Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1981/82:92

Onsdagen den 10 mars fm.

Kl. 10.00

1 § Föredrogs och hänvisades
Propositionerna
1981/82:99 till näringsutskottet
1981/82:102 till försvarsutskottet
1981/82:111 till kulturutskottet
1981/82:115 och 117 till näringsutskottet

1981/82:118 Bil. 3 mom. 1 och 3 i hemställan till arbetsmarknadsutskottet mom. 2 i hemställan till socialutskottet

i övrigt till näringsutskotlet 1981/82:122 till jordbruksutskottet 1981/82:145 Bil. 2 till utbildningsutskottet

i övrigt till socialutskottet 1981/82:148 Bil. 2 till arbetsmarknadsutskoUet

i övrigt till näringsutskottet

2 § Föredrogs och hänvisades
Förslag

1981/82:16 till kuhurutskottet

3 § Föredrogs men bordlades åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1981/82:22
Trafikutskottets betänkanden 1981/82:14 och 15
CivilutskoUets betänkanden 1981/82:14 och 15

4 § Finansdebatt

Föredrogs finansutskottels betänkande 1981/82:20 om riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen samt om den kommunala ekonomin m. m. (prop. 1981/82:100).

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 1 TALMANNEN;

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen fär yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

Anf. 2 ERIC ENLUND (fp):

Herr talman! I den allmänpolitiska debatten för fem veckor sedan beklagade sig Olof Palme över vad han kallade blockpolitiken.

"Det är en orimlighet att styra Sverige i strid med halva folket", sade han.

Jag instämmer gärna. Det är orimligt. Men vilka partier är det som vill försöka sig på detta tvivelaktiga konststycke?

Den frågan kan enklast besvaras med ett par citat. I det socialdemokratiska s. k. krisprogrammet påstås det att socialdemokraterna har "det enda genomtänkta program som finns för hur Sverige kan föras ur den ekonomiska krisen".

I moderaternas partimotion kan man läsa att det är mellan "två vägar valet står", dvs. moderaternas och socialdemokraternas.

Båda dessa storståtliga uttalanden innebär i praktisk politik att den ena halvan av svenska folket skall försöka sätta sig på den andra halvan. Man skall inte lyssna - i vart fall inte på andra än den "egna rörelsen".

Genom att elda den ena intressegruppen mot den andra vill man vinna den femtioförsta procenten av väljarkåren - och helst litet mer. Sedan behöver man inte diskutera. Då räcker det med att votera.

En sådan konfrontationspolitik och missnöjespolitik kan aldrig, vare sig den är blå eller röd till färgen, hjälpa oss ur våra ekonomiska svårigheler. En ny påminnelse om denna ofta ganska bortglömda sanning är den nya version av långtidsutredningen som publicerades sa sent som i gär. Den kommer att debatteras i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen, och varken jag eller någon annan här i kammaren har haft tillfälle alt i detalj studera den. Men en sak är säker: Den svåra väg till ekonomisk balans som vi både kan och måste följa kräver ett stort mått av samspel och samarbetsförmåga. Parter och partier måste tillsammans försöka lösa problemen på ett konstruktivt sätt.

Det hjälper inte att socialdemokraterna på etl allmänt plan är ganska ense med oss andra om nödvändigheten av en industriell lillväxt, så länge de inte lyckas befria sig från den socialistiska frestelsen att framlägga mycket långtgående förslag när det gäller löntagarfonder. Och det hjälper inte hur många miljarder i besparingar som moderaterna än bjuder över regeringen, om dessa besparingar innebär en sådan allmän konfrontationspohlik som vi har sett etl stort antal exempel på sedan moderaterna bytte kurs och bröt upp från trepartiregeringen.

Den debatt vi nu skall ha kommer med nödvändighet alt handla om frågor där skarpa meningsmotsättningar redan har uppstått. Dessa skilda meningar redovisas i utskottsbetänkandet, och på dessa punkter kommer det att bli votering. M[en när vi har debatterat och voterat färdigt i dag skall vi komma

ihåg att den allmänna strävan måste vara att försöka lösa upp motsättningarna och åsiadkomma det samförstånd som är helt nödvändigt för atl vi skall kunna komma till rälta med våra ekonomiska problem.

Det betänkande frän finansutskottet som vi nu behandlar tycker jag visar att regeringspartierna vill ha samförstånd hellre än konfrontation.

När det gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken utom marginalskattereformen har centerns, folkpartiets och moderaternas företrädare i utskottet bildat majoritet.

I fråga om budgelregleringen och kommunernas ekonomi kunde en sådan enighet dock inte uppnås. På dessa två avsnitt svarar alltså socialdemokraterna för utskottets majoritetstext. Mittenpartierna har i båda fallen reserverat sig för bifall lill propositionen, och moderalerna på motsvarande säll för bifall till sin partimolion.

Bakom utskottets yrkande om avslag pä moderaternas förslag till rikllinjer för skattepolitiken står utskottets socialdemokrater, centerpartister och folkpartister. Den gemensamma motiveringen bygger pä de tre partiernas skafteuppgörelse förra våren.

Vad socialdemokraterna därutöver anfört om skattepolitiken i övrigt har miltenpartiernas företrädare tagit avstånd ifrån i reservation 3.

Vad gäller den kommunala ekonomin kunde vi vid de diskussioner som fördes under utskottsbehandlingen konstatera att samstämmighet förelåg mellan regeringspartierna och moderata samlingspartiet i elt betydelsefullt avseende. Vi vill begränsa kommunernas finansiella utrymme genom en definitiv överföring till statskassan, enligt regeringsförslaget med drygt 3 miljarder och enligl moderaternas förslag med ca 3,7 miljarder.

Socialdemokraterna däremot vill endast tillfälligt begränsa kommunernas resurser genom atl avsätta ca 3,3 miljarder i skatteregleringskonton i riksbanken. Regeringen skall senare bestämma när kommunerna skall få tillbaka pengarna. Det förslaget innebär alltså atl budgetunderskottet för staten ökar med 3 miljarder räknat på helt år i förhållande till regeringens förslag.

Tyvärr kunde vi från mittenpartiernas sida i utskoltel inte nä en uppgörelse med moderaterna om en gemensam modell för indragning till statskassan av pengarna från kommuner och landsting. Men sedan utskottet justerat sitt betänkande den 25 februari har fortsatta diskussioner ägt rum mellan mittenpartierna och moderata samlingspartiet. Dessa överläggningar har lett fram till en överenskommelse, som i korthet innebär följande:

De tre partierna föreslår att ett belopp om ca 3,5 miljarder är 1983 skall dras in från kommuner och landsting. Detta skall ske genom att skatteunderlaget från juridiska personer minskar till 40 % för kommuner och O % för landsting samt genom att återstående skatteunderlag för såväl kommuner som landsting minskas med 1 %. Särskild kompensation om 300 milj. kr. kommer att utgå till de kommuner och landsting som drabbas särskilt hårt av åtgärderna.

Med anledning av denna överenskommelse föreslår centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet att punkten B 2 i finansutskottets

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

betänkande, vilken gäller den kommunala sektorn, återremitteras till finansutskottet för förnyad behandling.

Herr talman! Regeringens ekonomiska politik innebär en kombination av offensiva åtgärder för att stärka den utlandskonkurrerande sektorn samt stimulera till återhållsamhet med offentliga utgifter och privat konsumtion. Vi måste både arbeta och spara oss ur krisen, står det i regeringens finansplan.

Jag har noterat att ungefär samma formuleringar finns i socialdemokra
ternas krisprogram: " vi skall arbeta oss ur krisen", men för alt detta

"skall kunna genomföras måste vi samtidigt spara".

Där sägs också att det är olyckligt att frågan "om vi ska spara oss ur krisen eller arbeta oss ur den" kommit att slagordsmässigt ställas mot varandra. Detta vill jag gärna instämma i.

Samtliga demokratiska partier i det här landet torde ha klart för sig att vi måste använda båda dessa metoder - arbeta och spara - för att la oss ur krisen. Och då kan man fråga sig vad det är för mening med den hårt polariserade debatt som nu förs från oppositionspartiernas sida.

Socialdemokraterna talar om en för.hård åtstramning och om social nedrustning och beskyller regeringspartierna för svångsremspolilik. De påstår att vi sparar för mycket, men samtidigt klagar de över etl för stort budgetunderskott, utan att tala om hur detta skall kunna sänkas.

Socialdemokraterna vill pä helår spara 2,5 miljarder mindre än regeringen. De vill öka utgifterna med 3,9 miljarder. Beträffande den kommunala ekonomin försämrar deras förslag, som jag nyss sade, budgeten med 3 miljarder, räknat på helt år.

Trots alt ni socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt - jag vänder mig till Kjell-Olof Feldt, eftersom han är socialdemokraternas främste företrädare i utskottet - ökar inkomsterna med 4,7 miljarder, huvudsakligen genom alt höja momsen, ger era förslag en sammanlagd försämring av budgeten på 4,5 miljarder, räknat pä helt är. För nästa budgetär blir försämringen omkring 1,8 miljarder.

Sammanlaget innebär socialdemokraternas förslag att de låter den offentliga sektorn fortsätta att svälla, samtidigt som de genom höjda skatter drar in köpkraft från svenska folket.

Socialdemokraterna tycks ha för sig att varje regering som socialdemokraterna inte ingår i måste vara en orättvis regering som försöker vidga inkomstklyftorna. Det märks även i det betänkande som vi nu har framför oss. Där påstås att de socialdemokratiska förslagen skulle ha "en helt annan" fördelningspolitisk profil. Men det är ju fel att påstå att t. ex. sjukförsäkringsreformen "slår mot de sjuka", som det ibland heter i den mest vildsinta propagandan. Verkhgheten är ju att de som drabbas av långvarig och svär sjukdom får del av ett högkostnadsskydd. Vad det i själva verket handlar om är att det stora flertalet människor, som är sjuka några fä dagar under etl är, får ett något minskat konsumtionsutrymme. Del socialdemokratiska alternativet innebär att åtstramningen i stället skall åstadkommas genom en höjning av mervärdeskatten. Men ingen kan väl gärna påstå att en höjning av

mervärdeskatten skulle innebära någon högre grad av social rättvisa. Vi har hört många upphetsade stridstjut om karensdagarna, f. ö. en reform som jag ändå tror har en ganska god förankring ute bland flertalet svenska medborgare.

Nu lycks det på vissa håll pågå något slags debatt om en politisk strejk för att sioppa sjukpenningsförslaget. Det blir i så fall en strejk mot vårt demokratiska system, mot den representativa demokratin, en protest mot ett system som innebär att landets politik skall bestämmas genom allmänna val och inte på fackliga möten.

Del finns också anledning att fråga om strejkivrarna upplyser folk om att alternativet till karensdagarna är en momshöjning, som kostar de svenska hushållen dubbelt så mycket som karensdagarna.

Moderaterna, å andra sidan, anser att vi sparar för Ulet, och i sin partimotion vill de ha besparingar på ytterligare 5,5 miljarder. Men de har varit försiktiga nog att inte tala om vilken modell som skall användas, t. ex. för alt spara 1,5 miljarder mer än regeringen på ökad självrisk i sjukförsäkringen. Jag tycker nog, Lars Tobisson, att ni bör tala om detta sä snart som möjligt. Skall det bli 67 karensdagar, eller skall ersättningen dras ned från 90 till 85 % eller ännu mer?

Inte heller vill moderaterna tala om vad de verkliga effekterna blir av ytterligare besparingar på 2 miljarder inom bostadssektorn. Om förslagen genomförs kommer boendekostnaden - detta innebär inte i och för sig att hyrorna kommer att stiga omedelbart, men på sikt blir det så - att öka rhed 250-400 kr. per månad för en vanlig trerumslägenhet, om huset är byggt under 1960-talet. Detta är bara ett exempel. Villorna går däremot på den här punkten helt fria från konsekvenserna av de moderata besparingsförslagen.

Vad slufligen gäller moderaternas tredje relativt stora besparingspost, 800 miljoner när det gäller biståndet till fattiga länder, tycker jag att den visar hur mycket trist missnöjespolitik som finns i moderaternas besparingspaket. Sverige skulle som en av världens rikaste nationer inte ha råd att lämna 1 % av vär totala produktion till svältande och lidande människor. Jag tycker att det är höjden av cynism alt hänvisa till genomsnittssiffran för de rika länderna, 0,37 %. Varför nämner moderaterna inte USA;s siffra, som är 0,27 %, eller Sovjets vägran att över huvud taget redovisa några siffror för sitt bistånd - siffror som är oerhört låga? Då skulle ju vår generositet framträda som ännu mer lysande.

Det är ingen större konst att gå ut som egoismens härolder och påstå att våra utlandslån går till u-hjälp, om man verkligen tycker att biståndet är minst angeläget. Men varför nämner man inte t. ex. att svenska folket har råd att spendera 10,5 miljarder på alkoholdrycker och 5,8 miljarder pä tobaksvaror?

Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag säga om moderaternas besparingsförslag att känslan för rättvisa i allmänhet är svagt utvecklad. När det gäller u-hjälpen finns den inte alls.

Del är pä fyra områden som vi har allvarlig obalans i vår ekonomi. Det

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

första gäller våra affärer med utlandet. Vi måste köpa mindre och sälja mer. Vår konkurrensförmåga både här hemma och i utlandet måste stärkas i förhållande till det som produceras i andra länder. Devalveringen och skatterefoimen är åtgärder i detta syfte.

Marginalskattesänkningen stimulerar arbetsviljan och företagsamhet. Mittenpartiernas uppgörelse med socialdemokraterna ger garanlier för att den verkligen blir genomförd.

Energipolitiken, där i stort sett enighet nu råder mellan regeringspartierna och socialdemokratin, minskar vårt oljeberoende och innebär investeringar i nya energikällor. På sikt blir detta av stor betydelse för vår bytesbalans. Det ökar ocksä den produktiva sysselsättningen.

För att få en bättre fungerande kapitalmarknad har vi stimulerat aktiesparandet och därmed ökat tillgången på riskvilligt kapital. Dessa åtgärder har socialdemokraterna ganska envist motsatt sig.

De socialdemokratiska förslagen för att få fart på industriproduktionen är tämligen kortfattat och diffust beskrivna.

En uppgång av industriproduktionen måste få leda till en förbättring av industrins vinstläge, säger man i den socialdemokratiska partimotionen. Det är bra att socialdemokraterna äntligen kommit fram till den insikten. Samtidigt måste det totala sparandet i landet öka genom att konsumtionen hålls tillbaka, säger man vidare. Det kan jag också instämma i. Det är ju en av huvudteserna i regeringens strategi för den ekonomiska politiken.

Men sedan blir argumenteringen mer svårbegriplig. Jag citerar; "Skall denna inrikting av politiken kunna få ett tillräckUgt brett stöd, måste samhällets fördelningspolitik utformas så, att vinstökningen inte ytterligare förstärker koncentrationen av privat makt och förmögenhet och att uppoffringarna för ökat sparande fördelas efter medborgarnas förmåga att bära dem." Detta är önskemål som inte alls står i strid med den ekonomiska politik som regeringen står för.

Debatten gäller alltså inte hur målet skall formuleras. Den gäller de
metoder vi skall använda för att nå de mål som vi i stort sett är ense om. Det är
här som de socialdemokratiska rekommendationerna på en väsentlig punkt
blir helt obegripliga. I direkt anslutning till det jag nyss citerade skriver
socialdemokraternas följande; "En viktig förutsättning för återhämtnings
politiken är därför att löntagarfonder införs ".

Här finns märkliga luckor i tankegången. Först säger man att industrins vinstläge skall förbättras och att konsumtionen skall dämpas. De uppoffringar som krävs, för detta och som vi alla är medvetna om kommer att accepteras endast under förutsättning att den sista - eller senaste - modellen av socialdemokratiska löntagarfonder införs.

Men dessa fonder kommer ju antingen att försämra industrins vinstläge och konkurrensförmåga eller också att suga upp de möjligheter som finns för löneökningar. Den enskilde löntagarens ekonomiska situation förbättras inte med en enda krona.

Socialdemokraternas starka fixering till löntagarfonder som något slags

huvudmodell för framtida kapitalbildning ser jag som ell allvarligt hot mot vår ekonomiska tillväxt.

Atl ägande och makt över Sveriges medelstora och slörre företag pä nägra år skulle överföras till 24 i huvudsak politiskt valda fondstyrelser hör enligt min mening till de mest säregna ekonomiska hugskott som dykt upp i delta land under den tid jag kan överblicka.

Invesieringarna skulle alltså i framliden bestämmas geografiskt och inte affärsmässigt. Risken skulle öka alt ständigt nya pengar pumpas in i nedläggningshotade förelag, även i lägen dä lönsamhet inle kan uppnås inom rimlig tid. Atl kalla denna anordning för löniagarfonder är nog det rhärkligaste av allt. Löntagarens ekonomiska utrymme minskar i stället för att öka. Några raka rör till deras plånböcker blir det sannerligen inte fråga om. Inte heller ökas inflytandet på den egna arbetsplatsen.

Den allvarligaste bland alla obesvarade frågor kring löntagarfonderna gäller, tycker jag, löntagarnas möjligheter atl som hittills förhandla om sina villkor på arbetsplatserna. Att förhandla med pamparna i det egna facket torde bli en ganska otacksam uppgift.

Det socialdemokratiska fondförslagets utformning får vi inte vela särskilt mycket om före valet. Men vi vet tillräckligt om huvudprinciperna för att inse att systemet inte tillgodoser kraven på en väl fungerande kapitalmarknad. Det enda som är riktigt angeläget med löntagarfonderna är atl de inte införs.

En viktig mätare på hur den svenska indusirins konkurrensförmåga utvecklas är handelsbalansen. Enligt beräkningarna i finansplanen skulle del kraftiga underskottet år 1980 på 11 miljarder motsvaras av ett underskott på endast 0,5 miljarder under 1981. Nu blev dock importen under december förra året betydligt större än beräknat, beroende bl. a. pä den stränga vintern och ökad oljeimport. Finansutskottet har därför beräknat att underskottet i handelsbalansen kan bli 1,5 miljarder större än vad som anges i finansplanen. Men trots detta kan vi, om vi jämför de tvä åren 1980 och 1981, räkna med atl vår handelsbalans förbättrades med ca 9 miljarder.

Vi måste ändå komma ihåg att denna förbättring inte innebär att våra bekymmer för bristande balans i våra utrikesaffärer är borta. Del totala underskottet inberäknat tjänster förra året beräknas bli 15,5 miljarder, och det är en alarmerande siffra, även om den är lägre än under de närmast föregående åren. Finansplanens prognos för innevarande år är att bytesbalansunderskottet kommer att bli omkring 13,5 miljarder.

Av största vikt för utvecklingen av vår bytesbalans på sikt är att inte proteklionismen ytterligare får breda ut sig. Att Sverige som ett litet exportberoende land skulle kunna ersätta bristande konkurrenskraft med handelshinder är en farlig föreställning. Vi måste komma ihåg att flertalet länder som vi handlar med dras dels med underskott i bytesbalansen, dels med en myckel högre arbetslöshet än den vi har i Sverige. Vi måste räkna med atl handelshinder från svensk sida får ett mycket hårdhänt bemötande från de länder vi handlar med. Därför måste vi värna om frihandeln som huvudprincip i vårt internationella umgänge.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

Det är beklagligt atl socialdemokraterna i sina motioner låter tankar på prolektionism fä ett allt större uirymme. Det gar inte alt exportera arbetslösheten lill andra länder. Flertalet av våra handelspartner har redan en flerdubbel arbetslöshet jämförd med Sveriges. Och mänga av dem har en betydligt lägre standard och dåliga eller i en del fall t. o. m. inga sociala välfärdsanordningar. Därför är det nästan fråga om att socialdemokraterna försöker sig pä samma sak som moderaterna i sina attacker mot biståndet. I stället för alt tala om för svenska folket vad som behöver göras förespeglar man medborgarna att svårigheterna skulle kunna skjutas över på dem som har det ojämförligt sämre.

Den andra svåra obalansen i vår ekonomi har vi i statens budget. För det här budgetåret beräknas underskottet bli 78 miljarder och för nästa budgetår 82,5 miljarder. Regeringens besparingsförslag ger för helår en utgiftsminskning på drygt 13 miljarder, inkl. vad som beslutades i höstas. För nästa budgetår blir effekten ca 9,5 miljarder.

Här för socialdemokraterna ett konjunkturpolitiskt resonemang vid fel tillfälle. Man motsätter sig besparingarna inom den offentliga sektorn med hänvisning till den lågkonjunktur vi befinner oss i. Man väntar på den ekonomiska tillväxt som följer av en konjunkturuppgång.

Det är naturligtvis riktigt all tillväxten i den svenska ekonomin på sikt är avgörande för vår standard och för vår sociala trygghet. Men om själva förutsättningen för tillväxten är att vär utlandskonkurrerande sektor stärks, då kan vi inte vänta med alt tillföra denna sektor de resurser som behövs, och det gäller för både kapital och arbetskraft. Detta förutsätter ovillkorhgen att den offentliga konsumtionen hålls tillbaka. I annat fall ökar budgetunderskottet yllerligare. Därför måste vi spara nu. Annars ökar statens skulder, utlandsupplåning och räntebörda. Underskottets allvarliga konsekvenser blir då ännu allvarligare; ökad inflationsrisk, trängsel pä lånemarknaden och högt ränteläge. Därför är det socialdemokratiska förslaget till budgetreglering ganska misslyckat. Det skulle öka budgetunderskottet med 4,5 miljarder, räknat pä helt år, och med närmare 2 miljarder för nästa budgetår.

Eftersom jag i början av mitt anförande föreslog återremiss till utskottet vad gäller punkien B 2, om kommunernas ekonomi, har jag ingen anledning atl närmare gä in på det avsnittet i vårt betänkande. Rolf Rämgård kommer senare i debatten att föra regeringspartiernas talan vad gäller den kommunala ekonomin.

Vpk har i yrkandet i sin partimotion föreslagit en ökning av statsutgifterna med drygt 14 miljarder och en inkomstförstärkning med 9,7 miljarder. Deras förslag innebär alltså en ökning av budgetunderskottet med omkring 4,5 miljarder. Ett enhälligt utskott har avstyrkt de rikllinjer för den ekonomiska pohtiken som föreslås i vpk:s partimotion.

Herr talman! Jag vill sluta mitt anförande med att till moderala samlingspartiiet ställa de direkta frågor som har varit föremål för sä mycket spekulerande under de två veckor som har gått sedan finansutskottet justerade sitt betänkande. Även om vi nu har kommit överens om en

återremiss vad gäller kommunernas ekonomi, så är de här frågorna fortfarande aktuella vad gäller riktlinjerna för budgetpolitiken i stort.

Ert huvudintresse, Lars Tobisson, är ju ulgiflsnedskärhingar. Kommer ni här i kammaren, liksom ni gjorde i utskottet, atl hjälpa fram en socialdemokratisk budgetpolitik? Den innebär ju ett nej till 1,5 miljarder av regeringens besparingsförslag, och den innebär utgiftsökningar med 3 miljarder. Skillnaden gentemot regeringsförslaget är nära 4,5 miljarder. Ni själva, Lars Tobisson, vill spara 5,5 miljarder mer än regeringen. Skillnaden mellan er och socialdemokraterna är - om vi håller oss lill statens utgifter -10-11 miljarder för nästa budgetår. Tar vi hänsyn också till övriga faktorer är skillnaden i budgetutfall 7 miljarder. Hur motiverar ni, Lars Tobisson, att moderalerna - vilkel har sagts - lägger ned sina röster i huvudvoteringen och därmed hjälper fram en sådan budgelpolitik hellre än att stödja regeringens förslag, som ligger betydligt närmare ert eget? Ert agerande ter sig ännu konstigare därför att ni i er partimotion har lovat att stödja samlliga regeringens besparingsförslag utom en post pä 300 miljoner lill försvaret.

Får vi inte som vi vill, skall vi nog se till att det blir sä tokigt som möjligt. Det tycks ha blivit en ledande princip för moderata samlingspartiet när det gäller att hantera den här frågan. Det är en helt ny och dess bättre tidigare okänd princip i vårt parlamentariska liv. Den är ny, men jag hoppas att moderaternas nye partiledare inte tillåter den atl bli gammal.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter under avsnitt A.

Beträffande motiveringen för hemställan under punkten 2 vad gäller riktlinjerna för skattepolitiken i detta avsnitt yrkar jag bifall till reservation nr 3.

Under avsnitt B 1. Budgetförslaget, punkten 1, yrkar jag bifall till reservation nr 6.

Vad gäller avsnitt B 2. Den kommunala sektorn, punkten 2, yrkar jag som tidigare nämnts återremiss till utskottet.

Under avsnitt B 3. Särskilda frågor, punkten 3, yrkar jag bifall till utskottets hemslällan.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 3 KJELL-OLOF FELDT (s);

Herr talman! Finansutskottets ordförande inledde sitt anförande med en vädjan om samförstånd. Han vädjade om ett uppbrott från blockpolitiken. Ja, det är så dags, Eric Enlund, att stå i riksdagens talarstol och göra dessa vädjanden! I finansutskottets diskussioner har folkpartiet och centern sökt en enda samtalspartner - moderaterna. Man har inte gjort ett enda försök till kontakt med socialdemokraterna. Man klev alltså in, hell frivilligt, i högerburen, och då slår dörren raskt igen. Det borde Eric Enlund och hans kamrater i mitten ha lärt sig vid det här laget. Ett råd: Sluta upp med talet om samförstånd! När ni i praktiken sluter upp bakom moderaternas konfrontationspolitik blir det bara tom retorik.

Det ekonomiska tillståndet i Sverige är eländigt. Budgetpropositionen reste flera problem än den löste. Den redovisade en ulomordentiigt dyster

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

framtid med fortsatt induslriell försvagning, stora underskott och hög arbetslöshet. Den skapade dessutom nya hol genom en hård konfrontations-politik mot landets löntagare parad med fortsatt släpphänthel gentemot spekulations- och mygelekonomi.

Under de två månader som gått sedan dess har läget förvärrats. Nya rapporter om del internationella konjunkturläget talar om att konjunkturuppgången ter sig alltmer avlägsen. Den svenska industrikonjunkturen visar inga tecken pä att förbättras. Byggnadsindustrin går in i en stor kris.

De försök regeringen gjorde i budgetpropositionen atl försköna sysselsättningsläget och valulaläget efter devalveringen har slagits sönder av verklighelen. Vi har nu rekord i arbetslöshet och ett lägre antal lediga platser än någonsin lidigare. Utflödet av valuta har på nytt satt i gång. På två månader har 4,5 miljarder kronor runnit ut ur landei. Det ligger inte så långt ifrån det valutautflöde i början av 1981 som drev fram dagens rekordhöga ränta.

Vad har då regeringspartierna - både de två som sitter i kanslihuset och det tredje som av och till leker oppositionsparti här i riksdagen - sysslat med under denna tid? Jo, man har under upprörande av mycket stridsdamm bråkat om hur kommunerna skall berövas ytterligare ett antal miljarder av sina skatteinkomster. Dessutom har arbetsmarknadsministern en gång i månaden uttalat sin förvåning över att arbetslösheten växer.

Finansutskottets ordförande försökte sig pä en hög svansföring i sitt anförande. Jag undrar ändå hur det känns att nu få ta hand om en hastigt tillyxad förhaindlingskompromiss mellan elt par partiledare. Finansutskottels anseende som riksdagens beredande organ torde inte ha ökat på den kuppen.

Vad är del dä man egentligen har kommit överens om? Enligt pressmeddelandet är det här ett provisorium för 1983. Vad innebär del, Eric Enlund? Får kommunerna lillbaka dessa 3,5 miljarder 1984? Eller skall samma pengar tasut pä någol annat sätt fr. o. m. 1984? Och varför gör man elt provisorium av någonting som har så genomgripande verkningar på landets och kommunernas ekonomi? Vad är det för stridigheter som nu skall föras in i den expertgrupp som skall tillsättas? Det vore bra atl få klarhet på dessa punkter.

Detta skådespel förflyter på långt avstånd från de problem människor upplever och den oro de känner inför framtiden, som gäller jobben, de sjunkande reallönerna, sämre trygghet vid sjukdom och arbetslöshet, om pensionerna skall räcka till osv.

Det är ingenting att förundra sig över om svenska folkets förtroende för borgerlig ekonomisk politik har sjunkit till en bottennivå enligt SIFO:s mätningar. Besvikelsen tycks inte vara mindre inom det industriella etablissemanget. Den ena industriledaren efter den andre - även nyligen rekryterade sädana som dragplåster till folkpartiet - står nu upp för att fördöma borgerlig industripolitik. En del kan inte ens dölja sin längtan tillbaka till den tid då socialdemokratin hade ansvaret för landets ekonomi -"dom var proffs pä det här", som en bankdirektör uttryckte saken.

Den här sönderfallande politiken vill de borgerliga partierna nu låta driva vidare - utan folkligt stöd, i hård konfrontation med löntagarna och med ett alltmera missmodigt näringsliv. I dag är det ju meningen att riksdagen skall ta ställning lill rikflinjerna för den ekonomiska politiken. Men den här gången är det mer än någonsin befogat att fråga; Vilken politik? Finns del över huvud taget nägon borgerlig ekonomisk politik att ta ställning lill? Finns det över huvud taget någon regering med förmåga och vilja att driva ekonomisk politik i Sverige?

Svaret pä de frågorna är inte lätta alt finna i finansutskottets betänkande. Oenigheten och alla taktiska manipulationer mellan de borgerliga gör att betänkandet mest påminner om ett rävgryt, med många in- och utgångar. Det finns visserligen ett av samtliga borgerliga ledamöter undertecknat avsnitt, som sägs vara riktlinjer för den ekonomiska politiken. Men det visar sig snart att dessa rikllinjer varken gäller skattepolitiken eller budgetpolitiken. Där finns numera ingen borgerlig politik, utan finansutskottets socialdemokrater står för betänkandets förslag.

I all sin torftighet är den borgerliga delen av betänkandet ändå etl ganska avslöjande dokument. Enligt det har den ekonomiska politiken egentligen bara en huvuduppgift - att fortsätta att skära ner de offentliga utgifterna och medborgarnas levnadsstandard, dvs. alt fortsätta del man kallar sparpolitik. I flera omgångar sägs att samhället inle kan göra någonting för att förbättra sysselsättningsläget. Det finns inget utrymme, säger man, för alt ersätta en för låg utländsk efterfrågan på svenska varor och tjänster med stimulans av inhemsk efterfrågan. Och eftersom man utgår från atl den utländska efterfrågan kommer att vara för låg, innebär denna ståndpunkt helt enkelt att en ökad arbetslöshet är oundviklig.

I ett avsnitt på en dryg sida, som försetts med den något pampiga rubriken Den ekonomisk-politiska strategin, ges arbetslöshelspoliliken två motiv. Etl led i strategin är således "att den konkurrensutsatta sektorn måste få förtur till arbetskraft och kapital framför de skyddade sektorerna i vår ekonomi". Det andra är att efterfrågan pä arbetskraft måste hållas låg med tanke på -som man säger- konkurrenskraften. Med andra ord: arbetslöshet behövs för att hälla nere lönestegringarna.

Jag måste gratulera nyliberalerna i det borgerliga lägret till dessa framgångar. Det nyliberala budskapet kunde inte ha framförts bättre av Margaret Thalcher eller ens av Milton Friedman själv. Industrin behöver en reservarmé av arbetslösa att välja och vraka bland. Och Svenska arbetsgivareföreningen - och den borgerliga regeringen - behöver arbetslösheten som bundsförvant för att sänka reallönerna och försämra de sociala villkoren. Detta är det enda språk som de s. k. kravmaskinerna enligt borgerlig uppfattning förstår.

Man måste undra när arbetslöshetsvapnet anses vara tillräckligt vasst. Räcker inte reservarmén till när arbetslösheten är över 150 000 och det går nära lio arbetslösa på varje ledig plats? Och är inte t. ex. verkstadsindustrin tillräckligt prioriterad, när den i december hade 1 500 lediga platser att erbjuda 13 000 arbetssökande?

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

På dessa frågor vill de borgerliga uppenbarligen svara nej. Vilken gruppering av borgerliga partier man än väljer ur det rika utbudet i finansutskottets betänkande, är beskedet detsamma. Ingen omläggning av den ekonomiska politiken, ingen antydan lill insikt om att man är pä fel väg, atl Sveriges ekonomi befinner sig på katastrofkurs. Den enda nyansen är atl moderaterna vill gå ännu längre än regeringspartierna i den arbetslöshets-skapande politiken genom ytterligare nedskärningar av de offentliga utgifterna.

För socialdemokratin är denna utveckling helt oacceptabel. Vi kan aldrig godta alt arbetslöshet används som medel i den ekonomiska politiken. Vi är dessutom övertygade om att Sveriges väg ur den ekonomiska krisen måste bygga pä allas dellagande i arbetet med atl åter skapa en stark ekonomi.

I de borgerliga regeringarnas försvar för sin politik har försämringarna i de internationella konjunkturerna och oljeprishöjningarna spelat en slor roll. Nu råder ingen oenighet om att svensk ekonomi under 1970-talet har utsatts för stora påfrestningar. Om del behöver vi alltså inte diskutera. Vad den politiska striden gäller är sättet att lösa problemen.

Hur är dä Sveriges utgångsläge inför 1980-talet? Industriproduktionen har inle ökat sedan 1974. Den totala produktionen, BNP, har också stagnerat. Under den här långa perioden, dä produktionen stått stilla, har Sverige dragit på sig stora skulder och underskott. Underskottet i våra utrikes affärer har sedan 1976 legat pä ungefär 3 % av bruttonationalprodukten. Vi har en total nettoskuld gentemot utlandet som nu uppgår till 80 miljarder kronor, varav staten svarar för 50 miljarder. 1975 hade Sverige en netlofordran på utlandet på 30 miljarder. Den totala försämringen i vår finansiella utlandsställning är alltså 110 miljarder.

Arbetslösheten har sakta men säkert skjutit uppåt och tar nu kraftiga språng. Vi hade 1 1/2 % arbetslöshet i mitten av 1970-talet. I år är de mest optimistiska beräkningarna att arbetslösheten kommer att ligga pä i genomsnitt 31/2 %. Dessutom inträffar i är en annan allvarlig försämring; sysselsättningen minskar totalt sett i Sverige. Det är första gången på många årtionden.

Hur kraftigt industrins läge har försvagats sedan mitten av 1970-talet framgår av att den i dag har samma konkurrenskraft, samma relativa kostnadsläge gentemot utlandet, som den hade i början av 1970-talet, men ändå har den förlorat 15 % av sina marknader.

Men del allra allvarligaste inslaget i Sveriges ekonorniska läge är ändå, att trots att det har talats mycket om sparplaner och sparpropositioner, så har det aldrig sparats så litet i Sverige som nu. Den andel av bruttonationalprodukten som avsätts för investeringar har sjunkit från 23-24 % under första hälften av 1970-talel till 17 % i dag. Räknar vi bort de investeringar som är nödvändiga bara för att ersätta försliina produktionsresurser, maskiner, fabriker osv., så har den s. k. nettosparkvolen fallit frän 15 % till 5 %.

Det råder ingen tvekan om att denna låga nivå på insatser som skapar ny produktionsförmåga sätter Sverige i strykklass bland industriländerna. Den verkligt sjuka punkten i Sveriges ekonomi, det som inger den allra största

oron inför framtiden, är just att vi sparar och investerar så litet. Om vi inte i dag sätter av för framtiden och bygger för framtiden, så kommer vi inte att ha råd att ens på sikt behålla en rimlig välfärd och levnadsstandard. Då blir vårt öde långa perioder med hög arbetslöshet, där jobben dessutom betalar sig sämre än i dag.

Det grundläggande kravet på den ekonomiska politiken är därför att vi i Sverige måste öka det produktiva sparandet, investeringarna. De nya insatserna måste koncentreras till industrin, den utiandskonkurrerande sektorn. Vi kan betala tillbaka våra stora skulder bara om industrin blir större och starkare. Och därför är huvudfrågan: Hur kan vi öka landets produktionsförmåga och bli mer konkurrenskraftiga, hur skall vi bli mindre beroende av import och öka vår export?

Också så här långt råder nog en betydande enighel om den svenska ekonomins problem. Men sedan slular enigheten och vägarna delar sig.

Det hävdas i debatten att skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik är att de borgerliga partierna vill ta Sverige ur krisen genom sparande och åtstramningar medan socialdemokratin vill nå samma mål genom en kraftigt expansiv politik för att öka efterfrågan.

Men den beskrivningen ger ingen rättvisande bild av motsättningarna kring den ekonomiska politiken. De går faktiskt djupare än så.

Det framstår således allt klarare att den borgerliga politikens egentliga anfallsmål är biandekonomin och välfärdsstaten. Numera skyller man utan reservationer svårigheterna att ta sig ur 1970-talskrisen på framväxten av välfärdsstaten och biandekonomin. Det är egentligen orsaken till att västvärldens industrisamhällen inte klarar 1970-talets påfrestningar. Vi har fält alltför höga skatter, vi har fått för mycket statlig inblandning i näringslivet, vi har fält för myckel social trygghet och, framför allt, vi har fått en alltför stor offentlig sektor.

Då blir lösningarna följande. Vi lever över våra tillgångar-alltså måste vi pressa ned vär standard och vär välfärd. Men med "vi" menas inte alla medborgare. Nägra mäste tvärtom få högre standard och större välfärd - de faktorer som antas vara motorerna i det privatkapitalistiska systemet.

Dessutom måste vi bort från biandekonomin. Lägre skatter, en mindre offentlig sektor, del är huvudlösningen. Ansvaret för sysselsättningen måste flyttas över på marknaderna, och marknadskrafterna måste få myckel större spelrum också när det gäller människors sociala villkor. Man måste försvaga det sociala skyddsnätet, så att arbetsviljan och viljan all ta risker ökar. Fackföreningarna måste ocksä göras svagare, sä atl de inte kan ställa så många krav för sina medlemmars räkning.

Den här politiken och den här filosofin har internationella förebilder. Den fick sitt stora genombrott i England år 1979, när högerregeringen trädde till. I USA startade den i stor skala 1980, dä Ronald Reagan vann presidentvalet.

I Sverige började den tillämpas på allvar år 1980. Trepartiregeringens ekonomiska polilik lades dä om och inriktades på nedskärning av samhällets utgifter. Den lät också bostadsbyggandet sjunka och andra samhällsinveste-

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

ringar gå tillbaka. Man accepterade en växande arbetslöshet, man höjde skatterna på konsumtionen, man sänkte skatterna för aktieägare, skogsägare och företagare. I år inleds aktionen för att försvaga det sociala skyddsnätet. Under åberopande av nödvändigheten att spara på statsutgifterna vill man försämra den sociala tryggheten vid sjukdom och vid arbetslöshet. Man vill också skapa större frihet för arbetsgivarna att avskeda folk genom att ändra de s. k. trygghetslagarna.

Finansutskottets ordförande gjorde i anknytning till förbittringen över försämringen av sjukförsäkringen ett uttalande om politiska strejker som var grundat antingen på stor okunnighet eller på stor illvilja. Han påstod nämligen att politiska strejker i Sverige är riktade mot vårt politiska system, mot demokratin. Låt mig upplysa Eric Enlund om att riksdagen uttryckligen har sagt att politiska strejker i Sverige är lagliga. Därmed kan en politisk strejk aldrig vara oförenhg med vårt pohtiska system. Lagliga handlingar i Sverige är lagliga och förenhga med vårt politiska system - det kan inte ens en folkpartistisk utskottsordförande ändra.

Det mest uppseendeväckande med denna politiska högerfilosofi är egentligen att de borgerliga partierna vill tillämpa den i full skala i Sverige, när den redan har dokumenterat sina misslyckanden i en rad andra länder. Åtstramningspolitik i mer eller mindre avancerad form har under 1970-talet bedrivits på många håll i Västeuropa utan att ge avsett resultat. Och i de länder där den har kombinerats med försök att bryta ner biandekonomin och välfärdsstaten är resultaten avskräckande. I Storbritannien har det lett till en våldsam ekonomisk tillbakagång och massarbetslöshet. I USA är Reagans politik redan efter drygt ett är på väg mot en katastrof.

Det finns inte heller någonting som lyder på att den här sortens politik skulle lyckas i Sverige. Dess enda resultat så långt är att den har åstadkommit den olyckliga kombinationen av minskad produktion, ökad arbetslöshet och fortsatt inflation.

Nedskärningen av de offentliga utgifterna har inte lett till någon förbättring av statsfinanserna. När den s. k. sparpolitiken inleddes 1980 sades målet vara att skära ned budgetunderskottet motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten varje år. Eftersom underskottet då var 10 % skulle det egentligen ha varit nere i 7 % i år efter alla sparpropositioner. Men det väntas bli 13 %. Räknat i pengar skulle underskottet enligt planerna ha varit ca 40 miljarder kronor i år. Det blir minst 80 miljarder kronor.

Ingreppen mot kommunerna hade till syfte att skära ner efterfrågan på arbetskraft och bereda utrymme för industrin. Men de har inte lett till atl industrin har känt sig manad att anställa mera folk. Tvärtom, man har hela tiden avskedat folk. Resullatel har inte bara blivit en kraftig arbetslöshet utan också sämre service för medborgarna; tåg som inte går, vägar som inte underhålls, bibliotek som slängs och längre köer till sjukvård och barnomsorg.

Dessa misslyckanden börjar nu bli så uppenbara att de borgerliga parlierna inte ens försöker bortförklara dem - Eric Enlund gjorde det inte heller. Man kunde kanske vänta sig någon vilja till omprövning. Men då bortser man från

all politikens upphovsmän har mer långtgående syften än de rent ekonomiska. För dem är de politiska syftena det viktiga: att bryta ner biandekonomin och försvaga välfärdssamhället. Och en misslyckad ekonomisk politik kan t. o. m. visa sig vara del mest effektiva medlet i den kampanjen.

Herr talman! För socialdemokratin måste det vara en huvuduppgift alt sälla stopp för de här planerna. Vi anvisar en väg ur den ekonomiska krisen, som bevarar både biandekonomin och välfärdsstaten. Vi tror att båda dessa fenomen har varil inslag i vår ekonomiska utveckling i del förflutna, som gett den stabilitet och styrka och som gjorl del möjligt all få en bred uppslutning kring den förda politiken.

Vår politik har tvä grundläggande utgångspunkter. För det första kan vi inle hoppas på att problemen löser sig av sig själva. Vi kan inte sitta och vänta pä en induslriell expansion som bygger på världsmarknaderna. Åtskilliga är framöver på 1980-talet kommer världsekonomin med största sannolikhet att präglas av ålslramningspoliiik och av höga räntor. Vi tror inle heller att något marknadsekonomiskl mirakel i Sverige kommer att rädda oss, utan grundtanken i vårt program är att vi har bäde skyldighet och möjlighet alt av egna krafter börja la oss ur krisen. Vi har resurser som vi skall använda. Vi ska sätta folk i arbete och börja bygga upp Sveriges ekonomi igen.

För del andra är Sveriges allvarligaste ekonomiska problem den mycket låga investeringsnivån. Den hotar framtidens sysselsättning och inkomster liksom våra möjligheter att någonsin få balans i våra utrikesaffärer. Det gäller alltså all inrikta resurserna på investeringar, som ökar landets produktiva tillgångar och produktionsförmåga.

Vi vill därmed göra slut pä den destruktiva åtstramningspolitiken och övergå lill en mera expansiv polilik, som ökar aktiviteten och sysselsättningen i svensk ekonomi. Men del är inte fråga om en urskillningslös expansion på vilka områden som helst. Efterfrågestimulansen mäste inriktas på områden, där den skapar ökade produktionsresurser och förstärkt konkurrenskraft. Därmed ger den sysselsättning och inkomster inte bara på kort sikt ulan också för framliden.

Det budgetförslag som socialdemokraterna lagt fram är ett klart uttryck för denna inriktning av den ekonomiska politiken. Budgetförslaget innebär ingen påspädning av den privata konsumtionen. Visserligen säger vi nej till de försämringar av villkoren för de sjuka, de arbetslösa, de handikappade och pensionärerna som de borgerliga partierna vill genomföra. Men vi vill dra in motsvarande pengar genom att momsen återförs till den nivå som den hade i fjol höst. För oss handlar detta om både en moraliskt försvarbar fördelningspolitik och ell bevarande av vikliga sociala grundtryggheter.

Vi förordar inle heller nägon våldsam expansion av den offentliga verksamheten. Det är bara på två områden som vi i det här läget förordar en utbyggnad, nämligen inom äldreomsorgen och barnomsorgen. De gränser som de borgerliga partierna vill sätta för den kommunala verksamhetens utveckling - vare sig sista-minuten-kompromissen nu innebär O eller 1 % årlig tillväxt - kommer att omöjliggöra en rimlig utbyggnad av t. ex.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

2 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

långvården och barnomsorgen. De bedömningar vi gjort tillsammans med kommunernas företrädare visar att en lillväxl på 2 % är nödvändig.

Vi avvisar tanken atl riksdagen skall förstatliga kommunalskatterna. Paul Jansson kommer senare atl utveckla vår syn i den frågan. Här vill jag bara säga alt den frysning av kommunernas överlikviditet under år 1983 som vi föreslår också har positiva slaisfinansiella konsekvenser, fast staten inte berövar kommunerna deras pengar. Del kommer alt minska del statliga upplåningsbehovet på kreditmarknaden och därmed lätta bördorna på kreditpolitiken. Den stimulans som vi föreslår ligger därför uteslutande på ett enda område, nämligen invesieringarna. Men här anser vi del nödvändigt atl göra desto mer kraftfulla insatser.

Vi ställer två krav på inriktningen av dessa investeringar. Del ena är atl de på sikt skall förstärka produktionsförrnågan i landei eller minska vårt behov av import. Det andra kravet är att invesieringarna skall slimulera produktion och sysselsättning, inte bara i byggnadsverksamheten utan ocksä i den svenska industrin. Det förutsätter all investeringarna planeras och genomförs så au leveranser av material, utrustning och anläggningar i största möjliga utsträckning kan ske från den svenska industrin.

Från dessa utgångspunkter föreslår vi elt omfattande investeringsprogram på en rad områden: energiförsörjningen och energisparandel, vägar och kommunikationer, bostadsbyggandet samt inom ett antal industribranscher. Vi föreslår också slatliga insalser så att kommunerna kan lidigarelägga nödvändiga investeringar på miljövårdens område.

Statens kostnad för dessa investeringar skulle bli 2 miljarder kronor. Del skulle ge en total investeringsökning på 7 miljarder och skapa uppskattningsvis mellan 30 000 och 40 000 jobb under de kommande ell å två åren.

De borgerliga partierna visar en total likgiltighet inför invesleringsproble-met och den hotande byggkrisen i Sverige. Det är det enda som egentligen förbryllar mig i uppläggningen av deras ekonomiska politik. Även om man inle vill lyssna lill oss, kunde man väl la något intryck av de samstämmiga krav som de fackliga organisationerna och byggbranschen upprepade gånger fört fram till regeringen.

Tidningen Byggindustri, organ för Byggförbundet och Svenska Byggnads-enireprenörföreningen, skrev nyligen om den socialdemokratiska motionen: "Det är pä det hela laget etl grundligt genomarbetat och väl motiverat byggprogram socialdemokraterna presenterar. Det stär i skarp kontrast till den tröghet och tveksamhet den sittande regeringen visar inför branschens många framstötar om åtgärder för atl stoppa den negaliva utvecklingen."

Jag mäste fråga de borgerliga representanterna här i kammaren: Begriper ni inte att ni håller pä all ödelägga svensk byggindustri?

En aktiv polilik för investeringar är alltså första ledet i värt program för att fä fart på Sverige. Det andra ledet är åtgärder för atl bältre ulnyltja den efterfrågan som finns inom landet.

Det är definitivt inte fråga om någon övergång till en regleringsekonomi och prolektionism, utan Sverige skall fortsätta att vara en öppen ekonomi, utsatt för utländsk konkurrens. De svenska alternativen till import skall alllsä

vara konkurrenskraftiga. Vi kan inte vänta oss att vare sig offentliga eller privata köpare väljer svenska varor om de är dyrare och sämre än utländska. Men även med den förutsättningen kan vi göra väsentligt mera än idag för all styra och planera våra inköp mot svensk produktion och svensk industri. I första hand gäller del den offentliga sektorns inköp, den s. k. offentliga upphandlingen från stat, kommuner och landsting.

Vi föreslår här ökad användning av s. k. teknikupphandling, mera långsiktig planering av den offentliga sektorns inköp och en ökad samordning av slörre projekt. Avsikten är inte att ge svensk industri några otillbörliga favörer. Men den skall åtminstone ha en rimlig chans att utnyttja de fördelar som hemmamarknaden normalt ger det egna landets industri.

Eftersom den offentliga sekiorn i Sverige fortfarande gör årliga uppköp för 60 ä 70 miljarder kronor, är detta en enorm hemmamarknad som kan ställas i större utsträckning till den svenska indusirins förfogande.

På samma sätt borde det vara möjligt för det privata näringslivet att i sin upphandhng stimulera inhemsk tillverkning och induslriell utveckling. Också här kan ökat samarbete, bättre planering och större inslag av teknikupphandling ge resultat.

Om vi genom bättre utnyttjande av våra egna resurser kan slippa importera och i stället tillverka i Sverige, är det en mycket billigare väg att minska värt utlandsberoende och våra utlandsskulder än alt försöka slå sig fram på exportmarknaderna, ofta med höga kostnader för försäljning och marknadsföring och med ofta stor osäkerhet om hur det lyckas. Därför borde vi försöka förändra upphandlingstekniken och attityden lill hur vi skall samarbeta mellan samhälle och näringsliv.

Men vägen ur den ekonomiska krisen handlar inte bara om att fä fart på investeringar och produktion, att sätta folk i arbete för aU bygga upp Sveriges ekonomi. Skall vi lyckas, måste ocksä elt annat stort problem lösas, nämligen inflationen.

Inflationen har i Sverige under 1970-talet varit rekordhög, framför allt under den borgerliga perioden när vi har haft över 80 procents prisstegring på drygt fem år. Inflationen har inle bara skapat stora orättvisor. Den har ocksä blivit ett hinder för att Sverige skall återvinna sin ekonomiska hälsa. Inflalionen driver upp räntorna och den ökar det statliga budgetunderskottet. Inflationen har också försvårat en sund inriktning av investeringarna och kapitalets användning. Vi har fält en spekulations- och penningekonomi som minskat utrymmet för de produkliva investeringarna. Därför måste inflationsbekämpningen vara den andra huvuduppgiften för socialdemokratins ekonomiska politik.

Men låt oss dä inse vad inflationsbekämpning innebär. Vi tror inte atl man kan bekämpa inflationen genom arbetslöshet och svag ekonomi, där man pressar ner efterfrågan. 1970-talets erfarenheter visar aU det inte hjälper. Man får både arbetslöshet och inflation.

Alll lyder nu på aU 1983 blir det kritiska året. Då avgörs om Sverige skall kunna ta sig ur inflationskarusellen eller om vi skall fastna i ständigt återkommande nedskrivningar av den svenska kronan. Under 1982 finns del

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

en tendens till en uppbromsning av prisstegringarna. Det är definitivt inle en följd av regeringens ekonomiska politik, utan av del förhållandel alt löntagarorganisationerna i fjol godtog ell Ivåårsavial med myckel låga lönehöjningar. Det skapar alltså en chans för att Sverige skulle kunna bryta sig ur den här långa perioden av våldsam inflation. Det mål vi borde inrikta oss på är att komma ner lill en inflation på 5-6 % 1983 för att sedan kunna gå vidare.

Men det finns samtidigt starka odds emot. När löntagarorganisationerna godtog löneavtalet accepterade man en ofrånkomlig nedgång av sina medlemmars reallöner. Men man väntade sig också någonling i utbyte. Man väntade sig atl de låga lönehöjningarna skulle leda lill alt näringslivet utnyttjade sitt förbättrade kostnads- och vinstläge till ökade investeringar, så att det blev tryggare jobb och fler jobb. Nu har vinsterna stigit, men investeringarna har fallit i fjol och kommer att falla också i år. Och arbetslösheten har fördubblats. Slutsatsen kan bara bli en: om de fackliga organisationerna än en gång skall kunna ta chansen med låga löneavtal, mäste de också garanteras ett rimligt utbyte av detta. Därför måste vinsterna i framtiden framför allt gå till produkliva investeringar som på sikt stärker sysselsättningen och reallönerna. Dessutom måste staten gå in med klara garantier för att den är beredd att genom hårda prisstopp hålla tillbaka företagens prishöjningar. Slutligen måste lönerörelsen utformas sä, att det tillgängliga löneutrymmet fördelas rättvist.

Jag lyssnade till budgetministern i går. Det lät litet patetiskt när han vädjade till löntagarna om att acceptera starkt ökade vinster och sämre reallöner ännu en period, för vad hade budgetministern all erbjuda löntagarna i utbyte mot en sådan politik? Det vore intressant all höra vad han i sitt anförande har att säga lill löntagarna och deras organisationer om vad borgerlig politik innebär när del gäller investeringarna, vinsterna och inflationen.

Enligt vår uppfattning är det i första hand tre uppgifter som måste lösas för att inflationen skall kunna bemästras i en ekonomi som växer och har full sysselsättning. För det första: Att avstå innebär i dag för löntagarna enbart att avstå åt det fåtal som äger näringslivet. Det belyder att inflationsbekämpning i hög grad är en fördelningspolitisk fråga. Därmed uppstår kravet pä något instrument som kan göra det möjligt för löntagarna all avstå utan alt öka förmögenheterna och inkomsterna enbart åt en liten grupp i samhället., Den metod vi förordar är någon form av vinstdelning.

För det andra; Vi måste bekämpa spekulations- och penningekonomin med flera olika metoder - men det räcker inte. Vi behöver också nya former för kapitalbildningen så att kapitalet kan styras till produkliva investeringar.

För det tredje; Löntagarorganisationerna måste kunna ha rimligl förtroende för att både samhällets ekonomiska politik och investeringsbesluten sköts på ett sådant sätt att de fär ett rimligt utbyte av en lönepolitisk återhållsamhet i form av tryggare sysselsättning, fler jobb och framtida möjligheter till reallöneförbättringar.

Det måste tilläggas att det inte bara är den svenska arbetarrörelsen som diskuterar de här problemen. På allt fler håll ute i världen har man efter 1970-talets smärtsamma erfarenheter av ätstramningspolitik, monetarism och s. k. utbudsekonomi börjat diskutera hur man på nylt skall kunna förena ekonomisk tillväxt och full sysselsättning med ekonomisk stabilitet.

Man börjar inse alt inflationen i hög grad är ett fördelningspolitiskt problem, att man inte utan nägon form av vinstdelning kan lösa det. Men man inser ocksä atl skall man skapa rimligare förutsättningar för en sund användning av kapital, så kan etl ökat löntagarinflytande, en demokratisering av investeringsbesluten, faktiskt vara en användbar metod. Det har lett till alt idéer om vinstdelning och medbestämmande, om inflytande över kapiialanvändningen, sprider sig till allt fler länder. Löntagarfonder diskuteras i de nordiska länderna, i Holland, i Italien och i andra länder i Västeuropa. På andra håll resonerar man i andra termer, men syftena är desamma. I USA har fackföreningsrörelsen tagit ett avgörande steg i och med att man nu begär att löntagarna skall fä etl direkt inflytande över användningen av en del av de stora pensionsfonder som fackföreningsrörelsen där äger.

Mot den här bakgrunden, herr talman, är del trist atl de borgerliga partierna och stora näringslivsorganisalioner blankt vägrar alt delta i en konstruktiv debatt om hur Sveriges ekonomiska problem skall lösas. Man har i stället av sina misslyckanden och av en tilltagande högerdominans drivits till en järnhård konfrontation med arbetarrörelsen och löntagarna.

Vi kommer atl möta denna konfrontation med att fortsätta att argumentera i sak för en kursomläggning och förnyelse av den ekonomiska politiken. Vårt mål är atl pä nytt ge denna politik en bred folklig förankring och inrikta den på full sysselsättning och social rättvisa.

När del gäller finansutskottets betänkande 20, avsnittet A, yrkar jag bifall till reservaiionerna 1 och 5 samt till utskottets molivering på s. 28-31. Belräffande avsnittet B yrkar jag bifall till utskottets förslag med det undantag som föranleds av bifall till reservationen 11.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 4 ERIC ENLUND (fp) replik;

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att Kjell-Olof Feldt bekände sig till en öppen ekonomi och lill en fri handel. Det är bara det, Kjell-Olof Feldt, att del finns inslag i era motioner som pekar i motsatt riktning.

Sedan ställde Kjell-Olof Feldt frågan, vilken ekonomisk politik riksdagen i dag har att ta ställning till. Detta finns angivet i finansplanen och i utskottets betänkande vad gäller finansplanen och riktlinjer för den ekonomiska politiken. Inslagen där, om jag nämner dem hastigt och kortfatlat, är devalveringen i höstas, som förstärkte vär konkurrensförmåga, samt marginalskallesänkningar - vilka vi ju är överens om, Kjell-Olof Feldt! - som stärker arbetsvilja och företagsamhet.

När det gäller frågan om sparstimulanser för att få fram riskkapital har ni gåll emot våra förslag. Där har ni er modell med löntagarfonder, men

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Kjell-Olof Feldt har inte heller nu i sitt anförande kunnat klargöra hur de skall kunna slimulera investeringsviljan. Vi har stimulerat framtagningen av råvaror för industrin, särskill skogsindustrin.

Dä det sedan gäller arbetslösheten och arbetsmarknadspolitiken är det så, Kjell-Olof Feldl, alt hittills under det här budgetåret har drygt 3,1 miljarder beviljats till beredskapsarbeten och 2,6 miljarder för arbetsmarknadsutbildning. 640 miljoner har anvisats för tidigareläggning av statliga investeringar, och det kan som mest ge sysselsättning ål 45 000 personer i beredskapsarbeten, och 50 000 personer kan få plats i arbetsmarknadsutbildningen. Därtill ko:mmer de inslag som fanns med i det arbeismarknadspoliliska beslul som riksdagen fattade i våras.

Det är väsentligt. Och det är fel när Kjell-Olof Feldt anlyder att regeringen skulle vara kallsinnig när del gäller all bekämpa arbetslösheten. Det är faktiskt så, att man i jämförbara länder har en dubbell så slor arbetslöshet. Sverige ligger alltså därvidlag bra till. Dock är vi inle nöjda med det läge som råder - självfallet inte. Nu vill ni satsa ytterligare stora summor jusl för att bekämpa arbetslösheten. Jag har förståelse för det, men här måste man göra en avvägning med hänsyn till budgetsaldot. Vad det gäller är ju att fä fram en produktion och en sysselsättning som innebär att man producerar varor som i sig har konkurrensförmåga gentemot utlandet. Del är detta som är det väsentliga för oss, om vi i framtiden skall kunna dels trygga sysselsättningen, dels slå vakt om vår sociala välfärd.

Anf, 5 KJELL-OLOF FELDT (s) replik;

Herr talman! I den del av betänkandet där slumpen har sammanfogat de tre borgerliga partierna i en gemensam skrivning står det på flera ställen mycket klart att samhällel icke kan driva en ekonomisk polilik som ersätter bortfallet av efterfrågan från ullandel. Del innebär alt den allmänna ekonomiska politiken förs så, att den måste leda till ökad arbetslöshet. Såvitt jag förstår förnekar inle Eric Enlund detta. Man åberopar budgetunderskott och andra faktorer, men man driver den ekonomiska politiken så, att det blir arbetslöshet.

Detta insåg arbetsmarknadsstyrelsen redan för elt år sedan. 1 mycket god tid inför den vinter som vi nu befinner oss i gick AMS in med upprepade framställningar och begärde pengar för att kunna motverka den arbetslöshet som enligt AMS var oundviklig. Regeringen väntade månad efter månad. Den beviljade sedan belopp som läg långt under dem som AMS ansåg vara ofrånkomliga. Så har man hållit på hela vintern.

Arbetsmarknadsministerns huvudinsats har varit atl en gång i månaden -när han sett arbetslöshetsstatistiken - komma fram och säga att han är förvånad. Men ingen kan vara förvånad över att del går sä här.

Jag menar att ni har skapat denna arbetslöshet, att det är fråga om en medveten politik. Visserligen anser jag att den nuvarande regeringens kompetens inte är lysande i alla avseenden, men att regeringen skulle vara så inkompetent atl den inte kan läsa innantill i arbetsmarknadsstyrelsens upprepade skrivelser tror jag inte elt ögonblick på. Dem har ni begripit.

När ni nu har skapat denna situation, vad säger ni då till de arbetslösa? Jo, nu skall vi dra ner ersättningen till er. Ni skall få sämre ersättning den första månaden. Fackföreningsrörelsen och löntagarorganisationerna skall dessutom la pä sig en större börda för atl betala arbetslöshetskassornas utgifter.

Del är där mönstret går ihop. Det är där man ser hur konsekvent denna högerpolitik förs. Detta är en slor tragedi. Ni tror naluriigtvis atl bara de arbetslösa har del rikligt eländigt, så kommer de atl söka sig lill de jobb som finns ulan alt bråka om villkor, löner, arbetsmiljö och annat. Men det fanns i februari 153 000 arbetslösa och 17 000 jobb för dem att dela på.

Försvara inte den här politiken, Eric Enlund, för det går inte. Ni har medvetel skapat situationen. Men ni måste ha några andra syften. Det är dessa syften som är farliga och som vi skall bekämpa.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 6 ERIC ENLUND (fp) replik;

Herr lalman! Jag tycker atl Kjell-Olof Feldt skulle vara bekymrad över sill sätt all argumentera, när han slår här i talarstolen och säger atl vår polilik är en medveten politik för alt skapa arbetslöshet i Sverige och all vi vill alt de arbetslösa skall fä del rikligt eländigt. Kjell-Olof Feldt försöker göra det troligt att vi med en socialdemokratisk politik här i landet skulle ha undgått de svårigheter som hela den industrialiserade världen har drabbats av. Tror Kjell-Olof Feldt verkligen det? Studera då de länder där socialdemokralin har haft huvudinflytandet - Danmark och Frankrike efter regimskiftet! Arbetslösheten där stiger fortfarande. Tror Kjell-Olof Feldt verkligen all vi med era recept och den politik.som ni har förordat skulle ha undgått svårigheter som har drabbat samtliga industriländer till följd av de ändrade förutsättningar som gäller för vår ekonomi?

Kjell-Olof Feldts argumentalionsteknik är en ganska allvarlig fråga. Han debatterar på ett sätt som skapar just konfrontation. Han eldar och hetsar folkgrupp mot folkgrupp. Det är min huvudinvändning mot Kjell-Olof Feldts säll atl argumentera.

Vad Sverige behöver göra nu är att försöka jämka samman olika ståndpunkter och skilda gruppers intressen. Det måste vara svårt för Kjell-Olof Feldt all hävda atl mittenpartierna, dvs. regeringen, inte slår för en sådan politik, om han läser det belänkande som vi nu behandlar. Jag tror att Kjell-Olof Feldt är väl medveten om att vi, för att kunna lösa landets ekonomiska problem ulan alllför svåra motsättningar i samhället, i stället måste föra en ekonomisk debatt där vi försöker få människor att förstå även andra gruppers synpunkter. Det är i varje fall en bärande linje för folkpartiets politiska arbetsmetoder.

Anf. 7 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Nu handlar det faktiskt inte om huruvida Sverige kan undgå de påfrestningar som internationella försämringar skapar. I stället handlar det om huruvida Sveriges regering kan läsa innantill i arbetsmarknadsstyrelsens rapporter, där det bl. a: heter atl en snabbl.ökande arbetslöshet hotar.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Det handlar också om alt del i det utskottsbetänkande som Eric Enlund är en av undertecknarna av klart utsägs att man inle på något sätt tänker kompensera den ulländska efterfrågan om den faller, och den utvecklas myckel dåligt f. n. Det får alltså bli arbetslöshet. AMS får inte tillräckligt med pengar samtidigt som man sänker ersättningen för de arbetslösa.

Jag tycker mig känna igen mönstret i denna poUtik med det nyliberala moderala .samlingspartiet som pådrivande kraft, nämligen atl det är viktigt att försvaga det sociala skyddsnätet. I sin förblindning tror man alt del leder till en starkare ekonomi om folk lever under slörre social otrygghet.

Folkpartiet - vad som är kvar av det - höll landsmöte häromdagen. Där förklarades atl det vikliga för Sverige jusl nu är alt återupprätta marknadsekonomin. Del talades mycket litet om sociala reformer utan socialism, något som för bara ell par år sedan var en huvudlinje.

Jag frågar mig: Får man inte i Sveriges riksdag tala om alt de arbetslösa har det eländigt? Är det alt hetsa folkgrupp mot folkgrupp när jag påpekar delta självklara faktum? Vet inte Eric Enlund atl många arbetslösa redan i dag måste uppsöka socialvården för att klara sig? Arbetslöshetsersättningen räcker inte, och nu länker ni försämra den ytterligare. Vilken folkgrupp hetsar jag mot i så fall? Ja, om regeringen upplever sig som en folkgrupp, så kan den kanske ta åt sig. För ni är tillsammans med moderata samlingspartiet skyldiga i detta fall.

När ni ger er på sjukförsäkringen föreställer ni er naturligtvis - jag kan ju inte tro att det är fråga om medveten illvilja - atl detta land kommer att fungera bättre om människor får sämre trygghet vid sjukdom. Jag lyssnade i radion i morse till ett reportage - jag vet inte om Eric Enlund också gjorde del -där en styckmästare på en charkuterifabrik uttalade sig. Han berättade om hur lätt det är atl råka ut för skador i det jobbet och hur omöjligt det är att stanna hemma om sjukförsäkringen försämras.

Den ekonomiska verkligheten, Eric Enlund, kan vi bara förbättra genom att ge folk arbete och genom att öka insatserna med hjälp av de resurser vi ändå förfogar över. Det kan leda oss ur krisen. Er politik kommer atl leda oss åt rakt motsatt håll.

Sedan fick jag, herr talman, inget svar på frågan om vad kompromissen om kommunernas ekonomi innebär. Jag hoppas att Lars Tobisson i sitt anförande kan ge besked om det.

Talmannen anmälde atl Eric Enlund anhållit att till protokollet få antecknat att han inle ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 8 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Det blir allt tydligare att mol varandra pä den ekonomiska politikens område stär i dag tvä alternativa handlingslinjer. Eric Enlund försökte visserligen hävda motsatsen i ett anförande där han samtidigt som han talade om ett brett samförstånd slog friskt åt både höger och vänster. Men vad Kjell-Olof Feldt därefter sade bekräftar att det på den ena sidan finns en socialistisk väg som leder till mer av statsingripanden och politisk

styrning, högre skatter, större offentlig sektor, och fackliga tvängsfonder. Den andra vägen, den borgerliga som vi moderater vill vandra, innebär en försiärkning av marknadsekonomin, och jag hälsar med slor tillfredsställelse folkpartiels klara uppslutning bakom en sädan politik vid landsmölel nyligen. Den här vägen leder till större frihet för individen, lägre skatter och mindre krångel från myndigheternas sida.

Den motsättning som jag här har tecknat mellan å ena sidan socialdemokraternas förkärlek för kollekliva lösningar och å andra sidan vår lilllro till den enskilda människans vilja och förmåga atl la ansvar för sig själv och sina närmaste kommer med säkerhet att satta sin prägel på debatten inför höstens val. Och utgången av det valet blir avgörande för utvecklingen i Sverige under lång tid framöver. Del är min förhoppning atl de båda regeringspartierna i del sammanhanget klart kommer atl bekänna sin uppslutning bakom individen och mot kollektivet.

Vad nu beträffar finansutskottets ställningstagande lill riktlinjerna för den ekonomiska politiken har företrädarna för moderata samlingspartiet, cenlern och folkpartiet enats om en gemensam skrivning, som vi ger regeringen lill känna. En av utgångspunkterna är den kritik som den moderata partimotionen anförde mot finansplanen, nämligen för all vara väl optimistisk. Allmänt sett hade regeringen på snart sagt alla punkter lagl sig i övre delen av det sannolikhetsintervall som måste omgärda en rimlig prognos. När alla dessa avvikelser uppåt adderades, blev slutresultatet mer positivt än vad del faktiska läget motiverar. Utskotlsmajoriteten gör en mera realistisk bedömning av bl. a. den internationella utveckhngen, utsikterna till en ökning av den svenska exporten och förändringarna av sysselsättningen under året.

De borgerliga ledamöterna i finansutskottet är eniga om all del svaga konjunkturlägel inle motiverar någon uppmjukning av åtstramningspolitiken. Här vänder vi oss med skärpa mot det lättsinniga förord för fortsatt offentlig ulgiftsexpansion och höjda skaller som kommer lill uttryck i den socialdemokratiska partimotionen. Utskottsmajoriteten framhåller all lika litet som man kan vänta med atl angripa underskotlen i bytesbalans och statsbudget går det alt avbryta saneringsarbelel från tid lill annan. Denna inställning fär starkt slöd av den senasle långtidsutredningen som Gösta Bohman kommer atl kommentera närmare i sill anförande.

Kjell-Olof Feldl dömde nyss ul den ekonomiska politik som under senare år förts i Storbritannien och USA och som syftar till att minska inflationen och främja den ekonomiska tillväxten genom en utbyggnad av näringslivet. Av nägon anledning nämnde han inte, som Eric Enlund alldeles rikligt påpekade, de mycket större problemen i t. ex. Danmark och Belgien, som länge fört en offentlig expansionspolitik av det slag som socialdemokraterna förespråkar för Sveriges del. I de nämnda länderna ligger emellertid arbetslösheten snarare över än under 10 %. Han nämnde inte heller Frankrike, där socialisterna efter övertagandet av regeringsmaklen förra året lagt om politiken i efterfrågestimulerande riktning, vilkel omedelbart lett lill en höjning av inflationstakten, en ökning av arbetslösheten och problem med

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

z:)

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

valutakursen. I Storbritannien och USA sjunker nu taklen i prisstegringen. Den brittiska produktiviteten ökar, vilket framgick av det budgetförslag som presenterades i går. Därmed är grunden lagd för ell ekonomiskt tillfrisknande. Del finris även för Belgien, sedan den nya borgerliga regeringen lagt om kursen i åtstramande riktning, ett visst hopp. Men det är svårt alt spåra några hälsotecken i socialistiskt styrda länder som t. ex. Danmark.

Finansutskottet föreslär också etl tillkännagivande till regeringen med anledning av vad som anförs i den moderata partimotionen om det angelägna i all åstadkomma en liberalisering på det kreditpolitiska området. Delta upprör nalurliglvis den socialdemokratiska minoriteten, som reservationsvis ondgör sig över vad man med en belysande formulering betecknar som tanken att ''avveckla etl par av de viktigaste regleringsinslrumenlen som riksbanken förfogar över". Del här med alt avveckla regleringsinstrument är tydligen alldeles otänkbart, trots att vi kan se vart dessa regleringar har fört oss. Vi moderater ser fram emot alt kreditpoliliken - efter del atl pågående utredningsarbete avslutats - kan läggas om i enlighel med utskottsmajoritetens "principiella uppfattning atl marknadsprisbildning och marknadsprinciper i möjligaste mån på sikt även bör känneteckna kreditmarknaden".

Med det anförda yrkar jag, herr lalman, bifall lill utskottets hemslällan i punkt A 1.

Genom all den moderata partimotionen tar upp riktlinjerna för skattepolitiken har finansutskottet särskill uppehållit 'sig vid denna fråga. Vi moderater håller fortfarande fast vid den av borgerligt synsätt präglade marginalskaltereform som presenterades i trepartiregeringens ekonomiska handlingsprogram den 3 februari förra ärei. Vi avvisar innehållet i den uppgörelse som centern och folkpartiet sedermera träffat med socialdemokraterna och som enligt herrar Palme, Feldl m. fl. i alll väsentligt är ett uttryck för socialdemokratisk skattepolitik.

Enligt vad vi fick höra i förra veckan slår uppgörelsen fasl trots den svidande remisskritiken från olika sakkunniga instanser. Svårigheten att administrativt hanlera den planerade begränsningen av rätlen till avdrag för underskott i förvärvskälla möter man genom att schablonisera eller avskaffa andra avdrag. Kritiken fär alltså till resultat ännu mer av dåligt utredda improvisationer.

Vad beträffar finansieringen har de tre partierna kunnat nå enighet endasl för första året. Höjningen av arbelsgivaravgiften med 2 procentenheter ger i förening med urholkningen av inflationsskyddei och vad vi nu vet om inflationstakten en avsevärd överfinansiering. Skattetrycket skärps alltså, med de negaliva följder delta får för löntagarnas köpkraftsulveckling och avtalsförhandlingarna nästa år.

Under åberopande av skatteuppgörelsen avvisar de övriga partierna de synpunkter som förs fram i den moderata parlimoiionen. Men de båda andra borgerliga parlierna fär samtidigt en handfast påminnelse om riskerna med att överge den borgerliga samverkan för att klättra över staketet och i stället leka på den socialistiska bakgården. I kraft av sin röslövervikt över mitten i utskottet har socialdemokraterna dikterat en motivering till avslaget pä den

moderata motionen. Den motiveringen talar varml för höjningar av moms och förmögenhetsskatt samt avskaffande av skattefondssparandet. Vill man veta vad ulskotlsmajoritelen - och som jag förmodar flertalet av kammarens ledamöter- anser, fär man gä till skalteavsnittel i den del av utskotlsbetänkandel som handlar om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Herr talman! Vad beträffar riktlinjerna för skattepolitiken yrkar jag bifall till den moderata reservationen nr 2.

Som framgått av det föregående måsle budgetpolitiken präglas av en
strävan att åstadkomma betydande och bestående besparingar. Våren 1980
fastställde regeringen och riksdagen målet att budgetunderskottet årligen
skulle minskas med motsvarande 1 % av bruttonationalprodukten - det
uppgick då till ca 11 %. I den reviderade finansplanen förra våren
kompletterades denna målsättning med alt statsutgifterna skulle nedbringas
med 12 miljarder kronor jämfört med prognosen i långtidsbudgeten för
budgetåret 1982/83. Detta bekräftades och preciserades 1 höstas av riksdagen
i samband med beslutet om del ekonomiska åtgärdspaketet med momssänk
ning m. m., där det sades: "Kvar står all besparingsarbelel kraftfullt och
målmedvetet måste inriktas mol all begränsa statsutgifterna genom faktiska
besparingar i från år till år löpande utgifter. Dessa besparingar skall -
inberäknat dem som nu tidigareläggs - vara 12 miljarder kronor budgetåret
1982/83-- .

Regeringen medger själv i sitt budgetförslag alt den inle lyckats nå upp lill det av riksdagen fastställda sparmålet. Budgetunderskottet förutses stiga till 82 miljarder eller 13 % av bruttonationalprodukten. De föreslagna utgiftsminskningarna uppgår inte ens med en välvillig beräkning till mer än ca 9 miljarder budgetåret 1982/83.

Vi moderater ansluter oss till de riktlinjer för besparingsarbelel som anges i budgetförslaget. Men vi beklagar alt regeringen i praktiken inte nätt ända fram. I den moderata partimotionen anges besparingsförslag som med ca 6 miljarder kronor överträffar vad regeringen föreslär. Vi godtar - utom vad avser försvaret- alla regeringens besparingar och sträcker oss alltså avsevärt därutöver.

Eric Enlund klagade över att den moderata partimotionen inte i detalj redovisar hur vi tänker oss atl spara inom sjukförsäkringen. Men när motionen väcktes hade inte heller regeringen preciserat sig pä denna punkt. Dess förslag lämnas först i dag till riksdagen. Därefter har vi moderater den sedvanliga motionstiden pä oss atl formulera vårt motbud.

Vår samlade ambition är att sänka budgetunderskottet från nuvarande 78 till 76 miljarder, vilket skulle innebära en neddragning med 1 procentenhet till 12 % av bruttonationalprodukten. Och del kan väl inte vara konfronla-tionspolitik, Eric Enlund, alt söka förverkliga de mål som borgerliga regeringar slälll upp för besparingsarbetet?

Beträffande budgetpolitiken har del tyvärr inte visat sig möjligt all uppnä borgerlig enighet i finansutskottet. Regeringens förslag skiljer sig visserligen fördelaktigt frän den socialdemokratiska uppläggningen, som innebär all man kraftigt höjer såväl den offentliga utgiftsandelen som skattetrycket och

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

ända - pä denna högre nivå - kommer fram till ett ökat budgelunderskoll. Men vi moderater har inte ansett oss kunna frånlräda riksdagens beslul alt besparingarna skall uppgå lill minst 12 miljarder kronor i utgiftsminskningar budgetåret 1982/83.

Vi kan, Eric Enlund, inle ens i andra hand i den kommande voteringen stödja regeringspartiernas reservation. Det sade jag i riksdagens allmänpolitiska deball, och det har jag framhållit under överläggningarna i finansutskottet. Det är också en uppfattning som den moderate partiordföranden, gruppordföranden här i riksdagen och jag själv från första början varit överens om. Del innebär ingalunda nägon avvikelse från parlamentarisk praxis. Skulle vi förfara så som Eric Enlund av naturliga skäl önskar, skulle del betyda att vi pä förhand avsäger oss rätlen atl vid den kommande anslagsprövningen i riksdagen fullfölja våra, som vi menar, högst motiverade sparförslag.

Alt regeringens 9 miljarder inle utgör något slags maximinivå framgår ju dessutom däiav alt kammaren med all sannolikhet kommer all äterremiltera förslaget beträffande kommunernas ekonomi i bl. a. det syftet att det sparade beloppet skall höjas med ca en halv miljard kronor. När det i mitlenreservalionen nr 6 sägs alt besparingarna inte kan göras slörre än vad regeringen föreslår, är delta alltså redan en övergiven ståndpunkt. Jag yrkar, herr talman, bifall till den moderata reservationen nr 7.

I mitt anförande i den allmänpolitiska debatten förutsåg jag, att utöver skattepolitiken och utgiftspolitiken skulle kommunernas ekonomi bli en stötesten i finansutskottets arbete. Detta är det första stora besparingsförslag frän regeringen som riksdagen prövar. Pä den borgerliga sidan har vi varit ense om att företa en indragning av nästa års överlikviditet i kommuner och landsting. Vi moderater ville dock gå något längre belräffande beloppets storlek. Och framför allt hade vi en annan uppfaltning än regeringen beträffande metoden för indragningen. Åsiktsskillnaden på denna punkt berörde viktiga principer som den kommunala självstyrelsen och den kommunala beskattningsrätten. .

Enligl vår mening är del möjligt och lämpligt atl fortsätta på den inslagna vägen atl reducera kommunernas skatteunderlag från juridiska personer. Förelagen är ojämnt fördelade mellan olika kommuner, och det är krångligt atl fördela den kommunala bolagsskatten på de kommuner där ett slörre företag har sina skilda arbetsställen. På sikt bör målet vara alt helt undanta juridiska personer från kommunal beskattning. Då blir det möjligt alt införa en enhetlig bolagsskatt, som med fördel kan nedtrappas, vilket skulle minska bl. a. problemet med dubbelbeskattningen av aktier.

Men om man förstatligar bolagsskatten, är det angeläget atl kommunerna fär behälla siU skatteunderlag från fysiska personer. Om staten reducerar delta och behåller skatteintäkterna för egen del, drivs skattetrycket upp samtidigt som siaten smygvägen höjer sitt skatteuttag. Då är ett skalleslopp eller skaltetak klart alt föredra, eftersom pengarna därmed stannar i medborgarnas fickor. Måste staten ändå inskrida för att begränsa kommun-

ernås likviditet, är reduktion av statsbidrag en bältre metod än minskning av skatteunderlaget frän fysiska personer.

Utskottets ordförande har tidigare i debatten yrkat på återremiss av den del av betänkandet som rör kommunernas ekonomi, och jag ansluter mig till det yrkandel. Det är bra att regeringspartierna så småningom insett behovet ay överläggningar med oss moderater och nödvändigheten av eftergifter för atl nä en majoritet här i kammaren. Del är ocksä bra, alt besparingsnivän i den kompromiss som träffats mellan partiledarna ligger nära förslaget i den moderata parlimoiionen, liksom att huvuddelen av sparbeloppet går lillbaka på vårt förslag till neddragning för juridiska personer. Av de ursprungliga regeringsförslagen beträffande fysiska personer återstår endast en minskning med 1 % för såväl primärkommuner som landsting. Vi moderater ser inte detta som något principgenombroll, eftersom det i överenskommelsen uttryckligen har sagts all åtgärden är provisorisk och skall yllerligare övervägas i en blivande expertgrupp med moderat inslag. Jag nöjer mig med dessa allmänna kommentarer angående den kommunala ekonomin och hänvisar i övrigt till vad Lennart Blom kommer att anföra senare i debatten.

Herr talman! Del har sagts att den oenighet som har förelegat i finansutskottet, och som kommer till uttryck i det belänkande vi i dag har alt behandla, sätter den borgerliga ireparlisamverkan i fara. Enligl min mening förhåller det sig precis tvärtom. Det som har hänt visar nödvändigheten av atl de tre partierna betraktar varandra som likaberättigade parter. När vi nu har en minoritetsregering bestående av endast två borgerliga parlier, måste dessa senast under utskottsbehandlingen ta upp seriösa överläggningar i syfte att skapa en majoritet i kammaren för ståndpunkter som regeringen kan ställa sig bakom. Det är min förhoppning alt det som har hänl beträffande kommunernas ekonomi skall bli, inle mönsterbildande - eftersom en återremiss alltid innebär en extra omgång - men väl vägledande för behandlingen av regeringens förslag i andra ulskolt under våren.

Ett nära samarbete mellan de borgerliga partierna här i riksdagen blir dä ocksä vägledande inför valet i höst. Återigen har det visat sig hur svårt del är at bedriva minoritetsparlamentarism. Med all önskvärd tydlighet stär det klart, herr lalman, att om det även efter valel finns en borgerlig majoritet i kammaren, bör del också bildas en borgerlig majoritetsregering.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Då en åhörare på läktaren försökte framföra ell politiskt budskap til! kammarens ledamöter yttrade

Anf. 9 TALMANNEN:

Vi tillåter inte störande intermezzon från läktaren.

Anf. 10 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr lalman! Jag skall kommentera Lars Tobissons anförande bara pä en enda punkt, den som gäller marginalskatlereformen. Där stod det fakliskl redan förra året vid den här tiden klart att moderalerna när del gäller

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

tolalfinansicringen hade tvä åsikter. I regeringen var man för den - utanför regeringen, dvs. genom Lars Tobissons försorg, värman mot den. Nu har det hänl en del i skattefrågan sedan dess, men denna tvetydighet kvarstår.

Jag vill peka på, Lars Tobisson, alt i er reservalion på s. 139 i ulskottsbetänkandet ansluter ni er lill tanken om tolalfinansiering. Men i moiionen, som utskottet citerar pä s. 29 i betänkandet, påstås denna totalfinansiering till stor del bestå av ytterligare besparingar och av ökade skatteintäkter till följd av reformen. Men dessa ökade skatteintäkter behöver vi för att minska budgetunderskottet. I likhet med de besparingar som skall utföras kan inte dessa ökade skatteintäkter användas två gånger för samma sak. Moderaterna försöker använda dessa pengar först för att minska underskottet och sedan för alt finansiera sitt skattesänkningsförslag. Detta senare innebär ju alt man ökar budgetunderskottet. Det går inte ihop, Lars Tobisson.

Anf. 11 KJELL-OLOF FELDT (s) replik;

Herr talman! Lars Tobisson förklarar sig nöjd med kompromissen om konfiskationen av kommunernas skattepengar. Vad betyder den här kompromissen egentligen? Det sägs att den är ett provisorium för 1983. Vad belyder del? Betyder det alt kommunerna skall få lillbaka de här pengarna 1984? Eller belyder det alt fr. o. m. 1984 skall det införas ett nytt system? Vilka konsekvenser fär det för kommunernas möjligheter att föra en rimlig planering? Det vore bra om Lars Tobisson kastade något ljus över vad allt det här innebär.

Vad innebär kompromissen belräffande moderaternas krav på ett kommunall skatleiak? Släpper ni det kravet nu, eller är det folkpartiet och centern som har accepterat moderalernas linje? Innebär kompromissen det ena eller det andra?

När det gäller den kommunala verksamhetens utveckling skall riksdagen ta ställning till om verksamheten skall växa med O %, 1 % eher 2 % per år. Det är de tre olika buden som ligger. Vad innebär kompromissen? Har ni anslutit er till mittens linje för 1 % eller har mitlenparlierna anslutit sig till er linje för O %, eller har ni gjort upp om 1/2 %? Jag tror all även om den här frågan skall återremitteras till finansutskottet, så vore det av visst värde för allmänheten och riksdagen alt få reda på vad ni egentligen har kommit överens om.

Lars Tobisson utbredde sig vällustigt om minoritetsregeringens problem. Det är klart all del är roligl att.ha fått ge sina tidigare regeringsbröder en så präktig snyling som man gjorl med den här kommunala historien.

Lars Tobisson sade att det stär alldeles klart att om det blir borgerlig majoritet efter valet, skall en irepartiregering bildas. Men, Lars Tobisson, det är ju nu del finns borgerlig majoritet i riksdagen. Varför bildar ni inte en irepartiregering i dag, om det är sä självklart att det skall kunna ske efter valel? Vad är det som hindrar er alt bilda regering i dag, Lars Tobisson? Ni har majoriteten. Ni har era bröder. Eftergivna och lättillgängliga är de i alla avseenden, såvitt jag förstår. Det är bara att slä till. Här är det fråga om ett

annat lilel mysterium som har vuxit fram ur de senaste dagarnas händelser, herr lalman.

Till sist: Kanske herr Tobisson ocksä, om han hinner, kan tala om varför alll delta idoga sparande, där moderaterna vill gå längre än alla andra, leder till att budgetunderskottet envist fortsätter att växa och växa, varför alla sparplaner och sparmål som ni har ställt upp har visat sig misslyckas och förbylas i sin motsats. Enligl de ursprungliga planerna skulle underskottet i år vara 40 miljarder. Def är minst 80 miljarder enligt nu föreliggande beräkningar. Tyder inte del pä att del är något grundläggande fel i hela er politiska ansats?

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 12 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Eric Enlund påstod all det förra året hade förelegal oenighet hos moderaterna om vad som avses med tolalfinansiering. Vi har gått igenom detta tidigare, Eric Enlund och jag. Jag får påminna om alt i del ekonomiska handlingsprogrammet stär ingenting om finansieringsformerna - förutom att det, vill jag minnas, slår någonting om att i det sammanhanget kunde övervägas någon form av tvångssparande, vilket ju sedan aldrig blev aktuellt.

Vi har alltsedan dess - som också framgår av den moderala parlimoiionen lill årets riksdag - förordal att en marginalskattereform skall tolalfinansieras. Men def betyder inte att den nödvändigtvis måste finansieras genom höjningar av skatter som drabbar produktionen och investeringarna i framtiden. Vi har alltså piekat på andra vägar. Besparingar är en sådan väg. Vi har vidare talat för att man skall la till vara den självfinansierande effekt som en marginalskallesänkning rimligen ger. Den effekten är ju själva orsaken till att man sänker marginalskatterna. Och vi har sagl atl om del till slut ändå skulle visa sig nödvändigt att höja några skaller, så skall del vara skatter som träffar konsumtionen, förbrukningen av varor, och inte produktionen.

Kjell-Olof Feldt ställde en lång rad frågor. Jag är inle säker på atl jag hinner besvara dem alla, men jag får kanske återkomma i nästa replik.

Det gällde först kompromissen om den kommunala ekonomin. Vad den innebär är all del sker en indragning för 1983 på de grunder som angivils. Tyngdpunkten är alltså neddragning av skatteunderlaget för juridiska personer, men därutöver blir det även en del neddragningar för fysiska personer. Det provisoriska elementet är atl detta gäller endast 1983. Vi tillsätter samtidigt en expertgrupp för atl överväga hur man skall förfara för framliden. I dessa överväganden kommer nalurliglvis frågan om kommunall skatleslopp och skaltetak all finnas med.

När del gäller procentmälet för den kommunala volymutvecklingen - där socialdemokraterna föreslår 2 %, regeringen föreslär 1 % och vi för 1983 och framåt förordar O % - återkommer vi i finansutskottet lill dessa skillnader. Men jag finner def rimligt alt man eftersträvar en annan ordning än den som nu var aktuell, sä atl man delar upp ärendena som rör kommunal ekonomi i skilda delar. Därmed kan vi ocksä skapa en situation där riksdagen inte

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

nödvändigtvis behöver stanna för ell beslul om att bifalla en volymexpansion på 2 % enligt socialdemokraternas modell. Det har vi helt enkelt inte räd med.

Anf. 13 ERIC ENLUND (fp) replik;

Herr talman!. Vad som frän trepartiregeringens sida sades beträffande finansieringen av marginalskattereformen finns dokumenterat, Lars Tobisson, i aktstycken av den 3 februari och den 26 mars - jag hoppas jag minns datumen rätt - förra året. De formuleringarna hoppade först Lars Tobisson och därefter återstoden av moderata samlingspartiet ifrån.

Anf. 14 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herrlalman! Landels kommunalmän och medborgarna i kommunerna har under de senaste åren fått vänja sig vid åtskilligt. Men jag undrar om inte det här lar priset.

Det här provisoriet innebär utomordentligt omfattande ingrepp i vissa kommuners ekonomi. Åtskilliga kommuner har redan deklarerat alt de för all klara sig helt enkelt blir tvungna att höja kommunalskatterna - och höja dem kraftigt. Men samtidigt får de reda på all provisoriet bara gäller 1983. 1984 kan helt andra villkor gälla för dem. Då kan helt andra delar av de ekonomiska förutsättningarna förändras. Det innebär att helt andra kommuner då kan komma att drabbas. En del kommuner kan dä fä tillbaka pengar och andra bli av med ännu mera.

Sä kan man väl inle göra! Ni har visserligen i regeringsställning vant er vid atl driva en kvartals- eller månadspolitik, men kommunerna måste faktiskt kunna planera åtminstone ett år i taget. Som ni bär er åt kommer de i åtskilliga fall såvitt jag förstår inte alt klara det.

Åtskilligt av del som ni säger är besparingar för siaten kommer staten atl få betala i form av ökade arbetslöshetskostnader - den frågan hann Lars Tobisson inte ta upp i sill inlägg. Det är lika bra atl vi en gång för alla konstaterar, att om man bara för över pengar från kommunerna till siaten ulan alt klara ut hur kommunerna då skall klara sina åtaganden, blir resultatet antingen skattehöjningar eller arbetslöshet - några andra effekter får inle den politiken. Situationen blir därmed inte särskilt mycket bältre när del gäller statens ekonomi.

Därför går vi emol hela den här idén. Och vi kommer att göra del även i den nya omgång som följer. Men vad den innebär är tydligen fortfarande oklart.

Lars Tobisson säger nu all moderalerna inte tänker kompromissa med någon om sitt krav på nolltillväxt för kommunerna. Han hoppas att man i utskottet skall hitta någon ny klurig skrivning för att undvika att socialdemokraterna på nytl får majoritet när det gäller den kommunala ekonomin! Väl bekomme, finansutskottets ordförande och Lars Tobisson, med tanke på de nya turerna i den här frågan.

Sedan, herr talman, vill jag bara säga atl vi tydligen nu får det förlösande beskedel om varför vi inte i morgon har en borgerlig irepartiregering.

Anf. 15 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Eric Enlund åberopade ett dokument av den 26 mars förra våren. Det var ett förhandlingsunderlag inför överläggningarna med socialdemokraterna. Av del framgår atl den första etappen - den vi nu står inför - skulle finansieras väsentligen inom inkomstbeskattningens ram. Därutöver angavs vissa kompletterande finansieringsmetoder, bland dem arbetsgivaravgift. Det sades också atf man kunde tänka sig beskattning av konsumtion. Jag vill minnas atl alkohol-, tobaks- och oljeskatierna var skatleformer som nämndes i det sammanhanget.

Hur finansieringen de senare åren skall gå till är inte ens de partier som stär bakom den nuvarande uppgörelsen överens om.

Kjell-Olof Feldl säger att kommunerna bör kunna planera för mer än ett år i sänder. Jag håller helt med om det. Ryckighelen under senare är har inle varil bra - kommunerna har relativt sent fått besked om att nu gäller det att anpassa sig till villkor som har angivits av övergripande samhällsekonomiska skäl. Därför knyter jag stora förhoppningar till expertgruppens möjligheter att lägga fram förslag till en mer långsiktig politik på delta område. Del blir ofrånkomligt att regering och riksdag utrustas med instrument sä att den kommunala utgiftsutvecklingen kan hållas i schack.

Kjell-Olof Feldt har ocksä frågat mig; Hur kommer det sig att budgetunderskottet växer? Svaret är enkelt: Vi sparar inte tillräckligt. Vi moderater har dragit konsekvenserna av detta i vår partimotion och vår reservation i finansutskottet. Vi säger att vi måste spara mera, så mycket att vi lever upp till kravet på utgiftsminskningar med 12 miljarder kronor nästa budgetår. Dessutom måsle vi se till atl budgetunderskottet i kronor räknat sjunker i förhållande till det för innevarande budgetår beräknade underskottet på 78 miljarder kronor. Det är den moderata politiken som leder till all budgetunderskottet kan begränsas.

Kjell-Olof Feldt spelar okunnig och undrar varför det inte finns en borgerlig majoritetsregering i dag. Det har Kjell-Olof Feldt åstadkommit genom sin uppgörelse om skatterna en viss natt för snart etl år sedan. Jag räknar med att valutgången blir sådan alt vi efter den 19 september åter kan resonera om att bedriva samlad borgerlig regeringspolitik.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 16 NILS BERNDTSON (vpk);

Herr talman! Det är framför allt tre uppgifter som blir alltmer angelägna i den ekonomiska politiken, nämligen att nedbringa arbetslösheten, att försvara folkflertalets levnadsstandard och att värna om de sociala rättigheterna. På alla dessa områden måste kampen föras mot regeringens polilik.

Del verkar som om regeringen tror att man löser landets ekonomiska problem om man tillräckligt hänsynslöst angriper de arbelandes sociala förmåner och de kollektiva omsorgerna.

Genom en rad åtgärder har man försämrat pensionärernas villkor. Pä det sociala området har olika attacker salts in. Bostadsstödet har försämrats i ett läge då stigande hyror är ett stort problem för allt fler. Matsubventionerna

3 Riksdagens prolokoli 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

har undan för undan försämrats, med stigande livsmedelspriser som följd: Sysselsättningen försämras genom olika regeringsåtgärder. Kommunerna, som skall svara för huvuddelen av de kollektiva omsorgerna, är ständigt utsatta för attacker. Denna politik förvärrar läget, fördjupar krisen och vållar skada för lång tid framöver. Det är en krass kapitalistisk politik som hårt går ut över pensionärer, handikappade, arbetslösa, sjuka, lågavlönade och barnfamiljer.

Dagens finansdebatt har föregåtts av en märklig uppvisning. Regeringspolitiken präglas alltmer av högerns värderingar och krav. Likväl har moderaterna frestat på regeringspartiernas nerver genom att hota regeringen med nederlag. Det verkar som om moderaterna vill säga; Visst sitter ni på taburetterna, men glöm inte atl det är vi som bestämmer! Detta spel syftar också till atl driva kursen ännu några streck åt höger.

Om inle väljarna i höstens val ser till atl förpassa de borgerliga parlierna i minoritet, så blir det inle bara fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Det blir en borgerlig regering med ännu mer öppen och krass högerpolitik - del vittnade Lars Tobissons anförande om.

Vad som står i dagens utskottsbetänkande skall tydligen inte gälla i alla delar. Vi motsätter oss förslaget om återremiss till utskottet. Syftet med en återremiss är att moderaterna skall få igenom ytterligare försämringar för kommuner och landsting. Jag yrkar därför, herr talman, avslag på Eric Enlunds förslag om återremiss beträffande punkt B 2.

Det kommunala självstyret och den kommunala beskattningsrätten tillhör honnörsorden, när svenskt samhällsliv beskrivs. Men det blir alll mindre kvar av dessa begrepp. Genom olika åtgärder har statsmakterna sökt beskära självstyret och beskattningsrätten. I olika omgångar har statsbidragen till kommunernas verksamhet försämrats och skurits ned. Nu går man ännu längre. Nu berövar man kommunerna skatteunderlag. Pengar som skulle tillfalla kommunerna enligt nu gällande regler dras in lill staten. Detta är stöld, eller möjligen kan brottsrubriceringen vara grovt rån.

Regeringspartierna utgår från all den kommunala volymökningen måste stanna vid 1 % medan socialdemokraterna förordar 2 %. Bada förslagen innebär att kommunerna inte kan klara sina åtaganden. Enbart befolkningsutvecklingen och vissa beslutade eller planerade åtaganden motsvarar en ökning av den kommunala konsumtionen med närmare 3 % i är.

För några är sedan hävdades atl åtstramningen mol kommunerna inle skulle gälla prioriterade områden som barnomsorg och äldreomsorg. Nu drabbas också dessa områden. Riksdagens målsättning frän 1976 om 100 000 daghemsplalser och 50 000 frilidshemsplaiser har inle uppfyllts. Det blev bara 70 000 resp. 30 000 platser. I är byggs endast 7 500 daghemsplalser mot planerade 16 500. Omkring 100 000 barn står i kö för en daghemsplats.

Kommuner och landsting har svarat för en betydande del av de nya arbetstillfällena. Nu har den möjligheten stoppats, och på många områden kan del bli fråga om direkta personalminskningar. Följderna visar sig redan nu i Kommunalarbetareförbundets höga arbetslöshetssiffror. Kvinno- och ungdomsarbetslösheten kommer att förvärras. Arbetslösheten kommer

också alt öka i byggnadsverksamhet och industri genom minskade kommunala beställningar.

Kommunerna tvingas atl försämra servicen pä område efter område. Della sker samtidigl som regeringens försämringar på andra områden ökar trycket på den kommunala servicen. Denna politik blir elt hårt slag mot de svagaste grupperna i samhället.

Finansutskottet redovisar i en bilaga effekterna av tre olika alternativ för kommunerna av generella åtgärder: regeringens, moderaternas och socialdemokraternas förslag. Detta är en nyttig läsning ute i kommunerna, när man brottas med ekonomiska problem. Men hur skall socialdemokraterna kunna övertyga folket i kommunerna om att def enbart är regeringspolitiken som drabbar dem, när del socialdemokratiska förslaget för vissa kommuner blir ännu mera kännbart? Vad skall ni säga till kommunalmännen i kommuner som av ert förslag drabbas fyra gånger hårdare än av regeringens?

En skillnad mellan de borgerligas förslag och socialdemokraternas är atl de borgerliga vill dra in pengar från kommunerna direkl lill statskassan, medan socialdemokraterna vill fondera pengarna. Båda förslagen "inskränker kommunernas och landstingens beskattningsrätt" och "är ett principiellt mycket allvarligt steg, som öppnar slussarna för längre gående ingrepp i framtiden", för all använda den helt riktiga socialdemokratiska beskrivningen av regeringsförslagel. Båda förslagen leder till försämrad service och ökat utdebiteringsbehov i en rad kommuner och landsting.

Kommunerna behöver sina pengar för all bygga ut barnomsorgen, förbättra sjuk- och åldringsvården och bekämpa den rekordhöga arbetslösheten. Därför går vpk emot förslagen att la ifrån kommuner och landsting skatteintäkter.

De borgerliga regeringarna har drivit en skattepolitik som ökat orättvisorna. Huvudlinjen har varit att lätta skattebördan för högre inkomsttagare och låta de breda skikten betala della. De har gjorl marginalskaiiefrågan till huvudtema. Länge reste socialdemokraterna motstånd mol denna politik, men de verkar nu ha fallit till föga.

Resultatet av den underbara natten mellan socialdemokraten Kjell-Olof Feldt och budgetministern Rolf Wirtén kommer atl leda lill större skattelättnader ju högre inkomsterna är.

Kan någon påslå atf det är rättvisa i en skattereform som ger 200 kr. i skattelättnad för den som har 50 000 kr. i inkomst men ger 28 500 för den som har 300 000 kr. i inkomst?

Kritiken bland arbetare och tjänstemän mot uppgörelsen är också stark. Det finns rikligl med dokumeni från socialdemokratiskt håll, där man i ett tidigare skede kritiserade regeringens ursprungliga förslag. Sedan skriver man ihop sig med centern och folkpartiet om en skattepolitik som man riktal stark och berättigad krilik mol.

Jag är medveten om ätt Kjell-Olof Feldl och andra ansvariga socialdemokrater söker rättfärdiga detta med alt i uppgörelsen finns också med en begränsning av avdragsrällen. Men för alt angripa det problemet bör man

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

inte medverka till andra orättvisor. Det måste vara riktigare att arbetarrörelsen går till strid i skattefrågan för att i valel erövra en majoritet som slår för arbetarrörelsens klassiska värderingar av skattepolitikens inriktning.

Avdragssystemet kommer även efter de föreslagna förändringarna atl verka orättvist. De verkligt avgörande förändringarna i avdragssystemet återstår atl göra.

Även om skattefrågan kommer upp lill avgörande i ett senare sammanhang bör det redan nu sägas atl genom att avvisa skattelindringarna för höginkomsttagarna skulle staten få betydande inkomstförstärkningar. Det är bättre än alt attackera sociala rättigheter och beröva kommunerna behövliga resurser.

Socialdemokraterna bör snarast möjligt slänga överenskommelsen med regeringspartierna i papperskorgen och gä lill offensiv för en demokratisk skattepolitik.

Från vpk menar vi att det finns en rad angelägna åtgärder på det skattepolitiska området, som skulle gynna de grupper som bäst behöver skattelättnader:

Slopa momsen på maten, denna orättvisa skatt som också läggs som extra börda pä stigande livsmedelspriser!

Sätt in skattelättnader för dem som tjänar under 100 000 kr. i stället för skattelättnader för höginkomsttagare!

Inför moms på handel med värdepapper och aktier!

Skärp skatten på stora förmögenheter, arv och gåvor och på stora kapitalvinster!

Angrip skattefusk och skatteflykt och orättvisorna i avdragssyslemel!

Angrip den ekonomiska brottsligheten!

Produktionsbeskattning och statskommunal enhelsskalt!

Det finns resurser att klara statens och kommunernas finanser. Regeringen väljer i stället alt attackera sociala reformer och de kollektiva omsorgerna.

Regeringspolitiken vilar på förutsättningen att ökad makt för storfinansen över ekonomin och ökade sociala klyftor är nödvändiga. Därför bedriver regeringen en för samhället och folkflertalet destruktiv ekonomisk polilik. Men denna omskrulna åtstramningspolitik, som skall ge bilden av handlingskraft, vilar pä en mycket bräcklig grund och dess faktiska syfte och resultat att stödja ökade klassklyftor och ökad makt för storkapitalet är uppenbar.

Det svenska offentliga budgetunderskottet, som huvudsakligen motsvaras av räntorna pä statsskulden, är i del rådande läget inte aktiverande för sysselsättning och tillväxt. För att skapa arbetsplatser, såväl omedelbart som genom satsningar på framtiden, och för att värna utsatta grupper i samhällel och sociala rättigheter, för att ge samhällsekonomin en aktiverande injektion framför vpk förslag som innebär en något ökad underbalansering av budgeten. En sådan arbetsskapande polilik är en nödvändighet för att börja en marsch ut ur krisen.

För en bättre balans i samhällsekonomin, för ökade produkliva investeringar och :För bevarade, återställda eller i vissa fall förbättrade sociala

rättigheter och villkor är del nödvändigt att föra en mera expansiv ekonomisk polilik.

En viktig uppgift måsle vara alt aktivt bekämpa arbetslösheten. Vpk har rest en rad krav pä åtgärder i della syfte.

Elt program för 100 000 nya samhällsnytliga arbeten bör utarbetas och genomföras under en treårsperiod. Dessa arbeten kan bl. a. skapas inom den offentliga sekiorn, genom utbyggd samhällsservice, bostadsbyggande, utbyggnad av barnomsorgen och saisningar på kollektivtrafik och energiutveckling.

Ett statligt induslriprogram med målsättningen 100 000 nya industrijobb under en tioårsperiod bör påbörjas. Det saknas inle områden där behov av saisningar föreligger.

För atl bekämpa den omfattande arbetslösheten bland ungdomen föreslår vi en allmän ungdomsgaranti, som innebär åläggande för arbetsgivarna pä de större arbetsplatserna atl inrätta ett särskill ungdomsarbete på varje 50-tal anställda. Denna verksamhet bör finansieras genom en särskild arbetsgivaravgift och kontrolleras av de lokala fackliga organisationerna.

Vi ställer in frågan om fonder i ett offensivt sysselsäliningsprogram och anser atl samhällsfonder, finansierade genom produklionsbeskattning och skatt på bolagens vinster, skulle bli ett verksamt instrument.

Förberedelser för överförande av de slora privata affärsbankerna, försäkringskoncernerna, investmentbolagen, finansstiflelserna och de största privata induslri- och handelsbolagen i samhällelig ägo blir alltmer aktuella och motiverade. För att vi skall kunna lösa frågorna om sysselsättning och utveckling måsle ingripanden ske i ägande- och maktstrukturen.

Vi har också begärt en tidsplan för generell nedtrappning av arbetstiden till sex timmar med bibehållen löneslandard, så alt sextimmarsdagen genomförs under 1980-talet. Det avgörande motivet för en arbetstidsförkortning är socialt, men den skulle också ha en viss sysselsättningshöjande effekt.

Det är etl verkligt slöseri att låta människor som kan och vill arbeta gå sysslolösa. Beräkningar som gjorts om att arbetslösheten kostar statskassan omkring en miljard i månaden i form av arbetslöshetsersättning, skattebortfall, uteblivna arbetsgivaravgifter samt beredskapsjobb bör ställas mot regeringens håglösa och passiva politik när det gäller alt bekämpa arbetslösheten.

öm 150 000 människor hade arbete i stället för att gå arbetslösa skulle också betydande värden skapas. Det är ju inte alls så, att folk går arbetslösa därför att allt som behöver göras är gjort. Tvärtom finns många eftersatta behov i samhället. Detta behöver nog också socialdemokraterna länka på. I polemiken mot vpk-molionen uttrycker nämligen de socialdemokratiska reservanierna någon sorts förvåning över att vi vill ha en planering för atl öka industrisysselsättningen med 100 000 personer. "Redan en oförändrad industrisysselsäilning kräver emellertid lill följd av den Irendmässiga produktionsökningen en klar ökning av såväl inhemsk som utländsk efterfrågan", skriver reservanterna. Vi har naturligtvis inte förnekat exportens roll, men vi avvisar regeringens uppfattning att endast genom ökad

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

export kan sysselsättningen öka. De industrisatsningar vi förespråkar kommer alt öka exporten, men de kommer i högre grad än nuvarande produktion atl inrikta sig på landels egna behov och kommer därför alt minska exportens andel av produktionen.

De borgerliga i finansutskottet klagar över att vpk visar föga förståelse för grundläggande balansproblem. Man hävdar- givetvis ulan atl kunna styrka påståendet - alt de "genomgripande socialiseringsåtgärder som förordas i motionen skulle ofelbart leda lill en kraftig försvagning av den svenska ekonomin med ökad arbetslöshet och minskad välfärd som följd".

Della, herr talman, är struntprat som saknar all täckning. Tvärtom skulle de olika förslagen i vpk-molionen förstärka landets ekonomi, motverka arbetslösheten och öka välfärden.

De socialdemokratiska reservanterna säger sig också avvisa "de av

motionärerna föreslagna socialiseringsätgärderna. Dylika skulle inle

bidra till att lösa Sveriges ekonomiska problem." Detta skriver företrädare för ett parti som vid högtidliga tillfällen brukar framställa sig som socialistiskt! Socialdemokraterna erkänner atl vpk:s kritik mot regeringens svängremspolitik är riklig, men de påstår att kritiken inle är underbyggd med någol hållbart ekonomiskl-politiskl alternativ. Della påslående kan bero pä att socialdemokraterna i finansutskottet inte studerat de alternativ vi tecknat eller också vara uttryck för den rädsla för "socialiseringsätgärder" som socialdemokraterna tydligen delar med de borgerliga.

Det är betecknande alt dagens finansdebati förs mot bakgrund av en stark opinion mot regeringens planer på försämringar i sjukförsäkringen.

"Tassarna bort frän sjukförsäkringen. Karensdagarna slår hårdast mol vanliga arbetarfamiljer och skärper problemen i dagens krisdrabbade Sverige. Visa ett uns av socialt ansvar. Ta i stället pengarna där de finns, ta från de rika." Så skrev socialarbetare i Göteborg till riksdagspartierna helt nyligen. De vet vad de talar om. De ser följderna av den politik som attackerar olika sociala förmåner.

Arbetarna ute pä arbetsplatserna reagerar starkt mot förslaget till försämringar i sjukförsäkringen. Del är begripligt. Länge fick de föra en härd kamp för att få bort karensdagarna vid sjukdom. Nu är regeringen ute efter atl återinföra denna orättvisa. Hela arbetarrörelsen måste sätta in all sin kraft pä all stoppa regeringens framfart. Politisk strejk är en väg som bör utnyttjas.

Varje enskild attack mot sociala förmåner måsle ses i ett sammanhang. Försämringar i sjukförsäkringen följs av försämringar i arbetslöshetsförsäkringen, och så kommer det att fortsätta undan för undan. Vad de arbetande i hård kamp erövrat kommer alt raseras, om denna politik får fortsätta.

Regeringen har heller inte bedrivit nägon politik som syftat till alt begränsa inflalionen. Tvärtom har den luckrat upp prisregleringar, minskat livsmedelssubventionerna och genom sin samlade ekonomiska politik, t. ex. på skatte-, avgifts-, bostads- samt hyres- och räntepolitikens områden, skärpt inflationen. Vissa är kan över hälften av inflationstakten härledas som följd

av beslul i enlighel med regeringens ekonomisk-politiska linje. Vpk kräver bl. a. allmänt prisstopp och övergång till lågräntepolitik.

Den avstämning av 1980 års långtidsutredning som nyss gjorts visar att regeringspolitiken misslyckats på alla väsentliga områden. Resultatet är t. o. m. sämre än utredningens s. k. kataslrofalternaliv. Men "kursen måste hållas fast" utropar hurtigt de borgerliga i finansutskottet. Finansutskottets majoritet ställer okritiskt upp på regeringspolitiken men markerar också samhörigheten med moderaterna. "Vad utskottet här anfört ligger i linje med den syn som kommer lill uttryck såväl i finansplanen som i partimolion 2018 från moderata samlingspartiet", kan vi läsa i utskotlsbetänkandel.

Mol denna polilik står den polilik som vänsterpartiet kommunisterna utvecklat i motion 1567 och i en rad andra motioner till årets riksmöte. Vår politik går ut på atl bekämpa arbetslösheten, försvara folkflertalets levnadsstandard och värna om de sociala rättigheterna.

Jag ber, herr talman, atl få yrka avslag på ålerremissyrkandel saml bifall till motionerna 1567 och 698.

Anf. 17 ROLF RÄMGÅRD (c):

Herr talman! Def betänkande som vi skall diskutera i dag har många författare. Vissa delar har vi inom de icke-socialistiska partierna enats om, och andra delar står socialdemokraterna ensamma bakom. Det förhällandet atl moderaterna har sagl atl de tänker medverka till att de socialdemokratiska riktlinjerna för budgetpolitiken vinner voteringen i kväll skall jag återkomma till senare.

Regeringens ekonomiska politik har varit framgångsrik. Vi kan nu tydligt se resultatet av de åtgärder som har föreslagils av regeringen och som vi har beslutat om här i riksdagen. I fråga om inflationen har del nu blivit en väsentlig förbättring. 1981 var vi nere i en inflationstakt på bara 9,4 %. Många tecken tyder på att vi kan komma ännu lägre innevarande är.

Orsakerna till den minskade inflationen är framför allt två; en stram ekonomisk polilik och sänkningen av momsen. En annan orsak är del låga arbeiskostnadspåslagel i avtalsrörelsen.

Handelsbalansen förbättrades kraftigt under 1981, även om vi under december, som en följd av devalveringen, fick någol sämre siffror än beräknat.

Ytterligare förbättringar när det gäller det totala utbytet med vår omvärld är myckel angelägna. Del är därför med slor optimism vi kan studera effekterna av devalveringen i höstas. Mellan tredje och fjärde kvartalet 1981 ökade exporten medca2,5 % i volym. Om vi ligger kvar på denna nivå under hela 1982, ger det en exporltillväxt på ca 3 %. Med tanke på den tröghet som finns när det gäller genomslaget av en devalvering kan vi förvänta oss än starkare effekter under 1982. Ytterligare skäl för en positiv bedömning av exporlulsiklerna under 1982 ligger i följande faktorer.

För det första förutses lönekostnaderna per producerad enhet öka långsammare i Sverige än i våra viktigaste konkurrentländer.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

För det andra väntas företagens vinstsituationer kunna medföra möjligheter till relativprissänkningar.

För det tredje tvingas företagen till ökade exporlansträngningar som en följd av hemmamarknadens utveckling.

För det fjärde pekar erfarenheterna frän 1977 på att möjligheterna atl återvinna marknadsandelar är stora.

Behovet av upplåning från utlandet har också minskat. I början av förra året tydde prognoserna för Sveriges utlandsupplåning på ett behov i storleksordningen 22-25 miljarder. Den verkliga siffran blev 8-9 miljarder.

Regeringens förslag till budgelreglering, som centern och folkpartiet har reserverat sig för i utskottet, innebär alt budgetunderskottet realt sett inte längre ökar. Underskottet beräknas nominellt öka med 4,4 miljarder, men detta belopp uppgår inte till den inflationsorsakade delen av underskottet. Del är mol denna bakgrund som vi bör diskutera i dag. Vi börjar se ljuset i den mörka tunneln. Regeringens ekonomiska politik för landet mot en bättre utveckling. Vi kan se resultatet, och arbetet måste fortsätta. Vi måsle målmedvetet arbeta och spara oss ur våra ekonomiska besvärhgheter. Vi kan inte genom att skjuta problemen framför oss eller enbart genom alt hoppas på internationella högkonjunkturer förbättra vår situation.

Det är genom alt satsa på den konkurrensutsalta sektorn som vi kan uppnå balans gentemot omvärlden. Både genom ökad export och genom minskad import förbättras de externa balanserna.

Det är särskilt viktigt att inse importens betydelse för bytesbalansen. Importinnehällel i våra exportvaror är myckel stort. Om vi lar vår bilexport, så finner vi att ca 70 % av exportvärdet är insatser som vi har tvingats importera. I genomsnitt uppgår imporlinnehållet till 50 % av exportvärdet. Det betyder att om vår export ökar med 1 kr. så minskar bytesbalansunderskotiel endast med 50 öre. Minskar vi däremot importen med 1 kr. sä förbättras också bytesbalansen med 1 kr. Det är därför angeläget att vi satsar stora resurser på atl förslärka vär inhemska energiproduktion, att svenska underleverantörer ges möjlighet att konkurrera ut importen och atl vi konsumenter i större utsträckning köper svenskt.

Sverige är inte någon isolerad ö, som kan föra en politik helt oberoende av andra staters och som inte påverkas av ekonomiska beslut i andra länder. Nej, tvärtom. Vårt stora utlandsberoende gör oss mycket sårbara för de internationella konjunkturerna. Den högränlepolitik som man har valt att föra i US.A förhindrar mycket önskvärda diskontosänkningar i hela Västeuropa och inte minsl i Sverige. Det höga ränteläget motverkar produkliva investeringar i industrin. Det är i många fall mer lönsamt att ägna sig ät finansiella operationer än att bygga ut produktionsapparaten. Sverige måste på del internationella planet verka för atl den amerikanska regeringen upplyses om konsekvenserna för västvärlden av dess högräntepolitik och verka för atl åtgärder vidtas. Del är angelägel att de västeuropeiska staternas regeringar förenas i dessa strävanden.

Den svenska situationen kan inle heller ses isolerad från situationen i våra

grannländer i Norden och ute i Europa. Den ekonomiska utvecklingen under 1981 har i mänga länder präglats av slora problem. Arbetslösheten har ökal kraftigt. Miljontals människor tvingas gä sysslolösa. Del är problem av en omfattning som vi kan ha svårt all rikligt förslå här i Sverige. Del går inte att med bibehållen trovärdighet argumentera som om inte dessa förhållanden skulle ha något samband med vår situation.

Men pä en punkt har vi i Sverige jämfört med vår omvärld en radikalt annorlunda situation. Del gäller arbetslösheten. Om vi studerar ett socialistiskt styrt land som Frankrike, vilket tidigare har framkommit i debatten, finner vi att man där har en arbelslöshel som är nästan tre gånger så slor som i Sverige. Budgetunderskottet har dessutom nästan fördubblats, och inflationen är uppe i en årslakl pä 14 %. Arbetslösheten stiger alltjämt. Prisstegringarna kan medföra atl konkurrensläget försämras och alt sysselsättningen gär ner ytterligare. Vi måste självfallet vara försikliga med atl dra paralleller med andra länder, men del här är den utveckling som vi kan befara om socialdemokraternas expansiva polilik skulle komma atl genomföras.

Andra socialistiskt eller socialdemokratiskt styrda länder visar upp en liknande situation. Det gäller Västtyskland med en arbetslöshet pä 8,2 %, Danmark med 10 % och Finland, som t. o. m. har en kommunistisk arbetsmarknadsminister, med 6,6%.

Socialdemokraterna har sedan de lämnade kanslihuset kritiserat oss för de höga budgetunderskotten. Detta görs ocksä i är. I den del av betänkandet som rör budgetregleringen och som socialdemokraterna har skrivit redovisas i en tabell budgetunderskottets utveckling frän 1975/76 och framåt. Men man glömmer som vanligt all redovisa hur del såg ut åren dessförinnan. Det kan jag bistå med i stället. Situationen är nämligen följande.

Del är som vi fick den första icke-socialistiska regeringen var inte första året med underskott. Nej, inte sedan budgetåret 1962/63 hade vi haft någol överskott i statsbudgeten - dvs. 13 budgetår på råken med underskott. Budgetåret 1974/75 - året före det är som man valt att redovisa i tabellen - var underskottet t. o. m. större än under värt första regeringsår, nämligen över 10,5 miljarder. Detta var silualionen innan koslnadschocken och oljeprisökningarna hade slagit igenom. Jag tycker att det är viktigt alt påminna om de här förhållandena, därför att de så lätt glöms bort av dem som kritiserar hårdast i dag.

Vad som är konsekvent i den socialdemokratiska politiken är att det inte heller i år presenteras några åtgärder för att få bukt med obalansen i statsfinanserna. När vi tidigare haft att behandla konkreta fall som gällt förstärkningar av budgeten, har man inte ställt upp. Om vi gär lillbaka och ser på dessa fall, finner vi följande.

I proposition 118 till föregående riksmöte föreslog vi att budgeten skulle förstärkas med 5 miljarder. Socialdemokraterna accepterade endasl förslag som omfattade 1,5 miljarder. Man avvisade helt 1,6 miljarder, och man ville skjuta upp ställningstagandet belräffande förslag som omfattade ca 2,2 miljarder.

Även det besparingsförslag som lämnades i den s. k. oktoberplanen under

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

hösien avvisades lill stora delar av socialdemokraterna. Av förslaget på drygl 6 miljarder accepterades endasl 2,9. Man avstyrkte besparingar uppgående lill 2,8 miljarder kronor, och man lämnade öppet för besparingar på 1,6 miljarder.

Utöver denna vägran atl spara kommer så alla krav på nya åtaganden.

I årets ekonomisk-politiska motion försökte socialdemokraterna atl med elt illusionsnummer uppnå etl lägre budgetunderskott än det som uppkommer genom regeringens förslag. Man hade i sina beräkningar tagit med en engängseffekt på 2,8 miljarder kronor, som skulle uppnås genom förändringar av kredittiderna för importmoms. Della förslag var inte socialdemokraternas. Det fanns anmält i budgetpropositionen, dock inte försett med beräkningar. Della försök till förförelse av svenska folkel har naturligtvis inle accepterats av finansutskottet. I utskottets betänkande framstår det socialdemokratiska förslaget i all sin nakenhet. Trots momshöjning, arbetsgivaravgiflshöjning, höjda skatter och avgifter i övrigt, så ökar budgetundeiskottet för budgetåret 1982/83 med 1,8 miljarder och långsiktigt med 4,5 miljarder.

Delta är alltså del praktiska handlandet efter allt tal om budgetunderskottets skrämmande storlek. Förslaget innebär ökad skattebelastning, men trots det ökat budgetunderskott.

Den ökade skattebelastningen skulle f. ö. få oacceptabla fördelningspolitiska effekle:r. Den höjda momsen skulle innebära en merkostnad pä 1 500 kr. för en tvåbarnsfamilj. Höjningen av barnbidraget skulle visserligen ta bort en del av den effekten, men det skulle ändå återstå 900 kr., som redan svårt ansatta barnfamiljer skulle tvingas att avstå från för alt bättre ställda grupper skulle undgå alt bära sin del av de ekonomiska bördorna.

För alt återgå lill sysselsättningsfrågan vill jag nämna att man i en nyligen presenterad SIFO-undersökning kom fram till att ett oförtjänt stort förtroende fanns för socialdemokraternas förmåga alt klara sysselsättningen. Jag har lidigare pekat på resultatet av socialdemokratisk sysselsättningspolitik i andra europeiska stater. Men vi har konkreta exempel på vådorna av socialdemokratisk sysselsättningspolitik också här hemma. Om vi ser på siffrorna från 1972, då arbetslösheten var 3,5 %, och jämför dem med siffrorna i våra grannländer, finner vi att del redan dä, trots all vi hade en socialdemokratisk regering, var högre arbelslöshel här än i omvärlden. Finland hade t. ex. 2,5 %, Frankrike 2,7 % och Västtyskland endasl 0,5 % arbetslöshet.

Socialdemokraterna slår för en sysselsättningspolitik som i bäsla fall korisikligi skulle minska arbetslösheten, men som på längre sikt skulle försämra möjligheterna atl uppnå full sysselsättning. De mycket slora saisningar, drygt 6 miljarder kronor, som regeringen gjorl på arbeismarknadspoliliska åtgärder och som åstadkommil den jämförelsevis godartade situation som råder anser socialdemokraterna vara otillräckliga.

Vad skulle då ha blivil följden, om vi haft socialdemokratisk polilik? Jo, en långl slörre utslagning från den reguljära arbetsmarknaden. Socialdemokraternas politik skulle ha lagl slora bördor av både ekonomisk och administ-

rativ natur på näringslivet. Den skulle ha inneburil våldsamma indusiripoliliska chanstagningar i likhet med Stålverk 80. Den skulle ha inneburil konservering av föråldrade näringsstrukturer.

Pä senare tid framförs argumentet, alt löntagarfonderna skall rädda sysselsättningen. Men på vilket sätt? Är det genom atl lägga en förlamande hand över den nuvarande näringslivsslrukturen som sysselsättningen skall räddas, sä blir fonderna - förutom all de får många andra negativa effekter -rena Döbelnsmedicinen för vår industri. Det är endasl i ett fritt, dynamiskt och konkurrenskraftigt näringsliv som nägon sysselsättning kan tryggas. Sysselsättning i olönsam verksamhei, som varven, blir inte tryggare för alt den underslöds med kapital från löniagarfonder.

Inle heller moderaternas budgetförslag är särskilt tilltalande. Man är visserligen ambitiös när det gäller nedpressningen av underskottet, men man är överambitiös i sin besparingsiver och man går till verket med en kamrers niiiskhel. Man sparar för sparandels egen skull. Men sparandel kan inte frikopplas från de totala ekonomiska sammanhangen. I det konjunkturläge som vi nu befinner oss i är det infe möjligt att spara mer än det som regeringen föreslagit. Även om budgetunderskottet till allra största delen är strukturellt, dvs. förblir ganska opåverkat av de olika konjunkturlägena, sä måste de största neddragningarna ske när vi befinner oss i en uppåtgående konjunkturfas. Det är den inriktning som mitfenregeringen valt och som leder fill aff en del av besparingarna får effekt försl under senare delen av budgelårel.

Men moderala samlingspartiet brukar inle vara så benäget all la vare sig slaisfinansiella eller konjunkturella hänsyn i sin ekonomiska politik, särskill inle när man befinner sig i opposition. Vi minns väl alla hur del var hösten 1978 och våren 1979, när vi behandlade skattepolitiken. Från centerns sida förutsäg vi ett förbättrat konjunkturläge, varför vi motsatte oss alllför stora stimulanser av ekonomin. Men moderaterna hade inga dubier. Man "fläskade pä". Skallesänkningarna behövde inle finansieras. Man sansade sig dock, när man kom in i regeringen igen. Parallellen lill den nuvarande situationen när del gäller marginalskatlereformen är uppenbar. I regeringsställning förra våren accepterade man fofalfinansiering. I oppositionsställning i är anser man alt reformen i stort sett finansierar sig själv.

Den besparingsiver som moderaterna visar upp i sin motion är alltså bara skenbar. Den utformning av marginalskatlesänkningarna som moderaterna förordar och som man endast delvis vill finansiera skulle ytterligare urholka statsfinanserna. Är delta ansvarsfullt?

De besparingar som moderata samlingspartiet vall all gå fram med är ren och skär högerpolitik av gammall välkänt märke. Man riklar in sitt sparande på dem som har det sämst. Man tar från hyresgästerna, vilket kan medföra hyreshöjningar på upp till 400 kr. Man lar från barnfamiljerna via livsmedelssubvenlionerna. Mjölkprisel skulle behöva höjas med 25 öre litern. Dessa besparingar skulle, utöver sina direkta verkningar, också få inflationsdrivande effekter.

Om vi nu återgår lill den aktuella frågan om den ekonomiska politiken och

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

dess behandling i riksdagen, finner vi atl del är mycket intressant att studera de uttalanden som har gjorts av vice ordföranden Lars Tobisson med innebörden atl de moderata riksdagsmännen endast kan stödja moderata förslag. Om man drar ul de yttersta konsekvenserna av detta uttalande och av moderaternas praktiska handlande i finansutskottet, kan man konstalera alt detta innebär att de socialdemokratiska förslagen alltid skulle få majoriiei i Sveriges riksdag. Detta skulle ha gällt under hela den lid som vi har haft icke-socialistiska majoriteter, och det kommer i sä fall med mycket stor säkerhet att gälla även efter årets val. När varje parti röstar endast för sina egna förslag, vinner det parti som har flest mandat, oavsett om en majoritet av den beslutsfattande församlingen anser att della partis förslag är hell förkastliga. Detta är konsekvensen av den moderata linjen. En röst för moderata samlingspartiet blir således en röst för socialdemokratisk politik.

Moderaternas agerande i utskottet är också inkonsekvenl. Om vi titlar litet närmare på några av de uttalanden som har gjorts i betänkandet, som moderaterna genom atl lägga ner sina röster kommer att stödja, finner vi en rad underligheler.

I utskottets motiveringar för sitt beslut om budgetregleringen, vilka f. ö. skall utgöra vägledning för övriga utskott och ges regeringen till känna, redovisar man bl. a. en del mycket intressanta synpunkter på moderat polilik. Utskottet anser alt regeringen har dålig kontroll över utgiftsutvecklingen. Man anför följande;

"De borgerliga regeringarna - detta gäller särskill de båda regeringarna under perioden 1976-1979 - har inte mäklat med dessa uppgifter", dvs. kontrollen över statsutgifterna. Mig velerligt fanns del under åtminstone två tredjedelar av denna tidsperiod moderater med i regeringen. Konsekvensen av detta uttalande från uiskottei är alt moderaterna nu alltså kritiserar den regering som de själva utgjorde en del av. Inom parentes kan jag säga att också vissa enskilda moderata riksdagsmän verkar ha börjat med denna form av självkritik.

Utskotlsmajoriieien anser vidare att statsinkomsterna har urholkats, och man skriver;

"Betydande inkomstbortfall har skett på grund av opåkallade skattelättnader till fö:retagare, skogsägare, bönder, förmögenhetsinnehavare och aktieägare."

Moderaterna anser uppenbarligen inte längre atl den skattepolitik som socialdemokraterna har fört under sin regeringstid, och kan förväntas föra om olyckan är framme, är skadlig för vårt näringsliv. Det är ju önskemålet att få bort de skadliga inslagen i vårt skattesystem som utgjort motivet i varje fall för oss i centern för atl medverka till dessa förändrade skatteregler.

Jag har av och till hört moderala företrädare säga atl riksdagens beslut på grundval av i:frågavarande belänkande är betydelselöst. I så måtto har ni naturligtvis rätt att alla riksdagsbeslut gäller till dess de omprövas och elt annat beslut har fattats. Men nog har ni en något underlig linje i fråga om budgetregleringen när ni anser att det beslul om rikllinjer för utskottens

arbete som har fatlats av riksdagen ena dagen genom er aktiva medverkan inte skall följas av dessa utskott dagen efter.

Detta är, herr lalman, all dra ett löjets skimmer över riksdagen och dess beslutsformer. Vi mäste se till att de parlamentariska beslulsprinciper som vi under läng lid har följt i vårt land kan tillämpas även i fortsättningen.

Den kommunala andelen av samhällsekonomin är beiydande. Därför har det stor betydelse för hela samhällsekonomin hur den kommunala ekonomin utvecklas.

Utskottets ordförande har tidigare i dag yrkat återremiss lill finansutskottet vad beträffar den kommunala delen av föreliggande betänkande, med hänvisning till vad som överenskommits mellan de borgerliga parlierna. Vi får anledning att mer i detalj återkomma när del nya betänkandet ligger på riksdagens bord.

Låt mig nu emellertid ta upp några principiella synpunkter avseende förhållandena mellan staten, landstingen och kommunerna när det gäller besparingar. Jag vill börjä.-med alt understryka den kraftansträngning som kommunerna gjort för att bryta den tidigare myckel snabba expansionen. Det är uppenbart alt medvetenheten om landets besvärliga ekonomiska läge har präglat de planer kommunerna gjort upp för 1982.

Hur har då statsbidragen till kommunerna utvecklats under åren?

Om man jämför statsbidragen till bäde primärkommuner och landsting med de externa utgifterna kan man konstatera, att kommunerna är 1960 tillfördes 21 % av sina externa utgifter i statsbidrag. Den siffran var 1980 27 %, alltså en kraftig ökning. Vi skall komma ihåg atl volymökningen i kommunerna under den liden varit betydande. En sammanställning visar atl för 1960 var 21 % av kommunernas externa utgifter statsbidrag, medan siffran för 1966 var 19 % - alltså lägre. Del är viktigt atl utifrån denna sammanställning konstatera att under den socialdemokratiska tiden förekom förändringar i statsbidragens andel av kommunernas utgifter.

Gär man sedan över till att studera hur statsbidragen har utvecklat sig från 1976 till 1982 kan man konstatera att summan 1976 var 21,2 miljarder. 1982 är siffran 44,8 miljarder. Den delen har ökat kontinuerligt frän 1976 till 1982 och alltså inte minskat någol år. Av de totala statsbidragen lill kommunerna var skalteuljämningsbidragen för 1976 2,3 miljarder, och 1982 ligger de pä 10,1 miljarder.

Del finansiella sparande som kommunsektorn beräknas uppvisa för 1982 närmar sig 3 miljarder. Prognoser för 1983 visar att det kan bli närmare 5 miljarder. Orsakerna till dessa väntade förbättringar av kommunsektorns ekonomi är bl. a. följande:

Skatteunderlaget har ökal snabbare än priser och löner.

Fastighetstaxeringen 1981.

De skattepliktiga sociala ersättningarna har givit mer än som tidigare beräknats.

Titlar man pä hur skalteuljämningsbidragen har utgått per invånare från 1976 lill 1982 kan man konstatera att för primärkommunerna var skatleut-jämningsbidragel per invånare 200 kr. 1976 och 669 kr. för 1982. För

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

landstingskommunerna var motsvarande siffror 1976 112 kr. och för 1982 496 kr.

Även om man räknar med inflalionen uppgår ökningen från 1976 lill 1982 till mer än 100%.

Oavsett om man ser totalt eller fördelat per skattekrona har statsbidragen ökal under den tid som vi har haft borgerliga regeringar.

Del har skett en ökning av den kommunala skalteutjämningen, vilket gynnar fattiga kommuner och län.

De nya reglerna för bidrag lill barnomsorgen, som träder i kraft den 1 januari 1983, innebär atl resurserna fördelas mer jämlikt mellan kommunerna. Alla kommuner har fått vara med och dela på kostnaderna dels via arbetsgivaravgifter, dels via statsskatten. Nu får alla också vara med och dela på bidragen genom alt all kommunal barnomsorg räknas in i underlaget -framför allt innebär inräkningen av dellidsförskolan mycket. Del blir en utjämning mellan kommuner med hög sysselsättningsgrad, exempelvis Umeå, och kommuner med lägre sysselsättningsgrad, exempelvis inlandskommunerna. Detta är ylteriigare elt exempel pä hur regeringen försöker fördela statsbidragen mer jämlikt mellan kommunerna.

Socialdemokraternas nu föreliggande förslag innebär bl. a. följande:

Överskottet 1983 skall inte fä användas för utbyggnad.

Del av skatteintäktsökningen 1983 sätts in på spärrad skatlereglerings-fond. Höjd skall leder till större avsättning.

Av skaltehöjning får 30 % behållas.

Medel kan lyftas efter regeringsbeslut.

Socialdemokraterna accepterar också neddragning av specialdeslinerade statsbidrag.

Del socialdemokratiska förslaget slår mycket ojämnt. Många kommuner drabbas inte alls. Den höjda momsen drabbar alla kommuner med 8-10 öre.

Socialdemokraterna försöker i debatten ge sken av atl de aldrig medverkat i någon indragning av kommunala medel till staten. Detta är fel. När vi i mitten av 1970-lalet gick över till beskattad sjukpenning tillfördes statsverket den uttagna kommunalskatten. Det rörde sig då om högre belopp än nu.

Det måsle noteras atl socialdemokraterna instämmer i regeringens analys av det kommunalekonomiska läget. Man inser att kommunerna har etl starkt utgångsläge inför 1983.

Men det socialdemokratiska förslaget öppnar för direkt regeringsinblandning i enskilda kommuners ekonomiska angelägenheter. Regeringen skall ge dispenser från de skisserade reglerna om när och hur återbetalningarna skall ske.

För centern har det varit angeläget att bygga ut skalleutjämningen. Sedan regeringsskiftet 1976 har de belopp som fördelas genom skatleutjämning mer än fyrdubblats. Det är mot denna bakgrund det varit möjligt all ta med kommuner i besparingspaketet. Utformningen av det förslaget får vi anledning att återkomma till när finansutskottet har behandlat frågan och den ligger pä riksdagens bord.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 3 och 6, lill återremiss-    Nr 92
yrkandet under avsnitt B 2 om den kommunala ekonomin samt i övrigt lill    Onsdagen den
utskottets hemställan.                                                                  10 mars 1982

Anf. 18 PAUL JANSSON (s): Finansdebatt

Herr lalman! Mill anförande skulle egentligen handla om kommunernas ekonomi, men först vill jag säga ett par ord till den förre skidåkaren Rolf Rämgård, som för en stund sedan slingrade sig ganska bra i spåret.

Rolf Rämgård sade att vi ser ljuset i tunneln. Snart blir det bättre i Sverige igen. Sedan försökte han dra samma skrytvals som inför valel 1979, dä alla kurvor, enligl viss utsago, pekade ål rätt håll. Så var emellertid inle fallet, och så är det inte nu heller, Rolf Rämgård. Rapporter frän mänga konjunkturinstitut och ekonomiska bedömare visar alt vi inle har någon förbällring att vänta under en ganska lång tid framöver. Regeringens egen långtidsutredning talar om en arbetslöshet på 7 %. Industriförbundet tror inle på någon snabb ökning av exporten eller på någon förbättring i ekonomiskt avseende. Det är, Rolf Rämgård, litet för tidigt all kika efter ljuset i tunneln - del ljus som han kanske i drömmen Irodde sig skymta.

Det är ganska intressant när miltenpartisler stiger upp och talar om arbetslöshet. Då går de utanför landets gränser och säger: Del är myckel värre på andra håll, i England, Tyskland, Danmark osv. Vad hjälper del de arbetslösa i Sverige? Om Rolf Rämgård går ut till ungdomarna här pä Sergels torg och säger att det är mycket värre arbetslöshet i andra länder, är de hjälpta av det? Blir de tröstade av etl sådant resonemang? Naturligtvis inte.

Centerpartisterna återkommer med förkärlek lill 1972. Jag har efter debatter med centerpartister ute i landet lill leda hört talet om hur det var 1972. Då hade vi 3,5 % arbetslöshet under några månader. Sedan satte regeringen snabbi in åtgärder för alt rätta till detta, och år 1976 var del strax mycket bättre. Det är bara atl konstatera alt arbetslösheten har fördubblats sedan 1976. Det går inte att komma ifrån detta faktum.

Rolf Rämgård log upp en sak till som var intressant. Han pekade på alt utlandsupplåningen kommer all fortsätta alt minska. Del är riktigt atl vi hade en lägre utlandsupplåning i fjol - Rolf Rämgård nämnde siffran 9 miljarder. Men det beting som riksgäldskonlorei nu har fåll ligger på nära 20 miljarder igen. Den siffran kan Rolf Rämgård få verifierad, om han" talar med parlivännen Tage Sundkvist, som också sitter i riksgäldsfullmäktige. Det var nog litet förhastat atl påslå att kurvan för udandsupplåningen har börjat peka nedåt.

Herr talman! Finansutskottets ordförande Eric Enlund har för en stund sedan yrkat återremiss till utskottet av betänkandets avsnitt om den kommunala ekonomin. Tillåt mig först uttala den meningen att jag som ledamot av finansutskottet inte anser att den produkt som vi lämnat från oss är så dålig att den förtjänar delta öde.

Men det anser tydligen utskottels ordförande, vilket måste upplevas som
ganska märkligt, inle minst av honom själv. '

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

För riksdagens och dess utskotts skull, och med hänsyn till det anseende som vi som riksdagsmän bör vara angelägna om alt hävda dä del gäller vårt arbele, vill jag dessutom framhålla att vi har svårt atl acceptera att vi skall tvingas agera transporlkompani för partiledarkompromisser på den borgerliga sidan som kommii till efter del atl våra väl genomarbetade belänkanden ligger pä riksdagens bord. Rolf Rämgård talade lidigare om alt sprida ett löjets skimmer över riksdagens arbete. Genom denna återremiss medverkar han nu själv lill alt göra del.

Enligt vad jag kan finna så var det vid utskottsbehandlingen gott om tid för den borgerliga majoriteten i utskottet all skriva sig samman. Det är, herr lalman, inte bra för riksdagens anseende alt utskotten här i riksdagen skall behöva drabbas av sådana här turer därför atl en viss partiledare har varil ute och flugit för att - enligt uppgift - förverkliga gamla pojkdrömmar.

Jag upplever del inträffade som en sidovördnad mot riksdagen och dess arbete, som vi som enskilda riksdagsmän inte bör acceplera.

Herr lalman! När det sedan gäller sakfrågan, nämligen kommunernas ekonomi, är det ytterst beklagligt alt man från borgerlighetens sida nu är beredd att så hårt angripa den kommunala sektorn.

Förr i världen klagades det ofta på att det satt för många kommunalmän i riksdagen. Del talades om landstingspartiet i riksdagen osv. Det är riktigt att det fanns fler kommunalmän i riksdagen då än nu, eftersom första kammarens ledamöter valdes av landstingen. Men det är inte utan, herr talman, att man i dagens situation längtar tillbaka till det systemet och första kammaren. Dä fanns det åtminstone vissa borgerliga riksdagsmän med sädan kommunal förankring och sådant kurage att de slog vakt om kommunernas och landstingens intressen.

Nu tycks detta mod saknas. Man vågar inte säga sin mening offentligt, utan endast i slutna rum. Det finns borgerliga ledamöter som har uttalat atl det socialdemokratiska förslaget är bäst, men del vägrar de säga i större församlingar. Börje Hörnlund bl. a. har uttalat sig i den riktningen. Min bänkkamrat Karl Leuchovius från Skaraborgs län, som också sitter i Landstingsförbundets styrelse, har visserligen inte uttalat sig i denna sak, men han har sagt att man bör ha intresse av atl hävda kommunernas och landstingens intresse i detta sammanhang.

Den kommunala beskattningsrätten och den kommunala självstyrelsen är så vikliga hörnstenar i vår demokrati att de icke får åsidosättas. Ingen i denna kammare bör vara okunnig om att det som nu håller pä atl ske innebär ett djupt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Jag är ytterst förvånad över vad den borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet har uttalat i dessa frågor. De säger att de inte tycker att detta strider mot den kommunala självstyrelsen och dess kärna, den kommunala självbeskattningsrätten, därför att det bevarar utrymme för en fri sektor från kommunerna och även bibehåller åtminstone en viss frihet för dem vad gäller alt fastställa skattens storlek. Ett "litet" utrymme räcker således till förde borgerliga ledamöterna i konstitutionsutskottet. Det är ett ganska märkligl uttalande. Är det så enkelt, och är det så litet man behöver när det gäller den kommunala

demokratin och dess självstyrelse? Det är, som jag ser det, illavarslande.

Eftersom Hilding Johansson senare i debatten kommer alt ta upp de konstitutionella aspekterna på detta, skall jag inte närmare beröra dem.

Som utskottet framhåller på s. 100 i förevarande betänkande är regeringens förslag till generella begränsningar av kommunernas finansiella utrymme dåligt anpassat till det faktum alt den finansiella ställningen varierar kraftigt mellan olika kommuner och landsting. Regeringsförslagel slår blint utan hänsynstagande till enskilda kommuners och landstings situation.

I vissa fall blir följden alt kommuner och landsting med en stark finansiell ställning klarar sig relativt lindrigt, medan andra som redan i utgångsläget har det sämre drabbas hårt. För de senare återstår i så fall bara att höja utdebiteringen. Det kommer i sin tur all försvåra genomförandel av den aviserade inkomslskattereformen, försvåra kommande avtalsrörelser och försvaga näringslivets internationella konkurrenskraft. Det framstår som ytterst egendomligt att regeringen i rådande läge är beredd att medverka lill en sädan polilik.

De invändningar som utskottet reser mot regeringens förslag gäller nalurliglvis i än högre grad de förslag som framförs i moderalernas partimotion nr 2018. Det är nu bara all konstatera att regeringen gått moderaterna till mötes genom den kompromiss som har träffats. Det bekräftar än en gång atl regeringen lever på moderaternas näde.

Som bekant har utskottsmajoritelen, som i detta fall utgörs av socialdemokraterna, vall en annan väg för att begränsa kommunernas finansiella överskott. Det bör enligt vär mening bli en sådan utformning att inga ingrepp sker i den kommunala beskattningsrätten. Det är också en metod som fullt ut har accepterats av styrelserna i kommun- och landstingsförbunden.

I detta förslag tas vederbörlig hänsyn till att de ekonomiska förutsättningarna varierar kraftigt i olika kommuner och landsting. Förslaget har sin utgångspunkt i vad som anförts i den socialdemokratiska partimotionen 2016, nämligen att överskotten 1983 inom den kommunala sektorn inte bör användas lill att bygga ul den kommunala verksamheten utöver vad det samhällsekonomiska utrymmet tillåter. Utskottet slår vidare fasl att, som tidigare nämnis, utrymmet för den kommunala konsumlionsökningen bör vara 2 % per år.

Herr talman! Det av oss föreslagna systemet skiljer sig väsentligt från den konfiskation som man är ute efter pä borgerligt håll. Enligt värt förslag skall man nämligen få göra fondavsättningar i riksbanken. Man skall ha möjlighet att lyfta pengarna, om man behöver dem, för alt hindra skaltehöjningar. Vidare skall man i vanlig ordning få ränta på pengarna, riksbankens diskonto plus 2 %. Dessutom har man kvar äganderätten till sina pengar.

Egentligen kan det inte vara svårt för landstings- och kommunalmän som känner ansvar för sin verksamhei hemma i kommuner och landsting att träffa ett val. Med det här systemet fär man också en effektiv spärr mot höjda kommunalskatter 1983. Dessutom förbättras möjligheterna all undvika skattehöjningar även 1984 och 1985, dä skattereformen skall genomföras. Det förslag som utskottet förordar är alltså vida överlägset de förslag som

4 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

mittenpartierna och moderaterna har lagt fram.

Herr lalman! Jag avslår i detta sammanhang från att kommentera de reservationer som har lämnats till utskottets betänkande av mittenpartierna och moderaterna, eftersom jag anser att reservationerna i detta läge, efter partiledarkompromissen i söndags, är överspelade.

Lål mig i stället någol kommentera uppgörelsen och dess konsekvenser för kommuner och landsting. Lars Tobisson gjorde ju etl ganska avslöjande uttalande häromdagen. Det gick ut på att det egentligen inte var själva sakfrågan som den uppgörelsen handlade om. Närmast var det elt uttryck för att mitlenpartiregeringens överlevnad är beroende av moderaternas goda vilja. Jag kan förstå all utskottets ordförande Eric Enlund känner sig besvärad över, som han själv uttryckte saken, det dubbelkommando som f. n. råder i finansutskottet. I della taktiska spel drabbas nu kommuner och landsting ännu värre än vad som skulle ha blivit fallet med regeringens ursprungliga förslag, vilkel hade varil illa nog.

Det är ja upprörande att våra kommuner och landsting, som i allmänhet sköter sin ekonomi mycket bra, på detta sätt skall bestraffas och få sina skattemedel konfiskerade, för alt hjälpa regeringen med dess budgetunderskott, som uppstått till följd av att ekonomin har misskötts.

Det är bara att konstatera atl många kommuner och landsting nu tvingas atl kraftigt höja skatterna, om man inte skall vara tvungen att skära hårt i den sociala välfärden och servicen till invånarna.

Däremot har uppenbarligen moderalerna lyckats bra då det gäller atl skydda sina starka valmansfästen i de rika kommunerna. Tar vi Danderyds kommun som exempel visar det sig att man där, efter den borgerliga kompromissen, bara behöver betala 4,7 milj. kr. eller 0,34 öre per skattekrona i stället för enligt regeringens ursprunghga förslag 24 milj. kr. eller 1,96 öre per skattekrona. Lidingö kommer undan med 5,2 milj. kr. eller 0,29 per skattekrona i stället för som enligt regeringens förslag 20 milj. kr. eller 1,22 per skattekrona.

Om man omsätter detta på enskilda inkomsttagare, så får exempelvis en direktör i Danderyd med en årsinkomst på 300 000 kr. en lättnad uttryckt i kommunalskatt på närmare 5 000 kr. Går man däremoi till det lilla faltiga Jokkmokks kommun i Norrbotten, så blir del ingen nåd inför mittenpartister och moderater. Invånarna där åker pä en höjning av kommunalskatten med 2,84 kr. om man räknar in landstingsskatten, som sannolikt också kommer att höjas. Det innebär atl en anläggningsarbetare i Jokkmokks kommun, som tjänar 80 000 kr. om året, får sin kommunalskatt höjd med 2 000 kr. år 1983, om man tvingas kompensera detta inkomstbortfall med skattehöjningar. Om det finns nägra borgerliga väljare i Jokkmokk, så borde det inte finnas många kvar efter valet den 19 september.

Herr talman! Slutligen bara ett par ord om reservation nr 11, där vi socialdemokrater yrkat bifall till vissa motioner som kräver översyn av skalteutjäminingssystemet. Vi anser del alltså nödvändigt att man snarast tillsätteren brett förankrad parlamentarisk utredning med uppgift alt se över det nuvarande skatteutjämningssystemet. Som det framhålls i motion 1661,

bör utredningen bl. a. få till uppgift att undersöka vilka möjligheter det kan Nr 92

finnas att minska de stora skillnaderna i utdebitering till den del dessa inte Onsdagen den

återspeglar faktiska skillnader i ambitionsnivå. Vi tror att det är viktigt att en q rnars 1982

sådan utredning snarast kommer till stånd. Sannolikt kommer man inte att ha

råd att helt bygga ökade satsningar på skatteutjämningen. Men man kan Finansdebatt förbällra rättvisan i systemet, och det är detta vi vill ha undersökt.

Herr lalman! Med del anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan under B 2 i finansutskottets betänkande nr 20 vad det gäller den kommunala ekonomin. Jag yrkar följaktligen avslag på Eric Enlunds äterremissyrkande, avslag på de borgerliga reservationerna och bifall till reservation nr 11.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 19 ROLF RÄMGÅRD (c) replik;

Herr talman! Till Paul Jansson skulle jag vilja ställa frågan: Vad har ni gjort tidigare för att komma till rätta med den här snedfördelningen, som ni säger att vissa kommuner i Stockholms län har drabbats av? Det är ju en snedfördelning som förekommit i många år och som man borde ha kunnat rätta till under den tid som vi hade en socialdemokratisk regering.

Vi är alla överens om atl man får en bra likviditet ute i kommunerna. Alla är också överens om att man skall ta in en del av det finansiella överskottet i kommuner och landsting.

Faklum är ju alt kommuner och landsting har stärkt sin ekonomi mycket kraftigt under den tid som vi haft de borgerliga regeringarna. Enligt 1979 och 1980 års bokslut ökade kommuner och landsting sitt eget kapital med sammanlagt 10 ä 11 miljarder kronor vartdera året. 1978 var ökningen mycket större. Ingenting tyder pä atl 1981 års bokslut skulle ge nämnvärt mindre kapitalökning. Åren 1975 och 1976, när vi hade en socialdemokratisk regering, var kapitalökningen 1 ä 2 miljarder för kommuner och landsting sammantaget. Det är klart att många faktorer har bidragit lill detta förhållande. Det är inte minsl den borgerliga regeringens ekonomiska politik som har stärkt kommunernas ekonomi. Bl. a. har skatteutjämningen, som jag tidigare påpekade, ökat förutsättningarna för kommunerna. Därför är det ganska anmärkningsvärt när socialdemokraterna lägger fram sitt förslag, som i sig ocksä innebär att man drar in ekonomiska förutsättningar för kommuner, I synnerhet gäller detta för kommuner som har skött sin likviditet och nu står i begrepp alt göra investeringar, för vilka kostnaderna tidigare har sparats in - detta drar man in med den socialdemokratiska modellen. Även denna modell kan ge anmärkningsvärda effekter. Den slår myckel ojämnt i förhållande till olika kommuner.

I princip kan man konstatera att storstadskommuner som Stockholm och förortskommunerna drabbas i mycket ringa grad även enligt er modell. Däremot får förslaget mycket hårda effekter för glesbygdskommuner med stark finansiell ställning, alltså sådana kommuner som har fört en försiktig ekonomisk politik. Jag kan som en jämförelse nämna att det för Stockholms

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

kommun innebär ungefär 20 öre per skattekrona och för Tyresö 22. Går man sedan längre upp, finner man att det t. ex. i Nordmaling blir 1,45 per skattekrona. Det är ocksä ett resultat av ert förslag.

Anf. 20 NILS BERNDTSON (vpk) replik:

Herr talman! Jag måste uttrycka oro för all socialdemokraterna ocksä accepterar det som är utgångspunkten för regeringens förslag.

Jag övervägde atl begära replik med anledning av Rolf Rämgårds inlägg, där han sade att kommunerna hade ett starkt utgångsläge inför 1983. Men jag kan lika gärna begära replik med anledning av Paul Janssons inlägg - han talade också om det finansiella överskott i kommunerna som kan dras in. Frågan blir: Är det sä att det finns etl överskott i kommuner och landsting om man ser till de verkliga behoven?

Jag besökte häromdagen en kommun där ledande företrädare beskrev silualionen. Under några är, säger man, har man tvingats atl pruta på en hel del angelägna uppgifter. Man har fält skjuta planer på framtiden något år osv. Men nu sitter man faktiskt och skär i redan befintliga verksamheter. I det fallet gällde det exempelvis social hemhjälp, ungdomens fritidsverksamhet och andra viktiga uppgifter.

Jag är rädd atl socialdemokraterna med sitt förslag, även om det har en annan utformning och är mindre utmanande än det borgerliga förslaget, ändå principiellt har accepterat att man går in i den kommunala ekonomin på detta sätt utifrån statsfinansiella bedömningar. Jag vill också erinra om att när planerna på att undandra kommuner och landsting skatteunderlag först presenterades och mötte starkt motstånd, så betonades från borgerligt håll att det bara var en tillfällighet. Men nu hör vi att det skall tillsättas en expertgrupp. Vad skall den göra? Förmodligen skall den smida nya ränker mot landels kommuner och landsting. Jag tycker alt det som socialdemokraterna skriver om regeringens förslag borde man också länka över - att det är ett principielll mycket allvarligt steg, som gör all man öppnar slussar för längre gående ingrepp i framliden. Medverka inte lill atl dessa slussar öppnas!

Anf. 21 PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Försl lill min kanalvän Nils Berndtson - jag fär säga så, eftersom vi har haft htet gemensamt i en kanalmotion här i riksdagen för några år sedan.

Jag hoppas atl Nils Berndtson ser skillnad på vårt förslag och regeringens förslag och särskilt det här kompromissförslaget. Vi säger att vi räknar med att det bUr ett visst finansiellt överskott 1983. Sedan kommer sannolikt, som vi bedömer det, kommunerna inte att ha samma överskott i fortsättningen. Dä har vi velat så alt säga ge kommunerna chansen alt fä låna ut de här pengarna lill siaten, få ränta på dem i vanlig ordning, behålla äganderätten till dem, fä ut pengarna när man behöver dem, då den kommunala ekonomin blir sämre, sä att man därigenom kan förhindra skaltehöjningar. Det mäste väl ändå, Nils Berndtson, vara en avsevärd skillnad mellan atl fä låna ul

pengar och få betalt i ränta och atl bli besluien på pengarna och aldrig fä se någon ersättning för dem. Det är en väsentlig skillnad det här är fräga om. Jag tror nog all Nils Berndtson inser det om han närmare funderar över saken.

Jag är också orolig för den expertgrupp som. skall tillsättas. Nu går man ut från mittens och moderaternas sida och säger atl förslaget innebär en provisorisk lösning, och att man tillsätter en expertgrupp. Då förmodar jag att den expertgruppen skall komma med ett förslag som på något sätt permanentar detta provisorium. Del är jag, i likhet med Nils Berndlson, myckel orolig för. Hur det förslaget ser ut fär vi sannolikt anledning alt granska den dagen det läggs fram.

Rolf Rämgård frågar varför vi inle gjorl något åt olikheterna i kommunernas ekonomi genom skatleutjämning. Det har ju hänt någonting i samhällsekonomin under de senaste åren. Har inte Rolf Rämgård märkt det? Det är detta som gjort utjämningen mera angelägen nu än tidigare. Jag är litet förvånad, för jag hade faktiskt räknat med all i utskottet få stöd av Rolf Rämgård. Vi satt ju och blinkade åt varandra över bordet. Jag trodde att Rolf Rämgård skulle stödja oss, för han hade också en motion om översyn av skalteutjämningssyslemet. Men Rolf Rämgård avstod från att yrka bifall till den och tog alltså stryk i utskottet på den punkten.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 22 NILS BERNDTSON (vpk) replik;

Herr lalman! I mitt första anförande pekade jag på att även det socialdemokratiska förslaget innebär en ganska kraftig försämring i kommunerna, särskilt i enskilda kommuner. Paul Jansson kan titta på Skövde och Habo i Skaraborg. Jag har också exempel på en rad kommuner i Östergötland som faktiskt fär släppa till mer med det socialdemokratiska förslaget. Men, säger Paul Jansson, det ärbara ett lån, och han frågarom jag inte ser skillnaden. Jo, jag har påpekat att det ligger en skillnad i att regeringen direkt vill dra in pengarna till statskassan. Men jag ser också farorna och riskerna i att man över huvud ansluter sig till synsättet atl det finns ett överskott i kommunerna, när de har väldiga uppgifter alt klara sociala åtaganden och när de behöver göra insatser för att bekämpa den höga arbetslösheten, inte minst ungdomsarbetslösheten. Även om det är fråga om ell lån - det framgår f. ö. inte sä tydligt av den föreslagna lagtexten när kommunerna skall få tillbaka pengarna - befarar jag att man drar nödvändiga resurser från kommunerna, resurser som borde fä sällas in redan nu. Om de sätts in nu, skulle det ha stimulerande betydelse ocksä för sysselsättningen.

Anf. 23 ROLF RÄMGÅRD (c) replik;

Herr talman! Jag kan bara konstatera, Paul Jansson, att det inte stod angivet någonstans i den socialdemokratiska motionen belräffande den här konstruktionen av frysning av kommunala medel när pengarna skall belalas tillbaka. Det stär att man skall ha överläggningar med kommunförbunden om när och hur medlen skall återföras. Men det står inte vid vilken tidpunkt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

och inte hur det skall gå till. Det är en direkt inblandning i den kommunala beslutanderätten.

Sedan kan man, när det gäller det socialdemokratiska förslaget, också konstatera att en del av de disponibla medlen visserligen skall placeras i riksbanken, men samtidigl kan motsvarande medel lånas upp och användas till kommunal expansion. Del är fullt lagligt och möjligt. Förslaget gynnar därför i hög grad de stora kommunerna med goda bankförbindelser. För glesbygdskommuner, som har långt lill bankernas centralkontor, blir upplåningsmöjligheterna naturligtvis betydligt sämre.

En annan effekt av det socialdemokratiska förslaget är en gigantisk omfördelning av penningmedel från glesbygd till storstad. Eftersom glesbygdskommunerna i dag ofta har en stark finansiell ställning och ofta har sina medel placerade i lokala sparbanker och föreningsbanker, kommer dessa banker all i betydande grad avlappas på dessa pengar. Del är också en konsekvens.

Sedan berörde Paul Jansson den motion som Börje Hörnlund och jag lagt fram. Iden tog vi upp bl. a. den grundläggande frågan om juridiska personer, där vi menar att man kunde dra in pengar lill siaten för att sedan omfördela de pengarna till skatteutjämning. Jag tycker fortfarande att det är en bra lösning att ha en enhetlig företagsskatt i hela landet och samtidigt omfördela resurser till skatteutjämning. Till en del kommer så att ske enligt den nya uppgörelsen. Lål mig konstatera atl detta ligger i linje med vår motion. Man avsätter mer medel till extra skatteutjämning, samtidigt som man tar in mer pengar från juridiska personer. Vid de överläggningar som det står angivet att man skall ha skall de här frågorna ses över. Man håller f. ö. sedan en lid på alt göra detta i budgetdepartmentet. Del finns ingen anledning att tillsätta en särskild utredning förrän detta är klart. Det står i utskottets skrivning atl man efter dessa överläggningar kan tillsätta en parlamentarisk utredning för atl se över hela skatteutjämningssystemel, och del har budgetministern själv poängterat från talarstolen i en tidigare inlerpellationsdeball.

Anf. 24 PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Först till Nils Berndtson. Det är helt riktigt som Nils Berndtson har konstaterat atl för mitt eget landsting, Skaraborgs läns landsting, som är ett av de mest likvida i landet fin., medför vårt förslag alt man får låna ut eller sätta in på spärrat konto ca 90 milj. kr., under det atl regeringens ursprungliga förslag innebär - och det kan jag länka mig atl också kompromissen kommer att innebära - atl man blir besluien på 70 milj. kr.

Vi har talat med våra skattebetalare hemma i Skaraborgs län om del här. Det är ganska lätt för dem atl välja. Naturligtvis väljer de helst alt låna ut pengarna till staten och därmed hjälpa till atl i slor utsträckning få bort staten som upplänare i bankerna. Kanske kan man också sänka utlandsupplåningen något, och det är mycket vällovligt. Det ställer skattebetalarna i Skaraborgs län upp på, men de ställer inte upp på den grymma konfiskation som det är fråga om frän regeringens sida och från moderaternas sida.

Rolf Rämgård nämnde utredningen om skatleutjämning. Budgetministern har lovat all del skall bli en sådan utredning, och det tror Rolf Rämgård på. Ja, det kanske är möjligt, mendetlar ju tid innan den expertgrupp som nu arbetar är klar med sitt arbele. Därför är vi oroliga för att det hinner rinna för myckel vatten under broarna, innan det hela kommer i gång. Därför vill vi redan nu ha en bred parlamentarisk utredning, som skall la tag i de här problemen. Jag är fortfarande besviken över att Rolf Rämgård inte ansluter sig till förslaget om en sådan.

Sedan gör Rolf Rämgård något ganska fantastiskt, när han försöker framställa vårt förslag om frysning av kommunala medel som vida värre än regeringens förslag. Han säger att det enligt vårt förslag blir stora omfördelningar mellan olika kommuner i landet. Det är möjligt att det kanske kan bli så i något fall, men enligt regeringens förslag är del ju fråga om en omfördelning från kommunerna till staten av pengar som kommunerna aldrig får tillbaka. Samtidigl stramar man åt för kommunerna på andra områden. När ni skryter med vad skatteutjämningen har inneburit de senaste åren är kvaliteten pä beräkningarna ungefär lika hög som då ni skryter med hur ni skyddat folkpensionerna. Här finns det en automatik - det är mycket av inflationspengar som automatiskt har höjt skalteuljämningsbidragen. Räknar man ihop de indragningar som kommunerna har drabbats av under borgerlig regeringstid, finner man atl del nu snart är fråga om 10 miljarder kronor. Så var del med den välviljan mot kommunerna från de borgerliga regeringarnas sida.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Fitiansdebatt

Andre vice talmannen anmälde alt Nils Berndtson och Rolf Rämgård anhållit att till protokollet få antecknat alt de inte ägde rätt till ylteriigare repliker.

Anf. 25 LENNART BLOM (m):

Herr talman! Meningen var ju atl vi när det gäller den här delen av talarlistan skulle ägna oss en stund åt de specifika kommunala problemen. Jag måste emellertid, eftersom jag nu gör ett inlägg i debatten, inledningsvis någol replikera Rolf Rämgård. Han uttryckte sin förvåning över vårt ställningstagande till budgetpolitiken och ville göra gällande - vilket jag tror var slöseri med lid - att en röst pä moderaterna var en röst för en socialdemokratisk uppläggning. Det är självfallet inle på del sättet. Den socialdemokratiska uppläggningen av budgetpolitiken är oacceptabel. Regeringens är också oacceptabel, bl. a. av det skälet att den strider mot ett riksdagsbeslut om att vi skall spara 12 miljarder.

För att gä över lill de kommunala problemen vill jag säga alt del utan tvivel råder en rätt vidsträckt enighet om att verksamheten i kommuner och landsting måste dämpas ytterligare som ett led i ansträngningarna att få samhällsekonomin i balans. Det finns etl frågetecken vad beträffar socialdemokraternas inställning, eftersom ju socialdemokraterna än sä länge håller fast vid atl kommunernas och landstingens verksamhet skall få öka med så mycket som 2 % 1983. Det är litet anmärkningsvärt också av det

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

skälet atl kommunerna redan har dämpat ökningstakten till en nivå som ligger någonstans mellan 1,5 och 2 %.

Vi hälsar emellertid samtidigt från moderat håll med tillfredsställelse all socialdemokraterna såväl i sin partimolion som i finansutskottet har erkänt behovet av en dämpning - i form av en "frysning" - i storleksordningen 3,5 miljarder för 1983.

Mellan mitlenparlierna och moderalerna råder en långtgående enighet om att landstingens och kommunernas starka likviditet under 1983 inle fär leda till en utgiftsexplosion. En indragning till staten av kommunala medel pä omkring 3,5 miljarder bedöms därför som nödvändig, utan att vi för den skull befarar atl den kommunala verksamheten i någon avgörande mån kommer att skadas. Det bör f. ö., som här har påpekats från skilda håll i debatten, understrykas all bidragen från staten till kommuner och landsting har ökal kraftigi under senare år. Skalteuljämningsmedlen uppgår som bekant lill ungefär 10 miljarder, och de speciella statsbidragen - huvudsakligen till undervisningssektorn, barnomsorgen och andra sociala ändamål - rör sig omkring 35 miljarder. Del blir alltså sammanlagt 45 miljarder.

Det skall också sägas - och det har sagts mänga gånger från den här talarstolen - att regering och riksdag på senare är har pålagt kommunerna åtskilliga nya uppgifter, samlidigt som en hel del specialinriktade statsbidrag har tagits bort. I fråga om kommunernas rätt atl beskatta bolagen - och det är faktiskt av en viss betydelse i detta sammanhang - har en avveckling redan inletts. Vi har redan bestämt att den första femtedelen skall gä över till staten.

Etl par betydelsefulla siffror bör kanske nämnas; de glöms stundom bort. Kommunerna och landstingen tar in ungefär 100 miljarder i skatt i är. De övriga inkomsterna uppgår lill 80 miljarder, och av dessa 80 miljarder kommer 45 från staten genom skilda former av statsbidrag. Vi kan slälla detta i relation till statsbudgetens utgifter pä 250 miljarder och inkomster på 170 miljarder. Hur tung och betydelsefull den kommunala sektorn är visas klart vid en sådan jämförelse som - del erkänner jag - i och för sig inte är alldeles rättvisande men som ändå ger relationerna. Kommuner och landsting svarar ju också för den övervägande delen av den offentliga konsumtionen.

När det gäller frågan, hur indragningen praktiskt skall gå till, fanns det ä ena sidan ett regeringsalternaiiv och ett moderat allernaliv och ä andra sidan socialdemokraternas frysningsalternativ. Genom en kompromiss har numera enighet uppnåtts inom den borgerliga majoriteten om hur indragningen skall göras. Det totala besparingsbeloppet ökar med 500 miljoner. Vi betraktar kompromissen som tillfredsställande frän moderata utgångspunkter.

Indragningen av kommunernas skatter pä enskilda personer begränsas från knappt 2 miljarder enligt regeringens ursprungliga förslag till 850 miljoner och del blir ett provisorium för 1983. 300 miljoner reserveras för kommuner som drabbas särskilt hårt. De pengarna skall användas - det har vi i utskottet varil alldeles på det klara med i samband med behandlingen av de speciella motioner som förelåg beträffande t. ex. Jokkmokks situation - för

att stödja sådana kommuner som genom en omläggning råkar särskill illa ul. Pä rak arm kan man konstalera att den kraftiga beskärningen av rätten för kommunerna att utta bolagsskatt drabbar inle bara Jokkmokk ulan även t. ex. Göteborg och Malmö. 300 miljoner är som sagt avsatta för atl åstadkomma en kompensation. Metoderna för hur den skall räknas ut är inte fixerade.

Den slutliga avvecklingen av kommunernas beskattning av bolagen är ett slutsteg som bör komma ganska snart. Det motsvarar ungefär 1,3 miljarder. Det är ett belopp som mer än väl ger utrymme för atl återställa kommunernas fulla beskattningsrätt när det gäller enskilda personer efter 1983. Förulsällningarna för en enhetlig, statlig bolagsskatt har därmed också åstadkommils.

Socialdemokraterna har av principiella skäl motsatt sig alla effektiva begränsningar i den kommunala beskattningsrätten när del gäller både enskilda personer och bolag. De indragningar som nu i enlighel med majoritetens uppfaltning blir aktuella för 1983 uppgår - om vi räknar in den reduktion av bolagsskatten som har skett- till ungefär 4,5 miljarder. Det är dä skäl atl rikta frågan lill de socialdemokratiska talesmännen, om socialdemokraterna - som motsätter sig hela operationen - avser atl återbetala dessa 4,5 miljarder till kommunerna ifall de kommer i majoritet. Det är faktiskt en intressant fråga bl. a. också av det skälet atl det gäller sä pass mycket pengar.

Herr Paul Jansson, som i detta avsnitt fört del största oppositionspartiets talan, beklagade att det i riksdagen inte längre är sä gott om kommunalmän; de skulle annars ha förstått vad kommunernas bästa krävde. Jag vill dä bara säga att det är helt naturligt att kommunalmännen, som vi möter mycket ofta, föredrar del socialdemokratiska förslaget. Varför skulle de inle göra det? Det är ju det mildaste! Var och en är som bekant sig själv närmast.

Här i kammaren och i riksdagen är det ändå fråga om att göra en sammanvägning av olika intres.sen. I det avseendet betraktar i varje fall vi från moderat häll - det gäller också regeringen - en åtgärd som den socialdemokratiska som otillräcklig. Den innebär i själva verket inle något som helst bidrag till alt lätta pä det grundläggande, avgörande och för alla betydelsefulla bekymmer som obalansen inom den statliga sekiorn innebär. Det är helt enkelt så att när man måste spara, så måste detta drabba alla, även kommuner och landsting.

Paul Jansson sade - om jag inte missförstod honom - att den här typen av åtstramning försvagar konkurrenskraften t. o. m. för exportindustrin. Del förefaller mig vara en något perifer synpunkt. Leder indragningen till kommunala skattehöjningar får den naturligtvis en negativ effekt - det försvårar avtalsrörelsen, osv. Men uträkningen är ju just att den icke skall få påverka det kommunala skatteuttaget! Gör den det är hela operationen ganska meningslös. Då har man bara flyttat upp skatleuttagsnivån. Del är mol den bakgrunden som moderaterna för sin del nu och sedan nägon tid tillbaka har hävdat atl en lagstiftning om kommunalt temporärt skattestopp och en konstruktion som sätter ell tak för kommunernas beskattning är

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

erforderlig. Vi är än så länge ensamma på den punkien, men vi är övertygade om alt utvecklingen under 1980-talet kommer att göra klart för allt fler atl della är en oundviklig åtgärd - dess värre och beklagligtvis.

Det är intressant alt notera att Paul Janssons omsorger om exportindustrin förs fram i delta sammanhang. Han tvekar emellertid inte alt ställa sig bakom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för att finansiera inte en skattereform men en skatteomläggning. Parentetiskt kan jag tillägga att hans partivänner har varil med om att lägga fram elt förslag om all på energiskatteområdet inte ge näringslivet den lättnad som del har utomlands. Det har de åstadskommil i samråd med miltenparlierna. Moderaterna har reserverat sig. Jag föreställer mig all vi i grund och botten alla har den uppfattningen att det är utomordentligt angeläget att på skilda sätt förbällra konkurrensförutsättningarna för svensk exportindustri. Alt då straffbeskatta näringslivet på energiskattesidan, vilket är effekten av majorilelsförslagel, och medverka till kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna kan inte gärna vara den bästa vägen.

Paul Jansson nämnde också att förslaget, som nu finns preliminärt belyst i siffror av utskottels kansli och som baseras på en kompromiss mellan de tre borgerliga partierna, innebär förändringar jämfört med det ursprungliga regeringsförslaget. Del är självklart. Han menade att del var ett förslag som särskilt gynnade kommuner som var starka moderatfästen. Jag vill bara tala om för honom atl för skattedragare i Stockholm, där moderaterna bevisligen är etl stort parti, är vårt förslag inte särskilt gynnsamt, eftersom vi genom att la så mycket av skatteunderlaget för bolagen medverkar till en ökad press pä såväl Stockholms läns landsting som Stockholms kommun, som har mänga förelag. Jag avvisar alltså påståendet. Det ursprungliga förslaget hade en annan profil, men det förslaget har alltså fallit, och det tror jag att många skattedragarna i t. ex. Solna, Lidingö och Danderyd oavsett inkomstnivå välkomnar.

Jag vill avslutningsvis återkomma till påpekandet att en lagstiftning om kommunalt skatleslopp är nödvändig. Indragningen av en del av kommunernas goda likviditet 1983 är meningslös om kommuner och landsting har kvar möjligheten alt kompensera sig genom skattehöjningar. Genom konstitutionsutskottets uttalande med anledning av en moderat motion för knappt ett år sedan är det fastlagt atl det inte är oförenligt med gällande grundlag att införa en sådan här begränsning. Man kan, som konstitutionsutskottet, tycka utomordentligt illa om den, men skall den genomföras förutsätter den inte nägon grundlagsändring. Det har det goda med sig atl när opinionen är mera mogen för denna åtgärd kan elt skattestopp genomföras snabbare än som eljest skulle ha varit fallet.

Till slut en allmän reflexion. Man mäter så lätt effekterna av etl ökal skattetryck i kronor och ören. För människorna i allmänhet låter det konstigt all skallen höjs med 50 öre eller någol sådant. Vad det är fråga om är då en höjning med 250 kr. om man har en beskattningsbar inkomst på 50 000 kr., dubbell så mycket om man har 100 000 kr. Men i själva verket är detta räkneexempel - de är belysande och intressanta men de är bara räkneex-

empel. När vi i riksdagen har fattat beslut om t. ex. viss senareläggning av förbättringen av skalteuljämningsbidragen har kommun- och landstingsförbunden hävdat att det skulle leda lill skaltehöjningar med 50-60 öre. Men när det kom till kritan kunde man spara - det blev 10-15 öre i stället. Tro därför inte atl de siffror som står i tabellerna också anger effekten.

Del finns fortfarande ett betydande sparutrymme i våra kommuner och landsting. Det måste finnas etl sådant utrymme av det skälet atl inte heller den sekiorn kan fredas. Den kan inte få leva över sina tillgångar i ett skede, där vi absolut måste strama åt. Det finns egentligen bara ett sätt atl se lill att också kommunerna sparar: man måste hindra kommunalpolitikerna att skriva ut nya skatter.

Herr lalman! I likhet med moderalernas huvudföreträdare Lars Tobisson hemställer jag om bifalllill ålerremissyrkandel belräffande punkten B 2 Den kommunala sekiorn.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 26 PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! På ett sätt är jag ganska besviken på Lennart Blom. När vi i utskottet manglade dessa frågor, hade vi gotl om lid, som jag lidigare sade. Vi sammanträdde de gånger som behövdes för att klara ut dessa frågor. Då märktes moderaternas hårdnackade motstånd mot atl gä med på vad regeringen föreslog. Det var en helig princip, speciellt för Lennart Blom, som hade slagit fast della i en artikel i Svenska Dagbladet för inte så länge sedan. Där sade han uttryckligen att han beträffande juridiska personer kunde gä med på alt dra in skatteunderlag till staten men inte för fysiska personer. Där gick alltså kritstrecket för hönan Lennart Blom.

Under överläggningarna i utskottet upplevde jag Lennart Blom som en vapendragare när det gällde att skydda kommunerna från mittenregeringens förslag. Jag blev därför ganska överraskad, när denna överenskommelse kom till stånd. Men det gick väl till så att partiledaren kom hem från Rio, upprymd av sina äventyr, och bestämde hur det skulle vara i den moderata gruppen. Då fick Lennart Blom vika sig. Lennart Blom har gjort en klar reträtt. Under utskottsbehandlingen upplevde jag honom såsom fullkomligt benhård i dessa avseenden. Han har tydligen fått en tillrättavisning av sin partiledare och fält lov alt ändra sig.

Nu påstår Lennart Blom att jag gör en märklig kullerbytta, när jag befarar atl exportindustrin kan få svårigheler om förslaget genomförs. Lennart Blom säger visserligen att man inte skall bry sig om tabellerna, eftersom de bara är räkneexempel. Men när kommunerna befinner sig på ruinens brant och inte kan klara sina uppgifter utan tvingas höja skatten genom dessa åtgärder, ökar ju kostnaderna för löntagarna. Kommunalskatten ärsom bekant den tyngsta biten för de flesta. Avtalsrörelsen kommer då att bli besvärligare. Löntagarna kräver kompensation. Därmed uppstår svårigheter även för exportindustrin. Konkurrenskraften kommer att minska. Vi får svårigheter att hålla "låga" avtalsrörelser, vilkel vi alla tycker är angeläget i framtiden. Här finns en fullkomligt naturlig koppling.

Atl vi är med på alt höja arbetsgivaravgifterna för att klara skalleöverens-

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

kommelsen har ju sina orsaker. Vi hann inle få fram promsen. Den blev inte färdig. Men vi håller med om att man måsle lotalfinansiera reformen. Man kan inte fortsätta med att pä detta sätl urgröpa statens ekonomi. Framför allt kan vi inle lortsälta atl låna ulomlands till skattesänkningar, Lennart Blom. Det har vi fakliskl inte räd med.

Anf. 27 NILS BERNDTSON (vpk) replik;

Herr talman! Jag tycker nog atl Lennart Bloms anförande pä sitt sätt var upplysande. Nu har vi fått besked om att det inte enbart handlar om elt års s. k. likviditetsöverskott. Det har man nämligen påstått från regeringshåll. Det handlar i stället om alt man skall fortsätta pä den inslagna vägen.

Jag sade i mitt lidigare anförande att jag betecknade det man nu gör mot kommunerna såsom ett rån. Det är lika bra alt redan nu utfärda en varning till kommunerna: Rånarna ämnar komma igen.

Anf. 28 LENNART BLOM (m) replik;

Herr talman! Till herr Jansson kanske jag skulle kunna sprida någon upplysning genom alt göra klart för honom att uppgörelsen mellan de tre borgerliga partierna innebär att åigärderna är provisoriska för år 1983.1 syfte atl lägga fram förslag till en permanent konstruktion av hur indragningarna skall gå till, liksom till mer verksamma metoder att påverka kommunernas volymutveckling och motverka kommunala skattehöjningar, tillkallas en särskild grupp. Del är i absolut klartext vad det är fräga om.

Herr Jansson är välkommen tillbaka med sina invändningar pä den principiella nivån, om den definitiva lösningen också innebär att vi inkräktar på kommunernas beskattning av privatpersoner. Jag är övertygad om att del inte blir så, för det kommer att finnas majoritet här i kammaren mot det.

Anf. 29 P.UL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Det är just den här expertgruppen som jag liksom många andra är väldigt rädd för. Tydligen kommer inte några parlamentariker atl ha inflytande, utan det blir de starka tjänstemännen i budgel- och ekonomidepartementet som kommer att ta hand om det här, och sedan går de till regeringen och presenterar etl färdigt förslag.

Det har blivit allt vanligare undan för undan - och det reagerar jag mol - att det kommer interna promemorior frän departementet. Ibland remitteras de, del medges, men ibland inte, ulan plötsligt upphöjs de bara lill propositioner från regeringen. Med tanke på arbetsmetoden att låta några tjänstemän plocka fram en intern promemoria tycker jag atl jag har anledning befara att den permanenta lösningen faktiskt kan bli värre än del provisorium som nu föreslås.

Det här med provisorium är väl påhittat för att man skall försöka klara sig igenom valrörelsen. Man säger ju samtidigt att man måste långsiktigt se lill att dra in resurser från kommunerna och hindra deras verksamhet från att expandera i framtiden. Bakom del måste då ligga tanken atl man skall permanenta ett system som såvitt jag förstår inte kan vara mildare i sin

utformning än del nu föreliggande förslaget. Men, som sagt, vi fär tillfälle alt återkomma.

Jag glömde att svara pä en ganska intressant fråga som Lennart Blom ställde i sitt förra inlägg. Han undrade: Kommer socialdemokraterna alt lämna tillbaka de pengar som nu den borgerliga regeringen stjäl frän kommunerna?

När nu den borgerliga regeringen uppträder som en tjuv gentemot kommunerna, då skall vi vara ärliga och ha ansvar för att de får tillbaka pengarna! Det är en intressant situation.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 30 LENNART BLOM (m) replik;

Herr talman! Intressantare än frågan är faktiskt socialdemokraternas svar, och det lyser uppenbarligen med sin frånvaro.

Dessutom vill jag opponera mig mot den vårdslösa terminologin all tala om stöld, rån och annat. Detta är icke platsen alt använda sådana uttryck -del är herrarnas buskmötestealer.

Andre vice lalmannen anmälde att Paul Jansson anhållit alt lill protokollet fä antecknat att han inte ägde rätt till yllerligare replik.

Anf, 31 Ekonomi- och budgelministern ROLF WIRTÉN:

Herr lalman! Tre olika uppfattningar om principerna för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken och skattepolitiken bryts mot varandra i dagens debatt och i de ulskottsbetänkanden som ligger till grund för debatten.

Detta är måhända naturligt. Landet styrs av en minoritetsregering, sprungen ur det poliliska mittfältet. Oppositionen till höger och till vänster om regeringen anser sig frän sina resp. utgångspunkter ha sakliga och taktiskt betingade skäl all markera avstånd från regeringspolitiken.

När del gäller de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken har regeringspartierna och moderaterna kunnai ena sig om en gemensam linje i utskottet. Socialdemokraterna har reserverat sig.

I fråga om den genomgripande omläggningen av inkomstbeskattningen och därmed det viktigaste fundamenlet i den framtida skattepolitiken slår regeringspartierna och socialdemokraterna för majoriletslinjen och moderaterna befinner sig i klar minoritet. Vad gäller budgetförslaget finns däremot tre olika uppfattningar. Nägon sammanskrivning har inte varit möjlig. Det har gjort att socialdemokraterna kunnat diktera majoritetsutlåtandet. Regeringspartierna och moderaterna har avgett skilda reservationer.

Situationen såg länge ut att bli densamma i fräga om valet av åtgärder för all påverka den kommunala ekonomin, som har diskuterats allra senast här i debatten. I söndags kunde dock regeringspartiernas och moderaternas partiledningar enas om ett kompromissförslag.

Det är således i väsentliga avseenden tre olika sätt att se pä den ekonomiska politiken som står mot varandra. Vad detta på sikt betyder för den s. k. borgerliga samverkan är inte helt lätt att avgöra. Alldeles klart är

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

dock alt en moderat profileringspolitik i centrala frågor inle underlättar en framtida ireparlisamverkan.

Del är inte bara så, att det går en skarp gräns mellan mittenpolilik och socialdemokratisk politik. Den senaste tiden har också klara skillnader mellan regeringens mittenpolilik och högerpolitik öppet demonstrerats.

Det gär således atl peka på politiska motsättningar enligt skilda mönster i fråga om den ekonomiska politiken, budgetpolitiken och skattepolitiken. Ändå torde del vara svårt atl förneka atl det finns en grundläggande enighet i synen på vårt lands ekonomiska läge och den principiella uppläggningen av en till detta läge anpassad ekonomisk politik.

Således förnekar knappast nägon att den internationella ekonomin försämrats kraftigt sedan millen av 1970-lalet. Det är inte bara de bägge oljekriserna som bidragit lill delta. Åtskilliga av drivkrafterna bakom efterkrigstidens nästan exempellösa snabba ekonomiska tillväxt har mattals eller hell upphört alt verka ulan alt ersättas av nya.

Knappasi någon förnekar heller allvaret i etl bestående stort budgetunderskott eller ett strukturellt underskott i bytesbalansen. De flesta ser också med oro på den kraftiga inflationen, det.höga ränteläget och tendenserna till ökande arbetslöshet.

Inte heller råder det några egentliga delade meningar om del grundläggande mälet för den ekonomiska politiken. De flesta är ocksä medvetna om del besvärliga i att pä en och samma gång hålla lillbaka inhemsk konsumtionsefterfrågan och stimulera den ekonomiska tillväxten. Ändå är det jusl vad som måste åstadkommas. Det är nödvändigt atl få en snabbare produktionsökning. Men de resurser som därigenom skapas måste användas för att minska underskotten i bytesbalans och statsbudget och inte till snabbt ökande offentlig och privat konsumtion.

Längre än så sträcker sig dock inte enigheten, i varje fall inte vad gäller socialdemokraterna. En på sitt sätt slagkraftigt formulerad reservation om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken inleder socialdemokraterna med alt ganska detaljerat kritisera de senaste sex årens ekonomiska politik.

Mer intressant än att konstatera delta är dock att den socialdemokratiska kritiken av den förda politiken på varje kritiserad punkt rimligen borde ge upphov till en hård och genomgripande socialdemokratisk självkritik av den politik man själv förordal, ty på varje kritikpunkt skulle en socialdemokratisk politik ha förvärrat problemen om den hade fått genomföras.

För del första säger de socialdemokratiska reservanterna;

"'Stabiliseringspolitiken under de senaste sex åren har allvarligt försämrat ekonomins funktionssätt och därmed sänkt tillväxttakten."

Jag tror helt visst att socialdemokraterna gärna skulle ha sett en ännu effektivare slabiliseringspolilik än den som förts. Men jag måste konstatera att man när del gällt att ta ställning inte alls har förordat en sådan politik. I stället har man rekommenderat en politik som i förhållande till den förda i väsentliga avseenden skulle ha verkat destabiliserande. Sä gör man nu ocksä. Ett exempel kan belysa den saken. Socialdemokraterna anser att det finns

betydande risk för en svagare konjunkturutveckling under 1982 än vad regeringen räknade med i finansplanen i januari. I del läget föreslår man en kraftig momshöjning.

Socialdemokraterna brukar kritisera regeringarna efter 1976 för vad man kallar en slapp ulgiftsprövning. Men då är all märka alt socialdemokraterna konsekvent förordat högre offentliga utgifter än dem som föreslagits av regeringen. Man har gått emot huvuddelen av regeringens besparingsförslag utan atl föreslå några andra. Man har därutöver ställt krav pä nya stora slalliga utgifter. Del s. k. hundradagarsprogrammel inför 1979 års val är det kanske mest flagranta exemplet på detta.

De ökade utgifterna har socialdemokraterna i stället velat finansiera med väsentliga skattehöjningar. Om den politiken hade fått förverkligas skulle budgetunderskottet ha varit åtskilligt högre än det är i dag. Utgifterna skulle ha skjutit i höjden på avsett vis. Däremoi skulle inkomstsidan ha försvagats på grund av skattehöjningarnas negativa effekter på samhällsekonomin.

När de socialdemokratiska reservanierna för det andra säger: "Budgetpolitiken har varil en viklig anledning till alt den svenska ekonomins läge försämrats så påtagligt under senare är", är det bara att tillägga att försämringen i så fall skulle ha blivit väsenfligt slörre med en socialdemokratisk budgetpolitik. Del förslag man nu har lagt fram angriper budgetens utgiftssida endasl marginellt. Men alt spara är inle socialdemokratisk politik. Del ger inga politiska poäng inför valrörelsen. Att en socialdemokratisk ekonomisk politik under flera år skulle försämra bäde budgelsaldo och bytesbalans ytterligare erkänns f. ö. öppet, t. ex. i den s. k. krisrapporten.

Jag tar för det tredje ett citat till frän den socialdemokratiska reservationen. Det lyder: "Resursanvändningen har varit sädan atl vår välfärd nu hotas". Man exemplifierar med stödet till förelag och branscher i kris som man anser inte tillfört svensk ekonomi ny, ekonomiskt livsduglig produktionskapacitet.

Här är inle platsen, herr lalman, för mig alt fördjupa mig i frågan om huruvida den kritiken till någon del är berättigad. Jag kan dock konstalera att socialdemokraterna praktiskt laget alltid velal ge mer i krisstöd, velat hålla problemföretag under armarna i högre grad än regeringen och häftigt kritiserat regeringen för bristande vilja atl, som del brukar uttryckas, "rädda jobb" pä än den ena, än den andra orten. Det är väl egentligen bara i fräga om slöd lill vissa bondeägda företag i kris som socialdemokraterna i praktiken visat större kallsinnighet än regeringen.

Den fjärde kritikpunkten, slutligen, är alt "fördelningspolitiken ökal

klyftorna mellan olika grupper". Del är litet klent med exemplen på detta. Främsl talar reservanierna om atl de icke-socialistiska partierna pä olika sätt attackerat arbetarrörelsen.

Men detta är ju pä gränsen till hyckleri! Vad väntar man sig? Självfallet angriper vi socialdemokraterna, och därmed en del av arbetarrörelsen, när vi anser att de förordar en felaktig politik. Men vi samarbetar gärna kring konkreta reformer, om vi kan finna någon som helst samarbetsvilja hos

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

socialdemokraterna. Och vi har ingen anledning alt söka sak med fackföreningsrörelsen.

Men vad som slår i reservationen på den här punkien kanske är en olycklig och illa genomtänkt formulering. Ser man till vad socialdemokraterna i sak längre fram i reservaiionen kritiserar från fördelningspolitiska utgångspunkter, finner man att del är dels de genomförda lättnaderna i den lidigare orimligt hårda dubbelbeskattningen av riskvilligt kapital, dels en stor del av besparingarna i statsbudgeten, dels risken för försämrad sysselsättning.

Lål mig kommentera beskattningen av riskvilligt kapital först. Alla vel att kapilal som får produktiv användning i näringslivet länge beskattats härdare än åtskilliga mer spekulativa placeringar och att investeringar i industrin länge gett sämre avkastning än bl. a. finansiella placeringar. För ett företag som velat och haft råd atl expandera har det ofta varit billigare alt köpa upp en konkurrent än att själv bygga ut. Utländska förelag betalar inle sällan åtskilligt mer för etl svenskt förelag än vad en börsinlroduktion skulle ge ägarna vid dagens aktiekurser - i den socialdemokratiska propagandan betecknade som alltför höga.

Det måste löna sig atl arbeta. Därför sänker vi marginalskatterna. Mendet måsle också löna sig att driva företag. Därför har beskattningen av företagande ändrats. Det kritiserar socialdemokraterna. Men det gär inle alt komma ifrån all den som placerar i riskvilligt kapital i näringslivet måste, sett över en konjunkturcykel, kunna räkna med en något högre avkastning efter skall, om företaget går bra, än vad fastighetsinnehav och finansiella placeringar ger. Om vi inte skapar förutsättningar för detta, så är elt enskilt ägt näringsliv omöjligt i framtiden.

Jag har svårt alt se de bärande fördelningspoliliska invändningarna mot principen att förelag bör tillåtas gå bra och ge god avkastning, både för dem som arbelar där och för dem som satsat pengar i dem.

Den osäkra anställningen i förlustförelag och i företag som snöps på sina vinstmedel är på intet sätt all föredra frän fördelningspoliliska utgångspunkter.

En slor del av de offentliga utgifterna är fördelningspolitiskt motiverade eller har åtminstone utjämnande effekter. Av den anledningen är det näst intill oundvikligt atl besparingar, om de behöver göras i större omfattning, påverkar fördelningspolitiskt angelägna anslag. I synnerhet gäller detta besparingar i transfereringssyslemen.

Men del är viktigt att erinra sig atl regeringens syfte med den alll härdare budgetprövningen är atl återställa svensk ekonomi i balans och tillväxt. Därmed är den också fördelningspolitiskt motiverad. Inget får nämligen så förödande fördelningspolitiska effekter på litet sikl som obalanser i ekonomin. En samhällsekonomi i obalans drabbar med oundviklig kraft de svagast ställda - någol atl tänka på för dem som i kortsiktiga fördelningspolitiska syften förordar en ytterligare försvagning av statsfinanser och utrikesbalans.

Det är dock inte statsbudgetens utgiftssida som ensam bestämmer inkomst- och förmögenhelsfördelningen. Löne- och skattepolitiken är minst

lika viktiga. På skattepolitikens område har en hel del gjorts. Realisationsvinstbeskattningen har kraftigt skärpts. Kampen mot skattefusk och skatteflykt har intensifierats. Avdragsbegränsningen i den framtida inkomstbeskattningen begränsar låneekonomins lönsamhet för höginkomsttagare.

På del område jag nu diskuterar finns de största skillnaderna mellan regeringspartierna och moderalerna. De senare är av allt atl döma beredda alt bedriva besparingsarbetet så, att allvarliga fördelningspoliliska konsekvenser uppstår och arbetslösheten riskerar alt drivas upp till närheten av den nivå som råder i vår omvärld. Samtidigt är man bestämt motståndare lill kompenserande fördelningspolitiska åtgärder pä inkomstbeskattningens område. Jag länker i första hand på inställningen till den föreslagna avdragsbegränsningen.

Inget har sannolikt sä negaliva fördelningspolitiska konsekvenser som en hög arbetslöshet. Den svenska arbetslösheten har under senare år- i motsats lill vad som exempelvis var fallet i början av 1970-talet - hållits på en väsentligt lägre nivå än i de flesta andra länder. Ändå är de senaste månadernas stigande arbetslöshet oroande.

Men den oron bör inte tillåtas skymma några väsentliga fakta:

1. Dagens arbetslöshet är inte särskilt mycket högre än den arbetslöshet som rådde åren 1972 och 1973 pä den dåvarande socialdemokratiska regeringens tid, dä de yttre ekonomiska förutsättningarna var ojämförligt mycket gynnsammare än de som nu råder.

2. Den öppna arbetslösheten i Sverige är väsentligt lägre än motsvarande arbelslöshel i OECD-omrädet i övrigt.

3. Genom en balans- och lillväxtskapande ekonomisk polilik av ungefär del slag som regeringen förordar kan den fulla sysselsättningen bäst försvaras på både kort och lång sikt. Den polilik som moderaterna förordar skapar å ena sidan risk för en oacceptabelt hög arbetslöshet i det korta perspektivel. Den polilik som socialdemokraterna förordar skapar å andra sidan risk för en hög och bestående arbetslöshet i det långa perspektivet.

I går offentliggjordes avstämningen av 1980 års långtidsutredning. I sinom tid kommer regeringen att redovisa hur den ser pä konsekvenserna för den ekonomiska politikens uppläggning.

Lät mig dock avsluta detta anförande med alt ange vad jag tycker är nägra av de viktigaste slutsatser man kan dra av utredningen.

För del första visar långtidsutredningen alt vi kan klara den fulla sysselsättningen pä sikl endast genom atl den utlandskonkurrerande sekiorn, i första hand industrin, expanderar. Vi kan inte ersätta en för låg utländsk efterfrågan på svenska varor med en ökad inhemsk efterfrågan. Det skulle medföra ökande underskott i bytesbalans och statsbudget.

För det andra måste konjunkturpolitiken anpassas så atl den ligger i linje med - inte går på tvärs mot - den strukturomvandling som krävs i den svenska ekonomin.

För det tredje måste vi få återhållsamma uppgörelser på arbetsmarknaden. Ty för all kunna exportera tillräckligt mycket måste vi sänka våra relativa priser. 5 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Den tillväxtpotential som finns i den svenska ekonomin måste i alll väsentligt reserveras för ökad export och ökade investeringar.

Det är en svår uppgift som ligger framför oss. Men den är ingalunda omöjlig. Del finns ingen naturlag som säger att Sverige inte kan vinna marknadsandelar, om vi för en för detta ändamål anpassad ekonomisk politik.

Några av de trendbrott som efterlystes i den förra långtidsutredningen har åstadkommits genom de åtgärder som vidtagits sedan den lades fram.

Marginalskattereformen ändrar de grundläggande spelreglerna i hela ekonomin. Del kommer att löna sig bättre alt arbeta och sämre alt låna och spekulera.

Reformen har en bred politisk förankring. Det är positivt bl. a. därför atl det visar att det i viktiga avseenden finns samsyn på de ekonomiska problemen, på sambanden mellan skaller, avtal och inflation.

Marginalskatlereformen får verkningar över hela fältet. Därutöver har också en rad åtgärder vidtagits för atl fä kapitalmarknaden, arbetsmarknaden och råvarumarknaden alt fungera smidigare.

Dessutom har vi tagit itu med den offentliga utgiftsexpansionen. 1982 växer den konsoliderade offentliga sektorns utgifter bara med en dryg proceni i fasta priser. Det är ett dramatiskt trendbrott mot 1970-lalets ca 6 %. Ökningstakten ligger lägre än den möjliga BNP-ökningen, vilkel skapar utrymme för andra aktiviteter än dem som finansieras över det allmännas budgetar.

Tillsammans med devalveringen har därmed förutsättningar skapats för att vi skall kunna arbeta oss ur krisen.

Vi måste nu gå vidare på den inslagna vägen. Det är huvudbudskapet, dvs. atl arbeta och spara oss ut ur krisen - detta dubbla grepp.

Sammanfattningsvis skall den fråga som ställs i långtidsutredningens rubrik "Tillväxt eller stagnation?" kunna besvaras positivt. Men då måste vi skapa gynnsamma betingelser för industriell lillväxt. Det är nödvändigt för att klara den fulla sysselsättningen, men det är också nödvändigt av fördelningspolitiska och sociala skäl. Slagnation skulle, herr lalman, drabba de mest utsatta grupperna hårdast och leda till en långt ojämnare fördelning av välståndet än en utveckling i balans.

Anf, 32 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Ekonomi- och budgelminislern sade i går alt det under kommande år är nödvändigt för det första att fä till stånd en kraftig ökning av industrins vinster och för det andra att löntagarna accepterar en sänkning av reallönerna.

Det här är, såvitt jag vel, första gången en borgerlig politiker anlägger ell perspektiv som sträcker sig bortom valet. Därför borde Rolf Wirléns besked vara viktigt.

Det räcker alltså inte med reallönesänkningen pä 10 % under de senaste åren - reallönerna måste fortsätta att sjunka.

Budgelministern vänder sig nu till löntagarorganisationerna och kräver att

de lojall skall sluta upp kring den här politiken. Jag mäste fråga Rolf Wirtén: Med vilken rätl kan en borgerlig budgetminister kräva lönlagarnas lojalitet när det gäller atl sänka reallönerna och höja vinsterna? Vill man hänvisa till prestationer i det förflutna? Under den borgerliga perioden har ju lönlagarna i del här landet i två omgångar tagit på sig en sänkning av reallönerna och accepterat en höjning av vinsterna, detta i förhoppning om att exportföretagen skulle utnyttja silualionen för atl sänka priserna och sälja mera, sä att industrin skulle kunna använda vinslerna för en ökning av investeringen. Varför? Jo, man ville värna sina jobb. Man ville fä en utbyggnad av industrin, som i framtiden kunde ge fler jobb och bättre reallöner. Vad hände? Jo, vinslerna har realt stigit med 50 % sedan 1976, men invesieringarna har sjunkit med över 30 %. Sysselsättningen har gäll ned, arbetslösheten har tredubblats. I stället har vi fåll en blomstrande spekulations- och fastighetsekonomi och en grå kredilmarknad med en mängd penningtransaktioner. Jag sade i mitt tidigare anförande att jag hoppades att budgetministern skulle lämna besked om vad han mot bakgrund av de krav som han reser anser sig kunna säga till löntagarna. Eftersom han inte sade någonling i sitt anförande måste jag fråga: Vilka garanlier har Rolf Wirtén för all det här inle upprepas? Vad har Rolf Wirtén all säga landets löntagare, när han avkräver dem ytterligare reallönesänkningar? Kan han lova att vinsterna nu går till produktiva investeringar och inte lill spekulation och investeringar i ullandel? Vad har han alt säga om dem som ijänar på det här, om rättvisan i att några lusen svenska hushåll kommer alt ta hand om hälften av börsbolagens vinster? Och vad har han atl säga om effekterna pä sysselsättningen och den induslriella utvecklingen av det program som han utlovat? Har han över huvud laget någonling alt erbjuda landets löntagare i utbyte mol de krav som han ställer på dem?

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 33 NILS BERNDTSON (vpk) replik;

Herr talman! Budgelminislern gjorde slora ansträngningar för all framställa regeringspolitiken som framgångsrik, dock utan att lyckas. Hur realistisk är den förda politiken? Nästan varje prognos har slagit fel. Den avstämning av långtidsutredningen som budgelministern talar om är ju en dom över den förda politiken. Denna politik har misslyckats, och det måsle den göra. När kapitalismens marknadskrafter försätter landet i kris, blir ju inte krisen mindre av alt dessa krafter släpps ännu friare. Faran är väl alt både långtidsulredarna och regeringen av den här avstämningen drar slutsatsen att regeringspolitiken har misslyckats, därför atl den inle har varil tillräckligt hård mot de arbetande. Jag tycker alt man kan utläsa della av tonläget i budgeiministerns anförande. De tror tydligen atl en ännu värre nedskärningspolilik och ännu slörre försämringar är den väg man skall gå för atl förbättra landets ställning. Men del förhåller sig ju precis tvärtom. Det krävs atl den förda politiken bryts, del krävs medvetna insatser för att skapa arbele och för atl trygga de utsatta gruppernas köpförmåga, om man skall få ökad produktion.

Jag tycker atl ulvecklingen visar atl regeringspolitiken är orealistisk och all

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

den för landet närmare en ekonomisk katastrof. Det underskoll i statsbudgeten som det talas myckel om har vuxit därför atl del är kris i ekonomin, för låg aktivitet och för låg sysselsättning, med minskade inkomster som följd. Men det är också en följd av olika favörer som regeringen har beviljat de redan förut bärkraftiga grupperna i samhällel; sänkta marginalskatter, aktiesparfonder, skattesparfonder osv. Den här vägen kan man inte fortsätta pä, utan vägen ur krisen och därmed till minskat budgetunderskott måsle vara en arbetsskapande politik, en politik där man inte har nedpressning av efterfrågan som riktpunkt. Jag anser all den slutsats man kan dra bäde av ekonomi- och budgeiministerns anförande och av annat material är all regeringspolitiken har misslyckats.

Anf. 34 Ekonomi- och budgelministern ROLF WIRTÉN;

Herr lalman! Kjell-Olof Feldl ställde frågan med vilken rätl jag försöker teckna perspektiven bortom valet i den svenska ekonomin. Jag tycker alt del är elt ganska självklart krav som man kan slälla pä ekonomi- och budgelministern atl han försöker göra det när man jusl fält in en avstämning av långtidsutredningen, som tar in perspektivet fram emot mitten av 1980-talet. Därtill kommer ju all vi - inle minst Kjell-Olof Feldl och jag -under senare tid har resonerat rätt myckel om hur skattepolitiken skall utformas under en treårsperiod från den 1 januari 1983.

Det är i detta sammanhang som jag tillåtit mig att ange vissa förutsättningar för atl ekvationen skall gå atl lösa.

Jag tror inte ett ögonblick all Kjell-Olof Feldt egentligen kan bestrida vad jag säger i kommentaren till långtidsutredningen, nämligen alt det inte finns utrymme för några reallönehöjningar under de närmaste åren, om vi vill ha en bibehållen eller - del är ju egentligen del saken gäller - förstärkt konkurrenskraft för den svenska industrin. Alla kurvor och siffror som presenterats på senare tid gör det hell klart för oss alla alt den enda chans Sverige har att värna om välfärdsstaten och atl flytta fram positionerna på sikt är atl :Få en exportledd uppgång av vår ekonomi.

Därför är detta av fundamental betydelse. Kjell-Olof Feldl lalade om 1970-talels milt och framhöll alt man dä förlorade marknadsandelar-jag tror att han sade att man gjorde en förlusl pä 15 % av marknadsandelarna. Del finns då anledning all rikta den frågan lill socialdemokralin och Kjell-Olof Feldt: Vad var orsaken till detta? Det är klart atl man inte kan förenkla och säga atl det bara finns etl svar. Men etl väsentligt svar på den frågan är att man fick en kostnadsexplosion i millen av 1970-lalel, som vi har fått kämpa med under hela andra halvan av 1970-talel och som fortfarande är myckel besvärande i den svenska ekonomin. Den överbryggningspolilik som i och för sig i teorin väl kan diskuteras och försvaras slog fel. Vi fick en kostnadsexplosion som föranledde myckel allvarliga föriusler pä exportmarknaden för svensk industri.

Det är detta, Kjell-Olof Feldt, som jag menar all vi måste undvika atl göra om igen. Därför har jag försökt atl sätta in även löneperspeklivet i de olika faktorer som påverkar ekonomin under de närmaste åren.

Då frågar Kjell-Olof Feldt: Med vilken rätl kan regeringen och jag förvänta lönlagarnas lojalitet för en sådan här inställning?

Herr talman! Först och främsl skulle jag vilja säga alt som tidigare fackligt aktiv känner jag väl lill att löntagarorganisationerna sätter sig väl in i de samhällsekonomiska sammanhangen. Det är inte så atl man bara går ul och begär någonling hell i det blå, utan man försöker bedöma: Vad finns det för produktionsresultat all fördela? Vad är del för kaka vi kan äta upp? Finns del över huvud laget någonting alt dela? Ibland har detta gäll snett - det har jag redan pekat pä. Men jag vel alt löntagarorganisationerna försöker sälla sig in i vad del är för uirymme man kan förhandla om. Jag tror därför på förnuft och förståelse i dessa frågor.

Jag tycker inle heller alt vi på den poliliska sidan har anledning att ifrågasätta ett sådant här förtroende lill arbetsmarknadens parter, när vi tittar på 1981-1982 års avtalsrörelse, som ju innebär en reallönesänkning pä 6 %. Det har man väl inle skrivit under för att man tycker del är bra! Självfallet skulle bäde LO och TCO önska sig reallönehöjningar. Men man har varil beredd atl la denna reducering i reala resurser, därför att man har insett att man får en ännu värre situation längre fram, om man lar ul mer än vad produktionen kan bära.

Herrlalman! Del kan väl vara på sin plats alt något peka pä en av de mänga intressanta kurvorna i långtidsutredningen, som jusl visar på hur industriproduktionen har utvecklats under 1970-lalet i jämförelse med OECD-länderna i övrigt. Sverige har där i stort sett pendlat kring ell index pä 110, medan OECD totalt har legal uppemot 130-140. Det är givet atl om man har halkat efter på det här sättet, så är det en allvarlig fråga, som man inte bara kan skjuta ifrån sig utan måsle la hänsyn till i avtalsrörelserna inför 1980-talet. Jag tror som sagl att den insikten finns.

Så har Kjell-Olof Feldt ocksä ställt denna fråga i relation till ett annat uttalande som jag har tillåtit mig att göra, nämligen alt det är nödvändigt atl tillåta en högre vinstnivå i företagen om man tror atl del skall bli fart på invesieringarna och bli en tillväxt i näringslivet. Jag har noterat många gånger, både från socialdemokratiskt håll och från fackföreningshåll, all man medger all vi nu har kommii ner på en vinstnivå som är orimlig om det skall bli en satsning på industriinvesteringar. Det är ju del vi vill! Jag noterar ocksä alt Kjell-Olof Feldt sade just detta i sitt tal. Detta är huvudpunkten i dagens ekonomiska debatt; Hur skall vi förbällra konkurrenskraften och förstärka industrin? Del var ju så Kjell-Olof Feldl själv formulerade sig. Dä måste man ju på något säll försöka vidta åtgärder som leder till della huvudmål i den ekonomiska politiken.

Milt antagande om en vinstnivå som ligger ungefär kring vad fallet var i början av 1970-talet, då socialdemokraterna regerade landet, kan väl inte vara mera orimligl i fördelningspolitiskt sammanhang i dag än vad den var när Kjell-Olof Feldl och Gunnar Sträng hade hand om ekonomin? Kunde ni, för alt fä igång investeringar och sköta det hela, acceptera dessa "orättvisor", som ni eventuellt hävdar att del skulle innebära atl ha en sädan vinstnivå, är del väl inle konstigare än all vi försöker lyfta upp vinsterna till denna nivå i

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982 ■

Finansdebatt

dag också. Jag tror all del är en nödvändighet om vi skall fä fart på industrin.

Regeringen har vidtagit många åtgärder för all förstärka svensk ekonomisk konkurrenskraft. Devalveringen möjliggjorde en räntesänkning, och jag hoppas att vi skall bädda för en miljö som kan ge fler räntesänkningar. Vi får se hur de internationella räntorna utvecklas framöver.

Jag sade i milt huvudanförande all man nu kanaliserar sparandel till riskvilligt kapilal i induslri och näringsliv i stället för den spekulations- och mygelekonomi som man hade dä vi tog över, Kjell-Olof Feldl. Det var då vi hade en klar tendens till investeringar i en rad onyitigheler. Det är försl nu, genom de åtgärder som vidtagits, som börsen och sparandel i aktier återigen har blivit intressanta för de många. Jag är ingalunda för någon spekulationsekonomi, Kjell-Olof Feldt, tvärtom. Jag vill göra allt för att förhindra den. Vi behöver våra resurser där de stärker välfärden, tryggar ulvecklingen och ger jobb ål människorna.

Får jag allra sist, herr lalman, eftersom jag ser att liden lider mot sitt slut för denna omgång, säga all del är en ganska orimlig debatt Kjell-Olof Feldt tidigare fört med Eric Enlund och nu försöker ta upp på nytl. Han talar om atl vi skulle ha fört en sämre arbetsmarknadspolitik än socialdemokraterna gjorde i början av 1970-talel. Jag skall gärna återkomma om det. Men detta påslående är så uppenbart fel atl jag tror att del vore dags att avskriva den delen av argumenieringen.

Anf. 35 KJELL-OLOF FELDT (s) replik:

Herr talman! Märkte inte budgetministern själv hur tomhänt han stod här? Det han lovar nu är exportledd expansion. Det är det löntagarna skall tro. Men del lovade ni ju också efter devalveringarna 1977. Då skulle vi komma i gång. Det hände ingenting. Det blev fortsatta nedläggningar och arbetslöshet. Nu begriper jag den ängslan som de kvarvarande spillrorna av våra borgerliga regeringar har i dag inför nästa års avtalsrörelse. Jag undrar om någon regering, ens om man fantasimässigt försökte föreställa sig del, skulle kunna ställa lill de sämsta möjliga förutsättningarna inför en redan svår avtalsrörelse. Löntagarna har inte bara erfarenheter av hur det gick med ekonomin under de här åren. Rolf Wirtén säger alt de visade förnuft och förstånd och tog en reallönesänkning på 6 % för 1981 och 1982. Ja, men de trodde ju alt detta skulle ge några resultat i form av förbättrad sysselsättning, ökade investeringar, större trygghet för jobb och reallöner i framtiden. Del har blivil precis tvärtom. Tron atl del går med förnuft och förstånd en gäng lill, utan atl göra om verklighelen, håller inle. Förnuft och förstånd, säger löntagarna i dag, det lönar sig inle. Alt la reallönesänkningar med den polilik som nu förs, det är förnuft och förstånd. Därför kräver lönlagarna i Sverige i dagen ny polilik, en annan politik. Del låtsas inte Rolf Wirtén om. Men de förutsättningar som den här regeringen har ställt i utsikt inför nästa års avtalsrörelse är inle bara erfarenheterna av arbetslösheten och spekulationsekonomin, av utlandsinvesteringarna och av hur ni har förstört en sund ekonomi. Det är också del ni häller på med i dag; nya hårda angrepp på

löntagarnas sociala trygghet, försämrad sjukförsäkring, en urusel arbetslöshetsersättning och försämrade trygghetslagar. Allt detta vill ni nu lägga samman och sedan komma till lönlagarna och säga: Vi kräver er lojalitet i uppslutning till den här politiken. Ni har ingenting atl säga dem om huruvida en sådan lojalitet skulle ge människorna som arbetar i det här landet något som helst utbyte, resultat i form av alt de åtminstone kan få behålla sina jobb, atl de har en anständig ersättning vid sjukdom och arbetslöshet, alt investeringarna kommer i gång, att ekonomins utveckling vänder. Där, Rolf Wirtén, har ni förverkat rätten att kräva lojalitet av landets löntagare.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 36 NILS BERNDTSON (vpk) replik:

Herr lalman! Både finansutskottets ordförande och budgetministern har sagt här i dag atl sänkningen av marginalskatterna stimulerar till arbetsinsatser. Om de 153 000 öppet arbetslösa eller de ytterligare hundratusentals som har ställts uianför produktionen skulle lyssna till dessa påståenden, har de nog svårt att hänga med. De kanske ställer den befogade frågan: Hur kan marginalskallesänkningar för höginkomsttagare ge oss jobb? De vill arbeta, men de får inle - del är ju verklighelen. Jag tycker atl det är falsk varudeklaration på elt orättfärdigt skattesystem som man här har gett uttryck för.

Jag tycker också att regeringens påslående om all man bekämpar arbetslösheten är falskt. I själva verket bedriver man en politik som förvärrar arbetslösheten. Det har skett genom en planlös industripolitik, där slatliga medel har använts för att avveckla arbetstillfällen i stället för atl skapa nya. Det sker också genom den åtstramning mot kommuner och landsting som nu tydligen är huvudlinjen. Den politiken leder framför allt lill ökad arbetslöshet bland kvinnor och ungdom, som redan utgör en stor andel av de arbetslösa. Men den får också negativa följder för byggnadsverksamheten och industrisysselsättningen. Delta kan ju inte vara en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Därtill är det så att ålstramningspolitiken mot den offentliga verksamheten syftar till atl pressa tillbaka de kollekliva omsorgerna. Den är ett led i en politik som går ut pä all rasera vad arbetarklassen i hård kamp har vunnit. Regeringspolitiken riktar sig mol de svagaste grupperna i samhället. Den ökar orättvisorna. Det kan ni aldrig dölja. Av budgeiministerns anförande förslår jag alt regeringen tydligen är beredd atl fortsätta på denna väg och i ännu högre takt. Man ser tydligen angrepp på den sociala standarden som främsta metoden för sin politik.

Anf. 37 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Herr lalman! Jag vill ta tillfället i akt för alt replikera Rolf Wirtén. Det börjar bli en något ensartad refräng, när man gång på gång åberopar situationen vid årsskiftet 1971-1972 som nägon absolulion för den misslyckade arbetsmarknadspolitik som vi i dag bevittnar. Jag har tidigare vid flera tillfällen i kammaren talat om vad som var anledningen till att vi då hade en tillfällig doppning.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Vi hade 1970-1971 en immigration av 50 000 människor från utlandet. Det var inte möjligt att i en handvändning placera dem på arbetsmarknaden. Vi hade vidare genomfört en särbeskattning, som gjorde atl de gifta kvinnorna kunde gå ul på arbetsmarknaden och tjäna sådär 5 000-6 000 kr. utan atl betala någon skatt alls, där de tidigare blivil av med hälften av sin inkomsl, när den i sambeskatlningen lades på mannens inkomsl. Detta innebar all vi fick ett snabbt utbud av en arbetskraft som lidigare hade varil ganska anonym. E>el tog litet tid alt reda upp delta. Men redan i maj månad 1972 hade vi pressat lillbaka arbetslösheten, så alt den var lägre än vad den var i maj månad 1981 och vad den kommer atl vara i maj månad 1982. Under de efterföljande åren på 1970-talel fram till regeringsskiftet var sysselsätlhings-läget mycket gott i det här landet - så pass gott alt del t. o. m. i en internationell lågkonjunklur 1975/76 framstod som något ganska säreget vid en internationell jämförelse.

Dessutom hör det till saken att vi 1971 och 1972 ändå hade en lillväxl i industriinvesteringarna, medan vi nu - under de senare åren - har haft en stadig nedgång i industriinvesteringarna. När herr Wirtén gång på gång söker frälsarkransen i sysselsätlningssiffrorna 1971 och 1972, vill jag säga atl den väsentliga skillnaden är atl vi då kunde korrigera situationen relativt snabbt. I dag är tyvärr perspektivet, att fortsätter ni den här ekonomiska politiken, blir den stora arbetslösheten en relativt permanent företeelse i den svenska ekonomin.

Anf. 38 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Man kan alllid diskutera vem del är som söker absolulion i den här frågan, för att använda Gunnar Strängs ord. Jag tror atl Gunnar Sträng själv är medveten om att början av 1970-talet var en sällsynt olycklig period i arbetsmarknadspolitiskt hänseende för den socialdemokratiska regeringen.

Fär jag något uppehålla mig vid detta, eftersom det ändå återkommer i debatten gäng pä gång, och försöka ta fram litet mera ulförligt material för alt visa att det är en radikal skillnad i sättet atl sköta arbetsmarknadspolitiken om man jämför nuläget med förhållandet i början av 1970-talel. Jag tycker att man då för det första skall notera - och det har sagts många gånger förr - alt arbetslösheten i vår omvärld är mycket högre än den vi har i Sverige i dag: Storbritannien 11,7%, Frankrike 9%, Danmark 10,7%, VäsHyskland 7,5%, Sverige 3,6%.

Om man ser lill ökningen frän 1980 lill 1981/82. finner man atl det är plus 5 % i Storbritannien. I Frankrike - där man ju fick en socialdemokratisk regering som satsade alldeles särskill pä att förbällra arbetsmarknaden - har arbetslösheten ökal med 3 % sedan 1980.1 Danmark var arbetslösheten plus 3,8 %. Det landet är socialdemokratiskt styrt, liksom Västtyskland med plus 3,5 %. Sverige hade plus 1,5 %.

Man kan alltså säga att enbart ökningen i arbetslöshet del senasle året i dessa länder, som vi brukar jämföra oss med, är lika stor som den totala svenska arbetslösheten i dag.

Men del var en tid dä vi hade högre arbetslöshet än huvuddelen av länderna i Europa, och det var i början av 1970-lalel - och del är det som Gunnar Sträng och jag nu har etl litet meningsutbyte om i den här debatten. Då var situationen i vår omvärld hell annorlunda. Arbetslöshetstalen var mycket lägre i jämförbara länder, medar Sverige - och del är det intressanta - då nära nog ensamt hade slörre arbetslöshet.

Det lyckades alltså inte dä för Gunnar Sträng och övriga ledamöter i den socialdemokratiska regeringen att hålla arbetslösheten lägre än vad den var utomlands. Det är skillnaden mellan den sysselsättningspolitik som vi har fört och den socialdemsokraliska.

Del är också av intresse att se litet pä antalet människor i arbete -Kjell-Olof Feldl sade att sysselsättningen har minskal och, om jag inte hörde fel, att arbetslösheten har tredubblats, hur han nu får fram det. Får jag påpeka att antalet sysselsatta i dag är ungefär 350 000 fler än 1972. Vad som har hänl sedan vi log över ansvaret för regeringspolitiken är alltså att antalet sysselsatta har forisati att öka fram till nu.

Kjell-Olof Feldl sade också all vi skulle ha ett bristande iniresse för atl använda oss av insalser när arbetslösheten står för dörren, av atl gå in med arbeismarknadspoliliska åtgärder för dem som har förlorat sitt arbete således. Det år som Gunnar Sträng ville jämföra med var 83 000 personer sysselsatta med hjälp av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I dag är det omkring 119 000. Då var omkring 2,1 % av arbetskraften sysselsatt genom arbeismarknadspoliliska åtgärder- i dag är det 2,8 % av arbetskraften. Hur kan man, mol bakgrund av dessa siffror, hävda att vi skulle ha mindre vilja eller ambition att göra insalser för människor som har svårigheter att fä ett arbete pä den ordinarie arbetsmarknaden?

Herr lalman! Låt mig sammanfatta. I början av 1970-lalet hade Sverige en arbetslöshet ungefär som i dag, men då hade länderna runt om en lägre arbetslöshet. I dag är arbetslösheten i vår omvärld tvä tre gånger högre. Man har stigande arbetslöshetstal - uppemot 30 miljoner är arbetslösa i OECD-blockel. Då kräver socialdemokraterna atl vi skall vara mycket bättre än de själva var under mycket lättare förhållanden! Vi gör också, som jag här har redovisat, en arbetsmarknadspoliiisk insats somligger klart över den som dä förekom.

Delta, herr talman, är statistiken när det gäller de här jämförelserna. Jag tror atl det är svårt atl säga annat än atl vi har känt ansvar och att vi kommer all känna ansvar för den fulla sysselsättningen!

Lät mig sedan, herr talman, bara till Nils Berndtson säga atl det som kännetecknar den här regeringens ekonomiska politik naturligtvis är viljan att återfå balans, och det är förvisso inle lätt med tanke pä de konjunkturer vi har att kämpa med och med tanke på de sviktande marknader som kännetecknar rävarubasen i den svenska industrin. Det kräver atl man i sin polilik tar ett dubbelt grepp: Man mäste både fä fram tillväxlkrafter- genom bättre fungerande marknader för arbetskraft, kapital, råvaror osv. fä ned kostnadslägel och få i gång inkomstsidan - och angripa utgiftssidan.

Visst är delta svårt, Nils Berndtson. Men kom inte och säg annat än all vad

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

som har kännetecknat alla våra sparförslag är en klar strävan atl undvika att slä mot de svagaste grupperna. Det är det som ligger bakom högkostnads-skyddet i .ijukförsäkringssystemel. Vi tolererar t. ex. inte mer än tio karensdagar under ett år för alt besparingarna inte skall drabba dem som är ofta och länge sjuka. Nästan varje sparförslag är kopplat lill trösklar som gör atl de som har del svårast inte drabbas. Vi gör hela liden besparingar på etl sådant sätt atl det är möjligt för de mänga människorna att bära bördan. För vi måste allihop hjälpas åt!

Det är lätt atl kritisera regeringen för sparplaner när man inle talar öm vad vi skall göra i stället. Del går inte, Nils Berndtson, atl bara kritisera att regeringen angriper utgiftssidan, när man själv inte har några förslag som på elt bättre sått skulle lösa våra ekonomiska problem. Den kritiken kan jag i mångt och myckel rikta också mot den socialdemokratiska oppositionen.

Andre vice talmannen anmälde alt Nils Berndlson anhållit all lill protokollet fä antecknat atl han inle ägde rätt lill ytterligare replik.

Anf. 39 GUNNAR STRÄNG (s) replik:

Herr talman! Jag brukar inte vara så angelägen om alt laborera med internationella sifferjämförelser. Anledningen lill att jag tog upp frågan var alt det går mig lilel på nerverna när ni för alt komma ur dagens svårigheter ständigt åberopar situationen 1971 och 1972 och sedan talar om att ute i världen är del värre än hos oss. Del är fel i båda dessa argumenteringar, och del är det som jag har velat understryka.

Visst har ni väl viljan och ambitionen att ta hand om de arbetslösa - det vore fel om jag bestred del. Ni gör ett försök att fullfölja den arbetsmarknadspolitik ijom socialdemokraterna har introducerat här i landei - ulan atl alltför stora svårigheter har rests från oppositionssidan, det är jag också beredd att erkänna. Men om jag räknar samman dem som stod utanför den vanliga civila reguljära arbetsmarknaden, de öppet arbetslösa och de av arbetsmarknadsverket omhändertagna har vi jämfört med 1971 och 1972 större arbetslöshet i dag och vi hade del även 1977 och 1978. En väsentligt slörre sammanlagd del av svenska folket fick tas om hand därför att det inte fanns arbete på den civila arbetsmarknaden.

Jag skall inte påstå att det var fel på era ambitioner, men det var fel på ert sätt atl sköta den ekonomiska politiken, varigenom så många tiotusentals och hundratusentals människor ställdes utanför den reguljära sysselsättningen.

Skall jag fortsätta med de här statistiska redovisningarna - jag gör det med en viss tveksamhet - bör det inle heller förglömmas atl vi 1980 hade 422 000 fler människor i deltidsarbete än vi hade 1970. När herr Wirtén tröstar sig med de enligt hans mening relativt tillfredsställande siffrorna i fräga om sysselsättningen i dag, glömmer han bort atl där redovisas människor som inle har arbete året runt, veckan runt eller dygnet runt. Och då är det inte en korrekt jämförelse när man använder slika tal. De hellidsarbetande är färre i dag än de var 1970, för alt komplettera den statistiken.

Vad jag menar är del hell avgörande är emellertid att vi under 1970 kunde bedöma sysselsätlningssvårighelerna som relativt snabbt övergående. När herr Wirtén gör gällande atl den internationella jämförelsen slog illa till vär nackdel i början på 1970-talel krävs del alt han som den ärlige man han innerst inne är gör den korrigeringen att frän 1973 fram lill 1976 var den internationella jämförelsen till vär fördel. Det väckte internationell uppmärksamhet atl vi under den internationella nedgången från 1975 fram lill 1977 kunde hålla sysselsättningen så högt uppe som vi gjorde i vårt land.

Nog med statistiken nu, herrlalman. Jag har velal säga detta därför all del som sagt blir lilel påfrestande när ni ideligen söker absolulion för den bristande ekonomiska politiken med all tala om sysselsättningsfrågorna 1971 och 1972.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

Anf. 40 OLOF PALME (s);

Herr lalman! För en dryg månad sedan, i den allmänpolitiska debatten, gav regeringens företrädare ännu en ganska rosenskimrande bild av vårt ekonomiska läge och av vär ekonomiska framlid. Vi var pä rätt väg, framhöll man gång på gång. Somliga kurvor pekade åt rätt håll, ville man säga. Regeringen var framgångsrik, klämde man i med.

Mot bakgrunden av sex års borgerlig vanvård av vår ekonomi var dessa påståenden naturligtvis felaktiga. Resultaten - den värsta inflalionen någonsin i vär historia, sjunkande investeringar inom industrin med 30-35 %, ökande underskott både i utrikesbalansen och i budgetbalansen saml sviktande byggande - talar sitt klara språk.

Sedan dess har bilden ylteriigare försämrats. Härom veckan redovisades den högsta arbetslöshet som någonsin registrerats i Sverige sedan vi fick en modern statistik: 153 000 människor. 61 000 unga människor är arbetslösa -också det det högsta antalet någonsin. Sysselsättningen har på elt år minskal med över 60 000 arbetstillfällen.

Del är nästan sorgesamt alt lyssna till den advokatyr som den arme Wirtén får ge sig in på för atl försöka förklara della. Länge sade man all antalet arbetslösa i januari 1972 var större. Del kan man inle säga längre. Då sade man; Ja, men procentandelen arbetslösa var slörre i januari 1972. Det kan man inte heller säga längre.

Den sista försvarslinjen är då att man påslår atl arbetslösheten 1972 i relation till arbetslösheten i främmande länder var högre än den är nu. Det är den skans där herr Wirtén nu försöker försvara sig.

Härom må sägas; Del hjälper föga de arbetslösa all bara hänvisa till alt det är värre i andra länder. Det ger inga jobb.

Vidare gav herr Wirtén en felaktig bild. Vi har inle fåll 350 000 flera sysselsatta under den borgerliga tiden utan 120 000. Hela sysselsättningsökningen kom under den socialdemokratiska liden. Under den borgerliga tiden har man tappat 162 000 jobb inom industrin. Inom den offentliga sektorn har antalet sysselsatta ökat med 250 000. Då får man ett litet netto på drygt 100 000 sysselsatta.

Denna ökning har nu emellertid upphört. Genom er ålslramningspoliiik

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

fortsätter ju sysselsättningen inom industrin att minska, samtidigt som sysselsättningen inom den offentliga sektorn nu för första gången i historien minskar - med 3 000 arbetstillfällen under det senaste året. Därför har vi fått en faktisk sysselsättningsminskning mellan januari 1981 och januari 1982 pä över 60 000 arbetstillfällen, vilket aldrig varil fallet lidigare. Denna minskning kan man inle skylla på ullandel.

Människor frågar: Vad gör ni nu då? Hur skall ni lägga om er politik för atl räUa till detta? Frän dessa enkla frågor kan ju Rolf Wirtén inte fly i ett hav av siffror. Det lever inte de arbetslösa på.

Under den senaste månaden har valutautslrömningen ur Sverige dess värre varil påtaglig. Den internationella konjunkturen visar verkligen inga tecken lill förbäuringar. Med den utomordentligt olyckliga ekonomiska polilik som förs i Förenta staterna är det många som tror atl den nuvarande recessionen kan övergå i en faktisk depression.

1 går redovisades ekonomidepartementets översyn av 1980 års långtidsutredning. Den visar att det faktiska utfallet blivit sämre än långtidsutredningens s. k. katatrofalternativ. Få ljuspunkter redovisades. Rolf Wirtén kunde i dag inte ens upprepa vad han sade för en månad sedan och påstå att vi är på rätl väg. Det hade varil för magstarkt mol bakgrund av de siffror som hans eget departement har redovisal.

Om dessa ekonomiska frågor har Kjell-Olof Feldt och andra socialidemo-kratiska företrädare lalal eller kommer att göra det. Jag skall uppehålla mig nästan helt vid en annan problematik.

I detta för landet bekymmersamma läge behöver vi mer än någonsin en handlingskraftig regering med förmåga atl föra en fast och långsiktig politik. Den som gjort sig besvär med alt la del av de borgerliga partiernas verksamhet under de senaste veckorna måste få intrycket av att tillvaron är i del närmaste hell bekymmersfri i värt land. Uteblivna telefonsamtal, karnevalsresor, utspel och motutspel mot varandra tycks vara del som upptagit de ledande borgerliga företrädarnas tankar och känslor. Del är inte förvånande alt i Sverige har under flera år en politisk kris blivit den ekonomiska krisens ständiga följeslagare. Det är den jag hell skall ägna mig åt i dag.

I regeringsiFormen 1 kap 6 § stadgas: "Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen." Det är inte precis vad vi upplever jusl nu.

Vad krävs egentligen av en regering för alt den skall fungera pä rätt sätt, för all den verkligen skall kunna sägas styra landet?

Regeringen skall ha ett sådant parlamentariskt underlag att den kan föra en konsekvent och långsiktig politik. Sä är det inte nu och så har del aldrig varil under de borgerliga regeringarnas lid.

Före 1976 kunde borgerligheten enas i sin kritik av socialdemokratin. Den borgerliga samlingen var en samling mot socialdemokralin men icke för ett eget politiskt ]3rogram, och del avslöjades när denna borgerlighet kom till maklen. När den själv fick regeringsansvaret räckte det inte med den negaliva kritiken. Då blev den inre splittringen uppenbar. Sveriges traditioner av stabila parlamentariska förhållanden och stabila regeringar

bröts och ersattes av siändiga regeringskriser och del taktiska spel i parlamentet som så läll frestar medborgarnas tålamod och får dem att vända sitt intresse bort från politiken.

Det enda vallöfte som de borgerliga parlierna verkligen har hållit är löftet om växling vid makten. Vi har haft fyra regeringar på fem år, och del är inte dåligt. Men alla dessa regeringar har ständigt på nylt visat sin oförmåga atl ge landet en politisk ledning.

Socialdemokralin har under långa perioder varit i regeringsställning utan atl ha egen majoriiei i riksdagen. Vi lyckades ändå regera landet. Vi var beredda att lyssna pä andra och aktivt medverka lill breda och samlande lösningar.

En annan förklaring lill att vi lyckades rätt hyggligt där de borgerliga har misslyckats är följande. Vi menar alt politiken skall gälla hur man angriper sakfrågorna, hur man tar sig an och löser medborgarnas och samhällets problem. Detta fordrar en respekt för sakfrågorna som sådana men också en vilja atl något bortse från den snäva parlilaktiken.

De borgerliga parlierna har under hela denna lid haft en tendens atl börja med alt fatta det politiska beslutet. Försl därefter skaffar man sig beslutsunderlag och försöker bedöma konsekvenserna av sina beslut. Det finns åtskilliga exempel på det.

Regeringen beslutade om en förändring av reglerna för basbeloppet med utomordentligt genomgripande konsekvenser för medborgarna, utan att på något sätt ha utrett följderna av detta. Man blev ytterst förvånad när konsekvenserna blev klara.

Regeringen beslöt alt återinföra tre karensdagar i sjukförsäkringen. Del visade sig atl i denna fråga hade man inle ens förankrat sig hos del egna, nog så magra underlaget här i riksdagen. Vi fick uppleva elt skede då regeringen förhandlade med en enskild riksdagsledamot om innehållet i ell för människorna genomgripande förslag. Jag sympatiserar med denna enskilda riksdagsledamots grundinställning. Jag konstaterar att han blivil skändligen lurad i enmansförhandlingarna, eftersom det i praktiken kommer att bli tre karensdagar i alla fall, om förslaget går igenom. Men det var ingen vacker bild av regeringen som målades upp under denna tid.

Jag kan tillägga att förslaget om atl återinföra tre karensdagar är djupt orättfärdigt. Del drabbar de privatanslällda inom induslri, byggenskap och handel. Del drabbar dem som har etl hårt och tungt kroppsarbete, dem som är särskill utsatta för påfrestningar. Det upplevs av dem som all man älerinför en klasslagstiftning.

Förslaget om karensdagar var ju ursprungligen en beställning från SAF, som krävde att det här skulle ske för en del år sedan. Dä sade regeringen nej.

Jag mötte etl gäng byggnadsarbetare - 500 stycken var det - som bad mig komma ut utanför riksdagshuset i morse. De överlämnade etl antal listor till mig, för de fick inle träffa någon av de borgerliga företrädarna. Jag tittade på dem. Det står inle Curl Nicolin, del slår inle Olof Ljunggren och del slår inte Pehr Gyllenhammar på de listorna med protester. Men del slår Leif

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Edslrand, Tommy Karlsson, Håkan Malmqvisl, Mikael Täpp, Sören Svedberg, Örjan Bäck, Valter Johansson, Sven Nordlingoch Folke Pålsson-och 500 till. t)e kan vara lika mycket värda som namn som de som ni dä och då emottar frän Svenska arbetsgivareföreningen, och de kan vara lika myckel värda atl lyssna till. Jag kommer atl tillåta mig all efter milt inlägg överlämna dessa listor lill regeringen för begrundan. De kommer från människor som jusl nu står i ett hårt kroppsarbete, inle i den politiska retoriken utan i den praktiska veiklighelen i staden här uianför.

Regeringen föreslog atl statsbidraget till företagshälsovården skulle tas bort. Del visade sig snabbt all socialministern över huvud tagel inte salt sig in i innebörden av sill förslag. Hon tvingades efter ett slag att hell enkelt slå till reträtt.

Regeringen förklarar att den tänker anskaffa flygplanet JAS till en kostnad av 25 miljarder kronor. Den som inte omedelbart säger ja därtill beskylls för beslutsvånda i den borgerliga pressen. Sedan visar del sig alt regeringen - i och för sig av goda skäl - inle kan ge besked om vad planet har för prestanda, vad det kostar och huruvida del ryms inom de försvarsramar som riksdagsmajoritelen i stort sett är överens om. Så förvandlas beslutet om JAS lill ett nog så villkorligt besked.

Detta tillvägagångssätt leder till att man får debatt om samma fråga tvä eller flera gånger i takt med att regeringen ändrar sig eller skaffar sig erforderliga kunskaper i det föreliggande ämnet. Det är enligt min mening förödande för regeringsmaklens auktoritet här i landet och sprider något av ell löjets skimmer över regeringsformens ord att regeringen styr riket.

Splittringen och kompromissandet bland de borgerliga partierna leder vidare till att politiken blir kortsiktig och oförutsebar i stället för långsiktig och konsekvent. Oförutsebarhelen finns pä två plan: dels för väljarna, som inle vel vilken politik de egentligen röstar på om de röstar borgerligt, dels för medborgare, förelag och andra, som inte frän en dag lill en annan kan veta vilken politik som skaM föras och vilka spelregler som skall gälla.

De som i särskilt hög grad drabbas av detta är arbetsmarknadens parter. Efter varje avtalsrörelse har regeringen gått in och förändrat förutsättningarna på etl sådant sätl atl framför alll lönlagarparlen måste uppleva sig som grundlurad. Den föreslagna försämringen av sjukförsäkringen, tillsammans med försämringen av arbetslöshelförsäkringen, förändrar totalt förutsättningarna för den redan mycket svårbemästrade avtalsrörelse som väntar i höst. Regeringspolitiken har icke den grad av förulsebarhet som arbetsmarknadens parter har rätt alt kräva. Den utgör i stället etl ständigt återkommande störande element, till hinder för en förnuftig lönepolitik.

Det var på något sätt gripande all höra Rolf Wirtén när han sade alt han berömde lönlagarna för alt de hade accepterat en reallönesänkning pä 6 %. Det leder inle lill förbättringar, utan till en kraftigt ökad arbelslöshel, lill för dem myckel vikliga och allvarliga försämringar av den sociala tryggheten och inget nylt framtidsbyggande i den svenska nationen. Del enda som budgelministern har att erbjuda är fortsalt arbetslöshet, för bakom ordsvallet är det som ni nu accepterar en stigande arbetslöshet, fortsatta

försämrade reallöner, fortsatt försämrad social trygghet och ökade vinster som uteslutande tillfaller kapitalägarna. Och pä den grundvalen tror ni att ni skall bedriva en avtalsrörelse!

Jag känner ju Rolf Wirtén som en snäll och hygglig person, med vilken jag har delat bänk genom åren. För hans egen skull hoppas jag atl han besparas att få.se verkligheten grina sig i ansiktet i höst när han skall lösa den ekvationen. Det skulle leda till sociala molsällningaravdet slagsom vi hittills sluppil uppleva här i landet. Del blir nog besväriigi för oss - om vi får medborgarnas förtroende - alt försöka klara upp situationen, sä som ni har ställt till det.

Ett annat aktuellt exempel pä denna bristande förulsebarhet är de senaste veckornas schackrande med kommunernas finanser, som ju måste driva många kommunalmän till förtvivlans brant, när de frän den ena dagen till den andra nås av olika budskap frän kanslihuset om vad det egentligen kommer att bli och när det slutar med alt det blir ell provisorium, så all de inle får veta någonting förrän möjligen är 1983. Jag återkommer till del.

Vad krävs mer av en regering? Jo, alt den lar ansvar för sin politik. Del är ingen tillfällighet att regeringsformen fastslår att regeringsbesluten skall fattas kollektivt, av regeringen i dess helhet. Petrén-Ragnemalm påpekar i sin grundlagskommentar atl denna princip om regeringens kollekliva ansvar för besluten har den innebörden att regeringsarbetet i ett parlamentariskt syslem bör präglas av gemensamma värderingar inom statsrädskretsen. "Både för sammanhållningen mellan regeringsledamöterna och vid utkrävandet av det politiska ansvaret är del av belydelse att hela regeringen formellt står bakom besluten." Så långt denna grundlagskommentar.

Detta ansvar tycks en del borgerliga politiker känna föga tungt pä sina axlar.

Moderaterna var på sin tid specialister på alt låtsas vara i opposiiion lill den regering där de själva var företrädda. Den oppositionen sköttes av diverse hejdukar på partisekreterarplanet. Jag förstår inle hur mittenpartierna kunde slå ut med denna uppenbara brist på lojalitet med en gemensam regering.

Centerpartiet har i år väckt en partimolion om energipolitiken som stär i klar strid mot regeringens politik. Partiordföranden och tillika statsministern har försökt skylla ifrån sig med att han inte har läst motionen sä noga. Men syftet är helt klart en illojalitet mot den egna regeringen, i en av dess viktigaste frågor, får man förmoda. Denna historia har vi förmodligen ännu inte sett slutet pä.

När Volvodirektören på foikpartistämman närmast tog heder och ära av induslriminisler Nils G. Åsling, visste jublet bland folkpartisterna knappast några gränser. Dä blev del verkligen fesl i Kapernaum. Det är ändå den egna regeringens industriminister som på delta säll hudflängs, och ingen lyfter ett finger till hans försvar. Det är väl detta som kallas för mittensamverkan, kantänka.

Jag vill därmed inte, herr lalman, påstå all industridepartementet är att beteckna som något regeringskonstens tempel. Konflikten mellan industri-

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

minister Åsling och Statsföretags styrelse och f. ö. i stort sett alla andra, var elt uppenbart fall av ministerstyre. Industriministern gjorde ett försök att brutalt stycka Statsföretag. När han upptäckte alt han saknade majoritet för detta äventyr i riksdagen, gav han hell enkelt upp planerna och skjuter på frågan om Statsföretags organisation till efter valet. Elefanten traskar ut ur porslinsbuliken efter förrättat värv och lämnar ät andra atl plocka upp skärvorna och skapa ordning i butiken. De flesta drar nog slutsatsen atl denna elefeint över huvud taget inte borde ha släppts loss.

Herr talman! Vi har nu under ganska läng tid upplevt en dragkamp mellan de borgerliga partierna om kommunernas pengar. De flesta människor har nog haft litet svårt alt sätta sig in i vad striden egentligen gällt. Ty de borgerliga har ju varit hell överens om alt konfiskera 3-3 1/2 miljard av kommunernas pengar. Det har funniis olika uppfattningar om tekniken för hur detta rov skulle gå till. Moderaterna har framfört precis samma principiella invändningar som vi mol regeringens förslag. Men på nylt har man ju visat atl principer inle är något som bekymrar moderater särskill mycket. I sak var åsiktsskillnaden alltså inte så slor. Ändå blir det denna fasliga uppståndelse.

Man kan jämföra den kaotiska behandlingen av kommunernas finanser med den stora skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och mittenpartierna. Där kunde vi under lång tid förhandla i ordnade former och i praktiken under stor öppenhet. Frågan har kunnat få en tillfredsställande beredning. Jag är full av respekt för det sätt på vilket den handhades på regeringssidan av centerpartiet och folkpartiet. Men jämför behandlingen av denna mycket genomgripande reform med det spektakel som utlöstes av de trots allt ganska begränsade åsiktskillnaderna i sak mellan de borgerliga partierna i fråga om med vilken metod man skulle undergräva kommunernas finanser och beröva dem deras pengar!

Förklaringen, herr talman, är inte så svår atl finna. Den är naturligtvis den inbördes kampen mellan de borgerliga partierna. I del berömda brevet till Käre Gösta från Tillgivne Thorbjörn i maj i fjol lovade mittenpartierna högtidligen citt skära ner utgifterna med 12 miljarder i 1982/83 års budget -del vet vi, och det har vi alla läst om. Delta var en helt avgörande förutsättning för att moderalerna skulle låta den svaga mitlenregeringen komma lill stånd. Löftet uppfattades som helt bindande. Gösta Bohman ullalade sig i radio och sade: Nu har vi fåll bindande löften. Det skall bli nedskärningar med 12 miljarder. - På så sätt kunde han lugna de sista tvehågsna inom sina skaror, som salt på sina rum och kurade och som sedan kunde rösta för all mittenregeringen skulle få komma till stånd.

Nu visar det sig alt mittenpartierna inte uppfyllde löftet. Nedskärningarna blev knappt, eller kanske litet drygt, hälften av de utlovade 12 miljarderna -jag har inte räknai så noga. Del ligger kanske några brasklappar och skräpar någonslans i bråten i ruinerna av del gamla kanslihuset. Kort sagl; Moderaterna blev i något slags objektiv mening lurade.

Det förefaller, milt uttryckt, som om moderaterna sedan dess har ruvat på hämnd i två avseenden.

För del första skulle regeringen tillfogas ett nederlag i riksdagen genom att moderaterna underiät att stödja mitlenparlierna i frågan om riktlinjer för budgetpolitiken. Detta nederlag kommer atl utmätas efter dagens debatt.

För det andra skulle regeringen tvingas lill eftergifter i förhandlingarna om kommunernas finanser för alt man skulle visa att den var beroende av moderalernas stöd. Det är denna del vi har fått bevittna den senaste veckan.

Denna process log sådan tid att de borgerliga partierna nu får uppleva smäleken atl deras förslag pä egen begäran återförvisas till finansutskottet. Uppgörelsen skall jag inte nu kommentera i sak. Moderaterna har, som jag sagt, gett upp vad de för några dagar sedan angav som en viktig principståndpunkt. De har å andra sidan fått lättnader för Djursholm och Lidingö, och det kan ju för de välbeställda vara värt en mässa.

Herr talman! De borgerliga partiernas kommentarer efter uppgörelsen gäller heller inte sakfrågan. Moderaternas företrädare säger öppet att deras seger är att de tvingat regeringen atl rätta sig efter moderalerna. Del är således fråga om en ren maktdemonstration, där syftet varil alt bevisa atl mittenregeringen sitter pä moderaternas nåd. Del har de alltså lyckats med. Jag har ingen anledning att lägga mig i den interna borgeriiga kampen, men jag förstår inte varför regeringschefen har låtit sig skandaliseras pä det sättet. Jag undrar om det inte hade varit värt att syna den bluff som det måhända var, i stället för att nu låta moderaterna triumferade säga: Vi tvingade dem ändå att acceptera att de sitter pä vår nåd.

Regeringens seger är att den ännu någon tid kan klamra sig fast vid regeringsmakten. Nu är det knappast troligt alt regeringen hade avgått i alla fall. Moderaterna hade ju - om de verkligen skulle ha röstat emol regeringen - i nåder erbjudit ett skyddsnät vid en eventuell förtroendeomröstning. Det nederlag som förestår i dag och som gäller budgetpolitiken länker regeringen uppenbarligen inte bry sig om. Jag tycker att regeringen genom sina uttalanden under dessa veckor - jag ser dem ur principiell parlamentarisk synvinkel - har gett intryck av att denna regering är beredd att sitta kvar i stort sett vad som än händer. Det finns knappast något nederlag som är sä stort atl del kan förmå regeringen Fälldin alt inlämna sin avskedsansökan. Och det mä vara, sett ur vår synpunkt, men det bidrar inte lill all förstärka tilltron till parlamentarismen och öka respekten för politiken.

Jag har inle kommenterat regeringsfrågan under hela den tid som föregått dagens debatt. Med hänsyn till den begränsade skillnaden i sakfrågan var utslaget givet. Det var en skenkris som rörde de borgerliga partiernas inbördes maktkamp och moderaternas behov att visa sin makt i den samlade borgerligheten.

Allra sist, herr talman: För oss socialdemokrater är det framför allt viktigt att med skärpa slå fast atl det socialdemokratiska partiet slår utanför delta spel, står uianför denna parlamentariska oordning i Sverige. Det är borgerlighetens politiska kris som utspelas inför våra ögon.

De senaste månadernas händelser har med all tydlighet gjort klart att förutsättningarna för en stabil politik är att den borgerliga majoriteten i

6 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars .1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Sveriges riksdag bryts. Vi har nu haft sex år av borgerlig majoritet i Sveriges riksdag. Under denna tid har vi haft en verklig regeringskris var artonde månad och en skenkris ungefär var tredje månad. Resultatet är förödande för den ekonomiska utvecklingen i vårt land och för politikens anseende. De borgerliga; har haft chansen i sex år. Det är all right, men de har eftertryckligt bevisat aU de saknar förmåga all lillsammans regera Sverige, all ge landei en politisk ledning.

Krisen för den svenska parlamentarismen kan bara lösas genom ett allmänt val, som skapar en ny majoritet i riksdagen. Då kan vi också återgå till den ordning som rådde tidigare, när man i viktiga frågor kunde skapa breda uppgörelser över blockgränserna och kunde undgå del blockpolilikens elände som vi i alla väsentliga avseenden drabbats av under senare år med skattereformen som det enda undantaget.

Man erinrar sig i dessa dagar Richard Sandiers ord alt det är bättre all regeringen faller än atl regeringsmakten förfaller. Vi upplever i Sverige nu etl fortskridande förfall av regeringsmakten. För den sittande regeringen är det emellertid viktigare atl klamra sig fast så länge den kan. Under ytterligare sex månader har den möjlighel därtill. Sedan behöver vi en regering som styr riket, som kan leva upp lill sitt ansvar inför riksdagen, som kan återge landet fasthet och stadga i den politiska ledningen och medborgarna tron pä politikens möjligheter.

Anf. 41 ANDRE VICE TALMANNEN:

Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu har uppsatts.

Anf. 42 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Herr lalman! Huvuddelen av Olof Palmes anförande hade inte särskilt myckel med del utskottsbetänkande att göra som föreligger till behandling och diskussion. Jag vel all budget- och ekonomiministern är beredd att fortsätta debatten på de områdena, men eftersom Olof Palme använde en stor del av sitt anförande för alt uttrycka sin oro för regeringsmaklen och del sätt pä vilkel den utövas i dag, fann jag anledning atl utnyttja min möjlighel alt hålla elLliominutersanförande.

Jag konstaterar att Olof Palme alltid har oroat sig för hur det går med regeringsmakten när det inle är en socialdemokratisk regering. Så länge det var en borgerlig majoritetsregering fick vi veta att det var alldeles fel att vi drev en konsekvent politik som stödde sig på en majoritet. Vi fick också veta att del hos oss inte fanns något intresse av att, som man sade, la hänsyn till de uppfattningar som i övrigt fanns i kammaren. Nu har vi en minoritetsregering. Då oroar sig Olof Palme över den regeringen. Del förhållandel att Olof Palme tar upp frågan just nu ser jag som ett uttryck för atl han i grund och bollen är besviken över att mitlenregeringen kan skaffa sig majoritet för stora och viktiga förslag. Jag kan inle se något annat skäl lill den oro som Olof Palme utvecklar.

Olof Palme talade om förmågan att lyssna till andra och förmågan atl skaffa breda majoriteter. Hur var det under perioden 1973-1976, när vi hade

den absoluta balansen här i kammaren? Olof Palme som regeringschef tvekade inte all gång efter gäng lägga avgörandet i fru Fortunas hand genom atl läta lottdragning ske här i kammaren. Var del ett uttryck för att ni ansträngde er att skaffa breda majoriteter? Jag förslär atl ni bedömde att de allernaliv som fanns här i kammaren var sädana att ni av principiella skäl inte kunde ansluta er till dem. Eftersom Olof Palme själv har lett en regering som i det praktiska arbetet fick la hänsyn till sådana förhållanden i kammaren, skulle del vara klädsamt med litet återhållsamhet i kritiken av den nuvarande silualionen.

Olof Palme vet att de regeringar som jag har lett har inbjudit till överläggningar i flera fall. Det har blivit dåligt ulfall av dessa inbjudningar, utom i ett stort och mycket viktigt avseende. Del gäller omläggningen av den direkta skatten med mycket kraftiga marginalskattelättnader och en ändring belräffande avdragsrätten. Jag vill gärna bekräfta att jag har upplevt den atmosfär i vilken dessa diskussioner har förts som öppen och rejäl. Jag vill också gärna uttrycka min tillfredsställelse över att vi i denna stora och viktiga fråga har kunnat komma fram lill en gemensam uppfattning.

Jag vill betona att denna överenskommelse är viktig. Jag bedömer alt den kommer alt utgöra ett mycket betydelsefullt element i de åtgärder som behövs för atl vi skall få svensk samhällsekonomi i balans. Jag ser denna omläggning som etl väsentligt inslag i kampen mot inflationen. Den är också etl viktigt inslag i den ekonomiska politiken, i den meningen att människor genom omläggningen får ett större intresse för att spara av sina inkomster -vilkel är nödvändigt samhällsekonomiskt sett - och ett mindre intresse för att bygga sina hell privata affärer på krediter och därmed på förväntningar om inflation.

Jag tror också att denna omläggning kommer atl ha dynamiska effekter. Men de tre partierna är helt ense om att vi inte skall skörda frukterna av dessa dynamiska effekter i ingångsskedet. De kommer att behövas mycket väl. De genererar, tror jag, en positiv inställning till att t. ex. ta extra arbetsuppgifter. De ökar förutsättningarna för egenförelagare atl generera eget kapilal

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

I övrigt, Olof Palme, tvingas jag konstatera att ni under de borgerliga regeringsåren har demonstrerat en generell släpphänthel när det gäller den ekonomiska utvecklingen. Vid varje tillfälle som vi har sagt att den totala konsumtionen måste anpassas efter det utrymme som produktionen medger, har ni kritiserat oss och sagt: Det kan ni inte göra, för det är etl slag mot den och den. Tänk bara pä den kampanj ni har fört för alt skrämma pensionärerna!

Vad det gäller är ju att anpassa konsumtionen till del utrymme som vi lillsammans kan skapa genom produktionen. Ni socialdemokrater tycker inte om statistiska jämförelser med hur det var under er tid i regeringsställning. Men det är inle som Gunnar Sträng sade, att arbetslösheten var hög under bara en kort period. Lät oss se hur hög arbetslösheten var under månaderna januari och februari åren 1971-1973. År 1971 var den 2,7 resp. 2,4 %. 1972 värden 3,5 resp. 3,1 %, och 1973 låg den pä 3,3 resp. 3,2 %. Det

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

var höga arbetslöshetstal i tre års tid. Arbetslösheten var således inle sä snabbi övergående som Gunnar Sträng försöker få kammaren alt tro.

Jag är beredd att medge - Olof Palme var inne på den frågan - alt vi inte löser problemen för en enda arbetslös människa i dag genom att föra denna diskussion. Men skälet till att vi för den är den sällsynta fräckhet som ni socialdemokrater visar - jag bortser frän vpk;s uppträdande i den här frågan, som är närmast klassiskt - när ni försöker göra gällande att regeringen medvetet för en politik som driver fram arbetslöshet. Jag hörde Kjell-Olof Feldt säga detta i ett anförande lidigare i dag. Om detta är sant i Sverige, då är den socialdemokratiskt ledda regeringen i Finland oerhört medveten när det gäller att driva fram arbetslöshet, och då är också den socialdemokratiskt ledda regeringen i Danmark oerhört medveten därom. Vi vel, Olof Palme, att det inle förhåller sig så i vare sig Finland eller Danmark. Hur kan ni mot den bakgrunden ha mage alt ge uttryck åt uppfaltningen att den regering som jag leder medvetet skulle föra en politik som driver fram arbetslöshet?

Låt oss i stället se efter om vi tillsammans kan finna metoder som är ägnade att förbätt,ra utvecklingen. Det är en enligl min mening angelägen politisk uppgift. Sluta upp med detta slag av politiska beskyllningar! Vid en jämförelse mellan det internationella klimat som gällde åren 1971-1973 och det klimat liom råder i dag kommer man nämligen fram till precis det resultat som Rolf Wirtén här har utvecklat.

Detta är en sanning som ni socialdemokrater inte kommer ifrån. Jag förstår att den är besvärande. Jag känner inget behov av att föra delta resonemang, men jag måste göra det, eftersom ni envisas med att säga att vi medvetet för en politik som driver fram arbetslöshet.

Sanningen är dessutom atl den nuvarande regeringen har fört en aktivare arbetsmarknadspolitik än någon annan regering. Jag hänvisar till de satsningar som gjorts. Ni socialdemokrater beskyller oss för atl alltför ensidigt ha satsat på industrisidan. Men inte har ni hjälpt till atl förkorta omställningsprocessen för de svenska varven! Där har en förfärlig mängd pengar gått förlorade, om man nu uttrycker det på det viset, i stället för att användas för offensiva satsningar i en omstrukturering av svenskt näringsliv.

Sä bara ett par ord om det brev som Olof Palme återkommer till. Jag vill inom parentes säga att detta sätt att börja och avsluta ett brev är mer typiskt för Olof Palme än för mig. Men det är en bagatell. Del som stod i del brevet var ett direkt citat ur kompletteringspropositionen våren innan. Jag hävdar att vi har varit trogna mot vad som stod i kompletleringspropositionen, som jag ordagrant citerat i elt brev till Gösta Bohman.

Helt kort något om energimolionen. Hur är det, Olof Palme? Känner inte ni också på den socialdemokratiska sidan alt det är viktigt atl vi från svensk sida försöker finna former och metoder, sä att vi så långt del över huvud tagel är möjligt minimerar riskerna för alt utbränt svenskt kärnbränsle kommer till användning som vapenplutonium? Det är ju det partimotionen går ut pä, och jag skulle vara förvånad om vi inte här i kammaren samfällt skulle hälla med om atl delta är ett myckel viktigt mäl.

Sedan lill kommunerna som, enligl vad som påstods, skulle drabbas Nr 92 hårdare enligt regeringsförslaget än enligt kompromissförslaget. Jag har inte Onsdagen den märkt all ni socialdemokrater har velat sätta in någon specialslöl. Jag jq fnars 1982

beklagar att inte regeringsförslaget gick igenom i denna del, men del blir ju

alltid så vid en kompromiss. Finansdebatt

Till sist, vi känner också ansvar efter valdagen. Därför lägger vi fram förslag som vi finner vara nödvändiga med tanke på framliden. Vi går inle lill val och säger: Driver vi plänboksfrägorna, skall vi nog vinna valet. Det korta perspektivet vill jag inte ha.

Under detta anförande övertog försie vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 43 Ekonomi- och budgelministern ROLF WIRTÉN;

Fru lalman! Jag tror inte, Olof Palme, all arbetsmarknadsstatistik kan vara någon advokatyr, när den redovisas korrekt. Jag har bara försökt all redovisa hur del var i början av 1970-talel och hur läget är nu när det är vi som har regeringsansvaret. Jag skall dock säga att jag, när jag nämnde att 350 000 fler personer har sysselsättning, avsåg perioden 1972 fram till i dag. Räknar man fr. o. m. den lidpunkt då vi fick regeringsansvaret blir del fråga om en uppgång på 120 000 personer. Fortfarande rör del sig alltså om en klar uppgång. Olof Palme sade att förhållandet att det är svårare atl få nya jobb inle kan skyllas pä utlandet. Särskill gäller detta då industrin och det övriga näringslivet. Jag undrar om inte en viktig förklaring till att del är dåligt med inflödet av nya platser är den att det är svårt att i omvärlden få avsättning för våra produkler och att det över huvud taget är kärva tider. Sverige har när det gäller hela sin produktion ett 50-procenligl beroende av utlandet och är naturligtvis särskilt känsligt i detta avseende. Sä nog bestäms vär rörelsefrihet i hög grad av den internationella miljön.

Jag skulle vilja ta upp ett av Olof Palmes påståenden, som jag inte riktigt förslod. Han sade atl reallönesänkningen på 6 % leder till en ökning av arbetslösheten. Det är klart all vi har svårigheter, men just den här omständigheten, att man får en real resursförsämring i löntagarkollektivet, är som sagt beklaglig från många utgångspunkter. Men del försämrar inte våra möjligheter att få tillbaka konkurrenskraften. Det är väl tvärtom så, att devalveringarna och just sänkningen av kostnadsläget är en favör för den svenska industrin, som vi kan hoppas på inför konjunkturuppgången i slutet av 1982 och 1983. Beträffande 1983 års avtalsrörelse menar jag att det dock finns en hel del omständigheter som gör det lättare att komma fram till ett avtal.

En sak har statsministern redan nämnt. Jag anser liksom han att marginalskattereformen här är av stor betydelse. Atl man inte behöver fä så slora brultolönekrav i fortsättningen underlättar naturligtvis en avtalsrörelse.

Atl vi har ett ökal kostnadsmedvetande har jag redan nämnt i repliker till Kjell-Olof Feldl som en viktig omständighet. Alt vi har en lägre inflations-

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

takt bäde här hemma och internationellt är ocksä en fördel. Jag hörde Kjell-Olof Feldl säga all vi har en tendens lill prissänkningar. Det bör väl dä ändå få säg;as atl del är en minskning från 15 till under 10 %. Del är alltså en dämpning av inflationstakten med en tredjedel under det senaste halvåret. Det må väl anses vara mer än en tendens. Förhoppningsvis skall denna trend beslå. Marginalskaitesänkningen är en möjlighet all utnyttja också i det sammanhanget.

Till del kommer också atl vi har fått uppleva en sänkning av oljepriserna -en oerhört viktig del i vår ekonomi. Visst medverkar delta sammanlaget lill en avtalsrörelse, som visserligen säkerligen blir svär men som underlättas av bl. a. de förhållanden jag här nämnt.

Olof Palme säger att vi inte kan påstå alt vi är på rätl väg. Det är klart att del finns kvarvarande problem - jag har aldrig bestridit del. Vi måste fortsätta all förstärka industrins konkurrenskraft - det är ett gemensamt mål för oss. Jag bara frågar: Vad gör socialdemokraterna för att stärka konkurren:;kraften? I varje fall kan ju inte förslaget om löntagarfonder verka i den riktningen. Vi vet vilken negativ verkan del har just pä näringslivet.

Vi har av Kjell-Olof Feldt fäll en redovisning av att man på socialdemokratiskt håll vill bevilja resurser till en expansiv offentlig sektor. I ett avsnitt av sitt tal sade han att det skall vara mera till SJ, mera till vägverket, mera till biblioteken, mera till sjukhusen och mera till barnomsorgen. Jag tror att man kan hitta flera sådana här inslag i Kjell-Olof Feldts anförande, där han vill satsa mer på den offentliga sektorn. Men inte leder detta till en bättre balans, och inte leder det till att man håller tillbaka inflalionen, när man tvingas låna mer pä grund av elt växande budgetunderskott.

Min fråga kvarstår alltså, Olof Palme; Vad är det socialdemokraterna vill göra för all stärka industrins konkurrenskraft? Vilka åtgärder har ni föreslagit för alt det skall gä bältre att sälja svenska produkter på främmande marknader och här hemma i konkurrens med importerade varor?

Att regeringen vidtagit en mängd åtgärder i det här hänseendet är hell klart. Jag har tidigare i dag nämnt några.

Till detta kan sägas att det jiist i dag har till riksdagens ledamöter utdelats en proposition som syftar till att stärka den mindre och medelslora företagsamheten. Propositionens förslag belyder oerhört myckel, enligt min och hela regeringens uppfattning, för att komplettera de satsningar som har gjorts för att fä börsbolagen att fungera bättre med riskkapital, med bättre arbetsmarknad, bättre råvarutillgång osv.

Här kommer nya saisningar för den mindre företagsamheten genom en lättnad i beskattningen. Vidare ser man till att vi fär en handel med icke börsnoterade företag, något som också ger ett ökat intresse för att spara jusl i den mindre företagsamheten. Vidare föreslås alt vi skall gå vidare med satsningar på teknisk utveckling, där Växjö högskola kommer atl få särskilda resurser för alt hjälpa den mindreföretagsamheten. Del föreslås också att vi skall se till att fä en teknikupphandling som ger en chans just på del sätt som man föreslagit på socialdemokratiskt håll när det gäller upphandling i

kommun, landsting och stat. Del finns i proposilionen förslag om alt minska Nr 92

och hålla tillbaka byråkratin för företagsamheten och all stärka utvecklings- Onsdagen den

fonderna, för att bara nämna fem sex punkter i det här regeringsförslaget, sä jq jnaTS 1982

nog har det vidtagits åtgärder för att stärka svensk industri. Men, fru talman, ____

vad vill socialdemokraterna göra för att fä lill stånd den önskvärda tillväxten i Finansdebatt
ekonomin och trygga jobben pä sikl?

Anf. 44 OLOF PALME (s) replik:

Fru talman! Det är för kort tid för alt besvara alla dessa ord, sä del får väl delvis anslå lill en annan gång.

Till Rolf Wirtén vill jag säga att jag aldrig har sagt att reallönesänkningen leder till arbetslöshet, även om det delvis kan vara så att minskad köpkraft leder lill arbetslöshet. Jag har sagt alt vi fick bäde sänkta reallöner och ökad arbetslöshet och social nedrustning - alltihop.

Till Thorbjörn Fälldin vill jag säga att jag kommer ihåg all han en gång i världen sade att beslutet om villkorslagen, salig i åminnelse, var det viktigaste beslut som regeringen har fattat. Del inrymde möjligheten atl visa att man hade avtal om upparbeining. På denna grundval, efter myckel tal om borrhål och elände, fattade regeringen beslut. Vi sade hela tiden att det är bältre all vänta med det här och ha möjlighet till en direktförvaring i stället. Dithän har nu centerpartiet kommit.

När man nu väcker en partimotion i frågan, så är den direkt i strid med regeringens politik. Del har ju även energiministern konstaterat, och del har rapporterats i pressen. Men jag tog nu inte upp sakfrågan, utan jag tog upp det parlamentariska spörsmålet. Närdet största regeringspartiet - ingetdera partiet är ju särskill stort - väcker en partimotion som står i strid med regeringens polilik ter det sig verkligen egendomligt ur parlamentarisk synpunkl.

Så till nästa fråga. Ja, visst har ni medvetet låtit arbetslösheten öka. Det har anslagils pengar av regering och riksdag - ni har ju fullmakten. Det har anslagits pengar, och det finns förslag. Kjell-Olof Feldl sade: Läser inte budgetministern innantill? Ni har inte följt de förslagen. Resultatet är att människor som annars kunde ha haft ett jobb gär arbetslösa. Del är mycket läll atl bevisa. Men del kan jag göra vid en annan tidpunkt när jag har litet bättre tid pä mig.

Del är en medveten politik frän er sida. Ni gav upp den ovillkorliga satsning på full sysselsättning som ni i början berömde er av. Ni accepterar alltså en ökad arbetslöshet. Detta genomsyrar ju hela finansplanen i år. Ni säger att det är bra om det finns så att säga folk på hyllan. Om industrikonjunkturen gär uppåt, så behöver vi inle leta efter folk. Man skall ha en pool av arbetslösa att la av. Det är etl förvrängt tänkesätt. Men del är det traditionellt konservativa, och till detta har regeringen mer och mer börjat anpassa sig. Så det behövs inga indignationsnummer - det är bara fakta.

Jag tog egentligen i mitt anförande framför allt upp ett principiellt parlamentariskt resonemang, och för della hade Thorbjörn Fälldin inte

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

något intresse. Han hänvisade lill jämviktsriksdagen. Jag minns myckel väl när han höll etl anförande och sade att vi vägrar all administrera en sönderfallande ekonomi. Kan vi icke föra en ansvarsfull polilik för den breda majoriteten ställer vi till med nyval. Vi klarade breda majoriteter i alla frågor. Sedan hade vi lottningar i en rad mindre frågor. Det undveks mycket de första åren, de sista åren blev del fler. Med undantag av, om jag minns rätt, medbestämmandelagen förekom inte lottning i nägra större frågor.

Men Thorbjörn Fälldin var nöjd. Han tyckte all vi hade en väldigt handlingskraftig regering. Det pariamenlariska läget hade enligt hans mening, såvitt jag förslår, kännetecknats av stabilitet och förutsebarhet. Samlliga de frågor som rörde allt från Statsföretag till kommunerna tyckte han var utmärkt skötta och fann ingen anledning att ta upp. Är man inte intresserad av atl diskutera demokratins grundproblem - hur man skall fä etl parlamentariskt system att fungera, hur man skall kunna skapa förutsättningar för en handlingskraftig regering - dä har man inget intresse för de problemen. Då blir det inte så lätt att diskutera. Slutsatsen är helt enkelt: ni har haft chansen i sex är. Ni kan inte längre värja er genom att bara skälla på oss. Det må ni göra, men det har haft sin tid. Ni har, de borgerliga tillsammans, i sex år haft ansvaret för att styra landet, och medborgarna kan mäta resultaten i sin vardag. Vi kan mäta resultaten i den parlamentariska oordning som rått nästan hela tiden. Del motiverar min slutsats, att denna borgerliga majoritet icke har förmått att ge landet en handlingskraftig politisk ledning, hur ni än har formerat er. Därför är det viktigt att denna borgerliga majoritet bryts.

Anf. 45 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Fru talman! Nej, Olof Palme, jag är inte alls ointresserad av att diskutera de grundläggande parlamentariska principerna. Om Olof Palme lyssnade uppmärksamt, skulle han inte behöva citera mig fel. Jag har inle här avgett någon nöjdförklaring, utan mot bakgrund av den kritik Olof Palme riktade mot mig konstaterade jag att han tydligen var missbelåten över det faklum atl den nuvarande regeringen - som är en minoritetsregering - har kunnat skaffa parlamentariskt underlag för sina förslag.

Olof Palme hänger upp sig på att vi under utskottsbehandlingen har träffat en uppgörelse med moderaterna när det gäller kommunerna. Men, Olof Palme, hur var det någon gäng under perioden 1970-1973? - jag minns inte exakt vilket år. Det var på den tiden då ni hade majoritet i riksdagen med kommunisternas hjälp. Ni lade fram ett förslag frän regeringen, som innebar momshöjning - om jag minns rätt. Vpk-arna sade nej. Ni försökte skaffa majoritet för ert förslag på den icke-socialistiska sidan, men ni lyckades inte. För att få igenom ert förslag och skaffa de nödvändiga pengarna bytte ni fot och tog, orn jag minns rätt, något slags arbetsgivaravgift. Kasta inte sten, Olof Palme, när de egna erfarenheterna är av detta slag.

"Thorbjörn Fälldin ger aldrig besked i regeringsfrågan." Vad är del för grundlösa påståenden? I höstas sade jag klart och tydligt ifrån långt före utskottsbehandlingen atl om en väsentlig del av vår ekonomiska polilik faller

bort, dvs. den momssänkning som var avsedd att eliminera en del inflationseffekler av devalveringen, kan vi inte ta ansvar för ekonomin.

Man kan diskutera om det var klokt all säga delta långt före avgörandets minut. Man hade också kunnat välja den metod som jag minns att Tage Erlander valde när han sleg upp inför en debatt, där en sådan här fråga skulle behandlas, och höll det första anförandet i den. Han sade bara ifrän: Gär del nu si och sä, ja, då kommer den här regeringen att lämna in sin avskedsansökan. Vi kan inte ta ansvaret för della.

Jag hoppas Olof Palme också inser att skulle 3 miljarder ha försvunnit frän de besparingsåtgärder som vi anser vara nödvändiga, hade del varit elt sä allvarligt avbräck i den ekonomiska politikens inriktning att det inte varit möjligt för oss atl ta ansvaret för den.

Den andra frågan är ju, i vart fall ännu sä länge, av mer teoretisk natur. Vi har ju fått besked flera gånger att moderalerna kommer att stötta alla besparingsförslag som regeringen har lagt fram, med undantag för dem som gäller försvaret. Dessutom vill de spara mera. Alltså kan det totala sparmål som regeringen satt upp inte komma i fara. Jag har därför anledning atl tro att det när den slutliga budgetregleringen skall göras kommer all visa sig all del stämmer med den inriktning som regeringen har gett den ekonomiska politiken.

Ja, vi har sex månader kvar till valet. Jag lade märke till all när Olof Palme nu gick vid sidan av själva belänkandet här i dag, använde han inte en minut för all markera något socialdemokratiskt program, vare sig för den valperiod som ännu löper eller, ännu mindre, för den kommande perioden. Han driver i stället litet gyckel med att vi har en situation i riksdagen som kräver samverkan mellan partier. Klart är, att den metoden i och för sig är ell sätt atl slippa ifrån att ta ansvar. Ytterst innebär det här att Olof Palme egentligen på ett eller annat sätt förlöjligar de människor som röstade bort socialdemokraterna 1976 och som vägrade att rösta dem tillbaka till kanslihuset 1979.

Jag upprepar; Olof Palme, ni gör del inom socialdemokralin oerhört lätt för er. Jag skulle vilja veta: Funderar ni aldrig på elt längre perspektiv än fram till valdagen? Ni är ju emot alla förslag som kan förbällra ekonomin. Är det inte uppenbart också för er socialdemokrater att vi just genom all regeringen har vidtagit älgärder för atl begränsa utgiftsökningarna har fäll resurser all sätta in i kampen mol arbetslösheten, ulan att samtidigt budgetunderskottet skall öka dramatiskt? Del är ett uttryck för solidaritet i högsta grad, tycker jag, att vi gör den värderingen.

Vi får kritik mot regeringen därför att den privata köpkraften har gått ner. Vi fär kritik därför atl vi stramar ål ulvecklingen av den offentliga konsumtionen. Ni kan ju rimligen inle hävda atl del är fel i båda fallen, om ni menar att vi skall ha en anpassning mellan den totala konsumtionen och del uirymme som vi kan skapa lillsammans genom produktion här i landet. Ni kan ju rimligen inte mena atl ett litet nordiskt land - eller ens de nordiska länderna i samverkan - skulle kunna ta ledningen i världsekonomin genom atl föra en expansiv polilik.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Fitiansdebatt

Jag delar Olof Palmes uppfaltning, alt så länge amerikanarna driver den högränlepolitik och den ekonomiska polilik som de driver i dag, sä länge ökar svårigheterna att få i gång investeringarna och den ekonomiska aktiviteten runt om i den ekonomiska världen. Jag ser det som positivt atl det görs ansträngningar i Europa all sä alt säga samfällt ge uttryck åt detta för amerikanarna. Jag tillät mig säga vid Nordiska rådels möte all jag tror atl det är viktigt all vi i de nordiska staterna - utan att därför ingå någol förbund eller någon pakt med de europeiska staterna - deltar i denna internationella opinionsbildning.

Centern hfir lillsammans med folkpartiet i regeringsställning inte tvekat alt fortsätta all la regeringsansvar även i ekonomiskt besvärliga tider. Vi inser att om man arbelar med ett längre perspektiv än till valdagen, så tvingas man i den här situationen lägga fram förslag som i förstone ter sig impopulära. Vi gär inte ut och bjuder på gräddtårtor och bakelser inför valdagen. Vi lägger fram förslag som vi menar är ägnade all skapa en sådan utveckling i Sverige all vi får balans i ekonomin. Vi är medvetna om att en minoritetsregering mäste bygga på kompromisser. Och vi har ju lyckats med det - när del gäller skatteuppgörelsen, momssänkningen i höstas, kommunernas ekonomi nu, kyrkofrågan som vi har diskuterat i dag. Det råder enighet mellan partierna.

Den internationella konjunkturomsvängningen ser ut alt dröja längre än vad vi Irodde i höstas och vad vi trodde i januari. Men fortfarande gäller alt inflationen har gätt ner, alt vi har fått handelsbalansen klart förbättrad, atl vi har kunnat sänka räntan, att vi har kunnat minska utlandsupplåningen. Vi skall gä vidare med en politik som verkar i denna riktning. Vi kommer atl kunna se väljarna i ögonen. Vi har lagl fram realistiska förslag. Kvar står frågan; Vilket besked i denna centrala fråga skall socialdemokraterna ge väljarna?

Anf. 46 OLOF PALME (s) replik:

Fru lalman! Försten liten bagatell. Det varju inte under utskottsbehandlingen som ni kom överens med moderaterna. Utskottsbehandlingen.var avslutad, betänkandet var tryckt. Försl därefter upptogs de här förhandlingarna - och därför får ni uppleva smäleken att behöva återremittera betänkandet till utskottet vad gäller kommunernas finanser.

Jag skall bara pä några få minuter ta upp en sak som Thorbjörn Fälldin nämnde. Han beskyllde mig för alt förlöjliga de människor som röstar borgerligt. Det är mig helt främmande. Jag hyser stor respekt för de människor som har en annan politisk övertygelse än jag själv och som kommer att hälla fasl vid den - och slor respekt för de människor som har lämnat de borgerliga partierna och kommii över till oss. Vi minns 1976 års val, som Thorbjörn Fälldin nämnde. Jag förlöjligar icke ett ögonblick de människor sorn irodde honom på hans ord, när han sade: "Jag sätter mig inte i en regering som laddar ell enda kärnkraftverk." Jag förlöjligar inte de människor som trodde honom på hans ord när hand sade atl "vi i centern lovar att skapa 400 000 nya jobb". Jag förlöjligar inte de människor som

trodde på honom och Karin Söder när de lovade 10 000 kr. i vårdnadsbidrag till alla småbarnsfamiljer.

Del blev inga 400 000 nya jobb. Kärnkraftverk efter kärnkraftverk laddades. Det blev inga vårdnadsbidrag. Det är möjligt att de människor som hade trott på dessa löften kände sig förlöjligade. Jag förlöjligar dem inte.

Minns ni den stora vackra bilden pä Sydsvenska Dagbladels förstasida dagen före valet 1979? Den visade Bohman, Ullslen och Fälldin. De stod under Djurgårdens ekar och sade: "Vi klarade krisen. Vi förde landei ur krisen." Ni hade blåst på konsumtion och aUt möjligt annat alldeles före valel för alt ge människorna föreställningen atl allt nu var gott och väl och ekonomin i ordning. Det fanns väl de som trodde pä det. Jag förlöjligar inle dem som av det skälet röstade på de borgerliga partierna. Men dagen efter valel kom krisen lillbaka. Då kanske åtskilliga av de människorna kände sig förlöjligade.

När Thorbjörn Fälldin nu talade om atl gräddtårtor och bakelser icke skulle erbjudas väljarna denna gång, var det därför ett viktigt löfte, ett löfte att han skulle sluta med del som präglal cenlern och de borgerliga parlierna i de tvä senasle valrörelserna, nämligen att skapa föreställningar och löften utan förankring i verkligheten.

Thorbjörn Fälldin höll en moralpredikan om vär politik. Men vi har tyvärr inte haft ansvaret. Det är ni som har haft ansvaret! När vi lämnade regeringsmakten var det balans i statens affärer. Då betalade vi de utgifter som vi ådrog statskassan med inkomsler. Då var budgetunderskottet litet.

I dag är budgetunderskottet 80 miljarder kronor. Var tredje krona som staten betalar ul är lånad. Del var en god socialdemokratisk princip atl staten icke skulle låna i utlandet. Del fanns inga statslån. Nu är de uppe i 60 miljarder.

Vi hade hög sysselsättning. Under Strängs tid fick vi pris för den bästa ekonomiska politiken i Europa. Nu ådrar sig Sveriges ekonomiska politik ett stilla löje.

Det är ni som har haft ansvaret. Ge oss ansvaret, och vi skall försöka rälta till följderna av all den vanvård som ni har gjorl er skyldiga till! Men till dess kan vi undvara era moralkakor!

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 47 Statsministern THORBJÖRN FÄLLDIN:

Fru lalman! På tal om kärnkraften krävdes det en stor och myckel allvarlig olycka vid ett kärnkraftverk för atl ni över huvud taget skulle kunna gå med på vårt centrala krav om en avveckling av kärnkraften, Olof Palme. Fram lill dess var ni obevekliga i den frågan. Men när ni hade dessa fakta för ögonen gick del fort.

Referera mig och partiet rätt! Vi sadeirite: Vi lovar er 400 000 nya jobb om vi får regeringsmakten. Vi sade: Om människorna i hela landei skall uppnä samma sysselsättningsgrad som man liar i Jönköping och i Stockholm krävs det ell med 400 000 ökat antal jobb i samhället. Vi sade atl det borde vara ett mäl som man arbetade mol fram till millen av 1980-lalel. Sedan 1976 har

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

antalet sysselsatta i Sverige ökat med 120 000, det kommer ni inte ifrån. I andra länder har antalet sysselsatta gätt ned - återigen en sädan där internationell jämförelse.

När har vi sagt atl det partipolitiska kravet på vårdnadsbidrag var etl villkor för regeringsmaklen? Vi fick igenom en början lill det vid överläggningarna, men vi har aldrig salt det som villkor för regeringsmaktens utövande.

Olof Palme avslutade sitt anförande med atl anklaga oss för att budgetunderskottet är för stort. Jusl därför alt det är stort, just för att de totala offentliga utgifterna svarar för ungefär tvä tredjedelar av den totala produktionen i landet, BNP, har vi sagl all vi måste begränsa ökningstakten i de offentliga utgifterna. Ni lämnar inga aktiva bidrag lill att minska budgetunderskottet. En genomgäng av era partimolioner i riksdagen detta år visar att de innebär ökade offentliga utgifter, ökade skatter och avgifter men likväl ett ökat budgetunderskott. Del är viktigt all konstatera det.

Till sist, fru talman! Under hela denna debatt - och vi behandlar ändå den ekonomiska polliken inför framliden - inte elt ord från Olof Palme om hur socialdemokraterna vill inrikta den ekonomiska politiken inför framliden för alt föra landet fram lill samhällsekonomisk balans! Och ändå är detta den viktiga uppgift som vi tillsammans stär inför här i Sveriges riksdag.

Anf. 48 GÖSTA BOHMAN (m):

Fru talman! Försl bara några ord med anledning av Olof Palmes nästan patetiska replik nyss till statsministern rörande 1976 års kris.

Jag har bemött Olof Palme sä många gånger på den här punkien all yllerligare bemötanden borde vara helt onödiga. Jag skall därför nöja mig med att föreslå alt OlofPalme, liksom de kammarens ledamöter i övrigt som kan vara intresserade av hur det såg ut i Sverige sommaren och hösien 1976, tar del av dåvarande riksbankschefen och socialdemokraten Krister Wick-mans artikel i Veckans Affärer i augusti 1976. Där beskrev Krister Wickman vältaligt den obalans i vilken Sveriges ekonomi då befann sig och den förödelse som socialdemokraterna lämnade över lill den nya borgerliga regeringen. Krister Wickman vet vad han talar om, och han visste dä vad han talade om. Därför bör Olof Palme bl. a. för sin egen skull läsa den artikeln åtminstone en gång lill.

Olof Palme sade att vi gick ul i 1979 års valrörelse och sade alt "vi klarade krisen". Det är rätt att vi sade atl vi klarade den akuta krisen, för det gjorde vi. Vi klarade den akuta kris som vi överlog 1976. Men varenda gång som i varje fall jag talade om detta förklarade jag alt de strukturella och långsiktiga problemen i svensk ekonomi kvarstod och atl det gällde för nästa regering att ta itu med dem. Jag sade också alt de problemen var slörre och svårare än dem som vi hade löst 1977 och 1978.

F. ö., Olof Palme, satt jag faktiskt inte i regeringen sommaren 1979 - det borde Olof Palme i alla fall ha klart för sig.

Jag tror, fru talman, all våra medborgare har haft väldigt svårt att förstå de turer som har föregått dagens finansdebati, och de har inte blivil mycket

klokare genom själva debatten. De bakomliggande orsakerna till vad som skedde i finansutskottet sammanhänger alldeles självklart med del nuvarande minoritetsregerandet. En regering som saknar tillräckligt parlamentariskt underlag kan inle föra en långsiktig, planmässig politik, om den inle är beredd att förankra sin politik hos nägol av de stora oppositionspartierna här i riksdagen.

Så länge de borgerliga partierna har majoritet i riksdagen, och sä länge de i allt väsentligt är överens om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, är därför moderala samlingspartiet regeringspartiernas naturliga partner. Detta förutsätter atl de två regeringspartierna är beredda all söka samförstånd med oss.

Del är inle fråga om "maklpolilik", vilkel Olof Palme gjorde gällande. Det är fråga om alt nä enighet mellan tre parter, som har ell väsentligt gemensamt mål, nämligen att lösa detta gamla fina lands ekonomiska problem. Det är den verklighet som regeringspartierna och även vi måste leva med och som Olof Palme måste acceplera utan den bitterhet som lyste igenom i hans anförande här i kammaren för en stund sedan.

Den deball som vi för i dag skall handla om landels ekonomi, om finansplan och budget. Men när man lyssnade på Olof Palme, fick man en bekräftelse på tidigare intryck av all Olof Palme inle är intresserad av eller -om man skall vara elak - inte begriper ekonomi och att han därför hellre uppehåller sig vid det som han verkligen behärskar, nämligen partitaklik. Jag tycker att statsministerns kritik av Olof Palmes sätt att föra debatten i dag verkligen har bärkraft.

För mer än ell år sedan, fru lalman, offentliggjorde 1980 års långtidsutredning, LU 80, sina analyser av den svenska ekonomin. Utredningen skisserade vilken ekonomisk politik som krävdes för återställd balans i vårt land. När riksdagen förra året behandlade den reviderade finansplanen, ställde riksdagen sig bakom utredningens bedömningar.

Nu har som bekant en ny LU-rapport offentliggjorts: Tillväxt eller stagnation. Den utgör en avstämning av 1980 års analyser. Den redovisar i vilka avseenden den hittillsvarande utvecklingen avvikit från LU 80 och anger de yllerligare krav som nu måsle ställas pä den ekonomiska politiken.

Regeringens syn på rapporten kommer att redovisas i årets reviderade finansplan. Det har regeringen loval. Riksdagen har då all säga sitt. Del finns emellertid all anledning atl redan nu beakta den nya rapportens innehåll. Rapporten är i allra högsta grad ägnad alt belysa just de frågor som dagens debatt gäller. Dess problembild är i stort sell densamma som långtidsutredningens. De långsikliga problemen tecknas med en påtaglig skärpa. Rapporten talar ett klarspråk, som borde gå in även hos de socialdemokrater som hittills har slagit dövörat till för den ekonomiska verklighetens krav.

Rapporten bekräftar vad vi moderater framhöll i våra partimolioner i höstas och i januari. Den ekonomiska utvecklingen hittillshar blivit sämre än vad långtidsutredningen räknade med. Ulvecklingen har snarare legat i linje med det s. k. kalastrofscenario som LU 80 redovisade vid sidan av sitt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

huvudalternativ. Den ekonomiska tillväxten har varit svagare. Induslriproduklionen har utvecklats mindre gynnsamt. Bruttoinvesteringarna har varit otillräckliga, och den offentliga konsumtionen har vuxit snabbare än vad det till förfogande stående utrymmet tillåter.

Rapporten ställer därför fortsatta krav på återhållsamhet på konsumtionssidan och på en snabb ökning av industriproduktionen. Utvecklingen i fråga om offentliga utgifter och budgelunderskoll måste brytas. Den är, heter det, oförenlig med stabil ekonomisk tillväxt.

Rapporten ägnar sin uppmärksamhet framför alll ät industriproduktionens stagnation under 1970-talet och söker med välgörande - om än nedslående - skärpa belysa behovet av en stark industriell expansion. Det är framför alll i del sammanhanget som de offentliga utgifternas och budgetunderskottets problematik kommer in i bilden.

LU 80 hade i sitt huvudalternativ förutsatt, att de offentliga utgifterna 1985 skulle motsvara 60 % av BNP och budgetunderskottet ha kunnai nedbringas lill 6,7 % d.ärav. Redan 1981 uppgick emellertid utgiftsandelen till inte mindre än 66 % och budgetunderskottet till 11,5 % av BNP.

Fortsatta ökade underskott i budgeten kan icke godlas. Detta är rapportens kategoriska slutsats. Vårt land skulle annars snabbi komma lill en punkt, där underskollen inle längre är hanterliga och där sysselsättningsproblemen växt oss över huvudet. Skall Sverige kunna förhindra della och under de närmaste fyra åren kunna återställa den förlorade balansen i sin ekonomi, krävs långtgående förändringar i den ekonomiska politiken;

/I. Industrins vinster måste öka till minst 1973 års nivå.

"2. Industrins relativpriser - alltså i förhållande till omvärlden - måste fortgående sänkas utöver den nivå som uppnåddes genom förra höstens devalvering.

3. Nya löneavtal måste slutas på myckel låg nivå.

4. Löneglidningen måste begränsas till sådana sektorer i vår ekonomi vilka måste expandera om anpassningen till marknadens krav skall kunna mötas.

5. Finanspiolitiken måsle stramas åt.

6. Arbetsmarknadspolitik och skattepolitik måsle skapa förutsättningar för en rörlig och anpassningsbar arbetsmarknad.

7. Offentlig sysselsättning och offentlig löneutveckling måste hållas tillbaka.

8. Subventionspolitiken måste bromsas upp.

9. Älgärder måste vidtas för att öka virkestillgången och möjliggöra fullt kapacilelutnyltjande i svensk skogsindustri.

En noggrann lyssnare kan konstatera, att på alla dessa punkter- utom på den sista - har riksdagens största oppositionsparti socialdemokraterna icke haft någon lösning eller också föreslagit åtgärder som mäste få rakl motsatta effekter.

Det är mot bakgrunden av de slutsatser rapporten drar som vi här i riksdagen har att bedöma bäde regeringens budgetproposition och del socialdemokratiska alternativet.

Vad först gäller finansplanens redovisning av vårt lands ekonomiska svårigheter finns ingen eller få invändningar atl framföra. Delsamma gäller om finansplanens ekonomisk-politiska strategi. Den överensstämmer med de utfästelser som statsminister Thorbjörn Fälldin gav mig i samband med regeringskrisen förra våren, i "det famösa brevet", som Olof Palme stod här och ironiserade över.

Den offentliga sektorns ökningstakt måste hållas lillbaka och besparingsarbetet drivas med all kraft. Den konkurrensutsalta sektorn måsle stärkas, den svenska industrin effektiviseras och dess produktionsförmåga höjas. Det är i den konkurrensutsalta sektorn - främst industrin - som tillväxten måste öka. Därför måsle åtgärder vidias för alt förbättra funktionsförmågan pä arbetsmarknaden, kapitalmarknaden och råvarumarknaden. Den svenska industrins konkurrensförmåga måste stärkas både här hemma och internationellt. Relativpriserna i förhällande lill utlandet måste sänkas och produktiviteten förbättras.

I sistnämda hänseende har förra höstens devalvering spelat en viktig roll. Beskrivningen av devalveringen som en offensiv ekonomisk-politisk åtgärd ger inte desto mindre ett egendomligt intryck. Det är nog inle mänga ekonomer som godtar en rubricering av en devalvering som något slags självständigt verkande undermedicin. Del är tvärtom svårt att tänka sig nägol mindre offensivt. En devalveringar ett tecken på att något gått fel, och dess syfte är all korrigera följderna av en utveckling som lett till alt ett land råkat i obalans gentemot omvärlden.

Men förra höstens devalvering var nödvändig. Därmed korrigerades en inte avsedd uppgång av den svenska kronan i förhällande till andra europeiska valutor. Men devalveringen medförde inte någon radikal förbättring av vår internationella konkurrenssituation. Dä del gällde arbetskraftskostnaderna per timme läg Sverige pä andra plats i världen, nägol under Belgien och något över Västtyskland. Genom devalveringen kom vi atl ligga på tredje plats. Västtyskland passerade både Sverige och Belgien.

Nu är jag personligen anhängare av en aktiv växelkurspolitik. Men en sådan polilik måste alllid avspegla den inhemska ekonomiska ulvecklingen, landels ekonomiska styrka. Det understryks också i den nya rapporten. Därför är del väldigt svårt all dölja misstanken om all den energi med vilken rapporten talar om behovet av kronapprecieringar- alltså revalveringar - har sin rot i socialdemokraternas och millenparlisternas skatteuppgörelse, som ju utgår från en till 5,5 % begränsad inflation under den kommande treårsperioden. Den förutsättningen har rapporlskrivarna sin plikt likmäligl måst väga in i sina kalkyler, och därför har de helt enkelt tvingats räkna med fortlöpande uppskrivningar av den svenska kronan med sammanlagt 9,5 % under perioden. Annars går deras ekvation hell enkelt inte ihop. Den bygger ju pä en nära 2 procentenheter högre inflation utomlands. Om nu författarna tror pä all dén här matematiken går atl förena med en bibehållen svensk konkurrenskraft är en hell annan sak. Jag tror inte på den. Sedan vi under loppet av fem är upprepade gånger har devalverat den svenska kronan skulle

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Sverige alltså under loppet av fyra kommande år bli så mycket starkare ekonomiskt än andra länder alt vi skulle kunna förverkliga en polilik, rakt motsatt den vi har fört under de förflutna åren.

Fru lalman! Alt jag ägnat mig åt det här devalveringsresonemanget beror på att jag har en känsla av - jag kan ha fel, Rolf Wirtén - att regeringen pä något sätt har slagit sig till ro efter höstens devalvering. Den har kommii att framstå som en så mäktig kraftinsats i regeringens föreställningsvärld atl regeringen sedan inte har orkat leva upp lill de krav i andra hänseenden som dess egna och riksdagens analyser och beslut logiskt borde leda fram lill.

Låt mig påminna om atl redan i den reviderade finansplanen våren 1980 lovade den dåvarande trepartiregeringen alt pressa ner det statliga budgetunderskottet som andel av BNP med 1 procentenhet om året. Det löftet upprepades i förra årets reviderade finansplan, då regeringen därutöver band sig för alt skära ner de statliga utgifterna med 12 miljarder kronor i förhållande till beräkningarna i 1981 års långtidsbudget. Och så sent som i höstas förband sig regeringspartierna än en gång att förverkliga detta mål, och riksdagen ställde sig sedan inte bara bakom den politiken utan ullalade också alt mälet skulle nås inte genom skattehöjningar utan genom utgiftsneddragningar.

När dessa utfästelser gjordes beräknade man att underskottet för del kommande budgetåret skulle uppgå till 80 miljarder. Genom utgiftsneddragningar skulle det kunna pressas ner till under 70 miljarder. Nu ligger siffran med de av regeringen föreslagna besparingarna på nära 83 miljarder. Innan budgelårel är slut kommer risken atl vara påtaglig för all underskottet ligger i närheten av 90 miljarder. Glappet mellan givna och förverkligade löften har alltså väsentligt vidgats allteftersom månaderna har gått, när det borde ha varit precis tvärtom.

Enligl budgetförslaget kommer de besparingar som regeringen nu lyckats samla sig till att uppgå till 9,7 miljarder inkl. åtgärder som äratt betrakta som skattehöjningar och inkl. 1,5 miljarder som är hänförliga till den kommunala sektorn men som inte är att betrakta som besparingar, om de inte kommer att motsvaras av kommunala utgiftsnedskärningar. Av de utlovade 12 miljarderna kvarsliir alltså bara 7,4 och i förhållande lill redan fattade beslut bara 4,4 miljarder.

Fru lalman! Mot bakgrunden av sådana siffror kan ingen rimligen vara förvånad över alt vi moderater inte accepterar regeringens budgel. Vi har inle ändrat uppfattning. Vi har samma siåndpunkt som den regeringen själv tidigare har intagit. Vi har följt det beslut som riksdagsmajoriteten fattade för bara några månader sedan. Att de två regeringspartierna inte kunnat ena sig om de nödvändiga utgiftsbegränsningarna - och delta mäste vara det verkliga skälet lill vad som har skett - kan ju rimligen inle leda lill atl moderala samlingspartiet för den skull skall överge sin uppfaltning om vilka krav som måsle ställas pä vår ekonomiska polilik och vår budgetpolitik.

Jag tycker atl molsvarande brisl pä överensstämmelse mellan teori och praktik också kommer till uttryck då det gäller skattepolitiken. Jag påvisade nyss all oppositionspartiet socialdemokraterna pä sä gott som varenda punkt

har föreslagit en ekonomisk politik som stär i strid med den som långtidsutredningens experter anser nödvändig. Detta gäller också pä skattepolitikens område. Trots del har de fått med sig de två mitlenparlierna på sin skattepolitik, efter långa och ordnade förhandlingar, sade Olof Palme för en stund sedan - efter en enda underbar natt, påslår jag. Och jag kan förstå att mittenpartierna och Rolf Wirtén instinktivt reagerar mot en sådan beskrivning. Men vi andra kan ju läsa innantill. Vi kan vid sidan av varandra lägga dels det borgerliga skallesänknjngsförslag som trepartiregeringen var överens om för drygl ett år sedan, dels del socialdemokratiska alternativ som därefter presenterades och i allt väsentligt godtogs av cenlern och folkpartiet efter den nyss nämnda natten.

Vi skall emellertid, fru lalman, i dag inle diskutera skattepolitik. Det fär vi anledning att återkomma till när skatlepropositionen ligger pä riksdagens bord. Här skall bara konstateras - och del måste jag göra för sammanhangens skull - alt förslaget kommer att förverkligas, trots den kritik som en massiv opinion av sakkunniga och oberoende remissinstanser har riktat mot del. Dess principlöshet, dess svåröverskådliga följder, dess konsekvenser för rättssäkerhet och för medborgarnas tilltro lill givna löften och gjorda utfästelser - alll detta har, såvitt nu kan bedömas, viftats bort som något ovidkommande, alltmedan myndigheternas kontrollmöjligheter har skjutits i förgrunden; i varje fall har Olof Palme gjort det.

Vad som emellertid måsle understrykas i dagens debatt är att den principiella omläggning av skattesystemet som överenskommelsen syftar till dä det gäller upphävd kvitlningsräll och avdragsbegränsning, stympad indexreglering av skatteskalor samt finansieringsmetoder måste få följder som står i direkt strid med de rekommendationer som lämnas i den här nya LU-rapporlen. Om del är någonting som LU-rapporten stryker under är del ju en återhållsam inhemsk kostnadsutveckling och att Sveriges konkurrensläge måste förbättras, alt förra arets devalvering var otillräcklig och atl produktivitetsutvecklingen måste stärkas. Men höjda arbetsgivaravgifter eller proms fär rakt motsatta konsekvenser. Ingen kan rimligen ha glömt vad som hände i mitten av 1970-lalet. Om så är fallet, lät mig då påminna om del.

De årens kostnadskris och överbryggningspolitik ledde til| en snabb uppgång av den svenska industrins relativpriser och en motsvarande nedgång i dess vinster - konstaterar rapporten. Svensk industris konkurrenskraft försvagades kraftigt, heter del. Sverige lappade marknadsandelar, som vi sedan dess icke har lyckats återvinna. Då genomförda arbetsgivaravgiflshöj-ningar vältrades till mellan 70 och 100 % vidare i form av höjda priser. De mer än fördubblade arbelsgivaravgiflshöjningarna mellan 1973 och 1977 medverkade till den kostnadsexplosion som vår industri ännu inte har hämtat sig frän. Allt det här kan man läsa om i den rapporten.

Rapportens författare har emellertid ställts inför den hart när omöjliga uppgiften atf i sina analyser kalkylera in dels den i skatteuppgörelsen antagna inflationstakten på 5,5 %, dels de höjda pålagor på lönekostnaderna varmed skatteuppgörelsen skall finansieras. Jag tycker att rapportförfattarna gör

7 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

beundransvärda försök atl fä den ekvationen att gå ihop, men de ger sannerligen inte någol trovärdigt intryck. Jag har redan berört de praktiska och faktiska möjligheterna alt tillgripa apprecieringar, dvs. skriva upp den svenska kronans värde, för att klara inflalionslröskeln 5,5 %. Härutöver skall alllsä konkurrenskraften kunna bevaras, och t. o. m. förstärkas, trots att arbetsgivaravgifterna förutses bli höjda med 7 % under de närmaste tre åren.

Hur svårlöst ekvationen blir framgår av all lönekostnadsökningen enligl rapporten beräknats lill 7 % om året under de kommande åren. Därav tas enligt kalkylerna 3,5 % i anspråk av löneglidning och 2,3 % av de ökade arbetsgivaravgifterna. För avlalsmässiga löneökningar skulle alltså, nominellt sett, återstå 1,5 ä 2 % om året - i ett läge med en förväntad inflation på allra minst 5,5 %. Är det någon av kammarens ledamöter som tror alt sådana kalkyler kommer alt hålla? Vi har ju under denna dags långa debatt hört Kjell-Olof Feldts lamentationer om lönlagarnas sänkta standard.

Mot den här bakgrunden är det med särskild tillfredsställelse som jag kan konstatera att rapporten, i varje fall indirekt, bekräftar atl den skatteuppgörelse sorn socialdemokraterna fält med sig mitlenparlierna pä inle behöver "tolalfinansieras" med skatte- eller avgiftshöjningar. Rapporten visar nämligen atl en offentlig utgiftsstegring om ca 1 % i enlighet med huvudalleinalivet i LU 80 och regeringens egna uttalanden samt riksdagens i höstas fattade beslut skulle leda lill alt statskassan 1985 tillförs inte mindre än 25 miljarder kronor mer än vad utredningen själv förutsätter. Den föreslagna finansieringen med arbetsgivaravgifter skulle alltså leda lill en överbeskalt-ning. Det är bara om man får en drygt dubbell så stor utgiftsökning -utredarna har gjorl en s. k. referenskalkyl om 2,3 % ulgiflsstegringom ärel-som behovet av en tolalfinansiering genom andra höjda skatter framträder.

Trots detta skulle budgetunderskottet kunna pressas ner till 9,3 % av BNP 1985. Detta är milt sagl märkligt, och det skulle intressera mig om Rolf Wirtén är i stånd all prestera en förklaring lill della resonemang. Till bilden hör ocksä all en politik där man avstår frän höjda arbetsgivaravgifter väsentligt skulle öka trovärdigheten av en politik som syftar till att bringa ned inflationen till 5 ä 6%. Det är myckel lättare att åstadkomma en sådan nedpressning av inflalionen, om man inle höjer arbetsgivaravgifterna. Dessutom skulle man pä det sättet öka förutsättningarna för all kunna utestänga ulländska prisstegringar genom en uppskrivning av den svenska kronan.

Fru lalman! Den avgörande skiljelinjen går emellertid inle mellan oss moderater och de två icke-socialistiska parlierna utan mellan de tre borgerliga partierna ä ena sidan och socialdemokraterna å den andra. Jag tvingas därför att i fortsättningen ägna mig åt del som Olof Palme, med sin utpräglade känsla för ordens valörer, brukar kalla "skäll på socialdemokraterna".

Socialdemokraterna har med gökurets regelbundenhet angripit dagens regering, liksom tidigare borgerliga regeringar, för de stora budgelunder-

skotten. De har - med den blygsamhet som brukar känneteckna socialdemokratiska inlägg - antytt atl budgetunderskotten i Sverige är en följd av, som Olof Palme nyss sade, borgerligt vanstyre och att alll var väl beställt i landet på den socialdemokratiska tiden. Atl Sverige haft ständigt växande budgetunderskott under hela 1970-lalel vill socialdemokraterna helst glömma. All utgiftstrenden i Sverige varit oroande ännu längre tillbaka i tiden vill de inle heller låtsas om. Men verkligheten talar klarspråk. Den berättar all det växande gapet mellan statliga utgifter och statliga inkomster var en följd dels av den utgiflsaulomatik som grundlades redan pä 1960-talel, dels av den avlagande tillväxt i den svenska ekonomin som har karakteriserat vart land under de senaste 15 åren. Detta vet självfallet Olof Palme precis lika bra som jag. Skillnaden är bara den att Olof Palme inte vill tala om det.

Budgetunderskotten utgör etl problem. Vi måste fä våra väljare alt förstå alt etl av de avgörande villkoren för balans i den svenska ekonomin är att budgetunderskotten pressas ner och atl ingen annan väg stär till förfogande än all dra ner utgifterna och att öka tillväxten i ekonomin.

Vad gör dä socialdemokraterna ål det? Ja, de säger nej till ulgiftsnedskär-ningar i år motsvarande inle mindre än 2,5 miljarder kronor. De föreslår åtgärder när det gäller den kommunala expansionen som inte fär några som helst posiliva effekter på budgetsaldot. De föreslår nya utgifter på nära 4 miljarder kronor. Och så föreslär de nya skaftehöjningar utöver dem som följer av den träffade uppgörelsen.

Vad som är alldeles särskilt intressant i LU-rapporten är atl den i sitt alternativ III belyser - utan att säga det uttryckligen - just vad den socialdemokratiska politiken skulle fä för konsekvenser för Sveriges ekonomi. Alternativ III bygger - liksom socialdemokraternas modell - på atl konsumtionen skall fortsätta alt öka mer än produktionen, vilket som bekant skedde under hela 1970-talel. En expansiv ekonomisk polilik skall bedrivas, inriktad på att genom offentliga utgifter klara den fulla sysselsättningen. Bostadsbyggandet skall stimuleras. Vissa transfereringar skall värdesäkras. Men i övrigt skall inga ytterligare reformer genomföras. Alternativ III är alltså i vissa hänseenden något mindre långtgående än socialdemokraternas krav på offentliga utgiftsökningar. Desto större skäl är del att ta redovisningen av konsekvenserna av en sådan polilik på allvar.

Vad utredningen visar är att en sädan politik, som alltså skulle innebära att 1970-lalets många misstag skulle upprepas, leder lill kraftigt ökade underskott i bytesbalansen och alll slörre utlandsupplåning. Löneökningar pä 13 % nominellt skulle äta upp den förbättrade konkurrenskraft som devalveringen åstadkommit. Budgetunderskotlel skulle öka till 124 miljarder kronor 1985, en siffra som förefaller optimistisk i överkant. Kommunalskatterna skulle öka från genomsnittligt 29 kr. lill 34 kr. Och den urholkade indexregleringen skulle höja de statliga inkomstskatterna med 7 miljarder. Vi skulle - detta är rapportens lika lakoniska som förödande kommentar -"därmed fä en likartad skalteutveckling som under mitten äv 1970-talet". Och vi skulle - för all återge ännu elt citat ur rapporten ~ ha kommmit till en punkt där "underskotlen inte längre är hanterliga och där sysselsättnings-

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

100

problemen växt oss över huvudet".

Att en sädan socialdemokratisk politik - beskriven i rapportens alternativ III - totalt saknar verklighetskontakt framgår inte bara av rapportens ingående analyser av orsakerna till Sveriges ekonomiska kris ulan ocksä av socialdemokraternas motsvarande egna analyser i det krisprogram som lades fram förra året. Alla dessa analyser är sprängfyllda med argument mot just det slags politik som socialdemokraterna nu föreslår i sina riksdagsmotioner. Motsättningarna mellan analyser och slutsatser är alltså flagranta. Del är därför begripligt och naturligt att de sex socialdemokratiska nationalekonomerna för någon månad sedan vågade anklaga sin egen partiledning för hällningslöshet och ansvarslöshet.

Låt mig, fru talman, mot denna bakgrund särskill stryka under LU-
rapporlens klara konstaterande alt just den offentliga ulgiflslillväxten är ett
uttryck för en djupgående strukturell förändring i den svenska ekonomin.
Den offentliga sektorn har, som det heter, "kommit alt spela en växande roll
i nära nog alla delar av den svenska ekonomin". Utvecklingen har fört med
sig en ökar de skattekvot, som i sin tur underminerat en av förutsättningarna
för en slor offentlig sektor, nämligen atl det finns en stark och vital
marknadssektor att beskatta. Det höga skattetrycket, heter det, ger negativa
effekter på produktivitetsutvecklingen i ekonomin. Finanspolitiken har
förlorat sin tidigare roll som konjunkturregulator. Den har i stället kommit
att inriktas på att permanent - alldeles oberoende av konjunkturerna -
försöka hälla uppe efterfrågan och sysselsättning i en ekonomi som inte är
anpassad till dagens relativpriser och efterfrägeförhållanden. När vikande
efterfrågan och bristande konkurrenskraft har gjort sig gällande i skilda
sektorer, har detta motverkats med subventioner. Den osubventionerade
delen av ekonomin har lill sist inte orkat med alt bära mera omfattande
skattehöjningar. Följden har blivil att ulgiftsexpansionen i den offentliga
sektorn har måst lånefinansieras. Detta är alltså beskrivningen i rappor
ten. \

Medan subventionerna till de svaga delarna av industrisektorn stigit har industrisysselsättningen sjunkit, ett förhållande som i dagens debatt av naturliga skäl har spelat en mycket stor roll. Antalet öppet arbetslösa och antalet personer som är förmån för AMS-åtgärder har för varje konjuktur-nedgång varit högre än i den närmast föregående. Detta har i sin lur ytterligare ökat de offentliga utgifterna. Därmed har vi kommit in i en ond cirkel. I sista hand är det tryggheten och den långsiktiga sysselsättningen som drabbas till följd av den här kortsiktiga, i och för sig förståeliga, men på lång sikt helt ohållbara politiken.

Om, påvisar rapporten, subventionsgraden hade legat stilla under hela 1970-talet, skulle vi ha haft ett finansiellt utrymme för alt halvera arbetsgivaravgifterna. Detta skulle ha möjliggjort både en höjning av den lön som betalas ul till våra löntagare och en sänkning av lönekostnaderna och därmed en förbättring av Sveriges relativa kostnadsläge, av vär produktion och av vår bytesbalans. De icke subventionerade sektorerna skulle dessutom ha kunnai hävda sig betydligt bättre än vad de gör nu. Tryggheten och

sysselsättningen för framtiden skulle ha varit säkrare. Detta är naturligtvis en eflerrationalisering, men del är en beskrivning av följderna av den här härda och långtgående subventionspolitiken.

Vi har all anledning alt mol bakgrunden av sådana analyser och sifferserier -vi är ju alla i mer eller mindre grad medskyldiga till vad som har hänt - fråga oss hur myckel vårt land har förlorat av ekonomisk vitalitet och tillväxt genom subventionspoliliken. En slutsats framgår dock av den här rapporten; vi har hell enkelt inle råd alt fortsätta med del här slagets polilik längre.

Den kortsiktiga polilik som vi i dag bedriver måsle alltså ersättas av en ansvarsfull, långsiktig polilik. Gång pä gång understryks i rapporten nödvändigheten av atl häva den stelhet som råder pä den svenska arbetsmarknaden, och det påvisas att arbetsmarknaden trots ständigt ökade resurser kommit alt fungera allt sämre då det gäller atl passa ihop utbud och efterfrågan av arbetskraft. Som sagt, antalet arbetslösa har ökat för varje konjunkturnedgång. Ingalunda kan detta bero på att AMS inte har fått tillräckliga resurser, atl vi inte har anslagit tillräckligt mycket pengar för atl angripa problemen. Om sysselsättningsproblemen hade kunnai lösas genom en utbyggnad av AMS, skulle vi inte ha haft några sädana problem i dag, men det har vi ju, och de växer.

Första försvarslinjen mot arbetslöshet går nämligen i företagen. Detta har sagts många gånger, och den sanningen står sig fortfarande. I rapporten anser man sig kunna konstatera att den svenska industrins vikande expansionskraft inte bara har berott pä ett försvagat vinst- och konkurrensläge, även om detta är en huvudfaktor, utan ocksä pä strukturella förändringar som har sin grund i mera svårgripbara faktorer: minskad lönsamhet förstås, försämrad soliditet förstås och ökade risker för industriell verksamhet över huvud laget. Nya element har tillkommit under 1970-talet: valutarisker, farhågor för prolektionism, energikriser och oljeprishöjningar. Alll detta har höjt räntabilitetskraven på investeringar och förskjutit investeringarnas inriktning och tyngdpunkt frän expansionsinvesteringar till rationaliseringsinvesteringar. Det har på något sätt blivit viktigare att slå vakt om den befintliga volymen i förelagen än att satsa pä mera riskfyllda och expansiva investeringar. Dessa har bedömts vara så farofyllda atl man hellre har satsat på alt försöka behålla det som man har. Det är mänga av de här faktorerna som har kommit att prägla den induslriella ulvecklingen som jag skulle vilja hänföra till den psykologiska sidan.

Ur den synvinkeln utgör självfallet löntagarfonderna ett av de mest allvarliga inslagen i dagens politiskl-psykologiska bild. Gå ut och fråga våra företagare - stora som små - så får ni klart för er vilken hämmande verkan snacket om löntagarfonder har. De angrepp som från socialdemokratiskt håll riktas mot lönsamhelslänkande, vinsttänkande och risktagande över huvud taget verkar likaså negativt psykologiskt på investeringslust och framåtanda. Det är ju i Sverige i allra högsta grad lovvärt och hedersamt alt spela och vinna på lotteri, tips och sådant, men när förelagens vinslsiffror börjar lysa i ögonen, talas det omedelbart om övervinster, som skall dras in och användas

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

101

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

102

för satsningar på andra håll, inle i investeringar i de förelag som skapat dessa nya tillgångar.

Det är inte bara en strukturell anpassning av den svenska ekonomin som är en nödvändig förutsättning för växande sysselsättning. Vad som fordras är någonting som jag skulle vilja kalla för en strukturell förändring också i betraktelsesätt, ökad förståelse och omlänkande då det gäller produktiv sysselsättning över huvud taget. Del är inle sysselsättning i och för sig som svensk politik skall inriktas på, ulan på en politik som möjliggör full användning av våra resurser och därmed också ger sysselsättning. Det är produktiva arbetsinsatser - produktiva i begreppels mest vidsträckta mening - som skall lägga grunden för Sveriges välstånd under kommande årtionden. Det är alla de olika faktorer som ligger till grund för en sysselsältningsskapande politik som är helt avgörande. Det är där som socialdemokraterna har svikit sitt ansvar. De talar om sysselsättningen; de talar väldigt mycket om sysselsättningen. Det är i och för sig rätt all tala om sysselsättningen, men de föreslår en politik som försvårar våra möjligheter att praktiskt driva en verkligt produktiv sysselsältningsskapande verksamhei.

Fru talman! Alltför många - och det gäller inte minst riksdagens allra största politiska parti - tycks inle vara beredda alt hell och fullt engagera sig för delta nödvändiga omlänkande, trots alt vi i dag lever i en helt annan ekonomisk miljö och med helt andra ekonomiska problem än vad vi hade under den sociala reformpolitikens gyllene år. Det socialdemokratiska partiet inle bara skjuter problemen framför sig. Det föreslär dessutom åtgärder som gör problemen ännu mer svårlösta. De överlåter åt kommande generationer att betala räkningen för den generation som i dag har beviljat sig förmåner som vårt land hell enkelt inle har räd med. Vi är alla medvetna om atl vi i dag konsumerar genom att ta upp lån. Del är visserligen valår i år. Men nog kan det stora partiet bättre än vad del visar här i kammaren och i sina molioner. Och det vore till gagn inte bara för socialdemokraterna själva och för del förtroende de har i Sverige utan för hela värt folk, om socialdemokraterna verkligen ville visa vad det partiet kan. Under de år som ligger bakom oss, dä Sveriges välstånd byggdes upp i förening mellan ekonomisk frigörelse och politisk frigörelse, har det socialdemokratiska partiet verkligen visat sin förmåga. Varför inte la molsvarande ansvar nu, när ansvarstagande är mer nödvändigt än vad del varit på många många är.

Månadens vers av Alf Henrikson bär rubriken "Nedan". Den äger tillämpning, tycker jag, inte minst på oss politiker - på företrädare för alla poliliska partier; jag skall ingalunda slå mig för milt bröst. Även och inte minsl äger den tillämpning på företrädare för värt lands stora, mäktiga och starka organisationer. Jag skall be atl få sluta med all läsa den dikten, fru lalman. Den har följande lydelse;

Med vårt välstånd, bevars, slår del illa till Dess framtid syns dyster minsann. Vi är många som inte kan vad vi vill och inte vill vad vi kan.

Anf. 49 Ekonomi- och budgelminislern ROLF WIRTÉN:

Fru talman! Gösta Bohman börjar med att tala om vilka förutsättningar en minoritetsregering har atl umgås med parlamentet och om de begränsningar som en minoritetsregering naturligtvis är tvungen all leva med. Jag håller med om atl det är bra om vi så långt del går i förväg försöker att förankra förslagen, och det har vi också gjort. Vi har visat - statsministern har gett exempel på detta - att det går alt nå överenskommelser med oppositionen -och del har varil ål båda sidor, som exemplifieringen här gav vid handen förut.

Det gäller också den kommunala ekonomin. Vi gav en förhandsredovisning om vad vi tänkte göra för att dra in resurser från kommunerna. Jag fick personligen det beskedet - det kan väl få sägas här i kammaren - all eftersom man i finansutskottet hade moderala samlingspartiets vice ordförande, sä var det full förhandlingsberedskap i utskottet. Då utgick vi i regeringen naturligtvis ifrån att man kommer atl klara hem det här pä något sätt, om det fanns vilja atl nå en lösning. Därtill kommer - det tycker jag också får sägas till protokollet - all regeringspartiernas representanter i finansutskottet gav bud för all försöka få i gång en dialog. Jag kan bara beklaga att de inte följts upp pä etl bältre säll. Men så blev det inle.I söndags, nåddes dock en överenskommelse med moderala samlingspartiet om hur man skall dra in resurserna. Jag tror ändå, Gösta Bohman, atl det frän regeringsrepresentanternas sida har vidtagits de åtgärder som man rimligen kan begära.

Så över till Gösta Bohmans huvudfråga i dagens inlägg, kommentarer lill långtidsutredningens avstämning.

Del här är naturligtvis eft mycket intressant aktstycke, som vi får anledning att återkomma till vid flera tillfällen. Del är ett riktigt anlagande som Gösta Bohman gjorde, att regeringens politiska slutsatser får vi presentera för riksdagen första gängen i samband med framläggandet av den reviderade finansplanen. Men de slutsatser som dras av utredningen själv och som Gösta Bohman här har refererat rätl mycket lill tror jag man kan ta fasta på redan i en första kommentar. Vem vill annat än instämma i nödvändigheten av att stärka konkurrenskraften, atl över huvud taget försöka arbeta mot en bältre balans i ekonomin, när det gäller både den interna ekonomin och den externa mot utlandet. Där är det inga motsättningar, efter vad jag kan förstå. Några sådana framkom inte heller av Gösta Bohmans inlägg. Han hade ändå den uppfattningen att regeringen skulle ha blivit så nöjd, som han formulerar del, med septemberpaketel - devalveringen då i första hand - atl man så alt säga har slagit sig till ro och atl man därefter inle gjort så värst mycket för atl arbeta sig mot en ekonomisk balans.

Del här har jag bestridit tidigare i dagens debatt, och jag gör det nalurliglvis även gentemot Gösta Bohman. Jag tycker tvärtom atl det har skett kolossalt mänga vikliga ting under det senaste halvåret. Del mäste väl ändå upprepas att de satsningar vi har gjort för att få i gång sparandet till näringslivet är av fundamental belydelse för att stärka konkurrenskraften. All vi har fått en bältre rörlighet på arbetsmarknaden och att vi föreslår nya åtgärder för alt komma längre i det hänseendet är en annan viktig sak. Vi har

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

FinansdebaU

103

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

104

framför allt naturligtvis vidtagit en rad åtgärder pä del skatlepolitiska området, som stärker bäde företagandel och löntagarnas intresse att öka sin arbetsinsats och sitt ansvarslagande. Här fanns naturligtvis en vilja från Gösta Bohmans sida att i negaliva ordalag äter ta upp den överenskommelse vi har gjort om sänkta marginalskatter och den begränsning av avdragsrätten som är kopplad till den reformen. Vi får, som Gösta Bohman mycket riktigt sade, också på den punkien möjlighet att återkomma. Jag tänker inte ge mig in i förhistorien - del blir bara upprepning av tidigare debatter. Del kan vi lämna därhän för dagen.

Men det som är av betydelse är att den här skaltereformen - som efter vad jag har uppifattat var mycket hett efterlängtad av moderala samlingspartiet, i varje fall i den del som gäller sänkta marginalskatter - icke var möjlig att nå utan den aktuella kopplingen. Vi har fäll en bred politisk uppgörelse som skapar nya möjligheter men också ställer krav på den ekonomiska politiken. Etl sådant ;ir att vi med än större iver behöver ta oss ner till lägre inflationstal. Det borde i och för sig ha ett egenvärde all bekämpa inflalionen så myckel man orkar. Jag är litet överraskad av atl man frän moderata samlingspartiet så ofta ifrågasätter det möjliga i att nä en inflation på5 ä6 %. Det borde vara en ulomordentiigt viktig sak för oss alla att utforma politiken så att vi kommer ner till de inflationstal som för något tiotal år sedan tedde sig i högsta grad naturliga eller snarast i överkant. Det är inte mer än elt par decennier sedan vi hade inflationstal långt under 5-6 %. Har vi lyckats få ned inflationstakten från 15 % i årslakl till under 10 % på bara några månader-en reducering med en tredjedel av inflationstakten - vore det väl konstigt om vi inte skulle komma vidare i samma riktning om vi anstränger oss. Detta förefaller än mer möjligt om man betraktar den internationella prisutvecklingen. Jag har nämnt oljepriserna som är av fundamental betydelse för den svenska ekonomin. Det finns en stark vilja i land efter land inom OECD-blockel, som mest påverkar vår ekonomi, atl få ner inflationstakten. Är delta så oerhört orimligl atl moderata samlingspartiet behöver ifrågasätta inflationsskyddet i skattesystemet? Del blir f. ö. också ett ifrågasättande från Gösta Bohmans sida av de slutsatser som långtidsutredningen gör i sin avstämning förde närmaste åren. Jag tycker att det aren viklig uppgift för oss atl pä olika vägar eftersträva en nedgång i inflationstakten och alt vi gör det i den takt sorn vi hittills har lyckats med. Jag tror att det är möjligt mot den bakgrund jag här har tecknat.

En annan del av skatleförslaget som Gösta Bohman inte helt oväntat tog upp här i dag är finansieringen. Här ligger överenskommelsen naturligt nog fast. Man gör inte några lappkasl när man nått en bred parlamentarisk uppgörelse i en sådan här central fräga, vars lösning skall gälla under tre år, från 1983 och framåt. Vi har enats om att finansiera skattesänkningen med arbetsgivaravgifter under första året och hålla en öppenhet för år två och tre. Detta ger en möjlighet alt ifrågasätta, och det gjorde Gösta Bohman, om det gär alt avväxla den 2-procentiga uppräkningen av arbetsgivaravgiften i avtalsrörelsen. Det sker förmodar jag mot bakgrund av erfarenheterna frän 1970-talets Hagarundor.

Det är väl ändå helt klart, Gösta Bohman, all dagens situation är myckel annorlunda mot den vi hade i mitten av 1970-talel. Del råder en hell annan insikt om nödvändigheten av all anpassa ullaget ur produktionen till resultatet av produktionen. Man har inle de överdrivna förväntningar pä tillväxt som vi kanske fortfarande hade i mitten av 1970-talel.

De här insikterna tycker jag på etl radikalt sätt förändrar möjligheterna lill trovärdighet i en avväxling av en höjd arbetsgivaravgift mol inräkning i avtalet.

Fru talman! Jag ser att min talelid är ute nu. Jag får kanske lillfälle alt återkomma. Sammanlaget vill jag ändå säga atl skalteöverenskommelsens finansiering och dess inflationsanlagande ligger väl i linje med de slutsatser som långtidsutredningen här har gjort.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Anf. 50 GÖSTA BOHMAN (m) replik:

Fru lalman! Lät mig först starkt understryka alt då del gäller grundsynen pä den ekonomiska politiken och då det gäller de principiella riktlinjerna för den ekonomiska politiken är de tre borgerliga parlierna ense.

När det gäller tillämpningen av riktlinjerna är vi inle ense. Vi menar att regeringen har lagil för små sleg och att regeringen har avvikit från träffade uppgörelser. Vi anser att effekten av vad regeringen har gjorl blir betydligt mindre än vad den skulle ha blivil, om politiken hade genomförts tillräckligt klart och tillräckligt målmedvetet.

Avvikelsen då det gäller ulgiftssänkningarna hör lill bilden. Jag kan förslå alt del är besväriigi att komma överens i en tvåparliregering - del är besvärligt i en Irepartiregering också. Ni kunde tydligen inte komma längre. Men del innebar all budgetförslaget skilde sig frän vad riksdagen hade beslutat med åtskilliga miljarder kronor, som hade varil välbehövliga av alla möjliga olika ekonomiska skäl.

Sedan är det riktigt att del har skett många ting, att man har lagl om politiken i många hänseenden som kommer att leda till väsentliga förbättringar framöver. Jag skulle bara vilja fråga, eftersom Rolf Wirtén lalarom atl rörligheten på arbetsmarknaden har blivit betydligt större: Har detta verkligen kommit lill uttryck? Har det verkligen visat sig att den eftersträvade rörligheten och den eftersträvade ökade anpassningsvilligheten har kunnat förverkligas?

Sä till skatteuppgörelsen. Det var naturligt, sade Rolf Wirtén, för Gösta Bohman all vilja kritisera den här skatteuppgörelsen. Jag skall vara alldeles uppriktig. Jag skulle helst vilja slippa alt kritisera den. Det är inget självändamål alls att behöva tala om någonting sa trist som den här skatteuppgörelsen - både för sammanhållningen mellan våra tre parlier och för Sveriges ekonomi. Jag menar atl skatteuppgörelsen är en olycka i båda dessa hänseenden. Därför är del med djup smärta som jag tvingas påvisa någonting som jag anser vara skadligt - jag menar alt del är min skyldighet alt påvisa delta.

Ingen behöver tveka om alt vi vill ha marginalskallesänkningar- om del är något parti som har slagils för marginalskattesänkningar under årens lopp, så

105

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982.

Finansdebatt

är del vi. Men del var inle möjligt alt åstadkomma de marginalskatlesänkningarna, säger Rolf Wirtén. Varför var del inle det? Nu lägger man fram förslag om ändrad sjukförsäkring, och man drar in pengar frän kommunerna med en enda rösts majoritet. Varför skulle man inte ha kunnat genomföra någonting så positivt som en stor marginalskaltereform med en enda rösts majoritet, om bara viljan funnits, Rolf Wirtén? Men viljan svek-skall vi säga på något håll eller på några håll; sedan får man tolka det efter behag.

Jag tycker måhända att även en skidåkare skall vara försiktig med att använda begreppet "lappkasl" dä del gäller ändring av skattepolitiken. Vem var det som gjorde det första lappkaslel på skattepolitikens område? Inte var del jag, utan i så fall närmast Vasaloppsåkaren Rolf Wirtén.

Beträffande indexregleringen vill jagsäga att om det vore så, Rolf Wirtén, atl man genom att bestämma atl man inle skall indexreglera skatteskalorna över 5,5 % inflation kunde åstadkomma en sänkning av inflationstakten ner lill 5,5 %, då skulle ingen vara gladare och lyckligare än jag. Men del räcker inte bara med ord. Del räcker inte alt bara sälta in spärrar i skattesystemet och tro sig därigenom kunna pressa ner inflalionsnivån. Långtidsutredningens experter har ju konstaterat att den internationella inflationen under de kommande åren troligen kommer atl ligga på omkring 7,5 %, dvs. ungefär 2 enheter över den svenska. För atl klara ekvationen när del gäller att nå ner till 5,5 % utgår man från att Sverige skall appreciera den svenska kronan med 9,5 % under loppet av tre år. Jag tror inle atl det räknestycket håller. Men experterna har tvingats alt ägna sig åt del för atl laborera med önsketänkandet om 5,5 % inflation. Blir det så, är del bra, och då skall jag i stillhet hurra för Rolf Wirtén, som har åstadkommit detta med sin siffermagi.

Då det gäller avräkningen av arbetsgivaravgiften på lönerna, så vet vi som var med då alt uppgörelsen under Hagaiiden ledde till alt knappt 30 % av avgiftshöjningarna avräknades i lönehänseende- i den mån man över huvud tagel kan fastställa själva basen för avräkningen. Resten vältrades vidare i form av prishöjningar. Och när vi vel att det uirymme som nu slår lill förfogande begränsas till nominellt - inte realt - 1,5 ä 2 %, då skall man vara väldigt sangvinisk om man tror all det skall bli lätt atl åstadkomma den nödvändiga avräkningen i löneförhandlingarna. Även med den optimistiskt beräknade inflationen på 5,5 % innebär ju detta, redan innan man gör avräkningen, atl löntagarna skulle få en realt sänkt lönestandard. Och visst skall man vara optimistisk, särskilt om man är finansminister. Men ibland finns det gränser för optimismen som en mera pessimistisk betraktare har all anledning att peka på.

106

Anf. 51 Ekonomi- och budgelministern ROLF WIRTÉN;

Fru lalman! Jag noterar alt Gösta Bohman inle alls tycker att del är någon skillnad mellan situationen nu jämfört med den som rådde pä 1970-lalel när det gäller bedömningarna av vilkel utrymme som finns att ta ut i avtalsförhandlingar. Jag tror ändå alt insikterna om de svårigheter vi har i ekonomin är helt andra i dag än då. Därför menar jag att Gösta Bohman här är alldeles för pessimistisk i sina bedömningar.

Därtill kommer all bakom skaltereformen stär de två slora löntagarorganisationerna. De har tillstyrkt och anser alt det är en bra reform som genomförs, även om Gösta Bohman anser den vara en olycka.

Det är ändå rätt underligt, tycker jag, att moderatledaren Gösta Bohman har den värderingen av en marginalskallesänkning som ger 9 av 10 hellidsarbetande en högsta marginalskatt pä 50 %, alltså precis del som Gösta Bohman ville uppnå i trepartiregeringen. Det har blivit en bred uppgörelse bakom denna reform.

Jag tillåter mig alt fortsätta alt säga, Gösta Bohman, att om vi inte hade försökt bredda underlaget för en marginalskaltereform på det sätt som mitlenparlierna gjorde, sä hade vi inte haft den här reformen i hamn i dag. Nu är den säkrad, och jag tror atl den kommer all vara till stort gagn för den svenska ekonomin i fortsättningen. Det finns så mycket av fördelar inbyggt i en marginalskattesänkning. Det gäller också - del vill jag tillägga - den begränsning i avdragsrätten beträffande vilken Gösta Bohman själv till mig och andra skrivit och betonat betydelsen av atl den genomförs snarast möjligt.

Gösta Bohman sade i sitt huvudanförande all del anförls kritiska synpunkter av remissinstanser. Del är väl dä värt all säga alt inför slutupploppel, när vi nu skall gå över till att skriva propositionen, har man kommii överens mellan socialdemokraterna, cenlern och folkpartiet om en del förbättringar. Jag bedömer del i varje fall vara en klar förbättring att man fär en förenkling av deklarationsförfarandet - och naturligtvis den fortsatta hanteringen hos bäde taxeringsnämd och skattemyndighet. Vi har vidare lyckats fä in sexårsregeln för nyföretagande. Jag och många andra har menat att det är en svag punkt om man inte i elt nystartat förelag får möjlighet att göra avdrag för förlustår, under senare vinstår. Della har de tre partierna kommit överens om, och jag tror att det är en klar vinning i förhållande till det förslag vi först diskuterade och gjorde upp om. Det finns i skatteuppgörelsen också en del andra förenklingsinslag som jag tror kommer all vara till nyUa.

Fru talman! Jag skulle också vilja ta upp finansieringen av skallereformen.

Del är klart att man kanske skulle önska slippa finansiera en skaltereform på 10 miljarder - det är uppenbarligen del som Gösta Bohman syftar till i sin argumentation i dag. Men är del försvarbart all göra det? Gösta Bohman själv ansåg i varje fall inte det under den tid han var med i regeringen. Då var det full överensstämmelse mellan de tre regeringspartierna, alltså moderaterna, centern och folkpartiet, om atl man skulle lotalfinansiera reformen.

Del är väl också rimligl att man när det gäller en reform som genomförs under så lång tid som del här är fråga om - tre år - gör klart för arbetsmarknadens parter hur detta skaM gä lill och alt det inte är fråga om en skattesänkning utan om en skatteomläggning. Vi har inte, som Lars Tobisson gjorde i sitt anförande tidigare i dag, loval några skattesänkningar. Han satte upp det som ett viktigt mål. Och det kan det väl i och för sig vara. Men när

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

107

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

man har ett budgetunderskott i 80-miljardersklassen är det litet ivrigt atl lova skattesänkningar. Det är bra nog om vi kan göra vettiga skatteomläggningar som skapar dynamik i ekonomin. Att i det här skedet lova skattesänkningar förefaller mig något dubiöst.

Gösta Bohman attackerar regeringen för att inle följa upp sina sparmål. När vi i den reviderade finansplanen våren 1981 skrev in sparmålet på 12 miljarder var del också klart angivet att vi skulle göra en anpassning efter konjunkturen och se på inkomstsidan. Sedan dess - delta var alllsä för nu snart etl är sedan - har onekligen bedömningen av både den inhemska och den internationella konjunkturen förändrats rätt dramatiskt - tyvärr, måste jag säga. Det är inte så all konjunkturen har förbätirats. I stället har den högkonjunktur som vi trodde redan skulle vara här i början av 1982 hela tiden skjutits framåt. Nu är det enligt de internationella kunskaparna troligt alt vi i stället har den i slutet av året, och kanske inte förrän vid årsskiftet 1982-1983. Det förvånar mig att moderata samlingspartiet vill driva tesen, att man inte skulle på ett rimligl sätt anpassa sig efter denna förändring i ekonomin.

Nu har vi lagt in tunga besparingar under budgetåret 1982/83, med många inslag från just den 1 januari 1983. Del tycker jag är en riktig konjunkturanpassning.

Jag håller med finansutskottets ordförande om alt det är all anledning all med iniresse se på hur moderaterna vill klara den betydligt större sparinsats som de i sin motion lovat när det gäller sjukförsäkringen och hur de skall klara de besparingar de utlovat på bostadspolitikens område utan atl köra fasl. Också andra förslag till besparingar i myckel snabb takt som förts fram, i den moderata motionen kan verkligen ifrågasättas.

Jag vill till sist, fru talman, säga att om det finns skäl att exempelvis på grund av konjunkturen företa en lindring i beskattningen får man naturligtvis göra det på del sätt som vi hittills har gjort. Vi framlade som bekant i höstas av det skälet etl förslag till sänkt moms. Det underliga är alt när vi gjorde det var Gösta Bohman ganska kritisk. Men det är den vägen som jag tror atl man skall arbeta. Man skall ge klara anvisningar om hur skattereformen skall finansieras, och sedan får man anpassa skattetrycket som sådant via momssänkning eller någon annan åtgärd när det finns skäl för det.

108

Anf. 52 GÖSTA BOHMAN (m) replik;

Fru talman! Det finns faktiskt elt skäl lill all jag beklagar att jag inte sitter i regeringen - då skulle jag kunna tala lika länge som herr Wirtén i dag. Dä hade vi varit mer jämställda. Men mina tunga, sakliga argument får väl väga upp kvantiteten från herr Wirléns sida.

För protokollets skull: jag är faktiskt inte moderatledare längre. Jag är pensionerad i den egenskapen.

Jag förslår inle herr Wirtén när han gör gällande atl vi jämrar oss över marginalskattesänkningen. Det gör vi inte alls. Vi hälsar den med största tillfredsställelse. Vi tycker bara atl den har blivil, för att tala svenska, rumphuggen,och vi anser att effekten av den kommer atl bli betydligt sämre än den skulle ha blivit om det förslag hade genomförts som vi var ense om den

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

3 februari i trepartiregeringen. Och jag kan fortfarande inte begripa varför Nr 92 man inte kunde föra fram sitt eget förslag till riksdagen. Vi hade en rösts majoritet i riksdagen. Nu vågar regeringen föra fram förslag som är mer impopulära - om ändrade sjukförsäkringsförmåner, om åtstramning av den kommunala verksamhelen och mycket annat. Vad är del som gör all jusl marginalskattesänkningen, denna centrala och viktiga del i den svenska ekonomins ålerslällningsprocess enligl folkpartiets egen vokabulär, spelar en sä speciell roll all man inle vågar utnyttja den majoritet som svenska folket har givit regeringen för att genomföra någonling så verkligt betydelsefullt för' hela ekonomin? Det är det som jag har sä svårt all begripa.

Rolf Wirtén har fel när han säger alt man har lyckats ta bort de flesta skönhetsfläckarna i skalleförslaget. Dess principlöshet kvarstår. Man bryter mot gamla vedertagna principer. Rättsosäkerheten kvarstår. Och det är betecknande att del framför allt är skatterätter och skaltemyndigheter som har framfört krilik mot rättsosäkerheten i det nya förslaget. Och delta har regeringen inte gjorl elt skvatt ät, del kvarstår. Sverige har ställt sig bakom Kleppemodellen, som har underkänts av de norska upphovsmännen. Del vittnar om alt man har befunnit sig i en tvångssituation.

Beträffande den s. k. finansieringen konstaterade jag all enligl den nya långlidsutredningsrapporten kommer skatteuppgörelsen att ge skatteinkomster som med 25 miljarder kronor överstiger vad som enligl utredningen erfordras för att finansiera en offentlig utgiftsökning på ungefär 1 %, dvs. den utgiflsökningstakl som både regeringen och riksdagen lidigare har bundit sig för. Skatleöverenskommelsen ger inkomster för atl finansiera en drygt dubbelt sä snabb utgiftsökning som den som LU 80 räknar med och som regering och riksdag har uttalat sig för. Det är naluriigtvis bundenheten och lappkastresonemangen som gör del, annars skulle Rolf Wirtén som ekonomiminister stä upp och jubla och säga: Här har vi en möjlighel atl klara denna viktiga reform - som skatteuppgörelsen enligt Rolf Wirléns mening innebär - utan att behöva la de negaliva konsekvenser som en arbetsgivaravgiflshöjning medför för löntagarna, i inflationshänseende, för konkurrenskraften och myckel annat. Jag förstår inte varför man inle med uppräckta händer lar emot den presenten. All socialdemokraterna, högskatleparliet, inte vill ta emot den kan jag förstå, men Rolf Wirtén borde väl göra det.

Det är framför allt mol den bakgrunden som budgetunderskottet/är sä betydelsefullt. Skall man klara ekvationen att finansiera skatteöverenskommelsen med besparingar och inle genom nya skaltehöjningar måste besparingsarbetet bedrivas målmedvetet och konsekvent. Och då är det beklagligt atl regeringen inle höll fasl vid att spara de 12 miljarder kronor som den utlovat. Och regeringen har ju själv deklarerat all den inle skall la hänsyn till konjunkturutvecklingen när den gör de här bedömningarna, utan skall genomföra besparingsåtgärderna oberoende av variationer i konjunkturläget. Så stora förändringar i konjunktursituationshänseende har inte inträffat under året att de skulle kunna motivera att man plötsligt backar nära sex miljarder kronor.

Hur var del f. ö.? Jag är inte medlem i folkpartiet-än, höll jag pä all säga.

109

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Fitiansdebatt

Uttalade sig inle folkpartiets landsmöte för alt spara ytterligare 10 miljarder kronor nästa år i budgeten? Del är möjligt att jag är fel underrättad. Mina kunskapare kanske inte var tillräckligt noggranna. Men sä har del i varje fall påslälls. I så fall lyder detta på atl landsmötet tänker riktigare än Rolf Wirtén gör.

Sedan till frågan om inflationen. Om man som Rolf Wirtén utgår ifrån atl inflationen skall ligga på 5-5,5 %, varför skall man då avskaffa indexregleringen? Då vore del väl inget problem att ha den gamla indexregleringen kvar? Rolf Wirtén har ju, om jag inte minns fel, själv sagl all man skall återinföra den indexregleringen sedan skatteuppgörelsens treårsperiod har gåll ut. Varför har man då inle kvar indexregleringen, om man räknar med all inflationen skall ligga på 5-5,5 %? Det hade ju varit jättebra. Då hade ni dessutom sluppit kritik från vår sida. Det vore intressant atl få svar på den frågan.

110

Anf. 53 Ekonomi- och budgetministern ROLF WIRTÉN;

Fru talman! Del kan i dagens situation onekligen vara litet svårt alt hålla reda på vem som har ledningen i moderata samlingspartiet. Jag håller gärna med Gösta Bohman om det.

När del gäller marginalskaltereformförslagel vill jag framhålla atl jag alltfort är övertygad om atl vi här har fått till stånd en mycket viklig förändring i den svenska ekonomin, vilken möjliggör all vi når större lönsamhet i a rbelsinsalser och sparande och får ned räntelägel, alll delta som Gösta Bohman och jag är så rörande överens om. Jag tror inte - jag fortsätter atl betona det - atl del varil möjligt all mol de mänga lönlagarna, mol de slora löntagarorganisationerna och mot det socialdemokratiska partiet göra anspråk på trovärdighet och hävda all en marginalskaltereform av della slag hade slätt sig under 1980-talet. Jag har svårt att förstå vad Gösta Bohman menar. Han var med när den irepartiregering som då satt enades om att försöka nå en uppgörelse med socialdemokraterna, och han var med om atl skriva en budpromemoria lill det partiet för alt pröva just Kleppemodellen. Den hade vi med såsom bilaga för atl kunna resonera med socialdemokraterna om en avdragsbegränsning.

Det är helt klart, Gösta Bohman, att Kleppemodellen var redovisad i marspromemorian. Det är bara att läsa innantill. Här hjälper inga huvudskakningar, hur länge de än pågår.

Vårt förslag har en bred förankring, vilket utgör en säkerhet för atl det kommer atl hälla under elt antal är framåt och påverka lönerörelserna pä ett vettigt säll.

Principlöshet och rättsosäkerhet är de betyg som Gösta Bohman gav förslaget. Jag har inle rikligl fått detta redovisat. Det kan vara intressant att i en kommande debatt få höra vad denna rättsosäkerhet består i. Jag har i varje fall inle noterat atl remissinstanserna har sett sä pä detta förslag.

Även det faktum alt vi har gjort en finansiering av skatleförslaget ligger i linje med vad vi var överens om i den tidigare trepartiregeringen. Kostar marginalskaitesänkningen 10 miljarder kronor, är det delta som vi har menat

atl vi skall finansiera via arbetsgivaravgifter första året. Nr 92

För 1984 och 1985 har de tre parlierna bara angivit huvudriktningarna för Onsdagen den hur de vill lösa finansieringen. Regeringens huvudlinje är arbetsgivaravgif- q jj. 1902

ter, och socialdemokraterna förordar proms. Ges det sedan utrymme för att ____

Finansdebatt

sänka skatten beroende pä resurstillväxt, konjunkturutveckling, inflationsutveckling eller vad nu Gösta Bohman vill föra in, får man naturligtvis göra detta på vanligt säll. Men tolalfinansicringen av skallereformen ligger fasl.

Förste vice talmannen anmälde atl Gösta Bohman anhållit alt til protokollet få antecknat atl han inle ägde rätl lill yllerligare replik.

Anf. 54 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk);

Fru talman! Vpk råkade ut för samma anatema från statsminister Fälldin som socialdemokraterna, eftersom vi också sagt all regeringen driver en polilik som ökar arbetslösheten. Jag fick inle replik i del sammanhanget, och jag skall därför börja med vad jag avsäg all svara Thorbjörn Fälldin på den punkten. Jag utgår därvid från all regeringens politik är medveten.

Regeringen Fälldin älskar alt framställa sig som en sparsamhetens regering. I själva verket är det precis tvärtom. Det är den mest slösaktiga regering Sverige haft pä mycket länge. Det är nämligen ingen besparing när man driver en politik som håller uppe eller t. o. m. ökar arbetslösheten. Del innebär ökade kostnader för samhället.

För samhällel är arbetslösheten en jätteförlust. Enligl de kalkyler som gjorts kan man beräkna atl arbetslösheten kosiar Sverige sammanlagt en miljard kronor varje månad. Då har man ändå inte räknai med del produklionstillskotl som alla i arbete skulle kunna ge. Del är viktigt atl förstå atl arbetslösheten är en belastning inle bara för de arbetslösa ulan också för övriga medborgare, som måsle betala högre skatter än de annars skulle behöva göra. Regeringens s. k. sparsamhel gör detta ännu värre.

Det finns också beräkningar som visar hur regeringens budgetförslag, som vi skall rösta om här i dag eller i morgon, direkt kommer alt öka arbetslösheten. Om regeringen får igenom sin budgel, kommer del enligl beräkningar utförda enligt en ekonomelrisk modell alt minska sysselsättningen med ytterligare 15 000 jobb.

Moderalernas linje innebär en ännu större ökning av arbetslösheten. Socialdemokraternas budgetförslag innebär ungefär plus minus noll vad gäller sysselsättningen.

Vpk:s bugelförslag innebär en ökning av antalet jobb med 45 000. Då ökar visserligen underskottet i statsbudgeten med några miljarder kronor mera än i regeringens och socialdemokraternas förslag, men delta är ju en satsning för atl komma ur krislägel. De satsade pengarna ger mångdubbelt lillbaka i form av arbetstillfällen, vilket i sin lur i nästa led förbättrar slalens budgel.

Regeringens polilik leder alltså lill ökad arbetslöshet. Den leder till en försämring av Sveriges ekonomi. Den mäste bekämpas.

Hur resonerar regeringen när den vill genomföra sin ålslramningspoliiik?

Ill

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

112

Jo, så här att döma av tillgängliga dokument och av inläggen i debatten i dag; Produktionen mäste ökas genom alt resurserna flyttas från konsumtion lill investeringar. Reallönerna måste pressas ner ännu mera, vilket är budskapet också frän långstidsutredningen.

En sådan omfördelning från konsumtion till investeringar kan ge resultat, om resurserna redan utnyttjas för fullt, men så är ju inte fallet i dag. Vi har många hundra tusen arbetslösa. Industrins produktionskapacitet utnyttjades i fjol bara till 80 %.

I den situationen kan man inte höja produktionen genom alt flytta över resurser från konsumtion lill investeringar. Vad som fattas är ju tillräcklig efterfrågan. Det är den som betingar produktionsnedgången och arbetslösheten. Och efterfrågan i samhället ökar inte genom regeringens nedskärningspolitik. Den minskar i stället ännu mera. Därför kommer regeringens ekonomiska polilik alt ännu mera öka arbetslösheten.

I del här lägel har den slatliga politiken en nyckelroll. En ökning av de statliga invesieringarna pä det sätt vpk föreslagit är etl medel all fä i gång ekonomin. Regeringens attacker mol den offentliga sektorn skapar i stället nya problem inom ekonomin. Del är inte ens en Döbelnsmedicin. Det är rena rävgiftel, som regeringen försöker pracka på det svenska samhället och dess näringsliv. Man förstår att statsminister Fälldin måste låtsas indignerad när han skall försvara den politiken.

Så till det Einförande som jag hade avsett att hålla här i debatten. Jag börjar det med ett citat.

"Den ekonomiska krisen började när den borgerliga regeringen kom till makten 1976. Den nya regeringen satsade på expansion och det var felaktigt." Ja, man kunde ju tro att Gunnar Sträng eller någon annan socialdemokrat sagt det. Omdömet avgavs emellertid av den nyvalde ledamoten i folkpartiets styrelse, direktören P. G. Gyllenhammar.

Nu hade Gyllenhammar fel i alla fall. Nedgången i den svenska industriproduktionen började redan under 1975. Och det första fel den borgerliga regeringen gjorde efter makttillträdet 1976 var faktiskt inte atl den satsade på expansion, utan atl den tvärtom förde en myckel restriktiv ekonomisk politik som fördjupade den kris som redan börjat. Räntan höjdes med 2%. Ökningen i den offentliga konsumtionen avtog. Den privata konsumtionen pressades ned. Bruttonationalprodukten minskade.

Del tycks vara nödvändigt alt påminna om den politik regeringarna bedrivit sedan 1976. Alla har tydligen inle delta klart för sig. Sammanfattningsvis kan man väl säga att de borgerliga regeringarna alltid lyckats föra fel politik vid fel lidpunkt. Efter den restriktiva politiken, som fördjupade krisen, kom åren av väldiga subventioner till näringslivet. Grunden lades för det för varje är snabbt växande underskottet i statsbudgeten. Och nu är vi inne i den stora nedskärningens period, när krisen och arbetslösheten förvärras genom sänkningen av reallönerna och genom nedskärningarna av den offentliga sektorn.

De borgerliga regeringarnas period har varit år av ekonomisk kris i Sverige. Efter den nedgång som började 1975 och var som djupast 1977-1978

kom en tid av uppgång i ekonomin. Men redan 1980 kom nästa nedgång, den som fortfarande präglar ulvecklingen. Det är mig fjärran att påstå alt de borgerliga regeringarna skapat dessa kriser. De är en produkt av de utvecklingslagar som gäller för det kapitalistiska systemet, som de borgerliga partierna slår vakt om. Det är i första hand genom sitt försvar för della orättfärdiga och oförnuftiga system som regeringen Fälldin är medskyldig lill krisen och arbetslösheten.

Men regeringens syndaregister är större än så. De borgerliga regeringarna har fört en ekonomisk polilik som direkt förvärrat krisen. Den nedskärningspolitik som man nu vill få riksdagen atl godkänna kommer att leda lill att tiotusentals flera människor blir arbetslösa.

Klyftan har för varje år blivil allt större mellan de mål man i ord ställer upp för den ekonomiska politiken och verkningarna av regeringens politik. Målsättningarna låter alltjämt vackra: låg inflationstakt, god tillväxt, full sysselsättning, rättvis inkomstfördelning och regional balans. De-upprepas varje år. Men verkligheten är en annan: för varje år kraftigt höjda livsmedelspriser och bostadskostnader, minskad produktion, ökad arbetslöshet, en alll ojämnare fördelning av inkomsler och förmögenheter, allt svårare läge för skogslänens folk.

Är det att undra pä att också de politiska kriserna blivil vardagsmat under de borgerliga regeringarnas period? Man har diskuterat inför riksdagens omröstning om finansutskottets belänkande, om regeringen Fälldin-Ullsten borde gä eller stanna om den lider nederlag i någon av voteringarna. Vår ståndpunkt är att regeringen snarast bör avgå oavsett voteringsresultaten. En regering som försummar att ta kraftlag mot arbetslösheten och t. o. m. med sin politik medvetet driver frarri en ökad arbetslöshet bör inle sitta kvar en dag längre. Den är en olycka' för landet. Vi vädjar än en gäng till den socialdemokratiska riksdagsgruppen att förena sig med oss i ett misstroendevotum mot regeringen Fälldin.

Motsättningen mellan de borgerliga partiernas ord och deras handlingar är skärande inle bara när det gäller sysselsättning och fördelning i samhället. Den finns också pä andra områden. Centerpartiet vill ju framställa sig som anhängare av decentralisering och av lokalsamhällen. Folkpartiet talar om att motverka maktkoncentration och monopol. T. o. m. moderaterna förklarar sig vara anhängare av en social liberalism.

Vad är det då som hänl på den ekonomiska maktens område under de år Sverige nu haft borgerliga regeringar? Har den borgerhga politiken lett till en ökad decentralisering och en minskad ekonomisk maktkoncentration? Nej, tvärtom. Centraliseringen av produktion och kapital har fortgått i ökat tempo, den privata ekonomiska maktkoncentrationen har ytterligare tilltagit-

Några exempel: Under de fyra åren 1977-1980, alllsä under de borgerliga regeringarna - förekom sammanlagt över 2 400 fusioner, dvs. sammanslagningar av företag. Antalet anställda i de berörda företagen uppgick till 195 000. På de båda senaste åren ligger två av de största fusioner som någonsin förekommit i det svenska näringslivet. Det är Electroluxkoncer-

8 Riksdagens protokoll 1981/82:92-93

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

113

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

114

nens uppköp av Gränges och Volvos uppköp av Beijerinvest. I båda fallen skapades koncerner med vardera inemoi 100 000 anslällda. Samtidigt som koncentrationen inom bankväsendel fortsatt har nya former utvecklats för de stora affärsbankernas kontroll över näringslivet - olika typer av finansieringsföretag osv. Samlidigt som de mäktigaste av de gamla finansfamiljerna -Wallenberg, Johnson elc. - yllerligare förstärkt sitt inflytande har nya finansfamiljer kunnat skaffa sig miljardförmögenheter genom spekulation i mark, fastigheter och aktier. Enbart uppgången under förra året på Stockholmsbörsen med ca 60 % har tillfört ägarna av börsnoterade aktier en förmögen helsökning med 40 miljarder kronor. En enda procent av hushällen äger tre fjärdedelar av de aktier som finns hos hushållen. De har fält en förmögenhetsökning med uppemot 10 miljarder kronor på ett enda år!

Sådan är kapitalismen! Sådant är det ekonomiska system som de borgerliga partierna försvarar med näbbar och klor! Jag måste slälla frågan till Rolf Wirtén, som här representerar folkpartiet: Hur förenar folkpartiet talet i sina programskrifter om kamp mol maktkoncentration och monopol med försvaret för den politik som lett till en fortsatt stark ekonomisk maktkoncentration under de år ni suttit i regeringen?

Ett typiskt drag i den fortsatta centralisering som skett är ökningen av de transnationella förelagens inflytande. En allt större del av den svenskägda industrin ligger numera uianför Sveriges gränser. Under fjolåret slog investeringarna i svenskägda bolag utomlands nytt rekord med ca 20 miljarder kronor. Enbart de av riksbanken godkända kapitaltillskotten frän de svenska moderbolagen uppgick lill 6,5 miljarder kronor, en fördubbling från de närmast föregående åren. Men även de utländska uppköpen av företag i Sverige är omfattande. Här finns etl alldeles färskt exempel som upprört m.ånga människor, nämligen försäljningen av Wasabröd i Filipslad till den stora multinationella trusten Sandoz. Jag vill rikta en direkl fräga lill statsminister Fälldin eller nägon annan representant för centerpartiet, om det fortfarande existerar; Hur rimmar det med centerpartiets tal om decentralisering och lokal produktion altman från regeringens sida sagt ja till denna utförsäljning av en viktig del av svensk livsmedelsproduktion lill en slor utländsk trust?

De borgerliga regeringarna har många politiska försyndelser på sitt minuskonlo. De har genom flera olika åtgärder försämrat läget för pensionärerna. De har genom sin politik skurit ned bostadsbyggandet och byggandet av daghem. De har inom fördelningspolitiken tagit frän de faltiga och gett till de rika. Regeringen vill nu försämra arbetslöshetsförsäkringen och sänka bidragen till arbetslöshetskassorna. Regeringen vill försämra villkoren för de sjuka och återinföra gamla klassgränser. Del är en cynisk och reaktionär politik som med kraft måste bekämpas. Vi hoppas alt LO gör allvar av talet om en politisk strejk för att därmed understryka hur allvarligt man ser på; de sociala försämringarna.

Tyngst i regeringens skuldbörda väger dock den växande arbetslösheten. I januari - om vi skall repetera siffrorna - uppgick den öppna arbetslösheten till 153 000 människor. Av dessa var 61000 ungdomar. Totalsiffran

motsvarar 3,6 % av arbetskraften. Del är den högsta siffra som uppmätts sedan den nuvarande statistiken började 1970. Regeringen kan alltså inte längre, som den försökt göra i flera debatter, söka skyla sig med det genomskinliga argumentet all det var ännu sämre före de borgerliga regeringarnas tid.

Men dessa siffror ger ändå inle hela sanningen. Förutom de 153 000 öppet arbetslösa - en ökning med 45 000 från samma månad i fjol - fanns 123 000 partiellt arbetslösa, dvs. de arbetade deltid men ville ha hellid. 65 000 var latent arbetslösa, dvs. de skulle ha sökt jobb bara del funniis några. Andra uppgifter anger etl ännu slörre antal latent arbetslösa. En undersökning för nägra är sedan visade all över 300 000 kvinnor hörde till denna grupp. Över huvud taget är kvinnorna hårt drabbade av det dåliga sysselsättningsläget. Av de öppet arbetslösa är nu 80 000 kvinnor, dvs. fler än hälften.

Till de nämnda grupperna kommer de mänga som förtidspensionerats. Vi mäste också räkna med de många som med ett felaktigt ord kallas handikappade - felaktigt därför att vi alla är handikappade i det ena eller andra avseendet - och som ställts utanför arbetslivet, men som ingenting hellre vill än att fä göra en insats, om de bereds tillfälle till del.

140 000 människor fanns i januari i AMS-ätgärder av olika slag. Det är bättre än öppen arbetslöshet, men de saknar ändå fotfäste i det ordinarie produktionslivet. Hela antalet människor som ställs uianför det ordinarie produktionslivet uppgår alltså till mellan 800 000 och 1 000 000. Det är en förfärande siffra. Rolf Wirtén kom i sitt anförande dragande med det gamla argumentet atl arbetslösheten trots allt är lägre i Sverige än i många andra länder. Elt sådant uttalande är cyniskt och förbättrar inte ett dugg de arbetslösas situation.

Arbetslösheten är ell fruktansvärt gissel för de människor som drabbas av den. Del finns undersökningar som visar de förödande psykiska och övriga medicinska skadeverkningarna av arbetslöshet. Särskilt svårt är det aU vara ung och arbetslös, alt just när man skall ut i arbetslivet få känna samhällets likgiltighet. De människor är beundransvärda som klarar detta. Men det krav som måste ställas är all arbetslösheten skall bort. Det är socialt orättfärdigt alt tillåta arbetslöshet. Vi har inte rätt att pä några hundra tusen medborgare lägga en börda som vi alla borde dela.

Arbetslösheten är det största ekonomiska slöseri, det största ekonomiska lättsinne som kan tänkas. Den borgerliga regeringen brukar anklaga dem som kritiserar dess nedskärnings- och svängremspolilik för överbud. Men det är ju i själva verket regeringen som driver en lättsinnig överbudspolilik, när den accepterar och t. o. m. ökar denna stora arbetslöshet. Sverige använde under förra året bara 81 % av industrins produktionskapacitet. Många hundra tusen människor tillåts icke att ge bidrag till den gemensamma produktion av varor och tjänster av vilken vi alla skall leva. De hälls i stället kvar i arbetslöshet. Detta kan inte betecknas på annat säll än som ekonomiskt vansinne.

Det finns fortfarande stora eftersatta behov i det svenska samhället. I en rad kommuner fattas det bostäder, t. ex. i Stockholmsområdet. De

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

115

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebati

116

kollektiva kommunikationerna behöver förbättras - det har de senaste månaderna med stor tydlighet visat. Det finns fortfarande en stor brist på barnlillsynsplaiser. Hälso- och sjukvården behöver byggas ut. Miljövården måste förbättras. Produktionen av energi ur varaktiga inhemska energikällor måste på allvar komma i gång.

Dessa eftersatta behov finns alltså på den ena sidan. På den andra sidan finns hundratusentals arbetslösa människor. Går det alt dra mer än en vettig slutsats av denna motsättning? Den mäste lösas genom att de arbetslösa ges tillfälle att fylla dessa eftersatta behov genom sina arbetsinsatser.

Det är också den politik som vpk förordar. Några av våra viktigaste, direkt arbetsskapande förslag är följande:

Etl program för 100 000 nya samhällsnytliga arbeten bör genomföras under en period av högst tre år. Dessa arbeten bör främsl ligga inom den offentliga <;eklorn, men vissa kommer att öka beställningar och sysselsättning i befintlig industri även i den privata sekiorn. Programmet innefattar åtgärder för att öka bostadsbyggandet, för en kraftigare utbyggnad av barnomsorgen, för ökade satsningar på kollektiv trafik, inhemska förnybara energikällor och en utbyggd samhällsservice.

En allmän ungdomsgaranti bör införas. Del bör åligga arbetsgivarna på varje störte arbetsplats att inrälla ell särskilt ungdomsarbete per varje femtiotal anställda.

Ett stadigt industriprogram av storleksordningen 100 000 nya industrijobb under en tioårsperiod bör genast påbörjas. Delta bör ha sin tyngdpunkt i att Sverige åter får en allsidig försörjning med maskiner, en frigörelse av datorindustrin från det multinationella beroendet, en grundlig förnyelse av vår delvis hårt nedslitna transportapparat.

Härutöver krävs induslripolitiska punktinsatser: malmprospeklering, utveckling av gruvindustrin, samordning av hela stål- och gruvindustrin, försvar för sysselsättningen inom krisbranscher som varvs- och tekoindustrin.

AMS och skolöverstyrelsen bör också få begärda medel för arbetsmarknadsutbildning. AMS-chefen Bertil Rehnberg säger i en kommentar till de senaste arbetslöshetssiffrorna: "Hade vi fått större resurser av regeringen i fjol så hade arbetslösheten inte behövt vara fullt sä stor som idag." Det aren hård men rättvis anklagelse.

Om man får döma av det svar som arbetsmarknadsminister Eliasson gav på vpk-gruppens interpellationer den 15 februari är regeringens inställning alt mera inte skall göras för att minska arbetslösheten. Argumentet är atl det ändå snart blir en konjunkluruppgång och atl en ytterligare satsning av statliga pengar skulle öka budgetunderskotlet, äventyra den samhällsekonomiska balansen och ännu mera öka arbetslösheten. Ekonomi- och budgelministern har argumenterat på samma sätt. Den fråga jag vill ställa lill statsminister Fälldin som ansvarig för hela regeringen är: Står hela regeringen bakom denna för samhällsekonomin liksom för de arbetslösa ödesdigra ståndpunkt att kampen mot arbetslösheten inte skall föras med större energi och med större insatser?

Vpk har en rakl motsatt inställning. Enda möjligheten alt komma ur del nuvarande krisläget är all bereda människorna en chans att arbeta. Då ökar vi produktionen, då minskar vi budgetunderskottet, då motverkar vi bristen på s. k. balans i samhällsekonomin. Det är en väg som i motsats till den regeringen gär är ekonomiskt förnuftig och socialt rättfärdig. Arbetslösheten förstör landets ekonomi och drabbar hårt och orättfärdigt de arbetslösa. Arbetslösheten måsle avskaffas.

Inflationen är jämte arbetslösheten den ekonomiska sjukdom som hårdast drabbar såväl de enskilda människorna som samhället. Del avgörande botemedlet mot inflationen, mot pris- och hyresstegringen, heter också ökad produktion genom att fler människor får möjlighet alt arbeta. Det finns i vårt samhälle en alllför slor tolerans mot inflalionen, mot försämringen av penningvärdet. Under de senaste åren har vi vant oss vid att priserna skall stiga kraftigt varje år.

Inflationen får emellertid inle accepteras, den måste hårt bekämpas. Förstöringen av penningvärdet är en epidemisk sjukdom som sprider sig pä en rad olika områden. Den leder till skatteflykt och skattefusk, till svartjobberi och spekulation, till svindleri och parasitism. Den berövar småspararnas mödosamt hopslitna sparslantar deras värde och skapar stora rikedomar hos etl litet skikt av spekulanter och ränlekapitalister. De borgerliga regeringarna måste hårt kritiseras för sin släpphänthel mol inflationen och för att de genom sin politik drivit pä prisstegringen. Av den ökning av konsumentprisindex med över 60 procentenheter, som ägt rum under de senasle sex åren, svarar politiska beslut för 20 procentenheter eller en tredjedel.

På Karl XILs tid gavs finansministrar som fördärvade penningvärdet en mycket hårdhänt behandling. Jag vill inte rekommendera en återgång till så kärva seder, men nog borde regeringar ocksä nu för tiden fä ta ett ansvar, när de kraftigt försämrar kronans värde. Det avgörande är emellertid alt inflationen hejdas. Ökad produktion är där del avgörande medlet. Men man måsle också omedelbart återinföra det allmänna prisslopp som den borgerliga regeringen slopat från årsskiftet.

Inflationen är en av orsakerna lill den mygel- och spekulationsekonomi som nu gör sig alll bredare i det svenska samhället. Allmänt sett handlar det emellertid om förfallssymtom, som sammanhänger med alt kapitalismen gått in i sitt monopolistiska stadium, atl den inte längre är progressiv, inte längre utvecklar produktivkrafterna: Den har i stället blivit ett hinder för en verklig utveckling.

Särskilt under de ekonomiska kriserna tillspetsas nu kampen mellan de olika kapiialistgrupperna. Allsköns profilmakeri och svindel frodas. Kapitalet sätts inte in i produktiv verksamhet, utan investeringarna sjunker kraftigt. I stället tilltar spekulationen i mark och fastigheter, i aktier, i ädla stenar, i konst och anlikviteter. Utlåning av kapital i olika former blir lukrativare än produktion. Börskupper och s. k. snabba klipp blir dominerande i del kapitalistiska umgängeslivet. Nya finanskometer dyker upp på

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

117

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

118

profilens himmel, spekulanter haussas i lio-i-topp-listorna över de största privata förmögenheterna.

Det här är andra sidan av samma system som skapar massarbetslösheten. Det är ett slösaktigt system, som utarmar såväl människorna och samhällel som naturen. Mygel- och spekulationsekonomin måste bekämpas och ersättas med ett system där del produkliva arbelet är grunden och man har en rättvis fördelning av produktionens resultat.

Till någon sådan ökad rättvisa i fördelningen bidrar dock inte den uppreklamerade skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet. Den ger i stället de största skattesänkningarna till höginkomstgrupperna. Enligl statistiska centralbyråns beräkningar fär den högst avlönade tiondelen av de heltidsanställda i genomsnitt 8 200 kr. i skalleminskning, medan de 75 % lägst avlönade bara får 1 600 kr.

Skillnaderna i effekter för olika inkomstgrupper är alltså mycket slora, även om SCB inte jämfört de lägsta lönerna och direktörsinkomsterna. En jämförelse mellan en manlig arbetare och chefen i ett stort textilföretag visar att textilarbetaren får en skatteminskning med 1 200 kr., direktören med 46 000 kr.

Då har ändå inte tagits hänsyn lill hur skalleomläggningen skall finansieras. Den lösning de samverkande skattepartierna kommit fram lill är ju en höjning av arbetsgivaravgiften med 2 % det första året. Sedan vet man inte. Socialdemokraterna har alltså t. v. gett avkall pä kravet på övergång till s. k. proms.

En viktig punkt är att höjningen av arbetsgivaravgiften skall avräknas från det s. k. löneutrymmet. Hur detta påverkar olika inkomslskikl beror ju på avtalsuppgörelsens innehåll. Skulle det bli en likformig fördelning är det lätt att se att 2 % av 70 000 kr. utgör 1 400 kr. eller lika myckel som skattesänkningen skall ge i genomsnitt per person. 2 % på 140 000 kr. utgör 2 800 kr. osv. Sedan kan man då jämföra med de utlovade skatteminskningarna.

Det har då sagts att de högavlönade skall hålla igen på sina krav i avtalsförhandlingarna. Om delta verkligen kommer atl ske är emellertid skrivet i vatten. Man får också komma ihåg atl de allra högsta inkomsterna inte fastställs i kollektiva avtalsförhandlingar, ulan individuellt. Kommer direktörerna att sänka sina löner? Fan lro't.

Den exakta samlade effekten för olika grupper av skatteomläggningen är alltså en smula osäker. Den avgörs definitivt försl genom de kommande årens avtalsuppgörelser. Men däremoi går det redan nu atl med relativt stor säkerhet se i vilken riktning verkningarna kommer all gå. Skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet kommer att gynna de högre inkomsttagarna. För lönarbetarna blir effekten troligen plus minus noll - om del inle blir en ren förlusl, en risk som framför allt låglönegrupperna och de deltidsarbetande löper. Är det de människorna statsminister Fälldin tror- skall arbeta och spara mer?

Att kalla denna skatteomläggning för en allmän skattesänkning är, för att uttrycka sig milt, en smula överdrivet. Det är en skattereform för

höginkomstlagarna. Nägra måste därvid betala, och del mesta kommer atl betalas av de slora grupperna med lägre inkomster. Som allmän skattereform påminner de tre samverkande partiernas förslag i hög grad om kejsarens nya kläder.

Men är då inle detta gynnande av höginkomstgrupperna någol som man måsle betala för att fä någonling gjorl mol avdragsskojel? Att man äntligen åtminstone något begränsar underskottsavdragen, som ju växt hastigt för varje är, är naturligtvis välkommet. Men socialdemokraterna har här sålt bort låglönegruppernas intressen för en grynvälling. Effekterna av den föreslagna begränsningen av underskollsavdragen har i hög grad överdrivits.

Sverige behöver en rejäl skallereform. Dess avgörande led måste vara övergång lill produktionsbeskattning. Inkomstskallen bör dä helt slopas för vanliga löntagare med inkomsler under 100 000 kr. Men della måste kompletteras med en verklig progressiv beskattning för högre inkomsler.

Vad som behövs är en rättvisare, en jämnare fördelning av inkomsler och förmögenheter, inle en ännu mer orättvis fördelning som blir följden av miltenpartiernas skatteförslag.

Talet om skallesänkning framstår ju som del verkliga skrymleri det är när man dessutom betänker verkningarna av aU regeringen nu vill stjäla över 3 miljarder kronor från kommunerna. Det försvårar läget för många kommuner och kan innebära ännu mera av arbetslöshet och social nedskärning. Det kommer all pressa upp kommunalskatterna. Den borgeriiga regeringen måste bort. Och socialdemokraterna mäste upphöra med sill kompromissande med den borgerliga politiken, annars får vi kanske dras med samma katastrofala regeringar ännu en valperiod. Del har, fru talman, Sverige inte råd med.

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Finansdebatt

Kammaren beslöl att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.

5 § Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1981/82:113 Program för regional utveckling och resurshushållning

1981/82:124 Ändrade regler för räntebidrag och bostadsbidrag m. m. samt om införande av en hyreshusavgift

1981/82:126 Vissa ändringar i reglerna om slöd för individuell handikappanpassning av bosläder m. m.

1981/82:127 Närradioverksamhel

1981/82:128 Vissa musikfrågor, m. m.

1981/82:129 Stöd till taltidningar

1981/82:133 Statsbidrag lill kommunal väg- och gatuhållning m. m.

1981/82:137 Exportverksamhet inom väghållningsområdet

1981/82:139 Ändrade bidragsregler inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, m. m.

1981/82:141 Ändring i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt m. m.

119

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Meddelande om interpellationer

1981/82:144 Ändringar i sjukförsäkringen m. m.

1981/82:155 Stöd till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet

6 § Meddelande om interpellationer

Meddelades att följande interpellationer framställts den 10 mars

120

1981/82:158 av Helge Hagberg (s) till ekonomi- och budgetministern om lokaliseringen av tingsrätten i Örebro;

Lokalfrågan för tingsrätten i Örebro behandlas i årets budgetproposition bil. 5, där föredraganden bl. a. framhåller behovet av att lokalfrågan löses. Byggnadsstyrelsen har redovisal ett byggnadsprogram avseende en lokalisering till Örebro slott. Regeringen har inte tagit ställning lill detta program men upptar en preliminär kostnadsram pä 13 milj. kr. Beredningen i regeringen är ännu inte avslutad, men om riksdagen beviljar beloppet kommer regeringen senare all föreslå lokalisering etc.

I Örebro har förslaget om lokaliseringen vållat en häftig debatt, och myndigheterna, landstinget och kommunen samt organisalioner och enskilda har förordat en annan lösning. Man menar alt slottet spelar en så kulturhistoriskt viklig roll att en lokalisering av tingsrätten till dessa lokaler inte är förenlig med de kulturhistoriska intressena. Därför har Örebro kommun erbjudit sig alt bygga om och även utöka lokalerna i rådhuset, där tingsrätten nu finns. Örebro läns landsting har även kommit med uppslaget att man skall använda fastigheten Järnvägsgatan 8 (gamla Folkets Hus).

Eftersom en lokal och regional opinion gått emot byggnadsstyrelsens förslag om lokalisering till slottet, måste regeringen kunna la hänsyn till de framförda invändningarna och i sin beredning pröva andra lokaliseringslösningar. Jag vill med anledning därav fräga budgetministern:

Är statsrådet beredd tillmötesgå den starka opinion som föreligger beträffande lokaliseringen av tingsrätten i Örebro?

1981/82:159 av Inga Lantz (vpk) till socialministern om utbyggnaden av barnomsorgen;

Bara hälften av de planerade daghemsplatserna kommer att byggas under 1982. Det visar en utredning från Kommunförbundet om förskole- och fritidshemsverksamhetens utbyggnad. Utredningen har gjorts i samarbete med kommunerna Degerfors, Flen, Göteborg, Haninge, Kiruna, Norrköping, Sundsvall, Varberg och Örnsköldsvik.

Orsakerna till den låga utbyggnaden är kommunernas kärva ekonomiska läge och de försämrade statsbidragen. 1975/76 var riksdagens målsättning atl betala 70 % i statsbidrag lill kommunerna för deras daghemskostnader. I verkligheten nådde bidragen bara en nivå på knappt 50 %. Nyligen beslutade

riksdagen om elt nytt statsbidragssystem för barnomsorgen, som innebär en minskning av statsbidraget med 300 milj. kr. för 1983 i förhållande till tidigare syslem. Tanken i detta system är att alla former av barnomsorg skall fä 40 % i bidrag. Del nya statsbidragssystemet kommer alt gynna små kommuner där daghemsutbyggnaden är låg.

Under den senasle femsärsperioden har bara 70 000 nya daghemsplatser tillkommit mol planerade 100 000. Fortfarande står hundratusentals barn i kö för daghem eller fritidshem. Behovet av en kraftig utbyggnad är således uppenbart.

Det finns en mycket stor risk alt, när nu statsbidragen skärs ner samtidigt som kostnaderna ökar, kommunerna i ännu mindre utsträckning kommer att bygga bort brislen på daghem och fritidshem. Eftersom kommunerna inte har nägon lagfäst skyldighet att bygga vare sig daghem eller fritidshem kan man befara att i nuvarande ekonomiska läge kommunerna underlåter alt la hänsyn till barnens och föräldrarnas behov av en utbyggd barnomsorg.

Med hänvisning lill del anförda vill jag fråga socialministern:

Vilka åtgärder avser regeringen vidta för alt förhindra ylteriigare försämringar vad gäller utbyggnaden av barnomsorgen?

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Meddelande om frågor

7 § Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framställts den 10 mars

1981/82:293 av tredje vice talmannen Karl Erik Eriksson (fp) till ekonomi-och budgetministern om värderingen av förmån av fri bostad på jordbruksfastighet;

När de nya reglerna för värdering av bostadsförmån avseende jordbruksfastighet tillämpas i praktiken vid upprättandet av årets deklaration, visar del sig atl en del enligt min uppfattning orimliga effekter uppslår.

I del gamla systemet utgick man från del totala antalet rum och den totala bostadsytan. Det hade ingen betydelse om det var en eller flera byggnader.

I del nya systemet börjar man från botlen för varje byggnad med den högsta procentsatsen, 9 %.

Ett exempel: Huvudbyggnad taxeringsvärde 110 000 kr. Bostadsförmånen blir 9 600 kr. (9 % av 100 000 -I- 6 % av 10 000). Lillstuga taxeringsvärde (efter 50%) 40 000 kr. Bostadsförmånen blir 7 200 kr. (9% av 2x40 000).

För byggnad 2 - i många fall en lillstuga som används endasl obetydligt -medför det nya systemet, som bl. a. framgår av exemplet, orimliga effekter.

Krilik har riktats mot atl man inte först lägger samman byggnadernas

121

Nr 92

Onsdagen den 10 mars 1982

Meddelande om frågor

värde och därefter räknar ul förmånsvärdet. Jag delar kritiken på denna punkt, då jag anser atl det är rimligt atl man har endast ett bottenvärde med den höga procentsatsen 9 % på den totala bostadsförmånen.

Med hänvisning lill del anförda vill jag fråga ekonomi- och budgelministern:

Avser statsrådet att se över anvisningarna för fastställande av bostadsförmån avseende jordbruksfastighet inför nästa års inkomsttaxering?

122

1981/82:294 av Inga Lantz (vpk) till socialministern om hkställande av s. k. sniffning med missbruk av alkohol och narkotika:

Den nuvarande lagstiftningen förefaller inle inbegripa åtgärder mol vuxnas missbruk i form av sniffning, t. ex. av ihinner. 11, ex. lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) talas bara om alkohol och narkotika. Det är inle vanligt förekommande med vuxna sniffare, men det förekommer, ibland långt upp i åldrarna över 20 år.

Mol bakgrund av del anförda vill jag ställa följande fråga till socialministern:

Kommer regeringen all vidta åtgärder för att likställa missbruk i form av s. k. sniffning med missbruk av alkohol och narkotika?

1981/82:295 av Bo Lundgren (m) lill socialministern om eventuell höjning av arbetsgivaravgiften:

Regeringen har beslutat all dra tillbaka sitt förslag om besparingar pä företagshälsovården. Enligt uppgift har socialministern uttalal att den uteblivna besparingseffekten kan motverkas genom en höjd arbetsgivaravgift.

Mot denna bakgrund vill jag fråga socialministern om regeringen kommer att lägga fram etl förslag om ytterligare höjda arbetsgivaravgifter i detta syfte.

1981/82:296 av Kerstin Nilsson (s) till handelsministern om den planerade indragningen av tullstationer i Tornedalen:

Enligt uppgifter från tullverk och fackförening planeras indragning av tre gränsposteringar i gränsbygden Tornedalen, nämligen i Karungi, Hedenäset och Svanstein. Dessa uppgifter vållar oro bland mänga i gränsbygderna.

Med anledning härav vill jag till statsrådet och chefen för handelsdepartementet framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd ta initiativ som syftar till att förhindra planerad indragning av tullstationer i Tornedalen?

8§ Kammaren åtskildes kl. 18.04. '■"

Onsdagen den
In fidem 10 mars 1982

SUNE K. JOHANSSON

ISolveig Gemert