Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1981/82:93

Onsdagen den 10 mars em.

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.

9 § Finansdebatt (forts.)

Fortsattes överläggningen om finansutskottets belänkande 1981/82:20.

Anf. 55 KJELL MATTSSON (c):

Herr talman! Nu kan jag säga detsamma som någon gjorde vid ett annat lillfälle, enligt en historia: Detta klarar talmannen, jag och sekreterarna av, eftersom det inte finns några andra i kammaren.

I den debatt vi nu har om finansutskottets betänkande 20 är utgångspunkterna från de olika partierna i utskottet litet annorlunda än vi har vant oss vid. I finansutskottet har moderaterna valt alt säga att den socialdemokratiska linjen är bättre än mittenregeringens förslag. Det är den enda slutsals man kan dra av ståndpunkten atl det är bättre att lägga ned rösterna och låta socialdemokraternas förslag vinna än att rösta pä mittenregeringens förslag.

Del är tur alt del i moderatledningen också finns folk som ibland kan bringa partiet till besinning. Jag beklagar atl denna besinning bara kommer att gälla den kommunalekonomiska frågan och inte över hela det fält som betänkandet behandlar.

I den seriösa ekonomiska debatten tycker jag att man kan notera en klar tendens lill ökad insikl om de grundläggande problemen i vår ekonomi. Del är glädjande att den insikten kommer från allt fler håll och inte minst är väl dokumenterad hos den svenska allmänheten. Den attityd som avtalsparterna har intagit under senare år visar tydligt att de är mogna att fullfölja den svenska modellen med ansvarsfyllda uppgörelser, speciellt när det allmänna ekonomiska läget är kärvt. Jag vill också uttrycka en förhoppning om atl samtliga parter i kommande avtalsförhandlingar intar denna attityd. Del gemensamma uttalande som regeringspartierna och socialdemokraterna har gjorl i denna del i samband med skattereformen har vital betydelse för det ekonomiska saneringsarbelel i fortsättningen.

125

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

126

Den socialdemokratiska attityden till Sveriges problem är annars tyvärr tvehågsen. Vad socialdemokraterna försöker sig pä är att kombinera etl kaxigi tal om behovet av ålerhållsamhel med kraftiga överbud i fräga om de åtaganden som vår ekonomi och produktion förmår bära. Slutresultatet blir alt de i viktiga avseenden motverkar arbetet för att nå balans i ekonomin. Ett par exempel visar delta.

Regeringens sparprogram leder till att vi börjar fä grepp om kostnadsutvecklingen. J ag vägar påstå, att med de ytterligare åtgärder som har aviserats kommer vi alt också i kronor ha ett minskal budgetunderskott när vårriksdagen är avslutad. I detta läge lägger socialdemokraterna fram ett budgetförslag, som ger en helårseffekt som är 4,5 miljarder sämre än regeringens.

När regeringen har lyckats få en dämpning av inflationen till ständ, så är nog de flesta ense om all del är bra. Inflationsförväntningarna går f. n. ned i del svenska samhället. Den senaste tolvmånadersperioden har inflalionen varit ca 8,5 %. För inte alltför länge sedan var den 5 % högre. Vad gör dä socialdemokraterna? Jo, de föreslår höjda priser genom en höjning av momsen med 2 %. Inflationsförväntningarna skall ligga kvar, tycker socialdemokraterna - obekymrade om att detta slår igenom på den kommunala ekonomin, hushållens ekonomi osv.

t de här avseendena skulle man kunna karakterisera den socialdemokratiska politiken så att den är "kvar i utförsbacken". Mot den bakgrunden är det bra att socialdemokraterna är i minoritet, och del är oförklarligt att moderalerna väljer alt hjälpa fram denna polilik genom att lägga ned sina röster.

I och med att socialdemokraterna inte konsekvent angriper de långsiktiga balansproblemen saknar de socialdemokratiska åigärderna i det kortare perspektivet också trovärdighet. Inte minst gäller det sysselsättningspolitiken. Som Rolf Rämgård lidigare framhöll, var arbetslösheten i Sverige i början av 1970-lalet högre än i våra grannländer. Nu ligger de flesta industriländer, mänga med sociajdemokratiska regeringar, pä mångdubbelt slörre arbetslöshetstal.

Vi har inget skäl att glädja oss ät andras olycka. Men det finns skäl atl erinra orn atl deras olycka i stor utsträckning är beroende av att de har socialdemokratiska eller ullrakonservativa regeringar. Finland har dubbell så hög arbetslöshet som vi, och där har man alltså en kommunistisk arbetsmarknadsminister.

Socialdemokraterna borde sakna trovärdighet i sysselsättningspolitiken, helt enkelt därför atl de inte har förslag som är konstruktiva, långsiktiga och som är en del av etl ekonomiskt stabiliseringsprogram. Jag skall peka på några ytterligare omständigheter som understryker detta.

För det första: I praktiskt tagel varje slor näringspolitisk fråga har socialdemokraterna sökt manövrera sig bort från ett konkret ställningslagande. De har skyllt på behov av ytterligare utredningar, av statliga siruklurplaner för den aktuella branschen och andra liknande omständigheter. Om socialdemokraternas polilik vunnit gehör, hade bransch efter

bransch förblött med åtföljande arbetslöshet och bristande resurser för framtidssatsningar.

För det andra: Den enda offensiva motorn i den socialdemokratiska näringspolitiken skulle vara den verkliga Döbelnsmedicinen för svensk ekonomi. Löntagarfonder i socialislisk tappning är ell hot mol initiativkraft och nytänkande och därmed mot sysselsättningen.

För del tredje: Socialdemokraterna tvekar inte att lägga bördor pä produktionen som hämmar den internationella konkurrensen. Den finansiering av löntagarfonderna man förespråkar är ell exempel. Jag tror inle att ens socialdemokraterna tänker sig en avräkning i lönerörelserna utöver den avräkning som skattereformens finansiering skall ge.

Den viktigaste fördelningspoliliska uppgiften i dag är alt klara sysselsättningen. Jag tycker inte atl man kan vara nöjd med den nuvarande ulvecklingen. Men vi skall komma ihåg att vår miltenregering klarar påfrestningarna bättre än de allra flesta socialdemokratiska och konservativa regeringar ute i världen. Regeringspartierna arbetar vidare med åtgärder för att hålla nere arbetslösheten. Det skulle kännas bra om oppositionen var mer konstruktiv och mindre spekulativ i sysselsättningspolitiken. Dä skulle det finnas förutsättningar för samfällda lag också på della område, vilket vore av stort värde.

Moderaternas politik skulle man egentligen för deras egen skull gå förbi med lystnad. Della parti driver en polilik i regeringsslällning och en annan i opposition. Och när de är i regering har de Lars Tobisson i opposition. Moderaternas agerande i skattefrågan visar tydligt detta. Före valet 1976 skulle man sänka skatten. I den första trepartiregeringen insåg man all det inte fanns några pengar atl bjuda på. Före valel 1979 - i opposiiion - sade moderaterna all det går att sänka skatten bara viljan finns. I regeringsslällning efter valel sade de atl skatteomläggningen skall tolalfinansieras. Efter regeringsupplösningen våren 1981 var man åter lillbaka och skulle bjuda pä skattesänkning. Man skulle nästan kunna säga alt moderalerna byter politik i den här frågan oftare än en Vasaloppssegrare byter skidor.

När vi lyssnade lill Gösta Bohmans inlägg kunde vi konstalera all han var kritisk mol skaltereformen och kritisk mot dess finansiering. Del skulle inle få förekomma skatter eller avgifter för alt finansiera den, och man skulle inte ha det sänkta indexskydd som ingår i uppgörelsen. Gösta Bohman talade också om all man i en ulredning kommii fram lill att del skulle bli stora möjligheter atl få ökade statliga inkomster genom skaltereformen. Jag skulle i det sammanhanget vilja sätta upp elt varnande finger och peka på atl man i USA har fört precis detta resonemang och att vi vet att president Reagan har svårigheter atl få budgelen alt gå ihop. Man har där kunnat konstatera att skattesänkningen inte gav de inkomsler man hade tänkt sig.

Men del är angelägel atl slå fast alt det är en mycket viktig reform som socialdemokraterna, cenlern och folkpartiet har kommit överens om och atl den säkerligen kommer att få positiva effekter. De positiva effekterna behövs för att vi ytterligare skall kunna förbällra Sveriges ekonomi.

I etl avseende är dock moderalernas hållning konsekvent, nämligen att

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

127

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

128

man inte har någon känsla för att en av politikens viktigaste uppgifter är atl fördela tillgångar och bördor rättvist mellan människorna. Moderaterna har ovanan alt kritisera de fördelningspolitiska inslagen i nödvändiga sparåtgärder. När de föreslär ytterligare sparande, gör de det utan hänsyn till effekterna för enskilda människor i utsatta situationer. Det senaste exemplet är moderatförslaget - som vi nu lyckats undanröja - atl begränsa skalteutjämningen mellan rika och fattiga kommuner.

Vi har i Sverige etl bra utgångsläge. Det gäller all skapa en positiv inställning till att vi skall klara av de problem som finns i vår ekonomi och när det gäller vår sysselsättning. En framtidspolitik måste ta sikte på all vi effektivt utnyttjar de tillgångar och resurser som finns i samhället. Vi skall göra detta pä etl uthålligt sätt, dvs. utan atl föröda kommande generationers levnadsbetingelser. Detta synsätt förutsätter atl vi kan föra utvecklingen vidare efter etl decenlralisliskl och småskaligt betraktelsesätt. I delta avseende har den kanske främsta förändringen av samhällsutvecklingen skett sedan majoritelsskiftet 1976. Jag vill peka på jordbrukspolitikens nya inriktning mot familjejordbruken och mol alt man skall vidmakthålla jordbruket som en viklig glesbygdsnäring och en bas för produktionen i alla delar av landet.

Jag vill vidare peka pä den satsning på småföretagsamheten som sker. Socialdemokraterna glömde bort denna dynamiska faktor i sin näringspolitik, präglad av storsatsningar som kärnkraft. Stålverk 80, Algots Nord m. m. Den småföretagsproposition som presenterades häromdagen är en bra fortsättning på en bra början när del gäller näringspolitiken.

I dag har regeringen presenterat nya riktlinjer för regionalpolitiken. Också här markerar regeringen en decentralislisk och småskalig inriktning. Del är först genom en sädan inriktning som den enskildes initiativkraft och utvecklingsförmåga kan tas lill vara. Men för att vi skall kunna fullfölja en sådan politik måsle en allmän stabilisering av ekonomin fortgå - med det sociala och fördelningspolitiska ansvar som regeringspartierna stär för. Det är ocksä den inriktningen regeringens budgetproposition har. Jag är övertygad alt det även är den politiken sorn riksdagen under våren i omröslning efter omröslning kommer att biträda.

Därmed kommer riksdagen också att fullfölja den konsekventa ekonomiska politik som mitlenregeringen har drivit. Den kan sammanfattas i;

åtgärder för att skapa rimliga konkurrensvillkor i förhållande till omvärlden - devalveringen, goda förutsättningar för lönerörelsen;

åtgärder för atl få ned inflationen. - Regeringen tillät inte devalveringen alt slå igenom i priserna. Spararbetet har en klar inflationsdämpande effekt;

åtgärder för alt få ned budgetunderskottet - årets budget bryter trenden;

åtgärder för atl hälla sysselsättningen uppe - aldrig tidigare har så mycket satsats på arbetsmarknadspolitik och andra offensiva åtgärder som nu;

åtgärder för atl få till stånd expansion och utveckling i näringslivet -satsningarna på energihushållning, smäföretagsamhet, regionalpolitik, åt-

gärder för sparande och ökning av det riskvilliga kapitalet, satsning på forskning och teknisk utveckling.

Det är, herr talman, genom sådana åtgärder vi kan fä den stabilitet och utveckling av vår ekonomi som gör del möjligt att upprätthålla en god offenthg service i det svenska samhället.

Anf. 56 MARIANNE STÅLBERG (s):

Herr lalman! Kjell Mattson skäller på oss socialdemokrater. Det är lättare att kritisera oss än att i regeringsställning förbättra människors levnadsförhållanden och minska arbetslösheten.

Finanspolitiken handlar om den samlade ekonomin i landet. Och om krisen i ekonomin har inte minst företrädarna för de borgerliga parlierna vittnat i dag. Men på något sätt har de inte förstått, eller velat förstå, att del är de som i hög grad är ansvariga för krisen - inte minst för de katastrofala verkningar den fått för kvinnorna i landei. Ni pratar om jämställdhet, och ni skriver t. o. m. motioner med krav pä att öka den. Men det är inte era ord som räknas utan vad ni faktiskt gör.

Ni har ökat klyftorna mellan grupper av människor, mellan landsändar, unga och gamla. Ni har förstärkt de traditionella könsrollerna både på arbetsmarknaden och i hemmen.

1979 stod drygt 600 000 kvinnor utanför arbetsmarknaden. 330 000 av dessa sade sig vilja ha ett arbete men ansåg det inle mödan värt att söka. Det här kom vi fram lill i jämställdhelskommittén i den utredning vi gjorde om kvinnors arbete. Det är kvinnorna som drabbats hårdast av arbetslösheten. Det gäller också bland tjänstemännen. Inom SIF är 37 % av medlemmarna kvinnor. Men bland förbundels arbetslösa medlemmar är 63 % kvinnor. På motsvarande sätl är det inom Handelstjänstemannaförbundet. Kvinnorna utgör 57 % av medlemmarna och 70 % av förbundets arbetslösa. Kommunaltjänstemannaförbundet består till 73 % av kvinnor. Bland förbundets arbetslösa svarar kvinnorna för 88 %.

Omkring 1 miljon kvinnor deltidsarbetar. Antalet ofrivilliga deltider bara ökar - den senaste månaden med 20 000. F. n. är del ca 120 000 kvinnor som arbetar deltid av arbelsmarknadsskäl. Arbetslösheten bland unga flickor är nära 13 %.

Den offentliga sektorns utbyggnad har varit en viktig hörnslen i vårt välfärdsbygge. Utbildning, vård och omsorg, som lidigare var ett fätals privilegium, blev genom satsning på den offenfliga sekiorn en rättighet för hela folket. Rättvis fördelning blev vårt rättesnöre.

I dagarna kom Kommunförbundets undersökning om utbyggnaden av barnomsorgen, och där konstateras: "Under 1950-talel förändrades det ekonomiska läget och därmed arbetsmarknadsläget. Kvinnorna behövdes inte i samma omfattning i produktionen som under 1940-talet. Under denna period kritiserades ocksä heldagsinstitulionerna inom barnomsorgen häftigt, vilkel resulterade i att endast mycket fä heldagsinstitutioner byggdes under hela 1950-talet.

När ekonomin åter expanderade under 1960-talet uppmuntrades kvinnor-9 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

129.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

130

na åter atl förvärvsarbeta. Detta medförde atl bristen på barnomsorgsplatser i daghem och fritidshem blev mycket stor. Sedan 1960-talel har en växande andel kvinnor gått ut i förvärvsarbete vilket ledde till en stor efterfrågan på barnomsorg under 1960- och 1970-talen. För all stimulera kommunerna atl bygga ul barnomsorgen infördes bl a ett statligt anordningsbidrag för barnstugebyggandet. Riksdagen beslöt också är 1975 atl barnomsorgen inom en 5-årsperiod skulle bygga ut barnomsorgen med 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya fritidshemsplatser dvs. under åren 1976-1981.

Under 1980-lalets början har dock arbetsmarknadsläget förändrats och 1960-talet5 brist pä arbetskraft har nu förbytls i en ökande arbetslöshet. Kommunernas ekonomiska situation har därmed ocksä försämrats och utbyggnaden av barnomsorgen har skett i minskad takt, verksamhei drabbats av nedskärningar. Detta har bl. a. lett till alt riksdagsbeslutet atl bygga 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya frilidshemsplaiser mellan 1976 och 1981 inte uppfyllts.

Det försämrade ekonomiska lägel och en ändrad syn på den offentliga sektorns utbyggnad saml den ökade tonvikten på de pedagogiska motiven har bl. a. resulterat i ett riksdagsbeslut om en förändring av statsbidragen. Statsbidragen till dag- och fritidshem - dvs. heltidsomsorgen - minskas, vilket pä sikt leder till försämrade möjligheter för kvinnor och män att förvärvsarbeta.

Starka skäl - bl. a. respektive familjs ekonomiska - talar för atl det blir kvinnorna som får stanna hemma och ta hand om barnen eftersom de i de flesta familjer har den lägsta lönen. I barnomsorgspropositionen sägs dock fortfarande alt målet för utbyggnaden av barnomsorgen är full behovstäckning."

Kan man tydligare än så här beskriva kvinnornas roll i den ekonomiska politiken? Det behövs ingen ytterligare forskning, inga flera utredningar för att visa på kalla fakta. Vad som behövs är en ekonomisk politik som inte gör skillnad mellan kvinnor och män, en polilik där rätlen lill arbele och ekonomiskt oberoende omfattar alla människor och pä lika villkor.

Under den socialdemokratiska regeringens tid 1976 fattade riksdagen beslut om barnomsorgen som innebar en långsiktig målsättning om full behovstäckning fram till 1985 och en mer kortsiktig målsättning om en utbyggnad av den som jag redan nämnde och som också Kommunförbundet har tagit upp, nämligen 100 000 daghemsplalser och 50 000 fritidshemsplatser under den närmaste femårsperioden. Men vad blev del av detta? Jo, 66 000 daghemsplatser och ungefär 35 000 fritidshemsplatser.

1981 konstaterade socialutskottet mycket riktigt att de mål som uppställdes 1976 för utbyggnaden av dag- och fritidshem under perioden 1977-1981 inte har uppnåtts. Stor ovisshet råder om vilket uirymme som finns för den kommunala expansionen för liden efter 1982. Utskottet anser dock atl det bör utarbetas en plan för den fortsalla utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen fram till full behovstäckning. Planen, som ocksä bör innefatta en bedömning av personalbehov och erforderliga utbildningsinsatser liksom en värdering av olika instrument för att säkerställa att mälet näs, bör tas fram

efter överläggningar med Svenska kommunförbundet och föreläggas riksdagen snarast möjligt.

Ute i kommunerna har det visat sig att trots en betydligt lägre utbyggnadstakt än planerat är barnomsorgen den kommunala verksamhet som tagit i anspråk den största andelen av den kommunala konsumtionsökningen under 1981. Enligt kommunernas preliminära bokslut ökade den kommunala konsumtionen med 1,8 %. Enbart barnomsorgen svarade för en konsumtionsökning på 1,2 %. Enligl Kommunförbundets volymenkät för 1982 planerar kommunerna att begränsa konsumtionsökningen ytterligare, till 1,2%. Barnomsorgen svarar för hälften eller 0,6 procentenheter av ökningen. I förhällande lill de senaste barnomsorgsplanerna innebär detta en minskning av den planerade utbyggnaden med 50 %. Omräknat i daghemsplatser motsvarar detta en utbyggnad pä ca 7 500 platser 1982 mot en tidigare planerad utbyggnad på 16 500.

Men i stället för alt angripa problemet genom att öka kommunernas resurser för barnomsorgen utlovade de borgerliga partierna, inkl. det jämslälldhelsivrande folkpartiet, etl vårdnadsbidrag till småbarnsfamiljer. Jag tror atl jag gör mig till tolk för de flesta kvinnor med småbarn i Sverige när jag säger: Skrota ert vårdnadsbidrag och salsa pengarna på utbyggnad av den kommunala barnomsorgen liksom på fungerande allmänna kommunikationer så att vi får möjlighet att åta oss elt heltidsarbete. Då kan även vi kvinnor vara med och lösa den ekonomiska krisen i Sverige.

Herr lalman! Några folkpartister, bl. a. förra jämslälldhelsminislern Eva Winther, har väckt en motion med krav på åtgärder för ökad jämställdhet, vilken behandlas i finansutskottels betänkande. Sådana åtgärder behövs verkligen. Eva Winlher är inte här, men jag skulle vilja vädja till Eva Winlher: Varför inte påverka den egna regeringen att vidta åtgärder när det gäller arbete för kvinnor, atl skapa fler daghemsplatser. Hjälp oss att förverkliga det krav som riksdagen redan förut har ställt sig bakom! Lät även kvinnorna vara med och arbeta Sverige ur krisen!

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 57 OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp);

Herr talman! Om nägra timmar kommer riksdagen med all sannolikhet atl bifalla del socialdemokratiska förslaget till riktlinjer för budgetregleringen. Denna socialdemokratiska seger åstadkoms genom moderaternas nedlagda röster.

Del innebär att riksdagen i dag kommer att besluta

atl den ekonomiska politiken sedan 1976 kraftigt fördöms,

att besparingar i arbetslöshetsförsäkring och vad gäller karensdagar inte skall genomföras,

atl statens utgifter skall ökas och

att skattesparandel snarast skall avskaffas.

Alll detta kommer riksdagen att uttala. Det socialdemokraterna säger skall också - enligt riksdagsbeslutet - vara vägledande för utskottens behandling av statsbudgeten.

Del beslut moderalerna tänker släppa igenom pä grund av sina nedlagda

131

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

röster strider både mot de senaste sex årens regeringspolitik och mot vad åtminstone jag uppfattat som moderaternas polilik.

Hur kan då moderaterna göra detta - tolerera att budgeten skall försvagas, att karensdagarna inte skall införas, att skattefondsparandet skall avskaffas?

Svaret är enkelt; Man tycker inte atl riksdagsbeslutet är värt någol.

Menar moderaterna att riksdagen skall följa sitt eget beslut? Nej då, riksdagsbeslutet är ingenting att ta på allvar. Menar moderalerna att utskotten skall göra som riksdagen säger? Nej dä, inte alls.

Trots att man inle röstar emot det socialdemokratiska förslaget tänker man i varje utskott gä emot det. Riksdagens beslut blir ingenting värt. Därmed förvandlar moderaterna dagens beslut till en fars.

I inlägg efter inlägg har Gösta Bonman i dag talat om alt riksdagen uttalat att 12 miljarder kronor skall sparas nästa budgetår. Det är etl allmänt uttalande, en riktlinje. Moderaterna har benhårt hållit fast vid atl det skall gälla. Och det håller jag med om. Vi menar att regeringen i allt väsentligt följt det riksdagsutlalandet.

Men varför skall nu det riksdagsuttalandet vara ett absolut giltigt beslut, medan dagens riksdagsuttalande om budgelregleringen bara skall viftas bort? Är det moderaterna som skall bestämma vilka riksdagsbeslut som skall följas och vilka som skall nonchaleras?

Herr talman! Jag kan omöjligt förstå hur ett sådant handlande går att förena med respekt för riksdagen. I dessa dagar, då det talas ganska mycket om politikerförakt, borde vi alla vara varsamma med att göra spe av riksdagsbeslut.

För moderaterna - lyssna bara på Lars Tobissons tal tidigare i dag -handlar besluten om landets finanser inle bara om hur vi skall styra Sverige ur krisen. Lika mycket handlar del för dem om att visa musklerna, att tala om atl en minorilelsregering alltid är svag och att moderalerna måste ha inflytande.

Herr talman! Riksdagens beslut borde avspegla medborgarnas uppfattningar. För moderaterna har de blivil ett sätt alt göra markeringar i ett politiskt spel. Det är faktiskt en nedvärdering av riksdagen.

132

Anf. 58 HILDING JOHANSSON (s):

Herr lalman! Jag skall inle blanda mig i den diskussion som har pågått hela dagen mellan moderater och regeringspartierna om den roll vederbörande partier har spelat och tänker spela här i kammaren.

Men jag skall ta upp några konstitutionella aspekter på de föreslagna kommunalekonomiska åtgärderna. Konstilutionsutskoltet har nämligen haft atl yttra sig härom. Den naturliga utgångspunkten för utskottet har varit elt uttalande som utskottet gjorde under förra riksmötet och som riksdagen ställde sig bakom. Det gällde möjligheterna atl i lag införa begränsningar av kommunernas beskattningsrätt. Det var ett mycket nyanserat yttrande som utskottet avgav. Men slutsatsen är entydig. Resonemangen mynnar ut i följande: "Principerna om den kommunala självstyrelsen som de kommer till

uttryck i RF och dess motiv leder enligt utskottets mening till slutsatsen atl ingrepp i kommunernas beskattningsrätt bör undvikas."

Den gången syftade det principiella uttalandet i första hand på åtgärder av det slag som nu föresläs från moderat håll - kommunalt skattestopp och skaltetak. Majoriteten inom konstitutionsutskottet uttrycker sig på denna punkt mycket knapphändigt i år. Den förklarar att utskottet vidhåller "den inställning som kommer till uttryck i de återgivna uttalandena". Den säger sålunda inget direkt om huruvida de föreslagna åtgärderna skall anses förenliga med de i fjol fastlagda principerna eller inte. För min del kan jag emellertid inte tolka uttalandet pä annat sätt än så att även majoriteten reser principiella betänkligheter mot skatleslopp och skattetak. I varje fall gör vi socialdemokrater det. Vi vidhåller sålunda den ståndpunkt vi kom fram till i fjol.

De senaste dagarnas händelser har emellertid gjort alt detta inte hör till det mest intressanta. Efter den överenskommelse som de borgerliga partiledarna träffat har andra metoder kommii i fokus för intresset.

I år har också utskottet sysslat med dessa metoder. De har föreslagils av regeringen och går ut på att reducera skatteunderlaget för kommunerna. I den motion som vi socialdemokrater väckte framförde vi principiella betänkligheter mot en sädan åtgärd.

Även i den moderata motionen ställde man sig avvisande. Låt mig citera: "Att beröva kommunerna en del av de skatteinkomster som deras skatteunderlag faktiskt genererar framstår som principiellt betänkligt." -Det var den dagen.

Moderalerna i konstitutionsutskottet fullföljde inte denna kritik. Det gjorde däremot moderaterna i finansutskottet. Även vi socialdemokrater, i finansutskott och konstitutionsutskott, fullföljde vår kritik.

Efter det som har hänt finns det all anledning att skärpa denna kritik. Här gäller det verkligen alt pröva om grundlagen tillåter ingrepp av det slag som har föreslagils och som av allt all döma har majoritet med en röst i denna kammare.

Det är fel när kommunerna berövas intäkter som deras skatteunderlag föder eller - för att tala med formuleringen i den moderata motionen - när kommunerna berövas "en del av de skatteinkomster som deras skatteunderlag faktiskt genererar". Ett sådant ingripande innebär att kommunala skattemedel används för statliga ändamål och att kommunerna reellt sett blir beskattare åt staten.

Med tanke på hur uppgörelsen mellan de borgerliga partiledarna har refererats i pressen måste vi nu pröva om åtgärden stämmer med bestämmelsen i regeringsformens 1 kap. 7 §. Där stär: "Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter." Det är sålunda inte tillåtet för kommunerna att ta ut skatt för stadiga uppgifter.

Om jag rätt har tolkat pressmeddelandena innebär den uppgörelse man nu nått fram till inom de borgerliga partierna alt kommunerna får en sådan roll och alt de sålunda kommer att ta ut skatt för andra ändamål än sina egna.

Nr 93

Onsdagen den

10 mars 1982

Finansdebatt

133

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

134

Det är ingen tvekan om all den kommunala beskattningen undergrävs och att etl farligt grundskoll riktas mot den kommunala självstyrelsen med de borgerligas förslag. Därför bör de avslås.

Anf. 59 BO SIEGBAHN (m):

Herr talman! Jag skall huvudsakligen ägna mig ät alt behandla den moderata reservationen nr 6 i finansutskottets belänkande. Den rör kreditbestiimmelserna vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Ända sedan 1950-lalet har vi haft en särskild bilkreditkungörelse som har krävt dels en viss procentuell kontantbetalning vid köp av bil, dels en begränsning av kredittiden. Syftet har givetvis varit att ge vissa kontrollmöjligheter över kreditvolymens omfattning på detta område.

Efter hand har det otidsenliga i denna kungörelse blivil alltmer uppenbart, och år efter år har motioner väckts om att kungörelsen icke längre ijänar sitt syfte och borde avskaffas, och om all kredittiden åtminstone borde förlängas.

Förra året hade vi som vanligt motioner på detta område. Finansutskottet nöjde sig då med all säga att det kunde "te sig inkonsekvenl att man i särskild lagstiftning infört regler som medger en begränsning av avbelalningsliderna för handeln med bilar - ett bemyndigande som f. n. utnyttjas - samtidigt som någon motsvarande begräsning inte finns för t. ex. husvagnar och fritidsbåtar, ting som lättare kan undvaras än bil".

Utskottet konstaterade dock atl den sittande kreditutredningen enligl sina direktiv borde la upp denna fråga och avslog därför motionen.

I år har vi äter motioner på delta område - nr 857 av Per Westerberg och Wiggo Komstedl samt 1660 av Johan Olsson m. fl. Den första kräver vad angår finansutskottet att man hos riksdagen skall begära förslag om upphävande av bilkreditförordningen. Den andra önskar förlängd amorteringstid. Utskottets majoritet har i är behandlat dessa frågor mer positivt än tidigare, och man konstaterar att del i nuvarande mycket svaga efterfråge-läge kan "synas inkonsekvenl atl ha en sä pass härd reglering av just avbetalningshandeln med bilar". Man säger dock alt diskussioner pågår mellan regeringskansliet och bilbranschens intresseorganisationer och avstyrker därför molionerna.

Del är o:iekligen riktigt att kreditrestriktioner för bilköp - och det gäller såväl nya som begagnade bilar - ter sig omotiverade i dagens svaga efterfrågeliige, i all synnerhet som inga liknande restriktioner gäller beträffande andra Hknande kapitalvaror. Ingenting hindrar någon alt på tio års kredit inköpa t. ex. en lyxbåt för åtskilliga hundra lusen kronor.

I realiteten kan de nuvarande kreditbestämmelserna i viss män betecknas som en kla:sslag. Människor med goda tillgångar har inga svårigheter atl kontant betala 40 % av priset på en bil och därefter återstoden under loppet av 18 månader. Men för mänga kan det skapa allvarliga problem. Även om kreditkorlsmarkhaden i viss män har skapat etl nytl läge, återstår även här amorteringsproblem.

Nya problem har emellertid också tillkommit. En alll större del av handeln

135

med begagnade bilar gär den yrkesmässiga handeln förbi, delvis sammanhängande med att man har infört moms för den reguljära handeln. Det är numera endast en tredjedel av denna handel som passerar de normala kanalerna. I realiteten har ell ganska omfattande fusk med momsen på detta sätt uppstått. Det är skäl nog atl se över bestämmelserna. Del är gotl och väl att diskussioner äger rum mellan regeringskansliet och intresseorganisationerna, men dessa har nu pågått så länge utan något resultat atl vi från moderat sida anser det starkt motiverat att gå längre än ulskotlsmajoritelen Och ge regeringen lill känna önskvärdheten av atl man snarast kommer fram till elt resultat. I första hand yrkar vi alt bilkreditförordningen skall upphävas Och i andra hand att kredittiden åtminstone skall förlängas för all man därigenom skall kunna komma undan den buskhandel som har blivit så utbredd under den senaste liden.

Jag ber, herr talman, att fä yrka bifall lill reservation nr 6.

Med anledning av all utskollsordföranden Eric Enlund i sill anförande i dag drog in vår biståndspolitik och moderaternas inställning till den vill jag passa pä tillfället all göra några kommentarer, trots att vi vid ett senare tillfälle kommer atl ha en mera fullständig debatt om biståndspolitiken.

Eric Enlund har undertecknat en motion som innehåller ett mycket hätskt angrepp pä den moderata biståndspolitiken, och detta ansåg han lämpligt atl i dag följa upp med ytterligare uttalanden. Visserligen ansluter vi oss i partimotionen till den s. k. enprocentslinjen i u-hjälpen, men Eric Enlund ansåg atl det var cyniskt av oss atl i motionen påpeka att FN;s målsättning var 0,7 % och att flertalet industriländer i genomsnitt endast avstod 0,37 % av bruttonationalprodukten för bistånd.

Jag tycker nog atl Eric Enlund har varit ute i ogjort väder i detta sammanhang. Vi vet att omkring 800 milj. kr. av våra biståndsanslag kommer alt vara outnyttjade vid utgången av detta budgetår. Det tyder på att svårigheter har förelegat och föreligger att på ett effektivt sätt använda beslutade anslag. Del finns sålunda all anledning alt se över situationen och bättre utvärdera vara insalser. Mot bakgrund av dessa stora återstående reserver har vi ansett att anslaget för nästa budgetår borde kunna utgå med samma belopp som under det nuvarande. Eric Enlund borde inse att vi därmed skulle kunna bidra till en viss minskning av belalningsunderskottet och därigenom på sikt kunna förbättra vår internationella ekonomiska ställning och möjliggöra en större satsning i framtiden.

Eric Enlund förde fram alternativet alt man i stället skulle spara pä konsumtionen av sprit och tobak, en kostnad i det svenska folkhushållet på sammanlagt 17 miljarder kronor. Jag behöver inte påpeka för Eric Enlund att av dessa 17 miljarder är 11 miljarder skatt. Skulle större delen av det beloppet försvinna, skulle det uppstå ett motsvarande hål i budgeten, och vi fick hitta nya former för alt läcka det underskottet. Jag vet inte hur Eric Enlund har tänkl sig att vi skulle klara det.

Med anledning av Olle Wästbergs i Stockholm inlägg vill jag slutligen framhålla att vi har diskuterat denna fråga hela dagen. Det är ett väldigt bekvämt sätt av en minoritetsregering all säga atl vi moderater, eftersom vi

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt -

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

inte gillar en del av regeringens synpunkter och inte gillar vissa av socialdemokraternas, skall följa regeringens synpunkter. Det är ett sätt att så att säga fjärrdirigera ett annat parti.

Om man vill kan man nalurliglvis föra det resonemang som Olle Wästberg har fört. Man behöver kanske inle göra det med sådana brösttoner. Men man kan lika gäf na föra det resonemang som i dag har kommii fram vid flera tillfällen, nämligen atl man, om man vill skapa en majoritet för en åsikt, tar upp en diskussion härom. Det dröjde ändå till fem minuter i tolv - eller snarare till fem minuter över lolv - innan regeringspartierna var beredda att diskutera hur man skulle kunna komma fram till en gemensam ståndpunkt. Inom utskottet skedde över huvud taget ingenting.

Resuhatet har blivil vad vi nu står inför. Det är självfallet inte särskilt lyckat. Var felet ligger kanske ändå framgår av vad jag nu har sagt. Diskussioner borde ha kunnat äga rum på etl tidigare stadium. Därmed menar jag inte fem minuter i tolv utan redan i höstas.

Anf. 60 ERIC ENLUND (fp) replik;

Herr talman! Jag vet mycket väl, Bo Siegbahn, att en stor del av de svenska hushållens kostnader på 17 miljarder kronor för alkohol och tobak går tillbaka till staten, nämligen 11 miljarder kronor. Men de svenska hushållen anser sig ha råd med denna konsumtion. Vad angår inkomsterna till statskassan lyder Bo Siegbahns inlägg på atl han har för sig atl det samhällsekonomiskt skulle vara en vinst med alkohol- och tobakskonsumtion. Det är en felsyn, vilket vid det här laget borde vara känt även av Bo Siegbahn.

Om jag på punkt efter punkt går igenom era motiveringar för besparingar i fråga om biståndet, kan jag konstatera att er huvudmotivering är det ekonomiska läget i Sverige. Nu är vårt ekonomiska läge bekymmersamt från många synpunkter, men om vi ställer vår situation i relation till situationen för de människor och länder som del här är fråga om, är jämförelsen helt horribel. Det gär inte att anföra vårt ekonomiska läge såsom ett motiv för en prutning pä medel, som går till människor som svälter och lider nöd.

Jag nämnde inte talet 0,7. Det är ett mål som FN fastställde för över tio år sedan och som skulle vara uppnått 1980. Jag lalade om läget i dag genomsnittligt för de rika länderna och för ett antal stater. Bo Siegbahn menar alltså att vi såsom föredömen skulle ha dessa länder, som visserligen biträder ståtliga resolutioner i FN men därefter struntar i dem. Det tycker inte jag att vi skall ha. Den politik som Sverige har fört när det gäller biståndsfrågorna är hedersam. Vi skall inte vika från den ståndpunkt som vi tidigare har intagit. De förslag som ni framlägger på denna punkt kan följaktligen inte på något sätt accepteras, i varje fall inte av folkpartiet.

136

Anf. 61 OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp) replik;

Herr talman! Ingen, Bo Siegbahn, förmenar väl moderaterna att rösta pä sina förslag och ingen vill fjärrstyra moderaterna. Men när moderaternas eget förslag har fallit i riksdagen, vad gör de då? Väljer de, som det brukas

här, del minst onda? Nej, moderaterna väljer att med nedlagda röster släppa igenom socialdemokraternas förslag.

I andra frågor handlar moderalerna annorlunda. Ta t. ex. frågan om kollektivanslutning, som riksdagen röstade öm för en tid sedan. Moderaterna ville ha lagstiftning men mitlenparlierna ett fördömande uttalande. Moderaternas förslag föll i första omgången. Då valde moderalerna del näst bästa, vilkel var det naturliga.

Moderaternas handlande kan strikt taget bara tolkas så, att de tycker att regeringens linje och socialdemokraternas linje är lika illa.

I så fall har del ingen belydelse för moderalerna om budgelen försvagas, om momsen höjs, om skatlesparandet avskaffas, bara moderalerna slipper rösta med regeringsförslaget. Men del är inte så alt moderalerna tycker atl regeringen och socialdemokraterna är som pest och kolera. I stället tycker man att det är likgiltigt vad riksdagen uttalar, och del är all nedvärdera riksdagens beslul.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 62 BO SIEGBAHN (m) replik:

Herr talman! Till Eric Enlund vill jag säga all det är en väldig skillnad mellan att stoppa konsumtionen av sprit och tobak i Sverige, för det är pengar som huvudsakligen stannar i landei, och alt minska hjälpen till u-länderna. I del senare fallet rör del sig ju om att det går åt utländsk valuta eller att det i vissa fall blir en minskad export.

När man håller tillbaka biståndet för den närmaste tiden är det ell sätt att försöka komma i balans i våra utrikes betalningar. Det är viktigt att komma i balans även i fråga om de inrikes betalningarna och inte låna på den inhemska marknaden, men del är betydligt allvarligareatl landet totalt sett slår i skuld till främmande länder.

Jag har därför litet svårt att acceptera Eric Enlunds i och för sig humanitära resonemang att u-länderna har det mycket sämre ställt än vi. Jag skäll inte förlänga den här lilla biståndsdebatten inom finansdebatten, men jag vill säga ytterligaie några fä ord. Visst har u-länderna del sämre än vi, men vad vi gör är ju i realiteten att vi belastar kommande generationer genom atl la upp lån för att kunna fortsätta en biståndspolitik som vi inte har pengar till f. n.

Det är alltså den invändningen jag har. Liksom Eric Enlund hoppas jag alt vi skall kunna senare återknyta till den stolla tradition vi har.

Eric Enlund kanske inle nämnde siffran 0,7 %, men han lalade om atl det var cyniskt av oss att över huvud taget nämna vad andra länder gör. Det kan inte vara cyniskt alt tala om det, ty det är väl ganska naturligt att man skaffar sig en överblick och gör en jämförelse.

Till Olle Wästberg vill jag säga att det är klart att vi har inom moderala samlingspartiet övervägt om vi i andra hand skulle stödja regeringslinjen. Men det fanns så många moment i den som helt stred mot grundläggande synpunkter i vår uppläggning att vi ansåg del icke vara möjligt - tyvärr. Hade proposilionen skrivits pä etl annat sätt, hade det kunnat finnas sädana möjligheter.

Jag erkänner, vilkel Hilding Johansson var inne pä, all del här öppnar vissa

137

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

konstitutionella problem, som kanske inle känns behagliga för någon part.

Anf. 63 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr talman! Bo Siegbahn har förvisso rätt i atl det är slor skillnad mellan å ena sidan alt begränsa konsumtionen av alkohol och tobak i Sverige och å andra sidan alt pruta på hjälpen till de fattiga länderna. I det förra fallet är det fräga om all begränsa en konsumtion som f. ö. innebär en väsentlig import och som innebär enorma skador i del svenska samhällel. Del är vår största lätt identifierade skadefaklor.

Bo Siegbahn har mage alt säga atl del har han inle sä stort iniresse för. Han rent av polemiserade mot mig när jag sade alt det är rimligt att arbeta för minskad alkohol- och lobakskonsumtion. Däremot vill han begränsa de pengar vi lämnar till de fatliga länderna, av hänsyn till vär bytesbalans.

Det finns en mängd andra poster, Bo Siegbahn, i våra affärer med andra länder som man i sä fall skulle kunna nämna, exempelvis turislvalutan för lyxresor. Om man vill litet grand främja rättvisan globall i världen, finns del en mängd poster som man skulle kunna attackera och som vore lämpligare att gå lill attack mol än u-hjälpen.

Anf. 64 OLLE WÄSTBERG i Stockholm (fp) replik;

Herr lalman! Tycker moderaterna atl man skall öka statsutgifterna, höja momsen, ta bort skattefondssparandet? Nej, det gör de inte. Men de ämnar inte rösta emol riksdagsuttalanden som innebär atl man skall öka statsutgifterna, höja momsen och la bort skattefondssparandet. Del är detta som gör det rikligl att hävda att moderalerna av poliliska laktikskäl avser atl nonchalera riksdagsuttalanden när del passar dem. Men när riksdagen har gjort ett ullalande om alt man skall spara 12 miljarder, då är det ett uttalande som skall följas benhårt.

Den rikliga linjen är naturligtvis att man alltid skall följa riksdagsuttalanden och inle nonchalera dem när det passar. Det är därför del här i första hand inte är vad Bo Siegbahn försöker göra det till, en konstitutionell fråga, utan en fråga om riksdagens anseende.

138

Anf. 65 KURT HUGOSSON (s):

Herr lalman! "Det går atl sänka skatten, om bara viljan finns", kunde vi läsa pä moderataffischer i en valrörelse för nägra är sedan. Även från mittenpartierna gjordes gällande att det fanns möjligheter att sänka det totala skattetrycket. Nu har som bekant ulvecklingen inle gått på det här sättet, utan sedan vi fick borgerlig majoritet i riksdagen har det totala skattetrycket här i landet ökat så att vi leder skatteligan i hela världen.

Det här är nalurliglvis en mycket besvärande debatt, inte minsl för moderaternai, ocli därför brukar man när man blir pressad säga; Det beror inte pä statsskallen, ulan det beror på att kommunerna är oansvariga. Del är kommunalmännen som genom höjda kommunalskatter har åstadkommit alt vi har fåll denna ökning av skattetrycket.

Detta är i stort sett riktigt, men då kommer den intressanta frågan; Är det egentligen kommunalmännen som av egen, fri vilja har höjt kommunalskatten? Till väldigt stor del beror nämligen de höjda kommunalskatterna på beslul som har fattats i Sveriges riksdag. Vi har lagt över många nya uppgifter på våra kommuner.

Den här delen av frågan skall jag inte vidare beröra, herr talman, utan jag skall med utgångspunkt i min egen kommun, Göteborg, som jag representerar här i riksdagen, visa vad förändringar i statsbidragen har inneburit ur kommunalekonomisk synpunkt.

Jag börjar dä med de kommunalekonomiska effekterna av den minskning av de specialdeslinerade statsbidragen som regeringen har föreslagit och riksdagens borgerliga majoritet har genomdrivit bara under de senasle fyra åren. Den har totalt resulterat i att vi blir av med 138 milj. kr. i skatteintäkter per år. Det motsvarar, herr talman, en kommunal utdebitering på 90 öre. Det är alltså bara en effekt av den minskning av de specialdeslinerade statsbidragen som den borgerliga riksdagsmajoriteten har genomfört.

Det finns massor av olika poster atl nämna i det här sammanhanget. Den kommunalekonomiska utredningens förslag resulterade i 25 miljoner minus. Slopandet av bidragen till landstingen och de landstingsfria kommunerna vid övergången frän del gamla till det nya skallesystemet kostade Göteborg 20 miljoner. Statsbidraget till skolbyggnader togs bort för några år sedan, och det kostade 20 miljoner. Av hyresförlusllånen avskrevs hälften till kommunerna, och det kostade Göteborg 20 miljoner. Grundskolebidragen reducerades från 100 % lill 98 %, och det kostade kommunen 15 miljoner. Den nu i budgeten föreslagna reduktionen av statsbidragen till barnomsorg, lill vårdskolor och till övriga skolformer kostar 35 miljoner. Detta ger tillsammans 138 milj. kr. och det motsvarar en kommunal utdebitering på 90 öre, som jag redan sagt.

Men del är inte bara förändringarna av dessa specialdeslinerade statsbidrag som minskar den kommunala skattekraften och fär kommunalekonomiska konsekvenser. Höjningen av grundavdraget i självdeklarationen från 6 000 till 7 500 kr. kommer alt påverka skatteinkomsterna i kommunen fr. o. m. 1983. Den höjningen genomförs alltså för atl man skall sänka den stadiga skatten. Beslutet att dra in 20 % av skatten från juridiska personer gäller fr. o. m. i år. Dessa förändringar innebär för Göteborgs kommun etl skattebortfall på 150 milj. kr. Det motsvarar 94 öre i kommunal skatteutdebitering. Senareläggningen av erhållandet av kommunalskatten kosiar kommunen 50 milj. kr. Tillsammans betyder dessa ändringar att kommunen blir av med 200 milj. kr. Delar 1:32 kr. i kommunal utdebitering. Lägger man ihop reduktionerna av de specialdeslinerade statsbidragen och effekterna av de två punkter som jag här har tagit upp, finner man atl regeringen och den borgerliga majoriteten genom dessa beslul har tagit ifrån Göteborgs kommun 400 milj. kr. per år. Del motsvarar totalt en kommunal utdebitering på 2:22 kr.

Del är vad som redan har hänl, herr talman. Nu har vi under de senaste veckorna fått uppleva något av en fars. Jag tänker på de olika diskussioner

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

139

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

140

som har förts om hur man skall kunna frysa den kommunala överlikviditet som föreligger. .

Regeringens ursprungliga förslag innebar för Göteborgs kommun en minskning av den kommunala skallen med 106,9 milj. kr. Del motsvarar 69 öre i höjd utdebitering. Moderaternas ursprungliga förslag skulle drabba Göteborgs kommun i form av en minskning med 122 milj. kr., vilket motsvarar 79 öre i kommunal utdebitering. Det socialdemokratiska förslaget innebär atl man inle skall la ifrån kommunerna deras pengar. I stället skulle pengarna frysas på etl konto i riksbanken. Kommunerna skulle få ränta pä pengarna och kunna använda dem vid ett senare lillfälle. Det förslaget skulle ha "kostat" Göteborgs kommun 39,3 milj. kr. eller 25 öre i kommunal utdebitering.

Som vi vet framstod den göteborgske riksdagsmannen och vice ordföranden i moderata samlingspartiet Lars Tobisson som en ståndaktig tennsoldat hela förra veckan. Han sade då: Det finns ingen möjlighet att vi kan ändra oss och göra upp med regeringen i den här frågan. Men så blev det slutligen en "kompromiss". Denna nya kompromiss mellan ä ena sidan moderaterna och å andra sidan mitlenparlierna ökar på koslnaderna för Göteborgs kommun till 167,3 milj. kr. Det motsvarar en utdebitering pä 1:09 kr. Räknar man in del förslag om ytterligare reducering av statsbidragen som finns i budgetpropositionen blir den lotala effekten 1:25 kr. i kommunal utdebitering.

Det är intressant atl jämföra denna kompromiss, som nu tydligen skall diskuteras i finansutskottet efter återremiss, med regeringens ursprungliga förslag. Efter alt ha analyserat denna nya överenskommelse förstår jag att moderaterna har accepterat den. Kompromissen innebär nämligen en kraftig lättnad för de starka moderatfästena och för höginkomstkommuner, t. ex. Danderyd och Lidingö, jämfört med det ursprungliga regeringsförslagel.

I det av moderaterna nu dikterade förslaget slipper Danderyds kommun undan med 4,7 milj. kr., vilket motsvarar 34 öre i kommunal utdebitering. Enligt det ursprungliga regeringsförslaget skulle man ha tagit av Danderyds kommun 24 milj. kr., vilket motsvarar 1,96 kr. i kommunal utdebitering.

Detta är mycket intressant. Den moderate riksdagsmannen från Göteborg, tiUika vice ordförande i moderata samlingspartiet, bor i Danderyds kommun. Han har sett mer till sitt eget bäsla än till den valkrets och den kommun som han representerar här i kammaren. Det är avslöjande. I Danderyds kommun bor höginkomsttagare. Där finns mänga direktörer som Ijänar 300 000 kr. per är. En sådan person får genom den senaste kompromissen 5 000 kr. lägre kommunalskatt än enligl det ursprungliga regeringsförslaget. En Volvo-arbetare i Göteborg däremoi, som tjänar 75 000-80 000 kr., får enligt denna kompromiss, som i realiteten är ett förslag från moderat håll, en höjd kommunalskatt med 800 kr.

Det förslag som har utarbetats bakom kulisserna och som nu skall behandlas i utskottet är ett exempel på alt moderaterna, trots alt de inte sitter med i regeringen, styr den till 100 %. De inte bara styr den utan de håller också på alt lura skjortan av folkpartister och centerpartister. När nu mittenpartierna fär chansen att pä nytt pröva detta förslag i finansuiskoilel.

tycker jag alt de verkligen skall sätta sig ned och undersöka vad det belyder för olika kommuner. Tidigare har vi talat om statsskatt och kommunalskatt, men nu får vi tydligen tala om en statskommunal skatt, för del innebär detta förslag.

Den här överenskommelsen är också storsladsfientlig. Del är de tre största kommunerna, Slockholm, Göteborg och Malmö, som drabbas hårdast. Dessa kommuner fär ingen skatteutjämning. Därför är min fråga lill finansutskottets borgerliga ledamöter; Hur mycket av de 300 milj. kr., som ni har sagt skall stå till kommunernas förfogande för atl klara de svårigheler som de råkar ul för, kommer storstadsregionerna till godo? Del vore intressant alt få vela.

Låt mig, herr talman, få citera vad borgerlighetens starke man i Göteborg, kommunalrådet Lennart Ström säger i gårdagens nummer av Göteborgsposten: "Skenheligt! Det vore rejälare att sätta ett kommunalt skaltetak för kommunerna som i Norge."

Jag har själv under många år i min civila gärning sysslat med planeringsfrågor i kommuner, och jag vill gärna instämma med Kommunförbundets verkställande direktör, som säger: Varför skall vi över huvud taget hålla på med någon form av långtidsplanering i våra kommuner, när man på några limmar helt kan rycka undan grunden för den kommunala planeringsverksamheten? Det blir ju resultatet av della hattifnaltande. Det sker en övervältring av resurser från de rika kommunerna till de fattigare och en övervältring frän de kommuner som har ett bra skatteunderlag till dem som har ett lägre.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 66 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Under de är som vi har haft borgerliga regeringar har lönarbetarnas realinkomsier minskal kraftigt. Exempelvis har en industriarbetare frän 1977 t. o. m. 1981 tappat mer än 10 % av sin reallön. Under innevarande år räknar man med en ytterligare reallöneförsämring på 4%.

Samtidigl har utrymme för spekulation och geschäft ökat för de redan rika. Detta framgår tydligt av ökningen av finansiella transaktioner, ökningen av börsvärdena pä aktier, bankernas stora vinster och de privata fastighetsbolagens ökade rikedomar, osv. Allt detta är en logisk följd av de borgerliga regeringarnas fördelningspolitik och Svenska arbetsgivareföreningens rege-ringsunderslödda angrepp på lönearbelarna och deras organisationer. Delta beskrivs sedan av regeringen som en positiv ekonomisk utveckling.

Jag citerar nu ordagrant statsminister Fälldins uttalande vid den allmänpolitiska debatten den 3 februari i år: "I flera avseenden har den svenska ekonomins utveckling blivil positiv under 1981. Inflationstakten har kraftigt kunnai dämpas. För första gängen på flera år har inflalionen gäll ned under 10 %. Del har varil en följd av aktiva åtgärder frän regeringens sida. En nyckelroll spelade höstens momssänkning, som förhindrade atl devalveringen fick slå igenom i form av höjda priser."

Liknande påståenden har vi hört i dagens debatt från regeringshåll. Men

141

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

142

hur uppfattas då denna beskrivning av den ekonomiska politikens utveckling av Sveriges löntagare och övriga kategorier med smä inkomster, som har drabbats av de borgerliga regeringarnas s. k. svängrems- eller besparingspolitik? Har de i sina ofrånkomliga utgifter märkt att regeringen bedrivit en polilik som syftar lill att begränsa inflationen? Deras erfarenheter säger dem all det förts en helt annan politik som fördyrat deras levnadsomkostnader. Bl. a. har regeringen i stort sett salt prisregleringen ur spel och ordnat fritt fram för prishöjningar. Man har minskat livsmedelssubventionerna, vilkel kraftigt fördyrat den dagliga kosten, och på grund av den samlade ekonomiska politiken på bl. a. skalle-, avgifts-, bostads-, hyres- och räntepolitikens område har inflationen skärpts.

Inflationen kan i stor utsträckning sägas bero på beslul som har faltals i enlighel med regeringens ekonomisk-politiska linje. Del enda regeringen lyckades åstadkomma med sina olika manipulationer var atl hindra atl inflalionsklausulen i avtalet mellan arbetsmarknadens parter löstes ul. Därmed kunde regeringen hindra atl lönlagarna fick sin rättmätiga kompensation för prisstegringarna.

Om vi närmare granskar prisutvecklingen, finner vi atl del visserligen är sant att höjningen av del totala levnadskostnadsindexel stannade under 10 % år 1981. Enligl pris- och kartellnämndens rapport blev höjningen 9,4 %, så det var ingen särskilt kraftig dämpning av inflationstakten, vilket statsministern gjorde gällande.

Om vi sedan granskar övriga av pris- och karlellnämnden redovisade prishöjningar, ser vi atl det bara var kläder och skor som med sina 5,9 % höjning klarade 10-procentsgränsen. Under samma år, dvs. 1981, steg nämligen våra dagligvaror med 10,3 %. Livsmedel steg med 11,5 % och de subventionerade baslivsmedlen med inle mindre än 18,1 %. Det fördes nyligen en debatt här i kammaren om alkoholen. Vid en jämförelse visar del sig atl alkoholhalliga drycker och tobak - snus och alkohol ingår nämligen i sortimentet livsmedel - har höjts med bara 3,8 % pä ett är. Då blir prisökningen på vanliga livsmedel ännu större. Att priserna på alkohol och tobak inle har stigit med samma takt - del rör sig om bara en tredjedel av det totala indexet - beror på alt regeringen med detta vill hålla nere konsumentprisindex av hänsyn till bl. a. pensionskostnader och indexklausulen i gällande löneavtal.

Samma utveckling visar årets prishöjningar. Medan den totala indexhöjningen ligger på 3,4 %, ligger prisökningarna på de subventionerade baslivsmedlen på 7,8 %, vilkel är mer än dubbelt så mycket, och delta på de matvaror som vi tvingas köpa för att överleva.

Vänsterpartiet kommunisterna kan aldrig godta en sädan fördelningspolitik, som hårdast drabbar de ekonomiskt svaga i samhället. Vpk lar på nylt upp kravet om bort med moms på maten, ett krav som är angelägnare än någonsin på grund av de borgerliga regeringarnas förda ekonomiska politik. För vpk är det elt gammall krav, som alll fler nu ställer sig bakom och inser nödvändigheten av. Detta gäller bl. a. den samlade bonderörelsen, vars ordförande sagt att regeringens åtgärder vad gäller livsmedelspriserna och

slopandet av subventionerna fär rakl motsatt effekt än den regeringen säger sig vara ute efter. Del blir med andra ord en omfördelning frän de fattiga till de rika. LRF vill ha en öronmärkning av livsmedelssubvenlionerna. dvs. att de styrs till de livsnödvändiga baslivsmedlen och att subventionerna uppgår till minst samma belopp som mervärdeskatten pä livsmedel inbringar. Del är ett förnuftigt krav som vänsterpartiet kommunisterna kan slälla sig bakom. Vi har heller aldrig accepterat det osunda skattesystem som mervärdeskatten på livsniedel utgör, en extra skall pä den mat vi behöver för alt överleva och fungera i samhällslivet. Hur prishöjningar påverkar konsumtionen av olika matvaror kan vi se av jordbruksnämndens statistik, som nu visar på en nedgång även när del gäller mjölkkonsumlionen.

Till de oundgängliga utgifterna hör också boendekostnaderna, där framför allt hyrorna under de senaste åren har stigit mer än priserna för annan konsumtion. Under de senaste tio åren-19721, o. m. 1981-har hyran för en normal trerumslägenhel ökal frän 76 kr. per m- lill 193 kr. Det gör 154 %. Under samma period har industriarbetarlönen ökat mindre eller med 131 %. Även de totala konsumenlprishöjningarna ligger pä en lägre nivå än hyresutvecklingen, eller på 138 %.

Jämför man i stället löner och priser med kostnaden för en nybyggd lägenhet, blir skillnaden ännu mer markanl. En nybyggd lägenhet har ökat med 208 % i hyreskostnad, eller från 92 till 283 kr. per m. Under de senaste fem åren - 19761, o. m. 1981 - har genomsnittshyran för en trerumslägenhet ökat med 75 %, medan ökningen av den genomsnittliga industriarbelarlönen stannat vid 46 %.

De här siffrorna får man fram om man lar del av statistiska centralbyråns statistik och LO;s lönestatistik under de senaste lio åren. Trots delta påstås del i olika sammanhang, framför alll frän regeringens sida, all hyrorna legat stilla, medan lönerna ökat, eller all hyrorna inte ökal mer än löner och konsumentpriser. Sanningen är i stället den att hyrorna nu stiger i snabbare takt än t. o. m. matpriserna. Och i likhet med malprishöjningarna har under det senaste året - från den 16 februari 1981 t. o. m. den 15 februari 1982 -kostnaden för en hyresrättslägenhet stigit med 15,7 % eller närmare tre gånger sä myckel som kostnaden för elt egnahem, som under samma lid stigit med 5,4 % enligt pris- och karlellnämnden. Det är ytterligare etl exempel på regeringens ekonomiska fördelningspolitik, som drabbar dem som har små inkomster.

Den 1 april kommer en ny hyreshöjning genom elt ökal värmelillägg. När oljepriserna stiger dä höjs hyran, men när oljepriserna går ned har vi aldrig märkt all hyran sänks i samma takt. Regeringen föreslår ocksä ylteriigare åtgärder som kommer atl fördyra boendet och öka hyresutplundringen. Vänsterpartiet kommunisterna har under lång tid lillbaka lagl fram förslag om konkreta åtgärder för all sioppa hyreshöjningarna och pressa ner boendekostnaderna till en socialt acceptabel nivå. Bostadssubventionerna måste omfördelas frän ägarsektorn - främst rika villaägare - till de allmännyttiga hyreshusen och vanliga hyresgäster. Ett riklat statligt stöd till

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

143

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

144

allmännyttan och etl återinförande av underhålls- och hyresförlusllånen är vpk-krav som snabbt kan fä effekt.

Även om de borgerliga regeringarna har motiverat sina angrepp på folkflertalets levnadsstandard med alt krisens bördor skall bäras solidariskt, så finns alltför många exempel på hur ojämlikl fördelningspolitiken drabbar människor, ekonomiskt sett. Den hittills förda politikens verkliga innebörd har varit att vissa grupper skall bära även andras bördor, för atl de grupperna ytterligare skall berikas. Uppgifter som bekräftar vad vpk i olika sammanhang har sagl om omfördelningen frän de fattiga lill de rika, finner man i regeringens egna s. k. sparpropositioner. Förutom höjda priser och hyror, som jag redan har berört, kommer de upprepade attackerna inom den sociala sekiorn. Inom den sektor som har att svara för den omsorg och omvårdnad som de särskill drabbade är beroende av, har slora nedskärningar gjorts.

Upprepade försämringar av underlaget för beräkningen av basbeloppet slår på en rad olika försäkringsområden i del sociala trygghetssystemet, men de drabbar i första hand pensionärer och handikappade och urholkar deras ekonomiska trygghet. Och de stödåtgärder som regeringen föreslår, i form av pensionstillskott och handikappersättning, täcker på intet sätt de åtgärder som regeringen vidtagit och som inneburil avsevärda försämringar.

Socialministern, som är ansvarig för socialpolitiken, talar alltid gärna om den höjning i kronor som har skett på detta område under de borgerligas regeringstid, exempelvis all grundpensionen med pensionstillskott närmast har fördubblats. Men hon nämner inte med ett enda ord de prishöjningar som skett under samma tid. Det är ju inte antalet kronor som är avgörande för levnadsstandarden, ulan det är vad man kan köpa för de pengar man har till förfogande. Och när det gäller köpkraften så har den inte ökat för dessa grupper. Därför är det allvarligt när nödvändiga utgifter, t. ex. för mal och hyra, stiger rner än inkomsien. Och den höjning av pensionen i januari månad som utlovades i budgetpropositionen, vad blev del av den? Jo, en stor del av pensionärerna fick faktiskt ett lägre belopp än före den utlovade höjningen, genom ökade skatteavdrag.

Tyvärr är det inle enbart på inkomstsidan som grupper med små inkomster och de socialt behövande har drabbats. De har samlidigt fått vidkännas en rad ökade utgifter för kostnader som behovet av social samhällsservice och omvårdnad medför.

Trots påståendet att alla gemensamt skall bära krisens bördor handlar regeringen tvärtemot detta. Det solidariska och jämlika sociala trygghels-system som en skattefinansiering innebär när det gäller social omvårdnad, håller nu på att helt raseras. Ökad privatisering och ökad avgiftsfinansiering är de borgerligas sätt att la socialt ansvar.

Avgifterna inom sjuk- och hälsovården har sammantaget fördubblats, genom höjda sjukvårdsavgifter, höjda egenavgifter för läkemedel och sjukresor. Räknar man in de ökade avgifterna för tandvård och fotvård ligger kostnadsfördyringen långt högre. Självfallet påverkar de höjda kostnaderna efterfrågan, och hela sjukvården håller pä atl tunnas ut. Det är de stora sjukvårdskonsamenterna som drabbas. Det är de äldre, de handikappade

och barnfamiljerna som fär bära huvudbördan av de utgifter som regeringen vill spara på detta område.

Också avgifterna inom hemtjänsten och barnomsorgen har höjts, och utbyggnaden stagnerar. När del gäller barnomsorgen saboteras helt redan fattade beslut om utbyggnad. Den utbyggnad som nu sker leds in mot sämre alternativ, bäde kvantitativt och kvalitativt. Vilka konsekvenser detta får, framgår av de ökade arbetslöshetssiffror som Kommunalarbetareförbundet redovisar. Siffran närmar sig nu snabbt 20 000, varav 87 % är kvinnor och 26 % är ungdomar mellan 16 och 24 är. Bland dem finns tusentals arbetslösa sjukvårdsbiträden, hemsamariter, barnskötare och dagbarnvärdare - samtidigt som det finns stora brister inom samma områden. De som jobbar kvar sliter halvt ihjäl sig, eftersom personalstyrkan är helt otillräcklig. Vilka sociala problem som blir följden av arbetslösheten kan vi tänka oss.

Detta är resultaten av en borgerlig regeringspolitik, som socialministern betecknar som "aktiv polilik för alt nå fördelningspolitiskt rättfärdiga mål". - Rättfärdiga för vem?

Anf. 67 KARL-ANDERS PETERSSON (c):

Herr talman! Jag har fått till uppgift att kommentera ett par av de
reservationer som har fogats till finansutskottets betänkande. Det gäller dels
socialdemokraternas reservation om ökad byggverksamhet, dels moderater
nas reservation om bilkrediterna. ■

Lål mig bara inledningsvis få konstatera att värdegemenskapen i svensk pohlik, trots alla de hårda ord som stundvis har kunnat höras här i kammaren i dag, tycks vara mycket stor. Skalar vi bort de starka önskemålen från vänsterpartierna och högerpartiet när det gäller atl profilera sig, kan vi konstatera att skillnaderna sakligt är mindre än vad som ofta tycks framgå av den politiska debatten.

Mellan partierna har man särskilt varil enig om att slå vakt om sysselsättningen, och lidvis har regeringen fått kritik för att den satsat för stora resurser för att kunna hälla en hög sysselsättning. I dag har regeringen kritiserats för att göra för litet. Med andra ord måste man kunna slå fast att regeringen gör vad våra resurser tillåter pä det här området.

I jämförelse med andra länder har vi också kunnat hålla en hög sysselsättning. Här har tidigare nämnis siffror för arbetslösheten i vårt land land i jämförelse med arbetslösheten i vår omvärld, men jag tror att det är angelägel att nämna dem ännu en gång. När vi talar om atl vi i vårt land har en arbetslöshet som är så hög som 3,2 %, skall den dock jämföras med Finlands 5,7, Danmarks 9,6, Storbritanniens 11,7, Frankrikes 8,4 och Västtysklands 7,2 % liksom med den sammanlagda arbetslösheten för EG, 9,1 %, och med arbetslösheten i USA, där man i dag dras med 8,5 % arbetslöshet. Vi kan i Sverige inte isolera oss från omvärlden. Vi kan inte vara oberoende av de faktorer som påverkar länder i vår omgivning.

Pä en punkt är dock skillnaden markant. Det är när det gäller frågan om de kollektiva löntagarfonderna, som vänsterpartierna i vårt land vill förverkliga, om de vinner årets val. Argumentationen för löntagarfonderna svänger

10 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

145

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

146

dock efter hand. Tidigare talade socialdemokraterna gärna om tillgången på riskvilligt kapilal, och framförde delta som ett starkt argument för fonderna. Då aktiefondssparandet visat sig vara intressant för allt flera människor och tillgången pä riskvilligt kapital har ökat kraftigt, så förlorar man på vänstersidan elt argument, och därför vill man avskaffa skattefondssparandet. Det krävs i en socialdemokratisk reservation. Det är alltså inte behovet av riskvilligt kapital som det är fräga om, utan om början till en planhushållning med stark central styrning av näringslivet. Del är detta som är det väsentliga för socialdemokraternas del. Del är etl viktigt vägval som väljarna fär göra i höstens val. Då väljer man mellan etl fritt, expansivt näringsliv och en centralstyrd planhushållning. Det är inget tvivel om atl del valet är viktigt.

Lät mig sedan gå över lill de reservationer som jag inledningsvis talade om.

I betänkandet om riktlinjer för den ekonomiska politiken behandlas också två molioner angående den särskilda bilkreditförordningen, som Bo Siegbahn lidigare har talat om.

Denna kredilförordning har ursprungligen tillkommit av två skäl - dels som etl led i den ekonomiska politiken i syfte att balansera den privata konsumtionen, dels som ett led i omsorgen om den enskilde konsumenten-bilköparen, så att denne inte får osyäligt dyr bilkredit.

I början av 1980 sänktes avbetalhingstiden för bilar från 24 till 18 månader. Denna åtgärd var ett led i den ekonomiska politiken och väl befogad vid denna tidpunkt. Den restriktiva inställningen till bilkrediterna hos bilhandlarna har enligt motionärerna medfört en del negativa effekter. Den reguljära bilhandelns andel av totalmarknaden för begagnade bilar har minskat frän ca 50 % till ca 30 %, och denna utveckling är naturligtvis inte önskvärd ur någon synpunkt. Därför har också utskottet i betänkandet behandlat motionerna myckel positivt. Vi skriver:

"Utskottet hyser förståelse för de problem som behandlas i motionerna 857 och 1660. Det kan i nuvarande mycket svaga inhemska efterfrågeläge synas inkonsekvenl atl ha en sä pass hård reglering av just avbetalningshandeln med bilar. Det ankommer emellertid på regeringen, inom ramen för det bemyndigande som riksdagen lämnat, att i samråd med fullmäktige i riksbanken bedöma restriktionerna inom avbetalningshandeln med hänsyn till vad kreditpolitikens allmänna inriktning kräver. Enligt vad utskoltel erfarit pågår det diskussioner mellan regeringskansliet och bilbranschens intresseorganisationer om en lösning av de problem som behandlas i motionerna.

Mot bakgrund av atl frågan sålunda är föremål för uppmärksamhet avstyrks motionerna 857 och 1660."

Även i sin reservation är moderalerna i stort sett överens med majoriteten. De skriver bl. a. att "skäl också kan anföras för atl i denna fråga avvakta den kreditpolitiska utredningens betänkande". Men moderaterna vill ge regeringen till känna vad man anförl.

Skillnaden är inte så stor, herr talman, när man vet att utredningen pågår

och att diskussioner pågår. Med tanke på de stora möjligheter som i dag föreligger all i bank få lån för bilbyte kan inle problemet anses så akut alt vi behöver springa i väg och fatta beslut innan utredningen presenterat vad man kommit fram till.

Reservationen fär ses som ett försök till högerprofilering, även om den förvånar en smula med tanke på det negativa besked ekonomiminister Bohman gav med anledning av en interpellation förra året i denna fråga. Kanske är det opportunism som är anledning till den här profileringen.

I reservation 5 har utskottets socialdemokratiska ledamöter reserverat sig för bifall till motion 380 om behovet av ökal byggande. I motionen har man redovisal nedgången i bostadsbyggandet, och man efteriyser åtgärder för att öka byggandet. Frän regeringens sida har vidtagits många åtgärder för att skapa meningsfulla uppgifter för byggarbetskraften. Utöver de 2 100 miljoner som förra året anslogs till bl. a. offentliga investeringars tidigareläggning lämnades i höstas 1 200 milj. kr. i samband med byggnadstillstånd avseende sjukhusbyggnader i vinter. I slutet av november 1981 lämnades ytterligare 460 milj. kr. för åtgärder på det här området. I februari i år anslogs vidare 160 milj. kr. att användas för sysselsättningen under våren. - Det är alltså väsentliga insatser som har gjorts pä det här området.

När socialdemokraterna i motionen tror att man kan ägna sig åt ett obegränsat bostadsbyggande utan att ta hänsyn lill alla lägenheter som stär outhyrda i väldigt många kommuner landei runt, är det väl närmast en form av verklighetsflykt. De tomma lägenheterna medför påfrestningar både för den offentliga ekonomin och för hyresgästerna i hus som står delvis tomma.

I Olofslröm har man exempelvis på fullt allvar diskuterat att spränga bort nägra är gamla hyreshus i området Vilboken, därför att det blir för dyrbart att ha dem stående outhyrda. Att i detta läge bygga nya hyreshus kan knappast betecknas som välbetänkt.

Lägger vi härtill det faktum att en ny lägenhet i dag subventioneras med ca 85 % av hyreskostnaden, om den blir bebodd, kan man knappast i nuvarande ekonomiska läge bygga lägenheter, inte ens för atl hålla byggarbelskraften sysselsatt. Vi mäste hitta vettigare uppgifter för våra byggare.

Avslutningsvis, herr talman, tycker jag att den här debatten om värt lands ekonomi ganska klart visar, alt del inle kan vara lyckligt för medborgarna med en kantring av politiken vare sig lill höger eller vänster. En samling i mitten med hänsyn till alla grupper i samhället måste vara del riktiga i ekonomiskt kärva tider.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 68 FRIDA BERGLUND (s):

Herr talman! En kort kommentar till Karl-Anders Peterssons inlägg. Han gör precis som alla andra borgerliga talare; han försöker gömma sig bakom utländska arbetslöshetssiffror för att på så vis rättfärdiga eget misslyckande när det gäller sysselsättning och ekonomi. Det är ett misslyckande atl hela årskullar av ungdomar är arbetslösa och alt mer än 150 000 personer går utan jobb. Ansvaret för detta är de olika borgerliga regeringarnas. Ni kommer

147

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

148

aldrig atl kunna gömma er bakom de utländska siffrorna.

Herr lalman! Jag hade i mitt inlägg tänkt uppehålla mig vid avsnittet om den kommunala ekonomin. I dag på morgonen fick jag ell telefonsamtal från Jokkmokk, en av Sveriges pä naturresurser rikaste kommuner. Pä min fråga hur läget var i Jokkmokk fick jag till svar: Allt folk i Jokkmokk häller andan i dag. Alla har insett allvaret i det beslut som riksdagen kommer atl fatta. Det är en ödesdag för glesbygdskommunen Jokkmokk. Man hoppas på och håller tummarna för att del inte blir återremiss lill finansutskottet.

Efter det att det blev bekant att regeringen skulle dra in drygt 3 miljarder kronor av kommunernas skattemedel har kommunalpolitikerna i Jokkmokk försökt tala om för regeringen, och också för moderata samlingspartiet, vad det här kommer att innebära för Jokkmokks kommun och vilken besvärlig situation kommunen försätts i. Det har skett genom uppvaktningar i ekonomidepartementel och genom brev till riksdagsledamöter. När regeringen och moderaterna höll på med sina överläggningar skickade kommunalrådet Karl-Axel Nilsson etl telegram, ell sista försök och en sista vädjan till moderatledarna Ulf Adelsohn och Gösta Bohman;

"Jokkmokks kommun förlorar 1/3 av 1983 års skatteintäkter om regeringens skatteförslag antages av riksdagen.

Detta vore en katastrof för en enskild kommun, men vad som är allvarligare är om de samhällsregler vi har, som garanterar ordning och reda i samhällel, försvinner.

Om 'storebror staten' går in och bara lar av oss kommunalskall, då blir ju kommunal ekonomisk planering omöjlig.

Kan detia få ske?"

Herr talman! Kommunalrådet och alla andra i Jokkmokk har fält besked. Ingenting är längre omöjHgt i borgerlighetens Sverige. Inget av de borgerliga partierna har lyssnat på kommunalpolitikerna och deras vädjan om atl la hänsyn till glesbygdskommunens situation. De har inte tagit hänsyn till kommunens möjligheter att slälla upp på medborgarnas behov av arbete, service och omvårdnad.

Därför är \del inte heller förvånande all de borgerliga partiernas överenskommelse, som drabbar Jokkmokks kommun t. o. m. härdare än regeringens ursprungliga förslag, gör kommunalrådet så bitter och besviken att han i TV talar klarspråk och kallar regeringens "sparande" för stöld.

Trepartiöverenskommelsen har upprört sinnena. Gemene man i kommunen kallar regeringen för "de laglösa i Stockholm". Det gör man oberoende av om dess medlemmar kommer frän Trångsviken eller Ramviken.

All den bitterhet man känner mot trepartiöverenskommelsen får ses mot bakgrunden av att Jokkmokks kommun har två tredjedelar av sin yla i obrutna fjällområden, nationalparker och vallenmagasin. 70 % av kommunens areal är åtgärdade av olika konserverings- och skyddsbestämmelser. Kommunens medborgare har inga möjligheter atl påverka dispositionen av stora arealer i kommunen. Jokkmokk måste lösa samtliga sina näringslivs-insatser och fritidsaktiviteter på ett område som motsvarar ca 30 % av kommunens yta. Kommunens självbestämmande är mycket beskuret redan

tidigare, och nu skall en tredjedel av skatteintäkterna konfiskeras. Det drabbar kommunen mycket hårt. Dessutom kommer ca 400 personer att friställas av Vattenfall. I en kommun med 7 000 invånare fär det samma effekt som om 33 000 personer blev friställda i Göteborg. Det visar problemen i ett nötskal.

Kommunen ligger dessutom i ett län som drabbats hårdast av den borgerliga regeringspolitiken, med 13 % av människorna uianför den ordinarie arbetsmarknaden, och man har därigenom små möjligheter till slöd ifrån grannkommunerna. Jag ställer frågan till mina borgerliga kamrater här i riksdagen; Hur skall kommunen klara sin service och omvårdnad till det ökande antalet äldre människor? Hur skall kommunen klara skolan? Glesbygdsdelegalionen skrev redan i juni till regeringen och varnade för att regeringens besparingar kunde drabba glesbygdskommunerna hårdare än andra områden i landet. Del här bevisar att delegationens antaganden var riktiga.

Trepartiuppgörelsen innebär för höginkomsttagarkommunerna Danderyd och Lidingö en liten krusning pä ytan jämfört med de ursprungliga verkningarna av regeringsförslaget.

Herr talman! Del är en skam för det civiliserade svenska samhället atl jokkmokksborna, som i sin kommun producerar elkraft till elt värde av 2 miljarder kronor varje år, vilket kommer hela samhällel till godo, genom regeringens konfiskation av kommunens skattemedel skall behöva gripa tag i tiggarstaven och bege sig till huvudstaden och begära allmosor för att exempelvis klara vården av sina gamla. Trepartiöverenskommelsen är ett bra exempel pä hur man gör regioner och enskilda till understödstagare, som man sedan kan rynka näsan åt och beskylla för att tära på de välsituerades konsumtionsutrymme.

Herr lalman! Än en gäng har det bekräftats alt de tre borgerliga partiernas högerpolitik drabbar de sämst ställda.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

I detta anförande instämde Nils-Olof Grönhagen (s).

Anf. 69 KARL-ANDERS PETERSSON (c) replik:

Herr lalman! Frida Berglund tror att vi försöker gömma oss bakom de utländska sifforna. Men sä är inle alls fallet. Även för Frida Berglund kan väl siffror vara upplysande i vissa sammanhang.

Jag förmodar atl Frida Berglund inle tror annat än att vi anser det beklagligt med en hög arbetslöshet. När den drabbar ungdomarna är det dubbelt beklagligt. Men tror Frida Berglund verkligen att vi kan frigöra oss frän omvärlden? Kan vi fungera i Sverige utan all drabbas av den världsomspännande lågkonjunktur som f. n. drabbar industrivärlden i särskill hög grad? I sä fall skulle den här borgerliga regeringen vara väsentligt bättre än den socialdemokratiska, som ju inte i början på 1970-talel kunde klara sysselsättningen fastän vi inte drabbades av en lågkonjunktur liknande den som vi i dag har. Del är en väsentlig skillnad, Frida Berglund. Och det är

149

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

inle fråga om ovilja från den borgerliga regeringens sida. Här får vi la hänsyn till de faktiska förhållandena.

Anf. 70 FRIDA BERGLUND (s) replik:

Herr talman! Det är klart att siffror är upplysande. Men vad som oroar mig och vad jag vänder mig mot är atl man accepterar en så slor arbetslöshet.

Vi kan inte frigöra oss från omvärlden. Men vi har tidigare visat all vi har kunnat sätta in arbeismarknadspoliliska insatser, eftersom vi under den socialdemokratiska tiden genom atl använda pengar byggde upp en arbetsmarknadspolitik som var ett föredöme för många andra länder.

Jag vill här bara nämna del förslag som har lagts fram om ändrade regler för beredskapsarbeten. Det innebär att vi i Norrbotten går miste om 700 beredskapsjobb. Vi har varnat regeringen många gånger för alt föra en ekonomisk politik som innebär alt man måste göra dessa åtstramningar.

Förra veckan var jag på besök hos sjukhus i Gällivare och Kiruna. Där var man upprörd över att man inte på sjukhusen kunde anställa vikarier när personal var borta pä grund av sjukdom. Del beror på alt det har satts ett tak för kommunernas och landstingens expansion. Dessutom har genom de borgerliga s. k. reformerna pengar dragils frän kommuner och landsting lill staten.

Del som jag nu har uppehållit mig vid när det gäller Jokkmokks kommun är etl typiskt exempel pä alt det kommer arbetslöshet i spåren från sådana här transaktioner som regeringen gör.

Anf. 71 KARL-ANDERS PETERSSON (c) replik;

Herr talman! Det är naturligtvis inte sä atl man accepterar arbetslösheten. Det gör den borgerliga regeringen i dag lika litet som den socialdemokratiska regeringen gjorde det i början på 1970-talet. Men det finns någonting som heter ekonomiska realiteter, vilket jag tror att Frida Berglund är medveten om. Del har i varje fall regeringen varit smärtsamt medveten om.

Anf. 72 FRIDA BERGLUND (s) replik;

Herr talman! Socialdemokraterna har alltid varit medvetna om ekonomiska realiteter. Medan vi satt i regeringsställning försökte vi få de olika borgerliga oppositionspartierna att inse att det var ett samband mellan statens inkomster och statens utgifter. Hade ni tagit lärdom av arbetarrörelsens sätt att handskas med ekonomin, så hade vi inle hamnat i den här situationen. Då skulle vi inte heller behöva skylla arbetslösheten på den dåliga ekonomin.

150

Anf. 73 HÄDAR CARS (fp);

Herr talman! Först en kort replik till Frida Berglund, som säger atl man i Jokkmokk håller andan i väntan pä statsmakternas beslut om kommunalskatterna. Jag tycker det var synd alt hon tillade att den socialdemokratiske kommunfullmäktigeordföranden redan börjat tala om stöld och kalla

regeringen laglös. Det visar, tycker jag, brist på respekt för den riksdagsmajorilet och den regering som grundar sig på utgången av elt i alla avseenden demokratiskt val.

Annars tycker jag all det är bra om man i Jokkmokk fortsätter att hälla andan etl litet lag - tills man ser det slutliga utfallet av skattereformen för Jokkmokks del. Det kan ju hända atl det blir något mindre förödande än socialdemokraterna försöker utmåla i dagens riksdagsdebatt. Det finns en ekonomisk pott på 300 miljoner som skall fördelas mellan de kommuner som annars skulle drabbas hårdast.

Herr talman! Det finns i poliliska sammanhang en förståelig vilja att söka tillskriva det egna partiet äran av del positiva som sker och lägga skulden på andra partier för det i samhället som går snett. Inget parti är fritt frän ett sådant handlande.

Underskottet i statens budget är, som mänga i dag pekar pä, stort. Alla parliersägerallde vill minska det. Det gör t. o. m. socialdemokraterna, och det även när deras budgetförslag alldeles uppenbart skulle leda till ett ökat underskott.

Inle minsl företrädare för moderata samlingspartiet säger sig vilja minska underskottet. Ändå har detta i kronor räknat vuxit är från år.

I de två Irepartiregeringarna var Gösta Bohman ekonomiminister. I den egenskapen hade han det omedelbara ansvaret för finanspolitiken. Ändå vore det orimligt att söka lägga hela ansvaret för de växande budgetunderskotten på honom. Statens inkomster och utgifter påverkas av händelser både innanför och utanför regeringen. Statsråden är ocksä solidariskt ansvariga för den ekonomiska politik som regeringen för.

Nu förekommer del emellertid atl man frän moderat häll gör gällande att budgetunderskottet skulle ha blivit mindre om inte moderalerna 1978 hamnat utanför regeringen. Bl. a. har Gösta Bohman förklarat att regeringsupplösningen 1978 var en motgång, framför allt "därför att upplösningen omöjliggjorde ett fullföljande av den ekonomiska saneringspolitik som jag som ekonomiminister dragit upp rikllinjer för".

Man kan av detta och liknande uttalanden fä uppfattningen att moderaterna önskat föra en hårdare finanspolitik än vad folkpartiregeringen gjorde.

Så sent som i går i en artikel på brännpunktssidan i Svenska Dagbladet hävdar Carl Bildt att det av moderata molioner frän 1973 och framåt skulle framgå att "vi moderater med kraft, men dessvärre ensamma, varnat för den offentliga utgiftsutvecklingen och dess konsekvenser".

Jag har därför tagit mig tid atl gå igenom de förslag lill förändringar i statens utgifter och inkomster som moderaterna krävde under folkpartiregeringens tid.

Under riksdagsåret 1978/79 yrkade moderaterna på följande större förändringar i statens inkomster och utgifter. Yrkandena följdes upp med reservationer i utskotten.

Jag måste be kammaren om överseende med att jag här blir tvungen lill en

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

151

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

152

ganska omfattande sifferredogörelse för atl belägga mina påståenden och slutsatser.

Av den tablå som, hoppas jag, nu syns på kammarens bildskärm framgår att man ville minska bidragen till kommunerna med 810 miljoner och u-hjälpen med 200 miljoner. Samtidigt ville man öka anslagen till katastrofbistånd och till de enskilda organisationernas bistånd med 140 miljoner. Anslaget lill försvaret ville man plussa pä med 1 842,3 miljoner. Anslagen lill studiecirklarna ville man däremoi minska med 40,5 miljoner. För drift av Slalliga vägar ville man öka anslaget med 264,5 miljoner, och bidraget lill fartygsexport till u-länderna ville man minska med 125 miljoner. AMS skulle få 263 miljoner mindre, och regionalpolitik och länsplanering skulle drabbas av en minskning med 635 miljoner. De marginalskattesänkningar som man inte ville vaira med och finansiera uppskattades lill 2 750 miljoner.

Inkl. diverse mindre poster skulle därför bifall till m-reservationerna under folkpartiregeringens tid inneburit en ökning av budgetunderskottet med netto 2 916 miljoner, dvs. en brutloökning av utgifterna på 2 267 miljoner och en minskning på andra poster med 2 101 miljoner saml minskade skatteinkomster på ca 2 750 miljoner.

Totalt fanns det under folkpartiets regeringstid 56 moderatreservationer av vilka det klart framgick atl elt bifall till reservationerna skulle ha medfört ändringar i sifferbeloppen för utgifter eller inkomster. 30 reservationer avsåg ökade statsutgifter eller minskade statsinkomster, medan 26 reservationer avsåg minskade utgifter.

Siffrorna bygger på de reservationer där sifferuppgifter har funnits om skillnaden mellan reservationen och regeringens förslag. Ill fall var det fråga om ökade utgifter eller minskade inkomster och i 20 fall om minskade Utgifter. Av ytterligare 19 reservationer framgick klart all ett bifall till dem skulle ha inneburil en ökning av statsutgifterna, medan det i 6 fall klart framgick att en minskning skulle ha blivit resultatet.

Moderaterna förefaller således benägna atl i siffror precisera de fall där utgiftsminskning skulle ha förelegat. Man var mera oprecis när innehållet i reservationen innebar högre statsutgifter eller, vilket i detta fall är samma sak, lägre statsinkomster.

I ylteriigare etl mycket stort antal fall fanns reservationer där effekterna på statsfinanserna inte kunde utläsas, var oklara, mycket långsikliga eller indirekta.

Moderatpolitik skulle således ha inneburil en stark ökning av försvarsutgifterna och en minskning framför alll av kommunbidrag saml regional- och arbetsmarknadspolitik. Fördelningseffekterna torde vara uppenbara.

Därtill kommer atl moderaterna biträdde folkpartiregeringens förslag om marginalskattesänkningarpä totalt ca2 750 milj. kr. men inte ville finansiera dessa genom andra skattehöjningar. Regeringens förslag innebar höjning av stämpelskatten vid förvärv av fast egendom saml av socialförsäkringsavgifterna. Ett bifall till moderatreservalionen skulle således ha inneburit minskade skatteinkomster på 2 750 milj. kr.

Totalt sett skulle alltså moderatpolitiken ha bidragit till en försvagning av

statsbudgelsaldot med nära 3 miljarder kronor. Utgår man från att minskade marginalskatter stimulerar arbetsviljan och därigenom lill en del är självfinansierande, blir försvagningen mindre. Slutsatsen blir ändå att den samlade effekten av moderalernas förslag skulle ha lett lill ell väsentligt ökat underskott i statsfinanserna.

Herr talman! För det första säger moderaterna i mänga sammanhang att de vill verka för ett förtroendefullt samarbete mellan de borgerliga partierna. Dä är del också väsentligt atl man inle pä orikliga grunder söker ge en negaliv bild av de andra partierna och deras handlande.

För det andra säger de atl de vill undvika onödig polemik med de andra borgerliga partierna. Då är del också väsentligt atl de i varje fall inle i oträngt mål genom egna angrepp framkallar en onödig polemik.

För det tredje säger de att de ställer höga krav på politisk saklighet, rakryggad konsekvens och korrekt information. Då är del också väsentligt atl de själva försöker motsvara de uppställda kraven. Ett felaktigt påslående förvandlas inle till sanning genom all ofta upprepas.

Från folkpartiets sida har vi inle sökt strid med moderalerna i de frågor som jag har tagit upp i mitt anförande. Men för atl moderalernas missvisande bild av verkligheten inte skall vinna fotfäste måsle de felaktiga påståendena bemötas och dementeras.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 74 IVAR NORDBERG (s):

Herr talman! När regeringen presenterade sitt förslag och meddelade all man hade för avsikt att straffbeskatta kommunerna på drygl 3 miljarder kronor, väckte detta en berättigad protestslorm från representanter för kommuner och landsting. Men när moderaterna sedan efter de olika turerna i finansutskottet gav vissa antydningar om att de även i den här frågan kanske kunde tänka sig att släppa fram del socialdemokratiska förslaget, ländes ett visst hopp hos kommunalpolitikerna - della rätt över alla partigränser.

Sådana förhoppningar skapade emellertid moderaterna ocksä när riksdagen i höstas behandlade mittenregeringens förslag om alt försämra del statliga stödet till kommunerna när det gällde barnomsorgen. Men nu liksom då drar moderaterna ner rullgardinen och sviker kommunerna.

Den kompromiss som moderalerna nu har träffat med mitlenparlierna innebär för den här regionen - alltså Stockholms län-regionen - elt ännu hårdare slag än vad del ursprungliga regeringsförslagel skulle ha inneburit. Och del var ju illa nog.

Regeringsförslagel innebar alt man skulle la knappt 483 milj. kr. från Stockholms läns landsting. Del motsvarar ett skatteuttag på ylteriigare 80 öre. Det borgerliga kompromissförslaget får till följd att staten konfiskerar drygl 650 milj. kr., vilket motsvarar en skattehöjning med 1:11 kr.

Även för länets primärkommuner innebär det borgerliga förslaget kraftiga försämringar i jämförelse med del ursprungliga regeringsförslagel. Det finns dock ell par undanlag, och del är rätt intressant atl se vilka dessa undantag är. Del gäller nämligen de tvä moderatslyrda kommunerna Danderyd och Lidingö, kommuner som i jämförelse med andra kommuner i della län har

153

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

154

den lägsta kommunalskatten.

Atl del är på delta sätl är rätt iögonfallande, när man studerar effekterna av förslaget. Kurt Hugosson har lill viss del varil inne på delta, men det lål all upprepas.

Enligt regeringsförslaget skulle Danderyd drabbas av en förlust med 24 milj. kr., vilket motsvarar 1:96 kr. på skatten. Men enligl kompromissförslaget begränsas Danderyds förlusl nu lill 4,7 milj. kr., motsvarande 34 öre på skatten. På ett bräde har kommunen alltså fått vad man kanske skulle kunna kalla en återbäring på 20 milj. kr., vilket motsvarar ungefär 1:62 kr. på skatten. För Lidingö är motsvarande belopp 20,1 milj. kr. och 1:22 kr. på skatten enligt regeringsförslaget. Nu begränsas förlusten lill 5,2 milj. kr. eller 29 öre på skatten. Återbäringen för denna kommun kan sägas bli 15 milj. kr. eller drygt 90 öre i kommunalskatt.

Såsom jämförelse kan man ta tvä av de fattigaste kommunerna i länet, nämligen Botkyrka och Haninge kommuner. Förutom att dessa kommuner är fatliga har de samtidigt den högsta utdebiteringen i länet, nära 31 kr. i kommunalskatt. I jämförelse med regeringsförslaget drabbas Botkyrka med yllerligare 4 milj. kr. Totalt förlorar kommunen 14 milj. kr., vilkel gör 52 öre pä kommunalskatten. Också Haninge får en påbackning på 4 milj. kr. till totalt 11 milj. kr., vilket även för denna kommun motsvarar 52 öre pä kommunalskallen. Till delta skall då läggas 1:11 kr., om landstingsskatten höjs.

Elt konstaterande som man kan göra är att den borgerliga fördelningsfilosofin all ta från de fattiga och ge till de rika går igen även i det här förslaget. Och efter vad man kan förstå är det här kompromissförslaget bara början. De borgerliga partierna är tydligen inte bara beredda all permanenta denna form av straffbeskattning av kommunerna utan har också för avsikt att gå vidare på den inslagna vägen, om de får möjlighet att fortsätta att regera.

De borgerliga regeringarnas besparingsmetoder har till stor del haft den uppläggningen att man lägger huvudansvaret för sparandel på andra än sig själva. I det här fallet blir det landstings- och kommunpolitikerna som får möta människorna och förklara varför de måsle höja skatterna eller varför de måste skära ned verksamheter som medborgarna efterfrågar.

Förutom atl det här förslaget allvarligt hotar, ja, innebär en direkt begränsning av den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten, kan förslaget, om det genomförs, leda tillmycket allvarliga nedskärningar av kommunala verksamheler. Det är uppenbart att dessa nedskärningar kommer alt drabba även de av riksdagen prioriterade områdena, äldreomsorgen och barnomsorgen.

För som jag sade inledningsvis är del ju inle bara det nu aktuella förslaget om straffbeskatlning som kommer att drabba kommunerna 1983. Då får nämligen kommunerna ocksä - om de borgerliga parlierna får som de vill -bl. a. kraftigt försämrade statsbidrag till barnomsorgen. Även den åtgärden drabbar myckel hårt den region som jag representerar. Över 200 miljoner i minskat statligt slöd är del fråga om, och del motsvarar för flertalet kommuner över 50 öre pä kommunalskatten.

Bara de två förslag som jag har berört här - konfiskationen av vissa kommunala skattemedel och del minskade slödel lill barnomsorgen -innebär försämringar för flertalet av kommunerna i Stockholms län som motsvarar över 2 kr. pä skallen, om jag inräknar 1:11 kr. som landstinget drabbas av. Sä nog kommer det - om de borgerliga parlierna fär som de vill -att svida i .skinnet för kommuninvånarna, oavsett om det kommer alt ske i form av skattehöjningar eller om det sker i form av försämrad kommunal service.

Herr talman! Jag konstaterar atl de borgerliga förslagen är förfärliga, helt oacceptabla, och jag hemställer om bifall till de socialdemokratiska förslagen i detta ärende.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 75 TOMMY FRANZÉN (vpk);

Herr lalman! Jag har för avsikt alt i denna finansdebati ta upp en i dessa sammanhang alltför bortglömd del, nämligen frågan om den ekonomiska brottsligheten och dess inverkan på samhällets finanser.

Ekonomisk brottslighet riklar sig, enligl vär mening, mot folkflertalets objektiva intressen, därför att den vänder sig mot en solidarisk omfördelning av samhällets resurser. Den skadar också solidariteten genom sin destruktivitet. Den påverkar i hög grad människornas moraluppfattningar och vilja lill samhällssolidaritel och utgör därför, i sig, ett hot.

Nu är dock inle detta med ekonomisk brottslighet något som står vid sidan om utan är förbundet med, och beroende av, det rådande ekonomiska systemet. Del finns en påtaglig sammanflätning av ekonomisk brottslighet och legal näringsverksamhet. Finansieringen utgörs nämligen till huvudsak av kapilal frän den "vita" näringsverksamheten.

Inom ramen för den nuvarande samhällsordningen kan aldrig ekonomisk brottslighet hell förhindras, men detta får inle tas som intäkt för att hindra alt kraftfulla åtgärder sätts in i kampen mol denna avart i ekonomin.

Del finns en vedertagen passiv innebörd av begreppet ekonomisk brottslighet som vänsterpartiet kommunisterna inle kan acceptera. Inom ramen för den beslående samhällsordningen finns det alltså i dag en fullt legal ekonomisk brottslighet. Den består i att det kapilalägande fåtalet systematiskt utsuger folkflertalet. Inom systemets ram understöds detta av såväl skatteregler som andra möjligheter för kapitalägarna atl avgränsa sin privata förmögenhet frän den av dem bedrivna verksamheten. Den typen av brottslighet kan inte accepteras, och den förebyggs effektivt genom införande av en socialistisk samhällsordning.

Omfattningen av den ekonomiska brottsligheten - eller den svarta ekonomin som den ocksä kallas - är svår att beräkna, men med utgångspunkt i flera olika bedömningar som gjorts kan man säga atl den ligger mellan 5 och 10 % av bruttonationalprodukten, dvs. mellan 25 och 50 miljarder kronor årligen. Det är alltså ingen obetydlig andel som genom denna verksamhet undanhålls från samhällel, från omfördelning och solidariskt bärande av gemensamma kostnader. För att ställa delta i relation lill dagens budgel- och finansproblem kan man ange atl denna verksamhei har lika slor omfattning

155

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

1-56

som del egentliga budgetunderskotlet - därmed inte sagl alt budgetunderskotlel skulle kunna elimineras, om den svarta ekonomin tvättades vit.

Etl annat mått på vilken omfattning den ekonomiska brottsligheten har får man genom all sätta den i relation lill statens inkomster genom inkomstbeskattningen. Om det hade varil möjligt-observera att jag säger om; fallet är alltså rent hypotetiskt - atl beskatta den svarta sekiorn, skulle den ge en skatteinkomst lill samhället som motsvarade ungefär hälften av den nuvarande statliga inkomstskatten. Dessutom finns det i redan fastlagda skattemål omkring 10 miljarder kronor i icke inbetalda restskatter. De kommer till sin huvuddel från sådan verksamhet som antingen är svart eller tangerar den svarta ekonomin.

Det är alltså ingen liten andel som genom denna verksamhei undanhålls samhällel, och genom gällande lagstiftning och brisl pä verkliga resurser tilläts delta fortgå i, tyvärr, oförminskad takt. Regeringarna under de senaste decennierna har inte gjort speciellt mycket för atl sälta stopp för denna verksamhets utveckling. Man har inte ens förmått eller velal genomföra många av de förslag som lagts fram av vpk eller av brottsförebyggande rådet. I stället har de borgerliga justitie- och budgelminislrarna visat påtaglig aktivitet för att inte anamma de många förslag som lagts. De har inte velat störa marknaden med ingrepp, vare sig den vita eller den svarta.

Den ekonomiska brottsligheten skapar också andra problem. Härigenom kommer nämligen samhällsmoralen att uppluckras, och det är inte speciellt svårt att förstå all många säger sig; Får de stora hajarna hållas, varför skall då inte vi också hålla undan vad vi kan? Det går alt dagligen se vad som sker i "de slora sammanhangen". Därför framstår ju skattesmilning, konkurser och olika former av spekulation som någol nödvändigt och naturligt. Det är ulan tvivel så, att della påverkar de vanliga människorna och deras syn på samhällssolidaritel. Del borgerliga och framför allt moderata lalel om all del är skatterna i sig som skapar dessa effekter är inget annat än etl försvar för att man ipte vill ta itu med avarterna utan i stället talar om all lösa problemet genom atl sänka skatterna. Den senare vägen kommer inle alt minska den ekonomiska brottslighetens omfattning. Det visar inte minsl erfarenheterna från flera andra länder i väst, där skatterna är väsentligt mindre men brottsligheten väsentligt större. Problemen med ekonomisk och annan brottslighet har alltså inte med skattetryck alt göra. Tvärtom pekar många fall på motsatsen.

Formerna för ekonomisk brottslighet är bl. a. bedrägeribroll, konkursbrott, gäldenärsbrolt, skattebrott och valutabrott. Speciellt skattebrotten är vanligt förekommande, och ekonomisk brottslighet innehåller nästan alltid ett skaltebrotlsmomenl. Detta följer i sin tur av alt verksamhelen som ligger i botten är laglig och beskattningsbar. Delta gör all frågan också är speciellt angelägen atl diskutera i samband med en deball om samhällets finanser.

Som jag tidigare sagl visar sig den ekonomiska brottsligheten i sådana verksamheler som är tillåtna och därigenom utgör grunden för en systematisk kriminalitet av vinningskaraktär. Klassiska exempel är den svarta fastighetsmarknaden, den svarta arbetsmarknaden och skatleflyktslransak-

tioner mellan bolag i Sverige eller mellan svenska och utländska bolag. Fastighetsmarknaden har i mycket slor utsträckning utvidgats till att bli en slor, ny marknad för svart verksamhet. Den används nämligen i hög grad lill att "tvätta" svarta pengar vila.

Typiskt för denna verksamhet är också alt den tenderar alt omfatta större och slörre belopp räknai på varje fall. Här kan som exempel nämnas Göta Finans-härvan, med en förlust i storleksordningen 65 milj. kr., eller oljeskandalen i Växjö, där del kommunala bolaget frånhänts etl bokfört värde av omkring 30 milj. kr. "Goldfingersvindleriet" är ett annat exempel, där samhället har gett ul 15 milj. kr. i moms som aldrig inbetalts eller som del inle borde ha funnits möjlighet till atl utkvittera. Beloppens omfattning i denna verksamhet är alltså avsevärt slörre än summorna när det gäller de traditionella brotten, dvs. stölder, skadegörelser etc. Som exempel kan följande nämnas. Under 1981 anmäldes totalt 4 800 bostadsinbrott till polisen i Stockholm. Del samlade stöldvärdet vid dessa brott kan beräknas till ca 35 milj. kr. Sätt detta belopp i relation till dem i de lidigare relaterade exemplen!

Samhället har vidtagit en mängd ekonomiska åtgärder som fått icke avsedda och myckel gynnsamma verkningar för den ekonomiska brottsligheten. Här kan som exempel nämnas ett mer och mer utbrett fusk bland s. k. oseriösa företag med olika slatliga stödformer. Inom regionalpolitiken och näringspolitiken har del skapats en rad stödformer för bl. a. direkl slöd lill förelag som bedriver viss verksamhei eller som har sin verksamhet lokaliserad till vissa delar av landei. Här har åtgärderna, i kombination med otillräcklig kontroll, medfört att allmänna medel vandrat ned i fickorna på företagare som genom olika skenmanövrar uppgelt sig fylla kraven för alt få bidrag.

Del är nödvändigt med en annan inriktning pä åtgärderna än den som hittills varil bärande. Vpk har i en motion om åtgärder mol ekonomisk brottslighet, som kommer atl sakbehandlas i annat sammanhang, kritiserat den hittillsvarande låga och felaktiga ambitionsnivån. Insatserna måste i större utsträckning och kraftfullare inriktas på förebyggande åtgärder. En prioritering av bekämpandet och uppklarandet av de slörre brotten är en nödvändighet. Exempel pä åtgärder av enkelt slag - dvs. sädana som inle i sig ger sig pä den befintliga ekonomiska grundstrukturen - kan vara följande;

att man i varje sammanhang där man föreslår slalliga närings- eller kreditpolitiska åtgärder beaktar deras effekter på den ekonomiska brottsligheten;

all slalligl stöd till förelag kontrolleras långt härdare än vad som i dag är fallet, då man exempelvis kan betala ut miljontals kronor i slöd och slalliga krediter till en privatägd varvs- och shippingkoncern som är uppspaltad på närmare 50 olika bolag med minsl sagl oklara ägarförhållanden och som t. o. m. har säte i s. k. skatteparadis;

all bankerna tvingas kontrollera sin kredilgivning långl bättre än vad som är fallet i dag. Det är en genomgående erfarenhet alt svarta verksamheter

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

157

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

nästan alltid visar sig ha finansierats med vita pengar, dvs. i normalfallet vanliga banklån. Dessa pengar har lånats ut på i många fall synnerligen lösa grunder lill suspekta bolag och personer. En hårdare banklagstiftning, som ålägger bankerna en mycket noggrann kredilprövning speciellt vid krediter till kritiska branscher som faslighetshandel, enlreprenörföretag etc, vore ytterst välkommen.

En lämplighetsprövning av de personer/företag som vill köpa hyres- och kontorsfastigheter av samma innebörd som den nuvarande lämplighetsprövningen när det gäller förvärv av jordbruksfastigheter är ell annat exempel. Enkelt uttryckt: Har den aktuella personen/förelaget den kompetens, ekonomi, moral elc. som krävs för att han/det skall fä förvalta andras boende?

En liknande inriktning på kraven för att få starta näringsverksamhet borde införas, framför alll inom vissa kritiska branscher som bygg-, städ- och restaurangbranscherna, handeln med begagnade bilar osv. Även auktorisa-lion borde införas i större utsträckning.

Bland lagstiftande åtgärder av mer traditionellt slag vore bl. a. följande av värde;

En sammainläggning av skatte- och brottmälsprocesserna i skattebrotts-sammanhang, detta för all processtiderna skall bli något så när rimliga och inle som nu kunna dras ul upp lill lio år. Om delta har nyligen BRÅ lagl fram etl förslag, vilket i en snar framtid bör utmynna i ell regeringsförslag.

Bulvanskap bör, generellt sett, kriminaliseras. Bulvanskapet är f. n. tillåtet i för :itor utsträckning, med bl. a. den konsekvensen all en mängd andra åtgärder, lyp förvärvskontroll, etableringskoniroll, näringsförbud, konkurskaraialän etc. blir verkningslösa.

I korthet kan också följande åtgärder nämnas:

En skärpning av lagen mot skatteflykt. Den lag som regeringen genomdrev efter mänga om och men är inle värd namnet generalklausul mol skatteflykt och har också visat sig vara den landlösa tiger som avsågs.

Etableringskoniroll måsle införas inom vissa, speciellt utsatta branscher.

Skärpta regler för registrering av aktiebolag och dess styrelser för atl på ett enkelt sätt kunna nysta upp vilka bolag som olika suspekta figurer återfinns

\58

Slörre resurser för myndigheterna för alt avslöja och klara upp ekonomisk brottslighet. En sådan satsning skulle betala sig själv mänga gånger om och inte, som regeringen hävdar, kosta samhället pengar som inte finns i dessa sparlider.

Listan skulle kunna göras läng, men jag avstår från del i detta sammanhang. Jag får tillfälle att vidareutveckla våra många förslag på detta område vid senare tillfälle.

Från vpk har vi sett det angelägel alt i denna finansdebati la upp dessa frågor till behandling. En verklig kamp mot den ekonomiska brottshgheten skulle ocksä ge betryggande bidrag till den samhälleliga ekonomin och solidariteten.

Anf. 76 EVA WINTHER (fp);

Herr talman! Svensk ekonomi brottas framför allt med tvä stora problem, underskotten i budgeten och bytesbalansen. Regeringens förslag och bedörnningar har redan diskuterats under många timmar.

Låt mig göra några allmänna reflexioner och sedan ta upp två motioner till diskussion.

Folkpartiet slog tidigt fast all del behövs både offensiva insatser och åtstramning, att vi bäde måste arbeta och spara oss ur den ekonomiska obalans vi nu befinner oss i. Det är också det recept som regeringen anvisar för att vi skall få balans i vår ekonomi. Vi har levl över våra tillgångar, vi har lånat till vår konsumtion. Det kan vi inle hålla på med längre.

Oljeprishöjningar och höga produktionskostnader har bidragit lill förlust av marknadsandelar samt strukturell omvandling och nedläggningar av förelag i alltför snabb takt. Liknande ekonomiska bekymmer i västvärlden hos de länder vi har mest handelsutbyte med bidrar lill svårigheterna atl få nya marknadsandelar. Sverige är extremt ullandsberoende, samtidigt som vär andel av världshandeln är mycket, myckel liten. Mellan 40 % och 50 % av vär industriproduktion säljs på export, och Sveriges andel av världshandeln är mindre än 2 %. Industriinvesteringarna är f. n. låga i vårt land, och arbetslösheten är hög i jämförelse med vad vi är vana vid. Arbetet för att komma till rätta med arbetslösheten är oerhört viktigt från jämställdhets-synpunkt. Det är också därför som regeringen gör ordentliga insatser för att försöka klara arbetslösheten och hålla den på så läg nivå som möjligt.

De åtgärder som regeringen har vidtagit - bl. a. devalveringen, överenskommelsen om marginalskattesänkningen, möjligheterna till provanställning, som nu kommer bidrar lill att sänka kostnaderna för svensk industri, vilket på sikl kan ge nya marknadsandelar och öka in vesleringsbenägenhelen liksom också behovet att anställa fler människor.

Åtstramningen måste drabba både oss som enskilda och den offentliga sekiorn. Den kommunala expansionen måsle dämpas. Men den offentliga sekiorn, den gemensamma sektorn - dit hör omsorgen om de äldre, det är vård av sjuka, det är barnomsorg och del är skola och utbildning och mycket annat - är oerhört betydelsefull, och vi har alla etl ansvar för att den fungerar väl. De åtstramningar och besparingar som görs, den dämpning av ökningstakten som sker - regeringen föreslår maximall 1 % ökning 1982/83 -kan vara ell medel att få en effektivare verksamhei, men innebär naturligtvis ibland slora svårigheter, när omprioriteringar och förändringar mäste genomföras.

Varje åtslramningsbeslut som fattas berör människor, och del är viktigt att besluten träffar så rättvist som möjligt, så att de svagaste skyddas.

Många av de förslag som regeringen har lagl fram har en sådan profil. När pensionsindexel förändrades fattades beslul om höjda pensionstillskott den 1 juli 1982 för dem som inle har någon eller har myckel låg ATP. När taxorna i sjukvärden höjdes infördes ell högkostnadsskydd för dem som är sjuka ofta och länge. Flerbarnsfamiljer får en höjning av barnbidraget, och när

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt .

159

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

160

självrisken i sjukförsäkringen genomförs införs också där ett högkostnadsskydd.

De besparingar som genomförs är en förutsättning för atl vi skall få behålla den välfärd som vi har. Sverige är etl rikt land, men har unnat sig för mycket av det goda. Vi måste lära oss att rätta mun efter matsäcken och inte leva över våra tillgångar.

Frän olika håll slås fast atl vi är på rätl väg, men jag tycker atl del är realistiskt att påminna om vårt beroende av ulvecklingen i framför allt västvärlden.

Indragningen av pengar från kommunsektorn motiveras i finansplanen med atl sparandet inom kommuner och landsting under 1983 beräknas uppgå till över 5 miljarder kronor. Alt pengarna skall dras in på något sätt är fyra parlier överens om. Folkpartiet, centern och moderaterna vill ha en permanent och socialdemokraterna en tillfällig indragning.

För Jokkmokks kommun innebär det förslag som nu har lagts fram all den viktigaste inkomstkällan, skatten från juridiska personer, dvs. skatten från framför alll de vatlenkraftsanläggningar som finns i kommunen och som förser del svenska folkhushällel med elström till etl konsumtionspris av över 1,5 miljarder kronor per år, nu kommer att minska med 40%, från nuvarande 80% till 40%.'

Lät mig göra en jämförelse mellan Danderyd och Jokkmokk, mellan en storstadskommun och en glesbygdskommun. När del gäller kvarstående arbetslösa i åldern 16-64 är hade Danderyd 0,5 % och Jokkmokk 4,5 %. I fråga om anvisade beredskapsarbeten hade Danderyd 14 personer och Jokkmokk 156. Då det gäller den kommunala utdebiteringen hade Danderyd 25 kr. och Jokkmokk 29:95 kr. Effekten av det nu framlagda förslaget innebär för Danderyds del en höjning av skatteunderlaget med 34 öre per skattekrona. För Jokkmokks del skulle det bli en höjning med 2:05 kr. per skattekrona. Till delta kommer för Jokkmokks del en väntad förlust av 400 arbeten under 1982, när Vattenfall minskar sin verksamhei.

Effekten av det framlagda förslaget drabbar Jokkmokk och liknande kommuner hårt. Budgetministern har därför avsatt medel, som skall användas just för sädana kommuner. Hade jag nu haft budgetministern här skulle jag ha ställt en direkt fräga till honom. Jag skulle gärna velal ha honom att säga att Jokkmokk nalurliglvis skall fä en rättmätig del av dessa medel. Jag förutsätter naturligtvis själv all regeringen vid fördelningen av den extra pott som avsatts kommer att tillgodose Jokkmokks behov.

Här finns en regionalpolilisk dimension också. Vi talar om att det är rimligt atl varje region skall ta till vara de naturliga resurser den har och använda dessa för sin ulveckling. Jokkmokks kommun har vattenkraften som sin naturliga tillgång, en tillgång som i hög grad kommer hela landet lill godo. Den tillgången bör i högre grad fä komma kommunen och länel lill godo. Den här aspekten måsle finnas med när nu en arbetsgrupp sätter sig ner och försöker finna etl permanent förslag för en förändring av fördelningen av skattekraft mellan kommuner och stat.

Sä en kommentar till motion 1008, som väckts av mig och etl antal andra

folkpartister och som handlar om atl jämställdhet också skall höra till de mål som anges för den ekonomiska politiken.

I finansplanen slås fasl all del råder enighet om målen för den ekonomiska politiken. Målen sägs innebära läg inflationstakt, god tillväxt, full sysselsättning, rättvis inkomstfördelning och regional balans. De politiska parlierna är på samma säll överens om alt jämställdhet mellan kvinnor och män är elt viktigt mål atl arbeta för. Åtminstone brukar man tala om del - utom moderalerna; i varje fall menar deras lidigare partisekreterare atl det skulle vara en slända för folkpartiet. Mot bakgrund av den belydelse ekonomiska faktorer har för de handlingsalternativ som väljs inom olika områden i samhället vore det rimligt alt ocksä jämställdhet togs med som ell av målen för den ekonomiska politiken.

Utskottet anser all det finns ett flertal andra viktiga faktorer som dä lika gärna kunde tas med som mäl, t. ex. god social, fysisk och kulturell miljö, rättstrygghet, yttrandefrihet. Jag kan inte alls förstå den jämförelsen. Vi motionärer anser all jämställdhet är ett klart ekonomiskt mål som berör mäns och kvinnors möjlighet lill arbele och ekonomisk försörjning och social trygghet. Då är det arbetsfördelningen mellan könen som är en nyckelfråga från jämställdhelssynpunkt.

Och arbetsfördelningen mellan könen och de resullal denna får i form av lidsinsalser i hem och på arbetsmarknad i form av utbildningsval, yrkesfördelning, arbetslöshet och löner för kvinnor och män - allt della påverkas ju i hög grad av ekonomiska faktorer.

En familjs beslut om hur arbetsinsatserna skall fördelas familjemedlemmarna emellan beror på de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ. Kvinnan väljer oftast deltidsarbete, eftersom det är hon som tjänar minst. Elt förelags rekryleringsbeslul beror pä de förväntade kostnaderna och intäkterna för olika slags arbetskraft.

Hur jämställdheten utvecklas kommer således i hög grad alt påverkas av hur de ekonomiska incitamenten för etl mer jämställt liv ser ut pä olika områden.

Utifrån detta synsätt följer också alt alla grenar av den ekonomiska politiken kan vara av betydelse för hur jämställdheten kommer atl utvecklas. Den ekonomiska tillväxten och dess inriktning, stabiliseringspoliliken, arbetsmarknadspolitiken, näringspolitiken, skattepolitiken, socialförsäkringarnas utformning - alll har konsekvenser för jämställdheten. Därav följer också att specifika jämslälldhetsåtgärder inle är tillräckliga för att vi skall uppnå jämställdhetsmålel, utan all jämslälldhelsaspekten bör beaktas vid utformningen av all ekonomisk politik.

Det är det här synsättet som ligger bakom värt förslag om all jämställdhet skall anges som etl av målen för den ekonomiska politiken.

När del gäller arbelsmarknadspoliliken finns jämställdhelsmålel med: arbete för både kvinnor och män och lika möjligheter all få elt jobb. Men arbetsmarknadspolitiken påverkas ju också i hög grad av ekonomiska beslut.

De senaste decennierna har inneburit en grundläggande förändring av vårt

11 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

161

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

sätt att leva. Kvinnorna har gäll ut pä arbetsmarknaden, och de kommer atl vilja stanna kvar där. Männen mäste ta ell större vårdansvar för barnen, och del obetalda arbelet mäste fördelas på ett rimligare säll.

Del är därför viktigt, herr talman, atl vi anpassar vår polilik till den verklighet vi lever i, och då måste vi ta hänsyn till jämställdhelsmålel i den ekonomiska politiken. Annars blir talet om jämställdhet meningslöst.

Herr talman! Vi kommer tillbaka med den här moiionen. Vi förstår att det nu inte är mycket att göra, mot ell enigt utskott.

162

Under delta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 77 ANITA JOHANSSON (s):

Herr talman! Samhället och samhällsekonomin utgör en helhel som kräver all alla delar fungerar och samverkar. En utbyggnad och förnyelse av industrin förutsätter en väl fungerande och effektiv offentlig sektor, samtidigt som den offentliga sektorn är beroende av en konkurrenskraftig induslri.

Del ömsesidiga och växande beroendet mellan den offentliga sekiorn och industrin är en realitet. Tyvärr har della inle kunnat avläsas i den ekonomiska polilik som de olika borgerliga regeringarna bedrivit. I stället för atl nyttja den offentliga sekiorn som en resurs och en tillgång i arbelet för atl återupprätlEi ekonomin, har man hängetl sig ål angrepp mol de offentliga utgifterna och verksamheterna.

För de borgerliga och Svenska arbetsgivareföreningen har den offentliga sekiorn fått utgöra skottavla. Angreppen tycks öka i takt med graden av misslyckande i den ekonomiska politiken. Ju sämre statsfinanserna blir, desto hårdare är angreppen mot den offentliga sekiorn.

Jag skulle vilja la upp en central konsekvens av den förda ekonomiska politiken. Det handlar om sysselsättningen, som så många talare har pratat om tidigare i dag. Dels kan misslyckandena avläsas där, dels finns där en alarmerande utveckling, som vi måsle uppmärksamma.

Herr lalman! I dag har vi en öppen arbetslöshet som omfattar drygt 150 000 personer. Del är närmare 4 % av arbetskraften. Det är mycket för svenska förhållanden. Del är för de arbetslösa hell ointressant all hänvisa lill all del finns länder som har det ännu värre. Huvuduppgiften för oss - och där är regeringen ytterst ansvarig - är atl pä alla sätl bekämpa arbetslöshet och undersysselsätlning.

Under 1970-talel ökade sysselsättningen inom den offentliga sektorn med ca 50 000 personer per är. 1980 var ökningen 40 000. I takt med all den borgerliga åtstramningspoliliken började få effekter ute i kommuner och landsting påverkades sysselsättningen kraftigi. 1981 ökade sysselsättningen med enbart 20 000 personer. Prognosen för 1982 är enbart ca 10 000 nya arbelsiillfällen.

Under slörre delen av 1970-lalel minskade sysselsättningen inom industrin. Förra året försvann drygl 40 000 industrijobb. Ell lika nedslående

resullal beräknas för delta år. Även om del sker en myckel kraftig förbällring för industrin kan vi knappasi räkna med alt efterfrågan på arbetskraft ökar i större omfattning.

Den fräga som dä reser sig är: Var kommer jobben all finnas för de arbetslösa, för dem som står uianför arbetsmarknaden, för dem som skall in på arbetsmarknaden? Det lär knappasi bli industrin som frågar efter dem.

Under 1970-talet kunde den offentliga sekiorn bereda jobb åt de nya på arbetsmarknaden: kvinnor och ungdomar,-de äldre och några arbetshandikappade. Men hur ter sig möjligheterna under 1980-talet?

Antalet personer som ställer krav på jobb beräknas öka med ca 200 000 fram till J985. Samtidigt beräknas antalet nya arbetstillfällen öka med endasl 50 000-70 000. Det är främsl inom kommuner och landsting som dessa jobb skapas. Inom handeln lär det knappasi bli sä många nya jobb vid en fortsatt åtstramning av den privata konsumtionen och införandel av ny teknik. En liten ökning kan ske för privata tjänster. När det gäller byggnadsverksamhet, samfärdsel, jordbruk m. m. sker säkert en minskning.

Om den ekonomiska ålstramningspolitiken får fortsätta, står vi inför en alarmerande situation inom en femårsperiod. Vi står inför en situation med 250 000-300 000 öppet arbetslösa. Det motsvarar 6-7 % av arbetskraften. Till detta kommer de som står uianför den reguljära arbetsmarknaden. Vi behöver således runt 500 000 nya jobb de närmaste fem åren. men del ser ul som om det bara kommer att skapas ungefär 70 000. Denna situation, herr lalman, får aldrig bli verklighet.

Del är illa nog all fördelningspolitiken i väsentliga stycken riskerar all kastas på soptippen. Fär nuvarande utveckling fortsätta lär den få följe av den fulla sysselsättningens polilik.

Ålstramningspolitiken har redan gett kraftiga utslag när det gäller situationen i landets kommuner och landsting. Bortsett från att värd, omsorg och service börjar naggas i kanten, påverkas sysselsättningen alll påtagligare. Etl utslag av della är bl. a. den ökande arbetslösheten bland kommunalar-belarna.

I februari 1980 fanns det drygt 11 000 arbetslösa kommunalarbetare. I dag är siffran närmare 20 000. Delar, herrlalman, närmast en fördubbling på två år. Det värsta av allt är atl av de arbetslösa är nio av lio kvinnor. Vad som håller på att hända är att vi kvinnor, som under 1970-talel kom in på arbetsmarknaden, nu håller pä alt kastas lillbaka lill hemmets oavlönade arbete.

Av de arbetslösa kommunalarbeiarna är var fjärde ungdom under 25 år. De yrkesgrupper som är hårdast drabbade är sjukvårdsbiträden, städerskor, barnskötare, köksbiträden, hemsamariter och dagbarnvärdare. Denna arbetslöshet är konsekvensen av den s. k. sparpolitik som regeringen påtvingat kommunerna.

Regeringens krav på högst 1 % i lillväxl för den kommunala verksamheten innebär all utbyggnaden av verksamheter och nya investeringar minskar

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Fitiansdebatt

163

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

164

mycket kraftigt. Det innebär i sin tur atl del inte blir många nya jobb framöver.

Samtidig.: kräver nu regeringen att 3,5 miljarder skall dras in för den kommunala sekiorn. Det innebär all kommuner och landsting tvingas ge sig på den befintliga personalen. Med den omfattning av nedskärningarna som regeringen kräver kommer det inte atl räcka med atl minska sysselsättningsgraden, dra in vikariat osv. Fast anställd personal hotas framöver av avsked.

En växande grupp bland kommunalarbetarnas arbetslösa är de studerande och de nyutexaminerade. En ung tjej som arbetar ett tag och sedan börjar studera för att fä en yrkesutbildning har knappasi någon ljus framlid all vänta. Delsamma gäller för de nyutexaminerade. De slår sig ganska slätt i konkurrensen med dem som redan har elt jobb och är rädda för att mista det. I dag går drygl 2 600 studerande och nyutexaminerade och stämplar hos Kommunals A-kassa. De kommer att bli än fler. samtidigt som chanserna atl få ett jobb j.nabbt minskar.

Jag skulle vilja veta vad ansvariga statsråd i regeringen har för råd all ge de unga som salsal pä en yrkesutbildning inom del kommunala området. Skall de lägga av eller skall de tålmodigt slälla sig i arbetslösheiskön och vänta på bättre tider? Eller skall de kanske skola om sig? Till vad?

Herr lalman! Jag tycker atl det är en skandal alt ha tusentals sjukvårdskunniga arbetslösa, när det finns så slora behov av värd och omsorg för sjuka och äldre. Del är skandal all ha tusentals arbetslösa inom barnomsorgen, när det finns så mänga som behöver och vill ha barnomsorg.

Den politik regeringen har bedrivit och halsslarrigl fortsätter alt bedriva häller på all kväva de ungas tro på samhällel. Deras förhoppningar om framliden grusas. Vi riskerar all fa en ungdomsgeneration som går direkt från utbildning till arbelslöshel. Dessa ungdomars första kontakt med arbetslivet blir inte en arbetsplats utan en arbetsförmedling. Vad kosiar det egentligen alt ta ifrån ungdomen framlidstron?

På vilkel sätt förbättras vår industris konkurrensförmåga genom atl vi fostrar ungdomen till arbetslöshet? Blir Volvos export framgångsrikare, om vi låter sjukvårdsbiträden och hemsamariter gå och stämpla i stället för atl göra en produktiv insats för sjuka, gamla och handikappade? Skall tiotusentals arbetslösa inom den offentliga sektorn betala för regeringens ekonomiska misslyckanden?

Det finns inte någonstans i västvärlden exempel på atl nedskärningar inom den offentliga sekiorn har lett till ekonomisk lillväxt och förbättrad konkurrenskraft för industrin. I land efter land, där man har sökt lösa ekonomiska problem genom nedskärningar inom offentliga verksamheler, har resultaten blivit avskräckande. Arbetslösheten har ökal, och fördelningspolitiken har blivil alltmer orättfärdig. De sociala spänningarna har ökat. Friska ställs mot sjuka. De som har arbete ställs mot dem som är ulan. Ärdet detta vi skall låta våra ungdomar präglas av?

Till sist, herr lalman: Folkpartiledaren, Ola Ullslen, påpekade i ett tal vid landsmötet att den svenska krisen är en kris i världens rikaste land. Del må så

vara, men vad är det för tröst för de arbetslösa? Var den deklarationen kanske en antydan om alt vi skall godta än fler arbetslösa, ylteriigare nedrustning inom den offentliga sekiorn. Vi har ju onekligen en del välfärd atl la av innan vi börjar sjunka ned bland de "fattigare" industriländerna.

Nej, kursen för den ekonomiska politiken måsle läggas om. Snabbi och ordentligt. Vi har haft nog med elt halvt årtiondes tillämpning av de s. k. icke-socialistiska alternativen. Den samlade borgerligheten och Svenska arbetsgivareföreningen mä säga vad de vill, men det är resultaten som räknas. Och resultaten avskräcker frän fortsatta experiment.

Herr talman! Ekonomisk återuppbyggnad kan aldrig hämta sin näring från en växande arbetslöshetsarmé.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 78 JOHN ANDERSSON (vpk);

Herr lalman! Enligt vår mening är del följande tre huvuduppgifter som den ekonomiska politiken har; All nedbringa arbetslösheten, att försvara folkflertalels levnadsstandard och värna om de sociala rättigheterna. Dessa krav är inte betingade bara av sociala skäl och rättviseskäl. Atl uppfylla dem är den enda vägen atl mildra krisens verkningar och all inleda en marsch ul ur den djupnande krisen.

Landels ekonomiska problem kan ju inte lösas genom all vi inle använder de resurser som ändå finns. Del är etl enormt slöseri atl allt fler människor ställs ulan arbele. Den dåliga ekonomin innebär även elt dråpslag mot alla dessa människor som inte fär elt arbete, mot de ungdomar som inle får en chans att komma in på arbetsmarknaden ulan blir offer i uislagningen. Den är elt dråpslag mot alla de kvinnor som äter får uppleva sin roll som reservarmé.

Del är etl enormt slöseri atl ekonomiska resurser, i stället för atl användas i samhällsnytliga investeringar, används för spekulation och snabba finansiella klipp. Den fördelningspolitik som förs bidrar ocksä till atl krisen djupnar och atl krisens bördor alltmer lastas över pä de sämst ställda i samhället.

Till myterna i den ekonomiska debatten hör atl "även om arbetslösheten är hög, sä är sysselsättningen slörre än någonsin tidigare". Alt detta verkligen är en myt bekräftas nu också av självaste ekonomidepartementel, om förhandsuppgifterna talar sanning. 1 del aktuella dokumentet redovisas atl antalet sysselsatta i det privata näringslivet sedan 1965 har rasat med 23 % eller med 820 000 personer, räknai i manår. När man ställer sädana siffror i relation till att vinsterna, bortsett från inflationen, sedan 1976 har ökat med 50 %, då är det dags alt avliva även den myten atl invesieringarna ökar när vinslerna stiger. Nu har ju, under samma tidsperiod, industrins investeringar minskat med 35 %.

Vad landei behöver är produktiva investeringar, men vad som skett aren ökad spekulation, del finansiella kapitalet har ökat. Del är en för samhällel och folkflertalet destruktiv ekonomisk politik som förts. Den är inle aktiverande för sysselsättning och tillväxt och kan således inte.vara en väg ut ur problemen.

165

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

166

Regeringen påslår sig vilja såväl arbeta som spara sig ur krisen. Men dess ätstramningspolitik hämmar del samhälleliga arbetet, den minskar antalet arbetstillfällen, den minskar efterfrågan och därmed produktionen.

Vårt alternativ till den förda politiken utgörs av de förslag till åtgärder som vi utvecklat i våra motioner under den allmänna motionstiden och i anslutning till budgetpropositionen. För en bältre balans i samhällsekonomin, för ökade produkliva investeringar och för bevarade, återställda eller i vissa fall förbättrade sociala rättigheter och villkor är del nödvändigt att föra en mer expansiv ekonomisk polilik.

Den ök:ning - utöver regeringens budgetförslag - av den offentliga sektorns underskott som vi förordar uppkommer inte till följd av en enbart eflerfråge- eller konsumtionshöjande polilik. Vi förordar aktiva och allvarliga satsningar pä atl minska arbetslösheten genom upprättande och genomförande av omfattande arbetsskapande program och åtgärder. Detta är satsningar som inom en snar framlid kommer all öka den ekonomiska aktiviteten, höja sysselsättning och kapacitetsutnyttjande och därmed skapa förutsättningar för att underskottet icke skall bli betungande för samhällsekonomin. Aktiva insatser för all skapa arbele är en långt säkrare metod än atl överlåta detta lill storfinansens spekulation.

Herr lalman! Innan jag berör de molioner frän värt parti som är fogade till del nu aktuella betänkandet, vill jag helt kort säga några ord om industripolitik och näringspolitik i stort.

Den industripolitik som bär dagens märke räcker inle för alt bemästra de rådande problemen - den politiken saknar mål och överlåter formandel av ulvecklingen ål en privat storindustri, som är lika mälfattig. En modern industripolitik kräver längsiklighel och förutseende. Den kräver uppgivande av illusionen all man ständigt kan ha "valfrihet", ständigt flyta mellan verksamheler i stället för att medvetel främja bestämda linjer i utvecklingen. Den kräver framför alll alt man upphör med atl överlämna ledningen över investeringarna till en storfinans som själv är fånge i ett systems anonyma lagar och tendenser.

Vi menair att del krävs ett stort statligt industrialiseringsprogram, kombinerat med strukturella reformer, vilka inrangerar ledande avsnitt av den privata storindustrin i samhälleligt ägande.

Här kan ell lönlagarfondssystem spela en värdefull roll som komplement-förutsatt atl del är demokratiskt uppbyggt och inte knyts upp till det privata slorindustrikapitalel genom poliliska kompromisser med delta. I etl sådant löntagarfondssystem är det framför alll tvä principiella frågor som vi anser är viktiga; för del första alt medel till fonderna inle las från de anslälldas löner, för det andra att fonderna ger makt och befogenheter lill de anställda. Vårt förslag om samhällsfonder och lokala fackliga investeringsfonder uppfyller dessa krav.

Vår skogsindustri dras med väldiga problem, ja, här kan man inle ens la till vara de förutsättningar som i dag finns. En icke fungerande virkesförsörjning är ett stort problem, men även uteblivna satsningar på vidareförädling och produktutveckling har medverkat lill den rådande situationen. Nu tilläts

enheter inom skogsindustrin all slås ul, vilkel kommer atl medföra minskade marknadsandelar vid en eventuell konjunkluruppgång.

Varandra basnäring, malmtillgångarna och därtill hörande förädling, har också problem. Sell ur etl globalt perspektiv är det ytterst betänkligt all avvecklingen av gruvor, stålverk och yrkeskunnande tillåts fortsätta i vårt land. Visserligen stär det alt läsa i gärdagens tidningar alt Bolidenbolaget skall öppna en ny gruva - men den gruvan skall öppnas i USA. I ell läge där slora delar av den tredje världens folk frigör sig från förtryck och utsugning, ökar deras behov av stål och råvaror för ulveckling av resp. länder. Detta belyder all de svenska malmtillgångarna och den svenska stålindustrin kommer att behövas för all kunna bidra med sin andel av världens stålproduktion. Inte heller här utvecklas befintliga möjligheter lill ny produktion. Värt land importerar hela värt behov av nickel, trots alt det i Västerbotten finns fyndigheter av denna metall. En inhemsk produktion av denna viktiga metall skulle ju förbältra vär handelsbalans, betyda nya arbetstillfällen och oberoende av andra länder.

Tekoindustrin fortsätter sin kräftgång. Den textila produktionen är nu nere på sådana nivåer att branschens framtida existens är i fara. Detta är resultatet av en tekopolitik som förts under mer än två decennier. Denna politik har varit helt ulan varje länkande att det skulle finnas allernaliv. Den har passivt accepterat den fortlöpande nedskärningen och utarmningen av tekoindustrin. Från 1960 lill 1980 har antalet anställda inom tekoindustrin minskat med 100 000 personer. Utan en klar, alternativ tekopolitik kommer tekoindustrin all gå mot slutligt sönderfall. Det är därför nödvändigt att dra upp riktlinjer för en sädan långsiktig politik.

Herr talman! De ekonomiska problemen hänger intimt samman med den höga arbetslösheten. Helt nyligen gjorda undersökningar visar att arbetslösheten kosiar ca 1 miljard kronor per månad. Det är väl inte någon historisk upptäckt - del är ju vetskapen om att arbetslöshet kostar pengar och att den förvärrar de ekonomiska problemen som har föranlett oss atl framföra vara förslag om arbetsskapande åtgärder.

I finansutskottets betänkande behandlas vär motion 1567 med bl. a. ell yrkande om etl program för all skapa 100 000 nya samhällsnytliga arbeten under en period av högst tre år. Dessa arbeten kommer då främst atl ligga inom den offentliga sektorn, men vi kommer att öka beställningar och sysselsättning i befintlig induslri även inom den "privata" sekiorn. Programmel bör bl. a. innefatta åtgärder för att öka bostadsbyggandet. Gjorda beräkningar visar alt byggandet av 10 000 lägenheter skapar ca 18 000 arbetstillfällen. Programmet bör innefatta en kraftigare utbyggnad av barnomsorgen än vad regeringen förespråkar. Vi anser alt en produktion av ca 30 000 fler dag- och fritidshemsplatser bör ha påbörjats till våren 1983. Det bör också innefatta ökade saisningar på kollektiv trafik, inhemska och förnybara energikällor och en utbyggd samhällsservice.

Det här förslaget avstyrks av utskottet. Skälet sägs vara alt man måste iaktta stor försiktighet med den offentliga sektorns utbyggnad. Här faller uiskottei in i den snäva syn som tyvärr är så vanlig. Problemet sägs främsl

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt .

167

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

vara att vidta åtgärder för alt hindra en alltför snabb expansion.

Erfarenheterna från vinterns situation för SJ borde inle tala för åtgärder mot en ökad satsning på kollektivtrafiken. Det kan väl inte heller behövas åtgärder för alt hindra en ökad satsning på inhemska och förnybara energikällor, men del är ju något av detta som uiskottei skriver. Bosladsbyggandel ligger på bottennivå, och från många håll vitsordas del nödvändiga i alt öka byggandet. Elt ökat byggande skulle ju ocksä betyda många nya arbetstillfällen inom hela tillverkningsindustrin.

Regeringens politik - alt man genom nedskärningar och nedrustning skall la sig ur krisen - har för länge sedan gjort bankrutt, den slutsatsen drar allt fler. Visseriigen säger regeringen alt vi också måsle arbeta oss ur krisen. Men det kan väl inte vara allvarligt menat, eftersom allt fler människor ställs arbetslösa, eftersom allt fler hindras från all göra en samhällelig insats.

Vi hävdar alt vägen ul ur de ekonomiska problemen kräver andra åtgärder. De åigärderna har vi föreslagit i våra motioner. En sådan åtgärd är ett program för 100 000 nya arbetstillfällen.

168

Anf. 79 CARL BILDT (m):

Herr talman! I gär presenterades av ekonomidepartementel den uppföljning av 1980 års långtidsutredning som redan varil föremål för åtskillig deball i kammaren i dag. Jag skall uppehålla mig vid någon aspekt i det digra betänkandet.

Utredningens avsikt är atl med tre alternativa utvecklingsvägar illustrera några av de mera centrala avvägningsproblemen i den ekonomiska politiken fram mot rriitten av 1980-talet, och atl göra det mot bakgrund av 1970-lalels och i all synnerhet de allra senaste årens erfarenheter.

I sedvanlig ordning presenterar utredningen elt gotl alternativ, i sedvanlig ordning kallat nr 1, och i sedvanlig ordning försett med åtskilliga reservationer och förutsättningar.

De problem som är förknippade med denna goda utveckling mot minskad obalans under bibehållen god sysselsättning är mycket betydande, och pä några avgörande punkter tycker jag inte alt utredningen lever upp lill de krav pä klarhet i analys och rekommendationer som det finns anledning atl slälla.

Etl av de områden där misslyckandet i jämförelse med LU 80 varil som tydligast under de senasle åren är den offentliga utgifts- och underskoltsul-vecklingen. Den dåvarande trepartiregeringen hoppades kunna hälla ökningen av de offentliga utgifterna inom 1 % per år, vilket skulle möjliggöra att den offentliga utgiflsandelen av BNP 1985 blev 60 % och att budgetunderskotlel skulle kunna reduceras väsentligt.

Nu blev del inle så. Utgiflsandelen ökade, budgetunderskotlet ökade och utgiftsutvecklingen blev närmare tre gånger så hög som man räknai med, väsentligt beroende pä kommunerna.

Långtidsulredarna konstaterar nu all frågan om den offentliga uigiftsök-ningstakten utgör "elt av de mest centrala avvägningsproblemen" i den ekonomiska politiken under de närmaste åren. Det är därför inte utan en viss

169

förvåning inan konstaterar att utredarna på denna centrala och avgörande punkt undvikit atl la ställning och i stället nöjt sig med alt krypa bakom en s. k. referenskalkyl. Denna skygghet inför ell besväriigi problem ler sig icke mindre förvånande om man noterar med vilken säkerhet utredarna anser sig kunna uttala rekommendationer på områden som ter sig långt mer svåråtkomliga för regering och riksdag än just detta.

I själva verket finns här en beiydande svaghet i hela den konstruktion som utredningens idealallernativ utgör. Man skisserar en referenskalkyl som innebär en ulgiftutveckling nästan två och en halv gånger högre än den man rekommenderade 1980 och tvingas då acceptera en utveckling i form av bl. a. budgetunderskott som "balanserar pä randen av vad som är möjligt" med hänsyn lill andra faktorer.

Skulle den offentliga utgiftsutvecklingen fr. o. m. innevarande år kunna begränsas till den procentenhet som avgavs 1980 skulle vi kring 1985 fä minskade utgifter i förhållande till utredningens kalkyler med ca 25 miljarder kronor.

Detta 25-miljarderkronorsgap kanske är den avgörande komponent som skulle göra det möjligt att få någon trovärdighet i de kalkyler för alternativ 1 som utredningen presenterar. Med en sådan utgiftsutveckling lorde behovet av att finansiera skalleomläggningen med de beiydande arbetsgivaravgifts-höjningar som regeringen snart kommer alt föreslå det första stegel i all he|l bortfalla. Därmed ökar sannolikt också möjligheterna atl få till stånd den måttliga ökning av lönekostnaderna i näringslivet som utgör själva grundförutsättningen för att vi skall kunna klara oss i konkurrensen mol omvärlden.

Men det förblir dess värre höggradigt osannolikt att det skulle vara möjligt atl åstadkomma den neddragning av inflationen till 5-6 % per år genom en successiv revalveringspolitik som utgör en avgörande del i utredningens alternativ 1. Del skall emellertid sägas all utredningen inte heller ger intryck av någon starkare övertygelse hos författarna om att detta skulle vara möjligt. Kalkylerna kan "rent mekaniskt" gå ihop, skriver man, och anlyder därmed all man är medveten om atl varken ekonomi eller politik kan behandlas med samma lätthet som mekanik.

Det som mäste lill, menar utredningen, är först rejält låga löneavtal, sedan en betydande vinstuppgäng i näringslivet, sedan en avgörande strukturell förbättring av bytesbalansen och därefter en avgörande förbällring av statens finansiella position. Först därefter- och man får inte intrycket av atl della, sä som angavs i finansplanen, skall kunna inträffa hösten 1982 - kommer förutsättningarna för en revalveringspolitik alt föreligga.

Måhända hade del varit enklare atl konstatera att förutsättningarna för en sådan polilik icke kommer all vara för handen under den tid vi i dag har realistiska möjligheter all överblicka. Jag tror inle aU revalveringspolitiken är möjlig under 1980-talets första hälft, och en fördjupad till skillnad frän en ytlig läsning av LU 82 ger ocksä mycket starkt stöd för den tesen.

Men detta får självfallet inle innebära atl vi kastar inflationsbekämpningen i sjön. Det mäste innebära en mer realistisk ansats och elt tydligare försök att

12 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982 .

Finansdebatt

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

170

med en fasl polilik angripa inflationens inhemska orsaker.

Och här, herr lalman, kommer jagtillbaksdär jag började, nämligen till de offentliga utgiftsökningarna, och deras roll under de kommande åren.

I sitt huvudanförande tidigare i dag fäste budgelministern slor vikt vid det trendbrott i de offentliga utgifterna som, enligl honom, har åstadkommits. Nu, menade han, har vi kommii ned myckel nära 1 % ökning av de totala offentliga utgifterna.

Jag hop]3as innerligt att budgelministern har rätt, även om min trosvisshet måhända är mindre än hans. Den kommunala ulgiftsexpansionen är fortfarande hög, och vi vet av erfarenhet atl man bör uttala sig med den allra största försiktighet om utgiftsutvecklingen innan budgelårel ens börjat.

Men tror budgelminislern på vad han säger, öppnar sig en väg mol en utveckling av de offentliga utgifterna avsevärt under vad som anges i långtidsutredningens referenskalkyl. Därmed skapas förutsättningar atl genom att avstå frän de då helt onödiga arbelsgivaravgiflshöjningarna ge lönlagarna möjlighet lill elt mera realistiskt avtal under dessa år samtidigt som näringslivets konkurrensförmåga kan förbättras och samtidigl som vi kan pressEi ned de stora underskotlen i statsbudgeten. Då skulle en god utveckling, i den mening som långtidsutredningen talar om, framstå som mindre osannolik än vad som är fallet orn man låter de offentliga utgiftsökningarna rulla på i den fart som de har haft under lidigare år - dessa utgiftsökningar som nu ligger till grund för långtidsutredningens referenskalkyl och tydligen också för regeringens djupt beklagliga förslag alt åter, efter sex år av mer sund polilik på della område, slå in pä en de successiva arbelsgivarhöjningarnas politik.

Herr lalman! För en stund sedan riktade Hädar Cars från denna talarstol med hjälp av en något suddig bild, som jag sedermera har fåll förklarad för mig, vissa angrepp mol oss moderater som bör bemötas. Del går dessutom ganska lätt att göra det.

Hädar Cars indignation gällde vissa uttalanden frän vär sida om den statsfinansiella utvecklingen under folkpartiregeringens är hösien 1978 och våren 1979. Vr har hävdat alt den ekonomiska politiken dessa är blev alltför expansiv, att den hade blivit mindre expansiv om man hade följt den moderala politiken och att denna överexpansion av ekonomin - lillsammans med bl. a. den andra oljeprischocken - kraftigt bidrog lill alt försämra de ekonomiska förutsättningarna för den andra trepartiregeringen.

Allt delta står vi fasl vid. Politiken var för expansiv, och det tror jag säkert alt även folkpartianknutna ekonomer i dag är beredda all medge. Eftertanke skadar som bekant aldrig - ibland är den t. o. m. klädsam.

Hädar Cars sifferexercis om del moderata budgetalternativet kan enklast och skonsammast sammanfattas med atl den är felaktig.

I den stora moderata parlimoiionen med anledning av kompletteringspropositionen våren 1979 varnade vi uttryckligen och bestämt för utgifts- och underskoltsulvecklingen. Vi hade dä kunnai konstatera hur utgiftsprognosen under de få månader som gåll sedan budgetpropositionen lades fram hade justerats upp med inte mindre än 6 miljarder kronor. Vi befarade då att

budgetunderskottet skulle komma all uppgå lill ca 50 miljarder kronor- dvs. en ökning med ca 12 miljarder kronor från förutvarande budgetär. I dag vel vi alla alt vi fick rätt. Det blev pä det säll som vi moderater befarade i maj 1979. Då som nu reserverade sig de moderata representanterna i finansutskottet mot den uppläggning av budgetpolitiken som folkpartiregeringen hade föreslagit. Den reservaiionen rekommenderar jag Hädar Cars och andra ä det varmaste till läsning.

Och i konkreta förslag följdes della upp. Hädar Cars läste upp en lång lista på moderata sparkrav, sammanlagt ca 2 miljarder kronor, ca 1 miljard kronor under de 3 miljarder som våra förslag faktiskt omfattade. Hela hans attack på oss hänger pä en fullständigt fiktiv ökning av försvarskosinaderna som han anser all vi har påyrkat. Men della är fakliskl inte sant. I det betänkande frän försvarsutskottet, 1978/79:23, som Hädar Cars åberopar som stöd för sin egenartade siffra återfinns faktiskt ingen moderat reservation med ens en antydan till krav på en utgiftsökning med de belopp som krävs för all Hädar Cars kalkyl skall stämma.

Så var det således med den saken. Vi varnade, och vi fick rätl. Vi föreslog sparåtgärder, och vi fick dem avvisade. Parallellen med dagens situation är ganska tydlig.

Men - och jag vill gärna tillfoga del - jag lägger inle hela skulden för den urspärning av delar av den ekonomiska politiken som skedde 1979 på del lilla folkpartiet och dess extremt smala regering. Folkpartisterna gjorde fel, men felen blev ännu slörre i denna kammare, då man pä del sätt som alllid följer av minorilelsparlamenlarism tvingades lill eftergifter, kompromisser och inte minst en popularitetssökande polilik. Skall nägra slutsatser frän 1978/79 dras, så är del främst den eviga sanningen om minoritetsregeringars bristande förmåga alt föra en konsekvent och fast ekonomisk politik.

Anf. 80 HÄDAR CARS (fp) replik:

Herr talman! Det material som jag baserade mina uppgifter pä har jag inhämtat i samarbete med riksdagens upplysningsljänsl. Jag vill citera litet ur samma utskottsbetänkande som Carl Bildt åberopade. Där behandlas moiionen 2241 från moderata samlingspartiet, vari Gösta Bohman m. fl. yrkar

"alt riksdagen bemyndigar regeringen att medge att utvecklingsarbete
under anslaget Flygvapenförband för Sk/A 38 för verksamhelen under
resterande del av försvarsbeslutsperioden t. o. m. 1981/82 fär beställas inom
en kostnadsram av 1600 000 000 kr., bemyndigandet avser atl täcka
utvecklingen av flygplan Sk/A 38 samt tillhörande beväpnings- och motme-
delsulrustning,-- ".

Till skillnad från vad Carl Bildt sade finns till försvarsutskottets betänkande 1978/79:23 fogad en reservalion av Per Petersson och Gunnar Oskarson, vari yrkas bifall till nyssnämnda motion. Man föreslår också att utskottets anförande bl. a. skall lyda:

"Utskottet föreslår därför atl riksdagen bifaller motionen 2241, yrkandena 1 och 2. Ökningen av anslaget Flygvapenförband; Forskning och utveckling

Nr 93

Onsdagen den. 10 mars 1982

Finansdebatt

171

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

med 242,3 milj. kr. skall ske inom utgiftsramen för del militära försvaret och förutsätter atl regeringen läser samma belopp under anslaget Flygvapenförband: Malerielanskaffning."

Detta är bakgrunden lill de belopp som jag angav i den lidigare visade tablån.

Jag vill även erinra om att den marginalskallesänkning sorn regeringen föreslog och som fick moderaternas slöd hade koslat 2 750 milj. kr. Enligt den moderala budgetpolitiken skulle delta belopp inte behöva finansieras genom ökade intäkter lill staten. Nettoresultatet hade där blivit elt fortsatt ökat budgetunderskott med delta belopp.

När det gäller den lotala synen pä den finanspolitik som fördes vill jag gärna tillägga atl jag delar Carl Bildts uppfattning alt den i vissa avseenden kunde ha varil annorlunda och alt erfarenheterna har visat atl sä borde ha varit fallet.

Jag vill avsluta med att säga att förulsällningarna för en starkare budgel på intet sätl ökades genom moderata samlingspartiets agerande i riksdagen under det år då Gösta Bohman inte hade ansvaret för ekonomidepartementel.

172

Anf. 81 CARL BILDT (m) replik;

Herr talman! Att läsa ur gamla riksdagstryck milt i natten kan kanske framstå såsom mindre relevant. Men med tanke på att Hädar Cars byggde upp etl så slortarlat angrepp på den moderala ekonomiska politiken under en följd av år just pä några gamla ulskottsbetänkanden kan hans förfarande vara värt att fullfölja.

Våren 1979 - och Hädar Cars läste delta innantill - förordade vi faktiskt en fortsättning av utvecklingsarbetet pä det dåvarande flygplanet B3LA. Detta innebar atl pengar togs från ett annat anslag inom flygvapnet, nämligen anslaget Flygvapenförband; Malerielanskaffning, och fördes över lill anslaget Flygvapenförband; Forskning och ulveckling.

En omfördelning skedde av 242,3 milj. kr. samt en ändring av beställ-ningsbemyndigandet. Men etl beslällningsbemyndigande om framlida saker är inte detsamma som anslag, och det rymdes väl inom de ramar som dä var aktuella.

Försvarsbeslutet var vi eniga om. Det skedde ingen som helst utgiftsexpansion på den punkten från moderat sida.

Detta är väsentligt att konstatera. Tar vi bort del här ur den tabell som Hädar Cars visade för någon timme sedan, får vi faktiskt fram det resultat som är det riktiga, nämligen all moderala samlingspartiet våren 1979 lade fram konkreta förslag före valåret om en väsentlig förstärkning av statens finanser och om en uppslramning av den ekonomiska politiken. Det tycker jag var hedervärt då. Jag tycker att det också förtjänar elt hedervärt omnämnande så här i efterhand.

Anf. 82 HÄDAR CARS (fp) replik;

Herr lalman! I mitt första inlägg, del som Carl Bildt har tagit lill utgångspunkt, riktade jag inget angrepp mot moderaternas uppläggning av sin polilik. Jag bara konstaterade att etl fullföljande av den under året 1978/79 inle hade lett lill någon förstärkning av budgelen ulan snarast till en försvagning, och det kvarstår.

Sedan kan jag förslå all Carl Bildt blir irriterad över atl jag, som han säger, läser upp gamla riksdagstryck mill i natten. Dess värre är del sä att den motion som jag baserade milt resonemang på och den reservalion från moderalerna som Carl Bildt nyss inte ville kännas vid återfinns i del gamla riksdagstrycket, och jag ville fästa riksdagens och även Carl Bildts uppmärksamhet på det.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 83 CARL BILDT (m) replik;

Herr lalman! Det framgår faktiskt. Hädar Cars, av reservalion nr 9 i belänkandet alt del inte var fråga om någon ökning av försvarsramarna. Det var fråga om en omläggning av 242 miljoner - jag upprepar detta - från anslaget Flygvapenförband: Malerielanskaffning lill anslaget Flygvapenförband: Forskning och utveckling.

Därmed bortfaller allt detta i Hädar Cars kalkyler, och därmed framkommer en beiydande förstärkning av finanspolitiken i del moderala budgetalternativet våren 1979.

Anf. 84 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr lalman! Förutsättningarna för kommunernas ekonomiska planering har sedan de borgerliga parlierna överlog regeringsmaklen förändrats drastiskt. Tillväxten i samhällsekonomin har stannat upp. Möjligheterna till ytterligare höjning av kommunalskatterna är begränsade; Staten går målmedvetet in för att skära ner statsbidrag till kommunerna. En långsiktig Slallig polilik gentemot kommunerna saknas.

Den förda borgerUga politiken har naturligtvis drabbat kommunerna olika hårt. Det finns kommuner som till följd av införandel av del nya skalteutjämningssyslemet har klarat sig relativt hyggligt. Det finns å andra sidan kommuner som drabbats oerhört hårt av den borgerliga politiken. Malmö är en sådan kommun.

Under åren 1981-1982 har Malmö, lill följd av minskade och slopade statsbidrag, ändrad beräkning av skatteunderlaget, förioral intäkter motsvarande 2:62 kr. i utdebitering. Malmö är därmed en av de kommuner som drabbats hårdast av den borgerliga politiken.

De minskade statsbidragen har naluriigtvis fått allvarliga konsekvenser för den kommunala ekonomin och möjligheterna att hävda en hygglig kommunal service, för möjligheterna att klara omsorgen om de äldre och barnen. Den borgerliga politiken innebär nämligen nu att även s. k. prioriterade områden - alltså äldreomsorgen och barnomsorgen - drabbas av nedskärningar.

Herr lalman! I Malmö känner vi inte igen oss i den bild av den kommunala

173

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

174

sektorn som de borgerliga partierna målar upp, en bild av ohämmad kommunal expansion som hotar samhällsekonomin. I Malmö är det inle fråga om en tillväxttakt på 2-3 %. I fjol var tillväxten trots en kraftig kommunalskatlehöjning endasl 0,5 %. Nu, med ylteriigare nedskärningar av statsbidrag till barnomsorg och minskning av skatteunderlaget, blir del snarast fräga om en volymminskning.

I Malmö fär man inrikta sig på uppehållande försvar för solidariteten och omsorgen i hopp om en socialdemokratisk regering i höst.

Den borgerliga kompromissen om indragning av skatteunderlag för i första hand förelag och andra juridiska personer kommer all slå oerhört hårt mot Malmö. Förslaget innebär atl Malmö går miste om 104 milj. kr., vilkel motsvarar 1:25 kr. i kommunalskatt.

De sammantagna effekterna av dessa åtgärder och lidigare beslut om indragna bidrag innebär således för Malmös vidkommande elt intäklsborlfall som motsvarar 4 kr. i utdebitering.

Kompromissen mellan de borgerliga parlierna innebär att Malmö drabbas avsevärt hårdare än vad t. o. m. moderalerna föreslagit tidigare. Som jämförelse kan nämnas atl trepartiuppgörelsen däremoi innebär en kraftig lättnad för de starka moderatfästena och höginkomstkommunerna Danderyd och Lidingö, jämfört med del ursprungliga regeringsförslaget.

Detta är en orättfärdig fördelningspolitik. Det är en kapitulation för högerkrafterna.

Herr talman! Den borgerliga kompromissen om den kommunala ekonomin leder till kommunalskaltehöjningar eller försämrad kommunal service. Den borgerliga politiken hotar sysselsättningen och de kommunalanställdas jobb.

Förslaget att minska kommunernas skatteunderlag från företag och andra juridiska personer är även ur andra synpunkter anmärkningsvärt. Åtgärden drabbar storstäderna och vissa andra industriorter hårt. Del kan inle slä i överensstämmelse med målsättningen all fä lill stånd en sådan utbyggnad av industrin alt man försämrar kommunernas ekonomiska möjligheter alt skapa goda förutsättningar för industrietableringar. Kommuner som Malmö, som satsat betydande ekonomiska resurser för att ge företagen goda utvecklingsmöjligheter-i form av mark, industrilokaler och mycket annat -, får med det borgerliga förslaget inte längre någon kompensation för della genom skatteintäkter frän förelagen.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis beröra motion 1169, i vilken nägra socialdemokrater från Malmö ställer krav pä en översyn av skatteutjämningssystemel. Bakgrunden till kravet är en utredning som utförts av Malmö och Göteborgs kommuner och som pekar på de ekonomiska problem som storstäderna och de kommuner som ligger utanför skatteutjämningssystemet brottas med.

1 motionen anger vi några skäl som talar för en översyn av skalleuljämningssystemet. Först och främst har landets ekonomi drastiskt förändrats sedan beslutet om skatteutjämningssystemel logs i riksdagen. Kraftiga förskjutningar har också skett i relationerna mellan enskilda kommuners

ekonomier. Besparingar och undandragande av kommunall skatteunderlag har påverkal kommunerna i varierande utsträckning. Mol den bakgrunden finns det skäl att ifrågasätta, om de fördelningsprinciper som gäller för skatteutjämningssystemet i dag är riktiga.

I den ulredning som Malmö och Göteborgs kommuner har utfört pekas också på de merkostnader som åvilar storstadskommunerna och som inte beaktas i det nuvarande skatteutjämningssystemel. Merkostnaderna finns inom områdena social struktur och regional funktion och beräknas i utredningen vara av storleksordningen 2:00-2:50 kr. i kommunal utdebitering.

Det kan ocksä ifrågasättas, om skattekraften skall spela den dominerande roll som den gör i dag för fördelningen av skalleutjämningsmedel. Skattekraften säger inte alll om en kommuns ekonomiska situation. En kommun som har relativt hög skattekraft kan samlidigt ha höga kostnader och låg skatteunderlagstillväxt.

Del finns ocksä inslag i del nuvarande skatteutjämningssystemel som ger egendomliga resullal; det påpekas i vår motion och i den socialdemokratiska partimotionen. Ett exempel är alt vissa kommuner med utbredd småhusbebyggelse får en lägre registrerad skattekraft till följd av stora underskottsavdrag och därmed också slörre möjligheter till skatteutjämningsbidrag.

Flera starka skäl talar således för en översyn av skalteutjämningssyslemet. Jag yrkar därför bifall till den socialdemokratiska reservaiionen 11.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 85 BERTIL HANSSON (fp):

Herr talman! Del är inle svårt all i den nu snart tolv limmar långa debatten finna väldigt stora inslag av oförenliga uppfattningar och motstridiga meningar, men genom hela debatten kan också skönjas som en genomgående tråd att man behöver lägga en totalsyn på såväl statens som landslingens och kommunernas samlade ekonomier och skatter.

Den kommunala andelen av den offentliga sektorn - det har vi påmint varandra om många gånger - har sedan 1960 ökat från 50 % till 70 %. Det är mol denna bakgrund som Esse Petersson och jag har väckt en motion, nr 894, i vilken vi önskar en utredning i frågan om statskommunal enhetsskatt. Moiionen avstyrks av utskottet. Det är i och för sig ingen överraskning, men det görs i ordalag som antyder att vi skulle vilja äventyra den kommunala självstyrelsen. Den avstyrks också av den orsaken atl motionens intentioner strider mot grundlagens stadganden.

Herr talman! Om ingen ledamot av Sveriges riksdag under gångna lider
skulle ha haft rätt att väcka förslag som stred mot gällande grundlag, hade vi i
dag inle haft en talman utan en lantmarskalk som riksdagens främste
talesman. Men viktigare i utskottets avstyrkande är, som jag nämnde, atl
införandel av en statskommunal enhetsskatt betraktas som ett grundskott
mol den kommunala självstyrelsen. \

Enligt vår uppfaltning finns del i den samhällsekonomiska situationen sädana drag som pekar fram mot ell rejält nytänkande i skattefrågan. Det är nödvändigt att man förutsättningslöst och utan historiska och känslomässiga

175

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

bindningar klargör förhällandet mellan den kommunala självstyrelsen och den kommunala beskattningsrätten. Två tredjedelar av den kommunala verksamheten inkl. landstingen påverkas och styrs på etl eller annat sätt av statliga beslul. Det är där som den kommunala självstyrelsen är hotad - inle bara naggas i kanten utan klavbinds.

En radikal minskning av den statliga styrningen av den kommunala verksamheten är oerhört mycket mer väsentlig än att kommuner och landsting klamrar sig fast vid en kommunal beskattningsrätt som blivil mer och mer formell, mer och mer illusorisk till följd av olika slatliga åtgärder. Och vi har i dagens deball, och i del belänkande som vi diskuterar, fäll en provkarta på allt detta. Del är ell nätverk, för alt inte säga lappverk, av rikstäckande och regionala skatteutjämningar, indragningar av vissa skatter från kommunerna lill siaten, förslag om frysning av kommunala pengar m. m.

Del totala skatleultaget i samhället har nätt en sådan nivå att den samhällsekonomiska balansen är i riskzonen. Ansvaret för etl sådant skatteuttag bör i sin helhet tas av riksdagen, som lillsammans med regeringen har etl helhetsansvar för samhällsekonomin.

En statskommunal enhelsskalt, kombinerad med en i jämförelse med i dag radikalt ökad frihet att hushålla med de ekonomiska resurserna och använda dem så som kommunerna själva finner riktigt, ser motionärerna som en garanti för att den kommunala självstyrelsen verkligen kommer till sin rätt, samtidigt som det finns möjligheter atl få till stånd en fungerande skattepolitik - en skattepolitik som läcker hela samhällets behov av ekonomiske: resurser.

I delta anförande instäm.de Bernl Ekinge (fp).

176

Anf. 86 PER PETERSSON (m):

Herr talman! Underskottet i regeringens budget för nästa år kommer all vara över 80 miljarder kronor, dvs. en skuld på mer än 10 000 kr. per invånare. E>elta belopp lånar staten, varav minsl 12 miljarder kronor utomlands.

Det är klart att denna länekarusell inle kan få fortsätta år efter år. Vi vel atl inkomstskatt och förmögenhetsskatt ger staten ca 40 miljarder per år. Det är därför lätt att inse atl höjda skatter är en omöjlig väg för alt komma till rätta med budgetunderskottet, särskilt som vi vet att höjda skatter ger ännu dyrare varor och alt svenska varor med nuvarande prisläge bhr svårsålda i utländsk lonkurrenfe.

Alla som tänker efter inser att slora besparingar måsle göras i statens anslag och bidrag. Det är impopulärt men nödvändigt atl begränsa kommunernas finansiella utrymme. En nedskärning med ca 3,5 miljarder kronor avser jag atl stödja.

Herr talman! Jag bor inte i Jokkmokks kommun, men av följande skäl anser jag att Jokkmokk bör få behålla inkomsterna frän vattenkraftverken inom kommunen.

Jokkmokk är landels största leverantör av vattenkraft, producerad i slalligl ägda verk. Nu befinner sig byggandet av kraftverk och regleringsslammar i Lule älv i slutskedet. Hundratals kraflverksbyggare friställs varje är.

Jokkmokk slår inför utomordentligt svåra omställningsproblem. Kraftverk och regleringsdammar ger med nuvarande taxeringsvärden Jokkmokk stora men mycket välbehövliga skatteinkomster. Förslaget till indragning av den kommunalskall som Jokkmokk fär från del slatliga Vattenfall drabbar kommunen hårt och orättvist. Jag räknar med alt den föreslagna borgerliga arbetsgruppen skall beakta Jokkmokks särart.

Säkerligen måsle siaten tillskjuta andra medel för alt hjälpa Jokkmokk om valtenkraftinkomslerna minskar. En sådan "rundgång" är osäker och principielll felaktig. Jag har motionerat om atl Jokkmokk skall undantas från begränsningar i skalleinkomster från vattenkraften. Moiionen har avstyrkts av elt enhälligt finansutskott. Jag beklagar detta. Mol etl enhälligt riksdagsutskott kan man inte fä gehör i kammaren för en enskild motion -tyvärr.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

FinansdebaU

Överläggningen var härmed avslutad.

Punkt A

Mom. 1 (de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken)

I kontrapropositionsvoleringen biträddes reservation 1 av Kjell-Olof Feldl m.fl. med 144 röster mot 17 för motion 1567 av Lars Werner m.fl. i molsvarande del. 160 ledamöter avstod från alt rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottels hemslällan med 162 röster mol 144 för reservalion 1 av Kjell-Olof Feldl m. fl. 17 ledamöter avstod från alt rösta.

Mom. 2 (riktlinjerna för skattepolitiken) Hemställan

Utskottets hemställan bifölls med 236 röster.mot 70 för hemställan i reservalion 2 av Lars Tobisson m. fl. 17 ledamöter avstod från atl rösta.

Motivering

Utskottets motivering godkändes med 144 röster mot 93 för utskottels molivering med den ändring däri som föreslagits i reservation 3 av Eric Enlund m. fl. 85 ledamöter avstod frän att rösta.

Mom. 3 (avskaffande av kreditkorlen)

Utskottets hemslällan bifölls med 303 röster mot 17 för motion 698 av Lars Werner m. fl. 1 ledamot avstod från atl rösta.

177

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Mom. 4 ock 5 (upphävande av bilkreditförordningen och avbetalningsliden vid köp av begagnade bilar)

Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mol 71 för reservalion 4 av Lars Tobisson m.fl.

Mom. 8 (program för 100 000 samhällsnytliga arbeten)

Utskottets hemställan bifölls med 306 röster mot 17 för motion 1567 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Mom. 9 (uttalande om allmänt prisstopp)

Utskottels hemställan bifölls med 306 röster mot 17 för, motion 1567 av Lars Werner m. fl. i molsvarande del.

Mom. 10 (uttalande om övergång lill lågräntepolitik)

Utskottels hemställan bifölls med 306 röster mot 17 för motion 1567 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del.

Mom. 11 (ökad byggnadsverksamhet)

Utskottets hemställan bifölls med 162 röster mol 161 för reservalion 5 av Kjell-Olof Feldt m.fl.

Övriga moment Utskottets hemställan bifölls.

Punkt Bl

Mom. 1 (de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen) I en förberedande votering biträddes reservalion 7 av Lars Tobisson m. fl.

med 72 röster mot 18 för motion 1567 av Lars Werner m. fl. i molsvarande

del. 232 ledamöter avstod frän alt rösta. I kontrapropositionsvoleringen biträddes reservalion 6 av Eric Enlund

m. fl. med 92 röster mot 70 för reservation 7 av Lars Tobisson m.fl. 160

ledamöter avstod från att rösta. I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 161 röster mol 92 för

reservation 6 av Eric Enlund m. fl. 70 ledamöter avstod från atl rösta.

Mom. 2 och 3 Utskottets hemslällan bifölls.

178

Punkt B 2 (den kommunala sektorn)

Anf. 87 TALMANNEN:

Propositioner ställs först beträffande det av Eric Enlund under överläggningen framställda yrkandet om återförvisning av punkt B 2 till utskottet för ytterligare beredning. Nils Berndtson har yrkat avslag på detta yrkande. Jag erinrar om att del för bifall till yrkandet räcker med att en tredjedel av de röstande ansluter sig lill del.

Kammaren biföll med 163 röster mot 159 det äv Eric Enlund framställda   Nr 93
yrkandel om äterförvisning av punkt B 2 till utskottet för ylteriigare    Onsdagen den
beredning. 1 ledamot avstod frän att rösta.                                 -Q mars 1982

Punkt 8 3

Ulskollels hemställan bifölls.

Skatte- och kontrollväsen, m. m.

10 § Skatte- och kontrollväsen, m. m.

Föredrogs skatteutskottets belänkande 1981/82:29 om vissa anslag för budgelårel 1982/83 inom budgeldepartementets verksamhetsområde (prop. 1981/82:100).

Anf. 88 TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överiäggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

Anf. 89 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Användning av ADB förekommer överallt i vårt samhälle och har betytt oerhört myckel för att förbilliga och rationalisera verksamheten inom många områden. Samtidigt har datoriseringen haft många problem i sill släptåg. Den skapar ofta oro hos människor för hur del skall gå med jobben i framtiden. Hotet mot den personliga integriteten har också under många år varit ell debattämne, och man har lagstiftningsvägen fåll göra flera inskränkningar för all eliminera systemets avigsidor.

Pä del rent praktiska områdei har vi tvingats konstatera misslyckanden både när det gäller tekniska problem och kostnader för investeringar, drift och ulveckling. Härvidlag har den statliga sekiorn ingalunda utgjort något undantag. Ett exempel är skatteadminislrationen, där det s. k. RS-syslemel inte kunnat uppfylla de krav och de förväntningar som från början hade uppställts. Under en följd av år har moderata samlingspartiet framfört kritik mol RS-syslemet, och i samband med den utfrågning som ordnats av datadelegationen bekräftades riktigheten i den kritiken. De förhållanden som då framkom har enligt vår mening motiverat kravet på en omfallande översyn av hela RS-syslemel.

Med del sagda, herr lalman, yrkar jag bifall lill reservalion 1.

I samma belänkande återkommer vi moderater till kravet frän i höstas all avgiflsfriheten vid inbetalning av skall skall slopas fr. o. m. den 1 juli 1982. Skälet är naturligtvis del nödvändiga och för de allra flesta nu uppenbara kravet att spara på alla områden.

Med del anförda yrkar jag bifall lill reservalion 2.

179

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Skatte- och kontrollväsen, m. m.

Anf. 90 TAGE SUNDKVIST (c):

Herr lalman! Vid skalteulskollets behandling av de anslag inom budget-departementets verksamhetsområde, som utskottet har alt handlägga, har vi blivit oeniga pä etl par punkter. Del har redovisats här av Knut Wachtmeisler tidigare. Båda de frågor som det gäller behandlades under förra året.

Beträffande del RS-projekt som Knut Wachtmeisler redogjorde för uttalade utskottet och riksdagen redan förra året att man borde vänta med atl göra en utvärdering tills man kunde överblicka resultatet av 1982 års taxering. Atl en översyn av reformen är hell nödvändig är vi alla pä del klara med. Där råder alltså inte nägon som helst oenighet.

Den andra frågan, om ersättning till postverket för skatteuppbörden, behandlades så sent som i december månad 1981. Det våren motion av Knut Wachtmeisler om slopande av avgiftsfriheten för skatteinbetalningarna. Detta skulle, uppgavs i motionen, innebära en besparing för statskassan på ca 28 milj. kr. När vi förde den debatten i december försökte jag tala om för Knut Wachtmeisler att del ingalunda skulle bli så slor besparing som 28 milj. kr. Jag var tyvärr en rätt dålig pedagog, för när vi kom till januari skrev Knut Wachtmeisler återigen en motion och talade nu om alt man skulle kunna spara 30 milj. kr. i stället.

Vid utskottsbehandlingen av detta ärende har dock moderaterna kommii underfund med alt det fanns en hel del av riktighet i mill påstående från december månad. Nu har man gått med på atl det inte kan bli slörre besparingar än 10,2 milj. kr. Det säger man i reservationen.

Men egentligen är den siffran ocksä för hög. För vad är det man gör när man slopar avgiftsfrihelen? Jo. det är bara det att man rullar över avgiften på näringslivet, som har att betala in skall. Näringslivet och de företagare som har atl betala portosumman har avdragsrätt för detta. Del belyder alltså all i realiteten kan man halvera också summan 10,2 milj. kr. Då skulle man väl rentav kunna travestera ell gammalt uttryck och säga; Del bidde inte myckel kvar.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall lill ulskollels hemslällan pä alla punkter.

180

Anf. 91 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Det gläder mig atl Tage Sundkvist är enig med mig om att man behöver utvärdera RS-reformen. Jag skulle vilja någol ytterligare understryka det genom alt citera den datadelegalionsrapport som har avlämnats och som jag åberopade i mitt första anförande. Det var en parlamentarisk ulredning, alltså med representanter för alla partierna. Där skriver man bl. a. så här:

"Slor enighet råder bland systemets användare, d v s skatteförvaltningens personal ute i landet, om all man inte haft det inflytande över systemutformningen och -uppbyggnaden som varit önskvärt. Man har haft svårt all föra fram och få gehör för sina åsikter hos RSV. Verket, som under flera år arbetat under svår tidspress, har uppenbarligen inle funnit lämpliga former för atl kanalisera och fullt ul dra nytta av användarinflyiandel på ett sätl som

användarna och deras fackliga företrädare numera kräver."

Vidare säger man:

"Delegationen föreslår - frän de utgångspunkter delegationen har all företräda- att regeringen i god lid lar inilialiv till alt påbörja förberedelsearbetet med den driftorganisalion och systemstruktur som kan bli aktuell mol slutet av 80-lalei. En uppföljning och utvärdering bör göras samordnat för hela RS-syslemet. Erfarenheterna från denna uppföljning bör noga beaktas och sådana utredningsformer skapas all användarinflyiandel garanteras i del kommande arbelet. Som etl led i förberedelsearbetet bör ingå att planera och genomföra en lämplig utbildning för alt uppnå dessa syften."

Detta understryker alltså ytterligare del berättigade i det moderata kravet på en allsidig utredning.

Beträffande ersättningen lill postverket har vi vall etl lägre belopp den här gången, därför atl del kanske var vissa felaktigheter i det vi försl krävde. Men om nu beloppet är mindre, så är del också mindre kännbart, och därmed borde det ha kunnat bifallas också av de andra parlierna.

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Skatte- och kontrollväsen, m. m.

Anf. 92 TAGE SUNDKVIST (c);

Herr talman! Det kan knappasi ha varil nägon överraskning för Knut Wachtmeisler all jag skulle slälla mig bakom kravet på en ulredning belräffande RS-projektel, eftersom utskottet och riksdagen ullalade sig för det redan förra året och eftersom ulskollet har skrivit del i år också. Vi har varil helt eniga om all utreda de här frågorna. Del är ingalunda så all moderaterna är ensamma om det påhittet, som Knut Wachtmeisler nu, nära nog, försöker göra gällande.

I den andra frågan, huruvida summan skall vara 28 miljoner eller de lOo miljoner vi nu har kommii ner lill, hade vi en debatt i december månad, då Knut Wachtmeisler inle kunde gå med pä alt det gick atl pruta pä de 28 miljonerna. Han menade alt del var en realistisk siffra. Nu har vi fått se att det inte är en realistisk siffra. Men vi tycker ändå inle att vi kan gå med på de 10,2 miljonerna. Del är en överflyttning av portokoslnaden från staten lill arbetsgivarna. De kommer i sin lur att göra avdrag för posten, och det betyder helt enkelt atl det inle kommer att bli några 10.2 miljoner kvar.

Jag är förreslen rätt förvånad över alt det är just moderalerna som är så angelägna om att flytta över koslnaderna på skalleinbeialarna. Det är ju näringslivet som lar in de här skatterna och därmed får ta på sig den här kostnaden.

Anf. 93 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Uppfattningarna skiljer sig dock lilel grand beträffande utvärderingen av RS-reformen. Majoriteten av utskottet vill all den skall följas upp av riksskatteverket, som har atl göra denna utvärdering. Från moderat håll tycker vi atl del är fel. Vi vill ha en övergripande utredning. I delta avseende skiljer vi oss ät. och det tycker jag är ganska väsentligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

181

Nr 93

Onsdagen den 10 mars 1982

Skatte- och kontrollväsen, m. m.

Punkt 1

Mom. 1 (skatte- och kontrollväsen; allmänt)

Ulskouets hemslällan bifölls med 251 röster mot 69 för reservation 1 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.

Mom. 2 Utskottets hemslällan bifölls.

182

Punkt 5 (ersättning till postverket m. fl. för bestyret med skatleuppbörd m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 251 röster mot 70 för reservalion 2 av försie vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl.

Övriga punkter

Utskottets hemställan bifölls.

11 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens sammanträde.

12 § Anf. 94 TALMANNEN:

Jag får meddela all på morgondagens föredragningslista uppförs konsti-tutionsutskoUels betänkande 22 samt jusiiiieutskottets betänkanden 26. 27, 29-33 och 35 främsl bland tvä gånger bordlagda ärenden.

13 § Kammaren åtskildes kl. 23.43.
In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen