Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:38

Onsdagen den 1 december

Kl. 10.00

1 § Justerades protokollet för den 23 november.

2 § Föredrogs och hänvisades Motion

1982/83:138 fiU civilutskotfet

3 § Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkanden 1982/83:5-7 och 9
Socialutskottefs betänkanden 1982/83:5, 8 och 9
Kulturutskottets betänkande 1982/83:12
Utbildningsutskottets betänkanden 1982/83:4-6
Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1982/83:6-11 och 14
Civilufskoftets betänkanden 1982/83:2, 5 och 6

4 § Översyn av JO-ämbetet m. m.

Föredrogs konstitutionsufskottets betänkande 1982/83:7 om översyn av JO-ämbetet m. m.

AnL 1 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Moderata samlingspartiets representanter i konsfitutionsutskottet har lämnat ett särskilt yttrande till utskoftsbefänkandet i denna fråga. Vi har något tydligare än vad som framgår av utskottets framställning ansett oss böra understryka det samband som finns mellan de instrument varmed riksdagen fullgör sin uppgift att "granska rikefs styrelse och förvaltning".

Riksdagens kontrollmakf gäller dels gentemot regeringen, dels gentemot domstolar och förvaltningsmyndigheter. Regeringens handlande granskas i första hand, från konstitutionell synpunkt, av konstitutionsutskottet; domstolar och myndigheter, statliga och kommunala, granskas ur juridisk synvinkel i första hand av jusfifieombudsmannen, och den statliga förvaltningen sakrevisionsmässigt främst av riksdagens revisorer. Självfallet kan

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Översyn av JO-ämbetet m. m.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Översyn av JO-ämbetet m. m.

man också i en vidare mening hänföra utskottens och kammarens sakbehandling av vissa frågor, liksom inferpellations- och frågeinstituten, till riksdagens kontrollmakt. För konstitutionsutskottet, justitieombudsmännen och riksdagsrevisorerna utgör dock själva kontrollfunktionen en central uppgift. Konsfitufionsutskottet ger både vid sin behandling av JO:s ämbetsberättelse och i sitt granskningsbefänkande riksdagen en direkt möjlighet att agera och fatta beslut i de frågor som utskottet aktualiserar. Detsamma gäller riksdagens revisorer. Vi hade för några få dagar sedan en debatt i kammaren om utskottens och riksdagens agerande i förhållande till revisorernas berättelse, där Sture Palm, enligt min mening med rätta, beklagade aft berättelsen endast "lades fill handlingarna" utan att riksdagen tog ställning i sak. Def är bl. a. möjligheten för riksdagen att fatta beslut i frågor som anhängiggörs av konsfitufionsutskottet eller riksdagens revisorer som skiljer den kontrollfunktionen från den som utövas genom interpellationer och frågor.

Det är uppenbart att förändringar av något av dessa speciella konfrollin-sfitut - konstitutionsutskottet, JO och riksdagens revisorer - som i första hand fillhandahåller underlag för riksdagens utövande av kontrollmakf en, också kan påverka de andra kontrollinstrumentens uppgifter och funktioner. En översyn av JO-ämbetets uppgifter och verksamhet, för vilken riksdagen redan under förra riksmötet uttalat sig, är emeUertid i sig en så omfattande uppgift aft denna f. n. bör ha företräde framför den större uppgiften att verkställa en "samlad översyn" av riksdagens kontrollmakf. Vi delar den uppfattningen, och defta är orsaken fill att vi endast lämnat ett särskilt yttrande. Vi anser emellertid att defta förhållande likväl inte bör utgöra hinder för en utredning om JO-ämbetet aft i sina överväganden, om så anses erforderligt, också inbegripa relationerna meUan de organ som riksdagen har fill förfogande för utövande av kontrollmakf en, såväl inbördes som i förhållande fill riksdagen själv. I vilken omfattning en "samlad översyn" därefter kan anses erforderlig, blir rimligtvis beroende av vad en utredning av JO-ämbetet kommer fram till liksom av vad förvaltningsutredningen kan ha att anföra i saken.

Så långt det moderata särskilda yttrandet. För egen del vill jag gärna tillfoga några synpunkter, som jag hitfills förgäves givit uttryck åt i mofioner och anföranden här i kammaren de senaste åren.

Det statliga förvalfningsmaskinerief växer oavbrutet, författningsregle-raridet likaså. Mer och mer av normgivningsmakfen glider ned på otaliga myndigheter och kommunala organ, allt under def att den juridiska kompetensen hos dessa urvattnas. Det finns f. n. ett förslag i departementsserien om att renodla den normgivning som myndigheterna får ägna sig åt genom en uppdelning i bindande "föreskrifter" och inte bindande "allmänna råd".

Det är gott och väl. Men jag är fundersam över uppgiften i en aktuell samhällsvetenskaplig utredning att bakom beslut i samhälleliga organ, infe minst på kommunalnivå, ligger 100 tjänstemannatimmar mot en arbetstimme för de ansvariga beslutsfattarnas del. Min bestämda känsla är att vi håller

på aft få etf aUt bredare myndighetsvälde här i landet som i grunden är ett tjänstemannavälde, och detta är i alltför hög grad undandraget både insyn och straffansvar.

Även om jag kan förstå och uppskatta JO Per-Erik Nilssons ambifioner aft förebygga maktmissbruk framför uppgiften att straffa, så tror jag aft def nu är angeläget aft låta pendeln slå något mera åt andra hållet. Överseendets och klemighetens tid bör nå ett slut. Myndigheter och förtroendemän är fiU för medborgarnas skull och infe tvärtom, och vi här i riksdagen och de som arbetar på riksdagens uppdrag måste besinna att vi i det kanske alltför "starka samhälle" som vuxit fram under de senaste decennierna alltmera måste fa på oss uppgiften att försvara medborgarna mot överheten.

Att vara anställd i rikefs tjänst skall infe bara vara vad som numera kallas en sysselsättning. Def skall också vara ett ansvar, och def ansvaret skall kunna utkrävas, likaväl av den högste som av den lägste inom våra myndigheter.

Vad def här landet behöver är infe bara åtstramning utan även uppsframning. Riksdagen och dess jusfitieombudsman måste båda verka för att infe obillig lagskipning eller i skydd av dävna ramlagar utfärdade påbud och regler vållar om sin rätt omedvetna och av samhällsorganens makt överväldigade medborgare skada.

Def är min förhoppning aft den JO-ufredning som nu skall sjösättas - i förening med ett återställande av reella möjligheter att kunna utkräva ansvar av statliga och kommunala tjänstemän - skall bidra till aft vårt land behåller sin gamla karaktär av rättssamhälle.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Översyn av JOr ämbetet m. m.

I defta anförande instämde Allan Ekström, Anders Björck, Erik Olsson, Erik Hovhammar, Görel Bohlin, Birger Hagård, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (alla m).

AnL 2 OLLE SVENSSON (s):

Herr talman! Som framgick av Gunnar Biörcks anförande, har def här betänkandet samtliga partier i vårt utskott bakom sig, och jag har ingen anledning att söka sak med min utskoffskollega. Utformningen av betänkandet är i hög grad ett lagarbete inom utskoftets där vi har beaktat varandras synpunkter.

Jag skall bara något kommentera den del av anförandet som knöt an fill def särskilda yttrandet och där det diskuterades hur snävt eller vitt utredningsuppdraget skall kunna bli.

Då vill jag först betona aft redan vid föregående reform, 1975 års JO-reform, utlovades från utskottets sida aft def skulle göras en utvärdering av erfarenheterna av ämbetet och dess organisafion. Def är den utfästelsen, som har upprepats under årens lopp, som vi nu här infriar. När man gör en sådan utvärdering är det självklart att utredningen kommer att ha möjligheter att också ta del av vad som sagts under kammardebaff erna och av vad som framhållits i riksdagstryck. Utskottet har också hänvisat till detta.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Sedan har vi i utskottsbetänkandet framfört att den utredning som skall göras inte bör vara bunden.av några detaljerade direktiv i sitt uppdrag utan kunna förutsättningslöst pröva både principiella frågor om ombudsmännens verksamhet och frågor som har att göra med ämbetets organisafion. Vad vi har velat betona är ändock att frågan om kontrollmakten i ett vidare perspekfiv infe bör fas upp i samband med denna utredning. Def skulle kunna leda fill aft den fog alltför lång tid. Vi anser alltså aft det här förslaget är en bra gmndval för utredningsarbetet och bör leda fram fill att man efter utredningens avslutande snabbt kan framlägga ett förslag för riksdagen.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottefs hemsfällan bifölls.

5 § Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Föredrogs konstitufionsufskoftefs betänkande 1982/83:8 om ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter (prop. 1982/83:19).

AnL 3 ANDERS BJÖRCK (m):

Herr talman! Frågan om församlingarnas kompetens på begravningsom-rådet är förvisso infe ny för riksdagen. Under senare år har frågan varit föremål för behandling här i kammaren ett flertal gånger, och def har då handlat om en utvidgning av församlingarnas kompetens, så att de skulle kunna handha och finansiera vissa delar av begravningskostnaderna för den enskilde.

Man kan lugnt räkna med att etf bifall fill den socialdemokratiska motion som finns i ärendet och som vill ge församlingarna sådana möjHgheter på sikt skulle leda fill betydande kostnader för församlingarna. Tanken är alltså att samhället skall gå in på etf nytt område - med nya åtaganden och nya kostnader. Begravningar skall helt eller delvis kunna finansieras med skattemedel.

Def finns anledning att säga nej på denna punkt. Def finns redan en rad möjligheter att nedbringa begravningskostnaderna eller att få hjälp genom t. ex. yrkesskadeförsäkringen, grupplivförsäkringen, begravningskassorna eller andra försäkringsformer, t. ex. privata livförsäkringar av olika slag. Skulle detta trots allt inte räcka till, kan bidrag till begravningskostnaderna också utgå i form av socialhjälp. Att utöver defta låta skaftemedel användas kan inte vara nödvändigt. Jag viU också peka på att möjligheterna för våra församlingar att bära denna typ av kostnader är starkt varierande, beroende på att församlingarna i hög grad har olika storlek och därmed också i hög grad ett olika starkt skatteunderlag. De flesta dödsbon ger dessutom förvisso ett plus vid bouppteckningen. Det kan knappast vara rimligt att samhället då fill arvingarnas glädje går in med ytterligare hjälp.

Herr talman! Def finns, som sagt, anledning att här säga nej. Det är

märkligt att socialdemokraterna nu går ut och vill vidga den kyrkokommunala kompetensen och dra på församlingarna nya kostnader i en tid då def borde handla om raka motsatsen, nämligen besparingar. På sikt rör def sig ingalunda om några små belopp, och def visar aft socialdemokraterna väl knappast menar allvar med sitt fal om aft försöka få samhällsekonomin i balans. För dem är det tydligen viktigare att nu utvidga den offenfiiga sektorn.

Herr talman! Jag ber aft få yrka bifall fill reservafionen 1.

Herr falman! I vad sedan gäller frågan om kyrkoherdens ställning såsom självskriven medlem av kyrkorådet vill man nu från socialdemokratiskt håll ta bort denna självskrivenhef, även om det formellt sett denna gång bara handlar om en utredning av etf föreliggande mofionsyrkande. Def skall då erinras om aft kyrkoherden fidigare också var självskriven ordförande i kyrkorådet. På socialdemokrafiskt initiafiv ändrades defta för ett antal år sedan.

Den socialdemokrafiska argumentationen i utskoffsbetänkandet går ut på att kyrkoherden är att befrakta som vilken tjänsteman som helst i statlig eller kommunal förvaltning. Han skall därför bara ha närvaro- och yttranderätt m. m., ungefär som en skoldirektör i skolstyrelsen eller en kanslichef i kommunstyrelsen.

Qm detta kan man säga att socialdemokraterna i de mänga viktiga reformer på kyrkans område som vi nu står i begrepp att genomföra har haft en i stort sett likartad syn. Man har nämligen velat dra långtgående paralleller med den borgerliga kommunen. Sett utifrån defta är den socialdemokrafiska inställningen i fråga om att fa bort kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet logisk och begriplig.

Men man måste fråga sig om parallellen verkligen håller. En kyrkoherde har andra uppgifter och en annan typ av ansvar än en kommunal chefstjänsteman. Man installerar ju infe t. ex. en skoldirektör eller en kanslichef under högtidliga former. Kyrkoherden har att utöva en andlig verksamhet, som infe låter sig lätt beskrivas eller definieras i någon instruktion. Def går helt enkelt inte aft dela upp en kyrkoherdes verksamhet i olika roller och sedan strikt separera dem. Hans verksamhet består av många moment, och kyrkorådet är etf viktigt instrument för aft genomföra församlingsarbetet. Det går infe att sätta några vattentäta skott mellan en kyrkoherdes olika arbetsuppgifter. Det har därför hitfills betraktats som naturligt, ja, nödvändigt, men också fördelakfigt för alla, om kyrkoherden som fullvärdig medlem kunnat delta i kyrkorådefs verksamhet.

Vad skulle nu hända om vi ändrade på defta och inte längre tog hänsyn till kyrkoherdeämbetets speciella karaktär? Vad skulle hända om vi glömde bort att det handlar om en kyrka och inte om en kommunal nämnd? Ja, def finns anledning att tro att många inom svenska kyrkan skulle reagera starkt. Vi har redan från vissa håll en reakfion mot de reformer som nu är på gång och som uppfattas som ett försök från statens sida att lägga under sig också vikfiga delar av kyrkans arbete.

Herr falman! Jag delar inte denna negativa inställning fill de reformer som

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

nu är på gång. Jag tror aft reformerna i stället kan vara fill fördel och fill glädje för svenska kyrkan. Men det finns inte anledning att nu gå vidare. Tvärtom bör man slå vakt om ett så viktigt element i den lokala kyrkliga verksamheten som kyrkoherdens medlemskap i kyrkorådet innebär.

Biskop Arne Palmqvist, som få förtrogen med och verksam inom det organisatoriska reformarbetet inom svenska kyrkan, varnade för några veckor sedan i massmedia för konsekvenserna av den socialdemokratiska mofionen. Han menade att detta skulle uppfattas så negafivt inom kyrkan aft risken var uppenbar att dekanatbildningen skulle öka snabbt som en protest.

En ökad dekanatbildning inom svenska kyrkan är inget att sträva efter. En sådan utveckling skulle inte vara till gagn för svenska kyrkan enligt mångas uppfattning. Jag tror att få socialdemokrater skulle välkomna en sådan utveckling. Men ironiskt nog kan det bli just socialdemokraterna som ger dekanatbildningen en rejäl puff framåt.

Defta bör man betänka. Om omsorgen om kyrkan bland socialdemokraterna anses vikfigare än vissa principer när det gäller kommunal förvaltning, så bör det socialdemokratiska mofionsförslaget inte genomföras.

Herr talman! Kyrkoherden bör alltså, liksom hittills, vara självskriven ledamot av kyrkorådet. Jag ber aft få yrka bifall till reservafionen 2.

Så, herr falman, fill den tredje och sista av reservafionema. Den gäller frågan om valbarhet fill kyrkvärdsuppdrag. Def står helt klart att def finns ett viktigt samband mellan kyrkvärdsuppdraget och kyrkorådets ledamöter. Så har def varit under mycket lång tid. Det framstår därför som naturligt att kyrkvärdarna hämtas ur den krets som kyrkorådet utgör. Kyrkvärdarna har ett speciellt och lagligt reglerat ansvar för förvaltningen av (len kyrkliga egendomen, och då bör de också sitta med i def verkställande organet, nämligen kyrkorådet. Def här ansvaret kan, herr talman, absolut inte bara anses vara en tom formalitet.

Det har sagts i debatten att det finns problem när det gäUer att rekrytera kyrkvärdar. Säkert är def också så på vissa håll, men som utskottet påpekar finns def möjligheter aft utse särskilda gudstjänst värdar som ombesörjer vissa representativa eller ceremonieUa delar av kyrkvärdsuppdraget, t. ex. upptagandet av kollekt.

Sådana gudstjänstvärdar finns också på många håll, och de avlastar naturligtvis kyrkvärdarna, varför det bör vara enklare att få tiU stånd en rimlig rekrytering av kyrkvärdar! Jag ber att få yrka bifall fill reservationen 3.

Får jag avslutningsvis säga, herr falman, att infe någon av de här tre aktuella frågorna var föremål för överläggning vid de förhandlingar som ägde rum för bortåt ett år sedan, då parfierna diskuterade de viktiga reformåtgärder på kyrkans område som nu håller på att genomföras. Inte minst frågan om kyrkoherdens ställning i kyrkorådet borde då ha blivit föremål för en diskussion, om man hade velat ändra på den nuvarande ordningen. Så skedde alltså inte.

AnL 4 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! I den rad av kyrkliga frågor som riksdagen haft att fa ställning fill denna höst har turen nu kommit till förslaget beträffande en ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter. Till skillnad från kyrkomötesreformen innehåller defta förslag få nyheter av principiellt intresse. I första hand ärdet fråga om en anpassning fill den nya kommunallagen av reglerna för hur våra församlingar styrs. Denna huvudinriktning av förslaget har accepterats av ett enigt utskott.

Proposifionen, som lades fram av den borgerliga regeringen i början av september, har föranlett några ändringsförslag från socialdemokrafiskt håll. Det är just dem som jag nu vill kommentera.

Det första gäller en mofion av Sture Palm och Aina Westin om församlingarnas möjligheter aft begränsa begravningskostnaderna för enskilda. Dessa kostnader är ofta en betungande utgift för de anhöriga trots de olika former av ekonomisk hjälp som finns. Läget är f. n. def att församlingarna infe har rätt att bedriva annan verksamhet på begravningsområdet än att anskaffa och vårda begravningsplatser. Inte heller på denna punkt i propositionen föreslås någon ändring. Den socialdemokratiska utskoftsmajorifeten anser emellerfid att församlingarnas kompetens på detta område bör vidgas. Frågan bör dock först utredas, eftersom församlingarnas förmåga att ekonomiskt klara av en sådan utvidgning naturligtvis starkt varierar. Vi anser att svenska kyrkans strukturfrågor på det lokala planet bör få en framträdande plats i en sådan utredning.

En annan fråga som tagits upp från socialdemokratiskt håll avser kyrkoherdens ställning i kyrkorådet. F. n. gäller att kyrkoherden är självskriven ledamot i kyrkorådet. Någon ändring på denna punkt föreslås inte heller i proposifionen. Utskoffsmajorifeten menar emellerfid att en principiellt riktigare ordning vore aft kyrkofullmäktige valde kyrkoråd utan förbehållet att kyrkoherden obligatoriskt skall ingå i rådet. Frågan var uppe fill diskussion redan 1961, då den nuvarande församlingssfyrelselagen antogs av riksdagen. Då avskaffades kyrkoherdens självskrivenhef som ordförande i rådet. Men längre var man inte beredd att gå. Under den tjugoårsperiod som gått sedan dess har argumenten mot att kyrkoherden obligatoriskt skall ingå i kyrkorådet vuxit i styrka. Jag vUl i def sammanhanget påminna om den demokratisering av kyrkomötet som riksdagen i höst har fattat beslut om under stor enighet. 1 det nya kyrkomötet skall infe längre biskoparna ingå som självskrivna ledamöter. Däremot har biskoparna närvaroplikt och rätt att delta i kyrkomötets överläggningar.

Utskottet har menat att man skall gå försikfigt fram i denna fråga. Därför bör en utredning få pröva vilka konsekvenser det skulle få för arbetet i kyrkorådet och i församlingarna över huvud taget om kyrkoherdens självskrivenhef avskaffades. Utredningen bör också särskilt undersöka andra former för kyrkoherdens medverkan i kyrkorådets arbete än obligatoriskt medlemskap.

Från socialdemokrafiskt håll har vi också ansett aft valbarheten fill kyrkorådsuppdrag bör vidgas. F.n. gäller att endast ledamöter av kyrkorå-

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

A>' lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

det kan väljas till kyrkvärdar. Sammankopplingeri har motiverats med def ansvar för lokalkyrkan och dess egendom som kyrkvärdarna delar med kyrkorådet. I proposifionen föreslås ingen ändring i nuvarande ordning. Utskottsmajoriteten menar emellerfid aft man kan nöja sig med att en av kyrkvärdarna utses bland kyrkorådefs ledamöter och övriga bland röstberättigade församlingsledamöfer. Def är min uppfattning aft detta kommer aft göra det mycket lättare att finna personer som är villiga att åta sig uppdrag både som ledamöter i kyrkorådet och som kyrkvärd och pä så sätt bredda lekmannainflytandef i församlingarnas verksamhet.

I de frågor som jag nu berört har det beklagligtvis inte varit möjHgt att nå enighet i utskottet, detta trots aft det inte rör sig om några riktigt stora frågor och trots aft vi från socialdemokratiskt håll, särskilt i fråga om kyrkoherdens ställning, har ansträngt oss att hålla dörren öppen för kompromisser. I kyrkvärdsfrågan har vi hållit fast vid den ståndpunkt som utskoffef enhälligt intog för några år sedan. De borgerliga ledamöterna har däremot gått ifrån denna linje. Den anda av enighet som präglade besluten om de stora kyrkoreformerna detta år har inte heller kunnat fasthållas. Jag beklagar detta men vill uttala förhoppningen aft det skall vara möjligt aft nå enighet om begravningsfrågorna och frågan om kyrkoherdens ställning, när de återkommer till riksdagen efter den utredning som skall äga rum. För arbetet inom våra församlingar är det av största vikt att vi är eniga om de rättsliga ramarna för det kyrkliga arbetet.

Med detta, herr talman, vill jag på samfiiga punkter yrka bifall fill utskottets hemställan.

AnL 5 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Socialdemokraterna har valt aft i betänkandet tala om utredningar för att camouflera vad det är de egentligen viU och kanske i någon mån också för att camouflera en faktisk - jag understryker taktisk -reträtt. Wivi-Anne Cederqvist säger också aft def inte finns några konkreta förslag i betänkandet, utan man vill resonera om detta. Men, herr talman, då ber jag att Wivi-Anne Cederqvist och kammarens övriga ledamöter läser vad som sfär på s: 6 i utskoftsbefänkandet när def gäller kompetensen. Där sägs:

"Utskottet har stor förståelse för def krav på vidgad kompetens på begravningsområdet som framförs i mofion 1982/83:22."

Man fortsätter med att säga att det nu handlar om att utreda detta, så aft man kan klara av de praktiska förutsättningarna för att genomföra det.

Vad säger man då i betänkandet när det gäller frågan om kyrkoherdens ställning som självskriven ledamot i kyrkorådet? Jo, på s. 9 kan man läsa;

"Enligt utskottet talar således starka skäl för att nu avskaffa kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet."

Litet längre fram säger man att utredningen bör bedrivas så snabbt att man kan lägga fram förslag redan under innevarande valperiod.

Herr talman! Det handlar alltså inte om någonting annat än att man med

utredningars hjälp så snabbt som möjligt skall kunna få fram konkreta lagförslag på det här området. Det bör de som är intresserade av kyrkliga frågor ha alldeles klarf för sig.

Tidningen Dagen skriver i dag att socialdemokraterna har backat när det gäller frågan om kyrkoherdens självskrivenhet i kyrkorådet. Wivi-Anne Cederqvist försöker ge intryck av att def infe är sä farligt, men i själva verket handlar det om att skjuta beslutet något år framåt i fiden, så att man kan klara av saken under innevarande treårsperiod.

AnL 6 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s) replik;

Herr falman! Jag beklagar aft vi inte har lyckats nå enighet i dessa frågor.

När det gäller frågan om kyrkvärdarna vill jag säga att den borgerliga oppositionen i utskottet faktiskt har ändrat ståndpunkt sedan 1980/81 års riksmöte. Jag beklagar också detta.

AnL 7 ANDERS BJÖRCK (m) replik:

Herr talman! Def är naturligtvis inte lätt att uppnå enighet, när vi har i grunden olika synsätt. Om socialdemokraterna nu vill göra om svenska kyrkan efter en modell som tillämpas enligt kommunallagstiffningen på olika områden, så får de vara beredda på att man från andra partiers sida inte kan vara med om detta. En kyrka är fakfiskt någonting annat än en kommun. Därmed inget ont sagt om kommuner, men det handlar om helt skilda saker, och det är en vikfig utgångspunkt när man bedömer kyrkliga frågor.

Jag vänder mig därför, herr falman, mot de paralleller som ständigt dras. Det har man gjort i utskottet, och också Wivi-Anne Cederqvist gjorde def i sitt huvudinlägg när det t. ex. gäller frågan om biskoparnas ställning i det nya kyrkomötet. Man kan icke dra sådana här paralleller när det gäller en kyrkoherdes ställning och verksamhet i en församling.

Beträffande frågan om valbarhet till kyrkvärdsuppdrag vill jag säga att det är riktigt att vi för något år sedan varmed på att man skulle se över den. Det har också skett. Frågan har utretts i departementet. Det har varit en remissomgång, och det var en överväldigande majoritet för att icke ändra på den ordning som gäller. När vi sedan tog ställning till utredningen och till remissarbetet hamnade vi.på samma ståndpunkt som föredragande statsrådet, Karl Boo, nämligen aft man icke skulle föreslå någon ändring. Def innebär inte att vi har ändrat ståndpunkt, eftersom det vi beslutade om förra gången gällde just att utreda frågan. Detta har skett, och utredningen har visat att det icke finns skäl att ändra på den nuvarande ordningen. Konstigare än så är det faktiskt inte.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

AnL 8 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s) replik:

Herr falman! Anders Björck har ändrat sig sedan 1980/81 års riksmöte. Då
ansåg han att frågan om kyrkvärdarna var väldigt vikfig. Nu har han frångått
defta, men jag vill påminna om att ärkebiskopen har sagt att frågan är vikfig.
På s. 11 i utskotfsbetänkandet står det: "Några få för fram andra förslag .

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

Dit hör ärkebiskopen som anser att kyrkvärdarnas ansvar för gudstjänsten är deras främsta uppgift."

AnL 9 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! I de olika kyrkopolitiska frågor som riksdagen har att behandla finns def ett par saker som bör uppmärksammas.

Ett framträdande drag är att lagstiftning och andra beslut uppenbarligen utgår från att nuvarande relationer mellan stat och kyrka skall bestå för lång fid framöver. För några år sedan brukade förändringar på detta område avvisas med hänvisning till att de framfida relationerna mellan staten och kyrkan var oklara. 1 dag verkar det mesta gä ut på att permanenta statskyrkosystemet. Det märks också om man går fillbaka till olika handlingar. Så sent som i början av 1970-talet talade man om skiljandet mellan kyrka och stat. Nu talar man om relationsförändringar.

De borgerliga partierna vill ha det så här. Jag är litet tveksam om var socialdemokrafin egenfiigen står, men inom socialdemokratin bör def väl ändå finnas krafter som står kvar vid det gamla kravet på kyrkans skiljande från staten. Vi får hoppas på att de krafterna gör sig hörda i fortsättningen. Inom vänsterpartiet kommunisterna har vi stått fast vid vår uppfattning att kyrkan bör skiljas från staten, och vi har också vid åtskilliga tillfällen fört fram detta i riksdagen.

Ett annat intressant drag framträder i debatten. Ibland förordas anpassning av den kyrkliga verksamheten fill vad som gäller i andra kommunala sammanhang. Ibland avvisas en sådan anpassning som oförenlig med kyrkans intressen. Strävan aft modernisera statskyrkosystemet kommer alltså i konflikt med intresset att bevara prästerskapets traditionsbundna särställning. Det är uppenbart.

När det gäller dagens ärende frän konsfitutionsutskottet skall jag fa upp frågan om begravningsväsendet, som har debatterats här tidigare. Utskottet har behandlat motioner som berör de ekonomiska frågorna och förordar en utredning. Det bör dock observeras att frågan om den kommunala kompetensen i fråga om begravningsväsendet ingalunda är ny. I en utskoftsreservafion för åtta år sedan anförde vpk att den oklarhet som råder beträffande den kommunala kompetensen borde undanröjas för aft fria begravningar skulle kunna införas. Def bör också observeras aft debatten då fördes mot bakgrund av att riksdagen under en följd av år avvisat krav på obligatorisk begravningsförsäkring. När nu frågan skall utredas är det befogat att uttala förväntningen att detta skall ske utan alltför långt förhalande.

Det finns ytterligare en aspekt på denna fråga, som Nils Berndtson pekat på i sitt särskilda yttrande till utskoftsbetänkandet och som berördes även i reservafionen 1974, nämligen möjligheten för borgerlig kommun aft ombesörja begravningar. Också denna fråga har varit föremål för utredningar. Stat-kyrka-beredningen förordade ett principbeslut om borgerligt huvudmannaskap. I en senare utredning har tre alternativ presenterats: kyrkligt, kommunalf och delat kyrkligt-kommunalf huvudmannaskap för

begravningsverksamheten. Regeringen har dock stannat för fortsatt kyrkligt huvudmannaskap. Def finns säkert anledning att återkomma fill denna fråga.

Det är två viktiga problemsfällningar som inryms i frågan om kompetensen för begravningsväsendet.

Den ena gäller de tunga ekonomiska kostnaderna för efterlevande. Utskottet beskriver detta så här: "Trots de olika former av ekonomisk hjälp som finns är begravningskostnaderna ofta en betungande utgift för de anhöriga." Def är alldeles riktigt. De borgerliga är inte beredda att instämma i detta. I själva verket är def så, aft nuvarande förhållanden, som de borgerliga försvarar, gynnar möjligheten att profitera på människorna ända fram till gravens kant. Som skäl för motståndet på denna punkt anförde Anders Björck bl. a. aft man kan teckna privata livförsäkringar, att man kan få socialhjälp och aft den här reformen skulle vara någonting som "gladde" arvingarna. Vi som ofta umgås i kretsar som infe har så stora arv vet att det är väldigt litet glädje med dödsfall och begravning, och ofta är det dessutom förenat med stora kostnader.

Den andra problemställningen gäller möjligheterna fill andra alternativ än kyrkliga begravningar. Med borgerlig kommuns möjligheter aft ombesörja begravningar skulle religionsfriheten också gynnas - den som alla talar om och vill försvara. Kyrkans traditionella ensamrätt på vissa områden får inte hindra en utveckling i demokrafisk riktning. Länge saknades alternafiv till kyrklig vigsel. 1 dag finns vigselförrätfare i borgerliga kommuner. En liknande utveckling i fråga om begravningsväsendet måste anses vara rimlig.

Herr talman! Vi har inget annat yrkande än om bifall fill utskottets hemställan, men vi har ändå önskat betona ett par viktiga frågeställningar i anslutning till defta betänkande.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

AnL 10 KARL BOO (c):

Herr talman! Def har skett en rad reformer på kyrkans område. Det förslag vi i dag har att diskutera är ett sista steg i den del som nu har förändrats. Det gäller således att nu anta en ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter. Den lagen skall ersätta den gamla församlingssfyrelselagen, och den är moderniserad i anslutning fill vad som skedde i kommunalt avseende genom 1977 års nya kommunallag.

De reformer som under senare år har gjorts på kyrkans område har beslutats i stor enighet, och jag måste beklaga att inte denna enighet också finns kvar när vi nu skall ta ställning fill den nya lagen om församlingar och kyrkliga samfälligheter.

Def är framför allt på tre punkter, såsom också har redovisats här, som skiljakfigheter har kommit fram vid utskoffsbehandlingen. Def gäller kyrkoherdens ställning som självskriven ledamot i kyrkorådet, kyrkans strukturfrågor på lokalplanet samt frågan om kyrkvärdar skall utses utanför kyrkorådets krets.

Beträffande de två första frågorna föreslår man visserligen bara utredning.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

men skrivningarna i utskottets betänkande är så konkreta att det bara är en tidsfråga när den nuvarande majoriteten genomför dessa förändringar. Det är alltså ett mycket bestämt krav som reses, och det tycker jag att kammaren i dag verkligen skall notera.

När det gäller arbetet i församlingarna menar jag att kyrkoherden intar en central roll, och därför är det viktigt att kunna ha ett mycket gott och harmoniskt samarbete mellan kyrkoherden, kyrkorådet och kyrkvärdarna. Det är ändå viktigt hur det fungerar. Man bör också, tycker jag, här ta med i bilden att def inte är så enkelt att ta bort regeln aft kyrkoherden skall vara självskriven i kyrkorådet som det har varit aft ta bort självskrivenheten på andra områden. Qm kyrkoherden ställer sig vid sidan av kyrkorådets arbete kan det självfallet bli disharmoni i ett arbete som är viktigt för församlingens medlemmar. Därutöver har vi nu den situationen aft kyrkoherden infe allfid är skriven inom församlingen och därmed infe ens valbar - vilket ändå borde vara självklart med en sådan inriktning som utskottsmajorifeten har. - Jag vill notera detta.

Utskoftsmajoriteten lägger fram etf olyckligt förslag när det gäller utseende av kyrkvärdar. Härigenom bryts det som har varit en tradition, nämligen att kyrkvärdarna skall hämtas ur kyrkorådets krets eller bland dess suppleanter. Och det är självfallet inte bara fråga om att bryta en tradition, utan man förändrar också något som har ett reellt innehåll. Den utredning som har gjorts sedan utskottet senast behandlade den här frågan - jag vill säga det fill Wivi-Anne Cederqvist - visar klart detta samband. Jag vill betyga att jag fidigare hade en viss känsla för aft man skulle vidga kretsen. Men efter den utredning som skedde och de föredragningar som vi fick från utredningsmannen stod def klart för mig att det infe var särskilt bra att bryta det här sambandet.

Sedan är det alldeles uppenbart att kyrkvärdarna också får olika status, eftersom en skall tas frän kyrkorådet eller suppleanfskapef och de andra utanför den kretsen. Jag tycker att här bör noteras aft om man vill vidga engagemanget i kyrkan, så kan man utse särskilda gudstjänstvärdar, varvid både unga och gamla och olika verksamheter inom kyrkan kan få vara med. Utskottet anmäler ju också denna möjlighet.

Allvarligast av de särmeningar som har kommit till uttryck i utskottets betänkande tycker jag ändå är socialdemokraternas begäran om en utredning av strukturfrågorna på lokalplanet. Det är ju en upprepning av den mofion som förelåg och som riksdagen avvisade när vi godtog den skatteutjämning över kyrkofonden som nu är beslutad. Jag måste säga att det är illa att vi på def här sättet i andanom skall kunna förnimma att socialdemokraterna är ute efter en tvångssammanläggning fill ekonomiska samfälHgheter ute på lokalplanet. Enligt min mening är det ändå viktigt att vi kan bygga vidare på den lokala organisation som vår kyrka har. Det är kring den organisationen som församlingsgemenskapen skall kunna vitaliseras och förverkligas.

AnL 11 WIVLANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! Det är faktiskt så, Karl Boo, att man måste se verkligheten som den är. 1 våra församlingar har man upplevt problem när def gäller att utse kyrkvärdar. De måste hämtas från kyrkorådet. Förtroendevalda är intresserade av att tillhöra kyrkorådet, men för den skull kanske de inte vill fa på sig kyrkvärdsuppdraget. I många församlingar- i varje fall i mitt eget län -har vi sett aft detta är etf problem.

Nu löser vi problemet på så sätt aft en av kyrkvärdarna hämtas från kyrkorådet, så aft man får den kontakten - vi vet att den är vikfig. Men f. ö. kan man utse kyrkvärdar bland församlingsmedlemmar.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

AnL 12 KARL BOO (c):

Herr falman! Jag vill bara understryka vad utredningen kom fram fill, nämligen att det var ett mycket klarf samband i fråga om det ekonomiska ansvaret mellan kyrkvärdarna och kyrkorådet. När def gäller utseende av representation inom kyrkan tycker jag aft det är angeläget - och def har jag understrukit tidigare i denna kammare - att man väljer personer som är intresserade och vill engagera sig i kyrkans arbete. Det är då man verkligen kan få en positiv utveckling.

Med det förslag som innefattats i utskotfsbetänkandet får ju kyrkvärdarna olika status. En av dem får information från och har kontakt med kyrkorådet, medan de andra inte har den kontakten. Jag menar aft det är en ganska underlig fudelning av etf ansvar i det både traditionsbundna och vikfiga uppdrag som kyrkvärdskapet innebär.

AnL 13 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s):

Herr talman! När det finns problem skall de lösas. Det har varit och är ett stort problem att få kyrkvärdar.

Jag instämmer i vad Karl Boo säger om det ekonomiska ansvaret och att man bör ha kvar koppUngen kyrkvärd-kyrkoråd. Av den anledningen har vi också föreslagit att en av kyrkvärdarna skall utses bland kyrkorådets ledamöter. I övrigt kan vem som helst av församlingsmedlemmarna utses.

AnL 14 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Jag har i anslutning fill projX)sifionen väckt en mofion om hur protokollen skall förvaras. Jag är förvånad över att utskottet inte har kunnat fillmöfesgå kravet i mofionen, aft domkapifief i stället för regeringen skall kunna medge undantag från bestämmelsen att protokollen skall förvaras i kyrkoarkiv. I propositionens förslag fill lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter hänvisas fill de särskilda bestämmelser som finns om kyrkoarkiv. Det är emellertid oklart vad som menas med löpande handlingar. Skall protokoll som förs under det löpande året förvaras i arkiv eller räknas de som löpande handlingar?

Bestämmelserna om arkiv har inte tillkommit under de senaste åren - de bygger i huvudsak på en lag från seklets början. Så länge kyrkoherden var självskriven ordförande både i kyrkorådet och i kyrkostämman var det 2 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter

ganska naturUgt att protokollen förvarades i kyrkoarkiv. Men vi vet att här har skett en stor förändring, och utskottet har velat gå ännu längre i def avseendet. Därför anser jag att det borde ha varit angeläget att tillmötesgå det krav som framställs i min mofion. Def kan inte vara rationellt att protokollen på detta sätt skall vandra fram och tillbaka mellan ordföranden och pastorsexpeditionen, där kyrkoarkivet f. n. ofta finns.

Utskottet fömtsätter att riksarkivet kommer att följa frågan med uppmärksamhet och göra de förenklingar som kan behöva göras. Jag hoppas aft det lilla uttalandet medför att man tar avstånd från den ordningen att allt det som jag räknar som löpande handUngar alltid måste förvaras i arkiv.

Jag skall infe ställa något yrkande - def är meningslöst mot ett enigt utskott. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att det behövs en modernisering av bestämmelsema, eftersom de inte stämmer med utvecklingen under de senaste decennierna.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 2 (församlingarnas åtaganden på begravningsområdet)

Utskottets hemställan biföUs med 190 röster mot 133 för reservafion 1 av Bertil Fiskesjö m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 3 (kyrkoherdens ställning i kyrkorådet)

Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 151 för reservafion 2 av Berfil Fiskesjö m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Mom. 9 (valbarhet till kyrkvärdsuppdrag)

Utskottets hemställan bifölls med 172 röster mot 150 för reservation 3 av Bertil Fiskesjö m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment . Utskottets hemställan bifölls.

6 § Föredrogs

Finansutskottefs betänkanden

1982/83:7 Kostnaderna för vissa avgifter och importregleringar

1982/83:8 En invesferingsfrämjande lånefond

1982/83:9 Utformningen av enkronemynfen

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

7 § Avveckling av vissa statliga fonder

Föredrogs finansutskottets betänkande 1982/83:11 om avveckling av vissa statliga fonder (prop. 1981/82:213).

AnL 15 KERSTI JOHANSSON (c):

Herr talman! I det betänkande som vi nu har aft behandla fillstyrks förslaget i proposition 213 att vissa statliga fonder skall avvecklas. Bland dessa fonder finns också folkpensioneringsfonden.

I folkpensioneringsfondens fillgångar ingår riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn. Sjukhuset drivs av AB Kurortsverksamhet, vars hela aktiekapital ägs av fonden. AB Kurortsverksamhet äger i sin tur AB Tranås Kuranstalt, som driver ett sjukhus i Tranås. Defta innebär ått fonden indirekt äger också detta sjukhus.

Avvecklas nu folkpensioneringsfonden, måste särskilda åtgärder vidtas för att ekonomiskt gardera dessa båda sjukhus. Detta har också riksförsäkringsverket påpekat i sitt remissyttrande.

Eftersom jag själv kommer från Jönköpings län, där Tranåssjukhuset är beläget, känner jag tiU en del om detta sjukhus. Fortlöpande har en uppmstning och modernisering skett av sjukhusets lokaler men även nybyggnationer - allt i takt med tillkomsten av nya och förbättrade arbetsmetoder och såsom etf led i strävandena att få etf mer differentierat och kvalificerat verksamhetsinnehåll.

Sjukhuset är utmstat för kvalificerade utredningar och för rehabiUtering av pafienter. Försäkringskassorna synes också uppfatta sjukhuset såsom en väl kvalificerad och nödvändig utrednings- och vårdresurs. Fömtom sedvanlig sjukhusutrusfning - medicinsk utrustning och kunnig sjukvårdspersonal - finns också i sjukhusets inbyggda verkstäder möjligheter till prövning och övning i reellt arbete av skilda slag under ledning av yrkeskunnig personal.

I många fall uttrycker försäkringskassan eller annan myndighet som rekryterar patienter önskan om att det i samband med vården upptas till prövning, om yrkesinriktade rehabiliferingsåtgärder kan förebygga arbets-invaliditet. De kan också ge klarhet i vari arbetshinder ligger och hur dessa skall kunna avhjälpas.

1973 ingicks det en överenskommelse mellan staten och landstinget. I ett avtal slog man fast att kostnadsansvaret för den rent sjukvårdande verksamheten fr. o. m. den 1 juU 1973 skulle åvila de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Minst 25 % av vårdplatserna skulle dock reserveras för utredning, behandling och vård av pafienter som hänvisas till sjukhusen av försäkringskassorna.

Efter 1973 har andelen utredningsfall successivt ökat bland de intagna och utgör f. n. 55 % av patienterna i Tranås. I Nynäshamn är den 15%.

Med det här vill jag ha sagt att sjukhusen har en mycket stor uppgift att fylla även i framtiden, inte minst för försäkringskassornas del. De är dessutom för de kommuner inom vilka de är belägna ej oviktiga ur

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Avveckling av vissa statliga fonder

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Avveckling av vissa statliga fonder

sysselsättningssynpunkt. I Tranås kommun med mellan 18 000 och 19 000 invånare och ständigt vikande sysselsättning är en arbetsplats med 200 anställda ytterligt värdefull. Samma antal anställda har Nynäshamns sjukhus. Avvecklingen av folkpensioneringsfonden får inte innebära inskränkning eller avveckling av sjukhusen.

Nu har såväl socialförsäkringsutskottet som finansutskottet i sin skrivning understmkit vikten av att den ekonomiska tryggheten garanteras för de här båda sjukhusen och att detta skaU beaktas i de föreskrifter som regeringen utfärdar om avveckling av folkpensioneringsfonden. Jag utgår, herr falman, ifrån att så också bUr fallet.

20.

AnL 16 PER-AXEL NILSSON (s):

Herr talman! I finansutskottefs betänkande 1982/83:11 behandlas proposition 1981/82:213, som innehåller två lagändringsförslag vilka berör ett stort antal fonder som förvaltas av stafiiga myndigheter. Utskottet anser def vara angeläget att de stafiiga fonderna hanteras på ett rafionellt sätt, och därför har vi ingenting att invända emot att de 15 fonder som anges i propositionen avvecklas.

När det gäUer folkpensioneringsfonden vill finansufskoftet liksom socialförsäkringsutskottet understryka vikten av att ekonomisk trygghet garanteras för de båda sjukhusen i Nynäshamn och Tranås.

I propositionen sägs det också när det gäller folkpensioneringsfondén att man avser att låta utreda frågan om det framfida huvudmannaskapet för de här två sjukhusen. I avvaktan på resultatet av den utredningen kommer en så stor del ay fiUgångarna att stå kvar som behövs för att ekonomiskt gardera sjukhiisen och det aktiebolag som driver dem. Avsikten är att fondaweck-Ungen infe på något sätt skall påverka förutsättningama för sjukhusens verksamhet utan endast rationalisera själva fondförvaltningen.

Finansutskottet har också vid sin behandUng av proposifionen inhämtat yttrande från såväl lagutskottet som socialförsäkringsutskottet och fullmäktige i riksgäldskontoret. SamtUga dessa har tillstyrkt proposifionens förslag.

Herr talman! Med def anförda yrkar jag bifall till finansutskottets hemställan i betänkande 1982/83:11.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

8§ Föredrogs

Finansutskottets betänkande

1982/83:15, DecentraHsering av beslut om arvsfondsbidrag fill organisationer

Socialförsäkringsutskottefs betänkanden 1982/83:5 Handläggning av arbetsskadeärenden 1982/83:7 Ersättning fill smiftbärare

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

9 § Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassor fias roll vid rehabilitering

Föredrogs socialförsäkringsutskoftefs betänkande 1982/83:8 om försäkringskassornas roll vid rehabilitering.

AnL 17 NILS CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Socialförsäkringsutskoftefs betänkande nr 8 har fått en mbrik som inte är missvisande men heller inte heltäckande. Rubriken lyder Försäkringskassornas roll vid rehabilitering. Betänkandet bygger på det avsnitt i moderata samlingspartiets stora partimotion från januari som heter Samordnad rehabilitering. Det är det som det handlar om.

Uppslaget aft använda till äventyrs ledigbliven kapacitet vid försäkringskassorna som hjälp i den samordningsprocedur som vi har funnit nödvändig är en del av förslaget, men ingalunda hela. Självfallet är detta en prakfisk fråga som kan diskuteras och där man kan finna andra lösningar. Det låg dock nära fill hands aft föreslå en aktiv roll för försäkringskassorna på ett område där försäkringskassorna redan är starkt engagerade och är så gott som den enda instans som finns involverad i varje rehabiliferingsärende näsfan från början fill slut. Dessutom råkar def, enligt allmän uppfattning, finnas eller vara på väg att uppstå en viss överkapacitet vid försäkringskassorna. Huvudproblemet är alltså hela frågan om samordningen äv strävandena att rehabilitera handikappade.

Jag nämnde att det handlar om en moderat partimotion. Det kunde egentligen Hka väl ha varit en fempartimotion. För bara ett halvår sedan framlades det ett förslag till etf svenskt handikappolitiskt program för 1980-talet. Det överlämnades fill regeringen av en särskild arbetsgrupp inom ramen för det internafionella handikappåret. Det var ett förslag som var utarbetat av företrädare för samfiiga fem riksdagsparfier och de stora handikapporganisationerna. Förslaget var helt enhälUgt. Avsnittet Samordnad rehabilitering är av exakt samma innebörd som motsvarande avsnitt i den moderata parfimotionen. Det kunde aUtså väl ha varit en fempartimotion. Nu är def infe det, utan en moderat motion, som har avstyrkts av socialförsäkringsufskottets majoritet. Reservanter är endast utskoftets moderata ledamöter.

Vi vet att det finns brister på rehabiliteringsområdet. Utskottet lutar sig mot etf remissyttrande från - om jag minns rätt - riksförsäkringsverket, där det talas om aft mycket arbete pågår på detta område och att man i dag är i färd med att, som def heter, fördela ansyaret mellan de olika myndigheter och organ i samhället som har ansvaret för rehabiliteringen. Det är

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, sjukvårdsorganisationen, arbetsmarknadsverket och många andra. Det är nog bra att man är i färd med att fördela ansvaret, men problemet är det motsatta. Det behövs inte någon ytterligare fördelning av ansvaret. Det behövs samUng och samordning av ansvaret.

Vi vet att hälften av alla pengar som går fill handikappändamål i Sverige -det är stora pengar, 15 000 milj. kr. i år - går till förtidspensioner. Många av de förtidspensionerna är alldeles nödvändiga - vi kan inte vara av med dem -men en del är onödiga.

Det finns 30 000 förtidspensionärer under 35 år. Om man bara mäter i ekonomiska termer, kan vi räkna ut att de 30 000 människorna fram till sin ordinarie pensionsdag kommer att uppbära någonting i stil med 45 miljarder kronor i förtidspension. Var och en av dem uppbär 1,5 miljoner.

Det är väl använda pengar, därför att de behövs där de hamnar, men def är också till en del fel använda pengar. Jag tvekar inte att säga aft åtminstone hälften av dessa människor skulle kunna återvända tiU ett akfivt Uv och till att i huvudsak försörja sig själva, med rätt rehabilitering och med samordnad rehabilitering.

Självklart är det här som nästan alltid så att vi har för små resurser. Var har vi inte det? Men i det här faUet är det inte bara det, utan det är också så att vi inte använder de resurser som ändå finns på ett effekfivt sätt. Jag säger ibland att en rehabiliteringsprocess i Sverige är vad en elektriker skulle kalla seriekopplad, när den borde vara parallellkopplad. Man går från den ena fasen fiU den andra, ofta med långa väntefider, långa köfider emellan.

I praktiken kan man knappt ens ställa sig i kön för arbetsträning, arbetsvärd, förrän den medicinska rehabiliteringen är avslutad. Med en medveten överdrift skulle man kunna säga att där handikappet bottnar i en olyckshändelse, som det ofta gör, borde alla de inblandade vara på sängkanten när patienten vaknar ur narkosen, inte stå i tur efter varandra som pärlor på ett band men med långa sträckor band mellan pärlorna - det är vad som händer i dag. Vi vet att för den som hamnat i situationen att vara dömd till ett itier eller mindre passivt liv tar det inte lång tid att bli även psykiskt passiverad. Det finns lysande undantag, de som aldrig ger sig, men vi vet att i de flesta fall har man efter någonfing mellan ett halvt och två år så aft säga funnit sig i sin roll; och sedan är det näsfan för sent.

Det är för att försöka komriia fill rätta med defta, att växla över från att bara betala pengar till aft i stället göra prakfisk nytta, som vi har väckt motionen. Det är av samma skäl som vi har skrivit den lilla reservationen tiU utskottets betänkande.

Det går att diskutera den praktiska administrativa utformningen av alltsammans. Jag tror fortfarande att försäkringskassorna i det här fallet är en resurs som borde nyttiggöras, men det är jag beredd att diskutera, om någon kan hitta en bättre lösning på den delen av problemet. Men huvudproblemet - att vi måste över från pensionering fill rehabilitering - det står kvar.

Vi har sagt def förr och jag säger def gärna en gång fill: Förtidspension måste vi ha som ett utomordentligt viktigt instmment i vårt sociala

trygghetssystem, men förtidspensionen skall vara en förutsättning för    Nr 38
rehabilitering, inte en ersättning för rehabiUtering. Def är innebörden i vår    Onsdagen den
reservafion tUl vilken, herr falman, jag ber att få yrka bifall.   j december 1982

AnL 18 BÖRJE NILSSON (s):

Herr falman! Frågan om samhällets rehabiliteringsinsatser har ju varit föremål för ett mycket stort intresse under många år, bl. a. här i riksdagen med anledning av mofioner från olika håll. Det som främst har diskuterats och kritiserats är just det som Nils Carlshamre pekade på, en bristande samordning av insatserna från olika myndigheters sida. Dessa diskussioner har emellertid satt fart på arbetet med den här frågan. Det bestyrks av den redogörelse som lämnats i socialförsäkringsutskoftefs betänkande. Där kan vi finna att myndigheterna nu håller på att få ett bättre grepp om frågan efter många års penetrering.

Utskottet lämnar alltså en mycket ingående redogörelse för hur situationen är just nu. Det är särskilt värdefullt att kunna notera den samverkan i rehabiliteringsfrågor som har inletts mellan olika berörda verk och organisafioner: arbetsmarknadsverket, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, de båda kommunförbunden och kriminalvårdsstyrelsen. Som ett resultat av denna samverkan har man fått fram gemensamma rikfiinjer för hur rehabiliteringsarbetet skall genomföras. Man har också tillsatt en central samrådsgrupp, som följer upp erfarenheterna av arbetet. Man ger enligt de nämnda riktlinjerna försäkringskassornas rehabiliferingsgrupper en huvudroll när def gäller planering och samordning av de olika momenten i en persons rehabilitering. På det sättet ökas fömtsättningarna för en helhetssyn på individen under rehabiliteringsprocessen, och det är just det som har efterlysts i debatten. Nu får man aUtså denna helhetssyn. Man skall kunna följa en person hela tiden - från den medicinska vården till ett jobb.

Beredningsgmppen för def internationella handikappåret har också intresserat sig för den här frågan. I ett betänkande som nyligen avlämnats fill regeringen har den särskilt belyst värdet såväl för individen som för samhällsekonomin av effektivare rehabiliteringsinsatser i stället för förfidspensionering. Just det som Nils Carlshamre pekade på i sitt anförande har man alltså belyst i beredningsgruppens rapport.

Dessa frågor kommer att beredas inom regeringskansliet, och förslag förväntas i nu aktuella delar. Därför yrkar utskottsmajorifefen avslag på moderatmofionen.

När det gäller försäkringskassornas handläggning av ärendena pågår inom riksförsäkringsverket en utvärdering av rehabiliferingsgmppernas verksamhet. Dessutom har verket att besvara en rapport från riksrevisionsverket, där man också har påtalat bristerna i samordningen.

Ett mycket stort problem i sammanhanget är naturligtvis aft bereda arbete åt dem som genomgår en rehabiUtering. Det är det stora bekymret. I dag kan vi i pensionsdelegafionerna finna att många är färdigrehabiliferade. Många är klara att slussas ut i arbetsUvet, men det är svårt att finna ett jobb. Det beror, som alla förstår, på den mycket besvärliga arbetsmarknadssituation

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

som vi har. Det beror också på bristande vilja hos arbetsgivare att hjälpa fill med anställning. Och det beror på knappa resurser inom arbetsförmedlingsverksamheten, inom Samhällsföretag och på andra områden. Just detta utreds f. n. av en kommitté, som är tiUsatt på initiafiv av arbetsmarknadsutskottet. Den kommittén skall alltså utreda de handikappades möjligheter till arbete på arbetsmarknaden i stort.

Utskoffef lämnar en mycket ingående redogörelse för situafionen och finner att ingenfing nytt kommit fram i mofionen. De olika verk som är engagerade på området sysslar speciellt med samordningen, som är väldigt viktig. Vi menar att de frågor som har tagits upp i motionen är föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang. Man bör aUtså avvakta det utrednings- och beredningsarbete som pågår innan man tar ytterligare ställning till frågan.

Detta föranleder att vi yrkar avslag på moderatmofionen - inte för att det är en moderatmotion, utan för att ärendet är föremål för uppmärksamhet. Med defta yrkar jag bifall till socialförsäkringsufskottets hemställan.

AnL 19 NILS CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Börje Nilsson sade att den diskussion som nu har förts rätt länge har saft fart på frågan. Men det är just def den inte har gjort.

Jag tror att den stora handikapporganisation. De handikappades riksförbund, för vilken Börje Nilsson är ordförande har en helt annan uppfattning i den frågan än sin ordförande. Om man säger till den organisationen att det är god fart på rehabiliteringsarbetet i Sverige, tror jag att man möts av hånskraf t

- eUer av gråt. För det är inte så.

Det är riktigt att stora och mäktiga organisafioner håller på med detta. Vad som uttryckligen står i utskoftsbefänkandet är att dessa är i färd med att sinsemellan fördela ansvaret. Jag sade fömt att def är defta som är problemet

- ansvaret är väl fördelat, men det skall samlas och samordnas, och därmed är
det sämre beställt.

Börje Nilsson sade att han yrkar avslag på motionen och reservationen därför att de inte innehåller någonting nytt, men inte därför aft det råkar vara en moderatmofion i och för sig.

Jag nämnde förut att samma förslag, delvis ord för ord samma förslag, framlades av en enhällig partipoUfiskt och av organisafionerna sammansatt arbetsgrupp i somras. Det är också intressant att titta på de tre ärenden som är grupperade ihop på föredragningslistan i dag, nämligen socialförsäkringsutskoftefs betänkanden 5, 7 och 8. De har det gemensamt att de egentligen inte handlar om polifiskt kontroversiella frågor, utan def gäller frågor där vi lyckUgtvis alla vill detsamma. De handlar om delar i systemen som infe fungerar eller som fungerar dåligt och där det behövs goda uppslag för att rätta fill bristerna. I de två första, som handlar om ersättning tUl smiftbärare och om handläggningen av arbetsskadeärenden, har ett enhäUigt socialför-säkringsufskott fillstyrkt socialdemokratiska mofioner. Dessa ärenden är egentligen av samma art, men de har något mindre räckvidd.

Nej, det är nog så att vad som här slår igenom är en överideologi, som i

mycket stor utsträckning finns inbyggd i def parlamentariska systemet, som vi har näraliggande 44-årig erfarenhet av, som vi lär få lära oss att leva med i fre år till och som kanske alldeles särskilt belastar det socialdemokratiska partiet: satsen att intet gott någonsin kan komma från Nasaret. Förslag med fel urspmngsbefeckning skall i princip allfid avslås.

AnL 20 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Det är ju ändå så, att vi efter många års diskussioner har kommit en bit på väg i frågan. Def kan inte Nils Carlshamre förneka.

De olika verk som är engagerade i en rehabiliteringsprocess har utarbetat rikthnjer för hur arbetet i fortsättningen skall bedrivas. Beredningsgruppen för det internafioneUa handikappåret har mycket riktigt också uppmärksammat det hela. Men defta håller man på aft penetrera inom regeringen. Ett betänkande har lagts fram för regeringen, som nu skall bereda förslagen. Därför skall man inte sätta i gång ett nytt utredningsarbete, som Nils Carlshamre vill.

Kärnfrågan är naturligtvis frågan om resurser. Den är oerhört viktig, och den styrs också från det här huset.

I det sammanhanget vill jag säga aft def största hindret, eller det största problemet, när det gäUer allt rehabiliteringsarbete i landet utgörs just av huvudkampanjen mot den offenfiiga sektorn, som slår mot områden som detta och som rikfar sig mot den medicinska vården och mot arbetsmarknadsverkefs arbete på aft skapa jobb. Den riktar sig också mot Samhällsföretag och mot anstäUning med lönebidrag. Jag menar som sagt att det främsta hotet mot alla rehabiliteringsförsök är den kampanj som pågår mot den offenfiiga sektorn. Def kan inte Nils Carlshamre förneka, för def är på det sättet.

Den största insats som Nils Carlshamre kan göra för att förbättra rehabiliteringsarbetet är att få stopp på kampanjen mot den offentliga sektorn, för den innebär ju också ett angrepp mot alla de rehabiliferingsför-sök som görs ute i landet för enskilda personer.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

AnL 21 NILS CARLSHAMRE (m):

Herr falman! Jag lovar Börje Nilsson att på alla sätt försöka att motverka en sådan kampanj, om den nu finns. Jag har gjort det länge, och i så fall infe utan en viss framgång.

Mycket av def som Börje Nilsson säger är riktigt. Vi har för litet av resurser. Det sade jag också. Det är väldigt svårt med arbetsmarknaden. Vi säger ibland aft det för handikappade inte finns goda och dåliga fider utan att det bara finns dåliga fider och sämre tider. Just nu är de sämre. Det är vi aUa medvetna om. Men def är också på def sättet, som Börje Nilsson själv så riktigt sade i sitt första inlägg, aft vi har färdigrehabiliferade handikappade som bara väntar på aft få etf jobb, på att få komma ut på arbetsmarknaden. Men ett av problemen är att man inte börjar leta efter jobb åt dem förrän de är färdigrehabiliferade. Det skulle ha gjorts mycket fidigare. Det är def som jag kallar för samordning, för parallellkoppling i stället för seriekoppling.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

Def blir mellanrum, ibland stora sådana, mellan de olika faserna. Därför har vi fört fram den i och för sig ganska enkla tanken att det är nödvändigt att någon - en person, inte bara en myndighet utan en person, en människa - har def samordnande ansvaret för varje rehabiliferingsärende. Det var i def sammanhanget som vi kom med uppslaget att denna person kunde -åtminstone i betydande utsträckning - hämtas från den lediga kapaciteten vid försäkringskassorna. Jag tror fortfarande att det vore bra. Under det senaste halvåret har många människor burit vittnesbörd om att det är så man tänker just vid försäkringskassorna. Det har säkert Börje Nilsson och andra i denna kammare också erfarit. Alla som har mycket goda förbindelser med försäkringskassevärlden måste ha hört att infe så få har sett def här uppslaget - som kanske är den enda ljusglimten i ett i övrigt kompakt mörker för försäkringskassorna och deras personal - som något positivt. Alternafivet är ju aft bara säga aft 4 500 människor måste frisfällas.

Det är infe sant att det finns ett polifiskt motstånd - jag har inte heller riktat någon beskyllning mot Börje Nilsson och hans parti i def avseendet - mot rehabilitering av handikappade. Def finns alltså inte någon sådan kampanj. Det här området är fakfiskt kanske det enda som hittills har varit undantaget från sparkampanjer. Knappast något annat område eller avsnitt i budgeten har vuxit så snabbt som defta. Men resultatet har icke blivit det avsedda. Då vore def väl märkUgt om vi inte kunde undersöka hur man skulle kunna få ett bättre resultat, få ut en bättre effekt av det som vi ändå satsar, vilket - jag understryker det - icke är fillräckligt men faktiskt inte heller helt obetydligt.

Självfallet har vi problemet med ursprungsbefeckningen på förslag i riksdagen. Jag har sagt aft det huvudsakligen är inbyggt i def parlamentariska systemet. Det får vi leva med, och def går an att leva med det när man har växlingar vid makten, något som vi nu börjat åtemppleva i def här landet. 44 år i taget är mycket, men de fre år som vi nu har framför oss kan vi naturligtvis leva med. Sedan hoppas vi att vi byter roller igen. Och då kommer förslag från den andra halvan av svenska folket åter fill heders.

Men är det nödvändigt att vänta så länge?

Jag vet - jag bestrider def inte etf ögonblick - aft den rörelse och def parti som Börje Nilsson företräder har ett utomordentligt starkt engagemang i de här frågorna. Behöver man då vara så defaifisfisk? Om def nu skulle finnas en sådan kampanj om aft man bör dra ner insatserna för de svårt handikappade i landet - som jag gärna vill säga att jag inte har stött på - är "den i varje faU hjälplös så länge Börje Nilsson och hans parfi har majoritet i riksdagen. Mot alla kampanjer i världen kan ni genomföra det ni vill. Gör det- så slipper vi vänta i fre år!

AnL 22 BÖRJE NILSSON (s):

Herr falman! Visst är de här frågorna mycket viktiga - det har vi också under många år framhållit ifrån vårt parfi och ifrån handikapjjrörelsen. Därför är det glädjande att vi i dag också kan finna att man arbetar med detta inom verken. Efter def att vi har tryckt på i väldigt många år har man alltså

fått en samverkan meUan myndigheter, och man har också utarbetat riktlinjer för hur detta arbete skall flyta i framfiden.

Nils Carlshamre menar att det finns lediga resurser inom myndigheterna för detta. Det finns det ingalunda - inte ens inom försäkringskassorna. Där har man också fått spara 2 % under de borgerliga åren, och man har alltså ingen ledig kapacitet. Man har det infe heller inom arbetsmarknadsverket. Det är ju arbetsförmedlingarna som skall skaffa jobb, och vi vet att de har fått mindre antal tjänster under de senaste åren.

Som jag ser det är problemet resursfrågan. Och där har vi ingen hjälp av moderaterna- ni ställer ju upp för den här kampanjen, som rikfar sig mot den offentliga sektorn. Def förvånar mig att hela den debatten har undgått Nils Carlshamre. Det är ju ett faktum - det ser vi också i def moderata agerandet i mofioner osv. - att man kräver minskade resurser till den offenfiiga sektorn. Def riktar sig mot arbetsförmedlingen, mot den medicinska rehabiliteringen, mot Samhällsföretag. Vi fick i riksdagen i våras kämpa mot moderaterna för att få ytterligare 52 milj. kr. till Samhällsföretag för att man där skulle kunna utöka antalet platser. Hela tiden har vi att kämpa mot moderaterna.

Vad def handlar om är alltså ökade resurser. Def är där man måste sätta in krafterna, om vi skall kunna få människor i arbete. Def är det centrala - det kan inte Nils Carlshamre komma undan.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

AnL 23 NILS CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Vi skall strax sluta, men jag vill bara göra ett par ytterligare anmärkningar.

Visst är det trångt för den offentliga sektorn, liksom för alla andra sektorer. Och det har blivit trängre. Svångremmen drogs som bekant åt med några rejäla hål för några veckor sedan i samband med regeringsskiftet. Def är ingenfing som det är så värst mycket att göra åt - infe ens vår Herre kan lugga en skallig, säger man ibland. När det är slut så är det.

Men det jag tryckte på är att vi i gott samförstånd, så långt vi någonsin har kunnat, har undantagit just handikappsektorn från de senaste årens bespäringsarbete. Och jag hoppas att vi skall kunna enas om aft i allt väsentligt göra det i fortsättningen.

Börje Nilsson säger att det infe finns lediga resurser någonsfans - jag har talat om def bara beträffande etf ställe. Börje Nilsson kommer säkert ihåg att riksdagen i våras, på förslag av ett den gången åter enhälligt socialförsäk-ringsutskoft, anslog 30 milj. kr. utöver vad regeringen begärt fill försäkringskassornas administrafion - med motiveringen att man inte skulle behöva börja friställa övertalig personal omedelbart, utan i stället skulle kunna ha personalen kvar i avvaktan på att man skulle se hur man på ett meningsfullt sätt kunde utnyttja denna. Etf av uppslagen var aft föra över en del av den övertagUga personalen till nya uppgifter inom rehabiliteringen. Vi var den gången överens om att det fanns en kapacitet, som kommer att bli övertalig och ledig, om vi infe finner meningsfulla uppgifter för den. Riksdagen anslog som sagt 30 milj. kr. för att skaffa oss rådrum. Det är det rådrummet vi har velat använda till att peka på en väg aft nyttiggöra denna kapacitet.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

AnL 24 BÖRJE NILSSON (s):

Herr talman! Det är inte så att rehabiUteringsarbetet sker på försäkringskassorna. De skall sköta samordningen. Det vet man nu, och def sker också. Men det vikfiga rehabiliteringsarbetet sker inom vården, på den medicinska sidan. Def sker också på AMU-instifufen, där vi har förlagt den yrkesinriktade rehabiliteringen.

Efter rehabilitering är def vikfigt aft man kan bereda de handikappade jobb. Går infe det, finns samhällsföretag och anställning med lönebidrag att tillgå. Men vi kan konstatera att man på det här området har fått minskade resurser under de senaste åren. Jag tycker att Nils Carlshamre skulle fundera på det. Vi har nämligen en flaskhals när det gäller aft skapa sysselsättning, att bereda de handikappade jobb. Detta hänger delvis samman med situafionen på arbetsmarknaden, men också med en ovilja hos arbetsgivarna när det gäller aft ställa upp med jobb.

Efter de borgerliga regeringsåren blir det naturligtvis nu inte lätt att öka anslagen. Det vet alla. Men jag kan lova Nils Carishamre två saker. För det första kan jag lova aft anslagen i varje faU inte skaU minska, och vi skall också försöka att göra omdisponeringar, så att man kan få ökade anslag på det här området. För det andra lovar jag Nils Carlshamre att vi på allt sätt skall försöka slå fillbaka det angrepp som bl. a. moderaterna rikfar mot den offentliga sektorn, för det motverkar alla rehabiliteringsförsök i det här landet.

AnL 25 NILS CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag vill bara notera att det verkUgen har hänt någonting sedan i våras. Vi har vant oss vid att möta den organiserade handikapprörelsen som vad somliga ibland elakt kallar en av kravmaskinerna. Jag har aldrig gjort det, men vi har vant oss vid att möta den som intresseorganisationer som alltid har kritik att komma med, som aUfid talar om hur klent det är beställt både med resurser och med organisation. De som finns där ute, i den världen, är i själva verket överens om att problemet med den splittrade och därmed ineffektiva rehabiliteringen är ett av våra allra största problem. Men nu hör vi ordföranden i en av våra tre eller fyra största handikapporganisationer förklara sig vara i stort sett nöjd.

Det har hänt någonfing sedan i våras.

AnL 26 BÖRJE NILSSON (s):

Herr falman! Nils Carlshamre gör detta fill en debatt om handikapprörelsen, och def tycker jag är fel. Jag är övertygad om att handikapprörelsen också i framtiden verkligen måste slåss för de handikappades villkor. Inom handikapprörelsen är vi medvetna om aft def hela fiden handlar om ökade resurser. SkaU man kunna förbättra det här samhället i olika avseenden, då krävs def aft samhället har pengar, att vi har def starka samhället. Kampanjen mot den offenfiiga sektorn är ett hot mot all verksamhet i den riktningen. Nils Carlshamre fiUhör det parfi som går i bräschen för den kampanjen.

överläggningen var härmed avslutad.

Nr 38

Onsdagen den
Utskottets hemsfällan bifölls med 236 röster mot 85 för reservationen av i Hgcember 1982
Nils Carlshamre m. fl. .

10 § Hälsoskyddslag, m. m.

Föredrogs socialutskottets betänkande 1982/83:6 om hälsoskyddslag, m. m. (prop. 1981/82:219).

Hälsoskyddslag, m. m.

AnL 27 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Det lagförslag som vi i dag behandlar, förslaget till hälsoskyddslag, är föranlett av att man samfidigt skall upphäva den gamla hälsovårdsstadgan och på denna grundade kommunala hälsovårdsordningar. I samband därmed har man moderniserat språkdräkten och anpassat den nya lagen bättre i förhållande fill angränsande lagstiftning på området. Mot detta har motionärerna från vpk bakom mofionen 1981/82:2572 inget att erinra. Våra erinringar berör vissa delar av proposifion 1981/82:219. På tre punkter har vi följt upp motionsyrkandena i reservafioner, som är fogade till def utskottsbetänkande från spcialufskotfef som vi nu behandlar.

Förslaget till hälsoskyddslag är en ramlag, även om man i propositionen säger aft den innehåller detaljbestämmelser i sådan grad att den inte kan anses vara en renodlad ramlag. En ramlagsfiftning ger fria händer aft fillämpa lagen inom dess principiella ram. Det ger ökat framfida inflytande för regeringen och dess tillämpande myndigheter. Ramlagstiftningsfekni-ken, som varit vanlig under de senaste 10-15 åren, har kritiserats därför aft lagstiftarens verkliga mening inte direkt framgår på samma sätt som i mera preciserade lagar, och det kommer aft ankomma på tillämpande myndighet att läsa ut hur lagen skall tillämpas. Def kan ligga en del i en sådan kritik, men ramlagstiftningen har också fördelar. Anpassningen till den föränderliga verkligheten blir lättare och behovet av att ändra lagen blir mindre. Men har man bestämt sig för en ramlagstiftning så är def viktigt hur de kommande fillämpningsföreskrifterna, som ju måste grunda sig på lagen, kommer att se ut. Den aspekten har vi tagit upp i vår motion nr 2572.

Vi har pekat på aft själva lagtexten i hälsoskyddslagen infe har något större materiellt innehåll, och man har överlämnat till tillämpande myndigheter att närmare precisera vad som skall gälla. Mofionärerna har därför velat ge regeringen till känna vissa synpunkter beträffande den framfida ambitionsnivå i fråga om hälsoskyddet som skall bli en följd av lagens bestämmelser. I proposifionen sägs ju att lagen infe i dagens ekonomiska läge får leda till ökade kostnader för kommunerna. Vi menar att man inte får helt låsa sig på den punkten ens i dagens läge. Vissa ambitionshöjningar måste kunna få göras, och man måste ta fill vara alla möjligheter till omfördelningar och utnyttjande av tekniska landvinningar inom dagens kostnadsramar. I ett längre perspekfiv torde det också gå att göra samhällsekonomiska bespa-

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

ringar genom ökad satsning på hälsoskyddet, som ju är allmänprevenfivt och avser att skydda hälsan hos hela befolkningen. Förbättrad folkhälsa genom bättre hälsoskydd skulle kunna spara miljardbelopp åt samhället på sikt och då särskih åt de kommunala landsfingen, vilkas verkligt stora utgift i dag gäller sjukvård.

Nu har vi emellerfid fått ett svar i utskottets skrivning som tolkar lagförslagets syfte i den riktning vi angivit. Man säger klart att medicinsk kunskap och inte ekonomi skall styra lagens fillämpning. Därför utesluter man inte aft ambitionen kan komma aft höjas i framfiden i takt med nya medicinska rön. Vi tycker att denna skrivning, sedan den vunnit riksdagens giUande, är ett viktigt bidrag tiU hur hälsoskyddslagen skall tolkas när det gäller den framfida ambitionsnivån, och därför har vi inte heller reserverat oss på denna punkt i utskottets betänkande.

En annan fråga som vi tagit upp i vår motion gäller om gränsvärden för luftföroreningar skall vara bindande eller endast vara rekommendationer. Vi har krävt i mofionen att gränsvärdena skall vara bindande och därigenom bli ett instrument för hälsoskyddsnämnderna vid deras medverkan i samhällsplaneringen. Utdragna och dyrbara processer mot kommunerna av den typ som daghemmet i Stockholm förf om bilavgaser - vilket visserligen finns reglerat i särskild lag - borde kunna undvikas om man genom mätningar klart kan avläsa om omgivningsmiljön befinner sig inom lagens råmärken eller ej. Befinner sig miljön utanför behövs ju inga processer; def är då helt klart aft det är samhället som skall agera - och inte i en domstol, mot de skadelidande, utan mot föroreningarna i den yttre fysiska miljön.

Både def aktuella rättsfallet i Stockholm och erfarenheter från arbetsmiljön visar att gränsvärden för vådliga ämnen i luften får avsevärda konsekvenser om de skall efterföljas. Är gränsvärdena inte bindande, torde risken vara betydande att ekonomiska överväganden kommer att ta överhanden och att gränsvärdena inte kommer att efterföljas. Särskilt viktigt är att gränsvärdena får en styrande verkan på samhällsplaneringen. Skall de få det, tror vi att de måste ges större dignitet än som endast rekommendationer. Utskottet tror för sin del att de ändå får en liknande verkan, men vi är infe lika säkra på den saken och har därför reserverat oss på denna punkt.

Nästa punkt där vi framfört ändringsförslag i förhållande fill proposifionens förslag gäUer vissa krav på bosfäder. Sammantaget har vi i Sverige i dag en bostadsstandard som vid en internationell jämförelse torde framstå som mycket bra. Defta förhållande hindrar emellertid infe att det samtidigt finns bostäder som är mycket dåliga. Varje bostadshus genomlöper en livscykel. Huset byggs, underhålls under lång tid fill en godtagbar nivå för aft slufiigen saneras genom rivning. Def är i synnerhet i närheten av slutstadiet i husefs livscykel som def uppstår problem. Sverige har numera en särskild bostadssaneringslag, i vilken man lagt fast lägsta godtagbara standard för en bostad. Vi har i vår mofion ansett att denna standardnivå också skulle kunna läggas till grund för vad som skall förstås med sanitär olägenhet när det gäller bostadslägenhet. Utskottet skriver att den hälsomässiga bedömningen inte

kan knytas fill en viss standard utan endast till vad som kan anses hota människornas hälsa. I detta får anses ligga att man skulle kunna sänka standarden avsevärt under det som bostadssaneringslagen fastlägger utan aft hälsorisk skulle uppstå. Vi är infe överens om detta. Därför har vi reserverat oss på denna punkt.

Vi noterar dock som positivt den skrivning som utskottet gjort beträffande vissa ölägenheter, som vi anser som sanitära ölägenheter och som uppträtt i vissa typer av hus som byggts under senare år. Utskottet skriver: "Utskottet förutsätter att man centralt kommer att fa upp hur olägenheter med radon, formaldehyd, mögel och fukt i bostäder kan hindras uppkomma och hur de kan undanröjas." Vi instämmer här i vad utskottet har skrivit.

Nästa punkt, där vi också följt upp med en reservation, är hantering av mjölk före mejeri eller försäljning till konsument. Vi har här pekat på aft när hälsovårdsstadgan faller bort, faller också den legala regleringen bort för mjölken i defta led. Vi anser för vår del att hanteringen i det aktuella ledet skall överföras fill livsmedelslagen. Här är utskottet för en gångs skull egenfiigen överens med oss motionärer. Utskottet skriver att def förutsätter aft regeringen snarast tar upp denna fråga och prövar vilka åtgärder som behöver vidtas. Därmed avstyrks motionen trots att man är överens i sak. Åsiktsskillnaden gäller aft mofionärerna vill ge utskottets uppfattning regeringen fill känna, medan utskottet stannar vid en förutsättning utan ett sådant tillkännagivande. Här vidhåller vi att uppfattningen bör ges fill känna och har därför reserverat oss allenast för detta fillkännagivande.

Vi har också tagit upp frågan om anteckning av beslut och föreläggande eller förbud vad gäller ägare av fastigheter. Här vill man i propositionen och i utskottets skrivning besluta om vissa provisoriska skärpningar för att hindra fastighetsägare att komma ifrån åläggande vid vite aft vidta vissa åtgärder i sina fasfigheter genom att sälja fasfigheten fill ny ägare. Man föreslår att om vitet uppgår till ett basbelopp och föreläggandet kan anses vara av större betydelse skall genom inskrivning i fastighefsboken sanktionen övergå på den nye ägaren om huset säljs. Motionärerna har här ansett att det borde vara onödigt att ha kravet på att vitet skall uppgå fill minst ett basbelopp. Då emellerfid ett utredningsförslag från vifeskommiffén föreligger om varaktiga åtgärder för att komma till rätta med de här påtalade ölägenheterna, är vi t. v. beredda aft avvakta kommande förslag från regeringen efter den remissbehandUng som nu pågår.

Slutligen har vi i mofionen påtalat, men infe yrkat, aft kommunerna skall svara för kostnaderna för dricksvatfenkonfrollen från enskilda vattentäkter. För det kommunala vattnet betalar ju kommunerna kontrollen. De enskilda vattentäkterna, utanför tätorterna, finns ju därför att dit når infe det kommunala vattnet. Vi har därför ansett det vara rimligt att kommunen skulle stå för kontrollen av de enskilda vattentäkterna för den bofasta befolkningen utanför tätorterna. Om kommunen infe helt har täckt sitt vattenverks alla kostnader via avgifterna - och så är inte allfid fallet - har glesbygdsborna fått bidra fill en service som de infe fått del av och borde

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

Nr 38

kunna få en kostnadsfri hälsokontroll av sitt dricksvatten från kommu-

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

Herr falman! Med det anförda yrkar jag bifall fill reservafionema 1, 2 och 3 som är fogade fill socialutskottets betänkande 1982/83:6.

AnL 28 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr falman! Socialutskottets betänkande 1982/83:6 om hälsoskyddslag m. m. är föranlett av proposition 1981/82:219. Proposifionen baseras på det förslag som den år 1974 tillsatta hälsovårdsstadgeutredningen i sitt betänkande framlade i juni 1978.

Hälsovårdsstadgeutredningens uppgift var att göra en översyn av hälsovårdsstadgan mot bakgrund av den utveckling som ägt rum i samhället sedan hälsovårdsstadgan tillkom.

Hälsovårdsstadgan ersätts med en ny lag, hälsoskyddslagen, och vissa ändringar görs i livsmedelslagen. Liksom beträffande hälsovårdsstadgan skall syftet med den föreslagna hälsoskyddslagen vara att förhindra sanitär olägenhet och undanröja uppkommen sådan. Begreppet hälsoskydd föreslås bli använt i stället för begreppet allmän hälsovård. Därigenom undviks förväxlingar. Ordet hälsovård har ibland förväxlats med den individuellt förebyggande hälsovården. Den fidigare benämningen hälsovårdsnämnd föreslås bli ersatt med miljö- och hälsoskyddsnämnd.

Förslaget fill hälsoskyddslag innebär aft bestämmelser i hälsovårdsstadgan anpassas fill andra näraliggande lagstiftningar. Det innebär också en modernisering språkligt och tekniskt. Hälsoskyddslagen föreslås innehålla färre detalj bestämmelser än hälsovårdsstadgan, och det förutsätts aft regeringen och kommunerna meddelar ytterligare föreskrifter. Def förutsätts vidare att de centrala tillsynsmyndigheterna kompletterar författningarna med allmänna råd.

Förslagen har utformats så att större tonvikt lagts på nämndernas arbetsuppgifter utanför det traditionella hygienområdet. Möjligheter att ytterligare anpassa hälsoskyddslagstiffningen till näraliggande lagstiftningar inom miljöområdet, främst miljölagstiftningen, öppnas härigenom.

Förslaget skall infe behöva medföra merkostnader för kommunerna och skall i nuvarande samhällsekonomiska läge infe heller få fas till intäkt för en total resursökning. Förslaget innebär mindre statlig styrning och ökad kommunal självstyrelse.

Utskottet fillstyrker att det i proposifionen framlagda förslaget fill hälsoskyddslag läggs till grund för lagsfiftning.

Vpk har tre reservationer, och jag skall kort kommentera dessa. Den första gäller "gränsvärden för luff föroreningar". Bestämmelser fill skydd mot luftföroreningar finns redan vid sidan av hälsovårdsstadgan i bl. a. miljöskyddslagen, bilavgaskungörelsen och i lagen om svavelhaltigt bränsle jämte förordningen härom. Utskottet anser att normer och gränsvärden för olika verksamheter till hjälp och stöd i det regionala tillsynsarbetet bör anges i form av allmänna råd från de centrala tillsynsmyndigheterna. Men utskottet förutsätter i likhet med vad hälsovårdsstadgeutredningen gjort att norm- och

gränsvärdesysfemet, efter hand som förutsättningar föreligger, kommer att avse allt fler negafiva faktorer i miljön'. Detta gäller i hög grad olika luftföroreningar.

Beträffande reservation 2 anser utskottet aft kraven på bostäder från hälsoskyddssynpunkt kan fillgodoses inom ramen för 6 § i lagförslaget. Utskottet förutsätter också att problemen med olägenheter av radon, formaldehyd, mögel och fukt i bosfäder m. m. fas upp av de centrala myndigheterna.

1 reservafion 3 beträffande bestämmelser om anordningar i ladugård där mjölkkor hålls, föreslår vpk aft anvisningar för utrymmen för hantering och lagring av mjölk skall införas under livsmedelslagen. Jag anser att detta är en praktisk omöjlighet. Def går infe aft behandla mjölkrum som man behandlar exempelvis livsmedelsbutiker.

Utskottet anser att föreskrifter behövs men förutsätter att regeringen prövar frågan om vilka åtgärder som måste vidtas. Jag förutsätter också att regeringen tar hänsyn fill den mängd av kontroller och provtagningar som producentmjölken i dag är föremål för redan på gården.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemsfällan på samtliga punkter.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

AnL 29 PER ISRAELSSON (vpk) replik:

Herr talman! Vi är egentligen inte så oense, och åsiktsskillnaderna är infe så stora. Men ändå vill jag göra några kommentarer fill Ingvar Erikssons inlägg. Han berörde de punkter där vi har reservafioner.

Som jag sade redan i mitt inledningsanförande bedömer vi gränsvärdena såsom speciellt vikfiga, eftersom man genom att ha gränsvärden som människorna måste hålla på kan påverka samhällsplaneringen. Därför tycker vi att gränsvärdena skall vara bindande. Utskoffef anser att gränsvärdena infe behöver vara bindande. Man skall följa dem ändå. Erfarenheterna tidigare från arbetsmiljöområdef visar emellertid aft det är av stor vikt att ha gränsvärden aft falla fillbaka på, när man agerar i dessa frågor.

När def gäller bostäderna menar Ingvar Eriksson aft det räcker med 6 § i den nya lagstiftningen. Där har vi fillämpat bostadssaneringslagens kriterier då def gäller aft avgöra när sanitär olägenhet inträder. Def håller vi nog fortfarande fast vid.

När det gäller mjölken är vi helt och hållet överens. Frågan är bara om man skall säga fill regeringen eller ej. Det tycker vi att man skall göra.

AnL 30 INGVAR ERIKSSON (m) replik:

Herr talman! Fasta gränsvärden är i prakfiken fill föga nytta, eftersom
förbättringar av dessa ständigt sker. Vi anser att dessa förbättringar sker
ganska snabbt i dag och att def råder en allmän förståelse för defta. Därför
menar utskottet att man infe behöver binda upp gränsvärdena så hårt som
vpk vill. ■ ,

När det gäller mjölken vill jag säga att def är självklart vikfigt aft vi har högvärdiga livsmedel. De som i dag producerar mjölk är givetvis mycket väl

3 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

medvetna om detta. De kontroller som jag nämnde i mitt inledningsanförande är mycket omfattande. Om någonting skulle missa i det avseendet, är de ekonomiska konsekvenserna väldigt betungande. Vi förväntar oss att regeringen kommer att ta hänsyn just till de kontroller och krav som finns redan i dag. Vi tror aft vi kan klara lagsfiftningen på ett vetfigt sätt även framöver.

AnL 31 PER ISRAELSSON (vpk) replik:

Herr falman! Jag har infe så mycket aft tillägga. Jag vill bara konstatera att vi kommer att hålla fast vid vår syn på dessa saker. Om vi nu inte får igenom bindande gränsvärden, kommer vi aft följa utvecklingen noga.

Jag kan uttrycka mig i samma termer som utskottet. Vi utgår från att man kommer att befrakta de rekommenderade gränsvärdena som om de vore bindande. Likaså utgår vi från att man, när en lägenhet blir saneringsmogen enligt bostadssaneringslagen, närmar sig den punkt då sanitär olägenhet skall anses föreligga.

AnL 32 SVEN MUNKE (m):

Herr falman! När proposition 219 om en ny hälsoskyddslag utskoffsbe-handlades började def röra sig ute i landet bland hälsovårdsnämndernas folk. Den nya hälsoskyddslagen leder till en katastrof om den går igenom, hette det bl. a. från skilda håll. Man menar att väsenfiiga bestämmelser i den gamla hälsovårdsstadgan har plockats bort och aft den nya lagen därmed förvandlas fill trivialiteter. Många vid landets hälsovårdsnämnder har vänfat på den modernisering som skulle bli av, när en ny hälsovårdslag kom till. Man förväntade sig en lag som var etf effekfivt redskap för att angripa kemisamhällets hälsoproblem. Dessa praktikens män och kvinnor anser sig nu infe ha blivit bönhörda.

Det som erbjuds är ett missfoster som t. o. m. i vissa avseenden begränsar hälsovårdsnämndens möjligheter att ingripa mot de stora miljöproblemen i jämförelse med den gamla stadgan - det, herr talman, är ett uttalande som en hälsovårdschef brevledes förmedlat till mig.

Snabba samhällsförändringar gör att lagar blir fort föråldrade. Anledning fill att hälsovårdsstadgan förändras borde vara att de faktorer som orsakar ohälsa är av helt annat slag nu än de var för 20 år sedan. Man skall också betänka aft nu gällande hälsovårdsstadga präglas av situationen årfionden innan den trädde i kraft. Def föreligger som framgår ofta eftersläpning i lagstiftningsarbetet på def här området.

När en ny lag skrivs måste man se efter, vilka behov i samhället som behöver regleras med ny lag. Det gäller således att identifiera problemen och sedan hitta på lösningar på dem via bl. a. lagstiftningen.

Tidigare hälsovårdsstadgor avsåg främst att angripa dåtidens hot mot hälsan; det kunde vara infektionssjukdomar som spreds som epidemier via vatten och livsmedel och hölls vid liv bl. a. på grund av dåliga bosfäder. Livsmedelshygien, vattenhygien och hantering av avloppsvatten och avfall var viktiga vägar aft angripa dåfidens hälsohot. Hälsovårdsstadgan var det

juridiska och administrativa instrument som användes.

Nutidens hälsohot är, som jag tidigare nämnde, av ett helt annat slag; nu är de kemiska hälsoriskerna allvarligast. Luffföroreningar har intagit den dominerande roll som vattenföroreningar hade tidigare. Akuta sjukdomar är sällsyntare, medan kroniska, långsikfiga sjukdomar som cancer och genefiska effekter är vanligare. Sambandet mellan miljöfaktorerna och ohälsan är ofta oklarare nu på grund av den långa fid som går från exposition tills ohälsa yttrar sig. Även vid diffusa sjukdomar som luftvägsinfektioner och allergier kan def vara svårt aft bevisa samband mellan miljöfaktorer och ohälsa.

Ökad kemikaUeanvändning, kraftigt ökad industriproduktion, koncentrationen av industriproduktionen fill ett fåtal befolkningstäfa centra, den ökade bilismen och den kraftiga urbaniseringen är alla faktorer som har samverkat till dagens miljöproblem. Koncentrationerna av föroreningar i luften och det ökade antalet personer som utsätts för dessa koncentrationer har förstärkt effekten. '

En del av dessa problem har angripits med stöd av nya lagar som miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Def var dock infe i huvudsak hälsohoten som låg till grund för denna nya orientering, utan def var förgiftningen av miljön med stora ingrepp i ekosystemen som följd som ledde fill det stora uppvaknandet. Rachel Carsons bok Tyst vår, som kom ut 1962, och kvicksilverdödade fåglar i Sverige satte i gång miljödebatten. Rapporter från Japan om nya typer av epidemiska sjukdomar med kemiska orsaker ökade uppmärksamheten på de kemiska hoten även i Sverige. Flera sjöar svartlistades på grund av höga kvicksilverhalter i fisken. Miljöskyddslagen fillkom för att minska de stora indusfriufsläppen, och hälsovårdsstadgan fick samtidigt bestämmelser om luftföroreningar och buller i 38 §, där vattenföroreningar hade varit den enda omnämnda störningen när lagen stiftades fio år tidigare.

En modern hälsoskyddslag har dock låfit vänta på sig, trots att konsekvenserna av de nya kemiska hälsoriskerna har blivit alltmer uppenbara. I den nya hälso- och sjukvårdslagen finns intagen en bestämmelse om ansvar för landsfingen när det gäller att fastlägga hur faktorer i yttre miljön inverkar på befolkningens hälsotillstånd. I utredningen HS 90, Hälso- och sjukvård inför 90-falet, handlar en av rapporterna. Hälsorisker, om yttre faktorer som påverkar hälsan. Trots den ökade kunskapen och medvetenheten om miljöns betydelse för hälsan saknas det en modern hälsoskyddslag, som kan utgöra ett juridiskt och administrativt instrument för samhället att påverka dessa yttre faktorer så att folkhälsan främjas.

Tidigare fog man i första hand hänsyn fill hälsoeffekter. Giffförordningen från 1962 avsåg att förhindra påverkan av gift och vådliga ämnen på folks hälsa. Giffförordningen ersattes 1973 av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Där förde man in även skador på miljön. Miljöskyddslagen kom alltså 1969, och den omfattar miljöfarlig verksamhet vid användning av fast egendom. Samfidigt ändrades hälsovårdsstadgan så att hälsovårdsnämnden ålades skyldighet - det är att notera som en mycket vikfig del i sammanhanget - men samtidigt fick befogenhet att motverka luftföroreningar, vatfenföro-

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

reningar, buUer och andra störningar utan att behöva påvisa att dessa störningar inverkade menligt på människors hälsa. Vi kan göra en jämförelse med rattfylleri. Det är ju straffbart att föra en bil i berusat tillstånd, även om man inte åstadkommer någon skada. Def är något liknande i detta fall.

Def nya lagförslaget är i detta hänseende ett steg tillbaka i fiden, fill 1950-falef, innan ordet miljövård fanns i svenska språket. I och med att man enligt den nya hälsoskyddslagen inte kan angripa miljöproblemen genom att utgå från dem som drabbas av föroreningen, dvs. människorna'eller miljön där de vistas, menar jag att def nya lagförslaget är en klar försämring av hälso- och miljöskyddet i landet.

Den utredning som ligger fill grund för lagförslaget hade följande principer: miljöskyddslagen skall reglera miljöstörningarna, och hälsoskyddslagen skall enbart hindra störningar som kan vara skadliga för människors hälsa, dvs. vad man definierar som en sanitär olägenhet.

Man kan fråga sig, herr talman, om hälsoskyddet i vårt land nu bUr bra ordnat. Nej, det blir det knappast, med den ramlag som riksdagen nu skall fa ställning fill. En lång rad remissinstanser ställer sig också mycket kritiska fill utredningsförslaget. Länsstyrelsen i Kristianstad anser att förslaget i väsentliga hänseenden saknar en sådan kvalitet aft def kan läggas till grund för lagsfiftning. Länsstyrelsen i Norrbotten och flera andra remissinstanser framhåller att förslaget inte kan läggas till grund för lagsfiftning förrän def omarbetats på flera punkter. Riksförbundet för allmän hälsovård, som kan sägas vara en samlande organisafion för landets samtliga hälsovårdsnämnder, förklarar aft förslaget med hänsyn fill hälsovårdsutredningens betänkande har så uppenbara brister aft det krävs omfattande förändringar, justeringar och fillräffalägganden samt att en ny utredning synes ofrånkomlig. Naturskyddsföreningen och Svenska hälsovårdsfjänstemannaförbundet för fram liknande åsikter.

Det är, herr talman, alltså praktikerna på detta område som framför sådana betänkligheter mot den utredning som ligger till grund för lagförslaget.

Dåvarande statsrådet Ahrland erkänner i propositionens mofivering att hälsovårdsstadgan haft stor betydelse vid ingripanden mot förhållanden som stört miljön och menligt inverkat på folks hälsa. Stadgan har emellerfid infe ensam räckt fill när det gällt att komma fill rätta med ökningen och den delvis nya inriktningen av miljöstörningen under de senaste årtiondena. Därför måste nya lagar införas, säger statsrådet. Det är också de flesta överens om. Men det verkar något egendomligt aft de nya lagar som skall ersätta den gamla hälsovårdsstadgan skall innebära en försämring. En ljuspunkt i proposifionen är att där står att "regeringen skall kunna bemyndiga förvaltningsmyndigheter och kommuner att meddela ytterligare föreskrifter". Detta gör, herr falman, att jag inte vid defta tillfälle har ett särskilt yrkande om avslag på propositionen.

Proposifionen sätter enligt min mening alltför stora förhoppningar till miljöskyddslagens fillämplighet. Om man bortser från aft denna lag egenfiigen är en emissionslag, dvs. en lag om fillstånd för utsläpp, ser def litet

annorlunda ut. Eftersom miljöskyddslagen prövar varje anläggning för sig och meddelar vad som får släppas ut, får man inget samlat grepp på vad recipienten, dvs. luften eller vattnet, totalt tvingas att ta emot. Det saknas med andra ord en lag som reglerar olika miljöers kvalitet på ett mera övergripande sätt. I de flesta stater i USA har man förstått allvaret i detta, och där tillämpar man vad som kallas en miljökvaUfefslag.

En sådan lag skulle i vårt land ålägga centrala myndigheter att utarbeta kvalitetsnormer för luften, vattnet, marken, bullernormer etc. Normerna skulle omfatta gränsvärden för t. ex. vissa ämnen i luften, såsom koloxid, kväveoxid, svaveldioxid, bly, benspyren, ozon, fluorider och bensen, för att nämna några exempel. Motsvarande normer bör gälla för andra delar av omgivningen.

Men def räcker inte med centralt utgivna normer- dessa skall naturligtvis också följas. Lagen bör ålägga myndigheterna, t. ex. hälsovårdsnämnden, att undersöka i vilken mån kvaliteten på miljön uppfyller de krav som ställs. Myndigheterna bör vidare åläggas att redovisa en plan för hur dessa normer skall uppnås och under vilken tidrymd.

Många kanske tycker att detta är krav som går för långt. Ja, def är möjligt, men man kan fråga sig om samhället har råd att i stället acceptera sjuka eller skadade medborgare. Många bedömare talar redan om den cancerbomb som kommer när exporieringen av 1960- och 1970-talens luftföroreningar kommer att yttra sig som sjukdom och vålla både medicinska och sociala problem hos medborgarna. Detta drabbar även samhället genom ökade sjukvårdskostnader. Redan nu är lungcancern en bland de cancerformer som ökar snabbast i vårt land. I siffror rör det sig om 3 000-4 000 nya fall årligen.

Det borde därför, herr talman, vara en självklarhet att en modern hälsoskyddslag hade dessa hälsohot som utgångspunkt, i stället för att som nu bara understryka aft den nya lagen inte syftar fill höjd ambifionsnivå eller någon skärpning av kraven i förhållande till gällande lagstiftning.

Jag har, herr falman, för avsikt aft under allmänna mofionsfiden återkomma med förslag till just en sådan miljökvaUfefslag söm jag här mycket schematiskt har skissat. En sådan skulle enligt min uppfattning tjäna som ett angeläget komplement till den hälsoskyddslag som riksdagen i dag skaU fa stäUning fiU.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

AnL 33 INGVAR ERIKSSON (m) replik:

Herr falman! Sven Munke, som är engagerad i miljö- och hälsovårdsfrågorna, har här hållit ett långt anförande, och han är kritisk till det betänkande som utskottet presenterat. Men def är ändock på det sättet att utskottet har uppmärksammat de frågeställningar som Sven Munke har berört. Sven Munke har också här framhållit aft det på olika håll ute i landet finns missnöje. Det talas om att förslaget är ett steg fillbaka, att den nya hälsovårdslagen skulle vara en katastrof. Jag tror att det är starkt överdrivna påståenden som görs ute i landet. Jag finner anledning att på utskottets vägnar säga att vi naturligtvis kommer att följa lagens verkningar i praktiken.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Hälsoskyddslag, m. m.

Vi kommer aft följa de effekter lagen får och även utvärdera de effekterna. Om de följder Sven Munke befarar i olika sammanhang skulle bli realitet, kommer def självfallet att företas förändringar och anpassningar till det bättre.

AnL 34 SVEN MUNKE (m) replik:

Herr falman! I mitt inledningsanförande berörde jag de remissinstanser som har varit mycket kritiska mot defta förslag. Det går infe, Ingvar Eriksson, att vifta bort vad som framförs av Riksförbundet för allmän hälsovård, där enligt min uppfattning infelUgenfian på defta område är samlad. Herr Erikssons egen länsstyrelse är också mycket krifisk mot förslaget. Hälsovårdsfjänsfemannaförbundet, som åtminstone borde besitta litet större sakkunskap än vad utskottet gör, har också krifiserat förslaget, och det har verkligen handlat om kraftord. Jag tror infe att jag är ute i ogjort väder, men jag skall inte förlänga den här debatten, utan jag återkommer som sagt under den allmänna mofionsfiden.

AnL 35 EVERT SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att repUkera någon av de fidigare talarna, och infe heller har jag någon orsak att säga någonting i anledning av det.som utskottets talesman Ingvar Eriksson sagt. Jag har begärt ordet för aft understryka något som står i utskotfsbetänkandet på s. 6.

Vi har i socialutskottet haft uppvaktningar bl. a. från Svenska hälsovårds-tjänsfemannaförbundet, där man har oroats över kvaUteten på dem som skall arbeta enUgt lagen, nämligen hälsovårdsinspektörerna, och hur kraven kommer att ställas. Vi går ifrån de krav som finns f. n. och överlåter åt kommunerna att själva fatta beslut och bestämma i den här frågan.

Hälsoskyddslagen är inte en renodlad ramlag, den innehåller många defaljbesfämmelser. Men syftet är att den kommunala självstyrelsen skall stärkas. Större ansvar skall alltså läggas på kommunerna även när def gäller aft anställa personal. Jag vUl understryka def som utskottet säger på den här punkten, nämligen "def är mycket viktigt att den personal som finns hos nämnden har sådan utbildning och erfarenhet aft den kan klara av de krävande uppgifter som läggs på nämnden". Man nämner i detta sammanhang rättssäkerhetssynpunkter, handläggning av klagomål från allmänheten, rådgivning och inspekterande uppgifter. Därfill kommer också arbetet med samhällsplaneringen. Utskottet slutar på den här punkten med att säga: "I Ukhef med föredragande statsrådet utgår därför utskoffef från aft nämnden även i framfiden kommer aft anställa personal som har den utbildning och erfarenhet som krävs."

Defta har sagts från utskottets sida, och när riksdagen har antagit förslaget är detta etf klarf incitament på att den personal som anställs skall ha god utbildning.

Herr talman! Jag har f. ö. inget aft tillägga.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 2 (gränsvärden för luffföroreningar) Nr 38

Utskottefs hemsfällan bifölls med 302 röster mot 16 för reservafion 1 av Onsdagen den
Inga Lantz. 1 december 1982

Mom. 3 (vissa krav på bostäder) Dödsbegreppet,

Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 17 för reservation 2 av ni. m. Inga Lantz.

Mom. 4 (hantering av mjölk)

Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 17 för reservation 3 av Inga Lantz.

Övriga moment Utskottets hemsfällan bifölls.

11 § Dödsbegreppet, m. ni.

v Föredrogs

socialutskottets betänkande 1982/83:7 om dödsbegreppet m. m. (skr. 1982/83:31 delvis) och

utbildningsutskottets betänkande 1982/83:3 om vård i livefs slutskede, m. m. (skr. 1982/83:31 delvis).

AnL 36 TALMANNEN:

Socialutskottets betänkande 7 och utbildningsutskottets betänkande 3 debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande båda dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

AnL 37 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr falman! Som svar på vår motion om formerna för stöd åt sjuka och döende hänvisas fill en regeringens skrivelse, där def anförs att den psykologiska omvårdnaden av döende bör ges en central plats i def underlag för lokala vårdprogram som socialstyrelsen skall utarbeta och att def i def sammanhanget även kan vara lämpligt att överväga hur man kan precisera ansvaret för denna del av vården.

Utskoffef delar motionärernas uppfattning att det psykologiska omhändertagandet av döende är en utomordentligt vikfig del av den vård som kan ges i livefs slutskede, men har ingen bestämd uppfattning om hur detta omhändertagande skall ske.

Jag kunde, herr falman, i nuläget ha nöjt mig med utskottets skrivning och låtit bli att ta fill orda, då jag i dag inte har något särskilt yrkande. Men efter det TV-program som sändes förra veckan under fiteln "Saknad av ingen" känns det ändå angeläget aft säga någonting- infe mot programmet, som jag tyckte var mycket fint gjort, inte heller om att dödsfall som kan komma

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Dödsbegreppet, m. m.

snabbt sker på detta sätt; def anmärkningsvärda är hur lång tid def ibland kan ta, innan etf dödsfall upptäcks.

Det som för mig var skrämmande i programmet var de uppgifter som lämnades och de konstateranden som gjordes av den sjuksköterska med lång erfarenhet inom sjukvården som deltog i programmet. Hennes slutsatser var aft det infe var humanare aft dö på en institution än att dö ensam hemma i sin bostad. Snarare kunde man tolka hennes mening så, att def kunde vara tvärtom. Många dör i ensamhet även om de är omhändertagna inom vårdsektorn. Enda skillnaden till def bättre var att dödsfallen infe förblev oupptäckta lika länge. Detta måste, menar jag, vara ett underkännande av denna del av sjukvården.

Den kyrkliga verksamhet som bedrivs ger bara en del patienter fillfreds-stäUelse och kan inte fylla hela uppgiften aft åstadkomma stöd i livefs slutskede. Def är infe heller någon lätt uppgift för sjukvårdspersonalen att fa hand om döende människor. Alltför ofta händer def aft helt oerfarna anställda ställs i den situafionen.

Utbildningen måste ses över så att den blir anpassad fill kraven och ingår i den obligatoriska utbildning som vpk hävdat är nödvändig för all sjukvårdspersonal. Det behövs också en ansvarig instans inom sjukhuset som svarar för att döende människor infe lämnas ensamma. Det behövs vidare någon form av handledning - det uppstår ju också praktiska problem i en sådan situation. Men viktigast är att def över huvud taget finns någon där. Om def skall åligga personalen måste det finnas personalufrymme för denna verksamhet - det finns infe i dag. Personalbemanningen blir allt svårare aft hålla - det första som sjukvårdshuvudmännen drar in på när ekonomin skärper till är personalen på basplanet. Ökad personaltäthet och en bättre utbyggd hemsjukvård är nödvändig för en fungerande åldringsvård på alla områden.

Herr talman! Jag har, som jag redan sagt, inget yrkande nu. Vi avvaktar det lokala vårdprogram som socialstyrelsen skall utarbeta. Men om ingenfing händer är jag beredd aft komma fillbaka i denna fråga.

AnL 38 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Socialutskottet är enigt i frågan om dödsbegreppet, som nu behandlas. Det är glädjande att kunna konstatera def - def finns väl kanske inte någon fråga som är så olämplig för en poUtisk strid som den.

Det betyder emellertid inte att alla frågor skulle vara besvarade eller aft debatten kan förklaras avslutad. Frågan behandlas nu med anledning av en skrivelse från regeringen och ett par mofioner. I skrivelsen anmäls en utredning där den fortsatta debatten om dödsbegreppet kan tas upp och frågor av olika slag behandlas. Utskottet hälsar med fillfredsställelse att så sker.

Socialutskottet upprepar i sitt betänkande, nu med instämmande i regeringens skrivelse, vad som framförts tidigare vid liknande behandling, nämligen att hjärndödsbegreppet bör avvisas. Utskottet vill emellertid i def sammanhanget understryka ett par saker.

Den ena är att def föreligger många prakfiska och juridiska problem vid ändring av dödsbegreppet eller införande av ett nytt dödsbegrepp. Hjärndöd inträffar inte vid samma tidpunkt som hjärtdöd. Def gör def nödvändigt att noga penetrera frågan. Under tiden bör infe några oklarheter råda om vilket dödsbegrepp som gäller.

Över huvud taget - def är det andra påpekandet som utskottet gör - måste människors oro spela en stor roll när man behandlar den här frågan. Def bör infe i aUmänhefens ögon råda någon oklarhet om vilket dödsbegrepp som råder. Utskottet understryker därför att hjärndödsbegreppet nu bör avvisas.

Defta betyder som sagt inte aft alla frågor är besvarade. Den utredning som nu fillsatfs får anledning att penetrera dödsbegreppet i hela dess vidd, vilket fidigare inte har skett.

Def är också av hänsyn till människors oro som utskottet avstyrker motionen 1309 beträffande skriftliga deklarationer mot livsföriängande åtgärder. Utskottet vill inte acceptera aft en skriftlig viljeförklaring generellt skulle ges en avgörande betydelse för bedömningen av vilken behandling som skall ges en patient.

Till socialutskottets betänkande är fogat etf särskilt yttrande om det icke-religiösa stödet åt sjuka och döende. Def yttrandet avspeglar ingen oenighet i fråga om behovet av ett sådant stöd åt sjuka och döende. Frågan gäller snarare hur def skall organiseras. Individernas livsåskådning skall naturligtvis respekteras. Det finns därför skäl att noga pröva hur det stödet och den omvårdnaden skall ordnas för den enskildes bästa.

Def bör vara särskilda psykologer och kuratorer som sköter den sysslan, menar vpk. Utskoftsmajoriteten menar aft alla personalkategorier skall kunna känna för den saken oCh aft det är nödvändigt aft fa hänsyn fill patienternas känslomässiga reaktioner för aft infe riskera att människornas förtroende för hälso- och sjukvården rubbas. Majoriteten menar därför att det kan ankomma på olika personalkategorier aft ge patienterna det stöd och den omvårdnad de behöver i livefs slutskede.

Jag vill med defta, herr talman, yrka bifall fill socialutskottets hemställan i betänkande nr 7.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Dödsbegreppet, m. m.

AnL 39 KARIN NORDLANDER (vpk) replik:

Herr falman! Jag vill bara säga ett par ord med anledning av den sista delen i Ingemar Eliassons anförande, som gällde vem som bör ha själva ansvaret. Det kan vara olika personer som har ansvaret resp. står för den direkta kontakten. Vi menar att det måste finnas någon som har ansvaret för att människorna infe lämnas ensamma.

AnL 40 INGEMAR ELIASSON (fp) replik:

Herr talman! Jag delar den meningen. Det ansvaret får naturligtvis ankomma på arbetsledningen vid vårdenheten.

Vad utskottet har velat understryka är att man inte kan uppdra åt en särskild personalkategori att i alla lägen vara den som biträder patienten i ett

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Dödsbegreppet, m. m.

sådant här skede. Det är möjligt att det är den personal som patienten är mest van vid och därför känner störst förtroende för som också skall ha denna syssla, men def är en arbetsuppgift som bör ingå i den allmänna arbefsplaneringen vid varje vårdenhet.

AnL 41 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Socialutskottet har i fråga om "dödsbegreppet m. m." producerat ett långt och bitvis innehållsrikt betänkande, som utmynnar i att fem mofioner avstyrks och att en skrivelse från regeringen infe skall föranleda något uttalande från riksdagen, därför att "frågan om dödsbegreppet inte tidigare utretts i hela sin vidd". Det skall däremot äntUgen göras, av en nyligen tillkallad utredningsman, sedan saken de facto varit aktuell här i landet i omkring tjugo år, från det s. k. Kirunafallet 1963 och sedermera "fallet med den stulna njuren" 1965 över tiU utredningen om "Legala aspekter på fransplantafion och synpunkter på dödsbegreppet" 1967.

Jag har själv som vetenskapligt råd i medicinalstyrelsen - senare även kallad socialstyrelsen - haft att syssla med de här nämnda frågorna, senast också som ledamot av utredningen om sjukvård vid livets slut, vars sista betänkande (SOU 1980:48), som i hög grad berör just den här frågan, egendomligt nog publicerades efter huvudbefänkandet (SOU 1979:59). Vid tre fillfällen, i en artikel i Läkarfidningen 1968, i utredningens om sjukvård vid livefs slut nyss nämnda transplanfationsbetänkande och vid konferensen i denna fråga på socialdepartementet under förra riksmötet (Ds S 1982:6), har jag haft anledning att diskutera de legala implikationerna av olika dödsbegrepp och kriterier för fastställande av död. Den motion, 1981/ 82:1290, som socialutskottet i sitt betänkande 1982/83:7 avfärdar under hänvisning till den pågående utredningen - som tillsatts efter def att mofionen skrevs - avsågs från min sida att tjäna som ett "på vetenskap och beprövad erfarenhet" baserat underlag för en saklig analys av problemen här i riksdagen.

Alldeles bortsett från transplantationskirurgernas tryck på lagstiftarna att införa ett hjärndödsbegrepp - ett förhållande som förmodligen kommit att ge debatten en extra, emotionell belastning- kan det likväl med visst fog göras gällande att hjärnans "död" som begrepp är principiellt riktigare än hjärtdöden, medan hjärtdöden som metod aft fastställa en efterföljande hjärndöd naturligtvis allfid kommer aft förbli den i praktiken ojämförligt mest tillämpliga. Inte förrän man lärt sig att häva hjärtstillestånd och andra livsfarliga rytmrubbningar, och genom den moderna intensivvårdens resurser kan hålla i gång andning och cirkulation ännu efter def aft hjärnan blivit svårt skadad, har det uppstått något praktiskt behov av att skilja på begreppen. Liksom på så många andra områden är def nu den medicinska vetenskapens genombrott - med nya möjligheter och nya utmaningar - som tvingar fram också etiska och juridiska ställningstaganden av ett hittills inte påfordrat slag.

I min mofion har jag skisserat fre - eller fyra - olika sätt att fastställa död -om man därmed också avser vad som med socialstyrelsens terminologi kallas

"totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunkfionerna", dvs. det som i dagligt tal brukar kallas "hjärndöd" och som ger läkare rätt att avbryta pågående livsuppehållande behandling. Jag tror att def är viktigt att utgå från situationerna sådana som de möter oss i den växlingsrika medicinska verkligheten och analysera deras förutsättningar och konsekvenser. Vid en hjärttransplantation finns det exempelvis ett ögonblick då mottagarens "gamla" hjärta är borttaget medan def "nya" ännu infe är på plats - är då mottagaren också död?

Vad jag därutöver personligen finner alldeles nödvändigt med hänsyn till transplantafionssituationen är att få fastslaget vad som får och inte får företagas med en död kropp. Vi har nämligen en gammal regel aft den sjuke skall få de råd och såvitt möjligt den behandling som hans tillstånd fordrar, och om man har dödförklarat en människa på grund av totalt och oåterkalleligt bortfall av hjärnfunkfionerna fordrar den människan inte någon ytterligare livsuppehållande behandling - även om vitaliteten hos organ, som fas till vara för fransplanfafionsbehov för någon annans räkning, blir bättre om genomblödningen av organet i fråga bevaras infill def ögonblick då def avlägsnas operativt.

Att detta förfarande regleras juridiskt - och något annat än lag kan väl knappast komma i fråga, så hårt som riksdagen blivit engagerad i saken -förefaller mig ofrånkomligt. Och reglerar man denna sak juridiskt, har jag svårt att förstå att man inte också måste reglera frågan om hur döden skall fastsfällas juridiskt.

Herr talman! Jag har velat nämna något om rriin syn på dessa frågor här i kammaren, eftersom jag levat med dem i tjugo års tid och därvid funnit att lagsfiffarna och vissa av utredarna bara skjutit dem ifrån sig i stället för att gå dem inpå livet, i något slags ångest inför de svåra bedömningar och avgöranden som vi - förr eller senare - tvingas till. Flera sådana radar f. ö. upp sig för oss även när det gäller livefs början.

Jag har med min motion infe velat binda riksdagen vid den ena eller andra uppfattningen, men jag har velat försöka precisera problemsfällningarna från min dubbla erfarenhet som läkare under 40 år och som en av 349 lagsfiftare, låt vara under en kortare men inte mindre intensiv tidrymd. Jag har gjort det därför att den utredning- Sjukvård vid livets slut - som skulle ha givit riksdagen besked undandrog sig den uppgiften.

Konsfitutionsutskottet har ännu inte behandlat en annan av mina mofioner, nämligen mofionen om vad som bör göras med avslagna mofioner. Icke desto mindre skulle jag finna det rimligt om de i den här frågan avstyrkta motionernas innehåll ändå bragtes fill utredningsmannens kännedom, om inte annat så genom postverkefs försorg. Något annat yrkande har jag, herr talman, för dagen icke.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Dödsbegreppet, m. m.

AnL 42 KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Det är en självklarhet att hälso- och sjukvårdens huvuduppgift är att försöka bota människor som är sjuka. Det finns tyvärr också sjukdomar som är obotliga, och i dessa fall skall vården lindra. Därutöver vet

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Dödsbegreppet, m. m.

vi att hur klen eller frisk en människa än har varit under sin akfiva fid, är det enda säkra aft hon en dag skall dö. Döden är viss - def är tidpunkten för dess inträdande som är oviss.

Det finns etf afrikanskt ordspråk som säger: Döden fruktar ingen människa. Och det är sant, döden är inte rädd för oss. Men många av oss är rädda för döden, så som vi människor ofta fruktar det okända. Vi är också av naturliga skäl ängsliga för de plågor som hör samman med döendet, med den fid som går före döden, dvs. själva döendet eller, som det symboliskt nog ofta kallas, dödskampen.

Regering och riksdag kan inte och skall infe lagstifta och defaljstyra hur vi skall vårda döende patienter. Däremot är det vikfigt att vi uppmärksamt följer de frågor och tankar som finns på detta område: hur vi kan vårda en döende människa, så att hennes sista tid bUr så human och värdig som möjligt. Det handlar ju om något som förr eller senare kommer att angå oss alla personligen.

Det, herr talman, var ett skäl till att jag, när jag i den förra regeringen hade ansvaret för hälso- och sjukvården, ansåg det angeläget aft för riksdagen redovisa det uppdrag som socialstyrelsen fått att göra underlag till ett vårdprogram för vård av döende. Det är därför glädjande att ett enigt utskott - det föreligger endast ett särskilt yttrande - understryker vikfen och värdet av den psykologiska omvårdnaden och aft den måste ges en central plats i vårdprogrammet.

I betänkandet behandlar utskottet också den stora och kontroversiella frågan om vi i Sverige skall acceptera hjärndöd eller inte. Utskottet har med rätta hänvisat till den utredning som tillsattes i våras och låter därför anstå med slutligt ställningstagande. Jag har inget aft erinra mot detta. Def var jag som tillsatte utredningen, kanske inte precis därför att Gunnar Biörck i Värmdö hade motionerat utan mera - förlåt mig, Gunnar Biörck - därför att jag icke kunde acceptera utredningens förslag i de transplantationstekniska frågorna.

Jag tycker emellertid - och def vill jag gärna säga i debatten i dag - att det finns en fråga och en frågeställning som inte har kommit fram ordentligt i diskussionen. Hjärndödsbegreppet tillämpas i dag, med eller utan lagstiftning, i många länder. Det har medfört att vi har kunnat skicka svenska patienter utomlands för hjärttransplantation. Jag är rädd för att när enskilda och massmedia far parti för att den ena eller andra patienten med en obotlig hjärtsjukdom skall sändas fill England eller USA för operafion, gör de det utan att tänka på att hjärttransplantation infe går att genomföra i Sverige, därför aft def vore olagligt - infe därför att svenska kirurger inte skulle kunna göra def. Det finns många psykologiska och moraliska dilemman i den diskussionen, men jag tycker aft det vore omoraliskt aft inte se till dem alla. Frågan är alltså om vi skall fortsätta att skicka svenska patienter utomlands för aft där genomgå något som vi icke tillåter i Sverge.

Herr talman! Även om jag själv har skrivit att frågan om dödsbegreppet måste vara frikopplad från frågan om villkoren för transplantationskirurgi, menar jag inte därmed aft vi kan förneka eller försöka dölja vad som faktiskt

sker och aft det ena har betydelse för det andra. Jag tycker att def måste sägas.

Ett annat psykologiskt och mänskligt dilemma är naturligtvis om det över huvud taget är möjligt att förklara för alla människor skillnaden mellan hjärndöd och sådana fillstånd där vissa hjärnfunktioner har fallit bort tillfälligt eller permanent. Patienten är, som det i dagligt fal kallas, medvetslös. Jag tror att def är en absolut förutsättning aft vi kan förklara begreppet hjärndöd för alla människor, om def skall kunna diskuteras. Gunnar Biörck i Värmdö bör ju kunna hjälpa till här i riksdagen.

Ytterst, herr falman, handlar det om etik, om att inte rubba människors förtroende för hälso- och sjukvården. Ytterst handlar det om en mänskligare vård av både sjuka och döende människor.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Dödsbegreppet, ■ m. m.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 43 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Det var en bisats i Karin Ahrlands anförande som uppkallar mig fill en kort kommentar. Jag har varit med om huvudparten av utredningen om sjukvård vid livets, slut, men jag lämnade den innan slutbetänkandet justerades, dels därför att jag ansåg det felaktigt att på det sätt som skedde undvika att ta ställning fill just de frågor som nästa utredning nu i stället har fått ta hand om, dels därför aft utredningens begrepp "jämställd med död" föreföll mig oantagligt. Därvidlag befinner jag mig på samma linje som Karin Ahrland.

Överläggningen var härmed avslutad.

Socialutskottets betänkande 7 Utskottets hemsfällan bifölls.

Utbildningsutskottets betänkande 3 Utskottets hemställan bifölls.

12 § Föredrogs

Kulturutskottets betänkanden

1982/83:5 Vissa museifrågor

1982/83:7 Bevarande av röntgenarkivet vid Malmö allmänna sjukhus

1982/83:8 En FM-sändarstafion i Halmstad som sänder Radio Kronoberg

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Carl Larssons målning Mid-vinterblot

13 § Carl Larssons målning Midvinterblof

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1982/83:9 om Carl Larssons målning Midvinterblof.

AnL 44 RUNE RYDÉN (m):

Herr talman! Jag tycker att kultumtskottet har lagt ner ett förtjänstfullt arbete när det gäller behandlingen av Marie Nordströms och min motion om Carl Larssons målning Midvinterblof. Intresset för Carl Larssons konst har på senare tid förstärkts både här i Sverige och utomlands. I mofionen pekade vi på den stora utställningen i Helsingfors, som blev en succé. Och nu lär Midvinterblof vara aktuell för en utställning på Historiska museet. Vi motionärer hyste när vi skrev mofionen en uppriktig oro för att konstverket skulle kunna försvinna ut ur landet. Eftersom det har betytt så mycket i både posifiv och negativ bemärkelse för den svenska konstdebaften, ville vi att möjligheter skulle skapas för ett förvärv av tavlan, anfingen för arkivmuseet i Lund, där den finns deponerad sedan många år fillbaka, eller för någon annan lämplig plats. Den ursprungliga platsen i Nationalmuseets trapphall verkar ju f. n. enligt tidningsuppgifter mindre sannolik.

Kulturutskottef erinrar också i sitt betänkande om att det finns ett anslag under nionde huvudtiteln för inköp av kulturföremål, för vilka risk föreligger att de kommer att föras ut ur landet och som har sådant konstnärligt, historiskt eller vetenskapligt värde att det är av synnerlig vikt aft de behålls inom landet. Midvinterblot faller, enligt min uppfattning, inom detta område, och då skulle allt vara gott och väl. Men def anslaget är för innevarande år endast 100 000 kr., och det räcker inte långt. Nu kan det belastas med högre belopp än det som beräknats i statsbudgeten under förutsättning att regeringen i efterhand anmäler medelsförbrukningen för riksdagen. Tanken är säkert god, men jag skulle vilja se den som vågar göra ett inköp av något kontroversiellt konstföremål - och Midvinterblot är onekligen ett sådant - för låt oss säga ett par miljoner kronor, vilket inte alls är någon orimlig summa när det gäller värdefulla konstföremål, när pengarna inte finns och man inte vet utgången av ärendehandläggningen.

Den fidigare historien om Midvinterblot har en hel del att lära oss. Därför borde anslaget och dess konstruktion ses över, så att det kan utnyttjas smidigare och därmed effektivare. Risken är annars enligt min uppfattning stor att konstföremål förloras för landet genom aft man inte kan handla snabbt, vilket kan behövas i vissa lägen. Ufiändska konstköpare väntar inte på svenska myndigheter.

Herr talman! Jag tänker infe ställa något yrkande utan vill bara uttala den förhoppningen aft vederbörande myndigheter till kommande budgetår konstruerar ett annat och smidigare anslagssystem.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

14 § Ändring i körkortslagen m. m.

Föredrogs frafikutskottets betänkande 1982/83:2 om ändring i körkortslagen m. m. (prop. 1982/83:13).

AnL 45 OLLE GRAHN (fp):

Herr falman! Det utskottsbetänkande som vi nu har att behandla berör en mycket viktig trafiksäkerhetsfråga. Förslaget i proposifionen 1982/83:13 borde ha kunnat få stöd av ett enigt utskott. Beklagligtvis är det endast folkpartiets och centerns ledamöter i utskottet som biträder regeringsförsla-get. Denna fråga har varit uppe fill behandling vid förra riksmötet, och då framhöll utskottet i sitt betänkande, vilket också godkändes av riksdagen, att de hinder som föreligger beträffande omhändertagande av körkort vid befarad rattonykterhet borde undanröjas.

Det är ganska förvånande aft socialdemokraterna och moderaterna i utskottet nu inte vill följa upp def beslut som etf enigt utskott fattat för bara ett år sedan. Alla i utskottet är ju eniga om hur viktigt def är med helnykterhet i trafiken. Säkerheten på vägarna måste vara def absolut vikfigaste när vi fattar beslut som berör trafiken. Trafikolyckor med alkoholpåverkade förare är alltför vanliga. Här krävs beslutsamhet och krafttag från polifikerna.

Enligt nu gällande regler kan polisen omhänderta körkort endast då en körkorfsinnehavare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafiken eller uppenbart rattfylleri. Om endast misstanke om rattfylleri eller rattonykterhet föreligger, kan körkortet omhändertas först sedan det s. k. analysbevisef har erhållits.

Proposifionens förslag om ändring av nu gällande regler är föranlett av en framställning från rikspolisstyrelsen daterad den 3 november 1981, där man framhåller vilka problem det innebär för poUsen att verkställa beslut om omhändertagande av körkort först efter def att analysprovet resulterat i omhändertagandebesluf. Rikspolisstyrelsen skriveri sin framställning: "När detta beslut skall verkställas förekommer i relativt stort antal fall, att körkortsinnehavaren uppger och intygar att körkortet förkommit efter tiden för blodprovet."

Proposifionens förslag fill ändring i bestämmelsen synes vara mycket enkelt och skulle säkert kunna bli riksdagens beslut, om infe motståndarna till skärpta regler hade kommit på att förslaget innebär att den som fråntagits körkort också fråntas rätten att köra bil utomlands. Vi reservanter, som stöder proposifionen, har också insett detta men anser aft en sådan olägenhet inte får utgöra hinder för problemets lösning. Vi framhåller i reservafionen att det torde vara sällsynt att yrkeschaufförer ens låter sig utsättas för misstanke om rattonykterhet.

Herr falman! Med vad jag här anfört vill jag yrka bifall till reservationen, mom. 1, av Rune Torwald, Per-Ola Eriksson och mig själv. I fråga om mom. 2 och 3 yrkar jag bifall fill trafikutskottets betänkande 1982/83:2.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i körkortslagen m. m.

I detta anförande instämde Rune Torwald (c).

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i körkortslagen m. m.

AnL 46 BERTIL ZACHRISSON (s):

Herr falman! I def här betänkandet är det beträffande omhändertagande av körkort som det har uppstått en kontrovers. De övriga förslagen i propositionen föranleder ingen erinran från utskoftets sida.

Jag vill inte fa upp en lång debatt med Olle Grahn. Jag vill bara säga: Självfallet anser hela utskottet att en verksamhet i frafiksäkerhetshänseende för aft förhindra rattonykterhet är något utomordenfiigt angeläget. Vi vill se ett effektivt sådant arbete, och den effektiviteten är oerhört vikfig. Men den kan infe få åstadkommas till priset av rättssäkerhet eller vad som skulle kunna uppfatfas som ett yrkesförbud - och def skulle i själva verket bli resultatet om en yrkesgrupp skulle särbehandlas på det sätt som propositionen föreslår. Det är också anmärkningsvärt att detta förslag inte har remitterats till lagrådet.

Med denna enkla kommentar vill jag, herr falman, yrka bifall till utskottefs hemsfällan.

Qm regeringen kan finna former för omhändertagande av körkort så aft def kan ske utan det särskilda yrkeshinder som blir aktuellt om nuvarande förslag skulle genomföras, tror jag att alla i utskottet skulle instämma i def förslaget.

AnL 47 PER STENMARCK (m):

Herr talman! Flertalet av de ändringar som föreslås i proposition 1982/83:13 har infe vållat utskottet några som helst problem. Det är egenfiigen bara i precis def hänseende som här diskuteras som utskotfsma-joriteten inte kan fillstyrka regeringens förslag. Det gäller att polisen skall ges möjlighet att ta ett körkort i förvar.

I dag är reglerna sådana - precis som Olle Grahn sade - att ett körkort kan omhändertas i avvaktan på ett åferkallelsebeslut bl. a. när föraren gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik eller vid uppenbart rattfylleri. Om det inte är uppenbart aft rattfylleri föreligger utan det bara finns misstanke om detta, kan körkortet omhändertas först efter ett s. k. analysbevis.

Etf välkänt problem i dag är - vilket också har nämnts här - att körkortshavaren säger sig ha förlorat körkortet när polisen skall verksfälla ett beslut om omhändertagande eller återkallelse. För att komma fill rätta med detta har riksdagen begärt förslag från regeringen på hur denna olägenhet skall kunna undanröjas. Och det är defta förslag som vi nu har att ta ställning till.

I proposifionen framgår det klart att avsikten inte är att körkortshavarens rätt aft köra bil skall upphävas i och med aft körkortet tas i förvar och fram fill att ett eventueUt beslut om omhändertagande fattas. Men propositionen håller infe riktigt vad den själv lovar.

I Sverige är det i dag knappast något större problem att inte ha sitt körkort med sig när man kör bil så länge man på något annat sätt kan styrka sin identitet. Så långt har propositionen helt rätt.

Men detta gäller endast under förutsättning aft man kör bil enbart i Sverige. Om man t. ex. är yrkesförare och kör bil utomlands, inskränks ens

möjligheter att utöva sitt yrke under den fid som utredningen pågår.

Detta är någonfing som åberopas i ett remissyttrande från länsstyrelsernas organisafionsnämnd. Man betecknar där förslaget som "en mycket allvarlig åtgärd för den enskilde". Man säger vidare: "Speciellt vanskligt är förslaget

eftersom- ca 25-30 % av fall av misstänkt rattonykterhet utvisar en lägre

alkoholkoncenfrafion än 0.5 promille. Dessutom kan besked om resultatet av blodanalyser fa längre fid än en fill två veckor." Och man framhåller aft "den enskilde under viss fid fråntas rätten aft köra bil utomlands".

Detta remissvar avgavs visserligen i ett läge när förslaget innebar att man skulle utfärda etf tillfälligt körkort. Men detsamma torde vara fallet, om man inte har något körkort alls. Länsstyrelsernas organisationsnämnd konstaterar därför att förslaget "blir speciellt betänkligt ur räffssäkerhefsynpunkt när systemet även drabbar de som har en alkoholkoncentration under 0.5 promille".

Mot bakgrund av detta finner jag det logiskt att propositionen avslås i denna del. Regeringen har ju möjlighet att med det allra snaraste återkomma med ett nytt och mer heltäckande förslag. Jag yrkar därför bifall fill utskottets hemstäUan i dess helhet i trafikutskottets betänkande.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i körkortslagen m. m.

AnL 48 OLLE GRAHN (fp):

Herr falman! Både Berfil Zachrisson och Per Stenmarck talar förbi det som den här frågan egentligen gäller. Def är i första hand fråga om nykterhet i trafiken. Som jag sade i mitt fidigare inlägg är jag övertygad om att yrkesförare som är beroende av sitt körkort i uflandsfrafik inte kommer att utsätta sig för risken att åka fast för rattonykterhet.

Jag delar absolut inte Berfil Zachrissons uppfattning att def här skulle vara fråga om ett yrkesförbud. Def handlar om en frafiknykferhefsfråga.

AnL 49 BERTIL ZACHRISSON (s):

Herr talman! Jag vill bara för klarhetens skull starkt understryka aft det ufifrån nykferhefspolifiska synpunkter infe finns någon skillnad i vår syn på vad som bör ske när det gäller aft effektivt bevaka trafiksäkerheten. Men här, Olle Grahn, är det fråga om etf lagförslag som skulle kunna innebära att vissa yrkesgrupper särbehandlades. Def kan man infe godta, för det skulle betyda aft rättssäkerheten bleve olika för oUka medborgare och aft vissa yrkesutövare skulle behandlas på ett annat sätt än andra. Det är på den grunden vi återförvisar regeringsförslaget.

AnL 50 PER STENMARCK (m):

Herr falman! Def är lätt att resonera som Olle Grahn gör. Men den förare som drabbas kan ju mycket väl vara heh oskyldig. Som jag nämnde inledningsvis tyder mycket på aft förarna i 25-30 % av fallen är oskyldiga. Trots detta, är den förare som drabbas dömd under de veckor som den kemiska undersökningen pågår. Så brukar man knappast ha det i en rättsstat.

Jag tror att alla är väl medvetna om de problem som polisen har när den

4 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

skall verkställa ett beslut om återkallelse eller om omhändertagande. Den förståelsen återspeglas ju också i frafikufskotfefs betänkande. Men de konsekvenser som proposifionens förslag medför och som jag talade om i mitt inledningsanförande kan vi knappast acceptera. Med propositionens förslag finns problemen kvar. En bilförare som blir stoppad i en frafikkon-froll kan mycket väl påstå att körkortet har försvunnit, precis som man fidigare har kunnat göra det så att säga i ledet längre fram. Enligt min mening borde det vara uppenbart för alla att propositionen har åtskilliga brister och att det därför är bättre att driva frågan ytterligare ett varv och därefter låta regeringen återkomma med etf mer heltäckande förslag.

AnL 51 OLLE GRAHN (fp):

Herr talman! Bertil Zachrisson säger att han delar min uppfattning och att vi är överens när def gäller nykferhetsfrågan. Det tror jag att han också menar. Men jag kan fortfarande inte instämma i vad Bertil Zachrisson sade om att man här skulle särbehandla en speciell yrkesgrupp. Vi har i så fall lagstiftning på många andra områden som särbehandlar vissa grupper i samhället. Låt oss se detta som en trafiksäkerhets- och nykferhetsfråga, för det är vad saken gäller.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 69 för reservationen av Rune Torwald m. fl.

Mom. 2 och 3 Utskottets hemsfällan bifölls.

15 § Överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

. Föredrogs trafikutskottets betänkande 1982/83:3 om godkännande av överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB (prop. 1982/ 83:32).

AnL 52 ROLF CLARKSON (m):

Herr falman! Vi yrkar från moderat sida avslag på proposifionen 1982/83:32 om godkännande av ny överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB, och vi gör det utifrån rent principiella synpunkter. Vi är verkligen ett näringslivsvänligf parti, som vill se näringslivet utvecklas inom en marknadsekonomi som ger utrymme för konkurrens på lika villkor och som ger utbyte för akfiva och handlingskraftiga företagsledningar. Ett friskt och starkt näringsliv ger fi-ygghef åt de anställda och tryggar en sund utveckling av hela samhällsekonomin.

Vi har förtroende för ledningen avBrosfrömsrederierna och hade - om vi

hade tillfrågats innan proposifionen slufskrevs - förordat en överenskommelse som hade borttagit t. ex. hämmande akfieutdelningsbegränsningar och gett Brosfrömsrederierna ytterligare ett antal år utan belastning av amorteringar och räntor på de 250 milj. kr. som även vi moderater var med om att bistå Broströms med i deras ansträngda belägenhet för några år sedan. Vi anvisar den möjligheten också i dag, och vi föreställer oss att ledningen för Broströms också skall finna en sådan överenskommelse fillfalande. Blir den framfida utvecklingen gynnsam, har man visat sig kunna stå på egna ben, och skattebetalarna besparas en onödig utgift. Om inte, får samhället fids nog fa på sig kostnaderna - när detta bUr nödvändigt.

Jag yrkar, herr talman, bifall fill den moderata reservafionen i trafikutskottets betänkande 3.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

AnL 53 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr falman! Den strukturförändring som den svenska handelsflottan genomgår har varit omvälvande, eftersom nästan alla tankfartyg, bulkfarfyg och linjefarfyg som den svenska handelsflottan bestod av 1973 har sålts till utlandet. Utvecklingen inom den här näringen - som kännetecknats av utförsäljning, utflaggning till bekvämlighetsflagg och inhyrning av utländskt bekvämlighetsflaggat tonnage - har inneburit att den svenska handelsflottan är kraftigt decimerad och uppgår fill blott 40 % av 1976 års flotta. Antalet ombordanställda har reducerats med 10 000 ned fill 15 000 personer.

De negafiva konsekvenserna har blivit stora, infe minst därför att sjöfarten är sammankopplad med mycket vikfiga fransportfunkfioner såsom hamnar och besläktade näringar såsom varvsindustrin. Utvecklingen har medfört stora samhälleliga kostnader i form av såväl uteblivna skatter och arbetsgivaravgifter som utebliven produkfionskapacitet och, framför allt, en mycket stor arbetslöshet bland sjömän. Dessutom har decimeringen av den svenska handelsflottan inneburit att denna inte längre kan trygga landefs transportförsörjning i poUtiska och ekonomiska krissituationer.

Herr falman! Den situation som den svenska sjöfartsnäringen befinner sig i i dag är ett resultat av en total marknadsanpassning, som bygger på redarnas kortsikfiga profifintressen och som förmodligen kommer att innebära en fortsatt försäljning, uthyrning och utflaggning av den svenska handelsflottan, om inga motåtgärder sätts in.

Def borde vara uppenbart för var och en, vid def här laget, att den utveckling som handelsflottan genomgår står i total motsättning fill samhällsekonomiska, sysselsättningspoUfiska och försörjningsberedskaps-mässiga intressen. De olika regeringarna har konsekvent vägrat att ingripa för att styra och påverka den här utveckUngen. Också trafikutskottet säger i sitt betänkande, att målet för sjöfartspolitiken ligger fast. I det sjöfarfspo-litiska programmet sägs, att för att den svenska sjöfartsnäringen skall kunna utvecklas i sunda former är det viktigt att konkurrensen inte snedvrids genom att staten engagerar sig som rederiägare. De meningslösa formuleringarna i programmet ter sig synnerUgen löjliga med tanke på att def infe längre är fråga om någon utveckling över huvud taget - än mindre i "sunda former".

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

Det handlar i stället om att hela den svenska handelsflottan håller på att försvinna; och detta som ett resultat av de fria marknadskrafternas företagsekonomiska, konjunkturbetonade och kortsiktiga härjningar.

De nämnda rikfiinjerna har legat till grund för den borgerligt förda politiken på området. De bygger på en obegränsad filltro fill de fria marknadskrafternas förmåga att själva lösa sina problem. De bygger vidare på övertygelsen att marknadshushållningens egen dynamiska utveckUng allfid sker i sunda former och att den allfid sammanfaUer med samhällets intressen. Utvecklingen inom sjöfartsnäringen, liksom redarnas privatkapitalistiska marknadsanpassning och profitjakt, låter sig inte påverkas av olika regeringars fromma förhoppningar och önsketänkande. Den följer sin egen lagbundna utveckling, som är något helt annat än den polifikerna tänkt sig och önskar.

Den nu framlagda proposifionen är ett led i den borgerliga subvenfions-polifiken gentemot storfinansen. Den syftar till aft stärka den svenska rederinäringens konkurrenskraft i förhållande till konkurrentländernas. Vilka är då de länder som det är fråga om? Jo, det är länder som vanligen fillhandahåller bekvämlighetsflagg, bl. a. Liberia, Panama, Cypern och Singapore. Det är alltså i huvudsak dessa länder som konkurrerar ut den svenska sjöfarten. Och det gör de enligt kända metoder, genom fiffelflaggning - genom de mest vidriga och arbetarfienfiiga konkurrens- och utsugningsmefoder som def kapitalisfiska systemet kan uppvisa. Det är mot den här konkurrensen som den svenska sjöfarten måste subvenfioneras för att bibehålla sin lönsamhet!

Men utskottet har ingenfing att erinra mot de här metoderna. De omnämns infe med ett ord i betänkandet.

Vi i vänsterparfiet kommunisterna är av den bestämda uppfattningen att sjöfartens problem infe kan lösas med den hitfills praktiserade subventionspolitiken. Den bidrar i stäUet fUl att i viss mån befästa de negativa utvecklingstendenser som kännetecknar sjöfarten. Den innebär en stor kapitalöverföring från hushållen och skattebetalarna till det privata näringslivet. Åtgärder av ett helt annat slag behövs för att lösa sjöfartens problem. Förslag i den riktningen har vårt parti fört fram här i riksdagen i många andra sammanhang.

Herr falman! Jag yrkar bifall till vpk-reservationen.

AnL 54 BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Det regeringsförslag som vi nu behandlar har framlagts före regeringsskiftet. Det är alltså ett dokument som tillhör cenfer-folkparfire-geringens kvarlåtenskap. Inte utan vidare överväganden har vi från socialdemokrafiskf håll övertagit vad den hädangångna regeringen har efterlämnat.

Avtalsförslaget, som i propositionen rubriceras som "överenskommelse mellan staten och Broströms", innebär en ändring av ett låneavtal från år 1978. I def nu föreslagna avtalet får Broströms förbinda sig att bibehålla karaktären av svenskt linjerederiförefag med inriktning på svenskt industri-

transportbehov till dess lånet är till fullo betalt.

Broströms plus två andra svenska rederier - Transatlanf ic och Wallenius -har tecknat avtal om leverans av tre nya fartyg för sin trafik över Nordatlanten. För att Broströms skall medverka i nyanskaffningen av nämnda fartyg har rederiet ställt som villkor aft avtalet från 1978 ändras. Def innebär aft staten avstår från 100 milj. kr. av etf fidigare villkorligt lån på 250 milj. kr. Den resterande delen, 150 milj. kr., blir ränte- och amorteringsfri fram fill 1990. Därefter återbetalas lånet som etf 25-årigt annuifetslån. Det betyder att de av oss som då lever är framme vid år 2015, när lånet återbetalts.

Vad vi nu skall besluta om är förutsättningar för två viktiga närings- och industrisektorer i Sverige. Def gäller varvsnäringen. Den är f. n. hårt trängd såväl i Sverige som i världen i övrigt. Det görs få nybesfällningar. Def gäller också sjöfarten. Ett stort antal fartyg är upplagda. Fartyg som i någon mån efterfrågas på fraktmarknaden är sådana sorri genom sin konstruktion och specialitet kan fillgodose vissa särskilda krav.

Def finns två skäl fill att vi socialdemokrater har beslutat fillstyrka proposifionen och medverka fill anskaffningen av de tre nya fartygen för ACL-konsorfief. Vi vill garantera fortsatt verksamhet för svensk varvsnäring, och vi vill hjälpa fill att konsolidera och om möjligt expandera den svenska sjöfartsnäringen. Därför anser vi def angeläget att behålla och möjligen utveckla teknik och kunnande inom svenskt skeppsbyggeri. Det är bra att beställningen av dessa ACL-fartyg kan läggas hos ett svenskt varv. Def är av stort strategiskt värde för vår varvsnäring. Def lär vara Kockums som har fått denna beställning - Kockums i Malmö som liksom alla andra svenska varv har svårt med sysselsättningen.

Riksdagen fog i våras ett beslut om vissa sjöfarfsfrågor. Def beslutet skulle gagna sjöfarten. Det konstateras i den proposition som vi nu behandlar aft beslutet har resulterat i avtalet om besfäUning av de fre fartygen. Det är bra om riksdagens beslut från i våras så snart har givit etf positivt resultat.

I anslutning fill proposifionen har vi också från socialdemokratiskt håll väckt en motion i vilken vi begär ett förtydligande av texten. Def talas i propositionen om sjöfart och linjefrafik i svensk regi. Vi har tidigare, när vi har fattat beslut om sjöfarfsfrågor, talat om behovet av sjöfart under svensk flagg. Vi har velat få klarlagt aft svensk regi och svensk flagg är samma sak och att man infe inför något nytt begrepp som skulle innebära en vidare tolkning av fidigare använd terminologi. Trafikutskottet har också konstaterat att någon ändring av riktUnjerna för fidigare fattade beslut om sjöfartspolitiken infe föreligger. Def fidigare sjöfarfspolitiska beslutet och dess innebörd ligger således fast. Vi tycker def är värdefuUt att def har klargjorts i betänkandet.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifaU till utskottets hemställan.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

AnL 55 ROLF CLARKSON (m):

Herr talman! Man kan bara med förvåning och beklagande konstatera aft socialdemokraterna inte har tänkt i de banor som jag för en stund sedan

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ö verenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

redogjorde för, nämligen aft man genom förnyade förhandlingar med Broströmskoncernen skulle kunna bespara skattebetalarna en omedelbar utgift på 100 milj. kr. Vår uppläggning hade utan vidare, tror jag, kunnat accepteras av Broströmskoncernen, och besparingen hade varit stor för statskassan.

När det gäller Alexander Chrisopoulos inlägg vill jag konstatera aft han vandrar i en polifisk öken - ett offer för hallucinafioner och bedrägliga hägringar.

AnL 56 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Jag borde kanske kommentera vad Rolf Clarkson senast sade, men jag finner det i stort sett överflödigt. Man kan infe vänta sig annat än sådana uttalanden av kapitalismens främste vapendragare och representant här i riksdagen. Vad som är intressantare är att något ytterligare kommentera villkoren i avtalet mellan staten och Broströms Rederi AB.

Staten skänker alltså 100 milj. kr. av skattebetalarnas pengar till Broströms Rederi AB. Dessutom får rederiet ytterligare 150 milj. kr., etf belopp som blir amorteringsfriff fill 1989. Vidare får rederiet möjlighet fill akfieutdelning för att stimulera fill nyemissioner. Det betyder att man säger till olika kupongklippare, förmodligen sådana som Rolf Clarkson här i riksdagen representerar, att def finns friska pengar att hämta. "Var så god, kom och gör nyemissioner i Broströms Rederi AB!"

Detta anser jag vara en ansvarslös polifik. Den kommer över huvud taget infe att ge några sysselsättningspoUfiska effekter, något som måste vägleda riksdagen i dess beslut. Med de 500 milj. kr. i subvention som beslutet från i våras innebar och de 100 milj. kr. som dagens beslut innebär skulle man ha kunnat bygga svenska fartyg i svenska varv under samhällelig regi. Därmed skulle målet, aft fillgodose samhälleliga behov, kunna uppnås. Def tycker jag aft socialdemokraterna skulle ha framlagt förslag om i stället för att tyst acceptera den här subventioneringspoUtiken.

AnL 57 BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Rolf Clarkson säger aft det hade varit möjligt att omförhandla detta avtal. Jag är inte så säker på att det hade gett etf bättre resultat. Men eftersom Rolf Clarkson tror det får jag erinra honom om att moderaterna i våras - liksom nu - gick emot intentionerna i det sjöfartspolitiska beslut som då fattades. Beslutet innebär att ACL-floftan, som den kallas, föryngras. Det innebär också att vi ett antal år framöver får modernare fartyg för transporter mellan Sverige, Europa och Nordamerika. Det beslutet ställde alltså vi socialdemokrater oss bakom i våras, medan moderaterna gick emot det.

Till sist: Detta ärende har fått ett egendomligt förlopp - cirkeln är så att säga sluten - genom att både moderaterna och vänsterpartiet kommunisterna går emot föreliggande förslag under åberopande av sina mofioner. Jag kan konstatera att de två partierna på ytterkanterna har funnit varandra.

AnL 58 ROLF CLARKSON (m):

Herr talman! Jag erinrar Birger Rosqvist om att det, när den sjöfarfspolitiska debatten fördes i våras, fanns helt andra möjligheter för sjöfartsnäringen att klara sig i framfiden än de möjligheter som angavs i proposifionen, som sedan antogs av socialdemokraterna och mittenparfierna. Om den näringspolitik som vi förespråkade hade applicerats på sjöfartsnäringen, skulle denna ha haft helt andra möjligheter för framfiden än vad den har i dag. De 100 milj. kr. som begärs i propositionen är ett tecken på att sjöfartsnäringen under nuvarande villkor anser att den infe kan klara sig utan detta statliga stöd.

Det är nödvändigt att riksdagen i framtiden utvecklar en näringspolifik av helt annan sort än den som den socialdemokrafiska regeringen nu har givit sig in på. Jag fastslår ännu en gång att vårt ställningstagande i dag är i rak konsekvens med vårt ställningstagande under den sjöfarfspolitiska debatten i våras.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ö verenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB

AnL 59 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talrnan! Birger Rosqvists inlägg vill jag kommentera med följande uttalande.

Birger Rosqvist försöker göra sig lustig över en viss gemenskap mellan vårt parti och moderaterna. Jag vill då påminna honom om att det sjöfarfspolitiska program som riksdagen antog 1980 och som han med så stor fillfredsställelse åberopade i sitt första anförande - tillfredsställelsen avsåg att def fortfarande är gällande och ligger fast - var en produkt av en kommunikafionsminisfer som nu är moderata samlingspartiets ledare. När def gäller gemenskapen mellan parfierna får Birger Rosqvist vara litet försiktigare i fortsättningen.

Förvånande nog har Birger Rosqvist på intet sätt kommit med några propåer om aft socialdemokraterna förbereder rikfiinjer för aft ändra det sjöfarfspolitiska programmet för att tillfredsställa de förväntningar som finns inom de fackliga organisafionerna och hos de sjöfarfsanställda, vilka utgår från arbetarrörelsens bestämda målsättning att bekämpa fiffelflaggning och sjöfartens negativa utvecklingstendenser.

AnL 60 BIRGER ROSQVIST (s):

Herr talman! Detta ärende handlar inte enbart om sjöfartspolitik utan även om varvspolifik och sysselsättningen vid ett av våra största varv. En förutsättning för aft detta avtal över huvud taget skall träda i kraft är att regeringen kan få det godkänt före årsskiftet. I annat fall accepterar Broströms inte avtalet. Vi handlar alltså i viss tidsnöd.

Skulle denna beställning infe komma fill stånd, innebär def för det första att Nordatlantfrafiken i fortsättningen får gå med tonnage, som nu börjar bli gammalt och omodernt. Andra rederier med andra fartyg tar då över densamma. För det andra får Kockums varv ett hål i sin orderbeläggning, vilket kan få svåra konsekvenser för arbetsmarknaden i den regionen.

När vi från socialdemokrafiskf håll har vägt def ena mot det andra, i

Nr 38 utskottet och i diskussioner utanför utskottet, har vi funnit aft vi skall

Onsdaeen den tillstyrka defta förslag. Mot den bakgrunden, herr falman, finns vi med och

1 december 1982 bildar majoritet för regeringsförslaget.

Ändring i naturvårdslagen

AnL 61 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! De sysselsäftningspolitiska aspekter som ingår i defta resonemang är vi alla angelägna om att ta hänsyn fill. Också jag har en mycket stor respekt för de aspekterna. Men till skillnad från Birger Rosqvist föredrar jag fakfiskt aft rädda sysselsättningen på de svenska varven genom att bygga fartyg, som ägs av samhället, när de betalas av samhället, förvalfas av samhället och syftar till att tillfredsställa samhälleliga behov, i stället för att överlämnas till Broströms Rederi AB.

Jag håller med Birger Rosqvist om att def finns etf visst tvång i defta sammanhang. Men jag vill göra Birger Rosqvist uppmärksam på att piskan hålls av Broströms Rederi AB, medan de som agerar efter piskan gång efter annan är vi i riksdagen, bl. a. socialdemokraterna.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1

I kontraproposifionsvoteringen biträddes reservafion 1 av Rolf Clarkson m. fl. med 96 röster mot 17 för reservation 2 av Sven Henricsson. 207 ledamöter avstod från aft rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 238 röster mot 82 för reservation 1 av Rolf Clarkson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

16 § Ändring i naturvårdslagen

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1982/83:4 om ändring i naturvårdslagen (prop. 1981/82:220).

AnL 62 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Detta utskottsbetänkande från jordbruksutskottet är i första hand föranlett av en proposition som föreslår vissa ändringar i naturvårdslagen. Jag kommer i mitt anförande endast att uppehålla mig vid denna del av betänkandet.

I första hand föreslås en ändrad tillsyn av fäktverksamhefen. I proposifionen läggs det fram ett förslag om att länsstyrelsen skall kunna överlåta tillsynsansvaret åt kommunen, om kommunen så önskar. En sådan ordning kan vid första anblicken te sig praktisk och för den skull godtagbar. Enligt moderata samlingsparfiets mening medför den dock betydande skillnader i behandlingen av tillsynsärenden inom samma län. Detta tycker vi är en så

pass stor olägenhet att vi avvisar proposifionens förslag i denna del. Enligt vår mening bör tillsynen även fortsättningsvis utövas av länsstyrelsen.

I en annan del av propositionen föreslås ändrade regler vid anläggning av vilfhägn. Proposifionen föreslår att den gamla ordningen med samrådsförfarande skall ersättas med fillståndspUkt - ett förhållande som def i och för sig inte vore så mycket att säga om. Beträffande mofivet för tillståndsplikten har vi dock en annan mening än jordbruksministern. Att fillståndsplikten skulle mofiveras av att hägn utgör ett hinder för allmänhetens sfrövanden i naturen kan vi inte acceptera. Vi ser vilthägn som ett, om än infe så vanligt, naturligt inslag i markägarens nyttjande av sin mark. Den allemansrätfsliga princip som alla parter sätter så stort värde på har fidigare inneburit att allmänheten fått vandra fritt där den infe utgör något hinder för eller skadar den normala jordbruksdriften. Med den tolkning som blir följden av det nu föreliggande proposifionsförslaget kommer markägarens nyttjande av sin mark att möjliggöras först efter det att man har tagit hänsyn till allmänhetens behov av strövområden. Detta är enligt moderata samlingsparfiets mening en oacceptabel tolkning av allemansrättens innebörd, och för den skull gör vi dessa invändningar.

Att det dessutom i sak är fel att påstå att ett vilthägn begränsar allmänhetens möjligheter att ströva förbättrar infe saken. Ett vilthägn kan tvärtom vara attraktivt för den strövande allmänheten, och etf hägn byggs såvitt jag vet undantagslöst så, att stängslen förses med övergångar av ett eller annat slag.

Ytterligare en försvårande omständighet när det gäller förslaget är att länsstyrelse enligt paragrafens andra stycke lämnas möjlighet att ompröva ett givet fillstånd, utan att några närmare regler föreskrivits om kortaste giltighefsfid för etf tillstånd eller att något har sagts om ersättning till markägaren om ett tillstånd skulle återkallas.

Dessa kritiska synpunkter fillsammans har gjort att vi i reservation 2 yrkar avslag på propositionsförslaget i denna del. Vi anser att den gamla samrådsplikfen väl fyller behovet och ger länsstyrelsen fillräcklig möjlighet att påverka etf stängsels uppförande och bedöma dess lämplighet.

Den omständigheten härutöver aft jakt- och viltvårdsberedningen på nyåret kommer med förslag som berör hithörande frågor har gjort aft vi finner def mest naturligt aft de frågor om vilfhägn som nu är föremål för behandling med fördel kunde tagits upp vid det fillfälle dä jakt- och viltvårdsberedningens förslag kommer fill behandling här i riksdagen.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall fill reservationerna 1 och 2 i jordbruksutskottets betänkande.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 63 BÖRJE STENSSON (fp):

Herr talman! Jag vill yrka bifall fill jordbruksutskottets hemställan i det föreliggande betänkandet, utom vad beträffar mom. 6 där jag yrkar bifall fill reservation 4, mom. 7 a och b där jag yrkar bifall till reservationerna 6 och 7 samt mom. 8 där jag yrkar bifall till reservafion 8.

Herr talrnan! Jag skall i huvudsak uppehålla mig vid reservafion 4, som jag

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

har fogat till utskottets betänkande och som gäller nationalparker.

Inom den kanske något mer traditionella naturvården hittar vi många angelägna problem som riskerar att bli bortglömda. Det kan gälla säregna men hotade nafurfyper i avlägsna delar av landet, där de flesta av oss aldrig kommer att sätta en fot. Det kan gälla skyddet av djurarter och växtarter som de flesta av oss aldrig kommer aft lära oss namnen på, än mindre få möta i verkligheten. Utöver nya bestämmelser kring täktverksamhet och vilthägn har jordbruksutskottet i det här betänkandet behandlat ett antal mofioner som på olika sätt berör nafurvårdsproblem.

Kravet pä att vi verkligen skyddar våra värdefullaste naturmiljöer har filltagit i styrka, liksom kravet att vi prioriterar rätt, så att just det som är mest värdefuUt också får det starkaste skyddet. Nafionalparksinstitutet, som återfinns i naturvårdslagens 4 och 5 §§, är det starkaste skyddet, som skall förbehållas dé ytterst värdefulla objekten.

Med tiden uppstod en situation då många av våra värdefullaste objekt som behöver skydd saknade nafionalparksstatus. Vi har nu börjat rätta fill defta. Så har t. ex. Store mosse, Tiveden och Höga kusten i Ångermanland blivit nationalparker under senare år. Listan på nationalparker kan behöva kompletteras.

Samtidigt som vi har inrättat nya parker har åtminstone ett område fått förbli nafionalpark, trots att där infe finns något aft bevara i egentlig mening. De vägar, kraftstationer, dammar, krafledningar osv. som nu finns att beskåda i Stora Sjöfallets nationalpark representerar inga naturvärden, än mindre några omistliga sådana.

Delar av nationalparken som fortfarande har ett stort skyddsvärde, främst söder om Akkajaure, kan helt enkelt överföras fill den infilliggande Sareks nationalpark. Vissa områden i de nordöstra delarna av den nuvarande parken kan lämpUgen slås ihop med den nationalpark i Sjaunjaområdet som bör tillkomma inom en nära framfid.

Sjaunja och Taavavuoma är två stora våtmarksområden med unika naturvärden. Till de internationeUa förpliktelser som Sverige tagit på sig hör att dessa våtmarker skall skyddas. I december 1975 undertecknade Sverige den internationella våtmarkskonvenfionen, som mer än 20 länder anslutit sig till. Till våra förpliktelser hör att verka för att vissa särskilt värdefulla våtmarksområden får ett fullgott skydd. Varje fördragsslufande land skall på en nationell lista ange vilka dessa områden är. Den svenska listan över internationellt värdefulla våtmarker innehåller 23 objekt, däribland just Sjaunja och Taavavuoma. Alla dessa 23 områden behöver infe bli nationalparker, men bland de 23 områdena hör Sjaunja och Taavavuoma till de särpräglade och mest värdefulla.

Det väldiga myrområdet Sjaunja saknar motstycke i Europa. Får detta stora område vara i fred, är det av oerhörd vikt för många fågelarter som är beroende av de ostörda häckningslokaler som där finns.

Sjaunja är förmodligen förhållandevis välbekant för kammarens ledamöter. Redan för nio år sedan framhöll jordbruksutskoftet i ett enhälligt betänkande behovet av snara åtgärder för aft bevara Sjaunjaområdet. Sedan

dess har ganska litet inträffat. Visserligen finns ett förslag om naturreservat, men detta är inte ett lämpligt område för naturreservat vilket som helst. Vi har att göra med etf område med naturvärden som är unika för Europa.

Vare sig den nuvarande handläggningen så småningom leder fill ett beslut om inrättandet av ett naturreservat eller inte, anser vi för vår del att arbetet skall fortsätta med sikte på aft en nafionalpark fillkommer i Sjaunjaområdet. Den lämpliga gränsdragningen för en sådan bör dock utredas närmare.

Samma beslut anser vi att riksdagen bör fatta när det gäller Taavavuoma. Söder om Taavavuoma och skild från detta genom ett mer höglänt område ligger en våtmark av liknande typ, Pirttimysvuoma. En utredning om nafionalparksskydd för området kan lämpligen innefatta även den sistnämnda våtmarken.

De båda områdena ligger norr om Kiruna i höjd med Karesuando. Taavavuoma är av stort värde för många fågelarter och tycks ha ett även i dessa sammanhang ovanligt rikt fågelliv. Def är också en mycket säregen naturtyp, som främst kännetecknas av s. k. palsmyrar av stort vetenskapligt intresse.

Pälsarna har tillkomrnit genom tjälskjutning på dessa områden, där evig tjäle finns i jorden. Resultatet har blivit att torven har lyfts upp fill en mängd kupolformade kullar, som når en nivå fiera meter över den omgivande myren. Def finns där en mängd värdefulla fågellokaler.

Dessa pälsar nybildas förmodligen inte i någon större omfattning. De tycks fill stor del ha fillkommit i slutet av bronsåldern och i början av järnåldern, då klimatet var bistrare än nu. Def handlar om vetenskapligt värdefulla formationer, som är tusentals år gamla men som lätt kan förstöras av vädrets makter, om de utsätts för skada genom eldning eller oförsiktig framfart med snöskoter. Def kan nämnas aft en skoterled faktiskt dragits tvärs igenom en av de värdefullaste palsmyrarna.

Att det inte gått att samla utskottet bakom förslagen i nafionalparksfrå-gorna tycker jag naturligtvis är tråkigt. Man farväl, som man brukar göra vid sådana här tillfällen, hoppas aft en fortsatt debatt så småningom kan leda fram fill enighet om posifiva beslut.

Som framgår av jordbruksutskottets betänkande har Svenska naturskyddsföreningen i skrivelse fill jordbruksutskottet uttalat stöd för förslagen i motionen 2455 från mig och några medmotionärer i folkpartigruppen såvitt avser avsättande av områdena Sjaunja och Taavavuoma som nafionalparker.

Beträffande vårt förslag om nafionalpark vid Stenshuvud vill jag understryka sista raden i det särskilda yttrandet om Stenshuvud, där def står att vi förutsätter att framställningen snabbt leder fram till ett förslag fill riksdagen om inrättande av en nationalpark.

Herr falman! Jag yrkar bifall fill reservationen nr 4 och hänvisar i övrigt till mina tidigare yrkanden.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 64 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr falman! Jordbruksufskoftets betänkande 1982/83:4, som vi nu behandlar, har tillkommit med anledning av förslag om riksdagsbeslut om vissa ändringar i naturvårdslagen, men i samma betänkande behandlas ett antal motioner från den allmänna mofionsfiden i januari 1982. Bland dessa motioner finns vpk:s parfimotion 1981/82:469 om förstärkt skydd för nafionalparker m. m. Mitt anförande tar bara upp frågor kring denna mofion.

Vad kräver vi då i vår mofion? Jo, vi vill ha ett förstärkt skydd - genom skärpt lagstiftning - för nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden. För nationalparkerna menar vi aft man bör överväga ett grundlagsfäst skydd. För genomförande av etf sådant förstärkt skydd vill vi aft riksdagen gör en hemställan till regeringen om utredning och förslag till erforderliga lagändringar.

En fråga som man då har anledning ställa sig är om det finns fog för att ställa krav på förstärkt skydd för nafionalparker, naturreservat och naturvårdsområden. Vi menar för vår del att det finns sådant fog. Upprepade ingrepp har skett i våra nafionalparker. Man har tagit en liten bit i taget, och def ena ingreppet har fått ge def andra. På så sätt har etf från början begränsat ingrepp växt ut till att bli en betydande förändring. Sedan man avsevärt förändrat en del av en nationalpark, som den vid Stora sjöfallet, finns det de som tycker att det är lika bra att man skiljer bort området och inte längre anser def vara en nafionalpark. Då har man ju helt fria händer i fortsättningen. Den konsekvensen drar man i folkpartimotionen nr 1455, som vill avskilja de exploaterade delarna av Stora sjöfallets nationalpark och slå samman de icke exploaterade delarna med angränsande nafionalparker. Den Hnjen vill vi för vår del infe slå in på. Vi vill behålla restriktionerna också för de områden i nationalparker som redan påverkats av exploatering för att åtminstone fördröja ytterligare exploatering i dessa områden.

Vi anser att möjligheterna att göra ingrepp i nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden måste försvåras jämfört med gällande rättsläge. För nationalparkerna anser vi aft man bör överväga etf grundlagsskydd. Införs sådant skydd, skulle en exploatering som berör en nafionalpark infe kunna komma fill stånd med mindre än aft det fattades två riksdagsbeslut med val emellan. De avgörande avvägningarna bakom etf tilltänkt ingrepp skulle givetvis ske innan det första beslutet fattades. Def är också naturligt aft den aktuella frågan då även fördes ut till debatt bland berörd befolkning och sakkunniga i naturvårdsfrågor. Genom aft det skulle fordras två likalydande beslut skulle frågan föras ut i en mellanliggande valrörelse och kunna prövas av väljarna. Alla argument för och emot skulle reellt kunna påverkas. Den längre beslutsgången skulle bidra fill aft man verkUgen tänkte efter före ingreppet.

Vi anser också att man bör överväga att förstärka skyddet mot ingrepp i naturreservat och naturvårdsområden, även om vi inte här reser frågan om ett grundlagsfäst skydd. Hur de av oss föreslagna förstärkningarna av skydden närmare skall utformas anser vi bör bli föremål för mer ingående

utredning genom inifiativ från regeringen, som sedan har att förelägga riksdagen förslag i ärendet.

Herr talman! Med def anförda yrkar jag bifall till reservationen nr 5 av John Andersson som är fogad fill jordbruksutskottets betänkande 1982/ 83:4.

AnL 65 ÅKE WICTORSSON (s):

Herr talman! Naturen skall vara tillgänglig för alla enligt allemansrätten. I detta ligger ett stort värde men också ett stort ansvar. Utgångspunkten måste vara att utnyttja allemansrätten under starkt hänsynstagande fill naturresurser och naturmiljö. Ingen har rätt att handla på etf sådant sätt att oersättliga naturvärden förstörs. Därför är def nödvändigt att samhällets inflytande över utnyttjandet av våra naturresurser stärks.

Mot den bakgrunden välkomnar vi de förslag som läggs fram i proposifion 1981/82:220 om vissa ändringar i naturvårdslagen, rörande planering och fillsyn av täktverksamhet samt om införande av etf allmänt tillsf åndstvång för vilfhägn.

Allemansrätten är en urgammal sedvanerätt. Den ger oss rätt att vistas i skog och mark. Den ger oss skyldighet aft vara aktsamma i vårt umgänge med naturen. För socialdemokratin är allemansrätten av omistligt värde. Därför avvisar vi alla krav på en uppmjukning av allemansrätten och kommer ständigt att göra allt för att slå vakt om den. De nu föreslagna ändringarna i naturvårdslagen ligger i linje med detta.

Dessa våra uppfattningar delas inte av dem som vill värna om markägar-intressena med krav på ökad privatisering. Dessa intressen exploateras i dagens polifiska debatt av framför allt moderaterna. Därför är def ganska nafurUgt att vi på område efter område tvingas fill en debatt och en kamp när def gäller dessa värderingar. Så är också fallet beträffande de frågor som aktualiseras i jordbruksufskoftets betänkande nr 4.

När def gäller tillsynen av fäktverksamhefen, bestämmelser om vilthägn och hänsynstagande fill naturvården och kulturminnesvården inom jordbruket kommer våra synpunkter att redovisas av Håkan Strömberg. Jag avstår därför från aft kommentera de delarna av betänkandet.

Det nya insfifutet nafurvårdsområde, som infördes den T januari 1975, var avsett för att säkerställa markområden utan att man behövde gå så långt som nafurreservafsbestämmelserna krävde. Den pågående markanvändningen för jord- och skogsbruket skulle kunna fortsätta. Ersättning skulle infe utgå fill markägarna. Man skulle vidare behålla möjligheten aft, om så visade sig nödvändigt, säkersfälla mark genom aft i en framfid förordna om naturreservat. Självfallet skulle ersättning utgå.

Insfifutet har, som utskottet redovisar, kommit att utnyttjas i alltför liten utsträckning. Det är beklagligt aft så har varit fallet. Behovet av att säkra markområden för rekreation, vetenskap och kulfur är stort. De anslag som står fiU förfogande för ersättningar i samband med inrättande av naturreservat är alltför begränsade. Därför är def vikfigt att naturreservat kommer aft användas bara när nyttjande av mark för nafurvårdsändamål infe kan

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

kombineras med pågående markanvändning. I flertalet fall torde det vara fullt möjligt aft utnyttja ett markområde för t. ex. rekreation utan aft ett normalt jord- eller skogsbruk hindras. I sådana fall bör def vara självklart att nafurvårdsområdesinsfifufet kommer fill användning.

För att understryka vikten av att naturreservat kommer till användning bara i begränsad utsträckning och att man i stället använder nafurvårdsom-rådet i alla de fall där så är möjligt, anser utskottsmajoritefen aft 7 § naturvårdslagen bör ändras och kompletteras med den bestämmelse som innebär aft länsstyrelsen infe får utnyttja nafurreservatsförordnande, om syftet med åtgärden i allt väsentligt kan tillgodoses genom att området i stället förklaras som nafurvårdsområde. Den här lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1983.

Med hänvisning till det sagda yrkar jag bifaU till utskottets hemställan i fråga om def här avsnittet samt avslag på den borgerliga reservafionen nr 6.

I den moderata mofionen 2018 hävdas bl. a. att staten och kommunerna skall söka organisera ett samarbete med markägarna som ett alternafiv fill upprättande av framför allt nafurvårdsområden. Det finns inga principiella hinder mot kombinationen skötselavtal-förordnande enligt naturvårdslagen. Men när det gäller frågan om huruvida ett skötselavtal skall vara ett alternafiv till inrättande av nafurvårdsområde måste tyngdpunkten i bevarandearbetet enligt utskotfsmajorifetens uppfattning ligga i strävan att bevara naturvårdslagens regler om skydd av naturmiljöer. Den nödvändiga fastheten och kontinuiteten i detta arbete uppnås enligt utskottets mening genom åtgärder som är knutna till fasfigheterna och inte genom fillfälliga avtal som tecknas med den som äger eller utnyttjar marken i fråga.

Mot den bakgrunden yrkar jag avslag på reservafion nr 7.

Enligt utskottets uppfattning bör regeringen låta utreda frågan om en särskild lagstiftning när def gäller att värna om naturresurserna. I en sådan övergripande nafurresurslag bör krav ställas på hushållning och omsorg om naturresurserna. Ett sådant krav framfördes i den socialdemokratiska partimofionen 1921. Majoriteten i jordbruksutskottet ställer sig bakom kraven i det här sammanhanget och framhåller bl. a., att innan en icke förnyelsebar naturresurs tas i anspråk, måste det klarläggas om den kan ersättas i produktionen med annat material. Det gäller att stimulera en övergång från icke förnyelsebara till förnyelsebara naturresurser. I det sammanhanget måste man också pröva möjligheterna till återanvändning. Man bör, innan man sätter i gång en produktionsprocess, klarlägga hur def avfall som blir en följd av produktionen skaU tas om hand och återanvändas på nytt. Det finns därför skäl aft utreda frågan om behovet av en övergripande lagreglering med vars hjälp kraven på hushållning med och omsorg om naturresurserna kan ställas. Utskoftsmajorifeten föreslår etf sådant tillkännagivande fill regeringen.

I reservation nr 8 anser den borgerliga minoriteten att detta är onödigt och aft någon åtgärd från riksdagens sida infe erfordras. Man hänvisar till att ett fidigare mofionsyrkande har överlämnats fill naturresurs- och miljöutred-

ningen. Den utredningen är nu inne i sitt slutskede. Enligt vad man kunnat fa reda på om dess arbete förefaller huvuddelen av utredningsarbetet utmynna i nya utredningskrav. Def finns därför enligt vår uppfattning inga skäl att avstå från.att begära en utredning om den här lagen om naturresurser.

I reservation nr 4 kräver folkpartiefs utskottsrepresentant - som framhållits här av Börje Stensson - att Stora sjöfallefs nationalpark skall upplösas och de inte exploaterade delarna överföras fill angränsande nafionalparker samt att regeringen skall utreda frågan om inrättande av en nationalpark i Sjaunjaområdet och en nationalpark i Taavavuomaområdet. Jag vill hänvisa fill att frågan om förändring av eller inrättande av nya nationalparker och om skötseln av nafionalparker löpande handläggs av naturvårdsverket i samarbete med resp. länsstyrelse. Exempel på detta arbete är de förslag som länsstyrelsen i Norrbottens län lagt fram om inrättande av naturreservat i Sjaunjaområdet.

Just nu pågår en fjällutredning, som kommer att omfatta en översiktlig plan för naturvård i hela fjällregionen. Denna utredning kommer troligen att bli färdig 1984. På samma sätt pågår f. n. en översyn av reglementena för nationalparkerna. Vidare har naturvårdsverket i år utfärdat nya rikfiinjer för hur skötselarbetet bör bedrivas bl. a. i fråga om nationalparker. Jag vill infe ifrågasätta de synpunkter som Börje Stensson anfört beträffande Sjaunja-och Taavavuomaområdenas betydelse ur nafurskyddssynpunkt. Men jag utgår från att de här frågorna följs med uppmärksamhet av naturvårdsverket och regeringen. Någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida är därför inte erforderlig, varför jag yrkar avslag på reservafion nr 4.

I vpk-mofionen nr 469 kräver man ett förstärkt legalt skydd mot exploatering av nafionalparker, naturvårdsområden och naturreservat samt för nafionalparkerna ett grundlagsskydd. Utskottsmajoritefen hänvisar fill de bestämmelser som gäller för förordnande om nationalparker och naturreservat och fill att avsikten är att de skall bli fast bestående.

När def gäller nafionalparkerna uttalade riksdagen 1980 på utskottets förslag bl. a. "att i princip varje ingrepp i en nafionalpark strider mot syftet med nationalparkens fillkomst. Mot denna bakgrund vill utskottet starkt understryka vikten av att nationalparkernas områden bevaras intakta för framtiden och att den allra största restriktivitet iakttas när sådana ingrepp av någon angelägen anledning aktualiseras."

Det vikfigaste är - som jag upplever det - att skyddet av nafionalparkerna förankras i den allmänna opinionen. Riksdagsuffalandet från 1980 bör här vara ett verksamt medel. Aft därutöver fillgripa ett grundlagsskydd torde infe påverka de här förhållandena.

Herr talman! Jag ber med detta att få yrka avslag på vpk-resérvationen nr 5 och i övrigt att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 66 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik: Herr falman! Utskoftsmajoritetens talesman Åke Wictorsson sade alldeles nyss att socialdemokraterna motsätter sig en uppmjukning av de allemans-

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

rättsliga reglerna. Det är en uppfattning som delas av moderata samlingspartiet. Men vad vi nu talar om är aft det aktuella lagförslaget ger fillämpningen av de allmansrätfsliga reglerna en annan innebörd än fidigare. Jag ber därför, herr falman, att få upprepa det jag sade i mitt föregående anförande, nämligen att den fidigare tillämpningen -om vilken det dessutom har rått stor enighet - har inneburit aft allmänheten kan vandra fritt inom jordbruksområdet under den icke vegetativa delen av året. Med andra ord uttryckt kan allmänheten göra det under sådana omständigheter aft man inte åstadkommer skada för jordbruket.

Den nu anförda mofiveringen fill lagförslaget, nämligen aft man vill införa fillståndsfvång för uppförande av viltstängsel för aft bättre kunna reglera aft allmänhetens rätt att ströva fritt i naturen inte begränsas, innebär aft man helt vänder på kuttingen. De areella näringarnas berättigade intresse av vilthägn i samband med köttproduktion - låt vara att det som sagt gäller ett udda utnyttjande av den här fillgången - måste genom nyordningen med fillsfåndsgivning vika för allmänhetens rätt aft ströva fritt i naturen. Def är detta vi vänder oss emot.

Följaktligen, Åke Wictorsson, motsätter vi oss den skärpning som vi anser att detta lagförslag innebär och strävar icke efter någon uppluckring eller uppmjukning av fillämpningen av de allemansrättsliga regler som nu gäller. Den tycker vi är bra, och för den skull vill vi bevara den. Def är möjligen därom vi tvistar.

AnL 67 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Åke Wictorsson visade i sitt anförande en stor förståelse för de synpunkter vi framför i vår reservation när det gäller önskemålen om nya nafionalparker i Norrbotten. Att vi för fram det här ärendet gång efter gång hänger som jag sade fidigare samman med att det har gått så pass lång fid som nio år sedan jordbmksufskoffet i ett enhälUgt betänkande belyste behovet av snara åtgärder för att bevara Sjaunjaområdet. Visserligen finns def nu etf förslag om naturreservat, men man har ännu inte "kommit fill skott". Vi menar att det inte är tillräckligt att inrätta naturreservat i def här området, utan det borde kunna förklaras som nafionalpark.

Jag vill också upprepa det jag sade i mitt tidigare anförande om Svenska naturskyddsföreningens synpunkter på detta. De sammanfaller med vår uppfattning, nämligen att Sjaunjaområdet och Taavavuoma borde vara lämpliga som nationalparker.

AnL 68 PER ISRAELSSON (vpk) replik:

Herr falman! Åke Wictorsson och jag är säkert överens i sak, dvs. att det skall finnas ett starkt skydd för nationalparkerna och de andra institutionerna på det här området. Jag vet också att def har gjorts ett mycket starkt riksdagsutfalande om skydd för nafionalparkerna. Men de upprepade ingrepp som har skett genom åren - trots att nationalparkerna skall vara skyddade och trots aft naturvårdsområdena och naturreservaten skall vara

skyddade - har medfört att vi ändå har velat göra denna framställning. Vi vidhåller def vi framfört i det sammanhanget.

AnL 69 ÅKE WICTORSSON (s) replik:

Herr falman! Jag noterar naturligtvis med fillfredsställelse att Arne Anderssoni Ljung sluter upp bakom allemansrätten och värdet av att vi slår vakt om den. När det gäller den detaljerade diskussionen om vilfhägn hänvisar jag fill det inlägg som Håkan Strömberg kommer att göra senare under debatten.

Beträffande Börje Stenssons diskussion om Sjaunja och Taavavuoma är det bara aft säga att dessa frågor får handläggas i den ordning som gäller för fillkomsten av nafionalparker. Man får diskutera inom länsstyrelse och naturvårdsverket och så småningom föra frågan vidare i den mån man anser att def är befogat. Jag vill gärna deklarera en allmänt positiv inställning, som jag menar att vi också har gett uttryck för i utskoftsarbetet under de gångna åren när def har gällt frågan om att inrätta nya nationalparker. Det är viktigt aft vi slår vakt om de värdefulla områden som vi har i vårt land genom att använda nafionalparksinsfifutef. Den frågan får vi pröva när den i sinom tid kommer upp.

När def gäller Per Israelsson vill jag bara konstatera att vi förvisso är överens i sak i fråga om skyddet av nafionalparkerna. Def uttalande av riksdagen som jag hänvisade till kom 1980. Def är därför kanske litet malplacerat att hänvisa fill fidigare års beslut om intrång i nationalparkerna. Vi vet att en riksdagsmajorifet har fattat beslut. Jag tror infe aft def skulle bli särskilt mycket svårare aft fatta ett sådant beslut om man nu skulle ge sig på att grundlagsreglera de här förhållandena. Jag tror aft den allmänna opinionen och numera även opinionen i denna kammare är så pass lyhörd för dessa synpunkter att vi inte riskerar de effekter som kanske förekom i ett fidigare skede. Jag upplever riksdagens beslut som en bekräftelse på detta.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 70 LENNART BRUNANDER (c):

Herr falman! Först vill jag säga några ord om den proposition, 1981/82:220, som berör förändringar i naturvårdslagen när det gäller täktverksamhet och vilfhägn. Jag yrkar bifall fill utskoftets skrivning i detta avseende, men jag vill något beröra det särskilda yttrande som Kerstin Andersson och jag har avgivit.

I proposifionens förslag ligger att det skall ges fillstånd fill att sätta upp vilthägn. Men det sägs också att om stora förändringar kommer att inträffa, så kan tillståndet återkallas. Vi utgår från att samhället här tar def ansvar man naturligtvis bör ta i ett sådant här sammanhang för de beslut som fatfas. Om återkallandet av fillståndef skulle ske mycket snart, kan def få ganska stora ekonomiska konsekvenser för den enskilde, och samhället bör då också vara med och bära dessa.

När det gäller övriga i det här betänkandet behandlade motioner, skall jag börja med frågan om hänsynstagandet till naturvård och kulturminnesvård

5 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

för jordbruksdriften, som fas upp i ett par mofioner. Utskottsmajorifefen har ansett att man behöver ha en lagreglering i def här avseendet. Vi är av en annan åsikt. Vi anser aft detta hänsynstagande ingår som ett naturligt led i all verksamhet som syftar till att nyttja natur och naturresurser. Det ansåg också jordbruksministern i den proposition från 1978/79 som berörde nyttjandet och skötseln av jordbruksmark. Vi tycker infe aft någonfing har förändrats sedan dess. Vi anser alltså inte att def behövs någon lagreglering i def här avseendet.

År 1979 tillsattes också en arbetsgrupp, bestående av personer från lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och riksanfikvarieämbetet, som skulle se på de problem som helt naturligt finns i defta avseende; def kan vara litet besvärligt att samordna bedömningar från olika statliga organ. Man kom också fram fill att vad som behövs är en bättre samordning när def gäller att besluta i sådana här ärenden, inte nya lagregleringar. Regeringen överväger f, n. också vad man skall göra med anledning av den här rapporten. Förra året hade utskottet dessutom en ganska stark skrivning med anledning av liknande mofionsyrkanden.

Nu vill den socialdemokrafiska majoriteten med stöd av folkparfiet skynda på defta arbete och få fill stånd en lagreglering mycket snabbt. Vi tycker att det är fel. Regeringen bör få möjlighet att se på den här saken, och vår åsikt är aft def är onödigt att skriva in detta i en lagparagraf. Det sker naturligt i den verksamhet som bedrivs. Det vikfiga är aft få en ordentlig samordning mellan de myndigheter som berörs.

I fortsättningen skall jag beröra reservationerna 6, 7 och 8. Åke Wictorsson har redan förklarat majoritetens syn på dessa frågor. Vi delar infe den synen nu, lika litet som vi gjort det fidigare.

Åke Wictorsson sade att när det gäller naturvårdsområden i stället för naturreservat har utvecklingen gått alldeles för sakta. Det är ju inte riktigt på det sättet, därför aft naturvårdsområde är en ganska ny företeelse. Vi hade 1978 inte mer än fyra nafurvårdsområden, som omfattade 1 300 ha. År 1979 hade vi nio områden med 9 200 ha, 1980 16 områden med 15 000 ha, 1981 20 områden med 23 050 ha och 1982 28 områden med 75 360 ha - alltså i stort sett en tredubbling det senaste året.

Def här är en utveckling som infe är särskilt långsam, utan egentligen ganska snabb. Fortsätter utvecklingen på def här viset kan man infe säga att UtveckUngen går för sakta. Vi kommer aft få ganska många naturvårdsområden framöver.

När def gäller syftemålet med naturvårdsområden redogjorde Åke Wictorsson helt rikfigt för att sådana kan inrättas när nyttjandet av mark är sådant att markägaren kan tåla def intrång som det gäller. Nu vänder socialdemokraterna på det hela och säger att man, om det hela kommer att fungera utan aft naturreservat inrättas, i stället skall inrätta naturvårdsområden. Avsikten med defta är naturligtvis att man vill skjuta på gränsen för vad jordbmkaren och skogsbrukaren skall tåla i form av intrång utan aft han får ersättning. Vi är infe med på att man skall göra denna attitydförändring. Vi tycker naturligtvis att naturvårdsområden skall inrättas i de fall där det är

riktigt och naturreservat i de fall där det är riktigt. Då bör man kunna följa Nr 38

den ordning som finns i dag. Def talar vi om i reservafion 6. Onsdagen den

I reservation 7 har vi tagit upp förslaget om aft man skall kunna teckna i december 1982

avtal. Jag tror aft det är etf sätt som mycket väl kan användas och som kan____

vara bra ur många synpunkter. Def är fråga om goda alternafiv som kan leda Ändring i naturtill att man får fram kombinationer av jordbruksdrift, skogsbruksdrift och vårdslagen miljövård. Det är bra för samhället, därför att def kan leda till en billigare drift än genom naturreservat eller andra sätt att få upprensningar och röjningar gjorda. Det är bra för jordbrukaren, därför att jordbrukaren-skogsbrukaren på def sättet kanske får behålla def arbete han behöver. Def är bra för glesbygden, för då kan människorna stanna och bo kvar i glesbygden. Det är väldigt viktigt för alla andra som bor där. Def är också bra för alla dem som skall ut i naturen, för på det sättet kan vi kanske skydda och behålla ett betydligt större attraktivt område än vad vi annars kunde göra.

När det gäller en utredning om naturresurserna är utskoftets skrivning i många stycken ganska bra. Man talar där om aft det är vikfigt att hushålla med naturresurserna. Def instämmer jag i. Def är viktigt att ha återvinning liksom också aft ta fram alternafiva lösningar. Men kravet på utredning i nuvarande situation tycker jag är felakfigt. År 1979 tillsatte regeringen en utredning om naturresurserna och miljön. Utredningen håller, som Åke Wictorsson sade, just på att slutföra sitt arbete och skall bli klar någon gång under hösten. Att redan nu fillsäfta en ny utredning som skall arbeta med ungefär samma saker måste vara fel. Vi måste först se på den sittande utredningens förslag och sedan med utgångspunkt i detta möjligen komma fram till förslag och beslut. Det måste vara det snabbaste och riktigaste sättet aft arbeta. Jag kan inte tänka mig att socialdemokraterna har intresse av att hålla på aft utreda detta i all evighet. Vi kommer på det sättet aldrig fram till några beslut.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 3, 6,7, 8 och i övrigt fill utskottets hemsfällan.

AnL 71 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag vill något kommentera Lennart Brunanders synpunkter på hänsynsregler när det gäller jordbruksdriften.

Frågan om att i jordbruksdriften fa särskilda hänsyn fill naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen har aktualiserats många gånger under senare år. Def har skett såväl i regeringsförslag som i ett flertal mofioner. Bland regeringsförslagen kan nämnas proposifion 1978/79:163, som jordbruksutskottet behandlade i sitt betänkande 1978/79:33 om skötsel av jordbruksmark.

I juni 1979 kom en rapport från bostadsdepartementet, vari behandlades frågan om allmänna hänsynsregler i jordbruksdriften. 1979 uppdrog också folkpartiregeringen åt lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet att med lantbruksstyrelsen som samordnare lägga fram förslag om hur naturvård och kulturminnesvård bättre skall kunna beaktas i

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

jordbruket. I denna rapport, som också Lennart Brunander nämnde, föreslås ett antal åtgärder.

Som även sades i utskottets betänkande förra gången vi behandlade detta ämne, gick vi ganska långt i ett tillkännagivande. Där står bl. a. att frågan om ändringar i de lagar som berör jordbrukspolitiken, naturvården och kulturminnesvården borde enligt utskottet övervägas då regeringen fog ställning fill den rapport som här har nämnts.

Att nu hemsfälla hos regeringen om förslag fill hänsynsregler är kanske ganska följdriktigt, eftersom vi säkerligen ändå hamnar i def läget aft någon form av regler måste till. De här fre parterna som har varit med i rapporfarbefet har kanske inte varit helt eniga, utan motstående intressen har redovisats. På något sätt måste vi väl ändå komma till rätta med detta och få vissa hänsynsregler som, precis som beteckningen anger, skall fa hänsyn fill alla parter i defta avseende - jordbruk, kulturminnesvård och allmän naturvård.

AnL 72 ÅKE WICTORSSON (s) replik:

Herr talman! Lennart Brunander påstod att det var en snabb utveckling som pågick när def gällde naturvårdsområdena, och han visade att def hade fillkommit 28 naturvårdsområden på sammanlagt 75 000 hektar. Vi hävdar att detta är en alldeles för försikfig utveckling, att den går alldeles för långsamt. Om man jämför med vår sammanlagda areal naturreservat, 800 000 hektar, så visar väl def om något att def är fel proportioner i defta sammanhang mellan naturvårdsområden och naturreservat.

Vad vi vill garantera med vårt förslag är ju aft man skall få en automatisk prövning av institutet nafurvårdsområden innan man går vidare fill ett eventuellt naturreservat. Det är inte, Lennart Brunander, något försök att ifrågasätta de ersättningsregler som gäller för naturreservat.

Beträffande frågan om skötselavtal som en ersättning för förordnanden enligt naturvårdslagen vill jag bara konstatera att vi inte har någonting emot att man träffar avtal med privata markägare om hur dessa områden skall skötas. Men däremot upplever vi att det aldrig kan bli ett reellt alternativ till förordnande enligt lagen. Det förordnandet bör följa fasfigheten och infe en enskild brukare, som när som helst kan upphöra med sin verksamhet.

Att naturresurs- och miljöutredningen skulle vara klar i höst stämmer ju infe med verkligheten, eftersom utredningen fortsätter in på nästa år. Vår uppfattning är aft detta innebär att man försenar det här ärendet genom aft avvakta och invänta utredningens resultat. Det är därför som vi begär att nu få förslag fill en nafurresurslag från regeringens sida.

AnL 73 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr talman! När def gäller Börje Stenssons inlägg är det ju riktigt att vi har diskuterat defta med skötsel av jordbruksmark och hänsynsregler. Börje Stensson hänvisar här till propositionen om skötsel av jordbruksmark. Men i den proposifionen säger jordbruksministern precis detsamma som jag säger: Att ta hänsyn till naturvården och kulturminnesvården ligger naturligt i att

man nyttjar naturresurser och mark. Därför behövs ingen ny lagreglering av detta.

Samma ställningstagande kommer ju arbetsgruppen till. Man säger aft det infe i första hand är lagreglering och lagändringar som behövs, utan förbättrade möjligheter till samordning av de olika ämbetsverkens arbete i dessa frågor.

Def faktum att vi förra året gick ganska långt i tiUkännagivanden på denna punkt innebär aft vi år inte behöver göra def. Vi begärde då att regeringen vid sina överväganden med anledning av arbetsgruppens förslag skulle titta på detta. Jag tycker det är riktigt aft regeringen får den möjligheten. Def är regeringen som har rapporten och tillgång fill de kunskaper som behövs. Vi har inte det i dag och är därför infe färdiga aft fatta beslut. Därför anser jag att vårt ställningstagande är rimligt.

Åke Wictorsson säger aft utvecklingen av nafurvårdsområdena går alldeles för sakta - 800 000 ha mark har avsatts som naturreservat medan 75 000 ha mark är naturvårdsområde. Reservat har vi hållit på att bilda här i landet ganska länge, hur länge vet jag infe. Men med den utvecklingstakt som vi har i dag med en tredubbling från 1981 fill 1982 av antalet hektar i naturvårdsområden dröjer def infe så länge förrän vi kommer upp i dessa siffror också när det gäller naturvårdsområdena. Det finns därför ingen anledning aft i dag påstå att def går för sakta. Det viktiga är vilket skydd som krävs, om def räcker med aft ha naturvårdsområden eller om det skall vara naturreservat.

Åke Wictorsson anser aft man visst kan ha skötselavtal. Det är bra. Men Åke Wictorsson säger att avtalet inte följer brukningsenhefen utan den enskilde brukaren. I så fall kan man ju ta upp förhandlingar med den nye lantbrukaren.

Det far för lång tid, säger Äke Wictorsson, att vänta på den naturresursutredning som f. n. arbetar. Def måste väl ta ännu längre tid att få fram ett resultat om vi tillsätter en ny utredning.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 74 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag vill bara fill Lennart Brunander säga att om man menade någonfing med vad man var med om i utskottet när vi förra gången behandlade frågan om hänsynsregler i kulturminnesvård och naturvård kontra jordbruksdriften måste man förstå att någon form av hänsynsregler bör vi få. Vi måste i olika sammanhang ha vissa regler att rätta oss efter. Därför har jag slutit upp bakom den mofion som fanns också från folkpartihåll vid detta ärendes behandling.

AnL 75 LENNART BRUNANDER (c) replik;

Herr talman! Menade vi någonting med vad vi sade förra året, då vi bad regeringen aft med anledning av rapporten från arbetsgruppen göra vissa överväganden, tycker jag aft vi skall låta regeringen göra dem och inte nu fala om vilka överväganden regeringen skall göra.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

Tredje vice falmannen anmälde att Börje Stensson anhållit att till protokollet få antecknat aft han infe ägde rätt till ytterligare replik.

AnL 76 HÅKAN STRÖMBERG (s):

Herr talman! Det betänkande som föreligger för kammarens avgörande är i första hand föranlett av proposition 1981/82:220 från den förutvarande center- och folkparfiregeringen.

Eftersom vi socialdemokrater fill allra största delen ställer oss bakom propositionen och tycker att den är bra, borde ärendet inte ha vållat så stor debatt. Vi skulle ha kunnat enas om att de åtgärder som har föreslagits av den fidigare jordbruksministern är bra för att tillgodose de intressen som finns på detta område.

Men här har det underliga inträffat att propositionen och motionerna i frågor som man tidigare har varit överens om har föranlett en hel rad reservationer och två särskilda yttranden från de borgerliga ledamöterna i utskottet. Det tidigare starka uttalandet om samarbete och samförståndsanda har tydUgen helt rasat samman i dessa frågor, i varje fall när def gäller naturvården.

Vad gäller de övriga reservationerna, som tUlkommit med anledning av den socialdemokratiska mofionen 1921, kan jag självfallet ha en viss förståelse för de borgerliga intressena och för att man inte har velat ställa sig bakom vårt förslag. Men låt mig, herr talman, innan jag bemöter reservafionema 1; 2 och 3, yrka bifall fill utskottets hemställan i dess helhet.

Punkt 1 i betänkandet far i första hand upp frågan om grustäkfer. Det är nödvändigt aft vara skonsam mot naturen och inte göra större ingrepp i den än nödvändigt. När def gäller att fillvarata vårt behov av def naturen kan ge oss får infe de kortsikfiga vinstintressena vara avgörande.

Det behövs därför kontroll och planering av fäktverksamhefen. Denna kontroll finns redan i dag. Def är länsstyrelsen som är ansvarig för tillstånd och kontroll av fäktverksamhefen. Vad som nu föreslås- något som också är nödvändigt - är en bättre regional planering av täktfillsfånden. Enligt föreliggande förslag kan man också beträffande kontrollen av fäktverksamhefen komma överens om aft denna kan skötas av kommunen. Def är denna möjlighet som moderaterna i reservafion 1 går emot.

Som vi ser det måste def vara rikfigt aft kommunerna tar på sig denna uppgift i de fall de är beredda att göra det. Kommunernas möjlighet aft påverka miljövården kan därmed stärkas samtidigt som länsstyrelsernas kontroll kan bli mindre omfattande. Kommunerna får därmed samma kontrollmöjligheter som de redan har på miljövårdens område.

Moderaterna vill i sin reservafion, nr 1, inte vara med om denna förändring utan anser aft allt skall vara som det f. n. är. Därför yrkar jag avslag på den reservafionen.

Def är emellerfid viktigt att påpeka att kommunerna i föreliggande förslag infe åläggs att svara för kontrollen. Def är fråga om en frivillig överenskommelse där kommunerna, om de har intresse härför, ges möjlighet aft följa upp

och utöva sin kontroll av fäktverksamhefen.

I propositionen tas också upp en fråga som blivit alltmer aktuell, nämligen frågan om vilthägn. Under senare år har def blivit allt vanligare aft man håller och föder upp vilda djur inom hägnade områden.

Hittills har den som haft för avsikt att sätta upp vilthägnader bara behövt anmäla detta fill länsstyrelsen. Men om denna verksamhet utökas i alltför stor omfattning kommer den utan tvivel att inkräkta på allemansrätten. Det är nämligen infe fråga om några små markområden, utan det rör sig ofta om områden på fiera hundra hektar som allmänheten utestängs från.

Därför föreslås nu att den som vill sätta upp etf vilfhägn skall söka fillstånd hos länsstyrelsen. Det är helt enkelt nödvändigt att så sker för aft få kontroll på verksamheten. Att fritt få visfas ute i naturen är en rätt som har visat sig så värdefull att den med all kraft måste skyddas. Om denna rätt inskränks på grund av att alltför stora markområden inhägnas, framför allt kring våra tätorter, då måste det finnas möjlighet att avslå ansökningar om att inhägna vissa områden. Vi anser att denna möjlighet måste finnas för framfiden.

Def betyder dock infe aft det blir etf förbud mot aft sätta upp inhägnader för vilda djur. Här måste det skapas möjligheter aft göra avvägningar mellan allemansrätten och enskilda intressen. De enskilda intressena skall inte allfid få vara avgörande. Därför yrkar jag avslag även på reservation nr 2.

Kravet i punkt 4 om hänsynstagande fill naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen vid jordbruk har vi socialdemokrater fört fram i motioner under senare år. Vi anser def angeläget aft på samma sätt som i skogsvårdslagstiffningen införa natur- och kulturminnesvården på jordbrukets område.

1 den ökade mekanisering och effektivisering som förekommer i jordbruket är def nödvändigt att mera beakta naturvården och kulturminnesvården. Vid tidigare behandling av våra mofioner har man skjufit på frågans avgörande, eftersom man har velat awakta resultatet av de överläggningar som sker mellan naturvårdsverket, riksantikvarieämbetet och lanfbruksstyrelsen med lanfbrukssfyreisen såsom samordnare. Utan att avvakta remissyttranden beträffande den vid överläggningarna framlagda rapporten har vi redan nu sådant underlag att vi kan införa regler om att hänsyn skall tas i jordbmkslagsfiftningen fill naturvården och kulturminnesvården.

Att, som man gör i reservation nr 3, hänvisa till pågående arbete i dessa frågor liksom man har gjort tidigare löser inte problemen utan gör svårigheterna större. Ju längre vi väntar, ju svårare har vi att slå vakt om natur- och kulturvården i odlingslandskapet. Därför vill jag, herr falman, också avvisa den passivitet som framförs i reservafion nr 3.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 77 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr falman! Håkan Strömberg inledde sitt anförande med ett helt obegripligt konstaterande, nämligen att den föreliggande proposifionen har mötts av "en hel rad" reservafioner från de borgerliga parfierna. Def finns, Håkan Strömberg, två reservafioner med anledning av proposifionen och inte "en hel rad". De andra reservationerna har framställts med anledning av

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

de 16 motioner som är väckta under den allmänna mofionsfiden. Jag vill bara göra defta fillrättaläggande för aft Håkan Strömbergs anförande skall bli mer begripligt.

För att inte ta kammarens tid ytterligare i anspråk beträffande de synpunkter som Håkan Strömberg framförde beträffande vilthägn tycker jag att def meningsutbyte som jag för en stund sedan hade med Åke Wictorsson kan vara fillräckligt. Jag har därför, herr talman, ingenfing att fillägga i den delen.

AnL 78 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr falman! Arne Andersson i Ljung gjorde ett riktigt påpekande, nämligen att propositionen egentligen infe har rönt så stort motstånd i utskottet. Def förekommer bara två reservationer från moderaterna.

I övrigt har vi varit överens om proposifionens synpunkt att man skall vara aktsam med den vikfiga resurs som gruset är. Också när det gäller vilthägn har vi varit överens. Jag tycker att Håkan Strömberg fog litet stora ord i sin mun, när han sade att propositionen har rönt ett väldigt motstånd. Så är inte fallet.

När det gäller reservation 3 och hänsynstagandet fill naturvården och kulturminnesvården i jordbruksdriften har vi tidigare haft ett meningsutbyte. Jag hänvisar fill vad jag då sade. Jag vill nu bara konstatera att Håkan Strömberg och socialdemokraterna i utskottet uppenbarligen har ganska litet förtroende för sin regering. De kan inte vänta på vad regeringen kommer att göra utan vill själva tala om vad den skall göra.

AnL 79 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:

Herr falman! Jag har mitt skrivna anförande framför mig, så jag kan tala om för Arne Andersson i Ljung vad jag sade. Jag talade om "proposifionen och motioner som man tidigare har varit överens om". Def är en väldig skillnad, Arne Andersson.

Till Lennart Brunander vill jag säga aft dessa frågor självklart är angelägna för oss. När vi nu har en motion, vars innehåll vi finner angeläget, vill vi givetvis inte avstyrka den. Det är nödvändigt att nu ta tag i dessa frågor. Tidigare har man bara hänskjufit dem. Svårigheterna att beakta naturvården och kulturminnesvården i jordbruket har blivit värre, eftersom man redan har förstört värden som def varit angeläget att få skyddade. Därför är det nödvändigt med en lag, som gör def möjligt att skydda sådana intressen.

AnL 80 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Herr talman! Defta klarläggande gjorde Håkan Strömbergs hela inlägg ännu mer obegripligt. Vilka motioner är det vi tidigare har varit överens om? Huvuddelen består ju av socialdemokrafiska mofioner, som jag utgår från att ni har varit överens om. Hade def nu rått samma majoritetsförhållande i kammaren som när motionerna väcktes, vore den enda skillnaden mellan nu och då aft def då hade varit socialdemokraterna som skrivit reservationerna på alla dessa punkter. Nu är def tvärtom, Håkan Strömberg, och def är inte

något särskilt märkvärdigt. Jag tycker bara att def bör klaras upp varför def finns reservationer från de borgerliga parfierna.

AnL 81 LENNART BRUNANDER (c) replik:

Herr talman! Håkan Strömberg säger att det inte finns någon anledning att vänta, eftersom def är angelägna frågor man motionerat om och man nu vill genomföra förslagen. Den arbetsgrupp jag fidigare nämnde har fakfiskt tittat på vad som behöver göras, och def finns alltså en rapport om def med förslag som regeringen nu ser på. Vi har i vårt arbete i jordbruksutskottet inte satt oss in i denna rapport, men om riksdagen skall fatta ett beslut borde vi ju ha gjort det. Därför tycker jag att def är rimligt och rikfigt att regeringen i lugn och ro får titta på den här frågan.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen

AnL 82 HANS WACHTMEISTER (m):

Herr falman! Genom ett förbiseende från min sida vid justeringen av utskottets interna protokoll har etf fel insmugit sig, och det har också kommit med i betänkandet. Felet är att jag angivits som närvarande vid justeringen av just def avsnitt som berörs i reservation 4. Så var faktiskt infe fallet. Qch hade jag varit närvarande, så hade jag anslutit mig fill Börje Stenssons med nr 4 betecknade reservation.

Låt mig när jag har ordet bara säga något om nafurvårdsområdena och reservationerna 6 och 7, som rör mom. 7 a och 7 b. Lennart Brunander har så klarf gett uttryck för vår uppfattning att jag inte behöver annat än'komma med några små kompletteringar fill hans anförande.

Jag vill då börja med att erinra om aft avsikten med nafurvårdsområdena, när de en gång i tiden kom till, i första hand var att bevara så pass stora områden av det gamla kulturlandskapet aft de verkligen satte sin prägel på omgivningen. Och vad som skapat den landskapsbild som vi är vana att se när vi ger oss ut utanför tätorterna är infe några byråkrater, utan det är den, som def förefaller, från socialdemokrafiskt håll så illa tålda enskilda företagsamheten. Def är - och jag har otaliga gånger haft anledning aft påpeka den saken i kammaren - genom våra förfäders vidtagna eller underlåtna åtgärder som detta kulturlandskap kommit till, och mångfalden i den bilden har sedan ytterligare utökats genom att olika viljor hos olika markägare har gjort sig gällande. Det finns ett enda sätt aft bevara def kulturlandskapet, och def är att hävda det med samma metoder som en gång i fiden har skapat def.

Den verkliga sakkunskapen harvi bland dem som äger markerna. Def är hos jordägarna vi skall söka hjälp när det gäller att bevara just det här kulturlandskapet, som genom utvecklingens gång - t. ex. genom aft beteskreaturen i så stor utsträckning har försvunnit - tyvärr har blivit oekonomiskt. Därför kan vi inte förstå varför man i första hand skall byråkratisera def hela. Vi vill i stället avbyråkratisera vården genom att träffa avtal med markägarna om deras bistånd när det gäller att sköta landskapet. Det är alldeles rikfigt som här har sagts från majoritetens sida, aft detta redan nu går alldeles utmärkt, men vi menar att det skall vara det primära. Först

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändring i naturvårdslagen .

försöker vi få etf avtal om skötseln tecknat, och om det infe går kan vi sedan ta upp frågan om bildande av naturvårdsområden. Jag ber än en gång, herr falman, att få yrka bifall till reservationerna 6 och

AnL 83 RUNE RYDÉN (m):

Herr falman! I mofion 1981/82:1923 har jag fillsammans med några moderata skånska ledamöter uttalat att lämplig del av de medel för särskilda undersökningar inom miljövårdsområdet specialdestineras för att få fram lämpliga förordnanden för s. k. CW-områden, inte minst för Klingavälsån. Utskoffef avstyrker motionen med hänvisning fill att medel för sådant ändamål disponeras av naturvårdsverket under reservationsanslaget Mark för naturvård.

Utskottet accepterar alltså inte tanken på en specialdesfinering av medel för att på lämpligt sätt skydda våra våtmarksområden. Det är olyckligt, eftersom det är nu som det behövs ett säkerställande av områdena, dvs. reservafbildning med adekvata bestämmelser, samt lämpliga åtgärder för defta.

Naturreservatet Klingavälsåns dalgång är av stort värde för naturvården, främst ur ornitologisk synvinkel. Dess rang som CW-område är väl motiverad, i synnerhet om man tar hänsyn till de möjligheter som finns aft åter- och nyskapa olika fågelbiotoper. Gällande reservatbestämmelser är där emellertid omvittnat otillräckliga. Vad som nu behövs är etf långsiktigt åtgärdsprogram.

Ett sådant åtgärdsprogram bör bl. a. syfta fill följande:

1. Ingen åkermark på arealer som traditionellt berörs av normala översvämningar i ån eller av översilning;

2. Ingen årensning annat än möjligen manuellt borttagande av vegetation;

3. Höjning av grundvaftennivån i och kring Vombs ängar, så aft översilningar åter kan bli meningsfulla;

4. Ingen gödsling på våtmarkerna - översvämningsvatfnet i sig självt gödslar våtmarkerna;

5. Mera betesdjur och långsiktiga garantier för deras närvaro i reservatet.

Ett sådant åtgärdsprogram kan komma i konflikt med gällande vatten-domar och därför leda fill ersättningsanspråk. Slutsatsen måste därför bli aft def infe går att skriva en skötselplan som gör det möjligt att uppfylla målsättningen för reservatet utan aft den nuvarande resolutionen omarbetas helt, vilket kräver aktiva insatser både från statens naturvårdsverk och från länsstyrelsen.

Jag har uppfattat utskottets skrivning i övrigt som positiv fill motionens syfte. Utskottet har dock infe velat uttala sig positivt i själva anslagsfrågan, därför att den anses tillhöra statens naturvårdsverks ansvarsområde.

Herr talman! Låt mig därför fill slut uttala den förhoppningen aft de anslagsgivande myndigheterna måtte behandla denna viktiga fråga i positiv

anda i det kommande budgetarbetet, för att äntligen uppfylla den Nr 38

internafionella våtmarkskonvention Sverige har varit med om att underfeck- Onsdagen den

na och därmed göra det möjligt att säkerställa våtmarksområden och då i december 1982

speciellt Klingavälsåns dalgång.

Ändring i natur-
Överläggningen var härmed avslutad. vårdslagen

Mom. 1 (täktverksamhet)

Utskottets hemställan bifölls med 233 röster mot 80 för reservafion 1 av Arne Andersson i Ljung m. fl.

Mo/n. 2 (särskilda bestämmelser om vilthägn)

Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 79 för reservafion 2 av Arne Andersson i Ljung m. fl.

Mom. 4 (hänsynstagande fill naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen vid jordbruk)

Utskottets hemställan bifölls med 188 röster mot 124 för reservafion 3 av Arne Andersson i Ljung m. fl.

Mom. 6 b (Stora Sjöfallefs nafionalpark m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 26 för reservafion 4 av Börje Stensson. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 6 c (förstärkt legalt skydd för .nationalparker m. m.)

Utskottets hemsfällan bifölls med 295 röster mot 17 för reservafion 5 av John Andersson. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 7 a (utnyttjande av skyddsformen naturvårdsområde)

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 146 för reservafion 6 av Arne Andersson i Ljung m. fl.

Mom. 7 b (avtal om naturvårdande insatser)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 147 för reservation 7 av Arne Andersson i Ljung m. fl.

Mom. 8 (naturresurser)

Utskottefs hemställan bifölls med 168 röster mot 146 för reservafion 8 av Arne Andersson i Ljung m. fl.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

17 § Föredrogs

Näringsufskoftets betänkande

1982/83:4 Följdlagsfiftning fill den nya försäkringsrörelselagen, m.m. (prop.

1982/83:24)

Utskottets hemställan bifölls.

18 § Ny lotterilag

Föredrogs näringsufskoftets betänkande 1982/83:7 om lofterilag (prop. 1981/82:170) och

skatteutskottets betänkande

1982/83:6 om lofteribeskaUningen (prop. 1981/82:170).

AnL 84 TREDJE VICE TALMANNEN:

Näringsutskottets betänkande 7 och skatteutskottets betänkande 6 debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande båda dessa betänkanden får framställas under den gernensamma överläggningen.

AnL 85 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! I det betänkande från näringsutskottet som kammaren nu behandlar har utskottet tillstyrkt ett förslag fill ny lotterilag samt rikfiinjer för organisation och fillsyn på lofteriområdet. Förslaget är framlagt av den dåvarande handelsministern Björn Molin.

Lagförslaget bygger i väsenfiiga delar på bestämmelserna i den nu gällande lotferiförordningen från 1939.

Bl. a. föreslås i propositionen att lokala ideella föreningar infe längre skall behöva söka tillstånd för varje särskilt lotteri med mindre insatser och mindre vinster. Denna förenkling är bra. Etf villkor för dessa s. k. frisektorslofterier är emellertid att insatsernas sammanlagda belopp under en folvmånaderspe-riod uppgår fill högst 50 000 kr.

Utskottet noterar att inrättandet av en frisektor har motiverats bl. a. med att förekomsten av en sådan sektor skulle innebära en avlastning för tillståndsmyndigheterna. Denna effekt - fortsätter utskottet - skulle emellerfid enligt utskoftets mening knappast kunna uppnås om omsättnings-gränsen sätts så lågt som lotteriutredningen har föreslagit, dvs. 20 000 kr.

Det är, herr talman, mot den här bakgrunden förvånande aft utskoftsmajorifeten inte har accepterat propositionens förslag på denna punkt, utan sätter gränsen vid 30 000 kr. Men samtidigt kostar man på sig att i betänkandet göra det erkännandet aft denna ändring kan leda till merarbete för länsstyrelserna. Utskottsmajoriteten skriver: "I vad mån dessa resurser kan behöva förstärkas är enligt utskottets mening svårbedömbart. Det får ankomma på regeringen aft pröva om den nya lagstiftningen ger anledning

fill sådana åtgärder och ta de inifiativ som kan visa sig erforderliga."

Det är anmärkningsvärt att utskoftsmajorifeten på def här sättet flaggar för ytterligare utbyggnad av konfrollsektorn och därmed ökade statsutgifter.

Den föreslagna beloppsgränsen, som utskoftsmajoritefen vill ha, torde ändå få justeras uppåt med tanke på den inflation vi kan vänta 1983 och följande år till följd av socialdemokraternas ekonomiska polifik.

Utskottsmajoriteten påstår att en högre beloppsgräns skulle medföra risk för övermätfnad på lofterimarknaden. Från reservanternas sida vill vi framhålla att det i första hand får ankomma på lotterianordnarna att bedöma marknadsförutsättningarna. Def står dessa fritt att anordna frisektorslofterier till ett lägre sammanlagt belopp än 50 000 kr. per år. Vi reservanter anser att proposifionens förslag är väl avvägt. Den nuvarande omsätfningsgränsen för lotterier enligt gällande lotteriförordning har varit oförändrad sedan 1971.

I propositionen föreslås bl. a. aft s. k. kedjebrevsspel och andelsspel med penningvinster förbjuds. I den i propositionen föreslagna lagtexten används benämningen "kedjebrevsspel och liknande spel". Under utskottsbehandlingen har vi från moderat håll framfört kritiska synpunkter på denna del av propositionsförslaget. I likhet med förslagsställaren anser vi kritiken mot förekommande inslag av dylika spel i viss mån berätfigad. Däremot kan vi inte utan vidare inse def meningsfulla med att lagstiftaren skall agera på def sätt som föreslås i propositionen. Den angivna påföljden vid brott mot förbudet finner vi också väl drastisk.

Frågan gäller hur långt förbudslagsfiftningen skall få breda ut sig. Var skall gränsdragningen slutligen göras mellan det personliga ansvarsfagandet, understött av en positiv opinionsbildning å ena sidan, och politisk styrning och myndighetsreglering å andra sidan? Konsekvenserna av detta bör noga beaktas innan nya förbud införs som i allmänhetens ögon kan uppfattas som mindre genomtänkta. I detta fall synes - med hänsyn till de i propositionen vaga uttryckssätten - risk för osäkerhet rörande tillämpningsområdets omfattning kunna uppstå.

Även om vi i och för sig inte har anledning att på något sätt uttala något positivt om dessa spelformer, finner vi likväl inga skäl för att underskatta medborgarnas möjlighet att själva bedöma hur man bör handla. Vi är också övertygade om att en positiv normbildning, grundad på god fostran i hem och skola, liksom en fortgående seriös opinionsbildning i våra massmedia, kan göra mer i förebyggande syfte än vad lagstiftaren någonsin kan åstadkomma genom en oprecist formulerad förbudslagsfiffning mot enskilda företeelser. Förbudslagstiftning kan åstadkomma ett ändrat beteende men knappast någon attitydförändring. Erfarenheter från fidigare förbudslagsfiffning är härvidlag entydiga.

Vi har således, som också redovisats i betänkandet, under ärendets gång framfört synpunkter av motsvarande innebörd och ifrågasatt om en förbudslagstiftning är rätt sätt aft angripa dessa spelformer. Med anledning av påpekandet från den moderata gruppen anför utskottet: "Ett annat sätt

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

■11

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

kunde vara att man genom seriös opinionsbildning bl. a. i massmedia och i hemmen rycker undan grunden för kedjebrevsspelen som företeelse. Utskottet anser aft lagstiftning om förbud mot en viss verksamhet är en möjlighet som bör tillgripas restriktivt och i princip endast om andra åtgärder, exempelvis av förebyggande natur, har visat sig inte få tillräcklig effekt."

Detta näringsutskottets enhälliga uttalande är angeläget och bör vara etf memento för andra propositionsförfaftare som umgås med planer på förbudslagsfiffning av olika slag.

Genom att utskottet har gjort detta uttalande och med hänsyn till den omständigheten att utskottet en gång tidigare i ett enhälligt betänkande tagit upp den mycket speciella företeelse som vissa inslag av kedjebrevsspel kan utgöra, har vi i vår utskoftsgrupp infe velat motsätta oss proposifionens förslag, även om vi av principiella skäl har haft anledning att gå emot många förslag av förbudslagstiffningskaraktär i denna kammare under en följd av år. Vi konstaterar dessutom aft det infe föreligger något mofionsyrkande redovisat i betänkandet som går ut på att propositionen i denna del skall avslås. Vi kommer därför att noga följa utvecklingen sedan denna lag frätt i kraft och att återkomma i ärendet om omständigheterna så skulle påkalla.

Herr falman! Jag ber att få yrka bifall fill den reservation som fogats fill näringsufskoftets betänkande nr 7.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 86 CHRISTER EIREFELT (fp):

Herr talman! Sten Svensson har angett några mofiv för den aktuella reservationen, och jag skall bara komplettera med några synpunkter.

Den proposifion, undertecknad av handelsministern i den dåvarande regeringen Björn Molin, om ny lofterilag som behandlas i defta betänkande har infe vållat någon större oenighet i utskottet. Den nya lagen är i stora delar ett fastställande av den praxis som har utbildats när det gäller t. ex. fillsfåndsgivning.

En av grundtankarna har varit att undvika onödig byråkrafi för föreningarna och göra def lättare och mindre resurskrävande för myndigheterna. Man slopar t. ex. anrnälningsskyldigheten för sådana mindre lotterier som anordnas i samband med tillställningar för välgörande ändamål. Den enda reservationen i betänkandet har anknytning fill just denna anfi-krångel-strävan, och därför är den ingalunda oväsentlig.

En lofteriutredning har föreslagit att det skall inrättas en s. k. fri sektor för lokala ideella föreningar, som utan anmälan eller fillstånd skall få ordna sina vanliga vamlotterier upp fill en fastlagd omsättning per år. Utredningen föreslog beloppet 20 000 kr. Propositionen tar fasta på systemet med en frisektor, men föreslår etf högre belopp, 50 000 kr. Utskottsmajorifefen har

accepterat att 20 000 kr. är en för låg summa men har stannat vid beloppet 30 000 kr. i årsornsätfning.

Om man skall kunna uppnå den avlastning av fillsfåndsmyndigheten som man eftersträvar, kan enligt min uppfattning summan infe sättas lägre än 50 000 kr. i omsättning per år.

De lotterier som kommer att ingå i den här gruppen får i dag ha en omsättning på 30 000 kr. med tillstånd - etf fillstånd som.praktiskt taget aldrig vägras.

Väldigt många lokala föreningar har en lotteriomsättning i storleksordningen just kring 30 000-50 000 kr. Därför är den här summan enligt min uppfattning väl avvägd. Farhågorna för aft detta skulle innebära en övermätfnad på lofterimarknaden är svåra aft förstå, eftersom 50 000 kr. är en maximigräns och det naturligtvis står föreningarna fritt att välja en lägre lofteriomsättning. Precis som nu kommer föreningarnas intresse för lotterier och den lokala marknaden aft avgöra omsättningens storlek.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservafionen.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

AnL 87 STURE THUN (s):

Herr falman! Under näringsutskoftets arbete med det betänkande om lotterilag som vi nu behandlar har utskottet i stort varit enigt och anslutit till proposifionens förslag. Def är, som tidigare falare framhållit och som framgår av den reservafion som föreligger, endast i fråga om förslaget till införande av s. k. frisektorslofterier som meningarna är delade.

I proposifionen föreslås att ideella föreningar inte skall behöva ha tillstånd för lotterier med mindre insatser och vinster. Ett villkor är, som framhållits, att insatsernas sammanlagda belopp under en folvmånadersperiod uppgår fill högst 50 000 kr. Lofteriutredningen föreslog att gränsen skulle sättas vid 20 000 kr.

Man har gett uttryck för oro för aft beloppet 50 000 kr. är för stort. Man är inom de föreningar och organisationer som anordar lotterier inom denna sektor orolig för aft def kan bli svårt aft sälja så många lotter och att man på så sätt skall gå miste om en viktig inkomst.

I anledning av propositionen har väckts en mofion, 1982/83:16 av Ivar Nordberg. Mofionen tar upp just den här delen av förslagen i propositio-

Motionären framhåller att de lokala föreningarna torde vara mera betjänta av en lofferifillståndsgräns på 20 000 kr., som ger en behållning på 7 000-8 000 kr., än en fillståndsgräns på 50 000 kr., med risk för överefable-ring på marknaden. Utskoffef ansluter sig till tanken på att en frisektor införs och delar proposifionens uppfattning om att en begränsning av lotteriernas omfattning inom den här sektorn är nödvändig. Det bör här framhållas att enligt nu gällande bestämmelser kan polismyndigheten ge fillstånd fill lotterier med sammanlagda insatser på upp till 30 000 kr. per år.

I betänkandet pekar utskottet även på att om lotterierna blir för stora, kan svårighet uppstå för föreningarna att själva sälja lotterna, och de kan då bli hänvisade till att anlita professionella lofferianordnare. En sådan utveckling

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

ger föreningarna reducerade inkomster.

Utskottet har vid behandlingen stannat för ett belopp på 30 000 kr. Om så beslutas fillgodoses yrkandena i motionen till viss del.

I reservafionen påpekas att länsstyrelserna skulle behöva mera resurser om gränsen sätts vid 20 000 kr.-, som föreslås i motionen. Sten Svensson var ju inne på detta i sitt anförande. Utskottsmajorifefen framhåller i betänkandet att länsstyrelserna redan i dag har vissa resurser för fillsyn och kontroll av lotterier. I vilken mån dessa resurser kan behöva förstärkas är enligt utskottets mening svårbedömbart. Def får, säger vi, "ankomma på regeringen aft pröva om den nya lagstiftningen ger anledning till sådana åtgärder och ta de inifiafiv som kan visa sig erforderliga". Jag vill också påpeka att det ju inte bara gäller att slå vakt om länsstyrelsernas arbetsuppgifter. En viktig sak att tänka på är vad det skulle betyda för föreningarna om de skulle få svårt aft få de inkomster som de är så beroende av.

I betänkandet behandlas även tre motioner från den allmänna motionsfiden 1981.1 mofion 1980/81:274 av Bengt Silfverstrand föreslås en ändring av lotferiförordningen, så att kooperafiva konsumentgillen i fortsättningen skall kunna erhålla lotteritillstånd. Enligt yrkandet i motion 1980/81:1782 av Britta Hammarbacken bör lotferiförordningen ändras så, att utbildningsändamål skall kunna innefattas i begreppet "allmännyttigt ändamål".

Med anledning av den av flera remissinstanser aktualiserade frågan huruvida lotterier bör få anordnas av kooperativa konsumentgillen, hemslöjdsföreningar, hantverksföreningar och konstnärsgillen uttalar föredragande statsrådet i propositionen att han anser aft den frågan infe kan besvaras generellt utan i stället måste lösas från fall till fall, med beaktande av bl. a. verksamhetens karaktär. Han menar dock aft sammanslutningar av denna art många gånger har en sådan allmännyttig inriktning att de bör komma i fråga som lofferianordnare.

Utskottet, som delar denna uppfattning, vill fill det anförda lägga att def fär ankomma på fillsfåndsmyndigheten att i det enskilda fallet avgöra om en förening är av den karaktären att den bör erhålla lofteritillsfånd. Genom def nyssnämnda uttalandet i propositionen, vilket utskottet alltså ställt sig bakom, har syftet med yrkandet i mofion 1980/81:274 i allt väsenfiigt fillgodosetts. På grundval av det anförda finns det enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att begära ett sådant lagförslag som föreslås i motionen. Denna avstyrks därför av utskottet.

När det gäller yrkandet i motion 1980/81:1782 vill utskottet understryka att det, vid ett ställningstagande till frågan huruvida en viss förening har till huvudsakligt syfte att främja ett allmännyttigt ändamål, är föreningens verksamhet i dess helhet som skall bedömas. Den omständigheten att föreningen ägnar sig åt utbildningsverksamhet har därvid i sig ingen avgörande betydelse för bedömningen. Det väsentliga är i stället om denna aktivitet ingår i en föreningsverksamhet vars syfte totalt sett framstår som i huvudsak allmännyttigt. Som utskottet redan har anfört, får def ankomma på tillståndsmyndigheten att göra sådana bedömningar. Utskottet avstyrker

med def anförda motion 1980/81:1782.

I motion. 1980/81:1404.av Karl-Eric Norrby framförs farhågor för att de ökade statliga satsningarna på lofteriområdet skall försämra betingelserna för de ideella föreningarnas lotteriverksamhet.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att tillkomsten av nya spelformer naturligtvis har ökat valmöjligheterna för den som vill spela på lotterier. Det synes dock inte kunna beläggas att lotterier med penningvinster generellt skulle ha tagit marknadsandelar från lotterier av traditionellt slag. I proposifionen understryks aft de senare lotteriernas marknadsandel i allt väsentligt torde ha varit oförändrad under åren 1975-1981. Till defta bör läggas aft regeringen i den nu aktuella proposifionen har lagt fram flera förslag som är ägnade att underlätta för de ideella organisationerna att finansiera sin verksamhet genom lotterier. Något uttalande med dén innebörd som motionären föreslår är alltså inte motiverat. Motionen avstyrks följakfiigen.

Herr falman! Med hänvisning till vad som här anförts yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Nr 38

Onsdagen dén 1 december 1982

Ny lotterilag

AnL 88 CHRISTER EIREFELT (fp) replik:

Herr falman! Resonemanget om att föreningar infe är betjänta av etf så högt belopp som 50 000 kr. per år kan infe vara ett mofiv för aft beloppet skall sänkas, eftersom def fortfarande står föreningarna helt fritt att ha en mindre lotteriverksamhef.

Def är alltså vanligt aft föreningar har lotterier som ger en omsättning på 30 000-40 000 kr. Om man väljer det lägre beloppet skulle def alltså infe innebära någon minskad byråkrati, vilket ju var avsikten.

Likadant förhåller def sig när def gäller resonemanget om att förslaget skulle innebära att man i större utsträckning kommer aft använda sig av företag när def gäller att anordna lotterier. Def är alltså föreningarna själva som bestämmer storleken på beloppet. Def råder således full frihet att ha en lägre omsättning. Det måste inte vara 50 000 kr. per år.

Dessutom finns det säkert föreningar som hellre vill utnyttja sina ideella resurser för den egentliga verksamheten, med ungdomar t. ex. Därför överlåter de lotferiadministrafionen fill företag. Jag tror aft föreningarna själva kan avgöra den saken utan några pekpinnar.

Det finns skäl,.herr talman, att uppmärksamma en sak till när det gäller omfattningen av frisekforslotterierna, nämligen att värdet av varje insats begränsas genom def här förslaget till 2 kr. och att högsta vinsten inte får överstiga 500 kr. Det innebär alltså att dessa lotterier inte utgör något direkt konkurrenshot mot de vanliga större fillsfåndslofferierna.

Det är riktigt, Sture Thun, att def finns några remissinstanser; huvudsakligen länsstyrelserna, som vill hålla nere beloppsgränsen. Men jag tror att deras farhågor i defta avseende är överdrivna. Framför allt har de infe med aspekfen att minska krångel och byråkrafi. Dessutom innebär förslaget att föreningar som anordnar lotterier skall ha ett generellt tillstånd från polismyndigheten - def råder alltså ingalunda full frihet på det här området.

6 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen dén 1 december 1982

Ny lotterilag •

Det betyder att def finns en form av garanfi för att systemet inte missbrukas. .

AnL 89 STURE THUN (s) replik:

Herr talman! Om föreningarnaskall hänvisas till att anlita professionella
lofferianordnare - vilket jag var inne på i mitt första anförande - betyder det
att man får ta av inkomsterna från lotteriet för att betala den som sköter
detsamma. På så sätt blir föreningarnas inkomst, som skall gå till ideell
verksamhet,.betydligt beskuren: Vi är rädda för att en alltför stor del av
föreningarnas inkomster skall falla bort. , .

Sedan till det här med byråkrati och krångel. Låt oss pröva den föreslagna ändringen. Det finns ju möjlighet aft återkomma om det visar sig att situafionen är svår. Vi har också sagt i betänkandet att dét skall ankomma på regeringen att se på. detta I

Vi har vidare sagt - och def står hela utskottet bakom: "Utskottet har dock ingen invändning mot att de ideella föreningarna i större utsträckning engagerar sig i servicemarknaden, exempelvis genom att bilda organisations-ägda serviceföretag." Dessa skulle då kunna sköta anordnandet av lotteri-

AnL 90 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr falman! Det förslag fill en ny lotterilagstiffning som nu ligger, på riksdagens bord har föregåtts av ett långt utredningsarbete. Lofteriutredningen tillsattes 1972 och avslutade sitt arbete 1979. Det är alltså på tiden aft etf beslut fattas, och det är tillfredsställande aft den nya lotferilagen nu tycks kunna antas av riksdagen i stor enighet.

Ett.stort antal olika regleringar kring lotteriverksamheten kommer härigenom att samlas fill en lotterilag. Samfidigt har denna lagreglering getts en mera tidsenlig utformning. Jag noterar med tillfredsställelse att näringsutskottet anser att den föreslagna lagen väl fyller de krav som kan ställas på en modern reglering av lofteriverksamhefen.

Förutom att modernisera lagstiftningen har syftet varit att på olika sätt förenkla regleringen på def här området. Därför föreslås en s. k. fri sektor för mindre, lokala lotterier. Denna fria sektor innebär att den som en gång erhållit fillstånd att anordna lotterier inom vissa ramar skall få anordna lotterier utan att behöva fillstånd för varje enskilt lotteri. De av mig föreslagna gränsvärdena var dels en högsta insats, dvs. etf lotfpris, på 2 kr., dels ett högsta värde på vinsten på 500 kr., dels en högsta total årlig omsättning på 50 000 kr. Med det systemet skulle tillståndsmyndigheterna avlastas ett stort antal små lotterier.

Som har sagts här fidigare har emellertid socialdemokraterna infe hellerpå detta område kunnat hålla sin regleringsiver i styr. Man har i utskottet föreslagit - och fått majoritet för - en begränsning av denna fria sektor genom att sätta den högsta tillåtna omsättningen fill bara 30 000 kr. Qch med den takt som inflationen nu - bl. a. pä grund av regeringens åtgärder - slår in på medför naturligtvis det förslaget från utskottet att bara mycket små lotterier

kommer.in.i denfria sektorn. En del av den avreglering som proposifionen syftade: till uteblir därmed.

Ett hiivudmofiv för: en'lagsfiftning på det här området är att med lagstiftningeris hjälp säkersfälla aft behållningen av lotterier tjänar ideella och allmännyttiga ändamål. Def är därför som vi över huvud taget behöver etf tiUståndsförfarande - annars kunde vem som helst få ordna lotterier som uppfyllde vissa krav på samband mellan insatser och vinstutdelning.

I proposifionen föreslås nu en viss vidgning av anordnarkrefsen. Föreningar som främjar allmännyttiga ändamål utom landet bör också inkluderas i anordnarkretsen, och i propositionen nämner jag särskilt föreningar som har till syfte att hjälpa polifiskaiångar i ufiandet. Däri inryms självfallet Amnesty International. Vidgningen av anordnarkretsen bör också göra det möjligt för FN-föreningarna ätt få lofterifillstånd. Med dessa förändringar av anordnarkretsen har två önskernåi som tidigare framförts här i riksdagen fillgodosetts. Vidgningen:avanordnarkrefsenfår också betydelse för exempelvis korpo-rationsidroftsföreningar och Hem ;Och skola-föreningar.

Herr falman! Proposifionen innehåller även förslag fill ändringar av straffsatserna i fråga om olovUgf spel och dessutom förslag fill vissa skärpningar av skaften på spel eller spelvinster. Samtidigt föreslås en höjd gräns för skattefrihet för vinst i tombolalofferier.

. När det först gäller förslaget till ändring av brottsbalken innebär def dels en utvidgning av dobbleriparagrafen, dels en skärpning av maximistraffet för dobbleri. Dessa ändringar innebär något förbättrade möjligheter att beivra illegalt spel, men jag är väl medveten om att de bara är marginella och att de måste kompletteras med andra åtgärder, som bl. a. har aft göra med polisens möjligheter att spåra upp och beivra olagligt spel. Den nya regeringen, som ju säger sig vilja ingripa med kraft mot ekonomisk brottslighet, har här möjlighet att göra ytterligare insatser.

På skaftesidan föreslås först och främst aft stämpelskatten skall avskaffas, samtidigt som man behåller lotferivinstskatfen på vinster som är värda mer än 500 kr. Därutöver föreslås vissa skatfeskärpningar i fråga om bingo och roulett. De föreslagna skaftehöjningarna har på något håll föranlett oro, som jag dock tror är obefogad. Från spelarrangörernas sida hävdas att den nya rouleffskatten hårt drabbar dem som har flera roulettbord. Det är rikfigt, men def är naturligtvis också avsikten. Avsikten var att göra en differenfiering av skatten med hänsyn fill den avkastning man har från spelsfällen med etf spelbord resp. spelställen med .flera. I de fall där man har endast ett spelbord sfiger skatten bara med 1 000 kr. per månad. Den nya lagstiftningen ger dessutom möjlighet för spelarrangörerna aft införa en högsta insats på 2 kr. vid rouleftspel.

För bingospel stannar höjningen vid 0,5 % av spelomsättningen. Jag kan infe tro att detta kan menligt påverka t. ex. idrottsföreningarnas möjligheter att anordna bingospel.

Bakom både den nya lotterilagstiftningen och de ändrade skattereglerna på det här området ligger etf allmänt synsätt på spel och lotterier som en i sig legitim verksamhet. Men samtidigt måste samhället ha en viss kontroll över

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

verksamheten för aft hindra icke önskvärda sociala effekter eller andra skadeverkningar. Jag kan i det sammanhanget påminna om det beslut som riksdagen fattade i våras, om vidgade kontrollmöjligheter när det gäller flipperspel. Självfallet finns dessutom etf fiskalt intresse med i bilden genom att man med de föreslagna skattesatserna kan öka statens inkomster.

Jag tror att beskattningen av spelverksamhefen med de här föreslagna ändringarna är ganska väl avvägd.

Låt mig, herr falman, också något beröra det som Sten Svensson sade. Jag vet att det kommer att framföras ett yrkande som knyter an fill förslaget om att förbjuda kedjebrevsspel.

Jag tror att man från samhällets sida allfid måste göra en avvägning mellan vad man å ena sidan anser vara etf legitimt spel och vad man å andra sidan anser vara för allmänheten skadUga spelformer. Vi har då gjort deri bedömningen, att fill den senare kategorin hör kedjebrevsspel. Sten Svensson invände att man i den föreslagna lagen använt uttrycket "kedjebrevsspel eller liknande spel". Han var orolig för att detta skulle leda fill att man lät förbudet på ett godtyckUgt sätt bli utsträckt.

Jag tror aft man skall ha klarf för sig att den här skrivningen ingalunda är avsikfiigt vag eller otydlig. Här har vi aft göra med en betydande uppfinningsrikedom bland spelarrangörerna, och om vi inte hade den här formuleringen skulle man snabbt ersätta kedjebrevsspel med någonfing som mycket liknar detta spel, men som har en något annan benämning. Qm man nu vill gå in med ett förbud mot den här enligt min mening icke önskvärda typen av spel måste man i lagstiftningen ha just formuleringen "kedjebrevsspel eUer Uknande spel".

Häri ligger förvisso inte från min sida, och jag tror infe heller från utskottets sida, någon önskan att spä på med förbud i vårt samhälle. Jag tror att def är rikfigt aft man är restriktiv med förbud och att det också gäller spelverksamhefen. Men man kan alltså infe utesluta en reglering från samhällets sida, som just när def gäller kedjebrevsspelen bör fa formen av etf förbud.

AnL 91 STEN SVENSSON (m) repUk:

Herr talman! Jag vidhåller att det är en olycklig formulering och att det blir en oprecis lagstiftning, som kommer att vålla svårigheter vid fillämpningen. Om lagen träder i kraft är jag övertygad om att den fortsatta utvecklingen kommer att visa aft den bedömning jag gjorde i mitt anförande var mera verklighetstrogen än den Björn Molin gav uttryck för.

AnL 92 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Herr falman! Jag skall erkänna att jag inte är expert på just kedjebrevsspel, och def är möjligt att Sten Svensson därför har en mera verklighetstrogen bUd. Def får han väl i så fall närmare utveckla för kammarens ledamöter.

Vad jag sade var att om man vill införa etf förbud mot den här typen av spel, så blir det förbudet inte verkningsfullt om man i lagtexten bara skriver "kedjebrevsspel". Man måste i lagtexten skriva "kedjebrevsspel eller

liknande spel". Spelarrangörerna har en betydande påhittighet på detta område och skulle, om man inte formulerade lagtexten på def här viset, mycket snabbt komma aft gå förbi förbudet. Om man verkligen vill ha ett förbud och om man vill att def skall stå sig, måste man ha den här typen av text.

AnL 93 STEN SVENSSON (m) replik:

Herr talman! Def är riktigt att de som vill gå runt den här typen av restriktioner och regler ligger väldigt långt före lagstiftaren och är mycket uppfinningsrika.

Vad jag åsyftade var att jag följt tidigare förbudslagstiftning och funnit att det förekommer att man på olika sätt går runt lagstiftningen. Det visar den erfarenhet vi kan fall tillbaka på. Med den utgångspunkten har jag gjort en prognos för framtiden, och jag tror, herr talman, att det blir likadant även i def här fallet.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ny lotterilag

AnL 94 KNUT WACHTMEISTER (m);

Herr talman! Under utövandet av sin lagstiftande makt måste riksdagen självfallet alltid ytterst noga väga fördelarna med eller rent av nödvändigheten av nya förbud mot nackdelarna av begränsningen av människors eget ansvarstagande och en inskränkning i den enskildes rörelsefrihet.

Ett absolut krav på en lagstiftning måste givetvis också vara att den inte inbjuder till feltolkningar. Det nya förbud det här är fråga om gäller ju "kedjebrevsspel och liknande spel". En sådan lagtext bäddar för svårigheter för de kontrollerande myndigheterna, som har att avväga de områden inom vilka lagen skall tillämpas. Lagsfiftningen blir ju inte bättre av aft det här i debatten har förts fram att lagtexten med avsikt måste vara vag, därför def annars är så lätt att kringgå den.

Jag delar helt de synpunkter som här har framförts av Sten Svensson både beträffande kritiken mot spelformen som sådan - som sannerligen inte är någonting att plädera för - och när det gäller synpunkten aft nyttan av ytterligare förbud inte uppväger de negafiva verkningarna. Jag stöder f. ö. de synpunkter som framförts i reservationen.

Beklagligtvis finns def ingen motion på vilken Sten Svensson kunde hänga upp ett yrkande om avslag på den del av propositionen som handlar om förbud mot "kedjebrevsspel och liknande spel".

För att kammaren ändå skall ha möjlighet att ta ställning i den här frågan har jag framställt ett yrkande som finns tillgängligt på ledamöternas bänkar.

Jag yrkar således under mom. 2 aft riksdagen

a) med avslag på mofion 1982/83:16 antar det i proposition 1981/82:170 framlagda förslaget till lofterilag;

b) hos regeringen begär förslag till ändring i lagen varigenom förbudet mot kedjebrevsspel och liknande spel upphävs.

7 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 95 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Om Knut Wachtmeister lyssnade på mig, observerade han säkert att jag inte sade att den här lagtexten avsiktligt var vag. Jag sade att den infe var vag. Det var Sten Svensson som uppfattade den som vag. Jag sade att den avsiktligt måste ges den utformningen, om den skall nå avsett resultat.

Herr falman! Jag yrkar avslag på Knut Wachtmeisters yrkande.

Överläggningen var härmed avslutad.

Näringsutskottets betänkande 7

Mom. 2

I kontraproposif ionsvoteringen biträddes reservationen av Tage Sundkvist m. fl. med 92 röster mot 57 för det av Knut Wachtmeister under överläggningen framställda yrkandet. 160 ledamöter avstod från att rösta.

1 huvudvoteringen bifölls utskottets hemsfällan med 168 röster mot 139 för reservafionen av Tage Sundkvist m. fl. 3 ledamöter avstod från aft rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Skatteutskottets betänkande 6

Utskottets hemställan bifölls.

19 § Föredrogs Näringsutskoftets betänkande

1982/83:8 Ändring i lagen med bemyndigande om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter, m. m. (prop. 1982/83:36)

Utskottets hemsfällan bifölls.

20 § Ändringar i utlänningslagen m. m.

Föredrogs arbetsmarknadsufskoftets betänkande 1982/83:3 om ändringar i utlänningslagen m. m. (prop. 1981/82:146).

AnL 96 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk);

Herr talman! Vänsterparfiet kommunisterna är starkt krifiskt fill utlänningslagen. Vi har under en följd av år i mofioner och på annat sätt föreslagit förändringar som vi anser är befogade och nödvändiga.

Vår kritik riktar sig mot dels lagsfiftningens utformning, dels dess prakfiska fillämpning. Vi menar att def ofta finns en mycket stor skillnad mellan å ena sidan lagens utformning och å andra sidan dess tillämpning.

Vi har fierfaldiga gånger konstaterat att den praktiska fillämpningen av

lagen av olika myndigheter kännetecknas av en restriktivitet som inte motsvaras av lagsfiftningen. Den kännetecknas av en restriktivitet som far hänsyn till helt andra faktorer än lagens uttryckta och objekfiva tillämpning. Den motsvarar inte den allmänna rättsuppfattningen i landet och skapar en känsla av otrygghet och osäkerhet hos många invandrare.

Vi menar dessutom aft lagens utformning dels lämnar utrymme för olika tolkningar, dels kännetecknas av en restriktivitet som infe är befogad.

Borttagandet av återbryfningsräften beträffande regeringens utvisnings-beslut har visat sig få mycket negativa följder. Vi anser aft dess återinförande är en större garanfi för rättssäkerhet.

Det är av avgörande betydelse för flyktingars skydd i en utvisningssifuafion aft def omedelbart föreligger rätt till juridiskt biträde. Def är en svår brist att detta infe innefattas av lagen. Man har här försummat att på ett reellt sätt kraftigt förstärka skyddet för flyktingar mot felakfiga avvisningar beslutade av polisen.

Denna brist blir så mycket mer förödande för flyktingars rättssäkerhet som polisens anmälningsskyldighet fill invandrarverket bortfaller om utlänningar avger nöjdförklaringar. Här föreligger oerhörda risker att flyktingar i en pressande avvisningssifuafion och utan juridisk hjälp felaktigt undertecknar en nöjdförklaring.

Vpk har den bestämda uppfattningen att det visumtvång som fillämpas för alla turkiska medborgares inresa till Sverige är en starkt diskriminerande åtgärd. Den har tillkommit för att förhindra en massiv och okontrollerad invandring av assyrier/syrianer i landet. Men nu existerar inte den risken längre i och med att invandringen av assyrier/syrianer har avtagit och nästan helt upphört. I stället blir det så aft det fortsatta visumtvånget gör det svårare för personer från Turkiet att söka polifisk asyl i Sverige. Därför bör defta tvång helt avskaffas.

Bestämmelserna som reglerar familjeanknytning mellan en utlänning och en person med uppehållstillstånd i Sverige är alldeles för restriktiva och uflänningsfienfliga och bör ses över. De medför i prakfiken oöverstigliga hinder mot äktenskap eller samboende mellan svenskar och utlänningar i Sverige. De innebär en inskränkning i svenska medborgares rätt att ingå äktenskap med en utlänning.

Herr talman! Det var de punkter på vilka vårt parti reserverar sig i def betänkande som behandlas. Dessutom skall jag kommentera en mofion, nr 1982/83:4, som också behandlas i betänkandet.

Genévekonventionen säger att som flykfing skall räknas var och en som med rätta fruktar aft bli förföljd på grund av sin ras, religion, nationalitet, socialgrupp eller sina politiska åsikter.

Vi är medvetna om att kvinnor i många länder förföljs på grund av sitt kön. De t. o. m. dödas. Med hänsyn fill det anser vårt parti aft även ordet "kön" bör ingå i Genévekonventionens uppräkning av orsaker till förföljelse. För att få en ändring till stånd i texten krävs att förslag kommer från ett lands regering. I flera europeiska länder har frågan aktualiserats tack vare olika aktionsgrupper. Längst har man kommit i Schweiz, varifrån FN och dess

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

avdelning för mänskliga rättigheter kontaktats.

Nu har vårt parti inte ansett det nödvändigt att reservera sig i den frågan, men vi förbehåller oss rätten att följa frågans utveckling i framtiden och att återkomma fill den.

Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga vpk-reservafioner.

AnL 97 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Riksdagen har i dag på sitt bord förslag till vissa ändringar av den relativt nya ufiänningslagen och vissa andra därmed sammanhängande frågor.

När riksdagen för knappt fre år sedan fastställde den nu gällande utlänningslagen skedde def i vetskap om aft utlänningslagskommittén fortsatte sitt arbete med vissa frågor.

I dag har vi att ta ställning till proposifion 1981/82:146 och en rad mofioner som har samband med propositionen. Verkställigheten av domstolarnas beslut föreslås överflyttad från länsstyrelsen till polismyndigheterna, vilka redan svarar för verkställigheten för övriga utvisningsbeslut. Möjligheterna aft överklaga statens invandrarverks beslut i verkställighefsärenden ökas. Besvärsrätfen i fråga om beslut om förvar enligt utlänningslagen reformeras.

Kringgående av den reglerade invandringen i form av illegal anställning medför allvarliga nackdelar för den enskilde utlänningen, för andra seriösa arbetsgivare och även för samhället. Nu föreslås att den som anställer en utlänning utan föreskrivet arbetstillstånd åläggs att till staten utge en särskild avgift. Vid sidan av denna avgift kan han också dömas till böter eller fängelse.

I flera motioner tas situationen upp för de kvinnor som beviljats uppehållstillstånd efter ingånget äktenskap och som efter skilsmässa riskerar att bli utvisade. Frågan behandlas f. n. inom den invandrarpolitiska kommittén, och redan nu kan noteras aft en annan och mjukare praxis fillämpas i dessa situationer.

Utskottet fillstyrker också propositionens förslag att förhandling i ferroristärenden regelmässigt skall ske vid Stockholms tingsrätt.

De ändrade lagbestämmelserna föreslås gälla från den 1 januari 1983.

Herr talman! Jag vill också med några ord beröra de fyra vpk-reservationerna i defta betänkande.

I reservafion nr 1 hemställs att regeringens rätt att återbryta avlägsnandebeslut bör återinföras. Reservanterna framhåller att polisen ibland gör politiska bedömningar av polifiska verkställighetshinder och vägrar överlämna ärendet fill invandrarverket.

Utlänningslagskommiftén, föredragande statsrådet, flera remissinstanser och utskottet har prövat frågan om politiska verkställighetshinder vid beslut om utvisningsärenden mycket ingående. Syftet har varit att förbättra rättssäkerheten och ge klarare regler fill den handläggande myndigheten.

Föredragande statsrådet säger i propositionen: "Def kan enligt min mening inte nog understrykas aft verksfällighetsmyndigheten måste vara

lyhörd för varje påstående av utlänningen, som kan innefatta en invändning om poUfiskt verkställighetshinder och som därför skall prövas av SIV. Är def på minsta sätt tveksamt om påståendet kan ha fog för sig eller om def tidigare har prövats, skall ärendet enligt gällande regler överlämnas fill verket."

Utskottet har också velat understryka detta. Likaså erinrar utskottet om de åtgärder som planeras i form av utbildning och riktlinjer för den berörda poUspersonalen. Frågan skall naturligtvis följas upp av invandrarpolitiska kommittén.

Rätten till juridiskt biträde för flyktingar i en avvisningssifuafion fas upp i reservation nr 2. Reservanternas krav på omedelbar rätt fill juridiskt biträde i avvisningssifuafion har avvisats, eftersom polismyndighetens rätt att besluta om avvisning är begränsad till helt klara fall. Om utlänningen åberopar poUfiska skäl och vill ha asyl och polismyndigheten bedömer de åberopade poUfiska skälen som uppenbart oriktiga, är polismyndigheten skyldig att anmäla sitt beslut till invandrarverket. Verket beslutar om det skall överta ärendet. Om så sker förfaller polismyndighetens awisningsbeslut, och då kan offentligt biträde förordnas. Awisningsbeslut får infe verkställas, innan invandrarverket har beslutat om det skall överta ärendet.

Utskottet har infe funnit anledning att ändra sin ståndpunkt i denna fråga, som prövats några gånger av kammaren. Hans Göran Franck belyser denna fråga ytterligare senare under dagens debatt.

Reservation nr 3 far upp avskaffande av s. k. nöjdförklaring i samband med awisningsbeslut. Utskottet har infe den här gången heller funnit någon anledning fill ändrad ståndpunkt jämfört med frågans fidigare behandling. Utskottet har i sin bedömning som utgångspunkt att polisen måste iaktta sin skyldighet att lämna en korrekt information fill utlänningen om vad en nöjdförklaring av ett awisningsbeslut innebär. Vid nöjdförklaring inför en polismyndighet och i vissa andra fall sker detta i närvaro av vittne.

I fråga om visumtvång för turkiska medborgare vill jag hänvisa fill internationell praxis. Visumtvånget är oftast ömsesidigt mellan två länder. Undantag förekommer, t. ex. länder som kräver inresevisum av alla utlänningar. Enligt vad utskottet har inhämtat är det f. n. infe aktuellt med slopande av visum mellan Sverige och Turkiet.

Massmedias inflytande på beslut i ufiänningsärenden har enligt utskottet överskattats av reservanten. Kortare väntetider, ytterligare förbättringar av ufiänningslagstiftningen och generös flykfingpolifik blir förhoppningsvis resultatet av invandrarpolitiska kommitténs arbete.

Herr talman! I en fid då egoismen har funnit grogrund kan vi ändå känna framtidstro så länge människor ställer upp för varandra. Många gör det i ideella och humanitära organisationer, insamlingar, demonstrationer osv. Men def viktigaste är aft vi får människor aft ställa upp för varandra i vardagssituationer, när vi inte upplever något dramatiskt hot. Helt enkelt: mer av solidaritet i den gråa vardagen.

Med det anförda yrkar jag bifall till hemsfällan i arbetmarknadsutskotfets betänkande nr 1982/83:3 och avslag på de fyra reservationer som har fogats till betänkandet.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 98 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk) replik:

Herr falman! Jag tänker bara kommentera en del av utskoftsbetänkandets svar på våra motioner som jag anser vara väsentlig i sammanhanget. I vår motion belyser vi den skillnad som vi anser finnas mellan lagens utformning och dess praktiska tillämpning och skriver:

"Gång på gång tvingas regeringen ompröva tidigare fattade beslut om avvisning, efter def att fallen har kommit fill allmänhetens kännedom med hjälp av massmedia. Det är etf förhållande som vittnar om att den allmänna rättsuppfattningen infe sammanfaller med vare sig utlänningslagstiftningen eller - och framför allt - med den praxis som fillämpas i dag på det här området. Man kan dra slutsatsen att flyktingansökningarnas rättvisa och allsidiga behandling är avhängig av den uppmärksamhet som massmedia kan väcka. Vidare kan man dra den slutsatsen att regeringen antingen grundat sina ställningstaganden när def gäller avvisning på summariska, felaktiga eller bristfälliga bedömningar, eller också kännetecknas den tillämpade praxisen av en restriktivitet som infe har täckning i lagstiftningen och som tjänar helt andra syften än att garantera en rättvis behandling av asylsökande."

När vi säger så är def infe massmediernas roll vi försöker belysa i första hand, utan det är just skillnaden mellan lagsfiftningens utformning och dess prakfiska tillämpning, som kan ha andra skäl än att garantera en allsidig och rättvis behandling.

AnL 99 PER-OLOF STRINDBERG (m):

Herr talman! Jag skall avstå från aft gå in i den debatt som förts mellan utskottets företrädare och den kommunistiske reservanten och ta upp ett par andra saker.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 3 rör flera viktiga frågor i vår utlänningslagstiftning, bl. a. frågan om påföljden vid förhindrande av verkställigheten av etf beslut om avlägsnaride; detta är som bekant icke helt ovanligt. Utlänningslagskommittén behandlade på sin tid frågan om kriminalisering av åtgärder som syftar fill att förhindra verkställigheten av ett avlägsnandebeslut. Kommittén sade bl. a. att det är ofrånkomligt aft åtskilliga utlänningar måste skickas fillbaka till sitt hemland trots aft förhållandena där materiellt och polifiskt är besvärliga. Detta är nödvändigt, om vi inte skall göra avsteg från vår höga ambitionsnivå när det gäller aft ge invandrare med svenskar jämförbara villkor. Kommitténs slutsats blev, även om den framhöll att skäl kunde tala däremot, att samhället bör ingripa med straffsankfioner mot åtgärder som avser att förhindra verkställigheten av ett avlägsnandebeslut. Undantag, menade man, skulle dock göras för nära anhörig, och det anser jag för min del också vara rimligt.

I proposifion 1981/82:146 om verkställighet, förvar och ansvar enligt utlänningslagen frångick föredraganden kommitténs förslag med undantag för att den som av vinningsskäl gömmer en avvisad eller utvisad kan dömas fill straff. I mofion 1981/82:2412 yrkade Gunnel Liljegren och jag aft kommiftéförslaget skulle följas. Samma ståndpunkt har jag också hävdat när

frågan behandlades i invandrarverkets styrelse.

Arbetsmarknadsutskottet behandlar nu motionen mycket välvilligt, men föreslår att motionsyrkandet skall avslås. Utskoffef konstaterar dock att det finns anledning att "med tanke på den möjliga framfida utvecklingen överväga lämpliga åtgärder som syftar till att denna form av verksamhet upphör", dvs. att gömma personer för aft förhindra aft ett eventuellt awisningsbeslut verkställs.

Herr talman! Def var precis den slutsats som vi niofionärer drog och som gjorde att den här motionen väcktes. Def är bara litet märkligt aft infe utskottet drar konsekvenserna av sitt eget ställningstagande. Def ger naturligtvis oss anledning att återkomma.

Jag vill för att understryka detta helt kort också citera några rader av vad utlänningslagskommiftén sade i sitt betänkande:

"Om en stat i längden tolererar aft regeringens och behöriga myndigheters lagakraffvunna beslut i ufiänningsärenden undandras verkställighet på grund av åtgärder från allmänhetens sida, verkar detta av naturliga skäl demoraliserande på bl. a. dem som har att fatta eUer verkställa besluten. Underlåtenheten att beivra etf sådant handlingssätt skapar vidare intrycket, aft samhället inte menar allvar med besluten. Dessa förhållanden kan i längden leda fill förakt för myndigheternas verksamhet, och i detta fall, för samhällets invandringspolitik."

Herr falman! Def är beklagligt att utskottet inte tagit fasta på detta uttalande av utlänningslagskommiftén. Def ger oss mofionärer anledning att återkomma inom kort.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

I detta anförande instämde Wiggo Komstedt (m).

AnL 100 ARNE FRANSSON (c):

Herr talman! När förslaget till ny utlänningslag behandlades av riksdagen våren 1980 återstod vissa frågor att utreda. Utlänningslagskommiftén fortsatte sitt arbete, och den proposition vi nu behandlar bygger i huvudsak på kommitténs slutbetänkande och tar upp etf begränsat antal frågor som rör verkställighet av avvisnings- och ufvisningsbesluf, förvarsfagande, straff och ansvarsbestämmelser. Dessutom föreslår regeringen vissa ändringar i handläggningen av terroristärenden. Propositionen lämnades fill riksdagen redan i våras och är alltså undertecknad av förra regeringen och dess invandrarminister Karin Andersson, som emellerfid på grund av uppdrag i FN-delegationen i New York är förhindrad att delta i debatten i dag.

Def råder stor enighet i utskottet om propositionen.

I aktuellt betänkande behandlas också ett stort antal mofioner, och jag vill beröra några av dem.

Frågan om förvarsfagande av utlänningar har ofta varit föremål för debatt. I proposifionen understryks att förvarstagande enligt utlänningslagen skall tillämpas restriktivt och infe tillgripas om syftet med en tvångsåtgärd av detta slag kan tillgodoses på annat sätt.

Utskottet instämmer i detta och noterar med tillfredsställelse att utlän-

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

ningslagskommittén kunnat konstatera att förvarsfagandena regelmässigt varit korta.

När det gäller förvarstagande där barn är inblandade redovisas i proposifionen de åtgärder som dåvarande regeringen redan vidtagit. Den 14 januari 1982 beslöt nämligen regeringen om sådana ändringar av utlännings-förordningen att barn under 16 år infe utan synnerliga skäl får tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller poUsarrest. Utskottet noterar detta med tillfredsställelse.

Utskottet påpekar att det också i övrigt är otillfredsställande aft förvar av utlänningar i stor utsträckning sker i häkten och arrestlokaler och delar den uppfattning som framkommit både i uflänningslagskommifféns betänkande och i propositionen, nämligen att en långsiktig lösning på problemet måste innebära att särskilda förvarslokaler kommer till.

När def gäller straffpåföljd för här boende personer som genom att gömma utlänningar försöker hindra verkställighet av avvisnings- och ufvisningsbesluf har regeringen inte helt ställt sig bakom uflänningslagskommifféns förslag, som innebär att allt sådant handlande bör vara straffbart.

Enligt proposifionen bör endast sådana handlingar straffbeläggas som begås i vinningssyfte. Personer som ingriper av starka medmänskUga skäl bör inte straffas. I dessa situationer bör lösningen sökas genom andra medel, främst information.

I proposifionen framhålls emellerfid aft all verksamhet för att hindra verkställighet av i laga ordning fattade avlägsnandebeslut är ägnade att undergräva respekten för ett demokrafiskt samhällsskick. Den kan dessutom leda fill psykiska men för de personer som göms undan.

Utskottet ansluter sig fill propositionens förslag men påpekar att detta infe får tolkas så att man accepterar någon form av verksamhet som syftar till att hindra verkställighet av fattade beslut. Tvärtom tar utskottet bestämt avstånd från all sådan verksamhet.

Flera tar upp problem som kan drabba kvinnor som fått uppehållstillstånd i Sverige på grund av äktenskap eller samboende med här bosatt man och som, om förhållandet spricker inom viss fid, kan riskera att utvisas. Här noterar utskottet med tillfredsställelse att förra invandrarministern Karin Andersson infört en annan och mjukare praxis i dessa fall. I en interpellationsdebatt i februari i år uttalade hon att större hänsyn skulle tas till de problem som kan uppkomma om de frånskilda kvinnorna tvingas återvända till hemlandet, liksom fill orsakerna fill att dessa kvinnor vill bryta upp ur äktenskapet eller samboendet i Sverige. Många ufiändska kvinnor misshandlas nämligen av sina partner.

Slutligen tas i en motion upp problemen med de långa väntetiderna för utlänningar som begärt tillstånd att få stanna i Sverige.

De långa handläggningstiderna i ufiänningsärenden har under många år varit etf problem, särskilt accentuerat i mitten av 1970-falef och åren därefter. Även om de väntetider på två fill fre år som ofta förekommit i debatten varit överdrivna och mer gällt enskilda fall än genomsnittstiden, så är def både för de enskilda människorna som berörs och för samhället

oacceptabelt att väntetiden blir längre än vad den i ufiänningslagen fastlagda handläggningsordningen ger upphov fill.

Dess bättre har situafionen på det här området genom de åtgärder som förra invandrarministern Karin Andersson och regeringen och riksdagen vidtagit starkt förbättrats. Före regeringsskiftet uppgick antalet ärenden i arbetsmarknadsdepartementet till 335 mot ca 1 000 bara ett år fidigare. Också på invandrarverket och hos polisen är situationen väsentligt bättre än tidigare. Utskottet noterar detta och säger att det alltså i dagsläget inte finns skäl att överväga ytterligare åtgärder för att förkorta handläggningsfiden, men självfallet måste det vara en ambifion att på olika sätt skapa förutsättningar för en sådan förkortning.

Jag vill endast tillägga att det är en väsentlig invandrarpolitisk insats som gjorts genom att väntefiderna i ufiänningsärenden nedbringats fill "normal" nivå.

Med def anförda får jag, herr falman, yrka bifall fill utskottets hemställan på samtUga punkter.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 101 PER-OLOF STRINDBERG (m) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att man också i utskoftsbefänkandet starkt betonar informationsinsatserna. Def är gott och väl med informafion, men jag ifrågasätter starkt om utskottet ändå infe har övervärderat betydelsen av informafion i detta sammanhang. Här gäller def ju gmpper som av religiösa eller andra skäl döljer dem som är awisningshotade. Jag tror inte att informationsinsatser kan ha tillräcklig effekt i sådana fall.

Om vi, herr talman, skall få förståelse för den svenska invandringspolifiken, måste förutsättningen vara aft vi har en reglerad invandring och att de ramar som styr denna reglerade invandring respekteras samt att, om de inte respekteras, samhället reagerar mot det. Detta tror jag aft svenska folket begär. Dessutom tycker jag att def är logiskt aft def, om def är straffbart att hjälpa människor att illegalt komma in i landet, rimligtvis också bör vara straffbart att gömma dem, om de är utvisningshotade.

AnL 102 ARNE FRANSSON (c) replik:

Herr falman! Def är naturligtvis allfid svårt att bedöma värdet av information och hur informationen når ut till människorna. Jag tycker ändå infe att man skall förringa informationens betydelse när det gäller att klargöra vilka förhållanden som råder i vårt land och vilka påföljder som det kan bli fråga om. Jag tycker aft det finns anledning att avvakta och följa utvecklingen av det beslut som riksdagen kommer att fatta här i dag. Det är ju, Per-Olof Strindberg, ett enhälligt utskott som har ställt sig bakom den fidigare regeringens förslag på den här punkten.

AnL 103 PER-OLOF STRINDBERG (m) repHk: Herr talman! Att utskottet är enhälligt behöver ju inte innebära aft utlänningslagskommiftén på sin tid, eller möjligen jag, kan ha rätt.

8 Riksdagens protokoU 1982/83:38

Nr 38

Onsdagen den ' 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 104 ARNE FRANSSON (c) replik:

Herr talman! Framfiden får naturligtvis utvisa vem som har rätt - etf enhälligt utskott eller utlänningslagskommiftén och Per-Olof Strindberg.

AnL 105 GUNNEL LILJEGREN (m):

Herr talman! Vi har här ännu en moderat mofion, nr 2411, som utskottet ägnat en mycket omsorgsfull behandling under rubriken Ett särskilt utvisningsförfarande, s. 4-8 i betänkandet. Den gäller frågan om den s. k. tremånadersgränsen. Utskottet redovisar utförligt ärendets fidigare historia, men jag vill komplettera redovisningen på några punkter.

Vid behandlingen av ny uflänningslag 1980 fanns det mofioner i ärendet från tre parfier - från det nuvarande regeringspartiet bl. a. en kommittémofion med Anna-Greta Leijon som första namn. Samtliga motionärer ansåg def principiellt felakfigt aft låta illegalt invandrade personer, genom aft de håller sig undan och inte anmäler sig hos polisen inom tre månader, få etf mer omfattande prövningsförfarande än de som följer utlänningslagens bestämmelser.

Arbetsmarknadsufskotfet var då infe berett att slopa tremånadersgränsen utan sköt frågan vidare fill utlänningslagskommiftén. Denna kommitté har nu stött och blött frågan. Majoriteten förordar slopandet av tremånadersgränsen med en kompromiss, som fortfarande innebär en favör för dem som håller sig undan. Invandrarverket, rikspolisstyrelsen och invandrarpolitiska kommittén anser att förslaget är ett steg i rätt riktning men infe tillräckligt effektivt. Man vill liksom vi mofionärer slopa tremånadersgränsen - så infe utskottet. Här föreslås att frågan utreds vidare av den invandrarpolitiska kommittén.

Kommittén för ett uttömmande resonemang kring termerna avvisning och utvisning. Man skulle t. ex. infe kunna avvisa någon som vistats i Sverige tre månader och en vecka. Däremot kan den som vistats här illegalt knappt fre månader avvisas.

Def vikfiga är infe huruvida man kallar förfarandet av- eller utvisning -även om jag kan hålla med om att avvisning helst bör ske vid gränsen. Huvudpunkten i vår mofion är att den som håller sig undan tre månader infe skall behandlas på ett bättre sätt än den som anmäler sig hos myndigheterna inom föreskriven tid.

Det är infe relevant att diskutera hur många personer per år som berörs, även om det är ganska många. Däremot hade def varit bra om utskottet hade beaktat sambandet mellan vårt motionskrav om fremånadersgränsens slopande och Allan Åkerlinds motion om högst ett halvt års handläggningsfid för uppehållsfillstånd och den mofion som Per-Olof Strindberg nyss försvarade om vikfen av att avskräcka också välmenande personer från att hålla illegalt invandrade gömda. Invandrarlagstiffningen måste hänga ihop-den får infe bestå av en samling bestämmelser som i vissa fall motverkar varandra.

Den humanitära aspekfen av problemet har arbetsmarknadsutskottet infe diskuterat i sin i övrigt utförliga behandling. Vilken verkan har det psykiskt

på människor att hålla sig gömda - därfill lurade av själva lagsfiftningen - och sedan kanske ändå utvisas ur landet, trots att deras ärende behandlats ingående och överklaganderätfen utnyttjats och fiden gått, månader och år? Enligt min och mina medmotionärers uppfattning är det vida bättre att lagen stödjer dem som direkt anmäler sig hos uflänningspolisen.

Den här juridiska och moraliska frågan - för en sådan är det - har nu som sagt hänskjutits till IPOK - invandrarpolitiska kommittén - som enligt utskottet räknar med att lösa frågan under innevarande budgetår. Så länge har vi fakfiskt tid att vänta, och jag har därför inget yrkande nu.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 106 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr falman! Proposifionen innehåller åtskilliga förbättringar i utlänningslagen, bl. a. genom att besvärsrätfen utökas i verkställighetsärenden och genom att muntlig förhandling regelmässigt skall förekomma i ferroristärenden inför Stockholms tingsrätt.

De långa handläggningsfiderna såväl hos SIV, statens invandrarverk, som hos arbetsmarknadsdepartementet har varit ytterligt betungande både för samhället och för den enskilde rättssökande. I utskottets betänkande redovisas nu på s. 27 att antalet oavgjorda ärenden i departementet uppgått fill 335 för september i år, Per den 1 juli 1982 var balansen av öppna ärenden hos SIV ca 9 000, varav 1 000 var ärenden om awisning och utvisning samt verkställighet av sådana beslut. En förbättring har skett, men def finns anledning aft varna för att tro att svårigheterna skulle vara övervunna. Ärendebalanserna har fluktuerat, tidvis mycket kraftigt. Balansen hos SIV har tidigare varit väsentligt lägre.

Jag ansluter mig till vad som anförts i utskoftets betänkande om att förslag från invandrarpoUtiska kommittén, IPOK, bör awaktas innan genomgripande lagändringar i här aktuellt hänseende görs. Men alla möjligheter att förkorta handläggningsfiderna måste tillvarafas, både hos invandrarverket och hos departementet.

I utskottets betänkande sägs i anslutning till frågan om återinförande av återbryfningsräften för regeringen då politiska skäl åberopas, att etf förstärkt rättsskydd för dem som riskerar att avlägsnas behandlas även inom IPOK. Def synes vara föga realistiskt att föreslå att denna återbryfningsräff återinförs kort fid efter det att den avskaffats. Själv riktade jag kritik mot att den avskaffades då frågan var aktuell. Behovet av återbryfningsräften sammanhänger i hög grad med aft handläggningstiderna kan hållas på en rimlig nivå. Blir handläggningstiderna långa, uppkommer gärna under ärendets gång nya skäl, även av polifisk natur. Dessa skäl kan nu åberopas hos polismyndigheten, som skall överlämna ärendet till statens invandrarverk enligt vad som föreskrivs i 85 och 86 §§.

Polisen skall infe göra några polifiska bedömningar. Verkställigheten av ett avlägsnandebeslut skall som regel överlämnas till statens invandrarverk. Polisen får underlåta att göra det bara om ufiänningens påstående om politisk förföljelse är uppenbart oriktigt, eller om def fidigare har prövats i ärendet. Statens invandrarverk har riktat kritik mot polisen, som skuUe vara alltför

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

generös i sin bedömning av 85 och 86 §§ och som sålunda skulle ha överlämnat ärenden fill statens invandrarverk i alltför stor utsträckning. Statens invandrarverk har därför gjort en framställning om att fillämpningen av ifrågavarande lagrum borde bli mera restriktiv. Den undersökning av praxis som invandrarpolitiska kommittén har gjort ger infe stöd för defta, och kraven på ökad restriktivitet i polisens handläggning måste bestämt avvisas.

Det är vikfigare att så sker än att återbryfningsrätfen återinförs. Jag vill inte utesluta att frågan om återbryfningsräften senare kan aktualiseras. Men nu bör man avvakta resultatet av de förbättrade besvärsmöjligheferna, de förkortade handläggningstiderna och ökade möjligheter till juridisk rådgivning.

Då def gäller frågan om förstärkt rättsskydd bör det erinras om aft den som riskerar att bli avvisad eller avlägsnad i annat fall har rätt till juridisk rådgivning, även om vederbörande inte har rätt fill offenfiigt biträde. Def finns anledning att förbättra informafionen om denna möjlighet, bl. a. genom aviserade nya anvisningar från rikspolisstyrelsen som skall utfärdas i samråd med statens invandrarverk. Men när det gäller rätten till juridisk rådgivning stöter man på praktiska svårigheter, särskilt då utlänningen förvaras under kortare tid än en vecka eller då vederbörande tas till förhör hos polisen i avvisnings- och verkstälUghetsärenden.

I åtskilliga fall kan rådgivningen ske per telefon. Men det är vikfigt att rådgivningen också kan organiseras genom personligt sammanträffande med advokaten. Def här förutsätter i många fall att en jourverksamhet för advokater, som anmäler intresse för saken, kan införas.

Rätt fill offenfiigt biträde finns om ufiänningen hållits i förvar i mer än en vecka. Denna tid - utan rätt till offentligt biträde - är alltför lång och borde kunna avkortas.

Ufiänning kan avge en nöjdförklaring beträffande ett avlägsnandebeslut. I en hel del fall vill ufiänningen utnyttja denna möjlighet för att därigenom påskynda verkställigheten av avlägsnandebeslufef. Def är viktigt att nöjdförklaring inför polismyndighet skall ske i närvaro av vittnen.

Även i detta sammanhang bör def erinras om rätten fill juridisk rådgivning av advokat, liksom om behovet av att en jourverksamhet för advokater även i sådana här fall införs. Närvaron av vittnen hos polisen är infe mindre angelägen i avvisnings- eller verkställighefsärenden innan offentligt biträde kan förordnas än vid avgivande av nöjdförklaring hos polismyndigheten i ett verkställighefsärende. Man borde därför överväga att införa ett system som innebär att medborgarvittnen är närvarande vid förhör hos polismyndighet då offentligt biträde infe är förordnaf. I varje fall borde den möjligheten finnas om ufiänningen själv begär def.

Reformarbetet på utlänningslagstiftningens område är således ingalunda avslutat. Inom invandrarpolitiska kommittén bedrivs etf arbete som jag hoppas kommer att leda till att viktiga förslag läggs fram, vilka riksdagen sedermera får ta ställning till.

AnL 107 ALF WENNERFORS (m):

Herr falman! Jag måste något få kommentera den mofion som Per-Olof Strindberg och Gunnel Liljegren har väckt och kanske framför allt def inlägg som Per-Olof Strindberg har gjort med anledning av mofionen, som gäller människor som gömmer utlänningar.

Per-Olof Strindberg är krifisk mot att utskottet infe har gått tillräckligt långt och infe yrkat bifall fill motionen i dess helhet.

Men för det första har utskottet gått med på att ändra lagen i def här avseendet, dvs. 96 §.

För det andra har utskottet ägnat mofionen och detta problem stort utrymme i utskoftsbefänkandet. Vi börjar med att säga på s. 22: "Utskottet anser det vara beklagligt aft i landet boende personer akfivt medverkar till att

utlänningar håller sig gömda ." Vidare säger vi att utskottet bestämt tar

avstånd från sådan verksamhet. Jag tycker aft det är talande.

För det tredje säger utskottet t. o. m. aft utskottets ställningstagande inte får tolkas som om riksdagen skulle acceptera den här verksamheten.

Jag tycker att utskottet har gått mycket långt i en fråga som egenfiigen är mycket svår aft bedöma. Det är inte så enkelt som det kanske låter när man hör Per-Olof Strindberg.

Jag tycker att def är en väsenfiig skillnad mellan människor som gömmer utlänningar för att tjäna pengar - vi tar alla bestämt avstånd från detta - och människor, kyrkligt akfiva, som gör det för aft hjälpa olyckliga och psykiskt pressade människor. Vad skulle Per-Olof Strindberg säga om diakonissan i Linköping gör detta just för att hjälpa? Hon gör def därför aft hon kanske inte är informerad om vad det egentligen innebär, därför att hon av humanitära skäl vill hjälpa. Då säger vi att man innan man skärper lagen ytterligare bör vidta informationsåtgärder.

Jag tycker att def är ett klokt ställningstagande av utskottet, och jag har alltså varit med om det.

Vi säger dessutom, Per-Olof Strindberg, aft vi skall följa utvecklingen. Och om den framtida utvecklingen visar aft åtgärderna inte är tillräckligt effektiva skall vi återkomma.

Defta borde vara fillräckligt för mofionärerna. Skrivningen är på gränsen till ett bifall till Per-Olof Strindbergs och Gunnel Liljegrens motion.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 108 PER-OLOF STRINDBERG (m) replik:

Herr talman! Beträffande vad jag skulle säga om diakonissan i Linköping bröt mot gällande lagstiftning: Oavsett vilka skäl man har för att kringgå lagstiftningen skall man bestraffas för att man kringgår den. Def enda undantag vi har talat om gäller nära familjeanknyfning.

Sedan håller jag helt med om att arbetsmarknadsutskottet har ägnat mycket stort intresse och stort utrymme åt vår mofion och i texten i stort sett tillstyrkt den. Men som motionär är def def formella bifallet som jag saknar, och det är def som räknas.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 109 ALF WENNERFORS (m) replik: Herr falman! Då är vi överens.

Vi följer utvecklingen, Per-Olof Strindberg, och så får vi se om det blir nödvändigt med ytterligare åtgärder.

AnL 110 ALLAN ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag har i mofion 1982/83:6 framhållit att flykfingar som kommer hit från andra länder får vänta länge på besked om de får stanna här eller inte, att de under den tiden inte får fa något arbete och att defta skapar betydande kostnader för samhället och svårigheter i psykiskt hänseende för dessa personer. Jag föreslår i mofionen att handläggningsfiderna skall vara högst sex månader. När ett beslut om en sexmånadersgräns träder i kraft, skall de som befinner sig här automatiskt beviljas uppehållstillstånd, om de väntat på ett sådant mer än sex månader.

Utskottet säger i samband med detta att ärendebalansen har minskat. Minskningen är så kraftig, menar man, att def saknas skäl att i dag överväga åtgärder av det slag som förespråkas i mofionen. Det är mycket märkligt. Jag har här invandrarverkefs anslagsframställning för 1983/84. Där säger man på s. 14:

"Det allvarligaste problemet i fråga om invandringen är fortfarande de långa handläggningstiderna i tillståndsärenden. De är inhumana för de berörda människorna och kostsamma för samhället."

På s. 27 talar man om hur många "gamla" ärenden man hade per den 15 juli 1982. Av detta framgår att 30 % av ärendena är äldre än sex månader, 18 % är äldre än nio månader, 10 % är äldre än tolv månader och 3 % är äldre än arton månader.

Detta skall sättas i relafion till vad som sägs på s. 112 och 113 i anslagsframställningen. Där redovisas de genomsnittliga handläggningstiderna vid invandrarverkets fillståndsbyrå. För ärenden som gällde avvisning, förpassning, utvisning och verkställighet hade man första halvåret 1979 en genomsnitfiig handläggningstid på 120 dagar. Första halvåret 1982 var den genomsnittliga handläggningstiden 112 dagar. Def är alltså en skillnad på bara 8 dagar. Def skall ses i relation till vad som har hänt under den här fiden. Vi har nämligen fått väldigt många polska flykfingar. Def rör sig om stora grupper och ärenden som ofta inte fordrar så lång handläggningsfid. Det har dragit ner siffran för de genomsnittliga handläggningsfiderna, vilket betyder aft handläggningstiderna för de övriga grupperna troligen har ökat.

Detta är såvitt jag kan förstå def fakfiska problemet vid invandrarverket. Verket säger också att man vill ha mer personal eller åtminstone behålla den personal man har. Man kan inte acceptera en minskning på grund av dessa problem. I etf brev till regeringen den 12 augusfi har man dessutom begärt åtgärder för att på något sätt minska de långa handläggningstiderna.

Det är klart aft def kan vara som utskoffef säger, dvs. att antalet ärenden i departementet har minskat. Säkert är def på det viset. Men det kan bero på aft departementet för ungefär etf år sedan fattade etf klumpbesluf i etf ärende som gällde mellan 200 och 300 människor som hade bett att få stanna i landet.

Man fattade ett awisningsbeslut för alla dessa människor i klump. Naturligtvis minskar antalet då ganska radikalt i ett enda svep. Dessa 200-300 människor fanns med i den redovisning med 1 000 ärenden som man lämnade i september för ett år sedan, men de var borta ur bilden i september 1982.

Def kan alltså förekomma en del liknande egendomligheter som förklarar statistiken, men man kan infe komma ifrån den redovisning och de skrivningar som invandrarverket har gjort i sin anslagsframställning.

Jag är mycket förvånad över att arbetsmarknadsutskottet har tagit så lätt på den här frågan att det inte ens tycker att de förslag jag har framfört i motionen är värda att övervägas.

Jag förstår aft det inte är någon mening med att yrka bifall till motionen nu, men jag får anledning att återkomma under mofionsfiden i januari. Jag tycker nämligen att det är viktigt aft man tar fasta på förslaget om aft ha högst sex månaders handläggningsfid. Sedan får man se fill aft en sådan ordning fungerar. På något sätt måste def gå, för vi kan inte ha handläggningsfider på upp till två eller i vissa fall två och ett halvt år, som gör att människor får lida och blir psykiskt sjuka, därför att de inte vet hur beslutet blir. Dessutom kosfar detta samhället oerhört stora summor. Det måste på något vis stoppas, och det var motivet för min motion. Jag tycker inte aft man kan avvisa kraven på def sätt utskottet har gjort, när def säger att def infe ens finns skäl att överväga några åtgärder.

Jag återkommer fill frågan.

Nr 38

Onsdagen den > 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

AnL 111 ARNE FRANSSON (c):

Herr falman! Allan Åkerlind är krifisk över utskottefs behandling av hans mofion om handläggningstiderna. Jag tror att def är viktigt att vi gör klart för oss att def under de senaste åren vidtagits en hel del åtgärder för att förkorta handläggningsfiderna. Det har skett en omfördelning av personalen på statens invandrarverk för att på det sättet nedbringa handläggningstiderna, och det har på inifiafiv av regering och riksdag skett en personalförstärkning på arbetsmarknadsdepartementet. Det har gjorts förändringar på förslag av utlänningslagskommittén. Vi vet att den nuvarande utredningen under Lahja Exners ledning arbetar intensivt med dessa frågor i syfte att finna konstruktiva lösningar för aft ytterligare nedbringa handläggningstiderna.

Om riksdagen skulle fatta ett beslut om att def får vara högst sex månaders handläggningstid, är det naturligtvis lika vikfigt att man ställer resurser fiU förfogande och föreslår konkreta åtgärder, så att en förkortning av handläggningstiderna till sex månader kan bli verklighet. Några sådana förslag har Allan Åkerlind infe framfört i sin mofion. Jag tror att det är en nödvändighet att man också föreslår resursförstärkningar i betydande omfattning, om man skall uppnå den sexmånadersgräns som Allan Åkerlind angivit i sin mofion.

Låt oss i stället följa utvecklingen. Vi kan sätta vår tilltro fill den invandrarpolitiska kommitténs arbete. Jag vet att också den nuvarande invandrarministern har en hög ambitionsnivå när det gäller aft se till att

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Ändringar i utlänningslagen m. m.

handläggningsfiderna kan hållas nere på lägsta möjliga nivå: Vi får återkomma till frågan när vi sett utvecklingen framöver.

AnL 112 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Allan Åkerlind har talat om att häri är missnöjd med behandlingen av hans mofion. Men jag vill erinra om aft det finns en rad faktorer som påverkar handläggningsfiderna. Det är i första hand utlänningslagens bestämmelser, handläggningsordningen och samhällets resurser. Def beror även på hur smidig, effektiv och konsekvent de handläggande myndigheternas, t. ex. regeringens, praxis är i dessa frågor.

Jag tycker också aft det är viktigt att betona aft vår strävan naturligtvis är att på alla sätt och vis förkorta handläggningstiden. Men det får inte innebära att man sätter rättssäkerheten i fara.

100

AnL 113 ALLAN ÅKERLIND (m): - Herr falman! Nu blev det helt plötsligt ett annat ljud i skällan.

Arne Fransson säger aft det behövs resurser av betydande omfattning för att få ned handläggningstiderna fill sex månader, som jag har talat om. Det tyder på aft det är betydande brister och betydande köer. Annars stämmer det inte.

I utskoftsbetänkandet sägs att handläggningsfiderna har nedbringats så pass mycket att det infe ens finns någon anledning att överväga' mitt förslag.

Lahja Exner säger att def är en rad faktorer som påverkar handläggningsfiderna. Det är jag helt på def klara med, och def är just därför jag anser att man borde komma fram fill etf beslut om sex månaders handläggningsfid. Men def är helt klarf att man då måste påverka de faktorer som gör att handläggningstiderna är så långa. Man kan inte bara säga att detta skall göras, utan man måste undersöka vad det är för faktorer som man kan påverka för att få ner handläggningsfiderna. Def är detta jag var ute efter.

Rättssäkerheten skall naturligtvis behållas. Den är en del av det som jag tycker är viktigast i detta sammanhang. Men jag tycker uppriktigt sagt att det är mycket tvivelakfigt om full rättssäkerhet råder om def är så, som det också verifieras i invandrarverkets anslagsframställning, att man åker ut och tar reda på hur förhållandena är i invandrarnas hemländer för aft få underlag för hur ärendena skall behandlas. Jag vet att invandrarverket inte ens hör de berörda som är i Sverige. Då kan man ifrågasätta rättssäkerheten ur den synpunkten.

Det har här under hand verifierats att def är stora problem med defta och att det behövs resurser, om man skall få ner handläggningstiderna. Och det är detta man i så fall får fundera på. På något sätt måste de ner. Def är infe så enkelt som utskottet har sagt, aft def infe är några problem och aft def inte ens behöver övervägas. Det är detta jag vänder mig emot.

AnL 114 LAHJA EXNER (s):

Herr falman! Det ankommer på invandrarpolitiska kommittén både att utföra kartläggningen och aft göra upp förslag till förbättringar.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 3 (återbryfning av avlägsnandebeslut)

Utskoftets hemställan bifölls med 291 röster mot 16 för reservafion 1 av Alexander Chrisopoulos.

Mom. 4 (rätten fill juridiskt biträde)

Utskottets hemsfällan bifölls med 291 röster mot 16 för reservafion 2 av Alexander Chrisopoulos.

Mom. 5 (avskaffande av s. k. nöjdförklaring m. m.)

Utskottets hemsfällan bifölls med 291 röster mot 16 för reservation 3 av Alexander Chrisopoulos.

Massmedias inflytande på beslut i utlänningsärenden

Utskottets mofivering godkändes med 291 röster mot 16 för godkännande av den i reservation 4 av Alexander Chrisopoulos anförda mofiveringen.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

21 § Anmäldes och bordlades Proposition

1982/83:70 Ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m.

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Meddelande om frågor

22 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den I december

1982/83:147 av Birgitta Hambraeus (c) till kommunikationsministern om upprustningen av inlandsbanan:

Under 1960- och 1970-falens socialdemokratiska regeringar planerade SJ att lägga ned inlandsbanan. De borgerliga regeringarna stoppade dessa planer, och från mitten av 1970-talef har riksdag och regering i stället gett etf ökat stöd till inlandsbanan för att rusta upp den och använda den fill både person- och godsfrafik.

Efter regimskiftet i höst börjar SJ på nytta att planera för inskränkningar.

101

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Meddelande om frågor

Fr. o., m. sommarfidtabellen 1983 avser SJ att dra in morgon- och kvällsfu-rerna på inlandsbanan mellan Mora och Orsa, för att ersätta dem med landsvägsbuss. Ett sådant beslut vore mycket olyckligt.

Jag ber därför aft till kommunikafionsministern får ställa följande fråga:

Kommer statsrådet aft bevaka att riksdagens målsättning aft fortsätta upprustningen av inlandsbanan fullföljs och att inskränkningar i trafiken alltså inte genomförs?

1982/83:148 av Arne Andersson i Gamleby (s) fill industriministern om kättingfabriken i Kramforsområdet:

Inom Kramforsområdet startar i dagarna en ny kättingfabrik - Lugnviks Indusfri AB. Tillkomsten av produktionsenheten har skett med stafiiga medel.

Kättingfabrikerna i landet har under senare år genomgått en omfattande strukturell förändring, dels på grund av efferfrågesituationen, dels på grund av lönsamhefsskäl. I ett område som Kramfors är def självklart att alla möjUgheter fill nyetableringar skall tillvaratas. Det är dock ytterligt tveksamt om denna satsning fotalt förbättrar produkfion och sysselsättning inom landet i dag, än mindre på längre sikt.

Jag vill fråga industriministern:

Hur har etableringen av kättingfabriken i Kramforsområdet tillkommit?

1982/83:149 av Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) fill statsrådet Gertrud Sigurdsen om den speciaUnriktade sjuksköterskeufbildningen;

Elever som innevarande läsår har påbörjat utbildning vid högskolans hälso- och sjukvårdslinje, 80 poäng, med specialinriktning bl. a. psykiatri svävar i ovisshet om huruvida deras utbildning kommer att leda till sjuksköterskelegitimation. Detta trots aft många elever innan de påbörjade utbildningen fått besked om att så skulle ske.

Tiden går och frågan har hamnat i ett läge där elever hoppar av utbildningen därför att de inte vet vilken yrkestitel de får och vilka tjänster de kommer aft anses behöriga till.

Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga:

Anser biträdande socialministern att de nya direktutbildningarna bör leda till sjuksköterskelegitimafion, och är regeringen beredd att verka för att frågan löses under innevarande läsår?

102

1982/83:150 av Inga Lantz (vpk) till socialministern om barnolycksfallsut-redningens förslag;

Utredningen om barnölycksfall överlämnades i april 1979 till den dåvarande socialministern Gabriel Romanus. 1 utredningen presenterades olika förslag och åtgärder för aft trygga barnsäkerheten och förbättra

barnens miljö. Ännu har ingen proposition utarbetats i denna fråga. Mot bakgrund av def anförda vill jag fråga socialministern: Har regeringen för avsikt att framlägga en proposifion på grundval av

Barnolycksfallsutredningens förslag?

1982/83:151 av Sven Henricsson.(vpk) till statsrådet Roine Carlsson om domänkoncernens husaffärer, m. m.

På grund av en uppmärksammad affär har ett par direktörer i domänverket ställt sina platser till förfogande. Domänverkets direktör har meddelat sin avsikt att göra en intern utredning av fallet. Samfidigt har JK meddelat att han är förhindrad utreda affären. Han hänvisar fill att def är fråga om ett bolag och inte en statlig myndighet. Det märklig synes alltså inträffa att domänverkets chefer själva skall utreda misstänkta svindlerier i företagets egen verksamhet. En sådan ordning är stötande ur rätfssynpunkt.

Frågor:

1. Har regeringen för avsikt att verkställa en oparfisk utredning av
domänkoncernens husaffärer?

2. Hur ser regeringen på förhållandet att statlig verksamhet i bolagsform
enligt gällande instrukfion är undantagen,JO:s, JK:s och riksdagsrevisorer
nas granskningsmöjlighet?

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Meddelande om frågor

1982/83:152 av Kerstin Ekman (fp) till kommunikafionsministern om statliga insatser fill stöd åt rederier med mindre fartyg:

I regeringens proposition 1982/83:25 anför föredragande statsråd "att många mindre rederier f. n. befinner sig i en prekär situation".

Det är nödvändigt att de statliga insatserna för de små rederierna ej endast är kontanta subvenfioner. Som exempel på etf fall där insatser kan göras vill jag påpeka aft man bör rätta fill de förhållanden som gäller när svenska fartyg ingår i transporfkedjan. SJ, som subventioneras av staten med underskottsbidrag, är en stor konkurrent. Fartygen har stora svårigheter att vara med och konkurrera. Kostnaderna för lastning och lossning bör vara likvärdiga inom den inrikes transporfkedjan.

Ett annat exempel, där vårt minsta kustfonnage kan förlora transporter, är när def gäller aft transportera spannmålsöverskott till Sovjet. I sovjefiska hamnar tvingas fartygen ofta betala långa väntetidsersäffningar. Staten lämnar här inget stöd, och de svenska fartygens möjligheter att konkurrera blir därför mindre. För att underlätta bör man se över både rederiernas möjligheter aft effektivt konkurrera om laster ur kostnadsaspekt och statens polifik när def gäller upphandling.

Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga kommunkationsminisfern:

Vilka åtgärder kan komma i fråga för att underlätta för rederier med mindre fartyg att bättre konkurrera inom sjöfarten?

103

Nr 38

Onsdagen den 1 december 1982

Meddelande om frågor

1982/83:153 av Carl Bildt (m) till utrikes- och handelsministern om visst uttalande om omfattningen av en nordisk kärnvapenfri zon:

I etf interpellafionssvar måndagen den 22 november hävdade utrikesministern, att en intervju i Svenska Dagbladet den 25 oktober "infe korrekt

avspeglade ambassadör Theorins åsikter ". I debatten i anslutning till

interpellafionen hävdade ambassadör Theorin själv, att hon varken läst eller godkänt intervjun i dess slutgiltiga utformning. Hon hävdade dessutom, att hon anser det felakfigt att ge intervjuer till journaUster som tidigare varit informafionssekreterare i regeringskansliet.

Svenska Dagbladet har den 23 november pubUcerat de ändringar som ambassadör Theorin själv gjort i den intervju som publicerades den 25 oktober. Där framgår, att ambassadören haft fillfälle att granska och korrigera samfiiga de uttalanden hon gjort i intervjun. SvD har, enligt dessa uppgifter, publicerat ambassadörens uttalanden i den exakta och ordagranna form de gavs genom ambassadörens egna rättelser.

EnUgt uppgift har SvD dessutom tillställt utrikesdepartementet en fullständig utskrift av den bandupptagning från intervjun som finns bevarad.

Vilka slutsatser är utrikesministern beredd att dra med anledning av de uppgifter som nu framkommit om att ambassadör Theorin lämnat riksdagen - och av allt att döma även utrikesministern - i grunden felaktig information om sitt ansvar för de uttalanden av henne som refererades i Svenska Dagbladet den 25 oktober 1982?

104

1982/83:154 av Bengt Wittbom (m) till arbetsmarknadsministern om revisionen av arbetsmarknadsverkets verksamhet:

Vid ett flertal tillfällen under def senaste året har uppgifter kommit fram som visar att arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet ej genomgått tillfredsställande revision på flera år. Detta tycks bero på bristande filldelning a-v resurser till de reviderande instanserna inom AMS. Trots ett flertal påpekanden från de egna infernrevisorerna har ingen förändring skett.

Vikten av att alla statliga verksamheter drivs så effektivt som möjligt borde inte behöva påtalas, särskilt inte i dagens besvärliga statsfinansieUa läge. Därmed borde också AMS verksamhet, som förbrukar ca 13-14 miljarder kronor årligen, vara ett huvudområde för kontroll- och uppföljningsverksamhet från statsmaktens sida. Att detta inte sker måste betecknas som anmärkningsvärt.

När beräknar arbetsmarknadsministern att fillfredsställande rufiner för Nr 38
revision och uppföljning av AMS verksamhet kan komma fill stånd? , Onsdaeen den

1 december 1982
23 § Kammaren åtskildes kl. 17.29.

Meddelande om
In fidem frågor

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

105

1982/83 Förteckning över talare

38 (Siffrorna avser sida i protokollet)

106

Talmannen 39

Tredje vice talmannen 76

Ahrland, Karin (fp) 43

Andersson, Arne, i Ljung (m) 56, 63, 71, 72

Biörck, Gunnar, i Värmdö (m) 5, 42, 45

Björck, Anders (m) 8, 12, 13

Boo, Kari (c) 15, 17

Brunander, Lennart (c) 65, 68, 69, 72, 73

Carlshamre, Nils (m) 21, 24, 25, 27, 28

Cederqvist, Wivi-Anne (s) 11, 13, 17

Chrisopoulos, Alexander (vpk) 51, 54, 55, 56, 86, 90

Clarkson, Rolf (m) 50, 53, 55

Eirefelt, Christer (fp) 78, 81

Eliasson, Ingemar (fp) 40, 41

Eriksson, Ingvar (m) 32, 33, 37

Exner, Lahja (s) 88, 100, 101

Franck, Hans Göran (s) 95

Fransson, Arne (c) 91, 93, 94, 99

Grahn, Olle (fp) 47, 49, 50

Israelsson, Per (vpk) 29, 33, 34, 60, 64

Johansson, Kersti (c) 19

Josefson, Stig (c) 17

Liljegren, Gunnel (m) 94

Molin, Björn (fp) 82, 84, 86

Munke, Sven (m) 34, 38

Nilsson, Börje (s) 23, 25, 26, 28

Nilsson, Per-Axel (s) 20

Nordlander, Karin (vpk) 39, 41

Petersson, Hans, i Hallstahammar (vpk) 14

Rosqvist, Birger (s) 52, 54, 55

Rydén, Rune (m) 46, 74

Stenmarck, Per (m) 48, 49

Stensson, Börje (fp) 57, 64, 67, 69

Strindberg, Per-Olof (m) 90, 93, 97

Strömberg, Håkan (s) 70, 72

Svensson, Evert (s) 38

Svensson, Olle (s) 7

Svensson, Sten (m) 76, 84, 85

Thun, Sture (s) 79, 82

Wachtmeister, Hans (m) 73

Wachtmeister, Knut (m) 85

Wennerfors, Alf (m) 97, 98

Wictorsson, Åke (s) 61, 65, 68 1982/83

Zachrisson, Berfil (s) 48, 49 38

Åkeriind, Allan (m) 98, 100

107