Riksdagens protokoll
1981/82:174-178 11-22 juni 1982
Debatter m. m.
Fredagen den 11 juni
Kl. 09.00
Forskning m. m 7
Anslag till vissa kulturändamål m. m 32
Åtgärder för tekoindustrin m. m 34
Medinflytande för värnpliktiga 36
Skogspolitiken (forts.) : 37
Kapitaltillskott till Statsföretag AB, m. m 41
Vissa anslag inom kommundepartementets verksamhetsområde 49
Byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
52
Mineralpolitik 55
Statens provningsanstalts organisation 84
Stöd till taltidningar .. 91
Statens kostnadsansvar vid kommunindelning, m. m 94
Reglering av priserna på fisk, m. m 101
Anslag till Studsvik Energiteknik AB, m. m 103
Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m 107
Kl. 19.30
Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m. (forts.) .. 119
Åtgärder för de små och medelstora företagen 136
Finansiering av kraftverksprojektet Kotmale i Sri Lanka 164
Uppskov med behandlingen av vissa ärenden (KU) 173
Uppskov med behandlingen av vissa ärenden (SkU) 174
Lördagen den 12 juni
Kl. 09.00
Tillkännagivande om Prinssesan Madeleines födelse 177
Mineralpolitik 177
Ajournering 181
Allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelses verksamhet.... 181
Aktiefonders och aktiesparfonders placeringar i icke börsnoterade
värdepapper 184
1 Riksdagens protokoll 1981182:174-178
1981/82 Kontroll över visst automatspel 189
174-178 Socialförsäkring för utlandsanställda 192
Ny arbetstidslag m. m 194
Vissa sjöfartsfrågor 200
Ändrad sammanträdestid 214
Blodgruppsangivelse på körkort och ID-kort 214
Statsrådspensioner 216
Utvärdering av en vertikal skolorganisation 218
Förbättring av vårdbidraget till föräldrar med handikappade barn 219
Åtgärder mot videogram med våldsinslag 222
Ersättning till vattenfallsverket i samband med avveckling av
Sölvbackaprojektet 235
Tidigareläggning av sammanträde 237
Lördagen den 12 juni
Kl. 14.30
Meddelande om protokollsjustering, riksdagsstatistik och riksmötet
1982/83 239
Riksmötets avslutning 240
Avgjorda ärenden
Fredagen den 11 juni
Kl. 09.00
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:37 Forskning m. m 7
Socialutskottets betänkande
1981/82:54 Forskning inom arbetsmiljö- och arbetslivsområdet,
m. m 7
Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:40 Forskning m. m 7
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:17 Forskning m. m 7
Kulturutskottets betänkande
1981/82:31 Anslag till statens kulturråd m. m. (förnyad behandling)
32
2
Näringsutskottets betänkande 1981/82
1981/82:59 Åtgärder för tekoindustrin m. m. (förnyad behand- 174-178
ling) 34
Försvarsutskottets betänkande
1981/82:20 Medinflytande för värnpliktiga (förnyad behandling) 36
Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:36 Ändring i skogsvårdslagen m. m 37
Näringsutskottets betänkande
1981/82:53 Anslag på tilläggsbudget III inom industridepartementets
område 41
Civilutskottets betänkande
1981/82:40 Vissa anslag såvitt avser kommundepartementets
verksamhetsområde 49
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:31 Anslag till byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, m. m 52
Näringsutskottets betänkanden
1981/82:40 Mineralpolitik 55
1981/82:44 Statens provningsanstalts organisation, m. m 84
Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:31 Stöd till taltidningar m. m 91
Finansutskottets betänkande
1981/82:38 Grundgaranti för nybildade kommuner samt bidrag och
ersättningar till kommunerna 94
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:34 Anslag på tilläggsbudget III inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, m. m 101
Trafikutskottets betänkande
1981/82:35 Transport av farligt gods 101
Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:41 Reglering av priserna på fisk, m. m 101
Näringsutskottets betänkanden
1981/82:38 Anslag till Studsvik Energiteknik AB, m. m 103
1981/82:46 Vissa anslag inom ekonomidepartementets område . 107
1981/82
174-178
Kl. 19.30
Jordbruksutskottets betänkande
1981/82:42 Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m. 119
Näringsutskottets betänkande
1981/82:51 Åtgärder för de små och medelstora företagen,
m. m 136
Finansutskottets betänkande
1981/82:42 Åtgärder för de små och medelstora företagen samt
innovationspolitikens inriktning 136
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:16 Småföretag 136
Socialutskottets betänkande
1981/82:49 Resurser för arbetsmiljöförbättringar 136
Finansutskottets betänkanden
1981/82:44 Verkställd granskning av riksgäldskontorets förvaltning
164
1981/82:45 Anslag för budgetåret 1982/83 till riksgäldskontoret. 164
1981/82:46 Försäljning av viss statlig fast egendom 164
1981/82:48 Anslag till räntor på statsskulden, m. m 164
1981/82:50 Anslag till oförutsedda utgifter för budgetåret 1982/
83 164
Utrikesutskottets betänkande
1981/82:28 Finansiering av kraftverksprojektet Kotmale i Sri
Lanka 164
Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:40 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 173
Skatteutskottets betänkande
1981/82:73 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 174
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:30 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 175
Civilutskottets betänkande
1981/82:44 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 175
Näringsutskottets betänkanden
1981/82:37 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 175
1981/82:52 Exportfrämjande åtgärder 175
Socialutskottets betänkande 1981/82
1981/82:46 Mät- och laboratorieresurser för arbetsmiljöinsatser 175 174—178
Lördagen den 12 juni
Kl. 09.00
Näringsutskottets betänkanden
1981/82:60 Mineralpolitik (förnyad behandling) 177
1981/82:42 Allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelses årsredovisning
181
1981/82:43 Ändring i aktiefondslagen, m. m 184
1981/82:54 Kontroll över visst automatspel 189
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:16 Vissa frågor inom den allmänna försäkringen, m. m. 189
Socialutskottets betänkande
1981/82:55 Ny arbetstidslag m. m 194
Trafikutskottets betänkande
1981/82:37 Vissa sjöfartsfrågor 200
Socialutskottets betänkande
1981/82:48 Åtgärder för att förbättra rekryteringen av blodgivare,
m. m 214
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:32 Ändringar i skollagen m. m 215
Konstitutionsutskottets betänkande
1981/82:34 Närvarorätt för suppleanter i länsstyrelsernas styrelser
215
Finansutskottets betänkanden
1981/82:37 Viss ändring i lagen med instruktion för riksdagens
revisorer 215
1981/82:39 Ändring i lagen för Sveriges riksbank och i lagen med
reglemente för riksbanken (bankoreglementet) 215
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:35 Statsbidrag till en folkhögskola i Axevalla 216
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:27 Vissa pensionsfrågor m. m 216
5
1981/82 Socialutskottets betänkande
174-178 1981/82:45 Vissa socialtjänstfrågor 218
Finansutskottets betänkande
1981/82:41 Vissa kommittéfrågor 218
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:36 Flexibel skolplanering m. m 218
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:18 Förbättringar av vårdbidraget till föräldrar med handikappade
barn, m. m 219
Socialutskottets betänkande
1981/82:56 Beslut fattade av internationella arbetskonferensen vid
dess sextiosjätte och sextiosjunde möten, m. m 221
Konstitutionsutskottets betänkanden
1981/82:38 Vilande förslag till åtgärder mot videogram med
våldsinslag 222
1981/82:39 Videogramfrågor 235
Näringsutskottets betänkande
1981/82:39 Ersättning till statens vattenfallsverk i samband med
avveckling av Sölvbackaprojektet 235
Lördagen den 12 juni
Kl. 14.30
Finansutskottets betänkanden
1981/82:47 Tilläggsbudget II och tilläggsbudget III till statsbudgeten
för budgetåret 1981/82 239
1981/82:49 Beräkning av inkomster på statsbudgeten för budgetåret
1982/83, m. m 239
1981/82:51 Särskilda frågor rörande statsbudgetens utgifter för
budgetåret 1982/83 239
1981/82:52 Statsbudget för budgetåret 1982/83 239
6
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
1981/82:174
Fredagen den 11 juni fm.
Kl. 09.00
Förhandlingarna leddes till en början av andre vice talmannen.
1 § Justerades protokollen för den 3 innevarande månad.
2 § Andre vice talmannen meddelade att Larz Johansson (c) denna dag
återtagit sin plats i riksdagen, varigenom Bibi Rosengrens uppdrag som
ersättare upphört.
3 § Föredrogs och hänvisades
Proposition
1981/82:229 till trafikutskottet
4 § Forskning m. m.
Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande
1981/82:37 om forskning m. m. (prop. 1981/82:106),
socialutskottets betänkande
1981/82:54 om forskning inom arbetsmiljö- och arbetslivsområdet, m. m.
(prop. 1981/82:106),
jordbruksutskottets betänkande
1981/82:40 om forskningen m. m. såvitt avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde (prop. 1981/82:106) samt
arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:17 om forskning m. m. (prop. 1981/82:106).
7
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Anf. 1 ANDRE VICE TALMANNEN:
Utbildningsutskottets betänkande 37, socialutskottets betänkande 54,
jordbruksutskottets betänkande 40 och arbetsmarknadsutskottets betänkande
17 debatteras i ett sammanhang, och yrkanden beträffande samtliga dessa
betänkanden får framställas under den gemensamma överläggningen.
Anf. 2 Utbildningsministern JAN-ERIK WIKSTRÖM:
Herr talman! Den proposition om den framtida forskningspolitiken som
riksdagen i dag har att ta ställning till är på centrala punkter av avgörande
betydelse för 1980- och 1990-talets forsknings- och utvecklingsverksamhet i
Sverige. Den politiska enighet som har manifesterats i utbildningsutskottet
kring propositionens väsentliga delar visar också att regeringens överväganden
och prioriteringar har vunnit ett brett stöd.
Sverige satsar i dag betydande resurser på forskning och utveckling. Under
1981 uppgick kostnaderna för denna verksamhet till ca 12 miljarder varav
ungefär hälften var statligt finansierad. Totalt motsvarar våra forskningssatsningar
2 % av landets BNP, vilket ger oss en plats i täten bland de länder vilka
trots den internationella ekonomiska krisen väljer att satsa på forskning och
utveckling.
Det råder i dag en utbredd enighet i vårt land om vikten av att satsa på
forskning och utveckling, detta som ett medel att komma till rätta med
nuvarande ekonomiska svårigheter, men också för att ge oss kunskaper för
bedömning av helheten i samhällsutvecklingen. Intresset för forskning och
utveckling, som inte bara kommer från politiska partier, utan också från
skilda organisationer och myndigheter, är självfallet mycket glädjande att
möta. Det kan dock finnas anledning att påminna om att det för många är ett
nyvaknat engagemang. Under en period på 1960- och 1970-talen visade den
dåvarande regeringen intresse för sådant som hade med utbildningens
organisation att göra, men försummade stundom att tillgodose forskningens
långsiktiga behov. Detta kom att leda till eftersläpningar inom vissa
områden.
I samband med att jag för snart sex år sedan tillträdde mitt ämbete började
vi inom utbildningsdepartementet ett långsiktigt program för att förstärka
forskning och forskarutbildning inom högskolan. Det är detta rekonstruktionsarbete
som bl. a. har tagit sig uttryck i dagens proposition. Jag vill också
påminna om att högskolans forskningsorganisation regelmässigt har fått
ökade anslag som har legat väsentligt över den rena kostnadsuppräkningen.
Sådana tillskott fick forskningen också före 1976. Det anmärkningsvärda är
att de inte var större när det ekonomiska utrymmet så tillät. Bara under de tre
senaste åren, när våra ekonomiska bekymmer har varit som mest påtagliga,
har vi tillskjutit 220 miljoner i friska pengar. Jag vill hävda att sedan Tage
Erlanders framgångsrika forskningspolitik har forskningen inte haft en så
prioriterad ställning som f. n.
Att det i dag råder enighet om forskningens betydelsefulla roll är självfallet
ytterst glädjande. Det kan emellertid också finnas en fara i de förhoppningar
som man från skilda håll nu knyter till att ökade satsningar på forsknings- och
utvecklingsarbete skall återföra Sverige till en ordning som innebär kraftig
tillväxt. Det finns all anledning, inte minst för oss politiker, att understryka
att investering i forskning ger resultat först på sikt, ibland inte förrän på lång
sikt, och att uppbyggandet och nyttiggörandet av ny kunskap måste vara en
kontinuerlig process. De landvinningar inom produktutveckling som svensk
industri gör i dag bygger bl. a. på resultat av beslut om satsningar på
forskning inom högskolan som fattades för många år sedan. På samma sätt
kommer det i många fall att dröja länge, innan vi kan börja nyttiggöra oss de
satsningar som vi nu gör. Jag ser en uppenbar risk i att den nu så positiva
opinionen vänder sitt intresse åt annat håll, om den inte tycker sig uppleva
mera resultat. Det kommer framöver att bli en viktig uppgift för regering och
riksdag att skydda forsknings- och utvecklingsarbetet från sådana modevågor.
Genom den forskningspolitiska propositionen tas ett stort steg mot en
samlad forskningspolitik. I propositionen förordas olika åtgärder som leder
till ökad långsiktighet i forskningsplaneringen och som skapar förutsättningar
för bättre avvägningar och klarare prioriteringar inom forskningen.
Av särskild långsiktig betydelse är enligt min mening att riksdagen nu
genom sitt beslut markerar den vitala roll som en fri grundforskning inom
högskolan har för vår framtida samhällsutveckling. Dess uppgift att vinna ny
kunskap tjänar ju inte enbart syftet att lägga grunden för en intensifierad
ekonomisk och industriell utveckling utan också att utgöra hela samhällets
bas för en kritisk granskning av utvecklingen på skilda områden. Här bör inte
minst humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kunna bidra med
betydelsefulla insatser.
I propositionen föreslås prioriteringar av vissa forskningsområden. Syftet
är att knyta samman befintliga prioriterade områden och komplettera dem
med forskning som belyser de långsiktiga effekterna av dess påverkan på
samhällsutvecklingen. Därigenom hoppas jag att det skall bli möjligt att
stegvis forma ett långsiktigt prioriteringsmönster för den samlade forskningsverksamheten.
Av vital betydelse för kvaliteten på framtida forsknings- och utvecklingsarbete
är att det finns förutsättningar att rekrytera kompetenta forskare.
Detta kräver förbättrade villkor för dagens forskarstuderande. I propositionen
föreslås därför en omläggning och förstärkning av studiestödet inom
forskarutbildningen.
Högskolans forskningsorganisation är en resurs som måste stå till hela
samhällets förfogande. I propositionen föreslås därför skilda åtgärder för att
förbättra och underlätta kontakterna mellan högskolan och det omgivande
samhället. Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om att det
för bara några år sedan - också i denna kammare - framfördes kritik mot att
högskolans forskningsorganisation hade kontakter med och utförde uppdrag
åt det svenska näringslivet. I dag är förhållandet många gånger det omvända.
Nu riktas ofta kritik mot att högskolan inte i tillräcklig utsträckning ställer
sina resurser till förfogande.
Jag är medveten om att den forskningspolitiska propositionen inte
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
kommer att kunna leda till en fullt utvecklad och övergripande forskningsplanering.
Propositionen är ett första steg att nå en sådan. En förbättring av
forskningsplaneringen på alla nivåer måste ske stegvis och med öppenhet för
omprövningar av planeringsmetoderna. Detta gäller inte minst regeringens
och riksdagens övergripande ställningstagande.
Jag ser det därför som naturligt att sedan riksdagen har tagit ställning till
denna proposition genast gå vidare med förberedelsearbetet inför nästa
forskningspolitiska proposition. Den bör föreläggas riksdagen 1984.
Till sist vill jag tacka utbildningsutskottet, dess ordförande och dess kansli,
för ett som alltid omsorgsfullt och skickligt arbete med denna viktiga
proposition.
Anf. 3 STIG ALEMYR (s):
Herr talman! Statsrådet Wikström inledde sitt anförande med att i en
något svepande formulering kritisera tidigare socialdemokratiska regeringar
för brist på intresse för forskning. Jag kan inte instämma i den historiska
beskrivningen. Jag kunde emellertid notera att statsrådet litet senare i sitt
anförande sade att de framgångar vi nu har bottnar i beslut om satsningar som
fattades för många år sedan. Det måtte i någon mån vara ett återtagande av
det kritiska uttalandet om de socialdemokratiska regeringarnas intresse för
forskning. Det är knappast fruktbart att diskutera på detta sätt, och jag avstår
från att utveckla detta ytterligare.
Jag vill notera att det råder en betydande enighet om det förslag som
utbildningsutskottet nu presenterar riksdagen. Båda sidor har i detta
sammanhang givit och tagit för att vi skulle komma fram till enighet. Vi tror
att det betyder mycket för dem som ute i det praktiska livet skall syssla med
forskning och utveckling.
Vi har avgett några socialdemokratiska reservationer. Dessa kommer Lars
Gustafsson senare att redogöra för, och jag avstår från att gå in på dem.
Jag vill inledningsvis erinra om arbetarrörelsens utomordentligt stora
engagemang för forskning. Det har dokumenterats i flera sammanhang. Vi
hade för några veckor sedan en stor forskningspolitisk konferens i
Stockholm. Frågorna om såväl teknisk och naturvetenskaplig forskning och
utveckling som annan forskning ägnas stort utrymme i vårt krisprogram - det
program med vars hjälp vi räknar med att en socialdemokratisk riksdagsmajoritet
skall få tillfälle att föra Sverige ur krisen.
Högtstående forsknings- och utvecklingsarbete är en nödvändig förutsättning
såväl för vår industriella potential som för våra möjligheter att skapa
rimliga villkor för människorna i det tekniskt avancerade samhället.
Rekryteringen till forskarutbildningen som nu är otillräcklig måste genom
olika åtgärder förbättras. Skulle det studiefinansieringssystem som nu
föreslås inte visa sig tillräckligt, måste ytterligare insatser övervägas.
Vi måste successivt öka insatserna för att förnya och förbättra lokaler och
utrustning. De internationella kontakterna måste förstärkas, och högskolans
kontakt med det omgivande samhället måste byggas ut. Samspel mellan å ena
sidan högre utbildning och forskning och å andra sidan företag och
samhällsinstitutioner kan inspirera till ökad kunskap och förbättra utnyttjandet
av forskningens resultat.
Vi håller nu på att finna goda metoder att förena forskningens frihet med
samhällets behov att prioritera inom de olika forskningsområdena. Trots det
statsfinansiella läget måste forskningen ges ökade resurser, men det gäller
också att utnyttja resurserna på ett effektivt sätt.
Forskarnas arbetsvillkor måste förbättras, och vi måste förhindra onödig
byråkrati. De forskare som vid vår nyligen hållna konferens i Stockholm
uttalade sig i forskningspolitiska frågor var alla överens om att man måste
göra någonting för att minska det administrativa trycket inom högskolan. Vi
socialdemokrater är beredda att medverka till administrativa förenklingar.
Det finns mycket att göra på den lokala nivån, t. ex. förenklade regler för
sammansättningen av olika organ inom högskoleenheten och större frihet för
högskolestyrelserna att avgöra styrformerna. Man kan förenkla anslagssystemet
liksom petita- och budgetarbetet.
Genom att folkpartiet och moderaterna villkörar sådana förenklingar till
att regionstyrelserna avvecklas har man blockerat arbetet med att minska
administrationen inom högskolan. Jag beklagar detta. Det har också lett till
att arbetet inom uppföljningskommittén har avstannat. Detta ändrar i viss
mån grunderna för utskottets betänkande om forskningspolitiken. Utskottet
hänvisar på flera ställen till uppföljningskommittén, bl. a. i fråga om
anslagssystemet och regionstyrelsernas arbetsuppgifter. Om arbetet i kommittén
inte återupptas, måste regeringen i annan ordning ta itu med dessa
uppgifter. Även propositionen hänvisar till uppföljningskommittén.
Herr talman! Detta anförande är starkt förkortat med hänsyn till
kammarens arbetsbelastning, och jag ber att få yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna i utbildningsutskottets betänkande.
Anf. 4 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Forskning och forskarutbildning är av strategisk betydelse
för Sveriges industriella framtid och för vårt fortsatta välstånd. Detta kan inte
tillräckligt ofta understrykas. Det är därför med tillfredsställelse vi har
konstaterat att regeringen lagt fram en relativt heltäckande forskningspolitisk
proposition, i vars allmänna utgångspunkter, definitioner och värderingar
vi i moderata samlingspartiet i allt väsentligt kan instämma.
Det är också glädjande att regeringen har funnit det möjligt att i det
samhällsekonomiskt och statsfinansiellt kärva läget avsätta ökade resurser
för forskning och forskarutbildning. Enligt vår uppfattning är satsningar på
forskning och forskarutbildning än mer väsentliga och nödvändiga i
samhällsekonomiskt besvärliga tider än annars.
Forsknings- och utbildningsverksamheten inom en högskola kan i allmänhet
inte på kort sikt lösa akuta kriser inom näringslivet. Högskolornas
verksamhet är mer långsiktig. Forskningsverksamheten utvecklar nya
kunskaper i de grundläggande vetenskaperna, och på denna bas kan nya
tillämpningar och en ny teknik skapas. Vunna forskningsresultat får
omedelbar betydelse inom grundutbildningen, och de färdigutbildade kan
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
börja sin yrkesverksamhet med en större kunskapspotential.
Försummelser inom detta område ger sig inte omedelbart till känna. Man
kan räkna med en fördröjning om 10-15 år, innan försämrad verksamhet vid
högskolorna har resulterat i en bristande produktutveckling och allmänt
minskad konkurrenskraft ute i näringslivet. En del av näringslivets svårigheter
i dag kan antagligen hänföras till olika utbildningspolitiska åtgärder -eller brist på åtgärder - under 1960-talet. Den strävan att skilja på
grundläggande utbildning och forskning som utmärkte 1960-talet och början
av 1970-talet får allt tydligare konsekvenser inom högskolorna. Principen att
tillgodose den kvantitativa studerandeutvecklingen med lärarresurser utan
att i motsvarande grad förstärka övriga områden av högskolorna har
successivt lett till en kvalitativ uttunning av grundutbildningen och en relativt
sett minskad forskningsverksamhet. Det är därför vi med stor tillfredsställelse
noterar att det nu råder politisk enighet om att satsa på forskningen. De
skillnader som finns och som framgår av reservationerna till utskottets
betänkande är av underordnad art. I de stora, övergripande prioriteringsfrågorna
är vi överens i utskottet.
Propositionen trycker på att forskningsresurserna i Sverige måste hållas
koncentrerade, och det tycker vi är riktigt. Vi har under de senaste
decennierna byggt upp nya tekniska högskolor och nya universitetsfilialer. Vi
har fått många nya professurer. Men den utbyggnaden har tagit både kraft
och energi från satsningen på forskningen. Det gäller nu att ha en hög nivå på
forskningssatsningen, att eftersträva kontinuitet och långsiktig målsättning i
det arbetet.
Av stor betydelse för forskning och forskarutbildning inom högskolan är
självfallet hur tillgänglig kompetens utnyttjas och vilka möjligheter som ges
att knyta extern expertis till högskolan, liksom möjligheterna i övrigt att
rekrytera kompetenta forskare och lärare till högskoleverksamheten. Tyvärr
har regeringen i föreliggande proposition inte ansett sig kunna lägga fram
några heltäckande förslag i dessa hänseenden, eftersom beredningen av
lärartjänstutredningens förslag fortfarande pågår inom utbildningsdepartementet.
Vi hoppas att en proposition med sådana förslag kan framläggas
inom kort.
I föreliggande proposition framhålls vidare att forskningsverksamheten är
ett omfattande och komplext område och att det finns en betydande risk för
att planeringen av området kan utvecklas till en svårgenomtränglig och
invecklad process. Vi i moderata samlingspartiet delar helt denna bedömning.
Alltför mycket tid tillbringas på sammanträden och med att skriva
ansökningar för forskningsanslag eller detaljerade berättelser om hur man
har använt dessa forskningsanslag. En vis man sade en gång: ”Administratörerna
tycks oförmögna att förstå att forskning i sig själv innebär stora
osäkerhetsfaktorer. Den ytterligare risk eller osäkerhet som det skulle
innebära att skära ner administrationen ger endast en försumbar ökning av
denna osäkerhet eller risk.” - ”Var finns dagens Einstein och Bohr?”,
frågade samma källa. Och han svarade: ”Sitter på sammanträden eller
möjligen i den vetenskapliga byråkratin eller har förvandlats till robotar.
”
Men - och det är det viktiga - man skall inte nedvärdera forskningen eller
sökandet efter ny kunskap för sökandets egen skull eller för nyfikenhetens
egen skull. Nya upptäckter kommer ofta fram under slumpmässiga
förhållanden. Jag vill i det sammanhanget säga att det är viktigt att satsa på
duktiga, kreativa individer hellre än på forskningsområden - då kommer
resultaten fram.
Herr talman! Vi i moderata samlingspartiet är i stort sett nöjda med den
föreliggande propositionen, och jag kommer nu att direkt gå över till att tala
för de moderata reservationerna.
Vår första reservation rör riktlinjerna för sektorsforskningen, som har
vuxit mycket i omfattning under 1960- och 1970-talen. Den kan definieras
som forskningssatsningar av departement och verk, där forskningen organiseras
i nära samband med beslutande organ och där forskningen är direkt
inriktad på att skapa underlag för beslut. Förespråkare för ökad sektorsforskning
betonar vikten av att forskning och forskare engageras för att lösa
aktuella samhällsproblem. Det finns i dag ett antal organ för skilda slag av
problemorienterad sektorsforskning inom det statliga området. Styrelsen för
teknisk utveckling, FOA och statens råd för byggnadsforskning under
bostadsdepartementet kan nämnas som exempel. Delar av sektorsforskningen
är av mycket hög standard. FOA är ett fint exempel på detta. Skilda
förhållanden medverkar emellertid till att många andra satsningar på
sektorsforskning inte ger det utbyte som skulle kunna uppnås, om medlen i
stället kanaliseras till universitet och högskolor. En olägenhet med sektorsforskningen
är att den är svår att överblicka och att den grupp som
bestämmer inom sektorsforskningsorganen ibland inte är särskilt forskningskompetent.
Beloppen för sektorsforskningen i skilda departement har vid
undersökningar visat sig vara redovisade med stora systematiska fel.
Forskning och utveckling är attraktiva anslagsposter, och de kan användas
som etiketter för andra, rent administrativa verksamheter.
Sektoriseringen medför att forskningens tillgänglighet och offentlighet
minskar såväl för allmänheten som för - vilket är än mer viktigt -forskarsamhället utanför sektorsinstitutionen. Därmed minskar möjligheten
att bedöma forskningens värde. De avvägningar som låg till grund för
beslutet om forskningsinsatsen riskerar vid en intern bedömning att prägla
utvärderingen. Forskarens karriärmässiga beroende av uppdragsgivaren kan
ha en oförmånlig inverkan. Internationella kontakter och därmed sammanhängande
prövning av resultaten förekommer i liten utsträckning. Delar av
den nu sektorsbaserade forskningen måste därför enligt moderata samlingspartiets
uppfattning föras över till högskolan, vilket vi kräver i reservation nr
2.
Universiteten och högskolorna måste svara för den grundläggande
vetenskapliga kompetensen genom en internationellt sett kvalificerad
grundforskning. En kvalitativt högtstående forskning kan inte åstadkommas,
om inte de som är bäst lämpade för forskningsverksamhet kan förmås att
satsa på den. De senare årens utveckling i Sverige visar ingen positiv bild.
Totala antalet nybörjare i forskarutbildningen har varit konstant under
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
1970-talet. Samtidigt har dock antalet avlagda forskarexamina sjunkit på ett
oroväckande sätt.
Till detta skall läggas att urvalet till forskarutbildning inom vissa ämnen
riskerar att bli negativt genom att de för forskarutbildning mest lämpade
väljer att förvärvsarbeta i stället för att satsa på en osäker forskningskarriär,
medan de som inte är attraktiva på arbetsmarknaden väljer forskarutbildning
som ett alternativ till arbetslöshet.
Utskottets förslag om doktorandtjänster kommer säkerligen att bidra till
en gynnsammare rekrytering i det här avseendet. Möjligheter kommer nu att
finnas till inrättande av fler ekonomiskt sett konkurrenskraftiga doktorandtjänster
på alla fakulteter. Det är enligt vår uppfattning en mycket klar
förbättring i jämförelse med propositionen. Utskottet instämmer däremot
med statsrådet om att forskarutbildningen bör ges ett ökat meritvärde. Detta
är också ur rekryteringssynpunkt en mycket viktig fråga, och vi hoppas därför
på en snar lösning.
Förkunskapskraven för forskarutbildning kan tänkas locka personer som
saknar förutsättningar för kvalificerade studier och forskning att ändå
påbörja en forskarutbildning. Ett grundläggande krav för påbörjande av
doktorandstudier bör enligt vår uppfattning vara en fullständig grundexamen
om minst 120 poäng med minst 60 poäng i aktuellt ämne. Examina eller
genomgångna utbildningslinjer av mindre omfattning kan inte ge den
presumtive doktoranden både ämnesfördjupning och den nödvändiga
bredden på utblicken över besläktade ämnen.
Vi framför dessa krav i reservation nr 5 och pekar vidare på att i en
studieväg om minst 120 poäng bör ett självständigt arbete om minst 10 poäng
ingå. Dessutom bör den innehålla fördjupningsstudier utöver 20-poängsnivån.
Det finns i dag möjligheter att ta examen utan att läsa en enda kurs eller
utbildning ovanför 20-poängsnivån. Detta är inte rimligt. I en examen bör
ingå åtminstone ett någorlunda omfattande självständigt arbete. Den
Andrénska kommittén har framfört liknande tankegångar.
Även när det gäller reservation nr 7 stöder vi oss på erfarenheter som den
Andrénska kommittén har tagit fram. Vi instämmer i föredragandens
bedömning att det inte är möjligt att standardisera eller med strikta
bestämmelser fastlägga hur forskarhandledningen skall gestalta sig. Enligt
vår mening bör dock handledningsutbildningens betydelse uppmärksammas.
Regeringen bör också som riktmärke fastslå att varje doktorand som ett
genomsnitt för forskarutbildningstiden skall ha rätt till 4-6 timmars
handledning i månaden - individuellt eller tillsammans med eventuell
medförfattare till avhandlingen.
I reservation nr 8 tar vi upp mellanexamen. Dagens forskarutbildningar är i
många fall ensidigt inriktade mot en renodlad universitetskarriär. Den
förhållandevis långa studietiden kan verka avskräckande för en del. Alla
forskarstuderande har inte behov av en fullständig forskarutbildning. Många
önskar en kortare påbyggnad inriktad mot karriär utanför högskoleväsendet.
Därför bör en mellanexamen inrättas i de ämnen eller ämnesområden där ett
sådant behov finns. Mellanexamen eller specialistexamen bör bygga på
ordinarie doktorandkurser kombinerade med specialkurser samt en avhandling
av mindre omfattning, i vilken självständigt arbete redovisas.
Den föreslagna examen skall enligt vår uppfattning betraktas som ett
slutmål och inte utgöra en etapp i utbildning för doktorsexamen. Vi ansluter
oss också till Andrénska kommitténs förslag att examen bör benämnas
licentiatexamen. Om mellanexamen likställs med etappavgång finns enligt
vår uppfattning uppenbar risk att studietiden för dem som avlägger
doktorsexamen kommer att avsevärt förlängas. Den modell vi förespråkar
svarar bättre mot arbetsmarknadens behov samt minimerar riskerna för att
studietiden förlängs för doktorsexamen.
Reservation 9 rör omdömen om doktorsavhandlingar. Regeringen föreslog
att fakultetsopponent och betygsnämnd i ett protokoll skall redovisa
omdömen om doktorsavhandlingen. I likhet med regeringen anser vi att
doktorsavhandlingens kvalitet bör tillmätas större betydelse än f. n. Vi ansåg
det dock mycket tvivelaktigt om ett system med omdömen bäst tillgodosåg
detta syfte. Risk kan föreligga att omdömen helt kommer att ersätta en
senare vetenskaplig prövning av avhandlingen vid t. ex. tjänstetillsättningar.
I stället förordar vi att avhandlingen betygsätts som underkänd, godkänd
eller väl godkänd. Fakultetsopponent och betygsnämndens ledamöter skall
ha rätt att i protokoll anmäla avvikande mening samt skälen till sitt
ställningstagande.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 2,5,7, 8 och
9, alltså samtliga moderatreservationer till utbildningsutskottets betänkande
1981/82:37.
Anf. 5 RAUL BLUCHER (vpk):
Herr talman! Inför den stora anhopningen av ärenden i denna riksdagsperiods
slutskede finns det anledning att än en gång fästa uppmärksamheten
vid det förhållandet att vänsterpartiet kommunisterna ensamt bland riksdagspartierna
har hållits utanför riksdagens utskott. Detta är ett klart
odemokratiskt förhållande. Dessutom är det en omständighet som försvårar
hela riksdagens arbete.
Till föreliggande betänkande från utbildningsutskottet har vpk motioner
med en lång rad yrkanden. Vi har ett samlat forskningspolitiskt alternativ,
som på avgörande punkter skiljer sig från utskottspartiernas. Vi har försvarat
detta alternativ under tidigare sessioner under den innevarande riksdagsperioden,
och vpk:s forskningspolitik skulle sakligt sett tarva en grundlig
argumentation även i dag. Den akuta arbetssituationen för kammaren bjuder
mig dock att avstå från en sådan.
Låt mig dock få understryka att vpk även här föreslår utgiftsökningar i
förhållande till regeringen och utskottsmajoriteten. Vi föreslår t. ex. 10 milj.
kr. ytterligare till de konstnärliga högskolorna för uppbyggnad av konstnärligt
utvecklingsarbete. Vi begär också förslag från regeringen om åtgärder för
att ge forskare inom högskolan, finansierade med externa medel, anställningstrygghet
och samma rätt till sjuk- och föräldraledighet som andra
statligt anställda. Vi föreslår att kvinnoforskningen stimuleras och att
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
arbetslöshetsforskningen får ökade resurser.
Inget av dessa förslag låter sig genomföras utan att ytterligare pengar
skjuts till. Dessa pengar ryms inom vpk:s budgetalternativ och harmonierar
med den annorlunda syn på samhällsekonomin som har kommit till uttryck i
vpk:s ekonomisk-politiska motioner.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna 1005 och 2223 av Lars Werner
m. fl. Med hänsyn till riksdagens arbetssituation kommer vpk dock vid
omröstningen om utbildningsutskottets betänkande 1981/82:37 att begära
votering endast vid mom. 1.
Anf. 6 CHRISTINA ROGESTAM (c):
Herr talman! Forskningen spelar en central roll för utvecklingen i vårt
land. Med bättre kännedom om den historiska utvecklingen är det lättare att
förstå sammanhangen och att forma framtiden. Med mer forskning inom
exempelvis det ekologiska området kan vi snabbare medverka till ett
samhälle som fungerar i samklang med naturen. Men forskningen är också en
av de viktigaste förutsättningarna för att stimulera näringslivets långsiktiga
förnyelse, bygga upp den svenska industrins kompetens och hävda dess
konkurrenskraft på världsmarknaden.
Vår framtid beror av vår förmåga att vidga våra kunskaper, att
tillgodogöra oss andras forskningsresultat och att förmedla kunskap till de
sektorer där sådana kunskaper kan komma till användning. Men denna
kunskapscykel är inte starkare än sin svagaste länk. Vi gör ibland alltför stora
satsningar på att ta fram forskningsresultat och sätter sedan in alltför små
resurser för att föra ut dessa forskningsresultat till dem som kan dra nytta av
dem. Här är det viktigt att få till stånd ett bättre samarbete mellan
universiteten och samhället i övrigt. Det utredningsarbete som gjorts i
FOSAM har ju också haft den inriktningen.
Sverige är ett litet land med endast några procent av världens forskningsinsatser.
Det går då inte att breda ut dessa resurser över alla sektorer med
bibehållna kvalitetsanspråk. Sverige kan därför inte ligga långt fram på alla
vetenskapsområden. Vi måste koncentrera oss i fråga om forskningsinriktningen
för att kunna nå upp till internationell kvalitet på de områden vi
prioriterar.
Samtidigt är det viktigt att dessa toppinsatser kompletteras på bredden
genom att vi är välorienterade om vad som sker vid andra forskningscentra i
världen - även om vi avstår från att själva göra frontinsatser på alla
delområden. Utan bredd får vi inget djup. En förutsättning för detta är just
god kvalitet på ett antal prioriterade områden. Endast om man har gjort
något av värde att ge får man något tillbaka. Därför är en förstärkt
internationalisering av den högre utbildningen och forskningen i Sverige
viktig.
Regeringens proposition om forskning m. m. är den första samlade
redovisningen av forskningspolitiken som riksdagen fått ta del av. Enigheten
har också varit stor inom utskottet, med en god uppslutning kring
mittenregeringens förslag.
Jag menar att detta är en värdefull och viktig politisk enighet. Den betyder
mycket för forskningens framtida möjligheter här i landet, och den betyder
också mycket för dem som bär upp den viktiga forskningen, nämligen den
enskilde forskaren och forskarstuderanden. Denna enighet i stort kring bl. a.
de övergripande prioriteringarna gör att planeringen kan ligga fast och inte
riskerar att vändas upp och ner på vart tredje år.
Ibland riskerar forskningsdebatten att bli litet ensidig. Det verkar som om
endast den forskning som är direkt användbar eller som kan medföra nya
genombrott på de teknisk-naturvetenskapliga eller medicinska områdena är
värdefull. Så är det naturligtvis inte. Det är för vårt samhälle och vår kultur
en livsnödvändighet att även forskningen inom samhällsvetenskap och
humaniora, teologi och juridik - för att nu nämna några områden - liksom
det konstnärliga utvecklingsarbetet ges goda arbetsmöjligheter.
Herr talman! Efter denna allmänna inledning vill jag gärna ta upp två
specialfrågor.
Den Andrénska kommittén gjorde bl. a. en studie av den könsmässiga
snedrekryteringen till forskarutbildningen. Utifrån sin analys föreslog
kommittén bl. a.:
Alla inslag i grundutbildningen som kan bidra till att öka en jämnare
könsmässig och social rekrytering till forskarutbildningen bör uppmuntras.
Information inom grundutbildningen om forskning och forskarutbildning
bör ges en sådan utformning att den stimulerar särskilt kvinnor att gå vidare
till forskarutbildning.
Det är verkligen ett starkt samhälleligt intresse att öka jämställdheten
också inom forskningen och forskarkarriären. Och jag vill gärna stryka under
de positiva ord som utbildningsministern uttalar i propositionen om
nödvändigheten av att anlägga en helhetssyn på jämställdhetssträvandena
inom utbildning och forskning. Det är viktigt att på olika sätt stimulera
särskilt kvinnor att gå vidare till forskarutbildning. Och jag är glad för att
utbildningsministern uppmanar UHÄ och högskoleenheterna att särskilt
uppmärksamma detta vid utformningen av informationsmaterialet m. m.
Jag vill i det här sammanhanget gärna peka på en förbättring av
propositionens förslag som utskottet har gjort. Det gäller åldersgräns för
innehav av utbildningsbidrag för doktorander. Där säger utskottet att den
bestämda åldersgräns som föreslogs i propositionen kan få negativa effekter
för inte minst rekryteringen av kvinnor till forskningen. Den avhållande
effekten finns även med den dispensmöjlighet som propositionen föreslår.
Utskottet har därför mjukat upp de föreslagna bestämmelserna.
Enligt min uppfattning kan detta betyda en hel del för att minska de
problem som finns för kvinnor som har påbörjat sin forskarutbildning sent,
av familjesociala eller andra skäl.
I propositionen föreslås också att jämställdhetsforskningen flyttas upp i
prioritetsgrupp 2. Det är en viktig markering, och den innebär såvitt jag kan
förstå ökade möjligheter till anslag för sådan forskning. Jag vet att statsrådet
Karin Andersson har arbetat hårt för denna upprioritering av jämställdhets
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
2 Riksdagens protokoll 1981182:174-178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
forskningen, och jag vill gärna ge henne en eloge för det. Det är väsentligt för
alla kämpande kvinnliga forskare att denna forskning nu börjar bli
erkänd.
I tidningarna i går kunde vi läsa om det kvinnouniversitet som nu pågår i
Umeå. 200 kvinnliga forskare lär under några dagar av varandra, stöder och
inspirerar varandra. Det visar att det nu börjar hända saker inom det
traditionellt manliga forskarsamhället. Vi är många som följer utvecklingen
med stort intresse och som hoppas att samlingen i Umeå kring kvinnoforskningens
speciella problem kan ge resultat och att den bara är början på en
positiv utveckling.
Jag vill också ta upp en fråga som berör organisation och finansiering av
viss forskning inom primärvården och socialtjänsten. Jag har tillsammans
med några göteborgare väckt en motion om att även Göteborgsregionen
skulle få vara med i den samverkansgrupp som nu bildas för att främja
primärvårdsforskningen.
Socialutskottet har här utarbetat ett mycket bra yttrande. Och jag hoppas
att utbildningsministern - när han så småningom ger direktiv och utser den
här gruppen - också ser till att samtliga högskoleregioner blir representerade
i den nya samverkansgruppen, i enlighet med socialutskottets önskan.
Herr talman! Vi har gjort den arbetsfördelningen att jag svarar för
utskottets talan när det gäller reservationerna 1, 2, 5 och 7. Jörgen Ullenhag
kommer senare att behandla de övriga reservationerna.
Det finns faktiskt en bred enighet också mellan partierna om vikten av att
satsa på forskning och utveckling inom data- och elektronikområdet, den
socialdemokratiska reservationen nr 1 till trots.
Regeringen har föreslagit en kraftig satsning på detta område i årets
budgetproposition. En professur i datalogi inrättas omgående, och om
ytterligare fyra professurer har riksdagen under våren fattat principbeslut.
Därtill satsas en dryg miljon i rörliga resurser det närmaste året.
Socialdemokraterna vill också här satsa något mer för att få en snabbare
utbyggnadstakt. Därtill vill man ha ett särskilt program för forskning och
utveckling inom data- och elektronikområdet.
Även i det fallet är det såvitt jag kan förstå en hårfin skillnad. En ny
forskningsproposition planeras till våren 1984. Den propositionen kommer
enligt planerna att inbegripa bl. a. forskning för teknisk och industriell
utveckling och energiforskning. Utskottet förutsätter att ett antal av de
frågor som aktualiseras i motionen kommer att övervägas i förberedelserna
för denna proposition. Och då inskränker sig skillnaden mellan utskottsmajoritet
och reservanter till om dessa frågor skall behandlas i nästa
forskningsproposition eller i en separat proposition.
Rune Rydén har redovisat moderaternas syn på den sektorsbaserade
forskningen. Utskottets majoritet menar att det är nödvändigt med ett bättre
planeringsunderlag, innan man kan göra en avvägning mellan resurserna för
sektorsforskning resp. forskning inom högskolan. F. n. finns det inget
underlag för att göra en genomtänkt överflyttning av resurserna. Det går inte
att få fram ett genomarbetat underlag på den tid som återstår till nästa
budgetproposition.
Ett speciellt gott öga har moderaterna till det anslag för social forskning
som socialdepartementet förfogar över. Större delen av det anslaget
utnyttjas till bidrag till projekt som tillstyrks av den till socialdepartementet
knutna delegationen för social forskning. Av all den forskning som bedrivs
med medel från delegationen är ca två tredjedelar förlagda till universiteten.
Ansökningar om bidrag till såväl forskning som försöksverksamhet bedöms
av fyra vetenskapsmän som ingår i delegationen och av fyra företrädare för
samhällsintressen. Forskningen redovisas som all annan forskning i nationella
och internationella forskningsfora, t. ex. vetenskapliga publikationer.
Åtskilliga av projekten redovisas dessutom i doktorsavhandlingar.
Självständigt arbete är en viktig del av högskoleutbildningen. Nu
förekommer det i de flesta fördjupningsstudier. Strävan bör vara att det blir
mer allmänt. När det är lämpligt och möjligt bör givetvis självständiga
arbetsuppgifter ingå i utbildning också på andra nivåer.
Vi är alltså överens om det självständiga arbetets betydelse. Meningsskillnaden
ligger i att utskottets majoritet inte vill förorda ett generellt krav på
självständigt arbete av viss omfattning för alla högskolelinjer. Linjerna inom
den nya högskolan är av så skiftande karaktär och omfattning att det är
svårt.
Utskottets majoritet anser inte heller att fil. kand.-examen bör återinföras.
Avsikten med de nya examensbenämningarna är att de skall ge en viss
information om innehållet i utbildningen. Det gör inte en fil. kand.
Utskottsmajoriteten håller också fast vid de allmänna riktlinjerna i förra
forskningspropositionen för antagning till forskarstudier. Där sägs att
formalism vid precisering av behörighetskraven bör undvikas och att det
viktigaste är att den forskarstuderande uppfyller kraven när det gäller
förkunskapernas innehåll. Endast nödvändiga förkunskaper bör krävas.
När det gäller forskarhandledningen vill moderaterna fastställa denna till
fyra-sex timmar per månad. Det råder inget tvivel om att en väl fungerande
forskarhandledning är mycket viktig för resultatet av utbildningen. Den går
emellertid inte att standardisera. Arbetssättet hos både doktorander och
handledare skiftar. Utskottets majoritet är därför inte beredd att förorda
några bindande normer för handledning. Det naturliga är att beslut om detta
fattas lokalt inom högskolan. Vi litar på att man där bäst kan fatta dessa
beslut med hänsyn till tillgängliga resurser.
Herr talman! Till sist några ord om mellanexamen. Det borde ha funnits ett
särskilt yttrande från centerns ledamöter fogat till utskottets betänkande.
Där borde vi ha uttryckt ett intresse för mellanexamen som slutmål. Något
sådant yttrande finns inte, men nu finns vårt intresse noterat i kammarens
protokoll.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Anf. 7 LARS GUSTAFSSON (s):
Herr talman! Utbildningsutskottet har tidigare här i kammaren gjort sig
känt för att ta ganska liten taletid i anspråk. Vår ordknapphet har faktiskt
19
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
också rönt en viss uppskattning. Vi kommer, som lyssnarna redan fått bevis
för, att fullfölja den linjen i den här debatten om forskningsbetänkandet.
Behandlingen av det här ärendet kommer därför, hoppas jag, att framstå som
ett under av koncentration, jämfört med det fullständigt ohämmade
pratande som ägt rum här i kammaren under senare tid.
Det är f. ö. angeläget, tycker jag, att gruppledningarna på ett helt annat
sätt än nu, då de har vaknat först klockan en minut i tolv, tar itu med allt
odisciplinerat talande från alla partier. Det skulle demokratin inte förlora
på.
Till vägledning för dem som eventuellt i framtiden läser protokollet från
den här debatten meddelar jag att jag kraftigt nedkortat mitt anförande, att
jag skall undvika polemiska utfall och att jag tänker att avstå från repliker -allt för att bidra till att sessionen skall kunna sluta på lördag.
Under våren 1975 började vi i forskningsrådsutredningen diskutera det vi
här i dag behandlar, nämligen en mera långsiktig forskningsplanering. Det
skedde efter tilläggsdirektiv från den dåvarande socialdemokratiska regeringen.
Dessa i sin tur tillkom efter ett tillkännagivande från riksdagen. Det
baserade sig på ett förslag från utbildningsutskottet, där flera motioner från
samtliga partier hade väckts i olika forskningsfrågor. Sammanfattningsvis
innebar forskningsrådsutredningens tilläggsdirektiv att man skulle undersöka
och bedöma förutsättningarna för en långsiktig forskningsplanering.
Huvudförslaget från forskningsrådsutredningen blev också att regeringen
vart tredje år skulle lägga fram princippropositioner för riksdagen om den
samlade forsknings- och utvecklingspolitiken, FoU-politiken. Dessa forskningspolitiska
propositioner skulle, förutom ställningstagande till aktuella
principfrågor, också kunna innehålla förslag till konkreta åtgärder och
beslut, redovisning av aktuellt utredningsarbete, statistiska redovisningar av
svensk FoU och redogörelser för den framtida anslagsutvecklingen för
statens FoU i form av planeringsramar utan exakta belopp.
Hur har det då gått med de här förslagen?
Ja, vi har ju till att börja med fått en forskningspolitisk proposition. I
utskottet är vi ense om att en forskningspolitisk proposition bör läggas fram
varje mandatperiod. Vi är också ense om att den skall komma tidigare i
mandatperioden än denna första, som vi nu behandlar.
Vad sedan beträffar propositionens uppläggning i stort har vi från
socialdemokratiskt håll avstått från säryrkanden. Det innebär givetvis inte
att vi är nöjda med allt, men eftersom det nu är första gången som en
forskningspolitisk proposition läggs fram, får det bli litet av försök.
Uppenbarligen har vi väl från olika håll också underskattat en del problem.
Svårigheterna att ta fram ett underlag för en sådan proposition hör hit. Så har
t. ex. vissa fakulteter, vissa forskningsråd och vissa andra organ haft
svårigheter att tillräckligt klart prioritera angelägna forskningsområden.
Andra åter har gjort föredömligt goda insatser härvidlag.
Ett enigt utskott stryker ytterligare under att klarare prioriteringar måste
göras från alla dem som nu levererar underlag till regeringen. Men det är
samtidigt, som vanligt, fråga om ett växelspel mellan underlagslevererande
organ och regeringen. Regeringen, oavsett vilken det nu blir, måste nog ge
mera bestämda direktiv för arbetet med kommande forskningspolitiska
propositioner. Samtidigt måste man medge att det är en svår avvägning - hur
mycket och på vad sätt regeringsdirektiv till olika intressenter skall utformas.
Ett annat problem är samordningen på regeringsnivå. Där måste enligt
socialdemokratins åsikt en bättre samordning åstadkommas. Det kräver med
stor sannolikhet vissa organisatoriska förändringar av ansvar och handläggning
inom regeringen. Olika lösningar är möjliga här. Det finns emellertid
ingen anledning att nu gå in på detaljer i det avseendet. Det får vi återkomma
till senare.
Jag har här antytt några punkter, där förändringar enligt socialdemokraternas
mening bör ske i arbetet med nästa forskningspolitiska proposition.
Ytterligare problem är samspelet mellan högskola och sektorsorgan, som
några har varit inne på här, och samspelet mellan högskola och näringsliv.
När det gäller det förstnämnda behandlas det relativt ingående i
propositionen. Där finns förslag till hanteringsordning och ansvarsfördelning,
som vi inte har rest någon invändning mot. Framtida erfarenhet får väl
avgöra om det kommer att fungera.
När det däremot gäller näringslivet finns inte motsvarande diskussion i
propositionen. Vi anser det nödvändigt att fortsättningsvis också näringslivet
tas in i en forskningspolitisk planering. En svensk forskningspolitik, som är
värd namnet, kan inte utelämna näringslivet med de stora resurser som där
satsas på FoU. Det måste bli en av huvuduppgifterna i arbetet med nästa
forskningspolitiska proposition att uppmärksamma det problemet.
Ja, det var i all hast några allmänna synpunkter.
Sedan skall jag gå över till de socialdemokratiska reservationerna. Vi har
lämnat sju reservationer, varav en är en följ dreservation.
Reservation 1 gäller ett sammanhållet program för forskning och
utveckling inom data- och elektronikområdet. Vi anser från socialdemokratiskt
håll att ett sådant bör utarbetas. När detta görs bör man se till att det blir
en profilering mellan olika högskoleorter, så att resurserna koncentreras och
utnyttjas optimalt.
Reservation 3 tar upp kontaktforskarverksamheten. Vi anser denna
verksamhet så betydelsefull, särskilt för mindre företag och löntagarorganisationer,
att den bör spridas över hela landet och ge fler möjlighet att delta i
den. Då är inte de nu föreslagna medlen tillräckliga. Vi föreslår därför att
riksdagen anvisar 3,7 milj. kr. mer än regeringen gör.
I reservation 4 yrkar vi avslag på propositionens förslag om tidsbegränsade
förordnanden på forskartjänster vid forskningsråden, då vi anser att
konsekvenserna av förslaget att begränsa forskningsrådens rätt att inrätta
högre tjänster är otillräckligt belysta.
Reservation 6 behandlar lämplighetsbedömning för antagning till forskarutbildning.
Utöver de allmänna och särskilda behörighetskrav som finns för
tillträde till forskarutbildningen vill de borgerliga nu lägga till ytterligare ett
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
krav, nämligen ett slags lämplighetsbedömning av den sökande till utbildningen.
Propositionens förslag går tillbaka på ett UHÄ-förslag från
november 1980. Innebörden i detta tilläggskrav är att den sökande ”bedöms
äga sådan förmåga som behövs för att gå igenom berörd utbildning”. Den
som skall göra bedömningen är ”institutionen och dess handledare”.
Om man bortser från de obligatoriska skolformer som funnits och finns,
har det varit brukligt att ange bestämda kunskapskrav för att få påbörja
studier i en skolform. Det brukar vara t. ex. betyg från en underliggande
skolform eller något slag av inträdesprov. Dessa instrument har haft och har
givetvis stora brister, men de ger ändå någon objektiv grund. Här tycker vi att
det blir en bedömning med starka subjektiva inslag som får avgöra
antagningen till forskarutbildning. Vi socialdemokrater tycker att denna
bestämmelse öppnar dörren för ett alltför stort godtycke. Därför yrkar vi
avslag på regeringens förslag.
I reservation 10 föreslår vi från socialdemokratiskt håll att ytterligare 6,6
milj. kr. anvisas för att kunna bekosta ca 100 flera utbildningsbidrag för
doktorander än den borgerliga utskottsmajoriteten föreslår. Avslagsmotiveringen
från de borgerliga är statsfinansiell. Vi beklagar att det inte varit
möjligt att få gehör för den större satsning på forskarutbildningen som vi
socialdemokrater föreslagit i vår partimotion.
I reservation 11 föreslår vi att ytterligare 3,4 milj. kr. anslås till
doktorandtjänster. Det skulle därigenom bli möjligt att bekosta 25 doktorandtjänster
till, utöver de 48 som föreslås i propositionen. Också här är den
borgerliga utskottsmajoritetens avslagsmotivering en hänvisning till det
statsfinansiella läget. Även i det här fallet beklagar vi att det inte varit möjligt
att få gehör i utskottet för en kraftigare satsning. Men det statsfinansiella
läget kan vi socialdemokrater f. n. inte göra något åt, eftersom vi inte sitter i
regeringen och inte har majoritet i riksdagen - vilket härmed beklagas.
Reservation 12 är, som jag tidigare nämnde, en följdreservation till
reservationerna 3 och 11.
Herr talman! Med hänvisning till det anförda ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 1, 3, 4, 6, 10, 11 och 12, som är fogade till utbildningsutskottets
betänkande 37, och i övrigt till utskottets förslag.
Anf. 8 JÖRGEN ULLENHAG (fp):
Herr talman! Det är inte så ofta som oppositionspartierna till vänster och
höger berömmer regeringens propositioner. Men när det gäller forskningspropositionen
har man faktiskt gjort det.
I den socialdemokratiska partimotionen heter det: ”1 väsentliga delar ser
vi sålunda med tillfredsställelse på den första propositionen om forskningspolitik
som regeringen nu lagt fram.”
I den moderata partimotionen heter det: ”Det är med tillfredsställelse vi
kan konstatera att regeringen nu lagt fram en relativt heltäckande
forskningspolitisk proposition, i vars allmänna utgångspunkter, definitioner
och värderingar vi i allt väsentligt kan instämma. Det är också glädjande att
regeringen funnit det möjligt att i det samhällsekonomiskt och statsfinansiellt
kärva läget avsätta ökade resurser för forskning och forskarutbildning.”
Det är mot den här bakgrunden inte så konstigt att utbildningsutskottet i
stor enighet har gett propositionen en välvillig behandling.
Ett viktigt inslag i forskningspropositionen är att övergripande prioriteringar
inom forskningsverksamheten läggs fast. Högst prioriterade områden
och högt prioriterade områden anges. De markeringarna kommer att betyda
mycket när det gäller fördelningen av medel kommande år.
En anledning till den stora enigheten när det gäller prioriteringarna är att
underlaget till forskningspropositionen på denna punkt togs fram av
forskningsrådsnämnden. I forskningsrådsnämnden sitter ju bl. a. representanter
för de politiska partierna. Där fördes debatten på ett mycket
konstruktivt sätt, och det visade sig att vi redan då kunde nå en betydande
enighet.
Propositionen tar upp forskning rörande jämställdhet mellan kvinnor och
män som ett högt prioriterat område. Det vänder man sig mot i den moderata
partimotionen. Nu inträffade dock i utskottet - och det är mycket glädjande -att moderaterna lämnade sin partimotion och alltså i utskottsbetänkandet
sluter upp bakom folkpartiet, centerpartiet och socialdemokraterna även när
det gäller jämställdhetsforskningen. Också om denna viktiga forskning råder
det alltså nu bred enighet.
Ett annat mycket viktigt inslag i propositionen och betänkandet gäller
studiefinansieringen inom forskarutbildningen. En viktig sak som nu händer
är att utbildningsbidragen höjs mycket kraftigt fr. o. m. den 1 juli 1982. En
doktorand som har utbildningsbidrag får det höjt med drygt 1 000 kr. i
månaden till 5 150 kr. Det innebär naturligtvis att det blir lättare att rekrytera
duktiga forskarbegåvningar till forskningen. Det blir också möjligt att
omvandla utbildningsbidrag till doktorandtjänster. På den punkten går
utskottet betydligt längre än propositionen, som ville ha en begränsning när
det gäller denna omvandling. Någon sådan begränsning anser utskottet inte
behövs, men uttalar att doktorandtjänster skall inrättas endast i angelägna
fall och nämner t. ex. teknisk fakultet, där konkurrensen om de presumtiva
forskarstuderandena utifrån är störst.
Enigheten är alltså stor, men den är inte fullständig. Som Christina
Rogestam nyss sade ankommer det på mig att som utskottets talesman beröra
reservationerna 3, 4, 6, 8, 9, 10, 11 och 12.
Låt mig börja med de socialdemokratiska reservationerna 3,10,11 och 12.
Samtliga dessa reservationer innehåller förslag som leder till ytterligare
medelstilldelning. Från majoritetens sida har vi inte dessa pengar. Vi menar
att den ekonomiska satsningen ändå är av betydande omfattning. I
ekonomiskt kärva tider har det på detta område, forskningens, lyckats
utbildningsministern att få fram nya friska pengar både för det kommande
budgetåret och för det därpå följande. Statsfinansiella hänsynstaganden gör
att utskottsmajoriteten inte är beredd att gå så långt som socialdemokraterna
på dessa punkter.
Den socialdemokratiska reservationen 4 rör frågan om tidsbegränsade
förordnanden på forskartjänster, i syfte att nå en bättre rörlighet. Reser
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
vanterna anser att konsekvenserna av regeringens förslag är otillfredsställande
belysta. Utskottsmajoriteten tycker inte det. Det är angeläget att
forskningsrådens resurser förblir rörliga. Det utesluter inte, säger utskottet,
att regeringen i angelägna fall inrättar extra ordinarie tjänster som professor
vid råden. Men, menar vi, en alltför frikostig inställning till inrättandet av
högre forskartjänster vid forskningsråden kan leda till en minskning av
rekryteringskadern till motsvarande reguljära tjänster inom högskoleorganisationen,
vilket självfallet måste undvikas.
I den socialdemokratiska reservationen 6 vänder man sig mot propositionens
förslag om lämplighetsbedömning för antagning till forskarutbildning.
Orsaken till förslaget är att det både för den enskilde och för samhället är
olyckligt om personer utan reella förutsättningar för att fullfölja utbildningen
antas till forskarutbildning. Förslaget om lämplighetsbedömning har inte
utbildningsdepartementet hittat på. Det kommer från UHÄ, som ju bygger
på erfarenheterna från universiteten.
I propositionen föreslås att omdömen skall ges om doktorsavhandlingar.
Det förslaget är en majoritet i utskottet tveksam till. Vi hänvisar till att det
ofta förs en diskussion om avhandlingar i vetenskapliga tidskrifter en tid efter
publiceringen. Vi hänvisar också till det sakkunnigutlåtande som avges i
samband med ansökan om docentkompetens. Från majoritetens sida har vi
heller inte i motsats till moderaterna velat ha betyg på doktorsavhandlingar.
Motiveringen är densamma. Till bilden hör också att det inte var någon
enstämmig opinion i remissvaren för införande av betyg. Tvärtom var det en
betydande opinion mot det förslaget. Den opinionen fanns också vid
universiteten.
I den moderata reservationen 8 tas frågan om mellanexamen upp.
Skillnaden mellan utskottsmajoriteten och moderatreservationen är inte
särskilt stor. Moderaterna vill att mellanexamen skall betraktas som ett
slutmål och inte utgöra en etapp i utbildningen för doktorsexamen. Nu är det
så att UHÄ har fått i uppdrag av regeringen att utreda frågan om lämpliga
etappavgångar och utarbeta förslag om detta. Den 1 februari i år utfärdade
UHÄ också föreskrifter om att examensbenämningen teknisk licentiatexamen
får knytas till en etapp i forskarutbildningen. Mellanexamina kommer
alltså att kunna införas genom det uppdrag som regeringen har gett UHÄ.
Detta är naturligtvis det viktiga. Att därutöver vid sidan av forskarutbildningarna
bygga upp separata utbildningar är utskottet inte berett att
medverka till.
Om socialdemokraternas och moderaternas grundton sålunda är positiv,
vilket framgått av debatten här i dag - så går vpk sin egen väg, vilket framgick
av Raul Bluchers inlägg. Jag skall inte här i debatten bemöta alla de argument
och kommentera alla de förslag som förs fram i vpk:s partimotion. Jag
hänvisar till den utförliga behandling som utskottet har ägnat vpk:s motion.
En punkt skall jag dock kommentera. Det gäller kvinnoforskningen, som
vpk anser skall prioriteras. Om detta är att säga att det nu sker betydande
satsningar på jämställdhetsforskningen. Det humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet, HSFR, och riksbankens jubileumsfond är aktiva på
detta område. Den 1 juli 1982 inrättas en tjänst som professor i kvinnohistoria
vid universitetet i Göteborg. Medel anvisas för uppbyggnad av
basorganisationer för jämställdhetsforskning vid universiteten. Också på
denna punkt är vpk väl tillgodosett genom vad som har gjorts och vad som
pågår. Utbildningsministerns starka engagemang och arbete för jämställdhetsfrågorna
är också väl känt.
Herr talman! Det är första gången den svenska riksdagen gör en samlad
bedömning av forskningspolitiken. Formerna för högskolans forskningssamverkan
med externa intressenter tas upp. Friska pengar tas fram - inte bara
för det följande budgetåret, utan också för det därpå följande. Studiefinansieringen
när det gäller forskarutbildningen förbättras högst avsevärt.
Det är alltså första gången ett sådant samlat grepp tas, men det är inte den
sista. Nästa forskningspolitiska proposition avses bli framlagd våren 1984.
Då kommer riksdagen att kunna diskutera forskning bl. a. för teknisk och
industriell utveckling samt energiforskning. Det är svårt med långsiktighet i
forskningspolitiken - det visar erfarenheterna från andra länder. Men det är
ändå nödvändigt. Nu har ett första viktigt steg tagits. Det har skett i
betydande enighet - och det är, herr talman, glädjande.
Jag vill till slut nämna Lars Gustafsson och andra företrädare som höga
föredömen för utbildningsutskottet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.
Anf. 9 KJELL NILSSON (s):
Herr talman! Socialutskottets betänkande 54 är till omfånget ganska litet,
men det är mycket betydelsefullt. Det behandlar forskningen inom
arbetsmiljö- och arbetslivsområdet. Det är ett betänkande som är mycket
väsentligt, inte minst för löntagarorganisationerna - det berör ju deras
verksamhet och den arbetsmiljö som deras medlemmar skall arbeta i i sin
dagliga gärning.
Från fackföreningsrörelsens sida är vi vana vid att skallet mot fackföreningsrörelsen
är ganska starkt. Vi är vana vid att det stöd som tidigare utgått
till löntagarorganisationerna naggas i kanten. Jag kan peka på stödet till
arbetslöshetskassorna, arbetsskadeförsäkringarna, de fackliga studierna och
en rad andra områden.
Stöd har tidigare utgått till löntagarorganisationerna för att de skall kunna
bygga upp kompetensen inom arbetsmiljöområdet. Man har fått 5 milj. kr.
för att kunna bevaka denna forskning och få den kompetens som är
nödvändig för att kunna tillföra forskningen väsentliga saker.
Arbetsmarknadsministern säger att det är en mycket väsentlig del av
verksamheten att löntagarorganisationerna besitter den kunskapen och har
möjlighet att följa forskningen. Men något stöd skall inte utgå till
forskningen. Det får löntagarorganisationernas medlemmar betala via sina
medlemsavgifter. Naturligtvis kommer detta i ett längre perspektiv att få den
konsekvensen att löntagarorganisationernas möjlighet att följa forskningen
på dessa viktiga områden minskas.
Socialdemokraterna har i sin reservation som är fogad till betänkandet
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
yrkat att det stöd som tidigare utgått till löntagarorganisationerna skall utgå
även i fortsättningen. Det kan inte vara rimligt att nu - när arbetsmiljöfrågorna
debatteras mer än kanske någonsin, och när hotet mot en god
arbetsmiljö blir allt större genom de svåra arbetsmiljöproblemen - minska
det stöd till löntagarorganisationerna som ger dem möjlighet att följa
forskningen på detta område.
Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till socialdemokraternas
reservation som är fogad till socialutskottets betänkande 54.
Anf. 10 RUNE GUSTAVSSON (c):
Herr talman! Kjell Nilsson kan inte finna något av vad han kallar ”skallet
mot de fackliga organisationerna” i socialutskottets betänkande.
Vi behandlade denna fråga förra året. Samma yrkande ställdes då i en
socialdemokratisk motion och togs även upp i en reservation med samma
innehåll. Utskottet sade då att utskottet accepterade att löntagarorganisationerna
fick ett stöd för forskningsinitierande verksamhet från arbetarskyddsfonden
om 5 milj. kr. ytterligare en gång. Men utskottet sade vidare
att fondens medel för framtiden bör användas för uppgifter som helt ligger
inom ramen för vad som utgör insatser för arbetsmiljön, medbestämmande i
arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt samt utbildning av styrelserepresentanter
för de anställda.
Socialutskottet sammanfattade då på följande sätt att utskottet ansåg att
de resurser som behövdes för arbetsmiljöinsatser och för övriga uppgifter på
arbetslivsområdet som enligt instruktionen för arbetarskyddsfonden borde
få stöd från fonden var så omfattande att tillgängliga resurser inte kom att ge
utrymme för stöd åt verksamhet som i och för sig var värdefull, men som inte
låg inom ramen för fondens uppgifter. Utskottet sade emellertid att
organisationerna - som angetts i propositionen och som redovisats - även i
framtiden skulle kunna söka medel för enskilda projekt hos arbetarskyddsfonden.
Utskottet avstyrkte den gången motionen. I socialutskottets betänkande
nr 54 hänvisas i år till vad utskottet anförde förra året, och därmed har
utskottet även i år avstyrkt motionen.
Herr talman! Jag ber således att få yrka bifall till hemställan i
socialutskottets betänkande nr 54 och avslag på reservationen.
Anf. 11 KJELL NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt, som Rune Gustavsson säger, att det ur
utskottsbetänkandet inte kan läsas ut att det är ett skall mot löntagarorganisationerna,
men faktum kvarstår att man inte ger löntagarorganisationerna
de ekonomiska möjligheter som fordras för att bevaka forskningen på detta
viktiga område - det går inte att komma ifrån.
Löntagarorganisationerna har besökt socialutskottet vid en hearing och
där talat om hur viktigt man tycker att det är att man på ett övergripande sätt
kan följa forskningen. Arbetsmarknadsministern anger i sin proposition att
det är mycket viktigt att löntagarorganisationerna kan bygga upp en
kompetens som gör att de på ett meningsfullt sätt kan bevaka forsknings
frågorna
på detta område. Det vore därför rimligt att de fick ett stöd för
denna verksamhet.
Anf. 12 RUNE GUSTAVSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bra att Kjell Nilsson och jag är överens om att det inte
finns något skall mot löntagarorganisationerna i socialutskottets betänkande.
Det som emellertid är viktigt är att arbetarskyddsstyrelsen och arbetarskyddsfonden
får pengar till den viktiga verksamhet det här gäller. Jag vill
ännu en gång understryka vad utskottet sade förra gången, nämligen att
organisationerna även i framtiden skall kunna söka medel för enskilda
projekt hos arbetarskyddsfonden.
Anf. 13 FRIDA BERGLUND (s):
Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 17 kräver vi
socialdemokrater ökad satsning på forskning om arbetslöshetens konsekvenser
för den enskilde individen och samhället. Forskningen på detta område
har haft en mycket liten omfattning i vårt land.
Till stor del beror det på att vid fördelning av resurser har den här
forskningen hamnat mellan två stolar. Den har inte bedömts höra hemma
bland vare sig social eller medicinsk forskning. Den arbetslöse har heller
ingen arbetsmiljö, och därför har arbetarskyddsfondens medel inte varit
disponibla.
Den borgerliga utskottsmajoriteten avstyrker vårt förslag. De borgerliga
har i grunden en annan syn på arbetslöshetens vidd än vad vi socialdemokrater
har, och därför kan inte heller behovet av insatser vara så angeläget för
dem.
Det finns dock redan tydliga tecken på störningar i samhället i de av
arbetslöshet mest drabbade regionerna. Nyligen redovisades en undersökning
i Norrbotten, där man exempelvis kunde se att självmord är den
vanligaste dödsorsaken bland 20- och 30-åringar. Var tredje norrbottning
besväras av allmän trötthet, nervösa besvär, sömnlöshet och depression.
Dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar bland medelålders män är 30 %
högre än riksgenomsnittet. Mot bakgrund av den alltmer ökande arbetslösheten
är detta alarmerande fakta.
Utskottsmajoriteten hyser en förhoppning om att denna forskning får hög
prioritet. Vi socialdemokrater delar inte den borgerliga optimismen beträffande
resurser till denna typ av forskning, utan anser att insikten om denna
forsknings betydelse bör komma till uttryck i såväl allmänna uttalanden från
statsmakternas sida som direkta ställningstaganden vid fördelning av anslag
till de forskningsorgan som slutligt har att fördela medlen.
Herr talman! Endast genom att skaffa tillförlitligt faktaunderlag kan man
komma ifrån exempelvis fenomen som att den långtidsarbetslöse, som har
svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden, stämplas som lättjefull, arbetsskygg
eller understödstagare och att svårigheterna att klara familjerelationer, med
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
ökat antal skilsmässor som följd, beror på allmän slapphet och morallöshet.
Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Herr talman! Jag kommer inte att gå upp i replik i den här frågan. Jag
kommer i stället att utnyttja all min tid och all min förmåga till att gå ut och
informera om vilka förslag vi socialdemokrater har för att öka sysselsättningen
och minska arbetslösheten och dess konsekvenser för individer och
samhälle.
Under detta anförande övertog tredje vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.
Anf. 14 LARS-OVE HAGBERG (vpk):
Herr talman! Vi vet redan att arbetslösheten medför allvarliga sociala,
psykiska, medicinska och ekonomiska konsekvenser. Vi vet, som Frida
Berglund sade, att arbetslöshet till och med kan leda till döden. Vad jag
hoppas på är medel till arbetslöshetsforskningen, så att det blir omöjligt att
kalkylera med arbetslöshet som ett politiskt medel.
Jag yrkar bifall till motion 1085.
Anf. 15 ARNE FRANSSON (c):
Herr talman! I regeringens proposition om forskning behandlas också den
arbetsmarknadspolitiska forskningen resp. migrations- och etnicitetsforskningen.
Dessa områden av regeringens förslag behandlas i arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 17.
Utan tvivel tillhör den arbetsmarknadspolitiska forskningen de mest
angelägna forskningsområdena. Detta har arbetsmarknadsministern poängterat
i regeringsförslaget och utskottet har understrukit detsamma. Vidare
omnämns i propositionen betydelsen av att jämställdhetsaspekter i forskningen
beaktas samt behovet av forskning som visar om de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna svarar mot de behov som finns hos grupper med svag
ställning på arbetsmarknaden, t. ex. handikappade och invandrare.
I betänkandet behandlas också partimotioner från socialdemokraterna
och vpk som tar upp frågan om det nödvändiga i att göra insatser för
forskning om arbetslöshetens konsekvenser. Utskottet hänvisar till det
arbetsmarknadspolitiska betänkandet, där en fullständig redogörelse lämnas
om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken och om att målsättningen att ge
arbete åt alla ligger fast.
Det torde stå klart att någon djupare kunskap om arbetslöshetens
verkningar för individen, familjen och samhället hittills inte har förekommit,
och detta har naturligtvis varit en brist. Det torde vara värdefullt att få en
allmän insikt om de negativa följder för den enskilde som följer av
arbetslöshet.
Den forskningsverksamhet som hittills bedrivits har mer varit inriktad på
arbetsmarknadens funktionssätt och de förhållanden på arbetsmarknaden
som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna avser att påverka, än kunskapen
om arbetslöshetens verkningar för den enskilde individen.
Under senaste tiden har emellertid, glädjande nog, en betydande
forskningsaktivitet kunnat konstateras inom detta område. Det innebär att
flera projekt har påbörjats och att ytterligare projekt ligger i startgroparna
för igångsättning. Därför anser utskottet att de krav som framställts i de båda
partimotionerna till mycket stor del har blivit tillgodosedda, med tanke på de
aktiviteter som har startats under den senaste tiden. Vid arbetslivscentrum
har man påbörjat ett arbete med att dels dokumentera pågående och
planerad forskning om arbetslöshetens individuella effekter, dels inventera
möjliga finansieringskällor för sådan forskning. Utskottet understryker
vikten av detta arbete och hälsar med tillfredsställelse att arbetet har
påbörjats.
Socialdemokraterna påstår i sin partimotion att vi i Sverige ”skulle ha
öppen massarbetslöshet och växande dold arbetslöshet”. Så är ju ingalunda
fallet. Tack vare att Sverige fört en ambitiös arbetsmarknadspolitik har
Sverige lyckats att hålla arbetslösheten på en avsevärt lägre nivå än övriga
länder i vår omvärld. Dessa länder har verkligen drabbats av massarbetslöshet.
I Sverige har vi glädjande nog ingen aktuell erfarenhet av detta, och jag
utgår ifrån att vi icke heller framöver skall behöva uppleva den situationen.
Eftersom socialdemokraterna gör gällande att vi nu skall ha denna öppna
massarbetslöshet, skulle jag med samma fog kunnat påstå detsamma om
situationen 1972-1973 när socialdemokraterna satt vid regeringsmakten. Jag
gör inte detta, för j ag anser det vara en beskrivning som inte stämmer överens
med verkligheten.
Frida Berglund nämnde i sitt anförande att utskottsmajoriteten skulle ha
en annan inställning till arbetslöshetens sociala konsekvenser. Så är
självklart inte fallet. Utskottet poängterar att forskning om arbetslöshetens
sociala och ekonomiska konsekvenser är mycket angelägen och utgår ifrån
att den i högre grad än hittills görs till föremål för svensk forskning.
Med det anförda får jag, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.
Överläggningen var härmed avslutad.
Utbildningsutskottets betänkande 37
Mom. 1 (ny demokratiskt inriktad forskningspolitik)
Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 15 för motion 2223 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande del.
Mom. 4 (fleråriga medelsramar för forskningsråd utanför utbildningsdepartementets
verksamhetsområde)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
29
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Morn. 11 (freds- och konfliktforskning)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 12 (ytterligare preciseringar av forskningsområdet inom den offentliga
sektorn)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 13 (arbetslöshetsforskning)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 14 (jämställdhetsforskning)
Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion 2223 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 19 och 20 (program för forskning och utveckling inom data- och
elektronikområdet m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 148 röster mot 142 för reservation 1 av
Stig Alemyr m. fl.
Mom. 27 (boskillnad mellan statens och privatföretagens forskningsorganisation
m. m.)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 29 (riktlinjer för viss sektorsforskning, m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 60 för reservation 2 av
Hans Nyhage m. fl.
Mom. 32 (förbud mot privat uppdragsforskning för forskare i statlig
tjänst)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Wemer m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 35 (förslag om kommuners och organisationers forskningssamverkan)
Utskottets
hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
30
Mom. 36 (kontaktforskarverksamhet)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 148 för reservation 3 av
Stig Alemyr m. fl.
Mom. 38 (forskningsrådens övergång till s. k. definitiva anslag)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 40 (riktlinjer för inrättande av forskartjänster vid forskningsråd)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 148 för reservation 4 av
Stig Alemyr m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 45, 46 och 48 (fördjupningsstudier inom den grundläggande högskoleutbildningen,
m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 235 röster mot 62 för reservation 5 av
Hans Nyhage m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 49 (lämplighetsbedömning för antagning till forskarutbildning)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 148 för reservation 6 av
Stig Alemyr m. fl.
Mom. 50 (handledning av forskarstuderande)
Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 7 av Hans Nyhage
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 51 (mellanexamen)
Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 8 av Hans Nyhage
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 52 (omdömen om doktorsavhandlingar m. m.)
Utskottets hemställan, som ställdes dels mot reservation 9 av Hans Nyhage
m. fl., dels mot utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion 2223 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, bifölls med
acklamation.
Mom. 55 (ytterligare medel till de konstnärliga högskolorna)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 60 (medelsberäkningen under Utbildningsbidrag för doktorander)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 148 för reservation 10 av
Stig Alemyr m. fl.
Mom. 64 (ytterligare medel till doktorandtjänster)
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 148 för reservation 11 av
Stig Alemyr m. fl.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Forskning m. m.
Mom. 65 (anställningstrygghet m. m. för vissa forskare inom högskolan)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
31
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Anslag till vissa
kulturändamål
m. m.
Mom. 70 (forskning inom försvarssektorn)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2223 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. 74 (åtgärder för att stimulera kvinnoforskning m. m.)
Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna 1005 av Lars Werner
m. fl. och 2223 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del, bifölls med
acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Socialutskottets betänkande 54
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls med 149 röster mot 148 för reservationen av
Göran Karlsson m. fl.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
Jordbruksutskottets betänkande 40
Utskottets hemställan bifölls.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 17
Mom. 1
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservationen av Anna-Greta
Leijon m. fl. med 139 röster mot 15 för motion 1085 av Lars Werner m. fl. 143
ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 149 röster mot 148 för
reservationen av Anna-Greta Leijon m. fl.
Mom. 2 och 3
Utskottets hemställan bifölls.
5 § Anslag till vissa kulturändamål m. m.
Föredrogs kulturutskottets betänkande 1981/82:31 om anslag till statens
kulturråd m. m. (prop. 1981/82:100, 1981/82:111 och 1981/82:128) (förnyad
behandling).
Anf. 16 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Med hänvisning till den debatt som tidigare förts ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 3, 12, 19, 22 och 24 i kulturutskottets
betänkande 31.
Alif. 17 RAUL BLUCHER (vpk):
Herr talman! Med hänvisning till tidigare förd debatt ber jag att få yrka
bifall till de i återförvisningsbetänkandet aktuella vpk-motionerna.
Anf. 18 ANNA ELIASSON (c):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.
Överläggningen var härmed avslutad.
Numreringen av punkter och reservationer i detta betänkande överensstämde
med numreringen i kulturutskottets betänkande 30.
Punkt 2
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (anslag till Statens kulturråd)
Utskottets hemställan bifölls med 279 röster mot 15 för motion 573 av Lars
Werner m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 3 (ett nytt anslag med rubriken Statens kulturråd: Barnverksamhet)
Utskottets
hemställan bifölls med 150 röster mot 149 för reservation 3 av
Georg Andersson m. fl.
Punkt 14
Mom. 1 och 2 (anslag till Regionmusiken)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 149 för reservation 12 av
Georg Andersson m. fl.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Punkt 20
Mom. 1 (anslag till Bidrag till folkbibliotek)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 19 av Georg Andersson
m. fl. med 137 röster mot 15 för motionerna 973 av Lars Werner m. fl.
samt 974 och 2375 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar. 148 ledamöter
avstod från att rösta.
I huvudvoteringen avgavs 149 röster för utskottets hemställan och 149
röster för reservation 19 av Georg Andersson m. fl.
Då ärendet i denna del tidigare varit återförvisat till utskottet, skulle mom.
1 nu avgöras omedelbart genom lottning.
Sedan tredje vice talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Anslag till vissa
kulturändamål
m. m.
3 Riksdagens protokoll 1981182:174-178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Åtgärder för tekoindustrin
m. m.
rösturnan drog Eivor Marklund (vpk) nej-sedeln. Kammaren hade alltså
fattat beslut i enlighet med nej-propositionen och bifallit reservation 19 av
Georg Andersson m. fl.
Mom. 2 (viss statlig och kommunal planering på biblioteksområdet)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 970 av Eivor Marklund
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 3 (ett rabattsystem för folkbiblioteken och en bibliotekslagstiftning)
Utskottets
hemställan bifölls med 283 röster mot 15 för motion 974 av Lars
Werner m. fl. i motsvarande del.
Punkt 23
Mom. 4 (anvisande av medel till videogramproduktion för döva)
Utskottets hemställan bifölls med 150 röster mot 149 för reservation 22 av
Georg Andersson m. fl.
Mom. 8 (de handikappade och kassettskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 15 för motion 2375 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
6 § Åtgärder för tekoindustrin m. m.
Föredrogs näringsutskottets betänkande 1981/82:59 om åtgärder för
tekoindustrin m. m. (prop. 1981/82:100 och 1981/82:148) (förnyad behandling).
Anf. 19 LILLY HANSSON (s):
Herr talman! Med hänvisning till tidigare debatt ber jag att få yrka bifall till
reservationerna 3-11 och f. ö. till utskottets hemställan.
Anf. 20 ERIK HOVHAMMAR (m):
Herr talman! I anslutning till tidigare förd debatt yrkar jag bifall till den
moderata reservationen 1 i näringsutskottets betänkande nr 59.
Anf. 21 JÖRN SVENSSON (vpk):
Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-motionen.
34
Anf. 22 SVEN ANDERSSON (fp):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan utom i moment 2,
där jag yrkar bifall till reservation 2.
Överläggningen var härmed avslutad.
Utskottets hemställan återfanns i näringsutskottets betänkande 50.
Mom. 1 (införande av ursprungsmärkning av kläder)
Utskottets hemställan bifölls med 238 röster mot 61 för reservation 1 av
Erik Hovhammar m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (ursprungsmärkningens omfattning och utförande)
Vid votering genom rösträkning avgavs 150 röster för utskottets hemställan
och 150 röster för reservation 2 av Sven Andersson m. fl.
Då ärendet tidigare varit återförvisat till utskottet, skulle mom. 2 nu
avgöras omedelbart genom lottning.
Sedan tredje vice talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i
rösturnan drog Ingegärd Oskarsson (c) ja-sedeln. Kammaren hade alltså
fattat beslut i enlighet med ja-propositionen och bifallit utskottets hemställan.
Mom. 4 (inriktningen av tekopolitiken)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 3 av Ingvar Svanberg
m. fl. med 138 röster mot 15 för motion 1494 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del. 147 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 151 röster mot 150 för
reservation 3 av Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 5 (stödåtgärder för tekoindustrin)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 4 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 6 (globalkontingenter)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 5 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 7 (hemtagningssystemet)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 6 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 8 (importlicenser m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 7 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 9 (vissa riktlinjer för tekoimporten, m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 285 röster mot 16 för motionerna 1494
och 2329 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Åtgärder för tekoindustrin
m. m.
35
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Medinflytande
för värnpliktiga
Mom. 10 (prissättningen i detaljhandeln)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 8 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 11 (förstatligande av tekoindustriföretag m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 15 för motionerna 1494
och 2329 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar.
Mom. 12 (Eiserkoncernen)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 9 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Mom. 15 (branschfrämjande åtgärder)
Vid votering genom rösträkning avgavs 150 röster för utskottets hemställan
och 150 röster för reservation 10 av Ingvar Svanberg m. fl.
Då ärendet tidigare varit återförvisat till utskottet, skulle mom. 15 nu
avgöras omedelbart genom lottning.
Sedan tredje vice talmannen lagt ned en ja-sedel och en nej-sedel i
rösturnan drog Marianne Karlsson (c) ja-sedeln. Kammaren hade alltså
fattat beslut i enlighet med ja-propositionen och bifallit utskottets hemställan.
Mom. 16 (lån till rationaliseringsinvesteringar)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 11 av
Ingvar Svanberg m. fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
7 § Medinflytande för värnpliktiga
Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1981/82:20 om medinflytande
för värnpliktiga (prop. 1981/82:102) (förnyad behandling).
Anf. 23 ERIC HOLMQVIST (s):
Herr talman! Med hänvisning till den debatt som förekom här i kammaren
den 4 juni beträffande bl. a. värnpliktsfrågor ber jag att få yrka bifall till
reservationen vid utskottets betänkande.
Anf. 24 TORE CLAESON (vpk):
Herr talman! Med hänvisning till den debatt som tidigare förts ber jag att få
yrka bifall till vpk-motionen.
36
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Skogspolitiken
Utskottets hemställan överensstämde med hemställan i försvarsutskottets
betänkande 18 punkt 13.
Punkt 13
Mom. 1 (de värnpliktigas förhållanden under grundutbildningen)
Utskottets hemställan bifölls med 286 röster mot 15 för motion 1110 av
Lars Werner m. fl.
Mom. 2 och 3 (arbetsmiljöfrågor, m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 151 röster mot 150 för reservation 11 av
Eric Holmqvist m. fl.
Mom. 4
Utskottets hemställan bifölls.
Anf. 25 PER PETERSSON (m):
Herr talman! Med hänvisning till den debatt som fördes här i kammaren
den 3 och 4 juni ber jag att få yrka bifall till hemställan i försvarsutskottets
betänkande nr 20 i dess helhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
8 § Skogspolitiken (forts.)
Fortsattes överläggningen om jordbruksutskottets betänkande 1981/
82:36.
Anf. 26 BERTIL MÅBRINK (vpk):
Herr talman! Skogsnäringen, där skogsbruket är en del, är av väsentlig
betydelse, bl. a. för vårt lands ekonomi och för sysselsättningen. Och för
bytesbalansen med utlandet spelar den en närmast avgörande roll. Det är
alltså av allra största vikt att skogsbruket sköts på ett bra sätt, att vi utnyttjar
de möjligheter som finns.
Detta gör vi bl. a. genom att avverka den kvantitet som tillväxten i våra
skogar tillåter med hänsyn till ett långsiktigt och uthålligt skogsbruk. Det
måste innebära att inget tvivel får råda om nödvändigheten av att effektiva
styrmedel skapas för att uppfylla detta mål.
Eftersom vpk:s motionskrav i stor utsträckning blivit tillgodosedda i några
av de reservationer som är fogade till jordbruksutskottets betänkande, kan vi
kanske ansluta oss till dessa reservationer, utom när det gäller mom. 7 c, där
jag yrkar bifall till motion 877. Mom. 7 c berör bl. a. inplantering av
främmande trädslag, i första hand contortatallen.
Från vpk:s sida anser vi att man måste gå mycket mer försiktigt fram när
det gäller främmande trädslag, och detta av flera olika skäl. Jag kan åberopa
vad Sågverkens råvaruförening säger: ”Om nuvarande inriktning mot allt
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Skogspolitiken
sämre skog står sig, så hotas hela skogsnäringen.”
Contortatallen är alltså av mycket sämre kvalitet än vår egen tall. Vårt land
ingår i den zon som har en barrskog av mycket hög kvalitet. Då måste det
enligt vår mening i första hand vara den kvaliteten som vi skall satsa på i våra
exportsträvanden.
Herr talman! Med tanke på att vi skall försöka banta ner våra utläggningar
i den här talarstolen så skall jag inte använda mera tid. Jag utgår ifrån att
övriga talare föregår med lika gott exempel.
Anf. 27 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag skall bara bemöta de reservationer som är fogade till
detta utskottsbetänkande. Socialdemokraterna har ju en annan syn på hur
mycket skog som vi kan ta ut ur våra skogsmarker.
Propositionen innebär att vi skall följa 1979 års beslut om avverkningarnas
storlek. Skogsnäringen är ju en biologisk näring, och det finns alltså
begränsningar för hur mycket man kan hugga. Vi måste också ta naturvårdshänsyn.
Därför tror jag att det är vettigt att stanna vid den nivå som fastlades
1979. Vi kan inte bedriva en skogspolitik som utgår från den kapacitet vi har
inom industrin, utan vi måste utgå från de produktionsmöjligheter vi har.
Genom beslutet om 5 § 3-skogarna i höstas kommer marknaden att
tillföras 3-4 miljoner skogskubikmeter per år. Det kommer också att ge 3 000
nya arbetstillfällen per år. Detta är väsentliga inslag i skogspolitiken.
Socialdemokraterna vill ju också bygga ut avgifts- och stödpolitiken. Vi
tycker att det är fel. Vi anser att man på annat sätt måste stimulera till
avverkningar. Skogsvårdsavgiften är enligt vår mening snarare för hög än för
låg. Vår strävan är att anpassa den mera till nivån på det stöd till skogsbruket
som är avsett att täckas med dessa pengar.
En annan socialdemokratisk reservation tar upp avverkningstvånget.
Detta avverkningstvång har vi ju motsatt oss. Vi kan inte se att det är en väg
att få en bättre situation på detta område. Det skulle innebära ett både
krångligt och byråkratiskt system, och det skulle inte ge vad man vill uppnå
utan snarare skapa en misstämning bland skogsägarna.
Samma sak gäller de obligatoriska skogbruksplanerna. Det förekommer ju
en betydande aktivitet på detta område. Den stimulans som finns när det
gäller att få fram skogsbruksplaner är fullt tillräcklig.
Bertil Måbrink tog upp frågan om contortatallen och tyckte att propositionen
är för generös när det gäller införandet av nya trädslag. Man har ju
ändå sagt att man här skall vara försiktig, men att möjligheten måste finnas.
Jag delar Bertil Måbrinks uppfattning att man skall vara försiktig. Men man
skall inte vara negativ, eftersom det kan finnas lägen där en sådan produktion
som det här gäller ändå kan vara vettig. Vi skall ju nu om någon tid se på
sådana här planteringar och få information om hur produktionen fungerar i
Sverige.
Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på
de reservationer som är fogade till betänkandet.
38
Anf. 28 ESSE PETERSSON (fp):
Herr talman! Det svenska lantbruket är främst en kombination av jordoch
skogsbruk, som tillsammans utgör en viktig del av näringslivet.
Skogsnäringen är av stor betydelse för vårt lands ekonomi och sysselsättning.
Skogen måste skötas så, att den ger hög och värdefull avkastning också på
lång sikt. Samtidigt måste skogsbruket anpassas till miljövårdens övergripande
krav. Skogsindustrins behov av regelbunden virkesförsörjning måste i
möjligaste mån tillgodoses. Långsiktigt måste dock industrins virkesbehov
anpassas till skogens produktionsförmåga.
Det otillräckliga virkesutbudet under de senaste åren beror på flera
faktorer. Bl. a. har ägarstrukturen inom skogsbruket förändrats på ett sådant
sätt att virkesutbudet i många fall påverkats negativt. Även en stel
fastighetsstruktur har bidragit till att försvåra en rationellare skogsdrift. Den
tidvis ogynnsamma pris- och lönsamhetsutvecklingen liksom de höga
marginalskatterna har dessutom givit ett otillräckligt ekonomiskt utbyte för
att stimulera till skogsavverkning.
Dessutom bör vi notera skogsindustrins stora expansion under 1960- och
1970-talen, vilken har inneburit ett kraftigt växande virkesbehov. Nödvändigt
är att skogens långsiktiga produktionsförmåga får vara avgörande för
skogsindustrins omfattning och utveckling.
1980 års långtidsutredning behandlar bl. a. skogsproduktionen i betänkandet
Tillväxt eller stagnation? (SOU 1982:14) och gör följande konstaterande:
”Förändringar i virkespriserna tycks genomgående ha kommit för sent för att
ge incitament till att anpassa utbudet till efterfrågan. Under andra hälften av
1970-talet verkar det finnas en eftersläpning på 1 å 2 år mellan å ena sidan
pris- och konjunkturutvecklingen inom skogsindustrin och å andra sidan
råvaruprisernas utveckling. Denna eftersläpning försvårar industrins råvaruförsörjning
i högkonjunkturer samtidigt som skogsindustrins lönsamhet
pressas mycket hårt vid en nedgång i skogskonjunkturen.”
Det är tillfredsställande att virkesförsörjningsutredningens mera spektakulära
förslag om tvångsavverkning nu avvisas i sin helhet av både regeringen
och jordbruksutskottets majoritet. Denna form av tvångsåtgärder är
främmande för en resultatinriktad, ansvarsmedveten socialliberal skogspolitik.
Effektiv skogsvård och jämnare avverkning bör främst kunna uppnås
genom rådgivning och ekonomiska stimulanser. I ett längre perspektiv kan
också en förändrad skogsbeskattning vara ett verksamt instrument i detta
sammanhang. Helt avgörande för en fungerande skogspolitik är att
skogsproduktionen i sin helhet ger ett positivt ekonomiskt utbyte även för
den enskilde råvaruproducenten.
De negativa konsekvenserna av modernt storskaligt skogsbruk måste i
större utsträckning uppmärksammas. Reglerna om skogsbrukets generella
hänsyn till naturvården och andra allmänna intressen måste aktualiseras.
Särskild hänsyn bör tas till utrotningshotade växt- och djurarter.
Skyddet bör öka för naturtyper som hotas, t. ex. urskogar, ädellövskogar
och våtmarker.
Skogsmarken är ofta splittrad på ett stort antal ägare, av vilka många inte
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Skogspolitiken
bor på fastigheten eller i dess närhet. Ofta är det också fråga om dödsbon.
Detta försvårar ett effektivt skogsbruk. Sammanslagning och överföring till
aktiva brukare liksom samverkan över ägogränserna bör stimuleras.
Rationella familjeföretag med både jord- och skogsbruk bör eftersträvas.
Skogsmark från staten, kyrkan och bolagen bör kunna användas för att bygga
upp sådana rationella familjeföretag.
Målet för skogsproduktionen bör därför sammanfattningsvis vara en
varaktig, hög och värdefull virkesavkastning. Det innebär att skogsbruket
skall ges en sådan inriktning att handlingsfriheten och valmöjligheterna
bevaras för kommande generationer. I riksdagens skogspolitiska beslut 1979,
som byggde på en proposition utarbetad av den dåvarande folkpartiregeringen,
framhölls särskilt att skogsindustrins aktuella råvarubehov inte får
vara styrande för skogsproduktionens långsiktiga inriktning. I stället bör
industrikapaciteten efter hand anpassas till den råvarutillförsel som är möjlig
inom ramen för den fastslagna skogspolitiken.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till hemställan i jordbruksutskottets
betänkande nr 36 på alla punkter samt avslag på samtliga reservationer och
motioner som det yrkats bifall till.
Anf. 29 SVANTE LUNDKVIST (s):
Herr talman! Jag har i ett tidigare skede av debatten haft tillfälle att
framföra de socialdemokratiska synpunkterna på detta betänkande. Eftersom
dagens talare inte tillfört diskussionen några nya synpunkter eller
frågeställningar, kan jag nöja mig med att yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 a (skogspolitiken och virkesförsörjningen)
Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 1 av Svante Lundkvist
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 2 a (det statliga ekonomiska stödet till skogsbruket)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 2 av
Svante Lundkvist m. fl.
Mom. 4 (ändring av 136 a § byggnadslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 240 röster mot 63 för reservation 3 av
Hans Wachtmeister m. fl.
Mom. 5 (lagstadgad awerkningsskyldighet och temporär gallringsskyldighet)
Utskottets
hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 4 av
Svante Lundkvist m. fl.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Skogspolitiken
40
Mom. 6 (obligatoriska skogsbruksplaner m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 5 av
Svante Lundkvist m. fl.
Mom. 7 c (vissa övriga frågor)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 15 för motion 877 av Lars
Werner m. fl. i motsvarande del.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
9 § Kapitaltillskott till Statsföretag AB, m. m.
Föredrogs näringsutskottets betänkande 1981/82:53 om anslag på tilläggsbudget
III inom industridepartementets område (prop. 1981/82:125).
Anf. 30 TREDJE VICE TALMANNEN:
I fråga om detta betänkande hålls gemensam överläggning för samtliga
punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas
beträffande samtliga punkter i betänkandet.
Anf. 31 JOHAN OLSSON (c):
Herr talman! På grund av koncentrationen av ärenden till riksmötets sista
dagar har, till följd av olyckliga omständigheter, särskilt näringsutskottets
ärenden kommit i kläm. I våra ärenden blir det en ganska summarisk debatt,
och vi får hänvisa till vad som skrivits i de olika betänkandena.
I de flesta fall är utskottet enigt om förslagen i tilläggsbudget lil. I
anslutning till att vi diskuterade ändrade föreskrifter för vissa anslag rörande
varvsindustrin togs inom utskottet upp en fråga om åtgärder i samband med
rekonstruktionen av AB Oskarshamns Varv. Efter att ingående ha tagit del
av regeringens och berörda intressenters arbete med frågan, har utskottet i
enighet beslutat föreslå riksdagen att bemyndiga regeringen att använda
högst 30 milj. kr. ur anslaget G 12 under fjortonde huvudtiteln. Avskrivningslån
till varvsindustrin, för rekonstruktion av AB Oskarshamns Varv och
därmed sammanhängande omställningsåtgärder. Vi föreslår dessutom att
riksdagen skall bemyndiga regeringen att utfärda garantier för viss förlusttäckning
inom skälig ekonomisk ram. Ärendet bör på lämpligt sätt redovisas
inför riksdagen, anser utskottet.
I ett par fall föreligger skiljaktiga meningar i utskottet. Det gäller bl. a.
anslaget till Statsföretag. Regeringen har i sin proposition anmält att det
erfordras 300 milj. kr. för att täcka akuta kostnader i Statsföretag under
verksamhetsåret. Det är bekant att riksdagen under hösten 1981 beslutade
om rätt stora anslag för att täcka förluster inom främst LKAB och SSAB, och
där fortlöper nu verksamheten. Men det har visat sig att det inom andra
områden, främst inom ASSI, Beroxo och Eiser, har uppkommit stora
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
förluster. Man har beräknat att det under de närmaste åren uppstår ett behov
av statsmedel på 3,3 miljarder. Med anledning av att det krävs ett så stort
belopp har regeringen tillsatt en utredning om Statsföretag. Målet för detta
utredningsarbete är att lägga fram förslag om hur man skall täcka
kapitalbehovet och att dra upp vissa riktlinjer för den fortsatta verksamheten.
Man är angelägen om att få till stånd en ökad överblickbarhet och
effektivisering av verksamheten. Detta arbete skall ske snabbt, och redan till
hösten skall utredningen lämna ett förslag.
I fråga om detta ärende har moderaterna yrkat avslag på propositionen.
Inom utskottet i övrigt anser vi inte att det är möjligt att beträda den vägen -det går helt enkelt inte att bedriva verksamheten utan ett anslag nu.
Moderaterna begär ju själva en utredning, och därför vore det ganska
naturligt att också se till att verksamheten löper intill dess det finns nya
riktlinjer.
Socialdemokraterna har alltså bildat majoritet på denna punkt. Socialdemokraterna
och mittenpartierna är överens om anslaget, men vi har skilda
meningar när det gäller riktlinjerna för Statsföretag. Skillnaderna är
egentligen obetydliga. I majoritetsskrivningen, som socialdemokraterna står
för, anges att regeringen bör medverka till att det snabbt skapas klara
riktlinjer för Statsföretags framtida verksamhet, att utredningen skall ske
snabbt och att det bör utarbetas ett konstruktivt investerings- och utvecklingsprogram.
Allt detta är självklara saker, som regeringen och utskottet
redan ställt upp på vilket också framgår av riktlinjerna. När det gäller
tidsbestämningen för det arbete som är i gång är vi på samma linje; det skall
klaras ut till hösten.
Från mittenpartierna finner vi inte anledning att kräva ett särskilt
uttalande till regeringen i den här frågan. Vi har därför i reservation 2 från
centern och folkpartiet sagt att vi ansluter oss till regeringens åtgärder och tar
avstånd från de mera ytterlighetsbetonade kraven i motionerna från
socialdemokraterna och moderaterna. Jag kommer att yrka bifall till
reservation 2.
I samband med behandlingen i utskottet av Statsföretag har naturligt nog
även ASSI:s åtgärder - som var dagsaktuella under utskottsbehandlingen -beträffande deras anläggningar i Skinnskatteberg varit uppe till diskussion,
särskilt på grund av två händelser.
Det ena var industriministerns uppdrag till statens industriverk att företa
en uppdatering av den tidigare s. k. Åkermanska utredningen om boardindustrin
i landet. Det är givetvis ett viktigt inslag i en diskussion om den
framtida verksamheten beträffande boardindustrin inom Statsföretag och då
även i Skinnskatteberg.
Det andra som har påverkat denna behandling är utredningen inom
Statsföretag, som jag nyss har berört. Vi har kunnat konstatera att
regeringen har deltagit aktivt i detta arbete. Från statssekreterare Robert
Nilssons arbetsgrupp har man förklarat att man anser att de MBLförhandlingar
som pågår i Skinnskatteberg inte bör slutföras förrän man får
en viss överblick över läget, med hänsyn till bl. a. de faktorer som jag nyss har
anmält. Från utskottsmajoritetens sida finner vi det rimligt att ansluta oss till
regeringens åtgärd i den här frågan. Vi delar alltså uppfattningen att man bör
skaffa sig en helhetssyn på problemet innan några konkreta nedläggningsåtgärder
verkställs och har här föreslagit att riksdagen skall göra ett uttalande
av den innebörden.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 och i övrigt till
utskottets hemställan.
Anf. 32 MARGARETHA AF UGGLAS (m):
Herr talman! Detta betänkande innehåller många frågor av stort
näringspolitiskt intresse. Kammarens tid är dock för knapp för att det skall
finnas möjlighet att behandla dem på det sätt som de faktiskt förtjänar, och
jag skall därför inskränka mig till att något kommentera de moderata
reservationerna till betänkandet.
Den första reservationen gäller utvecklingen inom Statsföretagsgruppen. I
propositionen hemställer regeringen om ett kapitaltillskott på 300 milj. kr.
till Statsföretag. Vi vet att detta är toppen på ett isberg och att det inte på
något sätt löser Statsföretagsgruppens problem. Johan A. Olsson, som
företräder utskottet i detta sammanhang, nämnde siffran 3,3 miljarder. Jag
vet inte om den summan räcker, men jag tror att enbart ASSI behöver
ungefär 1,5-2 miljarder.
Det är alltså en mycket sorglig utveckling i Statsföretag. Statsföretag är ett
företag i kris. Hela händelseutvecklingen runt Statsföretagsgruppen understryker
den tes som vi med emfas har drivit från moderat håll och som vi
kommer att fortsätta att driva, nämligen att man bör ha statliga företag
endast i undantagsfall, när särskilda skäl så kräver. Det kan antingen vara att
det föreligger en monopolsituation eller att speciella regional- och sysselsättningspolitiska
skäl gör det nödvändigt med ett statligt engagemang. Hela
historien om Statsföretag - turerna runt Statsföretag, industriministerns
agerande, Statsföretags styrelses agerande, många av de ärade kammarledamöternas
agerande - understryker hur svårt det är att driva statlig
företagsamhet under affärsmässiga överväganden och fritt från politiska
ingripanden.
Men det fanns faktiskt en god tanke bakom Statsföretagsgruppens
tillkomst - jag bortser från de socialistiska tankarna om att det är underbart
med statliga företag - och jag vill gärna nämna den. Det var att man skulle
försöka frikoppla de statliga företagen från direkt politisk inblandning, så att
man fick någon form av företagsekonomisk skötsel. Men tyvärr har hela
1970-talet visat att detta har varit omöjligt. Vi har fått en följetong av krav på
det ena kapitaltillskottet efter det andra, riktade till denna kammare och
genom riksdagen riktade till skattebetalarna. Vi befinner oss nu återigen i
denna situation.
Från moderata samlingspartiets sida menar vi att Statsföretag måste få
ansvaret för att reda ut sina egna affärer. Ansvaret måste läggas tillbaka på
Statsföretags styrelse och på styrelserna i dotterföretagen, och vi måste
återigen få affärsmässiga och företagsekonomiska överväganden. Det måste
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
bli ett slut på att man betraktar näringsutskottet som sin bank, till vilken man
kan komma och hemställa om förnyade tillskott det ena året efter det
andra.
1 konsekvens med detta synsätt säger vi nej till de 300 miljoner kronorna
och önskar i stället ett snabbt och handlingskraftigt agerande från Statsföretags
styrelses sida liksom naturligtvis från styrelserna i dotterbolagen.
Även de företag som tillhör Statsföretag har ju egna självständiga styrelser,
och dessa styrelser borde åtminstone ha ett självständigt företagaransvar.
Våra synpunkter på detta framförs i reservation 1, som gäller kapitaltillskott
till Statsföretag AB och till vilken jag yrkar bifall. De finns också
redovisade i reservation 3, Riktlinjer för Statsföretag AB:s verksamhet, till
vilken jag också yrkar bifall.
Specialfrågan om ASSI:s boardfabrik i Skinnskatteberg behandlas i
reservation 4. Där anför vi bara den principiella uppfattningen att vi inte
anser att näringsutskottet på detta stadium skall göra något uttalande som
innebär ett ingripande i ASSI:s planering beträffande boardfabriken i
Skinnskatteberg. En fortsatt drift efter den avsedda nedläggningstidpunkten
kan väntas öka ASSI:s driftsförluster. Utvecklingen inom företaget måste
vändas. Om detta inte sker hotas mycket betydande delar av företaget av
försäljning eller nedläggning.
Vi anser att det ankommer på ASSI:s styrelse och verkställande direktör
och på ägaren, Statsföretag, att i samråd med anställda och deras
organisationer överväga och vidta erforderliga åtgärder för att sanera ASSI:s
ekonomi.
Det är helt naturligt att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på
situationen i Skinnskatteberg och prövar olika möjligheter att förebygga det
sysselsättningsbortfall som en nedläggning av boardfabriken skulle komma
att medföra.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till de moderata reservationerna till
näringsutskottets betänkande nr 53. Jag vill också anmäla att vi i andra hand
avser att stödja reservation nr 2 när det gäller riktlinjer för Statsföretags
verksamhet, eftersom den reservationen ändå visar en något större öppenhet
gentemot det faktum att även Statsföretag bör drivas efter affärsmässiga
principer.
Anf. 33 JOHAN OLSSON (c) replik:
Herr talman! De principiella riktlinjerna för Statsföretag har vi nu
knappast tid att diskutera. Vi har här i riksdagen tidigare antagit vissa
riktlinjer, där vi faktiskt varit överens om en del, dock inte allt av det som
Margaretha af Ugglas nu har anfört.
Det krav som Margaretha af Ugglas ställde i övrigt är ju ändå tillgodosett
genom regeringens åtgärd att tillsätta den här utredningen. Utredningen
skall arbeta snabbt, och vi får till hösten tillfälle att i riksdagen diskutera både
riktlinjer och praktiska detaljer. Vad som då är förvånande är att
moderaterna inte vill anslå de 300 milj. kr. som utskottet i övrigt anser vara
nödvändiga för att uppehålla verksamheten, till dess att riktlinjerna för
Statsföretag är klara. Hur skall man då kunna genomföra en riktig
rekonstruktion?
Anf. 34 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:
Herr talman! Trepartiregeringen tillsatte en utredning, som var klar redan
1978 med synpunkter på Statsföretags organisation. Sedan dess har ingenting
hänt. I en interpellationsdebatt här i kammaren med industriminister Åsling
har vi tidigare anfört att man visat prov på bristande handlingskraft
beträffande Statsföretag. Det är den notan som vi tyvärr har att vänta till
hösten.
Anf. 35 INGVAR SVANBERG (s):
Herr talman! Kammaren håller mig säkerligen räkning för att jag inte går
in i någon ideologisk debatt utan endast helt kort kommenterar reservationerna,
även om Margaretha af Ugglas anförande utgör en svår frestelse att ta
upp en ideologisk debatt. Men låt mig hålla mig till reservationerna.
Reservation 1 avser föreslagna 300 milj. kr. till Statsföretag eller
egentligen till ASSI. När man vet att det inte är fråga om någon av de siffror
som nämndes här utan att ASSI har ett bekymmer som rör sig omkring 1,5
miljarder, så tycker man att det är väldigt lustigt att det begärs 300 milj. kr.
för att klara av de allra värsta bekymren, som beror på alltför litet av eget
kapital samt på för stora lån, framför allt dollarlån, för vilka man nu betalar
upp emot 19 % i ränta. Nej, säger moderaterna, de här pengarna skall ni inte
få, utan ni skall vidta åtgärder för att utreda och se vad ni kan göra. Men detta
är ju bara en bluff, för det innebär en nedläggning av ASSI om vi inte ger
dessa pengar. Man kan inte göra någonting i företaget, om man inte har några
pengar. Sådan är situationen i ASSI. Det är bara kort och gott så, att får man
inte några pengar alls, så blir det fråga om en konkurs.
Statliga företag bör man helst inte ha, säger Margaretha af Ugglas. Ja, det
tycker hon, och de må hon gärna tycka. Här har det pumpats in så kolossalt
mycket pengar i Statsföretag, säger Margaretha af Ugglas. Under de olika
borgerliga regeringarna under de senaste sex åren har det pumpats in
kolossalt mycket pengar i företag av olika slag, framför allt privata. Jag såg en
siffra i morse att det är fråga om 51 miljarder. Det skulle vara mer fruktbart,
Margaretha af Ugglas, att tycka att det är förfärligt att så mycket pengar går
in i privata företag för att stödja dem. Men nej, det är Statsföretag det är fel
på.
Sedan gäller det riktlinjerna för Statsföretag, reservationerna 2 och 3. Det
är ganska lustigt att man här behöver två olika reservationer för att förklara
att man inte alls tycker som socialdemokraterna. Man är inte ense, men man
kommer att bli ense för att bemöta de förfärligt farliga socialdemokraterna.
Den splittringen visar väl om något vilsenheten i fråga om ideologi för de
borgerliga.
De borgerliga är mycket snara att anmärka på Statsföretag, hur det sköts,
att företagen är så dåliga. Men man vill inte hjälpa till. Om man däremot kan
stjälpa är man gärna med på det.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
Jag vill dock peka på att det är en viss skillnad mellan Statsföretag och
privata företag i så måtto att riksdag och regering beträffande Statsföretag
utgör bolagsstämma - äger företagen och bör se till att de sköts på ett vettigt
sätt. Naturligtvis skall riksdagen inte göra några detaljingripanden. De skall
skötas av styrelserna. Men ansvaret för att det finns kapital och att man har
en långsiktig planering tycker jag ändå att vi borde kunna vara överens om
tillhör bolagsstämmans - alltså riksdagens - uppgifter.
Att använda de här företagen offensivt i industriutvecklingen för att skapa
sysselsättning i en svår tid, som vi är i nu, är naturligtvis helt otänkbart för de
borgerliga. Nej, hellre mycket arbetslöshet än att man har någonting med
Statsföretag att göra!
Reservationerna 4 och 5 gäller det mycket försynta uttalande som utskottet
gör om situationen i Skinnskatteberg. Men utskottet gör ju inget annat än
säger att det är riktiga synpunkter som Statsföretags ordförande framför och
att man därför vill understödja dem och att ASSI ges ekonomiska
möjligheter att under den tid som utredning pågår ändå slippa säga upp folk.
Men nej, de borgerliga vill inte vara med om detta. Man säger egentligen:
Var nu självständiga och gör någonting-men några pengar får ni inte, nej, ni
skall trolla under tiden! Men vad är det för mening att tillsätta en utredning
om man inte har ekonomi för att kunna fullfölja det hela?
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.
Anf. 36 MARGARETHA AF UGGLAS (m) replik:
Herr talman! Jag vill ändå för kammaren säga att Ingvar Svanberg är helt
ense med mig om att de här 300 miljonerna inte hjälper någonting - det är
mycket litet pengar i det sammanhang som Statsföretag arbetar med. På sätt
och vis är detta bara ett uttryck för industriministerns brist på handlingskraft.
Jag tycker det är motiverat att markera att ansvaret nu måste återföras på
Statsföretag - nu kan vi inte hålla på och utreda längre, nu måste någonting
göras. Och jag tycker att det är oerhört beklagligt att man fortsätter att
utreda.
Vad det handlar om i själva verket är att man har skjutit på hela
Statsföretagskomplexet till efter valet - det har varit för obehagligt och svårt
att ta i det. Jag tycker att det är ett ganska dåligt betyg.
Beträffande de miljarder i statliga subventioner som Ingvar Svanberg
också nämnde vill jag säga att jag är helt ense med näringsutskottets
ordförande om att detta inte är roligt, att det inte har varit någon bra politik.
Jag bara undrar: Om vi hade bifallit alla de socialdemokratiska reservationer
som under årens lopp har fogats till näringsutskottets betänkanden - med
överbud på snart sagt varje punkt - hur många fler miljarder hade det då varit
fråga om?
46
Anf. 37 INGVAR SVANBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skall ge Margaretha af Ugglas rätt i flera av hennes
analyser. Det är bara det att när hon har fått tag i alla bitar så gör hon en
fullständigt felaktig slutledning.
Det är väl riktigt att industriministern inte tagit sitt ansvar, att Statsföretag
skall ta ansvar osv. Men hur tar man ansvar när man inte har några pengar?
Och om industriministern inte gör något, vad kan då riksdagen göra? Jo,
riksdagen kan säga: Vi måste se till att verksamheten hålls i gång, i varje fall
till efter valet, som Margaretha af Ugglas säger.
De 300 miljonerna är till för att man skall få ett andrum att ändå utreda och
se vad man kan göra av ASSI och Statsföretag - det som industriministern
borde ha kunnat göra tidigare.
Margaretha af Ugglas skall vara klar över att hon föreslår en omedelbar
nedläggning av ASSI - att man inte skall ge några möjligheter till den
rekonstruktion som vi väl är ense om måste komma.
Anf. 38 HADAR CARS (fp):
Herr talman! Statliga företag måste fungera på den svenska marknaden
som alla andra företag. Liksom de riskerar statliga företag att drabbas av
ekonomiska svårigheter. Det är då avgörande att de statliga företagens
styrelse och verkställande direktör i samråd med de anställda och deras
organisationer självständigt analyserar situationen och fattar de beslut som
är nödvändiga för att på nytt få företaget på fötter och därigenom långsiktigt
trygga sysselsättningen för de anställda vid företaget.
Det är självklart att en sanering av ett företags ekonomi kan vara kännbar
och leda till besvärliga omställningar. Det är nödvändigt att företagsledningens
ansvar inte urholkas. Det sker om riksdagen och dess näringsutskott så
snart problem uppstår inom ett statligt företag är beredda att rycka in. Man
kan t. o. m. tolka ett sådant agerande från riksdagens sida som en dold kritik
av företagsledningen. Den har funnit sig föranlåten, som i fallet ASSI, att av
företagsekonomiska skäl föreslå impopulära åtgärder. Man kan naturligtvis -i ljuset av det beslut som riksdagen nu kan komma att fatta - ställa sig frågan
om det var riktigt att göra ett ingripande. Hade det inte varit bättre att låta
det hela rulla i stället? Riksdagen går ju alltid in i slutomgången och ser till att
skulderna täcks.
Om vi menar att vi vill ha starka företag även inom den statliga sektorn, är
det väsentligt att vi ser till att inte politiska myndigheter i oträngt mål går in
och försöker ta över företagsledningens ansvar. Det har hänt många gånger,
och det är hög tid att den trenden bryts.
Anf. 39 JOHAN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Jag kan dela Hadar Cars principiella syn på hur ägaren,
staten, sköter sina företag. Men när det gäller händelserna i Skinnskatteberg
förhåller det sig litet annorlunda, vilket kan motivera att riksdagen
diskuterar vad som där skett.
De aktuella händelserna ligger egentligen utanför det enskilda bolagets
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Kapitaltillskott
till Statsföretag
AB, m. m.
intressesfär. Man vill t. ex. ha en uppdatering av boardindustrin i landet,
eftersom det händer en del saker på det området. Dessutom pågår det en
utredning inom Statsföretag, vilken på kort sikt måste ta ställning till hur man
kan finansiera verksamheten och hur man möjligen kan lägga om den för att
den skall bli effektiv. Vi anser att det finns goda skäl för de åtgärder som
regeringen har vidtagit, och dem vill vi understödja med det uttalande vi har
gjort.
Anf. 40 HADAR CARS (fp) replik:
Herr talman! Det finns alltid skäl för inskridande i sådana här situationer.
Men jag tror att de verkliga skälen inte är de företagsekonomiska utan de
politiska. Jag försöker i det här fallet säga att det är dem man skall undvika.
Låt företagsledningen ta sitt företagsekonomiska ansvar! Politikerna har
tillräckligt att göra ändå.
Anf. 41 JÖRN SVENSSON (vpk):
Herr talman! Av denna debatt, i det sena skedet, framgår tre saker mycket
tydligt beträffande den svenska statsindustrins roll och funktion i det
samhällssystem som råder i Sverige.
Statsindustrins första roll är att ta itu med en mängd föga lönsamma men i
det industriella utvecklingsskedet nödvändiga ting, som den privata industrin
är ointresserad av. Dess andra uppgift är att ta över och sköta avvecklingen
av sådana branscher och industrier som det privata kapitalet definitivt har
tappat intresset för.
Dessa uppgifter är inte sådana att de skapar något stort anseende och
popularitet. Därmed är också statsindustrins tredje roll given. Den skall vara
spottkopp för det privata kapitalet. Genom att göra statsindustrin till
spottkopp döljer det privata kapitalet den inkompetens och den kortsiktighet
med vilken det självt agerar i krisen.
Det skulle nu kunna vara på ett annat sätt, om statsindustrin mera fick
arbeta efter långsiktiga, offensiva planer och om man satsade på att verkligen
göra statsindustrin till spjutspets i den industriella förnyelse som lyser med
sin frånvaro här i Sverige i så hög grad.
Herr talman! Jag skall inte öka på min impopularitet genom att göra en
längre exposé över dessa problem. Jag skall bara yrka bifall till motion 1060
från vpk som, trots att det nu är i elfte timmen för svensk varvsindustri, ändå
insisterar på att föreslå en ny, offensiv och långsiktig strukturplan för denna
drabbade industri.
Överläggningen var härmed avslutad.
Punkt 6
Mom. 1 (kapitaltillskott till Statsföretag AB)
Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 1 av Erik Hovhammar
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 2 (riktlinjer för Statsföretag AB:s verksamhet, m. m.)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 2 av Johan Olsson
m. fl. med 94 röster mot 63 för reservation 3 av Erik Hovhammar m. fl. 143
ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls reservation 2 av Johan Olsson m. fl. med 152
röster mot 151 för utskottets hemställan.
Mom. 3 (ASSI:s boardfabrik i Skinnskatteberg)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 4 av Erik Hovhammar
m. fl. med 63 röster mot 30 för reservation 5 av Sven Andersson och
Christer Eirefelt. 209 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 211 röster mot 90 för
reservation 4 av Erik Hovhammar m. fl. 2 ledamöter avstod från att
rösta.
Punkt 8
Mom. 2 (strukturplan för varvsindustrin)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 15 för motion 1060 av
Lars Werner m. fl.
Övriga punkter och moment
Utskottets hemställan bifölls.
10 § Vissa anslag inom kommundepartementets verksamhetsområde
Föredrogs
civilutskottets betänkande 1981/82:40 om vissa anslag såvitt
avser kommundepartementets verksamhetsområde (prop. 1981/82:100).
Anf. 42 PER OLOF HÅKANSSON (s):
Herr talman! För de många skilda ting som döljer sig bakom rubriken
”Vissa anslag såvitt avser kommundepartementets verksamhetsområde”
finns det några gemensamma drag. Det rör sig om olika former av
nödläge.
Ett litet ovanligt nödläge som utskottet i sin helhet befinner sig i är att det
finns ett fel på s. 5 i betänkandet. Där diskuteras personalnumerären vid
priskontoren. Tvärtom mot vad det står i betänkandet ingår de 21 extra
tjänsterna i den summa på 75 som är nämnd.
Jag vill så kortfattat kommentera de socialdemokratiska reservationerna.
Staten har nödlidande fordringar i form av icke inbetalda skatter och
avgifter. Vi tycker att det är självklart att länsstyrelser och skattemyndigheter
skall ha sådana resurser att de kan utföra de uppgifter som de har fått. Att
argumentera mot denna uppfattning tycker vi är absurt.
Ett annat nödläge är de tillfällen då handbrandsläckare skall komma till
4 Riksdagens protokoll 1981182:174—178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Vissa anslag inom
kommundepartementetsverksamhetsområde
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Vissa anslag inom
kommundepartementetsverksamhetsområde
-
användning. Det är förvånansvärt att utskottsmajoriteten går emot kraven
på regler för underhåll av handbrandsläckare.
Ett tredje nödläge är kammarens tidsläge. För att lindra det och
förhoppningsvis även de andra nödlägena ber jag därför helt kort att få yrka
bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 43 BERTIL DANIELSSON (m):
Herr talman! Jag avser att inskränka min argumentation för moderatreservationerna
i civilutskottets betänkande 40 till ett minimum. Detta beror
inte på svagheter i våra argument, utan främst på kammarens arbetssituation.
Vi anser att besparingar måste göras på länsstyrelseanslagen för att
härigenom - om än i relativt liten omfattning - bringa ned budgetunderskottet.
På ett antal områden har vi frångått osthyvelsmetoden och i stället
inriktat oss på att begränsa och dra ned på särskilt utpekade verksamhetsområden.
Härigenom avser vi att spara sammanlagt 40 milj. kr.
Med reservation 1 förhåller det sig något annorlunda. Vi yrkar här på att de
besparingar på 4 milj. kr. som föreslagits skall genomföras. Vi stöder detta,
men inte på samma sätt som majoriteten - detta skulle drabba försvarsenheterna
på ett oriktigt sätt. Man kan i och för sig uttala tvivel om huruvida de
som lagt fram förslaget riktigt har förstått vad det handlar om.
I försvarsutskottet, som hade att yttra sig till civilutskottet, stödde
socialdemokraterna den linje som vi nu är ensamma om i civilutskottet. Jag
är intresserad av att få veta om socialdemokraterna nu är beredda att stödja
vår linje.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,2,3,5 b och i övrigt till
utskottets hemställan.
I detta anförande instämde Olle Aulin (m).
Anf. 44 TOMMY FRANZÉN (vpk):
Herr talman! I detta betänkande återfinns två yrkanden från vår motion
om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten, vilken innehåller 28
punkter.
Jag kan konstatera att regeringen har tagit alla chanser att underlåta att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten. På samma sätt har den borgerliga
majoriteten gjort när den har avstyrkt de två yrkanden som dels innebär ett
högre anslag till kronofogdemyndigheterna, dels ett högre anslag till lokala
skattemyndigheterna - dessa myndigheter som naturligtvis har i uppgift att
motarbeta den ekonomiska brottsligheten och driva in de skatter vi beslutat
om.
Regeringen vill alltså inte genomföra de här offensiva åtgärderna - det
beklagar vi.
Herr talman! I skattedebatten häromdagen dristade jag mig till att dra över
tiden med ca 11 minuter, därför skall jag härmed nöja mig med att yrka bifall
till motionsyrkandena och därmed återlämna 9 av de 11 minuterna.
Anf. 45 KJELL MATTSSON (c):
Herr talman! Det finns kanske inte så mycket upphetsande i de förslag som
har framlagts i föreliggande reservationer och motioner och inte heller i vad
som sagts i debatten hittills.
När jag första gången hade att förbereda mig för att göra ett inlägg
beträffande civilutskottets betänkande nr 40 konstruerade jag naturligtvis ett
antal sakliga och dräpande argument gentemot de socialdemokratiska och
moderata reservationerna och gentemot vad jag räknade med att vpkföreträdarna
skulle komma att säga i kammaren. När denna fråga nu kommit
upp till avgörande under den trettonde arbetsdagen, har lusten att debattera
tagit slut.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 46 MÄRTA FREDRIKSON (c):
Herr talman! I motion 1981/82:282 som behandlas i civilutskottets
betänkande nr 40 tas frågan om behov av obligatorisk rapporteringsskyldighet
för samtliga fartyg med last av olja eller kemikalier på resa inom de
nordiska farvattnen upp. Jag hänvisar här till skrivningen i motionen, då det
är starka önskemål om att alla anföranden bör starkt begränsas.
Vid flera tillfällen har jag tidigare här i kammaren aktualiserat denna fråga
om skydd mot oljeutsläpp i haven och anser att det är en viktig fråga. I
motionen begärs att samarbetet med de nordiska länderna skall intensifieras.
Utskottet skriver helt stillsamt att frågan uppmärksammats samt avstyrker
motionen.
Nog anser jag att utskottet kunde ha nämnt något om vikten av att
rapporteringsskyldigheten snarast blir obligatorisk. Det finns alltför många
människor som oansvarigt använder havet som soptunna, och detta är inte
bra.
Den 1 juni i år upptäcktes åter ett oljeutsläpp utanför Koster. Kustbevakningen
fick stort pådrag. Utsläppet misstänks komma från tankfartyg.
Oljeprover har tagits men analysen är inte klar.
Utsläpp sker ju ständigt. Kustbevakningen kunde exempelvis 1979 - även
om det gäller en äldre redovisning - bekräfta 363 utsläpp. Av dessa hade 326
okänt ursprung. Även fartyg som klart kunde misstänkas som skyldiga till
utsläpp kunde ej bindas vid dessa.
Om obligatorisk rapporteringsskyldighet införs enligt vad som föreslås i
motionen skulle det bli mycket svårt för fartygen att göra sig skyldiga till
utsläpp. Kustbevakare anser att den föreslagna rapporteringsskyldigheten
bör införas utan dröjsmål och att positionsrapportering bör ske var tredje
timma. De anser också att de redan nu har möjlighet att klara denna
rapportering.
Den försöksverksamhet med rapporteringsskyldighet som pågår i Östersjön
är positiv och har gett gott resultat. Det finns ingenting som säger att
rapporteringsskyldigheten inte snarast och skyndsamt bör införas också
enligt vad som föreslås i motionen och att den bör gälla alla aktuella fartyg,
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Vissa anslag inom
kommundepartementetsverksamhetsområde
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Byggnadsarbeten
inom utbildningsdepartementetsverksamhetsområde
-
även sådana under 20 000 bruttoregisterton - vilket inte är fallet i nu
pågående försöksverksamhet.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (besparingar vid försvarsenheterna)
Utskottets hemställan bifölls med 234 röster mot 62 för reservation 1 av
Rolf Dahlberg m. fl. 6 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (verksamheten med medborgarvittnen)
Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 2 av Rolf Dahlberg
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 3 (besparingar vid länsstyrelsernas planenheter m. m.)
Utskottets hemställan, som ställdes mot reservation 3 av Rolf Dahlberg
m. fl., bifölls med acklamation.
Mom. 4 (ytterligare resurser till skatteavdelningarna)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 4 av
Per Bergman m. fl.
Mom. 7 (anslag till lokala skattemyndigheterna)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 6 av Per Bergman
m. fl. med 138 röster mot 15 för motion 1584 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del. 150 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 152 röster mot 151 för
reservation 6 av Per Bergman m. fl.
Mom. 8 (anslag till kronofogdemyndigheterna)
Utskottets hemställan bifölls med 287 röster mot 16 för motion 1584 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande del.
Mom. 10 (underhåll av handbrandsläckare)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 7 av
Per Bergman m. fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
11 § Byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde -
52
Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 1981/82:31 om anslag till
byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde,
m. m. (prop. 1981/82:100).
Anf. 47 TREDJE VICE TALMANNEN:
I fråga om detta betänkande hålls gemensam överläggning för punkterna 1
och 2. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas
beträffande båda punkterna i betänkandet.
Anf. 48 STIG ALEMYR (s):
Herr talman! Vi har tidigare i dag haft en debatt om forskning. Under den
erinrade jag om betydelsen av att vi gör satsning på lokaler och utrustning
inom högskolan.
Vi behandlar nu ett sådant ärende. Universiteten i Stockholm och
Göteborg har utomordentligt stora lokalproblem. Så t. ex. är laboratoriebygget
i Frescati nödvändigt för den snabbt expanderande biologiska
forskningen. Vi har färdigprojekterade objekt. Byggnadsstyrelsen har
föreslagit byggstart i höst i Frescati i Stockholm och för stora byggnadsarbeten
i Göteborg. Regeringen uppskjuter bygget i Stockholm på obestämd
tid, bygget i Göteborg ett halvår. Samtidigt går byggnadsarbetare arbetslösa,
och den bakomliggande industrin behöver sysselsättning.
Herr talman! Vi har här ytterligare ett exempel på regeringens oförmåga
att få fart på Sverige. Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 49 CHRISTINA ROGESTAM (c):
Herr talman! Socialdemokraterna har fogat fem reservationer till detta
betänkande. För projektet Nybyggnad för biologi inom Frescatiområdet vill
socialdemokraterna att riksdagen skall anvisa en ytterligare kostnadsram på
140,7 milj. kr. Man vill vidare höja kostnadsramen Diverse objekt med 35
miljoner utöver regeringens förslag på 100 milj. kr. Socialdemokraterna vill
också tidigarelägga byggstarten för icke-laborativa institutioner i Renströmsparken
i Göteborg och anser att detta kan ske inom oförändrad anslagsram.
Också när det gäller utbildningen inom dataområdet vill socialdemokraterna
höja kostnadsramen för utrustning med 2 milj. kr.
Det rör sig alltså, herr talman, om att socialdemokraterna anser sig ha mer
pengar än vad utskottsmajoriteten har. Det är ingen ovanlig situation. Det
har gällt flera frågor tidigare under det här riksmötet, på utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, men också på en rad andra områden. Från de
icke-socialistiska partiernas sida anser vi att det samhällsekonomiska läget är
sådant att återhållsamhet är befogad.
När det gäller det stora Frescatiprojektet konstaterar utskottsmajoriteten
att det kan vara lämpligt att igångsätta det under hösten 1982, för att en
jämnare sysselsättning för byggnadsarbetare skall kunna åstadkommas
under 1983. Vi säger också att vi utgår från att regeringen noggrant överväger
möjligheterna att under budgetåret 1982/83 igångsätta projektet. Det är
fråga om ett angeläget och högt prioriterat projekt. Vi är dock inte beredda
att lägga på ytterligare en kostnadsram på 140 milj. kr.
En igångsättning av tillbyggnaden för icke-laborativa institutioner m. m. i
Renströmsparken i Göteborg i oktober 1982, som alltså är fyra månader
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Byggnadsarbeten
inom utbildningsdepartementetsverksamhetsområde
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Byggnadsarbeten
inom utbildningsdepartementetsverksamhetsområde
-
tidigare än vad regeringen har räknat med, skulle öka medelsförbrukningen
med 10 milj. kr. Jag vill dock påpeka att utskottet tillägger att regeringen
inom ramen för förväntad anslagsbehållning eller med stöd av finansfullmakten
har möjlighet att tidigarelägga byggstarten, om sysselsättningsskäl så
föranleder.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter.
Anf. 50 STIG ALEMYR (s) replik:
Herr talman! Det handlar här inte bara om vilken sida som anser sig ha
mest pengar. Det handlar om vilka av oss som är mest angelägna om att
bekämpa arbetslösheten.
Anf. 51 LARS-INGVAR SÖRENSON (s):
Herr talman! I två motioner, 1359 och 1825, har socialdemokraterna från
Göteborg fäst uppmärksamheten på det angelägna i att Göteborgs universitet
äntligen får en tillfredsställande lösning på sina lokalproblem.
Vi har gjort det i anslutning till årets budgetproposition, i vilken det
föreslås att om- och tillbyggnad av universitetslokalerna i Renströmsparken i
Göteborg nu skall inrymmas i 1982/83 års budget. Det är bra att projektet
slutligen kommer till stånd, men det är mindre bra att departementet flyttat
igångsättningen från den ursprungliga byggstarten hösten 1982 till februari
1983.
I motion 1359 yrkar vi av sysselsättningsskäl att den ursprungliga
byggstarten vidhålls. Just nu går drygt 400 byggnadsarbetare utan sysselsättning
i Göteborg, och enligt prognoser kommer detta antal att tredubblas
under vinterhalvåret. Svenska byggnadsentreprenörföreningens representanter
förutsäger f. ö. i en prognos som arbetsmarknadsmyndigheterna
ansluter sig till en arbetslöshet för vinterhalvåret på uppemot 20-25 % i hela
riket. Vi motionärer menar att varje projekt som kan lindra den ytterst
prekära situationen måste främjas. Och Renströmsprojektet har den
tyngden att det kan göra det i Göteborg. Vi beräknar att det kan komma att
engagera mellan 100 och 150 byggnadsarbetare under det kommande
vinterhalvåret, om projektet kommer i gång redan i augusti eller senast i
oktober i år.
Samma skäl som utskottsmajoriteten angett, och Christina Rogestam här
redovisat, rörande nybyggnad för biologi inom Frescatiområdet i Stockholm
gäller naturligtvis också för Göteborgsområdet. I det fallet uttalar utskottet
med tydlig adress till regeringen, att detta objekt är lämpligt att sätta i gång
redan hösten 1982 för att en jämnare sysselsättning skall kunna åstadkommas
under år 1983. Projektet i Göteborg gäller ju också årets budget, varför det
inte kan vara medelsbrist, som Christina Rogestam säger, som hindrar den
från början planerade igångsättningen.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall till motion 1359 i anslutning till det nu
förevarande utskottsbetänkandet, och jag förutsätter att samtliga Göteborgsriksdagsmän,
som väl känner behovet, röstar med reservation nr 3.
Herr talman! Det hade varit mycket att säga om motion 1825 och den däri
begärda planeringen av fortsatt byggnadsverksamhet för universitetslokaler i
Göteborg, men med hänsyn till tidsbristen nöjer jag mig med att i övrigt yrka
bifall till samtliga s-reservationer som är fogade till detta betänkande.
Anf. 52 CHRISTINA ROGESTAM (c):
Herr talman! En tidigareläggning av byggstarten med fyra månader
innebär en ökning av medelsbelastningen med 10 milj. kr. - det vill
socialdemokraterna gärna förtiga. Det är också så att om sysselsättningsläget
föranleder det, finns det förutsättning för regeringen att med utnyttjande av
finansfullmakten tidigarelägga byggstarten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Punkt 1
Mom. 1 och 7 (nybyggnad för biologi inom Frescatiområdet)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 150 för reservation 1 av
Stig Alemyr m. fl.
Mom. 2 (diverse byggnadsobjekt inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde)
Utskottets
hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 2 av
Stig Alemyr m. fl.
Mom. 4 (om- och tillbyggnad för icke-laborativa institutioner i Renströmsparken)
Utskottets
hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 3 av
Stig Alemyr m. fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Punkt 2
Mom. 1 b och 2 (anskaffning av utrustning för lokalerna vid högskoleenheterna
m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 152 röster mot 151 för reservation 5 av
Stig Alemyr m. fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Andre vice talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar.
12 § Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Föredrogs näringsutskottets betänkande 1981/82:40 om mineralpolitik
(prop. 1981/82:99).
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Anf. 53 THAGE PETERSON (s):
Herr talman! Jag känner behov av att först säga några ord om riksdagens
arbetsformer. Det måste vara en allvarlig brist i riksdagens arbetsplanering
när viktiga ärenden, som sker i dag och kanske i natt, avgörs under denna
tidspress och forcering. Det arbetssätt som vi nu upplever är inte rimligt. Det
kan inte ha kommit som en överraskning för någon att det skulle dra ut på
tiden i vår med hänsyn till de många dagslånga debatter som vi haft under
senare tid. Nu gäller det, herr talman, en industribransch som verkligen står
inför problem, inför avveckling eller utveckling. Det är en industribransch
som är beroende av satsning på teknisk forskning och utveckling, en fråga
som behandlades här på förmiddagen. Men frågan om gruv- och mineralpolitiken
är också livsviktig för många orter i vårt land. Malmfälten och
Bergslagen är beroende av de beslut riksdagen kommer att fatta i dag.
Tusentals människor är berörda och kommer helt säkert att följa hur
riksdagen behandlar dessa frågor. Därför avser jag att tala den anmälda
tiden.
Jag vill börja mitt anförande med att slå fast att den svenska mineralhanteringen
är en bransch med utvecklingsmöjligheter. Bilden av gruvindustrin
har kommit att präglas av svårigheter och tillbakagång. Och visst har det
funnits - och finns alltjämt - stora problem i gruvnäringen. Men detta får
aldrig skymma bort att Sverige är ett land med rika mineraltillgångar och med
ett brett kunnande inom mineralområdet som vi inte har råd att avstå från att
utnyttja.
Låt mig sedan klart uttala att de borgerliga regeringarna - och jag beklagar
att industriministern inte är närvarande just nu - bär ett tungt ansvar för den
nedrustning som skett inom mineralområdet under de senaste åren. Vi har
kunnat bevittna en mineralpolitik där håglöshet och idélöshet har varit det
helt dominerande draget. Det har fått allvarliga konsekvenser för malmfälten
både i norr och i Bergslagen.
Gruvindustrin är en bransch som i särskilt hög grad är beroende av aktiva
statliga insatser.
Av tradition i vårt land svarar staten för en stor del av det långsiktiga
arbetet, bl. a. i form av prospektering, som är grunden för gruvverksamheten.
En betydande andel av gruvbrytningen sker i statlig regi.
Gruvnäringen är intimt knuten till stålindustrin, som också den har en stor
statlig ägarandel.
Tunga delar av gruvindustrin är lokaliserade till de delar av landet där
sysselsättningsproblemen är allvarligast och där kraven på regionalpolitiska
insatser därför är särskilt stora.
Detta är, som jag ser det, de viktigaste skälen till att just gruvnäringen
behöver en aktiv statlig mineralpolitik och till att just gruvnäringen har
skadats allvarligt av de borgerliga regeringarnas försummelser på det
industripolitiska området.
Det har inte saknats underlag för en statlig mineralpolitik. År 1974 tillsatte
den dåvarande socialdemokratiska regeringen mineralpolitiska utredningen.
Den utredningen har tagit fram ett underlag för en långsiktig, medveten
gruv- och mineralpolitik. Trots att det underlaget finns har regeringen valt att
avstå från att lägga fram förslag till en offensiv satsning på svensk
mineralindustri. Den proposition som regeringen lagt fram för riksdagen i
vår är så defensiv att där inte finns någon vilja att utveckla den svenska gruvoch
mineralindustrin. Tvärtom, menar vi socialdemokrater: regeringen
väljer i stället att stämpla gruv- och mineralindustrin som en awecklingsbransch.
Det tycker vi är allvarligt.
Låt mig slå fast detta: Det är socialdemokratins bestämda uppfattning att
det nu finns ett tillräckligt sakunderlag för en bred satsning på konkreta
åtgärder inom mineralområdet och att den satsningen bör börja genomföras
omedelbart. Och vi vill tillägga: Det är statens ansvar att se till att en sådan
satsning kommer till stånd. Regeringen bör, i samverkan med de myndigheter
och företag som berörs av mineralfrågorna, utarbeta och genomföra ett
brett investerings- och utvecklingsprogram för den svenska gruv- och
mineralindustrin. Det är vårt huvudkrav på detta område.
Självfallet måste järnmalmsbrytningen ha en viktig plats i ett sådant
investerings- och utvecklingsprogram, och jag skall strax återkomma till det.
Men lika självklart är att programmet också måste syfta till en breddning av
den svenska mineralhanteringen. Vi har redan en stark ställning när det
gäller sulfidmalmerna. Och låt mig berömmande få säga att Boliden på ett
framgångsrikt sätt har utvecklat metoder för att effektivt och lönsamt
bearbeta mindre fyndigheter. Det kunnandet bör vi ta vara på när vi går
vidare med utvecklingen av den svenska mineralsektorn.
Och det finns nya områden - där vi ännu bara kan ana de inneboende
möjligheterna - som vi måste undersöka och satsa på. När det gäller
legeringsmetaller finns det lovande uppslag på flera håll i landet. Vår
stålindustri förbrukar stora mängder legeringsmetaller, och vi saknar i
Sverige nästan helt en inhemsk brytning. Importen av legeringsmetaller går i
dag upp till mycket stora belopp.
Ett annat intressant område är industrimineralen. Också där lägger vi ned
mycket stora belopp på import. Enligt mineralpolitiska utredningen bör det
finnas utrymme för en ökad produktion av värdefulla industrimineral inom
landet. Vår prospektering har av tradition varit inriktad på metallmineral.
Därför har vi mycket att ta igen när det gäller att kartlägga tillgångarna på
industrimineral i vårt land.
I den socialdemokratiska partimotionen har vi pekat på en rad möjligheter
till utveckling som finns inom mineralsektorn. Och jag vill erinra om att
möjligheterna inte är begränsade till de regioner där vi i dag har en
gruvindustri. Det finns intressanta uppslag också på andra håll i landet. Det
kan räcka med att peka på nickeltillgångarna i Jämtland och tillgångarna på
legeringsmetallernas malmer i Hälsingland - det gäller där molybden,
volfram och vanadin. Det här är bara några exempel på de utvecklingsmöjligheter
som finns. Men jag vill tillägga att det är en utveckling som inte
kommer av sig själv. Den kräver en aktiv statlig mineralpolitik.
Vi socialdemokrater menar att staten skall ta på sig arbetet att sätta av
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
resurser för att få fart på utvecklingen. Därför kräver vi kraftiga ökningar av
prospekteringsinsatserna. Vi vill öka det tekniska forsknings- och utvecklingsarbetet
på mineralområdet - där finns intressanta och angelägna
uppgifter i alla led av mineralhanteringen, från prospektering över brytning i
gruvan och transporterna, fram till mineralberedningen och den metallurgiska
behandlingen.
Jag har velat markera det utvecklingsbara och det hoppingivande som
finns i den svenska mineralsektorn. Jag menar att det är viktigt att detta görs,
därför att det är alldeles för lätt att låta allt detta överskuggas av
svårigheterna, nedläggningarna och de akuta finansiella problemen.
Problem saknas ju inte i svensk gruvindustri. Jag skall komma till dem
nu.
Om vi riktar blickarna mot norr, mot Norrbottens län och malmfälten, så
finner vi där de för dagen mest brännande och svåra problemen.
I en region som har den högsta arbetslösheten i landet har det statliga
företaget LKAB varslat 900 anställda om avsked till årsskiftet. Och i dessa
spår följer nya avskedanden. Det är inget mindre än en katastrof för den
norrbottniska arbetsmarknaden.
Vi socialdemokrater har väntat att den här utvecklingen skulle komma. Vi
har gjort vad vi har kunnat för att få regeringen att agera. Senast i höstas stod
jag i denna talarstol och förde debatt med industriministern om LKAB och
dess framtid. Gång på gång har vi krävt att regeringen skall sätta in åtgärder
för att i tid möta problemen. Men regeringen har envist vägrat att ingripa och
hänvisar till att man inte vill lägga sig i vad LKAB gör. Det är företagets egen
sak, har varit industriministerns svar när vi har debatterat frågan här i
riksdagen. Det skulle vara intressant att höra vad han i dag har för syn på den
här frågan, när han så småningom dyker in i debatten. Jag menar att
regeringen genom det sätt på vilket den mött de här frågorna alldeles i
onödan låtit tiden rinna undan, allt medan problemen har fördjupats och de
blivit allt svårare att angripa. Det är inget tvivel om att regeringens passivitet
allvarligt har försvårat arbetet med att hålla sysselsättningen uppe i
malmfälten.
Jag vill tillägga att detta har skett helt i onödan. Det var ingen överraskning
när LKAB i våras lade ut sina varsel. Vi har aldrig förnekat att
avsättningssvårigheterna och konkurrensen med andra mineralföretag är
grunden till LKAB:s problem. Redan i höstas redovisade företaget en
bedömning, som innebar att företaget skulle få en övertalighet på just 900
anställda. Några avskedanden skulle inte behövas - förutsatt att regeringen
ställde upp med pengar för bl. a. projektarbeten.
Redan i höstas meddelade LKAB också att man nu tänkte koncentrera på
järnmalmsområdet. Tidigare hade företaget inriktat sig på att hålla en viss
bredd i verksamheten; man hade sagt att man skulle vara ett ”statens
mineralföretag”. Men sedan tyckte man för snart ett år sedan att man inte
orkade med mer än järnmalmsrörelsen.
Dessutom aviserade man från LKAB:s sida en kraftig begränsning av
investeringarna. Man hade inte finansiella resurser för att hålla uppe
investeringsnivån, rapporterade man från LKAB:s sida.
Detta visste alltså regeringen och industriministern om redan på förhösten
1981. Vi socialdemokrater sade då, och det gäller i lika hög grad i dag: Det
kan inte vara LKAB:s egen sak att avgöra vad som skall hända med
sysselsättningen i en region i det mest arbetslöshetsdrabbade länet. LKAB
har en avgörande betydelse för sysselsättningen, inte bara i malmfältskommunerna
utan i hela Norrbottens län. Och om LKAB på det här sättet drar
ner sin personal, så går det inte att klara sysselsättningen i länet. Det har
poängterats från alla länsmyndigheterna.
Vi har sagt att det icke kan vara LKAB:s egen sak att göra denna
bedömning om läget i LKAB. Regeringen måste ha det övergripande
ansvaret. Det ansvaret har icke den nuvarande regeringen tagit. Industriministern
har över huvud taget inte kommenterat frågan mer än genom att säga
att det fortfarande är LKAB:s ensak. Den uppläggningen av hur problemen i
malmfälten skall mötas avvisar vi.
Socialdemokraterna har, tillsammans med Gruvindustriarbetareförbundet
och Metallindustriarbetareförbundet, noggrant gått igenom gruv- och
mineralfrågorna. När det gäller malmfälten i norr är slutsatsen helt klar.
Järnmalmsbrytningen kommer under överskådlig tid att vara helt avgörande
för sysselsättningen i Kiruna och Gällivare. Därför måste LKAB gå vidare
och utnyttja malmerna på djupare nivåer.
Detta måste vara den ena grundstenen i en gruvpolitik för malmfälten.
Den andra grundstenen är kravet att man i Norrbotten satsar på en breddning
av statens verksamhet inom mineralområdet.
Det råder ingen brist på konkreta förslag om hur utvecklingen i den
norrbottniska gruvindustrin skall stimuleras. I de socialdemokratiska partimotionerna
finns det förslag om kraftigt ökade prospekteringsinsatser i
Norrbottens län. Vi vill stimulera investeringar i nya mineralprojekt med
hjälp av statliga finansiella insatser för lån och ägarkapital. Vi har också tagit
ställning för att staten skall ställa upp med resurser för att klara de stora
investeringarna i järnmalmsgruvorna.
De berörda facken och kommunerna i malmfälten har dessutom redovisat
en mängd konkreta förslag till investeringar och andra sysselsättningsskapande
åtgärder. De förslagen har under en lång tid legat på industriministerns
bord. Jag hade i dag velat efterlysa åtgärder med anledning av de
förslagen, om industriministern hade varit närvarande för att svara.
Det är nu bara för regeringen att ingripa - men det måste ske nu. Därför
vill vi, herr talman, att riksdagen i dag ger regeringen i uppdrag att utan
dröjsmål vidta sådana åtgärder att investeringsverksamheten kommer i gång
och att sysselsättningen hålls uppe i företaget. Regeringen måste få detta
uppdrag och tillika en öppen fullmakt från riksdagen. Malmfälten och
Norrbotten kan inte vänta längre.
Låt oss så vända blicken mot Bergslagen och den mellansvenska
gruvindustrin. Den har åderlåtits svårt - gruva efter gruva har lagts ned. Och
inte kan man heller här påstå att regeringen har ödslat särskilt mycket kraft
på att styra utvecklingen. Fiaskot med den s. k. mellansvenska gruvdelcga
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
tionen talar sitt tydliga språk. Den gav inga som helst konkreta resultat.
Under de dryga två år som delegationen existerade beslutades eller
genomfördes nedläggning av åtta av de mellansvenska järnmalmsgruvorna.
Nu finns det endast två kvar.
Men det kanske allra allvarligaste problemet i dag i Bergslagen gäller
frånvaron av statliga initiativ för att utveckla gruvnäringen. Det är ett
område med rika mineraltillgångar. Här finns kunnande och här finns en
utbyggd infrastruktur. Och ändå är vi på väg mot en total avrustning av de
statliga insatserna i regionens mineralsektor.
Att SSAB inte betraktar sin järnmalmsbrytning som en verksamhet att
satsa på är väl ganska uppenbart. Det vet vi sedan länge. Men nu har också
LKAB:s intresse för att bryta malm i Bergslagen svalnat.
LKAB:s beslut om en ny inriktning av verksamheten innebär inte bara en
koncentration till järnmalmen. Det innebär också att man vill skära bort sin
prospekteringsverksamhet i Mellansverige. Förra året satsade LKAB
närmare 13 milj. kr. på prospektering i Bergslagen. För några månader sedan
meddelade man att man ämnade lägga ned verksamheten i Bergslagen till
1984.
Den som tydligen sitter alldeles lugn med armarna i kors och ser på hur
statens prospektering i Mellansverige läggs ned, det är industriministern.
Från honom har vi inte fått ett enda livstecken i den här frågan, som ju är
ganska avgörande för Bergslagens framtid som gruvregion. Jag vill tillägga,
och jag tror att kammarens ledamöter redan har uppmärksammat, att
industriministern t. o. m. lyckas med konststycket att lägga fram en
mineralpolitisk proposition - på hela 300 sidor - utan att ens ta upp den här
frågan.
Vi socialdemokrater har klart sagt ifrån att vi inte accepterar att staten drar
sig ur prospekteringen och gruvverksamheten i Bergslagen. Det skall finnas
en statlig organisation med de uppgifterna i regionen. Om LKAB drar sig ur,
måste staten på annat sätt se till att den frågan får sin lösning.
Vi vill därför säkerställa en fortsatt statlig gruvverksamhet i Mellansverige.
Men vi nöjer oss inte med det. Vi vill ha en intensifierad prospekteringsverksamhet
i området. Vi har därför föreslagit ett femårsprogram på totalt 50
milj. kr. med det syftet. Låt mig tillägga att vi därutöver har förslag på
stålområdet som skulle påverka Bergslagens gruvor. Skrotfrågan exempelvis
är en annan av industriministerns underlåtenhetssynder. Lösningen av den
frågan kan få betydelse för Bergslagens gruvor.
Jag har försökt lyfta fram några av de viktigaste mineralpolitiska frågorna -både de positiva och de negativa. Gemensamt för de frågor som jag tagit upp
är att de inte behandlas i den mineralpolitiska propositionen.
Det var en proposition som emotsågs med viss spänning. Branschen hade
allvarliga problem som behövde angripas. Det fanns ett omfattande underlag
att grunda besluten på. Många hoppades på att riktlinjerna för en samlad
mineralpolitik skulle läggas fram och att konkreta åtgärder äntligen skulle
sättas in. Det var en gemensam förhoppning från gruvbranschen och från
löntagarorganisationerna inom den industribranschen.
Men härav blev intet. Vi fick en mångordig proposition med förslag till ny
mineralpolitisk verksorganisation. Vi socialdemokrater tycker inte att det
förslaget bör genomföras. Innan vi bestämmer oss för hur organisationen
skall utformas måste vi lägga fast innehållet i mineralpolitiken.
Det finns ett underlag och det finns konkreta förslag. Men de förslagen och
det underlaget har inte använts. Det finns i dag en bra grund för en svensk
mineralpolitik, men den grunden har heller inte använts.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de socialdemokratiska
reservationerna.
Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
I anförandet instämde Gudrun Sundström, Yngve Nyquist, Ingemar
Konradsson, Karin Flodström och Sven Aspling (alla s).
Anf. 54 TALMANNEN:
Jag vill med anledning av Thage Petersons yttrande beträffande planeringen
av riksdagsarbetet göra följande deklaration.
För att kunna bedöma hur mycket tid som vi behövde ha till vårt
förfogande hemställde jag i början av denna vecka om uppgifter från alla
ledamöter som hade för avsikt att delta i överläggningarna. När de
uppgifterna hade inkommit, ansåg jag att vi inte skulle kunna klara oss på den
tid som vi tidigare hade bestämt. Jag hemställde därför att vi skulle använda
även hela måndagen. Så beslöts också. Ledamöterna har alltså fått all den tid
som behövs för att seriöst behandla de frågor som vi har på dagordningen.
Anf. 55 KARL BJÖRZÉN (m):
Herr talman! Jag har på talarlistan satts upp bland reservanterna. Det
sammanhänger med att det finns en moderat reservation vid betänkandet,
reservation nr 9. Den handlar om avskaffande av systemet med koncession
för torvbrytning. När torven för några år sedan fördes in under minerallagen
röstade moderaterna emot det, och vi har med denna reservation velat
bekräfta att vi vidhåller vår uppfattning.
I propositionen har föreslagits en förenkling som gör det möjligt för
markägare att utan koncession bryta torv på egen mark, såvida ingen annan
har fått koncession på samma område eller länsstyrelsen har funnit särskild
anledning att kräva koncessionsprövning. Vi ser detta som ett steg i rätt
riktning men vidhåller alltså uppfattningen att torven borde ligga utanför
minerallagens bestämmelser.
Jag yrkar bifall till reservation 9.
Jag övergår sedan till att tala om ett par andra reservationer. Reservation
12 är en centerreservation, och reservation 6 har avgivits av regeringspartiernas
representanter i utskottet.
Bengt Sjönell skall här tala för reservanternas räkning, så jag får väl tala
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
för utskottsmajoritetens räkning.
Beträffande reservation 12 som rör förbud mot uranbrytning skall jag vara
mycket kortfattad. Detta förslag är centern ensam om, liksom i fjol. Det har
inte inträffat något som föranleder något annat ställningstagande i år än förra
året, och jag kan hänvisa till fjolårets debatt.
Reservation 6 handlar om alunskiffrarna och Ranstadsverket. Beträffande
denna reservation har socialdemokrater och moderater i utskottet bildat
majoritet. Det sammanhänger med att det finns motionsyrkanden från båda
partiernas sida som understryker vikten av att ta till vara de möjligheter som
finns i Ranstad beträffande mineralfyndigheter av olika slag och i form av
anläggningar, personal och kunnande. Majoriteten har begärt att regeringen
skall komma med förslag till en mera långsiktig lösning för Ranstads del.
Reservanterna från regeringspartierna har hänvisat till att 1981 års
energikommitté har i uppdrag att se över dessa problem. Reservanterna
säger att kommitténs överväganden bör avvaktas och förutsätter att
kommittén snarast griper sig an dessa frågor.
Från socialdemokratiskt och moderat håll har man inte velat tro på att
förslag skulle komma fram i tillräckligt god tid, om inte riksdagen uttrycker
önskemål om den saken.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan beträffande reservationerna
12 och 6.
Jag skall också ta upp några av de socialdemokratiska reservationerna.
Reservation 2 handlar om mineralpolitik för Bergslagen. Beträffande denna
reservation påpekade Thage Peterson att socialdemokraterna vill understryka
att det borde finnas möjligheter att bättre utnyttja de svenska tillgångarna
för produktion inom landet och därmed minska importen av en hel del
mineralämnen. Den uppfattningen delas av utskottsmajoriteten.
Den borgerliga majoriteten har med bifall till motionsyrkanden från
socialdemokrater och moderater föreslagit riksdagen att ge ett tillkännagivande
som innebär att regeringen får i uppdrag att ytterligare överväga dessa
problem. Socialdemokraterna borde vara glada för att deras motionsyrkande
bifallits, men de har ändå reserverat sig-det kanske är på sin plats ändå, jag
vill inte förneka det. Vi har trots allt litet olika syn på hur detta arbete bör gå
till. Från socialdemokratiskt håll är man helt inriktad på att utredande och
annan verksamhet sker i statlig regi, medan utskottsmajcriteten vill ha ett
mindre låst uppdrag till regeringen och även i framtiden ett större inslag av
privat ägande.
Reservation 3 handlar om nämnden för statens gruvegendom och gäller
framför allt ett förslag om prospekteringsstöd. Utskottsmajoriteten har
föreslagit mindre ändringar i reglerna för det stöd som regeringen har
föreslagit. Socialdemokraterna yrkar avslag på förslaget om stöd med en,
som jag tycker, ganska bristfällig motivering. Med det stora intresse som
Thage Peterson har försökt att göra sig till tolk för när det gäller vidgat
prospekteringsarbete borde man se positivt på de ytterligare möjligheter som
skapas genom det föreslagna stödet.
Beträffande forskning och utveckling föreligger också en socialdemokra -
tisk reservation. Reservanterna vill ha en översyn av organisationen av
forskningen på mineralområdet. Jag tycker inte att det finns några starka
motiv för en sådan översyn. Forskningen på detta område följer de principer
som gäller över hela industri- och näringsområdet, och såvitt jag förstår
fungerar det hela ganska bra.
Reservation nr 7 har rubriken ”Sveriges geologiska undersökning efter
den 30 juni 1982”. Det gäller här den delning av Sveriges geologiska
undersökning som riksdagen beslöt om förra året. Både utskottsmajoriteten
och de borgerliga reservanterna har upptäckt att delningen, såsom den
föreslagits i propositionen, inte innebär den strikta uppdelning i myndighetsutövning
resp. affärsverksamhet som vore önskvärd, men man har dragit
olika slutsatser av detta.
Utskottsmajoriteten har försökt att rätta till detta genom att på nytt
understryka vilka principer riksdagen har uttalat sig för på detta område,
under det att socialdemokraterna yrkar avslag på propositionen. Jag anser att
det är mycket olyckligt, om detta avslagsyrkande skulle bifallas, ty då hamnar
både myndigheten och personalen i en ganska besvärlig situation, nämligen
att under obestämd tid bli utsatt för utredande och fortsatt osäkerhet inför
framtiden.
Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservation nr 9 och i
övrigt till utskottets hemställan.
Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av
kammarena förhandlingar.
I anförandet instämde Sten Svensson (m).
Anf. 56 LARS-OVE HAGBERG (vpk):
Herr talman! Man kan fråga sig vad riksdagsdebatterna tjänar för syfte -ena dagen är det mycket långa debatter, andra dagen, som i dag, mycket
korta. Jag vill uttrycka mitt stora missnöje med de arbetsförhållanden under
vilka en viktig proposition måste behandlas. Mineralpolitiken är ju en viktig
fråga för landets utveckling. Jag menar att regeringspropositionens avgivande
och även den långsiktiga planeringen av riksdagens arbete i anslutning
därtill är de två stora bovarna till att vi hamnat i denna situation. Det är
egentligen oförklarligt varför det skall behöva bli så här.
Vi debatterar nu denna fråga när industriministern inte är närvarande -såvitt jag förstår är han hos SS AB i Domnarvet och inviger de investeringar
som riksdagen har beslutat. Inte ens riksdagsmännen är inbjudna till denna
invigning, inte heller riksdagsledamöterna på Dalabänken - jag kan mycket
väl tala för samtliga, och vi tycker att det är en grov nonchalans.
Svensk gruvnäring har under 1960- och 1970-talen genomgått en omfattande
strukturell förändring. Resultatet har blivit färre gruvor och färre
anställda. I Bergslagen, det genuina järnmalmsdistriktet, återstår i dag
endast två järnmalmsgruvor. Risken är uppenbar - och det är här kortsiktiga
krav som ställs - att hela detta kunnande försvinner. Allvarligast är dock
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
läget i Norrbotten. Situationen är inte på något sätt bättre, därför att många
nu hotas av avsked. Nej, här drabbas kommuner och en hel landsända.
Här krävs nu åtgärder för framtiden. Man måste vara offensiv. Här gäller
det att bryta nya huvudorter, här gäller det förädling, här gäller det att
bredda hela LKAB:s verksamhet, framför allt till sulfidmalmer.
Hotet mot den svenska järnmalmen kommer inte - något som Svenska
gruvindustriarbetareförbundets ordförande Anders Stendalen har uttryckt -ifrån Brasilien, där gruvorna är belägna långt inne i landet, 90 mil från
kusten, och kräver stora investeringar - järnvägen är inte byggd, hamnen är
inte byggd - utan hotet kommer från en borgerlig politik, som innebär att
man vägrar att investera. Hotet kommer i dagens läge från regeringen.
Den proposition som är avlämnad är inte på någon punkt, det kan vi
konstatera, positiv till svensk gruvnärings utveckling, varken i malmfälten i
norr eller i Bergslagen. Över huvud taget saknas det radikala grepp som kan
ge utvecklingsmöjligheter.
De förslag som lämnas i organisations- och lagstiftningsfrågor måste i
stället uppfattas som rejäla eftergifter för privata intressen. Staten ikläder sig
mer än tidigare rollen som hantlangare åt den privata gruvindustrin.
Resultatet kommer att bli att malmer och industrimineraler ytterligare
undandras samhällets kontroll och att möjligheterna för en framtida,
nationellt styrd och planerad mineralverksamhet undergrävs.
I systemet ingår en fördelning på så sätt att LKAB skall syssla med den
återstående järnmalmshanteringen, medan de privata intressena - i första
hand Boliden - skall ta hand om de lukrativa sulfidmalmerna. Utskottet har
också godtagit en verksorganisation som skall underlätta den här utvecklingen.
Vi har pekat på att man måste förändra SGU på avgörande punkter. Man
måste också titta på den föreslagna internationaliseringen av SGU. Riskerna
är uppenbara att SGU kommer att ingå i ett system för de svenska företagens
internationalisering, vilket betyder att svensk industri kommer att drabbas i
andra hand. Skall det vara en internationalisering, skall den ske på jämbördig
basis med de länder som man samarbetar med.
Det har funnits alternativ. Det fackligt-politiska handlingsprogram som
Gruvindustriarbetareförbundet presenterade 1978 var ett bra program. Det
hade i sin förlängning en organisatorisk del som handlade om att bilda ett
svenskt metallbolag, där gruvbolagen, stål- och smältverken skulle ingå.
I handlingsprogrammet uttalades att naturtillgångarna och den malmbaserade
industrin bör socialiseras. Man skulle ha ett nytt koncessionssystem
för mineralerna. Man skulle ta till vara nya processer i landet, och man skulle
som sagt starta ett metallbolag för en planmässig utveckling av den
malmbaserade industrin. Någon sådan utveckling skulle, sade Gruvindustriarbetareförbundet,
icke ske om kapitalintressena fick råda.
Vpk:s principiella inställning till naturtillgångarna är att de skall tillhöra
samhället. Jag vill ytterligare en gång till riksdagens protokoll läsa in vad
Hjalmar Branting sade vid sin första riksdag 1897:
”Där gäller det egendom, om vilken ingen människa kan säga, att den bör
tillhöra enskild person. Där gäller det vad som finns nedlagt i våra berg, i det
svenska folkets gemensamma jord, det gäller att på alla sätt låta detta komma
det allmänna till godo.”
Bräntings yttrande 1897 och Gruvs program från 1978 överensstämmer.
Vpk är i dag det enda parti som för dessa tankar vidare. Det gäller att sätta
stopp för plundringen och säga ja till planhushållning.
Utifrån de utgångspunkterna har vi väckt ett flertal motioner till årets
riksdag. I stort sett avstyrks de av utskottspartierna. I vår partimotion har vi
sagt att statsgruvfälten skall bestå. Vad vi kan förstå öppnas nu dessa
områden så att andra intressenter än samhället kan prospektera och
exploatera dem. Utskottet säger att staten kan hävda sin kronoandel, men i
annat sammanhang i samma betänkande ställer sig utskottet väldigt tveksamt
till ett uttalande om att staten skall utnyttja kronoandelen. Jag kan direkt
förstå det politiska sammanhanget, nämligen att det skall ske en ökad
privatisering.
Vpk vill ha mineralfyndighetema i samhällets ägo, precis som Gruvindustriarbetareförbundet
vill i sitt program. Utskottet avstyrker vårt förslag på
den punkten och säger att det inte är i tiden. Vi tycker däremot att det är i
tiden, för att hävda den svenska industrins intresse och det nationella
intresset i dagens multinationella värld.
Utskottet säger, när vi kräver att man skall utnyttja kronoandelen, att
staten skall använda den ibland. Men jag vill återigen påpeka att enligt den
grundläggande tanken i propositionen, med de åtgärder som staten i dag går
in för, kommer man att avhända sig kronoandelen. Jag tycker därför att det
är beklagligt att de i utskottet representerade partierna avstyrker förslaget
om ett uttalande, att statsmakterna skulle använda sig av sin kronoandel.
Det kanske mest oroväckande i den mineralpolitiska propositionen är den
öppning som innebär att utländska bolag för första gången på 70 år skall
kunna gå in i våra mineralfyndigheter. Ett exempel finns redan. Det är
LKAB som tillsammans med det engelska BP - ett av de största gruvbolagen i
världen - nu försöker prospektera i Bergslagen. Vi tycker att det är en
oerhört allvarlig utveckling. Industriministern menade i ett frågesvar att det
här inte var någon fara - han såg inget oroande i detta, att internationellt
kapital går in när det gäller våra råvaror. Vi från vår sida ser det som oerhört
farligt framöver, att internationellt kapital går in och lägger under sig våra
råvaror.
Med anledning av den diskussion som har förevarit här skulle jag vilja
ställa en fråga, eftersom det med stor sannolikhet kommer att ske ett
regeringsskifte i höst och Thage Peterson kanske blir industriminister. Man
har ju i reservationen på denna punkt slopat den skrivning som finns i
propositionen och i utskottsbetänkandet då det gäller just den här bestämda
inriktningen av utländskt kapital. Jag frågar: Kommer en framtida socialdemokratisk
regering att tillåta exempelvis BP att gå in och prospektera och
exploatera fyndigheter i Bergslagen?
Vi har som sagt väckt en mängd motioner i det här ärendet. Vi har väckt
motioner om ett åtgärdsprogram för hela gruvnäringen i Bergslagen. Det
5 Riksdagens protokoll 1981182:174-178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
finns mycket att orda om då det gäller vad som har hänt i Bergslagen och
utarmningen av bruksorterna. Vi pekar på att prospekteringen måste ökas.
Vi vill använda också de mindre mineralfyndigheterna, som icke i
företagsekonomisk mening är lönsamma. De är viktiga för det svenska
folkhushållet. Vi vill även göra en inventering av det gruvavfall som finns, där
man också kan hitta industrimineral i stor omfattning.
Viktigt är naturligtvis att vi slår vakt om järnmalmsgruvorna i Mellansverige
- en strategisk fråga, eftersom både Grängesgruvan och gruvan i
Dannemora har kniven på strupen. För tillfället klarar de sig, men om bara
den minsta förändring i det internationella klimatet sker, så är deras saga all,
och vi förlorar järnmalmsgruvorna i Mellansverige, med den politik som i dag
bedrivs.
Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till en mängd motioner som vpk
harväckt. Det är 2259 av Lars Werner m. fl., 2355 av Lars Werner m. fl.,som
framför allt berör Norrbotten, 448 av Bertil Måbrink om teknisk-ekonomisk
bedömning av kobolt och andra förekomster i Los gruvor, 814 av mig själv
m. fl. om järnmalmsgruvorna i Bergslagen, 1055 av Oswald Söderqvist om
Dannemoragruvan, 1062 av Lars Werner m. fl. om kronoandelen och om
nationalisering av mineralförekomsterna, 1065 av Lars Werner m. fl. med
förslag om att ingen gruva skall få läggas ner förrän den är uppbruten och
ersättningsindustri har anskaffats, 823 av Hans Petersson i Hallstahammar
m. fl. om ett åtgärdsprogram för gruvnäringen i Bergslagen, 830 av Lars
Werner m. fl. om lokalisering av ett zinksmältverk till Bergslagen, 831 av
Lars Werner m. fl., 200 av John Andersson om nickelbrytning i Västerbotten,
203 av Eivor Marklund m. fl. om kalkstenstillgångarna i Norrbotten, 439
av John Andersson och Sven Henricsson om förlängning av brytningstiden
vid Stekenjokkgruvan, 472 av Raul Blucher om ökade resurser till den
pågående malmprospekteringen i Värmlands län samt 1140 av Lars Werner
m. fl. om lag om förbud mot svensk uranbrytning.
Jag yrkar alltså bifall till samtliga dessa motioner.
I detta anförande instämde Hans Petersson i Hallstahammar och Per
Israelsson (båda vpk).
Anf. 57 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag får meddela att anslag om kvällsplenum nu uppsatts.
Anf. 58 BENGT SJÖNELL (c):
Herr talman! Med hänsyn till den tidspress under vilken vi arbetar kommer
jag att fatta mig kort. Jag kommer inte att ta i anspråk alla de 20 minuter som
är anslagna.
Industriministern har för en liten stund sedan anlänt hit till huset, och han
kommer att inom kort hålla sitt anförande, som tidigare var anmält. Det gör
också att jag har möjlighet att nedkorta mitt anförande.
Herr talman! År 1981 godkände riksdagen en inriktning av industripolitiken
som kunde sägas vara av utomordentligt viktig principiell, för att inte
säga ideologisk, innebörd. Den innebär att vi här i landet skall ha en
industripolitik som skall främja ett decentraliserat ekonomiskt system, vilket
bygger på marknadshushållningens principer. Men det skall samtidigt vara
präglat av ett socialt ansvar och en god resurshushållning.
Utskottet, som har behandlat propositionen om mineralpolitiken, fastställer
också rent principiellt att målen för industripolitiken skall gälla även för
mineralpolitiken. Utskottet understryker härvid bl. a. att exporten är av
utomordentlig betydelse för denna del av industrin.
Som vi alla väl känner till har emellertid den svenska gruvindustrin i dag en
oerhört hård marknad att arbeta med. Det är en förfärligt hård konkurrens
på utlandsmarknaderna. Detta betyder också att produktionsförhållandena i
de svenska gruvorna måste anpassas till dessa yttre förutsättningar och
villkor. Det måste alltså tillkomma nysatsningar och nyinvesteringar i den
här situationen.
Samtidigt får man fastslå att sådana satsningar och nyinvesteringar kräver
oerhört mycket kapital. Dessutom är det fråga om projekt som har en mycket
hög riskfrekvens.
Utskottsmajoriteten anser att det kan vara mycket svårt att med upplånade
medel finansiera nya eller mycket stora projekt. Det medför också risker för
den redan existerande verksamheten. Det sistnämnda är inte minst viktigt.
Man måste ju se till att den existerande verksamheten något så när bibehålls
och helst utvecklas vidare.
Utskottet instämmer i vad som sägs i propositionen om att en breddning
och satsning på nya projekt inom mineralområdet måste komma till stånd
under 1980- och 1990-talen. Man måste, som det framhålls i propositionen,
därvid få plats för ”både svenskt och utländskt kunnande, teknologi och
investeringskapital”. Förslagen i propositionen innebär väsentliga förskjutningar
i mineralpolitikens innehåll, bl. a. när det gäller möjligheterna till
utvinning av industrimineral och legeringsmetaller i Sverige. Förslagen syftar
också till en utökad export av tjänster m. m. inom mineralområdet, vilket har
stor betydelse, inte minst i framtiden.
Det socialdemokratiska förslaget om upprättande av ett heltäckande
program för mineralindustrin - ett förslag som återfinns i reservation 1 -innebär enligt utskottsmajoritetens sätt att se en detaljstyrning av investeringarna.
Vi är ju på den icke-socialistiska sidan av ideologiska skäl helt emot
detaljstyrningar av det här slaget. Vi anser också att det av praktiska skäl inte
är lämpligt att man ger mineralpolitiken en sådan inriktning. Därför avstyrks
reservation 1.
Förutom reservation 1 har jag avsett att behandla reservationerna 4, 6, 8,
9,10,12 och 13, och jag övergår nu, herr talman, till reservation 4. Den gäller
LKAB och socialdemokraternas krav på en väsentligt ökad investeringsverksamhet
- och ingrepp i den verksamheten från inte minst riksdagens sida.
Utskottsmajoriteten har i detta avseende biträtt propositionen. Det är
riktigt att det i propositionen inte läggs fram några särskilda förslag om
LKAB och malmfälten.
I propositionen hänvisar man i stället till riksdagens beslut om en finansiell
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
rekonstruktion av LKAB, vilket fattades i slutet av år 1981. Inriktningen och
målsättningen är att företaget genom en sådan rekonstruktion skall kunna
uppnå lönsamhet.
Herr talman! När det gäller sysselsättningen i malmfälten och Norrbotten
över huvud taget, och kanske framför allt när det gäller LKAB, är den enda
garantin för sysselsättning på längre sikt att man äntligen uppnår lönsamhet
beträffande LKAB:s verksamhet. Hur vi än bär oss åt, kommer vi inte från
det fundamentala faktum att lönsamhet så snart som möjligt måste uppnås
om sysselsättningen i fortsättningen skall kunna säkras.
I utskottet har vi inhämtat att det pågår ett intensivt rekonstruktionsarbete
inom LKAB. Företaget är således inne i ett mycket känsligt skede. Det är då
även mycket känsligt att göra ingrepp utifrån. Därför anser utskottet att det
vore fel att vid denna tidpunkt lägga på företaget en mängd nya uppgifter och
bördor i form av ett stort investeringsprogram, utöver vad företagsledningen
anser vara meningsfullt att genomföra. Därför avstyrker utskottet motion
2255 från socialdemokraterna, liksom den socialdemokratiska reservationen
som bygger på denna motion.
I nämnda motion föreslås vidare att LKAB skall garanteras lån och
tillskott i ägarkapital, om nya mineralprojekt öppnas. Utskottet vill här
erinra om att LKAB i sin strukturplan har understrukit att företaget har de
största möjligheterna att överleva, om resurserna koncentreras till järnmalmsområdet.
Det är av vikt att understryka detta.
Självfallet kommer LKAB även i framtiden att ta till vara uppkommande
möjligheter till projekt även inom andra mineralområden som kan upptäckas.
Men i huvudsak skall man inrikta sig på järnmalmsområdet. Utskottsmajoriteten
förutsätter att LKAB prövar alla tänkbara möjligheter till
verksamhet som med rimlig ekonomisk bärkraft kan leda till god lönsamhet
och därmed till god sysselsättning.
Regeringen har i proposition 113 föreslagit en ram på 150 milj. kr. för
sysselsättningsfrämjande åtgärder i Norrbottens län. Utskottet vill erinra om
detta. Samtidigt framhåller utskottsmajoriteten att regeringen i proposition
150 har föreslagit att utöver denna medelsram skall anvisas ytterligare 150
milj. kr. för sysselsättningsskapande åtgärder i Norrbottens län. Vid
medelstilldelningen föreslås malmfältskommunerna Gällivare och Kiruna
samt Pajala kommun bli prioriterade. Medlen skall enligt regeringsförslaget i
första hand användas inom industri-, mineral- och energisektorerna.
Sammanfattningsvis: Med hänsyn till att det inom LKAB pågår ett
rekonstruktionsarbete av mycket känslig art avstyrker utskottsmajoriteten,
herr talman, motionsförslagen och reservationerna på den här punkten.
Jag övergår nu till reservation 6, som gäller alunskiffrarna och Ranstadsverket.
I propositionen framhålls att en parlamentarisk kommitté har
tillsatts, som skall utreda åtgärder för att säkra kärnkraftens avveckling och
ett fortsatt minskat oljeberoende. Kommittén skall även behandla vissa
frågor om alunskiffer. Den skall som ett första steg utvärdera de resultat som
har framkommit genom det forsknings- och utvecklingsprogram som bedrivs
i Ranstad.
I motion 451 understryker moderaterna att man inte bör skingra de
anläggningstillgångar som under en följd av år har byggts upp i Ranstad och
att statsmakterna har ett ansvar för att så inte sker. Anläggningstillgångarna
får alltså inte skingras förrän man tagit fram underlag för ett långsiktigt beslut
om användningen av resurserna.
I den socialdemokratiska partimotionen 2255 betonar man att det är
angeläget att utvärderingen av de hittills uppnådda resultaten görs så snabbt
att ett beslut om den fortsatta verksamheten kan fattas, innan anvisade medel
för pågående verksamhet har förbrukats. Man framhåller också att det är
angeläget att den utvärdering som görs inte begränsas till energiaspekterna,
utan att den omfattar alla möjligheter som en fullutvinning skulle innebära.
Utskottsmajoriteten tillstyrker detta.
Herr talman! Ifrån centerns sida har vi en reservation där vi går emot
utskottsmajoriteten. Vi understryker att 1981 års energikommitté nyligen
börjat sitt arbete. Föredragande statsrådet har därför inte funnit anledning
att i detta sammanhang ytterligare behandla frågan om Ranstadsverkets
framtid.
I alla sammanhang bör man avvakta de överväganden en kommitté
kommer med och ta ställning därefter. Vi förutsätter från centerreservanternas
sida att kommittén snarast griper sig an dessa frågor. Av den
anledningen yrkar jag alltså bifall till reservation 6 i från centerrepresentanterna
i utskottet.
Reservation 8 handlar om en allmän översyn av gruvlagstiftningen.
Proposition 99 innehåller förslag om en del ändringar i gruv- och
minerallagen som innebär att ytterligare mineral förs in under inmutningssystemet
efter att bara ha omfattats av jordäganderättssystemet och att
samtidigt koncessionssystemets tillämpningsområde vidgas något på bekostnad
av inmutningssystemet.
Som framgår av socialdemokraternas partimotion 2255 vill socialdemokraterna
företa en genomgripande översyn av hela gruvlagstiftningen.
Av en närmare granskning av motionen framgår att man vill angripa och
förändra inte bara gruv- och minerallagstiftningen i egentlig mening utan
även en hel del annan lagstiftning som påverkar förutsättningarna för
mineralutvinningen.
Gruv- och minerallagen trädde i kraft så sent som för bara åtta år sedan,
och utskottets majoritet anser att den på det hela taget visar en lämplig
avvägning mellan olika intressen på detta område. Majoriteten anser att det
kan vara befogat med en del detaljändringar - det föreslås också en del
sådana i propositionen, men utskottsmajoriteten anser inte att någon allmän
översyn är motiverad.
Socialdemokraterna har i sin partimotion särskilt uppehållit sig vid de s. k.
obrutna fjällområdena. De vill att dessa skall beaktas i detta sammanhang
när det gäller mineralutvinning.
Utskottsmajoriteten säger i den frågan att i den mån som exploatering skall
tillåtas i de obrutna fjällområdena är detta inte i första hand en gruvrättslig
fråga. Här kommer andra aspekter in: naturvårdslagstiftningen och riktlinjer
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
för fysisk riksplanering. Därför anser majoriteten att dessa problem inte kan
lösas genom ändringar i gruvlagen. Om man skall få en definitiv lösning på
dessa problem, måste man gå in på andra och mera övergripande
lagkomplex.
Föredragande statsrådet redovisar att man vidtagit och planerat åtgärder
för att förbättra den fysiska riksplaneringens kunskapsförsörjning. Utskottsmajoriteten
förutsätter att departementet i sitt fortsatta beredningsarbete
med riksplaneringen även uppmärksammar de mineralpolitiska intressena.
Med detta yrkar jag, herr talman, avslag på reservation 8.
Reservation 9 gäller avskaffandet av koncession för torvbrytning. Minerallagen
reglerar undersökning och bearbetning av torvfyndighet för att
utvinna energi. Regeringen föreslog här en principiellt mycket betydelsefull
ändring, nämligen att det ovillkorliga kravet på bearbetningskoncession
bortfaller, när det är markägaren själv som vill utnyttja en torvfyndighet.
Här finns flera motionsyrkanden. 1 motion 1461 från moderaterna anser
man att torv bör uteslutas ur kretsen av ämnen som omfattas av
koncessionsplikt enligt minerallagen. Motionärerna menar att naturvårdslagen
är tillräcklig för den reglering av torvutvinningen som erfordras.
Utskottet kan inte i expropriationslagen finna stöd för uppfattningen att
denna lag skulle kunna användas för att möjliggöra torvexploatering mot
markägarens vilja. Och utskottet anser att koncessionssystemet även
fortsättningsvis bör tillämpas i fråga om torvutvinning för energiändamål och
avstyrker motionen.
Så några ord om reservation 10. Socialdemokraterna riktar i sin
partimotion invändningar mot förslaget i propositionen om att torvutvinning
för markägarens egen räkning normalt skall vara undantagen från koncessionskravet.
Socialdemokraterna föreslår i stället en omvänd ordning.
Koncessionskravet skulle alltså i princip bibehållas, men länsstyrelsen skulle
kunna meddela befrielse när det gäller områden mindre än 25 ha beträffande
vilka kommunernas översiktliga planering visar att den planerade torvtäkten
inte uppenbarligen skadar motstående intressen.
Med hänsyn till att motionärerna begär ett tillkännagivande av riksdagen
till regeringen, har utskottet inte uppfattat deras yrkande som riktat direkt
mot det föreliggande lagförslaget. Utskottsmajoriteten godtar den ordning
som regeringen föreslår och avstyrker motionen.
Herr talman! Jag skall helt kort också ta upp reservation 12, som handlar
om förbud mot uranbrytning.
Uranhaltiga mineral tillhör ju dem som omfattas av minerallagen. I
anslutning till den aktuella ändringen i denna lag tar utskottet upp två
motionsyrkanden om förbud mot uranbrytning i Sverige. Det ena är centerns
gamla krav, som i år återkommer i partimotion 1053.
I vår reservation på denna punkt konstaterar vi att det råder enighet om att
behovet av uran för det svenska kärnkraftsprogrammet kan täckas genom
import och att det inte föreligger något behov av uranbrytning här i landet.
Med hänsyn till prisutvecklingen på världsmarknaden skulle en svensk
uranbrytning inte heller bli lönsam. Väsentligare är emellertid ett par andra
omständigheter. Dels skulle en svensk uranbrytning kunna bidra till att öka
riskerna för kärnvapenspridning - det är ett väl känt faktum. Dels är
uranbrytning förenad med ovanligt stora miljöproblem. Och det är osäkert
om man, i varje fall med dagens teknik, över huvud taget kan bemästra dem.
Därför är det väsentligt bättre för landet om de resurser som eventuellt skulle
tas i anspråk för uranbrytning sätts in på ett utnyttjande av andra inhemska
energikällor.
Mot denna bakgrund yrkar centerreservanterna bifall till centermotionen
om förbud mot uranbrytning.
Slutligen kommer jag då till reservation nr 13, som gäller koncession för
undersökning och bearbetning av torvfyndigheter. Socialdemokraterna vill
att den ansvariga centrala myndigheten skall få i uppdrag att vidta sådana
åtgärder att en likartad bedömning kommer till stånd i hela landet.
Utskottet erinrar då om att länsstyrelsernas beslut enligt minerallagen kan
omprövas av regeringen efter besvär. Detta förhållande torde på detta
område, som på andra, bidra till att praxis hos länsstyrelserna blir likartad.
Och det är naturligtvis väsentligt att vi får en likartad praxis över hela landet.
Det är också av värde, om den centrala förvaltningsmyndigheten på området
på lämpligt sätt bidrar till att praxis förenhetligas. Något särskilt uppdrag av
den innebörd som socialdemokraterna föreslår finner utskottet inte erforderligt
och avstyrker därför motionen.
Sammanfattningsvis, herr talman, yrkar jag avslag på reservationerna 1,4,
8, 9, 10 och 13 och bifall till reservationerna 6 och 12.
Anf. 59 Industriministern NILS ÅSLING:
Herr talman! Jag ber om kammarens överseende för att jag inte tidigare
har uppträtt i denna debatt. Det beror på att jag i dag har medverkat vid
invigningen av SSAB:s nya bandverk 82, som i och för sig är en viktig
komponent i en framåtsyftande industri- och mineralpolitik. Även för
mineralpolitiken är det väsentligt att man har en förädlingsindustri som kan
uppnå internationell konkurrenskraft och den vägen öka avsättningen av
gruvindustrins produkter.
Att jag tar till orda beror närmast på att jag kortfattat vill kommentera
oppositionens reservationer jämte några inlägg som har relaterats för
mig.
Om man kort skall beskriva skillnaden mellan socialdemokraternas och
regeringens mineralpolitik, kan man säga att vi strävar efter en rationell
myndighetsorganisation, som syftar till höjd effektivitet, både i myndighetsutövandet
och i den prospekteringsverksamhet som är en allmän basinvestering,
som samhället måste vara berett att tillhandahålla. Därutöver är det
samhällets och industripolitikens uppgift att skapa så allmänt goda förutsättningar
för företag verksamma inom gruvnäringen, att det prospekteringsarbete
och de allmänna förutsättningar som föreligger kan utnyttjas av företag
och med utsikt till lönsamhet.
Socialdemokraterna förordar också en effektiv myndighetsorganisation.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Jag skall ge socialdemokraterna rätt i det, därför att vi är där i stort sett på
samma linje. Men i övrigt talar socialdemokraterna i sin huvudreservation
om offensiv satsning, utan att definiera begreppet, utan att på något sätt
analysera de ekonomiska förutsättningarna för gruvindustrin etc. Det
angelägna är självfallet att vi, från de utgångspunkter vi har, skapar så goda
förutsättningar som möjligt för de företag som är verksamma inom
näringen.
Vi har med en allmänt progressiv näringspolitik strävat efter att göra
gruvindustrin konkurrenskraftig. Det har varit och är problem, med tanke på
den internationella konkurrensbilden.
Först och främst spelar naturligtvis LKAB en avgörande roll i detta
sammanhang. Satsningen på LKAB har varit mycket betydande under årens
lopp - riksdagen tog så sent som i december i fjol ställning till en ny
rekonstruktion av LKAB. Det är grunden och den absoluta förutsättningen
för detta gruvföretags möjligheter inte bara att överleva utan också att på ett
rationellt sätt utnyttja de mineraltillgångar landet har.
För det andra har vi med allmänna insatser på allt sätt försökt skapa så
gynnsamma förutsättningar som möjligt även för gruvindustrin: sänkningen
av arbetsgivaravgiften i malmfältskommunerna, tillämpning av regionalpolitiska
stödformer även för gruvnäringen, ett intensivt forsknings- och
utvecklingsarbete under senare år, bl. a. genom den speciella forskningsgruvan
i Gällivare och den metallurgiska forskningsstationen i Luleå.
LKAB:s möjligheter inte bara att överleva utan också att leda den
gruvtekniska utvecklingen i landet är nu goda. Men om man kopplar detta till
den allmänna sysselsättningsutvecklingen i Norrbotten, kan ju perspektivet
bli helt felaktigt. LKAB måste, för att rätt kunna fylla sin uppgift som
gruvföretag, eftersträva att få en rationell produktion, att anpassa sysselsättningsvolymen
till marknadsförutsättningarna och att få den tid och kraft som
behövs för att utveckla ny teknik, för att gå ner på nya huvudnivåer. Detta
främjas inte genom att man ålägger LKAB för verksamheten främmande
uppgifter.
LKAB har under innevarande år sitt OSP-program - organisationen för
särskilda projekt - som man har satsat 120 milj. kr. på. Huruvida man måste
gå vidare med ett sådant program är i dag en öppen fråga, och det är närmast
en fråga mellan LKAB och arbetsmarknadsmyndigheterna.
I övrigt måste de sysselsättningspolitiska problemen i Kiruna bemästras
genom tillskapande av nya företag och genom arbetsmarknadspolitiska
insatser. Det är i den andan som vi har förelagt riksdagen ett Norrbottenspaket.
Det är i den andan som vi nu satsar på alla tänkbara projekt för att
utveckla näringslivet i malmfältskommunerna och kompensera nedgången i
gruvverksamheten. Det är också bakgrunden till att jag i fjol tog initiativet till
den utredning om malmfältens framtid som nu arbetar med stor intensitet
och vars målsättning är att skapa ett utvecklingsprogram på lång sikt för
näringslivet i malmfältskommunerna.
För mig förefaller det närmast fantastiskt att lyssna till och ta del av den
socialdemokratiska kritiken i dag. Vad är problemen i malmfältskommuner
-
na i dag beroende av? Jo, de är beroende av att man under 1960-talet, när
LKAB hade sina gyllene år, inte ägnade den ringaste uppmärksamhet åt att
planera för en förändrad situation i gruvhanteringen, att planera för
alternativ verksamhet och kompletterande verksamhet i malmfältskommunerna.
Socialdemokraterna är här ansvariga för en underlåtenhetssynd som
saknar motstycke i svenskt näringsliv. Hade man på 1960-talet startat en
framtidsplanering för malmfältskommunerna som den vi nu genomför i
malmfältsutredningens regi, då hade situationen där varit helt annorlunda
och mycket ljusare. Under alla förhållanden hade befolkningen där nu
kunnat känna en större trygghet.
Anf. 60 THAGE PETERSON (s) replik:
Herr talman! Jag började mitt huvudanförande med att säga att det måste
vara en allvarlig brist i riksdagens arbetsplanering, när viktiga ärenden måste
avgöras under den tidspress och med den forcering som nu sker. Med
anledning av mitt uttalande gjorde herr talmannen ett påpekande om att
också måndagen den 14 juni var reserverad för riksdagsarbete. Jag är
självfallet medveten om detta. Men jag gjorde, herr talman, mitt uttalande
sedan det i går upplysts om att man vid ett sammanträde kommit överens om
att på alla sätt försöka pressa ner den anmälda talartiden så att riksdagsarbetet
skulle kunna slutföras i morgon, lördag. Uppenbarligen kommer det att
lyckas.
Herr talman! Så till industriministerns anförande: Jag måste säga att jag
har svårt att förstå industriministerns förnöjsamhet när det gäller gruv- och
mineralpolitiken. Hans korta anförande var en enda lovsång till det goda
läget i industribranschen. Men låt mig peka på tre saker:
För det första gäller det utarmningen av Bergslagens gruvindustri. Under
industriministerns tid har åtta gruvor lagts ned. Två är kvar. I mitt anförande
pekade jag på fiaskot med den mellansvenska gruvdelegationen. Jag frågar:
Är detta något att skryta över?
Vi har för det andra LKAB:s situation med varsel av 900 anställda i
malmfälten, med stopp i investeringsverksamheten, med koncentration till
järnmalmsområdet och lämnande av andra mineralfyndigheter i Norrbotten.
Min fråga är: Är detta något att skryta över?
För det tredje gäller det prospekteringsverksamheten, där LKAB nu avser
att dra sig ur Mellansverige, i en situation där industriministern inte gör några
större satsningar på prospekteringsverksamheten för att ta fram nya
mineraler och malmer och för att sedan bryta dem. Industriministern lägger
fram ett förslag till en mineralpolitisk verksorganisation, men ingen vet hur
den kommer att ta sig ut. Jag skall använda ett av industriministerns
favorituttryck, nämligen ”hastverk”. Det är ett hastverk att lägga detta
förslag på riksdagens bord. För att göra ett tillägg: Framläggandet av detta
förslag är ett äventyrande av hela prospekteringsverksamheten.
Så till situationen i malmfälten. Där tycker jag nog att industriministern
var ganska djärv när han gjorde sina konstateranden. Jag menar att
regeringen inte har ansträngt sig för att lösa problemen i malmfälten. Det är
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
därför vi i dag vill att riksdagen ger regeringen ett uppdrag och en öppen
fullmakt att omedelbart kasta sig över den svåra situationen i malmfälten.
Detta har, menar jag, industriministern och regeringen försummat.
Anf. 61 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:
Herr talman! Jag får hälsa industriministern välkommen till kammaren.
Han har varit på invigning av SSAB i Domnarvet. Jag hoppas att han också
framförde en hälsning från oss riksdagsmän, som beslutat om den här
kapitalinvesteringen. Vi var visserligen inte inbjudna, men det kanske inte
hör till saken.
Med den proposition som vi nu behandlar och som Nils Åsling försvarar
menar jag att industriministern går till historien som den som anpassar hela
den mineralpolitiska fördelningen. LKAB skall ta hand om järnmalmerna,
medan de privata skall ta hand om de lukrativa sulfidmalmerna.
Det är väl också så att industriministern försöker begränsa satsningarna i
Norrbotten genom att de skall vara strikt företagsekonomiskt lönsamma på
kort sikt. För denna utveckling är man oerhört ängslig inom Gruvindustriarbetareförbundet.
Man har också påpekat att det är just det som är hotet
mot järnmalmsbrytningen i Sverige och Norrbotten - inte Brasilien, såsom
det framställs från regeringssidan. Det är ineffektiviteten i den borgerliga
politiken som hotar järnmalmsbrytningen i Sverige.
Den andra sak som industriminister Åsling går till historien för är att man
nu släpper in internationellt kapital i Sverige när det gäller mineralförsörjningen.
Det är de multinationella företagen som i de här s. k. högriskprojekten
skall gå in och satsa. Det är de som skall ha kapitalet och även få
styrningseffekten. Jag anser att då kommer också dessa företag att ta de
lukrativa malmerna i Mellansverige, såsom fallet är med exemplet BP - ett av
de största gruvbolagen i världen.
Här ser vi nu att vi har en investeringsstrejk från svenskt kapital. Vi kan
inte få loss det kapital som finns. Däremot kan man föra en helt felaktig
militärpolitik och lägga miljarder på ett JAS-projekt. Men BP skall in i de
mineraltillgångar vi har i vår jord i Bergslagen. Det är kontentan av det
hela.
Jag ställde för några år sedan en fråga om Bolidens brytning av silver i
Garpenberg. Vi var då egentligen ganska överens om att lagen skulle ändras.
Industriministerns svar var för mig då positivt på det sättet att han sade att
man borde ändra lagen. Han sade emellertid inte hur han skulle ändra den.
Nu kom det! Det var inte så att det var svenska folket som skulle ta hand om
silvret och sulfidmalmerna i övrigt, utan det är utländskt kapital som skall gå
in och hjälpa till. Boliden skall också få fortsätta och härja. Det är kontentan,
och därför kommer också industriminister Åsling att gå till historien som den
som sålde ut de svenska mineralerna.
74
Anf. 62 Industriministern NILS ÅSLING:
Herr talman! Jag kan försäkra Thage Peterson att jag inte är förnöjsam.
Jag är inte alls tillfredsställd med utvecklingen av svensk gruvnäring. Det är
därför vi gjort de extremt stora satsningarna på exempelvis LKAB under den
tid som jag varit ansvarig för detta företag. Det är därför vi gjort de stora
satsningarna på teknisk forskning och utveckling även på detta område. Det
är också därför som vi på olika sätt försökt förnya gruvindustrin. Det har
skett även därför att vi anser att gruvindustrin har sin regionalpolitiska
betydelse.
Jag kunde förstå Thage Peterson och hans vän på vänsterkanten, Lars-Ove
Hagberg, bättre om de slutade här, i denna bråda timme av riksdagens
arbete, med att i allmänna ordalag tala om offensiva satsningar och
planmässighet och om de helt enkelt ställde ett yrkande på hur mycket
pengar man från dessa båda partier är beredd att satsa på att bryta malm som
inte går att sälja.
Visst kan vi tänka oss att bryta malm och lägga på lager för att hålla
sysselsättningen uppe. Men jag tycker att det är ohederligt mot gruvarbetarna
att inte inse att marknadssituationen är sådan att icke lönsamma gruvor
måste tas ur drift och att gruvarbetarna måste få en fair chans till
sysselsättning inom ett näringsliv med chans till överlevnad. Gruvarbetarna
vill inte ha socialhjälp i den här industripolitiska bemärkelsen. De vill ha
hederliga jobb som har chans att överleva av egen kraft.
Ni försöker här gång efter gång när det gäller bransch efter bransch att slå
blå dunster i ögonen på folk och inbilla människorna att man kan
upprätthålla en produktion som inte har internationell konkurrenskraft.
Men vi måste här i landet inrikta oss på en verksamhet där människorna kan
känna trygghet i jobben, verksamheter som alltså står på egna ben och har
sina egna motiv.
Men gärna för mig: Tala om hur mycket pengar ni är beredda att anslå till
lagerproduktion av malm - jag är beredd att ta upp den diskussionen.
Myndighetsorganisationen är ett hastverk, säger Thage Peterson.
Organisationen har utretts av mineralpolitiska utredningen under många
år, och det har dessutom varit ett omfattande remissförfarande. Den
myndighetsorganisation som vi här föreslår har minsann ältats och prövats i
alla tänkbara instanser, och den är befunnen vara den som man från
intressenterna kan ställa sig bakom.
Beträffande malmfältskommunerna vill jag säga: Det är vi som under de
senaste åren verkligen har tagit oss an uppgiften att diversifiera näringslivet i
malmfältskommunerna. Under de gyllene åren, på 1960-talet, när pengarna
verkligen klirrade i LKAB:s kassa, då gjorde socialdemokratin inte ett
skapande grand för att planera för framtiden - så planhushållare man är. Man
nonchalerade det framtida perspektivet. Och envar måste inse att inte heller
gruvhanteringen är tillförsäkrad ett evigt liv utifrån sina givna förutsättningar,
utan att det blir förändringar.
Man visste redan på 1960-talet att brasilianska och australiska gruvor
skulle komma ut på världsmarknaden. Socialdemokratin nonchalerade
detta. Och därför sitter malmfältens befolkning i dag i den här otrygghetssituationen.
Vi har - när vi tog makten - börjat planera för framtiden i ambitionen att
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
di versifiera malmfältskommunernas näringsliv.
Jag vill sedan slutligen till Lars-Ove Hagberg säga: Detta med internationellt
kapital i gruvnäringen har regeringen inte fattat något principbeslut om.
Det får prövas från fall till fall enligt den lag beträffande utländska förvärv av
fast egendom och företag som riksdagen har antagit. Om Lars-Ove Hagberg
försöker inlägga något principiellt ställningstagande i mitt inlägg gör han
alltså fel.
Anf. 63 THAGE PETERSON (s) replik:
Herr talman! Nu förklarar industriministern att han inte är nöjd med
gruvindustrin. Men varför har han då inte tagit till vara alla de förslag som
fanns it. ex. mineralpolitiska utredningens betänkande och det underlag som
funnits för en ordentlig och framåtsyftande mineralpolitisk proposition? Jag
hade många synpunkter på den frågan i mitt anförande - men jag skall inte
hålla det en gång till.
Nu säger industriministern: Gruvarbetarna vill inte ha socialhjälp - de vill
ha jobb. Det är helt klart. Men regeringspolitiken, den politik som Nils
Åsling nu medverkar till, är ju inne på att arbetarna skall ha varken trygg
sjukförsäkring, socialhjälp eller jobb. Arbetslösheten rusar uppåt i det här
landet. 180 000 industrijobb har förlorats i den svenska industrin sedan herr
Åsling blev industriminister.
Eftersom inte industriministern hade några förslag till hur man skall
komma åt LKAB:s problem, skall jag komma med dem. Jag menar att man
långsiktigt bl. a. måste ta ställning till fortsatt brytning på djupare nivåer
både i Kiruna och i Malmberget. Järnmalmsbrytning kommer under
överskådlig tid att vara basen i dessa två kommuners sysselsättning och
ekonomi. Jag utgår ifrån att Nils Åsling inte tänker lägga ned hela den
svenska stålindustrin innan han avgår.
Vi har föreslagit ett femårsprogram för ökad prospektering i Norrbottens
och Västerbottens län som skulle kosta totalt 250 milj. kr. Vi har också
anvisat var de pengarna skall tas. Det förslaget innebär att vi vill satsa på att
statens gruvföretag skall söka sig utanför järnmalmsområdet, bredda
mineral- och malmbasen, som det heter på fackspråk. Det finns icke bara
järnmalm i Norrbotten, även om industriministern tror så i vissa dystra
stunder. Där finns kopparmalm, goda förekomster av andra basmetaller än
järn, även ädelmetaller och industrimineraler, som vi i dag importerar. På
den frågan var jag inne tidigare.
Vi vill att LKAB skall få fördelaktiga lån för att starta dessa nya
mineralprojekt. Vi har även krävt andra långsiktiga åtgärder, och vi har lagt
fram kortsiktiga förslag. Dessa ställningstaganden finns i vår motion.
Jag tillät mig också att säga till industriministern att länsmyndigheterna
inte kan vara så nöjda med situationen i Norrbotten som industriministern är,
eftersom de på industriministerns bord har lagt mängder av förslag till
förbättringar av situationen i malmfälten och i Norrbotten. Jag hävdar att
industriministern har varit overksam när det gäller malmfälten och
LKAB.
Anf. 64 LARS-OVE HAGBERG (vpk) replik:
Herr talman! Det verkar som om industriministern skulle ha ett väldigt
förkrympt internationellt perspektiv. Den stagnation inom stålindustrin som
råder i världen i dag kan inte vara bestående. Jag tror säkert att produktionen
kommer att öka. I den produktionen har LKAB en plats, och bolaget skall
bredda sin verksamhet. Varför satsar man inte på sulfidmalm? Varför tar
man inte på allvar upp handelsgödseln, som LKAB kan syssla med? Det är
ett ljumt intresse den borgerliga regeringen visar.
Industriministern säger att LKAB skall överleva och leda utvecklingen.
Men varför ägnas då så liten kraft från LKAB:s sida åt sulfidmalmen i
Norrbotten och Mellansverige? Man visar inget intresse. Genom att satsa på
det området skulle man kunna överleva. Det skulle också kunna ingå i en
nationell mineralpolitik.
Jag tror att det är en princip som har fastslagits i propositionen där
industriministern säger att det enligt hans mening finns plats för både svenskt
och utländskt kunnande samt teknologi och investeringskapital i svensk
mineralindustri. Det betyder att man har öppnat möjligheterna ordentligt för
internationellt kapital att komma in på det området.
Detta berör på lång sikt en annan fråga, nämligen det ekonomiska
försvaret. Vi multinationaliserar hela vår industri. Mineraler är oerhört
viktiga i andra sammanhang, t. ex. som legeringsmetaller i vår industri, och
de ökar ytterligare i betydelse i det ekonomiska försvaret. Att då blanda in
engelska BP, ett av världens största gruvbolag, med starka intressen runt om i
världen, är att skapa sin egen undergång.
Dessutom skall det vara pengar till detta. Man diskuterar fonder i olika
perspektiv. Jag vill peka på att borgerligheten inte vill ha några fonder alls.
Men de mest effektiva fonder det kan bli tal om nu är att vi direkt styr över det
kapital som finns till dessa basinvesteringar.
Järnmalmsgruvorna i Grängesberg och Dannemora, industriminister
Åsling, lever med kniven på strupen med den borgerliga politiken.
Vem har formulerat den politik som innebär att Grängesberg och
Dannemora bara har något år kvar? Vem har ställt sig bakom SSAB:s
målsättning att verksamheten skall vara lönsam? Det råkar för tillfället gå bra
för Dannemora och Grängesberg, men i morgon kan de vara borta. Var
ligger ansvaret för detta? Jo, det ligger i den politik som detta synsätt bygger
på.
Anf. 65 Industriministern NILS ÅSLING:
Herr talman! Thage Peterson säger att vi inte har några förslag beträffande
LKAB:s problem. Det är ett närmast fantastiskt påstående, eftersom vi
sedan några år tillbaka har sysslat med en finansiell rekonstruktion av LKAB
i en ganska gigantisk skala. Det innebär att LKAB nu har kraft att utvecklas
till ett modernt konkurrensdugligt gruvföretag med intressen också utöver
järnmalmsbrytning.
Jag vill erinra Thage Peterson om att det är under min tid som ansvarigt
statsråd som LKAB har fått resurser att öppna Viscariakoppargruvan. Det
Nr 174
Fredagen den
II juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
skedde f. ö. också med lokaliseringsstöd. Det är under min tid som ansvarigt
statsråd som man äntligen har börjat prospektera på en vid bas i Norrbotten.
Jag vill erinra om insatserna t. ex. i Jokkmokk och om det ambitiösa program
när det gäller prospektering som sedan något år tillbaka genomförs i
Norrbotten.
Dess bättre är Thage Peterson och jag överens i många frågor, men jag vill
betona en sak. Vi är överens om att LKAB skall ha sådan finansiell styrka och
status att företaget kan planera för att gå ner på en ny nivå. Malmbrytningen i
malmfälten skall nämligen fortsätta och får också förutsättningar att fortsätta
på ekonomiskt rimliga villkor. Det är den målsättning som jag hela tiden
gjort mig till förespråkare för, och det ligger t. ex. bakom LKABpropositionen
i december i fjol.
Vi är alltså överens om de mesta av de föreslagna åtgärderna, men jag är
inte överens med Thage Peterson när det gäller det allmänt flummiga talet
om offensiva satsningar. Där måste socialdemokratin bestämma sig. Vill man
någonting mera, så måste man också ta konsekvenserna och anslå pengar för
en lagerproduktion av malm. Vi har redan i dag ganska betydande lager som
tynger LKAB:s rörelse. Skall företaget fortsätta att öka sina lager, vilket är
betänkligt med tanke på den internationella marknaden, av arbetsmarknadspolitiska
skäl, måste man också i logikens namn anslå pengar för detta. Men
socialdemokratin nöjer sig med allmänna fraser och allmänna krav utan att ta
konsekvenserna av sitt resonemang.
Varför är Thage Peterson så fåordig när det gäller den bristande planering
som i dag är det stora problemet för malmfältskommunerna? Varför ägnade
man inte en tanke åt framtiden under de goda dagarna, så att malmfältens
invånare i dag hade kunnat känna ett större mått av trygghet? Ansvaret
därför ligger helt och hållet på den regering som vi hade under 1960-talet. Då
fanns det resurser att starta en framtidsplanering.
Till Lars-Ove Hagberg vill jag säga att hans senaste inlägg väl var riktat till
väljarna i allmänhet och inte till mig. Då får väljarna svara på det
inlägget.
Andre vice talmannen anmälde att Thage Peterson och Lars-Ove Hagberg
anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare
repliker.
Anf. 66 ARNE NYGREN (s):
Herr talman! För oss som hade förmånen att vara med i mineralpolitiska
utredningens arbete i slutet av 1970-talet är regeringens proposition en
mycket stor besvikelse. Vi gjorde i utredningen verkliga ansträngningar att
formulera en framtida mineralpolitik som skulle vara offensiv, som skulle
satsa på forsknings-, utvecklings- och prospekteringsverksamhet, som skulle
samla de gemensamma resurserna för att bygga ut näringen. Förslagen fick
en närmast total majoritet i utredningen.
Redan genom regeringens och den borgerliga riksdagsmajoritetens åtgärd
att klyva den statliga prospekteringsorganisationen SGU för att tillmötesgå
gruvbolagens uttalade önskan, agerade de borgerliga i rakt motsatt riktning
mot vad vi i MPU hade föreslagit. Proposition 99 är helt i linje med agerandet
i fråga om SGU.
Vi har i vårt land alltjämt betydande råvarutillgångar, som vi borde kunna
ta vara på och därmed skapa arbete inom prospektering, brytning och
förädling. Det vore en åtgärd av stor betydelse också för att bättra på den
svenska handelsbalansen. Regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten
kan inte vara ovetande om den stora besvikelse som det föreliggande
regeringsförslaget har vållat bland de anställda i SGU, i gruvarbetarnas
fackliga organisation och inte minst i de regioner där vi hade förhoppningar
på en offensiv mineralpolitik som resultat av arbetet i MPU.
Det är en olycka för svensk gruvnäring att det har varit en borgerlig
regering som har översatt MPU:s arbete i en för näringen klart negativ
regeringsproposition. Först och främst har vi fått vänta mycket länge på
regeringens förslag - men ändå beklagar jag att det inte dröjde ytterligare
någon månad, så att förslaget efter valet hade fått skrivas av en socialdemokratisk
regering med de målsättningar för svensk gruvnäring som socialdemokraterna
formulerat i sitt gruvpolitiska program. För näringen, för de i
gruvindustrin sysselsatta och för regioner - inte minst Norrland och
Bergslagen - där näringen har mycket stor betydelse är det också beklagligt
att den här reformen i dag kommer att voteras igenom i en riksdag med
borgerlig majoritet.
Herr talman! Jag hade nu tänkt vända mig till industriministern, men han
har inte bara kommit sent utan nu också gått mycket snabbt ur kammaren.
Jag hade tänkt för honom få redovisa några av de problem som vi nu upplever
i arbetet med att omsätta regeringens hastverk i praktisk politik inom
SGU.
Enorma problem har nu skapats. Vi har en situation där ledande tjänster i
de nya verksamheterna inte är tillsatta. Vi har fått besked om att de fackliga
organisationerna SACO och SR har observerat en problematik, som man har
skrivit till industriministern om, beträffande brister rent ekonomiskt vid den
delningsprocess som nu pågår. Jag skall citera en liten strof ur den skrivelsen
till riksdagens protokoll. Där står så här: ”Dessa brister har med den
ekonomiska delningen av SGU att göra, där SACO/SR-föreningen vid SGU
konstaterar att det fattas minst 15 milj. kr. för den nya SGU-myndigheten
budgetåret 1982/83. Om dessa anslag inte förändras betyder det att ca ett
60-tal människors anställning är i fara.”
Detta är ett av de problem som har dykt upp i den hastiga hantering som nu
pågår.
Jag kan också för kammaren meddela att detta hastverk kommer att leda
till att de SGU-anställda i Norrland på måndag troligen kommer att få ett
brev - det är i alla fall daterat den 14 juni 1982 - där man får besked om sin
framtid. Man erbjuds ett jobb, och i brevet står det om det arbete som man
inte har sökt, utan bara fått besked om från det nya bolag som herr Åsling
tillskapat, i följande ordalag:
”Genom att bekräfta detta anställningserbjudande har du också sagt upp
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
din nuvarande anställning hos SGU och någon särskild uppsägning behöver
ej ske.
Om du vill anta erbjudandet sänder du ett undertecknat ex till Personalstaben,
Sv Geo AB, före den 29 juni 1982. I annat fall riskerar du att ej
betraktas som anställd hos Sv Geo AB. Vi underrättar därefter SGU om din
uppsägning.
Om du ej vill anta erbjudandet bör du likaledes anmäla detta till oss senast
den 29 juni 1982. Vi vidarebefordrar detta besked till SGU. I så fall gäller att
SGU kan tvingas varsla om uppsägning på grund av arbetsbrist enligt
gällande regler.”
Ärade kammarledamöter! Detta är anställningspolitik i det hastverk som
industriministern håller på att skapa på det svenska mineralområdet. Det är
ett så anmärkningsvärt förfarande att industriministern borde ha varit här i
kammaren och kommenterat det. Det är föranlett av att det bara är 14 dagar
kvar tills man skall övergå till den nya organisationen. Man hinner inte heller
ha lagstadgade överläggningar med de anställdas organisationer eller
nödvändigt samråd med den styrelse i myndigheten som har ansvar för
verksamheten.
I en motion har socialdemokraterna i Västerbotten tagit upp frågan om
tryggheten för de anställda vid SGU i Malå. Den har fått ett stöd som vi hälsar
med tillfredsställelse. Vi har också pekat på de förutsättningar som finns i
Västerbotten på mineralpolitikens område. Vi noterar också med tillfredsställelse
att det i en socialdemokratisk reservation yrkas att ytterligare 50
milj. kr. skall satsas på intensifierat prospekteringsarbete i Västerbotten och
Norrbotten. Jag hoppas verkligen att de borgerliga ledamöterna på
Västerbotten- och Norrbottenbänkarna observerar detta. Det kan betyda
oerhört mycket för sysselsättning och framtid i inlandsområdena i de två
nordligaste länen.
I detta anförande instämde Hagar Normark (s).
Anf. 67 KARL BJÖRZÉN (m):
Herr talman! Jag tycker att Arne Nygrens inlägg fordrar ett bemötande.
Eftersom industriministern har avlägsnat sig får jag försöka komma med
det.
De detaljer som Arne Nygren tog upp beträffande uppdelningen av SGU
kan vi knappast klara här i kammaren - det är inte riksdagens angelägenhet.
Jag beklagar liksom Arne Nygren att det finns problem för personalen.
Utskottsmajoriteten har också sagt att man förutsätter ett visst hänsynstagande
till berörd personal. Någon detaljdiskussion kan vi emellertid
knappast ge oss in på.
Liksom Thage Peterson försökte Arne Nygren framställa det som om det
är socialdemokraterna som har åstadkommit så mycket och som vill göra så
mycket, medan de borgerliga regeringarna i allmänhet och den nuvarande i
synnerhet bara har gjort sig skyldiga till underlåtenhetssynder. Det är en
ganska skev historieskrivning. Om man tittar på de insatser som statsmak
-
terna har gjort på mineralområdet och när dessa insatser har gjorts finner
man att praktiskt taget allt har gjorts efter 1976. De insatser som
socialdemokratiska regeringar har gjort tidigare är faktiskt ganska blygsamma.
Det program som finns i den mineralpolitiska propositionen i år är ett
betydligt mer omfattande, heltäckande och progressivt program på mineralområdet
än någon socialdemokratisk regering någonsin har förelagt riksdagen.
Anf. 68 ARNE NYGREN (s):
Herr talman! Ett programs omfattning kan värderas på många sätt. Vad
jag resonerade om i mitt inlägg var att regeringen i det närmaste har struntat i
alla de uppslag gällande utveckling av svensk gruvnäring som mineralpolitiska
utredningen kommit med. Det är detta som är anmärkningsvärt, och
det är detta som har skapat den stora besvikelsen i de områden där man hade
mycket stora förhoppningar om en utveckling av den näringen i framtiden.
Sedan må herr Björzén ha vilken värdering han vill beträffande hanteringen
av anställda i en statlig verksamhet. Man kan måhända i moderat tappning
kalla det för detaljer, men för oss socialdemokrater är det en fråga om
trygghet för människor i en landsända där det sannerligen inte finns någon
alternativ sysselsättning.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 a (inriktning av mineralpolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 1 av
Ingvar Svanberg m. fl. i motsvarande del. (Se dock mom. 22!)
Mom. 1 b (ökade resurser till malmprospekteringen i Värmlands län)
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 20 för motion 472 av Raul
Blucher. (Se dock mom. 22!)
Mom. 1 c och d (förstatligande av gruvindustrin, m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 14 för motionerna 831 av
Lars Werner m. fl. och 1062 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. (Se
dock mom. 22!)
Mom. 2 (nedläggning av gruvor)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motionerna 814 av Lars-Ove
Hagberg m. fl. och 1065 av Lars Werner m. fl. i motsvarande delar, bifölls
med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 3 (grad av självförsörjning med stålprodukter)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 14 för motion 814 av
Lars-Ove Hagberg m. fl. i motsvarande del. (Se dock mom. 22!)
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
6 Riksdagens protokoll 1981/82:174-178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
Mom. 4 (mineralpolitik för Bergslagen)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 153 röster mot 151 för bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den i reservation 2 av Ingvar Svanberg m. fl. anförda motiveringen. (Se
dock mom. 22!)
Mom. 5 (nämnden för statens gruvegendom)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 3 av
Ingvar Svanberg m. fl. (Se dock mom. 22!)
Mom. 6 (LKAB och malmfälten)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 4 av
Ingvar Svanberg m. fl. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 a (nickelförekomster i Västerbotten)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 200 av John Andersson,
bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 b (kalkstenstillgångar i Norrbotten)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 203 av Eivor Marklund
m. fl., bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 c (Stekenjokkgruvan)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 439 av John Andersson
och Sven Henricsson, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 e (koboltförekomster i Los)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 448 av Bertil Måbrink,
bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 g (åtgärdsprogram för gruvnäringen i Bergslagen)
Utskottets hemställan bifölls med 288 röster mot 15 för motion 823 av Hans
Petersson i Hallstahammar m. fl. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 h (zinksmältverk i Bergslagen)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 830 av Lars Werner m. fl.,
bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 7 j (volframfyndigheter i Arjeplog och Jokkmokk)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2355 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
82
Mom. 8 a (Dannemora gruva)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 1055 av Oswald Söderqvist
i motsvarande del, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 8 b (forskning och utveckling)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 5 av
Ingvar Svanberg m. fl. i motsvarande del. (Se dock mom. 22!)
Mom. 9 a (alunskiffrarna och Ranstadsverket)
Utskottets hemställan bifölls med 201 röster mot 103 för reservation 6 av
Johan Olsson m. fl. i motsvarande del. (Se dock mom. 22!)
Mom. 10 (statsgruvefälten)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 14 för motion 2259 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande del. (Se dock mom. 22!)
Mom. 13 (Sveriges geologiska undersökning efter den 30 juni 1982)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 7 av
Ingvar Svanberg m. fl. (Se dock mom. 22!)
Mom. 14 (internationell verksamhet vid Sveriges geologiska undersökning)
Utskottets
hemställan, som ställdes mot motion 2259 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 15 d (avdelning i Luleå för industrimineral)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2355 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 16 (samhälleligt ägande av nya mineralfyndigheter)
Utskottets hemställan bifölls med 290 röster mot 14 för motion 1062 av
Lars Werner m. fl. i motsvarande del. (Se dock mom. 22!)
Mom. 17 (avskaffande av inmutningssystemet)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2259 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 18 (avskaffande av jordäganderätt till mineral)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2259 av Lars Werner m. fl.
i motsvarande del, bifölls med acklamation. (Se dock mom. 22!)
Mom. 19 (allmän översyn av gruvlagstiftningen)
Utskottets hemställan bifölls med 153 röster mot 151 för reservation 8 av
Ingvar Svanberg m. fl. (Se dock mom. 22!)
Mom. 21 (avskaffande av systemet med koncession för torvbrytning)
Utskottets hemställan bifölls med 243 röster mot 61 för reservation 9 av
Erik Hovhammar m. fl. (Se dock mom. 22!)
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Mineralpolitik
83
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
Mom. 7 d, f, i, 9 b-f, 11, 12, 15 a-c och 20
Utskottets hemställan bifölls. (Se dock mom. 22!)
Mom. 22 (koncessionskrav för markägares torvbrytning för egen räkning)
Vid votering genom rösträkning avgavs 151 röster för utskottets hemställan
och 151 röster för reservation 10 av Ingvar Svanberg m. fl.
Kammaren beslöt med 153 röster att betänkandet i dess helhet skulle
återförvisas till utskottet. 151 röster avgavs för att mom. 22 skulle avgöras
omedelbart genom lottning.
Talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar.
13 § Statens provningsanstalts organisation
Föredrogs näringsutskottets betänkande 1981/82:44 om statens provningsanstalts
organisation, m. m. (prop. 1981/82:121).
Anf. 69 JOHAN OLSSON (c):
Herr talman! I det betänkande om statens provningsanstalts organisation
som nu är föremål för kammarens behandling föreligger inte delade
meningar om att bevilja det av regeringen begärda anslaget - dels ett
reservationsanslag om 74 392 000 kr., dels ett anslag för utrustning om 17
milj. kr. Jag yrkar redan nu bifall till utskottets hemställan beträffande denna
del av betänkandet.
Däremot har enighet inte kunnat uppnås om den rekonstruktion av
provningsanstaltens verksamhet som regeringen föreslår i propositionen.
Regeringen föreslår att verksamheten vid enheterna i Stockholm och Lund
samt vid filialerna i Norrköping, Jönköping, Karlskrona, Borlänge, Härnösand
och Luleå skall läggas ned till sin huvudsakliga del och att verksamheten
skall koncentreras till Borås-Göteborg. Detta skall vara klart till den 30 juni
1983.
Det är angeläget att erinra om den utlokalisering av provningsanstalten
som skedde för tio eller elva år sedan. Det har visat sig att den organisation
som gällt sedan dess inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt; man har
inte kunnat uppnå en godtagbar lönsamhet. Den regionala och lokala
organisationen har gett ett sammanlagt underskott på 13 milj. kr. de senaste
sex åren.
Dessa förluster har varit ett stort bekymmer för provningsanstalten. Flera
försök har gjorts för att komma till rätta med problemen, utan påtagligt
resultat.
Som bakgrund till regeringens förslag, som nu föreläggs riksdagen,
redovisas en genomgång av provningsanstaltens verksamhet som genomförts
av riksrevisionsverket. RRV har verifierat behovet av en finansiell rekonstruktion
och rekommenderat en överflyttning av en del av den regionala och
lokala verksamheten till Borås. Provningsanstalten har själv under föregå
-
ende år utarbetat en strukturplan med förslag till avveckling av vissa delar av
den regionala och lokala verksamheten.
I denna strukturplan redovisas tre olika alternativ. Majoriteten av
provningsanstaltens styrelse stannade för det s. k. R-alternativet, som
innebar en bantad regional verksamhet. Två av styrelsens ledamöter har
dock förordat ett alternativ som i huvudsak innebär en nedläggning av den
regionala verksamheten. Det är deras reservation som ligger till grund för
regeringens förslag.
Generaldirektören i provningsanstalten har inför utskottet förklarat att
han stöder den linje som reservanterna intog och som överensstämmer med
regeringens förslag. Detta motiveras särskilt i en inlaga till utskottet, som
bygger på att förhållandena väsentligt ändrats sedan hösten 1981. Detta får
betraktas som en tung inlaga i sammanhanget.
I utskottet har det bildats en majoritet av socialdemokrater och moderater,
vilkas talan förts av ledamöter från Stockholmsområdet. De föreslår att
rekonstruktionen av provningsanstaltens verksamhet sker i huvudsak enligt
det nyss nämnda R-alternativet, dvs. en i stort sett bibehållen regional
verksamhet.
Reservanterna består av ledamöterna från centern och folkpartiet, vilka
ansluter sig till regeringens av provningsanstaltens generaldirektör understödda
alternativ.
En väsentlig argumentering från utskottsmajoriteten går ut på att
provningsanstaltens verksamhet måste ligga där en stor del av kundunderlaget
finns, dvs. i Stockholmsområdet. Det har tyvärr spritts felaktiga
uppgifter om var kundunderlaget finns. Dessa har också upprepats i några
motioner. Det sägs t. ex. att 80 % av kundunderlaget skulle finnas i
Stockholmsområdet. I verkligheten torde det vara så att 40 % av provningsanstaltens
totala intäkter kommer från Stockholmsregionen och Mälardalen.
Det är att uppmärksamma att endast 55 % av intäkterna hos provningsanstaltens
Storstockholmsavdelning kommer från den regionen.
Vid en nedläggning av denna enhet beräknas en stor del komma att
tillföras Boråskontoret. Motivet att verksamheten måste ligga där marknaden
finns saknar alltså i allt väsentligt underlag.
Ett annat motiv är att det s. k. R-alternativet skulle innebära stora
marknadsfördelar för näringslivet i Stockholms- och Skåneregionerna. Jag
kan förstå att Stockholmsriksdagsmän kan vara intresserade av detta förslag.
Men i verkligheten är också detta argument ganska tunt. Dels är ju
verkligheten den, som påpekats av reservanterna i styrelsen, att tekniska
förändringar i byggandet medför en radikal nedskärning av antalet rutinprovningar,
särskilt inom det betongtekniska området, dels finns det andra
möjligheter för avnämarna i Stockholmsområdet - de kan vända sig till Borås
eller till andra lokala institutioner som tagit på sig provning av olika slag.
Vi vill från reservanternas sida också särskilt betona att det föreligger en
stark överexpansion här i Stockholmsområdet. Jag tror att det skulle vara till
nytta för en bättre balans inom näringslivet, om denna verksamhet kunde
förflyttas till Borås.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
Det har uppskattats att merkostnaden i en första omgång för majoritetens
förslag kan uppgå till ca 5 milj. kr. Då har man talat om ett bantat
R-alternativ. Följer man i stället det förslag som reservanterna står för torde
kostnaden bli mer än 5 milj. kr. Då frågar man sig: Vem skall betala dessa
utgifter? Majoriteten föreslår en omfördelning inom provningsanstalten.
Och vi som står för reservationen befarar att det kommer att bli en allvarlig
belastning av provningsanstaltens totala verksamhet.
Jag tycker det är märkligt att majoriteten har stannat för detta förslag. Man
kan även i detta fall förstå att Stockholmsintressena gärna ser att
provningsanstaltens utflyttning inte fullföljs i framtiden. Men om man skall
slå vakt om provningsanstalten totalt sett, tror jag det är nödvändigt med
denna omkonstruktion för att klara ekonomin.
Eftersom vi har ont om tid skall jag nöja mig med detta. Jag yrkar alltså
bifall till reservationen vid detta betänkande.
Anf. 70 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! Vpk yrkar i den motion som vi har väckt avslag på
regeringens proposition vad gäller statens provningsanstalt. Det gör vi därför
att vi förkastar hela det tänkande som ligger bakom propositionen. Skälen
kan sammanfattas i tre punkter.
1. Regeringen vill att provningsverksamheten skall avgiftsfinansieras. Det
betyder att den skall bli en service som kan köpas - i stället för att provningen
skall vara ett samhälleligt ansvar. Regeringen vill förvandla provningarna till
något som privata företag skall kunna begagna sig av.
2. De viktiga uppgifter och möjligheter som finns för provningsverksamheten
inom t. ex. arbetsmiljö, bostadsbyggande och sådant som rör många
människors villkor är tydligen helt ointressanta.
3. En viktig invändning från vårt håll är att regeringen totalt struntar i de
anställdas synpunkter när det gäller förändringarna.
Det diskuteras i betänkandet olika alternativ, dels sådana byggda på
regeringens förslag, dels R-alternativet. R-alternativet är såvitt jag kan förstå
med vissa små modifikationer en anslutning till de anställdas förslag vad
gäller förändringarna. Det innebär att man vill genomföra förändringarna
utan avskedanden, med hjälp av naturlig avgång. Man skall också kunna få
de verksamheter som är kvar i Stockholm och Lund att vara ekonomiskt
självfinansierande.
På de här punkterna har vi i och för sig inte någonting att invända mot
utskottsmajoritetens förslag. Däremot avstyrker utskottet vår motion med
hänvisning till den motivering som vi har för att avslå propositionen. Som jag
nyss nämnde är det mot bakgrund av den samhällsnyttiga, viktiga verksamhet
som provningsanstalten har i ett vidare perspektiv, som vi gör det.
Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till motion 2214.
I detta anförande instämde Lars-Ove Hagberg (vpk).
86
Anf. 71 LENNART BLOM (m):
Herr talman! Som utskottets vice ordförande här har framhållit rör
motsättningen inom utskottet organisationen av den regionala verksamheten
huvudsakligen i Stockholm. Men även den regionala organisationen på en
del andra platser berörs.
För utskottets del har detta varit en fråga som kanske har tagit
oproportionerligt mycket tid i anspråk i förhållande till många andra frågor.
Men trots allt är det helt naturligt en förhållandevis betydelsefull fråga, och
den hör intimt samman med personalens situation och berör näringslivet i
regionen.
För majoritetens del har det avgörande skälet för att på den här punkten
inte biträda propositionen varit, att man inte har funnit att den utredning som
däri har förebragts ger övertygande skäl att det av ekonomiska och andra skäl
är den riktiga lösningen att i allt väsentligt avskaffa den regionala
organisationen i Stockholm och åstadkomma en koncentration - som även
inbegriper den övriga regionala organisationen - till Borås. För majoriteten
har det naturligtvis varit ett stöd att den linje som nu förordas av majoriteten,
och som i och för sig har sina brister, är den som har förordats av styrelsens
majoritet vid provningsanstalten. Andra motiv har där säkert spelat in, inte
minst omsorgen om personalen. Den regionala organisationen har i själva
verket byggts upp i anslutning till att huvudförvaltningen flyttades till Borås.
Det säger sig självt att den personal som nu finns placerad i den regionala
organisationen är just den personal som har det svårast - i den situation som
nu föreligger, ett antal år senare - att flytta. Det är också belyst på ett
klarläggande sätt av personalföreträdare som har haft tillfälle att framlägga
synpunkter inför utskottet. En första flyttning har alltså redan genomförts,
och man kan notera att redan av det skälet är personalproblemen svårare än
de normalt brukar vara vid utflyttningar. De är alltid besvärliga, men de är
onormalt svåra i detta fall.
För näringslivets och regionens del är det, som omvittnats bl. a. av
handelskammaren i regionen, av klart intresse att bibehålla den resurs som
provningsanstalten representerar regionalt. Man har därför ur näringslivets
synpunkt haft svårt att se varför det skall vara motiverat att genomföra en så
omfattande utflyttning som propositionen förutsätter. Bakom detta ligger
naturligtvis att den del av verksamheten man huvudsakligen talar om är den
som är frivillig och som finansieras genom avgifter som huvudsakligen
erläggs av näringslivet. I och för sig har de även andra att söka sig till i
Stockholm, men en försvagad konkurrens på området och en stark
uppskattning av provningsanstaltens hittillsvarande insatser har bidragit till
önskemålet att bibehålla verksamheten.
Det finns, herr talman, en tendens i de här ärendena att dra in
regionalpolitiska frågor. De har spelat en stor roll vid ämbetsverksutflyttningar.
Man har nu en gång bestämt sig för att ha en regional organisation.
Det var en förutsättning för att en del av verksamheten skulle bli kvar när
man fattade beslutet om en utflyttning av den dominerande delen av
verksamheten. Det måste föreligga utomordentligt starka skäl för att ändra
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
den uppläggning som man några år tidigare hade bestämt sig för. Dessa
starka skäl har enligt majoritetens uppfattning inte redovisats. Herr vice
ordföranden gör vissa påståenden om överexploatering och en upphettad
region i Stockholm. Det är i själva verket helt fel. Vi har inte det läget
nu.
Jag vill notera att det egentligen sällan sägs någonting nytt i riksdagsdebatterna,
som inte har förekommit vid överläggningarna i utskottet, men
herr Johan Olsson hade en intressant formulering. Han sade att han inte
kunde förstå varför man inte ”fullföljde utflyttningen”. Det var ett helt nytt
argument. Det finns ingen förutsättning alls uppställd att den regionala
organisationen skall avlivas och att någon utflyttning skall fullföljas. Men det
är klart att om man är regionalpolitiker mer än sakpolitiker har man den
ståndpunkten. Vi är i majoriteten alldeles övertygade om att det är sådana
motiv som har spelat den avgörande rollen.
Man kan dra den slutsatsen, förefaller det mig, att den lösning som nu har
förordats av utskottets majoritet icke är idealisk. Den innebär alltså inte att
de yrkanden som fanns i motioner från folkpartiet, socialdemokraterna och
moderaterna har tillstyrkts, utan man har stött en betydlig minskning av den
regionala organisationen i Stockholm. För egen del, sedan jag nu haft
anledning att sätta mig in i ärendet förhållandevis grundligt, måste jag säga
att jag känner en viss oro och tvekan inför om den här organisationen
verkligen är tillräckligt stor.
En absolut förutsättning för att den föreslagna lösningen verkligen skall bli
lyckad är naturligtvis att samarbetet mellan huvudkontoret - om jag så får
uttrycka mig - i Borås och den kvarstående regionala organisationen i främst
Stockholm och Lund präglas av förtroende och av en önskan att bereda de
regionala enheterna rimliga arbetsvillkor. Det skall inte fördöljas att så icke
alltid varit fallet.
Jag vill nämna en skrivelse som är bekant för riksdagen. Till en början
kände man inte till den, därför att den bara hade åberopats i propositionen.
Men i en bilaga till en motion som jag väckt finns denna skrivelse återgiven. I
skrivelsen finns det flera exempel på att när man i Stockholm arbetat upp en
specialitet, så har den raskt plockats över till Borås. Då är det inte konstigt
om det blir bekymmer i Stockholmsregionen. Det får naturligtvis icke ske i
fortsättningen.
Riksdagens beslut - om det följer utskottsmajoritetens förslag - innebär i
själva verket att Stockholm skall ha en fair chans att fylla sina uppgifter. Den
får icke på några villkor strypas genom insatser från centralt håll - i det här
fallet från Borås.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 72 JOHAN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Som ett vägande skäl har åberopats de personalsvårigheter
som skulle uppstå, om man följde regeringens proposition. Det är ju alltid
svårt att verkställa neddragningar, rationaliseringar, effektiviseringar och
utflyttningar. Men jag tror ändå att problemen i det här fallet är avsevärt
mindre än de är i många andra fall. Här i Stockholm är det ju mycket lättare
för dem som blir friställda att anpassa sig till marknaden. Även om det inte är
en överexpansion på alla områden, är det väl fortfarande här ganska hög
aktivitet på många områden.
Från statsmakternas och provningsanstaltens sida får man givetvis se på de
här frågorna med största allvar. Man måste anstränga sig för att uppnå en
smidig anpassning. Redan direkt efter avlämnandet av budgetpropositionen i
januari var man inne på den utveckling som riksdagen senare fattade beslut
om. Som bekant har det därför varit förhandlingar i detta sammanhang, och
såvitt jag förstår har dessa varit positiva för lösningen av personalproblemen i
ärendet. Det avgörande måste dock vara om provningsanstaltens Stockholmsavdelning
tjänar något syfte. Det kan aldrig vara en fördel vare sig för
samhället eller för företagen att staten uppehåller en överdimensionerad
verksamhet, vars tjänster avnämarna inte efterfrågar i tillräckligt stor
utsträckning. Det är den bistra verkligheten.
Näringslivet i Stockholmsregionen har inte utnyttjat möjligheterna att
vända sig till provningsanstaltens Stockholmsfilial i en sådan utsträckning att
den skulle vara tillräckligt motiverad och tillräckligt lönsam. Däri ligger
problemet.
Utskottsmajoriteten måste väl kunna reda ut varifrån pengarna skall tas.
När det gäller provningsanstalten är det ansvarslöst att bara påstå att det skall
bli en omdisponering av resurserna. Vi vet att det finns stora anläggningar i
Borås som måste utnyttjas. Ju mindre resurser man får där, desto svårare blir
det att uppvisa lönsamhet för provningsanstalten i dess helhet. Här i
Stockholm finns det dock andra institutioner som utför provningar, t. ex.
Ångpanneföreningen på den privata sidan. Även vissa avdelningar inom
Stockholms kommun, Tekniska högskolan etc., alltså inom den offentliga
^sektorn, utför provningar.
Jag tycker alltså att regeringens förslag är väl motiverat, och jag yrkar bifall
till reservationen.
Anf. 73 LENNART BLOM (m) replik:
Herr talman! Får jag i anslutning till vad Johan Olsson här har sagt
framhålla att det egentligen inte finns några som helst goda skäl till att
Stockholms nuvarande uppdragsvolym flyttas till just Borås. Hela kalkylen,
som i betydande omfattning baseras på argument för att så skall ske, är enligt
vår mening mycket löslig. Det är alltså inte någon säker kalkyl.
Mot den bakgrunden hävdar vi faktiskt att det för provningsanstalten som
samlad enhet skulle vara en klar nackdel, om man förlorade hela
Stockholmsavdelningen. Ett förverkligande av reservanternas förslag får ju
den effekten. En utomordentligt viktig funktion som den fyller är ju att vara
provningsanstaltens skyltfönster och kontaktorgan i en mycket viktig del av
landet. Det kommer att vara riskfyllt, och det kommer att leda till nackdelar,
om man genomför minoritetens och propositionens förslag och i allt
väsentligt lägger ner Stockholmsavdelningen.
På den punkten menar jag att hela kalkylen, hela räknesättet, är
felaktigt.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens provningsanstalts
organisation
-
Står Boråsanläggningen med en överkapacitet, är det svårt att se varför
Stockholmsavdelningen, som är den som genererar uppdrag till anstalten,
skall läggas ner i förhoppningen att uppdragen skall gå till Borås, vilket de
inte gör.
Anf. 74 JOHAN OLSSON (c) replik:
Herr talman! Det senaste inlägget av Lennart Blom tyder nästan på att han
skulle vilja riva upp beslutet om flyttning. Jag utgår från att det står fast och
att de riksdagspartier som i enighet har fattat beslutet också står bakom
det.
Men risken är ju uppenbar - och det här är verkligen en fråga för
ledamöterna utanför Stockholmsområdet - för att om man fortsätter enligt
majoritetens förslag äventyrar man hela provningsanstaltens verksamhet.
Vi reservanter har inte sagt att hela verksamheten i Stockholm skulle
överflyttas till Borås, men en del kommer naturligen att kunna överflyttas
dit. Annan verksamhet här i Stockholm kommer att kunna ligga på andra
institutioner - statliga, kommunala och privata.
Det är högst märkligt att moderaterna, som ju brukar vara måna om att
skära ner den offentliga sektorn, här vill ha en större del av den offentliga
sektorn kvar än vad som egentligen behövs.
Frågan kvarstår: Hur tänker man inom majoriteten lösa de ekonomiska
problemen? Regeringens förslag innebär ett tillskott med 6 milj. kr. Följer
man majoritetens förslag innebär det dels 5 milj. kr. i direkta avgifter, dels en
årlig merkostnad på 1 å 2 milj. kr. Hur tänker man lösa det? Man utsätter ju
provningsanstalten för mycket stora svårigheter i och med det här
beslutet.
Anf. 75 LENNART BLOM (m) replik:
Herr talman! Moderaterna anser, att om statlig verksamhet bedrivs, skall
den bedrivas på ett förnuftigt sätt.
Anf. 76 WILHELM GUSTAFSSON (fp):
Herr talman! Diskussionen om hur statens provningsanstalt skall få bukt
med ett icke tolerabelt årligt underskott på sin verksamhet kan inte undgå att
beröra dem som lever och verkar i den region dit provningsanstalten
omlokaliserades efter riksdagsbeslut 1971.
Två olika alternativ har i utskottsbetänkandet ställts mot varandra.
Regeringens förslag, att genom en snabb operation redan från 1983
koncentrera all verksamhet till Borås-Göteborg och lägga ner de enheter som
finns i Stockholm och Göteborg samt vid övriga filialer, får stöd endast av
utskottets folkpartister och centerpartister.
Moderater och socialdemokrater har skapat majoritet för en linje som
förmodligen bara innebär att den nödvändiga operationstiden förlängs och
att patienten, statens provningsanstalt i Borås, riskerar fortsatt blodförlust.
Den regionala verksamheten kommer med andra ord att ge fortsatta
underskott, vilket kommer att hämma utvecklingen i Borås trots att det där
finns en viss överkapacitet som borde utnyttjas.
Skälen för majoriteten att välja denna väg synes inte alltför starka. De
näringspolitiska skälen för att till varje pris hålla kvar verksamheten i
Stockholm verkar inte övertygande; de regionalpolitiska än mindre. Det
verkar som om majoriteten främst skulle ta hänsyn till de personalpolitiska
skäl som anförts. Eller är det påtryckningar från Stockholmsföreträdarna här
i kammaren?
Det är förvånande att socialdemokraterna, som i regeringsställning var de
ivrigaste tillskyndarna till omlokaliseringen till Borås - och det satte vi
verkligen värde på i Boråsbygden inte nu är beredda att verka för en
lösning som snabbt skulle stärka provningsanstaltens ekonomi och bidra till
en god utveckling i Borås.
Genom det beslut som vi nu ser ut att gå mot föreligger en uppenbar risk
för fortsatta ekonomiska bekymmer för provningsanstaltens uppdragsverksamhet
i Stockholm. Underskott och kostnader för externa investeringsinsatser
kommer att drabba provningsanstaltens verksamhet i Borås.
Det var litet oroande när Lennart Blom talade om hur man vill förstärka
Stockholmsavdelningen. Är det meningen att man skall skapa två konkurrerande
delar, att det skall bli en stat i staten i det här fallet?
I Boråsbygden tror vi att det här är ett olyckligt beslut, inte bara därför att
bygden går miste om ett antal mycket välbehövliga nya tjänster utan än mer
därför att kombinationen av underutnyttjande av befintlig kapacitet i Borås
och förluster på extern verksamhet i Stockholm hämmar den önskvärda
utvecklingen vid provningsanstalten i Borås. Det borde bl. a. de som röstade
för utflyttningen besinna.
Jag yrkar bifall till reservationen.
I detta anförande instämde Maj Pehrsson och Lennart Brunander (båda
c).
Överläggningen var härmed avslutad.
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservationen av Johan Olsson
m. fl. med 118 röster mot 14 för motion 2214 av Lars Werner m. fl. 166
ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 215 röster mot 85 för
reservationen av Johan Olsson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
14 § Stöd till taltidningar
Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1981/82:31 om stöd till
taltidningar m. m. (prop. 1981/82:129 och 1981/82:164).
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Stöd till tidningar
Anf. 77 EIVOR MARKLUND (vpk):
Herr talman! När detta ärende för över en vecka sedan stod på riksdagens
föredragningslista första gången, möttes vi här ute av representanter för unga
91
synskadade i Stockholm. De delade ut flygblad, och texten hade rubriken: Vi
vill själva välja tidning. Denna principiella inställning har vi också uttryckt i
vår motion.
Vi har i många tidigare motioner ställt direkta krav på att all dagspress skall
ges ut på ett sådant sätt att också synskadade kan ta del av dem. I de
motionerna har vi också angivit hur detta kan finansieras. Den här gången
har vi nöjt oss med att föreslå att riksdagen uttalar sig om principen mångfald
och valfrihet när det gäller urvalet av taltidningar. Vi har också begärt en
handlingsplan med inriktningen att inom två år nå det mål som riksdagspartierna
inför förra valet så gott som enhälligt uttalade sig för.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vpk-motionen 2205.
Anf. 78 SVEN-ERIK NORDIN (c):
Herr talman! Det är ett viktigt principiellt beslut som vi nu skall fatta då vi
inför detta stöd till taltidningar.
Får jag bara, även om jag tar en minut extra i anspråk, säga att beslutet
innebär att vi i praktiken kan leva upp till de förpliktande orden i
regeringsformen 2 kap. 1 § punkt 2: ”Informationsfrihet: frihet att inhämta
och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden.”
Dessa ord har nog hittills skorrat illa i öronen på synskadade. Men här görs
i alla fall nu en insats som innebär att de synskadade får ökad möjlighet att ta
del av information och andras yttranden. Handikapprörelsen har också sagt
att denna reform är den som rörelsen prioriterar högst.
Till Eivor Marklund vill jag säga följande. Det är klart att det blir svåra
avvägningar - det blir nog inte mer än en tidning i varje tidningsområde som
kan få stöd. Men jag vill påpeka att utskottet gör en markering i sitt
betänkande som utskottet föreslår skall ges regeringen till känna, nämligen
att man vid fördelning av stödet kan göra en samlad bedömning för
näraliggande regioner - och därmed öka valmöjligheterna för näraliggande
taltidningar.
Jag vill vidare uttala min tillfredsställelse över att det har träffats en
uppgörelse mellan Tidningarnas arbetsgivareförening och Svenska journalistförbundet.
Då slipper vi ifrån ett ställningstagande om en tvångslagstiftning
på upphovsrättens område. Utan denna frivilliga uppgörelse hade det
ställt sig svårt att låta hela detta värdefulla projekt falla bara därför att
upphovsproblemet inte kunde lösas på frivillig väg.
Jag vill avslutningsvis beträffande yrkande 2 i vpk-motionen bara göra den
kommentaren, att även om syftet är gott, är det inte möjligt att inom två år
uppnå målet att all dagspress skall utges som taltidningar. Här förutsätts ju
att dagspressen själv skall göra vissa insatser utöver statsbidraget. Vad gäller
statens pengar räcker de inte till alltför höga mål i ett läge där var tredje
statlig utgiftskrona är en lånad krona.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Stöd till tidningar
92
Anf. 79 STURE THUN (s):
Herr talman! Det är viktigt att alla människor har möjlighet ta del av den
information och det kulturutbud som ges i dagspressen. Synskadade har
hittills varit så gott som helt utestängda från denna möjlighet.
Brister i informationsutbudets utformning i vid mening och brister i
samhällets miljöer, i service och utrustning i samhället medför att handikappade
ofta blir isolerade och ensamma, utestängda från gemenskap i
samhället. Därav följer en begränsad möjlighet att få del av demokratiska
rättigheter och att påverka sin situation.
Viktiga insatser för att tillförsäkra handikappade demokratiska rättigheter
är t. ex. taltidningar till synskadade. I konstitutionsutskottets betänkande,
som vi nu behandlar, föreslås ett reservationsanslag på 10 milj. kr. till stöd
för taltidningar.
Det har givetvis varit önskvärt med en större satsning, men från
socialdemokratiskt håll har vi accepterat att starta på den nu föreslagna
nivån.
I det förslag kammaren i dag skall ta ställning till har vi socialdemokrater
fått gehör för förslag vi framfört i vår motion 2378 om stöd till taltidningar,
nämligen vikten av att man i inledningsskedet gör ett sådant urval att det
bland taltidningarna finns representerade tidningar av skilda kategorier,
olika spridning, utgivningsfrekvens och politiska åsikter. Vi har även i vår
motion framhållit att det bland de synskadade finns stort intresse för lokala
dagstidningar, som i sitt innehåll mest skiljer sig från etermedia.
Vi har även fått gehör för vårt yrkande att presstödsnämnden bör vara
representerad i den kommitté som skall göra utvärdering av den verksamhet
som skall startas.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. A 2 (urvalet av tidningar som skulle komma i fråga för statsbidrag)
Utskottets
hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion 2205 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del, bifölls med acklamation.
Mom. A 3 (riktlinjerna i övrigt för stöd till taltidningar)
Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion 2205 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del, bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Stöd till tidningar
93
Nr 174
15 § Statens kostnadsansvar vid kommunindelning, m. m.
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
Föredrogs finansutskottets betänkande 1981/82:38 om grundgaranti för
nybildade kommuner samt om bidrag och ersättningar till kommunerna
(prop. 1981/82:211 och 1981/82:100).
Anf. 80 TALMANNEN:
I fråga om detta betänkande hålls gemensam överläggning för samtliga
punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas
beträffande samtliga punkter i betänkandet.
Anf. 81 PER-AXEL NILSSON (s):
Herr talman! I finansutskottets betänkande 1981/82:38 behandlas bl. a.
frågan om grundgaranti för nybildade kommuner och om bidrag och
ersättningar till kommunerna och i anslutning härtill tre motioner som tar
upp frågan om statens kostnadsansvar vid delning av Vaxholms och Botkyrka
kommuner.
Att det inte ankommer på utskottet att ta ställning till själva delningen kan
väl vara ett riktigt påpekande som anförs i betänkandet, varför det inte finns
anledning att här och nu diskutera den frågan. Vad som skall behandlas är de
ekonomiska konsekvenser som uppkommit i de aktuella kommunerna.
Utskottet konstaterar helt riktigt att minst tre av kommunerna dras med
svåra ekonomiska problem, vilka bedöms öka vid delningen. Utskottsmajoriteten
anför vad gäller själva sakfrågan att det statsfinansiella utrymmet för
ökade bidrag till kommunerna är begränsat. Nya bidrag kan enligt
utskottsmajoriteten endast tillskapas om motsvarande nedskärningar kan
ske på annat håll.
I vår reservation påtalar vi socialdemokrater de invändningar av principiell
natur som reservanterna i konstitutionsutskottet anför mot regeringens
beslut i de aktuella kommundelningsfallen. I tre av dessa fall har regeringen
beslutat om delning av kommuner mot kommunfullmäktiges mening.
Vi reservanter har också noterat att av konstitutionsutskottets granskning
framgår att budgetdepartementets budgetavdelning i sin genomgång av
ärendena fann att delning inte borde ske i något av fallen med hänsyn till de
stora kostnadsökningar det är fråga om. Man påtalar vidare att huvudparten
av merkostnaderna går till en utökad administration.
Vi reservanter anser mot den bakgrunden att starka skäl kan anföras för att
staten i särskild ordning kompenserar de kommuner som delats i uppenbar
strid mot kommunernas egna medborgares och den politiska majoritetens
uppfattning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservation som
är fogad till finansutskottets betänkande 1981/82:38.
Anf. 82 NILS BERNDTSON (vpk):
Herr talman! Regeringens sätt att hantera kommundelningsfrågor diskuterade
vi när konstitutionsutskottets granskningsbetänkande behandlades.
Dagens ärende gäller de ekonomiska konsekvenserna av kommundelningar.
Två vpk-motioner behandlas i betänkandet. Motion 1653 gäller statens
kostnadsansvar vid delning av Botkyrka och Vaxholms kommuner. Motion
2559 väcktes med anledning av regeringens proposition om grundgaranti för
nybildade kommuner.
Finansutskottet kan inte förneka vad vi hävdar i motionen 2559, nämligen
att en kommundelning kan innebära ändrade skattekraftsförhållanden, dvs.
ekonomiskt svagare kommuner. Liksom regeringen anser dock utskottet att
det saknas underlag för annan grundgaranti för nybildade kommuner än för
resp. upplösta kommuner. Vi kan inte godta detta argument. Det finns
instrument för att pröva nybildad kommuns inplacering i skatteutjämningssystemet.
Regeringens uppfattning att man inte skall göra någon omprövning för
berörda kommuner i avvaktan på en eventuell översyn av hela skatteutjämningssystemet
är heller inte godtagbar. Det var brått att dela kommunerna,
men när det gäller att göra något åt de ekonomiska följderna är inte brådskan
lika stor.
I motion 1653, som berör situationen för Botkyrka och Vaxholm, påvisas
konkret hur kommunerna får ökade kostnader på grund av delningen.
Ytterligare ett par motioner berör samma fråga. Det handlar alltså dels om
att staten måste ta på sig ett kostnadsansvar för själva delningen, dels om att
de delade kommunerna placeras in i skatteutjämningssystemet utifrån den
skattekraft de har efter delningen.
Utskottet avstyrker samtliga motioner som yrkar på åtgärder med
anledning av kommundelningarna. De socialdemokratiska reservanterna
säger att det finns principiella skäl för att staten kompenserar kommuner som
delats i strid mot kommunmedlemmarnas uppfattning, men viker sig tyvärr
inför svårigheten att fastställa förutsättningarna.
Jag yrkar, herr talman, bifall till motionerna 1653 och 2559. Vi kommer
också att stödja reservationen, även om den enligt vår mening bort vara mer
långtgående.
Anf. 83 ROLF RÄMGÅRD (c):
Herr talman! Vid flera tillfällen under våren har vi här i kammaren
diskuterat kommunerna och skattekraftsutjämningen. Det nu föreliggande
betänkandet tar upp nybildade kommuners inplacering i skatteutjämningssystemet.
Det gäller Botkyrka, Vaxholms, Vara, Norsjö och Vännäs
kommuner som fr. o. m. den 1 januari 1983 blir delade. Utan att närmare gå
in på principen för kommundelning, som har främst kommunaldemokratiska
motiv, vilket också regeringen tidigare har anfört, vill jag bara konstatera att
fr. o. m. den 1 januari 1983 är de nyss nämnda kommunerna självständiga.
Vad frågan nu gäller är vilken procentsats i grundgarantin för skattekraftsutjämningen
som skall tillämpas. Föredragande statsrådet har placerat in de
nya kommunerna i samma skattekraftsklass som de tillhörde före delningen,
dvs. som vid odelad kommun.
I vpk:s motion 2559 har yrkats avslag med motivering att de nybildade
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
kommunerna borde inplaceras enligt kommunalekonomiska utredningens
beräkningsgrunder. Finansutskottet har vid flera tillfällen uttalat att det
behövs en översyn av det nuvarande skatteutjämningssystemet. Det är flera
faktorer under senare år som förändrat den kommunala ekonomin.
Samtidigt var man medveten om att det fanns brister redan när det nuvarande
systemet infördes. Av det skälet har en utredare också tillsatts 1979, som har
arbetat fram ett kalkylunderlag som skall ligga till grund för en justering av
det nuvarande skatteutjämningssystemet. Det finns heller ingen praktisk
möjlighet att i dag beräkna de nya kommunernas ekonomiska underlag
förrän deras budgetar föreligger. Av dessa skäl avstyrks vpk:s motionsyrkande.
I tre motioner tas frågan upp om att staten bör ta sitt kostnadsansvar för
delningen av kommunerna Botkyrka och Vaxholm. Som framgår av
utskottets betänkande och av vad jag tidigare sagt gäller det inte att nu
diskutera själva delningen. Det ankommer på regeringen som redan har
beslutat i frågan. Konstitutionsutskottet har tidigare granskat det principiella,
att regeringens beslut skulle strida mot indelningslagen och förarbetena
till denna lag. Konstitutionsutskottet fann, och det blev också riksdagens
beslut, att det inte fanns någon anledning att göra något uttalande mot
regeringens beslut om den nya kommunindelningen.
Vad gäller själva sakfrågan, att staten skulle kompensera kommunerna för
kostnader som uppkommer vid delningen, har finansutskottet konstaterat att
det aldrig utlovats något ekonomiskt stöd för själva delningen. Om det sedan
visar sig att de nya, självständiga kommunerna får betydande kostnader för
delningen, ankommer det på regeringen att inom ramen för det extra
skatteutjämningsbidraget pröva i vilken utsträckning de nu berörda kommunerna
bör komma i fråga för bidrag.
Herr talman, jag yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkande
på samtliga punkter.
Anf. 84 MARGARETA PALMQVIST (s):
Herr talman! Regeringens beslut om kommundelningar skall verkställas.
I budgetpropositionen sägs att kommunerna skall spara 3 miljarder genom
långsammare utbetalning av skatteutjämningsmedel.
Utskottet föreslår en besparing med 3,5 miljarder - i enlighet med
riksdagens beslut den 14 april i år.
I budgetpropositionen föreslås att extra skatteutjämningsbidrag skall utgå
med sammanlagt 300 milj. kr. Utskottet höjer detta belopp till 400 milj.
kr.
Vad betyder detta för delningskommunernas del? Jag begränsar mig till de
två delningskommunerna i Stockholms län, Vaxholm och Botkyrka.
Utskottet konstaterar att minst 3 av delningskommunerna har dålig ekonomi
redan före delning. Vaxholm och Botkyrka tillhör dessa.
Utskottet konstaterar också att samtliga delningskommuner får stora
kostnadsökningar.
Varken Vaxholm eller Botkyrka kan räknas med, när utskottet talar om
den goda finansiella situation som förutses för kommunerna 1983.
Båda kommunerna har sedan flera år haft problem att klara sin ekonomi.
Dessa kommuner drabbas också av den generella besparingen när det gäller
skatteutjämningsmedel.
Det är mycket svårt att spara i en redan hårt bantad kommunal budget i en
kommun med många barn, många ungdomar, många invandrare, många
låginkomsttagare och många med sociala problem. Kraven på kommunal
service är befogade och borde kunna tillfredsställas.
Det handlar inte om att använda kommunala medel för lyxservice, utan om
att få pengarna att räcka till de mest grundläggande behoven när det gäller
skolor, barnomsorg, fritidsverksamhet, socialvård osv.
Det är mot denna bakgrund som vi socialdemokrater i Stockholms län har
krävt att staten skall bära kostnadsansvaret för de kommundelningar som
drabbat två kommuner som inte orkar med nya bördor.
Det är naturligtvis svårt att redan nu veta vad det blir för totala kostnader
för själva delningarna.
Botkyrka kommun har lämnat mig en avstämning från slutet av maj i år.
Organisationsplanerna för de nya kommunerna är nu antagna.
Den sammanlagda personalstyrkan ökas med 35 personer. Kostnaderna
för detta kan uppskattas till närmare 7 milj. kr.
Till detta kommer tidsåtgång för sammanträden, MBL-förhandlingar,
dubbeljobb med budget, två arbetsutskott m. m. Detta är svårt att prissätta,
men innebär ökade direkta kostnader genom att mer konsultarbete behövs.
Indirekt ger det kostnader genom att ”normalt” arbete förhindras, försenas
eller får utföras slarvigare.
Mycket av den långsiktiga planeringen får skjutas på framtiden på grund av
tidsbrist och att nya planeringsförutsättningar uppkommit till följd av
delningen.
Redan gjorda utredningar måste omarbetas på grund av de nya förutsättningarna.
Oron hos personalen inför delningen motverkar en effektiv arbetsinsats.
I januari i år beräknade man i Vaxholms kommun att särskilda
delningskostnader skulle komma att uppgå till 2,9 milj. kr. enbart under
1982. F. n. pågår där beredning av de nya kommunernas organisation.
Hittills vunna erfarenheter tyder på att även den delade Vaxholms kommun
kommer att få en viss personalökning. Samma problem som jag nyss beskrivit
från Botkyrka finns även i Vaxholm.
Det är naturligtvis ett steg i rätt riktning, när utskottet föreslår att det extra
skatteutjämningsbidraget skall höjas till sammanlagt 400 milj. kr. Men varför
vågar inte utskottet föreslå att kostnader för delning av kommun skall
bestridas av staten i de fall där regeringen beslutat om delning mot
kommunens vilja och där man redan före delningen hade en svår
kommunalekonomisk situation?
Det framgår av betänkandet att utskottsmajoriteten anser att delningsbe
7
Riksdagens protokoll 1981/82:174-178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
sluten har fattats i överensstämmelse med indelningslagen. Utskottsmajoriteten
anser alltså att fördelarna, framför allt ur kommunaldemokratisk
synpunkt, har sådan styrka att synnerliga skäl förelåg för en delning - trots att
de folkvalda fullmäktigeförsamlingarna avstyrkt delning och att delningarna
kommer att medföra stora kostnadsökningar. Detta gäller både Vaxholm
och Botkyrka.
Vilken roll skall vi i framtiden tilldela de församlingar som utses genom fria
val? Skall församlingar - sammansatta av företrädare för olika meningsriktningar
varvid strikt hänsyn tagits till val där 90 % av väljarna deltagit - i
framtiden inte få ta ansvar för och utöva inflytande över så väsentliga frågor
som delning äv den kommun de är valda att leda?
Jag anser att det är en ur demokratisk synpunkt mycket tvivelaktig väg som
regeringen har beträtt. Men besluten skall nu verkställas.
Om dessa kommuner nu dessutom skall få ta även de ekonomiska
konsekvenserna av delningarna, innebär det praktiska svårigheter att
verkställa de demokratiskt fattade besluten om t. ex. angelägen kommunal
service.
Det är svårt att kompensera en försämrad ekonomi genom att bara säga att
det i alla fall stärker den kommunala demokratin. Det kan bli motsatsen: den
frihet som en förbättrad demokrati skulle leda till begränsas av en försämrad
ekonomi.
Med hänvisning till det här anförda vill jag yrka bifall till den socialdemokratiska
motionen nr 1662.
I andra hand yrkar jag bifall till den socialdemokratiska reservationen. Där
sägs det klart ifrån, att det kan anföras starka principiella skäl "för att staten i
särskild ordning kompenserar de kommuner som delats i uppenbar strid mot
kommunens egna medborgares och den politiska majoritetens uppfattning”.
Jag tolkar detta så att riksdagen med det här beslutet öppnar möjlighet för
dessa kommuner att få återkomma med ansökan om ersättning när
delningskostnaderna kan preciseras. Alf Wennerfors skulle därmed också få
kraven i sin motion tillgodosedda. Han säger där: "Regeringen bör ge uttryck
för ett statligt övergripande ansvar genom att lämna bidrag till delningskostnaderna.
" Det här vill han att riksdagen skall ge regeringen till känna. Därför
utgår jag från att Alf Wennerfors kommer att stödja den socialdemokratiska
reservationen.
Anf. 85 ÅKE WICTORSSON (s):
Herr talman! Den kommunala skatteutjämningen är nödvändig för att vi i
hela landet skall få likvärdig kommunal service och standard. Men den har
också en annan uppgift, som ökat i betydelse under senare år. nämligen att
överföra ekonomiska resurser från staten till kommunerna, då det kommunala
skattesystemet är otillräckligt för att ge kommunerna de inkomster som
behövs för att de skall klara sina uppgifter.
Behandlingsordningen i riksdagen ger ett visst löje åt dagens debatt om
skatteutjämningen. I april beslutade den borgerliga majoriteten i denna
kammare att beröva kommunerna 3,5 miljarder i det s. k. besparingspro
-
grammet - ett riktigare namn hade naturligtvis varit nedskärningsprogrammet,
eftersom de s. k. besparingarna inte kan åstadkommas på annat sätt än
att kommunerna tvingas skära ner på den standard, den service och de
tjänster de lämnar till människorna i form av barnomsorg, äldrevård,
kommunikationer m. m.
Dessa nedskärningar drabbar med särskild kraft Storstockholms människor.
Det är i Stockholmsområdet som borttagandet av skatteintäkterna från
bolag och andra juridiska personer slår med särskild kraft. Det är här som de
procentuella minskningarna i skatteunderlaget betyder mest i kronor räknat.
Besluten i april innebar att uppemot 1,4 miljarder kronor togs från
kommuner och landstinget. Stockholms län får därmed bära över en
tredjedel av nedskärningarna. I förhållande till länets folkmängd och behov
är detta mycket mer än vad som drabbar andra delar av landet. Detta
kommer att dyrt få betalas av människorna i form av brist på daghemsplatser,
sjukvård, långtidsvård och fortsatt dåliga bussförbindelser och pendeltågselände.
Låt mig ta ett exempel från Stockholms läns landsting.
Socialdemokraterna har där med stor oro tvingats konstatera att all
planering för en utveckling och förbättring av sjukvården har upphört. Inga
nya vårdcentraler planeras alls längre, och det sker bara en helt otillräcklig
utbyggnad av sjukhem för långtidsvård och psykiatri.
Landstinget antog så sent som i höstas en sjukvårdsplan för 1980-talet.
Socialdemokraterna riktade på viktiga punkter allvarlig kritik mot planen -främst gällde det den svaga utbyggnaden av vården för de äldre. Men redan
nu är den borgerliga majoritetens egen sjukvårdsplan helt inaktuell.
Akutsjukvården dras ned, t. o. m. snabbare än i planen, medan utbyggnaden
av primärvård, hemsjukvård, långvård och lättare vård inom psykiatrin
släpar efter kraftigt. I slutet av 1980-talet kommer det att saknas flera hundra
långvårdsplatser, och inga nya vårdcentraler kommer att öppnas efter 1985,
enligt det budgetförslag som nu har utarbetats.
Det som verkligen är anmärkningsvärt är att dessa nedskärningar
beslutades utan någon form av utredning som kartlade effekterna av den
moderata svångremmen. Nej, i slutna rum gavs och togs - framför allt togs
från kommunerna. På ett område får effekterna direkta återverkningar på
skatteutjämningen, eftersom nedskärningarna i april går in och påverkar
skatteunderlagen för hela landet, varför också i motsvarande utsträckning
tillskotten av skattekraft till de skattesvaga kommunerna i landet kommer att
minska. När man skär i skatteunderlaget för Stockholms kommun, resulterar
detta i minskade tillskott till skatteunderlagen i exempelvis Åre och
Strömsunds kommuner.
Men detta har också en annan effekt. I Stockholms län, där landstinget har
skapat en egen inomregional skatteutjämning, leder åtgärderna enligt
beslutet i april till att hela systemet hotas. Den inomregionala skatteutjämningen
bygger nämligen på en något ömtålig balans mellan uttaget av
landstingsskatt och uttaget av kommunalskatt. Om kommunerna, i de fall de
ligger utanför den inomregionala skatteutjämningen, tvingas tili skattehöjningar
för att motverka den statliga brandskattningen, blir naturligtvis viljan
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Statens kostnadsansvar
vid
kommunindelning,
m. m.
att acceptera uttag av landstingsskatt mindre. Men besparingsåtgärderna
leder också till kraftigt minskade skatteutjämningsbidrag till de svaga
kommunerna. Effekterna blir, om det inte görs några korrigeringar, att de
faktiska bidragen till länet i stort sett halveras. Detta drabbar fattiga
kommuner som Haninge, Botkyrka, Upplands-Bro och Norrtälje, för att ta
några exempel.
Så leder de s. k. besparingarna till att de redan förut fattiga blir ännu
fattigare. Det blir i dessa kommuner barnen, kvinnorna, de gamla och
pendlarna som får känna av Gösta Bohmans svångrem. Denna utveckling
understryks ytterligare av att de specialriktade statsbidragen, som också har
omprövats i tidigare sammanhang, framför allt återfinns inom skol- och
socialsektorerna, områden som är stora och tunga i dessa kommuner.
I olika sammanhang har de borgerliga partiernas företrädare, inte minst
centerpartisterna, slagit sig för sina bröst och pekat på vad de har
åstadkommit när det gäller skatteutjämning. Vad de glömmer är att
regelsystemet byggdes upp under den socialdemokratiska regeringstiden.
Vad de i dag framför allt glömmer är att de har tagit tillbaka en tredjedel av
skatteutjämningen för hela landet genom det svångremsprogram som
genomfördes i april och genom andra åtgärder. Riksdagens behandlingsordning
skapar utrymme för ett sådant falskspel.
Herr talman! Det nuvarande skatteutjämningssystemet har också stora
brister. Kostnadsskillnader mellan kommuner utjämnas inte i tillräcklig
utsträckning av staten. Utjämningssystemet har fått slagsida, då det ger
alltför generösa bidrag till kommuner i mellersta och södra Sverige, som inte
har så särskilt svåra problem. Utjämningssystemet beaktar inte storstadsregionernas
och i viss mån inte heller Norrlandskommunernas speciella
problem. Kostnader för barn och ungdomar beaktas endast delvis, till
skillnad mot kostnaderna för t. ex. åldringsservicen. Kostnader som
sammanhänger med snabb expansion, hyresförluster, invandrare och sociala
problem beaktas över huvud taget inte.
Det nuvarande skatteutjämningssystemet har bidragit till att utbyggnaden
av den kommunala servicen och standarden i de speciellt hårt drabbade
utbyggnadskommunerna i Stockholmsområdet har fått utebli eller ske med
kommunala skattehöjningar.
Skatteutjämningssystemet måste också beakta de förändringar som har
skett i relationerna mellan stat och kommuner när det gäller de borgerliga
nedskärningarna i statsbidrag och skatteunderlag. Särskilt angeläget är det
att kommunerna får möjligheter till långsiktig planering av sin ekonomi - det
är först då den lokala kommunala demokratin kan visa sin styrka. Risken är
annars påtaglig för att vi ute i kommunerna skapar en fatalism inför
framtiden, som leder till att ansvarstagandet på lokal nivå för väsentliga delar
av samhällsverksamheten urgröps. Detta vore djupt beklagligt.
Mot denna bakgrund är det angeläget att den aviserade översynen av det
kommunala skatteutjämningssystemet sker snabbt och med erforderlig
kraft.
Herr talman! Jag har inget annat yrkande än yrkande om bifall till den
socialdemokratiska reservationen.
Överläggningen var härmed avslutad.
Punkt 1 (grundgaranti för nybildade kommuner)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2559 av Lars Werner
m. fl., bifölls med acklamation.
Punkt 2
Utskottets motivering såvitt gällde den i reservationen av Kjell-Olof Feldt m. fl.
behandlade principfrågan
Utskottets motivering godkändes med 152 röster mot 151 för godkännande
av den i reservationen av Kjell-Olof Feldt m. fl. anförda motiveringen.
Mom. 1 (statens kostnadsansvar vid delning av Botkyrka kommun)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motionerna 1653 av Tommy
Franzén m. fl. och 1662 av Margareta Palmqvist m. fl. i motsvarande delar,
bifölls med acklamation.
Mom. 2 (kostnadsansvar vid delning av Vaxholms kommun)
Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna 1653 av Tommy
Franzén m. fl. och 1662 av Margareta Palmqvist m. fl. i motsvarande delar,
bifölls med acklamation.
Punkterna 3 och 4
Utskottets hemställan bifölls.
16 § Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:34 Anslag på tilläggsbudget III inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, m. m. (prop. 1981/82:125)
Trafikutskottets betänkande
1981/82:35 Transport av farligt gods (prop. 1981/82:94)
Vad utskotten hemställt bifölls.
17 § Reglering av priserna på fisk, m. m.
Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1981/82:41 om reglering av
priserna på fisk, m. m. (prop. 1981/82:205).
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på fisk,
m. m.
Anf. 86 PER ISRAELSSON (vpk):
Herr talman! Reglering av priserna på fisk är jämte reglering av priserna på
101
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på fisk,
m. m.
jordbrukets produkter årligen återkommande ärenden som vårriksdagarna
har att ta ställning till. Ställningstagandet från vpk:s sida i år är likartat det
från tidigare år. Vår mening har vi lagt fram i motionen 2538, som avlämnats
med anledning av regeringens proposition om prisreglering på fisk m. m.
I motionen framhåller vi att vi inte har någon erinran mot förslaget till
prisreglering på fisk som sådant. Vi har emellertid förslag som avsevärt skulle
komma att påverka just priserna på fisk. Det gäller mervärdeskatten på
livsmedel, en fråga som f. ö. återkommer under den kommande punkten
Reglering av priserna på jordbruksprodukter.
Som väl snart varje människa i det här landet vet har vpk sedan många år
tillbaka drivit frågan om att moms inte borde få tas ut på livsmedel, såvida det
inte rör sig om rena lyxvaror. Vi har hävdat att momsen skulle kunna tas bort
på två sätt, antingen genom att den faktiskt tas bort beträffande livsmedlen
eller genom att den får ligga kvar formellt och sedan betalas tillbaka till
konsumenterna i form av subventioner.
Sådana subventioner utgår sedan ett antal år tillbaka. Den nuvarande
subventionssumman ligger strax under 3 miljarder kronor och torde vara
mindre än en tredjedel av all den moms som flyter in på livsmedel. Vi menar
att momsen på livsmedel skulle kunna tas bort genom en upptrappning av
livsmedelssubventionerna tills hela momsen går tillbaka till konsumenterna.
I det sammanhanget hävdar vi att subventionerna inte skall läggas på jämnt
över. Vi menar att de i stället skall differentieras efter varje livsmedels
näringsmässiga nytta och volym inom den kost som en normalfamilj på
vetenskapliga grunder behöver konsumera. Med en sådan tillämpning får
inte subventionerna begränsas bara till jordbruksprodukter utan bör också
omfatta fisk, grönsaker, frukt m. m.
Vi är medvetna om att en sådan upptrappning inte kan ske i ett enda steg,
utan den får delas upp. Därför har vi i detta sammanhang begränsat oss till att
begära ett sådant upptrappningsprogram hos regeringen och en sådan
vidgning och differentiering av subventionerna som vi har anfört i motionen,
och som jag här nyss redogjort för. Vi anser att moms på livsmedel aldrig
skulle ha införts, och vi menar att den snarast måste avvecklas. Inkomstbortfallet
skall täckas genom belastning på andra inkomstkällor. I vpk:s stora
ekonomiska motion har vi föreslagit sådana källor, till vilken motion jag får
hänvisa beträffande den kommande finansieringen. En eliminering av
momseffekten på livsmedlen är en viktig jämlikhetsreform på skatteområdet,
som får fördelaktiga verkningar för låg- och medelinkomsttagarna. En
sådan reform skulle förbättra situationen väsentligt för de barnfamiljer som
nu har det svårt och som tvingas att använda en mycket stor del av sina
inkomster till inköp av livsmedel.
Med hänsyn till att frågan om momsen mycket snart återkommer i
kammaren, i debatten om prisreglering på jordbruksprodukter, har jag inte
för avsikt att begära röstning i den här frågan, men jag yrkar ändå bifall till
motionen 2538.
102
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 4 (plan för höjning av livsmedelssubventionerna)
Utskottets hemställan, som ställdes mot motion 2538 av Lars Werner
m. fl., bifölls med acklamation.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
18 § Anslag till Studsvik Energiteknik AB, m. m.
Föredrogs näringsutskottets betänkande 1981/82:38 om anslag till Studsvik
Energiteknik AB, m. m. (prop. 1981/82:115).
Anf. 87 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! För några år sedan beslöt riksdagen att kärnkraften skulle
avvecklas. Det heter så enligt riksdagsbeslutet. Hur det blir får vi se. Varför
avhänder sig då staten ägarinflytandet över landets enda producent av
kärnkraftsreaktorer och kärnkraftsbränsle? Vad är det som gör att man i ena
stunden från regeringens sida behandlar samordningen mellan Asea-Atom
och Studsvik och i nästa stund avstyrker alla motioner som har med den saken
att göra, och meddelar att man har beslutat att sälja statens andel i
Asea-Atom? Man gör alltså Asea-Atom helt privat. Vad är det som har hänt?
Den frågan skulle jag vilja få besvarad - på vems initiativ och varför?
I utskottsbetänkandet sägs det att utskottet i princip inte har något att
erinra mot att Asea-Atom blir helägt dotterbolag till ASEA. Det är också
mycket märkligt eftersom det, efter vad jag förstår, klart har sagts av två
partier i utskottet - socialdemokrater och folkpartister, som stod bakom
Linje 2 - att man ville öka samhällets inflytande över energifrågorna. Det
skulle vara ett slags garanti för säkerhet och för samhälleliga intressen och för
att profiten inte skulle vara vägledande när det gällde kärnkraftens
utveckling.
Nu avhänder man sig i stället allt samhällsinflytande över en av
hörnstenarna i svensk kärnkraftsindustri. Asea-Atom. Det är också en direkt
kovändning i förhållande till riksdagsbehandlingen 1980, då det i näringsutskottets
betänkande nr 8 sades att utskottet ansluter sig till regeringens
bedömning att staten har intresse av fortsatt industriellt samarbete inom
ramen för Asea-Atom. Industriministern har för sin del - om man får tro
pressen - sagt, när den här nyheten meddelades för några veckor sedan, att
riksdagspartierna inte hade något att invända mot att statens andel i bolaget
såldes.
Jag kan bara konstatera att industriministern har rört sig i utskottskretsar.
Han har inte tillfrågat vänsterpartiet kommunisterna, som var kompanjonen
i linje 3. Han har inte brytt sig om att fråga vad motståndarna till kärnkraft
tycker. För min del är jag helt övertygad om att anledningen till att staten vill
göra sig av med sin del av Asea-Atom är att man vill två sina händer inför den
kärnkraftsexport som kommer. Genom att krypa ur Asea-Atom skall man
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Anslag till Studsvik
Energiteknik
AB, m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Anslag till Studsvik
Energiteknik
AB, m. m.
kunna säga att det här är privata intressen. Det är den privata industrin som
arbetar för att upprätthålla sysselsättningen och för att skapa en omfattande
produktion som är nödvändig för att uppehålla kompetensen. Man vill inte ta
ansvaret för den framtida kärnkraftsexporten.
Vi vet att Asea-Atom jobbar hårt för att sälja reaktorer till Mexico, och
export till Turkiet har också varit på gång. I förra veckan avslogs här i
kammaren en reservation, där reservanterna uttalade sig mot export av
Secure, som inte heller skall användas i Sverige. Dörrarna står alltså öppna
för export av kärnkraftsteknologi. Det passar mycket bra i tiden att staten nu
kryper ur verksamheten och undandrar sig ansvaret för exporten.
För vänsterpartiet kommunisternas del har vi motionerat om precis
motsatt utveckling. Vi vill att staten skall ta över och bli helägare av
Asea-Atom. Vi menar att nu när den svenska marknaden för kärnenergi inte
kan utvecklas är exporten, till vilken vi är motståndare, enda alternativet.
Det borde vara naturligt att staten gick in som helägare av Asea-Atom och
tog ansvaret för dess verksamhet samt såg till att det fanns tillräcklig
kompetens för att avveckla kärnkraften under de år som detta tar - 20-25 år -och under de hundratusentals år framöver som de stängda kärnkraftverken
skall bevakas.
Vi kunde inte ana när vi väckte en motion om ökat inflytande för samhället
att det skulle komma ett förslag från en centerpartistisk energiminister som
innebär en helt motsatt utveckling. Vi kunde heller aldrig drömma om att
linje 2-partierna skulle gå med på något sådant, efter allt tal om
samhällsinflytande i samband med folkomröstningen.
Det här är en mycket märklig utveckling. Jag tycker att det vore skäl att
man på ett seriöst sätt redogjorde för anledningen till att man tagit detta
initiativ och även redogjorde för vad man anser att samhället tjänar på den
här utvecklingen. De inblandade partierna kunde också gärna tala om varför
de har bytt fot i den här frågan.
Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 1059 från vpk.
I detta anförande instämde Lars-Ove Hagberg (vpk).
Anf. 88 BENGT SJÖNELL (c):
Herr talman! Jag skall fatta mig utomordentligt kort.
Utskottet har behandlat ett antal motioner, bl. a. den aktuella vpkmotionen,
nr 1059. De socialdemokratiska motionerna, som har väckts både
under den allmänna motionstiden och med anledning av propositionen om
anslag till Studsvik Energiteknik AB, m. m., har som utskottet konstaterar i
stor utsträckning blivit besvarade genom den faktiska utvecklingen, bl. a.
genom det faktum att det nu pågår förhandlingar om att sälja statens aktier i
Asea-Atom till ASEA.
Utskottet har inte gått in i någon detaljerad prövning av förslaget om
försäljning av aktierna. Utskottet har bara gjort ett principiellt ställningstagande
och förklarat att utskottet inte har något att erinra mot denna
försäljning. Det är alltså svar på vpk-motionens första del.
Den andra delen av motionens yrkande, som innebär att Asea-Atom helt
skall förstatligas, har tidigare avvisats av riksdagen, och så sker även den här
gången - delvis med det nya motivet att dessa aktier håller på att försäljas till
ASEA.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 89 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! Jag vet ju inte i vilken mån utskottsrepresentanterna är
informerade om vad som är orsaken till att man nu har gått in på motsatt linje
mot tidigare. Så sent som för två år sedan uttalade man sitt intresse för att
fortsätta inom ramen för Asea-Atom. Efter vad jag förstår av betänkandet
har också regeringen tidigare diskuterat samarbetsavtal mellan Studsvik och
Asea-Atom - på vilka grunder det nu skulle vara.
Så helt plötsligt säger man: Det här är inte aktuellt längre, ty nu skall
företaget säljas. Det hade ju varit mycket bra om vi hade kunnat få reda på
vad det är för utveckling som ligger bakom den kovändningen.
Motivet för att avslå vår motion, att det inte går att förstatliga företaget
därför att det skall säljas till privata intressen, håller inte. Vi har ju möjlighet
att besluta om en helt annan inriktning - eller hur, Bengt Sjönell? Riksdagen
kan ju bifalla vpk-motionen och stoppa förhandlingarna.
Anf. 90 BENGT SJÖNELL (c):
Herr talman! Någon detaljerad redogörelse har jag, som jag sade i mitt
tidigare inlägg, inte möjlighet att ge, därför att utskottet endast har gjort ett
principiellt ställningstagande, innebärande att man inte har haft något att
invända mot försäljningen.
Men jag kan mycket kort lämna information i en annan egenskap än som
ledamot av näringsutskottet, nämligen i egenskap av ledamot av styrelsen för
Studsvik Energiteknik AB. Från den utgångspunkten kan jag meddela att
under de senaste åren har det gång efter annan aktualiserats att man skulle
kunna ta upp tanken på en försäljning av dessa aktier.
R 2-reaktorn har som alla vet varit ganska bristfällig rent tekniskt sett, helt
enkelt på grund av åldersbesvär. Den fick lov att tas ur drift men är numera
åter i drift på ett mer provisoriskt sätt. Det är framför allt ASEA som har
utnyttjat R 2-reaktorns tjänster. I hela detta sammanhang har dessa problem
fått aktualitet. I fråga om hur det skall bli med R 2-reaktorns framtid har
utskottet mycket klart understrukit och ger även regeringen till känna att
regeringen får lov att omgående lämna besked om detta. I detta sammanhang
har det även förekommit resonemang om försäljningen.
Detta har alltså inte i detalj diskuterats av utskottet, men jag vill lämna de
här informationerna från min andra utgångspunkt, från mitt arbete inom
Studsvik Energiteknik AB.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Anslag till Studsvik
Energiteknik
AB, m. m.
Anf. 91 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! Från min socialistiska ståndpunkt är jag naturligtvis inte
förvånad över att centerpartiet, trots att man säger sig vara motståndare till
105
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Anslag till Studsvik
Energiteknik
AB, m. m.
kärnkraftsutbyggnad och gärna vill ha en avveckling, ändå inte förstår att en
sådan avveckling sker bäst om samhället har ett avgörande inflytande över
teknologins framställning, bränslefabriker osv. - och detta bör sträcka sig
mycket längre, naturligtvis, även om det inte behandlas här.
Nu är ju debatten inte avslutad bara för att detta replikskifte är över, utan
det finns fortfarande en möjlighet för någon representant för de partier som
stod bakom linje 2 att förklara hur de passivt kan åse att man säljer ut statens
inflytande i den viktigaste delen, själva kärnan i svensk kärnkraftsteknologi,
när de sade vid folkomröstningen att de ville ha ökat samhällsinflytande.
Anf. 92 BENGT SJÖNELL (c):
Herr talman! Jag vill mycket kort understryka att centerpartiets ideologiska
inställning till avvecklingen av kärnkraften, både när det gäller civil
kärnkraft och beträffande motståndet mot kärnkraften, inte har ett dugg
förändrats. Den omständigheten att man säljer statens halva andel av
aktierna i Asea-Atom till ASEA förändrar inte ett spår vår ideologiska
uppfattning på den punkten.
Anf. 93 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! Men visst vore det väl lättare att klara avvecklingen med
bibehållet samhällsinflytande i en så viktig hörnsten som Asea-Atom är? Det
är naturligtvis betydligt enklare att förhindra en framtida export av kärnkraft
- det som centern ställde förslag om förra veckan genom en reservation vid
energibetänkandet - om staten har inflytande i styrelsen och kan påverka
företagets verksamhet! Genom att det inte finns något förbud mot
kärnkraftsexport och genom att staten inte får något inflytande står det
Asea-Atom helt fritt att sälja kärnkraften vart som helst. Det måste väl vara
försvårande med tanke på centerns ideologi.
Anf. 94 BENGT SJÖNELL (c):
Herr talman! Jag kan försäkra Hans Petersson i Hallstahammar att
samhällets möjligheter att hundraprocentigt kontrollera den av riksdagen
beslutade avvecklingen av kärnkraft inte på något sätt förändras av att den
halva andelen av aktierna i Asea-Atom säljs till ASEA. Samhället har alla
tänkbara möjligheter till kontroll även i fortsättningen, eftersom samhället är
suveränt bl. a. genom Sveriges riksdag.
Anf. 95 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! Då har vi den andra delen - själva exporten. Det finns inga
förbud att exportera kärnkraft, såvitt jag kan utläsa av alla beslut som har
fattats. Hur skall man när man lämnat allt inflytande i företaget påverka
Asea-Atom att låta bli att exportera av lönsamhetsskäl? Centern är
motståndare till kärnkraftsexport och export av teknologi över huvud taget,
även av Securereaktorer.
106
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 och 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3
Yrkande 1 i motion 1059 av Lars Werner m. fl.
Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 15 för motionsyrkandet.
Mom. 3 i övrigt
Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion 1059 av Lars Wemer m. fl. i
motsvarande del, bifölls med acklamation.
19 § Föredrogs
Näringsutskottets betänkande
1981/82:46 Vissa anslag inom ekonomidepartementets område (prop.
1981/82:100)
Kammaren biföll vad utskottet i detta betänkande hemställt.
20 § Reglering av priserna på jordbruksprodukter, m. m.
Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1981/82:42 om reglering av
priserna på jordbruksprodukter, m. m. (prop. 1981/82:209).
Anf. 96 SVANTE LUNDKVIST (s):
Herr talman! Får jag börja med att säga att vi socialdemokrater accepterar
det förslag till prisreglering på jordbrukets produkter som Lantbrukarnas
förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens konsumentdelegation kunnat
enas om att förorda och som efter förslag från jordbruksnämnden
godtagits i den proposition som nu föreligger till riksdagens behandling.
Både propositionen och de många motionerna vittnar om en annan
situation för såväl jordbrukare som konsumenter än den vi hade när
riksdagen år 1977 fattade beslut om riktlinjerna för den svenska jordbrukspolitiken.
Den ekonomiska politik som de borgerliga regeringarna fört för att
bemästra de svårigheter vårt land haft att kämpa emot på grund av
utvecklingen i omvärlden har lett oss in i en spekulationsekonomi som
resulterat i ett rekordstort budgetunderskott, bristande balans i utlandsaffärema,
prisstegringar som saknar motstycke och en rekordhög räntenivå.
Effekten av denna ekonomiska politik har blivit förödande för de jordbrukspolitiska
mål som uppställdes 1977.
Den bristande balansen i samhällsekonomin har lett till en kraftig
kostnadsutveckling inom jordbruket. Regeringen har för att reparera de
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
sönderkörda statsfinanserna bl. a. genomdrivit en betydande minskning av
livsmedelssubventionerna. Från 1977 och fram till nu har konsumenterna
drabbats av prishöjningar på baslivsmedlen med över 70 %. Som en följd av
detta har vi fått en minskad konsumtion och ett allt större gap mellan vad vi
producerar och vad vi konsumerar. Jordbruket får inte avsättning för sina
produkter inom landet utan måste öka den förlustbringande exporten.
Inflationen och det höga ränteläget har vållat svåra ekonomiska problem i
första hand för de nyetablerade jordbrukarna. Den högerinriktade ekonomiska
politik som de borgerliga regeringarna fört har drabbat såväl näringen
som konsumenterna. Ingen kan undgå att se att det hela gått snett. Vi måste
försöka få en överblick av konsekvenserna ur såväl näringens som
konsumenternas synpunkt.
Vi har av detta skäl föreslagit en översyn av jordbrukspolitiken. Vi har fått
ett betydande stöd i opinionen för behovet av en sådan översyn. Bl. a. har
både LO och TCO begärt en ny jordbruksutredning. Vi har funnit att en rad
av de krav som reses i de motioner som behandlas i detta betänkande pekar i
samma riktning. Alla är överens att det växande gapet mellan produktion och
konsumtion är ett bekymmer som kräver överväganden på både kort och
lång sikt.
Jag vill naturligtvis slå fast att vi från socialdemokratins sida inser att det
krävs vissa omedelbara åtgärder för att reda upp akuta problem. Det gäller
exempelvis insatser för att rädda livsdugliga jordbruksföretag som överrumplats
av den snabba räntehöjningen. Den viktigaste åtgärden är
otvivelaktigt att ge den ekonomiska politiken en ny inriktning. Även om
insatser måste göras som tar direkt sikte på vissa jordbrukares speciella
problem, ger det bara lindring för stunden för denna begränsade grupp men
ingen lösning. Jordbrukets lönsamhet är ju i hög grad beroende av
situationen för löntagarna, de stora konsumentgrupperna. Det lärde vi oss
inse redan under 30-talskrisen. Detta ömsesidiga beroende och vad som hänt
sedan 1977 motiverar en ny översyn.
Det är förvånansvärt att jordbruksministern är så nöjd med den utveckling
vi haft på det här området under de borgerliga regeringarna att han motsätter
sig vårt krav på en ny utredning och att han får stöd av den borgerliga
majoriteten i utskottet för sin avvisande hållning.
Med anledning av de återfall som jordbruksministern och andra då och då
får i försök att skrämma i första hand jordbrukarna för socialdemokratins
avsikter med sitt krav på en översyn av jordbrukspolitiken finns det skäl att
redan nu slå fast några av de grundläggande värderingar som kommer att
vara vägledande för socialdemokratin, om vi får tillfälle att i regeringsställning
tillsätta en sådan utredning.
För socialdemokratin är huvudmålet för jordbrukspolitiken nu som
tidigare att trygga vår livsmedelsförsörjning. Detta skall ske i en långsiktig
och planerad hushållning med de naturresurser som utnyttjas i jordbruket
och under starkt hänsynstagande till skyddet av miljön. Det skall ske i en
rationellt bedriven produktion som ger konsumenterna livsmedel av god
kvalitet till rimliga priser och dem som arbetar i jordbruket likvärdig
standard med jämförbara grupper.
Vi konstaterar att familjejordbruket kommer att vara den dominerande
företagsformen. Socialdemokratin är starkt medveten om den roll jordbruket
spelar för att skapa arbetstillfällen i bygder där annan sysselsättning ofta
är svår att få. Vi eftersträvar en fortsatt välskött svensk jordbruksnäring, där
arbetsinsatsen uppmuntras och lönas och inte möjligheten att göra spekulationsvinster.
Vi vill trygga brukningsrätten för dem som är mest lämpade att
driva jordbruk. Vi vill ha en jordbrukspolitik som kan mötas med förtroende
av både konsumenter och jordbrukare.
Under dessa övergripande målsättningar är det många frågor som måste
belysas. Förutsättningarna för en mera solidarisk inkomstpolitik inom
jordbruksnäringen bör undersökas. Jordbrukets möjligheter att vara självförsörjande
med viktiga produktionsmedel bör prövas. Begränsningen i
användningen av kemiska medel som kan bli en följd av de förslag
utredningen om kemiska medel i jordbruket väntas framlägga måste
naturligtvis beaktas av kommittén. Kapitalfrågorna inom jordbruksnäringen
måste särskilt uppmärksammas. Jordbrukets regionalpolitiska betydelse bör
också belysas.
1972 års jordbruksutredning uttalade sig enhälligt för en översyn av
konsumentdelegationens möjligheter att göra konsumenternas intressen
gällande i samband med prisöverläggningarna. Den brist på förståelse som
jordbruksministern i detta och andra sammanhang visat för vikten av att
jordbrukspolitiken kan omfattas med förtroende av såväl konsumenter som
jordbrukare har jordbruksministern demonstrerat genom att för sin del år
efter år avvisa detta krav.
Enligt min mening är det av vikt att vi i den brydsamma situation som en
högerinriktad borgerlig politik skapat för såväl näringen som konsumenterna
på nytt igen söker finna en plattform för enighet om jordbrukspolitiken.
Det blir i det sammanhanget alltmer angeläget att sätta in jordbrukspolitiken
i ett vidare sammanhang - i ett livsmedelspolitiskt perspektiv.
Distributionen och förädlingen av råvaran till färdiga livsmedel är ett viktigt
led i den höga grad av självförsörjning som vi varit överens om att slå vakt
om. Vi måste ställa oss frågan i vilken mån vi verkligen är självförsörjande i
den omfattning vi föreställer oss med anledning av det stora beroende av
importerade insatsvaror som ingår i produktionen i olika led.
Vi måste också fråga oss varthän strukturförändringarna inom livsmedelsindustrin
leder oss. Livsmedelsarbetareförbundet har i sin utredning pekat
på ägarkoncentrationens problem, på de regionalpolitiska följderna och på
de kvalitets- och energihushållningsproblem som de långa transporterna
medför.
Vi har anledning att se över prisregleringssystemet för att försöka lägga
prisregleringen så nära jordbrukarna som möjligt. Det är angeläget att
jordbrukarna själva får ta ansvar för en anpassning av produktionen. Det får
inte bli så att konsumenterna bara har att betala räkningen för den
produktion som jordbrukarna av eget intresse vill främja.
Detta kan få vara exempel på frågeställningar som måste prövas mot
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
bakgrund av de förändrade förutsättningar som de senaste årens utveckling
medfört på livsmedelsförsörjningens område. En rad av de motioner som har
väckts i anslutning till det läge som uppstått har berört problem som tveklöst
hör hemma inom ramen för en ny jordbrukspolitisk utredning. Det gäller de
motioner som tar upp frågan om överskottsproblematiken. Det gäller
motionen om kapitalförsörjningen. Det gäller motionerna om exportmöjligheterna,
den regionalpolitiska effekten av koncentrationen inom livsmedelsindustrin,
informationsproblemen m. m. Därför har vi i våra reservationer
föreslagit att dessa spörsmål bör prövas i samband med den nya jordbrukspolitiska
utredning som vi kräver.
Grethe Lundblad kommer att redovisa våra synpunkter i vissa konsumentfrågor
och vår reservation om avgiften på handelsgödselmedel.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga socialdemokratiska reservationer
som är fogade till detta betänkande.
Under detta anförande hade ledningen av kammarens förhandlingar för en
stund övertagits av tredje vice talmannen.
Anf. 97 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:
Herr talman! Helt kort vill jag uttala min tillfredsställelse över att
jordbruksutskottet enigt ställt sig bakom den prisöverenskommelse som
träffats. Det som jag närmast vill kommentera är vad Svante Lundkvist nu
sagt och en del av reservationerna.
Jag konstaterar då att socialdemokraterna vill införa en 5-procentig
punktskatt ovanpå den regleringsavgift som föreslås i propositionen. Till
detta vill jag bara ha sagt att en punktskatt på ett produktionsmedel inte är
särskilt väl förenlig med det önskemål om billiga livsmedel som samtidigt förs
fram. Förslaget är ju ett ingrepp i överenskommelsen, så till vida att den extra
prishöjning som krävs för att kompensera jordbruket för skatten försvårar
avsättningen.
Men låt mig också säga, med anledning av reservation 3, att moderaterna i
andra sammanhang brukar berömma sig av att vilja förhindra byråkrati.
Deras reservation om avgift på handelsgödsel betyder mera byråkrati. Men
de har väl avgivit sin reservation för att gå storskogsbrukets ärenden.
Storskogsbruket skulle enligt moderatreservationen slippa avgift men få
nytta av den fond som bondeskogsbruket bygger upp. Det är naturligtvis äkta
moderatpolitik, Arne Andersson!
Jag noterar att moderaterna vidhåller sitt krav på nedskärning av
livsmedelssubventionerna med 375 milj. kr. den 1 juli i år. Men jag noterar
också att socialdemokraterna har godtagit regeringens linje.
Så är då kvar årets avsnitt, om jag får uttrycka mig så, av den
socialdemokratiska följetongen om en ny stor jordbruksutredning. I årets
upplaga har man plockat in en rad frågor som en sådan utredning skulle ta
upp. En av dessa är etableringskontrollen.
Nu är det ju så att om det hade funnits ett positivt intresse från
socialdemokraternas sida, hade prisöverenskommelsen i år innehållit ett
förslag om tidsbegränsad etableringskontroll. Men i något skede av
överläggningarna inlämnades tydligen ett veto i konsumentdelegationen.
Vid 1979 års riksdag förelåg det en centermotion med ett konkret förslag
till lag om etableringskontroll, som avvisades av socialdemokraterna. Hade
den motionen bifallits av riksdagen skulle vi i dag knappast haft något
problem med överskott på fläsk. Inte heller på andra punkter, t. ex.
storproduktionen och kapitalförsörjningen, anges vad socialdemokraterna
egentligen vill uppnå med utredningen. Får jag förstå det så att vad man
egentligen vill med en stor, ny jordbruksutredning är att förändra de
övergripande målen? Gör man det återskapar man den olust och misstämning
som fanns i mitten på 1960-talet.
Dagens lantbrukare har problem, liksom näringslivet i övrigt, men de vet
att detta har ett samband med den allmänna ekonomiska krisen. De vet att
den regeringspolitik som nu förs ger förhoppning om att vi så småningom
skall komma ur kriserna.
1977 års jordbrukspolitik har en positiv syn på jordbruket och ger den
trygghet på lång sikt. Om tiderna sedan förbättras för alla har också de
möjlighet att vara med i standardutvecklingen.
Men om det är risk för att principerna i 1977 års beslut skall rivas upp,
förlorar också bönderna framtidstron.
Svante Lundkvist talar ofta om att jordbrukspolitiken måste mötas av
förtroende från både konsumenter och jordbrukare. Jag delar den uppfattningen.
Men inser inte Svante Lundkvist att detta ömsesidiga förtroende inte
kan uppnås genom att man återkallar 1960-talets iskalla klimat?
Jag är inte nöjd med utvecklingen, men jag kan inte se att det skulle bli
bättre av att sätta till ytterligare en utredning utöver de sex delutredningar
som redan är i arbete.
Anf. 98 SVANTE LUNDKVIST (s) replik:
Herr talman! Det måste beträffande den 5-procentiga avgiften stå
riksdagen fritt att ta ut de avgifter som riksdagen av olika skäl kan finna
lämpliga för att finansiera statliga utgifter eller för att uppnå andra mål i
samhällsutvecklingen. Den rätten kan inte förhandlas bort av grupper
utanför riksdagen. Motiven bakom denna avgift kommer Grethe Lundblad
att gå närmare in på i sitt anförande.
Jordbruksministern säger att om vi bara hade accepterat en etableringskontroll
tidigare hade alla bekymmer varit ur världen när det gäller
överproduktionen.
Detta är belysande för jordbruksministerns sätt att resonera kring dessa
ting. Bara vi tillgriper åtgärder på jordbrukssidan är det bra. även pm vi inte
har prövat vilka konsekvenser och effekter de får på konsumentsidan och på
livsmedelsförsörjningen i övrigt.
Vi kan inte diskutera jordbrukspolitik ensidigt med utgångspunkt i vad
som händer i jordbruksnäringen. Vi måste också pröva vilka följder
åtgärderna får för livsmedelsförsörjningen i övrigt och för dem som är
beroende av livsmedelsförsörjningen.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Det är den brist jag tycker karakteriserar jordbruksministern att han hela
tiden ensidigt tror att vi löser jordbruksnäringens och livsmedelsförsörjningens
problem bara vi ensidigt tar hänsyn till vad som kan göras ute i själva
jordbruksproduktionen.
Det är av detta skäl vi funnit det angeläget att ta initiativ till ett mera samlat
grepp över de problem som möter oss i dag och som kommer att möta oss
framöver när det gäller livsmedelsförsörjningen i dess helhet.
Det är icke bara fråga om att försöka lösa problemen i primärproduktionen.
Man måste också ta hänsyn till vad som händer i distribution, i
förädlingsverksamhet. Man måste se på det hela, också ur konsumenternas
synpunkt. Det är därför som vi kräver denna nya utredning.
Jordbruksministern återkommer med sina försök att misstänkliggöra våra
ambitioner. Jag redovisade vad som är de övergripande målen i socialdemokratisk
jordbrukspolitik. Jordbruksministern och jordbrukarna har erfarenhet
av hur vi har fört denna politik. Det rådde enighet i 1972 års utredning om
hur den skulle föras vidare. Vi har inte sökt strid på jordbrukspolitikens
område. Det var jordbruksministern själv som frångick den uppläggning som
man hade valt i 1972 års utredning, där man var ense över partigränserna.
Det var jordbruksministern själv som på detta sätt medverkade till att skapa
den misstänksamhet och de motsättningar som fortfarande kan märkas
mellan konsumentintressen och producentintressen.
Anf. 99 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:
Herr talman! När Svante Lundkvist kräver en genomgripande översyn av
jordbrukspolitiken, är det rimligt att han svarar på några konkreta
frågor.
Jag vill fråga: Vad är det för fel på den grundläggande principen bakom
1977 års jordbrukspolitiska beslut att vi skall utnyttja vår brukningsvärda
åker och ha ett jordbruk även i Norrland? Vad är det för orättfärdigt i att
lantbrukets folk skall kunna nå en ekonomisk och social standard som är
likvärdig med andra gruppers? Vad är det för fel i att konsumenterna skall
tillförsäkras tillgång till livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser? Vad är
det för fel i en politik som syftar till att familjelantbruket skall vara den
dominerande företagsformen? Vad är det i dessa och andra grundläggande
principer som behöver ändras? Det är frågeställningen.
Detta är inte frågor som man kan få svar på i förutsättningslösa
utredningar. Det är politiska frågor, som man har åsikter om. eller rättare:
det är frågor som en politiker bör ha åsikter om.
Vad jordbruket i dag behöver är inte en ny stor utredning som rycker
undan de grundvalar som näringen bygger på. Jag har däremot ofta sagt och i
praktisk handling visat, att det kan behövas detaljutredningar för att få fram
bra lösningar på problem. En sådan utredning var sockerutredningen, som
har nära samband med möjligheterna att bevara sockerbruket i Karpalund.
Ett annat sådant exempel är kapitalfrågan, som nu studeras för sig i en
utredning.
Den utredning om jordbrukets och livsmedelshanteringens sårbarhet som i
dagarna tillsätts berör åtskilliga av de frågor som har tagits upp i diskussionen
om en livsmedelspolitisk utredning. Den skall belysa sårbarheten i hela
livsmedelskedjan, från tillförseln av förnödenheter till jordbruket och
industrin till den slutliga produkt som når konsumenten. Jag hoppas genom
denna utredning få fram förslag till åtgärder för att göra livsmedelsförsörjningen
tryggare i både freds- och kristid.
Anf. 100 SVANTE LUNDKVIST (s) replik:
Herr talman! Det är inte något fel i någon av de övergripande
målsättningar som jordbruksministern räknade upp. Men även jordbruksministern
måste, lika väl som jordbrukare och konsumenter, ha upptäckt att
det under dessa år har gått snett och att vi måste försöka skapa oss en bild av
konsekvenserna av den utveckling i landet som vi har fått genom den
spekulationsekonomi som jordbruksministern som regeringsledamot har
medverkat till. Jordbruksministern har anledning att fundera över på vilket
sätt det är möjligt att förena en ekonomisk politik, som syftar till att släppa
marknadskrafterna så fria som denna högerinriktade politik har gjort, med
en jordbrukspolitik där vi har inställningen att vi av olika skäl skall skydda
och reglera näringen. Där uppstår det problem. Det hela har gått isär, och vi
har nu problem som inte minst jordbrukarna själva erkänner. Det är där som
vi måste sätta in åtgärderna.
På en punkt var - det har jag sagt förut - jordbruksministern klåfingrig i
1977 års beslut. Det var enligt min uppfattning fel att ändra målsättningen
dithän att man säger att huvudsyftet med jordbrukspolitiken är att garantera
inkomstutvecklingen för jordbrukarna. Vi säger att huvudsyftet alltid måste
vara att trygga livsmedelsförsörjningen. Det skall ske på sådant sätt att vi
tillgodoser såväl konsumenternas som jordbrukarnas intressen. Det gäller
även jordbrukarnas rätt till samma levnadsstandard som andra grupper i
samhället. Vi kan inte driva en försvarspolitik vars huvudsyfte är att
garantera inkomstutvecklingen för dem som arbetar i försvaret eller en
utbildningspolitik vars huvudsyfte är att trygga inkomstutvecklingen för dem
som arbetar i skolväsendet. Huvudsyftet måste hela tiden vara vad man skall
utföra genom den politik som man avser att bedriva.
Det är där som jag menar att jordbruksministern gjorde misstaget att
skapa onödiga motsättningar mellan producenter och konsumenter. Dels
markerar han denna skillnad i förhållande till oss andra och till 1972 års
jordbrukspolitik, dels säger han nej till jordbruksutredningens enhälliga krav
på en översyn i fråga om hur konsumenterna skulle kunna göra sina intressen
gällande. Kom nu inte tillbaka och säg att jag är ute efter att jordbrukarna
skall få en sämre standard, att de inte skall få den lönsamhet och den
levnadsstandard som vi vill tillförsäkra dem! Det är helt enkelt så, att den
första förutsättningen för att man skall uppnå detta är en ny ekonomisk
politik, som ger konsumenterna, löntagarna, jobb och därmed möjligheter
till en levnadsstandard som gör att de också kan efterfråga livsmedel. Det är
vad vi alla önskar. Det är den enda vägen, både för att skydda konsumenter
och för att få den lönsamhet inom jordbruket, som vi är överens om att vi vill
uppnå.
8 Riksdagens protokoll 1981/82:174-178
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Anf. 101 Jordbruksministern ANDERS DAHLGREN:
Herr talman! Om Svante Lundkvist och jag är överens om att det är den
ekonomiska politiken i stort som är utslagsgivande även för jordbruket, vad
skall då en utredning som speciellt sysslar med jordbrukets problem kunna
göra i den delen?
Svante Lundkvist säger att han egentligen är ute efter att hjälpa bönderna.
Men det går inte ihop med det inlägg han gjorde nu, där han återigen angriper
inkomstmålet såsom orsaken till den socialdemokratiska vreden. Det var vad
Svante Lundkvist gjorde i denna replik. Då frågar jag: Är det bara
inkomstmålet och 1977 års politik som ni vill ändra på? I så fall behövs inte
denna stora, genomgripande utredning.
Ni säger också i reservationen att huvudmålet för jordbrukspolitiken
måste vara att trygga vår livsmedelsförsörjning. Det är bra. Men det finns
också socialdemokratiska fackföreningsordförande och socialdemokratiska
ekonomer som påstår att vi kan få en trygg livsmedelsförsörjning genom att
lägga ner en stor del av åkerarealen och satsa på import. Delar Svante
Lundkvist exempelvis docent Carl Hamiltons uppfattning att vi skall sluta
odla de åkrar som finns runt våra tätorter och omvandla dem till jättestora
engelska parker? Gör veteåkrarna till engelska parker - kommer det att bli
det nya socialdemokratiska slagordet?
Talmannen anmälde att Svante Lundkvist anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 102 ARNE ANDERSSON i Ljung (m):
Herr talman! Jag tänker så långt det är möjligt vederfara talmannens
önskan och korta ned mitt anförande, så att vi inte får en så lång debatt som
det eljest skulle ha blivit. Det gör jag på bekostnad av den mera principiellt
inriktade delen, som jag hade för avsikt att utveckla, och moderaternas syn
på jordbrukspolitiken. För den skull kommer jag nu att uppehålla mig mera
direkt vid utskottsbetänkandet i den del där vi haft olika meningar.
Jordbruksutskottet har självfallet, precis så som man brukar göra med
prispropositionen, fört fram de förhandlande parternas förslag till riksdagen
utan några egna synpunkter. Den dominerande frågan som utskottet har haft
att ta ställning till torde vara frågan om produktionsbalansen.
Anders Dahlgren avser nu att lämna salen, herr talman, och innan han gör
det skulle jag gärna vilja bemöta honom. Jordbruksministern förde alldeles
nyss ett resonemang beträffande moderaternas syn på återförandet av
avgifter på handelsgödsel inom skogsbruket individuellt i stället för
kollektivt, som har föreslagits. Det är väldigt billigt att hävda den
uppfattningen, att det skulle vara en skänk till storskogsbruket. Det är
uppenbart att om avgifterna skall återgå till dem som har använt handelsgödsel
inom skogsbruket, då blir det i många fall fråga om just storskogsbruket,
ty det är där man får de största avgifterna. Rent administrativt är
detta en rätt enkel åtgärd, och följaktligen tycker vi att principen om
individuell återbäring bör kunna stå kvar. Men vi har sagt att administrativa
skäl ändå talar för att de små posterna bör kunna återbetalas så att de går till
gemensamma intressen inom skogsbruket. Jag tycker alltså att det var ett väl
enkelt argument, när jordbruksministern talade om att vi tagit hänsyn till
storskogsbrukets intressen.
Till sist, jordbruksministern: Det vi har framfört beträffande livsmedelssubventioneringen
och de 375 miljoner kronorna är ett uttryck för vår
bestämda uppfattning att även jordbruket - dess värre, kan man säga - måste
vara med och lämna sitt bidrag till saneringen av landets ekonomi. Det är
också ett uttryck för en något mer uttalad och starkare vilja från vår sida i det
här avseendet. Jag vill gärna säga, Anders Dahlgren, att när vi tidigt i vintras
framförde denna uppfattning, trodde vi att vi därigenom hjälpte till och
underlättade det för centerpartiet. Centerpartiet skulle inte behöva sväva i
ovisshet om var det hade moderata samlingspartiet beträffande en så politiskt
kinkig fråga som just frågan om livsmedelssubventioneringen. Följaktligen
tycker jag kanske att det jordbruksministern sade var ett dåligt tack för
hjälpen. Vi har tagit fasta på framför allt de synpunkter som har framförts av
LRF, när vi har sagt att vi är osäkra på vilken effekt de ökade
livsmedelskostnaderna får på produktionen. Därför anser vi att man efter
minskningen med 375 miljoner i nästa års budget inte utan att studera
effekterna skall göra vidare nedskärningar.
Herr talman! Jag ser nu att jordbruksministern lämnat kammaren, och jag
återgår till mitt anförande såsom jag hade tänkt att hålla det.
Produktionsbalansen är egentligen ett mycket komplext problem. I
företagandets natur ligger nämligen att man skall göra det bästa av
företagssituationen, dvs. i det här fallet att man skall producera vad svensk
mark förmår och göra det så bra som möjligt. Dessutom finns det i
jordbrukarnas avtal med samhället inskrivet att vi har en sådan målsättning.
Vid prisförhandlingarna har man en liten särskild pott, som kallas
rationaliseringsvinst. Den står till jordbrukets förfogande, om man lyckas
uppnå en bestämd rationaliseringsgrad. Med andra ord: Det förhållandet att
en ständigt krympande jordbrukarkår förmår producera mera livsmedel än
vad vi konsumerar här i landet är egentligen inte så märkligt, ty största
möjliga produktion är ett livsvillkor för jordbruket. Därför är det både
tråkigt och skrämmande att vi då och då får höra att den ökade effektiviteten
med ökat överskott som följd är en belastning för samhället. Samhället har ju
konstruerat sina avtal med jordbruket på ett sådant sätt att de med
nödvändighet ger detta utslag.
Partierna skiljer sig en aning beträffande sättet att bemästra det här
problemet. Långsiktigt är problemet enligt vår uppfattning inte särskilt stort.
Vi anser att ökade arealer så småningom bör tas i bruk för alternativ odling.
Vi har samma bestämda mening om att en ökad förädling av livsmedel för
export är fullt möjlig.
Men i det kortare perspektivet ter det sig litet annorlunda. Då kan man
kanske inte ställa alltför stora förhoppningar till åtgärder av det slag jag nyss
nämnde. Följaktligen har vi i en motion som behandlats i detta sammanhang
pekat på möjligheten att i högre grad än vad som nu är fallet begränsa
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
fläskproduktionen så att man går ned ytterligare en bit på den prisstege som
vi har f. n. Det är ingen ny metod som vi anvisar, utan helt enkelt en utökad
tillämpning av en redan etablerad metod.
Mot den uppfattningen står centerpartiets numera ganska bekanta krav på
etableringskontroll. Då vill jag, herr talman, bestämt säga att man kan tycka
vad man vill om det sättet att lösa problemen, men det löser i vart fall inte
problemen på kort sikt. Centerns krav måste med nödvändighet betyda ökad
byråkrati. En grupp ”beslutsmänniskor” skall sitta och bestämma vilka som
skall nytillkomma i branschen. Det måste då också få som följd att det under
en rad av år inte kommer att ske något nytillskott av företagande inom
animalieproduktionen. Det tycker vi är principiellt felaktigt.
Jag kan inte mobilisera någon riktigt stark ovilja mot att de som nu ändå
har varit med - trots att det finns i avtalet med staten - och skapat ett
betydande överskott också är med och tar en viss del av ansvaret, då
produktionen nu är för hög. Det gäller självfallet endast i det kortare
perspektivet - sedan har jag, som nyss nämnts, en viss tilltro till andra
åtgärder.
Med den replik jag riktade till jordbruksministern för en liten stund sedan
har jag kanske berört reservationerna 3 och 4.
Innan jag slutar vill jag säga någonting om den stora socialdemokratiska
reservationen. I Svante Lundkvists meningsutbyte med jordbruksministern
för en liten stund sedan berördes den frågan. Jag måste säga att jag blev litet
konfunderad över Svante Lundkvists inlägg. Av dessa kunde man möjligen
få den uppfattningen att Svante Lundkvist och socialdemokraterna trots allt
med sin begäran om en ny jordbruksutredning faktiskt avser att få en ny
inriktning av de övergripande målen. Svante Lundkvist förde debatten med
Anders Dahlgren i den delen i termer av: ”Säg nu inte att det är si och så!”
Men vad är det då? Skulle det vara så, Svante Lundkvist, att det inte är de
övergripande målen ni avser att angripa, påstår jag mera frankt att det ni
föreslår helt enkelt försenar för jordbruket vettiga åtgärder, som kan bli till
jordbrukets bästa. En jordbruksutredning brukar ta många år. och en sådan
skulle kanske med fem eller tio år försena åtgärder som skulle kunna vidtas
efter betydligt enklare former av översyn.
Nej, Svante Lundkvist, svenskt jordbruk har inte råd med socialdemokraternas
tjänster i det här fallet.
Är vi överens om de övergripande målen, så som de fastlades i 1977 års
jordbrukspolitik, är det betydligt effektivare och ger dessutom uttryck för en
högre grad av viljestyrka att låta se över problemen och försöka att på bästa
sätt förverkliga den jordbrukspolitik som vi trots allt varit eniga om på den
borgerliga sidan.
116
Herr talman! Jag skall inte närmare gå in på de frågor som jag avsåg att
beröra, utan jag inskränker mig med detta till att yrka bifall till de moderata
reservationer som fogats till detta betänkande.
Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas kl. 19.30.
21 § Kammaren åtskildes kl. 17.54.
In fidem
Nr 174
Fredagen den
11 juni 1982
Reglering av priserna
på jordbruksprodukter,
m. m.
SUNE K. JOHANSSON
/Solveig G emert
117
1981/82
174-178
Förteckning över talare
(Siffrorna avser sida i protokollen)
Fredagen den 11 juni
Kl. 09.00
Talmannen 61, 94
Andre vice talmannen 8, 66
Tredje vice talmannen 41, 53
Alemyr, Stig (s) 10, 53, 54
Andersson, Arne, i Ljung (m) 114
Andersson, Sven (fp) 34
Berglund, Frida (s) 27
Berndtson, Nils (vpk) 94
Björzén, Karl (m) 61, 80
Blom, Lennart (m) 87, 89, 90
Blucher, Raul (vpk) 15, 33
Brunander, Lennart (c) 38
Cars, Hadar (fp) 47, 48
Claeson, Tore (vpk) 36
Dahlgren, Anders, jordbruksminister 110, 112, 114
Danielsson, Bertil (m) 50
Eliasson, Anna (c) 33
Fransson, Arne (c) 28
Franzén, Tommy (vpk) 50
Fredrikson, Märta (c) 51
Gustafsson, Lars (s) 19
Gustafsson, Wilhelm (fp) 90
Gustavsson, Rune (c) 26, 27
Hagberg, Lars-Ove (vpk) 28, 63, 74, 77
Hansson, Lilly (s) 34
Holmqvist, Eric (s) 36
Hovhammar, Erik (m) 34
Håkansson, Per Olof (s) 39
Israelsson, Per (vpk) 101
Lundkvist, Svante (s) 40, 107, lil, 113
Marklund, Eivor (vpk) 91
Mattsson, Kjell (c) 51
Måbrink, Bertil (vpk) 37
Nilsson, Kjell (s) 25, 26
Nilsson, Per-Axel (s) 94
Nordin, Sven-Erik (c) 92
Nygren, Arne (s) 78, 81
Olsson, Johan (c) 41, 44, 47, 84, 88, 90
Palmqvist, Margareta (s) 96
Peterson, Thage (s) 56, 73, 76
Petersson, Esse (fp) 39 1981/82
Petersson, Hans, i Hallstahammar (vpk) 86, 103, 105, 106 174-178
Petersson, Per (m) 37
Rogestam, Christina (c) 16, 53, 55
Rydén, Rune (m) 11
Rämgård, Rolf (c) 95
Rönnung, Catarina (s) 32
Sjönell, Bengt (c) 66, 104, 105, 106
Svanberg, Ingvar (s) 45, 47
Svensson, Jörn (vpk) 34, 48
Sörenson, Lars-Ingvar (s) 54
Thun, Sture (s) 93
af Ugglas, Margaretha (m) 43, 45, 46
Ullenhag, Jörgen (fp) 22
Wictorsson, Åke (s) 98
Wikström, Jan-Erik, utbildningsminister 8
Åsling, Nils, industriminister 71, 74, 77
Kl. 19.30
Talmannen 175
Tredje vice talmannen 136
Andersson, Arne, i Ljung (m) 120, 121, 124, 126
Berndtson, Nils (vpk) 173, 174
Eirefelt, Christer (fp) 157
Eriksson, Ingvar (m) 132, 133
Fiskesjö, Bertil (c) 174
Fransson, Arne (c) 159, 161
Franzén, Tommy (vpk) 174
Grönhagen, Nils-Olof (s) 159
Hernelius, Allan (m) 172
Hovhammar, Erik (m) 146, 150
Högmark, Anders (m) 160
Hörlén, Linnea (fp) 169
Israelsson, Per (vpk) 121
Johansson, Filip (c) 123, 125, 127, 130, 131
Lundblad, Grethe (s) 127, 130, 131, 133
Lundkvist, Svante (s) 119, 120, 125, 126
Måbrink, Bertil (vpk) 169
Olsson, Johan (c) 154
Palm, Sture (s) 170, 172
Peterson, Thage (s) 139, 143, 145, 149
Sigurdsen, Gertrud (s) 164, 168
Stensson, Börje (fp) 133
Svensson, Jörn (vpk) 150
Ullsten, Ola, utrikesminister 166, 168, 172
Åsling, Nils, industriminister 136, 143, 144, 146
1981/82
174-178
Lördagen den 12 juni
Kl. 09.00
Talmannen 181
Förste vice talmannen 214, 234, 237
Alemyr, Stig (s) 218
Andersson, Sven (fp) 190
André, Gunilla (c) 230
Bengtsson, Hugo (s) 182, 184
Björzén, Karl (m) 178
Börjesson, Erik (fp) 207
Carlshamre, Nils (m) 193, 221
Cars, Hadar (fp) 232, 235
Chrisopoulos, Alexander (vpk) 205, 211
Claeson, Tore (vpk) 235
Clarkson, Rolf (m) 204, 211, 212
Elm, Ingegerd (s) 190, 221
Elmstedt, Claes, kommunikationsminister 200, 212
Fiskesjö, Bertil (c) 227
Fleetwood, Elisabeth (m) 218
Franzén, Ivar (c) 236
Gustafsson, Nils-Olof (s) 192
Gustavsson, Rune (c) 197
Hagberg, Lars-Ove (vpk) 178, 195
Johansson, Hilding (s) 224, 226, 227
Jonsson, Elver (fp) 217
Lindahl, Torkel (fp) 228, 234
Littmarck, Blenda (m) 191, 195
Marklund, Eivor (vpk) 220
Nilsson, Kjell (s) 194
Nordlander, Karin (vpk) 198, 216
Peterson, Thage (s) 178
Petersson, Hans, i Hallstahammar (vpk) 229
Sandéhn, Margit (s) 215
Sjönell, Bengt (c) 178, 187
Svensson, Jörn (vpk) 182
Thun, Sture (s) 189
af Ugglas, Margaretha (m) 183
Unckel, Per (m) 222, 225, 226
Westerberg, Per (m) 185
Zachrisson, Bertil (s) 202
Åkerlind, Allan (m) 219
246
Lördagen den 12 juni 1981/82
174-178
Kl. 14.30
Talmannen 239, 240, 242
Sträng, Gunnar 241
247
GOTAB 72468 Stockholm 1982