Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:35

Fredagen den 26 november

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes av förste vice talmannen.

1 § Justerades protokollet för den 18 innevarande månad.

2 § Svar på interpellation 1982/83:21 om den nordiska socialkonventionen

AnL 1 Socialministern STEN ANDERSSON;

Fru talman! Rune Gustavsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att åstadkomma en enhetlig tillämpning de nordiska länderna emellan av den nya nordiska socialkonventionen samt för att informera berörda myndigheter och allmänheten på nationellt plan om konventionens innebörd och praktiska konsekvenser.

Den nya nordiska konventionen trädde i kraft den 1 januari 1982. Konventionen reglerar för personer som bor eller arbetar i Norden rättigheter och skyldigheter på följande områden; sjukförsäkring, föräldraförsäkring, grundpension, allmän tilläggspensionering, arbetslöshetsstöd, arbetsskadeförsäkring, allmänna kontantförmåner för barn samt social omvårdnad.

Huvudtanken bakom den nya konventionen är aft nordiska medborgare skall ha ett fullständigt socialt skydd var de än befinner sig i Norden. Trygghetssystemet i konventionen är en förutsättning för att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden skall kunna fungera på ett för den enskilde socialt godtagbart sätt.

Vid konventionens fillkomst uttalades aft samråd och samarbete mellan de tillämpande myndigheterna - såväl inom varje enskilt land som mellan länderna - var en grundläggande förutsätfnng för en tillfredsställande tillämpning. En särskild grupp med representanter för de nordiska länderna tillsattes därför. Gruppens uppgift var bl. a. att diskutera tillämpningsfrägor och förslag till åtgärder för att säkerställa en enhetlig nordisk tillämpning av konventionen. Gruppen har framlagt förslag till en tillämpningsöverenskom-

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

melse samt förslag till en vägledande kommentar för konventionens fillämpning. Gruppen kommer vidare att under ett inledningsskede följa konventionens tillämpning.

Tillämpningsöverenskommelsen undertecknades i Köpenhamn den 25 oktober 1982. Den har nu kungjorts i Svensk författningssamling (nr 911). Vidare kommer riksförsäkringsverket inom kort att ge ut den svenska versionen av den vägledande kommentar som jag nyss nämnt. Den rikfar sig fill försäkringskassor och andra berörda myndigheter. Motsvarande sker i övriga nordiska länder, och syftet är som redan antytts att skapa förutsättningar för en enhetlig nordisk fillämpning av konventionen.

När def gäller information om konvenfionens innebörd och praktiska konsekvenser för allmänheten har en informationsbroschyr utarbetats av Nordiska ministerrådets sekretariat i samarbete med socialdepartementen i de nordiska länderna. Broschyren ges ut i samtliga dessa länder. 1 Sverige är def Försäkringskasseförbundet som står för utgivningen.

AnL 2 RUNE GUSTAVSSON (c):

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret, som var uttömmande och bra.

Jag har framställt interpellationen därför att jag särskilt under valrörelsen flera gånger mötte denna fråga och då kom underfund med att det fanns alltför liten kunskap om denna viktiga konvention. Därför ansåg jag att det var riktigt att ta upp den i en interpellation.

Jag har nu fått detta svar, och jag hoppas att de åtgärder som kommer att vidtas och det informationsmaterial som har tagits fram skall kunna ge ordentlig information. Som socialministern framhåller i sitt svar är trygghetssystemet i konventionen en förutsättning för att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden skall kunna fungera på etf för den enskilde socialt godtagbart sätt. Detta är en fråga som har lyfts fram i den reviderade arbefsmarknadskonventionen.

Än en gång; Tack för svaret!

Överläggningen var härmed avslutad.

3 § Svar på interpellation 1982/83:29 om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

AnL 3 Ekonomi- och budgetministern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Nils Åsling har framställt en interpellation, som mynnar ut i följande frågor:

1. Vilka slutsatser drar regeringen av de internationella reakfionerna på den svenska devalveringen?

2. Vilka åtgärder planerar regeringen för att eliminera verkningarna av de handelspolitiska motåtgärder som devalveringen har utlöst i vissa länder?

Pä den första frågan vill jag svara att de första reaktionerna utomlands på devalveringen var illa underbyggda. Redan långt innan devalveringen

genomfördes rådde def en betydande enighet - både inom och utom landet -om aft vårt lands ekonomi befinner sig i grundläggande obalans. Detta kommer bl. a. fill uttryck i att Sverige uppvisar ett bytesbalansunderskoft på 3 % av BNP samtidigt som OECD-området i sin helhet är i det närmaste i jämvikt. Detta innebär att vi lånar utomlands och kontinuerligt ökar vår utlandsskuld för att finansiera vår löpande konsumtion - en i längden helt ohållbar situafion.

Denna utveckling måste alltså med nödvändighet brytas. Om det skall kunna ske på annat sätt' än via en ständigt ökande arbetslöshet, måste konkurrenskraften stärkas så aft def blir möjligt för den svenska industrin att expandera och konsolidera sin ställning såväl på hemma- som på utlandsmarknaderna. Huruvida vi åstadkommer denna konkurrenskraftsförbättring genom intern kostnadsanpassning ellergenom en extern kostnadsanpassning i form av en devalvering har i detta sammanhang ingen betydelse. Att den senare vägen valdes, förklaras av en rad andra faktorer. Inte minst viktigt i detta sammanhang var emellertid att den svenska kronan var utsatt för spekulation ända sedan devalveringen i fjol, en spekulation som accelererade under sensommaren.

På längre sikt leder den nu förda politiken till att alla, såväl vi som våra handelspartner, kommer att kunna dra nytta av att den svenska ekonomin successivt förs mot jämvikt, aft resurserna utnyttjas bättre och att tillväxten och efterfrågan ökar i Sverige. Den internafionella handelns volym är nämligen inte en given storhet en gång för alla; den förändras beroende på produktivitets- och tillväxfutvecklingen i de enskilda länderna. En ekonomi i balans inte bara underlättar def internationella samarbetet, den är också en förutsättning för etf fruktbart internationellt samarbete.

I de nordiska länderna uppstod en livlig diskussion efter devalveringen. Det har sedermera visat sig aft reakfionerna varit betydligt överdrivna. Den svenska industrins konkurrenskraft har visserligen förstärkts i vissa grannländer, men bara i måttlig omfattning. Devalveringen i Sverige ledde ju också till att Norges och Finlands valufakorgar justerades, så att deras konkurrenskraft stärktes gentemot andra länder. Danmark tillhör EMS - det europeiska monetära systemet - och har valt andra vägar för att stärka sin konkurrenskraft.

Den svenska devalveringen föregicks av etf möte på Arlanda med de nordiska finansministrarna och centralbankscheferna. På det nordiska finansministermötet den 11 november i Åbo beslöts att man skulle utreda möjligheterna att vidareutveckla de valutapolifiska konsultationerna mellan de nordiska länderna. Vi välkomnar från svensk sida självfallet detta beslut.

Röster har också höjts om att Sverige borde dra ned på stödet till förlustbringande företag och branscher. Ett avgörande mål i den politik varav devalveringen är en vikfig del är aft skapa sådana allmänna ekonomiska villkor för den svenska industrin att vi successivt kan arbeta oss bort från de massiva stödinsatser till nödlidande industriföretag som varit kännetecknande för svensk industripolitik under senare år. Just denna typ av

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

stödpolitik har varit mest utsatt för internafionell kritik. Vår strävan att komma bort från den välkomnas också på det internationella planet.

På den andra frågan vill jag svara aft regeringen över huvud taget inte planerar några åtgärder för att eliminera verkningarna av de handelspolitiska åtgärder som enligt Nils Åsling skulle ha utlösts av den svenska devalveringen. Den enkla anledningen härtill är aft vi inte känner till några dylika motåtgärder i andra länder. EG-kommissionen har visserligen beslutat att utlösa plafonderna, dvs. ta ut tredjelandstull utöver den lägre tull som normalf tas ut på den svenska pappersexporten under resten av detta år. Men detta skedde sedan såväl de nödvändiga som de tillräckliga villkoren - dvs. att den svenska exportvolymen överstigit plafondnivåerna - hade uppfyllts. Denna handelspolitiska åtgärd har med andra ord vidtagits helt inom ramen för frihandelsavtalet mellan Sverige och den europeiska gemenskapen.

Till sist vill jag framhålla att den nuvarande regeringen är medveten om den centrala ställning som etf liberaliserat system för handel har för världsekonomin och i synnerhet för små, öppna och uflandsorienterade ekonomier som den svenska. Inom ramen för detta system är en devalvering ett accepterat sätt att söka komma till rätta med djupgående strukturella obalanser av det slag som i dag kännetecknar Sveriges ekonomi.

AnL 4 NILS ÅSLING (c);

Fru talman! Jag ber att få tacka finansminister Kjell-Olof Feldt för det utförliga svaret på min interpellafion. Bakgrunden till interpellafionen är att jag har funnit det nu vara angeläget att få en samlad redovisning av reaktionerna på devalveringen och vilka åtgärder som regeringen med anledning därav planerar.

Finansministerns konstaterande att de första reaktionerna utomlands på devalveringen var illa underbyggda tror jag dess värre är önsketänkande. Det är ett ovedersägligt faktum i dag att den svenska devalveringen framstår för en internationell publik som en ren konkurrensdevalvering. Vi blev påminda om det i dagens tidningar. Ministerrådets president i EG ger nämligen i dag i en intervju i Svenska Dagbladet uttryck för den uppfattningen. Självfallet är man i vår omvärld medveten om våra ekonomiska problem och aft, som finansministern säger, vårt bytesbalansunderskoft är 3 % av BNP. Men vi kan samtidigt förutsätta att man internationellt inte gör den jämförelse som Kjell-Olof Feldt här gör, dvs. med genomsnittet för OECD-området, som är ganska ointressant, utan med andra jämförbara länder och att man dessutom i värderingen av en devalvering ser till hur det aktuella konkurrensläget för nationen i fråga har utvecklats. Även internationell publik har därvid kunnat konstatera att den tidigare regeringens åtgärder hade återfört svenskt näringsliv fill ett konkurrensläge som kan betraktas som normalf och jämförbart med vad som rådde i 1970-talets början.

Finansministern kommer sedan fram till en intressant slutsats, när han talar om nödvändigheten av aft ytterligare stärka industrins konkurrenskraft. Han gör dä det för mig smått sensationella påståendet att det inte spelar någon roll om konkurrenskraften uppnås genom en intern eller genom en

extern kostnadsanpassning. Skillnaden är ju bl. a. den aft en extern kostnadsanpassning är förenad med mycket stora risker, dels därför att vad som redan uppnåtts genom den bedrivna sfabiliseringspolitiken i stort sett är prisgivet, dels därför att riskerna för ett kapitalf misslyckande är orimligt stora.

Finansministern fortsätter därefter att försvara åtgärderna med att odla myterna om att spekulation mot kronan skulle ha förekommit ända sedan devalveringen i september i fjol. Vad finansministern här kallar spekulation är ju ändå normala fluktuafioner, om man ser det i ett längre perspektiv. Det fanns t. ex. under hela augusti månad ingen valutaoro eller spekulationstendens riktad mot kronan - inte heller under de två första veckorna i september. Det var först några veckor före valet, när opinionsinstituten förutspådde en socialdemokrafisk seger, som valutan började strömma ut. Så snart valresultatet var ett faktum ökade utflödet lavinartat. Under första veckan i oktober var utflödet uppe i 2,7 miljarder, mot 0,4 miljarder per vecka som var genomsnittet tidigare.

Finansministern odlar också en annan myt i sitt svar, nämligen att Sveriges agerande i sig självt ökar tillgång och efterfrågan pä världsmarknaden, att vi skulle ha ett avgörande inflytande över tillväxten i världsekonomin. Detta är säkert att överdriva Sveriges relafiva betydelse för världshandeln. Tvärtom finns det ju alltför många tecken på en oförändrat svag ekonomisk utveckling internationellt under den överblickbara tiden.

Devalveringen ger också möjligheter för regeringen att dra ner på stödet till förlustbringande företag och branscher, säger finansministern i sitt svar. Detta är naturligtvis utmärkt, och det har mitt fulla stöd. Men finansministern måste bli mera precis i det här avseendet. Det här är fakfiskt en nyckelfråga, framför allt sett av en internationell publik. Jag tror att man bl. a. ute i världen väntar mera klara besked i detta avseende. Men vi kan ju notera av den proposition som nyligen lagts på riksdagens bord att stödet till de statliga företagen skall öka. Enligt propositonen formligen öser regeringen pengar över de stafiiga företagen. Exporfsubventioneringen skall dras ner, har vi hört, bl. a. som en följd av aft consensus-ränfan stiger. Vad är det i övrigt man planerar pä defta område? Vad finns det för branschstöd, som finansministern uttrycker sig, som man vill avveckla? Är det stödet till textilindustrin, det s. k. äldresfödet, som ju har arbetsmarknadspolitisk karaktär, som skall skäras bort?

Kort sagt; Här tror jag att finansministern måste bli mera kgnkret för att också inför en internationell publik bättre motivera devalveringen. Def är då intressant att se hur presidenten i EG;s ministerråd i intervjun i Svenska Dagbladet just åberopar löftet om minskade insatser i industripolitiken som en tänkbar förmildrande omständighet. Här måste finansministern komma med ett besked rätt omgående, enligt min uppfattning.

På min andra fråga, vad regeringen planerar att göra beträffande de handelspolitiska repressalier som aviserats eller genomförts, får jag svaret att regeringen tänker tiga och lida. Det tyder ju på ett högst osannolikt tålamod när det gäller finansministern. Men det kanske är klokast att göra på det

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Ont reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utotnlands på den svenska devalveringen

sättet. Det visar att man ändå har någon form av skuldmedvetande. Det förefaller mig emellertid märkligt aft man infe reagerar mot de strafftullar på papper som EG-kommissionen beslutat om och som ensidigt drabbar svensk pappersindustri men inte t. ex. finländsk. Finland har ju också devalverat och befinner sig nu snarast på samma nivå som Sverige.

Det kanske är förmätet av mig, men jag skulle gärna vilja ge detta råd till finansministern: Lägg ner stor möda på att förklara och precisera vår ståndpunkt i det här avseendet, för annars kan det bli obotlig skada rent handelspolitiskt.

Får jag till sist säga att när finansministern säger att han hävdar etf liberaliserat system för handel och ekonomi och att en devalvering är etf accepterat sätt att klara strukturella obalanser, är det en sanning med modifikation. En konkurrensdevalvering av den modeU som regeringen genomfört utlöser ju så lätt kedjereaktioner och handelspolitiska motåtgärder. En sådan skapar framför allt, skulle jag vilja säga när jag ser mig omkring och betraktar de reaktioner som har registrerats, en stämning av oro och misstänksamhet internafionellt. Risken är alltså stor att agerande av denna karaktär rubbar förtroendet internationellt för svensk politik liksom tilltron fill vår förmåga aft lösa problemen av egen kraft och utan att övervältra en del av våra problem på omvärlden.

AnL 5 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! lett svar på en fråga från mig för ungefär en månad sedan häri kammaren var ekonomi- och budgefministern djärv nog att påstå att den svenska devalveringen i själva verket var bra för de andra nordiska länderna och för det nordiska samarbetet - och han har upprepat den uppseendeväckande tesen även i sitt svar här i dag. Det verkar dock som om man i de andra länderna ännu inte upptäckt detta.

Jag såg nyligen i svensk television att handelsanställda i Norge, från gränsfrakterna mot Sverige, demonstrerade i Oslo, inte mot den därvarande konservafiva regeringen - vilket kanske Kjell-Olof Feldt hade hoppats på -utan mot svenskarna, mot den svenska devalvering som så påtagligt förändrat deras arbetsförhållanden.

Vi har också kunnat konstatera att den danska regeringen nu påyrkar åtgärder frän EG:s sida vad beträffar den svenska sfålexporten. EG har ju redan vidtagit åtgärder mot vår pappersexport. Men Kjell-Olof Feldt säger här i dag: Ja, det där är inget märkvärdigt, för det är helt i enlighet med det frihandelsavtal som vi har. Ja, det är riktigt, formellt sett. Men som Nils Åsling påpekade har ju EG inte vidtagit sådana åtgärder mot Finland, trots att även Finland har devalverat. Skillnaden är den aft man utomlands har uppfattat den finska devalveringen som en rimlig anpassning till ett försämrat kostnadsläge medan man bedömt den svenska devalveringen som en ren konkurrensdevalvering.

Det finns en alldeles påtaglig risk aft tullsatserna för svenskt papper fortsätter att gälla efter nyåret.

Nils Åsling har redan åberopat en intervju i Svenska Dagbladet i dag. Jag

skulle vilja citera vad den danske presidenten i EG:s ministerråd där säger:

"Inom EG är vi mycket besvikna på Sverige. Def tidigare goda samarbetet har fått sig etf allvarligt avbräck. Sverige får vara berett på att det kommer en stark motreaktion." Som sådan motreakfion anges just fortsatta tullar på den svenska pappersexporten. Det finns ju andra belägg för att den här åtgärden, regeringens första åtgärd vidtagen innan man ens tillträtt, inte var så smart som man kanske hade väntat sig.

I Morgonekot i dag hörde jag en talesman för de svenska trävamexpor-förerna säga: Vi sänkte priserna efter den borgerliga devalveringen för etf år sedan med 10 %. Vi har därefter återtagit våra marknadsandelar. Nu vågar vi infe sänka priserna mera av hänsyn fill risken för motåtgärder från andra länder. Vi får fa ut den här prisfördelen i form av ökade vinster i stället.

Det förefaller vara en vanlig reaktion från svenska exportföretags sida aft säga: Det är ingen idé för oss att sänka våra exportpriser. Devalveringen har ju vidtagits i ett läge där def inte finns någon efterfrågan utomlands. Det lönar sig infe att försöka konkurrera och få fill stånd en ökad exportvolym. Vi förbättrar i stället vår lönsamhet.

Def här tyder på aft tidpunkten för den aktuella devalveringen, som alltså inte var påtvingad utan som vidtogs av konkurrensskäl, infe valdes av ekonomiska skäl utan därför att det poUfiskt lämpade sig i samband med maktskiftet efter valet.

Jag tycker, fru falman, att det klingar ihåligt och falskt när utrikesminister Bodsfröm i Geneve vid den där pågående GATT-konferensen talar för frihandel och mot protekfionism. Def är alldeles rikfigt och bra att så sker. Men det ihåliga ligger däri aft vi själva helt nyligen har vidtagit en konkurrensdevalvering. Och den är lika störande på världshandeln som andra typer av handelshinder, som andra länder nu ägnar sig åt.

Detta smittar naturligtvis av sig. Jag konstaterade häromdagen att def engelska labourpartiet tycks ha blivit rikfigt inspirerat av def svenska föredömet. Där går man nu ut inför ett väntat val någon gång under nästa år och avger etf vallöfte om att devalvera dubbelt upp, med 30 %. Pundet skall alltså devalveras med 30 %, och så skall man blåsa på med en offentlig expansionspolitik av den typ som den svenska regeringen nu har inlett. Skillnaden kan ju konstateras vara den att man i England klargör sina avsikter i förväg, vilket väl betyder aft man infe lär få någon chans att genomföra åtgärderna.

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

Anf. 6 Ekonomi- och budgefministern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Def är en märklig debatt som företrädare för opposifionen vill föra om den svenska devalveringen. Man försöker skapa intrycket aft den här åtgärden skulle ha företagits näsfan på pin kiv, så att säga. Den är inte påtvingad, säger Lars Tobisson. Qch enligt Nils Åsling fanns det över huvud taget inga skäl att göra någonfing.

Det är få som tror er när ni försöker skapa föreställningen att en nytillträdande regering skulle vidta en så utomordenfiigt allvarlig och

4 Riksdagens protokoU 1982/83:34-37

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

långtgående åtgärd som en devalvering är om man inte hade ansett att det fanns utomordentligt starka skäl för att göra det. Och i det läge som rådde dagarna före regeringsskiftet befann vi oss i en absolut tvångssituation.

Nils Åsling försöker säga att det hela skulle ha skapats av något opinionsinsfitut, som i mitten av september förutspådde en socialdemokratisk valseger. En valutamarknad som är totalt lugn och förtröstansfull inför ett fortsatt mitfenparfiregerande skulle tydligen ha vaknat till liv och i panik insett att landet måhända skulle få en socialdemokratisk regering, och så satte man i gång att spekulera med kronan. Hur långt får man gå i verklighetsförfalskning och allmänt prat, Nils Åsling?

Under hela 1982 - praktiskt taget sedan den devalvering som genomfördes i september 1981 - hade vi ett valufautflöde långt utöver det normala i Sverige. Vi kunde konstatera att medan underskottet i våra löpande betalningar fram t.o.m. juli var 4 miljarder, var valufaufflödet 13 miljarder, dvs. det befann sig pengar på flykt bort från den svenska valutamarknaden med ett avbrott någon gång, med ett visst lugn efter en kraftig kreditåtstramning och räntehöjning. Situationen it. ex. augusti, som Nils Åsling åberopar, berodde just på detta, aft kredifpolitiken skärpfes i juli.

Man kan fråga sig: Varför tog utflödet fart i september? Skälen är uppenbara. I augusti redovisade Sverige ett underskott i sin handelsbalans på 4 miljarder. Och när marknaden fick klarf för sig vart vi var på väg är det klart att den reagerade, och det sades: Vad som än händer i valet måste nästa regering företa sig någonting.

Detta gick varken Lars Tobisson eller Nils Åsling och basunerade ut på torgen och i möteslokalerna under valrörelsen - aft den svenska kronan varit under ständig attack, att den var svag, aft devalveringen från 1981 i stort sett misslyckades efter en månad.

Jag säger detta, fru falman, bara för att förklara att när företrädare för opposifionen nu gör sitt bästa för att frammana de krafter som tvivelsutan finns, t. ex. i den konservativa regeringen i Danmark, för att inleda handelspolitiska åtgärder mot Sverige, då gör dessa företrädare för moderata samlingsparfiet och centerpartiet sitt bästa för aft i den svenska riksdagen legitimera den typen av akfioner. Ni står här och nästan önskar att svensk exportindustri skall utsättas för helt omotiverade och enligt min mening helt illegitima akfioner från andra länders regeringar. Det är ganska fantastiskt. Var finns den nafionella solidariteten, Lars Tobisson? Hur är det med slagorden om att stå upp för Sverige och att moderaterna är att lita på? Jag tycker det ni har för er är någonting ganska oerhört.

Ni talar om EG:s ministerråds president. Men denne person har icke något beslut i EG:s ministerråd att falla tillbaka på. Han åker runt och talar egenfiigen bara för sig själv ännu så länge. Kommissionen i Bryssel har gjort sitt yttersta för att hålla isär de diskussioner som kan gälla vår valutapolitik och den handelspolifik man skall föra. Där är de klokare än ni och den danske utrikesministern, kloka nog att begripa att det är farligt även för EG själv om handelspolifik och valutapolitik blandas samman.

Jag vill bara slå fast aft åtgärder av det slag som EG nu har vidtagit mot

Sverige i vad gäller papper har man vidtagit flera gånger tidigare, även under den borgerliga regeringstiden. Def får vi finna oss i såsom vårt frihandelsavtal är konstruerat. När exporten till EG ökar för mycket, då kan EG vidta sådana här åtgärder.

Beträffande reaktionerna i Norden vill jag slutligen bara säga att def är möjligt att man demonstrerar i Oslo, men vid det möte med de nordiska finansministrarna som vi hade i Åbo den 11 november kunde vi konstatera -och def är långt väsentligare än def ni talar om här - att def nu gäller för de nordiska länderna aft se fill aft varje nordiskt land lyckas med den politik som det har valt. Vi har valt olika vägar, men det enda som är viktigt för de nordiska länderna är att varje land lyckas med sin politik. Det är det enda som stärker Norden och det nordiska samarbetet, och det är detta som den svenska regeringen tänker satsa på i sina relationer och sitt samarbete med övriga länder.

AnL 7 NILS ÅSLING (c):

Fru talman! Kjell-Olof Feldt tycker aft debatten är märklig'. Ja, den får väl sin karaktär av den åtgärd vi diskuterar, som både nationellt och internationellt sett är mycket märklig.

Devalveringen var motiverad, och det fanns utomordentligt starka skäl för aft genomföra den, sade Kjell-Olof Feldt. Ja, visst - vi utgår självfallet ifrån att regeringen inte gör sådana drastiska insatser utan att. def föreligger utomordentligt starka skäl. Men var de tillräckliga? Var def inte utomordentligt starka inrikespolitiska skäl som var motivet? Är def i så fall rimligt aft använda en devalvering som etf instrument för aft komma fill rätta med inrikespolifiska problem? Def är ju defta som diskussionen gäller. Def jag för min del reagerar mot är att man på det här läftfärdiga, sangviniska sättet äventyrar stora folkgruppers levnadsstandard genom en devalvering som fullständigt ställer den ekonomiska polifiken och fördelningspolifiken på huvudet.

Kjell-Olof Feldt sade också att valutautflödet och valutaspekulationerna hade funnits med under en längre tid som ett nära nog konstant inslag. Det är infe sant. Det är klarf att det i den oro som råder på världsmarknaden finns en latent risk, som man möter med priset på pengar, med räntan, med diskontojusteringar och med olika kreditmarknadsåtgärder. Men def dramafiska som skedde var ju att det blev ett valufautflöde i samband med aft en bredare opinion började ana att det skulle bli en socialdemokratisk valseger. Det mest dramatiska var det som hände den första veckan i oktober. Då var utflödet nästan 3 miljarder. Orsaken till det var naturligtvis osäkerheten om var socialdemokratin stod med sina vallöften och över huvud taget med den atfityd man visade gentemot en realistisk budgetpolitik. Def är ganska självklart att detta var det pris man fick betala.

Nu försöker Kjell-Olof Feldt med litet blågula toner att säga att kritikerna är osolidariska. Vi känner infe för nationen och bedriver inte krifiken med tillräckligt ansvar. Jag tycker aft def är omdömen som låter ganska fantasfiska. Den ekonomiska politik som bedrivs här i landet måste fas upp

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna Utomlands på den svenska devalveringen

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

till behandling. Förutsättningarna har så genomgripande förändrats. Def får dock noteras, Kjell-Olof Feldt, att i EG:s kommission har man bestämt sig för den här sfrafftullen på papper in corpore, utan att det föreligger en direkt framställning från ett medlemsland. Defta har medlemsländerna, inkl. de socialisfiska länderna, gjort samfällt. Def räcker inte, som Kjell-Olof Feldt försöker göra, att skylla på en annan konservativ regim ute i Europa, som av eget intresse skulle driva denna krifik.

Def är värt att notera att Finland inte rönte samma behandling, helt enkelt därför att de finska åtgärderna betraktades som motiverade, fill skillnad från de svenska.

Beträffande de nordiska reaktionerna tror jag att vi skall ta dem på större allvar än Kjell-Olof Feldt gör gällande. Ser man till de reaktioner man möter i nordiskt näringsliv, som vi har ambitionen att öka samarbetet med, är def en växande bitterhet mot den svenska regeringens brist på vilja att befästa det samarbete som har etablerats. Det är en bitterhet mot den devalvering som man visserligen försöker anpassa sig efter men som får direkta konsekvenser för det industripolitiska samarbetet i Norden och som är ett direkt grundskott mot det samarbetsklimaf som den tidigare regeringen har skapat.

Jag vill be Kjell-Olof Feldt aft ta def här tillfället i akt, eftersom vi är medvetna om att den här debatten också har etf visst internationellt intresse, och antyda vilka industripolitiska stödåtgärder som regeringen nu, till följd av devalveringen, tänker dra ner. Def vi hittills har sett är att industristödet ökar - om man ser till de stafiiga företagen t. o. m. dramatiskt.

AnL 8 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! Kjell-Olof Feldt hänvisar till omfattande och långvariga spekulationer mot den svenska kronan före valet. Def där stämmer inte. Valutautflödet från Sverige började ungefär en vecka före valdagen och tilltog kraftigt efter def att den socialdemokrafiska valsegern var klar. Förklaringen fill att vi fick detta förlopp är att den svenska kronan infe var övervärderad i en sådan utsträckning aft def behövde föranleda osäkerhet om valutans ställning. Man kan beräkna att den i jämförelse med alla övriga valutor som vi har i vår utrikeshandel var övervärderad med kanske 3 %. Men def är infe mycket att tala om i de här sammanhangen. Def verkliga skälet till valutautflödet var att man fick klart för sig: Här kommer en regering som vidtar åtgärder för att förstöra den svenska kronans ställning -genom att öka kostnadsbelasfningen på svenskt näringsliv via ökade löneskatter, andra typer av pålagor och höjning av momsen och därmed allmänt driva upp löneläget i landet och skapa risker för en löne- och prisutveckling som avviker från den mycket måttfulla inflationstakt som nu råder i omvärlden. Här ligger förklaringen till dén oro som uppstod, i allt väsentligt efter den socialdemokrafiska valsegern.

Kjell-Olof Feldt säger: Man visste ju ändå att det rådde ekonomisk obalans i Sverige och att någonfing måste göras. Ja, Kjell-Olof Feldt, det är rätt. Något måste göras, men de åtgärderna måste vidtas här i Sverige. Vi måste slå in på den kurs som vi moderater förordade i valrörelsen, där vi i stället för

att öka de offentliga utgifterna drar ned dem, eftersträvar lägre skatter och den vägen återvinner vår konkurrenskraft.

Vad får vi nu se? Ja, helt i linje med vallöftena och de bedömningar som andra länder då kunde göra har vi fått en kraffig ökning av de offentUga utgifterna. Vi kan bedöma aft det som föreslagits i krispropositionen innebär ca 30 miljarder i helårseffekf. Och de skaftehöjningar som samtidigt sker räcker inte på långt när för att täcka detta. Vi får en tillväxt i budgetunderskottet, som från uppskattade 75 miljarder går över fill 90 miljarder defta år och säkert över 100 nästa budgetår. Och det mest allvarliga, ufifrån de synpunkter vi här diskuterar, är aft vi riskerar aft få en utveckling som mycket snabbt kan leda fram fill en stafsfinansiell kris. Förra budgetåret uppgick räntorna på statsskulden - om jag minns rätt - till 27 miljarder. De bedömdes bli 38 miljarder för innevarande år - vilket är mycket nog, en kraftig ökning -men efter def att den socialdemokratiska regeringen har träff fill beräknas räntorna uppgå fill 45-46 miljarder, och såvitt jag försfår stoppar def inte med mindre än ca 60 miljarder nästa år.

Det är här problemet ligger, och det botar vi infe hur mycket och hur ofta vi än devalverar.

Ett inslag i ekonomi- och budgefministerns argumentation har varit aft man med den här polifiken strävar efter att minska stödet fill förlusfförefa-gen. Som så mycket annat när det gäller regeringens ekonomiska polifik är då bilden mycket motsägelsefull. I höst och i början av nästa år kommer man nämligen att fill just förlustföretag lägga ut miljardbelopp, som infe motsvarar någonting som tidigare har setts i vårt land. Man gör det just i de branscher där risken för aft def skall uppfattas negativt utomlands är mycket stor- till stålbranschen, fill varven och till skogen, framför allt fill def statliga förlusfförefaget ASSI.

Nog måste detta, ovanpå en kraffig konkurrensdevalvering, just leda till mycket skarpa reaktioner från andra länder. Eftersom vi så mycket har varit inne på intervjun i Svenska Dagbladet i dag vill jag också här återge vad den danske utrikesministern säger. Han är inte konservativ, Kjell-Olof Feldt. Han tillhör parfiet Vensfre, och han handlar infe på uppdrag av mig.

När jag läste tidningen i morse var uttalandet lika nytt för mig som för Kjell-Olof Feldt. Den danske utrikesministern säger alltså, apropå sänkt industristöd, att de åtgärderna har vi infe fått se ännu, och han är föga övertygad om att han alls kommer aft få se något dylikt inom överskådlig fid.

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

AnL 9 Ekonomi- och budgefministern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Får jag först fill Lars Tobisson säga aft den danske utrikesministerns parfifillhörighet har jag inte omnämnt eller kommenterat. Var Lars Tobisson har sina parfivänner får han hålla reda på själv.

Den här lilla debatten kommer väl att framstå som symtomatisk för den "operation förklädning" som nu skall utföras. Alla Sveriges problem uppstod den 19 september. Då fick vi ett budgetunderskott på 75 miljarder helt plötsligt. Förut hade det infe funnits. Då uppstod ränteutgifter för

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

staten, och då avslöjades def aft Sverige har lånat nästan 100 miljarder utomlands. Def visste ingen om förrän den 20 september, när socialdemokratin hade vunnit valet. Det var först då landet fick ekonomiska problem. Sådana hade det inte haft förut. Underskatta inte det svenska folket, mina herrar! Så enkla valser går def faktiskt inte pä.

För att försöka hitta fram till den vikfiga debatten om vägar ut ur den kris Sverige befinner sig i vill jag säga aft ingen i dag kan förneka att Sveriges gmndläggade problem ligger i industrins svaga konkurrenskraft och svaga läge. Jag vill hävda aft Sverige har drabbats hårdare än något annat industriland av 1970-talets ekonomiska svårigheter. Jag far bara några siffror för att illustrera hur illa det har gått.

I Sverige har industriproduktionen inte ökat alls sedan 1973. I de övriga industriländerna har industriprodukfionen ökat med 25 % under samma tid. Sverige har sedan 1970 förlorat en fjärdedel av sin marknad utomlands, medan övriga industriländer har ökat sin andel av världshandeln med 10 %. Inget land har beskrivit en så kraffig fillbakagång som Sverige när det gäller landefs industriella position. Det gör att vi såg framför oss aft alternativen bara var två. Det ena var aft fortsätta på den väg som ni stod för, där Nils Åsling blev den främste exponenten för en industripolifik innebärande aft företag efter företag skulle komma att bli beroende av statsstöd och att sysselsättningen skulle komma aft fortsätta att minska, arbetslösheten öka och underskotten växa. Def fanns ingenting i er polifik som gav besked om annat än att fortsatte vi på er väg, skulle alla problem förvärras. -

Den väg vi valde är också svår. Men det var den enda väg som innehöll en möjlighet att ge industrin fillväxt och sysselsättningen en ny chans. Det är därför som vi lägger väldigt stor vikt vid aft förklara just för våra handelspartner, aft hade Sverige fortsatt på sin gamla väg - den ni följde -hade konsekvenserna för vårt internationella anseende i förhållande till andra länder blivit mycket allvarliga!

Lars Tobisson säger att Danmark nu tänker bråka om vår stålexport. Det är infe första gången man bråkar om svensk export i Danmark. Det har då gällt spånplattor och andra produkter från industrier som är kraftigt statsunderstödda, och detsamma gäller den svenska stålindustrin i dag. Def är resultatet av Nils Åslings stålpolitik. Den typen av företag blir allfid utsatta för omvärldens misstänksamhet och kritiska granskning, när man vet aft def är staten som håller företagen under armarna. Det måste vi komma bort från, och det trodde jag att vi var ense om.

Nu säger ni att vi öser ut en massa pengar på de statliga företagen. Det är för att betala de räkningar som ligger sedan den borgerliga tiden. Nils Åsling begär konkrefiseringar av mig beträffande vad vi skall göra med industristödet. De konkretiseringarna kommer i vår budget i januari. Vad vi håUer på med nu - det kräver krafttag - är att röja upp i den djungel som de borgerliga regeringarnas och Nils Åslings industripolitik har skapat.

Man bUr något förbluffad när företrädarna för de tidigare regeringarna säger aft vi med vår politik äventyrar stora folkgruppers levnadsstandard. Dé regeringar som Nils Åsling ingick i devalverade kronan med 26 %. Qch hur

def har gått med levnadsstandarden under er regeringstid vet folk. Defta är en möjlighet att vända på en utveckling som skulle få mycket tragiska konsekvenser just för breda folkgrupper. Och de tycks i dag i motsats fill er ställa upp på den politik som regeringen företräder.

AnL 10 NILS ÅSLING (c):

Fru falman! Förvisso finns det ingen anledning att säga att de ekonomiska problemen började den 19 september. Jag har i varje fall inte givit uttryck för någon sådan uppfattning. Om man ser det ufifrån def perspekfiv som jag har som fidigare industriminister är def tvärtom så, att tillväxten i industriproduktionen här i landet infe vände 1973 utan i själva verket 1966, och sedan har den successivt gått ned. Vi har därmed också fått växande ekonomiska problem, eftersom den offenfiiga sektorn har fortsatt aft växa näsfan oavbrutet fram fill dess vi vände utvecklingen häromåret.

Förvisso är problemen stora. Men vad jag menar är att vi den 19 september uppenbarligen fick en ny ekonomisk polifik utan att socialdemokraterna i valet hade fått mandat för den. De gav i valrörelsen intryck av att de skulle bedriva en helt annan politik utan risk för reallönereträffer. I själva verket har man slagit in på en väg som innebär en ordentlig åtstramning, mer svångremspolitik än man någonsin har kunnat drömma om här i landet.

Vad jag sedan rent rationellt och vid sidan om de politiska skiljelinjerna och den mera spektakulära politiska debatten tycker är frist i sammanhanget är att vad som framför allt under de senaste två åren har gjorts här i landet i fråga om sfabiliseringspolifiska åtgärder nu är fillspillogivet. Dessa åtgärder ledde fill - def är omvittnat, och def har infe heller Kjell-Olof Feldt förnekat -att svensk industris konkurrenskraft återställdes fill nära nog den nivå den hade i början på 1970-talef och som kan befraktas som normal. Def energiska arbete som bedrevs och sorn ledde fill att infiafionen pressades ned 5 % på två år är fillspillogivet. En rad av de sfabiliseringspolifiska insatserna - dit räknar jag också skatteuppgörelsen - har man bara spolat och i stället givit sig in på en helt annan och ny polifik.

Nu ökar kostnaderna. Ränteutgifterna ökar för staten med 1,5 miljarder kronor bara som en devalveringseffekt. Av Statsföretags ökade förluster är 600 milj. kr. för innevarande år hänförliga till devalveringseffekterna. Nu har man alltså öppnat dammluckan.

Sedan defta med industristöd, som naturligtvis intresserar mig speciellt. Kjell-Olof Feldt gör den något enkla manövern och antyder att def skulle ha varit den borgerliga regeringen som åstadkom den stålpolifik som ledde fill bildandet av SSAB etc.

Ja, vi har ansvaret för det. Men kammaren var enig - Kjell-Olof Feldt ifrågasatte infe åtgärderna. Nu får vi försöka göra det bästa möjliga av situafionen, men det skall ju infe innebära aft man öser ut pengar över de statliga företagen. Man måste inom den statliga företagsgruppen kunna frigöra kapital som i andra företagsgrupper. Industristödet skaU inte fortsätta som en följd av devalveringen, säger Kjell-Olof Feldt, men det första han gör är aft öka det. Regeringen är redan på väg att öka industristödet på ett sätt

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

som saknar motstycke i det tidigare skedet inkl. industrikrisåren 1977-1978, när ingen annan väg stod fill buds än statliga insatser för aft undvika en total kollaps i svenskt näringsliv.

Jag menar aft socialdemokratin nu inte får nöja sig med att säga att vi kommer att begränsa industristödet. Socialdemokraterna måste konkretisera sig. Förslag kommer i budgetpropositionen, säger ekonomi- och budgefministern här. O. K., def får vi acceptera, men positionsangivelsen hittills pekar mot att regeringen går i precis motsatt riktning: den ökar industristödet, i varje fall fill de statliga företagen, dramatiskt trots devalveringen, och det är någonting som svär mot vad Kjell-Olof Feldt här vill göra gällande.

Sedan är det alldeles klarf aft def finns anledning för breda folkgrupper att känna oro inför denna polifik. Häromkvällen kunde TV-tittaren höra hur en känd expert på familjers privatekonomi sade att denna politik leder till den svåraste åtstramning för de breda grupperna som vi har upplevt i detta samhälle. Def är lika bra aft erkänna det, Kjell-Olof Feldt, och def är lika bra aft erkänna att den agitation ni bedrev i valrörelsen förde svenska folket bakom ljuset i detta avseende.

Vad regeringen har slagit in på är infe en kraftfull sfabiUseringspolifik, utan en inflationspolitik som inger allvarlig oro inför framtiden.

AnL 11 LARS TOBISSON (m):

Fru falman! Jag noterar att ekonomi- och budgefministern i dag infe har bestritt mina uppgifter om att räntorna på statsskulden ökar från ca 27 miljarder kronor förra budgetåret fill ca 46 miljarder innevarande budgetår, för aft sen snabbt öka till bortåt 60 miljarder kronor nästa budgetår.

Den obalans som här kommer fill uttryck botar man infe med devalvering. Den kan endast rätfas fill genom åtgärder på hemmaplan, vilka direkt far sikte på aft skära ner de offenfiiga utgifterna, eftersom skaftevapnet, med def höga skattetryck vi uppnått, infe längre fungerar.

Orsaken fill Sveriges problem är industrins svåra läge, säger Kjell-Olof Feldt. Def är riktigt, eller i alla fall en del av förklaringen. Den väsenfiiga delen ligger trots allt i def bristande sparandet inom den offenfiiga sektorn. Men varför är def då så dåligt i industrin? Jo, just därför aft vi har låtit de offentliga utgifterna skena i väg. Det är någonfing som den borgerliga regeringen och den borgerliga riksdagsmajoritefen i alla fall fick kontroll över mot slutet av förra mandatperioden, men där socialdemokraterna nu far ny fart och blåser på. Det beror på det höga skattetrycket i landet och på den regleringsekonomi och den centralstyrning som framför allt socialdemokraterna har infört i svensk ekonomi.

Vi har fått etf snabbt växande budgetunderskott. Jag viU påstå att med etf budgetunderskott som ligger i storleksordningen 13-15 % av bruttonationalprodukten kommer man infe - hur mycket man än devalverar - ifrån ett underskott i relationerna till andra länder, ett underskott i bytesbalansen. Vi har en sådan brist i def finansieUa sparandet i landet aft det ger utslag även på den kanten. Nu skall vi få industrin aft expandera, och det utan statsstöd.

lovar Kjell-Olof Feldt. Men hur skall det gä till? Var skall staten låna sina 100 miljarder kronor nästa år? Något kan man få utomlands, men det finns, om inte annat av rent tekniska skäl, gränser för vad som där står att finna. När det gäller hushållen pressar man ju där ner köpkraften och standarden för de yrkesverksamma, de som kanske hade kunnat lämna bidrag, om de fann att de här sparformerna var konkurrenskraffiga.

Förhoppningarna står alldeles tydligt, def framgår av dokument från regeringen, fill aft företagen skall fortsätta att köpa statspapper i den takt som nu sker i fråga om statsskuldsväxlar. Men, Kjell-Olof Feldt, vad är då detta annat än den så förhatliga transakfionsekonomin? Det innebär ju aft företagen i stället för att satsa på produktiva investeringar i anläggningar och maskiner använder sin likviditet fill att hjälpa staten att klara sitt underskott. Defta är någonfing som en del av den statliga apparaten knyter sina förhoppningar till och som onekligen kommer aft bli nödvändigt.

Kjell-Olof Feldt sade att det fanns två alternativ för den nya regeringen. Det ena alternativet var aft fortsätta på det sätt som skedde under den borgerliga fiden. Om man då tänker på hur det såg ut omedelbart före valet, så innebar det besparingar på de offenfiiga utgifterna och ett nej fill ytterligare skaftehöjningar. Men så ville man integå till väga, utan man valde i stället den väg man nu har slagit in på. Om jag har förstått saken rätt, är tankegången den att man skall kunna rätta fill obalansen utan den nedpressning av efterfrågan som har fått ske i andra länder med motsvarande balansproblem som Sverige har. Det skall man kunna klara i kraft av sina unika relationer till de fackliga organisationerna och till den unikt välorganiserade löntagarkåren i landet.

Så mycket skulle jag kunna ge på hand, att jag säger att jag skulle vara beredd att diskutera realismen i detta, om def rådde en grundläggande balans i ekonomin och även om den här unika relationen nog infe går att utnyttja någon längre tid. Lämnar man de reala faktorerna och i stället betraktar de finansiella spänningar som råder i ekonomin och som vi här har varit inne pä, blir jag övertygad om att den vägen inte är framkomlig. Etf tecken på detta ser jag däri att bytesbalansunderskottet nästa år fortsätter att öka kraffigt. Kan Kjell-Olof Feldt lova att det för 1984 skall vara mindre än vad def är 1983?

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svettska devalveringen

AnL 12 Ekonomi- och budgetminisfern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Lars Tobissons senaste inlägg visar att han definitivt har lämnat ämnet för den här interpellationsdebatten. Han vill föra en diskussion om vår budgetpolitik. Det skall vi göra om fjorton dagar. Då skall jag återkomma fill Lars Tobisson.

Jag tänker begränsa diskussionen fill det ämne som interpellanten ville ta upp. Givetvis innebär def här, Nils Åsling, en sänkning av levnadsstandarden i Sverige. Det första vi gjorde klarf var att en devalvering av vilket slag som helst, och särskilt en devalvering av den här storleksordningen, kommer aft innebära en kännbar påfrestning. Def var ingenting vi gjorde därför aft vi

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Otti reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

upplevde någon glädje över att behöva vidta åtgärder med sådana konsekvenser. Vi ansåg det emellertid vara helt ofrånkomligt.

Vi har etf land där vi, för att folk skall kunna existera, varje år måste låna 15, 20 eller 25 miljarder kronor utomlands, där vi på tio år egenfiigen inte kunnat åstadkomma någon ökning av vår produktion, där 400 000 människor behöver arbete och där framtiden för ungdomar och barnfamiljer verkligen ter sig högst osäker och oviss. Vi måste då konstatera ätt skall vi kunna ta oss ur detta, så krävs det ett ingrepp av det här slaget.

Egenfiigen är def också här en nota som måste betalas, en nota från de glada och spendersamma dagar när borgerliga regeringar förde en ekonomi i stort sett i balans fill ett gravt skuldsatt land. Detta är det ingenting aft göra åt. Betalar vi inte den här notan nu, så kommer vi att få fortsätta aft betala den år efter år, inte bara med sänkt levnadsstandard utan också med tiotusentals eller hundratusentals människor utan arbete - ungdomar som aldrig får en plats någonstans i def här samhället.

Men börjar inte Nils Åsling inse att han håller på att hamna i en nästan omöjlig motsägelse? Dels vill han inhösta inrikespolitiska poäng på de ohyggliga umbäranden som det svenska folket nu måste utsätta sig för, dels vill han inhösta poäng på att tala om hur vi övervältrar våra problem på andra länder. Han citerar med vällust utländska politiker, som beskriver det som så, att nu är det de som skall betala för Sveriges felsfeg. Det här går inte ihop.

Jag försökte säga i mitt första svar att om ett land som Sverige befinner sig i en djupt grundläggande obalans och skall göra en kostnadsanpassning -sänka sin standard och dra ned sina produktionskostnader - då gör Sverige def, liksom varje annat land, genom aft ta tillbaka vad man förlorat i form av marknadsandelar. Om vi gör det genom att skriva ned våra löner, får det precis samma effekt på andra länder - vi far en del av def exporfutrymme dessa länder skaffat sig på vår bekostnad, och vi tar en del av den import som de har kunnat föra in i landet och slå ut svenska företag. Om vi gör def med en devalvering, har det ingen annan effekt på deras situation. Det är precis samma effekt vi viU uppnå med devalveringen som om man svälter sig ur detta genom andra åtgärder - genom att sänka levnadsstandarden, dra ned kostnaderna och anpassa sig på den vägen.

Den enda skillnaden - och den visar det problem som vi står inför och vars existens jag helt bejakar - är att man med en devalvering skruvar upp inflationstakten kortsiktigt. Det är därför som så mycket av våra ansträngningar just nu går ut pä aft se fill att denna uppskruvning blir en engångshistoria, så aft vi kommer ned igen. Där håller vi naturligtvis med dem som säger att risken är stor att man misslyckas - att inflationen blir kvar. på samma sätt som skedde efter 1977 års devalvering när man inte lyckades bemästra inflationsproblemet.

Men jag vill hålla fast vid att vår omvärld måste inse allvaret i den svenska situationen. Man har krävt av oss i fem års tid aft vi skall göra någonting åt våra obalanser. Man är utomlands inte särskilt lycklig över att Sverige hela fiden tränger sig in på kapitalmarknaderna och lägger beslag på pengar som

kunde gå fill länder som bättre behöver dem. Man är inte heller lycklig över att Sverige numera utmärker sig som ett land som har en stor del statsunderstödd industri.

Man har krävt att vi skall göra någonfing, och nu gör vi def. Jag vill påstå aft vad vi än gör för att uppnå resultatet att förstärka industrin och öka våra marknadsandelar- något som vi är piskade att göra, om vi inte skall fortsätta med underskotten och den stora upplåningen - så blir resultaten desamma. Men uppoffringarna och bördorna får vi alltid bära själva i form av sänkt levnadsstandard. Det finns här ingen omväg, vare sig vi väljer Lars Tobissons linje med stora nedskärningar av den offentliga sektorn eller den linje som centern företräder, vilken inte blev särskilt klar här i dag utom det att Nils Åsling skäller på mig. Men den här vägen är den som Sverige med bibehållet internationellt anseende kan välja och har valt. Vi tänker genomföra detta till ett lyckligt slut.

AnL 13 NILS ÅSLING (c):

Fru falman! Var centern står är ganska klart. Vi lade ju i går fram en partimotion om den ekonomiska polifiken, och när Kjell-Olof Feldt har haft fillfälle aft studera detta dokument - som jag anbefaller till noggrant studium - kan vi ta debatten om 14 dagar.

Jag sätter, fru talman, stort värde på att Kjell-Olof Feldt gick in på en mycket central fråga i det svar som han gav mig, nämligen skillnaden mellan intern och extern anpassning. Som jag sade i mitt inledningsanförande är jag fortfarande förvånad över att regeringens främste företrädare för den ekonomiska polifiken inte ser någon avgörande skillnad när def gäller konsekvenserna av en intern alternativt extern anpassning av vår ekonomi.

Självfallet innebär en anpassning en sänkning av levnadsstandarden, och givetvis innebar också mittenregeringens ekonomiska politik att man var tvungen att anpassa konsumtionen till produktionsresultatet. Men skillnaden mellan mittenregeringens ekonomiska politik och den socialdemokratiska regeringens polifik var ju aft vi slog in på en väg där vi skulle arbeta och spara oss ur krisen, medan socialdemokratin med chockdevalveringen tar en rövarchans. Man hoppas på att världsekonomin skall växa i en sådan takt att man kan få en ökning av sysselsättningen som en följd av åtgärderna. Jag tycker aft chansfagningen är alltför stor. Det finns risk för att mittenregeringens målmedvetna stabiliseringspoUtik förbyfs i en ren inflafionspolitik. Jag moraliserar infe över aft devalveringen innebär att man på omvärlden övervältrar vissa konsekvenser av vår överexploatering av våra resurser, vilket ju blir ett faktum när man genomför en devalvering som inte motsvarar kronans relativa värde utan som har karaktären av konkurrensdevalvering. Problemet är att åtgärden är utmanande, medför reaktioner, försvårar våra handelsrelafioner med omvärlden och skapar oro. Framför allt kommer def aft leda till - och har redan lett till - att omvärlden visar brist på tilltro fill Sveriges förmåga att självt klara problemen. Ser vi våra problem i ett internationellt sammanhang, finner vi att de inte är unika. Men möjlighe-

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktiotterna utomlands på den svenska devalveringen

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

terna att klara dem med vårt näringsliv och vår allmänna ekonomiska bas är delvis unika, varför def infe motiverar den typ av dramatiska åtgärder som regeringen nu har gett sig in på.

Sammanfattningsvis vill jag säga att åsiktsskillnaden mellan Kjell-Olof Feldt och mig är den att jag menar att den externa anpassning av vår kostnadsnivå som devalveringen innebär medför ett alldeles för stort risktagande. Man ökar den internationella oron och rubbar förtroendet för svensk politik, eftersom man har valt att inte lösa problemet genom en intern anpassning, dvs. man har valt att inte fuUfölja den antiinflationspolitik som mittenregeringen framgångsrikt började genomföra. Det här är ett sätt att springa i väg från problemen. Det är dessutom att fa onödigt stora risker på det svenska folkefs vägnar. Det är, Kjell-Olof Feldt, anmärkningsvärt därför att man har förskaffat sig ett mandat genom att under valrörelsen ge intryck av att man infe på något sätt skulle nagga levnadsstandarden i kanten. Man skulle klara problemen utan att dra åt svångremmen. Sedan blev def svångrem för hela slanten i den socialdemokratiska politiken.

AnL 14 LARS TOBISSON (m):

Fru talman! Vi fick ett medgivande av Kjell-Olof Feldt i alla fall. Devalveringen är riskfylld, sade han. Han pekade då framför allt på att den höjer inflationstakten i vårt land. Det har förekommit ohka uppgifter om hur hög inflafionen kommer att bli. Def får vi så småningom se. Själv håller jag def infe för uteslutet att det drar iväg bortåt 15 %.

Det allvarliga är att detta så kraftigt skiljer sig från den inflationsnivå som nu är etablerad i stora länder som vi har aft konkurrera med och försöka sälja fill. I Västtyskland, USA och t. o. m: England räknar man nu med en inflationstakt på ca 5 % nästa år. Vår kommer att ligga kanske tre gånger så högt.

Man kan då, som Kjell-Olof Feldt, försöka trösta sig med att defta är en engångsinflation och att vi nog skall se till att begränsa prisstegringarna kommande år. Jag måste här komma tillbaka fill de finansiella problemen. Med etf budgetunderskott som pekar mot 15 % av bruttonationalprodukten får man sådana upplåningsproblem aft det är oundvikligt med en ökning av penningmängden, som inte heller den rimligen kan stanna under 15 %. Att vi i en situation där penningmängden ökar i denna takt inte lär komma ned i en inflafionstakt under tvåsiffernivå tror jag att vi kan vara alldeles på det klara med - oavsett hur mycket filltro vi vill fästa vid monefarismens idéer. Defta torde oundvikligen få genomslag på lönebildningen. Om så sker, kommer det aft mycket snabbt äta upp de prisfördelar som den mycket kraftiga devalveringen i ett inledningsskede kan ha gett.

Det finns, fru talman, en påtaglig skillnad mellan den väg som den socialdemokrafiska regeringen har valt och den väg som väljs i andra sjuka välfärdsekonomier av samma typ och storlek som Sverige. Jag tänker på Belgien och faktiskt på Danmark under de senaste månaderna, men kanske framför allt på Holland.

Holland är def enda land som kan konkurrera med Sverige i vad gäller de

offentUga utgifternas andel av bruttonationalprodukten - det är inte en rikfigt lika stor andel, men siffrorna pekar i samma riktning. Holland har etf underskott i statsbudgeten som inte är rikfigt lika stort som vårt men någonstans i närheten. I Holland har den borgerliga regering som kom fill efter ett val hållet bara någon vecka före det svenska angripit problemen genom en kraffig nedskärning av de offenfiiga utgifterna. Där är man helt inställd på att försvara den egna valutan och aft inte arbeta devalveringsvägen - någonfing som har varit grundläggande i holländsk polifik i många år. Tyvärr tror jag mer på möjligheterna fill framgång med den sortens politik än om man går den motsatta vägen, som den socialdemokrafiska regeringen i Sverige har beträtt.

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

Anf. 15 Ekonomi- och budgetministern KJELL-OLOF FELDT: Fru talman! Jag vill för min del slutligen bara säga två saker till Nils Åsling. Jag är - med anledning av en fidigare episod i denna kammare - hjärtligt glad att kunna framföra dessa synpunkter till Nils Åsling. Jag hoppas att artikulafionen märkfes, och med det vänder jag mig inte bara till Nils Åsling utan också till vissa representanter för massmedia. Denna glädje ligger i att kunna konstatera att socialdemokraterna var det enda parti som under valrörelsen faktiskt talade med väljarna om aft det krävdes uppoffringar för att ta sig ur Sveriges ekonomiska kris. Vi var def enda parti som gick fill val med att fala om aft det behövdes skattehöjningar för aft lösa våra sociala problem. Vi var det enda parfi som helt avstod från alla löften om någon förbättring av levnadsstandarden under den kommande valperioden. Mitt samvete är alltså mycket rent, Nils Åsling, och jag kan möta väljarna utan några som helst betänkligheter.

Def andra jag vill säga är aft Nils Åsling, när han talar om risker, själv far en viss risk, en viss polifisk risk, genom att döma ut en ekonomisk polifik helt och hållet innan den ännu ens har fått en chans att börja fungera i praktiken. Devalveringen är knappt två månader gammal. Vi har inte mer än tagit de första spadtagen i def som skall bli saneringen av Sveriges ekonomi. Det skall bli mig en glädje att längre fram möta Nils Åsling i debatter om den ekonomiska politiken, när hans Kassandra-profefior kan ställas mot de fakfiska resultaten av vår polifik.

AnL 16 NILS ÅSLING (c):

Fru talman! Jag vill också avslutningsvis gärna upprepa mitt fack till Kjell-Olof Feldt för denna debatt. Självfallet återstår "historiens dom" när det gäller den ekonomiska politiken. Jag har i dag dock velat ge uttryck för oron inför det stora risktagande regeringen har gett sig in på genom en devalvering som infe har sin sakliga grund i en övervärdering av kronan. Man äventyrar mycket av vår internationella trovärdighet. Man äventyrar mycket av det posifiva debatt- och samrådsklimat som svensk polifik skulle behöva, infe minst på def ekonomisk-politiska området, med det agerande man har gett sig in på. Def var det jag ville ge uttryck för. Sedan får världsmarknadens utveckling och den internafionella ekonomins utveckling visa i vad mån de

Nr 35

Fredagen den

26 november 1982

Om reaktionerna utomlands på den svenska devalveringen

åtgärder som har genomförts har blivit lyckosamma eller infe. Jag har starka tvivel på detta - det finns ovedersägliga tecken som pekar i en annan riktning.

Slutligen vill jag också, fru talman, ta upp Kjell-Olof Feldts påstående att socialdemokraterna var det enda parti som förde en politik som inte gav intryck av löften. Om vi exkluderar de fyra famösa löftena och ser fill det allmänna budskapet, framstår ju för gemene man rätt mycket som synonymt med den socialdemokratiska polifiken. Yttranden som "mindre svångrem, mera svängrum" tydde på att man från socialdemokrafins sida minsann inte var inne på någon åtstramningspolitik med extern eller intern anpassning. Frågan om värdesäkrade pensioner och en läng rad andra frågor i den politiska debatten gav det svenska folket intryck av att socialdemokratin reagerade mot en anpassningspolitik över huvud taget, en anpassningspolitik som skulle föra ner vår konsumtion i rimlig nivå med vårt produktionsresultat. Man förde självfallet inte en debatt som den vi har fört här i dag, om anpassningen skulle ske internt eller externt, men man gav svenska folket intryck av att någon anpassningspolitik över huvud taget infe var nödvändig om socialdemokratin kom till makten. Verkligheten har visat någonting helt annat.

AnL 17 LARS TOBISSON (m):

Fru falman! Kjell-Olof Feldt måste ha ropat så högt under valrörelsen att han inte hörde vad andra sade. På annat sätt kan man väl inte förklara aft han inte uppfattade att vi moderater verkligen talade om de uppoffringar som måste göras för att föra landets ekonomi fill rätta igen. Skillnaden var den att medan socialdemokraterna - vid sidan av olika återtagna besparingar och andra utgiftsökningar - lovade skattehöjningar, talade vi moderater om nödvändigheten av aft skära ner i offenfiiga utgifter och de olika former av förmåner som sådana kan innebära för medborgarna.

Till slut vill jag säga några ord om framtiden. Def är givet aft man i dag inte med bestämd säkerhet kan uttala sig om hur den här devalveringen skall lyckas. Jag har, som framgått av vad jag sagt här, mycket onda aningar. Kjell-Olof Feldt må tro mig eller infe - för Sveriges del hoppas jag faktiskt aft min pessimism kan visa sig obefogad.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Föredrogs och hänvisades

Motionerna

1982/83:80 till kulturutskottet

1982/83:81 och 82 fillskatteutskottet

1982/83:83 fill civilutskotfet

1982/83:84 fill skatteutskottet

1982/83:85 yrkande 1 till civilufskottef

yrkandena 2 och 3 till skaffeutskoffet 1982/83:86 fill skafteufskoffet

1982/83:87 till näringsutskoftet Nr 35

1982/83:88-90 till skatteutskottet Fredagen den

26 november 1982

5 § Anmäldes och bordlades

Proposifion

1982/83:71 Godkännande av ändring i EFTA-konventionen

6 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1982/83:91 av Birger Rosqvist 1982/83:92 av Alf Wennerfors m. fl.

Tilläggsbudget I fill statsbudgeten för budgetåret 1982/83 (prop. 1982/ 83:25)

1982/83:93 av Lars Andersson

1982/83:94 av Kerstin Göthberg m. fl.

1982/83:95 av Sören Lekberg och Monica Andersson

1982/83:96 av Kerstin Nilsson m.fl.

1982/83:97 av Per Unckel och Lennart Blom

1982/83:98 av Nils Åsling

1982/83:99 aw Ulf Adelsohn m. fl.

1982/83:100 av Ulf Adelsohn m. fl.

1982/83:101 av Ulf Adelsohn m. fL

1982/83:102 av Ulf Adelsohn m. fl.

1982/83:103 av Ulf Adelsohn m. fl.

1982/83:104 av Ulf Adelsohn m.fl.

1982/83:105 a\ Ulf Adelsohn m. fl.

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

1982/83:106 av Ulf Adelsohn m.fl. 1982/83:107 av Ulf Adelsohn m. fl. 1982/83:108 a\ Ulf Adelsohn tn. fl. 1982/83:109 av Ulf Adelsohn m.fl. 1982/83:110 av Ulf Adelsohn m.fl. 1982/83:111 av Ulf Adelsohn m.fl. Upphävande av beslutet om karensdagar, m. m. (prop. 1982/83:55)

1982/83:112 av Thorbjörn Fälldin m.fl. 1982/83:113 av Thorbjörn Fälldin m.fl. 1982/83:114 av Thorbjörn Fälldin m. fl. 1982/83:115 ay Thorbjörn Fälldin m. fl. 1982/83:116 av Thorbjörn Fälldin tn. fl. 1982/83:117 av Thorbjörn Fälldin m.fl. Vissa ekonomisk-polifiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

Nr 35 1982/83:118 av Thorbjörn Fälldin m.fl.

Fredagen den 1982/83:119 av Thorbjörn Fälldin m.fl.

26 november 1982 Upphävande av beslutet om karensdagar, m. m. (prop. 1982/83:55)

1982/83:120 av Ola Ullsten m. fL

Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

1982/83:121 av Ola Ullsten m.fl. 1982/83:122 av Ola Ullslen m. fl. 1982/83:123 av Ola Ullsten m.fl. Upphävande av beslutet om karensdagar, m. m. (prop. 1982/83:55)

1982/83:124 av Lars Werner m.fl. 1982/83:125 av Lars Werner m. fl. 1982/83:126 av Lars Werner m. fl. 1982/83:127 av Lars Wertier m. fl. Vissa ekonomisk-politiska åtgärder m. m. (prop. 1982/83:50)

1982/83:128 av Lars Werner m.fl.

Upphävande av beslutet om karensdagar, m. m. (prop. 1982/83:55)

7 § Anmäldes och bordlades Konstitufionsufskoffefs betänkanden 1982/83:7 Översyn av JO-ämbetet m. m.

1982/83:8 Ny lag om församlingar och kyrkliga samfälligheter (prop. 1982/83:19)

Finansutskottets betänkanden

1982/83:7 Kostnaderna för vissa avgifter och importregleringar

1982/83:8 En investeringsfrämjande lånefond

1982/83:9 Utformningen av enkronemynten

1982/83:11 Avveckling av vissa statliga fonder (prop. 1981/82:213)

1982/83:15 Decentralisering av beslut om arvsfondsbidrag fill organisatio-

Skatfeutskottets betänkande

1982/83:6 Lotteribeskattningen (prop. 1981/82:170)

Socialförsäkringsutskoftefs betänkanden 1982/83:5 Handläggning av arbetsskadeärenden 1982/83:7 Ersättning till smittbärare 1982/83:8 Försäkringskassornas roll vid rehabilitering

Socialutskottefs betänkanden

1982/83:6 Hälsoskyddslag, m. m. (prop. 1981/82:219)

1982/83:7 Dödsbegreppet m. m. (skr. 1982/83:31 delvis)

Kulturutskotfefs betänkanden Nr 35

1982/83:5 Vissa museifrågor Fredagen den

1982/83:7 Bevarande av rönfgenarkivet vid Malmö allmänna sjukhus 26 november 1982

1982/83:8 En FM-sändarstation i Halmstad som sänder Radio Kronoberg ______ .

1982/83:9 Carl Larssons målning Midvinterblof Meddelande om

interpellationer Utbildningsutskottets betänkande

1982/83:3 Vård i livets slutskede, m. m. (skr. 1982/83:31 delvis)

Trafikutskottets betänkanden

1982/83:2 Ändring i körkortslagen m. m. (prop. 1982/83:13) 1982/83:3 Godkännande av överenskommelse mellan staten och Broströms Rederi AB (prop. 1982/83:32)

Jordbruksutskottets betänkande

1982/83:4 Ändring i naturvårdslagen (prop. 1981/82:220)

Näringsutskottets betänkanden

1982/83:4 Följdlagsfiftning fill den nya försäkringsrörelselagen, m. m. (prop.

1982/83:24) 1982/83:7 Lofterilag (prop. 1981/82:170) 1982/83:8 Ändring i lagen med bemyndigande om sänkning av ortsfillägg för

vissa oljeprodukter, m. m. (prop. 1982/83:36)

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1982/83:3 Ändringar i utlänningslagen m. m.

8 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts

den 25 november

1982/83:41 av Ivar Franzén (c) fill statsrådet Birgitta Dahl om kostnaderna för kärnkraften:

Debatten kring kärnkraftens kostnader har varit förvirrad och motsägelsefull. Det finns infe ens en enig beräkningsgrund för kärnkraftverkens anläggnings- och kapitalkostnad.

Oavsett vilken inställning man har i själva sakfrågan måste def vara av värde att det i debatten finns en gemensam beräkningsgrund.

Vid Industriförbundets konferens den 17 november 1982 redovisade direktör Curt Nicolin byggkostnader inkl. byggränfor för ett kärnkraftverk med en effekt på 1 000 megawaff fill 11-12 miljarder kronor. Detta stämmer väl med de verkliga kostnaderna för tredje aggregatet i Oskarshamn.

5 Riksdagens protokoU 1982/83:34-37

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Meddelande om interpellationer

Professor Lennart Hjalmarsson lanserade den 4 oktober i Svenska Dagbladet ett helt annat beräkningssätt för tredje aggregatet i Oskarshamn, där investeringen soni skall förräntas beräknas till endast 6 miljarder kronor. Detta är mindre än investeringen i löpande priser exkl. alla räntekostnader.

Slutresultaten av dessa två beräkningssätt blir helt olika. Defta gäller självfallet inte bara kärnkraffsanläggningar utan alla större investeringar på energiområdet.

För att över huvud taget kunna föra en konstruktiv debatt och få ett trovärdigt beslutsunderlag måste något så när lika beräkningssätt användas av alla.

Med utgångspunkt i ovanstående fre exempel - redovisningen på Industriförbundets konferens, verkliga kostnader för O 3 Oskarshamn och professor Lennart Hjalmarssons beräkningar - önskar jag fråga energiministern:

Vilket beräkningssätt rekommenderar energiministern, och används def i def beslutsunderlag som föreläggs riksdagen?

1982/83:42 av Oswald Söderqvist (vpk) fill statsrådet Birgitta Dahl om utvecklingen inom kärnkraftsområdet:

Det är mycket tyst i fråga om kärnkraften, dess kostnader, avfallsproblematiken och avvecklingsfrågorna i Sverige i dag. Energiministern har startat sitt arbete med en storsatsning på utbyggnad av stora fjärrvärmesysfem eldade med kol och torv och en parallell utveckling av värmepumpar. Men om kärnkraften själv har infe energiministern och regeringen haft mycket att säga. Av de hurffriska deklarafionerna. om kärnkraftens nödvändighet för aft rädda jobben, minska oljeberoendet och hindra att Sverige skulle smutsas ner med kol, hörs nu ingenfing. Och ändå är det mindre än tre år sedan, inför och efter folkomröstningen, som dessa påståenden var högsta vishet för socialdemokraterna och andra kärnkraffsförespråkare. Det kunde vara frestande aft ytterligare påminna om vad som sades då, men def hjälper oss infe i dagsläget. Och def är sådant aft det behövs snabba och kraffiga ingripanden på kärnkraftsområdet om folkomröstningens utslag och riksdagens beslut skall kunna genomföras och kärnkraften avvecklas.

Sverige har nu fio reaktorer mer eUer mindre i drift, två är snart färdigbyggda och klara för laddning, och olika omfattande arbeten pågår för aft fa hand om def snabbt växande lagret av radioaktivt avfall med varierande halter av radioaktiv strålning. Samfidigt har kärnkraffsindusfrin, kärnkrafts-bolagen och deras förespråkare i skilda läger långt ifrån gett upp tanken på en fortsatt användning och utbyggnad av kärnkraft och kärnenergi i Sverige. ASEA arbetar hårt för att introducera sin kärnvärrhereaktor Secure i fjärrvärmesysfemen och får stöd för defta på många håll. Jämsides med defta pågår en framgångsrik kampanj för introduktion av elvärme i mycket stor omfattning i dessa sysfem och i ännu större omfattning i enskilda hus och villor. Kraftbolagen driver på upparbetningen av avfallet - nu senast med

motiveringen att def plutonium som erhålls skall komma fill användning på nytt i de svenska reaktorerna uppblandat med uran till s.' k. MOX-bränsle.

Allt detta pågår, enträget och målmedvetet, i strid mot folkomröstning och riksdagsbeslut, i strid mot vad socialdemokraterna och linje 2 gick ut och lovade att arbeta för inför folkomröstningen och i strid mot alla deklarationer som avgeffs därefter. Om regeringen inte tar krafttag i fråga om kärnkraften, kommer def inte att bli möjligt att avveckla den på det sätt och inom den tid som regeringen själv har utlovat.

Utöver detta tillkommer de brant stigande kostnaderna. Def falas nu om att kostnaden för de ännu ej färdigställda reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 blir så hög aft den producerade energin måste säljas fill ett pris högt över vad som tidigare angetts för att anläggningarna skall gå ihop. De fyra reaktorer som startats med stöd av villkorslagen har varit utsatta för omfattande haverier och driftstörningar.

Slutsatserna borde ge sig själva. Regeringen måste med kraft ingripa och styra utvecklingen inom kärnkraftsområdet. Def borde nu infe finnas några skilda meningar om aft kärnkraftssatsningen under 1970-falet var olycklig, att kärnkraften varken ekonomiskt eller på annat sätt uppfyllt förväntningarna och att varje nystartad reaktor och varje ytterligare drifftimme endast förvärrar problemen.

Jag vill därför fråga energiministern:

1. Vill regeringen göra ett klarf uttalande om att kärnvärmereaktorn Secure under inga förhållanden kan komma i fråga vid den litbyggnäd av fjärrvärmesystemen som nu föresfår?

2. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att stoppa den snabbt pågående utbyggnaden av el i värmesystemen?

3. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för aft stoppa upparbetningen av svenskt kärnkraffsavfall?

4. Vad kommer den slutliga kostnaden för reaktorerna F 3 och O 3 att bli, och vilket pris per kilowatt gér detta om kostnaden infe subventioneras?

5. Kommer regeringen aft ge laddningsfillstånd för dessa reaktorer, och i så fall med vilken motivering och med stöd av vilken lag?

Nr 35

Fredagen den 26 november 1982

Meddelande om frågor

9 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 25 november

1982/83:133 a\ Tore Claeson (vpk) till bostadsminisfern om översyn av
bostadsanvisningslagen: , .

Bosfadsanvisningslagen, som beslutades av riksdagen för ca två år sedan, har av allt att döma inte blivit def instrument för en rättvis fördelning ay bostäder som förutsattes.

Nr 35

Fredagen deri 26 november 1982

Meddelande om frågor

Lagen ger tyvärr stora möjligheter att fördröja och försvåra fillämpningen av bostadsanvisning sedan kommunerna tagit beslut härom. Detta har som bekant utnyttjats av olika fastighetsägarintressen i en rad kommuner, och lagen har, med dess olika brister i övrigt, därför knappast kommit till praktisk användning.

Jag vill därför fråga bostadsministern:

Planerar regeringen att göra någon översyn av bostadsanvisningslagen i syfte att bl. a. få fill stånd en snabbare tUlämpning av lagen?

1982/83:134 av Inger Josefsson (c) fill kommunikafionsministern om utredning angående järnvägstrafiken på bandelen Falköping-Ulricehamn-Lande-ryd:

Genom beslut den 11 april 1982 har regeringen fiU fransporfrådet överlämnat ärende angående nedläggningsprövning av järnvägslinjen Falkö-ping-Ulricehamn-Landeryd. Regeringen har här utan att ange mofiv avbmfit den pågående övergripande utredningen om bandelen, som skulle ske genom departementets försorg tillsammans med Falköpings, Ulricehamns, Tranemo, Gislaveds och Hylte kommuner i enlighet med löften som givits av två tidigare kommunikationsministrar.

Nämnda beslut har ingett oro hos invånarna i de berörda kommunerna, där järnvägslinjen anses vara något av en livsnerv. För etf bevarande av järnvägen talar de senaste årens syn på och behov av kollektivtrafik och allt högre priser på drivmedel.

Järnvägslinjen torde också kunna användas för godsfrafik i större utsträckning än vad som nu sker, om banan får en nödvändig upprustning och om trafiken från landefs norra och mellersta delar fill söder och omvänt dirigeras via nämnda handel.

Nuvarande kommunikationsministerns båda föregångare har gjort uttalanden som ger uttryck för den positiva grundsyn på järnvägstrafiken som statsmakterna alltsedan 1979 givit uttryck för, syftande fiU aft bibehålla och uppmsta bandelen.

Är kommunikafionsministern beredd att vidta åtgärder så att utredningsarbetet angående bandelen Falköping-Ulricehamn-Landeryd fullföljs i enUghet med fidigare gjorda uttalanden?

den 26 november

1982/83:135 av Barbro Nilsson i Visby (m) till kommunikationsministern om koncession på trafik mellan Klinfehamn på Gofiand och Grankullavik på Öland:

En levande hamn har stor regionalpolitisk betydelse för etf samhälle. Klintehamn på Gotland har en bra hamn med skyddat läge. Parkeringsmöj-Ugheferna är goda, och härifrån når man snabbt Gotlands olika delar.

Under 1960- och 1970-talen bedrev Gotlandsbolaget trafik mellan Klinfehamn på Gofiand och Grankullavik på Öland. Av företagsekonomiska

skäl koncentrerades sedan trafiken fill Visby. Den borgerliga regeringen Nr 35

ställde sig posifiv fill att låta koncessionen gå över till annat rederi. Beslut i Fredagen den

den riktningen fattades också. Någon trafik förekom infe 1982. 26 november 1982

Def finns nu åter ett rederi som vill trafikera denna linje utan krav på_______

statliga pengar. Den socialdemokrafiska regeringen sade dock nej till denna Meddelande om

koncession, vilket är djupt beklagligt. frågor

1. VUl statsrådet redogöra för skälen till avslagsbeslufef?

2. Är statsrådet beredd att ompröva beslutet?

10 § Kammaren åtskildes kl. 10.27. In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert