Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1981/82:80

Måndagen den 15 februari

Kl. 11.00

1 § Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

2 § Svar på interpellation 1981/82:116 om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Anf. 1 Statsrådet KARIN ANDERSSON;

Herr talman! Anita Gradin har frågat mig om jag planerar vidta åtgärder som syftar till att lösa de problem som uppkommer för den grupp utsatta invandrarkvinnor som tvingas avbryta ett sammanboendeförhållande eller begära skilsmässa.

Jag har den 10 december 1979 här i riksdagen besvarat en interpellafion av Alexander Chrisopoulos om vissa rättigheter vid s. k. anknytningsinvandring.

Jag lämnade då en redogörelse för anknytningsinvandringen och orsakerna lill att det har införts en praxis innebärande krav på två års sammanboende innan utlänningen accepteras som invandrare. Jag underströk också att tvåårsgränsen endast var en norm och att avsteg kunde göras från denna norm, om det förelåg särskilda omständigheter. Jag framhöll bl. a. att de svårigheter frånskilda kvinnor kunde möta i hemlandet på grund av där rådande kvinnosyn kunde vara en omständighet som föranledde undantag frän tvåärsregeln.

Anita Gradin har i interpellationen redogjort för dels de problem en invandrarkvinna kan möta när hon kommer hit som s. k. anknytningsfall och fär uppehållstillstånd som görs beroende av att förhållandet varar en viss fid, dels de svårigheter hon kan få vid ett återvändande fill hemlandet.

Jag har stor förståelse för dessa kvinnors problem. De problem Anita Gradin tar upp beaktas också vid bedömningen av de enskilda ärendena och kan, när de åberopas, leda till avsteg från tvåärsregeln.

Jag är beredd att genomföra en ytterligare uppmjukning av praxis i dessa fall.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982 •

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Anf. 2 ANITA GRADIN (s):

Herr talman! Jag ber alt få lacka statsrådet för svaret på min interpellation. Jag vel inte hur positivt jag skall tolka Karin Anderssons svar atl hon är "beredd att genomföra en ytterligare uppmjukning av praxis i dessa fall", men det lär de berörda kvinnorna mycket snart fä uppleva i praktiken. Vi fär hoppas atl del blir lill deras fördel.

Jag tror mig veta att Karin Andersson har stor förståelse för de problem vissa invandrarkvinnor råkar ut för i samband med skilsmässa och ett eventuellt följande ulvisningshot. Vi har båda i olika sammanhang, även uianför Sverige, haft anledning att värna om invandrarkvinnorna i deras speciellt utsatta situation.

Vid det här laget har vi fält en utmärkt bild av vad det vill säga att vara invandrarkvinna och bryta upp från ell äktenskap, även om det har varil ett inferno. Många av våra ulländska kvinnor kommer från länder där familjemönstret och traditionerna skiljer sig väsentligt från våra. Man skiljer sig helt enkelt inte. Mannen har samma roll i familjen som i vårt gamla samhälle. Han är familjens överhuvud med rätt atl, om så skulle behövas enligt hans mening, också ulföra husaga.

Här i Sverige upptäcker emellertid invandrarkvinnan alt kvinnan har en annan ställning, atl hon inte behöver finna sig i vad som helst. Svenska kvinnor protesterar mot atl de blir misshandlade. Varför skulle inle invandrarkvinnor få göra det? Vi har också på olika sätt börjat la oss an misshandlade kvinnor. Självfallet inger detta hopp för en hunsad och förtryckt invandrarkvinna. Här kommer naturligtvis tvåärsregeln in i bilden. All bli utvisad från Sverige kan för en frånskild invandrarkvinna betyda att hon hoppar ur askan i elden. Exemplen är många.

Del är populärt, herr talman, för en del svenska män att resa till fjärran länder för att skaffa sig kvinnor. Ibland blir det giftermål. Mill ena exempel handlar om en svensk som i det soliga landet träffade en inhemsk flicka, som han gifte sig med och tog med hit lill Sverige. Hon gladdes nalurliglvis ät alt få en framtid i vårt fantastiska land. Men det blev något helt annat. Maken tröttnade pä sin utländska hustru, och hon blev utvisad. Tillbaka i sitt hemland hamnade den unga kvinnan i slummen, övergiven av såväl familj som vänner: Vem vill vela av en dålig flicka? Det återstod bara prostitution för henne. Det finns t. o. m. en berättelse om en utvisad kvinna, som skulle ha blivit stenad efter hemkomsten. Så behandlar man nämligen förtappade kvinnor i hennes land.

I andra fall handlar det om män eller familjer som i sina hemländer hämtar flickor för atl arrangera giftermål. Flickorna har läst om hur bra del är i Sverige och åker gärna hit. Men livet blir ingen dans pä rosor. Jag har träffat pä fall, där flickan verkligen har blivil slav och fält slå ul ined både spott och spe i den nya miljön.

Herr talman! Man kan fråga: Har vi i Sverige något ansvar för alla dessa kvinnor? Ja, i allra högsta grad, skulle jag vilja säga - utan atl jag för den skull ifrågasätter den reglerade invandringen. Vi kan inte först tillåta all kvinnorna flyttar hit och sedan bara kasta ut dem. Sverige är ett

invandrarland med hyggligt rykte, och det förpliktigar oss lill insatser. Pä olika håll har man också vaknat upp och insett att vi måste göra speciella insatser just för invandrarkvinnorna. Vi kan inte bara behandla dem som bihang lill män i invandringssiluationen.

Här i Sverige har vi lack och lov en organisation bland invandrarkvinnorna. Det är RIFFI, Riksförbundet Internationella föreningen för invandrarkvinnor, där man är mycket aktiv och har ägnat stor uppmärksamhet ät de speciella problem som invandrarkvinnorna råkar ut för. Det är också de som har stor kunskap om de speciella fall som vi diskuterar i dag.

Jag skulle vilja slälla elt par kompletterande frågor till statsrådet Andersson. Vad vi saknar är ju en samlad bild av hur mänga kvinnor del handlar om. Tänker statsrådet se lill all skaffa sig en samlad bild av den här problematiken? Väldigt många kvinnor lever ju i en akut situafion. Vad skall vi göra medan den här insamlingen av materialet sker och innan statsrådet far ut bestämmelserna om att ändra pä praxis i dessa fall? Vad kommer att hända med de kvinnor som i dag är utvisningshotade? Vi vet atl en del av dem häller sig gömda. Får de stanna lill dess vi har en bättre överblick över läget? Och på vilket sätt skall vi kunna lösa det akuta problemet och ställa upp för kvinnor i en mycket svär och bekymmersam situation?

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Anf. 3 Statsrådet KARIN ANDERSSON; j

Herr lalman! Anita Gradin började med att säga alt hon inte riktigt visste hur positivt hon skulle tolka mitt svar, och jag vill därför något förtydliga deua.

Den praxisändring som jag antydde innebär all jag i fortsättningen kommer att la ännu större hänsyn till de omständigheter som Anita Gradin tar upp i sin interpellation, om dessa omständigheter åberopas i det aktuella fallet. Tyvärr sker detta inte alltid. Det kan bero på olika saker, t. ex. rädsla från den sökandes sida, men det är nödvändigt för mig i mitt fortsatta arbete med ärendet alt jag får en klar bild av förhållandena, och del gäller då inle minst förhållandena i äktenskapet i Sverige. Jag menar att misshandel i ett äktenskap inte skall få lov all förekomma, men om del förekommer skall man inle av rädsla för risken att bli utvisad ur landei behöva försöka hålla ihop etl äktenskap.

Den fortsatta handläggningen av enskilda ärenden får naturligtvis utvisa vilken praxis som kommer att fastläggas. Praxis kan inte slås fast genom ett generellt uttalande, utan först sedan man tagit hänsyn till de fakta som finns i varje enskilt fall.

Anita Gradin och jag har lidigare samarbetat när del gäller frågor om invandrarkvinnornas problem, och jag tror alt vi har samma grundinställning. För mig är detta en mycket viklig och slor fråga, och jag vill i detta sammanhang gärna ge Internationella föreningen för invandrarkvinnor en eloge för det arbete som man där lägger ned för att hjälpa dessa kvinnor och för att dra fram deras situation i ljuset, vilket ju är en förutsättning för att man skall kunna vidta några åtgärder. Självfallet måste emellertid den reglerade

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

invandringen kvarstå, och Anita Gradin och jag har även där gemensamma utgångspunkter.

Anita Gradin ställde två frågor Ull mig. Den ena gällde om vi har någon bild av det här problemets omfattning och, om vi inte har det, vad vi kan göra för atl skaffa oss en sädan. Jag vill svara alt vi inte har någon klar bild av detta. Det är svårt att få det, eftersom problemet finns på så många olika nivåer. Naturligtvis skulle man kunna göra en stalislik över ärenden som innehåller frågor av den här arten och som kommit till mig, men de problem som finns redovisade i ärenden som inte kommit någonstans kan vi ju inte kartlägga. Inom invandrarverket har man f. n. ett arbete på gång som gäller invandrarkvinnorna, och jag tror att man där snuddar vid det här problemet. Jag skall omedelbart ta kontakt med dem som arbetar med detta för att höra om de har möjligheter atl på någol säll ytterligare belysa den här frågan -deras utredning är ännu inte klar.

Anita Gradin frågade ocksä vad vi skall göra innan den praxisändring som jag förklarat mig villig alt vidta kommer att träda i funktion. I och för sig träder praxisändringen i funktion omedelbart. Så snart jag får ett enskilt fall som jag har att ta ställning till kommer jag att tillämpa den mjukare praxis som jag har utlovat här. Enligt den nya lagen är del ju så att de fall som regeringen har avgjort inte på nytt kan tas upp av regeringen, utan i de fallen skall polisen i samband med verkställigheten ta hänsyn fill de nya omständigheter som kan ha framkommit. Jag bedömer det vara en sädan ny omständighet att jag här har sagt att jag avser att ändra praxis. Efter detta får polisen avgöra vilken ställning man skall ta i de enskilda fallen. Jag kan alltså inte generellt uttala mig om hur polisen skall agera.

Anf. 4 ANITA GRADIN (s) replik;

Herr talman! Självfallet kan man inte med enkla uttalanden reda ut de mycket allvarliga problem som vi talar om här. Men jag tror ändå att del är mycket viktigt att statsrådet Andersson ser till atl hennes nu förändrade inställning till ärendena kommer ut, så att de enskilda handläggarna pä olika områden blir på det klara med att man här verkligen måste lägga ned möda på att sätta sig in i de olika förhållandena. Tyvärr är det så att det finns traditionella kvinnosyner också inom den yrkesgrupp som jag själv representerar- socialarbetarna. De är som alla andra människor, och det gör att det kanske slinker igenom saker i handläggningen som inte borde få förekomma. Vi måste göra klart att kvinnorna i det här fallet skall behandlas med stor varsamhet och omsorg.

Sä fill den andra problematiken! Jag tror att del ocksä är väsentligt att vi får en kartläggning av de här problemen. Det förekommer ju på olika häll i landet, att man försöker göra studier av invandrarkvinnornas situation. Det vore lämpligt att invandrarverket såg till atl man på alla möjliga sätt skapar sig en bild av dessa problem, så att vi vet vad vi talar om och att vi verkligen gör insatser så att vi inte får ett skamfilat rykte på grund av vår handläggning av ärenden som gäller kvinnor i den här situationen.

Anf. 5 BONNIE BERNSTRÖM (fp):

Herr talman! Kvinnor från alla poliliska parfier i riksdagen har anmält sig lill denna debatt, som Anita Gradin har initierat. Man har under den allmänna motionstiden väckt molioner frän olika håll. Del visar atl det finns en allmän politisk enighet om att något måste göras när det gäller tvåärsregeln.

Under 1970-talet har det förekommit en lång rad av skenäktenskap för att man på den vägen skulle fä uppehållstillstånd i Sverige. Del är naturligtvis inle godtagbart att några bakvägen skaffar sig tillstånd. Därför finns det nu en praxis som innebär att om etl äktenskap eller samboförhållande upphör inom två är blir kvinnan eller mannen utvisad. Baksidan av denna praxis är emellertid att kvinnor som kommii hit i elt hell annat syfte än att bakvägen ta sig in i Sverige har kommit starkt i kläm. Påfrestningarna i äktenskapet har i mänga fall blivit för stora fill följd av de omställningsproblem som det alltid innebär att komma till elt främmande land med allt vad det innebär av språksvårigheter och ett annat kulturmönster med medföljande isolering för kvinnorna.

Vi har i vårt land en skilsmässolopp efter tre till fem års äktenskap bland de inhemska äktenskapen. Om del finns påfrestningar i inhemska äktenskap finns det all anledning alt tro att del också finns i invandraräktenskapen under samma tidrymd.

För de kvinnor som kommer hit är ofta en återvändo till hemlandet en återvändo till förnedring och en omöjlighet att försörja sig. Det är långt ifrån i alla länder som det finns samma syn på frånskilda kvinnor som i Sverige.

I många fall tvingas de invandrade kvinnorna att begära skilsmässa pä grund av mannens alkoholmissbruk eller misshandel. Dä är det onödigt omänskligt atl inle bevilja uppehållstillstånd för dem som vill fortsätta alt stanna här. Samtidigt skall vi komma ihåg att tvåärsregeln inle är någon garanti mot ett skenäktenskap. Denna regel gör det bara svårare att ingå sådana.

I en motion till årets riksdag har jag lillsammans med andra folkpartikvinnor motionerat om alt bestämmelserna för uppehållstillstånd för frånskilda kvinnor skall ses över. Det är angelägel, och det brådskar. Vi har i vår motion yrkat att invandrarpolitiska kommittén skall behandla den här frågan. Det är i och för sig inte nödvändigt, utan den kan naturligtvis behandlas pä annat sätt. Det viktigaste är att det går snabbt. Statsrådets svar indikerar att det här kommer att hända någonting snabbt. Del blir med andra ord fritt fram för nya prövningar av de utvisningshotade fallen, där man vel alt del finns nya skäl.

Vi kunde i förra veckan i massmedia läsa om etl offer för denna orimliga praxis. Det gällde den turkiska Havanna, 22 är. som övergivits av mannen och misshandlats av svärföräldrarna. Hennes arbetsgivare slog larm en dag när hon kom sönderslagen till sin arbetsplats. Nu riskerar hon all bli utvisad. Men om någon skulle utvisas i det här fallet, så är det ändå inle Havanna.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Misshandel och alkoholism fär inte vara grund för utvisning. Jag skulle vilja rikta en fråga till invandrarminislern; Anser invandrarminislern att praxis har varit restriktivare än vad statsrådet angav i sitt svar den 10 december 1979?

Anf. 6 GUNNEL LILJEGREN (m);

Herr talman! Statsrådet Anderssons svar inger förtroende. Jag är övertygad om atl övertramp av det slag som Anita Gradin refererade inte kommer alt ske i fortsättningen.

För min del har jag begärt att frän invandrarverket få en redovisning för hur reglerna om s. k. uppskjuten invandrarstatus tillämpas, hur många fall saml vilka nationaliteter och kön - för även män utvisas på dessa grunder -det rör sig om. Frågan står på invandrarverkets dagordning. Jag räknar med atl vi får svar och en debatt om det redan vid nästa sammanträde med styrelsen. Redan nu kan jag säga atl bara etl fåtal ärenden har anmälts. I de flesta fall rör det sig om polskor- inle turkiskor, som man skulle kunna tro av debatten att döma.

Det är inget försvar atl hävda att det rör sig om ett fåtal fall, möjligen är det en tröst. Redan elt enda fall av det slag som RIFFI refererat är etl fall för mycket.

Som Bonnie Bernström påpekade har under den allmänna motionstiden motioner väckts av representanter för alla partier. Jag är övertygad om alt praxis kommer att ändras i delta avseende. Det finns nalurliglvis ingen anledning atl upphäva lagen, den har inle tillkommit av en slump, men en uppmjukning kommer också jag atl hälsa med slor fillfredsställelse.

Anf. 7 INGA LANTZ (vpk);

Herr talman! Det har redan framkommit här i debatten att de nuvarande reglerna när det gäller behandlingen av personer som invandrat hit på grund av anknytning som sedan har upphört fär fullsländigl orimliga och oacceptabla konsekvenser. Särskilt är det kvinnorna som råkar illa ut. F. n. finns del ett dussintal kvinnor bara i Stockholm som hotas av utvisning och förpassning, därför att de brutit sig ul ur hell ohållbara äktenskap. Kvinnorna har också det gemensamt att de i egenskap av frånskilda kvinnor förpassade lill sina hemländer löper uppenbar risk all hamna i en svår misär. Kanske återstår ingen annan möjlighet för dem än att prostituera sig för atl klara försörjningen för sig själva och för sina barn.

Samtliga poliliska partier i riksdagen har anslutit sig till tanken att del skall vara en reglerad invandring. Det innebär naturligtvis också att vi anser atl det måste finnas möjligheter för oss att undvika en alltför omfattande invandring genom skenäktenskap. Men hittills finns det inget som tyder på atl omfattningen när del gäller skenäktenskap har varil särskill stor, och framför alll har den inte varit så stor atl den pä något sätt hotat alt sätta invandringspolitiken ur spel.

Även om vi anser att vi måste dra upp gränser för att hindra invandring genom skenäktenskap, kan dessa gränser inte vara utformade sä att

människors liv för all framtid föröds genom svenska myndigheters beslut. Det anser jag sker i dag.

Dessutom är del en allmän princip i ell rättssamhälle att lagarna och tillämpningen av dessa skall ha en förankring i folkmedvelandet. Jag tror inte - eller rättare sagl, jag är övertygad om - att många av de beslut som har fattats om förpassning i sådana fall som vi här talar om strider mot det allmänna rättsmedvetandet.

Vi har i tidningarna kunnat läsa om en turkisk kvinna som skall förpassas, sedan hon misshandlats i sitt äktenskap. Hon har varit här i tre är och har praktiskt taget alla sina släktingar här i landet. Det finns ingenting i det här fallet som lyder på alt det skulle röra sig om ett skenäktenskap. Men ändå bedöms det sä.

Jag kan ta ett annat exempel. För några år sedan kom en 15-årig flicka hit från Sri Länka. En svensk medelålders man köpte henne av hennes föräldrar i hennes hemland och gifte sig där med henne och tog henne hit till Sverige. När hon kom hit visste flickan inle ens att hon var gift med den svenske mannen, utan trodde all hon var adopterad. Först när mannen krävde vad han ansåg vara sina "äktenskapliga rättigheter" gick det upp för henne hur situationen var. När han dessutom ville att hon skulle prostituera sig, gav hon sig av frän mannen. Hon lyckades få hjälp och stöd av personer i Sverige och lyckades även skaffa sig ett arbete. Detta hindrade emellertid inle att hon förpassades. Vad hon förpassades lill är det ännu ingen som vet. Det bör tilläggas, att när förpassningen skedde, var flickan fortfarande atl betrakta som minderårig.

Vänsterpartiet kommunisterna har vid flera tillfällen tagit upp den här problematiken i riksdagen. Vi har ocksä i anslutning till behandlingen av utlänningslagen föreslagit sådana ändringar i lagen som skulle omöjliggöra den misshandel av invandrarkvinnor som i dag sker under täckmantel av praxis. Jag tycker att det är bra att man nu även inom andra partier har börjat röra i den här frågan. Förhoppningsvis kan detta leda till att vi fär den lagändring som vänsterpartiet kommunisterna har krävt.

Ser man på Karin Anderssons svar pä Anita Gradins interpellation, kan man märka en förändring av Karin Anderssons inställning, vilket jag nalurliglvis noterar som någonting positivt. Jag tycker ändå inle att del går alt vara nöjd med del vaga löftet att man skall se på praxis. Enligt min mening behövs det en lagstiftning på det här området. Jag ifrågasätter alltså om man kan nöja sig med atl ändra praxis och skulle direkt vilja fråga Karin Andersson; Kan man hoppas på en lagändring som gör att sådana här orimliga följder inte uppstår?

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Anf. 8 STINA ANDERSSON (c);

Herr talman! Alla partier har ju varit representerade i denna deball, vilket visar det allmänna intresset för den här frågan.

Beträffande denna grupp av invandrarkvinnor, som Anita Gradins interpellation gäller, vill jag säga atl del ju är självklart atl man upprörs av dessa invandrarkvinnors behandling. Vi vet att många av de invandrarkvin-

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

nor som kommer lillbaka till sitt eget land blir utstötta. Det visas förakt från familjens och vännernas sida i det gamla hemlandet. De här kvinnorna harju förbrutil sig mot sitt hemlands lagar och har inte längre någon möjlighet till en utkomst.

Exempel har getts i interpellationen, liksom också under debatten, varför jag inte skall komma med flera. Vi vet att tvåårsgränsen inte är någon lag. Det är en norm eller praxis som gäller. Här tror jag mig kunna konstatera atl Karin Andersson under den senaste fiden har gått längre än fidigare gällande praxis när det gällt atl ta hänsyn till de humanitära skälen.

Jag tror alt det när det gäller de här anknytningsfallen är viktigt att normerna eller praxis har en sådan utformning att det ges utrymme för en generös tolkning. Vår invandrarpolitik präglas ju också av en humanitär grundsyn. Det måste bli en mildare behandling av de kvinnor som kommer hit och gifter sig eller sammanbor och som far illa i äktenskapet.

Jag tror att del är bra atl den här interpellafionen har framställts. Vi har av Karin Andersson fått besked om att hon i de här fallen är beredd ätt genomföra en ytterligare uppmjukning av praxis. Det tycker jag är positivt. Då utgår jag också ifrån att det blir till fördel för den här gruppen invandrarkvinnor. Jag tror också atl vi inom samtliga partier är medvetna om att vår invandrarminister har stor förståelse för just dessa frågor. Samtidigt vill jag - som här tidigare har framhållits - understryka alt de kvinnor som utsätts för t. ex. våld i hemmet, blir slagna osv., ocksä måste tala om vad som har hänt. Det är inte lätt för någon, allra minst för Karin Andersson, all veta något om detta, om det inte står atl läsa någonstans i de papper som hon har tillgäng lill.

Anf. 9 Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Herr talman! Först ett par ord till Anita Gradin, som jag inte gick i svaromål till förra omgången.

Det är viktigt att få ut information över huvud taget, om hela problematiken, men också om vad jag har sagt här i dag. Med utgångspunkt i det iniresse den här debatten har rönt på olika sätt utgår jag från att både massmedia och invandrarorganisationer kan hjälpa till med detta. Jag tror att det behovet kanske kommer atl vara täckt.

När det gäller den kartläggning som Anita Gradin tidigare efterlyste kanske vi fick besked av Gunnel Liljegren, all vad göras skall är redan gjort. Det är ju tydligen så att invandrarverket har fått etl uppdrag genom styrelsen alt göra en sädan kartläggning. Jag har haft kontakter med dem. och jag vel alt de har hållit på med elt stort beredningsarbete när del gäller invandrarkvinnors situation i olika avseenden. Då kommer alltså denna del också med.

Jag vill gärna inledningsvis också säga en sak som jag inte nämnde tidigare. Om del finns barn i etl sådant förhållande som spricker, då får kontrahenterna, oavsett om det gäller en man eller en kvinna, så gotl som alllid stanna. Jag bedömer det som viktigt atl etl barn har kontakt med häda sina föräldrar. Den ändringen av praxis har således redan skett. Men i de falt som varit

aktuella på sistone i fidningarna har det inle funnits barn. Del sker alltså ingen utvisning över huvud laget, om kontrahenterna har kontakt med barnen - del är i så fall pappan det kan gälla där del kan brista ibland.

Bonnie Bernström sade i sitt inlägg atl del här är fråga om en krilik mol praxis avseende tvåärsregeln. Jag vill återknyta lill vad jag sade inledningsvis, att när det gäller kvinnor i den situation som vi talar om här har tvåärsregeln redan ändrats. Man har en mjukare praxis och tar hänsyn till båda skälen - vad som händer när kvinnan kommer hem och vad som kan vara orsak lill att hon vill bryta upp ur äktenskapet i Sverige. Jag har nu sagl att vi skall tillämpa en ännu mer generös praxis. Men delta gäller alltså dem som har svårigheter i båda fallen - de som har svårigheter i sitt samboendeförhällande eiler sitt äktenskap, men kanske stannar kvar i detta för atl slippa svårigheter när de kommer hem. Del är ju inte i alla länder kvinnor rakar ut för svårigheter när de kommer hem. Jag vill gärna säga att bägge dessa omständigheter måste finnas med.

Sedan var kanske Bonnie Bernström litet för lättsinnig när hon sade att det är fritt fram för nyprövningar av de fall som är avgjorda och som väntar på verkställighet. Vad jag sade är att jag tror att polisen är eller kommer att bli väl medveten om vad jag säger här, och kommer att kunna handlägga frågorna efter del.

Bonnie Bernström frågade om praxis har varit hårdare än vad jag gav uttryck för den 10 december 1979. Det gjorde hon efter alt ha redovisat etl enskilt fall. Jag kan, som ni vet, i motsats till er andra inle gå in på enskilda fall. Men jag kan försäkra att praxis inte har varil hårdare. Ulan alt gå in på enskilda fall vill jag dock understryka vad jag sade inledningsvis, att det är nödvändigt atl de kvinnor det gäller talar om också sin situation i Sverige, i äktenskapet. Det är ju det som är en av grunderna för min bedömning.

Gunnel Liljegren talade om vad som sker i invandrarverket, vilkel var bra.

Inga Lantz säger att hon noterar en förändrad inställning hos mig. Det stämmer faktiskt inte. Jag har hela tiden haft denna inställning, att kvinnorna del här gäller har stora svårigheter. Jag har också försökt handla efter del. Frågan är hur man utformar praxis med tanke pä dessa kvinnors svårigheler.

Jag har fått en ökad insikt i hur svårigheterna kan drabba de enskilda kvinnorna, och jag är beredd alt göra en yllerligare förändring. Jag tror att alla som känner mig och har diskuterat de här frågorna med mig, vilket har skett ofta, inle minst i Internafionella föreningen för invandrarkvinnor, vel att jag har haft stor förståelse för kvinnornas problem.

Sedan är det så, Inga Lantz, att denna fråga över huvud taget inte regleras direkt i en lagtext. Det är humanitära skäl som åberopas, och de kan grunda sig på många olika omständigheter. Del är tyngden av humanitära skäl som får avgöra i de enskilda fallen. Någon lagändring går inle att göra i och för sig - i så fall måsle man införa en ny lagtext. Men jag tror att del räcker med en klar praxis.

Slutligen vill jag understryka det Stina Andersson sade, alt en uppmjuk-

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om vissa invandrarkvinnors problem vid skilsmässa

ning av praxis i dessa fall har skett under min tid som invandrarminister. Jag har nu sagt att jag vill göra en ytterligare uppmjukning av praxis.

Anf. 10 ANITA GRADIN (s):

Herr lalman! Jag ber atl få tacka för de kompletterande upplysningar som Karin Andersson gav till mig.

Jag vill erinra kammaren om att vi i den socialtjänstlag som vi har antagit säger att vi inle skall plottra med människors problem bit för bit, ulan man skall studera hela situationen, när man tar ställning till svära frågor. Det är pä samma sätt vi måste göra när det handlar om invandrarkvinnor. Det är hela situationen som handläggarna pä olika nivåer måste se pä.

Jag tror det är högst angeläget att just handläggarna på olika nivåer får detta klart för sig och också lär sig att umgås med invandrarkvinnorna för att få fram de informationer av dem som är nödvändiga för alt Karin Andersson så småningom skall kunna handlägga ärendena i deras fulla bredd. Det är därför jag hoppas atl den här debatten skall resultera i att de fall som nu är aktuella hos de olika myndigheterna får en genomlysning på grundval av vad vi har talat om här i dag.

Anf. 11 BONNIE BERNSTRÖM (fp);

Herr talman! Det är uppenbart alt tillämpningen av praxis inte har varit tillräckligt generös, eftersom det ändå förekommer felaktigheter. Jag vill också understryka alt misshandel och alkoholism är oacceptabla grunder som skär vid utvisning, eftersom de inte är skäl för utvisning ens av dem som förövar misshandel, såvida denna inte är upprepad och grov.

Anf. 12 INGA LANTZ (vpk);

Herr talman! Karin Andersson säger att det är tyngden av de humanitära skälen som är vägledande vid bedömningen av om kvinnorna skall förpassas eller inle. Sedan säger hon all hon för sin del tror att del räcker med atl man ändrar praxis sä, alt bedömningen blir generösare. Men jag tror inte all delta skulle lösa hela problemet. Jag skulle vilja säga att det måste vara möjligt alt i lag reglera dessa frågor, sä all de orimliga förhållandena och den osäkerhet som kvinnorna känner undanröjs. Därför förslår jag inte oviljan - trots atl jag hos Karin Andersson ser en förståelse i denna fråga - mot atl i lag reglera frågorna och tillförsäkra dessa kvinnor etl bältre liv helt enkelt.

Anf. 13 Statsrådet KARIN ANDERSSON;

Herr lalman! Bara en liten kommentar lill Inga Lantz inlägg.

I enskilda fall kommer en rad olika omständigheter fram - olika i varje enskilt fall. Därför är det mycket svårt att i en lagtext säga någonting som tillförsäkrar människorna i alla de olika fallen en viss rättighet. Del är också därför som man i regel väljer att ha lagtexter som är generella. Sedan får man genom rikllinjer för tillämpning och praxis ge innehåll åt lagtexterna. Så gör man ju med lagar på alla områden.

De skäl som del nu är fråga om räknas alltså som humanitära skäl. Jag har

sagl att jag vid min fortsatta behandling av enskilda ärenden skall lägga större vikt vid just dessa skäl när jag sammanväger de olika humanitära skäl som åberopas. Jag tror atl det är den väg man kan gå. Jag har svårt atl länka mig en lagparagraf som skulle ge etl skydd ål samtliga de kvinnor som kan bli aktuella i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Meddelande om interpellationssvar

Om arbetslösheten

3 § Meddelande om svar på interpellationerna 1981/82:119 och 141

Anf. 14 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Jag hade för avsikt att i dag besvara Lars Ulanders interpellation om åtgärder för atl förhindra ökad arbelslöshel inom byggnadsindustrin och Per Unckels interpellation om regeringens energipolitik. Enligt överenskommelse med interpellanterna kommer interpellationerna all besvaras den 22 mars.

4§ Svar på interpellationerna 1981/82:125, 138, 127, 130, 137, 132, 135, 126, 129, 131, 139, 133, 128, 134 och 136 om arbetslösheten

Anf. 15 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:.

Herr talman! Carl-Henrik Hermansson har frågat mig hur regeringen ser på den växande arbetslösheten i Stockholms län. vilka dess viktigaste orsaker är samt vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att avskaffa arbetslösheten och säkra en meningsfull sysselsättning för landels invånare.

Per Israelsson har frågat mig vilka arbetsmarknadspolitiska insatser som kan påräknas inom Örebro län under 1982 och om några besked kan ges beträffande lokalisering av statlig verksamhet lill Örebro län. Vidare har han frågat mig om staten har något särskilt ansvar för alternativ sysselsättning om e.\'empeJvis 13 i Örebro skulle läggas ned eller beställningarna vid försvarsmaterielinduslrin i Bofors minskar.

John Andersson har frågat mig vilka åtgärder regeringen avser att vidta med anledning av den kraftigt ökande arbetslösheten i Västerbollens län.

Nils Berndtson har frågat mig om regeringen är beredd att vidta särskilda åtgärder för att möta den allvarliga arbetslöshetssituationen i Östergötland.

Raul Blucher har frågat mig om regeringen anser att hittills genomförda statliga åtgärder har haft tillräckligt positiva effekter på sysselsättningen i Värmlands län och om regeringen avser att ta initiativ lill andra typer av slatliga åtgärder än de hittills prövade för att motverka den nu med acceleration ökande arbetslösheten i Värmlands län.

Sven Henricsson har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för atl stävja den växande arbetslösheten i Jämtlands län.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

Hans Petersson i Hallstahammar har frågat mig vad jag tänker göra för att skapa arbeten i Västmanlands län.

Bertil Måbrink har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta för atl skapa arbeten för de nu 11 000 arbetslösa i Gävleborgs län.

Oswald Söderqvist har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta för atl skaffa arbele ål de avskedade sömmerskorna vid Hettemarks i Enköping och om jag är villig att hjälpa de anställda vid Hetlemarks atl driva företaget i egen regi. Vidare har han frågat mig vilka konkreta åtgärder, antal arbetstillfällen, nya projekt elc. jag har att erbjuda som ersättning för Forsmark och hur jag ställer mig till planerna på etl oljelager i Hargshamn.

Alexander Chrisopoulos har frågat mig hur regeringen bedömer sambandet mellan arbetsmarknadsläget i Göteborgs och Bohus län och den strukturomvandling som svensk industri f. n. genomgår. Vidare har han frågat vilka åtgärder regeringen avser alt vidta för att förbättra arbetsmarknadsläget i Göteborgs och Bohus län.

Eivor Marklund har frågat mig om regeringen som direkt ansvarig för en stor del av Norrbottens sysselsättning i statsägda företag avser atl sälla in omedelbara insatser för att råda bot på den mycket svåra arbetsmarknadssituationen. Vidare har hon frågat vilka satsningar, speciellt inriktade pä den slora ungdomsarbetslösheten i Norrbotten, och vilka speciella socialt motiverade insatser regeringen har för avsikt att göra.

Karin Nordlander har frågat mig vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att förhindra de pågående företagsnedläggningarna och skapa förutsättningar för Smålandslänen alt behälla sin industristruktur med små företag och ge även små orter en överlevnadschans.

Sven Henricsson har frågat mig om regeringen tycker atl sysselsättningsläget i Väslernorrlands län är acceptabelt och - om inte - vad regeringen tänker göra för att åstadkomma nya möjligheter lill jobb för människorna i länet.

Tore Claeson har frågat mig om regeringen är beredd alt ta initiativ till en utvecklingsplan för Södermanlands län för alt skapa nya arbetstillfällen.

Lars-Ove Hagberg har frågat mig om regeringen ämnar vidta kraftåtgärder för att minska arbetslösheten i Kopparbergs län och om regeringen ämnar vidta extraålgärder för att skapa ungdomsjobb och som ett medel införa någon form av ungdomsgaranti.

Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.

Interpellanterna betonar arbetslöshetsproblemen utifrån sina resp. hemregioner. Situationen pä arbetsmarknaden har jämfört med föregående vinter försämrats i hela landei, men insatserna måste ändock i första hand sältas in i de mest drabbade länen. Det är rikligt att det närmaste året inger oro för utvecklingen på arbetsmarknaden. Inom vissa industrigrenar andas man dock en försiktig optimism när det gäller en ökad orderingång, och då i första hand inom exportindustrin. Den väntade uppgången ger dock inte några effekter på arbetsmarknaden förrän i slutet av 1982 och i början av 1983.

Det är inle bara konjunkturnedgången som är problemet, utan det finns även en rad mer långsiktiga problem. Det gäller strukturproblem inom framför allt de råvarubaserade industrigrenarna, som svarar för en stor del av sysselsättningen i landet, och det gäller även vår utrikeshandel samt statens stora budgetunderskott.

Regeringens ekonomiska polilik utgör grunden för att rätta fill de långsiktiga balansproblemen i ekonomin. En ansvarsfull finanspolitik är nödvändig för att sysselsättningen skall tryggas på längre sikl. Det går inte med dagens statsfinansiella läge att ansvarslöst satsa miljardbelopp för att klara kortsiktiga problem som sedan på sikt skulle öka såväl budgetunderskottet som arbetslösheten ytterligare.

Jag kan inte underlåta alt upprepa vad jag sade i en likartad debatt med de flesta av dagens frågeställare här i kammaren den 6 november 1981. För att möta den allmänna försämringen av sysselsättningsläget beslutade regeringen förra våren om förstärkta arbetsmarknadspolitiska insatser. Då beslutades om ytterligare 1 500 milj. kr. för arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och fidigareläggning av offentliga investeringar. I höstas beslutade regeringen om ytterligare 600 milj. kr. lill arbetsmarknadspolifis-ka åtgärder. Dessutom beslutade regeringen i slutet av november förra året om nya åtgärder för 460 milj. kr. Det innebär att regeringen hittills i är har anvisat drygt 6 000 milj. kr. för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och delta trots etl mycket ansträngt budgetläge.

Ungdomens arbetsmarknad har försämrats ända sedan början av 1960-talet, vilket i hög grad sammanhänger med den strukturomvandling som jag tidigare nämnt. Dessa förändringar har bl. a. medfört alt många arbeten som tidigare var inkörsport för ungdomar lill arbetslivet har försvunnit. Samtidigt har självfallet nya arbeten tillkommit, men dessa kräver ofta en bättre utbildning eller särskild erfarenhet. Den utbildningen eller arbetslivserfarenheten saknar ofta ungdomarna. Den nu aktuella arbetsmarknadssituationen för ungdomarna beror också på att ungdomar drabbas hårdare än andra vid konjunkturnedgångar, bl. a. beroende på ungdomars lösare anknytning till arbetsmarknaden. Vi befinner oss dessutom f. n. pä toppen av den s. k. ungdomspuckeln med uppemot 125 000 ungdomar i 16-ärskullarna, mol en normal nivå på ca 105 000 ungdomar.

Genom riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition våren 1980 om åtgärder för att främja ungdomars utbildning i gymnasieskolan gavs skolan ökade möjligheter att la ansvar för den yngsta åldersgruppen, 16- och 17-åringarna. Detta innebär bl. a. att skolan nu kan erbjuda dessa åldersgrupper ett mer varierat utbud av utbildning i form av inbyggd utbildning, lärlingsutbildning och yrkesintroduktion. Dessutom beslöt regeringen för ett par månader sedan om ytterligare insatser för denna åldersgrupp. Beslutet innebar att särskilda medel - 60 milj .kr. - skulle anslås för ungdomar under 18 år som inte har kunnai placeras i arbete eller utnyttja skolans utökade möjligheter till utbildning. Elt särskilt bidrag med 75 kr. per dag utgår till arbetsgivare som ställer sädana ungdomsplatser lill arbetsför-

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

2 Riksdagens protokoll 1981/82:80-84

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

medlingens förfogande. Jag bedömer att ca 6 000 ungdomar skall kunna erhålla en sädan ungdomsplats.

Samtidigt som regeringen beslutade om ungdomsplatserna anvisades också 400 milj. kr. ytterligare för beredskapsarbeten för ungdomar. Avsikten är att dessa i första hand skall inrättas inom industrin och handeln. Detta innebär att ytterligare 10 000 ungdomar mellan 18 och 25 år kan erhålla ett beredskapsarbete.

Eftersom en stor del av de arbetslösa 18-19-åringarna saknar yrkesutbildning eller har en utbildning som inte efterfrågas på arbetsmarknaden, har regeringen dessutom fr. o. m. den 1 juli 1981 givit denna grupp möjlighet att delta i arbetsmarknadsutbildning.

När det gäller nya typer av statliga åtgärder för att motverka arbetslösheten, så torde frågeställarna känna till att försök med ett flertal sädana åtgärder f. n. pågår. Jag syftar, förutom på de i november beslutade ungdomsåtgärderna, på försöksverksamheterna med omställningsbidrag, rekryteringsstimulans samt rekryteringsbidrag för långtidsarbetslösa ungdomar. Det inger föga trovärdighet att pröva ytterligare nya stödformer innan man låfit de redan pågående försöksverksamheterna få möjlighet att verka fullt ut och en utvärdering gjorts.

Jag vill också peka på de insatser som görs på arbetsförmedlingssidan. Arbetsmarknadsverket tillfördes under en fioårsperiod t. o. m. år 1980 ca 2 200 tjänster. De inriktades i huvudsak på den egentliga platsförmedlingen. Samtidigt har ett omfattande arbete lagts ned pä att förbättra förmedlingens arbetsmetoder. Allmän platsanmälan har införts i hela landet. Ett ADB-system har införts för framställning av platslistor och för sökning och matchning av sökande och lediga platser.

Det finns goda skäl för att ytterligare förstärka arbetsförmedlingen. Det är emellertid nödvändigt att se detta behov i ett större sammanhang. Vi kan inte utforma arbetsmarknadspolitiken pä elt sätt som äventyrar den samhällsekonomiska balansen, t. ex. genom att ohämmat öka budgetunderskottet.

Under senare år har en kraftig upprustning skett av arbetförmedlingen vad avser både personal och modern datateknik. Detta har ocksä gällt under fid då andra myndigheter fått vidkännas nedskärningar.

Regeringen har vidare tagit ställning för ett förslag av AMS om platsförmedlingens framtida organisation, där just tyngdpunkten ligger på en effektivisering av platsförmedlingsarbetet mot fördjupade platsförmedlingsinsatser för de arbetssökande. Förslaget häller f. n. pä att genomföras.

För att ytterligare koncentrera arbetsmarknadsverkets arbetsuppgifter mot platsförmedlingen har regeringen under hösten beslutat om direktiv till en kommitté, vars huvuduppgift är att föreslå avgränsningar och omprioriteringar i verkets totala arbetsuppgifter för att frigöra resurser för platsförmedlingen.

I årets budgetproposition föreslär regeringen atl det s. k. huvudförslaget för statsmyndigheterna även skall gälla för arbetsmarknadsverket. Emellerfid föreslås verket få ytterligare 60 tjänster till platsförmedlingen genom

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

omprioritering. Vidare föresläs att det terminalbaserade söknings- och Nr 80 matchningssystemet får byggas ut ytterligare.

När det gäller C.-H. Hermanssons frågor vill jag påpeka att regeringen ser med stort allvar på all arbetslöshet. Man måste dock komma ihåg att sysselsättningsläget i Stockholm är bättre än pä de flesta andra håll i landet och att Sverige hör till de länder som har den lägsta arbetslösheten i västvärlden.

Arbetslösheten orsakas i första hand, som jag lidigare nämnt, av den långdragna internationella konjukturnedgången och strukturproblemen. Sverige, med sitt stora beroende av handel med andra länder, är särskilt känsligt för situationen utomlands. Dessutom har det höga internafionella ränteläget tvingat även oss att hålla relativt hög ränta, vilket är olyckligt med tanke på dess hämmande effekt på investeringar och sysselsättning.

En annan orsak fill arbetslösheten är den svenska industrins kostnadsläge jämfört med våra konkurrentländers. Här har emellertid regeringens politik möjliggjort en förbättring under de senaste åren. Utan den polifiken hade vi haft en ännu högre arbetslöshet. Vi har dock fortfarande en bit kvar innan industrin har återtagit de marknadsandelar som gick förlorade till följd av kostnadsökningen under åren 1975 och 1976. Den vikfigaste åtgärden för att skapa sysselsättning är att föra en politik som underlättar för den konkurrensutsatta industrin att expandera. Regeringens politik har skapat förutsättningarna för en sådan expansion. Enligt de flesta bedömningar får vi en konjunkturuppgång under nästa budgetär, vilket bör leda till ökad efterfrågan på svenska produkter och därmed till ökade investeringar och ökad sysselsättning.

Slutligen vill jag med anledning av C.-H. Hermanssons fråga upplysa om att beredskapsmedlen för Stockholms län har ökat med drygt 30 % innevarande budgetår i förhållande till det föregående. Jag har inhämtat att det fortfarande finns utrymme för att öka beredskapsarbetena med ca 1 000 personer. Detta innebär att 2 000 ungdomar kommer att kunna sysselsättas i beredskapsarbete i länet.

Till Oswald Söderqvist vill jag säga att frågan om huruvida de anställda skall ta över Hettemarks i Enköping bereds inom regeringskänsHet och att jag nu inte kan uttala mig i denna fråga.

När det gäller Forsmark behandlas frågan om ersättningsarbeten av én särskilt filisatt grupp med representanter för de regionala myndigheterna.

Frågan om ett eventuellt oljelager i Hargshamn faller inom ÖEF:s ansvarsområde. Jag har emellerfid inhämtat att frågan inte längre är aktuell för ÖEF;s del.

När det gäller Tore Claesons fråga om vpk:s utvecklingsplan för
Södermanland har regeringen inte för avsikt alt följa. Om en sådan plan
förverkligas kommer med största sannolikhet resurser att förspillas i
ineffektiva verksamheter, som snart kommer att bli utslagna i den
internationella konkurrensen. [

Nils Berndtson har i sin interpellafion pekat på;att arbetsmarknaden i Östergöflands län har försämrats under vintern. Arbetslösheten ligger f. n.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

pä en nivå som är ca 50 % högre än förra året. Jag vill dock påpeka för Nils Berndtson att även antalet åtgärder har ökats och i än högre takt. Regeringens satsning på arbetsmarknadspolitiska åtgärder har inneburit alt länet i är fått en ökning av medlen för beredskapsarbeten med ca 70 %, vilket i sin tur har medfört att antalet beredskapsarbeten i stort sett har kunnat tredubblas i förhållande till föregående är. I höstas gav regeringen vidare byggnadstillstånd för Vrinnevi sjukhus i Norrköping. Beslutet innebar att sjukhusbygget nu har kunnat sättas i gäng. Det ger sysselsättning ät som mest ett hundratal byggnadsarbetare. Byggtiden beräknas till fem år. Dessutom har regeringen beslutat om projektering av ett nytt kontorshus för Vattenfall i Motala. Beslutet innebär all bygget kan sättas i gång under hösien 1982. Under hösten kommer också byggandet av nytt landsarkiv i Vadstena att sättas i gång. Utöver detta har regeringen i år tidigarelagt byggen för ca 4 milj. kr. till Östergötland. De industribeställningar som regeringen beslutade om förra veckan innehåller också en beställning till Motala Verkstad för atl på sä sätt kunna trygga sysselsättningen där för en tid framöver. När det gäller de åtgärder som regeringen särskill gör för att förbättra ungdomarnas situation pä arbetsmarknaden vill jag hänvisa till min tidigare redogörelse för deUa.

Karin Nordlander har redovisat delar av sysselsättningsläget i de tre Smålandslänen.

Utan att förringa de problem som finns på arbetsmarknaden i dessa län vill jag påpeka att arbetslösheten i tvä av Smålandslänen ligger på en klart lägre nivå än riksgenomsnittet. Kalmar län har däremot en sämre arbetsmarknad.

Oskarshamns varv har nyligen försatts i konkurs. En konkursförvaltare har därmed utsetts för att undersöka vilka möjligheter som finns atl genom försäljning eller på annat sätt driva verksamheten vidare. Dessutom har industriministern utsett landshövding Eric Krönmark att biträda departementet för att bevaka sysselsättningsfrågor i regionen. Uppdraget innebär också att landshövdingen skall bistå konkursförvaltaren. Arbetet sker i samråd med berörda myndigheter och fackliga organisationer. Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser av det nyligen påbörjade arbetet eller sia om vilka förslag som kan aktualiseras och som regeringen eventuellt kan stödja.

När del gäller skogsföretaget Munksjö redovisar Karin Nordlander en ökad optimism. Vi får t. v. avvakta resultatet av de pågående diskussionerna om företagets framtid. Det är självklart atl arbetsmarknadsmyndigheterna kommer att sätta in arbeismarknadspoliliska åtgärder i den omfattning som krävs, om resultatet av de nu pågående förändringarna blir att anställda mister sina arbeten. Jag vill då påpeka att Smälandslänen tillsammans har fått 70 % mer lill beredskapsarbeten i år än förra året. Kalmar län har relativt sett fått en något större ökning av sina medel än de båda övriga länen. Dessutom har både Kalmar och Kronobergs län fått del av tidigareläggningen av statliga byggen under året, med 8,5 milj. kr. resp. 7,1 milj. kr. Till detta skall läggas regeringens beslut i höstas att ge byggnadstillstånd för en första etapp av

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

sjukhuset i Växjö, vilket ger elt bra tillskott av arbetstillfällen för Nr 80 byggnadsarbetare.

Karin Nordlander har dessutom ställt frågan vad regeringen avser atl göra för att skapa förutsättningar för Smålandslänen att behålla sin industristruktur med små företag. Jag vill i det sammanhanget bara nämna att regeringen har för avsikt att inom en månad till riksdagen lägga fram en särskild proposition om de mindre och medelstora företagen. Där kommer regeringen att redogöra för sin samlade småföretagspolitik.

Alexander Chrisopoulos har mot bakgrund av den aktuella arbetsmark
nadssituationen i Göteborgs och Bohus län bl. a. frågat vilka åtgärder
regeringen avser att vidta för att förbättra läget i länet. De ågärder som
regeringen har vidtagit efter vår debatt i höstas har jag redovisat i det
föregående. För Göteborgs och Bohus län innebär det atl medlen för
beredskapsarbeten har ökal med ca 50 % i förhållande till förra året. Della
har givit utrymme för arbetsmarknadsmyndigheterna att kraftigt öka de
arbeismarknadspoliliska insatserna i länet. I

Till Alexander Chrisopoulos vill jag också säga alt den roll som arbetsmarknadspolitiken tilldelades redan under 1960-talet, nämligen att lindra konflikterna mellan de centrala ekonomisk-politiska målen full sysselsättning, tillväxt, prisstabilitet och välfärdsfördelning, kvarstår. Om inle arbetsmarknadspolitiken medverkar till att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden blir det betydligt svårare att föra en expansiv tillväxtfrämjande ekonomisk politik och samtidigt uppnå samhällsekonomisk balans. Det blir också svårare all inom näringspolitiken realisera en utbyggnad av expansiva industribranscher och att uppnå den balanserade regionala struktur som Alexander Chrisopoulos avser. Jag vill dock understryka, att en förbättrad anpassning på arbetsmarknaden inte uppnås på något annat sätt än genom förstärkta arbetsmarknadspolifiska åtgärder inom ramen för den begränsning av tillväxten inom den offentliga sektorn som är en förutsättning för atl resursförbrukningen inte skall överstiga resufstillgängen.

Beträffande Raul Bliichers fråga om jag anser att hittills genomförda statliga åtgärder har haft tillräckligt positiva effekter på sysselsättningen i Värmland, vill jag säga atl vad hittills gjorts inle är Ullräckligl. Utan de av regeringen vidtagna åtgärderna hade emellertid läget varit betydligt sämre. Värmland har för innevarande budgetår fält 61 milj. kr. mer lill beredskapsarbeten än föregående år. Värmland har också sedan 1977 fått ca en halv miljard kronor i lokaliseringsstöd, vilkel beräknas ha givit ca 800 direkia arbetsfillfällen förutom den indirekta sysselsättningseffekt som nya arbetstillfällen alltid skapar. När det gäller initiativ till nya typer av slatliga åtgärder vill jag hänvisa lill de särskilda ungdomsinsatser som jag nämnt tidigare i mitt svar.

Till Per Israelsson kan meddelas atl de arbetsmarknadspolitiska insatserna kommer all ökas i Örebro län. Länsarbetsnämnden kommer alt starta nya kurser inom arbetsmarknadsutbildningen. Vidare kommer även i Örebro län möjligheterna att anordna beredskapsarbeten inom näringslivet atl utökas. Detta ger särskill de unga erfarenhet och beredskap inför den väntade

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten

konjunkturuppgången under nästa budgetär. Dessutom kommer statliga industribeställningar atl läggas i länel till förmän för sysselsättningen. Frågan om utlokalisering av statlig verksamhet kommer att behandlas i den regionalpolitiska proposition som regeringen avser att förelägga riksdagen under våren.

Med anledning av Per Israelssons fråga om I 3 och Bofors vill jag säga alt regeringen och staten självfallet alltid har ansvar vid, förändringar som kan leda till neddragningar av sysselsättningen. För att underlätta försvarsindustrins omställning till mer civilt inriktad verksamhei har regeringen tillsatt en särskild utredningsman, som har till uppgift att ta fram hur delta lämpligast bör ske. Ett betänkande i denna fråga kommer alt överlämnas till regeringen under februari månad. Frågan om I 3:s framtid kommer att behandlas i regeringens proposition om inriktningen av säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling, som kommer att föreläggas riksdagen inom kort.

Som svar på Hans Peterssons fråga får jag först hänvisa till vad jag tidigare anfört om regeringens satsningar på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa satsningar har bl. a. inneburit att i Västmanlands län har tilldelningen av beredskapsmedlen ökat kraftigt, vilket har skapat ytterligare utrymme för arbetsmarknadsmyndigheterna att öka åtgärderna pä alla områden.

Vad gäller Lars-Ove Hagbergs frågor kan jag tala om alt ytterligare medel har tilldelats Kopparbergs län för utvidgade insalser mot arbetslösheten. Både antalet beredskapsarbeten och antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen kommer att utökas under vintern och våren. Huvuddelen av de nyinsalta resurserna kommer att riktas mot ungdomsgrupperna.

Till Bertil Måbrink vill jag säga att Gävleborgs län är ett av de län som fått den kraftigaste päspädningen av beredskapsnnedel om man jämför innevarande budgetår med det föregående, nämligen 57 milj. kr. mer. Dessutom lade regeringen ut industribeställningar för drygt 40 milj. kr. för någon vecka sedan, varav ca 6 milj. kr. kan komma att tillfalla Gävleborgs län.

Sven Henricsson frågar om sysselsättningsläget är acceptabelt. Det finns ingen acceptabel arbetslöshet. Det är därför som de båda län. som Sven Henricsson tar upp, Västernorrland och Jämtland, har fått en ökad medelstilldelning detta budgetår i förhållande till föregående. Västernorrland har fått närmare 60 milj. kr. och Jämtland 12 milj. kr. mer detta är än föregående år. Dessutom har regeringen gjort särskilda insatser för Strömsunds kommun genom att bevilja beredskapsmedel för en ny skola i Backe samt föreslagit att vissa industribeslällningar läggs ut till ett företag i Rossön. Vidare har, vad gäller Västernorrland, regeringen beviljat omställningsbidrag fill Fors Fabriker i Köpmanholmen.

Även John Anderssons hemlän Västerbotten har fått en ökad medelstilldelning när del gäller beredskapsarbeten, i della fall med ca 38 milj. kr. Dessutom pågår en upprustning av inlandsbanan i länet, och via medel från oljeersätlningsdelegationen påbörjas i dagarna ett utvecklingsprojekt angående pelletering av torv och flis, vilkel under uppbyggnadsskedet beräknas

ge en sysselsättning molsvarande 100 manår och pä sikl ca 60 fasta tjänster.

När det gäller Eivor Marklunds frågor finns det ingen anledning all ånyo räkna upp alla de miljardinsatser som regeringen gjorl för Norrbottens län. Jag vill dock betona att Norrbottens län far det ojämförligt största anslaget lill beredskapsarbeten. I år har länet fäll 582 milj. kr. och föregående är 512 milj. kr. över anslaget sysselsältningsskapande åtgärder. I dag sysselsätts ca 5 300 personer med beredskapsarbete i länet. Fortfarande finns ocksä i Norrbotten möjlighet att öka antalet personer i arbetsmarknadsutbildning något. Ca 150 utbildningsplatser ytterligare skulle kunna utnyttjas. När det gäller insalser för ungdomsarbetslösheten fär jag hänvisa till vad jag lidigare sagt i mitt svar. Jag har dock inhämtat frän länsarbetsnämnden i Norrbotten atl man har lyckats bra med att placera ut ungdomar pä enskilda beredskapsarbeten.

När det gäller frågan om socialt motiverade insatser för Norrbotten vill jag hänvisa till en framställning från länsstyrelsen i Norrbottens län, vilken f. n. bereds inom socialdepartementet. Jag kan av denna anledning i dag inte närmare kommentera denna fråga.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Anf. 16 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Vi hade en liknande debaltomgång med arbetsmarknadsministern i höstas, närmare bestämt den 6 november. Då uttryckte Ingemar Eliasson "oro" inför läget på arbetsmarknaden. I dag har han trappat ned fill "viss oro". Är det folkpartiels kursändring, övergången frän social reformiver till hård marknadsfilosofi, som ligger bakom den nyansen? Vad som hänt på den svenska arbetsmarknaden sedan november borde annars, tycker man, hos den som är närmast ansvarig för denna del av regeringspolitiken ha lett lill en ökad oro.

I november talade arbetsmarknadsministern om "att det ännu är för tidigt att utläsa de fulla effekterna av den ökade satsning som regeringen har gjort". Om del är möjligt atl göra det i dag, i mitten pä februari, så måste man konstatera alt effekten av regeringens ekonomiska politik hittills synes ha varit en försämring av arbetsmarknadsläget.

De senaste uppgifterna om arbetslösheten, som avser januari, visar ju en ökning av den öppna arbetslösheten lill 153 000 människor. Av dessa var 61 000 ungdomar. Totalsiffran motsvarar 3,6 % av arbetskraften. Det är den högsta siffra som uppmätts sedan den nuvarande statistiken började 1970. Regeringen kan alltså inte längre, som den försökt att göra i flera debatter, söka skyla sig med del genomskinliga argumentet all det var ännu sämre före de borgerliga regeringarnas tid.

Men dessa siffor ger ändå inle hela sanningen. Förutom atl 153 000 var öppet arbetslösa i januari - en ökning med 45 000 frän samma månad i fjol -fanns ca 140 000 människor i AMS-ätgärder av olika slag. 123 000 var partiellt arbetslösa, dvs. arbetade deltid men ville ha.heltid. 65 000 var latent arbetslösa, dvs. de skulle ha sökt elt jobb bara det funnits några.

Andra uppgifter visar etl ännu högre antal latent arbetslösa. En

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

undersökning för något är sedan visade alt över 300 000 kvinnor hörde till denna grupp. Över huvud taget är kvinnorna hårt drabbade av det dåliga sysselsättningsläget. Av de öppet arbetslösa är nu 80 000 kvinnor, dvs. mer än hälften.

Till de nämnda grupperna kommer de mänga som kallas handikappade, men som kan och vill göra en insats i arbetslivet om de bereds tillfälle till del.

Totala antalet människor som är beredda att ta sin plats i arbetslivet, men som inte fär lillfälle därfill, uppgår fill mellan 800 000 och 1 000 000. Det är en förfärande siffra. Samtidigt som jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på min interpellation måste jag mot denna bakgrund säga, att jag är djupt besviken över dess brist på positivt innehåll.

Arbetslösheten är ett fruktansvärt gissel för de människor som drabbas av den. Del finns undersökningar som visar de förödande psykiska och övriga medicinska skadeverkningarna av arbetslöshet. Särskill svårt är del all vara ung och arbetslös, alt just när man skall ul i samhällslivet få känna samhällets likgiltighet. De människor är beundransvärda som klarar detta. Men det krav som måste ställas är att arbetslösheten skall bort. Inga fega undanflykter om att lägel är ändå värre i en del andra länder kan dölja det faktum, att det är socialt orättfärdigt att tillåta arbetslöshet. Vi har inle rätt alt på några hundra lusen medborgare lägga en börda som vi alla måste dela.

Arbetslösheten är det största ekonomiska slöseri, del största ekonomiska lättsinne som kan tänkas. Den borgerliga regeringen brukar anklaga dem som kritiserar dess nedskärnings-och svängremspolilik för överbud. Men det är ju i själva verket regeringen som driver en lättsinnig överbudspolifik, när den accepterar denna stora arbetslöshet. Sverige använde under förra året bara 81 % av industrins produktionskapacitet. Många hundra tusen människor tillåts inte att ge bidrag till den gemensamma produktion av varor och tjänster av vilken vi alla skall leva. De hålls i stället kvar i arbetslöshet. Detta kan inte betecknas på annat sätt än som ekonomiskt vansinne.

Det finns fortfarande stora eftersatta behov i det svenska samhällel. I en rad kommuner fattas del bostäder, t. ex. i Stockholmsområdet. De kollekliva kommunikationerna behöver förbättras över hela landet och inte minst i Stockholms län - del har de senasle månaderna med slor tydlighet visat. Det finns fortfarande en slor brist pä barnlillsynsplaiser. Hälso- och sjukvården behöver byggas ul. Miljövården måste förbättras. Produktionen av energi ur varaktiga inhemska energikällor måste på allvar komma i gång.

Dessa eftersatta behov finns på den ena sidan. På den andra sidan finns hundratusentals arbetslösa människor. Går del atl dra mer än en vettig slutsats av denna motsättning? En lösning måsle åstadkommas genom att de arbetslösa ges tillfälle atl fylla dessa eftersatta behov med sina arbetsinsatser.

Det är också den politik som vpk förordar. Den finns formulerad i våra motioner lill årets riksmöte. Några av de viktigaste, direkt arbetsskapande förslagen är följande;

Elt program för 100 000 nya samhällsnytliga arbeten bör utarbetas och genomföras under en period av högst tre år. Dessa arbeten bör ligga främst inom den offentliga sektorn, men vissa kommer all öka beställningar och sysselsättning i befintlig industri även i den privata sektorn. Programmet bör innefatta åtgärder för alt öka bostadsbyggandet. En bostadsbyggnadsplan bör antas, som innebär slartför ny produktion av ca 20 000 fler lägenheter per år än vad regeringen vill åstadkomma och en ombyggnad av per är 5 000 fler lägenheter än enligt regeringen. Programmel bör vidare innefatta en kraftigare utbyggnad av barnomsorgen än vad regeringen förespråkar. Produktion av ca 30 000 fler dag- och fritidshemsplatser bör ha påbörjats till våren 1983. Programmet bör också innefatta ökade satsningar på kollektiv trafik, inhemska och förnybara energikällor och en utbyggd samhällsservice. Ett sådant program kan påbörjas inom en kostnadsram av 3 miljarder kronor under del första budgetåret.

En allmän ungdomsgaranti bör vidare införas. Sedan alla ansträngningar att skaffa ungdomar arbete uttömts bör del åligga arbetsgivaren på varje slörre arbetsplats att inrälla ell särskill ungdomsarbete per 50-lal anställda. De lokala fackliga organisationerna skall godkänna anvisningarna och skall ha rätt alt se till att dessa arbeten icke tränger ut övrig arbetskraft. Staten bör för dessa ungdomsarbeten bidra till 50 % av kostnaden inom det privata näringslivet och till 100 % av kostnaden inom den offentliga sektorn. Kostnaderna för detta kommer atl kunna hållas inom en ram av 3 miljarder kronor under det kommande budgetåret. För alt finansiera de nämnda förslagen bör en särskild arbetsgivaravgift för all skapa sysselsättning utlas inom det privata näringslivet.

Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen har begärt 1 902 milj. kr. för att kunna erbjuda 205 000 platser i arbetsmarknadsutbildning. Regeringen prutar ner. Vi anser alt AMS och SÖ bör få de äskade medlen.

Elt statligt industriprogram av storleksordningen 100 000 nya induslriarbetsplalser under en tioårsperiod bör genast påbörjas. Delta bör ha sin tyngdpunkt i återvinnande av en allsidig försörjning med maskiner, en frigörelse av datorindustrin från del multinationella beroendet och datorisering anpassad till de arbelandes intressen samt en grundlig förnyelse av vårt delvis hårt nedslitna transportsystem. Programmel bör byggas på en nödvändig vidgning av den inhemska marknaden men kommer all skapa förutsättningar för en ökad export. För projekteringar och de igångsättningar som kan bli aktuella under nästa budgetår bör etl reservalionsanslag om 1 miljard kronor upprättas.

Härutöver krävs indusiripoliliska punktinsatser: nialmprospektering. försvar för och utvecklande av gruvindustrin, samordning av hela stål- och gruvindustrin i ell statligt metallbolag, försvar för sysselsättningen inom vissa krisbranscher, såsom varvs- och tekoindustrin. Förstärkningar av vägväsendei och ökade anslag lill SJ bidrar också till sysselsättningen.

Regeringen underskattar arbetslösheten och dess skadeverkningar. Arbetslösheten slår nu inte endast mol de lidigare krislänen, ulan även mol områden som tidigare påstods vara "överhettade", t. ex. Stockholmsonirå-

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

det. Arbetslösheten är fortfarande relativt sett lägre här i Stockholm än i landet som helhet, men försämringen har gått snabbt de senaste månaderna, och den absoluta siffran är mycket hög. Drygt 40 000 människor slår i dag uianför den reguljära arbetsmarknaden i Stockholms län, räknar tidningarna samman, men detta är en minimisiffra. Antalet lediga jobb har också starkt minskat. I januari i fjol hade arbetsförmedlingarna i länet över 9 000 lediga platser att erbjuda - i januari 1982 bara 3 800.

Regeringen underskattar ocksä hotet om en ytterligare ökning av arbetslösheten. Typisk är arbetsmarknadsministerns kommentar för en tidning den 13 februari, alt "januarisiffrorna redan är historiska"! Vågar Ingemar Eliasson gå ut med det cyniska yttrandet till de arbetslösa? I svaret fill oss här i dag är också grundtonen att det kommer en konjunkturuppgång nästa budgetår - vilket som bekant börjar den 1 juli - som leder till ökad sysselsättning. Arbetsmarknadsstyrelsen tycks ha en annan bedömning. Där fruktar man alt arbetsmarknadslägel kommer att förvärras ytterligare under det här året. Man pekar på det förhållandel alt sysselsättningen i landet på etl år minskat med 64 000 och på det stora antalet varsel under de senaste månaderna. Anser arbetsmarknadsministern att AMS har fel i sin bedömning, och varpå grundar han i sä fall sin uppfattning?

AMS-chefen Bertil Rehnberg säger i en kommentar till januarisiffrorna: "Hade vi fått större resurser av regeringen i fjol så hade arbetslösheten inte behövi vara fullt så stor som i dag." Det är en hård men rättvis anklagelse. AMS krävde i början av februari ytterligare 160 milj. kr. till fler beredskapsarbeten under senvåren. Arbetsmarknadsministern satte då upp elt förvånat ansikte och sade; "Del kom som en överraskning. Jag har levt i föreställningen att de fåll tillräckliga resurser." Tror Ingemar Eliasson efter de "historiska" januarisiffrorna för arbetslösheten fortfarande att pengarna räcker, eller kommer AMS att fä de begärda medlen? Och hur ställer sig regeringen till den lista frän AMS med slatliga bygg- och anläggningsarbeten för 4 miljarder kronor som regeringen fick i förra veckan?

Regeringens inställning är, om man får döma av det arbetsmarknadsministern säger i sitt interpellationssvar, att mera inte skall göras för att minska arbetslösheten. Argumentet är atl del ända snart blir en konjunkturuppgång och all en ylteriigare satsning av statliga pengar skulle öka budgetunderskottet, äventyra den samhällsekonomiska balansen och ännu mera öka arbetslösheten.

Vpk har en rakt motsatt inställning. Enda möjligheten alt komma ut ur det nuvarande krislägel är att bereda människorna möjlighet att arbeta. Dä ökar vi produktionen, dä minskar vi budgetunderskottet, dä motverkar vi brislen på s. k. balans i samhällsekonomin. Del är en väg som i motsats lill den regeringen går är ekonomiskt förnuftig och socialt mera rättfärdig. Arbetslösheten förstör landets ekonomi och drabbar hårt och orättfärdigt de arbetslösa. Arbetslösheten måsle avskaffas.

Anf. 17 TORE CLAESON (vpk):

Herr lalman! Arbetet är grunden för allas våra liv - men i dag är det underordnat fåtalets vinstbegär.

Arbetet är grunden för allas våra liv - men i dag är det berövat sin värdighet.

Arbetet är grunden för allas våra liv - men i dag hindras hundratusentals människor frän att arbeta.

Arbetet är grunden för allas våra liv - men i dag kallas arbetet en kostnad.

Arbelet är grunden för allas våra liv. Därför borde också alla få göra sin insats. Därför borde ocksä arbetet fördelas och planeras för hela samhällets väl. Därför borde också arbetet bedrivas för den gemensamma nyttan och alla få en rättvis del av arbetets frukter. Men detta sker inle.

Samlidigt som allt fler stressas sönder i arbetslivet ökar arbetslösheten. Samtidigt som allt högre belopp investeras i ullandel ökar nedläggningarna av svensk industri i Sverige. Samtidigt som allt fler miljarder satsas på reklam och militära flygplan ökar bostadsbristen och växer daghemsköerna. Samtidigt som gåvorna från staten lill kapitalägarna blir allt fler sjunker de arbelandes reallöner och konsumtion.

Ja, herr talman, sä är läget.

Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på frågan om den ökade arbetslösheten i Södermanlands län.

Sysselsättningsutvecklingen i Södermanland har varit mycket negativ under senare år. Flera kommuner och hela områden i länet har genom alten mängd av arbetstillfällen försvunnit fått problem av en omfattning som saknar motstycke under efterkrigstiden. Huvuddelen av länets induslri -stål-, verkstads- och lekoindustri - är typiska krisbranscher, och det gör problemen ännu svårare.

De arbeismarknadspoliliska insatserna under fjolåret, som främst omfattat beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning, har varil av alllför liten omfattning i förhållande lill den mycket stora arbetslösheten. Som i sä många andra län är del främst kvinnorna och ungdomen som utgör en stor majoritet av de arbetslösa.

Av tillgängliga uppgifter om förhållandena vid årsskiftet framgår bl. a. atl man i Södermanlands län har en rekordslor arbetslöshet och att i det fallet ingen ljusning är alt vänta. Man har rekordmånga arbetslösa, fler varsel än någonsin och en botlennotering då det gäller antalet lediga jobb. Detta är den dystraste bild som man har haft på flera decennier. Tyvärr vågar man från arbetsmarknadsmyndigheternas sida inte räkna med annat än att arbetslöshetssiffrorna blir ännu högre till hösten.

1 slutet av december gick 5 300 människor i länet utan arbete. Om man lägger lill antalet personer som är sysselsatta med beredskapsarbete eller genomgårarbetsmarknadsutbildning- människor som alltså inte finns ute på den reguljära arbetsmarknaden - blir arbetslöshetssiffran i länet 9 700 personer. Den absoluta loppen i länel hade man i september förra året, men den reella arbetslösheten var inte lägre vid årsskiftet än i september -

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

tvärtom. Skillnaden är bara den atl man fått fler beredskapsarbeten och att fler människor har påbörjat arbetsmarknadsutbildning. Della gäller främsl ungdomar under 25 år.

Att det just är ungdomar som utgör en stor grupp bland de arbetslösa gör det särskill allvariigl. Av de 5 300 arbetslösa var 2 257 i åldrarna under 25 år. Nu är många sysselsatta med arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten, men i slutet av juni eller vid mitten av den kommande sommaren skall beredskapsarbetena enligt bestämmelserna vara slut. Då blir lägel självfallet ännu allvarligare. Och då tillkommer dessutom de nya kullar av ungdomar som har hunnit sluta skolan.

Jag sade förut all antalet kvarstående platser när det gäller nyanmälning av jobb ocksä är det lägsta som noterats i Södermanlands län sedan 1965. Det fanns 406 sådana platser. Under hela året anmäldes totalt ca 1 500 lediga platser till arbetsförmedlingarna i länet. Det är den sämsta årsnoteringen under de senaste 14 åren.

Nu försvåras läget ytterligare av de rekordmånga varsel som har utfärdats för 1982. 1 187 personer har hittills varslats-det högsta antalet någonsin. Av dem återfinns ca 800 inom stålverken SSAB i Oxelösund och Nyby-Uddeholm utanför Eskilstuna, orter som redan tidigare toppar arbelslös-helsstatisliken i länet.

Utöver de 1 187 varslade har 306 personer varslats om korttidsarbete. Allt tyder dess värre på alt hösien kommer alt slå alla hittills satta arbetslöshets-rekord när del gäller Södermanlands län.

Om man tar en litl i ortstidningarna i Södermanland, skall man också finna exempel på nya varsel om permitteringar. Jag har gjort det under förra veckan.

I exempelvis Flen hotas elt fyrtiotal anslällda vid Varia Möbeltillverkning av konkurs. ATEW - en elektronisk industri - i Flen har problem och har varslat om permitteringar. Primus Sievert AB. också i Flen. har varslat 20 om uppsägning.

I Torshälla utanför Eskilstuna har Torshälla Maskiner varslat samtliga 100 anställda om uppsägning.

I Oxelösund har Oxelösunds Järnverk eller divisionen för grovplål inom SSAB nyligen minskal arbetsstyrkan med 200 anställda, detta trots atl del företagel - kanske del enda, f. ö.. inom SSAB - går med bra vinst.

I Eskilstuna har hela metall- och verkstadsindustrin sedan många år lillbaka stora problem. Dagligen kan man i tidningspressen se uppgifter om varsel om nya permitteringar.

I Katrineholm har SKF nyligen sagt upp 185 personer. 500-600 jobb har där försvunnit inom loppet av sex sju år. I en kommentar till den senaste uppsägningen, av 185 personer, säger den främste administratören av uppsägningarna; "Jag måste låta bli att tänka på att människor drabbas." Samtidigt talar man om vad man kallar en storstädning inom SKF!

Herr lalman! Jag har velal anföra de här exemplen för att visa atl det mvcket besvärliga och utsatta läget i Södermanlands län kommer att bestå

om ingenting radikalt görs och om del inte vidias några ordentliga åtgärder för att sioppa och vända trenden.

I det sammanhanget skulle jag gärna vilja fråga arbetsmarknadsministern om den lista som arbetsmarknadsstyrelsen i fredags lämnade över till regeringen och som bl. a. upptar byggande av nya polishus i Eskilstuna och Katrineholm; Bedömer arbetsmarknadsministern del som möjligt all de båda byggnationerna kommer i gång under innevarande år?

Det finns alltså i runt tal 10 000 människor i Södermanland utan elt rikligl, meningsfullt jobb. Det svarar ungefär mol del antal arbetstillfällen som under de senasle fem åren gäll förlorade genom företagsnedläggningar och neddragningar av olika slag. Det betyder all antalet nya arbetstillfällen som behöver skapas i Södermanland för alt återställa lidigare förhållanden behöver vara minst så stort. Det behövs ytterligare tusentals arbetstillfällen för att åstadkomma en nöjaktig förbättring på längre sikl.

Herr talman! På min fråga, om regeringen är beredd all la initiativ till en utvecklingsplan för Södermanlands län för all skapa nya arbetstillfällen svarar Ingemar Eliasson ungefär: Det tänker vi inte göra.

Orsaken till detta är enligl svaret, atl om en sådan plan förverkligas, kommer resurserna med slörsla sannolikhet att förspillas i ineffektiva verksamheter, som snart kommer atl bli utslagna i den internationella konkurrensen. Det är verkligen cyniskt så det förslår!

Tyvärr rymmer svaret såvitt jag förstår en forisati tendens från arbetsmarknadsministern och regeringen alt acceptera en fortsalt stor arbetslöshet, en minskad industrisysselsäilning och en fortsall nedskärning av den offentliga sekiorn.

Svaret rymmer också besked om misströstan hos regeringen om möjligheterna att genom olika samhällsinsatser skapa nya arbetstillfällen, öka sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten.

Tydligen är det bara en fortsatt koncentration av ägande och makt till det privata näringslivet och satsningar på delta som arbetsmarknadsministern kan tänka sig som åtgärder som inle blir "ineffektiva verksamheter". Del innebär elt förlitande på de fria marknadskrafterna, den fria marknadshushållningen och en fortsättning pä den ekonomiska polilik som de borgerliga regeringarna har bedrivit.

I själva verket finns del naturligtvis ingen annan väg att gä än via direkta samhällsinsatser genom statliga investeringar och planerade samhällsåtgärder, om alla de människor som vill ha men inle kan få elt meningsfullt arbele skall få del.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Anf. 18 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! C.-H. Hermansson började sitt förberedda inlägg med att påstå att jag hade uttryckt "viss oro" inför lägel på arbetsmarknaden. Om C.-H. Hermansson hade lyssnat på mitt svar hade han noterat atl det väl stod "viss oro" i del utdelade svaret men all jag hade strukit ordet "viss" vid min uppläsning av det. Jag har nämligen inget behov av att relativisera min oro inför läget på arbetsmarknaden. Den är djup och äkta.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Så gör C.-H. Hermansson den gamla vanliga summeringen av antalet arbetslösa, antalet människor i beredskapsarbeten, i arbetsmarknadsutbildning, osv. Det är en summering som man annars oftast brukar få höra från högerhåll, frän dem nämligen som ogillar statliga insatser över huvud tagel i en fri ekonomi. Jag hade kanske inte väntat mig en sådan syn på statliga åtgärder från C.-H. Hermanssons sida.

När vi startar beredskapsarbeten eller ungdomsplatser eller ger människor Ullfälle att genomgå arbetsmarknadsutbildning, är det för att förbereda dem inför en förbättrad situation på arbetsmarknaden. Vi vet att många beredskapsarbeten leder till bättre möjligheter att fä jobb, och vi vet att arbetsmarknadsutbildning är en av de främsta möjligheterna att förslärka individens möjligheter på arbetsmarknaden.

Denna syn på av staten av sysselsättningsskäl inrättade jobb leder naturligtvis fill den något överraskande slutsatsen att alla jobb i en planekonomi är av etl sämre slag. Del trodde jag inte heller jag skulle fä höra frän C.-H. Hermanssons och Tore Claesons sida. Det som skiljer oss från de flesta andra marknadsekonomier i västvärlden är ju att vi har en arbetsmarknadspolitik som underlättar marknadsekonomins funktionsmöjligheter. Vi menar att den omställning som är nödvändig i en marknadsekonomi inte skall ske lill priset av en mycket hög arbetslöshet. Därför har vi använt 85-90 % av vår arbetsmarknadsbudget för alt ge arbete och utbildning, för atl hjälpa de individer som kommer i kläm i omställningsprocessen. Andra länder har en mycket blygsam budget för dessa ändamål.

Nu undanber sig C.-H. Hermansson fega undanflykter till jämförelser med andra länder. När jag har gjort sådana jämförelser har jag alltid lagt till att ingen arbetslös i Sverige är hjälpt av dessa jämförelser. Men jag har ändå pekat på situationen i andra länder, därför alt det är i den världen som vi skall lösa våra problem. Vi kan inte blunda för att var ekonomiska situation mycket påminner om den situation som de allra flesta industriländerna befinner sig i. Och viden jämförelse har vi satsat mycket mer och mycket mer ambitiöst på sysselsättningspolitiken än de flesta andra länder.

I det perspektivet är också en jämförelse med 1972 intressant. Dä hade vi en mycket hög arbetslöshet - 1970-talets högsta - medan många andra länder hade lägre arbetslöshet. I dag har dessa länder en arbetslöshet som är tre fyra gånger den svenska. Vi har alltså klarat oss mycket bättre just därför att vi har gjorl en politisk markering. Andra områden har fält stå tillbaka för att vi skulle få resurser till arbetsmarknadspolitiken.

C.-H. Hermansson pekar pä en lång rad eftersatta behov inom den offentliga sektorn som skulle kunna ge meningsfullt arbete. Jag delar den meningen. Säkerligen kan vi också något ytterligare utnyttja kopplingen mellan offentliga utgifter och behovet att få till ständ en industriell expansion. Jag vill bara parentetiskt peka på att en satsning på stora värmepumpar för värmeförsörjningen här i Stockholmsområdet skulle kunna ge verkstadsjobb pä flera håll i landet.

Men C.-H. Hermansson hoppar över en del i slutsatsen. Hans slutsats är nämligen att del bara är atl "köra på". Det lilla hinder som han hoppar över

är det som brukar kallas finansieringsproblemet- pä ren svenska skattehöjning. Om C.-H. Hermansson inte vill öka på upplåningsbehovet, måste åigärderna finansieras med skatter av det ena eller det andra slaget. För det första är det bra att redovisa det i etl heltäckande politiskt program. För del andra måste pengarna för att betala höjda skatter las någonslans ifrån. Det leder till minskad efterfrågan hos någon annan. Höjd moms eller höjd direkt beskattning leder till lägre efterfrågan, lägre köpkraft och lägre reallöner. Det innebär i sin tur att sysselsättningen försvagas på andra häll i ekonomin. Regeringen menar att det finns mycket liten marginal för att gå vidare i den riktningen. Vi behöver i stället lägga om skattesystemet, sänka marginalskatterna för att göra det intressant alt arbeta mer. Vi kan inte ylteriigare öka det totala skatteuttaget på det sätt som C.-H. Hermansson här indirekt förordar.

Jag delar både C.-H. Hermanssons och Tore Claesons allmänna bedömning av arbetets värde. Och jag kan instämma i det som ni har sagt om problemen för ungdomarna. Just med anledning av dessa problem har vi fattat beslut om att inrätta sådana ungdomsplatser som C.-H. Hermansson har med i sitt program. Vi har ställt statsbidragssystemet till förfogande och avvaktar nu med stor otålighet att parterna lokalt skall komma överens om vilka och hur många jobb som plockas fram.

C.-H. Hermansson kräver ocksä att AMS-SÖ skall fä fler platser i arbetsmarknadsutbildningen. Inför nästa budgetår får vi göra en sådan bedömning senare i vinter. Jag vill bara peka på att inför denna höst och vinter fick AMS-SÖ precis så mänga platser som man efterfrågade. Det tog tid innan man kom att utnyttja alla platser, men det kan vara en fingervisning om hur vi ser pä arbetsmarknadsutbildning som inslag i arbelsmarknadspoliliken.

I del program som C.-H. Hermansson i övrigt refererar till finns en lång rad åtgärder, som syftar till att staten skall gå in och monopolisera eller ta över näringsgrenar. Jag pekade i vår förra debatt på att det här är en ideologisk fråga. Det irriterade C.-H. Hermansson den gången. Jag har litet svårt att förstå att påpekanden om att vi har olika syn på hur det ekonomiska livet skall organiseras i elt samhälle kan väcka irritation. Både därvidlag och när det gäller en del av de punkter som Tore Claeson räknade upp föreligger ju en klar ideologisk skillnad. Vi vill ha en fungerande marknadsekonomi med möjligheter lill initiativ frän den enskildes sida, medan man i en kommunistisk ideologi naturligtvis vill planera och reglera fram arbeten.

Till slut, herr talman, några kommentarer till de tidningsreferat som C.-H. Hermansson citerade. Det är riktigt att jag har talat om januarisiffrorna som historiska, i den meningen atl när vi får reda på vilka som var arbetslösa i januari så har de redan blivil föremål för diverse åtgärder. Antalet beredskapsarbeten och platser i arbetsmarknadsutbildning har ökats, just därför alt så många gick arbetslösa i januari. I den meningen är det en historisk uppgift för dem som jobbar med detta ute pä fältet.

Jag har också sagt att jag blev någol överraskad över framställningen från AMS, helt enkelt därför att den uppgift vi fick i höstas var, atl om vi inle

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

fattade beslut i slutet av november eller början av december, så skulle del sedan vara för sent att få i gäng några ytterligare beredskapsjobb. Nu kan vi se resultatet av de besluten. Såväl i Stockholms som i Södermanlands län kan man nu åtgärda den höga arbetslösheten genom att öka både beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning.

Anf. 19 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Vad först beträffar de citat ur olika tidningar som uttryckte Ingemar Eliassons uppfaltning om olika företeelser, så tror jag inle alt han skall ge några långa förklaringar till dem utan i stället erkänna att dessa uttalanden inte var särskilt lämpliga.

Skall man betrakta januarisiffrorna för arbetslösheten som historiska, bör man f. ö. också anlägga samma betraktelsesätt när man skriver interpellationssvar. Jag får där den uppgiften att det exempelvis i Stockholm skulle finnas 1 000 beredskapsarbeten kvar. Men en förfrågan hos länsarbetsnämnden visar alt den siffran redan har halverats. Det var en uppgift som gällde den 31 december som arbetsmarknadsministern anför i sitt interpellationssvar. Det krävs lilel logik när det gäller uppgifterna.

Jag noterar naturligtvis med tillfredsställelse att arbetsmarknadsministerns oro över arbetslösheten har ökal sedan i fredags, när jag fick det skriftliga interpellationssvaret. Och är del tecken på en ökad realism hälsar jag del med stor tillfredsställelse.

Däremot kan jag inle acceptera arbetsmarknadsministerns försök att placera mig i något slags högerbur, därför att jag har fört en slor grupp människor som är sysselsatta genom AMS-ätgärder till dem som är ställda utanför den ordinarie produktionen. Vi delar väl det betraktelsesättet att etl AMS-jobb är bättre än att vara öppet arbetslös, men att målsättningen samtidigt måste vara all de många arbetslösa människorna fär varaktiga arbeten. Det kan ju inte vara någon framlid för en person alt ständigt genomgå arbetsmarknadsutbildning i nya kurser eller att bli skickad från det ena AMS-jobbet lill det andra. På den punkten tror jag arbetsmarknadsministern håller med mig.

Den sammanräkning jag anförde och som visade att 480 000 människor helt eller delvis är utestängda från den reguljära arbetsmarknaden log jag ur en tidning som heter Dagens Nyheter - det var den 13 februari. Jag är lilel överraskad över alt arbetsmarknadsministern och hans parti numera placerar den tidningen bland högerkrafterna, men arbetsmarknadsministern uttalade sig kanske något förhastat här. Jag tror emellertid inle all det är den frågan vi skall dryfta, ulan i stället frågan om hur man skall kunna skapa varaktiga jobb ät de många arbetslösa människorna. Atl vi där har en bestämd syn som är en hell annan än högerns framgår av det krav jag ställde på all AMS skulle få mera pengar för sin verksamhet.

Arbetsmarknadsministern återkom till argumentet att det är sämre i andra länder. Därmed menar han att peka på den värld i vilken vi skall lösa problemen. Men frågan är dä vad han avser med denna jämförelse. Jag läste nyligen en intervju med en statssekreterare i industrideparlemenlet - det hör

ju också fill regeringen - som sade att vi inle kan pressa ner arbetslösheten så att den blir mycket lägre än i andra länder. Det skulle inte gå "av konkurrensskäl". I den proposition som Ingemar Eliassons egen regering lämnade i höstas står det så här; "Nödvändigheten av att inte binda resurser i näringar som inte positivt bidrar fill att förbättra utrikesbalansen sätter emellerfid bestämda gränser för de arbetsmarknadspolifiska satsningar som kan göras."

Här sägs alltså klart ut att man inte kan göra så stora arbetsmarknadspolitiska satsningar som man skulle vilja för att få bort arbetslösheten, utan här finns del andra hänsyn att ta, som man anser väga tyngre, och det är något slags allmänna samhällsekonomiska hänsyn.

Jag menar att regeringens stora felsyn är just detta, att man skall bekämpa de nuvarande ekonomiska krisproblemen med ätstramningspolitik. Man skall alltså göra det genom att begränsa den offenfliga sektorns tillväxt, vilket också sades i interpellationssvaret, och genom att skära ner sociala förmåner. Men en sådan allmän åtstramningspolitik skapar ju ökad arbetslöshet. Med den uppnår man icke syftet att bekämpa arbetslösheten. Vi menar att man i stället måste gå den andra vägen, att man måste söka skapa nya arbeten och på det viset komma ut ur krisen. Det är alldeles självklart atl det finns ideologiska skillnader bakom de båda synsätten. Jag visar ingen irritafion över ett påpekande om det - det är något som är fritt uppfunnet av arbetsmarknadsministern - men vad jag möjligen kan bli irriterad över är att alla våra konkreta förslag till hur man i dag skall förbättra det ekonomiska läget avvisas av regeringen med argumentet; Förslagen förutsätter att vi har planekonomi, sä dem kan vi inte gä in pä. Sådana argument kan man bli irriterad över.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Anf. 20 TORE CLAESON (vpk):

Herr talman! Får jag först säga till Ingemar Eliasson att vi nu inte diskuterar kommunistisk ideologi, allra minst ufifrån vad regeringen eller folkparfiet vill att vpk skall tycka. Vi diskuterar i stället en fakfisk situafion med en rekordhög arbetslöshet och vad vi skall göra åt detta.

Fär jag på en gång säga att jag inte kunde höra att arbetsmarknadsministern uttryckte någon mening om möjligheterna att komma i gång med byggande av polishus i Eskilstuna och Katrineholm under innevarande år. Det vore värdefullt med något besked på den punkten.

Sedan gör arbetsmarknadsministern enligt min mening det ganska lätt för sig när han generellt bara avvisar de förslag som vi har att komma med, därför att de inte skulle gå ihop med den ekonomiska polifik som arbetsmarknadsministern och regeringen anser vara bättre och att våra förslag följaktligen inte skulle gå att förena med att driva en sådan polifik.

Lät mig då bara erinra om, för att hålla mig till det län som jag tagit upp och försökt få litet resonemang kring - Södermanlands län -, att det där finns betydande brisier på olika samhällsområden, områden som med speciella insatser skulle kunna ge många nya arbetstillfällen både på kort och på lång sikt.

3 Riksdagens protokoll 1981182:80-84

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Dit hör exempelvis barnomsorgen, att bygga bort den akuta bristen på daghemsplatser och frilidshemsplaiser. Det skulle ge ca 3 000 nya jobb ät personal på daghem och frifidshem.

När det gäller hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen behövs förbättringar av vårdformer och personalförstärkningar som skulle ge tusentals nya jobb.

Det gäller åtgärder som har att göra med en utbyggd kollektivtrafik i länet, med en upprustning och utbyggnad av järnvägsnätet samt olika åtgärder inom skogsbruket för tillvaratagande av skogsavfall för energiändamål. Det skulle kunna ge flera hundra nya jobb. Ett ökat bostadsbyggande, byggande av daghem och fritidshem samt sanering av äldre hus och en förbättring av dåliga bostadsmiljöer kan ge tryggad sysselsättning åt byggnadsarbetarna. Det ger som bekant flera arbetstillfällen ät den byggnadsmaterialindustri som inte minst i Södermanlands län har fått vidkännas kraftiga minskningar under senare är.

Att bygga bort den bostadskö som finns i Södermanlands län och alt bygga ifatt behovet av daghem och fritidshem skulle uppskattningsvis kunna ge minst 5 000 nya årsarbeten.

Jag har velat nämna detta som några exempel på dels de brister som finns, dels de positiva effekter det skulle kunna få för sysselsättningen, om man satsade på detta i ett utvecklingsprogram - eller kalla det vad som helst - med planerade åtgärder där man skulle kunna sätta in statliga resurser för att åstadkomma både bättre förhållanden på olika bristområden och, framför allt, meningsfulla jobb åt hundratusentals människor i Södermanlands län.

Det är därför som jag i flera sammanhang sagt att man när det gäller Södermanlands län måste söka åstadkomma ett statligt utvecklingsprogram för anläggande av industrier som bygger pä ny teknik för alternativa energikällor och för en ökad förädling av råvaror, varvid man skulle kunna bygga på de gamla och mycket fina industritraditioner som finns i Södermanland. Man måste ta till vara de yrkeskunskaper som finns och bygga vidare på dem.

Herr talman! Detta är några kommentarer i anslutning till det som arbetsmarknadsministern har berört.

Anf. 21 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Herr talman! De som är föremål för AMS-åtgärder är ställda utanför produktionen, säger C.-H. Hermansson. Jag kan inte riktigt dela den synen på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, trots allt. Vi betalar ganska stora summor till arbetsgivare, både privata och offentliga, för alt de skall anställa svärplacerade, arbetshandikappade av olika slag - s. k. lönebidrag. De människorna ingår i den vanliga produktionen, i den vanliga arbetsgemenskapen. Man vet inte vem som uppbär lönebidrag och vem som inte gör det. Det är en del av vår arbetsmarknadspolitik. Det är en s. k. AMS-ätgärd. Dessa människor är alltså inte ställda'utanför den ordinarie produkfionen. Jag kan inte se att det därför finns någon anledning atl göra skillnad mellan

ett arbete som finansieras delvis pä det sättet och ell som finansieras över en annan budget.

Det gäller också de ungdomsplatser som vi nu inrättar och som jag hoppas kommer fill i stor omfattning. Ungdomarna kommer att ingå i den vanliga arbetsgemenskapen, nya jobb som inrättas inom produktionen. Vidare gäller det ocksä arbetsmarknadsutbildningen, som tar sikte på att förbättra yrkeskunnigheten - i viss utsträckning också för dem som redan har ett arbete, nämligen för dem som löper risk att bli arbetslösa. Ibland sker den utbildningen ute i företagen, alltså ute i produktionslivet. Också där är del åtminstone flytande gränser mellan vad som är utanför och vad som är i produkfionen.

Min summering blir att jag inte ser att del ger någon riktig poäng att tala om AMS-åtgärder som någonfing som är vid sidan av produkfionen och om annat som ett bättre slags arbete. Däremot har vi samma uppfattning när det gäller syftet med de här åtgärderna, nämligen att bereda människorna ett meningsfullt och varaktigt arbete. Vi vet ju att det i så många fall blir på del viset. Precis som gymnasieskolan förbereder ungdomarna för ett arbete, så förbereder också arbetsmarknadsutbildningen dem för ett varaktigt arbete. Skall man summera åtgärder på det här viset och fä någon riktig logik, fär man väl också ta med alla som går i gymnasieskolan.

C.-H. Hermansson hade några citat från olika dokument om att arbetsmarknadspolitiken måste ta hänsyn fill det statsfinansiella läget. Men jag tycker inte att det är så anmärkningsvärt. Arbetsmarknadspolitiken måste underlätta den allmänna ekonomiska politiken. Det innebär en industriell expansion. Men den måste naturligtvis också ta hänsyn till den restriktion som finns, nämligen budgetunderskottet. Vad gör vi då? Jo, vi försöker använda de pengar vi har inom arbetsmarknadsbudgelen så effekfivt som möjligt. Vi försöker hitta beredskapsarbeten som är dagsverksbilliga men ändå meningsfulla. Vi försöker utnyttja de resurser vi har inom arbetsmarknadsutbildningen än effektivare. Och vi försöker placera en del av beredskapsarbetena inom den enskilda sektorn, där de som har beredskapsarbete ofta blir varakfigt sysselsatta.

Det finns åtgärder på det här temat som är möjliga att vidta, utan att arbetsmarknadspolitiken för den skull måste åläggas samma restriktion som när det gäller andra offentliga utgifter. Om C.-H. Hermansson har noterat det, så skall han finna att arbetsmarknadspolitiken nog är den enda utgiftspost inom statsförvaltningen som under loppet av budgetåret har fått öka med mer än 50 %. Det antyder ju att det här finns en alldeles klar politisk prioritering.

Tore Claeson säger att vi inte diskuterar kommunistisk ideologi i den här debatten. Jag förstår att Tore Claeson inte vill göra det. Men det vikfiga i debatten om sysselsättningen är ändå hur vi skall hitta en väg ut ur den ekonomiska krisen. När vi diskuterar detta kryper de ideologiska skillnaderna fram. Herr Claeson menar att det är en mycket snabb ökning av den offentliga sektorn som man behöver la sin tillflykt till när det gäller att få flera arbetstillfällen, eller en ännu högre subvenfionsgrad inom bostadssektorn.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Detta leder antingen till ett ännu större budgetunderskott eller till ett mycket högre skattetryck, vilket i sin tur motverkar uppkomsten av nya arbetstillfällen inom den enskilda sektorn. Det där kan man ju förorda, om man har som mål att hela ekonomin skall bli en enda offentlig sektor. I annat fall får man vara litet försiktig och se till att det också finns ett utrymme kvar för fördelning på annan konsumtion, liksom ocksä utrymme för enskilda eller kooperativa företag att leva vidare och expandera.

Den ekonomiska politik som regeringen nu för siktar pä att öka möjligheterna för näringslivet, särskilt det konkurrensutsatta näringslivet, att expandera. Dä fär man vara försiktig med de offentliga utgifterna. Men inom ramen för vad vi anser oss ha råd med delar jag den syn som både herr Hermansson och herr Claeson var inne pä, nämligen att man skall se till att få ut så mycket sysselsättning som möjligt och att man skall hjälpa fram en industriell expansion. Därför har vi också under 1981 låtit ganska mycket pengar gä fill bygg- och anläggningsarbeten. Jag vill pä herr Claesons fråga om ytterligare offenfliga byggen säga att den lista på projeki som AMS nu har lämnat in blir föremål för prövning i vanlig ordning. Min bedömning är att vi inför nästa höst och vinter behöver lägga fram ett s. k. byggpaket i likhet med vad vi gjort tidigare är. Vilka enskilda projekt som i det fallet kan komma all aktualiseras kan jag självfallet inte gå in på i dag.

Anf. 22 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk);

Herr talman! Man skall inte göra någon skillnad pä jobb med anledning av finansieringen, sade arbetsmarknadsministern. Det tycker jag är en bra och odogmafisk ståndpunkt, som jag hoppas att folkpartiet också följer i sin allmänna politik. Jag anser inte alt statligt finansierade jobb är sämre än privat finansierade. Däremot finns det ju en tendens inom det parti som arbetsmarknadsministern företräder att inte i allmänhet ha denna fria och odogmatiska syn på näringslivet.

Vad vi diskuterar här är ju egentligen följande. Målet måste vara att människorna skall få varaktiga arbeten, helst ocksä meningsfulla arbeten. Vi vet att en stor del av de jobb som erbjuds genom arbetsmarknadsstyrelsen, och liknande jobb, är icke varaktiga och icke heller avsedda att vara varaktiga. Där finns det en skillnad jämfört med ett varakfigt jobb. Nu är del ju inte heller, som vi vet, någon säkerhet inom det privata näringslivet, om man råkar ha ett arbete där. Antalet varsel och antalet avskedanden tyder i stället mycket bestämt pä motsatsen. Jag kan väl hälla med arbetsmarknadsministern om att gränserna här är flytande. Självfallet måste vi hela tiden ha som mål att skapa varakuga jobb åt människorna.

Då måste man, säger Ingemar Eliasson, naturligtvis ocksä ta hänsyn till det statsfinansiella läget. Ja, visst måste man göra det. Man kan inte öka budgetunderskottet hur mycket som helst. Men regeringen har ju slagit in på linjen att skära ned när det gäller sociala reformer, att kraftigt begränsa fillväxten av den offentliga sektorn osv. Allt detta leder ju till en ökning av arbetslösheten. Jag vågar påstå att den ökning av arbetslösheten som vi

tvingades notera i januari delvis är en följd av regeringens politik, som alltså redan är effektiv och börjar avsätta resultat.

Men på den punkten har vi alltså en helt annan uppfattning. Vi tror inte att detta är en väg ut ur krisen. Vägen ut ur krisen är att bereda människor arbeten i stället, och helst varaktiga och meningsfulla arbeten.

Det är ju elt faktum atl arbetslösheten har ökat under de senaste tolv månaderna, och det är mot den bakgrunden som vi för vår debatt här i dag. Det tyder pä att det måste vara något fel i den förda politiken, för har man målsättningen all man skall hålla nere arbetslösheten - jag förutsätter t. v. att regeringen har det - då har inte politiken varit effektiv. Har man däremot den målsättningen att arbetslösheten gärna må öka under en viss tid, därför att det kommer en högkonjunktur nästa budgetär, ser man kanske annorlunda på det hela. Det är tydligen det som regeringen gör, att döma av arbetsmarknadsministerns svar här i dag.

Men man kan inte argumentera enligt bägge linjerna samfidigt, som arbetsmarknadsministern försöker att göra. Han får ju ta ansvar ocksä för regeringens lotala politik. Denna har klart utformats så, att man inte får binda resurser i näringar som inte posifivt bidrar till att förbättra utrikesbalansen. Del förhållandel sätter bestämda gränser för de arbetsmarknadspolitiska satsningarna. Delta är regeringens ekonomiska huvudlinje. Den leder alltså till att man accepterar en arbetslöshet som skulle kunna bekämpas och pressas ner, om man hade en annan övergripande ekonomisk politik.

Därför kan också chefen för AMS kritisera regeringen och säga; "Vi kunde ha gjort mera för att motverka arbetslösheten, om vi hade fått mera pengar." Detta är alltså sakläget.

Jag vill begagna den stund jag har kvar Ull att säga ytterligare något om läget i Storstockholm. Där tror jag det är nödvändigt att satsa på framför allt tre olika områden för att förbättra sysselsättningsläget. Stockholm har ju drabbats hårt av industriutflyttning, som har medfört att antalet industriarbetare har minskat kraftigt. Här behövs en reindustrialisering, satsningar för att få mera av industri i Stockholmsområdet. Stockholm har en besvärande bostadsbrist, som särskilt drabbar dem som vill sätta bo, de nya hushällen. Det är helt nödvändigt med kraftigt ökade insatser för att fä upp bostadsbyggandet och fillgängen pä bostäder i Stockholm. Storstockholm har drabbats hårt av bristerna i de kollektiva kommunikationerna i vinter -pendeltågen, SJ osv. - och det är nödvändigt med avgörande insatser för att förbättra dessa.

Där finns tre områden där det går att skapa ökad sysselsättning med den politik som vi rekommenderar.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 23 TORE CLAESON (vpk):

Fru lalman! Man kan ha olika uppfattning om hur man bäst skall verka för en annan sysselsättningspolitik, och man kan ha olika uppfattning om de

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

konkreta åtgärder som skall vidtas och sättas in - självfallet kan man det. Men det har så att säga inte med frågan om kommunistisk ideologi eller inte alt göra - detta sagt för alt än en gång återkomma till det som jag fortfarande inte förstår anledningen till att arbetsmarknadsministern aktualiserat i denna debatt.

Vi kan frän vpk;s sida inte acceptera både en minskad industrisysselsäilning, en minskad offentlig sektor och en växande arbetslöshet. Vi menar att regeringen för en passiv politik då del gäller arbetsmarknadspolitik och att det finns utrymme för åtgärder mot arbetslösheten inom ramen för det vi brukar kalla våra gemensamma tillgångar. Det handlar om hur man fördelar de här tillgångarna, och där har vi som bekant olika uppfattningar. Regeringens politik har ju visat sig få ganska ödesdigra effekter. Den har haft och har en väldigt bestämd inriktning emot det arbetande folkets levnadsstandard och mot den välfärd som arbetarna i det här landet under många år tillkämpat sig.

Regeringens politik riktar sig mot de arbetslösa och mot det berättigade kravet att alla människor skall ha rätt till elt meningsfullt arbete. Enligl vår uppfaltning är regeringens politik i delta avseende skadlig när det gäller alla de försök och ansträngningar som görs för att så snabbt som möjligt komma ur krisen och arbetslösheten. De konkreta åtgärder som regeringen redovisar och föreslär, och som arbetsmarknadsministern ocksä i interpellationssvaret har redovisat, leder inte till någon förbättring. Om det inte vidias nya åtgärder kommer det att innebära att situationen förvärras och vi får en ytterligare försämring.

Anf. 24 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Fru talman! C.-H. Hermanssons väg ut ur krisen låter så enkel. Det är bara att öka de offentliga utgifterna. Den är enkel just därför att C.-H. Hermansson hoppar över ett par moment, som är vikfiga om det skall gå ihop. Det gäller finansieringen. Endera får herr Hermansson tala om hur myckel högre skattetrycket skall bli i landet för att alla de här utgiftsposterna som räknas upp skall kunna finansieras, eller också får man hushälla med pengarna ännu kraftigare. När det gäller beredskapsarbeten och offentliga arbeten får det väl bli fråga om att sänka lönerna. Hur mycket lägre skall de vara för att pengarna skall räcka till mer?

En av dessa vägar måste faktiskt herr Hermansson gä. Resultatet blir detsamma: Den reala köpkraften för människorna blir lägre. Jag menar alltså att detta inte är en väg ut ur krisen, om man vill behålla ett enskilt näringsliv.

C.-H. Hermansson har nu ett par gånger citerat den här passusen ur regeringens dokument, nämligen att vi inte skall binda resurser som inte bidrar fill den externa balansen. Del skulle intressera mig att få veta om C.-H. Hermansson inte instämmer i den meningen. Menar alltså herr Hermansson omvänt att vi i större utsträckning än f. n. skall binda resurser i investeringar, konsumtion och annat som inte bidrar till den externa

balansen utan försämrar den? Är det del omvända innehållet som C.-H. Hermansson vill förorda?

När det gäller Stockholms län vill jag understryka att del här finns exempel pä den koppling som herr Hermansson och jag ändå verkar vara överens om, nämligen att de offentliga utgifter som vi har råd med också skall kunna hjälpa fram en industriell expansion. Eftersom herr Hermansson tar pendeltågstrafiken som exempel vill jag hänvisa till att regeringen har ställt ökade resurser lill förfogande och att en avisningsanläggning kommer till ständ, vilket alltså ger sysselsättning på bygg- och anläggningssidan och förbättrar kollektivtrafiken.

Till slut, fru talman, kan jag inte underlåta att förvänas över att Tore Claeson är sä besvärad för att jag aktualiserar den kommunistiska ideologin. Sysselsättningen är enligt mitt synsätt en mycket central polifisk fråga, en fråga som man knappast kan diskutera utan att komma in på ideologiska värderingar och skillnader. Det måste, såvitt jag förstår, vara ganska påfrestande att dä tillhöra ett parfi vars ideologi man känner sig besvärad över att diskutera.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Anf. 25 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk):

Fru talman! Arbetsmarknadsministern har frågat tvä gånger hur vi vill finansiera en arbetsskapande polifik. Jag ber om ursäkt för att jag inte har hunnit svara på den frågan, men jag skall göra det nu.

Hur vi vill finansiera en sådan politik är mera utförligt redovisat i den partimotion som vi väckte i januari om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken, och jag fär för ett mera ingående studium hänvisa dit. Men jag kan nämna två punkter. Vi vill varken allmänt öka skattetrycket eller sänka lönerna, som arbetsmarknadsministern såg som de enda utvägarna. Däremot har vi sagt följande.

Vi föreslår - och det nämnde jag i mitt första anförande - för att skapa sysselsättning en särskild arbetsgivaravgift, som skall uttas på de största privata företagen. Vi menar att den ocksä kan ha en progressiv karaktär. Med denna avgift vill vi la in 6 miljarder kronor under nästa budgetår. Vi anser att del finns ett stort likvidiletsöverskotl hos en rad stora företag. Vi vet ju också att det nu sker placeringar i icke-industriell verksamhet -spekulation, utlåning osv. - som antyder att det här finns lediga medel som i stället borde kanaliseras till sysselsältningsskapande åtgärder. Detta är den ena viktiga punkien som vi föreslår.

Vi anser också alt man under en viss lid kan acceplera ett ökat underskott i statsbudgeten, om detta ökade underskott används för produktiva investeringar, för att skapa nya arbeten. Del är alltså den andra sidan av vårt förslag. Vi medger en ökad underbalansering av budgeten med ungefär 5 miljarder kronor under nästkommande budgetår ~ men alltså på del villkoret alt de pengarna används för sådana åtgärder som skapar ökad sysselsättning. Detta är, tror vi, en väg ut ur krisen. Vi måste satsa under en tid och ta pä oss detta ökade underskott för att komma ul ur den krissituation som Sverige i dag befinner sig i.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Detta är de bägge huvudförslagen som vi har lagt fram när det gäller finansieringen av viktiga åtgärder. Vår motion innehåller också andra förslag, såsom införande av moms på aktie- och värdepappershandeln på börsen, vilket ger 2,5 miljarder. Vi menar att detta är motiverat bl. a. av den stora kursuppgången på ca 60 % under fjolåret pä Stockholmsbörsen. Vi kräver en engångsskatt på stora förmögenheter, vilket ger 1 miljard. Vi vill dra in övervinsterna pä vattenkraften och använda de pengarna särskilt för regionala satsningar mot arbetslösheten.

Vi har alltså redovisat på vilket sätt vi vill finansiera det program som arbetsmarknadsministern tydligen kände en viss attraktion till, eftersom han tyckte att det var enkelt och bra. Den enda punkt han var tveksam om föreföll gälla finansieringssidan. Men vi tror alltså att det problemet går alt lösa.

Vad sedan gäller frågan om utrikesbalansen och de arbetsmarknadspolitiska satsningarna säger ju regeringen i proposition nr 30 i höstas, som jag har citerat några gånger, att även när det gäller industripolitiken måste största restrikfivitet iakttas. Den skall också vara underordnad strävan att satsa pä exportindustrin. Det är en exportledd expansion som är regeringens huvudlinje. Vi tror av olika skäl inte på detta. I en rad stater med en med Sverige jämförbar ekonomisk situation har man precis samma program -man vill satsa på en exportledd expansion. Men den fråga som står kvar är: Vem skall köpa denna ökade export, när alla stater vill satsa på en ökning av exporten? Hur går den ekvationen ihop? Vi tror inte att den gör det.

Vi är anhängare av en omfattande utrikeshandel, ungefär i den utsträckning som vi har nu, 30 % av bruttonationalprodukten. Men vi tror inte pä de krav på en ökning av exportandelen som har framställts bl. a. av den senaste långtidsutredningen och som det förefaller som om regeringen skulle ansluta sig till. Där finns alltså en skillnad i värderingarna. Vi tror mer på en satsning på att utveckla den inre marknaden, en fortsatt utveckling av förädlingsindustrin - att vi alltså skall förädla våra råvaror i stället för att sälja dem som råvaror och halvfabrikat till utlandet. Det är alltså en satsning på framför allt den inre marknaden som vi tror skall kunna föra Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Satsningen på exportledd expansion har hittills inte i något land visat sig lyckosam.

Anf. 26 TORE CLAESON (vpk):

Fru talman! Ingemar Eliasson envisas med att komma tillbaka till kommunistisk ideologi, och han gör gällande att jag skulle vara mycket besvärad av hans underliga resonemang. Det tvingar mig faktiskt att gå upp i talarstolen än en gång.

Jag är inte besvärad av att diskutera kommunisfisk ideologi, och jag gör det gärna med Ingemar Eliasson. Men här och i dag diskuterar vi arbetsmarknadspolitik i Sverige och åtgärder för att komma fill rätta med en mycket allvarlig situation för de arbetslösa. Dä diskuterar jag detta med utgångspunkt i vänsterpartiet kommunisternas program och de konkreta förslag som vi under en lång följd av år har lagt fram om den svenska arbetsmarknadspolitiken, om konkreta åtgärder i syfte att komma till rätta med de

problemen. Ingemar Eliasson får ursäkta mig, men då vi diskuterar arbetsmarknadspolitik kommer jag att fortsätta att ta vänsterpartiet kommunisternas program och konkreta handlingar i dessa frågor som utgångspunkt för mina inlägg i debatten.

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 27 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Ytterligare några ord till Carl-Henrik Hermansson, eftersom denna fråga kan anses vara central för samtliga debatter med vänsterparfiet kommunisternas företrädare under resten av dagen. Det gäller hur man finansierar ökade offentliga utgifter.

Carl-Henrik Hermansson antog att jag kände en viss attraktion till de olika förslag som vpk har lagt fram. Jag kan hälla med om att jag gärna skulle se att vi hade resurser att påbörja ökade investeringar både i kollektivtrafiken och på de andra håll som har nämnts här. Men del är också riktigt att jag känner tveksamhet, lindrigt sagt, till hur detta skall finansieras.

Jag kan bara konstatera att Carl-Henrik Hermansson nu bekräftar att den väg som vpk vill gå är att höja skatteuttaget, i delta fall med kraftigt höjda arbetsgivaravgifter. Effekten därav blir att vi får lägre reallöner och/eller högre inflafion och sannolikt ocksä en lägre konkurrenskraft för näringslivet. Man kan kanske komma fram fill att det blir möjligt utan de här effekterna, om man nämligen blandar ihop likviditet och lönsamhet, vilkel jag hade en känsla av alt C.-H. Hermansson gjorde sig skyldig till. Men om man - som jag nu har sagt flera gånger - vill ha en fri ekonomi, där lönsamheten ändå är vägledande för hur vi fördelar våra produktionsresurser, sä kan man inle ta lätt på den saken.

Vem skall köpa det vi producerar i Sverige - frågade C.-H. Hermansson -om vi skall låta oss vägledas av en exportledd expansion i den ekonomiska politiken? Ja, det är rikfigt all flera länder följer samma strategi för sin ekonomiska politik. Lösningen ligger ju i etl utbyggt samarbete och en utbyggd handel länderna emellan, där vi ägnar oss åt sådant som vi är bra pä, har kunskap om och har råvaror till. Del är i en expansion av denna frihandel som vi har kunnai bygga upp vår välfärd, och det är detta ekonomiska system som vi skall hälla fast vid. Jag vill alltså, till skillnad frän C.-H. Hermansson, hålla fast vid en fri ekonomi för att därmed bevara vårt höga välstånd.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Stockholms och Södermanlands län

Anf. 28 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk);

Herr talman! Jag glömde några punkter när jag skulle redogöra för våra skatteförslag, och jag kanske därför, efter arbetsmarknadsministerns senaste inlägg, nu skall komplettera redogörelsen under några minuter.

Vi vill inle bara höja vissa skatter - som jag redan har redogjort för: atl vi vill ha moms på aktie- och värdepappershandeln pä börsen, engångsskatt pä stora förmögenheter och en särskild arbetsgivaravgift för alt skapa sysselsättning - ulan vi vill ocksä sänka vissa skaller: vi föreslår att man skall börja

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

med det redan nästa budgetår genom att slopa mervärdeskatten pä livsmedel, framför allt pä baslivsmedel, med 3 miljarder kronor. Vi säger nej till regeringens förslag om höjda skatter, på energi och bensin exempelvis. Vår politik är alltså en summa av både skattehöjningar och skattesänkningar, som tillsammans brukar kallas för fördelningspolitik.

Vi vill således ha en bättre fördelningspolitik på skatteområdet. Vi vill höja skatterna pä stora förmögenhelsägare och på spekulation med aktier. Vi anser det också motiverat att ta en del av de likvidiletsöverskotl som nu finns i företagen och sätta in dessa överskott för att bereda sysselsättning. Det handlar alltså inte bara om de löpande inkomsterna, utan det gäller också de slora likviditetsreserver som en del, framför allt de stora företagen, har samlat på sig och som nu icke nyttiggörs för en arbetsskapande produktion.

Där har vi ju - och det har väl också arbetsmarknadsministern lagt märke till - ett väsentligt negativt drag i samhällsekonomins utveckling, vilket man ändå inte kommit till rätta med. Jag tänker på den ökade betydelsen av spekulafion, av ränteinkomster och över huvud taget av hela den ekonomi som är grå, halvsvart eller svart och som icke skapar några nya jobb utan bara innebär en omfördelning av redan skapade värden. Den måste man attackera, och man måste se fill alt mera av de värden som finns ute i samhället kommer till användning för produktiv verksamhet.

Jag tror detta är elt allmänt program, som alla medborgare borde kunna instämma i.

Anf. 29 JOHN ANDERSSON (vpk);

Herr talman! Jag får tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Sedan jag ställde interpellationen har jag besökt arbetsförmedlingen i min hemkommun och där fått träffa de människor som söker ett jobb, men som inget fär. Jag har vidare besökt länsarbetsnämnden i mitt hemlän och där dryftat både nuvarande och kommande problem pä arbetsmarknaden.

Osökt kommer jag att tänka på människorna jag mötte pä arbetsförmedlingen, när jag läser arbetsmarknadsministerns svar och hans redogörelse över vilka miljoner och miljarder som anslagils för att bekämpa arbetslösheten. Jag är övertygad om att dessa människor och de övriga 150 000 öppet arbetslösa inget har att invända mot vad som gjorts. Men del som gjorts har ju inte hjälpt dessa människor. De är fortfarande utan arbete, och de har enligt min mening full rätt att kräva etl arbete. Debatten borde sålunda handla om dessa 150 000 människor och om vilka åtgärder som kan vidtas och bör vidias för att de skall erhålla en meningsfull sysselsättning. För Västerbottens del handlar det om 7 000 öppet arbetslösa - antalet arbetssökande i länet är över 12 000.

Vårt läns 2 500 ungdomar under 25 är som går arbetslösa blir inte hjälpta av den uppräkning som arbetsmarknadsministern gör. Eller är del på det sättet att regeringen accepterar den arbetslöshet som nu råder? Utgör kanske dessa arbetslösa människor någon sorts avdelning av kollektiv självrisk i fråga om möjligheten att erhålla sysselsättning? Om vi är överens om all

arbetslöshet är etl slöseri med människor och resurser, varför tillåls då arbetslöshet och därtill den ständiga stegring som skett under den senaste tiden?

Nu säger arbetsmarknadsministern: "En ansvarsfull finanspolitik är nödvändig för alt sysselsättningen skall tryggas på längre sikt." Men detta konstaterande från Ingemar Eliassons sida borde väl rimligen då följas av snabba initiativ för att så snart som möjligt komma bort frän regeringens mycket oansvariga finanspolitik, som i hög grad medverkar till att försämra situationen pä arbetsmarknaden. Eller är det ansvar för andra än de arbetslösa som arbetsmarknadsministern tänker på, eftersom regeringen vidtar den ena åtgärden efter den andra som får till följd en ökad arbetslöshet?

Det är alltså ca 7 000 öppet arbetslösa människor i Västerbollen som väntar pä elt besked, om och när de skall fä ett arbete. Den siffran kommer ytterligare att öka, eftersom en mängd varsel är lagda. I Hörnefors rör del sig om mellan 400 och 500 personer, i Rundvik hotas ett hundratal personer av avsked, osv.

Hur ser arbetsmarknadsministern på framtiden? Kan man med tillförsikt se framtiden an? De 2 500 ungdomarna i Västerbotten som saknar jobb, skall de med knusende ro vänta på den konjunkturuppgång som arbetsmarknadsministern tror kan väntas i slutet av 1982 eller i början av 1983? Det sistnämnda antagandel bygger pä en försiktig optimism inom vissa industrigrenar, men det finns inget som helst belägg för att sä blir fallet. I varje fall blir ju inte den rådande situationen bättre.

Vid mill besök pä länsarbetsnämnden fick jag ta del av en mängd statistik och uppgifter för de senasle tre åren. Det gällde arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och statsbidrag lill Västerbotten. Stafistiken redovisade en kraftig minskning frän 1978/79 till 1980/81. Hur förklarar arbetsmarknadsministern detta förhållande?

Vid besöket på länsmyndigheten omtalades också att del finns en hel mängd projekt som kan startas omgående. Jag vill fråga; Hur bedömer arbetsmarknadsminister Eliasson möjligheterna alt dessa projekt kan igångsättas?

Avslutningsvis vill jag än en gäng understryka atl jag inte har ställt frågan vilka åtgärder regeringen ämnar vidta i anledning av den ökande arbetslösheten för att av arbetsmarknadsministern erhålla en redovisning över vad som gjorts eller vaga förhoppningar för framtiden. Jag har ställt den för att få besked om åtgärder som nu kan sättas in mot den stora arbetslösheten. Enligt min mening är detta en avgörande fråga. Tänker inte regeringen göra något, då accepterar regeringen den höga arbetslösheten. Det är den enda slutsatsen man kan dra.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Anf. 30 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret på mina interpellationer om arbetslösheten i Jämtland och Västernorrland. "Det finns ingen acceptabel arbetslöshet", säger arbetsmarknadsminis-

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Väs-ternorrlands och Gävleborgs län

tern bl. a. i svaret. I Sverige förklarar sig alla partier vara motståndare till arbetslöshet. T. o. m. ledande företrädare för folkpartiet blir indignerade då någon råkar påminna om förre folkpartiledaren Bertil Ohlins uttalande på sin tid att en viss arbetslöshet måste finnas. I politiken har vi honnörsord som "full sysselsättning" och "arbete åt alla". Verkligheten är nu en helt annan, då landet har 153 000 officiellt arbetslösa. Det är utan tvivel sä, att den politiska förankring och det stöd hos den breda opinionen som kravet "arbete ät alla" har tvingar de politiska makthavarna att hela tiden, via statsapparaten, vidta en rad åtgärder för atl klara de värsta problemen med uislagning och arbetslöshet som hör ihop med det rådande ekonomiska systemet, som brukar kallas marknadsekonomi.

Arbetsmarknadsministern vill atl vi gärna skall jämföra med utlandet. Men vi måste i jämförelserna med andra länder beakta dessa förhållanden. Det är inte tack vare marknadsekonomin och en fullständigt fri ulveckling av densamma som vi åstadkommit vissa modifieringar av och restriktioner i arbetslösheten. Det är i stället till följd av att marknadsekonomin inte har fått utvecklas fritt som vi har lyckats göra det. Del gäller trots att många liberala företrädare nu gör sig lill tolk för att marknadsekonomin borde ha fått utvecklas fritt.

Man måste notera att den reella arbetslösheten döljs genom AMS-utbildning, beredskapsjobb, skyddat arbete osv. Jag kommer från ett område där arbetsplatserna med skyddat arbele fakfiskt är störst. Anledningen ull det, herr arbetsmarknadsminister, är inte atl man vill klara sysselsättningen för handikappade utan alt själva arbetsmarknaden är handikappad. Det finns inga andra jobb att fillgå. Men även bakom långtidssjukskrivning och förtidspensionering - dessa två saker sammanhänger ju - döljer sig ofta arbetsmarknadsproblem. Det går inte att komma ifrån, del visar vår erfarenhet. För någon lid sedan uppgick antalet långtidssjukskrivna lill ca 300 000. Den senaste kampanjen från Svenska arbetsgivareföreningen och regeringen mot de korttidssjukskrivna har skjutit frågan om de långtidssjukskrivna i bakgrunden. Det är helt klart att dåliga arbetsmiljöer, arbetshets och bortrationalisering av jobb är en viktig förklaring till den snabba ökningen av långtidssjukskrivningarna. De förtidspensionerade, som sedan 1960-talet har fördubblats i antal och också utgör omkring 300 000, indikerar utslagningstendensen. Genom förtidspensionering slås allt yngre människor ut från arbetslivet. Jämtlands län har svenskt rekord med över 8 % av befolkningen mellan 15 och 65 år i förtidspension, medan rikets genomsnitt är hälften, eller 4 %. Det är helt enkelt så atl folk får pension i stället för arbete i Jämtland. Till detta kommer den dolda arbetslösheten. Många, särskilt i mindre boendeområden där det inte bor så mycket folk, bedömer det så all del är hopplöst att gå lill arbetsförmedlingen. Man känner och ser med egna ögon vad det finns för jobb och vel att det är meningslöst att gå dit och anmäla sig - det finns helt enkelt inga jobb alt få. Detta kallar vi dold arbetslöshet.

Därför är den officiella statistiken bara en del av sanningen. Om t. ex. antalet deltidsarbeten - som fallet nu har varit under hela 1970-talet - ökar pä

bekostnad av antalet helfidsarbeten, kan man lätt fä intrycket atl sysselsättningen ökar stafistiskt sett, men räknar man i heltidsarbeten visar sysselsättningen en vikande tendens.

I sitt svar nämner arbetsmarknadsministern ofta ordet "strukturproblem". I Västernorrland och Jämtland skyller man ofta den planlösa nedläggningen av skogsindustrin på dessa "strukturproblem".

Västernorrlands län har sedan 1960 förlorat 6 000 jobb inom skogsindustrin. Genom nedläggningarna i Köpmanholmen, Väja, Johannedal och pågående rationaliseringar vid Östrand och Vivstavarv, som tillhör SCA, kastas åter över 1 000 arbetare ut på en redan svag arbetsmarknad. Erfarenheterna visar att trots de s. k. omställningsbidragen, som omnämns i svaret, har en stor del av de tidigare anställda vid en nedlagd fabrik aldrig några möjligheter att komma tillbaka fill arbetslivet. Det blir helt enkelt så, atl i och med atl jag slutar vid fabriken har jag mycket svårt att starta pä nytt. Jag blir helt enkelt utslagen i fortsättningen. Till detta medverkar också en höjning av arbetstempot, som nu är elt faklum, borttagandet av lättare arbetsuppgifter eller nya krav på utbildning och kvalifikationsnivå.

Jusl nu - det vill jag särskilt poängtera - förlängs arbetslöshetstiderna. Man är alltså arbetslös allt längre perioder. Nu visar erfarenheten att detta ofta är en inledning till total uislagning. I spåren följer mestadels sociala skador. Fä saker har så förödande mänskliga skadeverkningar som arbetslöshet. Jag har själv som ung provat på detta. Tvånget att gå sysslolös, känslan av atl inte kunna göra någol nyttigt, att inte kunna göra rätt för sig, att vara beroende av andra för sin försörjning, har en förlamande och passiviserande verkan på mänga. Arbetslösheten ökar den psykiska sjukligheten. Nya forskarrön har bekräftat att sambandet mellan arbetslöshet, sjukdom och ohälsa är klart dokumenterat. Myckel betyder det faklum att den arbetslöse berövas den sociala stimulans som kontakten med arbetskamrater och deltagande i fackligt-politiskt arbete utgör. Vad betyder det för en arbetslös all sitta hemma, kanske gömd bakom gardinen, och se de andra bege sig till arbetet, medan han själv får sitta vid köksbordet utan annat att göra än atl läsa morgontidningen? Hur känns det att vara den utslagne, den sysslolöse, som går och hämtar sitt bidrag i vetskap om att han lever på andras arbete?

Att förmena ungdomen rätten att delta i arbetslivet och därmed att vara med och bygga upp samhället är verkligen att lägga grunden till sociala problem. För detta bär regeringen i dag ett stort ansvar. Det finns en växande benägenhet att se arbetslösheten som kalla siffror och statisfikkurvor. Frågan om dess bekämpande blir ofta enbart en fråga om medelsfilldelning till AMS. Men bakom varje sådan siffra finns ett människoöde. Den omfattande såväl psykiska som fysiska förstörelsen av människor måste enligt vår mening vara en central fråga i hela debatten. Den frågan blir inte ofta diskuterad, men den måste bli mer belyst än den hittills varit. Jag skulle därför vilja fråga arbetsmarknadsministern om han är medveten om att arbetslösheten leder fill ökad sjukfrekvens och att den därmed är ett hot mot folkhälsan.

Vi kan inte acceptera en växande arbetslöshet med hänvisning till att också

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västei-bottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

USA har mänga arbetslösa, vilket regeringen nu ofta gör. Slentrianlänkan-del, det tysta accepterandet, måste brytas. Det är billigare - ja, mer samhällsekonomiskt lönsamt - att sätta folk i arbete än att acceptera arbetslöshet. Snart sagt vilka insalser som helst ställer sig billigare och förnuftigare, om man jämför med de skador som vållas av att man berövar ungdomar rätten lill arbete.

Arbetsmarknadsministern talar i sitt svar om en viss ökning av medelstilldelningen lill de län jag förträder här, nämligen Västernorrlands län och Jämtlands län. Om den ökningen kan sägas att den kommit för sent och att den är för liten. Annars skulle ju inte dessa län ha över 9 000 arbetslösa. Dessutom saknas de mera långsikliga åtgärderna. Här kommer regeringens ekonomiska politik in i bilden, en politik som är ägnad all förstärka problemen, vilket C.-H. Hermansson mycket tydligt har redovisat.

Slora områden av Västernorrlands län och Jämtlands län - inte minst gäller delta inlandet - hotas nu prakfiskt taget av förslumning, om inga offensiva åtgärder vidtas. Men ännu finns det möjligheter att skapa nya arbeten. Jag tänker exempelvis på arbeten i en intensifierad skogsvård och andra arbeten som ger utdelning för framliden.

Problemen i kustkommunerna löses inte med ett anslag pä några miljoner till omställningsbidrag, som det har varit tal om här. Vad händer då flera hundra arbetsfillfällen försvinner i Köpmanholmen? Vad händer i Kramfors, där nya nedläggningar sker varje månad? Det gäller nedläggningar i Väjasågen, Kramfors Kök, Nylands Mattor - ja, listan skulle kunna göras lång. Nu växer problemen också i Sundsvall-Timråomrädet i samband med SCA;s rafionalisering - där skall ca 400 arbeten bort. Det svaga byggandet slår direkt mot byggnadsarbetarna. Arbetslösheten för byggnadsarbetarna i Västernorrlands län har fördubblats. Där finns med andra ord närmare 600 arbetslösa byggnadsarbetare. Indirekt drabbas mineralullstillverkningen i Söräker, där 150 har varslats om uppsägning.

Över 9 000 registrerade arbetslösa utgör en del av dem som står utanför den reguljära arbetsmarknaden i Västernorrlands län och Jämtlands län. Kan detta, herr arbetsmarknadsminister, tolkas på annat sätt än att regeringen accepterar arbetslösheten i dessa regioner liksom i landet i dess helhet?

Anf. 31 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. Det är med en viss nyfikenhet jag tar del av Ingemar Eliassons svar. Tänker han räkna upp ointressanta och väl kända anslagssummor samt vidtagna och planerade åtgärder vid landets arbetsförmedlingar eller tänker han ge konkreta besked om hur arbetslösheten skall minskas och på sikt försvinna?

Även i dag blir hans svar det förstnämnda. Förra gängen vi debatterade med arbetsmarknadsministern - det var den 6 november förra året - så var hans svar lika intetsägande som i dag. Sedan den interpellationsdebatlen har arbetslösheten i Gävleborg ökat med 1 000 personer. Säga vad man vill om Ingemar Eliasson, men offensiv är han när det gäller att skapa arbetslöshet.

Till de 12 000 direkt eller indirekt arbetslösa gävleborgarna har han inget posifivt besked att ge. 4 500 av dessa är ungdomar under 25 år; de motsvarar en hel årskull ungdomar i Gävleborg. Kan inte arbetsmarknadsministern ge någol posifivt besked till dessa ungdomar? Kan möjligen det faktum att andelen kvinnor av samtliga kvarstående sökande i januari 1982 utan arbete för omedelbar placering utgjorde 77 % i Hofors, 58 % i Ockelbo, 55 % i Gävle, 55 % i Hudiksvall och 54 % i Söderhamn fä arbetsmarknadsministern att ge några konkreta besked om möjligheterna för dessa kvinnor att fä elt arbete pä hemorten eller i dess närhet? Det parti som Ingemar Eliasson fillhör talar ju ofta om behovet av jämlikhet och jämställdhet mellan könen.

I kväll äger en debatt rum i Edsbyn i Ovanåkers kommun i Hälsingland med Träindustriarbetareförbundets förbundsordförande som en av de medverkande. Ämnet som skall diskuteras där är krisen för snickeri- och träindustrin i södra Hälsingland och inte minst pä den plats där debatten sker. Ett krav som man fört fram i propagandan för den här debatten är att bostadsbyggandet i landet måste öka och alt man skall påbörja elt program för reparation av det äldre fastighetsbeståndet. Om sä skulle ske, skulle också nämnda induslri slippa ytterligare permitteringar, avskedanden och industrinedläggningar. Dessutom skulle en betydande minskning av länets stora arbetslöshet bland byggnadsarbetarna kunna ske.

Nu har bostadsbyggandet diskuterats i den föregående deballrundan. Såvitt jag förstår är arbetsmarknadsministern inte villig att tillmötesgå kravet på elt ökal bostadsbyggande och en ökning av fastighetsreparafionerna. Jag vill då fråga arbetsmarknadsministern vilka andra positiva och konkreta besked han har att ge mötesdeltagarna i Edsbyn i kväll för att man skall kunna undvika permitteringar och avskedanden inom trä- och snickeriindustrierna i södra Hälsingland, om han inte är med på att öka bostadsbyggandet. Vilka andra konkreta åtgärder avser arbetsmarknadsministern att vidta?

Den här bristen på konkreta förslag över huvud taget frän arbetsmarknadsministern när det gäller arbetsskapande åtgärder i Gävleborgs län är atl beklaga. Jag skall försöka räkna upp några förslag Ull arbetsskapande åtgärder. Del vore intressant att höra arbetsmarknadsministerns synpunkter på dem.

Det finns etl stort behov av upprustning av vissa vägar, broar osv. i Gävleborgs län. Jag kan som exempel nämna väg 83 sträckan Ramsjö-Ånge och väg 84 sträckan Färila-Kårböle. Vilka positiva besked kan man på den fronten räkna med från arbetsmarknadsministern? Tänker han aktivt medverka lill atl det avsätts resurser så atl man kan sätta i gång med den nödvändiga upprustningen?

Gävleborgs län har god lillgång på torv och skogsavfall. Stora mängder olja skulle exempelvis kunna sparas in och tusentals nya jobb skulle bli följden, om länets inhemska energikällor blev föremål för exploatering. Tänker arbetsmarknadsministern arbeta aktivt för att detta förverkligas?

Gävleborgs län uppvisar fortfarande stora brister när det gäller barnom-

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

sorgen samt hälso- och sjukvården - bl. a. personellt. Naturligtvis kommer lägel att förvärras i och med regeringens signalerade ytterligare sparplaner. Vad tänker arbetsmarknadsministern göra på det området? Tänker han ta inilialiv för atl ändra på det här förhållandet? Tänker han avsätta de resurser som behövs för en upprustning på de här sociala områdena? Vi vel att det i landet - främst i skogslänen, och då även i Gävleborgs län - finns väldigt mycket sjunklimmer i sjöarna, längs kusterna osv. Att ta till vara det här timret skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt, och det skulle även skapa många nya välkomna jobb i Gävleborgs län och i andra skogslän. Vad tänker arbetsmarknadsministern göra på det området?

Jag skall inte beröra värt förslag om ungdomsgarantin, eftersom Lars-Ove Hagberg senare i debatten i dag kommer att gä in mera konkret pä den frågan. Men jag vill ändå göra arbetsmarknadsministern uppmärksam på att Korsnäs-Marma AB i slutet av förra veckan meddelade att företagets massafabrik i Marmaverken - utanför Söderhamn - inom en fyraårsperiod kommer att läggas ned. Det innebär att 210 människor blir utan arbete. Det betyder ytterligare ett mycket hårt slag mot Söderhamns kommun. Etl flertal - och det är inte obekant för arbetsmarknadsministern - företagsnedläggningar har nämligen skett under hela 1970-taIet i denna kommun. Det var inte bara under den borgerliga regeringens fid utan ocksä under den socialdemokratiska regeringens tid.

Jag vet inte om arbetsmarknadsministern känner till en forskarrapport som Tekniska högskolan i Slockholm har sammanställt om just problemen i Söderhamns kommun. I forskarrapporten säger man att om inga åtgärder vidtas under 1980-talet, under en tioårsperiod, frän regeringens, riksdagens och kommunens sida, kommer ytterligare 2 000 jobb inom den privata och inom den offentliga sektorn att försvinna i kommunen. Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern; Har man exempelvis inom arbetsmarknadsdepartementet diskuterat Tekniska högskolans larmrapport om Söderhamn? Om man har gjort det, vad har man då konkret att erbjuda? Vilka åtgärder tänker man vidta?

I den förra interpellationsdebatlen i november tog jag också upp med arbetsmarknadsministern problemet med Gästrike-Hammarby, en massaindustri i Sandvikens kommun. Till sommaren läggs juden massafabriken ned, och ca 230 människor blir utan arbete. Vad har arbetsmarknadsministern för besked att ge till de 230 personer som om fem månader blir arbetslösa?

Jag tror att jag i den förra debatten sade att det skulle vara fullt möjligt och dessutom samhällsekonomiskt vetfigt och lönsamt att bevara denna induslri. Förmodligen är det den enda massaindustri i det här landet som producerar oblekt massa. Det innebär att denna industri är mindre energislukande än industrier som producerar blekt massa. Dessutom går det åt mindre av vedrävara med den här typen av massaproduktion. Vidare investerade Kopparfors AB 100 milj. kr. 1970 eller 1971 i den här industrin. Det är möjligt att man måste minska ned antalet anställda nägol, men man skulle i alla fall kunna fortsätta produktionen. Tänker arbetsmarknadsministern och regeringen vidta några älgärder? Det behövs ett resonemang med Koppar-

fors. Det gäller att försöka hitta en lösning, sä atl man kan fortsätta driften där - kanske i andra ägarformer.

Jag har ocksä tidigare uttalat atl Sandvik AB är en betydande industri för Gävleborgs län och Gästrikland. Men vi vet också att denna industri har en betydande produktion utomlands. Den delen är i dag större än delen hemma i Sverige. Bl. a. har man verksamhet i Sydafrika och i vissa brutala militärdiktaturer i Latinamerika. Kan man här tänka sig - vilket är ett önskemål ocksä från Metall i Sandviken - att arbetsmarknadsministern medverkar fill att Sandvik AB exempelvis plockar hem en del av sin produkfion lill Gävleborgs län? Det gäller bl. a. verksamheten i Sydafrika C)ch Chile.

Till sist, herr talman! Det finns en felaktig siffra i den avslutande frågan i min interpellation. Där står nämligen siffran 11 000, men den siffran har kommit dit av misstag. Den skall alltså inte finnas där.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Anf. 32 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! John Andersson påstår att den ekonomiska polilik som regeringen har fört har försämrat arbetsmarknaden. Det är inte pä det viset, utan det är naturligtvis så - som också John Andersson känner fill - att det är den djupa internationella lågkonjunkturen och försämringen av konkurrenskraften inom svenskt näringsliv som har gett oss de ekonomiska problem som vi har. Ett sätt, och den enda vägen, att lösa problemen är att vi ålägger oss en större återhållsamhet för att återigen kunna förstärka vår ekonomis konkurrenskraft. Det är under den omställningsperioden som problemen uppkommer pä arbetsmarknaden.

Men tvärtemot vad John Andersson säger leder regeringens ekonomiska politik till förbättringar. Vi börjar nu märka effekter av devalveringen och andra åtgärder. Orderingången ökar. Från december till januari har antalet nyanmälda lediga platser fakfiskt ökat i så gott som alla län, och ganska påtagligt i en del län. Nivån är fortfarande alllför låg, men det visar att de åtgärder som regeringen satt in börjar ge effekt.

Under den period som detta pågår - jag skulle gissa under hela 1980-talet -blir vi tvungna att föra en mycket omfattande arbetsmarknadspolifik. Därför ökar nu ocksä insatserna när det gäller arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten.

Skall de arbetslösa ungdomarna, frågar John Andersson, med knusende ro avvakta en uppgång i konjunkturen? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att de skall efterfråga de chanser som ändå finns, och de skall själva vara aktiva och ta vara på dem.

Vi har ökat på utbildningsresurserna mycket. Ungdomarna har i större utsträckning nu än fidigare möjlighet att också få del av arbetsmarknadsutbildning. Den möjligheten skall de ta fill vara, för det är en bra möjlighet att förstärka sina aktier på arbetsmarknaden. Framför allt har vi nu ungdomsplatserna. Som jag har sagt förut är jag mycket angelägen om att man lokalt kommer överens om att inrätta ungdomsarbetsplatser och använda de resurser som regeringen har ställt till förfogande. 4 Riksdagens protokoll 1981/82:80-84

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Sven Henricsson uppehåller sig mycket vid uislagningen på arbetsmarknaden. Jag tycker att det finns skäl att göra del. Det finns naturligtvis mycket oroande drag därvidlag, i ett sådant läge som vi nu har pä arbetsmarknaden.

Men trots alt efterfrågan har varil så låg under det är som har gätt, kunde vi notera att antalet handikappade som var sysselsatta var högre under hösten 1981 än under hösten 1980. Ungefär 5 000 fler handikappade hade fåll sysselsättning med hjälp av lönebidrag eller inom Samhällsföretag. Det är alltså en markering av regeringens vilja att också när arbetsmarknaden är så här svår särskill hjälpa dem som har det mycket svårt.

Vi kan också notera en viss minskning under årens lopp av nya beslut om förfidspensionering av ungdomar, vilket markerar en annan prioritering, nämhgen atl resurserna skall användas för rehabilitering Ull arbele så långt det någonsin är möjligt, i stället för till förtidspensionering. Vi har ju ocksä infört möjligheten till vilande förtidspension, just för atl ge utökad tid för sådant rehabiliteringsarbete.

Sven Henricsson vill inte kännas vid problemen med strukturomvandlingen. Han fnyser nästan åt att detta ord används sä ofta i interpellafionssvaret. Jag ser gärna att Sven Henricsson kommer med en språklig innovation, om det finns något bättre sätt att beskriva vad det handlar om, nämligen atl våra företag måste hänga med i en internationell konkurrens. Om så inte sker måste vi med skattemedel täcka allt större förluster. Enkelt uttryckt tycker jag det är bättre att vi använder resurserna för att skapa nya jobb, som har framtiden för sig, än att vi krampaktigt häller fast vid dem som tiden har seglat förbi.

Jag vill inte ha någon åsikt om vilka enskilda förelag eller delar av företag som måste avvecklas för att man skall komma ifrån förluster, men rent allmänt är det sä att strukturproblemen måste hanteras och inte föras ät sidan. De blir inte lösta för att man blundar för dem.

Jag -håller med Sven Henricsson om atl ökad arbetslöshet kan hota folkhälsan. Det är precis därför som jag har uppehållit mig så utförligt vid de mänga olika åtgärder som regeringen har vidtagit för att komma till rätta med arbetslösheten och vid att vi trots de allmänna budgetrestriklionerna har låtit anslagen lill olika arbetsmarknadspolifiska insatser öka så kraftigt. Ett av de nya inslagen är omställningsbidraget. Det hjälper ju inte, säger Sven Henricsson. Jag vet inte var han hämtar denna visdom från, eftersom vi ännu inte har erfarenhet av hur omställningsbidraget kan komma att fungera. Sant är att det ger en stimulans att söka sig till de nya jobb som finns, och sant är att det förlänger tiden som arbetsförmedlingen har på sig alt finna de rätta åtgärderna när det gäller de uppsagda människorna.

De nyanmälda platserna, som ökar, ger arbetsförmedlingen ökade förutsättningar att genom omställningsbidraget komma de enskilda människorna till hjälp. Det är precis det vi har eftersträvat. Om vi lägger om den ekonomiska politiken och det ger utslag i fler lediga platser, så vill vi försöka överbrygga tiden däremellan, så att människorna som blir uppsagda inte behöver få en läng arbetslöshetsperiod.

Både John Andersson och Sven Henricsson frågar om regeringen accepterar en höjd arbetslöshet. Med hänvisning till det jag redan har sagt i den här debatten är mitt svar nej. Del är precis därför som vi ställer krav på ökade resurser för arbetsmarknadspolitiken på bekostnad av neddragningar på annat håll.

Herr talman! Bertil Måbrink redovisar en mängd siffror. En av dem var arbetslösheten för ungdomar, som han påstår är 4 500. Vår slafistik säger att den är 2 536. Om det är så att andra uppgifter är lika tillförlitliga, är det kanske inte så mycket att basera en debatt pä.

När det gäller de ungdomar som ändå är arbetslösa vill jag hänvisa fill ungdomsplatserna. Jag hoppas att Bertil Mäbrink på sitt säll gör en insats på hemmaplan genom all trycka på t. ex. de fackliga organisationerna, sä att de kommer loss med lokala avtal om att inrätta sädana ungdomsplalser. Jag vill också ha ett ökat bostadsbyggande, Berfil Mäbrink, men inte till priset av nya stora statliga subventioner. Däremot kan man göra en del punktinsatser. Vi har gjort en sädan - etl särskilt bidrag till att reparera äldre lägenheter i flerfamiljshus med 15 000 kr. per lägenhet. Vi har lagt om bostadsfinansieringen för att stimulera igångsättningen, och vi har kommit överens om en ny skattepolitik, som jag hoppas riksdagen under våren lägger fast och som kommer att skapa ökad stabilitet pä bostadsmarknaden.

Sedan kommer Berfil Måbrink med den vanliga önskelistan med en lång rad projekt som borde genomföras. Jag skulle kunna öka ul den där listan med ylteriigare ett antal. Men då blir frågan densamma som den vi hade uppe med C.-H. Hermansson: Hur skall det betalas? Något utrymme hoppas jag vi skall finna för ett byggpaket inför nästa höst och vinter, och då skall en del av de här projekten beaktas.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Väs-térnorrlands och Gävleborgs län

Anf. 33 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Även om regeringen inte är pappa fill alla problem, sä kan väl inte arbetsmarknadsministern komma ifrån att den förda politiken har medfört och kommer att medföra en högre arbetslöshet. Det kan man ju dagligen läsa i vara tidningar. I gårdagens tidning stod det att vägverket tvingas avskeda 2 000 anställda de närmaste fem åren. Ansvaret för detta måste väl ändå kunna läggas på regeringen. Nu påstår herr Eliasson att den förda finanspolitiken har lett - och leder- till förbättringar. Skall man som ett bevis för detta ta den höga arbetslöshet som vi har i dag, den högsta arbetslösheten sedan den officiella statisfiken började tillämpas? ■

Ingemar Eliasson säger också att ungdomarna bör ta fill vara de utbildningsmöjligheter som stär till buds. Vid mitt besök på länsarbetsnämnden fick jag tillgäng till ett mycket intressant material, nämligen redovisningar över åren 1979-1981. Detta material visar att man 1979 hade 1 621 personer i arbetsmarknadsutbildning inom länet. 1980 hade man 1 379, och 1981 var det 933 personer. I en kommentar säger man att statsmakterna har skärpt reglerna för beviljande av utbildningsbidrag till teorefiska eller längre yrkesinriktade utbildningar i gymnasieskola, KOMVUX och folkhögskola. De riktlinjer som nu gäller för utbildningsbidrag innebär i princip att

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

arbetsförmedlingen i första hand skall välja korta, yrkesinriktade utbildningar som så fort som möjligt leder till förankring på arbetsmarknaden. Det är väl högst osäkert om just det senare har medfört någon förbättring.

Om man ser pä beredskapsarbeten under samma lidsperiod, finner man att länet 1978/79 hade 2 085 årsarbeten, 1979/80 hade man 1 407, och 1980/81 var det totalt 1 106. För 1981/82 har anvisats 1 085. Det är ju intressanta siffror.

Man kan även se på statsbidragen till länet under samma tidsperiod. 1978/79 uppgick de till 221 miljoner, 1979/80 till 160 miljoner och 1980/81 till 129 miljoner.

Min slutsats att regeringen accepterar arbetslösheten, om man inte nu sätter in åtgärder, grundar jag på följande omständigheter. Det har gjorts beräkningar över vad arbetslösa kostar samhället. Jag har sett uppgifter om att varje arbetslös människa kostar 70 000-80 000 om året. Då är självfallet inte det mänskliga lidandet inräknat - det är ju svårt att mäta i pengar. Det här är en kostnad som motsvarar en vanlig industriarbetarlön. Dä måste del vara ett enormt slöseri med både pengar och människor atl folk skall tvingas gå arbetslösa, allra helst som det finns angelägna behov som behöver tillgodoses.

Det finns säkert flera arbetsuppgifter som t. o. m. skulle ge en mycket god lönsamhet, även ur rent företagsekonomisk synpunkt, om bara dessa kom till ständ. Bertil Måbrink har nämnt en. I våra älvar och vattendrag finns miljoner och äter miljoner timmerstockar, som skulle kunna tillvaratas. Det skulle innebära ett tillskott av råvara till skogsindustrin, som skulle betyda högre sysselsättning, framför allt för de flottare som nu blivit arbetslösa genom nedläggning av flottlederna. Det skulle även innebära en bättre vattenmiljö osv.

I mitt län skulle säkert åtskilliga arbetslösa få ett meningsfullt arbete om dessa möjligheter togs till vara. Det kan väl inte vara en väg ut ur de ekonomiska problemen att låta människorna gä arbetslösa. Det måste väl vara genom att sätta alla människor i arbete, genom att de får möjlighel att göra en insats, som vi skall komma ur de här problemen.

Anf. 34 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Tillåt mig först att något kommentera vad som har sagts om att en ansvarsfull finanspolitik är den grund som vi skall bygga pä för att pä längre sikt få en trygg sysselsättning.

När jag hade anledning att gå igenom bil. 9 i budgetpropositionen för att närmare analysera kommunikationsdepartementets äskanden, letade jag förgäves efter några offensiva tag. Detsamma hände när jag gick över till industridepartementets och bostadsdepartementets bilagor.

Just nu behöver landet ett investeringsprogram för att öka byggandet och utveckla anläggningssidan. Det skulle ge mänga jobb i en rad branscher genom den s. k. multiplikatoreffekten. Det skulle faktiskt ge landet en chans att komma pä fötter. Men var finns de ambitiösa satsningarna på att, som man t. ex. talade om under kärnkraftsdebatten, ersätta oljan med alternativ

energi? Jag kan inte hitta några sådana. Var finns ett program för reparationer och restaurering av starkt nedslitna bostäder och hela stadsmiljöer? Var finns de kraftiga tagen för vägbyggande och underhåll för att få säkrare och tryggare transporter? Var finns den breda satsningen på en bättre kollektivtrafik som skulle ge oss en bättre trafikmiljö? Nej, jag kan inte hitta några sådana offensiva satsningar. De finns inte där.

I stället kan jag på var och varannan rad läsa om sparande, om att försöka minska utgifterna på den offentliga sekiorn. Eller, som arbetsmarknadsministern säger, "vi måste vara försiktiga med de offenfliga utgifterna". I den andan måste man ocksä se delta att spara genom att beröva kommunerna inkomster på 3,7 miljarder.

Enligt Arbetskraftsundersökningar - AKU - har sysselsättningen inom industrin under en nyligen redovisad tolvmänadersperiod minskat med inte mindre än 45 000 personer. Tidigare hade den fortgående minskningen kompenserats genom en ärlig rekrytering pä mellan 40 000 och 45 000 personer till den offentliga sektorn. Jag är inte den som i varje situafion vill gå i god för att varje tjänst är oantastbar, men då denna siffra sjunker så kraftigt som den gör - enligt Landstingsförbundets direktör ned till 12 000 eller mindre - har naturligtvis en helt ny situation uppstått. Vad kommer det att bli av detta? Tidigare kunde vi som sagt kompensera den kraftiga nedskärningen i industrisysselsättningen med en viss ökning av den offentliga sektorn. Nu kommer inte det att bli möjligt. Strävan efter alt skära ned personal och tjänster i den offentliga sektorn kommer att accelerera, och det leder rimligen till högre arbetslöshet.

Är det de arbetslösa som skall dra lasset för att landet har en dälig ekonomi? Är det rimligt och riktigt ur fördelningssynpunkt, och är det i överensstämmelse med vår allmänna inställning när det gäller att skapa jämlikhet, att just de som har det svårast skall dra lasset?

Så till frågorna om de handikappade som jag berörde i mitt inledningsanförande och problemet med uislagningen.

Jag är den förste att notera som positivt en viss ökning av jobben för de handikappade. Det har blivit 5 000 fler jobb, säger arbetsmarknadsministern. O.K., det är inte illa. Men det stär ändå inte i rimlig proportion fill de planer som är fastlagda för att medge arbete för de handikappade. Tala med folk frän Handikappförbundens centralkommitté, så får Ingemar Eliasson bekräftelse på att det stora problemet just är möjligheterna att skapa arbete för de handikappade.

Belräffande ordet strukturomvandling, som används i tid och ofid; För oss i vårt län och i de norrländska länen i allmänhet har vi lärt oss att ordet helt enkelt betyder arbetslöshet och att företagen eftersträvar maximalt vinstre-sullat. Ordet strukturomvandling har alltså fått en dålig klang. Men det har det fått också av ett annat skäl. Det finns nämligen en rad exempel på att företag som så atl säga slrukturomvandlat har lagt ned sådan verksamhet som inle alls behöver läggas ned. Vi har Ljusne Kälfing och Emsfors bruk som exempel pä företag som man ville lägga ned men som nu lever vidare tack

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

vare att samhället eller kommunen föivärvat dem och ökat verksamheten där.

Anf. 35 BERTIL MÅBRINK (vpk);

Herr talman! Jag tycker att Ingemar Eliasson uppför sig som en envis papegoja. Så fort man föreslär konkreta åtgärder hoppar han upp och säger: Inte belasta statsbudgeten, inga nya statliga subventioner!

Vad är det för debatteknik? Förklara då för mig: Om man vill bevara verksamheten i Gästrike-Hammarby i stället för att slänga ut 230 människor i arbetslöshet, hur kan det belasta statsbudgeten? Del måsle väl vara tvärtom! Om man lägger ned driften och ställer 230 personer i Sandviken i den redan nu länga arbetslöshetskön, det är väl då som det belastar statsbudgeten? Ingemar Eliasson fär väl svara på det - om han är intresserad av att försöka diskutera de konkreta förslag som jag ändå har fört fram.

Jag har frågat Ingemar Eliasson om han är beredd att medverka till att en del av Sandvikens utlandsetableringar, exempelvis den i Sydafrika, tas hem och förläggs till Gävleborgs län, där moderbolaget finns. Belastar det statsbudgeten? Innebär det nya statliga subventioner?

Jag ställde också en tredje fråga. Jag talade om forskarrapporten om den utveckling som kanske kommer att äga rum i Söderhamn under 1980-talet, att 2 000 jobb inom den offentliga och privata sektorn riskerar att försvinna om ingenting konkret görs - 2 000 människor utan jobb! Om man försöker förhindra det med vissa åtgärder, som bl. a. jag föreslagit i riksdagsmofioner, på vilket sätt skulle det belasta statsbudgeten och öka de statliga subventionerna?

Sedan bad jag i mitt förra anförande helt stillsamt att Ingemar Eliasson skulle berätta för de människor som i kväll samlas i Edsbyn - och som är oerhört bekymrade för att också de skall mista sina jobb vid snickeri- och träindustrierna i Edsbyn - om det går att förhindra detta genom att sätta stopp för permitteringarna och avskedandena i den regionen och om man inte vill öka bostadsbyggandet där. Det säger han att han inte vill. Jag frågade vad Ingemar Eliasson då ville göra i stället. Det kostar visserligen litet pengar att öka bostadsbyggandet och att reparera upp del gamla fastighetsbeståndet, men det kostar ju också pengar om ytterligare människor inom snickeri-och träindustrin i Edsbyn i södra Hälsingland blir arbetslösa. Han är inte överens med mig, som jag sade i mitt första anförande. Allright. Men vad vill han själv? Ge ett besked! I Edsbyn väntar man på ett besked. Man vet där att den här debatten äger rum i dag - det stär i Ingemar Eliassons eget organ, Ljusnan, som är nära knutet fill folkpartiet. Jag är faktiskt så snäll av mig att jag tycker det vore bra för Ingemar Eliassons egen skull, om han ville ge elt besked. Men kom inte med det där talet om statliga subventioner, för del är inte det som de är intresserade av.

Sedan till vad jag sade om de 4 500 ungdomarna. Jag citerade länsarbetsnämndens rapport för januari 1982 om arbetsmarknaden i Gävleborg. Där står: "Sammanlagt var drygt 4 500 ungdomar under 25 är antingen utan arbete för omedelbar placering eller i beredskapsarbete och AMU vid

januari månads slut. Detta motsvarar en hel årskull ungdomar i Gävleborgs län."

Vi är väl överens om att del är bra för ungdomarna med denna utbildning, men vad som är ännu bättre är ju att de får fast arbete också. Länsarbetsnämnden har plockat in dem. Observera att jag talade om direkt eller indirekt arbetslösa. Den siffran har jag alltså hämtat från länsarbetsnämndens januarirapport för 1982.

Anf. 36 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! John Andersson refererade till ett dokument från länsarbetsnämnden om arbetsmarknadsutbildningen. Jag bekräftar atl det som står där naturligtvis är sant, dvs. att vi har lagt om riktlinjerna för statsbidrags-givningen så, att vi kan få ut mer yrkesutbildning för pengarna, helt enkelt därför att den ger de arbetssökande en snabbare förankring pä arbetsmarknaden. Det är ett sätt att hushälla bättre med pengarna genom att få ut större effekt av samma summa.

Det skulle vara intressant att få veta om John Andersson har någon annan mening. Det är just yrkesutbildning som efterfrågas pä arbetsmarknaden. Också när efterfrågan är så låg som den är i dag finns det brist på vissa kategorier yrkesarbetare. Om man dä kan använda pengarna till atl ge de arbetslösa en sådan utbildning, är det den bästa hjälp de kan få. Jag har därför litet svårt att förstå vad det egentligen är som John Andersson vill krifisera på den punkten.

John Andersson nämnde vidare ett antal siffror. Också jag vill nämna några för atl redovisa läget.

~Vi hade i januari 1981 i Västerbottens län 1 081 människor i arbetsmarknadsutbildning. I dag har vi 1 254. Det finns kapacitet för att nä upp till 1500.

Vi hade för Västerbottens län i januari 1981 i beredskapsarbete 1 068. I januari 1982 har vi 1 850. Man kan gä upp till 2 100.

Av detta drar John Andersson slutsatsen att regeringen accepterar ökad arbetslöshet. Men sanningen är ju den, att man här kraftigt har ökat antalet platser såväl i arbetsmarknadsutbildning som i beredskapsarbete. Det är fill alt göra logiska kullerbyttor, John Andersson!

Var finns programmel för upprustning av bostäder? frågade någon - jag tror del var Sven Henricsson. Det fanns inte i budgetpropositionen, eftersom förslaget från utredningen på området kom för elt par veckor sedan. Det är nu som regeringen har underlag för att ta ställning till ett mer omfattande program för upprustning av äldre bostäder, och ett sådant behöver vi ha.

Men i avvaktan på det har regeringen gjort just del som Sven Henricsson efterfrågar, nämligen stimulerat upprustning av äldre lägenheter. Man kan fä, den dag som i dag är, 15 000 kr. per lägenhet i flerfamiljshus, detta för att stimulera sysselsättningen bland främst äldre byggnadsarbetare.

Del är sant, Sven Henricsson, att vi under 1960- och större delen av 1970-talet kunde kompensera nedgången i industrisysselsättningen med en ökning av den offentliga sekiorn. Så här i efterhand bör vi notera alt vi gjorde

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

det för snabbt. I all synnerhet efter del att oljenotan började raka i höjden visade det sig att vår industriella kapacitet var för låg för att kunna balansera denna ökade import.

Nu måste vi försöka ändra på det. Då måste vi ge utrymme för den industriella expansionen, och då kan vi inte samtidigt hålla tillbaka efterfrågan genom att med höjda skatter sänka den privata konsumfionen ytterligare eller öka pä budgetunderskottet, öka utlandsupplåningen och den vägen i stället försämra den externa balansen.

Men om detta verkar Sven Henricsson alldeles obekymrad och staplar utgifter på varandra i miljardbelopp. Man får en känsla av att Sven Henricsson som en annan Joakim von Anka vadar i pengar.

Bertil Mäbrink har synpunkter på min debatteknik - det står honom fritt -och sä frågar han; Om ett företag drivs vidare, hur kan det då belasta statsbudgeten? Eller om Sandvik plockar hem tillverkning som nu sker utomlands, hur kan det belasta statsbudgeten? Debatteknik var ordet.

Om företaget går med förlust och Bertil Mäbrink kräver att vi skall täcka den förlusten med skattemedel, då är svaret att det kan vi göra i mycket få situationer och att det ofta är en misshushållning med pengar.

På den andra frågan är naturligtvis svaret att det är utomordentligt bra om Sandvik kan plocka hem tillverkning från andra länder och ge sysselsäUning i Sverige. Möjligheten att göra det är i dag betydligt bättre än för ett år sedan, tack vare regeringens ekonomiska politik. Det är precis den sortens effekt som vi vill uppnå, att det blir lönsamt att tillverka i Sverige och sälja utomlands, och vi ser den effekten nu.

Bertil Mäbrink är väldigt bekymrad för att inte ha någonting atl säga när han i kväll skall delta i en debatt i Edsbyn, och därför vill han ha hjälp av mig. Hade jag vetat det litet tidigare, hade jag kanske kunnat peta ihop något anförande åt Bertil Måbrink. Nu får jag nöja mig med att säga att Bertil Måbrink väl fär hänvisa till de svar jag har givit här om hur vi skall få fart på Sveriges ekonomi, bl. a. att vi har vidtagit ett antal åtgärder för atl stimulera byggsysselsättningen - ändrad finansiering, stimulans till upprustning av äldre bostäder, fler bygg- och anläggningsarbeten för beredskapsmedlen och tidigareläggning av statliga byggen.

Det ger sammanfattningsvis många tusen jobb, och det är på den bogen som vi skall försöka överbrygga den svåra situafion som vi ser framför oss, innan en uppgång i den internafionella konjunkturen kan förbättra sysselsättningsläget.

På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 14.45 att ajournera sina förhandlingar lill kl. 15.00 för att bereda tillfälle till en paus i överläggningen.

Förhandlingarna återupptogs kl. 15.00.

Anf. 37 JOHN ANDERSSON (vpk);

Herr talman! Det här skall få bli mitt sista inlägg i den här diskussionen -därmed har jag gjort mitt för att avkorta debatten.

Nej, Ingemar Eliasson, jag gör inte några kullerbyttor. Vad jag ville påvisa med de siffror jag här nämnde var att man under de tre åren från 1978/79 till 1981/82 kraftigt har dragit ned arbetsmarknadsutbildningen. Detta måste självfallet ha sin betydelse även för situationen i dag. Ingemar Eliasson har ju själv betygat hur viktigt del är med en utbildning och sagt atl en arbetsmarknadsutbildning är ett bra medel att komma ut pä arbetsmarknaden.

Nu är utbildningen kortare. Jag har absolut ingenfing emol att man utbildar människor. Om man inte får ett jobb är det ju bättre att få en utbildning än att gå arbetslös! Problemet är alt det i dag inte finns så många jobb för dem som genomgått utbildning att de kan komma ut pä arbetsmarknaden. I Västerbottens län finns det 380 lediga platser att välja pä.

Av de 7 000 öppet arbetslösa, alltså dem som man inte kunnat placera, tillhör 4 300 arbetslöshetskassa. Alt sä mänga är kassamedlemmar betyder att det är en mängd yrkesfolk som redan är utan jobb, så konkurrensen blir desto hårdare.

Jag har också de senasle uppgifterna när det gäller länet. Det totala antalet personer i olika arbetsmarknadsåtgärder uppgår nu till 5 765. Det är en ökning med 145 sedan i december 1981. Delar 1 920 personer-jag tror också Ingemar Eliasson nämnde den siffran - som f. n. sysselsätts i beredskapsarbeten. Men kvar står ändå det faklum att ca 7 000 människor är ulan jobb.

Arbetsmarknadsministern efterlyste jobb som är dagsverksbilliga. När det lackar mot vår och snön försvinner kan man verkligen hitta just billiga dagsverken, nämligen inom skogsvärden. Där behövs det ocksä stora insatser. Men det måste självfallet förberedas genom utbildning. Där finns det möjligheter att la initiativ, dels till utbildning, dels lill alt skogsvårdande åtgärder kommer i fråga i större omfattning än vad som nu är fallet. Jag tror inle att man kan vänta på att någon skall hoppa upp som gubben ur lådan och ta sådana initiativ, utan det måste regeringen självfallet ta ett ansvar för.

I mitt län har också fackliga organisalioner tagit lovvärda initiativ för alt utarbeta konkreta förslag till objekt. Jag kan nämna SJ:s fackklubb i Vännäs, som har utarbetat ett mycket bra investeringsprogram för kollektivtrafiken. Vidare finns det pä Scharins Söner i Skellefteå förslag fill en ny produktion. Enligt vad som på senare fid framkommit hotas den fabriken av nedläggning. Det betyder ytterligare arbetslöshet. I Hörnefors t. ex. skulle man kunna starta en produkfion av bl. a. oblekt papper, men del fordrar andra beslut Och andra styråtgärder, så att man även får avsättning för produkterna.

Vad som behövs är ett akfivl stöd frän samhällets sida för alt genomföra dessa förslag. Om man räknar samman kostnaderna för arbetslösheten och

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län

även andra kostnader som följer på den, för uislagning t. ex., måste man komma fram till atl det är riktigare att satsa dessa pengar på att skapa sysselsättning. Då skapas ju etl värde för människorna genom att de fär jobb i stället för atl gä arbetslösa. Det är självfallet ett besked frän regeringen om sådana stödåtgärder som de berörda människorna går och väntar på.

Anf. 38 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig med min tidigare replik, men när arbetsmarknadsministern jämförde mig med Joakim von Anka blev jag stimulerad att ånyo begära ordet. Jag ville gärna ge honom ett tips att gå igenom den aktuella situationen när det gäller förmögenheter och rikedomar här i landet. Han skulle då finna att vi i de stora bankerna och även bland privatpersoner har förmögenhetsägare som verkligen representerar Joakim von Anka. Del finns många sädana som ägnar sig åt spekulation och ligger på medel som - det vill jag säga till arbetsmarknadsministern - rimligen borde vara i samhällets händer för att sättas in i investeringar för att produktivt utveckla landet. Det är ju detta som är problemet: Det finns ackumulerat enorma kapitalresurser hos privata herrar av typen Joakim von Anka, men dessa medel kommer samhället inte att kunna disponera för vettiga investeringar som kunde bidra till ökad sysselsättning.

När det gäller detta att regeringen har givit ökade bidrag till arbetslöshetens bekämpande kan jag säga att det bekräftas av faktiska siffror, som jag fick i dag på morgonen bl. a. från Västernorrlands läns länsarbetsnämnd. Men då kommenteras detta av länsarbetsnämndens folk med ungefär följande: Nu gäller det ju de 6 000 arbetslösa vi har i länet i dag. Vad vill man göra för att hjälpa oss att reda upp den situationen?

Den rådande situationen drar med sig alla de problem som vi har varit inne pä här i dag. De anslagna medlen räcker inte till att klara de bekymren. Till det behövs det långsiktiga satsningar, långsiktiga program och lösningar, sådana som vi har föreslagit och varit inne på här i debatten. Vi kan inte nöja oss med provisoriska åtgärder, som inte klarar problemen.

Att de nyanmälda arbetsplatserna skulle öka i antal är fel, i varje fall när det gäller Västernorrlands län. Där har man en klar minskning av antalet nyanmälda platser hos arbetsförmedlingen.

Anf. 39 BERTIL MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Bara några kommentarer fill frågan om Edsbyn. Jag tycker det är beklagligt alt Ingemar Eliasson hanterar den frågan på det sätt som han gjorde här före pausen. Det är naturligtvis så att lokalradion i Gävleborgs län är intresserad av den här debatten, som gäller förhållandena i länet. Man vet att jag har tagit upp problemen i min interpellation. Lokalradion bevakar också detta arrangemang i Edsbyn i kväll. Och det föregås av att ordföranden i Träindustriarbetareförbundet har ett telefonväkteri mellan kl. 17.00 och 18.00.

Det är en sak att man då kan raljera genom att tala om att "peta ihop" ell tal lill Bertil Måbrink, som skall vara i Edsbyn i kväll. Jag beklagar att

arbetsmarknadsministern lägger upp debatten på detta demagogiska sätt och springer undan den konkreta fråga som jag ställde till honom. Jag undrade allt.så om arbetsmarknadsministern kan ge ett besked till dem som lyssnar pä lokalradion och till deltagarna i kvällens arrangemang i Edsbyn. Vad har arbetsmarknadsministern alt erbjuda i stället, om arbetsmarknadsministern inte är beredd att öka bostadsbyggandet? Att bostadsbyggandet har betydelse för trä- och snickeriindustrin kan vi ju vara överens om. Minskar bostadsbyggandet, medför del svårigheter inom denna bransch.

Arbetsmarknadsministern har svarat att han inte är beredd att öka bostadsbyggandet. Vissa åtgärder kunde han eventuellt vidta längre fram. Jag tror atl det inte bara är vpk-aren Bertil Mäbrink utan ocksä mänga människor i södra Hälsingland som är intresserade av ett svar frän arbetsmarknadsministern pä följande fråga; Vad föreslår arbetsmarknadsministern i stället, för att undvika ytterligare permitteringar, avskedanden och kanske ocksä ylteriigare industrinedläggningar inom snickeri- och träindustrin i södra Hälsingland?

Jag skall inte tvista mer om detta, men jag förde faktiskt fram denna fråga seriöst. Jag "petar" dessutom inte ihop mina tal. Det må så vara att arbetsmarknadsministern gör del, när han eventuellt skriver tal. Däremot tror jag inte att arbetsmarknadsministerns talskrivare "petar ihop" talen. Jag tror alt de försöker göra det mycket seriöst. Sä om jag någon gång skulle ha behov av hjälp, skall jag vända mig till dem.

Sedan Ull frågan om utlandsetableringarna. Jag tog upp Sandvik. Då sade arbetsmarknadsministern ungefär följande; Just den politik som vi för gör att företagen plockar hem sina utlandsetableringar därför att det nu är vinstgivande att ha produktionen hemma i Sverige. Får jag då fråga arbetsmarknadsministern vad del kan bero pä att kapitalexporten fördubblades under 1981. Från att under flera år konstant har legat på 3,5 miljarder per år steg den under 1981 till 6,5 miljarder. Vad kan det bero på? Det stämmer ju inte med vad Ingemar Eliasson sade före pausen. Kan jag få en förklaring?

Så bara några ord om lönsamma företag och det resonemang som vi hade om Gästrike-Hammarby. Med vissa justeringar- man kanske måste minska nuvarande 230 anställda fill en nägol lägre siffra - är Gästrike-Hammarby lönsamt från samhällsekonomisk synpunkt. Det är etl faktum. Det var därför jag frågade hur ett bevarande av den industrin kan belasta statsbudgeten eller innebära statliga subventioner. Del måste vara tvärtom. Om den läggs ned, kommer del att belasta statsbudgeten.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Norrbottens län

Anf. 40 EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Sverige är etl avlångt land - och Norrbotten finns i dess utkant. Det är ett konstaterande som man kan göra, inte bara i geografisk bemärkelse utan också i politisk. Just nu upplever vi visserligen en tid då Norrbottenfrägan har blivit något slags test på myndigheters och politikers insikter om regionalpolitiken - såsom den har förts och såsom den i framtiden måsle föras. Men i grunden har ingenting förändrats. Länet kännetecknas

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Norrbottens län

alltjämt av elt ensidigt beroende av få och slora råvaruproducerande näringar och av industrier med låg förädlingsgrad på sina produkter. Från Norrbotten går nu, liksom i långa tider hitintills, mängder av elström, skogsråvaror, järnmalm och arbetskraft. En liten del av detta kommer lillbaka. Men det sker antingen under knöl eller också - som i arbetsmarknadsministerns till mig adresserade rader i det här interpellationssvaret -med hänvisning till alla de miljardinsatser som har gjorts. Det händer också att dessa hänvisningar följs av så många utropstecken att Norrbotten oegentligt har kommit att framstå som en tärande del inom den svenska ekonomin. Ändå har jag sett uppgifter - publicerade under fjolåret - som visar, att medan industristödet till län i Mellansverige uppgick lill 3 000 kr. per invånare så var motsvarande summa för Norrbotten 300 kr.

Men låt oss stanna vid det här med miljardinsatserna. Jag är inte så småaktig att jag inte kan erkänna att sådana har gjorts. Som sagt; Av det som under årtionden har strömmat frän Norrbotten och kommii till användning i hela landets ekonomiska utveckling, för att-inte tala om hur de har berikat kapitalägare söderut och utomlands, har en del på senare är betalats tillbaka till länet. Detta har skett, eftersom basnäringarna har sviktat och behövt tillskott för alt klara sin existens. Det har också skett genom tidigareläggning av projekt. Norgevägen är ett exempel som har diskuterats långt tidigare än när denna regering fick anledning atl ta med den i sina bedömningar. Med della inför ögonen kan man naluriigtvis säga att arbetslösheten skulle ha varit ännu större om dessa insatser inte hade gjorts. Men man kan också försöka anstränga sig att se litet längre och då konstatera, att om Norrbotten tidigare, under de "goda åren", hade uppmärksammats som något annat än en råvaruproducerande och vinstgivande del av landet och om man då hade satsat på alt inte bara ta ut vad som går ulan också säkra en kommande ulveckling - ja, då hade Norrbottens läge varil ett helt annat än det är i dag.

Och utan att gä lill historien; Om insatserna i dag stod i proportion till del som Norrbotten ger i bolagsskatter, överpriser pä statens transporter, vinsterna pä vattenkraften och exporten av välutbildad arbetskraft, ja, då skulle utvecklingen kunna vändas, och det snabbt. Dä skulle del inte längre handla om livsuppehållande åtgärder utan om att lägga grunden till en bra framtid.

Det här är inte fråga om någon onyanserad regionalism - inte ännu! Men det är nu hög tid att börja radera bort de kännetecken som under hela Norrbottens industriella historia har funnits och ännu i dag finns för en satellitregion. Det är kännetecken som i en ytterligare förlängning kan leda till reaktioner av annat slag än de som hittills har förmärkts. Nöd bryter som bekant lag.

Med uppgifter från förre planeringsdirektören i Norrbotten Kjell Öströms skrifter, kan några allmänna regler för vad som gäller för en salellilregion uppställas. För det första: Över en längre lidsperiod har regionen elt nettoutflöde av produktionsfaktorer, vilket bl. a. leder lill att invånarna i

genomsnitt har lägre inkomster och materiell standard än riksgenomsnittet.

För det andra: Ju bättre kontaktmöjligheterna mellan metropolen och dess perifera region är, desto sämre blir den regionala utvecklingen för satelliten. Och tvärtom: En avskärning av kontakten ger relativt sett bättre utveckling för satelliten.

Dessa punkter har tillämplighet även internationellt. För Sveriges del kan därutöver tilläggas; Regionalpolifik av svensk typ kan bara i viss utsträckning mildra verkningarna av metropolens utnyttjande av den perifera regionens produktionsfaktorer såsom arbete, naturresurser och kapital.

Visst går mönstret att känna igen! Om nu en folkpartisfisk arbetsmarknadsminister inte vill gä sä långt som till att dra slutsatsen att det krävs en planerad ekonomi för att komma till rätta med missförhållandena, så måste han väl ändå kunna acceptera den beskrivningen. Mönstret finns ju på alla områden.

Vattenkraftsutbyggnaden har genom utbudet av billig elkraft gett en snabb industriell expansion i svenskt näringsliv - främsl utanför Norrbotten. Genom vattenlagen har visserligen kommuner som berörs av vattenreglering, t. ex. Jokkmokk, fått viss kompensation. Men då skall de 60 ä 70 miljoner som har utbetalats jämföras med den sammanlagda vinst på ca 600 miljoner per år som kommer från vattenkraften. Med en rimligare "återbäring" skulle Jokkmokk verkligen inte behöva vara en av de svårast arbetslöshelsdrabbade kommunerna, vilket så sent som i går kom till uttryck i en kvällstidnings ledarsida, där kommunalrådet i Jokkmokk beskrev den utomordentligt svåra situationen för kommunen.

På malmsidan ser vi mönstret i det faktum att siaten, när man på sin tid överlät rättigheterna för malmbrytningen till Grängesbergsbolaget, gjorde upp om del i vinsten genom höga avgifter på malmfrakterna. Principerna i det gamla avtalet styr faktiskt alltjämt taxesättningen, även om vissa modifieringar har gjorts på senare tid. När staten sedan 1957 köpte ut Grängesbergsbolaget och övertog gruvdriften, använde de privata intressena pengarna från överlåtelsen till att köpa en gruva i Afrika och till att bygga etl rationellt stålverk i Oxelösund. Båda dessa verksamheter blev konkurrenter Ull den i Norrbotten.

När det så gäller stålsidan fick Norrbotten sent omsider ett järnverk, och då var det andra världskriget som gjorde att man behövde produkterna. Sedan gick Norrbottens Järnverk under lång lid pä sparlåga, med låg förädlingsgrad och ekonomiska förluster. Stålverk 80-idén kom upp på 1970-talet. Här i riksdagen beslutades det enhälligt 1974 atl projektet skulle genomföras. Men mot beslutet stod starka intressen, bl. a. Grängesbergs-bolaget. Och sä "spolades" då det som utmålats som räddningen för Norrbotten. I dag förädlas bara en fiondel av den malm som bryts i Norrbotten. Vi importerar mer handelsslål än vi exporterar, och av det stål vi konsumerar importeras ungefär 50 %.

Även beträffande skogstillgångarna kan konstateras att förädlingsgraden inom Norrbotten är mycket låg. 8 % av landets skogsråvara produceras i

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Norrbottens län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Norrbottens län

Norrbotten, men procentsatsen när del gäller saluvärdet för mer förädlade produkter är ungefär 3,6. Länet importerar ungefär hälften av sitt byggmaterial, medan etl genomsnittslän bara importerar 12 %. Här kan man dessutom se mönstret för melropol-satellit-förhållandet inom själva länel. Det mesta timret produceras nämligen i inlandet, medan förädlingen sker vid kusten.

Arbetskraften, slutligen; De stora utflyttningarna under vissa perioder är väl kända. De har gjort att företag inle har behövt komma till arbetskraften. Förelag söderut har fått väl utbildad arbetskraft, och värdet av det kan väl knappast uppskattas nog.

Som sagt; Norrbotten behöver inga subvenfioner. Men Norrbotten behöver en ordentligt planerad utveckling för att de vikliga basindustrierna skall kunna bevaras och utvecklas - och inte som nu successivt slaktas ned. Länets järnmalmsgruvor har goda utsikter alt överleva om de sköts rätt. Med dagens utveckling mot alltmer stränggjutning i stålverken uppstår snart ett behov av järnsvamp eller andra kyllillsatser till stålkonvertrarna.

Ser vi frågan i större omfattning vet vi att världen har stort behov av stål. Indonesiens 150 miljoner invånare t. ex. fillverkar 1 miljon ton stål per år, medan Sveriges ca 8 miljoner tillverkar 4,5 miljoner ton och importerar nästan lika myckel.

I en planerad utveckling med sikte på Norrbottens framfid måste insatserna riktas mot effektiva satsningar i form av starkt stöd ål basnäringarna. Inte stöd bara för att klara akuta problem utan för att få i gång ett metallurgiskt utvecklingsarbete lika väl som ett arbele för förädling av skogsråvara.

Om nu arbetsmarknadsministern inte tycker sig ha skäl, som han återigen säger, att tala om allt som har gjorts kanske ändå dessa aspekter kan föranleda någon kommentar. Uppenbart är ju ändå att de hittills gjorda insatserna inte kan ha haft särskilt stor effekt, eftersom arbetslösheten hela fiden ökar.

Del är pä något sätt betecknande att statsrådet i sitt svar till mig helt uppehåller sig vid de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Här uppfattar jag tyvärr någonting av den där gamla attityden till Norrbotten, som någonling som måste subventioneras. Länet fär, säger statsrådet, "det ojämförligt största anslaget till beredskapsarbeten". Hur skulle det kunna vara annorlunda? Nu finns ju inte ens möjlighet alt flytta de arbetslösa till någon annan plats i landet. Det har den debatt som hittills förts bekräftat, och det kommer den debatt som återstår atl bekräfta.

För att nämna bara ett exempel är 25 % av byggnadsarbetarna i landet arbetslösa. Statsrådet har dessutom ingenfing alls att säga till alla de unga arbetslösa som säkert med större fog än jag ställer frågan; Vad är det för samhälle som inle behöver oss när vi vill göra en insats, när vi skaffat oss en utbildning och när vi vill stanna där vi trivs?

Mer skall inle göras, konstaterade redan C.-H. Hermansson tidigare i den här debatten. Så är det uppenbarligen.

Men jag kan ändå inte låta bli att ställa ylteriigare frågor i det avseendet:

Är det inte alarmerande att antalet unga arbetslösa i länet motsvarar nära nog en årskull? Bertil Mäbrink har åberopat ett liknande faktum för Gävleborgs län. Möter man det problemet enbart med att tala om hur myckel som satsas pä beredskapsarbeten? Beredskapsarbeten är i och för sig bra när man har dem, men vi vel att de är begränsade i tiden.

Det är väl ändå bekräftat alt de insatser som har gjorts inte fått nödvändiga bestående effekter. Det är ju ändå det som det nu änfligen måste börja handla om.

Jag har, herr talman, i min interpellafion ocksä tagit upp frågan om vilka socialt mofiverade insatser statsrådet kan tänka sig. Svaret blir atl regeringen har atl behandla en framställning frän länsstyrelsen. Jag vet det. Det finns såvitt jag vet t. o. m. tvä framställningar-dels en om fortsatt uppföljning av projektet social utvecklingsplanering, dels en om finansiering av aktualiserade sysselsättningsprojekl.

Kanske är det så att det som ligger hos regeringen inle diskuteras av regeringens medlemmar. Men nog skulle vi medverka till att föra politiken litet närmare människorna, om vi åtminstone utbytte några funderingar om de saker som behandlats. Jag tycker verkligen, herr statsråd, att projektet social utvecklingsplanering - det projekt som nu alltså ligger på regeringens bord- är värt att diskutera, även under den fid frågan behandlas. Del ligger ett flerårigt, ambitiöst arbete bakom projektet. Det har väckt intresse även utomlands. Och framför allt bekräftar det att det inte saknas uppslag och idéer när det gäller hur Norrbotten skulle kunna vara, om länets förutsättningar togs fill vara.

Här utgår man från en regions sociala verklighet och frän enskilda människors fakfiska situation. Det som här har tagits fram fär inte fastna i någon utredningskvarn, utan det måste snabbi läggas lill grund för en utformning av arbetsmarknadspolitiken. Länets myndigheter och organisa-fioner, lika väl som enskilda, skall ha en möjlighet att påverka det som händer. Med del här unika materialet som grund finns det nu möjlighet all aktivt påverka skeendet, medan tidigare beslul beträffande människor och bygder fatlats över huvudet på dem som berörts.

Problemen i Norrbotten har frän social synpunkt mänga intressanta sidor. Jag skall inte beröra alla. Men vad betyder t. ex. den ekonomiska och sociala situationen i länet för invånarnas hälsa? Vi vet - Sven Henricsson har lidigare erinrat om det - att Norrbotten delar tätplatsen med Jämtland när det gäller andelen förtidspensionärer. Även i det avseendet uppvisar malmfältskommunerna den mest ogynnsamma utvecklingen. Vi vet också att förtidspensioneringen mer hör samman med arbetslöshet än med sjuklighet. Del handlar alltså om en sjuk arbetsmarknad. Verkningarna för de enskilda mildras genom en strid ström av förtidspensioneringar och värdinsatser. Men är detta i längden bra för samhället? Självfallet inte.

Arbetslöshetens verkningar kan exemplifieras pä mänga sätt. Effekterna på människors hälsa och sociala tillvaro borde vara det som främsl uppmärksammades och sattes in i planeringssammanhangen. När norrbottningarna nu med kraft slåss för en utvecklad region och mot arbetslöshet och

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Norrbottens län

Nr 80

flyttning, så innebär det även all de släss för bättre fysisk och psykisk hälsa.

Måndagen den

15 februari 1982 '" '"'' " talman, skall jag väl ändå också tacka för svaret.

Om arbetslösheten i Norrbottens län

Anf. 41 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Om Norrbotten hade uppmärksammats under de goda åren, säger Eivor Marklund, hade saker och ting varit betydligt bättre i dag. Öm näringslivet då hade breddats och beroendet av basnäringarna inte hade varit så stort i dag, så skulle arbetslösheten inte vara så omfattande.

Nej, del är alldeles sant. Men det lönar ju inte så mycket att önska alt man hade gjort saker och ting annorlunda förr. Det ärju precis det här som gör det så tungt i dag - att vi både skall försöka kompensera bortfallet i våra basnäringar, som ju under senare år har genomgått så stora strukturomvandlingar, och samtidigt försöka skapa nya jobb för dem som kommer ut på arbetsmarknaden och bredda näringslivet.

Det är ju därför att bakgrunden är denna som vi har måst göra miljardsatsningar i Norrbotten. Jag skulle kunna la upp talartiden ganska länge med att räkna upp sådana projekt, men både Eivor Marklund och jag vet ju väl om vilka det är. En tredjedel av bygg- och anläggningsarbetarna har stundvis varit sysselsatta i särskilda åtgärder, beredskapsarbeten eller tidigarelagda byggen. En femtedel av anslaget för beredskapsarbeten har gått lill Norrbotten, därför att läget där har varit så svårt. Det här är inte någon understödstagarmentalitet, ulan helt enkelt ett försök att förbättra förutsättningarna för en expansion av näringslivet i Norrbotten som kan ge sysselsättning, varaktig och meningsfull sädan, ät människorna där. Eivor Marklund vet att mycket av dessa pengar har gätt till förbättringar av infrastrukturen - vägar och annat - och fill investeringar i de stora statliga företagen.

Eivor Marklund gjorde därvidlag en jämförelse mellan Sveriges produktion av stål och Indonesiens. Jag vet inte vad Eivor Marklund själv drar för slutsatser av delta. Det är naturligtvis värt en liten fundering, t. ex. när det gäller produktionskostnaderna. Inte menar väl Eivor Marklund att norrbottningarna skulle betalas för stålframställningen som man betalas i Indonesien? Men det är naturligtvis där som konkurrenskraften i första hand kryper fram. Vi svarar med att försöka gä över till mera förädlade produkter, som kan bära ett högre löneläge, och det är just därför vi genomgår en svär strukturomvandling. Jag anser att det är den riktiga vägen att gå, i stället för att backa tillbaka.

Vi har under åren gjort en serie insatser för Norrbottens vidkommande, både för atl råda bot pä de akuta problemen och för att bredda näringslivet. Vi skall ta vara pä alla sådana chanser som finns. Jag vill hänvisa till den särskilda servicecentral som inrättats i Gällivare som ett nytt grepp. Jag vill hänvisa till de pengar som faller ut av Vindelälvspaketet, som faktiskt också tillkommer Norrbotten i viss utsträckning, vilket är ett nytt grepp. Vi kommer äter till de här frågorna i den regionalpolitiska propositionen, där vi också kommer att koppla ett nytt grepp, nämligen att sänka de totala

lönekostnaderna i de fyra nordligaste kommunerna genom minskningar av arbetsgivaravgifter. Vi hoppas också att det blir elt positivt beslul i riksdagen för ett nytt flygplanssystem och att det skall ge fler nya jobb i Norrbotten. På olika punkter får vi alltså lov atl tillvarata Norrbollens intressen, just därför alt läget där är så svårt. Inget seriöst förslag skall lämnas oprövat för att komma människorna i Norrbotten till hjälp.

Anf. 42 EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr lalman! Det är självfallet rikfigt att det inte är lönt att gråta över spilld mjölk. Jag har heller inte haft detta i tankarnanär jag har försökt att den här gången - jag har ju haft anledning att diskutera Norrbottenproblemen ett antal gånger under de gångna 15 åren - ta greppet med att visa hur det historiskt, åtminstone för en något sä när överblickbar tid, har gätt till när det gällt att lösa Norrbottenproblemen.

Jag har velat erinra om detta därför att jag tror alt detta ger kunskaper, detta ger möjlighet att belysa kraften i de kunskaper som nu finns inte minst i länet, vill jag påstå, men som kanske ännu saknas i departementet och i de övriga delarna av landet om Norrbottens förutsättningar; kunskaper också om hur regionalpolitiken och beslut i samband med den hittills har fattats pä central nivå men haft regionala effekter - inte Ullräckligl positiva effekter, tyvärr. Man kan faktiskt tala om att det har förts en omedveten regionalpolitik, men också en medveten regionalpolitik, som inte har resulterat i det som Norrbotten har haft rätt att kräva.

Det har konstaterats av många andra än mig att den medvetna regionalpolitiken har misslyckats med att lösa sysselsättningsproblemen i Norrbotten, för en klart framgångsrik regionalpolitik skulle ju ha betytt att länel nu skulle ha haft ett tillräckligt antal nya sysselsättningsfillfällen inom industrin. Förutsättningarna finns ju, och det har inte heller Ingemar Eliasson försökt att bestrida. De största förhoppningarna har under årens lopp knutits fill det regionalpolitiska stödet och dess betydelse för industrins investeringar och sysselsättning, men förhoppningarna har inte kunnat infrias.

Arbetsmarknadsministern tycker tydligen att det här med Indonesien var ett dåligt exempel. Jag har tagit det bara för att belysa att det som man numera mer eller mindre ofta får höra, att järnmalmsgruvornas och stålindustrins tid är i stort sett förbi, inte kan vara riktigt, eftersom behovet också globalt sett är så stort.

Det är naturligtvis lätt gjort all man fastnar i ordklyverier. Jag vill framhålla att jag, när arbetsmarknadsministern bemöter mitt anförande, tyvärr fär en känsla av att han litet för mycket har lyssnat på sitt partis representant i länsstyrelsen, som i skrivningen om Länsprogram 80 i en reservation tycker att man i länsprogrammet tecknar en alltför mörk bild av Norrbotten. Har man del som vägledning, är det inte så konstigt om resultatet blir som det blir. Länsprogram 80 är verkligen ingen skrämselpro-fefia. Det är en väckarklocka som borde ljuda betydligt högre än den tydligen

Nr 80

Måndagen den 15 februari.1982

Om arbetslösheten i Norrbottens län

5 Riksdagens prolokoli 1981/82:80-84

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Örebro och Värmlands län

hittills har gjort i departementen, sä alt det avsätter resultat i den proposition som är aviserad till den 10 mars.

Jag noterade förut att regeringsledamöter inle diskuterar sådant som är under behandling. Ett besked hade annars varit bra. Jag kan inte åberopa att lokalradion just nu speciellt bevakar dessa frågor, men jag vel att det också i Norrbotten finns intresse för vilka besked som skall komma fram av den här diskussionen. Det skriftliga svaret gav ju inga besked, och såvitt jag kunde höra gjorde inte det muntliga det heller.

Anf. 43 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Först får jag tacka arbetsmarknadsministern för ett interpellationssvar som den här gången är något mer än det kollektiva summariska svar som vi fick den 6 november i fjol. Den här gängen har vi fått åtminstone litet besked för varje län som berörs.

Vad det gäller de stora övergripande frågorna länker jag inle ge mig in på dem, utan hänvisar till den debatt som fördes mellan C.-H. Hermansson och arbetsmarknadsministern.

Inledningsvis konstaterar jag att arbetsmarknadsministern, i sitt svar till Alexander Chrisopoulos, deklarerar att de mål som lades fast för arbetsmarknadspolitikens roll redan på 1960-talet alltjämt kvarstår, som det står i svaret. Om dessa mål sålunda kvarstår också i dag - ja, då gäller det att försöka leva upp till dem. Skillnaden i dag är att de tillgängliga resurserna blivit mindre och att problemet med arbetslöshet nu är större än någon gång sedan den stora världskrisen på 1930-talet. Generellt anser jag att målet i fråga om välfärdsfördelningen, som ju enligt arbetsmarknadsministern alltjämt skall ligga fast, måste förplikta regeringen till att föra en polilik som inte lastar över krisens och arbetslöshetens börda pä dem som förlorar sina arbeten. De som ställs utan arbele har nog med den mentala börda sysslolösheten isig innebär. Den ekonomiska bördan bör fördelas någorlunda rättvist på alla i samhället i förhållande till vars och ens ekonomiska bärkraft. Att krisens och arbetslöshetens börda skall lastas på de svagaste anser jag helt oacceptabelt. Ändå har del knappast undgått någon atl sä har skett.

Om jag sedan går över fill arbetsmarknadsministerns svar pä mina frågor, så finner jag där få konkreta besked. Som jag framhållit i min interpellation finns det säkerligen en tendens hos iakttagare utanför Örebro län atl betrakta detta centralt belägna län som rätt problemfritt. Så är emellertid inte alls fallet. I detta geografiskt lilla län, som innehåller såväl skogs- som mellan-och slättbygd, finns samlade alla de problem som dessa olika typer av bygder har. Det finns därför all anledning atl beakta de problem med näringsliv och sysselsättning som faktiskt finns i Örebro län.

I svaret sägs att de arbetsmarknadspolitiska insatserna i länet kommer att öka. Nya kurser kommer att starta inom AMS-utbildningen, sägs det. Jag är inte så övertygad om att det verkligen blir så. Mellan 1 700 och 1 800 arbetslösa går i dag på beredskapsarbeten i länet. Det är mellan 1 000 och 1100 mer än för ett år sedan. Del är givetvis en betydande höjning av

insatsen jämfört med tidigare förhällande men har bara kunnat få den effekten atl främst ungdomsarbetslösheten inte ökat. Den 30 april och den 31 maj i år löper dssa beredskapsarbeten ut, samddigt som de anvisade anslagen också är förbrukade. Da har man förbrukat 86 milj. kr. Länsarbetsnämnden har begärt ytterligare 5 milj. kr., och frågan är om den har utsikt att alls få mera pengar.

I svaret nämns möjligheten att ge ungdomar beredskapsarbeten inom näringslivet. Denna verksamhei har knappast kommit i gång ännu, och det är ovisst om det finns intresse ute i näringslivet för att realisera den.

I svaret till Bertil Måbrink sägs att regeringen för någon vecka sedan lagt ut industribeställningar på 40 milj. kr. I svaret fill mig anges alt Örebro län fått del av dessa beställningar. Min fråga är; Hur stort belopp har vi fått till Örebro län, och fill vilken bransch har dessa beställningar gäll?

Vad sedan gäller min fråga om utlokalisering av statlig verksamhet till Örebro län så hänvisar arbetsmarknadsministern till den regionalpolifiska proposition som snart skall läggas fram. Jag får väl godta att det inte avslöjas något i förväg om denna propositions innehåll men vill framhålla några saker.

Dras SCB;s verksamhet ned totalt, anser jag att neddragningen inte skall fä drabba den del som är utlokaliserad till Örebro. Den har ju flyttats ut dit just för att ge sysselsättningstillfällen. Om det i framtiden blir en utvidgning av verksamhelen, bör den tillföras Örebro.

Vad sedan gäller ullokaliseringen av det nya energiverket, är det många kommuner som är ute efter det -18 tror jag. Jag vill bara i delta sammanhang ha sagt att Örebro borde vara en från flera synpunkter lämplig lokalisering, om förläggningen sker utanför Stockholm.

Som svar på mina frågor om I 3 och om sysselsättningen vid försvarsmaterielinduslrin så ser arbetsmarknadsministern inte atl siaten här har något större ansvar än för vilken annan neddragning i sysselsättningen som helst. Jag är inte överens med honom på den punkten. Jag menar att för dem som är sysselsatta direkt av staten eller vilkas arbeten är helt beroende av statliga beslut måste staten ha ett särskilt ansvar.

Vad sedan gäller planering för ökad civil produkfion inom krigsmateriel-industrin meddelar arbetsmarknadsministern alt den tillsatta utredningsmannen kommer all avlämna rapport till regeringen redan innevarande månad. Det är ett av de få konkreta besked som finns i svaret till mig. Från vpk har vi under en följd av är påyrkat en sådan planering, och under senare är har det visats ökad förståelse för detta värt krav pä övergång Ull mer civil produktion. Jag uttrycker redan nu förhoppningen att utredningsförslagen här går i den riktning som vi har krävt. Inom Bofors exempelvis, där man för bara några år sedan hade en utveckling mol ökad civil produktion, har vinden vänt; där har den civila produktionen krympt kraftigt och den militära delen relativt sett ökat.

Jag vill slutligen påminna om atl Örebro län i januari i år enligt länsarbetsnämnden hade 5 560 arbetslösa. Det är ett 1 630 fler än för ett är sedan trots 1 040 nya beredskapsarbeten under samma tid. Jag tror inte atl

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Örebro och Värmlands län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Örebro och Värmlands län

det går att lösa dessa problem med bara en påspädning av beredskapsarbeten, utan det måste också till stimulans av den ordinarie arbetsmarknaden. Här borde igångsättande av byggverksamhet kunna verka som motor. Statligt och kommunalt byggande borde kunna tidigareläggas som en stimulans. Det framhålls också med kraft av länsarbetsnämnden. Man menar också att får vi nästan stopp i byggverksamheten under lång fid riskerar vi att vi inte har några kunniga byggnadsarbetare att sätta in, när konjunkturerna kanske någon gäng vänder.

Mina följdfrågor är:

Kan Örebro län påräkna tidigarelagt statligt eller kommunalt byggande, som har angivits i det lämnade svaret exempelvis beträffande Östergötland?

Blir det nya pengar till beredskapsarbeten när pengarna är slut i april och maj? Det är ju ett litet glapp då till nästa budgetår.

Vart har de utlagda statliga beställningar som gjorts nyligen gått, och finns det chans fill fler?

Anf. 44 RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Det är ett betydligt utförligare - eller ordrikare - svar än det jag fick den 6 november i fjol om arbetslösheten i Värmland. Men fortfarande är det etl svar som är snävt avgränsat till att handla om de speciella stödåtgärderna för att skaffa fram tillfälliga arbeten. När jag frågade, om de hittills genomförda slatliga åtgärderna har varit tillräckliga och om regeringen vill ta initiativ till nya typer av åtgärder, efterlyste jag inte den länga raden av nya försök med att betala pengar till företagen för kortsiktiga och tillfälliga arbeten.

Det är ju åtgärder för att möta och bekämpa de långsiktiga problemen som krävs i ett län som Värmlands län. Strukturproblemen inom skogsindustri och stålindustri har varit kända länge, och de har sedan slutet av 1960-talet åstadkommit att industrisysselsättningen har minskat betydligt mer i Värmland än i landet som helhet.

Nu talar arbetsmarknadsministern återigen om att vårt län har fåll mer pengar till beredskapsarbeten än förra året. Men det är ju så att antalet konkreta beredskapsarbeten har avtagit i rask takt, och det har inte hela tiden funnits arbeten till alla dessa pengar. Då är det inte någon avgörande insats mot arbetslösheten i Värmland att ytterligare 61 milj. kr. har ställts till förfogande för beredskapsarbeten, öch även om man skaffar fram beredskapsarbeten till pengarna är dessa arbeten bara en tidsbegränsad nödhjälp för de arbetslösa. Denna vår kommer t. ex. 2 400 beredskapsarbetande värmlänningar att få gå tillbaka fill sin reella arbetslöshet. I stället skall andra människor få tidsbegränsade beredskapsarbeten.

Antalet öppet arbetslösa i Värmlands län är nu över 8 000. Därtill kommer att omkring 3 000 är varslade just nu, därav ungefär hälften lill följd av Vänerskogskonkursen. Ytterligare 1 000 har fått varsel om permitteringar av varierande längd eller om korttidsvecka. Det finns alltså goda skäl för atl tala om en arbetslöshet som ökar i accelererande takt.

Arbetsmarknadsministern nämner också i dagens svar de särskilda ungdomsinsalserna. Av de insatserna är de s. k. ungdomsplatserna en. I förra veckan presenterade Värmlands Folkblad en undersökning av de större industriföretagens intresse av att inrätta ungdomsplatser i Värmlands län. Det blev tyvärr ett mycket magert resultat. Och då går ju luften ur även den ballongen.

Det här är ingen svartmålning, det jag nu har sagt. Det skulle annars vara till stor lättnad för de arbetslösa och varslade värmlänningarna, om arbetsmarknadsministern skulle kunna påvisa överdrifter och missvisande uppgifter i det jag säger.

Det är inte genom att sitta med armarna i kors och vänta pä bättre konjunkturer och låta storfinansen sköta omstruktureringen på egen hand som regeringen sätter fart pä industrin i Värmland.

När Uddeholmsbolagets kris år 1977 ledde till vissa statliga insatser sade induslriminisler Åsling några numera bevingade ord om att skutan då var flott och kunde segla vidare i förlig vind.

Det är möjligt att finansmännen bakom den omstruktureringen sedan dess har kunnat segla vidare i förlig vind. Men industrin i Värmland har fortsatt att gå back, och skulle man tillämpa det Åslingska liknelsespråket sä är det fräga om en allvarlig grundstötning där båten tar in vatten.

Och i dag säger Ingemar Eliasson ungefärligen, översatt lill detta bildspråk: Vi har öst litet vatten, även om det inle räcker, men hade vi inte öst så hade bålen sjunkit ännu tidigare.

På annat sätt kan jag inte tolka honom när han säger att "gjorda åtgärder kanske inte alltid är lillräckliga, men helt klart är att utan regeringens och statens hitfills gjorda insatser hade läget varit betydligt sämre".

Det står tydligen klart att regeringen inte har några idéer om hur den skulle kunna gå fill väga för att aktivt bidra till en industriell utveckling i Värmland.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Örebro och Värmlands län

Anf. 45 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Per Israelsson berörde läget i Örebro län. Arbetsmarknadsläget där, liksom i landet i övrigt, är bekymmersamt, men jag menar ändå att det finns en del ljusglimtar i Örebro län. De nyanmälda lediga platserna ökade, ja, de t. o. m. tredubblades från december fill januari. Det finns företag i Örebro län som nyrekryterar folk. På byggsidan har i Bofors en slörre investering kommii i gäng, som har gjort att man kunnat revidera prognosen för byggarbetslösheten. Vi kan tycka vad vi vill om SAKAB;s handläggning, men nu kommer den i gång, och den är ett betydande byggprojekt. Antalet varsel är dessutom något lägre.

Men också här har ju, såsom Per Israelsson påpekade, de arbetsmarknadspolifiska insatserna ökat mycket kraftigt. Främst gäller detta beredskapsarbetena, som nära nog har tredubblats och där det finns ytterligare kapacitet för att öka på insatserna. Detsamma gäller arbetsmarknadsutbildningen.

När del gäller ungdomsplatserna skall jag strax återkomma fill det som

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Örebro och Värmlands län

Raul Bliicher var inne på, men det är angeläget att vi på alla håll nu "ligger på" lokalt för att få till stånd de avtal som är en förutsättning för att ungdomsplatser skall inrättas.

Per Israelsson ställde på slutet av sitt anförande tre frågor om huruvida man kan räkna med ytterligare stimulans av byggsektorn i Örebro län. Milt svar är alt det alldeles nyss till departementet har inkommit resultaten av en inventering inom den statliga sektorn av tänkbara projekt, som kan Udigareläggas. Vi skall, i likhet med tidigare år, gå igenom den inventeringen för alt se om vi kan lägga fram ett byggpaket inför nästa höst och vinter. Det finns åtminstone en statlig förvaltningsbyggnad i Hallsberg som bör ligga långt framme i kön, eftersom behovet där är klart dokumenterat.

Per Israelsson frågade också hur det går med framställningen om mer pengar till beredskapsarbeten. För dagen kan jag inte heller där ge något svar. Vi har en framställning från AMS om ytterligare 160 miljoner, men Per Israelsson får vänta på beslutet, och sedan får AMS i vanlig ordning fördela de eventuella pengarna.

I den tredje frågan, om de statliga industribeslällningarna, har vi fattat ett sådant beslut. Det förslag lill fördelning som vi har översänt till AMS samtidigt med beslutet innebär att en beställning pä motortrallor skulle förläggas till Laxå. Beställningen uppgår lill ett belopp av dryga 18 milj. kr.

Herr talman! Raul Blucher tog upp sysselsättningsläget i Värmland. Det är ocksä en sak som ofta har diskuterats här i kammaren. Sysselsättningen där är svag, och arbetslösheten alltför hög. Dock kunde vi notera atl arbetslösheten inte ytterligare steg mellan december och januari i Värmlands län men att de lediga platserna däremoi ökade någol, att vi nu har fler människor i beredskapsarbeten och i arbetsmarknadsutbildning saml att antalet varsel minskade något. Ännu är det för tidigt att säga om detta innebär en vändning pä arbetsmarknaden i Värmland, men klart är att vissa positiva effekter ocksä i Värmland har kommit ut av den omlagda ekonomiska politiken.

Jag delar Raul Bliichers oro för alt ungdomsplatserna ännu inle har kommit lill i den omfattning som vi hade förväntat oss. Vi bör emellertid komma ihåg att del var så sent som i januari som avtalet blev klart och förordningen distribuerades ut till myndigheterna. Man är nu i full färd med att inventera möjligheterna..Men jag tycker att det vilar ell stort ansvar här hos både arbetsgivarna och de fackliga organisationerna att se bort från svårigheterna och försöka komma överens om att plocka fram extrajobb för ungdomar. I sä fall är arbetsförmedlingen beredd att placera 16-17-äringarna där. Min vädjan, som jag flera gånger har riktal till arbetsgivarna och som jag vill upprepa, är därför alt ge ungdomarna en chans. Finansieringen står i huvudsak staten för.

Anf. 46 PER ISRAELSSON (vpk);

Herr talman! Litet besked fick jag ändå av arbetsmarknadsministern, och jag får tacka för det ytterligare besked som jag har fått. Han erkänner att

lägel också i Örebro län är lika bekymmersamt som i den övriga delen av landet, och det är helt riktigt.

I delta inlägg vill jag då påminna om att kommunerna i norra länsdelen till följd av problemen med omstrukturering av stålindustrin under en över-gängstid har betraktats som tillhörande stödområde 4, men den stödomrä-desstatus som de inofficiellt har fått under en övergångstid löper nu ut den 1 juli i är. Länsmyndigheterna har den mycket bestämda meningen att dessa kommuner - vilket väl kommer i den proposition som det inte kan sägas någonling om ännu - i norra länsdelen verkligen bör hamna i stödområdet. Detta skulle ha betydelse för etablering av bl. a. småföretag, sägs det.

SAKAB har kommit i gäng, säger arbetsmarknadsministern. Det är rikligt, och detta ger en del byggjobb - och det är välkommet.

Belräffande AMS-pengarna kan nu inle lämnas något besked utan där hänvisas till att dessa pengar får fördelas centralt. Det konkreta besked som kan lämnas gäller en förvaltningsbyggnad i Hallsberg, som skulle kunna komma i gång i hösl, om jag fattat rätt. Det är väl så att länsmyndigheterna förutser särskilda bekymmer för byggnationen just i höst.

Jag vill slutligen säga - det blir kanske inte nödvändigt för mig att begära ordet mer i denna debatt - att arbetsmarknadsministern har tagit på sig en ordentlig arbetsbörda genom alt svara på 15 interpellafioner i dag. Om han tar pä sig en molsvarande ämbetsbörda för att komma till rätta med arbetslösheten i landet, händer det kanske någonting. Men samtidigt kan vi konstatera att det här förut har talats om Joakim von Anka. Jag skulle vilja säga att arbetsmarknadsministern egentligen är fånge inom ett ekonomiskt system som sätter gränser för hans verksamhet och möjlighet att göra någonting. Han fär konstatera att i viktiga ekonomiska frågor bestämmer inte vi här i riksdagen, inte ens regeringen, utan del är krafter utanför dessa institutioner som styr och ställer. Hans möjligheter att agera är därför begränsade i många avseenden. Under dessa betingelser får han göra så gott han kan. Om det med liberal menas att vara kluven, vill jag säga att vi hoppas att det ändå kommer att hända någonting pä detta område. Det sägs i länsrapporten att man liksom skymtar etl ljus i fjärran och all det skall komma en konjunkturvändning, och det är väl något att hoppas på inom detta system.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Örebro och Värmlands län

Anf. 47 RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! I inledningen till denna debatt talades om historiska siffror med anledning av lidningsuttalanden av arbetsmarknadsministern om att januarisiffrorna redan var historiska. Nu använder arbetsmarknadsministern ocksä historiska siffror genom att hänvisa till att arbetslösheten tillfälligtvis inte ökade vid den senaste mänadsräkningen. Men den allvarliga situationen är ju följden av Vänerskogskonkursen, där det gäller 1 500 jobb inom industrin. Billerudsbolaget kommer inom kort att ta bort ytterligare 350 arbeten inom industrin, och bolaget planerar långsiktigt att ta bort ytterligare produkter ur sin produkfion.

I ett län som Värmland står och faller industrisysselsättningen med

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

basindustrierna, just därför att basindustrierna är så dominerande. Vi har mänga orter med ensidigt näringsliv, där ett enda företag svarar för 98-99 % av industrisysselsättningen, men i länet finns också mycken annan induslriell verksamhet och verksamhet över huvud taget - transporter osv. - som är en följd av basindustriernas omfattning.

Utvecklingen får fortgå utan atl del sätts in någonting som ger dynamik i länets industri. Dä är det inte myckel atl tala om att det tillfälligtvis inte nu råkat vara en uppgång i arbetslösheten! Bilden är mycket allvarlig, och den borde verkligen oroa arbetsmarknadsministern mycket mer.

Sedan till ungdomsplatserna. Det vilar ett stort ansvar även på de fackliga organisationerna, säger arbetsmarknadsministern. Men de fackliga organi-safionerna är positiva ull ungdomsplatserna. Förhållandet är faktiskt det att de flesta av de större industriföretagen, när de tillfrågades av Värmlands Folkblad, förklarade att de inte hade några möjligheter. De var i princip positiva till tanken på ungdomsplalser, men de hade inga möjligheter att inrätta några sådana. Det var vad man fick fram i första rundfrågningen.

Visst vore det väldigt bra om vi låg på från alla håll för att få företagen att inrätta ungdomsplatser och om detta gåve något resultat. Men det ser mörkl ut för den lösningen.

Och så till sist: Fortfarande saknas de stora samlande greppen för alt på sikt ge Värmlands län en annan industriell utveckling. F. n. är det en accelererande avveckling, och den bryts inte vare sig med beredskapsarbeten, ungdomsplatser eller andra särskilda satsningar. Den kan bara brytas med en annan polifik.

Anf. 48 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk);

Herr talman! Jag får tacka för svaret från arbetsmarknadsministern. Per Israelsson berömde det och tyckte att det var väldigt utförligt. Jag skall inte gå i polemik med Per Israelsson, men Västmanland avhandlas på sju ä åtta rader.

Där står det att de satsningar som inneburit att Västmanlands län har tilldelats mera av beredskapsmedel har gjort alt man har kunnat satsa mera, och det är naturligtvis en sanning. Sä är del, det har satsats mera. Men om man skall se till det krig mot arbetslösheten som arbetsmarknadsministern talade om i september får man väl anse att del kriget förs med ganska smä medel och med en diskutabel taklik. Den långsiktiga strategin skall vi inte tala om - den kan aldrig leda till seger mot arbetslösheten, den saken är klar.

Förra gången vi diskuterade de här frågorna gjorde jag beräkningar ulifrän vad arbetsmarknadsministern då sade, bl. a. all den nya finanspolitik och den nya näringspolitik som uUovades skulle ge ungefär 1 000 nya jobb, och arbetsmarknadspolitiken som då föreslogs och hänvisades till skulle ge ytterligare 1 000 personer sysselsättning i vårt län. Arbetsmarknadsministern bekräftade att detta var en rimlig beräkning och ett bra mått, även om det naturligtvis inte kunde vara helt exakt.

Beträffande den ordinarie arbetsmarknaden kan man säga alt del har ju

inte hänt någonting i positiv riktning sedan vi senast diskuterade de här frågorna. Och som framgår av dagens svar väntar sig arbetsmarknadsministern inget egentligt i fräga om positiva händelser förrän under nästa budgetär och kanske vid nästa årsskifte, vad jag förslår. Då skall regeringens politik slå igenom, då skall det kunna bli en effekt ute i den ordinarie arbetsmarknaden. Vi som ser vad regeringens politik hittills har lett lill och som är från år har kunnat följa utvecklingen har ju inte riktigt samma förhoppningar - del får väl arbetsmarknadsministern förslå.

Närdelgäller Västmanlands län, så harju arbetsmarknadsläget försämrats kraftigt ända sedan mitten på 1970-lalel. Ryggraden i näringslivet i Västmanland- de s. k. basindustrierna inom stålindustrin och verkstadsindustrin - förändras oerhört snabbi lill del sämre. Del är också en djup internafionell lågkonjunktur i jämförbara länder som gör att man inte kan hysa de förhoppningar när del gäller exportökningar som man vanligtvis gör när det gäller industrin i värt län, eftersom den anses vara så exportberoende. Jag har många gånger diskuterat det här med industriminister Åsling för att försöka få någon ändring på inriktningen av den politik som gäller basnäringarna i vårt län, och det har inte lyckats. Jag förstår alt arbetsmarknadsministern inte heller kan fä till stånd någon sädan ändring. Han har ju den otacksamma uppgiften atl komma sist i ledet. Först lägger ekonomi- och budgelministern fasl en dålig ekonomisk politik. Sedan följs detta upp med en industripolitik som inte är någon industripolitik alls, och så kommer arbetsmarknadsministern och skall ställa allt till rätta med sina små medel. Jag förstår att del här är en myckel besvärlig situation. Jag avundas verkligen inte arbetsmarknadsministern.

Utöver basindustrierna har byggnadsindustrin slor betydelse för värt län, och det är utmärkande också för den alt problemen är enormt stora. Mellan 700 och 1 000 arbetslösa byggnadsarbetare väntades del bli under vintern, och i stort sett har det också blivit dessa siffror. Bostadsbyggandet i länet är oerhört lågt, därför att de flesta av krisorterna drabbas av avflyttning, och del blir tomma lägenheter i stället för kö efter lägenheter. Del är kanske unikt för vårt län, men problemet är i ston sen att del finns lägenheter - om det nu är sä alt nägon skulle vilja flytta in. Därför kan man inle ensidigt förespråka en utvidgning av bosladsbyggandel jusl i de kommunerna, om vi inte ändrar hyrespolitiken naluriigtvis, så att unga arbetslösa kan få tillgäng till en lägenhet. Det är inte riktigt arbetsmarknadsministerns bord, men jag framför ändå denna önskan. Här måste man i stället satsa på andra offensiva investeringar inom t. ex. den offentliga sektorn - dagisbyggande, skyddsrumsbyggande osv. En hel del sådant finns all göra för all någol lätta situationen i fråga om byggandet i värt län.

Antalet friställda och varslade har accelererat väldigt hastigt, får man säga, underden senasle tiden. 3 300 personer har i vårt län varslats om uppsägning sedan 1979. och bara under 1981 varslades lika många som under 1979 och 1980 lillsammans. Skall den ulvecklingen fortsätta under 1982 drabbas vi av en ren katastrof - den saken är klar.

Sveriges mest industrialiserade län slår för arbetslöshetssiffror som är

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

bland de högsta, och det måste väl ändå stämma regeringsledamöter till eftertanke, när själva basen för hela vår induslriella ulveckling drabbas så hän.

Del är elt ensidigt näringsliv i värt län. Traditionellt domineras den lunga industrin av män. Kvinnornas möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden är väldigt små. Arbetslösheten bland kvinnor är också hög i länet. För någon tid sedan var jag på en genomgång där chefen för arbetsförmedlingen i länet fanns med, och han sade att ändå kan man notera att i krisorten Norberg är andelen arbetslösa kvinnor lägre än i övriga delar av länet. Då kan man tycka att det är underbart - del kan man instämma i. Men om vi ser efter vad det beror pä finner vi att det för det första beror pä att man flyttat kvinnojobb frän en annan krisort, Ludvika, till Norberg. Som norbergsbo får man naturligtvis vara tacksam för att det kommer några jobb till Norberg. Men för det andra beror det pä att andelen arbetslösa kvinnor beräknas i förhällande till antalet arbetslösa män och resultatet är alltså inte så positivt som man kan tro. Det går väldigt många män arbetslösa uppe i den norra länsdelen.

Köping, Västerås, Norberg, Surahammar, Hallstahammar- arbetsmarknadsministern som har bott i länet känner lill alla orterna. Det är de som har drabbats mest hittills. På de andra orterna går man väl i princip och väntar på alt också bli drabbad, för det kommer att uppslå problem även på de orterna.

Januarisiffrorna, som skulle vara "historiska", har ju diskuterats rätt myckel, och jag behöver inte gå in mer pä dem.

Belräffande arbetsmarknadspolitiken i vårt län förhåller det sig precis sä som arbetsmarknadsministern säger i sitt svar, all där har del satsats. Man hade under oktober månad 1 500-1 600 personer i beredskapsarbete med hjälp av de anslag som dä fanns. Nu kan man tack vare ökade anslag till beredskapsarbeten hälla i gäng 1 800-1 900 personer. Det är 300 personer fler än i oktober. Så långt är allt gott och väl. Men om man då ser att antalet sökande för omedelbar placering under den här tiden har ökat med ungefär 800 personer, står det alldeles klart att arbelsmarknadsresurserna i det här avseendet är otillräckliga. Arbetsmarknadsministern har ju uttalat flera gånger under dagens debatt att man inte kan acceptera arbetslöshet. Här finns ändå etl gap mellan resurser och behov. Del vore intressant att få höra hur man tänker fylla detta gap.

Tiden går, och debatten blir läng. Jag skall försöka runda av den litet grand. Jag har några frågor med mig från milt län som direkl har anknytning Ull vad arbetsmarknadsministern har sagt tidigare i dag.

Arbetsmarknadsministern sade alt satsningar görs pä arbetshandikappade - jag tror han formulerade det så. Man har etl system med vilande förtidspensionering. Man skall inle behöva kasta ut människor i förtidspensionering i onödan. Det är bra, för en förtidspensionering är för många en dom för lång tid framåt. Men hur går detta ihop med de nedskärningar som gjorts när det gäller Samhällsföretag?

Jag har varit på Västmannaprodukler och pratat med företrädare för personalen och ledningen där. De var mycket oroade över de nedskärningar

som sker under innevarande budgetär när det gäller Samhällsföretag. Det innebär, sade man, all del blir minskade möjligheter alt anställa arbetshandikappade och närmast omöjligt att anställa gravt handikappade. De blir dä i stället förtidspensionerade. Det blir, förutspår man, en omedelbar minskning av de direkl anslällda, dvs. arbetsledare och personer i liknande befattningar. Delta kommer ytterst atl försvåra utslussningen lill den ordinarie arbetsmarknaden, i den män den ordinarie arbetsmarknaden kan ta emol några arbetshandikappade över huvud laget.

Jag skulle vilja ställa den här frågan till arbetsmarknadsministern; Detta kan väl ändå inte vara en riktig polilik, om man vill värna om de handikappade och salsa på dem? Politiken atl skära ner resurserna för Samhällsföretag är ju en politik i direkt motsatt riktning, som mycket häri drabbar dem som har väldigt liten chans att konkurrera pä den öppna arbetsmarknaden.

I går fick jag en liten lapp från en person som arbelar på arbetsförmedlingen. Han berättade om deras tolkningsproblem. Jag vet inte om arbetsmarknadsministern känner lill delta tidigare, men förhoppningsvis gör han det.

Del är ju så att antalet arbetslösa i värt län ökar, och vi har väldigt många invandrare i vårt län. Flera invandrare söker sig till arbetsförmedlingarna. De bidrag som utgår från arbetsmarknadsverket lill länsarbetsnämnderna för tolkservice har förbrukats. Man har alltså nu inga pengar till tolkservice ute på de olika förmedlingarna. Det har gått ut ett brev frän länsarbetsnämnden i Västmanlands län till förmedlingarna, där man beklagar att tolkservicen f. n. inle kan tas i anspråk i önskad omfattning. Man hoppas att kunna anlita servicen fullt ut kommande budgetår, om lillräckliga medel erhålles. Som en person som arbetar på en förmedling sade, kan del komma in en invandrare på förmedlingen som kommit till Sverige ganska nyligen och absolut inte förstår svenska. Vi kan inte, sade den här arbetsförmedlaren, ens tala om alt vi pä grund av dälig ekonomi inte kan skaffa nägon tolk. Det uppstår alltså väldiga problem.

Jag skulle gärna vilja ha med mig hem till milt hemlän en deklaration från arbetsmarknadsministern, om han har uppmärksammat problemet och om han i sä fall länker sig ett tilläggsanslag eller liknande, sä alt man snabbt kan klara ut den här situationen.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Anf. 49 LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Dalarna förblöder. Befolkningen minskar. Antalet arbetslösa ökar och är i januariräkningen uppe i 6 644, vilkel är över 100 fler än i december. Hälften är kvinnor, och 35 % är ungdomar. Och arbetslösheten har sligil trots alt beredskapsarbetena har ökat med 331 och f. n. är uppe i nästan 2 000. Därmed är nu sammanlagt 6 070 människor föremål för arbeismarknadspoliliska åtgärder. Delta belyder alt vi behöver 13 000 fasta, ordinarie jobb i Dalarna för att få balans. Därmed kan konstateras alt arbetsmarknadslägel i Dalarna är så dåligt alt det utgör etl klart underbetyg för den förda politiken.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Strukturproblemen är slora i Bergslagen och i synnerhet i Dalarna. De defensiva insatserna inom stålnäringen gör att sysselsättningen viker snabbt. I t. ex. Domnarvets järnverk har antalet jobb minskat med 2 000 under Ingemar Eliassons regemente i kanslihuset. Nu förtidspensioneras t. o. m. människor vid 58 års ålder, vilket är samhällsekonomiskt vansinne.

Med den borgertiga ekonomiska politiken kommer ocksä gruvorna i kläm, och snart har de gjort sitt. Nya rekryter väntas till arbelslöshetsköerna. Detta sker trots att Bergslagen är ett mineralrikt område, som med en vettig industri- och mineralpolilik kunde förse samhällel med värdefulla råvaror. Men någon sädan inriktning finns inle i regeringens ekonomiska polilik, och därför blir det inte heller några arbeten i detta område. Huvuduppgiften för regeringen är tydligen atl minska lönerna och gynna storfinansens export-strävanden - och då finns del inte plats för en rikug mineralpolilik.

Byggnadsverksamheten är för tillfället den stora krisbranschen i Dalarna. 1 000 byggnadsarbetare är arbetslösa. Ett för Dalarna anpassat bostadsbyggande, ombyggnader, industri- och samhällsbyggande med bl. a. anläggningsarbeten, brobyggen och vägbyggen, men även anläggningsarbeten vid en satsning pä kollektivtrafiken i form av järnvägar skulle ge en god grund för arbele ät byggnadsarbelarkåren. Men det finns inget underlag för det i den av regeringen förda politiken.

Bosladspoliuken skördar också sina offer på byggnadsarbetarsidan och inom snickeri- och trähusbranschen. Det verkar precis som om regeringen inle är pä det klara med atl varje byggnadsjobb ger många jobb i andra led, i andra branscher.

Sysselsättningen ökar inte inom någon av Dalarnas övriga branschdelar. Strypningen av den offentliga sektorn får också följdeffekter över hela linjen.

År efter är har den borgerliga politiken gett del fria näringslivet sin chans i detta län. Men inte blir del några nya jobb i Bergslagen och Dalarna. I stället flyr dessa intressen Bergslagen. Vi är inga nostalgiker som säger att allt gammalt skall vara kvar, men vi menar alt man skall förnya de gamla branscherna, inte rasera dem. Det måste vara en huvuduppgift.

När jag nu tackar arbetsmarknadsministern för svaret kan jag bara konstatera att den borgerliga politiken inle innebär några kraftåtgärder för att häva arbetslösheten i Kopparbergs län, vilket jag efterlyste. Arbetsmarknadsministern säger all han tar arbetslösheten på allvar, men han förmår inte göra någonfing. Politiken är kraftlös och likgiltig, ja egentligen är den nonchalant mot dem som bor i Kopparbergs län.

På min fråga får jag till svar att beredskapsarbetena och arbetsmarknadsutbildningen skall öka. Del är bättre än ingenting, men del är långt ifrån några krafunsatser. Möjligen kan del vara en kraftinsats av en orkeslös regering.

Den fråga som arbetsmarknadsministern skulle svara på är: Var skall de 6 644 arbetslösa i Dalarna inom en rimlig tid kunna få ell arbete?

Basindustrierna har raserats lill följd av en defensiv politik, lillverknings-och verkstadsindustrin likaså. Och den offentliga sektorn stryps.

Det behövs en ny och offensiv polifik för Dalarnas framtid. Annars ökar avfolkningen och arbetslösheten.

Trots att stora belopp har satsats på utbildning och beredskapsarbeten är det inle tillräckligt. Trots att det finns 1 958 beredskapsjobb i Dalarna är 2 288 ungdomar arbetslösa. Enligt AMS är antalet beredskapsarbeten i hela riket nästan 40 000. Det är en ökning med över 6 000 sedan föregående räkning. Men 55 997 ungdomar är arbetslösa. Dessa proportioner visar att någonting är otillräckligt. Det är pä de arbetslösa som vi skall inrikta våra åtgärder.

Ett arbete är inte bara en fråga om försörjning. Man kan säga alt del är genom introduktionen i arbetslivet som man fär lära sig solidaritet och att vara kollektiv. Man får lära sig vardagsfärdigheterna, alt gå till arbetet, delta i arbelskollektivel, uppleva hur det känns att vara nöjd med en arbetsinsats och en arbetsdag. Har man inte ett arbete har man inte tillgång lill dessa kunskaper. Det är dessa erfarenheter som den borgerliga politiken förnekar dagens ungdom. De arbetslösa behandlas som slaggprodukter i en stålprocess - de kastas bara pä en hög. Det är det synsätt som tidigare har varit folkpartiets kännemärke, som en gammal partiledare har sagt.

Nägol radikalt måste göras åt arbetslösheten. Vpk har framställt ell förslag om att ungdomar inte skall behöva gä arbetslösa. Tidigare har del talats om åtgärder på detta område, men det har inte gett mänga jobb. Ungdomen har i alla fall hamnat i arbetslöshet. Vår utgångspunkt är att det på arbetsmarknaden finns dels de som köper arbetskraft, dels de som måste sälja sin arbetskraft. Vårt parti representerar naturligtvis dem som säljer sin arbetskraft, i första hand arbetarklassen och de lägre tjänstemannaskikten. Ägandet av och därmed makten över produktionsmedlen gör att arbetsmarknaden är köparnas marknad, och därmed är det också köparna som i stort sett bestämmer över arbetslösheten. Vid sidan av ägandet skulle de också ha ansvaret. Därför kräver vi att arbetsköparna skall ha ansvaret för alt hålla med sysselsättning.

Vpk föreslår att en allmän ungdomsgaranti skall införas. Den skall omfatta hela arbetsmarknaden och utformas som en lag, som ger arbetsförmedlingarna rätt att i såväl privat som offentlig verksamhet anvisa en arbetslös per 50 anställda. Den skall också innebära en skyldighet för företagen och förvaltningarna att bereda ungdomarna en meningsfull sysselsättning. En förutsättning är naturligtvis atl de lokala fackföreningarna godkänner en sådan här anvisning. Garantin skall kunna lösas ut för alla ungdomar som är under 25 år.

För att hävda principen att det är samhällets angelägenhet all skaffa ungdomarna arbete, skall löner och sociala avgifter betalas genom en särskild avgift på förelagens förädlingsvärde. De medel som denna avgift ger skall täcka 50 % av kostnaderna för löner och sociala avgifter för de ungdomar som anställs i privat verksamhet och 100 % av kostnaderna för dem som anställs i offentlig verksamhet. Lönerna för ungdomarna skall vara avtalsenliga och arbetsuppgifternas karaktär sä lik de ordinarie arbetsuppgifterna på arbetsplatserna som möjligt. Den allmänna ungdomsgaraniin

Nr 80,

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

skall innefatta alla ungdomar, även handikappade och invandrarungdomar.

En sådan här ungdomsgaranti för jobb kommer naturligtvis inte att skapa något jubel från t. ex. SAF:s ideologer. Men med en ungdomsgaranli skulle man kunna skapa arbele åt ungdomen, som därmed skulle komma in pä arbetsmarknaden. Ungdomsgarantin skulle spara 1,4 miljarder åt statskassan, som i dag betalas ut i form av bidrag av olika slag. Det skulle innebära minskade sociala utgifter, som arbetslösheten i dag kostar, och ökade skatteinkomster.

Del är dags att ta ansvar för ungdomen. Frågan är vad regeringen gör. Vi har i debatten i dag talat om förhoppningen att fackföreningar och företagare skall anställa dessa ungdomar under 18 års ålder. Denna garanti är på ett utmärkt sätt den inkörsport till arbetslivet som har gått förlorad genom strukturomvandlingarna och arbetsköparnas hänsynslösa rationalisering, där ungdomen ställs utanför. Skall vi ta elt solidariskt ansvar för ungdomen, är denna ungdomsgaranti ett utmärkt exempel på hur vi kan göra det.

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 50 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Jag har i min interpellation tagit upp två konkreta frågor från Uppsala län. Det är ju till sinstruktur litet ovanligt, eftersom den norra delen närmast är all hänföra till Bergslagen och de problem som finns där, medan den södra delen är mera hänförbar till Mälardalen och dess problem. Det har betytt att den södra delen av Uppsala län hittills, i varje fall fram till fjolåret, har klarat sig relativt bra, medan däremoi Norduppland i likhet med andra skogslän alllid har varit ett problemområde.

I min interpellation har jag särskilt tagit upp frågan om konfektionsföre-tagel Heltemarks i Enköping. Det är en kommun där arbetslösheten nu slår speciellt hårt mot kvinnorna. Därför är de olika turerna kring Hettemarks anmärkningsvärda och industridepartementets och regeringens handläggning av affären minst sagt skandalös. Nu kan ju arbetsmarknadsministern säga: Det här är inle mitt bord. Jag blir intresserad först när folk kommer ut i arbetslöshet, och om det sker genom sjabbel i industrideparlemenlet eller på annat vis kommer inte mig vid. Men förhoppningsvis fungerar väl ändå regeringen som en helhet, och därmed är också arbetsmarknadsministern medansvarig.

När Cewilko, elt förelag inom den statliga Eiserkoncernen, beslutade att avveckla Hetlemarks i Enköping, kom som vanligt frågan om ersättningsindustri upp. Del fanns köpare. Bl. a. var de 175 anställda intresserade av alt fortsätta verksamheten pä egen hand. Ett villkor var dock att de fick behålla firmanamnet Heltemarks. Detta kunde dock inte Cewilko gå med på, utan man presenterade en köpare som enligt uppgift frän regeringen, från industriministern själv, skulle garantera 60 jobb i Enköping. Det varju alltid något, och därmed föreföll de anställdas möjlighel all ta över som obefintlig.

När köparen så småningom dök upp, visade det sig emellertid att han inte alls hade garanterat några jobb i Enköping, utan ville hyra ut fabrikslokalerna där så snart som möjligt. Del blev tablå förstås, och de anslällda och kommunen förnyade sina anslrängningar för att rädda företaget och jobben. På den vägen är det, och jag kan försäkra arbetsmarknadsministern att de anställda på Hetlemarks är oerhört intresserade av varje besked från regeringen, oavsett från vilken minister del än kommer. Jag vill därför pä nytt fråga Ingemar Eliasson som ansvarig för arbetsmarknadsfrågorna, vilka besked och vilkel stöd regeringen den här gängen kan utlova de anställda på Hetlemarks. Förra gängen blev del ju platt fall.

Sä över till det andra området i Llppsala län, där problemen är av ett helt annat slag.

Arbetsmarknadssituafionen i Norduppland har aldrig varit sämre än den är nu. Problemen är välkända. Tyvärr är arbetsmarknadsministerns svar också välkänt. Det är nu två år sedan jag tog upp frågan om ersättningsindustrier för kärnkraflsbygget i Forsmark, och svaret är delsamma i dag som då, nämligen atl en arbetsgrupp utreder frågan. Men medan gräset växer dör kon. En arbetsgrupp utan ekonomiska resurser bakom sig kan utreda sig själv till döds ulan resultat, och jag anser alt det är vad som håller på atl ske med ersättningsarbetena lill Forsmark. Ingenting har hänl, Ingemar Eliasson. Nu går anläggningen snabbi mol sin fullbordan, och kurvan för arbetslösa byggnadsarbetare går lika snabbt uppåt. Vad har regeringen och dess arbetsmarknadsminister för konkreta förslag att komma med?

När Ingemar Eliasson var ute i Forsmark i höstas antyddes det all Hargshamnsprojektet, som är välkänt vid det här laget, var intressant och kunde tänkas tas upp igen. I dag hänvisar arbetsmarknadsministern till en underordnad myndighet, ÖEF, och säger alt den inle anser frågan aktuell. Del här är ju någonling som vi har vant oss vid. De borgerliga regeringarna hänskjuter besvärliga spörsmål till länsmyndigheter, kommuner och kommunmyndigheter i stället för atl la i frågorna själva. Är det inte regeringens Sak att resolut ta tag i en så viklig fråga som den som gäller en förbättrad oljelagring i landet? Är det således ointressant från regeringens synpunkt att det inte finns en enda oljelagringsanläggning i bergrum norr om Nynäshamn? Litar ni fortfarande på den privata oljeindustrin när det gäller lagringen av denna viktiga råvara? Det borde ni inle göra med de erfarenheter som gjorts de senaste åren. Det är frågor som är vikliga och som i fallet Norduppland och Forsmark kan betyda långsikliga arbeten och förbättrade möjligheter på en mängd områden. Men om nu inte Hargshamnsprojektet är intressant för regeringen, vad har ni dä att erbjuda i stället? Arbetsgrupper och löften ger inga jobb, varken i Norduppland eller pä andra ställen.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Anf. 51 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Herr talman! Hans Petersson i Hallstahammar frågade hur vi skall fylla ut gapet, medan vi väntar pä uppgången i konjunkturen. Det skall ske i huvudsak med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är just därför som vi ökat på dessa inför den gångna hösien och den här vintern sä kraftigt som har skett och som, om jag förstår Hans Petersson i Hallstahammar rätt, också erkänns åtminstone när det gäller Västmanland. I Västmanland har anslagen ökat från 57 miljoner till 94 miljoner, vilket gett utrymme för en ökning frän 1 000 till nära 1 700. De kan komma all öka ytterligare. Jag delar emellertid den mening som flera talare har varil inne på, nämligen att detta är en temporär åtgärd. Man skall dock komma ihåg all det för många människor innebär en arbetslivserfarenhet som gör det möjligt för dem att fä del av varakfiga jobb när dessa dyker upp på arbetsmarknaden.

Det är vad som nu sker i Västmanland. De kvarstående lediga platserna har fördubblats mellan december och januari. Även de nyanmälda har ökat. Varslen har minskat. Det är, så som fallet är när del gäller Värmland, för tidigt att säga om detta är en varaktig och bestående vändning. Men det är alldeles klart att den inle hade kunnat komma till stånd ulan de ekonomisk-politiska förändringar som regeringen har vidtagit.

Det finns ocksä andra ljuspunkter pä den västmanländska arbetsmarknaden. Volvo i Köping rekryterar. Man har efter en kampanj i höstas lyckats placera 75 handikappade. Man tror sig kunna placera 250 ungdomar pä ungdomsplalser.

Det är med sådana mindre och större insatser som vi måste jämna vägen ut pä arbetsmarknaden för dem som har svårt alt hävda sig.

Hans Petersson i Hallstahammar ställde två frågor.

Hur går det ihop alt samtidigt dra ned anslagen till Samhällsföretag och vilja ge de handikappade en chans? Det försvårar en utslussning av de handikappade, säger Hans Petersson. Jag anser att det inte är sä. Jag ser inte Samhällsföretag som något egenvärde. I första hand skall vi naturligtvis försöka ge de arbetshandikappade sysselsättning på den öppna marknaden. Därför bör vi förbättra möjligheterna att komma ut från Samhällsföretag till en anställning på den öppna marknaden. Av den anledningen har vi ökat på bidraget till arbetsgivare som anställer handikappade med en sådan bakgrund. Därmed ger vi fler handikappade möjligheter att komma in och bli anställda i Samhällsförelags regi.

Det arbele som där utförs är mycket värdefullt för mänga människor. Det krav vi ställer är att del skall utföras ännu mer rationellt. Det ligger ocksä i linje med vad Samhällsförelags styrelse har beslutat. Vad vi gör är atl vi kräver av Samhällsföretag att man genomför sin plan något snabbare än man själv tänkt sig. Men den anställningstrygghet för arbetshandikappade som finns inom Samhällsföretag skall inte vara i fara.

Hans Petersson ställde ocksä en fråga om lolkservicen. Jag måste dess värre medge alt jag inte kan ge något mer utförligt svar pä den punkten. Men jag har fått underlag för att titta närmare på den frågan, som ju i första hand faller under Karin Anderssons ansvarsområde.

Dock vet vi från arbetsförmedlingarna atl väldigt många besök där sker med hjälp av tolkservice. Pä en del arbetsförmedlingar måsle varannan besökande ledsagas av tolk. Det är klart att anslaget i en sådan situation fort krymper samman. När det gäller dem som har flyktingstatus har man emellertid möjlighet att utnyttja flyktinganslaget.

Lars-Ove Hagberg beskyller mig och regeringen för att vara nonchalanta mot dem som bor i Kopparbergs län och mot de arbetslösa. Det är naturligtvis precis tvärtom. Regeringens ekonomiska politik och mycket omfattande arbetsmarknadspolifik är lill för atl hjälpa de arbetslösa. Och vi avkräver oss som har ett arbete en solidarisk insats för att göra detta möjligt. Om vi skall komma ur den situation som Sverige nu befinner sig i, måste vi hålla fast vid den ekonomiska politik som vi har dragit upp riktlinjerna för och som börjar ge resultat. Det innebär att konkurrenskraften för svenskt näringsliv förstärks tack vare devalveringen och att vi måste hålla tillbaka när det gäller de offentliga utgifterna. Vi är, kort sagt, på rätt väg. Det gäller nu att inte förstöra utsikterna. Då kommer också - liksom tidigare varit fallet -vårt ekonomiska system att ge människorna i Kopparbergs län ny och varaktig sysselsättning.

Jag håller med om att det sä långt det är möjligt skall ske under bevarande av den kompetens som finns i Sverige. Och det gäller bl. a. pågruvsidan. Som Lars-Ove Hagberg vet är Boliden AB i färd med att starta en ny brytning av silvermalm. Jag förutsätter att den kompetens som finns på arbetarsidan där också skall komma andra till godo.

I fråga om Kopparbergs län är det så att antalet varsel minskar, att en viss uppgång i antalet lediga platser kan skönjas, att antalet beredskapsarbeten, i avvaktan pä att delta skall ge mera substansiella effekter, har tredubblats. Arbetsmarknadsutbildningen har utökats. I övrigt gäller ju samma sak som jag har sagt till andra interpellanter här, nämligen atl vi inte kan agera som om det inle fanns några statsfinansiella restriktioner. Lars-Ove Hagberg debatterar som om varken budgetunderskott eller skattetryck existerade i sinnevärlden.

Oswald Söderqvisi berör dels Hettemarks Konfektions AB, dels Forsmark. När det gäller Heltemarks kan jag bara hänvisa till vad jag redan har svarat, nämligen att frågan bereds pä industridepartementet. Rent allmänt vill jag dock framhålla att jag tycker alt man skall underlätta för anställda att överta företag, om de har möjlighel och om de vill göra det. Jag kan därför säga att saken naturligtvis prövas - som del brukar hela - i positiv anda.

Om Forsmark har vi ju haft en del debatter förut. Oswald Söderqvist säger att han tog upp frågan redan för två är sedan. Ja, del måste ha gällt kravet pä att man inte skulle bygga vidare på Forsmark. Sanningen är ju den att vi, därför att vi inte har följ t Oswald Söderqvists politik, har kunnat ge bygg- och anläggningsarbetare sysselsättning i Forsmark under en lång tid. Dessutom har vi fått ett värdefullt tillskotl när det gäller energiförsörjningen.

Men vi står inför det faklum att det kommer alt bli en svär omställning för dem som är sysselsatta där. Den arbetsgrupp som nu jobbar tillsattes helt nyligen. Den beslår av företrädare för departementen och länsmyndigheter-

6 Riksdagens protokoll 1981/82:80-84

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

na. Arbetsgruppen arbetar med utgångspunkt i en inventering som länsmyndigheterna har gjort och som gäller möjligheterna lill sysselsättning. Vi vet att ganska många kan få varaktig sysselsättning i samband med driften av Forsmark. En av insatserna måste därför vara en omfattande arbetsmarknadsutbildning för dem som vill komma i fråga för den driften.

Det särskilda projekt som Oswald Söderqvisi nämner i fråga om Hargshamn var intressant på sin fid. Det gällde att kunna utnyttja schaktmassorna från etl beredskapsoljelager för att fylla ut och göra ett hamn- och industriområde.

Men vi kan ju inte bygga det som myndigheten i fråga inte anser sig behöva, och f. n. gör ÖEF bedömningen alt något beredskapslager för olja där inte längre är aktuellt. Därför får vi söka efter andra projekt för att ge dem som nu har sysselsättning i Forsmark nytt arbete.

Anf. 52 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):

Herr talman! Jag har fått svar på mina frågor, och det är ju positivt.

Den första frågan gällde hur arbetsmarknadsministern ser på det antal som ändå är kvarstående. Som jag sade lidigare, har det mycket rikfigt satsats en hel del miljoner pä arbetsmarknadsfrågorna sedan vi senast talades vid. Trots detta har antalet kvarstående ökal. Och det är den utvecklingen som är så oroande, att trots att man - naturligtvis under trycket av den stora arbetslösheten - satsar ett antal miljoner, så räcker det inte alls lill. Här är man naturligtvis i svansen pä marknadsekonomin.

Jag relaterade hur utvecklingen har varit i vårt län under lång tid, under andra delen av 1970-talet och i början av 1980-talet. Det är en enormt negativ utveckling. Här slås induslri efter induslri ut, ort efter ort hotas och yrkeskunnande försvinner. Det är en utveckling som man måste vända på i grunden för att över huvud taget några som helst arbetsmarknadspolitiska insatser skall räcka fill. Det tror jag också arbetsmarknadsministern kan vara överens med mig om.

När det gäller statistiken i värt län måste man ocksä säga att den skulle vara betydligt värre, om inte utflyttningen vore sädan som den är nu. Det flyttas ju kraffigt, bl. a. frän Hallstahammar, och det ställer fill kommunalekonomiska problem och andra problem för hela den uppbyggnad som finns i ett sådant här brukssamhälle, med social och kommunal service liksom all industri- och affärsverksamhet över huvud taget. Sä det ena problemet ger det andra.

Beträffande satsningen på de handikappade kan man säga att regeringens politik alltså är att ge med den ena handen - och det är bra -, men så tar man samtidigt med den andra, när man under innevarande budgetår minskar anslagen fill Samhällsföretag. Arbetsmarknadsministern borde veta, att jusl Samhällsföretag har en väldigt vikfig uppgift, oavsett hur marknaden ser ut i övrigt.

Det är väl närmast en dröm, som varken arbetsmarknadsministern eller jag tror på i nuvarande läge, att man skall kunna bereda de människor som i dag finns i Samhällsföretag ett arbete ute i näringslivet. Det finns ju ingen större vilja att satsa pä handikappanpassade arbetsplatser, lämpliga arbeten.

omplaceringar osv. som passar den enskilde. De som kommer fill Samhällsföretag har ju alla efter individuell bedömning ansetts kunna ges möjligheter att jobba bara där. Där erbjuder man ju i regel arbele till människor först sedan alla andra insatser har gjorts att skapa arbele på den öppna marknaden.

När det gäller lolkservicen är det riktigt att del är ett enormt tryck på de invandrartäta kommunerna. I min hemkommun är del 15-16 % som är invandrare, och nalurliglvis är arbelslöshelsandelen någonting liknande eller kanske ännu slörre. Detta ger problem. Jag uppfattar arbetsmarknadsministerns svar som att han ser allvarligt pä detta och kanske kommer med ett förslag - eller det kanske aldrig behöver komma lillbaka till riksdagen utan kan ske genom någon enkel handläggning inom departementet - så att den här frågan löses snabbt. Just nu är man utan pengar, och det finns inga tolkar, åtminstone i Västmanland.

Sedan får vi alla våra slängar för atl vi för en ansvarslös politik; det är regeringen som för den ansvarsfulla politiken. Man hänvisar fill budgetläget, det statsfinansiella läget osv. Den här debatten känner vi igen - den har förts tidigare i dag. I det svar som arbetsmarknadsministern har presenterat i dag stär, och det har han också upprepat i talarstolen: "Det går inte med dagens statsfinansiella läge att ansvarslöst satsa miljardbelopp för att klara kortsiktiga problem som sedan på sikt skulle öka såväl budgetunderskottet som arbetslösheten ytterligare."

Att inte satsa ansvarslöst och kortsiktigt! Men jag anser inle att detta att ett stort antal ungdomar blir arbetslösa är ett kortsiktigt problem. Det är ett mycket långsiktigt problem, eftersom vi kommer att få sociala efterverkningar under mycket lång tid. Kanske stora delar av en generation får problem med atl anpassa sig till ett arbetsliv, till ett vanligt vuxenliv som vi alla andra har varit vana vid att få leva. Jag tycker inte all del är ansvarslöst att satsa på åtgärder för ungdomar.

Det är inget tvivel om att de flesta av problemen kring ungdomsarbetslösheten och arbetslösheten i sin helhet kvarstår, trots att vi har diskuterat problemen. Det går inte att bara krypa bakom budgetunderskott och ansvarsfull finanspolitik och sådana allmänna fraser. Vi har ju visat på en politik där man kan hämta pengar. Det finns elt antal personer av typen Joakim von Anka, och det finns rikedomar samlade i landet, som skulle kunna användas pä ett mycket bättre sätt. Här märks skillnaden mellan våra synsätt. Har inte regeringen förmåga eller vilja att gå in och lägga på kostnaderna och beskatta det kapital som finns? Om det känns motbjudande, skall man naturligtvis säga; Vi har ingen lust med det här, vi fär lämna över det. Dä får arbetsmarknadsministern, eller vem det nu är, söka sig något annat. Del är väl regeringen som helhel som får stå för det här.

Jag menar att det finns medel att komma till rätta med arbetslösheten på etl mycket bättre sätt än vad som nu är fallet.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Anf. 53 LARS-OVE HAGBERG (vpk):

Herr talman! Åke Thörn, företagsläkare vid LKAB, skrev i lördagens Dagens Nyheter:

"Det går att tala om att alla måste dela bördorna, ta del av uppoffringarna som krävs för att få Sverige i balans. Det går an, men det är dock så att ett införande av karensdagar i sjukförsäkringen sä som föreslagits inte är något som delas, det drabbar huvudsakligen en bestämd socialgrupp eller klass."

Varför tar jag upp det här citatet? Jo, därför alt det illustrerar en stor del av den borgerliga politiken som den förs i dag. Det är detta med marginalskatterna, där man sänker skatten för de högavlönade - det är huvudsakligen de som har inkomster under 100 000 kr. som drabbas. Regeringens närings- och sysselsättningspolitik är likadan. För alt rädda storfinansens vinster och befrämja storföretagens exportinriktning låter man arbetare bli arbetslösa. Det är de som drabbas av den här politiken. Här delas inga bördor lika.

Det här är en medveten politik atl driva fram arbetslösheten. De människor som drabbas av detta är likställda med dem som framöver skall bli sjuka och fär stå för en självrisk. Det är ungdomar som i dag och i morgon blir arbetslösa som får stå för en oerhört hög självrisk. Risken att bli utslagen är ju synnerligen stor.

Det är också kännetecknande att arbetsmarknadsministern i dag inte har gått in i någon debatt om ungdomsarbetslösheten. Vi kan bara peka på att vi har 55 000 arbetslösa ungdomar och atl många ungdomar därutöver befinner sig under utbildning eller i beredskapsarbeten och förväntar sig att snart få ett arbete - men det finns inget.

Vi måste ju ta ett ansvar för detta. Men då börjar arbetsmarknadsministern och regeringen tala om budgetunderskott, och sä är det slut med ansvaret. Dä får man väl tala om självrisk igen. Del gäller ju den självrisk som uppkommer när ungdomarna går arbetslösa. Den får ungdomarna ta -den tar inte de som bestämmer politiken på den borgerliga kanten. Därför tycker jag att det är mycket allvarligt med ungdomsarbetslösheten i dag, och med den, menar jag, nonchalans inför problemen som visas när vi i Dalarna har mer än 2 000-3 000 öppet arbetslösa ungdomar. Vad skall hända med dessa arbetslösa framöver?

Ett län som har strukturomvandlats på ett, som jag ser del, felaktigt sätl fär ett extra hårt slag. Hade man tagit till vara de arbelandes insikter och intressen vad gäller stålindustrin, gruvindustrin och skogsindustrin, hade länet strukturomvandlats på ett annat sätl som hade gett fler jobb - och långl fidigare. Vi måste ju någon gäng rätta till de problem som har uppstått. Vi skall, som jag sade lidigare, inte bevara gamla näringar utan vi skall göra om dem. Men det är delta som man inte vill - man skrotar dem i dag.

Jag ställde ocksä frågan; I vilken bransch skall man få jobb framöver? Då hänvisar man bara lill regeringens ekonomiska politik. Men det räcker inte. Ni kan inte peka på någon bransch där man kan fä jobb framöver. Det finns bara fromma förhoppningar. Man hoppas på och gynnar verkstadsindustrin. Atlas Copco visar stora vinster, men i Dalarna, där man en gång i liden

lokaliserade sig, hotar man att dra in jobb. Sä ser del ut inom den del av industrin som man säger skall expandera. Det är inte särskilt hoppfullt.

Sedan var del väl ett dåligt och illa vall exempel på gruvnäringen som arbetsmarknadsministern tog när han nämnde Boliden. Det bolaget kommer verkligen inte atl befrämja sysselsättningen i Bergslagen. Företaget kommer att ta de godbitar som finns i Bergslagens mineraler, men man kommer inle att prospektera och leta mineraler och skapa sysselsättning, som det går att göra. Det är väl inle tillräckligt lönsamt för Boliden.

Arbetsmarknadsministern sade att jag diskuterar som om det inte existerar något budgetunderskott. Jag tycker att arbetsmarknadsministern diskuterar som om det inle har förts någon debatt fidigare, som om Carl-Henrik Hermansson inte har nämnt vårt alternafiv lill budgetunderskottet.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala län

Anf. 54 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr lalman! Regeringens och arbetsmarknadsministerns inställning lill arbetslösheten och de arbetslösas situafion är motsägelsefull. Det gäller i såväl smått som stort. Eftersom jag har hållit mig till några konkreta exempel på det lägre planet och tagit upp bl. a. det lilla konfektionsföretagel Hetlemarks är del lätt atl visa detta.

Här säger arbetsmarknadsministern att del visst är önskvärt alt anställda kan la över företag och att han ser ganska positivt på det. Men detta har inle alls varit regeringens linje när det gällt delta lilla konfektionsföretag med 175 anställda i den lilla småstaden i Uppland. Regeringen har i stället från början motarbetat de anställda. Man försvårade för de anställda när de ville ta över företaget frän Cewilko i den statliga Eiserkoncernen, som regeringen förhoppningsvis har kontroll över. Man sålde i stället företaget till en annan köpare och sade, att nu har vi skaffat jobb. Och så visade det sig att det var bara luft i det - den köparen ville inte alls driva någon verksamhet i Enköping. Hur kan arbetsmarknadsministern då säga atl han och regeringen ser positivt på att de anställda får ta över företagen? Det stämmer inte med de verkliga förhållandena!

Så är det ocksä på arbetsmarknaden i stort, vilket debatten i dag har visat. I smäll som i stort praktiskt taget struntar ni i de arbetslösas situation. Ni tycker i stort sell att det är bra att det blir arbetslöshet i Sverige - del hör till er liberala politik och ideologi, som arbetsmarknadsministern har framhållit flera gånger.

Sedan problematiken med Forsmark. För tvä år sedan beslutade vi inför folkomröstningen om elt uppskjutande av arbetena i Forsmark. Del var dä problemen ställdes pä sin spets. Men hur har regeringen utnyttjat den respit den fick? Man visste att detta skulle komma, att ett så stort anläggningsföretag som etl kärnkraftverk förr eller senare skulle blir färdigbyggt. Dä är det väl inte tillräckligt att man har satt till en arbetsgrupp "alldeles nyligen", som arbetsmarknadsministern säger. Det borde ha funnits konkreta förslag utarbetade för länge sedan. Man har inle brytt sig om problemen. Och här rör del sig ändå om etl par lusen man som ganska snart kommer alt slängas ut på en redan utarmad arbetsmarknad. Vad gör ni åt del? Ni struntar i det!

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Sä ligger det till med arbetsmarknadsministerns och regeringens arbetsmarknadspolitik.

Nu talas det om projeki i Norduppland. Javisst - man talar om tomat- och fiskodlingar i Forsmark, där man skall använda spillvärme frän kärnkraftverket för att värma upp bassängerna, och man talar om serviceuppgifter. Det kanske blir något tiotal man som får jobb i de här serviceuppgifterna i Forsmark. Man talar om att det naturligtvis blir driftspersonal. Ja, det är klart, men det hjälper ju inle alls upp den stora utspottning av arbetslösa byggnadsarbetare som nu kommer att ske inom några få månader. Där har ni ingenting att komma med!

Som har påpekats förut finns det ett projekt som heter Hargshamnsprojektet. Arbetsmarknadsministern säger nu att myndigheten inte är intresserad. Men del är väl regeringen som skall vara intresserad. Vi vet hur del har varit pä oljelagringsområdel. På många ställen och under mänga år har det varit mycket dåligt; de stora privata oljeföreiagen har inle fyllt sina uppgifter i det svenska oljelagringsprogrammet. Därför vore det väl av intresse för regeringen att på allvar ta upp en diskussion om detta.

Som jag sade tidigare antyddes också detta när arbetsmarknadsministern var uppe i Forsmark i höstas. Men nu är tydligen projektet spolat helt och hållet, när man har kommit så här långt.

Det finns en klar linje för de olika liberala arbetsmarknadsministrarna, allfifrån Per Ahlmarks lyckönskningar till de arbetslösa verkstadsarbetarna i Olofslröm, när han tillträdde i den första trepartiregeringen, till Ingemar Eliassons fromma förhoppningar i dag 1982, fem är senare, om hur man skall lösa problematiken i Forsmark och pä andra ställen.

Anf. 55 NILS BERNDTSON (vpk);

Herr talman! Den bild av arbetsmarknadsutsikterna för hösten 1981 som tecknades av länsarbetsnämnden i Östergötland gav anledning lill oro. Jag ställde därför i oktober månad en interpellation till arbetsmarknadsministern med frågan om regeringen var beredd att vidta särskilda åtgärder för att möta den allvarliga arbetslöshetssituationen i Östergötland. I svaret hänvisades till att tilldelningen av beredskapsmedel ökat med 16 milj. kr. Det var också det enda konkreta som anfördes. Redan då kunde sägas atl insatserna var helt otillräckliga.

När länsarbetsnämnden senare redogjorde för arbetsmarknadsutsikterna vintern 1981/82 stod det klart att läget ytterligare förvärrats. Arbetslösheten har trots olika insatser fortsatt alt öka och ligger nu 50 % högre än närmast föregående år. Till tecknen på en försämring hör alt arbetslöshetsperioderna blir allt längre och att antalet varsel ökar. Under året har över 9 000 personer varslats om uppsägning eller permitlering. Sysselsättningen inom byggnadsbranschen har försämrats osv.

1 en ny interpellation till arbetsmarknadsministern ställde jag frågan om regeringen nu är beredd att vidta särskilda åtgärder för att möta den allvarliga arbetslöshetssituationen i Östergötland. Ordet "nu" bör betonas.

mot bakgrund av atl de hittills vidtagna åtgärderna inte hindrat att lägel försämrats.

Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret och noterar som ett litet framsteg att han denna gäng gör ell försök alt konkrefisera insatserna. Dessa blir för den skull inte lillräckliga. Det visar den faktiska situafionen. Både december- och januaristatistiken visar nämligen att arbetslösheten fortsatt är lika hög i länet. Nära 7 000 personer kvarstod vid januari månads utgång som arbetslösa. Ungefär hälften av de arbetslösa är kvinnor och närmare 40 % ungdomar under 24 år.

Arbetsmarknadsministern bestrider inte mitt påpekande att läget på arbetsmarknaden försämrats och att arbetslösheten ligger på en nivå som är ca 50 % högre än förra året. Men han säger sig vilja påpeka för mig att även antalet åtgärder har ökat - bl. a. har medlen för beredskapsarbeten ökat med ca 70 %. Men om arbetslösheten fortsätter att öka måste väl ändå insatserna vara otillräckliga? När man ser arbetsmarknadsministerns redovisning av vidtagna åtgärder och den fakfiska utvecklingen på arbetsmarknaden, verkar det som om han bygger dammar av is om våren. Och del är som bekant inte särskill framgångsrikt.

Jag vill inte förringa betydelsen av byggnadstillstånd för Vrinnevi sjukhus i Norrköping, projekteringen av ett nytt kontorshus för Vattenfall i Motala, det planerade bygget av ett nytl landsarkiv i Vadslena eller de tidigarelagda byggena för 4 miljoner i länet. Allt detta är välkommet, men det är otillräckligt, Ingemar Eliasson. Omkring årsskiftet fanns exempelvis ca 500 arbetslösa byggnadsarbetare i Östergötland, och länsarbetsnämnden befarade en ytterligare ökning av antalet. Vrinnevisjukhuset angavs ge en begränsad sysselsättningseffekt.

Man kan inle befria sig från intrycket att arbetsmarknadsministern underskallar problemen och överskattar de vidtagna åtgärderna. Del gäller situationen i Motala. De industribeställningar som regeringen nyss gjort vid Motala Verkstad och som åberopas i svaret är naturligtvis välkomna, men vi har en mycket allvarlig arbetsmarknadssituation i Motala som måste angripas med betydligt fler åtgärder. Läget vid Luxor, där konkret hot om arbelslöshel vilar över flera hundra personer just nu, visar att del behövs betydande insalser.

Av en tidningsartikel framgick att arbetsmarknadsministern vid ett besök i Motala sagt att del ser hoppfullt ut för Luxors framtid. Det tycker nog inte de omkring 800 personer som under året torde få lämna förelaget. Hurtiga arbetsmarknadsministrar som önskar lycka till eller uttalar sig hoppfullt hjälper inte mol arbetslösheten. Uppmuntrande ord i all ära, men det är konkreta åtgärder som betyder något.

Samtidigt som arbetsmarknadsministern uppenbarligen ställer sitt hopp lill en konjunkturuppgång, så nolerar han att arbetslösheten också beror på strukturproblem.

Detta kan gälla även Östergötland, men de statliga insatserna har inte varit inriklade på att komma lill rätta med problemen. Den statliga stälpolitiken har förstärkt problemen i Boxholm. Det slatliga ägaransvaret vid Luxor i

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län, Göteborgsregionen och Smålandslänen

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Motala har inle använts för ulveckling ulan mer för avveckling. De medvetna satsningarna för atl öka den civila andelen av sysselsättningen saknas fortfarande osv. Effekterna av de arbeismarknadspoliliska satsningarna skulle bli större, om de ingick i en målmedveten polilik för alt öka sysselsättningen. Nu är regeringens politik snarast den motsatta.

De siffror över det stora antalet kvinnor och ungdom bland de arbetslösa som redovisats kan heller inte ses avskilt frän åtstramningspolitiken mot kommuner och landsting. Denna politik kommer att leda lill ökad arbelslöshel, särskilt bland kvinnorna och ungdomen. 1 sin förlängning leder den också till ökad arbetslöshet inom byggnadsverksamhet och industri.

Arbetsmarknadsministern talar om vad som salsats på arbetsmarknadspolitiska åtgärder "trots ett mycket ansträngt budgetläge", som han uttrycker det. Detta sätt att se frågan är ganska avslöjande. Att öka sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten måste ju vara av mycket stor betydelse för att man pä sikt skall kunna komma till rätta även med statens budgetproblem, men det vill regeringen inte inse. Därför blir också satsningarna halvhjärtade och föga målmedvetna.

Av arbetsmarknadsministerns redogörelse över vad som gjorts för Östergötlands vidkommande får man väl dra slutsatsen atl detta är vad han anser möjligt och nödvändigt atl göra. Del gör det befogat atl upprepa frågan om vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att möta den allvarliga arbetslöshetssituationen i Östergötland. Det är nämligen klart att vad som hittills har gjorts - och som arbetsmarknadsministern redovisat - inte har lett lill att arbetslösheten minskat. Tvärtom fortsätter den att öka. Då kvarstår behovet av ytterligare åtgärder, men därom har arbetsmarknadsministern inte sagt något.

Vad skall hända innan regeringen är beredd att vidta särskilda åtgärder?

Är arbetsmarknadsministerns svar här i dag det enda han har alt säga till de arbetslösa i Östergötland efter sitt besök i länet? Är detta allt vad regeringen förmår eller vill göra?

Det är i sä fall inte märkligt om regeringens passivitet vållar misstro och missnöje bland länets befolkning.

Anf. 56 JÖRN SVENSSON (vpk);

Herr talman! Jag ber att få lacka för interpellationssvaret som gäller arbetslösheten i Göteborgsregionen och som jag får la emot pä grund av Alexander Chrisopoulos sjukdom.

Till del kommersiella skräp som den borgerliga kulturen under tidernas lopp har överöst detta land med hör bl. a. en gammal schlager om Stockholm som Nordens Venedig. Om man nu plockar bort hela denna glättade fasad som vidlåder den typen av ytliga kulturyttringar av det förfallna borgerliga samhällel skulle man kunna använda symboliken på ett annat sätt om en annan stad, nämligen om Göteborg, ty det finns i symbolisk mening en likhet mellan detta Göteborg och detta vår lids Venedig. För Göteborg gäller del att staden sjunker. Den sjunker ner i en industriell och social misär. Dess

induslrilradition föröds, och mänga av dess människor sjunker också under trycket av bekymren och meningslösheten i det ingenmansland som uislagning och arbetslöshet försänker dem i. Del finns i dag både i länel och i tätorten Göteborgs A-region i januari ca nio sökande för varje kvarstående ledig plats.

Del är ingen tillfällighet att Göteborg och min hemstad Malmö liknar varandra i dessa avseenden. De är också besläktade när det gäller myckel av industristrukturen. De är besläktade när det gäller deras tidigare roll som spjutspetsar i den industriella ulvecklingen i landet som i viss mån kunnat kompensera de depressiva tendenserna i andra sämre ställda regioner. Men denna deras roll har nu upphört och den har på elt drastiskt sätt under mycket kort tid vänts i sin lotala motsats. Man ser detta i dessa städer, man ser det i Malmö och Göteborg, man ser del i människornas ansikten, man ser det på gatorna och i bostadsområdena.

Vad gör då regeringen åt delta? Ja, särdeles myckel annat än att bara filta pä gör den trots allt inle. Om vi nu utgår ifrån arbetsmarknadsministerns svar på Alexander Chrisopoulos interpellation om arbetslösheten i Göteborg skall vi finna alt svarels innehåll är magert, ringa och sammanhangslöst. Arbetsmarknadsministern uppehåller sig vid etl förhållande som han beskriver som alt antalet beredskapsarbeten nu skall öka med 50 % för Göteborgs och Bohus län. Del är nu en taktikers historieskrivning, ty del är klart atl om man har börjat med alt minska och sedan försöker återställa kan man ju påstå att man har ökat.

Jag tycker inle heller att Ingemar Eliasson är ärlig, hell enkelt, när han beskriver situationen allmänt och regeringens politik med anledning därav när det gäller sysselsättningen i Göteborg.

Först och främsl bör man dä vela att av dessa 50 % försvinner 15 % pä grund av kostnadsökningar förorsakade av inflationen. Vidare bör man vela atl Göteborgs kommun under 1983 pä grund av andra åtgärder som regeringen vidtar kommer att mista 150 milj. kr. som kunde ha använts för ett sysselsättningspolitiskt kommunalt program t. ex. av den lyp och med den inriktning som kommunfullmäktigegruppen från vpk i Göteborg har föreslagit.

Av dagens aktuella datalista frän länsarbetsnämnderna - som jag har här i handen-kan bl. a. utläsas altman under januari har haft 250 nyplaceringar i beredskapsarbeten i Göteborgs kommun och något över 300 totalt i Göteborgs och Bohus län.

Om man gör en grov prognos pä basis av della och lar hänsyn lill den begränsade tid som ett beredskapsarbete varar, skulle man kunna säga all de åtgärder som regeringen och Ingemar Eliasson här åberopar är av den dimensionen att 90 % av de arbetslösa i Göteborgsregionen inle kommer att beröras. Man frågar sig; Var är proportionerna?

Kalkyler, som gjorts kommunall i Göteborg och som kan bekräftas av var och en som vet hur industristrukturen är och vad som kan väntas de närmaste åren, ger vid handen att inom kort bortåt 40 000 människor kommer att slå uianför normala sociala sammanhang, utan hopp om atl få en placering i elt

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län, Göteborgsregionen och Smålandslänen

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

något så när stabilt arbete. Så många människor kommer sä att säga att flyta mellan perioder av sysselsättning i beredskapsarbete, allt längre och svåröverkomligare arbetslöshetsperioder, tillfällig utbildning och liknande. De kommer alt få den sociala basen för sin tillvaro mer eller mindre uppriven.

Det betyder att man inriktar sig pä att man i en av Sveriges ledande industrisläder och dess klart ledande exportstad skall ha det som ell kroniskt tillstånd alt ca 15 % av befolkningen pä detta sätt skall tvingas föra en abnorm tillvaro, allt för den stora hedern att de skall stå till tjänst som arbetskraftsreserv - tänkbar arbetskraftsreserv skulle man kanske säga - ät en exportindustri om vars framlid regeringen vet precis lika litet som den vet om allting annat.

Nu talar arbetsmarknadsministern pä ett diffust sätt om det enda hoppet att arbelsmarknadspoliliken skall försöka hålla saker och ting något så när uppe, i väntan pä atl expansiva industribranscher skall ta fart och kunna erbjuda ökad sysselsättning. Vad är nu detta för luftiga utopier?

För det första är det ju så att regeringen inte pä något sätt tillskapar expansiva industribranscher, t. ex. via en satsning på den statliga industrin. För det andra håller man tillbaka den offentliga sektorn, och del kommer att gälla i hög grad i Göteborg, som drabbas av de kommunala förlusterna jag tidigare nämnde, denna offentliga sektor som ändå utgör en myckel viktig marknad när det gäller efterfrågan pä många av den privata industrins produkter.

Dessutom förfaller möjligheterna för en expanderande framtida industri all ta i anspråk de mänskliga resurser som nu finns och som inte används. Människorna ärju inte desamma närde har fält gå tre, fyra, fem åreller fler i denna karusell. Det vet vi av tidigare erfarenheter och av erfarenheter frän Storbritannien och från kontinenten. Nu finns människorna där. Det är nu de skall in i arbete, eftersom de går förlorade om man dröjer.

Nåväl, vad skulle dä vara en bättre lösning? På den punkten stöter vi på regeringens och arbetsmarknadsministerns ständigt upprepade påstående, som har förekommit här i debatten i dag, nämligen att man kan inte öka utgifterna för kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för då ökar budgetunderskottet. Del är ansvarslöst, heter det. Man kan inle heller, säger Ingemar Eliasson, försöka kompensera det genom att ta in mer medel i skatter för atl få större resurser för arbetsmarknadspolitiken. Lål oss granska de påståendena nationalekonomiskt.

Budgetunderskottet är ju väsentligen en produkt av konjunkturnedgången. Denna är så att säga den underliggande huvudfaktorn. Om man i ett sådant läge möter detta genom all försöka dämpa de offentliga utgifterna och hålla tillbaka dem, kan ju delta bara ylteriigare hålla fillbaka efterfrågan och därmed via den allmänna marknaden, via de allmänna ekonomiska mekanismerna, leda till etl ännu slörre budgetunderskott. Del är er polilik som leder till elt sådant ännu större budgetunderskott - vi kan helt rikligl konstatera att budgetunderskottet har växt för varje är.

Sedan säger Ingemar Eliasson att om man försöker finansiera ökade

satsningar på arbetsmarknadspolitik och näringspolitik med ökade skatter, så skulle det innebära att man bara flyttar efterfrågan - del blir ingen total ökning av efterfrågan. Det måste vara felaktigt. Det är ju väl känt inom konjunklurpolitiken att man den vägen kan öka efterfrågan. Om skatterna drabbar utgifter eller konsumtion som riktar sig till importerade varor och man tar detta via en skatteökning av någol slag och för över det till expansiva arbetsskapande åtgärder inom landet, så blir del ändå en ökning av efterfrågan. Detta är elt välkänt fenomen i den klassiska Keynesianska diskussionen. Det måste vara riktigt atl göra så.

Speciellt intressant är då ifall man beskattar den del av efterfrågan som inle är efterfrågan av produktiv natur utan en rent spekulativ efterfrågan som bara syftar lill att öka efterfrågan på placeringar och realkapilal för all flytta finanskapital och på det sättet öka profilerna. Om man drog in en del av delta spekulationskapital som är i cirkulation och som pressar upp inflationen, så skulle därför inle på något sätl efterfrågan på indusirins produkter och pä tillverkningsprodukter i övrigt minska. Men om man använder denna indragna del av de spekulativa inkomsterna till all öka antalet arbeten, genom arbetsmarknadspolitiken och näringspolitiken, skulle del också innebära en totalt sett ökad efterfrågan av de slag som skapar en förbättrad sysselsättning. Det är väl ocksä ell välkänt fenomen, som jag tycker atl Ingemar Eliasson skall erkänna i den här diskussionen.

Del är dessutom så all man myckel väl kan öka etl budgetunderskott med ytterligare några miljarder, om ökningen i sin helhet läggs pä sådant som skapar ökad sysselsättning och därmed också ökade skatteinkomster för stal och kommun. Om denna polilik bedrivs med en viss konsekvens och längsiklighel blir följden i nästa omgång en minskning av budgetunderskottet i stället för som nu-med er politik-en ökning, som ni inle kan springa ifrån, hur mycket ni än skär ner, därför alt era egna nedskärningar slår undan grunden för den politik ni påstår er vilja föra - de resultat ni påstår er vilja uppnå infinner sig helt enkelt aldrig.

Man kan inte lägga ner hur mycket som helst på kortsiktiga åtgärder, säger Ingemar Eliasson. Nåväl - inle hur mycket som helst, det mä medges. Men man kan lägga ner betydligt mer än vad man gör, och della kommer all fä gynnsamma följder budgelpolitiskt och sysselsällningspoliliskl. Vi har t. ex., som jag nämnt, ett program frän vpk-gruppen i kommunfullmäktige i Göteborg som i 13 olika investeringsområden, som man satsar pä. skulle kunna skapa bortåt 7 000 arbeten. Några avsnitt av del programmel har blivil litet föråldrade på grund av nedgången inom varvsindusirin - del finns inle längre samma möjligheter som lidigare all rehabilitera den. Men säkert är del ändå fråga om minsl 5 000 arbeten. Med den politik ni för gentemot kommunerna-en politik som berövar Göteborg 150 milj. kr. 1983-kommer den typen av ambitioner frän kommuners sida atl slå slint. Och herr Eliassons partivänner i Göteborg har f. ö. inga som helst sådana ambilioner.

Del skulle finnas möjligheter atl i ell långsiktigt rehabiliteringsprogram för den göteborgska industrin ta in långsiktiga planer för upprustning av del svenska transportnätet, som behöver en sädan upprustning och som

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergödands län, Göteborgsregionen och Smålandslänen

därigenom skulle bli effektivare. Detta skulle bl. a. också gynna exportindustrin. Man skulle kunna skapa etl underlag för den lyp av industri som redan finns i Göteborg - för varven, för delar av metall-, verkstads- och fordonsindustrin. Jagefterlyser ett sådant program. För ni talar väl ändå med varandra i regeringen. Även om industriministern tillhör etl annat parti, är han väl inte för dagen satl i karantän på grund av sina underliga turer när det gäller Statsföretag.

Avslutningsvis vill jag, herr talman, säga följande. Efter att ha tagit del av de konkreta erfarenheterna av arbetslöshetens Göteborg - lika väl som arbetslöshetens Malmö och Väslskåne - och efter attha hört hur regeringen resonerar, kan jag konstalera alt regeringen befinner sig på en helt annan våglängd. Det rör sig om olika saker. Vi har dels delta jättelika problem med denna växande induslriella reservarmé och denna industriella och sociala misär, dels något litet som regeringen kallar åtgärder för alt bekämpa arbetslösheten och som inte står i den ringaste proportion till den sociala sjukdom som håller på atl utvecklas. Jag frågar mig; Varför är del så?

Jag skall avsluta med en mycket cynisk fräga, som den senaste tiden alltmer har trängt sig pä var och en som försöker se problemen i ansiktet någorlunda ärligt. Har herr Gyllenhammars inträde i folkpartiets partistyrelse och de nya signalerna i Milton Friedmans anda när det gäller folkpartiels poliliska, ideologiska och programmatiska framträdande något samband med den arbetsmarknadspolitik som här redovisas? Är det helt enkelt så, att denna reservarmé skall vara etl inslag i den lönepolitik som ni för på Pehr Gyllenhammars och andras uppdrag?

Anf. 57 KARIN NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag börjar med att tacka för svaret på min interpellation.

I interpellationsdebatlen den 6 november förra året sade arbetsmarknadsministern: "Vi måste i första hand vidta sådana åtgärder som bidrar till att rätta till de långsiktiga balansproblemen i ekonomin." Samma sak upprepas i det nu föreliggande svaret. Skillnaden är all arbetsmarknadsministern nu tycks skönja effekterna, som enligt hans uppfattning kommer i slutet av år 1982 och i början av 1983.

Om delta är etl rikligt antagande återstår att se. Men del är inte bara vpk som tvivlar på att ökad sysselsättning blir resultatet av den förda ekonomiska politiken. Men oavsett detta ökar arbetslösheten för varje dag som går, och situationen blir alltmer akut. Det behövs också snabbt verkande åtgärder.

Om jag håller mig lill Smålandslänen, kan jag redovisa att antalet anmälda arbetslösa i januari månad var 12 865 personer. Av dem var uppemot 40 % ungdomar under 24 år och drygt 50 % kvinnor. För kvinnorna ligger säkert siffran åtskilligt högre, eftersom de ofta finner det meningslöst att anmäla sig till arbetsförmedlingen, då de är väl medvetna om atl det inle finns några jobb.

Arbetsmarknadsministern säger att arbetslösheten i två av Smälandslänen ligger på en lägre nivå än riksgenomsnittet - bara Kalmar län har en sämre

arbetsmarknad. Börjar inte, arbetsmarknadsministern, argumentet att det är värre pä andra håll bli ett ganska utnött argument? Det är ingen tröst för någon arbetslös. Arbetsmarknadsministern tycks glömma bort att det bakom varje arbetslös i statistiken finns en enskild individ med alla de problem - inle enbart ekonomiska - som arbetslösheten innebär. Om exempelvis utvecklingen av ungdomsarbetslösheten får fortsätta, kan detta leda till en katastrof för hela landet. Och arbetslösheten bland kvinnorna vrider inte bara liden tillbaka när det gäller kvinnornas likaberättigande på arbetsmarknaden - den sätter hela familjeekonomin ur spel. För även om kvinnornas inkomst är liten på grund av deltidsarbete eller lägre lön, sä har den blivit alltmer nödvändig för att familjebudgeten skall gå ihop.

Belräffande de övriga arbeismarknadspoliliska åtgärder som det hänvisas till, visar siffror från Småland alt antalet personer i arbetsmarknadsutbildning har minskat, medan antalet i beredskapsarbete har ökat något.

Den tredje stimulansåtgärden, dvs. statssubventionen med 75 % av lönekostnaden för de arbetsgivare som anställer ungdomar, har hittills inte stimulerat förelag i någon slörre utsträckning. Från Kronobergs län redovisas atl efter kontakt med 918 företag ställdes 24 platser till de arbetslösa ungdomarnas förfogande. I Kalmar län gick erbjudandet ut till 500 företag och ledde fill att 37 arbetslösa ungdomar under 18 är fick jobb. Länsarbetsdirektören i Kalmar säger uppgivet: Vi har pengar så alt vi kan erbjuda ytterligare ett hundratal jobb, men ställer inte företagen upp stär vi där med både pengarna och den arbetslösa ungdomen kvar. I vissa fall hade förfrågan inte ens tagits upp och diskuterats, då personalcheferna inle ansåg atl det fanns underlag för en diskussion. Och det är klart alt om det föreligger varsel från ett företag så diskuteras inte nyanställningar, även om arbetskraften är gratis.

Varselbesked duggar tätt över de anställda i Småland. Totalt varslades i Smälandslänen enbart under december månad ca 2 500 personer. Värst drabbat är Kalmar län, där 2 689 personer- tillsammans med tidigare varsel -berörs av uppsägning, permitlering eller förkortad arbetstid. RIFA är del allra senaste exemplet, där man varslar om iredagarsvecka för 550 anställda. Därtill kommer att de få lediga jobb som finns inte kan tillsättas, dä del krävs höga kvalifikationer. I Kalmar fanns exempelvis vid årsskiftet 79 lediga jobb, där ingen av de 2 000 som sökte arbete kunde placeras. I Jönköpings län gällde en slor andel av de lediga jobben lärartjänster, som del också krävs särskild utbildning för.

Jag förslår inte rikligt vad arbetsmarknadsministern grundar sina förhoppningar på, om han tror att en ny landshövding, som därtill är moderat, bättre än den föregående skulle kunna bevaka sysselsättningsfrågorna i Kalmarregionen. Jag lyssnade visserligen med särskill intresse till moderaten Anders Högmark i den allmänpoliuska debatten och hans entusiastiska beskrivning av smålänningarna efter ett besök som han gjorl lillsammans med

arbetsmarknadsutskottet. Han sade sä här; " Gnosjö - en av småföre-

tagsamhetens många pärlor i del ljusa och vackra Småland". Annars brukar del ju hela det mörka Småland. Han fortsatta: "För elt utskott som ofta

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län, Göteborgsregionen och Smälandslänen

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

gästar län och kommuner med stora sysselsättningsproblem känns det befriande att få uppleva klimatet i västra Småland, där problemen ofta blir det möjligas konst och alllid utgör en utmaning till att finna en enkel lösning."

Och visst kan delta vara en riktig beskrivning. Smålänningarna är både uppfinningsrika, produktiva, envisa i positiv mening och har inte så stora ekonomiska fordringar. Det ser vi på lönerna, som ligger lägre i Småland än nägon annanslans. Men de vill ha jobb. Småland är inte heller isolerat från övriga landet och drabbas som alla andra län av industrins s. k. strukturomvandling. Legotillverkning, som man är mycket beroende av i Småland, flyttas utomlands. Slora såväl utländska som inhemska multinationella företag köper upp de smä och medelstora företagen, enbart i syfte att lägga ner för atl slippa onödig konkurrens. Namn som Saint Gobain och Swedish Match är väl kända. Munksjö och Oskarshamns varv är andra aktuella företeelser, med flera olika bolagsformer och företag där de anställda är helt utlämnade, då besluten fattas över deras huvuden. Spekulation, utpressning och fiffel av olika slag finns med i bilden. Företagsägarna håller sig oftast skadeslösa - de som drabbas är de anställda. Optimismen i fräga om Munksjö, som arbetsmarknadsministern talade om, är en optimism med reservalion. Men sä länge som förhandlingar pågår finns det ändå en viss optimism kvar.

Vad jag vill säga är att det hittills aldrig har hänt att moderaterna - som kallar alla liknande affärstransaktioner för "konkurrensfrihet" - har tagit ställning för arbetstagarna, i varje fall inte i vårt land. Så landshövding Krönmark inger inga förhoppningar för de anställda.

Men smålänningarna ger sig som sagt inte. De aktiverar sig och letar efter lösningar, när företagen lägger ned. Ett exempel är arbetet med den s. k. Inlandsovalen, som geografiskt läcker sju kommuner och som näringspolitiskt handlar om att rädda jobben och utveckla de industrigrenar som finns inom ovalen. Här finns många förslag att ta vara på. Bättre kommunikationer är ell sådant. Kommunikationerna är livsviktiga för Småland, för utan fungerande kommunikationer har småindustrin ingen framtid. Flera motioner om järnvägarna i Småland har ocksä väckts till årets riksdag, vilket borde leda till etl för smålänningarna positivt beslut.

Vpk har pä nytl följt upp arbetet med Inlandsovalen i en motion lill årets riksdag, där en rad konkreta förslag om sysselsältningsskapande åtgärder framställs. Jag skall inte närmare gå in på dessa konkreta förslag, då arbetsmarknadsministern aviserar en proposition med regeringens samlade småförelagspolitik. Men i Inlandsovalen finns projekt, värda att la vara pä.

Till Smälandsproblemen hör också glasbruken, som har diskuterats mänga gånger. Där finns redan etl riksdagsbeslut från 1979 om oförändrad verksamhei. Även inom glasbruken finns i dag en stor oro för den strukturomvandling som innebär nedläggning och minskning av arbetstillfällen. Genom en övergång till industritillverkat glas utarmas yrkeskunnigheten pä delta område. I dag råder den paradoxala situationen att det trots

nedläggningar råder brist på yrkeskunnigt folk. Glassliparnas medelålder närmar sig pensionsåldern. Blästrare, målare och elsare häller helt pä att försvinna. Måste det inte här ske en vändning tillbaka? Det är ju med det konstnärliga, hantverksmässiga och högförädlade glaset som Sverige är konkurrenskraftigt. Men då måste yrkeskunnigheten bevaras, och det kan bara göras genom att antalet sysselsatta upprätthålls. Hur har den frågan handlagts av regeringen? Kan man vänta sig en lösning av den i den proposition som kommer så småningom?

Arbetsmarknadsministern säger vidare alt både Kronobergs län och Kalmar län har fått del av den fidigareläggning av byggen som har skett, och del är väl bra. Just på byggsidan finns nämligen stora brister i samhället, vilket i debatten redan har påpekats av flera talare. I en konjunkturnedgång borde tidigareläggning av byggen utnyttjas i sysselsältningsskapande syfte i större omfattning än vad som görs.

De sfigande arbetslöshetssiffrorna måste las på allvar, och de åtgärder som arbetsmarknadsministern har redovisat i sitt svar är otillräckliga för att tillfredsställa eller lugna de arbetslösa eller arbelslöshetshotade i Smålandslänen. Min förhoppning är atl alla de förslag lill åtgärder som framförts i denna långa debatt skall seriöst prövas av arbetsmarknadsdepartementet och regeringen och att regeringen snart kommer lillbaka med förslag fill riksdagen, vilka kan leda lill konkreta åtgärder för att minska arbetslösheten.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Anf. 58 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Herr talman! Nils Berndtson behandlar i sin interpellation problemen på Östergötlands arbetsmarknad. Jag har i mitt svar lill Nils Berndtson räknai upp en lång rad åtgärder som har vidtagits av regeringen för att skapa sysselsättning i Östergötland, och jag skall inte upprepa dem. Nils Berndtson citerade en del av mitt svar, där jag sade att åtgärderna har vidtagits trots det ansträngda budgetläget, och han menar att detta är en avslöjande formulering. Jag kan hålla med Nils Berndtson om det. Det avslöjar nämligen att regeringen prioriterar kampen mot arbetslösheten, vilket innebär atl utgifter för andra angelägna saker får stå tillbaka för atl resurser skall finnas för atl bekämpa arbetslösheten.

Den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken börjar ocksä ge effekt på arbetsmarknaden i Östergötland. De lediga platserna har mer än fördubblats från december till januari. De nyanmälda har nästan fördubblats. Varslen om uppsägningar minskar. 500 platser för ungdomar kommer till. Saab-Scania rekryterar under första halvåret i år 1 500 från hela landet, däribland 250 ungdomar. Det är inte tillräckligt för att råda bot på problemen, men det visar atl saker och ting börjar gå i rätl riktning.

Nils Berndtson refererar till det besök jag gjorde i Östergötland nyligen. Etl av de beslående intrycken frän det besöket är hur angelägel det är att riksdagen kommer fram till ett positivt beslut i flygplansfrågan. Det betyder mycket för arbetsmarknaden i Linköping och på många andra håll, och det ger bieffekter runt om i det svenska näringslivet.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Jörn Svensson, som tar upp arbetsmarknaden i Göteborgs och Bohus län, är i vanlig ordning vältalig och nästan poetisk i sin framställning. Jag håller med Jörn Svensson om atl Göteborg har genomgått en väldigt svär och lång strukturomvandling, som säkerligen inte uppmärksammats i den utsträckning som hade varil motiverat. Ofta har man utgått ifrån alt arbetsmarknaden i storstadsområdena är god. Men sanningen är att Göteborg under ytan haft myckel stora påfrestningar.

Jörn Svensson vet mycket väl att det just är omtanken om de enskilda människornas kompetens och yrkesskicklighet som har lett fram lill besluten om de mycket omfattande stöden till varvsindustrin. Miljardsatsningarna har varil så många och så omfattande att man i andra delar av landet sett med ovilja pä atl så stora satsningar gjorts där. Vi kan ha olika meningar om ifall de beslut som fattals i varje stycke varit de rätta, när man nu ser det i backspegeln. Men sanningen är ändå att varven nu börjar finna nya marknader, som man baserar på den kunnighet och den kompelens som byggts upp vid dessa industrier.

Sanningen om arbetsmarknaden i Göteborg är också den att bilindustrin har hävdat sig mycket bra i den internationella konkurrensen. Det gäller båda våra tvä stora bilindustrier atl de jämfört med jättarna på världsmarknaden har klarat sig bra och får sägas höra lill framtidsinduslrierna.

Vi kan i tidningarna i dag läsa att Volvo under förra året anställde 700 ungdomar under 20 år, vilka därefter i huvudsak fått varaktig sysselsättning och atl man i år anvisar 150 ungdomar yrkesintroduktion med inriktningen att sä långt det är möjligt ge dem varaktiga arbeten.

Vi har också anledning att uppmärksamma del arbete som kommunen i Göteborg utfört för atl hjälpa ungdomarna. Det visar atl det krävs en bra organisation på det kommunala planet för atl klara sysselsättningsproblemet - ett gott samarbete mellan skola, arbetsförmedling, företag och fackliga organisalioner.

Jörn Svensson tar ocksä upp en del resonemang av nationalekonomisk karaktär. Jag är inte rikfigt säker på alt jag förstod Jörn Svenssons utläggning. Han påstår att den klassiska Keynesianska teorin innebar att man kunde skaltesubventionera det som i dag importeras för alt fä en inhemsk produktion. Jag vet inle hur väl det stämmer. Keynes baserade sina tankar på frihandel, och det där liknar någonting annat.

Men det ärju så att Sveriges ekonomi i sann Keynesiansk anda expanderar genom alt budgeten underbalanseras. Det är svårt alt tänka sig en mer expansiv ekonomisk polilik därvidlag än del budgetunderskott som vi nu dras med. Om man i stället flyttar över pengar från spekulationsaffärer till produkliva investeringar, sä skapar man därmed sysselsättning, säger Jörn Svensson. Jag håller med honom om del. Och jag tycker atl vi skall göra allt som går att göra på den kanten. För alt klara av det mäste vi få ned inflafionslakten. Vi måste ha ett lägre ränteläge som gör fler investeringar produktiva. Vi kan t. ex. stimulera ägandet av aktier. Pengar flyttas över från improduktiva investeringar, och därmed ställs riskvilligt kapilal fill näringslivets förfogande.

Herr talman! När det gäller Karin Nordlanders synpunkter på den småländska arbetsmarknaden har jag inte så mycket att tillägga. Jag vill bara notera att tillverkningsindustrin i Jönköpings län nu ser en del möjligheter på exportsidan - som refereras i länsarbetsnämndens rapport - lack vare den devalvering som regeringen har genomfört. Det betyderatt vi med den redan har räddat en hel del jobb och därmed kan skapa nya.

Jag delar Karin Nordlanders mening när det gäller glasindustrin, att det framför allt är det manuella, konslnärsbetonade hantverket som kan ge överlevnadsmöjligheter och att det är en bransch som vi skall slå vakt om.

Får jag till slut, herr talman-sedan vi nu har diskuterat i mer än sex timmar - för min del avrunda debatten med att konstatera att här har presenterats många sanningar men ocksä en hel del överdrifter. Vi struntar i de arbetslösa, har någon sagl. Vi bedriver en cynisk politik på uppdrag av namngivna eller anonyma storföretagare, har någon annan sagt. Vi gillar att bedriva en arbetslöshetsskapande politik, sade ylteriigare någon. De här påståendena menar jag faller på sin egen orimlighet. Det är av omsorg om de arbetslösa samt för att värna den fulla sysselsättningen som jag har avvisat vpk;s politik i de delar den vilar på en kommunisfisk ideologi. Vi har byggt vår välfärd på marknadsekonomi och frihandel. Vi har nätt resultat i värt land. Vi har nått en högre levnadsstandard än man har gjort i kanske något annat land. Vi har hävdat den fulla sysselsättningen. Och vi har i ett läge, svårare än någonsin, klarat att hålla tillbaka arbetslösheten bättre än något annat land. Bara om vi håller fast vid denna fria ekonomiska polifik, marknadsekonomi och frihandel och avvisar en kommunistisk planekonomi kan vi ställa i utsikt varakfig och trygg sysselsättning för landets medborgare.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Anf. 59 NILS BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Vad som var avslöjande i arbetsmarknadsministerns sätt att se på frågan om en satsning pä arbetsmarknadspolitiska åtgärder och budgetunderskott var att han och regeringen vägrar att inse det naturliga sambandet, att en ordentlig satsning på att bekämpa arbetslösheten också är elt sätt att komma till rätta med budgetproblemen - det var det jag sade.

Arbetsmarknadsministern erinrade om atl han räknai upp åtgärder som har vidtagits i Östergötland. Men poängen är att dessa åtgärder har varit och fortfarande är ofillräckliga. Det behövs ytterligare insatser för att vi skall kunna bekämpa arbetslösheten. Allt som skenbart kan verka vara ljuspunkter i detta läge är ju inte tecken pä verklig förbättring. Det är exempelvis så att ökningen av antalet arbetslösa något har bromsats upp. Det beror på att ännu fler i dag är föremål för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder - men ändå står de utanför den reguljära arbetsmarknaden. Att kvinnornas andel något har minskal beror på att arbetslösheten har ökat bland männen, medan det faktum att ungdomens andel också något har minskat beror på - utöver vissa speciella satsningar - en ökad arbetslöshet i andra åldersgrupper.

Så jag tror, Ingemar Eliasson, att studerar man länsarbetsnämndens sifferredovisningar grundligt, måste nog slutsatsen ändå bli den som jag har 7 Riksdagens protokoll 1981/82:80-84

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län, Göteborgsregionen och Smålandslänen

sagt, nämligen att läget är mycket allvarligt. Att faktiska försämringar i vissa avseenden har inträtt kommer man inle ifrån.

Sedan har tydligen arbetsmarknadsministern en förhoppning om atl flygplansfrägan skall lösa vissa sysselsättningsproblem. Men, Ingemar Eliasson, kvar står ju det grundläggande problemet med denna alltför starka militära dominans över sysselsättningen i Östergötland, och framför allt i Linköping. Kvar står atl det behövs civila allernaliv. Men där har icke regeringen medverkat till en satsning som skulle göra att man kom ifrån den situation som i dag råder; att tusentals anställda blir helt beroende av fortsatt miljardrullning till militära ändamål.

Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning, att regeringens egen politik har förvärrat arbetslöshetssituationen - det gäller generellt, men del gäller också i hög grad situationen i Östergötland.

Anf. 60 JÖRN SVENSSON (vpk):

Herr talman! Får den liberala arbetsmarknadsministern hålla på litet grand till, så är det inte bara kommunisterna som räknas fill den kommunistiska ideologin utan även gamle John Maynard Keynes och Ernst Wigforss. Vi tackar för sällskapet, men vad blir det egentligen kvar ät er?

Först ett litet missförstånd. Jag har inte alls talat om någon skattesubven-tionering av importen, utan jag har sagt sä här; Om man via skattesystemet drar in en del av efterfrågan och i stället satsar detta pä sysselsältningsskapande åtgärder, i andra ändan så att säga, och i den mån denna indragning drabbar den del av efterfrågan som annars skulle ha vänt sig mot importen, blir det alltså ett tillskott till den totala efterfrågan inom landet. Det bör del rimligtvis bli. Detta var mitt resonemang.

Sä lill frågan om budgetunderskottet och dess expansiva effekter. Också där förvånar det mig litet grand att arbetsmarknadsministern inte har följt den aktuella diskussionen här i landet och ute i Europa. Man har ju nu upptäckt att det finns något som heter depressiva budgetunderskott. Det är inte alla typer av budgetunderskott som har en expansiv effekt, ulan del finns de som har den rakl motsatta effekten. Del är på detta milt resonemang i en annan punkt i mitt inledande anförande vilar.

Låt oss anta atl vi har elt budgetunderskott som till mycket slor del består av statsskuldsräntor och att dessa dels till en mindre del går utomlands, dels till en större del går till finansinstitut och långivare inom landet - under den förutsättningen att finanskapitalet icke finner produkliva användningsområden utan används spekulativt. Och om man då drar in en del av spekulafionsvinsterna - så att säga tar tillbaka en del av det som man tvingas betala fill långivarna och använder detta för arbetsskapande åtgärder -skulle denna överflyttning, precis som i det första fallet jag nämnde, betyda en ökning av den lotala efterfrågan. Då skulle man kunna förvandla en del av det depressiva budgetunderskottet till ett expansivt budgetunderskott.

Men del vill ni naturligtvis inle, för det är en omfördelningspolitik som helt strider mot den liberala filosofin, som rättare sagt har blivit alltmer konservativ, alltmer klassiskt liberal och alll mindre socialliberal.

Jag är också förvånad över en annan ideologisk vändning - eftersom arbetsmarknadsministern nu själv så gärna vill diskutera ideologi här - och över att den kommer från det håll som den kommer ifrån. Det värden senaste referensen till ruslningsutgiflerna. Jag har faktiskt inte som fdosofi lidigare sett påståendet att ruslningsutgiflerna skulle ha en gynnsam effekt annat än hos ekonomer i 1930-talets Tyskland - med undantag naturligtvis för Förenia staterna, där det militärindustriella komplexet över huvud taget uppehåller hela ekonomin, som skulle rasa i en mycket djup depression om inte delta fanns. Det var något oväntat atl finna denna samstämmighet när del gäller en liberal minister. Mol den ökade efterfrågan som kommer sig av satsningar pä rustningsindustrin svarar nämligen inte nägon produktion som möter denna efterfrågan. Det är ju ekonomiskt och funktionellt sett helt improduktiva och meningslösa saker som man då producerar. Följden måsle bli en påspädning av inflafionen.

Resultatet är en minskning av lönlagarnas samlade köpkraft. Resultatet är ökade kostnader via denna inflation för den övriga delen av industrin. Detta måste i sista hand leda till en förlust av en sysselsättning som annars skulle ha funnits inom den civila sektorn. Såvitt jag vet är det numera "allmängods" i analytiskt-ekonomiska kretsar att rustningsutgifter i sista hand aldrig är någonling som ökar välståndet eller sysselsättningen.

Så klagar arbetsmarknadsministern slutligen på att han blir anklagad för en cynisk politik, för att vilja främja ett vidmakthållande av en industriell reservarmé av arbetslösa. Låt mig allra sist säga att jag inte tycker atl detta, i den mån arbetsmarknadsministern klagar över del, är särskilt rimligt, för han får faktiskt skylla sig själv.

Vad är den reella effekten av en arbetsmarknadspolifik som inte står på något sätt i proportion fill behovet? Den reella effekten av en växande industriell reservarmé inom det ekonomiska systemet är en belastning för den fackliga rörelsen vid löneförhandlingarna. Den kan ha medverkat lill de senaste årens kraftiga reallönesänkningar. Den har hjälpt några av de stora exportindustrierna att plocka de personer som de vill ha och lämna utanför grindarna dem som de inte vill ha. Det är alltså en klasspolitisk åtgärd som missgynnar arbetarklassen, löntagarna, och som gynnar kapitalet, men som därför att den missgynnar majoriteten av landets befolkning också missgynnar nationen.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Om arbetslösheten i Östergötlands län. Göteborgsregionen och Smålandslänen

Yrkande om misstroendeförklaring

Anf. 61 KARIN NORDLANDER (vpk);

Herr talman! Jag skall avstå från debatt om tillverkningsindustrin i Småland vid detta tillfälle, för en förlängd debatt drabbar de anställda i det här huset. Men jag vill återupprepa till arbetsmarknadsministern all ta vara på de konkreta förslag som har lagts fram från olika håll i landet och som kan skapa sysselsättning.

Anf. 62 CARL-HENRIK HERMANSSON (vpk): Herr talman! Som talesman för vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupp vill jag läsa upp följande skrivelse till riksdagen;

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Yrkande om misstroendeförklaring

"Arbetslösheten är nu den största under efterkrigstiden. Vänsterpartiet kommunisterna har i etl antal interpellationer efterlyst regeringsinitiativ för alt bekämpa arbetslösheten i olika län och regioner. Vi tvingas konstatera att regeringen saknar en aktiv arbetsskapande och arbetslöshelsbekämpande politik. Regeringen vägrar att angripa vår tids största problem. Den för tvärtom en politik som medvetet går ut på att upprätthälla en reservarmé av arbetslösa.

Detta är socialt oacceptabelt och oansvarigt mot landets ekonomiska framlid. Riksdagen bör därför uttala sitt misstroende mot regeringen.

På vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupps vägnar yrkar jag all riksdagen förklarar att statsminister Thorbjörn Fälldin inte har riksdagens förtroende."

100

Anf. 63 TALMANNEN:

Under kammarens sammanträde har Carl-Henrik Hermansson väckt yrkande om misstroendeförklaring mot statsministern Thorbjörn Fälldin. Yrkandel har biträtts av Lars Werner. Eivor Marklund, Bertil Måbrink, Nils Berndtson, Eva Hjelmström, John Andersson, Raul Blucher, Alexander Chrisopoulos, Tore Claeson, Tommy Franzén, Lars-Ove Hagberg, Sven Henricsson, Per Israelsson, Marie-Ann Johansson, Inga Lantz, Karin Nordlander, Hans Petersson i Hallstahammar, Jörn Svensson och Oswald Söderqvist.

I regeringsformens 12 kap. 4 § sägs att yrkande om misstroendeförklaring upptages till prövning endast om det väcks av minst en tiondel av riksdagens ledamöter, dvs. 35. Antalet ledamöter som förenat sig om detta yrkande är 20 och understiger sålunda del antal som angivits i regeringsformens 12 kap.

4 § som förutsättning för ärendets prövning. Med hänsyn härtill kan alllsä
yrkandet om misstroendeförklaring inte föranleda nägon riksdagens
åtgärd.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Anmäldes och bordlades
Proposition

1981/82:104 Mottagande av visst testamenlariskt förordnande till förmän för staten

6 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1981/82:2156 av Lennart Andersson m. fl.

1981/82:2157 av Joakim Ollen och förste vice talmannen Ingegerd Troedsson Låneförbudel i aktiebolagslagen (1975:1385) (prop. 1981/82:95)

1981/82:2158 av Erik Wärnberg m.fl.

Förslag till lag om preskripfion av skatlefordringar m. m. (prop. 1981/ 82:96)

7 § Meddelande om interpellation

Meddelades atl följande interpellation framställts

den 12 februari

1981/82:146 av Lars-Ingvar Sörenson (s) till jordbruksministern om luft- och vattenföroreningarna i Stenungsundsområdet:

I en lägesrapport. Miljöskyddsfrågor vid petrokemisk industri och raffinaderier i Göteborgs och Bohus län, framställd av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1977, riktades kritik mot den samlade hanteringen av farliga ämnen vid de processtekniska industrierna i Stenungsund. Man får, säger rapporten, "en mycket ofullständig bild av utsläpp och effekter på grund av parametrarnas och mätningarnas irubbighet och brister". Om man vill kan man utläsa ett understatement. Länsstyrelsens naturvårdsenhet och hälsovårdsnämnden i kommunen hade då bakom sig elt intensivt och aktivt arbete i försöken att komma fill rätta med problemen i Stenungsund - dock utan nämnvärd respons från de berörda förelagen i regionen. Redan under 1976 hade man tagit initiativ till skärpta omgivningskontroller och aktivare mätningar ulan att nå nämnvärda resultat, trots att gjorda undersökningar visade att hundratals olika ämnen släpptes ut i mark, luft och vatten i en omfattning som i flera fall fiofalt översteg de värden företagen beviljats koncessioner på.

Mätningar i havsvatten utanför Stenungsund med dess koncentrationer av petrokemisk induslri visade dä att fiskägg upphör alt utvecklas,

phytonplanktonproduktion under vissa betingelser kan minska, begränsningar av benthiska organismer och zooplankton förekommer, musslor och ostron m. fl. ackumulerar snabbi cykliska komponenter, mutations- och cancereffekter kan förväntas efter längfidsexponering. Rapporten nolerar bland farliga ämnen med cancerogen och mutagen effekt i Stenungsund epiklorhydrin, vinylklorid, etenoxid, butadien, eten, toluen, styren, 1,2-diklorelan och diklormetan. Därtill kommer hundratals farliga ämnen inom området aromatiska och alifatiska kolväten, som behöver studeras med hjälp av nya metoder, t. ex. Ames test.

Rapporten antyder också atl det inom koncentrationen av petrokemisk industri i Stenungsund finns kunskaper om den egna hanteringen av farligheter, som vida överstiger länsenhetens kunskaper och resurser för att inhämta sådana, men någon översiktlig lägeskontroll har inte etablerats i samverkan mellan de berörda företagen. Det påvisades också med hjälp av nya rön att s. k. nollrisksäkerhet knappast går att nå ens vid mycket låga koncentrationer därest levande organismer utsätts för långtidsexponering. Särskild uppmärksamhet ägnar rapporten till sist ät den växande mängden av diffusa och oidentifierade utsläpp i luftrummet ovan och kring Stenungsund.

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Meddelande om interpellation

101

Nr 80

Måndagen den 15 februari 1982

Meddelande om interpellation

102

Med den kunskap länsstyrelsen nätt genom sitt eget material, framlagt i den berörda rapporten, insåg man all man kommit att överskrida sin egen kompetens. De åtgärder som nu behövde vidtas saknade man helt enkelt resurser för att genomföra på den ifrågavarande nivån. Därför begärde man regeringens hjälp i syfte att driva fram en samlad undersökning och omgivningskontroll i Stenungsundsområdet. Interpellation framställdes också i riksdagen sedan rapporten blivit tillgänglig, varvid jordbruksministern i den följande kammardeballen visade ell seriöst iniresse för frågan. Man förväntade sig nu en snabb och kraftfull insats frän den statliga myndighetens sida. Av detta skäl eller kanske av ointresse drevs nu de etablerade omgivningskontrollerna mycket förstrött och kraftlöst. Inga egna inifiafiv togs från de berörda industriernas sida i avvaktan på jordbruksmi-ninsterns ingripande. Först efter flera är, eller i början av 1981, skärptes kontrollen något, men den skedde inle med särskilt förfinade parametrar eller andra instrument och genomfördes främst på bara ett par områden -eten och vinylklorid. Allt gick i stå i avvaktan på regeringens initiativ, och utsläppen i omgivningen skedde i stor omfattning relativt okontrollerat.

Ingenting hördes heller från jordbruksministern mellan 1978 och hösien 1981, då denne vid ett besök i Stenungsund lovade att ett projekt snabbt skulle sättas i gång för alt trygga en fortlöpande omgivningskontroll på en mer förfinad nivå. Nu har hösten 1981 förflutit, liksom slörre delen av vintern, men det enda som hänt är att också den blygsamma omgivningskontroll som kom i gång under våren 1981 lagts ned sedan jordbruksministern aviserade det mer omfattande projektet. Under snart etl halvår, sedan den 18 september då jordbruksministern besökte Stenungsund, har utsläppen i omgivningen kunnat ske fritt och egentligen utan någon existerande omgivningskontroll!

De skäl man förebär för att inte driva redan etablerade kontroller vidare är desamma som de med vilka man avfärdar uppföljning av nya initiativ, såsom fallet varit med exempelvis en påbörjad undersökning av vattenrecipienten i området. För första gången har man där påbörjat en studie vid vilken man funnit allvarligt förhöjda halter av specifika och dokumenterat miljöfarliga substanser som bevisligen finns i petrokemins utsläpp. Förhöjningarna kan uppgå till 20 gånger dem som återfinns i "rena" områden, vilket tyder på en kontinuerlig tillförsel, då det är fråga om substanser som bryts ned i levande organismer pä relativt kort tid, jämfört med vad som är fallet i fråga om t. ex. DDT och PCB. Också denna undersökning har nu avbrutits i avvaktan på jordbruksministerns initiativ.

Mina frågor lill jordbruksministern är:

Känner jordbruksministern lill att den omgivningskontroll som etablerades genom länsstyrelsens initiativ 1977 gradvis trappats ned i avvaktan på regeringens initiativ och nu sedan hösien 1981 hell nedlagts?

Känner jordbruksministern till alt merparten av de mätningar som gjorts av luftföroreningarna i regionen är mer eller mindre värdelösa, trots att landels främsta luflvårdskonsult, IVL, är inblandad och atl detta pägätt sedan 1977?

Vel jordbruksministern atl uppföljningen av det lovande projektet    "
Bioackumulerande substanser i organismer t. v. nedlagts på grund av   Måndagen den
industrins vägran atl medverka under hänvisning till atl "en statlig ulredning   15 februari 1982
snart ändå måste inordna även dylika projekt i sitt material"?-------------

Känner jordbruksministern till atl etl unikt tillfälle att mäta de förhållan- Meddelande om den, som uppställ under den gångna vintern genom de atmosfäriska fråga störningarna och därav betingade ökade koncentrationerna av utsläpp från Ruhr och England över vårt lands västkust plus utsläppen i Stenungsund, gått förioral genom länghalningen av förväntade åtgärder?

Är jordbruksministern nu beredd att snabbt låta de utlovade undersökningarna i Slenungsundsregionen starta?

8 § Meddelande om fråga

Meddelades att följande fräga framställts

den 12 februari

1981/82:265 av Anna-Greta Leijon (s) till statsministern om åtgärder för atl minska arbetslösheten:

Arbetslösheten i Sverige omfattar nu över 150 000 personer. Sysselsättningen sviktar. Antalet sysselsatta inom industrin har nu gätt ner under 1 miljon.

Jag vill därför fråga statsminister Fälldin:

På vad sätt ämnar regeringen ändra sin politik för att minska arbetslösheten?

9§ Kammaren åtskildes kl. 18.06.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert