Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:40

Fredagen den 3 december

Kl. 09.00

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Meddelande om interpellationssvar

Om Frankrikes kärnvapenprov i Polynesien

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

1 § Justerades protokollet för den 25 november.

2 § Meddelande om svar på interpellation 1982/83:39

AnL 1 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Fru talman! Med hänvisning fill riksdagsordningen 6 kap. 1§ vill jag meddela att jag på grund av utlandsresor inte kommer att besvara interpellafionen av Pär Granstedt om regeringens ställningstaganden i vissa utrikespolifiska frågor inom den angivna tiden fyra veckor.

Jag har för avsikt att besvara interpellationen fredagen den 14 januari 1983 kl. 10.00.

3 § Svar på interpellation 1982/83:33 om Frankrikes kärhvapenprov i Polynesien

AnL 2 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTFIÖM:

Fru talman! Margot Wallström har i en interpellafion av den lö november ställt följande fråga till mig:

Avser regeringen att via FN eller på annat sätt vidta några åtgärder för att förmå Frankrike aft upphöra med kärnvapenproven i Polynesien?

Fru talman! Regeringens syn på Frankrikes kärnvapenprov i Polynesien bestäms av vår allmänna inställning till kärnsprängningar. Vi kräver att kärnvapensfaferna genast skall avbryta all provverksamhet. Det är av största vikt att snarast möjligt få till stånd ett internationellt avtal om fullständigt förbud mot alla kärnvapenprov.

Sverige är sedan drygt 20 år tillbaka pådrivande i strävandena att åstadkomma en sådan överenskommelse. Vi har utarbetat ett omfattande tekniskt underlag som utgör ett viktigt bidrag fill utformningen av ett

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om Frankrikes kärnvapenprov i Polynesien

internationellt system för kontroll av efterlevnaden av ett sådant avtal.

Svenska tekniker har på etf trovärdigt sätt kunnat motbevisa påståenden om att etf förbud mot kärnvapenprov inte kan övervakas. Detta har bl. a. skett genom inrättandet av en seismisk mätstation i Hagfors, vilken kan registrera kärnexplosioner med förhållandevis låg sprängstyrka.

Sverige har vidare i Geneve år 1977 framlagt ett förslag till ett fullständigt provstoppsavtal. Vi avser att under det kommande året återkomma fill detta förslag - i reviderad form - efter hänsynstagande till utvecklingen efter 1977.

Förhandlingar om ett fullständigt provstopp bedrivs nu i nedrustningskommittén i Geneve. Frankrike är medlem i kommittén men deltar inte aktivt i förhandlingarna. För att ett avtal om provsfopp skall kunna bli effektivt torde på sikt krävas att samtliga kärnvapensfater ansluter sig fill ett sådant avtal. Det är därför av stor vikt att Frankrike engagerar sig i detta arbete.

Enligt tillgängliga uppgifter har Frankrike inte sedan 1974 testat kärnvapen i atmosfären. Inte heller har landet efter 1977 sprängt laddningar som klart överstiger 150 kiloton i sprängstyrka. Om dessa uppgifter är rikfiga, följer Frankrike sålunda på senare år det partiella provstoppsfördraget från 1963 och det s. k. tröskelavtalet från 1974. Def är naturligtvis önskvärt att Frankrike också ansluter sig till existerande avtal inom defta område.

Sverige verkar således för att samtliga kärnvapensfater aktivt skall delta i den förhandling som kommer aft fortsätta i vår. Vi har vidare inom FN medverkat i strävandena att förmå samtliga kärnvapenstater att åta sig att införa ett temporärt stopp för alla kärnvapenprov. I bl. a. detta syfte har Sverige fillsammans med Mexico lagt fram en resolution, som nyligen antogs av generalförsamlingen och som kräver frysning av kärnvapenarsenalerna genom bl. a. ett omedelbart provstopp för supermakternas del. Vi bedömer möjligheterna att få till stånd ett fullständigt provstopp som relativt goda, om dessa stater - som ju står för huvuddelen av alla prov - går före.

Fru talman! Av det jag här sagt framgår att Sverige intensivt arbetar fill förmån för ett provstopp. Inget lands provverksamhet kan dock behandlas isolerat, utan de franska proven måste enligt regeringens uppfattning ses i perspektivet av den totala provverksamheten. Frankrikes beredvillighet att ansluta sig fill ett fullständigt provstopp torde sammanhänga med supermakternas hållning i frågan. Def hindrar självfallet inte att en positiv fransk inställning i provstoppsfrågan skulle vara synnerligen välkommen och betydelsefull för def fortsatta förhandlingsarbetet.

AnL 3 MARGOT WALLSTRÖM (s):

Fru talman! Först vill jag tacka utrikesministern för svaret på min interpellafion.

Skildringarna av de franska kärnvapenproven i Polynesien är ruskig och upprörande läsning. När jag började intressera mig för den här frågan, tänkte jag att def i beskrivningarna av "incidenter" på dessa Söderhavsöar nog måste finnas en hel del överdrifter. Men tvärtom har uppgifterna bekräftats och t. o. m. blivit fler.

Den franska regeringen har vägrat att släppa in civila observatörer eller att släppa ut några uppgifter från undersökningar i området. "Strufspolifik" kallar t. ex. den franska fackliga organisationen CFDT regeringens beteende.

Fr. o. m. 1966 och till ganska nyligen har människor i allmänhet - och fransmännen i synnerhet, verkar def som - befraktat Söderhavet som ett paradis med vänligheten och blomsterkransen som främsta symboler. Men en ny sol har gått upp över paradiset - atom- och vätebombernas sol.

Polynesiernas egna oupphörliga protester mot kärnvapenproven har varit som rop i öknen. När den svenske konsuln på Tahifi Bengt Danielsson och hans fru började dokumentera och krifisera händelserna på öarna ville guvernören i Franska Polynesien utvisa dem.

År 1974 gav paret Danielsson ut boken Moruroa - mon amour, som väckte rabalder i Frankrike och blev bestseller på Tahiti. Boken är en utmärkt historisk och dokumentär skildring av fransk kolonialmakt. När man läser om den franska regeringens genomdrivande av Polynesien som nytt provsprängningsferritorium vet man ibland inte om man skall skratta eller gråta. Men med vetskap om de farliga "leksaker" som de franska herrarna till sist placerar ut och tesfar, blir det i alla fall närmast fill gråfen.

I november 1981 seglade miljöorganisationen Greenpeace fill Momroa-afollen. Frangois Mitterrand hade i sin presidentvalskampanj lovat att testningarna skulle upphöra, men han hade som nyvald president redan godkänt fem provsprängningar och sanktionerat utvecklingen av en fransk neufronbomb.

Utan att störas av profestbåfens närvaro sprängde Frankrike ytterligare två atombomber under de nio dagar som Greenpeace III fanns i området. Den 11 december fick besättningen en oväntad inbjudan av president Mitterrand att delta i eri oberoende kommission av vetenskapsmän som skall studera de påstådda radioaktiva utsläppen från Momroa-afollen.

Denna händelse stimulerade fram häpnadsväckande uppgifter om förhållandena på af ollen. Def mest chockerande var en rapport som några högt uppsatta tjänstemän och forskare vid den franska atomenergikommissionen offentliggjorde, trots aft uppgifterna var hemligstämplade. De ansåg att de inte längre kunde "stå och se på när klara missförhållanden skapade livsfara för personalen på ön". År 1975 hade t. ex. över 1 kg plutonium tappats pä stranden till atollen. Plufoniet hade bara övertäckts med ett lager asfalt, för att man skulle undvika att det skulle sprida sig. Detta glömdes bort i flera år. Den 22 mars 1981 drabbades ön av en hård storm. Den asfalt som täckte plufoniet förstördes, och delar av plufoniet följde med ut i havet och försvann i alla riktningar. Man försökte städa upp, men fill ingen nytta. Efter fyra månader fanns det fortfarande en stor mängd avfall spridd i vattnet och på land. Men myndigheterna försäkrade att allt var som def skulle. Man sade t. ex. att "def är viktigt för personalen att simma och idrotta pä stranden, def håller moralen uppe", men tillade aft människorna inte borde svälja vattnet. Regeringen gjorde ingenfing åt saken. 2 500 tekniker vid atomenergikommissionen hotade med att strejka i protest mot missförhållandena.

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om Frankrikes kärnvapenprov i Polynesien

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om Frankrikes kärnvapenprov i Polynesien

Även andra saker har inträffat. Två arbetare dödades vid en explosion i etf underjordiskt laboratorium. En bomb fastnade halvvägs ner i det 2 600 fot djupa hål där provet skulle genomföras. Myndigheterna beslutade att utföra provet ändå, och explosionen förorsakade stora skador på ön. En flodvåg skadade sju personer.

Befolkningen på de närliggande öarna har länge försökt få reda på vad som egenfiigen händer på Moruroa. På Mangareya har barn fötts med missbildningar, och folk har dött efter att ha ätit fisk från området.

Greenpeaces uppmärksammade icke-våldsakfion bidrog fill aft den internafionella opinionen fick upp ögonen för vad som hände på Moruroa-ön.

I SIPRLs årsbok för 1982 nämns också rapporter om aft atollen är allvarligt skadad av kärnvapenexplosionerna och aft radioaktivitet läcker ut i havet. Där nämns bomben som "fastnade" i schaktet och även tidvaftensvågen. Där nämns klagomålen och frågorna från Nya Zeeland och Australien. SIPRI uppger dessutom att den franske försvarsministern medgett att Moruroa-afollen sjunker men aft detta sker som en naturlig process och infe som en följd av de sättningar som explosionerna sägs ge upphov till.

Skandal, ja, t. o. m. folkmord vill en del kalla händelserna på Moruroa. Därav min interpellation till utrikesministern.

I det skriftliga svar som jag fått har jag strukit under fyra meningar: '

"Vi kräver aft kärnvapenstaterna genast skall avbryta all provverksamhet."

"Vi avser att under det kommande året återkomma till detta förslag - i reviderad form - efter hänsynstagande fill utvecklingen efter 1977."

"Vi har vidare inom FN medverkat i strävandena att förmå samtliga kärnvapenstater att äta sig att införa ett temporärt stopp för alla kärnvapenprov."

"Inget lands provverksamhet kan dock behandlas isolerat, utan de franska proven måste enligt regeringens uppfattning ses i perspektivet av den totala provverksamheten."

Jag anser aft dessa meningar är svar på mina frågor, och jag förutsätter aft Sverige i FN med kraft verkar för ett fullständigt provstopp. Men dessutom hoppas jag aft om vi skulle få något officiellt besök från den franska regeringen, vi tar chansen aft framföra våra åsikter om kärnvapenproven i Polynesien.

Till sist är def väl också så att en stark internationell folklig opinion också kan fungera som politisk påtryckning på Frankrike.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1982/83:24 om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

AnL4 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTROM:

Fru talman! Hans Göran Franck har med anledning av den situation som

råder i Libanon efter den israeliska invasionen ställt följande frågor till

mig:

1. Är regeringen beredd att verka för en utökning av den internationella säkerhefsstyrkan i Libanon framför allt från alliansfria länder och att den ställs under FN:s ledning?

2. Hur bedömer regeringen möjligheterna att i första hand inom FN:s ram få till stånd en internationell undersökning av begångna förbrytelser i Libanon?

3. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att medverka till att PLO blir likaberättigad förhandlingspart?

4. Är regeringen beredd att utöka katastrofbiståndet till de krigsdrabbade i Libanon?

5. Avser regeringen att vidta åtgärder för aft förbättra PLO:s möjligheter att göra humanitära insatser bland de palestinska flykfningarna och aft bedriva kontakt- och informafionsverksamhet i Sverige?

Låt mig inledningsvis göra några allmänna kommentarer till utvecklingen i Libanon och Mellanöstern.

Den israeliska invasionen av Libanon, som inleddes i början av juni i år, står i klar strid med FN-stadgan och folkrättens principer. Aktionen utgjorde en allvarlig kränkning av staten Libanons suveränitet och förorsakade svåra lidanden bland den libanesiska och palesfinska civilbefolkningen. Angreppet resulterade också i stora materiella skador.

Den svenska regeringen har liksom etf mycket stort antal andra regeringar fördömt den israeliska invasiopen. Sverige stöder FN:s säkerhetsråds krav på omedelbart och ovillkorligt israeliskt tillbakadragande. Iegeringen har understrukit de krav som folkrätten, särskilt 1949 års Genévekonvenfioner jämte deras filläggsprotokoll från 1977, ställer fill skydd för civilbefolkningen i de krigsdrabbade och ockuperade områdena.

Israel har motiverat sitt angrepp med att PLO-förband i södra Libanon utgjort ett militärt hot och med att terroristattacker mot israeliska mål utförts av PLO. Den svenska regeringen fördömer terrorhandlingar av defta slag. Dessa handlingar kan emellertid inte på något sätt berättiga det massiva israeliska våldet i Libanon.

Den israeliska invasionen och dess följdverkningar - såsom de fruktans
värda massakrerna på civila i flyktinglägren i Beirut - visar vikten av att den
palesfinska frågan får en rättvis och varaktig lösning. 1 mitt tal inför FN:s
generalförsamling den 15 oktober underströk jag bl. a. att en lösning av den
palestinska frågan förutsätter att Israel och PLO möts i direkta förhandling
ar. .

Ett huvudsyfte med den israeliska invasionen synes ha varit att undanröja PLO som militär och politisk maktfaktor. Trots det militära nederlaget.

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för ati förbättra situationen i Libanon

förefaller emellerfid PLO ha stärkt sin politiska ställning såväl bland palestinierna som i omvärlden.

Den amerikanska regeringen har genom den s. k. Reagan-planen fäst uppmärksamheten vid den palestinska frågans centrala roll. Arabstaterna har i Palestinafrågan uppvisat stor enighet, vilket bl. a. manifesterats genom den s. k. Fez-planen. Ett närmande har vidare skett mellan PLO och kung Hussein av Jordanien. De diskussioner som förts dem emellan har bl. a. berört möjUgheten av en framtida konfederation mellan Jordanien och en palesfinsk stat på Västbanken och i Gaza. Def finns anledning aft välkomna och stödja dessa oUka ansträngningar, som syftar fill att lösa konfliktens kärnproblem på ett konstmkfivt sätt.

Världsopinionen har under det gångna halvåret svängt till palestiniernas förmån. Detta gäller även den svenska allmänheten, vilket bl. a. har illustrerats av en stor mängd opinionsyttringar. Det är angeläget att det internationella samfundet stöder de strävanden inom PLO som syftar till framsteg på polifisk och diplomafisk väg.

Jag övergår nu till aft besvara Hans Göran Francks konkreta frågor.

F. n. befinner sig två olika fredsbevarande styrkor i Libanon på den libanesiska regeringens begäran: dels FN:s interimsstyrka i södra Libanon (UNIFIL), dels den s. k. multinationella styrkan (MNF) i Beirut.

Libanons rätt att inkalla en fredsbevarande styrka för att värna om landets territoriella integritet och suveränitet är självklar. Libanon har också rätt att avgöra om en sådan styrka skall fungera inom eller utanför FN:s ram. Detsamma gäller en sådan styrkas nationella sammansättning.

Samfidigt måste påpekas att FN har ett särskilt ansvar och en central roll i försöken att finna fredliga lösningar på internationella konflikter. Def är därför naturligt för Sverige aft efter vår förmåga stödja och medverka i FN:s fredsbevarande operationer.

I den mulfinationella styrkan i Beirut ingår i dag Frankrike, Förenta staterna och Italien med sammanlagt 4 000 man. Nyligen väckte den libanesiska regeringen tanken på en utvidgning av denna styrka och framförde då en begäran fill bl. a. Sverige att bidra med trupper. Vårt svar blev aft svensk medverkan i en sådan mulfinafionell styrka inte är möjlig. Den svenska FN-beredskapssfyrkan kan endast sättas in i fredsbevarande operationer inom FN:s ram.

Sverige stöder den libanesiska regeringens ansträngningar att främja stabilitet och respekt för landefs suveränitet. Det har därvid varit naturligt för oss att medverka inom ramen för den fredsbevarande och den humanitära verksamhet som FN bedriver i Libanon. Elva länder ingår i UNIFIL, däribland Sverige, som sedan 1980 bidrar med ett fältsjukhus. Förutom vården av UNIFIL:s egen personal bedriver sjukhuset också humanitär verksamhet bland civilbefolkningen i södra Libanon. En enhet ur den svenska katastrofsfyrkan bisfår sedan några veckor tillbaka FN:s hjälporganisation för Palesfinaflyktingar (UNRWA) i arbetet med att iordningställa palestinska flyktingläger i södra Libanon. Regeringen har dessutom lämnat

omfattande humanitärt bistånd till Libanon, vilket jag strax skall återkomma fiU.

När def gäller Hans Göran Francks andra fråga vill jag först erinra om att Sverige kraftfullt fördömt massakern på försvarslösa invånare i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Regeringen har också vid FN:s extra generalförsamUng den 24 september hävdat def internationella samfundefs rätt att kräva en grundlig undersökning av omständigheterna kring denna massaker.

Sverige, liksom en överväldigande majoritet av FN:s medlemsstater, står bakom församlingens uppmaning till FN:s säkerhetsråd att "undersöka, med de medel som står till buds, omständigheterna kring och omfattningen av massakern på palesfinsk och annan civilbefolkning den 17 september 1982, och offentliggöra rapporten om slutsatserna så snart som möjligt".

FN:s säkerhetsråd har därefter behandlat frågan om en sådan undersökning. Rådets ansträngningar har dock hittills inte lett fill något konkret resultat. Av betydelse är naturligtvis den libanesiska regeringens syn på frågan. Dess representant har i FN understrukit att de libanesiska myndigheterna bör ansvara för att en undersökning kommer fill stånd. En sådan har också ställts i utsikt.

Rörande Hans Göran Francks fråga om behovet av att PLO blir förhandlingspart vill jag understryka regeringens uppfattning aft en lösning på def palesfinska problemet infe kan uppnås utan att de berörda parterna möts i direkta förhandlingar. Vi anser aft PLO måste delta i dessa förhandlingar som en likaberättigad part. Det är verklighetsflykt att i dag inte inse aft PLO representerar den överväldigande delen av def palesfinska folket.

I detta sammanhang vill jag gärna beröra de åtgärder som de israeliska myndigheterna vidtagit för att söka motarbeta och försvaga PLO också i de områden som ockuperas sedan 1967. Under def senaste året har Israel avsatt en rad folkvalda borgmästare och upplöst kommunala församlingar som visat PLO-sympafier. Vi har också fått rapporter om aft israeliska myndigheter sökt tvinga de ufiändska lärarna vid universiteten på Västbanken att underteckna försäkringar där de far avstånd från PLO. Sådana försök att manipulera den demokratiska processen och åsidosätta den akademiska friheten är stötande och står i strid med demokrafins principer.

När def gäller frågan om Sveriges stöd fill krigets offer kan jag konstatera aft drygt 50 milj. kr. anvisats för humanitära hjälpinsatser fill offren för krigshandlingarna sedan invasionens början. Medlen har kanaliserats genom FN och enskilda organisationer, främst Röda korset. Senast i oktober beviljade regeringen 4 milj. kr. till Röda korset för en insats fillsammans med palestinska Röda halvmånen för krigsskadade palestinska flykfingar. Samtidigt erhöll FN:s barnfond (UNICEF) etf lika stort belopp för insatser i Libanon.

Libanon står inför en omfattande återuppbyggnad. Många länder har förklarat sig beredda att bidra till detta arbete. Det svenska biståndet till Libanon kommer, liksom hittills, aft förmedlas genom FN eller enskilda

6 Riksdagens protokoU 1982/83:39-42

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för ati förbättra situationen i Libanon

organisationer och i första hand avse den drabbade befolkningens omedelbara hjälpbehov samt - i vad gäller återuppbyggnad - den sociala infrastrukturen.

Förutsättningarna synes vara goda för ett omfattande bidragsflöde för Libanons återuppbyggnad. Jag ser emellerfid en fara i aft hjälpbehoven hos de många tusentals hemlösa palestinska flyktingarna inte tillgodoses. Jag finner det därför angeläget att särskilt noggrant följa dessa människors belägenhet. Ett omedelbart behov är att ge flyktingarna tak över huvudet till vintern. Även för denna uppgift ger Sverige FN:s hjälporganisafion för Palestinaflyktingar (UNRWA) sitt fulla stöd.

Def är vikfigt att världssamfundefs ansvar aft humanitärt bistå de palestinska flyktingarna i Mellanöstern står fast. Jag är beredd att förorda fortsatta svenska hjälpinsatser fill förmån för de palesfinska flyktingarna i Libanon och annorstädes.

Beträffande frågan om PLO:s informationsverksamhet i Sverige kan konstateras att organisafionen sedan 1975 har ett informationskontor i Stockholm. Under förutsättning att verksamheten bedrivs i enlighet med svenska lagar och författningar finns inga begränsningar i informationskontorens möjligheter att öka kontakterna med den svenska allmänheten. Personal på PLO:s informationskontor har också möjlighet att fa kontakt med svenska myndigheter, inkl. utrikesdeparfementef. Sådana kontakter förekommer också regelbundet.

Den svenska regeringen har med intresse och tillfredsställelse noterat PLO:s alltmer konstruktiva inställning fill en lösning av Mellanösternkon-flikfen. Samtal med företrädare för denna organisation bör därför välkomnas.

AnL 5 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Jag ber att få tacka utrikes- och handelsministern för svaret. Det är utförligt, inträngande och positivt. Det ger uttryck för den stora betydelse regeringen tillmäter aft den palestinska frågan får en rättvis och varaktig lösning, att respekt för Libanons suveränitet skapas, att krigets och förföljelsens offer får ett verksamt materiellt stöd - allt i syfte att uppnå fred och avspänning i detta ytferiigt farliga konfliktområde i världen.

Israels anfallskrig och övriga folkrätfsbrott måste på nytt med skärpa fördömas, då Israel vägrar att göra slut på det olagliga fillstånd som förorsakats genom interventionen och Israels vägran att villkorslöst dra fillbaka sina styrkor från Libanon. USA:s regering har ett ansvar för Israels intervention genom sin omfattande milifärhjälp fill Israel och genom aft i FN:s säkerhetsråd blockera effektiva sankfionsåtgärder mot Israel. Reaganadministrationen, som nu gör vissa ansträngningar för att uppnå en fredlig lösning, underlåter fortfarande att aktivt verka för att Israel villkorslöst drar fillbaka sina trupper från Libanon. USA måste förändra sin hållning i denna vitala fråga och upphöra med militärhjälpen till Israel i avvaktan på att Israel fuUgör sina folkrättsliga skyldigheter och visar beredvillighet att förhandla med PLO som likaberättigad part.

Def råder infe något tvivel om att en både kvantitativ och kvalifafiv förstärkning av de fredsbevarande styrkornaär behövlig. Etf antal länder har lämnat FN:s interimsstyrka i södra Libanon (UNIFIL). En samordning av styrkorna under FN:s ledning synes vara den bästa lösningen. Inte bara den libanesiska regeringen utan även Libanons nationella front under ledning av socialdemokraten Walid Yumblatf har uttalat sig för en förstärkning. Yumblatt, som nyligen besökte Sverige, var särskilt angelägen om medverkan av alliansfria länder.

Läget i Libanon fordrar snara åtgärder. Förföljelsen av och övergreppen mot den palesfinska befolkningen fortsätter. Razzior och omfattande arresteringar förekommer ständigt. Palestinier tillåts infe bygga eller ens reparera sina krigsskadade hus. Även fält har bränts eller förstörts på annat sätt.

Allvarliga är också attackerna mot den libanesiska vänstern. Sfridsakfivi-tet har förekommit och förekommer nu i bergsområden. Attentat mot bilar, bosfäder och vänsterpolifiker, nu senast mot Walid Yumblatf, är ett uttryck för de högerextrema falangisfernas akfivitet, ofta i samverkan med de israeliska ockupanterna. Man kan inte utesluta att etf inbördeskrig blossar upp på nytt.

Det är sålunda angeläget att en förstärkt internafionell fredsstyrka snarast kan träda i funktion i Libanon. Det behövs också en internafionell konferens med alla berörda parter för att uppnå en fredlig lösning av Libanonkonflikfen och en överenskommelse som fillförsäkrar de palestinska och israeliska folken deras nafionella rättigheter samt Libanon dess nationella oberoende och suveränitet. Även i USA synes man numera ha kommit fill insikt om aft en konferens med alla berörda parter är erforderlig, även om man fortfarande vägrar att erkänna PLO som likvärdig part. Sverige bör aktivt verka för att den internationella fredsstyrkan utökas och att en internafionell konferens kommer fill stånd, bådadera i första hand under FN:s ledning.

Det är djupt beklagligt om någon auktoritativ internafionell undersökning under FN:s ledning inte kommer till stånd. En sådan undersökning borde infe bara - som framgår av FN:s generalförsamlings beslut - omfatta de fruktansvärda massakrerna i Sabra och Shatila utan även andra, mycket allvarliga brott mot humanitetens principer och folkrätten. Jag tänker särskilt på omständigheterna kring och omfattningen av bruket av anfiper-sonella bomber såsom splifterbomber, fosforbomber och vakuumbomber, vilka utmärks av att de är urskillningslösa, åtminstone då de används mot civila områden.

Israel har visserligen inte undertecknat de filläggsprotokoll från 1977 fill 1949 års konventioner, vilka utrikesministern nämner i sitt svar, men def kan infe råda något tvivel om att dessa bestämmelser i sina huvuddrag är bindande för Israel enligt allmän folkrätt. Omfattningen av krigets skadeverkningar skulle även behöva bli föremål för en närmare undersökning.

Preliminära uppskattningar ger vid handen aft ca 40 000 dödats och att nära nog def dubbla antalet skadats eller lemlästats. Hundratusentals människor har blivit hemlösa eller tvingats flytta fill andra platser. Under

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för ati förbättra situationen i Libanon

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

öm åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

mitt besök i Libanon i augusfi såg jag att ett flykfingläger i Ain-Elhelwe hade försförts praktiskt taget helt, med skolor, sjukhus och allt. Tidigare hade mer än 60 000 människor bott i lägret. Ett par tusen människor levde i de kvarvarande resterna av lägret. Ett tiotal andra flyktingläger har förstörts på liknande sätt.

Den libanesiska regeringen borde - ha stort intresse för en utvidgad undersökning av krigefs skadeverkningar. En ökad kunskap om och dokumentation av effekterna av krigföringen skulle kunna leda till att de internationella hjälpinsatserna förstärktes. Def finns därför anledning för regeringen aft inte bara verka för att den beslutade internationella undersökningen kommer till stånd utan också för aft den får en mera utvidgad inriktning. Defta borde också den libanesiska regeringen för landets egen skull ha intresse av.

Sverige har i jämförelse med många andra länder gjort mycket betydande insatser till förmån för de palestinska flykfingarna och de krigsdrabbade i Libanon. Def är mycket fillfredsställande att utrikesministern är beredd att förorda fortsatta hjälpinsatser till förmån för de palestinska flyktingarna i Libanon och annorstädes. Senast i oktober beviljade, som utrikesministern sade, regeringen 4 milj. kr. till Röda korset för en insats för krigsskadade palestinska flyktingar. Det är av betydelse för palestinierna att dessa insatser görs fillsammans med palestinska Röda halvmånen. Jag uppskattar också att utrikesministern vill vidta åtgärder i anledning av de stora svårigheter som kommer att uppstå i vinter. Många palesfinska flyktingar är nu utsatta för mycket stora risker.

Def finns ytterligare en grupp som bör uppmärksammas. Det är de internerade palesfinska fångarna. Israeliska krigsfångar har frigetts av PLO, men Israel har infe frigeff de internerade fångar som finns i södra Libanon. Def torde röra sig om minst 6 000 fångar. Def finns uppgifter om aft deras antal skulle uppgå fill 8 000-9 000. Dessa fångar erkänns inte ens som krigsfångar. Det är angeläget att nya vädjanden görs för deras omedelbara frigivning, och jag hoppas aft utrikesministern även skall kunna beakta den frågan.

Utrikesministern framhåller att den svenska regeringen med intresse och tillfredsställelse har noterat PLO:s alltmer konstruktiva inställning fill en lösning av Mellersta Östern-konflikten och att samtal med företrädare för PLO därför välkomnas. Jag hoppas i anledning ay detta att en representativ PLO-delegation inom en nära framtid skall kunna besöka Sverige.

Def svenska folket följer med stort intresse händelseutvecklingen i Libanon. Den svenska regeringens hållning och insatser har brett stöd här i vårt land och röner också stor uppskattning på det internationella planet. Fortsatta akfiva insatser från regeringens sida kommer att välkomnas både här hemma och ute i världen.

AnL 6 EVERT SVENSSON (s):

Fru talman! Utrikesminister Bodström har lämnat etf utförligt svar på herr Francks fem frågor och även vidgat frågan till att gälla hela Mellanöstern-problematiken. Jag tycker aft svaret utgör ett bra komplement till utrikesministerns tal i FN, och def är bra att det har blivit framfört här i riksdagen i dag.

Jag skulle vilja tillfoga några synpunkter, och kanske resa några frågeställningar.

Invasionen av Libanon kom inte plötsligt utan var ett väl planerat företag av Israel. Det rådde också stor enighet om invasionens omfattning upp till ca 45 km och upp till Litanifloden. Det var först när man omringade och gick in i Beirut, särskilt efter den fruktansvärda massakern i Sabra och Shatila, som opinionen mot invasionen växte sig stark i Israel. Ändå måste man välkommna denna opinion och opposition. Det är den som, tillsammansmed opinionen bland judar ute i världen, diasporan, inger oss hopp om att det fill slut ändå skall bli en fredlig lösning. Fast jag måste säga att den tyvärr verkar ligga långt borta.

Men även invasionen i södra Libanon strider mot FN-stadgan och folkrätten. Ingen har rätt aft med våld tillfvinga sig annans territorium. Nu är def dess värre på def sättet att ockupationen efter känt mönster håller på att permanentas, och allt tyder på att Israel tänker ha kvar detta område och infe utrymma def.

Motiveringen för invasionen var påstådda terrorattacker från PLO, men enligt de uppgifter jag har, dödades ingen under den tid som eldupphör-avtalet gällde mellan Israel och i praktiken PLO. Israel ingår ju aldrig några avtal med PLO, utan betraktar organisafionen som om den infe funnes fill, men PLO höll detta avtal, bortsett från att vissa rader ändå förefogs in i norra Israel av palesfinier. Och detta togs som förevändning för en av de hårdaste attacker vi kan tänka oss just i södra Libanon. Flyktingläger efter flyktingläger jämnades med marken, såsom också Hans Göran Franck har påpekat. I detta nu finns enligt UNWRA, dvs. FN:s flyktingkommission för palestinierna, 173 000 flykfingar som inte har fak, ja, kanske infe ens tält över sina huvuden.

Jag skulle gärna se att utrikesministern kommenterar mina uppgifter om PLO och eld-upphör-avfalef, eftersom svaret pä s. 2 ger ett intryck av att PLO utförde ihållande och hårda ferroristatfacker mot Israel. Jag kan möjligen tolka svaret så, att utrikesministern ser det i etf längre prespektiv, men jag tror aft det vore bra med etf klarläggande på den punkten.

Samfidigt har, under den tid eld-upphör-avtalet gällt, enligt uppgift 15-20 unga palesfinier pä Västbanken dödats av israelisk militärpolis. Defta senare visar hur omöjlig en ockupation i verkligheten är. Det går inte aft trycka ned människor utan aft mötas med våld, och våld föder enligt känt mönster ytterligare våld. Och vad förslår unga människors stenar mot militärpolisens gevär?

För egen del hyser jag stor oro för vad som håller på att hända, just i skuggan av Libanonkrisen, på Västbanken och i Gaza. Det råder inget som

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

helst tvivel om att Israel ämnar annektera området. Det har premiärminister Begin ständigt upprepat. Även de utvidgade bosättningarna tyder på detta. Det är också en känd takfik i denna annektering av okuperat område. På ca en tredjedel av området har man etablerat bosättningar, och def blir naturligtvis svårt för dessa människor att flytta.

Om nu Israel ämnar behålla Västbanken och Gazaområdet uppstår problemet att palestinaaraberna är för många. De hotar därmed den sionistiska staten. Det ligger nära till hands att befara åtgärder som innebär att palestinierna på ett eller annat sätt måste ge sig i väg. Perspektivet är, herr utrikesminister, på den punkten mörkt.

PLO;s soldater tvingades lämna Beirut. Den vidare utvecklingen känner vi. Den så kallade multinationella styrkan lämnade för ett tag också Beirut, den styrka som PLO litade till, och Israels armé övertog rollen av "beskyddare" - vi har anledning aft sätta citafionstecken kring det ordet. Resultatet känner vi.

Ändå är inte PLO som organisation slaget. Dess politiska styrka har i stället, som utrikesministern också påpekar i sitt svar, ökat. Men frågan kvarstår: Vart skall palesfinierna fa vägen? De måste ju ha någonstans att bo, någonstans där de kan känna att de har ett hem. De måste med andra ord ha ett hemland där människor kan fä medborgarskap och en så enkel sak som ett pass när de vill resa utomlands.

Jag mötte i går en person som varit här i Sverige några år och som skulle återvända fill Västbanken. Hans identitetshandlingar var fråntagna honom. Han måste åka till Amman, och i Amman skulle han säkert infe få tillstånd att återvända fill sitt hem på Västbanken. - Så är läget.

Det råder stor samstämmighet om aft en sådan stat som jag här talar om kan etableras på Västbanken och i Gaza. Alla vet att det inte kan ske utan svårigheter, men det är svårt aft se något alternativ.

Det är för defta som en fredsprocess måste komma i gång. För detta behövs - som utrikesminister Bodström uttryckte det i sitt FN-tal - aft parterna erkänner varandra som förhandlingsparter. Det är etf korrekt uttryck; många far för givet aft det måste ske något slags diplomatiskt erkännande med utväxling av ambassadörer eller något papper som man ömsesidigt skall skriva på, innan man kan gå till förhandlingsbordet. Så har näsfan aldrig skett i sådana här fredsprocesser, och så skedde inte heller i den process som föregick fredsavtalet mellan Egypten och Israel.

Det skulle i detta sammanhang vara av stor betydelse om PLO klart uttalade att man är beredd fill ett sådant erkännande. Därefter kan vi invänta Israels reakfion.

Nyckeln till att denna fredsprocess kommer i gång ligger såvitt jag kan förstå i Washington. Utan USA:s stöd skulle infe Israel kunna föra krig. Utan de många miljarder som årligen pumpas in i Israel skulle infe Israel kunna vara världens kanske fjärde militärmakt i styrka. USA kan infe undandra sig ansvaret för utvecklingen i Mellanöstern. Men USA har också, fru talman, makt att vända utvecklingen.

En första åtgärd skulle kunna vara att USA erkände PLO och började tala

med dess representanter. Def finns en opinion i USA för defta. Bl. a. har USA:s tre senaste presidenter sagt att USA måste ompröva sin inställning härvidlag.

Sett utifrån förefaller det rent av löjligt att det starka USA har lovat Israel att inte ens tala med PLO. Man t. o. m. avskedade sin-FN-ambassadör Andrew Young för att han träffat PLO:s FN-observatör på en middag! Att vara medlem i PLO är i sig ett brott - det framgår av det som nu händer i Israel, Libanon och pä Västbanken.

Jag måste tillstå att jag efter att länge ha följt utvecklingen i Mellanöstern är djupt pessimistisk i fråga om vad som kan hända i framtiden och till att en lösning är möjlig. Men ibland, herr utrikesminister och fru talman, kan de mest otroliga saker hända. När vi, några parlamentariker från Broderskapsrörelsen och Socialdemokrafiska kvinnoförbundet, i början av 1970-falef sammanträffade med Israels premiärminister Golda Meir hade hon infe nog hårda ord aft säga om Egyptens president Anwar Sadat. Strax efteråt, 1973, följde också ett krig. Men sedan hände det otroliga att parterna träffades och slöt fred med varandra. Olyckligt nog tog Camp David-uppgörelsen inte tillräcklig hänsyn fill palestinierna, och deras problem förblev olösta - de t. o. m. förvärrades.

Jag skulle önska att Sverige kunde medverka i en fredsprocess, som vi önskar skall komma i gång. Vi bör kunna ha fullvärdiga kontakter med båda parter. Utrikesministern har i dag bekräftat aft Sverige de facto erkänner PLO som palestiniernas representant. Med Israel har vi sedan gammalt diplomafiska förbindelser, som det skall vara mellan två stater. Det är självklart aft Libanon också måste få utvecklas som en självständig stat och inte vara i händerna på någon. Det betyder aft utländska fientliga trupper måste lämna landet.

Israel är också ett etablerat faktum, etf historiskt faktum, en stat som vi slår vakt om som statsbildning. Men den nuvarande regimen med Begin, Sharon och Shamir i spetsen driver landet till katastrofens brant. Dess värre lär de ha majoritet i opinionen, men nog önskade man en labourregering. Vi hoppas och tror att den skulle ha större möjligheter att agera och öppna de förhandlingar som är nödvändiga. Grunderna fill sädana förhandlingar finns i de många förslag som har växt fram under senare år, av vilka den av utrikesministern nämnda fredsplanen är den mest intressanta i sammanhanget därför att den kommer från arabstaterna.

PLO:s främste företrädare Yasser Arafat har också sagt att PLO godkänner FN:s resolufioner och är beredd förhandla utifrån dessa och inom FN:s ram. Och def är, fru talman, förhandlingar som behövs - krigshandlingar har vi haft nog av.

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon

AnL 7 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: "

Fru talman! Både Hans Göran Franck och Evert Svensson har fäst

uppmärksamheten på frågor som jag har tagit upp i mitt remissvar. De båda

inläggen ger närmast en ytterligare belysning och fördjupning av den

inställning som en bred svensk allmänhet har fill händelserna i Libanon. Jag

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

kan därför i min tur inskränka mig till några kompletterande synpunkter på vad som här har anförts.

Jag vill först bekräfta att det är riktigt att ingen israel, såvitt vi vet, har dödats genom angrepp över gränsen till Libanon sedan eld-upphör-avfalef ingicks sommaren 1981. Det är ett faktum som givetvis ytterligare stärker oss i vår uppfattning aft den israeliska attacken inte kan motiveras genom hänvisning till defta avtal.

Jag vill också understryka att det är angeläget att parterna möts i direkta förhandlingar, vilket också framhållits tidigare här i debatten. Det är svårt för oss att avgöra i vilka former denna förhandlingsprocess bör föras. Om parterna kan enas om lämpligheten av en internafionell konferens, är regeringen självfallet beredd aft verka för att en sådan kommer fill stånd.

När det gäller frågan om USA:s roll, som både Hans Göran Franck och Evert Svensson har fäst uppmärksamheten på, är det alldeles uppenbart att defta land har spelat en central roll och också kommer aft göra def i fortsättningen. Jag vill dock erinra om det för oss vikfiga faktum att att FN:s säkerhetsråd var enhälligt när det i juni uppmanade Israel att fullständigt, omedelbart och ovillkorligt dra tillbaka sina styrkor. Det är alltså till följd av etf sådant FN-beslut som def kravet kan ställas. Även Förenta staterna stod alltså bakom detta beslut.

Beträffande dem som tillfångatagits av Israel under kriget vill jag säga att dessa personer folkrättsligt sett är att befrakta som krigsfångar. Vid uppfyllandet av sin förpliktelse mot FN att dra sig tiUbaka ur Libanon har Israel också skyldighet att enligt de folkrättsliga konventioner som gäller frige dessa krigsfångar.

Under den här debatten har också frågan om de israeliska bosättningarna på de ockuperade områdena berörts. Härvidlag är det alldeles klart att den svenska regeringen anser att bosättningarna på de ockuperade områdena är illegala. Def är givet aft denna bosättningspolitik utgör ett svårt hinder för strävandena aft lösa Mellanösterns problem. Def är en åsikt som vi har framfört vid många tillfällen både i FN och här i riksdagen. Vi finner det särskilt utmanande att Israel offentliggjort planer på nya bosättningar efter det att de fredsplaner som jag tidigare berörde har blivit framlagda.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1982/83:30 om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

AnL 8 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Fru talman! Pär Granstedt har i sin interpellafion ställt följande frågor:

1. Delar utrikesministern uppfattningen att garantier måste skapas mot

att svenska råvaror, svensk utrustning eller svensk teknologi kan komma att

användas i kärnvapenutrustningen?

2. På vilket sätt är utrikesministern i sä fall beredd att arbeta för att sådana garantier skall kunna skapas?

Svaret på den första frågan är ja. Det är alldeles självklart aft svenska produkter infe på något sätt skall få bidra till fillverkning av kärnvapen i andra länder.

När def gäller den andra frågan är det enligt svensk lag så, att export av material och utrustning på kärnenergiområdet endast kan ske med regeringens tillstånd i varje enskilt fall. Regeringen har således full rättslig kontroll över situationen. Antalet ärenden som kommer upp till beslut varje år är inte stort. De har till stor del samband med driften av svenska reaktorer. Sverige är över huvud taget inte någon viktig exportnafion pä kärnenergiområdet. Den enda mer omfattande utförsel som ägt rum har varit tvä kärnkraftreaktorer till Finland i slutet av 1960-talet. Någon export av svenskt uran är över huvud taget inte aktuell.

Vid behandlingen av utförselärenden tillämpar regeringen stränga kriterier i syfte aft förhindra att svenskt material och svensk utrustning på något sätt bidrar till fillverkning av kärnvapen. Utförsel fillåts inte till någon icke-kärnvapenstat som inte anslutit sig fill det s. k. icke-spridningsfördraget eller på annat sätt underkastat sig den internationella kontroll av hela sin kärnenergiverksamhef som fördraget föreskriver. De svenska kraven för exporttillstånd torde vara de mest långtgående som något land tillämpar.

Icke-spridningsfördraget är hörnstenen i de mellanfolkliga ansträngningarna aft förhindra att fler länder skaffar sig kärnvapen. Dess rättsliga, politiska och psykologiska betydelse som värn mot kärnvapenspridning är avsevärd. 118 stater är i dag anslutna till fördraget. Tack vare fördraget har det internafionella atomenergiorganet i Wien -1AEA - byggt upp ett sysfem för kontroll av fördragsstaternas kärnenergiprogram. Detta system är unikt så till vida att ett stort antal stater för första gången accepterat en oberoende internationell kontroll av sina åtaganden. Detta kontrollsystem bör i framfiden tjäna som föredöme i andra nedrustningssammanhang.

Icke-spridningsfördraget innehåller flera olika åtaganden. Länder utan kärnvapen förbinder sig att infe skaffa sig dem och att godta internationellt samarbete när det gäller fredligt utnyttjande av kärnenergin. Detta är de centrala elementen i fördraget. Därutöver åtar sig de stater som har kärnvapen att inte ställa sådana fill andra staters förfogande och att verka för nedrustning av sina kärnvapenarsenaler. Fördraget slår också fast alla staters rätt att utan diskriminering nyttja kärnkraften för fredliga ändamål och deras skyldighet att underiätta ett utbyte av material, utrustning och teknologi.

Sverige har anslutit sig fill icke-spridningsfördraget. I enlighet med våra åtaganden enligt detta fördrag verkar vi för en stark internationell ordning mot kärnvapenspridning och gör allt i vår makt för att stärka fördraget. Dit hör att uppmana länder som står utanför att ansluta sig till det. Själva bör vi givetvis respektera våra åtaganden. En total svensk restriktivitet i vad gäller medverkan i praktiskt internationellt samarbete - vilket är vad Pär Granstedt tycks förorda - skulle i praktiken strida mot fördraget och verksamt försvaga uppslutningen kring det. Vi skulle riskera att medverka till att andra länder.

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

hellre än att förlita sig på leveranser från utlandet, skaffar sig ett inhemskt oberoende av all hjälp och insyn ufifrån. 'Ett generellt förbud mot all kärnenergihandel skulle vidare bidra till aft länder som accepterar långtgående internationell kontroll i stället tvingas köpa från stater med en mindre nogräknad exporfpolifik.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att det främst är vissa slag av kärnenergiutrustning som är särskilt känsliga i vad gäller riskerna för kärnvapenspridning. Jag tänker här på utrustning för anrikning och upparbetning. Sverige besitter infe kunskapen att tillverka sådan utrustning, och svensk export är helt och hållet utesluten. De stater som behärskar teknologin är i dag mycket restriktiva med att dela med sig av denna.

Det är regeringens uppfattning att Sverige bör tillämpa en sådan utförsel-och icke-spridningspolitik som vi önskar aft också andra länder skall följa. Den politik jag nyss redogjort för - export fill icke-kärnvapenstater endast om de inger förtroende på icke-spridningsområdet och underkastar all sin kärnenergiverksamhet internationell kontroll - är en sådan politik. Det är en politik som är effekfiv därför att den tar sikte på de verkliga problemen. Vi vet aft riskerna för kärnvapenspridning finns, inte bland de stater som anslufit sig till icke-spridningsfördraget eller eljest accepterar dess förpliktelser, utan bland dem som vägrar att göra det. Någon svensk export på kärnenergiområdet till dessa länder kommer inte aft ske.

Pär Granstedt har särskilt tagit upp frågan om utförsel av använt svenskt kärnbränsle till Frankrike. Jag vill inte nu gå in pä detta ärende, för vilket i första hand statsrådet Dahl, som har ansvar för energifrågor, har att svara.

Fru talman! En aktiv svensk icke-spridningspolitik måste drivas på flera plan. Jag har hittills uppehållit mig vid kravet på en väl genomtänkt exportpolitik. Jag har antytt att en sådan bör gå längre än aft enbart se till garanfierna mot att en enskild svensk produkt missbrukas. Den polifik som regeringen avser följa i de relativt fåtaliga ärenden det blir fråga om kommer att fa fasta på defta krav.

Ett annat viktigt element i regeringens icke-spridningspolitik kommer aft vara att stödja det internationella atomenergiorganef i Wien. lAEA har som en av sina främsta uppgifter att verifiera aft kärnenergiverksamhefen i de stater som anslufit sig fill icke-spridningsfördraget uteslutande är fredlig. Därutöver kontrollerar man vissa anläggningar i stater utanför fördraget. Det är en allmän uppfattning aft organisationen har mycket goda utsikter att avslöja eventuella försök att från de anläggningar man kontrollerar avleda civilt klyvbart material för militära ändamål. Defta framgår också av det starka motstånd som flera stater med tvivelaktiga meriter i icke-spridnings-sammanhang visar mot kraven att de skall underkasta sina anläggningar IAEA:s kontroll. Jag vill i sammanhanget understryka att lAEA inte har några faktiska maktmedel till sitt förfogande. Dess viktiga roll är i stället att fungera som ett alarmsystem som gör def internationella samfundet uppmärksamt på om någon stat verkar vara på väg att avleda material i kontrollerade anläggningar fill icke-fredlig användning. Det är sedan en

poUtisk fråga för regeringarna aft agera på IAEA:s information. Av detta följer aft tekniska problem aft kontrollera en viss anläggning infe behöver innebära aft kärnvapenspridriing underlättas. Tvärtom kan sådana svårigheter bidra till att fästa uppmärksamheten på förhållandena i ett visst land. Sverige kommer Uksom hittills aft pä alla sätt vända sig mot vissa staters försök att misskreditera IAEA:s kontrollsystem.

AnL 9 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru talman! Jag vill tacka utrikes- och handelsministern för svaret på min interpellation.

Vi är nog alla över lag eniga om att det är oerhört viktigt att Sverige spelar en mycket aktiv och pådrivande roll i allt nedrusfningsarbete och inte minst i arbetet att försöka få stopp pä kärnvapenupprustningen och vända den fill en nedrustning.

Def är ju inte särskilt mycket Sverige kan göra konkret för att bromsa kärnvapenutvecklingen. Vi är själva inte någon kärnvapennation, och vi kan infe på det sättet lämna några bidrag.

Jag har i min interpellafion pekat på tre risker för att material från Sverige, kunnighet från Sverige osv. på något sätt skulle kunna komma till användning för kärnvapenupprustning i andra länder.

Jag har pekat på det faktum att vi har en kärnkraftsindustri i landet, som gärna vill exportera, och att utrustning och teknologi frän Sverige på def sättet skulle kunna missbrukas på andra håll.

Jag har pekat på de stora uranreserver som finns i Sverige och på risken, om vi en dag skulle börja bryta det uranet, för att vi skulle kunna råka ut för stora påtryckningar att exportera uranet och på det sättet bidra till att det kommer ut material på världsmarknaden som kan användas för kärnvapenframsfällning.

Jag har också pekat på de risker som står i samband med att svenskt avfall skulle upparbetas utomlands; upparbetningen leder ju till att man får fram plutonium, som i och för sig också är en utgångspunkt för kärnvapenframställning. Def sista är en mycket högaktuell fråga.

Jag har i min interpellation kommit fram till att om vi skall ha fullständiga garantier för aft något missbruk inte sker, så förutsätter det i praktiken att vi säger nej fill uranbrytning, att vi inte exporterar svensk kärnkraftsutrusfning eller teknologi och aft vi inte låter upparbeta det svenska avfallet. Jag tror att det är viktigt aft vi på dessa områden för en konsekvent politik, att vår egen handelspolitik och energipolitik överensstämmer med vårt sätt aft handla i nedrustningsfrågor. Brister i konsekvensen kan bli en belastning för oss i nedrusfningsarbefet.

Tyvärr, fru talman, är infe utrikesministerns svar särskilt uppmuntrande. Den mest aktuella av de frågeställningar som jag tar upp är naturligtvis frågan om upparbetning. Nu ligger det mångomtalade fartyget Sigyn i torrdocka. Detta märkliga fartyg, som skulle vara så förfärligt säkert, klarade sig illa och måste repareras. Men en dag kanske hon kommer ur torrdockan, och det blir aktuellt med en transport av svenskt avfall ner till La Hague i

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärn-vapentillverkning

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. rn. vid kärnvapentillverkning

Frankrike för upparbetning, för plutoniumframställning.

Frankrike är inte anslutet till icke-spridningsavtalet. Frankrike har inte gått med på def partiella provsfoppsavtalet. Frankrike är alltså inte etf land som är så särskilt förtroendeingivande på detta område. Def har framförts starka misstankar om att def franska bridreaktorprogrammet skulle ha ett samband med det franska kärnvapenprogrammet och att Frankrikes åtagande att upparbeta avfall från andra länder kan ha en koppling till deras intresse av att ha plutonium också för kärnvapenändamål. Jag är medveten om att detta är omdiskuterat, men det faktum att blotta misstanken har framförts är allvarligt nog.

När vi nu börjar få dessa informationer både om möjligheterna att använda kärnkraftsplutonium för vapenframställning och om situationen i Frankrike, borde det vara naturligt för oss att säga ett klart nej till upparbetning.

Vad har då utrikesministern att säga om min fråga i detta just nu så brännande aktuella ämne? Jo, han säger; "Jag vill dock inte nu gå in på detta ärende, för vilket i första hand statsrådet Dahl svarar." Vad är nu defta? Frågan om utförsel av använt svenskt kärnbränsle till Frankrike är ett huvudelement i min interpellation. På denna fråga svarar utrikesministern, med hänvisning till ansvarsfördelningen i regeringen, bara: Jag vill nu inte gå in på ärendet.

Jag är, fru talman, medveten om att def finns en arbetsfördelning i regeringen, men normalt brukar sådana här problem kunna lösas ändå. Man kan tänka sig att def statsråd som har fått frågan överlämnar denna fill det ansvariga statsrådet, om vederbörande själv inte kan svara pä frågan. Man skulle i defta fall i god fid ha kunnat meddela mig att utrikesministern inte anser sig ha kompetens aft svara på denna fråga, så aft jag hade kunnat ställa en särskild fråga till energiministern. Man skulle också kunna tänka sig aft utrikesministern hade svarat efter samråd med energiministern. Det senaste hade kanske varit det nafurUga.

Jag har mycket svårt att förstå att Sveriges utrikesminister inte skulle ha möjligheter aft lämna synpunkter till Sveriges riksdag på def svenska kärnkraftsavfallets betydelse ur icke-spridningssynpunkf. Såvitt jag kan bedöma är vårt handlande i icke-spridningssammanhang en utrikespolifisk fråga av ganska stor räckvidd. Utrikesministern bör rimligen ha ett betydande ansvar på defta område.

Utrikesministerns något byråkrafiska sätt att komma undan den fråga som jag har ställt har jag mycket svårt aft acceptera. Om regeringen inte vet vad den vill pä detta område - den misstanken kan man ha, eftersom andra uttalanden antyder att regeringen just nu befinner sig i något slags beslutsångest när det gäller denna fråga - bör man ärligen fala om det. Det vore i så fall rimligt att utrikesministern sade att regeringen f. n. inte har någon uppfattning i denna fråga men att man grubblar på den. Det skulle jag ha respekterat, även om det är bättre aft man bestämmer sig snabbt. Nej, detta avsnitt i interpellationssvaret är mycket beklagligt.

För att återgå fill de frågor som utrikesministern svarar på, skalljag först ta upp uranbrytningen. Det är också en utomordentligt brännande fråga här i

landet som har diskuterats, i synnerhet i alla de områden där uranbryfning skulle komma att bli aktuell. Vad säger utrikesministern om detta? Jo, det är egentligen bara en mening, där han säger; "Någon export av svenskt uran är över huvud taget infe aktuell." Och det vet jag naturligtvis - hur skulle det kunna vara aktuellt, när vi inte ens har någon gruva? Det ligger i sakens natur.

Den problemställning jag tar upp är att vi, om vi i en framtid skulle börja bryta uran och om uranmarknaden skulle bli mera kärv än den är f. n., skulle kunna utsättas för betydande internationella påtryckningar aft exportera uran. Då uppstår de problem jag har pekat på. Jag har förf fram uppfattningen, aft den enda garantin för aft i framfiden inte bli utsatt för sådana här försök och påtryckningar från utlandet är att inte öppna någon svensk urangruva, dvs. aft klarf ta ställning mot uranbrytning i Sverige. Det är alltså ett ja eller nej till en sådan frågeställning som jag har efterlyst. Att det infe är aktuellt med någon export f. n. tycker jag för min del är en självklarhet.

I övrigt behandlas i interpellationssvaret framför allt frågeställningen om export av kärnkraftsutrusfning och de regler som gäller där. Utrikesministern konstaterar, att när det gäller den ur denna synpunkt känsligaste utrustningen, dvs. den som har att göra med anrikning och upparbetning, har Sverige inte någon tillverkning av sådan och "besitter inte kunskapen" för def. Def senare är kanske mera tvivelaktigt, men vi kan vara ense om aft någon tillverkning här inte är aktuell.

Men av detta får man inte dra slutsatsen att tillverkning av annan kärnkraftsutrustning skulle vara helt oskyldig. Inte minst bombningen av en civil reaktor i Irak för etf bra tag sedan illustrerar att det finns en medvetenhet' om sambandet mellan civila kärnkraftsanläggningar och eventuell utveckling och produkfion för militära ändamål. Även mera oskyldiga delar i kärnkraftscykeln kan alltså ingå som element i ett program som i något skedekan leda fill att ett land får kärnvapen. Därmed inte sagt att man den dag man beställer en reaktor tänker sig att skaffa kärnvapen. Men det kan ske politiska förändringar, regimförändringar osv., och en regim kan komma fill makten-som är intresserad av att utnyttja befintlig teknologi och utrustning i landet för kärnvapenframsfällning, och då är problemet där.

I svaret påminner utrikesministern om att vi inte har varit särskilt framgångsrika - lyckligtvis - när def gäller vår kärnkraftsexporf. Den enda av omfattning har varit tvä reaktorer fill Finland. Det är alldeles rikfigt. Men aft det bara blev tvä reaktorer till Finland berodde ju - såvitt jag förstår - på att inga andra har velat köpa våra reaktorer. Det har inte berott så mycket på andra betänkligheter. Andra länder har varit aktuella under årens lopp, t. ex. Iran, Turkiet och Mexico. Det är också exempel på länder som just vid de tillfällena hade relafivt stabila politiska system, men när det gäller Iran och Turkiet har ju förhållandena där förändrats drastiskt sedan dess.

Detta visar just svårigheterna: Ett land kan vara förtroendeingivande, så sker där en militärkupp eller någon annan revolufion, och situationen är plötsligt helt annorlunda. Det visar, såvitt jag försfår, att enda sättet aft

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

garantera att inte svensk teknik och utrustning kan komma att användas för olika länders tänkbara kärnvapenprogram är aft införa förbud mot export av svensk kärnkraffsufrustning och svensk kärnkraftsteknologi.

Utrikesministern hänvisar i sitt svar ganska mycket till lAEA. Det är helt klart att lAEA är en organisafion med mänga förtjänster. Med risk för att göra mig skyldig till def som utrikesministern talar om sist i svaret, nämligen aft misskreditera IAEA:s kontrollsystem, tror jag ändå att det finns anledning aft påminna om svagheterna. Det framgår ju också av svaret att utrikesministern är medveten om att 1AE A inte har några maktmedel till sitt förfogande. Vilken sfat som helst kan säga upp sitt kontrollavfal med lAEA. Då försvåras kanske möjligheterna att importera ny utrustning och materiel, men om man redan har kärnkraftsanläggningar och vad man mer behöver och sedan vill använda defta för andra ändamål, t. ex. vapenframställning, kan man säga upp avtalet med lAEA och använda den här utrustningen på def sätt man själv vill. Det innebär aft ett kontrollavfal med lAEA inte är någon som helst garanti för framtiden utan bara en någorlunda garanti under den period som kontrollen utövas.

Sedan menar utrikesministern att eftersom icke-spridningsavtalet också innehåller en klausul om att kärnkraftsfeknik skall ställas till medlemsländernas förfogande, skulle ett svenskt förbud mot export försvaga uppslutningen kring avtalet. Det tror jag med förlov sagt är att överdriva Sveriges roll på denna marknad. Svensk kärnkraftsexport tror jag inte är så intressant att def är tillgången fill den som får länder aft ansluta sig fill icke-spridningsavtalet. Utrikesministern för ett mycket märkligt resonemang, när han säger att vi skulle riskera att medverka fill aft andra länder, hellre än att förlita sig på leveranser från utlandet, skaffar sig etf inhemskt oberoende av all hjälp och insyn ufifrån eller köper från stater med en mindre nogräknad exportpolitik. Jag måste ifrågasätta logiken i regeringens attityd här. Först säger man att vi skall exportera bara till stater som är absolut säkra ur icke-spridningssynpunkf, stater som aldrig skulle komma på idén aft tillverka kärnvapen. I nästa andetag säger man att om etf land inte får köpa utrustning från Sverige, köper def sådan utrustning från mindre nogräknade länder. Och då skulle det plötsligt bli risk för att man skulle börja framställa kärnvapen. Den logik som bör finnas i regeringens attityd måste väl rimligen säga oss att de stater som skulle vara potenfiella kunder fill Sverige inte heller skulle missbruka utrustningen, om de köpte den på annat häll. Därför tycker jag att just detta argument inte väger särskilt tungt.

Fru talman! Kampen mot kärnvapnen hör till det absolut vikfigaste för allas vår framtid. Kärnvapnen är def absolut största hot som vi gemensamt som mänsklighet står inför. Def är vikfigt att våra insatser inte inskränker sig fill bara ord utan att vi också i handling visar att vi inte är beredda att ta några som helst risker på detta område. Vi får inte ta den minsta risk att materiel, utrustning och teknik från Sverige skulle kunna missbrukas. Då för vi en konsekvent politik. Vi måste vara beredda aft göra de små konkreta insatser som vi som nafion kan bidra med på detta område, även om def skulle kosta en del, även om vi skulle fä större svårigheter att hantera vårt avfall, även om

vi därmed avsäger oss möjligheten att utnyttja en mineraltillgång som finns i vårt land och även om vi avsäger oss möjligheten att få vissa exportorder, som f. ö. infe brukar vara särskilt lukrativa.

Det är först om vi är beredda att också göra vissa små egna uppoffringar i kampen mot kärnvapnen som vi kan göra anspråk på trovärdighet på defta område. Och defta är värt det pris som det kan vara fråga om.

AnL 10 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Fru falman! Herr Granstedt har ägnat en betydande del av sin replik till mitt svar åt aft upplysa mig om hur regeringens ledamöter bör fördela arbetet mellan sig. Han har framhållit att jag kunde svara själv, jag kunde överlåta uppgiften till etf annat statsråd eller vi kunde ha samråd i frågan. Jag tackar för dessa upplysningar.

Jag vill säga att jag alltså har svarat själv. Vad därutöver beträffar har jag samrått med det statsråd som handlägger energifrågorna och på den grunden bestämt mig att svara själv och göra det med utgångspunkt i vad som har med utrikes- och handelspolitik att göra, eftersom det är till mig herr Granstedt har ställt frågan. Därför har jag inte gått in på energipolitiken, vilket jag framhöll. Jag har lämnat utanför frågan huruvida Sverige bör bryta uran eller infe. Det är en sak som hör hemma i den energipolitiska debatten orn kärnkraftens utnyttjande, och den bör debatteras i sitt särskilda sammanhang.

I stället har jag tagit upp de frågor som gäller handel med olika material som har med kärnkraftens fredliga användning aft göra. Där har jag hänvisat till de internafionella överenskommelser som finns och de övervakningsorganisationer som existerar. Mot detta invänder herr Granstedt att eftersom avtal kan upphävas och organisafioner kan upplösas, är detta ingenfing att lita på, utan man borde en gång för alla bestämma sig för aft inte delta i några internationella kontakter som gäller kärnkraften. Pä det måste jag svara att jag ser defta som en omöjlighet.

Kärnkraften utnyttjas i dag i åtminstone ett par dussin stater. Ytterligare något fiotal har en ansenlig forskningsverksamhet på området. Jag bedömer det som fullkomligt orealistiskt att i dag försöka förhindra all internafionell handel och allt internafionellt samarbete på defta område. Dessutom skulle det enligt min mening vara både olämpligt och skadligt och stå i strid mot hela idén om icke-spridning av kärnvapen att inte försöka delta i en internationell samverkan på defta område.

Herr Granstedt menar aft eftersom det finns ett samband mellan ett fredligt kärnkraftsutnyttjande och militär användning, skall man inte delta i någon som helst internationell handel på kärnenergiområdet. Men detta måste vara att göra det alltför lätt för sig. Det är klart att def finns ett grundläggande tekniskt samband mellan fredligt och militärt utnyttjande av klyvningsprocessen, men - det skall också sägas - det finns inte något som helst tekniskt behov för ett land som vill skaffa sig kärnvapen att gå den dyra och tidskrävande omvägen över tillverkning av kraftreaktorer. I själva verket har såvitt man vet ingen av de tusentals kärnsfridsspetsar som finns i dag hos

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapen tillverkning

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

kärnvapenstaterna tillverkats genom upparbetning av bränsle från civila kraftreaktorer.

Nej, det bUr nog allt tydligare att det inte är tekniska faktorer som kan förhindra kärnvapenspridning. Def finns utanför kärnvapenstaternas krets etf tjugotal stater som har den tekniska kompetensen att utveckla kärnvapen.

I stället är def den politiska faktorn som är avgörande. Det är en politisk beslutsprocess som leder till att en stat bestämmer sig för aft utveckla kärnvapen eller aft inte göra def. Det gäller att förmå regeringar att inte fatta sådana beslut. Därför förstår jag inte heller herr Granstedts resonemang. Av hans inlägg att döma verkar det som om Sverige infe vore aktivt på det området. Men det har ju klarlagts vid upprepade tillfällen i denna kammare, och det har också redovisats någon timme innan svaret på herr Granstedts interpellation lämnades.

AnL 11 PÄR GRANSTEDT (c);

Fru talman! Om utrikesministern tycker att det är litet impertinent av mig att ta upp en diskussion om arbetsfördelningen inom regeringen, kan jag i och för sig förstå det. Men det är faktiskt mycket ovanligt att en väsenfUg del även interpellafion besvaras med formuleringen: "Jag vill dock inte nu gå in på defta ärende, —." Jag har själv suttit med i riksdagen i nio år och har framställt många.frågor och interpellationer, men jag har aldrig upplevt ett svar av def slaget. Därför fann jag anledning aft kommentera det faktum att def är ett annat statsråd som i första hand svarar för def här ämnesområdet, vilket sägs i svaret. Men normalf utgör det inte något hinder för att man som riksdagsman kan få ett svar på sin fråga. Jag kan alltså infe godta utrikesministerns motivering för att infe svara på den här viktiga frågan.

Nu säger utrikesministern aft han har svarat på def som har att göra med utrikes- och handelspolitik men inte på det som har att göra med energipolifik. Hela min interpellation berör emellerfid utrikespolitik. Den handlar om de utrikespolitiska konsekvenserna av vårt handlande på olika områden. Jag är inte intresserad av att diskutera uranbryfning ur energiförsörjningssynpunkt eller ens ur miljösynpunkt - jag tänker pä Arjeplog -, utan jag vill diskutera uranbrytning med hänsyn till de risker som kan finnas i och med att svenskt uran i ett senare skede kan komma ut på världsmarknaden och missbrukas. Det är alltså en utrikespolifisk fråga.

När det gäller upparbetning vill jag infe diskutera denna med hänsyn till dess betydelse för svensk energiförsörjning eller dess betydelse ur miljö- och säkerhetssynpunkt i allmänhet utan ur den specifika synpunkten aft plutonium framställs vid upparbetning och att plutonium kan utgöra en råvara för kärnvapenframsfällning. Dessutom görs upparbetningen i ett land som har ett kärnvapenprogram och som inte stöder särskilt många av de rustningsbegränsande avtal som finns. Det är således en utpräglat utrikespolitisk fråga - det framgår av det sätt på vilket jag framställt den. Det var den som jag ville ha ett svar pä. Men jag fick alltså inte något sådant utan bara en märklig hänvisning.

■ Sedan säger utrikesministern aft def är orealistiskt att försöka förhindra all internationell handel och allt samarbete. Def inser också jag, fru talman. Jag har inte heller presenterat något förslag om att Sverige skulle försöka förhindra all internationell handel och aUt samarbete på defta område. Det lär nog fortsätta oss förutan. Det enda som jag har uttryckt önskemål om är att vi skall se till aft sveriskt material, svensk råvara, utrustnirig eller teknologi, infe under några omständigheter kan missbrukas för kärnvapenframställning. Det ankommer på Sverige att skapa sådana garantier, och de är befogade även om vi inte kan få ett stopp på all internationell handel och allt samarbete på def här området. .

Vidare för utrikesministern ett resonemang om aftdef infe föreligger något tekniskt behov av civil reaktorteknik för att göra kärnvapen. Han bevisar det genom att säga att ingen av de stridsspefsar som i dag finns har något samband med civila reaktorer. Det är i och-för sig riktigt att dagens kärnvapenmakter har utvecklat sin kärnvapenkapacitet på andra sätt, och det är infe så konstigt om man betänker vilka de fem kärnvapensfaferna är. De började sina kärnvapenprogram långt innan def var aktuellt rhed icke-spridningsavtal och Uknande. Det var alltså då helt andra förutsättningar för att starta ett kärnvapenprogram än vad som råder i dag.

Nu har vi en betydligt mera rigorös kontroll över handeln med utrustning och teknik när det gäller klyvbart material. Detta gör aft det kan finnas ett intresse för en stat, som i diskreta former vill skaffa sig en kärnvapenkapacitet, att börja med att bygga upp etf civilt kärnkraffsprogram. När man sedan har byggt upp ett inhemskt kunnande på def kärntekniska området och skaffat en del utrustning inom detta, har man fått möjlighet att gå in för etf kärnvapenprogram.

Def finns alltså en sådan risk, och intresset för att gå denna omväg är i dag större än det var när de nu befintliga kärnvapenmakferna började sina kärnvapenprogram. Det gör att de historiska referenser som utrikesministern gör infe är särskilt relevanta när def gäller att bedöma framfida spridningsrisker.

Jag håller naturligtvis vidare med om :att deri politiska faktorn är avgörande. Det handlar väldigt mycket om polifisk vilja, och def är mycket viktigt att Sverige på olika sätt bidrar till aft stärka den polifiska viljan hos andra länder. Jag har inte påstått att Sverige inte är aktivt på nedrustningsområdet. Sverige är och har varit mycket akfivt på detta område, och def skall man fortsätta med. Men jag säger att det infe kommer att räcka med ord. Vi måste också visa i handling vad vi menar och vara beredda att göra vissa små uppoffringar för egen del för att skapa garanfier för att infe någonfing som härrör från Sverige skall kunna missbrukas i kärnvapenupprustningen. Det är def som jag ser som det verkliga testet på vår vilja på def här området.

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utriistning m. m. vid kärnvapentillverkning

7 Riksdagens prolokoU 1982/83:39-42

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om åtgärder mot användning av svensk utrustning m. m. vid kärnvapentillverkning

AnL 12 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Fru talman! Alldeles oavsett om herr Granstedt finner det lämpligt aft åberopa sin långa riksdagserfarenhef är det väl ändå rimligt aft denna debatt förs inom gränsen för det ämnesområde som är aktualiserat. Herr Granstedt ställer gång på gång frågor som har att göra med det svenska kärnkraffsprogrammet över huvud taget.

Jag vill nu klara ut att vi har en lagstiftning som förbjuder utförsel av uran. Det är inte fråga om aft stifta någon lag på defta område. Def fordras fillstånd från regeringen för utförsel av olika material som har att göra med kärnkraften. Jag har råkat säga att def f. n. inte är aktuellt med någon export av uran brutet i Sverige,-och def mofiverar jag med att det inte finns någon gruva i Sverige där uranbryfning förekommer.

AnL 13 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru falman! När det först gäller kompetensfrågan håller jag med om att vi skall diskutera utrikespolitik, och jag har försökt att rätt omsorgsfullt förklara att det var de utrikespolitiska aspekterna på detta problem som jag fog upp i min interpellafion och nu har diskuterat. Def kan infe vara så, fru falman, att så snart någon fråga har också andra aspekter än utrikespolitiska är utrikesministern förhindrad att uttala sig. Utrikesministerns fögderi lär bli tämligen snävt, om man definierar utrikespolifik som något som inte har att göra med något annat i samhället, som t. ex. industripolifik, näringspolifik och energipolitik.

Utrikesministern hänvisar vidare till lagen om förbud mot export av uran. Def är riktigt aft def finns en sådan lag, men den är inte någon långsiktig garanfi. Lagar kan ändras, och jag har fidigare försökt konstatera att def, om vi öppnar urangruvor och börjar bryta uran i Sverige, också finns en risk för att vi en gång i en framtid kommer att utsättas för påtryckningar om att exportera detta uran, nämligen om def börjar uppstå uranbrist på marknaden. Vi kan utsättas för handelspolitiska eller andra påtryckningar för aft hjälpa till med en uranförsörjning ute i världen.

Def är mot denna bakgrund som jag hävdar att den enda eller den starkaste garanfi som vi kan få mot aft def i en framtid blir aktuellt att exportera svenskt uran som kan missbrukas är att helt enkelt infe öppna några gruvor och aft inte påbörja någon uranbrytning, Sedan finns det en lång rad andra skäl att inte påbörja uranbrytning, men de hör inte hemma i den utrikespolifiska debatten. Jag har bara pekat på detta enda skäl, nämligen spridningsrisken.

Sammanfattningsvis tycker jag att det beklagligt aft det är inte går att få gehör för kraven på konkreta svenska åtgärder på kärnvapenområdef. Den nuvarande regeringen brukar ju gärna vilja framställa sig som om möjligt ännu mera engagerad i nedrustningsfrågor än den föregående. Därför tycker jag att det är sorgligt aft avståndet mellan ord och handling är så pass stort.

Det är lätt att hålla vackra tal i FN. Det är svårt att dra de egna polifiska Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

konsekvenserna av våra ställningstaganden, och def tycker jag är synd. . Överläggningen var härmed avslutad.

Om devalveringens konsekvenser

6§ Svar på interpellation 1982/83:31 om devalveringens konsekven- föru-hiälpen

ser för u-hjälpen

AnL 14 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTROM:

Fru talman! Pär Granstedt har i sin interpellafion ställt följande frågor:

1. Vilka överväganden om konsekvenserna för mottagarna av svenskt bistånd gjordes innan devalveringen genomfördes?

2. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att lindra konsekvenserna för svenska biståndsmottagare av den svenska devalveringen?

Herr Granstedt hävdar att vi genom devalveringen sökt övervältra våra problem på andra länder. Defta är inte rikfigt. Devalveringen syftar fill att med kraft bryta den ohållbara utveckling som kännetecknat de senaste åren, nämligen att vi ökat våra utlandsskulder för att finansiera vår konsumtion. Med def starka valutautflöde som pågått alltsedan hösten 1981 blev devalveringen den enda praktiskt framkomliga vägen. Alternafivet hade utgjorts av en kreditåtstramning som definifivt skulle ha strypt investeringsverksamheten. Devalveringen ingår vidare i etf samlat program för att föra den svenska ekonomin ut ur krisen och rekonstruera den svenska industrin. Endast genom en ekonomi i balans och en stark industri kan vi skapa de resurser som krävs för en solidarisk politik såväl här hemma som i relation till de behövande i u-länderna. I denna vidare mening kan man säga att mottagarna av svenskt bistånd, liksom vi svenskar, kommer aft gynnas av den högre tillväxt i Sverige som devalveringen syftar till. Däremot har givetvis just denna kategori av mottagare av transfereringar från den svenska stadsbudgeten som våra biståndsmottagare utgör, inte varit föremål för några särskilda överväganden i samband med devalveringen.

1 defta avseende föreligger ingen skillnad i förhållande till tidigare
devalveringar under de borgerliga åren, eller i förhållande fill praxis i andra
länder: biståndet bestäms i allmänhet i nafionell valuta utan hänsyn fill den
internationella växelkursufvecklingen. Nu hävdar herr Granstedt att den
borgerliga devalveringen 1981 i sin verkan på u-länderna uppvägdes av att
kronkursen tidigare följt med den stigande dollarkursen och därmed blivit
övervärderad. Effekten av devalveringen skulle med andra ord ha dämpats
av en dessförinnan sfigande effektiv kronkurs. Så skulle enligt herr Granstedt
inte ha varit fallet i samband med devalveringen i oktober i år. Fakta visar
emellertid att dollarkursen mellan augusti 1981 och september 1982 steg med
19.%. Om man, som herr Granstedt tydligen gör, anser att den svenska
biståndsinsatsen löpande skall anpassas till en ofta mycket oberäknelig
dollarkursutveckling, så är någon särskild kompensafion med anledning av
devalveringen 1982 lika litet mofiverad som efter devalveringen 1981. 99

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om devalvering-. ens konsekvenser för u-hjälpen.

-Regeringen avser att hålla fast vid det mål som riksdagen fastställt för biståndets andel av de samlade svenska resurserna.

Herr Granstedt påstår aft värdet av det svenska biståndet utomlands genom devalveringen har minskat med 1 miljard. Några exakta beräkningar går knappast aft göra, men det är helt klarf att den siffran är alldeles för hög.

Att som herr Granstedt gör bara mekaniskt omräkna den totala bisfåndssumman med 16 % är inte korrekt. En rad antaganden måste göras om bl. a. den reella devalveringseffekfen. Som bekant är Sverige infe def enda land i världen som sett sig nödsakat att korrigera sin valutakurs. Vidare måste antaganden göras om kostnadsökningarna i Sverige till följd av devalveringen, liksom om återflödefs storlek. SIDA har på dessa grunder gjort en mycket grov uppskattning som visar aft effekterna på landramarnas värde för mottagarländerna skulle bli ca 300 milj. kr. på helårsbasis av totalt näsfan 3 miljarder.

Def bör här tilläggas att växelkursförändringar både i Sverige och i samarbetsländerna har samma effekter som de prisförändringar som ständigt påverkar kostnaderna för de projekt som vi enats om aft genomföra. Om sådana kostnadsförändringar skulle äventyra genomförandet av projekt och program som vi anser väsentliga, brukar vi alltid kunna ta hänsyn fill dem när vi diskuterar förlängningar av projektavfal. Jag utgår ifrån aft sådana överväganden kommer aft göras även i fortsättningen.

På den multilaterala sidan är beräkningarna mycket mer komplicerade, inte minst genom svårigheterna att fastställa i vilken valuta floran av de internationella organen gör sin upphandling. Av större vikt i det här sammanhanget är emellerfid aft dollarkursen gentemot nästan alla andra valutor stigit drastiskt under senare år, vilket urholkat värdet av de flesta länders bistånd. Detta har som bekant skett genom att USA fört en inåtvänd nationell polifik utan hänsyn fill dess katastrofala internafionella verkningar.

För både def bilaterala biståndet och def mulfilaterala biståndet gäller dessutom att devalveringens effekter i Sverige ökar bruttonationalinkomsten (BNI). Def ger i sin tur en mindre ökning av den totala biståndsramen vid beräkningen av enprocenfsmålet. Även om en viss kompensafion för devalveringen härigenom sker, är jag naturligtvis medveten om de problem som många enskilda mottagarländer och internationella organisationer drabbas av fill följd av minskade resursflöden.

I def pågående budgetarbetet, som alltså ännu infe är avslutat, har vi därför så långt möjligt sökt skydda de mest utsatta grupperna i de fatfigaste mottagarländerna, och def är något söm kommer att påverka landramarna. Sitt tydligaste uttryck får detemellerfid i den nya regeringens betoning av jordbruks- och landsbygdsutveckling, vars utformning särskilt inriktas på utjämningsmål som att ge tillgång fill grundläggande basbehov för de allra fattigaste i form av utbildning, hälsovård och dricksvatten och att stärka kvinnornas roll som jordbruksproducenter.

100

AnL 15 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru falman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret på min interpellafion. I och för sig ger utrikesministern inte mycket av svar på mina direkta frågeställningar, nämligen dels vilka överväganden som gjordes om konsekvensen av devalveringen för u-länderna - där fick jag beskedet att i stort sett inga överväganden gjordes -, dels vad man vill göra för att lindra dessa konsekvenser.

I stället för utrikesministern en polemik mot själva förutsättningarna i min interpellafion. Devalveringen var ingen överlastning på andra länder, säger utrikesministern. Det tycker jag är ett märkligt påstående.

Vi kunde se hur den svenska kronan försvagades kraftigt ju närmare valdagen vi kom i somras. Den svenska kronan hade en ganskastark ställning fidigare. Visst hade vi ett valufautflöde, men def hängde samman med att vi har etf underskott i handeln med ufiandet. Men någon mer påtaglig spekulation mot den svenska kronan uppstod alltså inte förrän vi började närma oss valdagen. Orsaken-var ganska uppenbar. Risken blev större och större för aft vi skulle få en regering som infe längre ville fa på sig sparbördan för egen del för att få balans i vår ekonomi, utan som tänkte föra en polifik med ökade statsutgifter, ökat budgetunderskott och höjda skatter som följd. Därmed sjönk förtroendet för den svenska kronan. När valresultatet var etf faktum bröt det ut en våldsam spekulafion mot den svenska kronan, som ledde till att en devalvering blev nödvändig. För att skapa större svängrum, som det heter, för regeringens polifik, tog regeringen dessutom fill vad man skulle kunna kalla en överdevalvering, alltså en devalvering som var betydligt större än vad som i och för sig behövdes för aft återställa förtroendet för den svenska kronan.

Devalveringen är, som jag ser det, dels en konsekvens av den regeringspolitik som nuvarande regering gick fill val på, dels en medveten handling från den här regeringen för att skapa ytterligare utrymme för den politik man vill föra.

Det är klarf att detta innebär aft regeringen - kanske delvis oavsiktligt, som en konsekvens av sin politik, men också medvetet - lägger över en stor del av bördan på andra länder. I stället för att fa på sig def mödosamma sparandet här hemma ser man till att andra länder får betala en del av notan. Och såvitt jag försfår har vice statsministern fått helt klart för sig aft andra länder har uppfattat detta budskap. Vid det nordiska statsminisfermötet fick han besked om hur våra grannar ser på vårt handlande.

Men det är alltså inte bara våra grannar och konkurrenter på handelsom-rådet som har drabbats, utan också - vilket jag ville fästa uppmärksamheten på med min interpellation - de u-länder och internafionella biståndsprogram som har stöd från Sverige har fått vara med och betala en väsenfiig del av den här notan.

Utrikesministern för etf mycket egendomligt resonemang när han skall jämföra den här devalveringen med den som gjordes förra hösten. Jag konstaterade i min interpellafion att devalveringen förra hösten hängde samman med att den svenska kronan då hade varit ganska hårt bunden.till

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om devalveringens konsekvenser för u-hjälpen

101

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om devalveringens konsekvenser för u-hjälpen

102

dollarkursen och alltså följt med denna upp i höjden och aft devalveringen då var i stort sett ett återställande av den svenska kronans värde i förhållande till flertalet andra valutor. Därför kunde man inte hävda att devalveringen då innebar någon förlust för t. ex. mottagare av svenskt bistånd.

Nu försöker utrikesministern bevisa att det skulle råda en likartad situafion i dag. Såvitt jag försfår måste det vara def han är ute efter. Han talar om att fakta visar aft dollarkursen mellan augusfi 1981 och september 1982 steg med 19 %. Just def! Den steg i förhållande till den svenska kronan. 1 samband med devalveringen för etf år sedan kastade man loss den svenska kronan från dollarkursen. Den fortsatte inte att hänga med upp i höjden. Vad som har hänt är alltså aft den svenska kronan inte har följt med dollarkursen upp, vilket den gjorde vid den förra devalveringen. Dollarn har således stigit kraftigt i förhållande till deri svenska kronan, vilket den inte gjorde förra gången. Devalveringen för ett år sedan var en återställning av den svenska kronans värde i förhållande till flertalet andra valutor, medan däremot devalveringen i år infe innebär detta, eftersom den svenska kronan hade legat still. Vad som nu har hänt, i relation fill dollarn, är att vi först har haft den 19-procentiga dollarkurssfegringen och, ovanpå den, effekterna av devalveringen.

Sakförhållandet är alltså att situationen nu är precis den motsatta mot för ett år sedan. Det kan man också läsa ut av utrikesministerns svar. Ändå säger han, aft en särskild kompensafion med anledning av devalveringen 1982 är lika litet mofiverad som efter devalveringen 1981. Jag vet infe om det har uppstått någon kortslutning på utrikesdepartementet när man skrev svaret, om någon vikfig del av svaret inte har kommit med i tryck eller om något annat har hänt. Jag kan bara konstatera aft svaret, så som det är formulerat här, är fullständigt obegripligt. Det finns inget logiskt samband.

Sedan fill frågan om hur högt det pris som u-länderna får betala för den svenska devalveringen är. Utrikesministern menar att jag i mitt något grova antagande i interpellationen, att def skulle kunna röra sig om en miljard, har hamnat för högt. Def är möjligt. Jag hoppas att utrikesministern har rätt. Jag har infe haft möjlighet aft finräkna - jag har, som framgår av svaret, i stort sett bara räknat med den direkta devalveringseffekfen.

Däremot tycker jag inte att def är rikfigt att som utrikesministern gör ta hänsyn till växelkursförändringar i andra länder. Vad jag frågat efter i min interpellafion är effekterna av den svenska devalveringen som sådan. Växelkursförändringar i andra länder är då intressanta bara om de är en följd av den svenska devalveringen. Annars är det något som hade hänt oavsett om Sverige devalverade eller inte. Def gör att SIDA:s antagande om 300 miljoner när def gäller landramarna kan vara litet lågt - risken finns.

Det är också svårt aft veta i vilken mån svenska företag verkligen kommer att sänka sina priser som en följd av devalveringen. Vi har fått en lång rad signaler om att många svenska exportföretag inte sänker sina priser. Det kommer naturligtvis också att påverka leveranser fill u-länderna och innebära att devalveringskosfnaden för u-länderna blir större än den annars skulle ha blivit.

Men låt oss hoppas och anta att SIDA:s bedömning håller och att effekten på landramarna bara blir ungefär 300 miljoner. Då är ändå formuleringen i svaret en aning missvisande. Man kan få för sig att man skall jämföra siffran 300 miljoner med den siffra som jag har nämnt - 1 miljard. Så är infe fallet. Siffran 300 miljoner gäller bara det länderprogrammerade biståndet. Till def kommer det multilaterala biståndet, katastrofbiståndet, särskilda program, osv. Totalt uppgår bisfåndsbudgeten fill ca 6 miljarder.

Om man räknar med samma devalveringseffekf - dvs. ungefär 10 % - på hela biståndsbudgeten blir den totala effekten omkring 600 miljoner. Förmodligen är devalveringens effekt på det multilaterala biståndet större än på det bilaterala bisfåridet, eftersom där infe ingår svenska löner. Även med dessa försiktiga antaganden är 600 miljoner därför säkert relativt lågt räknat.

Def handlar alltså om betydande belopp - den saken är klar. Vi har urholkat vårt bistånd väsentligt genom devalveringen.

Fru talman! Jag framför i min interpellafion inte något krav på att vi skulle försöka införa något slags automatisk kompensation till u-länderna för den här urholkningen av biståndet. Jag anser att det skulle vara önskvärt att göra def, men jag inser att det är politiskt omöjligt. Def lär bli svårt att få kammaren aft besluta sig för att gå över enprocenfsmålet i det ekonomiska läge som nu råder.

Vad jag med min interpellafion velat få belyst är konsekvenserna för u-länderna av devalveringen. Jag har den uppfattningen aft devalveringen innebär motsatsen fill infernafioneU solidaritet. Det slår hårt mot andra när vi inte själva kan klara våra bekymmer. U-länderna får alltså vara med och betala det faktum att vi i Sverige lever över våra tillgångar, och det upplever jag som djupt orättfärdigt.

Jag har också velat få belyst hur man kan försöka lindra konsekvenserna av den här åtgärden för u-länderna. Vi måste se över våra åtaganden, göra omprioriteringar osv. Detta belyses litet grand i svaret. Det som där sägs har jag ingenfing aft invända mot; de prioriteringar som görs verkar vettiga. Men det är klart att def är svårt att dra några mera långtgående slutsatser av de mycket knapphändiga antydningar som görs.

Sammanfattningsvis kan jag, fru talman, konstatera att devalveringen förvisso har många sorgliga kapitel, men def här är nog ett av de sorgligaste.

Nr 40

Fredagen den 3. december 1982

Om devalveringens konsekvenser för u-hjälpen

AnL 16 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTROM: Fru talman! För en vecka sedan lämnade statsrådet Feldt ett svar i kammaren på en interpellation angående reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen. Han angav då också de motiv som han ansåg vara mest vägande för devalveringen. Av def skälet vågar jag vid det här tillfället gå förbi den frågan.

1 slutet av sin replik sade Pär Granstedt aft han inte har den uppfattningen att det nu skulle vara möjligt att yrka på ett större u-landsbistånd just med hänsyn fill devalveringen. Därav drar jag slutsatsen aft han anser att

103

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om devalveringens konsekvenser för u-hjälpen

devalveringens genomförande infe kunde påverkas av det specifika ämnesområde som u-landsbisfåndet utgör.

Def är klart aft devalveringen medför påfrestningar i många avseenden, och olika grupper har fått fa på sig bördor i samband med den. För vår del får vi bl. a. en prishöjning, som i sin tur leder fill en höjning av det nominella beloppet för bruttonationalinkomsten, som är utgångspunkten för beräkningen av u-landsbiståndet. Så till vida blir det en kompensation.

Jag har i mitt svar medgivit att regeringen vid beslutet om devalveringen vägleddes av hänsyn till den svenska ekonomin och fill möjligheten att få den att fungera bättre än vad den fidigare har gjort. Om detta lyckas, vilket vi väl alla hoppas, kommer def aft bli fill fördel för också en rad andra länder och infe bara för oss själva. Vårt u-landsbistånd kommer då också att vila på en tryggare bas.

I mitt interpellationssvar har jag också framhållit att i de fall devalveringen, som är en kostnadshöjning, verkar försvårande för vissa angelägna projekt finns det möjUgheter fill omfördelningar som bör göras så aft de mest angelägna behoven kan tillgodoses.

104

AnL 17 PÄR GRANSTEDT (c):

Fru falman! Jag sade att jag dess värre infe trodde att det var polifiskt möjligt aft i detta läge få Sveriges riksdag att gå över enprocenfsmålet för ätt kompensera u-länderna för devalveringen. Av det drog utrikesministern slutsatsen aft jag inte ansåg att hänsyn till u-länderna hade kunnat påverka beslutet om devalveringens genomförande. Det tycker jag var en märklig slutsats.

Nu är devalveringen ett faktum -det är inte möjligt att fa tillbaka den. Men det innebär infe att jag accepterar den och tycker aft den var en rikfig åtgärd. Jag tycker aft den, i synnerhet i den här omfattningen, våren felakfig åtgärd. En av orsakerna till det är just att den innebär att vi vältrar över våra problem på andra länder- problem som vi borde vara väl rustade att möta själva. Vi vältrar över våra problem på länder som har betydligt större ekonomiska svårigheter än vi själva. Och det upplever jag som en mycket tvivelaktig politik - det är motsatsen till internationell solidaritet.

De länder som vi vältrar över problemen på är dels de som drabbas av
handelsproblem genom devalveringen och som i många fall har en svagare
ekonomi än Sverige, dels och inte minst u-länderna, som har en ekonomiskt
oändligt mycket svårare ställning än vi. Och det tycker jag är orättfär
digt. ■ ■

Vi får naturligtvis hoppas att devalveringen så småningom leder fill en förstärkt svensk ekonomi. Enligt min uppfattning hade det funnits andra och bättre åtgärder aft vidta för att åstadkomma def. Men den debatten skall vi naturligtvis inte föra här.

Nu är devalveringen och dess konsekvenser för u-länderna ett beklagligt-faktum. Vad vi kan göra nii är bara att försöka Undra konsekvenserna så mycket som möjligt. Där far jag fasta på det utrikesministern säger om möjligheter' fill omprioriteringar osv. Def är def arbetet som måste

genomföras. Jag förutsätter aft de svenska biståndsmyndigheterna driver de här frågorna aktivt och inte bara reagerar om problem uppstår. De måste granska våra olika biståndsprojekt och våra olika mulfilaterala åtaganden och se efter var def behövs insatser för aft undvika att problem uppstår.

AnL 18 BJÖRN MOLIN (fp):

Fru falman! Bara några korta kommentarer. Låt mig börja med att notera det väl i och för sig självklara konstaterandet att också den nya regeringen står fast vid en av grundprinciperna för den svenska biståndspolitiken, nämligen det s. k. enprocenfsmålet, dvs. att en hundradel av vårt samlade produktionsresultat varje år skall gå som bistånd till de fattiga länderna. Jag tror aft regeringen på den punkten kan påräkna ett starkt stöd här i riksdagen. Det gäller säkerligen också de grundläggande mål för biståndspolitiken som fastlades 1978. Om regeringen också avstår från att göra alltför stora förändringar i länderfördelningen och när det gäller det bredare samarbetet, tror jag att förutsättningarna stärks ytterligare för en bred enighet i kammaren om u-hjälpen.

Enprocenfsmålet har många gånger beskrivits som en miniminivå eller ett efappmål. När riksdagen fastlade principerna för vår bisfåndspoUfik 1978 uttalade man aft en strävan bör vara aft biståndet skall utgöra en växande andel av vår samlade produkfion. Man sade samfidigt, och def har naturligtvis relevans i dag, aft detta blir beroende av möjligheterna att skapa ekonomisk tillväxt i vårt land och kräver en återvunnen ekonomisk balans. Här finns naturligtvis en koppling som åtminstone vid den internafionella presenfafionen ay vår bisfåndspolifik är riktig.

Frågan om man skall kompensera u-länderna för den reala sänkning av biståndet som devalveringen naturligtvis medför är rätt kompUcerad. Jag tror inte att man kan kräva någon exakt och fullständig kompensation av varje kursförändring. Det är en omöjlig ståndpunkt.

Jag blev förvånad när utrikesministern sade att "devalveringens effekter i Sverige ökar bruttonationalinkomsten". Jag hoppas aft man då räknar med en real ökning av bruttonafionalinkomsten. Det var detta som var poängen, såvitt jag försfår, och det kan vi ju hoppas på. Vi vet inte om det blir på det sättet. Jag föreställer mig att utrikesministern som företrädare för regeringen har starkare förhoppningar i den vägen än vad jag har. Med detta som utgångspunkt använder utrikesministern formuleringen "Även om en viss

kompensation för devalveringen härigenom sker ." Jag tycker det är

feltänkt, därför att om det blir en real ökning av vårt samlade produkfions-resultat till följd av devalveringen, så har vi hela fiden varit ense om att innebörden av enprocentsmålet i detta fall leder fill en real ökning också av biståndet. Men def är ju infe någon kompensation för den kursförändring som devalveringen utgör. Syftet, eller åtminstone en del av syftet, med den stora devalveringen var att skapa en konkurrensfördel, och inte som vid devalveringen 1981 bara att anpassa kronan till en ogynnsam förändring av kursrelationerna. Syftet med en sådan här konkurrensdevalvering är att göra den svenska kronan mindre värd, för aft därigenom dra långsikfiga fördelar i

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om devalveringens könsekvenser för u-hjälpen

105

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Om devalveringens konsekvenser för u-hjälpen

vår bytesbalans. Det är klart att om vår utlandsskuld till följd av devalveringen ökar, blir vårt bistånd, räknat i dollar eller korgvalutor, lägre.

Från ekonomiskt håll har man räknat ut aft av den sextonprocenfiga devalveringen är kanske hälften mofiverad av en strävan att skapa konkurrensfördelar för den svenska exportindustrin. Då är det väl i och för sig ingen orimlig slutsats att den delen av devalveringen borde få påverka storleken av vårt u-landsbistånd. När det gäller den del av vårt bistånd som går till multinationella organ av olika slag, vilka finansierar sin verksanihet i fasta valutor, så blir våra kostnader för det multinationella biståndet större när den svenska kronan sjunker i värde i förhållande till andra valutor. Då blir utrymmet relativt mindre för andra biståndsinsatser, t. ex. på det bilaterala området. I den meningen är def naturligtvis ofrånkomligt att den genomförda devalveringen innebär en viss real urholkning av vårt bistånd.

För min del drar jag av defta bara den slutsatsen att det då är så mycket vikfigare att vi till alla delar håller fast vid enprocentsmålet och inte på något sätt naggar det i kanten.

106

AnL 19 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Fru falman! Både Pär Granstedts och Björn Molins inlägg gör def klarf aft det finns skäl att räkna med en fortsatt bred uppslutning kring biståndspolitiken. Det uppfattar jag som värdefullt.

Jag är också på det klara med att den devalvering som har gjorts innebär att det reala värdet av vårt bistånd kan komma att bli lägre än det tidigare varit. Men det utgör fortfarande, om vi nu kan uppehålla enprocentsmålet, 1 % av vår egen bruttonationalprodukt, räknat i löpande priser - liksom allt annat som riksdagen beslutar om. Detta bistånd kommer ändå att inta en gynnad ställning i förhållande fill många andra poster som riksdagen så småningom har att ta ställning till när def gäller aft göra upp en budget.

Den väg som regeringen nu har valt - att inte ge någon särskild kompensation för devalveringens effekter - är den väg som man fidigare har följt. Man grundar detta på en etablerad internationell praxis. Alltsedan systemet med fasta växelkurser bröt samman i början av 1970-falet görs t. ex. biståndsutfästelser till internafionella organisationer i allmänhet i nationella valutor utan förpliktelser aft vidmakthålla värdet av de utfästa bidragen i händelse av en växelkursförändring.

Överläggningen var härmed avslutad.

7                                                                                                   § Anmäldes och bordlades Nr 40
vehe                                                                                             Fredagen den
1982/83:74 Redogörelse för verksamheten iriom Europarådets ministerkom-            t Hgrember 1982

mitte under år 1981________________________________________________

8 § Anmäldes och bordlades
Finansutskottefs betänkanden

1982/83:12 Förfaringssättet vid försäljning av staten tillhörig fast egendom

1982/83:13 Minskat krångel för företagare

1982/83:14 Åtgärder mot kapitalflykt och ekonomisk brottslighet

1982/83:16 Ny lagstiftning beträffande riksgäldskonforet, m. m. (förs. 1980/81:19)

1982/83:17 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1981/82 (redog. 1982/83:2)

1982/83:18 Förslag fill lag om vissa äldre sedlar (förs. 1982/83:5)

1982/83:19 Förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (prop. 1982/83:37)

1982/83:22 Dispositionen av anvisade anslag för budgetåret 1982/83 till departementen m. m. (prop. 1982/83:65)

Skatteutskottets betänkande

1982/83:13 Tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1982/83 såvitt

avser höjning av garanfi till Systembolaget AB för pensionsåtaganden

(prop. 1982/83:25)

Jusfitieutskottets betänkanden

1982/83:3 Översyn av nödvärnsrätfen

1982/83:4 Lagstiftningen rörande TV-övervakning

1982/83:5 Behörighet för polisman att vara. nämndeman i länsrätt

1982/83:6 Åtgärder mot alkoholförfäring på allmän plats, m.m. (prop.

1982/83:9) 1982/83:7 Dobbleri (prop. 1981/82:170 delvis)

Lagutskottets betänkanden

1982/83:10 Skyldighet att avhjälpa vissa fillverkningsfel 1982/83:11 Ändring i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (prop. 1982/83:40)

Utrikesutskottets betänkanden 1982/83:8 Röstning i FN beträffande Östra Timor

1982/83:10 Internationell undersökningskommission för Raoul Wallenberg 1982/83:11 Verksamheten inom Nordiska rådet

107

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Meddelande om frågor

Kulturutskottets betänkanden

1982/83:10 Vissa kulturpolifiska frågor

1982/83:11 Utlåning av filmverk från arkivet för ljud och bild

Utbildningsutskottets betänkanden

1982/83:2 Kompletteringar fill läroplanen för kommunal vuxenutbildning

m. m. (prop. 1982/83:2) 1982/83:7 Antagning till högskolan

1982/83:8 Landsfingskommunal konsumentekonomisk utbildning m. m. 1982/83:9 Obligatoriskt medlemskap i sfuderandesammanslutningaf (prop.

1982/83:27) 1982/83:10 Fristående skolor för skolplikfiga elever m. m. (prop. 1982/

83:1)

Jordbruksutskottets betänkanden

1982/83:5 Etf frygghetspaket för skogsbrukare

1982/83:6 Tillvaratagande av bär och svamp

1982/83:7 Skilda fiskefrågor

1982/83:8 Statens stöd fill växtförädling m.m.

1982/83:9 Regional laboratorieverksamhet (prop. 1982/83:21)

1982/83:10 Åtgärder för att begränsa användningen av kadmium (skr.

1982/83:30) 1982/83:11 Den svensk-norska gränshandeln med grovfoder 1982/83:12 Jordbrukets produktion av energigrödor 1982/83:13 Vattenvård, m. m. 1982/83:14 Diknings- och avloppsföretag

Näringsutskottets betänkanden

1982/83:11 Statligt utnyttjande av industriellt rättsskydd 1982/83:12 Regional dagligvamförsörjning 1982/83:13 Ursprungsmärkning och prisinformafion

9 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 2 december

108

1982/83:162 av Christer Eirefelt (fp) fill ekonomi- och budgetministern om åtgärder för att förbättra konkurrensen inom bryggeribranschen:

Brygginvést AB och AB Pripps Bryggerier har presenterat ett nytt förslag till sfrukfurplan för bryggeriindustrin.

Förslaget betyder en ytterligare samordning, och det är tvivelaktigt om def innebär den marknadsmässiga vitalisering som bör eftersträvas.

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för aft förbättra konkurrensen inom bryggeribranschen?

1982/83:163 av Marianne Karlsson (c) fill statsrådet Birgitta Dahl om undersökning av nafurgasfyndighef i Östergötland:

Förekomsten av naturgas i Östergötland är omvittnad sedan lång fid tillbaka. Nu har emellerfid frågan aktualiserats, och länsstyrelsen har anhållit om medel för att kunna fullfölja pågående studier.

Är regeringen posifivt inställd i fråga om svenska gasfyndighefer, och kommer regeringen aft tillstyrka det anslag som krävs för undersökningen?

Nr 40

Fredagen den 3 december 1982

Meddelande om frågor

1982/83:164 av Martin Olsson (c) fill kommunikations- och försvarsministern om ombyggnad av riksväg 83 mellan Ljusdal och Ange:

Delen Ramsjö-Östavall av riksväg 83 mellan Ljusdal och Ange har en mycket otillfredsställande standard och behöver byggas om. Ombyggnader har diskuterats vid olika tillfällen men hitfills infe blivit genomförda.

Denna riksväg är den viktigaste vägförbindelsen mellan västra Hälsingland och västra Medelpad och har därigenom stor regionalpolitisk betydelse för delar av Gävleborgs och Västernorrlands län, som har speciella problem. En ombyggnad eller i varje fall upprustning av denna väg är starkt mofiverad såväl av frafiksäkerhetsskäl som av kraven på att lokal- och genomfarfsfrafik skall ha förutsättningar att fungera året om. För de nord-sydliga turistströmmarna är vägen av stor betydelse, liksom det för skogsnäringen är angeläget att vägen har tillräcklig bärighet och kan utnyttjas i full utsträckning hela året.

Eftersom hittills gjorda överväganden inte lett till erforderliga åtgärder vill jag till kommunikationsministern ställa följande fråga:

Överväger kommunikationsministern några åtgärder för att riksväg 83 mellan Ljusdal och Ange skall få en fillfredsställande standard?

10 § Kammaren åtskildes kl. 11.14.

In fidem

BENGT TORNELL

/Solveig Gemert