Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:31

Måndagen den 22 november

Kl. 11.00

Förhandlingarna leddes till en början av andre vice falmannen.

1 § Anmälan om kompletteringsval till utskott

AnL 1 ANDRE VICE TALMANNEN:

Socialdemokratiska riksdagsgruppen har som suppleant i konsfitutions-och finansutskotten under Bo Södersfens ledighet anmält hans ersättare Bo Krogvig.

Centerpartiefs partigrupp har som suppleant i arbetsmarknadsutskottet under Karin Anderssons ledighet anmält hennes ersättare CeciUa Jens-feh.

Folkpartiefs partigrupp har som suppleant i utbildningsutskottet under Jörgen Ullenhags ledighet anmält hans ersättare Barbro Sandberg.

Andre vice talmannen förklarade valda till

suppleant i konstitutionsutskottet Bo Krogvig (s)

suppleant i finansutskottet Bo Krogvig (s)

suppleant i utbildningsutskottet Barbro Sandberg (fp)

suppleant i arbetsmarknadsutskottet Cecilia Jensfelt (c)

2 § Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Anmälan om kompletteringsval till utskott

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Meddelande om val av en riksdagens ombudsman

Meddelande om interpellationssvar

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

3 § Meddelande om val av en riksdagens ombudsman

AnL 2 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att vid början av kammarens sammanträde onsdagen den 24 november kommer aft anställas val av en riksdagens ombudsman.

4 § Andre vice talmannen meddelade att Rolf Wirtén (fp) och Olle
Göransson (s) denna dag återtagit sina platser i riksdagen, varigenom Linnea
Hörléns och Göran Magnussons uppdrag som ersättare upphört.

5 § Meddelande om svar på interpellation 1982/83:21

AnL 3 Socialministern STEN ANDERSSON:

Herr falman! Jag vill anmäla att jag har kommit överens med Rune Gustavsson om att hans interpellation 1982/83:21 om den nordiska soeialkonventionen skall besvaras fredagen den 26 november.

6 § Meddelande om svar på interpellation 1982/83:24

AnL 4 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr talman! Med hänvisning fill riksdagsordningen 6 kap. 1 § vill jag meddela att jag på grund av ufiandsresor ej kommer att besvara interpellafionen av Hans Göran Franck om åtgärder för att förbättra situationen i Libanon inom den angivna fiden fyra veckor. Jag har för avsikt aft besvara interpellationen fredagen den 3 december kl. 09.00.

7 § Svar på interpellationerna 1982/83:14 och 23 oni Sveriges agerande i det internationeUa nedrustningsarbetet

AnL 5 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr falman! Ingrid Sundberg har i en interpellafion den 20 oktober ställt följande frågor tiU mig:

1. Vilken inställning har regeringen till olika kärnvapendoktriner, och kan någon förändring av hittUls gällande svensk uppfattning förväntas?

2. Vilken bedömning gör regeringen av sambandet mellan svensk säkerhetspolitik och vårt agerande i det internationella nedrustningsarbetet?

3. Kan vi räkna med aft riksdagens uttalande om en kärnvapenfri zon i Norden står fast, eller planerar regeringen några nya infitiativ, och kommer dessa i så fall att ha andra utgångspunkter än de här nämnda?

Carl Bildt har i en interpellation den 28 oktober ställt följande frågor: 1. Står utrikesministern, och därmed den svenska regeringen, bakom de

uttalanden som ordföranden i nedmstningsdelegafionen gjort i en intervju i

Svenska Dagbladet den 25 oktober 1982?

2. Anser utrikesministern .att etf kärnvapenfrift Östersjön och sådana
uttunningar av kärnvapen i kringliggande territorier som tidigare beskrivits
fortfarande skall vara en förutsättning för etablerandet av en kärnvapenfri
zon i Norden?

3, Anser utrikesministern att det är möjligt att bilda en kärnvapenfri zon av
den omfattning och inriktning som bl. a. riksdagen vid upprepade tillfällen
lagt fast utan att detta också inkluderar en direkt förhandling med de berörda
supermakterna?

Jag besvarar båda interpellationerna i etf sammanhang.

Herr falman! Def totala kärnvapenkriget skulle få så omfattande och katastrofala följder att det är svårt aft föresfälla sig aft en civilisafion av vår typ skulle kunna organiseras på ruinerna av en förödd värld som skulle bli kvar. Ingen kan utgå med segern i ett sådant krig. Det torde i prakfiken inte vara möjligt att begränsa ett kärnvapenkrig. Def skulle näsfan oundvikligen leda till en total kärnvapenkatastrof.

Regeringen delar den oro som allt fler människor känner över det försämrade internationella klimatet och def kärnvapénhot som vilar över oss alla. Vårt främsta mål i freds- och nedmsfningsarbetet är att minska dessa hot. Det är nödvändigt att finna ett alternafiv fill krigshot och avskräck-ningsdoktriner.

Vårt alternativ är gemensam säkerhet grundad på ett ökat förtroende mellan staterna och en gradvis minskning av de miUtära maktmedlens roll.

Som framhålUfs i regeringsförklaringen driver regeringen en akfiv freds-och nedrustningspolitik. En vikfig del av denna polifik är våra strävanden att få till stånd en kärnvapenfri zon i Norden.

Vi skulle därvid kunna uppnå att antalet kärnvapen i vårt närområde minskar. En sådan zon skulle utgöra en förstärkt kärnvapenfri buffert mellan de båda stora milifäralliansernas kärnvapenstyrkor i Europa. Defta skulle bidra till att reducera risken för etf kärnvapenkrig.

Herr talman! Regeringens inställning till kärnvapendoktriner präglas av vår allmänna syn på kärnvapnen. Vi fördömer förekomsten av kärnvapen och alla planer på aft använda dem. Vi tar sålunda avstånd från alla doktriner som tenderar att driva på utvecklandet av nya kärnvapen, som rättfärdigar deras användning eller som sänker kärnvapenfröskeln.

Det är emellerfid uppenbart att kärnvapensfaternas agerande på ett avgörande sätt påverkar den säkerhetspolifiska utvecklingen i Europa och i övriga delar av världen. Def är av stor vikt aft vi skaffar oss en så klar insikt som möjligt om de förhållanden som framkallat den rådande kärnvapensituationen.

Supermakterna är för vår del av störst intresse i sammanhanget. Vad först gäller Förenta staterna har defta land officiellt förklarat att för dess vidkommande "det flexibla svaret" är gällande kärnvapendoktrin. Det flexibla svaret, dvs. en för .olika förhållanden avpassad vapeninsats, fungerar i dag som ett slags generell doktrin för användning av både konvenfionella vapen och kärnvapen.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

När det gäller de s. k. slagfältsvapnen i Europa är de för NATO:s del ett av flera medel att uppväga den underlägsenhet man anser sig ha i fråga om konventioneUa stridskrafter. Gällande N ATO-doktriner utgår från en möjlig användning av kärnvapen för att möta även etf konventionellt angrepp från öst. Def är i första hand de i Europa stafionerade amerikanska slagfältsvapnen som är avsedda för en sådan första användning av kärnvapen. Till denna kategori vapen hör neutronvapnen och "minikärnvapen", vilka dock f. n. inte är utplacerade i Europa.

I detta sammanhang har möjligheterna fill "begränsade kärnvapenkrig" diskuterats. Som jag här antytt tar vi avstånd från alla föreställningar om att kärnvapenkrig skulle kunna begränsas. Varje insats med kärnvapen innebär en ödesdiger och ofömtsebar upptrappning.

Kärnvapendoktrinerna sägs ha till syfte att ytterst förhindra att motsidan över huvud taget inleder ett anfall. Dessa har dock ständigt blivit mer avancerade och lett fill allt mer detaljerade planer för hur kärnvapnen skall kunna användas. Detta ökar risken för aft dessa vapen fakfiskt kommer fill användning.

I Förenta staterna och Västeuropa har det uppstått en omfattande debatt rörande NATO:s doktrin om första användning av kärnvapen. Det har därvid framförts förslag om att alla kärnvapensfater skulle åta sig att icke vara den som först tillgriper kärnvapen.

När def gäller den andra supermakten, Sovjetunionen, har vi begränsad kunskap om de doktriner och handlingsregler som gäller för användningen av dess kärnvapen. Sovjetunionen har inte som Förenta staterna en offentligt tillkännagiven kärnvapendoktrin. Mycket talar dock för att def på sovjefisk sida förekommer ett tänkande som mycket liknar den amerikanska doktrinen om "def flexibla svaret". De sovjefiska kärnvapenarsenalerna synes ha utformats för aft möjliggöra en för olika förhållanden avpassad kärnvapeninsafs. Uttalanden av högt uppsatta sovjefiska militära företrädare talar också för detta.

Sovjetunionen har också förklarat att landet ensidigt åtagit sig aft inte vara det som först tillgriper kärnvapen.

Regeringen stödjer strävanden att minska kärnvapnens roll i Europa. Vi anser att åtaganden om icke-första-användning av sådana vapen är etf viktigt steg i denna riktning. Vi noterar som etf faktum aft kärnvapen och konventionella vapen ingår i vad de berörda länderna uppfatfar som en total styrkebalans. Därav följer att möjligheterna fill en väsentlig nedskärning av kärnvapnen ökar, om en sådan nedskärning kombineras med åtgärder för att skapa en ungefärlig balans mellan parternas konventionella styrkor. Därför bör de konventionella styrkorna minskas, t. ex. inom ramen för nedrusf-ningsförhandlingarna i Wien eller en europeisk nedrustningskonferens.

Oavsett vår bedömning av kärnvapenmakfernas doktriner måste i detta sammanhang ett centralt förhållande understrykas: Ingen kan med trovärdighet motsäga att det finns för många kärnvapen. Lika klart är att dessa överdimensionerade arsenaler kan ha en destabiliserande verkan. Omfattande nedskärningar av antalet kärnvapen är möjliga utan att maktbalansen

rubbas. Som etf första steg på vägen mot sådana nedskärningar bör parterna kunna enas om ett temporärt stopp för vidare utveckling, produkfion, lagring och utplacering av kärnvapen.

Den ökade spänningen och den fortsatta vapenutvecklingen ökar på sikt riskerna för en väpnad konflikt. Doktriner som bygger på föreställningar om avskräckning leder fill en milifarisering av den internafionella politiken och fill en växande osäkerhet och otrygghet för alla. Mot denna bakgrund ställer sig regeringen bakom Palmekommissionens krav på en ny syn på säkerhetsproblemen.

Denna syn kan sammanfattas på följande sätt:

Nu söker pakterna bygga sin säkerhet på en allmän avskräckningsfilosofi, med vad detta innebär i fråga om hot, mothot, ekonomisk krigföring, global rivalitet etc. I stället borde man på båda sidor, mot bakgrund av konflikfriskerna, grunda sin säkerhetspolitik på principen om gemensam säkerhet.

En sådan gemensam säkerhetsfilosofi skulle innebära att staterna i samverkan sökte sig fram till metoder att stärka säkerheten. Detta skulle kunna ske genom en ökad satsning på förfroendeskapande åtgärder. Exempel på sådana diskuteras i den europeiska säkerhefskonferensen och ingår i SALT-fördragens bestämmelser om gemensamma kontrollorgan och förvarningssystem. En rad av de arrangemang för en öppnare redovisning av parternas styrkedispositioner som föreslagits av Palmekommissionen kan i detta sammanhang bli av stor betydelse.

Kommissionens förslag om gemensam säkerhet innehåller också tankar om s. k. säkerhetszoner, utfunningszoner och zoner av typen ett kärnvapenfritt område i Norden. Till detta kommer en ny syn på nafionernas ekonomiska säkerhet, som också i sin tur måste, grundas på insikten om staternas ömsesidiga ekonomiska beroende.

Herr talman! Regeringen avser att överväga i vilka former och med vilka medel Sverige skall kunna bidra till en ökad uppslutning kring den gemensamma säkerhetens synsätt. Att i Europa och världen stödja krafterna för avspänning och internafionellt samarbete blir en huvuduppgift i detta syfte. Def är mot denna bakgrund som Sverige vid de pågående ESK-överläggningarna verkar för att få till stånd en europeisk nedrustningskonferens.

Vår internafionella nedmstningspolifik utgör en naturlig och vikfig del av den svenska säkerhetspoUtiken. Genom en akfiv utrikespolitik för avspänning och internationell nedrustning och genom ett efter våra förhållanden starkt försvar, vars rent defensiva syften måste vara uppenbara för alla, stärker Sverige den nafionella tryggheten och säkerheten. Ambifionen att föra en självständig och alliansfri politik främjas av ett målmedvetet arbete i internafionella fora för nedrustning, msfningskonfroll och förfroendeskapande åtgärder. Detta arbete bedrivs främst i nedrustningskommittén i Geneve, i FN i New York och inom ramen för den europeiska säkerhetskonferensen ESK.

Det råder inget motsatsförhållande mellan vår nedrustningspolitik och

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

trovärdigheten av neutralitets- och försvarspolitiken. Tvärtom utgör nedrustningspolitiken ett viktigt inslag i neutralitetspoUtiken.

Den i regeringsförklaringen tillkännagivna avsikten att verka för en kärnvapenfri zon i Norden är ett exempel pä regeringens politik att främja ökad avspänning och säkerhet. Det är ett betydande svenskt intresse att en sådan zon kommer till stånd. Norden utgör relafivt sett ett lågspänningsom-råde. En kärnvapenfri zon i Norden blir ett bidrag till strävandena att förhindra att vår region ytterligare dras in i växande stormaktsmofsäftning-ar.

Utvecklingen under 1970-falet har inneburit att norra Europa har fått etf ökat intresse i stormaktsalliansernas strategier. Samtidigt har det internafionella klimatet, särskilt mellan de båda ledande stormakterna, allvarligt försämrats mot decenniets slut. Kärnvapnen har kommit allt närmare de nordiska ländernas gränser. Vi har också kunnat konstatera att kärnvapen-försedda ubåtar förekommer i Östersjön.

Själva processen i riktning mot en nordisk kärnvapenfri zon är i sig förfroendeskapande och därmed spänningssänkande. Arbetet aft åstadkomma en zon blir både mödosamt och svårt och kommer att ställa stora krav på förhandlingsförmåga och tålamod. Processen kommer förmodligen endast att kunna ske stegvis och kan då inrymma olika i sig förfroendeskapande åtgärder.

Låt mig också understryka det europeiska sammanhanget. En zon bör betraktas i samband med arbetet på en vidare överenskommelse om kärnvapen i Europa. Utvecklingen av förhandlingarna om de strategiska vapnen, de regionala kärnvapnen i Europa samt om de konventionella militära styrkorna (START, TNF och MBFR) blir av stor betydelse för zonfrägan. Detta gäller även den europeiska nedrustningskonferens som kan komma att beslutas inom den europeiska säkerhetskonferensens ram.

Samfidigt vill jag understryka att zonfrågan är vikfig i sig och infe bara som en funktion av andra europeiska förhandlingar. En fortsatt, akfiv diskussion av frågan och dess olika delar kan skapa nya öppningar och bidra fill avspänning i vårt närområde. Framsteg i strävandena att åstadkomma en nordisk zon bör positivt kunna påverka de vikfiga förhandlingarna mellan Förenta staterna och Sovjetunionen om de eurosfrafegiska kärnvapnen. Dessa strävanden kan också ses som en sfimulans till andra säkerhetsarrangemang i Europa. Exempel på sådana är en avveckling av kärnvapnen i gränsområdena mellan maktblocken och ett bortdragande av kärnvapen från icke-kärnvapenstater. Jag ser därför arbetet att få till stånd en zon som en av flera parallella ansträngningar att reducera kärnvapnens roll i Europa och på sikt avskaffa dessa.

Vidare är def i samband med zonens tillkomst vikfigt aft utverka vissa åtaganden från kärnvapenstaternas sida. Def är sålunda av central betydelse att kärnvapensfaferna på ett invändningsfrift sätt utfäster sig aft inte hota med eller använda kärnvapen mot zonstaterna. Def är också av största vikt att de drar tillbaka de kärnvapen kring området som bl. a. har sådan räckvidd att de kan sägas vara i första hand avsedda aft användas mot dessa stater.

Även andra arrangemang i syfte att minska förekomsten av kärnvapen i vår närhet bör övervägas, t. ex. när det gäller uttunningszoner.

Beträffande Östersjön vill jag konstatera följande. Def är regeringens uppfattning att det är önskvärt att Östersjön blir kärnvapenfri. Sålunda bör t. ex. de kärnvapenbestyckade ubåtar som uppträder där lämna området. Östersjön bör alltså beröras av zonarrangemanget men sannolikt av olika folkrätfsliga skäl inte ingå i själva zonen.

Det borde vidare vara möjligt att få fill stånd en avveckling av sådana kärnvapen i zonens närhet som kan ha varit avsedda för användning mot de i zonen ingående staterna.

Vad gäller såväl utformningen av processen att få till stånd en zon som utformningen av själva zonen måste ytterligare interna svenska överväganden göras. Därnäst, måste regeringen beredas fillfälle att överlägga med övriga nordiska regeringar. Regeringen vägleds då av vad som nu anförts och av utrikesufskottets betänkande 1981/82:23.

Genom vad som just anförts har Ingrid Sundbergs och i huvudsak Carl Bildts interpellationer besvarats.

Carl Bildt har emellertid också åberopat en intervju i Svenska Dagbladet med ordföranden i svenska nedmstningsdelegafionen, ambassadör Maj Britt Theorin. Eftersom intervjun inte korrekt avspeglade ambassadör Theorins åsikter i fråga om Östersjön har fru Theorin fillställt TT ett uttalande som tidningen inte publicerat.

Fru Theorin konstaterade i defta uttalande bl. a. att Östersjön ur folkrätfslig synpunkt är fritt hav och därför inte kan behandlas på samma sätt som nafionella territorier. Man bör alltså av bl. a. folkrättsliga skäl inte på förhand uppställa kravet att Östersjön skall ingå i själva zonen. Däremot är det självfallet polifiskt önskvärt att Östersjön blir fri från kärnvapenubåtar och att detta förhoppningsvis blir ett resultat av vårt arbete på aft få fill stånd en kärnvapenfri zon i Norden.

Detta uttalande gav uttryck för regeringens polifik.

Herr talfnan! Om en kärnvapenfri zon i Norden kan etableras och Norge och Danmark ansluter sig till denna, skulle detta innebära att NATO-sidan avstått från möjligheten att stationera kärnvapen i dessa länder. Defta torde i sin fur kräva aft också Sovjetunionen gör eftergifter genom att t. ex. avveckla sin stationering av kärnvapen i Östersjön. I fråga om de fria delarna äV Östersjön bör stafioneringsförbudet självfallet avse alla kärnvapenbestyck ade fartyg. En minimiförutsättning bör vara att åtminstone Sovjetunionen och Förenta staterna men också Storbritannien och Frankrike gör åtaganden i det syftet.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 6 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Först ett fack till utrikesministern för svaret, som genom sitt omfång och sin utförlighet visar den vikt man i regeringen lägger vid nedrustningsfrågorna. Svensk utrikespolitik har kännetecknats av enighet och kontinuitet. Utrikesministerns svar här i kammaren kommer att noga studeras runt om i världen och förorsaka spekulationer om huruvida den

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

svenska nedrustningspolitiken kommer att förändras och i så fall på vilket sätt.

Herr talman! Jag finner aft svaret på min interpellation innebär ett avsteg från den hitfills förda svenska nedrustningspolitiken. Min uppfattning grundas på såväl vad som står i svaret som vad som infe står där.

Jag kommer alltså att beröra utrikesministerns svar pä samtliga mina frågor. Nedrustningspolitiken är intimt förbunden med såväl nafionella som regionala säkerhetsfrågor. Supermakternas kärnvapendoktriner, så som de uttryckts i olika sammanhang, speglar dessa länders nafionella säkerhefsin-fressen samtidigt som de kan komma aft vara av avgörande betydelse för världens framtida överlevnad. Det råder full enighet om att ett centralt krav från kärnvapenfria stater på kärnvapensfaferna är att kärnvapen aldrig skall komma aft användas. Varje steg mot uppfyllande av det kravet är ett steg i rätt riktning.

Stegen kan och får emellertid inte vara villkorslösa. Även icke-kärnvapenstater måste vid varje fråga som innebär garantier av något slag beakta sin egen säkerhet. Sverige har av tradifion intagit en återhållsam atfityd fill stormaktsgaranfier, vilket beror på den svenska neutralitetspoUtikens utformning. Vi har avvisat aft skriva in neutralitefspolifiken i något internafionellt avtal, och den finns inte heller i vår författning. Vi har ansett att garantier från stormakternas sida skapar ett icke önskvärt beroendeförhållande fill dessa stater.

Därför har vi självklart ställt oss helt avvisande fill s. k. posifiva säkerhetsgarantier, dvs. löften om bistånd och skydd. När det gäller negativa säkerhetsgarantier är vår huvudprincip hittills varje lands suveräna rätt aft självständigt besluta i frågor som berör dess nafionella säkerhet, något som också utrikesministern sade i sitt tal i FN. Vi har därför ställt krav på garantiernas utformning för att vi över huvud taget skulle överväga att stödja förslag om sådana, när de har kommit upp i olika internationella sammanhang. Garantierna bör bestå antingen av en överenskommelse mellan kärnvapenmakferna sinsemellan eller vara samordnade i form av likalydande deklarafioner av dessa, som i någon form bör registreras av FN:s säkerhetsråd. Det är vad vi har krävt. Genom internationalisering av sådana åtaganden, som vi anser skall ha obegränsad gilfighetsfid, minskas risken för att garanfier återfås unilateralt, och därmed minskas också risken för att en garanti skulle kunna användas som påtryckningsmedel i en krissituation.

Såväl frågan om en kärnvapenfri zon i Norden som den i interpellations-svaret framförda nya synen på säkerhetsproblemen mofiverar att jag frågar utrikesministern om Sveriges framtida inställning till negativa säkerhetsgarantier, särskilt bilaterala sådana. Utrikesministern inför nu i svensk politik Palmekommissionens uttalande om gemensam säkerhet och låter det bli vägledande för svensk nedrustningspolitik. I svaret anges att detta bl. a. innebär arbete för förfroendeskapande åtgärder, ett arbete som också de borgerliga regeringarna lagt stor vikt vid, och krav på en ökad öppenhet när det gäller redovisningen av parternas styrkedispositioner. Det är en värdering som vi delar men som i dagens läge torde vara helt utopisk.

Regeringens inställning till de säkerhetspolifiska frågorna har också betydelse när def gäller ställningstagande fill förslag om frysning av kärnvapen. Krav på en europeisk kärnvapennedrustning har från svensk sida allfid betraktats i relation fill den totala rustningsbilden. Utrikesministern säger nu i sitt svar att de s. k. slagfälfsvapnen i Europa för NATO:s del är ett av flera medel aft uppväga den underlägsenhet man anser sig ha i fråga om konvenfionella stridskrafter. Jag vill då fråga utrikesministern: Anser utrikesministern att Sverige också fortsättningsvis skall betrakta frågan om europeisk kärnvapennedrustning i förhållande fill rådande totala militära styrkeförhållanden och anser utrikesministern att balans råder vad gäller de konvenfionella styrkorna? Frågan motiveras alldeles speciellt genom den nya inställning utrikesministern visar till frågan om frysning av kärnvapen. Omfattande nedskärningar av kärnvapen är alltså möjliga utan att maktbalansen rubbas, sägs i svaret. Det är, med andra ord uttryckt, fråga om etf deklarerat avståndstagande från NATO:s modernisering av kärnvapnen i Europa. Fram fill nu har som villkor för vårt accepterande av förslag gällt att dessa skaU ha ett balanserat innehåll, där kravet på balans mellan berörda staters samlade styrkor beaktas. Vad skall nu gälla?

Herr talman! Def nya kravet på gemensam säkerhet får, hur det än utformas, inte innebära aft vi åsidosätter vår nafionella säkerhetspolitik. I dagens läge är def vikfigt att understryka detta. Den starkt växande fredsrörelsen - och jag menar då fredsrörelsen i form av organisafioner och manifestationer, inte som varje människas berätfigade dröm om fred - tycks i sitt agerande ha glömt bort etf ord som är ännu viktigare än "fred", nämligen "frihet". I utrikesministerns svar betonas att ett starkt försvar med defensiva syften stärker den nafionella tryggheten och säkerheten. Jag noterar att ordet "militärt" infe finns med.

I en intervju i Dagens Nyheter den 10 oktober hänvisar Maj Britt Theorin till den socialdemokrafiska parfikongressens beslut att skära ner totalförsvaret samt flytta över resurserna från det militära försvaret till civilt och ekonomiskt försvar, något hon anser aft s-regeringen kommer aft verksfälla. Hon säger också i samma intervju: "Def kontroversiella med mig ligger väl däri att jag anser att fredsarbete måste börja här hemma. Man kan inte skapa fred genom att ständigt öka rustningskostnaderna. Def går varken här hemma eller ute i världen. Man måste våga sig på ett nytänkande."

Herr talman! Skulle utrikesministern dela detta nytänkande, anser vi moderater att det innebär en i grunden förändrad inställning såväl till nedrustningsarbetet som än mer till svensk säkerhetspoHfik. Trovärdigheten i vår neutralitet har hitfills varit nära förbunden med förekomsten av etf starkt militärt försvar. Skulle vår framfida nedrustningspolitik förutsätta en förändring av den synen, anser vi att vår trovärdighet som neutralt land kommer att minska och därmed påtagligt förändra den säkerhetspolitiska situafionen i Europa. Jag vore tacksam om utrikesministern ville förtydliga sitt svar genom aft ge sin syn på sambandet mellan ett starkt svenskt militärt försvar och vårt internationella nedrustningsarbete och i samband med detta beröra kraven på ensidig nedrustning.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Herr talman! Så till frågan om en kärnvapenfri zon i Norden.

En sak kan vi vara eniga om: Varje del av jorden som är garanterad att för all framtid vara fri från kärnvapen bidrar till att minska riskerna för en kärnvapenkatastrof- dvs. om garanfierna efterlevs. Det är alltså riktigt att som etf led i en universell nedrustning arbeta för en utbredning av kärnvapenfria zoner. Utrikesutskoftet har vid sin behandling av frågan hänvisat till den obrutna uppfattning som hittills gällt och som godtagits av riksdagen. Den har byggt pä att förhandlingar skall äga rum rnellan de nordiska länderna för att utreda förutsättningarna för tillkomsten av en kärnvapenfri zon i Norden med sikte på att åstadkomma en överenskommelse. Också kärnvapenstater måste delta i förhandlingarna, eftersom det är inskränkningar i deras möjligheter att använda kärnvapen som skall uppnås. Medeldistansrobotar och takfiska kärnvapen, avsedda för mål inom zonen, bör dras bort som ett led i överenskommelsen enligt def beslut som riksdagen har fattat.

Av svaret på min interpellation framgår det att riksdagens uttalande endast skall fungera som vägledande tillsammans med vad utrikesministern anfört i sitt svar. Låt mig fråga: Vad tror sig regeringen egentligen om att kunna åstadkomma?

Herr talman! När Willy Brandt sommaren 1981 besökte Bresjnev fick han uppfattningen aft Sovjet var villigt aft låta territorier och anläggningar ingå i en eventuell europeisk kärnvapenfri zon - vi minns alla vilken debatt det blev om detta i vårt land. Några månader senare kom vår dåvarande kabinettssekreterare Leifland hem och konstaterade att ingen filltro kunde ställas till dessa rykten, och han uttryckte som sin privata mening att Östersjön borde ingå i en nordisk kärnvapenfri zon. I mars i år träffades de skandinaviska utrikesministrarna, och man enades om att så borde def vara.

En månad senare tog ledamoten av centralkommittén Arbatov avstånd från Bresjnevs erbjudande, och man var tillbaka där det hela började. Alva Myrdal uttryckte då att Sverige och Finland, i fredens intresse, ensidigt kunde deklarera Norden som kärnvapenfri zon - hur man därmed skulle få bort de ryska kärnvapenbestyckade ubåtarna frän svenska och finska vatten sades inte.

Så tog Maj Britt Theorin till orda igen och skapade än större förvirring, vilken snabbt tillrättalades av den nye kabinettssekreteraren Pierre Schori. Därefter for utrikesministern fill Pär Stenbäck i Finland och diskuterade Östersjön och en kärnvapenfri zon, och nu tycks det, av inferpellationssvf ret att döma, infe vara självklart att Östersjön skall ingå. Def är många turer i den dansen. Men, herr talman, dessa frågor skall Carl Bildt närmare beröra.

Däremot vill jag beröra olika nationers inställning till åstadkommandet av en kärnvapenfri zon, vilket kan vara vikfigt mot bakgrund av den debatt som förs här i Sverige i dag. Den sovjefiska nyhetsbyrån APN distribuerade den 2 november en artikel: "Kan enighet nås om en kärnvapenfri zon i Norden?" 1 arfikeln konstaterades aft en finsk socialdemokrafisk delegation sammanträffat med en delegafion från Sovjetunionens kommunistiska parti.

Slutkommunikén från mötet innehåller ett avsnitt där delegationerna uttalar sig för idén att Norden som kärnvapenfri zon snarast förverkligas.

1 arfikeln sägs därefter aft de nordiska länderna i dag är kärnvapenfria -men bara så länge Danmarks och Norges förbehåll om att inte ta emot kärnvapen i fredstid gäller.

Herr talman! Självfallet ligger det i Sovjets intresse att det inte heller i krigstider stationeras några kärnvapen i de nordiska NATO-länderna - def är def def hela gäller. Och det vet våra vänner i Danmark och Norge. Det finns etf ryskt ordspråk som kan vara aktuellt: Vargen är alltid redo att utan lön ta tjänst som herde.

Jag har tagit del av 1981/82 ars sfortingsmelding nr 101, om en kärnvapenfri zon i Norden, och det hoppas jag att utrikesministern också har gjort. Den fillkom under en socialdemokratisk regering. Därfill skall läggas den motvilja som norske utrikesministern visade vid tanken på en kärnvapenfri zon inför sitt sammanträffande med herr Bodström i fredags. Den motviljan överensstämmer med det som framgår av den nämnda meldingen i stortinget. Danske utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen deklarerade för sin del klart inför internafionella journalister att den nya danska regeringen infe över huvud taget har tänkt sig några förhandlingar om en kärnvapenfri zon i Norden.

Utrikesministern har nu besökt etf par av våra nordiska grannländer. Jag förutsätter att utrikesministern delar uppfattningen att en kärnvapenfri zon utan Norge och Danmark infe är möjlig.

Min fråga blir därför: Hur bedömer utrikesministern de praktiska möjligheterna att arbeta vidare på Norden som en kärnvapenfri zon efter sitt sammanträffande med Pär Stenbäck och Svenn Stray i Norge?

Herr talman! Riksdagens nedrustningsdebafter brukar omfatta allmänna nedrustningsfrågor, riskerna för en kärnvapenkatastrof, världens orimliga mstningskosfnader, sambandet mellan nedrustning och utveckling m. m.

Jag har i min interpellafion, och även i anförandet här, begränsat mig till frågor som berör regeringens inställning fill vissa definierade och vikfiga nedrustningsproblem. För oss i moderata samlingspartiet är det viktigt att vår nedrustningspolitik infe sätter vår internafionella opartiskhet i fara. Jag tycker mig i utrikesministerns svar förmärka ett ökat hänsynstagande till synpunkter och framställningar som kommer österifrån. Detta kan vara opportunism eller eftergifter till en större allmänhets högröstade krav på åtgärder, krav som ofta har sitt ursprung i ett ösfstatsland. Men det kan också tyda på att den inriktning som vår nedrustningspolitik hitfills haft verkligen står inför en omsvängning. Jag har ställt några frågor till utrikesministern för att få förtydligat vissa oklarheter i interpellationssvaret. Jag upprepar för säkerhets skull mina frågor:

1. Vilken blir Sveriges inställning till s. k. negativa säkerhetsgarantier, och
kommer vi att godta bilaterala utfästelser utan att dessa förankras
internationellt?

2. Kommer vi att beakta kravet på total militär balans vid bedömningen av
frågor som berör kärnvapennedmsfning i Europa? Hur sker en sådan

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

bedömning med hänsyn till frågan om frysning av kärnvapnen? vill jag tillägga.

3. Är ett starkt militärt försvar förenligt med vårt nedrusfningsarbete? Hur ställer sig utrikesministern fill krav på ensidig nedrustning?

4. Vad är utrikesministerns inställning fill möjligheten att realisera kravet på en nordisk kärnvapenfri zon efter sina samtal med de nordiska utrikesministrarna?

Än en gång fack för svaret, och jag hoppas att utrikesministern vill göra de förtydliganden jag anhållit om.

AnL 7 CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpellafion eller för att min interpellafion - som det står i interpellationssvaret - "i huvudsak" har besvarats.

Bakgrunden till den interpellation som jag ställde några dagar efter det aft Ingrid Sundberg ställt sin är bekant, nämligen def tumult som uppstod rörande regeringens uppfattning om Östersjöns roll i en nordisk kärnvapenfri zon. Def ena uttalandet har stått mot det andra i etf skådespel som infe allfid varit särdeles uppbyggligt och som nog markerat, tror jag, den kraffigaste förvirring i en central svensk säkerhetspolitisk fråga som vi haft under de senaste decennierna.

Def hela började ju ganska så spektakulärt med ambassadör Theorins numera så bekanta intervju i Svenska Dagbladet den 25 oktober. Det som ambassadör Theorin där hade att säga var direkt sensationellt på den ena punkten efter den andra, eftersom det innebar ett klarf och entydigt brott mot grundläggande delar av den sedan länge i enighet etablerade svenska polifiken i zonfrågan.

Den bild som ambassadör Theorin tecknade i intervjun var bilden av en zon som först bildades enbart av de nordiska staterna själva, och detta utan någon som helst kontakt med stormakterna. Detta var, menade ambassadören, den egentliga zonen, och med dennas bildande hade stormakterna ingenting att skaffa. Därefter skulle man tydligen i någon typ av andra fas i arbetet först söka, som def hette, inhösta olika garantiåtaganden från kärnvapenmakternas sida och därefter möjligen också försöka få dem att dra bort de kärnvapen som är riktade mot de nordiska länderna i den kärnvapenfria zonen.

Aft Östersjön blev fritt från kärnvapen var enligt ambassadören självfallet Önskvärt, men vi "kan inte begära några garanfier i förväg - vare sig att respektera zonen eller att dra bort vissa kärnvapen".

Ambassadörens intervju utlöste av aUt att döma en väldig aktivitet på utrikesdepartementet. Det dröjde infe så länge förrän UD:s pressbyrå försökte få TT att distribuera någon form av tillrättaläggande av vad ambassadören egentligen hade menat och sagt. Men def här papperet frän UD:s pressbyrå var inte mycket klarare i sina konturer. I def hette def aft intervjun var "tendentiöst redigerad", vilket jag antar får ses som en omskrivning för att def som stod i intervjun nog i och för sig hade sagts men

att de mera sensationella delarna av uttalandena hade getts en mer framträdande plats vid redigeringen än vad man från departementets sida helst hade velat se skulle vara fallet.

Ty fakta är aft fru Theorin hade haft möjlighet att in till varje
kommatecken och in till sista stavelsen korrigera den artikel som publice
rades i Svenska Dagbladet den 25 oktober. När utrikesministern i dagens
interpellationssvar hävdar aft "intervjun inte korrekt återspeglade ambassa
dör Theorins åsikter--- " står vi därför faktiskt inför situationen att

antingen utrikesministern eller ambassadören ljuger - anfingen ljög ambassadören om sina verkliga åsikter när intervjun gjordes och när hon korrigerade den eller också har utrikesministern ett något lättsinnigt förhållande till sanningen när han på detta sätt kritiserar vad som har stått i Svenska Dagbladet.

Utrikesministern har såvitt jag kan förstå fel också när han påstår att fidningen vägrat att publicera def uttalande som UD:s pressbyrå gjorde i ärendet. Sanningen är aft TT icke distribuerade uttalandet och att det därför inte kom någon enda tidning till hända. - Detta om formerna för tumultets inledning. Det finns anledning aft med viss kraft slå fast allt detta för att def skall vara klart hur det egentligen gick till.

Def uttalande från pressbyrån, i fru Theorins namn, som utrikesministern nu i sitt interpellationssvar återkommer till gjorde dock infe sakläget i frågan så värst mycket bättre. I det heter def att man bl. a. av folkrätfsliga skäl infe på förhand kan uppställa kravet om att Östersjön skall ingå i själva zonen men att det självfallet är "politiskt önskvärt", som def heter, att Östersjön skall bli fritt från kärnvajjen. I sak har jag svårt aft se vad som skiljer defta uttalande från vad ambassadör Theorin sade på just denna punkt i den famösa intervjun.

Sedan tog cirkusen som bekant några ytterligare varv. Statsministern gav en intervju för den franska fidningen Le Monde där han alldeles entydigt slöt upp bakom den linje som hitintills varit den officiella svenska. "Jag anser att en sådan zon borde omfatta Östersjön", förklarade statsministern helt käckt. Som ett eko av statsministern uppträdde kabinettssekreterare Schori den 1 november i en TT-intervju med etf minst lika klart uttalande: "Svenska regeringen anser att Östersjön skall ingå i en kärnvapenfri zon i Norden." Med defta ännu icke dementerade uttalande inleddes TT-intervjun med kabinettssekreteraren.

Sedan var det uppenbarligen dags för utrikesministern att beträda scenen i detta drama. I en intervju i morgonekot i anslutning fill sin finska resa förklarade han: Vi har inte hävdat absolut att Östersjön skaU vara indraget. Reportern gjorde kommentaren att uttalandet var "en aning oprecist" och att man nu kunde dra slutsatsen att såväl Sverige som Finland vill avvakta och se i fråga om Östersjöns inlemmande i en nordisk kärnvapenfri zon.

Def är knappast ägnat att förvåna om denna lusfiga dans mellan positionerna har lett till höjda ögonbryn och förvånade miner på åtskilliga håll, både inom och utom landet. Man är inte riktigt van vid att en svensk regering behandlar centrala utrikespolitiska frågor med denna brist på 2 Riksdagens protokoll 1982/83:31-32

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

handlag, om jag får använda det uttrycket. Def hela gav under detta den senaste månadens skede ett intryck av att vara en okoordinerad hipp-som-happ-politik i en central fråga. Hipp, sade Theorin. Häpp, sade Bodström. Happ, sade UD:s pressbyrå. Häpp häpp, sade Schori. Happigen, sade Bodsfröm. Och nu står vi inför uppgiften att klarlägga vad det egentligen är som Bodström och därmed regeringen i dess helhet, ambassadörer och kabinettssekreterare inkluderade, vill säga med dagens interpellationssvar.

Några egenfiiga svar på mina precisa frågor vill utrikesministern och regeringen av allt att döma inte ge. På min första fråga, om han står bakom vad ambassadör Theorin sade i Svenska Dagbladet, lämnar han inget entydigt svar. Det efterlämnar dock ett intryck av att det nog var så att ambassadören i intervjun i vissa hänseenden talade i nattmössan.

På min andra fråga, om huruvida etf kärnvapenfrift Östersjön fortfarande skall vara en förutsättning för etablerandet av en kärnvapenfri zon i Norden, lämnar han inget entydigt svar. På olika sidor i interpellationssvaret ges i stället vad som kan beskrivas som litet olika tanketrådar, som måhända kan sammanfattas i etf "förmodligen infe".

På min tredje fråga - om en zon av denna typ kan etableras utan en direkt förhandling med de berörda supermakterna, en förhandling av den typ som ambassadör Theorin direkt och entydigt avvisat i sin intervju - lämnas försiktigtvis inget svar alls.

Bäst sammanfattas måhända interpellationssvarets innehåll i just dessa delar i konstaterandet aft def behövs ytterligare interna svenska överväganden. Min enda kommentar till detta är att det kanske inte hade skadat med ytterligare interna svenska överväganden, innan man avlossat det spektakulära fyrverkeri av motstridiga åsikter som vi har fått se under den senaste månaden.

Frågan om en kärnvapenfri zon i Norden är viktig. Den rör vår egen säkerhet, och den rör säkerheten för våra nordiska grannländer, liksom också förutsättningarna för stabiliteten i hela def nordeuropeiska området. Dessutom berör den direkt villkoren och förutsättningarna för vår neutrali-fetspolifik i de allvarliga lägen i en osäker framfid, då den kan ställas inför de utmaningar som det är dess yttersta syfte aft klara av.

Sedan den dåvarande statssekreteraren Anders Thunborg 1975 för första gången mera i detalj formulerade den svenska inställningen i denna fråga har def varit alldeles klarf att zonen, för Sveriges del, måste vara någonting mera än bara etf stadfästande av en existerande kärnvapenfrihet i fredstid i de nordiska länderna och att den i själva verket får sitt värde för Sverige först i ett läge när den går utöver denna snävare ram.

Def har gällt Östersjön, där olika svenska regeringar under den senaste tiden, och så sent som i våras ett enigt utrikesutskott och en enig riksdag, efter förslag i en socialdemokrafisk parfimofion, klart sagt att etf kärnvapenfrift Östersjön är en självklar och en integrerad del av den kärnvapenfria zonen. Def har också gällt andra områden i vår närhet, som i dag utnyttjas för basering av kärnvapen, vilka av allt att döma är riktade mot Sverige och

andra nordiska länder. I praktiken handlar det här huvudsakligen, om än icke enbart, om delar av nordvästra Sovjetunionen.

När regeringen nu börjar - långsamt, trevande och fumligt - att skissera en nordisk kärnvapenfri zon som enbart omfattar de nordiska länderna, och där uttrycket zonen reserveras till att avse endast defta område, samfidigt som man hänför de strävanden som tidigare har varit centrala och avgörande för den svenska inställningen i denna fråga till kategorin vad som är "politiskt önskvärt" och vad som kan uppnås, som det heter, "i samband med zonens fillkomst", har man i praktiken ställt sig bakom vad som riskerar aft bli en förkrympt zontanke. Aft man strävar efter att samtidigt med etablerandet, eller något senare, garnera denna förkrympta zon med olika typer av arrangemang som går i den riktning som Sverige tidigare med sådan styrka talat om är självfallet, det skall sägas, behjärtansvärt och bra, men skymmer knappast den förskjutning i principsynen när def gäller zonfrågan som det är svårt att komma ifrån aft regeringen just nu är mitt uppe i. Jag har ingen som helst anledning att betvivla att regeringen är ärlig i sin vilja att försöka ge den förkrympta zonen den komplettering med olika fillägg som def falas om i de olika fanketrådarna i interpellationssvarets olika delar, men def säger sig självt att denna förskjutning av principsynen när def gäller zonen också innebär att förutsättningarna för att defta skall vara möjligt att uppnå reduceras högst avsevärt. Om zonen redan har etablerats och om det har skapats etf begrepp som bara omfattar de nordiska staternas territorier, eller om man vet att den i alla händelser kornmer att etableras med denna begränsade omfattning, vilka skäl har då t. ex. Sovjetunionen att gå rned på avgörande restriktioner i Östersjön eller beträffande etf kärnvapensystem med kort och medellång räckvidd som stafionerats i det nordeuropeiska området? Svaret på den frågan är att man självfallet har mycket små anledningar aft gå med på dem.

Det finns olika typer av brasklappar i interpellafionssvaret, och def är bra. Dels finns det ett välkommet konstaterande att det kanske snarare är processen i sig och diskussionen som har ett värde än de slutmål vi diskuterar och aft detta är någonting som kommer att ta tid och som kommer aft kräva tålamod. Dels finns det hänvisningen fill det behov av ytterligare interna svenska överväganden som jag berört fidigare. Jag skulle vilja vädja till regeringen att utnyttja brasklapparna för att om möjligt krypa ur den ganska så omöjliga förkrympta zonkonstrukfion som det nu finns tecken på att man håller på aft krypa in i. Vill regeringen bevara den breda polifiska enighet som rått i zonfrågan under senare år är defta självfallet något av en förutsättning.

Herr falman! Jag har uppehållit mig huvudsakligen vid vad som är den begränsade del av interpellationssvaret som avser svar eller försök till svar på mina direkta frågor. Men jag kan inte undvika aft i anslutning till vad Ingrid Sundberg nyss sagt foga några korta randanmärkningar fill vad som sägs i interpellationssvaret i övrigt, därför att svaret i vissa delar är mycket anmärkningsvärt i sina formuleringar och resonemang.

Först och främst gäller det den allmänna formulering om avskräcknings-

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

doktrinerna som förekom. Utrikesministern tar med kraft avstånd från dessa och hävdar att de leder till en milifarisering av den internationella politiken och representerar någonting som vi måste sträva efter att komma bort från. Detta är, om jag uttrycker saken försikfigt, en ganska märklig ståndpunkt. Avskräckningsdokfriner ingår i varje form av väpnat försvar, också det svenska, och kan aldrig beskrivas på det ytterligt förenklade sätt som förekommer i svaret. Ett väpnat försvar, svenskt eller av annan nationalitet, syftar tiU aft avskräcka från angrepp i de lägen där de politiska motsättningarna leder till att väpnade anfall övervägs. I de lägena är en fungerande avskräckning, t. ex. i form av det svenska försvaret, direkt och omedelbart fredsbevarande. Etf försvar som inte leder till avskräckning tjänar inget syfte. Då kan man inte heller ha etf försvar som verkar fredsbevarande. Jag tror att den formulering som har smugit sig in i interpellationssvaret på denna punkt kanske kan hänföras till kontot administrativt problem eller tillfällig förvirring i redigeringen av produkten.

Mina anmärkningar gäller vidare de konkreta ställningstaganden vad gäller kärnvapenproblemen i Europa som regeringen nu gör och som innehåller lika betydelsefulla som oroväckande positionsförflyftningar. På två mycket viktiga punkter, kanske de två viktigaste över huvud taget, ställer sig Sverige nu bakom krav och synpunkter som tidigare mig veterligen icke stötts av någon enda regering utanför de intimt Sovjetallierades krets.

Det gäller för det första det exklusiva kravet på att NATO skall uppge möjligheten att svara på ett massivt sovjefiskt anfall mot Västeuropa med också kärnvapen - ett krav som visserligen har förekommit i debatten men som hifintills ingen regering utanför de intimt Sovjetallierades krets ställt sig bakom och ett krav som uteslutande och exklusivt riktar sig mot de västallierades försvarsdoktrin.

Det gäller för det andra kravet på ett totalt stopp för varje förberedelse för utplacering av nya kärnvapen. Det är ett krav som i dagsläget i Europa direkt och omedelbart riktar sig mot NATO:s s. k. dubbelbeslut frän december 1979. Därmed riktar det sig också direkt mot förutsättningarna för de s. k. INF-förhandlingar - inte TNF som def sfär i svaret - som bedrivs i Geneve och som syftar fill aft få till stånd en reduktion av dessa kärnvapen i Europa. Qm defta svenska krav går igenom, innebär det i realiteten att Genéveför-handlingarna kan läggas ner.

Att Sverige nu på detta sätt lägger sig till med ståndpunkter som tidigare varit förbehållna å ena sidan en och annan debattör i väst och å andra sidan de infimt Sovjetallierades krets är enligt min mening värt att notera. Det finns skäl att poängtera detta inte minst mot bakgrund av att de ståndpunkter som jag nu har refererat och som ingår i interpellafionssvaret inte har någon som helst täckning i de grunddokument som regeringen allt oftare nu åberopar för sina ställningstaganden, nämligen den s. k. Palmekommissionens slutrapport. De resonemang om såväl avskräckningen som icke-första-användning av kärnvapen och ett fotalt stopp för förberedelse för utplacering av nya kärnvapen som regeringen ställer sig bakom förekommer icke i Palmekommissionens rapport.

När det gäller vissa av dessa resonemang är def t. o. m. sä aft en av kommissionens mera kunniga ledamöter i förordet fill den mest spridda upplagan betonar just def väsentliga i aft Palmekommissionen lyckades uppnå enighet kring förslag som frigör sig från den förenklade bild som ofta finns i den typ av förslag som den svenska regeringen nu olyckligtvis har ställt sig bakom.

Under detta anförande övertog falmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 8 MAJ BRITT THEORIN (s):

Herr falman! Def var en ganska arrogant och aggressiv ton vi fick uppleva från Carl Bildts sida. Man torde kunna säga att det var som att lyssna fill när Fan har läst Bibeln. Tyvärr tror jag nog aft vi får vänja oss vid den tonen -tyvärr säger jag, fy enigheten om svensk säkerhetspoHfik är så väsenfiig.

Carl Bildts interpellafion grundar sig på en arfikel i Svenska Dagbladet -varken läst eller godkänd av mig i dess slutliga version- som uppenbarligen har redigerats med särskilt syfte. Från en lång intervju uteslöts dessutom väsenfiiga synpunkter, t. ex. om uttunningszoner, reducering av kärnvapen i våra närområden som t. ex. Leningradområdet. De skulle inte passa in i den bild man ville ha fram.

Carl Bildt säger nu - vilket är fantasfiskt - att fakta är att fru Theorin intill varje kommatecken och stavelse har haft möjUghet att korrigera arfikeln. Hur vet Carl Bildt def? Jag vet nämligen att jag inte haft den möjligheten. Det är jag som haft kontakter med den journalist def här gäller. Det är mig som journalisten har intervjuat och def är mig journalisten inte har velat ge den version som har tryckts i tidningen.

Carl Bildt anför här en del underliga saker också i sin diskussion som def kan vara viktigt aft korrigera. Carl Bildt säger att utrikesutskottet har anfört att Östersjön skall vara en självklar och integrerad del i en kärnvapenfri zon. Def är förunderligt. Carl Bildt har själv skrivit under def uttalande som utrikesufskoftet har gjort och där det står att denne bl. a. i ökad grad har riktat uppmärksamheten mot Östersjöns status i samband med en kärnvapenfri zon i det nordiska området. Ett nafurUgt krav i sammanhanget bör vara att Östersjön skall vara kärnvapenfri. Det är exakt vad som står i regeringens svar på interpellafionen. Men def står infe i utrikesutskottets uttalande att Östersjön skall vara en självklar och integrerad del av en kärnvapenfri zon.

Tillbaka litet grand till fidningsarfikeln! Tyvärr har Svenska Dagbladets intresse inte varit lika stort att föra in mitt uttalande från den 25 oktober med anledning av arfikeln. För att vi skall hamna rätt i debatten vill jag citera några delar i det här uttalandet - infe de delar som berör Östersjön, ty de finns ju med i interpellationssvaret. Dessa delar lyder så här: "Artikeln är redigerad pä ett tendentiöst sätt och blir därför i många avseenden missvisande. T. ex. har förtigits i arfikeln att jag slog fast önskvärdheten av och betydelsen för zonarbetet av aft Sovjetunionen drar bort Golfubåtarna

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

från Östersjön. Jag har inte sagt att vi skäll föra en ny politik om en kärnvapenfri zon i Norden, däremot att vi avser aft driva frågan mer aktivt. Hur arbetet skall bedrivas, i vilken ordning, andra detaljer m. m. har regeringen ännu inte tagit ställning fill. Jag vill dock erinra om utrikesutskottets allmänna eniga formulering i dessa frågor."

Därmed kanske vi kan ägna oss åt själva sakfrågan.

Jag utgår ifrån att den positiva syn som ett enigt utrikesutskott har deklarerat när riksdagen givit regeringen i uppdrag att arbeta för en kärnvapenfri zon också i verkligheten omfattas av moderaterna. Är det så? Ibland får man den känslan att det är med armbågen moderaterna ställer upp på en kärnvapenfri zon i Norden. Infe rninst framgår defta av en artikel i Moderata ungdomsförbundets skrift Att försvara friheten, där Carl Bildt radar upp alla negafiva effekter av en kärnvapenfri zon i Norden och alla svårigheter. En del uppgifter i arfikeln är dessutom förvånande. Sålunda menar Carl Bildt t. ex. aft det för USA i dag genom den tekniska utvecklingen inte finns någon anledning att kräva att få disponera baser i Norden för aft med kärnvapen kunna slå även mot militära mål i nordvästra Sovjetunionen. Den uppgiften kan bättre skötas på annat sätt, och så kommer def i än högre grad att vara under kommande år, säger herr Bildt. Detta är något som en stor del av det norska folket i vart fall infe vågar lita på, utan man protesterar kraftigt mot möjligheten att kärnvapen skall kunna placeras på norsk mark.

I artikeln menar Carl Bildt aft en kärnvapenfri zon icke kommer att göra de nordiska länderna mer kärnvapenfria än vad de redan i dag är. "Sannolikheten för att de själva far sig för att bygga upp egna kärnvapenstyrkor kan icke ens teorefiskt göras rnindre. I dessa centrala hänseenden skulle en zon bara vara ett slag i luften. Icke heller skulle denna 1950-talstanke leda till aft det egentliga kärnvapenhotef mot de nordiska länderna minskade", sägs i arfikeln vidare. "Det vanliga värdet av folkrättsliga garanfier mot anfall med kärnvapen av dén typ som redan lämnats, men genom ett zonavtal ytterligare skulle kunna formaliseras, torde dessutom mycket starkt kunna ifrågasättas", anför herr Bildt.

Carl Bildt har också synpunkter på de s. k. eurosfrafegiska kärnvapnen och deras roll. Han anför: "Vissa teser om aft införandet avs. k. eurorobofar i NATO om några år skulle kunna leda till att en risk för ett till Europa begränsat och mera utdraget kärnvapenkrig har visserligen förekommit, men förtjänar knappast aft tas på allvar." Nåja, president Reagan kanske inte Carl Bildt vill ta på allvar när Reagan förklarat att USA kan tänka sig aft föra ett "begränsat" kärnvapenkrig i Europa. Och kanske inte heller den strategiska ledningsplan som utarbetats efter direktiv av presidenten och som skall ge Förenta staterna förmågan att vinna en kärnvapenkonflikt över Sovjetunionen. Där räknar man med möjligheten av en utdragen kärnvapenkrigföring upp till sex månader. Men att helt bortse från supermakternas uttalade planer vore nog förödande.

"Det är således svårt aft se, att de formella förpliktelser som en zon skulle innebära, skulle innehålla någon substans märkbar utöver den som redan

finns i olika åtaganden och deklarationer vad gäller de nordiska ländernas territorium", sammanfattar Carl Bildt. Herr Bildt polemiserar mot ett av supermakterna framförhandlat zonavtal - något som knappast förespeglat de nordiska länderna - och har förståeliga invändningar mot detta. Han slutar: "Och den utformning som dess (dvs. zonens) ivrigaste fillskyndare vill ge den leder icke fill att kärnvapen som fakfiskt finns i det nordeuropeiska och nordatlanfiska området dras bort eller ens reduceras. I stället för aft öka vår säkerhet kan ett av de bägge supermakterna framförhandlat zonavtal de facto komma aft minska den. Är så fallet, bör tanken på en formalisering av rådande situafion i Norden läggas till handlingarna."

Det finns därför anledning att fråga Carl Bildt om han fortfarande står bakom arfikeln och om defta är moderaternas uppfattning. Def vore i så fall beklagligt, infe minst mot bakgrund av det starka folkliga kravet på konstrukfiva polifiska insatser för en kärnvapenfri zon.

Regeringens syn på en kärnvapenfri zon skiljer sig i så måtto från den negafiva och defensiva syn som Carl Bildt och eventuellt moderaterna fört fram. Vi ser zonen och arbetet på en zon i sig som viktiga åtgärder. För socialdemokrafins del är det inte centralt att bygga upp så stora svårigheter för arbetet att det i verkligheten kan framstå som omöjligt. I stället är det nödvändigt - med kunskap om alla tänkbara problem - att ständigt söka nya vägar och nå det centrala målet: att minska hotet om kärnvapen mot oss i Norden, mot Europa och mot världen i övrigt. Denna syn speglar sig tydligt i utrikesministerns svar på de båda interpellationerna om svensk nedrustningspolitik och en kärnvapenfri zon i Norden.

Det gäller således, enligt vårt sätt att se, att lyfta fram värdet av en kärnvapenfri zon i Norden och inte bara att redovisa svårigheterna. Då är det viktigt aft inse att processen att förverkliga en zon bidrar fill att dämpa spänningen i def nordiska området och främjar avspänning och säkerhet i norra Europa. Kärnvapen i sig ger ingen trygghet, snarare tvärtom, eftersom de viktigaste målen för kärnvapenanfall är motsidans kärnvapen. Med en kärnvapenfri zon i Norden minskar sålunda antalet tänkbara mål för kärnvapenanfall och därmed mofiven för aft anfalla Norden med kärnvapen. Andra posifiva effekter äv en zon är att de negafiva säkerhetsgarantierna minskar risken för utpressning genom kärnvapenhot. Också risken för kärnvapenanfall i krig minskar. Andra fördelar är att antalet kärnvapen i vårt närområde minskar genom utfunningszoner och att vi skapar möjligheter aft göra Östersjön kärnvapenfri.

En process för etf zonarrangemang i Norden och dess närområden ger posifiva impulser fill säkerheten och avspänningen i norra Europa och Centraleuropa. Men samtidigt kan också framsteg i nedmstningsförhand-Hngarna positivt påverka utvecklingen i vårt område. En kärnvapenfri zon med utfunningszoner eller andra anslutande arrangemang kan bidra till en minskning av antalet kärnvapen över huvud taget och deras roll.

Världen är i dag översållad av kärnvapen - i sprängkraft räknat 11/4 miljon Hiroshimabomber. Och ständigt nya kärnvapen utvecklas. Kärnvapenhotet blir allt tydligare. Forskarna ger oss bara två vägar ut ur detta -

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

kärnvapennedmsfning eller kärnvapenkrig. Allt fler människor reagerar mot den vansinniga kärnvapenkapprustningen och kräver att politikerna far sitt ansvar och söker förhindra katastrofen. Den samlade arbetarrörelsen i hela Norden - den polifiska och den fackliga - har ställt sig bakom kravet på en kärnvapenfri zon i Norden. Def är vårt ansvar - även om svårigheterna är stora - aft ständigt pröva varje möjlighet till minskat kärnvapenhot.

Fördelarna med en kärnvapenfri zon i Norden är så enormt stora, aft varje möjlighet att förverkliga idén måste prövas.

AnL 9 CARL BILDT (m) replik:

Herr talman! Jag förutsätter att ambassadör Theorin får möjlighet till meningsutbyte med Svenska Dagbladet om hur det egentligen har gått till när hon gett intervjun. Men de uppgifter som har förekommit i Svenska Dagbladet och som tidningen har redovisat offentligt är att hon faktiskt haft möjlighet att korrigera intervjun vad gäller de ståndpunkter och de uttalanden som hon redovisade i den. Det är en sak som hon får göra upp med tidningen. Jag tog upp den därför aft det, mot bakgrund av att detta är tidningens uppgifter, är anmärkningsvärt när ett statsråd kommer med direkt konträra uppgifter. Det bör infe få passera helt opåtalf.

Men det är sakfrågan som är det viktiga, och låt mig därför få fråga Maj Britt Theorin om hon står bakom några specifika uttalanden som förekommer i intervjun. Låt mig ta tre av dem:

1. "Tågordningen måste vara den aft länderna i Norden, när de är överens, deklarerar att de utgör en kärnvapenfri zon. När detta är gjort kan vi gå ut och inhösta supermakternas garantier ."

2. "Det är ytterst viktigt att slå fast, aft Sovjetunionen inte har något aft göra med själva bildandet av zonen. Def vill vi inte. Om Sovjetunionen på något sätt skulle ingå i zonen, vore som aft ge dem möjligheter att blanda sig i vår polifik."

3. "Men vi kan inte begära några garantier i förväg - vare sig att respektera zonen eller aft dra bort vissa kärnvapen."

Def kunde vara av ett visst värde om Maj Britt Theorin kommenterade de här fre konkreta uttalandena.

Maj Britt Theorin ägnade sig sedan i sitt anförande åt att citera ur en arfikel, som jag tror att jag skrev i Svenska Dagbladet hösten 1978 och som sedan åter publicerades i en bok för något år sedan. Jag har ingen som helst anledning att fa fillbaka någonting av det jag skrev. Jag tror att Maj Britt Theorin i sin nya position som ambassadör kommer att upptäcka att en hel del av de svårigheter som jag skisserat där är högst reella och är svårigheter som hon kommer att konfronteras med i sitt dagliga arbete.

Det är viktigt att vi har svårigheterna klara för oss. Det ligger nämligen en fara i att lura människorna att defta är någonting lätt, att det bara genom några stolta deklarationer går att åstadkomma någonfing fantastiskt nytt i Norden. Det går inte - svårigheterna är formidabla. Vissa framkomstvägar innebär att, som jag sade, vi kan få större problem i slutet av processen än i början av den. Def jag tycker är oroande är att def nu pågår en utveckling av

regeringens och ambassadör Theorins zonfänkande i riktning mot en, som jag har kallat def, förkrympt zon, som innebär att värdet av zonarrangemanget - om def över huvud taget är möjligt aft uppnå - minskar för svensk del, därigenom att vi faktiskt inte uppnår den reduktion av antalet kärnvapen i vårt närområde som vi kanske skulle ha möjlighet att uppnå med en annan politik.

AnL 10 MAJ BRITT THEORIN (s) replik:

Herr talman! Det är naturligtvis inte underligt om Carl Bildt har goda kontakter rned Svenska Dagbladet och journalister där. Men det vore bättre om han hade kontrollerat sina uppgifter hos mig. Jag vet infe om def är i kammarens intresse att veta hur def går till när journalister nonchalerar uppgörelser om att man skall få se artiklarna, men så gär det alltså till när en fidning har ett alldeles uppenbart syfte. Och det syftet var så tydligt, som jag också har klargjort i mitt uttalande. Syftet var att få fram en tendentiös arfikel, som passade de intressen som moderaterna uppenbarligen har. Och med utgångspunkt i den artikeln har sedermera Carl Bildt valt att framställa en interpellation.

Carl Bildt diskuterar alltså i sak infe innehållet i interpellationssvaret, vilket är så mycket mera intressant, eftersom det klargör regeringens inställning. Def viktiga för honom är aft tro aft en tidningsartikel - vem som nu än har skrivit den, med kontakter i och kanaler in till det moderata partiet - är mer intressant att utgå ifrån än vad regeringen själv säger.

Men det är sakfrågan som är det viktigaste. Det är anledningen till att jag har frågat, om det intryck är riktigt som man får när man läser Carl Bildts artikel i Moderata ungdomsförbundets bok, dvs. intrycket att moderaterna i sak är totalt ointresserade av zonfrågan. Kan vi inte få svar pä den frågan: Vill moderaterna ha en kärnvapenfri zon i Norden? Är ni intresserade av det? Varför kan vi aldrig få höra ett enda posifivt skäl för det? Varför får vi alltid veta vad som är negafivt? Och varför väljer ni att tolka utrikesutskottets betänkande efter era egna syften och inte efter vad utrikesutskoftet har sagt?

När def gäller tågordningen har regeringen klargjort vad man måste göra. Def är självklart aft vi i detta land måste diskutera en kärnvapenfri zon, och sedan är def regeringens sak att ta kontakt med de nordiska länderna. Det är infe särskilt svårt att säga ifrån. Jag försfår infe riktigt vad Carl Bildt är ute efter. Han har själv skrivit i sin artikel, han har sedan polemiserat mot det och far def som intäkt för att säga nej till en kärnvapenfri zon, nämligen att def inte är ett av supermakterna framförhandlat zonavtal som def är fråga om. Def kan def naturligtvis inte vara. Det är en fråga för de nordiska länderna att söka få fram en gemensam linje och därifrån diskutera hur man skall gå vidare och vilka inifiativ som måste tas. Det är inte supermakterna som skall framförhandla en zon i Norden.

Vi har aldrig diskuterat den förkrympta zonen. Vi har hört om den nu flera gånger, men den har inte diskuterats eller förts fram, och den finns inte med i

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

svaret från regeringen. Jag förstår alltså inte varför Carl Bildt väljer aft ta upp den.

AnL 11 CARL BILDT (m) replik:

Herr talman! Just för att komma bort från den anklagelse som Maj Britt Theorin riktade mot mig - aft jag uppehåller mig mer vid formalia än vid substansen - riktade jag till henne fre frågor beträffande vad hon hade sagt och inte sagt i intervjun. Försiktigtvis valde hon att undvika samtUga dessa tre frågor. Vi har fortfarande inte några klara besked om huruvida hon sagt det som faktiskt står i intervjun eller ej. De konkreta arrangemangen - hur det gick fill när hon korrigerade eller inte korrigerade intervjun - finns det all anledning att återkomma till för dem som är närmast berörda av just detta.

Maj Britt Theorin ställer den konkreta frågan; Är moderaterna intresserade av zonfrågan? Och hon gör def - lustigt nog - mot bakgrund av den arfikel som jag skrev 1978 eller 1979 i Svenska Dagbladet. Varför tror Maj Britt Theorin att man ägnar betydande energi åt att sätta sig ner och analysera zonfrågan i alla dess detaljer, söka de problem den innehåller och söka finna de olika möjligheter som den inrymmer? Är det infe ett tecken på att man är intresserad av frågan?

Def går faktiskt en viss skiljelinje i debatten mellan dem som debatterat frågan om en nordisk kärnvapenfri zon bara som ett slagord, för charmiga uttalanden på demonstrationer, fladdrande banderoller eller stolta'löften i valrörelsen och dem som faktiskt försöker sätta sig ner och analysera vad som är en utomordentligt komplicerad och problemfylld men i vissa hänseenden kanske också löftesrik materia inför framfiden.

Om då någon har varit tidigare än andra när det gällt att göra konkreta analyser är väl detta ett tecken på att där fanns intresset för den seriösa debatten och att där fanns intresset för att föra debatten bort från den slagordsnivå där den alltför länge varit och där jag tycker - jag vill gärna säga det - att ambassadör Theorin under alltför lång tid har fått verka, på en nivå som varit ganska främmande för realiteterna.

Frågan om supermakternas inblandning är självfallet problematisk. Maj Britt Theorin säger nu att vi skall klara av det hela utan supermakterna. Men såvitt jag vet finns det inga nordiska kärnvapen - inga danska, norska, finska eller svenska. Skall vi reducera kärnvapnen i Nordeuropa får vi i ett visst läge tala med amerikanerna och ryssarna om hur detta skall gå fill. Det är en -komplicerad och icke alldeles ofarlig process, och för den gäller det att vi förbereder oss intellektuellt och i andra hänseenden. Och defta vill jag inpränta i ambassadören med tanke på hennes nyvunna fitel och ställning.

AnL 12 MAJ BRITT THEORIN (s) repUk;

Herr talman! Man kan ha olika uppfattningar, Carl Bildt, om det folkliga engagemanget. En del föredrar att vara föraktfulla och tala om fladdrande banderoller och lösliga, charmiga uttalanden. Andra ser i det folkliga

engagemanget etf starkt stöd för nedrustningsarbetet. Där har vi tyvärr en skiljaktig uppfattning. Jag säger "tyvärr" eftersom jag tror att det är centralt

- om vi över huvud taget skall kunna nå några som helst framgångar i
nedrustningsarbetet - att ha ett starkt folkligt stöd bakom sig. Då gäller det
att inte föraktfullt peka ut det folkliga stödet som okunnigt och inte särskilt
vettigt.

Så enkelt är det inte, Carl Bildt, att det är Carl Bildt som har stått för den konkreta analysen och vi andra för de charmiga uttalandena. Vad Carl Bildt har gjort i boken Aft försvara friheten - som kom ut förra hösten och där def fanns goda möjligheter att korrigera de uppgifter man då inte tyckte var värda att ta med - är ätt redovisa dels svårigheter, dels sakliga fakta som infe är relevanta. Det är en dålig analys, skulle jag vilja säga. I en analys skall man naturligtvis ta fram både de negativa och de positiva effekterna. Def finns inte en enda posifiv effekt nämnd i Carl Bildts analys.

Jag har inte sagt att en kärnvapenfri zon kan inrättas helt utan någon diskussion med supermakterna, som Carl Bildt nu valde att formulera def. Def står i utrikesutskottets uttalande att def krävs medverkan från kärnvapenmakterna, och det gör det sannolikt i någon form. Men det är inte

- som Carl Bildt har sagt - supermakterna som skall framförhandla etf
zonavtal. Jag kan förstå om man reagerar mot det. Det är nämligen inte alls
vad vi har tänkt oss;

Jag har svarat på Carl Bildts frågor. Tågordningen finns i svaret från regeringen, och den får vi också återkomma fill i detalj när vi är färdiga beträffande hur förhandlingsarbetet skall gå tUl och vad som skall ske. Men helt självklart är att också Sovjetunionen på något sätt kommer att beröras. Det är ju bl. a. sovjetiska kärnvapen som en kärnvapenfri zon riktar sig mot.

Det finns alltså inte så stor anledning aft aggressivt hoppa på oss som driver frågan på annat sätt än vad moderaterna är beredda att göra. Eller rättare sagt: Jag tror att den centrala skiljelinjen gäller viljan eller inte viljan att arbeta för en kärnvapenfri zon. Om man inte har den viljan med sig i bagaget, då har man inte heller så mycket att sätta upp, och då är det skönare att gömma sig bakom alla svårigheter.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det inter-natioitella nedrustningsarbetet

AnL 13 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Ingrid Sundberg inledde dagens debatt med aft hävda att det tidigare har rått en bred enighet mellan de svenska partierna om vilken utrikespolifisk linje vi bör föra och hur vi skall verka för nedrustning och fred i världen. Efter dagens debatt och efter att ha upplevt valrörelsen tvingas man konstatera att den breda enigheten infe längre finns.

Ingrid Sundberg konstaterade också att vargen alltid är redo aft ta över herdens roll. Och tyvärr är det uppenbarligen så att vargen i den svenska, riksdagen är moderaterna, som förhoppningsvis står i motsatsställning till de övriga fyra polifiska partierna.

Man kan ha olika uppfattning om bakgrunden fill upprustningen, inte minst på kärnvapenområdet men också vad gäller konventionella styrkor och

-7

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

de nya BC-sfridsmedlen. Men innan moderaterna nu gick ut har det svenska fredsarbetet infe präglats av några avgörande motsättningar i sin praktiska utformning. Vi har varit överens om att 1980-falet kanske kan vara det farligaste årtiondet i mänsklighetens historia, särskilt mot bakgrund av att Reaganadministrafionen dragit i gång ett gigantiskt rusfningsprogram, vilket innebär att USA kommer att ha den största militära budgeten någonsin, t. o. m. större än under krigsåren.

Detta sker trots aft vi vet - därom är SIPRI och fredsforskare runt om i världen överens - att det i dag råder en ungefärlig jämvikt mellan de två stormakterna och deras allierade. På några områden är Sovjet och Warszawapakfen starkare, på andra områden USA och NATO. Men på det hela taget är man ungefär lika stora. Få bestrider defta - utom möjligen moderaterna i den svenska riksdagen.

Vpk har under årens lopp lagt fram ett antal förslag som vi menar att Sverige bör ta upp. Vi föreslog senast en frysning av militärutgifterna, ett förbud mot utplacering av nya kärnvapen, ett provstoppsavtal, internationella regler för vapenexport, förbud mot kemiska stridsvapen och neutronbomber. Vi menade också att FN borde få i uppdrag aft utreda och lägga fram olika nedrustningsförslag. Likaså borde en särskild europeisk FN-session om nedrustningsfrågorna arrangeras.

Att döma av utrikesminister Bodströms interpellationssvar är han i stort sett överens med oss om dessa förslag. Utrikesministern framhåller aft som ett första steg mot nedskärningar bör ett stopp ske för vidare utveckling, produktion och lagring av kärnvapen. Defta kan inte uppfattas som annat än ett stöd fill den omfattande s. k. frysningsrörelse som under de senaste åren har vuxit fram i USA och i Europa. Likaså måste def uppfattas som ett stöd för den fredsrörelse i Europa som kräver ett stopp för utplacering av de nya Pershing II och kryssningsmissilerna. Vidare stöder Bodström tanken på en europeisk nedrustningskonferens.

Till de andra frågorna, t. ex. frågan om vapenexporten, lär vi få återkomma. Vpk har här en annan uppfattning än regeringen, och Oswald Söderqvist har nyligen ställt en fråga till utrikesministern om vapenexporten till Indonesien - vapen som används för att massakrera befolkningen på Östtimor. Likaså skiljer sig vår uppfattning från regeringens när det gäller nödvändigheten av svensk nedrustning, och jag tänker då särskilt på JAS-planet. Också i andra frågor finns vissa meningsskiljaktigheter. Vi skall t. ex. snart i kammaren diskutera IDB.

En fråga som utrikesministern inte tar upp i sitt svar är frågan om den alliansfria rörelsen. Det borde vara naturligt för ett land som värt att fillhöra den rörelsen. Motståndarna till förslaget, främst borgarna, säger att vi skall stå fria och obundna av några allianser. Men inom den alliansfria rörelsen behåller varje land sin självständighet, vilket man inte gör som medlem i IDB. Därmed skulle vi kunna stödja tredje världens länder och bättre bidra till en nord-syd-dialog och stödja de krafter som vill bryta stormakternas dominans över världspolitiken.

Trots dessa invändningar finns det i dag ett parti i den svenska riksdagen

som klarf urskiljer sig från en oberoende alliansfri politik, och det är moderaterna. På senare tid har också från folkpartihåll hörts vissa tongångar som kan tänkas stödja moderaterna i deras strävan att sabotera den svenska säkerhetspolitiken. Högerkrafterna försöker utnyttja utrikespolitiska händelser för egna politiska syften. Jag skulle kunna räkna upp många exempel på defta. När arbetarrörelsen fördömer övergrepp varhelst de sker - i Polen, Turkiet, Afghanistan eller Centralamerika - lierar sig moderaterna helt med Reagans och NATQ-generalernas världssyn. De har valt att tiga om Turkiet och om Centralamerika men drar med förkärlek upp länder där man trots stora svårigheter söker kämpa för nationellt oberoende och för ickebindningar till ettdera stormaktsblocket. Och detta gör moderaterna enbart för aft dessa länder har en socialistisk eller progressiv regim. Jag tänker på Nicaragua, Vietnam och Cuba, för aft ta några exempel.

Denna moderaternas ensidighet har visat sig också i diskussionen om zonfrågan. I den debatt som jag hade förra veckan med utrikesminister Bodsfröm välkomnade jag regeringsförklaringen och utrikesministerns bedömning av dess vikt. Jag välkomnade också de inifiativ som den svenska regeringen redan har tagit trots de danska och norska regeringarnas motstånd.

Jag delar också den uppfattning som utrikesministern i dag ger uttryck för i sitt svar, nämligen önskvärdheten av att Östersjön skall bli kärnvapenfri. Inte minst ubåtsincidenferna har, som påpekats, visat nödvändigheten härav. Men, som också sägs i svaret, det är ur folkrätfslig synpunkt svårt att se att Östersjön skall ingå i själva zonen. I likhet med Maj Britt Theorin vill jag uppmana Carl Bildt att bättre läsa på läxan, att bättre gå igenom inte bara de debatter som har förts tidigare utan även utrikesutskottets betänkande i våras. Där står det uttryckligen att Östersjön helst skall vara kärnvapenfri, och det är vi alla överens om, men det står ingenting om att Östersjön skall ingå i zonen. Då skulle inte bara de nordiska länderna utan också Västtyskland, England, Frankrike, Polen osv. direkt beröras. Östersjön eller delar av den är fritt hav och kan från folkrättslig synpunkt inte behandlas på samma sätt som nationella territorier. Defta är också, det vill jag betona, vad den samlade fredsrörelsen alltifrån den kristna fredsrörelsen, kväkarna, kvinnor för fred, svenska freds- och skiljedomstolen, fredskommittén m. fl. gett uttryck för.

Ingrid Sundberg hånade fredsrörelsen. Hon sade att den tycks ha glömt bort ett ord, ordet frihet, när den kämpar för freden och för Norden som en kärnvapenfri zon. Carl Bildt talade föraktfullt om fladdrande banderoller. Därmed dömer moderaterna ut inte bara fredsrörelsen utan också större delen av Fackföreningssverige, större delen av Folkrörelsesverige och också flera av de politiska ungdomsförbunden.

Den 12 december skall vi ha en fredsdemonstrafion, och några av parollerna är då "Norden kärnvapenfri zon", "Stoppa neutronbomben", "Nej till kärnvapen i öst och väst" och "Stoppa Europarobotarnå". Dessa paroller har tidigare inte bara fredsrörelserna utan också FPU, SUF, fackföreningar och folkrörelseorganisafioner ställt sig bakom. Jag vill därför

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

fråga; Tror verkligen moderaterna aft dessa organisationer inte har saft sig in i dessa frågor? Tror verkligen moderaterna aft de infe kämpar för frihet -frihet från förtryck, frihet från krig?

Nej, för moderaterna är som sagt utrikespolitiken ensidigt uppknuten kring högerkrafterna i Norge och Danmark, den är ensidigt uppknuten till den ena stormakten, nämligen USA. Det är den inte för vpk. De använder zonfrågan - det var Maj Britt Theorin inne på - som slagträ i egna syften. Jag ifrågasätter om de verkligen är intresserade av att få fill stånd en kärnvapenfri zon i Norden. Jag tycker att moderaterna i dagens debatt gör sig skyldiga fill politiskt hyckleri. Det gjorde de också när det gällde att ställa upp för freden den 11 september under valrörelsen.

Till sist, herr talman! Jag ställde i förra veckan några frågor till utrikesministern om hur man skall gå vidare. Han hann då besvara en av dem. Han gav beskedet att en fempartikommission infe behövs, eftersom utrikesutskottet skall behandla zonfrågan. Jag vill avsluta med att återkomma fill de bägge andra frågorna som jag då tog upp, nämligen den om en samnordisk parlamentarisk kommission.och frågan om en nordisk konferens. Jag undrar också om Jens Eversens avtalstext har varit föremål för diskussion under utrikesministerns resor i Norden.

AnL 14 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Det är bra aft vi i dag får en debatt om nedrusfningsarbefet med tonvikten lagd på frågan om en kärnvapenfri zon i Norden, vilken jag skall inskränka mig fill att uppehålla mig vid.

Detta är den första nedrusfningsdebaften sedan nedmsfningsdelegafio-nens ordförande Inga Thorsson lämnade delegafionen. Jag vill som ledamot i nedrustningsdelegationen till kammarens protokoll i dag få framfört etf varmt fack fill Inga Thorsson för hennes utomordentliga insatser i nedrustningsarbetet. Om man studerar de krävande uppgifter Inga Thorsson fick ansvar för i nedmsfningsarbetet, framstår def klart att ingen svensk nedmsfare har haft så ansvarsfulla uppdrag i FN-arbetet. Hon var ordförande vid NPT:s granskningskonferens i Geneve 1975, ordförande i ad hoc-kommittén för aft stärka FN;s roll i nedrustningssammanhang 1976 och ordförande i FN-gmppen för nedrustning och utveckling, som 1981 lade fram den s. k. Thorssonrapporten.

Sverige har mycket aft tacka Inga Thorsson för. Därför är def märkligt att utrikesministern i dag infe nämner ett ord om hennes insatser. Märkligt är def också att infe heller den nya ordföranden i nedrustningsdelegationen Maj Britt Theorin gör det. Också i sitt första fal i FN underlät hon att nämna Inga Thorssons namn och roll, men hänvisade däremot fill tidigare svensk ordförande.

Herr talman! Utrikesministerns svar är ett omfattande dokument på elva maskinskrivna sidor. Def är på flera sätt ett olustigt dokument.

Ytterst visar det på och bestyrker den toppstyrning som är socialdemokratins nya ansikte - jag har i alla fall inte upplevt det så tidigare. Socialdemokraterna är sig själva nog. Men det är faktiskt så, utrikesminis-

tern, att vi fortfarande har en riksdag, även om regeringen vill bortse från .sådana petitesser.

På elva sidor talas det om regeringen. Riksdagen finns med på en rad: "Regeringen vägleds då av vad som nu anförts och av utrikesutskottets betänkande 1981/82:23."

I fråga om kärnvapendoktrinerna har riksdagen inte gjort några direkta ställningstaganden. På den punkten är det naturligt att regeringen redovisar sin uppfattning utan hänvisning till riksdagen. Men när det gäller frågan om en kärnvapenfri zon i Norden har riksdagen gjort klara uttalanden och ställningstaganden. Icke i något fall hänvisar utrikesministern till dem. Def är utomordentligt anmärkningsvärt. Regeringen är skyldig att hålla sig till vad riksdagen har sagt.

I svaret står: "Den i regeringsförklaringen tillkännagivna avsikten aft verka för en kärnvapenfri zon i Norden är ett exempel på regeringens politik att främja ökad avspänning och säkerhet." Det är naturligtvis lika mycket ett exempel på riksdagens vilja, rtien som sagt förekommer det inga hänvisningar alls fill riksdagens beslut och ställningstaganden.

Svaret är, som jag ser def, mycket oklart när det gäller den kärnvapenfria zonen. Det är motsägelsefullt och undanglidande. Svaret bekräftar den förvirring som def tidigare vid olika tillfällen givits uttryck för från socialdemokratiskt håll.

På samma sida förs två olika uppfattningar fram. Det står först att det är av största vikt att kärnvapenstaterna drar fillbaka de kärnvapen kring zonen som är avsedda för att i första hand användas mot zonstaterna. Men litet längre ner på samma sida står det att det borde vara möjligt aft få till stånd en avveckling av dessa kärnvapen. Uppenbarligen har kockarna varit för många när man har åstadkommit detta dokument.

Så långt jag har kunnat följa svängarna - de är så många att jag naturligtvis kan ha missat någon - har nedrustningsdelegationens nya ordförande Maj Britt Theorin ifrågasatt, som också kommit fram här tidigare, om hela Östersjön skulle ingå i en kärnvapenfri zon. Hon har därefter korrigerats av kabinettssekreteraren, som sagt att den svenska inställningen infe har förändrats. Men sedan dess har vår utrikesminister varit i Helsingfors, och därefter hopar sig frågetecknen återigen.

I Neue Ziircher Zeitung, den ansedda schweiziska tidningen, har dennas Skandinavienkorrespondent Andreas Doepfner skrivit om utrikesministerns besök i Helsingfors. Artikeln finns också att läsa i nr 45 av tidningen Tempus. Där står bl. a. följande:

"Saken kompliceras av aft utrikesminister Bodsfröm vid sitt besök i
Helsingfors föreföll vara enig med sin finske kollega Stenbäck om att inte alla
delar av Östersjön avgjort måste ingå i en zon. Bodsfröms knapphän
diga uttalande betecknas nu av utrikesdeparfementef i Stockholm som en
utgångspunkt för vidare samtal i de nordiska' huvudstäderna och med
stormakterna. Uttalandet lyder: 'Vi anser infe att Östersjön absolut måste
ingå. Vi anser det dock önskvärt, aft strandsfaferna - även om de inte har
juridisk rätt fill detta - lägger stor polifisk press på andra stater för att

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrust-ningsarbetel

respektera vår önskan att infe framföra kärnvapenbestyckade fartyg i Östersjön.' "

I dag säger regeringen att det är önskvärt att Östersjön blir kärnvapenfri. Ordet "önskvärt" är naturligtvis etf undersfatement. Som jag ser def är detta en förutsättning för aft vi skall få till stånd en kärnvapenfri zon. Jag undrar vad socialdemokraterna egentligen menar. Är man på väg att slingra sig bort från de beslut som riksdagen har fattat? Jag skulle råda regeringen att inte göra def. Det finns en stark fredsopinion i vårt land - den nämns inte med etf ord i svaret - och denna fredsopinion har länge och entydigt krävt en kärnvapenfri zon.

Både fidigare regeringar och riksdagen har varit eniga om att Östersjön skall vara kärnvapenfri. I sitt betänkande 1981/82:23 skriver utrikesutskottet följande: "Utskottet finner vidare att för förhandlingar om en kärnvapenfri zon krävs medverkan av kärnvapenmakterna, enär det ju är inskränkningar i deras möjligheter aft använda kärnvapen som skall uppnås. Från svensk sida har också hävdats att medeldistansrobotar och taktiska kärnvapen, som är avsedda för mål inom zonen, eller som är stafionerade nära zonen och har så korta räckvidder att de främst är möjliga aft sättas in mot mål inom zonen, bör dras bort som led i en överenskommelse. Denna uppfattning har för svensk del vidhållits obruten under en följd av år. Den delas av utskottet."

Den svenska ståndpunkten har således, som jag ser def, varit mycket klar och entydig. För det första skall Östersjön vara kärnvapenfri. För det andra skall i uttunningszonen vapen som är avsedda för mål inom zonen dras bort. För det tredje krävs det för förhandlingar om kärnvapenfri zon medverkan av kärnvapenmakterna.

Det är märkligt aft utrikesministern, trots att underlaget till hans svar omfattar elva sidor, infe har fått med etf enda ord om fredsrörelsen i Sverige och tydligen inte inser vilken dynamik det finns i fredsarbetet och hur enormt betydelsefull den verksamheten är för hela nedrustningsarbetet.

I går avslutades t. ex. de svenska kyrkornas ekumeniska u-landsvecka. Samfunden går nu in i ett aktivt fredsarbete med namninsamling för fred och nedrustning och har inbjudit till världskyrkokonferens nästa år i Uppsala, där kravet måste ställas att kyrkorna fördömer kärnvapen på samma sätt som etf hundratal katolska biskopar i USA nyligen har gjort. Detta att folk, kyrkor och organisationer protesterar mot kärnvapen och kapprustning är enligt min mening bland det mest hoppfulla i dagens nedrustningsarbete och får inte undervärderas.

Jag har, sedan jag ingående studerat det föreliggande dokumentet, frågat mig varför det är en sådan virrighet när socialdemokraterna och regeringen går ut och gör olika uttalanden. Är det oskicklighet? Eller är def rent av - jag påstår inte att det är det, utan jag frågar - en polifisk tveksamhet till en kärnvapenfri zon i Norden? Eller är det en polifisk tveksamhet till hur en sådan zon skall se ut?

Mitt intryck av allt det undanglidande och förvirrade i regeringens polifik och utsagor kring frågan om en kärnvapenfri zon i Norden gör att jag känner

osäkerhet om den nya regeringens avsikter och intentioner. Denna osäkerhet delas av utländska bedömare. Så skriver t. ex. Andreas Doepfer i Neue Ziircher Zeitung, om jag återigen får hänvisa fill honom:

När def gäller frågans vidare behandling står Sverige - med stöd av skandinaviska socialister - ganska ensamt. Och infe heller här vill man sannolikt äta soppan lika varm som den anrättas.

Detta är visserligen bara vad en ufiändsk bedömare anfört, men jag menar att det är klart och entydigt att regeringens agerande har skadat Sverige oerhört. Genom att gå ut med olika budskap och utsagor har man också försatt oss i en sämre förhandlingsposition än vi annars hade behövt ha. Försöker regeringen med sina dimridåer dölja någonting när det gäller den kärnvapenfria zonen i Norden eller när def gäller frågan om hur en sådan zon skall se ut?

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 15 OLA ULLSTEN (fp):

Herr falman! Tanken med en kärnvapenfri zon i Norden är att skapa garantier för att länder som har kärnvapen inte kommer att använda dessa kärnvapen mot det nordiska området. En förutsättning för detta är i sin tur att de nordiska länderna inte själva har kärnvapen, inte avser att skaffa sig sådana och inte heller fillåter andra att stationera kärnvapen på sitt territorium. De garanfier som krävs måste kombineras med konkreta handlingar från kärnvapenmakfernas sida för aft trovärdighet skall skapas kring dessa garanfier. Det är i def sammanhanget som tanken på en s. k. utfunningszon kommer in i bilden.

Med uttunningszon menas etf område utanför den egentliga zonen, inom vilket vissa krav på nedmstningsåtgärder måste ställas. Det är t. ex. inte rimligt att det inom detta område, fill vilket självfallet Östersjön måste höra, får finnas kärnvapen som är riktade mot de nordiska länderna.

Med de här villkoren ger det sig också självt att det i första hand kommer an pä de båda försvarspakterna NATO och Warszawapakten att skapa förutsättningar för en kärnvapenfri zon i Norden. Norden är ju redan kärnvapenfrift. Warszawapakten måste göra vikfiga nedrustningsåtaganden. NATO måste avstå från den s. k. kärnvapenopfionen för de nordiska NATO-länderna. Östersjön måste bli en del av def kärnvapenavmstade området. Båda försvarspaktema måste ge garantier för att infe använda sina kärnvapen mot Norden.

Såvitt jag försfår delar Maj Britt Theorin, numera den svenska regeringens nedrusfningsexpert, inte de här utgångspunkterna för arbetet för en kärnvapenfri zon. Hennes idé är aft upprättandet av en nordisk kärnvapenfri zon är en i def närmaste helt intern nordisk affär. I hennes furordning kommer först en deklaration från de nordiska länderna om att en kärnvapenfri zon skapats, sedan får man hoppas att kärnvapenstaterna är beredda att respektera vår önskan att infe bli angripna med kärnvapen. Vi kan infe begära några garanfier i förväg, säger hon i Svenska Dagbladet.

Det fillrättaläggande som Maj Britt Theorin läste upp för kammaren och som jag också har läst tidigare lägger ingenfing till rätta. Snarare förvärrar 3 Riksdagens protokoll 1982/83:31-32

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

det situationen. Tillrättaläggandet antyder ju att man inom regeringen överväger att lägga om förhandlingarna kring frågan om en kärnvapenfri zon i den riktning som Maj Britt Theorin talat för.

I ett fritt land har man rätt att ha vilken åsikt som helst. Men är man regeringens talesman, krävs det aft det man säger stämmer med vad regeringen tycker, inte minst i utrikespolifiska frågor. En annan sak är också vikfig i utrikespolitiken; Def får inte råda oklarhet om vad som menas med det som regeringens talesmän säger.

Jag skall inte i den här debatten gå in på den s. k. Bodsfrömdokfrinen. Utrikesministern har själv sagt att kravet på en doktrin är att den skall vara genomarbetad och genomtänkt. Själv har han, med hans egna ord, bara gjort spridda uttalanden. För egen del tycker jag aft kraven på alla uttalanden som utrikesministern gör måste vara att de är genomarbetade och genomtänkta. Utrikespolifiken lämpar sig infe särskilt väl för fankespåning.

Mina frågor är därför: Talar regeringens nedrusfningsexpert Maj Britt Theorin för regeringens uppfattning eller bara för sin egen, när hon uttalar sig om denna del av nedrustningsfrågan? Talar hon för regeringens uppfattning, när hon säger att frågan om huruvida Östersjön skall ingå i den här zonen eller inte är en rent folkrätfslig affär? Talar hon på regeringens vägnar, när hon menar att etablerandet av en kärnvapenfri zon i Norden inte kräver garantier i förväg från de båda försvarspakfernas sida?

Inte minst med hänsyn fill våra nordiska grannar är def viktigt att svaren blir entydiga. Def är ju rimligt att man i de nordiska länderna vet vad som är den svenska regeringens avsikter med de samtal som förs om en nordisk kärnvapenfri zon. Den förvirring som den nya regeringen skapar på det ena området efter def andra inom utrikespolitiken börjar bli ett problem.

AnL 16 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Ingrid Sundberg betonade vikten av enighet i utrikespolifiken. Jag skulle tycka att det vore beklagligt om hennes inlägg nyss skall tolkas som ett uppbrott från denna linje.

Vad regeringen gör är att fullfölja strävandena på de vägar till avspänning som riksdagen hittills anvisat. Det som är nytt är möjligen att man när man beträder dessa vägar gör def med ett betraktelsesätt som kanske inte är fru Sundbergs. I stället för avskräckningsfilosofin, att det gäller aft rusta så aft motståndaren skräms och håller sig lugn, gäller det att uppnå en gemensam säkerhet, att resonera om hur den enorma upprustningen skall kunna successivt minskas för att åstadkomma inte den enes säkerhet mot den andre utan en gemensam säkerhet.

Fru Sundberg och herr Bildt ser kärnvapnens möjliga existens i Norden som en för oss trygghetsskapande faktor. Av de två interpellanterna är herr Bildt den som är mest krigisk. Han talar om att även def svenska försvaret är avskräckande. Jag tycker att man helt har förlorat sinnet för proporfioner om man talar om def svenska försvaret som avskräckande för en oniigivning, jämfört med def kärnvapenhot som vilar över världen. Bara den grundlag som denna riksdag fastställt, med förbud mot användning av svenska trupper

utom riket annat än för landets försvar, borde vara def första som dämpade känslan av skräck hos dem som ser på den svenska utrikes- och försvarspolitiken.

Den uppfattning som regeringen har är att kärnvapnen inte är jämförbara med konvenfionella vapen. De är inte bara en typ av större granater som orsakar något större skador men kan vara lämpliga som medel i ett krig. De två supermakterna förfogar nu över mer än 15 000 strategiska kärnladdningar. Därmed kan de förstöra de stora befolkningscentra på varandras ..kontinenter. Men de har också 60 000 kärnsfridsspetsar, och man kan väl utgå från att näsfan var och en av dessa laddningar är starkare än den som föll över Hiroshima.

För herr Bildt och fru Sundberg är kärnvapnen bara vapen bland alla andra vapen - låt vara starkare sådana - men regeringen ser infe saken på def sättet. De är principiellt annorlunda. Man vinner inte en seger med kärnvapen. Även om man nästan utplånat motståndaren, har denne förmodligen innan han utplånades tillfogat en själv så ohyggliga lidanden aft varken den aktuella befolkningen eller den som möjligen skulle följa efter denna har någon stor glädje av en seger. Det är i det avseendet vår syn på säkerhetspolitiken skiljer sig - avskräckningens filosofi och den gemensamma säkerhetens.

Den beskyllning som fru Sundberg riktar mot mig, att jag genom det interpellationssvar som jag här avgivit skulle ha gynnat endast den ena sidan, har ingen grund i detta interpellafionssvar. Det har där poängterats aft båda parterna måste rusta ned. Vidare har def poängterats aft om exempelvis NATO skulle gå med på att i Norge och Danmark aldrig använda eller stationera kärnvapen, fordrar defta eftergifter också från den andra sidan. När defta står i ett svar utdelat 48 timmar i förväg, förstår jag infe varför man skall fala om att den ena sidan gynnats. Det finns ingenfing sagt i detta svar om att det bara är de amerikanska robotarna och kärnvapnen i Europa som jag vänder mig mot. Det är självklart att den fasa som vi känner för dessa vapen är densamma som den vi känner för upprustningen på Warszawapakfens sida. När det gäller de beskyllningar som har rikfats här i debatten, om att jag farit fram med osanning eller att jag eller Maj Britt Theorin är lögnare, och när det gäller andra moment som ingått i talekonsten, vill jag avstå från aft närmare gå in på bemötanden härvidlag. Jag hänvisar bara fill def avgivna svaret och vad som där kan läsas.

Vad sedan gäller några enskilda punkter i samband med de frågor som har ställts har vi först frågan om säkerhetsgaranfier. Självfallet avvisar vi tanken på s. k. posifiva säkerhetsgaranfier från kärnvapenmakferna. Vi skall infe gå i allians med någon av dessa. Vi behöver inte deras hjälp.

När def sedan gäller frågan om s. k. negativa säkerhetsgarantier, dvs. att kärnvapenmakterna gör utfästelser som innebär aft de infe skulle hota.eller använda kärnvapen mot zonsfaterna, förhåller def sig annorlunda. Vi vill ha förbättringar i fråga om de åtaganden som kärnvapensfaferna har gjort, att infe använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater. Målsättningen är aft samfiiga kärnvapensfater skall göra likalydande åtaganden. Def kan ske genom deklarafioner av var och en för sig eller i en konvention mellan

Nr 31

Måndagen den .22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

kärnvapenstaterna. I detta ligger inte att vi genom sådana konventioner om negafiva säkerhetsgaranfier skulle ha givit kärnvapensfaferna något som helst inflytande över vår säkerhetspolitik.

Frågan om Östersjön har blivit livligt debatterad. Det har klargjorts från regeringen aft Östersjön är etf fritt hav. Det är en uppfattning som inte bestrids av någon. Def är Sveriges uppfattning, det är Danmarks uppfattning. Det finns frihet aft passera genom Öresund och de danska sunden fill Östersjön. Vi kan inte hindra detta, men vi kan uttala en poUtisk önskan tiU olika makter aft respektera Östersjön som kärnvapenfri. Vi kan kanske kontrollera infart och på det sättet få en kontroll över aft utfästelsen hålls. Men om def är på def sättet, att man säger att Östersjön till varje pris skall ingå som en del i zonen, på samma sätt som de fasta territorierna gör i Östersjöstaterna, kan en kärnvapenfri zon i Norden inte åstadkommas.

Det är klart att det finns åtskilliga problem som behöver diskuteras. Def har inte förnekats av regeringen. Vi skall ge oss i kast med den diskussionen. De problemen är stora, def skall också medges, men vinsfen är också så oerhört stor att det är värt aft ge sig i kast med dessa problem, även om de är betydande. Därför kommer regeringen att fortsätta sitt arbete, vilket sker i fullt samförstånd med våra övriga nordiska grannländer.

Vi kommer att fortsätta ett utredningsarbete av de problem som berörts här i kammaren och av andra problem också. De resultat vi når kommer vi aft lägga fram för offentligheten, för vi vill ha en spridd diskussion om detta ute bland allmänheten.

Därmed kommer jag också in på frågan: Hur ser man på detta i Norden? Vi har ett beslut av riksdagen att regeringen skall hålla kontakt med de övriga nordiska länderna. Def kravet uppfyller regeringen.

Jag har tagit upp frågeställningen i diskussioner både i Finland och i Norge. Det har inte funnits någon ovilja i dessa länders ufrikesledningar att med Sverige diskutera dessa problem. Den svenska synen läggs fram, och vi lyssnar till den finska och den norska. Vi tvingar inte på någon vår uppfattning, men det finns heller inte, om någon tror def, i våra grannländer en önskan att diskussionen i Sverige skall upphöra, eller att man skall slippa höra talas om den och diskutera med oss.

Vad sedan gäUer frågan om vilken opinion som finns för detta får jag hänvisa fill bl. a. den konferens som hölls i Sandefjord, där de nordiska socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna debatterade frågan om en kärnvapenfri zon i Norden och uttalade sig för en sådan.

Därmed hinner jag bara avslutningsvis till fru Jonäng säga aft jag inte har avtackat fm Thorsson vid detta sammanträde i riksdagen beroende på att hon inte har avslutat sitt arbete. Senast i förra veckan diskuterade jag hur hon skall kunna företräda regeringen i vissa avseenden i fortsättningen. Jag tror inte att hon skulle finna det särskilt angeläget aft jag befraktade hennes insatser.för regeringen som avslutade.

Att jag inte hänvisade till riksdagen berodde på det självfallna att regeringen avser att uppfylla riksdagens krav. Aft jag inte hänvisade till fredsopinionen berodde på det självfallna aft frågeställarna har velat veta vad

regeringen anser och vad utrikesministern anser. På det har svar getts här i kammaren. Fredsopinionen har vi den största respekt för. Jag skall eventuellt i kommande inlägg återkomma till regeringens planer på att stödja fredsarbetet.

AnL 17 INGRID SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag ber aft få tacka utrikesministern för de ytterligare kommentarer som här har lämnats.

Def har blivit så aft debatten ' dag till stor del har rört sig om frågan om en kärnvapenfri zon. Aft åstadkomma en sådan är ett arbete på lång sikt, vilket har framförts av alla som har talat här i dag, och Carl Bildt har redogjort för våra synpunkter på den frågan. Bakgrunden till min interpellafion är emellertid def mera näraliggande nedrustningsarbetet såsom det genom Sveriges utrikespolifik avspeglas i FN, CD och andra organ där nedrustningsfrågorna är aktuella. Det är de organen som är av intresse just nu, och världen väntar med spänning på förändringar i svensk nedrustningspolitik.

Jag har påstått aft interpellationssvaret visar att man gör ett avsteg från den nedrustningspolitik som har förts hitfills, och jag står fast vid detta. Då utrikesministern var inne på frågan om en kärnvapenfri zon sade han, att eventuella åtaganden från västmakterna med löften om aft stationering av kärnvapen i krigstid i de nordiska NATO-länderna icke skall ske givetvis måste kompenseras med åtaganden också från östmakfernas sida. Men def gällde inte bara detta. Def kanske mest näraliggande exemplet är situafionen på den europeiska kontinenten i dag när def gäller utplaceringen av NATQ-ländernas Pershing II och kryssningsmissiler. Som jag ser def far här en svensk utrikesminister för första gången klart avstånd från de uppfattningar som hittills har varit gällande. Vi har tidigare ställt kravet aft den totala militära balansen skall beaktas när man tar ställning fill krav på nedrustning av kärnvapen i Europa.

Låt mig också säga en sak: Vi från moderat sida är precis lika skräckslagna som andra inför de följder som en kärnvapenkatastrof skulle kunna få för världen. Vi vill med samma intensitet arbeta för att till varje pris avvärja ett kärnvapenkrig. Men vad vi här diskuterar är Sveriges officiella inställning till rustnings- och styrkeförhållandena ute i Europa. Då säger utrikesministern att kärnvapen icke är jämförbara med konventionella vapen. Självfallet är de infe def, framför allt infe när det gäller deras verkan. Men def som tidigare har gällt vid en bedömning av styrkeförhållandena mellan västmakterna och östmakterna på den europeiska kontinenten är aft man från svensk sida allfid har gjort en total bedömning av styrkan i väst resp. öst. I svaret sägs nu aft västmakterna själva gör den bedömningen, att de när det gäller konvenfionella vapen är underlägsna östmakterna. Jag ställde en konkret fråga om utrikesministerns uppfattning här, och den har jag inte fått svar på. I de undersökningar som är gjorda och som torde vara internationellt godkända sägs att det i dag skulle behövas 96 divisioner och 9 000 flygplan i Västeuropa för att man utan kärnvapen skulle kunna stå emot Warszawapaktens

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

stridskrafter. Det skulle i sin tur innebära aft Västeuropa blev ett gigantiskt härläger. Självfallet eftersträvar vi inte någonting sådant.

Rent teoretiskt kan man säga att om balans - och balans har varit någonfing mycket vikfigt i samband med svenska ställningstaganden - skall råda mellan öst och väst, då har man tvä vägar att gå. Dels kan man begära att öststaterna nedrustar sina konventionella vapen, dels kan man säga aft en nedrustning i väst av kärnvapen bör kompenseras med en upprustning av konventionella vapen. Vi delar utrikesministerns uppfattning att def senare alternativet skulle innebära aft vi tillstyrkte någon form av upprustning, och det är icke förenligt med svensk nedrustningspolitik.

Återstår alltså krav på nedrustning av konventionella vapen på östsidan. Förhandlingar om detta pågår bl. a. i MBFR, där Sveriges inflytande hitfills har varit mycket litet eller praktiskt taget obefintligt, men vi följer vad som där sker. Om utrikesministern har den här inställningen till kärnvapnen i Europa borde denna självfallet kunna följas upp med förslag på hur vi skulle kunna öka våra insatser och våra möjligheter aft påverka förhandlingarna när def gäller nedrustning av konventionella vapen i Europa. Men det nya i utrikesministerns ställningstagande är just att han infe längre vill göra den totala bedömningen av kombinationen mellan kärnvapen och konventionella vapen i Europa. Därvid menar jag att utrikesministerns svar utgör ett klart avsteg från def som fidigare har gällt. Def fick jag besked om, och jag konstaterade defta faktum. Def kommer med all säkerhet också att påverka vår röstningsbild i olika internationella sammanhang. Samtidigt utgör detta naturligtvis ett led i utrikesministerns avståndstagande från den s. k. avskräckningsfilosofin.

När det gäller negativa säkerhetsgarantier säger utrikesministern: Vi kan godta att var och en för sig ger en garanti. Herr Bodsfröm! Vi har i Sverige kontinuerligt sagt att vi kan godta detta, men enbart om det registreras it. ex. FN:s säkerhetsråd. Dessutom svarade utrikesministern icke på min fråga om sambandet mellan det militära svenska försvaret och våra nedrusfningsan-strängningar.

AnL 18 CARL BILDT (m):

Herr talman! I sitt anförande efter den ganska långa debatt vi har haft i den här frågan återkom utrikesministern till vissa synpunkter han hade anfört tidigare, men han anförde också några nya. Till de nya saker han hade att anföra i sitt senare inlägg hör resonemanget om den stora skillnaden mellan kärnvapen och andra vapen, och aft def var där den avgörande gränslinjen mellan moderaterna å ena sidan och socialdemokraterna å den andra skulle gå. Jag vet infe rikfigt vad han egentligen byggde detta på, för vi har infe förf någon diskussion i detta ämne.

Låt mig säga defta: Jag tror aft regeringen riskerar att göra ett misstag om man formar en politik i dessa säkerhetsfrågor med utgångspunkt enbart i kärnvapnen. Det kan leda till att man skapar sig en politik som kanske i och för sig reducerar kärnvapnens roll, men som ökar krigsriskerna när det gäller de konventionella urladdningarna i Europa, och detta i ett läge där jag tror

aft def är näsfan alldeles utsiktslöst aft föreställa sig att vi kan få en konvenfionell konflikt utan att denna i sin tur resulterar i en kärnvapenkonflikt. Jag menar alltså att man i nedrustnings- och säkerhetsarbetet hela tiden måste inrikta sig på krigsrisken i dess helhet. Ett krig i Europa innebär en risk för kärnvapenkrig oavsett om det startar med mausergevär, slagskepp eller kärnvapen. Därför får vi infe förlora perspekfivet. Def som Ingrid Sundberg sade i defta hänseende måste vara centralt för alla våra strävanden.

Uttalandena om avskräckningsdokfrinen blir alltmer märkliga. Utrikesministern svarade på min undran om vad det egentligen var för tanke som låg bakom formuleringen med aft hänvisa till aft den svenska grundlagen förbjuder användande av svensk trupp utomlands utom när def är i Förenta nafionernas tjänst. Det utmärkande för avskräckningsdokfrinen är just att den är en utpräglad försvarsdoktrin. Avskräckning är bara användbar för försvar - man kan aldrig använda en avskräckningdoktrin för anfall. Avskräckningsdokfrinen är central för svensk säkerhetspolitik, därför att vi aldrig får utesluta - och det gör vi infe heller - af t vi kommer i sådana lägen aft def finns stater som överväger anfall mot oss på grund av politiska eller andra motsättningar. I det läget skall vi ha ett försvar som avskräcker de politiker och militärer i andra länder som planerar aft överfalla oss. Detsamma gäller -i det fall som vi diskuterar - för västalliansen. Avskräckningsdokfrinen är inte moraliskt felaktig. Den är egentligen den enda säkra, moraliskt försvarbara grunden för en säkerhetspolitik. Det är inte den enda delen i en säkerhetspoHfik, men det är en viktig del i säkerhetspolifiken. Jag begriper uppriktigt sagt inte vad hänvisningen fill svensk.trupp utomlands hade med def här att göra.

Sedan till de ståndpunkter när det gäller icke-första-användning av kärnvapen och när det gäller förbud mot utplacering och förberedelse för utplacering av nya kärnvapen, bl. a. i Europa, som finns i interpellationssvaret. Det är - jag upprepar det - för det första nya svenska ståndpunkter. De har mig veterligt aldrig tidigare uttalats i denna precisa form. Det är för det andra ståndpunkter som mig veterligt aldrig fidigare officiellt har deklarerats av någon europeisk regering utanför de sovjetalUerades krets. De är för det tredje ståndpunkter som infe har någon förankring i Palmekommissionens rapport, som utrikesministern och regeringen nu säger skall ligga till grund för hela def ställningstagandet.

Får jag fråga utrikesministern om han tror att det finns något skäl fill att Palmekommissionen i sin rapport infe har föreslagit dessa åtgärder, som nu görs fill så centrala delar i den svenska uppfattningen?

Def är de facto så att ett förverkligande av den första ståndpunkten, den om icke-första-användning, riktar sig exklusivt mot västalliansens försvarsdoktrin, icke mot östalliansens.

Förverkligandet av principen att stoppa förberedelser för utplacering av nya kärnvapen rikfar sig direkt och omedelbart mot NATO:s dubbelbeslut. Man kan, som utrikesministern, säga att det riktar sig mot alla robofar som finns i Europa. Men faktum är ju aft Sovjetunionen sedan 1977 genomfört sitt

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det inter- , nationella nedrustningsarbetet

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges age-t. rande i det internationella nedrustningsarbetet

SS 20-program, som fill dags dato resulterat i 324, tror jag att det är, start klara robofar och att det på NATO-sidan förekommer förberedelser för etf motsvarande program, men aft man inom NATO hoppas att innan man skall börja utplacera sina robofar i december 1983, nå en förhandlingslösning om aft begränsa detta. Def är fullständigt självklart - def visas också av all erfarenhet från internationellt förhandlingsarbete på nedmsfningsområdet -att skulle man i dag få ett läge där NATO säger: Inga förberedelser för förbandsläggning, så finns det ingen anledning för de sovjetiska marskalkarna och generalerna att diskutera. Då kan den övning som bedrivs i Geneve -INF-förhandlingarna - hänföras fill ungefär samma kategori som def övriga i Geneve.

När def gäller fyrverkeriet av åsikter om Östersjön i övrigt vill jag påpeka att utrikesministern infe lämnade några svar. Låt mig bara kort ställa en enda fråga: Kan utrikesministern tänka sig en nordisk kärnvapenfri zon som inte som integrerad del har förplikfigande åtaganden från supermakternas sida när det gäller borttagande av kärnvapen ur Östersjön?

AnL 19 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag skall fatta mig helt kort.

Jag har förståelse för att utrikesminister Bodström i första hand måste svara på moderaternas underligheter, också om de tidigare kommit till uttryck framför allt i valrörelsen men också i riksdagsdebatten, och att han därför inte hade tid att svara på de frågor jag ställde. Dem ställde jag också förra veckan.

Jag tycker att det är viktigt - det har också sagts tidigare i debatten - att man försöker konkretisera sig posifivt och verkligen fa steg för en nedrustning. Def förslag vi från vpk;s sida framlagt om en samnordisk parlamentarisk kommission är, menar vi, etf sådant steg.

För mig framstår infe bara moderaternas utan också Gunnel Jonängs och Ola Ullstens inlägg snarast som förvirrande, inte minst när det gäller zonfrågan. Där har moderaterna tidigare skilt sig från övriga parfier. Jag vill erinra om den debatt vi förde i kammaren den 3 juni 1981. Där var de fyra övriga poHtiska partierna överens om Östersjön. Dåvarande utrikesministern Ullsten sade då klart ifrån att hela Östersjön icke kunde vara en del av en kärnvapenfri zon.

Beträffande säkerhetsgarantier är def fullständigt självklart, att om vi verkligen skall få en kärnvapenfri zon i Norden, krävs def just säkerhetsgaranfier från båda stormakternas sida. Men här föreligger def faktum aft en av stormakterna har visat sig vara mer villig än den andra att lämna sådana garanfier. Från Reaganadministrationens sida har man emellertid bestämt avvisat tanken.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar;

AnL 20 GUNNEL JON ANG (c):

Herr talman! Jag frågade utrikesministern varför man inom regeringen talar så olika språk och undrade om regeringen försöker dölja någonting med hjälp av dimridåerna. Jag upprepar frågan: Finns det en polifisk tveksamhet när def gäller den kärnvapenfria zonen, t. ex. om hur den skall utformas, eller har man olika uppfattningar inom socialdemokratin?

Jag tycker aft även utrikesministerns andra anförande skapar tveksamhet och osäkerhet. En förutsättning för en kärnvapenfri zon är, enligt min mening, att Östersjön är fritt från kärnvapen. Det får inte vara en diffus önskan, utan def måste vara en förutsättning för en kärnvapenfri zon. Jag tycker aft det är mycket viktigt att vi får till stånd en kärnvapenfri zon i Norden. Den behövs för stabiliteten där. Tidigare har det också rått enighet i dessa frågor. Själva arbetet för en kärnvapenfri zon är ju i sig förtroende-skapande - vilket jag tror att också utrikesministern underströk i sitt anförande-och kan bidra till att minska spänningen. Därför är det viktigt aft vi fortsätter att arbeta hårt och tålmodigt - och att vi också gör det i enighet.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 21 OLA ULLSTEN (fp):

Herr talman! Eva Hjelmsfröm tycker att jag har dragit i väg från tidigare ståndpunkter i fråga om Östersjön. Låt mig säga att så ingalunda skett. Vad jag har sagt fidigare är att hela Östersjön naturligtvis infe kan ingå i vad yi menar med en kärnvapenfri zon. 1 denna zon kan bara ingå vad som är nordiskt område. Men Östersjön kan mycket väl ingå i vad vi menar med en uttunningszon, dvs. def område utanför den nordiska zonen, där vi måste ställa vissa krav på kärnvapenmakternas agerande. Det är ju den delen av frågan som vi nu diskuterar och def är där som Maj Britt Theorin med sina uttalanden har skapat oklarhet om en tidigare alldeles klar och entydig svensk hållning. Jag tycker att det är synd att så har skett. Det kan knappast gagna de diskussioner som den nuvarande regeringen skall föra med de andra nordiska regeringarna, om dessa infe riktigt är på def klara med vad som faktiskt är den svenska uppfattningen i denna fråga. Sådana oklarheter är, som jag sade förut, särskilt besvärande när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik.

Efter etf ganska kort inlägg ställde jag en fråga till utrikesministern. Den frågan löd helt enkelt: Är det som Maj Britt Theorin säger om hur förhandlingar om en kärnvapenfri zon skall gå fill och om villkoren för en kärnvapenfri zon identiskt med regeringens uppfattning?

I vad gäller Östersjön har vi fått svar, öm än i form av någonfing som rätt mycket liknar goddag-yxskaft. Det är klart att Östersjön är ett fritt hav. De länder vi diskuterar är också fria länder. Det ger inget vidare bidrag till debatten att påpeka detta. Men det som var intressant i def Maj Britt Theorin sade var ju vad hon hade att anföra om turordningen i de tänkta diskussionerna om en eventuell kärnvapenfri zon. Det skulle innebära att de nordiska länderna, sedan man hade blivit överens om att man utgjorde en kärnvapenfri zon, skulle gå ut och deklarera detta. Därefter skulle man i

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Orn Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

något slags tilläggsprotokoll skriva in eventuella garantier ifrån kärnvapenmakferna. Hon sade också mycket klart att man i förväg inte kan begära några garantier ifrån kärnvapenmakferna.

Då vill jag gärna fråga: Är detta regeringens uppfattning, och vad menar man i så fall egentligen med talet om en kärnvapenfri zon? Jag förstår inte att en sådan kan uppstå med mindre än att de garanfier ifrån kärnvapenmakternas sida som det hela bygger på också ges och ges innan de nordiska länderna deklarerar vad som redan är ett faktum, att def här icke finns några kärnvapen.

Nedrustningsfrågan är vår tids ödesfråga. Världen måste nedrusta - annars överlever vi inte. Ökade rustningar leder infe fill större trygghet för människorna och ökad säkerhet för nationerna. Fortsätter upprustningen ökar riskerna för aft den slufiiga katastrofen inte kan undvikas. Alla länder och regeringar har ett ansvar för aft upprustningen stoppas. Def kan bara ske genom ömsesidiga åtaganden meUan blocken. Detta gäller också debatten om kärnvapenfri zon i Norden. Sverige fillhör ingen av allianserna, men tre av de övriga nordiska länderna är med i NATO. Qm det är ett nordiskt inifiativ vi talar om och om vi skall fortsätta aft hävda att en kärnvapenfri zon i Norden kan skapas utan att paktmönsfref ändras, säger def sig själv att de stora milifärblockens medverkan inte kan ses som en andrahandsfråga. Aft försöka att kringgå denna svårighet är inte att gagna fredens och den kärnvapenfria zonens sak. Det skulle kännas lugnande om utrikesministern ville instämma i den bedömningen.

AnL 22 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Fru Sundberg återkommer till påståendet aft jag inte berör frågan om de konvenfionella styrkorna. Jag vill därför upprepa att jag framhöll i mitt svar på interpellafionen aft möjligheterna till en väsenfiig nedskärning av kärnvapen ökar om en sådan nedskärning kombineras med åtgärder för aft skapa en ungefärlig balans mellan parternas konvenfionella styrkor. Därför bör de konventionella styrkorna minskas, t. ex. inom ramen för nedrustningsförhandlingarna i Wien eller en europeisk nedrustningskonferens. Jag förstår inte att man mot bakgrund av dessa klara uttalanden vill göra gällande aft jag förbisett att def finns ett samband mellan kärnvapen och konventionella styrkor.

Fru Hjelmsfröm upprepar frågan från förra veckan om det inte vore lämpligt med en parlamentarisk kommission för att diskutera kärnvapenfrågan. På def vill jag svara aft när alla riksdagsparfier är representerade i utrikesutskottet är väl detta etf lämpligt forum för diskussioner.

Vad sedan gäller frågan om en nordisk konferens i ämnet ser regeringen det inte som sin uppgift att ordna konferenser mellan fredsrörelser och andra organisationer, utan def skall ske genom det fria organisationsväsendet. Däremot kommer regeringen att hålla kontakt med de övriga nordiska regeringarna i överensstämmelse med vad riksdagen beslutat.

Herr Bildt utvecklar sin teori om aft den avskräckning som vi har i Sverige för angrepp mot värt territorium i princip är samma sak som avskräckning

med användande av de enorma kärnvapenresurser som kan förstöra jorden många gånger om. Han exemplifierar ytterligare genom att säga, aft def för honom är likgiltigt om etf krig börjar med att en mauserkula avlossas eller en kärnvapenladdning detonerar.

Låt mig bara helt kort säga att vårt sinne för proportioner, herr Bildts och mitt, är väsentligt olika. Låt mig vidare säga att när vi anklagas för att inte tiU punkt och pricka följa Palmekommissonens förslag, är det en anklagelse som vi kan ta lätt på. Vi har inte läst denna bok för att referera den i detalj här i riksdagen, men vi har tagit upp en väsentlig synpunkt, nämligen att den gemensamma säkerheten träder i stället för avskräckningens princip.

Fru Jonäng gav. i sitt förra inlägg uttryck åt den uppfattningen att regeringens uppträdande präglades av virrighet, oskicklighet, tveksamhet osv. Def blev aldrig klarf var fru Jonäng själv stod med alla dessa uttryck. Det var därför värdefullt att i hennes andra inlägg få veta aft fru Jonäng fakfiskt är för en kärnvapenfri zon.

När det slufiigen gäller frågan om Östersjön sägs det från flera håll att Östersjön måste inkluderas i en zon på samma sätt som ländernas fastland gör. Men jag kan inte förstå hur detta skall ske, när Östersjön inte är ett innanhav som står fill förfogande för en enda strandstat. Def är ett fritt hav. Vi kan väl inte gå mycket längre än regeringen har gjort genom sitt uttalande att man vill inkludera Östersjön så mycket som möjligt i en kärnvapenfri zon.

Vad sedan gäller Maj Britt Theorins uttalande för TT och. fidigare uttalanden för Svenska Dagbladet är det väl alldeles klart att den av regeringen utsedde ordföranden i nedrustningskommissionen också är den person som är regeringens talesman.

Jag vill över huvud taget fill sist säga att def blir en egendomlig situation orn debatten i riksdagen i stor utsträckning skall föras på grundval av tidningsnotiser och att vi således här åberopar vad exempelvis Neue Zurcher Zeitung skriver om Sveriges utrikesminister efter en presskonferens i Helsingfors. Riksdagsdebatten sjunker då ner till något slags försenad tidningskrönika med bara den skillnaden att den riktiga tidningskrönikans ambitioner att på etf korrekt sätt återge och spegla uppgifterna inte har någon motsvarighet här hos oss. Def är klarf att det är viktigt vad som sägs i tidningarna, men det är också klart att den debatten måste föras i pressen och knappast kan tas till intäkt för aft i exegetisk iver utredas i varje detalj här i riksdagen som etf eftergränskningsinstifut.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 23 INGRID SUNDBERG (m);

Herr falman! Jag tycker att det är ganska remarkabelt att ledaren för Sveriges nedrustningsdelegafion infe befinner sig i kammaren under hela den tid som det förs en nedmstningsdebatf.

Utrikesministern sade att vi inte bör alltför mycket hänvisa till tidningar, och det må vara riktigt. Men när företrädare för regeringen gör uttalanden i dagspressen må def vara tillåtet att något kommentera dem.

Jag fog i mitt inledningsanförande upp de uttalanden som Maj Britt

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

Theorin har gjort när det gäller sambandet mellan svenskt försvar och vårt agerande i nedmsfningsarbetet.

Utrikesministern har trots aft han varit uppe i debatten flera gånger infe berört den konkreta fråga som jag där ställde. Jag tyckte nämligen att def var anmärkningsvärt aft man i utrikesministerns svar på interpellafionen inte berörde den självklara betydelsen av ett defensivt svenskt försvar. Men i min interpellafion hade jag tagit upp frågan om betydelsen av ett effektivt militärt svenskt försvar av den orsaken att ambassadör Maj Britt Theorin i flera olika sammanhang - jag behöver här inte enbart hänvisa fill intervjun i Dagens Nyheter - har framfört att beslutet på den socialdemokratiska partikongressen om att flytta över medel från det militära försvaret till det civila och ekonomiska är något som skall verkställas av den socialdemokrafiska regeringen. Nu är jag inte säker på att hon är sä medveten om de försvarspolitiska beslut som den socialdemokrafiska regeringen skall fatta. Jag har i stället velat sätta hennes yttrande i relation till den svenska nedrusfningsdebaften och till Sveriges agerande när det gäller nedrustningsfrågor. Här har också talats om värdet av försvar som avskräckningsmedel. Det är inte det jag skall ta upp. Det är anmärkningsvärt om man skall få ett sådant nytänkande - def är det ord som hon själv använder - att ensidig nedrustning av svenskt försvar skall vara en nödvändighet för en trovärdig internationell nedrustningspolitik. Hittills har den svenska nedrustningspolitiken varit väl förenlig med ett starkt svenskt militärt defensivt försvar.

Jag stäUde en konkret fråga till utrikesministern, mot bakgrund av vad ambassadör Theorin har sagt, om def är medvetet som man har undvikit att använda "militär". Denna fråga är desto mer angelägen eftersom en stor del av den nu aktuella fredsrörelsen, inte bara på banderoller och i andra typer av manifestationer, förf fram krav - för att inte säga ibland en subversiv verksamhet - som går ut på att det icke är förenligt med arbete för fred och nedrustning att göra svensk militärtjänst. Det är en farlig utveckling. Vi skall inte diskutera försvarspolitik här, men jag skulle vilja ha ett klart uttalande från Sveriges utrikesminister, att ett svenskt militärt försvar har etf värde och ett samband med vår nedrustningspolitik och icke. är oförenligt med densamma. Jag tror aft def är viktigt.

. Till slut: Kyrkorna i Sverige räknar med att i sin namninsamling för fred och nedrustning få ihop 2 miljoner namn. Det manifestet har säkert utrikesministern läst, och def har jag också gjort. Det är etf bra manifest, med undantag av en enda punkt, som gör att jag personligen inte kan skriva på def. Manifestet tar nämligen klarf ställning, precis som utrikesministern, för att vi icke skall tillåta västmakterna att kompensera sin underlägsenhet och modernisera sina kärnvapen i Europa. Jag ser ett samband mellan utrikesministerns svar på interpellationen och namninsamlingen för fred och nedrustning. Vad som är odiskutabelt är att det innebär en ny inriktning av Sveriges syn på styrkeförhållandena och nedrustningsförhållandena i Europa.

AnL 24 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Bara ett klargörande. Självfallet kräver vi inte att regeringen skall ordna konferenser för fredsrörelsen. Det sköter de nordiska fredsrörelserna så bra själva - def visar inte minst marschen fill Paris och Moskva. När det gäller fackföreningarna har de också haft vikfiga konferenser.

Vad jag fog upp var frågan om en samnordisk parlamentarisk kommission. I dag finns det inget organ där en dialog kan föras mellan de nordiska parlamenten om zonfrågan. Detta är ett initiativ som Sverige skulle kunna fa med företrädare för de partier som finns representerade i de nordiska parlamenten. Likaså bör en nordisk konferens komma till stånd, eftersom def är etf faktum att säkerhets- och försvarspolitiska frågor i dag inte ryms inom Nordiska rådets ram.

Det var dessa saker jag pekade på, och dem får vi lov att återkomma till. Vi tycker att def var ett bra och klargörande besked som gavs förra veckan - att utrikesutskottet i Sverige nu skall kunna diskutera zonfrågan.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 25 CARL BILDT (m):

Herr falman! Utrikesministem har i alla fall möjlighet att inhösta att fru Hjelmsfröm verkar vara ganska nöjd med det mesta av vad han har sagt hitfills.

Däremot är jag mindre nöjd med det faktum att han inte ens gör en antydan fill försök att svara på den konkreta fråga jag ställde: Kan utrikesministern och regeringen tänka sig att etablera en nordisk kärnvapenfri zon utan aft det i omedelbart samband med defta görs förpliktande åtaganden från supermakterna vad gäller Östersjön? Def är den frågan som denna debatt nästan i sin helhet har handlat om och som under den senaste månaden har varit föremål för dessa spektakulära kaskader av divergenta åsikter från regeringskansliet. I denna avgörande fråga lämnas vi med ytterligare ett antal oklarheter.

Det som utrikesministern har att bidra fill debatten med är konstaterandet att Östersjön är etf fritt hav. Uttrycker man saken försikfigt, kan man säga aft detta var känt i förväg. Det har i själva verket varit en grundläggande princip i svensk utrikespolifik sedan, om jag infe missminner mig, Krimkrigefs dagar. Jag tror att defta faktum var väl känt för de tidigare svenska regeringar som klarf och entydigt har sagt aft Östersjön på ett eller annat sätt - den folkrätfsliga konstruktionen får komma i andra hand - skall ingå i en nordisk kärnvapenfri zon. Def är infe så att den nya socialdemokratiska regeringen plötsligt har upptäckt att Östersjön är ett fritt hav och att detta kräver en modifiering av ståndpunkten. Snarare insmyger sig misstanken att man nu använder defta sedan länge kända faktum och denna självklara princip för att rätffärdiggöra en långsam tillbakakrypning fill vad jag kallade en mera krympt zon - en zon som det kanske blir litet mindre besvärligt att etablera men som då också förlorar en stor del av def värde som den skulle kunna ha när det gäller en konkret reduktion av kärnvapnen i vårt område.

Faktum kvarstår: Tidigare regeringar, riksdagar och utrikesutskoft har varit entydiga i sina uttalanden om Östersjön och en kärnvapen fri zon.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

medan det under den senaste månaden har kommit en kaskad av motstridiga uttalanden från regeringskansliet. Utrikesministern har i dag egenfiigen infe något nytt att tillföra vad gäller konkreta besked. Def stannar vid konstaterandet att Östersjön är ett fritt hav. Med detta förväntar sig tydligen utrikesministern att vi skall låta oss nöja. Jag förväntar mig att det förr eller senare kommer etf svar. Det är möjligt att man skall hänskjuta denna fråga fill det som i interpellafionssvaret benämns "ytterligare interna svenska överväganden" och ställa sitt hopp fill att de kommer att resultera i någonting som är klart eller i varje fall i någon utsträckning begripligt.

När man tar del av uttalandena under den senaste tiden - Maj Britt Theorin här, Lennart Bodsfröm där, Olof Palme där, Pierre Schori där och Lennart Bodström här igen - och sedan läser detta något torftigt redigerade interpellationssvar med dess fankefrådar åt olika håll, går, i dessa Tegnérjubileets tider, tankarna osökt till Tegnérs berömda sats:

Vad du ej klart kan säga, vet du ej;

med tanken ordet föds på mannens läppar:

det dunkelt sagda är def dunkelt tänkta.

AnL 26 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr falman! Def är naturligtvis väldigt lätt hänt aft man i en sådan här lång debatt inte hinner med att uppfatta allting. Mitt ställningstagande till en kärnvapenfri zon har kanske förbigått utrikesministern. Jag rådde ändå med eftertryck regeringen aft inte göra några ändringar när det gäller den här frågan och aft infe slingra sig ur beslut som fidigare har fattats.

Det är naturligtvis inte lätt för utrikesministern att känna fill vad som i denna fråga tidigare har förevarit här i kammaren. Frågan om en kärnvapenfri zon har ju legat i träda iinder ett antal år, men togs 1980 upp igen av Eva Hjelmström - tror jag - och mig. Jag upplevde då frågan som mycket angelägen, och ända sedan dess har jag pä olika sätt intensivt arbetat för en kärnvapenfri zon. Det är också värt att nämna att alla parfier står bakom de utskottsbetänkanden som utrikesutskottet har lagt fram när det gäller en kärnvapenfri zon i Norden.

Sedan tycker jag att det är litet märkligt om utrikesministern vill begränsa debatten här i kammaren fill att gälla de manuskript och dokument som läggs fram av utrikesministern vid fillfället i fråga. Def är ju självklart att vi också måste få föra debatten mot bakgrund av uttalanden som UD eller utrikesministern, eller någon annan i regeringen, gör, exempelvis på presskonferenser osv. I synnerhet om det är fråga om motstridiga uttalanden måste vi verkligen få ta upp dem fill debatt här i kammaren - något annat vore orimUgt.

Jag vill till sist notera att min fråga är obesvarad och likaså att man fortfarande efter den här långa debatten upplever en oklarhet om var regeringen står när def gäller Östersjön och den kärnvapenfria zonen.

AnL 27 OLA ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har full förståelse för öm utrikesministern inte i kammaren vill diskutera allt som står i tidningarna om svensk utrikespolitik numera, men om det av dagspressen framgår att den nya regeringens nedrustningsexpert har en annan uppfattning i en central säkerhetspolifisk fråga än vad som tidigare har varit den svenska hållningen, är def ganska rimligt att vi i riksdagen ställer frågan: Är detta uttryck för hennes privata åsikt eller är det uttryck för en nyorientering från regeringens sida?

Jag kan inte tolka utrikesministerns brist på svar på min fråga på annat sätt än att han menar att Maj Britt Theorins åsikter får stå för henne själv. Det är i och för sig inte bra aft regeringens nedrusfningsexpert bedriver någon slags privat säkerhetspolitik, men det hade ju varit ännu värre om Lennart Bodsfröm hade instämt med Maj Britt Theorin.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om Sveriges agerande i det internationella nedrustningsarbetet

AnL 28 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Eftersom fru Theorin inte är här och detta har påtalats som anmärkningsvärt vill jag upplysa om aft hon nu är på väg till Förenta nafionerna och inte kunde förutse att vår diskussion skulle bli så långvarig.

Fru Sundberg ställer frågan vad det ligger för mening i aft inte fala om ett militärt försvar. Def är väl ändå självklart att vad vi avser är att den svenska säkerhetspolitiken vilar på etf efter omständigheterna starkt försvar, där ju, som bekant för denna kammare, def militära försvaret har den alldeles övervägande delen, men där också mindre delar går till det ekonomiska försvaret och till civilförsvaret. Skall man nu med större jämnmod se på kärnvapenstrider så kanske det också är större skäl aft förstärka civilförsvaret på def militära försvarets bekostnad. Def kan åtminstone öka civilbefolkningens överlevnadschanser. Det är också klart att vår säkerhetspoHfik infe vilar enbart på vare sig def militära försvaret, def ekonomiska försvaret eller civilförsvaret, utan också på en orubblig alliansfrihet. Det vilar på att vi ställer upp krav på aft mänskliga rätfigheter skall iakttas på alla hålli världen och på att folkrättens krav om territoriell säkerhet skall iakttas, osv.

När vi så kommer fill uttalanden om Östersjön är def bara aft konstatera att det infe med nuvarande rättsläge går att avge ett klarare besked än vad regeringen har gjort - och det har ingen annan kunnat göra heller- nämligen att vi vill försöka aft få Östersjön aft ingå i den kärnvapenfria zonen om också infe på samma sätt som de övriga delarna av staterna gör, eftersom def inte finns någon enskild fördragsslutande part som är ensam herre över Östersjöns vatten. Eftersom fru Jonäng säger att frågan har legat i träda ett par år vill jag med respekt för riksdagen säga att def ändå finns uttalanden från både 1981 och 1982 års riksmöten som fullt klart anger regeringens skyldighet att arbeta vidare med dessa frågor även om svårigheter infinner sig t. o. m. avseende Östersjön och att i de delarna också hålla kontakt med de övriga nordiska länderna.

Frågan kommer infe att ligga i träda. Den här regeringen kommer att arbeta för den vilka besvärligheter som än reses i dess väg.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

AnL 29 CARL BILDT (m):

Herr talman! Utrikesministern säger nu att det inte går att vara klarare i vad gäller Östersjöns roll i en nordisk kärnvapenfri zon än vad han själv har varit. Det är alldeles uppenbart att han har rätt på den punkten - def gär infe nu att vara att klarare. Men låt mig bara konstatera att def gick aft vara klarare, därför att tidigare svenska regeringar har haft den klarhet som den nuvarande regeringen tydligen infe anser vara möjlig. I frånvaron av svar är kanske detta - trots allt och tyvärr - ett svar.

AnL 30 GUNNEL JONÄNG (c):

Herr talman! Jag noterar aft utrikesministerns senaste inlägg är ett klart framsteg i förhållande fill hans första anförande. Uppenbarligen är utrikesministern enligt sitt senaste inlägg beredd att fullfölja vad riksdagen har beslutat, vilket inte framgick av det första anförandet i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1982/83:17 om ökat stöd till béfrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

AnL 31 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Hans Göran Franck har frågat mig om vilka åtgärder regeringen avser vidta för att medverka till en fredlig, rättvis och demokratisk utveckling i El Salvador och Guatemala, för att förstärka stödet till de demokratiska krafterna och befrielserörelserna samt för aft utöka def humanitära biståndet till förtryckarregimernas offer.

De strider som f. n. rasar i El Salvador och Guatemala har antagit allt våldsammare dimensioner. Dagligen når oss rapporter om nya övergrepp från militär och dödspafruller - övergrepp som drabbar civilbefolkningen.

I Guatemala har våldet och repressionen varit en del av maktapparaten sedan mer än ett kvartssekel. Den militärkupp som genomfördes i mars i år ingav fill en början vissa förhoppningar om att situafionen skulle komma att förbättras. Så har emellertid inte skett. I stället bedrivs kampanjen mot gerillan med allt grymmare metoder.

Kampanjen har också fått rasisfiska inslag i ett land med en majoritet av befolkningen av indianskt ursprung. Hela indianbyar utplånas och antalet flykfingar ökar lavinartat. Enligt uppgifter som nyligen publicerats av Amnesty har sedan militärkuppen 2 700 indianer och bönder dödats. Totalt beräknas 500 000 av Guatemalas drygt sju miljoner invånare direkt ha drabbats av def militära våldet.

Utrymmet för en polifisk öppning i Guatemala förefaller i det närmaste obefintligt. Politiska och fackliga ledare har antingen mördats eller drivits i landsflykt. Systematiskt har den demokratiska oppositionen inne i landet åderlåtits. Syftet har varit aft utplåna alla demokrafiska alternativ för att skapa etf intryck av aft valet står mellan militärregimen och vänstergerillan.

Den militära ledningen är helt inriktad på en militär lösning av konflikten.

Även i El Salvador har kraven på förändringar av den närmast feodala samhällsstrukturen mötts av våld och terror. Sedan striderna började på allvar för snart tre år sedan har inemot 40 000 människor dödats och flera hundra tusen salvadoraner har tvingats fly. I mars i år genomfördes val till en konstituerande församUng. Vid valet hade endast partier med anknytning till diktafuren möjlighet aft delta. Extremhögern under ledning av majoren Roberto d'Aubuisson vann också en betydande framgång. F. n. pågår en kamp om inflytande mellan å ena sidan denna extremhöger och de dödspatruller den kontrollerar samt å andra sidan vissa, mer moderata kretsar, inom arméledningen.

Oppositionen i El Salvador har samlat sig i en gemensam front, FDR/FMNL. Fronten presenterade nyligen etf förslag till villkorslösa förhandlingar. Förslaget har tillbakavisats av extremhögern, medan andra, mer moderata krafter förklarat sig beredda att inleda en dialog på vissa villkor. Liksom i Guatemala har extremhögern slagit till mot den demokrafiska oppositionen. Nyligen bortfördes i San Salvador sex av ledarna för det socialdemokratiska parfiet, MNR, vilket föranledde den svenska regeringen liksom många andra att protestera.

Den nuvarande situationen i Centralamerika har sitt ursprung i århundraden av förtryck och i avsaknaden av politiska och fackliga uttrycksmedel. Det förefaller som om Förenta staterna främst ser situafionen i etf öst-väsf-perspekfiv.

Förenta staternas regering hävdar att den har ett särskilt ansvar för situationen i Centralamerika. Det amerikanska inflytandet i regionen är också ovedersägligt. Den svenska regeringen anser därför att Förenta staterna bör utnyttja defta inflytande fill aft få i gång förhandlingar mellan de stridande. En viktig förutsättning för en politisk lösning är att alla utländska vapenleveranser och annat militärt stöd fill regionen upphör.

Den svenska regeringen har aktivt engagerat sig i ansträngningarna att förmå regimerna i El Salvador och Guatemala att värna om och upprätthålla respekten för de mänskliga fri- och rätfigheterna. Den svenska representafionen vid Förenta nafionerna har av regeringen instruerats aft verka för resolufioner av denna innebörd. Den svenska regeringen stöder också de inifiafiv till en fredlig lösning av konfiikterna i regionen som tagits av bl. a. Mexico och Venezuela.

Regeringen anser att det förhandlingsförslag som nyligen presenterats av FDR/FMNL kan tjäna som en bas för överläggningar med regimen i El Salvador och ett första steg mot en fredlig utveckling. Def borde fortfarande vara möjligt att nå en förhandlingslösning i El Salvador och göra slut på blodbadet. Def är angeläget aft alla ansträngningar nu görs i det syftet.

I Guatemala är tyvärr förutsättningarna för en förhandlingslösning f. n. i det närmaste obefintliga. Det är emellerfid angeläget att få ett stopp på blodbadet och få i gång den polifiska processen i landet. Här har den internationella opinionen en viktig roll att spela. 4 Riksdagens protokoll 1982/83:31-32

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

Det är riktigt att Världsbanken och Inferamerikanska utvecklingsbanken, IDB, beviljat lån till El Salvador och Guatemala. För svenskt vidkommande gäller dock att vi motsätter oss sådana lån. Beträffande Internafionella valutafonden, IMF, är möjligheterna mycket begränsade att på samma sätt motsätta sig fondens långivning. Detta har att göra med IMF:s konstruktion och den praxis som där utvecklats.

Parallellt med ansträngningarna aft uppnå fred i området måste omfattande insatser göras för att lindra situationen för de hundratusenfals människor som tvingats fly sina hem undan våld och terror. Den svenska regeringen har de senaste åren stegvis ökat anslagen för humanitära biståndsinsatser i Centralamerika. Totalt anslogs under budgetåret 1981/82 ca 50 milj. kr. för insatser i regionen. Det gällde främst hjälp till civila som drabbats av striderna i El Salvador och Guatemala. För innevarande budgetår har 100 milj. kr. anslagits för humanitära insatser i Latinamerika. Vi är beredda att kanalisera en väsentlig del härav fill insatser till förmån för nödställda salvadoraner och guafemalaner. Möjligheterna att kraftigt utvidga insatserna är emellerfid begränsade. Hjälpkanalerna är hårt ansträngda, och hjälparbetet är förenat med stora risker för dem som är engagerade i det.

I Guatemala är det f. n. i det närmaste omöjligt för de internationella hjälporganisationerna att arbeta. Vi söker emellertid verka för att förutsättningarna för den humanitära biståndsverksamheten i regionen skall förbättras. Defta sker i samråd med andra regeringar och internafionella organisationer.

AnL 32 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag ber aft få tacka utrikesministern för svaret.

Det är värdefullt aft den svenska regeringen stöder det inifiativ till en fredlig lösning av konflikterna i hela den centralamerikanska regionen som tagits av bl. a. Mexico och Venezuela. Den pågående regionaliseringen av konflikterna innebär en fara för freden i Centralamerika och i det karibiska området. USA har infe medverkat till fredliga lösningar utan i stället stött och även samordnat vålds- och konfrontationspolitiken i regionen.

Inför uppgiften att söka krossa befrielserörelsen FMLN:s styrkor i El Salvador har USA främjat ett nära samordnande mellan de salvadoranska och honduranska arméerna. Under senare tid har Honduras armé. som fått verksamt militärt stöd från USA, upprepade gånger trängt in på salvador-anskt territorium. Mellan den 5 och den 7 juli i år deltog ca 2 000 man från Honduras i en operation tUlsammans med den salvadoranska armén i norra El Salvador.

Regeringen anser med rätta aft de förhandlingsförslag som nyligen presenterats av FDR/FMLN kan tjäna som bas för överläggningar när det gäller aft nå en förhandlingslösning i El Salvador. Förslaget har, som utrikesministern framhållit, tillbakavisats av extremhögern under ledning av Arenaparfiefs ledare, major Roberto d'Aubuisson. Men det finns represen-tafiva polifiska krafter både inom centern och bland de konservativa i El Salvador, som är beredda att förhandla om en fredlig lösning som leder fill aft

respekt och garantier skapas för de grundläggande demokratiska fri- och rättigheterna.

En förutsättning för aft detta skall vara möjligt är aft vapenleveranserna och annat militärt stöd fill El Salvador upphör. Det är främst USA:s omfattande milifärhjälp fill regimen i El Salvador som utgör hindret för aft förhandlingarna skall komma till stånd. USA:s milifärhjälp för 1982 uppgick fill 81 miljoner dollar, och nu verkar Reaganadministrafionen för att militärhjälpen skall uppgå till sammanlagt 96,3 miljoner dollar för budgetåret 1983. Den 9 januari i år påbörjade USA en omfattande specialutbildning av officerare och underofficerare i El Salvador. Utbildningen omfattar inte mindre än 1 600 man, som skall ingå i specialsfyrkor för gerillabekämpning i El Salvador. Till detta kommer att ett femtiotal amerikanska rådgivare fortfarande finns kvar i El.Salvador.

Reaganadministrationen eskalerar ytterligare konfrontafionspolifiken i Centralamerika. Man avser nämligen aft återuppta militära leveranser till Guatemala. Etf utbildningsprogram för officerare från Guatemala bekostat av USA är också på väg.

Reaganadministrationen försöker upprätthålla fiktionen aft framsteg skulle ha gjorts beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Guatemala och El Salvador. Bara några veckor efter valet i El Salvador ägde en massaker rum i byn Barrios i Morazan. Antalet försvinnanden har flerdubblats efter valet i El Salvador, och förföljelsen drabbar infe bara den demokrafiska opposifionen, som i prakfiken saknade alla möjligheter att delta i valet, utan också ett stort antal kristdemokrater, trots att de innehar tre poster i den sittande regeringen.

USA måste upphöra med sin vålds- och konfrontationspolifik. Det är riktigt att regeringen i svaret och även tidigare uppmanar USA att verkligen medverka fill aft förhandlingar i olika sammanhang och på olika nivåer kommer till stånd i Centralamerika. I Guatemala har infe mindre än 60 massakrer ägt rum under en fyramånadersperiod efter militärkuppen i år, enligt en Amnesty-rapporf.

Trots terrorn i Guatemala har företrädare för opposifionen kunna samla sig i en demokrafisk kommitté, CGUP, och befrielserörelsen under etf gemensamt kommando, URNG. Både i Guatemala och El Salvador har opposifionen kunnat organisera särskilda organisafioner som bedriver ett efter krigsförhållandena omfattande hjälparbete. 1 El Salvador bedriver hjälporganisationen FTC, som har anknytning till FDR/FMNL, en omfattande humanitär verksamhet. Motsvarande organisation i Guatemala är CUC, som genom samarbete med religiösa sammanslutningar, fackförbund, bondeorganisationer m. m. skapar kanaler för aft distribuera def humanitära stödet.

Jag nämner dessa organisationer därför att de ger hjälpverksamheten en viktig folklig förankring. De utgör också vikfiga länkar i den hjälpverksamhet som bedrivs av FN:s flyktingkommissariat och andra internationella och nafionella organisationer. Genom FTC skapas också möjligheter att kanalisera biståndet fill av FMNL befriade eller kontrollerade områden.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

Kommissionerna för mänskliga rättigheter i Guatemala och El Salvador har genomfört ett omfattande dokumentationsarbete avseende offren för den statliga, militära och högerextrema terrorn. Dessa kommissioner har nu samordnat sin verksamhet infe bara inbördes i El Salvador och Guatemala utan även med liknande kommissioner i Costa Rica, Dominikanska republiken och Honduras. De har bildat en särskild organisafion som behöver nytt internationellt stöd.

Ge mig mer amerikansk napalm så skall jag se till att det blir lugnt, utropade för någon tid sedan major Roberto d'Aubuisson. Under ett besök i förra veckan här i Stockholm berättade ordföranden i El Salvadors kommission för mänskliga rättigheter, Marianella Garcia-Villas, aft regimens styrkor använder kemiska stridsmedel, något som skulle ha orsakat 300 människors död. Från Guatemala kommer rapporter om fara för omfattande hungersnöd. Många fler exempel på den katastrofala situationen skulle kunna ges.

I utrikesministerns svar finns f. ö. många viktiga exempel.

Hjälpbehoven är enorma. Såväl nationella som internationella organisafioner arbetar med avsevärda svårigheter. Men def är möjligt aft väsentligt förstärka insatserna, infe bara för de hundratusentals flykfingar som lever utanför Guatemala och El Salvador utan även för de mångfaldigt fler som lever som flyktingar och hemlösa inom dessa länder. Jag grundar defta på iakttagelser som jag själv har gjort vid besök i början av detta år i Centralamerika och på en rad intervjuer med biståndsarbetare och företrädare för hjälporganisationer i Guatemala och El Salvador som nyligen har varit i Sverige.

Det är viktigt att det polifiska och moraliska stödet fill opposifionen och befrielserörelserna fortsätter liksom det aktiva engagemanget för de mänskliga fri- och rätfigheterna. Def är väsentligt aft FTC och CUC ges ökade möjligheter aft bedriva sin hjälpverksamhet. Arbetet i kommissionerna för de mänskliga fri- och rättigheterna är nu i ett skede då ett vidgat stöd är behövligt.

Utrikesministern säger aft regeringen är beredd att kanalisera en väsentlig del av def humanitära biståndet fill insatser fill förmån för nödställda salvadoraner och guafemalaner. Kan utrikesministern ange storleken på denna hjälp till El Salvador och Guatemala liksom storleken på den ökning def kommer aft bli fråga om?

Utrikesministern har här talat om det humanitära biståndet. Men är det infe möjligt, med hänsyn fill den akuta situationen i El Salvador och Guatemala, att snarast lämna etf särskih katastrofbistånd ur den s. k. katasfrofposten? Bistånd av detta slag är ju i första hand avsett för flykfingar och hemlösa.

I svaret säger utrikesministern vidare att vi för svenskt vidkommande motsätter oss aft lån beviljas till El Salvador och Guatemala från de intemationella finansinsfitufen Världsbanken, IDB och IMF. Denna långivning stärker diktaturregimerna och har inte lett till någon ekonomisk utveckling av betydelse. Lånen har i vissa fall t. o. m. använts till projekt som

haft direkt militär betydelse i kampen mot befrielserörelserna.

Långivningen fill El Salvador och Guatemala har ökat, medan den, främst genom USA:s agerande, har minskat när det gäller Nicaragua. IDB ökade sin långivning till El Salvador från 48.5 miljoner 1980 fill 101,6 miljoner 1981. IMF ökade sin långivning fill El Salvador från 57 miljoner dollar 1980 till 160,6 miljoner doUar 1981.

Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för att stoppa långivningen till El Salvador och Guatemala, utöver att för egen del rösta emot i förekommande institutioner? Kommer överläggningar aft upptas med andra länder för aft få en ändring fill stånd? Vilka konsekvenser får det för svensk del om de svenska synpunkterna inte skulle beaktas?

Def finns här svåra avvägningsfrågor, men det är mycket angeläget att allt ekonomiskt stöd till terrorregimerna i El Salvador och Guatemala upphör.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

AnL 33 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Anledningarna till att också jag tar fill orda i denna debatt är flera. Från vpk:s sida har vi under en följd av år tagit upp förhållandena i Centralamerika, och vi har glädjande nog kunnat konstatera aft en omfattande folkopinion i dag starkt kritiserar de militärregimer som styr främst i Uruguay, El Salvador och Guatemala. Man kritiserar den formliga masslakt som har pågått sedan en längre tid. Trots de betänkanden och den vpk-motion om Centralamerika som vi kommer att behandla på onsdag är det nödvändigt att redan i dag ta upp några saker i utrikesministerns svar. Låt mig också i det sammanhanget tillägga att jag tycker att det är litet egendomligt aft ha två diskussioner om i stort sett samma område inom loppet av två dagar. Det är utrikesutskottets betänkande 2 som fas upp på onsdag.

För det första hade jag tänkt att beröra FDR/FMNL. Utrikesministern förklarar i sitt svar att def förhandlingsförslag som presenterats av FDR/FMNL kan tjäna som bas för överläggningar med regimen i El Salvador och aft det skulle möjliggöra ett slut på blodbadet. Då vill jag fråga: Innebär det att regeringen är beredd att erkänna FDR/FMNL som den för folket representativa representanten? Den frågan har inte bara jag utan också tidigare Gertrud Sigurdsen och Bertil Zachrisson ställt till dåvarande utrikesministern Ola Ullsten, men aldrig fått ett entydigt svar. Det tycker jag infe heller att utrikesminister Bodsfröm ger i dag.

För def andra vill jag fa upp frågan hur en polifisk lösning skall kunna åstadkommas, och där tvingas jag med besvikelse konstatera att utrikesministern, liksom sin föregångare, fortsätter aft helt enkelt blanda bort korten.

Utrikesministern upprepar Ola Ullstens, och infe bara Ola Ullstens utari amerikanska massmedias ord om att all ufiändsk inblandning i området måste upphöra. Men huvudansvaret för massakern, inte bara i El Salvador utan också i Guatemala, är och förblir USA:s. Centralamerika räknas av USA till dess bakgård. Går vi till Santa Fé-dokumentet, som är styrande för

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

Reagans utrikespolitik, ser vi det naket och uppriktigt uttryckt: "De inferamerikanska förbindelserna är USA:s sköld och svärd i kampen om

världsherraväldet.- grundval för den. övermakt som behövs för att

bemästra skeendet i Europa, Asien och Afrika." Därav kommer USA:s stöd fill juntorna i området, som kostat - det har Hans Göran Franck gett oss en lång och bra beskrivning av - fio tusentals människor, inte minst barn och kvinnor, livet. Därav kommer också def faktum att USA i Guatemala tränar en legoarmé på 5 000 man. Därav kommer def faktum att man bygger en flygbas på Isla de Menuera, och därav kommer def stöd till Honduras som snabbt skall kunna sättas in i aktioner mot alla progressiva krafter i området, inkl. Nicaragua.

Utrikesministern kritiserade i sitt FN-tal USA:s inblandning, men det var ändå oerhört milt, liksom i svaret i dag. Efter talet kom förvirrande dementier om vad som egentligen sagts. Därför vill jag ställa den konkreta frågan fill utrikesministern: Är utrikesministern beredd aft kraftfullt fördöma USA:s brott mot de mänskliga rättigheterna, och tror verkligen utrikesministern på den amerikanska propagandan att FDR/FMNL skulle få ett omfattande stöd av t. ex. det fatfiga Nicaragua eller Cuba? Varför denna formulering om all utländsk inblandning?

För det tredje - eftersom vi får anledning att återkomma på onsdag - vill jag ta upp den kanske nu mest akuta frågan.

Hans Göran Franck tar i sin interpellation upp också IDB. Interpellationen ställdes före socialdemokraternas helomvändning i frågan, en helomvändning som inte bara kan betecknas som häpnadsväckande utan också skarpt måste kritiseras. Den innebär, tycker jag, ett synnerligen allvarligt brott mot arbetarrörelsens solidaritefsmoral och kommer allvarligt att försvåra en demokratisk utveckling i hela Latinamerika.

Inferamerikanska utvecklingsbankens verksamhet understödjer och är själv en del av deri ekonomiska struktur som bildar bas för utplundring och socialt förtryck i Lafinamerika. Under de borgerliga regeringarnas tid i Sverige var def därför en självklarhet för hela den organiserade arbetarrörelsen att kritisera och bekämpa dessa regeringars stöd till banken. Jag skulle kunna ge många exempel på vad som sades i den vägen av den dåvarande socialdemokrafiska oppositionen. Låt mig bara erinra om några uttalanden.

Den 15 april 1982, alltså i år, skrev Ingvar Svanberg m. fi. i näringsufskoftets betänkande nr 29: "Def är viktigt att statsmakterna inte genom nya beslut binder sig för framfida insatser i banken utan skapar handlingsfrihet för en omprövning av medlemskapet."

Jag har här också Mats Hellströms artikel i LO-fidningen - den är väl känd för utrikesministern - där han under rubriken "IDB-lån ges främst till konservafiva militärdiktaturer" välkomnar en annan politik. Sverige borde i stället stödja strävanden till nationellt oberoende, demokratisering och förbättrade levnadsvillkor. Det skulle vi kunna göra på annat sätt än genom att ge pengar till IDB.

Bertil Zachrisson kritiserade i en interpellationsdebatt om de mänskliga

rätfigheterna i Guatemala och El Salvador regeringen Ullsfen för dess agerande i IDB.

Hans Göran Franck har här redovisat vissa siffror. De är kanske mera aktuella än mina. Jag kan konstatera att Världsbanken t. o. m. juni 1980 beviljade ett lån på 216 miljoner dollar fill El Salvador. IDA hade fill samma fidpunkt beviljat krediter på omkring 30 miljoner dollar. IDB har bara under perioden 1961-1980 betalat 356,5 miljoner dollar för projekt i El Salvador, projekt som många gånger varit klarf militära och fill nackdel för folket.

Jag skulle också kunna anföra andra exempel och visa hur man från Världsbanksgruppens sida störtade Manley på Jamaica till förmån för Seaga, osv.

Utrikesministern har - liksom Pierre Schori - förklarat aft det var de borgerliga regeringarnas fel aft vi inträdde i banken. Också om den historieskrivningen förefaller något efterkonsfruerad välkomnade vi från vpk:s sida den krifik som senare framförts och tog för givet att allt skulle göras för ett svenskt utträde.

Nu säger utrikesministern att vi skall motsätta oss lån fill El Salvador och Guatemala. Hans Göran Franck frågade utrikesminister Bodström vad vi skall kunna göra. Ja, vad kan vi göra? Vi kan rösta emot. Men så naiv kan vare sig Hans Göran Franck eller utrikesministern vara aft de infe känner fill röstförhållandena inom IDB. Vi har från svensk sida ingen möjlighet att påverka.

Den andra förklaring man består oss med är att de socialdemokratiska broderparfierna - jag har hört att några skulle vara just de i Nicaragua och Bolivia - bett oss vara med. Jag ifrågasätter om defta är riktigt. Men oavsett om det är det eller inte håller inte argumentet. Jag tycker aft utrikesminister Bodström frankt och öppet skall förklara som def är, nämligen att man i denna fråga ser fill snöda vinstintressen för svensk industri. Tillåt mig, herr talman, att säga att def är en politisk ynkedom av en socialdemokratisk regering, som allvarligt kommer att försvaga trovärdigheten i svensk utrikes-och biståndspolitik. Def är en politisk och ideologisk kapitulafion för ett nyliberalt tänkande som också på andra sätt kommit till uttryck sedan regeringen tillträdde. Jag anser att frågan är allvarlig. Vilken ideologisk inriktning avser regeringen att ha på defta område: den solidariska inriktning som arbetarrörelsen enligt min uppfattning har en skyldighet aft välja, eller tänker man falla undan för storfinansens krav, vilket skulle komma att drabba förtryckta länder och folk? Till sist: Senast i dag kunde vi i DN läsa om ytterligare svenska insatser i området. Det gällde just Honduras. Jag skulle gärna vilja passa på tillfället att fråga vad som ligger bakom deltagandet i vägprojektet i Honduras?

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

AnL 34 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr talman! Sveriges ansvar som medlern .av det internationella samfundet gör att Sverige måste reagera mot de kontinuerliga och grova brott som begås mot mänskliga fri- och rätfigheter av regimerna i El Salvador och Guatemala.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala'

Både interpellanten och fru Hjelmström berörde USA:s roll i sammanhanget. Sveriges inställning fill Förenta staternas engagemang i Centralamerika är väl känd. Den har upprepade gånger lagts fast både av tidigare regeringar och av denna regering. Det amerikanska ekonomiska och militära inflytandet i Centralamerika är stort, men det här är knappast rätt forum för en genomgång av alla de tillfällen när Förenta staterna på ett mycket konkret sätt ingripit i de centralamerikanska länderna. I dag finns amerikanska militära rådgivare i El Salvador och i Honduras, och bistånd lämnas också till de båda länderna. Men tveksarnheten tycks tillta även på amerikansk sida. Den amerikanske ambassadören i San Salvador hotade nyligen i etf uppmärksammat fal med aft den amerikanska militärhjälpen till El Salvador riskerade att stoppas, om inte den salvadoranska regimen kunde uppvisa en förbättring av situafionen beträffande de mänskliga rättigheterna. Det är givetvis inte mer vapen Centralamerika behöver i dag, utan ett engagemang i syfte aft finna en fredlig lösning på problemen. Jag har också fidigare framhållit att vi anser att defta är möjligt.

Beträffande frågan om svenskt stöd till den salvadoranska förenade opposifionen i dess strävanden mot demokrati och bättre sociala och ekonomiska villkor vill jag först och främst säga att def förhandlingsförslag som nyligen har presenterats av FDR/FMNL kan utgöra en bas för överläggningar med regimen i El Salvador.

När det gäller frågan om ett direkt svenskt finansiellt stöd fill FDR/FMNL måste jag emellertid säga att detta är uteslutet. Svenskt bistånd får nämligen infe komma i konflikt med den folkrättsliga regel som säger att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre angelägenheter. Detta gäller bistånd till nationella och sociala befrielserörelser. Så även om vi sympatiserar med en sådan befrielserörelses mål, kan statliga insatser med syfte att stödja en sådan rörelse komma i konflikt med denna folkrättsliga princip. Ett formellt erkännande av befrielserörelsen är av samma skäl infe heller möjligt.

När det gäller de humanitära insatserna i Centralamerika stöder vi aktivt de olika enskilda organisationer som verkar i regionen, och vi uppmuntrar dem att öka sina hjälpinsatser. Dit hör internafionella organisationer som Kyrkornas världsråd och Röda korset och svenska organisationer som AIC. Frikyrkan hjälper och Rädda barnen. Inte minst viktig är naturligtvis den verksamhet som FN:s flyktingkommissarie bedriver.

Vidare för vi diskussioner med andra länder för att undersöka förutsättningarna för att genomföra en samordnad humanitär aktion. Vi hoppas att också andra länder skall visa sig beredda att öka stödet till offren för förtrycket i Centralamerika.

Det är av säkerhetsskäl inte möjligt aft gå närmare in på vilka hjälpkanaler vi utnyttjar i El Salvador och Guatemala. Vi följer emellertid arbetet där med både beundran och respekt med tanke på de faror som hjälparbetarna utsätts for. Fördelningen mellan länderna är också svår att fastställa. Men jag kan säga så mycket som att huvuddelen går till El Salvador, eftersom hjälparbetet är särskilt vanskligt och riskfyllt i Guatemala.

En delegation frän SIDA och UD kommer inom en nära framtid att besöka

Centralamerika. Då blir vi i fillfälle att närmare bedöma vad som kan göras. Däremot kan jag inför det kommande budgetarbetet infe ange några belopp för vad våra hjälpinsatser kan komma att omfatta.

Sedan har berörts frågan om hur Sverige agerar vid de internationella finansorganisationerna med hänsyn till frågan om mänskliga rättigheter. Där har jag bara aft svara att Sverige motsätter sig i dag i princip alla nya lån till projekt i El Salvador och Guatemala från Världsbanken och IDB. Därigenom har svenska regeringen givetvis markerat sitt avståndstagande från de ekonomiska och sociala orättvisorna i dessa länder. Men det bör påpekas att stadgarna i de internafionella finansorganisationerna uttryckligen fastslår att politiska överväganden inte skall styra långivningen. Därför kommer vårt agerande med hänsyn till mänskliga rättigheter aft vara ganska svårt. Vi håller emellerfid fast vid vår inställning så långt det går. Vi avser också att ta upp denna fråga på ett nordiskt plan för att kunna samverka med de övriga nordiska länderna och få ett så likformigt uppträdande som möjligt.

Slufiigen reser fru Hjelmström frågan om det vägbygge som tidningarna i dag har aft berätta om och som skulle ha en stor militär betydelse. Jag kan bara svara att vi har begärt upplysningar från FN-kommissariafet om den aktuella polifiska situationen i området och om projektets fortsatta lämplighet när det gäller att ge flykfingarna i lägret humanitärt bistånd. Vidare har vår ambassad i Guatemala ombetts att på platsen undersöka förhållandena.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

AnL 35 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Först några ord om USA:s roll i sammanhanget. Utrikesminister Bodström förklarade att han inte haft fid aft gå igenom alla de illdåd som begåtts i Centralamerika från USA:s sida. Det har jag full förståelse för, därför aft skulle man göra den genomgången, skulle det fa flera dagar. Man skulle bara kunna nämna Guatemala United Food 1954 - för att nu ta ett av de aktuella exemplen.

Utrikesministern förklarar att tveksamheten mot det militära stödet till El Salvador har tilltagit i USA. Men det stämmer infe med de uppgifter jag har fått från Reaganadministrafionen och hökarna där. Och framför allt är det inte rikfigt detta som jag tycker man skall ta fasta på. Men det är också sä att USA nu bedriver etf annat spel än tidigare. Man utser sina bulvaner i området, däribland Honduras, för att de skall kunna gripa in i de fall där det är nödvändigt. Vi ser ju exempel på detta i Nicaragua. Detta är ett spel som vi från svensk sida måste genomskåda men som socialdemokraterna uppenbarligen infe har gjort.

Jag tycker aft det är beklagligt att utrikesministern infe i skarpare ordalag utan tvärtom nästan än vänligare än hans föregångare fördömer USA:s roll i sammanhanget. Jag skulle vilja ha ett mycket skarpt fördömande av USA:s roll i Centralamerika.

Sedan vill jag fa upp frågan om IDB. Först och främst menar utrikesministern att politiska ställningstaganden egentligen inte bör styra bankens

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

verksamhet. Men def är precis detta som sker. Det är precis den kritik som gång på gång har framförts inte minst frän socialdemokrafiskt håll. Jag beklagar att Mats Hellström inte är närvarande här i kammaren. Jag skulle kunna läsa upp vad han, Bertil Zachrisson, Gertrud Sigurdsen och många från fackföreningsrörelsen har sagt i denna fråga. Det räcker inte med att motsätta sig. Jag sade i mitt tidigare inlägg att vi infe har någon möjlighet att påverka, USA styr pengarna till de regimer som USA anser bevarar ordningen - de som utsätter befolkningen i Centralamerika för utsugning och förtryck och de som USA anser stödjer USA:s stormaktspolitik.

Def har här sagts att vi skall fa upp en diskussion med Norge och de övriga nordiska länderna. Jag lyckönskar utrikesministern om han kan komma överens med högerkrafterna i dessa länder efter det att jag har hört högern agera i Sverige i dessa frågor. Men också om samtliga nordiska länder agerar har man inte tillsammans någon möjlighet att åstadkomma en ändrad inriktning av de pengar det här gäller. Dessa pengar borde i stället kunna bidra fill att lifVeckla en progressiv rörelse i Centralamerika. Dessa pengar borde kunna ges till Nicaragua, och man borde kunna kanalisera dem fill humanitärt bistånd - fill Guatemala, till El Salvador och till Uruguay - def hade varit bättre använda pengar.

AnL 36 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! El Salvador och Guatemala hör fill de länder i hela Latinamerika sOm är hårdast drabbade av förtrycket. De demokratiska krafterna och de anfidiktatoriska organisationerna i hela Latinamerika är medvetna om att det just är i Guatemala och El Salvador som förföljelsen har en så stor omfattning. Det är också därför som man i många sammanhang kan möta en stor förståelse för att insatserna för Guatemala och El Salvador prioriteras i hjälparbetet. Def är därför som jag nu vill vädja till utrikesministern ätt verka för att så mycket som möjligt av det humanitära bistånd som är anslaget till Lafinamerika används just till hjälpinsatserna i El Salvador och Guatemala.

Jag viU också ännu en gång allvarligt vädja till utrikesministern att från katasfrofposten göra en extra insats i denna region, med särskild hänsyftning på Guatemala och El Salvador. Det skulle vara möjligt att snabbt ge ett sådant anslag.

När det gäller stödet i övrigt har jag i mitt anförande framhållit att def är vikfigt aft vi stöder befrielserörelserna liksom den demokratiska opposifionen i Guatemala och El Salvador politiskt och moraliskt. Något direkt stöd till befrielserörelsen där har infe givits från svensk sida på sådant sätt att def har inneburit etf stöd för den väpnade kampen - eller rättare sagt det väpnade försvaret. Däremot har jag här velat framhålla, när det gäller de hjälporganisationer som finns och som har anknytning fill de demokratiska krafterna - befrielserörelsen - att def är viktigt aft man verkligen inser vilken betydelse det har att de får ett verksamt och ökande stöd till sitt humanitära arbete. Def står helt i överensstämmelse med de insatser vi har gjort på andra håll i världen, bl. a. i södra Afrika.

Vad sedan slutligen gäller frågan om den internationella långivningen, så har man här att göra med etf betydande antal internationella finansinstitut, både sådana som Sverige medverkar i och sådana som står helt utanför svensk kontroll. Dess värre spelar denna långivning från Världsbanken, IDB och IMF en mycket stor roll, eftersom de privata insfitutionerna i allmänhet är restriktiva och eftersom det är väldigt höga räntor. De insatser som här nu görs är därför ännu angelägnare.

Något som jag tycker är viktigt, och som definitivt går in under reglerna, är aft de insatser som gjorts i El Salvador och Guatemala inte har lett fill ekonomisk utveckling av någon betydelse. Som man har uppgeff från flera håll - jag har också själv kunnat studera def - så har def snarare dragits pengar ur landet, inte minst för att placeras i USA. I stället har det kommit vissa lånade medel, som inte har gått till utvecklingsbara projekt utan som har inneburit att man ersatt def kapital som har flytt ur landet. Men allvarligast är att medlen både i.El Salvador och i Guatemala har gått till militära projekt - eller rättare sagt fill projekt som har militär betydelse.

Jag är medveten om de röstregler som gäller i IDB. I viss nian andra röstregler gäller i andra insfitutioner. Det är infe genom röstreglerna som det går aft åstadkomma det avgörande resultatet. När def gäller IDB har USA dessutom veto. Vad jag anser vara av betydelse- och vad regeringen bör göra - är att ta upp överläggningar med andra regeringar om en politisk aktion i dessa frågor. Detta är någonting som har stor polifisk betydelse - att förhindra att stora lån går till El Salvador och Guatemala.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till .befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

Under detta anförande övertog falmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 37 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM: Herr talman! Man kan säga att vi ger så mycket som är möjligt fill El Salvador och fill Guatemala. Problemet är infe att få fram pengar - def kan vi faktiskt i rätt stor utsträckning - utan problemet är snarare att få fram hjälpen med säkerhet för livet för dem som deltar i detta biståndsarbete.

När def gäller frågan om nya lån till projekt i El Salvador och Guatemala kommer sådana att framför allt bli aktuella inom IDB. Det är troligt att begäran om lån till projekt i dessa länder kan komma upp fill styrelsebehandling före årets slut, och vår representant i lDB:s styrelse kommer att instrueras att motsätta sig dessa lån. Jag inser, liksom interpellanten, att vår röststyrka är tämligen svag och att vi infe bara kan rösta emot och bli nedröstade, utan vi bör också arbeta för att få andra stater att anta samma uppfattning som vi har beträffande lån till dessa regimer.

AnL 38 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr falman! Jag nödgas konstatera att det fortfarande uppenbariigen är undfallenheten gentemot handelspolitiska skäl - def kan ifrågasättas om def i och för sig skulle ge särskilt många fler jobb -och undfallenheten gentemot vinstintressen som gör att socialdemokraterna avviker frän den linje som

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om ökat stöd till befrielserörelserna i El Salvador och Guatemala

man var så klar över så sent som i april i våras och som man drivit så hårt under samfiiga borgerliga regeringars tid vid makten.

Jag tycker också, som jag sade fidigai-e, att det är beklämmande att socialdemokraterna är så undfallande gentemot Reaganadministrationen och inte kritiserar den hårdare.

För att återkomma fill IDB, är problemet inte bara att stödet går till reakfionära regimer, att det går till militära projekt. Ett IDB-program innebar t. ex. aft man drog fram en motorväg genom just de områden där befrielserörelsen FDR/FMNL hade sina starkaste fästen. Problemet med IDB är också av en annan karaktär. Jag tänker infe bara på röstsfyrkan, där USA kommer att för all framfid ha def avgörande inflytandet, utan också på att stödet går fill projekt som icke på något sätt bidrar till en social utveckling. Vart går pengarna? De går till Uruguay, Chile och El Salvador, och de går till projekt som stöder juntorna och icke fill befolkningens fromma. Tvärtom bidrar defta stöd fill massakern av stora grupper.

Eftersom defta är en fråga som jag har drivit i många år och verkUgen
engagerat mig i, är jag nu djupt besviken. Jag tycker aft det är hyckleri av en
regering som påstår sig verka för solidaritet i tredje världens länder aft sä
snabbt svänga om i en så pass viktig fråga, som bevakas inte bara i
Latinamerika utan över hela världen av alla progressiva krafter. Och där har
Sverige sannerligen förlorat i trovärdighet. '

AnL 39 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTROM: Herr talman! Den ståndpunkt som regeringen har intagit när den nu gått in för att står kvar i banken och även delta i kapitalpåfyllnad bygger på en noggrann bedömning av de ifrågavarande ländernas behov och de synpunkter som har kommit fram från olika organisationer med vilka vi har kontakter. IDB:s syndaregister är en sak, men det är också nödvändigt aft se till den aktuella situationen. Om det är lämpligt för fru Hjelmsfröm att kalla detta hyckleri må det vara hennes sak, men här har jag redovisat de utrikespolitiska motiven. Om det till äventyrs är så att det är till nytta också för vårt eget näringsliv aft delta i denna bank, liksom de övriga europeiska länderna gör, kan jag inte se aft det bör anföras som något skäl mot deltagande.

AnL 40 EVA HJELMSTRÖM (vpk);

Herr falman! Helt kort: Jag har också haft kontakter med organisationer på området, och de har redovisat en annan uppfattning än utrikesministern här ger uttryck för. Jag erinrar mig att def var samma förhållande fidigare, när den dåvarande socialdemokratiske ministern Lennart Geijer upphävde viseringstillståndet beträffande Jugoslavien med åberopande av den jugoslaviska regeringens ståndpunkt, att man skulle bekämpa Ustasjaterroristerna. Vid närmare kontakt visade det sig att det inte förhöll sig på det viset.

Jag ifrågasätter de kontakter som utrikesministern och hans medhjälpare

har haft i de här frågorna och tror snarare att det handlar om påtryckningar Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

från annat håll - jag tänker naturligtvis i första hand på företagarna. Överläggningen var härmed avslutad.

Om principerna för utrikeshandels-

9 § Svar på interpellation 1982/83:25 om principerna för utrikeshan- politiken

delspolitiken

.AnL 41 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Staffan Burenstam Linder har i en interpellation till mig ställt följande fråga:

Kommer Sverige vid de förestående GATT-förhandlingarna att hävda den fria utrikeshandelns och det internafionella samarbetets principer så som de hittills kännetecknat vår utrikeshandelspolitik?

Den svenska frihandelspolifiken, som lades fast för årtionden sedan, har varit och är fortfarande en vikfig förutsättning för def svenska folkets välstånd. Svenska marknader har gjorts tillgängliga bl. a. tack var de olika förhandlingsrundorna i GATT samt tillkomsten av EFTA och våra frihandelsavtal med EG. Ungefär hälften av vår industriproduktion går nu på export. Självfallet kommer den svenska regeringen vid det förestående minisfermötet i GATT att slå vakt om de grundläggande frihandelsprinciperna. Sverige kommer att verka för att GATT-disciplinen förstärks, särskilt vad gäller användningen av den s. k. skyddsklausulen för ingrepp mot marknadssförande import. Den svenska delegationen fill minisfermötet kommer att ha som huvudmål att skapa förutsättningar för att GATT i ökad utträckning används för aft lösa internafionella handelskonflikter.

Sverige prioriterar också ansträngningarna att i GATT få till stånd en mer fruktbar dialog mellan i-länder och u-länder. Sverige hoppas dessutom att minisfermötet skall ta ett första steg mot att föra in tjänstehandeln i GATT:s frihandelssysfem. På sikt är tjänstehandeln en stor exportgren för bl. a. Sverige.

Frihandeln kräver dock att olika länder konkurrerar pä någorlunda lika villkor. Det är t. ex. i längden ohållbart aft vissa högt utvecklade u-länder fortsätter aft skydda sin industri och hemmamarknad samtidigt som de åtnjuter frihandelssystemets fördelar för sin export. Socialt oacceptabla produktionsförhållanden i andra länder kan också i vissa fall snedvrida handeln på ett orimligt sätt; Detta problem är f. ö. föremål för diskussioner i ILO, där man tagit upp frågan om s. k. Minimum Labor Standards. Regeringen fäster stor vikt vid dessa ansträngningar, som emellertid är förenade med stora svårigheter av politisk och teknisk art.

Sammanfattningsvis kan sägas aft Sverige vid def förestående minisfermötet kommer att verka med kraft för fortsatt frihandel och stärkandet av GATT.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om principerna för utrikeshandelspolitiken

AnL 42 STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr falman! Under de sex år som socialdemokraterna har tillbringat i opposition har partiet och olika företrädare för partiet i allehanda sammanhang givit uttryck för protektionistiska tankegångar, dvs. uppfattningar att man med hjälp av hinder för utrikeshandeln skall kunna avhjälpa än det ena en det andra ekonomiska problemet i Sverige.

Detta är beklagligt, eftersom det har givit spridning åt kortsiktiga och felakfiga föreställningar om de verkliga utrikeshandelspolitiska intressen som Sverige har. Det är därför bra när utrikes- och handelsminister Lennart Bodström nu ställer sig bakom principen; "Den svenska handelspolitiken, som lades fast för årtionden sedan, har varit och är fortfarande en vikfig förutsättning för det svenska folkefs välstånd."

Därmed har vi på utrikeshandelspolitikens område ytterligare ett exempel på aft den oppositionspolitik som socialdemokraterna har utövat varit vilseledande och illa utformad. Det är bra att herr Bodström nu rätar ut dessa irrgångar. Därför tackar jag för svaret. Det är ett svar som förpliktar.

Vi har vunnit vårt välstånd genom framgångar på världsmarknaden. Vi kan inte i tanke att konkurrensen är besvärlig och utlänningars intressen för oss mindre viktiga dra oss helt eller delvis undan från dessa marknader. Försöker vi göra def därför att vi saknar vitaliteten att göra nödvändiga omställningar, kommer vi att tvingas till den största av ekonomiska anpassningar, nämligen den till en mycket lägre levnadsstandard.

Protektionism kostar. Producentintressen - företagare och fack - som kräver olika skyddsåtgärder talar vanligen i egen och ej i folkhushållefs sak. Handelshinder leder till att prisnivån stiger. Försöker man skydda tillverkning av halvfabrikat som t. ex. stål, leder det till att de som använder dessa insatsvaror, t. ex. verkstadsindustrin, får sin konkurrensförmåga nedsatt. Infe heller kan man med handelshinder skydda sina exportmarknader.

Dessa avigsidor gäller även den speciella form av protektionism som industripolifiska subventioner utgör.

Härtill kommer att det ena landefs ingrepp leder fill def andra landefs motåtgärder. Ett sådant handelskrig tjänar inget land på. T. o. m. särintressen som har krävt och fått handelsrestriktioner till sitt skydd kan Ula skadas av en allmän försämring i det ekonomiska läget.

Dessa sammanhang förtjänar att ofta framhållas, därför att socialdemokraterna så ofta under oppositionsåren har skurit falska pipor i vassen och fått alltför många att tro att handelshinder av olika slag ger bekväma utgångar ur obekväma situationer. De förtjänar att understrykas också därför att profekfionismen tyvärr har gripit omkring sig på så många håll i världen. Vi i Sverige, som är ett litet land, alldeles speciellt beroende av att den fria handeln kan fortlöpa, måste klart se våra egna verkliga intressen för att med all kraft utveckla dessa i viktiga internafionella sammanhang, som t. ex. det förestående ministerrhötet i GATT.

Vi har inte gjort våra internationella åtaganden inom handelspolitiken av något uppoffrande intresse till andra länders glädje och nytta. Vi har förbundit oss att avstå från olika handelshindrande ingrepp därför aft vi har

ett eget intresse av fri handel och av att andra länder tillämpar dessa principer mot oss. Det regelverk som under efterkrigstiden har utvecklats inom GATT och de europeiska frihandelsarrangemangen är viktiga också just därför att de ger regler. Alternativet fill regler i ömsesidig nyttas tjänst är maktspråk i försök fill egen fördel. I en sådan situation förlorar framför allt små länder som Sverige.

Vi kan se, t. ex. när det socialistiska Frankrike f. n. avviker från den internafionella solidariteten och inför besvärliga importregler i avsikt att skära ned importen, hur litet ett land som Sverige har att sätta emot för att möta andras arrogans.

En tilltagande protektionism skulle skada inte bara ekonomiska intressen utan också det internationella polifiska klimatet. Ett handelskrig är inte bara ett handelskrig. När ett land försöker skydda sig självt sker det pä andras bekostnad. Bitterhet, protester och motåtgärder frodas i ett sådant läge. Def är bara att se hur olika administrativa ingrepp på handelns område när def gäller t. ex. jordbruk, varv, teko och stål har skapat internafionella motsättningar av allvarligt slag. Det är konfiikter mellan u-länder och i-länder, mellan öst och väst, mellan Japan, USA och EG och inom Europa. Detta är en allvarlig utveckling.

Detta förtjänar att uppmärksammas inte minst i dessa dagar, då det så livligt diskuteras hur fred skall uppnås och bevaras. Aft arbeta för fredens sak måste framför allt vara att arbeta för att undanröja konflikter och konflikfanledningar. Defta är mindre på modet och ett mer tålamodsprövande och svårare arbete än att skriva på upprop och demonstrera, men i längden mer verkningsfullt, helt enkelt därför att defta att minska konflikfskäl är det enda som ger hållfast grund för samexistens och samarbete. På den internationella handelns område finns det tyvärr f. n. allt för mycket som behöver göras för att förändra en allvarlig internationell klimatförsämring i umgänget mellan länderna.

Det är inte minst av dessa skäl som tankarna på någon sorts "socialklausul" i de handelspolitiska reglerna är så vanskliga. "Socialt oacceptabla produktionsförhållanden", som herr Bodsfröm talar om, finns beklagligtvis i många länder och av många skäl. Vi behöver kanske inte gå så långt in i dessa frågor, eftersom herr Bodström själv påpekar att en sådan klausul skulle vara förenad med "stora svårigheter av politisk och teknisk art". Så är def förvisso. Om vi för att handla med ett land t. ex. skulle kräva att det där fanns fackliga friheter som i Sverige, skulle vi behöva avbryta all vår handel med östländer. Vi kan lätt se hur svåra och konfiiktfyllda förhållanden som skulle flöda ur sådana regler.

Man skulle dessutom, när det gäller fillämpningen av en sådan här regel, rent av kunna tänka sig att något land, på grund av aft delar av fackföreningsrörelsen i ett annat land tillgriper kollekfivanslutning till ett visst politiskt parfi, kunde mena aft det där fanns en facklig ofrihet som i namn av en socialklausul skulle kunna niotivera handelshinder mot detta senare land! Att det vid beskattningen i landet i fråga fanns parfiell rätt till avdrag för fackföreningsavgifter som fill en del används fill att finansiera ett

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om principerna för utrikeshandelspolitiken

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Otn priticiperna för utrikeshandelspolitiken

visst polifiskt parti kanske också av någon rättvisans bedömare i något annat land kan anses vara en facklig ofrihet.

Herr Bodström genmäler säkert att så var det inte tänkt att denna klausul skulle tillämpas, men i andra länder behöver de ju infe tänka precis som herr Bodström, och med denna klausul skulle godtycket och de politiska konflikterna snabbt kunna breda ut sig.

Men som sagt, vi behöver kanske inte fördjupa oss i denna fråga, eftersom herr Bodsfröm så rätt konstaterar att tillämpningen av socialklausuler skulle vara förenad med stora svårigheter av polifisk natur. Den fidigare opposifionen hade inte allfid denna klarsyn.

Herr talman! Jag vill ännu en gång uttrycka min uppskattning av att utrikes- och handelsministern fastslår: "Den svenska frihandelspolitiken, som lades fast för årfionden sedan, har varit och är fortfarande en viktig förutsättning för def svenska folkets välstånd."

AnL 43 Utrikes- och handelsministern LENNART BODSTRÖM;

Herr talman! Herr Burenstam Linder är säkert medveten om aft de fackliga organisafionerna i Sverige har varit mindre inriktade på att kräva skyddsåtgärder än vad motsvarande grupper har varit i de flesta andra länder. Man kan som exempel anföra den snabba avvecklingen av hela branscher, som sko- och läderindustrin, men även av stora delar av tekoindustrin, där nedgången har skapat mycket omfattande problem för de människor som har haft sin sysselsättning inom dessa branscher. Förutsättningen för att de anställda skulle kunna acceptera frihandeln, med de konsekvenser för vissa grupper som den medförde, var att det fördes en ekonomisk politik och en arbetsmarknadspolitik som infe lade hela bördan av denna omstrukturering pä just de människor som arbetade i dessa branscher.

Def är också klarf att det har varit olika förhållanden internationellt sett under de perioder som vi här talar om. Fram till mitten av 1970-talef eller strax därefter hade vi en god utveckling av världshandeln. Sedan har de olika oljechockerna kommit, den ena efter den andra, och vi har nu en påtaglig stagnation i världsekonomin. Därför blir det svårare och svårare att upprätthålla ett fritt handelsutbyte mellan länderna. Def är det som vi ser inför den förestående GATT-rundan. Därför anser regeringen def vara av utomordentlig betydelse att vi i olika internationella sammanhang understryker nödvändigheten av aft den ekonomiska polifiken i industriländerna får en mer expansiv inriktning än f. n., så att handeln mellan länderna ökar. Def är det bästa sättet att motverka både öppna hinder för handeln och alla möjliga dolda hinder som herr Burensfam Linder här har nämnt.

AnL 44 STAFFAN BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Utrikes- och handelsministern framhåller att facket i Sverige skulle ha fört en mer frihandelsinriktad politik än vad man har gjort i många andra länder. Det var dock inte på den punkten som jag hade någon mening aft framföra i min inledande kommentar till utrikes- och handelsministerns

svar fill mig, utan jag konstaterade att socialdemokraterna i opposition har givit uttryck för ganska omfattande handelspolitiska spekulafioner av profekfionisfiskt slag och aft jag därför med viss tacksamhet såg att def ställningstagande herr Bodsfröm nu gjorde avvek från detta. Jag gjorde den iakttagelsen att def här i så fall är ytterligare ett område där man kan se en viss skillnad mellan den politik som har drivits i opposition och den som man nu vill förfäkta.

Vad gäller fackefs inställning i Sverige vill jag gärna hålla med om aft fackföreningsrörelsen här i stora stycken bättre än på andra håll har förstått att en fri handel är någonfing som faktiskt gynnar löntagare och som lönar.sig för ett folkhushåll. Def är därför jag också kan instämma i vad utrikes- och handelsministern säger i den senare delen av det andra inlägget, nämligen att den världsstagnation som vi ser f. n. är oroande, eftersom den kan komma att ge upphov till falska föresfällningar om aft man med protekfionism skulle kunna lösa problemen. Jag får väl ändå tolka herr Bodsfröm på det viset att han menar att def förhållandet att vi nu har stagnation på många håll, i många branscher och i många länder, visserligen har givit näring åt protektionistiska idéer men att han själv väl inte tror att sådana skulle vara någon lösning på problemen.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1982/83:20 om verksamheten vid Sandvik AB

AnL 45 Industriministern THAGE PETERSON:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig för def första på vilket sätt regeringen avser att förmå Sandvik AB att ta sitt sociala ansvar så att ersättningsjobb garanteras de orter som nu drabbas av nedläggningar och nedskärningar, för det andra om regeringen avser att ta inifiafiv fill att begränsa Sandvik AB:s kapitalexport, i första hand den del som berör utpräglade fasciststater, och för det tredje om regeringen är beredd aft fa initiafiv fill att varaktiga jobb garanteras berörda orter om infe Sandvik AB svarar för ersättningsjobb.

Svensk specialstålsindusfri befinner sig i ett bekymmersamt läge. Utvecklingen inom denna industrigren under de senaste åren har kännetecknats av försämrad lönsamhet och minskad konkurrenskraft såväl på hemmamarknaden som internafionellt. Branschen präglas av överkapacitet och minskad efterfrågan. Inom i första hand det rostfria området finns def behov av att anpassa branschstrukturen till den efterfrågan som kan förväntas råda inom överskådlig tid. Endast genom en effekfivare stmktur skapas förutsättningar för en lönsam svensk specialstålsindusfri som kan ge trygg sysselsättning.

För att främja det pågående sfrukfureringsarbefet fillkallade jag den 11 november 1982 en specialstålskommission. Kommissionens förstahandsuppgift är att analysera tänkbara förslag till en förbättrad struktur på def rostfria 5' Riksdagens protokoll 1982/83:31-32

Nr 31

Måndagen den . 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

området. Kommissionen - som skall arbeta i nära kontakt med berörda företag och fackliga organisationer- skall lämna en första delrapport redan i början av december.

Beträffande den aktuella situationen vid Sandvik AB har jag erfarit att MBL-förhandlingar upptagits med de anställda om en koncentration av tillverkningen till färre och effektivare enheter. I avvaktan på resultaten av dessa förhandlingar är jag inte beredd att ytterUgare kommentera situafionen.

Vad gäller frågan om kapitalexport är def så, aft företag som har sin huvudsakliga marknad utanför Sverige för att bli framgångsrika i sin försäljning i viss utsträckning är beroende av att också investera i produktionsutrustning m. m. utomlands. Man kan dock infe bortse från risken att den svenskbaserade verksamheten kan påverkas negativt med avseende på exporten, sysselsättningen och den i Sverige bedrivna forskningen och utvecklingen. Jag ser därför med oro på att svenska företags direkfinvesteringar utomlands under senare år har ökat mycket starkt.

De näringspolitiska och samhällsekonomiska effekterna av svenska företags utlandsinvesteringar studeras f. n. av direkfinvesteringskommiffén och valutakommittén. Kommittéernas betänkanden beräknas föreligga under år 1983. Regeringen får därmed ett underlag för att göra en samlad bedömning av regleringen av svenska företags utlandsinvesteringar.

AnL 46 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka industriministern för svaret på två av mina tre frågor i interpellationen.

Def är mig veterligt första gången som Sandvik AB så drastiskt skär ner produktionen. Kortfidsvecka skall alltså gälla för ca 2 000 personer. Dessutom kvarstår fortfarande beskedet att ungefär tusen personer skall friställas, som det så vackert heter. Rätta ordet är faktiskt sparkas. Enligt företagsledningen skall detta ske genom nedläggningar i Tierp, Sveg och Eskilstuna och genom avskedanden av några hundra anställda vid huvudfabriken i Sandviken. Sven Henricsson, Hans Petersson i Hallstahammar och Oswald Söderqvist kommer i sina inlägg här senare att fa upp problemen på de fre förstnämnda platserna.

Under årtionden har det talats om Sandvik AB som ett stabilt företag och som etf företag med etf visst socialt ansvar för sina anställda. Sandvik satsade dessutom på forskning och utveckling långt över vad som gällde för andra företag inom ståUndustrin. Denna forskning fanns dessutom i stor utsträckning förlagd i Sandviken.

Men Sandvik satsade också på utlandsinvesteringar. I slutet på 1960-talet och en bit in på 1970-talet försvarades dessa investeringar med att de var nödvändiga för att behålla och utöka arbetsstyrkan inom landet.

I dag återfinns mer än hälften av Sandvikskoncernens anställda i dess utlandsdel. De senaste åren har Sandvik minskat antalet anställda vid huvudfabriken med ca 300 per år. Denna minskning har skett genom s. k. naturlig avgång. Samtidigt har företaget utökat antalet anställda i sina

utomlands ägda företag med ungefär lika många per år. Även forskning och utveckling har börjat förläggas utanför vårt lands gränser, Defta påpekade bl. a. Metalls avdelning i Sandviken redan i slutet av år 1978. Då hävdade Metallavdelningen också att de utlandsinvesteringar som Sandvik gör minskar antalet jobb här hemma.

Industriministern säger att han ser med oro på att svenska företags direkfinvesteringar utomlands under senare år har ökat mycket starkt, och industriministern hänvisar till tvä utredningar. De två utredningar som pågår om de näringspolitiska och samhällsekonomiska effekterna av svenska företags utlandsinvesteringar bör faktiskt arbeta ganska snabbt, om vi inte skall bli av med inte bara viktiga delar av nyckelindusfrier som Sandvik utan också forsknings- och utvecklingsenheterna vid nämnda företag och vid övriga svenska multinationella privatföretag.

Det fanns en intressant artikel i Dagens Nyheter i början av denna månad. Rubriken löd: "Ny bild av svenska multinationella företag: Utlandsproduktion ersätter export." Jag vill gärna citera från denna artikel, som faktiskt understryker hur viktigt det är att få en kontroll över de svenska företagens utlandsetableringar. Man säger:

"Det behövs nu en kraftig expansion av industrisektorn för att komma till
rätta med de fundamentala obalanserna i svensk ekonomi. En ökad export
ses som etf av de främsta medlen för att uppnå den önskade expansionen.
Hoppet ställs därvid ofta till våra stora internationellt verksamma företag.
Men fillväxten i dessa företag sker i allt högre grad genom utlandsproduk
tion."----

"Det finns risk för att denna utveckling på sikt kan innebära en krympande industriell bas i Sverige som inte bara hämmar exporten utan också kan leda till en utflyttning av utvecklings- och ledningsfunkfioner. Redan nu kan man se att sysselsättningen i de multinationella företagens enheter stagnerar eller minskar. I debatten om industriell export och sysselsättning har man näsfan helt försummat att beakta dessa förhållanden."

I artikeln sägs vidare att mellan 1960 och 1978 har det totala antalet anställda i de svenskägda industrikoncernernas utländska tillverkande dotterföretag ökat med 120 000 till 228 000. Det finns andra siffror som har publicerats senare. Bl. a. har Svenska arbetsgivareföreningen gjort en enkät där det visade sig att antalet anställda vid svenska företag utomlands ligger någonstans mellan 350 000 och 400 000. Man har då räknat in de anställda i försäljningsbolagen. Def är tydligen en väldigt brant ökning. I relation fill antalet anställda i svensk industri har andelen utlandssysselsatfa vid ■tillverkningsenheterna utomlands mer än fördubblats under samma fidspe-riod och utgjorde 26 % år 1978. Man säger vidare i arfikeln aft de mest internafionaliserade företagen har ännu högre andel utlandssysselsatfa. Def finns enligt arfikelförfatfarna 18.svenska multinationella företag som har 50 % eller mer av sina sysselsatta i uflandssektorn. Bland dessa 18 befinner sig Sandvik.

Denna 18-grupp svarar för 90 % av antalet utlandssysselsatfa vid tillverkningsbolagen. I Sverige sysselsätter dessa företag ca 30 % av det

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

totala antalet indusfrianställda.

Den arfikel jag åberopat har författats av Klas Levinson och Peter Sanden. Det är inga obekanta namn för industriministern, vad jag förstår. Jag har bara återgivit en del av denna långa, intressanta artikels innehåll för att visa att utlandsetableringarna är ett problem och att det inte är så enkelt som en del fortfarande vill göra gällande, nämligen att de skulle ge jobb här hemma. Def är faktiskt tvärtom i nuläget. Man bekräftar nämligen i arfikeln vad vpk länge hävdat, nämligen att det snarare är utlandsproduktion än export som är det mest betydelsefulla sättet aft förse de ufiändska marknaderna med varor.

Det är alltså en mycket aUvarlig situafion när def gäller utlandsetableringarna, och jag tycker nog att industriministern borde ha något mera aft säga om detta än vad som sagts i interpellationssvaret.

När def gäller Sandviks sociala ansvar hänvisar industriministern fiU pågående MBL-förhandlingar. Jag har en viss respekt för det. Men det kan väl ändå inte vara ett tillräckUgt argument för att inte säga någonting om vilka skyldigheter Sandvik bör ha gentemot kommunen/kommunerna, länet/länen och framför allt gentemot dem som nu riskerar aft sparkas ut från sina arbeten. Nog bör det väl vara möjligt aft nu göra klarf för Sandvik vilket ansvar man har när det gäller att plocka fram ersättningsjobb.

Sandvik är ett rikt företag. Som exempel kan nämnas att företaget gjorde en vinst på den senaste devalveringen uppgående till 200 milj. kr. netto, enligt Svenska metallindustriarbetareförbundets ekonomer. Då har man räknat bort vad def kosfar att ha utlandslån.

Industriministern konstaterar aft svensk specialstålsindusfri präglas av överkapacitet och minskad efterfrågan. En specialstålskommission har tillsatts för att man skall få till stånd, såvitt jag förstår, en lämplig kostym för svensk specialstålsindusfri. Av industriministerns svar att döma är kostymen för stor. Det handlar om ytterligare nedskärningar och bänt ningar i fråga om specialstålsindustrin i vårt land. Såvitt jag förstår skall banfningen ske i socialt mera ordnade former än som varit fallet fidigare under den borgerliga regeringen.

Def skulle vara intressant aft få veta litet om vad det innebär. Innebär det aft man skall sätta press på exempelvis - som i det här fallet - Sandvik, att företaget skall ha sina anställda kvar? Var skall man annars placera de tusentals människor, eller hur många det nu kommer att handla om när slufförhandUngarna är klara, som blir arbetslösa - ifall det inte är så att de skall vara kvar i företaget?

Resonemanget beträffande överkapaciteten inom specialstålsindustrin i Sverige är naturligtvis riktigt med tanke på den exportinriktning som Sandvik och andra specialstålsindustrier i dag har. Man skall ju först och främst exportera till länder som brottas med precis samma problem som dem vi själva har. Dessutom har Sandviks utlandssektor - som jag tidigare påpekat -fått en sådan omfattning att export sker från Sandvik AB i exempelvis Sydafrika eller från Sydafrika till tredje land. Är det infe här som bl. a. de stora problemen finns när man talar om överkapaciteten hemma i Sverige?

Vad säger industriministern om det? Kan vi vara överens på den punkten? I så fall blir nästa fråga: Vad är def man måste göra, och vad är det man måste åstadkomma för svensk specialstålsindusfri?

Såvitt jag kan förstå måste def innebära för det första en annan handelspolitik, för def andra en mycket restriktiv polifik när det gäller utlandsinvesteringarna, och för det tredje en kraftig satsning på inhemsk konsumfion av stålprodukter.

Med den inriktningen kunde man undvika avskedanden och på sikt öka antalet anställda. Dessa tre åtgärder måste medföra en ökad förädling här hemma av våra stålprodukter, bl. a. genom en utbyggnad av verkstadsindustrin. Jag är naturligtvis medveten om aft en sådan stålpolitik skulle kräva betydande ingrepp i storfinansens maktposifioner. Då skulle naturligtvis heh andra bedömningar ligga till grund för produkfionen, samhällsekonomiska bedömningar och inte snävt privafekonomiska vinstmofiv. En stor del av världen befinner sig fortfarande på industrialiseringsstadiet. Enbart denna omständighet kommer att innebära att def finns stora möjligheter för svensk specialsfålsindustri. Vidare vet vi att de östeuropeiska länderna och Kina i dag har stort behov av specialsfålsprodukfer. Def handlar i defta fall om att hitta lämpliga former för en kraffigt utbyggd handel med dessa länder.

Vi har föreslagit ett speciellt handelsbolag för att bearbeta just dessa marknader. Det finns vissa problem som industriministern säkert känner fill lika bra som jag när det gäller denna handel, men de är inte värre än aft de går att lösa.

Jag tror det var EG:s industriminister som för en vecka sedan uttalade att 20 stålverk i Europa bör skrotas. Han sade aft det råder överkapacitet inom stålindustrin i Europa. Industriministern känner säkert till det uttalandet. Jag blir litet lömsk när industriministern också har en liknande formulering rörande frågan om överkapacitet. Ni säger samma sak, EG:s industriminister och hans kollega som sitter här. Men jag hoppas att vi infe befattar oss med den mannens uttalande och att specialstålskommissionen infe har fått direktiv som går ut på att också vi skall börja anpassa oss redan nu och börja skära ned.

Jag skall till sist, herr talman, nämna några ord om Sandvikens kommun. Industrin har jag talat tillräckligt om nu. Problemen i Sandviken känner industriministern också mycket väl fill. Sandviken har en ensidig industristruktur med ett enda dominerande företag, som nu börjar minska sin verksamhet. Kommunen har byggt upp hela sin existens på detta företag, och nu visar det sig att Sandvikkoncernen börjar behandla kommunen och dess problem mer eller mindre hänsynslöst. Man struntar i def sociala ansvaret. Det är nödvändigt att regering och riksdag tar vissa inifiafiv när def gäller Sandviken för att få en annan struktur på näringslivet i den kommunen. Förutom def som krävs när def gäller specialstålsindustrin tror jag aft man måste vidta ytterligare några åtgärder. Det gäller bl. a. statlig förvaltning som bör lokaliseras fill Sandviken. Det är då nödvändigt och vikfigt att det beslutade statliga energiverket placeras någonstans i Sandviken-Gävleområdet - det är etf önskemål inte bara från Sandvikens kommun utan också

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

från länsstyrelsen, vilket framgick av def brev med en rad önskemål som Thage Peterson fick från länsstyrelsen för inte så länge sedan.

Vidare är det viktigt aft regeringen medverkar till etableringen av ett utvecklingsbolag i länet, något som måhända kan få en viss betydelse för nyetableringen.

De aktuella gasprojekfen har också betydelse, inte bara för Sandvik utan också för SKF, ett annat stålverk i Gästrikland. Jag tänker dels på projektet med gas från Norge, dels på projektet med gas från Sovjet via Finland över till Gävle. Det är viktigt aft man för dessa två projekt får ett snabbt och positivt avgörande, för det skulle efter vad jag förstår betyda oerhört mycket för industrin i framför allt Gästrikland.

Herr talman! Jag nöjer mig t. v. med detta.

AnL 47 SVEN HENRICSSON (vpk);

Herr falman! Som Bertil Måbrink sade skall jag försöka lämna några kommentarer när det gäller anläggningen i Sveg.

I dag är det näsfan på dagen två niånader sedan företagsledningen samlade de 57 anställda vid Sandvik AB i Sveg och lämnade chockbeskedet att fabriken skulle läggas ned och samtliga anställda sägas upp. I det industrifaftiga Härjedalen har Sandviks anställda ställt upp fill hundra procent för företaget. Fabriken har visat upp en god lönsamhet - för andra kvartalet i år redovisade den etf driftresultat på plus 2,5 miljoner på sågbladssidan. De anställda, som har ställt upp och gjort sitt bästa, drabbas av ett verkligt dråpslag. Till saken hör också att Sandvik är praktiskt taget den enda industri i Sveg som kan erbjuda kvinnor industrijobb.

Om man räknar in dem som direkt och indirekt skulle beröras av en nedläggning i Sveg, rör def sig om ca 150 personer. Det är fråga om en nedläggning som för Sveg betyder lika mycket som en nedläggning av Torslandaverken skulle betyda för Göteborgsregionen. Med andra ord blir det ett dråpslag mot ett område i vårt land som redan tidigare är hårt prövat, dvs. det norrländska inlandet. Över 8 % av den vuxna befolkningen är . arbetslösa, och de förtidspensionerades antal är rekordhögt i relafion fill invånarantalet.

I industriministerns svar fill Bertil Måbrink sades def att MBL-förhandlingar skall tas upp med de anställda. Men koncernledningen har ju redan meddelat de anställda hur denna "koncentration av tillverkningen till färre och effektivare enheter" skall se ut. Bl. a. skall den nu nämnda, lönsamma enheten i Sveg läggas ner och tillverkningen flyttas. Man blir verkligen fundersam när det gäller medbestämmandelagen, som framstår som ett ganska trubbigt vapen, då de anställda får förhandla om sin framtid först sedan ledningen bestämt sig och sedan man läst upp "domen" för dem.

Något socialt ansvar från företagets sida, som skulle innebära aft man exempelvis kunde säkra ersättningsjobb vid nedläggningar av den här typen, tycks inte alls finnas. Än en gång aktualiseras kravet på en mera skärpt lagstiftning dä def gäller aft garantera anställningstrygghet eller ersättnings-

jobb. Arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon har i en debatt här i riksdagen för inte så länge sedan konstaterat behovet av en skärpt lagstiftning på def här området.

Vi har en kris, säger industriministern och även andra. Krisen är ett faktum, men den slår hårdare mot regioner som redan brottas med svåra regionala problem, t. ex. Jämfiand. Det är verkligen märkligt aft en stålenhet som bevisligen går med vinst - som den i Sveg - skall läggas ner. Då har inte tillräckliga hänsyn tagits till de samhällsekonomiska konsekvenserna. Som industriministern mänga gånger medan han verkade i opposifion på etf mycket rappt och disfinkt sätt sade, är storföretagen här i landet i den bekväma ställningen att man kan vältra över problemen på samhället.

Det finns nu en förhoppning att den regering som vi lyckades åstadkomma vid def senaste valet skall motsvara de förväntningar som finns hos de breda lagren och angripa def förhållande som jag nyss försökte beskriva.

Industriministern hänvisar till MBL-förhandlingarna och intar en avvaktande attityd. Def hade varit ett stöd i ryggen för de anställda om industriministern hade uttalat en egen mening om hur en lösning i de anställdas och samhällets intresse borde ha sett ut. Jag är övertygad om att även de fackliga företrädarna hade saft värde på en markering som man hade kunnat fa fasta på även vid förhandlingsbordet. Här är det fortfarande fråga om den gamla kraftmätningen mellan dem som arbetar och dem som har hand om kapitalet.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

AnL 48 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Industriministerns svar till Berfil Måbrink har föranlett mig aft gå in i den här debatten.

I svaret finns ingenfing angivet om hur jobben skall räddas för dem som nu berörs av nedläggningar, t. ex. i Eskilstuna där 235 personer är hotade vid Öbergs Filar. Det finns just ingenting heller om def sociala ansvar som vi tycker bör fas av Sandvikkoncernen och de privata ägarna, som strukturerar efter sina önskemål oberoende av vad som behövs för samhället i stort. I den meningen följer industriministern sina företrädare i de borgerliga regeringarna. Jag skulle kunna leta fram ett antal svar som utformats av industriminister Åsling och som innehåller precis samma saker. Det är litet av en besvikelse, om jag får säga som jag tycker.

Något posifivt i def här svaret kan man kanske hitta om man har en väldig filltro fill regeringens handlande och tror att specialstålskommissionen skall uträtta någonting av värde. För min del trorjag infe att kommissionen kan uträtta särskilt mycket om den skall arbeta efter de villkor som ges i vårt ekonomiska system, där kortsikfiga profiter går före samhällets och de anställdas bästa på ett sätt som nu sker på flera orter. Skall kommissionen få någon betydelse fordras mycket skarpa direktiv, och maktmedel borde sättas in för att fullfölja de förslag som kommissionen kan komma fram till. Def som håller på aft ske nu, vilket blir extra tydligt genom Sandviks agerande, är att den svenska specialståls- och verkstadsindustrin slås ut i snabb takt. Def är redan känt aft hålen i den svenska industrikakan är så stora att vår försörjning

Nr 31

Måndagen den ■ 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

hotas. Hålen är så stora att def är ganska osäkert om den så omtalade devalveringen kan ge de vinster i form av ökad inhemsk efterfrågan som var avsikten enligt regeringens uttalanden. Man kan ju infe köpa svenska varor om det infe produceras svenska varor.

En fortsatt snabb takt i nedläggningarna och s. k. struktureringar kommer allvarligt aft hota vårt lands ställning som industrinafion. På sikt kan det föra in landet i något slags halvkolonialt beroende där vi som förr i världen levererar råvaror men i princip saknar egen fillverkningsindustri. Vi har infe kommit dit än, men jag tror aft industriministern kanske ändå delar min uppfattning att vi kommer att.hamna där, om man infe hindrar den utveckling som nu är på gång - dvs. utslagning i snabb takt av förädlingsindustrin.

Sandviks hanterande av Fil-Öbergs i Eskilstuna är bara ett exempel på hur storfinansen far fram med gamla, etablerade, stadiga verkstadsföretag. Eskilstuna, som nu berörs av nedläggningen där, känner flera exempel på sådana hanteringar.

I fallet Fil-Öbergs vill Sandvik lägga ned produktionen i Eskilstuna för att producera i Portugal. Det kan exempUfieras genom ledningens erbjudande fill arbetslösa arbetare i Eskilstuna att åka med ned till Portugal på ett halvår för aft trimma in produkfionen där, så att den skall gå rikfigt bra och ge goda profiter. Jag tycker aft det är ett ganska fräckt erbjudande fUl dem vilkas arbete hotas på hemorten.

Fil-Öbergs har uppenbarligen inte mått väl av att hamna i storfinansens klor. Def är en allmän mening bland människor som annars infe är särskilt anfikapitalisfiska, att marknadsföringen och företaget har skötts dåligt sedan def kom över till Sandvikkoncernen. Man har också belastats med stora kostnader för byråkrafi som fillhör Sandvikorganisationen.

Vid övertagandet sades det att man skulle få hålla på aft tillverka filar i ytterligare 100 år - man hade då gjort det i drygt 100 år. Men så blev det infe alls i Sandviks regi, utan nu är def alltså dags för nedläggning inte särskilt många år efter övertagandet. Jag har för mig att Sandvik fog över företaget i mitten av 1970-falet. Vid den tiden hade man en exportandel på ca 80 % av sin försäljning, vilket ju borde ge goda möjligheter att överleva.

De nedläggningar som i dag diskuteras - det är samma mönster på de andra orter som Sandvikkoncernen drabbar med sina nedläggningsbeslut - gäller just sådana långt förädlade produkter som def annars talas om att vi skall satsa på. Det förs ju i indusfrikretsar ett allmänt tal om att vi inte skall göra enkla saker som andra länder är mycket bättre på utan just saker som verktygsstål, verktyg och andra högt förädlade produkter. Trots det lägger Sandvikkoncernen nu ned ett antal företag som sysslar med sådan verksamhet.

Det är sannolikt att Eskilstunaföretaget skulle kunna klara sig om det kom ut ur Sandvikkoncernen. Det bevisas väl av att def i varje fall enligt obekräftade uppgifter finns intressenter som skulle vUja ta över och köpa företaget. Det skulle bevisa att det varken är tillverkningen som är för dyr eller marknaden som är för dålig.

Industriministern kan infe låta det här passera med det svar han i dag givit. Frågan är vikfig, inte bara för de inblandade människorna och de berörda kommunerna. Det är som jag sade förut oerhört viktigt för vårt lands framtid som industrination, det är viktigt för vår självständighet och för hur vår ekonomi byggs upp på lång sikt, att vi faktiskt har en förädlingsindustri så att vi kan ha ett rikt och varierat utbud av industriprodukter för vår egen försörjning och för export till andra länder. Man kan inte bara se på hur hålen i industrikakan blir ännu större.

Jag skulle därför avslutningsvis vilja fråga industriministern om han kan nämna någonting om vilka direkfiv och vilka polifiska mål som specialstålskommissionen har och vad han kan tänka sig för maktmedel för aft genomföra en samhällsekonomiskt riktig utveckling av specialstålsindustrin och för att på ett konkret sätt, här och nu, förhindra att ytterligare utslagning av vikfig förädlingsindustri äger rum. Jag tror aft def är mycket bråttom - det tror jag industriministern också anser. Det vore intressant att få något slags förklaring fill hur han tänkt sig att kommissionen skall kunna användas.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

AnL 49 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr falman! Den strukfuromläggning som fidigare i debatten tagits upp av mina partikamrater berör i allra högsta grad etf av mitt hemläns regioner, nämligen Norduppland, där Sandvik är ett av de stora företagen. Naturligtvis gäller def i första hand Gimo-fabriken som är en av de stora Sandviksfabrikerna, men vad som framför allt är aktuellt i detta sammanhang är fabriken i Tierp som, i likhet med enheten i Sveg, skall läggas ned. Ungefär 180 anställda berörs.

Jag skulle litet grand vilja ta upp kommunernas dilemma i sådana här sammanhang. Det är särskilt klart i Tierpsfallef. Def finns hundrafals exempel, men det kan vara intressant att se på just def här exemplet.

Sandvik har ställt mycket stora krav på Tierps kommun. Man sade att det under 1970-talet skulle bli en expansion. Fabriken skulle byggas ut. Det ställdes krav på kommunen beträffande det som vi kallar infrastruktur. Utbildningsväsendet t. ex. skulle byggas ut, och det skulle bli en stor satsning på verkstadsskolan. Kommunen har lagt ut mycket pengar på def här: skaffat lokaler, anställt lärare m. m. Företaget har fått industrimark på mycket förmånliga villkor. Kommunen har varit tvungen aft satsa på en extra utbyggnad när det gäller vatten och reningsverk för aft kunna klara det stora tryck som skulle bli följden av den stora expansion som väntades. Indirekt har def naturligtvis blivit större krav på vanliga skolor och barnomsorg, något som kommunen har fått beakta i sin planering.

Så kommer Sandvik med beskedet att fabriken skall läggas ned, och då blir det naturligtvis kommunen-samhället som får ta smällen. Sandvik säger att företaget sparar 6,5 milj. kr. på att lägga ned Tierpsfabriken. Tierps kommun har- om man räknar in bortfallet av skatter och det som jag sagt om service och utbyggnad - översiktligt räknat med att förlora ungefär 12 milj. kr. på grund av Sandviksetableringen.

Här rör def sig ju inte om några ovanliga erfarenheter. Många kommun-

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

fullmäkfige har fått göra sådana här erfarenheter, men det är typiskt. Som mina partikamrater nyss sagt är ju Sandvik rikt. Tierpsfabriken har inte gått rned någon förlust. Naturligtvis beror det på vilka år man räknar med, men sammantaget har företaget naturligtvis håvat in vinster under de år som verksamheten pågått.

Nu skall man alltså släppa sina åtaganden och låta kommunen ta över def hela. I Norduppland finns def erfarenhet av liknande händelser. Söderfors låg illa till. Förhållandet var detsamma där. Även det företaget ligger f. ö. i Tierps kommun. Stora Kopparberg lade ju ned sin beramade utbyggnad där för några år sedan. Nu är nedläggning aktuell i Österby i Östhammars kommun några mil från Tierp. Förhållandet är detsamma överallt. Nu är det Söderfors som får en liten fördel på grund av att Österby så att säga åker dit. Man spelar ut kommunerna mot varandra.

När det gäller det här interpellationssvaret vill jag liksom mina partikamrater fala om MBL-förhandlingarna, kommissionen och struktureringen.

Gimo-fabriken, 5 mil från Tierp, är en av Sandviks stora enheter i Sverige -den näst största. Man talar om att man kanske kan flytta över, strukturera om eller MBL-förhandla, så att folk från Tierp skall kunna pendla över fill Gimo-fabriken och arbeta där. Men vad händer i Gimo? Där är det också tal om neddragningar, korttidsveckor, eventuella permitteringar och annat, så där finns det inte mycket att hämta för dem som bHr arbetslösa i Tierp. Precis som när det gäller Jämtland-Härjedalen, som Sven Henricsson talade om, har vi här en region som är mycket fattig på industri. Det är närmast fråga om Norrlandsproblem, och därför drabbas regionen mycket hårt av sådana här industrinedläggningar. Man kan då fråga sig vad de här kommunerna i Norduppland erbjuds. Vad har industriministern för konkreta erbjudanden?

Det finns ju Nordupplandsgrupper, och def finns grupper tillsatta som håller pä att ta fram ersättningsindustrier. Man talar om aft de stora företagen skall ta sitt sociala ansvar. Men vi vet ju att de inte gör def. De tar inget socialt ansvar. Def har de aldrig gjort. När de inte är beroende av något statligt stöd eller på annat sätt är beroende av staten så att man kan sätta press på dem, låter de samhället och kommunerna fa de här smällarna. Det är ju def enkla faktum som berörts av föregående falare här. Jag vill anknyta fill vad Hans Petersson i Hallstahammar sade.

Vad vill regeringen göra åt storföretagen? Vad vill ni göra åt Sandviks agerande? Sandvik har tjänat oerhört mycket pengar, som Bertil Måbrink påpekade, enbart på devalveringen. Man hoppas nu från regeringens sida att detta hjälper företagen att expandera. Men det är det de inte gör. De drar ner tillverkningen här i Sverige i stället. Därför måste jag. i likhet med föregående talare här i interpellationsdebatten, konstatera att detindustri-ministern sade var väldigt tomt och innehållslöst och inte säger särskilt mycket om hur regeringen tänker lösa problematiken med Sandviks eller eventuellt andra stora företags agerande i fortsättningen, när det blir tal om. sådana här strukturrationaliseringar och neddragningar.

AnL 50 Industriministern THAGE PETERSON:

Herr talman! Jag skall börja med frågan om utlandsinvesteringarna. Vi har ett läge - och därav fick mitt interpellationssvar den utformning det fick - där såväl antalet som andelen utlandssysselsatfa har mer än fördubblats sedan 1960. Enligt riksbankens tillständsstafistik har direktinvesteringarna åren 1981-1982 ökat mycket starkt. Några dramatiska effekter av att svenska företag i allt högre grad internationaliserar sin produktion uppkommer sannolikt inte på kort sikt. På längre sikt kan dock en fyngdpunktsförskjut-ning ske av etf företags produktion, sysselsättning och FoU-verksamhet, dvs. satsning på teknisk forskning och utveckling, om man koncentrerar dessa till utlandet. Då kommer det att påverka hela företaget, avseende både den internationella konkurrenskraften och den svenska verksamhetens utveckling. Som jag uttryckte i mitt svar är defta allvarligt för Sverige som industrinafion på sikt.

Frågan om effekterna av utlandsinvesteringarna är emellertid komplicerad. Många internafionella studier har gjorts om detta. Resultaten har ofta blivit motstridiga. För Sveriges del behandlas dessa frågor av direktinveste-ringskommittén och valutakommitfén, som jag angav i mitt svar. Def material som hittills kommit fram är knappast entydigt, vilket framgår av den diskussion def har föranlett. Svårigheterna med denna typ av studier är också stora. Frågan är framför allt hur man skall bedöma den långsikfiga utvecklingen, när eri förskjutning fill utlandet av tyngdpunkten i.företagens produktionsverksamhet sker. Som jag framhållit i mitt svar finns det anledning för regeringen att närmare ta ställning fill dessa frågor, när de båda kommittéerna är klara. Jag är lika angelägen som herr Måbrink om att dessa utredningar så snabbt som möjligt skall klara av sitt arbete. Direktinveste-ringskommittén väntas bli klar redan i början av nästa år och valutakommittén i mitten av nästa år.

Rent allmänt vill jag dock som min uppfattning framhålla att de allmänna befingelserna - konkurrenskraft, lönsamhet, teknisk nivå osv. - givetvis är det som avgör om den industriella verksamheten i Sverige skall kunna utvecklas positivt. Regeringens omläggning av den ekonomiska politiken med devalveringen har haft denna insikt som utgångspunkt. Detta kommer också att vara vägledande när regeringen på grundval av direktinvesterings-kommittén får anledning att ta ställning till regleringen av utlandsinvesteringarna.

Jag tror ändå att det är nödvändigt att göra följande tillägg; Investeringar i andra länder är ofta en förutsättning för export. Andra länder ställer upp villkor om förefagens.investeringar i deras länder. Sådan är världen, och den kan inte heller stora svenska företag blunda för. Mycket av svensk industris framgångar har sin orsak i att vi har varit framgångsrika på exportmarknaden, och för det aktuella företag som vi i dag diskuterar, nämligen Sandvik AB, är ju merparten av produktionen i Sverige varor som går på export. Detta kan vi icke blunda för och inte heller för de krav som andra länders regeringar ställer på detta svenska företag.

Jag uppfattade herr Måbrink måhända så att han bara såg Sverige och inte

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

omvärlden. Det är stålkris infe bara i Sverige, utan i hela den västliga världen, och jag skulle vilja tillägga att detta troligen också är fallet i ösfvärlden. Det är nyttigt och nödvändigt att se hur det förhåller sig ute i världen. Det finns en betydande överkapacitet i stålbranschen, en total överkapacitet, om jag tar med handelsstål och specialstål, på över 115 miljoner ton per år, dvs. mer än vad världens största stålproducerande land, nämligen Japan, tillverkar. Tecken på defta är svag lönsamhet och otrygg sysselsättning.

F. n. arbetar OECD:s stålindustri med ett kapacitetsutnyttjande på bara 50 %, och detta resulterar då i svåra konsekvenser för lönsamheten, framför allt i form av minskad sysselsättning. Den omstrukturering och anpassning av stålindustrin som blivit föjden av denna överkapacitet har lett till aft åtskilliga stålverk har lagts ned i ohka delar av världen, vilket i sin tur medfört att sysselsättningen också drastiskt har minskat inom stålindustrin. På fre år har sysselsättningen i den amerikanska stålindustrin minskat med 180 000 personer, och nedgången i EG-ländernas stålindustri på ett par år är över 100 000 personer. Om vi hade offentlig stafisfik skulle jag helt säkert kunna bevisa hur stålindustrin har minskat sin sysselsättning också inom östblock-.et.

Vad jag här anfört har lett till att vi också i Sverige har fått stora sysselsättningsproblem inom stålindustrin, där minskningen främst har skett inom specialstålsindustrin. Defta är bakgrunden fill aft jag tillkallade specialstålskommissionen, som skall undersöka specialstålsindustrins struktur men också - det vill jag gärna framhålla för herr Måbrink - specialsfälsindustrins utvecklingsmöjligheter.

Jag anser att det är nödvändigt aft vi satsar alla krafter på att hitta vettiga samarbetslösningar innan omvärlden, dvs. marknaden, de som är våra kunder, tvingar fram mer långtgående lösningar. Vi kan alltså inte ett enda dugg blunda för de internafionella perspekfiven. Vi kan inte blunda för den stålkris som i dag finns över hela världen - den har också slagit till här i Sverige.

Jag delar herr Måbrinks resonemang om aft den svenska stålindustrin liksom svensk industri som helhet måste ha stora krav på sig att satsa ännu mer på produktutveckling och på höjd kvalitet. Däri kommer en del av svensk industris framtid att ligga, nämligen att via satsningar på teknisk forskning och utveckling och höjd kvalitet bevara sina marknader och nå nya marknader. Vi bör inte glömma bort aft den svenska specialstålsindustrin i hög grad är en exportindustri, som lever på beställningar och order från andra länder och. från andra marknader världen över.

Därför har specialstålskommissionen i uppgift aft se också på utvecklingssidan. Det är en mycket viktig del av kommissionens arbete - att se vilka möjligheter ett ökat samarbete kan åstadkomma när det gäller utvecklingssidan i den svenska specialstålsindustrin. Vi får väl se vad kommissionen kan åstadkomma. I varje fall bör vi göra det innan vi dömer ut den.

Ett regeringsinitiativ som jag tog i fråga om specialstålskommissionen syftade till att skydda jobben i stålindustrin genom ökning av samarbete och

samverkan mellan de stora svenska specialsfålsindusfrierna, och också tiU att söka möjligheter att utveckla den svenska specialstålsindustrin. Det problem som vi i dag diskuterar gäller nämligen den svenska specialsfålsindustrins möjligheter att överleva.

Om vi inte gör satsningar på svensk specialstålsindusfri, så kommer vi att nås av ännu större motgångar, som alla andra länder med stålindustri har fått erfara. t)ärför arbetar nu kommissionen med att se vilka samarbets- och samordningsmöjligheter som finns för att stärka den svenska stålindustrin -och också med att se vilka utvecklingsmöjligheter som kommissionen kan initiera och som de oUka företagen kan ta fasta på. Kommissionen har alltså tillkommit för aft inte fler anställda skall slås ut i arbetslöshet. Vi skall försöka lägga en grund för en utveckling av den svenska specialstålsindustrin.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 51 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr falman! När det gäller kapitalexporten är jag medveten om att man inom det nuvarande systemets ramar inte helt kan förbjuda kapitalexport eller utlandsinvesteringar. Vi har heller aldrig hävdat att man skall göra det.

För att Sverige skall kunna sälja, för att man skall komma in i ett land osv., krävs def aft man har en viss produktion i det landet. Men om man också börjar flytta ut forsknings- och utvecklingsenheterna, då börjar def bli allvarligt. Dessutom sker infe längre exporten från företagen i Sverige utan från exempelvis Sandviks företag, utplacerade runt om i världen. Det sägs nu att regeringens polifik innebär aft man skall stimulera exporten och på det viset öka sysselsättningen i Sverige, men det är inte säkert aft så sker. Allt talar för aft man infe kommer att lyckas med defta - med tanke på hur de svenska företagen har organiserat sin produktion och sin verksamhet.

Men det är bra att denna utredning kommer och att den fått order om att lägga fram sina förslag ganska snabbt. Det far ändå en viss fid. Vi vet ju att riksbankens tillsfåndsgivningar fortsätter; de ökar varje år. Från att under flera år ha stått stilla vid ungefär 3 miljarder har de nu gått upp till 6 miljarder bara på etf år.

Redan nu har väl regeringen vissa möjligheter att införa begränsningar med hänvisning exempelvis fill aft def sitter utredningar som ser på det här. Innan de har lagt fram sina resultat och förslag och innan regering och riksdag har tagit ställning bör man i fortsättningen vara oerhört restriktiv med att ge några tillstånd för utlandsinvesteringar.

Industriministern säger aft branschen präglas av överkapacitet. Jag har fidigare sagt aft def självfallet finns en överkapacitet, om man begränsar sig till västvärlden, de länder som vi i första hand har vår handel med. Men jag protesterar mot aft industriministern påstår aft samma problem som stålindustrin i västvärlden har också finns i ösfvärlden. Jag vill nog påstå aft

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik A B

det inte stämmer. Vi vet exempelvis aft 18 % av Sveriges export av handelsstål för något år sedan gick till Danmark medan 6 % gick fill Östeuropa, inkl. Kina. Def betyder inte att de länderna har kommit så mycket längre än exempelvis Danmark eller andra länder att de infe har behov av vare sig handelsstål eller specialstål. Tvärtom har de östeuropeiska länderna enorma behov just av sådana produkter. Industriministern och jag borde ändå kunna vara överens om defta.

Problemet med dessa länder ligger i att de inte betalar med pengar - om jag uttrycker mig så - utan vill byta vara mot vara. Det är det system som de flesta av dessa länder tillämpar. Det problemet kan man lösa, för i dessa länder finns produkter som kan vara av intresse för oss och som vi behöver. Gas är ett sådant exempel, olja ett annat.

Vad som krävs är aft regeringen tar initiafiv för att få till stånd det handelsbolag som jag nämnde i mitt första inlägg. Bolaget skall ha fill uppgift att samordna och bryta in pä dessa östeuropeiska marknader. SKF är etf exempel på ett företag som har lyckats göra det självt. SKF säger att det är just genom att man har kommit in på den sovjetiska marknaden som man har räddat sin rörtillverkning och kan hålla produktionen uppe. SKF konstaterar också aft om man bara kommer in på dessa marknader, öppnar sig enorma perspekfiv och möjligheter.

Jag har också nämnt tredje världen som ett exempel. Där håller man nu på att industrialisera, och naturligtvis är behoven stora när def gäller bl. a. specialstål.

Begränsar man sig till den västeuropeiska marknaden, dä är det klart aft industriministerns resonemang håller. Jag menar aft man inte kan begränsa sig till den marknaden.

AnL 52 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr falman! Sandviks enhet i Sveg, som etablerades i början på 1970-falef, tillkom av regionalpolitiska skäl och i stor utsträckning på initiativ av regeringen. Infe minst finansminister Sträng engagerade sig personligen för att få till stånd denna industri för att hjälpa området till en bättre sysselsättningssfruktur. Def är alltså sådana skäl som har förestavat tillkomsten av denna enhet. Dessa skäl finns kvar. Därför är frågan om en ersättningsindustri också en moralisk fråga. Enheten har tillkommit för aft man skulle klara sysselsättningen, och den måste få finnas kvar.

Några ord om def internafionella engagemanget. Skulle det infe uppstå en komplikation om man gick in med statsstöd? Flera svenska specialsfålsföre-fag har ju anklagats för aft sälja subventionerat stål i USA, och de får nu sina mål prövade-i GATT. Vi vet ju att EG har en plan för aft avveckla allt statsstöd till stålindustrin, och slutdatum för denna avveckling har egenfiigen passerats. Men det stöd som är beslutat om tidigare får utgå till 1985. Det frihandelsavtal som Sverige har innebär aft EG;s regler tillämpas även på frihandelsavtalet. Skall det nu lämnas dispenser, vilket är tänkbart, kräver EG helt enkelt att man skall visa upp en sfrukfurplan för lönsamhet, innebärande en kapacifefsredukfion. Vad som inträffar är alltså aft

regeringen, när den tillsätter denna kommission, helt enkelt är piskad därtill av ekonomiska krafter från utlandet, från EG. Om vi över huvud taget - utan aft bli föremål för repressalier - skall kunna göra någonting för vår stålindustri, måste vi presentera denna plan för nedbanfning av kapaciteten och för förnyad struktur. Vi är alltså i händerna på främmande herrar.

Jag vill upprepa Berfil Måbrinks fråga: Hur skall regeringen klara sig i denna nya situation? Jag tror att def finns en hel del i de synpunkter som här lades fram av Berfil Måbrink, aft Sverige måste vara öppet för att pröva nya marknader och radikalt nya framgångsvägar för svensk stålindustri.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

AnL 53 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Det här skall inte bli något längre inlägg, men jag vill ändå säga till industriministern att det givetvis är förödande om man på lång sikt för ut produktion, forskning och utveckling till utlandet. Det innebär ju i regel en kapacitefsneddragning här hemma som medför att man får ett "tunt industrimönster", där man inte kan ha en så komplett industriproduktion som är nödvändig för att Sverige skall kunna kalla sig ett industriland eller kunna klara effektiva leveranser till de egna sammansättningsindustrierna osv. Enligt statistiken importeras redan i dag 40 % av insatsvarorna i vår sammansäftningsindustri, och det är en rätt hög andel. Vi närmar oss snabbt den nivå där hälften av insatsvarorna är importerade. Man förstår då att devalveringen, som skall förbilliga svenska varor, inte är särskilt gynnsam på detta område. Industrin måste ju importera dyrare insatsvaror- om det inte är möjligt att ersätta dem "med svensk produkfion. Det finns företrädare för industrin som säger att det här är ett problem - utslagningen har redan gått så långt aft man inte kan ställa om produkfionen omedelbart.

När det gäller att investera utomlands för att komma åt marknader, vill jag säga att det i något fall kan vara möjligt aft göra def. Det används också som argument och som alibi för att flytta ut. Det är ju ingen hemlighet att industrin gärna bosätter sig där det finns en dåligt organiserad arbetarklass, dåliga fackföreningar, låga löner, låga miljökrav och andra förhållanden som bidrar till att höja profiterna. I fallet Fil-Öberg och Portugal, så följde.def företaget just den filosofi som jag talat om tidigare, nämligen att det enkla skall andra få göra. Den enklare, lågteknologiska produktionen förläggs till Portugal därför att det är låga löner där, men den övriga produktionen behåller man här hemma. Men när man väl har fått fotfäste utomlands och fått i gång produktionen där, är man beredd att skrota här hemma och erbjuder de kvalificerade arbetarna att åka ner och köra i gäng produktionen i Portugal, och så far de över alltihop. Så går det till - en smygande och stegvis utflyttning av industriproduktion som vi själva behöver.

För att avrunda kan jag säga fill industriministern att jag inte alls klagar över att det har fillsafts en kommission för specialstålsindustrin. Vi har fakfiskt ända sedan 1979 fört fram här i kammaren att def borde tas ett samordnat grepp på specialstålsindustrin, därför att det är mycket viktigt. Jag vet att socialdemokraterna har haft en likartad uppfattning.

Att jag tagit upp detta nu beror på att man är litet nervös för att det skall bli

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

precis som med SSAB, dvs. aft staten far över de konkursfärdiga delarna till ett högt pris och låter privatkapitalet behålla det mest värdefulla. I fråga om SSAB var det vattenkraften som privatkapitalet fick behålla. Staten fick ta över det som borde förnyas, vilket kostade enormt mycket pengar. Jag får väl uttrycka den förhoppningen så här i slutrundan aft industriministern noggrant har uppmärksammat vad som då skedde, så att samma sak infe sker med specialstålsindustrin, utan att staten där får ta över de värdefulla delarna och använda dem för samhällsnyttan.

AnL 54 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr falman! Vi är naturligtvis alla medvetna om att vi här i Sverige är beroende av internafionella förhållanden. Ingen som över huvud taget försökt följa upp vad som händer inom svenskt näringsliv och svensk industri är okunnig om det.

Jag vill också säga några ord om utlandsetableringar. Sekretariatet för framtidsstudier tog i mitten av 1970-falef fram en ganska omfattande studie beträffande Sveriges internafionella villkor, där just den svenska industrin behandlades. Där visades ganska entydigt att man kortsiktigt kunde få exportmarknader. På litet längre sikt blev emellerfid nyetableringarna konkurrenter till de svenska företagen. Mot bakgrund av vad Hans Petersson i Hallstahammar sagt här om aft det i etableringsländerna är lättare att pressa ner löner etc. är det näsfan självklart aft det måste bli på det sättet. Konkurrenskraften blir mycket större då man flyttar ut pengar och satsar dem i fabriker utomlands. Därmed återvänder jag fill huvudfrågan: Vi måste se till att vi får bättre kontroll över de svenska företagen och över hur de använder de vinster som de under alla år tjänat här hemma.

Låt mig sä återvända till den triviala lokala frågan om att man måste ställa krav på företagen. Det är en intressant fråga. Vad kan regeringen ställa för krav på ett stort företag som Sandvik AB? Det är etf företag som går med en oerhört stor vinst och har fått, som Bertil Måbrink påpekat, ökande vinster just genom devalveringen. Vad kan regeringen kräva av detta företag för att det i möjligaste mån skall kunna lätta bekymren för berörda småkommuner, exempelvis Tierp, som jag talat om i den här debatten? Man måste kunna utkräva något av företagen, för de har inte gjort några förluster på dessa platser - tvärtom. Regeringen får inte bara slå vakt om företagen och se till att svenska företag blir konkurrenskraftiga och kan strukturera om, utan regeringen får också se till aft alla dessa små och ofta fattiga kommuner får del av de vinster som kommunerna hjälpt till att skapa under tidigare år.

AnL 55 Industriministern THAGE PETERSON:

Herr talman! Jag hade i mitt föregående inlägg infe tid att gå in på den del av debatten som mer berör sysselsättningen eller snarare den befarade arbetslösheten. Jag vill därför kortfattat göra def nu.

Def behöver inte ifrågasättas att den socialdemokrafiska regeringen med utomordentligt stor oro och också med stort allvar ser på den ökning av arbetslösheten som vi har att vänta det närmaste året. Regeringen ser också

allvarUgt på den förlust av indusfriarbetsplatser som vi har att vänta.

Trots att yi infe suttit länge i regeringskansliet har vi lagt fram många och omfattande förslag som syftar fill aft motverka arbetslösheten och i viss utsträckning även komma åt dess orsaker. Devalveringen var det första beslutet för att stärka den svenska industrins konkurrenskraft, för att ge svensk indusfri möjligheter att konkurrera bättre på utlandsmarknaderna och göra def förmånligt för svenska företag att köpa svenskt i konkurrens med importörerna. Vi har nyligen på riksdagens bord lagt etf förslag fill investeringsprogram för aft öka den svenska industrins möjligheter att utvecklas.

Det är klart att det är allvarligt när man sedan befraktar enskilda orter med ökad arbetslöshet. I den här debatten har gjorts inlägg angående fyra platser, som är berörda av det förslag som företagsledningen nu förhandlar med de anställda om. Jag möter ju näsfan dagligen i min verksamhet hur nedskärningar och arbetslöshet berör enskilda människor och deras familjer, orter och regioner. Naturligtvis är jag medveten om allt defta. Jag är också medveten om de problem som varje förändring i en människas fillvaro för med sig.

Inom kort får jag ytterligare information av uppvaktningar från norra Uppland, från Sandviken och från Härjedalen. Det är flera delegafioner från de här platserna inbokade inom en vecka. De människor som kommer att ingå i dessa delegafioner kommer, liksom vpk-riksdagsledamöferna här i dag, att framhålla sina orters problem och svårigheter. Def blir säkert ett helt sanningsenligt återgivande av fakta om hur def är på de enskilda platserna och om hur kommunledningar och fack känner sig. Jag behöver inte befara några Överdrifter i de uppvaktningarna eller i den informationen, lika litet som jag vill säga att det har förekommit några överdrifter i de inlägg som har gjorts här i dag. Snarare är def tvärtom - def har varit lågmälda inlägg om hur man upplever situationen på de enskilda orterna.

Men jag vill aft ni skall komma ihåg en sak, nämligen att det i dag finns många delegafioner och uppvaktningar som för fram lika starka fakta för andra orter. Detta återspeglar ju läget i Sverige i dag. Under några år har vi förlorat 160 000 jobb i industrin, och detta har satt sina spär runt om i landet. Ni har beskrivit några av dessa spår här i riksdagen i dag. Men def finns alltså mängder av orter runt om i Sverige där spåren nu är djupa, fill följd av de gångna årens politik och de förlorade industriarbefsplafserna.

Det är också sanningsenligt att göra följande tillägg. Konjunkturnedgången och den internationella konjunkturen med dålig efterfrågan har ju också gjort sina hål i enskilda företag. Där finns hålen i form av minskade order och maskiner som står sfilla till följd av att orderböckerna inte fylls. Till slut är def ändå Orderböckerna som avgör vad som är möjligt aft producera. Någon måste ju köpa företagens produkter, var de än fillverkas - i Sverige eller i något annat land.

Herr Måbrink öppnade nu dörren fill en ökad sfålhandel med öst. Jag hoppas också att den svenska stålindustrin kan nå nya marknader genom ökade aktiviteter i sfafshandelsländerna och i tredje världens länder.

6 Riksdagens protokoll 1982/83:31-32

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

I denna del av vår debatt kvarstår ändå faktum att exportberoendet inte blir mindre därför att man ökar exporten i öst eller förflyttar exporten från väst till öst. Vi är överens om att den svenska stålindustrin genom nya exporfansfrängningar blir lika, eller t. o. m: ännu mer, exportberoende, och att förändringar i marknaderna, vare sig de finns i öst eller i väst, sätter sina spår i den svenska stålindustrin, där vi producerar de varor som kunderna världen över skall köpa.

Jag förde fram i en debatt i riksdagen, i samband med ett frågesvar förra veckan, önskemålet aft vi skall kunna få ökade andelar på den svenska hemmamarknaden för svenska stålprodukter. Svensk stålindustri - det gäller både handelsstålsindusfrin och specialstålsindustrin - har förlorat marknadsandelar i Sverige under senare år. Det är bara att hoppas att specialstålsindustrin genom den politik som regeringen har fört - jag avser då devalveringen och åtgärder för aft öka forskning och teknisk utveckling -skall kunna konkurrera i fråga om priser och kvalitet med utländska producenter, så aft de svenska stålverken kan nä ökade marknadsandelar på hemmamarknaden i Sverige. Det är också viktigt, ty det återknyter ju till den fråga som ändå är huvudfrågan i denna diskussion och i flera andra industripolifiska diskussioner, nämligen att svensk indusfri måste tillverka def som kunderna är beredda att köpa. Vi kan ju inte hur länge som helst hålla på och tillverka i lager. Fabriker och industrier som gör def måste gå en dyster framtid till mötes. Vi måste kunna tillverka de produkter som våra kunder vill köpa.

Herr talman! Nu förhandlar företagsledningen och de anställda enligt MBL om företagsledningens förslag. Vad som blir följden av dessa förhandlingar vet vi ju infe. De eventuella sysselsättningsproblem som uppkommer måste lösas med hjälp av de medel för arbetsmarknads- och regionalpolitiken som riksdagen har anvisat. Man har sagt till mig i.den här debatten: Men företaget då, skall inte det ta sitt sociala ansvar och ersätta de här orterna och platserna för de jobb som går förlorade genom struktureringen i specialstålsindustrin?

Jag delar uppfattningen aft företagen så långt som möjligt måste fa etf socialt ansvar - framför allt om de har pengar så att de kan göra def. I egenskap av industriminister vill jag emellertid inte stå i kammarens talarstol och hyckla och hänvisa till företagens sociala ansvar när jag vet att jag som industriminister infe har lagliga möjligheter i dag aft säga till etf svenskt företag: Var god och ta ert sociala ansvar! Jag har inga möjHgheter när det gäller att utmäta påföljder i defta avseende.

Under senare år har många allmänt just framhållit företagens sociala ansvar utan att äga några formella eller lagliga möjligheter att följa upp def. Därför vet jag i-dag aft sysselsättningsproblem, om sådana uppkommer, måste lösas med hjälp av medel för arbetsmarknads- och regionalpoHfiken. Sedan vill jag fillägga att utvecklingsfond, kommuner, länsstyrelser och företag på orten med gemensamma ansträngningar måste medverka till att nya sysselsättningstillfällen så snabbt som möjligt skapas på orten. Men

naturligtvis skall vi resa krav på företagen, i synnerhet om de har ekonomiska möjligheter härtill, att delta i arbetet för att ordna fram nya jobb.

AnL 56 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag avundas inte industriministern def jobb som han har, med alla som står och knackar på dörren från olika delar av landet. Vi har varit lågmälda - det är väl bra om man någon gång också är det. Industriministern har inte sutfit så lång tid ännu, och vi måste först ge honom möjligheter aft visa vad han går för i den här svåra uppgiften. Jag menar att man naturligtvis måste ha förståelse för att def inte går att åstadkomma någonting på en månad.

Vi har tagit upp vissa problem. Kapitalexporten är ett problem - och det är vi överens om. Frågan gäller då åtgärderna. Jag menar att man kanske kan gå fram snabbare, vidta vissa åtgärder, sätta press på företagen osv. Jag upplever situationen som oerhört allvarlig, och jag tror att tidsmarginalen är liten för aft kunna bromsa upp den här utvecklingen.

Jag tycker att de åtgärder som regeringen nu har vidtagit - att ge länen ytterligare pengar för att sätta i gång byggen av vägar och broar och att ge SJ medel - är bra. Och de kommer naturligtvis också att betyda en del för stålindustrin i det här landet.

Det är nödvändiga men kortsiktiga åtgärder. Och vad jag har diskuterat är åtgärderna på lång sikt, att öka förädlingsgraden inom svensk stålindustri, bl. a. också specialstålsindustrin. Hans Petersson i Hallstahammar talade om aft 40 % av maskinerna fill den svenska industrin i dag importeras. Där kan en utbyggnad av verkstadsindustrin i det här landet åstadkomma väldigt mycket. Och det kan i sin fur betyda möjligheter aft bredda handeln. Självfallet kommer vi också-om vi börjar faen handel med Östeuropa, Kina och länder i tredje världen - att få ett exportberoende, och def har jag aldrig ifrågasatt. Vi har ju talat om export, och det måste vi också i fortsättningen ha. Men om man breddar handelspolitiken till aft omfatta hela världen blir vi inte så sårbara som vi är i dag, med den här ensidiga inriktningen pä väst, där man har precis samma problem som vi.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om verksamheten vid Sandvik AB

AnL 57 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag skulle vilja kommentera aft par saker ytterligare innan jag slutar.

Industriministern säger att vi måste fillverka produkter som folk vill köpa. Då förtjänar det att nämnas att man vid Sandviks sågbladsfabrik i Sveg fillverkar så mycket man hinner. Och fortfarande - trots att alla vet att man har ett nedläggningshot över sig - noterar man en vinstrik tillverkning. Folk vill köpa produkterna, och det är full rulle. I det läget måste vi finna något sätt att förklara för de anställda och de som är ansvariga för produkfionen varför man skall lägga ned en enhet som ger bra resultat och har bra åtgång på sina produkter.

Det måste, herr industriminister, göras särskilda ansträngningar för aft reda ut varför det går till på detta sätt.

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om statliga företags ställning inför konkurshot

Jag vill slufa med detta: Sandvik i Sveg har fått mellan 4 och 6 milj. kr. i def penningvärde som var för 10 år sedan, och det var def även då rika Sandvik som fick dessa medel för att sätta i gång den här fabriken. Aft Sandvik är etf rikt bolag bekräftas t. ex. av att företaget har vaftenkrafftillgångar vilkas marknadsvärde enligt Affärsvärlden lågt räknat är ca 540 milj. kr. - och det var för några år sedan. Det handlar alltså infe om någon fattiglapp, utan företaget skulle ha möjligheter att göra särskilda ansträngningar för orter som blir totalt raserade, kan man säga, i sin industristruktur genom defta företags åtgärder.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1982/83:22 om statliga företags ställning inför konkurshot

AnL 58 Industriministern THAGE PETERSON: Herr talman! Margaretha af Ugglas har frågat mig

1. på vilket sätt jag ändrat inställning sedan riksdagens ställningstagande i frågan om statliga företags ställning inför konkurshot och

2. vilka åtgärder jag avser föreslå riksdagen i syfte att ge de statliga bolagen sådan särställning att konkursalternativet blir otänkbart.

Bakgrunden till frågorna är dels ett uttalande av mig i en intervju, dels att riksdagen med anledning av en motion, 1980/81:388, behandlat frågan om statens ansvar som akfieägare. Näringsutskoftet (NU 1980/81:64) uttalade därvid bl. a. följande:

"Klarf är att konsekvenser på kort och lång sikt uppkommer för statliga företag om man på grund av ett särskilt uttalande från riksdagens sida skulle kunna räkna med att stadigt ägande inte innebär garanfi för betalning av etf bolags skulder. Om långivare, anställda och andra kan räkna med att staten infe kommer att tillåta statligt ägda företag aft gå i konkurs fåra andra sidan dessa företag en särställning."

För de statsägda företagen gäller samma regler som för övriga svenska aktiebolag. Detta innebär bl. a. att ett statsägt aktiebolag som är på obestånd kan försättas i konkurs.

Av industripolifiska och regionalpolifiska skäl har ägaren/staten i flera fall fillskjufit betydande belopp för att förhindra en konkurs.

Beslut om kapitaltillskott och garantier till av staten ägda aktiebolag bör fatfas från fall fill fall mot bakgrund av de skäl som gäller vid varje fiUfälle.

Det uttalande som gjordes av riksdagen år 1981.1 fråga om statens ansvar som aktieägare bör enligt min mening ligga fast.

AnL 59 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr falman! Mot slutet av en lång debatfdag här i kammaren har jag fått ett intressant interpellationssvar av industriministern, för vilket jag tackar.

Def är utmärkt att industriministern nu återtar sitt uttalande i en TT-intervju om aft statliga företag infe kan tillåtas gå i konkurs. Uttalandet -av massmedia snabbt döpt fill "Petersondokfrinen" - var desto mera anmärkningsvärt som det gjordes samtidigt som industriministern signalerade s. k. tuffare tag mot det enskilda näringslivet. Nu skulle det bli slut på räddningsaktionerna och de statliga subventionerna. De enskilda företagen skulle få reda ut bekymren på egen hand, och bankerna skulle få ta sitt ansvar.

Att ge fribrev fill de statliga företagen i defta hänseende skulle vara aft ytterligare fjärma den stafiiga företagsgruppen från ett sunt företagsekonomiskt agerande. Den viktiga kredifprövning som ligger hos bankerna skulle förlora i betydelse. Bankerna skulle, ännu mera än de gör i dag, kunna säga sig: Det här investeringsprojektet tror vi inte på, men eftersom det är ett statligt företag, så löper, vi ju ingen risk, och då kan vi lika gärna bevilja lånet.

Företagsledningarna i de statliga företagen skulle nog se etf sådant fribrev som en bekräftelse pä aft de hårdare tag som industriministern talar om infe gällde för deras del. Def är bara att tåga upp fill departementet och med viss fördröjning på grund av riksdagsbehandling kvittera ut pengar.

I dag har en ny nota från de statliga företagen lagts på riksdagens bord. Den bekräftar bara de senaste fio årens erfarenheter, nämligen att stafiig företagsamhet i de allra flesta fall inte är lyckosam. Det är oerhört svårt att få stafiiga företag skötta med samma effektivitet och affärsmässighet som enskilda. Skälen härför är många.

Ägarfunktionen utövas inte med samma kraft. Etf statligt företag står utanför akfiebörsens sanerande och kontrollerande funktion. Politiska överväganden och hänsyn stör ledningens möjligheter fill företagsekonomiska beslut.

Statsföretags lidandes historia illustrerar väl dessa synpunkter. Att beklaga är att socialdemokrafin inte tycks vilja lära något av erfarenheten. Den tro på statlig företagsamhets välsignelser som låg bakom bildandet av Statsföretag återupprepas i regeringens proposition om än i något mindre entusiasfiska ordalag. Med den inställningen lär dagens kravnota infe bli den sista.

Med denna dystra förutsägelse vill jag ändå tacka industriministern för att han inte ovanpå dagens fyramiljardersnofa utfärdar en evig blank check på skattebetalarnas pengar tUl de statUga företagen. För vad skulle ett fribrev från konkursinsfrumentet inneburit om inte ett löfte om ett slags evig dragningsrätt på statskassan för statliga förlusfföretag?

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om statliga företags ställning inför konkurshot

AnL 60 Industriministern THAGE PETERSON:

Herr talman! Det vore i och för sig onödigt att fortsätta den här debatten efter Margaretha af Ugglas vänliga inlägg. Men jag har utöver svaret förberett ett inlägg som gäller just den aktuella TT-intervjun, vilken är något av en utgångspunkt för Margaretha af Ugglas interpellation. Jag vill säga att

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Om statiiga företags ställning inför konkurshot

Margaretha af Ugglas har behandlat ingressen i TT-intervjun - det är hon för övrigt infe ensam om - som ett uttalande av mig.

Intervjun godkändes av mig, så det finns inga problem mellan mig och TT. Men om hon hade kontrollerat intervjun hade kanske hennes interpellation inte behövt ställas. Det finns inget generellt uttalande av mig i den aktuella TT-intervjun där jag säger att ett statligt företag aldrig kan försättas i konkurs. Jag har infe gjort något sådant generellt uttalande, som det varit möjligt aft göra fill en speciell doktrin. Det jag uttalade var aft staten borde täcka de förluster som redan,hade inträffat i de statliga företagen, dvs. de förluster vi fick ärva från den borgerliga regeringen. Uttalandet gällde detta. Def skulle vara helt orimligt om inte staten skulle ta ansvaret för den verksamhet som bedrivits, dvs. för de förluster som redan hade inträffat.

Jag har i flera intervjuer därefter ställt frågan; Vad hade hänt om jag hade uttalat motsatsen i de statliga företagens förlustsituation, nämligen att staten i def läget skulle låta företag som hade gjort konstaterade förluster gå i konkurs? Vilken skada skulle inte detta ha inneburit för kreditvärdighefen för andra stafiiga företag, och även för svenskt näringsliv i övrigt, som t. ex. hade utlandslån. Hur hade reakfionen blivit hos ufiändska banker som hade lånat till svenska företag?

Herr talman! Som framgår av mitt svar fill Margaretha af Ugglas har jag således infe ändrat inställning sedan 1981. Jag står nu liksom då bakom näringsutskottets uttalande, och jag anser således att ett principuttalande som för all framfid utesluter konkurs i statUga företag är direkt olämpligt. På något sätt är def en självklarhet. Aktiebolag är aktiebolag, oavsett om de är statliga eller privata. Men jag vill tillägga, herr talman, aft lika självklart är det - som jag ser det - att leverantörer och kreditgivare måste kunna räkna med att staten som ägare far det ansvar som åvilar varje ägare när det gäller aft infria förbindelser av olika slag. Jag har svårt att tänka mig en stor svensk industrikoncern som låter ett dotterbolag gä i konkurs. Lika svårt har jag att föreställa mig de omständigheter som skall vara för handen för konkurs för ett statligt företag!

Till detta kommer det faktum att många statliga företag har indusfri- eller regionalpolitiska motiv för sin existens. En konkurs för ett sådant företag skulle vara meningslös, eftersom de åtgärder som skulle behöva tillgripas efter en konkurs skulle kräva större uppoffringar från statens sida än ett kapitaltillskott till företaget.

Statens förpliktelser till följd av lönegaranfier liksom def faktum att skattefordringar ofta finns med i bilden understryker ytterligare att konkursalfernafivef -i de allra flesta fall är ett dåligt alternafiv rent ekonomiskt. Men jag vill gärna fillägga: Konkurs kan vara nödvändigt av andra skäl.

Herr talman! Det är den nuvarande regeringens strävan att verka för aft undvika att de statliga företagen skall behöva gå i konkurs. Regeringen har genom den i dag offentliggjorda propositionen om rekonstruktion av Stafsförefagsgruppen visat att regeringen ämnar ta ansvaret för de förluster som hittills har uppstått inom gruppen. Men något generellt uttalande i den

här frågan ämnar jag som industriminister inte göra. Jag hänvisar fill mitt    Nr 31
interpellafionssvar, där def klarf framgår att jag och regeringen står bakom    Måndapen den
def uttalande som gjordes i riksdagen 1981.                                22 november 1982

AnL 61 MARGARETHA AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag skall inte tvista med industriministern om vad som sades eller infe sades i en TT-intervju. Jag kan bara konstatera - och def är säkert industriministern väl medveten om - aft den väckte avsevärd bestörtning och uppmärksamhet. Mig veterligt är det ändå första gången sedan denna TT-intervju - den ägde rum i slutet av oktober - som industriministern klargör sin inställning till denna viktiga fråga. Det är en viktig fråga, därför att konkurs är ett av flera saneringsinstrument i en marknadsekonomi. Även om konkurs allfid måste befraktas som en nödlösning och någonting som man på alla vis skall försöka undvika är det vikfigt aft det inte skapas en frizon för stafiiga företag.

Industriministern är säkert också medveten om att han själv i flera sammanhang har diskuterat frågan om statliga konkurser eller infe. Jag har framför mig en annan intervju med industriministern, nämligen i Veckans Affärer, från den fid då han var riksdagsman här i kammaren. Han säger där att staten skulle ha konkurssaff NCB redan 1979, när det första kapitaltillskottet gavs. Det är väl så, Thage Peterson, att konkurs är och måste få vara ett saneringsinstmment bland många? Det är självklart - jag delar industriministerns uppfattning pä den punkten - att det är någonfing som man bör undvika. Det är alltid så aft ägaren måste överväga sitt ansvar. Konkurser av statligt ägda företag har dock förekommit i etf nära grannland till oss - jag tänker på Norge, där vi har både exemplet Tandbergs längre fillbaka i tiden och Tofte, där staten fanns med som delägare. Det har även förekommit i Österrike att statliga företag försatts i konkurs. Detta är självfallet inte någonfing önskvärt.

Jag skall infe förlänga den här diskussionen. I synen på stafiig företagsamhet skiljer Thage Peterson och jag oss åt högst väsentligt. Jag tycker tyvärr att de många miljarder som under 1970-talet behövt tillskjutas fill de statliga företagen - nu är det fråga om ytterligare 4,5 miljarder - visar att statliga företag är underlägsna marknadsägda företag och att man bör använda stafiig företagsamhet i undantagsfall när regional- och sysselsätf-ningspolifiska skäl talar för defta.

Om statliga företags ställning inför konkurshot

AnL 62 Industriministern THAGE PETERSON;

Herr falman! Frågan om stafiig företagsamhet får vi fillfälle att diskutera senare här i riksdagen. Jag vill gärna understryka aft jag är överens med Margaretha af Ugglas om aft konkurs är etf saneringsinstmment och att konkurs inte får, och enligt aktiebolagslagen inte kan, uteslutas vid någon form av företag. Vad jag var mån om att framhålla var följande; aft jag icke har gjort något generellt uttalande i denna fråga. Därför kan det inte vara fal om något återtagande av ett generellt uttalande.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 31 12 § Föredrogs och hänvisades

Måndagen den öIS

22 november 1982 1982/83:8 fiU finansutskottet

Meddelande om Redogörelse

interpellation 1982/83:9 till konsfitutionsutskoftet

13 § Föredrogs och hänvisades
Motion

1982/83:58 fill kulturutskottet

14 § Föredrogs men bordlades åter Justifieutskottets betänkanden 1982/83:1 och 2 Lagutskottets betänkanden 1982/83:1-3, 5 och 7-9 Utrikesufskottets betänkanden 1982/83:1 Socialförsäkringsutskoftefs betänkanden 1982/83:3, 4 och 6 Kulturutskottets betänkanden 1982/83:1-4 och 6 Jordbruksufskottets betänkanden 1982/83:1-3 Näringsutskottets betänkanden 1982/83:3, 5 och 6 Arbetsmarknadsutskottets betänkanden 1982/83:2, 4 och 5 Civilutskotfets betänkanden 1982/83:3 och 4

15 § Anmäldes och bordlades Proposifion

1982/83:68 Rekonstrukfion av Statsföretagsgruppen

16 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1982/83:59 av Jan-Erik Wikström och Karl-Eric Norrby Vissa närradiofrågor (prop. 1982/83:52)

1982/83:60 av Nils Carlshamre tn. fl.

Förlängd reglering av anslutningen av privatpraktiserande tandläkare till tandvårdsförsäkringen (prop. 1982/83:63)

17 § Meddelande om interpellation

Meddelades aft följande interpellafion framställts

den 19 november

1982/83:38 av Bertil Jonasson (c) fill jordbruksministern om småjordbrukens betydelse:

Jordbruket med binäringar spelar en stor roll för sysselsättningen i många delar av landet, både direkt och indirekt i vidareförädlingsled och

serviceverksamhet. Under de senaste åren har också förts en medveten politik för att småjordbruk i kombination med andra näringar skall bidra till att skapa och upprätthålla sysselsättning och utkomstmöjligheter i gles- och mellanbygder.

Under valrörelsen fördes från socialdemokratiskt håll fram krav på en ny jordbruksutredning. Diskussionen har sedan fortsatt, bl. a. från LO-håll. Stig Malm gick den 8 november i etf tal till fronfalangrepp mot såväl 1977 års jordbrukspoUfiska beslut som mot jordbrukarna och deras rättmätiga krav på en med andra jämförbara grupper likvärdig ekonomisk och social standard. Malms uttalande om att "det inte borde gå aft bedriva jordbruksverksamhet av den här omfattningen av rena terapiskäl" måste tolkas som etf angrepp på strävandena att med jordbruket som bas bygga upp utkomst- och sysselsättningsmöjligheter i glesbygder i kombination med andra näringar, exempelvis turism, skogsbruk och serviceverksamhet.

Det kan aldrig vara terapiverksamhet att producera livsmedel i en värld där enligt FN-uppgiffer 400 miljoner människor lever i undernäring. Resonemanget är äventyrligt också ur andra utgångspunkter. Med ett beräknat underskott i bytesbalansen på över 20 miljarder kronor, borde varje möjlighet tas till vara att inom landet producera det vi har förutsättningar för. Även om man säljer fill lågt pris påverkas handelsbalansen i posifiv riktning.

En utslagning av sysselsättnings- och utkomstmöjligheterna i glesbygderna skulle också kosta samhället stora summor, särskilt som det infe nu längre finns något sug efter arbetskraft inom andra sektorer i samhället. De sociala och miljömässiga konsekvenserna av tidigare centraliserings- och folkom-flyttningspolifik borde också mana till eftertanke.

Mot denna bakgrund är det inte underligt att mänga människor i glesbygderna i dag känner oro, en oro som jag också delar. Angreppen på jordbrukspolifiken berör inte bara jordbrukarna, utan i lika hög grad många gles- och mellanbygders möjlighet aft erbjuda utkomst- och sysselsättningsmöjligheter, och därmed bygdens överlevnad.

Regeringen måste ge besked för att stilla den oro sorn den senaste tidens debatt skapat, och jag vill därför fråga jordbruksministern:

Hur ser jordbruksministern och regeringen på den roll småjordbruken tillsammans med andra näringar (skog, turism, m. m.) spelar som underlag för försörjning och sysselsättning liksom service i gles- och mellanbygder?

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Meddelande om frågor

18 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 19 november

1982/83:119 av Erik Olsson (m) till jordbruksministern om den naturliga reproduktionen av lax och havslaxöring i de norrländska älvarna;

Nr 31

Måndagen den 22 november 1982

Meddelande om frågor

Tillgången på lax och havslaxöring har under senare år försämrats. Särskilt påtagligt är detta i Ångermanälven och älvarna norr därom.

Stort hinder för den naturliga reproduktionen utgör de fasta fiskeplatserna i älvmynrtingsområdena. Härigenom minskar också tillgången på avelsfisk för fiskodlingsanstalferna, vilket även påverkar den volym fisk som kan återutsätfas.

Avser jordbruksministern att förbättra förutsättningarna för den naturliga reproduktionen av lax och havslaxöring i de norrländska älvarna?

den 22 november

1982/83:120 aV Ing-Marie Hansson (s) till statsrådet Bengt Göransson om planerad försöksverksamhet med kabel-TV-sändningar i Lund:

Enligt uppgift planerar televerket att under 1983 igångsätta etf omfattande försök med kabel-TV-sändningar i Lund.

Avsikten är att täcka in större delen av tätorten Lund. Förutom de svenska TV-pfogfamrrien skall också signaler från flera utländska TV-program tas in och sändas ut över kabelnätet. Även lokala TV-sändningar är aktuella. Def innebär att ett stadigt verk etablerar sig som rundradiosändare för aft bl. a. sända program med reklaminslag.

Frågor som rör kabel-TV-verksamhet är en av huvuduppgifterna för den parlartientariska massmediekommittén. Den har ännu inte haft möjlighet att närmafe behandla detta. Jag anser det nödvändigt med en samordning av olika initiafiv och intressenter i denna vikfiga fråga.

Mot bakgrund av vad jag här anfört vill jag ställa följande fråga till statsrådet Bengt Göransson:

Avser statsrådet ta initiafiv som syftar till en samplanering av olika slag av försök när det gäller utveckling av TV-sändningar i Sverige?

1982/83:121 av Gunilla André (c) till statsrådet Anita Gradin om de polifiska partiernas medverkan i det statliga jämställdhetsarbetet:

Enligt en tidningsuppgift kommer jämställdhetskommitfén att läggas ned. Med detta som utgångspunkt vill jag fråga om statsrådet har för avsikt att undandra andra politiska parfier inflytande och medverkan på det statliga jämställdhetsarbetet?

1982/83:122 av Eva Hjelmström (vpk) till statsrådet Bengt Göransson om de s. k. fria teatergruppernas ekonomiska situation:

De s. k. fria teatergrupperna befinner sig i etf utomordenfiigt prekärt ekonomiskt läge. Kulturrådet avser att göra en översyn av deras situation, men läget är i dag sa pass akut att grupperna har begärt ett extraanslag om 9 milj. kr.

Med hänvisning till detta hemställer jag att till kulturministern få ställa följande fråga:

Avser kulturministern att snabbt göra en insats för de fria grupperna, och    Nr 31
hur bedömer kulturministern möjligheterna att på sikt rädda deras fortsatta    Måndaeen den
existens?                                                                                      22 november 1982

19 § Kammaren åtskildes kl. 16.58. Meddelande om

interpellation In fidem

BENGT TORNELL

/Solveig Gemert