Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:157

Fredagen den 27 maj

Kl. 09.00

Förhandlingarna leddes till en början av förste vice talmannen.

1 § Justerades protokollen för den 18 innevarande månad.

2 § Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämn-den inkomna

Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamöter och ersättare

Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om att Jan Hyttring (c), Karlstad, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr. o. m. den 20 maj 1983 sedan Karl-Eric Norrby avlidit.

Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Monica Wivtorp (c), Kristinehamn, oeh Georg Forsberg (c). Kil.

Vidare har från riksskatteverket inkommit bevis om att Sten Andersson (m), Malmö, utsetts fill ny ledamot av riksdagen fr. o. m. den 31 maj 1983 sedan Joakim Ollen (m) avsagt sig sitt uppdrag.

Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Johan Bengt-Påhlsson, Malmö, Inge Garstedt, Malmö, Britta Kruse, Malmö, Nadja Kullenberg, Malmö, och Bo Flarkell, Malmö (samfliga m).

Valprövningsnämnden har vid sammanträde denna dag granskat bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 26 maj 1983 Bengt Hult

/Sven-Georg Grahn

3 § Föredrogs och hänvisades
Motionerna

1982/83:2438 och 2439 till försvarsutskottet

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tdl inkomstskattereformen, m. m.

4 § Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

Föredrogs skatteutskottets betänkande 1982/83:50 om följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m. (prop. 1982/83:157).

Anf. 1 KNUT WACHTMEISTER (m):

Fru talman! Den skatteuppgörelse som träffades mellan socialdemokraterna och mittenpartierna för drygt två år sedan sätter fortfarande spär i riksdagens arbete. Den proposition som vi nu behandlar, 157, om följdlagstiftning till inkomstskattereformen visar, föga överraskande, att vår skattelagstiftning efter "den underbara natten" blivit mycket mer komplicerad. Alldeles speciellt begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde kommer att sätta många myror i huvudet inte bara på den deklarerande allmänheten utan också på en alltmer arbetstyngd skatteadministration.

Som bekant delas nu den statliga inkomstskatten upp i två delar, ett grundbelopp och ett tilläggsbelopp. Därmed får vi också ett nytt begrepp, UTB, som uttytt betyder Underlag för tilläggsbelopp. UTB utgår från den beskattningsbara inkomsten, varefter man lägger till medgivna underskottsavdrag och förlustavdrag och i förekomrnande fall räntetillägg samt drar av s. k. sparade underskottsavdrag. Den första fråga som tas upp i propositionen är om UTB skall fastställas för alla skattskyldiga eller bara i de fall där det behövs omedelbart för skatteberäkningen.

Vilken metod man än använder uppkommer enligt föredragande statsråd flera komplikationer, som det är överflödigt att här närmare gå in pä. Förslaget går ut på att man skall fastställa UTB för alla skattskyldiga. Jag har tagit upp frågan för att visa hur utomordentligt komplicerat skattesystemet blir när man gör ingrepp i underskottsavdragens skattemässiga värde.

Vad vi moderater främst vänder oss mot är att man genom att begränsa underskottsavdragens skattemässiga värde definitivt bryter mot själva symmetrin i skattesystemet, vilket kommeratt få mycket negativa verkningar i alla de fall där skatten inte kommer att tas ut efter förmåga.

De vägande invändningar vi från början haft mot begränsningen av underskottsavdragens värde har självfallet inte minskat genom den ökade byråkrati som reformen medför. Underskottsavdragsbegränsningen bör snarast slopas.

År 1980 tillsatte en enhällig riksdag en kommitté för att kartlägga och komma till rätta med obehörigt utnyttjade underskottsavdrag. Men det utredningsuppdraget har enligt uppgift stoppats. Detta är beklagligt, och arbetet bör enligt vår uppfattning återupptas.

Som jag antydde inledningsvis komplicerar bestämmelserna om räntetill-lägg uträknandet av UTB. Vad värre är - bestämmelserna kan slå mycket orättvist. Vid beräkning av UTB skall man göra ett schablonmässigt tillägg för den del av räntekostnaden vid personbilsköp som kan hänföras till användandet för privat bruk. För det första är det svårt att fastställa privatkörningens omfattning. För det andra, och det är värre, drabbar det schablonmässiga tillägget även den som inte har någon räntekostnad.

Att detta verkligen är i högsta grad orättvist visas med all önskvärd tydlighet av att de tre mittenpartisterna i skatteutskottet i denna del gått emot den skatteuppgörelse deras partier varit med om, och de skriver i sin reservation att tillämpningen av riksskatteverkets anvisningar i fråga om räntetillägg för bil leder till orimliga konsekvenser.

En annan orättvisa som vi har haft anledning att ta upp är räntetillägget för jordbrukets bostäder.

Som bestämmelserna nu är konstruerade medför de att de räntekostnader som uppstår vid investeringar i jordbruksdriften också ökar räntetillägget för bostaden - en helt oacceptabel ordning, som också mycket skarpt har kritiserats av flera remissinstanser.

Det kan också konstateras att det blir olika behandling av räntekostnaderna på jordbrukarens och småhusägarens bostad. För en småhusägare är det räntekostnaderna minskat med schablonintäkten som utgör underskottet. Denna ordning är alltså fördelaktigare än den som gäller för jordbrukaren, där hela den pä bostaden löpande räntekostnaden utgör underskott. Det är förvånande att centerns och folkpartiets företrädare i utskottet inte reagerat för denna orättvisa på samma sätt som när det gällde räntetillägget för personbil.

En annan fråga som mänga remissinstanser riktat kritik mot är kvittnings-rätten vid beräkning av UTB. Man får då kvitta ett överskott på kapital mot underskott i en schablontaxerad villa upp till 30 000 kr. Makar emellan får dock inte överskott kvittas mot underskott. Detta är horribelt, eftersom det blir en avsevärd skillnad i beskattningen beroende på hur fördelningen av tillgångar och skulder ser ut makar emellan. I helt vanliga fall kan det skilja på 15 000 kr. i beskattning. Vi föreslär att regeringen i höst lägger fram ett förslag innebärande full kvittningsrätt makar emellan.

Vi har också tagit upp ytterligare en fråga som rör räntetillägg. Om en anställd av sin arbetsgivare erhållit ett län där räntan understiger den marknadsmässiga, görs vid beräkning av UTB ett räntetillägg med vad som kan anses motsvara räntesubventionen. I detta fall får tilläggsbeloppet inte kvittas mot ett överskott av kapital. Hade vederbörande däremot betalt marknadsmässig ränta för lånet, hade hela räntan varit avdragsgill mot ett överskott av kapital.

Vi föreslår nu att ett sådant räntetillägg som jag här redogjort för skall få kvittas mot överskott av kapital eller mot underskott på villafastighet. Även i detta fall bör regeringen i höst förelägga riksdagen ett förslag med denna innebörd.

Frågan om beskattning av ackumulerad inkomst tas också upp i propositionen, eftersom skattereformen nödvändiggör en del ändringar i skatteberäkningarna. Det är nämligen mycket komplicerat att beräkna ackumulerad inkomst när den statliga skatten är uppdelad i ett grundbelopp och ett tilläggsbelopp. De förenklingar som nu föreslås går jag inte närmare in pä, eftersom de är tekniska och ganska tidskrävande att beskriva. Emellertid har man i propositionen inte belyst vilka effekter de föreslagna ändringarna kommer att få för berörda skattskyldiga. Då de administrativa

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

fördelarna dessutom förefaller bli ganska marginella, yrkar vi avslag på propositionen i denna del.

Med det sagda, fru talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1, 2 och 8. Därest reservation 1 inte bifalls, yrkar jag i andra hand bifall till reservationerna 3, 5, 6 och 7.

Jag övergår nu till att behandla en del frågor som inte har något samband med inkomstskattereformen.

Skattereduktion för fackföreningsavgifter genomfördes i höstas efter en omfattande debatt, som det inte är någon mening att här återupprepa. Jag vill dock understryka att den utomordentligt viktiga frågan om skyddet för den personliga integriteten inte är löst, trots att skatteutskottet enhälligt förutsatte att integritetsfrågan, som inte berördes i höstens proposition, noga övervägdes av regeringen och därefter underställdes riksdagen.

Det sätt på vilket den socialdemokratiska utskottsmajoriteten närmar sig integritetsproblematiken är värt att ägna en viss uppmärksamhet ät. Man anser sig ha löst densamma genom att påpeka att den som inte vill acceptera att en anteckning om skattereduktion kommer att finnas i skattelängden och sålunda avslöja att vederbörande är fackföreningsansluten, helt enkelt har möjlighet att avstå från skattereduktionen.

Denna skrivning är minst sagt häpnadsväckande. Det sätts alltså ett pris på integriteten; Avstå 480 kr. i skattereduktion, och Du slipper skylta med att Du är medlem i fackföreningen.

Inte heller har regeringen effektuerat riksdagens enhälliga hemställan om en fullständig redovisning och kartläggning av de konfliktbidrag som betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. Riksdagen uttalade att en sådan kartläggning borde äga rum innan skatteproblematiken behandlades.

Vad slutligen skattefrihet för stipendier beträffar så har det förslaget medfört tungt vägande invändningar. Riksskatteverkets kritik är utomordentligt skarp, och verket anser att det "kan resas principiella betänkligheter av avsevärd tyngd mot förslaget sett ur skatterättslig synpunkt".

Verket menar då att man i förslaget går helt på tvärs mot de ansträngningar som på senare år gjorts att ge olika inkomster samma skatterättsliga status. Exempelvis har ju sjukförsäkringsersättningen gjorts skattepliktig.

Verket påpekar vidare att för skattefrihet fordras att arbetet inte skall ha utförts för utgivarens räkning, vilket troligen kommer att leda till kringgå-endemanövrar så att stipendier betalas ut av annan än den som tillgodogör sig arbetsprestationen. Man nämner här bildandet av studieföreningar eller studiebolag som exempel på kringgåendetransaktioner. Nu kan man med visst skäl fråga sig om sådana kringgåendetransaktioner inte är fall för generalklausulen mot skatteflykt.

Från moderat håll ställer vi helt upp bakom riksskatteverkets kritik i alla delar, och vi finner det högst anmärkningsvärt att utskottsmajoriteten svalt ett förslag som är så illa underbyggt och dessutom, som vanligt, höll jag på atl säga, inte blivit föremål för sedvanlig remissbehandling. Utskottets socialdemokratiska majoritet har dock uppenbarligen känt sig mycket illa berörd

och förordar att lagstiftningen görs provisorisk under två år.

Sedan förutsätter man att riksskatteverket noga skall följa bestämmelsernas praktiska tillämpning, varefter regeringen mot bakgrund av vunna erfarenheter skall återkomma med ett nytt förslag. '

Det finns då anledning att till majoritetens talesmän ställa frågan, hur det är avsett att riksskatteverket skall kunna utvärdera förslaget. Eftersom det är fråga om en skattefrihet kommer det inte att förekomma några kontrolluppgifter, och inga belopp kommer att synas i stipendiemottagarens deklaration. Jag vore alltså tacksam för svar pä den frågan.

Med det sagda yrkar jag också bifall till reservationerna 9, 10, 11 och 13.

De övriga reservationer där vi moderater deltar kominer att tas upp av Bo Lundgren.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 2 STIG JOSEFSON (c):

Fru talman! I skatteutskottets betänkande nr 50 behandlas utöver proposition 1982/83:157 en lång rad motioner. I propositionen föreslås vissa förändringar av inkomstskattereformen, bl. a. i fråga om förfarande vid bestämmande av underlag för tilläggsbelopp. Vidare berörs frågan om den skattemässiga behandlingen av vissa stipendier samt att nästa allmänna fastighetstaxering skall flyttas fram ett år, till 1987.

Skattereduktionen för fackföreningsavgifter återkommer, denna gång angående uppgiftslämnandet för att få skattereduktion för erlagd fackföreningsavgift.

Till betänkandet har fogats en lång rad reservationer, och jag skall senare beröra några av dessa.

Beträffande skatteavdragen bör ånyo klarläggas att begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde inte, som man ofta ger sken av, berör alla, utan endast de inkomsttagare som har inkomster över "brytpunkten", i dagens penningvärde 116 800 kr. Det är angeläget att göra klart detta, för resonemanget förs mycket ofta som om detta är en sak som berör varenda inkomsttagare oberoende av vilken inkomst han har. Vidare finns en del kvittningsmöjligheter. Bl. a. kan inkomst av kapital upp till en nivå av 30 000 kr. kvittas mot underskott. Med hänsyn till den mycket starka ökning av underskottsavdragen som skett under de senaste åren anser jag att åtgärderna var nödvändiga dels för att begränsa en fortsatt ökning, dels för att begränsa spekulationen. Ett system som i vissa fall ger till resultat att den enskildes ekonomiska insats begränsas till 15 % och att samhället får ta ansvar för resterande 85 % kan inte i längden accepteras.

Beträffande förfarandet vid fastställande av underlag för tilläggsbelopp har centern i motion 2377 yrkat att de uppgifter som krävs, i största möjliga utsträckning skall tas från deklarationen och beräknas automatiskt.

Utskottet vill särskilt understryka att bestämmandet av UTB - även vid tillämpning av fastställelsemetoden - till mycket stor del skall ske maskinellt och att de skattskyldiga därför oftast inte kommer att behöva lämna fler uppgifter i deklarationen än de gjort hittills. Även i de fall då det för

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Fö Ijdlags tiftning tdl inkomstskattereformen, m. m.

bestämmande av UTB krävs särskilda upplysningar av den skattskyldige bör uppgiftslämnandet avsevärt begränsas. Utskottet förutsätter att RSV genom olika åtgärder så långt möjligt underlättar uppgiftslämnandet. Med den skrivningen, som jag vill understryka, har skatteutskottet uttalat sig i denna viktiga fråga, och jag förutsätter att RSV vid utformningen av blanketter kommer att beakta vad som här har sagts av skatteutskottet och - som jag förmodar sker om en stund - av riksdagen.

Jag övergår nu till att säga något om reservationerna.

I reservation 4 påtalar vi reservanter de orimliga konsekvenser som RSV-anvisningen i fråga om räntetillägg för bil skulle leda till. Tilläggsberäkningen skall nämligen ske utan att hänsyn tas vare sig till värdeminskning eller till den skattskyldiges inkomstförhållanden och faktiska räntekostnader. Även i de fall dä den skattskyldige inte haft några räntekostnader alls skall räntetillägg tas med vid fastställande av UTB. Det är lika orättvist att beräkna räntetillägget på ett värde som motsvarar 80 % av bilens inköpspris.

Knut Wachtmeister gladde sig åt att vi inom de tre partier som träffat överenskommelsen inte är överens på den här punkten. Jag beklagar att vi inte är det, men det skall ändå klart sägas ut att partierna inte har deltagit vid utformningen av tillämpningsbestämmelserna. RSV har utformat dem, och det är mot detta vi protesterar.

För en person som köper en ny bil och behåller den i tio år är bestämmelsen om att 80 % av bilens inköpspris skall ligga till grund för beräkningen av räntetillägget både orättvis och orimlig. Bestämmelsen gynnar dem som har råd att byta bil varje år, men är ett slag i ansiktet på alla dem som inte har råd till detta och också pä dem som förfäktar en likvärdig behandling av alla skattskyldiga. Jag beklagar att det inte varit möjligt att komma överens på denna punkt, eftersom detta är ett förslag som är så pass orimligt att man borde ha rättat till det. Det flnns inte heller någon svårighet att få fram ett vettigt underlag för beräkning av vilket belopp som skall ligga till grund, eftersom det i deklarationen alltid skall finnas en uppgift om vilket värde bilen har efter senaste årets avskrivning. I deklarationen skall den skattskyldige yrka på en avskrivning som sedan skall godkännas av taxeringsmyndigheterna, och då borde det ha varit naturligt att låta det resterande beloppet ligga till grund för beräkningen. Jag förstår inte varför man här inte har kunnat tillmötesgå våra synpunkter. Vi reservanter anser det självklart att det är bilens värde efter avskrivning som skall utgöra underlag för beräkning av räntetillägg.

Frågan om fackföreningsavgifter har vi behandlat tidigare. Det är inte särskilt mycket nytt som har kommit fram sedan i höstas. Vi anser för vår del att det förslag som nu föreligger inte är acceptabelt, och därför har vi yrkat avslag pä detsamma.

Härtill kominer att riksdagen under hösten 1981 i enighet begärde en fullständig redovisning och kartläggning av bl. a. de konfliktbidrag som betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer och storleken av dessa i förhållande till de sammanlagda medlemsavgifterna. Riksdagen har

uttalat att en sådan kartläggning bör äga rum innan riksdagen tar slutlig ställning till frågan om medlemsavgifternas behandling i skattehänseende. Regeringen har ännu inte tillmötesgått denna riksdagens begäran. Jag tycker att när riksdagen enhälligt begärt en sådan här kartläggning borde man, innan man skrider vidare på området, tillgodose denna begäran. Vi föreslär därför i reservation att lagen om skattereduktion för fackföreningsavgifter skall upphöra att gälla fr. o. m. den 1 januari 1984.

I reservation 13 berörs frågan om skattefrihet för stipendier. Som framgår av riksskatteverkets yttrande, som fogats som bilaga till utskottsbetänkandet, är riksskatteverket mycket kritiskt mot förslaget i propositionen. Egentligen är det tillräckligt att vi reservanter hänvisar till RSV:s yttrande. Jag skall dock citera några rader ur yttrandet, där RSV anfört bl. a. följande:

"Det kan resas principiella betänkligheter av avsevärd tyngd mot förslaget sett ur skatterättslig synpunkt."

Ytterligare uttalas om detta: "RSV anser det vara principiellt oriktigt att man pä det föreslagna sättet skulle ändra en pä det hela taget ganska stabil rättspraxis, inte minst med tanke på att det skulle komma att uppstå nya gränsdragningsproblem."

Mot bakgrund av den starka kritik som RSV framfört kan jag inte tillstyrka propositionens förslag. Strävan bör vara att förenkla skattelagstiftningen -inte att införa bestämmelser som kan ge ett helt annat resultat än vad som avses. Jag är förvånad över att utskottsmajoriteten inte har tagit steget fullt ut och gått emot propositionens förslag. Som framgåräv utskottsbetänkandet är utskottsmajoriteten ganska tveksam i sin motivering för ett bifall. Begränsningen av lagstiftningen till två är och kravet på att man skall göra en utvärdering av bestämmelsernas tillämpning visar den tveksamhet som präglat majoriteten vid ställningstagandet. Det hade varit värdefullt om man hade följt regeln om att inte krångla till lagstiftningen och därför avvisat förslaget.

Jag ansluter mig till reservation nr 13.

I reservation nr 18 återupprepar vi reservanter kravet på bibehållande av skattereduktion för aktieutdelning och att utredningsarbetet om avskaffande av dubbelbeskattningen på aktieutdelning skall fortsätta.

I reservation nr 21 berörs kapitalbeskattningen. Också här återupprepar vi kravet på att de kapitalskatteskalor som gällt t. o. m. 1982 snarast bör återinföras.

Till utskottsbetänkandet har fogats två särskilda yttranden från centerns ledamöter. I det första, som gäller barnpension - en fråga som varit uppe tidigare - förutsätter vi att regeringen verkligen vidtar åtgärder för att skapa rättvisa och ekonomisk jämställdhet mellan barn som uppbär barnpension och barn till vilkas underhåll utgår underhållsbidrag eller bidragsförskott.

Beträffande det andra yttrandet, som stöds också av moderaterna och folkpartiet och som berör avdrag för egenföretagarnas pensionsförsäkring, så har riksdagen behandlat denna fråga tidigare i år. Vi understryker nu som då att riksdagen redan begärt en omprövning av denna fråga. Det har skett i

Nr 157 •

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftn ing till inkomsiskatte-reformen, m. m.

Nr 157 •

Fredagen den 27 maj 1983

Fö Ijdlags tiftning till inkomstskattereformen, m. m.

samförstånd mellan samtliga partier. Vi hoppas verkligen att den omprövningen snarast kommer till stånd. Som det nu är får detta avdrag göras under allmänna avdrag, vilket innebär att avdraget sker först efter det att underlag för arbetsgivaravgifter har framräknats. Detta är en orättvisa som måste rättas till, och vi förutsätter att regeringen snarast vidtar åtgärder som är nödvändiga för att egenföretagare skall behandlas på samma sätt, oberoende om företaget drivs som juridisk person eller som enskild firma.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till samtliga reservationer där centerns ledamöter förekommer och i övrigt till hemställan i betänkandet.

Anf. 3 BJÖRN MOLIN (fp):

Fru talman! I detta betänkande från skatteutskottet behandlas ett antal olika skattefrågor. Fullföljandet av inkomstskattereformen berörs i vissa delpunkter. Den stora diskussionen om marginalskatterefofmen får vi emellertid inte i dag utan i samband med den avslutande debatten i riksdagen om kompletteringspropositionen och de föreslagna energiskattehöjningarna. Vi återkommer då mera i detalj - detsamma gäller vissa företagsskattefrågor. Låt mig här för undvikande av missförstånd slå fast att folkpartiet i alla avseenden står fast vid inkomstskattereformen, vid de nya skatteskalorna som innebär kraftigt sänkta marginalskatter, vid avdragsförändringen, vid kravet på ett rimligt inflationsskydd som inkluderar även oförutsedda inflationsskapande åtgärder typ devalvering samt vid att skattebortfallet till följd av marginalskattei"eformen skall kompenseras.

I det nu aktuella betänkandet är det ett par saker som är speciellt anmärkningsvärda. Den ena gäller formen för fastställande av rätt till skattereduktion för fackföreningsavgift. Regeringsförslaget innebär att de fackliga organisationerna ges rätt att kollektivt pä alla medlemmars vägnar yrka pä sådan skattereduktion. Den enskilde skattskyldige skall bara underrättas om att ett sådant yrkande ingivits av facket. Detta står, såvitt jag kan förstå, i strid med grundläggande principer i den svenska skattelagstiftningen. Det leder också till ett antal praktiska problem. Vem är t. ex. ansvarig för eventuella felaktigheter i ett sådant yrkande? Är det facket eller den skattskyldige? Dessa frågor har vi ställt i motion 2378 och upprepat i utskottet, men oklarheten består. Nästa fråga gäller vad som händer om facket "glömmer" att yrka på skattereduktion och den enskilde tror att så skett och han/hon följaktligen går miste om att få denna reduktion. Vore det inte i alla avseenden bättre att låta den enskilde skattskyldige framställa yrkande om skattereduktion och sedan i vanlig ordning styrka detta yrkande?

Ur integritetssynpunkt vore det i varje fall definitivt en fördel. Vill verkligen socialdemokraterna medverka till att man i riksskatteverket får uppgifter på databand om alla svenska fackföreningsmedlemmar, deras medlemstid och eventuella reservationer mot beslut om kollektiv anslutning till politiskt parti? Har man inom regeringspartiet sä liten känsla för de allvarliga integritetsproblem som är förknippade med denna ordning?

Handläggningen när man i stor hast införde denna regel i höstas talar för att så är fallet.

Införandet av skattereduktion för fackföreningsavgift får ses som en eftergift åt Landsorganisationen i samband med genomförandet av skattereformens första steg vid årsskiftet 1982-1983.

I det nu aktuella betänkandet finns också en anmärkningsvärd eftergift åt LO och dess ekonomiska intressen. Det gäller förslaget om skattefrihet för stipendier i vissa fall. Vi i folkpartiet har i vår motion pekat på de konsekvenser som kan följa med denna lagändring. Det gäller risken för att man ger stipendier i stället för lön, eftersom det blir förmånligare för både arbetsgivare och arbetstagare att utnyttja möjligheten till skattefria stipendier, t. ex. för facklig verksamhet. Ett stipendium som ges för att täcka ett inkomstbortfall bör i analogi med annan skattelagstiftning vara en beskattningsbar intäkt.

Denna vår kritik mot regeringsförslaget får starkt stöd i riksskatteverkets yttrande till skatteutskottet, vilket de båda tidigare talarna också påpekat. RSV hyser principiella betänkligheter av avsevärd tyngd mot förslaget ur skatterättslig synpunkt. Förslaget går stick i stäv mot senare års strävanden att förenkla, systematisera och harmoniera skattebestämmelserna. Ett problem är också - som riksskatteverket påpekar - att stipendiet kan svara mot utfört arbete så länge det inte görs för stipendiegivarens räkning. Det kan medföra att man bildar speciella studieföreningar eller studiebolag för detta ändamål. En sådan förening eller ett sådant bolag kan dä fä till uppgift att stå för stipendierna, medan den egentlige arbetsgivaren kommer undan löneutbetalning för det utförda arbetet och arbetstagaren/stipendiemottagaren i sin tur gör en förtjänst genom att ersättningen utbekoms som skattefritt stipendium. Hur domstolar och skattemyndigheter skall kunna stävja ett sådant missbruk förstår jag inte. Majoriteten i skatteutskottet säger på denna punkt bara att man noga måste följa tillämpningen av denna nya bestämmelse. Som den aktuella författningstexten är utformad kan, såvitt jag förstår, ganska stora ersättningsbelopp komma att bli utbetalda som skattefria stipendier pä det här sättet i framtiden.

Av det anförda framgår att riksskatteverket är starkt kritiskt mot förslaget. "Dels bryter det mot principen att all ersättning för utfört arbete skall beskattas och dels kommer svåra lagtolkningsproblem att uppstå innan ny

praxis hunnit utbildas på området. Till detta kommer att lagförslaget

med all sannolikhet kommer att kunna tillgodogöras av långt fler grupper än vad som förutskickas i motiveringen."

Vad säger då skatteutskottets socialdemokratiska majoritet med anledning av denna härda kritik? Jo, i en känsla av att man ändå borde reagera i någon form föreslår nu den socialdemokratiska utskottsmajoriteten att förslaget visserligen skall genomföras redan i är, men bara gälla i tvä år och därefter på nytt prövas. Alltså: Förslaget är otillfredsställande (ich bör därför genomföras omedelbart men utvärderas om tvä är. Nog är detta bakvänt! Nog vore det naturligare att man hade tagit denna teknik till intäkt för att säga att vi mäste skjuta på genomförandet av förslaget, sä att vi hinner

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftn ing till inkomstskattereformen, m. m.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

granska konsekvenserna litet. Jag tycker att detta är en ovanlig uppvisning i servil följsamhet mot regeringen.

Fru talman! Till sist några ord om ett gammalt folkpartikrav. Det gäller yrkandet i reservation 20 om avdragsrätt för gåvor till internationellt biståndsarbete. Den rika världens stöd till de fattiga folken och de fattiga länderna kan och bör ges på olika sätt. Ett sätt är att stimulera enskilda människor att skänka pengar till de ideella organisationer som bedriver internationell hjälpverksamhet. Jag tänker på t. ex. Röda korset. Rädda barnen och vissa av de kristna samfundens missionsarbete, men även på t. ex. Amnesty International. Dessa frivilligorganisationer med stor nationell och internationell goodwill kompletterar på ett värdefullt sätt den statliga biståndsverksamheten och förtjänar därför allt stöd.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 4, 9, 10, 11, 13, 18, 19, 20 och 21.

Anf. 4 TOMMY FRANZÉN (vpk):

Fru talman! Dagens skattepolitiska debatt har kommit att hamna litet i skymundan av diskussionerna och uppgörelserna med anledning av regeringens förslag om höjda energiskatter. Den linje som socialdemokraterna och de bägge mittenpartierna är överens om vad gäller inkomstbeskattningen är enligt vår mening en arbetarfientlig linje. Att sänka skatterna för höginkomsttagarna och övervältra kostnaderna för detta pä den arbetande delen av befolkningen har en fördelningspolitisk effekt som snarast är att betrakta som reaktionär. Detta sker dessutom i ett läge dä merparten av de arbetande - de med inkomster under 80 000 kr. per år för heltidsarbete - erhållit väsentliga reallöneförsämringar. Vänsterpartiet kommunisternas skattepolitik är riktad åt helt motsatt håll.

Vpk har i dagens betänkande frän skatteutskottet en hel rad förslag som på såväl kort som läng sikt syftar till att underlätta för dessa utsatta grupper på bekostnad av dem som inte har drabbats ekonomiskt på samma sätt, dvs. vår skattepolitik, såsom den framställs i våra motioner, är radikal. Den omfördelningspolitiska linje som framförs i motionerna tjänar flertalet som arbetar för sin inkomst och är ogynnsam för spekulations- och kapitalinkomster liksom förmögenhetsöverföringar frän de fattiga till de redan rika.

Skattepolitik är klasspolitik, och lönarbetarnas kamp för en bättre framtid tar sig mänga uttryck. Ett är att påverka statsapparaten och dess handlande så att skattepolitiken kan bli ett led i denna fördelningspolitik för utjämning av inkomst- och förmögenhetsskillnader. Därför måste också grundlinjerna i en skattepolitik för arbetarrörelsen vara att minska bördorna för lönearbetarna, barnfamiljerna och pensionärerna samt öka skatteuttaget beträffande stora inkomster och förmögenheter, bolags- och spekulationsvinster.

Den hittillsvarande utvecklingen, f. n. administrerad av en socialdemokratisk regering, går tyvärr ät motsatt häll. Möjligen börjardock regeringen att förändra sin syn pä skattepolitiken, om man nu får ta de senaste dagarnas händelse som tecken på en ny linje härvidlag. I varje fall, fru talman, kan man

tillåtas framställa dessa förhoppningar.

Därför är det desto mer beklagligt när man läser vad utskottet skrivit i betänkandet med anledning av våra förslag i skattefrågorna. Det bör betonas att utskottsskrivningen är en produkt från såväl socialdemokrater och moderater som de mellanliggande partierna. I betänkandet bemöts huvudparten av förslagen - alltså de mer långtgående progressiva förslagen till ändringar i det nuvarande, orättvisa skattesystemet - av utskottet med att dessa, dvs. vpk:s förslag, "strider i betydande delar mot de målsättningar som gäller" för det omfattande utredningsarbete som påstås föreligga. Detta innebär med andra ord:

En begränsning av avdragssystemet som innebär en verklig förändring av möjligheten till dess utnyttjande - inte den skrapning på ytan som den s. k. skattereformen innebär - strider mot målsättningarna. Kravet pä ett slopande av det automatiskt verkande inflationsskyddet strider likaså mot dessa målsättningar. Förslaget om ett utjämnande av de kommunala ekonomiska ojämlikheterna strider även det mot dessa uttalade målsättningar. En utredning om en verklig och effektiv produktionsbeskattning skulle också, enligt utskottsbetänkandet, strida mot målsättningarna, lika väl som arbetet för att få bort momsen på maten.

Att dessa förslag strider mot målsättningar som satts upp av moderaterna -dvs. den politiska högern - är förståeligt, men att ett parti med sina rötter i arbetarrörelsen också anser detta är anmärkningsvärt. Även om en del - det får man möjligen förlåta socialdemokraterna - tagits i arv efter de borgerliga borde dock tiden, nära åtta månader, ha varit tillräcklig för att ändra dessa mål om viljan funnits.

Förslag som vänsterpartiet kommunisterna framför om skärpt beskattning av förmögenheter och kapitalinkomster avfärdas med att dessa nyligen ändrats. Att ändringarna inte tillnärmelsevis motsvarar den väldiga förmögenhetsöverföringen från fattiga till rika, bara under de senaste åren. berörs inte. Det finns beräkningar som visar att det skett en förmögenhetsöverföring under är 1982, pä grund av inflationen, på ca 50 miljarder kronor - och detta till förmån för dem som redan har stora förmögenheter.

Det förslag till skärpningar som vänsterpartiet kommunisterna fört fram motverkar en sådan förmögenhetsöverföring och borde därför ha tillstyrkts av den socialdemokratiska majoriteten i utskottet, och inte negligerats genom ett avstyrkande i några få stavelser.

Fru talman! I de motioner som nu behandlas i utskottsbetänkandet återfinns, förutom de jag redan nämnt, följande krav;

Skärpning av kapitalbeskattningen innebärande höjning av arvs- och gåvoskatterna, framför allt i de högre skikten, slopande av begränsningsregeln - den s. k. 80/85-procentsregeln - skärpning av realisationsvinstbeskattningen vad gäller fastigheter, men framför allt vad gäller aktier, lösöre m. m.

Införande av en omsättningsskatt på handeln med aktier.

Översyn av avdragssystemet vid inkomstbeskattningen.

Slopande av det skattesubventionerade skattefonds- och skattesparandet.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

Nr 157 ,

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. tn.

Återinförande av de första 1 000 kr. i rätten till avdrag för arbetsresor.

Slopande av rätten till avdrag för premier för individuella pensionsförsäkringar.

Låt mig något beröra dessa krav frän vänsterpartiet kommunisterna, och varför vi anser dem så angelägna. Men först vill jag slå fast vilka grunder och principer som i stort bör gälla för en radikal skattepolitik.

1. Kamp mot de höga indirekta skatterna, särskilt momsen. I första hand
måste matmomsen bort.

2. Staten måste etappvis överta kostnaderna för viktiga delar av kommunernas och landstingens verksamhet. Det kan lämpligen göras genom införandet av en progressiv statskommunal enhetsskatt, inte en progressiv kommunal enhetsskatt, som det står i utskottsbetänkandet.

3. Progressionen i skattesystemet måste skärpas genom åtgärder som innebär att höga inkomster, kapitalvinster och stora förmögenheter till fullo underkastas beskattning. Avdragssystemet måste begränsas, och de flesta avdragen slopas. Ett tak för ränte- och underskottsavdragen måste införas. Det s. k. inflationsskyddet bör avskaffas och en återgång ske till årliga justeringar på politiska grunder.

4. Kapital och kapitalvinster måste beskattas hårdare. Beskattningen av realisationsvinster mäste gälla hela vinsten, även vinsten på s. k. lösöre.

5. Den direkta beskattningen av bolagsvinster mäste skärpas. Ett system av produktionsbeskattning bör införas som på sikt kan avlösa större delen av skatten på arbetsinkomster.

6. Skatteflykt och skattefusk mäste bekämpas hårt.

En rättvis fördelningspolitik innefattar både utjämning av inkomstskillnaderna genom beskattning och utjämning av konsumtion genom olika sociala och kulturella samhällsinsatser. Låg- och mellaninkomstgrupperna måste tillförsäkras reallöneförbättringar. Den socialistiska arbetarrörelsens jämlikhetsideal och rättvisekrav mäste äter bli ledstjärnor för den praktiska politiken.

Så över till detaljer i motionerna. När det gäller avdragssystemet i beskattningen har, som jag redan nämnt, den ursprungliga tanken med progressiviteten i beskattningen väsentligt urholkats genom just utbredningen av avdragen. En av orsakerna är givetvis det höga ränteläge som varit under några år, men framför allt beror det pä att allt fler lånar alltmer för konsumtion och medges avdrag för dessa kostnader i beskattningen. Den s. k. skattereformen har i viss mån beskurit denna avdragsrätt men inte i den utsträckning som borde ha kommit till stånd, ur både samhällsekonomisk synpunkt och rättvisesynpunkt.

Underskottsavdragen har de senaste årtiondena starkt ökat. År 1955 uppgick dessa underskottsavdrag till 180 milj. kr. Till 1982, alltså knappt 30 år senare, hade dessa avdrag ökat till inte mindre än närmare 30 000 milj. kr. Den kraftigaste ökningen har skett under de senaste fem åren.

Det kan inte vara riktigt att en del, med framför allt höga bruttoinkomster, skall kunna leva och konsumera på länta fjädrar, som till största delen betalas av dem som inte lånar eller inte har möjlighet till en sådan form av

konsumtion. För det är faktiskt sä det förhäller sig med det utbredda avdragssystemet. Vpk vill därför komplettera den nyligen införda begränsningen med en form av tak, som innebär att en stor del av denna konsumtion farstå för sina egna kostnader. Ett införande av ett avdragstak skulle ligga på en sådan nivå att ett normalt egnahem skulle ligga inom ramen men att egnahemsunderskott därutöver skulle fråntas rätt till avdrag. Detsamma gäller annan konsumtion på kredit såsom kreditkort, avbetalningsköp av olika slag såväl som vissa inkomsttagares lån till lyxkonsumtion.

Det gäller även rätten till avdrag för privata individuella pensionsförsäkringar. I utskottsbetänkandet hävdas att det nu finns begränsningar i denna rätt och att något obehörigt utnyttjande knappast förekommer. Men det är inte i första hand detta eventuella obehöriga utnyttjande som är upphov till min motion om slopande av denna avdragsrätt. Det är helt enkelt så att denna utnyttjas av höginkomsttagare för att nedbringa den totala skatten. Inte för ett i lagens mening obehörigt utnyttjande. De ekonomiska fördelarna med pensionsförsäkringarna är mänga. Höginkomsttagare tillgodogör sig fullt avdrag, dvs. fullt marginalskatteutnyttjande, då dessa premier inte behandlas som underskottsavdrag med den värdebegränsning till ca 50 % som skattereformen innebär. Dessutom är den förmögenhetsuppbyggnad som sker genom pensionsförsäkringar inte beskattad som förmögenhet liksom de ränteinkomster som kommer försäkringstagarna till del.

1981 beslutade den borgerliga majoriteten att ta bort rätten till avdrag för arbetsresor vad gäller de första 1 000 kronorna. Att detta enbart, eller huvudsakligen, var riktat mot vanliga arbetare står helt klart. F. ö. var detta det enda ingrepp, eller den enda inskränkning, som jag kan erinra mig, som de borgerliga föreslog eller genomförde vad beträffar avdragssystemet. De genomförde andra lättnader, men dessa gynnade enbart aktiespekulanter och/eller höginkomsttagare. Därför borde den socialdemokratiska majoriteten i utskottet inte ha gått emot förslaget att frågan om återinförande av den här rätten skall ses över. Socialdemokraterna, liksom vi frän vänsterpartiet kommunisterna, var ju emot denna inskränkning i rätten till avdrag för arbetsresor, när borgerligheten införde den. Konsekvensen borde ha bjudit att man stått fast vid ståndpunkten att denna rätt skall återinföras.

En av de förmåner som de borgerliga införde och som skulle tjäna spekulanter och högre inkomsttagare var det s. k. skattesparandet. Skattefördelarna inom detta system har sedan valet också minskats, men kvarstår likafullt. Vänsterpartiet kommunisterna anser denna form av sparande vara osolidarisk, då den innebär att samhället avstår skattemedel för att subventionera sådant här sparande. Därför föreslär vänsterpartiet kommunisterna att denna rätt skall slopas fr. o. m. den 1 januari 1984.

Vad gäller vårt förslag att omsättningsskatten på handel med aktier skall slopas kan det konstateras att detta inte har rönt samma gensvar i det nu föreliggande betänkandet som i ett kommande betänkande från skatteutskottet, nämligen det som skall behandlas på torsdag i nästa vecka och som upptar energiskatterna som den stora frågan. Idet föreliggande betänkandet avfärdas vårt förslag mycket kort och koncist, medan man redovisar en

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftn ing till inkomstskattereformen, m. m.

2 Riksdagens protokoll 1982/83:157

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

annoriunda och något mera positiv syn i det kommande betänkandet.

Orsaken till att vi anser att man bör införa omsättningsskatt på handeln med aktier är bl. a. att det varit en mycket kraftig ökning av börshandeln. Aldrig tidigare i Stockholmsbörsens historia har aktier köpts och sålts i sådana mängder oeh till så höga kurser som under 1982, enligt Veckans Affärer. Sammanlagt uppgick omsättningen i fjol till ungefär 29 000 milj. kr., jämfört med 18 580 milj. kr. 1981 - en ökning med 56,4 %. Även detta innebär ett rekord.

Det är sådana här rekordsiffror på börsen som man kan notera samtidigt som arbetslösheten starkt ökat i Sverige. Därför menar vi från vänsterpartiet kommunisternas sida att en omsättningsskatt på 10 % på handeln med aktier borde införas, för att även kunna läggas till grund för en arbetslöshetsbe-kämpande politik.

I dagens debatt har de tre borgeriiga partierna samfällt gjort kraftiga attacker i framför allt en eller, rättare sagt, tvä frågor. Det gäller de frågor som har att göra med rätten till fackligt medlemskap. Man har först och främst attackerat avdragsrätten för fackliga medlemsavgifter och för det andra den skattebefrielse för fackliga stipendier som föreslås i betänkandet. De här attackerna från borgerligheten ligger självfallet helt i linje med dessa partiers ideologiska grundsyn: Inga rättigheter, eller i vart fall så få som möjligt, för fackligt medlemskap, men väl alla tänkbara rättigheter när det gäller aktieägare o. d. samt, för att ta ett konkret exempel, i fråga om avgifter för medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Här går utan tvivel - och det är i och för sig skönt att kunna konstatera detta - en klar skiljelinje mellan borgerligheten och dess mer eller mindre sofistikerade högerideologi å ena sidan och arbetarrörelsens båda partier och deras uppfattning å den andra. Att de borgerliga partierna sedan anför formalia som argument för att de här förslagen, de här rättigheterna när det gäller fackligt medlemskap, inte skall godkännas är ju bara ett bevis på att ni är fega. Ni vägar inte säga rent ut vad det gäller- att det är de här rättigheterna för dem som är medlemmar i facket som ni inte vill gå med på. Det är alltså dessa rättigheter som ni är motståndare till, men ni anför formalia. Det hade varit ärligare i en debatt som denna om ni sagt rent ut, men en sådan ärlighet och öppenhet är kanske inte vad man kan förvänta.

Fru talman! Slutligen skall jag citera Gustaf Fröding. I veckans nummer av Ny Dag finns en artikel om Gustaf Fröding som skattedebattör. Den 22 april 1893, dvs. för 90 år sedan, publicerade Gustaf Fröding ett kåseri, där han bl. a. sade att "beskattningssystemet väsentligt förändrats till förmän för de besittande klasserna, vilka utgöra samhällsordningens bästa och egentligaste värn och till nackdel för de icke besittande klasserna, vilka städse utgöra en fara för nämnda samhällsordning".

Fru talman! Dessa ord av Gustaf Fröding för 90 år sedan kan även gälla för dagens skattedebatt.

Anf. 5 ERIK WÄRNBERG (s):

Fru talman! I det betänkande från skatteutskottet som nu föreligger behandlas dels förslaget i proposition 1982/83:157 och därmed sammanhängande motioner om följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m., dels motioner från den allmänna motionstiden i näraliggande frågor.

Moderaterna och vänsterpartiet kommunisterna har från olika utgångspunkter aldrig accepterat de båda huvudkomponenterna i skatteomläggningen 1982. Dessa komponenter är dels sänkningar av marginalskatterna, dels en begränsning av underskottsavdragens värde. Dessa båda komponenter skulle knappast ha kunnat genomföras var för sig, utan måste genomföras tillsammans.

Historien bakom marginalskattereformen och underskottsavdragsbe-gränsningen var ju att vi under 1970-talet fick en mycket stark stegring av marginalskatterna, främst på grund av kommunalskattehöjningar. Man kan räkna med att skatteprogressionen steg med i runda tal 10 % inte bara för höginkomsttagare utan även för mellaninkomsttagare. Detta var man enligt vår uppfattning tvungen att göra någonting åt. En sådan marginalskattestegring kunde inte få fortsätta. Höginkomsttagarna men även mellanin-komsttagarna kompenserade sig i mycket hög grad just för dessa marginalskattestegringar genom att de dels skaffade sig underskottsavdrag, dels fick ökade underskottsavdrag genom räntenivåns stegring. Dessa två problem tillsammans gick att lösa på en gång. Genom en kombination av åtgärder begränsade vi underskottsavdragens värde och tog bort de värsta utslagen av marginalskattehöjningarna. Detta mäste vi ha klart för oss beträffande skattereformen. Nu angriper moderaterna den ena komponenten, medan vpk angriper den andra.

När nu moderaterna i reservation 1 vill återinföra avdragens fulla värde, betyder det att de egentligen vill riva sönder hela skatteomläggningen. Det vill dock inte en stor majoritet av riksdagen. Det enda som står öppet i överenskommelsen mellan folkpartiet, centern och socialdemokraterna är frågan om löneutrymmet i årets lönerörelse läggs på rätt plats - om inte kan skalorna justeras.

Med det sagda, fru talman, ber jag att få yrka avslag på reservationerna 1 och 2.

Frågan om ytterligare insatser bör göras mot otillbörliga underskottsavdrag har hänskjutits till företagsskattekommittén, som också kommer att ta upp frågan.

I reservation 3 behandlas de tillägg som skall påföras de företagare som har tillgångar i rörelsen, vilka används för privat bruk men vilkas räntor påförts rörelsen och i sin helhet blivit avdragsgilla oberoende av underskottsavdrags-begränsningen. Det gäller i första hand bilen. För att inte de som ordnat det för sig på det sättet skall komma i bättre läge än de som har bokfört dessa skulder såsom privata eller de som är löntagare - och som alltid mäste fä fillägg- måste tillägg göras för de företagare som har inkomster över den s. k. brytpunkten och som har fört sådana här räntor på rörelsen.

Samma principiella resonemang kan föras i fråga om bostäderna vid

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

lantbruket, där lånen bokförs såsom skuld i rörelsen och räntan dras av som omkostnad fullt ut. Likaså är det orimligt att subventionerade lån i övrigt, som ju egentligen är en löneförmån, inte skulle påverka underskottsavdragen.

Självklart kan invändningar resas mot de tekniska beräkningssätt som skall komma till användning när det gäller att få fram tilläggsbeloppets storlek oberoende av det sätt som valts. I propositionen föreslås ett schabloniserat förfarande, som inte tar hänsyn till vare sig bilens tillstånd eller belåningsgrad. Vid valet mellan en enkel metod, som är lätt tillämplig men som inte ger millimeterrättvisa, och en svårare metod med risk för tvister men med större möjlighet till individuell anpassning har propositionen liksom utskottsmajoriteten valt den förstnämnda metoden. Det rör sig heller inte om några jättelika belopp, och möjligheten finns ju dessutom att ta ut bilen ur företaget om den privata användningen är sä stor.

Det finns ju egentligen ingen rimlig anledning till att en bil skall stå såsom ett företagsinventarium, om den i första hand används för privat bruk. Tycker man att tilläggsbeloppet blir galet, har man möjligheten att ta bilen ur rörelsen och bokföra den såsom privat tillgäng. Dä drabbas man ju inte av detta tillägg, om man nu tycker att det är otillbörligt.

För att förenkla också förfarandet med tilläggsbelopp för subventionerade räntor föreslår utskottsmajoriteten att småbelopp under 100 kr. plockas bort ur hanteringen. Vi anser att det är en kraftig förenkling av hela hanteringen. Vi motsätter oss dock att man skall ta bort mera avsevärda belopp, vilket moderaterna har motionerat om. Vi motsätter oss också ett kvittningsförfa-rande mellan makar, vilket ytterligare skulle krångla till reglerna och ibland också gynna dem som för att komma undan skatt har delat upp förmåner och ränteutgifter mellan sig på visst sätt.

Fru talman! Jag ber att få yrka avslag på reservationerna 3-7.

En särskild fråga gäller hur reglerna om ackumulerad inkomst skall tillämpas, när man i framtiden får skatten uppdelad i ett grundbelopp och ett tilläggsbelopp. Det förslag som nu framläggs om att skatteberäkningen skall göras pä ett genomsnitt av de tre senaste årens inkomster och tilläggsbelopp tycker utskottet är en enkel regel, som är lätt att tillämpa, varför utskottet tillstyrker den och följaktligen också avstyrker reservation 8. Inte heller det som föreslås i den reservationen ger millimeterrättvisa.

De frågor som tas upp i reservationerna 9, 10, 11 och 13 och som rör skattereduktion för fackföreningsavgifter och skattefrihet för stipendier kommer att behandlas av Anita Johansson i ett senare anförande.

I fråga om nya grunder för fastighetstaxeringen menar utskottet att man bör avvakta fastighetstaxeringskommitténs översyn av bl. a. rullande fastighetstaxeringar, innan man begär en ny översyn och nya regler. Med detta yrkar jag avslag på reservation 12.

I reservation 15 begär moderaterna frihet för makar att dela upp den gemensamma inkomsten i en rörelse helt valfritt. Reservanterna talar om att sambeskattningsker av arbetsinkomster, vilket ju ingalunda är fallet om man arbetar över 400 timmar per är. Kommer man över den gränsen, utgår ju

marknadsmässig lön till den medhjälpande maken.

Om alla begränsningsregler upphävs, skapas förutsättningar för en uppdelning som leder till skatteflykt. Redan upphävandet av den s. k. 1/3-regeln skapade stora kontrollproblem i fråga om uppdelningen, men att gå sä långt som moderaterna vill är att öppna dörrarna för skatteflykt på vid gavel.

Skattemyndigheterna har i många år framställt önskemål om ett schablonavdrag för löntagare för att slippa det tidsödande arbete som en granskning av småavdrag innebär. Det är också mot denna bakgrund man skall se det schablonavdrag på 1 000 kr. som nu genomförts. Ett slopande av detta avdrag, eller en nedskärning till 500 kr. som moderaterna vill, skulle vara ett steg tillbaka.

Motiveringen att en del blir överkompenserade måste väga ganska lätt när man betänker beloppets ringa storlek och de förenklade taxeringsmtiner som det här blir fråga om.

Jag yrkar alltså avslag också på reservation 16.

Tommy Franzéns krav på återinförande av rätten till avdrag för första tusenlappen vad gäller resekostnader kan utskottet heller inte gå med pä, främst av statsfinansiella skäl. Av fördelningspolitiska skäl vore utskottsmajoriteten naturligtvis beredd att gå med på det.

Om man dessutom jämför med vissa andra inkomster som under borgerlig . tid gjorts skattefria, blir talet om överkompensation kanske litet märkligt. Den vägrade avdragsrätten för första tusenlappen av kostnaderna för arbetsresor måste väl också vara ett avsteg från den rätta kompensationsgraden.

Utskottet ser positivt på sparstimulerande åtgärder, men då skall det vara fråga om ett verkligt nysparande. Detta gäller också det bostadssparande som föreslås i motion 1734, men utskottet vill ändå inte tillstyrka motionen. Anledningen härtill är att man inom finansdepartementet häller på att utarbeta ett omfattande program för att stimulera hushällens sparande, och det programmet bör avvaktas. Likaså har bostadskommittén i uppdrag att se över vilka sparstimulanser som kan vara behövliga på bostadssektorn.

Utskottsmajoriteten anser att kritik kan anföras mot de yrkanden som ställs om att återinföra skattereduktionen för aktieutdelningar. Det kan knappast sägas att den skattereduktionen gynnade sparandet i någon nämnvärd grad. Den gav bara en lindrigare beskattning av aktieutdelningar som endast i begränsad omfattning var resultatet av nysparande. Samtidigt var åtgärden ett försök att på litet längre sikt totalt avskaffa dubbelbeskattningen även vad beträffar utdelning på aktier i de börsnoterade företagen.

Då utskottsmajoriteten har en något annorlunda uppfattning på den här punkten, ber jag att få yrka avslag pä reservationerna 17-19.

Jag yrkar också avslag pä reservation 20 om särskilda skattelättnader för gåvor till internationellt bistånd. Anledningen härtill är av principiell natur. Det bör vara samhället som avgör vart skattemedel skall gå och inte den enskilde skattebetalaren, vilket ju i praktiken skulle bli fallet om Björn Molins yrkande bifölls.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tdl inkomstskattereformen, m. m.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

Till slut några ord om kapitalbeskattningen och reservation 21. Skärpningen av kapitalskatterna i fjol måste ses som en åtgärd i syfte att också grupper med större förmögenheter måste bidra till att klara ut landets trassliga ekonomiska situation. Vi har under en följd av år haft sjunkande realinkomster hos det arbetande folket. Det mäste därför vara fördelnings-politiskt rimligt att även förmögenhetsägare får bidra.

Jag tror dock inte att det vore lyckligt att ligga kvar med den höga kapitalbeskattningen, när andra grupper åter kan höja sina reala inkomster. Å andra sidan tror jag att det finns mycken annan omfördelning att göra av kapitalskatterna för att få dem mera rättvisa. Man kan inte gå så långt som vpk vill, nämligen att införa en kapitalbeskattning som innebär att det blir betydligt lönsammare att dölja sin förmögenhet och inte få någon avkastning på den än att betala förmögenhetsskatt.

Tommy Franzén har under överläggningen tagit upp ett mera principiellt resonemang, men jag tänker inte gå in pä det. I stället tänkte jag något beröra de yrkanden som Tommy Franzén ställde.

Vi har i utskottet inte varit alltför utförliga när det gällt att behandla motionerna. Därför skall jag något kommentera dem. Reglerna för reavinster på fastigheter har nyligen skärpts, och uppskovsreglerna är föremål för utredning. Utskottet anser att vi bör avvakta för att se vad detta leder till innan man ändrar reglerna ytterligare. När det gäller pensionsförsäkringspremier har man försökt få likformighet mellan dem som själva betalar in sin pensionsförsäkringspremie, dvs. egenföretagare, och dem för vilka arbetsgivaren betalar in den. Om alla arbetsgivare medges rätt att dra av pensionsförsäkringspremier och uppskjuta beskattningen till en senare tid, måste också egenföretagare få samma möjlighet. Vi har i utskottet försökt att få en likformighet mellan vad löntagarna har rätt att göra avdrag för och vad en egenföretagare får.

Tommy Franzén kanske tycker att vi har gått litet för långt när vi tillåter alla att få ett litet avdrag för pensionsförsäkringspremier, utöver det som i dag regleras i avtal osv. Man tycker att det skall finnas viss marginal och att det måste gynna sparandet. Men om nu alla människor, även löntagare, har rätt att skjuta över en liten del av sin inkomst till en bättre pension, måste det innebära ett gynnande av sparandet.

När det gäller aktieskatterna skulle 10 % skatt på omsättningen på börsen enligt vår uppfattning helt slå ihjäl börshandeln. Jag är inte säker på att det skulle gynna sysselsättningen i landet. Man mäste hela tiden göra en avvägning mellan fördelningspolitiken - där anser jag att Tommy Franzén i stort sett har rätt - och vad vissa skatteåtgärder innebär ur sysselsättningssynpunkt och ur den synpunkten att landet måste klara sin industriella utveckling. Då tror vi att en aktieskatt pä 10% skulle absolut slå ihjäl börshandeln och inte vara nyttig. Dessutom vet vi att det finns tekniska problem förknippade med detta. Om man nu vill ha en skatt pä aktier är det inte bara vinstaktier som drabbas. Var finns dä avdragsrätten för de förluster som kan uppstå när man säljer aktier? Det blir ytterligare en förlust genom den föreslagna skatten pä 10 %. Därför säger vi attdet inte går att kombinera

detta med den övriga skattepolitiken, om man vill klara den industriella utvecklingen i landet.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till skatteutskottets hemställan i dess helhet.

Anf. 6 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Vi har tidigare haft omfattande debatter här i kammaren om skatteuppgörelsen, varför jag skall begränsa mig till några påpekanden.

Erik Wärnberg säger att vi vill ha marginalskattesänkningar, men vi vill inte angripa underskottsavdragen som folk har skaffat sig - som Erik Wärnberg uttryckte det. För drygt två år sedan fanns det ett gemensamt borgerligt förslag till marginalskattesänkningar. Men underskottsavdragen gäller ju som bekant till övervägande del villaräntor. De har nått mycket stora belopp. Detta, som Erik Wärnberg mycket riktigt sade, beror på kraftigt höjda räntor. De otillbörliga underskottsavdrag som kan finnas ville vi angripa och utreda. Det var den utredningen som lades på is, vilket vi protesterade mot. Frågan skall nu, enligt Erik Wärnberg, tas upp i annat sammanhang.

Erik Wärnberg säger att en uppdelning mellan makar enligt moderat modell skulle leda till skatteflykt. Det är ett rätt häpnadsväckande påstående. Om en familj gör en skatteplanering kallas det för skatteflykt. Det visar med all önskvärd tydlighet att vi mäste reformera familjebeskattningen - något som vi moderater har krävt flertaliga gånger.

De övriga frågor som Erik Wärnberg tog upp visar också tydligt hur krångligt skattesystemet blir när man begränsar rätten till underskottsavdrag. Erik Wärnberg säger att vi moderater vill riva upp skatteuppgörelsen. Visst, det är riktigt. Vi vill göra det därför att den är orättfärdig och dessutom oerhört krånglig. Framtiden kommer säkert att visa att vi får rätt.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 7 STIG JOSEFSON (c) replik:

Fru talman! Jag vill slå fast att centern står kvar vid den överenskommelse som träffades om skatterna. Det är så självklart att jag inte betonade det i mitt första inlägg, men eftersom frågan nu har kommit upp vill jag deklarera att det är helt klart att vi står fast vid den överenskommelse som träffades mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna.

I sitt inlägg sade Erik Wärnberg att man när det gäller räntetillägg för bil har valt en enkel metod som dock inte ger millimeterrättvisa. Det är klart att man skall eftersträva en enkel metod, men här finns det faktiskt ett utarbetat underlag för en metod som kan ge rättvisa, nämligen att man går på det värde som bilen har efter avskrivningar. Underlaget finns där, och då kan jag inte förstå varför man skall välja en schablonregel, som otvivelaktigt ger ett direkt orättvist resultat - därest man inte har möjlighet att byta bil varje år. Jag kan inte tänka mig att socialdemokraterna eftersträvar att gynna just den grupp som har denna möjlighet.

Erik Wärnberg sade också att det inte rör sig om så stora belopp. En bil kostar i dag i det närmaste 60 000 kr. 80 % av det är 48 000 kr. 12 % på det

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

leder fram till en räntekostnad på 5 760 kr. Om vi säger att hälften av kostnaden skall läggas pä den privata sidan, kan vi konstatera att det inte är ett sä litet belopp.

Ta bilen ur företaget! säger Erik Wärnberg. Det är klart att man kan göra det. Jag har ändå bedömt det vara bättre att man har bilen i företaget. Då får man en fullständig redovisning av kostnaderna och ett betydligt fastare underlag för bildeklarationen. Det borde vara angeläget att försöka bibehålla det systemet.

I sitt svar till Tommy Franzén om pensionsförsäkringen sade Erik Wärnberg att det gäller att försöka få fram likformiga regler. Jag noterar detta, och jag hoppas att det är en utgångspunkt även när det gäller egenföretagarna och att Erik Wärnberg kommer att medverka till att vi får en regel för dem som är likvärdig, oberoende av vilken form de bedriver sin rörelse i. Det kan inte vara riktigt att egenföretagarna, som i dag, först skall betala arbetsgivaravgifter på de medel som de sedan använder för att betala en privat pensionsförsäkring.

Till sist en fråga till Erik Wärnberg: Kominer man inte från regeringens sida att göra något med anledning av riksdagens begäran om en kartläggning och redovisning av konfliktbidragen frän de fackliga organisationerna? Om man gjorde en sådan utredning, skulle vi kanske kunna dämpa de motsättningar som finns om avdragsrätten för fackföreningsavgifter. Därför vill jag ställa frågan: Kommer det att ske någonting pä denna punkt, eller anser regeringen att den inte skall effektuera riksdagens beslut?

Anf. 8 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik:

Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till samtliga vpk-yrkanden, så att jag inte glömmer det, vilket jag gjorde förra gången.

Det blev - glädjande nog, höll jag på att säga - så pass mycket som föranledde debatt mellan mig och Erik Wärnberg att jag får utnyttja bägge replikerna för att komma igenom det hela.

Jag vill först ta upp det som också Erik Wärnberg började med, nämligen frågan om skatteöverenskommelsen. När Erik Wärnberg säger att vi från vänsterpartiet kommunisterna nu vill förändra och riva upp den, är det en sanning med modifikation. Det är inte bara nu vi vill att denna skatteöverenskommelse skall rivas upp, utan det har vi velat hela tiden. Vi har aldrig accepterat den eller velat acceptera den typ av skattelindring som Erik Wärnberg klart och tydligt redogjorde för, nämligen en marginalskattesänkning för höginkomsttagarna. Vi tycker nämligen inte att det finns skäl att höginkomsttagarna också skall få dessa väsentliga lättnader i marginalskatterna, samtidigt som det framför allt har gjorts väsentliga reallönesänkningar och bl. a. blivit ett ökat skattetryck för låg- och normalinkomsttagarna. Det finns anledning att titta litet på vad detta egentligen innebär.

Det var så att statskassan skulle minskas med drygt 11 miljarder kronor genom denna marginalskattesänkning. Det kompenseras med drygt 2 miljarder kronor för värdet av begränsningen av avdragen, som det också här har redogjorts för. Men det är väl ändå en ganska liten förändring av

avdragen i förhållande till marginalskattesänkningen, med utgångspunkt frän de argument som Erik Wärnberg här använde, nämligen att höginkomsttagarna kompenserar sig för marginalskattehöjningarna. Jag tror faktiskt inte för ett ögonblick att höginkomsttagarna kommer att sluta att kompensera sig för skatter, oavsett om det är höga eller låga marginalskatter. Jag tror inte att de kommer att låta bli möjligheten att utnyttja avdragssystemet så länge det är ekonomiskt lönsamt. Och med den utformning det har i dag så är det utan tvivel i allra högsta grad lönsamt. Jag får återkomma i nästa replik med resten.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftn ing till inkomslskatte-reformen, m. m.

Anf. 9 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Fru talman! När jag talar om uppdelning av inkomster - det gäller såväl underlag för tilläggsbelopp som uppdelning mellan makar i ett företag av den vanliga inkomsten - och att detta lätt leder till skatteflykt, så menar jag att de möjligheter som finns när det gäller en sådan skatteplanering, där tvä makar lätt genom bara en liten överenskommelse dem emellan kan flytta förmögenheter, ränteavdrag o. d. mellan sig, redan i dag är så stora att de inte bör göras större. Då skulle man verkligen, enligt mitt sätt att se, öppna möjligheter till skatteflykt. Den sambeskattning av makars förmögenheter som vi har i dag är till för att undvika överflyttning från den ena maken till den andra. Om det inte inträffar någonting i sak, är en.sådan överflyttning någonting som man mäste ingripa emot. Det är på det sättet jag har sett detta.

När det gäller makars fördelning av inkomsterna i en rörelse, är i alla fall dessa 400 timmar någon form av begränsning, som gör att man har en viss kontroll. Och detta att man har sagt att det för den medhjälpande maken skall vara en ersättning enligt marknadsmässiga löneprinciper är ändå en spärr. I dag vill moderaterna upphäva allt detta och låta makarna fördela precis hur de vill emellan sig. De skall kunna flytta inkomsterna efter hur det lönar sig bäst ur skattesynpunkt. Detta kan inte vara rimligt.

Jag vill sedan återkomma till frågan om bilens värde och det fall Stig Josefson tog fram. Jag skulle vilja fråga: Om den bil det är fråga om till 50 % används i privat körning, varför skall den då betraktas som inventarium i rörelsen? Om man tycker att räntetillägget blir för stort kan man ju lika lätt gå den motsatta vägen. Jag kan ange för taxeringsmyndigheterna att det är fråga om min privata bil, bevisa att jag använder den i min rörelse och sedan göra avdrag för detta. Är det inte lika bra som att gå den andra vägen och låta allting redovisas via rörelsen? Jag kanske kör bara 10 % i rörelsen, men som Stig Josefson lägger fram det skall bilen ändå tas upp som inventarium i rörelsen.

Det finns en lösning på det hela genom det framlagda förslaget, och nog är det en enkel metod som föreslås. Dessutom går det inte att göra som Stig Josefson förespråkar, att bara gå på det bokförda värdet. Då skulle taxeringsmyndigheten behöva gå in och kontrollera om det bokförda värdet i realiteten motsvarar det verkliga värdet eller om man också där gjort någon form av nedskrivning som måste granskas. Det är detta som blir sä krångligt.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftn ing till inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 10 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! När det gäller skatteplanering makar emellan och skatteflykt vill jag bara i korthet erinra Erik Wärnberg om vad som hände Kjell-Olof Feldt för ett par månader sedan, när han i TV talade om att en uppdelning av villaräntorna inom en familj betraktades som skatteflykt.

Anf. 11 STIG JOSEFSON (c) replik;

Fru talman! Jag svarade Erik Wärnberg redan i mitt förra inlägg på hans fråga om det inte var bättre att ta upp bilen som privat egendom i stället för som en del i rörelsen. Jag anser för min del att det ur taxeringssynpunkt och ur kontrollsynpunkt är betydligt bättre att redovisa bilen i rörelsen. Då får taxeringsmyndigheten ett fullständigt material för att kunna göra en kontroll. Avskrivningar skall ju godkännas vid taxeringen, och på grundval av det belopp som redovisats för bilens värde kan man fastställa värdet efter avskrivning. Jag tror inte att det skulle bli några svårigheter, utan man skulle få ett betydligt rättvisare system om man gick den vägen.

Erik Wärnberg svarade inte på mina två andra frågor, men jag hoppas ändå att han tillvaratar möjligheterna att rätta till de orimligheter som jag påpekade.

Till sist vill jag säga att jag blir bekymrad när man beträffande underskottsavdragen jämt och ständigt talar om dem som om begränsningarna drabbade varenda en av vårt lands inkomsttagare. Varför inte någon gång tala om vilka det gäller?

Anf. 12 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag vill påminna om att repliken avser Erik Wärnbergs anförande.

Anf. 13 TOMMY FRANZÉN (vpk) replik;

Fru talman! Låt mig säga ytterligare några ord beträffande frågan om den statliga beskattningen.

Den progressiva delen av beskattningen är ju den utjämnande delen i skattesystemet. Men den utjämnande effekten har väsentligt minskat och urlakats. År 1976 utgjorde den progressiva delen av beskattningen 29 %. Med utgångspunkt från vad som står i budgetpropositionen kan den offentliga sektorns skatteinkomster i år beräknas uppgå till endast ungefär 17 %. Det innebär att det blir en väsentlig urlakning av progressiviteten, och till detta har skatteöverenskommelsen bidragit.

När det gäller reseavdragen sade Erik Wärnberg att man inte kunde .acceptera förslaget om att slopa den begränsning som avser de första 1 000 kronorna. Han hänvisade till statsflnansiella skäl. Det är bara att konstatera att innan socialdemokraterna kom i regeringsställning hade det gått bra, men sedan man satt sig på regeringstaburetterna använder man samma argument som borgerligheten.

Beträffande vårt förslag om förmögenhetsbeskattningen menar Erik Wärnberg att man inte får införa regler som gör det lönsammare att inte tala om vilka förmögenheter man har. Det är ju ett horribelt resonemang, för

även med den nuvarande förmögenhetsbeskattningen och med den tidigare, som var ännu lindrigare, är det ju i sä fall lika lönande att inte tala om vilka förmögenheter man har för att därmed komma ifrån beskattning. Det argumentet var ett mycket dåligt argument.

Jag hinner tyvärr inte gä in på realisationsvinstbeskattningen, eftersom den frågan är ganska omfattande. Jag vill bara konstatera att de beskattningsregler som genomfördes för en del år sedan inte tillnärmelsevis var vad man borde ha genomfört.

När det gäller pensionsförsäkringspremierna är det på det viset att det för löntagarna - till skillnad mot vad som gäller för egenföretagarna - finns ett tak. Erik Wärnberg anförde ju att pensionsförsäkringspremier är till för att få likformighet mellan egenföretagare och dem som får sin pension inbetald av arbetsgivare. Det finns ju ett tak, 7,5 gånger basbeloppet, när det gäller ATP-systemet. Något sådant tak finns inte, såvitt jag vet, när det gäller pensionsförsäkringspremierna. Men det väsentliga är-och det tycker jag att man skall hälla i minnet - de oerhört stora skattelättnader som man. oavsett om man är företagare eller anställd, har möjlighet att fä genom det här pensionsförsäkringssystemet. Jag gjorde en rundringning till några försäkringsbolag i går, och samtliga sade att man hade en väldig hausse i försäljningen av just pensionsförsäkringar på grund av att det efter den nya skatteöverenskommelsen var så skattemässigt lönsamt med sådana försäkringar.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 14 ERIK WÄRNBERG (s) replik:

Fru talman! Knut Wachtmeister erinrade mig om Kjell-Olof Feldts uttalande i samband med att vi antog generalklausulen. Jag vill hälla med om att det var rätt olyckligt att säga att s. k. skatteplanering mellan makar skulle kunna inrymmas under generalklausulen som skatteflykt. Kjell-Olof Feldt tog ju sä småningom avstånd från det uttalandet. Men jag tycker inte att det är bra att man utan vidare skall kunna göra en sådan här uppdelning mellan makar. Jag tycker att det inte skulle vara ur vägen att lagstiftningsvägen försöka göra något åt det. Detta säger jag som min personliga uppfattning, och som representant för utskottsmajoriteten vill jag säga att vi nog inte har någonting emot att man försöker begränsa den möjlighet som i dag finns i det här avseendet.

Till Tommy Franzén skulle jag vilja säga att vi gick emot frågan om tusenlappen när det gäller reseavdraget, och i det läget hade vi täckning för vår ståndpunkt även statsfinansiellt. Sedan dess är vi där vi är, och vi har nu dessa avdragsbestämmelser. Vi kan inte lastas för den politik som förts tidigare. I dag har vi inget utrymme för att öka detta avdrag utan att öka budgetunderskottet. Därför kan vi inte göra någonting åt detta avdrag.

I förmögenhetsskattefrågan menar jag att om vi har en förmögenhetsskatt som är så stor att den vanliga avkastningen på det kapital man har på banken, inte täcker förmögenhetsskatten på det kapitalet, då är det något fel i just den förmögenhetsbeskattningen. Dä är det ju mer lönsamt att gräva ner sina pengar än att ta den vanliga bankräntan. Dit kominer man om man följer kommunisternas förslag.

Nr 157 När det gäller pensionsförsäkringspremierna så finns det begränsningar

Fredaeen den " " egenföretagarna. Det finns däremot knappast någon begränsning

27 mai 1983 ''' löntagarna. Om en arbetsgivare vill träffa något slags avtal med en

löntagare om att skjuta upp lönen och ta ut den i form av en pensionsför-

FöUdlagstiftning säkring, så är det möjligt. Begränsningarna i det avseendet är i varje fall inte

till inkomstskatte- hårdare för löntagarna än för egenföretagarna eller vice versa. Vi försöker

reformen m m likformighet. Alla har emellertid en liten avsättningsmöjlighet

därutöver, som är till för att gynna sparandet litet extra.

Förste vice talmannen anmälde att Knut Wachtmeister och Tommy Franzén anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 15 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Lät mig först ta upp en sak som jag tycker är litet uppseendeväckande. Erik Wärnberg sade i sin replik att han för sin och, som jag uppfattade det, den socialdemokratiska utskottsmajoritetens del tycker att man borde göra en förändring av möjligheten att fördela räntor mellan makarna när det gäller schablontaxerade egna fastigheter, dvs. villor. Eftersom det är utskottets ordförande som säger det, troligen pä hela den socialdemokratiska utskottsgruppens vägnar, måste jag be Erik Wärnberg att utveckla det här. Är det ett initiativ som kommer att tas för att få regeringen att framlägga förslag i den här riktningen? Debatten har pågått länge, och den har oroat villaägarna. Jag tycker att det finns anledning att be om ett klarläggande på denna punkt.

Fru talman! Det är orimligt att familjer i Sverige skall behöva söka socialbidrag för att kunna betala sin skatt. Det verkar också orimligt att det skulle kunna vara så. Ändå kan detta bli effekten av det nuvarande skattesystemet för inånga barnfamiljer. Effekterna har uppkommit främst genom de under början av 1970-talet starkt ökande marginalskatterna - den ökade progressionen vad gäller den statliga inkomstskatten, kombinerad med det fram till 1976 ständigt stigande skattetrycket. Det förefaller f. ö. att fortsätta att stiga efter regimskiftet i fjol. Naturligtvis har de skärpta kommunalskatterna också spelat en avgörande roll i detta sammanhang.

Grunden för skattesystemet skall vara - och jag tror att det finns en allmän enighet om denna princip- att skatt skall tas ut efter bärkraft. Men så är det inte.

Familjeekonomiska kommittén säger när det gäller ekonomisk bärkraft i sitt slutbetänkande Barn kostar;

"För att kunna jämföra den ekonomiska bärkraften i olika familjetyper måste man se både till den disponibla hushällsinkomsten och till hur många personer som skall leva på denna."

När det gäller familjebeskattningen säger man;

■'Vad hushällen kan disponera av sina inkomster bestäms i första hand av beskattningen. Få inslag i inkomstbeskattningen beaktar inkomsttagarens

28 försörjningsbörda."

Jag tänkte använda dessa citat för att visa vad experter och ledamöter tycker.

Familjeekonomiska kommittén bestyrker alltså att familjebeskattningens utformning faktiskt strider mot grunden för hur skatteuttagen skall ske. Även andra utredningar har visat att barnfamiljerna över huvud har en svag ekonomisk ställning. Låt mig ta ett par exempel på de orimligheter som jag har talat om.

En tväbarnsfamilj som har en genomsnittsindustriarbetarlön på ungefär 85 000 kr. som inkomst betalar i inkomstskatt ungefär 30 000 kr. och får vid inköp av varor betala ungefär 8 000 kr. i mervärdeskatt. Samtidigt får familjen näsfintill 15 000 kr. i barnbidrag och bostadsbidrag. Man betalar alltså dubbelt så mycket i skatt som vad man uppbär i form av barn- och bostadsbidrag.

Skulle hyran för denna tväbarnsfamilj med en genomsnittsindustriarbetarlön vara mer än drygt 1 500 kr. i månaden, kommer familjen att hamna under existensminimum och kan i realiteten tvingas söka socialbidrag för att kunna betala sin skatt. Detta borde för alla vara en orimlighet som man bör undanröja.

Ett ytterligare exempel:

En tidigare hemarbetande make eller maka i en trebarnsfamilj tar ett halvtidsarbete med en lön på ungefär 40 000 kr. och vill ordna enskild, privat barnomsorg. Då får inte denna barnomsorg kosta mer än 5 kr. i timmen per barn. Kostar den mer går halvtidsarbetet med förlust.

Det här är ett par exempel för att visa att jag berör förhållanden som existerar ute i samhället i dag.

Vi moderater anser alltså att skattesystemet vad avser beskattningen av familjer bör ändras. Vår kritik riktar sig främst mot följande: Man tar inte vid beskattningen hänsyn till hur mänga som skall leva pä en inkomst, bara till hur många som tjänar den. Detta har också bestyrkts av familjeekonomiska kommittén.

För det första drabbar detta främst flerbarnsfamiljer, familjer som bor i glesbygd där man kanhasvårt att få arbete för bägge makarna. Och det gäller naturligtvis runt om i landet där man av arbetsmarknadsskäl har svårt att leva på en inkomst.

För det andra missgynnar skattesystemet de familjer som har två inkomster - och där inkomsterna inte är av ungefär samma storlek, utan skiljer sig åt - på grund av det progressiva inslaget i den statliga inkomstskatten.

För det tredje behandlas barntillsynskostnaderna mycket orättvist beroende på hur man kan och vill lösa barntillsynen. Den familj som har tillfälle att få daghemsplats för sitt eller sina barn får en stor subvention som ju i realiteten är skattefri - och det gäller tiotusentals kronor. En familj som löser problemet med barntillsynen genom att någon av makarna själv tar hand om barnen, stannar hemma och utför detta för samhället mycket värdefulla arbete, får ingen subvention och har heller ingen möjlighet att skaffa sig en arbetsinkomst. De familjer som själva ordnar tillsyn på annat sätt. därför att

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

de inte vill eller har möjlighet att få den subventionerade daghemstillsynen, får betala hela kostnaden, och den är inte avdragsgill. Det här är orättvist. Det tycker jag också att alla egentligen borde vara överens om. Det leder naturligtvis till, såvitt gäller privat barntillsyn, att mycket svart ersättning utbetalas. De ersättningarna redovisas inte och beskattas inte. Det är naturligtvis något vi bör förebygga.

Familjebeskattningen mäste reformeras, och det bör ske snabbt. Familjeekonomiska kommittén har bl. a. mot bakgrund av sina direktiv inte föreslagit några grundläggande förändringar av familjebeskattningen. Vi moderater kräver därför i reservation 14 att familjebeskattningen utreds och att förslag till en reformerad familjebeskattning framläggs. Det förslaget bör, enligt vår mening, innebära en mera proportionell skatteskala i vanliga inkomstlägen och ett införande av grundavdrag för barn. Man bör också, enligt vår mening, införa avdrag för styrkta barntillsynskostnader upp till ett visst tak för att skapa bättre rättvisa mellan olika kategorier familjer, beroende pä hur de vill lösa sin barntillsyn.

Fru talman! Jag har också att behandla en del av de ytterligare reservationer som avgivits av moderaterna - till en del ensamma, till en del tillsammans med företrädare för andra partier i skatteutskottet! Det gäller först frågan om fastighetstaxeringen. Där är vi i utskottet överens om att godkänna den framflyttning pä ett år av nästa allmänna fastighetstaxering som regeringen har föreslagit. Jag vill betona att vi där åter upprepar riksdagens begäran, att regeringen förutsättningslöst skall se över fastighetstaxeringen. I den frågan är vi helt överens. Men vi moderater menar att man, med tanke pä vad som sedan 1981 års allmänna fastighetstaxering och framför allt sedan 1979, som ju är det är som man normalt utgick frän vid bestämmandet av taxeringsvärdena 1981, har inträffat pä fastighetsmarknaden för vissa kategorier av fastigheter och för vissa enskilda fastigheter, borde införa en ny grund för särskild fastighetstaxering. Inte enbart förändringar i själva fastigheten, utan också en väsentlig förändring av fastighetens marknadsvärde, bör kunna leda till att fastighetsägaren kan begära särskild fastighetstaxering.

Reservation 15 om inkomstuppdelning mellan makar i näringsverksamhet har diskuterats tidigare. Det finns därför ingen anledning för mig att ta kammarens tid i anspråk ytterligare för att argumentera för den, utan jag vill enbart så småningom yrka bifall till den.

Beträffande schablonavdraget i inkomstslaget tjänst; Det finns naturligtvis förenklingsaspekter som talar för schablonisering över huvud taget och för schablonavdrag vid inkomst av tjänst. Men det är egentligen enbart förenklingsaspekter som kan anföras för att införa en sådan typ av skatteregler. Schablonavdrag innebär i sig en viss orättvisa mellan olika inkomsttagare - det tror jag trots allt att Erik Wärnberg häller med mig om -och vi menar att det speciellt i nuvarande statsfinansiella läge är orimligt att använda de statliga medel som skulle kunna finnas till att genomföra den typen av åtgärder.

I motion 1734 har Oskar Lindkvist och ytterligare socialdemokrater

föreslagit att man skall fä möjlighet till bostadssparande och att det skall stimuleras av samhället. Vi tycker från moderat sida att det är ett mycket klokt förslag, och vi har därför reserverat oss till förmån för den motionen och menar att riksdagen bör begära förslag hos regeringen till uppläggning av stimulanser till bostadssparande just enligt de riktlinjer som anges i den Oskar Lindkvistska motionen.

Under den tidigare riksdagsmajoriteten fanns det en inriktning på att försöka förbättra möjligheterna för det svenska näringslivet att genom ökad produktion och investeringar skapa trygga jobb och skapa förutsättningar för det välfärdssamhälle som växt fram. Det innebar bl. a. en del åtgärder på skatteområdet som syftade till att underlätta kapitalanskaffning. I det sammanhanget infördes en skattereduktion för aktieutdelningar, som genom den nya majoriteten och den nya regeringen har blivit slopad. I reservation 18 föreslår såväl centern och folkpartiet som vi moderater att den här skattereduktionen äterinförs. Vi menar också att kapitalvinstkommittén bör fortsätta sitt arbete för att fundera på hur ett avskaffande av dubbelbeskattningen skulle kunna gå till.

Fru talman! Avslutningsvis: Kapitalbeskattningen har också ändrats i skärpande riktning genom den nya regeringen och den nya riksdagsmajoriteten. Det har skett trots att, i samband med fattighetstaxeringarna 1975 och 1981, kapitalskatteskalorna reviderats för att motverka effekten av fastighetstaxeringarna. Vi tycker det är orimligt att nu skärpa kapitalskatterna, i vissa skikt ganska väsentligt.

Jag yrkar därmed bifall till samtliga reservationer i skatteutskottets betänkande 50 där moderater deltar.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 16 ANITA JOHANSSON (s):

Fru talman! I skatteutskottets betänkande 50 behandlas återigen avdraget för viss del av fackföreningsavgifter samt stipendier. Dessa två frågor kommer jag att beröra.

Avdraget för fackföreningsavgifter behandlades här i kammaren den 16 december förra året. I det ursprungliga lagförslaget var tanken att den skattskyldige själv skulle bevisa att avgift erlagts. Vi i majoriteten i skatteutskottet ansåg att man så långt som möjligt skulle förenkla handläggningen av den stora mängd uppgifter som det gäller här. Man borde sträva efter andra lösningar än sådana som innebar att den skattskyldige själv skulle bevisa sin fackföreningsavgift.

Fru talman! Det nu framlagda förslaget innebär att den skattskyldige får möjlighet att begära skattereduktion antingen genom sin organisation eller genom egen ansökan till lokal skattemyndighet. Ansökan genom organisationer skall ske hos riksskatteverket senast den 15 juni taxeringsåret eller, om uppgifterna lämnas via ADB, senast den 31 augusti samma år. Sista tidpunkten för egen ansökan har fastställts till den 30 september taxeringsåret. Medlemmarna skall givetvis informeras av sin organisation senast den 15 april.

Fru talman! Samtliga borgerliga partier har yrkat avslag pä propositionen i

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

denna del. Som skäl för att lagstiftningen skall upphävas åberopar samtliga borgerliga talesmän här i kammaren bl. a. att skattereduktionen kan betraktas som ytterligare ett statsbidrag till fackföreningarnas verksamhet.

Vi i majoriteten anser, till skillnad frän borgarna, att den mycket kritiserade olikheten i beskattningshänseende som rått mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas medlemsavgifter genom den i höstas införda begränsade skattereduktionen för fackföreningsavgifter nu i huvudsak har undanröjts.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på den borgerliga reservationen.

Yrkandet att regeringen skall ge riksdagen en fyllig belysning av frågor som gäller arbetstagarnas och arbetsgivarnas fackliga avgifter och konflik-tersättningar överensstämmer med den framställning som riksdagen på skatteutskottets hemställan gjorde hos regeringen i november 1981. Det skedde emellertid i ett läge då någon lagstiftning om skattereduktion för fackföreningsavgift ännu inte fanns. Numera har den i motionen aktualiserade frågan kommit i ett delvis annat läge. En belysning av den art som motionärerna avser bör enligt vår mening i varje fall kunna anstå i avvaktan pä närmare erfarenhet av den nya lagstiftningen. Vi avstyrker därför detta yrkande.

Fru talman! Lät mig sä gå över till beskattningen av vissa stipendier. Det är en detalj i vårt skattesystem, men likväl en fråga om en angelägen lagändring.

I proposition 1982/83:157 föreslås att skattefriheten för stipendier utvidgas något, så att den även kommer att omfatta stipendier för deltagande i fackliga kurser. Det har gjorts gällande att denna skattefrihet skulle utnyttjas så att fackföreningsrörelsen skulle kunna lämna sina förtroendevalda skattefria ersättningar och därmed göra stora vinster pä det allmännas bekostnad. Det har också sagts att lagändringen skulle strida mot olika principer och ge upphov till ett avsevärt antal rättstvister.

Jag vill då, fru talman, kort beröra bakgrunden till det aktuella förslaget. Sedan länge har stipendier inte räknats som en skattepliktig inkomst. En uttrycklig bestämmelse därom finns i kommunalskattelagen. Denna ger emellertid ingen precis vägledning. Vad som skall förstås med ett stipendium har därför många gånger fått avgöras i rättstvister. Nu har vi fått vissa normer, fastän rättsläget knappast kan betecknas som helt klart.

En förutsättning för skattefrihet har varit att ett stipendium inte utgjort ersättning för utfört arbete och att beloppet inte utbetalats av t. ex. arbetsgivaren.

I många fall har det varit enkelt att fastställa om förutsättningarna varit uppfyllda. Tveksamma fall har dock förekommit. Under senare tid har emellertid en skärpning i rättstillämpningen skett, och det gäller i huvudsak stipendier för deltagande i fackliga kurser. En avgörande faktor vid den skattemässiga bedömningen i dessa fall var om stipendiemottagaren innehade ett förtroendeuppdrag inom fackföreningsrörelsen. 1 så fall blev

stipendiet inkomstbeskattat, eljest inte.

Det är mot denna bakgrund, fru talman, man har att se regeringsförslaget, som syftar till att ge de fackliga stipendierna en mer enhetlig och rättvisare behandling. Den nyss nämnda skärpningen ledde till en osäkerhet, eftersom man i framtiden skulle bli tvungen att dra en gräns mellan kurser av facklig karaktär och sådana som var kunskapshöjande i största allmänhet.

Vidare ledde den nya tillämpningen i praktiken till att det inte sällan kunde blir mer eller mindre en tillfällighet som fick avgöra om ett stipendium skulle inkomstbeskattas eller vara skattefritt.

Beträffande stipendier för deltagande i fackliga kurser skulle det avgörande alltså vara om mottagaren hunnit bli vald till ett mindre förtroendeuppdrag eller inte. Enligt de nya reglerna skall en sådan omständighet inte längre vara avgörande för om beskattning skall ske.

Det måste nämligen för många ha tett sig ganska gåtfullt att ett stipendium av förevarande slag skulle inkomstbeskattas bara för att mottagaren har ett förtroendeuppdrag, som ger ingen inkomst alls eller kanske några hundralappar om året i ersättning.

Meningen med de nya reglerna är att möjliggöra kursdeltagande även för sådana anställda som inte har rätt till ledighet för studier med bibehållen lön. Att sådana löntagare skulle kunna få en viss ekonomisk kompensation från någon annan än arbetsgivaren eller denne närstående utan skatteeffekter framstår som ganska rimligt.

De nya reglerna innebär inte alls någon mer genomgripande förändring i förhållande till dagsläget och innefattar inte heller några nya principer. Liksom hittills skall ersättningar som utbetalas till anställda eller som utgör ersättning för utförda prestationer beskattas som vanlig inkomst.

De nya bestämmelserna berör alltså över huvud taget inte, Knut Wachtmeister, de anställda inom fackföreningsrörelsen eller sådana fall där t. ex. en ersättning utgår för att mottagaren skall hålla ett föredrag eller liknande på någon kurs.

Den enda nyheten är att ett fackligt förtroendeuppdrag inte skall utesluta skattefrihet. Det kan naturligtvis tänkas att den nya lagstiftningen kan komma att ge upphov till vissa gränsdragningsproblem.

Jag tror nu inte att detta blir någon större sak- problemet finns redan f. ö. - och dessutom vill jag framhålla att den effekten får man så gott som alltid när regler ändras. Det är alltså inget specifikt för det här fallet, fru talman.

De nya bestämmelserna är skrivna med sikte främst pä stipendier för deltagande i fackliga kurser. Detta hindrar givetvis inte att de även skall kunna tillämpas för andra slag av stipendier, som kan utges av organisationer utanför fackföreningsrörelsen.

Jag vill då understryka att det skall vara fråga om seriösa kurser. Ersättningen skall också ha den tidigare angivna karaktären - utgöra ett bidrag för att möjliggöra kursdeltagandet.

Som vi i skatteutskottet har konstaterat kan det tyvärr inte uteslutas att reglerna kan komma att användas på ett inte avsett sätt. Av denna anledning

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1982183:157

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tdl inkomstskattereformen, m. m.

har också utskottet ändrat propositionsförslaget, sä att reglerna till att börja med får tillämpas under en tvåårsperiod. Vunna erfarenheter får därefter utvärderas.

Fru talman! Med det sagda ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och alltså avslag pä reservationerna.

Anf. 17 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Anita Johansson säger att kartläggningen och redovisningen av de konfliktbidrag som betalas ut av fackföreningar och arbetsgivarorganisationer kan anstå till dess att man har sett hur skattereduktionen för fackföreningsavgift verkar.

Jag förstår inte riktigt logiken i detta. Det var faktiskt ett enigt skatteutskott som för ett och ett halvt år sedan begärde en fullständig sådan redovisning, och riksdagen beslöt i enlighet därmed. Riksdagen sade också att man borde göra en sådan kartläggning innan man tar slutgiltig ställning i fråga om medlemsavgifternas behandling i skattehänseende. Det var alltså ett mycket svagt försvar.

Jag skulle vilja ställa ett par frågor till Anita Johansson. Den första gäller integriteten när det gäller fackföreningsavgifter.

Jag sade i mitt inledningsanförande att det var rätt häpnadsväckande att den socialdemokratiska majoriteten när det gäller integritetsfrågan säger att de som det gäller helt enkelt har möjlighet att avstå frän skattereduktion. Det är häpnadsväckande att det när det gäller skattereduktion skall kosta 480 kr. att skydda integriteten. Anser Anita Johansson att detta är tillfredsställande?

Jag ställde i mitt inledningsanförande en fråga om stipendierna. Utskottsmajoriteten säger att riksskatteverket efter två år skall utvärdera den saken. Jag återupprepar min fråga: Hur kan riksskatteverket utvärdera en skattefrihet när det inte förekommer några kontrolluppgifter från arbetsgivarens sida och när det inte i stipendiemottagarens deklaration förekommer någon uppgift om en inkomst, eftersom den är skattefri?

Anf. 18 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Fru talman! Får jag ställa ett par frågor till utskottets företrädare, som nu försvarar systemet att de fackliga organisationerna kollektivt skall kunna lämna uppgifter om erlagda medlemsavgifter som skall kunna föranleda skattereduktion: Vem är ansvarig för dessa uppgifter? Har de fackliga organisationerna härmed uppgiftsskyldighet, med det åtföljande ansvar som lagstiftningen anger? Betyder det att det är de fackliga organisationerna som tar ansvar för eventuella felaktigheter i uppgifterna som kan leda till att skattereduktionen blir för stor eller för liten? Har man på det viset befriat den enskilde fackföreningsmedlemmen från att i sin egenskap av skattskyldig ansvara för detta?

Frågan kan ställas varför man gör just fackföreningsavgifter avdragsgilla. Jag har sagt några gånger att jag tror att man har fullgjort ett beställningsarbete från LO. Mycket av det som Anita Johansson sade bekräftade mitt

intryck att det är på det viset. Det gäller också de fackliga stipendierna där den ursprungliga motiveringen i propositionen var att man, precis som Anita Johansson sade i sitt anförande, ville gynna de fackföreningsmedlemmar som icke med nu gällande lagstiftning har rätt till ledighet utan löneavdrag för att delta i fackliga kurser. Det var precis dem som man avsåg.

Om man ville ge en möjlighet att täcka det inkomstbortfall som en fackföreningsmedlem som deltar i en facklig kurs får om han inte har rätt till bibehållen lön, borde väl, i analogi med detta, stipendiet också bli en beskattningsbar intäkt. Om man säger att avsikten är att kompensera för bortfall av en inkomst som blir beskattad, vore väl det naturliga att det stipendium som utgör kompensationen också blir beskattningsbart.

Anita Johansson sade egentligen ingenting om den utomordentligt hårda kritik som det ansvariga ämbetsverket, riksskatteverket, har framfört. Man får väl ändå säga att det är mycket ovanligt att en statlig myndighet använder så kraftiga ord i sin kritik av ett regeringsförslag som riksskatteverket har gjort. Men icke ett ord om detta från utskottets talesman.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tdl inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 19 ANITA JOHANSSON (s) replik:

Fru talman! Bara helt kort. Frågan om den skattemässiga behandlingen av fackföreningsavgifter har varit föremål för en hel rad utredningar under en följd av år.

Behandlingen av medlemsavgifter har varit förmånligare för, arbetsgivarorganisationerna och deras medlemmar än för fackföreningarna.

Fru talman! Så länge det gäller avdrag som gynnar kapitalägare och besuttna människor i samhället, blir det ett enhälligt och rungande nej från de borgerliga ledamöterna här i kammaren. Ni talar om integritet när det gäller fackföreningarna. Vi tycker att ni sysslar med petitesser. Folk pä riksskattesverket, som vi har talat med, är övertygat om att det i praktiken kommer att gå bra att genomföra denna ordning.

Vi själva är övertygade om att riksskatteverket kommer att klara uppföljningen i fråga om stipendierna.

Anf. 20 KNUT WACHTMEISTER (m) replik:

Fru talman! Det är häpnadsväckande att Anita Johansson i en integritetsfråga, som har behandlats och ventilerats på många häll och ansetts som mycket allvarlig, säger att det rör sig om petitesser. Är det dä också en petitess när skatteutskottets majoritet säger att den som är orolig för sin integritet kan avstå från detta skatteavdrag? Det är märkligt.

Svaret på min andra fråga var i stort sett goddag yxskaft. Beträffande utvärderingen säger Anita Johansson bara att hon är säker på att riksskatteverket klarar den frågan. Jag rekommenderar Anita Johansson att ringa upp riksskatteverket och tala om för tjänstemän där hur de skall göra en utvärdering utan tillgång till kontrolluppgifter på erhållna stipendier. Några uppgifter därom kommer ju inte heller att finnas i stipendiemottagarnas deklarationer.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m, m.

Anf. 21 BJÖRN MOLIN (fp) replik:

Fru talman! Jag tycker det var oförsiktigt av Anita Johansson att säga att de borgerliga, så fort det gäller begränsningar i avdragsrätten som har betydelse för dem här i samhället som har det bättre ställt, aldrig ställer upp. Vad både Anita Johanssons och mitt parti har varit med om är just en betydande avdragsbegränsning, som berör dessa grupper. Det skadar inte att tänka sig för innan man framför synpunkter av det slag som vi just har fått lyssna fill.

Vad sedan gäller relationen mellan avdragsrätt för avgifter till fackförbunden och arbetsgivarnas avgifter till sina medlemsorganisationer, har vi ställt oss bakom riksdagsbeslutet om att denna relation skall ses över. Jag tycker det finns skäl att uppnå likställighet på detta område.

I mitt tidigare anförande frågade jag vad som motiverade en skattereduktion just beträffande medlemsavgiften till fackliga organisationer men inte i fråga om avgiften till andra medlemsorganisationer. Jag tycker fortfarande att utskottets talesman går förbi hela problematiken om fackförbundens ansvar som uppgiftslämnare när det gäller de medlem.savgifter som ligger till grund för den här skattereduktionen.

Vad så gäller skattefriheten för stipendier för deltagande i bl. a. fackliga kurser finns det åter anledning att upprepa vad riksskatteverket har påpekat, nämligen att det för skattefrihet är betydelsefullt om stipendiegivaren är kopplad till stipendiemottagaren i den meningen att den senare utför arbete för den förre och att alltså stipendiet utgör ersättning härför. Risksskatteverket påpekar att man med den nya bestämmelsen helt kan kringgå den principen. Riksskatteverket säger också att det finns stora risker för att det här får en vidare applikation. Det är frågor som vi har ställt i utskottet och kammaren, men som vi inte får svar pä.

Anf. 22 ERIK WÄRNBERG (s):

Fru talman! Med anledning av mitt påpekande att man inte skulle utöka möjligheten till uppdelning av inkomster bland familjemedlemmar frågade Bo Lundgren mig om det innebar att skatteutskottets socialdemokratiska ledamöter nu skulle komma att ta ett initiativ för att ändra på nuvarande lagstiftning. På den frågan kan jag svara nej. Vårt klara ställningstagande är emellertid att de generösa regler som i dag gäller inte skall utvecklas pä andra områden. Det är därför som vi i dag säger nej till att använda samma regler på UTB, vilket moderaterna vill. Det är mitt svar på den frågan.

Beträffande frågan om stödet till familjerna, som jag inte bemötte i mitt första anförande, vill reservanterna bakom reservation 14, om jag har förstått dem rätt, få till stånd en ny stor utredning för att särskilt utreda ett speciellt regelkomplex av skatter just för barnfamiljerna. Det skulle kunna lösa barnfamiljernas problem när det gäller höginkomsttagare med stora skatter.

Utskottsmajoriteten är helt på det klara med att familjer med många barn i dag har en mycket besvärlig situation, även om inkomsten är hög. Men situationen blir åtskilligt besvärligare, om inkomsten är låg. Därför har

utskottsmajoriteten avsiktligt förfäktat att ett fullgott stöd till barnfamiljer aldrig kan skapas enbart över skatterna. Ett bättre sätt, som även skyddar dem med mycket låga inkomster, är att fortsätta pä den inslagna vägen, vilket exempelvis betyder högre barnbidrag i takt med ett större antal barn. Den vägen anser utskottsmajoriteten att man bör gå.

Eftersom regeringen nu har aviserat en samlad bearbetning av de många olika utredningsförslag som har framlagts på det familjeekonomiska området, anser utskottet att man inte skall börja om från början igen utan avvakta denna bearbetning. Därför avstyrker jag reservationen.

Det var ett par frågor som jag tidigare inte hann besvara. Stig Josefson frågade om vi från utskottsmajoriteten när det gäller pensionsförsäkringen var beredda att se till att de olika underlagen för socialförsäkringsavgiften blir likställda med vad som gäller för löntagare. Den utredning som i dag pågår om den s. k. staketmodellen-ett förslagom hur man skulle kunna dela upp en företagares företagsinkomster och privata inkomster så att säga i två skilda bokföringar kommer tämligen snart ut på remiss - skall lösa även problemet med egenföretagares pensionsunderlag sä att han inte behöver betala avgifter på belopp som går till pension. Men staketmodellen skall även lösa problemet när det går åt motsatt håll, vilket också sker ibland, då egenföretagaren undgår att betala arbetsgivaravgifter, eftersom de generösa ned- och avskrivningsregler som i dag finns för företag medför att han kan skjuta sin inkomst framför sig i många år och kanske inte ens tar ut den inom rörelsen utan på annat sätt i slutskedet. Också det problemet skall lösas genom den s. k. staketmodellen.

Jag kanske inte borde lägga mig i frågan om stipendierna, men jag vill ändå till Björn Molin säga att skattereduktionen inte är begränsad till stipendier för fackliga kurser. Skattereduktionen gäller alla motsvarande stipendier. Jag är nästan säker på att skattefriheten i dag redan finns för andra stipendier. Det är bara några fä som inte har denna skattefrihet och dit hör de fackliga organisationerna i första hand.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

Anf. 23 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! Jag blev inte riktigt på det klara med vad Erik Wärnberg sade när det gällde uppdelningen av räntor mellan makar som äger en schablontaxerad villa. För några månader sedan fördes en ganska upprörd debatt om Kjell-Olof Feldts uttalande att generalklausulen här skulle vara tillämplig. Då kom man snabbt fram till att den inte var tillämplig, vilket kanske lugnade en del. Finansministern gjorde dock en del tveksamma uttalanden.

Erik Wärnbergs uttalande här var emellertid inte tveksamt utan snarare ett uttalande som innebär att viljeinriktningen är klar. Man bör förändra möjligheterna att göra denna uppdelning av räntor mellan makar som bor i samma hus. Det kan naturligtvis vara besvärligt för en hel del familjer som befinner sig i den situationen. Därför vore det bra med ett klart uttalande. Jag inser att utskottets ledamöter kanske inte direkt nu i kammaren kan säga någonting. Men eftersom den socialdemokratiska gruppen i skatteutskottet

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning till inkomstskattereformen, m. m.

har den uppfattningen, är det väl logiskt att tänka sig att man informellt kan diskutera med regeringen i det här avseendet. Då kommer problemen för villaägarna fram.

Vårt resonemang om familjebeskattningen syftar naturligtvis inte till att gynna människor med stora inkomster. Ett exempel som jag tog upp gällde en genomsnittlig industriarbetare, en tväbarnsfamilj. Vad kan hända där under vissa omständigheter?

Erik Wärnberg säger att barnfamiljernas ekonomiska problem inte kan lösas enbart på skatteområdet. Nej, det jag tog upp var att deras problem inte får förvärras genom skattesystemets utformning. Vi kan inte lösa alla problem genom att förändra skattesystemet, och det är bl. a. därför som vi moderater har varit pådrivande när det gäller att införa det flerbarnstillägg i samband med det allmänna barnbidraget som nu också den socialdemokratiska regeringen tycker är bra. Det är en åtgärd just för att gynna dem som har det verkligt besvärligt - många barn och inte tillräckligt stor inkomst.

Det kan faktiskt inträffa att familjer måste ha socialbidrag för att kunna betala sin skatt. Jag tror trots allt att Erik Wärnberg och jag kan vara överens om att det är orimligt.

De utredningar på familjepolitikens område som gjorts och som regeringen nu skall göra en sammanfattande bedömning av har inte tagit upp dessa frågor. Familjeekonomiska kommittén har inte gjort det, bl. a. på grund av sina direktiv. Det är därför vi menar att man måste se över det här.

Anf. 24 ERIK WÄRNBERG (s):

Fru talman! Bo Lundgren säger att moderaterna inte är ute efter att gynna dem som har höga inkomster utan att de i lika hög grad vill gynna låginkomsttagarna. Det är möjligt att det är så, men resultatet av det förslag som Bo Lundgren har lagt fram är utan tvivel att man gynnar höginkomsttagarna. Effekten blir den.

Vi vill från vår sida inte gå med på att återinföra de gamla barnavdragen i beskattningen, utan vi vill använda ett system där man ger samma stöd åt flerbarnsfamiljerna, oavsett om de har låga eller höga inkomster.

Vi har samma intresse och samma insikt om att flerbarnsfamiljerna i dag är en klämd grupp. Men vi tycker att de flerbarnsfamiljer som har de sämsta inkomsterna är mera klämda än de som har de högsta inkomsterna.

Anf. 25 BO LUNDGREN (m):

Fru talman! För att inte alltför mycket förlänga debatten vill jag bara säga att i mitt anförande ingick naturligtvis att man parallellt med införande av grundavdrag för barn strävar efter större proportionalitet i beskattningen. Då blir inkomsteffekterna annorlunda.

Vi har tidigare haft diverse typer av grundavdrag som haft samma effekt, men det är snarare en effekt av progressiviteten i sig själv. En stark progressivitet förvärrar effekten, medan en minskad progressivitet och införande av grundavdrag för barn bidrar till att skattesystemet inte förvärrar situationen för barnfamiljerna.

Sedan måste man vidta andra åtgärder också, men det är väl ett rimligt krav att ställa på skattesystemet, som jag ser det.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 1 (begränsningen av underskottsavdragens skattemässiga värde)

Utskottets hemställan bifölls med 217 röster mot 14 för reservation 1 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftning tid inkomstskattereformen, m. m.

Mom. 2 (utredning om underskottsavdrag)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 2 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 5 (räntetillägg för bil e. d.)

Efter ställda propositioner på bifall till

dels utskottets hemställan,

dels reservation 3 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. och

dels reservation 4 av Stig Josefson m. fl. bifölls utskottets hemställan med acklamation.

Mom. 6 (räntetillägg för bostad i jordbruk)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 5 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 8 (kvittning av vissa räntetillägg)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 6 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 9 (kvittning mellan makar)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 7 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 10 (ackumulerad inkomst)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 8 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl. i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Mom. 11 (slopande av skattereduktion för fackföreningsavgift)

Utskottets hemställan bifölls med 154 röster mot 137 för reservation 9 av Stig Josefson m.fl.

Mom. 12 (ändring av reglerna om skattereduktion för fackföreningsav-

gift)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 10 av Stig Josefson m. fl. i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Följdlagstiftn ing tdl inkömstskatte-reformen, m. m.

Mom. 13 (kartläggning av medlemsavgifter och konfliktbidrag)

Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 137 för reservation 11 av Stig Josefson m.fl.

Mom. 14 (särskild fastighetstaxering)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 12 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 15 (stipendier)

Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 137 för reservation 13 av Knut Wachtmeister m. fl. i motsvarande del.

Mom. 16 (familjebeskattning)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 14 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 20 (inkomstuppdelning mellan makar i näringsverksamhet)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 15 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 23 (avdrag för resor till och från arbetet m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 274 röster mot 17 för motion 1722 av Tommy Franzén m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 25 (schablonavdraget i inkomstslaget tjänst)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 16 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Motn. 27 (pensionsförsäkring)

Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion 1173 av Tommy Franzén m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 30 (bostadssparande)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 17 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 31 (skattereduktion för visst bank- och aktiesparande)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 1741 av Lars Werner m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 32 (skattereduktion för aktieutdelning)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 18 av Stig Josefson m, fl,, bifölls med acklamation.

Mom. 33 (dubbelbeskattning av aktieutdelning) Nr 157

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 19 av Stig Josefson Fredaeen den
m. fl., bifölls med acklamation. 2? mai 1983

Mom. 34 (internationellt biståndsarbete) Bidrag tdl den

Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 16 för reservation 20 av nsykiatriska vår-
Björn Molin. 1 ledamot avstod från att rösta. j „ ™

Mom. 36 (skärpt skatt pä realisationsvinst)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 371 av Lars Werner m. fl, i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Mom. 37 (kapitalbeskattningen)

Efter ställda propositioner pä bifall till

dels utskottets hemställan,

dels reservation 21 av Stig Josefson m. fl. och

dels motion 371 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del bifölls utskottets hemställan med acklamation.

/V/ow. 38 (omsättningsskatt på aktier)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 370 av Lars Werner m.fl., bifölls med acklamation.

Mom. 39 (reformering av avdragssystemet)

Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 883 av Lars Werner m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 40 (riktlinjer för skattepolitiken)

Utskottets hemställan bifölls med 275 röster mot 17 för motion 439 av Lars Werner m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

5 § Bidrag till den psykiatriska vården, m. m.

Föredrogs socialförsäkringsutskottets betänkande 1982/83:26 om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m. m. (prop.

1982/83:174 delvis) och

socialutskottets betänkande

1982/83:40 om bidrag till den psykiatriska värden m. m. (prop. 1982/83:174
delvis). 4j

Nr 157 Anf. 26 FÖRSTE VICE TALMANNEN;

Fredaeen den__ Socialförsäkringsutskottets betänkande 26 och socialutskottets betänkan-
27 mai 1983____ ' ' debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande båda dessa
_____________ betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Bidrag till den

psykiatriska vår-' Anf. 27 ALLAN ÅKERLIND (m):

dp 1 m m Fru talman! I socialförsäkringsutskottets betänkande nr 26 behandlas vissa

ersättningar till sjukvårdshuvudmännen. Vi moderater är ense med utskottsmajoriteten utom på en punkt. Det gäller ställningstagandet till ett förslag i motionen 1081, som behandlas i betänkandet. Där föreslås en ökad valfrihet mellan offentligt värdutbud och. privat vård.

I motionen redovisas vad som nu gäller i fråga om öppen läkarvård, tandvård och sjukgymnastisk behandling, där vi har en större möjlighet till valfrihet än vi har inom vårdverksamheten när det gäller sjukhem, långvård, osv. Motionärerna skriver där bl. a.;

"En rimlig valfrihet borde pä motsvarande sätt åstadkommas också i fråga om sjukhemmen, där utbyggnadsbehovet fortfarande är stort. Även långvarigt sjuka - och inte minst de - har olika önskemål och behov som gör mångfald i vårdutbudet önskvärd. Den 'värdpeng' som i dessa fall betalas ut från sjukförsäkringen - 45 kr. per dygn - täcker endast en mycket liten del av de verkliga kostnaderna för vården, som vid landstingsdrivna sjukhem uppgår till ungefär 500 kr. om dygnet. Återstoden betalas medelst landstingsskattemedel. Även om vården vid enskilda sjukhem normalt endast kostar ungefär hälften så mycket, kan ytterst få patienter betala återstoden av vårdkostnaden själva. De enskilda sjukhem som finns blir på så sätt helt beroende av bidrag frän landstingens sida. Detta motverkar tillkomsten av nya enskilda sjukhem.

Ett sätt att åstadkomma en ökad valfrihet och ett bättre resursutnyttjande vore att låta en större del av kostnaden också för sjukhemsvärden betalas via sjukförsäkringen i stället för medelst landstingsskatt."

Moderaterna i utskottet har tyckt att det här förslaget är bra. Vi vill öka vårdutbudet och valfriheten. I reservation nr 2 vid det här betänkandet har vi moderater yrkat bifall till motionsförslaget. Vi menar bl. a. att vårdplatsantalet skulle kunna ökas till oförändrad kostnad för samhället, och alternativa vårdformer skulle lättare kunna prövas. Vidare skulle ortsanknuten vård i mindre enheter underlättas. Landstingen skulle också få bättre möjligheter att tillgodose den-specialiserade sjukvärden.

Det förtjänar att upprepas att resultatet av detta förslag skulle bli oförändrad kostnad för samhället, men fler vårdplatser. Vidare skulle det alltså bli lättare att pröva alternativa värdformer, och ortsanknuten vård i mindre enheter skulle underlättas. Landstingen skulle också, som sagt, ges större möjligheter att tillgodose den specialiserade sjukvårdens behov.

Vad är det då för fel på detta förslag, kan man fråga sig. Enligt min mening är det rätt egendomligt att vi moderater står ensamma bakom förslaget om utredning. Sammantaget skulle ju förslaget leda till betydande förbättringar. 42

Vi vill att förslaget skall utredas, och jag tycker att det är märkligt att inte alla Nr 157
partier har gått med på en utredning. Fredagen den

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2 vid socialförsäkringsut- yi mai 1983

skottets betänkande nr 26.

Bidrag till den
Anf. 28 MARGÖ INGVARDSSON (vpk): psykiatriska vår-

Fru talman! Underden vecka som gått har jag ringt till kassapersonalen på j några vårdcentraler för att få besked om hur bestämmelserna om hur barn kan kvalificera sig för kostnadsbefrielse enligt högkostnadsskyddet tillämpas i praktiken. Jag fick samma svar av samtliga som jag frågade. De sade: Den bestämmelsen är omöjlig att följa. Inte kan man börja fråga om barnen i en familj har samma far eller mor, när det står mänga i kön och hör allt som sägs.

Föreskriften, som med rätta kan betecknas som genant, lyder så här: Barn som gemensamt kan kvalificera sig för kostnadsbefrielse är biologiska barn. adoptivbarn, styvbarn och fosterbarn. Förutsättningen är att föräldern eller föräldrarnas gemensamt har barnen i sin värd. För barn till personer som sammanbor och som dels har gemensamt barn, dels barn var för sig gäller att barnen i familjen gemensamt får kvalificera sig för avgiftsbefrielse. Har personerna barn var för sig, men saknar gemensamt barn, gäller inte samfällt högkostnadsskydd för barnen.

I klartext innehåller denna skrivning, att om en man och en kvinna sammanbor och har var sitt barn med sig i boet, räknas barnen enbart som tillhörande samma familj, om mannen och kvinnan även har ett barn tillsammans. Det förefaller ytterst svårt att med bibehållande sekretess i ett väntrum klara ut vilka barn som omfattas av det familjebaserade högkostnadsskyddet. Regler och bestämmelser som är konstruerade så. att de i praktiken inte kan tillämpas har nämligen redan avskaffat sig själva. Men då sådana förordningar alldeles undergräver tilltron till och respekten för förordningar bör de också formellt avskaffas.

Enligt utskottets skrivning skall barnens familjetillhörighet klaras ut i samband med pensionskommitténs betänkande SOU 1981:61. Men enligt vpk:s mening är väl ändå detta en något överdriven formalism. Riksdagen borde ju omedelbart kunna enas om att alla barn i en familj skall räknas till samma familj då det gäller ett gemensamt högkostnadsskydd.

Vpk:s grundinställning till patientavgifter i öppen sjukvård är att dessa helt
bör slopas och kostnaden i stället betalas helt över skatten. Vi har vid en rad
tillfällen redovisat våra skäl härför, och för att inte i onödan förlänga
debatten hänvisar jag till tidigare vpk-uttalanden i denna fråga. Men till dess
att vpk har vunnit förståelse för kravet pä att helt slopa patientavgifterna är
det angeläget att en översyn görs av högkostnadsskyddet, så att det fungerar
bättre än vad det gör f. n. Karensbeloppet vid sjukresor chockhöjdes
fr. o. m. den 1 januari 1981, från 13 kr. till 30 kr., vilket innebär en höjning
med 125 %. För människor med behov av många och regelbundna
behandlingar, exempelvis psoriasissjuka, njursjuka som måste ha dialys och
reumatiker, har kostnadshöjningarna blivit sä betungande, att människor av 43

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag tdl den psykiatriska vården, m. m.

ekonomiska skäl tvingas avstå frän nödvändig behandling. Högkostnadsskyddet borde även omfatta sjuk- och behandlingsresor, såsom vi har föreslagit i vår motion 729.

Krånglet med en halv stämpel för sjukvärdens behandling bör också slopas. Patienter som regelbundet behöver sjukgymnastik är en av de grupper som missgynnas av en halv stämpel. Eftersom det behövs 30 stämplar under ett år för att få avgiftsbefrielse för sjukgymnastik, hinner patienten även vid regelbunden behandling sällan utnyttja sitt högkostnadsskydd, då det är långa väntetider för sjukgymnastik.

I vpk:s motion 2416 föreslås bl. a. att sjukförsäkringens läkarvårdsersättning till sjukvårdshuvudmännen bör konstrueras så, att den förebyggande, uppsökande och uppföljande sjukvården prioriteras. Sjukförsäkringens läkarvårdsersättning till sjukvårdshuvudmännen är nu konstruerad så, att den vård som kan betecknas som vård enligt löpande-bands-modellen gynnas framför den vård som verkligen syftar till att undersöka vad som är orsaken till patientens sjukdom. Det lönar sig bättre för sjukvårdshuvudmännen att läkarna hinner med många besök på en dag än att doktorn ger sig lid med patienten, även om han på så sätt kanske spar pengar åt samhället genom att patienten får rätt behandling från början och inte behöver återkomma gång på gång till sjukvården.

Detta vpk-förslag avstyrks i utskottsskrivningen med motiveringen att något godkännande från riksdagen inte behövs för att överenskommelsen mellan regeringen och Landstingsförbundet om sjukvårdsersättningens storlek skall gälla, samt att ersättning vid läkarvård endast kan beviljas om värden ges på grund av sjukdom. Här måste det föreligga en missuppfattning från utskottets sida. Vårt förslag gäller inte den överenskommelse som redan fattats av parterna, utan ett uttalande av riksdagen hur den framtida läkarvårdsersättningen bör konstrueras. Detta måste väl ändå rymmas inom riksdagens kompetensområde. Dä jag är medveten om att påpekanden om missuppfattningar bör ske i utskottet och inte skett den här gängen, får jag återkomma till denna del av vår motion under den allmänna motionstiden.

Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservationerna 1 och 3 av Tommy Franzén, fogade vid socialförsäkringsutskottets betänkande 26.

Anf. 29 LARS-ÅKE LARSSON (s):

Fru talman! I socialförsäkringsutskottets betänkande 26 behandlas vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen samt några andra ärenden i proposition 174, där regeringen redovisar överenskommelser som träffats mellan sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen under är 1984 samt om statsbidrag till den psykiatriska värden för åren 1982-1984.

Det bör betonas att den totala ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen höjs med 427 milj. kr. till totalt 5 739 milj. kr. Med tanke pä det besvärliga ekonomiska läge vi befinner oss i är det en avsevärd höjning av ersättningarna.

Från den 1 juli 1983 tar sjukvårdshuvudmännen över ansvaret för

hjälpmedel till handikappade elever i skolan och studerande i högskolan. En ny ersättning till sjukvårdshuvudmännen införs för att stimulera en snabbare utveckling mot öppna vårdformer inom psykiatrin. När det gäller en snabbare övergäng från institutionsvård till öppen psykiatrisk vård skall under 1984 utvecklingsläget redovisas för socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning.

I reservation 1 ser vpk positivt på att övergången till öppnare vårdformer inom psykiatrin stöds med en särskild ersättning under 1984. Man kräver att detta bidrag skall permanentas för läng tid framåt. Utskottet är positivt till att underlätta övergången frän sluten till öppen värd inom psykiatrin.

Enligt regeringens förslag skall detta utvecklingsarbete, som jag sade förut, redovisas till socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning. Utskottet anser att resultatet av dessa redovisningar bör avvaktas, innan riksdagen gör några bindande uttalanden. Helt enkelt behöver vi veta litet mer om hur omstruktureringen av den psykiatriska vården skall ske på längre sikt.

Bakom reservation 2 står moderaterna. Reservationen bygger pä yrkande 1 i motion 1081, där det anhålls om en utredning om möjligheterna att låta en större del av vårdkostnaderna på sjukhem och sjukhus betalas via sjukförsäkringen i stället för via landstingsskatt för att, som man säger, öka pafienternas valfrihet. Grundidén i motionen är självklar: Man vill öka möjligheterna att - och det med samhällets stöd - få fram fler privata sjukhem.

Vi kan helt enkelt bara konstatera att det föreligger en stor ideologisk skillnad mellan oss socialdemokrater och moderaterna i uppfattningen om vem som i största möjliga utsträckning bör sköta sjukvården. En ökning av den privata värden är inte något som vi kan ställa oss bakom. Uppmuntrar man den utvecklingen, kommer resultatet på längre sikt att innebära en risk för att vårdens kvalitet avgörs av vad som finns i den egna plånboken - och det kan inte vara riktigt. Vi håller fast vid att vården skall vara likvärdig för alla.

En motion i samma syfte som motion 1081 avslogs redan vid förra riksmötet. Utskottets majoritet är överens om att ett genomförande av förslaget skulle innebära en stor förändring av landstingens roll och ansvar beträffande hälso- och sjukvården. Här är det ändå landstingen som har den största kompetensen för att se till att alla ges lika vårdmöjligheter.

I reservation 3 begär vpk en översyn av högkostnadsskyddet.

Högkostnadsskyddet innebär att en patient som gjort 15 läkarvårdsbesök och/eller läkemedelsinköp är befriad från kostnaderna för dessa under ett år räknat från första besöket eller inköpet. Två sjukvårdande behandlingar jämställs med ett läkarbesök. För barn i samma familj finns ett gemensamt högkostnadsskydd.

Reservanten anser att det gemensamma högkostnadsskyddet för barn bör innefatta alla barn i en familj oavsett om de samboende föräldrarna har gemensamma barn eller inte. Vidare vill vpk att en sjukvärdande behandling skall jämställas med ett läkarbesök och att kostnaderna för sjukresor också

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag till den psykiatriska vården, m. m.

Nr 157 skall omfattas av högkostnadsskyddet. Jag förstår att det var dessa krav som

Fredaeen den Margö Ingvardsson argumenterade för. Hon var något missnöjd med

27 mai 1983 utskottets behandling, men det har funnits tillfällen för vpk att ännu mer föra

_____________ fram dessa frågor i yttrandena vid utskottets sammanträden.

Bidrag till den Familjetillhörighetsbegreppet inom högkostnadsskyddet är detsamma

psykiatriska vår- ''" ' sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen. Nyligen har frågan om
den m m familjetillhörighetsbegreppet behandlats av riksdagen. Den proposition som

då var aktuell gällde samordningsfrågor inom det socialpolitiska bidragssystemet. Avsikten är att ett ställningstagande i fråga om familjetillhörighetsbegreppet skall anstå i avvaktan pä beredningen av pensionskommitténs betänkande SOU 1981:61. Vi vill alltså se resultatet av denna beredning innan vi tar ställning. Det kan vara välmotiverat.

När det gäller högkostnadsskyddet för sjukresor har utskottet för kort tid sedan behandlat motioner i ämnet. Då hänvisade vi till den proposition som vi nu diskuterar. I propositionen aviseras en arbetsgrupp som skall tillsättas med anledning av sjukreseutredningens förslag om att det ekonomiska ansvaret för sjukresorna skall överföras till landstingen den 1 januari 1985.

Det finns starka skäl att avvakta vad denna beredning kommer fram till. Högkostnadsskyddets utformning kommer också att beröras i samband med att riksförsäkringsverket och socialstyrelsen genomför en uppföljning och utvärdering av de olika förmånerna inom läkemedelsområdet.

Här pågår således arbete på olika håll, vilket gör att det nu inte finns anledning att genomföra en översyn av högkostnadsskyddet. Ett sådant arbete pågår ju redan eller kommer snart att starta. Den begärda översynen skulle därför inte ge snabbare resultat.

Motion 1818 av Margareta Winberg m. fl. har fått en välvillig behandling av utskottet. Det är här fråga om ersättning för flera sjukvårdande behandlingar per dag. Utskottet har funnit att det i och för sig inte föreligger några hinder att utge ersättning för mer än en sjukvärdande behandling per dag. Utskottet förutsätter också att man i det kommande arbetet inom socialdepartementets hälso- och sjukvårdsberedning noga uppmärksammar eventuella tendenser till styrning av vårdens innehåll på grund av försäkringsersättningens konstruktion. Därmed anser vi att motionens yrkande är tillgodosett.

Med detta korta inlägg ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 30 ALLAN ÅKERLIND (m) replik;

Herr talman! Lars-Åke Larssons argumentering mot förslaget i reserva
tion 2 var litet märklig. Vi vill där öka möjligheterna att använda även privat
sjukvård. Lars-Åke Larsson säger att vi vill med samhällets stöd öka
46 möjligheterna till privat vård.

Vi framhåller att det inte är fråga om några ytterligare kostnader för     Nr 157
samhället. Det är en omfördelning vi är ute efter, frän landstingsskatt till den     pi-ofianen den
allmänna försäkringen, så att detta i stället betalas med försäkringskostna-     9-7       ■ .Qn-i
der. Det gäller alltså en omfördelning, inte några ökade utgifter.

Omvårtförslagskulle genomföras blirdet påsikt billigare,bl. a.därföratt Ridfng tid den de privata sjukhemmen kan drivas till lägre kostnader. Det är en ideologisk nsvkialriska vår-skillnad, säger Lars-Åke Larsson. Ja, det torde det förvisso vara, med de j motiveringar han har. Oavsett kostnaderna, oavsett att det är dyrt att ligga på landstingens sjukvårdsinrättningar, ofta dyrare än inom den privata vården, vill Lars-Åke Larsson ändå hålla fast vid och tvinga alla människor som är sjuka att bara ha en möjlighet till sjukvård, dvs. den offentliga sjukvårdsinrättningen.

Detta är verkligen en ideologi till döds, så att säga. Då bryr man sig inte om valfriheten, inte om kostnaderna, inte om ett ökat utbud för de enskilda, som de behöver ha. Då har man bara en ideologisk strävan att alla skall ha precis samma sorts vård. Valfriheten får inte ökas, som vi från moderat håll vill göra.

Det blir plånboken som avgör, säger Lars-Åke Larsson, om vi moderater får igenom vårt förslag. Det är ett märkligt argument. Om man inte gör denna omfördelning som vi föreslär, blir det verkligen plånboken som avgör, därför att det är bara de som har det mycket gott ställt som har råd att ligga på de privata hemmen. Det är det vi vill ändra på.

Anf. 31 MARGÖ INGVARDSSON (vpk) replik:

Herr talman! När det gäller konstruktionen av reglerna för barn när det gäller att få tillhöra högkostnadsskyddet tycker jag att vi i riksdagen utan något prestigetänkande kunde vara eniga om att denna skrivning är ett olycksfall i arbetet. Det är en sådan här typisk skrivning, som har utarbetats av tjänstemän som inte vet riktigt hur det fungerar i praktiken. Det är faktiskt omöjligt att tillämpa de här reglerna i praktiken - på en vårdcentral, i ett väntrum, i kön framför en lucka. Eftersom reglerna har tillkommit, måste det ju vara med den motiveringen att de skall följas. Jag undrar om man frän myndigheternas sida på något sätt har följt upp detta och hört efter hur personalen följer bestämmelsem och vad den har för synpunkter på denna.

Man skall inte behöva vänta på en särskild utredning för att enas om att barn i en familj tillhör samma familj, oavsett vem som är deras far eller deras mor. Jag tror inte att man kommer att missbruka detta högkostnadsskydd i någon större utsträckning, så att det finns risk för att man t. ex. släpar med sig grannens barn till doktorn för att tjäna 30 eller 40 kr.

På en punkt förstod jag inte Lars-Åke Larsson, och det var när han sade att
vi i utskottet skulle ha bevakat dessa frågor bättre. Högkostnadsskyddet har
vi tagit upp i reservation nr 3. Beträffande ersättningen till sjukvårdshuvud
männen har vi gjort ett särskilt yttrande. Jag påpekade i mitt inlägg att vi
tyvärr inte har följt upp den frågan riktigt i utskottet, men jag avstod frän att
göra några särskilda påpekanden och hänvisade till att jag återkommer till 47

frågan under den allmänna motionstiden.

Nr 157 Anf. 32 LARS-ÅKE LARSSON (s) replik:

Fredaeen den " talman! Jag vill kortfattat svara Allan Åkerlind.

27 mai 1983 Jag sade i mitt inledningsanförande att moderaterna är pigga på att öka den

_____________ privata delen av sjukvården i vårt land. Det är vi emot. Det är bara att klart

Bidrag tid den konstatera detta.

nsykiatriska vår- Beträffande talet om att kostnaderna blir lägre i den privata sjukvården vill

den m m jagsägaattdet inte gjorts några undersökningar som skulle kunna bevisa att

det på lång sikt blir på det sättet. En annan fråga är om det dessutom inte är så att en utbyggnad av den privata sjukvården skulle få göras på bekostnad av kvaliteten. Det gäller ju att ge alla människor likvärdiga möjligheter till värd när sådan behövs. Det är här den stora skillnaden finns mellan oss socialdemokrater och moderaterna, och jag tror inte att jag behöver säga mer om detta.

Margö Ingvardsson talade om den översyn av högkostnadsskyddets utformning som vpk har begärt. Men en sådan påskyndar inte ärendet. I utskottsbetänkandet hänvisas till de utredningar som pågår. Det är fråga om att få fram resultat snabbt, och det gör man inte genom att företa ytterligare en översyn, utan det blir kaka på kaka.

Margö Ingvardsson var också inne pä frågan om huruvida vpk bevakat de här frågorna i utskottet, och det är möjligt att man till en del har varit inne på dem. Men vi måste se på frågorna om familjetillhörighet och annat i ett sammanhang, och i det avseendet har det genom Margö Ingvardssons inlägg inte framkommit något nytt.

Anf. 33 ALLAN ÅKERLIND (m) replik;

Herr talman! Lars-Åke Larsson säger att det inte finns några undersökningar som visar att det blir billigare med privat vård än med offentlig vård. Nej, det är riktigt. Men jag tror att det blir billigare, och Lars-Åke Larsson säger att man inte kan uttala sig om det. I reservation nr 2 har vi föreslagit en utredning av bl. a. detta. Om riksdagsmajoriteten skulle bifalla den reservationen får vi en utredning, och då får vi också reda på om det blir billigare.

Anf. 34 MARGARETA WINBERG (s);

Herr talman! Jag tänker ägna några minuter ät min motion 1818. Den tar upp ett udda, dolt, men därför inte oväsentligt problem.

Problemet drabbar helt och hållet kvinnor. Det är måhända därför det är dolt. Kvinnors problem och kvinnors sjukdomar hör ju inte till de saker som man i appeller på gator och torg, i slutna sammanträdesrum eller i den här kammaren alltför ofta talar om och talar för. Det är i stället så, att med den maktstruktur vi har i vårt samhälle tenderar dessa frågor att gömmas undan, nästan förlöjligas och motarbetas.

Min motion handlar om epilering, dvs. borttagande av generande hårväxt.

För många fler än vad man kan ana är detta ett stort problem. Det har jag

blivit varse sedan jag skrivit den här motionen och många kvinnor från olika

48 delar av landet berättat hur de, för att exempelvis kunna stå ut med att gå till-

jobbet, eller för att deras barn skall acceptera att krama dem eller sitta i deras knä, har fått ge ut tusentals kronor till privat behandling, utförd av hudterapeuter. Man har nämligen inte fått sjukvårdshuvudmannen, landstinget, att anse det vara ett medicinskt problem utan enbart ett kosmetiskt, som alltså inte berättigar till ersättning från försäkringskassan.

I mitt hemlandsting, Jämtlands läns landsting, har man varit föregångare på så vis att man jämställer epilering med sjukvårdande behandling, och kvinnor kan efter remiss fä behandling pä samma villkor som för t. ex. sjukgymnastik, alltså med en egenavgift pä 15 kr. Det är bra. Men långt ifrån alla landsting betraktar, som jag sade, epilering som sjukvårdande behandling. Stockholms läns landsting gör det inte, inte heller exempelvis Värmlands läns landsting. Man löser problemet - om man över huvud taget gör det - genom fondmedel eller genom socialbidrag. Detta måste man betrakta som mycket märkligt.

Många är de goda råd som läkare gett förtvivlade kvinnor som söker hjälp för sin hårväxt. Det kan t. ex. låta så här: Men inte skall du vara så förtvivlad för detta - tänk på alla medelhavskvinnor, så vackra de är i sina svarta mustascher! Det är ett direkt citat från en läkare. Och det är i sanning en klen . tröst i en besvärlig situation. Man snuddar nästan vid tanken att göra en spegelbild av vårt samhälle och sätta in en man som får ett liknande besked i en liknande situation. Jagskall inte göra det-bara tänka det. Och tanken blir absurd. Men att spegla verkligheten i motbild visar ofta på en absurd verklighet.

För att hjälpa alla de kvinnor som i dag bor i län där landstinget inte vill ge denna hjälp, vill jag ställa följande fråga till utskottets talesman: Anser utskottet att epilering skall betraktas som sjukvärdande behandling? Jag tror att det vore bra att få ett klarläggande på den punkten.

Det konkreta problem som jag redovisat i min motion handlar om att man inte kan erhålla behandling mer än en, i undantagsfall två, gånger per dag. Med de reseavstånd som finns i ett glesbygdslän blir det orimligt, allra helst som man t. ex. för att ta bort hår pä överläppen måste behandla läppen vid fyra till sex behandlingstillfällen för att varje härsträ skall vara behandlat en gäng. Sedan mäste varje hårstrå gås över ytterligare 5-15 gånger för att definitivt försvinna. Detta drar ut på tiden och blir ett orimligt lidande för patienten, ett lidande som skulle kunna undvikas eller åtminstone minime-ras, om det hade varit möjligt att göra flera behandlingar varje dag. Det skulle dessutom minska kostnaderna både för samhället och för den enskilde.

Man kan då ställa sig frågan: Varför har det blivit så här? Varför har man utecklat en praxis i Jämtlands län som är till men för patienten och står i strid med intentionerna hos oss lagstiftare?

Jag vill inte klandra försäkringskassan i Östersund. Man bygger sitt handlande på vad riksförsäkringsverket sagt. Man har skickat papper till mig, bl. a. ett yttrande från en konferens som riksförsäkringsverket hållit. Där står det klart och tydligt: "Ersättning för mer än en behandling under samma dag måste tillhöra undantagen."

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag tdl den psykiatriska vården, m. m.

4 Riksdagens protokoll 1982/83:157

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag tdl den psykiatriska vården, m. m.

Att ett centralt verk inte förmås skapa en praxis som gagnar patienterna tycker jag är märkligt. Det står ju i strid med lagstiftarnas intentioner.

Jag gläds därför ät att utskottet skriver som det gör och som vi hörde Lars-Åke Larsson redogöra för i sitt anförande. Man konstaterar att det inte föreligger några formella hinder för att erhålla flera behandlingar per dag. Man konstaterar att de hinder som exempelvis försäkringskassan i Jämtland reser inte har stöd i någon författning eller anvisning.

Man konstaterar slutligen - och det känns mycket bra - att ekonomiska konstruktioner inte får styra vårdens innehåll och uppläggning, en sanning som det kommer att ta lång tid att få gehör för men som är mycket viktig. I och med dessa konstateranden är jag nöjd med behandlingen av min motion och yrkar bifall till utskottets hemställan pä denna punkt.

Jag hoppas avslutningsvis, herr talman, att det som Lars-Åke Larsson och jag nu har sagt hörs ända in i riksförsäkringsverkets sammanträdesrum, sä att man kan ändra praxis till gagn för patienterna - inte som nu till förfång för patienterna.

. Anf. 35 LARS-ÅKE LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag har under den här utskottsbehandlingen fått lära mig ett nytt ord - epilering. Jag hade inte uppmärksammat det tidigare. Det är en viktig fråga.

Jag vill hänvisa till att utskottet 1979 behandlade detta ärende. Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning för medicinsk kosmetologisk behandling i de fall denna är ett led i behandlingen av en viss sjukdom och behandlingen utförs inom den offentliga värden eller av privatpraktiserande läkare som är ansluten till sjukförsäkringen. Det är alltså dessa regler som nu gäller.

Det kan naturligtvis finnas tveksamma fall. Det är inte meningen att denna form av vård skall vara rent kosmetologisk utan man skall kunna konstatera att en sjukdom föreligger, t. ex. en psykisk sjukdom, som lätt kan vållas av sådana besvär som det här är fråga om.

Vid behandlingen av ärendet 1979 inkom yttranden från Landstingsförbundet och socialstyrelsen om hur man ser på detta, och jag tror att vi kan klara det på ett ganska enkelt sätt. Men jag anser att det är olyckligt att man bedömer på olika sätt i olika delar av landstingsområdena. Jag menar att detta inte bara får vara skönhetsvärd; man måste också bygga på sjukdomsbegreppet. Det är vår mening om möjligheten att få epilering, och jag tror att den möjligheten kommer att föreligga.

Anf. 36 MARGARETA WINBERG (s) replik:

Herr talman! Jag är helt överens med Lars-Åke Larsson om att detta skall vara medicinskt motiverat. F. ö. vill jag tacka för svaret - jag är mycket nöjd med det.

Anf. 37 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de moderata reservationer som är fogade till socialutskottets betänkande 40. Orsaken till dessa reservationer är det faktum att vi från moderat sida inte kan acceptera den uppgörelse som regeringen har gjort med sjukvårdshuvudmännen. Vi anser att man pä nytt skall ta upp förhandlingar på denna punkt.

Vi vill också ha en besparing på 2,5 miljarder kronor när det gäller anslaget till den psykiatriska värden - det bidrag som staten skall ge sjukvårdshuvudmännen för budgetåret 1983/84. Detta statsbidrag är enligt vår uppfattning att betrakta som ett generellt, allmänt bidrag, och det är inte knutet till speciella prestationer frän sjukvårdshuvudmännens sida när det gäller just den psykiatriska värden. Jag vill slå fast att en minskning av bidraget inte får någon direkt konsekvens speciellt för den psykiatriska vården, utan skall ses som en minskning av sjukvårdshuvudmännens inkomster totalt sett.

Orsaken till att vi lägger fram detta förslag är det samhällsekonomiska och statsfinansiella läget. Vi har också i partimotionen föreslagit att kommuner och landsting skall ha nolltillväxt under kommande år. Om man följer detta förslag kommer inte kommunernas finansiella situation att försämras i förhållande till vad som blir fallet om man förutsätter den höjning som har gjorts i propositionen och i uppgörelser i övrigt. Landsting som har en speciellt svår situation kommer att fä ett riktat stöd enligt förslaget i propositionen.

I denna fråga anser vi moderater att det speciellt riktade stödet skall ökas med ytterligare 100 milj, kr., under förutsättning att den besparing som vi föreslår på 2,5 miljarder kronor vinner bifall här i kammaren. Det kanske kan förefalla ganska drastiskt att sänka det speciella stödet, men vi mäste ändå karakterisera det som ett generellt statsbidrag till landstingen. Orsaken till detta, herr talman, är ju helt enkelt det budgetekonomiska läget och de budgetunderskott som vi har beträffande statens finanser. Vi moderater ser mycket allvarligt på detta. Först och främst gäller det budgetunderskottet. Under 1982/83 beräknas det av regeringen till 91,8 miljarder kronor. Det innebär att underskottet blir ca 16 miljarder större än vad förra regeringen hade beräknat. Det är således en inycket kraftig ökning av budgetunderskottet pä ett enda år. Detta innebär i sin tur att vi snart är uppe i ett budgetunderskott på 100 miljarder kronor.

Om vi ser i långtidsbudgeten, som presenteras i kompletteringspropositionen, finner vi en kartläggning av konsekvenserna för budgetutvecklingen fram till 1987/88. Dessa konsekvenser baseras på redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Trots underskattningar när det gäller utgiftstillväxten ökar underskottet i långtidsbudgeten till 120 miljarder kronor 1987/88. Andelen av BNP skulle då motsvara 13,2 %, och statsskulden skulle växa till över 900 miljarder kronor mot 400 miljarder kronor i dag. Detta är en oacceptabel utveckling. Ändå har man i långtidsbudgeten utgått från väldigt positiva grundförutsättningar, så positiva förutsättningar att vi inte anser dem vara realistiska.

En annan faktor är den offentliga sektorns ökning. På detta område

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag tdl den psykiatriska vården, m. m.

Nr 157 innebär regeringens politik framför allt en mycket kraftig ökning av de

Fredaeen den offentliga utgifterna 1983. De reala offentliga utgifterna förväntas nu öka

27 mai 1983 ' °' ' snabbare än vad regeringen räknade med i januari eller med 4,3 %

_____________ jämfört med tidigare 3,9 %. Den offentliga utgiftsandelen stiger därigenom

Bidrag tid den '" BNP. Detta är också en oacceptabel ökning.

nsykiatriska vår- ' P kommuner och landsting finner vi att dessa ökade

den m m nyanställningarna under 1970-talet med ca 41 000 personer netto varje år. I

dag utgör andelen kommunalanställda en fjärdedel av hela arbetskraften. Detta är litet av bakgrunden till att vi anser att vi nu måste bryta denna utveckling. Som jag sade inledningsvis, herr talman, innebär detta inte att vi anser att man skall minska speciellt på ambitionen beträffande den psykiatriska värden. Detta måste ses som ett generellt statsbidrag till landstingen. Utifrån det statsfinansiella läget anser vi moderater att vi inte har råd med en så generös statsbidragsgivning till kommuner och landsting som f. n.

Jag vill också understryka att besparingar egentligen inte är så allvarliga gentemot kommuners och landstings ekonomi som den ekonomiska politiken i stort. Här har faktiskt regeringens ekonomiska politik mycket negativt påverkat kommunerna och landstingen. Låt mig bara nämna exemplet att för varje procentenhet lägre pris- och lönekostnadsökning förbättras de kommunala finanserna med 1.6 miljarder kronor 1983. När vi nu ser de ytterligare kostnader som landsting och kommuner får till följd av regeringens politik, anser vi moderater att det i första hand är genom den övergripande politiken man måste komma till rätta med de problem som finns - också på kommunal och landstingskommunal nivå.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att än en gång få yrka bifall till de moderata reservationerna.

Anf. 38 INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! I proposition 174 kan man spåra positiva tendenser från regeringens sida när det gäller att förändra den psykiatriska vården. Det verkar som om regeringen nu är beredd att medverka till att förändra boende och levnadsvillkor för de människor som vistas inom den psykiatriska vården. Övergången till öppnare värdformer inom psykiatrin har gått mycket långsamt, trots att det redan för 15 år sedan talades om vikten av en decentralisering, en förändring.

En av orsakerna till svårigheterna att förändra psykiatrin har varit statsbidragsreglerna. Nu föreslås i den aktuella propositionen vissa förändringar av statsbidragen i rätt riktning. Man kan dock ifrågasätta om inte det 5-procentiga tak som sätts för mentalvårdsbidragets utveckling kommer att hämma de förbättringar som så väl behövs inom psykiatrin. Framför allt kan man förvänta att utbyggnaden av den sektoriserade psykiatrin kommer att möta svårigheter genom detta.

De 24 kr. som föreslås skall utgå för varje person i ett landsting utgör en
principiellt viktig form för att stimulera till öppnare vårdformer. Men detta
52 bidrag borde inte bara utgå under 1984 utan permanentas som statsbidrags-

form för en lång tid framåt.

När jag läste proposition 174 var jag osäker pä om dessa 24 kr. verkligen Nr 157 skulle betyda något reellt och storleksmässigt. De människor som jag talade Fredaeen den med för att få reda på om bidraget räckte - det var förstås sådana som var 9 • 1003

verksamma inom vården - talade om för mig att det blir ett bra tillskott. Men

de sade också att det var mycket dåligt att bidraget skall utgå bara för 1984. Ridrag till den Det försvårar nämligen planeringen och gör det hela ryckigt och osäkert. Det psykiatriska vår-riktiga vore, menade man, att för en tid framåt permanenta detta bidrag, så . att kommunerna och landstingen hann komina någon vart i decentraliseringen eller i förändringen av den psykiatriska vården.

Lars-Åke Larsson sade - visserligen i en replik till Margö Ingvardsson - att vi behöver veta mer om förändringen av den psykiatriska vården för att kunna göra en sådan permanentning. Men jag skulle vilja påstå att vi inte behöver veta mer om den psykiatriska vården för att våga fatta ett sådant beslut. Vi har talat om detta i 15 år och vet att det är bl. a. sådana här riktade bidrag som behövs.

Psykiatrin måste samarbeta med både socialtjänst, primärvård och sjukhus för att möjliggöra en utslussning av människor från de stora mentalsjukhusen till ett boende på andra villkor och i andra former. Med den nya socialtjänstlagen har kommunerna det yttersta ansvaret för människors välbefinnande. Det ligger med andra ord ett stort ansvar pä kommunerna att förverkliga den förhoppning som nu ställs pä en förbättrad och annorlunda psykiatri. Kommunerna bör därför tillförsäkras ekonomiska resurser för att förverkliga detta reformarbete, som i hög grad blir beroende av hur bl. a. hemtjänsten är utbyggd och organiserad ute i kommunerna.

Utskottet säger beträffande vpk-kraven att man häller med om att det kommer att ställas stora krav på kommunerna vid omvandlingen av psykiatrin. Men man drar inga slutsatser av detta konstaterande, som görs på s. 8, utan man nöjer sig med att luta sig på socialberedningen, som socialutskottet sä ofta gör. Jag menar att det finns all anledning att bifalla vpk-kravet att tillförsäkra kommunerna ekonomiska resurser för att de skall få en chans att förverkliga omvandlingen av psykiatrin. Vi menar också i vpk att kommunerna via Kommunförbundet måste beredas möjlighet att arbeta i den nya hälso- och sjukvårdsberedningen. Likaså borde RSMH beredas möjlighet att delta i denna delegations arbete när psykiatrifrågorna står på dagordningen.

Till detta säger utskottet att man tycker det är självklart att beredningen i förekommande fall inhämtar synpunkter pä organisationerna, eftersom dessa organisationer har en specialkunskap i dessa frågor. Jag har låtit mig nöja med den skrivningen när det gäller representation för Kommunförbundet och RSMH i den nya hälso- och sjukvårdsberedningens arbete. Men jag har reserverat mig när det gäller värdebeständigheten för det särskilda bidraget, och när det gäller kommunernas behov av att få ekonomiska garantier för att förändra psykiatrin.

Herr talman! Jag yrkar bifall till dessa reservationer.

Nr 157 Anf. 39 INGEMAR ELIASSON (fp);

Fredaeen den Herr talman! Reservationerna i socialutskottets betänkande nr 40 är

27 mai 1983 varandras motpoler. I moderaternas reservationer vill man minska det

_____________ statliga ekonomiska stödet till vården av psykiskt sjuka, och i vpk;s

Bidrag till den reservationer syftar man till att öka den statliga bidragsgivningen.

nsykiatriska vår- '''" g'"""'* *ör förslagen som rör den psykiatriska vården ligger, vilket har

den m m påpekats här, en överenskommelse om bidrag till denna vård för år

1982-1984, som statens förhandlingsnämnd har ingått med företrädare för Landstingsförbundet i mars i år. Redan dagen efter det att överenskommelsen träffades rekommenderade Landstingsförbundet sjukvårdshuvudmännen att godkänna överenskommelsen. Vad som återstår är alltså ett godkännande frän riksdagens sida.

Bidragsbeloppen i överenskommelsen för åren 1982-1984 måste anses skäliga, och riksdagen bör därför godkänna överenskommelsen. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Mot detta vänder sig både m och vpk. Moderaterna vill skära bort. inte någon liten marginell del, utan två tredjedelar av hela anslaget. Att ha den åsikten bör naturligtvis innebära att man yrkar på nya förhandlingar med Landstingsförbundet, och det gör också moderaterna i den första reservationen. Att ta det andra steget, nämligen att föreslå att riksdagen omedelbart skall ta bort två tredjedelar av anslaget är däremot helt orimligt, även om man tycker att överenskommelsen är för frikostig. Samspelet mellan staten och landstingen som sjukvårdshuvudmän kan naturligtvis inte gä till på det viset. Det bör anmärkas att riksdagen redan har fattat beslut om att anslå ett belopp som med nära nog samma summa, 2,5 miljarder, överskrider det moderaterna vill anslå. Men det beslutet vill man alltså nu riva upp.

Viktigare än den invändningen är naturligtvis de effekter som ett sådant förfarande skulle få på värden. Även om det är ett anslag som går in i landstingens allmänna ekonomi är det naturligtvis orealistiskt att tro att inte ett bortfall med två tredjedelar skulle få effekter på deras möjligheter att bedriva vården i den omfattning som man nu gör. Om man vill ta bort anslaget, borde man förhandla fram en ny överenskommelse, där man tar hänsyn till denna vårdform i skatteutjämningsbidraget. Det är ingen orimlig ståndpunkt, men enligt min mening är det orimligt att yrka på att riksdagen skall ta bort, som sagts, större delen av anslaget utan en sådan omförhandling. Även vid en dylik förhandling skulle det naturligtvis vara orealistiskt att tänka sig att man i ett slag kunde bli av med så mycket pengar utan att det fick effekter på värden över huvud taget och i första hand den psykiatriska vården.

Den psykiatriska vården är stadd i snabb förändring. Vi har diskuterat det häri kammaren ett par gånger redan under detta riksmöte. Förändringen går mot öppnare värdformer. Riksdagen har instämt i att vi bör ha en sådan förändring och t. o. m. velat driva på den.

Men att ta bort två tredjedelar av anslaget för den här vården är

naturligtvis inte att omvandla värden utan att avveckla den! Det är en

54 förändring som skulle drabba en av de i alla avseenden svagaste grupperna i

samhället - och det är ett sätt att spara som inte folkpartiet kan biträda och inte heller utskottsmajoriteten. Jag yrkar därför, herr talman, avslag på reservationerna 1 och 2.

Vpk vill gä i den andra riktningen och indexera kostnaderna för de aktuella åren. Överenskommelse har träffats efter en förhandling. Sjukvårdshuvudmännen är alltså medvetna om vilka villkor överenskommelsen baseras på och har av Landstingsförbundet rekommenderats att acceptera den. Det betyder att man kan planera utifrån kända förhållanden. Det betyder vidare att man måste spara och rationalisera, men man vet vad man har att rätta sig efter. I ett läge när vi av statsfinansiella skäl försöker avveckla så mycket som möjligt av automatiken i utgifterna, är det rimligt att ta bort automatisk följsamhet också vad gäller detta anslag - men pä ett sådant sätt att sjukvårdshuvudmännen kan planera för framtiden och så att det inte går ut över kvaliteten i vården.

När det slutligen gäller frågan vilka ökade krav som kommer att ställas på primärkommunerna i takt med att den psykiatriska vården blir mer och mer öppen har, som utskottet påpekar, socialberedningen i uppgift att klarlägga detta. Vidare kommer det från 1984 att finnas ett särskilt bidrag som stimulerar utvecklingen i riktning mot öppnare värdformer.

Några nya överläggningar är inte påkallade i det här avsnittet. Jag yrkar därför avslag också på reservationerna 3 och 4 och bifall till utskottets hemställan.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag tid den psykiatriska vården, m. m.

Anf. 40 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Socialutskottets ordförande säger att det är orimligt att besluta om en sådan här besparing när det gäller statsbidraget till landstingen i ett enda sammanhang. Man kan i och för sig ifrågasätta vad som är orimligt resp. rimligt. Jag sade frän talarstolen att 1 % höjning av arbetsgivaravgiften innebär ungefär 1,4 miljarder i ökade kostnader för kommuner och landsting. Såvitt jag kommer ihåg har bl. a. Ingemar Eliasson och det parti han företräder, för inte så länge sedan varit med om att höja arbetsgivaravgiften, vilket således har kostat kommuner och landsting ganska mycket pengar. Också ett sådant beslut skulle väl vara orimligt.

Jag tror att vi snarare mäste se de'speciella förslag som partierna lägger fram i ett sammanhang, med utgångspunkt i partiernas totala politik. Och i det sammanhanget är inte vårt förslag orimligt.

Sedan är inte detta, som jag sade frän talarstolen, något specialdestinerat statsbidrag, utan det är att se som ett generellt bidrag. Det innebär att kommunernas och landstingens ekonomiska utrymme minskar, men detta är också syftet, eftersom vi av samhällsekonomiska skäl inte har råd och förutsättning att fortsätta den expansion som hitintills har skett.

Det mest orimliga, enligt moderaternas uppfattning, är det faktum att vi har ett budgetunderskott som skenar i höjden. Det kommer att innebära oerhörda konsekvenser för landstingens ekonomi, för de enskilda medborgarnas trygghet och inte minst för landsting och kommuner i framtiden - om vi inte nu är beredda att lägga fram förslag som kan synas orimliga sedda

Nr 157 enbart ur en viss synvinkel men som i ett samlat perspektiv måste vara helt

Fredaeen den rimliga, om vi skall klara våra ekonomiska problem och komma till rätta med

27 maj 1983 budgetunderskottet.

Bidrag tid den "f' '' NGA LANTZ (vpk);

psvkiatriska vår- " talman! Jag håller med Ingemar Eliasson när han säger att

den m m reservationerna i det här betänkandet är varandras motpoler. Moderaterna

vill bromsa utvecklingen, medan vpk vill påskynda utvecklingen, förändringen av psykiatrin. Kommunerna kommer att behöva ekonomisk hjälp för att förverkliga intentionerna om den nya psykiatrin, framför allt i dagens läge, när de flesta kommuner befinner sig i en svår ekonomisk situation.

Slopandet av indexklausulen i överenskommelsen innebär minst två saker - dels att standarden äventyras, dels att reformeringen också äventyras. Det är märkligt att man slopar den här indexklausulen, samtidigt som statsmakterna talar om hur viktigt det är att reformera psykiatrin i riktning mot öppnare former. Om man vore beredd - som ju Ingemar Eliasson för sin del säger sig vara - att stödja utvecklingen mot öppnare vårdformer, borde utskottet också vara med om att inte ta bort den här indexklausulen, för det försvårar både upprätthållandet av standarden i dag och reformeringen, som vi hoppas skall gå mycket snabbare framöver än de senaste 15 åren.

Jag tycker det är inkonsekvent om man talar/ör en psykiatri med öppnare vårdformer och samtidigt inte ger vare sig kommunerna eller landstingen möjlighet att förverkliga detta.

Anf. 42 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Göte Jonsson drar en parallell till höjda arbetsgivaravgifter. Ja, låt oss göra det. De höjningar som vi har accepterat har inte varit oplanerade. De har tvärtom ingått i en överenskommelse som har kompenserats av förändringar i inkomstbeskattningen. Efter detta har man kunnat inrätta sin planering i både primärkommuner och landstingskommuner. Den höjning av arbetsgivaravgiften med 1 % under hösten som nu diskuteras skulle vara oplanerad och komma som en blixt frän klar himmel. Därför kommer också folkpartiet att gå emot detta.

Men denna parallell kan vi kanske lämna nu. En sådan besparing på 2,5 miljarder kronor som moderaterna vill göra nu skulle naturligtvis inte kunna läggas in i landstingens olika budgetarutan att det gick ut över vården. Detär orealistiskt att tro att man plötsligt kan skära bort 2,5 miljarder kronor, med de problem som redan finns att få debet och kredit att gå ihop.

Den vård som man kan misstänka skulle drabbas i första hand är
naturligtvis den vårdform till vilken det här bidraget utgår. Och de psykiskt
sjuka är en av de allra svagaste grupperna som vi har att tänka på i samhället.
Det är därför som den här besparingen inte alls stämmer med den filosofi som
jag tycker bör ligga bakom besparingsarbetet. Vi har inte delade meningar
om nödvändigheten av att spara, utan frågan är hur man skall spara, och det
här är ingen rättfärdig metod att göra det.
56 Vpk har den motsatta utgångspunkten. Man anser sig ha obegränsat med

pengar att anslå i alla riktningar. I det här fallet vill man att riksdagen, som ändå har att värda sig om statens affärer, skall anslå pengar till landstingen, som dessa inte har begärt att få. I alla fall har de accepterat en överenskommelse, där de inte ingår.

Det rör sig naturligtvis om ett ekonomiskt lättsinne från vpk:s sida som riksdagen inte bör ställa sig bakom.

Det är säkert så att den omvandling mot öppnare vårdformer som både Inga Lantz och jag vill ha snarare stimuleras av att landstingen här nu tvingas att rationalisera och se över kostnaderna. En del av kostnaderna kan falla pä primärkommunerna när det gäller socialtjänsten, bl. a. kostnaderna för hemhjälpen, och det har socialberedningen att pröva. Innan man har diskuterat detta finns det inte någon anledning för riksdagen att föra en debatt om i vilken utsträckning någon ersättning behöver utgå - om det över huvud taget behöver utgå någon ersättning till primärkommunerna av det nämnda skälet.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Bidrag tdl den psykiatriska vården, m. rn.

Anf. 43 GÖTE JONSSON (m):

Herr talman! Jag tycker nog att utskottets ordförande drar litet för stora växlar på vilken form av planering som ligger före ett beslut. Jagar medveten om att snabba beslut, som påverkar kommuner och landsting, ofta är besvärliga för dem. Men det är ändå så, Ingemar Eliasson, att de budgetunderskott som presenteras i kompletteringspropositionen och de förutsättningar som förelegat när den skrevs, inte heller är särskilt planerade. Det är fråga om nya siffror, utgångspunkter och förutsättningar. Det står helt klart att inte bara statens utan också kommunernas och landstingens budget måste anpassas till dessa nya förutsättningar, eftersom de senare utgör en så viktig del i det totala ekonomiska sammanhanget.

Det är väl ändå, Ingemar Eliasson, det ekonomiska utfallet som är det intressanta. Därför är det ganska relevant att jämföra arbetsgivaravgiftshöjningen med en minskning av statsbidragen. Det ena är alltså inte särskilt mer rättfärdigt än det andra.

Anf. 44 INGA LANTZ (vpk):

Herr talman! Vpk anser inte att de resurser som finns att tillgå är obegränsade. Den som läser våra ekonomiska planer inser det. Däremot gör vi andra prioriteringar av de ekonomiska resurser som finns. Vi vill värna om de människor som har det svårt, och till dem hör bl. a. människor i den psykiatriska vården. Därför är det både nödvändigt och viktigt att satsa resurser pä den sektorn.

Anf. 45 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Låt mig påpeka att riksdagen sä sent som för en månad sedan beslöt anslå pengar till landstingen för den psykiatriska vården. Att nu. en månad senare, fatta ett nytt beslut innebärande att två tredjedelar av redan anslagna medel skall dras tillbaka, är naturligtvis så långt ifrån en planerad ekonomi som man kan komma. Det kan tvärtom betraktas som rena snurren att agera på det viset.

Nr 157 Visst ser statens ekonomi bekymmersam ut, och visst har vi mänga

Fredaeen den invändningar mot att det saknas besparingsförslag i kompletteringsproposi-

27 mai 1983 tionen. Men när man skall spara mäste man göra det på ett rättfärdigt sätt.

Att spara så att det går ut över den psykiatriska vården, vilket skulle bli fallet

Bidrag till den °" "" omedelbar verkan tog bort två tredjedelar av anslaget, är något

psykiatriska vår- " ' '"' " biträda. Det är huvudinvändningen mot moderaternas

den, m. m. reservation.

Anf. 46 GÖTE JONSSON (m);

Herr talman! Det är riktigt att riksdagen fattade det beslutet för drygt en månad sedan. Sedan dess har emellertid det nya inträffat att det har skapats nya förutsättningar, vilka framgår av kompletteringspropositionen. Dessa förutsättningar är så viktiga att vi måste göra den bedömning som vi nu har gjort när det gäller den statliga ekonomin.

Överläggningen var härmed avslutad.

Socialförsäkringsutskottets betänkande 26

Mom. 4 (permanent bidrag till öppen psykiatrisk vård)

Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 17 för reservation 1 av Tommy Franzén. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 6 (ersättning för sjukhusvård)

Utskottets hemställan bifölls med 213 röster mot 67 för reservation 2 av Nils Carlshamre m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 10 (översyn av högkostnadsskyddet)

Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 17 för reservation 3 av Tommy Franzén. 1 ledamot avstod från att rösta.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Socialutskottets betänkande 40

Mom. 1 (godkännande av överenskommelse om bidrag till den psykiatriska värden, m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 213 röster mot 67 för reservation 1 av Göte Jonsson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 2 (reducerade statsbidrag till psykiatrisk vård)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 2 av Göte Jonsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 3 (indexreglering av bidragen m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 17 för reservation 3 av
58 Inga Lantz. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 4 (överläggningar om bidrag till kommunerna)

Utskottets hemställan bifölls med 261 röster mot 18 för reservation 4 av Inga Lantz. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 5-7 Utskottets hemställan bifölls.

6 § Föredrogs Lagutskottets betänkande

1982/83:41 Verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge m. m. (prop. 1982/83:165)

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Anslag till utbildning för undervisningsyrken

Jordbruksutskottets betänkande

1982/83:31 Förslag fill följdlagstiftning till den nya vattenlagen (prop. 1982/83:26)

Näringsutskottets betänkande

1982/83:44 Vissa anslag inom finansdepartementets område (prop. 1982/ 83:100 delvis)

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

7 § Anslag till utbildning för undervisningsyrken

Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 1982/83:27 om anslag till utbildning för undervisningsyrken (prop. 1982/83:100 delvis).

Anf. 47 BIRGITTA RYDLE (m):

Herr talman! I den moderata partimotion 1982/83:581 om utbildningsfrågor har vi moderater bl. a. tagit upp reformeringen av lärarutbildningen. Vi har gjort det mot bakgrund av det stora ansvar som lärarna har, dels för att tillsammans med föräldrarna fostra den uppväxande generationen, dels för att ge eleverna den kunskap och kompetens de behöver som grund för sitt vuxenliv.

Det är väsentligt att lärarna i sin yrkesutövning har stöd av en utbildning som ger dem såväl ett gediget ämneskunnande som beredskap för att lösa de problem som skolan har att brottas med.. Enligt vår uppfattning bör lärarutbildningen snarast reformeras, men utifrån helt andra utgångspunkter än vad lärarutbildningsutredningen på sin tid hade.

Förkunskapskraven för tillträde till klasslärarutbildning måste skärpas, nuvarande låg- och mellanstadielärarutbildningar slås samman och utbildningen förlängas i förhållande till nuvarande lågstadielärarutbildning - detta för att få utrymme för djupare ämnesutbildning, särskilt i svenska.

Det är också viktigt att studierna organiseras så. att vidareutbildning för

Nr 157 högre stadium underlättas och att det blir möjligt för de olika lärarkatego-

Fredaeen den rierna att samläsa enskilda ämnen. Med den samverkan mellan förskolan och

27 mai 1983 skolan som alltmer växer fram är det naturligt med en samverkan även i

_____________ utbildningen av förskollärare och klasslärare, framför allt vad gäller metodik

Anslag tid utbild- pedagogik.

ning för undervis- Motionen behandlas i utbildningsutskottets betänkande 1982/83:27, som

ningsvrken efter flera dagars uppskov är uppe för debatt och beslut i kammaren.

Utskottsmajoriteten avstyrker motionen med motiveringen att frågan om en

reformerad lärarutbildning f. n. bereds inom regeringskansliet och att

riksdagen inte bör föregripa behandlingen av ärendet.

Men, herr talman, vi moderater anser att utskottet mycket väl hade kunnat ange en viljeinriktning för utformningen av en kommande lärarutbildning. När nu inte detta skett, har vi tvingats att reservationsvägen framföra vår mening. Det har vi gjort i reservation 1, och jag yrkar härmed bifall till den.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 48 KERSTIN GÖTHBERG (c):

Herr talman! De förändringar och reformer som genomförs pä grundskolans område, framför allt när det gäller arbetssätt och innehåll, måste naturligt nog följas upp i lärarutbildningen. Det sker också i viss män. Läroplaner justeras för att vara mera anpassade till dagens skola, och vi har också fått en ganska omfattande fortbildning. Men det finns, som vi i centern ser det, i dag ett mycket klart uttalat behov av en mera genomgripande förändring av framför allt klasslärarutbildningen.

I motion 757 redovisar vi fördelarna med en sådan här sammanhållen klasslärarutbildning. Jag skall, med hänsyn till den begränsade tid som vi har till värt förfogande, inte gå närmare in pä vad som står i motionen-det kan ju alla ta del av. Det är dock ett par saker som jag gärna skulle vilja påpeka.

Det första är att den nuvarande stadieindelningen i grundskolan egentligen inte har någon motsvarighet i barns utveckling, utan den är till stor del en följd av skillnaderna i lärarnas utbildning. Den nya läroplan som vi har fått, Lgr 80, ger en mycket stor frihet att arbeta årskurslöst.

Det andra som jag vill framhålla är att vi har ett vikande elevunderlag. För att vi skall kunna undvika att alltför många skolor läggs ner eller slås samman och barnen därigenom får långa resvägar är det viktigt att det finns möjlighet att utnyttja lärarresursen flexibelt.

I motion 757 har vi också skissat hur klasslärarutbildningen bör vara utformad. Nu har, som Birgitta Rydle påpekade, utskottet mycket kortfattat behandlat denna motion och sagt att utskottet till hösten förväntar ett förslag från regeringen om en förändrad lärarutbildning. Vi i centern, som anser att det är en inycket angelägen uppgift att få till stånd just den här samlade 60

klasslärarutbildningen, kommer naturligtvis att med stort intresse granska Nr 157
d" förslag. Fredagen den

27 maj 1983

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservation nr 2.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 49 BJÖRN SAMUELSON (vpk):

Herr talman! Onsdagen den 18 maj debatterades här i kammaren olika utbildningspolitiska frågor inom gymnasieskolan. Många talare tog upp frågor som direkt berörde kvalitetsaspekter i gymnasieskolan. Utbildningsminister Hjelm-Wallén sade bl. a. att vi alltid måste granska kvalitetsfrågorna kritiskt. Jag tycker att det är en utgångspunkt som man skall ha när det gäller utbildningspolitiken. Men för att klara av att ge kvalitetsfrågorna den belysning och granskning som de kräver måste man också se till frågornas beroende av varandra. Det är en nödvändighet, om man skall ha en chans att konstruktivt kunna diskutera kvalitetsfrågor var för sig.

I sammanhanget bör man naturligtvis också utsortera de ställningstaganden som inte har ett dyft med kvalitetsaspekter att göra. Ett sådant ställningstagande är riksdagens beslut 1981 om bibehållande av s. k. kvalitetsbetyg i lärarutbildningen. Graderade betyg är aldrig någon mätare av kvalitet i ett längre perspektiv. Därför har de lärarstuderande fört en kamp för avskaffande av de graderade betygen i ämnesteori. Detta tas också upp i motion nr 1390 av Margot Wallström m.fl. Tyvärr valde varken Margot Wallström eller någon av de socialdemokratiska ledamöterna i utbildningsutskottet att yrka bifall till denna motion. Vpk har därför reserverat sig till förmån för det krav om avskaffande av de graderade betygen i ämnesteori i lärarutbildningen som förs fram i denna värdefulla motion.

Herr talman! I årets budgetproposition föresläs att utbildningsarvodet till vissa lärarstuderande skall slopas. Det gäller industri- och hantverkslinjen, handels-, kontors-och värdlärarlinjen. Det är väl en åtgärd som jag förmodar skall inrymmas under rubriken Spariver. Vi tror inte pä en sådan besparingsåtgärd. Vi tror inte att den har den nettoeffekt i kronor som budgetpropositionens tabeller visar, och detta av följande skäl:

Ett slopande av utbildningsarvodena kan mot bakgrund av de behörighetskrav som ställs leda till negativa konsekvenser när det gäller rekryteringen till de aktuella linjerna. En snabbenkät som gjorts vid högskolan för lärarutbildning i Stockholm bekräftar att en övervägande del av lärarkandidaterna inte skulle ha påbörjat sin utbildning om de inte fått utbildningsarvode. Detta förhällande påverkar naturligtvis andra beslut som kommer att fattas och som redan har fattats av riksdagen. Jag tänker närmast pä föregående veckas beslut om att göra drift- och underhållsteknisk linje till en reguljär utbildning på gymnasiet. Lärare till DU-linjen utbildas just på industri- och hantverkslärarlinjen och därmed påverkas alltså lärarrekryte-ringen, negativt, till en ny reguljär utbildning på gymnasiet. Jag frågar mig; Var ligger logiken i kvalitetsperspektivet, när man ena dagen beslutar om

Anslag till utbildning för undervisningsyrken

Nr 157 regularisiering och utbyggnad av en gymnasielinje och nästa dag är beredd att

Fredaeen den försvåra rekryteringen till dess lärarutbildning?

27 mai 1983 Som en besparingsåtgärd i detta sammanhang har vi från vpk;s sida sagt att

_____________ det kan vara möjligt med en förkortad lärarutbildning för dess kandidater. Vi

Anslae till utbild- menar att det borde vara möjligt åtminstone i de fall där den lärarstuderande
ning för undervis- '"n har erfarenhet som undervisare vid den utbildning till vilken
ningsvrken behörighet ges via studier på lärarhögskola.

Herr talman! När det gäller barnomsorgen är det viktigt att kvalitetsbaneret verkligen hålls högt. Det gäller bl. a. barngruppernas storlek, personalens antal och dess utbildning. Vpk har länge förordat en enhetlig utbildning för personal inom barnomsorgen - en fyraårig utbildning med ett prakfikår inlagt i studietiden. Dagens uppdelning med barnskötare med huvudsaklig inriktning på spädbarn och förskollärare för de äldre förskolebarnen grundar sig, enligt vår mening, pä en konstlad och föråldrad inställning.

I budgetpropositionen aviseras en utbyggnadsplan för barnomsorgen. Vpk menar att dess mål bör vara att alla barn upp till 12 års ålder skall kunna beredas plats i samhällets barnomsorg. Mot bakgrund av bl. a. detta mostätter vi oss en minskning av antalet nybörjarplatser inom förskollärarlinjen.

Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till vpk:s reservationer.

Anf. 50 PER-AXEL NILSSON (s):

Herr talman! I motion 1982/83:1897, som behandlas i utbildningsutskottets betänkande nr 27, har vi pä Gotlandsbänken tagit upp frågan om en viss omfördelning av planeringsramarna när det gäller förskollärar- och lägsta-dielärarlinjerna.

Det är väl ingen hemlighet att vissa svårigheter har förelegat under de senaste terminerna att fylla de av riksdagen fastställda planeringsramarna när det gäller förskollärarlinjen och att svårigheterna företrädesvis varit gällande i Visby. Det framgår också av utskottsbetänkandet att under innevarande vårtermin står 14 platser tomma i Visby.

Det är med hänsyn till detta förhållande som vi väckt vår motion och föreslagit åtgärder som kan vidtas för att åstadkomma en förändring.

I vår motion har vi anfört att man bör pröva möjligheten att omvandla en del av platserna på förskollärarlinjen till annan lärarutbildning. Vi menar att om det är en viss mättnad när det gäller förskollärare men det föreligger behov av utbildade lågstadielärare, så kan det vara motiverat att göra vissa justeringar i nuvarande planeringsramar. Man får därtill möjligheten att anordna en försöksverksamhet med samordnad utbildning av förskollärare och lågstadielärare, detta också som ett led i strävandena att närma förskolan till den obligatoriska skolan.

Det är inget tvivel om att behovet av utbildning av förskollärare på

Gotland är mättat. Låt mig belysa detta påstående med några siffror. När

man för en tid sedan ledigförklarade 3 förskollärartjänster fick man 97

62 sökande. Man fick sammantaget 319 sökande till 11 tjänster vid ett nytt

daghem i Visby.

Utskottets motiv för sitt yrkande om avslag på vår motion är baserat pä att man säger sig sakna underlag för en bedömning av de kostnadsmässiga konsekvenserna av en försöksverksamhet efter den modell vi föreslagit. Motivet är enligt min uppfattning illa underbyggt, eftersom vi i motionen har beaktat att lägstadielärarutbildningen kräver större ekonomiska resurser än förskollärarutbildningen. Vi föreslår ju att man skall minskade 60 platser pä förskollärarlinjen som enligt budgetpropositionen skall förläggas till Visby. Vi menar att om man reducerar dessa 60 platser till 48 och fördelar dem pä 24 förskollärarplatser och 24 platser för utbildning av lågstadielärare, sä kan man åstadkomma förändringen inom de ekonomiska ramar som står till buds.

Vi har noterat att utskottet skriver att man har kännedom om att institutionen försöker fylla nuvarande vakanser med studerande i 80-poängsutbildningen, men efter vad jag har mig bekant har man ännu inte lyckats att få tillräckligt antal sökande. Man har för avsikt att även erbjuda platser på 50-poängsutbildningen. Tyvärr är jag inte lika hoppfull som utskottet när det gäller möjligheterna att fylla nuvarande vakanser.

Jag hade hoppats att utskottet tagit till vara den möjlighet som vi i motionen pekat på att till fullo utnyttja den utbildningskapacitet som finns i Visby. Man hade då samtidigt fått en möjlighet att pröva en samordnad utbildning. Enligt inhämtade uppgifter finns det också tillgång på lärarkraf-ter för en sådan samordnad utbildning.

Herr talman! Kvar står nu frågan: Vad kommer att hända i framtiden med den utbildningsenhet som är förlagd till Visby? Det kan väl inte vara utskottets mening att genom att inte pröva nya vägar låta denna enhet få

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Anslag till utbildning för undervisningsyrken

Att denna högskoleutbildning är av stor regionalpolitisk betydelse har uttalats från såväl länsorgan som kommunala organ på Gotland. Det har också framkommit att högskolestyrelsen är intresserad av att få göra en omfördelning av utbildningsplatserna efter den modell som vi framfört i vår motion.

Herr talman! Eftersom den försöksverksamhet vi föreslår i vår motion inte medför några ökade kostnader utan enbart kräver ett positivt ställningstagande från riksdagens sida, är det något förvånande att utskottet inte tagit fasta pä möjligheten att fä pröva en samordnad utbildning av lärarkrafterna och därtill utnyttja befintlig utbildningskapacitet.

Att mot ett enigt utskott yrka bifall till en motion finner jag föga framgångsrikt, men vi kommer att följa utvecklingen på detta utbildningsområde med uppmärksamhet.

I detta anförande instämde Gunhild Bolander (c).

Anf. 51 GUNNEL LILJEGREN (m);

Herr talman! Vid varje riksmöte de senaste åren har det förelegat motioner om avskaffande av betyg i lärarutbildningen. Sådana motioner har avslagits. nu liksom tidigare.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Anslag till utbildning för undervisningsyrken

Betygsättningen i de blivande ämneslärarnas ämnen bygger på mätningar av kunskaper, vilket mycket väl låter sig göra. Men lärarkandidaternas praktik - efter de teoretiska studiernas slut - handlar mer om kunnande än om kunskaper; metodik och pedagogik skall praktiskt tillämpas i konkreta klassrumssituationer. Detta kunnande är inte mätbart på samma sätt som kunskaper.

Fram till 1981 bedömdes dock ämneslärarkandidaternas undervisning och betygsattes enligt en tregradig skala, där fördelningen av de tre betygsstegen var låst till vissa procenttal, dvs. enligt ett relativt system. För att ett sådant system skall kunna tillämpas på ett rimligt och rättvist sätt fordras det att metodiklektorerna har tillfälle att bilda sig en säker uppfattning om kandidaterna. När riksdagen med ett enhälligt beslut ersatte den tregradiga skalan i betyget i lärarskicklighet med endast godkänd eller icke godkänd, gjorde man det bl. a. för att man ansåg att dessa möjligheter inte fanns. Detta beslut hälsades med tillfredsställelse av alla inblandade parter.

Det hade naturligtvis funnits en annan väg att gå. En massiv insats av resurser pä ämneslärarpraktiken, dvs. fler metodiklektorer och handledare, kunde ha gett bättre förutsättningar för en fortsatt bedömning enligt en graderad skala. Detta är i dag en i dubbel mening akademisk fråga -knapphetens kalla stjärna leder också lärarhögskolorna.

Ändå skulle jag hellre förorda det tidigare betygssystemet med alla dess brister än en fortsättning på den tingens oordning som nu råder. De förvirrande och delvis helt obegripliga råd och anvisningar beträffande betygsättningen av ämneslärarpraktiken som UHÄ utfärdat har fått de mest orimliga konsekvenser. Medan klassrumsarbetet, kärnan i praktikärets utbildning, bedöms med godkänd eller icke godkänd, skall de teoretiska momenten i pedagogik och metodik enligt UHÄ betygsättas enligt tregradig skala.

Det är naturligt om kandidaterna då koncentrerar sig på att plugga in de moment som kan mätas i skrivningsresultat och tar mera lätt på förberedelserna för sin praktikundervisning, som ju bara kan ge ett "'godkänd" till resultat. Lärarskickligheten, som tidigare haft ett mycket högt värde i merithänseende, har fått en underordnad betydelse. Pendeln har svängt för långt ät andra hållet.

Utskottet påpekar att linjenämnderna har att fastställa kursplaner och kursernas poängtal och att därför olikheter kan uppkomma mellan de olika lärarhögskolorna. Till råga pä de olägenheter jag hittills redovisat har faktiskt olika lärarhögskolor inom det nya systemet tillämpat olika betygsättning. Vissa högskolor har kringgått UHÅ:s förvirrade anvisningar, andra har försökt följa dem. Med tanke på meritvärderingens betydelse i en allt hårdare konkurrens borde lärarkandidaternas betyg ha samma värde var i landet lärarkandidaterna än genomför sin utbildning. Decentraliseringen av beslutsfattandet får inte drivas in absurdum.

Vid samtliga lärarhögskolor råder på ämneslärarlinjerna ett uttalat missnöje med den brist på klarhet som präglat anvisningarna i samband med den nya betygsättningen.

Utskottet hänvisar i motionssvaret till UHÄ. För oss motionärer, Birger Hagård och mig, är detta helt naturligt en besvikelse. Men än mer bekymmersamt måste det vara för lärarhögskolorna, som förväntat sig ett klart formulerat riksdagsbeslut angående betygsättningen - ett beslut som är entydigt och inte kan ge upphov fill olika tolkningar.

Vpk:s utskottsledamot har påpassligt i sin reservation 3 varit vänlig att tillstyrka vår motion - vpk har inte självt motionerat i ärendet - men har kopplat sitt tillstyrkande också till krav på avskaffande av graderade betyg i ämnesteori i anslutning till en socialdemokratisk motion. Detta är en uppfattning som vi moderata motionärer på intet vis delar, och jag kan därför inte ansluta mig till vpk-reservationen. Trots allt utgår utskottet från att UHÄ noga följer effekterna av de nya bestämmelserna och vidtar de åtgärder som behövs. Tyvärr har de två konferenser som UHÄ anordnat och som utskottet knyter sina förhoppningar till inte gett det avsedda resultatet. De förnyade ansträngningar som förhoppningsvis görs från UHÄ kommer att följas med intresse av utbildningsutskottet - det är jag förvissad om - och likaså av lärarhögskolorna, som verkligen förtjänar en mer just behandling än de vederfarits i det här avseendet.

Jag har alltså inget yrkande, men utgår från att utskottets skrivning och den debatt som förts - inte bara i denna kammare utan också vid lärarhögskolorna och i fackpressen - kan bidra till förnuftiga och enhetliga regler för uppläggningen av de blivande ämneslärarnas praktikår.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Anslag tdl utbildning för undervisningsyrken

Anf. 52 MARGOT WALLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen frågan om betyg i lärarutbildningen är uppe till diskussion och behandling i riksdagen. Och om nu VI börjar tycka att det är tjatigt - hur otåliga tror ni då inte att de lärarstuderande är! Så här uttrycker sig elever vid högskolan i Jönköping i en appell fill utbildningsutskottet:

"Nu måste de graderade betygen på klasslärarlinjerna BORT!

Vi ska bli skickliga lärare som samarbetar med varandra för att fostra barn till kritiska och harmoniska samhällsmedborgare utan att konkurrera med varandra - ALLA skall bli det. Därför kräver vi att de graderade betygen avskaffas NU!

Vi har tröttnat på att vänta."

Efter år av strejker, demonstrationer, skrivelser, kodade skrivningar och vykortsskickande blev riksdagsbeslutet 1981 naturligtvis en besvikelse för alla lärarkandidater som engagerat sig i betygsfrågan. Beslutet innebär ett slags halvmesyr som låter graderade betyg vara kvar i ämnesteori.

Somliga vill avfärda lärarkandidaterna som bräkstakar och yrkesdemonstranter, men det viktiga är ju att granska deras motiv för att helt avskaffa de graderade betygen. Det är faktiskt fråga om vuxna, målmedvetna människor, som ser betygen som ett hinder för samarbete och för möjligheterna att leva upp till målen i Läroplan för grundskolan 1980, Lgr 80.

Deras argument förtjänar att upprepas:

5 Riksdagens protokoll 1982/83:157

Nr 157 De graderade betygen stimulerar till konkurrens trots att läraryrket ställer

Fredagen den '°Sa krav på samarbete.

27 mai 1983 hindrar framväxten av en bredare lärarroll.

_____________ De hindrar eller försvårar t. ex. ämnesintegration och problem- och

Anslag tdl utbild- behovsinriktade projektstudier.

ning för undervis- " dessutom orättvisa, har dålig tillförlitlighet och motverkar lärarut-

ningsyrken bildningens mål.

Jag förstår mycket väl att otåligheten nu är stor hos de lärarstuderande runt om i landet.

De kan, ärligt talat, inte hitta särskilt mycket till tröst i utbildningsutskottets betänkande. Där hänvisas till ett kommande regeringsförslag om lärarutbildningen i framtiden. Min motion 1390 om avskaffande av de graderade betygen avslås utan någon utförligare motivering.

Men redan lärarutbildningsutredningen 1974, LUT 74, argumenterade mot spetsbetyg i ämnesutbildningen och anförde bl. a. att de leder undervisning och bedömning mot kvantitativt mätbar kunskap i stället för att inrikta utbildningen mot en mer kvalitativ kunskapssyn.

Vidare ansåg redan LUT 74 att ämnesutbildningens vikt i förhållande till den praktisk-pedagogiska utbildningen ökar på ett omotiverat sätt om spetsbetygen bibehålls i den förra men tas bort i den senare. Så är det nu.

Utbildningsutskottet vill förstås att betygsfrågan skall behandlas i sitt sammanhang, dvs. i den aviserade propositionen om lärarutbildning. Min uppfattning är att beredningen av detta regeringsförslag skall inriktas på att man helt skall avskaffa de graderade betygen i lärarutbildningen.

Anf. 53 LARS GUSTAFSSON (s);

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och bara kommentera reservationerna.

Reservationerna 1 och 2 som rör lärarutbildningen bereds, som sagts här, i departementet, och det finns ingen anledning att gå in i själva sakfrågan.

När Birgitta Rydle sade att hon hade tvingats till att reservera sig därför att utskottet inte har gått in pä sakfrågan, vet jag inte hur man skall kommentera det.

Förr var det en regel i utskottet att när man hänvisade till en beredning brukade man inte reservera sig. Men jag har erfarit att det har blivit nya modeller härvidlag. Nu reserverar man sig glatt även på dessa punkter. Utskottet menar att det räcker med att hänvisa till denna beredning.

När det gäller reservation 3 skulle jag kunna säga ungefär samma sak och
hänvisa till beredningen i departementet beträffande lärarutbildningen.
Möjligen kan jag lägga till att riksdag och regering normalt inte befattar sig
med detaljerna i betygssystemet. Som sagts här är det UHÄ som i samband
med att man fastställer utbildningsplanerna också talar om hur betygsätt
ningen närmare skall ske. Betygsfrägan inom lärarutbildningen är kopplad
till bl. a. ett meritvärderingssystem i skolväsendet. Det har gett regering och
66 riksdag anledning att se över detta några gånger. Detta är skälet till att man

över huvud taget tar upp ämnet; annars skulle dessa frågor inte behandlas av regering och riksdag. Utskottet hänvisar, även här till beredningen av lärarutbildningen i departementet.

Om reservation 4 kan jag säga att det har varit nödvändigt att göra besparingar på några områden. Detta är ett av de områden som har drabbats. Utskottet säger att UHÄ noga skall följa frågan, och om det visar sig att rekryteringen blir mycket snedvriden, får åtgärder aktualiseras hos regeringen.

Beträffande reservation 5 om förkortning av utbildningen för yrkeslärare och översyn av behörighetskraven för dessa vill jag säga, att utskottet inte är övertygat om att även en läng tid som obehörig lärare skulle uppväga en förkortning av den pedagogiska utbildningen.

Jag kan för egen del tillägga att i den mån man så småningom skall se över denna fråga, bör en sådan översyn ske i ett större sammanhang och inte brytas ut och behandlas så isolerat som föreslås i motionen.

Reservation 6 berör planeringsramarna för förskollärare, fritidspedagoger och lågstadielärare. Även när det gäller dessa utbildningar mäste vi anpassa dimensioneringen efter den efterfrågan som finns. Oavsett vad man tycker om detta, får man konstatera att en oförändrad dimensionering skulle öka det befintliga överskottet pä förskollärare ganska ordentligt. Antalet fritidspedagoger skulle också, vid en oförändrad dimensionering, överstiga behovet. Vi tycker inte att man skall utbilda för arbetslöshet pä dessa områden, lika litet som på något annat område.

När det gäller reservation 7 om en enhetlig utbildning för barnomsorgspersonal hänvisar utskottet till en ganska utförlig redovisning här i kammaren i november förra året. Därför behöver jag inte ta upp tid med att gå igenom detta ytteriigare. Vare nog sagt att vi påpekar att socialstyrelsen arbetar med de pedagogiska programmen och att UHÄ arbetar med en revision av utbildningsplanerna för dessa linjer. Reservationen föreslår en förlängd utbildning frän två och ett halvt till fyra år, men något sådant har vi inte resurser att genomföra.

Jag kanske också skulle säga ett par ord om Visby och Per-Axel Nilssons inlägg. De tvä motiv som anfördes, att det var svårt att fylla platserna i förskollärarutbildningen på Gotland och att det är brist på lågstadielärare i Stockholmsregionen, är väl ingenting att orda om. Nu tycker utskottet att man pä Gotland är väl pessimistisk beträffande möjligheterna att fylla platserna. Vi har konstaterat att det finns 14 tomma platser under våren och att LHS avser att fylla platserna för hösten 1983 med 80-poängsstuderan-de.

Det är riktigt att det finns brist på förskollärare i Stockholmsregionen fortfarande, men vi tror inte att en lokalisering av lågstadielärarutbildningen till Visby är ett bra sätt att häva den bristen. Jag för min del tror att det skulle vara allra bäst att lokalisera den till den södra delen av Stockholmsregionen, där vi har denna uttalade brist. Jag tror också att Södertälje skulle vara en ganska bra ort att lokalisera denna utbildning till. Vi har ju också inhämtat att LHS avser att göra ett försök med samordnad utbildning för fritidspedago-

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Anslag till utbildning för undervisningsyrken

Nr 157 ger, förskollärare och lågstadielärare i Södertälje under hösten.

Fredaeen den '' dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets

27 mai 1983 hemställan på samtliga punkter.

Anslag tdl utbild- Överläggningen var härmed avslutad.

ning för undervis
ningsyrken Mom. 1 (förändringar av lärarutbildningen)

Reservation 1 av Rune Rydén m. fl., som ställdes mot reservation 2 av Kerstin Göthberg och Pär Granstedt, antogs till kontraproposition.

Utskottets hemställan bifölls med 168 röster mot 68 för reservation 1 av Rune Rydén m. fl. 43 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (betygen i lärarutbildningen)

Utskottets hemställan bifölls med 263 röster mot 16 för reservation 3 av Sonia Thomasson.

Mom. 6 (utbildningsarvoden)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 4 av Sonia Thomasson, bifölls med acklamation.

Mom. 7 och 8 (förkortad utbildning för studerande vid vissa utbildningslinjer för yrkeslärare och en översyn av vissa behörighetskrav)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 5 av Sonia Thomasson, bifölls med acklamation.

Mom. 9 och 10 (planeringsramar för fritidspedagog-, förskollärar- och lågstadielärarlinjerna, m. m.)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 6 av Sonia Thomasson, bifölls med acklamation.

Mom. 11 (enhetlig utbildning av barnomsorgspersonal)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 7 av Sonia Thomasson, bifölls med acklamation.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

8 § Kammaren beslöt att uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan återstående betänkanden till ett senare sammanträde.

9 § Svar på fråga 1982/83:505 om indexberäkningen av pensioner m. m.

Anf. 54 Statsminister OLOF PALME:

Herr talman! Björn Molin har frågat finansministern dels om vad som sägs i kompletteringspropositionen om avindexering av bl. a. pensioner är ett uttryck för hela regeringens uppfattning, dels om regeringen avser att framlägga konkreta förslag som möjliggör en sådan avindexering av pensionerna fr. o. m. den 1 januari 1985.

Frågan har överlämnats fill mig för att jag skall svara på den.

Kompletteringspropositionen ger givetvis uttryck för hela regeringens uppfattning om inriktningen av den ekonomiska politiken. Regeringen står fast vid sina åtaganden mot pensionärerna. Pensionerna för 1984 kommer således att fastställas med hänsyn till prisutvecklingen under 1983 med avdrag för den priseffekt som följer av devalveringen. Såvitt nu kan bedömas innebär detta att ökningen av pensionerna för 1984 tämligen nära kommer att följa den i propositionen förutsatta prisökningen.

Något indextak skall således ej tillämpas för 1984 när det gäller pensionerna, ej heller för 1985.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om indexberäkningen av pensioner m. m.

Anf. 55 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Bakgrunden till den här frågan är givetvis skillnaden mellan vad som står i kompletteringspropositionen om att utgiftsautomatiken skall begränsas för bl. a. pensioner, å ena sidan, och socialminister Sten Anderssons uttalande i en TV-debatt för en tid sedan, ä andra sidan, att denna del av kompletteringspropositionen var ett olycksfall i arbetet.

Det är, mot bakgrund av att finansministern och socialministern här tycks ha haft olika mening, alldeles naturligt att statsministern svarar. Jag tackar för det.

I sak är dock svaret inte helt upplysande. Det står nämligen i kompletteringspropositionen, som statsministern säger är ett uttryck för hela regeringens uppfattning - och det hade varit orimligt annars -, att det gäller att begränsa den utgiftsautomatik där utgiftsvolymen är av stor omfattning. I första hand blir det fråga om åtgärder för indexstyrda utgifter. De utgiftsområden som berörs är t. ex. pensioner, studiemedel, bidragsförskott och försvaret. Pensionen nämns alltså som den första punkten.

Mot den bakgrunden tycker jag inte att statsministern skapar den klarhet i fråga om inriktningen av regeringens ekonomiska politik som statsministern själv efterlyser. Man kan också fråga sig hur det är med trovärdigheten vad gäller principerna om avindexering - om nu statsministern tar avstånd frän formuleringen på s. 63 i kompletteringspropositionen.

Låt mig påminna om att socialdemokraterna ursprungligen hävdade i valrörelsen att man skulle återställa den fulla värdebeständigheten. Det var ett av de s. k. fyra vallöftena - som i motsats till alla andra vallöften faktiskt skulle infrias vid en eventuell valseger. Inte heller pä den punkten har man infriat sitt vallöfte. Pensionärerna får för 1984 inte full kompensation för

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om indexberäkningen av pensioner m. m.

prisstegringarna året innan, nämligen årets prisstegringar. Man kommer, vilket sägs i kompletteringspropositionen och vilket också statsministern påpekade i sitt svar, att dra ifrån den priseffekt som följer av devalveringen. Det innebär naturligtvis att pensionärerna inte får full kompensation för inflationen.

Det vore i detta sammanhang intressant om statsministern kunde upplysa om hur stor priseffekten av devalveringen blir för året, dvs.; Hur stor del av årets inflation kommer pensionärerna inte att få kompensation för?

Anf. 56 Statsminister OLOF PALME;

Herr talman! Jag håller mig till det som herr Molin har frågat om. Om det har vållat honom bekymmer att söka uttolka vad som anges i kompletteringspropositionen är jag glad och lycklig att kunna lugna herr Molin. Jag kan t. ex. återge vad som sägs därom i mitt förstamajtal i Nässjö. Där talade jag om att ta bort olika typer av indexbindningar för de statliga utgifterna, och jag sade:

Vi gör inte den här begränsningen i fråga om pensionerna. Vi har avgett ett löfte till pensionärerna att deras pensioner skall vara värdesäkrade. Det står vi fast vid. Inför 1984 gäller att pensionärsorganisationerna har gått med på att det inte skall utgå kompensation för devalveringseffekter på priserna.

Därmed står det väl alldeles klart att vi kommer att stå fast vid löftet om värdesäkring av pensionerna. Detta är den rätta uttolkningen av kompletteringspropositionen.

Jag hoppas att herr Molin med lugn och frid skall kunna se fram mot helgvilan.

Anf. 57 BJÖRN MOLIN (fp):

Herr talman! Det är så att vi här i riksdagen har till uppgift att behandla kompletteringspropositionen i olika utskott, i riksdagens finans- och skatteutskott. Det är naturligtvis en försummelse av oss riksdagsledamöter att vi inte har läst den uttolkning av kompletteringspropositionen som framgår av statsministerns förstamajtal. Men jag har utgått från vad som står i kompletteringspropositionen.

Jag tolkar det nu anförda sä att vi inte skall bry oss om vad som står på s. 63 i kompletteringspropositionen om att den här nya principen om avindexering skall gälla också pensionerna.

Statsministerns förnöjsamhet i talarstolen får väl tolkas sä att statsministern varit framgångsrik i sin fredsmäklaruppgift på hemmaplan när det gäller det som någon fyndigt har beskrivit som Rosornas krig. I det avseendet kan jag gratulera statsministern till det här medlingsuppdraget.

Låt mig ändå, herr talman, slätast att vad som händer är att regeringen för nästa år driver upp priserna genom en i förväg icke annonserad stor devalvering. För denna får pensionärerna ingen kompensation.

Redan detta innebär självfallet att man ruckar pä den grundläggande principen om pensionernas värdebeständighet. Det är inte så konstigt om pensionärskollektivet - inte minst mot bakgrund av alla de storvulna

formuleringar som Olof Palme använde i valrörelsen - känner sig både vilset och sviket.

Anf. 58 Statsminister OLOF PALME;

Herr talman! Jag är övertygad om att herr Molin noga läser kompletteringspropositionen .

Hade han orkat gå vidare fräns. 63 tills. 64, så hade han kunnat läsa bl. a.; "Regeringen står fast vid sina åtaganden gentemot pensionärerna. Pensionerna för 1984 kommer således att fastställas med hänsyn till prisutvecklingen under 1983 med avdrag för den priseffekt som följer av devalveringen." Där står alltså i sak precis detsamma.

Jag får önska herr Molin en god helgvilä - och att han i framtiden orkar passera förbi s. 63 till s. 64 i kommande kompletteringspropositioner.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förtydligande i visst fall av lagen om vinstskatt

Anf. 59 BJÖRN MOLIN (fp);

Herr talman! Jag har läst hela den här boken, och det framgår också av min fråga. Jag har funnit att det är olika formuleringar på s. 63 och 64 i kompletteringspropositionen.

Det kan ju vara som Sten Andersson sade, att det är frägaom ett olycksfall i arbetet. Lät oss acceptera det. Jag skall inte plåga den här närvarande finansministern ytterligare pä den punkten. Men vad som då är intressant, herr statsminister, är hur det går med trovärdigheten i fråga om en viktig del av den ekonomiska politiken, nämligen inriktningen att hålla kontroll över utgiftsökningarna genom försök att avindexera ett antal anslag. Då kan man inte redan någon månad efter det att det här förslaget har lagts fram meddela att man pä en viktig punkt, kanske den största post i statsbudgeten där det förekommer indexering av anslagen, tar tillbaka tanken på avindexering.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på fråga 1982/83:482 om förtydligande i visst fall av lagen om vinstskatt

Anf. 60 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Ove Eriksson har frågat mig om jag är beredd att medverka fill att lagen om tillfällig vinstskatt förtydligas, sä att av densamma framgår om en kraftig lönehöjning är en sådan otillbörlig åtgärd varom talas i 10 §.

Ove Erikssons fråga gäller aktiebolag i vilka ägarna själva är verksamma. I sådana bolag kan överskott tas ut i form av både lön och utdelning. Uttag i form av lön dominerar helt. Flertalet fåmansägda aktiebolag kommer därför i praktiken inte att beröras av den tillfälliga vinstskatten.

Det är vidare uppenbart att den särskilda skatteflyktsklausulen kan få betydelse bara för en mycket liten del av de utdelande bolagen. För att klausulen skall få tillämpas mäste nämligen tvä förutsättningar vara

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förtydligande i visst fall av lagen om vinstskatt

uppfyllda. För det första skall syftet med bolagets åtgärd vara att minska beskattningsunderlaget. Vidare krävs att åtgärden - normalt en minskning av utdelningen - framstår som otillbörlig. I detta ligger att aktieägarna fillgodoses på annat sätt än genom utdelning för det aktuella året. I lagtexten nämns som exempel att den uteblivna utdelningen ersätts med en högre utdelning för näraliggande år.

En skatteflyktsklausul måste ges ett allmänt innehåll eftersom omständigheterna i de enskilda fallen kan vara högst skiftande. Enligt min mening är det inte lämpligt att utförligare än som skett beskriva de situationer där klausulen kan bli tillämplig. Jag är alltså inte beredd att ta initiativ fill en ändring av lagtexten pä den här punkten. Det får i stället ankomma pä riksskatteverket och skattedomstolarna att ta ställning till om en kraftig lönehöjning i något fall kan vara en sådan åtgärd som utlöser en tillämpning av skatteflyktsklausulen.

Anf. 61 OVE ERIKSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret. Bakgrunden till min fråga är osäkerheten om tolkningen av den form av generalklausul som man finner i 10 § i den tillfälliga lagen om vinstskatt.

Nu har jag lärt mig att man inte frågar ett statsråd om lagtolkningar, och min fråga är kanske litet luddig. Ändå tycker jag att finansministern i sitt svar har fått med mycket av det jag hade tänkt mig. Vad jag och berörda företag främst ville få ett klarläggande om var huruvida en lönehöjning utöver den vanliga eller en bonus i slutet av året är en sä otillbörlig åtgärd som det talas om i 10 §.

Som anges i svaret förekommer detta just i löntagarägda företag. Säkert rör det sig om ett litet fåtal. Icke desto mindre är det viktigt med ett klarläggande för dessa.

Det finns företag som arbetar med bonussystem och som t. ex. betalar ut en trettonde månadslön, om årets verksamhet har varit lyckosam.

Nu hänvisar finansministern till att riksskatteverket och domstolarna får ta ställning till detta. Men jag vill ändå fråga finansministern om han tycker att dessa företag kan förfara på samma sätt som de tydligen har gjort tidigare. Kan de i slutet av året betala ut en extra bonus till de anställda, vilka också är ägare till företaget, utan att bli betraktade som skattesmitare enligt 10 §?

Anf. 62 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Det ankommer inte på mig att lämna förhandsbesked av den art som Ove Eriksson efterlyser. Men jag kan lämna den upplysningen att det går att vända sig till riksskatteverket i frågor av detta slag för att utröna hur en bedömning skulle utfalla beträffande tolkningen av lagen på denna punkt.

Anf. 63 OVE ERIKSSON (m);

Herr talman! Jag tackar för detta klarläggande. Det kan kanske också vara till vägledning för de företagare som funderar pä detta problem. I propositionen nämns faktiskt ett par andra sätt att kringgå bestämmel-

serna i den här paragrafen, nämligen att höja räntan pä bolagets skulder till aktieägarna och att överföra egendom till aktieägarna på annat sätt än genom utdelning. Speciellt metoden att betala en högre ränta tycker jag överensstämmer med förfarandet att betala en extra månadslön eller bonus i slutet av året.

Det råder således oklarheter pä denna punkt. Men jag förstår att jag i dag får nöja mig med detta svar. Vi får t. v. låta skattedomstolarna ta ställning i frågor av det här slaget.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om ändrade föreskrifter för jordbruksauktioner

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på fråga 1982/83:460 om ändrade föreskrifter för jordbruksauktioner

Anf. 64 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Bertil Jonasson har frågat justitieministern om han är beredd minska kraven på byråkrati i samband med vanliga jordbruksauktioner. Bertil Jonasson har hänvisat till att förordningen om handel med begagnade varor fått en orimlig tillämpning när det gäller sädana auktioner.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara pä frågan.

Förordningen (1981:403) om handel med begagnade varor är tillämplig pä yrkesmässig handel med vissa varor som räknas upp i förordningen. Med handel avses här även auktionsförsäljning och annan liknande försäljning. Syftet med förordningen är att hindra avsättningen av stöldgods m. m. och att underlätta polisens efterspaning a\ sådant gods.

Enligt förordningen måste den som driver handel med begagnade varor vara registrerad hos polismyndigheten på den ort där det finns ett fast försäljningsställe eller där handeln huvudsakligen skall bedrivas. Ett företag som driver yrkesmässig auktionsverksamhet behöver dock inte registreras för varje auktion. Registreringen görs en gång och kan inte vara särskilt betungande.

Vidare finns i förordningen vissa bestämmelser om handlares anteckningsskyldighet m. m. De innebär att handlaren skall göra anteckning bl. a. om vilka varor han tagit emot och när och av vem han tagit emot dem.

En handlare som avser att bedriva auktionsförsäljning skall skriftligen sju dagar i förväg underrätta polismyndigheten på den ort där försäljningen skall äga rum. I underrättelsen skall man lämna uppgift bl. a. om var och när försäljningen skall äga rum och vilka slag av varor som skall säljas.

Polismyndigheten har enligt förordningen möjlighet att medge vissa undantag från nämnda bestämmelser, om särskilda skäl skulle finnas till det. Detta gäller också för en auktionsfirma.

Jag är mot den här bakgrunden inte beredd att föreslå ett generellt undantag från bestämmelserna när det gäller sådana jordbruksauktioner som Bertil Jonasson syftar på.

Nr 157 Anf. 65 BERTIL JONASSON (c):

Fredaeen den " talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret pä min fråga.

27 mai 1983 Förordningen 1981:403 om handel med begagnade varor har till syfte att

_____________ förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen tillkommet gods och att

Om ändrade före- underlätta polisens efterspaning av sådant gods. Avsikten att motverka
skrifter för iord- brottslig verksamhet är helt klar. Det är en nödvändig inriktning. Men
bruksauktioner förordningen har fått en orimlig tillämpning i många fall när det gäller

jordbruksmaskiner. Därför har jag ställt denna fråga.

Byråkratin är helt enkelt orimlig. Om exempelvis en bonde själv vill sälja de begagnade varorna, behövs ej anmälan. Om en auktionsfirma köper upp varor och försäljer dessa i sin tur på auktion, kan man förstå att all försiktighet måste iakttas. Men när en bonde eller ett sterbhus på en lantgård överlåter åt en auktionsfirma att direkt hemma på gården i ägarens ställe försälja de begagnade varorna, borde enligt min uppfattning anmälan ej krävas. Det kan ju inte vara annorlunda än när bonden säljer själv.

De allra flesta varor som bonden säljer tillhör ej den varugrupp för vilken anmälan krävs. Men om han har en gammal motorsåg med på auktionen -som de allra flesta har - kräver myndigheterna anmälan och att godset ej får lämnas ut förrän efter 30 dagar.

Enligt min uppfattning borde vanliga auktioner vara anmälningsfria, när en firma håller auktion hemma på gärden och direkt träder i säljarens ställe. Där borde polismyndigheten kunna ge auktorisation till seriösa firmor.

Om en motorsåg försäljs, får köparen ej ta sägen med sig hem. Det är väl ändå orimligt. Vem skall bevaka sägen på gärden, där kanhända ingen längre bor kvar? Det blir en stor byråkrati.

Jag tycker att svaret är bra och klarläggande. Men jag vill ändå till finansministern ställa en rak fråga: Krävs anmälan, om en firma håller auktion hemma på en bondes gård och för dennes räkning säljer begagnade varor i hennes ställe?

Anf. 66 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag kan inte svara Bertil Jonasson på annat sätt än att

framhålla att det i sådana fall är fullt möjligt för polismyndigheten att lämna

dispens frän anmälningsskyldigheten.

Anf. 67 BERTIL JONASSON (c);

Herr talman! Jag tackar för detta svar, även om det inte var till fyllest. Men vi får väl följa ärendet. Jag uppfattade finansministern så att det borde vara relativt enkelt att göra någonting. Det var just för att man skulle lösa problemen på enklaste sätt som jag ställde denna fråga. Jag tackar än en gäng för svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på fråga 1982/83:469 om åtgärder mot att lokal skattemyndighet infordrar vissa uppgifter från gifta kvinnor

Anf. 68 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Margareta Gärd har - med anledning av att 2 500 kvinnor i Stockholm av den lokala skattemyndigheten tillfrågats om bl. a. var de tillbringar sin dygnsvila - frågat statsrådet Anita Gradin om hon avser att vidta åtgärder för att förhindra ett återupprepande. Margareta Gärd har hävdat att det inte kan vara rimligt att endast kvinnor skall behöva redovisa för var de sover om nätterna.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Folkbokföringsmyndigheterna är skyldiga att kontrollera att den registrerade bosättningen stämmer överens med den faktiska bosättningen. Detta sker i dag bl. a. genom att myndigheten skriftligen ställer frågor, som kan ge ledning för bedömningen av rätt bosättningsort. Uppläggningen av den nu gjorda undersökningen har en datateknisk bakgrund, som det skulle föra för långt att gä närmare in på.

Jag har förståelse för att förfarandet har väckt viss irritation. Jag vill nämna att JO från den lokala skattemyndigheten bl. a. begärt upplysning om huruvida det inte varit möjligt att tillfråga männen på samma sätt. Hur myndigheternas undersökningar i framtiden bör läggas upp är en av de frågor som skall utredas av en kommitté med uppgift att förbättra folkbokföringen (Dir 1983:28). Allmänt kan framhållas att myndigheterna självfallet inte bör besvära fler personer än vad som erfordras.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983"

Om åtgärder mot att lokal skattemyndighet infordrar vissa uppgifter från gifta kvinnor

Anf. 69 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret på min fråga. Det skulle vara alldeles för inycket sagt om jag påstod att jag var nöjd med svaret. Det är jag ingalunda.

Jag har inte fått något svar på om finansministern tänker medverka till att den här kontrollen av kvinnorna upphör. Finansministern talar om hur kontrollen skall utformas i framtiden. Jag tycker att det finns anledning att omedelbart ingripa så att diskrimineringen inte fortgår.

Det är inte utan förvåning jag konstaterar, hur man i regeringskansliet har behandlat min fråga. Frågan ställdes den 29 april till statsrådet Anita Gradin. Den besvaras först den 27 maj och då av finansminister Kjell-Olof Feldt. Varför detta dröjsmål och varför av Kjell-Olof Feldt? Frågan är ställd ur jämställdhetssynpunkt.

Den omfattande kontroll på skatteområdet som nu pågår har bl. a. i de nu aktuella fallen tagit sig sådana uttryck att de djupt kränker kvinnors integritet, och man kan med fog påstå att det brustit i omdöme hos de tjänsteutövare som handlagt frågorna. Att, som varit fallet, avkräva enbart kvinnorna en utförlig redogörelse över var de sover på nätterna, är förmodligen ingenting annat än ett uttryck för ett traditionellt moraltänkan-de.

Dessa kvinnor har, liksom sina män, pä deklarationsblanketten redogjort

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder mot att lokal skattemyndighet infordrar vissa uppgifter från gifta kvinnor

för att de större delen av året inte sammanlevt med sin make. Detta är alltså inte tillräckligt när det gäller kvinnorna, men väl när det gäller männen.

Det ger mig anledning konstatera, att myndigheternas syn på jämställdheten på intet sätt har förändrats. Därför, herr finansminister, hade jag önskat att fä detta meningsutbyte med statsrådet Gradin, som formellt handhar jämställdhetsfrågorna. Skall vi ha statsråd avdelade för att sköta jämställdhetsfrågorna, bör de också få ta ansvar för detta område.

Få saker är så kränkande för en kvinna och en mor som att detaljerat behöva sätta på pränt att hon misslyckats i sitt familjeförhållande.

Anf. 70 TALMANNEN:

Jag vill fästa uppmärksamheten pä att i frågedebatter får det första inlägget omfatta högst tre minuter.

Anf. 71 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Hur arbetet fördelas inom regeringen är faktiskt en fråga för regeringen själv att avgöra, fru Gärd. Jag kan tyvärr inte göra något åt att jag har ansvaret för hur folkbokföringen sköts och hur myndigheterna på det området hanterar den gällande lagstiftningen.

Att det tagit tid att besvara frågan beror på att jag hade ett antal utland-sresor. Jag har sedan tillsammans med kammarkansliet sökt hitta en tid sä fort det över huvud taget var möjligt.

Jag tycker att Margareta Gärd blandar ihop tvä frågor. Den ena är: Skall myndigheterna över huvud taget utöva någon kontroll över bosättnings- och folkbokföringsort för medborgarna? Den uppmaning Margareta Gärd riktat till mig är egentligen att stoppa all sådan kontroll.

Då vill jag erinra om att riksdagen sä sent som under riksmötet 1981/82 begärde en särskild utredning om en förbättrad flyttningskontroll och därmed också en förbättrad folkbokföring. Är det den kontrollen - att vi får en korrekt och riktig registrering- som Margareta Gärd ifrågasätter? Dä är det ett helt annat problem än det andra hon tar upp, nämligen att myndigheten i det här fallet enbart frågade kvinnorna.

Jag har i mitt svar sagt att jag förstår att detta väcker irritation. Jag har nämnt att justitieombudsmannen har frågat myndigheten om det inte hade varit möjligt att fråga också männen. Jag delar uppfattningen att det nog hade varit lämpligt att göra på det sättet.

Men är det själva grundfrågan, om sådana här frågor skall kunna ställas, Margareta Gärd vill ha besvarad, så är svaret att vi måste ha viss kontroll över bosättnings- och mantalsskrivningsort.

Anf. 72 MARGARETA GÄRD (m)-

Herr talman! Vad jag ville veta med min fråga var om denna kontroll bara skall avse kvinnorna. Det är det den har gjort. Jag har icke fått något svar på detta. Därför skulle jag gärna vilja få det.

Jag vill också be om en hälsning till statsrådet Anita Gradin, att hon tar lärdom av denna incident för sitt jämställdhetsarbete i fortsättningen. Det är

en viktig fråga för oss kvinnor att vi inte diskrimineras på det sätt som har skett med dessa 2 500 kvinnor i Stockholm.

Anf. 73 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Skälet till att denna förfrågan riktades till kvinnan i familjen var inte att myndigheten var speciellt intresserad av var just kvinnan var mantalsskriven eller kyrkobokförd, utan att datatekniken råkade ge detta utfall. Det är så att sökpersonen i registren är hustrun i de fall det gällde. Detta är den datatekniska bakgrunden.

Jag kan bara beklaga att man har valt sökorden efter en könsdiskrimina-torisk princip. Men jag har nu sagt två gånger att jag tycker det vore lämpligt att anordna det här systemet så att man någorlunda jämnt fördelar frågorna mellan könen. Det gällde alltså icke att fastställa det ena könets närvaro, utan frågan var hur familjen, de båda makarna sinsemellan, hade ordnat det med sina bosättnings- och mantalsskrivningsorter.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om utländska förvärv av aktier i svenska aktiebolag

Anf. 74 MARGARETA GÄRD (m):

Herr talman! Det är ingen ursäkt, tyckerjag, att skylla pä ett dataprogram. Ett dataprogram kan mycket lätt ändras, så att man får in andra koder, och på så sätt kan man få även männen med.

Jag hoppas att Kjell-Olof Feldt tittar över det här, sä att vi i fortsättningen slipper ha det så att endast kvinnorna skall utgöra kontrollgrupp.

Om man vill någonting med jämställdhetsarbetet i verkligheten, skall man ta itu med detta, och det snabbt, så att det inte fortsätter på det här sättet.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på fråga 1982/83:487 om utländska förvärv av aktier i svenska aktiebolag

Anf. 75 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Carl-Henrik Hermansson har frågat mig hur regeringen ser på de betydande utländska uppköpen av svenska aktier.

Om ett svenskt bolag begär tillstånd till försäljning av aktier i bolaget utomlands brukar valutastyrelsen ge sådant tillstånd, om det bedöms medföra fördelar för företaget från export- eller kapitalförsörjningssynpunkt. Reglerna har tillämpats generöst, och en betydande ökning av tillståndsgivningen har skett under senare är. Det är dock först under det senaste halvåret som en mer betydande nettoexport av svenska värdepapper ägt rum. Det ökade utlandsintresset för svenska aktier har breddat kapitalmarknaden för svenska företag och bidragit till att underlätta försörjningen med riskkapital. Detta förbättrar förutsättningarna för en industriell expansion och är naturligtvis något som regeringen ser positivt på.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om utländska förvärv av aktier i svenska aktiebolag

Samtidigt kan emellertid en ökad värdepappersexport ge upphov till problem. Ett ökat utländskt aktieinnehav skapar en potential för valutautflöde. Det skulle kunna få icke önskvärda destabiliserande effekter i perioder av oro och osäkerhet. I en sådan situation kan naturligtvis också börskurserna påverkas. Just denna omständighet, att börskurserna kan pressas ned, om utländska innehavare av svenska aktier söker sälja dessa i stor omfattning, verkar emellertid återhållande på ett sådant beteende. Det totala utländska innehavet av svenska aktier är dessutom relativt litet. Valutapolitiskt kan det därför knappast få annat än begränsad betydelse.

En central fråga är hur det ökade utländska intresset för svenska aktier påverkar ägar- och inflytandeförhållandena i företagen. Det finns dock inga exempel där utförsäljningen till utlandet av börsnoterade svenska aktier lett till att det totala utländska innehavet av aktiekapital eller av röstvärde kommit att ligga nära 50 %. Vanligtvis är dessutom det utländska ägandet spritt pä flera mindre poster. Jag vill dock understryka att det är ett vitalt intresse att äganderätten över svenska företag stannar i Sverige. Regeringen följer noga utvecklingen på detta område.

Det bör nämnas att en översyn av gällande regler och praxis vid värdepappersexport sker inom valutastyrelsen. Vidare utreds valutaregleringen i valutakommittén, som enligt vad jag har erfarit beräknas slutföra sitt arbete kring årsskiftet 1983-1984. I dagsläget är några åtgärder inte aktuella.

Anf. 76 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Utländska köp av svenska aktier har ökat synnerligen kraftigt under den senaste tiden. Både köp och försäljningar förekommer, men enligt bankinspektionens statistik uppgick nettoköpen under första kvartalet i år till nästan 1 miljard kronor. Den siffran är att jämföra med 150 milj. kr. under första kvartalet 1982. Under hela 1982 uppgick de utländska nettoköpen till drygt 1 miljard kronor.

Tendensen till en kraftig ökning av de utländska uppköpen av svenska aktier är alltså tydlig. Detta är en av de faktorer som anses ligga bakom den snabba kursuppgången på Stockholms fondbörs. Ökningen av de utländska uppköpen väntas också fortsätta enligt svenska och utländska börsexperter. En brittisk expert på den svensk aktiemarknaden gjorde nyligen prognosen att nettoköpen skulle öka till 3,5-4 miljarder kronor under 1983.

Detta är bakgrunden till de frågor jag ställt till finansministern. Samtidigt som jag tackar för svaret, mäste jag tyvärr säga att jag infe finner det tillfredsställande. Kjell-Olof Feldt verkar inte känna någon större oro för att en allt större del av den svenska aktiestocken skall hamna i utländska spekulanters händer. Det beräknas att redan nu 6 % av börsvärdet ägs av utlandet. Fortsätter uppköpen i nuvarande takt ökar den andelen snabbt. Det ger ett ökat inflytande för utländska finanskretsar över de största svenska företagen, vilket jag anser vara negativt. Det skapar också en ökad osäkerhet för näringspolitiken och hela den ekonomiska politiken.

Så här uttryckte sig en av deltagarna i det nordiska investeringsseminarium

som nyligen ägde rum: "Den dag vi inte trivs i Sverige flyttar vi våra pengar Nr 157

till de företag i andra länder vi tycker bättre om. På en timme kan vi ha lämnat PreaQen den

''■'g" 27 maj 1983
Själva rörelseriktningen har jagingentingemot. men snabbheten i rörelsen _

kan kanske skapa problem också för statsmakternas ekonomiska politik. . stadiga

Riksbanken, eller närmare bestämt valutastyrelsen, har i sin hand att ge hvpgnndsvprksam

eller vägra tillstånd till större delen av den försäljning av aktier som sker till Uptpn

utlandet. Jag anser att man härvid borde tillämpa större restriktivitet. Jag är

uppriktigt sagt förvånad över att finansministern inte tycks dela min

uppfattning, och jag hoppas han nu ger uttryck för en annan uppfattning än i

det inledande svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på fråga 1982/83:492 om den statliga byggnadsverksamheten

Anf. 77 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Pär Granstedt har frågat mig huruvida jag är villig att medverka till att byggnadsstyrelsen tar sitt ansvar för att stimulera byggverksamheten i landet under rådande arbetsmarknadsläge.

Jag vill först göra vissa klarlägganden vad gäller byggnadsstyrelsen och det statliga byggandet.

Byggnadsstyrelsens huvuduppgift är att anskaffa och förvalta lokaler för huvuddelen av den civila statsförvaltningen. Detta sker främst genom förhyrningar av lokaler eller genom investeringar i ny- eller ombyggnader. Byggnadsstyrelsen angelägenhetsgraderar i samråd med berörda myndigheter planerade byggprojekt och redovisar dessa årligen för regeringen i samband med anslagsframställningen.

Med utgångspunkt i detta underlag från myndigheterna beslutar regering och riksdag om omfattningen av det statliga byggandet, som därefter på regeringens uppdrag genomförs av bl. a. byggnadsstyrelsen. Det är alltså inte pä det sättet att byggnadsstyrelsen agerar på eget initiativ och bygger statliga lokaler av olika slag.

Regering och riksdag kan stimulera byggnadsverksamheten i landet pä flera sätt, bl. a. genom att byggnadsstyrelsen och andra myndigheter anvisas medel för tidigareläggning av om- och nybyggnader inom den statliga sektorn.

I detta syfte har regeringen i enlighet med tidigare gjorda utfästelser agerat kraftfullt för att öka byggsysselsättningen i landet under innevarande budgetär. Med stöd bl. a. av finansfullmakten har regeringen beslutat om tidigareläggning av statliga byggnadsinvesteringar om tillsammans ca 2,6 miljarder kronor senast i samband med kompletteringspropositionen. Därav faller ca 1 miljard kronor på byggnadsstyrelsens verksamhetsområde. Till

detta kommer de bygginvesteringar som i enlighet med budgetpropositionen 79

och riksdagens beslut skall genomföras under nästa budgetär.

Nr 157 Anf. 78 PÄR GRANSTEDT (c);

Fredneen den ''' talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret på min

27 maj 1983 "8-

_____________ Svaret innebär ju en redogörelse för den formella handläggningen av

Om den statliga frågor som gäller statligt byggande. Naturligtvis är detta i och för sig

byggnadsverksam- '"fressant läsning men knappast någonting okänt.

Lgfpfj Bakgrunden till min fråga är ganska konkret - den har att göra med min

egen hemstad, Södertälje. Där fanns det långtgående planer på ett statligt nybygge för förskoleseminarium. Det här skulle samordnas med byggande i landstingets regi av lokaler för en värdyrkesskola. Nu har det statliga bygget lagts på is. I varje fall tycks det inte bli av än på länge. Detta har i sin tur medfört att landstingets planer på att bygga en vårdyrkesskola inte heller kan förverkligas f. n. Det är naturligt att besvikelsen blir stor i Södertälje, eftersom det här skulle varit ett värdefullt tillskott på ortens byggarbetsmarknad. Samtidigt upplever vi också förvåning mot bakgrund av att socialdemokraterna, inte minst i valrörelsen, utmålat just byggenskapen som något som skulle kunna föra landet ur krisen. Det är förståeligt att de orden ekar ganska tomt, i varje fall i Södertälje. För oss har utvecklingen i stället inneburit att vi har gått miste om ett viktigt byggprojekt. Det är mycket möjligt att man i mera allmänna ordalag kan tala om de satsningar som görs, men den konkreta erfarenheten i Södertälje är just den som jag har beskrivit. Jag tycker att det hade varit värdefullt att fä till stånd den här byggenskapen i det rådande arbetsmarknadsläget. Detta var anledningen till att jag efterlyste regeringens ansvarstagande på denna punkt.

Anf. 79 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Jag svarade faktiskt på den fråga som Pär Granstedt ställde, nämligen om byggnadsstyrelsen skulle ta sitt ansvar för byggsysselsättningen i landet. Han frågade inte speciellt om förskollärarutbildningen i Södertälje,-även om den var det exempel som han hade som bakgrund för sin fråga.

Med mitt svar vill jag säga att det är helt felaktigt att på byggnadsstyrelsen lägga ansvaret för förseningar när det gäller det här projektet och mena att inte byggnadsstyrelsen skulle ta det myndighetsansvar som åvilar verket. Skälet till förseningen är att man inte kan nä en rimlig uppgörelse med landstinget om hur bygget skall finansieras-vem som skall betala för vad och vilka lokaler som skall vara inrymda i bygget. Innan det kan komma till stånd något nybygge måste riksdagen fatta beslut. Det rör sig alltså inte om någonting som byggnadsstyrelsen avgör. Byggnadsstyrelsens uppgift är att försöka hitta en från samhällets synpunkt så förmånlig lösning som möjligt på problemet.

Jag vill, herr talman, tillägga att vi efter regeringsskiftet har beslutat om tidigareläggningar av statliga byggen inom Stockholms län för mer än 300 milj. kr. Det är mer än genomsnittet för övriga landet.

Arbetslösheten i Södertälje kommun när det gäller byggnadsarbetare är

procentuellt sett mindre än hälften sä hög som i landet i sin helhet. Den var

80 4,4 % mot över 10 % för hela landet. 65 byggnadsarbetare gick utan arbete i

Södertälje under april. Det är 65 för många, men arbetslösa i Södertälje kan      Nr 157
inte sägas vara de värst utsatta. Detta får vi också ta hänsyn till när vi fördelar     Fredaupn rle
tidigareläggningar av statliga byggen.                                           27 rnaj 1983

Anf. 80 PAR GRANSTEDT (c):

Herr talman! Jag är naturligtvis medveten om vem som har det definitiva ansvaret för sådana här frågor. Därför har jag ställt min fråga till finansministern, som är det ansvariga statsrådet på detta område. Jag har alltså här i kammaren frågat vilka initiativ det ansvariga statsrådet är beredd att ta.

Det är givet att avgörandet om byggen skall komma till stånd eller ej inte ligger hos byggnadsstyrelsen. Däremot är byggnadsstyrelsen ansvarig för hur planeringsarbetet fortskrider, hur förhandlingsarbetet drivs osv. Jag ser det som väldigt angeläget att byggnadsstyrelsen i sin handläggning av sädana här frågor agerar utifrån ett medvetande om att det är viktigt att nå fram till konkreta resultat, så att byggen kan komma till stånd.

Det är givet att det inte är ens fel när två träter. Det finns säkert stor anledning att kritisera landstinget för att det inte med all kraft bidragit till att en uppgörelse skulle nås. Men jag kan inte i den här kammaren ta upp den frågan. Det har mina partikamrater gjort i landstinget i stället. Vad jag som riksdagsman kan ta upp är den del av ansvaret som ligger på staten. Jag tycker alltså att det har varit ett beklagligt sjabblande på ömse håll i det här fallet, och jag har tagit upp den statliga biten.

Om den statliga byggnadsverksamheten

Anf. 81 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag vill invända mot ordet sjabblande. Det är här fråga om en ganska svår förhandling, och det finns olika krav och önskemål. Då gäller det att jämka samman kraven och önskemålen.

Det här projektet är stort, och det är stora kostnader förenade med det. Man måste alltså ta den tid på sig som är nödvändig för att man skall kunna komma fram till en lösning som tillfredsställer båda parter. Att utifrån arbetsmarknadsskäl driva fram en lösning anser jag inte vara förenligt med en ansvarsfull skötsel av vare sig statens eller landstingens pengar.

Anf. 82 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr talman! När det gäller det sistnämnda skiljer sig våra bedömningar. Jag tycker nämligen att man i en sådan här situation skall tillmäta arbetsmarknadsskäl ganska stor vikt. Arbetslösheten bland byggnadsarbetarna i Södertälje kan sägas vara mindre än på många andra håll - 4,4 %. Men det är, som också finansministern sade, en alldeles för hög siffra. Det är en del av byggarbetslösheten i vårt land.

Min bedömning är alltså att såväl staten via byggnadsstyrelsen som landstinget borde ha varit mycket angelägna om att så skyndsamt som möjligt komma fram till en lösning, så att bygget kunde komma till stånd - detta just

6 Riksdagens protokoll 1982/83:157

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om ändrade regler om uppskov med inbetalning på investeringskonto i vissa fall

med hänsyn till det besvärande arbetsmarknadsläget bland byggnadsarbetarna i Södertälje.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Svar på fråga 1982/83:495 om ändrade regler om uppskov med inbetalning på investeringskonto i vissa fall

Anf. 83 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Hugo Hegeland har frågat mig om jag är beredd att låta se över bestämmelserna om inbetalning till allmänt investeringskonto enligt lagen om allmän investeringsreserv, så att det blir möjligt för handelsbolag att få uppskov med inbetalningen till deklarationsdag och bokslutsdag.

Avdrag för avsättning till allmän investeringsreserv kan medges fysisk person som har inkomst av rörelse eller jordbruk. I fråga om handelsbolag beräknas avdraget för bolaget. Avdrag medges inte med högre belopp än som har betalats in pä särskilt konto i bank (allmänt investeringskonto). För att medföra rätt till avdrag skall enligt huvudregeln inbetalning ha gjorts senast den dag då den skattskyldige skall lämna sin allmänna självdeklaration. Detta innebär bl. a. att en skattskyldig som har fått anstånd med att avlämna sin deklaration får motsvarande anstånd med inbetalningen.

I fråga om handelsbolag har dock en bestämd dag angetts som sista betalningstidpunkt. Denna dag är den 31 mars under det aktuella taxeringsåret. Den särskilda regeln för handelsbolag har motiverats av praktiska skäl. Delägare i handelsbolag kan nämligen ha att avlämna självdeklaration vid olika tidpunkter.

Det skäl som har motiverat handelsbolagsregeln är enligt min mening bärande. Därtill kommer att det inte torde bereda några nämnvärda svårigheter att anpassa sig till regeln. Ett handelsbolag som har kalenderår som räkenskapsår har således hela tre månader på sig från räkenskapsårets utgång att bestämma det belopp som skall sättas av och betalas in till allmänt investeringskonto. Denna tidrymd, som för handelsbolag med brutna räkenskapsår normalt är ännu längre, får anses tillräcklig.

Anf. 84 HUGO HEGELAND (m);

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret, även om jag inte är hundraprocentigt tillfredsställd. Det är uppenbart att vi har litet olika syn på hur bärande gällande regler är.

Det är riktigt att vi har denna särskilda handelsbolagsregel. Men sedan hävdar finansministern att det inte torde bereda några nämnvärda svårigheter att anpassa sig till regeln därför att det handelsbolag som har kalenderår som räkenskapsår således har "hela tre månader pä sig från räkenskapsårets utgång att bestämma det belopp som skall sättas av och betalas in till allmänt investeringskonto", och det är inte alldeles riktigt.

I ett handelsbolag sätter man sig inte precis ner när kalenderåret är slut och

bestämmer detta belopp, utan först mäste man fä fram årets resultat. De flesta handelsbolag hai revisorer som sköter den uppgiften. Det tar tid innan den granskningen är klar och bokföringen avslutad. Särskilt från revisorshåll tycker man därför att det vore mycket lämpligt om man för de handelsbolag där det i enskilda fall har getts uppskov med deklarationens avlämnande kunde anpassa tidpunkten för avsättningen till investeringskonto till deklarationens avlämnande. Inte heller revisorerna kastar ju sig över samtliga bokslut på en gång, utan tiden kan bli rätt knapp.

Detta är bakgrunden till min fråga. Därför tycker jag inte att finansministern ger en helt riktig beskrivning när han säger att handelsbolag har "hela tre månader på sig". Det kan bli knappt om tid. Det är anledningen till att jag tycker att det vore motiverat med denna ändring. Men här är det alltså fråga om bedömningar, från myndighetshåll resp. från dem som faktiskt står inför problemet att klara av bokslutet snabbt och sedan bestämma hur mycket som skall sättas av till investeringskontot.

Jag tycker att det skulle vara rätt enkelt att tillmötesgå önskemålet att man skall låta datum för inbetalning på investeringskonto sammanfalla med datum för deklarationens avlämnande när uppskovet innebär att detta datum infaller efter den 31 mars.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om ändrade regler om uppskov med inbetalning på investeringskonto i vissa fall

Anf. 85 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag skall ge Hugo Hegeland rätt på en punkt. Formuleringen att man har "hela tre månader pä sig" stämmer kanske inte riktigt överens med verkligheten. Det tar naturligtvis en stund efter räkenskapsårets utgång innan man är färdig med beslut av detta slag.

Den regel som finns om en enda inbetalningsdag för samtliga delägare motiveras av starka praktiska skäl. Vi skulle annars få ett antal olika inbetalningsdagar beroende på vid vilka tidpunkter de enskilda delägarna har att avlämna sin deklaration. Jag skall inte stå här och stifta några nya lagar, men möjligen kan man fundera över om dessa tre månader är en tillräckligt lång tid och vilka konsekvenserna skulle bli om man utsträckte den. Men att vi har en enda inbetalningsdag som är gemensam för alla delägare tror jag är en nödvändig förutsättning för att detta skall fungera någorlunda praktiskt sett ur skattesystemets synpunkt.

Anf. 86 HUGO HEGELAND (m):

Herr talman! Jag tackar för denna kompletterande upplysning. Den tyder på att finansministern har förståelse för problemet. Det är kanske inte omöjligt att det blir någon ändring i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om utgiftsskattekommitténs arbete, m. m.

16 § Svar på fråga 1982/83:514 om utgiftsskattekommitténs arbete, m. m.

Anf. 87 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Stig Josefson har ställt följande frågor till mig:

1. Vad är orsaken till att utgiftsskattekommittén inte har sammankallats på snart fyra månader?

2. Avser regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att kommittén skall kunna slutföra sitt arbete?

3. Anser regeringen att de förändringar av skattereglerna som nu
genomförts är tillräckliga för att långsiktigt upprätthålla rådande målsätt
ningar om skatt efter bärkraft?

Som svar på den första frågan vill jag säga att det inte är min uppgift att tala om varför utgiftsskattekommittén inte har sammankallats.

Vad gäller den andra frågan vill jag först erinra om att frågan om en progressiv utgiftsskatt är svåröverblickbar. En sådan skatt har fördelar men samtidigt obestridliga nackdelar. Det har därför övervägts om utgiftsskattekommittén skulle få nya eller ändrade direktiv. Jag har emellertid kommit till slutsatsen att så inte behöver ske f. n. Min uppfattning är alltså att utredningsarbetet t. v. bör bedrivas i enlighet med redan givna direktiv.

Mitt svar på den tredje frågan är att de förändringar av skattereglerna som nyligen har genomförts är en tillfredsställande lösning med utgångspunkt i dagens situation. Det är mycket svårt att göra bestämda uttalanden om hur skattereglerna skall utformas i ett mer långsiktigt perspektiv, eftersom förutsättningarna för olika skattereformer ändras frän tid till annan.

Anf. 88 STIG JOSEFSON (c);

Herr talman! Jag tackar finansministern för att han svarat pä mina frågor.

Jag är något förvånad över svaret. Jag är också medveten om att det inte är finansministern som ansvarar för när vi sammanträder i utredningen. Men det är regeringens åtgärder som är avgörande för om arbetet skall bli meningsfyllt.

Det är nu på det sättet att två socialdemokratiska ledamöter i utredningen, nämligen nuvarande bostadsministern Hans Gustafsson och statssekreterare Erik Åsbrink, i och med att regeringsskiftet ägde rum lämnade utredningen. Skall utredningsarbetet vara meningsfyllt förutsätter jag, och troligen utredningen i sin helhet, att regeringspartiet givetvis också bör vara med och delta i detta arbete. Några ersättare för dessa två ledamöter har inte filisatts.

Vidare gjorde utredningen i höstas en framställning till regeringen om medel för att SCB skulle kunna göra en undersökning angående de fördelningspolitiska effekterna av en utgiftsskatt. Denna framställning är inte besvarad.

Utredningen har också begärt ett förlängt förordnande för ett par experter, vilkas förordnanden gick ut vid årsskiftet. Inte heller där har getts

något besked eller fattats beslut av regeringen. Det är därför som jag har ställt frågan.

Jag hoppas nu, när finansministern i svaret pä den andra frågan säger att han är angelägen om att utredningsarbetet t. v. bör bedrivas i enlighet med de givna direktiven, att han också skapar de förutsättningar som är nödvändiga för att vi skall kunna fortsätta arbetet. Dels mäste vi fä möjligheter att göra vissa undersökningar, dels är det helt naturligt att också regeringspartiet bör delta.

I svaret på den sista frågan verkar finansministern nöjd med det skattesystem som vi nu har beslutat om och som har trätt i kraft i är. Som jag ser det måste man rikta blicken framåt. Det är givet att det skattesystem som har antagits och som vi varit överens om att anta även det innehåller vissa svagheter. Jag kommer inte ifrån att vi nog får en del nolltaxerare också i framtiden. För att bara ta en enda liten bit där utgiftsskattesystemet rymmer en fördel: Går man över till utgiftsskatt sä tvingas i varje fall varenda en att skatta för vad han har konsumerat under året.

Vi har bedömt det så, att frågan om utgiftsskatt är en invecklad fråga, och vi bör ha utrett den noggrant innan vi gör ett definitivt ställningstagande. Men jag anser för min del att det är angeläget att vi kan pröva vilka förutsättningar det finns för att övergå till ett sådant system. Jag hoppas att finansministern kommer att medverka till att vi kan göra utredningen meningsfylld.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om utgiftsskattekommitténs arbete, m. m.

Anf. 89 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag har tidigare visat mitt personliga intresse för att få frågan om utgiftsskatt ordentligt prövad, och i någon män var jag delaktig i att utredningen kom till. Därför kan jag försäkra Stig Josefson om att jag vill att utredningen skall slutföra sitt arbete och ge oss ett underlag för en fortsatt prövning av frågan. Jag tror nämligen att det kommer att krävas flera led i den prövningen innan vi är färdiga med ett ställningstagande.

Jag instämmer i att utgiftsskatten i varje fall teoretiskt sett har mänga intressanta egenskaper, inte minst ur bärkraftssynpunkt. Men den har samtidigt en rad nackdelar, t. o. m. jämfört med nuvarande system. Som jag sade i mitt svar på frågan har vi på departementet funderat över om vi skulle ge utredningen andra direktiv eller på annat sätt påverka dess arbete. Vi har kommit fram till att vi inte skall göra det, utan att de nuvarande direktiven bör stå kvar.

Det jag beklagar, herr talman, är att vi inte har hunnit tillsätta de ledamöter som vi tycker skall ingå i utredningen. Vi skall försöka att bättra oss och utse dessa ledamöter, sä att utredningen kan arbeta med full besättning.

Anf. 90 STIG JOSEFSON (c):

Herr talman! Också jag är medveten om att ett system med utgiftsskatter innehåller både för- och nackdelar. I utredningen försöker vi också belysa vilka som ärövervägande. Kanhända kan man helt enkelt tillämpa vissa delar

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om utjämning av bensinpriserna

även av ett vanligt system för att få en bättre skattemoral. Det är en av de frågor som är angelägna att få utredda.

Jag hoppas att finansministern och regeringen vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att vi på nytt skall kunna bedriva arbetet i utredningen. Jag kan inte tänka mig att det är meningsfullt att göra det om det största partiet inte är representerat bland deltagarna i utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

17 § Svar på fråga 1982/83:515 om utjämning av bensinpriserna

Anf. 91 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Jan Hyttring har frågat mig om jag avser att ta initiativ som möjliggör en utjämning av bensinpriserna genom differentierad energiskatt eller överläggningar med bensinbolagen för att uppnå minskade skillnader mellan olika landsdelar.

Den årliga fordonsskatten för personbilar är sedan den 1 juli 1980 reducerad med 120 kr. per år för fordonsägare som är bosatta inom typiska glesbygdsområden. Hit hör exempelvis delar av Värmlands. Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Syftet med bestämmelsen var visserligen i första hand att kompensera glesbygdsbilisterna för den merbelastning som de i slutet av är 1979 genomförda energiskattepåslagen väntades innebära för dem i förhållande till genomsnittsbilisten. Skattereduceringen bestämdes dock till en sådan nivå att den skulle ge kompensation även för den transportkostnadsökning som bensinföretagen tar ut i form av s. k. zontillägg (prop. 1979/80:109, s. 6).

Mot bakgrund av dessa förhållanden och då variationerna i prissättning mellan olika orter - med undantag för perioder med s. k. lockpriser - i regel inte är större än något eller några få ören per liter anser jag det f. n. inte finnas skäl till några sädana särskilda åtgärder som Jan Hyttring nämnt.

Anf. 92 JAN HYTTRING (c):

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Även om det, som framgår av svaret, rör sig om en skillnad pä bara några få ören, kan detta vara betungande för dem som har långt till arbetet och måste använda bilen för arbetsresor. Det blir en hel del kostnader per år även med den lilla skillnaden.

F. n. verkar bensinpriset vara ganska lika över landet, men den situationen kan ju snabbt förändras. Vi kan få den situation vi har upplevt tidigare, dvs. ganska stora skillnader i pris över de olika delarna av landet. Det är då de glest befolkade områdena som får de högsta priserna.

Det som har hänt är vidare att samhället har gjort ökade satsningar på en utbyggd kollektivtrafik. Det innebär en inte oväsentlig skattesubvention för de människor som bor i eller i närheten av tätorter. När det gäller dem som

bor i de glesare befolkade delarna av landet är det inte möjligt att tillgodose behovet av kollektivtrafik i någon större utsträckning. Många gånger passar inte kollektivtrafikens tider med de arbetstider man har. Här finns alltså en orättvisa, eftersom den som bor i glesbygd mäste transportera sig med bil och får ta den ökade kostnaden.

Huvudmännen för kollektivtrafiken har inte möjlighet att besluta att differentiera energiskatterna. Det ankommer på regeringen och slutligen riksdagen att fatta sådana beslut. Jag anser emellertid inte att svaret är så negativt för den här frågans lösning. Jag kan konstatera att det f. n. inte tas några initiativ i det avseendet, men jag hoppas att man kommer att göra det i framtiden. Om inte, så återkommer jag med min fråga.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om näringsfriheten

Överläggningen var härmed avslutad.

18 § Svar på fråga 1982/83:527 om näringsfriheten

Anf. 93 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Christer Eirefelt har frågat industriministern om regeringen avser att föreslå riksdagen åtgärder som utöver vad som i dag gäller begränsar rätten att fritt utöva näring.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara pä frågan.

Näringsfriheten är en grundläggande princip för vårt ekonomiska system. Att nya företag kan etableras driver utvecklingen framåt och utövar ett tryck på de befintliga företagen att vara effektiva. Stark restriktivitet måste därför iakttas med ingrepp i näringsfriheten. Redan i dag begränsas dock näringsfriheten i en rad branscher, där det ansetts motiverat av speciella skäl såsom hälso- och säkerhetsrisker eller skydd för stora ekonomiska värden. På många andra håll missbrukas emellertid näringsfriheten till stor skada för samhället och enskilda. Den ekonomiska brottsligheten är ett exempel på sådant missbruk. Denna brottslighet får skadeverkningar som är mycket allvarliga också sett ur marknadsekonomins synvinkel. Företag som inte fullgör sina förpliktelser skaffar sig orättmätiga konkurrensfördelar, vilket går ut över den seriösa näringsverksamheten.

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet och näringsförbudskommittén har enligt sina direktiv att allmänt pröva frågorna om bl. a. etableringskontroll och näringsförbud. Även om jag naturligtvis inte kan föregripa dessa utredningar bör därför Christer Eirefelts fråga besvaras med ja.

Anf. 94 CHRISTER EIREFELT (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min fråga om etableringskontroll.

Det är inte enbart de ständigt återkommande kraven till riksdagen som motiverat min fråga om vilken roll etableringskontroll kan komma att spela

Nr 157 för näringslivet i framtiden. Det senaste halvåret har det knappast gått en

Fredaeen den enda vecka utan att frågan har aktualiserats i ett eller annat saminan-

27 maj 1983 ang.

_____________ Vi har t. ex. hört och läst intervjuer med fackföreningstalesmän som på

Om näringsfrihe- olika grunder förordat kontroll av företag. Helt nyligen var det ordföranden i
jgj Hotell o. Restaurang som ville, som han uttryckte det, "slakta den heliga ko

som kallas näringsfrihet". Och han utlovade fortsatt kamp för etableringskontroll.

När Sven Heurgren, som är ordförande i kommissionen mot ekonomisk brottslighet, som finansministern nyss hänvisade till, blev tillfrågad om vilken åtgärd som ligger närmast till hands, blev svaret "etableringskontroll".

Att LRF gärna ser en etableringskontroll inom animalieproduktionen är ingen hemlighet, och jordbruksministern har i alla fall inte ställt sig avvisande - för att uttrycka sig försiktigt.

Ja, den här listan skulle kunna göras mycket lång, och ett mer entydigt avståndstagande från finansministerns sida än det "ja" som jag fick på min fråga hade varit värdefullt som motvikt till de allt vanligare kraven på statlig styrning, även om det var synnerligen tillfredsställande att finansministern klart instämde i att näringsfriheten även i fortsättningen måste vara en grundläggande princip.

Det finns många skäl, herr talman, till att vi från liberalt håll säger nej till fler regleringar i näringslivet, regleringar som vi har alldeles för mänga av redan i dag. Vi vill slå vakt om konsumentens intresse av en väl fungerande konkurrens. Dessutom skulle en utökad kontroll både medföra byråkrati och kosta pengar. Och mer krångel och hinder för nyföretagande är inte precis vad Sverige behöver i dag. Men det här är framför allt en mycket viktig principfråga. Naturligtvis är det angeläget att komma åt ekonomisk brottslighet. Där har finansministern och jag inga delade meningar. Men vi menar att detta inte får ske genom att företagen skall vara tvingade att övertyga myndigheterna om sin ärlighet. Det är de som gör sig skyldiga till brott, t. ex. genom att låta bli att betala skatt och avgifter, som vi mäste komma ät.

Att generellt börja ingripa mot en hel bransch bara för att det finns oseriösa företag tycker vi rimmar dåligt med det svenska rättssamhällets traditioner.

Anf. 95 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Folkpartiet var under sex år med i fyra borgerliga regeringar. Under den tiden infördes en rad inskränkningar i näringsfriheten i Sverige. Jag skall ta några exempel.

Den moderata handelsministern Staffan Burenstam Linder införde förbud mot spel på enarmade banditer.

Den folkpartistiske handelsministern Hädar Cars införde krav på tillstånd
av polismyndighet för att yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg skulle fä
88 ske.

Den moderate justitieministern Håkan Winberg införde näringsförbud Nr 157

som sanktion vid missbruk av konkursinstitutet. Fredieen den

Den centerpartistiske kommunministern Karl Boo införde en bestämmel- 9 • igo-i

se om att det skulle krävas tillstånd av socialnämnden för att anordna

'PPP'- Om näringsfrihe-

Den folkpartistiska sjukvårdsministern Karin Ahrland införde en begräns- .

ning som innebär att rätten att utprova och tillhandahålla kontaktlinser

förbehålls legitimerade optiker.

Den folkpartistiske handelsministern Björn Molin införde en bestämmelse i den nya konkurrensbegränsningslagen om att det skulle finnas möjlighet att , förbjuda personer att förvärva företag.

Detta är bara ett urval ur en lång lista av ingrepp i näringsfriheten som gjordes av fyra borgerliga regeringar, där det liberala folkpartiet hela tiden var med. Varför gjorde man så här? Ja, naturligtvis av precis samma skäl som att jag i dag får konstatera att om vi skall förhindra missbruk av näringsfriheten, missbruk mot folkmoral, missbruk mot ekonomiska lagar som samhället vill värna, tvingas samhället att införa sädana här inskränkningar. Och även det liberala folkpartiet har varit och kommer att vara med om att göra det även i framtiden. Men vi gör sådana inskränkningar hela tiden med inriktning pä att rädda näringsfriheten överallt där det går att göra det.

Anf. 96 CHRISTER EIREFELT (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att den lista som finansministern föredrog har att göra med de generella, svepande åtgärder om etableringskontroll i förväg som nu är aktuella. Det är inte någon tillfällighet att näringsfrihetsombudsmannen, bl. a. i en skrivelse till näringsutskottet, klart har uttalat sin oro över just denna utveckling. Han har ju att se till konsumenternas intresse av att det råder konkurrens.

Jag har, som sagt, ingenting emot att vi utökar åtgärderna för att komma åt skattefuskare och de företagare som inte lojalt följer lagar och bestämmelser. Precis som finansministern sade i sitt svar innebär deras handlande bl. a. att de får konkurrensfördelar gentemot de företag som uppför sig lojalt. Men det får inte tas till intäkt för ingrepp och regleringar som slår blint och riskerar att nagga rättssäkerheten i kanten. Då blir det de vanliga hederliga människorna som kommer i kläm, och det är inte dem vi vill komma ät.

Anf. 97 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Christer Eirefelt har inget som helst underlag för sina
förmodanden att det skall komma några svepande, generella förslag om
näringsförbud eller etableringskontroller. Man kan pä precis samma grund
hävda att förbudet mot enarmade banditer är svepande och generellt. Man
kan fråga sig om det var ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten
när den liberala Karin Ahrland privilegierade vissa optiker genom att låta
enbart dem tillhandahålla kontaktlinser. Nej, det värdet inte. Det varett sätt
att reglera en näring utifrån ett kvalitetskrav eller någonting annat. 89

Nr 157 Jag tycker att folkpartiet skall akta sig så att den här frihetskampanjen inte

Fredaeen den stupar på sina egna tär. Ni blir inte trovärdiga om ni hyllar friheten i princip,

27 mai 19S3 ' ptktiken tvingas att bryta mot denna princip i en rad fall. Det vore

bättre att konstatera att näringsfriheten är värdefull, men den är inte en

Om de fria affärs- P'"'"''? som är överordnad alla andra intressen i vår lagstiftning. Det kan den

tidenui '"' =>"-

Anf. 98 CHRISTER EIREFELT (fp);

Herr talman! Det är sannerligen inte svårt att hitta skälen till vår oro. Jag har räknat upp några av de olika uttalanden som har gjorts, och det finns faktiskt varje år socialdemokratiska motioner som går i denna riktning.

Handelsanställdas förbund har i en skrivelse till regeringen alldeles nyligen krävt ytterligare restriktioner för handeln. Sven Heurgren har klart och tydligt sagt att etableringskontroll är en tänkbar möjlighet. Jag kan fortsätta att räkna upp den typen av uttalanden. I en reservation till näringsutskottet i detta ärende säger de socialdemokratiska utskottsledamöterna att samhället måste vara berett att sätta gränser för den fria etableringsrätten i den män det gäller att skydda vitala medborgarintressen. Näringsfrihet och brottsbekämpning är motstående intressen som bör vägas mot varandra när man överväger olika åtgärder, säger de. Det finns alltså verkligen skäl för vår oro.

Överläggningen var härmed avslutad.

19 § Svar på fråga 1982/83:528 om de fria affärstiderna

Anf. 99 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Ingemar Eliasson har frågat mig om regeringen har för avsikt

att i en ny affärstidslag förbjuda fria affärstider.

I mitten av januari i är meddelade jag här i riksdagen på en fråga av

Ingemar Eliassons partikamrat Karin Ahrland att affärstidsfrägan skulle tas

upp till prövning av regeringen. Regeringens prövning av frågan pågår. Jag

vill inte föregripa resultatet av denna prövning.

Anf. 100 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Finansministern svarar med att han inte heller i dag kan svara. Det är ju annars en ganska enkel fråga att besvara, och jag hade hoppats pä att någonting hade hänt sedan i januari i detta ärende, men så är uppenbarligen inte fallet.

Detta är ju en gammal fråga. Vi har haft en tid med lag och en tid utan lag.
Erfarenheterna av dessa båda perioder borde göra det lätt att ta ställning i
denna fråga. Lagregleringen snärjde handeln i byråkrati, den hindrade
konsumenterna att få så bra service som hade varit möjlig. Tiden utan
lagreglering har gett handeln möjlighet att etablera rader av närbutiker, och
90 detta har gett konsumenterna bättre service. Valet borde vara mycket

enkelt.

När man försöker sig på lagreglering stöter man pä en mängd absurda problem, och det visar också de socialdemokrater som i utredningar pä detta område har försökt sig på detta. Jag skall inte underhålla kammaren med de absurditeterna. De har säkert förts till protokollet vid nägon tidigare debatt här i kammaren.

Vad som pågår är alltså en prövning som håller handeln och konsumenterna kvar i osäkerhet. Det borde vara möjligt att ge ett enkelt svar på denna fråga. Det finns sä mänga svåra frågor, herr finansminister, som det kan finnas skäl att pröva ingående och där man har anledning att dröja med svaret. Men den här frågan, trots att den är enkel, har utretts i två är. Ni har sedan den utredningen framlades haft sex är på er att ta ställning. Ändå pågår prövning och funderande. Detär ju tillräckligt lång tid med dessa sex plus två år för att besvara en enkelt fråga entydigt. Men det kan tyvärr inte finansministern göra.

Bakgrunden till denna fråga är naturligtvis signalerna från vice statsministern om att regeringen har upptäckt att de individuella friheterna skulle behöva vidgas i samhället. Det är ett korrekt konstaterande. Dä hade jag hoppats att det på denna typ av områden skulle gå att få besked. Men uppenbarligen häller man fast vid tanken att åter snärja handeln i en besvärlig lagreglering och att försämra servicen för konsumenterna.

Det är alltså ökade förbud man funderar på i kanslihuset - inte ökade friheter. Jag beklagar detta.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om skatteavdrag för ekonomiskt stöd till folkrörelser och ideella organisationer

Överläggningen var härmed avslutad.

20 § Svar på fråga 1982/83:529 om skatteavdrag för ekonomiskt stöd till folkrörelser och ideella organisationer

Anf. 101 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Lars Ernestam har med anledning av att riksdagen har infört regler som medger rätt till skattereduktion för medlemsavgifter till fackliga organisationer ställt följande fråga till mig;

Avser regeringen att vidga rätten till skatteavdrag till att omfatta också enskildas ekonomiska stöd till folkrörelser och ideella organisationer?

Mitt svar på frågan är nej. Regeringen avser inte att ta något sådant initiativ. Skattereduktionen för fackföreningsavgifter är nämligen inte att se som ett ekonomiskt stöd till någon viss verksamhet utan har tillkommit för att skapa skattemässig jämställdhet mellan arbetsgivarnas och löntagarnas kostnader för deras fackliga organisationsverksamhet.

Anf. 102 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Jag har mot bakgrund av folkrörelsernas betydelse i samhällsarbetet ställt en fråga till finansministern om han är beredd att vidga den rätt som skattereduktionen för fackföreningsavgifter innebär till att omfatta enskilda människors ekonomiska stöd till folkrörelser och organisationer.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om skatteavdrag för ekonomiskt stöd till folkrörelser och ideella organisationer

Jag tackar för svaret. Jag hade faktiskt väntat att det skulle bli negativt.

Socialdemokraterna har under senare år alltmer uppmärksammat folkrörelserna. Tidigare gällde i stor utsträckning att stat och kommun skulle klara allt. Nu har man kommit underfund med att det inte räcker, och då har man gått till folkrörelserna.

Jag har tittat på en konferensinbjudan som finansministerns kollega civilministern sänt ut. Konferensen gäller folkrörelsernas roll i den kommunala demokratin och hålls i min hemkommun Örebro. Det är bra.

Men det som ororar mig är att jag får ett intryck av att man ser på folkrörelsernas arbete som ett komplement till samhällsarbetet i övrigt, ett komplement som skall fungera på samhällets villkor och efter samhällets styrning.

Så får det inte vara. Folkrörelserna är uppbyggda av enskilda människor som med patos och engagemang vill gå in i samhällsarbetet. Deras arbete måste utformas utifrån den enskilda människans och den enskilda gruppens engagemang och känsla för olika frågor.

Det är här, herr finansminister, som frågan om rätt till skatteavdrag för gåvor kommer in. Det är alltså den enskilde som skall bestämma vilket engagemang han vill stå för i stället för att enbart statliga och kommunala myndigheter skall bedöma vilka organisationer som skall ha stöd.

Folkpartiet har länge drivit frågan om rätt till avdrag för humanitära och sociala engagemang i folkrörelser. Socialdemokraterna har alltid sagt nej. Det går inte att administrera, har man bl. a. sagt.

Nu har det emellertid gått att införa skattereduktion för fackföreningsavgifter. Och fackföreningarna är ju enligt socialdemokraternas syn en del av Folkrörelsesverige - och det håller jag med om.

Svaret att reduktionen har kommit till för att få jämlikhet med företagarna räcker inte. Mina följdfrågor till finansministern blir: Anser finansministern att det arbete som de ideella folkrörelserna bedriver är av mindre värde än det som fackföreningarna bedriver? Skulle ändå inte ett rimligt skatteavdrag kunna stimulera till enskilda ideella engagemang och på det sättet komma samhällsarbetet till nytta?

Anf. 103 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Lars Ernestams beskrivning av det öde som rönt folkpartiets krav pä skatteavdrag för stöd till ideella organisationer var lindrigt sagt missvisande; han försökte göra gällande att det var vi som hade stoppat denna ädla tanke.

Sanningen är ju att när de borgerliga övertog makten 1976 skulle folkpartiet förverkliga detta heliga löfte, tillsatte en utredning och fick ett förslag - som skälldes ut grundligt av alla tillfrågade, inkl. de ideella organisationerna själva. Sedan har vi inte sett röken av vare sig detta löfte eller denna tanke. Folkpartiet har suttit i regering i sex år och haft hand om skattedepartementet hela tiden, men inte gjort ett enda försök att införa det skatteavdrag som man tidigare utlovat.

Nu står Lars Ernestam här och gisslar socialdemokratin för att detta skatteavdrag inte har införts. Det må jag säga var väl magstarkt, även för att komma från en som är relativt ny här i riksdagen och kanske inte har följt frågan i dess tidigare förvecklingar.

Folkrörelserna i det här landet har för socialdemokratin varit ett av de viktigaste medlen för att väcka medborgarnas engagemang i samhällsfrågor närdet gäller humanitära, religiösa och andra strävanden i vårt samhälle. Jag tror att vår historia är så nära sammanflätad med de ideella folkrörelserna att någon osäkerhet inte behöver råda om vår syn på folkrörelserna.

Vi anser att det inte kan vara något fel i att folkrörelserna engagerar sig även i samhällsarbetet. Det är heller inget fel i att folkrörelserna får ekonomiskt stöd av samhället, vilket man inte bör glömma bort att de får genom bidrag.

Det mäste finnas patos och engagemang, säger Lars Ernestam. Jag instämmer till fullo, men jag anser inte att det därtill behövs skatteavdrag för att detta engagemang och detta patos skall kunna utlösas i aktivitet inom folkrörelserna.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om skatteavdrag för ekonomiskt stöd till folkrörelser och ideella organisationer

Anf. 104 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Folkpartiet och socialdemokraterna är inte de enda partier som har funnits i riksdagen. Folkpartiet har aldrig haft nägon egen majoritet och inte varit nära egen majoritet och alltså inte på det sättet haft möjlighet att genomföra sina förslag.

Men, herr talman, det som är intressant med det som har hänt nu är den omsvängning som har skett genom att socialdemokraterna har beslutat att framföra förslaget om skattereduktion genom avdrag av fackföreningsavgifterna. Dä kommer den här frågan i ett nytt läge. Då undrar också de övriga folkrörelserna över detta: Varför finns det inte möjligheter att få göra rimliga avdrag även för det engagemang vi lägger ned i värt arbete?

Anf. 105 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Det var verkligen inte snyggt att skylla pä de tidigare vapenbröderna, moderaterna och centern, därför att folkpartiets avdragsidéer havererade. Det berodde faktiskt pä, och här tror jag att jag kan tala för hela riksdagen, att förslaget inte var möjligt att genomföra praktiskt. Jag tycker mig minnas att man från folkpartiets sida försökte prestera en liten rest av detta förslag i form av rätten till avdrag för stöd till u-länderna. Men också den lilla delen föll.

Jag har försökt säga att rätten till avdrag för de fackliga avgifterna enbart var ett led i en strävan att se till att parterna pä arbetsmarknaden skattemässigt behandlades lika. Arbetsgivarna har i alla tider haft rätt att dra av sina kostnader för det fackliga arbetet, och då anser vi att motparten, löntagarna, borde beredas samma rätt. En annan väg att gä är att beröva arbetsgivarna avdragsrätten. I del här läget valde vi att ge löntagarna den rätt som arbetsgivarna har. Det är alltså inte någon gradering av olika folkrörelser eller fråga om vilken grad av engagemang vi vill åstadkomma. Här var det fråga om att det behövde skapas en skattemässig rättvisa.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om en förenklad dektarationsblan -kett

Anf. 106 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Förslaget har inte gått att genomföra, säger Kjell-Olof Feldt, och hänvisar till de förslag om avdragsrätt som från folkpartihåll har lagts fram tidigare. Men jag kommer tillbaka till det jag sade nyss; Det har uppstått en ny situation nu. Trots att det inte gick att genomföra en avdragsrätt när det gällde de ideella organisationerna, har det nu gått att genomföra en skattereduktion för avgifter till fackliga organisationer. Det är klart att Kjell-Olof Feldt vill hänvisa till att det gäller jämlikhet mellan företagare och anställda, men det finns alltså tekniska möjligheter att genomföra en avdragsrätt. Och det är det frågan gäller i dag.

Anf. 107 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Jag är ledsen, men jag tror att Lars Ernestam helt har missförstått vari problemet ligger. Vi har med den här konstruktionen åstadkommit en lösning på ett avdragsproblem som är helt skilt från det problem som skulle uppstå, om vi i allmänhet skulle tillåta avdrag för stöd till ideell verksamhet. Det var svårigheten med att definiera, begränsa och kontrollera vart pengarna hade gått som det förra förslaget stöp pä. Fackföreningarna är homogena, lättidentifierade och få. I övrigt har vi en enorm flora av olika aktiviteter. Om vi hade lyckats skulle jag gärna ha erkänt det, men vi har definitivt inte löst det problem som folkpartiet misslyckades med att lösa.

Anf. 108 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Vi skulle kunna fortsätta den här debatten länge, men det är många frågor ytterligare som skall besvaras. Jag slutar därför med att tacka fördet svar jag har fått och konstaterar att vi har olika uppfattningar iden här frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

21 § Svar på fråga 1982/83:530 om en förenklad deklarationsblankett

Anf. 109 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Karl Erik Eriksson har, mot bakgrund av att skatteförenklingskommittén enligt pressuppgifter har erhållit direktiv om att undersöka möjligheterna att ta fram en starkt förenklad deklarationsblankett, frågat mig om en sådan blankett kommer att tas i bruk vid avgivande av 1984 års deklaration.

Enligt direktiven för skatteförenklingskommittén bör denna i en första etapp lägga fram ett förslag rörande löntagarbeskattningen och beskattningsförfarandet i första instans före utgången av är 1983. Frågan om en förenklad deklarationsblankett ingår som en del i denna uppgift och är alltså föremål för utredning. Det delbetänkande som kommittén kommer att avge skall i

vanlig ordning remissbehandlas och regeringens förslag lagrädsgranskas. Nr 157

innan en proposition kan överlämnas till riksdagen. Vidare krävs en Fredaeen den

anpassning av datasystemet till det nya beskattningsförfarandet. 9-7 .i 1933

Med hänsyn till vad jag nu har sagt är det inte realistiskt att räkna med att_____ .

en förenklad deklarationsblankett skall kunna komma till användning redan qj p,j förenklad

vid 1984 års taxering. deklarationsblan
kett

Anf. 110 Tredje vice talman KARL ERIK ERIKSSON (fp):

Herr talman! Vi har ett krångligt och mycket omfattande deklarationsförfarande i vårt land. Om man tar del av riksskatteverkets rapport nr I år 1983, som heter Skatter och skattekontroll, får man det bekräftat. Det sägs där:

"Ett sätt att studera vilken omfattning de olika länderna givit deklarationsskyldigheten är att räkna fram antalet deklarationer per 1 000 invånare. En sådan beräkning ger följande tabell.'"

Därefter har angivits några länder; I USA är det 428. i Västtyskland 163, i Frankrike 385, i Danmark 549 och i Sverige 951 deklarationer per 1 000 invånare.

I rapporten från riksskatteverket heter det vidare:

"Av tabellen framgår att Sverige har en avsevärt längre gående deklarationsskyldighet än övriga länder. Tidigare har konstaterats att inkomstskatten i Sverige är mycket resurskrävande. Detta torde i stor utsträckning hänga samman med utformningen av deklarationsskyldigheten.""

Nu säger statsrådet i svaret, som jag tackar för, att det inte är realistiskt att räkna med att en förenklad deklarationsblankett skall kunna komma till användning redan vid 1984 års taxering. Finansministern redovisar skälen till detta, bl. a. att ett eventuellt förslag skall remissbehandlas och lagrådsgranskas. Jag respekterar detta. Jag beklagar att det tar tid. men jag accepterar motiveringen.

Jag vill fråga: Får jag tolka Kjell-Olof Feldts svar så, att några miljoner svenskar - som det faktiskt rör sig om - kan räkna med att fä använda en förenklad deklarationsblankett i varje fall-vid 1985 års taxering?

Anf. 111 Finansminister KJELL-OLOF FELDT;

Herr talman! Karl Erik Eriksson retirerade ett steg. men jag mäste säga att jag inte vägar lova att en blankett skall bli klar till 1985 års taxering heller. Vi måste först få fram ett förslag. Det är ju inte bara fråga om deklarationsblankettens utformning utan också om de materiella skattereglerna. De mäste förändras i ganska betydande avseenden för att man skall kunna förenkla själva deklarationen och taxeringsförfarandet.

Jag kan därför inte nu överblicka hur mycket som behöver göras för att vi skall uppnå en önskvärd grad av förenkling- och naturligtvis inte heller vad som kommer att ske under remissbehandlingen, innan man kan komma fram till ett beslut i riksdagen.

Sedan behövs också en period av anpassning vad gäller datorerna.

Jag vägar således inte lova något för 1985 års taxering. 95

Nr 157________ Jag delar Karl Erik Erikssons uppfattning att det vore högeligen önskvärt
Fredaeen den__ ' " resultat snabbt, men för att inte i onödan svika några förväntningar
27 mai 1983____ ''" S avstå frän att ge löften om när en förenkling kan ske. Vi skall arbeta
_____________ _ så fort det går.

Om sysselsättning
en vid Karlskrona- - ' Tredje vice talman KARL ERIK ERIKSSON (fp):
iidyet Herr talman! Jag tycker att det är värdefullt att finansministern ändå är på

samma linje som jag- den ansvarige finansministern i landet har ju ett visst

inflytande vad gäller tidpunkten för utredningens förslag, hur snabbt det blir

remissbehandlat och leder till resultat. Jag skulle vilja fråga finansministern: Är Kjell-Olof Feldt villig att verkligen trycka pä i den här frågan? Jag tror

att miljoner svenskar skulle sätta värde pä om finansministern sätter in den

kraft han har för att driva på.

Anf. 113 Finansminister KJELL-OLOF FELDT:

Herr talman! Såsom skattebetalande deklarant skulle jag personligen sätta värde på ett förenklat deklarationsförfarande. Jag skall göra allt som står i min makt för att vi skall komma fram till en sådan lösning så snart som möjligt.

Med detta anförande, varunder andre vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, var överläggningen avslutad.

22 § Svar på fråga 1982/83:501 om sysselsättningen vid Karlskrona-varvet

Anf. 114 Försvarsminister ANDERS THUNBORG;

Herr talman! Mats Olsson har frågat mig om jäg är villig att vidta åtgärder så att riksdagens uttalande följs och sysselsättningen vid Karlskronavarvet kan upprätthållas.

Frågan är ställd mot bakgrund av myndigheternas planering för det kommande underhållet av ubåtar och avser närmast underhållet av ubåtar typ Sjöormen. Dessa ubåtar skall ses över och moderniseras under perioden 1983-1988.

Enligt vad jag inhämtat innebar tidigare planering för underhållet av dessa ubåtar att den s. k. sexårsöversynen skulle utföras på Muskö och delar av moderniseringsarbetena vid Karlskronavarvef. En sådan uppdelning skulle emellertid innebära dels dubbelarbete, dels längre tid för underhållsarbetet, vilket i sin tur skulle innebära försämrad operativ beredskap.

Av såväl rationalitetsskäl som ur operativa och beredskapsmässiga

synpunkter planeras därför numera en samordning i tiden av moderniserings-

och översynsarbeten pä dessa ubåtar. Detta innebär att arbetena pä ubåtar av

typ Sjöormen avses förläggas till Muskö och de senare arbetena på ubåtar av

96 typ Näcken till Karlskronavarvet. Propositionen om vissa materielunder-

hållsfrågor inom försvaret är utarbetad bl. a. mot bakgrund av detta.

För att tidigare planerad volym av underhålls- oeh reparationsarbeten pä fartyg vid Karlskronavarvet skall kunna upprätthållas, kommer varvet att tillförsäkras andra översyns- och reparationsarbeten, sä att därmed den planerade beläggningen kan behållas.

Anf. 115 MATS OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan är den oro som de anställda på Karlskronavarvet känner, när de märker att de beslut som har fattats här i riksdagen och av regeringen inte följs av de myndigheter som skall genomföra vad som beslutats.

I varvspropositionen samt i proposition 1982/83:138 och i flera andra sammanhang har det uttalats, att Karlskronavarvet skall bestå som marint varv. Den första förutsättningen var att man gjorde en hård strukturering, och det har man gjort. Man har minskat arbetsstyrkan från ca 2 000 man till 1 100 man. Den andra förutsättningen var att varvet skulle garanteras underhållsarbeten på de marina enheterna, i första hand avseende de fartyg och den materiel som finns inom öriogsbas Syd och örlogsbas Väst. Det har bl. a. klart sagts i proposition 138 att ubåtsunderhållet och moderniseringen skulle ske vid Karlskronavarvet.

Nu erfar de som jobbar med de här planeringsfrågorna på varvet att en omfördelning är på gång, sä att underhålls- och ombyggnadsarbeten skall föras över frän Karlskronavarvet till örlogsbas Ost. alltså till Muskövarvet. Jag har en lång lista med exempel som visar att så är fallet. Blir det på detta sätt, och får det fortsätta, uppstår bekymmer när det gäller sysselsättningen i Kariskrona. Då kan man alltså inte hålla det man lovat i samband med att man strukturerade om varvet.

Men det är inte bara oron för sysselsättningen vid varvet som de anställda vill fästa uppmärksamheten på, utan även det faktum att en hårdare nedbantning äventyrar varvets kompetens som ombyggnads- och reparationsvarv.

Det som sker är att jobb flyttas frän ett område i landet med hög arbetslöshet till Stockholmsområdet, där man tidvis har svårt att klara jobben pä grund av brist på yrkeskunniga varvsarbetare.

Jag hoppas att försvarsministern vill medverka till att rätta till fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de olika örlogsbaserna, så att riksdagens beslut fullföljs, och att även de regionalpolitiska effekterna tas med i beräkningen. Det är angeläget för marinen och för försvaret över huvud taget att Karlskronavarvet kan bestå och att vi tar till vara all den yrkeskunnighet och tradition som finns där.

Svaret från försvarsministern är ju delvis tillmötesgående i detta avseende. Jag hoppas bara att allt detta nu blir verklighet. Och jag har i dag erfarit att det pågår förhandlingar mellan försvarets materielverk och Karlskronavarvet om en riktig fördelning av arbetsuppgifterna - just på det sätt som

7 Riksdagens protokoll 1982183:157

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om sysselsättningen vid Karlskronavarvet

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om sysselsättningen vid Karlskronavarvet

försvarsministern här nämnde, genom att man flyttar om vissa planerade arbetsuppgifter mellan Muskövarvet och Karlskronavarvet. Vi hoppas alltså att detta skall ge resultat. Men vi kan inte glömma bort att ubåtsunderhället av tradition under många år har skett på Kockums varv och Karlskronavarvet. Därför är det underligt att man plötsligt flyttar detta upp till Muskövarvet. Ur marinens och dessa två varvs synpunkt hade det varit bättre att denna verksamhet fått stanna kvar på Karlskronavarvet, i stället för att man nu skall göra omfördelningar.

Jag tackar ändå för svaret. Det visar att det som satts i gång här har givit litet av resultat.

Anf. 116 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! När det gäller beredskapssynpunkter måste vi ha kapacitet både på Muskövarvet och på Karlskronavarvet. Båda dessa varv skall också ha kapacitet att reparera och ha beredskap på ubåtssidan.

När det gäller planeringen - jag talar bara om underhålls- och reparationsarbeten - har planerna för Karlskronavarvet för 1983/84 omfattat 38 miljoner. Med denna omläggning får Karlskronavarvet en beläggning för 42 miljoner. För året därpå värdet planerat för 43 miljoner, och det planeras nu bli 44 miljoner. För det år som kommer därefter var det planerat 45 miljoner, och det planeras nu bli 48 miljoner.

Det är alltså inte någon så dålig fördelning vi här gör. Som siffrorna visar är det inte så att Karlskronavarvet blir utan.

Anf. 117 MATS OLSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara ytterligare understryka vikten av att Karlskronavarvet tillförsäkras sysselsättning, så att inte dess existens försväras.

Det är ändå så, försvarsministern, att man på Muskövarvet har besvärligt när det gäller att fä yrkeskunnig arbetskraft. Många gånger får man låna in olika yrkeskategorier för att klara arbetsuppgifterna och dessutom förlägga vissa arbetsuppgifter till andra verkstäder i Stockholmsområdet.

Vi har i riksdagen gång på gång uttalat hur angeläget det är att staten hjälper till med att klara sysselsättningen i Karlskrona, där försvaret har så stor andel av verksamheten. I rådande sysselsättningssituation, när man håller på att rationalisera och effektivisera, tycker vi att man inte skall dra bort ytterligare verksamhet pä det sätt som nu sker till ett område som inte behöver detta tillskott av arbetsuppgifter - vilka i själva verket mycket bättre eller i varje fall lika bra kan klaras på Karlskronavarvet.

Överläggningen var härmed avslutad.

23 § Svar på fråga 1982/83:504 om medverkan av jagaren "Halland" i ubåtsjakten

Anf. 118 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! Ulla Tilländer har frågat mig om jag anser att det finns anledning att snabbt återställa jagaren "Halland" som en förstärkning i ubåtsjakten tills modernare enheter har levererats.

Frågan om att rusta jagaren Halland har tidigare prövats av överbefälhavaren och chefen för marinen. Vid denna prövning har konstaterats att kostnaden för att rusta jagaren är betydande. Därtill kommer att ca 10 % av kustflottans personal måste omplaceras och utbildas för nya uppgifter om jagaren rustas. Detta återverkar dels på beredskaps- och ubåtsjaktförmägan i övrigt, dels på andra funktioner. Värnpliktiga utbildas inte heller för de funktioner som måste lösas på jagaren Halland. Rustningstiden i fred bedöms uppgå till ca åtta månader. De resurser som erfordras för rustning och drift av jagaren Halland kan sålunda utnyttjas på ett bättre sätt för att åstadkomma de effekter som Ulla Tilländer eftersträvar.

Mot denna bakgrund finner jag det inte motiverat att föreslå att jagaren Halland rustas.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983 .

Om medverkan av jagaren "Halland" i ubåtsjakten

Anf. 119 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern för svaret på min fråga. Hela svenska folket har känt ett behov av att Sverige skulle vara bättre utrustat för jakten.på ubåtar. Inför öppna TV-kameror har detta behov på ett påtagligt sätt illustrerats.

Det extra anslaget för en förbättring av ubåtsskyddet, som nu är aktuellt, är bekräftelse på att det finns en starkt ökad försvarsvilja. Det är positivt i sig självt. Det visar att det inte är fråga om resignation, utan om en större medvetenhet om vad vår neutralitet innebär och vad försvaret för den kostar.

Det finns alltså en utbredd önskan att försvaret skall kunna "tala på ren svenska" med objudna inkräktare. I den kampen måste alla goda krafter samverka. I det sammanhanget tänker jag pä jagaren Halland och kanske också på jagaren Småland. Eftersom jagaren Halland lades i malpåse så sent som år 1982 är det fråga om en relativt modern enhet. En initierad bedömning menar att dessa jagare representerar uthålligheten och ledningsförmågan inom ubåtsjakten. I det perspektivet kanske inte heller kostnaderna ter sig oöverstigliga.

För en lekmannamässig bedömare föreföll den norska ubåtsjakten, som för all del gick bet pä sin uppgift, representera större uthållighet och slitstyrka genom att det fanns inslag av större flottenheter jämfört med vårt försvar, som huvudsakligen är uppbyggt på helikoptrar.

Det är ju inte fråga om ett antingen-eller utan det är fråga om att - enligt vissa bedömare till ett förhållandevis rimligt pris - åstadkomma ett både-och, dvs. både tyngre flottenheter och helikoptrar. Det handlar ju bara om ett provisorium under några år tills man har utformat väl övervägda

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om försörjningsberedskapen inom skoindustrin

förslag till nästa generation fartygsburen ubåtsjakt. Det vore enligt min mening oklokt att låta en lucka i försvaret stå öppen, när den kan täppas till med jagaren Halland, om den tas ut ur sin malpåse.

Jag vill fråga försvarsministern om han inte anser att en jagare som Halland innebär en förbättring när det gäller samordning och ledning av ubåtsoperationer. I ubåtskommissionens rapport sägs att kommissionen finner det nödvändigt att redan nu utnyttja befintlig, till viss del äldre materiel som ingår i krigsorganisafionen. Är det inte fråga om materiel av det slag som jagaren Halland representerar, som kommissionen har i tankarna?

Anf. 120 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! Varken Ulla Tilländer eller jag är specialister på ubåtsjakt. Vi får vända oss till dem som planerar för och utarbetar detta slags försvar. De som gör det är också överens. Sedan år 1980 bygger vi i vårt land upp ubåtsjakten och lägger ned icke föraktliga resurser på att förstärka denna lucka i det svenska försvaret. I de planer som utarbetats har experterna nu kommit fram till att jagaren Halland inte passar in i sammanhanget. Det behövs andra försvarsenheter.

Anf. 121 ULLA TILLÄNDER (c):

Herr talman! Jag har också talat med sakkunniga inom marinen. Enligt uppgift stod jagaren Halland för den viktigaste insatsen under ubåtsjakten vid Utö för ett par år sedan. Så sent som en vecka före händelserna i Hårsfjärden lades den i malpåse. Båda dessa omständigheter talar egentligen för att det måste vara relativt lätt, såväl ur administrativ som ekonomisk synpunkt, att åtminstone på nytt ta fram jagaren Halland. Det måste också vara meningsfullt att göra det, eftersom jagaren Halland inte lades i malpåse av åldersskäl. Det borde således vara enkelt och möjligt att äter utrusta jagaren Halland för ubåtsjakt. Men jag inser naturligtvis också att detta är en fråga om prioriteringar och olika bedömningar.

Överläggningen var härmed avslutad.

24 § Svar på fråga 1982/83:507 om skoindustrin

försörjningsberedskapen inom

100

Anf. 122 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! Rune Evensson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att vidta för att vidmakthålla svensk skoindustri på den av regering och riksdag uttalade nivån.

Enligt beslut av riksdagen våren 1981 skall riktmärket för försörjningsberedskapspolitiken vara att upprätthålla en årlig produktion av 2-2,5 miljoner par läderskor. År 1982 fillverkades ca 2,3 miljoner par.

För att trygga försörjningsberedskapen på läderskoområdet har under senare år stora resurser satts in. Under den av riksdagen år 1978 beslutade

omstrukturerings- och effektiviseringsperioden 1979-1981 lämnades således i olika slag av län ca 120 milj. kr.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har under det senaste året träffat avtal om produktion och produktionskapacitet dels med företag inom Skogruppen-koncernen, dels med 18 fristående läderskotillverkare. Avtalen gäller.under en femårsperiod och innebär utbetalningar av s. k. beredskapslån pä totalt ca 48 milj. kr.

Under våren har ett antal skoföretag fått ekonomiska svårigheter. Ett skäl härtill är den milda vintern som har medfört minskad försäljning av grövre skor. I vissa fall rör det sig emellertid också om företagsspecifika problem. Det ankommer närmast på överstyrelsen för ekonomiskt försvar att ta de initiativ som kan behövas för att erforderlig försörjningsberedskap på läderskoområdet skall tryggas.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om försörjningsberedskapen inom skoindustrin

Anf. 123 RUNE EVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern för svaret på min fråga. Bakgrunden är att riksdagen vid flera tillfällen uttalat sig om målen för försörjningsberedskapen på läderskoomrädet.

Är 1977 beslutade riksdagen om planeringsnormer, vilka innebar att för försörjningsuthållighet beslutades om en tidsperiod på tre år, dvs. försörjning skulle kunna ske under en kris på totalt tre år. Riksdagen uttalade att en årlig produktion av 2,0 miljoner par läderskor borde säkerställas men att en årlig produkfion av 2,5 miljoner par skulle eftersträvas. Samma beslut fattades 1981.

I årets tekoproposition, där försörjningsberedskapen på läderskoområdet ingår, säger sig försvarsministern heller inte vilja föreslå någon ändring av det nu gällande produktionsmålet. Han säger: "Enligt min uppfattning är det inom beklädnadssektorn särskilt viktigt att trygga en kristida försörjning av skor. Jag vill därför framhålla att någon väsentlig sänkning av försörjningsstandarden på detta område inte bör komma i fråga."

I anslutning till detta vill jag fråga: Hur skall enligt försvarsministerns uppfattning uttalandet i tekopropositionen om "väsentlig sänkning" tolkas? Är inte 2-2,5 miljoner par en väl avvägd nivå?

När, efter genomförd omstrukturering, olika stöd upphörde 1981, trots bransch- och fackorganisationernas förslag om förlängning, utgår till skoindustrin s. k. beredskapslån och beredskapsgarantier för försörjningsberedskapen under högst fem år, vilka handläggs av ÖEF.

Då det numera endast finns ett fåtal företag kvar, är det viktigt att dessa bibehålls för att säkra de uppsatta målen. Denna nivå måste behållas för att det kunnande vi i dag har på både personal- och maskinsidan skall kunna bevaras. För att branschen skall väga satsa pä en produktionsutveckling behövs längre framtidsperspektiv än fem år.

Regeringen måste således ingripa innan det är för sent. Ett företag har redan försvunnit. Nordlöfs skofabrik har varslat om nedläggning av sin skoproduktion i Falköping och Lerum. 85 personer berörs. Skogruppen AB hotar med betydande nedskärningar. En snabb insats kan rädda sysselsätt-

101

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förekomsten av pornografi i tidskriften Värnplikts-Nytt

ningen hos Nordlöfs och undanröja hotet frän Skogruppen AB. Bedömare i branschen tror annars att vi redan nästa år kan hamna under en miljon par i inhemsk produktion.

Skor behöver vi alla. Vi behöver en svensk skoindustri av försörjningsskäl, kvalitetsskäl och sist men inte minst sysselsättningsskäl.

De människor som annars friställs kommer ut på en redan överfull arbetsmarknad och blir föremål för någon form av samhälleligt stöd. Det är bättre att satsa de pengarna redan nu pä skobranschen, så att vi därmed bibehåller den nuvarande tillverkningsnivån inom landet.

Anf. 124 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! Det av riksdagen beslutade riktmärket för försörjningsberedskapen i fråga om skor skall bibehållas.

När det gäller vissa specifika företag vill jag nämna att alla inte har sökt beredskapslån, trots att överstyrelsen för ekonomiskt försvar har bett dem komma in med ansökan, om de skulle önska det. Ett av de företagen är Nordlöfs, ett av de företag som herr Evens.son nämnde.

Branschen har haft ett dåligt är, och vissa förändringar måste kanske göras, men riktmärket - att vi skulle upprätthålla en skoproduktion på ungefär nuvarande nivå - skall vi hålla oss till.

Anf. 125 RUNE EVENSSON (s):

Herr talman! Svensk skokonsumtion på läderskoområdet ligger i dag på ca 15 miljoner par per är. Svensk produktion gör 18 % av dessa. En minskning av den inhemska produktionen betyder att importen mäste öka i motsvarande grad. Det kan inte ur någon synpunkt vara önskvärt. Det är därför viktigt att åtgärder sätts in för att bevara skoindustrin innan det är för sent.

Enligt vad jag har erfarit är Nordlöfs skofabrik beredd att ta tillbaka sitt varsel om någon form av produktionsstöd sätts in. De beslut som togs under den borgerliga regeringsperioden behöver ses över, om branschen skall kunna räddas.

Att Nordlöfs fabrik inte sökt det här stödet beror på att man ansett att fem års tid är en för kort period för att man vågar låsa sig.

Överläggningen var härmed avslutad.

25 § Svar på fråga 1982/83:548 om förekomsten av pornograH tidskriften Värnplikts-Nytt

102

Anf. 126 Försvarsminister ANDERS THUNBORG:

Herr talman! Göthe Knutson har med hänvisning till att tidskriften Värnplikts-Nytt i sitt senaste nummer utkommit med en bilaga kallad "SEXTRA" frågat vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av defta.

Av Göthe Knutsons fråga framgår att han anser att bilagan knappast skiljer sig från vanliga kommersiella s. k. porrtidningar och att det inte är en uppgift för försvaret att med statliga medel utge pornografiska alster.

Jag anser självfallet att det inte är en uppgift för försvaret att utge pornografiska alster.

Värnplikts-Nytt skall enligt regeringens bestämmelser vara ett forum för information och åsiktsutbyte inom försvaret. De värnpliktiga skall tillförsäkras inflytande över tidningens utformning och innehåll. Tidningen har en heltidsanställd chefredaktör som självständigt svarar för tidningens redaktionella innehåll och är ansvarig utgivare. Han har själv kontaktat mig i den här frågan och förklarat sin avsikt med bilagan. Jag anser inte att det är en uppgift för försvarsministern att ta ställning fill tidningens innehåll. Därmed har jag inte sagt att jag anser att bilagan har fått ett lämpligt innehåll.

Enligt min mening finns det ingen anledning att ändra de bestämmelser som gäller för Värnplikts-Nytt. Jag tror att eventuella övertramp i Värnplikts-Nytt, liksom i den övriga fria press vi har i landet, efter hand korrigeras genom att redaktionen påverkas av läsarnas reaktioner. Endast pä det sättet kan nägon tidning i längden bevara respekten för sitt redaktionella innehåll.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förekomsten av pornografi i tidskriften Värnplikts-Nytt

Anf. 127 GÖTHE KNUTSON (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret.

Tydligt är att försvarsministern håller med mig i min bedömning. Därmed håller försvarsministern också med alla dem som reagerat emot denna utgåva av Värnplikts-Nytt. Men försvarsministern är väldigt försiktig i sina formuleringar, så försiktig att han exempelvis uttrycker sig som så att innehållet inte är lämpligt. Jag frågar då: Hur olämpligt är det?

Det här är trots allt en definitionsfråga när man kommer till det väsentliga, nämligen ansvaret. Det handlar om en tidning som utges av det svenska försvaret, som har den viktigaste uppgift man kan tänka sig- att försvara vårt lands suveränitet och vår nations frihet. Försvaret har samtidigt så till den grad ont om pengar att vi inte kan hälla främmande ubåtar borta frän våra skärgårdar.

Man lägger alltså ner ca 1,5 milj. kr. om året pä en tidskrift, som skulle kunna vara till mycket gagn för värnpliktsförsvaret. Tidningen skulle kunna vara någonting positivt. Men det har varit dåligt med det under åren. Och nu kommer själva cloun i den destruktiva attityd och den destruktiva bild av verkligheten som Värnplikts-Nytt ofta uppvisar - jag vill inte generalisera, men innehållet har varit sådant att jag nu formulerar mig så här - och det är utgivningen av en sexbilaga, ett pornografiskt alster. Försvarsministern håller med mig om att detta icke är lämpligt. Men min fråga var vilka åtgärder som försvarsministern ville vidta med anledning av det inträffade. Svaret blev att han icke avser att vidta några åtgärder.

Jag frågar försvarsministern: Vem skall vidta åtgärder, om det nu visar sig att självsaneringen inte fungerar i fråga om denna tidning? Det handlar om medel som skattebetalarna står för och om det viktigaste vi har, nämligen

103

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om sysselsättningen för anställda vid Liber-koncernens bokbinderi i Lund

försvaret som en verksamhet inom statens hägn. Jag hoppas att försvarsministern närmare vill ange vad han anser.

Överläggningen var härmed avslutad.

26 § Svar på fråga 1982/83:496 om sysselsättningen för anställda vid Liber-koncernens bokbinderi i Lund

Anf. 128 Statsrådet ROINE CARLSSON;

Herr talman! Lennart Pettersson har frågat mig vilka åtgärder som enligt min mening kan vidtas för att säkerställa att de anställda vid Liber-koncernens bokbinderi i Lund inte kastas ut i arbetslöshet.

Statsföretags dotterföretag Liber-koncernen omfattar bl. a. divisionen LiberTryck. LiberTryck har, enligt vad jag erfarit, under är 1982 gått med förlust. Ledningen för Liber-koncernen har därför beslutat att genomföra ett åtgärdsprogram inom LiberTryck, så att divisionen skall kunna visa ett positivt resultat. Bland åtgärderna finns, enligt vad jag inhämtat, en koncentration av Libers verksamhet i Lund-Malmöområdet till Malmö och en avveckling av bokbinderiet i Lund.

Riksdagen har i mars i år fattat beslut om rekonstruktion av Statsföretagsgruppen (prop. 1982/83:68) och därvid behandlat frågan om mål för gruppen. Riksdagen har ställt sig bakom skärpta krav på lönsamhet. Det är bl. a. mot denna bakgrund som man enligt min mening skall se de åtgärder som nu vidtas inom Liber-koncernen.

Det ankommer pä företagets ledning att besluta om åtgärder av detta slag. Varken jag eller regeringen kan ingripa i företagets skötsel. Enligt vad jag erfarit har Liber inlett förhandlingar med ett annat företag om bl. a. övertagande av maskinparken vid bokbinderiet i Lund. De anställda kommer, om uppgörelse träffas, att erbjudas anställning i detta företag.

104

Anf. 129 LENNART PETTERSSON (s);

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Det rör sig här om ett statligt företag som, i syfte att lösgöra finansiella tillgångar genom fastighetsförsäljning, avser att lägga ned en arbetsplats där verksamheten är lönsam. Om företaget fullföljer sina planer kommer de 30 anställda att kastas ut i arbetslöshet. Jag anser inte att ett företag, vare sig det är statligt eller privat, bör agera på det viset - speciellt inte i nuvarande svåra arbetsmarknadsläge.

Nu säger Roine Carlsson att LiberTryck går med förlust. Det är möjligt att så är fallet, men det väsentliga i detta sammanhang är att enheten i Lund inte går med förlust.

Sedan förmodar statsrådet Carlsson att orsaken till företagsledningens agerande kan tänkas vara riksdagens krav på ökad lönsamhet inom den statliga företagsgruppen. Man får sannerligen inte tolka riksdagens beslut att minska Statsföretagsgruppens förluster på ett sådant sätt att man börjar lägga

ned icke förlustbringande enheter för att realisera finansiella tillgångar. Libers agerande i Lund har ingen som helst täckning i riksdagens beslut om de statliga företagen.

Det primära kravet mäste därför förbli att Libers företagsledning upphäver sitt uppsägningshot mot de anställda.

Är nu inte detta möjligt - och i den grundläggande frågan har naturligtvis statsrådet Carlsson, som framgick av frågesvaret, begränsade möjligheter att agera - sä vill jag ändå ta fasta pä vad som sägs i svaret om möjligheten att rädda de anställdas sysselsättning genom försäljning av rörelsen till visst annat företag. Anständigheten kräver, mot bakgrund av fakta i målet, enligt min mening att denna affär förs i hamn av Libers företagsledning.

Jag vill därförsluta med att fråga statsrådet Carlsson: Hurser statsrådet på möjligheterna att klara de anställdas fortsatta sysselsättning genom ett avtal om övertagande av rörelsen?

Är statsrådet beredd att ge ett kraftigt stöd till en sådan uppgörelse och dessutom- göra vad på honom ankommer för att underlätta en sådan uppgörelse?

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om sysselsättningen för anställda vid Liber-koncernens bokbinderi i Lund

Anf. 130 Statsrådet ROINE CARLSSON:

Herr talman! Vad som gäller i detta företag är för det första att man har beslutat att avveckla verksamheten. Det är inte detsamma som att lägga ner verksamheten. För det andra har jag uppgifter om att bokbinderiet inte är lönsamt.

Anf. 131 LENNART PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag tycker nog att statsrådet Carlsson i så fall bör granska de kalkyler som företagsledningen har gjort. De anställda har haft en löntagarkonsult inkopplad på detta och har konstaterat att företagsledningen inte har täckning för sina uppgifter om att verksamheten går med förlust. I de diskussioner som varit har företagsledningen icke tillbakavisat detta. Men det väsentliga, herr talman, är i dag att sysselsättningen för dessa 30 anställda nu måste räddas. Om man vill lägga ned en anläggning som inte går med förlust, måste en företagsledning ta ett alldeles särskilt socialt ansvar, vare sig den är statlig eller privat. Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer att stödja en sådan linje i de fortsatta resonemangen, i den mån statsrådet nu kan påverka handläggningen. På vissa punkter kan han kanske göra det. och det vore utomordentligt tacksamt,- om han skulle kunna stödja de anställdas strävanden.

Överläggningen var härmed avslutad.

105

Nr 157

Fredagen deii 27 maj 1983

Om neutral konkurrens mellan statliga och privata plantskolor

27 § Svar på fråga 1982/83:498 om neutral konkurrens mellan statliga och privata plantskolor

Anf. 132 Statsrådet ROINE CARLSSON:

Herr talman! Wiggo Komstedt har frågat mig om jag vill medverka till att tjänstebrevsrätt inte i fortsättningen utnyttjas i kommersiellt sammanhang samt i övrigt till att såvitt möjligt neutral konkurrens upprätthålls mellan statliga och privata plantskolor.

Domänverket har plantskolor dels inom verket, dels i dotterbolag som hör till verket. Dotterbolagens plantskolor använder inte tjänstebrevsrätt vid utskickning av försändelser. Plantskolor som ingår i domänverket skickar ut sina försändelser som tjänstepost. Tjänstebrevsrätten innebär ingen subven-tionering av taxesättningen utan är ett annat sätt att mäta och fastställa posttaxorna. Vid större utskickningar av bl. a. broschyrer fastställs posttaxan genom en separat avgiftssättning.

Plantskolor inom domänverket eller i dotterbolag under domänverket har alltså inte någon förmånligare taxesättning på sina postförsändelser och därmed inte någon konkurrensfördel jämfört med privata plantskolor.

106

Anf. 133 WIGGO KOMSTEDT (m);

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Domänverket är ett stort företag som bedriver en vittomfattande verksamhet. Den verksamheten har som bekant varit föremål för diskussioner och diverse åtgärder under våren.

Under senare år har domänverket också byggt ut en omfattande verksamhet med s. k. plantshoppar, som har ett mycket stort sortiment, långt större än vad som kan anses vara normalt med tanke på att verksamheten bedrivs i domänverkets regi. I erbjudanden till allmänheten sänder man ut mycket påkostade och färgglada broschyrer - jag har här ett antal sådana. Detta är i och för sig inte klandervärt på något sätt. Men när erbjudandena skickas ut som tjänstebrev i kuvert, märkta med domänverkets namn och därunder plantskolans namn, tycker jag att konkurrensen har snedvridits gentemot privata företag i samma bransch.

Man kan också notera att de lokaler som domänverket byggt upp i samband med öppnandet av plantshoppar har byggts med pengar frän AMS -det gäller växthus, administrationsbyggnader, kyllokaler o. d. Detta är en annan del av den snedvridna konkurrensen.

Privata plantskolor som producerar och marknadsför svenskodlade växter har i dagens läge tillräckligt med besvärligheter, utan att behöva konkurrera med statliga företag som saluför importerade växter i byggnader uppförda i AMS regi och som - vilket är det intryck man lätt får - marknadsför produkterna genom utskickning i tjänstebrev. Beträffande det sistnämnda säger statsrådet att plantskolorna inte använder tjänstebrevsrätten och att det bara handlar om ett sätt att bokföra posttaxorna. Min fråga är dä: Är det inte bättre att införa ett annat system, så att man inte ger ett intryck av att domänverket har orättmätiga fördelar gentemot privata plantskolor? Man

får nämligen det intrycket när erbjudandena skickas ut i sädana här kuvert. Folk i allmänhet känner inte till hur den formella handläggningen går till när det gäller portona. Mot den bakgrunden vill jag fråga: Är statsrådet beredd att medverka till att man undviker att skapa det här intrycket, vilket inte kan vara till gagn för domänverket?

Jag skulle också vilja fråga om statsrådet anser det vara förenligt med god affärssed att i reklamen tala om att det huvudsakligen är svenskodlade växter man saluför, när fyra av sex specialerbjudanden gäller importerade växter.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om neutral konkurrens mellan statliga och privata plantskolor

Anf. 134 Statsrådet ROINE CARLSSON:

Herr talman! Jag skall svara på de av Wiggo Komstedts frågor som har anknytning till den fråga han har lämnat in till riksdagen för besvarande.

För att inte något missförstånd skall kvarstå vill jag återigen slå fast att för affärsverk, däribland domänverket, gäller att dessa till statsverket skall inleverera ett belopp motsvarande den utnyttjade tjänstebrevsrätten. Nägon subvention som snedvrider konkurrensen föreligger alltså inte. Det finns därför inte hos vare sig mig eller regeringen någon som helst tanke på att förändra situationen.

Anf. 135 WIGGO KOMSTEDT (m):

Herr talman! Domänverket, som ligger inom statsrådet Carlssons ansvarsområde, har som jag sade inledningsvis varit ute i ganska mycket blåsväder under våren. Jag tror inte att vare sig privata eller statliga företag gagnas av att framstå i ogynnsam dager hos allmänheten. Jag tycker det är ledsamt att statsrådet inte ens är beredd att se över det här och medverka till att domänverket i sin distribution av försändelser till hushållen inte använder kuvert med domänverkets namn och med tjänstebrevsstämpeln. Allmänheten får lätt ett ofördelaktigt intryck. Man tänker; På domänverket är man så "klantig" att man inte kan klara sig trots alla dessa förmåner.

Vi är ju nu överens om att domänverket faktiskt inte har den här förmånen. Är det då inte befogat att medverka till att domänverket och dess anställda inte får ta stryk i onödan? Jag tycker att de har fått tillräckligt. Det vore väl bra om det hos allmänheten skapades en bättre attityd gentemot domänverket. Att vi diskuterar frågan här i dag är inte tillräckligt för att allmänheten skall få klart för sig hur det förhäller sig. Missuppfattningarna kommer att kvarstå.

Sedan är det reglerna för hur frågor skall formuleras - via diskussioner med kammarkansliet - som gör att den fråga jag ställde till statsrådet här under debattens gång inte fanns med i min skriftliga fråga. Jag får naturligtvis återkomma till den frågan, om statsrådet inte vill besvara den i dag. Jag tänker dä på det som jag tog upp om affärsseden att annonsera ungefär så här: Vi är ett svenskt företag. Vi producerar växter som vi säljer. - Det är alltså till övervägande delen importerade växter, och det tycker jag inte heller är speciellt bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

107

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om vissa utomlands placerade tjänstemäns deltagande i politiska aktiviteter

28 § Svar på fråga 1982/83:510 om vissa utomlands placerade tjänstemäns deltagande i politiska aktiviteter

Anf. 136 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Björn Molin har frågat mig om jag vill medverka till att personal vid svenska utlandsmyndigheter inte deltar i politiska aktiviteter såsom demonstrationer i det land dit de är utsända.

Wienkonventionerna om diplomatiska resp. konsulära förbindelser förpliktigar utsänd personal vid ambassader och konsulat att inte blanda sig i stationeringslandets inre angelägenheter. 1 de allmänna föreskrifterna för utrikesrepresentationen (AFUR) uppmanas personalen att sorgfälligt avhålla sig från inblandning i tjänstgöringslandets inre förhållanden. Även biståndskontoren utgör sektioner inom berörda beskickningar. Personalen ingår i beskickningspersonalen, varför ovannämnda föreskrifter även gäller för denna personalkategori.

Deltagande i politiska aktiviteter i anställningslandet av utsänd personal vid utlandsmyndigheterna strider mot diplomatisk praxis och svenska föreskrifter. Jag är naturligtvis beredd att vidta de åtgärder som kan vara nödvändiga för att förhindra en sådan aktivitet.

108

Anf. 137 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Jag ber att fä tacka utrikesministern för svaret på Björn Molins fråga. Björn Molin är dess värre förhindrad att närvara här i eftermiddag.

Bakgrunden till Björn Molins fråga är tidningsuppgifter om att SIDA-personal bedrivit politisk verksamhet i Maputo, Mozambique. Sålunda tycks en vpk-förening ha bildats vid ambassaden och SIDA-anställda ha deltagit i ett kommunistiskt demonstrationståg den 1 maj.

Enligt dessa tidningsuppgifter är personalen där för att i bl. a. SIDA;s regi hjälpa till med att bygga upp ett skogsindustrikombinat. Uppenbarligen finns det en del problem och brister när det här projektet skall slutföras. Det är ingenting unikt i och för sig, men som exempel på den brist pä kompetens som lär finnas återges att en tjänsteman som skulle upphandla en stenkross inte kände till att berget måste sprängas bort, innan man kan krossa det till sten och makadam. Bygget hade därför hakat upp sig. Det är naturligtvis för att råda bot på den typen av bristande kompetens som de utsända är där och inte för att hjälpa till med att ordna demonstrationståg eller bilda olika politiska föreningar. Den berörda personalen hade bort ha omdöme i den situation den befann sig i. När den nu inte hade det är det mycket tacknämligt att utrikesministern ger ett gott råd, och jag är fullt nöjd med det svar som utrikesministern gett på Björn Molins fråga. Det är klart och entydigt, och jag hoppas att den berörda personalen nås av svaret.

Anf. 138 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara tillägga att den tidningsnotis som Ingemar Eliasson hänvisade till gäller ett inlägg i Tidningen Byggindustrin nr 16 i år -jag tror åtminstone att det är den notisen. Där behandlar man förhållanden som skulle ha förekommit i Maputo. När det blev bekant att biståndspersonal hade gått med i förstamajdemonstrationen 1980, när detta skedde, gav dåvarande statssekreteraren Blix en anvisning till SIDA att man skulle upplysa biständspersonalen om att den lämpligen inte borde delta i sädana här manifestationer.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att skydda flyktingar i Libanon

Anf. 139 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Jag kan bekräfta att det är de tidningsuppgifter som utrikesministern refererar till som ligger bakom frågan. Jag är naturligtvis tacksam för att de anvisningar som redan tidigare regeringar har utfärdat alltjämt äger giltighet och att man fortsätter att ge spridning åt dem, så att bilden av Sverige i utlandet inte urholkas eller försämras till följd av sådana här incidenter.

Överläggningen var härmed avslutad.

29 § Svar på fråga 1982/83:520 om åtgärder för att skydda flyktingar i Libanon

Anf. 140 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Kerstin Anér har ställt frågan vilka åtgärder jag ämnar vidta för att FN:s organ skall få mandat att skydda flyktingar i Libanon juridiskt och fysiskt.

Låt mig först konstatera att situationen för flyktingarna i det krigshärjade Libanon förblir svär. och jag delar den oro som kan utläsas ur Kerstin Anérs fråga för dessa flyktingars belägenhet.

En rad FN-organ, däribland FN;s hjälporgan för Palestinaflyktingar UNRWA, bedriver en omfattande och angelägen humanitär verksamhet i Libanon. Sverige är sedan länge en av de främsta bidragsgivarna till detta organ. Så sent som för ett par veckor sedan anslog regeringen ytterligare 5 milj. kr. fill UNRWA.

När det gäller andra flyktingar i Libanon, dels sådana som kommer frän något av Libanons grannländer, dels libaneser som är flyktingar i sitt eget land, har Sverige också lämnat avsevärt humanitärt stöd - omkring 50 milj. kr. förra året - via olika FN-organ, Internationella Röda korset och andra internationella organ verksamma i landet.

Läget i Libanon är f. n. svåröverskådligt. Det är oklart om det avtal om tillbakadragande av de israeliska trupperna frän Libanon som nyligen undertecknades skall kunna genomföras.

Enligt avtalet mellan Libanon och Israel kan Libanon av FN:s säkerhetsråd begära bistånd frän FN:s interimstyrka i Libanon (Unifil) med

109

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att skydda flyktingar i Libanon

övervakning av säkerheten i de palestinska flyktinglägren nära Tyr och Saida. Utanför ramen för avtalet kan Libanon också komma att be säkerhetsrådet om insatser av FN-trupp på andra håll i landet. Därvid kan hjälp med skyddet av flyktingläger åter tänkas bli aktuellt.

Skyddet av flyktinglägren är enligt min uppfattning en viktig humanitär fråga, som måste få sin lösning i samband med ett tillbakadragande av de utländska trupperna i Libanon, när detta kan komma att ske. Jag vill här understryka ockupationsmakters folkrättsliga ansvar för civilbefolkningens säkerhet i ockuperade områden.

I nuvarande ytterst oklara läge är det därför inte möjligt för mig att klart ange hur skyddet av flyktingarna i Libanon bäst kommer att kunna tillgodoses. Det är dock min förhoppning att Libanons suveränitet och territoriella integritet snart skall kunna återupprättas. Dä kommer den libanesiska regeringen att också överta ansvaret för flyktingarnas säkerhet. Hur FN kan bistå den libanesiska regeringen i denna uppgift kommer säkerligen att ingående diskuteras mellan den libanesiska regeringen och FN. Jag anser det angeläget att man finner en lösning som tillfredsställer flyktingarnas självklara krav på skydd och säkerhet.

110

Anf. 141 KERSTIN ANÉR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr utrikesministern för detta svar, som visar att han delar min oro.

Var och en kan läsa i alla tidningar att i förhandlingarna om fred i Libanon, i vilka en rad smärre och större länder deltar, nämns aldrig Palestinaflyktingarna, eller över huvud taget flyktingarna i Libanon. Ingen säger något om vad som kommer att hända dem när de utländska styrkorna eventuellt har dragit sig tillbaka. Och varken UNRWA;s generalkommissarie eller FN:s flyktingkommissarie har som bekant något mandat att skydda dem. De faller mellan två bord. Jag skulle vilja fråga om den svenska regeringen kan tänkas göra två saker för dessa arma människor; dels ta upp frågan på så hög nivå som möjligt i FN, dels därvid understryka att den här situationen är outhärdlig och inte får fortsätta. Det var dock FN som åstadkom flyktingarnas situation, och det är FN:s, dvs. allas vår, skyldighet att ge dem elementära juridiska och fysiska rättigheter och skydd.

Jag har själv fått en försäkran i ett brev från Olof Rydbeck att FN:s generalsekreterare är djupt upptagen av denna fråga, och jag är glad över att den svenske utrikesministern också är oroad och angelägen att lösa frågan. Jag hoppas också att han kommer att driva den här frågan, dvs. frågan om vilket FN-organ som skall ha det reella ansvaret för Palestinaflyktingarnas status och säkerhet - alltså inte bara deras mat och utbildning, där UNRWA har gjort ett mycket bra arbete.

Sedan vill jag lägga ett förslag, eller om man så vill ställa en fråga, för utrikesministern att ta ställning till. Efter första världskriget inrättade en internationell flyktingkommission i Nationernas förbunds regi det s. k. Nansen-passet. Det kallades så efter den förste flyktingkommissarien Fridthiof Nansen. De passen var undertecknade av flyktingkommissarien

och accepterades av en rad länder anslutna till Nationernas förbund, bl. a. av Sverige 1925. Fr. o. m. 1933 gällde Nansen-passen alla flyktingar. De var pass som inte gav innehavaren fler rättigheter än ett vanligt pass, men inte heller färre. Den som hade Nansen-pass måste fortfarande skaffa sig visering och uppehållstillstånd osv. som alla andra, men man hade dock den rörelsefrihet och möjlighet att resa som ett pass ger var och en av oss.

Den som, som jag gjorde för ett par veckor sedan, har suttit i en bil på vägen mellan Beirut och Saida och vid en mängd tillfällen hejdats av soldater som riktat laddade kulsprutor mot en, och vetat vad det svenska passet i ens hand betydde, och vet vad som dagligen händer flyktingar i dessa trakter, därför att de inte har nägon identitet och inte något pass - nämligen att de blir nedskjutna på öppen gata utan skäl - den kan ana vad ett nytt Nansen-pass skulle betyda.

Jag vädjar starkt till utrikesministern att ta upp denna fråga; att försöka få till stånd ett nytt flyktingpass av liknande art som Nansen-passet och se till att flyktingarna i Libanon - och förhoppningsvis alla andra flyktingar också -kan få detta skydd och denna möjlighet.

Säkerhet är viktigare än bröd, sade en flykting till mig i Saida. Det är vår plikt att försöka ge den åt människor som verkligen kan sägas tilhöra ett folk utan land.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att skydda flyktingar i Libanon

Anf. 142 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Jag delar fru Anérs uppfattning att situationen för flyktingarna i Libanon är ett av de största problemen när den nuvarande ockupationsmakten, som vi hoppas, drar sig tillbaka. Jag har tagit upp den frågan med både Libanons ambassadör, i förra veckan, och med Israels chargé-d"affaires, denna vecka, när de har lämnat redogörelser för den överenskommelse som är träffad mellan de båda staterna. Jag har påpekat att det råder oklarhet på denna punkt och att det är angeläget att man får bättre upplysningar.

Jag är också medveten om att den FN-styrka som finns inte är särskilt lämpad för den polisiära uppgift som det innebär att skydda en grupp civila mot andra civila gruppers anfall. Styrkan är inte utbildad för detta - det är dock ett problem som måste lösas.

Vad gäller den andra frågan, om någon form av Nansen-pass, kan jag säga att FN:s generalförsamling i höstas antog en resolution, i vilken generalsekreteraren uppmanades att utfärda identitetskort till alla palestinska flyktingar och deras avkomlingar. Nu röstade Libanon emot detta förslag, och därmed kunde ingenting ske vid det tillfället. Sverige lade därför ned sin röst, men vi anser att frågan är värd att överväga på nytt.

Anf. 143 KERSTIN ANER (fp);

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för det beskedet.

Jag vill påpeka att frågan om identitetshandlingar för flyktingarna inte är riktigt så enkel som den kan verka. Olof Rydbeck säger att alla flyktingar skall få nya identitetshandlingar i stället för de gamla registreringskorten.

111

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att stödja kulturarbetare på Cuba

Men UNRWA:s högste representant i Libanon har sagt till mig i vittnens närvaro att flyktingarna inte alls kommer att få det, om de inte redan har några andra identitetshandlingar än UNRWA:s registreringskort.

Jag föreslår att utrikesministern noga överväger också detta vid nästa samtal i dessa frågor, så att det inte bara blir en skenmanöver att flyktingarna i Libanon skall få någon sorts nya registreringskort eller identitetshandlingar av UNRWA.

Överläggningen var härmed avslutad.

30 § Svar på fråga 1982/83:524 om åtgärder för att stödja kulturarbetare på Cuba

Anf. 144 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Karin Ahrland har frågat mig om jag är beredd att vid samtal med Castro under dennes aviserade besök i Sverige stödja de kubanska kulturarbetarna i deras kamp för yttrandefriheten i sitt land.

Yttrandefriheten utgör en av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Ett fritt informations- och idéflöde är en av förutsättningarna för ett i alla hänseenden demokratiskt samhälle, oavsett ekonomisk utvecklingsgrad eller politiskt system. Den svenska regeringen ser därför allvarligt på alla inskränkningar i yttrandefriheten varhelst de förekommer.

Vi har också i olika sammanhang framfört vår inställning till Cubas regering. Ett antal författare och andra kulturarbetare har tagit avstånd från begränsningarna i yttrandefriheten på Cuba. I detta fall, liksom i andra där liknande frågor aktualiseras, gör regeringen en bedömning av i vilka former och genom vilka kanaler de svenska synpunkterna bör framföras för att bäst främja respekten för de mänskliga tri- och rättigheterna i det konkreta fallet.

112

Anf. 145 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret pä Karin Ahrlands fråga; Karin Ahrland är dess värre förhindrad att närvara här i dag.

Bakgrunden till frågan är att ett stort antal författare och kulturarbetare i ett upprop har tagit avstånd från förtrycket på Cuba. Tidpunkten för uppropet ges naturligtvis av det aviserade besöket i Sverige av Fidel Castro.

Avsikten med frågan och med inlägget nu är alltså inte att diskutera Cubas politiska system, inte heller att diskutera Cubas utrikespolitik eller engagemang i Afrika, inte heller att ta upp frågan om huruvida biståndet till Cuba bör återupptas och inte ens att diskutera varför den svenska regeringen bjuder hit Fidel Castro - allt detta vore i och för sig värt diskussioner.

Frågan är endast denna; Om Fidel Castro ändå kommer hit och den

svenska regeringen skall ha överläggningar med honom, kommer då regeringen att utnyttja tillfället till att påtala de rapporterade övertrampen när det gäller de mänskliga fri- och rättigheterna? Den frågan kan besvaras med ja eller nej.

Jag går självfallet inte i god för alla de exempel på övergrepp och terror som de landsflyktiga kulturarbetarna har tagit upp. Men de ber i sitt upprop den som tvivlar på deras uppgifter att försöka beslå dem med lögn.

Indikationerna är tillräckligt grava för att det skall vara en självklarhet att på dagordningen vid överläggningarna med Fidel Castro ta upp dessa frågor. Indikationerna är mycket tydliga, också de som kan avläsas från annan horisont.

Ungefär 15 % av den kubanska befolkningen befinner sig i landsflykt. En stor del av de intellektuella har flytt. När den kubanska hamnen Mariel öppnades under fem månader 1980 lämnade, enligt vad man räknar med, 120 000 människor Cuba. Allt detta är i sig tillräckliga indikationer på att förtryck förekommer.

Om anklagelserna är riktiga eller ej går jag inte i god för. Men de är inga bagateller. Det handlar om avrättningar av oliktänkande, om koncentrationsläger för homosexuella och för människor med annorlunda religiös övertygelse, om inspärrning på mentalsjukhus av intellektuella kritiker osv. Nog finns det skäl att uppmärksamma underbyggda vittnesbörd om sådana övergrepp.

Jag ber därför att utrikesministern kompletterar sitt svar på frågan och t. ex. nu i denna stund bestämmer sig för att det är lämpligt att ta upp dessa övertramp i-överläggningarna med Fidel Castro.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att stödja kulturarbetare på Cuba

Anf. 146 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Fidel Castro inbjöds 1975 av statsminister Olof Palme att besöka Sverige. Den inbjudan accepterades av Castro och är fortfarande aktuell. Men någon tidpunkt för besöket har inte fastställts. Om och när Castro kommer till Sverige kommer helt naturligt Cubas internationella läge, dess utrikespolitik och dess inrikespolitik att diskuteras.

Men det är också naturligt att ta upp olika interna förhållanden under överläggningarna och göra dem till föremål för utbyte av synpunkter. Självfallet kan man då också diskutera kulturarbetarnas situation.

Anf. 147 INGEMAR ELIASSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för den kompletteringen. Jag menar att det är ett besked till landsflyktiga kulturarbetare från Cuba och alla andra intresserade att den svenska regeringen inte kommer att försitta tillfället att med eftertryck och patos påtala de övertramp när det gäller de mänskliga fri-och rättigheterna som sker pä Cuba - när än Fidel Castro kommer hit.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 Riksdagens protokoll 1982/83:157

113

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om visumbestämmelserna vid inresa tid USA

114

31 § Svar på fråga 1982/83:542 om visumbestämmelserna vid inresa till USA

Anf. 148 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Bertil Måbrink har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av de visumbestämmelser vid inresa till USA som utfärdats av amerikanska myndigheter.

Jag vill framhålla att varje stat själv bestämmer vilka regler som skall gälla för inresa på dess territorium. Det finns således inte någon generell rätt för utlänningar att besöka en annan stat.

De viseringsregler som tillämpas i olika länder är mycket varierande. De kan ibland innefatta urvalskriterier som vi inte skulle tillämpa. Eftersom varje stat själv reglerar tillträdet till sitt territorium, finns det dock inte någon grund som ger oss rätt att kräva att sädana regler ändras.

Anf. 149 BERTIL MÅBRINK (vpk): . Herr talman! Jag tackar för svaret.

Bakgrunden till min fråga är USA:s förbud mot visum till personer som tillhör visst politiskt parti. Förbudet är mycket långtgående och till hinder för allsidiga internationella kontakter. Jag skall citera ur det amerikanska visumformuläret. Punkt 35 i detta formulär är markerad med rött, och där står följande, som jag anser viktigt att få till protokollet:

"Visum får ej utfärdas till personer som tillhör vissa kategorier Till

dessa kategorier hör personer behäftade med smittosamma sjukdomar (såsom tuberkulos) eller som lidit av nägon allvarlig mental sjukdom; personer som begått kriminella handlingar av vissa slag inklusive sedlighetsbrott; narkomaner eller personer som olagligt förmedlar narkotika; personer som försökt erhålla visum genom falska uppgifter; och personer som är eller har varit medlemmar av vissa organisationer inklusive kommunistiska organisationer och därmed associerade sammanslutningar."

Även om Sverige inte kan ställa krav pä förändringar i USA:s visumbestämmelser, bör det vara angeläget för Sverige att generellt verka för att internationellt umgänge underlättas, eller hur, herr utrikesminister? Oavsett vilket land i världen som förbjuder besök av människor med viss partitillhörighet, och oavsett vilket politiskt parti som drabbas av sådant förbud är förbud av det här slaget helt oacceptabelt. Är utrikesministern överens med mig om det också? Jag skall inte gä in pä de komplikationer och tvetydigheter som råder beträffande övriga amerikanska visumhinder som jag har nämnt. Det räcker rhed det orimliga i att ett land pä det här sättet diskriminerar företrädare för opinioner och politiska partier som är helt legala i ett annat land..

Observera att jag inte har ställt frågan för att vissa av ledamöterna i det här parlamentet har drabbats av dessa visumbestämmelser och skall besvara en så oförskämd fråga som den som finns i visumformuläret. Det handlar inte om riksdagsledamöterna utan om en mycket stor grupp svenska medborgare som diskrimineras av USA på detta sätt. Vi kan inte ändra det, men vi kan

27 maj 1983

Om visumbestämmelserna vid inresa tid USA

ändå ha vissa önskemål oeh synpunkter, som vi kan föra fram till den Nr 157 amerikanska regeringen. Frågan är om utrikesministern tänker ta något Fredaeen den sådant initiafiv.

Anf. 150 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Ibland är frågan om visering reglerad i avtal mellan Sverige och ett annat land. När det gäller Sverige och USA har vi emellertid inget avtal. Vi tillämparensidigtviseringsfrihet för amerikanska medborgare, som är i Sverige på besök på högst tre månader.

Det förefaller nu som om den amerikanska kongressen kommer att ändra USA;s viseringsbestämmelser också. Dessa ändringar innebär bl. a. att kravet på visering undanröjs för medborgare i vissa länder, däribland Sverige. De ändringsförslagen har redan godkänts av senaten och ligger nu i representanthuset.

Därutöver har jag hört påstås att det har förekommit att den som har ansökt om visum och funnit en fråga kränkande kan ha låtit bli att besvara den frågan. Sedan får man se hur vederbörande myndighet i det land dit man vill resa handlar på grundval av det uteblivna svaret. Därefter blir det dags för den enskilde medborgaren att bestämma hur han eller hon skall göra.

Anf. 151 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag vet inte vad som blir resultatet, om USA slopar visumbestämmelserna. Det är ju ännu inte klart. Men ett faktum är att sedan Ronald Reagan blev president har viseringsbestämmelserna skärpts ytterligare. Det är helt klart. Det skulle naturligtvis vara bra om man slopade viseringen mellan Sverige och USA - och vice versa. Jag är helt överens med utrikesministern om det. Men vi vet ännu inte säkert hur det kommer att gå-

Sedan till detta som utrikesministern säger om att man kan låta bli att besvara fråga 35 i visumformuläret. Det kan man göra, men då bryter man mot bestämmelserna. Dä finns ju risken att man sedan aldrigfår något visum. Det står nämligen också att detta kan bli fallet, om man lämnar oriktiga uppgifter. Det gör man på sätt och vis om man inte besvarar frågan. Vad gör man dä om de kräver att man skall besvara frågan?

Såvitt jag förstår kommer naturligtvis de amerikanska visummyndigheter-na att kräva svar också på denna fråga. Och i och med att denna fråga finns, kvarstår den oerhörda diskriminering som detta visumformulär innebär.

Jag tycker fortfarande att utrikesministern inte uttrycker sig riktigt klart. Vad anser utrikesministern om en sådan här frågeställning? Det åren mycket stor grupp svenska medborgare som på det här sättet diskrimineras av ett annat land. Sverige har i andra sammanhang agerat och uttalat sitt fördömande av när vissa länder bryter mot bestämmelser, diskriminerar medborgare på olika sätt genom att förvägra visum eller vidta andra åtgärder.

Överläggningen var härmed avslutad.

115

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förutsättningarna för svenskt utvecklingsbistånd

32 § Svar på fråga 1982/83:547 om förutsättningarna för svenskt utvecklingsbistånd

Anf. 152 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Sture Korpås har frågat mig om jag är beredd att vid förhandlingar om fortsatt stöd till Etiopien göra klart att den alltjämt pågående förföljelsen av kristna i landet inte är förenlig med förutsättningarna för svenskt utvecklingsbistånd.

Som framgår av mitt svar den 12 april på frågor om förhållandena i Etiopien, ställda av Oswald Söderqvist och Tore Nilsson, har Sverige vid flera tillfällen uttryckt sin oro över olika ingrepp som skett avseende kyrkornas verksamhet i Efiopien. Ingrepp på lokal nivå behöver inte nödvändigtvis ses som riktade mot vissa kyrkors verksamhet som sådan. Regeringen har även klargjort - bl. a. i anslutning till de senaste biståndsförhandlingarna i december förra året - att brist pä respekt för såväl de mänskliga rättigheterna som kyrkornas verksamhet kan påverka den svenska biståndsopinionen i negativ riktning. Detta är alltjämt den svenska regeringens uppfattning. Regeringen avser dock att även fortsättningsvis noga och uppmärksamt följa utvecklingen av kyrkornas situation i Etiopien.

116

Anf. 153 STURE KORPÅS (c):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Det är riktigt att frågan om förföljelse av olika grupper i Etiopien har varit uppe till diskussion många gånger här i kammaren och senast i början av april.

Vad som gjorde det särskilt aktuellt för mig att ställa frågan var dels mycket färska uppgifter om fortsatta allvarliga förföljelser, dels att jag fick tillfälle att läsa igenom det dokument som upprättades efter törhandlingarna i december mellan det svenska biståndsorganet och vederbörande part i Etiopien. Jag kan inte finna att det i detta dokument finns någonting som visar att man har tagit upp de här allvarliga frågorna till diskussion. Jag är därför glad över att utrikesministern här säger att detta skedde, och jag noterar det.

Jag vill ändå göra en kommentar. Utrikesministern säger i sitt svar att ingrepp på lokal nivå inte nödvändigtvis behöver ses som riktade mot vissa kyrkors verksamhet som sådan. Nej. i och för sig inte. Men när, för att ta ett exempel, 500 av Mekane Yesus-kyrkans 600 kyrkor i en provins är stängda, då är det svårt att se detta som något annat än ett uttryck för en allmän politik och inte bara som någonting som händer runt en viss kyrkolokal.

Jag är ändå litet bekymrad över formuleringen att man har talat om att det som händer kan påverka den svenska biståndsopinionen i negativ riktning. Det är i och för sig mycket allvarligt, men det allra allvarligaste är ju att detta inte stämmer med vårt bistånds inriktning, innefattande en strävan mot en demokratisk samhällsutveckling.

Detta, menar jag, gör det nödvändigt för oss att i alla sammanhang göra

klart för de etiopiska myndigheterna att dessa förhållanden inte är förenliga med det svenska biståndets inriktning. Om inte en ändring kommer till stånd, "kan jag inte se annat än att det blir allt svårare att över huvud taget ha ett allmänt biståndssamarbete med Etiopien.

Anf. 154 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Det är uppenbart att de kristna kyrkorna bedriver sin

-verksamhet under olika förhållanden i olika delar av landet. Den ortodoxa

kyrkan, muslimerna och katolikerna bedriver sin verksamhet fritt i landet.

Däremot är det uppenbart att minoritetskyrkor som Mekane Yesus-kyrkan,

som Sture Korpås nämnde, har utsatts för trakasserier i vissa provinser.

Ett faktum är att regeringens talesman har markerat sin vilja att försöka undvika fortsatta oroligheter av detta slag. Vår bedömning är att vi pä diplomatisk väg har kunnat finna en framkomlig väg för att bidra till lösning av dessa svårigheter.

Det bör också påpekas att Mekane Yesus-kyrkan i en annan del av landet, i Wollo-provinsen, nyligen kunnat sluta ett avtal med det statliga katastrofhjälporganet. Inom delar av den provinsen, som drabbats särskilt hårt av hungerkatastrofen i landet, är det just Mekane Yesus-kyrkan som är ansvarig för både distribution och fördelning av hjälpleveranser. Lutherhjälpen stöder f. n. Mekane Yesus-kyrkan i denna verksamhet.

Vi håller nära kontakt med de berörda kyrkliga organisationer som bedriver verksamhet i Etiopien. Vi kan inte förneka att förföljelse förekommer lokalt, men det är svårt att säga att det skulle vara en från den etiopiska regeringen utgående önskan.

. Anf. 155 STURE KORPÅS (c):

Herr talman! Vi får hoppas att det inte är så, men nog är det bekymmersamt. Jag har mycket färska kontakter just med de svenska kyrkliga organen på detta område. Där är man oerhört orolig för den fortsatta utvecklingen.

I dagens nummer av tidningen Dagen ges ett exempel på hur en svensk missionärsfamilj i förra veckan med tvådagars varsel fick lämna sitt hem. Jag har inte kontrollerat uppgiften.

Jag hoppas verkligen att det skall bli möjligt för regeringen och våra biståndsorgan att fä en ändring till stånd. Pä tonen i utrikesministerns uttalande känner jag att utrikesministern delar min uppfattning att detta är mycket bekymmersamt.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förutsättningarna för svenskt utvecklingsbistånd

117

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att lindra hungerkriser

33 § Svar på fråga 1982/83:554 om åtgärder för att lindra hungerkriser

Anf. 156 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM;

Herr talman! Grethe Lundblad har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder - nationellt och internationellt - för att pä kort och läng sikt lindra hungerkriser som hotar liv och utveckling för miljontals barn och ungdomar i vår värld.

Rapporter om hungerkatastrofer, som särskilt hårt drabbar barnen, när oss nästan dagligen. Särskilt allvarlig är situationen i olika delar av Afrika.

Flera internationella program arbetar direkt och indirekt med katastrofbistånd och livsmedelshjälp. De svenska bidragen fill dessa ändamål är betydande. Som exempel kan nämnas att riksdagen nyligen anslagit som bidrag till UNICEF 140 milj. kr. och till internationellt livsmedelsbistånd 232 milj. kr. Vidare att medel som anslagits till katastrofer också utnyttjas för sådana ändamål. Sverige skall också i fortsättningen arbeta för att förstärka och effektivisera såväl mellanstathga som enskilda organisationers verksamhet för att lindra hungerkatastrofer. Härtill krävs också en breddning av ansvaret för att finansiera dessa program.

På lång sikt mäste emellertid den enda riktiga lösningen vara att u-ländernas livsmedelsproduktion ökas och stabiliseras. Landsbygdsutveckling är ett prioriterat område i det svenska bilaterala biståndet, och dessa satsningar kommer att fortsätta. På det multilaterala området har flertalet organisationer - med svenskt stöd - ökat inriktningen på jordbruksområdet. Totalt sett har därmed realvärdet av i-ländernas bistånd till jordbrukssektorn fördubblats mellan 1973 och 1980, då det uppgick till ca 10 miljarder dollar (detta är dock bara några procent av i-ländernas bidrag fill det egna jordbruket).

Situationen är emellertid, som jag framhöll inledningsvis, ytterligt allvarlig, och det fordras många års tålmodigt arbete, från såväl u-länder som i-länder, innan vi kan hoppas avläsa resultaten. Sverige avser att i framtiden fillsammans med sina biståndspartner - bilaterala och multilaterala - söka bidra till att minska riskerna för och konsekvenserna av hungerkriser.

118

Anf. 157 GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Varje sekund, varje dag och varje månad under detta år dör ett barn på vår jord på grund av undernäring och av infektionssjukdomar, om vi inte gör något radikalt åt det. Det är svårt att fatta omfånget av de hungerkriser som drabbar det uppväxande släktet i många u-länder, när man .som vi i Sverige dagligen ser väldukade bord och överfyllda livsmedelsaffärer.

Jag tackar utrikesministern för svaret. Det visar en positiv vilja och andas förståelse för lägets allvar. Sverige har varit och, hoppas jag, kommer att vara en klippa i det internationella biståndet.

Men ändå. UNICEF, vars styrelse sammanträdde härom dagen, konsta-

terade att för 1 kr. per år och person i i-länderna skulle de flesta barn kunna räddas till livet oeh få en möjlighet till utveckling. Nu strömmar landsbygdens befolkning från torkan och svälten på många ställen i Afrika till hjälpcentra i städerna. Men snart finns där ingen hjälp att få, eftersom pengarna tryter.

Vi har emellertid i veckan hört hur Danmarks utrikesminister utlovat extrahjälp till de av hungerkrisen i Afrika drabbade. Vi vet att Italien radikalt har ökat sitt stöd till UNICEF just för att hjälpa barnen. Vi vet samtidigt att Sveriges hjälp till multilaterala organ har minskat pä grund av devalveringen, omdisponeringar och andra saker så att den utgör en relativt sett mindre del än tidigare.

Jag har i min fråga tagit upp tanken på en Marshallplan för Afrika, en fråga som jag vet diskuterades under 1982 års session i FN. Många försök gjordes att få en samlad lösning. I olika sammanhang har såväl den svenske statsministern som den svenske utrikeshandelsministern i positiva ordalag tagit upp önskemål om en Marshallplan för Afrika. Med hänsyn till detta skulle jag vilja ställa en fråga till utrikesministern:

Vad anser utrikesministern om förslaget att eventuellt ta initiativ vid höstens FN-session för att försöka få andra i-länder med på att på ett koncentrerat och konstruktivt sätt se till att vi på både lång och kort sikt kan ta itu med den hunger och undernäring i vår värld som främst drabbar det uppväxande släktet, dvs. barnen?

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder för att lindra hungerkriser

Anf. 158 Utrikesminister LENNART BODSTRÖM:

Herr talman! Jag vill endast bekräfta vad fru Lundblad här har sagt om livsmedelsbristen i många u-länder samt den svält och det lidande som följer därav. Jag kan också när det gäller situationen i södra Afrika hänvisa till en större artikel i dagens nummer av Dagens Nyheter, som skildrar torkans katastrofer.

Under 1983 har lämnats bidrag till elva insatser på sammanlagt 50 milj. kr. med anledning av torkkatastroferna i Afrika. Det är naturligtvis inte fillräekligt, utan även andra mera långtgående åtgärder fordras.

När det gäller frågan om en Marshallplan för Afrika vill jag säga att detta uttryck har myntats av flera personer, bl. a. förre österrikiske kanslern Kreisky och nuvarande franske utrikesministern Cheysson. Det förekommer också i Brandtkommissionen. Avsikten är att genom stora resursöverföringar bidra till en förbättring av konjunkturläget också i i-länderna.

Sverige har stött dessa ansträngningar, men jag kan inte gå närmare in på detta här. Jag vill dock säga att vi kommer att försöka leva upp till det anseende som jag hoppas att vi har förvärvat oss i fråga om också multilateralt bistånd.

Anf. 159 GRETHE LUNDBLAD (s):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för hans senaste inlägg. Jag tycker fortfarande att det han säger andas en positiv inställning till de problem som jag har nämnt i min fråga. Jag hoppas verkligen att man vid

119

Nr- 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om planerad nybyggnad för regalskeppet Wasa

höstens FN-session skall kunna komma fram till en lösning på dessa problem som också på lång sikt öppnar nya marknader för i-länderna.

Jag hoppas alltså och tror att utrikesministern skall kunna finna en möjlighet att ta ett initiativ till att vi får en konstruktiv lösning som på sikt kan leda till att inga barn skall svälta på vår jord.

Överläggningen var härmed avslutad.

34 § Svar på fråga 1982/83:478 om planerad nybyggnad för regalskeppet Wasa

Anf. 160 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Carl-Johan Ihrfors har frågat mig om jag är beredd att, innan projekteringsmedgivande ges, låta placeringen av Wasa prövas genom förslag till stadsplan eller motsvarande förfarande. Som bakgrund till detta hänvisar Ihrfors bl. a. till yttrandet om de bearbetade tävlingsförslagen från byggnadsnämnden i Stockholms kommun, där det sägs att byggandet av ett nytt Wasamuseum får så långtgående konsekvenser för kommunen och dess invånare att frågan bör prövas genom förslag till stadsplan eller på sätt som motsvarar en sådan prövning.

Ett av motiven för anordnande av en arkitekttävling om det nya Wasamuseet var att utröna pä vilken plats inom Galärvarvsparken som museet borde placeras och vilka konsekvenser detta skulle få för stadsbilden, parken m. m.

Byddnadsstyrelsen har nyligen i skrivelse till regeringen redovisat resultatet från arkitekttävlingen och föreslagit att det svenska tävlingsförslaget "Ask" med placering i Galärvarvsdockan skall ligga till grund för det nya Wasamuseet. I skrivelsen avvisar byggnadsstyrelsen tanken pä att söka anpassa det vinnande förslaget till placering i Alkärret.

Av Stockholms kommuns remissyttrande över de två bearbetade tävlingsförslagen framgår att kommunen förordar det svenska förslaget "Ask" med placering i Galärvarvsdockan. Kommunen har i det sammanhanget inte framfört några krav på att stadsplan skall upprättas, men däremot förutsatt att företrädare för kommunen får delta i det fortsatta planeringsarbetet.

Beredningen av frågan inom utbildningsdepartementet har just påbörjats. Om denna kommer att resultera i att byggnadsstyrelsens förslag genomförs, anser jag det mot bakgrund av frågans hittillsvarande behandling inte motiverat att på nytt pröva frågan om placeringen av Wasa.

120

Anf. 161 CARL-JOHAN IHRFORS (m):

Herr talman! Herr statsråd, jag ber att få tacka för det utförliga svaret.

Det är väl ändå så att det råder delade meningar om hur man skall placera Wasa på Galärvarvsområdet. Det framgår av alla de remissyttranden som har kommit in sedan de två tävlingsförslagen skickats ut på remiss. Det råder alltså inte någon fullständig enighet.

Att jag ställde min fråga beror på att byggnadsstyrelsen i missivskrivelsen till statsrådet aktualiserade frågan om att eventuellt göra en stadsplan. Kommunen kan inte kräva att det görs en stadsplan, eftersom Galärvarvet är statlig mark. Byggnadsnämnden har därför skrivit, och det står också i kommunens allmänna uttalande, att det bör göras en stadsplan.

Det finns ändå en del oklara frågor kring det här. Även om man enligt tävlingsjuryn och enligt byggnadsstyrelsen har klarat av stadsbildsfrågorna, återstår ändå en hel del när det gäller trafikföring m. m. i området. Därutöver har, sedan placeringen blivit mera definitiv i dockan, flera myndigheter framfört önskemål om att få bebygga andra delar av Galärvarvet. Enda möjligheten att få ordning pä områdets utnyttjande är ju att göra en stadsplan på det.

Därför vädjar jag till statsrådet att fundera vidare på om det ändå inte vore ganska lyckligt att göra en stadsplan, så att man kunde få klart för sig vad man egentligen skall ha på platsen utöver Wasa, om Wasa nu skall ligga i dockan.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om kulturminnesvården

Anf. 162 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Jag påminner om vad jag sade i mitt svar, att Stockholms kommun i sina remissyttranden över de bearbetade tävlingsförslagen inte framfört krav på stadsplan, men förutsatt att kommunens företrädare får delta i det fortsatta planeringsarbetet. Vi har nu kommit in i ett sådant planeringsarbete, och jag ser därför inte tillsättandet av en stadsplaneberedning som en meningsfull åtgärd.

Anf. 163 CARL-JOHAN IHRFORS (m):

Herr talman! Det kanske skulle behöva tilläggas att när det senast gjordes en stor kulturhistorisk insats, för Berwaldhallen, hade man också hunnit ganska långt i fråga om projektering och planering, men man begärde från statens sida att en stadsplan skulle upprättas. Jag tycker att handläggningen i frågan om Berwaldhallen var föredömlig och att man skulle kunna agera på samma vis nu när det gäller Galärvarvet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Anf. 164 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum med början kl. 19.00 nu uppsatts.

35 § Svar på fråga 1982/83:518 om kulturminnesvården

Anf. 165 Statsrådet BENGT GÖRANSSON;

Herr talman! Sten Svensson har frågat mig om jag ämnar föreslå regeringen skyndsamma besparingsåtgärder i vad avser de kostnader som är förknippade med den arkeologiska utgrävningsverksamheten. Sten Svens-

121

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om kulturminnesvården

son hänvisar till en av riksrevisionsverket utförd förvaltningsrevision av den statliga kulturminnesvården, vilken enligt Sten Svensson ifrågasätter värdet av hittillsvarande utgrävningar och hävdar att det är möjligt att göra samhällsekonomiska besparingar genom att ändra principerna för de arkeologiska utgrävningar som föranleds av markexploatering.

Riksrevisionsverkets granskningsrapport är riktad direkt till myndigheten riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Rapporten har ännu inte redovisats för regeringen. Jag kan följaktligen inte nu uttala mig i sakfrågorna. Jag har emellertid under hand inhämtat att riksrevisionsverket avser att inom kort redovisa rapporten och lämna förslag till åtgärder. När rapporten har överlämnats till regeringen kommer jag, efter att först ha inhämtat synpunkter från myndigheten, att överväga behovet av sädana åtgärder som kräver regeringens ställningstagande.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att formerna för statens stöd till arkeologiska undersökningar m. m. redan nu är under utredning genom en av regeringen tillkallad särskild utredningsman.

122

Anf. 166 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Göransson för svaret på min fråga.

Riksrevisionsverket är regeringens organ för granskning och revision av statsförvaltningen. Det är angeläget ati.de revisionsrapporter som fortlöpande produceras leder till ökad effektivitet och bättre resursutnyttjande, vilket inte minst är av utomordentligt stor vikt i rådande statsfinansiella läge.

Ett exempel på en sådan rapport är den som frågeställningen nu gäller och som fått rubriken Resultat och resurser i kulturminnesvården.

Rapporten väckte stort uppseende när den presenterades. En av dagstidningarna i Stockholm skrev den 14 maj: Riksantikvarieämbetet får svidande kritik. Ämbetet uppfyller inte de kulturpolitiska målen att göra kulturarbetet levande.

Kortfattat är budskapet i rapporten från riksrevisionsverket att man bör gräva mindre och visa upp resultaten i stället. Man menar i rapporten att verksamheten i många fall är en misshushållning med skattemedel. Därmed har riksrevisionsverket i rapporten inte sagt att arkeologerna skall sluta att gräva, men de skall skaffa sig ett underlag så att de kan gräva mindre. Sedan skall de höja kvaliteten på utgrävningarna, sä att varje arbete slutar med ett dokumenterat resultat.

I rapporten förordas därför åtgärder som innebär att ambitionsnivån sänks när det gäller den fortsatta inventeringen, så att resurser kan frigöras för andra ändamål.

Herr talman! För egen del har jag funnit att denna rapport bör initiera viktiga besparingsåtgärder, samtidigt som verksamheten skall styras mot högre kvalitet och mindre kvantitativ omfattning. Vi vet att verksamheten-det har vi debatterat förut här i kammaren - leder till produktionskostnadsökningar för byggprojekt, så att boendekostnaderna påverkas negativt. Även av detta skäl bör alla ansträngningar sättas in för att minska de totala

kostnaderna'för stat och kommun, näringslivet och bostadskonsumenterna. Den pågående översynen av kostnadsansvarsfördelningen, som statsrådet hänvisar till i sitt svar, måste påskyndas och riksrevisionsverkets besparingsförslag omsättas i praktisk handling så snart som möjligt.

Jag konstaterar att fornminneslagen ger stor tyngd åt skydd och bevarande, medan åtgärder med syfte att levandegöra inte alls föreskrivs. Vi måste således undanröja den låsning som fornminneslagen f. n, innebär. Riksrevisionsverket har föreslagit att regeringen bör initiera frågan om ett bättre och mera tidsenligt utformat skydd i stället för den nu gällande fornminneslagen. Jag instämmer för min del i denna bedömning.

Nu säger statsrådet att han vill vänta med att ta ställning i sakfrågan. Men delar inte statsrådet min uppfattning att det statsfinansiella läget är sådant att man måste tillmäta tidsfaktorn en mycket stor betydelse? Vad kommer statsrådet att göra om det uppstår oenighet i bedömningen mellan riksrevisionsverket och riksantikvarieämbetet?

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om kulturminnesvården

Anf. 167 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Lät mig påminna om att vi under de senaste tio-femton åren inom kulturminnesvården har haft en serie ganska genomgripande reformer, omorganisationer och decentraliseringsinsatser. Kulturminnesvården har fått en fast ställning i samhällsplaneringen, och arbetet har koncentrerats pä att föra ut och befästa de kulturpolitiska målen att bevara och levandegöra. Det är angeläget för mig att understryka att de kulturminnesvärdande myndigheternahär har gjort ett gott arbete. Att det emellertid finns problem är uppenbart.

Den rapport som kommer kan naturligtvis leda till tilläggsdirektiv till den utredning som finns. Den kan också leda till förslag om andra åtgärder - jag hänvisade till det i mitt svar.

I tidningarna har man presenterat rapporten som uteslutande en svidande kritik och sammanfattat innehållet i orden: Gräv mindre - visa mer! Jag kan då påminna om att utredningen primärt inte har sett det som en uppgift att förbilliga byggandet genom att generellt underlåta att gräva för att man skall kunna bygga hus ovanpå det icke utgrävda.

Jag är alltså inte övertygad om att ett uppfyllande av den önskan som framfördes i Sten Svenssons fråga skulle resultera i det som han åsyftar, nämligen att man skall kunna bygga sä mycket billigare. Det skulle i stället sannolikt leda till att det blev stopp för ett antal projekt där man i dag faktiskt kan bygga sedan man har tittat efter vad som fanns i marken.

Anf. 168 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Göransson för det kompletterande svaret. Jag tror att vi skall skilja på två saker. Det ena är utredningen, som skall klara ut kostnadsansvaret. Ju snabbare det kommer besked i de frågorna, desto lättare blir det att bygga. Det andra är vad man kan göra för att åstadkomma högre kvalitet och mindre kvantitativ omfattning. Det är det som jag tycker är det centrala i sammanhanget. Jag har refererat vad

123

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om kulturminnesvården

tidningarna har skrivit, men också deklarerat mina egna reflexioner.

Utan tvivel måste man satsa mer på objekt av klart riksintresse. Vi bör dock precisera detta riksintresse bättre och åstadkomma en mer rimlig och rättvis kostnadsfördelning. Det behöver inte nödvändigtvis vara så. att man till varje pris skall gräva i varje kvarter i en intressant stadskärna. Man borde satsa mer på objekt som ger möjlighet till koppling till kommunernas kultur-och fritidsverksamhet och till åtgärder för att främja turismen i övrigt.

Ett bra exempel på ett initiativ som har stimulerat intresset för och debatten om vården av vårt kulturarv och intresset för fornnordisk historia är TV-serien om Sveriges vagga. Jag skall inte här, herr talman, uttrycka några värderingar om de teorier som har förts fram i denna programserie. Den debatten kan föras i annat sammanhang. Däremot anser jag att initiativet som sådant är ett utmärkt exempel på en verksamhet för uppföljning av forskningsinsatser av skilda slag och för att levandegöra äldre tiders kultur.

Jag menar att dessa åtgärder sammantaget skulle kunna leda till att den arkeologiska verksamheten bedrivs rationellare och därmed billigare. Även om det flnns vissa möjligheter att effektivisera fältarbetet, tror jag att de största vinsterna finns att göra hos institutionerna och deras administration. Jag hoppas att statsrådet Göransson - jag tolkar faktiskt hans svar positivt -är beredd att så småningom vidta åtgärder av den innebörden.

124

Anf. 169 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Mycket kort: Rapporten kom helt nyligen, och den har refererats i tidningarna i slagordsmässiga former. Jag tackar för att Sten Svensson nu bekräftar att han inte menar att vi skall låta detta tidningsreferat -även om det var den mycket förtjänstfulla Stockholms-Tidningen som hade artikeln - ligga till grund för regeringens bedömningar. Vi väntar i varje fall så länge att vi får se rapporten och de kommentarer som ämbetet har.

Anf. 170 STEN SVENSSON (m):

Herr talman! Ja, det var mycket riktigt Stockholms-Tidningen - regeringens eget organ - som refererade detta. Jag tyckte att det var intressant att läsa vad som stod där, men jag har bildat mig en egen uppfattning om rapporten. Jag tror att det finns väldigt mycket i rapporten som är värdefullt att ta fasta på. Vi måste, med hänsyn till det statsfinansiella läget, ta vara på varje möjlighet som kan yppa sig att begränsa de totala samhällsekonomiska kostnaderna.

Överläggningen var härmed avslutad.

36 § Svar på fråga 1982/83:523 om minskat monopol i fråga om etermedia

Anf. 171 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Kerstin Ekman har frågat mig om regeringen avser att lägga fram förslag till åtgärder som med hjälp av den nya tekniken kan öka friheten i etern.

Den nya tekniken kan, om den används rätt, ge flera människor tillfälle att ta till orda i massmedierna. Därmed förbättras möjligheten att utnyttja yttrandefriheten. Massmediekommittén har i uppgift att lägga fram förslag till beslut om principer för utbyggnad och utnyttjande av ny teknik för massmedieändamål. Enligt direktiven bör kommittén bl. a. särskilt uppmärksamma möjligheterna för lokala intressen, t. ex. föreningar, att utnyttja kabelsändningar. Arbetet skall vara slutfört i sådan tid att en eventuell proposition på grundval av kommitténs förslag kan föreläggas riksdagen senast våren 1985.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om minskat monopol i fråga om etermedia

Anf. 172 KERSTIN EKMAN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Inget vore väl naturligare än att anse - och arbeta för- att vi skall ta vara pä de nya möjligheter till information och kunskapsförmedling som erbjuds oss genom närradio, närtelevision, kabel-TV och utnyttjande av satelliter. Tyvärr tycks inte detta vara någon av de mera angelägna uppgifterna för landets socialdemokrater eller för den socialdemokratiske kulturministern att driva.

Visserligen säger statsrådet nu i svaret att den nya tekniken kan ge fler människor tillfälle att ta till orda i massmedia. Men i övrigt hänvisas till massmediekommittén. Det är ytterst tveksamt om detta kan anses vara ett tillfredsställande svar på frågan hur statsrådet avser att medverka till större frihet i etern.

På massmedieområdet existerar sedan länge två väsensskilda system sida vid sida. För det tryckta ordet gäller yttrande- och etableringsfrihet och rätt till reklam, kort sagt informationsfrihet. För det eterburna ordet, för radio och TV gäller etableringskontroll, monopol och reklamförbud. Visst fanns det skäl, rationella skäl, att en gång i tiden behandla de tvä medierna olika. I dag finns inte samma skäl.

Antalet tryckpressar och stencilapparater har i modern tid alltid varit obegränsat. Vi satsar varje år inemot en halv miljard i presstöd för att förhindra ett informationsmonopol på tidningsområdet. Frän att vi en tid hade det trängt i etern och i praktiken ett tekniskt monopol har vi genom teknikens framsteg nu getts möjlighet till mångfald och valfrihet för radio och TV. Det monopol som en gång var rimligt att lägga i händerna på samhället har överlevt sig självt. Det är naturligtvis bra att vi säkerställer möjligheterna för det tryckta ordet att spridas, men det förefaller märkvärdigt att man samtidigt i lag förbjuder nyetablering och mångfald för det som är så mycket billigare, nämligen för radion.

125

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om minskat monopol i fråga om etermedia

Vi har från folkpartiet på allt sätt sökt stödja utvecklingen av närradion. Har man upplevt den stimulans och den aktivitet föreningarna kan fä genom att aktivt engagera sig i närradiosändningar är detta naturligt. Samma inställning måste man ha till när-TV och möjligheter till att utnyttja dess möjligheter. Vi måste också tillåta att program från utländska satelliter får tas emot och spridas till Sverige.

Vi måste ha generösa regler för kabeldistribution. Vi kan då öppna för kabelsändningar av radio- och TV-program, både för vidare distribution av program utifrån och för sändningar av program för nyetablerade svenska radio- och TV-företag. Det är samtidigt nödvändigt att nya radio- och TV-företag får tillgång till reklammarknaden. Man kan också här dra en parallell till dagspressen. För många av dagstidningarna är annonserna en större inkomstkälla än prenumerationer och lösnummerförsäljning. Skulle vi rikta ett annonsförbud mot dagstidningarna, vore det ett dråpslag mot informationsfriheten och det tryckta ordet. Fortsätter vi att ha reklamförbud för radio och TV hindrar vi effektivt en utveckling som den nya tekniken möjliggör.

Det är angeläget att jag får ett mer utförligt svar av statsrådet pä frågan om hur man i det här avseendet avser att öka friheten.

126

Anf. 173 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Inom etermedierna används huvuddelen av tillgängligt frekvensutrymme för att låta ett mindre antal programföretag sända radio-och TV-program i allmänhetens tjänst. Återstående sändningsutrymme används för försöksverksamhet med närradio, det medium som står till förfogande för folkrörelser och organisationer, vilkas verksamhet nu bedrivs på grundval av en proposition som har lagts fram av den socialdemokratiska regeringen.

Ny teknik i form av satellitkommunikationer och kabeldistribution kan ge ökade möjligheter att förmedla information. Men de möjligheterna kommer inte att bli oändliga, och det är inte gratis att utnyttja dem. Därför måste man se till att den nya tekniken inte ger upphov till faktiska monopol inom massmedieområdet, där makten över yttrandemöjligheterna och informationsförmedlingen koncentreras hos dem som har de bästa resurserna. I massmediekommitténs uppdrag ligger att lägga fram sådana förslag om den nya teknikens utnyttjande för massmedieändamäl, att variation och mångfald kan upprätthållas inom massmedieområdet.

Det är litet överraskande att höra Kerstin Ekman referera till reklamen. Förbudet mot reklam i radio och TV ses uppenbarligen som det avgörande ingreppet i yttrandefriheten. Lät mig då påminna om att motivet till att vi har det omfattande presstödet här i landet inte bara är att annonserna skulle möjliggöra för tidningarna att komma ut. Det gjorde de nämligen inte. Annonserna har möjliggjort för vissa tidningar att komma ut. men avsevärt försvårat för andra att göra det. I det läget har vi fått gå in med ett utbyggt, mycket varierat presstöd för att säkerställa yttrandefriheten. Det finns ingen anledning att medverka till en sådan snedvridning också på radio- och TV-området.

Anf. 174 KERSTIN EKMAN (fp):

Herr talman! Meningen är inte att det skall bli någon snedvridning på radio- och TV-området, utan att man skall kunna utnyttja möjligheterna med den nya tekniken. När det gäller exempelvis kabel-TV kunde man genom att tillåta annonsering möjliggöra för små företag att utnyttja denna inom sitt närområde. Det blir då inte något hot emot tidningarnas reklaminsatser. Valfriheten är helt enkelt en nödvändig förutsättning för yttrandefriheten. Tar man bort valfriheten försvinner yttrandefriheten. Den nya tekniken ger oss också nya möjligheter. Har vi kvar förbud och monopol, ger vi inte det fria ordet möjlighet att komma fram.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om användning av radioinspelningar som talböcker

Överläggningen var härmed avslutad.

37 § Svar på fråga 1982/83:546 om användning av radioinspelningar som talböcker

. Anf. 175 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Irene Vestlund har frågat mig om jag är beredd att föreslå åtgärder som gör det möjligt att för en rimlig kostnad använda radioinspelningar som talböcker.

De program som Riksradion producerar och har i sitt arkiv skulle i inånga fall lämpa sig mycket väl att tillhandahålla som talböcker. Det rör sig framför allt om uppläsningar av böcker, men också av viss dramatik. Även program på invandrar- och minoritetsspråk skulle vara av stort intresse att tillhandahålla som talböcker.

Nästan all talboksframställning i landet sker vid talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Enligt vad jag har inhämtat har TPB och Riksradion vid några tillfällen träffat överenskommelser om användning av radioprogram som talbok. Överenskommelserna har dock inte lett fram till några långsiktiga lösningar i fråga om villkoren för utnyttjandet. Problemen har varit av såväl upphovsrättslig som ekonomisk natur. Upphovsrättsutredningen (JU 1976:02) avser enligt vad jag erfarit att senare under sitt arbete göra en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen vad avser förutsättningarna för olika handikappgrupper att få del av upphovsrättsligt skyddat material. Det framstår som naturligt att utredningen som en del i detta arbete bl. a. behandlar frågan om hur radioprogram skall kunna göras tillgängliga som talbok. Jag förutsätter att såväl TPB som Riksradion får tillfälle att redovisa sina synpunkter i det sammanhanget.

I de överenskommelser som hittills träffats har TPB fått betala en viss ersättning till Riksradion och till berörda rättighetshavare. Ett utnyttjande av radioprogram som talbok bör som ett resultat ha ett bättre resursutnyttjande. För TPB:s del är det naturligt att denna framställningsform inte leder till kostnader som totalt överstiger dem för en normal inläsning av boken eller verket i fråga. Ansvaret för att fastställa de ekonomiska villkoren ligger på de två parterna. Några särskilda åtgärder frän regeringens sida är rriot bakgrund av vad jag redovisat inte aktuella i frågan.

127

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om läkarnas privata akutcentraler och kvällsmottagningar

Anf. 176 IRENE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Bengt Göransson för svaret, även om det inte gav några direkta anvisningar till lösningar av det aktuella problemet.

Jag har genom mitt ledamotskap i tal- och punktskriftsbibliotekets styrelse fått vetskap om det i mitt tycke onödiga dubbelarbetet. Det sätt på vilket tal-och punktskriftsbiblioteket skulle använda sig av det material som Riksradion publicerar skiljer sig från hur en enskild person skulle använda en inspelning. När det gäller de program och programserier där man träffat överenskommelser med några uppläsare har det i båda fallen varit författarna som varit uppläsare. Jag tolkar dock, kanske litet välvilligt, statsrådet Göranssons svar som ett instämmande i att det vore rimligt att det här problemet snabbt kunde lösas på ett för tal- och punktskriftsbiblioteket gynnsamt sätt. Det skulle vara till både nytta och glädje för de grupper av invånare som inte på annat sätt kan få någon litteraturförsörjning.

Anf. 177 Statsrådet BENGT GÖRANSSON:

Herr talman! Jag vill understryka att det är angeläget att man kan utnyttja radioprogrammen men samtidigt uttala en viss förståelse för att exempelvis den som medverkar i ett radioprogram kan ha anledning och rätt att kräva viss ersättning för att hans material används också i ett kommande led. I andra sammanhang där människor lämnar bidrag till de handikappade får man ju faktiskt betalt för sitt arbete. Taxichauffören som kör färdtjänsttaxin har inte en annan ersättning för färdtjänstkörningen än för sin ordinarie körning. På samma sätt måste man vara beredd att betala en tilläggsersättning i detta sammanhang. Den förhandlingen måste alltså klaras av.

Anf. 178 IRENE VESTLUND (s):

Herr talman! Jag är medveten om de här problemen, men jag tycker ändå -oeh jag vet att jag har tal- och punktskriftsbibliotekets styrelse med mig - att ersättningen kanske kunde ligga på en något rimligare nivå.

128

Överläggningen var härmed avslutad.

38 § Svar på fråga 1982/83:541 om läkarnas privata akutcentraler och kvällsmottagningar

Anf. 179 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Ulla Orring har frågat om jag avser att vidta några åtgärder för att begränsa eller förhindra den valfrihet och det komplement som de privata mottagningarna kan utgöra för patienterna.

Den socialdemokratiska regeringens politik är inriktad på att öka människors frihet. De reformer som genomförts av nuvarande och tidigare socialdemokratiska regeringar har syftat till att skapa en reell valfrihet för alla människor i samhället.

Jag vill erinra om bl. a. införandet av den obligatoriska sjukförsäkringen år 1955, sjukronorsreformen år 1970, läkarvårdstaxereformen år 1975 och den kraftiga ökningen av läkarutbildningen som genomfördes under 1960-talet och början av 1970-talet. Dessa reformer har ökat valfriheten och jämlikheten väsentligt för det stora flertalet när det gäller att få tillgång till en god hälso- och sjukvård.

Jag vill vidare allmänt framhålla att regeringen anser att privat sjukvård bör finnas som ett komplement till den offentliga vården.

Vad gäller frågan om etablering av privatläkarmottagningar och privata akutmottagningar har jag den 3 mars i år besvarat frågor härom. Vidare besvarade jag den 29 april en interpellation om fritidspraktikernas verksamhet.

Som jag redovisade i svaret pä interpellationen har regeringen den 14 april 1983 uppdragit ät riksförsäkringsverket och socialstyrelsen att analysera utvecklingen under de senaste åren i fråga om omfattning, karaktär och inriktning av verksamheten bland privatpraktiserande läkare, som är anslutna till den allmänna försäkringen. Därvid skall särskilt studeras utvecklingen beträffande den s. k. fritidspraktik som bedrivs av offentligt anställda läkare. Resultatet av analysen skall redovisas till regeringen senast den 1 september 1983.

Innan resultatet av dessa analyser föreligger anser jag det inte lämpligt att närmare diskutera eventuella åtgärder inom det område som Ulla Orring har tagit upp i sin fråga.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om läkarnas privata akutcentraler och kvällsmottagningar

Anf. 180 ULLA ORRING (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Debatten om fritidspraktikerna har dämpats efter den överdrivna hetskampanj mot de privata läkarmottagningarna som kom främst från socialdemokratiskt håll. Det talades i våras om att plocka russinen ur kakan och om ett smaklöst extraknäck - uttalanden som starkt upprört många patienter som fått hjälp av privatpraktikerna i en besvärlig sjukdomssituation.

Herr talman! Det är därför jag med tillfredsställelse konstaterar att statsrådet nu dämpat debatten och inte längre talar om tvångsåtgärder eller förbud utan om valfrihet.

Vilken frihet finns det i det svenska samhället, ett av världens rikaste länder? Har vi råd med det fria valet att låta människor välja sin läkare? Jag anser det! Tyvärr har socialdemokratiska företrädare genom uttalanden på olika sätt alltför ofta velat styra oss in i ett samhällsmönster där mångfald och valfrihet sätts pä undantag och där den offentliga verksamheten stryper privata initiativ. Känslan av en överhetsattityd finns - något av både makt-och storebrorstänkande.

Med erfarenhet frän landsfingsvärlden anser jag att fritidspraktiker skall ses som ett komplement till den sjukvård som drivs i samhällets regi. Många patienter har känt vanmakt inför värdköer och byråkrati inom den offentliga vården. Är det inte främst för att klara de svåra problemen som vi behöver de

9 Riksdagens protokoll 1982/83:157

129

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om läkarnas privata akutcentraler och kvällsmottagningar

offentliga samhällsinstitutionerna? Enkla problem skall kunna lösas så enkelt som möjligt. Här har fritidspraktikerna på ett mindre byråkratiskt sätt anvisat nya vägar. Så har skett vad gäller privat jourverksamhet med hembesök. Sjukvård handlar också om service till människor.

Herr talman! Jag vill definitivt inte kritisera företrädarna för den offentliga sjukvården - tvärtom. Men förutsättningarna ligger på ett annat plan och är omgärdade av alltför många regler och förbud. Det gäller såväl arbetstid som arbetstidens förläggning. Det har lett till att många läkare hellre spikar på sin villa eller kör taxi på fritid än utövar sjukvård som de är utbildade för.

Det generella påståendet att fritidspraktikerna skulle hota glesbygdens läkarförsörjning är för enkelt. Etablering av läkare till glesbygden beror mer på andra omständigheter, t. ex. möjligheten för medföljande make eller maka att få ett jobb.

Jag anser att det är angeläget att ett samarbete mellan privatpraktiker och den offentliga vården kommer till stånd. Jag vill därför fråga statsrådet:

Ämnar statsrådet ta något initiativ i den riktningen? Jag tror att samhället skulle tjäna mycket på om den här verksamheten samordnades.

Anf. 181 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Jag har redan i svaret redovisat för Ulla Orring det uppdrag som riksförsäkringsverket och socialstyrelsen har fått att se över fritidspraktikerna. Jag vill bestämt vända mig mot Ulla Orrings uttalande, att socialdemokraterna har talat om tvångsåtgärder eller förbud.

Jag har stått i den här kammaren vid ett flertal tillfällen och sagt, att regeringen anser att privatpraktikerna är ett komplement. Vi har aldrig talat om något förbud eller några tvångsåtgärder.

Av 10 000 tjänster i landet är 790 vakanta. I exempelvis Jämtlands län finns det 21 vakanta tjänster. Då är jag naturligtvis orolig, och jag förstår de människor där som är oroliga.

I går meddelade dessutom riksförsäkringsverket att resultatet av förhandlingarna i läkarvårdsdelegationen, där också läkarförbundet ingår, har inneburit en sänkning av taxan med 8 %. Det gäller ersättningen från försäkringskassan till frifidspraktikerna. Det har hävdats vid flera tillfällen att läkarna har varit överkompenserade. Det inträffade är väl ett bevis så gott som något på detta, när de själva nu går med på denna sänkning. Men privatpraktikerna är ett komplement till den offentliga sjukvården. Något annat har inte sagts, Ulla Orring.

130

Anf. 182 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Tyvärr, socialminister Sigurdsen, har det sagts på många håll i landet att man önskar en begränsning och ibland också ett förbud mot privatpraktiker. Jag har följt den här debatten ganska noga, eftersom jag är starkt engagerad i sjukvården i mitt eget län, Västerbotten. Men jag konstaterar med stor tillfredsställelse att statsrådet är för att privatpraktikerna får driva sin verksamhet och att den skall ses som ett komplement till den offentliga sjukvården.

Att vi har vakanta tjänster känner jag mycket väl till. Men jag vill också säga att detta i stor utsträckning beror pä attityderna hos den offentliga sjukvårdens företrädare. Vi har t. ex. i en kommun i Västerbotten, Åsele kommun, inte lyckats få en offentligt anställd läkare. Däremot har en privatpraktiker funnit det möjligt att öppna praktik där. Den hälsas med stor tillfredsställelse av de människor som bor i Åsele.

Jag konstaterar också att jag inte har fått något svar från statsrådet pä frågan om samarbetet mellan privatpraktiker och den offentliga värden. Jag tror att regeringen borde ge signaler om ett samarbete. Det skulle gagna sjukvården och även patienterna.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om handläggningen av ansökningar om tillstånd för vissa automatspel

Anf. 183 Statsrådet GERTRUD SIGURDSEN:

Herr talman! Enligt den nya hälso- och sjukvårdslagen är det landstingen som har totalansvaret för planeringen av sjukvården och läkartillgången. I det ansvaret ingår också skyldigheten att ha en planering för både den offentliga sjukvården och privatpraktikerna.

Anf. 184 ULLA ORRING (fp):

Herr talman! Jag tror att man inom landstingsvärlden lyssnar mycket noga på vad regeringen säger i den här frågan.

Jag konstaterar att det har skett en svängning i attityderna då det gäller den sjukvård som bedrivs i privat regi. Jag tror att socialdemokraterna ute i landstingen skulle vara mycket tillfredsställda om statsrådet klart uttalade att hon gärna ser nya initiativ och ökat samarbete i denna fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.

39 § Svar på fråga 1982/83:513 om handläggningen av ansökningar om tillstånd för vissa automatspel

Anf. 185 Jusfitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Rosa Östh har frågat civilministern om han är beredd att ta initiativ till föreskrifter om inhämtande av yttrande från socialnämnd i vissa ärenden om tillstånd till automatspel med vinst.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

De bestämmelser som det här är fråga om har varit gällande under förhållandevis kort tid. Som central förvaltningsmyndighet för lotteriärenden finns lotterinämnden, som enligt sin instruktion bl. a. har till uppgift att meddela rekommendationer för tillämpningen av lagen och även verka för en ändarnålsenlig tillsyn av lotteribestämmelserna. Jag utgår från att nämnden vid behov tar upp frågan om rekommendationer i det hänseende Rosa Östh åsyftar. Själv anser jag mig därför f. n. inte ha anledning att ta något initiativ i frågan.

131

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om handläggningen av ansökningar om tillstånd för vissa automatspel

Anf. 186 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret på min fråga.

Beslutet om tillståndskrav för flipperspel var ett beslut som välkomnades av kommunerna. Sedan en längre tid hade man på mänga häll önskat ha möjlighet att ingripa mot de olämpliga barn- och ungdomsmiljöer som det ofta blev fråga om i samband med flipperspel e. d. Dessa miljöer blev inte sällan så attrakfiva för bl. a. skolelever att de bidrog fill skolkning, för att nu ta upp ett exempel på negativa effekter.

På flera platser har man nu märkt att arrangörer begär tillstånd till automatspel med vinst, i stället för flipperspel, som jag säger i min fråga, och därför finns det skäl att ge kommunernas socialnämnder möjlighet att yttra sig i det sammanhanget; i de utgångspunkter som polisen och länsstyrelsen har för sina bedömningar finns knappast de sociala aspekterna med.

Det är alltså inte ett allmänt förbud mot vare sig flipperspel eller automatspel i övrigt som jag efterly.ser utan endast en förbättrad möjlighet att förhindra klart olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Det torde inte behöva öka byråkratin i nämnvärd grad att få till stånd en sådan bestämmelse.

Justitieministern har pekat pä lotterinämnden såsom varande ansvarig. Jag har naturligtvis inte ställt den här frågan för ro skull utan gjort det för att jag velat peka på ett begynnande problem. Jag hade hoppats att justitieministern i varje fall skulle ha velat sträcka sig så långt att han hänvisat frågan till någon lämplig utredning eller kommitté för att se över den; jag hade själv kunnat tänka mig regeringens barn- och ungdomsdelegation. Men om lotterinämnden är lämpligare hoppas jag att den får ett påpekande om det förhållande som jag tagit upp i min fråga och som har uppmärksammats och påpekats på ganska många håll.

132

Anf. 187 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag vill bara peka på att länsstyrelserna vid sin prövning särskilt skall beakta det önskvärda i att förhindra olämpliga barn- och ungdomsmiljöer. Länsstyrelserna kan meddela varning, och de kan självfallet också - och i många fall bör de göra det - inhämta socialnämndens yttrande.

Anf. 188 ROSA ÖSTH (c):

Herr talman! På förfrågan uppger såväl polis- som länsstyrelsetjänstemän att de inte har att se till de sociala aspekterna. Det är av den anledningen som jag har tagit upp den här frågan.

Man skulle kunna jämföra med tillståndsprövning för servering av alkoholdrycker och liknande, där det ändå krävs och i de flesta fall förekommer att man inhämtar socialnämndens yttrande.

Överläggningen var härmed avslutad.

40 § Svar på fråga 1982/83:522 om kollektivanslutningen till politiska partier

Anf. 189 Jusfitieminister OVE RAINER;

Herr talman! Jörgen Ullenhag har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ändra den ordning med kollektivanslutning som enligt Jörgen Ullenhag kränker enskilda människors frihet att själva bestämma sin partitillhörighet. Frågan ställs mot bakgrund av att en kollektivansluten medlem i det socialdemokratiska partiet har uteslutits ur partiet.

För några veckor sedan besvarade jag här i riksdagen en liknande fråga. Eftersom regeringen fortfarande är av samma uppfattning upprepar jag nu det jag sade då.

Den föreningsfrihet som vi har här i landet och som är skyddad i grundlagen innebär att det står var och en fritt att organisera sig politiskt. Ingen kan tvingas att vara medlem i ett parfi.

De fackliga organisationerna måste få besluta om sina egna angelägenheter. Varje politiskt parti måste självt få bestämma om formerna för medlemskap i partiet.

Mitt svar till Jörgen Ullenhag blir alltså att jag inte avser att vidta några åtgärder i saken.

Jag kan tillägga att inom det socialdemokratiska partiet pågår det en diskussion om formerna för samarbetet mellan fackföreningsrörelsen och partiet. Bl. a. har man i Kalmar startat en försöksverksamhet med ändrade anslutningsformer. Försöksverksamheten går ut på att en avdelning av ett fackförbund men inte dess medlemmar ansluts till arbetarkommunen. Medlemmarna i facket blir alltså partimedlemmar bara efter enskild ansökan.

Den socialdemokratiska partikongressen beslöt förra året enhälligt att den här försöksverksamheten skall fortsätta ännu en kongressperiod. Frågan övervägs alltså fortlöpande inom partiet.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om kollektivanslutningen tdl politiska partier

Anf. 190 JÖRGEN ULLENHAG (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Frågan om kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet är en mycket viktig frihetsfräga. För några veckor sedan uteslöts en folkpartistisk pappersarbetare i Klippan ur det socialdemokratiska partiet. Han hade tidigare, utan att ha blivit tillfrågad, mot sin vilja och sin övertygelse anslutits till det socialdemokratiska partiet. Det som hänt i Klippan visar i blixtbelysning hur orättfärdigt det nuvarande systemet är. Trots att riksdagen åtta gånger har uttalat sig mot kollektivanslutningen fortsätter socialdemokraterna att skriva in hundratusentals människor som partimedlemmar utan att fråga dem om de vill bli socialdemokrater. Faktum är ju att av det socialdemokratiska arbetarpartiets drygt 1,2 miljoner medlemmar är 750 000 - 62 % - kollektivt anslutna.

Vetenskapliga undersökningar visar att en tredjedel av de 750 000 - en kvarts miljon människor - är kollektivt anslutna utan att vara socialdemo-

133

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om kollektivanslutningen tdl politiska partier

krater. Hundratusentals människor som på valdagen avstår från att rösta eller lägger sin röst på ett annat parti än det socialdemokratiska är medlemmar i det socialdemokratiska partiet.

Det står, herr talman, helt klart att kollektivanslutningen är en grov kränkning av den enskildes rättigheter. Jag vill därför fråga justitieministern: Vad är det för fel på principen att varje människa själv skall bestämma om han eller hon vill tillhöra ett politiskt parti och i så fall vilket? Vad är det för fel på den principen?

Justitieministern har nu själv varit medlem i det socialdemokratiska partiet i drygt ett halvår. Han fillhör den minoritet i det socialdemokratiska partiet som själv har valt att skriva in sig som medlemmar. Tänk, herr justitieminister, om justitieministern för ett par månader sedan hade fått besked om att han hade blivit kollektivansluten till folkpartiet eller centerpartiet eller moderata samlingsparfiet! Jagtillåter mig att gissa att justitieministern då hade sagt ungefär sä här: Det är ingen annan än jag som skall bestämma vilket politiskt parti jag skall tillhöra. Det gör jag själv. Jag förstår det, för jag tycker att en folkpartistisk pappersarbetare i Klippan och en socialdemokratisk justitieminister skall ha samma rätt att slippa bli infösta i ett parti som de ogillar.

Jag vill sluta med att ställa tvä enkla och konkreta frågor till justitieministern.

För det första: Stöter det inte justitieministerns rättskänsla att hundratusentals människor är medlemmar i och betalar pengar till ett parti vars politik de ogillar?

För det andra: Stöter det inte justitieministerns rättskänsla att det förekommer trakasserier mot medlemmar som reserverar sig mot beslut om anslutning till det socialdemokratiska partiet?

Anf. 191 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Mitt svar på båda frågorna är: Det är varje parti självt som bestämmer formerna och förutsättningarna för en anslutning till partiet.

134

Anf. 192 JÖRGEN ULLENHAG (fp):

Herr talman! Inte med bästa vilja i världen kan jag säga att detta var ett svar på mina frågor. Jag utgick från individen. Jag menar att det är ett övergrepp att fösa in människor i ett politiskt parti utan att fråga dem om det. Jag menar att det är ett övergrepp att det förekommer trakasserier mot medlemmar som reserverar sig. Det kanske är därför det är så få som väljer att reservera sig. Om man utgår ifrån individen, herr justitieminister, måste man rimligen säga att detta är ett system som inte är rättfärdigt. Det förekommer i det socialdemokratiska partiet av och till en debatt i de här frågorna. Det finns de som inte kan försvara detta förfarande principiellt. Tyvärr nödgas jag konstatera att justitieministern inte tillhör den kritiska gruppen inom det socialdemokratiska partiet, och det beklagar jag. Från folkpartiets sida kommer vi att fortsätta att driva den mycket viktiga frihetsfrägan ända tills vi får en ändring till stånd. Men jag vill gärna upprepa min fråga:

Stöter det inte justitieministerns rättskänsla att man i ett parti föser in hundratusentals människor som man vet på valdagen lägger sin röst på ett annat parti?

Anf. 193 Justitieminister OVE RAINER: Herr talman! Svaret är nej.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om samkörningen av dataregister

41 § Svar på fråga 1982/83:525 om samkörningen av dataregister

Anf. 194 Justitieminister OVE RAINER;

Herr talman! Med hänvisning till att regeringen i några fall har gett tillstånd till samköming av dataregister trots att datainspektionen har avstyrkt, har Kerstin Anér frågat statsrådet Holmberg om regeringen i framtiden avser att inta en mer restriktiv inställning till samkörningar av dataregister.

Arbetet inom regeringen är sä fördelat att det är jag som skall svara pä frågan.

Vid sin prövning av frågor om samköming av dataregister har regeringen att tillämpa bestämmelserna i datalagen. Prövningen bygger på en avvägning i det enskilda fallet mellan behovet av samköming och intresset av skydd för den personliga integriteten.

Enligt regeringens uppfattning är det en angelägen uppgift att se till att enskilda inte utsätts för otillbörligt intrång i sin personliga integritet genom samköming av dataregister.

Att regeringen i några fall har gett tillstånd till samköming, trots att datainspektionen avstyrkt, innebär inte att regeringen har eftersatt skyddet för den personliga integriteten. Regeringen måste givetvis göra en självständig bedömning av de ärenden som den har att pröva. Regeringen kan inte vara bunden av datainspektionens beslut.

Även i framtiden måste regeringens bedömning av ärenden om samkör-ning av dataregister bygga pä en avvägning av intressena i det enskilda fallet. Regeringen har inte nägon anledning att ändra de bedömningsgrunder som den hittills har tillämpat i sådana ärenden.

Anf. 195 KERSTIN ANÉR (fp);

Herr talman! Även jag får tacka statsrådet för ett svar som är ett otvetydigt nej.

Jag skulle vilja fortsätta att fråga: Hur definierar statsrådet i princip behovet av samköming?

Det är klart att man kan göra hur många samkörningar som helst, under förebärande av att den som har rent mjöl i påsen inte har något att dölja. I en perfekt värld skulle väl detta stämma. Men i den värld vi lever i kan man icke förutsätta att dataregistrens etiketter på detta mjöl alltid och totalt stämmer

135

Nr 157 med innehållet i den verkliga påsen. Sådana stora svep som en samköming

Fredaeen den innebär betyder nödvändigtvis att en rad medborgare riskerar att bli

27 mai 1983 anklagade för brott eller fel, helt enkelt därför att datauppgifterna är fel

_____________ instansade, fel uträknade eller hänför sig till fel fakta. Vad som är inkomst

Om samkörningen ' '■ - '""s uppåt 20 olika definitioner på. Men i dataregistret finns
av dataregister sällan någon kodnyckel som säger vilket inkomstbegrepp som har legat till

grund för den aktuella siffran.

Medborgare försätts alltså i den situationen att de gentemot datorn skall bevisa sin oskuld. Datorn har alltid övertaget, inte bara för att den aldrig förutsätts ljuga utan för att den kan lagra sä mycket fler uppgifter än en människa kan och för att underlaget till siffrorna ofta är svåråtkomligt eller rent av försvunnet.

Det är faktiskt inte heller bara fråga om samkörningar för att så att säga komma åt stora fula fiskar som försöker smita från betalningen, utan i prakfiken blir det ett ständigt trakasserande av människor, som inte har nägon rimlig möjlighet att ställa upp mot myndigheternas skenbara allvetenhet.

I proposition 1981/82:189 anförde den dåvarande departementschefen med riksdagens bifall: En allmänt godtagen grundsats när det gäller personregistreringen är att personuppgifter som har samlats in för ett visst register i princip inte bör få nyttjas för andra register.

Hur ställer sig nu den nuvarande justitieministern till den principen: Skall uppgifter användas för ändamål som de aldrig har varit avsedda för? Får man på det sättet fram mycket bra fakta? Skall man fortsätta med det alltmer?

Anf. 196 Jusfitieminister OVE RAINER;

Herr talman! Kerstin Anér frågar hur jag definierar behovet av samkör-ning. Ja, det är svårt att definiera det behovet utan att göra det mot bakgrund av ett konkret fäll, en konkret fråga. Det finns väldigt mycket som är svårt att definiera i datalagen - t. ex. att definiera begreppet vad som otillbörligt kränker den personliga integriteten. Detta är alltså tolkningsfrågor, som måste bedömas mot bakgrund av de uppkommande fallen.

Att det i något fall har varit så, att regeringen haft en annan uppfattning än datainspektionen är helt naturligt, med det överklagandesystem som datalagen stadgar. Man måste ju också ta hänsyn till dem som söker tillstånd - de skall ha en rätt att klaga - och man kan då inte utgå från att regeringen alltid skall ha samma uppfattning som datainspektionen och ställa sig bakom inspektionens beslut. Jag tror att många klagande i så fall skulle reagera.

Det är alltså fråga om tolkning av en lagstiftning, där en högre instans naturligen någon gång kan ha en annan uppfattning i en fråga än den lägre instansen.

136

Anf. 197 KERSTIN ANER (fp):

Herr talman! Det är klart att det kan finnas fall där man får godta samkörningar av allmänna samhällsskäl. Men vad jag frågade om var, åt vilket håll tendensen skall gå. Skall den gä mot att man alltmer struntar i integritetskravet och låter samkörningar bli vardagsmat, eller mot att man i möjligaste mån rättar sig efter datainspektionens strikta krav på personlig integritet?

Risken är väldigt stor att det annars går som i ett fall som jag i en debatt med ett annat statsråd nyligen hade anledning att anspela pä. Detta fall har gått vidare. Det gällde en medborgare som utsatts för utmätning, trots att han aldrig blivit underrättad om att han hade en skatteskuld. Nu svarar riksskatteverket helt magistralt i sitt utlåtande om detta fall, att alltihopa är medborgarens eget fel! Alltså: Myndigheten kan aldrig ha fel, datorn kan aldrig göra fel - men medborgaren har alltid fel. Samkörningar drivna in absurdum är det bästa sättet att köra in alla medborgare, hederliga och andra, i ett och samma hörn som vi inte kan ta oss ut ur.

Jag anser att samkörningar är ett maktmedel som måste användas med yttersta hänsyn och försiktighet och som i möjligaste mån mäste följa alla de garantier som datainspektionen vill ställa upp. Sätter man i system att ignorera dessa skydd för den enskilde, så blir medicinen värre än sjukdomen.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om samkörningen av dataregister

Anf. 198 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag kan försäkra Kerstin Anér att regeringen inte i något ärende som vi prövat har struntat i - som Kerstin Anér säger -integritetskraven. Vi har beaktat integritetskraven i full utsträckning; annars skulle vi hafattatett beslut i strid mot lagen. Det är bara det att man kan göra olika bedömningar av hur starka integritetskraven är, och där måste olika myndigheter kunna komma till olika resultat.

Självfallet menar jag att man skall utnyttja möjligheterna till samköming med största försiktighet. Men samtidigt skall vi inte försumma att använda den teknik som står till buds, om vi utan att vi kränker den personliga integriteten kan effektivisera kampen mot skatteflykt och ekonomisk brottslighet.

Anf. 199 KERSTIN ANÉR (fp):

Herr talman! Då vill jag bara till slut säga att jag är väldigt glad så länge vi har datainspektionen, som talar högt och Ijudligt/ör integritetens krav, för det behövs verkligen.

Överläggningen var härmed avslutad.

137

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder mot rasistiska organisationer

138

42 § Svar på fråga 1982/83:544 om åtgärder mot rasistiska organisationer

Anf. 200 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Hans Göran Franek har frågat mig vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att kartlägga och beivra rasistiska organisationer och deras aktivitet.

1 samband med att Sverige år 1970 tillträdde FN;s rasdiskrimineringskonvention diskuterades det om ett förbud mot organisationer av angivet slag borde införas i svensk lag. Frågan besvarades dä nekande. Som skäl anfördes i huvudsak att det åsyftade skyddet mot sådana organisationer uppnåddes genom att det i praktiken skulle vara straffbart att verka inom en sådan organisation.

Det är riktigt som Hans Göran Franek nämner att medlemmar inom FN:s rasdiskrimineringskommitté frän tid till annan har riktat kritik mot Sverige för att vi inte har infört ett direkt förbud i brottsbalken mot organisationer som främjar rasdiskriminering. Bl. a. mot denna bakgrund tog diskrimineringsutredningen (A 1978:06) år 1981 i sitt betänkande (SOU 1981:38) Om hets mot folkgrupp på nytt upp frågan om ett sådant förbud borde införas. Utredningen kom till slutsatsen att det f. n. inte föreligger något behov av ett särskilt organisationsförbud. 1 det lagstiftningsärende då bestämmelserna om hets mot folkgrupp nyligen skärptes anslöt sig riksdagen till utredningens bedömning (prop. 1981/82:58, JuU 41, rskr 222).

I det nyss angivna lagstiftningsärendet betonades att det inte kunde uteslutas att frågan om ett organisationsförbud fick behandlas på nytt i annat sammanhang, t. ex. om utvecklingen i Sverige vad gäller denna typ av organisationer ger anledning till detta.

Under den korta tid som har förflutit sedan riksdagen senast tog ställning till frågan om ett förbud mot rasistiska organisationer borde införas har det mig veterligen inte förekommit sådana uttryck för någon i egentlig mening organiserad rasism, som skulle motivera att man i dag på nytt aktualiserar frågan om att införa ett förbud av aktuellt slag.

Vid kontakter med diskrimineringsutredningen har jag erfarit att man inom utredningen anser sig ha en ganska god överblick över de mycket små organisationer som ägnar sig åt någon form av rasistisk verksamhet.

Jag delar Hans Göran Francks uppfattning att det finns all anledning att vara uppmärksam pä uttryck för rasism och utlänningshat i det svenska samhället.

Det finns därför skäl att fortlöpande överväga vad som kan göras för att motverka uttryck för fördomar och diskriminering mot invandrare och etniska, språkliga, nationella och religiösa minoriteter i Sverige. Den nyligen genomförda skärpningen av straffliestämmelsen beträffande hets mot folkgrupp är ett led i denna strävan. Ett annat uttryck för samma strävan är att riksåklagaren nyligen i en skrivelse till alla åklagarmyndigheter har föreskrivit att mål angående hets mot folkgrupp och olaga diskriminering normalt skall handläggas av länsåklagare.

Anf. 201 HANS GÖRAN FRANCK (s);

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Det har under det senaste året, som jag framhåller i min fråga, framkommit mycket illavarslande uttryck för rasism och utlänningshat. Särskilt under förra sommaren kom rasismen till våldsamma organiserade uttryck av allvarligt slag, och en upprepning kan inte uteslutas.

Bakom denna aktivitet har stått rasistiska organisationer och andra organiserade grupper. Bland de organisationer som framträtt kan nämnas Bevara Sverige svenskt. Nordiska rikspartiet, Nysvenska rörelsen, Sveriges nationella förbund och en svenskt variant av Ku Klux Klan.

I närradion har under åtskillig tid förekommit andra mycket uppmärksammade uttryck för rasism. Det har undersenare tid spritts flygblad i ganska betydande omfattning i Stockholmsområdet, där rasistiska organisationer har stått bakom.

Nyligen hölls ett symposium, som jag säger i min fråga, av den sociologiska institutionen i Göteborg. Där ventilerades ingående dessa frågor. Man bedömde att det var ett behov av att göra en närmare kartläggning av de rasistiska organisationerna. Jag skall givetvis noga följa vad diskrimineringsutredningen kan ha kommit fram till när det gäller kartläggning pä den här punkten. Den har ännu inte redovisats.

I tider av ekonomisk kris finns mycket bättre grogrund för rasistiska organisationer att växa sig starka. Jag uppfattar justitieministerns svar sä att han också är klar över att en skärpt beredskap är behövlig. Det systematiska och allvarliga missbruket av organisationsfriheten som tid efter annan begås mäste pä allt sätt beivras. FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering har uttryckt sin oro över att den svenska lagstiftningen inte är i överensstämmelse med rasdiskrimineringskonventionen. Det gäller särskilt det krav som uppställts i 4b§, där det talas om att olagligförklara och förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om åtgärder mot rasistiska organisationer

Anf. 202 Jusfitieminister OVE RAINER;

Herr talman! Jag vill bara ge en litet allmän synpunkt pä detta med att införa ett organisationsförbud. Det kan ha sina problem.

Nu när dessa organisationer får arbeta öppet utan något förbud får man reda på vad de sysslar med. Om man inför förbud är det viss risk att de går under jorden.

Anf. 203 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Herr talman! Jag är medveten om att det finns både för- och nackdelar med att införa ett organisationsförbud. Jag anser det dock angeläget att män. om situationen kommer att förvärras, har en god beredskap, inte bara när det gäller grundlagen där vi har gjort förändringar för att möjliggöra ett förbud mot rasistiska organisationer. Även i övrigt bör man ha en beredskap så att man genom lagstiftning kan införa ett organisationsförbud.

Om man inte anser att lagstiftningar nödvändig-jag vill inte bestämt påstå att det är nödvändigt nu med ett förbud - dä ställs det än större krav på att

139

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förbudet mot incest

andra verksamma åtgärder vidtas mot rasistiska organisafioner, främst förbättrad upplysning och undervisning samt andra förebyggande åtgärder. Det är vad jag har berört i min fråga, och på den punkten är svaret kanske inte alldeles tillräckligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

43 § Svar på fråga 1982/83:545 om förbudet mot incest

Anf. 204 Jusfitieminister OVE RAINER;

Herr talman! Med hänvisning till att det vid remissbehandlingen av sexualbrottskommitténs betänkande har förekommit stark kritik gentemot kommitténs förslag att avskaffa det nuvarande generella förbudet mot incest har Per Unckel frågat mig om jag är beredd att gå remissopinionen till mötes och avvisa förslaget.

Tiden för remissvaren på sexualbrottskommitténs förslag har gått ut helt nyligen. Frågan har därför ännu inte beretts inom regeringen. Propositionen har aviserats till sådan tid att den kan behandlas av höstriksdagen. Propositionen kommer att innehålla svaret på Per Unckels fråga.

140

Anf. 205 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min fråga. Samtidigt beklagar jag att han inte har velat ge besked om hur regeringen tänker förfara i ett spörsmål, som sä allvarligt har engagerat och engagerar många människor.

En stark remissopinion har avvisat sexualbrottskommitténs förslag om att upphäva det generella förbud mot incest som dagens lagstiftning innehåller. Enligt min mening har denna opinion utomordentligt starka skäl för sitt ställningstagande. Sexualbrottskommitténs förslag bryter mot vad människor i gemen uppfattar som anständigt. Djupt kända moralföreställningar rivs upp.

Men inte nog med detta. Sexualbrottskommitténs förslag innebär också ökade risker för direkta övergrepp mot underåriga. Den ändrade lagstiftning som sexualbrottskommittén har föreslagit är ett slag i ansiktet på alla dem som i dag kämpar för att motverka sädana övergrepp.

Enligt min mening ligger det stora risker i att fjärma lagstiftningsarbetet från den allmänna rättskänsla på vilken vårt land vilar. Lagstiftningen skall utnyttjas för att ge stadga åt sädana värderingar omkring vilka flertalet människor kan samlas.

Sexualbrottskommitténs förslag strider mot en sådan syn på lagstiftningen. I utredningens förslag får traditionen och etiken träda tillbaka för något som verkar vara en kombination av något slags relikt av ett sexualliberalt tänkande och rena lagteknikaliteter.

Men sä kan, herr talman, inte etik hanteras. Jag tror för min del att det är viktigt att understryka att vi politiker har en särskild skyldighet att i frågor av

djup etisk innebörd ta särskild hänsyn till människor med stark övertygelse. I ett samhälle som vårt med en historia så nära förknippad med den kristna traditionen finns det särskilda skäl att påminna om detta.

En regering, herr talman, som värnar om människors uppslutning bakom lagarna, kan bara inte lägga fram ett förslag på sexualbrottskommitténs grund. Det borde faktiskt justitieministern kunna ge ett entydigt besked om här och nu.

Om han inte kan det, måste jag fråga: Vad vill justitieministern hälsa alla dem som upprörts och upprörs redan av osäkerheten om lagskyddet för ett viktigt fundament i sin livsåskådning? Vänta och se, justitieministern, är faktiskt inget svar.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förbudet mot incest

Anf. 206 Justitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag hade tänkt att jag skulle ta det litet försiktigt i svaret på den här frågan, men med anledning av de frågor som Per Unckel nu ställer mäste jag faktiskt klargöra att det inte kan gä till pä det sättet i ett lagstiftningsärende som Per Unckel föreställer sig.

Flera remissyttranden har ännu inte kommit in. Knappast nägon i departementet, allra minst jag, har hunnit läsa remissyttrandena. Än mindre har jag kunnat föredra ärendet i regeringen.

Att kräva att jag skall bryta ut en fråga och ge ett särskilt svar på den, när jag har ställt i utsikt en så snabb behandling av hela ärendet som att proposifionen skall läggas fram för höstriksdagen, är att ställa helt orimliga krav.

Anf. 207 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Jag har stor respekt för justitieministerns ambition att noggrant bereda de lagförslag som läggs fram för riksdagen. Åtskilliga av hans företrädare pä de förutvarande socialdemokratiska regeringarnas tid hade inte samma känsla.

Ändå måste hänsynen till den noggranna beredningsprocessen i detta fall vägas gentemot hänsynen till alla de människor som i dag känner sig djupt stötta av att sexualbrottskommitténs förslag alltjämt anses vara möjligt att lägga fram för riksdagen för ställningstagande.

Jag tror att justitieministern skulle få syndernas föriåtelse för en väl snabb hanteringsprocess, om han i dag kunde meddela att regeringen icke kan ställa sig bakom detta förslag, av hänsyn till de djupt kända etiska värderingar som åtskilliga människor här i landet faktiskt har.

Anf. 208 Jusfitieminister OVE RAINER:

Herr talman! Jag kan informera Per Unckel om att den borgerliga regeringen skickade ett förslag av det slag som sexualbrottskommittén nu har lagt fram på lagrådsremiss, men man tog tillbaka det.

141

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förutsättningarna för hyressänkning vid målnings- och tapetseringsarbete som utförs av hyresgäst

Anf. 209 PER UNCKEL (m):

Herr talman! Det var alldeles utomordentligt välbetänkt..Om justitieministern kunde lova att göra detsamma, skulle vi bli ense i den här debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

44 § Svar på fråga 1982/83:532 om förutsättningarna för hyressänkning vid målnings- och tapetseringsarbete som utförs av hyresgäst

Anf. 210 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Eric Hägelmark har frågat mig om jag avser att utforma rätten till lägre hyra när hyresgästen själv utför underhåll så att varje enskild hyresgäst får denna rätt, utan krav på att hyresgästorganisation först skall förhandla för den enskilde.

Bakgrunden till frågan är regeringens proposition 1982/83:146 om hyresvärdens underhällsskyldighet i fråga om uthyrda bostadslägenheter. Det föreslås i propositionen att hyresgästorganisationerna skall kunna träffa avtal med fastighetsägare om att de inte skall ha det ansvar i fråga om målning och andra liknande arbeten som annars följer av lagen. Avsikten är självfallet att, om ett sådant avtal träffas, hyresgästen skall kompenseras genom exempelvis sänkt hyra. Även denna fråga får regleras genom förhandlingsöverenskommelse.

Frågan om hyresvärden genom avtal med enskilda hyresgäster skulle kunna överföra ansvaret för underhållet diskuterades i propositionen. Den lösningen avvisades dock under hänvisning till den avsevärda risken för att enskilda hyresgäster skulle tvingas att godta oförmånliga överenskommelser om underhållsansvaret.

Enligt min mening finns det inte anledning att göra nägon ändring i propositionsförslaget. Jämfört med den lösning som Eric Hägelmark är inne på tillgodoser propositionens förslag på ett bättre och framför allt tryggare sätt den enskilde hyresgästens intressen.

Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

142

Anf. 211 ERIC HÄGELMARK (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Hans Gustafsson för svaret på min fråga. Jag är inte helt nöjd med svaret, men det är ett steg i rätt riktning när regeringen i propositionsförslaget ger möjlighet till att hyresgästen sänker sin hyra genom att måla och tapetsera själv. Det är helt enligt den linje som folkpartiet länge har drivit, och det är bra att socialdemokraterna nu ansluter sig till den.

Den lagändring som det här är fråga om ger hyresmarknadens parter möjlighet att överenskomma om hyresrabatter. Under förutsättning att de

lokala parterna kan komma överens om villkoren kan rabatt medges, dä kan hyresgästen fä lägre hyra. Det kan ifrågasättas om det verkligen är ett inflytande för de boende, det inflytande som man eftersträvar. Effekten blir otvivelaktigt ett ökat inflytande för ombudsmännen och hyresgästorganisationerna, och inte för de boende - i varje fall inte för de hyresgäster som valt att stå utanför hyresgästorganisationen. Dessa får ingen möjlighet att sänka sina boendekostnader genom eget arbete. Mänga hyresgäster kommer att uppleva sin situation som om de står under något slags förinynderi. Det är nära nog diskriminerande att underhållsansvaret för en lägenhet skall beslutas genom förhandlingsöverenskommelse över huvudet på de boende.

Det vore rimligare att varje hyresgäst utan villkor fick rätten till lägre hyra om vederbörande själv underhåller sin lägenhet. Det är pä denna punkt jag hade hoppats att statsrådet skulle omarbeta propositionen. Sådana ändringar bör göras i hyreslagstiftningen att samtliga vanliga hyresgäster inte bara får rätt att måla och tapetsera själva, utan också att deras hyra blir lägre än om de fått underhällsarbetet utfört-av värden.

Jag vill passa pä att fråga Hans Gustafsson vari den avsevärda risken för att enskilda hyresgäster skulle tvingas att godta oförmånliga överenskommelser om underhällsansvaret ligger. Menar möjligen statsrådet att fastighetsägarna skulle avsäga sig ansvaret för att deras hyresgäster får en hygglig bostad?

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förutsättningarna för hyressänkning vid mål-niitgs- och tapetseringsarbete som utförs av hyresgäst

Anf. 212 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Låt mig först svara på den sist ställda frågan. Nej, det är inte det som det här gäller, utan det är fråga om på vilka villkor hyresgästen själv skall överta ansvaret för underhållet av lägenheten. Därvid hamnar han i en situation där han inte får stöd från en organisation, vilket gör att hans ställning i förhållande till fastighetsägaren är svag. Syftet med den här bestämmelsen är att stärka hyresgästens ställning genom att han tillsafnmans med andra får bestämma de villkor som skall utformas. Dessutom är inte den här frågan så särskilt enkel. Det är fråga om vilka villkor som skall gälla beträffande redovisning av vidtagna åtgärder, med vilka intervaller dessa bör vidtas, vilken effekt de skall ha på hyran osv.

Jag vänder mig bestämt mot Eric Hägelmarks försök att göra en gränsdragning mellan de boendes inflytande och hyresgästernas. Hyresgästorganisationen är ju de boendes organisation. Den som inte vill godta ett avtal som träffats mellan parterna har möjlighet att gå till hyresnämnden. Jag tycker att hyresgästerna både fått stöd och fått sina krav pä inflytande tillgodosedda på ett utmärkt sätt i den här propositionen.

Till skillnad från folkpartiet och de övriga borgerliga partierna talar jag inte bara om de boendes inflytande, utan jag ger dem verkligen inflytande. Det blev ju ingen målnings- och tapetseringsreform av allt tal som förekom i frågan. Men nu finns det faktiskt ett förslag.

143

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förbättring av bostadsbidragen

Anf. 213 ERIC HÄGELMARK (fp):

Herr talman! Det är på denna punkt som Hans Gustafsson och jag har litet olika uppfattningar. Jag tror på den enskilde individens förmåga att klara de här uppgifterna och att genom eget arbete få en lägre hyra. Jag förstår att det naturligtvis finns problem. Men problemen skall kunna lösas utan att det allfid skall behöva vara en organisafion som gör det. Den som tror pä den enskilde individens förmåga att lösa sina uppgifter måste också tro på att individen kan lösa sina uppgifter när det gäller bostadsfrågorna.

Anf. 214 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Lät mig bara säga att den enskilde individen blir stark tillsammans med andra. Det är bara ett fåtal som är starka själva, de privilegierade människorna. De andra behöver stöd från sina kamrater.

Överläggningen var härmed avslutad.

45 § Svar på fråga 1982/83:499 om förbättring av bostadsbidragen

Anf. 215 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON;

Herr talman! Tore Claeson har frågat mig om regeringen under den närmaste tiden avser att föreslå några förbättringar av bostadsbidragen.

Bostadsbidragskommittén har gjort en översyn av bostadsbidragen till barnfamiljer och hushåll utan barn. Remissfiden för kommitténs betänkande (SOU 1982:58) Bostadsbidragen gick ut den 29 april. Inom bostadsdepartementet sker f. n. en genomgång av utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter.

Den bostadspolifiska utredning (Bo 1982:02) som jag har tillsatt har bl. a. i uppdrag att se över de olika formerna för bostadsstöd med utgångspunkten att ett nytt system skall trygga en god grundstandard och främja ett jämlikt och integrerat boende. När det gäller bostadsbidragen blir det i första hand en fråga om att belysa avvägningen mellan bostadsbidragen och övriga subventionsformer.

Med hänsyn till detta utredningsarbete och till beredningen av bostadsbidragskommitténs förslag har jag funnit att några ändringar i bostadsbidragssystemet inte bör göras nu. På grund av det statsfinansiella läget är det vidare nödvändigt att visa återhållsamhet med nya utgifter. Med anledning av de uppgifter om bostadsbidragen för är 1982 som Tore Claeson redovisar vill jag dock erinra om att betydande höjningar av bidragen har genomförts för år 1983.

144

Anf. 216 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag tackar bostadsministern för svaret på min fråga.

Svaret innehåller, som jag ser det, egentligen bara en mening som går utöver vad vi redan känner till om utredningar som har gjorts och utredningar som pågår, nämligen när det talas om att det från 1983 har skett en viss

höjning av bostadsbidragen. Men de höjningar som har gjorts från 1983 och som socialdemokraterna för knappt ett år sedan ansåg vara otillräckliga är nu, efter fortsatta reallöneförsämringar och stora kostnadsökningar, ännu mer otillräckliga.

Vid årsskiftet 1980-1981 hamnade en tväbarnsfamilj med genomsnittlig industriarbetarlön precis pä existensminimum, om hyran motsvarade medelhyran för en trerumslägenhet. I dag hamnar samma familj nästan 5 000 kr. under existensminimum. Är 1982 hade 76 % av tväbarnsfamiljerna bostadsutgifter som gick över den övre hyresgränsen, dvs. utgifter som inte täcks av bostadsbidragen.

Det är oroande att det har gått sä fort och att försämringarna är så kraftiga för så många hushåll. Detta gör det, enligt min mening, nödvändigt att göra en temporär förbättring i avvaktan på de förslag som kan komma från bostadskommittén.

Jag menar att hushåll med låga inkomster i förhållande till bostadsbehovet för det första mäste garanteras låg hyra. För det andra måste bostadsbidragen utformas med hänsyn till utrymmesbehov och hushållsstorlek. För det tredje bör bostadsbidragen garantera att inget enskilt hushåll.drabbas, om hyran för en lägenhet överstiger en socialt godtagbar nivå.

För att nå socialt acceptabla hyror och en större rättvisa i boendet måste naturligtvis samhällets bostadsstöd fördelas om från den privata sektorn till de allmännyttiga företagens bostäder. För att bostadsbidragens reala värde skall kunna behällas för alla hushållsgrupper måste en uppräkning ske av inkomst- och hyresgränsen, liksom av beloppet per barn. Det var pä dessa punkter som jag hade hoppats att bostadsministern skulle ge besked om att man var beredd att göra uppräkningar som skulle innebära lättnader för de mänga hushåll det handlar om.

Vad det egentligen handlar om är att undanröja de försämringar som reellt har skett under senare år under de borgerliga regeringarna. Den socialdemokratiska regeringen borde väl vara beredd att - mot bakgrund av de faktiska förhållandena - komma med några konkreta förslag i avvaktan på lösningar som kanske inte kommer förrän om ett och ett halvt ä två år.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förbättring av bostadsbidragen

Anf. 217 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Tore Claeson och jag har haft tillfälle att utbyta tankar om de här frågorna i andra sammanhang, och jag skall därför inte göra någon fördjupad analys.

Det är bara tvä saker jag vill peka på. Den ena är att jag kan hälla med Tore Claeson om att väldigt många människor - familjer med och utan barn, inte minst bland invandrarna, samt handikappade - kämpar med stora svårigheter när det gäller att klara sina bostadskostnader. Men vi har inte lösningar på all världens problem, Tore Claeson, och vi får göra så gott vi kan inom ramen för de möjligheter vi har. Jag tycker att man kan säga att vi, om vi håller oss till 1983, har gjort det. Det som är intressant för de boende är inte frågan om de har bostadsbidrag eller inte, utan det är deras totala boendekostnader som en andel av deras konsumtion.

145

10 Riksdagens protokoll 1982183:157

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förbättring av bostadsbidragen

Då kan vi för det första konstatera, Tore Claeson, att vi 1983 haft den mest positiva hyresutveckling i förhållande till realinkomst och till konsumentprisindex som vi haft på bra lång tid. Hyrorna beräknas öka med 7,2 %. Samtidigt beräknas inflationen till 11,5 %, men den beräknas senare gå ned till 9.5. Vi ligger alltså betydligt under konsumentprisindex, t. o. m. på en rimlig nivå i förhållande till sänkt reallön.

Jag vill för det andra påpeka att vi 1983 har haft en kraftig ökning av bostadsbidragen, med inte mindre än 17 %. Vi har dessutom ökat på närdet gäller barnbidragen och flerbarnstilläggen för 1983. Och jag vågar säga att vi inom ramen för de resurser som är möjliga att få ihop har gjort vad vi har kunnat för den grupp som Tore Claeson här talar för.

146

Anf. 218 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag är medveten om de påpekanden som bostadsministern har gjort, och i stort sett råder inga delade uppfattningar om detta, även om bostadsministern kanske är litet mera optimistisk beträffande vad som kommer att hända och vad som har skett då det gäller hyresutvecklingen. Det är litet för tidigt att göra dessa avstämningar nu.

Låt mig erinra om en sak, som vrinte får glömma bort i detta sammanhang. På grund av stödets utformning och de regler som gäller beträffande inkomstgränser och övre hyresgränser har väldigt många hushåll förlorat sina bostadsbidrag. Vi har bära drygt hälften så många hushåll här i landet som har bostadsbidrag nu jämfört med 1975-1976. Och det är verkligen allvarligt, för under samma tid har bostadskostnaderna, hyrorna, mer än fördubblats. Jag återkommer än en gång till det förhållandet, att oavsett hur stora eller små hyreshöjningar det blir så får de flesta hushåll inte ett öre mer i bostadsbidrag, därför att de redan ligger över de övre hyresgränser som har fastställts - och som är på tok för låga och inte alls har följt med då det gäller kostnads- och inkomstutvecklingen. Det är det som det handlar om.

Det behövs temporära åtgärder och förändringar redan nu. om vi inte skall riskera att ytterligare ett stort antal hushåll kommer i en mycket besvärlig situation.

Jag är medveten om att man inte kan klara de problem som hushållen har bara genom bostadspolitiskt stöd. Det är också fråga om att ett allmänt konsumtionsstöd måste till. Men just på bostadspolitikens område, då det gäller att tillförsäkra människorna én bra och rymlig bostad, är det väsentligt att vi bidrar till att stoppa den nuvarande utvecklingen och vända den, så att människor har råd att bo så bra som de egentligen har rättighet att göra.

Överläggningen var härmed avslutad.

46 § Svar på fråga 1982/83:509 om hyreshusavgiften Nr 157

Fredagen den
Anf. 219 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON: 27 maj 1983

Herr talman! Mot bakgrund av att ett antal hyresvärdar omgående har ______

debiterat den av riksdagen beslutade hyreshusavgiften på de hyresgäster som q hyreshusav-

har lokaler i fastigheterna har Lars Ernestam ställt följande frågor till giften

mig:

1. Överensstämmer här beskrivna förfarande med de intentioner som låg till grund för införandet av hyreshusavgift?

2. Avser bostadsministern vidta åtgärder i anledning av den snabba övervältring av hyreshusavgiften till hyresgästerna som sker enligt här beskrivna förfarande?

Det förslag om en hyreshusavgift som den nuvarande regeringen förelade riksdagen i höstas (prop. 1982/83:50 bil. 5) överensstämde, som Lars Ernestam väl känner till, till stora delar med förslaget från den borgerliga regeringen våren 1982 (prop. 1981/82:124). Det gäller i fråga om såväl motiven för avgiften som det förhållandet att avgiften skulle omfatta såväl bostadshus som lokalhyreshus.

Motiven för avgiften är främst bostadspolitiska och fördelningspolifiska men pckså statsfinansiella. Vad gäller lokaler är de sistnämnda motiven de tyngst vägande.

Hyressättningen är som bekant i princip fri när det gäller lokalhyresmarknaden. Huruvida fastighetsägaren över huvud taget kan debitera lokalhyresgästen en hyresökning till följd av hyreshusavgiften beror alltså på de marknadsmässiga förhållandena. Vid vilken tidpunkt en hyreshöjning kan göras bestäms däremot av vad hyresvärden och lokalhyresgästen har kommit överens om i hyresavtalet.

Av vad jag här har sagt framgår att det förfarande som Lars Ernestam beskriver i sin fråga inte står i strid med de intentioner som låg till grund för hyreshusavgiften. Några planer pä att överväga nägon ny hyressättningsprin-cip i fråga om lokaler finns inte. Några särskilda åtgärder med sikte på hyressättningsreglerna, så som antyds i frågan, är alltså f. n. inte aktuella.

Anf. 220 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Jag tackar bostadsminister Hans Gustafsson för svaret, men jag måste säga att det gör mig oroad.

Jag kommer inte att diskutera hyreshusavgiften som sådan eller vilka partier som har tagit initiativ till den - många diskussioner har förts här i riksdagen om hyreshusavgiften, och partierna har olika uppfattningar- men jag vill ta upp en av de effekter beslutet har fått.

Avsikten med hyreshusavgiften var att fastighetsägarna efter hyresför
handlingar inte skulle fä tillgodoräkna sig de ökade hyresintäkter som
uppkommer genom att statligt belånade fastigheter får ökade kostnader.
Den allmänna hyresnivån höjs ju på detta sätt sedan den fastställts vid
allmänna förhandlingar. 147

Nr 157 Men nu är det så att i mängder av standardkontrakt har hyresvärdarna med

Fredaeen den " passus som har ungefär samma lydelse som den jag här tar som

27 maj 1983 exempel;

______________ "Skulle under hyrestiden oförutsedda kostnader uppstå för fastigheten på

Om hyreshusav- grund av åtgärder som hyresvärden åläggs av Kungl. Maj:t eller annan
njfien myndighet, skall hyresgästen erlägga ersättning för å lokalen belöpande

del."

Många affärsinnehavare och andra som hyr lokaler har nu fått fakturor som innebär en direkt debitering av den procentuella andel av taxeringsvärdet som enligt fastighetsägarnas bedömning anses belöpa på resp. lokal eller butik. Såvitt jag vet har inte många hyresgäster gått med på att betala detta, eftersom det innebär en direkt övervältring, utan förhandlingar, av hyreshusavgiften på hyresgästerna. De här ärendena skall emellertid rättsligt prövas så småningom, och då är det naturligtvis mycket viktigt vilket uttalande bostadsministern gör.

Om avgiften får tas ut på det här sättet föreligger dessutom faktiskt en risk för att avgiften får betalas tvä gånger, eftersom också den allmänna hyresnivån för resp. fastighet fastställs vid hyresförhandlingarna.

Många butiksinnehavare och andra väntar oroligt pä det besked bostadsministern ger, och det skulle vara värdefullt att få ett ytterligare klarläggande.

Anf. 221 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON;

Herr talman! Hyressättningen är i princip fri när det gäller lokalhyresmarknaden. Där har man överlämnat ät marknadskrafterna att bestämma vilken hyra som skall tas ut. När det gäller det här fallet har frågan alldeles nyligen prövats av hyresrättsutredningen, som kom fram till att man inte ville föreslå några ändringar i de nuvarande reglerna avseende hyressättning för lokaler. Fortfarande gäller alltså de marknadsekonomiska förhållandena i dessa sammanhang.

Jag kan mycket väl förstå att det kan kännas besvärligt för de lokalägare som drabbas av denna hyreshöjning. Det är ingen självklarhet att de skall acceptera den, utan det är en fråga om vilket värde de anser att lokalen har för dem. Ett av skälen till införandet av hyreshusavgiften är att vi har kunnat konstatera att de fastighetsbolag som ägnar sig framför allt åt förvaltning av lokaler har haft de mest gynnsamma ekonomiska resultaten på börsen jämfört med alla andra företag. Det kanske gör att de kan bära hyreshusavgiften; utan att vältra över den på hyresgästerna. Vad jag har svarat pä är frågan huruvida det förhållandet att fastighetsägarna tar ut hyreshusavgiften av hyresgästerna står i strid med de intentioner som låg till grund för förslaget om denna avgift.

Slutligen vill jag påpeka att parterna, dvs. lokalförhyrarna och Fastighets
ägareförbundet, för att komma till rätta med dessa frågor har tillsatt en
särskild kommitté, en sorts hyresmarknadskommitté avseende lokaler. Där
pågår principiella diskussioner om detta. Kommittén är också ett förmed-
148 lings- och förhandlingsorgan mellan parterna just för att de skall kunna föra

diskussioner kring dessa frågor.

Anf. 222 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Bostadsministern tar här upp den frågeställning som tidigare varit uppe och som gäller det förhållandet att mänga av fastighetsägarna har gjort mycket stora vinster, vilket är ett av skälen till att de här förslagen har rests. Men fastighetsägarna kommer fortfarande att göra lika stora vinster, eftersom de direkt kan debitera dessa kostnader på sina hyresgäster och dessutom få en möjlighet att i samband med allmänna hyresförhandlingar ta ut dessa kostnader.en gång till.

Anser bostadsministern verkligen att det är rimligt att hyresgäster på det här sättet skall kunna fä betala dessa kostnader två gånger?

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om hyreshusavgiften

Anf. 223 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Vilken hyra fastighetsägarna kan ta ut regleras i hyresavtal. Men när hyresavtalet går ut har fastighetsägarna möjlighet att väcka frågan om att höja hyran. Då kan de naturligtvis åberopa hyreshusavgiften likaväl som andra saker, fördyrade räntekostnader och annat. Huruvida hyresgästen vill betala den hyran eller inte beror ju på vilket marknadsvärde han bedömer att lokalen har för honom. Jag skall inte behöva stå här som en försvarare av marknadsekonomin, men detta är marknadsekonomins konsekvenser. Hyran för lokalen bestäms inte av något annat än av det marknadsvärde som lokalen har. Det finns inga andra hyressättningsregler för lokaler.

Anf. 224 LARS ERNESTAM (fp):

Herr talman! Jag skulle till slut vilja fråga bostadsministern om han inte anser att denna bieffekt av hyreshusavgiften är någonting som man inte hade förutsett.

Anf. 225 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON: Herr talman! Den bieffekten var inte okänd vare sig av dem som i förväg utarbetade propositionen eller av mig som fullföljde den.

Överläggningen var härmed avslutad.

47 § Svar på fråga 1982/83:519 om hyreshusavgiften

Anf. 226 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Sven-Erik Nordin har frågat mig dels om jag avser att låta företa någon särskild utvärdering av erfarenheterna av hyreshusavgiften, dels om jag ämnar föreslå att hyreshusavgiften slopas om denna utvärdering ger ett negativt resultat.

Hyreshusavgiften infördes den 1 januari i år. Enligt min mening är det ännu för tidigt att göra någon utvärdering av hur den fungerar i olika avseenden. Jag vill emellertid erinra om att bostadskommittén har i uppdrag att göra en övergripande översyn av systemen för bostadsbidrag, räntebidrag, bostadsbeskattning och avgifter. Utgångspunkter för detta arbete är

149

Nr 157 bl. a. att skapa neutralitet mellan boendet i olika besittningsformer och att

Fredaeen den utjämna kostnader för bostäder av olika ålder.

27 mai 1983 Kommittén skall redovisa huvuddelen av sina överväganden senast under

_____________ det första halvåret 1984 och ha avslutat hela arbetet senast vid utgången av år

1984.

Om hyreshusavgiften

Anf. 227 JAN HYTTRING (c);

Herr talman! Jag ber att få tacka bostadsministern för svaret pä Sven-Erik Nordins fråga.

De kommunala bostadsbolagen har nu fått bekymmer med sina förhandlingar om att fä ta ut höjda hyror på grund av hyreshusavgiften. Om inte SABO-företagen får ta ut kostnaden genom höjd hyra måste räkningen gå till kommunens skattebetalare. Jag vill fråga bostadsministern: Ät,arna till hyreshus måste väl i form av höjd hyra få ta ut den ökade kostnad som hyreshusavgiften innebär?

Centern är motståndare till hyreshusavgiften, och våra farhågor har tyvärr besannats. Det var ett illa genomtänkt förslag som drevs igenom i riksdagen, oeh jag vill därför rikta uppmaningen till bostadsministern: Avskaffa hyreshusavgiften!

Jagtror emellertid inte att denna uppmaning hörsammas. I december 1982 sade bostadsministern här i riksdagen att den utredning som tillsatts även skulle ta upp frågan om en form av avgift också för småhus. Det är alltså föga hopp om att den nuvarande regeringen tar bort hyreshusavgiften.

Anf. 228 ■ Bostadsminister HANS GUSTAFSSON;

Herr talman! När det gäller allmännyttans kostnader är det först och främst bara fråga om kostnader på hus som färdigställdes före 1958. För alla dem - och det är huvudparten, och det var då miljonprogrammet genomfördes- som är byggda efter 1958 utgår ingen hyreshusavgift. Därför kan det inte vara något övervägande problem för det stora antalet allmännyttiga bostadsföretag. De allra tidigaste av Stockholms allmännyttiga bostadsföretag kan ha en del fastigheter som spelar nägon roll. Det är självklart en kostnad för det allmännyttiga bostadsföretaget som det äger att ta ut av hyresgästerna. Men hyran bestäms vid förhandlingar mellan parterna på hyresmarknaden, och det är de som får bli avgörande för vilka hyror som skall utgå.

Jag tycker att man skall vara litet försiktig när man kritiserar detta förslag i så hårda ordalag och dessutom gör gällande att centern är emot det. Men centern var ju med och lade fram propositionen. Det var mittenregeringen som lade fram propositionen med dess innehåll för riksdagen. Jag tycker inte att det är särskilt rekommendabelt för centern att nu komma och säga att man var motståndare till den proposition söm man var med om att lägga fram.

150

Anf. 229 JAN HYTTRING (c):

Herr talman! Jag tolkar bostadsministerns svar som att han menar att i de förhandlingar som nu har inletts och där hyresgäströrelsen säger nej till ökade hyror på grund av hyreshusavgiften, så har hyresgäströrelsen fel i sina krav.

Anf. 230 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är ganska meningslöst att diskutera om vem som har rätt eller fel. Hyrorna i våra bostäder bestäms vid förhandlingar mellan företrädare för fastighetsägaren, värden, och hyresgästerna. Om de inte kan komma överens om hyran går de till en gemensam kommitté, hyresmark-nadskornmittén. Om de inte kan komma överens underställs det hyresnämnden, som i detta fall är att betrakta som en domstol när det gäller att avgöra vilken hyra som skall utgå.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om hyresgästernas ställning i allmännyttiga bostadsföretag

Överläggningen var härmed avslutad.

48 § Svar på fråga 1982/83:526 om hyresgästernas ställning i allmännyttiga bostadsföretag

Anf. 231 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag just haft litet trassel med papperen, men frågorna är många och jag vill inte svara fritt ur hjärtat, eftersom det kanske inte skulle stämma med det svar som är överlämnat.

Hugo Bergdahl har frågat mig om regeringen avser att föreslå åtgärder som syftar till att stärka hyresgästernas ställning i de allmännyttiga bostadsföretagen så att de får rätt att på samma villkor som andra förvärva en fastighet med bostadsrätt.

Jag vill först erinra om att riksdagen sä sent som för ett par dagar sedan biföll proposition 1982/83:153 och därmed undantog allamännyttan från de bestämmelser som gäller vid ombildning till bostadsrätt från hyresrätt i samband med försäljning av fastighet. Några ändringar i dessa nyss antagna regler är inte aktuella.

I frågan likställer Hugo Bergdahl allmännyttig och enskild hyresrätt när det gäller effekten av berörda regler. Enligt min mening bör man inte göra detta. De allmännyttiga bostadsföretagen ägs av kommunerna. Företagen är ett av de viktigaste medlen som kommunerna har för att genomföra sin bostadspolitik. En förköpsrätt för hyresgästerna i de allmännyttiga bostadsföretagen skulle medföra en begränsning av kommunernas handlingsutrymme i bostadspolitiken. Jag är främmande för en sådan begränsning.

Om en fastighet som tillhör allmännyttan skulle försäljas bör kommunen ha rätt att avgöra till vem fastigheten skall överlåtas. Om kommunen så vill finns det inget hinder för kommunen att överlåta fastigheten till en bostadsrättsförening. Den ståndpunkt om förköp som jag har redovisat i

151

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om hyresgästernas ställning i allmännyttiga bostadsföretag

proposition 1982/83:153 kan således motiveras även från kommunaldemokrafiska utgångspunkter.

Anf. 232 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar bostadsministern för svaret på min fråga. Efter ätt ha lyssnat på svaret vill jag säga att jag kanske hade blivit något gladare, om bostadsministern hade gjort det som han var på väg att göra, nämligen att tala fritt ur hjärtat. Jag måste tyvärr konstatera att bostadsministern i sitt svar inte ger hopp om åtgärder som skulle kunna stärka hyresgästernas ställning i de allmännyttiga bolagen. Bostadsministerns svar anger i stället en klar regleringsvilja. Mot den bakgrunden tycker jag nog att hyresgästerna kommer bort i debatten. Inte ens den vanliga lilla människan kan finna tröst och framtidstro i den socialdemokratiska bostadspolitiken, så som den har presenterats. Detta gäller icke minst mot bakgrund av de förslag som antogs av riksdagsmajoriteten för bara några dagar sedan.

Den som hyr bostad i hus som ägs av bostadsföretag tillhörande den s. k. allmännyttan har sin frihet begränsad. Det kan man inte komma ifrån. Var finns, herr bostadsminister, den valfrihet som socialdemokratiska talare under senare tid påstått sig värna om pä bl. a. juSt bostadspolitikens område?

I stället för ökad valfrihet i boendet för hyresgästen arbetar regeringen målmedvetet för att begränsa de vanliga människornas frihet och valfrihet. Att äga andel i sin bostad är för mycket frihet för hyresgästen. Den tolkningen vill jag göra när det gäller den socialdemokratiska uppfattningen i denna fråga.

Nu behöver man, efter att ha tagit del av bostadsmifiisterns svar på min fråga, inte tvivla på huruvida regeringens bostadsminister är för ökad valfrihet i boendet eller inte. Han agerar som en fullgod socialist. I ett socialisfiskt samhälle har den enskilde hyresgästen ingen valfrihet i boendet i nämnvärd omfattning.

För oss liberaler är det ett självklart mål att bekämpa utvecklingen mot en socialisering av bostadssektorn. Den kampen kommer vi tydligen att få fortsätta - än mer intensivt i framtiden.

Herr talman! Ca 1 1/2 miljon hyresgäster boende i 750 000 lägenheter, bl. a. allmännyttans bostadsföretag, har inte, som andra hyresgäster, möjligheter till valfrihet i boendet. Det tycker jag verkligen är värt att beklaga.

Jag vill avsluta med att fråga bostadsministern: Vad är det för fel på principen att alla hyresgäster, oavsett om de bor i hus ägt av privat fasfighetsägare eller i ett allmännyttigt hyreshus, har samma rättigheter?

Min andra fråga är; Varför diskrimineras man som hyresgäst i just allmännyttans hyresfastigheter?

152

Anf. 233 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:'

Herr talman! Jag förstår att man här pä fredagskvällen kan tillåta sig att föra ett förenklat resonemang. Men det borde ändå få finnas några gränser.

Beskrivningen här av hela frågan om friheten och valfriheten är ju ett utomordentligt förenklat resonemang. Det som skapar valfrihet är de åtgärder vi har vidtagit för att människor skall ha resurser att utnyttja sin valfrihet. Vilken valfrihet har en människa utan ekonomiska resurser, även om det finns olika upplåtelsefofmer?

Låt mig bara till sist säga, på den här punkten, att det som har varit avgörande för förslaget - det har jag försökt förklara här i kammaren flera gånger om - är att det är en orimlig konstruktion att ett antal hyresgäster i en fastighet, genom att inge en intresseanmälan om att fä förvärva fastigheten, plötsligt skulle upphöja sig till ett beslutande organ, överordnat det beslutande organ som väljarna i allmänna val har utsett, nämligen fullmäktige - och därmed också kommunstyrelsen.

Har vi den representativa principen i Sverige, bör vi också tåla att dessa organ kan fatta besluten. Mot den bakgrunden avvisar jag bestämt förslaget att allmännyttan skall omfattas av ifrågavarande ordning - inte av något annat skäl än dessa kommunaldemokratiska.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förenklade byggnormer

Anf. 234 HUGO BERGDAHL (fp):

Herr talman! Jag kan inte pä något villkor göra det konstaterandet att det beslut som vi fattade i riksdagen för bara några dagar sedan innebar en ökad valfrihet för de människor som bor i'allmännyttans bostäder. Jag tror att bostadsministern är beredd att hälla med mig om att införandet av begränsningar och hinder för hyresgästernas möjlighet att göra hyresrätten till bostadsrätt innebär att man motarbetar valfriheten.

Det folkpartistiska förslag som genomfördes 1982 är socialdemokrater och kommunister 1983 beredda att riva upp. Jag kan inte på något villkor förstå att detta beslut innebär en ökad valfrihet i boendet för de hyresgäster vi har diskuterat här i kväll.

Överläggningen var härmed avslutad.

49 § Svar på fråga 1982/83:533 om förenklade byggnormer

Anf. 235 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Kjell Johansson har frågat mig om regeringen avser att föreslå förenklade byggnormer i syfte att åstadkomma en prispress på nybyggandet för att möjliggöra för flera att efterfråga ett eget hem.

De byggnormer som reglerar kraven på nya bostadshus har kommit till för att tillförsäkra alla människor en bostad med de kvaliteter som samhället anser att en god bostad skall ha.

Kritiken mot byggnormerna har tidvis varit högljudd. I praktiken har kritikerna dock haft svårt att peka på vilka krav som är onödiga. Jag efterlyser därför konkreta förslag pä vilka normer som kan undvaras. Skall vi sänka t. ex. kraven på tillgänglighet, barnsäkerhet eller energihushållning?

153

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förenklade byggnormer

Byggprisutredningen (SOU 1982:34) visade att endast ca 8 % av kostnadsökningarna under senare delen av 1970-talet berodde på normförändringär. Jag vill i stället peka på'en annan omständighet som har bidragit till kostnadsökningarna i egnahemsbyggandet. Människors önskan om ett eget hem har under vissa perioder kunnat utnyttjas av producenterna. Priserna har pressats i höjden av att standarden har höjts i helt andra avseenden än de som regleras av byggnormer. Stora ytor, lyxbetonade inredningar och dyrbara material har använts som försäljningsargument. I dag har också många småhusproducenter tagit fram enkla och bra hustyper utan överstandard. Prisutvecklingen är också f. n. lugn inom bostadsbyggnadssektorn.

Jag vill som svar på Kjell Johanssons fråga säga att en allmän översyn av normerna givetvis kommer att göras som ett led i arbetet med införandet av en ny plan- och bygglagstiftning, Jag vill i detta sammanhang stryka under att regeringen inte har för avsikt att ytterligare öka segregationen inom våra bostadsområden genom att föreslå någon form av lågstandardnormer för hus till de resurssvaga i samhället. Men det finns enligt min mening goda skäl att bryta en utveckling som medför alltför stora ekonomiska åtaganden för dem som vill förverkliga en önskan om ett eget hem. Ingen - vare sig samhället eller de boende - har i längden råd med en sådan utveckling.

154

Anf. 236 KJELL JOHANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill tacka bostadsministern för svaret, men jag vill samtidigt beklaga att det ger så litet hopp åt de låginkomstgrupper som gärna skulle vilja skaffa sig ett eget hem.

Regeringen har nu tillsatt en utredning med syfte att se över bostadspolitiken. 1 direktiven kan man läsa några intressanta saker.' Bl. a. står det att nettoökningen av bostadsbeståndet under resten av 1980-talet blir ännu mindre än den var i slutet av 1970-talet. Det står också att den reala ökningen av bostadssubventionerna har varit mycket kraftig under de senaste åren. Vidare sägs det att en real ökning av bostadssubventionerna inte är samhällsekonomiskt godtagbar och inte heller bostadspolitiskt önskvärd. Det var bostadsministern också inne pä i sitt svar.

Detta gör att man inte kan se speciellt ljust på nybyggnation, att man skall kunna bygga egna hem för mindre bemedlade människor.

Vi fick under hela valrörelsen ifrån de socialdemokratiska talarstolarna höra att mittenregeringen var handlingsförlamad och skötte bostadspolitiken uselt. Bostadsbyggandet är motorn i samhället, hette det, och blev det bara en socialdemokratisk regering skulle det sannerligen bli fart på byggandet. Och i alla de nybyggda lägenheternas fönster skulle gardiner frän en fabrik i Kinna fladdra stolt för den vårvind som skulle dra genom landet. -

Men svaret tycker jag inte ger mycket hopp om att det skall kunna bli sådan fart. Jag tror tvärtom att skall vi kunna uppnå det mäste det till ett nytänkande, i stil med det som den förra bostadsministern Birgit Friggebo presenterade när hon lade en proposition på riksdagens bord med syfte att pröva nya grepp för att pressa byggnadskostnaderna. 1 propositionen föreslogs att man skulle främja utvecklingen i byggandet genom att en

byggnadsnämnd efter beslut av regeringen för ett visst byggnadsprojekt skulle kunna medge mer omfattande dispenser från gällande bestämmelser om byggnaders yttre och inre anordningar än som f. n. är möjligt. Det föreslogs också förenklingar i fråga om beräkning av läneunderlaget för bostadslån till sådana projekt. De nya bestämmelser, som förslaget föranlett, har nu trätt i kraft. Tyvärr begränsade civilutskottet propositionen, men det pågår i alla fall i Uppsala ganska intressanta försök, och jag skulle vilja fråga bostadsministern om han har för avsikt att genomföra några sådana försök också då det gäller villaboendet.

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förenklad handläggning av vissa byggnadslovsärenden

Anf. 237 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON; Herr talman! På den sista frågan skall jag svara ja. Det arbetet pågår. Vi har en särskild person anställd på departementet för att genomföra de försöken.

Jag vill inte ta upp en lång diskussion, utan bara konstatera att Ludvig Svensson borde kunna känna sig ganska lugn. Det är en ganska konstig uppfattning företrädarna för de borgerliga partierna har, att när man bygger hus börjar man med att hänga upp gardiner. 1 de flesta fall börjar man med grunden; Det kommer nog gardiner. Statistiken visar att igångsättningen första kvartalet 1983 ligger 8 % högre än första kvartalet 1982.

Anf. 238 KJELL JOHANSSON (fp):

Herr talman! Det var bra att Ludvig Svensson kan känna sig lugn.

Jag vill ta upp ytterligare ett par kommentarer till det svar jag har fått. Det står att kritiken mot byggnormerna tidvis har varit högljudd? Bostadsministern har möjligen inte funderat varför den har varit högljudd. Jag tycker att bostadsministern borde ha tagit vara på kritiken, det handlar nämligen om frihet. Beroende pä levnadsvanor kan olika familjer vilja satsa olika på bostäder, och det kan göra att man har behov av större flexibilitet i planeringen av bostäderna. Vi vill alltså ha en frihet för medborgarna att välja bostad, och jag får väl vara glad över att bostadsministern i alla fall tänker ta initiativ till att göra liknande försök som de i Uppsala.

Överläggningen var härmed avslutad.

50 § Svar på fråga 1982/83:536 om förenklad handläggning av vissa byggnadslovsärenden

Anf. 239 Bostadsminister HANS GUSTAFSSON:

Herr talman! Hans Petersson i Röstånga har frågat mig om regeringen avser att föreslå sådana förändringar i byggnadslagstiftningen att handläggningen av byggnadslovsärenden avseende mindre fritidshus, exempelvis kolonistugor, kan förenklas.

Till en början vill jag peka pä de möjligheter som redan i dag finns till förenklad handläggning i byggnadslovsärenden som rör åtgärder av mindre

155

Nr 157

Fredagen den 27 maj 1983

Om förenklad handläggning av vissa byggnadslovsärenden

omfattning. Jag tänker då bl. a. på att ansökningar kan göras muntligt, och att ansökningshandlingarna i vissa fall kan vara mycket enkla. Dessutom får som bekant vissa mindre byggnader uppföras utan lov, om de utgör komplement till småhus eller fritidshus.

Inom departementet utformas f. n. ett förslag till en ny plan- och bygglag. Jag kan givetvis inte här gå närmare in pä hur förslaget kommer att se ut i det avseende som Hans Petersson har frågat mig om. Avsikten är dock att de regler som jag nyss nämnde skall fortsätta att gälla och på vissa punkter förenklas ytterligare. Det är också avsett - vilket har betydelse i det här sammanhanget - att det generella tätbebyggelseförbud som råder i dag skall avskaffas och ersättas av ett mer nyanserat prövningssystem, som bl. a. ger kommunerna möjlighet att undanta vissa åtgärder från kravet på bygglov. Det bör t. ex. kunna medföra att en kommun för ett visst område medger att fritidshus av det slag som avses i frågan under vissa förutsättningar får uppföras utan bygglov.

156

Anf. 240 HANS PETERSSON i Röstånga (fp):

Herr talman! Anledningen till min fråga är vice statsministerns s. k. frihetstal. Där talade han bl. a. om frihet från maktlöshet och uppehöll sig särskilt vid valfriheten i frifidsboendet - i synnerhet kring koloniverksamheten.

Talet har i sig uppfattats som en socialdemokratisk självrannsakan över den byråkrati som har byggts upp, bl. a. inom byggnadssektorn, vilken också blev socialdemokratins mest genomreglerade verksamhetsfält. Det tillhör också ovanligheten att en ledande socialdemokrat tar upp frihetsfrågor pä detta sätt. Det visar sig också i det uppseende som herr Carissons uttalande över i och för sig fullständigt självklara frågor har väckt.

Jag har emellerfid för min del sett talet som något positivt, men frågat mig vad det finns för konkret innehåll i det. Då har jag haft den funderingen, att det t. ex. skulle kunna vara att staten lämnar ökade bidrag eller lån till markinköp för kolonilotter åt de verkligt ekonomiskt svaga kommunerna, där kanske behovet är allra störst. - Men det är kanske, inte nägon frihetsfråga av dignitet.

Därefter har jag ställt den här frågan om byggnadslagstiftningen och förenklad handläggning av byggnadslovsärenden.

Jag är nöjd med svaret, herr bostadsminister. Jag är naturligtvis medveten om att det har bedrivits ett arbete inom departementet, och jag önskar lycka och framgång när det gäller att på alla sätt minska byråkratin. Min förhoppning är att allt detta skall kunna förenklas till ett minimum.

Överläggningen var härmed avslutad.

51 § Då samtliga på föredragningslistan upptagna frågor nu blivit besvarade, meddelade tredje vice talmannen att uppsatta anslag om kvällsplenum nedtagits.

52 § Anmäldes och bordlades Nr 157

S'"'e Fredagen den

1982/83:176 De kommunanställdas förhandlingsrätt 27 rnai 1983

53 § Anmäldes och bordlades
Konstitufionsutskottets betänkanden

1982/83:35 Ny organisation för förvaltningskontoret (förs. 1982/83:25

delvis) 1982/83:36 Uppskov till 1983/84 års riksmöte med behandlingen av vissa

ärenden

Finansutskottets betänkanden

1982/83:47 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 1982/83:49 Anslag till oförutsedda utgifter för budgetåret 1983/84 (prop. 1982/83:100 delvis)

Justitieutskottets betänkande

1982/83:39 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Utbildningsutskottets betänkande 1982/83:35 Vertikalt organiserade skolenheter

Näringsutskottets betänkanden

1982/83:34 Vissa anslag inom industridepartementets område (prop. 1982/

83:100 delvis) 1982/83:35 Näringspolitik 1982/83:39 Verksamheten vid statens industriverk, m. m. (prop. 1982/

83:113)

54 § Kammaren åtskildes kl. 18.41.
In fidem

BENGT TORNELL

/Solveig Gemert

157

1982/83 Förteckning över talare

157 (Siffrorna avser sida i protokollet)

Fredagen den 27 maj

Talmannen 76

Förste vice talmannen 26, 42 Andre vice talmannen 121 Anér, Kersfin (fp) 110, 111, 135, 137 Bergdahl, Hugo (fp) 152, 153

Bodström, Lennart, utrikesminister 108, 109, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119

Carisson, Roine, statsråd 104, 105, 106, 107 Claeson, Tore (vpk) 144, 146 Eirefelt, Christer (fp) 87, 89, 90 Ekman, Kersfin (fp) 125, 127

Eliasson, Ingemar (fp) 54, 56, 57, 90, 108, 109, 112, 113 Eriksson, Kari Erik, tredje vice talman (fp) 95, 96 Eriksson, Ove (m) 72 Ernestam, Lars (fp) 91, 93, 94, 147, 149 Evensson, Rune (s) 101, 102

Feldt, Kjell-Olof, finansminister 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96 Franek, Hans Göran (s) 139 Franzén, Tommy (vpk) 14, 24, 26 Gärd, Margareta (m) 75, 76, 77 Granstedt, Pär (c) 80, 81

Gustafsson, Hans, bostadsminister 142, 143, 144, 145, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 155 Gustafsson, Lars (s) 66

Göransson, Bengt, statsråd 120, 121, 123, 124, 125,126, 127, 128
Göthberg, Kerstin (c) 60
Hegeland, Hugo (m) 82, 83
Hermansson, Carl-Henrik (vpk) 78
Hyttring, Jan (c) 86, 150, 151
Hägelmark, Eric (fp) 142, 144
Ihrfors, Carl-Johan (m) 120, 121
Ingvardsson, Margö (vpk) 43, 47
Johansson, Anita (s) 31, 35
Johansson, Kjell (fp) 154, 155
Jonasson, Bertil (c) 74
Jonsson, Göte (m) 51, 55, 57, 58
Josefson, Stig (c) 9, 23, 26, 84, 85
Knutson, Göthe (m) 103
Komstedt, Wiggo (m) 106, 107
158 Korpås, Sture (c) 116, 117

Lantz, Inga (vpk) 52, 56, 57 - 1982/83

Larsson, Lars-Åke (s) 44, 48, 50 157

Liljegren, Gunnel (m) 63

Lundblad, Grethe (s) 118,. 119

Lundgren, Bo (m) 28, 37, 38

Molin, Björn (fp) 12, 34, 36, 69, 70, 71

Måbrink, Berfil (vpk) 114, 115

Nilsson, Per-Axel (s) 62

Olsson, Mats (s) 97, 98

Orring, Ulla (fp) 129, 130, 131

Palme, Olof, statsminister 69, 70, 71

Petersson, Hans, i Röstånga (fp) 156

Pettersson, Lennart (s) 104, 105

Rainer, Ove, justitieminister 131,132,133, 134,135, 136,137, 138, 139, 140,

141

Rydle, Birgitta (m) 59

Samuelson, Björn (vpk) 61

Sigurdsen, Gertrud, statsråd 128, 130, 131

Svensson, Sten (m) 122, 123, 124

Thunborg, Anders, försvarsminister 96, 98, 99, 100, 102

Tilländer, Ulla (c) 99, 100

Ullenhag, Jörgen (fp) 133, 134

Unckel, Per (m) 140, 141, 142

Wachtmeister, Knut (m) 6, 23, 26, 34, 35

Wallström, Margot (s) 65

Vestlund, Irene (s) 128

Winberg, Margareta (s) 48, 50

Wärnberg, Erik (s) 19, 25, 27, 36, 38

Åkeriind, Allan (m) 42, 46, 48

Östh, Rosa (c) 132

159

minab/gotab Stockholm 1983 75768