Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:26

Måndagen den 15 november

Kl. 11.00

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Fyllnadsval till utskott

Kompletteringsval till utskott

1 § Fyllnadsval till utskott

Förefogs val av en suppleant i skatteutskottet.

AnL 1 TALMANNEN:

Enligt ett till kammaren inkommet profokollsufdrag har valberedningen föreslagit Tommy Franzén fill suppleant i skatteutskoftet.

Kammaren utsåg till

suppleant i skatteutskottet Tommy Franzén (vpk)

2 § Anmälan om kompletteringsval till utskott

AnL 2 TALMANNEN:

Socialdemokrafiska riksdagsgruppen har som suppleant i skatte- och socialförsäkringsutskotfen anmält Kristina Lundberg, som inträtt som ersättare för Curt Boström efter Bruno Poromaa.

Vidare har socialdemokratiska riksdagsgruppen som suppleant i utrikes-och försvarsutskotten under Axel Anderssons ledighet anmält hans ersättare Kenth Högström.

Moderata samlingspartiets partigrupp har som suppleant i skatte- och utrikesutskotten under Bo Lundgrens ledighet anmält hans ersättare Ingeborg Hartelius.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

Talmannen förklarade valda till

suppleanter i skatteutskottet Kristina Lundberg (s) Ingeborg Hartelius (m)

suppleanter i utrikesutskottet Kenth Högström (s) Ingeborg Hartelius (m)

suppleant i försvarsutskottet Kenth Högström (s)

suppleant i socialförsäkringsutskottet Krisfina Lundberg (s)

3 § Talmannen meddelade att Christer Nilsson (s) denna dag återtagit sin plats i riksdagen, varigenom Berit Löfstedts uppdrag som ersättare upphört.

4 § Svar på interpellation 1982/83:15 om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

AnL 3 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Ivar Franzén har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att främja ett effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet och bibehålla mer flexibla värmesystem.

I riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 (prop. 1980/81:90, NU 1980/81:60, rskr 1980/81:381) förutsågs att el skulle kunna användas för att spara olja vid husuppvärmning genom användning av upp till 19 TWh el utöver den elvärme som då var installerad. Av denna el förutsattes en del komma till användning i stora elpannor, medan en annan del avsågs användas som drivenergi i värmepumpar. Den största delen förutsågs dock aft användas för konvertering av oljeeldade pannor i småhus till vattenburen elvärme.

Under def senaste året har det skett en snabb övergång från olja fill el, vilket är naturligt eftersom de enklaste och mest lönsamma åtgärderna inom oljeersättningsprogrammet genomförs först.

Jag anser dock att def är vikfigt att övergången till elanvändning sker på ett planerat sätt. Den erforderliga avvägningen mot andra energislag görs bäst på det lokala planet, ute i kommunerna. Kommunerna har nyligen lämnat in sina oljereduktionsplaner till statens industriverk. Dessa planer analyseras f. n. inom oljeersätfningsdelegationen. Delegationen kommer i nära samverkan med industriverket att senast den 1 februari 1983 redovisa förslag till hur arbetet med att minska oljeanvändningen i kommunerna bör drivas

vidare. Utan att föregripa delegationens rapport vill jag redan nu säga att det är viktigt att kommunerna genom en aktiv planering verkar för en rationell utformning av uppvärmningssystemen i kommunerna. Det kan inte uteslutas aft kommunernas möjligheter att påverka byggnadernas uppvärmningssystem måste öka.

Parallellt med övergången från olja till el genom installation av elpafron, elkassetter, kombinationspannor och elpannor pågår en mycket intensiv utveckling av värmepumpar. Det gäller inte bara stora värmepumpar för fjärrvärmenät utan även mindre värmepumpar för enskilda hus. Till de fastighetsägare som går över till värmepumpar lämnas statliga energisparlån på särskilt gynnsamma villkor. Hittills har ca 5 000 sådana anläggningar fått stöd.

Utvecklingsarbete rörande värmepumpar pågår på många håll. Bl. a. statens vattenfallsverk bedriver sedan några år tillbaka ett omfattande arbete på värmepumpsområdet. Enligt vad jag har erfarit kan verkefs samarbete med den tillverkande industrin leda till påtagliga förbättringar i tillförlitligheten och en påtaglig kostnadsminskning även för värmepumpar lämpade för småhus. Inom statens planverk och statens provningsanstalt pågår ett omfattande arbete med typgodkännanden av sådana värmepumpar.

Regeringen har vidare i den nyligen framlagda propositionen (prop. 1982/83:50) om vissa ekonomisk-politiska åtgärder föreslagit aft en delegafion för upphandling inom energiområdet skall inrättas. Delegationen kommer, vid riksdagens bifall fill förslaget, att disponera 700 milj. kr. under år 1983. Delegationen kan bl. a. spela en roll vid upphandling av värmepumpar. Genom delegationens arbete bör det vara möjligt att väsentligt öka takten i installafionen av sådana anläggningar. Genom inrättande av delegationen bereds kommunerna möjlighet att spela en mer aktiv roll än tidigare. Som framgår av vad jag har sagt har regeringen således redan vidtagit åtgärder för att främja ett effekfivt utnyttjande av den tillgängliga elkapaciteten.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

AnL 4 IVAR FRANZÉN (c);

Herr talman! Jag tackar statsrådet Birgitta Dahl för svaret.

Jag noterar med tillfredsställelse att statsrådet delar min uppfattning att värmepumpstekniken har och kommer att få allt större betydelse för att "bättre bruka" den elkapacitet som finns tillgänglig. Även om jag är tveksam fill statsrådets förslag och starka filltro fill att styra värmepumpsutvecklingen med inrättande av en delegation och en stor påse pengar, skall jag inte i första hand ta upp detta i debatten, utan jag skall ägna mig åt ett par problemställningar i min interpellation som statsrådet, medvetet eller omedvetet, helt avstått från att ta upp i sitt svar.

Den omfattande övergången till enbart elvärme i befintliga hus med fungerande oljeeldning som har skett, pågår och planeras, utgör en uppenbar risk för att vi når "effekttaket'" för vår elkapacitet utan att samtidigt få en tillnärmelsevis optimal oljeersättning. Detta förhållande är ett allvarligt problem för Sverige som nation och blir efter hand ett betydande

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

kostnadsproblem för alla elabonnenter. Det är anmärkningsvärt att energiministern förbigått detta i sitt svar.

Herr talman! Jag skall med ett par bilder försöka att ytterligare belysa denna problemställning. På bildskärmen ser vi nu en bild som visar varaktigheten för olika stora effekter - dvs. behövlig elkapacitet - i en välisolerad villa med elvärme. På den vågräta axeln har vi årets timmar, totalt 8 760. På den vänstra lodräta axeln anges effektbehovet i kW. Vi kan se aft effektbehovet under sommartid begränsas fill ca 1 kW för varmvatten, medan det under extremt kalla dagar är ca 10 kW. Under en mycket kort tid av året behövs det högre effekt än 6 kW. Vi kan se att under ett normalår utnyttjas effekter över 6 kW och upp fill 10 kW i genomsnitt endast 250 timmar per år, den tionde kilowatten endast någon eller några timmar och den sjunde några hundra eller högst 1 000 fimmar per år. Av texten nedtill på bilden framgår kostnaden för att bygga ut ny elkapacitet när det gäller såväl produktions- som distributionsnätet. Siffrorna anges per kW. Kostnaden 11 000 kr., sammanlagt för både produktion och distribution, avser ca 70 % av aktuell nybyggnadskostnad. Med 12 % ränta blir årskostnaden 1 320 kr. per kW och år', dvs. en kapacitet på 1 kW har den kapitalkostnaden.

Om vi jämför denna kostnad med användningstiden för toppeffekten i våra elvärmda villor, som var ca 250 fimmar per år, så kan vi konstatera att bara kapitalkostnaden, exkl. alla bränsle- och övriga driftkostnader, motsvarar 5:28 kr. per kWh. Det är ungefär 20 gånger mer än vad abonnenterna i dag betalar.

Mer schemafiskt kan vi se detta förhållande på de två lodräta axlarna på bildens högra sida. Den första axeln visar hur mycket olja som ersätts per utnyttjad kilowatt. Vi ser då att den första kilowatten, dvs. baslasfen, ersätter bortåt en kubikmeter olja per år, medan redan den femte kilowatten motsvarar endast 200 fill 300 liter olja. Toppeffekten 7-10 kW ger i genomsnitt bara 25 1 oljeersättning per kW. Längst till höger på bilden anges det oljepris som krävs för att täcka kapitalkostnaden för utnyttjad eleffekf. Vid kontinuerlig användning årets alla timmar är det priset så lågt som ca 1 000 kr. Men för toppeffekt, som används få timmar, behövs ett oljepris pä flera tiotusentals kronor för att oljeersäftning skall betala kapitalkostnaden för "upplåst" eleffekf.

1 dag fördelas dessa mycket höga kostnader nästan lika över hela elförbrukningen och ger därför en falsk bild av elvärmens verkliga ekonomi. Efter hand som nätutbyggnad måste ske kommer dessa merkostnader att direkt höja elpriset.

Lika allvarlig är den låsning som sker genom enbart elvärme och den begränsning som denna utgör för oljeersättning.

Om en tillgänglig effekt på 10 kW används för att klara hela uppvärmningen i en villa, kan vi ersätta ca 3 m-* olja per år. Om samma kapacitet fördelas på tre villor, blir oljeersättningen 6-8 m per år eller mer än dubbelt så stor - och detta utan att vi tar i anspråk vare sig större produktions- eller distributionskapacitet.

Herr talman! Jag avser att belysa denna problematik med ytterligare en

bild. Jag vill med den visa hur varierande oljeersättningen kan bli per använd kilowattimme, beroende på hur effektivt vi använder elströmmen och hur den produceras.

Vi kan först konstatera att oljeersättningsfaktorn vid vanlig elvärme är knappt 1,5, dvs. en insatt kWh el motsvarar ca 1,5 kWh oljeenergi. Detta kan självfallet variera betydligt på grund av pannverkningsgrad m.m. Kompletterar vi elvärmen med olja eller fast bränsle när det är som kallast, kan oljeersättningsfaktorn stiga fill bortåt 2.

För värmepumpar varierar oljeersättningsfaktorn mellan 2,5 och 5, beroende på storlek och driffförhållanden. Särskilt anmärkningsvärt är kanske hur god oljeersätfningsfaktor värmepumpar som utnyttjar ventilationsluft som energikälla har. De stora värmepumpar som utnyttjar avloppsvatten som energikälla har också mycket god oljeersätfningsfaktor-4 eller däröver.

Anmärkningsvärd är den negativa oljeersätfningsfaktor vi får, om vi använder el för toppeffekt och denna måste produceras i oljekondensverk. Jämfört med en vanlig villapanna går det åt 1,25-1,5 kWh mer oljeenergi för varje kWh elvärme som. vi tillför villan, om elströmmen produceras i oljekondenskraftverk i stället för att oljan bränns direkt i villans egen panna. Bränslekosfnaden blir alltså dubbelt så hög.

Minst lika anmärkningsvärda är de två röda staplarna längst till höger på bilden, som visar aft svavelutsläppet är ca 5 gånger så stort från oljekon-densverket som från villapannan vid produktion av samma mängd nyttiggjord värmeenergi.

De två bilderna som jag visat kan sammanfattas ungefär så här.

Def är viktigt att vi brukar såväl effekt som energi bättre.

Använder vi 19 TWh elenergi med en oljeersättningsfaktor på 3, vilket är fullt möjligt med värmepumpar och mycket sommarel, så blir oljeersätfning-en 5,7 miljoner ton olja. Detta är en fördubbling jämfört med vanlig elvärme.

Om vi skulle förbruka 19 TWh elenergi i hus med enbart elvärme, krävs tillgång till en sammanlagd effekt på mer än 12 000 000 kW för att klara de kallaste dagarna. Hela kärnkraftsprogrammet har en sammanlagd effekt på 9 160 000 kW. Alla försfår aft en sådan effekfupplåsning skulle bli förödande för möjligheterna till en effektiv användning av vår elkapacitet. Medelanvändningstiden för totaleffekten blir under sådana förhållanden ca 1 500 timmar per år eller ca 17 % av den totala fiden.

Kan utnyttjandetiden förlängas fill 4 500 fimmar per år, motsvarande ca 50 % av total tid, så kan antingen elproduktionen tredubblas eller oljekondensverkén användas i mindre omfattning, och distributionsnätet behöver infe byggas ut i samma omfattning.

Ett riktigt brukande av både elenergi och eleffekf kan innebära en fördubbling av oljeersättningen och en väsentlig minskning av investeringarna i distributionsnätet. Det är denna mångmiljardvinst för Sverige och för Sveriges elabonnenter som jag finner så angelägen. Jag hoppas att

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

energiministern också skall finna den angelägen och vilja vidta åtgärder för att främja detta.

AnL 5 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Självfallet skall vi använda den tillgängliga elen så effektivt som möjligt och göra allt för att minska oljeanvändningen.

Jag vill bara konstatera att det som Ivar Franzén här gör egentligen är att mycket kraftfullt kritisera den politik som har förts de senaste åren på detta område. Vad vi nu ser är ju resultatet av de senaste regeringarnas bristande politik på detta område.

Vi har från socialdemokratisk sida under de senaste åren gång på gång krävt en rad olika åtgärder för en skärpt elpolitik, för att kunna reservera elen för de mest effektiva användningsområdena och samtidigt kunna använda den för att minska vårt oljeberoende utan att binda oss för kärnkraften inför framtiden. Vi har krävt åtgärder i den riktningen. Def gäller sådant som en effektivisering av kommunernas planering, skärpta regler när det gäller elanvändningen för uppvärmning osv. Hade våra förslag fått stöd av de dåvarande regeringarna eller något av de partier som saft i riksdagen under denna fid, t. ex. Ivar Franzéns eget, då skulle verkligheten ha sett helt annorlunda ut.

Nu är vi lyckligtvis i den situationen att vi kan genomföra en sådan politik. Jag kan försäkra att utöver de förslag som vi redan har lämnat kommer det att lämnas en rad andra. Det kommer att bli en kraftfull elpolifik för effekfivaste möjliga elanvändning, en politik för att minska oljeberoendet, en politik för att möjliggöra aft vi utnyttjar kärnkraften under en övergångstid men pä ett sådant sätt att vi klarar målet att avveckla den.

Jag tar Ivar Franzéns inlägg som en försäkran om att vi kommer att få stöd för den politiken - även om jag nog tycker att det var Htet onödigt grinigt att kritisera ett förslag som syftar till aft speciellt stimulera en sådan politik, infe minst utvecklandet av värmepumparna.

AnL 6 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Om det vore så väl att verkligheten överensstämde med vad statsrådet här säger, att socialdemokraterna skulle ha lagt fram en rad förslag som vi centerpartister infe har stött och som skulle ha verkat just i den riktning som jag har pläderat för här, så skulle jag inte tveka att ta på mig den skuld som det innebär att vi inte följt med dem. Men så är inte verkligheten. I verkligheten är det ju så att det är en lång rad förslag som vi i motioner och på annat sätt - och, erkänner jag, också i kompromisser inom trepartiregeringen -icke till fullo har kunnat få igenom. Därigenom finns det helt klart vissa brister. Men det är inte några brister som har berott på att def har funnits bättre förslag frän socialdemokraterna som effekfivt har verkat här. Det har funnits förslag om ytterligare styrningar, som dock i många fall haft en ytterligt tveksam effekt.

Varför dröjer nu bestämmelsen när det gäller skärpningen av energihushållningskraven? Vad beträffar det här med direktverkande el vill jag fråga;

Varför ställde ni inte upp redan från början när vi ville skärpa kraven ytterligare, om ni nu har funderingar i den riktningen?

Jag vill säga att jag egentligen är besviken på att kraftbolagen inte har känt ett större ansvar. Det finns ju - jag hoppas att alla förstår det - ett mycket klart samband mellan den inriktning av energipolitiken som jag har pläderat för här och de faktiska kostnaderna hos kraftbolagen. På sikt måste den politik jag rekommenderar, effekfivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet, vara någonfing som är grundläggande också för kraftbolagens ekonomi. Men på något sätt har man icke tillräckligt snabbt gripit sig an detta. Därför har man, tvärtemot de mycket klara intentionerna i energiproposifionen som def rådde enighet om, gått mot en utveckling vad beträffar utnyttjande av elkapacitet, speciellt när det gäller elvärme, som icke har varit förutsedd och som det inte fanns underlag för i riksdagsbeslutet.

På något sätt har det uppstått en beklaglig fördröjning i agerandet som jag tror beror på den marknadsekonomi som ändå till sist bör styra det hela. Defta har gjort att det nu är aktuellt att från regeringens och även från riksdagens sida försöka trycka på ytterligare, så att vi inte släpas in i ett ineffektivt utnyttjande som kommer att kosta oss väldigt mycket pengar.

Jag är oerhört glad över den positiva inställningen fill värmepumpar. Men tänk om socialdemokraterna hade varit tillnärmelsevis så positiva våren 1981! Då skulle vi ha kunnat lösa det här stora Stockholmsproblemet mycket snabbare och effekfivare. Vi skulle över huvud taget ha kunnat göra stora insatser som hade främjat ekonomi och sysselsättning i dag.

Bara till sist: En enda siffra talar för hur snabbt köldkänsligheten av vårt elsystem har förvärrats. År 1973 hade vi ungefär en 50-procenfig variation mellan sommar och vinter då det gäller energiförbrukning. Den har stigit till 100 %, räknat per månad i medeltal, från 1973 fill 1976. Senaste vintern var variafionen ungefär 200 %. Detta talar sitt tydliga språk om vilken misshushållning med energi vi är på väg att åstadkomma.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

AnL 7 Statsrådet BIRGITTA DAHL:

Herr talman! Jag konstaterar att det har gått ett och halvt år sedan riksdagen fattade de energipolitiska beslut som bl. a. föreskriver skärpta normer för direktverkande el jämfört med tidigare, dock inte så hårda som vi socialdemokrater ville ha vid riksdagsbehandlingen. Under den tiden har de borgerliga regeringarna inte fattat något beslut alls. En månad efter maktskiftet är vi på väg att få de beslut som behövs. Men på grund av fördröjningen under mittenregeringens fid med att verksfälla riksdagens beslut klarar tyvärr inte småhusfabrikanterna kraven. Hade ni skyndat på hade detta över huvud taget inte behövt vara aktuellt. Hade man dessutom följt våra förslag hade vi haft hårdare regler än i dag.

Vidare: Hade man följt våra krav på att framför allt kommunerna men även samhället i övrigt skulle få starkare styrmedel - som Ivar Franzén nu också förklarar att han inte vill ha - skulle vi haft ett grepp över utvecklingen när det gäller elkonverfering på ett sätt som vi nu saknar. Jag beklagar situafionen och kan försäkra Ivar Franzén att vi kommer aft vidta åtgärder

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om effektivare utnyttjande av tillgänglig elkapacitet

för att åstadkomma detta och så fort som möjligt hämta in den försening som blivit på grund av att de borgerliga regeringarna - med den samhällssyn som de borgerliga har - infe klarar av detta.

Jag vill också notera att def är speciellt viktigt, för att vi skall klara uppgifterna på det här området, att socialdemokratin också har vunnit kommunalvalet i så många kommuner, inte minst i storstadskommuner. Def kommer att betyda att vi får en helt annan och mer medveten planering på det här området än vi hittills haft.

AnL 8 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Jag tror att det finns stor anledning att i en sådan här debatt inte bara påstå att man velat olika saker och att def är de andra som varit orsak fill förseningarna. Det finns nog all anledning att analysera det hela, och då tror jag att Birgitta Dahl kommer att få justera sina uttalanden högst betydligt.

Man kan jämföra vad som åstadkommits i de s-styrda kommunerna med förhållandena i andra kommuner. Ta t. ex. Norrlandskommunerna, där oerhört många förslag från vår sida saklöst har förkastats av de socialdemokratiska majoriteterna.

Det är inte den borgerliga regeringen som har försenat de hårdare bestämmelserna för direktverkande el. Jag har mycket svårt aft förstå det -beslut är ju fattat. Det måste i så fall vara att man inom ämbetsverk och på andra håll infe hunnit med. Att rikta en sådan anklagelse mot den borgerliga regeringen är mycket långsökt.

Det finns en röd tråd i den i vissa avseenden posifiva energipolitik som statsrådet nu signalerar, och den skrämmer mig en del. Def gäller att om någonting bara sker planerat, då är det bra. Denna oerhört starkt uttalade vilja aft centralstyra och bestämma över andra och tro att allfing genom detta är rätt och riktigt - det är skrämmande. Vi behöver nog alla ha den ödmjukheten att vi erkänner att vi inte kan överblicka de lokala förhållandena. Det behövs stor frihet - och def säger statsrådet faktiskt också i en passus. Men sedan raderas det ut i den allmänna attityd som hon intar.

Den inriktning som vi har haft på energipolitiken - aft så långt möjligt låta de verkliga kostnaderna styra energipolitiken - tror jag är rikfig. Orsaken till att det inte har gått rätt vad gäller utnyttjande av effekten för elvärme är att de verkliga kostnaderna inte rikfigt fått slå igenom på sättet att bruka den fillgängliga effekten. Jag tror att det är nödvändigt att i någon mån ha en kostnadsanpassad taxa för att def skall bli en för framtiden rikfig utveckling.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1982/83:13 om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

AnL 9 Ekonomi- och budgetministern KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Gunnar Biörck i Värmdö har frågat mig om jag har för avsikt att tillse att "modellblanketfer" av det slag som skall användas vid 1984 års taxering för 1983 års inkomster kommer att finnas tillgängliga för medborgarna före utgången av innevarande år. Enligt vad som sägs i interpellationen skulle defta vara nödvändigt för att de skattskyldiga skall kunna förutse effekterna i det individuella fallet av skattereformen och beräkna den skatt som skall betalas under år 1983.

Jag skall börja med att lämna en kort redogörelse för de olika åtgärder som har vidtagits för aft sprida information om inkomstskattereformen.

När den departementspromemoria angående skattereformen som hade utarbetats på grundval av överväganden inom en särskild expertgrupp lades fram i oktober 1981 hade inom budgetdepartementet utarbetats en särskild informationsbroschyr. En omarbetad version av denna utgavs i samband med riksdagsbeslutet i juni 1982. Broschyrerna har i ett mycket stort antal distribuerats till myndigheter, organisationer, företag och enskilda personer.

Till skattskyldiga med s. k. stående jämkning av den preliminära skatten har under hösten utsänts ett informationsblad med vissa uppgifter om skattereformen och dess påverkan på förutsättningarna för jämkning.

Vidare har riksskatteverket framställt en informationsbroschyr med särskild inriktning på förhållandena vid 1984 års taxering. Denna broschyr har sedan andra halvan av oktober funnits tillgänglig hos skattemyndigheterna.

Enligt min mening innebär denna informationsinsats att tillfredsställande åtgärder har vidtagits för aft sprida kännedom om skattereformen och ge de skattskyldiga möjlighet att bedöma effekterna på sin egen inkomstskattesituation. Jag kan inte finna aft en närmare kännedom om deklarationsblankettens utformning skulle kunna i nämnvärd omfattning bidra till detta ändamål. Att i stort sett samfidigt tillhandahålla blanketter för 1983 och 1984 års taxeringar skulle dessutom innebära en betydande risk för missuppfattningar och förväxling.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

AnL 10 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Ekonomi- och budgetministern har haft vänligheten att besvara min interpellation rörande deklarationsblanketter för 1984 års taxering, och för det besvär han gjort sig med detta och med att i god tid tillställa mig svaret vill jag framföra mitt tack. Jag kan däremot inte förklara mig nöjd med vad Kjell-Olof Feldt har haft att anföra i sak.

Efter den underbara natten - och det smärtsamma uppvaknande som för somliga följt på denna - drabbas vi nu om en och en halv månad av vad som har betecknats som en av de mest genomgripande skatteomläggningar som någonsin har gjorts i vårt land. Den radikala förändringen av avdragsprin-

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

ciperna, som även berör kvittning mellan makar, och införandet av begreppen grundbelopp, brytpunkt och tilläggsbelopp kommer rimligtvis att betyda en helt ny deklarationssituation i februari 1984 avseende 1983 års inkomster för tiotusentals, förmodligen hundratusentals, medborgare. Det är uppenbart att de deklarationsblanketter som därvid skall användas måste vara utformade på ett helt annat sätt än de blanketter som vi vant oss vid sedan åtskilliga år.

Def har brukat sägas att medborgarna vid uppgörande av sina deklarationer bör ta fram och titta på kopian av förra årets deklaration, och vi får ju alla godhetsfullt av fogden två exemplar av varje års blanketter för att kunna bevara det ena som underlag för nästa års deklaration. För alla dem, vilkas inkomster redan i år eller i varje fall nästa år kommer att passera brytpunkten, kommer rimligtvis 1983 års deklarafionskopia att bli skäligen ointressant annat än som ett historiskt dokument. Det blir 1984 att börja på ny kula.

Budgetministern - jag tillåter mig fortsättningsvis, för enkelhetens skull och utan dubbelbottnade avsikter, att lämna "ekonomin" åt dess öde - har i sitt svar sagt aft det utgavs en broschyr om def nya skattesystemet i juni 1982, som skulle ha distribuerats till myndigheter, organisationer, företag och -Htet på sladden - tydligen också fill "enskilda personer". Man frågar sig onekligen: 1 så fall vilka?

Ja, Kjell-Olof Feldt, så går det ju till i överhefssamhällef. Det finns just nu uppe på "hyllan" en utmärkt utställning om de svenska skatternas historia. Den inleds med orden: "Alla skatter har krävts ut av en överhet." Nu är def Kjell-Olof Feldt som är överheten. Jag kan likväl inte förebrå den nuvarande budgetministern för sommarens broschyr i annan mån än att han tycks solidarisera sig med detta uttryck för def sedvanliga, ganska nonchalanta myndighetssamhällef - för def är ju faktiskt de enskilda personerna som deklarerar, inte myndigheterna och organisationerna. Kjell-Olof Feldt är däremot själv ansvarig för en annan broschyr om förhållandena vid 1984 års taxering som, enligt hans egen uppgift, "sedan andra halvan av oktober funnits tillgänglig hos skattemyndigheterna". Tack för den upplysningen, här och nu! Jag undrar hur man annars skulle ha fått reda på def!

Därmed anser tydligen budgefministern allan rättfärdighet vara uppfylld. Men så är det naturligtvis inte. Saker och ting ser nämligen väldigt olika ut beroende på def håll, från vilket man ser dem - om det är ovanifrån eller underifrån. Kjell-Olof Feldt - eller den som författat hans svar - har sett saken ur det översåtliga myndighetsperspektivet. Jag har försökt se def underifrån, som en vanlig, enkel, hunsad deklarant.

Om Vår Herre är nådig kommer jag förmodligen över brytpunkten nästa år och drar väl då även hustru min med mig, om jag förstått saken rätt. Men trots ansträngningar har min begåvningsreserv infe räckt till för att bilda mig en föreställning om vad de nya reglerna, transponerade till ett antal imaginära deklarafionsblanketter, i verkligheten skuUe komma att innebära för oss. I min interpellation försökte jag konkretisera situationer av detta slag i mera generella termer. Jag såg då också framför mig bilden av Kjell-Olof

Feldt i blå snickarbyxor framför villan i Nacka, med sin statsrådslön, en bunt för fillfället oskadliggjorda aktier och med sin informationssekreterare - vars spänst många av oss avundas henne - vid sin sida. Kort sagt, med interpellationens ord: "två makar som var för sig har inkomster såväl av tjänst som av kapital och/eller rörelse och som bebor en av dem ägd fastighet". En sak är att läsa broschyrer, en annan att fylla i rätta rader och kolumner och sedan flytta summor fram och tillbaka mellan blanketterna, under iakttagande av något hundratal finstilta anmärkningar i vidhängande bruksanvisningar. Det är sådana svårigheter som rimligtvis kommer aft drabba även åtskilliga riksdagsmän, av vilka flertalet, om Gud är god, också kommer att, med eller utan äkta hälfter, passera brytpunkten nästa år.

För att sådana personer skall kunna bedöma vad de själva eller deras huvudarbetsgivare skall leverera i skaft under 1983 är det nog nödvändigt att de snarast får vad jag kallat en modellblankeft av 1984 års modell, där de kan plocka in sina egna siffror i de nya kolumnerna och se vad summorna till slut ungefär kommer att bli. Detta, Kjell-Olof Feldt, är faktiskt bara en smula praktisk psykologi och pedagogik och ingenfing annat.

Det är klart att för den som själv stått för utformningen av den nya skattereformen kan det hela kanske tyckas enkelt, särskilt om man är pol.mag. och fil.lic. i nationalekonomi och dessutom kan vara hjärfiigt tacksam för att ha två departement till sitt förfogande. Men för oss vanliga dödliga är det fakfiskt inte lika enkelt. Inte desto mindre vore det intressant att veta om budgetministern själv ägnat en tanke åt hur 1984 års deklaration kommer att se ut för den egna familjens del.

Om jag inte minns alldeles fel var det en gammal skånsk bondeförbunds-hövding här i riksdagen som brukade bedöma föreslagna reformer med utgångspunkt i hur det skulle te sig på hans egen gård. "Det tål att tänka på", som Hamlet sade, också i det här sammanhanget, sä att man inte oförhappandes drar på sig "vårt hela långa levernes elände". Det är faktiskt inget orätt i att planera familjens ekonomi sä länge det sker, som det heter i regeringsformen, "under lagarna".

Visserligen har jag inte nåtts av någon av de broschyrer Kjell-Olof Feldt nämnde, men en vänlig själ har lånat mig några av de informations- och utbildningsböcker som riksskatteverket distribuerat till sin personal. Efter att ha försökt fillgodogöra mig innehållet i den nära 2 kg tunga bibban måste jag likväl, med begagnande av en numera i umgänget med myndigheter inte helt ovanlig fras, vitsorda att jag visserligen "tagit del, men ej förstått". Def kan möjligen till någon del bero på att inte heller myndigheten förstått. Men i de där häftena finns faktiskt också några prov- och modelldeklarafionsblan-ketfer, speciellt avpassade för redovisningen av filläggsbelopp. Det borde därför infe varafekniskt omöjligt för riksskatteverket och RS-sysfemet aft låta datorerna distribuera sådana modelldeklarationer - om de nu är rikfiga -till alla som på basen av 1982 års deklarafioner kan beräknas ha intresse av att veta vilka spelregler som i praktiken kommer att gälla för just deras ekonomi under år 1983. Detta vore, enligt mitt sätt att se, en naturligt serviceåtgärd -ehuru tanken på service åt medborgarna och inte bara åt myndigheterna 2 Riksdagens protokoll 1982/83:26-30

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsr blanketterna för 1984 års taxering

förmodligen är ännu mera främmande för riksskatteverket än t. o. m. för budgefdeparfementet.

