Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1982/83:156

Torsdagen den 26 maj

Kl. 10.00

1 § Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

2 § Förlängning av riltsmötet

Anf. 1 TALMANNEN:

Riksmöte skall om inte annat beslutas avslutas senast den 31 maj.

I 1 kap. 4 § RO stadgas att riksdagen om synnerliga skäl föreHgger kan förlänga riksmötet, dock längst t. o. m. den 15 juni.

Vid sammanträde den 25 maj har talmanskonferensen med hänsyn till lämnade upplysningar om den väntade arbetsbelastningen i riksmötets slutskede ansett att synnerliga skäl föreHgger att förlänga riksmötet 1982/83 och tillstyrkt att det får pågå längst t. o. m. lördagen den 4 juni.

Kammaren beslöt att riksmötet fick pågå längst t. o. m. lördagen den 4 juni 1983.

3 § Föredrogs men bordlades åter
Skatteutskottets betänkande 1982/83:50
Lagutskottets betänkande 1982/83:41
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1982/83:26
Socialutskottets betänkande 1982/83:40
Trafikutskottets betänkande 1982/83:25
Jordbruksutskottets betänkande 1982/83:31
Näringsutskottets betänkanden 1982/83:44 och 52

4 § Skogspolitiken, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1982/83:34 om vissa skogspolitiska åtgärder, m. m. (prop. 1982/83:100 delvis

och prop. 1982/83:145) samt

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, rn. m.

näringsutskottets betänkanden 1982/83:48 om skogsindustrin och

1982/83:49 om riksdagens revisorers förslag i anslutning till granskning av domänverket (förs. 1982/83:12).

Anf. 2 TALMANNEN:

Jordbruksutskottets betänkande 34 samt näringsutskottets betänkanden 48 och 49 debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande dessa betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.

Anf. 3 SVEN ERIC LORENTZON (m):

Herr talman! Min avsikt är att inleda den skogspolitiska debatten med några mer allmänna synpunkter. Sedan kommer andra representanter från partiet att närmare diskutera och argumentera för de reservationer som är fogade till betänkandet.

Den svenska skogslagstiftningen är mycket gammal. De första skogsvårdslagarna kom i början av 1900-talet. Samtidigt byggdes en skogsvårdsorganisation upp här i landet. Därefter har skogsvärdslagstiftningen under årens lopp ändrats och utvecklats till den form den i dag har. Den senaste lagen antogs 1979.

Det är helt naturligt att lagstiftningen har förbättrats och anpassats till den utveckling som skogsbmket och skogsvården har undergått under den här fiden. I början av 1900-talet var ju det svenska skogsbeståndets tillstånd av en helt annan karaktär än nu.

Genomgående i lagsfiftningen har varit att trygga anläggandet av goda virkesbestånd och skötsel av dessa bestånd. Denna andemening i lagstiftningen har accepterats av skogsägarna, därför att det är naturligt för dem att skogsmarkens produktionsförmåga skall utnyttjas effektivt. De brister i detta hänseende som har kunnat finnas är mera att hänföra till bristande kunskap ,om skogsskötsel än till bristande vilja att sköta sin skog. En uppsökande och riktad rådgivningsverksamhet har gett och skulle kunna ge ytterligare goda resultat.

De gamla skogslagarnas inriktning på att bygga upp virkesförrådet stämmer väl med skogsägarnas planering. En god skogsägare vet att han förvaltar något som skall överlämnas till nästa generation. En skogsgeneration omfattar 100 år. Det är detsamma som ungefär 3 ägargenerationer. Skogsbrukarna vet också att en god skogstillgång på en fastighet ger ekonomisk trygghet och underlättar generationsskiftena.

De gamla skogsvårdslagama präglades av skötsel- och bevarandeintressena och av en strävan att vidareutveckla skogsbmket. Det lagförslag som vi nu har att ta ställning fill har en helt annan karaktär och inriktning. Här föreslås införandet av en lagstadgad awerkningsskyldighet - en nyhet av stor principiell betydelse.

Lagstiftningen innebär en tvångsawerkning, som även kommer att drabba dem som med hänsyn till såväl samhällets långsiktiga och berättigade krav på en uthållig och god virkesavkastning som det egna företagets krav på

ekonomisk stabilitet för en riktig skogspolifik.

Den lagstiftning som i dag föreslås tar mera hänsyn till industrins behov av råvara än till skogsskötseln. De rent skogliga frågorna har kommit i bakgrunden. 1979 sade riksdagen att skogsindustrins aktuella råvarubehov inte skulle få vara styrande för skogsproduktionens inriktning. I dag föreslås riksdagen fatta ett annat beslut.

De privata skogsägarna har reagerat häffigt mot lagförslaget. Industrins virkesförsörjning har i princip inget med den långsiktiga skogspolitiken att göra, något som också borde iakttas av mer eller mindre högljudda företrädare för olika intressegrupper.

Redan i virkesförsörjningsutredningen framförde den moderate ledamoten Bo Lundgren - som ensam reservant - dessa synpunkter, vilka under årens lopp har varit och kommer att vara vägledande för moderata samlingspartiets konsekventa handlande i dessa frågor.

Riksdagen har i dag att ta ställning till en tvångslagstiftning. De privata skogsägarna reagerar häftigt och är oroade. Mest oroade är de, herr talman, över ett förslag som inte finns med i proposifionen men som har utlovats fill hösten. Den del av lagförslaget som gällde införande av ekonomiska styrmedel - och som regeringen efter bl. a. lagrådets förödande kritik drog tillbaka - lär vara under omarbetning i departementen. Moderata samlingspartiet kommer att avvisa alla eventuella förslag om skogsavgifter och preliminär skogsbeskattning som har någon som helst likhet med de förslag sorn hittills har diskuterats. Att socialdemokraterna är för ekonomiska styrmedel och planering är inte förvånande, då det ingår i deras ideologiska uppfattning.

Herr talman! Det kontinuerliga skogsbruket är en långsiktig hantering, som för sin utveckling kräver stabilitet och framtidstro. Detta - liksom skogsbrukets ekonomiska förutsättningar - är en nödvändig utgångspunkt vid utformningen av skogspolitikens mål och medel. Skogsvårdslagen skall ange den inriktning som landets skogsbruk bör ha och den ram inom vilken skogsbruk kan bedrivas. Det är givet att många intressen härvid måste vägas samman, men skogsbmkets lönsamhetskrav är grundläggande.

För privatskogsbruket är lönsamhet ett absolut villkor. Lönsamhetens inneboende drivkrafter kan inte med framgång ersättas av regleringar, tvångsåtgärder eller styrmedel. God lönsamhet ger hög nivå på avverkningar, skogsvårdsinsatser och andra investeringar i skogen.

Skogsbmket måste i princip vara ekonomiskt självbärande. Eventuellt stöd bör därför utgå till åtgärder som är motiverade av t. ex. regionalpolitiska skäl och för åtgärder vilka är alltför betungande för skogsägarna men som med hänsyn till samhällsintresset ändock bör komma till stånd. Detta stöd måste finansieras av budgetmedel och inte vid en eventuell omfördelning inom skogsbruket via avgifter.

Likaså är en fri och fungerande marknad för skogsbmkets produkter samt goda virkespriser av grundläggande betydelse för lönsamheten i skogsbruket. God ekonomi är den nödvändiga grunden för ökad produktion av för industrin begärliga virkessortiment. Detta ger i sin tur ökade möjligheter för

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

en anpassad, gynnsam industriutveckling, en utveckling som vi alla vill ha.

Vi kan inte komma ifrån samspelet mellan råvaruproduktion och industriproduktion. Detta inbördes beroende måste inta en central plats vid bl. a. prissättning av virket. Stelbent reglering och byråkrati däremot, som allmänt kan tvinga fram försäljning av virke, leder till sänkt flexibilitet och prisnivå samt en betydande kapitalöverföring från enskilda till främst skogsindustrin, och allt detta utarmar på sikt skogsbruket.

Lönsamheten i skogsbruket påverkas i allra högsta grad av den allmänna kostnadsutvecklingen. Skogsbruket innehåller många arbetsmoment som kräver stor manuell insats. Den kostnadsutveckling som har skett på detta område är oroande.

Även skattepolitiken har avgörande betydelse för framtagandet av virke. Denna fråga kommer senare att diskuteras i samband med behandlingen av skatteutskottets betänkande, varför jag här helt avstår från att kommentera den.

Herr talman! Genomgående i det betänkande som vi nu behandlar är att samhällsintresset, som på så många andra områden i den politiska debatten, förs fram som motiv för ingripande i näringen. Planering och styrning är något som man får en känsla av vid närmare studium av betänkandet - en övertro på de samhälleliga organen.

Detta gör man i en näring som är helt beroende av avsättningsmöjligheterna för dess produkter på världsmarknaden. Den planering, styrning och byråkratisering av skogspolifiken som dagens beslut kan innebära kommer att försvåra näringens möjhgheter att snabbt och effektivt anpassa sig till våra marknaders växlande krav på produkter.

Herr talman! I olika reservationer fill betänkandet framförs förslag till ändringar av utskottets majoritetsskrivning. I reservation 1 vänder vi oss mot den principiella inriktningen av den föreslagna lagstiftningen. De övriga reservationerna där moderata samlingspartiet deltar, är reservationer som medför minskad byråkrati och därmed ökade möjligheter för skogsbruket att uppfylla de krav som samhället har att ställa på detta.

Jag yrkar bifall till samfliga reservafioner som är fogade fill betänkandet och i vilka moderata samlingspartiet deltar.

Anf. 4 Andre vice talman ANDERS DAHLGREN (c);

Herr talman! Den skogspolitiska debatten har varit hård och oresonlig under de senaste åren. Trots ett flertal utredningar har resultatet endast blivit hårdnade politiska attityder. Den första stora skogsutredningen i slutet av 1960-talet förespråkade att vi snabbt skulle avverka skogen, eftersom nya material som plaster och de subtropiska skogarnas kortfibriga massa skulle slå ut kvalitetsvirket från Norden. Dåvarande jordbruksministern Ingemund Bengtsson hade kraft och mod att kasta denna utredning i papperskorgen och fillsatte 1973 års skogsutredning, i vilken jag var ledamot fram till regeringsskiftet 1976.

Inte heller denna utredning satte några djupare spär efter sig när det gällde

ökade avverkningar. Utredningens grundtankar lades emellertid av den folkpartisfiska regeringen fram för riksdagen 1979 i en skogsproposition som kallades den nya skogspolitiken. Om grunddragen var vi eniga. Vi var eniga om att skogsmark skall skötas så att den ger hög produkfion av värdefull kvalitetsskog. Skogsvårdslagen skärptes, naturvårdsintressena markerades starkt, och genom ett system med piska och morötter skulle skogsägarna förmås att sköta sin skog så att lagens intentioner uppfylldes. Morötterna var statliga bidrag och piskan var lagen.

Vi har senare haft vireksförsörjningsutredningen och skogsadministrativa utredningen.

Under hela denna tid kan socialdemokraterna sägas ha envisats med främst två saker. Först och främst ville man ha en skogsbeskattning som liknade den finska, dvs. att skogens årliga tillväxt skulle beskattas oavsett om den avverkades eller inte. Vid avverkningen erhölls så en skattebefrielse. Systemet har i alla tider varit intressant för oss i Sverige, men det har varit omöjligt att överföra på svenska förhållanden, eftersom finsk och svensk skattelagstiftning i övrigt är så väsensskilda. Socialdemokraternas andra paradnummer under dessa år har varit att man genom att höja skogsvårdsavgifterna kraffigt med upp fill 1 % av skogsvärdet skulle tvinga skogsägarna att avverka.

Olika skogsutredningar har kommit fram till att man, utan att skada skogsförrådet, skulle kunna avverka ea 70 miljoner m per år. Under senare år har den totala årsawerkningen legat på drygt 60 miljoner m', vilket resulterat i att den köpande virkesindustrin fått importera virke. Det rör sig om en nettoimport som 1981 uppgick fill 5 477 000 m, men som i fjol var nere i 2,6 miljoner m. I år beräknas den uppgå till endast 1 miljon m.

Dessa virkeskvanfiteter har naturligtvis varit avsevärt dyrare i inköp än det virke som anskaffats inom landet, och ur samhällsekonomisk synpunkt är detta ingen bra affär.

Skogsindustrins förädlade produkter är för Sveriges del en oerhört viktig inkomstkälla, inte bara därför att den tillför landet exportvaluta utan i hög grad därför att den sysselsätter så många människor i skogsbruket och i skogsindustrin. Självfallet finns det därför en gemensam värdering av skogsbrukets viktiga roll i Sveriges ekonomi. Jag tror att det om detta råder en bred politisk enighet, medan det å andra sidan är närmast en avgmndsklyfta mellan uppfattningarna om de medel som skall användas för att nå målet, dvs. en lämplig awerkningsnivå.

Det vore naturligtvis frestande att här kommentera det förslag som jordbruksministern överlämnade till lagrådet för granskning, men jag skall dra en barmhärighetens slöja av tystnad över detta märkliga aktstycke och i stället uppehålla mig vid den proposifion som nu har utskottsbehandlats.

Utgångspunkten för propositionen är de tankar som socialdemokraterna länge haft om behovet av en större avverkning i de svenska skogarna. Som jag förut sade tror jag att vi kan vara överens om att det, under förutsättning att nödvändiga föryngringsåtgärder sätts in, finns möjhgheter att avverka mer än vad som skett under de senaste åren utan att komma i konflikt med

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

kravet på uthålligt skogsbmk. Men där tar enigheten slut. Det är bara att konstatera att vi inte är överens om de medel som behövs för att nå det önskade målet. Exempelvis gallringsskyldigheten, som jordbruksministern nu föreslår, har inget att göra med ökade virkesmängder. Möjligtvis kan man med en välvillig tolkning säga att den påverkar kvaliteten i kommande avverkningar. Det är här fråga om en ren skogsvårdsåtgärd. Vi menar att skogsvårdskraven redan är reglerade i skogsvårdslagen och att det inte behövs några nya tvångsregler. Vi yrkar därför avslag på regeringens förslag.

När det gäller skogsbruksplanerna föreligger inte någon större skillnad i uppfattning om behovet. Däremot är vi oense om lämpligheten av att nu göra ett obligatorium som inte kan vara genomfört förrän på 1990-talet. Faktum är att efterfrågan på skogsbmksplaner redan nu är så stor att resurserna inte räcker till för att uppfylla efterfrågan. Att i det läget lagstifta om ett obhgatorium är olämpligt. Inte en enda ny skogsbmksplan kommer fram -eller kommer fortare fram - genom en sådan lagstiftning.

Enligt vår uppfattning skall vi inte stifta lagar som inte behövs och som inte är till någon nytta. Vi har i reservationen påpekat att det finns tillräckliga påtryckningsmedel i de lagar och de regler som finns för det statliga stödet i skogsbruket. Vi yrkar alltså i reservation 3 avslag på regeringens förslag.

Jordbruksministerns tredje förslag är ett avverkningstvång som jag tror kan bli förödande i ett långsiktigt perspektiv. Innan jag går in mera i förslagets detaljer skulle det finns anledning att försöka analysera de tankegångar som ligger bakom förslaget. Det är dock svårt, eftersom det inte finns några egentliga tankar utan mera fömtfattade meningar om verkligheten.

Den genomgående uppfattningen hos regeringen är, som jag förut redovisat, att de privata skogsägarna avverkar för litet. Genom att bl. a. vilja beskatta skogens tillväxt tror man sig ha funnit en effektiv metod att få fram råvara. Och nu kan man läsa att såväl Skogsarbetareförbundet som Träindustriarbetareförbundet och Pappersindustriarbetareförbundet förordar en tillväxtbeskattning och säger sig vilja jaga jordbruksministern med blåslampa, om han inte genomför detta i höst. Jag kan förstå att jordbmksministern vill undgå detta ohyggliga öde och därför aviserar ett förslag till hösten.

Men vad som är intressant är att den eftertraktade finska modellen i dag inte fungerar i Finland. Virkesbristen är där hka stor om inte större än i Sverige. Jag vill tillägga att en undersökning visar att de finska bondeskogsägarna säljer mer regelbundet än exempelvis löntagarskogsägarna. Sannolikt förhåller det sig så även i Sverige.

Problemet att anpassa virkesutbudet till efterfrågan är en komplicerad fråga. Men det borde vara enklare att finna en lösning genom diskussioner inom näringen än genom en konfrontation iscensatt av staten. En sådan konfrontation blir oundviklig om staten - utöver de styrmedel som finns i skogsvårdslagen - skall fastställa nya regler exempelvis genom långsiktiga virkesprisavtal. Jordbruksministern har ju vid flera tillfällen gjort sig till tolk

för en sådan ordning. Långsiktiga prisavtal är ett försök att manipulera normala konjunktursvängningar på den internationella marknaden. Jag vill bestämt avråda regeringen att komma med förslag i den riktningen. Inom skogsnäringen - precis som i all annan verksamhet - är det priset för varan som är intressant. Mot den bakgrunden är det naturligt att det sker import av industri ved. Även om den importen är 50 % dyrare per kubikmeter än den ved som fås på den svenska marknaden, är det sannolikt företagsekonomiskt riktigt av industrin att importera vissa volymer. Alternafivet är ju att höja prisnivån totalt i Sverige och den vägen få fram mer virke. Importen är alltså ett sätt av industrin att pressa priserna i Sverige. Att de svenska virkespriserna är de lägsta i Europa bekymrar tyvärr inte vare sig jordbruksministern eller industrin, trots att prisförhållandena naturligtvis påverkar benägenheten att avverka.

Det är den ena sidan av saken. Samtidigt vill jag påminna jordbmksministern om att en del industriutbyggnader i Sverige har skett med det uttryckliga förbehållet av olika regeringar att man var tvungen att företa import för att fillstånden skulle beviljas. Sammantaget kan beräknas att tillstånd som på det sättet är belagda med restriktioner gäller import av närmare 1 miljon kubikmeter ved. Det är också viktigt att komma ihåg att en inte oväsentlig import är effekten av att man levererar till den mest närbelägna och naturliga industrin. Då tänker jag närmast på Papyrusindustriernas köp av massaved i Danmark.

Enligt min mening riskerar man genom regeringens förslag om tvångsavverkning att sätta marknadskrafterna ur spel. Man riskerar att tvinga fram en avverkning oberoende av virkespriserna. Och detta är då en fördel enbart för industrin och en nackdel för skogsägarna, eftersom lönsamheten i skogsbmket sjunker, vilket i sin tur pressar priserna för skogsarbeten. Självfallet kan vi i centern inte vara med om detta. Förslaget om tvångsawerkning leder också fill att den som varit aktiv och avverkat regelbundet drabbas hårdare än den som varit passiv. Det är den tråkiga men obestridliga konsekvensen av regeringens förslag. Jag kan inte underlåta att uttrycka min stora förvåning över att förslagets konsekvenser i bl. a. dessa avseenden inte noggrannare analyserats av skogsstyrelsen.

Jordbruksministern har i den nu framlagda propositionen uttryckt awerkningsskyldigheten som hälften av vad som är fillåtet att slutavverka. Många är då de som bibringats tron att detta skulle vara liktydigt med hälften av vad som är lämpligt att slutavverka. Ingenting kan vara felaktigare. I själva verket uppgår awerkningsskyldigheten i många fall till 70 ä 80 % av vad som är lämplig slutawerkning, och i vissa fall bhr den beräknade awerkningsskyldigheten mer än 100 % av lämplig awerkning. Verkligheten är alltså en radikalt annan än den som tonar fram i propositionen.

I förslaget om avverkningsskyldighet har man vidare exkluderat de s. k. 5:3-skogarna men inkluderat ekonomiska impediment. Konsekvenserna blir då att avverkningarna styrs mot de bästa bestånden. Även detta är kortsynt och strider mot den skogspolifiska målsättningen.

Jag har frågat mig: Vad är det man vill åstadkomma? Vilken idealbild är

Nr 156

Torsdagen den 26'maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

det man eftersträvar för det svenska skogsbruket? Det är frågor som borde vara intressanta för samtliga parter. Där blir jag uppriktigt sagt tveksam. Låt mig påminna om att det inte är så länge sedan som biträdande industriministern gjorde uttalanden om storskogsbrukets avverkningar som idealbild och som han sedan fick förklara i denna kammare.

Av det svar som han då lämnade framgår alldeles klart att han anser att det är riktigt att avverka så som exempelvis domänverket gjort. Det är mycket intressant, inte minst mot bakgrund av vad riksdagens revisorer sagt i anslutning till sin granskning av domänverket. Bl. a. föreslär riksdagens revisorer att domänverket i fortsättningen bygger upp större virkesförråd än vad verket nu har, föryngrar dåligt beskogade större arealer samt tillämpar även en 20-årig planeringshorisont. Revisorerna menar att domänverket under närmast föregående decennier avverkat avsevärt större arealer än vad som är förenligt med ett uthålligt skogsbruk.

Jag skall inte här ta upp vad domänverkets exploatering av skogarna betytt ur naturvårdssynpunkt: konflikter med rennäringen och naturvärdsintressen i bl. a. de fjällnära skogarna. Men om domänverkets avverkningspolitik är en idealbild för delar av den nuvarande regeringen, då kan jag förstå att jordbruksministern har det besvärligt. I själva verket förhåller det sig så att om domänverket hade haft att leva under den nuvarande skogsvårdslagens bestämmelser, då hade domänverket i dag haft awerkningsförbud. Sedan 1979 har dess bättre även domänverket ställts under skogsvårdslagen. Men den intressanta frågan blir naturligtvis om regeringens skogspolifik nu leder till avverkningar som kan ge samma förödande resultat i privatskogsbruket som i domänverket.

Därmed är jag inne på de miljöaspekter som kan läggas på skogsbruket och som jag tycker blivit bortglömda i debatten.

Det går inte att komma ifrån att den skogspolitik som jordbruksministern pläderar för leder till fler och större kalytor och andra ingrepp som medför risker för natur och miljö. Jag erinrar mig att det är samma jordbruksminister som i mitten på 1970-talet lade fram ett förslag för riksdagen om ett förbud mot alltför stora kalhyggen och om en ordning som skulle innebära att alla kalytor tvångsvis skulle registreras hos länsstyrelserna. Det är uppenbart att jordbruksministern i propositionsskrivandet är väl medveten om att de ökade kalytorna ligger nära smärtgränsen för naturvårdarna och miljöintressena. Men jag vill säga att vackra ord inte löser några miljöproblem; de läker inte de sår i naturen och landskapsbilden som de stora kalhyggena åstadkommer. Oavsett hur dagens förslag kommer att utformas och oavsett hur det förslag som regeringen tänker framlägga i höst kommer att utformas, menar jag att denna politik strider mot och är radikalt olik den som jordbruksministern gjorde sig till tolk för i mitten av 1970-talet.

Jag vill ställa frågan: Delar jordbruksministern exempelvis statsrådet Roine Carlssons uppfattning att domänverkets sätt att awerka och sköta skogarna är ett föredöme för övriga skogsägare?

När det sedan gäller ändringen av gällande lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark är det bara att konstatera att regeringen

nu framlägger förslag om en absolut vetorätt för kommunerna. Genom att Nr 156 beslutet skall fattas av kommunfullmäktige följer inga överklagningsmöjlig- Torsdaeen den heter annat än genom kommunalbesvär - dvs. i sak förekommer ingen 96 rnai 1983

besvärsrätt. Det leder vidare till att lägre instans kan sätta centralt fattade ___

målsättningar i exempelvis skogsvårdslagen ur spel. Vi kommer att ha olika Skogspolitiken möjligheter att sköta våra skogar beroende på i vilken kommun skogsmarken är belägen.

Kommunerna har även med nuvarande lag möjligheter att påverka tekniken för lövbekämpning. Skillnaden är dock uppenbar, genom att det är länsstyrelserna som fattar besluten, och vi får en länsvis lika behandling. Genom att också besluten kan överklagas till regeringen kan vi efter hand fä en enhetlig bedömning i hela landet.

Regeringens förslag nu avskaffar dessa möjligheter. Med förslaget gömmer sig regeringen bakom kommunalmännen, som får ta allt ansvar och avgöra hela striden mellan de motstående intressena. Vart detta leder kan belysas genom exempelvis domänverkets agerande i år. Domänverket har, enligt riksradions morgoneko den 6 maj och programmet nyhetsmorgon den 9 maj i Norrbottens län nu skickat brev till sina virkesköpare och bett dem påverka kommunpolitikerna. Fler kommunpolitiker och fler kommuner måste acceptera flygbesprutning annars kanske vi mäste stoppa virkesleveranserna, säger domänverket där.

Jag kan, ärade kammarledamöter, se hela bilden framför mig. Nästa omgång blir då att representanter för miljösidan framför motsatta krav till samma politiker. Men regeringen behöver inte ta ställning, eftersom kommunernas beslut inte går att överklaga annat än genom kommunalbesvär.

Jag vill till slut säga att det synes mig som om regeringens miljö- och naturvärdsintressen numera i större utsträckning är en läpparnas bekännelse och mindre en vilja att utföra något konkret. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1, 3, 5, 6, 9, 10 och 13.

Anf. 5 BÖRJE STENSSON (fp):

Herr talman! Skogsnäringen bör ses sorn en kedja där alla länkar som ingår är beroende av varandra. Detta förhållande understryks genom att vi nu i kammaren behandlar näringsutskottets betänkande med anledning av ett antal motioner om skogsindustrin i vårt land och vidare genom att vi samtidigt behandlar samma utskotts betänkande med anledning av riksdagens revisorers förslag i anslutning till en granskning av domänverkets verksamhet.

Allra viktigast synes dock vara det regeringsförslag som återfinns i
proposifion 1982/83:145 och som behandlas i jordbruksutskottets betänkan- '
de 1982/83:34. Regeringsförslaget innebär en ny inriktning av skogspoliti
ken. Vi kan i Sverige med stolthet tala om svensk skogsvårdslagstiftning med
betoning på vård/skötsel av skogsmark. När i dag regeringsförslaget - mot en
enig politisk opposition - vinner i kammaren, får vi ett inslag av
avverkningslag. Det är det radikalt nya i svensk skogsvårdslagsfiftning. 11

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Folkpartiet säger nej till denna nya inriktning av vår skogsvårdslag.

Svenskt skogsbruk har gamla anor. Vi tror gärna att virkesbrist, reproduktionsbrist osv. är våra dagars problem. Så är inte fallet. Åtgärder för att skydda den svenska skogen oeh förbättra skogstillståndet kan dokumenteras hundratals år tillbaka i tiden. De gamla landskapslagarna behandlar visserligen främst rätten att odla upp mark. Men de innehöll också begränsningar i rätten till skogsfång. Detta förhållande visar att skogstillgången inte ens då var obegränsad.

I 1948 års skogsvårdslag avspeglas en diskussion om skogsbmkets långsikfiga uthållighet. En utgångspunkt för den nya lagen var att skogsmarkens virkesalstrande förmåga skall utnyttjas på ett lämpligt sätt och så att fillfredsställande ekonomiskt utbyte kan vinnas.

År 1973 tillsattes skogsutredningen, som avlämnade förslag till en ny skogsvårdslag år 1978. I februari 1979 beslutade folkparfiregeringen att lämna en proposition om riktlinjer för skogspolitiken utifrån nämnda skogsutrednings betänkande. Skogsutredningens lagförslag var helt nyskrivna. Men de sakliga ändringarna var ganska begränsade i förhållande till tidigare lagstiftning. 1973 års skogsutrednings förslag till lagändringar avsåg främst att bättre trygga äterväxten. Nämnda skogsutredning arbetade mot bakgrund av en mycket snabb utveckling av det mekaniserade skogsbruket. Stora skördemaskiner hade kommit till användning i skogsbruket. Stora kalhyggen gav anledning till rop på lag mot kalhyggen.

Nu förespråkas i stället en lag för awerkning. Det är en ryckighet som inte är till gagn för skogsnäringen eller landet. Att stifta en lag för att rätta avverkningarna i skogen efter förädlingsindustrins kapacitet och eventuella högkonjunkturer är att införa ett främmande inslag i en skötsellag, som vi anser att skogsvårdslagen är och bör vara.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 om avslag på paragraferna om avverkningsskyldighet och gallringsskyldighet.

Utskottet skriver: "Utskottet ansluter sig till vad jordbruksministern anfört om behovet av en lagstadgad skyldighet att slutavverka. Som i proposifionen anförts är det hög tid att vidta effekfiva åtgärder för att öka virkesutbudet. Det är nödvändigt att avverkningarna ökar i sådan omfattning att det vid en kommande högkonjunktur för skogsindustrin inte skall behöva göras några produktionsbegränsningar fill följd av virkesbrist."

Det måste anses vara ganska kortsiktigt att redan ändra skogsvårdslagen -som ändå är ganska ny - för en näring med hundraåriga planeringshorisonter, detta för att fillförsäkra industrin råvara i en eventuellt kommande högkonjunktur.

Herr talman! Skogsbruket har hundraåriga planeringshorisonter. Konjunkturcyklerna varierar i längd och intensitet. Men nu har man tydligen glömt lagerstödet fill träförädlingsindustrin i mitten på 1970-talet, ett lagerstöd i avvaktan på uppgång i konjunkturen. Men uppgången dröjde, och i stället fick vi besluta om lagerhållningsstöd. Jag tror att det stödet gav störningar i virkesmarknaden. Det hade varit av värde om vi i den skogspolitiska propositionen hade fått se ett försök till analys av varför

avverkningarna inte varit bra senaste högkonjunkturen. Kan det vara så att     Nr 156
virkesmarknaden inte fungerat på gmnd av att exempelvis prissättningen     Torsdaeen den
varit osäker?                                                                 26 maj 1983

Skogsägarrörelsen har haft interna ekonomiska problem och stmkturpro- _

blem. Kan det vara så att skogsägare helt enkelt varit rädda för att leverera Skogspolitiken virke på gmnd av risk att ej få betalt? Kan det vara så att det nuvarande regeringsparfiets tal om tvångsmedel i skogspolitiken under de sex åren i oppositionsställning verkat hämmande på avverkningar? Man har velat avvakta, eftersom man inte med säkerhet vetat hur utvecklingen skulle bli. Jordbruksministerns under våren aviserade förslag om avyerkningskonto har inte verkat stimulerande.

Jag har en känsla av att den nu behandlade propositionen inte heller väcker någon särskild entusiasm hos skogsägare.

I debatten som följt i spåren av den skogspolitiska propositionen har bl. a. sagts att kraven i propositionen ligger på rätt nivå. Det har vid något tillfälle sagts att 75 % av skogsägarna aldrig kommer att märka något av lagändringarna, bortsett från obligatoriska skogsbruksplaner. De aktiva skulle då ligga över minimikraven. Kan utskottsmajoritetens företrädare eller jordbmksministern bekräfta att det är så att väldigt få i praktiken kommer att beröras? Skulle det verkligen vara så, kan man fråga sig: Varför dessa hårda generella bestämmelser?

Är det så att dagens aktiva skogsbmkare inte i någon större utsträckning kommer att märka av den nya skogslagens 14 §, som gäller awerkningsskyldighet, utan det är de passiva paragrafen skall sätta fart på? Man kan vidare fråga sig: Vad betyder då propositionens skrivning på s. 9, där det står att jordbruksministern avser att återkomma med förnyade åtgärder för att öka akfiviteten särskilt hos de passiva? Jag vill ingalunda stå här och försvara passivt skogsbmkande. Men frågan är alltså: Skall man vidta sådana här generella åtgärder som paragrafen om avverkningsskyldigheten innebär, för att få fart på relativt få s. k. passiva skogsägare?

Herr talman! Den stora frågan för svenska skogsägare i gemen är vilka konsekvenser den nya utformningen av skogsvårdslagen får för dem, var och en med de skilda förutsättningar som råder.

Att det kommer att bli mer av byråkrafi är alla övertygade om. De hitfillsvarande fillämpningsföreskrifterna från skogsstyrelsen och Råd och Anvisningar har varit ganska lättförståeliga. Man kan i dem spåra en ambifion från skogsstyrelsens sida att göra föreskrifterna så lättförståeliga som möjligt med hänsyn fill att skogsbmkarna skall kunna följa dem och veta med sig att de är inom skogsvårdslagens råmärken.

Vissa intervjuer med ansvariga på skilda nivåer inom skogsvården ger vid
handen att det är ett fåtal skogsbrukare som är lagbrytare. De flesta
skogsägare ställer upp på kraven i nuvarande lag. Kraven i lagen är positiva.
De som försummat något i skogsvårdslagen får Råd och Anvisningar. I de
allra flesta fall följer man dessa och ger reaktioner på de råd och anvisningar
som man får från skogsstyrelsen. I vissa länsanalyser visas att efterlevnaden
och reakfionen på påpekanden är mycket god. 13

Nr 156 Den nuvarande skogsvårdslagen, med giltighet från den 1 januari 1980,

Torsdaeen den borde ha fått chansen att visa sin tillämplighet något tiotal år framåt.

26 mai 1983 Obligatoriska skogsbruksplaner blir definitivt en ny byråkrati. Antalet

_____________ skogsbruksplaner är i nuläget inte så väldigt stort, generellt sett, men vissa

Skogspolitiken '" enligt de uppgifter jag har inhämtat en mycket hög täckning -

fj 80-90 % - när det gäller skogsbruksplaner. Dessa planer har tagits fram mot

bakgrund av skogsägarens eget intresse, och det är bra. Bidrag till åtgärder i

skogen har också på senare år krävt skogsbruksplaner. På så sätt har nya

sådana kommit fram.

Fastighetstaxeringen på sin tid ökade också benägenheten att skaffa sig skogsbruksplaner. Det kom alltså och hade säkerligen kunnat komma fram ett stort antal skogsplaner utan ett obligatorium. Frivillighet minskar i varje fall kraven på byråkrati. Och vi behöver faktiskt inte öka byråkratin, utan snarare behöver vi i vårt land söka minska den till förmån för mer frivillighet!

Jag förmodar också att tillämpningsföreskrifterna till awerkningsparagra-fen blir så komplicerade att det blir nödvändigt att lagstifta om obligatoriska skogsbruksplaner.

I vår partimotion har vi sagt att obligatoriska skogsbruksplaner inte behövs. Planer kommer fram i alla fall. Men när man studerar de nya tillämpningsföreskrifter som skogsstyrelsen har att lämna, och skaffar sig litet inblick i vad det gäller, finner man att regeringsförslaget kräver obligatoriska skogsbmksplaner. Och så är vi inne i cirkeln. Den ena hårda regleringen ger anledning till att införa ytterligare en annan.

I ett läge då regeringsförslaget och utskottsmajoritetens skrivning lider nederlag i kammaren yrkar vi avslag på de 10 milj. kr. som behövs för att bestrida kostnaderna för den ökade byråkratin. Skulle vi komma i det läget att regeringsförslaget vinner, faller avslaget på denna summa.

Tidigare talare har varit inne på förslaget till ny lag om skogsbesprutning. Inte heller den lagstiftningen är - vilket också gäller för skogsvårdslagen - av särskilt gammalt datum. Vi från folkparfiet menar att det hade varit av stort värde om också lagen om lövslybekämpning under ett antal år framåt hade fått visa sina möjligheter.

Jag har fidigare sagt och vill ytterligare understryka; I en näring med hundraåriga planeringshorisonter kommer den ryckighet som dessa nya lagförslag innebär - både när det gäller awerkningsskyldighet och skogsbesprutning - att inverka negativt på näringen.

Vi yrkar alltså avslag också på förslaget till ny skogsbespmtningslag. Jag yrkar bifall till reservationerna på nu berörda punkter och till de övriga reservationer som jag har skrivit under och som är fogade till detta jordbruksutskottets betänkande.

Anf. 6 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Vi har så många gånger fått bekräftat och omtalat hur viktig

skogsnäringen är för vårt land att det inte tillför debatten något nytt att

14 ytterligare betona det. Men med detta faktiska sakförhållande som

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

utgångspunkt finns mycket att säga om de åtgärder som har vidtagits - eller Nr 156 kanske i större grad avsaknaden av vissa önskvärda åtgärder.

De översiktliga målen för skogsnäringen oeh ett antal delmål för densamma fastlades i det skogspolitiska beslutet 1979. Då detta beslut fattades, framförde vårt parfi avgörande invändningar mot det. Vi tyckte att skogspolitiken i stor utsträckning saknade samhälleliga styrmedel och att ett samhällsekonomiskt synsätt iiite låg som grund för förslaget. Det är ju på det sättet - det kan man inte komma ifrån - att skogsmarken utnyttjas också för andra ändamål än virkesprodukfion. Den ger bär, svamp och vilt och den används för renbete, och för det rörliga friluftslivet utgör den en oumbärlig tillgång. Det finns också stora bevarandevärden, och dessa är - till skillnad från virkesproduktionen - svåra att mäta i pengar, men detta förhållande gör dem inte mindre betydelsefulla.

Det här innebär att många olika krav ställs på skogen och skogsbruket och att dessa krav ofta står i motsatsställning till varandra. Ofta kommer t. ex. krav på produktionshöjande åtgärder i konflikt med de krav som måste ställas från miljösynpunkt och även med hänsyn till andra nyttjandeformer. Det skall villigt erkännas att det i många fall är mycket svåra avväganden som måste göras, men det får ju inte avskräcka oss från att vidta de åtgärder som befinns vara av nöden, om de intentionei som finns i riktlinjerna skall kunna bli verklighet.

Propositionen om vissa skogspolitiska åtgärder har som sitt främsta syfte att få fill stånd en fungerande virkesförsörjning åt industrin. När vi från vårt parti bedömt propositionen, har vår utgångspunkt varit att Sveriges skogsmarker skall brukas i ett långsiktigt perspektiv och med beaktande av andra intressen och nyttjandeformer. Det här har satt sina spår i form av reservafioner från vårt parti i jordbruksutskottets betänkande. En del av dessa reservationer kommer senare i debatten att beröras av Paul Lestander.

Herr talman! Jag skall börja med att kommentera vad man kan kalla för de fyra stora förslagen i propositionen.

Frågan om en fungerande virkesförsörjning har haft en framskjuten plats i de skogspolitiska debatterna under senare år, och förslag om awerkningsskyldighet har också förts fram. Virkesförsörjningsutredningen som kartlagt det privata skogsbruket visar med tydlighet vilka problem som föreligger för att vi skall kunna få till stånd en fungerande virkesförsörjning. Inte minst visas problemets vidd av att privatskogsägarna innehar ca hälften av landets skogsmarksareal, där nära 60 % av landets virkesförråd finns. Kunskapen om skogsfillståndet på de olika fastigheterna är i stor utsträckning mycket bristfällig.

Det här förhållandet innebär att några enkla och övergripande åtgärder, typ avverkningskonto, i det förslag som regeringen lät gå fill lagrådsremiss inte står att finna för att vi skall få en väl fungerande virkesförsörjning.

Det förslag om awerkningskonto som regeringen skickade till lagrådet mötte starka protester från de privata skogsägarnas sida. Om man sorterar bort de värsta övertonerna, kan man ha en viss förståelse för stormen.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

eftersom detta förslag dels var behäftat med sådana felaktigheter, dels utgick från fömtsättningar som inte finns. Gmnden för ett sådant system måste ju vara en god kännedom om skogsfastigheten, dvs. att skogsbmksplaner finns. Så är ju inte fallet i dag.

Nu är det väl inte till stort gagn att orda om detta i nuvarande läge, men jag utgår ifrån att regeringen väntar med att komma fill riksdagen med ett liknande förslag, fills skogsbruksplaner har upprättats på fastigheterna.

Det förslag om awerkningsskyldighet som nu föreslås kan vi godta, det är väl vad som nu kan vidtas i form av åtgärder, i väntan på att skogsbmksplaner upprättats och mera precisa bestämmelser kan åläggas skogsägarna. Jag vill i det sammanhanget erinra om vår motion under förra året, där vi i stort sett föreslog den ändring i skogsvårdslagen som nu föreslås. Det krav som nu ställs i fråga om awerkningsskyldighet måste anses vara milt, och vi har även fullt förtroende för den myndighet som har att utöva tillsynen. Därför finner vi inga skäl att misstänka att den här awerkningsskyldigheten kommer att utgöra någon fara för det långsiktiga målet.

Jag vill ändå understryka att någon princip måste finnas om hur förmånen att äga skogsmark skall förenas med sådana villkor att skogsmarken sköts på det bästa sättet och att markens naturliga produktionsförmåga tas till vara. Detta vill jag göra i anledning av att man ofta gör påståendet att det är skogsägarens egen sak hur han vill sköta skogen. Om enighet kan nås om denna princip, borde det inte vara något problem att hitta de bästa formerna. Självfallet måste sådana villkor utformas som inte står i motsättning till skogsmarkens långsiktiga utnyttjande och så att nödvändig hänsyn tas till att värdefillväxt och kvalitet får en framskjuten plats.

Av vad jag nyss sagt framgår att vi naturligtvis kan ansluta oss till förslaget om skogsbmksplaner, ja, jag vill säga att vi hälsar det med tillfredsställelse. Det är ett krav som vårt parfi ställt under många år, eftersom kunskapen om skogstillgångarna är en nödvändighet för att vi skall kunna uppnå en awerkning i nivå med tillväxten, och detta är då naturligtvis i överensstämmelse med rikflinjerna beträffande ett långsiktigt skogsbruk. Vi är helt övertygade om att när planerna har upprättats på alla fasfigheter, då har också grunden skapats för andra nödvändiga åtgärder för att få till stånd en väl fungerande virkesförsörjning och en riktig hushållning med våra skogstillgångar. En sådan åtgärd är en ändrad skogsbeskattning, en beskattning som befordrar en bra skötsel av skogsfastigheterna både i fråga om skogsvården och i fråga om avverkningen.

I propositionen föreslås också en ändring i 9 § skogsvårdslagen som innebär att en gallringsskyldighet införs. Den gallringsskyldigheten avses emellertid endast att tillämpas för försummade röjningsarealer, vilka nu skall åtgärdas genom tidig gallring. Här kan vi dock inte instämma i departementschefens bedömning, att när det eftersläpande röjningsbehovet hämtats in och skogsägarna lever upp till den föreskrivna röjningsskyldigheten, så skulle behovet av de tidigaste gallringarna minska. Det är väl ändå på det sättet - och det kan ingen bestrida - att vill man få fram bestånd med grova dimensioner och bra kvalitet samt till fullo utnyttja markens virkesproduce-

rande förmåga, då bör man nog gallra minst två gånger i beståndet. Även i ett annat avseende är det nödvändigt att gallring genomförs. Tas löwirket ut vid gallring, kommer problemet med lövslyet att minska, eller helt upphöra, när slutawerkningen har gjorts.

Nu finns det farhågor för att en generell gallringsskyldighet kan få till följd att gallring sker i fel bestånd, men detta kan ju förhindras om man följer de gallringsmallar som finns utarbetade. Vi anser därför att den nu föreslagna gallringsskyldigheten inte enbart begränsas till att gälla den yngre skogen, som inte har blivit röjd i fid eller på rätt sätt.

Nu har riksdagen åter att ta ställning till lagförslag angående bekämpningsmedel i skogsbruket - för vilken gång i ordningen är svårt att minnas. Här är alla argument och ställningstaganden väl kända, varför jag i stort skulle kunna hänvisa till våra tidigare motioner och de debatter som tidigare förts i kammaren.

Men följande vill jag ändå säga: När det gäller förslaget fill lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark vidhåller vi självfallet tidigare av oss framlagt lagförslag, vilket innebär ett totalförbud. Vi anser fortfarande att det bör ankomma på regering och riksdag att ta ansvaret för skogspolitiken. Men om vårt förslag, så som fömt varit fallet, inte vinner riksdagens bifall, ansluter vi oss till förslaget att kommunerna skall kunna förbjuda användningen av dessa bekämpningsmedel.

Något nytt skall jag ändå filiföra den här debatten. Sedan ett par år fillbaka arbetar forskare från skogsvetenskapliga fakulteten vid SLU med ett projekt med arbetsnamnet "Ungskogsröjning och lövbehandling", vilket genomförs i samarbete med forskare från Forskningsstiftelsen skogsarbeten. Det är mycket intressanta resultat som nu börjar komma fram vid dessa forskningar. Det skulle föra för långt att i detalj redogöra för dessa, varför jag begränsar mig till följande.

Inom projektet har specialbearbetning av riksskogstaxeringens material genomförts för att studera lövträdsförekomsten på skogsmark. Bl. a. har för plant- och ungskog redovisats arealen skogsmark fördelad på antalet stammar för samtliga trädslag och för barrträd.

. Undersökningen visar att på vissa arealer, som avses behandlas kemiskt, är sådan behandling klart olämplig, detta med tanke på att antalet barrträd är för litet. Metoden är lika olämplig på arealer där antalet barrträd är stort. Sammanfattningsvis konstateras att kemisk röjning skulle vara aktuell på 13 % av arealen, vilket betyder ca 33 000 hektar. Men man poängterar också att riksskogstaxeringens material grundar sig på små provytor, medan behandlingsenheterna i skogsbmket utgörs av hela bestånd. I redovisningen av provytorna blir därför extremvärden överrepresenterade i jämförelse med medelvärdet för bestånd. Detta betyder att det oftast endast är på delar av bestånd som kemisk röjning är en lämplig åtgärd.

De första delresultaten från den här forskningen stöder det vi alltid hävdat, nämligen att lövslyproblemet är kraftigt överdrivet och att det i verkligheten handlar om så små arealer att det bör gå att åtgärda dessa manuellt. I rapporten framhåller man också, vilket vi alltid hävdat, nödvändigheten av

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Riksdagens protokoll 1982/83:156

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

förebyggande åtgärder.

Herr talman! I vår motion med anledning av proposition 145 har vi också föreslagit andra åtgärder, som vi tycker är angelägna. Bl. a. vill vi ha en översyn av 6 § i skogsvårdslagen. Det kommer ju att uppstå en viss motsättning mellan den nu föreslagna awerkningsskyldigheten och nämnda paragraf i skogsvårdslagen. Vi har också ställt förslag om en skogsbeskattning oeh en produktionsavgift. Dessa yrkanden har behandlats i skatteutskottet, varför jag inte nu kommer att beröra dem.

Jag vill återigen poängtera hur vikfigt det är att vår skogsmark sköts på ett bra sätt. Tillståndet i dag är inte det bästa. Tvärtom visas stora brister i skogsodling, röjning och gallring. De här bristerna måste åtgärdas, större resurser måste filiföras skogsbmket. Inte minst gäller detta den fillsynsmyn-dighet vi har på detta område. Vi tycker därför att det är bra att skogsvårdsstyrelserna har fått några miljoner till.

Det talas ofta om poUser i skogen, när krav ställs om ökade resurser till skogsvårdsstyrelserna. De som använder dessa ord vet ganska htet om vad tillsynsmyndigheten gör. Dess huvuduppgift består i information och rådgivning, och av detta behövs det mycket mer, det visar erfarenheterna.

Låt mig som exempel ta den studie som skogsvårdsstyrelsen i Jönköping nyligen har gjort om resultatet av skogsodlingarna. Bara 65 % av skogsodlingarna kan godkännas. Drygt en tredjedel underkänns alltså. De uppfyller inte skogsvårdslagens krav på plantantal per hektar och en jämn fördelning av plantorna. Inte ett enda län i vårt land har under undersökningsperioden uppnått ett godkänt resultat. I de bästa länen godkändes 86 % av nyodUngarna, medan man i de sämsta länen visar siffror på 44 %. Detta visar ju att krafttag nu måste tas, om vi inte i framtiden måste minska vår awerkning.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till våra reservationer som finns fogade till detta betänkande.

Jag övergår då fill näringsutskottets betänkande 49. I detta betänkande behandlas riksdagens revisorers förslag i anslutning till granskning av domänverket. Jag har i en motion berört två områden som jag anser viktiga och där åtgärder bör vidtas. Jag kommer uteslutande att uppehålla mig vid dessa och skall försöka vara så kortfattad som det är möjligt.

För det första gäller det här skogsarealer där driften är klart olönsam. Domänverket förvaltar drygt 17 % av skogarna i Sverige, dvs. merparten av de allmänna skogarna. Domänverkets skogar är fill övervägande del belägna i övre Norrland. Det är skogar belägna på relativt stor höjd över havet, de har en lång omloppstid, och det är förenat med stora kostnader att anlägga ny skog. Men de har en stor betydelse för utkomstmöjHgheterna i Norrlands inlandskommuner, och de ger ett bra fillskott av råvara till vår skogsindustri.

Av detta bör man dra vissa slutsatser. Enligt min mening måste man anlägga ett samhällsekonomiskt perspektiv på utnyttjandet av dessa skogsmarker. Det innebär att avkastningskrav och strikt företagsekonomiskt

tänkande får ge vika för regionala intressen och önskemålet om tillskott av virkesråvara.

Utskottet har haft svårt att avgöra i vad mån det föreligger en motsättning mellan revisorernas förslag och motionärens. Motsättningen - eller skillnaden, skulle jag hellre vilja säga - ligger däri att jag anser att man i dessa områden måste se på verksamheten på ett helt annat sätt än vad som är fallet i dag. Revisorerna påpekar att varken regeringen eller riksdagen har ålagt domänverket att av regionalpolitiska skäl driva skogsbmk på de olönsamma arealerna i företrädesvis norra Norrland. Men om man ser på det hela på ett annat sätt, så finner man t. ex. att en del av de resurser som vi i dag tvingas använda för att bekämpa och lindra en mycket hög arbetslöshet i dessa regioner skulle kunna användas bättre till angelägna arbetsuppgifter i de olönsamma skogsmarkerna. Det är också svårt att se vitsen med att AMS-arbeten ordnas på domänverkets marker - det handlar i de flesta fall om skogsvård - när det skulle bli mycket mer effektivt om de personer det gäller vore anställda av verket.

Jag anser att det redan nu finns starka skäl för ett ställningstagande till problemet med dessa skogsarealer där driften är klart olönsam, och att även regionalpolitiska skäl bör väga tungt i verkets politik.

För det andra gäller det frågan om verkets försäljning av skog på rot och anlitande av entreprenörer. De fackliga organisationerna har i många år kämpat emot en sådan utveckling. Det måste väl ses som ett mycket dåligt skämt av utskottet, när man skriver att det här finns ett betydande utrymme för inflytande från de anställdas sida. Kanske kan följande citat från ett uttalande av en ombudsman i Skogsarbetareförbundet i tidningen SIA, aprilnumret i år, ge utskottsmajoriteten något att tänka på:

"En känsla av hopplöshet och resignation vill smyga sig över en, när man ser hur skogsbmket i varje krisläge ser den enda lösningen av problemen i en ökad entreprenadverksamhet.

Förmågan till nytänkande och problemlösningar tycks inte sträcka sig längre än till - sälj ut maskinerna till de anställda eller öka andelen entreprenörer- så får vi en mycket billigare produktion. Man tycks hemfalla åt den ideologi som någon formulerade på följande sätt: Människan fungerar allra effektivast när hon har det som djävligast."

Denne ombudsman ställer också frågan - som även anställda i domänverket ställer: "Vad betyder diskussionerna inom domänverket? Är man på väg att överge den policy som tidigare fastlagts?"

Det förhandlas ju om dessa entreprenörer och om den rotpostförsäljning som sker, men som i många andra liknande fall har de anställda och de fackliga organisationerna inget att säga till om i slutskedet. Jag anser att det i riktlinjerna för verket klart skall sägas ut att skogsbmket inom domänverket skall drivas av de anställda i verket. Det var också den policy som förre generaldirektören Folke Rydbo så klart uttalade på sin tid. Det är bara att konstatera att denna poUcy håller på att uppluckras- eller, som en regionchef helt nyligen sade: vi måste vara beredda att slakta heliga kor.

Herr talman! Av utskottsmajoritetens skrivning framgår att det inte finns

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

något intresse av ett klart ställningstagande på annat sätt än att man anser att detta är en typ av frågor som normalt bör avgöras inom verket. Det föreligger här ett klart motsatsförhållande mellan utskottsmajoriteten och motionären, varför jag yrkar bifall till de två vpk-reservationer som är fogade till betänkandet.

Herr talman! Med detta har jag sparat nio minuter av min anmälda talefid.

Anf. 7 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:

Herr talman! När jag hörde John Andersson kom jag att tänka på en sak. Han tillhör ju också regeringsunderlaget. Han tillhör i det här fallet minoritetsregeringens stödtmpper. Detta gör att jag dristar mig till att begära en replik.

John Andersson talar om ägandet av skogsmark och ansvaret för densamma. I det avseendet skiljer det säkerhgen ingenting mellan de olika meningsinriktningarna i denna kammare. Men han berörde inte ett annat moment som man också måste väga in i sammanhanget, nämligen lönsamheten.

I mitt inledningsanförande uppehöll jag mig rätt mycket vid just lönsamhetskriteriet, därför att det har en väsentlig betydelse i sammanhanget. Det kommer aldrig att gå att lagstifta fram avverkningar. Får man ingen lönsamhet på avverkningarna, så är det en omöjlighet att fortsätta dem. Jag tror att vi skall försöka komma bort ifrån denna övertro på byråkrafi och lagstiftning, för detta ger inte mer virke.

Vi måste alltså se till att få lönsamt skogsbruk, John Andersson. Jag fick en känsla av att herr Andersson helt bortsåg från det kriteriet i det här sammanhanget.

Anf. 8 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Nej, jag har inte bortsett från det problemet - om det nu skulle vara något problem. Jag har svårt att tro på de många uttalanden som görs i fråga om lönsamhet i privat skogsbruk. Jag har ställt upp otaliga gånger på olika möten som skogsägare har haft och diskuterat detta. Jag har kommit fram till att för en själwerksam skogsägare finns det i dag inga tecken på olönsamhet när det gäller att awerka skogen.

Vad jag däremot kan instämma i är att när en skogsägare t. ex. har en annan anställning och anlitar andra för att sköta sin skog, då finns det tillfällen, kanske ganska ofta, med dålig lönsamhet i avverkningen. Det har jag fått bekräftat. Detta gäller dock icke när man själv avverkar sin skog.

Jag tycker att det borde vara en princip, att den som nu har förmånen att äga skog skall sköta skogen själv. Jag har inte mycket fill övers för dem som äger sin skog i kapitalplaceringssyfte eller för dem som har sina skogsskiften samtidigt som de i många fall har välbetalda anställningar i helt andra delar av landet.

Jag bortser inte ifrån frågan om lönsamheten, men jag har väldigt svårt att tro att det skulle vara olönsamt för en skogsägare om han själv avverkar

skogen, allra helst med tanke på de bidrag som samhället ger skogsägarna.

Anf. 9 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:

Herr talman! Vad John Andersson tror är en sak - vad man vet är en annan. Vi vet att en stor del av skogsbruket är olönsamt. Vissa moment i skogsbruket är mycket olönsamma.

John Andersson skiljer på själwerksamma och icke själwerksamma. Även den självverksamme bör ju ha en rimlig ersättning för sina insatser. Gör man den kalkylen, skall det i stort sett inte skilja mycket mellan den själwerksamme och den som så att säga köper sina tjänster. Det man kan spara in på är administrationsersättning och sådant.

Det stämmer inte, herr Andersson.

Tidigare tog John Andersson upp att den enskilde borde ha snävare gränser för möjligheterna att sköta sina intressen på sin fastighet och sitt skogsbruk. Jag hävdar att det är mycket viktigt att den enskilde ägaren får dessa möjligheter. Jag sade i mitt inledningsanförande att en skogsgeneration är 100 år och omfattar 3-4 brukargenerationer. Det gäller att skapa möjligheter för brukarna att klara generationsskiftena. För det fordras en planering som det måste tillkomma den enskilde brukaren - och endast honom - att göra. Ur samhällelig synpunkt har det inte någon som helst betydelse. Generationsväxlingar pågår ju ständigt. Och vi vet att det på lång sikt spelar mycket mindre roll om en skog tidigareawerkas tio år eller hålls över tio år.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 10 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag har en viss uppfattning om hur våra naturresurser skall få användas. Det gäller både ägandet och brukandet. Om nu människor har fått rätten att äga en sådan naturresurs som en skogsfastighet utgör, skall man också kunna ställa krav på att den utnyttjas på ett för hela samhället bra sätt. Jag tycker att det är ett mycket rimligt krav.

Vi kan säkert stå här hela dagen och debattera lönsamheten. Just den frågan har jag många gånger diskuterat med skogsägare. Jag har då helt enkelt erbjudit mig att ta över de skogsskiften som tillhör de skogsägare som har klagat Ijudligast, så att de skulle slippa plågas. Än är det inte någon som har nappat på det erbjudandet. Man skall inte på något håll nonchalera frågan om lönsamhet, men jag tror att det finns all anledning att i varje fall tala med litet mindre bokstäver.

Anf. 11 JAN FRANSSON (s):

Herr talman! För 80 år sedan antog riksdagen den första skogsvårdslagen. Genom tillkomsten av 1903 års skogsvårdslag markerades att skogen är en naturresurs som måste förnyas. Att äga skog är inte enbart en angelägenhet för privata skogsägare. Samhället måste ta det övergripande ansvaret för en långsiktig hushållning med skogen.

Det finns, inte minst mot bakgrund av den debatt som föregått

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

behandlingen av regeringens skogsproposition här i riksdagen, anledning att erinra om detta.

Lagen har sedan reviderats och anpassats efter tidens krav. 1948 års skogsvårdslag var i det sammanhanget en milstolpe. Det är ingen överdrift att påstå att de kompletteringar av skogsvårdslagen som nu föreslås av regeringen, och som majoriteten av utskottet ställer sig bakom, markerar ännu en viktig milstolpe i den svenska skogsvårdens historia.

Vi får nu en mera heltäckande skogsvårdslag, som ålägger alla som äger skog ett ansvar för att långsiktigt sköta den under hela utvecklingsskedet, från plantering till awerkning och anläggning av ny skog för framtiden. Sedan några år finns röjningsplikten inskriven. I lagen skrivs nu också in en skyldighet att gallra yngre skog som inte blivit röjd i tid eller på rätt sätt. Vidare ställs krav på att en viss andel av den äldre slutawerkningsbara skogen skall avverkas. Dämtöver föreslås att det skall finnas en skogsbruks-plan på alla fastigheter av betydelse för skogsbmket.

Det är dessa åtgärder som de borgerliga partierna - i sin iver att försvara det passiva skogsägandet - påstår vara oförenliga med gällande riktlinjer för skogspolitiken. Dessa påståenden, herr talman, är felaktiga.

Det är tvärtom så att såväl gallrings- som awerkningsskyldigheten oeh en väl planlagd hushållning med hjälp av skogsbruksplaner är åtgärder som är väl förankrade i riktlinjerna i 1979 års skogspolitiska beslut. Av det beslutet följer att skogen skall skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull avkastning. Det är ett samhällsintresse atf den sköts på ett rationellt och riktigt sätt. Det finns skogsägare som inte ställer upp och tar detta samhällsansvar. Av tradition är det i vårt land inte markägaren som ensam bestämmer över denna viktiga naturresurs. Samhället har, som jag inledningsvis pekat på, genom lagstiftning och andra åtgärder reglerat detta utnyttjande sedan seklets början.

Det är de passiva skogsägarna, som inte ställer upp på ett aktivt bmkande, som drabbas av de nya bestämmelserna. De skogsägare som gallrar och avverkar i normal omfattning berörs inte. När nu de borgerliga partierna säger nej till allt i sina motioner och reservationer, så kan vi socialdemokrater i utskottet inte tolka detta på annat sätt än att det är ett entydigt försvar för det passiva ägandet.

Man fullföljer därmed samma inställning som man i grunden hade i regeringsställning. Även om man, måhända inför trycket från råvamkrisema i skogsägarnas egna industrier, tvingades att tillsätta en utredning om virkesförsörjningsproblemen, så kom man aldrig till skott med några effektiva åtgärder. Skogen blev ytterligare ett exempel på de borgerliga regeringarnas oförmåga att tillvarata viktiga gemensamma intressen för landets ekonomi och sysselsättning. Följderna för skogsindustrin blev brist på råvara, vilket i sin tur inneburit nedläggning av industrier, arbetslöshet och förlorade exportinkomster. Om detta finns inget att läsa i de borgerliga motionerna och reservationerna i anslutning till det betänkande som vi nu behandlar.

En grundläggande brist i svenskt skogsbruk har sedan länge varit de

otillräckliga investeringarna i primärproduktionen. I takt med det ökade behovet av skogsråvara till industrin har det blivit alltmer angeläget att bättre ta till vara skogsmarkens produktionsförmåga. Den av riksdagen år 1979 fastlagda skogspolitiken kräver ett bättre utnyttjande av markens produktionsförmåga och en awerkning i nivå med tillväxten. Dessa krav måste uppfyllas för att skogsnäringen även i framtiden skall kunna garantera människorna arbete och trygghet. De åtgärder som nu föreslås är ett led i dessa strävanden.

Vi har också från socialdemokraternas sida vid upprepade tillfällen pekat på de problem som den kraftiga eftersläpningen av återväxtåtgärder, röjningar och ungskogsgallringar kan innebära för den långsiktiga hushållningen när det gäller våra skogar. Skogsstyrelsens senaste återväxttaxering visar att 35 % av den skogsodlade arealen inte uppfyller skogsvårdslagens minimikrav. Nära hälften av den självsådda arealen underkänns också. Enligt skogsstyrelsens bedömningar är behovet av röjning enormt under de närmaste 5-10 åren. Även det årliga röjningsbehovet tycks växa, vilket sammanhänger med att allt större arealer kommer in i röjnings- och gallringsbar ålder. Även gallringarna, vilka i första skedet av skogens gallringsbara ålder har stor skogsvårdande betydelse, har stadigt sjunkit under de senaste åren. Den gallringsplikt som nu föreslås blir därför av stor betydelse, alldenstund som dessa bestånd lätt lokaliseras i samband med de översiktliga skogsinventeringarna.

Jag har kunnat notera att centerpartiet i sin motion totalt har missförstått denna paragraf. Man menar där att det ordnar sig bara röjningspUkten efterlevs. Ja, det är riktigt - på sikt. Det tror vi också. Men vad gör man med de ungskogar som inte blivit röjda i tid och som gått in i gallringsbar ålder? Där kan ingen skogsvårdskonsulent i landet komma och med stöd av röjningsplikten kräva åtgärder.

Detta missförstånd trodde jag skulle rättas till innan man skrev reservationen, men i den har ett annat missförstånd uppstått. Där sägs att skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge att röjning ersätts med tidig gallring. Ja visst, det är riktigt. Men det gäller fortfarande ungskog som ligger under röjningsplikten. Det gäller alltså inte ungskog som redan gått in i gallringsbar ålder, som är just sådan skog vi vill komma åt med den föreslagna gallringsplikten. Kanske är den skrivning som gjorts i reservationen en följd av de rykten som spriddes ganska tidigt, innan det fanns något förslag att diskutera över huvud taget.

Herr talman! Gunnar Olsson kommer senare att redovisa utskottets ställningstagande till lagförslaget om skogsbespmtningen, varför jag i det följande skall hålla mig till övriga förslag, och då främst förslagen om awerkningsskyldigheten och obligatoriska skogsbruksplaner. Det finns också anledning att kortfattat beröra vad som sägs i reservationerna.

Utskottet ansluter sig till vad jordbmksministern anfört om behovet av en lagstadgad skyldighet att slutavverka. Det är hög fid att vidta effektiva åtgärder för att öka virkesutbudet. Vårt land har inte råd att förlora värdefulla exportinkomster pä grund av att skogsindustrin inte får fram

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken; m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

råvara. Förslaget syftar till att förmå de passiva skogsägarna att awerka. I likhet med vad centern anför i sin motion tror vi att det är just på dessa skogsägares fastigheter som vi kan få fram de kvantiteter som behövs. De senaste årens erfarenheter har klart visat att nuvarande skogsvårdslag är helt otillräcklig för att nå den effekten.

Awerkningsreglerna är enligt utskottets mening väl förenliga med skogsvårdslagens 1 §, där det föreskrivs att skogen skall skötas så att den varaktigt ger en hög och värdefull avkastning. Även gallringsplikten ligger helt i linje med denna princip. Den ordagranna lydelsen av tillägget till 9 § lyder sålunda:

"Gallring av skog skall ske, när skogen är så tät att produktionen av värdefullt virke väsentligt hämmas."

Samma princip slås fast i propositionen när det gäller reglerna för slutawerkning:

"Ett motiv för undantag bör kunna vara att slutawerkningskravet omfattar bestånd med mycket hög värdeproduktion."

I stället för att konstruera en mängd gmndlösa hypoteser om tillämpningen borde de borgerliga reservanterna ha läst innantill i propositionen. Var finns logiken i agerandet, när man samtidigt som man går emot den gallringsplikt, vars primära syfte är att främja just produktion av värdefullt virke, talar mycket om att awerkningsskyldigheten kommer att hämma sådan produktion?

Jag yrkar avslag på reservation 1.

När det gäller förslaget om obligatoriska skogsbmksplaner känner vi socialdemokrater en alldeles särskild tillfredsställelse över att vi nu är framme vid den tidpunkt då riksdagen kan fatta ett sådant beslut. Vi vet att vi delar den känslan med de flesta som är aktiva i skogsbruket, däribland många skogsägare. Från socialdemokratiskt håll har vi i flera år krävt att alla skogsfastighéter av betydelse skall ha en skogsbmksplan. Vi vet från flera undersökningar att de skogsägare som har en plan har en betydligt högre aktivitet i skogsbmket, både när det gäller skogsvård och när det gäller awerkning.

De borgerliga partierna säger förstås nej även till denna åtgärd. Och de säger nej med så svaga argument att jag, herr talman, med hänvisning till utskottets skrivning avstår från att närmare bemöta dem.

Jag yrkar avslag på reservationerna 3, 4 och 5.

Skogsvårdsstyrelsernas resurser måste i högre grad än förut inriktas på insatser av skilda slag för att åstadkomma en ökad virkesproduktion. Framför allt måste bättre återväxtåtgärder eftersträvas samt röjnings- och gallringsåtgärder i skogsbruket ökas i betydande grad. Även produktions-höjande åtgärder måste stimuleras. Dessa ambitioner i förening med intensifierade insatser för naturvård fordrar ökade resurser för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, främst i fråga om tillsyn enligt skogsvårdslagen, rådgivning och planering. Skogsvårdsstyrelserna får därför ytterhgare 10 milj. kr. för sina myndighetsuppgifter, vilket också tillstyrks av utskottet.

De borgerUga partierna säger nej. Men samtidigt hör man dem ofta sjunga

den nuvarande skogsvårdslagens lov och kräva mer av strikt tillämpning av lagen och mer av tillsyn och rådgivning med skogsvårdslagen som utgångspunkt. Jag har tidigare i denna kammare sagt att anständigheten bjuder, att när politiker och beslutsfattare kräver mer av någon, måste de samtidigt ge dem som har att verkställa besluten de resurser som dessa behöver för att uppfylla de ställda kraven.

Avslutningsvis skall jag något kommentera vpk:s reservationer. Vpk har en välskriven och sakligt mycket fin skogsmotion, men det finns anledning att kommentera några reservationer som John Andersson lagt fram i jordbruksutskottet.

I reservafion 2, som gäller gallringsskyldighet, vill vpk att skogsvårdsstyrelsens gallringsmallar skall följas hela kedjan ut och inte bara vid första gallringen. Där vågar jag påstå att vpk grovt underskattat svårigheterna att reglera gallringsuttagen på det sätt som föreslås. Skogsstyrelsen föreskriver ju en lägsta grundyta efter gallring. Det är fullt tillräckligt, menar vi, att man ger skogsföretagen möjligheter att inom denna ram utforma sina skogsskötselprogram. Jag är inte alls säker på att det skulle vara ett samhällsintresse att gå in med en hårdare reglering i denna fråga.

När det gäller reservation 11 om en översyn av 6 § skogsvårdslagen säger utskottet på den punkten att denna lagparagraf var föremål för en översyn för något år sedan - lagen gjordes då något litet bättre. Nu är överårighet enda kriterium, och med den awerkningsskyldighet som nu föreslås kan man väl klart säga att en sådan paragraf som denna är en renodlad vanhävdspa-ragraf- kanske inte med den betydelse som vi tidigare hade tänkt oss att den skulle få.

Reservation 14 gäller stöd till byggande av skogsvägar. Där måste det ha undgått John Andersson, att när man lämnar bidrag till skogsbolagen för detta ändamål, förutsätter man att vägprojekten kommer till stånd i samråd med andra markägarkategorier. Jag menar att syftet med detta bidrag är att stimulera och styra skogsvägsbyggandet, så att vägnätet blir rationellt utnyttjat. Då måste det planeras i ett sammanhang.

Jag yrkar avslag på de reservationer som jag hittills redogjort för och något kommenterat.

När det sedan gäller reservationerna 15 och 16 som tar upp frågan om hänsynstagande till naturvårdens intressen så är ju de intressena mycket väl förankrade i de skogspolitiska besluten. Naturvården har fått en plats i skogsvårdslagens portalparagraf, där det sägs att skogsbruket skall bedrivas på det sättet att naturvården och andra allmänna intressen också skall tas med vid avvägningen av olika åtgärder. Såväl i propositionen som i utskottsbetänkandet understryks just detta förhållande, och jag finner ingen större anledning att närmare gå in på denna fråga.

Till sist, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på samfliga reservationer som är fogade till betänkandet.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 12 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik;

Herr talman! Jag skall ta upp tre frågor som herr Fransspn berörde i sitt anförande, nämligen påståendet att de borgerliga försvarar de passiva skogsägarna, att awerkningsskyldigheten inte skulle drabba de aktiva och de otillräckliga insatserna i primärproduktionen.

Först tar jag upp påståendet att de borgerliga försvarar de passiva skogsägarna. Jag vill påstå att som grupp är de privata skogsägarna inte dåliga. Generellt sett är de mycket skötsamma och sköter sin skog utomordenfligt väl. Det finns naturligtvis inom alla yrkesgmpper plus- och minusvarianter; vi kan se det i denna kammare, och vi kan se det ute i förvärvsarbetet i övrigt. Så är vi skapta, helt enkelt.

Jag tog i mitt anförande upp frågan om uppsökning och rådgivning. Jag tror att en stor del av denna s. k. passiva ägarkategori skulle kunna nås oeh fås att bli verksam och aktiv genom uppsökande verksamhet, kompletterad med rådgivning. Skogsstyrelsens tidigare generaldirektör har vid flera tillfällen uttalat att den nya skogsvårdslagen 1979 ger skogsstyrelsen och skogsvårdsmyndigheterna tillräckliga möjligheter att aktivera sig för att klara detta problem.

Jag kommer så till den andra frågan - att denna awerkning inte skulle drabba de aktiva. Här råder betydande meningsskiljaktigheter. Vissa experter - något som vi har gott om i det här landet - påstår att det kommer att drabba de akfiva ganska hårt. Det kommer helt att bero på de tillämpningsanvisningar som kommer att utfärdas i detta sammanhang. Vi får se hur dessa kommer att se ut. Blir de liberala och moderata kanske man kan klara sig; de som drabbas bhr då en betydligt mindre skara.

Så till detta om ofillräckhga investeringar i primärproduktionen. Se på vår motion, herr Fransson! Vi följer de krav som fördes fram av den utredning som låg till grund för 1979 års beslut; lövslybekämpning, aktiva insatser i produktionen, dikningar, planteringar m. fl. åtgärder. Kanske vi kunde sluta tala oeh börja handla. I det här avseendet tror jag att vi skulle kunna använda den där utsträckta handen när det gäller att öka produktionen i skogsbruket.

Anf. 13 Andre vice talman ANDERS DAHLGREN (c) repHk: Herr talman! Jan Fransson säger att de borgerliga reservanterna försvarar det passiva skogsbruket. När och var, Jan Fransson, hördes jag eller någon annan centerpartist försvara det passiva skogsbruket? Är det ändå inte litet oförsiktigt att i kammaren göra ett sådant påstående mot bakgmnd av vad som skett, inte minst sedan 1976? Vi förhindrade då genom en ny jordlagstiftning bl. a. det passiva ägandet av skog och jord. Vi förändrade också skogsvårdslagen 1979 och 1982, allt i syfte att skogsmarken skulle skötas bättre.

Från centerpartiets sida har vi alltid hävdat att skogsmarken skall skötas så väl att en hög och jämn avkastning erhålls. Vi har hävdat att den som av olika anledningar har fått förmånen att äga skog också har skyldighet att sköta den så att detta mål uppnås. Däremot har vi i centerpartiet hävdat det enskilda

ägandet och att det skall främjas. Genom en rad olika åtgärder under vår regeringstid överfördes mer än 100 000 hektar skogsmark från domänverket och bolag till privata ägare.

Anledningen till våra reservationer, Jan Fransson, är att vi i dag har en skogsvårdslag som, om den följs, är ett utomordentligt instrument för skogsvårdsstyrelserna att få en skogsvård och skogsskötsel som vi vill ha. Men det gäller naturligtvis att skogsvårdsstyrelserna följer upp denna lagstiftning.

Det är inte skogsmarksägaren som ensam har ansvaret för skogsmarken, säger Jan Fransson. Skogsmarken är en alltför viktig resurs för att man skulle låta skogsägaren sköta den, säger han. Läs skogsvårdslagens olika paragrafer som lägger hela denna skyldighet på skogsmarksägaren, och som innebär direkta påföljder för skogsmarksägaren, om han inte följer den lag som har stiftats.

Jag noterar, herr talman, att Jan Fransson inte med ett ord nämnde förslaget till ny bekämpningslag. Men förhoppningsvis återkommer han beträffande detta i sin andra replik.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 14 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jan Fransson säger att vi ställer upp på och försvarar det passiva skogsägandet. Det gör vi ingalunda.

Jan Fransson sade också att primärproduktionen inte tas till vara på ett riktigt sätt. Men låt den skogsvårdslag som fasflades 1979 få verka ett tag. Det är den skogsvårdslagen vi försvarar, eftersom vi ställde oss bakom den 1979. Vi ställde oss även bakom de förändringar som riksdagen fattade beslut om våren 1982, då ett skogsproduktionsprogram antogs. Vi menar att detta program bör ligga fast, och vi vill understryka att programet kräver kraftfulla skogsvårdsinsatser såväl när det gäller anläggning av ny skog som när det gäller ungskogsröjning och gallring. Dessa insatser kan få en betydligt större verkan under åren framöver.

Vi menar att det är viktigt att den här skogspolitiken kan få fortsätta att verka. Då möjliggör man ett större uttag i skogen. Det går inte att ta avverkningsnivån under några år i slutet av 1970-talet till intäkt för att driva fram en ny skogspolitik. Jag tror att lågkonjunkturen var en mycket viktig orsak till en låg uttagsnivå. Detta medförde också låga virkespriser och dålig lönsamhet. .

Jag anser att regeringen med denna nya skogspolitik visar ett visst misstroende mot enskilda skogsägare, och det ligger kanske helt i linje med den socialistiska inställningen. Det är allvarligt för skogsnäringen, men också för det enskilda näringslivet. Vi försvarar alltså inte passivt skogsägande. Vi försvarar den skogsvårdslag som vi har stiftat och vill att den skall få sin fulla tillämpning. Vi ställer oss inte bakom de förslag som regeringen nu lägger fram och som man anser skall vara en lösning på de problem som här dras upp när det gäller virkesförsörjningen till en skogsindustri som förmodligen är något överetablerad.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 15 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jan Fransson kommenterade några av mina reservationer. Jag skall ta upp dem i tur och ordning.

Jan Fransson försökte göra gallringsskyldigheten till något verkligt krångligt och talade om reglering. Enligt mitt förmenande handlar det om mycket enkla föreskrifter. Det finns redan utarbetade mallar, så det är inte några större problem. Om man inte gallrar skogen två gånger, utnyttjar man inte markens virkesproducerande förmåga på bästa sätt - det går inte att förneka - och får inte heller den fina kvalitet och de grova dimensioner som är önskvärda. Naturligtvis finns det skogsmarker som inte lämpar sig för detta och skogar som inte behöver drivas fram till dessa stora dimensioner, men det finns all anledning att införa en generell gallringsskyldighet, bl. a. med hänsyn till riksdagsrevisorernas påpekanden när det gäller domänverket. Jag vill bara upplysa om att man inom Umeåregionen för två år sedan hade gallrat bara motsvarande 18 % av det gallringsbehov som fanns inom regionen - det är en klar misskötsel av skogen.

Sedan kan man inte förneka, Jan Fransson, att det måste finnas en motsättning mellan en avverkningsskyldighet som vi beslutar om i dag och paragrafen om att man har rätt att hålla kvar beståndet i en ålder som med 60 % överstiger slutawerkningsåldern. Men det är väl ingen större fråga att tvista om.

Beträffande stöd till byggande av skogsvägar: För skogsbolag och även domänverket är det mycket lönsamt att bygga skogsvägar. Av de beredskapsmedel som gått till byggande av skogsvägar inom det inre stödområdet har skogsbolagen och domänverket plockat åt sig 74 %, och av anslaget för stöd till byggande av skogsvägar har skogsbolagen och domänverket plockat åt sig 43 %. Men har man knappa resurser att fördela tycker jag verkligen att man får titta också på detta. ■

Anf. 16 JAN FRANSSON (s) replik;

Herr talman! Nu reser sig de borgerliga partiernas representanter på rad och bedyrar: Vi försvarar visst inte de passiva ägarna. Visst erkänner ni problemet - det gjorde ni även i regeringsställning. Men er lösning är mer information och rådgivning, och när ni satt i regeringsställning lade ni också på en massa stimulanser, bl. a. fullkomligt bortkastade skattestimulanser-men vi fick inte fram en enda kubikmeter mer virke för det.

Vi har en annan lösning. Jag vill be de borgerliga ledamöterna att titta på s. 2 i propositionen och följa med i min pedagogiska utflykt. Ett av de skogspolitiska medlen är att hushålla riktigt med skogen. Det har kommit till uttryck i nuvarande skogsvårdslag och även i den ändring vi gör nu, när vi kopplar avverkningsskyldigheten till ransoneringsreglerna. I den föreslagna 14 § står det: "Skogsmarkens ägare svarar för att slutavverkning bedrivs i lämplig omfattning så att en jämn åldersfördelning av skogen på hans brukningsenhet främjas." Det är där som vi har riktlinjerna i lagen; i övrigt skall marknadsekonomin fungera. De flesta skogsägarna följer dessa riktlinjer i lagen. De kommer inte i kontakt med vare sig den maximala

gränsen för vad de får awerka eller den minimala gräns vi nu kräver för vad de skall awerka. Det är så det fungerar. Men marknadsekonomins mekanismer biter inte på de passiva skogsägarna. Därför måste frågan lagregleras. Vi föreslår därför att det skall göras ett tillägg till 14 §, där det anges att man måste avverka en viss andel av skogen. Vi föreslår tillägget, därför att marknadsekonomin inte fungerar på de passiva skogsägarna.

Jag tycker det är bevis nog för att det bara - om man verkligen vill förstå den här frågan - är de passiva skogsägarna som kommer att drabbas.

Sven Eric Lorentzon säger att generaldirektören i skogsstyrelsen är nöjd med skogsvårdslagen. Låt mig påpeka för Sven Eric Lorentzon - han vet det för resten - att generaldirektören var ordförande i den utredning som föreslog den awerkningsskyldighet som vi nu vill införa.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 17 Andre vice talman ANDERS DAHLGREN (c) replik;

Herr talman! Jan Fransson säger att det är nödvändigt att göra den här förändringen för att få de avverkningar som man eftersträvar. Jag vill gärna säga att den gallringsskyldigheten kan man både ha och mista. Den innebär i och för sig inget större ingrepp. Vad vi menar är att om röjningsskyldigheten fullgörs - precis som Jan Fransson sade - kan den med skogsvårdsstyrelsens medgivande ersättas av en tidig gallring. Så det här är alltså inget problem, om röjningsskyldigheten, som redan är inskriven i lagen, följs upp. Jag har aldrig sagt att den har följts fill punkt och pricka. Tvärtom råder det framför allt inom storskogsbruket en våldsam eftersläpning i fråga om röjning. Jag törs säga att det är medvetet, därför att man har väntat sig att få använda kemisk besprutning. Ur den synpunkten kan man hälsa med tillfredsställelse att vi åtminstone på den punkten är överens. En röjning kommer förhoppningsvis nu att sättas i gång.

När det sedan gäller avverkningsskyldigheten är vi fortfarande långt ifrån varandra. Den awerkningsskyldighet som föreslås slår ju blint och därmed fel. Den drabbar de aktiva och gynnar de passiva. Det är lätt att ta fram många exempel på detta. Den skogsmarksägare som har lagt upp ett stort förråd drabbas inte särskilt mycket av regeringens nu föreslagna avverkningsskyldighet, medan den som har varit aktiv och har ett litet förråd av avverkningsbar skog drabbas mera. Det är det här, Jan Fransson, som vi vänder oss emot. Vi tycker att när man skall införa nya lagar, skall man se till att de drabbar dem som man säger sig vilja komma åt, inte tvärtom. Svårare än så är egentligen inte problemet.

Jag beklagar att socialdemokraterna hela tiden har uppfattat vår kritik enbart som ett uttryck för att vi politiskt vill komma åt de här förslagen. Så är det inte. Jag betonar det jag började med i den här debatten i dag, att vi egentligen är överens om de grundläggande målsättningarna, men det skiljer sig i fråga om de vägar som vi vill beträda för att nå målen.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 18 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:

Herr talman! Generaldirektören i skogsstyrelsen sade offentligt att han var väldigt nöjd med den skogsvårdslagsfiftning som fanns och menade att den gav myndigheter möjlighet att attackera de passiva skogsbmkarna. Det som fordras är utbildning och information inom organisafionen. Man arbetar nu för att åstadkomma detta. Lagen har knappt börjat verka ute på fältet ännu.

Jan Fransson sade också att de enskilda skötsamma skogsägarna inte kommer att komma i närheten varken av maximi- eller minimigränserna. Om jag skall vara ärlig - och det skall man vara - kan jag säga att ytterst få skogsägare har läst skogsvårdslagen. Och det är ännu färre som begriper skogsvårdslagen - varken den nuvarande eller den som kommer att gälla efter dagens beslut. Och det är tur. Skogsägarna vet inte vad gallringsmallar eller grundytor är. De enskilda skogsbrukarna har mycket svårt att tillämpa lagen, och jag tror att det är tur för svenskt skogsbruk att de vet så litet om lagsfiftningen.

Ett sunt bedrivet skogsbruk är det som har byggt upp det skogskapital vi har i dag, och jag hoppas att skogsbrukarna även i fortsättningen kommer att tillämpa metoder som bygger på sunt förnuft.

Anf. 19 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka vad jag sade tidigare: 1979 antogs en ny skogsvårdslag, och givetvis har ännu inte de fulla effekterna av den uppnåtts. Detta gäller i ännu högre grad de ändringar som vidtogs 1982.

Det torde vara helt klart att det inte behövs någon ny skogspolitik, och det skall slås fast att det största antalet skogsägare sköter sig bra, sett ur samhällets synvinkel. De passiva skogsbrukarna utgör en mindre grupp, och de bör påverkas till att sköta sin skog riktigt. Vi i folkpartiet menar att det är där samhället skall sätta in åtgärder - det är inte rimligt att sätta in generella åtgärder för att få just denna lilla grupp att bättre sköta sin skog, och vi tycker att frågan om obligatoriska skogsbruksplaner är ett utmärkt exempel på en generell åtgärd som inte behövs! Tvånget att ha skogsbruksplaner behövs bara mot den grupp som inte sköter sin skog.

Det har tagits fram exempel på aktiva skogsbrukare som har gjort stora uttag och bara har en viss del av sin skogsareal färdig för slutawerkning men som nu kan tvingas avverka mer skog än som egentligen är möjligt och bra. Däremot kan det bli så att en skogsägare som har varit passiv inte kommer att behöva avverka mer än hälften av den skog som är avverkningsbar. - Kan det vara så att de exempel som har tagits fram är alldeles felaktiga? Har de alldeles fel som har studerat lagen, försökt konstruera tillämpningsföreskrifter och kommit fram till dessa slutsatser?

Anf. 20 JAN FRANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill lika väl som Anders Dahlgren betona det som vi är överens om i skogspolitiken, nämhgen de skogspolitiska målen. Men vi har tidigare konstaterat i debatter här i kammaren att vår uppfattning när det gäller medlen för att nå dessa mål skiljer sig.

När Anders Dahlgren säger att man både kan ha oeh mista gallringsskyldigheten, inger det mig vissa förhoppningar om att vi ändå inte har så olika meningar. Det känns litet genant för mig att säga till en f. d. jordbruksminister att vi hade kunnat vara överens om detta i kammaren om han hade satt sig in i frågan litet bättre. Centern gör sig uppenbarligen skyldig till en missuppfattning vid tolkningen av paragrafen om gallringsskyldighet.

Vi är också överens om att det finns en kvantitet virke att hämta in hos de passiva skogsägarna och att det är viktigt för landet och sysselsättningen att det virket avverkas.

Jag vill än en gång säga: Studera § 14 med det tillägg som föreslås.

Innan jag blir övertygad vill jag först se exempel på att tillämpningen av lagen Skulle bli sådan att tvånget berör också aktiva brukare. Jag vågar stå här och gå i god för att den skogsägare som avverkar, gallrar oeh slutawerkar i normal omfattning icke kommer i kontakt med vare sig lagens maximikrav eller de minimikrav som vi nu inför. Jag är övertygad om att vi, när lagen har varit i tillämpning, kanske återigen har närmat oss en mera samstämmig uppfattning om skogspolitiken än vad som framgått av dagens debatt.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 21 Jordbmksminister SVANTE LUNDKVIST:

Herr talman! Skogen är tveklöst en av våra värdefullaste naturtillgångar. Den präglar vår naturmiljö, med allt vad det betyder för landskapsbilden, för växt- och djurlivet och för människors möjligheter till friluftsliv och rekreation. Den spelar en tung roll i vårt lands ekonomi. Ca 300 000 människor får sin sysselsättning i skogen och skogsindustrin. Drygt en femtedel av landets exportinkomster kommer från skogsnäringen. Men eftersom importandelen i näringens produkter är låg spelar den en ännu tyngre roll i vår handelsbalans. Skogsnäringen är av stor regionalpolifisk betydelse eftersom den ger utkomst och sysselsättningsmöjligheter i områden och på orter med svårigheter att få andra arbetstillfällen.

Skogen är en förnyelsebar resurs. Internationella prognoser pekar på ett fortsatt ökat behov av skogsindustriprodukter på både pappers- och träsidan. Genom forskning och teknisk utveckling finns goda möjligheter till vidareförädling som kan skapa trygga arbetstillfällen. En välskött skogsnäring är en av de hävstänger helt enkelt som vi måste lita oss till om vi skall lösa de ekonomiska problem som vårt land nu har. Hur vi vårdar oss om skogen och hur vi hushållar med skogsråvaran kah mot denna bakgrund inte vara en angelägenhet enbart för skogsägaren. Det är en angelägenhet för hela folket. Den inställningen kom tidigt till uttryck i vår skogsvårdslag. Den ålägger skogsägaren att sköta skogen så att den varaktigt ger en hög oeh värdefull virkesavkastning, under hänsyn tagen till naturvårdens och andra allmänna intressen.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Ett av de kännbara bakslagen som drabbat svensk ekonomi under senare år är tveklöst att svensk skogsindustri trots goda konjunkturer inte kunde utnyttja sin produktionskapacitet på gmnd av för låg avkastning i skogsbruket. Av samma skäl har de miljardsatsningar som gjorts av staten för att rekonstruera konkurshotade skogsägarindustriföretag och rädda angelägna arbetsfillfällen avsevärt försvårats.

I den proposition om industripolitikens inriktning som den borgerliga regeringen levererade till riksdagen våren 1981 redovisade man att problemen med virkesförsörjningen kvarstod, trots skattelättnader oeh olika former av bidrag som genomförts för skogsägarna och trots högre virkespriser. Enhgt beräkningar som hade gjorts inom industridepartementet - då under Nils G. Åslings ledning - gick Sverige miste om exportinkomster på totalt 4-6 miljarder kronor under åren 1979 och 1980, till följd av virkesbrist.

Till detta kom att den svenska skogsindustrin tvingades till kraftigt ökad virkesimport som innebar en ytterligare belastning på vår bytesbalans och som försämrade lönsamheten oeh överlevnadsmöjligheten för många företag. Råvarubristen medförde nedläggning av företag, med ökad arbetslöshet som följd, ofta på orter utan alternativ sysselsättning. Det här i den svåra ekonomiska situation som landet befann sig i.

Långtidsutredningen konstaterade att någon förbättring inte var att vänta med den politik som fördes. Nils G. Åsling slog i propositionen fast "att statsmakterna måste vara beredda fill kraftfulla ingripanden för att i ett längre perspektiv maximera de samhällsekonomiska intäkterna från skogssektorn". Man ville emellerfid avvakta förslag från den virkesförsörjnings-utredning som den borgerliga regeringen tillsatt innan mera genomgripande åtgärder skulle vidtas. Förslagen kom men genomfördes icke.

Socialdemokraterna och löntagarorganisationerna fömtsåg de här problemen. Vi arbetade sedan mitten på 1970-talet för att få fram ett samlat handlingsprogram för hela skogsnäringen, för såväl skogsbruk som skogsindustri. Vi såg framför oss att en latent virkesbrist skulle komma att innebära risker för en planlös utslagning av skogsindustriföretag, på tvärs bl. a. mot våra regionalpolitiska och sysselsättningspolitiska mål. Vi krävde att regeringen skulle ta sitt ansvar för att i samverkan mellan staten och skogsägarna och skogsindustriföretagen och de fackliga organisationerna fullfölja arbetet på ett sådant handlingsprogram. De borgerliga regeringarna avvisade våra krav. Det här var frågor, sade man, som branschen skulle sköta. Vi socialdemokrater är av den uppfattningen att mycket av de kaofiska förhållanden som vi har fått uppleva inom skogsnäringen under de senare åren kunde ha undvikits om man hade följt vårt råd.

Den socialdemokratiska regeringen ser det av naturliga skäl som en angelägen uppgift att försöka förhindra att vi får en fortsättning på dessa förhållanden. Jag vill slå fast - och det har jag gjort många gånger - att många skogsägare sköter sin skog väl och avverkar i rimlig omfattning. Utvecklingen inom skogsbruket tenderar emellertid att gå i riktning mot att skogen i allt högre grad kommer att ägas av människor som inte är beroende av skogen för

sin försörjning. De kan se skogen mera som en kapitalplacering utan att bedriva vad man kan betrakta som ett aktivt skogsbruk. Det är enligt min mening djupt orättvist att de skogsägare som måste awerka för sin försörjning skall behöva bära hela ansvaret för att virket kommer fram, medan andra skall kunna ha skogen som sparbanksbok. Om vi inte ser upp i tid kommer problemet med de passiva skogsägarna att växa oss över huvudet. Vi löper ökade risker för att vi vid varje högkonjunktur för skogsindustrin får en upprepning av den situation vi upplevt under senare delen av 1970-talet: brist på virke genom låga avverkningar, förlorade marknadsandelar och därmed förlorade exportinkomster och förlorade viktiga arbetstillfällen i skogsbruk och skogsindustri. Det ger oss inte bara akuta problem utan också negativa återverkningar på den långsiktiga utveckhngen inom hela skogsnäringen för såväl skogsbruk som skogsindustri. Målet för skogspolitiken måste vara att i ett långsiktigt uthålligt skogsbruk under hänsyn tagen till natur oeh miljö trygga de många värdefulla arbetsfillfällen i svensk skogsindustri som ett aktivt utnyttjande av våra skogsresurser ger möjlighet till.

De åtgärder regeringen föreslagit har syftat till att få de passiva skogsägarna att medverka till att vi får en sådan utveckling. Men de borgerliga partierna fortsätter liksom under de gångna sex åren med borgerligt regerande att hålla de passiva skogsägarna om ryggen. Man säger nej till varje åtgärd som regeringen föreslår för att få de passiva skogsägarna att medverka i skogsvård och i virkesförsörjning. Man säger nej till de förslag som regeringen nu lagt på riksdagens bord och som endast innefattar sådana åtgärder som det rått bred enighet om i den virkesförsörjningsutredning som den borgerliga regeringen fann det angeläget att tillsätta. Man säger nej till förslaget om obligatoriska skogsbmksplaner, gallringsskyldighet och en minimiawerkningsskyldighet införd i skogsvårdslagen. Man hänvisar till att det bör vara möjligt att lösa problemen med de passiva skogsägarna genom en strikt tillämpning av den nuvarande skogsvårdslagen, men man vägrar att ge skogsvårdslagen en sådan utformning att den blir verkningsfull. Och man säger nej till att ge skogsvårdsstyrelserna de resurser som de behöver för att kunna sköta sitt jobb så som de borgerliga partierna säger sig önska att skogsvårdsstyrelserna skall göra. Man säger nej med argument som fick Dagens Nyheter att konstatera att uppenbarligen vill man föra tillbaka synen på skogsbruket 80 år i tiden. Man gör i sin argumentering frågan om hur vi hushållar med skogen och skogsresurserna till en privatekonomisk angelägenhet för de passiva skogsägarna utan hänsyn tagen till vilka konsekvenser detta får för alla de många som utan att äga skog är beroende av skogsnäringen för sin försörjning.

När jag i förarbetet för den här propositionen har haft överläggningar med LRF och skogsägarrörelsen har man från dessa organisationers sida sagt sig vara ense med mig om att landet inte har råd med passiva skogsägare och att skogsbruket måste stå för sina egna kostnader. Man har haft förståelse för kravet på obligatoriska skogsbmksplaner och på någon form av minimiav-verkningsskyldighet.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1982/83:156

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Självklart inser den som tänker sig för att vi inte kan riskera en upprepning av det som skedde i den förra högkonjunkturen, när vi i stället för de drygt 70 miljonerna skogskubikmeter som vi har möjlighet att uthålligt avverka i det här landet per år - och det tycks vi ju vara överens om - fick en avverkning på 57 miljoner skogskubikmeter, med alla de negativa konsekvenser som jag tidigare har skildrat.

Det här insåg ledningen för LRF och för skogsägarrörelsen vid den tidpunkten. I den kampanj man drog i gång för att försöka förmå de passiva skogsägarna att medverka i virkesförsörjningen vid det tillfället uttalade såväl LRF:s dåvarande ordförande Erik Jonsson som Erik Lund för skogsägarrörelsen att ingen regering, oavsett pohtisk färg, kan tillåta att landet tillfogas svåra ekonomiska förluster och att vi förlorar arbetstillfällen i en högkonjunktur på grund av att virket inte kommer fram.

Men i de borgerliga reservationerna till det här utskottsbetänkandet resonerar man uteslutande om den frihet som den enskilde skogsägaren måste ha att med hänsyn tagen till sina egna privatekonomiska spekulafioner avgöra när awerkning skall ske.

Självklart är lönsamheten en viktig fråga. Det är vi alla klara över. Jag kan respektera att man argumenterar mot inskränkningar i den privata äganderätten när man kan påvisa att den fungerar väl, att den främjar en gynnsam utveckling både för den enskilde och för samhället, men de borgerliga partierna argumenterar på skogsbrukets område för en privat äganderätt med frihet från ansvar för det gemensamma och en rättighet att icke fungera.

Vad blev det av deklarationen i mittenpartiregeringens proposition från 1981, att statsmakterna måste vara beredda till kraftfulla ingripanden för att i ett längre perspektiv maximera de samhällsekonomiska intäkterna från skogssektorn? Var det bara munväder, eller är det ett nytt exempel på hur centern och folkpartiet lydigt anpassar sig till moderaternas krav på fritt spelrum för marknadskrafterna, oavsett de samhällsekonomiska effekterna, oavsett om det innebär att människor i onödan kastas ut i arbetslöshet och att samhället tillfogas svåra ekonomiska förluster?

Hela argumenteringen i reservationerna och också i debatten här visar att de borgerliga partierna nonchalerar de problem som vi haft inom skogsnäringen under senare år. Det vittnar om att den oro som man känner i många samhällen som är beroende av skogsnäringen och bland de många löntagare som har sin utkomst av skogsbruk och skogsindustri är likgilfig för de borgerliga partierna.

Friheten är ett begrepp som skall vara förbehållet den som äger. Löntagarna får nöja sig med otryggheten.

Det är med förlov sagt ett kortsiktigt tänkande som borgerligheten gör sig skyldig till. Den skärpning av lagstiftningen som regeringen föreslår motiveras av att vi långsiktigt kommer att ha knapphet på virkesråvara och att samhället måste kunna agera innan bristsituationer på nytt försätter oss i samma svårigheter som 1979 och 1980.

De åtgärder som vi nu föreslår ger oss möjligheter att på sikt bättre

garantera en skogspolitik på alla händer i skogsvårdslagens anda. Däremot löser dessa åtgärder inte en hasfigt uppdykande bristsituafion, om konjunkturen inom skogsindustrin snabbt skulle leda till en ökad efterfrågan. Därför prövar vi också insatser från samhällets sida som vid behov skulle kunna komplettera skogsvårdslagen. Hela tiden - det vill jag betona - riktar sig varje åtgärd uteslutande mot de passiva skogsägarna. De aktiva har ingenting att oroa sig för.

Vi har också andra besvärliga problem för skogsbruket som vi inte löser med de nu föreliggande förslagen, bl. a. den stora ägosplittringen inom vissa områden oeh problemen med dödsbon som fastighetsägare. Till de frågorna måste vi återkomma när pågående utredningar redovisat sina förslag. Vi har hopp om att få utredningsförslag under hösten från strukturutredningen, och utredningen som sysslar med dödsbofrågor lär kunna vara klar med sina förslag inom något år.

Vi har ur naturvårdssynpunkt viktiga intressen att bevaka när det gäller hur vi hushållar med skogen. Man har på sina håll - också i den här debatten -försökt misstänkliggöra socialdemokratin på den punkten. Låt mig därför få slå fast att de åtgärder vi föreslår i denna proposition inte får leda till minskade möjligheter att beakta naturvårdsintressena inom skogsbruket. Dessa intressen kan, som de redovisas i propositionen, vara knutna till fjällnära skogar och andra urskogsliknande bestånd eller till särskilt intressanta områden, angivna i länsstyrelsernas naturvårdsplaner.

Jag vill som en princip slå fast, att stor hänsyn skall tas till naturvårdssynpunkterna vid utformningen och tillämpningen av de olika åtgärder som syftar fill att få till stånd ett mera aktivt skogsbmk. Dämtöver hänvisar jag fill vad som i propositionen sägs om det inventeringsarbete som pågår i detta sammanhang. De föreskrifter som kommer att utfärdas i anslutning till propositionens förslag kommer att präglas av det ansvar för naturvården som är ett så viktigt led i en framsynt skogspolitik.

Socialdemokratins inställning till skogsbesprutning kommer att belysas av andra socialdemokratiska talare från utskottet som har att bemöta utskottsreservanternas invändningar. Låt mig bara få konstatera att det beslut som de borgerliga partierna enade sig om i fjol var så illa utformat att det uppenbarligen kunde utgöra täckning för två rent motsatta ambitioner -folkpartiets och centerns att spmta mindre, och moderaternas att spmta mera. Det tycks också ha skapat en betydande förvirring vid tillämpningen. Det beslut som riksdagen nu fattar, om man följer utskottsmajoriteten, ger klara besked till såväl skogsbruket som miljövårdens företrädare om vad som är ambitionen och vad som skall gälla.

Sammanfattningsvis, herr talman: De borgerliga partiernas företrädare har varken i sina reservationer eller i sina debattinlägg ägnat ett ord åt frågan hur vi skall få upp aktiviteten bland de passiva skogsägarna. Anders Dahlgren var i sitt inlägg inne på att man väl kan klara det genom att man diskuterar dessa problem med näringen. I övrigt ville Anders Dahlgren göra gällande att de förslag som man nu lägger fram kommer att drabba i första hand de aktiva skogsägarna. Jag får i likhet med Jan Fransson i detta

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

sammanhang konstatera att Anders Dahlgren uppenbarligen inte har läst på våra förslag. Han bortser från att en viss andel av den slutawerkningsbara skogen skall undantas från dessa ålägganden - och att detta också gäller den yngsta slutawerkningsbara skogen. Han bortser också från vad som är sagt när det gäller att främja en hög värdeproduktion.

Beträffande konsekvenserna av det här förslaget och den konstruktion förslaget har fått så har det på skogsstyrelsen körts fram och tillbaka i datorerna för att man skulle kunna konstatera effekterna i en rad exempel. Man har då kunnat konstatera att förslaget kommer att träffa dem som vi önskar träffa, nämligen de passiva skogsägarna. Det finns inget motiv fill att man skulle ge sig på den aktive skogsägaren i sammanhanget.

Nu kanske Anders Dahlgren säger att de passiva skogsägarna inte är så många, att de saknar betydelse. Då skall jag citera vad Anders Dahlgren själv skrev i sin proposition' om ändring i skogsvårdslagen vid 1981/1982 års riksdag:

"Jag vill i sammanhanget betona att den alldeles övervägande delen av landets skogsmark brukas aktivt. Det finns emellertid skogsägare som av olika skäl inte vill eller kan ställa upp på ett akfivt brukande trots att skogstillståndet i sig på deras fastigheter skulle möjliggöra det. Ett sådant uppträdande kan samhället inte acceptera. Det utbud av virke som just dessa fastigheter borde svara för kan vara den marginalkvantitet, som skulle göra det möjligt att fullt ut utnyttja en högkonjunktur."

Det är ju precis detta som frågan gäller. Vi menar att vi inte bara på nytt kan försätta oss i det läget att man sitter och rullar tummarna och väntar på att vi skall få en upprepning av den situation som vi förra gången fick så stora bekymmer med.

Jag får under debattens gång ett intryck av att man helt enkelt accepterar den här företeelsen. Jag vill säga att socialdemokratin aldrig kommer att acceptera ett passivt skogsägande. Den som äger skog måste ta det ansvar som är förknippat med detta. Med tanke på den utveckling som är på gång när det gäller ägarstrukturer måste vi, om vi vill göra verklighet av den uppfattningen - och jag hoppas och tror ändå på att vi skall vara ense på den punkten - också vara beredda att justera skogsvårdslagen, så att den får den kraft den behöver ha för att vi skall kunna förverkliga dess syften.

Kan vi då komma fram på frivillighetens väg när det gäller de här olika åtgärderna? Jag förstod att det var den förhoppningen som Anders Dahlgren hade. Jag vill när det gäller t. ex. efterfrågan på skogsbruksplaner säga att en av våra skogsvårdsstyrelser har gjort en drive bland skogsägare som saknar skogsbmksplan och som bedöms behöva en sådan. Bara 10 % var intresserade, trots att planerna var förhållandevis billiga, eftersom de kunde bygga på nyligen utförd översiktlig skogsinventering.

Jag tror att det är angeläget att man accepterar de förhållanden som råder, och jag blir bedrövad när jag märker att mittenpartierna på det här sättet -jag uppfattar det så - i ren skräck för moderata samlingspartiet flyr från uppfattningar som jag har en känsla av att man tidigare kunnat acceptera. Skogsägarna har i detta sammanhang sagt att man kan ha förståelse för

obligatoriska skogsbruksplaner liksom även att man kan acceptera någon form av minimiawerkningsbestämmelser.

Vad vårt land fortfarande behöver i en situafion där vi får räkna med en latent brist på skogsråvara framöver är ett handlingsprogram för hela skogsnäringen - för skogsbruk och skogsindustri - vilket ger oss möjlighet att tillvarata de många arbetstillfällen som en välskött skogsnäring kan erbjuda liksom ekonomiska resurser för en god skogsvård. Det är uppenbart att det inte för dagen finns någon vilja hos de borgerliga parfierna att ta ansvar för de åtgärder som blir nödvändiga för att främja en sådan utveckling. Socialdemokratin ser som sin uppgift att ta det ansvaret.

Jag skall sluta med att i likhet med Jan Fransson uttala förhoppningen att det för mittenpartierna i varje fall skall bli möjligt att överge behovet av att i varje fråga ansluta sig till moderaternas principiella och, som jag ser det, ensidiga syn på alla frågor som har med ägandet att göra, så att man kan gå socialdemokratin till mötes när det gäller så modesta förslag som de vi har lagt fram.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 22 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik;

Herr talman! Jordbruksministern höll sig i den första delen av sitt anförande till mera allmänna och svepande ordalag, och det som han då sade skilde sig inte från det som är vår uppfattning. Precis som de tidigare två timmarnas debatt har givit vid handen är vi överens om målet men icke om metoderna. Jordbruksministern tillförde inte heller något nytt till den debatt som vi fört under hela förmiddagen.

Jordbruksministern tog upp frågan om förlorade exportinkomster. Jag vill poängtera att vi är beroende av exportmarknader och att landet är beroende av de valutaintäkter som kom från dessa. Men jordbruksministern vet lika väl som vi andra vad som var anledningen till att vi inte kunde utnyttja den konjunkturuppgång som han åberopar. Att vi inte fick fram virket berodde helt enkelt på att hela virkesmarknaden var i otakt på grund av bl. a. lagerstödet och bristande likviditet i företagen. Vi har tidigare diskuterat detta. Jag har själv debatterat det med Svante Lundkvist för något år sedan, och jag skall inte upprepa de resonemangen.

Jordbruksministern diskuterar inte vem som tar kostnaderna för lageruppbyggnaden i lågkonjunkturer osv. när skogen måste avverkas kontinuerligt. Han säger vidare att vi företräder något som han kallar frihet från ansvar. Vi har betonat ägandets stora ansvar. Inte minst förre jordbruksministern Dahlgren betonade detta mycket starkt i ett inlägg här i dag, och jag vill understryka att ägarna måste ta ansvar. Vi är helt ense om detta, och det är något som även vi syftar till i vår skogspolitik.

Jordbruksministern talar också om skogsnäringens betydelse, och den är vi helt överens om. Han talar vidare om löntagarnas otrygghet. Vi skulle kunna ta upp en rätt stor principiell debatt på den punkten. Skall man klara löntagarnas trygghet med hjälp av skogsvårdslagstiftningen - jag understryker skogsvårtiilagstiftningen? Jag trodde att skogsvårdslagstiftningens syfte var att trygga skogen och skogstillgångarnas framtida värde, utveckling osv.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Vi skall vara mycket noga med hur vi uttrycker oss i detta sammanhang. Även skogsägarna kan behöva känna trygghet.

Svante Lundkvist fick närmast ett löjets skimmer över sig när han talade om mittenpartiernas skräck för moderata samlingspartiet. Jag har aldrig upplevt mig som särskilt skräckinjagande. Jordbruksministern säger att skogsägarnas organisationer och jordbrukets fackliga organisationer har biträtt vissa delar av hans förslag. O.K., det kan finnas vissa enskilda företrädare som gjort det, men jag förmodar att jordbruksministern också har uppmärksammat den opinion som fanns ute i landet. Där accepterade man inte de moment som han nu vill införa i skogsvårdslagstiftningen. Jag har i min enfald inbillat mig att det inte bara var den mycket starkt negafiva atfityden i lagrådsremissen utan även opinionen bland skogsbrukarna som jordbruksministern hade tagit intryck av när han tog tillbaka vissa delar av sin lagrådsremiss.

Jag vill därför, som jag gjorde i mitt huvudanförande, ställa frågan: Vad har jordbruksministern att förtälja om ekonomiska styrmedel till hösten? På den punkten väntar vi på ett besked. Det hade varit mycket intressant om han i sitt anförande på ett eller annat sätt hade kunnat meddela oss det.

Anf. 23 Andre vice talman ANDERS DAHLGREN (c) replik:

Herr talman! Det är utmärkt bra att jordbruksministern läser in i kammarens protokoll vad jag sade i en proposition i fjol. Det sätter jag värde på, och det tackar jag för. Därmed har jordbruksministern själv bevisat att det egentligen inte finns någon skillnad mellan de uppfattningar som vi har i fråga om hur skogen skall skötas. Därmed faller också den första delen av jordbruksministerns anförande platt till marken. Vad som skiljer oss är de vägar på vilka vi skall nå målet, men vår grundinställning är densamma. Än en gång ett stort tack för att detta lästes in till protokollet.

Intressantare blir det naturligtvis när jordbruksministern framhåller att vi hela tiden förutsåg från socialdemokraternas sida att man under den borgerliga regeringstiden totalt skulle missköta skogspolitiken och att ni lade ner ett enormt arbete på den punkten. Ja, det må så vara. Men kan jordbruksministern svara mig på följande fråga: Om ni gjorde det, varför kom ni då fram till ett så förödande dåligt resultat, att ni sedan inte kunde fullfölja det efter lagrådsremissen? Förarbetena kan ju inte ha varit särskilt grundliga, eftersom det blev ett så snöpligt resultat.

Det är också från denna utgångspunkt som jag menar att det inte finns någon anledning att göra de föreslagna förändringarna i skogsvårdslagen, eftersom vi 1982 gjorde de ändringar som behövde göras, i och med att vi förändrade 6 § i skogsvårdslagen och gav skogsvårdsstyrelserna möjlighet att utfärda föreläggande om avverkning av skog som "överhållits" för länge. Utifrån dessa förutsättningar har skogsstyrelsen sedan i sin tur utfärdat förordningar. Man kan givetvis diskutera om de är riktiga. Man skulle nämligen med en så enkel åtgärd som att bara ändra skogsstyrelsens förordningar kunna minska omloppstiden och få ungefär det resultat som jordbruksministern med en ny lag säger sig vilja eftersträva.

Jag vill, herr talman, ställa en fråga till jordbruksministern, när han nu kom in pä den kemiska lövslybekämpningen. Vad vill regeringen åstadkomma med det nya lagförslaget, som är en repris av vad ni sade i fjol? Vi ser ju resultatet av det beslut som riksdagen fattade i fjol. Av de 21 000 hektar som man ville ha bespmtade har länsstyrelserna gått med på 3 000 hektar. Vad avser ni med det nya lagförslaget? Är avsikten att skärpa reglerna ytterligare? I så fall borde ni ha infört ett totalt förbud. Eller vill ni luckra upp gällande lagsfiftning?

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 24 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Jordbruksminister Svante Lundkvist läste upp ett tidningscitat. Jag vet inte om han ställde sig solidarisk med det och tyckte att det stämde bra. Jag fattade honom dock så att 1979 års skogsvårdslag skulle vara ett steg tillbaka 80 år. Jag hoppas att jag hörde fel.

När det gäller den saknade skogsråvaran säger jordbruksministern att vi är tvungna att få fram skogsråvara till industrin. Samtidigt säger han att det inte är sä förfärligt många som kommer att beröras av ändringen av § 14 i skogsvårdslagen utan bara några fä. Är det dessa få som skall kunna rädda de industrier som får köra på sparlåga därför att skogsråvara saknas?

Här och var finns antydningar om att domänverket och storskogsbruket har överawerkat under de närmast bakomliggande åren. Är det möjligt att denna "överavverkning" inte har märkts i den produktion som kommer fram? Man måste väl på den kanten hålla igen avverkningen i viss mån, och då kommer industrin att sakna skogsråvara. Man kommer tillbaka till det faktum att industrikapaciteten inte kan få styra avverkningens storlek. Det måste vara tvärtom.

Jag noterar på s. 17 i proposifionen de två kommittéer som arbetar på att komma fram med förslag fill åtgärder för en bättre strukturering av skogsbruket, vilken kan medföra att man får fram skogsråvara. Det är bra. Jag håller helt med om att sterbhus- och flerägande av skogsmark kan vara hämmande för en rationell och optimal skogsproduktion. Här kunde väl en ansvarig företrädare eller huvudman i detta avseende liksom när det gäller åkermarkens skötsel vara något som kan övervägas. Jag skulle personligen vilja förorda detta för att få ett ansvarstagande, som gör att skogsavverkning kommer till stånd.

Anf. 25 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Debatten hittills har mest handlat om att få en väl fungerande avverkning. Menen bra skogsvärd är grunden för att det skall finnas något att avverka i framtiden. Jag skall därför i denna replik begränsa mig till skogsvården och ställa en fråga till jordbruksministern.

Det råder en mycket stor arbetslöshet i skogskommunerna, samtidigt som det finns ett omfattande behov av arbetsinsatser inom skogsvärden i dessa regioner. Jag vill än en gång erinra om den undersökning som utförts av skogsstyrelsen i Jönköping och enligt vilken vissa län har fått endast 44 % av skogsodlingen godkänd. Därtill kan man lägga röjning och gallring.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Det är en absurd situation att människor skall tvingas till arbetslöshet, en arbetslöshet som kostar miljarder. Människor tvingas att söka socialbidrag, samtidigt som det bevisligen går att skapa tusentals arbetstillfällen inom skogsbruket.

Om det sunda förnuftet fick råda, skulle man ändra på dessa förhållanden och åtminstone vidta snabba åtgärder. På några håll i landet, exempelvis i Bräcke kommun i Jämtland, har man med hjälp av pengar från länsstyrelsen bildat vad man kallar skogsvärdscentra. Arbetslag utför skogsvärd åt enskilda skogsägare. Vi anser att en sådan här verksamhet bör påbörjas på flera ställen. Man kan tänka sig att dessa skogsvårdscentra utför plantering, röjning, gallring och stamkvistning. Då vore det möjligt att i större utsträckning skapa helårsjobb.

I vår motion i anslutning till denna proposition har vi föreslagit ett sådant åtgärdspaket för skogsvård. Tyvärr har vi inte fått gehör för vårt förslag.

Skulle inte jordbruksministern kunna ta sig en funderare över vårt förslag? Det blir väl aktuellt för regeringen framöver att försöka hitta lösningar för att ge de arbetslösa arbete. En av de nödvändigaste åtgärder som man nu kan vidta är att avhjälpa bristerna inom skogsvärden. Blir det även i fortsättningen sä att inte ens hälften av skogsvårdsätgärderna blir godkända, slutar det ju med en katastrof för skogsbruket.

Jag är mycket intresserad av ett besked från jordbruksministern om huruvida han är villig att ta sig en funderare och eventuellt föreslå åtgärder i den riktning som vi har föreslagit i vår motion.

Anf. 26 Jordbruksminister SVANTE LUNDKVIST:

Herr talman! För att börja med John Andersson vill jag framhålla att det finns statsbidrag och AMS-bidrag för insatser på detta område i de sysselsättningssvaga områdena. Förutsättningen är dock att skogsbruket ställer upp. Jag vill också hänvisa till att vi i det Norrbottenpaket som framlades för mycket kort tid sedan satsade pä just skogsvärden och skogsbruket för att tillvarata de möjligheter till sysselsättning och utveckling som av naturliga skäl, som John Andersson säger, kan komma till stånd i dessa områden.

Börje Stensson motiverade sin avsaknad av intresse för de förslag som vi har framlagt bl. a. med att säga att storskogsbruket kanske pä grund av att det har avverkat i överkant tidigare nu måste begränsa sina avverkningar, osv. Jag kan inte riktigt förstå vad han ville ät. Skall jag dra någon slutsats som kan vara logisk efter hans funderingar, borde det vara att det då blir ännu mer angeläget att öka aktiviteten bland de passiva skogsägarna.

Börje Stensson har rätt i att det inom storskogsbruket och kanske även på domänverkssidan har förekommit en något för hög avverkning. Vi mäste i alla sammanhang försöka sträva efter ett uthålligt skogsbruk. men det kräver i sä fall ännu större ansträngningar för att fä med de passiva skogsägarna. Man måste vara medveten om detta förhällande.

När jag citerade Dagens Nyheter, Börje Stensson, sade jag inte att 1979 års skogsvårdslag förde oss 80 år tillbaka i tiden. Vad Dagens Nyheter

konstaterade var att man, om man lägger den synpunkten på skogsbruket att det är marknadskrafterna som skall styra utvecklingen, har tagit sig tillbaka 80 är i tiden. Vi fick ju en gäng en skogsvårdslag därför att man inte kunde acceptera att hanteringen av den naturresurs som skogen utgör sköttes på sådana premisser. Vi måste också ta andra hänsyn när vi hushållar med skogen och skogsråvaran.

Både Anders Dahlgren och Sven Eric Lorentzon har varit angelägna att säga att vi är överens om problemet. Jag utgår då ifrån att de därmed också erkänner problemet med att vi har strukturförändringar på gäng pä ägarsidan som förstärker dessa problem.

Behöver vi göra någonting åt problemen eller ej? Medan vi är överens om problemen är skillnaden mellan oss att ni avböjer de åtgärder vi föreslår för att klara dessa problem utan att ni samtidigt anger några alternativa förslag. Jag har inte hört ett enda alternativt förslag. Det enda jag har hört talas om är att Anders Dahlgren menar att man kunde tala med varann inom skogsbruket om det här och diskutera frågan.

Jag har försökt redovisa att det inte ledde till något godtagbart resultat förra gången, när man satte i gång en kampanj för att försöka övertyga de då passiva om nödvändigheten av avverkning.

Så hade visst Anders Dahlgren något alternativ som han nu skulle kunna tänka sig. Jag är i så fall förvånad över att han inte ger uttryck för sina alternativa förslag i utskottet, där han sitter med och har möjlighet att komma med förslag. Det är sä dags när vi står här och diskuterar.

Den avgörande frågan är ju denna: om man konstaterar att vi har dessa problem och om man känner omsorg och ansvar inför vad som skall hända framöver, är det nödvändigt att vi också vågar hålla i skaftet när det gäller att vidta åtgärder som skall kunna ge några resultat.

Sven Eric Lorentzon var förvånad över att vi satte skogspolitiken i samband med tryggheten i anställningen och de sysselsättningsfrågor som anmäler sig pä skogssidan. Men det är ju en självklar sak att de hör hit. Kan vi inte få upp aktiviteten hos det passiva skogsbruket, hamnar vi på nytt i den situationen att människor kan bli arbetslösa i en högkonjunktur inom skogsindustrin. Det finns ett utomordentligt samband direkt uttryckt i den skogsvårdslagstiftning som vi var överens om 1979, i varje fall vad gäller motiveringarna. Jag kan hänvisa till sidan, om Sven Eric Lorentzon har behov av det.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 27 SVEN ERIC LORENTZON (m) replik:

Herr talman! Vi är väl medvetna om de strukturförändringar som pågår på ägarsidan inom skogsbruket. Den problematiken kommer vi att senare ta ställning till.

Vi är alltså överens om målet, men vi har i dag, liksom tidigare, angett olika vägar. Jag har framfört krav på mer uppsökande verksamhet, rådgivning och sådant.

Men nu väntar jag svar på en mycket kort fråga; Vad har jordbruksministern i dag att säga om de ekonomiska styrmedel som man nu arbetar med i

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

departementet? Man har sagt att man skall framlägga ett lagförslag till hösten. Vad har statsrådet i dag att säga till Sveriges skogsägare?

Anf. 28 Andre vice talman ANDERS DAHLGREN (c) rephk:

Herr talman! Eftersom jordbruksministern har mycket mera tid än jag till repliker vill jag börja med att ställa två frågor i förhoppning om att få svar.

Den första frågan är en upprepning av den fråga jag ställde inledningsvis -om jordbruksministern delar den syn biträdande industriministern gett uttryck för i riksdagen, nämligen att storskogsbruket bedriver ett skogsbruk som kan betraktas som idealiskt.

Den andra frågan gäller vad jordbruksministern har för uppfattning om utfallet av de dispenser som givits för besprutning under innevarande år.

Jag fick uppfattningen under debatten i fjol att det förslag jag stod som huvudansvarig för av socialdemokraterna betraktades som helt huvudlöst, eftersom det skulle innebära att för stora arealer besprutades.

Kemikalieutredningen kom fram till att ungefär 90 000 hektar skulle besprutas. Det tyckte jag var alldeles för mycket. Därför skärpte jag propositionen, så att det blev en förbudsproposition med möjligheter till dispens.

Ansökningarna har nu kommit till de olika länsstyrelserna med begäran om besprutning av 22 000 hektar. Av dessa har 3 000 hektar beviljats.

Nu är min fråga - och detta är viktigt inför ställningstagandet i dag: Vad är det som socialdemokraterna med sitt skogsbespmtningsförslag vill åstadkomma? Är det uppluckring av den gällande lagstiftningen, dvs. att mer än 3 000 hektar skall besprutas per år, eller är det totalförbud? Är det ett totalförbud, då borde man föreslagit ett totalförbud och låtit kommunalpolitikerna slippa denna kalk, slippa att i dag utstå påtryckningar från skogsindustrin för att fä bespruta och ifrån andra grupper som inte vill att man skall bespruta.

Jordbruksministern har inte hört några alternativa förslag. Det var kolossalt tråkigt. Jag har hela förmiddagen talat om att den nuvarande lagstiftningen med de förändringar som gjordes 1982 är tillräcklig för att åstadkomma detta resultat.

Att jordbruksministern inte hört det kan möjligtvis bero på att han inte tycker på samma sätt, utan vill förstärka ytterligare. Det är egentligen skillnaden mellan vår uppfattning och regeringens. Regeringen vill med centralstyrning, tvångsregler och pålagor driva fram mera virke oavsett konjunkturerna. Vi finner att det här är en fråga om information.

Anf. 29 BÖRJE STENSSON (fp) replik:

Herr talman! Svante Lundkvist säger beträffande denna extra avverkning att budskapet till enskilda skogsägare är: Avverka mera och därefter avverka litet till, så att ni kompenserar de felaktiga avverkningar som domänverket och storskogsbruket gjort sig skyldiga till i ett tidigare skede. Detta är facit av avverkningsparagrafen fjorton i nya skogsvårdslagen.

Beträffande tidningscitatet: Folkpartiet häller på 1979 års skogsvårdslag Nr 156

och på det skogsproduktionsprogram riksdagen lade fast 1982. Vi tycker att Torsdaeen den

vi skall låta den skogsvärdslagen och det skogsproduktionsprogrammet få ha og mai 1983

sin gång och visa sin verkan i framtiden.

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 30 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag fick inget svar frän jordbruksministern på frågan om han är beredd att ta sig en funderare över vårt förslagoms, k. skogsvårdscentra. I stället hänvisar han till AMS-bidrag och statsbidrag som går till skogsvården. Det är väl bra, men jag skulle vilja rekommendera jordbruksministern att studera den delrapport som har utarbetats om försöksprojektet i Bräcke i Jämtland. Där redovisas mycket positiva resultat, och det framgår också att det behövs en viss planering. Det behövs utbildning. Man måste hitta former för att på ett mera organiserat sätt ta sig an problemet med bristerna i. skogsvården.

Jag skulle än en gång vilja ställa frågan om inte jordbruksministern skulle kunna ta sig en funderare. Jag tror att det mäste till extraordinära åtgärder nu för att man skall kunna komma till rätta med bristerna i skogsvården.

Låt oss dä dra nytta av-utnyttja kanske är ett ord som kan misstolkas-de arbetslösa och ge dem möjlighet att få ett meningsfullt jobb i skogsvården i stället för att de skall tvingas till socialbyrån eller, om de ännu inte är utförsäkrade, tvingas kvittera ut sina arbetslöshetsunderstöd. Nog måste det vara ett bra sätt, att göra den här kombinationen mellan arbetslöshet och de stora bristerna i skogsvården.

Anf. 31 Jordbruksminister SVANTE LUNDKVIST;

Herr talman! Jag känner mycket väl till Bräckemodellen, som är ett mycket intressant uppslag i dessa sammanhang. Jag kan nämna att regeringen faktiskt har gjort den som leder Bräckemodellen till ordförande i den glesbygdsutredning som arbetar med frågor av detta slag. Jag är övertygad om att de idéer som Bräckemodellen har gjort sig till tolk för kommer att prövas mycket noga.

Sven Eric Lorentzon undrar över vad som kommer att hända till hösten: Vad funderar regeringen på i fråga om de s. k. ekonomiska styrmedlen?

Tveklöst är det så att inte bara vi utan även de tidigare, borgerliga regeringarna har varit intresserade av att hitta någon form för ekonomiska styrmedel. Den borgerliga regeringen gav sig in pä att med skattefavörer och bidrag i olika former försöka uppmuntra till avverkning. Detta gav inget utbyte. Jag tror inte jag avslöjar någon hemlighet om jag säger att t. o. m. Anders Dahlgren erkänner att detta var ett ganska misslyckat försök att utnyttja styrmedel. Då måste vi fråga oss: Finns det någon anledning att också genom ekonomiska åtgärder, vad vi nu kallar för styrmedel, försöka få i gäng en ökad avverkning i lägen där vi som ett komplement till skogsvårdslagen kan behöva göra den här sortens insatser?

Vi talade i valrörelsen för vårt vidkommande om något stöd- och
avgiftssystem. När jag diskuterade detta med skogsägarrörelsen och med 43

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

LRF, sade de för sin del att om det är så att man skall försöka sig på uppgiften att klara detta genom att höja skogsvärdsavgiften, för att sedan betala ut några former av stöd, kommer det att innebära att man gynnar de passiva på de aktivas bekostnad. Jag tror att de har rätt pä den punkten. Därför frångick vi den tanken. I stället började vi att tillsammans med skogsägarrörelsen och LRF diskutera någon form av individuella konton. Man sade frän skogs-ägarrörelsens och LRF:s sida att man kunde tänka sig någon form av obligatoriskt, individuellt konto som anknöt till avverkningen, där det skulle vara obligatoriskt att sätta in pengar efter avverkningen, för att få fram pengar till skogsvården.

Vi sade att det i och för sig är viktigt att vi kan fä pengar till skogsvården garanterade, men det kommer i varje fall inte att påverka de passiva att avverka mera. Är det så att man redan i förväg vet att man om man avverkar också blir skyldig att avsätta medlen för skogsvård, blir man ju inte uppmuntrad att avverka. I det konto vi försökte konstruera lade vi därför inbetalningen av pengarna före avverkningen - den som icke avverkade utan var passiv skulle få göra en insättning på konto, men kunde, när han hade avverkat, använda pengarna för skogsvärdsätgärder.

Tidningen Land fattade schäsen direkt och sade: Nu har jordbruksminis-icrn gått LRF och skogsägarrörelsen till mötes. Han låter pengarna stanna pä gården. Men sedan gick det en vecka, och då hade man fått i gång den stora proteströrelsen ute i bygderna, och sedan glömde man att över huvud taget diskutera vad som egentligen var avsikten med det hela.

Jag har åtskilliga gånger sagt att vi inte lyckades definiera på ett tydligt sätt vad vi menade med passiva skogsägare. Därför sade jag att med hänsyn härtill och till lagrådets kritik måste man omarbeta förslaget, om man vill ha någonting att ta till som ett ekonomiskt styrmedel. Men vi har samtidigt sagt att vi också är öppna för alternativa förslag till lösningar. Vi är beredda att förutsättningslöst pröva vad man kan komma fram till.

Alla vi som i dag diskuterar skogspolitiken kan om något år igen sitta i en situation då kritiken kommer att bli härd mot dem som har ansvaret för vad som sker på skogspolitikens område, om vi får en upprepning av det som skedde 1979-1980. Det är egentligen helt enkelt en fråga om huruvida vi i förväg skall diskutera om vi kan hitta någon metod för att vara bättre förberedda att möta denna situation eller om vi skall försätta oss i det läget att vi mera desperat får tillgripa någon åtgärd, som inte kan vara sä förberedd som den borde vara. Här tror och hoppas jag att det skall finnas ett intresse för att gemensamt diskutera sig fram till åtgärder som är möjliga att applicera för den händelse vi skulle hamna i ett läge som det här, så att vi inte tvingas agera mera desperat. Det är min syn på hela detta problem.

Anders Dahlgren vill ha klart för sig hur jag utvärderar resultatet av den skogsbesprutningslagstiftning som de borgerliga partierna i fjol bestämde att vi skall tillämpa fr. o. m. i år. Jag har bara sett tidningsnotiserna om detta, men jag har inte den uppfattningen att det är ambitionerna att åstadkomma någon större eller mindre restriktivitet som vi i dag diskuterar, utan det är formerna för att åstadkomma den restriktivitet som jag trodde att vi var

överens om är nödvändig. Det förslag som vi i dag har att arbeta med har den bristen att man från år till år icke vet vad som kommer att gälla. Man måste hela tiden leva med ett dispensförfarande. Jag anser att man skulle begränsa omfattningen av detta dispensförfarande genom att kommunerna, eftersom de har ansvaret för den fysiska planeringen, redan i denna planering tog undan de områden där de menar att besprutning inte skall få förekomma. Dä vet både miljövården och skogsbruket vad som gäller i denna region, och skogsbruket kan organisera sig efter det, inte bara ett år i taget utan också litet mera långsiktigt. Det var denna kritik som vi riktade mot det förslag som de borgerliga partierna var överens om.

Sedan konstaterar jag, som jag gjorde i mitt inledningsanförande, att förslaget måste vara något suddigt, när man bakom det kunde förena två så skilda ambitioner som moderaternas resp. centerns och folkpartiets. Moderaterna å ena sidan vill uppenbarligen öka besprutningarna, medan centern och folkpartiet å andra sidan uppenbarUgen har en mera restriktiv inställning.

Jag skall avsluta med att säga att jag i och för sig är till freds med att man frän den borgerliga sidan är överens med oss om att vi har problem. Men fortfarande skiljer vi oss åt när det gäller hur vi skall angripa dessa problem. Anders Dahlgren säger här att den skogsvårdslag som vi fick 1979 räcker bra, och han hänvisar till 6 §. När jag talar med tjänstemän på skogsstyrelsen om detta säger de att det inte är mer än någon promille av det svenska skogsinnehavet som man så att säga kan komma åt genom agerande med hjälp av 6 §. Därför måste vi ha denna avverkningsskyldighet.

För att avrunda det hela; Våra åtgärder syftar icke till något annat än att komma åt de passiva skogsägarna. Vi har ingen anledning att ge oss på de aktiva skogsägarna. Det är tvärtom de som naturligtvis skall kunna räkna med ett allmänt stöd från vår sida. Men de passiva måste vi komma åt, så att vi får upp aktiviteten i den delen av skogsbruket.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

Talmannen anmälde att Sven Eric Lorentzon och Börje Stensson anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Anf. 32 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Sedan början av februari månad, då regeringen höll sin berömda presskonferens om den nya skogspolitiken, har debatten om detta varit livlig. I nästan tre veckor fördes debatten enbart med underlag från den nämnda presskonferensen.

Jag vill gärna säga till Jan Fransson, som kritiserat att debatten tidvis fördes under felaktiga förutsättningar, att den möjligen felaktiga förutsättningen bjöd faktiskt regeringen pä med sitt mycket sällsamma tilltag att inte komma med lagrådsremissen så att vi fick del av den. Vi fick den faktiskt inte förrän föredragningen i lagrådet var slutförd, och det var först i vecka 8, om jag minns rätt. Denna nyhet, att hålla en presskonferens och låta hela lagrådsgranskningsarbetet ske utan att riksdagens ledamöter i detalj får reda

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

pä det sakliga innehållet, är värd att kritisera, och så bör rimligen ske vid ett annat tillfälle.

Fru talman! Det gagnar emellertid nu föga att i slutet av maj månad här i kammaren ägna sig åt historiebeskrivning av hur denna proposition verkligen kom till. Däremot är det mera bekant att lagrådsgranskningen gav anledning till anmärkningsvärda förändringar. Således var lagrådet så pass svidande i sin kritik att en väsentlig del av den tilltänkta propositionens förslag helt enkelt fick utelämnas. Den opposifion mot förslaget som fanns ute bland skogsägarna hade således fått stöd av lagrådet.

För denna lyhördhet har jordbruksministern prisats. Jag är inte benägen att instämma i den hyllningskören. Sanningen är väl närmast den att de delar av den tilltänkta skogspolitiken som gällde kontoavsättning var så graverande för regeringens synsätt att någon valmöjlighet, annat än den som nu erbjöds, närmast inte stod till buds.

Att undvika att i proposition framföra den politiska fadäs som var avsedd har mera med politisk självbevarelsedrift än lyhördhet att göra, och, fru talman, f. ö. har ju jordbruksministern inte gjort något annat avkall än lovat att inte nu i vår skriva någonting om detta aktuella avsnitt. Det har f. ö. utlovats till hösten, och debatten om det får vi väl ta då. Men att skjuta ett politiskt missfoster från våren till hösten samma år kan knappast anses som vare sig djärvt eller särskilt lovvärt i debatten.

Beträffande andra, också mera kontroversiella frågor, såsom tvångsavverkningen , så har inte hellerden- oaktat att den nu framförts i proposition -undandragit sig nog så kritiska kommentarer från lagrådet. Således har lagrådet konstaterat att införandet av en generell avverkningsskyldighet är en nyhet av stor principiell betydelse. En sådan skyldighet, säger lagrådet vidare, innefattar ett betydande ingrepp i den enskildes näringsutövning, och bestämmelser härom synes närmast innebära en utökad vanhävdslagstift-ning. Är det så, jordbruksministern, att vi skall tolka denna del av propositionen som lagrådet har gjort?

Vi delar alltså denna kritik från lagrådet. Det är sannerligen inte ett förslag ägnat att tillgodose den enskilde skogsbrukarens företagsekonomiska intressen.

Det är nog inte så märkligt att det blev på detta sätt. Motiven för regeringens proposition har ju haft helt andra förtecken. Således konstateras i propositionen, vilket i och för sig är riktigt, att avverkningsvolymen i de svenska skogarna inte tillgodoser förädlingsindustrins hela kapacitet. Om svensk förädlingsindustri, säger man vidare, bättre än nu kunde utnyttjas skulle det vara en värdefull tillgång för Sveriges ekonomi. Det skulle öka sysselsättningen och ge värt land värdefulla valutaintäkter. Alltsammans är sanningar som vi inte har någon anledning att invända emot. Detta synsätt åsidosätter emellertid någonting mycket väsenfligt, nämligen huruvida fillväxten i de svenska skogarna också är tillräcklig för den förädlingsindustri vi har. Vi är för vår del beredda att obetingat svara nej på den frågan, vilket i och för sig inte behöver betyda att det inte går att, med bibehållen målsättning om ett uthålligt virkesuttag, marginellt öka avverkningarna i

skogen. Enligt vår bestämda mening skall ett ökat virkesuttag stimuleras fram och på så sätt bli ett värdefullt bidrag fill skogsbrukarens försörjning.

Vi delar den av statsrådet för en stund sedan uttalade förhoppningen att vi vid en förbättrad virkeskonjunktur skall kunna få fram mera virke. Skillnaden är bara att vi har tilltro till det marknadsekonomiska systemet i så måtto att en bättre konjunktur också kan föra med sig en stimulans i form av ett högre virkespris, medan ni från socialdemokratin med stöd av kommunisterna vill att vi skall lagstifta fram detta. Vi kommer att få skogsvårds-konsulenter löpande omkring i markerna för att se fill att ett rimligt uttag äger mm.

Jag vill i detta sammanhang också peka på något som för vår del är utomordentligt motbjudande, nämligen det förhållandet att det inte är tnöjligt för den enskilde skogsbrukaren att klara ut vad det föreliggande förslaget innebär för den egna fastigheten. Han vet inte vad förslaget kommer att betyda i praktiken för hans egen del. Det är, Svante Lundkvist, enligt vårt förmenande en allvarlig anmärkning mot ett förslag om att ta fram virke som i och för sig är lovvärt. Men var och en mäste kunna tolka det för sitt eget företags vidkommande, och det kan man inte.

Vi anser därför att regeringens förslag sannolikt inte medför något utökat virkesuttag men väl, som jag nyss sade, krångel, kontroll och byråkrati. Detta tycker vi är ett utomordentligt sällsamt bottennapp från den socialdemokratiska regeringens sida. Vårt synsätt pä frågorna kring avverkningsskyldigheten och gallringsskyldigheten har vi tillsammans med de andra borgerliga partierna utvecklat i reservation 1.

Obligatoriska skogsbruksplaner skulle också böra tillföras skogsvårdslagen enligt regeringens förslag, ett förslag som vi inte ställer oss bakom.

Skogsbruksplaner är i och för sig ett utomordentligt vikfigt instrument för en god skogsskötsel. En plan över fastighetens skogstillgångar och över de åtgärder av skogsvårdande karaktär som behöver göras är nära nog en nödvändighet för en skogsbrukare. Vad gäller skogsföretagen i allmänhet delar vi således helt regeringens uppfattning att varje fastighet behöver ha en sådan och att de mindre fastigheterna måhända kan nöja sig med en enklare förteckning över de åtgärder som är angelägna. Till skillnad från regeringen anser vi emellerfid att det är skogsvärdsstyrelsernas och skogsägarorganisationernas sak att stimulera till upprättande av skogsbruksplaner hos de skogsägare som fortfarande saknar sådana - och det gör tyvärr alltför många.

Det råder alltså inte delade meningar mellan regeringen och reservanterna i reservation 3 om värdet av skogsbruksplaner, men väl om huruvida de skall göras obligatoriska och om bestämmelser härom skall tillföras skogsvärdslagen eller ej.

Också reservation 4 från moderata samlingspartiet handlar om skogsbruksplanerna och om vad som kunde vara en fördelaktig gräns när det gäller den något enklare förteckning över skogsvårdande åtgärder som skall kunna ersätta den egentliga skogsbruksplanen.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. rn.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Vi har därför på grundval av en motion framfört att fastigheter med en årlig tillväxt understigande 200 m' skogsmark skulle ges möjlighet att upprätta denna enklare förteckning över skogliga åtgärder. Inte heller på denna punkt har vi i förhållande till regeringen avvikande mening, då propositionen innehåller förslag om sådan enklare förteckning för mindre fastigheter. Till skillnad från regeringen har vi dock föreslagit en gräns för vad vi anser vara större eller mindre fastighet i detta sammanhang. Kanske var det mest propositionens avsaknad av precisering pä den här punkten som gjorde det angeläget för oss att reservera oss.

En viktig del av propositionsförslaget är nytt förslag till lag om flygbesprutning över skogsmark. Regeringsförslaget är i ett mycket betydelsefullt avseende omöjligt att acceptera.

Moderata samhngspartiet kan inte tänka sig att frågan om dispenser från det generella förbudet helt lämnas till kommunernas avgörande. Visserligen förutsätter propositionen att skogsvårdsstyrelserna skall avgöra om besprutning skall ske eller ej på områden som ur kommunernas synpunkt inte är av intresse. Men då regeringsförslaget inte förutsätter att några närmare anvisningar skall lämnas för vilkas områden som skall tillåtas besprutas eller ej, är det inte säkert att det över huvud taget blir några områden för skogsvårdsstyrelserna att fatta beslut om. Främst av detta skäl har moderata samlingspartiet i den uppkomma situafionen yrkat avslag på regeringens proposition.

Jag vill gärna anknyta till den nyss avslutade debatten mellan jordbruksministern och en f. d. jordbruksminister, där jag noterade att Svante Lundkvist undvek att klargöra om han avsåg att förbättra villkoren, enligt mitt sätt att se, och ge större möjligheter att använda en för skogsbruket vikfig bekämpningsmetod eller om han inte avsåg att göra det. Det var kanske inte överraskande. Vi har nu i tidningarna fått redovisat hur det nuvarande systemet fungerar, och jag finner det oroande att endast 10 eller 15 % av dem som söker tillstånd till besprutning får sådant. Då är det ändå en ganska blygsam areal man ansökt om fillstånd för i förhällande till det behov som har anmälts. Jag tror inte att vi i kemikalieutredningen tog fel när vi bedömde behovet av att använda en vettig och rimlig metod för att komma till rätta med en eftersatt del av skogsbruket. Utgångspunkten var att man under ett eller annat år kanske kunde bespruta 150 000 hektar för att sedermera komma ner till 90 000 hektar och så småningom till ett betydligt mindre antal hektar. Då är de 20 000-25 000 hektar som nu omfattas av ansökan om besprutning en ytterst liten del. Det betyder bara att den eftersatta lövslybekämpningen i våra marker blir alltmer omfattande. Från den utgångspunkten tyckte jag att jordbruksministern var väl svävande i sitt svar. För moderata samlingspartiets del har vi tagit ställning/ör att använda den här metoden. Vi menar att så betydande säkerhetsföreskrifter för dess användning finns att vi mäste visa att vi är beredda att ta ansvaret för att låta skogsbruket få denna möjlighet. På den punkten var jag alltså besviken över att jordbruksministerns svar var så svävande.

Jag vill ställa en mera konkret fråga: Är det jordbruksministerns mening

att det nu framlagda förslaget skall få tillämpas så som det tillämpas av Nr 156 partivännerna i Värmland? Är det meningen att norra och västra Värmland, Torsdaeen den som bevishgen har utomordentligt stora och avsides belägna skogsmarker, 95 mai 1983

helt skall undantas från en rafionell och rikfig metod för lövslybekämpning? _

Det kommer att vara möjligt med jordbruksministerns nu framlagda förslag. Skogspolitiken Är det meningen att lagen skall få tillämpas på det mycket märkliga sätt som den tillämpas i år?

Det generella förbud som vi nu talar om tillämpas ju för första gången i år. För den skull kan det kanske sägas att underlaget för en utvärdering inte är tillräckligt. Vi kan nog ändå kosta på oss att göra en utvärdering, därför att den lag som nu kommer att gälla endast ett år och det förslag som jordbruksministern nu framlagt för riksdagen har den likheten att kommunerna kan använda sin näst intill vetorätt på ett sådant sätt att dét helt enkelt skadar ett effektivt skogsbruk. Det finns heller inte någon närmare anknytning mellan kommunernas beslutanderätt och de stora ekonomiska värden som de faktiskt sätter sig över. För den skull finns det enligt vår mening behov av en helt ny lag. Vi har följaktligen velat aktualisera det förslag som kemikaheutredningen för ett par år sedan framförde.

Regeringsförslaget innehåller i förhållande till nuvarande ordning en skärpning på en punkt. Det förutsätts nämligen att s. k. fickning, eller som det heter i propositionen selektiva bekämpningsmetoder, i fortsättningen inte skall vara tillåten.

Från mycket strikt tillämpad arbetarskyddssynpunkt har jag en viss förståelse för regeringsförslaget, men jag tycker ändå inte att det är acceptabelt. Enskild rot- eller stubbehandling, som det är frågan om, kan ju aldrig förekomma över större arealer. Tvärtom torde det främsta användningsområdet finnas hos de enskilda skogsbmkarna, där skogsbrukaren själv utför arbetet och således ensam är ansvarig för den eventuella risk som kan förekomma.

Med den inställning vi i moderata samlingspartiet har till kemisk lövslybekämpning är det närmast en självklarhet att också denna bekämpningsform skall vara tillåten.

I den motion moderata samlingspartiet väckt i anledning av denna proposition har vi utvecklat vår syn på ett effektivt skogsbmk. Det är alltså inte rätt, som Svante Lundkvist säger, att man inte kan utläsa vad partierna vill. Vi har i vår motion utvecklat ett program för ett effektivare skogsbmk. Vi anser att vi måste röja och vårda skogen, vi måste gallra, vi måste gödsla och vi måste dika. Vi måste också använda kemisk lövslybekämpning för att komma till rätta med ett eftersatt problem. Det kallar vi för ett skogsbmks-program, och det kan ni läsa mera om. Det är alltså klart felaktigt att säga att partierna inte presenterat hur man ser på det framtida svenska skogsbruket. Vi har gjort det.

Moderata samlingspartiets mening är att det är utomordentligt angeläget
att alla ansträngningar görs för att en stor produktion av virke av hög kvalitet
i de svenska skogarna kan äga rum. Härvidlag har vi också, som jag nyss
utvecklade, ställt oss bakom användning av kemiska metoder för att komma 49

4 Riksdagens protokoll 1982/83:156

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

till rätta med lövslyet.

Fru talman! Under förutsättning av bifall till reservationerna 1 och 3, som jag nyss berört, kommer de medel om 10 milj. kr. som i propositionen anslagits för att genomföra regeringens skogspolitiska program att vara obehövliga, varför vi i reservation 13 har yrkat avslag på denna anslagsframställning.

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 1, 3, 4, 5, 7, 9 och 13.

Det skulle, fru talman, vara lockande att ägna en enda minut åt en kommentar som John Andersson hade i en replikomgång med Sven Eric Lorentzon. John Andersson gjorde faktiskt gällande att det nog var litet si och så med lönsamheten i skogsbruket. Men för den självverksamme, sade John Andersson, går det ju ändå bra. Den där lilla dispyten illustrerar vad John Andersson menar med lönsamhet i skogsbruket. Som bäst, sade John Andersson, får man ersättning för sitt arbete - då har det gått bra. Det är ett mycket märkligt och samtidigt mycket avslöjande synsätt som John Andersson här ger kammaren till känna.

Jag tycker att vi skall klara ut det här. Är det inte så, John Andersson, att insatt kapital i skogen på något sätt måste förräntas? Det framgick av John Anderssons resonemang på den här punkten att ni inte har några som helst sådana krav. Har ni inte det - så säg det klart och redigt. Det hjälper inte att ha en sådan tillgång, som John Andersson t. o. m. hade varit ute på möten och bett att få gratis, om han bara fick ägna sig åt detta. Det räcker inte att bara ha ersättning för sitt arbete, om det går rikfigt bra.

Med den typ av hjälp som jordbruksministern alltså har för regeringens skogspolitik och som John Andersson gett uttryck för är det en fara för svenskt skogsbruk. I svenskt skogsbruk står vi bakom idén att det har stor ekonomisk betydelse. Då får det inte skötas med stöd av kommunister som inte har något lönsamhetskrav. Det kanske inte är farligt om t. o. m. regeringen tyr sig till moderata samlingsparfiets skogspolitik, även om jordbruksministern för en stund sedan varnade andra partierna för denna. Detta är en politik som tar sikte på ett effektivt skogsbruk. Det skall skötas, och det skall ge avkastning åt sina ägare, sina förädlare och nationen. Det är en bra skogspolitik som för fram till detta. Den vill vi jobba för.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 33 JAN FRANSSON (s) replik:

Fru talman! Arne Andersson i Ljung började med att beklaga att han inte hade lagrådsremissen tillgänglig på eftervintern när debatten började gå i gång ute i bygderna. Det är väl så, Arne Andersson, att vi som sitter i riksdagen brukar avvakta tills det kommer ett förslag från regeringen i form av en proposition. Jag tycker definitivt inte att det är en ursäkt för att Arne Andersson står för en reservation som innebär att han fortfarande inte förstått innebörden i den paragraf om gallringsskyldighet som vi föreslår.

Hans namn står på en reservation där det heter så här: "Skogsvårdsstyrelsen får i särskilda fall medge att röjningen ersätts med tidig gallring. Skogsvårdsstyrelsen har således med befintlig lagsfiftning möjligheter att uppnå det i propositionen avsedda syftet."

Det är fel, Arne Andersson. Det bestånd som redan har gått in i gallringsbar ålder kan man aldrig komma åt med röjningsplikten. Man kan väl läsa de handlingar man får, när det stundar till debatt.

Sen gör Arne Andersson, inte helt förvånande, en stor sak av att lönsamhet är viktig för den enskilde skogsägaren. Just detta, att skogen i första hand är till för den enskildes ekonomi, går ju som en röd tråd genom moderata motioner och reservationer. Icke ett ord om de människor som drabbas av arbetslöshet, exempelvis när skogsindustrin inte får råvara. Vi har här helt olika ideologiska uppfattningar. Vi socialdemokrater, Arne Andersson, sticker aldrig under stol med, att samhället måste ha det övergripande ansvaret för en vettig hushållning med den viktiga nationella resurs som skogen utgör.

När det sedan gäller skogsbruksplaner förstår jag Arne Anderssons dilemma, då han försöker sitta på tvä stolar samtidigt. Han både vill ha och inte vill ha skogsbruksplaner. Jag tror att det har sin grund i att han, liksom jag, träffar många skogsägare som tycker att det är ett rimligt krav som vi nu ställer. Jag har fullt förtroende för den tillämpning som skogsstyrelsen kommer att utforma med anledning av lagförslaget.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 34 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Arne Andersson i Ljung frågade mig om lönsamhetskravet. Jag sade i mitt replikskifte med Sven Eric Lorentzon att jag inte nonchalerar lönsamhetskravet.

För det första är jag helt medveten om att det råder mycket stora skillnader mellan skogsägare i södra och i norra Sverige. Jag vill erinra om att när skogspolitikens riktlinjer fastslogs 1979 hade vi i en motion ett krav pä ett skogsvårdskonto som skulle utjämna kostnadsskillnaderna mellan olika skogsägare beträffande skogsvården. Det finns verkligt stora skillnader på detta område. Men när diskussionen kommer in på frågan om räntan på skogsinnehavet måste jag få ställa en motfräga: Hur stor ränta skall skogsägaren ha på sitt skogsinnehav utöver den lön han har dä han awerkar sin egen skog?

Det var bra att Arne Andersson gav mig tillfälle till replik då han tog upp frågan om skogsbesprutningar. Där hade han en viss förståelse för arbetsmiljösynpunkterna då det gäller rätten att ficka skog. Jag vet inte om skogsarbetarna bara genom att Arne Andersson har förståelse för dem kommer att sända honom en tacksamhetens tanke. Att Arne Andersson ställer sig bakom ett förslag som möjliggör fickning kommer nog att göra att skogsarbetarna betackar sig för en sådan förståelse.

Då det gäller arealer som nödvändigtvis måste behandlas med kemiska bekämpningsmedel vill jag åter hänvisa till delrapporten från Sveriges lantbruksuniversitet. I den påpekas att det handlar om grovt räknat 33 000 hektar

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

som man anser lämpliga för behandling med kemiska bekämpningsmedel. Men även inom den arealen får man plocka bort en hel del genom att det inte är likartade förhållanden inom hela arealen.

Tydligen är det mycket små arealer som man kan säga att det finns behov av kemisk bekämpning för - de är så små att man kan klara av också dem manuellt.

Anf. 35 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Jo, jag replikerar gärna till John Andersson, och jag tycker det är rikfigt att diskutera den politik som ni företräder. Det framgår ju inte allfid i debatten att den nuvarande socialdemokrafiska regeringen för att den skall kunna föra sin politik är beroende av att kommunisterna ställer upp på deras sida- annars faller regeringen. Vi skall alltså föra resonemang om er politik och göra det här i kammaren; jag tycker att varje annat synsätt är ett dåligt synsätt.

Beträffande räntabiliteten, John Andersson, ligger det bra mycket i det något skämtsamt här tidigare framförda att John Andersson utber sig om att få ta hand om s. k. olönsamma skogsarealer. Det är en mycket listig tanke, John Andersson. Med det synsätt kommunisterna har är det nämligen det enda sättet att inte vara beroende av räntabilitetskravet. Då kan man vandra omkring och göra precis det uttag som man behöver för att kunna försörja sin familj. Men annars - om man förvärvar skog på helt vanligt sätt genom att gå till bank och be om pengar - är man beroende av att också få in de pengarna.

Jag förstår att John Andersson fakfiskt har satt i system och tänkt igenom detta att hans skogspolitik bygger på förutsättningen att man snällt och prydligt måste be om att få sin skogsareal - annars fungerar inte den politiken. Det är ett observandum för jordbruksministern att stödparfiet har den inställningen till detta ekonomiska kriterium för skogsbruket.

Jan Fransson har pekat på att också jag står bakom en reservation som han inte instämmer i. Han har gjort det vid två tillfällen fidigare i dag. Det är alldeles uppenbart att alla vi som står bakom den reservationen har samma synsätt. Det är alltså inte särskilt originellt att jag har det synsättet, och det bör kanske inte ge anledning till någon vidare utvikning.

Anf. 36 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Beträffande att vi skulle ställa upp för den politik som socialdemokraterna för: Jag har inte i förväg gett Svante Lundkvist någon fullmakt in blanko att jag skall ställa upp på alla förslag som han kommer till riksdagen med. Och jag tror inte heller att regeringen skulle falla om jag i jordbruksutskottet skulle medverka fill att något av hans förslag inte skulle gå igenom - jag kan inte tro att det skulle få sådana konsekvenser.

Jag vet att det finns också kommunister som har skogsmark och som kanske gått till samma bank som Arne Andersson i Ljung går till om han skall köpa ett skogsskifte. Därvidlag tror jag inte att det är någon skillnad.

Vad jag vill få fram är att om man avverkar skog och får pengar över till

skogsvård oeh sedan får bidrag fill skogsvård osv., dvs. har en rejäl ersättning för det jobb man lägger ned på skogsmarken, måste min fråga fill Arne Andersson bli: Hur mycket utöver detta skall vara s. k. jordränta för att det skall vara till fyllest?

Det finns så många underliga sätt att räkna ut lönsamheten i skogen på. Om man har följt med i tidningen Land under några år har man sett exempel på många olika sätt att räkna härvidlag. Det är nästan en omöjlighet att över huvud taget föra en debatt om lönsamhet, eftersom det finns så många olika sätt att räkna på.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 37 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Det finns inte många olika sätt att räkna på. Det gäller om skogsbruket skall fillåtas betala sin egen kapitalkostnad eller inte. Och eftersom jag nu har fått reda på att det finns kommunister som lånar pengar på samma sätt som jag vill jag säga: Fråga dem vilket lönsamhetskrav de behöver - de kommer att kunna svara. Sedan kan ni ha en liten kul debatt i det kommunistiska partiet om lönsamhetsfrågor.

Anf. 38 Jordbruksminister SVANTE LUNDKVIST:

Fru talman! Jag är medveten om att jag redan tagit kammarens dyrbara tid i anspråk och förstår att jag inte kan replikera alla de inlägg som kan komma att göras. Det var ändå ett par frågor direkt riktade till mig från Arne Andersson i Ljung som jag mäste kommentera. Arne Andersson frågade varför vi ordnade en presskonferens innan vi inför offentligheten redovisade det slutgiltiga förslaget. Långt innan det över huvud taget fanns något material började rykten spridas om vad regeringen eventuellt tänkte föreslå, och det drev hela debatten pä sned och gjorde det nödvändigt för oss att informera om huvuddragen i våra ambitioner och våra motiv.

Arne Andersson redovisar att man från lagrådets sida har sagt att införandet av avverkningsskyldigheten på detta område är en nyhet, vars principiella betydelse bör betonas. Det är riktigt att det sägs så från lagrådets sida. Det hade ändå varit värdefullt om Arne Andersson hade läst en mening till. I nästa mening står det nämligen så här: "Frän de synpunkter som lagrådet har att beakta ger en sådan skyldighet i och för sig inte anledning till erinran." Det hade varit klarläggande att ha läst den meningen.

Till sist ville Arne Andersson att jag redan nu skall ta ställning till de olika beslut som har fattats i länsstyrelserna om besprutning. Jag vill då säga att eftersom det i det här sammanhanget finns en besvärsrätt och de här frågorna kan hamna pä mitt bord, skulle det vara i hög grad olämpligt om jag nu skulle uttala förutfattade meningar om de beslut som länsstyrelserna fattat. I händelse av besvär måste jag ju pröva de olika besvärsärendena.

Jag vill rent allmänt till Arne Andersson säga att av den diskussion vi tidigare fört har det framgått klart och tydligt att centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna har samma inställning till restriktiviteten på den här punkten. Vad som gjorde mig så förvånad var att man kunde förena sig med moderata samlingspartiet i fjol och att moderata samlingspartiet kunde

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

förena sig med centern och folkpartiet. Upplösningen skedde ju i år.

Att vi sedan kritiserar beslutet från utgångspunkten att det skapar osäkerhet har jag redan tidigare motiverat.

Anf. 39 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Beträffande den senast framförda synpunkten, om det skall vara restriktivitet eller inte, sä är det alldeles uppenbart att det är en stor principiell skillnad mellan att företräda en tillståndslinje med starkt restriktiva inslag och att företräda en förbudslinje med möjligheter till dispenser. Vi gick, för att få någon lösning pä frågan i fjol, tillsammans med mittenpartierna med på att lägga fram ett förslag till riksdagen. Vi hyste långt större förväntningar beträffande dispensmöjligheter än vad den hantering som just nu pågår ger anledning till. Vi är mycket besvikna över förslaget. Vi är närmast tacksamma för att Svante Lundkvist gett oss detta tillfälle att komma ifrån ett så dåligt förslag som det vi har medverkat till. Vi sticker inte under stol med att vi tycker att det känns skönt.

När det gäller tillgängligheten till lagrådsremissen gagnar det inte saken så mycket att tala vidare om det. Presskonferensen var alltså tillkommen för att skingra ryktesspridning - det var väl sä jordbruksministern sade. Vi har tidigare i dag fått kritik av Jan Fransson, en partivän till jordbruksministern, för att vi inte visste tillräckligt mycket om vad presskonferensen gällde. De här två synpunkterna sammanfaller inte tillräckligt väl. En av anledningarna till att debatten möjligen har förts pä felaktiga grunder är att vi bara hade ett par A 4-sidor från en presskonferens att utgå från. Från de förutsättningarna förde vi debatten.

Sedan finns det vissa saker som är anmärkningsvärda, men det får väl konstitufionsutskottet uttala sig om nästa är vid granskningen av regeringens handläggning. Var det formellt riktigt att föredragning - som det står -förekom i lagrådet under tiden 10-18 februari i år? Det står också vilka herrar, här närvarande, som gjorde föredragningen.

Vi fick tillgång till lagrådsremissen den 21 februari, alltså några dagar efter det att föredragningen var klar, och vi tycker därför att vi var illa underrättade! Men eftersom det fanns förutsättningar för att vi skulle bli bättre underrättade än vi blev vill vi inte ta emot kritik för att vi var illa underrättade!

Vi var kanske dåligt underrättade, men vi vill inte ha ovett för det här i kammaren. Det var regeringen som satt på det tillgängliga materialet! Detta är ett ojust spel, och vi vill gärna undanbe oss att bli indragna i det.

Anf. 40 KERSTIN ANDERSSON (c);

Fru talman! När vi i dag debatterar skogspolitiska åtgärder m. m. skall vi komma ihåg att bakgrunden för regeringsförslagen är den rapport om Politik för skogsnäringen som en arbetsgrupp i socialdemokratiska partiet lade fram i april 1978. Förslaget gick ut pä att vi måste ha en planerad hushållning för skogsnäringen under samhällets ledning eller, som en tidningsrubrik sammanfattade förslaget: "Staten måste ta makten i skogen"".

Med utgångspunkt i denna skogsrapport har socialdemokraterna, och i synnerhet vissa fackförbund, bedrivit en kampanj mot privata skogsägare på ett osakligt och osmakligt sätt. Det har gjort att alla aktiva skogsägare, som har skött sina skogar efter de biologiska och ekonomiska grunder som skogsvårdslagen avser, känner sig oroliga och därför har framfört skarpa protester. De har t. o. m., när den första lagrådsremissen kom, gått ut i demonstrationer. Och det skall mycket till för att dessa grupper skall göra det!

Det har från många häll nästan blivit hets mot folkgrupp när det gällde att skylla alla problem i skogsindustrin pä det privata skogsbruket. Både Jan Fransson och jordbruksministern har betonat det ansvar som de enskilda skogsägarna har. Hade de överavverkat pä det sätt som domänverket och en del skogsbolag har gjort, hade vi inte haft den virkesreserv som är nödvändig för att ha en uthållig, hög och värdefull skogsavkastning. Riksdagens revisorer har uppmärksammat just att domänverket har överavverkat. Kunde man inte ställa samma krav på domänverket vad gäller ansvar som socialdemokraterna nu ställer pä de privata skogsägarna?

Man har någon gång skyllt den brist pä vedråvara som uppstått pä "penninghungriga skogsägare". Man har ljugit och sagt att skogsägare haft 50 % förtjänst på massaved, när det väldigt många gånger i stället var sä att de fick lägga till pengar för att gallra och få ut massaveden. Ett antal skogsägare i min hemtrakt erbjöd pappersbruksarbetarna att få gratis massavedsråvara om de bara avverkade och sålde den. Men det kom

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

ingen

Det påstods också att den amerikanska flisen var så mycket billigare än den svenska att man borde köpa den i stället. Men när domänverket importerade av denna, förlorade verket över 60 milj. kr. då flisen senare såldes.

Sä sent som i nr 7 av LO-tidningen i är säger Pappers ekonom Claes Hellgren:

"Vi gratulerar Svante Lundkvist till att ha hittat ett tekniskt mycket bra och rättvist system. Samtidigt är vi besvikna över att ett sä bra system utnyttjas så dåligt. Vi har sagt att avverkningskontot skall vara räntelöst. Det skulle öka den ekonomiska effekten 4-5 gånger. Vi hade också velat ha en 5-procentig avgift i stället för de 2,5 % av skogsbruksvärdet, som förslaget innebär. Regeringen borde tagit i hårdare nu när man hittat ett bra system."

Det var detta av Pappers så lovprisade system som lagrådet och en massiv opinion fördömde, så att regeringen tog tillbaka förslaget om avverkningskonton - och det skall den ha all heder av - och ändrade andra delar. Lagrådet skrev bl. a. att det innebär ett betydande ingrepp i den enskildes näringsutövning och närmast innebär en utökad vanhävdslagstiftning. Sedan kom ett tillägg, som jordbruksministern nyss betonade, men i själva motiveringen till paragrafen talar man om vad man i stället ville ha.

Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund anser att den nu gällande skogsvårdslagen fungerar bra, och skogsvårdsstyrelsens chef ansåg - åtminstone enligt tidningsartiklar - att man nu hade fått tillräckliga

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

instrument för att komma åt försumliga skogsägare. Centern yrkar därför avslag pä förslaget om avverkningsskyldighet i utskottsbetänkandet och bifall till reservation 1 med Einar Larsson, centern, som första namn, liksom avslag på förslaget om obligatoriska skogsbruksplaner, där jag yrkar bifall till reservation 3.

Skogsbruksplaner är värdefulla som hjälpmedel för skogsägarna - därför skaffar sig fler och fler dem frivilligt. Det har ju varit svårigheter att få hjälp till alla som frivilligt vill skaffa skogsbmksplan. Därför måste det vara bättre att fortsätta att stimulera dem som vill göra det och inte tvinga andra - i synnerhet som det måste vara svårt att förverkliga ett sådant krav under den tioårsperiod som man angett.

När det gäller skogsbespmtningen har den förra regeringen lagt fram ett förslag till lag som nyss trätt i kraft, där länsstyrelsen har det övergripande ansvaret men där kommunerna har stort inflytande. I propositionens förslag fattas dispensbesluten av kommunfullmäktige och kan endast överklagas genom kommunalbesvär. Det mäste för den enskilda människan kännas som rättsotrygghet. Jag yrkar därför bifall till reservation 6.

Skogsägarna känner sig mycket oroliga, inte minst med anledning av alla de förslag som kommer frän Skogs-, Pappers- och Träindustriarbetareför-bunden om framtida skogsbeskattning, som skulle innebära att man inte kan ta tillräcklig hänsyn till den individuella skogsfastigheten. Vad skogsägarna och skogsindustrin behöver är lugn och ro. Vi kommer alltid att få uppleva att det vissa år kan vara svårare att få fram skogsråvara beroende pä väderiek och andra icke påverkbara orsaker. Det är något man måste ta hänsyn till i en näringsgren som är så beroende av naturen som skogsbruket är. Låt oss därför hellre uppmuntra och samsas om en för alla parter gynnsam och långsikfigt inriktad skogspolitik än att fortsätta med en smutskampanj mot enskilda skogsägare. Sverige har, som Anders Dahlgren tidigare påpekat, de lägsta priserna för virkesrävara i de virkesproducerande länderna i Europa och har samtidigt de strängaste naturvårdsrestriktionerna. Även skogsindustrin måste ta sitt ansvar för att i tid få den virkesrävara de behöver och vara beredda att betala för den.

Fru talman! Centern vill arbeta för en god skogspolitik där hänsyn tas till naturvård och rennäring utan hot om mer tvång och mer byråkrati och nya beskattningsformer.

Jag yrkar bifall till reservation 10 oeh i övrigt till de reservationer som centern stöder och som har Einar Larsson som första namn.

Anf. 41 GUNNAR OLSSON (s);

Fru talman! Jan Fransson har i sitt inlägg tidigare i dag berört de två avsnitt i betänkandet som avser avverkningsskyldigheten och kravet på obligatoriska skogsbruksplaner.

Jag skall i mitt anförande kommentera skogsbesprutningarna - så som vi ser pä den frågan från mitt partis sida - och så skall jag säga något om de fem reservationer som är fogade till betänkandet och som rör just skogsbrukets kemiska lövslybekämpning. Därmed bemödar vi oss inom mitt parti om att

beröra propositionens verkliga innehåll, något som tyvärr inte kan sägas att alla har gjort som företrätt borgerligheten i dag.

Våra förslag i fråga om kemisk lövslybekämpning följer den konsekventa inställning till de här frågorna som vårt parti haft alltsedan valrörelsen 1979, då vi slog fast att kommunen skall ha möjlighet att totalförbjuda användningen av lövbekämpningsmedel inom de områden som kommunen själv bestämmer.

Kommunen får med andra ord en vetorätt att, om man sä vill, totalförbjuda användningen av kemiska medel inom hela kommunen.

Det blir alltså ett totalförbud på de områden kommunen så beslutar om, och här kan ingen markägare, vare sig bolag eller enskild, söka dispens.

Förslaget innebär att förbudet gäller även inom övriga områden i kommunen, men i fråga om dessa områden får skogsvårdsstyrelsen möjlighet att medge undantag från spridningsförbudet.

Den här lagen kommer, om nu riksdagen följer propositionen, att träda i kraft - som har sagts här i dag - den 1 januari 1984.

Vi har hållit en rak kurs alltsedan 1979. Vi vill delegera beslutsfattandet till kommunerna och ge dessa möjlighet att, om de sä vill, besluta om totalförbud för varje hektar skogsmark som ligger inom kommungränsen.

I dag har vi ett förbud med dispensrätt, vilket gäller för alla marker, och i de fall dispensansökningar från förbudet inges skall dessa prövas och avgöras av länsstyrelsen.

Behandlingen av eventuellt inkomna dispenser kommer fr. o. m. årsskiftet att flyttas över från länsstyrelsen till skogsvårdsstyrelsen.

Vi ger nu kommunerna mandat att fatta beslut i den här frågan. Det tycker jag är riktigt.

Vi är inom vårt parti motståndare till att kemiska medel skall få användas inom såväl skogs- som jordbruket. Det är en linje som säkert kommer att följas också med den nya lagen.

Den kommunala demokratin är bland det finaste vi har, och med det förslag som regeringen lagt fram visar vi i handling vad vi menar med kommunal demokrati och ett decentraliserat beslutsfattande. Det känns bra, tycker jag. Och sedan bevisar vi också att vi inte svajar i den här frågan, utan håller en rak kurs.

Hade vi inte haft tilltro till att fullmäktigeledamöterna skulle kunna ta de här besluten, så hade förslaget aldrig blivit utformat så som det blev.

Fru talman! Av de 16 reservationer som är fogade till betänkandet handlar 5 om skogsbesprutning.

Vill man göra en kort summering av vad de fem reservationerna går ut på kan man säga att centern och folkpartiet anser att det är bra som det är. Man förklarar sig i stort sett nöjd med det beslut riksdagen fattade våren 1982 och den lag som trädde i kraft den 1 januari i år, som inte innebär en förbudslag -märk det! - utan en dispenslag, där länsstyrelsen handhar dispensgivningen.

Moderaterna å sin sida vill att skogsvårdsstyrelsen skall ge kommunerna anvisningar om vilka områden kommunerna tänker undanta från dispens-

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

möjligheter, medan vänsterpartiet kommunisterna, som John Andersson här tidigare har framhållit, vidhåller sitt gamla krav pä ett totalförbud.

I fråga om den lagstiftning vi nu har, som trädde i kraft den 1 januari i år, delar vi socialdemokrater jordbruksministerns uppfattning att lagstiftningen inte ger kommunerna ett tillräckligt starkt inflytande över medlens användning i skogsbruket.

Dessutom ger lagen, med dess vittgående dispensmöjligheter, utrymme för godtyckliga bedömningar. Detta leder till betydande osäkerhet, vilket helt förtigs i reservationerna från centern och folkpartiet. Genom det förslag som nu presenteras garanteras ett totalt lekmannainflytande över beslutet om vilka områden totalförbudet skall gälla.

I reservation nr 7 reagerar moderaterna i utskottet mot att regeringens förslag innebär långt gående möjligheter för kommunerna att utnyttja sin vetorätt. I den moderata reservationen kan man spåra ett missnöje med såväl nu gällande lagstiftning som den av regeringen föreslagna lagen.

I moderaternas reservation blir aldrig klart utsagt huruvida man inom detta parti är för eller emot användning av kemiska medel i skogsbruket. Nu har Arne Andersson här i dag talat klartext. Han sade: Vi har tagit ställning för användning av kemiska medel inom skogsbruket. Det är kanske inte sä omotiverat, när man ibland i pressen ser rubriker som talar om moderata samlingspartiet som ett sprutparti.

Vi anser inom vårt parti, att den principiella utgångspunkten för en lagstiftning på det här området måste vara att kemiska medel skall användas i så begränsad utsträckning som möjligt inom skogsbruket. Det är därför vi framhärdar sä starkt i att lagen bör utgå från ett generellt förbud mot spridning av kemiska bekämpningsmedel i skogen.

Vpk har i anslutning till propositionen presenterat, som Jan Fransson sade här tidigare i dag, en mycket välskriven motion, innehållande många för skogsbruket väsentliga sakuppgifter.

När det sedan gäller förslaget till lag om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark vidhåller vpk det tidigare frän partiet framställda lagförslaget, vilket innebär ett totalförbud. Här föreligger alltså över huvud taget inga möjligheter att söka och erhålla dispens från förbudet, som skall gälla all skogsmark.

Av främst arbetarskyddsskäl anser vi inom värt parti, att det generella förbudet även skall omfatta fickning och andra s. k. selektiva bekämpningsmetoder, men att det även här bör finnas möjlighet att medge undantag från det generella förbudet.

Vad slutligen gäller rennäringen, som nämnts här och som berörs i reservation nr 10, är väl alla eniga om nödvändigheten av att skydda rennäringens intressen. Det finns redan i nu gällande lag anvisningar som omfattar bl. a. riktlinjer för länsstyrelsernas bedömning av om spridning skall fä ske över område där renskötsel bedrivs.

Här kan jag då hänvisa till den nya skogsvårdslagen, som antogs av riksdagen 1979 och som trädde i kraft den 1 januari 1980.1 motiveringen sade departementschefen att skogsnäringen skall verka i samspel med andra

samhällssektorer och att i enlighet därmed hänsyn skall tas bl. a. till      Nr 156
rennäringen. Vi har alltså tagit hänsyn till rennäringen i och med att vi antog     Torsdaeen den
den nya skogsvärdslagen.                                                             26 maj 1983

Det bör nu i första hand ankomma pä berörda myndigheter att. i samråd _____

med rennäringens utsedda representanter, ta ställning till på vilket sätt Skogsnolitiken kontakterna mellan rennäringen och skogsnäringen fortsättningsvis skall bedrivas. Vi skall inte här från riksdagen gå in och detaljreglera dessa kontakter. Det måste gä att finna former för ett fortsatt effektivt samrådsförfarande, utan något särskilt initiativ från riksdagens sida.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka avslag på reservationerna 6, 7, 8, 9 och 10 och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 42 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Gunnar Olsson var mycket stolt över den socialdemokratiska kursen. "Vi svajar inte", sade han, "vi har haft en rak kurs sedan 1979." Det var alltså en villkorad rakhet, vill jag påstå. Om det nu är att svaja eller inte att Grethe Lundblad och f. d. ledamoten av kammaren Åke Wictorsson alldeles före 1979, i varje fall. i kemikalieutredningen hade den uppfattning som vi moderater i dag för fram som ett alternativ till regeringens förslag - det framgick inte av Gunnar Olssons anförande. Efter 1979 har ni inte svajat, och det är väl gott och väl. Men konstigare är alltså inte det förslag som vi nu för fram här i kammaren än att tvä värderade ledamöter i det socialdemokratiska partiet, som vi känner utomordentligt väl. var med på ett enigt betänkande frän kemikalieutredningen om hur vi skulle ställa oss till lövslyhantering-en.

Det är alldeles uppenbart att ingen kan ha förutsett - allra minst de nämnda ledamöterna - att även ett annat förslag skulle tillämpas såsom nu sker i Värmland. Men vi har mycket lagstiftning som på ett eller annat sätt begränsar kommunernas möjligheter och kompetens. En av de viktigare delarna i vårt förslag kanske är, Gunnar Olsson, att har man något närmare preciserat vad som ur kommunens synpunkt är att hänföra till sådana områden som skall undantas frän besprutning, då får också den besvärsrätt som ni har i ert förslag någon praktisk innebörd. Då kan, om man gör som i Värmland, ett vanligt kommunbesvär innebära att kommunen har överskridit sin kompetens. Då blir det med andra ord icke bara ett formellt besvär, utan det blir också ett besvär i sakfrågan. Det vore intressant att höra hur Gunnar Olsson tänker sig att ett besvär i praktiken skall gå till - om det har någon praktisk betydelse eller om det är ren kosmetika som ni har tillfört ert lagförslag.

Jag vet inte varför vår reservation om slybekämpningen var så svårtolkad
att Gunnar Olsson säger att det är först här i dag som han har fått reda på
vilken uppfattning vi står för. Det var väl inte så bra med läskunnigheten i det
fallet. Dessutom har vi stått för denna uppfattning vid inte mindre än tre
tillfällen under lika många år. Det är alltså inte någon hemlighet att vi står för
uppfattningen att skogsbruket behöver använda kemisk lövslybekämpning.
Jag sade i en replik alldeles nyss att vi menar att en restriktiv linje i fråga om 59

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

tillämpningen är till fyllest för att motverka den oro som allmänheten känner men öppnar möjligheter för skogsbruket att använda en vettig metod, till skillnad från den förbudslag med möjligheter till dispenser som vi nu har. Det visar sig ju nu i dagarna att den förbudslagen inte fyller måttet. Den ger inte de möjligheter som skogsbruket behöver - det är skillnaden.

Anf. 43 JOHN ANDERSSON (vpk) replik;

Fru talman! Det skall inte bli någon större strid mellan Gunnar Olsson och mig i den här repliken. Men eftersom Gunnar Olsson vitsordade att vi från vpk hela tiden krävt ett totalförbud, som vi också har följt upp med en reservation till detta betänkande, vill jag ändå säga några ord.

Våra argument för den ståndpunkten är ju väl kända. Lika bekant är att vi i andra hand ansluter oss till det förslag som regeringen nu lägger fram.

Jag vill ge Gunnar Olsson rätt i att enligt nu gällande lag tar tydligen inte länsstyrelsen den hänsyn till kommunernas beslut som man ändå försökte ge sken av när den förra lagen antogs. Inte i själva lagtexten men i motiveringen i betänkandet skrev man ju mycket hårt när det gällde principen om hänsyn till kommunens åsikt. Jag måste ge Gunnar Olsson rätt i att vi i detta sammanhang har exempel från Norrbotten; där har man pä mänga håll helt gått emot kommunernas uppfattning.

När det gäller rennäringen är jag också med pä en reservation. Det är mycket möjligt att man kan finna andra former för att gä rennäringen till mötes i den här frågan.

Jag kan bara konstatera att enligt den lag som antas kommer efter den 1 januari rennäringens intressen att behandlas vid minst tre olika myndigheter, nämligen kommunerna, skogsvårdsstyrelsen och produktkontrollnämnden, om denna äter skall ta sig an rennäringens intressen. Jag vill bara erinra om att produktkontrollnämnden har beslutat att upphöra med att befatta sig med rennäringens intressen och hänskjutit detta till länsstyrelserna. I propositionen sägs nu att detta åter skall tillbaka till produktkontrollnämnden. Vi får väl se om det går att finna former för att tillvarata rennäringens intressen. Från rennäringens sida är man missnöjd med att det inte kom med i lagstiftningen.

Anf. 44 GUNNAR OLSSON (s) replik:

Fru talman! Arne Andersson i Ljung berörde den utredning där vi från vårt parti var representerade av Grethe Lundblad och Åke Wictorsson, som Arne Andersson nämnde. I det pressmeddelande som gick ut efter den kompromiss som nåddes i utredningen sägs kort och gott att vi måste med kraft bekämpa kemikaliesamhället och sätta stopp för ett system där man sprider ut en massa kemikalier i naturen utan att känna till de långsiktiga konsekvenserna. Detta ställde sig majoriteten i utredningen bakom. När jag har studerat läns- och lokalpress, och även rikspress, har jag uppfattat att man för detta resonemang ute i mötesverksamheten i andra partier. Men när förslagen kommer upp här i kammarenstår man inte alla gånger för dem. Det våren kompromiss, Arne Andersson, och pressmeddelandet är en spegelbild

av denna kompromiss.

Man har åberopat Värmland. Dispensansökningar i värt län kommer att behandlas på precis samma sätt. De dispensansökningar som avser den kommande besprutningssäsongen är redan avklarade och beslutade i länsstyrelsen. Det är förmodligen sista gängen länsstyrelsen får med detta att göra, för efter dagens beslut kommer ärendena att flyttas över till skogsvårdsstyrelsen.

Vad som har hänt i de olika länsstyrelserna i fråga om olika partikonstellationer skall jag inte gå in på här, men det är rätt intressant att studera hur man från olika partier-1, o. m. sådana som vill profllera sig som miljöpartier - har uppträtt just vid behandlingen av de inkomna dispensansökningar-

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

Anf. 45 ARNE ANDERSSON i Ljung (m) replik:

Fru talman! Gunnar Olsson hade vänligheten att läsa några rader ur det pressmeddelande som lämnades när kemikalieutredningen lade fram sitt förslag om lövslybekämpningen. Det var bra, för det illustrerar alldeles riktigt hur allvarligt vi ser pä kemikalieanvändningen. Vi menar att man måste vara restriktiv, men att skogsbruket i detta fall för att vara ekonomiskt och framgångsrikt är beroende av denna metod.

Efter de av Gunnar Olsson upplästa raderna lämnade trots allt utredningen det förslag som moderata samlingspartiet nu har lagt fram här i kammaren -konstigare är inte vårt förslag. Det var en värdefull komplettering Gunnar Olsson gjorde åt mig, och jag tycker att han skall ha en eloge för det, men den stöder sannerligen inte hans tanke!

Anf. 46 GUNNAR OLSSON (s) replik:

Fru talman! Skillnaden mellan vår inställning till detta problem och moderata samlingspartiets ligger i att Arne Andersson, som företräder moderaterna här i kammaren, säger att de accepterar kemiska medel i skogsbruket. Han talar t. o. m. om avlägsna trakter i västra och norra Värmland, där han skulle kunna tänka sig att sådana används. Men det finns inga sådana skogstrakter i de områden som Arne Andersson hänvisar till. Vi vill däremot ha bort användningen av kemiska medel i skogsbruket. Vi vill ha en manuell, mekanisk hantering, inte minst med hänsyn till den höga arbetslöshet som råder. Där har vi skillnaden, och våra resp. partier kan aldrig förenas i denna fråga.

Förste vice talmannen anmälde att Arne Andersson i Ljung anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 47 HANS WACHTMEISTER (m):

Fru talman! Som en röd träd genom hela den proposition som vi här behandlar går misstroendet från statens sida mot skogsägarna. Storebrorsmentaliteten, oviljan att låta någon enskild bestämma över sin egendom, kan väl tas som ett utslag av samma företeelse. Det sunda förnuft som vår

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

ungdom, och äldre skogsmän med för den delen, efter utbildning vid våra skogsbruksskolor gett en praktisk tillämpning i våra skogar vill socialdemokraterna nu knuffa åt sidan för att ersätta det med lagparagrafer.

Om man vill ställa saken riktigt på sin spets skulle man kunna påstå att det vore lika gott att pä en gång slopa all skoglig utbildning, eftersom kunskaper och århundradens erfarenheter ändå får ge vika inför mer eller mindre löst grundat tyckande att vissa åtgärder inte står i överensstämmelse med regeringens syn. Vi känner igen det socialistiska samhället, med dess övertro på paragrafer och teknik - och oförmåga att inse att industrialismen får rätta sig efter de naturens grundlagar som ingen politik rår pä.

Jag har uppriktigt sagt litet svårt att förstå hur vår saklige och kunnige jordbruksminister kunnat låta ett lagförslag så fullt av brister komma fram, men vi får väl skylla på dåliga rådgivare, som influerats från sådant häll där man nästan verkar panikslagen inför den råvarusituation som man själv genom överetablering varit med om att driva fram.

Vi har hamnat i ett besvärligt läge. men jag är ingen pessimist. Jag tror att vi kan lösa problemen, bara vi har klart för oss att vi mäste tänka och handla pä lång sikt. Vår massaindustri arbetar tyvärr inte med eukalyptusarter med 8 års omloppstid, utan med nordiska träslag med omloppstider pä mellan 70 och 150 är. Därav följer att det tar mänga år att ställa till rätta vad vi i hastigt mod kan ha gjort fel i vår skogsvärd.

Det långsiktiga skogsbruket har både goda och dåliga är. Dåliga år kan man låta yxan vila, med undantag för den huggning som under alla omständigheter måste ske för att man skall få fram pengar till de fasta omkostnader som tyvärr belastar alla fastigheter. Goda är kanske man överavverkar en aning. Det är just detta som ger skogsbruket en så värdefull ekonomisk ryggrad. Men plockar vi undan en kota - förhindrar vi valfriheten -är också ryggraden borta. En kota må väl gå an, men blir det flera slutar det hela lätt i katastrof.

Vi har på många håll för lågt virkeskapital. Det måste ökas genom att man avverkar mindre. Vi drabbas av stormskador och insektshärjningar. Också det mäste kompenseras genom mindre avverkning.

Vår egen hädanfärd kan vi inte påverka, men vi kan underlätta för de efterkommande att ta vid. Staten gör dock tvärtom allt för att försvära generationsväxlingen, något som sannerligen blivit tydligt efter den senaste fastighetstaxeringen. Det enda vi äldre kan göra är att spara ytterligare virkesförråd, så att det finns kapital för åtminstone en del av arvsskatten.

Allt det här slås sönder av tvängsvisa avverkningar. Det måste vara skogsproduktionen på längre sikt - olika kalamiteter, vartill jag då också hänför skatteuppgörelser, inräknade - som avgör industrins kapacitet, inte tvärtom. Man frågar sig: Är ingreppen i skogsägarnas ekonomiska frihet ett led i en kommande socialisering? Är förmyndarstaten, varje sann socialists hetaste önskedröm, genom sin funktionssocialisering ett förebud till en reell socialisering? Om man på socialdemokratiskt håll tror att det förstatligade jordbruket automatiskt skulle innebära en mönstergill skötsel, som löser alla problem, må det vara nog att hänvisa till riksdagens revisorers yttrande med

anledning av verkställd granskning av domänverket, publicerad som förslag Nr 156

nr 12 till årets riksmöte. Jag skall inte här ta upp domänverkets affärer, men Tnrsdapen den

en slutsats av revisorernas granskning är att statligt ägande ingalunda är 9 • igo-?

någon garanti för god skogsvård. Inte ens det skatteprivilegierade domän- __

verket har ju kunnat klara den saken. Skogspolitikett,.

Därmed yrkar jag bifall till reservation nr 1.

Jag nämnde i början av mitt anförande något om det meningslösa i utbildning, när kunskaper ändå får ge vika inför löst grundat tyckande. Det var propositionens avsnitt om skogsbespmtningen som jag därvid hade i tankarna. Jag kan försäkra att jag själv inte kommer att gråta några tårefloder om lövbekämpning med kemiska medel försvinner. På den förvaltning som jag står för får inte heller förekomma några kemiska preparat. Det är främst av botaniska skäl - det innebär en utarmning av floran. Dessutom tillmäter jag lövet ett inte negligerbart värde; löv är granens moder, skulle man kunna travestera de gamla landskapslagarna.

Men förhållandena är olika, och när kemikaliekommittén kom med ett praktiskt, lätt användbart förslag, ter det sig närmast stötande att vetenskapens rön där åsidosätts utan vidare, bara därför att de inte står i överensstämmelse med regeringens syn på saken. Vad tjänade då hela utredningen till?

Det är att beklaga att de selektiva bekämpningsmetoderna inte kommer att vara tillåtna. Ett generellt tillstånd därtill hade såväl ur administrativ som arbetsekonomisk och botanisk synpunkt löst de flesta problemen i detta sammanhang.

Sä några ord om rennäringen, där Tore.Nilsson och jag tillsammans har väckt en motion, nr 2328, som föranlett en reservation, nr 10. Det kan onekligen synas egendomligt att jag som medmotionär. och som därtill i utskottet suttit pä ärendet, inte är med bland reservanterna, och jag vill här förklara varför.

Efter utskottsbehandlingen anmälde jag reservation, men sedan Jan Fransson för socialdemokraternas räkning fällt ett uttalande - jag har glömt exakt hur det löd - av innebörden att det är självklart att vi på olika sätt skall underlätta de renskötande samernas näringsfång, så bedömde jag hans och socialdemokraternas uttalande som så positivt för den anda vari rennäringens problem i fortsättningen skall handläggas att jag inte fann någon anledning att vidhålla reservationskravet. Man kan också peka pä vad Gunnar Olsson alldeles nyss sade, nämligen att kravet på rennäringens omnämnande redan står i den skogsvärdslag som nu gäller.

Man kan knappast hävda att utskottet skulle ha gått förbi rennäringen, när
frågan har behandlats på i det närmaste två sidor i betänkandet. Jag kan väl
hälla med om att tillgodoseendet av rennäringens intressen via lagstiftning
om hälso- och miljöfarliga varor inte är den enklaste vägen att gå, men att
driva den lilla detaljen fill reservation är knappast av nöden påkallat. Jag
tycker därför att det missnöje med behandlingen av motionen som John
Andersson här nyss omnämnde att han kommit i kontakt med bland samerna
inte är helt befogat. Jag tyckte att det kunde gå med det beslut som vi har 63

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

fattat i den här frågan, eftersom vägen över lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall beträdas i första hand, enligt propositionen. Den meningen tolkar jag så, att möjligheter finns att vid behov ta en annan väg utan tidskrävande lagändring - om man vill, är det kanske säkrast att tillägga.

Jag måste beklaga att det ibland förefaller som om det vore litet si och så med den goda viljan hos höga vederbörande. Som kammarens ledamöter torde ha lärt sig av en strid vykortsflod under höstsessionen finns det något som heter fjällnära skogar, varibland Kirjesålandet i Västerbotten anses särskilt värdefullt. Det har pä något vis kommit i skymundan vid länsstyrelsens planering. För området gäller avverkningsstopp, som visserligen är tidsbegränsat men som förhoppningsvis måtte kunna förlängas.

Kirjesålandet är bara en detalj i de fjällnära skogarna, men vad som i anslutning därtill diskuterats visar tyvärr att den tid är förbi, då domänverket med rätta ansågs som föregångare inom naturvården - det var under Bo von Stockenströms och Feodor Aminoffs tid. Det pågår som bekant en inventering beträffande urskogar och renbeten. Jag är inte helt på det klara med hur långt bearbetningen av den utredningen har framskridit, men oberoende av hur slutprodukten ser ut hänger fortsättningen pä den goda viljan.

Får jag hänvisa till jordbruksutskottets yttrande nr 2 till näringsutskottet vid innevarande riksmöte, enligt vilket resultatet av inventeringarna skall avvaktas "innan man går i författning om att vidta några mer ingripande skogsbruksåtgärder på berörda arealer. Detta bör gälla såväl avverkningar som vägarbeten." Näringsutskottet hade för sin del ingenting att invända mot detta yttrande från jordbruksutskottet.

Vad har blivit följden? Kirjesålandet har som sagt fått en frist, närmare bestämt till hösten 1984, men exempelvis i kronoparken Skalka vid Jokkniokk går man nu fram med både awerkning och vägbyggen inom sädana områden där vi aldrig kan få motsvarande skog åter. Föraktet för riksdagens utlåtande är suveränt. Hela det fjällnära skogsområdet borde rätteligen klassas som naturvårdsimpediment, inte minst med hänsyn till dess egenskap av lavleverantör till rennäringen. Det är trädlavarnas eller hänglavarnas områden, ovärderliga för rennäringen under den tid då på marken växande lavar och annan föda är oåtkomliga för renarna. En utredning inventerar tillgången på dessa lavar-främst av släktena Usnea och Alectoria, s. k. skägglavar - men den är inte färdig. Vad man vet är emellertid att om nu lavbevuxen skog avverkas, står nya lavträd inte att få.

Varifrån skall samerna dä få bete till sina renar? Man måste ha full förståelse för att samerna under sådana omständigheter besvärat sig mot domänverkets avverkningsbeslut med yrkande att beslutet inte skall verkställas.

Jag har svårt att förstå att avverkningen av dessa icke reproducerbara skogar skall vara så brådskande att man inte kan invänta resultatet av de utredningar som inom en nära framtid är avslutade. Lika betänkligt är att inte ens utgången av ärenden som är föremål för besvärsbehandling kan avvaktas.

Utskottet skriver - mot bakgrunden av rätt anmärkningsvärda förhållan- Nr 156 den på samarbetets område som framkommit i en skrivelse från Svenska Torsdaeen den samernas riksförbund: "Utskottet förutsätter att man kommer att finna 26 rnai 1983

former för ett fortsatt effektivt samrådsförfarande utan något särskilt initiativ___

från riksdagens sida." Skogspolitiken,

Detta är ett starkt uttalande och en stark skrivning från ett utskott. Skulle den förutsättning som här har uttalats slå slint finns det anledning återkomma, och det mycket snart - under 1984 års allmänna motionstid, skulle jag kunna tänka mig, eftersom det knappast kan få dröja längre att få fram regler för det samrådsförfarande som nu inte fungerar.

Att här och där plocka in ord om hänsyn till rennäringens intresse tjänar inte mycket till, om den goda viljan saknas.

Jag nöjer mig t. v. med att yrka bifall till alla de reservationer där mitt namn är med, dvs. reservationerna 1, 3,4, 5,7,9,10 och 13. Jag yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 48 PAUL LESTANDER (vpk):

Fru talman! Jag skall här ta upp tre avsnitt i vpk-motionen om skogspolitiken. Det är delarna åtgärdspaket för skogsvård, naturvårdsintressen och skogsvägsstöd.

Behovet av en intensifierad och förbättrad skogsvård är ostridigt. Följande problem kan iakttas: ökande röjningseftersläpning, otillräckligt antal plantor i mänga nyplanteringar, otillräckliga kompletteringsplanteringar, ökande lövandelar. Dessutom måste stamkvistning på tall tillgripas som en följd av nuvarande beståndsanläggning, om man vill ha timmer av högre kvalitet än kvinta ur de nyanlagda bestånden.

Nu måste det tas krafttag. Nu måste skogen skötas på ett sådant sätt att skördade ytor beskogas och skogen växer. Produktion av värdefullt virke av hög kvalitet i våra skogar måste bli ett viktigt delmål för skogspolifiken. Tillräckliga insatser måste nu göras för att förverkliga dessa mål. Om detta borde en betydande enighet finnas. Omfattande skogsvårdsinsatser och ett jämnt, över hela året pågående avverkningsarbete innebär ett säsongberoende arbetskraftsbehov inom skogsvården.

I ett projektarbete som skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län genomfört. Skogen och skogsindustrin i Norrbottens län, har denna fråga särskilt belysts. I två tabeller på s. 108 och 109 i denna rapport visas hur stora säsongvariationerna skulle bli vid olika intensitetsprogram. Tabellerna gör inte anspråk på någon allmängiltighet. Som jag framhöll är beräkningarna utarbetade för Norrbotten. Men de visar omfattningen av arbetstillfällen i ett län. De visar också på ett behov av utbildning och samhällsinsatser för att klara nödvändiga jobb.

De här beräkningarna visar entydigt att arbetskraftsbehovet under
barmarksperioden i Norrbotten för avverkning och transport samt diverse
arbeten skulle vara ungefär tre gånger så stort som behovet över hela året.
Vpk har i sin partimotion tagit upp de arbetskraftsproblem som kan uppstå,
om skogsvårdsinsatserna ökas. Där föreslås att ett åtgärdspaket för 65

5 Riksdagens protokoll 1982/83:156

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

skogsvård utarbetas.

Den stora arbetslösheten i skogslänen och det faktum att skogsarbete är ett område där beredskapsmedel kan användas för effektiv samhällsnyttig produkfion understryker behovet av att finna lämpliga former för ett statligt åtgärdspaket för skogsvård. Utbildningsinsatserna på skogsvårdssidan har vpk också tagit upp i särskild motion med anledning av proposition 1982/83:150. Vpk föreslår i den motionen bl. a. att skogsvårdsutbildning prioriteras inom arbetsmarknadsutbildningen. Jordbruksministern har ju också gett ett rätt positivt besked om att detta kommer att beaktas, bortsett från att frågan om utbildning inte tagits upp tidigare.

Jag övergår nu till frågan om naturvårdsintressena. Ett intensifierat skogsbruk med ökande avverkningar kommer att påverka andra nyttjandeformer. Jag skall beröra några av de mest angelägna naturvärdssynpunkterna, som måste beaktas i lagstiftning och tillämpningsföreskrifter. De fjällnära skogarna finns inom områden som nivåmässigt, klimatologiskt och med hänsyn till allmänna växtbetingelser är mycket svåra att återbeskoga. Tekniken att ta frö från ännu högre belägna platser är inte möjlig att använda i dessa områden som redan utgör gränszon mot fjällbjörken och kalfjället. För renen är skägglaven som under vintern blåser ned till marken ett viktigt betesinslag på vårarna, innan de första barmarksfläckarna blottas av vårsolen. Någon samlad bedömning av hur klimatet sammantaget skulle förändras vid en total avveckling av de fjällnära skogarna har, såvitt är känt, inte utförts. Att följderna skulle bli omfattande är otvivelaktigt. Erfarenheterna från andra områden tyder också pä att riskerna för vårflodsöversvämningar ökar. I Karesuando finns 5 000 ha potentiell skogsmark. Det är mark som genom olika avverkningar gjorts kal och där ingen produktion sker. Några planteringar utförs inte. Frö från lämpliga höjdlägen saknas. Detta visar i blixtbelysning farorna med avverkning av fjällnära skog.

Skadorna på växande skog och skogsmark vid avverkning på olämplig tid eller om olämpliga drivningsmetoder används är ofta omvittnade. Skadorna skulle minskas om maskiner med lägre marktryck användes. Ytterligare ett sätt att minska dessa skador är att planera drivningarna något bättre. Men också kunnandet och kompetensen inom området naturvård inom skogsvårdsstyrelserna måste öka. Ett praktiskt uppföljande av nödvändiga naturvårdsätgärder kommer att kräva betydligt ökade personella resurser till skogsvärdsstyrelserna. Till detta finns det anledning att återkomma.

När det gäller stödet till skogsvägsbyggande vill vpk att stödet endast skall utgå till privata skogsvägar och inte till storskogsbruket. Den omfattande ägosplittringen inom privatskogsbruket och vikten av att avverkningsviljan och avverkningsmöjligheterna förbättras motiverar ett sådant stöd. Däremot bör storskögsbruket självt stå för sina kostnader för vägbyggande. De skogsvägar som storskogsbruket byggt under senare år skulle säkert ha kommit till även utan statsbidrag.

Som skäl för avslag när det gäller medel till andra angelägna ändamål anförs nu ofta statsfinanserna och vikten av att det ges förtur för särskilt angelägna ändamål. Här anser vpk att behovet att spara och prioritera bör

leda till att stöd till skogsvägsbyggande endast bör utgå till privatskogsbruket. Därför bör anslaget under D 7. Stöd till byggande av skogsvägar fastställas till 30 milj. kr.

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till samtliga vpk-reservationer, som är fogade till jordbruksutskottets betänkande 1982/83:34.

Jag skall också ta upp behovet av en virkesfördelningsplan för Norrbottens län. Domänverket är den största skogsägaren i vårt län. Inom Norrbottens län finns stora kustbaserade skogsindustrier, ägda av ASSI oeh SCA. Dessutom finns ett ganska stort antal inlandssägverk i länet. Hösten 1982 drabbades främst kustregionen och östra Norrbotten av mycket omfattande stormfällningar. Avverkningarna av dessa har gett en god försörjning av virke under detta år. Framtiden verkar inte lika lovande.

Domänverket har under en följd av år avverkat en större del än vad som långsiktigt kan tas ut. En minskning av uttagen inom Luleåregionen har påbörjats. Genomförs nu en skogspolitik som leder till ökade avverkningar, kan detta bidra till förbättrade förhållanden för skogsindustrin totalt sett.

Inom det virkesfångstomräde som exempelvis ASSI har i Norrbottens län utnyttjar bolaget alltmer träddelstekniken vid sina avverkningar. Denna teknik innebär att massadelen i träden tas ut ur skogen okvistad. Träddelarna transporteras därefter till industrin. Vid industrin frånskiljs de virkesdelar som kan användas i massaprocess. Återstående delar går till ASSL.s kraftvärmeverk.

Sågningen och en ökning av denna och dess konsekvenser för massaindustrin bör också belysas. Vid sågning tillvaratas ungefär hälften av råvaran som blir sågade produkter. Resten blir avfall och kan användas antingen för produktion av värme eller till massaråvara i form av såghack.

Erfarenheterna från ASSLs träddelshantering har pä ett övertygande sätt visat att det inte alltid betyder mindre kokning om man bränner, och ökad sågning gör att ca hälften av totalvolymen utnyttjas för sågning, resten kan användas på annat sätt.

I den av länsstyrelsen i Norrbottens län antagna Länsplan 80 betonas vikten av ökad sågning. Staten är i Norrbotten genom domänverket en inflytelserik skogsägare. Domänverket kan användas som en motor i en skogs- och skogsindustripolitik där den totala samhällsnyttan utgör drivkraften. Detta kan åstadkommas på flera sätt.

Den utvecklingsväg som ter sig mest tilltalande är ett ökat engagemang från domänverket genom inköp av sägindustrier i inlandet. I andra hand får inlandssågverkens råvarubehov tillgodoses som hittills genom långsiktiga avtal, där domänverket garanterar vissa virkeskvantiteter. Men även i ett totalt perspektiv bör domänverkets starka ställning som storsäljare av rundvirke utnyttjas som styrmedel för att öka sysselsättnings- och förädlingsgraden inom skogsindustrin. Staten bör alltså utarbeta en virkesförsörjnings-plan för Norrbottens län. Behovet, främst för inlandssågverken, bör ägnas särskild uppmärksamhet. Man bör överväga om domänverket skall förvärva ytterligare sågverk i inlandet.

Förutsättningarna för en sammanvägning av samtliga virkessäljarkatego-

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

riers samlade utbud och virkesanvändarnas sammanlagda behov bör kartläggas. En virkesförsörjningsplan kan byggas upp på ett sådant faktaunderlag.

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till samtliga vpk-reservationer som är fogade till näringsutskottets betänkande 48.

Anf. 49 JAN FRANSSON (s) replik:

Fru talman! Jag hade tidigare i debatten tillfälle att uttala mig positivt om vissa avsnitt i vpk:s skogsmotion. När nu Paul Lestander med hänvisning till vpk-reservation 15 säger att det verkligen behövs åtgärder för att utbilda skogsvårdsstyrelsernas personal i natur- och miljöfrågor och att det skulle vara orsaken till att man inte tog tillräcklig hänsyn, skulle jag vilja säga till Paul Lestander att det är en stor oförskämdhet att säga detta. Det finns få områden där man har gett personalen så mycket fortbildning för en fråga som inte direkt anknyter fill ordinarie verksamhet. Man har sedan 1975 utbildat skogsvårdsstyrelsernas personal när det gäller landskapsvärd, floravård, faunavård och ädellövskog. F. n. sysslar man med kulturminnesvård.

Jag vet att naturvårdsverket i olika sammanhang brukar framföra detta som ett mönster för hur man utbildar personal. Egentligen borde Paul Lestander be om ursäkt.

Anf. 50 PAUL LESTANDER (vpk) replik:

Fru talman! Det fordras tydligen inte så mycket för att Jan Fransson skall ha en ursäkt. Men jag tänker trots detta inte be honom eller någon annan om ursäkt när det gäller denna fråga. Vad som har hänt är att Jan Fransson tydligen inte har lyssnat på mitt inlägg tillräckligt noga. Jag har sagt följande:

"Men också kunnandet och kompetensen inom området naturvård inom skogsvårdsstyrelserna måste öka."

Även om det finns en rätt hög kompetens kan man väl önska att den skall Öka. Jag finner ingen anledning att för ett sådant påstående be någon - allra minst Jan Fransson - om ursäkt.

Anf. 51 JAN FRANSSON (s) replik;

Fru talman! Det är inte mig som Paul Lestander bör be om ursäkt utan de människor som sysslar med detta. Jag tycker att anständigheten kräver att man respekterar ett mycket ambitiöst arbete.

Anf. 52 PAUL LESTANDER (vpk) replik:

Fru talman! Jag respekterar faktiskt alla människor som arbetar ambitiöst. Men om man har ännu högre ambitioner och menar att kunnandet och kompetensen inom skogsvårdsstyrelserna inom området naturvård måste öka, finner jag inte att det är någon anledning att be om ursäkt. Det är en ambitionsfråga - inte en oförskämdhetsfråga. Jan Franssons insikter i hur språket används är tydligen inte tillräckliga för att inse det.

Förste vice talmannen anmälde att Jan Fransson anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 53 BERTIL JONASSON (c):

Fru talman! Att tillvarata vad skogen kan ge är viktigt för både den enskilde och landet. Men man kan inte långsiktigt avverka mer skog än vad skogsmarken kan producera. Detta måste alla som diskuterar de här frågorna absolut ha i minne. Och man skall också ha i minne att lönsamheten är en förutsättning för hög produktion. Det har med skogsvård att skaffa.

På skogens område har vi mycket läng omloppsfid. Den varierar i det här landet och är kanske 80-100 år i genomsnitt. Det tar alltså lång tid innan man så att säga får skörda. Jag tror att det är ett förhållande som man har alldeles för litet i blickpunkten när man diskuterar de här frågorna. Byråkrati och centraldirigering är egentligen en käpp i hjulet för en aktiv skogsvård - det vet vi alla som praktiskt har jobbat inom det området.

Vi har fått ett hårdnat politiskt klimat genom förslagen till tvångsåtgärder. Det är olyckligt för skogsnäringen och skogsindustrin, och det är olyckligt för skogsvården - tvång går inte. Centern har yrkat.avslag på regeringsförslaget om avverkningsskyldighet.

Det finns försumliga skogsägare. Men detta får inte leda till att de skötsamma skall underkastas en myckenhet byråkratiskt krångel. Den nuvarande skogsvårdslagen är nämligen tillräcklig om den tillämpas, och den ger också ett klart uttryck för det ansvar som en skogsägare har - även om det har sagts här i dag att den inte gör det.

Man skall också veta att skogsvårdslagen förbjuder för hög avverkning. En sådan kan vara felaktig och i hög grad innebära negativa konsekvenser. För hög avverkning kan ge förlust för ägaren på sikt, och också ge förlust för samhället, för landet i dess helhet.

Man har sagt att nuvarande skogsvårdslag inte är tillräcklig. Låt mig då citera vad skogsstyrelsens generaldirektör Bo Hedström sade i sitt tal vid skogsstyrelsens konsulentträff i Enköping den 30 september-1 oktober 1982:

"Vi har aldrig tidigare haft sä preciserade regler som nu. Osäkerhet om var gränsen för det otillåtna går bör inte finnas längre, och det bör vara tidsbesparande."

Han sade också: "Vi har aldrig tidigare haft en sådan enig politisk opinion bakom kraven som nu. Vi kan jämföra med 1960-talet och början av 1970-talet då hart när ingen ställde upp på de krav som formellt ändock fanns.

Vi har aldrig tidigare haft de olika skogsägarekategorierna med på kraven som nu.

Vi har aldrig tidigare haft en sådan lättadministrerad lagstiftning som nu."

Om någon skall kunna vara vittnesgill i det här avseendet är det Bo Hedström, eftersom han är insatt i förhållandena.

Jag tycker att man skall låta skogsnäringen diskutera vad som skall göras

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

och föra en dialog med skogsägarna. Det ger betydligt mera än tvångsåtgärder.

Det har här talats mycket om tvångsavverkningar. Jag vill säga att detta är ett resonemang som inte får generaliseras i alltför hög grad. Alla som har sett påförhållandena och gått nertill detaljsiffrorna kan konstatera att man bl. a. i Värmland avverkat betydligt mer än tillväxten medger. Detta kan naturligtvis bero på barkborreskador och annat. Men om man nu har en bra skogsvård, och då speciellt efter barkborreskador och annat, måste man hjälpa till att skapa möjligheter för att upprätthålla en sådan skogsvärd, inte minst genom det gamla skogskontosystemet. Det är beklagligt att riksdagen inte bifallit den motion som jag väckt i det här avseendet. Jag vill också säga att det är beklagligt att socialdemokraterna avvisat förslaget om förbättring när det gäller skogskontoinsättningar, därför att det skulle stimulera till högre avverkningar i fråga om sådana personer som med hänsyn till vissa beskattningsförhållanden drar sig för awerkning.

En strikt tillämpning av regeringens förslag om avverkningsskyldighet kan leda till och innebära risker för att kvalitetsskogarna försvinner. Det har sagts förut här i dag, men jag vill säga det än en gång.

På en 80-årig eller 100-årig omloppstid kanske skogen växer mindre i kubikmassa räknat mot slutet av perioden, men värdemässigt kan - och det är så i allmänhet - kvaliteten förbättras under den sista tiden. Grova dimensioner skapas, och man kan få det bästa ekonomiska resultatet. Det är bra för landet ur konkurrens- oeh exportsynpunkt.

Inom skogsvården kan många åtgärder vidtas för att åstadkomma en högre produktionsgrad och bättre kvalitet. En starkare satsning frän samhällets sida skulle innebära fördelar här. Det skulle skapa sysselsättning och ge oss pengar.

Vi har från riksdagens revisorers sida granskat domänverkets skogspolitik och kunnat konstatera att man på mänga håll haft för hög avverkning. En för hög avverkning, med glesa bestånd, ger inte en opfimal skogsproduktion. Detta är någonting som behöver beaktas.

Jag skall inte, fru talman, gå in på skogsbespmtningen utan ansluter mig till de synpunkter som Anders Dahlgren här har framfört och som utgör centerns linje i detta avseende.

Fru talman! Regeringens förslag saknar i många avseenden förankring i verkligheten och i människornas rättstänkande. I stället för att skapa mer byråkrati och centralstyrning behöver arbetet koncentreras på skogsvård och produktionshöjande åtgärder. Detta kan åstadkommas genom en fillämpning av den nuvarande skogsvårdslagen och genom en saklig diskussion med skogsnäringen, men också genom att man använder det gamla skogskontosystemet på ett smidigare sätt. Med skogsbeskattningsstimulanser kan man också få till stånd högre avverkning. Man skall inte sitta på kontor och dirigera genom byråkrati. Man skall i stället gå ut i skogen och se till att skogsvård och avverkning sker i enlighet med den nuvarande skogsvårdslagen. Den räcker om den tillämpas.

Meddetta,fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1, 3, 5.6,9,10 och 13 i jordbruksutskottets betänkande 34.

Anf. 54 JAN FRANSSON (s) replik;

Fru talman! Skogsstyrelsens generaldirektör har citerats flitigt i den debatt som förts under eftervintern ute i buskarna, och nu drar Bertil Jonasson fram hans namn igen. Jag tror mig veta, efter samtal med vederbörande, att han helhjärtat ställer upp på den avverkningsskyldighet som nu har föreslagits. Det förtjänar att sägas och tas till protokollet, eftersom man i helt motsatt syfte använde generaldirektörens ord som ett auktoritativt uttalande.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 55 GUNNAR OLSSON (s) replik;

Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort och anknyta till Jan Franssons inlägg.

Jag satt med i den statliga virkesförsörjningsutredningen, där Bo Hedström var ordförande. Jag vill hävda att tanken pä en minimiawerkning faktiskt väcktes av Bo Hedström själv som ett alternativ till vissa förslag frän vårt parti. För att få enighet i utredningen försökte vi bli sams om just den här tanken. Det var bara moderata samlingspartiet - det har Sven Eric Lorentzon sagt redan i början av dagens debatt - som genom sin ledamot Bo Lundgren reserverade sig emot tanken på regler om minimiawerkning. De andra partierna var med på idén. Jag vill alltså framhålla att Bo Hedström har en stor andel i att förslaget om minimiawerkning har tagits upp i propositionen.

Jag vill också säga några ord om Värmland. Jag skall bespara kammarens ledamöter en debatt om Värmland, men låt mig ändå konstatera, Bertil Jonasson, att länsjägmästare Anders Arnell så sent som i går gick ut och sade i länspressen att man, även om man har avverkat mer i Värmland än i landet som helhet - på grund av stormfällning, insektsangrepp och annat - kan avverka 10 % mer än i dag för att försöka göra sig oberoende av importerat virke.

Anf. 56 BERTIL JONASSON (c) replik:

Fru talman! Jag är på det klara med att Bo Hedström kan tänka sig att vara med på det nya förslaget, som specificerar gallringsskyldigheten litet mer än tidigare regler. Men det finns inget som hindrar att man tillämpar nuvarande skogsvårdslag så att resultatet blir detsamma - där finns en del allmänna riktlinjer som medger ingripande.

Vi som känner Bo Hedström vet också att han är mycket intresserad av lugn och sans och anser att man skall vara överens om tagen när det gäller skogen och skogsfrågorna. Jag vill ändå säga att förslaget om tvångsawerkning inte är att rekommendera i den situation som nu råder - med en mycket uppriven debatt. Tvånget kommer att i hög grad irritera en hel del skogsägare!

När Gunnar Olsson nämner Anders Arnell och avverkningarna i Värmland vill jag nämna att det naturligtvis är rätt som Anders Arnell säger. Men totalt sett har man i Värmland avverkat mer än tillväxten. Det har på en del håll avverkats alldeles för mycket, och där krävs omfattande skogsvårdsåtgärder. Det är pä den punkten som jag menar att man skulle ha infört en

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

generösare lagsfiftning avseende skogskontona - så att skogsvården verkligen blev av. Det är saker och ting som vi har varit inne på vid flera tillfällen fidigare.

Anders Arnell har sagt att det går att avverka 10 % mer än vad som nu avverkas. Det gäller sådana skogsägare som inte har avverkat. Jag hävdar att man om man sätter den gamla skogsvårdslagen i kraft och statuerar exempel kan komma längre vad gäller att komma åt dem som har försummat skogsvård och avverkning allra mest än med den nu föreslagna lagen. Resultatet har i själva verket inte med det att göra. Man kan använda andra metoder för att nå det önskade målet.

Anf. 57 PER-RICHARD MOLÉN (m);

Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att ta upp moderata samlingspartiets synpunkter på två betänkanden från näringsutskottet, dels det om granskningen av domänverket, dels det om skogsindustrin. Jag börjar med näringsutskottets betänkande 49, som behandlar riksdagsrevisorernas granskning av domänverket.

Mot bakgrund av debatten om domänverkets affärer är det angeläget att ingående granska och även diskutera dess verksamhet. Domänverket är inget litet företag. Det omsätter 2,5 miljarder kronor, sysselsätter 7 500 personer och har skogar till ett värde av minst 10 miljarder kronor. Vi är från moderat sida tacksamma för att revisorerna utfört den här granskningen och delar i huvudsak deras synpunkter. Allt talar dock för att vi behöver en mera djupgående analys och genomgång av domänverkets verksamhet än den som det varit möjligt för riksdagens revisorer att göra.

I en moderat mofion i år krävs en ny målsättning för domänverket. Motionärerna begär att förvaltningen av statens skogar pä nytt skall bli den centrala uppgiften för domänverket och säger att vissa affärsdrivande bolag bör avskiljas från domänverket. Det finns inom domänverket ett drygt femtiotal dotter- och dotterdotterbolag, som riksdagens revisorer enligt nuvarande regler inte har någon möjlighet att granska. Det har också framgått av den omfattande pressdebatt som pågått ett antal månader.

Den här motionen är inte något som tillkommit med anledning av de s. k. skandalerna kring domänverkets affärer, även om dessa affärer ger ytterligare belägg för de motiverade kraven i den moderata motionen. Redan våren 1980 - det är verkligen värt att notera - motionerade samma personer om samma sak. Det hade, kan man säga när man nu har facit i hand, varit klokt att i det här fallet - precis som i många andra fall - verkligen lyssna till och ta hänsyn till moderata varningar.

Från moderat sida beklagar vi att näringsutskottets majoritet inte ansluter sig fill mofionens yrkanden. Man vill inte klart uttala att domänverkets grundläggande uppgift skall vara att sköta skogsbruket. Man är inte heller beredd att öka preciseringen när det gäller kravet på avkastning för domänverket. I stället väljer man att följa statsrådet Roine Carlssons förslag och nöja sig med att se över frågor som gäller ledningen av alla statliga förvaltningsmyndigheter. Man kräver insyn hos privata företag. Låt mig bara

erinra om nyheten att man nu skall granska hela motorcykelbranschen, men Nr 156

när det gäller den statliga företagsamheten är man tydligen betydligt mera Torsdaeen den

släpphänt. Det finns skäl att tro att den av regeringen utlovade utredningen 26 mai 1983

inte kommer att leda till att man kommer till rätta med den i domänverket ____

inbyggda konflikten mellan att å ena sidan bedriva skogsbruk och förvalta SkoQsnolitiken statens skogar och att å andra sidan i ett otal dotterbolag bedriva en fv, m producerande verksamhet, där domänverkets skogsråvara tas i anspråk.

Jag är övertygad om att framtiden kommer att visa att de moderata kraven borde ha tillgodosetts.

Med anledning härav vill jag yrka bifall till den för centerpartister, folkpartister och moderater gemensamma reservationen nr 3 i näringsutskottets betänkande nr 49.

Jag går därefter, fru talman, över till att kommentera näringsutskottets betänkande om skogsindustrin. Där kan vi notera att vi alla, med undantag för kommunisterna, är överens om att avstyrka samtliga de motioner om skogsindustrin som väckts under den allmänna motionstiden. Trots detta föreligger en borgerlig reservation. Och den är i hög grad motiverad.

Motionerna, som innehåller krav på virkesförsörjningsplaner, handlings-och utvecklingsprogram och särskilda insatser för vissa berörda områden, visar att enskilda socialdemokratiska riksdagsmän inte har riktigt klart för sig att den svenska skogsindustrin i konkurrens med andra länders skogsindustri om kunderna ute i Västeuropa tvingas att hela tiden rationalisera, utveckla och omstrukturera sina enheter. Motionerna andas en stark övertro på statsmakternas möjligheter att med planering och styrning lösa alla problem.

Även om den socialdemokratiska majoriteten i näringsutskottet till synes avstyrker sina partivänners yrkanden och inte i alltför högt tonläge talar om det som i den socialistiska själen är så inetsat - nämligen övertron på planering och dirigering - sä skall vi vara medvetna om att övertron trots detta finns att läsa mellan raderna i utskottets betänkande. Nu kryper man i sina motiveringar för avstyrkanden helt bakom de skogspolitiska åtgärder med skogsbruksplaner och tvångsavverkning som vi ända sedan i morse har diskuterat här i kammaren. Jag är övertygad om att den starka aversion som det Lundkvistska förslaget väckt ute i bygderna och den oro för framtiden som man känner kommer att minska populariteten för socialistiska påfund. Den i oss sedan generationer nedärvda odalbondekänslan och friheten upplevs behagligare än tvång även hos de socialdemokrater som äger en liten skogsbit och som av den anledningen något nedlåtande kallas för trottoarbönder eller passiva skötare eller brukare av skog.

Eftersom jag själv under mänga är arbetat med de skogsindustriella
frågorna i ett område som mer än något annat är förknippat med
skogsindustri - nämligen Sundsvallsregionen - är jag övertygad om att
socialdemokraterna här, precis som pä många andra näringspolitiska
områden, har gått vilse. Virkesförsörjningsfrägorna är ingenting som man
löser med tvång. Det är bättre att gå till grunden och ärligen konstatera att
problemet beror pä andra faktorer och att man bör använda andra 73

medel.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Orsakerna till det prekära läget för den svenska skogsindustrin och dess behov av råvara är många. Vad jag först vill peka på är den orimligt höga marginalbeskattningen, som inte ger de enskilda skogsägarna en chans att få något över. Inte avverkar vi väl skog av ren och skär idealitet? De höga arvsskatterna gör det också frestande att överlämna oavverkad skog till nästa generation.

Fru talman! Saintidigt som regeringen nu skall försöka att med tvång få skogsägare att avverka ser man hur man med andra åtgärder har för avsikt att begränsa skogsavverkningarna. Ett orosmoln på skogsnäringens himmel är det arbete som bedrivs kring fysisk riksplanering. Skogsbruket framställs i denna planering inte som en för landet livsviktig näring, som också i flera avseenden har positiva effekter för naturvärd och friluftsliv. I stället finns det anledning tro att betydande delar av landets skogsmark kan komma att utpekas som riksintressanta för naturvård, friluftsliv och andra intressen. Följderna av att göra skogsbrukarna till en andra rangens markanvändare i jämförelse med andra intressen skulle fä allvarliga konsekvenser för virkesförsörjningen och även för sysselsättningen i inlandet. Det här är något som de enskilda socialdemokratiska motionärerna bör observera och tänka på när de i januari nästa år sätter sig ned och känner lust att upprepa sina krav pä planering, styrning och tvångsåtgärder.

Bara ett exempel; Skulle alla bevarandeintressen tillvaratas i Jämtlands län, sä skulle det omfatta 45 % av hela Jämtland. Motsvarande siffra för Norrbotten är lika stor som för Jämtland, alltså 45 %.

En annan sak som socialdemokrater - inte minst de som sitter i näringsutskottet - tror starkt på är branschfrämjande åtgärder, bl. a. för sågverksindustrin. Även om man kan hoppas att den typen av åtgärder skall ge något, skall man inte ha några överdrivna förhoppningar. Det finns en mängd praktiska problem som vi inte kommer ifrån. Låt mig, fru talman, peka på några.

■ Vi har fått en avsevärd ökning av den andel sågat virke som hyvlas. Nästan hela omsättningen pä hemmamarknaden hyvlas och även en ökande andel av exporten. 6% 1975 har för 1982 stigit fill 11%. Av den svenska trävaruproduktionen förädlas en stor del i snickerier, husfabriker etc. Om sågverken skall öka sin förädling på hemmamarknaden. blir det mest en fråga om att flytta sysselsättning från andra delbranscher till sågverken. Det är väl inte detta de socialdemokratiska motionärerna åsyftar.

Det är f. n. inte särskilt lönsamt med förädling. I Västeuropa råder viss överkapacitet på vidareförädling. Vissa viktiga länder köper över huvud taget inte förädlade varor. Handelspolitisk hänsyn måste tas. På vissa häll i Västeuropa - Italien och Västtyskland - hotar man med motåtgärder. Man vill inte att Sverige skall "stjäla"' sysselsättning genom ökad förädling.

Det här visar att en höjning av förädlingsgraden endast kan ske successivt. Några Columbi ägg av det slag som några av motionärerna tror på, står-jag skulle vilja säga tyvärr - inte att finna pä det här området.

Ju mindre statlig inverkan på skogsindustrin, desto större chans har den att även i framtiden dra in miljarder i utländska valutor till Sverige. Dessutom

måste vi göra det lönsamt för skogsägarna att avverka. Det gör vi inte med tvång av skilda slag.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till den borgerliga reservationen i näringsutskottets betänkande om skogsindustrin.

Anf. 58 JOHN ANDERSSON (vpk) replik:

Fru talman! Jag har tidigare i debatten diskuterat lönsamheten i skogsbruket med två moderater, och jag kan även göra det med en tredje.

Per-Richard Molén nämner marginalskatterna. Då mäste jag ställa frågan: Om man tjänar 80 000 eller 90 000 kr. på vilken anställning som helst eller om man gör det som skogsägare, vari består skillnaden? Slår marginalskatten hårdare på skogsägare än på den som har anställning? Det är ett märkligt resonemang som förs om att sänka marginalskatten.

Innebär det, om jag har en anställning och dessutom håller på med ett extraknäck, att jag kan ställa kravet att jag skall ha lägre skatt på extraknäcket? Det måste bli konsekvensen av ett sådant resonemang.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 59 PER-RICHARD MOLÉN (m) replik;

Fru talman! En skiftarbetare, lät oss säga vid Husums cellulosafabrik utanför Örnsköldsvik, tjänar ungefär 120 000 kr. om året och är kommunist eller socialdemokrat eller någonting annat. Om han sedan har ett skogsskifte och gör en avverkning som han tjänar 50 000 kr. på, får han lägga den inkomsten på toppen av de 120 000 kronorna. Då får han behålla kanske 30 % av det han tjänar pä avverkningen.

1 den situationen har han en valmöjlighet. Han kanske hellre överlåter till sina barn, till nästa generation, att göra avverkningen när förhoppningsvis allt fler börjar inse att marginalskatterna mäste sänkas. Det tror jag vilken som helst gör, oberoende av om han är moderat eller kommunist.

Anf. 60 JOHN ANDERSSON (vpk) replik;

Fru talman! Det är ett märkligt sätt att angripa problemen. Ägande av skogsmark förknippar man ju med brukande av skogsmark och inte med kontinuerlig skiftgång pä något sågverk eller en massafabrik i närheten. Däri ligger en stor skillnad.

Anf. 61 PER-OLA ERIKSSON (c):

Fru talman! Mycket kort om skogsindustrin med anledning av reservationer i de två betänkanden från näringsutskottet som vi behandlar. Det gäller handlings- och utvecklingsplan för skogsindustrin med anledning av vpk:s motioner, och det gäller domänverket. Jag skall däremot inte gå in på en debatt om marginalskatten - den hör kanske inte'direkt till frågorna om skogsindustrin just i dag utan kan diskuteras i andra sammanhang.

Som utskottet i politisk enighet konstaterar är skogsindustrin sedan länge en av våra absolut viktigaste exportnäringar. Även om det tidvis kan finnas problem - av mer eller mindre svår grad - så är skogen och skogsindustrin

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

alltjämt en framtidsnäring i vårt land. Jag tror att det är viktigt att slå fast detta.

Liksom många andra av våra basnäringar har skogsindustrin de senaste åren genomgått - eller, rättare sagt, genomgår skogsindustrin nu -strukturförändringar av ganska betydande omfattning, och det påverkar sysselsättningen i många regioner. Orsakerna till detta är ju många och kända. En av orsakerna är den känning som industrin får av internationella konjunkturförändringar.

En annan orsak är den låga förädlingsgraden inom framför allt sågverksindustrin, som vi även påpekar i reservationen till utskottsbetänkande 48. Denna reservation har ju faktiskt också undertecknats av Per-Richard Molén. Jag var ett tag rädd att han var motståndare till vidareförädling. Men jag tror att det är viktigt att slå fast att vi behöver en vidareförädling inom sågverksindustrin och skogsindustrin för att öka sysselsättningen och ge stabilitet åt de bygder där skogsindustrin är rikligt företrädd. Att enbart fördela timret till plank och bräder ger inte särskilt hög sysselsättningsgrad. Det krävs en längre gående vidareförädling. Därför är det också nödvändigt med långtgående och offensiva åtgärder. Det skulle gagna sysselsättningen och den ekonomiska stabiliteten i skogslänen.

Att döma av utskottsmajoritetens skrivning tror man att tvångsåtgärder inom skogsbruket skall förbättra villkoren för skogsindustrin. Men de skogspolitiska åtgärder som nu föreslås kommer inte att i något avseende förändra eller förbättra skogsindustrins konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter. 1979 års skogspolitiska beslut, som tidigare diskuterats här i dag, gäller alltjämt och torde också komma att hålla för framtiden. Men därom råder delade meningar. Det är inte råvarubrist som ger skogsindustrins låga förädlingsgrad eller dåliga utvecklingsmöjligheter - det är i stället avsaknaden av investeringar för att driva förädlingen längre. Därför är det viktigt att få fart på investeringarna. Det påverkar i sin tur sysselsättningsgraden i skogsindustrin.

En annan åtgärd som kan få betydelse är den utvidgning av branschprogrammet för den träbearbetande industrin som nu föreslås omfatta även sågverksindustrin. Vi har ju tillstyrkt en sådan förändring av branschprogrammet.

De satsningar som staten gjort på den statliga skogsindustrin får förhoppningsvis positiva effekter, liksom statens och skogsägarrörelsens engagemang i Södra skogsägarna.

I fråga om de mindre sågverken och förädlingsindustrierna betyder också utvecklingsfondernas engagemang oerhört mycket för att ge ekonomisk styrka och stabilitet åt företagen. Det gäller stöd till produktutveckling och marknadsföring, liksom stöd till direkta investeringar. Dessa åtgärder, fru talman, är betydligt viktigare än tvångsavverkningar i skogen, som regeringen föreslår.

Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reservation 1 i näringsutskottets betänkande 48.

När det gäller domänverket och betänkande 49 är det positivt att en

utredning om verket kommer till stånd. Men den får dess värre mycket begränsad omfattning. Vi reservanter menar att det hade behövts en bred översyn av domänverket, dess policy och omfattning. Vi anser med andra ord att villkoren för verket behöver preciseras och ställas under prövning. Det gäller exempelvis avkastningskravet oeh omfattningen av skogsmarkstillgången samt dotterbolagens verksamhet.

Att domänverkets grundläggande uppgift är skogsbruket har slagits fast fidigare, och jag tror att det är viktigt att poängtera detta. Ett framtida utredningsarbete bör också pröva omfattningen av alla andra grenar som tillhör domänverkets ansvarsområde. Man kan ifrågasätta många av de olika förgreningar som finns där.

Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservation 3 i näringsutskottets betänkande 49.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 62 LARS ERNESTAM (fp):

Fru talman! Folkpartiet har i jordbruksutskottets betänkande nr 34 en reservation som tar upp synpunkter i motion 1097 gällande de s. k. gammelskogarna och 5:3-skogarna.

Det finns endast en mycket ringa areal kvar av de s. k. gammelskogarna. Den pågående urskogsinventeringen är tidsödande och bedrivs med för knappa resurser. Dessutom är anslagen för bildande av naturreservat för knappa, inte minst med hänsyn till utfallet av årets budgetarbete. Risk finns att huvudparten av gammelskogarna försvinner innan inventeringen avslutats och åtgärdsprogram redovisats. Det är rimligt att skogsbruket kollektivt finansierar bevarandeprogrammet, så att enskilda skogsägare inte drabbas.

Också för 5:3-skogarna är hotet akut. Naturvärdsintressen måste skyddas, och det är inte rimligt att statliga medel används för stöd till avverkningar i företagsekonomiskt olönsamma områden när riksintressen på naturvårdens område kommer till skada.

Jag yrkar bifall till reservation nr 16 vid jordbruksutskottets betänkande nr 34 liksom till övriga av folkpartiledamöter undertecknade reservationer vid detta betänkande.

Från folkpartiet har vi också väckt en motion nr 489, där vi tar upp konkreta förslag i anslutning till revisorernas granskning av domänverket. För det första yrkar vi att riksdagen hos regeringen skall begära ett förslag till användning av barrskogarna ovanför gränsen för svärföryngrad skog i fjällranden som bygger pä en samlad avvägning mellan skogsbrukets krav och bevarandeintressena. Med bevarandeintressena menar vi i detta sammanhang synpunkter avseende naturvärd, rennäring och friluftsliv.

För det andra yrkar vi att riksdagen uttalar att - i avvaktan pä det begärda förslaget - inga avverkningar, vägdragningar eller andra skogsbruksåtgärder får ske på statens mark och inte heller på annan mark annat än i de fall åtgärden i fråga tillstyrks av ansvariga centrala myndigheter på naturvårds-och rennäringsområdet.

Näringsutskottet anför att vår motion blir helt tillgodosedd, om riksdagen

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

beslutar i enlighet med utskottets förslag. Det är, som folkpartiets representant i näringsutskottet anför i sitt särskilda yttrande, en betydelsefull markering. Näringsutskottet är sålunda pä samma linje som folkpartiets representant i jordbruksutskottet, som har gett motionen sitt stöd genom en avvikande mening i jordbruksutskottets yttrande.

Jag finner detta ställningstagande betydelsefullt, eftersom hotet mot fjällskogarnahar varit och fortfarande är akut. Visserligen har domänverkets nye chef i tidningen Domänposten framhållit att stor restriktivitet skall iakttas i avvaktan pä den inventering som pågår. Oroande tecken finns dock. Det har talats mycket om den planerade avverkningen i Kirjesålandet, men jag har liksom Hans Wachtmeister ännu färskare exempel på planerade avverkningar. Domänverket i Luleå region har nyligen beslutat om vägbyggen av avverkningar inom Jokkmokks revir, trots att berörda områden har stor betydelse för rennäringen. Det finns dessutom inom dessa områden skog som är ända upp till 400 år gammal. Sådan skog är svår att ersätta.

För områden ovanför den tidigare skogsodlingsgränsen har visserligen handlingarna i sådana här ärenden insänts till länsstyrelsen för samråd, men det framhålls i detta sammanhang att även de vägbyggen som planeras ovanför skogsodlingsgränsen är mycket angelägna. Representanter för de tre samebyar som är berörda har begärt överprövning av de beslut som fattats hos domänverket i Falun.

Fru talman! Om riksdagen i dag beslutar i enlighet med näringsutskottets förslag, innefattande tillgodoseende av kraven i motion 489, kan sålunda inga vägdragningar eller avverkningar ske i fortsättningen utan medgivande av de centrala organen för naturvård och rennäring. Detta är tillfredsställande, och jag har inga yrkanden, eftersom kraven i vår motion enligt näringsutskottets skrivning blir tillgodosedda.

Anf. 63 BERTIL MÄBRINK (vpk):

Fru talman! Inom svensk skogsindustri har en omfattande strukturförändring skett under de senaste 10-15 åren. Den här strukturförändringen pågår fortfarande, och många är de arbetsplatser där de anställda fört och för en hård kamp för att rädda sina jobb.

Det är också anledningen till att svensk skogsnärings framtid under de senaste åren diskuterats och utretts intensivt i vårt land. Den mest omfattande utredningen är industridepartementets branschpromemoria. Detta material avsågs att bli underlag för kommande förslag om skogsindustripolitiken, men än har inte något samlat grepp tagits för skogsindustrin.

Dessa planlösa nedläggningar inom skogsindustrin har skapat stora problem i många regioner. Förutom en enorm kapitalförstöring ställs många människor arbetslösa, och många orter får svårigheter att upprätthålla sin samhällsservice. Vi från vpk anser att riksdag och regering bör påverka strukturproblemens lösning i en sådan riktning att de samhällsekonomiskt-bästa lösningarna kommer till stånd. Detta förutsätter emellertid ett aktivt

engagemang i problemen från regeringens sida.

Inte minst är detta viktigt för att få till stånd en bättre vidareförädling. Det är i hela landets intresse och ytterst angeläget att vidareförädling, forskning och utvecklande av nya produkter inom skogsindustrins område genomförs. Möjligheterna till vidareförädling är långt ifrån uttömda. Bl. a. pågick för några år sedan en omfattande debatt om vidareförädling av produkterna från de svenska sågverken. En av anledningarna till detta var den marknadsanalys som SIND har gjort.

De senaste årens regeringars planlöshet och oförmåga att överblicka skogsindustrins problem i dess helhet har vid otaliga tillfällen genom frågor, interpellationer och motioner påtalats av de då bägge oppositionspartierna vpk och SAP, vilka båda under en rad är har krävt ett handlingsprogram för den svenska skogsindustrin. Behovet av kraftfulla åtgärder inom skogsindustrin har självfallet inte blivit mindre sedan den senaste debatten våren 1982, då motionskraven från SAP och vpk avvisades av den borgerliga majoriteten i denna kammare. För att färska upp minnet hos dem som eventuellt har glömt vad som i reservationer i näringsutskottets betänkande 1981/82:27 sades vill jag citera ur reservation nr 1 av Ingvar Svanberg m.fl. om ett handlingsprogram för skogsindustrin. Där uttalades följande:

"Regeringen bör således, i enlighet med vad som föreslås i motion 1981/82:2076, ta initiativ fill en samordnad planering inom skogsindustrin och förelägga riksdagen ett förslag till handlingsprogram."

I reservation 4 av samma reservanter, angående vidareförädling, forskning och utveckling inom träindustrin heter det; "Detta kan enligt utskottets mening lämpligen ske genom att industriverkets förslag till ett femårigt branschprogram genomförs i sina huvuddrag. Det bör ankomma på regeringen att lägga fram förslag för riksdagen om hur stödet skall utformas."

Vårt parti röstade för dessa reservationer, och när det nu finns en majoritet bestående av vpk oeh SAP har vi upprepat dessa krav som vi var överens om för ett år sedan.

Nu är det bara att konstatera att de här mycket angelägna kraven inte längre har sin giltighet. Något annat kan man inte utläsa av det ställningstagande som utskottet gjort. Från vårt partis sida är kraven precis lika angelägna, om inte än mer angelägna, i dag. Därför har vpk i reservation 2 framfört dessa krav. Jag vill yrka bifall; fru talman, till denna reservation.

Jag skall också säga några ord om vpk-reservation 4.

Det krävs politiska beslut och medvetna åtgärder för att främja ett bättre tillvaratagande av våra resurser. Skogstillgångarna är en av våra förnyelsebara resurser. Ett sätt att utnyttja den knappa råvaran bättre och att även spara andra resurser är att sluta med onödig blekning av pappersprodukter. Det främsta argumentet för blekning är och har varit att det inte finns någon marknad för oblekta pappersprodukter. Frågan måste dä ställas: Varför måste papper vara vitt? Ofta finns det inte något annat skäl än att det skall se rent och fint ut. Sålunda används blekt papper i en lång rad produkter där

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

oblekt skulle fungera precis lika bra.

Blekningen av papper förbmkar i dag stora mängder ved, ca 1,7 miljoner m virkesråvara per år. Det är omkring 5 % av den massaved som avverkas under ett år i Sverige. Detta motsvarar ungefär årsproduktionen hos tre medelstora massafabriker.

Blekningen drar dessutom mycket energi - först vid tillverkningen av blekkemikalier och sedan vid själva blekningen. Förbrukningen av el och värme på ett år motsvarar ungefär den mängd energi som de två reaktorerna i Barsebäck ger.

Det är också blekeriet som svarar för större delen av föroreningarna från en svensk massafabrik. Utsläppen innehåller bl. a. klorerade organiska föreningar, vilka inte förekommer naturligt i miljön. Huvuddelen av de klorföreningar som massaindustrin släpper ut kommer från blekerierna, och blekeriet svarar normalt för 90 % av massafabrikens utsläpp av färgad substans.

Blekningen kostar pengar, den fördyrar papperet med ungefär 10%. T. ex. bruna kuvert visar på fördelarna med oblekt massa, framför blekt i vita kuvert. Samma vedmängd som ger 1 000 vita kuvert ger 1 750 bruna.

Det finns många argument för att inifiafiv bör tas för att främja en utveckling mot allt mindre blekning av pappersprodukter. Vi har i vår motion pekat på några sådana tänkbara initiativ, vilket vi har följt upp i reservation 4 vid näringsutskottets betänkande 48. Jag yrkar härmed bifall också till denna reservation.

Anf. 64 RUNE JONSSON (s):

Fm talman! De flesta av de frågor som tas upp i de motioner vi nu behandlar och i näringsutskottets betänkanden 48 och 49 har fidigare varit uppe fill debatt här i kammaren. Under förmiddagens debatt har dessutom svar givits på många av de frågor som ställts. Jag kan därför fatta mig relativt kort.

Först vill jag ta upp näringsutskottets betänkande nr 48, som behandlar sju motioner om skogsindustrin. Utskottet har varit enigt i behandlingen, förutom i tre moment i utskottets hemställan.

Frågan om ett handlings- och utveckhngsprogram tas upp i vpk-motion 814. Utskottsmajoriteten hänvisar i sin skrivning till de initiativ som den socialdemokratiska regeringen tagit sedan regeringsskiftet i oktober, bl. a. förslaget om branschfrämjande åtgärder för sågverksindustrin, rekonstruktionen av ASSI och de pågående förhandlingarna med Södra Skogsägarna AB. Dessutom pågår inom industridepartementet ett förberedande arbete för att organisera ett sammanhållet arbete med skogsbranschfrågorna.

Allt som sammanhänger med dessa frågor har så sent som den 25 april i år redovisats här i kammaren av industriministern vid en interpellationsdebatt som han hade med en av motionärerna, John Andersson. Jag kan säga till Bertil Måbrink att detta är det första ledet i det handhngsprogram som vi tidigare har talat om. Med hänvisning till denna interpellationsdebatt och utskottets skrivning yrkar jag avslag på reservation 2.

I reservation 1 yrkar även de borgerliga ledamöterna i utskottet avslag på vpk-motionen, men med en annan motivering. Visserligen godkänns vissa av regeringens åtgärder, men man menar att 1979 års skogspolitiska beslut skall fullföljas.

Vi i utskottsmajoriteten kan inte förstå detta ställningstagande, när man nu ser det negativa som hänt inom skogsbranschen sedan 1979. Det är enligt vår mening viktigt att det program som den socialdemokratiska regeringen arbetar med förverkligas. Jag yrkar därför avslag på reservation 1.

Någon virkesförsörjningsplan speciellt för Norrbotten, som föreslås i reservation 3 av vpk, anser inte utskottet nödvändig mot bakgrund av de generella åtgärder som regeringen aviserar och som jag tidigare nämnt. Jag vill dessutom påminna om det stöd som den norrbottniska skogsbranschen har fått i samband med Norrbottenspropositionen. Jag yrkar alltså avslag på reservation 3.

Den sista reservationen i betänkande 48 handlar om att staten skall se till att andelen oblekt papper ökar inom statlig och kommunal förvaltning. Detta förslag är ett återkommande krav frän vpk, som riksdagen tidigare avslagit. Något nytt, som skulle föranleda en omprövning från utskottets sida, har inte framkommit. Det oblekta papperet kommer med all sannolikhet att väl hävda sig på de områden där det passar - både pris- och kvalitetsmässigt. Ambitionen måste ändå vara att vi naturligtvis skall försöka att få så stor användning av det oblekta papperet som möjligt. Jag yrkar alltså avslag på reservation 4.

Fru talman! Jag övergår sedan till att framföra några synpunkter på näringsutskottets betänkande nr 49, som handlar om riksdagens revisorers förslag med anledning av granskningen av domänverket.

Enligt granskningsrapporten är slutomdömet om domänverkets handlande positivt. Vissa inslag i verkets skogspolitik kan enligt rapporten dock diskuteras.

Utskottet har för sin del inget att invända mot de erinringar som revisorerna gör när det gäller virkestillväxt, virkesbestånd och avverkningar på de av domänverket förvaltade skogarna. Utskottet utgår från att regeringen med anledning av revisorernas förslag noga följer utvecklingen och tar de initiativ som erfordras. Någon ytterligare skärpning, som påfordras i reservation 1, anser vi inte nödvändig.

Jag yrkar alltså avslag på den vpk-reservationen.

Frågan om att domänverket utnyttjar entreprenörer och andra externa tjänster i sin verksamhet, som tas upp i reservation 2 av vpk, anser vi vara en driftekonomisk fråga, som i normalfallet skall avgöras inom verket. Då det i denna fråga f. n. inte synes föreligga någon väsentligt förändrad inriktning från verkets sida och de anställda genom bl. a. medbestämmandelagen har möjligheter att bevaka och påverka utnyttjandet av externa tjänster, yrkar jag avslag på reservationen.

Till sist en kommentar till den borgerliga reservationen 3, vilken tar upp de frågor som aktualiserats i moderatmotion 2169.

Jag vill då hänvisa till tidigare debatter här i riksdagen i det ärendet och det

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

SkogspoUtiken, m. m.

6 Riksdagens protokoll 1982/83:156

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

svar som en av motionärerna, Margaretha af Ugglas, fick av statsrådet Roine Carlsson så sent som den 10 maj i år, alltså för bara 16 dagar sedan. Av det framgick att regeringen inom kort kommer att tillsätta en särskild kommitté för att se över insyns- och inflytandefrågorna i dotterföretag som hör till myndigheterna. Också relationerna i övrigt mellan myndigheterna och deras dotterföretag kommer att ses över. Det är ett svar också till Per-Richard Molén.

Jag yrkar med anledning av dessa åtgärder avslag på reservation nr 3.

När det gäller det tredje yrkandet i motionen, om avkastningskravet, finns det ingen anledning att nu ta upp den frågan. Den får vänta fill dess förberedelserna börjar för nästa femårsperiod.

Fru talman! Med den genomgången yrkar jag bifall till hemställan i näringsutskottets betänkanden nr 48 och 49 på samtliga punkter.

Anf. 65 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Fru talman! Jag tycker att Rune Jonsson litet för lätt springer ifrån frågan om ett handlingsprogram för skogsindustrin och vad socialdemokraterna sade för ett år sedan. Då talade ni om nödvändigheten av att snabbt få till stånd ett handlingsprogram för skogsindustrin, vilket var helt rikfigt. Nu säger Rune Jonsson att socialdemokraterna har vidtagit vissa åtgärder. Ja, men kalla det inte för ett handlingsprogram för hela den svenska skogsindustrin.

Industriverket pekade på att man under fem år skulle kunna åstadkomma en utveckling av den svenska skogsindustrin, bl. a. genom vidareförädling inom pappers- och massaindustrin och inom sågverksindustrin. Det programmet skulle - om jag minns rätt - kosta 7 miljarder under denna femårsperiod. Vad ni nu gör är att föreslå 6 milj. kr., om jag inte har sett alldeles fel i budgetpropositionen. Det är väl ändå att vara ganska långt från det som ni för ett år sedan stod och argumenterade för.

Den nuvarande industriministern Thage Peterson kritiserade, med all rätt, den 23 november 1981 den dåvarande borgerlige industriministern för att han skickade ut detta förslag från industriverket på remiss. Hans kritik motiverades av att branschen var så väl representerad i den utredning inom industriverket som hade lagt fram detta förslag. Det fanns därför ingen anledning att än en gång gå ut med utredningen på remiss, utan nu gällde det att handla, sade Thage Peterson då. Det sade också Rune Jonsson 1981 och 1982. Nu säger ni i utskottsbetänkandet - och det har Rune Jonsson skrivit under- i fråga om vissa åtgärder; "Som ett led häri kommer företrädare för företagsledningar och anställda inom skogsindustrin samt berörda myndigheter att inbjudas till överläggningar rörande branschens problem. Ett syfte med överläggningarna är att skapa ytterligare underlag för prioritering av erforderliga utredningsinsatser."

Vad är det här för skojeri? Det som var onödigt 1981 är helt plötsligt nödvändigt 1983, när problemen är ännu större och det finns ett konkret förslag från industriverket om ett handlingsprogram för hur man skall utveckla den svenska skogsindustrin. Det får vara någon måtta på hur man driver politik från vissa partiers sida.

Anf. 66 JOHN ANDERSSON (vpk):

Fru talman! Min replik till Rune Jonsson avser näringsutskottets betänkande 49, som jag berörde i mitt första anförande.

Rune Jonsson hävdar fortfarande att det finns ett betydande utrymme för inflytande från de anställdas sida inom domänverket då det gäller frågan om entreprenörer oeh det förhållandet att man säljer skog på rot, och han hänvisar bl. a. till MBL. Men Rune Jonsson borde vara medveten om hur långt man kommer med MBL. Det måste väl vid det här laget vara helt klart för alla hur långt man kan komma den vägen.

Sedan säger Rune Jonsson att det inte finns några tecken som tyder på att en föräridring skulle vara på gång. Men det finns ju en massa tecken. Man måste vara i det närmaste blind och döv för att kunna undgå den diskussion som pågår bland de fackliga organisationerna och bland de anställda och de uttalanden som gjorts från vissa högre chefstjänstemän på domänverket. Regionchefen för Umeåregionen sade helt nyligen att vi nu måste vara beredda att slakta heliga kor. De heliga korna var den policy som Folke Rydbo stod för, då han var generaldirektör i domänverket. Och ombudsmannen i Skogsarbetareförbundet, som jag citerade i mitt första anförande, säger: Vad betyder diskussionen inom domänverket? Är man på väg att överge den policy som tidigare fastlagts? Och det är ju helt klart att man är på väg mot en driftform, där man i hög grad skall anlita entreprenörer och där man även skall sälja skog på rot.

Jag kan säga till Rune Jonsson att ett av de tyngre kraven från de anställda och de fackliga organisafionerna inom domänverket är just att det skall sättas stopp för denna utveckling. Kom då inte och prata om att det finns betydande utrymme för inflytande från de anställdas sida! Man har suttit många dagar och förhandlat om dessa entreprenörer, fills domänverket har ledsnat och sagt att det nu är färdigförhandlat och att man skall ta dit entreprenörer. Så är det. Det finns inga möjligheter att medelst MBL förhindra denna utveckling.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 67 RUNE JONSSON (s):

Fru talman! Jag tror att John Andersson undervärderar facket. Om man skulle jämföra med andra skogsföretag skulle man finna att domänverket i dag har den helt övervägande delen i egen regi. Jag tror inte att det skulle vara lämpligt att riksdagen går in och detaljreglerar på detta sätt, utan det måste vara verksledningen och de anställda som i första hand sysslar med detta. Det skulle vara exceptionella förhållanden om vi skulle gå in från riksdagens sida.

Till Bertil Måbrink vill jag säga när det gäller handlingsprogrammet, att jag tror att kammarens ledamöter håller mig räkning för om jag hänvisar till den debatt som vpk-ledamöter har haft med industriministern just i denna fråga och där de har fått klart besked om var socialdemokratin står.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Anf. 68 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Fru talman! Jag håller mig till näringsutskottets betänkande nr 48, för det är ju det vi diskuterar i dag. Det handlar om skogsindustrin. Jag citerade vad som står i det här betänkandet, och det står inte mycket om nödvändigheten av det handlingsprogram som SAP och vpk var så rörande överens om för ett år sedan. Jag vill fråga Rune Jonsson om han i dag inte anser att det är lika nödvändigt med detta handlingsprogram eller med det femåriga branschprogram för att utveckla skogsindustrin som industriverket föreslagit.

Jag beklagar att det vi var överens om då har reducerats fill ett "plottrande" genom att det som nu föreslås bara är vissa smärre åtgärder. Det handlar definitivt inte om ett samlat program för hela skogsindustrin.

Jag har här protokoll från vad som sades för ett år sedan, och jag vill gärna gå fillbaka till det när jag nu diskuterar med Rune Jonsson. Den 22 maj 1981 sade Rune Jonsson: "Redan under 1981, alltså i år, bör man från riksdagen presentera en plan för hur detta arbete skall organiseras och genomföras."

Den 25 mars 1982 sade Rune Jonsson i en debatt här i kammaren angående en socialdemokratisk reservation: "I reservation 4 yrkar vi att industriverkets förslag till ett femårigt branschprogram genomförs i sina huvuddrag."

Men låt mig lämna det sistnämnda och i stället fråga Rune Jonsson om vi kan vara överens om att det som Rune Jonsson talade om 1981 borde förverkligas i år, nämligen att presentera en plan för hur arbetet med ett handlingsprogram för skogsindustrin skall organiseras och genomföras.

Anf. 69 JOHN ANDERSSON (vpk):

Fru talman! Nej, Rune Jonsson, jag undervärderar inte fackets möjligheter, eftersom jag har rika erfarenheter av hur det fackliga arbetet går till. Jag har varit facklig kontaktman på min arbetsplats under ett tiotal år, så jag är väl förtrogen med de förhandlingar som fördes kring frågan om anvisande av entreprenörer. Dessa förhandlingar har satt sina spår i Skogsarbetareförbundets kongresser när man diskuterat den här frågan. Dess medlemmar ser det som en mycket stor fara för de anställda, om den här utvecklingen får fortgå.

Det är bara så att man enligt MBL kan stoppa en entreprenör. Men för att man skall ha den möjligheten måste det finnas med i bilden klara olagligheter eller annat brottsligt. I annat fall kan detta inte ske, såvida inte företagen gör det av egen vilja.

Det här är alltså en fråga om domänverkets policy. Den förre generaldirektören, Folke Rydbo, sade klart ifrån att domänverket skulle sköta sin skog med verkets anställda och med dess maskiner. Jag vet inte varför regionchefen nu måste gå ut och tala om att man skall slakta heliga kor. Tydligare tecken på att det är fråga om en omsvängning mot en annan utveckling kan man enligt min mening inte finna.

Ett riksdagsuttalande av den innebörd som motionen föreslår skulle hälsas

med glädje av de anställda inom domänverket. Det är jag helt övertygad om -så mycket kontakt har jag fortfarande med de anställda där.

Överläggningen var härmed avslutad.

Jordbruksutskottets betänkande 34

Mom. 1 och 2 a (avverkningsskyldighet m.m.) •

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 148 för reservafion 1 av Einar Larsson m. fl.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiker}, m. m.

Mom. 2 b (gallringsskyldighet)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 2 av John Andersson, bifölls med acklamation.

Mom. 3 a (obligatoriska skogsbmksplaner)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 3 av Einar Larsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mcm. 3 b (skogsbruksplaner)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservafion 4 av Arne Andersson i Ljung m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 5 och 6 (skogsbespmtning)

I en förberedande votering biträddes reservation 6 av Einar Larsson m.fl. med 70 röster mot 18 för reservation 8 av John Andersson. 228 ledamöter avstod från att rösta.

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 7 av Arne Andersson i Ljung m. fl. med 80 röster mot 71 för reservation 6 av Einar Larsson m.fl. 167 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 171 röster mot 79 för reservation 7 av Arne Andersson i Ljung m. fl. 68 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 7 (selekfiva bekämpningsmetoder m. m.)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservafion 9 av Einar Larsson m. fl., bifölls med acklamation.

Mom. 8 a (hänsyn till rennäringen)

Utskottets hemställan bifölls med 228 röster mot 88 för reservafion 10 av Einar Larsson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 10 (översyn av 6 § skogsvårdslagen)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 11 av John Andersson, bifölls med acklamation.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Skogspolitiken, m. m.

Mom. 11 a (åtgärdspaket för skogsvård m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 301 röster mot 17 för reservation 12 av John Andersson.

Mom. 19 a, b och d (stöd till byggande av skogsvägar)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservafion 14 av John Andersson, bifölls med acklamation.

Mom. 22 c ocA / (finansiering av naturvårdsinsatser, m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 281 röster mot 19 för reservation 16 av Börje Stensson i motsvarande del. 16 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 22 d och e (skydd av domänreservat och privata reservat, m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 293 röster mot 17 för reservation 15 av John Andersson i motsvarande del. 6 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 22 g (naturvårdshänsyn vid avveckling av lägproducerande bestånd m. m.)

Efter ställda propositioner på bifall till

dels utskottets hemställan,

dels reservation 16 av Börje Stensson i motsvarande del och

dels reservation 15 av John Andersson i motsvarande del bifölls utskottets hemställan med acklamation.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande 48

Mom. 1 (handlings- och utvecklingsprogram för skogsindustrin) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 17 för bifall till hemställan i reservation 2 av Jörn Svensson.

Motivering

Utskottets motivering godkändes med 169 röster mot 145 för godkännande av den i reservation 1 av Erik Hovhammar m. fl. anförda motiveringen. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 5 (virkesförsörjningsplan för Norrbotten)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 3 av Jörn Svensson, bifölls med acklamation.

Mom. 8 (blekning av papper) Nr 156

Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 17 för reservafion 4 av Torsdaeen den
Jörn Svensson. 26 maj 1983

Övriga moment Huvudmanna-

Utskottets hemställan bifölls. y p.„

Eugens
Näringsutskottets betänkande 49 Waldemarsudde

Mom. 1 (skogsekonomisk planering)

Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 1 av Oswald Söderqvist, bifölls med acklamation.

Mom. 2 (utnyttjande av externa tjänster)

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 17 för reservation 2 av Oswald Söderqvist.

Mom. 3 Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4 (allmänna riktlinjer för domänverket)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 143 för reservation 3 av Tage Sundkvist m. fl.

5 § Föredrogs

Finansutskottets betänkande

1982/83:44 Allmän beredskapsbudget för budgetåret 1983/84 (prop. 1982/ 83:140)

Lagutskottets betänkande

1982/83:40 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Vad utskotten hemställt bifölls.

6 § Huvudmannaskapet för Prins Eugens Waldemarsudde

Föredrogs kulturutskottets betänkande 1982/83:32 om huvudmannaskapet för Prins Eugens Waldemarsudde.

Anf. 70 ELISABETH FLEETWOOD (m):

Fru talman! Jag stod här i talarstolen så sent som i går kväll och talade om ödet att få sina motioner slaktade på löpande band.

I den situationen befinner jag mig, fru talman, i dag igen. I kulturutskottets
betänkande 1982/83:32 föreslår ett enhälligt utskott avslag på min motion
med nr 1319. Men den här gången känns det bra att få ett avslag. Jag skulle
faktiskt vilja säga; Äntligen har vi kommit så långt. 87

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Huvudmannaskapet för Prins Eugens Waldemarsudde

1982 väckte jag min första motion om det delade huvudmannaskapet för Waldemarsudde. Ett enigt utskott och en enig riksdag ställde sig bakom min hemställan om ett fullföljande av de redan då långdragna förhandlingarna mellan staten och Stockholms kommun för att komma fram till en lösning av de problem som hängde samman med att prins Eugen testamenterade såväl sitt hem som sin stora konstsamling - den tredje i storleksordningen i Sverige - till den svenska staten och till Stockholms stad.

Förhandlingarna var segslitna, så segslitna att jag i januari i år hade anledning att återkomma fill riksdagen med ännu en motion i ärendet.

1 den utsatta situation som såväl byggnaderna på Waldemarsudde som konstsamlingarna på grund av tveksamhet i ansvarsfrågan befinner sig i, är det ytterligt glädjande att i dag kunna konstatera att ett avtalsförslag nu ligger på bordet för slutgiltigt beslut av borgarrådsberedningen, kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Ikraftträdandet sker - om avtalet godkänns - redan vid halvårsskiftet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till kulturutskottets hemställan om avslag på min motion i den förvissningen att detta avslag i realiteten innebär ett bifall och att därmed bättre förutsättningar för Waldemarsudde har skapats för framtiden.

Med detta anförande, under vilket tredje vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, var överläggningen avslutad.

Utskottets hemställan bifölls.

7 § Föredrogs

Kulturutskottets betänkande

1982/83:33 Kostnaderna för underhåll och restaurering av vissa äldre kyrkor

Trafikutskottets betänkanden

1982/83:22 Bildandet av ett utvecklingsbolag vid statens väg- och trafikin-sfitut (prop. 1982/83:175)

1982/83:24 Godkännande av konvention om upprättande av den europeiska telesatellitorganisationen Eutelsat med därtill anslutande driftöverenskommelse, m. m. (prop. 1982/83:173)

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1982/83:31 Uppskov med behandlingen av vissa motioner

Civilutskottets betänkande

1982/83:34 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

8 § Anslag till invandring m. m.

Föredrogs arbetsmarknadsutskottets betänkande 1982/83:22 om anslag till invandring m. m. (prop. 1982/83:100 delvis).

Anf. 71 KARIN ANDERSSON (c):

Herr talman! Invandrarpolifiska frågor har behandlats flera gånger , tidigare under vårriksdagen. De behandlas ju i huvudsak inom resp. sakområden, och eftersom invandrarfrågorna till sin karaktär är tvärpolitiska faller de under olika utskotts områden.

Viktiga delar av den motion, 847, som centerpartiet väckte till årets riksmöte har alltså redan behandlats. Jag tänker på frågan om invandrarbarnen i skolan, som behandlats av utbildningsutskottet och där centern tyvärr blev ensam om förslaget att inrätta en experimentskola inom grundskolan med undervisning på finska, med svenska som första främmande språk. Syftet med en sådan skola skulle främst vara att ta fram metoder i undervisningen som skulle kunna användas inom övrig undervisning av invandrarbarn inom det svenska skolväsendet. Vi behöver gå vidare för att finna formerna för en undervisning som leder till den målsättning vi har, nämligen att eleverna blir aktivt tvåspråkiga, men vi fick som sagt inte stöd från övriga partier för detta.

Men jag är glad att invandrarministern tydligen är inne pä samma linje som jag själv så småningom kom in på och som också togs upp i centermotionen, nämligen att vi kanske borde gå vidare med en modell för invandrarbarnens modersmålsundervisning som har prövats i Stockholm. Där ges en av skoldirektionen administrerad och finansierad undervisning av invandrarelever i deras modersmål utanför skoltid som ett komplement till den relativt begränsade tid som kan anslås för hemspråksundervisning på ordinarie skoltid. I varje fall fick jag av en tidningsintervju uppfattningen att invandrarministern inte var främmande för att ta upp den frågan.

Vi har också behandlat en annan viktig invandrarpolitisk fråga som handlagts av socialutskottet. Den gällde samhällets ansvar för och omsorg om det snabbt ökande antalet pensionärer bland invandrarna. I det avseendet har vi, tror jag, ganska dålig framförhållning, som vi ofta har haft när det gäller invandrarpolifiska frågor.

Frågan har inte varit så aktuell förut; de flesta invandrare är unga när de kommer hit. Det är en kommunal fråga - det är riktigt- men jag tror att det kan behövas initiativ och stimulans från regering och statliga myndigheter. Flera andra frågor har behandlats och kommer att behandlas med utgångspunkt i betänkanden från andra utskott.

Däremot har vi aldrig, vad jag vet, behandlat en invandrarpolitisk fråga med utgångspunkt i ett betänkande från socialförsäkringsutskottet. Det kommer vi att göra i fortsättningen, efter det beslut som fattades här i riksdagen i förra veckan att överföra invandrarfrågorna till socialförsäkringsutskottet. Det är alltså sista gången de mer direkta och begränsade invandrarpolitiska frågorna behandlas med utgångspunkt i ett betänkande

Nr 156

Torsdagen den ■ 26 maj 1983

Anslag till invandring m. m.

Nr 156 frän arbetsmarknadsutskottet. Alla de arbetsmarknadspolitiska frågor som

Torsdaeen den * starkt berör invandrarna blir självfallet kvar i arbetsmarknadsutskot-

26 maj 1983 -

_____________ Herr talman! I budgetpropositionen görs en bred redogörelse för allt

Anslag till invand- som var på gång vid regeringsskiftet och alla initiativ som tagits
ring m m dessförinnan. Det är jag naturligtvis glad över. Däremot står det mycket litet

om vad den nya regeringen avser göra.

En av de frågor som var på gäng gäller svenskundervisningen för invandrare. I centermotionen togs inte den frågan upp. Då var jag nämligen helt övertygad om att vi skulle få en proposition i frågan till vårriksdagen, eftersom jag visste att beredningsarbetet i regeringskansliet låg långt framme vid regeringsskiftet i oktober 1982.

Den 3 februari fick jag av invandrarministern svar på en fråga som jag ställt om när propositionen skulle komma, och jag fick då klart för mig att något tydligen hakat upp sig i regeringskansliet och att ingen proposition var att vänta inom den närmaste tiden. Däremot lovade Anita Gradin att under våren ge besked om - jag citerar ur svaret - "den principiella inriktningen av beredningsarbetet". Och det var ju i och för sig inget stort löfte. Men enligt min årstidsuppfattning är det vår nu och har varit det ett bra tag. Jag beklagar att inte invandrarministern är här när vi behandlar dessa viktiga frågor. Jag hade hoppats att vi skulle ha fått ett besked av invandrarministern i dag om när en proposition om den sä nödvändiga reformeringen av svenskundervisningen kan tänkas komma. Det är ju inte för oss polifiker som den är viktig, utan det är för invandrarna.

I den här frågan är utskottet i stort sett enigt när det gäller att betona hur viktig frågan är - om jag bortser från det särskilda yttrandet från moderaterna- men eftersom det inte är någon reservation, utgår jag från att även moderaterna står bakom utskottets uppfattning. Vi har sett mycket allvarligt på frågan och säger så här:

"Enligt utskottets mening har kunskaper i svenska språket en avgörande betydelse för de vuxna invandrarnas möjligheter att finna sig till rätta i det svenska samhället och i arbetslivet. Svenskundervisningen har följaktligen en framträdande plats bland de olika insatser som görs från samhällets sida för att underlätta invandrarnas anpassning. Trots det omfattande utbudet av undervisning i svenska och samhällsorientering har fortfarande stora grupper invandrare begränsade kunskaper i svenska språket. Det gäller t. ex. invandrare som inte förvärvsarbetar. En reformering av svenskundervisningen är därför ytterst angelägen. Den ovan redovisade utredningen" - det är alltså SFI-kommittén - "utgör ett viktigt led i detta arbete. Utskottet förutsätter att det beredningsarbete som nu pågår i regeringskansliet på grundval av SFI-kommitténs förslag så snart som möjligt kommer att resultera i ett förslag till riksdagen. Mot den bakgrunden saknas det skäl att nu behandla de i motionerna upptagna frågorna."

Jag vill rätta till ett fel som jag gjorde tidigare. Jag sade att utskottet var
enigt. Det var man i och för sig om vikten av att snarast lösa svenskunder-
90 visningsproblemet, men det finns en reservation där från vpk.

Jag vill gärna ytteriigare understryka vad utskottet sagt genom att ge ett Nr 156 färskt exempel. Nyligen förlorade ett betydande antal finsktalande ombords- Torsdaeen den anställda på Svea Corona sina arbeten. Den yttersta orsaken till avskedan- 26 mai 1983

dena var enligt arbetsgivaren arbetsbrist, men att just dessa personer ______

drabbades berodde enligt arbetsgivaren, som var Johnson Line, på att deras Anslag tdl invand-kunskaper i svenska var så bristfälliga att de skulle kunna utgöra en risk i en jjj„ katastrofsituation. Stockholms tingsrätt har fastställt denna orsak till avskedandena, som facket och arbetsgivare var överens om. Frågan skall dock inom kort prövas av arbetsdomstolen.

Jag har inte tagit upp detta för att kritisera tingsrättens dom - det tillkommer inte oss att göra det - utan för att understryka hur viktigt det är att frågan om svenskundervisningen blir löst. De anställda som här avskedades hade, enligt de uppgifter jag kunnat inhämta, inte fått del av de 240 timmars undervisning på betald arbetstid som de har rätt till, och de hade enligt egna uppgifter inte fått en fullständig information om sina rättigheter i detta avseende. Jag är ganska säker på att dessa anställda inte är ensamma om att i den "försöksverksamhet" som vi bedriver gå miste om en viktig rättighet, även om dess bättre inte alla förlorar jobbet på grund av detta. Det är alltså saker som brådskar.

En annan för invandrarna viktig fråga, som också var väl förberedd i departementet vid regeringsskiftet, gäller tvåspråkighet som merit vid anställning.

Som redovisas i utskottsbetänkandet lämnade en - av mig initierad -arbetsgrupp inom regeringskansliet strax före regeringsskiftet en rapport om detta (Ds A 1982:9). Gruppen har kartlagt möjligheterna att ge tvåspråkighet ett meritvärde vid bl. a. statlig anställning och därutöver föreslagit åtgärder som kan leda till att tvåspråkig personal i ökad utsträckning anställs i offentlig tjänst.

Också i denna fråga är utskottet enigt om hur viktigt det är att komma till en lösning. I ett särskilt uttalande har centern och folkpartiet velat ytterligare understryka hur angeläget det är att de förslag som fanns i rapporten snabbt genomförs.

De långa handläggningstiderna i utlänningsärenden har varit en ond följetong under en följd av år. De medför lidande för de inblandade oeh stora kostnader för samhället. Under min tid som invandrarminister vidtogs en rad åtgärder på olika nivåer för att nedbringa handläggningstiderna. Bl. a. tillfördes både invandrarverket och arbetsmarknadsdepartementet nya handläggarresurser för dessa frågor. Och det lyckades också ganska bra att få ner handläggningstiderna. Trots det stora antalet nya ärenden kunde den s. k. ärendebalansen minska och uppgick vid regeringsskiftet till 335 mot ca 1 000 bara ett år fidigare.

Också på invandrarverket skedde en gynnsam utveckling, och situationen
vid årsskiftet var bättre än den varit sedan 1974. Detta har kunnat ske genom
rationaliseringar och omprioriteringar inom verket men också genom att
tillståndsbyrån fick en extra förstärkning med tre handläggare våren
1982. 91

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag till invandring m. m.

Invandrarverket begärde i sina petita att få behålla dessa handläggare också under nästa budgetår, vilket emellertid regeringen sade nej till. I centermotionen tog vi upp invandrarverkets förslag, innebärande ett plus på 400 000 kr. på verkets personalkostnader. Det är viktigt, anser vi, att det finns en hög beredskap på invandrarverket och att det finns en kontinuitet i kunskaperna.

Socialdemokraterna i utskottet hade tur i oturen. De yrkade nämligen först avslag på centerns motion om de 400 000, men innan betänkandet hann slutjusteras kom kompletteringspropositionen med precis samma förslag som i vår motion och med samma motiveringar. Så mofionen hänsköts av utskottet att behandlas i samband med kompletteringspropositionen.

Jag skall inte göra stor sak av detta vinglande. Huvudsaken är att den slutliga lösningen blir positiv, och det finns det ju förutsättningar för nu.

Moderaternas särskilda yttrande är svårare att förstå, både formellt och reellt. Uppenbarligen vill man redan nu avisera att man inte tänker acceptera de 400 000 kronorna. Det är litet underligt, med tanke på att just moderaterna i fjol var ivrigare tillskyndare till att den extraresursen kom fram. Men den frågan kommer vi alltså tillbaka till i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen.

Jag vill ta upp ytterligare en fråga där regeringen fört en inkonsekvent politik. Det gäller anslagen till invaiidrarorganisationerna och till avgränsade projekt - det är de rubriker vi har. Invandrarverket prioriterade i sin anslagsframställning organisationerna och begärde med hänsyn till den ekonomiska situafionen ingen höjning av anslaget till särskilda projekt. Regeringen gjorde tvärtom. Man föreslogen begränsad höjning av anslaget till invandrarorganisationerna och höjnifig av anslaget till särskilda projekt.

I centermotionen föreslår vi att alla tillgängliga nya medel läggs på anslaget till organisationerna. Eftersom utskottsmajoriteten inte accepterat detta, har vi följt upp yrkandet i reservation 1. Vi har där understrukit organisationernas viktiga funktioner och också deras f. n. besvärliga ekonomiska situation.

Vid utskottsbehandlingen fick vi under hand veta att regeringen för innevarande budgetår gjort en omfördelning av de av riksdagen i fjol beslutade anslagen till invandrarorganisationerna resp. avgränsade projekt, så att 500 000 förts över från avgränsade projekt till invandrarorganisafio-nerna. Detta har också sedermera redovisats i kompletteringspropositionen.

Jag har inget i sak att invända mot detta. Jag anser att det var ett riktigt beslut, men vad jag inte förstår är varför man finner det så angeläget att stödja organisationerna innevarande budgetår men inte lika angeläget nästa budgetår. Invandrarorganisationernas uppgifter är minst lika vikfiga och deras ekonomiska resurser lika bristande. Var finns logiken? Också här har moderaterna skiljt ut sig och i ett särskilt yttrande redovisat en snålare inställning.

Herr talman! Vi har alltid talat om den stora partipolitiska enigheten om

invandrarpolitiken. Den enigheten finns fortfarande, som framgår av Nr 156 betänkandet. Men det betänkande vi behandlar i dag ger också en föraning Torsdaeen den om att den enigheten snabbt kan ta slut. Moderaternas tre särskilda 9( ppgj jgg

yttranden rörande frågor som vi senare skall ta ställning till bådar inte gott. I___

och för sig är inte total partipolitisk enighet nödvändig för att vi skall kunna Anslag till in vand-föra en fortsatt progressiv invandrarpolitik, men det vore illa om opportu- .- j nistiska och partistrategiska aspekter skulle få alltför stort utrymme i den invandrarpolitiska debatten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i övrigt bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i dess betänkande 22.

Anf. 72 INGRID HEMMINGSSON (m):

Herr talman! Jagskall endast i korthet kommentera de särskilda yttranden som vi har fogat till arbetsmarknadsutskottets betänkande 22. I övrigt ansluter vi oss till utskottet.

Det särskilda yttrandet nr 2 behandlar stödet till invandrarnas riksorganisationer. Invandrarorganisationerna har ju erhållit drygt 4 milj. kr. till sin verksamhet. Budgetåret 1983/84 sker en ökning med 204 000 kr. Under innevarande budgetår har regeringen därutöver beslutat att tilldela organisafionerna ytterligare 500 000 kr. genom en omfördelning från bidrag till avgränsade projekt. Detta har skett som en anmälan från regeringen till utskottet och har alltså inte behandlats i sak av utskottet.

Riksdagen har tidigare beslutat om extra insatser till invandrarorganisationerna. I tilläggsbudget 2 för 1979/80 erhöll Finlands Hus 1 milj. kr. och i filläggsbudget 3 för 1981/82 ytterligare 4 milj. kr.

En utredning om invandrarorganisationernas ekonomi har genomförts under hösten 1982. Detta har inte föranlett någon ytterligare åtgärd från utskottets sida i nu föreliggande betänkande.

Vi moderater hävdar att besparingar är nödvändiga inom alla områden -och alltså även när det gäller invandrarorganisationerna. Till Karin Andersson vill jag säga att detta inte är någon partistrategisk aspekt utan att det helt enkelt är en nödvändighet. Därför har vi i det särskilda yttrandet påpekat att det är viktigt att utskottet klargör för organisationerna att nya pengar inte kan påräknas inom den närmaste framtiden. I det läget bör organisationerna skära ner sina kostnader eller öka medlemmarnas egna insatser i form av pengar eller arbete. Vi anser att detta är ett rimligt påpekande. Det gäller inte bara invandrarorganisationer utan alla organisationer. Verksamheten måste förändras och anpassas till de resurser som står till vårt förfogande. Detta har vi ju många gånger diskuterat i denna kammare när det gäller andra samhällssektorer.

Det särskilda yttrandet nr 4 behandlar svenskundervisningen för invandrare. Jag vill säga till Karin Andersson att vi står bakom utskottets uppfattning att svenska språket är mycket viktigt för invandrare. Men vi har invändningar mot formuleringarna i betänkandet, och det har vi gett uttryck för i detta särskilda yttrande.

Det har här sagts att svenska för invandrare har utretts av en särskild 93

Nr 156 kommitté. Utskottet skriver i sitt betänkande att ett förslag så snart som

Torsdaeen den möjligt förutsätts ligga på riksdagens bord på grundval av SFI-kommitténs

76 mai 1983 förslag. Det är detta uttryckssätt som vi vänder oss emot. Vi menar att

_____________ utskottet därigenom föregriper den kommande behandlingen. Det kan

Anslag tid invand holkas som om utskottet accepterar SFI-förslaget utan att kommentera
ring m m finansieringen. Det förslag som framlagts av kommittén leder till ökade

kostnader, som måste vägas mot det utrymme som finns tillgängligt. Det kan leda till omprioriteringar och andra överväganden av olika slag.

I övrigt föreslås anslaget för flyktingar få en kraftig uppräkning. Det är egentligen ingen höjning av ambitionsnivån utan en anpassning till verkligheten. Utgifterna har tidigare avsevärt översfigit anslagen, och den organiserade överföringen och den spontana flyktinginvandringen beräknas få samma omfattning som föregående budgetår.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till arbetsmarknadsutskottets hemställan i betänkandet 22.

Anf. 73 KARIN ANDERSSON (c) replik:

Herr talman! Jag måste med några ord kommentera detta inlägg, där Ingrid Hemmingsson utvecklade moderaternas tre särskilda yttranden.

Först vill jag säga när det gäller anslaget till Finlands Hus, som plötsligt togs upp som en motivering för att ge mindre till invandrarnas organisationer, att detta är två saker som inte alls hör ihop. Anslaget till Finlands Hus grundas på en överenskommelse mellan de finska och svenska regeringarna om att stödja detta kulturella centrum i Sverige, på samma sätt som vi har stött nordiska kulturcentra i Finland. Detta tycker jag inte alls vi kan blanda ihop med stödet till invandrarnas organisationer.

Det är riktigt att alla mäste spara. Det har alla, även vårt parti, varit inne på. Men det är faktiskt så att organisationerna har fått skära ner sina omkostnader. De har under några år inte fått full kostnadstäckning för den inflation vi har haft i samhället. Vi anser att det är viktigt att lägga alla de tillgängliga resurser som man kan få fram på organisationerna själva och inte på tillfälliga projekt, som i och för sig kan hänföras till organisationerna men också till kommuner och andra som har bättre möjligheter att finansiera den verksamhet de bedriver.

Under min tid som invandrarminister lärde jag mig uppskatta invandrarorganisationernas verksamhet. Jag måste säga att det är en enorm uppgift de har i samhället, och de fullföljer den på ett utomordentligt sätt.

När det gäller svenskundervisningen måste jag säga att jag inte kunde
förstå det yttrande som finns i betänkandet. Jag förstår det ännu mindre nu,
efter att ha hört Ingrid Hemmingsson. Det framgår av det särskilda yttrandet
att man reagerar mot att utskottet har sagt att en reformering av
undervisningen är angelägen och att SFI-utredningen är ett viktigt led i detta
arbete. Det är ju så vi brukar arbeta - man gör först en utredning, och på den
utredningen och på remissvaren till den utredningen bygger man ett
regeringsförslag. Det behöver inte följas helt och hållet, men detta är ändå
94 det underlag man har.

Självfallet kan man hamna på olika kostnadsnivåer, men det är också    Nr 156
någonting som man kan ta ställning till i ett senare skede. Det tar man inte    Torsdaeen den
ställning fill nu.                                                                              26 maj 1983

Anf. 74 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk): Anslag tiU invand-

Herr talman! Först vill jag i korthet kommentera Ingrid Hemmingssons i„ inlägg om moderata samlingspartiets omsorger om invandrarna. Hon åberopar den hastiga omfördelningen av resurser om 500 000 kr. till vissa invandrarorganisationers verksamhet som ett extra stöd, som måste räknas med i anslaget. Det är helt enkelt så att dessa invandrarorganisationers ekonomi var så pass usel att de var totalt konkursfärdiga. Det var detta som föranledde denna hastiga omfördelning av 500 000 kr. för att man över huvud taget skulle kunna rädda deras existens,

F. ö. har anslaget till invandrarorganisationerna sedan 1980 ända till i dag inneburit en rejäl besparing. Det har varit en ständig minskningav resurserna till deras verksamhet. Beträffande behovet av besparingar skulle jag vilja säga: Gud bevare invandrarna och den framtida invandrarpolitiken från moderata samlingspartiets besparingsomsorger! Den slutsatsen kan man dra av den invandrarpolitik moderata samlingspartiet hittills bedrivit.

Herr talman! Invandrar- och minoritetsorganisationerna utgör en allt viktigare del av folkrörelserna i Sverige. Förutom att de fungerar som intresseorganisationer för invandrares och minoriteters strävan att behålla och utveckla den egna kulturen och språket i det svenska samhället, har de en särskilt viktig funktion för kvinnorna, barnen och ungdomen. Här träffas man familjevis och umgås över alla åldersgränser. Många föreningar har teatergrupper, dansgrupper, körer etc. där alla medverkar och får del av sitt kulturarv och av den kulturella utvecklingen i hemlandet.

Förutom kulturella akfiviteter har invandrarorganisationerna stor betydelse som informationsförmedlare och som en viktig förbindelselänk mellan invandrarna och det svenska samhället. I det avseendet skiljer sig invandrarorganisationernas verksamhet mycket starkt frän verksamhet som bedrivs i det traditionella svenska föreningslivet, med specialisering på vissa ämnesområden.

Invandrarorganisationerna är intresseorganisationer för hela familjen, men en huvuduppgift för samtliga är att arbeta med ungdom. De kan därigenom göra mycket för att förebygga sociala problem.

Vpk delar invandrarverkets bedömning att de invandrar- och minoritetspolitiska mål som riksdagen fastställde år 1975 endast kan förverkligas genom att invandrarnas egna organisationer får bättre möjligheter att arbeta och genom att svenska organisationer stimuleras att mer aktivt engagera sig i invandrarfrågorna.

Från 1975/76 erhåller invandrarorganisationer som är riksförbund verk
samhetsbidrag från statens invandrarverk (SIV). T. o. m. 1979/80 erhöll SIV
en ökning av anslaget. Därefter har organisationerna fått sänkta reala bidrag.
Detta är en utveckling som, om den tillåts fortsätta, riskerar att rasera den
verksamhet som vissa organisationer byggt upp. De senaste två åren har 95

Nr 156 invandrarorganisationerna i praktiken fått nedskärningar av redan otillräck-

TnrsHaeen den ''8 bidrag. Samtidigt ställer det svenska byråkratiska maskineriet allt större

96 mni 1Q83 krav på invandrarorganisationerna, som förväntas delta aktivt i olika arbets-

_ eller referensgrupper och i olika statliga och kommunala utredningar och det

,,..„■ j med obefintliga eller minimala kansliresurser. Här uppenbarar sie en

Anslag ttll invand- tf b

påtaglig risk för att invandrarorganisationerna omvandlas till enbart administrafiva enheter med huvudsaklig funkfion att med svårigheter bära sin egen administrationstyngd. Det som är helt klart är att organisationerna inte kan motsvara samhällets förväntningar med det nuvarande statsstödet.

Invandrarverket anser att stödet fill invandrarorganisationerna nu är så pass angeläget att man är beredd att avstå från en ökning av anslaget för avgränsade projekt för att tillgodose detta. Vpk anser däremot att det i nuvarande läge är högst angeläget att öka bidraget till sådana projekt som syftar till ökad förståelse och kontakt mellan invandrare och svenskar. Det ökade behovet på det här området, liksom behovet av att öka befolknings-majoritetens kunskaper om invandring och invandrarfrågor, dokumenteras av att SIV har fått 310 ansökningar på sammanlagt 13 milj. kr. Vpk anser att det är viktigt med en ökning av det här anslaget.

Herr talman! Den ekonomiska kris som drabbar hela den kapitalistiska världen och som kännetecknas av massarbetslöshet, inflation och social utslagning håller på att fördjupas och förvärras. Därmed skapas också grogrund och gynnsamma förutsättningar för uppkomsten av missnöjesgrupper och fascistoida partier, som i den ekonomiska krisens spår breder ut sig runt om i Europa, genom att bl. a. utnyttja och underblåsa fördomar som rasism och främlingshat.

Också i Sverige blir klimatet allt hårdare efter hand som arbetslösheten breder ut sig. Denna utveckling medför att invandrarna i Sverige bemöts med hårdnande attityder; det finns i dag klara tendenser till främlingsfientlighet och rasism i samhället.

Detta beror till en del på att den invandrade arbetskraften aktualiserar
strukturella spänningar i det land den kommer till. Detta drabbar i första
hand arbetare och lägre mellanskikt, som ibland drivs att åberopa sin
medfödda nationella status. Även om invandrarnas ställning, inkomst och
utbildning ofta är låga riktas denna aggression mot dem. Från marginalen i
utvandringsländerna hamnar de i marginalen i mottagarländerna. De är
svagt integrerade i det nya landet. Deras ekonomiska resurser kanske ökar,
men de är yrkesmässigt och utbildningsmässigt utspärrade. Trots detta ökar
spänningen inom den inhemska arbetskraften, som inte lyckas ta sig upp och
just därför känner sig passerad och förbiseglad. De infödda som inte får del
av den ökade sociala rörlighet invandringen för med sig uppfattar invand
rarna som ett allvarligt hot. Dessutom ökar konkurrensen om arbetstillfäl
lena ju mer den ekonomiska krisen breder ut sig. Desto mindre har man råd
med solidaritet, hänsyn och omtanke. Desto mer breder individualismen och
de vassa armbågarnas mentalitet ut sig.
96 Vpk anser att den invandrarfientlighet och de rasistiska tendenser som gör

sig gällande i dag utgör ett allvarligt hot mot invandrarna, men också, och Nr 156

framför allt, mot de värderingar som ligger till grund för och genomsyrar Torsdaeen den

arbetarrörelsens utvecklingshistoria. Mot denna bakgmnd anser vi att det är 26 rnai 1983

ytterst nödvändigt och brådskande att vidta konkreta åtgärder i kampen mot

'■ä'''""- Anslag tid invand-

För det första krävs åtgärder som syftar till att förbättra invandrarnas „,•„„

sociala situation, främja invandrarnas sociala rörlighet och bryta de yrkes-

och utbildningsspärrar som håller invandrarna kvar i de lägsta skikten i

samhället.

För det andra krävs åtgärder som :5yftar till att öka informationen till det svenska folket om invandringens historiska orsaker, effekter och klassmässiga aspekter.

För det tredje fordras åtgärder som främjar allsidiga kontakter och ökar förståelse och tolerans mellan invandrare oeh svenskar, t. ex. projekt i form av politiska, sociala och kulturella samarrangemang.

Herr talman! En av orsakerna till invandrarnas låga socio-ekonomiska status går att finna i den strukturomvandling som svensk industri f, n. genomgår. Strukturomvandlingen på den svenska arbetsmarknaden har naturligtvis fått konsekvenser i form av arbetslöshet och ökad utslagning av arbetskraft. Speciellt drabbas den arbetskraft som har de svagaste resurserna, bl. a. invandrare. Mot denna bakgmnd är invandrarnas utbildningsbehov väldokumenterat. Det handlar om behov av både yrkesutbildning och svenskundervisning.

År 1972 antogs lagen om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare. Lagen skall vara ett medel att förbättra invandrarnas ställning i samhället, men verkligheten har inte gestaltat sig så som var avsett. Sällan har en lag utsatts för så systematiska sabotage som lagen om svenskundervisning för invandrare. Många företag har inte ens brytt sig om att den finns.

Vpk anser att svenskundervisningen för invandrare inte kan bedrivas på
det sätt som nu sker och samtidigt bli effektiv och meningsfull. Vi anser att
finansieringen av svenskundervisningen måste ske via ett kollektivt avgifts
system som läggs på företagen, beroende av antalet anställda men helt
oberoende av om företagen har anställda invandrare eller inte. Vidare måste
invandrarna få information om sina rättigheter redan första anställningsda
gen och undervisningen påbörjas inom 30 dagar från anställningsdagen.
Antalet studietimmar måste utökas till 600 och möjligheterna att inskränka
antalet timmar för vissa grupper tas bort. Lagen måste också omfatta dem
som inte har anställning, i första hand hemmavarande invandrarkvinnor och
invandrarungdomar som inte fått anställning. Dessa grupper bör ges rätt till
svenskundervisning med fimersättning, som också bör finansieras genom den
nämnda kollektiva arbetsgivaravgiften. Framför allt när det gäller de
hemmavarande invandrarkvinnorna måste också en bra uppsökande verk
samhet etableras. Dessutom hävdar vpk att svenskundervisningen skall
bedrivas under kommunalt huvudmannaskap. Som ett led i kampen mot
invandrardiskriminering bör regeringen snarast lägga fram förslag om en ny 97

7 Riksdagens protokoll 1982183:156

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag tid i riv and-ring m. m.

lag om svenskundervisning för invandrare, inte minst med tanke på att den tillsatta utredningen för länge sedan har avslutat sitt arbete.

Herr talman! Myndigheternas insatser för att informera svenska folket i syfte att bemöta de främlingsfientliga attityderna har begränsad räckvidd. De svenska folkrörelserna kan här komplettera myndigheternas information på ett utmärkt sätt. Så som biståndspolifiken har kunnat förankras genom folkrörelsernas insatser kan folkrörelserna gå ut genom sina organisationer för att motverka fördomar och skapa vidgade kontakter mellan svenskar och invandrare. Detta gäller särskilt organisationer inom arbetarrörelsen med sin massförankring. Invandrarna, som till övervägande delen tillhör arbetarklassen, har samma intressen som de svenska arbetarna och kan därför nås och påverkas lättare genom de egna organisafionerna både på arbetsplatser och i bostadsområden. Därför delar vpk bedömningen att en ny anslagspost behövs för informationsinsatser genom folkrörelserna.

Skolans roll i det sammanhanget är av avgörande betydelse. Vi anser att skolan på samma sätt som den slår vakt om frihetens och demokratins grundläggande värderingar i sin verksamhet bör ta målmedvetnare och aktivare del i kampen mot rasism och invandrardiskriminering. Material bör utarbetas som belyser invandringens allsidiga aspekter. Detta bör ingå i den obligatoriska undervisningen både i gmndskolan och i gymnasieskolan hksom i olika former av vuxenutbildning.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till samtliga vpk-reservationer.

Anf. 75 KARIN ANDERSSON (c) replik:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos kom in på vad som hade hänt med anslagen till invandrarorganisationerna under de år som bl. a. jag var ansvarig på det området inom regeringen. Jag vill gärna kommentera deUa.

Jag sade i mitt inlägg att invandrarorganisationerna inte alltid fått täckning för kostnadsökningarna till följd av inflationen. Men detta delar de med alla andra organisationer i Sverige. Invandrarorganisationerna fick däremot en ökning av anslagen varje är, de fick samma procentuella påslag som andra organisationer som tillhör folkrörelsefamiljen. Egentligen fick invandraror-ganisafionerna faktiskt litet mer än så. Jag hade den inställning jag haft hela tiden och fortfarande har, nämligen att deras verksamhet är extremt värdefull för det svenska samhället, och jag tillämpade därför samma metod som den nuvarande invandrarministern, att varje år föra över något av anslaget för särskilda projekt till invandrarorganisationernas verksamhetsbidrag. Invandrarorganisationerna fick på det sättet en något högre procentuell ökning av sitt anslag än andra organisationer. Jag tyckte detta var riktigt, och jag tycker det är rikfigt att så har skett också nu. Vårt yrkande innebär att den här metoden skall tillämpas också nästa budgetår.

Anf. 76 INGRID HEMMINGSSON (m) replik:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos står här i talarstolen och säger att han önskar att invandrarna skall bevaras från moderaterna. Men jag vill säga till honom att han borde önska precis det motsatta. Vår syn och vårt resonemang om att rätta munnen efter matsäcken är faktiskt en förutsättning för att invandrarorganisationerna skall få möjligheter att fungera också i framtiden. Vi ser den ekonomiska verkligheten som den är, och vi vet att vi har begränsade resurser. Men man kan verkligen inte beskylla vpk för att ha de insikterna. Det påpekas också i utskottets betänkande att den ekonomiska situationen inte tillåter ökade resurser för organisationerna just nu, så det är en majoritet som är överens om detta.

Sedan tror jag att vi mer och mer måste börja inse att mera pengar inte alltid betyder en bättre verksamhet. På s. 13 i betänkandet framgår det att invandrarpolitiska kommittén skall lägga fram ett förslag när det gäller organisationerna. Det förslaget beräknas komma under 1984.1 direktiven till kommittén står det att man skall ta upp litet annat än just frågan om pengar. Man säger att syftet är att få ökade kunskaper om organisationernas verksamhetsgrenar, finansiering och uppbyggnad och framför allt om samspelet mellan organisationerna centralt och lokalt. Jag tror att vi kan komma tillbaka till den här diskussionen när det arbetet är klart.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag tdl invandring m. m.

Anf. 77 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk) replik: Herr talman! Till Karin Andersson vill jag säga, att även om den borgerliga regeringens politik innebar att invandrarorganisationerna fick procentuellt lika mycket som andra organisafioner, kvarstår faktum att det anslag som tilldelades invandrarorganisationerna från 1980 och därefter har inneburit en rejäl minskning av deras möjligheter att bedriva en konstruktiv verksamhet. Det har inneburit en rejäl minskning av deras resurser. Anslaget har inte täckt den pris- och löneomräkning som varit aktuell under denna period. På så sätt har invandrarorganisationernas möjligheter att bedriva verksamheten blivit sämre och sämre. Karin Andersson vet också att stora riksförbund har en ekonomisk situation som är fullständigt konkursmässig och som borde föranleda ett ingripande från regeringens sida och en tilldelning av 5 milj, kr. för att organisationerna över huvud taget skall kunna finnas till. Vårt förslag till anslag i år bygger på insikten om att de invandrarpolifiska mål som riksdagen högtidligen fastställt inte kan förverkligas med mindre än att invandrarorganisationerna aktivt deltar. Det är därför det är viktigt med stöd till en livaktig aktivitet från organisationernas sida.

Till moderata samlingspartiets representant vill jag säga att man naturligtvis kan diskutera besparingspolitiken. Det har vi ju ofta gjort. Det tenderar att bli en dålig följetong detta att man varje år sedan 1980 åberopar något slags kroniskt finansiellt läge som man måste ta hänsyn till. Samma finansiella läge åberopas inte från moderaternas sida när det gäller anslaget till andra områden, exempelvis försvaret. Prioriteringen av olika anslagsposter bygger naturligtvis på en politisk gradering, där moderata samlingspartiet

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag tdl invandring m. m.

anser att invandrarorganisationernas behov är mindre viktigt än andra områden som man vill prioritera.

Anf. 78 KARIN ANDERSSON (c) replik;

Herr talman! Jag har inte förnekat att invandrarorganisationerna har en svår ekonomisk situafion. Jag har inte heller förnekat att deras anslagshöjningar inte alltid har täckt kostnadsutvecklingen. Tvärtom sade jag det i mitt huvudanförande och i min förra replik.

Vad jag vill understryka ytterligare är att invandrarorganisationerna, trots att de har fått "för litet", fått mer än andra organisationer, vilket jag har tyckt vara en riktig prioritering. Dess värre är det ju så att de i år inte ens får det möjliga tillskottet genom att man splittrar resurserna. Det var det som jag tog upp i mitt inlägg.

100

Anf. 79 INGRID HEMMINGSSON (m) rephk:

Herr talman! Alexander Chrisopoulos påstår att vi skulle prioritera andra områden. Jag vill påstå att vi är precis lika konsekventa när det gäller att göra besparingar på alla samhällsområden. Det har jag också påpekat.

Sedan vill jag också understryka att det inte finns några partipolitiska skillnader i fråga om invandrarpolitiken. Skillnaderna ligger just på det ekonomiska planet - dvs. hur vi skall betala det vi talar om. Det är alltså de ekonomiska fömtsättningarna som skiljer oss åt.

Alexander Chrisopoulos talar också om att det här med att spara och att på det sättet ta ansvar är som en dålig följetong. Jag kan tänka mig att det kanske börjar bli litet besvärande för vpk att alltid höra talas om detta nödvändiga, som gäller alla samhällsområden.

Anf. 80 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk) replik;

Herr talman! Till Karin Andersson vill jag säga att nu har alltså regeringen och de övriga partierna vissa förväntningar på invandrarorganisationerna och deras verksamhet. Man förväntar sig att de skall bedriva en verksamhet som tillvaratar invandrarnas intressen i allmänhet. Man förväntar sig att de skall bedriva ungdomsverksamhet, barnverksamhet och kvinnoverksamhet och att de skall bevara och vidareutveckla invandrarnas kulturella aktiviteter och kulturella arv. Förutom detta förväntar man sig att invandrarorganisationerna skall utgöra delar av referensgrupper och vara något slags remissinstans för alla beslut som regeringen och olika utskott fattar.

Hur skall dessa organisationer kunna uppfylla dessa förväntningar, samtidigt som man skär ner deras verksamhet till den grad som sker i dag? Man vill öka deras arbetsbörda, samtidigt som vi kan konstatera att de i dag är konkursmässiga. De klarar inte av att behålla den organisationsform som de har.

Hur kan den politik som Karin Andersson bedriver och som kännetecknas av allmänt välformulerade fraser och allmän välvilja betraktas som konstruktiv när den inte åtföljs av konkreta åtgärder?

Tredje vice talmannen anmälde att Karin Andersson anhållit att till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 81 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! När vi nu i dag behandlar arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 22 gällande invandringen och därmed sammanhängande frågor som har med budgeten att göra, tänker jag inte gå igenom historik oeh statistik och allt det som det går att läsa sig fram till i själva betänkandet. Jag tänker begränsa mitt inlägg fill att något kommentera reservationerna i detta betänkande och de inlägg som gjorts i dagens debatt,

Karin Andersson tog upp en hel rad frågor, som aktualiserats i centerpartiets motion till årets riksmöte. När det gäller invandrarbarnens skolfrågor vill jag påminna om att när riksdagen för några veckor sedan tog ställning till det förslaget från centerpartiet skedde det med utgångspunkt från att språk- och kulturarvsutredaren skulle lämna sitt förslag under våren. Jag kan tala om att det förslaget kommer den 17 juni. Det bör vara rimligt och i enlighet med vår gällande arbetsordning att vi inväntar de utredningar som riksdagen och regeringen har tillsatt.

När det gäller äldreomsorgen vill jag påminna om invandrarverkets projekt på detta område. Där har vi också i dagarna fått en sammanställning. Äldreberedningen har också dessa frågor på sitt bord. Jag tycker personligen att det är mycket viktigt att dessa frågor kommer under arbete i tid. Invandrargruppen är fill sin sammansättning relativt ung, och skall man åstadkomma någonting gäller det att planera i tid, därför att tiden går mycket snabbt. Det är viktigt att invandrarna själva är med i arbetet att utforma framtiden även i denna del.

När det gäller handläggartjänsterna på statens invandrarverk sade Karin Andersson, om jag inte missminner mig, att regeringen har vinglat hit oeh dit i denna fråga.

När den nuvarande regeringen tillträdde i höstas var budgetarbetet redan i full gång, och man fick snabbt ta itu med budgetarbetet och under några veckor sätta sig in i detta massiva material. Budgeten lades fram i början av januari, och strax därefter, i febmari, kom det en skrivelse från statens invandrarverk där man begärde resurstillskott på detta område. Regeringen hade då sagt i budgetpropositionen att man var beredd att ta fram ytterligare resurser på detta område om det skulle behövas. Redan vid första tillfället, i samband med framläggandet av kompletteringspropositionen, fick statens invandrarverk dessa ytterligare resurser.

När det gäller tvåspråkighet som merit vet Karin Andersson också att det har sänts ut en skrivelse till ett antal statliga och kommunala myndigheter beträffande denna fråga. Även utbildningsdepartementet har fidigare lämnat anvisningar när det gäller utbildningen inom gymnasieskolan för tvåspråkig personal på vårdområdet.

I de direktiv som invandrarpolitiska kommittén har fått nämns att det inom civildepartementet finns en speciell utredare som skall se över meritfrågan på det statliga området. Och om det behövs en författningsreglering hör det till

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag till invandring m. m.

101

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag till invandring m. m.

102

hans arbetsområde att lägga fram ett förslag därvidlag. Hans förslag skall komma fill hösten.

Invandrarorganisationernas verksamhet har tagits upp i två reservafioner. Invandrarorganisationerna är en del av Folkrörelsesverige, men dessa organisationers verksamhet skiljer sig i många avseenden från verksamheten i föreningslivet i övrigt.

Invandrarorganisationerna är inte inriktade på vissa avgränsade samhällsfrågor eller särskilda gruppers behov, utan arbetar vanligen med frågor över hela samhällsfältet. Vid samhällsplaneringen tar man fill vara deras kunskaper och insikter, precis som Alexander Chrisopoulos har nämnt här. Detta måste naturligtvis påverka de minimala, personella resursernas möjlighet att räcka till en mängd olika arbetsuppgifter.

Det faktum att många invandrarorganisationer befinner sig i uppbyggnadsskedet innebär naturligtvis att det erfordras större resurser, både ekonomiskt och personellt, än vad som erfordras i en organisation som har hunnit passera detta stadium.

Regeringen har, enligt min mening och med tanke på de ekonomiska resurser som nu står fill förfogande, slagit vakt om invandrarorganisationernas möjligheter att fylla sina funkfioner. I detta sammanhang vill jag nämna det särskilda yttrandet från rnoderaterna och det inlägg som Ingrid Hemmingsson har gjort här i kammaren i dag. Jag är helt övertygad om att invandrarorganisafionerna verkligen gör sitt bästa för att rätta munnen efter matsäcken - det är de helt enkelt tvingade till. Men jag tycker att deras arbete är så pass värdefullt att man måste lämna dem en hjälpande hand även i en kärv ekonomisk situation, om de skall kunna fylla sin funktion och klara av de arbetsuppgifter som även samhället förser dem med.

Höjningen i årets budget av bidraget till avgränsade projekt på 109 000 kr. - som Karin Andersson nämnde - är helt i enlighet med invandrarverkets prioritering, och dessa pengar är avsedda främst till projekt bland barn, ungdomar, kvinnor och flyktingar. Det är viktiga områden, och dessa pengar kommer mycket väl till pass.

Lagen om svenskundervisning för invandrare var en mycket vikfig reform i början av 1970-talet, när den kom fill. Lagen har gett många invandrare den första rejäla chansen att lära sig svenska. Men den gällande lagen har visat sig ha brister, och undervisning under maximalt 240 timmar ger inte tillräckliga språkkunskaper. SFI-kommittén har lämnat sitt förslag till förändringar av gällande lag, och utredningsförslaget bereds nu i en arbetsgrupp i regeringskansliet - det vet vi. Detta arbete måste naturligtvis ske skyndsamt, så att kommitténs och remissinstansernas förslag och synpunkter snarast möjligt resulterar i ett förslag till riksdagen. Utskottet har inte någon annan uppfattning än vad Karin Andersson oeh Alexander Chrisopoulos i dag har framfört här i kammaren.

Jag förstår däremot att moderaterna är bekymrade. Ingrid Hemmingsson har ju i dag sagt att SFI-utredningens förslag leder till kostnadsökningar - och det är helt klart. Och moderaterna har tidigare under våren reserverat sig i finansieringsfrågan redan beträffande den nu gällande lagen. Där har

riksdagen, om jag inte missminner mig, beslutat om 90 milj. kr. till det här ändamålet. Moderaterna hade föreslagit enbart 76 milj. kr.

Med dessa motiveringar och med hänvisning till det nuvarande statsfinansiella läget yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på samtliga reservationer som har fogats till detta betänkande.

Anf. 82 KARIN ANDERSSON (c):

Herr talman! När det gäller tvåspråkighet som merit är jag alldeles övertygad om att Lahja Exner och jag är helt överens om hur viktigt det är att den frågan blir löst så snabbt som möjligt. Det är viktigt för att kunna ge den service som invandrarna behöver men det är viktigt också som ett led i att bredda inte minst invandrarungdomarnas arbetsmarknad i Sverige. Och jag hälsar med tillfredsställelse att man arbetar vidare på det förslag som ligger, och jag utgår från att frågan blir löst så snabbt som möjligt.

Beträffande handläggartjänsterna är det litet efterrationaliseringar när Lahja Exner nu säger att förslaget i kompletteringspropositionen kommer till följd av en skrivelse från invandrarverket. Det här yrkandet fanns nämligen med i invandrarverkets petita, men då sade regeringen nej. Däremot är det riktigt att regeringen sade att man kunde återkomma. Skrivelsen från invandrarverket är alltså en ny påminnelse om hur viktigt det förslag som man hade i sin anslagsframställning är.

Jag sade i och för sig inte att regeringen hade vinglat, utan jag sade att utskottet hade det litet besvärligt när man först hade yrkat avslag på min motion. När sedan förslaget kom från regeringen med samma yrkande som i min motion, då var man tvungen att yrka bifall till min motion.

När det gäller organisationerna säger Lahja Exner att de anslag som tagits upp för de bägge posterna är helt i enlighet med invandrarverkets prioritering. Jag undrar om det är riktigt korrekt. Det är korrekt att invandrarverket har prioriterat kvinnor och ungdom. Men invandrarverket har, om jag inte minns fel, i sina petita sagt att man i det nuvarande ekonomiska läget trots allt väljer att lägga alla tillgängliga resurser på organisationerna. Det är detta som vi följt upp i vår motion, där vi föreslår att den ökning på 109 000 kr. som regeringen har lagt på särskilda projekt förs över på organisafionerna. Prioriteringen är naturligtvis riktig när det gäller själva ämnesområdena.

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Anslag tid invandring m. m.

Anf. 83 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Som jag sade tidigare har invandrarorganisationerna sedan 1980 fått sänkta reala bidrag. Sedan 1980 har olika regeringar avvisat berättigade krav på en ökning av anslagen till invandrarorganisationerna, med hänvisning till ett kroniskt dåligt finansiellt läge.

Om man utgår från att fördelningen av de befintliga resurserna mellan olika poster i budgeten är ett resultat av politiska bedömningar och prioriteringar, kan man konstatera att det i dag finns en total samstämmighet tnellan socialdemokraterna och de borgerliga om den politiska prioriteringsgrad som skall tillmätas invandrarna och deras problem i samhället. Om man

103

Nr 156________ vidare utgår från att de invandrarpolifiska målsättningarna om jämlikhet,
Torsdaeen den_ valfrihet och samverkan inte kan förverkligas med mindre än att statsmak-
26 mai 1983____ terna tillskjuter de nödvändiga resurserna, kan man konstatera att de
_____________ nämnda målsättningarna även under den socialdemokratiska regeringens tid

Anslag tid invandring m. m.

kommer att förbli väl formulerade fraser, avsedda att användas i olika

högtidliga sammanhang.

Årets invandrarpolitiska debatt är i likhet med föregående debatter i

samma ämne beståndsdelar i en hypokritisk och fariseisk följetong som

präglas av välvilja, förståelse och humanism å ena sidan och direkta

försämringar av invandrarnas villkor ä den andra.

Anf. 84 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Först fill Karin Andersson om handläggartjänsterna. Jag nämnde att frågan tas upp i årets budgetproposition. Enligt min mening har regeringen helt andra möjligheter att skaffa sig överblick över situafionen än vad vi här i riksdagen har, och då bör det också vara riktigt att det är regeringen som tar initiativ i frågan.

Karin Andersson menar att invandrarverket skulle ha prioriterat invandrarorganisationerna. Men - och här riktar jag mig även till Alexander Chrisopoulos - regeringen har också prioriterat invandrarorganisationerna inom de ramar som den lyckats skapa under den korta tid som den verkat. Regeringen har bl. a. i årets budgetproposition reserverat 1,2 milj. kr. som AMS skall få fördela till invandrarorganisationer som behöver ytterligare ett års övergångstid för att klara ett eget kostnadsansvar för de anställda med lönebidrag. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att ytterligare två riksorganisationer för invandrare genom dispens skall bli berättigade till reguljärt ungdomsstöd. Detta har riksdagen fattat beslut om i går.

Regeringen har dessutom i kompletteringspropositionen informerat om de 500 000 kr. som skall utgå till de invandrarorganisationer som verkligen har befunnit sig i svår ekonomisk knipa. Detta måste ha varit bekant för Karin Andersson även i höstas! Men regeringen tog alltså itu med den här frågan direkt när den kom på regeringens bord.

Jag vill vidare nämna det i dag påbörjade arbetet i invandrarpolitiska kommittén, som enligt tilläggsdirektiven innebär genomgående kartläggning av det statliga och kommunala stödet till invandrar- och minoritetsorganisationerna. Kartläggningen skall omfatta åtgärder inom ramen för kultur-och mediapolitiken samt de befintliga organisationsstöden. På grundval av en sådan kartläggning skall kommittén sedan överväga vilka riktlinjer som bör gälla för samhällets insatser i fortsättningen.

Kommittén skall lämna förslag senast under våren 1984. I det arbetet kommer samtliga i riksdagen representerade partier att delta.

Anf. 85 KARIN ANDERSSON (c):

Herr talman! Jag tror inte att Lahja Exner riktigt menade vad hon sade,

nämligen att det är regeringen som har den riktiga överblicken och bäst kan

104 bestämma hur mycket som skall gå till invandrarverket för olika ändamål.

Självfallet har oppositionen i riksdagen samma rätt att framställa krav och ge     Nr 156
uttryck för sina synpunkter som regeringen har. Jag är alldeles övertygad om     Torsdaeen den
att Lahja Exner inte var ute efter att ändra pä det.                      26 rnai 1983

Vi ansåg alltså att man skulle försöka få nödvändig kontinuitet när det ______

gällde de anställdas kunskaper och att det var angeläget att man redan från Anslag till invand-början visste att de resurserna fanns kvar på invandrarverket. Nu kommer • ,„ pengarna att tas fram.

Sedan säger Lahja Exner att invandrarverkets svåra akuta ekonomiska situation borde ha varit känd för mig i höstas, innan jag lämnade regeringskansliet. Det är riktigt. Den blev känd för mig strax innan jag lämnade regeringskansliet - genom en skrivelse och uppvaktning från invandrarorganisationerna. Jag kände i och för sig till deras ekonomiska situation tidigare. Det är just därför som jag inte kritiserar det beslut regeringen har fattat - jag sade tvärtom att jag stöder det och tycker att det var riktigt att överföra medel frän projektanslaget till organisationerna. Jag tror att jag hade gjort detsamma själv om jag inte hade kunnat få loss friska pengar. Det jag har vänt mig emot är att man inte gör samma prioritering för nästa budgetår.

Jag glömde beröra en fråga i min förra replik, nämligen propositionen om svenskundervisning. Jag kan bara konstatera att det tydligen inte går att fä besked från regeringskansliet om när en proposition kan komma att läggas fram.

Anf. 86 ALEXANDER CHRISOPOULOS (vpk):

Herr talman! Också i år kommer riksdagen att avslå våra berättigade förslag på invandrarpolitikens område - samtidigt som arbetslösheten breder ut sig bland invandrarna och särskilt bland invandrarungdomen - samtidigt som utslagningen av invandrarbarn och -ungdomar accelererar i oförminskad takt, samtidigt som rasistiska tendenser gör sig gällande och breder ut sig i samhället.

I förvissningen om att alla de stora och växande problem som invandrarna har i dag, och som i allra högsta grad är samhällets problem, inte kan åtgärdas med allmän välvilja och välformulerade fraser, har vårt parti lagt fram en rad konkreta förslag, som skulle förbättra invandrarnas situation.

Vi kan med beklagande konstatera att vi också i år är ensamma om dem.

Anf. 87 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! Jag får be Karin Andersson om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt. Jag vill naturligtvis inte frånta något parti rätten att lägga fram förslag i riksdagen.

Jag glömde helt enkelt bort frågan om SFI. Jag hoppas att jag kan övertyga
Karin Andersson om att det arbete som bedrivs i regeringskansliet inte har
varit utan komplikationer. Remissbilden var väldigt splittrad, och arbetet har
skett under stort tryck. Enligt de uppgifter jag i dag erhållit av det ansvariga
statsrådet skall förslaget komma tidigt i höst. 105

Nr 156 Sedan vill jag för Alexander Chrisopoulos nämna några rader som står att

Torsdaeen den ' ' budgetpropositionen. Regeringen har också observerat de svårigheter

26 mai 1983 "-" många invandrare - äldre och i ännu högre grad ungdomar - har på den

_____________ svenska arbetsmarknaden. Bristfälliga kunskaper i svenska har inte gjort

Anslag till invand- '' situafion enklare. Därför har arbetsmarknadsministern i årets budget-
rine m m proposition också föreslagit-och det har vi fattat beslut om här i riksdagen-

att undervisning i svenska hädanefter skall kunna meddelas som förberedelse för bristutbildning.

Årets budgetproposition innehåller också förslag om att nyanlända flyktingar som har arbete men ändå har en svag ställning på den svenska arbetsmarknaden skall kunna få arbetsmarknadsutbildning. De här vägarna har tidigare varit stängda för invandrare.

Överläggningen var härmed avslutad.

Mom. 5 (åtgärder för invandrare)

I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 1 av Arne Fransson och Ingvar Karlsson i Bengtsfors med 63 röster mot 20 för reservafion 2 av Alexander Chrisopoulos. 231 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 250 röster mot 53 för reservation 1 av Arne Fransson och Ingvar Karlsson i Bengtsfors. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 11 (svenskundervisningslagen)

Utskottets hemställan bifölls med 296 röster mot 18 för reservafion 3 av Alexander Chrisopoulos.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

9 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgon
dagens sammanträde.

10 § Anf. 88 TREDJE VICE TALMANNEN;

Pä morgondagens föredragningslista upptas skatteutskottets betänkande 50 främst bland tvä gånger bordlagda ärenden.

11 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1982/83:2438 av Eric Hägelmark och Kerstin Ekman 1982/83:2439 av Per Petersson m.fl.

Riksdagens revisorers förslag angående riksdagen och försvarsplaneringen (förs. 1982/83:22)

106

12 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 25 maj

1982/83:557 av Gunnar Hökmark (m) till justitieministern om facklig tillhörighet som förutsättning för visst arbete;

En ung person i ett av våra krislän önskar starta eget företag inom byggbranschen. Som medarbetare tänker han till en början anställa en bror och en god vän.

Det lokala facket i den ort där verksamheten skall bedrivas säger dock nej till detta. Enligt det "hängavtal" som man i praktiken måste ha för att kunna få uppdrag framgår det att: "Medlemmar i Svenska Byggnadsarbetarförbundet, bosatta inom det arbetsförmedlingsdistrikt där arbetsplatsen är belägen, äga företräde vid anställning."

Skriver han på avtalet får han inte anställa dem han vill, skriver han inte på det får han inga uppdrag.

Denna situation innebär i praktiken att arbetsmarknadens organisationer avtalat om tvångsmedlemskap i fackliga organisafioner.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern följande;

Vill statsrådet medverka till åtgärder, som förhindrar att fackliga organisationer kan träffa avtal om att medlemskap i en facklig organisation skall utgöra förutsättning för arbete?

den 26 maj

1982/83:558 av Gunhild Bolander (c) till försvarsministern om fortsatt stationering i Visby av en räddningshelikopter:

Av självklara geografiska skäl är Gotlands län särskilt beroende av helikopter för akuttransporter till specialkliniker på fastlandet. Sedan länge finns också ett väl utvecklat samarbete mellan Visby lasarett och flygvapnets räddningshelikopter som är stationerad i Visby. Även ur brandförsvarssynpunkt har helikoptern mycket stor betydelse. Inom försvaret har tidigare funnits planer på omdisponeringar av helikopterresurserna, men i och med riksdagens beslut under våren angående räddningstjänsten kunde noteras att den diskussion som förekommit beträffande Visby-helikopterns användning i ubåtsjakt var avslutad.

Den senaste tidens händelser med ideliga ubåtskränkningar har aktualiserat ett förstärkt ubåtsförsvar, helt naturligt. Därmed har också en viss oro förmärkts på Gotland huruvida den beredskap som vi nu har skulle komma att försämras.

Den nyligen träffade uppgörelsen vad gäller finansieringen av det förstärkta ubåtsförsvaret är därför glädjande, och med utgångspunkt frän detta vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Meddelande om frågor

107

Nr 156

Torsdagen den 26 maj 1983

Meddelande om frågor

År regeringen beredd att garantera att en flygräddningsutrustad helikopter i obeskuret skick alltfort kommer att finnas stafionerad i Visby?

1982/83:559 av Rune Gustavsson (c) till finansministern om befrielse från mervärdeskatt för UNICEF:s hälsningskort;

Sverige är det enda av 133 länder som beskattar försäljningen av UNICEF:s hälsningskort som säljs till förmån för barnfondens verksamhet i tredje väriden.

Den svenska försäljningen under 1981 gav UNICEF en nettoinkomst på 3 948 546 kr. Därutöver filifördes staten 1 231 677 kr. i form av mervärdeskatt.

Med stöd av det anförda vill jag till finansministern ställa följande frågor:

1. Är finansministern beredd att medge skattebefrielse för försäljning av UNICEF-kort i likhet med vad som sker i andra länder?

2. Är finansministern beredd att till UNICEF återbetala inbetald mervärdeskatt pä 1 231 677 kr. för 1981 års försäljning?

108

13 § Kammaren åtskildes kl. 17.35.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Förteckning över talare 1982/83

(Siffrorna avser sida i protokollet) 156

Torsdagen den 26 maj

Talmannen 3, 4

Tredje vice talmannen 106

Andersson, Arne, i Ljung (m) 45, .52, 53, 54, 59, 61

Andersson, John (vpk) 14, 20, 21, 28, 39, 43, 51, 52, 60, 75, 83, 84

Andersson, Karin (c) 89, 94, 98, 100, 103, 104

Andersson, Kerstin (c) 54

Chrisopoulos, Alexander (vpk) 95, 99, 100, 103. 105

Dahlgren, Anders, andre vice talman (c) 6, 26, 29, 38, 42

Eriksson, Per-Ola (c) 75

Ernestam, Lars (fp) 77

Exner, Lahja (s) 101, 104, 105

Fleetwood, Elisabeth (m) 87

Fransson, Jan (s) 21, 28, 31, 50, 68, 71

Hemmingsson, Ingrid (m) 93, 99, 100

Jonasson, Bertil (c) 69, 71

Jonsson, Rune (s) 80, 83

Lestander, Paul (vpk) 65, 68

Lorentzon, Sven Eric (m) 4, 20, 21, 26, 30, 37, 41

Lundkvist, Svante, jordbruksminister 31, 40, 43, 53

Molén, Per-Richard (m) 72, 75

Måbrink, Bertil (vpk) 78, 82, 84

Olsson, Gunnar (s) 56, 60, 61, 71

Stensson, Börje (fp) 11, 27, 30, 39, 42

Wachtmeister, Hans (m) 61

109