjut ningen. Kongressen begärde samfidigt aft utrikesdepartementet i framställning till norska regeringen skulle påtala det brott som skett mot de mänskliga rättigheterna och kräva upprättelse och ersättning för de fiskare som drabbats. Utrikesdepartementet har, såvitt jag känner till, inte vidtagit de begärda åtgärderna.

Vid den rättegång som ägt rum de senaste dagarna har rätten i Kristiansand fastställt de böter som polisen tidigare utdömt. Dessutom ådömdes fiskarna aft betala rättegångskostnaderna.

Gentemot en nation med obegränsade resurser kommer den enskilde fill korta. De svenska fiskarna kan knappast driva frågan upp i högsta domstolen, då risken att förlora inte kan uteslutas. Då de redan tidigare drabbats hårt, står de i praktiken maktlösa.

Def borde ligga i ett lands intresse att slå vakt om sina medborgares rättigheter. Det som skett har upprört en stor del av det svenska folket och kan få konsekvenser i framtiden. Om rätten atf uppehålla sig i andra nationers vattenområden försvinner för svenska fiskare, uppstår stora problem, t. ex. vid behov av atf söka nödhamn. Inte alla fiskebåtar har möjlighet aft lyssna på en viss radiokanal, då de kanske saknar radiofelefon. Eller också kan den vara ur funktion. Man riskerar då att bli sänkt av kanoner.

Den svenska regeringen har visat ett svagt intresse för det som skett, trots atf det är i högsta grad allvarligt att sådant får inträffa.

Det inträffade har två sidor. Den ena är risken för beskjutning och fara för liv. Den andra är de hårda domar som fällts för en ringa förseelse, om den ens skall betraktas som sådan.

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Meddelande om interpellationer

139

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Meddelande om interpellationer

140

Med hänvisning fill vad jag anfört anhåller jag aft till utrikesministern få ställa följande fråga:

Ämnar regeringen företa något för att beivra övergrepp mot svenska fiskare och hjälpa dem ekonomiskt och på annat sätt?

1982/83:46 av Lars Tobisson (m) till ekonomi- och budgefministern om näringslivefs försörjning med riskkapital:

Länge var fillförseln av riskkapital fill näringslivet ofillräcklig. Den vikfigaste orsaken var - vid sidan av den dåliga lönsamheten - den hårda beskattningen av akfier jämfört med andra kapitaltillgångar.

Flera offentliga utredningar har under senare år fastslagit att för den nödvändiga utbyggnaden av svensk indusfri krävs ett fillskott av riskkapital i storleksordningen 3 ä 4 miljarder kronor per år under 1980-falet. Detta kan jämföras med den dessförinnan största nyemissionsvolymen pä den svenska akfiebörsen, som noterades 1976 och uppgick till ca 1,5 miljarder kronor.

Under den borgerliga regeringsperioden vidtogs flera åtgärder, som blåste liv i börsen som källa för riskkapital. Sålunda lindrades dubbelbeskattningen av aktieutdelningar genom införandet av en skattereduktion på 30 % av ufdelningsinkomster upp fill 7 500 kr. per person. Denna reform var av provisorisk natur i avvaktan pä ett slutligt avskaffande av dubbelbeskattningen. Därutöver lindrades aktievinstbeskattningen, och även här initierades ett utredningsarbete i syfte att åstadkomma avsevärda förenklingar.

Men den främsta orsaken till nytändningen på aktiebörsen var introduk-fionen av skattefondssparandet. 1 defta deltar nu över en halv miljon aktiesparare, som tillhandahåller bortåt 2 miljarder kronor per år i placeringsvilligt riskkapital. Eftersom hushållen svarar för ungefär hälften av aktieägandet, ger därmed skattefondssparandet ungefär så mycket som på dem ankommer enligt den nyss redovisade kalkylen. Det ökade aktieintresset bör dessutom ha intresserat privatpersoner för att vid sidan av aktiesparfonderna göra nyplaceringar i aktier. De institutioner som är verksamma på aktiemarknaden har forfiöpande ett betydande placeringsbehov. Eftersom även valutautlänningar på senare tid fått upp ögonen för Stockholmsbörsen, uppfylls f. n. det mål för näringslivets finansiering med riskkapital som flera utredningar samstämmigt och utan politiska motsättningar ställt upp.

Socialdemokraterna var från början motståndare till skattefondssparandet, och motviljan växte efter hand som aktiesparfondernas popularitet tilltog. Denna spridning av ägandet i näringslivet bland de enskilda medborgarna innebar naturligtvis ett allvarligt hot mot de kollektiva löntagarfonder som sades vara oumbärliga för att klara näringslivets kapitalförsörjning. Pä ett fidigt stadium uttalade socialdemokraterna sin avsikt att direkt efter en valseger avskaffa skattefondssparandet.

Någon vecka före 1982 års val meddelade dock den nuvarande ekonomi-och budgetministern atf skattefondssparandet kunde få en respit, men på försämrade villkor. Skatteredukfionen kommer nu vid årsskiftet att minskas

från 30 till 20 %. I en intervju i Veckans Affärer den 25 november 1982 har ekonomi- och budgefministern dessutom sagt, atf skattefondssparandet skall avskaffas 1984.

Den socialdemokrafiska regeringen har i sin krisplan angett som ett viktigt mäl aft åstadkomma en utbyggnad av näringslivet, särskilt den på utlandskonkurrens inriktade industrin. Trots detta försvårar regeringen företagens försörjning med riskkapital genom att stapla på varandra åtgärder som måste minska intresset för akfieplaceringar.

Den begränsning av avdragsrätfen för underskott i förvärvskälla som till följd av den underbara natten införs vid årsskiftet kommer att minska villigheten aft köpa akfier för lånade medel. Långt ifrån att utgöra osund spekulation innebär denna finansieringsform att lånekapital av en aktiekö-pare omvandlas till riskkapital. Det blir efter avdragsbegränsningen en naturlig strävan för privatpersoner att minska sin skuldsättning, och i det syftet kommer många aktieinnehav att säljas ut.

Den nämnda skaftereduktionen med 30 % av ufdelningsinkomster upp till 7 500 kr. avskaffas vid ingången av 1983. Därmed förändras avkastningsvillkoren till andra kapitaltillgångars fördel.

Den utdelningsskaff på 20 % som införs 1983 drar kapital ur företagen och måste verka återhållande på ufdelningstillväxten. Även detta försämrar relativt sett aktiers attraktivitet som kapitalplacering.

Höjningen av förmögenhetsskatten från årsskiftet med 0,5 procentenheter i varje skikt, drabbar med full kraft tillgångar som deklareras till sitt marknadsvärde, bl. a. banksparande och aktier. Def förskjuter intresset mot placeringar i fast egendom, men framför allt konstverk, antikviteter och frimärken, vilka beskattas till ett reducerat marknadsvärde eller inte alls.

Över näringslivet och aktiebörsen svävar också def mörka moln som hotet om fondsocialism utgör. De senaste beskeden i denna fråga tyder på att beslutsprocessen blir förlängd. Därmed motverkas ytterligare investeringsviljan och framtidstron i det fria näringslivet.

Trots dessa negativa faktorer har den svenska aktiebörsen även efter den socialdemokrafiska valsegern visat en avsevärd styrka. Orsakerna är väsentligen av teknisk natur. Devalveringen och den offentliga expansionspolitiken driver upp inflationsförväntningarna. Bristen pä alternativa inflationsskyddade investeringsobjekt kanaliserar den växande likviditeten till börsen. Dessutom fortsätter de större skatteförmånerna atf gälla fram till årsskiftet.

Med hänsyn fill den ekonomiska recessionen utomlands och Sveriges krisläge vilar kursnivån på akfiebörsen i växande utsträckning på dessa tekniska faktorer. När effekterna av regeringens åtgärder mot företagsamheten uppenbaras, kan förtroendet för aktier som sparform svikta. Med den fallhöjd som då råder kan det sedan dröja länge innan aktiebörsen återfår sin roll som källa för riskvilligt kapital åt näringslivet.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser ekonomi- och budgetministern vidta för atf trygga en för näringslivets utbyggnad nödvändig försörjning med riskkapital?

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Meddelande om interpellationer

141

Nr 41

Måndagen den 6 december 1982

Meddelande om frågor

10 § Meddelande om frågor

Meddelades atf följande frågor framställts

den 3 december

1982/83:165 av Lennart Brunander (c) till ekonomi- och budgetministern om åtgärder för att förbättra konkurrensen inom bryggeribranschen:

Pripps vill öka konkurrensen inom bryggerinäringen genom aft centralisera densamma. Detta framgår av tidningsartiklar. Det är ett påstående som synes mig besynnerligt. Den centralisering man tänkt sig kan innebära att vi bara får två bryggerier kvar i Sverige - övriga hotas av nedläggning. Hur detta skall ge ökad konkurrens har jag svårt atf förstå.

Jag vill därför ställa följande frågor till ekonomi- och budgetminisfern:

1.  Hur ser ekonomi- och budgetministern på bryggerinäringens situafion och på de lösningar som presenterats?

2.  Är ekonomi- och budgetministern beredd att vidta åtgärder som behövs för att trygga de små bryggeriernas existens?

den 6 december

1982/83:166 av Gullan Lindblad (m) till justitieministern om klarare regler beträffande sociala avgifter för hantverkare;

Pressen har uppmärksammat ett flertal fall, där personer eller företag som anlitat hantverkare i efterhand tvingats betala de sociala avgifterna, trots att säljare och köpare kommit överens om ett visst pris, som uppgivits inkludera dessa avgifter. Att defta kunnat ske synes bero på atf hantverkaren i fråga bedömts som arbetstagare och inte som rörelseidkare. En sådan gränsdragning är näst intill omöjlig aft göra för den enskilde, som är i behov av viss hantverkshjälp. Dyra efterräkningar efter ett betalat arbete är sannerligen infe ägnade att motverka "svartjobb" och arbetslösheten bland hantverkare och entreprenörer.

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att åstadkomma så klara regler beträffande sociala avgifter för hantverkare - rörelseidkare att den enskilde inte behöver drabbas?

11 § Kammaren åtskildes kl. 12.55.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

142

/Solveig Gemert