Budgetministerns omedelbara, negativa svar måste bero på antingen allmän oginhef - men det vill jag inte i första hand frö - eller - vilket väl är både mest sannolikt och mest oroväckande - på att varken regeringen eller riksskatteverket egentligen ännu har klarf för sig hur de deklarationsblanketter fill sist skall se ut som skall kunna safisfiera de ekvationer som den slufiiga versionen av den famösa skatteöverenskommelsen inrymmer. Det skulle vara av intresse att höra vilken av dessa förklaringar budgetministern vill fy sig till i försvaret av attityden att ingenting göra.

Herr talman! Jag skall inte i den här omgången besvära budgefministern med fler frågor. Som det nu är riskerar ett stort antal människor att i februari 1984 överraskas av att deras ekonomi, sådan den varit 1982 och kanske fortsatt att vara 1983, drabbas av en väsentligt höjd skatt genom ändringar i avdrags- och särbeskattningsreglerna samt införandet av tilläggsbelopp. Det är ganska nostalgiskt att tänka på att om inte Rolf Wirtén aningslöst låfit sig förföras under den underbara natten, så hade den borgerliga regeringen stått fast vid sina ursprungUga skatteplaner och då hade medborgarna redan i år kommit i åtnjutande av en marginalskattesänkning utan aft samtidigt drabbas av några tillkrånglade tilläggsskatter ovanför en godtyckligt vald "brytpunkt". Def kan vara skäl för väljare över brytpunkten runt om i vårt land aft komma ihåg den saken, när de om några månader, i februari 1983, gör sin sista "vanUga" deklarafion. 1984 behövs nog ingen påminnelse. Då är loppet redan kört.

AnL 11 Ekonomi- och budgefministern KJELL-OLOF FELDT: Herr falman! I och för sig kan det ju alltid finnas skäl aft med krifiska ögon granska de broschyrer och det informationsmaterial som våra myndigheter lämnar. Def är säkert viktigt att man bedömer defta material från flera utgångspunkter, inte bara från myndigheternas utan också från deras utgångspunkter som skall använda sig av materialet. Hade Gunnar Biörck i Värmdö lagt upp sin interpellafion ufifrån utgångspunkten att man kunde förbättra, utvidga eller mer effektivt distribuera det informationsmaterial som finns, skulle jag nog kunna tänka mig att det funnits utrymme för en debatt om sådana åtgärder. Men nu gällde hans fråga huruvida man skulle införa något nytt i sammanhanget, nämligen att de skaftskyldiga, var och en tydligen, skulle få en särskild deklarafionsblankett som avser den deklaration de skall utföra på våren 1984.

Jag frågar mig hur en sådan blarikeft skulle förbättra situationen för den enskilde skattskyldige. Jag undrar om det är lättare att ta reda på huruvida ens skatteförhållanden väsentligt förändras under 1983 med en sådan blankett än med det material som jag talade om för en stund sedan. Det är nämligen så aft de som kan antas ha intresse av att redan nu, hösten 1982 eller i varje fall i början av 1983, veta något om hur skatterna slår med avseende på 1983 års inkomster, är de som har att utgå från att de behöver begära jämkning av sin preliminärskatf. De som inte tror att de behöver begära

jämkning eller som har sådana skatteförhållanden att de någorlunda enkelt kan ta reda på huruvida detta är fallet, behöver inte heller ha så väldigt noggranna kalkyler.

Jag vet infe om Gunnar Biörck har sett den broschyr som delas ut till dem som tror att de kan behöva begära jämkning av sin preliminärskatf, till dem som redan har jämkning eller som tror att de behöver begära det nästa år. Jag vet inte om Gunnar Biörck tycker att den inte duger för det ändamål som den är avsedd aft ha. Jag har tittat på den. Jag är väl miljöskadad efter aft ha sysslat med skatter ett antal år och tycker att saker är enklare än vad de i själva verket är. Jag har gjort ett försök att prova denna broschyr på några personer som inte är så förtrogna med just denna skattereform. Jag tycker mig ha förstått att det inte är helt omöjligt att på grundval av denna broschyr i grova drag räkna ut vad skatten skulle kunna bU.

Som jag sade finns det alltid anledning att ställa frågan om myndigheter informerar på ett sätt som är ändamålsenligt. Men jag vill ändå i just detta fall ifrågasätta om utbyte av material, en övergång till en modellblankett, skulle förbättra situafionen. Skulle det sedan visa sig, och def är väl långt ifrån otroligt, att ett antal skaftskyldiga behöver mer informafion än vad som hittills har kunnat gå ut, så skall sådan naturligtvis ställas till förfogande. Men debatten oss emellan skulle i så fall gälla formen för detta.

Sedan vill jag lägga fill att den här skattereformen beslöts av riksdagen i våras. Det kommer att ske vissa ändringar i den genom ett beslut som tas av riksdagen i december. Det är i varje fall infe möjligt för skattemyndigheterna att i detalj utforma vare sig blanketter eller tillämpningsföreskrifter förrän riksdagen har slutbehandlat reformen. Därför är det kanske inte så väldigt vänligt av Gunnar Biörck att antyda aft def är någon försumlighet från riksskatteverkets sida om def i dag inte finns deklarationsblanketter färdiga för den deklarafion som skall äga rum om mer än ett år. Något utrymme för arbete efter riksdagsbeslutet måste fakfiskt finnas.

Herr talman! Jag tycker att man också spårar en mindre vällovlig avsikt bakom det inlägg som Gunnar Biörck gjorde. Moderaternas kampanj har ju gått ut på aft skrämma folk för den här skaftereformen. Man började i stor stil att säga att i stort sett skulle landets samtliga villaägare få frånträda sina fastigheter och störtas i ekonomisk ruin. Det har man tvingats överge därför aft verkligheten är en .annan.

Nu går tydligen kampanjen ut på att skrämma folk för att skattesystemet blir så otroligt krångligt och att def snart kommer att vara i stort sett omöjligt för någon aft fullgöra sin deklarationsskyldighet. Jag vill bara påminna om att def faktiskt också sker förenklingar i deklarationsblanketten som för många skaftskyldiga kommer aft innebära att de behöver uträtta väsentligt mindre arbete. Framför allt gäller det schablonavdraget vad gäller kostnader för inkomst av tjänst. Det är klart att de som har väldigt avancerade avdrags- och inkomstförhållanden också i framfiden liksom nu kommer aft ha komplicerade deklarafioner.

Till slut, herr falman, förstår jag infe vad min husfrus inkomster har med

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

den här frågan att göra. Vi har särbeskattning i det här landet sedan lång tid fillbaka.

AnL 12 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Jag tackar också för de här synpunkterna, och jag skall försöka att ta upp dem en efter en.

Vad budgetministern varken i sitt ursprungliga svar eller nu i sin replik egentligen har observerat är aft jag har talat om en mycket speciell grupp av personer, en grupp där, så vitt jag förstår-jag kan ha fel beroende på att jag inte förstår det - makars inkomster kommer att ömsesidigt påverka varandra när def gäller filläggsbeloppsberäkningen. Har jag fel där vore def mycket viktigt och önskvärt aft budgefministern klart deklarerade att det inte kommer aft bli - vare sig i fråga om avdrag eller tilläggsskatfeberäkning -någon inferferens av den andra partens ekonomiska förhållanden. Jag har nämligen fått den uppfattningen att man infört strängare bestämmelser när det gäller kvittning mellan makars inkomster och avdrag i olika inkomstkällor. Om def likväl är så måste def vara svårt aft bara av en broschyr kunna utläsa hur i en situafion, där båda makarna har vad budgefministern här kallade för komplicerade deklarationer, dessa kommer att interferera med varandra. Då är def infe bara nyfikenhet som gör att man kan ha intresse av aft veta hur det kommer att slå.

Det här med jämkning har jag över huvud taget inte tänkt på, utan vad som föresvävat mig är möjligheten att verkställa sådana ekonomiska dispositioner att man får en bättre kongmens mellan inkomster och avdrag i olika förvärvskällor. Av den debatt som förevarit har jag fått def intrycket att den nya skattereformen medför betydligt svårare komplikafioner än det hittillsvarande systemet. Har jag fel är jag tacksam om budgefministern klarar ut hur det i själva verket förhåller sig med detta.

Jag tycker infe själv att def är svårt att förstå att man helst redan i år vill kunna beräkna skillnaden mellan den skatt som man får på inkomster som har deklarerats på hittillsvarande sätt, enligt nu gällande lagsfiftning, och den skatt som man får om man räknar på basis av en helt ny lagstiftning och en helt annan deklarationsuppsfällning. Som jag sade i mitt första anförande tror jag infe att det skulle vara omöjligt för riksskatteverket att med den datautrustning som verket har klara ut vilka personer som kan tänkas få sina inkomst- och skafteförhållanden starkt omkastade och i så fall tillsfälla dem en broschyr med bilder på hur själva deklarationsblanketten kommer aft se ut, så att de vet hur de olika posterna i fortsättningen kommer att förhålla sig fill varandra.

Anf. 13 Ekonomi- och budgetministern KJELL-OLOF FELDT: Herr falman! Oin hela den stort upplagda debatten från Gunnar Biörcks i Värmdö sida egentligen handlar om huruvida en redan utdelad blankett är användbar för de syften han anger eller om vi skulle behöva få en ny blankett, kanske saken har fått litet rimUgare proportiorier.

Jag har gjort den bedömningen, och det har andra också gjort, att för dem som redan fr. o. m. januari vill vidta åtgärder som har att göra med jämkning av deras preliminärskatt borde def material som har delats ut räcka fill. Det är möjligt att vi har fel på den punkten. Skulle det visa sig att svårigheter uppstår, får skattemyndigheterna naturligtvis hjälpa fiU. Det är möjligt att vi också får utforma nya omgångar av materialet som ger bättre upplysning.

Men jag börjar förstå att vad Gunnar Biörck vill diskutera är någonfing annat. Han vill diskutera dem som nu vill skatteplanera för 1983 års inkomst och för inkomster på längre sikt. Def är möjligt att det är där konsfigheterna med makars inkomster kommer in. Om det är så, vilket det i och för sig ligger något i, att möjligheterna aft flytta avdrag mellan makar blir något mindre, minskar också det ömsesidiga beroendet mellan makar och deras inkomster. De behöver då inte ha så stora bekymmer för vad deri andra maken har för inkomst- och skatteförhållanden och blir därmed mera självständiga i förhållande till varandra.

Människor med inkomst av rörelse, inkomst av annan fasfighet än villafasfighef osv. - det är tydligen framför allt dem som Gunnar Biörck bekymrar sig för- behöver helt andra resurser. Och def har de i allmänhet i form av jurister och skatterådgivare, som de redan nu använder och som de alltid har använt för att minimera skaften på sina inkomster. Att just den kategorin skulle vara särskilt hjälpt av en deklarationsblankett tror jag inte..

Men faktum kvarstår. Vi har delat ut - eller ställt till förfogande, skall jag snarare säga - ett material som vi tror räcker fill för skattebetalarna för att göra de bedömningar som i vissa fall kan behöva göras. Skulle def visa sig att def finns ett legitimt intresse av att förbättra informafionssifuafionen skall vi göra det. Men det var Gunnar Biörcks val av form som jag tyckte var mindre välbetänkt, och jag tror inte heller att den är särskilt effektiv. Om vi i februari hade tvä deklarationsblanketter avseende två olika inkomstår kunde det skapa problem, och def tror jag att man bör ta hänsyn till.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

AnL 14 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Nu verkar det som om budgefministern och jag har kommit varandra litet närmare, alldeles speciellt sedan budgefministern i sitt senaste anförande har ändrat sig och inte längre talar om en redan utdelad blankett utan om en blankett som har ställts till förfogande. Några utdelade blanketter har jag nämligen inte på något sätt fått kännedom om. Nu fillhör jag inte heller dem som brukar begära jämkning. Jag kan tänka mig aft mängder av människor som inte har s. k. stående jämkning och som därför alltså inte har nåtts av besked på den här punkten kommer att få starkt ändrade skatfeförhållanden. För egen del måste jag säga, trots att jag läser ganska mycket fidningar och annat, att det helt har undgått mig att de broschyrer budgetministern hänvisar till över huvud taget har funnits. Under alla omständigheter har de inte delats ut.

Budgetministern hänvisar vidare personer som har Utet komplicerade deklarationer, avseende fastigheter, rörelse och kapital eller någon av dessa

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om deklarationsblanketterna för 1984 års taxering

tre ingredienser, till aft de behöver helt andra resurser, i form av jurister och skatterådgivare. Men är det inte ett slags inkompetensförklaring av myndigheterna att säga att dessa inte kan förklara för vanliga människor hur det är, utan att dessa människor skall behöva uppsöka advokater för att få reda på hur de skall göra sina deklarationer? Jag tycker att en sådan inställning också innebär ett underkännande av den enskilde, och det borde riksskatteverket eller annan myndighet som skall ha hand om detta inte utgå från i sina resonemang.

Def verkar som om Kjell-Olof Feldt ironiserade litet över förekomsten av skatteplanering, men jag vill säga att det visst inte är något orimligt i en sådan planering. Låt oss kalla def för planering av familjeekonomin - det är närmast def som jag har haft i tankarna. Vi har nu ett grundlagsskydd mot retroaktiv beskattning, och det innebär rimligtvis att vi här i landet är överens om aft människor skall kunna planera sin ekonomi under hänsynstagande till verkningarna av beslutade skafteregler. Det är enligt min mening inget omoraliskt i att medborgarna planerar sin ekonomi med hänsyn fill skafteeffekter så länge det, som jag sade i mitt första anförande, sker inom lagarnas ram.

Anf. 15 Ekonomi- och budgefministern KJELL-OLOF FELDT: Herr falman! Herr Biörck i Värmdö har alldeles rätt i att def efter hand blir något klarare vad vi egentligen diskuterar. Låt mig bara konkludera aft det står alldeles klart att de som Gunnar Biörck är bekymrad över infe är de som har jämkning av preHminär skatt på grund av att de t. ex. har villaavdrag och. kan behöva göra mindre jämkningar efter den nu aktuella refornien. De som han är bekymrad över är i stället de som tänker vidta dispositioner för att undgå ytterligare skatt pä grund av denna reform - genom att flytta avdrag från förvärvskällor, eller kanske fastigheter från den ena maken till den andra, och göra liknande arrangemang, som én del illasinnade människor kallar skatteflykt.

Det är säkerUgen riktigt, Gunnar Biörck, att det finns utrymme för laglig skatteplanering eller laglig skafteflykt, och jag har ingenfing aft säga om detta. Men om Gunnar Biörck begär att vi för just denna typ av dispositioner skall ställa speciella blanketter och särskilt informafionsmaferial till förfogande, begär han väl mycket av oss. Vad jag menade var att de personer som vill göra den typen av dispositioner - i allmänhet gör de redan sådana och har gjort det under lång tid - inte är hjälpta av en deklarationsblankett. De kommer att behöva mera avancerade former av rådgivning, och i allmänhet skaffar de sig sådan. Det står också alldeles för många rådgivare redo att dela ut råd fill dem. Jag har litet svårt att förstå den å allmänhetens och de vanliga skattebetalarnas vägnar upprörda inställning som Gunnar Biörck gav uttryck för i början av denna debatt.

AnL 16 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr falman! Jag tror att det är en annan grupp medborgare än den som Kjell-Olof Feldt här antydde som nu kan bli tvungen fill skatteplanering och

som aldrig gjort def förut, eftersom den har arbetat efter ett sysfem, som man kände fill. Nu plötsligt kommer ett sysfem som dessa medborgare infe känner fill och som är konstruerat med "knän" och spärrar.

Som jag har angett i min interpellation är det här fråga om ganska många människor vilka av olika orsaker måste upprätta komplicerade deklarationer. Såvitt jag förstår kan man inte förebrå dem att de funderar på om riksdagen har försvårat deras situation på ett sätt, som kanske riksdagen infe har avsett, men som drabbar dem i hög grad. De kan då fråga sig: Hur kommer detta att verka hemma på min gård - som den person som jag hade i tankarna kanske skulle ha uttryckt def.

Jag skall infe längre uppta kammarens tid. Trots allt har nog frågan fått en nytfig genomlysning i denna debatt. Jag passerade på vägen ned till kammaren, herr talman, den mycket intressanta utställning som finns uppe på "hyllan" över de svenska skatternas historia. Där nämns bl. a. att bönderna på Värmdö år 1567 hade skyldighet att till slottet leverera bl. a. 516 gäddor, 1 braxen och 13 harar. De hade också skyldighet aft göra dagsverken och bygga vägar. Dessa s. k. allmänna besvär blev allt kännbarare och ledde slutligen till uppror mot skattetrycket.

Jag är tacksam för att jag inte behöver göra dagsverken pä Värmdöleden, och jag tänker därför infe heller göra uppror mot Kjell-Olof Feldt, utan nöjer mig - för dagen åtminstone - med att tacka honom för hans debattinlägg. Jag undrar ändå om han inte borde gä hem och fundera på saken och tänka om litet grand.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1982/83:6 om arbetsmarknadssituationen Stockholmsregionen

AnL 17 Arbetsmarknadsministern ANNA-GRETA LEIJON:

Herr talman! Åke Wictorsson har frågat mig vilka åtgärder som kommer att vidtas för att motverka den allvarliga försämringen av arbetsmarknadssituationen i Stockholms län.

När den socialdemokratiska regeringen flyttade in i regeringskansliet stod vi inför en situation med rekordstora budget- och bytesbalansunderskott och en arbetslöshet som saknar sitt motstrycke under efterkrigstiden. Det var arvet efter den borgerliga regeringen.

Regeringen vidtog omedelbart nödvändiga åtgärder för att komma fill rätta med krisen. Kronan devalverades med 16 %, och omfattande investeringsprogram och sysselsättningspaket har i dagarna lagts fram.

Devalveringen tillsammans med en restrikfiv utgiftspolitik från statens sida kommer att sänka industrins kostnader i relafion fill andra länder. På sikt innebär detta ökad produktion, ökade investeringar och ökad sysselsättning i såväl Stockholmsregionen som landet i övrigt.

Investeringsprogrammet på ca 3 miljarder kronor skall bidra till att

Nr 26

Måndagen den . 15 november 1982

Om arbetsmark- • nadssituationen i Stockholrhs-regionen

begränsa energiimporfen och underlätta industrins kommande expansion. Detta sker genom att infrastrukturen byggs ut och moderniseras. Vidare hejdas utslagningen av branscher som behövs i framtiden. I Stockholm bl. a. startar arbetena med ett nytt dubbelspår mellan Älvsjö och Flemingsberg, och Värmdövägen påbörjas.

Sysselsättningspaketet pä 4 miljarder kronor kommer att motverka den väntade arbetslöshetsökningen i vinter. I Stockholms län tidigareläggs statliga investeringar för 42 milj. kr. Jag kan nämna bl. a. ombyggnad av kvarteret Ostindienfararen och Hessensteinska huset i Stockholm. En depå byggs i Dalarö åt Vattenfall. Vägverket startar vägbyggen för 10 milj. kr. i länet. Tidigareläggningarna skapar inte bara direkta arbetstillfällen för bygg-och anläggningsarbetare. Även de indirekta effekterna är omfattande och till gagn för sysselsättning och näringsliv.

Stockholms län har också tilldelats ytterligare 100 milj. kr. i beredskapsmedel. Det betyder aft 5 000 människor kommer att ha ett beredskapsarbete under första kvartalet nästa år. Detta gynnar särskilt ungdomarna. Det är ytterst angeläget att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Den hittillsvarande utvecklingen, med ständigt ökat antal arbetslösa ungdomar och allt längre arbetslöshefstider, får inte fortsätta. Långtidsarbetslösheten bland ungdomarna skapar speciella problem. Def är lätt hänt att de börjar missbruka alkohol och narkotika, vilket medför stora sociala svårigheter. Det föreligger även risk för att ungdomarna förlorar tron på samhället om de inte kan få ett arbete eller utbildning.

Jag skall också nämna de övriga åtgärderna i sysselsättningspaketet. Ytterligare 90 milj. kr. har avsatts till ungdomsplatser. Arbetsmarknadsutbildningen utökas med 15 000 platser. Den s. k. 20-kronan höjs till 35 kr. per timme inom tillverkningsindustrin. Arbetsförmedlingens personal förstärks. Omfattande offentliga industribesfällningar kommer att genomföras. Platslistan förbättras i Stockholm. Mer pengar har avsatts för lönebidrag för personer med nedsatt arbetsförmåga. Samhällsföretag får ökade resurser. Ytterligare 2 000 gymnasieplatser kommer att inrättas fr. o. m. vårterminen 1983 genom en extra vårinfagning.

Slufiigen vill jag påpeka att arbetsmarknadssituationen tidigare varit ganska stabil i Stockholm i jämförelse med våra övriga län. Att den nu är vikande visar lägets allvar inte bara i detta län, utan i hela landet.

AnL 18 ÅKE WICTORSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation.

Det är bra aft dubbelspåret Älvsjö-Flemingsberg äntligen blir av efter långrotningen med detta ärende under de borgerliga regeringarna. Detsamma gäUer Värmdövägens fortsättning. Det är också bra med tidigareläggning av statliga arbeten för 42 milj. kr. och att ytterligare beredskapsarbeten kan sättas i gång för 100 milj. kr. I förhållande till den aktuella situationen i Stockholmsregionen torde dock dessa åtgärder vara klart otillräckliga för att radikalt ändra def allt allvarligare arbetsmarknadsläget. Här torde jag liksom

arbetsmarknadsministern få sätta hoppet mera till de andra åtgärder regeringen vidtagit för aft förbättra läget i landet i dess helhet. Jag tänker här på devalveringen, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för landet i dess helhet och det särskilda krisprogrammef.

Men även sedan dessa åtgärder vidtagits känner jag en stor oro för arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen, särskilt om den sätts in i ett längre tidsperspektiv. Arbetslösheten i länet är i jämförelse med situationen tidigare i år numera mycket hög. Vårt lands storstadsområden, inkl. Stockholmsregionen, är i absoluta tal våra största arbefslöshetsområ-den. Och allvarligast av allt är att dessa siffror ökat stadigt under senare år. För Stockholmsregionen tillkommer att arbetslösheten är ojämnt fördelad mellan regionens olika delar och särskilt hårt slår mot de mera svaga kommunerna i söder - Botkyrka, Haninge och numera också Södertälje. Men även i de ekonomiskt vanligen starkare kommunerna redovisas numera höga arbetslöshetstal.

Under perioden juni-augusti var det i år 15 000 registrerade arbetslösa. Detta var drygt 54 % fler än motsvarande period föregående år och 80 % fler än 1980. De arbefsmarknadspolitiska åtgärderna omfattade under samma period 14 000 personer, ett i stort sett oförändrat antal i förhållande till de föregående åren. Under samma period minskade efterfrågan på arbetskraft mycket starkt. Genomsnittligt kvarstod för perioden 3 300 lediga platser, dvs. 42 resp. 71 % färre än 1981 och 1980. Det går därmed fem arbetslösa på varje ledig plats mot mindre än en arbetslös på varje ledig plats 1980. Samma bild erhåller man om man plockar in siffrorna för oktober i år. Då var det 16 060 arbetslösa, varav 6 060 ungdomar. Förhållandena i övrigt var i stort sett likartade.

Såvitt jag kan förstå är dessa siffror ett tecken på den stagnation och i vissa fall tillbakagång som drabbat Stockholmsregionens näringsliv. 1 detta avseende påminner utvecklingen om situationen inom andra storstadsområden i värt land men också i andra västländer.

En strid ström av rapporter redovisar för storstäderna i väst försämrade ekonomier, stigande arbetslöshetssiffror, ökande sociala problem, hårdare social utslagning och en snabbare nedslitning av den offentliga miljön. Bakom denna utveckling ligger en djupgående och mycket snabb förändring av storstädernas tillväxfmönster. Sorn påpekas i en ERU-rapport - nr 13, 1982 - ligger bakom detta djupgående förändringar inom den industriella produkfionen. Dessa påverkar vissa delar av industrin hårdare än andra. I ett internationellt perspekfiv har Stockholmsregionen dock hitfills fack vare vår industris sammansättning och storlek påverkats i mera begränsad utsträckning än andra storsfäder i väst.

Bakom denna utveckling ligger ett förändrat mönster för produkfionens förläggning, som dels koncentrerats, dels också geografiskt decentraliserats. Den nya internationella arbetsfördelningen börjar underminera de utvecklade industriländerna. I första hand drabbas då storstadsområdena. Samtidigt förskjuts tyngdpunkten beträffande den kvarvarande industrisysselsättningen alltmer mot vissa specialist- och administrationsfunkfioner. Detta

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholms-regiofien

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

leder till en kraffig överrepresentation av tjänstepersonal inom storsfadsin-dustrin.

För Stockholmsregionen har detta inneburit att trots en relativt gynnsam branschstruktur uppvisar vår industri sedan 1960-falef en starkare fillbakagång än vad som gäller för landet i dess helhet. Inom den närmaste framtiden har vi att emotse snabba rationaliseringsinsafser även när det gäller den privata och den offentliga tjänstesektorn, vilka insatser sannolikt i första hand drabbar sysselsättningen inom storstadsområdena. Detta utgör ett allvarligt hot mot storstädernas samlade arbetsmarknadsutveckling. Def gäller inte minst Stockholms län.

Denna förändrade situation för våra storstäder kräver en annan syn pä inriktningen av vår regionalpolifik och näringspolifik, inte minst när det gäller aft bekämpa den nuvarande ekonomiska krisen. Det går infe längre aft lösa regionala obalansproblem i andra delar av landet genom att flytta arbetstillfällen. Detta leder bara fill en totalt sett ökande arbetslöshet. Vi måste därför få en regionalpolifik som beaktar hela landefs behov av utveckling. Jag är väl medveten om att dessa frågor infe faller inom arbetsmarknadsministerns ansvarsområde. Men jag upplever att den nya situationen kräver ett ökat samband mellan arbetsmarknads-, närings- och regionalpolifiken, inte bara därför aft arbetsmarknadspolitiken till sist får ta konsekvenserna av uteblivna åtgärder inom närings- och regionalpolitiken. Det måste också vara rimligt att man strävar efter att de mer kortsiktiga arbefsmarknadspolitiska åtgärderna i större utsträckning inriktas på sådana områden där en god utveckling av näringspolifiken kan främjas. Def är mot den bakgrunden jag vill ställa några kompletterande frågor fill arbetsmarknadsministern:

Delar arbetsmarknadsministern de farhågor för storstädernas och framför allt Stockholmsregionens utveckling som jag här gjort mig till talesman för? . Om så är fallet, vill jag fråga: I vilka avseenden är arbetsmarknadsministern beredd att medverka fill att de arbefsmarknadspolitiska åtgärderna inriktas på en mera långsiktig förändring av näringsstrukturen i våra storstadsområden? Den offentliga sektorns, kvinnornas och ungdomarnas arbetsmarknadssituation kommer i den efterföljande debatten att beröras av några kolleger till mig. Avslufningvis begränsar jag mig därför till att ta upp ett problemområde som jag upplever får allt större tyngd när det gäller behovet av arbefsmarknadspolitiska åtgärder i Stockholmsområdet.

Under september månad fanns def i Stockholms län 3 605 arbetssökande med arbetshinder av olika slag. Def gällde bjärt-, lung- och kärlsjuka, hörselskadade, synskadade, rörelsehindrade och personer med andra handikapp. Vid månadens slut kvarstod 2 569 arbetssökande med något arbetshinder av nämnda slag. Det är ett allvarligt problem att dessa människor är så många och att antalet handikappade ständigt ökar. Ufslagningsmekanismerna är hårda, hårdare i storstadsområden än i andra delar av landet. Ur samhällets synpunkt måste def även i etf kärvare arbetsmarknadsläge vara synnerligen angeläget att dessa människor ges ett rikare liv genom aft arbete kan erbjudas. Skall detta lyckas, fordras en

omfattande satsning när det gäller att skaffa lämpliga arbeten och att komma fill rätta med de arbetshinder som kan föreligga. Inte minst kräver detta omfattande insatser från.arbetsförmedlingens sida - insatser som i dag, med de problem som finns och med hänsyn till den relativt sett svaga arbefsförmedlingsorganisafionen i Stockholmsområdet, knappast kan göras. ..

Mot denna bakgrund vill jag fill sist ställa en fråga som avser läget på det här området: Vilka åtgärder kan arbetsmarknadsministern tänka sig att vidta för att motverka nämnda situafion?

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

AnL 19 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Aft vara arbetslös är nog bland det värsta som kan drabba en människa som vill arbeta. Jag lyssnade ganska noga filiden allmänpolitiska debatten här i kammaren för någon vecka sedan. Under den debatten framkom def hur svårt det är rhed sysselsättningen runt om i vårt land.

Vi socialdemokrater.från Stockholms län deltog infe i nämnda debatt på grund av att vi hade framställt denna interpellation till vår arbetsmarknadsminister. Men även vår region är svårt drabbad av arbetslöshet. Jag har fidigare sagt här i kammaren att jag tror aft de som blir arbetslösa i storsfäderna har en svårare situation. Framför allt gäller det väl våra ungdomar. Alla måste vi ställa oss frågan: Vad händer dina och mina barn när det inte finns vare sig arbete eller utbildning?

Jag tänker nu tala om arbetslösheten inom den gemensamma sektorn.

Efterfrågan på arbetskraft inom den gemensamma sektorn fortsätter aft minska i förhållande till vad som varit fallet under de två senaste åren. Under perioden juni-augusfi i år nyanmäldes i genomsnitt 3 000 platser per månad, vilket betyder 15 % färre platser än för ett år sedan och 43 % färre än för två år sedan. Störst är nedgången inom hälso- och sjukvården, där def varit en minskning med 40 resp. 50 %.' Bland de kvarstående platserna är minskningen betydligt större, och här är det efterfrågan inom administrationen som redovisar största nedgången. Rekryteringsläget inom vården har successivt förbättrats. Detta innebär att ett överskott på sökande nu föreligger. Många av dessa har adekvat utbildning. Personalomsättningen har minskat betydligt. Även frånvaron på grund av studier och sjukdom har minskat. Efterfrågan på sjukskötare är liten, och överskottet på gmndutbil-dade sjukskötare har medfört att många av sjukskötarna i dag återfinns på undersköterskefjänsfer. De ca 350 elever som avslutar sin grundutbildning vid årsskiftet kommer att få svårigheter när det gäller att finna en adekvat anställning under våren. De flesta kommer aft placeras på vikariat. Andra kommer att få vänta till framemot sommaren innan de över huvud taget kan få ett arbete.

Behovet av sjukvårdsbiträden har minskat, främst beroende på minskad personalomsättning och på def faktum att vikariat nu inte tillsätts i samma omfattning som tidigare. Andelen som saknar utbildning har också minskat betydligt, bl. a. beroende på att omsättningen av tillfälligt anställda, enligt

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

uppgift, har minskat. Det nu rådande överskottet på läkare och tandläkare kommer också att bestå.

Även inom kommunerna är efterfrågan på arbetskraft mycket lägre än tidigare. Mänga kommuner tillämpar anställningsstopp och är även restriktiva vid ersättningsrekrytering. Fortfarande prioriteras emellertid barnomsorg och äldreservice, vilket kommer att föra med sig en efterfrågan på bl. a. barnskötare - i första hand tills vikariatanställningar blir aktuella.

Efterfrågan på lärare har minskat. I förhållande fill förra året har antalet kvarstående lediga platser minskat med en tredjedel, och i förhållande till 1980 har antalet halverats. De ca 150 lärare som varslades om uppsägning i våras har alla enligt uppgift återansfällts. I slutet av augusti fanns det emellertid drygt 500 arbetslösa lärare av alla kategorier, i regionen - en ökning med 67 % i förhällande till 1981. Av de arbetslösa är ungefär en tredjedel ämneslärare. En lika stor andel är klasslärare. I bada grupperna saknar tre av fyra behörighet.

Den nedskärning som pågår vid vissa statliga myndigheter och förvaltningar, i kombination med ökande datorisering, leder till att nyrekryteringen har begränsats betydligt. Den arbetskraft som efterfrågas är främst datatekniker, ekonomer och mera kvalificerad kontorspersonal.

Herr talman! Bara inom min fackliga avdelning i regionen, avdelning 10, som organiserar sjukvårdsbiträden och sjukskötare har vi 600 personer som går arbetslösa, och inom den primärkommunala avdelningen är det drygt 800 personer.

Från våren 1981 till våren 1982 sjönk antalet lediga platser inom sjukvården med 60 %. Att det finns ett stort behov av framför allt åldringsomsorg och barnomsorg är vi socialdemokrater helt medvetna om. Det står drygt 3 000 patienter i kö för en långvårdsplats i vår region.

Jag vet att länsarbetsnämnden och den nya majoriteten i landstinget kommer att arbeta mycket hårt för aft starta byggnadsobjekt inom den offentliga sektorn, som pä sikt ger oss fler.arbetstillfällen.

Herr falman! Jag är övertygad om att arbetsmarknadsministern och hela regeringen kommer aft göra allt som gär för att minska arbetslösheten. Det är tyvärr inte sä många ledamöter här i kammaren i dag, men man kan ju hoppas på att några blir medvetna om att arbetsmarknadssituationen är svår i Stockholmsregionen.

AnL 20 AINA WESTIN (s):

Herr talman! Under de senaste årfiondena har kvinnornas förvärvssituation förändrats snabbt, och andelen kvinnor som förvärvsarbetar har ökat markant. Ökningen har varit särskilt stark bland kvinnor med barn i förskoleåldern. Tidigare lämnade kvinnorna i stor utsträckning arbetsmarknaden när de fick barn. Nu återvänder de i flertalet fall relativt snart, även om de är borta en tid efter föräldraledighetens slut.

Den åtstramningspolitik som fördes av den borgerliga regeringen har utan tvivel bidragit till en ökad arbetslöshet. De svaga och utsatta grupperna på arbetsmarknaden - dit hör många kvinnor - har drabbats hårt bl. a. fill följd

av nedskärningarna inom den offenfiiga sektorn. Som exempel kan nämnas att 85 % av dem som får ersättning genom de offentliganställdas arbetslöshetskassor är kvinnor. Inom Kommunalarbetareförbundet utgör kvinnorna 95 % av de arbetslösa. Yrkesgrupper som dagbarnvårdare, hemsamariter, outbildade sjukvårdsbiträden och städerskor har drabbats hårdast av besparingsåtgärderna inom kommuner och landsfing. Den ökade arbetslösheten är en inledning fill en långsiktig försämring av kvinnornas situation på arbetsmarknaden - om ingenting görs.

Ända fram fill i år har vi haft en ökning av den kvinnliga förvärvsfrekvensen. Den utvecklingen har nu brutits. Def är ett allvarligt tecken på att arbetsmarknaden är i olag. Samtidigt vet vi att många kvinnor som arbetar deltid gör detta av arbetsmarknadsskäl - allt fler kvinnor uppger sig vara tvungna att arbeta deltid, därför att de inte får någon annan sysselsättning.

Med förfärande konsekvens börjar också massmediadebaften anpassa sig fill den nya situationen. Kvinnornas speciella egenskaper uppvärderas, modersbilden glorifieras. Barnafödandet görs i aborfdiskussionen till en moralisk plikt, daghemmens värde ifrågasätts. Därför behövs kraftfulla insatser mot arbetslösheten. Både kvinnor och män skall ha rätt till arbete. Ur jämställdhefssynpunkt är därför sysselsättningen allra viktigast. De åtgärder som regeringen har satt in och föreslagit är steg i rätt riktning.

De stora skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan kvinnor i olika delar av landet består eller har snarast förstärkts. Skillnaden är störst mellan storstadsområdena och skogslänen. Kvinnornas högsta sysselsättningsnivå finns i Stockholms län och i åldersgrupperna 25-44 år. I åldersgruppen över 55 år är sysselsättningsgraden 64 % mot 50 % i övriga landet. På mindre orter finns inte ens var fjärde kvinna i denna åldergrupp på arbetsmarknaden.De regionala olikheterna speglas inte enbart i antalet kvinnor som har arbete, utan också i antalet timmar de kan få arbete. På orter med bättre tillgång på arbete arbetar fler kvinnor heltid, medan situationen är den omvända på orter med få arbetstillfällen. Där är några fimmars arbete per dag mycket vanligt.

Relativt sett är således sysselsättningen för kvinnor i Stockholmsregionen högre än i övriga landet. Men samtidigt konstaterar vi att sysselsättningen i regionen är ojämnt fördelad. Det finns många mindre orter, det finns glesbygdsområden även här, där det är svårt för kvinnor att få ett jobb, och där brist på allmänna kommunikationer och barnomsorg gör def omöjligt för dem att pendla fill andra orter.

Tillgänglig arbetsmarknadsstatistik visar att de nyanmälda platserna i länet minskade i förhållande till antalet såväl 1981 som 1980. De yrkesområden som vidkänts de största relativa minskningarna i förhållande fill 1980 är administrativt arbete samt kontors-, fillverknings- och vårdarbete - således typiskt kvinnliga sysselsättningsområden.

Vidare har andelen platser med utbildnings- och erfarenhetskrav ökat och likaså andelen vikariat, vilket har negativ inverkan på kvinnornas sysselsättning.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen . i Stöckholms-regiöneti

Så här är situationen inom etf par typiskt kvinnliga områden. Inom varuhandeln uppges antalet sysselsatta vara lägre än för etf år sedan. Mycket få företag uppger brist på arbetskraft. Det eventueUa personalbehov som kan föreligga vid arbetstoppar täcks genom deltidsanställningar. Många av de .större varuhusen tillämpar fortfarande anställningsstopp. Under första kvartalet 1983 förutses fortsatt minskning av antalet anställda.

Inom näringsgrenen samfärdsel har behovet av arbetskraft minskat kraffigt. F. n. finns många sökande på varje ledig plats. Behovet av bussförare är så gott som täckt,, liksom behovet av spärrvakter och tunnelfågförare. Det här drabbar naturligtvis både kvinnor och män, men det är ett område där kvinnor under senare år har kommit in i allt större utsträckning.

Inom hotellr och restaurangbranschen efterfrågas alltjämt välutbildade kockor och kallskänkspersonal. Vad beträffar annan mindre kvalificerad personal har efterfrågan minskat, främst beroende, på att personalomsättningen sjunkit. Till detta kommer också situafionen inom den offentliga sektorn, men det området ämnar jag infe beröra eftersom tidigare talare har tagit upp det.

AnL 21 MONA SAHLIN (s):

Herr talman! Under de senaste åren har medvetandet ökat i hela samhället om att def kanske största problemet vi har i Sverige i dag är ungdomsarbetslösheten. Den har drabbat fiotusentals ungdomar vars första kontakt med arbetslivet har blivit beskedet att just de inte behövs, aft det inte finns någon plats för dem, att de är onödiga.

I Stockholmsregionen var detta länge ett ganska okänt problem, men det är det inte längre. Fortfarande har vi i statistiken inte ett speciellt stort problem, men vad vi nu måste börja göra är aft titta bakorri stafistiken och se antalet. För det är unga människor som var och en av dessa siffror handlar om.

Nu i oktober var i Stockholms län 6 057 arbetslösa ungdomar anmälda fill arbetsförmedlingen. 2 020 delfar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Men def kanske allvarligaste är att den största gruppen arbetslösa ungdomar är den mellan 20 och 24 år, alltså de som redan har skaffat sig en utbildning, de som har gjort allt det samhället kräver av dem för aft de skall få en plats i arbetslivet men som trots det får allt svårare att hitta vägen in-i arbetslivet.

Utvecklingen av antalet lediga arbeten visar också att kraven på arbetslivserfarenhet och ren yrkesutbildning ökar. Def är krav som ungdomarna får allt svårare att motsvara. De kan alltså inte konkurrera om de få lediga platser som i dag finns.

Totalt kvarstod i oktober 2 470 arbeten i Stockholm. 84 % av dem krävde utbildning eller erfarenhet.

Def här märks också på attityden hos allt fler ungdomar som man möter i Stockholm i dag. De litar i allt mindre utsträckning på de myndigheter som skall hjälpa dem till rätta. Tilltron fill samhället har alltså minskat. Därmed

vill jag inte säga någonfing ont om det fina arbete som görs ute på arbetsförmedlingar, i kommuner, osv. Jag vill bara peka på den oro som i dag växer fram i just ungdomsgruppen.

Till detta kan man också lägga det faktum att det i år var nära 11 000 som sökte men infe kom in på gymnasieskolan här i Stockholm. Ungdomen vet således att def krävs utbildning, men ännu räcker omfattningen av den inte fill för att täcka def stora behov vi har.

Många undersökningar här i regionen visar också att de ungdomar som här hamnar utanför arbetsmarknaden får allt värre sociala problem. Långtidsarbetslösheten och utförsäkringarna har ökat mycket de senaste åren. Att detta sker på landefs kanske rikaste ort gör vare sig situationen bättre eller problemen mindre svårlösta.

Def som gör situafionen här så speciell är dén miljö som finns runt om ungdomarna: dels alltmer utarmade förorter med ett mindre frifidsutbud och färre arbetsplatser, dels en större koncentration till Stockholms centrum. Där finns kommersialismen ständigt närvarande med sina krav på att ha pengar. Missbruket av alkohol och framför allt häsch blir ett allt större problem bland arbetslösa ungdomar.

Det här är också ett faktum som de som sysslar med sådana affärer är skrämmande medvetna om och infe drar sig för ätt utnyttja. Def är otäckt enkelt att i en storstad bli helt anonym och försvinna in i vimlet med sina problem utan att någon egentligen märker det. Allt detta gör att det kanske många gånger är svårare att Vara ung och arbetslös i en storstad än på andra håU.

Trots aft situafionen när det gäller både arbete och bostad är så svår här flyttar fortfarande många förhoppningsfulla ungdomar hit. Förra året kom det en ung människa från Norrbotten flyttandes till Stockholm varje dag, med förhoppningar och förväntningar. De mötte en mycket svår social situation.

Som framför allt Äke Wictorsson tidigare framhållit uppvisar också Stockholmsregionen en mycket allvarlig utveckling när def gäller industriarbetena. Jag ser med stor oro på den sociala situation som kan uppkomma i en storstad när ungdomen känner sig utanför både arbetsmarknad och bostadsmarknad.

Herr talman! Jag är övertygad om aft arbetsmarknadsministern fill fullo delar min uppfattning om det allvarliga i ungdomsarbetslösheten. Jag vet också att det har hållits många anföranden här i kammaren om den. Därför skall det här inlägget ses som en uppmaning aft trots det svåra läge som landets ekonomi befinner sig i inte glömma bort de tusentals arbetslösa ungdomar som finns här i Stockholm, att inte glömma bort den svåra sociala miljö som finns här i storstaden.

Förväntningarna på, förhoppningarna om och förvissningarna om att den här regeringen skall klara detta bättre än den förra är stora. Ministerns svar visar också att filltron fill framtiden är stor. Med gemensamma ansträngningar i kommuner, landsting och från regeringen tror jag vi kan lyckas återskapa ungdomens tro på framtiden.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

AnL 22 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Def är många talare i den här debatten. Det kanske visar vilken vikt man har anledning att tillmäta sysselsättningsproblemen här i regionen.

1 lördags sade arbetsmarknadsministern på ett representantskapsmöte inom HTF, att man räknade med att arbetslösheten skulle varit mellan 7 och 8 % om,man infe hade satt in de arbefsmarknadspolitiska åtgärderna, som skulle täcka ungefär 4 %. Jag tror att det är för lågt räknat. Man bör rimligen också räkna in mängden av förtidspensionerade som på ett eller annat sätt ställts utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Gör man det kommer man säkert att finna att den egenfiiga arbetslösheten här i landet är 10 % och därutöver.

Det gäller aft på olika sätt skapa förutsättningar för att få fram jobb, och def gäller att fä fram i första hand fasta jobb. Självfallet måste man på sikt vidta drasfiska åtgärder i form av beredskapsjobb m. m. Men jag tror ändå aft man måste ha siktet inställt på att samhället skall lösa sysselsättningsproblemen via fasta jobb och inte med hjälp av tillfälliga beredskapsjobb, och jag skall utveckla def litet grand.

Det har av borgerliga statsråd under en rad år anförts aft Stockholm inte varit särskilt drabbat av arbetsmarknadsproblem om man jämför med övriga landet. Något liknande andas också slutklämmen i arbetsmarknadsministerns svar. Jag tror aft man får vara litet försikfig med sådana slutsatser. De människor som ställs utanför arbetsmarknaden har i storstaden helt andra problem att dras med än vad man har på andra håll i landet.

Vänsterpartiet kommunisterna har under de år som varit aktuella inte accepterat uppfattningen att Stockholmsregionen skulle vara speciellt lyckligt lottad. Nu talar dock både myndigheter och andra om aft situationen är en annan och att svårigheterna är större också i Stockholm.

Det finns självfallet många olika orsaker till def. Vi har en besvärlig och ojämn näringsstruktur här i länet. Ungefär var tredje är anställd inom den offentliga verksamheten, var sjätte är anställd inom tillverkningsindustrin. 40 000 industrijobb har lagts ned under 1970-talet. Vi har här i regionen fått en struktur som mera är baserad på service och allmänna tjänster än på tillverkning.

Jag tror att det är en allvarlig obalans, som man måste rätta fill. Och jag tror infe aft man kan göra def genom att ställa förhoppningar till def privata näringslivet. Sådana förhoppningar avspeglar sig såväl i svaret i dag som i def anförande som arbetsmarknadsministern höll i lördags och i den s. k. minibudgefen.

Det omfattande investeringsprogram man pratar om är naturligtvis bra. Def innebär satsningar på områden inom regionen som det är nödvändigt aft satsa på: energi, kommunikation och byggnadsverksamhet. Men vad som är mindre bra är de konsekvenser man drar av devalveringen m. m. Man säger aft man måste sänka kostnaderna för företagen för aft på sikt få till stånd ökad produktion och investeringar i dessa företag. Jag tror aft det är uttryck för en övertro på marknadskrafterna från socialdemokraternas sida. Def

borde också de senaste 6-10 åren ha givit klart belägg för.

Det går inte att kommendera fram jobb, sade arbetsmarknadsministern vidare i lördags. Nej, det tror infe jag heller. Men def går definitivt aft skapa industrialiseringsplaner och utvecklingsprogram för att den vägen kommendera fram, eller i varje fall skapa, nya jobb. Man kan inom ramen för etf utvecklingsprogram för exempelvis framtidssyftande behovsnäringar satsa på samhällsägda och kooperafiva företag inom dessa branscher.

När det gäller frågan om beredskapsjobb och andra arbetsmarknadspolifiska satsningar på kort sikt finns det utan tvivel stora problem. Def är kommunernas ekonomi som i första hand är hårt ansträngd och som i mycket hög grad har orsakat den ökning av arbetslösheten som vi har fått. Därför gäller det naturligtvis aft ge kommunerna ekonomiska möjligheter att skapa jobb inom de olika sektorer som har drabbats under de senaste åren. Här framstår den borgerliga regeringens stöld av kommunernas 3,5 miljarder som ett exempel. Rimligen borde vi kunna räkna med att den socialdemokrafiska regeringen vill satsa på fasta jobb inom kommuner och landsting. Def vore nämligen bättre än att skapa beredskapsjobb. Med nuvarande utveckUng har man tvingats att skapa beredskapsjobb av tidigare fasta jobb. Jag vill därför ställa två kompletteringsfrågor: Avser regeringen aft vidta åtgärder som skapar en ökning av industriell verksamhet på samhällelig basis för aft klara sysselsättningen? Kommer regeringen att ge kommuner och landsting ökade resurser för att skapa fasta jobb i stället för beredskapsjobb?

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

AnL 23 ALF WENNERFORS (m):

Herr talman! Anita Johansson inledde sitt inlägg med att säga: Att vara arbetslös är nog def allra värsta som kan hända en människa som vill ha arbete. Jag tror, om jag känner Anita Johansson rätt, att def var en liten felsägning. Jag tror aft Anita Johansson menade aft varje människa innerst inne viU ha etf jobb. För varje människa som blir arbetslös innebär det verkligen en tragedi. Jag tror att varje människa vill ha ett arbete som är så meningsfullt som möjligt och att hon vill känna att hon behövs.

Med utgångspunkt i en sådan principiell syn och den arbetslöshet som vi nu har finns def all anledning att önska tidigare vice ordföranden i arbetsmarknadsutskottet Anna-Greta Leijon framgång i hennes uppgift som arbetsmarknadsminister. Hundratusentals människor har stora förhoppningar på aft regering och riksdag skall komma till rätta med de ganska svårlösta problemen.

Jag kommer aft vid många fillfällen framdeles få diskutera regeringens förslag fill åtgärder. Vi har för bara några dagar sedan fått ett regeringsförslag, och vi skall nu komma med våra motioner. Dessutom har en hel del moderata synpunkter redan framförts i andra debatter här i kammaren under den senaste tiden. Jag skall därför inte gå in i en stor arbetsmarknadspolitisk diskussion eller diskutera de mer långsiktiga ekonomisk-politiska åtgärder som krävs utan vid detta tillfälle begränsa mig fill ett par frågor.

I september, före valet, var siffran för den öppna arbetslösheten i landet 176 000 och för Stockholms län ungefär 18 000. I oktober, efter valet, var

3 Riksdagens protokoll 1982/83:26-30

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

antalet arbetslösa 127 000. Arbetslösheten minskade alltså på en månad med 50 000. Jag har inte siffran för Stockholms län i oktober, men jag skulle förmoda att den minskade förhållandevis lika mycket. Detta är en mycket stor minskning på två månader. Jag kan inte påminna mig att något sådant fidigare har förekommit under en så kort redovisningsperiod. Jag skulle vara facksam om statsrådet ville redovisa sin personliga syn på orsakerna fill detta. 1 och för sig är nedgången mycket glädjande, men med tanke på vårt mofionsarbete skulle det ändå vara intressant att få veta hur statsrådet ser på denna minskning.

Den andra frågan gäller alla de möjligheter som finns att alla goda krafter skall kunna medverka fill att minska arbetslösheten. Flera talare har pekat på detta - och det på ett mycket engagerat sätt. Det stod inte något speciellt i interpellationssvaret om att statsrådet räknar med aft alla ställer upp. Men jag vet, efter aft ha hört många tidigare anföranden som Anna-Greta Leijon har hållit, att hon tar till vara varje tillfälle aft uppmana alla arbetsgivare, både i den offenfiiga och i den enskilda sektorn,' att verkligen ställa upp.

Vi vet att många småföretagare gärna skulle anställa ytterligare en person. Det kan vara ett småföretag med 5-10 anställda som faktiskt skulle kunna anställa ytterligare en person. Och är def många småföretag som anställer ytterligare en person, blir det rätt många sammanlagt. Men de är rädda för arbetsmarknadslagsfiftningen. Eller också, rättare sagt, tror de att arbefs-marknadslagsfiftningen är så konstruerad att den drabbar dem. Jag tror med andra ord aft de ibland saknar kunskap om hur lagsfiftningen verkligen fungerar. Därför skulle jag vilja fråga om inte regeringen på något sätt kunde fa inifiafiv till att förbättra och öka informationen om hur lagstiftningen fungerar. Jag tror aft def skulle hjälpa upp situafionen litet grand.

I defta sammanhang vill jag också peka på kravet på kollektivavtal när det gäller olika arbefsmarknadspolitiska åtgärder. Hur ser statsrådet på defta? Vi har enligt uppgift 75 000 småföretag som inte har kollektivavtal. Jag skulle tro aft def finns ungefär 25 000 sådana företag i Stockholms län. Min fråga är: Hur ser arbetsmarknadsministern på kravet pä kollektivavtal för aft ett företag skall få delta i den arbefsmarknadspolitiska åtgärdsverksamheten? Jag vill gärna markera att jag anser aft man skall ha kollektivavtal, men jag , anser också aft det skall vara grundat på frivillighet. Det är beklagligt att man utövar utpressning för aft få kollektivavtal. Def är vikfigt aft vi i stället på olika sätt hjälps åt för aft få fram de "dolda jobben".

AnL 24 Arbetsmarknadsministern ANNA-GRETA LEIJON: Herr talman! Det har ställts många frågor i den här debatten, och jag kommer inte aft ha någon chans att kunna svara på alla nu. Jag tycker också aft en del av frågorna går så pass mycket utöver denna interpellation att de, om de skall besvaras, kanske fordrar egna frågeställningar. Def gäller bl. a. en del av def som Alf Wennerfors var inne på, om den arbefsrättsliga lagsfiftningen m. m.

Jag skall säga något rent allmänt om läget på arbetsmarknaden. Tommy Franzén hade tydligen lyssnat på mig eller hört ett referat av vad jag sade vid

ett representantskapsmöte med Handelstjänstemannaförbundets avdelning i Stockholm i lördags. Jag talade där om omfattningen av arbetslösheten i landet. Jag vill betona aft jag infe anser, har aldrig ansett och kommer aldrig att anse, att de människor som finns i beredskapsarbeten, som går i arbetsmarknadsutbildning, som är anställda med lönebidrag eller som är föremål för särskilda åtgärder kan jämställas med öppet arbetslösa. De har i stället en vetfig sysselsättning eller en vettig utbildning. Det förhållandet aft jag nämnde siffran 7-8 % arbetslöshet handlar alltså om vad vi i Sverige skulle ha råkat ut för om vi inte hade haft en sådan framsynt arbetsmarknadspolitik som den vi har i dag och som det har tagit oss decennier att bygga upp. Jag tror att vi skall vara mycket angelägna om att dra denna rågång mellan den öppna arbetslösheten och aktiva insatser från samhällets sida.

Arbetslösheten har minskat med 50 000 under den senaste månaden, sade Alf Wennerfors. Ja, det har enligt statistiken skett en minskning av den öppna arbetslösheten. Delvis kan vi förklara den med ökade arbefsmarknadspolitiska insatser och med en ökad ingång i studier bland ungdomsgrupperna. Men jag tror också att man tyvärr får räkna med aft stafisfiken för den senaste månaden inte är helt rättvisande. Det finns inga andra tecken som tyder på att läget på arbetsmarknaden skulle ha blivit bättre. Den stafisfik som arbetsförmedlingarna redovisar över kvarstående arbetssökande visar infe alls på motsvarande sätt som SCB-sfafisfiken att arbetslösheten minskat.

Får jag sedan om Stockholms arbetsmarknad, som ju denna debatt egentligen skulle handla om, säga aft jag hyser stora farhågor för utvecklingen. Jag ser, precis som flera av talarna här, stora risker med ungdomsarbetslösheten. Vi vet att arbetslösheten bland de unga i och för sig relativt sett är lägre i Stockholmsområdet än i många andra delar av landet. Men def finns speciella problem här. Långfidsarbetslösheten bland de unga är högre här än på andra håll. Och def är precis så som Mona Sahlin och andra talare varit inne på: storstaden har sina speciella frestelser och lockelser. Ingenstans i landet är kommersialismens utbud så omfattande och så rått som här. Det skapar naturligtvis speciella problem - infe minst för ungdomarna. Därför får vi inte glömma bort problemen i Stockholmsområdet. Vi får infe riskera att fa för lätt på dem.

Situationen just nu är allvarlig. 75 % av företagen i länet har outnyttjad kapacitet. Det finns uppenbara risker för driftsinskränkningar inom delar av industrin, bl. a. inom maskin- och verkstadsindustrin. Det är egenfiigen ytterst få, näsfan inga alls, som talar om driftsutvidgningar.

Stat och kommun har inte alls samma expansionskraft som fidigare - def var Anita Johansson inne på. Antalet nyanmälda lediga platser inom den statliga och kommunala sektorn är f. n. ungefär 15 % under fjolårets.

Vi har alltså just nu en besväriig arbetsmarknad, och vi har en besvärlig arbetsmarknad att vänta framöver. Def är viktigt för oss att göra insatser både på kort och på lång sikt. Det program med arbetsmarknadspolifiska insatser som jag redovisade nyss har som syfte att lindra den omedelbara nöden, kan man säga. Devalveringen och investeringsprogrammet tar sikte

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

på att mer långsikfigf och från grunden skapa andra förhållanden på arbetsmarknaden.

Det är inte så som Tommy Franzén anförde, aft vi skulle tro för mycket på marknadskrafterna. Vi kan emellertid konstatera aft den svenska industrin under 1970-talet har förlorat en fjärdedel av sina marknadsandelar. Det skapar stora problem för oss.

Åke Wictorsson ställde en fråga om arbetsmarknadspolitiken i förhållande till näringspolifiken och andra mer långsiktiga åtgärder. Jag skulle vilja svara att arbetsmarknadspolifiken i dag infe är av defensiv karaktär. Visserligen är det inte på något sätt en önskedröm för oss att ha beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning i en sådan omfattning som den vi här nu - def är någonfing som vi strävar efter att komma ifrån. Men det görs väldigt mycket för aft se till att de arbetsmarknadspolitiska insatser som vi nu gör av akuta orsaker ändå skall lägga grunden för en mer långsiktig utveckling av def svenska näringslivet med en mer stabil sysselsättningsutveckling.

Jag kan ge ett par exempel på vad jag menar. Inom arbetsmarknadsutbildningens område finns t. ex. utbildningen av permitteringshotad personal inom fillverkningsindusfrin, vilken utbildning ju syftar till att skapa bättre förutsättningar på sikt. Def finns också, efter överenskommelser mellan arbetsmarknadsstyrelsen och parterna inom verkstadsindustrin, ett program för att komma fill rätta med särskilda utbildningsproblem inom den industrin. Detta är utbildningar som vi sätter in nu för att hindra s. k. flaskhalsproblem, när situationen ljusnar och konjunkturen blir bättre, och för aft då göra def möjligt aft fullt utnyttja arbetsstyrkan inom resp. företag.

Vi menar alltså att def inom arbetsmarknadsutbildningen finns goda förutsättningar att utnyttja ett dåligt läge på arbetsmarknaden, bristande orderingång i företagen, för att göra såväl den enskilde, företaget som samhället bättre rustade för framtiden. Def är infe defensiv polifik, utan def är tvärtom något som är offensivt. Om man så vill kan man säga med Åke Wicforssons ord att detta skapar förutsättningar för en framsynt näringspoUtik och kanske rent av på sätt och vis kan vara en del av den. Man kan säga aft många av de andra inslagen -1, ex. beredskapsarbeten eller tidigareläggningar av stafiiga investeringar - har precis samma syfte.

Utslagningen på arbetsmarknaden fog Åke Wictorsson också upp. Riskerna för denna är stora på många ställen, inte minst i den här regionen. Jag tror att de är viktigt att vi för att klara defta bygger upp en bra arbefsförmedlingsverksamhef, en arbetsförmedling som har fid att vid sidan av jobbet på arbefsförmedlingskontoret även vara ute i företagen och medverka i den anpassningsverksamhef som är nödvändig för att vi skall kunna utnyttja de människors arbetsförmåga som har speciella problem. Jag tänker på den anpassningsverksamhef som går ut på aft arbetsplatsen skall anpassas fill människans förmåga och inte tvärtom, som vi så ofta kräver i dag.

Får jag så avsluta med att säga några ord om kvinnorna på arbetsmarknaden, vilket också var uppe i debatten och togs upp av bl. a. Aina Westin.

Stockholmsregionen är, kan man säga, lyckligt lottad på det sättet att def inte någon annansfans i landet finns en sä hög förvärvsinfensifet som just i Stockholmsområdet. Infe minst gäller detta den kommun som Aina Westin själv kommer från. Samtidigt är det naturligtvis så, att med det läge vi har nu, med mindre expansionskraft i stat och kommun, riskerar kvinnorna i Stockholmsområdet att hamna i ett väldigt besvärligt läge. Def är viktigt för oss aft uppmärksamma detta. Och det är vikfigt för oss att de unga flickorna görs uppmärksamma på de här problemen och att vi strävar efter aft också de utnyttjar det som arbetsmarknaden ger.

Den risk som Aina Westin pekade på finns naturligtvis, nämligen aft de människor som egentligen infe vill ha jämställdhet och som tycker aft det gamla talesättet om att kvinnan passar bäst vid spisen har giltighet får lyft under vingarna i ett sådant här läge. Jag hoppas att vi gemensamt kan se fill aft def infe blir så mycket av flykt över den flygfuren.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

AnL 25 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Herr talman! Jag tror att vi är överens, arbetsmarknadsministern och jag, om att man naturligtvis infe kan jämställa dem som har etf beredskapsjobb med dem som är öppet arbetslösa. Deras situation är olika, därom är vi helt eniga. Det är inte jämförbart.

Men när man diskuterar arbetslöshet måste man för att kunna värdera ett samhälles totala insatser och ett samhälles värde vara på def klara med att olika former av arbetsmarknadspolifiska åtgärder- beredskapsjobb, arbetsmarknadsutbildning m. m. - också innebär en form av arbetslöshet. Def är en arbetslöshet som man i ett samhälle med ansvar måste se till att göra någonting åt, och då självfallet inte bara genom att få bort den öppna arbetslösheten och dölja den eller genom aft skapa tillfälliga jobb, utan genom att satsa på att skapa fasta, varaktiga jobb.

Det är defta som så att säga är kärnan. Jag vidhåller aft def är där som arbetsmarknadsministern och regeringen har en övertro på marknadskrafterna, såvitt jag kan bedöma det.

Låt mig därför göra ett kort citat av etf referat.

Jag var infe på HTF:s represenfantskap och lyssnade, utan pressekreteraren har sett fill att det arbetsmarknadsministern sade har refererats på olika håll, därför att man måste kunna ta del av vad som sades.

I Stockholms-Tidningen i dag citeras en del av vad arbetsmarknadsministern tog upp. Hon återgav huvudpunkterna i den socialdemokratiska strategin för att vända på utvecklingen. Jag citerar:

"- Industrins konferenskraft skall förbättras, vinsterna tillåtas stiga, investeringarna öka och den privata konsumtionen hållas fillbaka."

Def vill jag påstå är en övertro på marknadskrafterna när def gäller aft skapa sysselsättning i det här landet. Om det inte hade stått att def var den nuvarande arbetsmarknadsministern som hade sagt det här, hade jag gott och väl kunnat tro aft det var den föregående.

Regeringen tar upp de här problemen redan i minibudgefen, och där föreslås bra åtgärder - det är inte tu tal om den saken. Jag vill emellerfid peka

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

på ett av förslagen som, enligt min mening, även det är ett uttryck för övertro på marknadskrafterna. Man tar upp förslaget till s. k. utdelningsavgiffer, alltså den 20-procentiga indragning av utdelningar som skall gå.fill den fjärde AP-fonden. Ser vi pä hur den fjärde AP-fonden hittills har satsat medlen, och sannolikt också kommer att satsade medel det nu är fråga om, finner vi att def gäller de företag som vi brukar beteckna som multinationella. Det är svenska företag som har en mycket hög grad av exportindustri men som också är företag som i huvudsak investerar mera utanför landets gränser än inom landefs gränser.

Föregående år var utlandsinvesteringarna ungefär 20 miljarder, medan de var 18 miljarder totalt i Sverige. Utlandsinvesteringarna kan beräknas bli någonsfans uppemot 25 miljarder i år. Skall man satsa pengar på verksamhet i Sverige, bör man väl rimligen satsa dem på företag som lägger verksamheten i Sverige, skapar sysselsättning i det här landet och inte gör investeringarna i andra länder. För att man skall kunna klara en sådan ekvation gäller def naturligtvis att inte ge de här resurserna till sådana företag. Då måste man gå in och ge resurser och skapa förutsättningar för företag som har etf samhällspolifiskf ansvar - ett ansvar att skapa jobb i det här samhället. Enda garantin för det är att vi skapar samhällsägda och kooperafiva företag. Det är dem som man bör satsa sådana här medel på, infe Electrolux, ASEA, L M Ericsson m. fl. som flyttar sin produktion utomlands.

En annan sak som jag viU ta upp när det gäller att skapa arbeten - def var jag inne på tidigare - är programmet med att skapa resurser för kommunerna. Jag fick inget svar på den fråga jag ställde - i vart fall inte något direkt svar. Man kan visst uttolka någonfing av det arbetsmarknadsministern sade. Men frågan var: Kommer regeringen aft ge kommunerna resurser i stället för aft låta tidigare fasta jobb inom bl. a. sjukvården gå till beredskapsjobb? Beredskapsjobben har ju den karaktären att man infe får utföra ordinarie jobb, vilket gör att def angelägnaste för sjukvården ju infe är att få beredskapsjobb utan resurser för aft kunna fylla upp de stora vakanserna inom de fasta tjänsterna. Bl. a. partikamraten till arbetsmarknadsministern Leni Björklund, som är sjukvårdslandsfingsråd här i länet, har gett uttryck för defta.

Def är alltså rimligt att man verkligen går in med en offensiv satsning för att ge kommunerna resurser. Min fråga var: Kommer regeringen aft ge kommunerna de här resurserna, exempelvis de stulna 3,5 miljarderna?

AnL 26 GÖREL BOHLIN (m):

Herr talman! I juni i år presenterade socialdemokraterna och LO-distriktet ett näringsUvs- och sysselsättningsprogram för Stockholmsregionen. Argumenten för att fä fart på Stockholmsregionen, som det hette, och för en mindre Stockholmsfientlig polifik var fill en del välbekanta för en moderat. De återfinns i moderata motioner i riksdagen sedan ett antal år fillbaka. ,

LO-distriktets ordförande Berfil Karlberg utvecklade i ett par debattar-

fiklar i Stockholms-Tidningen idéer beträffande utvecklingen av industrin i Stockholmsregionen. Även i hans artiklar återfanns argument som kändes välbekanta.

S-sidans omvändelse är välkommen men väl sen.

En bidragande orsak fill Stockholmsregionens tillbakagång är sannolikt de beslut om utlokalisering av statliga myndigheter som fattades i början och mitten av 1970-falet och som onekligen lett till effektivitetsförluster.

Den offenfiiga sektorns stora och ökande andel av bruttonationalprodukten utgör en belastning för näringslivet och därmed för landet - därom är de flesta ekonomer ense. En dämpning av den offenfiiga sektorns tillväxt är därför nödvändig - en dämpning som måste märkas särskilt rnycket där denna sektor är markerat stor, nämligen i storstadsområdena.

Service i kommuner och landsting, t. ex. tvätt, städning och reparationer ges alltmer i "egenregi" i stället för genom entreprenad. Det har lett till en snabbare ökning av den offentliga sektorn. Samtidigt får enskilda personer och företag allt svårare att köpa tjänster eftersom entreprenadföretag fill följd av egenregiverksamhefen slås ut. En tillväxt av den offentliga sektorn har skett som varit ogynnsam även ur servicesynpunkt.

Den offentliga upphandlingen borde därför ses över, både av dessa orsaker och för att åstadkomma samverkansprojekt mellan enskilda företag och offentlig förvaltning.

Självfallet är lågkonjunkturen den viktigaste orsaken till stagnationen av den industriella utvecklingen över hela landet. Därför är det också mycket viktigt att fa fill vara tillväxtmöjligheterna där de finns. Och i Stockholms-, området finns en tillväxtpotential som kan bli fill gagn för hela landet. Här finns tillgång fill forsknings- och utbildningsresurser, kvalificerat yrkeskunnande, modern teknik, innovatörer och en offenflig förvaltning.

Det väsenfiiga är att företagen får livsluft och att tillväxtmöjligheferna fillvaratas där de finns. Mot den bakgrunden ter def sig onekligen egendomligt att socialdemokraterna i våras föreslog en lagstadgad etableringskontroll för företag. Def förslaget syftade onekligen till utlokalisering till andra delar av landet, dvs. att infe fa till vara tillväxtmöjligheterna i Stockholmsregionen.

Mot denna bakgrund ter sig också regeringens ekonomisk-polifiska förslag och åtgärder som ett hot mot det enskilda näringslivet. Devalveringen förbilligar för exportindustrin men fördyrar mycket för andra delar av näringslivet. Höjd moms är en fillväxfbroms, för aft inte tala orn den föreslagna vinsfdelningsskatten.

Herr talman! En positiv utveckling i huvudstadsregionen har motsvarande effekter för hela landets näringsliv. Beslut om t. ex. etableringskontroll och styrning av företagsetablering leder till negativa effekter för industrin, negativa effekter för Stockholmsregionen och då också negativa effekter för hela nafionen.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

AnL 27 Arbetsmarknadsministern ANNA-GRETA LEIJON:

Herr talman! Jag tycker att def fanns en del inkonsekvenser i Görel Bohlins anförande. Å ena sidan sade hon att utlokaliseringen av statliga myndigheter från Stockholmsregionen nog är en del av orsaken till de problem vi har på arbetsmarknaden, men å den andra sade hon att ett stort problem är att vi har en för stor offentlig sektor, som tar resurser från den privata delen av näringslivet och arbetsmarknaden. Skulle båda påståendena vara sanna borde def ha blivit en väldig fart på Stockholms näringsliv efter utlokaliseringen. Jag tror att förklaringsgrunderna är andra än de som Görel Bohlin vill göra gällande.

Samtidigt vill jag säga aft jag naturligtvis är glad över - och det antar jag att också Åke Wictorsson är - att Görel Bohlin har studerat det program för att lösa Stockholmsregionens arbetsmarknads- och sysselsättningsproblem som bl. a. Åke Wictorsson och jag har varit med om aft utarbeta.

Låt mig sedan komma fillbaka fill en del av de problem som diskuterades förut öch som jag trots mina tio minuters talefid inte hann gå närmare in på.

Stockholmsregionen har relativt sett och räknat i procent en lägre andel arbetslösa än andra delar av landet. Det förhållandet att också Stockholmsregionen nu börjar få mycket allvarliga problem visar hur svår situationen på arbetsmarknaden egentligen är totalt sett. Precis som flera av de fidigare talarna antydde kan man säga aft den mängd rnänniskor som finns samlad i den här delen av landet gör Stockholmsområdet till den anfalsmässigt största arbefslöshetsregionen. För att komma till rätta med defta behöver vi göra sådana förändringar i den ekonomiska polifiken aft vi kan skapa etf underlag för en stabil sysselsättningsökning i landet som helhet. Def program som vi lade fram för riksdagen förra veckan, med de genom devalveringen åtföljande kraven på företagen att kommande vinster skall användas för investeringar för det gemensamma bästa, avser att lägga grunden för en sådan stabil sysselsättningsökning. Detsamma gäller det investeringsprogram som jag tidigare nämnde och som omfattar investeringar för 3 miljarder kronor i alternativa energikällor, kollektivtrafik, forskningsbyggnader och andra delar av byggverksamheten. Det kommer att ge oss förutsättningar för en stabilare sysselsättning på sikt.

Men vi vet aUa att devalveringens posifiva effekter och de positiva effekterna av investeringsprogrammet kommer att dröja ett tag. För aft på bästa möjliga sätt klara förutsättningarna tills vi får de mer långsiktiga, stabila effekterna finns det inte särskilt många andra alternafiv än de arbefsmarknadspolitiska insatserna. Vi kan konstatera att vi på arbetsförmedlingarna i Stockholmsområdet i oktober månad hade över 16 000 kvarstående arbetssökande. Samtidigt omfattas över 17 500 människor av olika former av arbefsmarknadspolitiska insatser. Jag tror att man i den kritik som ibland rikfas mot arbetsmarknadspolifiken skall vara medveten om, aft om vi inte hade gjort dessa insatser, skulle inte dessa människor ha funnit sin sysselsättning någon annanstans på den öppna arbetsmarknaden, utan de

hade fått räknas in i skaran av kvarstående arbetssökande på förmedlingarna.

Def kommer förmodligen att bli ett besvärligt läge på arbetsmarknaden under vintern också i den här regionen. Det har inte varit möjligt för oss-en regering som tillträdde i början av oktober - att snabbt klara alla de problem som finns. Men de insatser som jag här har redovisat och som omfattar åtgärder både på lång och på kort sikt, åtgärder som i väldigt hög grad är inriktade på aft lösa ungdomsarbetslöshetsproblemen, hoppas jag ändå skall lägga grunden för en situation där vi kan bryta den negativa utveckling som har kännetecknat de senaste åren, den utveckling som har fått sin prägel av en borgerlig polifik som enligt vårt förmenande och enligt den kritik som vi har framfört tidigare har skapat en del av problemen pä arbetsmarknaden i dag.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om arbetsmarknadssituationen i Stockholmsregionen

AnL 28 GÖREL BOHLIN (m):

Herr talman! Den offenfiiga service som hör samman med Stockholm som huvudstad och dessutom centralort är givetvis utomordentligt viktig för Stockholm som huvudstad och för landets alla delar. Det är min uppfattning att den centrala administrationen skall vara kvar i Stockholm och borde ha varit det i större utsträckning än som blivit fallet.

Jag vill påpeka att det jag sade om den nedåtgående skruv som har uppkommit i samband med att mycket av service inom offentliga sektorn sker i "egenregi" i stället för genom entreprenadföretag har lett till att småföretag har slagits ut och att både enskilda personer och företag därigenom fått svårare att köpa tjänster. Def har totalt sett lett till en sämre service i Stockholmsregionen. Jag vill också upprepa vad jag sade om att den etableringskontroll som socialdemokraterna föreslagit syftar till en lokalisering av företag utanför Stockholmsregionen. Det framgår av arbetsmarknadsutskottefs betänkande 1981/82:23. Defta är förslag som direkt motverkar de åtgärder som föreslås i näringslivsprogrammet från i våras.

AnL 29 ÅKE WICTORSSON (s):

Herr falman! Jag vill tacka för de kompletterande svaren som jag har fått på mina frågor från arbetsmarknadsministern. Jag är naturligtvis glad och tillfredsställd över att vi har fått deltagande i den här interpellationsdebatten också från andra parfier.

När det gäller Görel Bohlins inlägg, speciellt hennes förra där hon konstaterade aft det väsentligaste är att man ger företagen livsluft, kan man konstatera att def med hjälp av de borgerliga regeringarna har varit möjligt aft ge företagen i Stockholmsregionen livsluff under sex år.

Ser man på utvecklingen från 1980 fram till i dag, dvs. en period som de borgerliga partierna i huvudsak har haft ansvaret för, är det under denna fid som den anmärkningsvärda ökningen av arbetslöshetssiffrorna har inträffat. Mot den bakgrunden förefaller Görel Bohlins resonemang något ihåligt.

Det kanske beror på fidsfaktorn m.m. att vi inte har fått en något mer fördjupad diskussion om orsakerna fill Stockholmsregionens stagnation och i

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om bostadsbyggandet ■

vissa avseenden tillbakagång, framför allt när def gäller industrisysselsättningen. Detta anser jag vara beklagligt. Jag tror det är nödvändigt att vi i framtiden ägnar mer krafter åt den typen av diskussioner än att i alltför stor utsträckning arbeta med paroller som i nuläget, på grund av den ekonomiska utvecklingen och utvecklingen av näringslivet i allmänhet, i stort sett är ett passerat stadium.

Jag tackar än en gång för de kompletterande svaren och för en trevlig debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på fråga 1982/83:37 om bostadsbyggandet

AnL 30 Bostadsministern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Rolf Dahlberg har frågat mig om jag med skattemedel kommer att sfimulera till ett ökat bostadsbyggande trots att antalet outhyrda lägenheter i dag uppgår till 50 000.

Bostadsmarknaden uppvisar i dag en splittrad bild. På vissa orter finns det risk för eller har redan uppstått bostadsbrist. På andra är i stället ett överskott av bostäder det dominerande problemet för såväl fasfighetsägare som kommuner. På de flesta orter är bostadsmarknaden relativt balanserad. I alla orter behöver dock i ett längre perspektiv insatser göras för att anpassa bosfadsutbudet fill konsumenternas behov.

Regeringen har i den proposition om ekonomisk-polifiska åtgärder som överlämnades till riksdagen för några dagar sedan lagt fram vissa förslag som syftar till att motverka en fortsatt nedgång av nybyggnadsverksamheten och också förslag som skall leda till att ombyggnads-, underhålls- och energisparverksamheten ökar.

Jag vill framhålla att jag anser att vi bör utnyttja den kapacitet som finns ledig i byggsektorn till aft göra sådana investeringar som är långsiktigt nödvändiga, sett ur ett bostadspolitiskt och etf samhällsekonomiskt perspektiv. Med hänsyn till den splittrade bild som bostadsmarknaden uppvisar måste vi dock arbeta med selektiva åtgärder, anpassade till förhållandena inom de oHka lokala bostadsmarknaderna. De förslag som regeringen nyligen har presenterat för riksdagen har utformats i syfte aft tillgodose detta krav.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL31 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka bostadsministern för svaret.

Omständigheter som varken bostadsministern eller jag kunnat råda över har gjort aft detta svar har dröjt så länge så aft det t. o. m. kom senare än den proposition som bostadsminisfern nu hänvisar till i svaret. Den propositionen

kommer vi att få diskutera närmare i kammaren efter sedvanlig utskottsbehandling. Men det kan finnas anledning, tycker jag, att ändå något beröra just en liten del av den problemafik som tas upp i den stora propositionen; nämligen det faktum som jag pekat pä; att vi i dag har ett större antal outhyrda lägenheter än vi någonsin tidigare haft efter kriget.

Vad vill då bostadsministern göra för att komma till rätta med det problemet? Här föreslår han att vi skall införa temporära hyresrabatter i nya hus och en hyresförlusfgaranfi. Det tycks mig, och säkert många andra, vara bakvända världen att så att säga locka fram ett nybyggande, när man redan har en balans eller ett stort överskott i ett område. Resultatet blir naturligtvis att man skjuter problemen ytterligare något år framåt, sedan man kanske har lockat ungdomar eller andra aft hyra lägenheter i de nybyggda husen till en subventionerad hyra. Och därefter sker en snabb avtrappning av hyresrabatterna. Tror verkligen Hans Gustafsson att hyresgästerna kommer att ha större möjligheter att betala hyran 1985-1986, när denna avtrappning av hyresrabatterna kommer till stånd?

Självfallet är det infe så. Resultatet blir naturligtvis att andelen outhyrda lägenheter ökar ännu mera, och bekymren för de allmännyttiga företagen, som nu i första hand är drabbade, kommer att bli ännu större.

Jag tycker att det är mycket oroande att regeringen inte har försökt att angripa de problem som jag har berört i min fråga. Regeringen ser tydligen enbart till sysselsättningsaspekten, att till varje pris ha så många som möjligt inom byggnadssektorn .sysselsatta. Vad det då blir fråga om är alltså införande av någon form av lagerstöd för bostäder, vilket ju är något helt nytt och tokigt.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om bostadsbyggandet ..

AnL 32 Bostadsministern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Om Rolf Dahlberg har läst proposifionen, vilket jag utgår från, har han också kunnat konstatera att avsikten infe är att uppmuntra ett bostadsbyggande pä orter där behovet redan är täckt.

De s. k. överskottsorterna riskerar att bli helt utan hyresrabatter. För den större andelen av orterna där balans föreligger är rabatten sänkt till hälften, och den maximala rabatten utgår på orter där def finns underskott av bostäder i förhållande till behovet. Det har alltså inte varit avsikten att stimulera byggande på orter där antalet lediga lägenheter redan är stort. Jag vill också påpeka att denna hyresrabatt kan förekomma i två fall, dels för nybyggnafion, dels för ombyggnad. Hyresrabatten för ombyggnader kan ha stor betydelse för att vi i någon mån skall komma till rätta med antalet lediga lägenheter.

Rolf Dahlberg undrar om jag tror aft def finns större möjligheter att betala hyrorna 1985 och 1986 än 1983. Jag hoppas det men vet ingenting säkert om def. Men vad jag alldeles säkert vet är att de hus som uppförs 1988 sannolikt kostar betydligt mer än de som uppförs 1983. Den successiva avtrappningen av hyresrabatten innebär att man 1988 får betala fullt ut för den byggnadskostnad som förelåg 1983. Därmed bör de bostäderna te sig skäligen billiga i förhållande fill dem som uppförs 1988.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om bostadsbyggandet

Jag har i etf särskilt avsnitt i propositionen redovisat hur vi tänker oss att åtminstone i någon mån komma fill rätta med antalet lediga lägenheter.

Jag tror att det för både byggindustrins och byggmaterielindustrins skull är viktigt att vi upprätthåller storleken på byggsektorn. Och jag är alldeles övertygad om att om vi skall kunna vända på utvecklingen och få fart på landet igen måste vi se fill att byggsektorn inte blir en flaskhals.

AnL 33 ROLF DAHLBERG (m):

Herr falman! Jag har studerat propositionen mycket noga. Som Hans Gustafsson säger är det visserligen fråga om en nedtrappning i de kommuner där bosfadsläget är i balans eller där man har överskott på lägenheter. Men fortfarande ger man även i de kommunerna möjlighet fill stimulans för ett ytterUgare ökat byggande utöver det planerade. Dessutom är bostadsministern generös och säger, att om någon kommun ramlar ur systemet, kan man tänka sig att göra en speciell prövning av ett sådant ärende. SABO:s verkställande direktör Esbjörn Olsson har i ett uttalande fill medlemsföretagen varnat för ett ökat bostadsbyggande. Han känner tiU vilken svår situation SABQ-företagen befinner sig i.

Jag tycker det hade varit mycket bättre om bostadsministern hade vidtagit en rad andra åtgärder som inte hade kostat statskassan några pengar men som hade kunnat öka byggandet på ett naturligt sätt: förenklat lånebestämmelserna, rensat ut ur bostadsbyråkrafin när det gäller normer, råd och anvisningar, infört ägarlägenheter, stimulerat till ett ökat antal bostadsrätter, infört individuell mätning av vatten, värme och el. Sådana åtgärder sänker direkt boendekostnaden. Då kan man naturligtvis få fram ett ökat behov och ett ökat byggande.

AnL 34 Bostadsminisfern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är väl ändå för mycket begärt, Rolf Dahlberg, att jag skulle introducera moderat bostadspolitik med dess från fördelningspolitisk synpunkt så orättvisa konsekvenser.

När det gäller frågan om det ökade bostadsbyggandet är situationen den att behovet är större än efterfrågan. Bosfadsstyrelsens petita visar att om vi skall kunna tillgodose behovet, framför allt hos ungdomar som i dag behöver en bostad men har svårt att få den, måste vi skapa viss balans mellan efterfrågan och behov. Det som i dag hindrar bostadsbyggandet är dels att hyreskostnaderna i nyproduktionen är sä höga, dels att de som skall bygga är rädda för aft stå med tomma lägenheter. För att bringa ned kostnaderna för de nya bostäderna inför vi en hyresrabatt. För aft undanröja hindret för kommunerna och de allmännyttiga företagen att sätta i gång byggandet inför vi en treårig uthyrningsgaranfi. Jag tror att det finns goda skäl för de åtgärderna.

Hyresrabatten är dessutom fakfiskt ett erbjudande. Vi ålägger inte någon att utnyttja det. De som sitter i kommunledningarna och i de allmännyttiga bostadsföretagen har säkerligen tillräckligt gott omdöme för att utan

pekpinnar från oss avgöra när de bör använda sig av erbjudandet eller infe.

AnL 35 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Självfallet är def för mycket begärt att Hans Gustafsson efter en månad som bostadsminister skall ha accepterat hela det moderata bostadsprogrammet, men jag tänkte att ändå något av det goda som finns i detta borde ha kunnat avspegla sig i de förslag som bostadsminisfern lagt fram. På de områden som jag angivit kan ju bostadsministern inte rimligen ha något emot att förbättringar görs.

Vad sedan beträffar tanken att man på konsfiad väg skall locka ungdomar att fa en lägenhet, genom att erbjuda den till reducerat pris under ett par år, vill jag säga att det kommer att göra villervallan ännu värre när de sedan upptäcker att de snart skall betala hela hyran. Med tanke pä utvecklingen med sjunkande reallöner är, som jag ser det, förutsättningarna inte speciellt goda för att nå resultat med en sådan polifik.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

AnL 36 Bostadsministern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag vill bara säga att det är klart att jag på en månad inte har kunnat sätta mig in i alla detaljer, men jag har under den gångna månaden ändå kommit underfund med att moderaternas bostadspolifik var värre än vad jag dessförinnan trodde. Efter ytterligare någon tid kanske jag blir på det klara med att den är helt omöjlig.

När det sedan gäller frågan om ungdomarna är def i dag utomordentligt svårt för dessa, med de löner som de har, att efterfråga en nyuppförd bostad, om de måste betala hela kostnaden för denna. Det är rimligt att vi hjälper ungdomarna att få en bostad, och det är nu fråga om ett försök aft åstadkomma defta. Jag skall gärna medge aft def hade varit bra, om samhällsekonomin hade fillåtit oss att gå ett stycke längre. Den nu gjorda avvägningen har tillkommit med hänsyn till de förutsättningar som föreligger.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1982/83:8 och fråga 1982/83:66 om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

AnL 37 Bostadsminisfern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Tore Claeson har ställt följande frågor fill mig:

1. Är regeringen nu beredd att överväga eller föreslå att det allmänna prisstoppet utvidgas till att omfatta även hyrorna?

2. Kommer regeringen att inför årsskiftet 1982-1983 föreslå någon form av riktat statligt stöd till de allmännyttiga bostadsföretagen i syfte aft förhindra nya hyreshöjningar i befinfiiga hyreshus?

3. När avser regeringen att komma med förslag om aft återinföra någon

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

form av underhålls- och hyresförlustlån till allmännytfiga bostadsföretag?

4. Har regeringen för avsikt att lägga fram förslag om att undanta allmännyttans bostadslån från årliga och/eller extra upptrappningar av räntenivån?

5. Tänker regeringen föreslå några förändringar av gällande bostadsbidrag i syfte att förbättra dessa och ge flera hushåll möjlighet till bidrag?

6. Vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att stoppa eller kraffigt begränsa kostnadsökningarna för framför allt de allmännyttiga bostadsföretagens nyproduktion?

Bo Finnkvist har ställt följande fråga till mig:

Avser regeringen att vidta åtgärder för ekonomiskt stöd till kommuner och allmännyttiga bostadsföretag vad avser outhyrda lägenheter och ombyggnad av äldre bostadslägenheter i krislän som Värmland?

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

På Tore Claesons första fråga är mitt svar nej.

De två följande frågorna vill jag besvara i etf sammanhang.

Jag har i min anmälan till den proposition om ekonomisk-politiska åtgärder som nyligen överlämnades till riksdagen (prop. 1982/83:50 bil. 5) redogjort för aft underhållslån kommer att kunna erhållas på kapitalmarknaden under år 1983. En kreditvolym på inemot 900 milj. kr. kommer att stå fill förfogande för utlåning fill alla statligt belånade hyreshus som har färdigställts under perioden 1958-1975. Lånen skall amorteras på 15 år enligt annuitetsprincipen. Marknadsränta skall gälla för lånen. De allmännyttiga "bostadsföretagen skall enligt regeringens förslag kunna få räntebidrag för dessa lån. Under det första året av lånetiden skall den garanterade räntan vara 7,5 %. Den skall därefter trappas upp med 0,5 procentenheter per år.

Vidare har regeringen i den nyssnämnda proposifionen föreslagit att stafiiga garanfier skall lämnas för hyresförluster i vissa nybyggda hyres- och bosfadsrättshus under fre år från det att lägenheterna blir inflyttningsklara. Garantierna skall gälla sådana lägenheter som börjar byggas i slutet av innevarande år och under åren 1983 och 1984 och som omfattas av regeringens förslag om hyresrabatter. Garantierna har föreslagits fä formen av lån som skall vara ränte- och amorteringsfria under tre år. Möjligheter bör finnas att medge fortsatt ränte- och amorferingsfrihet eller att efterge hela lånet.

Vad gäller problemet med outhyrda lägenheter i bostadsbeståndet, som har tagits upp av både Tore Claeson och Bo Finnkvist, vill jag redovisa att regeringen i samma proposition har lagt fram förslag till åtgärder i bostadsområden med stor andel outhyrda lägenheter. För aft underlätta att outhyrda lägenheter utnyttjas och byggs om fill lokaler skall särskilda låneregler införas. Bostadslånet och räntebidraget skall få behållas när lägenheterna utnyttjas för andra ändamål. Vidare skall ett särskilt statligt lån kunna lämnas när lägenheter byggs om också till annat än boendeservicelokaler, t. ex. kontor och verksfäder. Till bostadsföretag som har haft ett stort antal outhyrda lägenheter under lång fid skall ett speciellt stöd kunna lämnas.

Eftersom svårigheterna med outhyrda lägenheter främst har drabbat allmännytfiga bostadsföretag, blir def också de som i första hand kommer aft dra nytta av de åtgärder som regeringen har föreslagit.

På Tore Claesons fjärde fråga vill jag svara att jag har gjort den bedömningen åtf underhållslån med den utformning som jag nyss redogjorde för nii är att föredra framför att ändra de regler för extra upptrappningar av de garanterade räntorna som riksdagen beslutade i våras (prop. 1981/82:124 bil. 1, CU26, rskr 350).

Vad gäller frågan om bostadsbidragen vill jag säga följande. Riksdagen beslöt i våras (prop. 1981/82:124 bil. 1, CU 26, rskr 350) om en viss real ökning av bostadsbidragen. Någon ytterligare höjning avser regeringen inte aft föreslå för år 1983. Jag vill dock erinra om att regeringen nyligen har föreslagit riksdagen (prop. 1982/83:55 bil. 1) en höjning såväl av de allmänna barnbidragen som av fierbarnstilläggen. Till frågan om bostadsbidragen för år 1984 återkommer jag vid min anmälan fill nästa års budgetproposition.

Som svar på Tore Claesons sista fråga ber jag att få hänvisa till det förslag om statsbidrag till fillfälliga hyresrabatter för ny- och ombyggda lägenheter som regeringen nyligen har presenterat för riksdagen (prop. 1982/83:50 bil. 5). Statsbidrag skall lämnas med maximalt 60 kr./m'. Statens utgifter för bidragen är beräknade till totalt 1,2 miljarder kronor. Vid min anmälan till denna proposition underströk jag att det är nödvändigt att kostnadskontrollen skärps i långivningen, så aft infe hyresrabatterna medför en allmän höjning av kostnads- och prisnivån i bostadsbyggandet. Jag nämnde också att jag avser aft föreslå regeringen vissa åtgärder i detta syfte.

AnL 38 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag tackar bostadsminisfern för svaret på min interpellation, ett i många stycken positivt och ganska utförligt svar. Jag skall försöka aft här göra en värdering av def.

Ett ökat stöd till hyresgästerna, stopp för hyreshöjningarna och rättvisa i boendet är vad hundratusentals hyresgäster hoppas på och förväntar sig av den nya regeringen och riksdagsmajoriteten. Bäde socialdemokrater och kommunister gick till val på en annan bostadspolitik än den som borgarna bedrivit. Olika löften och utfästelser gavs om bl. a. ökat bostadsbyggande och ökat ekonomiskt stöd till nyproduktion, underhåll och allmännyttiga bostadsföretag för att kraftigt begränsa hyreshöjningarna eller stoppa dem.

I regeringsdeklarafionen talas def om en beslufsam kamp mot inflafionen och att man skall dämpa kostnadsutvecklingen och motverka spekulationsekonomin. För att begränsa prisökningarna i samband med devalveringen infördes etf allmänt prisstopp. Detta borde, enligt vpk:s mening, utvidgas till att omfatta även hyrorna och gälla hela året 1983 i avvaktan på andra bostadspolitiska åtgärder. Ett hyresstopp är motiverat bl. a. mot bakgrund av att hyrorna har ökat snabbare än inflationen, att bostadsbidragens realvärde har försämrats och att antalet hushåll med bostadsbidrag har halverats sedan år 1975.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

Regeringens beslut om en 16-procentig devalvering kom - som jag också sagt i interpellationen - som en kalldusch för de svenska lönarbetarna. Efter sex år av successiva reallönesänkningar försämras i ett slag det ekonomiska läget för de arbetande. Nya stora hyreshöjningskrav på upp till 300 kr. per månad för en trerumslägenhef hotar att ännu mer urholka levnadsstandarden. Devalveringens effekter i form av bl. a. högre boendekostnader ger nu ökad tyngd åt kraven om att stoppa hyresutvecklingen och pressa ned hyrorna.

I årets valrörelse talades frän socialdemokratiskt håll om att den ekonomiska rättvisan inom boendet skall förbättras och att ett rimligare förhållande mellan löner, boendekostnader och priser i övrigt skall åstadkommas. Av svar på frågor från bl. a. hyresgäströrelsen framgick att en socialdemokratisk regering skulle vara beredd att anslå mellan 700 och 800 milj. kr. för att stoppa den hitfillsvarande hyresutvecklingen i både det äldre bostadsbeståndet och nyproduktionen.

Vpk var och är överens med socialdemokraterna om detta och menar att det allra viktigaste nu är att så fort som möjligt fatta beslut och vidta åtgärder som innebär att mera och billigare pengar ställs till förfogande genom riktat stöd i olika former till de allmännytfiga bostadsföretagen. För att åstadkomma socialt acceptabla hyror måste en omfördelning ske av samhällets bostadsstöd, från ägar- till hyressektorn.

En omfördelning av samhällets bostadsstöd genom att minska de mest gynnade villaägarnas skattesubventioner med bara en fjärdedel ger fillräckligt utrymme för stora hyressänkningar. Det skulle då främst drabba rika villaägare med höga inkomster, förmögenheter och stora ränteavdrag, dvs. den del av villaägarna som beräknas utgöra mindre än en fjärdedel men tillgodogör sig mer än tre fjärdedelar av villaägarsektorns skattesubventioner.

Under 1970-falet har det förts en bostadspolitik som inte har tagit tillräcklig hänsyn tiU vikten av att uppnå ekonomisk likställighet mellan olika upplåfelseformer. Därför har de bostadspolitiska effekterna via beskattningen fortsatt att växa i en riktning som betytt ökade orättvisor. Det har som bekant inneburit att de största inkomsttagarna får de största skaftesänkningarna. Genom inflationen har de stora låntagarna och de med ägda hus gynnats, och orättvisorna på bostadsområdet har blivit större.

Den bostadspoUtik som nu måste föras får inte längre - som varit fallet under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar under 1970- och 1980-falet - utgå från som något självklart att ägande och förvaltande av bostadsfastigheter allfid skall bära sig och gå med vinst. Sådana tankegångar är enligt min mening inte förenliga med en rikfig bostadspolitisk målsättning. I regeringens nyligen framlagda proposifion 1982/83:50 kan man tyvärr utläsa en tveksamhet om detta, då man exempelvis anför att syftet med införande av en hyreshusavgiff infe är aft försämra resultatet av fastighetsförvaltningen utan att balansera en väntad allmän hyreshöjning!

Herr talman! Bakgrunden till min interpellafion har med defta och med inferpellationstexten i övrigt redovisats. Hyresgästerna får allt större

ekonomiska svårigheter. Det blir allt svårare att klara hyran. Bostadsföretagens fordringar på obetalda hyror ökar allt hastigare liksom antalet begärda vräkningar på grund av utebliven hyresbefalning. En allt större del av socialkostnaderna går till att klara det som nu närmast kan betecknas som hyresutplundring. Även familjer med förhållandevis goda inkomster hamnar i en mycket besvärlig ekonomisk situafion. Hyran fortsätter att ta en allt större del av lönen, och den utvecklingen kan enligt min mening inte få fortsätta.

Omkring 600 000 hushåll hos allmännyttan och ca 400 000 hos privata hyresvärdar berörs direkt eller indirekt av de hyresförhandlingar som pågår. Hyreshöjningskraven ligger i allmänhet på mellan 20 och 40 kr. per kvadratmeter och år eller mellan 125 och 250 kr. per månad för en trerummare på 75 m-. Det finns både lägre - ca 15 kr. - och högre - ca 55 kr. -höjningskrav, men i genomsnitt rör sig kraven troligen om ca 35 kr. per kvadratmeter eller över 200 kr. per månad.

Ett borttagande av enbart extraupptrappningen av den garanterade räntan skulle minska kraven med minst 5 kr. per m eller över 30 kr. per månad.

Underhållslånens återinförande kan minska höjningarna med upp till 10 kr. per m eller drygt 60 kr. per månad.

Hyresförlusflån kan för vissa bostadsföretags hyresgäster också betyda minskade krav på mellan 5 och 10 kr. per m-.

Tillsammans kan de här fre åtgärderna minska hyreskraven för år 1983 med mellan 15 och 25 kr. per m- eller med omkring 100-150 kr. per månad. Det som blir kvar av höjningskraven efter hårda förhandlingar och prutningar torde i genomsnitt bli minst 15 kr. per m eller omkring 100 kr. per månad för normallägenhefen.

För att klara hyreshöjningskrav av den storleksordningen behövs etf särskilt statligt stöd till de allmännyttiga bostadsföretagen om uppskattningsvis 750-800 milj. kr. Sådant stöd kan t. ex. ges i form av ränte- och amorteringsfria lån av en storleksordning som svarar mot hyreshöjningsbehovet efter slutförda förhandlingar. Jag har närmare uppehållit mig vid dessa problem i min interpellafion. Jag skall därför infe upprepa mina synpunkter här.

Av interpellationssvaret och regeringens förslag i proposition 50 att döma förefaller det som att ett stöd till hyresgästerna för 1983 kommer att bli synnerligen begränsat.

Underhållslån kommer att kunna erhållas under 1983. Det är infe några statliga lån i fidigare utformning utan lån som skall få tas upp på kapitalmarknaden till s. k. marknadsränta men med särskilda räntebidrag för de allmännyttiga bostadsföretagen - och det är bra. Defta kan betyda en begränsning av hyreskraven med, högt räknat, 10 kr. per m-.

Vidare föreslås ett särskilt stöd - etf slags hyresförlustlån - för ombyggnad av outhyrda lägenheter och till företag som en längre tid haft problem med outhyrda lägenheter. För de företag det gäller betyder det att kraven gentemot hyresgästerna minskas med 5 kr. eller något mer per m-.

4 Riksdagens protokoll 1982/83:26-30

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

Förslagen i proposition 50 om temporära hyresrabatter och hyresförlust-garanfi gäller som bekant för ombyggnad och nybyggnad och påverkar infe hyrorna för nästa år. Dessutom sägs i förslaget om hyresrabatter att de inte skall få påverka bruksvärdeshyrorna utan skall räknas bort då det gäller s. k. jämförelsehyror.

I interpellationssvaret sägs beträffande min fråga om de årliga och extra upptrappningarna av räntenivån att den bedömningen har gjorts att underhållslån i den utformning som föreslås är att föredra framför ändringar av reglerna för extra upptrappning av de garanterade räntorna. Det ena goda borde inte förskjuta def andra. Som framgår av proposition 50 betyder den extra uppfrappningen av den garanterade räntan - som varken vpk eller socialdemokraterna accepterade i det skick den genomdrevs av borgarna i våras - hyreshöjningar på mellan 35 och 100 kr. per månad under 1983. Jag vill också gärna säga att det förvånar mig aft inte regeringen nu upprepar det krav som i våras fanns från socialdemokratiskt håll om att man i varje fall skulle halvera den extra uppfrappningen och i stället använda de pengarna för att sänka kostnaderna i nyproduktionen. Så är nu inte fallet.

I propositionen studerar man inte möjligheten att öka räntebidragen och slopa den extra uppfrappningen utan bara möjligheten att åstadkomma en budgetförstärkning genom ytterligare minskning av räntebidragen. Slutsatsen blir att man nu anser def olämpligt aft ytterligare minska räntebidragen.

Herr falman! Föratt klara utgifterna för ett ettårigt underhållslån, stöd till outhyrda lägenheter, temporära hyresrabatter och förlustgarantier för nybyggda och ombyggda lägenheter, en något ökad satsning på förbättrad boendemiljö och bidrag fill vissa energibesparande åtgärder, föreslås införande av en hyreshusavgift i ungefär samma tappning som den mittenregeringen drog fillbaka i våras.

Liksom tidigare tycker vi från vpk:s sida aft def är bra att avgiften införs, och vi delar uppfattningen att den skall ges en ökad omfattning jämfört med enligt Birgit Friggebos förslag. Liksom fidigare anser vpk emellerfid inte att allmännyttiga företags äldre hus skall tas med bland de hus som. skall omfattas av den föreslagna avgiften. Däremot måste man fråga sig varför alla fastigheter med mindre än tre lägenheter undantas - vad är det för rättvisa i att begränsa omfördelningen bland bosfadskonsumenterna bara fill flerbo-stadshusen?

I allmännyttans äldre hus har ju f. ö. sedan många år fillbaka tillämpats en hyresutjämning, som betytt att man burit en stor del av kostnaderna för nyprodukfion. Dessa hyresgäster omfattas alltså redan av ett system för kostnadsutjämning. Med den utformning hyreshusavgiffen har i förslaget, betyder detta aft man ger med ena handen - underhållslån med garanterad ränta - men tar fillbaka med andra handen, en hyreshusavgiff som i många fall blir nästan lika stor och kännbar.

Herr falman! Det är svårt att med utgångspunkt från interpellationssvaret och den regeringsproposition som det bl. a. hänvisas till i svaret, och som jag också har uppehållit mig rätt mycket vid, få klart för sig vari det ökade stödet

fill landefs hyresgäster består och vilken omfattning det får år 1983. Def är det som är intressant för hyresgästerna. Det som nu främst intresserar är vilka satsningar som görs för att bromsa hyreshöjningarna under nästa år. Även om hyresgästerna fill nöds kan förstå att de trots fidigare smällar måste vara med och ta stötar för devalveringseffekterna, så förväntar sig nu många som röstade bort borgarna från regering och riksdagsmajorifet att få konkreta belägg för en annan och en rättvisare bostadspolitik.

Kan bostadsministern tala om hur stor nettosatsningen från statens sida blir under nästa år när det gäller att stoppa eller kraffigt begränsa hyreshöjningarna? Kan bosfadsministern säga def bara på etf ungefär, på ett hundratal miljoner kronor när och vad detta kan betyda i minskade hyreskrav? Def är mycket svårt att få en uppfattning om def med utgångspunkt från interpellafionssvaret och den proposifion som det hänvisas till.

Jag vill gärna säga att jag tycker def är positivt med förslagen om underhållslån, hyresrabatter och förlustgarantier, med stöd fill outhyrda lägenheter, förbättringar av boendemiljön och bidrag till energibesparande åtgärder. Det är positivt och bra. Def är posifivt med hyreshusavgiff för att finansiera defta, men frågan är: Kan innehållet i dessa förslag åstadkomma de nödvändiga förbättringarna och lättnaderna för hyresgästerna? Det är ju def som är den helt avgörande frågan.

Varför finns def inga förslag till minskade orättvisor genom en omfördelning mellan ägda och hyrda bostäder? Räcker infe hyreshusavgiften, fillsammans med de genom den kraftiga nedgången i bostadsbyggandet kraftigt minskade anspråken på räntebidrag, fill för aft finansiera större insatser, som kan åstadkomma ett temporärt hyresstopp för 1983? Def är frågor som inte bara jag utan många av landefs övriga hyresgäster ställer sig och gärna vill ha svar på.

Bostadsminisfern har svarat kategoriskt nej på min fråga om regeringen är beredd att överväga eller föreslå att det allmänna prisstoppet utvidgas till att omfatta även hyrorna. Anser regeringen alltså att etf prisstopp på hyrorna är mindre välmotiverat än def är för andra nytfigheter och varor?

Låt mig till sist, herr talman, göra etf par kommentarer till svaret beträffande bostadsbidragen. Den ekonomiska politik som förts under den borgerliga regeringstiden har lett fill kraftiga försämringar för de svaga hushållen här i landet. Ökade bostadshyror och minskade reallöner gör aft allt fler behöver stöd fill sin försörjning. Därmed ökar kraven på bostadsbidrag, och det är ängeläget att snabbt undanröja de försämringar som skett, som har urholkat stödet och medfört att hundratusentals hushåll har förlorat sina bidrag.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

AnL 39 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Jag tackar bostadsministern för svaret på min fråga. I frågan har jag pekat på att man i många kommuner i Värmland och även i övriga landet har drabbats hårt av de problem som uppstått inom industrin. De kommunala bostadsföretagen har i många fall 10 %, eller mer, av sina

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

lägenheter outhyrda. 1 exempelvis Säffle står 200 av 1 700 lägenheter tomma. I Hagfors är 150 av 1 500 lägenheter outhyrda osv. Def skulle vara mycket orättvist om defta finge slå igenom på hyran. Hyresgästerna är inte skyldiga till aft det finns etf stort överskott på lägenheter.

På de orter där jag känner fill de här problemen är def helt enkelt så att företagen på orten har minskat arbetsstyrkan eller i värsta fall lagt ned verksamheten. Denna utveckling har inte kunnat förutses. Kommunerna har planerat bostadsbyggandet efter det underlag man fått från näringslivet och sett till att det finns bostäder. Slår prognoserna fel, vilket är fallet i dag, är det inte den som lämnat felaktiga uppgifter som drabbas utan hyresgästerna eller alla skattebetalarna i kommunen.

Det förhållandet, som jag nyss nämnde, att många lägenheter står tomma har givetvis också lett till att byggandet av hyreshus i stort sett har stannat av på berörda orter, samtidigt som investeringarna inom industrin ligger på en mycket låg nivå. Följden har blivit en mycket hög arbetslöshet inom byggnadsarbetarkåren i länet. I oktober var den 14 %, och prognosen för januari pekar på 22 %. Åtgärder som ger bättre ekonomiska förutsättningar för ombyggnader och förbättringar av gamla bosfäder är något positivt ur denna synpunkt. Även energisparinsafser och övergång till alternativa uppvärmningssystem kommer aft ge jobb. Men i de fallen är man beroende av den kommunala planeringen, och det tar tid att komma i gång med sådana åtgärder.

Sammanfattningsvis kommer de föreslagna åtgärderna aft förbättra läget, men i de hårdast drabbade områdena måste ytterligare insatser göras både för att hålla nere hyrorna och för att klara sysselsättningen. Vissa andra möjligheter ställs också i utsikt i proposifionen. Jag tänker då i första hand på anslaget pä 50 milj. kr.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag framföra en förhoppning om att de hårdast drabbade Värmlandskommunerna får en välvillig behandling när de hör av sig fill bosfadsministern.

AnL 40 Bostadsministern HANS GUSTAFSSON:

Herr falman! Får jag först säga fill Bo Finnkvist att jag i långa stycken delar hans synpunkter.

Jag har menat att allmännyttan i alla sammanhang har fått ta ett vidare socialt ansvar än andra upplåtelseformer. Det bör också ta sig uttryck i aft allmännyttan, när sådana situationer uppkommer som Bo Finnkvist här redovisat, också kan få stöd, så att man inte på de enskilda orterna måste bära hela den kostnad som hyresförlusterna innebär. Det totala antalet lediga' lägenheter hade, om det hade varit jämnt fördelat över landet, inte varit något särskilt stort problem, för då hade kommunen och de allmännyttiga företagen bort bära kostnaderna för detta. Problemet är nu aft de ofta är lokaliserade till orter som också har ett retarderande näringsliv.

Def bör från samhällets sida vidtas åtgärder för aft försöka både komma till rätta med problemet och lindra belastningen av def. Def finns ett stort antal sådana förslag i propositionen. Man kan t. ex. få bygga om lediga lägenheter

fill vilket ändamål man vill och få behålla bostadslånen med räntebidrag, och dessutom kan man i viss mån få lån fill ombyggnad av de lediga lägenheterna, utöver att staten har möjlighet aft gå in och täcka förluster direkt.

Tore Claesons anförande rörde bostadspolifiken över hela dess bredd, både i de kortsikfiga och i de långsiktiga perspekfiven. Jag utgår från att Tore Claeson ursäktar om jag inte tar upp alla de frågeställningar som han berörde i sitt inlägg. Jag skall emellertid beröra några av dem, där han delvis följde upp med nya frågor.

Först fog Tore Claeson sitt avstamp i valrörelsen och redovisade vad vi hade sagt och vad hans eget parti hade sagt. Han ville väl nu, om jag förstod honom rätt, snudda vid tanken aft de vallöften som var av litet annan karaktär än de övriga fyra inte skulle vara uppfyllda. Till detta vill jag bara säga aft den proposition som nu är framlagd enligt min mening innebär att vallöftena - i den mån de nu skall kallas så - är uppfyllda med råge i sammanhanget.

Jag tycker också att Tore Claeson har anledning aft uppskatta att def, fyra veckor efter def att regeringen fillträtt, för riksdagen kan föreläggas ett så omfattande förslag på det bostadspolitiska området och som, även om det inte löser alla livets problem, ändå kan medverka fill att lösa en hel del.

När det gäller frågan om hyresstopp har jag sagt aft vi infe är beredda att överväga något sådant. Jag tycker det är ett slag i luften. Hur skall man kunna ha hyresstopp samtidigt som riksdagen beslutar aft trappa upp räntegaranfin - för aft nu fa ett enda exempel? Etf hyresstopp skulle ju bara leda till att de allmännytfiga bostadsföretagens dåliga ekonomi ytterligare försämrades. Vi får använda andra metoder för att försöka hålla tillbaka kostnadsutvecklingen inom bostadssektorn.

Jag tycker också aft förslaget har inneburit att vi har förbättrat rättvisan i boendet. Vi har gjort def genom en omfördelning som Tore Claeson själv rekommenderar. Han beklagar bara aft det inte har omfattat alla typer av upplåtelse, t. ex. inte de enskilt ägda småhusen. Min utgångspunkt i defta sammanhang har varit att def föreligger en skatteöverenskommelse för åren 1983-1985, och def kan inte vara rimligt aft innan man har satt den i sjön, innan man har kunnat konstatera vilka effekter den får, omedelbart genomföra en ny ändring i ett så väsentligt avsnitt som bostadskostnaden innebär. Jag infog emellertid denna ställning på den tiden jag trodde def fanns en skafteöverenskommelse. När nu folkpartiet och centerpartiet har meddelat aft def tydligfvis infe finns någon sådan, kanske jag infe hade behövt känna mig lika bunden av den som jag gjorde när jag lade fram förslaget. Men jag tyckte att i förslagets anda låg att vi inte nu skulle göra någon förändring på detta område.

Sedan vill jag nog säga att när Tore Claeson beskriver effekterna av underskotfsavdragen, gör han det i allt väsentligt genom att hänvisa fill de nuvarande skattebestämmelserna och inte till de blivande, som ju faktiskt har den fördelen att de begränsar underskottsavdraget fill 50 %.

Sedan talade Tore Claeson om hur jobbigt def är med de höga hyrorna och hur svårt folk har att klara dem. På den punkten kan jag inte annat än dela

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

hans uppfattning. Hyrorna tar en allt större del av tillgängligt konsumtions-utrymme i anspråk. Det är påfrestande, eftersom det är fråga om en konsumtion som man har väldigt svårt att göra någonting åt själv annat än fotalt byta bostad och bostadsmiljö. Det är naturligtvis besvärligt för många. Men defta är en följd av aft vi under senare år haft kraftiga reallönesänkningar, och därmed har den nödvändiga konsumtionen fått ta i anspråk en större del av konsumfionsufrymmef. Det vore ingen konst att komma fill rätta med det, och Tore Claeson frågade ju också: Varför tar ni bara underhållslånen; varför påverkar ni inte räntegaranfin så som ni har gjort i er motion? Jag skulle kunna be om flera andra åtgärder som skulle medverka till att sänka bostadskostnaderna. Men def är ju på det sättet att vi måste arbeta med tillgängligt statsfinansiellt utrymme. Jag kan försäkra Tore Claeson aft redan det att i det stafsfinansiella läge som vi har vidta så pass kraftfulla åtgärder som vj gör är en betydande ansträngning.

Vidare frågade Tore Claeson mig vilken inverkan de förslag som nu framläggs kommer aft få på hyreskostnaderna under 1983. Det är en rent omöjlig fråga att svara på. Jag har redovisat på någon punkt aft hyresrabatterna för nybyggnader och ombyggnader innebär en insats på 1,3 miljarder de kommande åren. Jag har visat på beträffande underhållslånen att det ställs 900 miljoner fill förfogande och aft det är en räntegaranfi. Vi satsar på hyresgaranti, hyresförlusflån o. d.

Men til syvende og sidst beror def på vilken effekt det här får på hyrorna -det blir avgörande för vilken överenskommelse parterna träffar i hyresförhandlingarna. De harolika valmöjligheter i det sammanhanget. De kan å ena sidan säga att underhållslånen skall betala den avsättning som finns i redan inräknade hyreskalkyler. Å andra sidan kan de säga att underhållslånen skall användas för att betala ett extra insatt underhållsarbete under 1983. Til syvende og sidst vilar det på parterna att bestämma hur de vill utnyttja de resurser som ställs fill förfogande.

Min förhoppning är att de förslag som nu föreligger och som jag delvis har redovisat i mitt svar skall medverka till dels aft vi kan hålla byggnadsverksamheten uppe, dels att vi kan åstadkomma den ombyggnad av lägenheter som behövs, dels att vi kan klara en del av def eftersatta underhållet, dels att vi kan klara hyresförlusterna, dels att hyresökningen blir mindre än vad den eljest skuUe behöva bli.

När Tore Claeson i inledningen av sitt anförande hänvisade till devalveringens effekter på hyrorna vill jag säga att devalveringen inte är något avgörande problem. Hade det bara varit aft komma fill rätta med det, hade det infe varit så farligt. Problemet är ju att det genom de åtgärder som fidigare vidtagits i och med den allmänna kostnadsutvecklingen finns krav på betydande hyreshöjningar utöver dem som påverkas av devalveringen. Def betyder i detta sammanhang infe mer än en fjärdedel av vad kostnadsökningarna i övrigt medför.

Jag vill infe säga att def här är någon slutgiltig lösning. Defta är självfallet infe inledningen till en ny bostadspolitik. Jag har redovisat i proposifionen och i andra sammanhang att vi skall, hoppas jag, redan om någon vecka

tillsätta ny bostadssocial utredning, som förhoppningsvis skall vara färdig Nr 26

våren 1984. Utredningen skall fä i uppgift att överväga en hel del av de Måndagen den

bostadspolitiska frågor som Tore Claeson fog upp i sitt anförande. j november 1982

AnL 41 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Jag tycker aft def svar på frågan som jag har fått av bostadsministern och de kommentarer som han lämnade till mitt inlägg tyder på en posifiv inställning till det problem som jag tagit upp beträffande tomma lägenheter.

Jag vill tillägga att detta problem i dag är i växande på de orter som jag förut nämnde och i all synnerhet på många bruksorter. Ombyggnad till kontor och verksfäder kommer troligtvis aft ske i mycket liten utsträckning. Ombyggnad och förbättringar av gamla lägenheter kan däremot säkert skapa mycket sysselsättning.

Vi får se hur långt vi kommer med de föreslagna åtgärderna. Def finns ju möjUgheter att komma igen.

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

AnL 42 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Låt mig först säga aft jag befraktar de flesta av de åtgärder som föreslagits i regeringens proposifion nr 50 som posifiva, ehuru de är alltför begränsade i den meningen att de får ingen eller näsfan ingen effekt då det gäller boendekostnaderna för 1983. Och diskussionen under valrörelsen gällde i allra högsta grad vilka insatser de olika partierna var beredda aft göra för att begränsa hyreshöjningarna för 1983. Därför är det intressant att försöka klara ut vilka effekterna kan bli av de förslag som nu läggs fram.

Bostadsministern säger att vallöftena angående bostadspolitiken enligt hans mening har hållits, t. o. m. med råge, som han sade. Ja, om man ser det hela i perspekfivet fram fill 1985, är det möjligt att man kan konstatera att vallöftena har hållits. Men jag kommer tillbaka fill frågan: Vad blir det för effekt nästa år? På vilket sätt kan åtgärderna underlätta de hyresförhandlingar som nu pågår och begränsa de aktuella hyreshöjningarna?

Jag fog upp ett resonemang om hyreshusavgifterna och undrade varför inte alla fasfigheter med mindre än fre hushåll omfattas av den avgiften. Bosfadsministern hänvisade bl. a. fill den förändring som kommer att ske beträffande underskotfsavdragen, att de begränsas fill 50 %. Då är vi fillbaka vid def jag nyss berörde; det gäller för år 1985. För år 1983 begränsas underskotfsavdragen - om mina undersökningar har lett fram till rätt besked - fill 74%. Då kan bostadsminisfern säga: Det är ändå en framgång, eftersom det nu finns möjlighet att dra av ungefär 85 %.

Men den här ändringen räcker inte för att man skall komma någon ordentlig bit på väg då det gäller att åstadkomma en utjämning och större rättvisa mellan olika upplåtelseformer. Det borde därför enligt min mening ha funnits med ytterligare förslag i def här sammanhanget.

Här är det infe heller någon stafsfinansiell fråga. Det kosfar ju inte staten något aft ta medel från de rika - villaägare och andra som har råd att betala mer- och använda de pengarna för att dämpa hyrorna för hyresgästerna. Def

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot. hyreshöjningar, m. m.

är infe en stafsfinansiell fråga på det sätt som bosfadsministern utvecklade här förut. Def handlar i def fallet om en omfördelning, om att ta av dem som är ofiUbörUgt gynnade på bostadsmarknaden och använda de medlen för aft dämpa svårigheterna för dem som ligger allra sämst till.

Jag är naturHgtvis på det klara med att man måste arbeta inom fillgängligt statsfinansiellt utrymme och har förståelse för att bosfadsministern hänvisar fill det. Men det jag frågade var om man kan tänka sig att använda det man får in i hyreshusavgiff för 1983 och de pengar som man får genom de minskade anspråken i fråga om räntebidrag som redan finns budgeterade - de blir ju också etf "plus" i def här sammanhanget - för aft stoppa den nuvarande hyresutvecklingen. De pengarna skuUe tillsammans med de övriga åtgärderna räcka för aft göra def. Def vore intressant att få ett svar på den frågan. Jag begärde här infe preciseringar som gick alltför långt, utan jag talade om belopp på hundratals miljoner kronor när, och de borde väl vara möjliga att ange. Jag har försökt att räkna fram det här, och jag kan säga att def såvitt jag kan se handlar om ungefär 300 milj. kr. Det är de satsningar som staten gör för år 1983 enligt de förslag som nu föreligger. Men man räknar med aft få in 790 miljoner genom hyreshusavgiften, och sedan är frågan vad de minskade anspråken när det gäller räntebidragen på grund av den kraftiga nedgången i byggandet kan betyda - def kan kanske betyda 100 miljoner. Man skulle alltså kunna komma fram till att det här finns ytterligare 500-600 miljoner som kunde satsas för att stoppa hyresutvecklingen.

Jag vill upprepa den fråga jag ställde, och jag vill nog också begära att bosfadsministern försöker att åtminstone ungefärligt ange hur stort statens stöd till hyressektorn kan bli. Då kan man sedan räkna om detta, så att man ser vad det kan betyda i de hyresförhandlingar som nu pågår.

AnL 43 Bostadsminisfern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Tore Claeson säger att förslagen nästan infe får någon effekt på 1983 års hyror. Men det är väl bättre att vi studerar def när hyresförhandlingarna är klara, då vi får svart på vitt och ser vad det har betytt. Jag tror inte att vare sig Tore Claeson eller jag kan avgöra def i dag. Def finns möjligheter att förslagen kan medföra betydande sänkningar av hyreskostnaderna, men det finns också möjligheter att sänkningarna blir mindre omfattande. Til syvende og sidst är detta en fråga för förhandlingarna mellan parterna, som jag nyss har redovisat.

När det gäller villorna har jag fidigare svarat Tore Claeson på den frågan. Man kan naturHgtvis inte införa ett system med hyreshusavgift eller Uknande som gäller bara för ett enda år, utan man måste i så fall utgå från att systemet skall gälla i varje fall fram tiU 1985. Aft införa ett sådant system parallellt med en kraftig omläggning av hela beskattningen anser jag inte heller vara lämpligt. Jag tycker att det ofta är en förenklad diskussion om bostadspolitiken som förs, när man framställer det som om villaägarna har en i alla avseenden utomordentligt gynnad situation i förhållande till dem som bor i hyreslägenheter. Def finns villaägare som kämpar utomordentligt hårt för att överleva, Hksom det finns hyresgäster som gör det. Men det finns också

hyresgäster som har en väldigt bra situation, och det finns villaägare som är gynnade. Den bostadssociala utredning som vi skall tillsätta får bl. a. till uppgift aft försöka klarlägga hur den aktuella situationen är när def gäller olika typer av upplåtelseformer. När vi får ett material som är fillräckligt för aft belysa detta, får vi också möjligheter att ta ställning till vilka åtgärder som erfordras. Även om vi efter fyra veckor i regeringsställning inte är beredda att föreslå alla åtgärder som kan gälla för framfiden, har vi ju goda möjligheter att återkomma till den här diskussionen i andra sammanhang.

Tore Claeson menar vidare att den minskade efterfrågan på räntebidrag kommer att ge medel som skulle kunna användas för ytterligare insatser. Men tyvärr är det så att även om det byggs förhållandevis litet, så ökar räntebidragen oerhört snabbt. Om jag minns rätt är skillnaden mellan detta budgetår och nästa budgetår i statsbudgeten när det gäller räntebidragen ungefär 1 miljard kronor i ökade kostnader, och det finns inte särskilt mycket pengar aft fördela fill andra stödinsatser.

Tore Claeson vill veta hur mycket det här paketet kostar. Vi har redovisat defta i propositionen, och därav får var och en dra slutsatser. Tore Claeson vill också veta vilket stöd som finns för hyresgästerna för 1983, om jag har förstått honom rätt. Jag har upprepade gånger sagt att det beror på hur man vill använda de insatser som görs - hur man vill använda underhållslånen på 900 miljoner med garanterad ränta pä 7,5 %. Det beror på hur man vill räkna när det gäller frågan om de ramar som ställs till förfogande. Om det här förslaget skulle fä fill effekt att vi bygger 4 000-5 000 lägenheter mer än vi eljest skulle göra, skulle kravet pä räntegarantier och ökade statliga insatser flera gånger om översfiga de belopp som flyter in genom hyreshusavgifterna. Det är fil syvende og sidst en fråga om hur man vill räkna i def här sammanhanget, och hur man disponerar de resurser som finns redovisade i propositionen.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

AnL 44 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag håller med bostadsminisfern då def gäller resonemanget om villaägarna. Jag har aldrig i något sammanhang gett en beskrivning som innebär att jag har dragit alla villaägarna över en kam. Tvärtom har jag varit väldigt noga med att betona aft de största orättvisorna på bostadsmarknaden finns inom villaägarsekforn och att det är angeläget aft man rättar till dem med hjälp av olika metoder - genom begränsning av ränteavdrag, genom höjd realisafionsvinstbeskatfning och andra förslag som vi från vpk i olika sammanhang har lagt fram.

Med beaktande av att det finns villaägare som har det väldigt svårt och att det finns hyresgäster som har def mer eller mindre svårt, som bostadsministern sade, utgår det från samhällets sida i genomsnitt stöd på ungefär 13 000 kr. fill varje villaägare och 4 800 kr. till övriga bostadskonsumenter som inte bor på det sättet. Redan detta visar att det inte är särdeles rättvist ställt på det här området och att def skulle finnas anledning att snabbt vidta åtgärder för att rätta till detta.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot hyreshöjningar, m. m.

De pengar som nu kan disponeras av bostadsföretagen för att dämpa hyreshöjningarna under 1983 är väldigt begränsade. Hur mycket bostadsföretaget än väljer i det sammanhanget för aft utnyttja det ena eller def andra så blir summan av kardemumman ändå infe mera än att man möjligen med maximalf utnyttjande under de bästa betingelserna för ett bostadsföretag kan krypa ned fill ungefär hälften av de krav på prishöjningar som föreligger. Det är tveksamt hur mycket man sedan kan pruta bort.

Även jag råkar ha varit med under ganska många år i de här förhandlingarna och vet hur pass hårda de är, hur väl man år från år utnyttjar möjligheterna till prutningar, och jag vet att utrymmet blir allt mindre. De förslag som regeringen nu lägger fram och som kan betyda någonting för bostadsföretagen är helt otillräckliga för att stoppa den nuvarande hyresutvecklingen och kraffigt begränsa hyreshöjningarna. Det är att beklaga aft utformningen av förslagen i propositionen inte har blivit sådan att de har fått mer positiva effekter för hyresgästerna. Men fill detta, herr talman, får vi också säkert fillfälle att återkomma både motionsledes, i utskoftsbehandling och i kommande riksdagsdebatter.

AnL 45 Bosfadsministern HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag vill bara helt kort säga fill Tore Claeson, att jag inte har påstått att def finns ett rättvist förhållande mellan olika upplåfelseformer. Jag har redovisat aft det nu företas en del åtgärder i syfte att åstadkomma större rättvisa genom att underskotfsavdragen begränsas så att man i fortsättningen infe kan få 85 % av sina kostnader betalda via skaften. Vi skall sedan se pä hur fördelningen är mellan de olika upplåfelseformerna och göra detta så snabbt som möjligt och därav dra våra slutsatser. När Tore Claeson säger att detta skulle kunna innebära att hyreshöjningarna kommer att begränsas till hälften, tycker jag aft det är def bästa alternativet av dem man har begärt. Om Tore Claeson vill räkna om den siffran i förhållande till kvadratmeter lägenhefsyta i flerbostadshus och om han då räknar med att hälften av den begärda ökningen ligger mellan 15 och 20 kr. kommer Tore Claeson att kunna konstatera aft detta är en mycket kraftfull insats som vida överstiger intäkterna från hyreshusavgiften.

AnL 46 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag avser inte att ytterligare förlänga denna debatt, men jag måste repUkera på det sista bostadsminisfern sade.

Det han sade betyder inte aft staten satsar så mycket pengar aft man kan komma ner till hälften av hyreskraven. Men man kan genom att utnyttja de möjligheter som ges i förslagen i propositionen ändå komma fram till det. Kvar står aft jag tyvärr måste konstatera att jag inte har fått något svar på frågan om hur stort bostadsministern uppskattar att det statliga stödet för 1983 i reda pengar kan bli. Jag hoppas att vi under kommande behandling av propositionen verkligen kommer till klarhet om detta. Jag har försökt, men jag har inte lyckats komma till klarhet. Jag har ändå sysslat med bostadspolitik under ganska många år, deltagit i förhandlingsverksamhet och

efter bästa förmåga sökt sätta mig in i alla de snårigheter och problem som är Nr 26
förenade med den bostadspolitik som vi har i detta land. Måndagen den

15 november 1982
Överläggningen var härmed avslutad.__________________________________

9 § Svar på fråga 1982/83:73 om hemsjukvården

AnL 47 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr falman! Blenda Littmarck har frågat mig om jag delar den uppfattning som redovisats i en tidningsartikel där jämsfälldhetsministern Anita Gradin skulle ha tagit avstånd från utvecklingen mot ökad hemsjukvård genom aft uttala att def socialdemokrafiska kvinnoförbundet upplever det som ett hot aft sjukvårdshuvudmännen vill satsa mer på vård och omsorg av de äldre i hemmet, och vidare att detta leder tanken till s. k. hemmadöffrar.

Citatet är en del av ett längre resonemang om vikten av aft hävda kvinnors rätt fill arbete och ekonomiskt oberoende, särskilt i fider av ekonomisk tillbakagång, och innebär infe etf avståndstagande till hemsjukvård.

Jag anser att sjukvård i hemmet kan vara ett bra alternativ fill institutionsvård. Def är viktigt aft patienter som vill vårdas hemma får möjlighet fill defta. Def är då väsentligt att de också får den medicinska vård och den sociala service de behöver. Vård i hemmet får t. ex. infe leda fill att möjligheter fill rehabilitering infe fas fill vara. Detta är särskilt vikfigt för yngre långtidssjuka.

Hemsjukvården har utvecklats mycket under senare år vad gäller både omfattning och kvalitet. Vården har i regel förbättrats i medicinskt hänseende och kompletterats med ökad social service från kommunerna. Jag anser att detta är mycket posifivt.

En utbyggd hemsjukvård som innebär att patienter får en god medicinsk och social service står enligt min mening infe i motsafsförhåUande fill kraven på kvinnors rätt till arbete och ekonomiskt oberoende. Def skulle däremot en ensidig satsning på anhöriga vårdare göra.

Om hemsjukvården

AnL 48 BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Jag skall be att få tacka statsrådet för svaret.

Anledningen fill att jag ställde den här frågan var chocken som jag upplevde när jag läste intervjun med Anita Gradin. Jag har läst hela intervjun. Många chockade har vänt sig till mig. Vi upplevde det som ett totalt hjärtlöst avvisande av vård i hemmet när den utförts inom familjen. Det lät som ett iskallt grupptänkande där de svagaste, de gamla, skuffades undan på grund av en idiotisk filosofi, nämligen att def medför jämställdhet var än man arbetar bara det infe sker inom det egna hemmet.

Skall man nu psyka dem som vill sköta sina gamla, så som man har gjort med mödrar som ville stanna hemma hos sina barn? Skall man infe ens få göra def mot betalning? Måste man byta ut sina föräldrar mot grannarnas, så att

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om hemsjukvården

man arbetar utom hemmet? Skall de gamla få någonting att säga till om i det här sammanhanget?

Det var så vi upplevde det här. Därför var det angeläget att få sjukvårdsministerns syn på saken och nu undrar jag: Fick jag den? Def är egentligen tvivelaktigt. Svaret var ganska smart.

Vi tycker bägge att hemsjukvård kan vara bra, och vi vill bägge ha högsta kvalitet pä den. Såvitt jag vet är det ingen som ensidigt vill satsa på systemet aft anhöriga skall vara vårdare. Vi vill ha en valfrihet och därför frågar jag igen: Kommer statsrådet att motverka eller att underlätta för anhöriga som så önskar att själva ta hand om sina gamla?

AnL 49 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr falman! Jag har litet svårt att förstå hur Blenda Littmarck och andra kunde bli chockade av den här intervjun och pressreferatet av intervjun med Anita Gradin. Jag har själv bara tillgång till Svenska Dagbladet och om def är Svenska Dagbladets referat som det grundar sig på, har jag svårt att förstå det hela. Blenda Littmarck vet lika väl som jag hur ofta man kan bli missförstådd och feltolkad vid intervjuer. Jag kan försäkra Blenda Littmarck aft regeringens medlemmar infe har olika synsätt i den här frågan. Jag har i mitt svar klarf angivit att det är positivt aft satsa pä hemsjukvård.

När det gäller anhörigvården utreds den frågan f. n. Uppdraget är att se över hemsjukvården särskilt med avseende på rätten till ledighet från arbete för vård av äldre, sjuk eller handikappad, anhörig i hemmet och ersättningssystemet i detta sammanhang. Vi får väl avvakta kommitténs förslag. Den skall naturligtvis arbeta färdigt och presentera sina förslag, innan vi på nytt tar ställning till hur vi skall angripa dessa frågor.

AnL 50 BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Om nu den här anhörigvårdskommittén skulle komma fill slutsatsen aft det är bra med anhöriga som hjälper till, är det då fråga om etf skamgrepp på jämställdheten? Det står ju så i intervjun.

AnL 51 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Vi får naturligtvis se vad kommittén kommer fram fill. Att fillåta hemsjukvård, att fillåta att anhöriga är vårdare, är naturligtvis inget skamgrepp. Men det får för den skull inte innebära att vi åsidosätter de insatser som behövs för långtidsvården och för utbyggnaden av den kommunala sociala hemhjälpen. Här måste finnas en balans så att människor kan få den hjälp som är bäst lämpad för dem.

AnL 52 BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Att kommuner och andra ställer upp och ger def stöd som behövs befraktar väl alla som självklart. Men frågan gällde om de anhöriga skulle få ge den vården.

Vi får väl nu avvakta kommitténs förslag och sedan kanske ha ett Htet

slagsmål till eller också i skön förening fortsätta vårt arbete i dessa Nr 26

i?.or- Måndagen den

15 november 1982
Överläggningen var härmed avslutad.

Om de differentierade avgifterna

10 § Svar på interpeUation 1982/83:18 om de differentierade avgifter- för sjukhusvård

na för sjukhusvård

AnL 53 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Blenda Littmarck har frågat mig om de s-. k. differentierade avgifterna för sjukhusvård. Blenda Littmarck har angivit att patienter och anhöriga drabbas hårt ekonomiskt av sådana vårdavgifter. Hon har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd aft vidta i syfte att med det snaraste få en rättelse till stånd och om jag är beredd att förorda sådana åtgärder aft patienter som har betalat oskäligt höga avgifter kompenseras.

Som berörs i interpellationen har sjukvårdshuvudmännen numera fått möjlighet att i stället för tidigare fasta avgifter ta ut avgifter efter betalningsförmåga från pensionärer som vårdas på sjukhus i de fall där ersättning för vården inte utgår från den allmänna försäkringen. Etf motsvarande system med avgifter efter betalningsförmåga gäller sedan flera år för pensionärer som bor i ålderdomshem - eller i ett servicehus för äldre människor, som denna boendeform kallas i den nya socialtjänstlagen. Just att det borde vara likartade regler inom sjukhusvården och åldringsvården var ett viktigt motiv när möjligheten infördes aft fillämpa differenfierade avgifter för pensionärer vid sjukhusvård. Avgiftsreglerna blev därigenom neutrala i valet mellan dessa vårdformer.

Den nya möjligheten för sjukvårdshuvudmännen att fillämpa ett system med differenfierade vårdavgifter infördes den 1 januari i år. Samtliga sjukvårdshuvudmän utom Kopparbergs och Gävleborgs läns landsting har beslutat aft införa sådana avgifter. Ännu vid halvårsskiftet 1982 hade dock endast nio sjukvårdshuvudmän börjat fillämpa ett sådant system och f. n. är def omkring hälften av huvudmännen som gör def. Av dessa tillämpar de flesta alltjämt fasta avgifter för kortare vårdtider. Det innebär exempelvis att man i Stockholms läns landsting för vård som inte överstiger 60 dagar tar ut fast avgift i ungefärlig nivå med de tidigare gällande fasta avgifterna.

Nu anger Blenda Littmarck i interpellationen att enskilda drabbats hårt ekonomiskt av de nya avgiftssystemen. Hon nämner både patienter och anhöriga.

Jag vill först erinra om att det rådde bred enighet i riksdagen om att anta de nya reglerna och det var ett enigt socialutskott, som hemställde de nya reglerna aft den dåvarande regeringens förslag skulle antas. Men jag vill samtidigt framhålla def som även Blenda Littmarck hänvisat till, nämligen att regeringen och riksdagen vid de nya reglernas fillkomst underströk att skäliga hänsyn måste tas både till vårdtagaren och till dennes anhöriga när avgiften fastställs. Föredragande statsrådet, Karin Ahriand, förutsatte

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

uttryckligen i propositionen (1981/82:22) om avgifterna att anhöriga inte genom fillämpningen av de nya reglerna undandrogs en skälig ekonomisk standard. Hon erinrade också om bostadens stora betydelse och förordade varsamhet när det gäller att tillämpa regler om indragning av bostadstillägg resp. bestämmande av vårdavgiften. Även vikten av jämkning av avgiften när vårdtagaren är i behov av särskilda medel för sin rehabilitering framhölls i propositionen.

Socialutskottet utvecklade dessa synpunkter i sitt av riksdagen godkända betänkande (1981/82:12). Utskottet underströk vikfen av att de nya reglerna inte fick en schablonmässig tillämpning utan att det allfid prövas huruvida jämkning av avgifterna bör ske med hänsyn till individens behov i det enskilda fallet.

Som framgår av dessa uttalanden bygger systemet med differentierade vårdavgifter i hög grad på hänsynstaganden i de enskilda fallen, och det är en förutsättning för en fillfredsställande tillämpning av reglerna aft man iakttar den skälighet och varsamhet som uttryckligen förutsattes när reglerna kom tUl.

Differenfierade avgifter har hitfills tillämpats endast en kortare fid och i begränsad utsträckning. Jag vill erinra om aft det är huvudmännen själva som inom gällande ramar har att fatta beslut om vilka avgifter som skall fas ut av vårdtagaren. I inledningsskedet, innan den personal som skall handlägga avgiftsfrågorna har blivit förtrogen med reglerna, är det förklarligt om det, när avgifterna fastställs, kan bli en sådan fillämpning i särskilda fall att resultatet infe är fillfredsställande för de enskilda. Jag utgår ifrån att sådana fall kommer aft rätfas fill. Landstingsförbundet har givit ut rekommendationer om de differentierade avgifterna och bör som sakkunnig instans kunna bidra till att reglerna får en likformig tillämpning. Vidare vill jag erinra om aft def uttryckligen förutsattes i propositionen att en patient som anser sig felaktigt behandlad i avgiftshänseende skall ha möjlighet aft få avgiffsbeslu-tef omprövat genom sjukvårdshuvudmannens egna organ. Def är enligt min mening mycket viktigt att sjukvårdshuvudmännen - i de fall där def inte redan skett - skapar fasta rufiner för att ompröva de avgiftsbeslut där patienten anser sig felaktigt behandlad. Jag vill som exempel framhålla att Stockholms läns landsfing har inrättat en särskild politiskt sammansatt delegation dit patienterna kan vända sig för omprövning av avgiftsbeslut i enskilda fall.

Samtidigt som jag alltså utgår från att felaktiga avgiffsbeslut rätfas fill vill jag erinra om att socialutskottet i sitt betänkande över propositionen förutsatte att reglerna om differentierade avgifter skulle bli föremål för en uppföljning med redovisning av resultatet för riksdagen. För egen del är jag därför beredd att fa initiativet till att en sådan uppföljning av tillämpningen sätts i gång, när reglerna börjat komma till mera allmän användning.

AnL 54 BLENDA LITTMARCK (m):

Herr falman! Jag ber aft få tacka sjukvårdsministern för svaret på min interpellation. Det är möjligt att en del av dem som nu far illa känner sig

något uppmuntrade av svaret, om också inte helt.

Statsrådet säger att det är huvudmännen själva som har aft fatta beslut i den fråga det gäller, och det gör de även. Riksdagen menade dock, som statsrådet nu också anfört, inte att reglerna skulle tillämpas på def sätt som sker. Vi var alla eniga om att generositet skulle visas, och vi försökte på alla sätt slå vakt om defta. Vi har dock inte lyckats i det avseendet.

Statsrådet utgår i sitt svar från att misstag kommer att rättas fill, men så sker fakfiskt inte. Man ändrar avgiften med någon krona, någon enstaka gång kanske med tio kronor, i de fall som jag har kommit i kontakt med. Principerna är dock fastlagda, och de är hårda.

Det förhållandet att, som statsrådet nämnde, beslut kan omprövas i en delegafion, som fallet är i Stockholm, garanterar heller inte vare sig objektivitet eller rättstrygghet. En stor framgång har dock nåtts i dagarna i och med att det visat sig att kammarrätt och regeringsrätt tydligen kommer aft ta upp sådana här fall i fortsättningen. Därmed är en del av rättssäkerheten återställd.

Statsrådet är också beredd att ta initiafiv till en uppföljning när reglerna börjar komma fill mer allmän användning, som det avslutningsvis framhålls i svaret.

Men fru Sigurdsen måste ju själv ha nåtts av människors klagan och ilska. Någonfing har gått snett, och det är uppenbart redan nu. Det blir fakfiskt svårare att ändra på rutiner när de är fastlagda. De som drabbas hinner faktiskt inte i alla olika fall få rättelse. Def är alltså hög fid redan nu att göra någonting såsom läget är i dag.

Utförsäkringen i sig är illa nog. Det kan gå fort att bli utförsäkrad för den som lider av sjukdom. Från den dag som pensionen börjar utgå räknas alla vårddagar ihop, både vid akutsjukhus och långfidssjukhus och vid de flesta konvalescenthem. Då de samlade vårddagarna uppgår till 365 blir pensionären utförsäkrad, vilket kan ske utan att han vårdats på långtidssjukhus en enda dag.

Def finns olyckliga fall där en övergång till ålderspension från förtidspension sammanträffar med utförsäkringen. Det betyder aft man får 700 kr. mindre i månaden då man fyller 65 år. Skall man då t. ex. i tre veckor - om man är reumatiker, allergiker eller någonting annat - betala den fasta avgiften, alltså grundavgiften på 40-45 kr. om dagen och sedan komma hem fill en räkning på lyse, telefon, fidning, ersättning till någon som ser till blommorna och katten och man kanske behöver en vihterkappa eller råkar slå sönder glasögonen, då är katastrofen fullständig om man skall ut med allt detta på en gång. Ovanpå defta kommer alltså de differenfierade avgifterna!

Vi båda minns mycket väl och statsrådet fog upp det i sitt svar att såväl statsrådet Ahrland som alla vi här i kammaren försökte aft eliminera sådana här situafioner. Vi har kommit underfund med att vi helt enkelt gjorde fel som fog detta beslut - det var ett principiellt fel. Vi borde inte ha fattat defta beslut - det är bara att erkänna def. Nils Carlshamre och Karin Nordlander hade rätt när de talade emot förslaget. Landstingsförbundet och landstingen

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

- utom i Gävleborgs län och Kopparbergs län, som infe genomfört denna avgift - har gjort ont värre då de inte tillämpar lagen i riksdagsbeslutets anda och mening.

De flesta här i kammaren trodde väl att de nya avgifterna i övervägande antalet fall skulle tillämpas hos dem som redan var i inne i vårdkedjan, dvs. kommit från ålderdomshem eller liknande och redan hade differenfierade vårdavgifter och bara bytte vårdform - en vård som de ansågs behöva. Det kunde ju förefalla rimligt, men verkligheten är en helt annan.

Då det gäller ålderdomshem eller servicehus väljer man. Valet står mellan det egna hemmet och ålderdomshemmet: Man får ett eget rum med egna möbler, frihet och umgänge, möjlighet fill förströelse och besök och framför allt fill ett individuellt liv.

Långvården är en säng, ett bord i ett rum, som man möjligen får bo i ensam men troligen dela med två, fyra eller nio andra.

När det gäller långtidsvården vill jag citera chefskuraforn på Södersjukhuset, Gerd Strömberg, som säger följande: "Vem väljer att bli långtidssjuk, att få cancer, multipel skieros, hjärnblödning, reumatisk, psykisk sjukdom åldersdemens eller att bli överkörd med bestående svåra handikapp som följd? I långtidsvård är man inlemmad i en sjukvårdsavdelning med allt vad det innebär av rutin, tvång och bestämmelser. Man kan inte själv söka sig till långtidsvård, def måste vara en läkare som remitterar. Vid Stockholms läns landstings sjukhus remitteras - i underkant räknat - trettio procent av patienterna vid internmedicinska avdelningar till långtidsvård. Utan att välja, utan att vara tillfrågade. Det gäller att få iväg dem så fort som möjligt för att avlasta de dyra akutplatserna. Patienten får ena dagen veta att hon skall flyttas nästa."

Från en grupp pensionärer har jag fått ett brev som också har ställts fill kammarrätten i den trakt där de bor. De skriver följande: "Def aktuella förslaget till differentierade vårdavgiffer bryter mot all tidigare praxis beträffande allmänna avgifter och taxor. Det har mera karaktären av en konfiskaforisk skatt och kan därför befraktas som en mycket allvarlig och långtgående förändring av grunderna för beskattning och offentliga avgifter. Någon nödsituation som mofiverar att sedvanlig praxis infe följs i en för den enskilde mycket allvarlig situation finns inte."

Tidigare har ju en sjuk haft rätt aft få sin del av den solidariska tryggheten i form av en förstklassig sjukvård, belagd med låga avgifter. I den förvissningen har pensionärerna kunnat långtidsplanera för en lugn och hygglig ålderdom, under vilken de så långt som möjligt har skött sig själva. Men just det här beslutet som vi fattade förra året har med en gång ryckt undan grunden för den långtidsplaneringen.

Det är många som säger att det infe är lätt aft i dagens Sverige sätta en enskild person under ett juridiskt förmynderskap, för def finns skydd mot det i Sveriges rikes lag. Men här, säger de, har man gett landstinget möjlighet att sätta en ensam utförsäkrad sjuk människa under ett reellt ekonomiskt förmynderskap. Det sker genom den här taxekonstruktionen. Och den för en

pensionär så viktiga frågan om bostad och bohag avgörs i de flesta fall helt av myndigheterna.

Ett gift par- eller därmed jämställt sammanboende par- kan råka än värre ut. Om den långtidssjuke har en stor pension och maken/makan en liten pension, så sätts även den friska livspartnern under samma reella förmynderskap. Hans eller hennes standard - kvarboende i en villa t. ex. - bestäms av landstinget. Den enda garanfi som finns inskriven i förslagen är att ingen skall få mindre än folkpension för ensamstående och vad därfill hör. Sedan kommer några luddiga rader om att jämkning kan ske med hänsyn fill fasta utgifter osv. Men det har visat sig aft denna jämkning infe fungerar som den skall. Jag har ett exempel som gäller en familj där far i huset, som hade högsta ATP, kom in på sjukhus. Man räknade hans skatt osv., och så fick man def fill att han skulle betala ungefär 250 kr. per dygn för sin vård. Hans husfru, som hade varit hemmafru, fick den folkpension hon hade - 1 800 kr. när detta räknades - och litet mer. Sedan fick hon av hans pengar 260 kr. i månaden -medan han betalade 250 kr. om dagen. Hon levde alltså på lägsta godtagbara standard, om jag får använda det uttrycket, och skulle då klara sin vanliga livsföring med hem och barnbarn - barnen var vuxna. Det familjeliv hon var van vid var då helt otänkbart. Hon stod inför nödvändigheten att göra sig av med hemmet och inskränka sin livsföring oerhört.

Det finns alltså inga direkta garanfier för att man skall kunna fortsätta att leva på samma standard som fidigare. Det står "skälig" standard, men det står inte aft två makar skall leva på samma standard eller att man skall dela med sig. Den enskilde medborgaren kan alltså inte överblicka sin framfida situation.

Många i den äldre generationen har levt i etf livsvarigt äktenskap, uppbyggd på de gemensamma resurserna. Därför är skillnaden i pension för make och maka ofta mycket stor. Det märkliga är att om mannen i det här fallet dog, så skulle hennes ekonomiska situafion vara säkrad. Det minsta man skulle kunna begära vore ändå att hon, medan han är i livet, fick leva på samma standard som om han hade dött.

Jag citerar chefskuraforn Gerd Strömberg igen:

"Och hur blir def med jämlikheten, hur blir den psykologiska atmosfären på sjukhusen? Redan har framförts synpunkter om att den pensionär som betalar 4 500 kr. i månaden inte skall behöva ligga i en gammal sal med tio sängar, medan den som bara betalar 1 300 kr. skall få ligga i ett modernt tvåbäddsmm. Hittills har det varit medicinska indikationer som avgjort hur patienterna får ligga. Skall sjukhuspersonalen orka stå emot den medborgarrätt som heter pengar?

Det är i själva verket en fråga om attityder, att gradera människor efter deras värde i samhället. Har def gått så långt att vi inte kan tolerera dem som enligt en gammal, nationalekonomisk term kallas för 'tärande'?"

Jag kan anföra fler exempel. En gammal dam hade 83 000 kr. i inkomst -hon hade tvingats sälja sin villa. Denna hade.nämligen tvångsförsålts därför aft en väg skulle dras fram i kommunen. Damen fick betala ungefär 35 000 kr. i skatt, och hon drabbades vidare av en differenfierad avgift på ungefär

5 Riksdagens protokoll 1982/83:26-30

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

32 000 kr. Men sade att hon skulle göra sig av med den våning som hon fått flytta in i. Denna kostade ca 1 200 kr. i månaden och var 59 kvadratmeter stor. Damen i fråga var någorlunda frisk. Hon kunde komma hem med hjälp av en vårdare. Men man ville alltså ta ifrån henne lägenheten, hon skulle infe få ha kvar våningen. Hennes möbler kunde i stället hysas in någon annanstans. Detta har inträffat i vår egen region.

När man samlar ihop möbler och allt annat som finns i ett hem - matfor, tavlor, litet kläder, husgeråd etc. - går det ju åt etf antal kvadratmeter. Det visade sig aft dessa kvadratmeter per år kostade mer än det hade gjort om damen fått behålla sin lilla lägenhet som hon blivit hänvisad till.

Damen får alltså betala 35 000 kr. i skatt och 32 000 kr. i avgifter. Hon hade pengar på banken, pengar som hon fick ut efter fvångsförsälj ningen av villan. Hade hon haft pengarna placerade i obligationer, skulle man ha räknat inkomsten kolossalt mycket lägre, i stället för räntorna. Hon hade då haft betydligt lägre skaft och skulle ha haft råd aft behålla lägenheten. Hade hon haft kvar villan, skulle det infe ha blivit någon större diskussion eftersom def i def fallet räknas som ett fast värde. Det går alltså upp och ned i sådana här sammanhang.

Vidare har jag en bekant på Täby sjukhus. Hon har just passerat 65 år och har alltså blivit av med sina 700 kr. i månaden. Hon är vital men kan inte röra sig och därmed infe klara sig i egen lägenhet. Hon har skrivit upp hur mycket pengar som går åt till telefon, tvättning av håret, blommor till goda vänner, presenter till barn och barnbarn etc. - alltså sådant som behövs om man vill leva ett vanligt liv. Vi kan jämföra med hur det skulle vara om statsrådet eller jag slog i huvudet och blev liggande.

Damen är lika vaken och lika öppen som någon annan, och hon är inte sjukare än någon annan. Det är bara det aft hon inte kan klara sig ensam. Ibland försöker hon komma ut på en resa. Då måste hon ha en vårdare med sig. Om hon någon gång kan ta sig från sjukhiiset för att gå på teater etc, måste hon betala för vårdaren. Men det finns ingen möj lighet att göra sådana saker med tanke på de avgifter som hon nu har aft erlägga.

Ur landsfingsekonomisk synpunkt har fillämpningen av de differentierade vårdavgifterna en högst marginell innebörd. Stockholms läns landsting, med en synnerligen omfattande långvårdsverksamhef, beräknas få en neftoin-komstökning på 54 milj. kr. Def motsvarar åtta eller nio hundradels landstingsskattekrona och bara sex tusendelar av landstingens totala utdebitering. De enda som lyckliggörs i def avseendet är de f. n. 19 personer som har helfidssysselsätfningen med aft räkna ut avgifterna. Men def väger mycket lätt, anser jag, med tanke på de över 10 000 långvårdspatienterna och deras anhöriga som drabbas av tråkigheter och bekymmer på grund av avgifterna och vårt eget beslut.

Vi som är ansvariga måste försöka rätta fill vårt misstag. Dels skall man inte kunna ackumulera en utförsäkring med återkommande sjukdomstillfällen, dels måste man se fill familjeinkomsten - om man över huvud taget skall ha kvar systemet.

Det bästa vore, herr talman, att upphäva lagen. Jag skall citera vad Nils Carlshamre sagt i debatten:

"När en pensionär slufgilfigt blir utförsäkrad, dvs. förlorar även den sista resten av försäkringsskydd, sjukvårdsförsäkringen, blir pensionärens ekonomi ovillkorligen sämre än den var dessförinnan. Pensionären blir helt enkelt fattigare. Av def enda skälet att pensionären blivit fattigare skall man ha rätt att höja avgifterna. Det är precis tvärt emot vad vi gör i hela Välfärdssverige i övrigt."

Herr talman! Jag hemställer att statsrådet skyndsamt låter utvärdera systemet med differentierade sjukvårdsavgifter och sedan föreslår riksdagen de ändringar som behövs. Måhända den bästa ändringen visar sig vara att snarast upphäva lagen och återgå fill det gamla.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

- AnL 55 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr falman! Jag skall fatta mig helt kort.

Tyvärr tvingas jag konstatera aft de farhågor som anfördes av vänsterparfiet kommunisterna vid införandet av lagförslaget om möjligheterna att ta ut differenfierade sjukvårdsavgifter nu har bekräftats. Def är nu lagligt aft ufifrån enligt vår mening subjektiva bedömningar avgöra vilka avgifter vissa vårdbehövande skall betala för sin sjukvård.

Det är rikfigt när statsrådet erinrar om att det rådde stor enighet i riksdagen om att anta de nya reglerna. Det var bara vänsterpartiet kommunisterna och Nils Carlshamre som gick emot antagandet av dessa regler, och som inte godtog motiveringen om Ukartade avgifter för sjukhusvård och åldringsvård, som vi menade var helt oHka vårdsystem. Jag skall inte gå in på alla vpk:s mofiveringar för avslag på förslaget fill dessa regler. Jag kan hänvisa till den debatt som fördes den 2 december 1981, då frågan behandlades i riksdagen. F. ö. har Blenda Littmarck gett många konkreta exempel och beklagat misstaget med beslutet.

Jag vill bara erinra om ett parskäl. Det första är själva behovsprövningen som allfid måste bU subjektiv och förnedrande för de drabbade. Särskilt gäller def de många förtidspensionerade och handikappade, som ofta befinner sig i yngre åldrar.

Def andra är kostnaden för fastställandet av avgifterna. Bl. a. Stockholms landsfing köpte datamaskiner för en halv miljon kronor och krävde dessutom 23 nya tjänster. Kravet på så många tjänster har nu infe uppfyllts helt och hållet, men def yisar ändå att en stor del av avgifterna slukas av administrafion.

Datainspektionen var tveksam till användandet av data, då man menade att för många uppgifter om patienterna samlades in. Detta stärker vår uppfattning om den undersökning som vi betecknade som omyndigförklarande av äldre och handikappade. Detta förändras inte heller av att man skapar fasta rutiner för omprövning av avgiftsbeslut i de fall då patienterna anser sig felaktigt behandlade. Det finns i stället en risk för ätt landstingens ekonomi påverkar dessa rufiner och därmed även avgifterna.

Vänsterparfiet kommunisterna menar att man här har plockat ut en grupp

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

som kan anses vara den mest försvarslösa, sårbara och ekonomiskt utsatta, nämligen människor med långvarig sjukdom, och för dem infört särbestämmelser som inte tidigare fanns i sjukförsäkringslagen.

Herr talman! Vi menar att def redan finns tillräckligt underlag för en omprövning av det beslut som fattades i riksdagen för ca etf år sedan.

AnL 56 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Låt mig först till Blenda Littmarck få säga aft def var en borgerlig regering som lade fram den här propositionen. Jag tycker att Blenda Littmarck närmast verkar mycket anklagande mot mig, precis som om jag skulle vara ansvarig för den här propositionen. Men som jag också har sagt i mitt interpellationssvar var det en mycket bred enighet om detta förslag. Det var ett enigt socialutskott som i sitt betänkande tillstyrkte förslaget, och detta betänkande har bl. a. Blenda Littmarck som undertecknare.

Blenda Littmarck beskrev en verklighet när hon beskrev de effekter som lagstiftningen fått. Jag bestrider infe att vad Blenda Littmarck här sade kan vara riktigt.

Blenda Littmarck sade till mig att jag väl måste ha nåtts av missnöjes-ytferingarna på det här området. Jag vill då säga aft jag, sedan jag kom fill socialdepartementet den 8 oktober, inte nåtts av några missnöjesyttringar i defta sammanhang per brev eller telefon. Jag har fått många brev och kommentarer fill olika saker, men infe fill denna. Men jag vet naturligtvis från tidningsartiklar och på annat sätt aft det förekommer krifik.

Blenda Littmarck sade att vi gjorde fel som fattade det här beslutet. Hon sade att def hade varit bättre att följa Karin Nordlander, vpk och Nils Carlshamre.

Jag har studerat protokollet från den debatten, då Blenda Littmarck stödde def här förslaget. Jag har bl. a. fittat på vad Nils Carlshamre sade. Han sade en hel del i den debatten, bl. a. så här: "Jag tror verkligen både på Blenda Littmarck och på socialutskottet i dess helhet, och även på propositionsförfattarna och deras ärliga avsikter att undvika aft reformen får dåliga konsekvenser." Men han uttryckte ändå mycket stor tveksamhet. Han hade emellerfid inte något eget yrkande på den här punkten. Det var 287 som röstade för förslaget och 19 som röstade för vpk-mofionen, och def var 3 som avstod. Def är möjligt aft Nils Carlshamre var en av dem.

Vad jag har sagt i mitt interpellationssvar är vad ett ansvarigt statsråd kan göra i den här situationen. Riksdagen har enligt betänkandet krävt att man skall göra en redovisning inför riksdagen "inom ett par år". Def heter att utskottet delar motionärernas uppfattning att fillämpningen av de nya bestämmelserna bör följas upp och i lämpligt sammanhang redovisas för riksdagen. Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan något initiativ av riksdagen. Det är, Blenda Littmarck och Karin Nordlander, vad jag har sagt att jag avser aft göra.

När vi har gjort den uppföljningen av beslutet och konstaterat hur det har tillämpats kanske vi finner att def inte är fel på def beslut som riksdagen

fattade utan på tillämpningen. Men jag har här inför Blenda Littmarck och Nr 26

Karin Nordlander redovisat vad jag är beredd att göra, och def är helt i Måndaeen den

överensstämmelse med def av riksdagen fattade beslutet. ]5 november 1982

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

AnL 57 BLENDA LITTMARCK (m):

Herr talman! Tro infe för en sekund att jag anklagar Gertrud Sigurdsen för beslutet! Jag är fullt beredd att fortsätta att bära en stor del av skulden, eftersom jag, som så rikfigt sagts, satt i socialutskottet när ärendet behandlades. Jag insåg då, i Ukhef med flera andra, inte hela vidden av beslutet, och framför allt trodde jag infe att tillämpningen skulle bU så hård och omöjlig som jag tycker att den har blivit.

Om man har gjort etf fel som drabbar många människor, så måste man sfiga upp och säga aft man har gjort fel och försöka rätta till def. Det är inte värre med det.

Vad jag skulle önska av statsrådet - def har också framgått av vad jag har sagt - är att hon infe vänfar så länge med uppföljningen att rutinerna hinner fastna och det är omöjHgt att ta sig ur dem, utan bums sätter i gång med uppföljningen, tar reda på hur systemet fillämpas och på något sätt uttrycker sin oro över hur def tillämpas.

Det är möjligt att vi kanske blir eniga om att vi skall upphäva lagen, men det är också möjligt att kraften i statsrådefs beslut så småningom gör att tillämpningsföreskrifterna blir mildare. 1 grunden har vi dock gjort ett principiellt fel, och jag känner mig mer skyldig än flera andra, eftersom jag var med om beslutet i utskottet.

Om de differentierade avgifterna för sjukhusvård

AnL 58 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Bara som en upplysning för protokollet vill jag säga att vänsterpartiet kommunisterna inte hade någon representant i socialutskottet. Verkligheten har ju avslöjat att man fattade ett felaktigt beslut - def är helt klart.

AnL 59 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Jag vill bara erinra om vad jag sade i mitt interpellationssvar. F. n. är def bara omkring hälften av huvudmännen som har börjat tillämpa defta sysfem. Jag skall naturligtvis göra mig underkunnig om hur systemet fungerar i de olika landstingen. För den skull kan jag inte i dag,till Blenda Littmarck eller Karin Nordlander säga när det kan vara möjligt för mig att lägga fram en sådan här redovisning, eftersom reglerna ännu infe har kommit till allmän användning. Jag tycker att Blenda Littmarck skall vara nöjd med att jag är beredd att så snart det är möjligt verkställa det beslut som riksdagen har fattat.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot ubåtskränkningar, m. m.

AnL 60 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Om man för att få etf bättre underlag vänfar fill dess alla landsting har infört systemet finns det en risk för att det, precis som Blenda Littmarck här har sagt, blir svårare att göra förändringar.

AnL 61 BLENDA LITTMARCK (m);

Herr talman! Jag behöver egentligen inte tillägga följande. Jag har nämligen sagt det upprepade gånger också i dag, men jag vill erinra om att man anställer folk, skaffar både minidatorer och större datorer och att man låser fast hela systemet. Jag vore tacksam om statsrådet kunde känna sig fri att börja inhämta uppgifter redan nu.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1982/83:1 om åtgärder mot ubåtskränkningar, m. m.

AnL 62 Försvarsministern BÖRJE ANDERSSON:

Herr talman! Carl Bildt har mot bakgrund av de senaste årens ubåtskränkningar frågat mig dels hiir regeringen ser på dessa kränkningar, dels om de i försvarsbeslutet särskilt avsatta 200 milj. kr. för ubåtsjakt ligger fast och dels om antalet ubåtsjaktshelikoptrar kommer att utökas. Carl Bildt vill också ha närmare besked om översynen av vissa folkrättsliga immunitetsfrågor och efterlyser slutligen min inställning till en fylligare offentUg redovisning av inträffade kränkningar.

Jag vill inledningsvis påminna om den kommission för skydd mot ubåtskränkningar som regeringen nyligen bemyndigat mig tillkalla. Dess uppgift är att göra en samlad bedömning av kränkningarna och de ytterligare åtgärder som dessa kan motivera. Kommissionen kommer att ta upp de flesta av Carl Bildts frågor. Jag begränsar mig därför till några kortfattade kommentarer för att inte föregripa kommissionens arbete.

Regeringen ser mycket allvarUgt på den senaste tidens ubåtskränkningar. I regeringsförklaringen slogs fast att def svenska territoriet skall skyddas mot kränkningar med alla tillgängliga medel. Förtroendet för vår vilja och förmåga aft bevara neutraliteten måste vidrhakthållas. Statsministern påpekade vidare den 22 oktober att den svenska regeringen har möjlighet att beordra försvarsmakten att sänka en främmande ubåt i svenskt vatten. Den som överväger en kränkning av svenskt territorium bör ta med i beräkningen aft regeringen framdeles kommer att använda sig av den möjligheten.

Beträffande anslagen för ubåtsjaktsåtgärder vill jag anföra följande. Redan före kränkningen vid Karlskrona hade riksdagen beslutat om åtgärder för att förbättra ubåtsjaktsförmågan. Dessa innebar bl. a. att samtliga tunga helikoptrar inom marinen skulle ges fullständig utbåtsjaktskapacifet.

Jag har redan tidigare deklarerat att det särskilda belopp om 200 milj. kr. som ingick i 1982 års försvarsbeslut ligger fast. Av beloppet har redan 160

milj. kr. ställts till myndigheternas förfogande.

Kommissionen kommer att överväga om någon omfördelning av resurser är mofiverad för att.ytterligare förstärka ubåtsjaktsförmågan. Jag räknar med att frågorna om den helikopterburna ubåtsjakten kommer aft beröras i samband därmed.

Vad gäller immunitefsfrågorna pågår f. n. en översyn av rättsläget i justitiedepartementet. Avsikten är att resultatet skall publiceras i form av en departementspromemoria i början av nästa år. Om översynen skulle visa att lagstiftningen behöver ändras, kommer förslag härom aft undersfällas riksdagen.

Jag vill slutligen besvara frågan om en fylligare offenfiig redovisning av kränkningarna. Den nyligen tillkallade kommissionen skall ses som ett uttryck för regeringens vilja aft lämna en sådan redovisning. Carl Bildt blir ju personligen i fillfälle aft medverka fill att så blir fallet.

AnL 63 CARL BILDT (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret.

Åtskilligt vatten har hunnit rinna under broarna, och av allt aft döma har en del hänt i dessa vatten också sedan jag lämnade in min interpellation på defta riksmötes första dag.

Bakgrunden till interpellationen var, som försvarsministern sade, den serie av ubåtskränkningar av vårt territorium som förekommit under det senaste året. U 137 förra hösten var inte vare sig början eller slutet på en verksamhet som utgör den allvarligaste akuta utmaningen mot vår säkerhetspolitik sedan det andra världskrigets spända neutralifetsläge.

Det som har hänt under veckorna efter det aft interpellafionen lämnades in har nog gått utanpå vad de allra fiesta människor i vårt fredsälskande lilla land föreställt sig vara möjligt. Serien av kränkningar i och kring de marina basområdena i Stockholms södra skärgård under oktober utgjorde en dramatisk illustration fill alla de farhågor som under lång tid uttalats om dessa kränkningars innebörd och yttersta konsekvenser.

Vi moderater har som bekant tagit upp dessa frågor under lång fid. Det skedde i trepartiregeringen, där - som försvarsministern skriver i svaret -dåvarande försvarsministern Krönmark tog vissa initiativ. Det skedde i försvarskommittén, där vi var med och tog initiativ till det som senare skulle bli det s. k. 200-programmef och som nu befinner sig i början av sitt förverkligande. Det skedde också i riksdagen i våras liksom i den offenfiiga debatten sedan dess. Det vi sade då är i dag i stor utsträckning allmängods, och det finns all anledning att uttrycka tillfredsställelse med den saken.

Som ett direkt resultat av Hårsfjärdskränkningen har regeringen beslutat att tillsätta den s. k. ubåtsskyddskommissionen, som på mycket kort tid skall uträtta ett mycket omfattande och för vår säkerhetspolitik i dess helhet mycket betydelsefullt arbete. Tillsättandet av denna kommission liksom uttalandena om det allvar med vilket regeringen ser på dessa upprepade kränkningar var steg som vi från moderat sida välkomnar och som vi också funnit anledning aft offentligt uttrycka vår fillfredsställelse med.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot ubåtskränkningar, m. m.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot ubåtskränkningar, m. m.

Om kommissionens arbete varken kan eller bör någonting sägas. Jag finner def därför naturligt aft försvarsministern indirekt hänvisar större delen av de frågor som jag har ställt till kommissionens arbete och den utvärdering av kommissionens resultat som sedermera kommer att följa i sedvanlig ordning. Låt mig bara i defta sammanhang säga att det är min ärliga förhoppning och fasta strävan att man inom ramen för denna kommission i enighet skall kunna nå fram fill förslag om de åtgärder som jag är helt övertygad om är nödvändiga för aft trygga styrkan och trovärdigheten i vår säkerhetspolitik under kommande år.

Men def förblir oundvikligt aft de åtgärder som kommer att föreslås blir åtgärder som faktiskt kosfar pengar. Med stolta och viktiga deklarafioner allenast kan ubåtskränkningarna aldrig hanteras, och det i synnerhet i ett läge där den eller de makter som bedriver denna verksamhet väl vet, av erfarenhet, att de stolta deklarationerna endast i mycket gynnsamma undantagsfall kan backas upp i den konkreta operativa verkligheten runt våra kuster och ute i våra skärgårdar.

Därför kommer det att krävas mera resurser. Det krävs för att ge regeringens nya deklarationer innehåll och trovärdighet. Skulle resultatet av arbetet bli att någon förstärkning av resurserna i detta hänseende infe kan ske, kommer regeringens deklarafioner inte aft uppfattas som trovärdiga av de politiska och de militära beslutsfattare på andra sidan haven som def nu är vår uppgift att politiskt, diplomatiskt och militärt försöka få att ändra de handlingsmönster som utgör en direkt utmaning mot svensk säkerhetspoHfik.

Det är mot denna bakgrund, herr talman, med den allra största oro som man nu tar del av olika uppgifter om hur regeringen överväger mycket långt gående ingrepp i försvarsutgifterna för det kommande budgetåret. Det sorii nu händer i regeringskansliet utgör etf direkt och omedelbart hot mot möjligheterna att åstadkomma den förstärkning av skyddet mot ubåtskränkningar som vi hitintills ansett har varit alldeles nödvändig.

När statssekreteraren i statsrådsberedningen Ulf Larsson i en intervju i Svenska Dagbladet i lördags talar om nedskärningar som kan ligga kring en halv miljard kronor eller därutöver - det rör sig i alla händelser om ett antal hundra miljoner - och att dessa nedskärningar kommer aft byggas in i ramarna, så att de i detta försvarsbeslut påverkar även de kommande budgetåren, då talar han i realiteten om att i grunden riva upp allt det arbete som föregick 1982 års försvarsbeslut och om att förpassa detta försvarsbeslut till skräpkammaren, innan det ens har börjat att träda i kraft.

Detta strider fast och fundamentalt mot allt vad socialdemokraterna sagt och skrivit i denna fråga fidigare. Det strider mot mofionen i våras, som låg ca 85 milj. kr. per år - i dagens penningvärde något mer - under det försvarsbeslut som då fattades. Det strider mot det som även socialdemokraterna lade sådan vikt vid, nämligen det nya priskompensationssystem som i full enighet från försvarskommittén över försvarsutskottet och fram fill riksdagen gjordes till ett av de allra viktigaste inslagen i försvarsbeslutet. Def strider alldeles entydigt mot vad som sades i regeringsförklaringen, och det

strider tydligt och klart mot vad försvarsministern själv sagt såväl i denna kammare som i andra politiskt bindande och förpliktande uttalanden under de senaste veckorna. Och det strider - sist men i detta sammanhang alls icke minst- alldeles uppenbart mot den uttalade ambitionen att åstadkomma ett bättre skydd mot ubåtskränkningar.

Försvarsministern vet lika väl som jag - sannolikt ännu bättre - aft ett regeringsförslag om aft nästa år beröva försvaret ett antal hundratal miljoner kronor, och att sedan göra samma sak under hela försvarsbeslutsperioden, innebär en politiskt och sakligt helt ny situafion i försvarsfrågan. Den inrikespolifiska och utrikespolitiska betydelsen av ett sådant steg tror jag inte att regeringen skall underskatta. Frågan om en ny försvarsutredning - om nu en sådan är meningsfull i etf läge där regeringen kastar sig mellan olika posifioner - inställer sig självfallet genast. De facto har vi ju då nämligen hamnat på en ekonomisk nivå för de kommande åren som ligger långt under vad t. o. m. socialdemokraterna någonsin begärt att få utrett. Vi tar dä steget in i ett försvarspolitiskt ingenmansland, där allt rivits upp, allt får göras om och inget längre är säkert.

Detta berör direkt och omedelbart förutsättningarna för att nå enighet, vilket är en utrikespolifisk och en inrikespolitisk styrka, om ett bättre skydd för ubåtskränkningar. Därför tror jag inte att det skulle vara alldeles opassande om försvarsministern tog tillfället i akt att i dagens debatt klargöra, om han, och därmed regeringen, fortfarande står fast vid sitt ord när det gäller 1982 års försvarsbeslut, eller om statssekreterarens i statsrådsberedningen magnifika formuleringar i Svenska Dagbladet är etf mer auktoritativt uttryck för regeringens polifiska vilja i verkligheten än de deklarationer som vi hittills har hört och som jag tror har varit en styrka både för regeringen och för nationen.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder mot ubåtskränkningar, m. m.

AnL 64 Försvarsministern BÖRJE ANDERSSON:

Herr talman! Jag har ingen anledning att kommentera statssekreterare Larssons uttalanden.

Däremot är det helt klart aft en sönderfallande samhällsekonomi på sikt också är ett hot mot vårt försvar, fett läge där landefs ekonomi visat sig vara än mer katastrofal än vad någon kunde förutse måste naturligtvis alla bidra fill att statens ekonomi saneras. Annars omöjliggörs på längre sikt en mängd centiala åtaganden. Jag kan därför inte utesluta att en viss besparing blir nödvändig också inom försvarets områden.

AnL 65 CARL BILDT (m):

Herr talman! Försvarsministern har ingen anledning att kommentera statssekreterarens i statsrådsberedningen uttalanden, säger han.

En statssekreterare i statsrådsberedningen - och det är infe vilken post som helst i detta samhälle, eller bör inte vara det i alla fall - gär ut och säger följande:

"När väl etf belopp fastställts brukar också kommande års planeringsinriktning knytas till den aktuella budgetsiffran. Försvarsanslagen kan därför

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

påverkas under hela femårsperioden fram till 1987. Det är dock för fidigt att säga att vi övergivit regeringsdeklarafionen."

Underförstått: propositionen är ännu ej fastlagd, sveket ännu ej presenterat för offentligheten, och därför har försvarsministern ingen anledning aft gå närmare in på detta. Men det här sägs av en av statsministerns närmaste medarbetare med direkt operativt ansvar för att handlägga dessa frågor i statsrådsberedningen. Och då är detta etf auktoritativt uttalande.

Jag vill bara säga det jag sade fidigare, aft blir detta regeringens politik, innebär det en i sak fullständigt ny situation i försvarsfrågan. Def innebär polifiskt - inrikes- och utrikespolitiskt - etf steg vars allvar jag tror att försvarsministern är väl medveten om.

I sak kanske inte def här slaget ännu är förlorat, men dess betydelse är stor -i sak, inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Men härtill skall också läggas att detta kommer att indirekt påverka den stora mängd av beslut i vikfiga säkerhetspolitiska frågor som måste fattas av denna regering under hela denna mandatperiod. All erfarenhet - och vi har under de senaste åren skaffat oss en del erfarenhet på just den här punkten - säger nämligen att en försvarsminister som förlorar det första stora slaget i sin regering också förlorar en ganska stor, alltför stor, del av de kommande slagen i samma regering, men att en försvarsminister som vinner, eller överlever, eller hyggligt klarar det första slaget i sin regering också har hyggliga förutsättningar att hålla sig vid liv politiskt och sakligt under åren därefter. De senaste årens utveckling ger en provkarta på utveckUng av både det ena och det andra slaget.

Valet hur det skall bli nu - i sak ett försvarspolitiskt viktigt val - är i stor utsträckning, antar jag, Börje Anderssons eget. Det återstår att utreda om Börje Andersson fär flera anledningar att kommentera Ulf Larsson, eller om Ulf Larsson får flera anledningar att kommentera Börje Andersson.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 1982/83:16 och fråga 1982/83:29 om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

AnL 66 Statsrådet ROINE CARLSSON:

Herr talman! Hans Petersson i Hallstahammar har frågat industriministern om

1. han avser att ta några initiativ för att försöka rädda produkfionen vid ASSLs Skinnskattebergsfabrik,

2. vilka initiativ han kommer att ta för att skapa ersättningsarbeten i kommunen om nedläggningen ändå fullföljs.

Kersfin Göthberg har frågat industriministern om vilka åtgärder han ämnar vidta för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att def är jag som skall svara på interpellafionen och frågan.

Jag besvarar interpellafionen och frågan i ett sammanhang.

Bakgrunden till interpellationen och frågan är att ASSI i april 1982 fattade beslut om att produkfionen vid boardfabriken i Skinnskatteberg skall upphöra. Sedan dess har industriverket gjort en översyn över branschens marknadsförutsättningar och framtidsutsikter. Slutsatsen av denna översyn är att det råder en stor överkapacitet i Sverige inom boardtillverkningen. De svenska boardfabrikerna uppvisar svag lönsamhet och drivs med lågt kapacitetsutnyttjande.

Prognoserna visar att branschen kommer att utsättas för fortsatta påfrestningar. De svenska fillverkarna möter hård internationell konkurrens bl. a. pä grund av tillkommande kvantiteter från lågprisländer. Samtidigt kommer konsumfionen av board i Väsferuropa enligt gjorda analyser att stagnera på den nuvarande nivån eller minska.

Industriverkets boardufredning övervägs nu inom industridepartementet. Efter samråd med industriministern kan jag meddela att jag avser att kontakta företagen i branschen för aft diskutera bl. a. hur en omstrukturering av branschen bör genomföras.

Jag kommer också att fa upp diskussioner med ASSLs företagsledning i den här frågan. Om ASSLs styrelse står fast vid sitt beslut att genomföra en nedläggning i Skinnskatteberg under våren 1983, är jag beredd att verka för en förstärkning av de arbetsmarknadspolifiska resurserna i Skinnskattebergs kommun för att minska de negativa effekterna av en nedläggning.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

AnL 67 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr falman! Jag tackar statsrådet för svaren på mina frågor till industriministern. Industriministern har lämnat över frågan om ASSLS boardfabrik i Skinnskatteberg till det statsråd som handhar Statsföretag. Jag tycker emellerfid att frågan om boardfabriken i Skinnskatteberg inte kan anses som enskild angelägenhet för Statsföretag. Hela branschens möjligheter till utveckling och överlevnad är avgörande också för Skinnskattebergs-fabriken.

Debatten i frågan blossade upp i våras sedan ASSLs ledning beslutat att lägga ner Skinnskattebergsfabriken. Vi hade en liknande debatt som den här med den förre industriministern den 10 maj. Då beslöts om en uppdatering av den s. k. Åkermanska utredningen som skulle genomföras av industriverket och som nu blivit klar. För min del ansåg jag det rimligt att nu ta upp frågan om boardtillverkningen i Skinnskatteberg på nytt, eftersom utredningen har lagts fram och vi har fått en ny regering. Men jag ansåg också att trots aft, frågan är angelägen och brådskande, borde den nya regeringen få litet fid på sig och få en rimlig chans aft sätta sig in i frågan och komma med egna förslag i linje med vad som sagts tidigare i olika sammanhang. Därför har det dröjt Htet grand.

I svaret säger statsrådet Carlsson aft det är stor överkapacitet inom branschen, samtidigt som konkurrensen ökar och marknaden sviktar. Såvitt jag vet finns det mycket skilda åsikter om t. ex. marknadsförutsättningar, bl. a. från löntagarkonsulfernas sida.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

Industriverkefs utredning har på en rad områden fått utstå hård kritik. Den har inte kunnat försvaras på ett godtagbart sätt av representanter- för industriverket. Man har i trängda lägen bl. a. hänvisat till aft delar av utredningen måste förbli hemliga av s. k. konkurrensskäl.

Mot bakgrund av den hårda krifiken mot utredningen borde den inte få ligga till grund för så drastiska beslut som en nedläggning av fabriken i Skinnskatteberg- en åtgärd som i ett slag slår ut en hel bygd. Länsstyrelsens arbetsgrupp har också granskat industriverkets utredning och granskat företaget. Man har kommit fram till en i vissa stycken helt annan uppfattning än utredningen. Man säger att ASSLs fabrik i Skinnskatteberg genom sin modernitet har goda överlevnadsmöjligheter. Man säger att några svårigheter aft skaffa fram råvara till fabriken inte finns. Förutsättningarna för en konkurrenskraftig export har ökat betydligt genom devalveringen och genom produktionsbortfall i Tyskland och Frankrike, säger man. Och den flexibilitet som ASSLs boardfabrik har motsvarar de krav som utlandsmarknaden ställer- man kan bl. a. fillverka olika format. Detta är en ganska hård krifik.

Vidare säger utredningen aft def inte finns några särskilda industripolitiska skäl för att lägga ned just fabriken i Skinnskatteberg. Och man säger - även om jag har en annan uppfattning - att det infe heller finns några skäl ur regionalpolitisk synvinkel, eftersom en nedläggning drabbar lika hårt överallt. Men jag menar att Skinnskatteberg drabbas extra hårt. .

Trots utredningens synpunkter säger man aft def bör ske en nedläggning i bl. a. Skinnskatteberg. Def är litet märkligt att komma med sådana slutsatser, trots aft man säger att det inte finns några särskilda industripolitiska eller särskilda regionalpolitiska skäl.

Jag tycker att det vore på sin plats att ställa några frågor till statsrådet som jag hoppas få besvarade för att pä så sätt få litet konkretisering.

Industriverkets utredning övervägs nu inom industridepartementet. Jag måste fråga: Anser statsrådet att industriverkets utredning är riktig? Kan den tjäna som grund för sä viktiga beslut om boardindustrins framtid, eller måste man skaffa fram ytterligare och bättre material, innan man går vidare?

Vad tror sig statsrådet kunna uppnå i form av förändringar gentemot ASSI-styrelsens nedläggningsbeslut genom att kontakta de andra företagen i branschen, som def sägs i svaret? De andra företagen, i huvudsak privata företag, är naturligtvis glada över att ASSI-styrelsen springer före och lägger ned en stor del av den svenska kapaciteten om marknaden är på väg att svikta. Det är ju ett drömbesluf ur deras synvinkel, och def är svårt att tänka sig att de skall göra något annat än försöka ligga lågt tills nedläggningen är genomförd.

Anser statsrådet att ägarsplitfringen - det gäller delvis statliga företag och delvis privata anläggningar- försvårar möjligheten att fatta def ur samhället och de anställdas synvinkel bästa beslutet? Kan def vara ett hinder aft staten och regeringen inte kan kontroUera hela branschen?

Herr talman! Jag går vidare i svaret. Av det framgår aft överläggningar med ASSI-styrelsen skall ske pä inifiativ av regeringen - och det är

naturligtvis bra. Men jag antar - och jag hoppas få det bekräftat - att regeringen då kommer att försöka få ASSI-styrelsen aft ändra sitt beslut. Vad skall man annars med överläggningar till? Det sägs också i svaret: "Om

ASSI-styrelsen står fast vid sitt beslut att genomföra en nedläggning ."

Då måste jag fråga: Avser regeringen att i de här överläggningarna lägga fram ett alternativt förslag för ASSI-styrelsen, som skulle kunna innebära något annat än en nedläggning av Skinnskattebergsfabriken?

I sista stycket i svaret trycker statsrådet på de arbetsmarknadspolitiska insatser som blir nödvändiga om Skinnskattebergsfabriken läggs ned. Vilka insatser kan det bli i så fall? Jag tror inte att det är någon hemlighet att det fordras stora insatser direkt i Skinnskatteberg om man, som det står i svaret, skall kunna lindra verkningarna av en eventuell nedläggning. Det är knappast obekant hur def ser ut i Skinnskattebergs kommun och i de andra kommuner som finns i närheten i det tre berörda länen, Västmanlands län, Kopparbergs län och Örebro län. I de kommuner som finns i varje fall i Västmanlands län har stålkrisen redan slagit hårt, och den kommer att slå hårt genom den strukturering som också specialstålsindustrin kommer att uppleva inom de närmaste åren. Det finns alltså inga jobb att få i de angränsande kommunerna - där är arbetslösheten redan stor. Det säger något om vilka enorma insatser som behövs i Skinnskatteberg, om man kommer så långt som till en nedläggning.

Jag måste säga direkt: Det känns mycket olusfigt aft över huvud taget ta ordet nedläggning i min mun. Det är ju infe defta man skall tala om. Man måste naturligtvis kämpa för att en av Europas modernaste fabriker, den kanske allra bästa, får möjlighet att överleva. Men eftersom def ändå fattats ett beslut i ASSI-ledningen måste man tänka på fortsättningen. Sådana nedläggningsbeslut brukar ju vara självuppfyllande - när de en gång har fattats och stenen satts i rullning, kan det vara oerhört svårt aft sätta stopp.

Dä är det viktigt att komma in på frågan om det sociala ansvaret när det gäller ASSI och Statsföretag. Det har skrivits och debatterats en hel del om den frågan, och man har ifrågasatt om inte staten, ASSI och Statsföretag borde ta ett mycket större ansvar än privafkapitalister, som lägger ner fabriker för snabba vinsters skull. Anser statsrådet att def bör finnas någon skillnad därvidlag mellan ett statligt företag och ett privatägt företag? Eller är det betydelselöst för den sociala tryggheten om man är anställd av staten eller av privatkapitalet?

Debatten kommer aft bli lång, och jag skall inte förlänga mitt anförande utan lämna plats för andra från länsbänken som vill vara med och som har ställt frågor. Jag tycker det är bra att representanter från flera parfier säger sitt.

I den första omgången skulle jag till sist ändå vilja be statsrådet att låta förnuftet och hänsynen fill samhällsekonomin råda i def fortsätta hanterandet av frågan. Ta initiafiv för att hindra att man lägger ner den kanske modernaste och bästa av de här fabrikerna! Ta initiafiv som hindrar massarbetslöshet och kommunal ekonomisk katastrof! Ta initiativ som visar

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

att den nya regeringen vill någonting annat än den gamla och att det lönade sig för folket aft byta regering!

AnL 68 KERSTIN GÖTHBERG (c):

Herr talman! Också jag vill tacka statsrådet för svaret.

Oron inför framtiden är helt naturligt mycket stor i Skinnskatteberg. Jag tvivlar faktiskt på att svaret på min fråga skulle kunna skingra den oron på etf mera påtagligt sätt. Svaret är i och för sig inte direkt negafivt, men det har mycket liten substans och ger inga klara besked.

Först några ord om vad som är aktuellt och om vad som har hänt i frågan.

Jag vill börja med att konstatera att i en kommun av Skinnskattebergs storlek skulle en nedläggning av boardfabriken vara något av en katastrof, inte minst mot den bakgrunden - vilket också Hans Petersson i Hallstahammar har betonat - att kommunen ligger i en region som redan är hårt drabbad av arbetslöshet och permitteringar. Jag behöver bara nämna Fagersta och Hallstahammar.

1977 tillsatte industriminister Åsling en statlig utredning, den s. k. Åkermanska utredningen, som hade till uppgift att ge förslag om hur den framfida boardindustrin skulle se ut. 1978 var utredningen klar, och man föreslog att fyra industrier inom branschen skulle läggas ner, dock infe fabriken i Skinnskatteberg. Utredningen anförde som skäl aft Skinnskattebergsfabriken var så effekfiv och hade en sådan hög teknisk standard. Man konstaterade också att en nedläggning i Skinnskatteberg skulle få mycket allvarliga sociala konsekvenser. När så ASSI-styrelsen våren 1982 beslutade att boardfabriken i Skinnskatteberg skulle läggas ner, kom detta naturligtvis som en chock såväl för de anställda som för kommunen och länsstyrelsen. I maj i år uppdrog regeringen åt statens industriverk att göra en uppföljning av de utredningsresultat som tidigare hade redovisats. Detta gjorde man för att få ett bättre underlag för ett ställningstagande för framfiden. Den utredningen är som vi vet avslutad, och där förordar man en nedläggning i Skinnskatteberg.

Både länsstyrelsen i Västmanlands län och Skinnskattebergs kommun är emellerfid - och det med rätta - krifiska fill de slutsatser som utredningen har kommit fram till. Man anser att utredningen på en rad punkter dels innehåller sakliga felaktigheter, dels drar felaktiga slutsatser. Detta finns redovisat i etf särskilt yttrande fill industriministern från den arbetsgrupp som har granskat förslaget. I yttrandet framför man bl. a. att utredningen i sitt ställningstagande inte har tagit hänsyn till att fabriken i Skinnskatteberg är Sveriges, ja, kanske Europas modernaste av det här slaget. Man har där en mycket hög produktivitet. Man har också en flexibilitet som ingen annan fabrik i det här landet och kan på ett alldeles utomordentligt sätt tillfredsställa kundernas önskemål om kvalitet och format - det har inte minst visat sig i att fabriker i Tyskland bygger sin vidareförädling på just det som Skinnskattebergsfabriken kan fillverka. Investeringsbehovet är lägre än vid liknande fabriker. Man har en mycket bra fabrik när det gäller miljön, och

man har också en råvamsituafion som är mycket god. Detta har konstaterats både av inköparna i ASSI och av skogsvårdsstyrelsen. De säger att man t. o. m. skulle kunna fördubbla sitt råvamuttag om det skulle vara nödvändigt.

I den här utredningen har man enligt länsstyrelsen och kommunen inte heller beaktat konsekvenserna av en nedläggning. De är faktiskt större i Skinnskatteberg än på något annat håll.

I sitt svar säger statsrådet att industriverkets utredning övervägs i departementet. Jag skulle, i likhet med Hans Petersson i Hallstahammar, vilja fråga: Är det verkligen ett underlag som går att använda för dessa överväganden? I detta sammanhang skulle jag också vilja fråga: Om man överväger utredningens resultat, är man då beredd aft med dessa överväganden mycket seriöst väga länsstyrelsens och kommunens synpunkter mot utredningens resultat?

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder-för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

AnL 69 THURE JADESTIG (s):

Herr talman! Även jag tar fillfället i akt att delta i den här överläggningen.

För oss i Västmanland är def här en mycket viktig fråga. Debatten gäller Skinnskatteberg, och den gäller boardindustrin.

SIND-rapporten, den s. k. analysen över träfiberskiveindustrin som industriverket har gjort, kommer att beröras ofta i dagens debatt.

Jag har från utredningen tagit fram en sifferserie som jag visar på kammarens bildskärm. Den är hämtad från SIND-rapporten och visar bl. a. Skinnskattebergs beroende av sin indusfri.

Skinnskatteberg är en bruksbygd som fidigare har drabbats av gruvdöden. Man har aldrig fått fillbaka de sysselsättningstillfällen som Riddarhyftefälten en gång gav. 1 dag är samhället uppbyggt på boardtillverkningen, dvs. ASSI.

Som ni ser på bildskärmen svarar boardtillverkningen när det gäller antalet industrisysselsatta för 53 %. Ser man på den totala andelen sysselsatta omfattar den indusfridelen 20 %. Jag låter denna bild vara ledtonen i mitt anförande.

Jag.vill också hänvisa till det inlägg som jag gjorde för någon fid sedan i den allmänpolitiska debatten. Jag konstaterade då aft Västmanlands arbefsmark-nadsstmkfur som helhet måste betecknas som svår. Ändå är den svårare i våra stål- och järnbmksorfer. Men svårast känns och är situationen i Skinnskattebergs kommun. De strukturproblem vi har inom järn-, stål- och gruvindustrin har hårt drabbat våra bygder.

Statens industriverk har också gjort en annan utredning som fått namnet "Var kommer krisen". Det är en näringspolifisk framtidsbedömning. Där konstateras att även 1980- och 1990-talef s industrikriser kommer att slå hårt -ja, regionalt hårdast - i Bergslagens län, dvs. Örebro län, Kopparbergs län och Västmanlands län. Låt vara att framfidsprognoser kan ha sina fel, men med dagens situafion på näthinnan ser perspektivet mycket oroande ut, även i etf längre perspekfiv.

Nr 26 .

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

De aktuella branschutredningar som nu görs måste sålunda även ha den näringspolitiska framfidsstrukfuren med i bilden. Det gäller i hög grad aft slå vakt om den naturliga sysselsättning som finns och som i hög grad är en bas för att vi skall kunna utnyttja våra naturtillgångar.

Vi befinner oss också i en brytningstid när det gäller skogsindustrin. Men def finns också där positiva saker som man skall tillvarata. En bygd som Skinnskatteberg skulle ha stora förutsättningar att kunna utnyttja fillgång-arna, om den också fick behålla den naturliga bas som industrin är. Def gäller att behålla vår konkurrenskraft, utnyttja våra skogstillgångar, förädla och utveckla. Detta gäller också boardindustrin. Den utredning som industriverket gjort har ju fått en svidande krifik, åtminstone från oss i länet. Jag har fidigare här i riksdagen läst upp väsenfiiga delar av en skrivelse från länsstyrelsen i Västmanlands län och som jag vet aft statsrådet tagit del

Jag slutade mitt anförande den 27 oktober med följande vädjan.

Som länets socialdemokratiska riksdagsledamöter känner vi stor oro för den utveckling som tonas fram i samband med SIND-rapporten.

Vi hoppas aft samhället - som ägare till anläggningen - noga prövar den kritik som rikfas mot utredningen.

Vi förlitar oss på en allsidig prövning från ASSI-styrelsens sida och från vårt ansvariga statsråd.

Så långt ur mitt anförande den 27 oktober. Den förhoppningen står kvar.

Den här debatten måste kunna tona fram vad som krävs för att man skall få en objektiv sakbehandling. Vi står fast vid att def måste vara ogörligt för ASSI-styrelsen att med hänvisning till SIND-utredningen lägga en död hand över Skinnskattebergsfabriken. Men vi kan infe annat än med kraft också tona fram aft även regeringen har sitt ansvar.

Den borgerliga regeringen gav industriverket i uppdrag att följa upp den s. k. Åkermanska utredningen. Den skulle belysa för det första träfiberski-veindustrins nuläge och den kapacitet sanpassning som skett i branschen efter 1977, för det andra branschens framfida marknadsutveckling och för def tredje behovet av kapacifetsanpassning och en bra marknad.

Dessutom skulle enligt f. d. statsrådet Åslings skrivelse av den 13 maj 1982 utredningsarbetet ske i nära samråd med berörda företag, de anställdas organisafioner samt kommuner och länsmyndigheter. Omfattande krifik har riktats mot utredningen, och dessutom sägs det i en skrivelse till industridepartementet att samråd infe skett på godtagbart sätt. Man anser också aft utredningens slutsatser inte är underbyggda på ett sätt som borde vara självklart med hänsyn fill frågans dignitet. Man har infe ens korrigerat felaktiga sakuppgifter, trots att man fått utförlig information om sakförhållandena. Detta gäller så viktiga och objektivt väsenfiiga frågor som råvarusituafionen.

ASSI i Skinnskatteberg importerar inga råvaror. Råvarutillgången borde vara en av de avgörande punkterna när man tar ställning i en så här vikfig fråga.

Utredningens marknadsanalys har bedömts som mycket snäv. Den kritik som har riktats mot SIND-utredningen känner statsrådet mycket väl fill, varför jag i övrigt infe här skall ytterligare argumentera.

Av statsrådets svar i dag framgår att man om några dagar skall överlägga med branschens företrädare och bl. a. diskutera en omstrukturering av hela branschen som måste anses som mycket angelägen.

Jag har svårt aft förstå varför ASSI skall behöva ta på sig hela detta stora ansvar i vad gäller att själv svara för sfrukturändringen. Men def som är positivt är att industridepartementet till synes inte far SIND-rapporten som någon slutprodukt. Det är i sig mycket glädjande. Därmed finns def rådrum. Def är mycket vikfigt. Att def behövs samordnande insatser inom branschen i dag är för oss en självklarhet. Men det är infe bara fråga om att snabbt få ned överkapaciteten. Def gäller också aft på reella grunder se över på vilket sätt man kan möta den internationella konkurrensen. Naturligtvis bör också råvamfillgången finnas med i bilden som en samhällsresurs.

Här har Skinnskattebergsfabriken klara fördelar. En modern fabrik, miljövänlig, god tillgång till råvara, stor kapacitet och en fabriksenhet som är anpassad till den internationella efterfrågemarknaden. Def skulle därför vara fruktansvärt om den fabrikens öde skulle avgöras med den nu aktuella SIND-utredningen som underlag.

Jag känner sålunda tillförsikt i fråga om Skinnskattebergs framtid. Ett orostecken är aft i slutet av svaret anförs: "Om ASSLs styrelse står fast vid sitt beslut aft genomföra en nedläggning i Skinnskatteberg under våren 1983 är jag beredd aft verka för en förstärkning av de arbetsmarknadspolitiska resurserna i Skinnskattebergs kommun för att minska de negativa effekterna av en nedläggning." Jag är väl medveten om aft vi infe har något ministerstyre i defta land, men jag hoppas ändå att statsrådet far kontakt med ASSLs förefagsstyrelse och får den att lugna ner sig.

I och för sig är def inget fel att man vidtar arbetsmarknadspolifiska åtgärder - de behövs i Bergslagsbygden redan i dag - men vi vill att man med näringspolitiska medel möjliggör att ASSI-fabriken överlever. Vi har som synes starka argument, och vi hoppas och tror att statsrådet gör ASSLs styrelse medveten om att något nedläggningsbesked inte kan lämnas förrän man på ett mera sakkunnigt sätt har genomarbetat den omstrukturering av branschen som om några dagar skall diskuteras av industridepartementet och branschens företrädare. Dessutom innehåller utredningen en hel del s. k. hemligt material. Def är beklagligt att man inte har fillgång till allt material som finns. På det sättet kan man inte få ett riktigt underlag för sin bedömning.

Tyvärr är det svårt att tänka sig att man bara med arbetsmarknadspolifiska insatser skall kunna kompensera de samhällsekonomiska konsekvenser som nedläggningen av Skinnskattebergsfabriken innebär. Industristrukturen i bygden är sådan att den övervägande delen av kommunens medborgare är beroende av kommunens enda stora företag, etf statligt företag.

Personligen är jag övertygad om aft, om statsrådet sätter in de resurser som han har fillgängliga, skall Skinnskattebergsfabriken kunna överleva. Arbets-

6 Riksdagens protokoll 1982/83:26-30

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

marknadssituationen i Kolbäcksådalen och Fagerstaregionen samt i grannlänens kommuner är mycket besvärande. För Bergslagens överlevnad hoppas jag därför aft statsrådet är villig att göra näringspolitiska, industripolitiska och arbetsmarknadspolifiska insatser, så att vi kan bygga upp vår framfid. Till bilden hör att Skinnskatteberg måste behålla sin nuvarande kapacitet.

AnL 70 Statsrådet ROINE CARLSSON:

Herr talman! Jag skall något kommentera de inlägg som har gjorts.

Hans Petersson i Hallstahammar påpekade att det borde vara angeläget för alla branscher aft diskutera den här frågan, den är ingen enskild angelägenhet för ASSI. Det är mycket riktigt. Det var därför riksdagen uttalade att man skulle göra en översyn, och regeringen gav det uppdraget till statens industriverk.

Nu vet vi att förutsättningarna är olika för företagen i branschen. ASSI har en mycket låg integrering framåt i sin produkfion för att färdiggöra produkterna, medan andra företag har en mycket långt driven egen integrafion. Jag vet mycket väl aft det finns skilda bedömningar i fråga om marknader, och framför allt skiljer sig bedömningarna när def gäller Skinnskatteberg.

Alla talarna i dagens debatt har påpekat de utomordentligt fina produktionsfömtsättningar som finns i Skinnskatteberg. Man tycker inte att den modernaste fabriken skall läggas ned. Men man har talat väldigt litet om de förutsättningar som finns för fabriken att kunna sälja de nuvarande produkterna. Jag syftar då på hela den samlade boardproduktionen.

Jag tycker aft man, när man diskuterar sä allvarliga frågor som problemen för en bransch och totalverksamheten för ett enskilt produktionsställe, inte skall glömma bort vilka förutsättningar som finns för framgång på marknaden med tanke på om denna växer eller krymper. Det framhålls också att ASSI-styrelsens beslut skall påverkas. Jag har i mitt svar anmält att jag skall diskutera med företagen. Hans Petersson i Hallstahammar är mer medveten än vad jag är om ansvarsskillnaderna mellan ett enskilt statsråd och ett företag som sköts på ägarens uppdrag,

Def har vidare ställts frågor som jag hoppas att jag kommer aft få svar på vid överläggningarna och som jag inte kan kommentera innan jag har lyssnat på de berörda företagen och facket. Jag fäste mig vid den sista av de frågor som Hans Petersson tog upp, där han menade att det måste vara fel att den modernaste fabriken skall läggas ned. Den formuleringen tyder på att han är medveten om att def måste göras en anpassning av kapaciteten fill marknaden. Def skulle vara intressant för mig aft höra om Hans Petersson har något uppslag på den punkten. Om det inte blir Skinnskatteberg, vilken fabrik skall i så fall komma i fråga?

Kerstin Göthberg vill jag svara på följande sätt: När det nu har begärts en översyn från statens industriverk och man därifrån har presenterat en rapport, skall de synpunkter som anförs i denna självfallet vara etf av underlagen för den fortsatta debatten. Jag blir inte överraskad om def

kommer andra synpunkter från kommunen och berörd länsstyrelse. Def kanske också från olika företag och orter kommer avvikande synpunkter på utredningen. Det vore dock fel av mig att bara därför att länsstyrelsen och kommunen har gjort erinringar helt underkänna SIND-utredningen.

Till Thure Jadestig skall jag slutligen säga följande. Han påpekar att rävarufrågan är en viktig faktor. Odiskutabelt är det så, men jag tror inte att råvarufrågan, oavsett vad man kommer fram till på den punkten, skall vara helt styrande för den fortsatta verksamheten. Jag vill återigen understryka att förutsättningarna på marknaden, dvs. om marknaden är i sfigande eller sjunkande, är minst lika viktig som råvarutillgången, kanske ännu vikfigare.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

AnL 71 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Jag konstaterar att jag infe fick något svar på min fråga om huruvida SIND-utredningen skulle kunna tjäna som ett underlag och hur statsrådet ser på denna utredning. Men han bekräftar också att defta är en angelägenhet för hela branschen. Jag kan då bara upprepa hur olyckligt det är att just Statsföretag genom ASSI, och vi får väl ändå vara överens om att def här rör sig om den modernaste fabriken, springer före och lägger ned en stor del av svensk produkfionskapacitet för att anpassa sig.

Def vore ju bättre om man på ett lugnare sätt såg över hela branschen och inte lät sig styras av SIND-utredningen som jag och många andra tycker är dålig.

Jag kan inte tolka statsrådefs inlägg på annat sätt än att han anser att denna utredning är rikfig, ty han tar den ju ändå som faktisk och säger aft def förhåller sig så som det står i SIND-utredningen och frågar mig vilken fabrik som skall läggas ned i stället. Det skall alltså läggas ner fabriker. Är statsrådets besked att det skall läggas ner fabriker och att det bara är fråga om vilken? Det är litet konstigt, eftersom han tidigare sade att def just när det gäller ASSLs anläggningar var fråga om en låg integrering framåt, att marknadsbedömningarna var olika, att förutsättningarna för den egna produktutvecklingen var olika för olika fabriker men att ASSI låg dåligt fill.

Det finns etf alternativ till planen att skära av den gren som en stor boardfabrik utgör och i stället försöka få den att grönska genom att satsa på forskning och utveckling, vidareförädling och produktutveckling och genom att hitta nya produkter.

Def är den vägen man måste gå i första hand och inte i panik såga av den gren som man sitter på därför att def kommit fram utredningar som enligt vad alla är överens om är dåliga och ändå använda dem som underlag.

Jag har försökt att i denna debatt vara litet vänlig mot statsrådet, ty jag inser aft det här gäller stora problem. Jag tycker att den nya regeringen nu bör fa konkreta initiafiv för att uppfylla de löften som man faktiskt har gett i olika sammanhang, nämligen aft fabriken skall drivas vidare.

Det var ganska fult att ställa mig som enskild riksdagsman mot väggen med följande krav: "Jaha, fala genast om vilken fabrik som skall läggas ner!" Jag

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

skulle aldrig gå så långt, statsrådet Carlsson, att jag applåderade om någon annan fabrik lades ner.

Jag menar aft def här gäller etf förhastat beslut och att man i stället borde gå den andra vägen, nämligen att försöka utveckla produkterna och finna nya marknader och avvakta den strukturförändring som sker ute i Europa och vad er berömda devalvering skulle ge för någonting, ty den tror ni på, åtminstone när def gäller de ekonomiska debatterna. I dag är den tydligen inget värd.

AnL 72 KERSTIN GÖTHBERG (c):

Herr talman! Def är alldeles rikfigt som statsrådet säger aft man kan ha oUka bedömningar av marknadsläget som sådant. Det är därför som jag också tycker aft det är så viktigt att påpeka att de bedömningar som görs i SIND-rapporten och de som finns i skrivelsen från länsstyrelsen skiljer sig på vikfiga punkter. Jag tycker därför att def borde vara statsrådets mening att åtminstone jämställa dessa två rapporter och väga dem mot varandra för att få fram de faktiska förhållandena.

För nästan precis sex månader sedan ägde en interpellationsdebatt rum här i riksdagen just i denna fråga. Det skedde alldeles efter def att ASSLs styrelse hade fattat beslutet om nedläggningen. I interpellationsdebatten deklarerade företrädaren för socialdemokraterna aft den socialdemokratiska partUedningen hade tagit stäUning i denna fråga och att man krävde aft ASSLs planer på nedläggning i Skinnskatteberg skulle stoppas.

Jag förutsätter, och jag kan också tänka mig aft man nu i Skinnskatteberg känner, att def är dags att infria def löfte som gavs vid def tillfället. Efter genomläsning av de två sista meningarna i statsrådets svar där def falas om diskussionen med ASSLs företagsledning förutsätter jag att det är just dessa löften som skall uppfyllas. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar fill detta.

AnL 73 THURE JADESTIG (s):

Herr falman! Det är givet, herr statsråd, att marknaden och råvaran går hand i hand. Men även när det gäller SIND-rapporten råder det delade uppfattningar. De fackliga representanterna i samrådsgruppen har ju i en skrivelse fill statsrådet även analyserat situafionen och lagt fram synpunkter i fråga om marknadsbedömningarna. Man säger bl. a. att marknadsbedömningen är svag när det gäller den inhemska efterfrågan och att den när det gäller exportmarknaden för hård board är för pessimistisk.

För en lekman är def ju svårt att säga vad som är sant och riktigt. Men fackliga representanter brukar kunna sin sak, och jag har lärt mig aft deras ord i deras egna branscher brukar vara ett bra underlag när man skall göra en politisk bedömning.

Nu är det väl också så, som redan sagts, aft den inhemska efterfrågan måste påverkas av devalveringen. I vårt krisprogram sätter vi byggandet i förgrunden. Jag tycker att defta är en fråga som också bör analyseras.

SIND-utredningen har faktiskt tagit upp denna fråga i sina slutkommentarer på s. 113, där man säger:

"Mot bakgrund av den osäkerhet som den tyska marknaden och devalveringen utgör kan en avveckling av ASSIs anläggning i Skinnskatteberg i två steg vara möjlig."

Infe för aft jag i och för sig accepterar en avveckUngsplan när def gäller Skinnskatteberg, men detta visar den osäkerhet som SIND-rapporten själv uttrycker i fråga om sin marknadsbedömning. När det gäller den tekniska delen säger man på s. 15:

"I utredningen behandlas de olika anläggningarnas tekniska status översiktligt. En ingående studie av dem gjordes i samband med den Åkermanska utredningen. Enligt vad SIND kunnat erfara har ingen avgörande förändring skett sedan 1977 utom att samtliga anläggningar blivit något äldre."

Men detta gäller ju infe Skinnskatteberg. Sedan 1977 har man investerat 50 milj. kr. i anläggningen, gjort den marknadsanpassad och klarat miljöfrågorna - som ingen annan fabrik i branschen har gjort. Följaktligen har SIND-utredningen ingen ingående analys - men man har en slutsats. Den Åkermanska utredningen hade däremot en analys - och en slutsats, nämligen aft fabriken i Skinnskatteberg skulle överleva.

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

AnL 74 Statsrådet ROINE CARLSSON:

Herr talman! Kerstin Göthberg ställde frågor som hade tagits upp i den tidigare riksdagsdebatten. Jag har ju sagt i mitt svar att jag än en gång skall diskutera detta med ASSI-ledningen. Thure Jadestig talade i sitt första inlägg om vilka begränsningar som finns för ett statsråd att gå in direkt i beslutsfunktionen i företaget - det är alltså helt uteslutet.

Till Thure Jadesfig vill jag säga att jag under många år läst fidningen SIA av känt skäl. Jag läste en artikel i det senaste numret, som fog upp frågan om Skinnskatteberg. Även den artikeln tog upp problemet med kapaciteten i förhållande till marknadsutsikterna och marknadsutvecklingen. På den här punkten tror infe jag att facken och jag står särskilt långt ifrån varandra. Det är mer en fråga om hur def skall gå till.

AnL 75 KERSTIN GÖTHBERG (c):

Herr falman! Jag är helt medveten om de begränsningar som finns för statsråd att, när def gäller sådana här frågor, gå in i företagen, då man kan bli utsatt för beskyllningar om ministerstyre. Men jag kunde fakfiskt inte underlåta att erinra om att socialdemokraterna för ett halvår sedan ställde precis samma krav som statsrådet nu avvisar till dåvarande industriministern, trots aft man även från socialdemokrafiskt håll mycket väl visste aft denna begränsning fanns för statsråd.

Men jag skulle vilja ställa en sista fråga till statsrådet. Som statsrådet mycket väl vet har de anställda och kommunen i Skinnskatteberg, från det att man fick veta att nedläggningen kanske skulle bli ett faktum, diskuterat olika möjligheter aft lösa de här svåra frågorna. Som en möjlighet har diskuterats

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Om åtgärder för att rädda sysselsättningen i Skinnskatteberg

aft de anställda och kommunen tillsammans,som en sista utväg, skulle överta boardfabriken och driva den i egen regi. Om def visar sig - mot allt förnuft och mot all förmodan - att ASSLs styrelse sfär fast vid beslutet att fabriken i Skinnskatteberg skall läggas ned och att statsrådet inte har möjlighet att påverka det ställningstagandet, är då statsrådet villig att ge industripolitiskt och ekonomiskt stöd fill de anställda och kommunen för att de skall kunna överta och driva fabriken?

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Föredrogs och hänvisades
Proposition

1982/83:64 till konsfitufionsutskottet

14 § Föredrogs men bordlades åter Konsfitufionsutskottets betänkande 1982/83:6 Socialutskottets betänkanden 1982/83:1 Utbildningsutskottets betänkande 1982/83:1

15 § Anmäldes och bordlades Propositionerna

1982/83:45 Ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

1982/83:48 Ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i

kommuner, landsfingskommuner och församlingar 1982/83:59 Ändring i lagen (1938:121) om hittegods

16 § Anmäldes och bordlades
Redogörelse

1982/83:6 Nordiska rådets svenska delegations berättelse angående sin verksamhet från den tjugonionde t. o. m. den trettionde sessionen

17 § Anmäldes och bordlades
Mofionerna

1982/83:53 av Lars Tobisson m. fl.

Förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) (prop. 1982/83:37)

1982/83:54 av Rolf Dahlberg m.fl.

Återkallelse av proposifionen 1981/82:221 (skriv. 1982/83:39)

18 § Anmäldes och bordlades Skatteutskottets betänkande

1982/83:5 Avdrags- och uppgiffsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar m. m. (prop. 1982/83:11)

19 § Meddelande om interpellation

Meddelades aft följande interpellation framställts

den 12 november

1982/83:31 av Pär Granstedt (c) fill utrikes- och handelsministern om devalveringens konsekvenser för u-hjälpen:

Den devalvering på 16 % som nyligen har genomförts innebär i många avseenden att de svenska ekonomiska problemen vältras över på andra länder. En särskilt allvarlig konsekvens måste man anse det vara när def är u-länder som drabbas. Så är fallet på mer än ett sätt. Särskilt påtagligt är konsekvenserna för våra huvudmottagare av bistånd och för de internationella biståndsorgan som åtnjuter svenskt stöd. Värdet av def svenska biståndet utomlands har genom devalveringen minskat med ca 1 miljard kronor räknat på helår.

Konsekvenserna för det svenska biståndet av devalveringen är särskilt påtagliga genom att devalveringen följde på en period av stigande dollarkurser. Devalveringen var alltså infe en följd av att den svenska kronan var övervärderad på samma sätt som hösten 1981, då kronkursen fidigare hade följt med dollarkursen i höjden. Den gången innebar den svenska devalveringen bara att det tidigare värdet av svenska kronan jämfört med flertalet andra valutor återställdes. I det här fallet är def i stället en devalvering som helt har inrikespolitiska skäl - för aft möta konsekvenserna av ett växande budgetunderskott och skaffa Sverige konkurrensfördelar gentemot ufiandet. Att de fattiga länder som vi har etf etablerat samarbete med och de internafionella biståndsorganisationerna får ta en så stor del av denna börda måste anses djupt beklagligt.

Det måste vara en uppgift för de svenska biståndsmyndigheterna att på allt sätt lindra konsekvenserna för våra biståndsmoftagare av den svenska åtgärden. Olika typer av omprioriteringar inom de ramar vi har kan bli aktuella. Särskilt viktigt är def att inte projekt som riktar sig till de allra fattigaste befolkningsgrupperna i olika länder blir lidande. Givetvis måste också de negafiva konsekvenserna för våra biståndsmoftagare beaktas när nästkommande biståndsbudget utarbetas.

Med hänvisning fill det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd aft till utrikesministern få ställa följande frågor:

1. Vilka överväganden om konsekvenserna för mottagarna av svenskt bistånd gjordes innan devalveringen genomfördes?

2. Vilka åtgärder är regeringen beredd att vidta för aft lindra konsekvenserna för mottagare av svenskt bistånd av den svenska devalveringen?

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Meddelande om interpellation

Nr 26

20 § Meddelande om frågor

Måndagen den

15 november 1982 Meddelades att följande frågor framställts

Meddelande om frågor

den 12 november

1982/83:96 av Eva Hjelmström (vpk) fill utrikes- och handelsministern om katastrofbistånd till Vietnam:

Vietnam har drabbats hårt av en orkan kallad Nancy. Enligt de första rapporterna har orkanen inte bara skördat dödsoffer, utan hundratusentals människor har blivit hemlösa. Skolor, fabriker och sjukhus har förstörts liksom skörd och fiske. Värst drabbat är distriktet Nghi Loc, där 80 000 blivit hemlösa. Regeringen och provinsmyndighefer har inlett stora hjälpinsatser, men mycket återstår att göra.

Mot bakgrund härav hemställer jag att få ställa följande fråga till utrikesministern:

Kommer den svenska regeringen att bidra med katastrofbistånd fill Vietnam på grund av orkanens härjningar?

1982/83:97 av Eva Hjelmström (vpk) till utbildningsministern om utställ-ningsersäftning fill konstnärer:

Frågan om utsfällningsersäffning har diskuterats i decennier, men en för konstnärerna tillfredsställande lösning har ännu inte nåtts. I riksdagen har samfiiga partier förklarat sig posifiva till aft konstnärerna skall få ersättning för sitt arbete, men i de flesta kommuner är frågan ännu olöst.

Mot bakgrund härav vill jag ställa följande fråga fill utbildningsministern:

Vilka åtgärder är utbildningsministern beredd aft vidta för att förverkliga utställningsersäftning för konstnärerna?

1982/83:98 av Karin Israelsson (c) till socialministern om förskoleverksamheten:

Enligt def förslag i regeringens proposition 1982/83:55 som gäller stafsbidragsreglerna till barnomsorgen fråntas deltidsförskolan och den öppna förskolan sitt statsbidrag. I kommunernas budgetarbete har detta statsbidrag beaktats. Speciellt för de svaga kommunerna har statsbidraget visat sig vara till stort stöd när det gällt att ge alla barn inom kommunen den sfimulans som öppen förskoleverksamhet och delfidsförskola innebär.

Med stöd av det anförda vill jag därför fråga:

Vilken inställning har socialministern fill öppen förskoleverksamhet och till deltidsförskolans funktion?

1982/83:99 av Margot Wallström (s) till arbetsmarknadsministern om åtgärder för aft bekämpa arbetslösheten i Värmlands län:

Arbetslösheten är fortfarande mycket hög i Värmland, Varslen om avskedanden, kortfidsveckor o. d. är många och ljuspunkterna på arbetsmarknaden få. Särskilt kvinnor och ungdomar är hårt drabbade och har, förklarligt nog, brist på framtidstro.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Planerar regeringen särskilda insafer för att bekämpa arbetslösheten i Värmlands län?

Nr 26

Måndagen den 15 november 1982

Meddelande om frågor

den 15 november

1982/83:100 av John Andersson (vpk) fill arbetsmarknadsministern om förbud mot import av virke som behandlats med klorfenolmedel:

Naturvårdsverkefs produktkonfrollnämnd förbjöd 1979 användning av klorfenoler som impregneringsmedel i trä. Nu kringgås detta förbud genom import från Finland av virke som behandlats med det i Sverige förbjudna klorfenolmedlet.

Med anledning av def anförda vill jag ställa följande fråga till arbetsmarknadsministern:

Avser arbetsmarknadsministern att vidta några åtgärder för att förbudet mot klorfenolmedel infe skall kringgås genom import?

1982/83:101 av Rolf Andersson (c) till kommunikafionsministern om förberedelse för dubbelspår på järnvägssträckan Halmstad-Getinge:

En större järnvägsomläggning pågår mellan Halmstad och Gefinge. Det är ett efterlängtat projekt som ger stora förbättringar för såväl järnvägs- som vägtrafiken. Som exempel kan nämnas att sträckningens nuvarande 49 plankorsningar ersätts med en enda.

Dubbelspår kommer att läggas ut på vissa delar av den totalt 20 km långa sträckningen. Vidare utförs alla brobyggen samt två funnelsprängningar på enspårssfräckan för senare komplettering med dubbelspår. Det är därför förvånande att man på en knappt 3 km lång sträcka med omfattande terrasseringar inte ens tänker utföra den jordschaktning som krävs för att man senare skall kunna lägga ut dubbelspår. Detta arbete kommer aft bli åtskilligt mycket dyrare att utföra med påsläppt tågtrafik. Arbetet skulle dessutom ge ett välkommet fillskott av arbetsfillfällen under vintern 1982/1983.

Mot bakgrund av def nämnda vill jag därför fråga kommunikationsministern om. han kommer att ta några inifiativ för aft de markarbeten som behöver göras för att förbereda dubbelspår på hela sträckan utförs redan nu?

21 § Kammaren åtskildes kl. 16.17.

Nr 26 In fidem

Måndagen den
15 november 1982
_____________ BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert