Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:39

Torsdagen den 2 december

Kl. 12.00

1 § Justerades protokollet för den 24 november.

2 § Entledigande av statsråd

Från statsministern hade inkommit följande skrivelse:

Till riksdagen

Jag har i dag på hans egen begäran entledigat statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Börje Andersson. Jag har samfidigt förordnat statsrådet och chefen för kommunikafionsdepartementet Curt Boström att vara chef också för försvarsdepartementet. Stockholm den 1 december 1982 Olof Palme

Skrivelsen lades fill handlingarna.

3 § Svar på fråga 1982/83:96 om katastrofbistånd till Vietnam

AnL 1 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr falman! Eva Hjelmsfröm har frågat mig om den svenska regeringen kommer att bidra med katastrofbistånd fill Vietnam till följd av orkanen Nancys härjningar.

Den 19-20 oktober i år utsattes de norra delarna av centrala Vietnam - som ofta drabbas av tyfoner - för en kraftig storm med en vindhastighef på 30 meter per sekund. Tyfonen uppges vara den hårdaste som uppmätts i mannaminne. Enligt uppgift från FN:s kafastrofkonfor berördes ca 1,3 miljoner invånare främst i provinserna Nghe Tinh och Thanh Hoa. Nära 300 människor dödades. Ca 70 000 hus förstördes, och antalet hemlösa beräknas fill nära 200 000 personer. 137 000 hektar risodlingar utsattes för kraffiga översvämningar. Vidare förstördes hundrafals skolbyggnader, sjukhus.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om katastrofbistånd tiU Vietnam

fabriker, livsmedelslager, verkstäder, båtar liksom vägar, bevattningssystem, dammar och elledningar. Tyfonen, som drabbade provinserna just i början av skördetiden, beräknas ha orsakat ett skördeborffall motsvarande ca 300 000 ton otröskat ris.

Den vietnamesiska regeringen har rikfat en vädjan tiU det internationeUa samfundet om bistånd. I första hand efterfrågas livsmedel, konstgödning, utsäde, kläder, tyg, papper, asfalt, korrugerad plåt, anfibiotika och medicinsk utrustning.

Såväl FN:s kafastrofkonfor som Internationella röda korset har efter besök i de drabbade provinserna uppmanat omvärlden att lämna katastrofbistånd till Vietnam.

Svenska röda korset och Rädda barnen har under den gångna veckan inkommit med resp. aviserat framställningar om bidrag från regeringen för katastrofinsatser i Vietnam. Framställningarna avser främst insatser i form av leveranser av livsmedel och medicinsk utrustning.

UD;s och SIDA:s katastrofgrupp, som sammanträder inom kort, kommer aft pröva dessa framställningar och lämna förslag till åtgärder.

AnL 2 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr falman! Jag tackar utrikesministern för svaret på min fråga.

Som utrikesministern mycket riktigt framhåller är orkanen Nancy den värsta som drabbat Vietnam i mannaminne. Vi vet, herr talman, att Vietnam är ett mycket fatfigt land. Vi vet aft Vietnam fortfarande lider av USA:s bombningar och härjningar. Vi vet att def område som främst drabbades av orkanen Nancy ligger mellan 17 och 20 breddgraderna, dvs. i den del av Nordvietnam som USA fortsatte att bomba under det s. k. partiella bombstoppet. Vi vet också att USA inte har följt fredsöverenskommelsen -USA har inte lämnat ett öre i bidrag fill Vietnam.

Utrikesministern svarar egenfiigen inte på min fråga. Han säger att UD:s och SIDA:s katasfrofgrupp kommer aft pröva framställningar och lämna förslag till åtgärder. Min följdfråga blir naturligtvis: Kommer dessa framställningar - som jag förutsätter inkommer - att prövas i positiv riktning? Jag har helt enkelt frågat: Kommer Sverige att bidra med katastrofbistånd? Jag är klar över att Sverige inte kan täcka hela det belopp som erfordras - det vore naturligtvis orimligt - men vi kan åtminstone bidra något fill aft lindra den nöd som uppstått efter Nancys härjningar. Är Sverige berett att i andra internafionella sammanhang trycka på för att Vietnam skall få ytterligare pengar tUl att täcka katastrofens kostnader?

AnL 3 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr talman! Det är rikfigt, som Eva Hjelmström säger, att jag inte har svarat direkt på frågan om framställningarna kommer att beviljas. Det beror på att jag inte bör föregripa den särskilda katastrofgruppens rekommenda-fioner. Men låt mig för egen del svara att jag ser positivt på att katastrofbistånd lämnas.

AnL 4 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för def positiva beskedet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om den svenska

vapenexporten 4§ Svar på fråga 1982/83:104 om den svenska vapenexporten till tiU Indonesien Indonesien

AnL 5 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTROM:

Herr talman! Oswald Söderqvist har frågat vilken omfattning den svenska vapenexporten fill Indonesien har.

Exporten av krigsmateriel till Indonesien under tiden januari t. o. m. juli i år uppgår fill 80 milj. kr. Under åren 1978-1981 utgjorde den totala exporten av krigsmateriel till Indonesien i genomsnitt drygt 60 milj. kr. per år. Dessförinnan under 1970-falef förekom praktiskt taget ingen export. Alltsedan år 1978 består exporten av luffvärnsmaferiel och till en mindre del av anfiubåtsvapen.

AnL 6 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar utrikes- och handelsministern för svaret på min fråga.

Den självklara och logiska följdfrågan är givetvis om statsrådet anser att denna export fill Indonesien är förenlig med de svenska bestämmelserna för krigsmaterielexport.

Indonesien är ju infe vilket land som helst i dessa sammanhang. 1965 fick man en militärdiktatur där, som på så många andra ställen. Def var etf blodigt agerande, det skedde väldigt hårda utrensningar, mycket stora procedurer med avrättningar av framför allt vänsteroppositionen i Indonesien. Allt detta har sedan fortsatt.

Vad som är mycket mera allvarligt i detta sammanhang är det som hänger ihop med Östtimor. Vi har haft den frågan uppe många gånger med andra handelsministrar och statsråd. 1975 invaderade alltså Indonesien, mot alla internationella rättsregler, den del av Timor som nyss hade utropat sig som självständig från portugisisk kolonialism. Sedan dess har def alltså pågått etf krig där,

Sverige har, som framgår av svaret, sålt vapen dit trots att kriget har pågått. Sverige har under borgerlig regeringstid - jag tror def var 1980 -inträtt i den stödgrupp som finns, International Governmental Group for Indonesia, med USA som ledande stat. Svenska företag, närmast Bofors, har skickat handelsdelegationer fill Indonesien. Indonesisk militär har varit i Sverige och tittat på svenska vapen för ytterligare inköp.

Frågan om Östtimor kommer vi att behandla om någon tid här i kammaren, när vår mofion kommer upp till behandling. Den socialdemokratiska regeringen har ju i klar strid mot sina tidigare propåer på nytt lagt ned sin röst i FN när det gällt Östtimor.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om den svenska vapenexporten tiU Indonesien

Vad som är intressant nu är om Lennart Bodström skall sälla sig till den långa rad av handelsministrar och utrikesministrar, borgerliga och socialdemokratiska, som ställer upp på vapenexport tUl länder som bedriver krig och förtrycker andra nationaliteter.

AnL 7 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr falman! Det är riktigt att 1965 började inbördes strider i Indonesien. Men i dag är Indonesien en alliansfri nafion, som står utanför alla milifärpakter. Landet lever i fred med sina grannar, och regeringen anser därför aft Indonesien kan komma i fråga för export av sådan defensiv krigsmateriel som jag nämnde i mitt svar tiU Oswald Söderqvist, nämligen luffvärnsmaferiel och antiubåtsvapen.

Vad så gäller frågan om Östtimor skall också jag avstå från att gå närmare in på den här men bara påpeka att just den materiel det är fråga om, luftvärnsmaferiel och fill en mindre del anfiubåtsvapen, är sådan utrustning som inte kan användas i den bergiga djungelferrängen i Östfimor, där Frefilin varit verksamt.

- AnL 8 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr falman! Det är deprimerande att behöva konstatera att riiina aningar besannas och att Lennart Bodsfröm sällarsig fiU den långa raden av ministrar som fillåter vapenexport i klar strid mot de svenska bestämmelserna.

Def är ointressant, Lennart Bodström, om materielen kan användas mot Fretilin eller inte. Lennart Bodströms påstående är f. ö. felaktigt, eftersom det finns klara indikationer på att maferielen har använts och att dessa svenska luffvärnskanoner, som jag väl känner tUl, är mycket användbara mot trupp. Det går t. o. m. att släppa ned dem från flygplan, om så skulle behövas.

Det intressanta är emellertid att Indonesien befinner sig i ett krig. Indonesien har - i klar strid mot folkrätten och i klar strid mot FN:s uttalanden - olagligt ockuperat ett område som inte hör fill landet. Lennart Bodström använder precis samma argument som användes av den moderate handelsministern Staffan Burenstam Linder, när vi för ett par år sedan här diskuterade export av Spicabåfar. Han sade då att de strider som förekom i Malaysia pågick uppe i bergen och att det då infe spelade någon roll om vi sålde båtar, som ju gick på sjön. Detta är en ohållbar argumentation.

De svenska bestämmelserna anger aft under vissa förhållanden får inga vapen säljas. I def här fallet har vi klar indikation på att Indonesien för ett anfallskrig med klar tendens fill folkmordsagerande. Till sådana stater skall vi infe sälja några vapen, oavsett om vapnen anses vara defensiva eller inte. F. ö. finns det också indikationer på aft även annan materiel av svenskt ursprung än den som nämns i frågesvaret finris i Indonesien. Även de luftvärnskanoner som nämns i svaret går def alldeles utmärkt att använda mot trupp.

AnL 9 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTROM: Herr talman! Varje kommande ansökan om tillstånd för krigsmaterielexport kommer naturligtvis, liksom hittills, att prövas individuellt och i enlighet med gällande riktlinjer. Den utrustning som jag här talat om kan infe användas för sådana ändamål som herr Söderqvist har nämnt.

Så vill jag också fillägga, eftersom herr Söderqvist hela fiden drar in Östtimor i den här diskussionen, att Sverige, fill skillnad från många andra stater, aldrig har erkänt Indonesiens överhöghet över Östtimor. Vi menar att områdets befolkning skall ha sin självständighet.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om den svenska vapenexporten till Indonesien

AnL 10 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det är klart att Östtimorfrågan är viktig i detta sammanhang. Det är ju den springande punkten.

Jag skulle vilja fråga utrikes- och handelsministern än en gång: Hur kan det vara möjligt att, med de bestämmelser för vapenexport som vi har i dag, tillåta export till Indonesien? Hur bedömer utrikesministern denna konflikt, dessa strider som pågår på Östfimor och som har pågått sedan 1975? Vad är det för någonfing? Är def krig, eller är def inte krig? Är Indonesien i krig eller infe? Def är ju defta som är frågan när vi skall fillämpa de svenska bestämmelserna.

Det är fullt klarf enligt de svenska bestämfnelserna att vi inte skall exportera vapen till stater som befinner sig i konflikt, vare sig det rör sig om en yttre fiende eller inre väpnade konfiikter. Här pågår en väpnad konflikt. Hur bedömer Lennart Bodström denna? Vad är det för typ av konflikt?

AnL 11 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr talman! De uppgifter som regeringen förfogar över anger att

stridshandlingarna i Östfimor nu nästan upphört helt. Det har inte ändrat

regeringens uppfattning om Östfimors rätt till självbestämmande, men aft

dra in detta i denna fråga anser jag omöjligt. Den ansökan om utförsel av krigsmateriel fill Indonesien som har ingivits

är prövad i enlighet med gällande bestämmelser och har därefter bifallits.

AnL 12 OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr falman! Det finns olika uppfattningar om huruvida def nu pågår strider eller infe. Def finns uppgifter från så sent som i november 1982, att hårda strider hade utkänipafs mellan regeringssoldater och Frefilin-gerillan på Östfimor, med stora förluster på ömse sidor. Men def är egenfiigen inte intressant.

Def som är intressant är ju konflikten på Östfimor. Utrikes- och handelsministern har inte svarat på min fråga i detta avseende. Vad är det för en konflikt? Är def en inre väpnad konflikt? Är det ett anfall på en fri och oberoende stat? Lennart Bodström säger i sin egenskap av utrikesminister att Sverige erkänner Östfimors rätt till självständighet och fördömer Indonesiens angrepp.

Hur kan vi fillåfa oss att över huvud taget exportera några vapen fill

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om planerad försöksverksamhet med kabel-TV-sändningar i Lund

Indonesien, oavsett om de har använts på Östfimor eller inte? Det står ingenting i de svenska bestämmelserna om att man på något sätt skall kunna exportera krigsmateriel eller vapen om de infe kommer till användning i just den akuta konflikten. Det falas om konflikter som sådana, och det är därför som frågan om Östtimor hör hit och är intressant.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på fråga 1982/83:120 om planerad försöksverksamhet med kabel-TV-sändningar i Lund

AnL 13 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Ing-Marie Hansson har frågat om jag avser att ta initiativ som syftar fill en samplanering av olika slag av försök när def gäller utveckling av TV-sändningar i Sverige.

Frågan är föranledd av televerkets planer på aft sätta i gång försöksverksamhet med kabel-TV i Lund. Enligt televerkefs planering skall en första etapp omfatta ca 4 000 hushåll. Televerket planerar också andra försök med kabel-TV. Från verkets sida ses försöken som ett sätt aft bygga upp teknisk och organisatorisk kompetens på kabel-TV-området. Kabel-TV är ett exempel på s. k. bredbandig telekommunikation. De provnät som televerket förbereder är, enligt verket, ett vikfigt led i en långsikfig utbyggnad av det svenska telenätet med bredbandiga förbindelser.

En kabel-TV-anläggning kan användas på många olika sätt. För lundaexperimentet har diskuterats distribution av TV-sändningar från Sverige och utlandet, lokala TV-sändningar, samhällsinformafion, utbildning, s. k. interaktiva tjänster, dvs. TV-möfen, larm och bevakning, samt reprissändningar. Även möjligheten aft pröva betal-TV har diskuterats. På kabelnätet kan också radiosändningar från olika länder distribueras.

Vissa användingar kräver enligt radiolagen regeringens tillstånd. Kabel-distribution av utländska radio- och TV-sändningar torde förutsätta tillstånd från dem som har upphovsrätt till materialet. Det är i det sammanhanget också angeläget aft diskutera vilka principer som skall fillämpas för fördelningen mellan hushållen av bl. a. upphovsrättsliga kostnader.

Den nyligen tillsafta massmediekommittén har till uppgift att överväga olika frågor som har samband med den tekniska utvecklingen inom massmedieområdet. Som ett led i sitt arbete skall kommittén lägga fram en plan för vilka praktiska försök med kabel-TV som skall göras i Sverige. Jag avser aft inom kort föreslå regeringen att utfärda tilläggsdirektiv för kommittén.

Jag utgår från att televerkefs planerade försök med kabel-TV sker helt inom ramen för de lagar och regler som gäller och att verket i sin fortsatta planering, liksom hittills, håller nära kontakt med olika berörda organ, bland vilka massmediekommittén givetvis spelar en central roll.

AnL 14 ING-MARIE HANSSON (s);

Flerr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Göransson för svaret, som jag finner mycket fillfredsställande. Det är ytterst angeläget att massmediekommittén får i uppdrag att snarast utreda problemen med och förutsättningarna för kabel-TV-sändningar.

Det är, som statsrådet framhåller i svaret, infe bara aktuellt med försöksverksamhet i Lund. F. n. planeras försöksverksamhet också för Stockholm och Strängnäs. Även andra orter har nämnts. 1 Göteborg lär ett privat företag installera motsvarande utrustning.

Televerket skall enligt sina direktiv bedrivas kommersiellt, och verksamheten har varit mycket lönsam för företaget. Trots att inga generella faxehöjningar gjorts, ökade omsättningen ändå med 12,8 % under 1981/82. Lönsamhefskraven ökar naturligtvis pressen på företaget att utveckla tekniken men kan också innebära mindre känsla för prioriteringar utifrån kulturpolitiska målsättningar.

Som exempel kan nämnas utbyggnaden av riksradions P 3-nät, som i dag inte har kapacitet för att täcka in lokalradions hela regioner. P 4-nätets liksom region-TV:s utbyggnad prioriteras kanske lätt bort inför möjligheterna att utveckla ny teknik.

Försöksverksamheten med kabel-TV finansieras genom lån på den öppna kapitalmarknaden och belastar därför i inledningsskedet infe televerkefs budget men drar naturligtvis kostnader i räntor och amorteringar.

Televerket betonar i sin rapport om kabel-TV de fördelar verket har genom kanalisationen i gator och vägar samt genom att def i televerkets befintliga nät finns utrymmen som kan utnyttjas för placering av förstärkare och fördelare i ett kabel-TV-nät, t. ex. i stationsbyggnader, kabelbrunnar och fördelningsskåp. Samfidigt sägs att en utbyggnad av kabel-TV-näfef infe kan befraktas som en samhällsnyttig tjänst och därför bör bedrivas efter affärsmässiga principer.

Men företaget pekar sedan på de samhällsnyttiga vinster som kan göras genom samordning med befinfiiga och nyfillkommande nätutbyggnader för i första hand telefon. Vad företaget här för fram visar på en dualism i synsättet.

För aft få lönsamhet i fråga om försöksverksamheten med kabel-TV ' kommer endast orter med över 5 000 invånare att bli aktuella. Vad händer då när det nuvarande marknätet med slavsändare är nedslitet?

Det är många frågor som aktualiseras genom den här försöksverksamheten. De berör också kommunikationsministerns och industriministerns arbetsområden. Jag frågar: Avser statsrådet att ta upp överläggningar även med andra departement för att få fram uppgifter om vad som kan göras?

AnL 15 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Låt mig kort slå fast att det för oss i det här landet naturligtvis är angeläget att ha en nationell kompetens också på kabelområdet. Jag ser alltså försöksverksamheten i sig som meningsfull och riktig.

Ing-Marie Hansson tillägger sedan ett antal skäl för varför def är angeläget

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om planerad försöksverksamhet med kabel-TV-sändningar i Lund

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om planerad försöksverksamhet med kabel-TV-sändningar i Lund

att försöksverksamheten verkligen bedrivs i det breda samråd som jag anmälde och i all synnerhet att massmedieutredningen, med den centrala uppgift den har, får möjlighet att nära följa verksamheten. Det bör ske ett nära samråd från verkets sida vid utformningen av försöksverksamheten. Därav framgår naturligtvis också att deri här frågan' berör flera av de fackdepartement som har anknytning till området.

AnL 16 ING-MARIE HANSSON (s);

Herr talman! Jag förstår att utvecklingen/rusar så snabbt aft def förmodligen är omöjligt aft förmå televerket att vänta med en igångsättning av försöket fills den samlade bedömning som massmediekommittén skall göra föreligger. Därför är det positivt att statsrådet så klart anger en viljeinriktning i den här frågan.

Ytterligare problem aktualiseras också. Vi får in utländska program och TV-sändningar med reklam direkt över Sverige. Och det är oklart hur radiolagen skall tolkas när det gäller att vidareföra radio- och TV-sändningar på def sättet. F. n. är det möjligt för hushållen att använda sig av en central TV-anläggning i bostadsområdena. Men hur skall man se på ett tillstånd när det gäller ett mer heltäckande kabelnät? Var går gränsen? Skall vi ha etableringsrätt på det här området inför den nya utvecklingen? Ligger de här försöken inom radiolagens råmärken? Def är en tolkningsfråga om den här verksamheten skall befraktas som rundradioverksamhef, och det är den tolkningstvisten som televerket nu utnyttjar. Statsrådet har berört frågan om upphovsrätt, men då närmast när det gäller ufiändska sändningar. Def kommer aft bli mycket svåra avvägningar. Det gäller radioansvarighetslagens krav på opartiskhet och frågan om inflytande och beslutanderätt lokalf. Fullmäkfige i Lund har inte tagit upp och diskuterat denna fråga och inte beslutat i ärendet. Och det är väl ganska vikfigt att det finns möjligheter att genom den lokala beslutsprocessen utöva inflytande. Vem skall fastställa reglerna för lokala TV-sändningar?

AnL 17 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt att det på åtskilliga punkter kan

" råda rättsliga oklarheter beträffande den här verksamheten. Def innebär ett

ytteriigare understrykande av hur vikfigt def är att verksamheten verkligen

utvecklas och bedrivs i samråd med massmedieutredningen, som rimligen

måste ha som en av sina uppgifter att få pröva dessa frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på fråga 1982/83:122 om de s. k. fria teatergruppernas ekonomiska situation

AnL 18 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr falman! Eva Hjelmström har frågat mig om jag avser att snabbt göra en insats för de fria grupperna och hur jag bedömer möjligheterna att på sikt rädda deras fortsatta existens.

För att möjliggöra ett stöd åt den icke instifufionsbundna teater-, dans- och musikverksamheten finns sedan mitten av 1970-falet det s. k. fria gruppstödet..Stödet fördelas av kulturrådet. En kraffig ökning av anslagen fill de fria grupperna har skett under de senaste åren. Stödet har ökat från 5,1 milj. kr. budgetåret 1976/77 fill 22,4 milj. kr. för innevarande budgetår. Mellan budgetåren 1981/82 och 1982/83 ökade anslaget fill de fria grupperna med 4 milj. kr. Av den totala summan för stöd till fria grupper har kulturrådet i år fördelat ca 12,7 milj. kr. till teatergrupperna.

Jag är medveten om aft många teatergrupper just nu brottas med svåra ekonomiska problem och vill understryka att def är en viktig kulturpolitisk uppgift att förbättra gruppernas arbetssituation. Statens kulturråd gör f. n. en översyn av bidragssystemet. Ett förslag från kulturrådet i denna fråga kan vänfas till nästa anslagsframställning. I avvaktan på resultatet av kulturrådets översyn är jag inte beredd att-attala mig om hur stödet på sikt bör utformas. Det finns inga niäjligbefer att för innevarande budgetår föreslå ytterligare höjning av df statliga stödet, och def är ännu för tidigt att uttala sig om läget inför budgetåret 1983/84. Budgefbehandlingen pågår just nu i regeringskansliet.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om de s. k. fria teatergruppernas ekonomiska situation

AnL 19 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret på min fråga, men jag beklagar att det är så negafivt.

Jag skall infe fa upp tiden med att påminna kulturministern om de fria gruppernas betydelse, men det kan ändå finnas anledning aft erinra om att de i dag står för en tredjedel av teaferutbudet i landet och för mer än hälften av teafemfbudet för barn. De har inneburit en förnyelse av hela teaferlivef och nått ut fill nya grupper.

Så sent som i dag på förmiddagen fick jag för kännedom etf brev från Teatercentrum fill kulturministern Bengt Göransson. Teatercentrum vädjar fill kulturministern om hjälp med pengar redan i år och pekar på att om infe någonfing görs nu, så kommer def som tagit 15 år att bygga upp att inom kort raseras. Bara under det senaste året har fyra grupper lagts ner.

Def är alltså kris. Det har också kulturrådet insett. Kulturrådet har för sin del fillstyrkt ett extraanslag.

Kulturministern säger att han är medveten om att många teatergrupper just nu har svåra ekonomiska problem. Det är att ta i i underkant, för läget är som sagt helt enkelt katastrofalt. Kulturministern säger vidare aft han vill avvakta kulturrådets översyn innan han uttalar sig om hur stödet kommer aft utformas i framtiden. Men kulturrådet påpekar ju i sin skrivelse till

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om de s. k. fria teatergruppernas ekonomiska situation

regeringen att den igångsatta översynen för rådefs del inte är en anledning aft avstå från att i dagsläget tillstyrka ökat anslag till de fria grupperna för 1982/83. Kulturrådet vill alltså rädda grupperna med hänsyn till den akuta situation de befinner sig i just nu.

Det är bara att konstatera faktum: Vänfar man fill dess översynen har skett, då kommer kanske många av de bästa och namnkunnigaste grupperna inte att finnas kvar, och det är beklagligt.

Jag vill fråga kulturministern om han i övrigt kan tänka sig att vidta några av de åtgärder som tas upp i bl. a. Teatercentrums skrivelse för att se fill att de fria grupperna räddas innan det är för sent. Det kan det vara inom en snar framfid.

AnL 20 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Eva Hjelmström refererar till den skrivelse med hemsfällan om exfrasföd som Teatercentrum och de teatergrupper som ingår där har överlämnat fill mig. Det är naturligtvis alldeles rikfigt att den fråga som där väcks i och för sig infe behöver bli liggande därför att kulturrådet skall göra en översyn av hur stödet på sikt bör utformas. När jag i svaret till Eva Hjelmström hänvisade till kulturrådets utredning var det därför att i hennes fråga ingick också en hemställan om besked om min syn på de framfida möjligheterna, och på den punkten har jag sagt att det är lämpligt att vi avvaktar kulturrådets utredning.

Den hemställan som har gjorts av Teatercentrum är nu föremål för behandling inom departementet. Jag har emellertid redan i mitt svar sagt aft jag inte ser några möjligheter att under budgetåret få fram de resurser som enligt Teatercentrums skrivelse behövs. Vi har infe i det här landet den typ av budgetsystem som innebär att departementet disponerar vissa extra potter för särskilda insatser, utan riksdagen har full förfoganderätt över budgeten vid budgetbehandlingen. Jag tycker faktiskt att det är en fördel att ha def systemet.

AnL 21 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr falman! Vi lär få återkomma fill frågan om de fria gruppernas situation. Def är bara att beklaga att riksdagen infe tog fasta på def system som kulturrådet föreslog för några år sedan. Det enda parfi som förde fram kraven var vänsterpartiet kommunisterna. Hade förslaget antagits hade det inneburit aft de fria grupperna i dag stått sig betydligt bättre.

Sedan till den akuta situationen. Det är tyvärr ett klart besked om de nio miljonerna som kulturrådet har krävt i extra anslag. Kulturministern hänvisar till att riksdagen har aft fatta beslut i sådana frågor, men nog borde det gå att skaka fram åtminstone några av de här miljonerna för aft rädda landefs featerliv. Jag kan inte inse att defta skulle vara så svårt, eftersom det i fråga om andra områden är möjligt att skaffa fram pengar.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1982/83:116 om flerbarnstilläggen

AnL 22 Socialministern STEN ANDERSSON:

Herr talman! Göte Jonsson har frågat mig när den aviserade propositionen om en utvidgning av flerbarnsstödet till att omfatta även barn över 16 år kan föreläggas riksdagen samt när förslaget kan träda i kraft. Göte Jonsson har även frågat vad som avses med att tekniska förutsättningar saknas för ett genomförande den 1 januari 1983.

Som jag har anfört i propositionen 1982/83:55 om upphävande av beslutet om karensdagar, m. m., avser jag att föreslå regeringen att en proposition föreläggs riksdagen om aft utvidga flerbarnstillägget fill aft omfatta även barn över 16 år. Utvidgningen av flerbarnsfilläggen förutsätter bl. a. vissa datatekniska överväganden som f. n. diskuteras mellan socialdepartementet och riksförsäkringsverket. Innan detta är klart kan det inte med exakthet anges när under år 1983 som reformen kan träda i kraft.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om flerbarnstill-läggen

AnL 23 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för svaret pä frågan.

Det är bra att socialdemokraterna accepterar ett flerbarnstillägg och att de har ändrat uppfattning när det gäller själva sak- och principfrågan. Jag skall verkligen inte krifisera socialdemokraterna och socialministern för detta. Oavsett vilket parfi vi fillhör är def väl så, aft vi måste ta vissa saker under övervägande och omprövning.

Def är klart att speciellt flerbarnsfamiljerna har drabbats av den situafion som vi nu befinner oss i. Ingenfing tyder på aft det inte kommer aft förbli på det sättet, såvida det inte vidtas speciella åtgärder.

Orsaken till att jag ställde frågan var helt enkelt den att jag tycker aft det i proposifionen har skrivits väl litet på den här punkten. Nu har ju socialministern så sent som i dag gått ut med ett pressmeddelande, där han är positiv och framhåller att det kommer att framläggas förslag i den här riktningen. Jag tolkar detta på det sättet aft det här inte rör sig bara om polifisk-tekniska problem utan framför allt teknisk-administrativa problem. Def har jag förståelse för. Vi är nämligen i riksdagen infe betjänta av att få en ofullständig proposition när det gäller just de här frågorna, och vi vet aft def finns vissa teknisk-administrativa problem, bl. a. med utgångspunkt i def delbetänkande som familjeekonomiska kommittén har presenterat.

Jag tolkar svaret på det sättet att socialministern avser att antingen i budgetpropositionen eller också en särproposition under 1983 lägga fram ett ytterligare konkretiserat förslag. Av detta drar jag också slutsatsen aft socialminstern, regeringen och socialdemokrafiska partiet i princip nu är positiva fill satsningen på flerbarnsfamiljer. Om detta konstaterande är riktigt skall jag infe uppmana socialministern till ytterligare debatt i den här frågan, utan jag far tystnaden till intäkt för aft jag har tolkat svaret rikfigt. I och med detta tackar jag både för svaret och för tystnaden.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ifr 39

forsdagen den 2 december 1982

Om tidigareläggning av planerade arbeten med riksväg 41

8§ Svar på fråga 1982/83:106 om tidigareläggning av planerade arbeten med riksväg 41

Anf. 24 Kommunikations- och försvarsministern CURT BOSTRÖM:

Herr talman! Lennart Brunander har frågat om arbetsmarknadsministern är beredd aft medverka till att medel nu ställs fill förfogande för länsarbetsnämnden i Älvsborgs län, så att arbetena med riksväg 41 kan starta omgående.

Frågan har överlämnats fill mig.

För aft lindra arbetslösheten kommande vinter fattade regeringen den 21 oktober beslut om tidigareläggning av vägbyggen för 495 milj. kr. Regeringen har därefter i den ekonomisk-polifiska proposifionen föreslagit att ytterligare 268 milj. kr. skall anvisas till vägbyggen.

Enligt vad jag nyss har erfarit har arbetsmarknadsstyrelsen i dag beslutat anvisa4 milj. kr. fill riksväg 41. Det betyder att vägbygget kan påbörjas redan efter årsskiftet.

Som resultat av regeringens tidigareläggning av vägbyggen är det sedan möjligt för vägverket att fortsätta ombyggnaden av väg 41 med ordinarie vägmedel.

AnL 25 LENNART BRUNANDER (c):

Herr falman! Jag tackar för svaret.

Anledningen till att jag ställde den här frågan var def som kommunikafionsministern pekar på i sitt svar, nämligen aft regeringen har anvisat ungefär 700 milj. kr. till tidigareläggning av vägbyggen - dock inte till riksväg 41. Det tyckte vi i Sjuhäradsbygden var litet galet, eftersom riksväg 41 är Sveriges sämsta riksväg. Den har mycket stor betydelse för hela bygden runt omkring, och den är nödvändig för att man skall kunna få dit ny industri. Vi • vet att textilindustrin i området har problem, och vi behöver få dit annan industri. Och vi måste ha bra kommunikationer för att detta över huvud taget skall vara möjligt. På denna väg går också mycket tung trafik, beroende på att stora mängder virke, som tas ut från skogarna, skall transporteras ut fill kusten. På just det området skulle samhället tjäna stora pengar på att få denna väg ombyggd.

Riksväg 41 är också mycket olycksdrabbad. Den har nästan dubbelt så hög olycksfrekvens som genomsnittet av vägarna i länet i övrigt.

Men framför allt är def vikfigt att i nuvarande sysselsättningsläge få i gång detta arbete snart. Många byggnads- och anläggningsarbetare är arbetslösa. Entreprenörerna har litet att göra, och det är också många lastbilsägare som inte har jobb.

Svaret är därför positivt, på så sätt att def sägs att byggena kan komma i gång redan efter nyår och att regeringen i dag har beviljat 4 milj. kr. för aft kunna göra det möjligt. Jag är dock litet tveksam till om dessa 4 miljoner räcker, eftersom länsarbetsnämnden har bedömt att det behövs ungefär 20 milj. kr. för att jobben skall kunna räcka fram till den dag då de ordinarie vägarbetena sätts i gång.

Jag är litet tveksam på den punkten, men jag är ändå nöjd med att det är möjligt att sätta i gång vägbygget. Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern om det är möjligt att fylla pä med mér pengar, om def skulle visa sig nödvändigt för aft hålla i gång arbetena fram fill dess man kan sätta i gång de ordinarie vägbyggena.

Svaret hade tidigare en annan lydelse. 1 den versionen, som jag också har fått, talas det om den nya vägen mellan Borås och Kinna. Frän vår synvinkel är det infe fillfredsställande att vägbyggnationen upphör i Kinna - det är vikfigt att hela sträckan Borås-Berghem byggs, så att man klarar de besvärliga passagerna förbi Kinna och Skene. Bullerstörningarna där är ganska besvärliga, inte minst för def lasarett som finns i Skene, där riksvägen går tätt förbi.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Om tidigareläggning av planerade arbeten med riksväg 41

Anf. 26 Kommunikations- och försvarsministern CURT BOSTRÖM: Herr talman! Det är självfallet inte meningen att man skall stanna upp med hela det här projektet i Kinna. Def är fråga om att man successivt arbetar fram och fastställer arbetsplaner för de olika delarna av vägen.

När det gäller pengarna är det bara att konstatera att man med dessa 4 miljoner kan komma i gäng. Självfallet är det fullt möjligt aft fillskjuta de ytterligare medel som kan vara nödvändiga för att få bygget att löpa och ske i ett sammanhang. Enligt vad jag har erfarit skall man ur det ordinarie väganslagef fill hösten kunna plocka fram ett belopp i storleksordningen 6 milj. kr. Men svaret på den direkta frågan är att jag utgår från att man fullföljer projektet i dess helhet, alldensfund man har kommit i gång med det.

AnL 27 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Skall jag tolka det så, aft när man väl påbörjat projektet skall man fullfölja def ända fill Berghem?

I det svar jag först fick stod def att man 1987 skulle vara klar med sträckan Boräs-Kinna. Då skulle alltså sträckan Kinna-Berghem återstå. Men jag är facksam om jag kan tolka kommunikationsministerns svar så, aft man under denna tid också skall klara av sträckan Kinna-Berghem. Def är viktigt att def blir så och att de arbeten man sätter i gång efter nyår kan pågå i full utsträckning ända tills de ordinarie väganslagen kan ta vid hösten 1983.

AnL 28 Kommunikations- och försvarsministern CURT BOSTRÖM: Herr talman! Jag kan naturligtvis inte med exakthet säga när hela projektet kommer att vara färdigt. Men vi kan utgå från att när man har startat projektet kommer man aft löpande - vartefter man arbetar fram arbetsplaner, kan ställa ut dem och fastställa dem - klara av hela sträckan. Men fidpunkten när projektet kan vara färdigt är för mig omöjlig att ange.

Sedan vill jag bara säga fill Lennart Brunander att det svar jag nu har lämnat är det som gäller.

2 Riksdagens protokoU 1982/83:392

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Kampuchea

AnL 29 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Jag är facksam för de här beskeden. Kommunikationsministern talade om arbetsplanerna, men det är infe där problemet ligger. Arbetsplaner för vägen finns i stor utsträckning redan, och fastställandet av ytterligare sådana kommer inte att medföra någon begränsning av utbyggnadstakten, utan def är pengarna som är och kommer att vara en begränsande faktor.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Föredrogs och hänvisades

Proposition

1982/83:70 fill näringsutskoftet

10 § Kampuchea

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1982/83:5 om Kampuchea.

AnL 30 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! I den reservafion som finns fogad vid utrikesutskottets betänkande nr 5 yrkas på ett diplomatiskt erkännande av Heng Samrin-regimen i Kampuchea.

Den här frågan har fidigare varit föremål för behandling i kammaren, och det finns därför ingen anledning för mig att upprepa alla de argument som finns för etf erkännande. Några argument är ändå viktiga att understryka.

Det finns vissa principer som skall gälla för aft Sverige skall erkänna en regim. När det gäller Kampuchea vill jag påstå att dessa principer eller kriterier är uppfyllda. Nu använder utskottet de vietnamesiska truppernas närvaro i Kampuchea som ett argument mot ett erkännande. Vpk delar uppfattningen att de vietnamesiska trupperna måste dras bort och all annan utländsk inblandning i Kampuchea upphöra. Men vi tror inte att det underlättas genom att Folkrepubliken Kampuchea isoleras. Infe heller kan de vietnamesiska truppernas bortdragande från Kampuchea påskyndas genom det stöd som USA och Kina fortfarande ger till resterna av Pol Pots mördarhand.

Frågan är om infe också en del av den svenska humanitära hjälpen hamnar hos Pol Pot. Efter vad jag försfår kanaliseras fortfarande en del av vårt humanitära bistånd via Thailand till de olika sabofagegrupper som finns i dessa gränsområden.

Även om vi inte vet mycket om vad det kampucheanska folket önskar för slags regim, tror jag att vi kan vara överens om aft människorna där under inga omständigheter vill ha tillbaka Pol Pots fasansfulla välde. Det bör uppmärksammas att den koalition som har bildats med Sihanouk som en galjonsfigur, som tyvärr har erkänts av FN såsom representant för

Kampuchea, har Pol Pot som överbefälhavare för den här koalitionens ojämförligt starkaste militära part.

Den regim som i dag leder Kampuchea har sina fel och brister men naturligtvis också sina förtjänster. Att kräva etf erkännande är inte att ställa upp för en regims alla göranden och låtanden. Jag har fidigare sagt aft regimen i Kampuchea i stort uppfyller de kriterier som skall gälla för ett svenskt erkännande. Regimen har kontroll över praktiskt taget hela landet med något undantag vid gränsområdena mot Thailand. Regimen har kontroll över huvudstaden, och regimen bedriver en utvecklingspolitik som, def vill jag påstå, kommer hela folket till godo. Man fördelar de knappa resurserna så rättvist som def över huvud taget är möjligt.

Ett svenskt erkännande skulle bidra fill att påskynda den vietnamesiska militärens uttåg ur Kampuchea. Ett svenskt erkännande skulle bidra fill lugn och stabilitet i Indokina. Och ett svenskt erkännande skulle bidra fill att Kampuchea infe blir totalt beroende av en eller flera stormakter.

Vi vet att när Kampuchea 1979 blev av med Pol Pot och hans skräckregim befann sig de överlevande kampucheanerna i fullständig apati och orkeslöshet. Kampucheas hela utbildade elit var så gott som utrotad. I dag, knappt tre år efteråt, lever landet igen. Människorna är glada och den värsta svälten och undernäringen är borta. Nyutbildade läkare och lärare strömmar ut från läroanstalterna. Detta enligt chefen för Svenska röda korset, som är en av dem som mycket väl känner förhållandena i Kampuchea från 1979 fram till i dag. En regim som saknar folkets stöd skulle infe kunna åstadkomma detta under så kort tid.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservafionen.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Kampuchea

AnL 31 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr falman! Alltsedan frågan om erkännande av och upprättande av diplomafiska förbindelser med Kampuchea blev aktuell 1979, har den svenska inställningen varit att ingendera av de parter som gör anspråk på aft företräda landet uppfyller de kriterier som Sverige principiellt tillämpar i erkännandefrågor. Utan tvivel kontrollerar Heng Samrin-regimen i Phnom Penh den ojämförligt största delen av landet. Vi måste emellertid slå fast aft denna kontroll utövas med stöd av en massiv truppinsafs från grannlandet Vietnam.

Varje lösning av konflikten i Kampuchea måste enligt svensk uppfattning -och den företräds av en stor majoritet av FN:s medlemsstater - grunda sig på det kampucheanska folkets rätt fill självbestämmande. En sådan rätt kan naturligtvis aldrig bli verklighet i närvaro av främmande militära truppsfyr-kor.

När frågan om Pol Pot-regimens fullmakter varit uppe fill debatt i FN, har Sverige avstått från att rösta. Så skedde senast i slutet av oktober i år, varvid vi samtidigt avgav en röstförklaring. Vårt ställningstagande utgör en klar markering av att vi inte anser aft någon av de regimer eller grupper som självsvåldigt utsett sig till talesmän för Kampuchea kan betraktas såsom legitima företrädare för landets folk.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Kampuchea

I FN-debattén klargjordes samtidigt att Sverige inte befraktar den nybildade koalitationen under ledning av prins Sihanouk - och i vilken ingår bl. a. representanter för den med rätta avskydda Pol Pot-regimen - såsom Kampucheas lagliga regering. Inte heller denna koalifion utövar ju någon effekfiv kontroll över landet.

Tillbakadragande av alla främmande trupper från Kampuchea samt respekt för landefs oberoende, suveränitet och territoriella integritet och folkets rätt till självbestämmande är de förutsättningar som måste uppfyllas för en lösning av konflikten i Kampuchea. Sverige har flera gånger - senast genom vår FN-ambassadör i den nämnda debatten - uppmanat parterna aft fortsätta ansträngningarna att få till stånd en dialog för att försöka inleda regelrätta förhandlingar. Detta är enligt vårt sätt att se enda vägen för aft nå en nödvändig polifisk lösning. Vi har samtidigt framhållit betydelsen av aft främmande makter med inflytande i området inriktar sina ansträngningar mera på att försöka skapa långsiktig stabilitet i regionen än på att uppnå strategiska fördelar.

Herr falman! Situationen i Kampuchea har inte undergått sådana förändringar att Sverige nu har någon anledning att frångå sitt fidigare ställningstagande i FN. Def saknas alltså underlag för ett bifall fill vpk-motionen och den reservation som fogats till utskottets betänkande. Jag yrkar därför bifall fill utskottets hemställan.

AnL 32 BERTIL MÅBRINK (vpk);

Herr falman! Det här med principer - jag skulle acceptera det resonemanget om principerna gällde vid varje fillfäUe när det var fråga om erkännande. Vi har etf parallellfall fill Kampuchea och vietnamesiska trupper, nämligen Uganda och tanzaniska trupper där.

De främmande trupperna marscherade in 1979, tror jag det var i båda fallen. Idi Amin, denne despot, störtades tack vare tanzaniska trupper, och den nya regim som tillsattes i Uganda tillsattes ju tack vare tanzaniska trupper. Därom kan vi väl vara överens, Bengt Silfverstrand.

Men det dröjde infe många veckor därefter förrän Sverige erkände Uganda. Då kan ju inte det argument som ni nu använder, om vietnamesiska trupper i Kampuchea, vara det rikfiga argumentet. Säg som det är: Vi gör en polifisk bedömning.

Det handlar infe bara om principer utan också om politiska värderingar. Likadant var det i fråga om Uganda - def är precis en parallell fill Kampuchea.

Eller fa DDR, Tyska demokrafiska republiken. Där fanns alla kriterier uppfyllda för ett erkännande, men trots det erkände man inte. Även i det fallet låg en polifisk värdering bakom: Vissa intressen spelade in som man tog hänsyn fill från Sveriges sida.

Det är riktigt aft Sverige, när det gällt att ta ställning till vem som skall representera Kampuchea, har lagt ner sin röst i FN, men jag tycker att det agerandet är en aning passivt. Nog borde man väl ändå, utan att ta ställning för den regim som nu sitter, rösta mot att Pol Pot skall representera

Torsdagen den 2 december 1982

Kampuchea

Kampuchea. Men det har inte Sverige gjort - eller hur, Bengt Silfver- Nr 39 strand?

Jag tycker aft det är ett halvhjärtat ställningstagande ni gör i FN. Det är inte riktigt klarf. Om ni skall leva upp fill talet om att ni tar avstånd från Pol Pot och det han representerar i Kampuchea, borde Sverige också rösta mot aft han skulle företräda landet och så låta frågan vara öppen. Det vore konsekvent. Jag tycker att regeringens handlande i FN i den här frågan är inkonsekvent.

AnL 33 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr talman! Berfil Måbrink återkommer, som han har gjort i varje debatt i den här frågan, till en jämförelse med Uganda. Def finns flera förhållanden i den situationen som inte alls är jämförbara med den fråga vi nu diskuterar, Kampuchea. Framför allt är Vietnams ockupation i Kampuchea av en helt annan omfattning än det var fråga om vid Tanzanias inmarsch i Uganda. Def är det ena.

Sedan uppehåller sig Bertil Måbrink vid rösfförklaringen och finner det från sina utgångspunkter vara ologiskt att vi inte röstar mot Pol Pot-regimen.

Tre parter gör anspråk på att ensamma representera det kampucheanska folket. Det är Heng Samrin-regimen, det är Pol Pot och så är def koalitionen, och beskrivningen är rikfig när det sägs att Pol Pot utövar ett mycket stort inflytande i denna koalition, inte minst militärt.

I en sådan situation är det helt logiskt att agera som Sverige har gjort, nämligen att inte fa ställning för någon av parterna. Tar vi infe ställning/ör någon, finns det heller infe anledning aft rösta mot någon av parterna.

Om vi följde vpk:s Unje, skulle def uppfattas så aft Sverige nu har lagt om kursen när def gäller Kampuchea. Det finns infe underlag för ett sådant ändrat ställningstagande, och vår röstförklaring markerar vad vi anser i konflikten. Vi har alltså ingen anledning att följa vpk-mofionen idag, utan vi håller fast vid den inställning som vi har haft under den här konflikten.

Så sent som den 28 oktober fick Bertil Måbrink ett klart besked av utrikesministern i kammaren. Man kan faktiskt notera att han i sitt sista inlägg i den debatten sade: "Jag är nöjd med utrikesministerns svar när def gäller kontakterna med Pol Pot-regimen. De är alltså borta, och def tycker jag är mycket bra.

Jag tycker också att de biståndsinsatser som Sverige har gjort och gör när def gäller Kampuchea är bra."

Uppenbarligen har Berfil Måbrink också varit nöjd med en del av vad den svenska regeringen gjort. Då försfår jag infe varför han några månader senare vill söka sak i en fråga där hans tillfredsställelse åtminstone tidigare varit rätt stor.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Kampuchea

AnL 34 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Erkännande av Heng Samrin-regeringen och de humanitära insatserna är tvä vitt skilda saker. Det är ett erkännande vi diskuterar i dag, Bengt Silfverstrand.

Jag kan säga en gång fill här i talarstolen att de humanitära insatser Sverige har gjort i Kampuchea är bra och står långt över vad många andra länder gjort.

Jag frågade också i den nämnda debatten - def undvek Bengt Silfverstrand att läsa upp - hur stor del av de humanitära insatserna som går via Thailand och hamnar bl. a. just hos Pol Pot och andra. Det svarade av förklarliga skäl utrikesministern inte på. Jag förstår varför.

Jag försfår aft Bengt Silfverstrand och tidigare talesmän för utskottet blir mycket irriterade när jag återkommer till jämförelsen med Uganda. Men jag hävdar fortfarande att det är ett paralleUfall. Vad det är för skillnad får väl Bengt Silfverstrand redogöra för. Jag kan infe se någon större skillnad. I båda fallen handlar det om aft en regim installeras med hjälp av utländska trupper. I det ena fallet var def tanzaniska trupper och i def andra vietnamesiska - där ligger skillnaden.

Om man deklarerar ett klart avståndstagande från Pol Pot, då anser jag fortfarande att man i FN också bör rösta emot förslag aft denne man och resterna av hans regim skall få representera Kampuchea. Därmed far man ju inte StäUning för någon annan regim, men man är konsekvent och följer upp de deklarafioner som man gjort mot Pol Pot.

Att de övriga staterna i FN då skulle uppfatta detta som en ändrad inställning i Kampuchea-frågan har jag svårt att förstå.

AnL 35 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr falman! Det fanns inget nytt i sak i Bertil Måbrinks senaste inlägg, men han ger sig ut på ganska djupt vatten om han far jämförelser med andra länder och andra förutsättningar som ett belägg för att vi bör handla på ett annat sätt än vi nu gjort när det gäller Kampuchea. Då skulle man också kunna nämna ett land som Afghanistan. Det landets regering har också begärt hjälp av främmande makt. Det skulle verkligen vara intressant att höra vad Bertil Måbrink säger om den jämförelsen. Den är åtminstone minst lika hållbar som den han själv försöker dra upp.

Till allra sist om det humanitära biståndet, för det är viktigt: Vi kan slå fast att def förhållandet att vi inte erkänner någon av regimerna i Kampuchea inte hindrar oss aft fortsätta där så behövs med de humanitära biståndsinsatser som hela Sveriges riksdag är överens skall fortsätta.

Eftersom Bertil Måbrink i upprepade inlägg påstått att han också har Röda korsets vittnesbörd om aft förhållandena i vissa fall är ganska stabila, ökar det också förutsättningarna för att biståndet skall komma i rätta händer.

AnL 36 BERTIL MÅBRINK (vpk): Nr 39

Herr falman! Det har inte heller från Bengt Silfverstrand kommit några Torsdagen den större nyheter under den här debatten. Han och jag är alltså ungefär lika 2 december 1982

goda kålsupare. Bengt Silfverstrand vidgar dock nu ramen för debatten och __

Erkännade av PLO, m. m.

hamnar i Afghanistan. Jag vet infe vilket land som därefter står i tur, men det var Kampuchea som vi skulle diskutera.

Jag har av Bengt Silfverstrand begärt att han skall tala om för mig vad som är skillnaden mellan vad som har skett i Uganda och i Kampuchea. Vari ligger skillnaden mellan att tanzaniska trupper går in i Uganda, avsätter en regim och tillsätter en ny och att vietnamesiska trupper går in i Kampuchea, avsätter en regim och tillsätter en ny? Jag tycker för min del att båda händelserna är lika förkastliga - men det är min bedömning. Vari den stora skillnaden mellan dessa båda fall ligger har jag dock svårt att förstå. Jag har sagt att den enda skillnad som jag kan se är att det i def ena fallet är fråga orii tanzaniska trupper, i def andra vietnamesiska.

AnL 37 BENGT SILFVERSTRAND (s):

Herr falman! Jag tror att Berfil Måbrink och jag kan avsluta den här debatten med att enas om aft denna diskussion infe handlar vare sig om Afghanistan eller om Uganda utan om Kampuchea. Eftersom situationen i Kampuchea icke har undergått någon förändring sedan den senast behandlades i riksdagen, finns det inte heller någon anledning för riksdagen att ändra sitt ställningstagande.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 17 för reservafionen av Berfil Måbrink.

11 § Erkännande av PLO, m. m.

Föredrogs utrikesufskotfefs betänkande 1982/83:6 om erkännande av PLO, m. m.

AnL 38 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Som def framhålls i det inledande avsnittet i utrikesutskottets betänkande om PLO har mycket inträffat i Väsfasien sedan vi senast debatterade denna fråga. Def som har hänt är att Israel pä nytt har visat upp en allt större aggressivitet. I utskoftsbetänkandet har det nämnts tre exempel som är symptomatiska. 1. Annekteringen eller införlivandet av Golanhöj-derna. 2. Inmarschen i Libanon med allt vad den medförde - ockupationen av Beirut med åtföljande massakrer i flyktingläger. 3. Def ökade förtrycket i de ockuperade områdena av Västbanken och Gazaremsan, där man, i strid med alla konventioner och bestämmelser, är i full fart med att införliva också dessa områden med Israel. Framför allt använder Israel metoden aft öka

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Erkännade av PLO, m. m.

bosättningarna för att ställa världsopinionen och alla dem som försöker lösa denna fråga inför fullbordat faktum och därigenom försvåra en lösning av konflikten. Detta är läget, och när def gäller dessa fakta finns det inga skiljaktiga uppfattningar. Den inledande bakgrundsbeskrivningen i utrikesutskoftets betänkande är bra.

Vad som är intressant - och där vår reservafion till detta utskottsbetänkande kommer in i bilden - är på vilket sätt den svenska regeringen och den svenska riksdagen ytterligare kan markera sitt stöd fill PLO, dvs. palesfiniernas representant. PLO är ju, som def också sägs i utskoftsbefänkandet, den organisafion som allmänt betraktas som den rätte talesmannen för def palesfinska folket. Här kommer vi in på frågorna om olika status och olika nivåer i sådana här sammanhang. Det är inte fråga om ett erkännande i och för sig. "Sverige erkänner stater", står def i utskoftsbefänkandet, och det är naturligtvis rikfigt. Men när det gäller sådana här organisationer, som har en mycket stark internationell opinion bakom sig som betraktar dem som de enda sanna representanterna för en viss folkgrupp, kan man också tänka sig andra markeringar än den Sverige hittills har velat ge i fråga om PLO. Det är def vi har velat markera med vår reservation fill detta utskottsbetänkande.

Det är inte svensk praxis, säger man i utskoftsbetänkandet, att erkänna sådana här organisationer. Men det har faktiskt förekommit olika förfaringssätt. Jag tänker närmast på Vietnamkriget och FNL:s status under den perioden, då Sverige i strid med rådande praxis så småningom gav FNL och dess informafionskontor en högre status. Det är något liknande som vi vill komma fram till i detta fall.

Läget för PLO känner vi alla fill. Detta sägs också i utskotfsbetänkandet. PLO har lidit ett mycket stort militärt nederlag. Organisationen är splittrad över arabvärlden, och dess möjligheter att verka därifrån är naturligtvis oerhört begränsade, i all synnerhet som många av arabstaterna - trots vad som sägs - intar en ganska awisande för aft inte säga fientlig hållning till PLO. Men samtidigt har PLO, som också sägs i den fortsatta skrivningen i utskoftsbefänkandet, vunnit diplomafiskt. Det har blivit alltmer klarf efter hand. Den senaste uppfrappningen av förändring i attityden till konflikten i Väsfasien innebär att man anser att det har begåtts en jättestor orättvisa under de gångna decennierna och att palesfinierna och deras organisation PLO alltså måste befraktas som rättmätiga innehavare av någon form av sfat, att de måste betraktas som oerhört illa behandlade av Israel i första hand men naturligtvis också av stormakfen bakom Israel.

En svensk upphöjning av vad vi hittills har sagt om PLO, en skärpning - om man får använda def uttrycket i detta sammanhang - så att PLO får en högre status som organisation skulle ligga väl i linje med den internationella opinion som nu växt fram, speciellt efter def senaste årets händelser. Det borde alltså även i detta fall, liksom på 1960- och 1970-talet när det gällde FNL, gå aft komma litet längre än vad praxis hittills har gett oss anledning att göra, och det är vad vi har uttryckt i vår reservation.

Jag vill, herr talman, med detta yrka bifall till reservafionen.

AnL 39 STIG ALEMYR (s):

Herr talman! Det kommer i morgon i kammaren att föras en interpellationsdebatt om Libanon, och jag saknar således anledning att gå in i de allvarliga frågor som ligger bakom det ärende vi nu behandlar. Jag håller mig sålunda endast till frågan om erkännande av PLO, som det har framförts krav på i vpk:s reservafion.

Jag vill gärna medge att def naturligtvis är - och jag hänvisar fill en föregående debatt - väldigt svårt att dra upp några glasklara regler och några helt bestämda gränser för vad som skall krävas för att vi skall erkänna en stat och dess regering. Def kan från fall till fall vara skilda omständigheter som gör att man infe alltid kan följa principerna hundraprocentigt. Men ändå är det en övergripande princip för Sveriges del att vi när det gäller diplomatiskt erkännande enligt Wienkonventionen endast erkänner stater och icke organisafioner. Defta betyder infe att man infe kan ge stöd åt organisafioner. Det har vi gjort genom åren, bl. a. när det gällt afrikanska frihetsrörelser. Och det är ingenting som säger aft inte Sverige även i fortsättningen kan ge det stöd som vi från fall fill fall anser vara rimligt till organisafioner som kämpar för folkens frihet. Men def är inte detsamma som def diplomatiska erkännandet. Det diplomatiska erkännandet handlar om stater.

Jag ber, herr falman, med hänsyn till att vi får fler debatter av def här slaget att till kammarens protokoll fä läsa fyra rader ur utskottsbetänkandet om de grunder pä vilka vi i princip står när def gäller erkännande av stater och deras regeringar; "Grundläggande för erkännandet av en stat är existensen av etf bestämt territorium och av en befolkning. Vidare krävs en regering som med ett rimligt mått av stabilitet utövar effektiv kontroll över detta territorium. Regeringen skall också ha vunnit ett rimligt mått av självständighet utåt och någorlunda allmänt accepterats internafionellf."

Defta är i och för sig infe heller glasklart, men def är de principer vi arbetar efter. Mot denna bakgrund förekommer inget diplomafiskt erkännande av organisafioner.

Herr talman! Jag vill gärna understryka vad utskottet uttalat och vad vpk:s talesman har refererat till, nämligen aft det f. n. av allt att döma inte finns någon annan organisation än PLO som kan göra anspråk på att tala för det palesfinska folket. Vi samtalar gärna med representanter för PLO. Vi har i FN och andra sammanhang uttalat vår varma sympati för det palestinska folket. Men så långt som fill ett diplomatiskt erkännande går vi inte med hänsyn till de konventioner som Sverige har skrivit under.

Herr falman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Erkännade av PLO, m. m.

AnL 40 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik;

Herr talman! Def finns ingen anledning att föra in debatten på de bakgrundsbeskrivningar som jag inledningsvis kortfattat refererade till, och jag tänker infe heller göra det. Jag vill bara ytterligare något beröra erkännandefrågan.

Det är naturligtvis inte lätt att utfärda glasklara regler och dra upp bestämda gränser i sådana här fall. Vad vi har varit ute efter är att i det

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Erkännade av PLO, m. m.

förändrade läge som nu råder i Väsfasien - utskottsmajorifeten har mycket tydligt uttryckt att så är förhållandet - där PLO har förlorat militärt men internationellt tagit ett mycket stort steg framåt på det diplomatiska området, vore det bra om även Sverige kunde erkänna PLO, även om Sverige gör andra bedömningar av Wienkonventionen än exempelvis Grekland och Österrike, som ju har erkänt PLO. Vi anser att det skulle vara en mycket bra markering, som kunde göras av Sverige i detta läge, att pä något sätt ytterligare lyfta upp PLO:s status också från svensk synpunkt sett. Det är vad vi har velat föra fram i motionen och i reservationen. Jag yrkar än en gång bifall till reservationen.

AnL 41 THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Det känns nästan som att vara litet av en eftersläntrare i den här debatten, men jag vill ändå anföra ett synsätt i Mellanösternfrågan som något skiljer sig från vad motionärerna anfört.

För några dagar sedan kunde man i Israel fira 35-årsdagen av FN:s omröstning om Palestinas delning. Man kan naturligtvis fråga sig: Är det värt aft fira? Jag tycker det, för tänk om FN;s delningsplan hade kunnat förverkligas! Då hade säkert dagens situation sett annorlunda ut. Många av de hotbilder vi i dag upplever och allt det hat som finns hade då säkert kunnat elimineras, och en fredlig samverkan hade kunnat vara verklighet. Har inte de gångna 35 åren ändock visat att man kan bygga upp ett land och aft man kan få öknen att blomma?

Det är värt aft notera att det inte var den unga judiska staten som förnekade möjligheten av att bilda en palestinsk stat vid sidan av den judiska. Statsbildningen förvägrades Israels arabiska grannar. Erkännandefrågan, som står i centrum i dagens debatt, hade alltså sin chans på ett tidigt stadium. Def bör nog noteras även i dag.

I stort kan jag instämma i utskottets majoritetsskrivning. Även om vissa formuleringar för mig personligen känns främmande är slutsatserna acceptabla. Jag vill dock med anledning av utskottets ställningstagande i fråga om motionsyrkandena 4 och 5 få anföra följande.

Visst känner man oro och sorg över händelserna i Libanon, och visst är det rätt att protestera. Begins regering har ställt Israel i en svår situation.

Israels säkerhet kan inte - lika litet som palestiniernas - säkras med våld och terror. Rätfen fill ett hemland, till trygghet och frihet från terror och krig måste stå som i eldskrift. Det gäller för båda parter. Detta mål kan endast säkras i gemenskap och samarbete, efter ömsesidigt erkännande av Israel, grannstaterna och palestinierna.

Utskottets skrivning på s. 5. och utrikesministerns fastslående av den svenska ståndpunkten, att en rättvis och realistisk lösning förutsätter att Israel och PLO erkänner varandra som handlingsparfer, Israels rätt till säkra och erkända gränser resp. palestiniernas rätt till en egen stat, är för oss alla en självklarhet.

Jag kan inte underlåta att säga att fram till slutet av 1960-talet rådde fred vid gränsen mellan Libanon och Israel, trots alla påfrestningar som de olika

krigen innebar. Det var för Israel då den enda fredliga gränszonen. Den förändring som skedde under 1970-talet känner vi alla till. Därtill kom också en uppflammande terrorism. 1 dag har Israel en fredlig gräns mot Egypten. Jag hyser förhoppningen aft Camp David-andan skall uppstå igen och aft även PLO skall omfattas av denna vilja.

. Det finns trots mörka moln ändå fredsduvor i luffen, som mycket snabbt kan ändra dagens hotbild. Jordaniens kung Husseins och PLO-ledaren Arafats samförstånd i nuet kan vara en fredsöppning som kan leda fram till en slutlig lösning. Detta, förenat med de krafter som finns i Israel, främst Fred Nu-rörelsen, är positiva krafter.

Låt oss skänka defta litet eftertanke! Tänk om det också kunde växa fram en Fred Nu-rörelse inom den palestinska rörelsen. Därmed skulle det skapas en tredje ståndpunkt, och mänga av de nuvarande staketen kunde rivas.

För min del hoppas jag att PLO-organisationen - som ju inte är någon statsbildning, som utskottet så riktigt framhåller - i nuet har storheten att erkänna den judiska staten. Därmed öppnas ytterligare en ventil som kan vara en fredsfaktor.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Den alliansfria rörelsen

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1

Utskoftets hemsfällan bifölls med 293 röster mot 18 för reservafionen av Bertil Måbrink.

Mom. 2 och 3 Utskottets hemställan bifölls.

12 § Den alliansfria rörelsen

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1982/83:7 om den alliansfria rörelsen.

AnL 42 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr falman! Även till utrikesutskottets betänkande nr 7 är fogad en reservafion som har två yrkanden. De gäller dels svenskt medlemsskap i den alliansfria rörelsen, dels- i andra hand, därest def första yrkandet icke skulle vinna riksdagens bifall - att Sverige skall söka ställning som observatör vid nästkommande toppmöte med den alliansfria rörelsen.

Under de två senaste åren har riksdagen avslagit våra yrkanden, och så föreslår utrikesutskottet aft riksdagen skall göra även i år. Motiveringarna för ett avslagsyrkande är faktiskt något svårbegripliga. Man påstår att ett medlemskap inte skulle vara förenligt med vår neutralitetspolitik och vidare att Sveriges ställning som observatör skulle kunna uppfattas som en förändring av vår utrikespolifik.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Den alliansfria rörelsen

Den ideologiska grunden för den alHansfria rörelsen är formulerad i tio punkter. De viktigaste av dessa är:

respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet,

erkännande av alla rasers och nafioners lika värde,

icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter,

aft inte ingå kollekfiva försvarsavtal fill förmån för någon av stormakterna,

att inte utöva påtryckningar på något annat land,

aft avstå från aggression eller hot om aggression mot ett annat lands territoriella integritet eller politiska oberoende,

att lösa alla internationella tvister med fredliga medel samt

att befrämja samarbete och ömsesidigt intresse.

Jag vill nu fråga utskottets talesman; På vilket sätt skulle dessa principer äventyra vår neutralitetspolitik? Jag vill vidare fråga: På vilket sätt skulle ett deltagande som observatör uppfattas som en förändring av vår utrikespolifik?

Det är viktigt att få en konkretisering av de två argument som utskottet faktiskt anför mot en anslutning fill den alliansfria rörelsen som medlem eller observatör.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till reservationen.

AnL 43 DORIS HÅVIK (s);

Herr talman! Riksdagen har vid de två senaste riksmötena behandlat mofionsyrkanden av liknande innebörd som vi har att behandla i dag. I utrikesutskottets betänkande 1980/81:12 redogjorde utskottet ingående för den alliansfria rörelsens uppkomst och syften. Vi konstaterade - utöver vad Berfil Måbrink har läst upp här - att rörelsen i praktiken strävar efter aft samla medlemmarna kring utrikespolitiska ståndpunkter. Utskottet fann därmed att def inte var förenligt med Sveriges neutralitetspolitik aft söka medlemskap i den alliansfria rörelsen. Mot den bakgrunden avstyrktes motionsyrkandet på denna punkt.

Vidare har Bertil Måbrink anfört att Sverige bör ingå som observatör i den alliansfria rörelsen. Sverige medverkar där som gäst, och på det sättet finner vi utomordenfiigt goda möjligheter att utan förpliktelser följa organisationens verksamhet. Om vi nu plötsligt skulle byta fot och söka anslutning som observatör innebär def uppenbarligen att vi har ändrat inställning. Obser-vatörskapet innebär nämligen förpliktelser som att delta i kommittéarbete och i resolutionsarbete vid mötena.

Detta är ingen ny ståndpunkt. Redan från starten av den alliansfria rörelsen har Sverige intagit denna ståndpunkt. Och de uppfattningar som jag framför här har betonats i utrikespolitiska debatter på 1960-talet..Det finns inget skäl att vika ifrån att vi vill slå vakt om alliansfriheten och anser det oförenligt med vår neutralitetspolitik att söka medlemskap eller delta som observatör.

Herr talman! Ärendet har varit föremål för en grundlig behandling vid

fidigare riksmöten och i utskottet i år. Mot den bakgrunden tänker jag inte fördjupa mig mer i ämnet utan yrkar bifall fill utskottets hemställan.

AnL44 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr falman! Helt kort: Jag kan bara konstatera att jag inte fick svar på de två frågor som jag ställde, där jag bad om en konkretisering. Vi får väl då återkomma och tjata om den här frågan fills vi får svar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemsfällan bifölls med 288 röster mot 17 för reservationen av Bertil Måbrink.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Cypernfrågan

13 § Cypernfrågan

Föredrogs utrikesutskottets betänkande 1982/83:9 om Cypernfrågan.

AnL 45 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Helt nyligen debatterade vi här i kammaren förhållandena i Turkiet och östra Medelhavsområdef med anledning av Turkiet och dess regim. Även när def gäller den här frågan, Cypern, är naturligtvis det internafionella läget i allra högsta grad aktuellt. En av de saker som vi har tagit upp i vår reservafion gäller just Turkiets roll i konflikten på Cypern. Turkiet är nämligen i högsta grad skuld fill dagens Cypernproblemafik, dvs. delningen av ön. Som vi framhållit i vår reservation är def de turkiska trupperna som är de främmande trupperna på Cypern, naturligtvis bortsett från FN-konfingenten. Därför måste naturligtvis alla lösningar av den här konflikten i första hand innebära, inte som def står i utrikesutskottets betänkande att alla ufiändska trupper skall dras tillbaka, utan aft de turkiska trupperna skall dras fillbaka. Jag vet inte vilka andra utländska trupper än de turkiska som utskottet kan åsyfta. Def är alltså defta som för oss är den vikfiga punkten i yrkandet 2 i vår motion och i den reservafion som vi har fogat till utskotfsbefänkandef. Def är Turkiet som har invaderat och ockuperat, och enligt vår mening behövs def en kraffigare markering från Sveriges sida. Turkiet måste verkligen i def här fallet utpekas som angripare och ockupant. Bakom Turkiet står naturligtvis, vilket vi också debatterade i förra veckan, USA, som har Turkiet som en av sina främsta baser i detta område. Området har naturligtvis blivit än vikfigare efter vad som hänt under de senaste åren. När t. ex. kontrollen över Iran förlorades, var man tvungen aft flytta över mycket mer av verksamheten i det här området till turkiskt territorium. Därför är USA-regimen mycket mån om aft hålla Turkiet om ryggen. Man kan således i detta sammanhang utpeka Turkiet, och bakom Turkiet USA, som ansvariga för Cypernkonflikten. Det är vad vi har velat framhålla i yrkande 2 i vår mofion, liksom också i reservationen.

Sedan fill Sveriges eget engagemang, framför allt beträffande den

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Cypernfrågan

FN-kontingent som Sverige har på Cypern sedan åtskilliga år fillbaka. I detta utskottsbetänkande, liksom också i tidigare utskottsbetänkanden, har man kunnat märka en viss oro över att FN-kontingenten kan bidra fill ett permanentande, i all evighet, av förhållandena på Cypern. I reservafionen framhåller vi att Sverige litet kraftigare borde påpeka denna risk.

Det är den ena sidan av saken. Dessutom är def ju alldeles klarf att det är kostsamt för Sverige. Kostnaderna ackumuleras, eftersom många stater inte deltar när det gäller den här FN-insafsen. Nyligen har filläggsbudgefen diskuterats, varvid vi i efterhand fick godkänna en ny utdebitering för Cypernkontingenten. Naturligtvis kommer detta att upprepas så länge infe Sverige klarf tar ställning och säger ifrån, att om det infe blir etf posifivt resultat av förhandlingarna, kan Sverige inte hälla FN-frupper på Cypern decennium efter decennium. Man kan också ifrågasätta om det här militärkommandof ger en så särskilt bra militär utbildning eller så särskilt värdefulla militära erfarenheter. Def är också en sak som kan diskuteras. Men i vilket fall som helst bör Sverige kraffigare markera, att om man infe kommer fill en lösning är vi inte heller villiga att hålla trupper på Cypern, eftersom def hela långhalas och skjuts upp och ingenfing händer.

Jag vill, herr talman, med defta yrka bifall fill reservafionen.

AnL 46 STURE KORPÅS (c):

Herr talman! Sedan 1980 pågår samtal mellan företrädare för de två folkgrupperna på Cypern under ledning av FN:s generalsekreterare. Med hänsyn till detta har Cypernfrågan inte tagits upp i FN under de senaste tre åren. Att då göra som vpk, begära aft Sverige skall ta nya inifiativ inom FN, förefaller inte särskilt välbetänkt. Infe verkar def heller vidare förnuftigt att nu gå ut och betona två länders särskilda ansvar, även om def i sig hade varit möjligt. Man löser, herr talman, knappast mellanfolkliga problem, om man börjar med aft försöka reda ut, vem som har mest skuld. Att de turkiska trupperna skall lämna ön, måste naturligtvis ingå i en uppgörelse.

Infe heller torde det vara rätta tillfället aft dra tillbaka de svenska trupperna ur FN-konfingenten. Vi måste vara rädda om den sköra förhandlingskonfakf som dock finns mellan parterna.

En annan sak är, att det måste stå klarf för båda parter, aft FN-truppernas närvaro under ytterligare en längre tid inte kan ingå i fömtsättningarna för fred på Cypern. Sverige har också flera gånger i FN understrukit, att våra truppers närvaro infe får tjäna som en förevändning för att förhala en polifisk lösning.

Därmed, herr falman, ber jag att få yrka bifall till utskoftets betänkande.

AnL 47 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Beträffande den första frågan, om nya initiativ i FN, har vi godtagit den argumentation som framförts av utskoftsmajorifeten, och vi har infe yrkat på detta i vår reservation. Def är all right att vi avvaktar det närmaste halvårefs utveckling

Torsdagen den 2 december 1982

A bortlagstiflningen

och ser vad som kommer ut därav. Jag har inte yttrat mer om den saken i mitt Nr 39 första anförande.

Vad sedan gäller skuldfrågan kvarstår fortfarande att det är Turkiet - och bakom dem USA - som står för skulden i detta sammanhang. Jag tror inte att det på något sätt skulle försvåra en förhandlingslösning om Sverige på ett tydligare sätt markerar detta. När det gäller Turkiet i övrigt har vi inte tvekat att peka på vad dess regim står för och vilken roll Turkiet i dag spelar i det här området, östra Medelhavet och västra Asien.

Vidare: Man kan infe bums dra tillbaka en FN-sfyrka. Def har vi inte heller sagt, men vi har hänvisat fill den indirekta kritik som ändå finns i .utskottsbetänkandet- och som fanns med också i fjolårets betänkande. Det har anförts att vi inte kan låta detta bli en permanent situafion, utan att vi måste på något sätt se fill att Sverige kan påverka det hela. Sverige skulle mycket väl kunna säga: Om man efter de förhandlingar som skall ske - inom förslagsvis def närmaste året eller de närmaste två åren - inte kan se någon ljusning i problematiken, kommer vi inte att ställa upp med styrkor på Cypern längre, eftersom de inte fyller något ändamål. Vi kommer bara att permanenta situationen, och det kostar dessutom - vilket bör nämnas i det trängda ekonomiska läge som vi ofta talar om och som alla känner till - en väldig massa pengar.

Mom. 1 Utskottefs hemställan bifölls.

Motn. 2

Utskottets hemställan bifölls med 291 röster mot 18 för reservationen av Berfil Måbrink.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Abortlagstiftningen

Föredrogs socialutskottets betänkande 1982/83:5 om abortlagsfiftningen.

AnL 48 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tänker inte gå in i någon längre debatt i sakfrågan med anledning av socialutskottets betänkande och min reservation. Frågan om abortlagstiftningen och det aktuella läget på området sedan vi fått nu gällande lag är ingående redovisade i betänkandet. Det finns i detta sammanhang anledning att påpeka och understryka det positiva som ligger i den utvärdering som nu görs av aborfkommiffén. Utifrån direkfiven har kommitténs arbete inriktats på mycket viktiga frågor såväl när det gäller utvärderingen och effekten av nuvarande bestämmelser som när det gäller målsätfningsarbetet aft försöka nedbringa antalet aborter.

På denna punkt råder det stor enighet, och jag har fullt förtroende för dem

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

A bortlagstiflningen

som arbetar rdenna utredning. Jag förväntar mig också posifiva initiafiv och förslag inom ramen för de direktiv som utredningen har.

Ingen av de utredningar som arbetar har emellertid fått i uppdrag aft utreda frågan om fostrets rättsskydd i hela dess vidd. Det är detta som jag vänder mig mot i min reservafion. Jag anser att fiden nu är inne att förutsättningslöst utreda frågan om ett långtgående rättsskydd för fostret. Foster har liv, och vi måste därför utgå från ett beräffigat anspråk på rättsskydd för defta mänskliga liv. Jag är medveten om aft denna fråga är mycket svår och komplicerad, men det får infe innebära underlåtenhet när det gäller att handla.

Vi lever i ett samhälle med hög teknisk och medicinsk standard, och utvecklingen kommer att fortsätta. Det skall vi vara tacksamma för, och vi skall vara posifiva fill utveckUngen. Vi skall vara tacksamma för de insatser som skickliga vetenskapsmän, forskare och tekniker gör i människans och livefs tjänst. Framstegsfienflighef, som tyvärr märks på vissa håll, är negativ och måste motarbetas.

Def gäller för oss att koppla det posifiva i den mänskliga utvecklingen med grundläggande värderingar. Här kommer också frågan om rättsskyddet in i bilden. Det är infe enbart abortfrågan som aktualiserar fostrets rättsskydd utan även frågor som fosterdiagnostiken, provrörstekniken m. m.

Herr talman! Jag vill understryka att jag känner stor ödmjukhet inför dessa svåra frågor, och jag hyser också respekt för mina kamrater i utskott och kammare som har en annan uppfattning än jag själv. Men jag anser att det nu är hög tid att utreda frågan om fostrets rättsskydd i hela dess vidd.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservation 2.

I detta anförande instämde Göran Riegnell (m).

AnL 49 INGA LANTZ (vpk):

Herr falman! I abortlagen finns det inte längre några särskilda indikationer som fillåfer abort. Men om en graviditet har pågått längre än 18 veckor får infe kvinnan själv besluta om abort, utan hon måste ha socialstyrelsens fillstånd. Detta regleras i 3 § abortlagen. Ett sådant tillstånd får lämnas om synnerliga skäl finns fill abort.

Ärenden rörande abort efter 18:e veckan avgörs av en särskild nämnd inom socialstyrelsen, den s. k. abortnämhden.

Allt sedan 1975, när den nya abortlagen trädde i kraft, här antalet senaborter legat på en låg och stabil nivå - mellan 330 och 340 per år, vilket motsvarar 1 % av def totala antalet gjorda aborter. Här kan man se en påtaglig skillnad i förhållande fill den situation som rådde vid 1970-talefs början. Då gjordes mer än 1 000 senaborter eller drygt 5 % av det totala antalet. Vid denna tid gjordes över huvud taget en stor andel av aborterna senare än efter tolfte veckan. Under de år som den nya lagen har varit gällande har de allra flesta ansökningarna om senabort bifallits. Bara omkring 10 % har avslagits. Hälften av dessa har avslagits i brist på "synnerliga skäl", hälften därför att fostret bedömts såsom viabelt, dvs.

livsdugligt. Anledningen till att de flesta kvinnor som ansöker om senabort har fått sin ansökan beviljad är att dessa kvinnor vanligen har mycket starka skäl för detta.'

Fördelningen på de tre huvudgrupperna av skäl för ansökan om senabort har varit ganska likartad åren 1977 och 1978: fosterskada eller missbildning 10 %, medicinska faktorer 10 % och övervägande sociala faktorer ca 75 %. För 1980, då en undersökning gjordes, ligger andelen beviljade senaborter på grund av fosterskada så högt som 23 %.

Abortfrågan och kvinnors rätt till fri abort har angripits från reaktionärt håll. Dels har vissa polifiker från borgerligt håll attackerat och ifrågasatt den fria aborfräffen, dels bedriver vissa organisationer i vårt land och internationellt en vulgär propagandaverksamhet gentemot de fria aborterna. Dessa verksamheter måste tillbakavisas. Många kvinnor och kvinnoorganisafioner mobiliserar nu ett försvar för denna rätt, en rätt som def har tagit många år att förverkliga. Sedan hösten 1980 har speciellt senaborterna debatterats, och socialstyrelsen har angripits för att den har varit alltför liberal i sin bedömning av vad som kan sägas vara "synnerUga skäl".

I utskoftets skrivning finns en mening, som jag tycker borde ha utgått just därför att den går dessa reaktionära angripares ärenden och speglar en värdering som är mycket farlig. Det gäller den mening på s. 12 i betänkandet som börjar med "Utskottet delar" och som slutar med "veckan tillämpas". Jag har reserverat mig för att denna mening skall utgå, och jag yrkar, herr falman, bifall fill min reservation.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

A bortlagstiflningen

AnL 50 EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! Utskottet har framhållit aft vi i detta läge skall undvika en större debatt och ett ställningstagande. Jag förstår av föregående talare att de har tagit intryck av utskoftets inställning.

Vid riksmötet 1979/80 begärde vi i etf enhälligt betänkande aft abortlagen och dess tillämpning skulle utvärderas.

Det sades i utskotfsbetänkandet att grunderna, dvs. kvinnans självbestämmanderätt och de gränser som safts vid 12:e resp. 18:e veckan, infe skulle rubbas. Men f.ö. skulle utvärderingen ta fasta på bl. a. de förebyggande åtgärderna och rådgivningen till kvinnan i den situafion då hon söker abort. Vi frågade oss också vad de regionala skillnader som fanns kunde bero på, och vi menade aft en kommande aborfkommiffé borde titta på defta.

I ett senare läge har JO tagit upp de sena aborterna. Regeringen har fått JQ:s skrivelse och överlämnat den till aborfkommiffén för att kommittén skall se efter vad som kan ligga i de anmärkningar JO har gjort. I utskottet säger vi helt följdriktigt att man bör vänta på denna utvärdering, Uksom på hela utvärderingen av abortlagen.

Den reservation som Göte Jonsson talade för anlägger etf mycket bredare perspektiv, vilket kanske framgick av hans anförande. Def är helt enkelt fråga om att återföra lagsfiftningen fill vad som gällde före 1975.

Det rådde delade meningar när abortlagen antogs 1975. Många befarade -och jag fillhörde dem - att antalet aborter skulle stiga starkt. Det har

3 Riksdagens protokoU 1982/83:39-42

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Abortlagstiftningen

emellerfid infe skett, och då menar jag att man får fa hänsyn fiU det. Aborterna har i själva verket en vikande kurva, inte bara i Sverige utan också i de övriga nordiska länderna. Dessutom har man vunnit det'som Inga Lantz var inne på och som naturligtvis är mycket väsentligt, nämligen att aborterna sker i etf fidigt stadium. De sena aborterna har blivit betydligt färre. Till saken hör också att fonårsaborterna minskat.

Vad utskottet sade för två år sedan var i själva verket detta: Vi skall försöka fortsätta på den här vägen. Vi skall stärka de insatser som kan göras för att minska antalet aborter och motarbeta den utveckling som tidigare varit på gång.

Abortkommittén har lagt fram ett par diskussionspromemorior som f. n. är föremål för remissarbete. Vi har också aft vänta aborfkommitténs slutresultat inom en nära framfid. Def vore olyckligt, herr talman, om man i dagens läge fattade andra beslut än aft vänta på aborfkommitténs slutliga betänkande och den beredning som därefter kan ske i regeringskansliet.

Jag yrkar alltså bifall fill socialutskottets hemställan i betänkandet nr 5 och yrkar avslag på de två reservationer som finns.

AnL 51 GÖTE JÖNSSON (m) replik:

Herr talman! Evert Svensson sade aft min reservafion innebar aft vi skall återföra lagstiftningen fill vad som rådde före 1975. Jag vill bara säga att def inte är innebörden i min reservafion.

Reservafionen är snarare framåtsyftande. Med tanke på den snabba utveckling som sker - jag nämnde två tre områden och jag kan också nämna en sådan sak som genmanipulationen - och ufifrån den uppfattning jag har att vi måste ge fostret ett generellt ökat rättsskydd bör det tillsättas en fömfsättningslös utredning som kan belysa de här frågorna. Mitt förslag i reservafionen är således inte bakåtsfrävande utan framåtsyftande ufifrån den värdering jag har att vi måste ge fostret etf ökat rättsskydd.

AnL 52 INGA LANTZ (vpk) replik:

Herr talman! Evert Svensson säger aft vi skall vänta pä aborfkommiffén. Det tycker jag är helt riktigt. Jag sitter f. ö. med i det arbetet och vet att def snart är klarf.

Men den mening som jag har reserverat mig mot finns på s. 12 i utskotfsbetänkandet:

"Utskottet delar uppfattningen att def är angeläget att få en redovisning av hur aborfiagens regler beträffande aborter efter 18:e veckan fillämpas."

Jag vill att den meningen skall utgå. Undertonen i den meningen är en värdering som på etf mycket olyckligt sätt går till mötes den kritik som bl. a. framförts av JO Tor Sverne. Jag tycker infe utskottet har anledning att dela Svernes krifik av socialstyrelsens handläggning, och jag vill på detta sätt protestera emot den skrivning som utskottet står för och som Evert Svensson som socialdemokrat också skriver under.

Def är rikfigt att aborfkommiffén naturligtvis fittar på alla aborter, vare sig de är tidiga eller sena. Men den värdering som kommer fill uttryck i denna

mening tycker jag infe utskottet skulle ha skrivit. Eftersom det är så få Nr 39

aborter som är sena, så litet som 1 % av def totala antalet, anser jag inte aft Xorsdatren den

det är speciellt angeläget att titta särskilt på senaborterna.

2 december 1982

AnL 53 EVERT SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Om det pågår en diskussion om senaborterna är det infe egendomligt att utskottet säger aft det är viktigt aft få verkligheten klarlagd. Om Inga Lantz redan från början vet vad def bUr för svar, tycker jag hon kan känna sig lugn. I varje fall diskuteras saken i aborfkommiffén, och vi tycker det är rikfigt att avvakta dess betänkande.

Det är värt aft understryka aft vårt uttalande naturligtvis icke innebär något ställningstagande i dagens läge.

Till Göte Jonsson vill jag säga att på s. 13, tredje stycket nedifrån står:

"Enligt utskoftets mening finns - särskilt med hänsyn fill aft aborfkommiffén planerar aft inom en snar framfid avge slutbetänkande - inte anledning aft frångå riksdagens fidigare ställningstagande. Om aborfkommitténs erfarenheter skulle ge anledning fill det kan frågan om innehållet i direkfiven fill utredningen om barnens rätt eventueUt övervägas på nytt."

Med det avstyrker vi den mofion som Göte Jonsson yrkar bifall fill.

Jag ser nog i reservafionen ett längre gående krav än det som Göte Jonsson talar om. Men vi kan lämna den frågan.

Jag tror att vi ändå är överens om att på den här punkten förekommer också en diskussion i medicinska kretsar om var de egentUga gränserna går. Men vi har velat avvakta aborfkommiffén också på den punkten, och det tycker jag vi kan göra, eftersom dess resultat kommer relativt snart.

A bortlagstiflningen

AnL 54 INGA LANTZ (vpk) replik:

Herr falman! Evert Svensson sade att jag kan känna mig lugn eftersom jag sitter i aborfkommiffén. Nej, i den här frågan kan man inte känna sig lugn, Evert Svensson, inte efter de grova angrepp som gjorts på abortlagen från visst håll. Def kommer väl också angrepp på abortlagen senare i debatten om det går som det har gått vid fidigare diskussioner i den här frågan. Jag tror i stället att man bör vara på sin vakt. Kvinnorna bör vara vaksamma och uttrycka sin oro när def görs förtäckta eller oförtäckta angrepp mot abortlagen. Att låta utskottets mening stå oemotsagd är kanske att ge ett finger åt dem som gör dessa angrepp. Det har förvånat mig att socialdemokraterna infe är mera rädda på den här punkten än de är.

AnL 55 EVERT SVENSSON (s) replik:

Herr falman! Det finns egenfiigen ingen anledning att förlänga den här diskussionen ytterligare. Jag vill bara fråga Inga Lantz, om hon verkligen menar aft def inte är angeläget att få till stånd en redovisning av hur aborfiagens regler om avbrytande av havandeskap efter 18:e veckan fillämpas, med tanke på den diskussion som förs på den punkten. Def måste väl ändå vara angeläget.

Nr 39 Talmannen meddelade att Inga Lantz anhållit att till protokollet få

T rsdatjpn Hen antecknat aft hon inte ägde rätt fill ytterligare replik.

2 december 1982

AnL 56 TORE NILSSON (m):

., ., ...f. . Fruktan är ett ord som tränger sig fram. Man talar om en värld i fruktan.

Abortlagstiftningen

om barnens rädsla och om människornas.

Fruktan för vad? För kriget, förintelsen och gifferna. Stjärnan Malört har fallit i strömmar och vattenkällor, såsom det siades i Apokalypsen. Def är också en fruktan för en ekonomisk katastrof. Visst försfår jag denna fruktan, men jag är rädd för något annat, som är värre.

När Hitler och hans ideologis ansikte i min tidiga ungdom blev tydliga för oss skrev Bertil Malmberg en dikt, där en strof löd:

Det enda som kan locka

min frusna röst till sång

är ej den egna döden

men värdenas undergång.

Vid ett symposium på Ersta anordnat av de reakfionära som fru Lantz nyss talade om, vilket hölls just inför 1980-falets början, fick jag tillfälle att skaffa en bok som jag har här i min hand. Titeln säger ungefär följande: Vad har hänt med den mänskliga rasen? Bakom boken står en kristen tänkare och en känd barnkirurg. Den har kommit ut i USA. Redan titelbladet säger att boken handlar om vår snabba och allvarliga förlust av mänskliga rättigheter. Det är den utvecklingen som inger mig fruktan.

Författarna tar upp företeelserna aborter, barnamord och eutanasi, och de säger: Framför oss ligger ohyggligheter, som ännu är otänkbara, om den föreliggande trenden blir bestående. Man pekar på det förhållandet aft vad som har varit tänkbart resp. otänkbart beträffande hanterandet av mänskligt . liv drasfiskt och snabbt har förändrats i Västerlandet. Man påminner också om den hippokratiska eden, som är mer än 2 000 år gammal, och om Genévedeklarafionen, som antogs av den världsmedicinska generalförsamlingen år 1948. Man pekar på att den hippokratiska eden sedan länge allmänt har omfattats av läkarna. Den har ungefär följande lydelse: Jag vill hävda den yttersta respekten för mänskligt liv alltifrån konceptionen.

År 1964 kom här i landet 140 läkares hemställan till Konungen. Jag kan citera etf par avsnitt ur denna:

"Demokrafiens hörnsfen, dess grundbefingelse, är respekten för människovärdet. Idén om ett obetingat människovärde kan emellerfid icke

rafionellt mofiveras. Uppenbarligen har många människor------------------ icke något

posifivt värde för samhället, många av dem icke heller för någon enskild
medmänniska. Idén om def obetingade människovärdet som i sig inbegriper
livets okränkbarhef, bottnar i tro: tron på Guds kärlek till och mening med
varje människoliv, även det eländigaste. Utan denna tro råkar respekten för
människovärdet och därmed demokratien i fara och kunna i längden icke
försvaras." Stycket avslutas med två meningar ur Robert Schumans bok För
Europa, som i min, kanske inte helt lyckade översättning lyder: Demokrafin
36 måste vara kristen eller också infe alls finnas. En anfikrisfen demokrafi

kommer att vara en karikatyr som under sig döljer tyranniet eller anarkin.

Fruktan - den griper mig som krisfen när Sverige i dag presenteras. Vi talar om vår solidaritet med de svaga, de handikappade och de plågade. I tre fyra ärenden har vpk här i kammaren försökt aft föra fram just de svagas sak. Men skrämmande är likgiltigheten ibland oss inför den abnorma utveckling som förf till en absurd situation, där mer än en fjärdedel av alla foster aborteras.

Många talar om fred, men de fredlösa finns mitt ibland oss. Vi talar om kris, men krisernas kris är aft respekten för livefs helgd och def obefingade människovärdet håller på att urholkas. Vi borde sätta alla våra krafter och resurser i livets tjänst. Vore infe det det normala? Har vi råd med denna verksamhet som avlivar friska och välskapfa foster?

Jag förstod med en gång att fru Lantz när hon talade om de vulgära och de reaktionära syftade på mig. Jag kan acceptera den beteckningen. Jag tror ändå att jag står just för livet, för def okränkbara. Def är något orimligt och abnormt som har hänt ibland oss.

Hur förrådd är inte kvinnan! Varje kvinna vill livet. Kvinnan har varit den starkare, renare och sannare människan. Jag har, trots att jag inte är någon stor författare, skrivit etf antal böcker, och i flera av dem har jag tecknat kvinnoporträtt. I regel har jag hämtat motiven från historien. Jag har då tänkt: Var skulle vi ha stått, om infe kvinnan hade varit den starkare? I dag är kvinnan förrådd.

Jag vill återge vad den norske läkaren Björn Roksand har skrivit. Han är infe en krisfen bekännare. Han har varit verksam i Arbeiderpartiet och tillhörde en rådgivningsbyrå i Oslo som han senare hoppade av. Jag har möjlighet att visa citat, om någon tvivlar på aft han för sin del anser följande: Def finns ingen kvinna som inte förr eller senare får något men av en oönskad abort. Qch han anser att ingen innerst inne önskar abort.

Mårten Werner har under många år i riksdagen och under sin gärning som förkunnare och själavårdare gjort mycket för de svaga och ringaste. Han har nu lämnat riksdagen, men väckte i januari i år en mofion som också jag undertecknade. Jag anser att mofionen, som utgör en del av underlaget till defta betänkande, är rikfig och beakfansvärd. Jag viU till sist citera två stycken ur denna motion, som följer på konstaterandet att den uppfattning som aborfiagens huvudprincip bygger på numera är antikverad: "Ingen insiktsfull bedömare kan längre betrakta 'fostret som en del av kvinnans kropp'. Det är tveklöst en egen individ enligt all medicinsk sakkunskap." En egen individ, men utan fred.

Mofionen fortsätter:

"Enligt riksdagens fjolårsbeslut vill man alltså slå vakt om de ofödda barn som riskerar att skadas, men inte om dem som riskerar abort av andra skäl. Detta är en underlig logik. I konsekvensens och den kristna humanitetens namn yrkar vi att utredningen om rättsskydd åt ofödda barn skall gälla alla och inte enbart en smärre grupp."

Jag vill med detta -vi kommer infe längre nu - yrka bifall fill Göte Jonssons

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

A bortlagstiflningen

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

A bortlagstiflningen

reservation. Men jag vill också än en gång uttrycka min fruktan och min förtvivlan över aft vi står i ett samhälle och i en s. k. demokrati, där det infe är självskrivet som läkareden en gång angav och som vi i den kristna kyrkan har trott vara heUgt och rätt - livets okränkbarhef.

AnL 57 EVERT SVENSSON (s) replik:

Herr falman! Att defta är en svår fråga är alla medvetna om. Att den rör livefs helgd är vi också medvetna om. Men här, Tore NUsson, är def ju också fråga om att vi som poUfiker och som riksdag skall handla så att def totala antalet aborter minskar och så att de kvinnor som gör abort får en förbättrad situation, när det gäller både förhållandet tidiga-sena aborter och hennes egen situation. I förlängningen av Tore Nilssons resonemang ligger en tvångslagsfiftning, och en sådan skulle säkert komma aft leda fill större svårigheter och flera aborter och dessutom illegala aborter.

Privat, för oss själva, kan vi ha olika inställning. Jag tänker på kvinnan, när
en oönskad graviditet inträffar och hon då har att ta ställning i sin situafion
och med den HvsinsfäUning hon har. Men vi som skall stifta lag och som skall
föreslå åtgärder, vi måste handla så att slutresultatet blir bra. I de länder som
egenfiigen följer den linje Tore Nilsson företräder - jag har djup respekt för
hans allvar i denna fråga - görs ett större antal aborter och dessutom illegala
aborter. Jag vill inte medverka till en sådan situafion. '

AnL 58 TORE NILSSON (m) replik:

Herr falman! Den inställning som Evert Svensson här framför är alltså lagstiftarens resignation. Vi kan infe sfiffa lagar, därför aft de inte kommer att efterlevas. Vi har alltså kommit i en situation där rättslösheten har nått den nivån aft samhället säger: Du skall icke dräpa. Detta bud är bra och rikfigt, och def håller vi på när det gäller krig och annat. Men def går infe aft använda det budordet och den lagstiftning som bygger på def, och då kan vi aUtså inte säga annat än att vi fortsätter som vi gör.

Jag försfår Evert Svensson, och på sätt och vis har han rätt. Men def han säger avslöjar för oss alla var vi har hamnat.

Jag återfann av en händelse i dag en bok- jag vill inte säga att den är felfri -som heter De 140 läkarnas hemställan, och där tas hela detta sammanhang upp. Det är någonfing som har skett i vårt land som har raserat grundvalarna för demokratin, genom att rasera kristendomens grundvalar. Jag ger Evert Svensson rätt i aft vi är i ett läge där vi kan räkna med att det skulle kunna bli Ulegala aborter. Jag kommer aft tala i en annan fråga i dag som gäller läromedel i skolorna, och jag menar att även här måste ansvariga polifiker och den nyfillfrädda regeringen gå in och undersöka hur vi skall få Sverige på dess grund igen. Vi måste ge människorna, barnen och ungdomen, något som är en kraft och en styrka och som så småningom förändrar. Vi kanske infe kan nå def målet så fort, men en kursändring skulle betyda oerhört mycket.

Jag var mycket besviken på de borgerliga regeringarna. När jag på 1960-falef agerade i dessa frågor trodde jag att socialdemokraterna var ensamma om sin kallsinnighet, men jag har upplevt att det tydligen är

likadant över hela fältet. Runt om i Sverige finns def emellertid - det vet också Evert Svensson - tusenden, ja, miljoner människor som frågar efter en förändring. Evert Svensson vet liksom jag aft det finns mängder av kristna som ser på oss riksdagsmän och funderar över om vi accepterar vad som sker.

Jag medger aft vi just nu, när utredningens betänkande snart kommer aft föreligga, inte kan gå längre än fill att stödja reservafionen, men det är etf önskemål och en förhoppning hos mig att trenden nu skall vända.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Abortlagstiftningen

AnL 59 EVERT SVENSSON (s) replik:

Herr talman! Min replik skall bli kort - jag tror inte att vi kommer längre.

Det är infe så, Tore Nilsson, att det finns en kallsinnighet inför frågan, utan det är så aft vi funderar över vilken väg som leder fUl def bästa resultatet.

AnL 60 GÖRAN ERICSSON (m):

Herr falman! Vid socialutskottets behandling av de motioner som tas upp i betänkandet nr 5 har majoriteten i den moderata gruppen haft en inställning som fill stora delar sammanfaller med de synpunkter och överväganden som Göte Jonsson redovisat här i kammaren. Vi har dock valt att hantera ärendet utifrån en annan utgångspunkt, som jag här kortfattat skall redovisa.

De motioner som är väckta behandlar dels frågan om översyn av tillämpningen av abortlagens bestämmelser om abort efter utgången av 18:e havandeskapsveckan, dels frågan om vad som avses med "synnerliga skäl" för aborter efter 18:e havandeskapsveckan och slufiigen rättsskyddet för def ofödda barnet.

Som framgår av utskoftsbefänkandet har liknande motioner fidigare aktualiserats här i kammaren vid ett flertal tillfällen. I samband med 1979/80 års riksmöte behandlades ett motionsyrkande om en utvärdering av abortlagen och en intensifierad informafion till abortsökande. Riksdagens beslut ledde då till tillkallandet av 1980 års aborfkommiffé.

Det är rikfigt aft kommittén i sitt arbete skall utgå från den huvudprincip som abortlagen bygger på, nämligen kvinnans rätt att själv inom vissa gränser avgöra om graviditeten skall fullföljas eller ej. Vi har från majoritetens sida i den moderata utskoffsgruppen funnit def angeläget att avvakta kommitténs slutbetänkande, som kommer aft avlämnas under 1983, då kammaren med ett betydligt fylligare material som grund får fa ställning fill eventuella ändringar i abortlagen.

Herr talman! Vi har också funnit det angeläget att nu peka på det framgångsrika arbete som bedrivits ur informationssynpunkt. Kampanjen på Gofiand om sex och samlevnad visade sig ha som effekt ett snabbt sjunkande antal aborter. Även på andra håll i landet har upplysnings- och samlevnadsundervisning givit goda resultat. När aborfkommitténs slutbetänkande föreligger kommer också konkreta förslag om aborfrådgivning och abortförebyggande åtgärder att presenteras.

Nr 39 Vi har därför, herr falman, liksom utskoffsrriajoriteten nu inte funnit skäl

Torsdaeen den frångå riksdagens fidigare ställningstagande i frågan, eftersom abortkommif-

2 december 1982 *" slutbetänkande snart kan väntas ligga på riksdagens bord för behand-

_____________ ling.

A bnrtlaQitiftnineen ' ä"" också stor vikt vid kommitténs kommande förslag om rådgivning och abortförebyggande åtgärder, som fillsammans med samlevnadsundervisningen i skolan kan komma att få mycket gynnsamma effekter på den för dagen dystra abortstatisfiken.

Herr falman! Mot bakgrund av det anförda yrkar jag bifall fill socialutskottets hemsfällan.

AnL 61 KARIN ISRAELSSON (c):

Herr talman! Vi är inte kallsinniga inför abortfrågorna. Tvärtom är vår ödmjukhet mycket stor. Def kan aldrig vara någons önskan att en graviditet skall avslutas genom ett abortingrepp. Trots detta vedertagna faktum ufföri; ett stort antal aborter. Detta sker världen över, oavsett om lagar förbjuder def eller ej.

I Sverige har varje kvinna rätt att själv besluta om graviditeten skall avbrytas eller inte fram till 12:e graviditetsveckan. Efter denna tid skall en kuratorsufredning ingå, och efter 18:e graviditetsveckan beslutar socialstyrelsen.

Antalet sena aborter, dvs. efter 18:e gravidifefsveckan, har under def senaste årtiondet sjunkit. Tidigare, exempelvis 1968, avbröts ett antal graviditeter ända upp i 24:e veckan. Def procentuellt största antalet aborter genomfördes i vecka 11 och följande. I dag avbryts 95 % av gravidifeterna senast i 12:e veckan, och def sker med en metod som inte utgör en sådan påfrestning och risk för modern som ett ingrepp senare under graviditeten utgör.

1980 års aborfkommiffé har i två delbefänkanden dels beskrivit hur samlevnadsundervisningen bedrivs i skolorna, dels presenterat intervjuer med kvinnor i aborfsituafionen och med sjukvårdspersonal som är involverad i abortingreppet. I det första betänkandet. Lära leva fillsammans, påvisas brister i skolans samlevnadsundervisning. Betänkandet drar också slutsatsen att om vi kan förbättra denna undervisning, finns stora möjligheter att barn föds som är planerade och välkomna barn. I intervjusammanställningen Röster och bilder klargörs aft varje abortingrepp föregås av ett beslut som kvinnan fattar - dock inte utan kamp och kris. Man kan infe generalisera i ett fördömande av abort. Def finns trots allt ett inslag av medmänsklighet även här. Brister i våra preventivmedel, relationsproblem, arbetsmarknad och ålder är faktorer som, ensamma eller fillsammans, gör aborten till ett alternativ.

Aborfkommiffén beräknar aft slufbetänkandet föreligger under början av
1983. De kommittédirektiv som föreligger är då verkställda. Def bakgrunds
material som finns i aborfkommitténs betänkande kommer också att besvara
motionskraven från Arne Lindberg och Ulla Ekelund i deras motion
40 1981/82:1302. Sex- och samlevnadsundervisningens brister bör avhjälpas.

Prevenfivmedelsrådgivningen, med allt vad den innefattar, bör även ges möjlighet att nå så många människor som möjligt. Ett efterföljansvärt exempel är det försök som gjorts i Västerbottens län med rådgivning på industrier - i def här fallet Volvo Umeverken - och på regionsjukhuset, som är en stor arbetsplats.

Mycket återstår aft verkställa, och alla goda krafter behövs för aft komma till rätta med aborfsituafionen och för aft minska antalet aborter. Jag ser defta som etf arbete i livefs tjänst.

Herr talman! Jag yrkar med def sagda bifall till utskoftsbetänkandets förslag.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Abortlagstiftningen

AnL 62 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Jag brukar inte delta i offenfiiga meningsutbyten i abortfrågan, för var fjärde kvinna i fertil ålder som man möter har numera gjort abort, vilket säkert för många har varit ett moraliskt problem, och de är naturligtvis känsliga och sårbara när sådana ämnen förs på tal. Vad jag nu vill säga gäller därför inte direkt abortfrågan, men väl begränsningen i tilläggsdirektiven till utredningen om barnens rätt, med avseende pä de ofödda barnens rätt.

I förrgår deltog jag i ett sammanträde med Svenska läkaresällskapefs etiska delegation. Bland andra ärenden förelåg en skrivelse från professorn i klinisk genefik i Uppsala, Karl-Henrik Gustavson. Med den utveckling av fosterdiagnostik, provrörsbefruktning och implantering av humana foster som nu är på väg ute i världen och den laboratorieforskning med användning av unga mänskliga embryonala foster som det berättas om, får frågan om det ofödda barnefs rätt en mycket vidare innebörd än vad man för bara några få år sedan kunde tänka sig. Jag tycker därför att det knappast är rimligt att göra en sådan begränsning i utredningsuppdraget som det tycks vara fråga om.

Detsamma gäller också i viss mån förbudet mot att diskutera tidsfristerna. Än så länge gäller kanske beträffande fosterdiagnostiken att den passar ganska bra med 18-veckorsgränsen. Men om laboratorieproven och deras resultat- och det har man all anledning att tro - i framfiden kommer tidigare, hur skall man då se på den saken? Skall man t. ex. få abortera ett foster bara för att det är av ett annat kön än vad föräldrarna tänkt sig?

Kort sagt, herr talman, jag tror att man bör se på frågan om det ofödda barnefs rätt ur ett vidare perspektiv. För den skull kommer jag att lägga min röst för Göte Jonssons reservation.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (aborter efter 18:e graviditetsveckan)

Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls med 289 röster mot 17 för bifall fill utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som föreslagits i reservation 1 av Inga Lantz. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Åtgärder mot tobaksbruket

Mom. 2 (rättsskydd för ofödda)

Utskottets hemställan bifölls med 246 röster mot 59 för reservation 2 av Göte Jonsson. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 3 Utskottets hemställan bifölls.

15 § Åtgärder mot tobaksbruket

Föredrogs socialutskottets betänkande 1982/83:8 om åtgärder mot fobaksbruket.

AnL 63 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Anser vi att fobaksbruk är skadligt för människan? Anser vi att det är värdefullt aft Sveriges folkhälsa blir bättre? Anser vi aft det finns etf samband mellan tobaksbruk och folkhälsa? Svaret på alla dessa frågor är ja. En följdfråga blir då: Hur löser vi problemet?

En uppfattning är nog klar åtminstone för dem som engagerar sig i tobaksfrågan: Inte gör man som man gjorde i England, där Elisabet I:s efterträdare Jakob I var en av de första att intensivt bekämpa tobaksbruket genom att ge ut en skrift som hette Rökhataren. Inte löste man problemet genom att, som i Ryssland på 1600-talet, utdöma hårda straff till rökarna eller, som i den katolska världen under påven Urban IV, bannlysa de präster som snusade under gudstjänsten. Dessa åtgärder minskade infe bruket av tobak. Inte heller den helomvändning som den katolska kyrkan gjorde under 1800-falet gagnade saken. Dä insåg man nämligen att man kunde få skatteintäkter genom människornas tobaksbruk, och 1851 utfärdades i Vafikansfafen en förordning som föreskrev att bruket av tobak och sprit på intet sätt fick motarbetas, och spridandet av tobaksfientliga skrifter belades med tukthusstraff.

Också i vårt land har tobaken sin historia. Den kom fill oss via hemvändande soldater i 30-åriga kriget. På 1600-talet skrevs en avhandling i Uppsala "om tobakens utmärkta egenskaper".

Även i Sverige fick man snart upp ögonen för att tobaken kunde vara en god källa fill statsinkomster. Av kontrollskäl bildades Tobaksmonopolef 1915. Som skatteinstrument har det haft en viktig funktion att fylla. Från 1920-talef fill mitten på 1940-talet fick staten in mer än 10 % av sina inkomster via tobaken. Tobaksbruket fick därmed en fast förankring i statens ekonomi, och detta bidrog till att rökvanorna legifimerades.

Denna legitimitet har sedermera förstärkts. Jag kan i det sammanhanget inte underlåta aft något beröra reklamens betydelse.

Gudar och gudinnor, sköna jordiska kvinnor pryder cigarrlådornas inre. En forskare i USA, Joseph Robert, har skrivit en bok om tobaken i Amerika, i vilken han beskriver reklamens roll som konsumentstimulerande faktor. Enligt honom - och def bekräftas av andra forskare - ligger en aggressiv

reklam, som marknadsför cigaretter som symboler för skönhet, friskhet, sport, nöjen, lyx och erotik, bakom den kraftiga ökning av konsumfionen som skett under de senaste 50 åren.

Det har gjorts försök att använda andra symboler. Def fanns t. ex. en cigarettsort i Sverige som hette "Haschet" med en Albert Engström-bild av en koling utanpå. Den cigaretten slog aldrig väl ut. Inte heller den avromanfiserade cigaretten med namnet "Carlsson", som lanserades för några år sedan, gjorde någon succé.

Herr talman! Med denna historiska exposé ville jag inledningsvis belysa några av de många faktorer som har haft betydelse för rökvanornas utveckling i Sverige och också peka ut några exempel på de försök man gjort för att främja eller förhindra denna utveckling.

Jag skall härefter återgå fill min inledande fråga om huruvida tobaken är skadlig för människan. Det kan förefalla vara en enfaldig fråga, som borde kunna besvaras enkelt och entydigt. Men tyvärr är def infe så. Vid en nyligen gjord undersökning bland slumpvis utvalda män i Göteborg kunde man konstatera att dessa visste förvånansvärt litet om sambandet mellan rökning och olika sjukdomar.

Den sjukdom som de flesta förknippar med tobaksbruk är lungcancer. Det beror sannolikt på den dramafik som omger den sjukdomen. Varje år dör ca 2 000 personer i lungcancer. 90 % av de manliga fallen är rökrelaterade. Antalet dödsfall fördubblas vart tionde år. En tidig röksfart har visat sig avsevärt öka risken för lungcancer. Man har funnit aft lungcancerrisken är fem gånger större om man börjar röka vid 15 års ålder i stället för vid 25 års ålder.

Många både politiker och läkare har ställt sig frågan vilken roll andra luftföroreningar spelar i detta sammanhang. Svaret är litet komplicerat, men man kan med två exempel visa att enbart luftföroreningar inte har någon avgörande betydelse när det gäller utvecklingen av lungcancer.

Det ena exemplet är hämtat från de engelska kanalöarna, öar fjärran från storstäder och allfid utsatta för Atlantens vindar. Där finns den största cigarettkonsumtionen i världen. Dessa öar hör till de områden som har den högsta dödligheten i lungcancer i världen.

Det andra exemplet är sjundedagsadvenfisterna som far helt avstånd ifrån tobak. Denna grupp människor har överallt i världen en låg dödlighet i cancer, även i exempelvis Los Angeles, där luftföroreningarna är bland de högsta i världen.

Sammanfattningsvis kan man, stödd av vetenskapen, hävda att tobaksrökning är en av de starkaste nu kända cancerframkallande faktorerna, och eftersom tobaksrökning är så allmänt förekommande blir effekterna på folkhälsan betydande.

En infe liten uppmärksammad skadekonsekvens av tobak är hjärt- och kärlsjukdomar. I dessa sjukdomar dör ungefär 6 500 människor varje år. 1 Göteborg har man speciellt studerat hjärtinfarktens orsak och utveckling. Det har man gjort genom s. k. prospekfiva populafionsstudier, dvs. man har undersökt en bestämd grupp människor. Därmed har man vunnit en hel del

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Åtgärder mot tobaksbruket

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Åtgärder mot tobaksbruket

kunskap. 1963 startades i Göteborg "Studien 1913 års män". Denna studie visar att hjärfinfarkt är relaterad till framför allt tre riskfaktorer, nämHgen hög blodfeffhalf, förhöjt blodtryck och tobaksrökning.

1970 startades en annan studie i Göteborg, f. ö. den första i väriden. Då valde man ut 10 000 män i åldern 47-54 år, som fick bilda en behandlings-grupp. 20 000 andra i samma ålder fick tjäna som kontrollgrupp. Behandlingsgruppen har genom enkäter redovisat sina levnadsvanor, och forskarna har därefter försökt påverka kostvanor, rökvanor och blodtryck för att minska riskfaktorerna. Denna studie, som beräknas vara avslutad 1983, blir ett intressant inlägg i debatten om vilken betydelse vår livsstil har för vår folkhälsa.

Allt fier vetenskapliga rapporter ger alltså entydiga besked om att en minskning av tobakskonsumtionen skulle förbättra vår folkhälsa. Förutom rent mänskliga aspekter på sjukdom och lidande, som naturligtvis är det primära i detta sammanhang, är all ohälsa en belastning på vår sjukvård. Därför borde det ligga i politikernas intresse att akfivt få arbeta för en annan livsstil.

Vad har man då gjort? Under 1970-talef har ett par olika utredningar arbetat. 1973 överlämnade tobaksutredningen sin rapport till regeringen. Dess handlande var passivt. Det blev ingen proposifion. En ny utredning, fobaksreklamsufredningen, tillsattes året därpå. Så småningom fick vi varningstexter på cigarettpaketen.

Man kan till viss del förstå den passivitet som präglade regeringens handlande i mitten av 1970-talef. Frågan var känslig, och opinionen fanns på rökarnas sida.

1977 fillsatte den nya borgerliga regeringen tobakskommittén, som avlämnade sin rapport i februari 1981. Förväntningarna varda mycket stora, inte minst bland de organisationer som arbetar för sundare livsvanor och friskare liv. Rapporten var nämligen utmärkt. Den pekade på insatser på en mängd olika områden i vårt samhälle, speciellt för att man skulle få en kommande rökfri generafion. Man förutsatte att kommuner och landsfing skulle svara för dessa insatser. Den här synen har ju väsentligt förstärkts i och med att vi nu vid årsskiftet får en ny hälso- och sjukvårdslag, där landsfingen får en ny, akfiv och förebyggande roll, varvid arbetet skall präglas av en helhetssyn på människorna.

Men fobakskommittén föreslog också åtgärder som kräver riksdagens och regeringens agerande, och jag skall strax beröra dessa förslag. Hur mottogs då denna rapport av den dåvarande regeringen?

Ja, de som hade förväntningar blev besvikna. En proposition i frågan aviserades gång efter annan, men den uteblev.

Så i valrörelsens inledning tyckte man aft det var dags. Läget och opinionen var ju litet annorlunda 1982 än 1973. Nu insåg allt fler människor att akfiva insatser mot tobaken infe skulle vara sä dumt. Men samtidigt fick man infe frampa rökarna på tårna. De är ju en stor del av befolkningen. Så regeringen fattade ett beslut i juni i år, där man plockat ut tre av de många förslag fobakskommittén lagt fram. Förslaget om lag om förbud mot rökning

i offentliga lokaler var alltför kontroversiellt. I stället har man uppdragit åt socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen att i samråd med olika samhälls-parter arbeta fram rekommendationer till rökfria miljöer.

Jag har i min motion hävdat aft en lag vore att föredra. En lag skall följas -den ger inte utrymme för godtycklighefer.

Socialutskottet har emellertid skärpt ordvalet och talar i utskottsbefänkandet om råd och anvisningar, som avses bli utfärdade av socialstyrelsen och arbefarskyddssfyrelsen. Jag tycker aft def är en bra uppskärpning jämfört med den tidigare regeringens ordval, och därför låter jag mig för dagen nöja med utskoftets förslag i den delen.

Mitt andra krav var aft regeringen skall framlägga ett samlat åtgärdsprogram för minskat tobaksbruk. Med de tre, tämligen bleka, förslag som den tidigare regeringen lade fram i juni i år, har den nämligen ansett att den har gjort sitt. Man har enligt uppgift lagt fobakskommifféns rapport "till handlingarna".

Jag menar, att eftersom samhället och samhällets centrala ledning har det yttersta ansvaret för den allmänna hälsopolitiken, kan man inte lägga en del av defta arbete "till handlingarna". Med den betydelse som tobaken har för hälsopolitiken i stort, anser jag att den bör få en egen identitet och utifrån denna identitet bearbetas och angripas. Detta arbete är både allsidigt och långsiktigt. Det är viktigt att målet för arbetet fastställs av regeringen i form av en officiellt uttalad tobakspolitik. Vad är regeringens målsättning? Med vilka medel skall vi nå dit? Hur lång tid skall det ta? Vilka skall engageras i arbetet?

Därutöver har regeringen möjlighet att själv föreslå åtgärder gemensamma för hela landet. Det kan gälla såväl prispolitik som tobaksreklam.

Socialutskottet har beträffande detta mitt förslag varit välvilligt. Ett enigt utskott har medgett aft den tidigare regeringens handlande inte var fillräckligt, och därför har man gått med på att fobakskommifféns förslag plockas fram ur hyllan och blir föremål för litet mer seriös behandling. Det tackar jag varmt för.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till hemställan i socialutskottets betänkande om åtgärder mot fobaksbruket.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Åtgärder mot tobaksbruket

Under defta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 64 BLENDA LITTMARCK (m):

Herr falman! Jag hade begärt ordet för aft stå i beredskap om Margareta Winberg med sitt heta engagemang skulle yrka bifall till sin motion. Nu kan jag inskränka mig till aft också jag yrka bifall fill utskottets hemställan.

Jag tycker dock att hennes skildring av insatserna frän den dåvarande regeringen under våren och sommaren inte är riktigt rättvis.

Vidare: Om hon har konstaterat att den gamla broschyren Rökhataren var ineffekfiv, kanske hon borde fa sig en liten funderare beträffande sin egen framställning när det gäller skräckmålningar.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Åtgärder mot tobaksbruket

AnL 65 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr falman! Vad jag fog upp i mitt anförande nyss var bara den krifik - om jag får kalla det så - som etf enigt utskott gav uttryck för i och med att man gick med på den skrivning som nu finns i utskotfsbefänkandef.

Utskottet skriver nämligen, att de åtgärder som den fidigare regeringen föreslog, delvis - alltså endast delvis - fillgodoser önskemålen om ett samlat åtgärdsprogram, i enlighet med fobakskommifféns förslag.

Jag är glad att man kan erkänna detta. Lika väl som jag erkände att den tidigare socialdemokrafiska regeringen var passiv, tycker jag aft borgerliga företrädare kan erkänna borgerliga regeringars misstag.

AnL 66 BLENDA LITTMARCK (m) replik:

Herr falman! Det var inte något misstag. Jag tycker att man kommit bra långt på väg. Jag, som nyligen blivit fri från mitt rökande, har ändå rökarens situation så fräsch i minnet att jag kan känna själva hanteringen av rökare som en psykning och förföljelse.

Jag tycker att minskningen är markant, och jag tycker aft den borgerliga regeringen med hänsyn till de förhållanden som rådde gjorde ett utmärkt arbete.

AnL 67 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Jag bemödade mig, tyckte jag, att inte ställa upp på den skrift som James I gav ut med uppmaningen att hata rökarna. Det gör jag nämligen inte. Jag tror aldrig vi vinner rökarnas förståelse genom ett sådant synsätt.

Genom att berätta om de konsekvenser som rökningen har för människorna menade jag inte heller att skrämmas. Vad jag sade finns också klart vetenskapligt belagt. Jag tycker man skall fa det som information. Om en del känner sig skrämda av den beklagar jag def - def var inte min mening.

AnL 68 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr falman! Jag lyssnade med stort intresse på vad Margareta Winberg hade att anföra om den historiska utvecklingen och synen på tobakens bruk. Så långt har jag inga invändningar.

Jag har inte heller någon invändning mot Margareta Winbergs påstående aft den förra socialdemokratiska regeringen var passiv i den här frågan. Mot den bakgrunden framstår de beslut som mittenregeringen i somras fattade som mycket akfiva insatser. De fattades mot bakgrund av bl. a. fobakskommifféns arbete.

Nu säger Margareta Winberg att det var en för het potatis att foreslå en lag om förbud mot rökning i offentliga lokaler. Det finns som bekant delade meningar om den saken - också i Margareta Winbergs parti; annars hade def ju gått bra för henne att yrka bifall till det färdiga lagförslaget i den av Gabriel Romanus väckta mofionen.

Anledningen till att det inte blev något förbud var inte att det var en för het potatis utan att mittenregeringen uppdrog åt arbefarskyddssfyrelsen och

socialstyrelsen att i samråd utfärda rekommendationer om begränsning av tobaksrökning i lokaler av gemensamhefskaraktär. Det är en väg som vi ofta väljer när vi vill ha en föreskrift eller en förordning som är avpassad efter de förhållanden som råder i stället för en lag som kan vara svår att fillämpa.

Vad utskottet sålunda sagt är att dessa åtgärder ger utrymme för att följa upp de olika ingredienserna i kommitténs förslag och att den nya regeringen nu bör göra def. Def är ett uppdrag som jag gärna skriver under. Jag tycker aft den nya socialdemokrafiska regeringen nu skall följa upp de beslut som mittenregeringen fattade, så att de infe faller i glömska och så att det verkligen blir någonting av det.

Jag har självfallet ingenting emot att man ger regeringen detta till känna, om det är så att Margareta Winberg annars inte litar på aft hennes egen regering tillräckligt noga beaktar de här kraven. Def är alltså mera för att sätta press på den socialdemokratiska regeringen än för att ge en snubba åt den gamla regeringen som utskoftets hemsfällan tillkommit.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Åtgärder mot tobaksbruket

AnL 69 MARGARETA WINBERG (s):

Herr talman! Jag vet infe om Ingemar Eliasson tycker att de tre små beslut som fattades i juni i år av den gamla regeringen är så väsentliga. Det tycker infe jag, i alla fall inte om man jämför med de många och utmärkta förslag som fobakskommittén lade fram.

Sedan säger Ingemar EUasson aft jag infe litar på min egen regering. Def är infe bara det def handlar om. Det handlar också om, som jag sade i mitt första inlägg, att ge tobaken en egen status. Jag vet att många av de organisafioner som i dag arbetar för etf minskat tobaksbruk ser det som väsenfiigt aft regeringen tar detta på sitt ansvar och ger uttryck för en officiell fobakspolicy. Def gjorde inte den gamla regeringen den 30 juni i år.

AnL 70 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Jag fäster mycket stort avseende vid de fre delar som ingick i den förra regeringens beslut. Viktigast är självfallet def uppdrag som gavs åt arbefarskyddssfyrelsen och socialstyrelsen. Det grundade sig på vad tobakskommittén och regeringen i sitt utförliga pressmeddelande samma dag sade om att fobaksbruket skall pressas tillbaka och att man skall försöka få fill stånd en sådan ordning att rökning inte prakfiseras i gemensamhetslokaler. Men om defta skall ske genom ett generellt förbud i lag eller genom att man går fram styckevis och delt, som t. ex. har skett genom Storstockholms Lokaltrafiks åtgärder i tunnelbanorna är något som arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen får pröva. Det tycker jag är en bättre väg att gå än aft stifta en generell lag som man inte vet hur den i praktiken skulle fungera. Men om man den här vägen infe får till stånd de åtgärder som både utskottet och den förra regeringen önskade, återstår självfallet att vidta andra åtgärder.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Vissa frågor om äldreomsorger m. m.

AnL 71 MARGARETA WINBERG (s);

Herr talman! Jag har sagt att jag för dagen är nöjd. Men jag vill påminna Ingemar Eliasson om aft vi förändrade ordvalet. Den gamla regeringen ville att arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen skulle utfärda rekommendationer. I socialutskottet ändrade vi det till råd och anvisningar. Vi har alltså gjort en skärpning. Def tycker jag är bra, och def är vi ju eniga om.

AnL 72 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr falman! Def är riktigt att vi ändrade orden. Ärligt talat var def kanske inte så klokt - nu har vi skrivit def, och vi skall inte ta fillbaka det - därför aft "råd och anvisningar" har åtminstone arbefarskyddssfyrelsen rensat bort. Där förekommer nu "föreskrifter och rekommendationer". Men detta får myndigheterna hantera på sitt sätt. Vill de utfärda en föreskrift kan de göra def. Men råd och anvisningar kan de infe utfärda. Jag hoppas att de förstår andan i betänkandet och rätfar sig mer efter den än efter bokstaven.

Överläggningen var härmed avslutad. Utskottefs hemställan bifölls.

16 § Vissa frågor om äldreomsorger m. m.

Föredrogs socialutskottets betänkande 1982/83:9 om vissa frågor om äldreomsorger m. m.

AnL 73 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Om man tolkar utskottets beskrivning av utvecklingen av äldrevården i betänkandet bokstavligt, borde det vara ganska välbeställt på alla områden som gäller omsorgen om och levandsbetingelserna för de äldre i vårt land. Alla berörda myndigheter skulle mer eller mindre vara sysselsatta med åldersproblematiken. Sanningen är ju, som redovisas i betänkandet, aft det finns en rad utredningsresultat och av dem föranledda skrifter och program, omfattande målsättning för äldreomsorgen på skilda områden. Men från den beskrivna målsättningen till verkligheten är def såvitt jag kan se ljusår.

År 1978 publicerades sex olika skrifter som skulle användas som underlag för huvudmännens planering av äldreomsorgen, i första hand till mitten av 1980-talet. Det gällde så viktiga områden som primärvårdens innehåll och utveckling, sjukvård i hemmet och social hemtjänst, boende, service och vård för äldre, långtidsvård i samverkan, omhändertagande av åldersdemen-ta och dagsjukvård inom primärvården.

Vi är nu snart i mitten på 1980-talet, men tyvärr tvingas vi konstatera att de lokala huvudmännen inte har kommit särskilt långt när def gäller planeringen för den målsättning som de själva genom Landstingsförbundet och Kommunförbundet varit med och fastslagit. I exempelvis skriften Boende, service

och vård för äldre beskrivs tänkbara och önskvärda utvecklingslinjer för ordinärt boende, serviceboende, ålderdomshem och lokala sjukhem med därtill knutna verksamheter. Där slås fast att det grundläggande målet bör vara att successivt vidga möjligheterna till ordinärt boende och att minska behovet av fiytfningar från den invanda fysiska och sociala miljön.

Vad har då gjorts för att förverkliga den målsättningen när det gäller förbättringar i det äldre bostadsbeståndet för att underlätta ett kvarboende? Jag kan inte se att särskilt mycket har hänt. Vidare har hemfjänstverksam-heten fördyrats och skurits ner. Detta bekräftas av de höga arbetslöshetssiffror inom detta yrkesområde som redovisas av den fackliga organisationen - detta trots att def bevisats genom undersökningar att hemtjänst kan ges ända upp till 28 fimmar i veckan innan den blir lika dyr som en plats på en institution.

När def gäller institutioner säger målsättningen att när behov av särskilda boende- och vårdformer har uppkommit, målet bör vara att utforma dem så att de så långt som möjligt tillvaratar kvaliteterna i def ordinära boendet. Men infe heller detta har varit inriktningen på våra nytillkomna insfitutioner med många vårdplatser och stora upptagningsområden, som inte befrämjar eller möjliggör att sociala kontakter i invand miljö kan bibehållas.

Differenfierade sjukvårdsavgifter har införts, vilket medverkar fill en ökad instifutionering i stället för eget boende. Erfarenheten av detta sysfem har redan visat att def är ett sysfem för subjektivt godtycke och maktfullkomlighet. Man ställs, inte bara utanför sjukförsäkringssystemet, utan man straffas ytterligare med en progressiv vårdavgiff. Den hemliknande miljö som de betalar för beskrevs i en bilaga fill en av våra kvällstidningar i går som en stor sjukhussal med åtta eller fio sängar och med en sjukhuskorridor som vardagsrum. Systemet beskrevs i denna bilaga såsom en stor skam. Det vill jag gärna understryka.

Jag skall infe nu upprepa de ekonomiska konsekvenser som blir följden av avgiftssystemet. Vi har nyss haft en debatt i kammaren om detta, mén här finns def anledning att återkomma.

Ett annat väsenfiigt mål är att renodla huvudmännens uppgifter och utveckla en praktiskt utformad samverkan mellan socialvård samt hälso- och sjukvård. Men inte heller detta har man lyckats med under de gångna åren. Fortfarande kommer människor i kläm mellan olika huvudmän, då den direkta sjukvården ligger på landsfingen men andra delar, exempelvis hemsjukvården och hemtjänsten, ligger på kommunerna. Ekonomiska intressen och spariver drabbar många vårdbehövande.

Hela handläggningen av äldreomsorgen strider mot sunt förnuft - detta därför att även makthavare säkert är medvetna om aft samhället kostnadsmässigt kommer lindrigast undan genom ökad aktivering av de äldre. De räknas och utnyttjas som den resurs de i själva verket utgör.

I vpk-mofionen har skissats vissa åtgärder som måste vidtas. Utskottet ställer sina förväntningar på socialtjänstlagen och def ansvar som lagts på kommunerna samt på det uppdrag som har lämnats fill äldreberedningen. Utskoffef avstyrker därför mofionen.

4 Riksdagens prolokoU 1982/83:39-42

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Vissa frågor om äldreomsorger m. m.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Vissa frågor om äldreomsorger m. m.

Också vi vill gärna ge socialtjänsten en rimlig möjlighet och har därför nöjt oss med reservationer som rör boendet i samband med vården, där vi menar affdet infe finns utrymme för avvaktan. Här är situationen akut. Det finns en mängd arbetslösa inom byggsektorn, vilka borde utnyttjas för meningsfullt arbete genom att få använda sin arbetskraft till att lindra de stora behov som existerar inom äldrevården, dels för aft sanera det gamla bostadsbeståndet, dels för att minska köerna till institutionsvården, en institutionsvård anpassad fill det vårdbehov som finns.

Med detta, herr falman, yrkar jag bifall till de reservafioner av Inga Lantz som har fogats till betänkandet.

AnL 74 MARIA LAGERGREN (s):

Herr falman! Till socialutskottets betänkande har, som vi hörde Karin Nordlander säga, fogats två vpk-reservationer. I övrigt har utskottet varit enigt.

Vi har i betänkandet redogjort för hur socialstyrelsen. Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Spri redan 1976 beslutade aft utföra ett gemensamt utvecklingsarbete, främst inriktat på primärvård, äldreomsorg samt samverkan mellan landstingen och kommunerna. Nu säger Karin Nordlander att ingenting har hänt, men det här är etf långsikfigt arbete som kanske får lov att ta sin tid. Jag tycker alt det har hänt rätt mycket på området redan.

Uppdraget gavs 1976, och redan 1977 presenterade gruppen skriften Primärvård-äldreomsorger-samverkan. Den har legat till grund för ett utredningsarbete i syfte att ge de lokala huvudmännen ett konkret underlag för hur de skall planera för äldreomsorgen.

Dessutom har skrifter utarbetats, som Karin Nordlander också sade, där riktlinjer för boende, service och vård för äldre beskrivs. Där framhålls att det grundläggande målet skall vara att successivt vidga möjligheterna till ordinärt boende, att främja social kontakt och ömsesidigt stöd. Om särskilda vård- och boendeformer erfordras, skall de utformas så aft de så långt möjligt fillvarafar kvaliteten i boendet. Ett väsentligt mål är också, sades det i dessa skrifter, att renodla huvudmännens uppgifter och utveckla en prakfiskt utformad samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård.

Så sent som hösten 1981 behandlade socialutskottet etf motionsyrkande med ungefär samma innebörd som det som nu är aktuellt. Där hade begärts en utredning om möjligheten att skapa ett enhetligt huvudmannaskap för åldringsvården och långtidssjukvården. Vid det tillfället begärde utskottet in yttrande från socialstyrelsen, från Kommunförbundet och från Landstingsförbundet. Samtliga dessa remissinstanser förkastade förslaget med motivering bl. a. att etf nytt huvudmannaskap bara skulle skapa nya gränsdragningsproblem.

Enligt socialtjänstlagen skall kommunerna svara för den sociala omvårdnaden av alla i kommunen, även åldringar, som är i behov av stöd i någon form, och sjukvården skall svara för den medicinska vården. Men alla

remissinstanser underströk vikten av aft en samverkan etableras mellan kommunerna och landstingen.

På begäran av riksdagen tillsatte regeringen förra året en parlamentariskt sammansatt äldreberedning där huvuduppgiften skulle vara en övergripande prioritering och samordning av samhällets insatser för de äldre. Arbetet i beredningen skall inriktas just på de områden som rör boende, omsorg, service och vård.

Herr talman! Inga Lantz har i sin reservafion, som Karin Nordlander har talat för, begärt ett samlat åtgärdsprogram för att fillgodose sjuka äldre människors vårdbehov ävensom att äldres boendeformer bör ses över. Karin Nordlander säger att vi infe kommit långt i den här målsättningen. Men def hjälper inte med att skapa målsättningar, man måste nå någonstans också.

Inga Lantz reservation mynnar ut i att vi skall ge regeringen till känna vad som står i mofionen när det gäller äldres boendeformer och sådant. Jag tycker def är en överloppsgärning att ge regeringen till känna någonfing som regeringen redan vet. Det är redan känt och ligger i direktiven för äldreberedningen.

Dessutom kommer enligt uppgifter som jag har inhämtat äldreberedningen att fortsätta att arbeta, nu med en socialdemokratisk majoritet. Def anser jag också vara en garanfi för att det kommer att ske ett gott arbete i den här beredningen i fortsättningen.

I äldreberedningen ingår representanter från pensionärsorganisationerna.

Jag tycker också det förtjänar påpekas att i de flesta län pågår samordning av landstingens och primärkommunernas äldreomsorg, ävensom att i de flesta kommuner deltar pensionärsråden i arbete och planering. I servicehus och ålderdomshem finns numera i regel förtroenderåd som består av pensionärer, anställda och förtroendevalda. I dessa förtroenderåd har i regel pensionärerna majoritetsställning.

Detta tycker jag är rnycket vikfigt. Til syvende og sidst är def ändå de gamla själva som vet var problemen ligger, och de vet också vad som bör åtgärdas.

Herr falman! Med vad jag nu sagt yrkar jag avslag på vpk-reservationerna och bifall till utskottets hemsfällan.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Vissa frågor om äldreomsorger m. m.

AnL 75 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Detta sista noterar jag som positivt eftersom vi i många sammanhang krävt att pensionärerna skall få vara med i själva planeringen. De vet naturligtvis bäst, precis som Maria Lagergren här sagt.

Hon säger att det inte räcker med skrifter och program, utan att det också är nödvändigt med konkret handling. Däri kan också jag instämma. Vi vill gärna ge både socialtjänsten och äldreberedningen en chans, men vi menar att boendefrågan är mera akut. Vi menar också att det behövs en förändrad syn på de äldre i vårt samhälle.

Eftersom vi får fler i de högre åldrarna, måste en rejäl satsning till när det

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Vissa frågor om äldreomsorger m. m.

gäller långtidsvården, både kvalitativt när def gäller omhändertagandet och kvantitativt i antalet platser.

Samtidigt måste man se till att de som inte är i behov av varaktigt omhändertagande får ett boende som är anpassat fill deras behov. Detta borde vara möjligt, då vi har en relativt god överblick över utvecklingen. Undersökningar visar att en stor andel patienter inom långtidsvården skulle kunna skrivas ut i dag fill eget boende eller ålderdomshem om detta stod till buds. Alla parter, både samhället och den enskilde, skulle tjäna på att boendeförhållandena lösfes på ett tillfredsställande sätt.

Önskemål som ställs från de äldre är bostäder i mindre enheter med viss inbyggd service i varje stadsdel där det finns ett stort antal äldre. Infe bostäder i jättestora s. k. bostadshotell, där man ofta känner sig isolerad trots mångfalden boende, genom aft man inte har kvar sina sociala kontakter i ett invant område. Här måste vi tänka om och lyssna på de boende själva, pä de äldre. De måste fä behålla sitt människovärde även när de har ett vårdbehov av något slag.

AnL 76 MARIA LAGERGREN (s):

Herr talman! Jag tycker att Karin Nordlander och jag egenfiigen är överens. Vi har samma målsättning. Det enda som jag vände mig mot i Inga Lantz reservation var att vi skall ge regeringen fill känna något som redan är känt. Vi vet att äldre personers boendefrågor på sina håll kan vara akut besvärliga. Den socialdemokratiska regeringen har sagt att äldrefrågorna, Uksom barnomsorgsfrågorna, skall prioriteras så långt som det över huvud taget är möjligt. Jag konstaterar att Karin Nordlander och jag är tämligen överens om tagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (åtgärdsprogram för vård av sjuka äldre)

Utskoftets hemställan bifölls med 289 röster mot 17 för reservation 1 av Inga Lantz.

Mom. 6 (översyn av olika boendeformer)

Utskottets hemställan bifölls med 289 röster mot 17 för reservafion 2 av Inga Lantz.

Övriga moment Utskottets hemsfällan bifölls.

17 § Föredrogs

Kulturutskottets betänkande

1982/83:12 Förvaltningen av vissa donafionsmedel

Utskottets hemställan bifölls.

18 § Läroplanen för grundskolan m. m.

Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 1982/83:4 om läroplanen för grundskolan m.m.

AnL 77 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Den läroplan för grundskolan som kammaren nu skall diskutera är i huvudsak en bra läroplan. Den innebär ett brott mot den fidigare nonchalansen av vad kunskaper och färdigheter betyder för våra barns och våra ungas möjligheter att utveckla begåvning och personlighet till nytta för sig själva och för hela vårt samhälle.

Läroplanen utgår ifrån att elevernas hela kapacitet skall mobiliseras för aft skapa bästa möjliga förutsättningar för kvalitet. Kvalitefsambitionerna manifesteras bl. a. på följande sätt:

"Kunskaper, färdigheter, normer och värderingar skall genom skolans försorg infe endast föras vidare från en generation till nästa utan även akfivt bearbetas och vidareutvecklas."

För att lära eleverna att ta ansvar för det egna och för det som är gemensamt säger läroplanen bl. a. följande;

"Eleverna skall bl. a. fillsammans med kamrater ---fa ansvar för yngre kamrater som behöver hjälp och ta del i arbetet på en god skolmiljö."

Herr talman! Jag medger gärna att def som de senaste veckorna utspelats i Strängnäs ligger litet vid sidan om de krav som förs fram i de motioner riksdagen nu behandlar. Ändå är Strängnäsfackets vägran att acceptera att eleverna tar ett ökat ansvar för skolans skötsel ett så uppenbart brott mot läroplanens, idé aft det inte kan förbigås i dag.

Birgitta Rydle har i dag frågat statsrådet Bengt Göransson vad han anser om saken. Direkta frågor fill statsråden, som grundlagen föreskriver dem att besvara, förefaller numera f. ö. vara def enda sätt som står till buds för att få statsråden till Sveriges riksdag.

Alldeles oavsett vad statsrådet kan ha aft säga vore det emellertid av intresse aft här och nu höra vad socialdemokraterna i riksdagen tycker. Vad anser t. ex. Georg Andersson om aft facket motarbetar läroplanens uttryckliga påbud.och fördärvar förutsättningarna för att i ökad utsträckning engagera eleverna i vården av det som vi alla som skattebetalare bidrar fiU? Är det acceptabelt att läroplanen åsidosätts, när def är facket som gör def? Eller är Georg Andersson beredd aft hävda skolans krav före korporafio-nernas, det sunda förnuftet före intressepolitiken?

Vi moderater är, herr talman, övertygade om att det är nödvändigt att engagera eleverna för att fostran till ansvar skall bli någonting mera än tomma ord. Men vi är också övertygade om aft det är skolans skyldighet att ställa fasta och entydiga krav. Att se fill att eleverna faktiskt finns i skolan -och vid rätt tid - tillhör de mest elementära av dessa.

Frånvaron är ett påtagligt och allvarligt bekymmer i alltför många skolor. Problemen har i inte oväsentlig utsträckning sin grund i den attityd till krav på ordning och respekt för skolans arbete som präglade skoldebatt och läroplan

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

före Lgr 80. Den kravlösa skolan misslyckades t. o. m. med att få eleverna på plats.

En skola som stimulerar mera lyckas bättre med närvaron. Unga människor behöver emellertid också fasta regler att hålla sig till. Centralt utarbetade riktlinjer för frånvaroregistrering är ett sätt att ge den nödvändiga vägledningen. Utskoftsmajoritetens avvisande av detta krav är bara etf ytterligare bevis på hur den gamla skolans tänkande och värderingar alltjämt dröjer sig kvar.'Till sist är def eleverna som får sitta emellan.

Herr talman! Skolan skall alltså fostra, fostra till ansvar, ordningssinne och respekt för medmänniskorna. Fasta normer i skolan gör eleverna bättre rustade att fungera utanför skolan. Men normerna gör det också lättare att fillgodogöra sig utbildningen i skolan. Utan förståelse för grundläggande regler för samverkan människor emellan blir varje försök att upprätthålla kravet på kvalitet i undervisning etf illusionsnummer.

För oss moderater är betygen en del i försöken att ge skolan och eleverna en chans aft klara uppgiften att rusta för vuxenlivet. Utan sfimulans kan inte ett aldrig så nödvändigt skolarbete fungera.

Men betygen behövs också för rättvisans och rättssäkerhetens skull. Den enskilda eleven måste få visa på vilka områden han eller hon har särskilda förutsättningar och talanger.

Betyg är enligt vår mening infe bara ett ofrånkomligt ont, som skolan f. n. inte lyckats bli kvitt fullt ut, utan är ett värdefullt och nödvändigt inslag i en skola som respekterar varje elevs särart och som vill motverka godtycke vid den bedömning av kunskaper och fallenhet som så småningom ändå måste ske.

När socialdemokraterna, herr talman, säger sig vilja verka för en betygslös skola går man på tvärs mot de ideal som den nu gällande läroplanen för grundskolan bygger på. Att den betygsfria skolan, enligt utbildningsministerns löfte i den allmänpolifiska debatten för några veckor sedan, inte skall genomföras under den innevarande treårsperioden är i detta sammanhang en klen tröst.

Problemet, herr talman, ligger infe i tidsperspektivet, utan i själva kravet på att betygen skall bort. Strävan bort från betyg innebär, vare sig man vill det eller inte, samfidigt en strävan bort från rättvisa, rättssäkerhet och kravet på fasta kunskaper.

I prakfiken leder betygsnegafivismen fill den typ av underlighefer i fråga om antalet betygsfillfällen som utskoftsmajorifeten nu så hårdnackat haller fast vid. Eftersom betyg i grunden är en styggelse skall de, anses def, infe ges förrän vid senast tänkbara fillfälle. I åtta är får eleverna vänta på att bli rättvist bedömda och på att få den stimulans till hårt arbete som betyg kan ge dem. Inga andra sätt att förmedla information kan ersätta betygen.

Till utskotfsmajorifeten finns det därför skäl att ställa följande fråga: Vad ligger det för anständigt i ett system som genom mer än två tredjedelar av grundskolan förvägrar eleverna ordentliga upplysningar om hur skolarbetet framskrider och som utlämnar de elever som plötsligt upptäcker aft viktiga kunskaper fattas fill aft under några korta resterande högstadiemånader

försöka fa i fatt vad som tidigare brustit? Ett betygssystem som får sådana konsekvenser står enligt vår mening inte i överensstämmelse med kravet på en god omsorg om våra unga.

Moderaterna kräver att regeringen nu tar initiafiv till en utredning som bör redovisa sina förslag senast vid årsskiftet 1983-1984.1 detta sammanhang bör man särskilt beakta:

Betygen skall vara kursrelaterade.

Betygen skall ges i såväl grundskolan som gymnasieskolan och på grundskolans samtliga stadier.

Betygen skall innehålla så många betygssteg att en rättvisande betygsätf-ning möjliggörs.

Herr falman! Def senaste året har åtskilliga debatter förts om blockbetygens förhållande till grundskolans läroplan. Vi moderater föreslår nu aft riksdagen skall skingra dimmorna och uttala att varken "riksdagsbeslutet om läroplanen för grundskolan (Lgr 80) eller läroplanen själv ger något stöd för uppfattningen att blockbefyg skall introduceras".

Det är, herr falman, avslöjande och illavarslande för alla de elever som under året fört en sådan välmotiverad kamp mot blockbetygen, att moderaterna blivit ensamma om detta uttalande.

Jag ber, herr falman, aft få yrka bifaU fiU de moderata reservationer som är fogade fill ufbUdningsutskoftets betänkande.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

AnL 78 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr falman! Bildningsfrågor har allfid stått högt på dagordningen inom den svenska arbetarrörelsen. Det är därför med besvikelse som jag tagit del av utbildningsutskottets betänkande nr 4 om grundskolans läroplan.

Länge var ju skolsystemet uppbyggt på def sättet att just arbetarklassens barn förhindrades och förvägrades rätten till en bra utbildning. Därför organiserade den samlade arbetarrörelsen en egen utbildningsverksamhet genom folkrörelserna, ABF och på annat sätt. Sedan har mycket skett inom skolans område, men fortfarande är situafionen sådan - trots aUa reformer -aft skolan kännetecknas av en långtgående särbehandlirig av eleverna fill nackdel just för barn ur arbetarklassen. Defta är i och för sig inget nytt, men de borgerliga regeringarnas systemafiska nedskärningar på skolans område, som inneburit sänkt undervisningsstandard, ökad segregation och försämrade sociala förmåner, har ytterUgare förstärkt det här läget. Och i dag står vi inför en situation där etf växande antal elever uppfattar skolan som ett tvång, där rätfen till utbildning och fostran omvandlas fill tvånget att gå i en skola som av många uppfattas som meningslös, tråkig och avskild från samhälls-Uvet i övrigt - främst då naturligtvis arbetslivet. Den kris som vi har inom skolan i dag är infe annat än en avspegling av den kris vi har inom den kapitalisfiska ekonomin i dess helhet, och skolan kan naturligtvis infe särskiljas från den materiella grundstrukturen. Men def finns enligt vpk:s mening åtgärder som kan vidtas för att förbättra förhållandena. Vi har i vår mofion pekat pä några av dem, som jag kort tänkte fa upp.

Den första punkten gäller en ny läroplan. Vi framhåller att ur arbetar-

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

klassens perspekfiv innebär den höga teknologi som i dag ingår i produktionsprocessen objekfivt sett etf ökat behov av utbildning. Om man på sikt skall kunna omvandla en produktion styrd av vinstintressen till en produktion styrd av människornas behov, kan kunskaper och färdigheter inte undvaras. Vi menar att arbetarrörelsen därför måste ställa krav på skolan att ge eleverna de kunskaperna. Arbetarrörelsen borde också avslöja och angripa skolans förmedling av en ideologi som illa rimmar med dagens krav på solidaritet. Vi känner ju alla väl fill den propaganda som SAF driver också på skolans område. För att åstadkomma detta och för att åstadkomma en demokrafisering av skolan krävs en ny läroplan, som utgår från en progressiv inriktning.

Den andra punkten som vi far upp i vår motion, och som i viss mån hänger samman med det fidigare kravet, gäller aft läromedlen skall överföras i samhällelig ägo. Vi tycker def är principiellt betänkligt att privata monopol-företag alltmer fillåts dominera läromedelsmarknaden och ständigt får höja priserna. Basläromedel och väsenfiiga hjälpmedel skall dessutom självfallet kostnadsfritt ställas fill elevernas förfogande.

Def leder mig över till den tredje punkten, nämUgen frågan om skolans materiella resurser och skolmålfidsavgifferna. De fidigare borgerUga regeringarnas besparingsnit har, som jag sade fidigare, hårt drabbat skolan. Inte bara undervisningen som sådan utan också de skolsociala förmånerna har försvagats. Skolmåltiderna har försämrats, skolkuraforstjänster har dragits in, osv. Detta är upprörande, inte minst därför aft def hela tiden är en viss grupp som drabbas, nämligen arbetamngdomen. Def är infe direktörsbarnen på Lidingö som får se sin standard försämrad, utan det är låginkomsttagarnas barn, invandrarbarnen ute i fattiga kommuner som Botkyrka. Vi kan konstatera att standardskillnaderna mellan kommunerna har ökat kraftigt under de senaste åren.

Vi kan infe acceptera denna långtgående särbehandling av eleverna. Problemet måste attackeras, och def snabbt och aktivt. Utgångspunkten skall då infe vara en ytterligare differenfiering av statens bidrag i form av basresurser och olika former av försfärkningsresurser. Nej, enda sättet att angripa problemet är att staten tar över hela det ekonomiska ansvaret för skolans verksamhet för att garantera aft standardskillnaderna försvinner.

Så till det här med skolmåltider. Inte minst de senaste årens reallöneförsämringar, som hårt har drabbat familjernas ekonomi, har inneburit att många barn redan i dag går trötta och hungriga till skolan och lämnar den i samma fillstånd. Det finns undersökningar som visar aft kommunerna sparat mycket kraftigt just på skolmålfidsverksamheten och att det trots de mycket kraffiga prisstegringarna under senare år i dag läggs ner mindre på maten än för några år sedan. Defta är en oroande utveckling, och vi vill därför ha en rättelse fill stånd. Vi vill också ha ett lagförslag som innebär att någon avgiftsbeläggning absolut infe kan komma i fråga.

Vidare tar vi i vår motion upp religionskunskapen och dess roll. Vi framhåUer att religionens roll i samhällsutveckUngen och den historiska roll som kyrkan har uppfyllt i samhället bör göras fill föremål för en på

vetenskaplig grund byggd framställning och diskussion i ämnen som historia och samhällskunskap. Vi vill kort sagt att grundskolan skall sekulariseras och att religionsämnet avskaffas som självständigt ämne.

Till sist, herr falman, några ord om en fråga som Per Unckel också var inne på men där vi har klart motstridiga uppfattningar, nämligen frågan om betygen. Vi har diskuterat denna fråga här i kammaren vid så många fillfällen aft vpk:s inställning torde vara väl känd. Vi anser aft betygen främjar ett konkurrenstänkande som illa rimmar med arbetarrörelsens tradifioner. Betygen sorterar ut ungdomen fidigt. Aft som utbildningsutskottet gör hänvisa till aft betygen är nödvändiga för urvalet till fortsatt utbildning tycker vi inte är hållbart. Urvalssystemef är enligt vår mening infe något annat än ett bevis på samhällets oförmåga aft tillhandahålla den utbildning som ungdomarna och deras föräldrar har rätt aft kräva.

Med def anförda yrkar jag bifall fill de fem vpk-reservationerna.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

AnL 79 GEORG ANDERSSON (s):

Herr falman! I utbildningsutskottefs betänkande nr 4 behandlas 14 mofioner. De berör en del skilda frågor angående grundskolan. Utskottet föreslår att samfiiga mofioner skall avslås. Mot defta ställningstagande finns def 5 reservafioner från vpk och 3 reservafioner från moderata samlingspartiet. Jag anser infe att dessa mofioner ger anledning till en allmän skolpolitisk debatt, och jag tänker därför inte gå in på en sådan.

Jag skall kort kommentera de frågor vilka def i utskottet föreligger oenighet om. På en punkt avser jag att vara litet mera utförlig - def gäller frågan om betyg i grundskolan.

Vpk påtalar den ekonomiska ojämlikhet som råder mellan kommunerna i vårt land. Detta förhållande gäller infe bara på skolområdet. För att motverka ojämlikheten har staten som bekant infört ett skatfeufjämningssystem. Den särskilda medelsfördelningen fill skolväsendet är också uppbyggd så att länsskolnämnderna har möjlighet att ge särskilt stöd fill de kommuner som har de största behoven.

Utbildningsufskotfef anser inte att def finns anledning att nu vidta några drastiska ändringar i detta sysfem. Vi tycker infe heller att staten skall detaljreglera skolverksamheten ytterligare genom lagstiftning om t. ex. skolmåltider, vilket föreslås i en vpk-motion. Det är naturligtvis viktigt att avgifter infe införs för skolmåltider i den obligatoriska skolan. Men def bör kunna undvikas utan att staten genom lagsfiftning ingriper på defta område.

När def gäller produkfion av läromedel redovisar utskottet att läromedelsbegreppet genom beslut om den nya läroplanen har vidgats markant. Man kan därför i dag inte klart avgränsa vad som är läromedel. Det bestäms ytterst av lärare och elever gemensamt. Det är därför infe möjligt att överföra all produktion av läromedel i samhällets ägo, som föreslås i motion 1375.

Vi har naturligtvis inte den negativa syn på samhällsinsatser för läromedelsproduktion som redovisas i moderaternas reservation nr 2. Tvärtom är det vikfigt att stärka samhällsinsatserna både för att garantera försörjning av

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

läromedel av god kvalitet och för aft granska och ge en förbättrad information om läromedel. Jag tror mig veta att regeringen inom kort kommer att föreslå vissa viktiga åtgärder beträffande detta.

Moderaterna vill införa centrala bestämmelser om frånvaroregistreringen i skolan. Utskottet avvisar defta förslag med hänvisning till att detta är en elevvårdsfråga som skall tas upp och bearbetas inom arbetslaget och av klassföreståndaren. Skolöverstyrelsen har nyUgen gjort en kartläggning över hur otillåten frånvaro fastställs och registreras. Den rapporten bör kunna vara till vägledning när man lokalt bearbetar denna fråga. F. ö. kan noteras aft i Lgr 80 finns def mycket klara rikfiinjer beträffande elevens närvaroplikt i skolan och hur kontakten mellan skola och hem bör gå till vid elevs frånvaro.

I reservation nr 5 kräver vpk att en ny läroplan för grundskolan skall utarbetas. Defta framförde också Eva Hjelmström i sitt inlägg. Detta är naturligtvis ett orimligt krav. Den läroplan som beslöts våren 1979 trädde i sin helhet i kraft i höst. Det är en bra läroplan. Om den fillämpas fullt ut vågar jag påstå att undervisningen kommer att fillgodose folkfiertalefs intresse, som det heter i vpk:s mofion.

En rad motioner berör religionsämnets ställning. Utbildningsutskottet redovisar rätt utförligt de beslut som fattats angående religionskunskapsämnet i samband med att den nya läroplanen antogs. Def framgår av denna redogörelse att religionskunskap bör finnas kvar som särskilt ämne och få motsvarande andel av det samhällsorienterade blocket som i den fidigare gällande läroplanen. I målen för undervisningen anges att "eleverna skaU få vidgade kunskaper om den kristna religionen med Bibeln i centrum".

Utskottet finner också anledning att påpeka att religionskunskap är etf prioriterat ämne när def gäller personalutbildning på skolområdet. Personligen anser jag aft insatserna för lärarutbildning och fortbildning är utomordentligt viktiga för att läroplanens intenfioner vad beträffar religionsundervisningen skall kunna förverkligas i undervisningen.

Vpk:s krav om att avskaffa religionsundervisningen måste självfallet tUlbakavisas.

En av de genom åren mest debatterade skolpolitiska frågorna rör betygsätfningen. Mycket tyder på att vi är på väg in i en än mer markerad debatt om betygen. Det märktes tydligt i valrörelsen. Det framgår också av utbildningsutskottets betänkande nr 4, som vi nu behandlar.

Låt mig säga att def i och för sig är beklagligt om skoldebatten blir fixerad vid betygsfrågan som den viktigaste. Jag tycker att def finns många andra skolpolitiska frågor som i dag är viktigare, t. ex. diskussionen om hur vi skall komma till rätta med utslagningen i grundskolan. Qch jag tror att betygen i grundskolan har mycket Utet att ge oss i form av positiva åtgärder för att bemästra utslagningen.

Moderata samlingspartiet kräver med allt större energi en återgång till en gammaldags betygsättning i skolan.

Jag vill, innan jag kommenterar Per Unckels inlägg och den moderata reservationen, uttrycka min tillfredsställelse över att enigheten mellan

centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna i fråga om betygen i grundskolan ligger fast. Det bekräftas av utskoftsbefänkandet i dag, och def är en viktig bekräftelse. Moderaterna står i denna fråga isolerade på högerkanten.

Jag kan inte förstå de onyanserade argument som moderaterna anför i betygsdebatten. För moderaterna tycks def inte finnas några problem förknippade med betygsätfningen i skolan. Därför blir deras budskap enkelt: Ju fler betygsfillfällen, desto bättre. Ju fier betygssfeg, desto större rättvisa.

Detta är enligt min mening ett oerhört ytUgt betraktelsesätt.

Alla har vi personliga erfarenheter av betygsäffning - ibland kanske goda och uppmuntrande. Själv har jag den erfarenheten i fyra roller: som elev, som lärare, som förälder och nu som skolpolifiker. I alla dessa roller har jag upplevt att betygen har brister och nackdelar som man rimligen inte kan blunda för.

Per Unckel gör kvaliteten på undervisningen beroende av betygsätfningen. Frånvaro av betyg skulle, om jag förstår honom rätt, sänka undervisningens kvalitet.

Jag tycker att def är ett ofillåtligf förenklat resonemang. Visserligen kan man hävda aft de hot eller förväntningar som betygsättningen innebär stimulerar elever fill att slå i sig en viss kunskapsmängd inför prov och förhörsfillfällen, men jag hävdar att betygsättningen också medför att undervisningen går miste om vikfiga kvaliteter. Det vore intressant om moderaterna ville diskutera också den aspekten litet grand.

Läroplanen betonar mycket starkt betydelsen av samarbete. De rikfiinjer och mål för undervisningen som läroplanen anger far sikte på att skolan skall vara ett centrum för samarbete. Def gäller samarbete mellan elever, med särskild inriktning på aft stödja de svaga. Def gäller samarbete mellan lärare och elever. Även den som har en starkt posifiv syn på betygen måste väl erkänna att betygsätfningen inverkar menligt på samarbetet. Förekomsten av betyg minskar benägenheten hos elever att hjälpa varandra. Defta gäller oavsett vilket betygssystem man använder. Betygsuf redningen slog fast - och där tycker jag aft def finns anledning att instämma med den - att def i praktiken infe är sä stor skillnad i detta hänseende mellan relativ, målrelaterad och kursrelaferad metod. Betygsättningen kommer ytterst att grundas på att eleverna jämförs med varandra. Denna jämförelse leder till ett konkurrensförhållande. Konkurrens och samarbete är def som bekant inte så lätt aft förena.

Jag tycker att även betygssystemefs anhängare borde kunna erkänna att här finns ett problem.

Även samarbetet mellan lärare och elever kan försvåras i vissa fall genom betygssystemet. Jag vet aft elever ibland inte vågar föra fram kritiska eller avvikande synpunkter av rädsla för aft det skall inverka på betygen. Det är därför ibland svårt aft få någon elev att föra klasseris talan inför läraren. Detta säger jag inte som någon generell kritik mot lärare, men det vore fel att

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

59'

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

förtiga att defta problem i relafionen mellan lärare och elev finns i vissa fall.

En annan svaghet med betygen är aft de ger en ensidig information. Eleverna inriktar sig naturligen på att läsa in de ämnesavsniff som betygsätts. Viktiga egenskaper, t. ex. förmågan aft tänka självständigt, viljan till samarbete eller gott omdöme, ger inga poäng i betygsboken. Men dessa egenskaper, vet vi, är av minst lika stor betydelse i arbetslivet som de kunskaper som skolan betygsätter. Undersökningar visar att betyg fakfiskt är fill ringa nytta för arbetsgivare, när de skall anställa någon som kommer direkt från grundskolan.

Utgör då betygen någon stimulans för eleverna?

På den frågan kan man inte ge ett entydigt svar. Betygen utgör för somliga endast en smärtsam påminnelse om att de är sämst i klassen - termin efter termin, år efter år samma påminnelse: sämst i klassen! Detta är dess värre någonfing som få av dem som är i denna situafion kan ändra på. De vet aft hur de än anstränger sig kommer de, med de mått som betygen mäter, aft förbli sämst. Även om de skulle vara de flifigaste, kan de inte få de bästa betygen. Skolan betygsätter inte flit numera. Ändå är flit, liksom ansvarskänsla och plikttrohet, väldigt viktiga kvaliteter hos en människa.

Det är faktiskt tveksamt om elever med bristande förutsättningar kan uppleva betyg som en stimulans. Snarare lägger betygen för dessa ytterligare stenar på bördan.

Men eleverna har rätt att få sitt kunnande bedömt, framhåller reservanterna. Ja, det är nödvändigt att eleverna forfiöpande får informafion om hur de klarat olika arbetsuppgifter i skolan. Man har därför i skolan utvecklat former för sådan informafion helt oberoende av betygsätfningen.

I Lgr 80 heter def om detta bl. a.:

"Skolan är skyldig att fa kontakt med föräldrarna till samtliga barn två .gånger varje läsår. Klassföreståndaren har ansvar för dessa kontakter. De personliga samtalen och direktkontakten med föräldrarna är värdefulla. Kontakterna bör därför ske i form av enskilda samtal. Eleverna bör om möjligt få delta i dessa. Föräldrarna måste kunna följa sina barns studier och veta hur barnen utvecklas. Lärarna skall vid dessa samtal söka ge en nyanserad bild av eleverna och inte begränsa samtalen enbart till elevernas studieresultat."

Det är mot denna bakgrund obegripUgt att moderaterna i sin reservation skriver: "Genom att betyg sätts först de två sista åren i den obligatoriska skolan riskerar den information som betygen förmedlar att komma som en chock för eleverna." Def är väl ändå aft underkänna värdet av de kontakter mellan lärare, elever och föräldrar som läroplanen föreskriver - och som faktiskt sker. Menar moderaterna att dessa föreskrifter infe följs, eller är moderaterna så fixerade vid betygssiffror som enda trovärdiga mätare av informafion mellan lärare-elev och lärare-föräldrar?

Per Unckel sade faktiskt ungefär så här; Skolan förvägrar eleverna under åtta år informafion om hur inlärning sker. Detta är en allvarlig anklagelse mot hela lärarkåren. Def är en anklagelse mot lärarkåren för aft icke följa

läroplanens föreskrifter om elev- och föräldrakontakf. Jag hoppas, Per Unckel, att detta var ett förfluget påstående, som ni är beredd att fa fillbaka. Eleverna får i dagens skola informafion om sina studieresultat, och de skall ha fortlöpande information, betygen förutan, under de sju första åren.

Moderaterna kräver att betyg skall ges på alla stadier i grundskolan. Majoriteten i utskottet står fast vid beslutet från 1979 om att betyg i grundskolan skall ges endast vid slutet av samfiiga terminer i årskurserna 8 och 9. I det beslutet framhålls def aft def f. n. infe finns något alternativ fill betyg för att klara av det urval till fortsatt utbildning som måste ske vid ett begränsat antal platser. Därmed finns det infe nu grund för aft fa bort betygen i grundskolan, hette def.

Personligen anser jag aft betyg har vissa nackdelar både för undervisningen och för eleven. Betyg bör därför användas bara när man infe kan undvara dem. Med detta har jag också besvarat reservation nr 7 av vpk.

Slufiigen! Moderaterna- kräver att betygen skall innehålla så många betygssteg aft en rättvisande betygsäffning möjliggörs. Det vore ganska intressant, inte minst för en fidigare verksam lärare, att få höra hur många grader i betygsskalan som moderaterna här tänker sig.

Själv är jag ju tillräckligt gammal för att minnas den sjugradiga skalan från C till A. Det senare användes ytterst sällan. Men som bekant nöjde man sig inte på den fiden med bokstavsbetyg. Som lärare satt vi och plitade in också plus, minus och frågetecken. Och så hamnade vi ibland i en diskussion om huruvida B? var mer eller mindre än B-. Men jag skaU erkänna att, när jag ser fillbaka på denna insats som lärare, vågar jag infe hävda aft de avgivna betygen var fullt rättvisa, trots dessa fillägg med plus, minus och frågetecken. Jag har därför full förståelse för den kollega som efter pensioneringen ringde fiU mig och sade: Vet du, def bästa av allt är aft jag aldrig mer behöver sätta betyg på någon medmänniska.

Herr falman! Med det anförda vill jag på samtliga punkter yrka bifall fill utskottets hemsfällan.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

AnL 80 EVA HJELMSTRÖM (vpk) replik:

Herr falman! Jag vill fatta mig kort. ■ Först beträffande en ny läroplan. Georg Andersson sade helt riktigt att vi vill ha en läroplan i, som vi uttryckte def, folkflertalets intresse. Med folkflertalet menar vi då de arbetande i vårt land. Vi säger att arbetarklassens barn måste få tillgång till sin historia och kulfur och sin klass politiska och fackliga kamp, sedda ur sin klass perspektiv - och inte återgivna i borgerskapets deformerande speglar. Vi lever, trots allt, fortfarande i ett klassamhälle, och vi anser inte att läroplanen uppfyller de krav som vi har ställt i dag. Där har vi alltså olika uppfattningar.

Sedan fill standardskillnaderna. Georg Andersson medger att def föreligger stora standardskillnader, men han var inte inne på det viktigaste i vårt påpekande, nämligen att def hela fiden är till nackdel för just låginkomsttagarnas, invandrarnas och arbetarklassens barn som standardskillnaderna föreligger. Det är alltså infe direktörsbarnen på Lidingö som drabbas.

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

Jag tycker att verkligheten har motbevisat Georg Anderssons påstående om att skatteutjämningssystemet skulle innebära att standardskillnaderna försvinner. Infe minst mot bakgrund av att man undandragit kommunerna ytterligare 3,5 miljarder och fryst dem i riksbanken, genom devalveringen och genom prisstegringarna kommer standardskillnaderna aft öka ännu mer. Kommunernas ekonomi har drastiskt försämrats, och det är infe minst på skolområdet som man drar in. Vi har sett en rad konkreta exempel på detta. Jag tog upp skolmålfiderna. På den punkten säger Georg Andersson närmast litet föraktfuUf att man inte skall detaljreglera. Han sade också att man bör kunna undvika att avgiffsbelägga skolmåltiderna. Men vi tycker att detta är så pass viktigt för eleverna att vi vill ha en garanfi för att det infe kommer någon avgiftsbeläggning. Därför vill vi ha etf lagförslag.

Sedan fill frågan om läromedlen. Vi tycker fortfarande att def är orimligt att en mycket stor del av läromedelsproduktionen ligger i privata händer, i detta fall hos ett företag. Vad sedan gäller betygen kan jag helt och hållet instämma i mycket av def som Georg Andersson sade. Men jag tycker att den krifik han riktade mot betygen borde tas fill intäkt för att tillgodose vårt krav, nämligen aft betygen skall avskaffas.

AnL 81 PER UNCKEL (m) replik:

Herr talman! Jag ställde i mitt anförande två frågor till Georg Andersson. Den första handlade om Strängnäs, och den ville Georg Andersson av förklarliga skäl inte diskutera. Men def är nog säkrast att frågan ändå upprepas: Tycker Georg Andersson att det är rätt och rimligt i förhållande fill läroplanens krav att eleverna infe ges möjlighet att ta del i def vårdarbete vad gäller skolan som läroplanen fakfiskt anger att de skall utföra? Är det rikfigt av facket aft tillfvinga sig rätten att få göra def som eleverna enligt läroplanen bl. a. skall ägna sig åt vid sidan av undervisningen?

Jag tror att Georg Andersson, som hänvisat till personliga erfarenheter från skolan, liksom jag säkerligen någon gång själv har fått svara för skötseln och ordningen i klassen. Jag tror att Georg Andersson också, liksom jag, har gjort erfarenheten aft man infe mådde illa av att efter sista lektionen också få städa efter sig själv och sina kamrater.

Frågan är: Gäller den principen i dag alltjämt, Georg Andersson, eller skall facket numera ges rätt att också inkräkta på vad läroplanen anger?

Den andra huvudfrågan som jag ställde gällde betygen. Georg Andersson tycker att det är beklagligt aft så mycken tid ägnas åt betyg. Det kan man tycka. Han anför att moderaterna kräver en återgång till en gammaldags betygsäffning och står isolerade ute i kylan. Isolerade, Georg Andersson, tillsammans med en majoritet av svenska folket och 80 % av eleverna! Vi känner oss vara i hyggligt sällskap.

Har Georg Andersson någon gång frågat sig varför 80 % äv eleverna, i undersökning efter undersökning, säger: Vi vill ha betyg? Jag tror, Georg Andersson, att man inte kommer så långt från sanningen om man misstänker aft skälet fill att de vill ha betyg i stäUet för bara informella samtal ligger däri aft betygen tvingar fram en bedömning ufifrån läroplanens krav. Man får en

mätare på hur mycket man faktiskt kan och tvingar lärarna att göra den bedömningen två gånger om året.

Georg Andersson säger aft om man bedömer eleverna förhindrar man samarbetet. Om man bedömer eleverna enligt en fast betygsskala förhindrar man självständigt tänkande. Var i hela friden har Georg Andersson fått def ifrån?

Om någon sätter betyg på Georg Andersson, innebär def då aft Georg Andersson slutar samarbeta med sina riksdagskolleger? Om lärarna sätter betyg på elever i skolan, innebär det då att eleverna plötsligt säger: Nu vill vi inte veta av någon samverkan med våra kamrater? Naturligtvis infe!

Hela resonemanget om att samarbete och självständigt tänkande infe är förenligt med kraven på fasta betyg enligt fasta normer är och förblir kvalificerat trams!

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

AnL 82 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr falman! Nu har Per Unckel saft betyg på mig, och det blev ju inte så bra. Kvalificerat trams kallar han det som jag har sagt från talarstolen.

Per Unckel ställde frågor-ja. Som fullmäkfigeordförande i min kommun är jag ganska noga med aft debaftdeltagarna skall hälla sig fill dagordningen. Talmannen här i kammaren är mera generös - därför kan frågor av deii karaktär som Per Unckel ställer och som alltså infe gäller de motioner som faktiskt behandlas i föreliggande betänkande ställas.

Nu har ju företrädare för moderata samlingspartiet ställt frågor fill ministern om Sfrängnäsfallef, och får svar på dem, så jag tycker inte det finns någon anledning att känna någon större otålighet i def sammanhanget.

Jag vill bara svara aft det aldrig är acceptabelt att läroplanens intentioner åsidosätts - Per Unckel frågade ju i sitt inledningsanförande om det är acceptabelt att åsidosätta läroplanen. Det är def icke. Jag tycker det är vällovligt att eleverna hjälper till aft hålla snyggt omkring sig - def har jag också som lärare försökt aft tillämpa, och def skulle jag nog göra om jag skulle återgå till det arbetet.

Def är en fantasfisk övertro Per Unckel har på betygen. De avhjälper prakfiskt taget alla brister och problem. Jag hävdar aft betygen skapar vissa svårigheter. Det är etf ytligt, förenklat och naivt resonemang - för att nu betygsätta det - som Per Unckel för när han talar om att det inte alls föreligger någon konflikt mellan betygsäffning och samarbete. Om man bedömer elever, säger Per Unckel, innebär det inte aft man försvårar samarbetet. Men bedömning av elever sker ju genom mätning av elevernas prestafioner i viss konkurrens dem emellan - man bedömer en elev i relation till andra elever i klassen eller i skolan. Därför uppkommer en konkurrenssituation.

Detta är omvittnat av elever - jag har ofta fört den diskussionen med elever i skolorna. De säger t. ex.: Aft jobba i grupp har man ju inte nytta av vid betygsättningen. Jag vill visa vad jag kan.

Vidare sade Per Unckel att jag skulle ha sagt att betygsätfningen motverkar självständigt tänkande. Nej, vad jag sade var att vid betygsätt-

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

ningen premieras inte självständigt tänkande. Det finns inget betyg för def. Men def är en vikfig egenskap när människor kommer ut i det prakfiska arbetslivet.

AnL 83 PER UNCKEL (m) replik:

Herr talman! Jag tackar Georg Andersson för hans påpekande av vad som gäller, facket eller läroplanen. Hans svar innebär, om jag tolkar det rätt, att i den mån man kan hävda att läroplanens krav och den ståndpunkt som facket infog i Strängnäs står i konflikt med varandra gäller läroplanen. Med vänlig hälsning till kommunfullmäktige i Strängnäs. Jag hoppas att det svar som Georg Andersson nu gav kan ges de nödvändiga kompletteringarna i det svar som statsrådet Göransson vad det lider kommer att lämna på Birgitta Rydles fråga. Detta var emellertid en hygglig början, Georg Andersson, även om det kom i repliken.

Konflikten mellan samarbete och värderingar av enskilda elevers insatser uppstår i ett betygssystem som avser att gradera elevernas kunskaper i förhållande till vararidra. Moderata samlingspartiet har aldrig accepterat etf sådant betygssystem. Vad vi har krävt under alla de år då denna riksdag har hävdat att vi skall ha ett relativt betygssystem är tvärtom aft vi skall få ett betygssystem som talar om vad varje enskild elev förmår i förhållande till de krav som läroplan och skolregler uppställer. Vad är det för fel att ge eleverna etf kvitto på hur mycket de kan i förhållande till de krav som skolan faktiskt uppställer? Hur i hela friden kan ett. sådant kvitto inverka menligt på elevernas vilja till samarbete med varandra? Om samarbete hänger på så sköra trådar, är det mycket mer fundamentala fel på skolan än bara betygen. Inför alltså över hela linjen en betygsäffning som innebär att eleverna bedöms på det sätt som jag har angivit. Då blir det ingen konflikt mellan värderingar och samarbete.

Jag ber om ursäkt om jag missuppfattade Georg Anderssons påpekande om det självständiga tänkandet. Jag kan emellerfid infe låta bli att i anslutning till Georg Anderssons kommentar påpeka följande.

Om det är fråga om aft först och främst sfimulera fritt självständigt tänkande eller först och främst kunskapsinhämtande väljer moderata samlingsparfiet kunskapsinhämtandet. Det fria självständiga tänkandet kan aldrig någonsin existera om kunskaperna saknas. Då blir fritt självständigt tänkande detsamma som okvalificerat tyckande.

Georg Andersson beklagar att han inte kan gå med på vpk-kravet om en socialisering av alla läromedel. Inte nog med att Sverige skall hålla sig med ett i allt väsentligt monopoliserat utbildningssystem - om Georg Andersson bara kunde skulle han också monopolisera utgivningen av läromedel.

AnL 84 GEORG ANDERSSON (s) replik:

Herr talman! Konflikten mellan betygsäffning och samarbete uppstår inte bara vid en viss typ av betygsättning. Jag hävdar att den konflikten också uppstår vid en kursrelaferad eller målrelaterad betygsäffning. Man kan aldrig, hur man än bygger upp en betygsäffning, undgå att hamna i en

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

situation som innebär en jämförelse elever emellan. Och däri ligger ett Nr 39 incitament fill aft avstå från samarbete.

Vi har betygsätfningen kvar fr. o. m. årskurs åtta. Def kvittot, som betyder så mycket för moderaterna, får man alltså, vad det nu kan vara värt. Men fram fill årskurs 8 har en majoritet i riksdagen bedömt så att vi med fördel kan avstå från betygsätfningen. Def är detta som diskussionen nu gäller. Ni vill återinföra betygsättningen också i de lägre årskurserna. Vi tycker att erfarenheterna av det nuvarande systemet är goda. Det finns ingen anledning aft återgå till ett gammalt system med de brister och nackdelar som det har.

Sedan talade jag om självständigt tänkande såsom en vikfig egenskap och självfallet infe såsom en motsats till fasta kunskaper. Självständigt tänkande är en av de kvaliteter hos människan som skolan skall stimulera fill liksom den skall sfimulera till ansvarskänsla och samarbete - viktiga egenskaper som vi inte betygsätter men som ändå bör stimuleras i skolarbetet.

AnL 85 LARZ JOHANSSON (c):

Herr talman! 1 utbildningsutskottets betänkande nr 4 behandlas en lång rad mofioner, som näsfan alla har def gemensamt att de innehåller förslag fill förändringar i den läroplan för grundskolan som trätt i kraft i och med innevarande hösttermin. Det är då väl aft märka aft merparten av mofionerna är avlämnade under allmänna motionstiden under vårens riksmöte. Måhända har framsyntheten gått litet väl långt, när man är beredd att ändra på något som ännu infe fått en chans att visa sin livskraft och förmåga att förändra och utveckla skolan fill det bättre.

Utskottets ordförande har redan redovisat majoritetens uppfattning i dess helhet, och jag skall därför inskränka mig fill aft ge centerns synpunkter på reservationerna 4 och 8, båda avgivna av moderaterna.

Den första gäller frånvaroregisfreringen i skolan, där reservanterna kräver centrala, enhetliga regler, som kommunerna skall ha att rätta sig efter. Under senare år har utvecklingen inom skolväsendet gått mot en allt högre grad av decentralisering och därmed etf lokalf ansvarstagande, som har varit fill fördel för skolan och skolans verksamhet. Den här uppfattningen, som den moderata reservafionen redovisar, är ett steg fillbaka i decentraliseringssträvandena och ger uttryck för bristande kunskaper om skolans vardag och en misstro mot kommunernas förmåga att själva lösa sina problem. Centerpartiet kan infe dela en sådan centralistisk uppfattning.

Den andra reservafionen gäller betygsfrågan, och där vill jag, herr talman, först ge uttryck för en principiell uppfattning. En reservafion bör rimligen ses som en redovisning av en alternativ uppfattning i förhållande fill den som majoriteten redovisar. Det är då också rimligt aft reservanterna polemiserar mot utskottsmajoritefens uppfattning, men def torde knappast höra till god ton att pådyvla utskoftsmajoriteten uppfattningar som den infe har och följaktligen inte heller givit uttryck för.

I det nu aktuella fallet har vi redovisat def riksdagsbeslut som gäller och som i likhet med läroplanen i övrigt skall tillämpas fr. o. m. innevarande

5 Riksdagens prolokoU 1982/83:39-42

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Läroplanen för grundskolan m. m.

hösttermin. Där slås fast att vi skaU ha betyg i grundskolan, vid vilka fillfällen betyg skall ges och hur befygsskalan skall se ut.

Utskottet har inte sagt att betyg är något i grunden felaktigt som def gäller aft avveckla. Tvärtom, de tidigare riksdagsbeslut som vi står fast vid och som moderaterna nu vill ändra, innebär ett ställningstagande för att betygen behövs som ett underlag för elevernas studievägledning samt som ett instrument för urval av sökande till ufbildningsvägar, där antalet platser är otillräckligt i förhållande till antalet sökande. Betygen utgör alltså en central urvalsgrund som dock skulle kompletteras med andra urvalsgrunder som arbetslivserfarenhet, förutbildning, rangordning av val, upprepad ansökan samt könstillhörighet. Så har också skett, efter beslut av regeringen våren 1981.

Vid det fillfället reserverade sig moderaterna fill förmån för ett oförändrat antal betygstillfällen, vilket i reaUteten innebär etf betygstillfälle mer i årskurs 7, eftersom de övriga, i årskurs 3 och 6, kunde avskaffas av den enskilda kommunen, vilket merparten av kommunerna också hade utnyttjat. Skillnaden, Per Unckel, mellan majoritetsbeslutet om betygen i den nya läroplanen och den moderata reservationen var inte särskilt stor.

Herr talman! Centern står fast vid sitt tidigare ställningstagande i betygsfrågan. Jag yrkar därför bifall till utskottefs hemställan i dess helhet. -

AnL 86 PER UNCKEL (m) replik;

Herr falman! Jag har bara en enda fråga till Larz Johansson.

Socialdemokratin och centern var, som Larz Johansson mycket riktigt påpekade, ense om betygen när det seriast begav sig. Är ni i centern ense med Georg Andersson i hans plädering för ett ögonblick sedan gentemot mig?

AnL 87 LARZ JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har gett ett klart besked. Centern står fast vid def beslut som vi har fatfat i samband med den nya läroplanen. Jag kan returnera frågan: Står moderaterna fast vid den uppfattning som de då redovisade i sin reservation?

AnL 88 PER UNCKEL (m) replik:

Herr talman! Det betygsförslag som vi i dag står för finns preciserat i den reservation som jag för en stund sedan yrkade bifall till.

Larz Johansson svarade på en helt annan fråga än den jag ställde. Jag hörde att Larz Johansson står fast vid det beslut riksdagen senast fattade, men den här diskussionen handlar ju i långa stycken om vilken syn vi har på betygen såsom sysfem.

Vad Georg Andersson har för uppfattning i denna fråga framgick med all önskvärd tydlighet i den debatt som han och jag nyss avslutade. Georg Andersson ser betygen som etf påtagligt bekymmer för att uppfylla de ambitioner och intentioner som han vill att skolan skall klara. .

Jag upprepar frågan fill Larz Johansson: Ansluter sig Larz Johansson fil) den plädering som Georg Andersson förde för en stund sedan?

AnL 89 LARZ JOHANSSON (c) replik:

Herr talman! Den uppfattning som centern står för i betygsfrågan kom mycket klart till uttryck i läroplansbeslutet. Om Per Unckel, vilket debatten kan ge intryck av, svävar i tvivelsmål om innehållet i det beslutet är def ju bara att läsa på i läroplanen.

Jag har nu två gånger sagt att det som står där sfär också centern fast vid. Jag noterar att Per Unckel nu har sagt att den reservation som moderaterna hade vid def tillfället infe längre gäller. Nu har moderaterna en ny uppfattning.

AnL 90 TREDJE VICE TALMANNEN:

Med hänsyn till att vi har ytterligare två talare antecknade i defta ärende och vi kan räkna med aft det blir en relativt lång votering i ärendet vill jag fråga kammarens ledamöter: Medger kammaren aft den fortsatta behandlingen av utbildningsutskottets betänkande nr 4 och behandlingen av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden uppskjuts fill ett senare sammanträde?

Detta förslag bifölls.

19 § Meddelande om interpellationer

Meddelades aft följande interpellationer framställts den 2 december

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Meddelande om interpellationer

1982/83:43 av Anita Bråkenhielm (m) till utrikes- och handelsministern om efterlevnaden av Helsingforsavtalet:

Slutdokumentet från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, som tillmätts stor betydelse för det fortsatta arbetet för fred och avspänning, innehåller tio punkter. De 35 stater som 1975 undertecknade dokumentet i Helsingfors tillkännager därmed sin föresats att respektera och i praktiken tillämpa dessa punkter, vilkas innehåll bl. a. rör respekt för suveränitet, gränsers okränkbarhef, fredlig lösning av tvister och respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

I punkten om de mänskliga rättigheterna, som i dokumentet är speciellt detaljerad och konkret utformad, säger man bl. a.; "De deltagande staterna erkänner den allmänna betydelsen av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, vilkas respekterande är en väsentlig faktor för den fred, rättvisa och välfärd som är nödvändiga för att säkerställa utvecklandet av vänskapliga förbindelser och samarbete mellan dem liksom mellan alla stater."

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Meddelande om interpellationer

Flagranta brott mot de mänskliga rätfigheterna begås i mänga länder i världen. Speciellt upprörande är def dock när dessa rättigheter systematiskt förframpas i länder som undertecknat Helsingforsdokumentet, t. ex. Polen, Turkiet och Sovjetunionen.

Redan 1975 bildades i Moskva den första gruppen för övervakandet av efterlevnaden av Helsingforsdokumentet. Sådana grupper har därefter bildats i 14 andra länder, senast i vårt eget land i oktober 1982.

Moskvagruppen är nu upplöst sedan 49 av dess medlemmar försatts i exil, befinner sig i arbetsläger, fängelse eller på mentalsjukhus - detta på grund av deras engagemang för ett avtal, som deras eget land undertecknat. Gruppens ledare Yuri Orlov har dömts till sju års arbetsläger, följt av fem års förvisning. Han är svårt sjuk, bl. a. i tuberkulos. Anafoly Scharansky, en annan av gruppens medlemmar, är i fängelse, svårt medtagen efter en hungersfrejk inledd fill följd av att han vägrats de i den sovjetiska lagen inskrivna rätfigheterna att kommunicera med sin familj.

Såvitt är känt befinner sig endast tre av gruppens medlemmar i frihet - en "frihet" som innebär övervakning, avlyssning, indragning av telefon och inskränkt rörelsefrihet.

Utrikesministern har fidigare uttalat att den svenska kritiken mot misshagliga händelser i andra länder skall riktas mot enskilda företeelser som sådana.

Jag viU fill utrikesministern ställa följande frågor:

Vilka åtgärder har utrikesministern vidtagit för att från svensk sida påverka förhållandena för de medlemmar ur Moskvagruppen för övervakande av Helsingforsöverenskommelsen som får sina grundläggande mänskliga rättigheter kränkta just därför att de försökt hävda dem?

Anser utrikesministern def möjligt att ESK-förhandlingarna över huvud taget skall kunna genomföras, om inte en större vilja visas från de bakom Helsingforsdokumentet stående nafionerna att efterleva avtalet?

1982/83:44 av Ulf Adelsohn (m) fill statsministern om förslaget fill avdragsräff vid inkomstbeskattningen för fackföreningsavgifter, m. m.:

I proposifion 1982/83:55 föreslås att fackföreningsavgiffen skall göras avdragsgill. Avdragsrätfen gäller 40 % av medlemsavgiften, dock högst 480 kr. om året.

Frågan har infe beretts annat än möjligtvis i regeringskansliet. Någon utredning har infe gjorts om konsekvenserna av en avdragsgill fackföreningsavgift. Förslaget har infe heller lagrådsgranskafs eller sänts på remiss till berörda myndigheter och organisationer.

Beslutet att föreslå aft fackföreningsavgiften görs avdragsgill fattades av regeringen i samband med överläggningarna om 1983 års skatteskala. Motiven till förslaget är oklara. Det är svårt att se någon annan grund för avdragsrätten än att regeringen velat tillgodose löntagarorganisationernas anspråk.

I grundlagen föreskrivs hur regeringsärenden skall beredas. I RF 7:2 heter

det; "Vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall fillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig."

Om lagrådsgranskningen heter det i RF:

"Yttrande av lagrådet bör inhämtas innan riksdagen beslutar grundlag om tryckfriheten, lag om begränsning av rätten att taga del av allmänna handlingar, lag som avses i 2 kap. 12 § första stycket, 17-19 §§ eller 20 § andra stycket eller lag som ändrar eller upphäver sådan lag, lag om kommunal beskattning, lag som avses i 2 eller 3 § eller lag som avses i 11 kap., om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Vad nu har sagts gäller dock icke, om lagrådefs hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som avses i första meningen och har lagrådets yttrande dessförinnan infe inhämtats, skall regeringen samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill. Aft lagrådet icke har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot lagens tillämpning.

Lagrådets granskning skall avse

1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,

2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,

3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,

4. om förslaget är så utformat att lagen kan antagas tillgodose angivna syften,

5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen."

Regeringens underlåtenhet att utreda, remissbehandla eller låta lagrådet granska den nya avdragsrätten är ett klart avsteg från regeringsformen. Motiven för defta är oklara. Eftersom def är fråga om aft införa en skafteförmån finns inget hinder mot retroaktivitet. Därför kan det knappast ha varit tidsskäl som fått regeringen aft undanta denna fråga från grundlagens bestämmelse om beredning av ärenden.

Den föreslagna avdragsrätten har stor principiell betydelse. Frågan om avdragsgilla bidrag fill ideella organisafioner har utretts och behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Av olika skäl har riksdagen hittills inte velat genomföra en sådan avdragsräff. Nu införs den bakvägen, eftersom en stor del av de fackliga organisafionernas medel går till ideell verksamhet. Def gäller inte minst stödet till politiska partier, studieförbund, ungdomsverksamhet, barnverksamhet och internationellt bistånd.

De fackliga organisafionernas ekonomiska redovisning är infe offentlig. Det går därför inte aft exakt uppskatta hur stora summor som betalas ut till ideella ändamål. Enbart LO;s och dess medlemsförbunds stöd fill def socialdemokratiska partiet och dess organisationer uppgår till tiofals miljoner kronor om året.

Genom kollektivanslutningen är medlemsavgiften i det socialdemokrafiska partiet inbakad i fackföreningsavgiften. Konsekvensen av deri föreslagna avdragsrätfen blir aft Socialdemokrafiska arbetarepartiet som enda parfi i

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Meddelande om interpellationer

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Meddelande om interpellationer

Sverige kan fa ut medlemsavgifter som är avdragsgilla. Regeringens förslag ger ett exklusivt skatteprivilegium till den s. k. arbetarrörelsen.

Def har varit en demokrafisk grundregel i Sverige aft de politiska partierna skall behandlas rättvist när det gäller samhällets stöd till politisk verksamhet. Utformningen av partistödet är visserligen från den utgångspunkten tvivelaktig men har ändå i huvudsak godtagits av riksdagspartierna. Den nu föreslagna avdragsrätten kommer att genomföras i strid med opposifionen.

Regeringspartiet gynnas ensidigt, och oppositionen missgynnas i motsvarande grad. Den erhåller ju inte några bidrag från de organisationer som nu får avdragsgilla medlemsavgifter. Regeringen använder sin ställning i riksdagen för aft skaffa sitt eget parti exklusiva förmåner. Det är ett unikt övergrepp mot principen om lika arbetsvillkor för de politiska parfierna.

Konsekvenserna för de polifiska partiernas arbetsvillkor är def mest stötande. Men också andra orättvisor kommer att uppstå. Svenska elektri-kerförbundet har som första fackliga organisation slutit etf kollektivt hemförsäkringsavtal med det av arbetarrörelsen ägda Folksam. Premien erläggs via medlemsavgiften. Premier för hemförsäkringar är icke avdragsgilla i dag. Konsekvensen av den föreslagna avdragsrätfen blir att hemförsäkringen under vissa omständigheter blir avdragsgill. Detta har uppenbarligen infe varit avsikten med förslaget, men det blir ändå resultatet som en naturlig följd av att frågan infe beretts på vanligt sätt.

Andra konsumtionsutgifter kan också bli avdragsgilla om de fackliga organisafionerna sluter liknande "kollektivavtal", t. ex. om stöd fill prenumerationer på tidningar och tidskrifter. I sammanhanget kan nämnas aft Landsorganisationens bidrag till A-pressen uppgår fill mycket stora belopp, som också betalas av medlemsavgifter. Det har också förekommit att medlemsavgiften i LO använts fill att betala medlemskap i PRO - dvs. i en annan ideell organisafion.

Avdragsräff för fackföreningsavgiften innebär att arbetsmarknadens parter behandlas olika i beskattningshänseenden. Så sent som för ett år sedan anförde skafteufskoffet:

"Innan riksdagen far slutlig ställning till frågan bör enligt utskottefs mening regeringen lämna riksdagen en fullständig redovisning och kartläggning bl. a. av de konfliktbidrag som betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och storleken av dessa i förhållande fill de sammanlagda medlemsavgifterna. Målet måste vara att åstadkomma ett så neutralt system som möjligt."

. Utskottet menade aft man också måste ta hänsyn fill de många förmånerna, bl. a. direkta bidrag frän stat och kommun till fackföreningarna.

Skatfeufskoftets enhälliga åsikt om vikten av neutralitet är icke tillgodosedd i regeringens förslag. Tvärtom innebär förslaget ytterligare avsteg från neutralitetsprincipen. Motiven för detta redovisas infe.

Ett annat problem är skyddet av den enskildes integritet. Företrädare för riksskatteverket har antytt att de vill ha tillgång till medlemsregistren för att

kunna kontrollera medlemskap i facket. En avdragsräff med dessa konse- Nr 39 kvenser kan ifrågasättas också från de fackliga organisationernas egna Torsdaeen den utgångspunkter. Def finns fiera fall där enskilda inte vill uppge medlemskap 9 december 1982

av risk för påtryckningar på arbetsplatsen. Senast vid konflikten vid Ge-Kås i _

Meddelande om frågor

Halland hävdade facket att där fanns medlemmar som inte ville röja sitt medlemskap.

Enda sättet att lösa infegritetsproblemet förefaller vara att sekretessbelägga skattelängderna. Även om infegritetsproblemet skulle kunna lösas, är det betecknande aft frågan tydligen inte prövats av regeringen innan den lagt fram förslaget.

Mot bakgrund av det anförda:

Anser statsministern att grundlagens krav på beredning av ärenden är uppfyllt? Vilka överväganden har gjorts som motiverar att förslaget öm avdragsrätt för fackföreningsavgiff lagts fram utan föregående utredning, remissbehandling och lagrådsgranskning?

Är statsministern medveten om konsekvenserna av den föreslagna avdragsrätfen vad gäller likformigheten i behandlingen av bidrag till politiska parfier och annan ideell verksamhet, samt vad gäller utgifter för försäkringar eller annan privat konsumfion?

Är statsministern medveten om vad ett enhälligt skatteutskott anförde våren 1981 om vikten av ett neutralt system för beskattning av avgift fill arbetsmarknadens organisationer?

20 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 2 december

1982/83:155 av Martin Olsson (c) fill statsrådet Bengt Göransson om grundskoleelevers medverkan i lokalvård m. m.:

Enligt grundskolans läroplan (Lgr 80) bör eleverna hjälpa till med dagliga göromål i skolan för att hos eleverna motverka en passiv serviceinställning. "De bör medverka i lokalvård, i biblioteks- och reprodukfionsarbete och utföra enklare reparationer", framhålls bl. a. i läroplanen.

En sådan utveckling har redan kommit i gång inom många skolor. Det är inte ovanligt att elever har till uppgift att städa upp och hålla snyggt omkring sig i klassrum, korridorer och på skolgårdar.

I massmedia har nyligen uppmärksammats fall där utvecklingen förefaller att gå i en helt annan riktning än vad läroplanen rekommenderar.

Vilka åtgärder anser statsrådet bör vidtagas för att förverkliga intentionerna i läroplanen också i denna del?

Nr 39

Torsdagen den 2 december 1982

Meddelande om frågor

1982/83:156 av Birgitta Rydle (m) till statsrådet Bengt Göransson om grundskoleelevers medverkan i lokalvård m. m.:

I den nya läroplanen för grundskolan liksom i debatten kring skolans fostrande roll framhålls att eleverna skall ta ansvar för sin skolmiljö, bl. a. genom att hålla klassrummen i god ordning.

Anser skolministern att det som hänt i Strängnäs sfär i överensstämmelse med läroplanens intenfioner?

1982/83:157 av Filip Fridolfsson (m) till kommunikations- och försvarsministern om möjligheterna fill förbättrad konsumentservice inom taxinäringen:

Ett taxiföretag i Stockholm har ansökt om att på försök få driva en kompletterande beställningscentral för taxifrafik i Stockholms kommuns Trafikområde. Denna begäran har avslagits med hänvisning till 4 kap. 10 § yrkestrafikförordningen.

Motivet för taxiföretaget till denna ansökan är att företaget med dagens förbud mot kompletterande beställningscentral inte tillåts leva upp till de inbyggda förutsättningar företaget har på att ge god service. Under senare år har företaget försökt få till stånd ett ökat inslag av dynamik i taxirörelsen såsom sänkta taxor i lågtrafik, accepterat kontokort m.m.

Anser kommunikationsministern att 4 kap. 9 och 10 §§ yrkestrafikförordningen sfimulerar till ökad konkurrens och förbättrad konsumentservice inom faxinäringen?

1982/83:158 av Anders Nilsson (s) till utbildningsministern om yrkesinriktad gymnasieutbildning i Tidaholm och Vara:

Tidaholms och Vara kommuner har vid upprepade tillfällen ansökt hos SÖ om att få yrkesinriktad utbildning på icke gymnasieort. SÖ har under hösten avslagit ansökan från båda kommunerna. I proposition 1982/83:50 medges en utökning av yrkesinriktad utbildning på gymnasienivå.

Hur bedömer utbildningsministern möjligheterna aft fr. o. m. vårterminen 1983 anordna yrkesinriktad utbildning i Tidaholm och Vara?

1982/83:159 av Siri Häggmark (m) till statsrådet Gertrud Sigurdsen om den speciaUnriktade sjuksköterskeufbildningen:

De studerande vid den nya hälso- och sjukvårdslinjen har i höst börjat sin utbildning. De har förutsatt att de skall bli legitimerade sjuksköterskor. Nu råder emellertid oro och osäkerhet beträffande huruvida detta kommer att infrias. Jag vill därför ställa den angelägna frågan:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga så aft det blir beslutat och fastställt att alla inriktningar inom den nya hälso- och sjukvårdslinjen 80 p skall leda tiU att de studerande blir legitimerade sjuksköterskor?

Torsdagen den 2 december 1982

Meddelande om frågor

och handelsministern om Nr 39

1982/83:160 av Rune Ångström (fp) till utrikes-arbetskraften vid SIDA-stödda projekt:

I samband med invigningen av pappersbruket i Bai Bång kunde man i fiera fidningar läsa vilka metoder som används för att rekrytera arbetskraft till projektet. Statsrådet Roine Carlsson, som representerade svenska regeringen vid invigningen, anser uppenbarligen aft Sverige inte har någon anledning att ta ställning till hur vietnameserna löser problemet med att rekrytera arbetskraft, utan att det är en intern vietnamesisk angelägenhet.

Jag hemställer att med anledning av dessa uppgifter få ställa följande fråga fill utrikes- och handelsministern:

1. Kan utrikesministern klargöra vilka metoder som faktiskt används vid
rekryteringen av arbetskraft fill pappersbruket i Bai Bång?

2. Avser utrikesministern att beakta rekryteringsmetoder och andra
likartade verksamhetsfrågor i den svenska biståndspolitiken?

1982/83:161 av Per-Ola Eriksson (c) fill statsministern om åtgärder för att minska vantrivseln hos personer som tvingas flytta till Stockholm:

När statsministern beviljade försvarsminister Börje Andersson entledigande från sitt uppdrag var det med mofiveringen att försvarsministern känt vantrivsel i Stockholm, var djupt rotad i sin hembygd och starkt beroende av sin familj. Med anledning av detta vill jag till statsministern ställa följande fråga: Vilket råd ger statsministern till de människor som tvingas flytta från Norrbotten och andra glesbygdsregioner till Stockholm men som känner vantrivsel och har stark bundenhet till hembygden och anhöriga?

21 § Kammaren åtskildes kl. 16.48.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert