Riksdagens protokoll
1981/82:172-173 10 juni 1982
Debatter m. m.
Torsdagen den 10 juni
Kl. 09.00
Ytterligare förlängning av riksmötet 1981/82 3
Den ekonomiska politiken, m. m 3
Kl. 19.30
Den ekonomiska politiken, m. m. (forts.) 137
Avdragsrätten för fiktiv mervärdeskatt 190
Avgjorda ärenden
Torsdagen den 10 juni
Kl. 19.30
Finansutskottets betänkande
1981/82:40 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för budgetregleringen m. m 137
Skatteutskottets betänkande
1981/82:74 Uttaget av statlig inkomstskatt, m. m 137
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:28 Sysselsättningsskapande åtgärder 137
Civilutskottets betänkande
1981/82:42 Sysselsättningsskapande åtgärder inom bostadsbeståndet
137
Skatteutskottets betänkande
1981/82:71 Avdrag för mervärdeskatt i vissa fall, m. m 190
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:17 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192
1
1 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173
1981/82 Utbildningsutskottets betänkande
172-173 1981/82:39 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192
Finansutskottets betänkande
1981/82:43 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192
Trafikutskottets betänkande
1981/82:36 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden 192
2
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
1981/82:173
Torsdagen den 10 juni em.
Kl. 19.30
Förhandlingarna leddes till en början av tredje vice talmannen.
7 § Den ekonomiska politiken, m. m. (forts.)
Fortsattes överläggningen om finansutskottets betänkande 1981/82:40,
skatteutskottets betänkande 1981/82:74, arbetsmarknadsutskottets betänkande
1981/82:28 och civilutskottets betänkande 1981/82:42.
Anf. 56 OLLE WESTBERG i Hofors (s):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande nr 74 behandlas tre yrkanden
som socialdemokraterna ställt. Vi föreslår dels ett förhöjt uttag av den
preliminära B-skatten, dels en effektivare uppbörd av arbetsgivaravgiften
och dels att mervärdeskatten återställs till den nivå som gällde fram till mitten
av november 1981.
När det gäller den preliminära B-skatten, gör staten årligen stora
ränteförluster till följd av gällande betalningsrutiner. Som systemet är
uppbyggt har det visat sig medföra ett betydande underuttag under löpande
inkomstår. Bara för de juridiska personerna har underuttaget de senaste åren
uppgått till 2 miljarder kronor per år. I år och 1983 beräknas underuttaget bli
ungefär dubbelt så stort. Till detta skall läggas de fysiska personerna, dvs. i
huvudsak egenföretagare. Underuttaget för deras del torde genom åren ha
uppgått till ungefär samma belopp som för de juridiska personerna. Även här
sker en uppgång 1982 och 1983. Underuttaget i denna del innebär en
fördelningspolitisk orättvisa. Företagarna får en betydande räntefri skattekredit,
vilket inte löntagarna kan utnyttja.
Riksrevisionsverket har för inkomståren 1982 och 1983 beräknat att
underuttaget av B-skatt kommer att uppgå till ca 7,5 miljarder 1982 och
inemot 7 miljarder 1983.
Enligt vår mening måste detta rättas till, varför vi föreslår en höjning av
uttaget av preliminär B-skatt till 125 % för fysiska personer resp. 150 % för
juridiska personer i förhållande till nu gällande regler. 137
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Vi föreslår att det förhöjda uttaget skall gälla under 1983 i avvaktan på en
mer definitiv lösning på hur man skall nå en bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig B-skatt.
Jag vill understryka att det ej är fråga om någon skattehöjning, utan bara
en uppsnabbning av skatteuppbörden. Förslaget beräknas ge en ökad
statsinkomst på 1 700 miljoner för budgetåret 1982/83.
När det gäller uppbörden av arbetsgivaravgifterna, gör staten stora
ränteförluster genom att det även på detta område förekommer betydande
eftersläpningar av inbetalningen. Med det gällande systemet har det
beräknats ett underuttag med drygt 5 600 milj. kr. per år.
Socialavgiftsutredningen har nyligen i ett betänkande föreslagit vissa
förbättringar av debiteringen och uppbörden av socialavgifter, vilka föreslås
trädai kraft den 1 januari 1983. Utredningens förslag är enligt vår mening väl
avvägda, varför vi tillstyrker förslaget. Vårt förslag beräknas ge en
inkomstförstärkning för budgetåret 1982/83 med ca 1 000 milj. kr.
När det så gäller vårt förslag om att återställa momsen till den nivå den
hade fram till mitten av november 1981, ligger det dels statsfinansiella, dels
fördelningspolitiska motiv bakom detta förslag. Genom denna inkomstförstärkning
på ca 3 400 milj. kr. under budgetåret 1982/83 vill vi bl. a. återställa
den sociala trygghet som byggts upp under den socialdemokratiska
regeringstiden men som nu kraftigt urholkats av de borgerliga regeringarna.
Vi har gjort fyra bestämda åtaganden på det sociala området som i
händelse av att det blir en socialdemokratisk regering i höst förutsätts bli
genomförda omedelbart.
Vi avser att upphäva införandet av karensdagarna i sjukförsäkringen. Vi
avser att upphäva den urholkning som skett av arbetslöshetsförsäkringen. Vi
avser att återställa värdesäkringen av pensionerna, och vi avser att återställa
statsbidragsnivån när det gäller barnomsorgen.
Socialdemokraterna kan inte acceptera den orättfärdiga politik som de
borgerliga regeringarna för och som drabbat de äldre, sjuka, arbetslösa och
barnfamiljerna.
Det är inte de som ensamma skall bära bördorna enligt vår mening, utan
det måste tvärtom vara alla medborgare, och i särskilt hög grad de
välbeställda, som skall vara med och betala de uppoffringar som måste göras
för att få ordning i landets affärer. Mot den bakgrunden föreslår vi att
momsen återställs.
Jag vill med detta yrka bifall till den socialdemokratiska reservation som är
fogad till skatteutskottets betänkande.
Anf. 57 STIG JOSEFSON (c):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande nr 74 behandlas förslag till
uttag av inkomstskatt. Enligt lagen om statlig inkomstskatt skall varje år
bestämmas med vilket procenttal av grundbeloppen den statliga inkomsten
skall ingå i preliminär skatt för kommande budgetår. I många år har
procenttalet varit 100 och utskottet tillstyrker propositionen, som innebär
oförändrat procenttal. Genom gårdagens beslut om reformerad inkomstskatt
ändras bestämmelserna, och detta medför att beslutet om procenttal
endast kommer att avse tiden den 1 juli-den 31 december 1982.
Med anledning av propositionen har en motion väckts av Olof Palme
m. fl., där man yrkar på förhöjt uttag av B-skatt och en effektivare uppbörd
av arbetsgivaravgifterna samt att mervärdeskatten skall höjas från nuvarande
17,7 till 19%.
Beträffande B-skatten visar statistiken att inbetalningen under året i
genomsnitt är för låg. Men samtidigt är förhållandena mycket olika för de
skattskyldiga. Därtill kommer att för vissa grupper, t. ex. jordbrukare med
endast vegetabilieproduktion, förekommer nästan inga inkomster de första
sju åtta månaderna på året utan först när skörden är avverkad. Vidare skall
vid tillämpning av faktureringsprincipen vid bokföring tas med även
inkomster som inte inflyter förrän två tre månader efter bokföringsårets
slut.
Även om utskottet instämmer i syftet att preliminär och slutlig skatt i
största möjliga utsträckning skall överensstämma, anser utskottet inte att
man skall vidta en sådan generell ändring som föreslås i motionen.
Syftet med preliminärskattesystemet är ju att skatten skall inkomma i takt
med att inkomsterna kommer in. För företagare sker inte detta, och där är en
av svårigheterna. Däremot anser jag att myndigheterna borde vara något
mera restriktiva vid utfärdande av B-skattemöjligheten. Givetvis är också
utskottet positivt till fortsatta överväganden för att få en bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt men kan inte acceptera det förslag
som framförs i motionen. Utskottet avstyrker således motionen i denna
del.
Beträffande uppbörden av arbetsgivaravgifter pågår förberedelser för att
förbättra uppbördssystemet och knyta det till mera aktuellt underlag.
Utskottet instämmer i syftet med motionen men anser att vi bör avvakta det
förberedelsearbete som pågår. Detta är ju den regel som vi brukar tillämpa,
och vi förutsätter förslag från regeringen så snart detta är möjligt.
I motionen föreslås också en höjning av mervärdeskatten till den nivå den
hade före november 1981. Egentligen en ganska egendomlig situation. 1980,
när momsen höjdes, var socialdemokraterna stora motståndare. När då
regeringen föreslog och riksdagen på hösten 1981 beslutade om en sänkning,
framträder socialdemokraterna plötsligt som vakthållare om den nivå som
man tidigare motarbetat. Nu har vi redan tidigare under denna session
avvisat förslaget om en höjd moms, och utskottet håller fast vid denna
ståndpunkt.
Olle Westberg tog upp frågan om motiveringen till den höjning av momsen
som socialdemokraterna föreslår. På grund av den vädjan som framförts om
att vi inte skall förlänga debatterna går jag inte in på den saken. Den har ju
diskuterats rätt mycket här i kammaren den senaste tiden.
Herr talman! Med utgångspunkt i vad jag anfört yrkar jag bifall till
utskottets förslag och avslag på reservationen.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Anf. 58 ANNA-GRETA LEIJON (s):
Herr talman! Det är ganska många debatter som vi har haft om
arbetslösheten under det senaste året här i kammaren. I dag är det sista
gången vi diskuterar den här frågan vid årets riksmöte - den riksdag som
valdes 1979. Det är många i den riksdagen som avgår och som alltså i dag skall
gå till beslut om de här frågorna för sista gången. Det är deras sista möjlighet
till beslut.
Jag tror att det finns anledning för oss alla att fråga: Gjorde vi i riksdagen
verkligen allt för att bekämpa arbetslösheten? Vi måste fråga oss om
riksdagen analyserade de ekonomiska konsekvenserna tillräckligt djupt.
Resonerades det på ett realistiskt sätt om vad arbetslösheten kostar? Tog
man fram de kraftigt ökade utgifterna som staten får betala för arbetslöshetsstöd
av olika slag? Var det någon som räknade på vad de minskade
statliga skatterna, den minskade momsen och de minskade arbetsgivaravgifterna
betydde för statskassan? Ägnades någon tanke åt kommunernas ökade
utgifter för socialhjälp? Eller försökte man beräkna produktionsbortfallet till
följd av arbetslösheten? Analyserades också de mänskliga och de sociala
konsekvenserna ordentligt?
Var det så att riksdagsledamöterna när de gick till sitt beslut om pengar till
arbetsmarknadspolitiken lyssnade till de varningens ord som professor
Brenner från USA redovisade i Stockholm i förra veckan eller doktor Janlert
från Norrbotten? De varningens ord som visar att när arbetslösheten ökar, då
ökar också självmorden, då ökar också intagningarna vid psykiatriska
sjukhus, då ökar också - fast med litet fördröjd effekt - hjärt- och
kärlsjukdomarna. När arbetslösheten ökar, då ökar depressionerna och
aggressionen i samhället.
Det finns många bedömare som säger att risken för en mycket hög
arbetslöshet till hösten och vintern är uppenbar.
Men vi har i dag i riksdagen möjlighet-och det är den sista möjligheten för
den här riksdagen - att fatta beslut som kan lindra ökningen av arbetslösheten.
Det kan vi inte vänta med till hösten. Skall åtgärderna få effekt, så
måste de beslutas nu. Det beror på vårt beslut i dag här i riksdagen hur många
som skall bli öppet arbetslösa till hösten och vintern. Det beror på vårt beslut
här i dag hur många vi skall kunna ge yrkesutbildning och arbete, hur många
som skall ställas utanför.
Regeringen och de borgerliga ledamöterna berömmer sig av rekordsatsningar
på arbetsmarknadspolitiken. I intet annat land, säger man, satsas det
så mycket som här. Ingen annan regering i Sverige har satsat så mycket på att
bekämpa arbetslösheten. Detta säger man. Men samtidigt prutar man ju tre
fjärdedelar på de förslag som arbetsmarknadsstyrelsen har kommit med.
Och det är nödrop om pengar som kommer från AMS, där man säger: Får vi
inte de här pengarna, då kommer arbetslöshetsökningen inte att kunna
hejdas.
I dag har det kommit nya siffror från AMS och statistiska centralbyrån,
siffror som visar att krisen på arbetsmarknaden har förvärrats ytterligare.
Antalet arbetslösa steg till 116 000. Det är 35 000 fler, 45 % fler, än förra
året. För första gången under efterkrigstiden gick arbetslösheten för maj
månad över 100 000. Arbetslösheten steg från april till maj. Det har inte hänt
förut. Tidigare har arbetslösheten alltid fallit mellan de båda månaderna till
följd av säsongmässiga förbättringar.
Det var 8 000 färre som hade jobb i maj i år jämfört med maj för ett år
sedan. Sysselsättningen fortsätter alltså att minska. Särskilt oroande är vad
som händer i industrin. Jämfört med maj förra året har industrisysselsättningen
minskat med 45 000. Sverige har förlorat 140 000 industrijobb sedan
1976.
I augusti 1981 presenterade regeringen det s. k. stora programmet för att
öka aktiviteten i ekonomin. Man devalverade kronan. Man lovade att det
skulle ge 40 000 nya jobb. Statistiska centralbyråns uppgifter visar att vad
som har hänt sedan augusti 1981 fram till maj 1982 är att det nu finns 53 000
industrijobb färre.
Arbetslösheten är rekordstor - över 100 000 arbetslösa i maj månad, en
siffra så hög att den aldrig har funnits förut i statistiken. Vi brukar ofta med
rätta säga att man skall vara försiktig när man bedömer förändringar från en
månad till en annan. Men trots detta finns det anledning att vara mycket
orolig för den höjning som skett av arbetslösheten enligt den här
statistiken.
Antalet sysselsatta i beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning var
94 000 personer. I maj 1979 hade vi 115 000 i sådana verksamheter. Hade
ambitionerna nu varit lika stora som då och hade samma antal människor
givits sysselsättning eller utbildning genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
så hade vi inte haft en arbetslöshet på över 100 000. Men AMS har inte
fått de medel som behövts för att hålla uppe ambitionerna så högt.
Herr talman! Erik Johansson kommer i diskussionen närmare att gå in på
våra krav när det gäller arbetsmarknadsutbildning och de krav som vi har på
beredskapsarbeten. Låt mig säga något ytterligare om ungdomarna.
Jag tror jag vågar påstå att nästan alla människor i det här landet oroas över
ungdomsarbetslösheten, att många människor funderar över vad som händer
i ett samhälle som inte tar till vara de unga människornas vilja till arbete, som
utsätter de unga för risken att i sysslolöshet matas med kommersialismens
alla frestelser. Vi vet att ungdomarna vill ha ett arbete. Det är inte på
ungdomarna det beror att de inte får jobb. Det finns inga som erbjuder dem
jobb i dag i det svenska samhället. Det finns inte ens erbjudanden om
yrkesutbildning eller beredskapsarbeten i tillräcklig utsträckning. Och när
det gäller de yngsta av ungdomarna har det varit omöjligt att få raka och klara
besked om vad som skall gälla om yrkesintroduktion, ungdomsplatser och
annat.
Vi socialdemokrater har tillsammans med LO och SSU utarbetat ett
program mot ungdomsarbetslösheten, ett program för utbildning och arbete
till alla ungdomar. Vi tror inte att det finns några enkla grepp för att lösa de
här problemen. Vårt program innehåller många förslag inom utbildnings-,
arbetsmarknads- och industripolitikens områden.
Jag vet att i de diskussioner som arbetsmarknadsministern har haft med
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
141
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
parterna på arbetsmarknaden har man ifrån LO:s sida vädjat om att
arbetsmarknadsministern skall överväga de här förslagen. Av de rapporter
som jag har fått och av de uttalanden som har gjorts till offentligheten får man
tyvärr intrycket att arbetsmarknadsministern viftar bort förslagen.
Riksdagsledamöterna kan i dag fatta beslut i den här kammaren som
innebär förstärkta åtgärder också för ungdomarna på arbetsmarknaden.
Genom att följa de socialdemokratiska reservationerna kan vi skapa bättre
förutsättningar för de unga till hösten.
Om de borgerliga ledamöterna - eller bara några av dem - går emot sin
regering och sina borgerliga kamrater i arbetsmarknadsutskottet kan vi
minska den öppna arbetslösheten bland de unga människorna i Sverige redan
till hösten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till de socialdemokratiska reservationerna.
Anf. 59 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:
Herr talman! Låt mig börja med att på ett par punkter instämma i vad
Anna-Greta Leijon har sagt. Jag tror som hon att många, de allra flesta
människor i vårt land liksom i många andra länder, oroas vid konstaterandet
att ungdomsarbetslösheten är så hög och så omfattande. Vidare instämmer
jag i hennes påpekande att det är för sent att vänta med åtgärder till hösten
för att motverka den arbetslöshet som vi kan ha att brottas med under nästa
höst och vinter. Det är därför regeringen lagt fram förslag om att plussa på
insatserna redan nu under våren.
Det här går tillbaka på en gemensam värderingsgrund som jag menar ändå
finns mellan de flesta politiker i vårt land, nämligen att arbetets värde är långt
högre för den enskilde än den lön som utgår och långt värdefullare för
samhället än den produktion som blir resultatet av arbetsinsatserna. Det är
därför vi hellre betalar ut skattemedel till arbete och utbildning än i form av
passivt understöd, även om det ekonomiskt för den enskilde skulle bli samma
utbyte.
Det gör mig alltid lika nedstämd när socialdemokrater förnekar att denna
värderingsgemenskap finns. I deras föreställningsvärld kommer nämligen
allt gott från socialdemokratiskt håll, och man intar i debatter om
sysselsättning attityden att det bara är socialdemokrater sorn värnar om den
fulla sysselsättningen. Det är, tycker jag, en övermaga inställning, och den är
också felaktig.
Vi har under slutet av 1970-talet i Sverige, gemensamt med resten av
världen, drabbats hårt av ändrade ekonomiska förutsättningar. Vi är
fortfarande mitt inne i den djupaste ekonomiska kris världsekonomin
genomgått efter andra världskriget. Det kan därför vara svårt att göra en
jämförelse mellan första delen av 1970-talet och den senare delen. Men det
kan ändå mot bakgrund av denna inställning från socialdemokraternas sida,
att bara de är de sanna förvaltarna av svensk arbetsmarknadspolitik och bara
de är sysselsättningens riddersmän, vara skäl att göra ett försök till
142
summering av några fakta och några innovationer inom arbetsmarknadspolitiken
sedan regeringsskiftet för sex år sedan.
Man får vidare lätt intrycket att människor bara förlorar sina jobb, medan
det inte inträffar att några får nya. Det är nyheterna med sorgkant som får
utrymme, medan de med guldkant ofta stryks bort.
Det är sant att arbetslösheten ligger på tok för högt. Men det är också sant
att 130 000 fler människor har arbete i maj i år än i maj 1976. Då var ändå
1976 ett bra konjunkturår.
130 000 fler människor har alltså fått uppleva glädjen att ha ett
förvärvsarbete.
Man får lätt intrycket att de dåliga tiderna tvingat kvinnorna bort från
arbetslivet. Det är sant att fler kvinnor borde få förvärvsarbeta. Men det är
också sant att 200 000 fler kvinnor är sysselsatta i maj i år än i maj 1976.
Man får vidare lätt intrycket att de dåliga tiderna bara ökar utslagningen
från arbetsmarknaden. Det är sant att konkurser och nedläggningar
resulterar i utslagning. Men det är också sant att 13 000 fler handikappade
fått anställning med hjälp av lönebidrag och inom Samhällsföretag nu 1982 än
vad fallet var 1976. Det är en ökning med 30 %.
Det är också sant trots allt, Anna-Greta Leijon, även om ni socialdemokrater
ogillar att höra det, att inget annat land kan uppvisa en lika
målmedveten och framgångsrik kamp mot arbetslösheten som den Sverige
kan uppvisa. Medan andra länder har tre- eller fyrdubblat sin arbetslöshet på
tio år ligger vi kvar kring eller under 3 %. Det är och förblir anmärkningsvärt.
Omvärlden förundras och beundrar den prestationen.
Men det har naturligtvis inte gått av sig självt. Tvärtom är det resultatet av
en målmedveten prioritering av sysselsättningsmålet inom den ekonomiska
politiken och för arbetsmarknadspolitiken. Många faktorer har samverkat
till detta, men låt mig nämna några innovationer inom arbetsmarknadspolitiken
som har spelat en roll och som vi inte hade tillgång till 1976, när
socialdemokraterna tågade ut ur kanslihuset.
Då hade vi inga rekryteringsbidrag för ökning av antalet anställda eller för
långtidsarbetslösa.
Vi hade inget äldrestöd för de sysselsatta inom tekoindustrin och inte
heller någon fond för alternativ sysselsättning för tekokommunerna.
Vi hade inte något omställningsbidrag för att klara övergången från
nedläggningshotade företag till nya jobb.
Vi hade inget reformerat system för lönebidrag för anställning av
handikappade.
Vi hade inte några arbetsmarknadsinstitut för rehabilitering av utslagna.
Allt detta och mer därtill är nya grepp inom arbetsmarknadspolitiken i
syfte att förfina och vidareutveckla politiken.
Vi kan också mäta det i miljoner kronor. I fast penningvärde betyder det
att resurserna till arbetsmarknadspolitiken har ökat med 66 %. Det går inte
att hävda, mot den här bakgrunden, att arbetsmarknadspolitiken skulle ha
legat för fäfot eller inte utvecklats i avsaknad av socialdemokrater. Tvärtom
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
har vi byggt vidare på en politik sorn vi under många år var överens om och
som det är naturligt för liberaler att bygga vidare på, eftersom den bygger på
marknadsekonomins principer.
Socialdemokraternas alternativ i dag är ju tvåfaldigt. Det ena är att man
skall anslå mer medel till arbetsmarknadsstyrelsen, och det andra är att man
skall låta antalet sysselsatta öka inom den offentliga sektorn.
Får jag säga om det senare att man ibland kan få intrycket att man skulle gå
vidare med den expansion som vi hade på 1970-talet. Det är ju inte sant.
Också socialdemokraternas politik skulle betyda en kraftig neddragning, en
halvering ungefär, av den expansion som då gällde. Men resultatet av båda de
här bitarna i politiken är att efterfrågan i ekonomin i övrigt skulle försvagas
mycket dramatiskt till följd av den skattehöjning som är en nödvändighet,
eller till följd av den ökade upplåning som blir en följd av ett större
budgetunderskott. Båda delarna höjer inflationen, sänker efterfrågan,
försämrar vår konkurrenskraft, leder till sämre sysselsättning och leder oss
längre bort från balansmålet.
Det är och förblir en gåta hur man kan förorda en politik som på sikt skulle
försvåra våra möjligheter att nå fram till en balanserad ekonomi i vårt land
och en förbättrad sysselsättning bara för de kortsiktiga vinsterna av att öka
anslagen till arbetsmarknadsstyrelsen. Resultatet skulle säkert bli att vi hade
fler människor i AMS-åtgärder, men resultatet skulle säkert också bli att vi
hade färre sysselsatta totalt. Och den ekvationen kan ju inte vara till någon
glädje.
Anf. 60 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:
Herr talman! Innan jag replikerar arbetsmarknadsministern vill jag
framställa ett yrkande i anslutning till motion 1981/82:2547 av Olof Palme
m. fl. På grund av att vi förlorade en votering vid behandlingen av
regionalpolitiken angående pengar till Norrbotten behöver en av de
anslagsposter som finns med i det här betänkandet och som berör
förhållandena i Norrbotten uppjusteras. Yrkandet, som kommer att delas ut
till kammarledamöterna och som avser moment 13 i arbetsmarknadsutskottets
betänkande 28, har följande lydelse:
”att riksdagen med anledning av propositionens förslag och motionerna
1981/82:2547 yrkandena 6 och 14, 1981/82:2551 yrkande 1 och 1981/82:2554
till Sysselsättningsskapande åtgärder för budgetåret 1982/83 - utöver tidigare
anvisade belopp - under tolfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av
3 110 000 000 kr.”
Arbetsmarknadsministern sade, såvitt jag kunde höra, inte ett ord om de
dystra rapporter som vi fått från AMS och statistiska centralbyrån i dag.
Jag kan vitsorda att de sifferjämförelser som arbetsmarknadsministern
gjorde mellan förhållandena nu och 1976 är riktiga. Men den intressantaste
frågan i dag måste ju vara: Vad gör vi åt det ytterst allvarliga läge som vi har
nu? Vi har en arbetslöshet på över 100 000, och arbetslöshetssiffrorna stiger
från april till maj månad. Antalet sysselsatta fortsätter att minska för nionde
månaden i rad jämfört med förhållandena förra året.
Vad gör arbetsmarknadsministern då? Jo, han fortsätter att tala om att vi i
Sverige minsann är bättre än i andra länder. Det är vi fortfarande, men om vi
fortsätter på den utförsväg som de borgerliga fört oss in på kommer vi inte
särskilt länge att kunna säga på det sättet.
Arbetslösheten i Sverige ökar, och ökar nu snabbt. Regeringen gör precis
som regeringar gjort i andra länder i Europa: tolererar den här ökningen.
Arbetsmarknadsminister Eliasson berömmer sig av att satsa på arbetsmarknadspolitik.
Vi har sagt många gånger tidigare att de borgerliga
regeringarna gjort det. Men det nya nu är att man börjar pruta mer och mer
på de arbetsmarknadspolitiska anslagen. Det är inga små prutningar det
handlar om längre. Det är mer än hälften man tar bort. Ingemar Eliasson
säger att det är rätt att det som vi nu fattar beslut om avgör förhållandena i
höst. Men varför har man då en beredskap för nästa år som vi beräknar blir
mycket lägre än den för innevarande år? Erik Johansson kommer att
redovisa dessa siffror längre fram i diskussionen.
Den borgerliga regeringen med Ingemar Eliasson som arbetsmarknadsminister
har lägre ambitioner än vad borgerliga regeringar hade i slutet på
1970-talet. Detta har lett till en arbetslöshet på över 100 000. Det kan inte
vara Ingemar Eliasson obekant att det är på det sättet. Det finns möjligheter
för oss att genom beslut här i riksdagen i dag minska antalet öppet arbetslösa
till hösten, och jag vädjar till riksdagsmajoriteten att fatta ett sådant
beslut.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Anf. 61 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:
Herr talman! Det är oroande att arbetslösheten gick upp något mellan april
och maj. Det var 3 000 fler arbetslösa i maj än i april.
Det innebär att vi måste upprätthålla en fortsatt hög omfattning av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Det är också ett mått på att den uppgång
i konjunkturen som inte bara regeringen utan även alla andra bedömare har
väntat skulle komma under 1982 ser ut att dröja ytterligare något.
Det finns också en annan sanning. Jag tycker det är sorgligt, Anna-Greta
Leijon, att det inte går att nämna också de andra siffrorna, som är precis lika
sanna, nämligen att antalet sysselsatta har ökat under våren - låt vara att vi
fortfarande ligger under 1981 års nivå. Det måste ändå vara värt att notera att
det går i rätt riktning från mars till april och från april till maj. Ökningen från
april till maj i år var större än ökningen från april till maj förra året. Och det
måste väl ändå vara tillåtet att se båda sidor av samma sak. Jag kan inte förstå
varför man inte skulle kunna glädjas med de människor som har sysselsättning
i maj men inte hade det i april och tala om för omvärlden att också den
sanningen finns.
Vi har nu en mycket högre volym av arbetsmarknadspolitiska insatser än vi
hade förra våren. Vi ligger drygt 20 000 över när det gäller beredskapsarbeten,
och regeringen har anslagit pengar för att den volymen skall kunna
behållas under våren och försommaren.
Anna-Greta Leijon säger att vi har prutat i AMS anslag. Det är sant att vi
har prövat och prutat dem i förhållande till framställningarna. Men det är
10 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
också sant att den totala omslutningen i fast penningvärde är mer än 60 %
högre än den var när Anna-Greta Leijon och hennes kolleger lämnade
kanslihuset. Det är svårt att förstå vad talet om prutning egentligen betyder
mot en sådan bakgrund.
Herr talman! Jag vill till slut också ta upp ungdomsplatserna. Jag kan inte
frigöra mig från intrycket att ni socialdemokrater gärna vill att det skall
föreligga oklarheter när det gäller ungdomsplatserna. Jag vet inte hur många
gånger jag har sagt och deklarerat och både inofficiellt och officiellt har gett
beskedet att ungdomsplatserna finns kvar. Regeringen har gett besked om
det och fattat beslut om pengar, och riksdagen har i dag möjlighet att anslå
mera resurser för detta ändamål nästa år.
Det föreligger inga oklarheter och har aldrig gjort det, om man läser rätt
innantill vad som står i förordningar och propositionstexter. Ändå sprids
intrycket att besked inte finns eller att det är oklart hur ordningen egentligen
skall vara.
Nu finns det fortfarande ledig kapacitet i fråga om ungdomsplatser. De
arbetslösa 16-17-åringarna har fortfarande en chans att få en ungdomsplats.
Vi har 9 000 ungdomsplatser, och mindre än 6 000 av dem är t. v. utnyttjade.
Det visar också att resurserna för att klara ungdomsarbetslösheten har varit
massiva och omfattande.
Om nu socialdemokraterna så gärna vill ha berömmet för att ha inrättat
ungdomsplatserna, så får ni gärna det. Men hjälp då också till att sprida
informationen om att de finns och om att det inte föreligger några oklarheter
om huruvida man kan besätta ungdomsplatserna eller ej! Vi skall se till att
ungdomarna i regel har fått chans till gymnasieutbildning eller yrkesintroduktion
innan de går in på en ungdomsplats, men det finns inget oeftergivligt
krav på det. Sprid inte i fortsättningen intrycket att det skulle råda oklarhet
på den punkten, utan hjälp i stället till att sprida korrekt information,
Anna-Greta Leijon, både om att antalet sysselsatta ökar och om de åtgärder
som vidtas för att hjälpa dem som fortfarande är arbetslösa.
Anf. 62 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:
Herr talman! När det gäller ungdomsplatserna får jag säga att det tyvärr
inte är så att oklarheterna beror på att vi socialdemokrater skulle ha haft
något intresse av att sprida oklarheter. Var och en som är ute på en
arbetsförmedling och talar med arbetsförmedlare, vet att det tyvärr förhåller
sig som jag sade.
Ingemar Eliasson har fått ett brev från Sören Mannheimer i Göteborg, och
jag vet inte om han har svarat på det. Jag tycker att det brevet är en utmärkt
illustration till hur de här problemen ser ut och de svårigheter det medfört att
inte kunna få besked från regeringens sida. Bl. a. har två statsråd varit
inblandade i detta, och de besked som getts av Ingemar Eliasson resp. Ulla
Tillander har inte alltid varit desamma.
Ingemar Eliasson vill att vi skall glädjas över att fler människor var
sysselsatta i maj jämfört med april - det kan vi naturligtvis göra och skall
göra.
Ingemar Eliasson! Det finns 116 000 arbetslösa och det finns ungdomar
som är ofrivilligt deltidsarbetande. Det är i dag 33 000 ungdomar som arbetar
på deltid, trots att de egentligen inte vill göra det - det är också en
arbetslöshet. Det är framför allt dessa som behöver vårt stöd. Ingemar
Eliasson säger att det är beklagligt att arbetslösheten nu har ökat och att det
kräver en fortsatt hög beredskap. Nej, Ingemar Eliasson, situationen kräver
inte det - den kräver en mycket högre beredskap än den som är i dag och än
den som Ingemar Eliasson är villig att ge. Ingemar Eliassons prutningar av
arbetsmarknadsstyrelsens krav på pengar till beredskapsarbeten och yrkesutbildning
kommer att leda till att arbetslösheten i höst och i vinter blir högre
än den skulle behöva vara. Den borgerliga regeringen kan inte komma från
att den därmed får ta på sig ett mycket stort ansvar för en del av den öppna
arbetslösheten.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Anf. 63 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:
Herr talman! Anna-Greta Leijon åberopade ett brev som Sören Mannheimer
i Göteborg har skrivit till mig, och vilket han för ganska länge sedan
fått svar på, även om svaret inte har fått samma publicitet som brevet och
tydligen inte nått fru Leijon. Det brevet innehöll en lång rad felaktigheter
och missförstånd. Låt mig bara ta ett exempel.
Regeringen gav besked om att statsbidrag skulle kunna utgå till
ungdomsplatser i slutet av november 1981 om avtal träffades mellan
parterna. Avtalet träffades dagen före julafton. Den dagen, och senare i
mellandagarna, hade jag överläggningar med parterna. Den 8 januari 1982
tog regeringen beslut om förordningen. Det var alltså mindre än tre veckor
efter det att avtalet hade slutits. Det sändes direkt ut till länsarbetsnämnderna
och innehöll de raka beskeden om att ungdomsplatser nu kunde
inrättas, och vilka regler som gällde för detta.
Det framgår av förordningen att yrkesintroduktion inte är ett oeftergivligt
krav, utan bara skall prövas. Om det inte finns tillgängligt, eller inte
betraktas som ändamålsenligt, kan ungdomarna placeras direkt i ungdomsplatser.
Detta expedierades så snabbt som det någonsin var möjligt. Det är
obegripligt att andra uppgifter har kunnat spridas och vålla bekymmer. Nu
finns emellertid 9 000 platser tillgängliga - låt oss hjälpas åt så att
ungdomarna får nytta av dem.
Det räcker inte med att ha en hög beredskap - beredskapen skall också
sättas i verket. Därför har vi fler i åtgärder nu än vi hade förra våren. Det är
därför regeringen har tagit beslut om, och riksdagen nu har möjlighet att
bifalla, att mer än 2 miljarder kronor ytterligare skall ställas till förfogande,
så att arbetsmarknadsverket kan planera utifrån detta redan inför hösten.
Vad är det som Anna-Greta Leijon och socialdemokraterna hotar med?
Jo, det är att sänka efterfrågan på arbetskraft genom en höjning av momsen
och extra höjningar av arbetsgivaravgifterna. Jag har tidigare här i
kammaren redogjort för beräkningar som visat att 10 000 arbetsplatser skulle
ha hotats bara inom handeln med den högre momsnivå som socialdemokraterna
förordar. Det gäller, Anna-Greta Leijon, att låta den högra handen
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
veta vad den vänstra gör. Nettoresultatet av den politik som socialdemokraterna
förordar skulle därför sannolikt inte ens ha blivit ökad sysselsättning på
kort sikt, och jag är alldeles övertygad om att den politiken på längre sikt
skulle hota många jobb som i dag finns. Och den skulle som sagt definitivt
inte innebära att några nya skapades.
Tredje vice talmannen anmälde att Anna-Greta Leijon anhållit att till
protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 64 ALF WENNERFORS (m):
Herr talman! Jag skall inte nu föra ett längre resonemang om min och mitt
partis principiella syn på varje människas behov av att ha ett arbete. Jag och
mina moderata kolleger såväl i arbetsmarknadsutskottet som i riksdagsgruppen
har gjort detta vid ett flertal tillfällen och i ett flertal debatter under den
gångna mandatperioden.
Den politiska enigheten om principer och mål när det gäller det
arbetsmarknadspolitiska området är bred och stark. Däremot kan det råda
delade meningar om hur vi skall nå målen.
Samtidigt står det klart att vi politiker så gott som dagligen blir påminda om
den hopplösa och mörka vardag som den arbetslöse upplever. Bara för några
dagar sedan lyssnade jag till några ungdomar i Handen söder om Stockholm
som nu lämnar gymnasieskolan och hoppas få ett jobb. Vilka är de egentliga
orsakerna till arbetslösheten? var en fråga som de ställde. Vad gör ni
politiker för att ordna jobb åt oss? var en annan. I går besöktes jag här i huset
av en nybliven ung jurist, som sade: Just nu har jag ett kortare vikariat, som
sträcker sig fram till augusti. Men vad skall jag göra sedan och hur skall jag
klara av att försörja min familj? Jag söker jobb nästan varje dag, men överallt
blir det nej. Vi unga behövs tydligen inte.
Det kan i det här huset inte råda något tvivel om vilka långsiktiga åtgärder
vi moderater föreslår för att trygga de existerande jobben och för att skaffa
nya. Det har inte minst framgått av tidigare moderata inlägg både i den
regionalpolitiska debatten i tisdags, i skattedebatten i går och i den nu
pågående ekonomisk-politiska debatten. Min uppgift kan därför nu begränsas
till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Vad beträffar arbetsmarknadsutskottets betänkande 28 vill jag säga att vi
moderater stöder regeringsförslaget på alla punkter utom en. Låt mig få
påminna om att vi den 1 april fattade beslut om omfattningen av
beredskapsarbetena under nästa budgetår. Vi fattade alltså beslut om
anslagen till dessa bara för ett par månader sedan. Då uttalade riksdagen
också att om arbetslöshetssituationen skulle förvärras under nästa vinterhalvår,
så kunde regeringen utnyttja finansfullmakten. I den s. k. kompletteringspropositionen,
som vi nu behandlar, föreslår regeringen att riksdagen
skall besluta att anslå ytterligare drygt 1 miljard kronor för beredskapsarbeten,
utöver det anslag som riksdagen fattade beslut om den 1 april.
I den moderata partimotionen framhåller vi att ett sådant beslut inte
behöver fattas nu. Det är för tidigt att i dag bedöma behovet av ytterligare
åtgärder under det kommande vinterhalvåret. Självfallet skall arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen uppmärksamt följa utvecklingen, och det Torsdagen den
förutsätter vi att de gör. Det är viktigt att hålla hög beredskap. Regeringen 10 juni 1982
måste vara beredd att vid behov utnyttja den här finansfullmakten.
I detta sammanhang är det intressant att ta del av hur majoriteten i Den ekonomiska
finansutskottet ser på detta. På s. 21 påpekar man att prognoserna i den politiken, m. m.
reviderade finansplanen innebär att man skulle notera en viss sysselsättningsförbättring
under loppet av året. Finansutskottet uttalar också att om denna
förbättring skulle dröja till början av 1983 får man vara beredd att sätta in
åtgärder. Vad vi moderater i det avseendet säger i vår partimotion och i vår
reservation stämmer ganska väl överens med hur den borgerliga majoriteten
i finansutskottet ser på saken.
Jag vill också understryka hur viktigt det är att de arbetsförmedlande
åtgärderna prioriteras under den kommande hösten och vintern. I första
hand måste de lediga platserna utnyttjas, och det kan ske just genom en ökad
satsning på det arbetsförmedlande arbetet. Det är särskilt viktigt eftersom en
ökning av industrisysselsättningen förväntas. Även i det avseendet får vi
moderater stöd av finansutskottets majoritet. De arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna skall anpassas till industrins rekryteringsbehov, säger man. Blir
det en konjunkturuppgång är det viktigt att arbetsmarknaden är flexibel.
Finansutskottet påpekar också att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
skall inriktas på kortvariga arbeten.
Herr talman! Mycket mer kunde naturligtvis sägas i detta ämne. Frågan
om att ha ett jobb är livsviktig för varje människa. Men jag har ändå i
slutskedet av riksmötet försökt begränsa detta anförandes längd. Därför
nöjer jag mig med att slutligen yrka bifall till de moderata reservationerna.
Anf. 65 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:
Herr talman! Alf Wennerfors inlägg kan inte få stå oemotsagt. Han säger
att det är för tidigt att nu bedöma vilka insatser som behövs inför nästa höst
och vinter och yrkar därför avslag på regeringens förslag om drygt en miljard
kronor ytterligare till beredskapsarbeten. I stället säger Alf Wennerfors och
moderaterna att regeringen uppmärksamt skall följa utvecklingen. Det är
precis vad vi har gjort, Alf Wennerfors. Vi har uppmärksamt följt
utvecklingen och konstaterat att de resurser som fanns i den konjunkturneutrala
budgeten inte skulle räcka till för att motverka den arbetslöshet som
i så fall skulle bli följden nästa höst och vinter.
Alf Wennerfors citerade vad finansutskottet säger om att en viss
förbättring kan beräknas inträffa på arbetsmarknaden mot slutet av året. Det
är också vad regeringen har sagt, och jag hoppas att förutsägelsen kommer
att visa sig hålla streck. Men vi kan notera att vissa konjunkturbedömare nu
räknar med att konjunkturförbättringen har försenats ytterligare något.
Även om det blir en konjunkturförbättring har vi emellertid, Alf Wennerfors,
mer än 100 000 arbetslösa, 55 000 i beredskapsarbeten och 35 000 i
arbetsmarknadsutbildning. Många ungdomar lämnar vidare gymnasiesko
-
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
lan, kommer ut från militärtjänstgöring eller lämnar universiteten. Alla
dessa knackar på dörren och behöver släppas in för att hjälpa till i
produktionen. Så även om det blir en viss uppgång i efterfrågan på den öppna
arbetsmarknaden kommer det inte att räcka till för att förhindra en uppgång
av arbetslösheten, om vi inte bestämmer oss för ökade insatser till
arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten.
Det är just detta som vi redan har konstaterat när vi uppmärksamt har följt
utvecklingen. Det är tragiskt att inte Alf Wennerfors och moderaterna också
har kunnat upptäcka att de insatserna behövs i kampen mot arbetslösheten.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att intresset att delta i den kampen
faktiskt är ganska svalt.
Anf. 66 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:
Herr talman! Alf Wennerfors redovisar ganska ofta möten med människor,
som han har träffat ute i samhället. Jag tror uppriktigt att han är ärlig
när han beskriver den oro han känner inför de arbetslösa ungdomarnas
situation. Men det som jag inte förstår är att han inte drar de konkreta
slutsatserna av vad han som riksdagsman, med rätt att besluta om
arbetsmarknadspolitiken, har skyldighet att göra. När han upplever de unga
arbetslösas våndor, borde han förstå att även han kan påverka situationen.
Han kan lägga sin röst, så att det blir färre unga arbetslösa i det här samhället.
Det är nu vi skall avgöra frågan. Visserligen är det i sista laget, vi borde ju ha
fattat beslut redan tidigare här i riksdagen, eller rättare sagt ni borde ha gjort
det. Vi har försökt påverka er. I varje fall har vi i dag en chans att minska
arbetslösheten till hösten och vintern. Alf Wennerfors vill inte vara med om
det. Det är för sent att vänta med bedömningen till hösten. Då kommer
onödigt många människor i det här landet att gå öppet arbetslösa.
Moderaterna har reserverat sig. De vill ha mindre satsningar än folkpartiet
och centern, men jag vill trots det påstå att centern och folkpartiet, liksom
när det gäller regionalpolitiken, har tagit stort intryck av moderaternas
synpunkter. Om moderaterna hade haft en annan inställning, tror jag att vi
socialdemokrater hade haft möjlighet att få de andra partierna några tuppfjät
på väg mot en större arbetsmarknadspolitisk beredskap. Jag beklagar att
moderaterna har detta inflytande på mittenpartierna.
Anf. 67 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Min replik kan gälla både arbetsmarknadsministern och
Anna-Greta Leijon.
Regeringen har gjort en bedömning, och vi har gjort en annan. Så sent som
för ett par månader sedan fattade vi ju beslut om medel för nästa budgetår.
För vår del har vi också pekat på att det finns en finansfullmakt som omfattar
2,5 miljarder och som kan utnyttjas. Det är, enligt vår mening, en tillräcklig
beredskap när det gäller anslag. Om läget skulle förvärras, finns det gott om
tid för att ta finansfullmakten i anspråk, och dessutom, herr arbetsmarknadsminister,
finns det ju möjligheter för en regering att komma med
kompletterande förslag. Den 21 september förra året fattade regeringen
beslut om en proposition som innebar särskilda åtgärder, och riksdagen
fattade beslut under hösten. Jag upprepar: Vi moderater är i gott sällskap.
Det står nämligen på s. 21 i finansutskottets betänkande:
”Prognoserna i den reviderade finansplanen innebär att man skulle notera
en viss sysselsättningsförbättring under loppet av året. Om förbättringen
dröjer till början av 1983 innebär detta ytterligare påfrestningar under nästa
vinter, vilket motiverar att man noggrant följer utvecklingen och är beredd
att sätta in åtgärder ifall sysselsättningsläget försämras.”
Detta är ju vad arbetsmarknadsministerns partivänner har uttalat: Man
skall alltså uppmärksamt följa utvecklingen, och krävs det att åtgärder sätts
in, finns det också möjligheter att göra detta på olika sätt.
Anf. 68 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:
Herr talman! Alf Wennerfors säger, att om läget förvärras, skall vi vara
beredda att sätta in åtgärder. Men det är ju faktiskt så, att vi i dag har fått reda
på att läget har förvärrats.
Vi har i dag fått uppgifter från AMS och SCB, som visar att läget på
arbetsmarknaden är mycket värre än vad det såg ut att vara när arbetsmarknadsutskottet
diskuterade dessa frågor - ännu mycket värre, skulle jag vilja
säga.
Arbetslösheten ligger över hundratusenstrecket, nämligen på 116 000
personer. För första gången har arbetslösheten sedan april och maj stigit. Alf
Wennerfors! Vi har fått beskedet i dag: läget är förvärrat. Rösta därefter!
Anf.
69 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:
Herr talman! Det är anmärkningsvärt att Alf Wennerfors inte i dess helhet
har läst kompletteringspropositionen. Den innehåller nämligen också
beskedet om ytterligare insatser i kampen mot arbetslösheten vilka uppgår
till mer än 2 miljarder kronor. Nu går moderaterna emot tillskottet för
beredskapsarbeten. Jag antar att det också innebär att man ogillar
regeringens beslut om att tidigarelägga statliga beställningar och andra
insatser som uppgår till ett lika stort belopp. Det betyder att man ogillar hela
den satsning på över 2 miljarder kronor som regeringen har beslutat om.
Men, Alf Wennerfors, det citat ur finansutskottets betänkande som herr
Wennerfors anför skall ju ses som ett uttalande för ytterligare arbetsmarknadspolitiska
insatser, för den händelse att den prognos som man nu kan göra
inte skulle hålla streck, alltså utöver de ca 2 miljarder kronor som det hittills
har varit fråga om. Det är som sagt anmärkningsvärt att Alf Wennerfors inte
har tillämpat den rätta läsarten när han studerat betänkandet.
Precis samma läge förelåg förra våren vid den här tiden. Också då fattade
regeringen beslut om ytterligare insatser. Det var den gången lika lätt eller
lika svårt att bedöma utvecklingen inför hösten och vintern, men då kunde
moderaterna instämma - jag kan intyga att det skedde efter viss möda - i att
det ändå behövdes beslut på vårkanten för att beredskapen skulle vara
tillräckligt hög inför hösten.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Vi har alltså samma läge nu. Det är kanske ett par månader sedan som
moderaterna skrev sin motion, men om något har hänt under dessa månader
är det att vi blivit ännu mera säkra på att vi har en svår höst och en svår vinter
framför oss. Det har därför funnits utrymme för att ändra inställning under
denna period.
Moderaterna har sedan de lämnade regeringen velat profilera sig på ett
antal områden. Jag tycker att det är beklagligt att dit nu också hör en
nedtrappning av kampen mot arbetslösheten.
Anf. 70 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Anna-Greta Leijon hänvisar till de siffror som vi har fått i dag
beträffande arbetssituationen. Jag vill instämma i vad arbetsmarknadsministern
sade för en stund sedan, nämligen att de är allvarliga. Vi vet dock inte
hur säkra de är. Osäkerheten beror framför allt på den uppgift vi fått om en
ökning på 8 000 av antalet ungdomar som går arbetslösa. Det går t. o. m.
rykten om att statistiken skulle ha blivit behäftad med vissa fel beroende på
att gymnasieungdomar, som skall fortsätta studierna i höst, kan finnas med i
den. Vi vet inte om dessa rykten är sanna - vi får väl besked om det så
småningom. Men hur det än är visar siffrorna på en försämring av
arbetslöshetssituationen.
Men, Anna-Greta Leijon, det som vi nu diskuterar gäller beredskapen
inför nästa budgetår, framför allt beredskapen inför hösten och inför nästa
vinterhalvår, och på den punkten har vi gjort den bedömningen att de beslut
som vi redan har fattat innebär en god beredskap inför nästa vinterhalvår.
Utvecklingen i det avseendet kan vi avläsa framemot hösten. Skulle det då
visa sig att det blir ytterligare försämringar, finns det möjligheter att för det
första, som jag har sagt, utnyttja finansfullmakten, för det andra lägga fram
ytterligare förslag till åtgärder.
Men det som nu är verkligen oroande, herr arbetsmarknadsminister, är
frågan om arbetslösheten för ungdomarna.
Med tanke på den attityd som arbetsmarknadsministern för till torgs
beträffande vårt intresse för detta vill jag ställa frågan: Hur har det gått med
det beslut som riksdagen har fattat när det gäller ett samlat ungdomspaket för
ungdomar upp till 21 år? Vi hade hoppats att vi skulle få en redogörelse för
detta innan riksmötet var slut, men någon sådan har vi inte fått. Därför frågar
jag nu: När kommer en sådan redovisning av mera samlade och koncentrerade
insatser för att skapa jobb för dem som är upp till 21 år?
Vidare har jag en annan fråga, som gäller ungdomsplatsema och pengarna
till dessa - det skall gälla fr. o. m. den 1 juli. Det går rykten om att de
pengarna inte skulle stå till förfogande förrän längre fram i höst. Är det
sant?
Anf. 71 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:
Herr talman! Vad som finns tillgängligt inför hösten när det gäller
ungdomar från 18 år och uppåt är dels arbetsmarknadsutbildning, för vilken
vi har sänkt åldersgränsen från 20 till 18 år, dels beredskapsarbeten - också
inom den enskilda sektorn, där det finns möj ligheter att expandera - och dels
de särskilda statsbidrag som ställts i utsikt förutsatt att parterna är beredda
att förhandla fram ett system liknande det för ungdomsplatserna. Men för allt
detta och för mera därtill, Alf Wennerfors, behövs det pengar! Man kan
därför inte kräva ytterligare insatser samtidigt som man avslår yrkanden som
ger oss möjligheter att lägga fram förslag. Därför går inte de båda uttalanden
som Alf Wennerfors gjorde i ett och samma inlägg riktigt ihop.
Vi skall gärna återkomma med förslag till ökade insatser för ungdomarna i
den här åldersgruppen, vilka är de ungdomar som har det svårast. Men en sak
är säker, och det är att detta inte går att förverkliga om moderaternas politik
skulle vinna riksdagens gillande.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Tredje vice talmannen anmälde att Alf Wennerfors anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 72 HANS PETERSSON i Hallstahammar (vpk):
Herr talman! Till alla de innovationer som arbetsmarknadsministern sade
att han hade varit med om att åstadkomma när det gäller arbetsmarknadspolitiken
hör väl också påståendet att man startat ett krig mot arbetslösheten
- det är i sanning en innovation. Men det kriget förs verkligen förgäves, med
tanke på de senaste siffrorna från statistiska centralbyrån. Samtidigt som
dessa höga siffror redovisas kan vi också läsa i arbetsmarknadsutskottets
betänkande om prognoser från industrisidan, att antalet anställda inom
tillverkningsindustrin kommer att minska under budgetåret med
16 000-20 000 personer. Det är, tycker jag, en väl så allvarlig bakgrund med
tanke på den debatt som här nyss har förts.
Jag ser att arbetsmarknadsministern har gått. Han tycker väl inte att det är
värt att sitta kvar i kammaren längre. Men han får i alla fall finna sig i att bli
bemött.
AMS bedömer ju behovet av insatser mot arbetslösheten på ett helt annat
sätt än vad regeringen gör. Från vpk:s sida kan vi inte se annat än att AMS
bedömning är realistisk. Regeringen har ju för vana att varje gång den frågan
behandlas flytta sina konjunkturuppgångar, tillväxtperioder och de blomstertider
som skall komma allt längre fram i tiden. Den som följer
behandlingen av de frågor som gäller arbetsmarknaden och den ekonomiska
politiken samt de diskussioner som varit om konjunkturer under de senaste
åren, skall se att den förväntade konjunkturuppgången, som skall lösa alla
problem i vår ekonomi, flyttats fram för varje gång man tagit upp dessa saker.
Ändå går regeringen ut med en våldsam valpropaganda. Precis som inför
förra valet säger man att nu är ekonomin på rätt väg. - Men man hamnar där
man hamnar. Tyvärr blir det på det viset att ju sämre politik som förs, vad
gäller ekonomisk utveckling och arbetsskapande investeringar i samhället i
övrigt, desto mer måste man satsa för att hålla en växande armé av arbetslösa
i gång.
Så länge vi är överens om att människor som är arbetslösa skall leva ett
drägligt liv och ha möjligheter att föda sig, klä sig och bo på ett acceptabelt
153
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
sätt - och det är såvitt jag vet alla partier kommer det att bli kostnader för
arbetslösheten och för verksamheter i AMS regi. Det är kostnader som måste
betalas över den offentliga budgeten.
När nu kapitalet i princip investeringsstrejkar, flyttar ut kapital utomlands,
slår ut folk ur produktionen och vältrar över dessa kostnader på samhället,
måste samhället ta dessa utgifter, i väntan på att en ny, arbetsskapande
politik kan inledas.
Hur illa de borgerliga än tycker om att anslå medel till offentlig
verksamhet, är det i detta fall ett måste - samtidigt som det är ett utmärkt
pedagogiskt exempel på hur olika samhällsorgan, i brist på makt över
produktionsmedel och näringsliv, ändå får ta det slutliga ansvaret och de
slutliga kostnaderna.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till motion 2554, som behandlar
anslag till AMS.
Jag skall så gå över till att redovisa vilken politik som fordras för att vi skall
kunna skapa nya arbetstillfällen och behandla den offentliga sektorns roll i
det sammanhanget.
Alf Wennerfors, som nyss var uppe i debatten, hade fått frågor från elever i
en skola: Vad är den egentliga orsaken till arbetslösheten, och vad gör
politikerna? Jag lyssnade på Alf Wennerfors anförande, men jag fick inte
riktigt klart för mig vad han hade svarat. Det skulle vara intressant att få veta
det. Jag kanske lyssnade ouppmärksamt, men jag kunde inte uttolka något
som kunde likna ett svar på dessa frågor.
Från vpk:s sida menar vi att de ekonomiska problemen inte kan bekämpas
utan att arbetslösheten i sig bekämpas. Vägen ut ur de ekonomiska
problemen går över en direkt arbetsskapande politik. Det finns många som
instämmer i detta, om än i litet andra ordalag.
Från borgerligt håll är det ganska modernt att påstå att man skall arbeta sig
ur krisen. Det är en tes som låter riktig och som kan nämnas som en inriktning
för krispolitiken - det tycker jag visst. Problemet är bara att det, när man har
kommit så långt i argumentationen, är slut med logiken. Det läggs inte fram
några förslag som är av värde för utformningen av en sådan politik som skall
göra att vi arbetar oss ur krisen. Man för i stället en politik som tvärtom
skapar arbetslöshet, fördjupar krisen och förvärrar de därmed följande
problemen.
En bärande tanke i den borgerliga ideologin - som genom åren har
upprepats i olika finansplaner och betänkanden och som också finns med nu -är att man, samtidigt som man arbetar sig ur krisen, skall spara därför att
statens finanser är ansträngda. Det sparandet går naturligtvis ut över de
offentliga utgifterna, som man anser är för stora. Man skall spara, därför att
det skall föras över medel till den konkurrensutsatta sektorn, då i första hand
till industrin. På så vis skall man kunna få i gång industritillverkningen och få
människor i arbete.
Vad är det då för resurser som saknas i industrin och som skall frigöras
genom att man stramar åt på den offentliga sektorn? Är det investeringskapital?
Nej, det kan det inte vara, med tanke på de starkt ökande
utlandsinvesteringarna. Industrin investerar ju i dag mer utomlands än inom
landet. Och med tanke på den omfördelning som har skett från produktiva
till spekulativa investeringar, som inte skapar arbete, kan det inte saknas
kapital för investeringar - om man nu ville investera och sätta i gång
industrin. Och i kampen mot varje tanke på ett införande av något slags
fonder har näringslivet för sin del mycket starkt betonat att det visst inte
saknas pengar för investeringar. Det finns gott om pengar, säger näringslivets
företrädare.
Vad är det då som saknas? Vad är det för resurser som skall frigöras genom
den borgerliga politiken att strama åt den offentliga sektorn? Är det
människor? Är det arbetsvilliga människor som saknas för att produktionen
skall kunna öka i de industrier som kör på halvfart? Är det människor som
saknas för att man skall kunna starta nya verksamheter? Nej, det är det inte
heller.
Problemen finns i ekonomin i dess helhet och ekonomins sätt att fungera.
Det har C.-H. Hermansson tidigare i dag gått närmare in på, så jag skall inte
utveckla dessa teorier längre, utan nämner bara detta.
Problemen har förvärrats genom de borgerliga regeringarnas åtstramningar
och direkta nedskärningar inom den offentliga sektorn. Det har lett till att
vi nu närmar oss en period då också den offentliga sektorns olika
yrkesgrupper kommer att tillhöra skaran av arbetslösa.
Inget hade hindrat det svenska industrikapitalet att investera i nyproduktion
bredvid den offentliga sektorns utbyggnad. Arbetslösa att anställa har
funnits, och pengar har funnits. Under hela 1970-talet har många kvinnor och
ungdomar stått beredda att omedelbart börja en anställning så fort de fått
tillfälle, men de har inte fått det tillfället. Offentliga sektorns tillväxt har ju
inte hindrat någon industriell expansion, som påstås. I stället är det närmast
så att den offentliga servicen är alltför litet utbyggd. Kvinnor som vill ut i
arbetslivet kan hindras av brist på daghemsplatser, och arbetsköparna vill
oftast ha ungdomar som är fullt färdigutbildade. För att ungdomarna skall
kunna få den utbildningen fordras insatser av den offentliga sektorn. Man
kan därför inte påstå att den offentliga sektorn har varit till något hinder.
Regeringspolitiken kommer inte att kunna lösa de problem som finns när
det gäller den stora arbetslösheten. Talet om att ”arbeta och spara” blir
tomma ord så länge människor inte erbjuds att arbeta och så länge regeringen
inte satsar på att spara där det finns att ta. Jag behöver inte heller upprepa
alla de argument och alla de bevis som finns för att regeringen sparar på ett
felaktigt sätt i stället för att spara där det finns att ta. Men om man går tillbaka
under den senaste veckan kan man se hur det har skänkts bort pengar genom
marginalskattesänkningar samtidigt som beslut fattats som kommer att bli
mycket dyra för svenska folket - JAS-flygplanet är ju inte precis något
sparplan.
På det här sättet rullar det vidare under borgerlig befälsföring - ”fort men
fel”, som någon sade som skulle förklara riktning och hastighet.
Nu sitter det säkert någon borgerlig företrädare i bänkarna och tänker - jag
kan tänka mig att Alf Wennerfors funderar på det här: ”Ja, men
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
marginalskattesänkningen som vi beslutade om är ju utmärkt.” Och vi hör ju
hur moderaterna vill gå vidare och skapa ännu större sänkningar. Marginalskattesänkningen
var ju till för att skapa ett arbetsvänligt klimat, sades det.
Folk skall tydligen stimuleras att jobba över. Men det kan väl inte vara riktigt
att stimulera människor att arbeta ytterligare utöver de åtta timmar som
gäller - många gånger under stress, långa arbetsresor, hårt arbetstempo,
dåliga arbetsmiljöer. Det finns samtidigt människor som står utanför och är
beredda att ta ett jobb.
Nej, en sammanfattning av den borgerliga politiken för att skapa arbete
måste bli ett klart fördömande - den är felaktig.
Regeringen skänker bort pengar åt dem som har, drar in från dem som har
det magert och stramar åt på det offentliga området så att det skapas
arbetslöshet där också. Det är mot den bakgrunden som vi har motionerat
om en planmässig utbyggnad av den offentliga sektorn. Det gäller alltså
motion nr 700, som på några rader avfärdas i betänkandet nr 40 från
finansutskottet. I betänkandet sägs att dessa frågor vanligtvis avhandlas när
budgetarbetet bedrivs. Men det gör man inte alls. Då behandlar man ju
frågan om avveckling av den offentliga sektorn, och vi har motionerat om en
plan för en utveckling, och det är därför precis motsatt verksamhet man
sysslar med.
När vi bemöter den borgerliga propagandan som så kraftigt värjer sig mot
all utbyggnad av den offentliga sektorn och som menar att man skall spara
inom den offentliga sektorn för att få medel över till de andra industriella
verksamheterna - en argumentation som är felaktig och falsk - måste vi ju
ändå lägga litet tyngd i diskussionen om den offentliga sektorns roll i detta
sammanhang.
Den offentliga sektorn bidrar väsentligt genom sin verksamhet till att öka
avsättningen av industriprodukter. En del av det som används inom t. ex.
landstingen importeras visserligen, men mycket produceras ju också i
Sverige. Mer skulle kunna produceras inom landet i stället för att importeras,
om det gjordes satsningar med samhällsekonomins bästa för ögonen. Det
skulle kunna få stora effekter vad gäller nyskapande av arbetstillfällen,
effekter på försörjningsberedskapen, regionalpolitiken - ja, över hela fältet
skulle satsningar inom det offentliga området få mycket stor betydelse.
Redan i dag beräknar man att den offentliga sektorn lägger ut beställningar i
det privata näringslivet för omkring 70 miljarder kronor, och det är ju ingen
liten summa precis.
För vår del anser vi, samtidigt som vi säger att vi måste se den offentliga
sektorn som en motor i ekonomin och behandla den på det sättet, att det går
att skapa 100 000 nya jobb på tre år inom åldringsvård, barnomsorg,
sjukvård, kommunikationer, transport, miljövård, energi osv.
Gör man allvar av talet om att avveckla kärnkraften och minska
oljeberoendet, måste man ju sätta i gång verkliga projekt för att ta till vara de
inhemska energislagen. Satsningar inom den offentliga sektorn kan få
betydelse också för den saken.
Jag ser att tiden går, och jag skall inte argumentera så värst länge till. Det
är inte många som sitter i kammaren och visar något större intresse. Men jag
skall i varje fall gå in litet grand på det bemötande som motionen och
tankarna kring den offentliga sektorn har fått i betänkandet. Att utskottsmajoriteten
avfärdar motionen med några rader kan jag förstå. Man vill inte
diskutera frågan. Men det kunde ju tänkas att arbetarpartierna tillsammans
skulle kunna bilda något slags front mot borgerlighetens nedskärningar i den
här frågan, eftersom socialdemokraterna har väckt en motion med en
innebörd snarlik vår motions. Motionerna är olika men de är inte
väsensskilda.
Då har det fantastiska inträffat att socialdemokraterna i en reservation till
förmån för sin egen motion behagat avfärda den kommunistiska motionen
med en klyscha om att genomförandet av förslaget i vpk-motionen i hög grad
skulle inkräkta på den kommunala friheten och på demokratin och att vpk:s
förslag skulle vara uttryck för en vilja till centralstyrning. Det är en mycket
märklig formulering.
Hur kan en motion som begär en parlamentarisk kommission med uppgift
att utarbeta program för utveckling av den offentliga sektorn vara så
förfärlig, samtidigt som en motion med krav om en utredning som skall
belysa den offentliga sektorns roll för sysselsättningen är så förträfflig?
Är det därför att vi i vår motion har kritiserat JAS-projektet som
socialdemokraterna varit med och fattat beslut om? Är det möjligen det som
är en nagel i ögat? För det kan väl inte vara så tänkt med den
socialdemokratiska motionen, efter all positiv argumentation som har förts
kring den och i den, att den utredning som begärs skulle visa att det var
negativt att satsa på den offentliga sektorn? Motionen är ju uppbyggd på det
sättet att man anser att det är positivt att satsa på den offentliga sektorn och
att den har en verklig betydelse för ekonomin och för arbetsskapande
verksamhet.
Jag behöver kanske inte fråga någon talesman för socialdemokraterna i
utskottet vad som menas med det här, även om jag gärna tar emot ett svar.
Jag tror nämligen att jag vet. Det här är socialdemokraternas nya linje mot
vpk som skall dras fram i valrörelsen. Man skall instämma i den borgerliga
kören som skäller på samhällsstyrning och planering. På det sättet tror man
att man kan lindra verkningarna av de argument som riktas mot socialdemokraterna
själva i fonddebatten och som de har så oerhört svårt att värja sig
för, därför att de inte har klart för sig hur de skall använda sina fonder.
I stället för att vrida vreden åt höger och tillsammans med kommunisterna
göra ner de borgerliga falska argumenten ställer ni er i reservationen på
samma plats som de borgerliga och tror att ni skall klara ert eget skinn genom
att skälla på kommunisterna. Det är dömt att misslyckas, för borgare kan
aldrig slås med borgerliga argument, det borde socialdemokraterna ha lärt
sig.
Herr talman! Jag skall inte öda mer tid på detta, men bifall önskar jag till
motion nr 700.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
I detta anförande instämde Lars-Ove Hagberg, Per Israelsson och Eva
Hjelmström (alla vpk).
157
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Anf. 73 ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Låt mig först slå fast att den fulla sysselsättningen framstår
oförändrat som mål för den allmänna politik som vi vill föra. Därom är
arbetsmarknadsutskottet och regeringen, såvitt jag förstår, överens. Det
skall ändå inte bestridas att svårigheterna har ökat att upprätthålla den
målsättningen. Det avspeglas också i den öppna arbetslöshet som vi haft
under tidigare månader.
Vi kan inte heller leva opåverkade av förhållandena i vår omvärld och av
den politik som förs där. Antalet arbetslösa i OECD-länderna beräknas
uppgå till bortemot 30 miljoner människor. Medan den öppna arbetslösheten
hos oss har kunnat stanna vid knappt 3 %, ligger den i övriga OECD-länder -bortsett möjligen från Japan - på det dubbla eller flerdubbla.
Det har sagts att det var annorlunda för ett decennium sedan. Vi hade i
Sverige då liksom nu en arbetslöshet på nästan 3 %. Det var betydligt högre
arbetslöshetstal än i Västtyskland och Frankrike som i dag har växande
arméer av arbetslösa. Vi skall inte tala om Danmark, som för tio år sedan
nästan inte hade någon arbetslöshet alls. T. o. m. Storbritannien, som nu
lider av en rekordarbetslöshet på närmare 12 %, hade för tio år sedan en
något lägre arbetslöshet än vi i Sverige.
Jag tycker att dessa siffror kan vara värda att påminna om när
socialdemokraterna går till angrepp mot oss och påstår att vi för en
arbetslöshetsskapande politik samtidigt som de framställer sig själva som
garanter för en trygg sysselsättning. Ingenting kan vara felaktigare!
Utskottets vice ordförande, Anna-Greta Leijon, sade i sitt inledningsanförande
att det i dag är sista gången vi har chansen att klara en hygglig
arbetsmarknadspolitik. Hon målade ut situationen i svart och vitt: den
socialdemokratiska politiken skulle uppfylla alla krav på en lyckosam
arbetsmarknadspolitik, medan en liberal arbetsmarknadspolitik skulle
medföra olycka. Ingenting är felaktigare än att försöka sig på sådana
beskrivningar. Jag instämmer annars i det Anna-Greta Leijon sade om
arbetets värde och om vikten av att få utbildning och praktik.
När socialdemokraterna vill framställa sig som det parti och den rörelse här
i samhället som helhjärtat och i alla lägen satsar på positiva åtgärder kan det
kanske ändå vara värt att stillsamt påminna om det som socialdemokratin har
gått emot - det må gälla reformer eller praktiska åtgärder.
I fråga om utbildningen, som Anna-Greta Leijon ansåg så värdefull, har
socialdemokraterna gått emot att vi skall ha kvar den framgångsrika
yrkesintroduktionen, som f. n. pågår. Nästan 10 000 ungdomar finns med i
den och skaffar sig en god grund för ett kommande arbetsliv. Och (s) har inte
bara bekämpat den, ni säger att ni också vill slopa den!
När det gäller den ekonomiska politiken har socialdemokraterna gått emot
insatser på en rad områden, insatser som skulle underlätta att få arbete. Ni
vill höja skatterna, närmast genom en ökad moms, vilket skulle innebära att
det uttaxerades flera miljarder av svenska folket med reducerad köpkraft och
minskade möjligheter till arbete som följd.
Ni har också gått emot den utökade ungdomsgarantin, som utskottets
majoritet föreslog och som riksdagen ställde sig bakom för några veckor
sedan.
Jag tror det är bra att få den här nyanserade bilden när situationen
framställs så ensidigt som Anna-Greta Leijon gjorde i sina tidigare
inlägg.
Jag har sagt många gånger att arbetsmarknadspolitiken är ett väldigt
viktigt instrument och att den skall både omhuldas och ges resurser. Det är av
den anledningen det satsas så mycket på den - mer än den regering som
Anna-Greta Leijon tillhörde någonsin satsade. Därför framstår inte de
socialdemokratiska påplussningarna som vare sig avgörande eller ens
trovärdiga.
När det gäller inriktningen av den arbetsmarknadspolitik som regeringspartierna
vill föra under det närmast framförliggande året är utgångspunkten
en begränsad men märkbar uppgång i sysselsättningen under den senare
delen av året, en uppgång som fortsätter även under 1983. Det är mot den
bakgrunden angeläget att de arbetsmarknadspolitiska insatserna inriktas på
tillfälliga arbeten och på åtgärder som underlättar stadigvarande anställningar
i de expansiva delarna av näringslivet. Arbetsmarknadspolitikens
viktigaste del är sålunda den egentliga platsförmedlingen. I den mån de
arbetslösa inte kan placeras i arbete på den öppna marknaden bör i första
hand tillgripas arbetsmarknadsutbildning, som kan underlätta en senare
arbetsplacering.
Likväl får man räkna med att arbetsmarknadssituationen i vår och under
den kommande vintern riskerar att bli alltför svag, om det inte görs särskilda
insatser av direkt sysselsättningsskapande karaktär. Indikationerna på
behovet av ett sysselsättningstillskott, framför allt genom beredskapsarbeten,
är så klara att man inte bör avvakta den fortsatta utvecklingen på
arbetsmarknaden. Man bör därför inte, som moderaterna har förordat,
ytterligare skjuta upp prövningen av den frågan. Arbetsmarknadsministern
har redovisat skälen, och jag skall inte upprepa dem.
Beredskapsarbetena kommer under innevarande budgetår att ha en
omfattning av i runt tal 6,5 miljoner dagsverken. Det påslag av 1,2 miljarder
kronor som regeringen föreslår och som centern och folkpartiet i utskottet
har ställt sig bakom möjliggör en i stort sett oförändrad volym på arbetena.
Därtill kommer satsningarna på statliga byggen och stödet till ombyggnadsoch
reparationsarbeten inom bostadssektorn. Utifrån den allmänna bedömning
som nu kan göras av sysselsättningsutvecklingen bör insatser av denna
omfattning och sammansättning kunna ge ett verksamt stöd i arbetet på att
upprätthålla sysselsättningen.
Socialdemokraterna kräver en insats av 8 miljoner dagsverken inom
beredskapsarbetena. Det gör de med utgångspunkt i en mer pessimistisk syn
på utvecklingen. Inom regeringspartierna avvisar vi inte tanken på att
arbetsmarknaden utvecklas på ett mindre gynnsamt sätt än vi utgått från. Om
så skulle bli fallet måste självfallet ytterligare sysselsättningsskapande
åtgärder tillgripas. Sådana åtgärder kan snabbt sättas in med stöd av den
finansfullmakt som jag förutsätter att riksdagen i dag på nytt kommer att
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
medge regeringen. När det gäller att ställa upp för att stärka arbetsmarknaden
i svåra lägen har vi från vår sida i arbetsmarknadsutskottet inte lagt
hinder i vägen - tvärtom. Vi har varit positiva till de propåerna.
Vidare överförs enligt propositionen huvudmannaskapet för de s. k.
ungdomsplatserna på skolan. Ungdomsplatserna är ett nytt instrument i den
arsenal av åtgärder som byggts upp för att motverka ungdomsarbetslösheten.
Det är naturligt att den administrativa hanteringen av denna nya verksamhet
under de första månaderna fick ske i provisoriska former. Det kan vara värt
att undersöka om detta förslag vid en fortsatt prövning visar sig ändamålsenligt.
Däremot har vi olika uppfattningar om hur mycket pengar som bör
avsättas för ungdomsplatserna. Vi har ställt oss bakom regeringens förslag att
beräkna ett preliminärt belopp av 60 milj. kr. Det är samma belopp som
anvisats i år. Jag vill erinra om att dessa pengar har räckt mer än väl. När det
gäller nästa budgetår får man självfallet vid en preliminär beräkning vara
beredd att anslå ytterligare pengar om det visar sig behövligt.
När det gäller arbetsmarknadsutbildningens omfattning och inriktning kan
jag i stort sett hänvisa till att dessa frågor har diskuterats utförligt tidigare i år.
De socialdemokratiska förslagen är i det väsentliga en upprepning av de
förslag som i detta tidigare sammanhang av riksdagen lämnades utan bifall.
Visar det sig längre fram att volymen på utbildningen behöver ökas något,
vilket bl. a. är vad socialdemokraterna begär, kan också den frågan snabbt
prövas på nytt.
Herr talman! Utan att gå in på de mer detaljbetonade förslag och yrkanden
som behandlats i utskottets betänkande nr 28 ber jag att med dessa ord få
yrka bifall till reservationerna 2 och 7 i arbetsmarknadsutskottets betänkande
och i övrigt till utskottets hemställan.
Anf. 74 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:
Herr talman! Elver Jonsson sade precis i slutet av sitt anförande att vi har
diskuterat de här frågorna många gånger tidigare i riksdagen och att
förslagen från socialdemokraterna i stort sett är de samma som tidigare under
åren. Ja, det är de - men förslagen har ju alltid ifrån borgerligt håll mötts med
motstånd. I stället för att med allvar begrunda den utveckling som vi har på
den svenska arbetsmarknaden just nu ägnar man enorm möda åt att studera
statistik från början av 1970-talet och siffror från andra länder. Och under
tiden som man gör det växer arbetslösheten här och nu. Och, Elver Jonsson,
det finns ingen tröst att söka i de här tio år gamla siffrorna. Arbetslösheten i
Sverige har inte någon gång under efterkrigstiden varit så hög som den är nu.
Inte någonstans i statistiken finns det för maj månad en siffra på
arbetslösheten på över 100 000 förrän nu i maj 1982:116 000. Inte någon gång
i den statistik som Elver Jonsson kan studera över arbetslösheten i Sverige
har arbetslösheten ökat mellan april och maj.
Men ifrån borgerligt håll och även från folkpartiet och centern fortsätter
man att säga nej till de krav som socialdemokraterna för fram. Men det är
inte bara våra krav. Det är många andra ute i samhället, framför allt de
instanser som kommer de arbetslösa allra närmast, som har precis samma
krav som vi, precis samma bedömning av vad som kan hända till hösten och
vintern om man inte satsar just nu i vår.
Arbetsmarknadsstyrelsens beräkningar är inte tagna ur luften. Det är inte
så som en del vill påstå, att det finns en prutmån där. I den mån som man
prutar kommer den öppna arbetslösheten till hösten och vintern att öka. LO
och TCO för fram mycket dystra bedömningar av vad som kommer att hända
med arbetsmarknaden under hösten och vintern.
Den här riksdagen kommer att sluta om ett par dagar. Det är många
riksdagsledamöter som därmed lämnar detta hus. Jag tycker att det skulle
vara en välgärning om de inför det beslut vi skall fatta i kväll verkligen frågar
sig: Gjorde vi allt vad vi kunde för att förhindra arbetslösheten? Gjorde vi
verkligen allt vi kunde för att minska antalet arbetslösa ungdomar i det här
landet? Jag tycker det är en fråga många bör ställa sig och tänka över mycket
noga inför kvällens beslut.
Anf. 75 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Eftersom utskottets ordförande instämde i vad arbetsmarknadsministern
anförde för en stund sedan skulle jag vilja ställa samma fråga
till honom som till ministern. Jag är litet förvånad över att engagemanget i
arbetsmarknadspolitiken och intresset för insatser på sysselsättningsområdet
skall bedömas efter vilken tidpunkt man väljer att göra bedömningen om
behovet av ytterligare pengar. Vi har gjort bedömningen att man inte
behöver fatta ett beslut i dag, utan att de beslut vi har fattat är tillräckliga t. v.
Om så krävs kan man fatta ytterligare beslut framåt höstsidan.
Men eftersom engagemanget skall bedömas på detta sätt skulle jag vilja
ställa frågan: När kommer det åtgärdsprogram för ungdomar upp till 21 år
varom riksdagen har beslutat och uttalat att vi vill ha det innan riksmötet
avslutas?
Vi har inte fått någonting i den vägen.
Det lät som om vi moderater skulle göra det ställningstagandet vi gör i dag
för att förhindra detta. Då vill jag ställa frågan: Vad är det i det moderata
ställningstagandet som gör att man inte ännu har redovisat vad man tänker
göra för dessa ungdomar?
Jag vill komma tillbaka till ungdomsplatserna. Jag har under de senare
dagarna fått höra ifrån företagare att man undrar över pengarna till
ungdomsplatserna. Vi beslutar om att de skall kunna utnyttjas från den 1 juli,
men det sägs att det skall fattas något beslut i kanslihuset om att man inte
skall kunna utnyttja pengarna förrän till hösten. Vad är det som gäller? Kan
utskottets ordförande upplysa oss om det?
Anf. 76 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! När det gäller hur snabbt man bör gå in med särskilda medel
för att stärka sysselsättningen har jag inget annat svar att ge än det vi givit i
betänkandet från mittenpartierna. Allting talar för att man nu bör anslå
medlen.
11 Riksdagens protokoll 1981182:172-173
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Alf Wennerfors efterlyste vad som hänt med den riksdagsbeställning som
gjorts. Jag har inget annat att säga än att det är riktigt att riksdagen gjort detta
mycket klara och bestämda uttalande, och att jag förutsätter att det kommer
ett förslag som tillgodoser denna beställning. Men det är i sammanhanget
inte oviktigt att följa upp med klart besked om att vi från riksdagens sida
också är beredda att släppa fram medel som underlättar ett sådant
förslag.
Anna-Greta Leijon sade att vi har anledning att begrunda situationen som
den är på arbetsmarknaden. Ja, det är helt riktigt.
Anna-Greta Leijon menar att tidigare erfarenheter visar att arbetslösheten
växer. Jag tror inte det. Det är nämligen så att vi inte bara begrundar - vi
handlar också, delvis i riksdagen, men framför allt i kanslihuset. Det har skett
större satsningar än vad någonsin en socialdemokratisk regering har orkat
med. Bortemot det dubbla eller mer satsas nu på arbetsmarknadspolitiska
insatser i jämförelse med den tid då Anna-Greta Leijon var minister.
Jag vill inte säga att man enbart skall göra sådana nakna och raka
jämförelser och säga att det är tillräckligt. Det är ändå talande besked om att
här har gjorts mycket för att råda bot på detta som vi är överens är så ont,
nämligen hög arbetslöshet. Den måste bekämpas, och därvid har aktningsvärda
insatser gjorts.
Sedan kan man naturligtvis säga att dagens situation inte är jämförbar med
början av 1970-talets. Det är riktigt, för hela världen dras nu med en
ekonomisk obalans och enkrissominte existerade då. Vi har sedan bör j an på
1970-talet haft en oljekris med följande prischock, som stannat kvar och som
innebär att vi har helt nya ekonomiska villkor och svåra sådana. Vi har i
Sverige större ungdomskullar. Vi har fler som efterfrågar jobb, och vi har fler
i arbete - något som båda delarna är positivt och bra. Men det innebär också
att det är fler som riskerar att bli arbetslösa när det kärvar. Jag tror att det
finns anledning att säga att arbetsmarknadspolitiken då är ett viktigt medel i
den arsenal som vi har att tillgå. Storleken på insatserna och metoderna
spelar en viktig roll. Men den ekonomiska politiken är också mycket
betydelsefull när det gäller att underlätta för människorna att få jobb. Även
näringspolitiken och småföretagssatsningarna är väsentligheter, värda att
nämna - för att inte tala om gårdagens skattebeslut, som har positiv betydelse
för möjligheterna att erhålla jobb i framtiden.
Anf. 77 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå vad utskottets ordförande menar
med att det skulle saknas medel för att få fram åtgärdsprogrammet. Det
verkar som om ni inte är engagerade i det. Det var ju så man angrep mig. Nu
skulle jag med samma medel kunna angripa er för att ni inte är tillräckligt
engagerade och intresserade för att göra så mycket som är möjligt att göra för
de ungdomar som är arbetslösa.
Vad är det som hindrar att ni utnyttjar exempelvis finansfullmakten för att
sätta ett sådant här åtgärdsprogram i sjön? Jag tycker att det är beklagligt att
162
inte riksdagens beställning har fullföljts av regeringen. Jag undrar återigen:
Vad beror det på? Är det engagemanget som saknas?
Anf. 78 ANNA-GRETA LEIJON (s) replik:
Herr talman! Jag skulle kunna instämma i Alf Wennerfors fråga, men när
vi socialdemokrater resonerade om det här förslaget från de borgerliga
uppfattade vi det så, att det var mer luft och ord i det än konkreta möjligheter
till aktioner. Vi har från socialdemokratiskt håll lagt fram våra egna förslag
när det gäller ungdomarna. Det beslut som vi skall fatta i dag rör också
ungdomsplatserna. Vi menar att de pengar som man från de borgerligas sida
avsätter för detta ändamål är helt otillräckliga. Med de begränsade
ekonomiska resurser som man från mittenpartiernas sida och också från
Elver Jonssons sida vill avsätta kommer man inte att kunna göra de insatser
som skulle behövas. Varken de yngre ungdomarna - de som är upp till 18 år
gamla - eller de äldre får den hjälp de skulle kunna få av borgarna i dag.
Elver Jonsson säger att det är andra ekonomiska villkor nu än på
socialdemokraternas regeringstid. Ja, det är det minsann. Statens finanser är
i ett bedrövligt skick, som de aldrig var under socialdemokratisk regeringstid.
Jag ställde i mitt inledningsanförande en fråga om det inför det här
riksdagsbeslutet om arbetsmarknadspolitiken var så att man hade analyserat
de ekonomiska konsekvenserna tillräckligt djupt. Av Elver Jonssons inlägg
här har jag tyvärr fått det intrycket att han inte gjort det. Arbetslösheten är ju
inte gratis. Arbetslösheten kostar ju samhället väldigt mycket pengar. Vi har
från socialdemokratiskt håll gjort en minimiberäkning på förhållandena i
februari månad. Den visar att om vi inte får ner arbetslöshetsnivån i det här
landet, kommer arbetslösheten att kosta staten bara i ersättningar, minskade
direkta skatter, moms och arbetsgivaravgifter 10 miljarder kronor. Därutöver
kommer socialhjälp, kostnader för sjukvård och mycket annat.
Det är inte på det sättet, Elver Jonsson, att arbetslösheten är gratis.
Tvärtom kostar den väldigt mycket. Arbetsmarknadspolitiken kostar
visserligen också den pengar, men det är vår övertygelse att vi både
ekonomiskt och mänskligt i det långa loppet tjänar på att lyssna till nödropen
från arbetsmarknadsstyrelsen när man begär pengar för en högre beredskap.
De siffror som vi fått i dag visar att arbetsmarknadsstyrelsen tyvärr haft rätt i
sina pessimistiska bedömningar.
Anf. 79 ELVER JONSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i Anna-Greta Leijons självklara och
retoriska meningar. Jag tror att utskottets alla ledamöter instämmer i att
arbetslösheten kostar. Det är därför som vi är beredda att så kraftigt
bekämpa arbetslösheten.
Nu är det ju inte så att arbetsmarknadsstyrelsen är avlövad på vare sig
pengar eller personal. Aldrig tidigare har man haft så stora anslag eller så stor
personal. Det innebär att man kan göra stora insatser, även om dessa ibland
temporärt behöver förstärkas.
Att arbetslösheten kostar, även i form av mänskliga tragedier, var orsaken
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
till att vi i arbetsmarknadsutskottet ställde upp på olika motionsförslag och
begärde en utökad ungdomsgaranti. Den beställningen gjordes den 1 april,
och det är självklart att man i kanslihuset behöver viss beredningstid. Att det
ännu inte presenterats ett färdigt förslag är inte detsamma som att det skulle
saknas engagemang. Vi inom folkpartiet är engagerade i detta, och vi är
beredda att fullfölja den här tanken.
Då frågar Alf Wennerfors vad det är som hindrar; man har ju
finansfullmakten att tillgå. Om detta är bara att säga att den vill ju moderata
samlingspartiet använda för andra insatser genom att inte ge den förstärkning
på drygt 1 miljard kronor som regeringen föreslog. Jag tror att man skall ha
detta i minnet när vi säger att det är viktigt att ändå skicka med en ganska
rejäl slant.
Att det är viktigt att ge ungdomar arbete, praktik och utbildning kan inte
tillräckligt starkt strykas under. Här tror jag att vi allesamman måste ställa
upp, inte bara arbetsmarknadsutskottet, riksdagen och regeringen. Här har
företag - enskilda och offentliga - ett ansvar, här har de fackliga
organisationerna ett särskilt ansvar, och här har ämbetsverken och kommunerna
sitt speciella ansvar. Jag tror att det är viktigt att vi tillsammans talar
positivt om värdet av ett eget arbete. Allt arbete är värdefullt!
Jag tror att det skulle vara bra om vi som politiker gnällde litet mindre och
talade mer om möjligheterna. Under de här två mandatperioderna, då vi haft
icke-socialistiska regeringar, har man visat på möjligheterna till vidareutbildning,
till praktiktjänstgöring och till meningsfulla arbeten. Det är viktigt
att vi ger det hela en positiv framtoning - det har väldigt stort värde.
Anf. 80 ERIK JOHANSSON (s):
Herr talman! Som framgått av debatten är det en huvudinvändning från
vår sida mot den borgerliga politiken att man i denna accepterar att
arbetslösheten stiger, att man sänker de arbetsmarknadspolitiska ambitionerna,
samtidigt som arbetsmarknadsläget alltmer försämras.
I debatten i dag och i tidigare debatter liksom i våra motioner har vi anvisat
vägar ut ur krisen. Tidigare i debatten i dag har det understrukits vilken
behandling dessa förslag har rönt.
Herr talman! Det första kvartalet i år var i genomsnitt 137 000 personer
öppet arbetslösa. En begränsad säsongmässig förbättring har skett den
senaste tiden, men det hindrar inte att man måste konstatera att efterfrågan
på arbetskraft kommer att bli mycket låg under resten av året och troligen
också en bra bit in på nästa år. Antalet människor som har sysselsättning
kommer att fortsätta att minska. Resultatet blir att den redan höga
arbetslösheten kommer att öka kraftigt under nästa budgetår. Det är risk för
att arbetslösheten i höst kommer att överstiga 4 % eller 160 000-170 000
personer - om inte kraftiga motåtgärder sätts in.
Regeringens kompletteringsproposition bekräftar vår uppfattning om den
borgerliga politikens bristande ambitionsnivå, och det i ett läge där alla
ansträngningar måste göras för att pressa ned arbetslöshetsnivåerna.
Beredskapsarbetena väntas i år ha gett ca 6,5 miljoner sysselsättningsdagar.
Det påslag med 1,2 miljarder kronor som regeringen föreslår kan möjligen, i
bästa fall, ge utrymme för en oförändrad sysselsättning. Men det är, mot
bakgrund av vad jag nyss anfört om en fortsatt försämring på arbetsmarknaden,
inte tillräckligt. AMS har begärt medel för 8 miljoner sysselsättningsdagar,
och det är vad vi socialdemokrater - som i denna viktiga fråga
företräder utskottets linje - ställt oss bakom. Det är att märka att detta ändå
är en begränsad målsättning. Vi föreslår denna volym på beredskapsarbetena
för att arbetslösheten inte skall stiga utöver de redan höga tal som har
noterats i år.
8 miljoner dagsverken är dock en aktningsvärd volym, och arbetsmarknadsverket
måste få rimlig tid på sig för att planera för arbetena så att dessa
får full effekt. Därför bör statsmakterna redan nu ge besked om vilken
ambitionsnivå som skall gälla.
Försämringarna på arbetsmarknaden under nästa budgetår kommer i
särskilt hög grad att gälla byggarbetsmarknaden. Därför är det angeläget att
öka andelen byggnads- och anläggningsarbeten inom beredskapsarbetena.
En sådan ökning försvåras av att riksdagen tidigare i år har beslutat att sänka
tilläggsbidraget för investeringsarbeten från 20 till 15 %. I det läge som nu
råder föreslår vi att tilläggsbidraget temporärt höjs till 30 %.
Samtidigt med den nyssnämnda sänkningen av tilläggsbidraget företogs
andra förändringar av reglerna för beredskapsarbetena. Från socialdemokratiskt
håll motsatte vi oss samtliga förändringar. Det gällde bl. a. en
begränsning av bidragsunderlaget för beredskapsarbetena. Bidrag skulle
endast få räknas på en högsta dagsverkskostnad av 3 000 kr. Man har nu
funnit att detta bidragstak är olämpligt för vägarbeten. Med hänsyn till vår
grundinställning har vi naturligtvis ingenting emot att man nu i betänkandet
tar tillbaka denna förändring åtminstone när det gäller vägarbetena.
Herr talman! Vi har i betänkandet räknat med att kostnaderna för
beredskapsarbetena under nästa budgetår kräver en anslagsförstärkning av
3 360 milj. kr. I det beloppet ingår en post om 250 milj. kr. för
beredskapsarbeten i Norrbottens län. Den frågan har i sak behandlats i
betänkandet AU 23, som debatterades i kammaren under tisdagen. Eftersom
våra förslag då inte vann kammarens bifall, blir konsekvensen att
behovet av anslagsförstärkning minskar i motsvarande mån, eller till 3 110
milj. kr. Utskottets hemställan i mom. 13 bör ändras i enlighet härmed.
Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets hemställan i
mom. 13 enligt det till kammaren utdelade rättelsebladet och dessutom till
reservation 4.
Herr talman! Jag går härefter över till arbetsmarknadsutbildningen, som
också behöver vidgas enligt vår uppfattning. Den är en viktig del av de
arbetslöshetsbekämpande åtgärderna. Vi föreslog redan i vår arbetsmarknadspolitiska
motion i januari att utbildningen nästa budgetår skulle
dimensioneras för 120 000 deltagare. AMS har i april vänt sig till regeringen
och begärt en utbildning med denna omfattning. Detta skulle göra det
möjligt att i genomsnitt ha 5 000 fler deltagare per månad än under
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
innevarande budgetår. AMS framställning stärker oss givetvis i vår
uppfattning om utbildningsbehovet.
Vidare har, herr talman, AMS föreslagit en särskild satsning i form av
vidareutbildning för verkstadsmekaniker inom ramen för bristyrkesutbildningen.
Syftet är att förebygga de flaskhalsproblem inom verkstadsindustrin
som vid en konjunkturuppgång uppstår på grund av brist på yrkesutbildad
arbetskraft.
Regeringen och utskottets majoritet går med på att man gör en sådan
satsning, men det får inte kosta någonting. Om denna särskilda utbildning
kommer till stånd, skall annan utbildning skäras ner i stället. Vi anser att skall
man göra en sådan här särskild satsning, får man också vara beredd att vidta
särskilda arrangemang. Därför stöder vi AMS förslag, bakom vilka står
företrädare för både arbetsgivare och arbetstagare i AMS styrelse. I denna
liksom i andra former av bristyrkesutbildning får man räkna med att även
invandrare kommer att delta. Vi finner det naturligt att deras behov av
ytterligare kunskaper i svenska språket prövas i varje särskilt fall, så att de
kan tillgodogöra sig yrkesutbildningen.
Under lågkonjunkturen i slutet av 1970-talet fick den s. k. 25-kronan stor
betydelse när det gällde att upprätthålla sysselsättningen i företagen. Detta
bidrag möjliggjorde att man i stor utsträckning kunde sätta in personalutbildning
när det förelåg hot om permitteringar eller uppsägningar. Sedan
dess har bidraget sänkts till 20 kr., och det används nu bara i begränsad
omfattning. Utskottet har emellertid både i höstas och senare i vinter
bemyndigat regeringen att höja detta bidrag, men regeringen har hitintills
avstått från att utnyttja bernyndigandena. Mot den bakgrunden anser vi att
riksdagen måste ta ett kraftigare initiativ. Vi föreslår att bidraget höjs till 35
kr., så att personalutbildningen på nytt kommer att bli ett bättre alternativ
vid uppsägningar och permitteringar.
Våra krav på en utbyggd arbetsmarknadsutbildning kostar mer pengar än
som hittills beräknats för denna utbildning. Till följd av att arbetsmarknadsutbildningen
för budgetåret 1982/83 av olika skäl inte fått den omfattning
som den har innevarande budgetår kommer betydande besparingar att
uppstå på de båda anslag som finansierar utbildningen. De merkostnader
som uppstår genom våra förslag bör i första hand kunna täckas av dessa
besparingar.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall även till reservation
nr 1.
Anf. 81 ARNE FRANSSON (c):
Herr talman! Aldrig förr har en svensk regering satsat så mycket för att
klara sysselsättningen som den nuvarande regeringen har gjort. Totalt har
hittills i år satsats 7,2 miljarder för att hålla nere arbetslösheten i den rådande
besvärliga lågkonjunkturen. Riksdagen har i dag att ta ställning till
regeringens kompletteringsproposition och förslag till insatser för sysselsättningsskapande
åtgärder. De bedömningar som regeringen gjort innebär att
det är nödvändigt att redan nu ställa ytterligare medel till förfogande för
bl. a. beredskapsarbeten.
Vi kan troligen inte räkna med någon mer påtaglig internationell
konjunkturförbättring förrän tidigast under 1983. Under återstoden av 1982
kommer troligen en svag förbättring av industrikonjunkturen i Sverige att
ske, men någon mer markerad efterfrågeökning kan inte förutses detta år.
Den ökning av efterfrågan från exportmarknaderna som inleddes under 1981
väntas fortsätta. Hitintills är det främst inom trävaruindustrin och verkstadsindustrin,
speciellt elektroindustrin och transportmedelsindustrin, som
exportorderingången har ökat. Kapacitetsutnyttjandet inom industrin ligger
f. n. på en låg nivå. Företagen kommer således att kunna öka sin produktion
avsevärt inom ramen för befintlig produktionskapacitet utan att behöva
anställa ny personal.
Enligt länsarbetsnämndens bedömningar väntas arbetslösheten öka under
de närmaste kvartalen till följd av en fortsatt svag arbetskraftsefterfrågan,
samtidigt som ett stort antal uppsägningar väntas bli verkställda.
Mot bakgrund av dessa bedömningar är det rätt naturligt att regeringen,
med tanke på ambitionen att slå vakt om sysselsättningen, har föreslagit
totalt ytterligare 2 255 milj. kr. för olika åtgärder i kampen mot arbetslösheten.
De ställningstaganden som utskottet gjort visar att det finns olika
uppfattningar om nödvändiga satsningar i nuläget. Ifrån centerns och
folkpartiets sida har vi ansett regeringsförslaget vara väl avvägt i förhållande
till de bedömningar som nu görs. Socialdemokraterna gör en annan
bedömning och anser det vara nödvändigt att i dagsläget anslå ytterligare
medel till beredskapsarbeten. Moderata samlingspartiet anser att man i dag
inte behöver anslå de 1,1 miljarder som regeringen begärt.
Det skulle vara mycket olyckligt, framför allt för de arbetslösa, om inte
dessa 1,1 miljarder ställs till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande redan nu.
Arbetsmarknadsstyrelsen har redan preliminärt fördelat 2 650 milj. kr. Man
har gjort detta för att förberedelsearbetet redan nu skall kunna starta, så att
man därmed vinner tid för planeringen. Det är viktigt att projekten inte
försenas, och därför är det ett olyckligt ställningstagande som moderaterna i
arbetsmarknadsutskottet har gjort. Det är särskilt angeläget att större
investeringsarbeten påbörjas tidigt under budgetåret, så att maximal
sysselsättning uppnås under den kommande vintern.
De åtgärder som vidtagits har gett positiva resultat. Antalet arbetslösa har
sjunkit och uppgick till 112 000 den 30 april, vilket utgör 2,6 % av
arbetskraften. Detta innebär, glädjande nog, att arbetslösheten har minskat
mer än säsongnormalt mellan mars och april.
I det här sammanhanget - med tanke på den kritik som ständigt kommer
från socialdemokraterna om att det görs otillräckligt från regeringens sida
när det gäller att bekämpa arbetslösheten - finns det anledning att påminna
om att arbetslösheten i april månad 1972 uppgick till 2,8 % av arbetskraften.
Vi har, som har sagts tidigare i debatten, i dag erhållit sifferuppgifter från
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
AKU avseende arbetslösheten under maj månad. Det är värdefullt att tidigt
den efterföljande månaden erhålla dessa uppgifter, och jag utgår ifrån att
detta skall bli praxis i fortsättningen. Av AKU-siffrorna framgår att
arbetslösheten för maj månad skulle ha stigit till 115 000. Vid en jämförelse
med april månad i år kan man enligt AKU konstatera att arbetslösheten i
skogslänen minskat med 9 000, och detta är naturligtvis glädjande. Däremot
har arbetslösheten i storstadslänen ökat med 4 000 och i övriga län med 8 000.
Man blir onekligen litet tveksam till att svängningarna kan vara så stora från
en månad till en annan för resp. region.
Det är tillfredsställande att regeringen har föreslagit att stödet till
ungdomsplatser förlängs och att ytterligare medel ställs till förfogande. Jag
utgår från, Alf Wennerfors, att det blir en direkt fortsättning av ungdomsplatsema
efter den 1 juli.
Förslaget innebär också att skolan tar över det fulla ansvaret för ungdomar
upp till 18 år. Handläggningen av ungdomsplatserna har börjat finna sin
form, och de måste ses som ett värdefullt inslag i ansträngningarna att bereda
ungdomar i 16-17-års åldern arbetslivserfarenhet. I vecka 20 hade ca 5 500
erhållit en ungdomsplats. Det innebär att av de ca 9 000 anmälda lediga
platserna återstår ca 3 500 att besättas av ungdomar. I vissa kommuner
saknas ungdomar till lediga platser och i andra kommuner saknas lediga
platser för ungdomar. Det förekommer alltså en obalans mellan tillgång och
efterfrågan på platser som det naturligtvis är svårt att komma till rätta
med.
Socialdemokraterna fortsätter sin linje och kräver ånyo att den nuvarande
yrkesintroduktionen skall avskaffas. Det vöre mycket oklokt att låta denna
möjlighet försvinna. Under vecka 20 genomgick nästan 9 000 ungdomar
yrkesintroduktion. Jag utgår från att överenskommelse om den fortsatta
verksamheten med ungdomsplatser träffas och att regeringen i vanlig
ordning utfärdar de närmare föreskrifter som kan behövas.
Utskottet understryker sitt tidigare ställningstagande att ytterligare
åtgärder bör vidtas för att alla ungdomar upp till 21 års ålder skall kunna
erbjudas arbete eller utbildning. Det tidigare riksdagsbeslutet var bl. a.
grundat på en motion från centerpartiet. Avsikten är att regeringen snarast
möjligt skall presentera ett åtgärdsprogram för dessa grupper, och jag utgår
från att detta arbete har hög prioritet i kanslihuset.
Det är alltså fråga om ett mycket stort engagemang i dessa frågor, och jag
kan försäkra Alf Wennerfors att vårt engagemang när det gäller att klara
sysselsättningen för ungdomar upp till 21 års ålder är lika stort som
moderaternas.
De insatser som regeringen har gjort och kommer att göra vittnar om att
det förs en aktiv arbetsmarknadspolitik för att bekämpa arbetslösheten. Det
är självklart för en regering som vill värna om sysselsättningen. Regeringen
har dessutom möjlighet att utnyttja sin finansfullmakt om situationen på
arbetsmarknaden ytterligare skulle försämras. Jag utgår från att riksdagen
under kvällens lopp kommer att lämna regeringen en sådan fullmakt.
Jag håller med Erik Johansson om att arbetsmarknadsutbildningen är
viktig och har en stor uppgift att fylla. Vad som skiljer oss åt är omfattningen
av utbildningen i dagsläget. AMS får enligt regeringens förslag möjligheter
att hösten 1982 planera för en arbetsmarknadsutbildning med i genomsnitt
3 000 fler platser än vad man tidigare har planerat. Skillnaden är alltså inte så
stor som man vill göra gällande i den allmänna debatten. Jag vill än en gång
understryka att arbetsmarknadsutbildningen har haft och kommer att ha en
stor uppgift att fylla.
Låt mig avslutningsvis få ställa en fråga till Alf Wennerfors. Ni säger i er
partimotion följande: Vår uppfattning är att regeringens förslag till
sysselsättningspolitiska stimulansåtgärder är betingade av andra skäl än de
som redovisats i propositionen. Jag skulle med största intresse vilja höra vilka
andra skäl som enligt Alf Wennerfors ligger bakom regeringens förslag om
2 255 milj. kr. som stimulansåtgärder för förbättring av sysselsättningssituationen,
och jag tror också att andra än jag skulle vara intresserade av ett
besked.
Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
2 och 7 a i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 28 och i övrigt till
utskottets hemställan.
Anf. 82 ERIK JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill kommentera Arne Franssons inlägg på två
punkter.
Arne Fransson konstaterade inledningsvis att det aldrig har satsats så
mycket på AMS och sysselsättningen som nu. Men det räcker ändå inte.
Under de senaste åren har ju arbetslösheten ökat undan för undan. Vårt
parti, AMS, LO och flera andra organisationer har påtalat detta förhållande
och krävt åtgärder, men vi har ständigt blivit nedröstade. Varför satsar ni inte
på de områden som vi har föreslagit, områden där vi av tradition har
förutsättningar att få en positiv utveckling? Vi har lagt fram våra förslag i
samråd med den fackliga rörelsen, som ju borde ha kännedom om
arbetsmarknaden och dess funktion. Men inte heller härvidlag har ni lyssnat
på våra förslag. Beträffande den debatt som gäller vad som behandlas i
finansutskottets betänkande har vi på s. 39 i betänkandet bl. a. redovisat de
medel som vi vill anslå för att man skall kunna klara den ekonomiska
situationen och därmed också sysselsättningen. Vid flera tillfällen har vi
slagit fast det självklara faktumet att den ekonomiska politiken och
näringspolitiken hör samman med arbetsmarknadspolitiken. Det är de
vägarna man måste beträda för att komma ur svårigheterna. Jag finner ingen
anledning att vid det här tillfället på nytt gå in på detta.
En annan sak som ni ofta framhåller - men som vi förklarat - är att det
1972, under den socialdemokratiska regeringens tid, minsann var högre
arbetslöshet. Låt mig bara erinra om att vi vid denna tidpunkt hade
genomfört en skattereform, som gjorde det mera lockande för de gifta
kvinnorna att gå ut på arbetsmarknaden. Vi hade en hög procent av
invandrare. Men ganska snart vidtog vi åtgärder inom arbetsmarknadspoli
-
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
169
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
tikens ram och lyckades minska den höga arbetslösheten till en betydligt
lägre nivå.
Anf. 83 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Arne Fransson nämnde några siffror från den undersökning
som presenterats i dag. Vi har vissa andra uppgifter från andra håll och har
därför undrat litet över tillförlitligheten i den undersökning som blivit klar
just i dag. Jag tror att det kan vara bra att något avvakta för att se, om
siffrorna stämmer. I anslutning till de kommentarer som Arne Fransson
gjorde med anledning av undersökningen vill jag gärna ha sagt detta.
Sedan frågade Arne Fransson mig vilka andra skäl som vi talar om i
partimotionen. Vi har alltså gjort en annan bedömning än regeringen. Enligt
vår åsikt har det varit helt naturligt att ta den ståndpunkt som vi har tagit.
Man behöver, menar vi, inte fatta beslut om de här extra pengarna i dag. Den
uppfattningen har jag tidigare belyst.
Det kan naturligtvis antydas att vi från vår utgångspunkt måste ha andra
skäl för vår uppfattning. Men vilka de skälen är kan vi inte riktigt vara på det
klara med. Man kan möjligen spekulera i saken, men det tycker jag inte är
riktigt lämpligt i debatten här i kammaren.
Avslutningsvis vill jag säga att jag naturligtvis inte ifrågasätter engagemanget
hos vare sig utskottets ordförande eller Arne Fransson när det gäller
att vidta åtgärder för att komma till rätta med de arbetslöshetsproblem, inte
minst bland de unga, som vi har diskuterat. Vi har faktiskt regerat
tillsammans och varit helt överens om att satsa så mycket vi någonsin kan. Jag
litar därför helt på mina kamraters uppsåt när det gäller hur dessa problem
skall angripas.
Anf. 84 ARNE FRANSSON (c) replik:
Herr talman! Låt mig till Elver Jonsson och Erik Johansson säga att det är
riktigt, som Erik Johansson framhöll, att sysselsättningen har stigit under de
senaste åren. Vi har aldrig haft så många sysselsatta i vårt land som under de
senaste åren. Det är naturligtvis att notera med tillfredsställelse. Jag vill
vidare understryka att det är viktigt att vi har en hög arbetsmarknadspolitisk
beredskap. Det är angeläget att regeringen följer utvecklingen med största
noggrannhet. De åtgärder som regeringen har föreslagit riksdagen vittnar
också om att man mycket noggrant har följt utvecklingen. Man har sett det
som angeläget att vara ute i tid när det gäller att anslå ytterligare medel för
sysselsättningsfrämjande åtgärder. Finansfullmakten finns, och jag är
övertygad om att man kommer att utnyttja densamma, om situationen
ytterligare skulle förvärras. Tyvärr finns det tecken - det vill jag gärna hålla
med Erik Johansson om - som talar för att det kan bli nödvändigt med
ytterligare insatser framöver. Men nu har arbetsmarknadsstyrelsen gjort den
här preliminära fördelningen, och det innebär att länsarbetsnämnderna
snabbt kan sätta i gång med planeringen, vilket är viktigt.
Låt mig säga bara några ord om situationen år 1972. En skillnad mot läget i
dag är att arbetslösheten i Sverige då var avsevärt högre än i andra länder. Låt
mig bara nämna Danmark, där arbetslösheten 1972 var 1,2 %.
Till Alf Wennerfors vill jag säga att er partimotion enligt min uppfattning
visar på vissa motsatsförhållanden. Å ena sidan ser ni det som mycket
angeläget att man har en hög beredskap. Å andra sidan är ni inte beredda att
ställa medel till förfogande. Som Elver Jonsson tidigare framhöll är det
nödvändigt att göra speciella insatser för ungdomar. Å ena sidan vill ni spara,
men å andra sidan vill ni uppfattas som pådrivare när det gäller att klara
sysselsättningen för bl. a. ungdomar upp till 21 år. Jag tycker faktiskt att det
här inte riktigt går ihop.
Anf. 85 ERIK JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag råkade säga att sysselsättningen har stigit, och jag håller
fast vid att så skett, på grundval av den arbetsmarknadspolitik som har
fastlagts och utvecklats med den fackligt-politiska rörelsen som pådrivare.
Man kan naturligtvis utnyttja olika debatteknik. Arne Fransson är sedan
många år tillbaka ledamot av arbetsmarknadsutskottet och är dessutom
ledamot av arbetsmarknadsstyrelsen, där man levererat statistikuppgifter
och haft tillgång till olika sifferserier, dels från AMS, dels från intresseorganisationerna.
Han borde därför vara på det klara med situationens
innebörd.
Vad vi både från den politiska och den fackliga rörelsens sida kritiserar är
alltså att man inte har byggt vidare, inte tagit vara på de möjligheter som vårt
land har. Jag har tidigare i debatter haft tillfälle att redovisa vilken
yrkeskunnighet, försäljningskunnighet osv. som finns. Den vikande sysselsättningen,
som i sin tur beror på den minskade utlandsmarknadsandelen,
har gjort att företagsorganisationer har minskats ned och splittrats. Vi tror att
situationen är densamma inom byggnadsområdet. Att bygga upp något tar ju
sin tid. I det avseendet menar jag att det borde ha funnits rika möjligheter att
göra insatser.
Jag blir förvånad över att AMS - Anna-Greta Leijon har flera gånger i dag
understrukit det i sina inlägg, och jag vill också göra det - vid ett flertal
tillfällen i skrivelser och vid uppvaktningar, på grundval av det beslut som
ledamöterna i arbetsmarknadsstyrelsen fattat, gjort framställningar till
regeringen. Men det har inte hänt någonting beträffande det som vi har
efterlyst.
F. ö. finner jag inte att det finns någon anledning att upprepa den debatt vi
hade i samband med behandlingen av finansutskottets betänkande 40.
Anf. 86 ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Lapidariskt: Jag hänvisar till tidigare inlägg, Arne Fransson!
Anf.
87 ARNE FRANSSON (c) replik:
Herr talman! Så kan man naturligtvis göra, men jag skall inte göra det.
Låt mig bara säga att ambitionerna kanske varit litet olika när det gäller
företrädarna för moderata samlingspartiet, dem som medverkat till innehål
-
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
let i partimotionen och dem som har skrivit under kommittémotionen. Det
gör - som jag upplever situationen - att det haltar något.
Erik Johansson säger att det inte har hänt någonting. Med tanke på de
framställningar som gjorts från arbetsmarknadsstyrelsen måste jag framhålla
att man från regeringens sida faktiskt i mycket stor utsträckning har varit
positiv. Även om man inte kunnat ansluta sig till styrelsens alla krav på
förstärkningar, har man i alla fall ställt betydande medel till förfogande.
Låt mig allra sist säga att jag uppfattade Erik Johanssons inlägg om
sysselsättningsökningen på det sättet att han menade fullt allvar. Jag är
övertygad om att Erik Johansson också gjorde det.
Tredje vice talmannen anmälde att Erik Johansson anhållit att till
protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 88 OSKAR LINDKVIST (s):
Herr talman! Bostadsministern har i proposition 150 förordat vissa
ändringar i grunderna för lån till ombyggnad av omoderna och halvmoderna
bostäder. Riksdagen har tidigare fattat beslut om särskilda stödåtgärder vad
gäller reparationer och ombyggnader. Civilutskottets majoritet uttalar sig
också för en ombyggnadsverksamhet. Moderaterna har reserverat sig och vill
avslå propositionen. Det är i och för sig inget märkvärdigt med detta. Vad
som är märkligt är emellertid innehållet i reservation 1. Det behövs inga
stimulansåtgärder, om man ställer sig bakom moderaternas marginalskattereform
- allt enligt reservationen. Det skall tolkas så, att sänkta marginalskatter
omgående utlöser en febril ombyggnadsverksamhet utan att behov av
statliga stödåtgärder föreligger. Det är i sanning märkliga tankar som surrar
runt hos moderaterna utan fäste i verkligheten.
Vi socialdemokrater noterar vidare att Stockholms län nu omfattas av de
föreslagna åtgärderna. Våra krav, att Stockholmsområdet skall ha samma
arbetsbetingelser som landets övriga län, har hela tiden varit berättigade. Nu
är vi där. Jag beklagar att det skulle ta så lång tid.
När riksdagen tog beslutet om bidrag till ombyggnader av flerbostadshus -med stöd av statliga lån - fastställdes det maximala bidragsbeloppet till
15 000 kr. Denna bidragsreform har haft mycket goda effekter på vintersysselsättningen.
Bostadsministern vill nu återinföra denna stödform, men
anser att det maximala bidragsbeloppet bör ”sänkas något”. ”Något” i
bostadsministerns terminologi är 33 % av det tidigare beloppet - alltså skall
bidraget sänkas från 15 000 till 10 000 kr.
I en socialdemokratisk motion föreslås i stället att bidragsbeloppet skall
vara 20 000 kr. per lägenhet. Det ökar ytterligare ombyggnadsverksamheten,
ger mera sysselsättning till byggbranschen och ökar takten i en
nödvändig upprustning av äldre fastigheter. Det finns i utskottet en majoritet
för det socialdemokratiska förslaget. Centern och folkpartiet anser i
reservation 3 att 10 000 kr. räcker. I reservation 2 vill moderaterna stoppa
hela förslaget. De anser det mindre lämpligt att vissa av de arbeten för vilka
reparationslån utgår utförs under vintern. Därmed går moderaterna emot de
erfarenheter och det material som entydigt bekräftar de påtagliga fördelar
som finns inbyggt i systemet. Moderaterna går självfallet också emot
ombyggnadsbidraget.
Problemet med bidragsreglerna har varit den alltför snäva tidsbegränsningen,
som inte ger erforderligt utrymme för projektering och planering av
aktuella ombyggnader. Bostadsministern har inte tagit ad notam dessa
erfarenheter. Det föreslås i propositionen att ett villkor för bidragen skall
vara att ombyggnadsarbetena skall vara i huvudsak avslutade den 31 mars
1983. Bostadsministern medger själv att tiden för planering och projektering
i den hittillsvarande reparationslångivningen har varit för kort. Eftersom
nuvarande bestämmelser innebär att arbetena skall vara avslutade senast den
30 juni 1982 och med hänsyn till att all erfarenhet visar att tiden för
projektering och därmed också genomförande varit för kort, är det- milt sagt
-förvånande att tidpunkten i det nu aktuella förslaget flyttas till den 31 mars
1983. Visserligen för folkpartiet en kvartalspolitik, men om man är överens
om att det till den 30 juni ett år är för kort tid, kan knappast ett helt kvartals
minskning till den 31 mars ett påföljande år ha något med logik att göra. Nu
vill regeringen visserligen ha ett bemyndigande att förlänga giltighetstiden,
men utskottets majoritet följer förslaget i den socialdemokratiska motionen
och sätter därmed också den 30 juni som ett lämpligt datum för avslutade
ombyggnader enligt bidragsregeln. Det är mera rejält besked till byggbranschen
än att den skall göra sig beroende av särskilda förlängningsbeslut från
bostadsdepartementet.
I reservation 4 har - vilket flera av oss anser förvånande - centern och
folkpartiet tillstyrkt propositionen med detta orimliga slutdatum och
bemyndigande. Moderaterna har i reservation 2 sagt nej till allt som har med
denna vettiga reform att skaffa.
I motion 2545 - som väckts av civilutskottets vice ordförande Per Bergman
- begärs ett klarläggande av begreppet ”i huvudsak avslutad”. Motionären
anser att bostadsstyrelsens brev till länsbostadsdirektörerna med synpunkter
på när ombyggnaden skall anses vara i huvudsak avslutad innebär en alltför
snäv tolkning. Begreppet bör ges en mera generös innebörd än vad som
framgår av bostadsstyrelsens brev.
En stor majoritet i civilutskottet delar motionärens uppfattning. Det är en
nog så karakteristisk slutpunkt i socialdemokraten Per Bergmans mångåriga,
engagerade och kraftfulla insats i svensk bostadspolitik. Endast moderaterna
ställer sig utanför. Så har det varit, och så kommer det alltid att förbli, när
sociala anspråk ställs i bostadspolitiken.
Herr talman! Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan på alla
punkter, utom när det gäller reservation 5, där socialdemokraterna markerar
viktiga inslag i partiets bostadspolitik.
I vår partimotion 2548 har förslag lagts fram för att dämpa nedgången i
bygginvesteringar och bostadsbyggande. Vi har - hittills förgäves - försökt
hindra att bostaden marknadsanpassas och det sociala innehållet reduceras.
Det är bra att bidrag och lån ger möjligheter till reparation och ombyggnader
av äldre flerbostadshus. Men det är icke godtagbart att nyproduktionen av
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
bostäder är så låg som den förväntas bli i år. Påståendet att Sverige är
fullbyggt är absurt. Det är den ständiga anpassningen till marknadsekonomin
som är bostadskrisens primära orsak. Ju mera bostaden anpassas till verkliga
kostnader samtidigt som samhällets intresse att upprätthålla bostadens
sociala värde minskas och fortlöpande reduceras blir allt flera lägenheter
utan hyresgäster - inte därför att de inte vill bo där, utan därför att
betalningsförmågan inte är tillräcklig. Hyrorna är för höga. Det sker i en tid
då standarden sjunker för de många.
När uppåtgående iser på vägen upp möter nedåtgående reallöner kan
resultatet bara bli ett. Det som utmärker flera kommuner och regioner i dag
är inte alltför många lägenheter sett i förhållande till ett uttalat behov. Det är
kostnaderna som bestämmer och över dem rår inte många människor i det
svenska samhället.
Det måste bli en vändpunkt: temporära hyresrabatter, statlig hyresgaranti,
en jämnare produktion så att byggföretag, arbetskraft och ekonomi kan
samordnas effektivare. De resurser som kan frigöras måste sättas in i
hyresledet så att folk har råd att bo. Jag har några gånger i dag från borgerligt
håll hört uttrycket att vi i Sverige är privilegierade. Det beror på
jämförelserna. En socialdemokratisk bostadspolitik är till för de icke
privilegierade. Det är - i största korthet - en markering som innebär bifall till
den till betänkandet fogade socialdemokratiska reservationen nr 5.
Under detta anförande övertog talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.
Anf. 89 KNUT BILLING (m):
Herr talman! Efter Oskar Lindkvists generaliserande angrepp på moderater
finns det all anledning att ta upp en större bostadspolitisk debatt, men
jag skall inte göra det med tanke på den ansträngda tiden här i
kammaren.
I proposition 1981/82:150, bilaga 5, föreslår regeringen olika sysselsättningsskapande
åtgärder inom bostadsområdet till en kostnad av 255 milj. kr.
för budgetåret 1982/83. Till betydande del är detta åtgärder som syftar till att
parera skatteomläggningens negativa effekter inom byggsektorn.
I vår motion 1980/81:2188 förutsade vi att följden av regeringens och
socialdemokraternas förslag till skatteomläggning skulle bli ett betydande
prisfall på småhusmarknaden och att detta i sin tur negativt skulle påverka
byggnadsindustrin. I dag kan Oskar Lindkvist konstatera att dessa effekter
till betydande del redan inträffat genom att avdragsbegränsningen diskonterats
av småhusmarknaden. Fastighetsbeståndet har drabbats av ett kraftigt
prisfall. Produktionen av småhus har sjunkit, vilket skapat sysselsättningssvårigheter
inom byggnadsindustrin. Skatteuppgörelsens negativa effekter
på byggandet tvingar alltså regeringen att stimulera ombyggnader och
reparationer av bostäder.
Regeringen föreslår en ram på 125 milj. kr. för lån till byggnadstekniska
åtgärder, s. k. reparationslån, samt bidrag för vissa ombyggnader av
flerbostadshus. För båda förslagen förutsätts att åtgärderna avslutas i
huvudsak senast den 31 mars 1983. Detta är en kortsiktig politik. Den
möjliggör inte en rationellt planerad verksamhet i byggbranschen, och vi
avvisar regeringens förslag. Det beror inte på att vi inte anser det angeläget
att hålla uppe sysselsättningen inom byggbranschen eller eliminera byggnadstekniska
brister inom det befintliga bostadsbeståndet. Mögel- och
fuktskador är ett stort problem för många fastighetsägare.
Vårt förslag till marginalskattereform innebär ju att det inte blir någon
avdragsbegränsning med åtföljande negativa effekter på byggandet och att
löneskatten och därmed kostnadsnivån blir lägre för byggnadsindustrin.
Dessa generella lättnader är enligt vår mening att föredra framför de av
regeringen föreslagna selektiva stimulansåtgärderna, som inte är något annat
än en fortsättning av den månadspolitik och det plotter som varit utmärkande
för den bostadspolitik som signerats av Birgit Friggebo. Jag vill kalla det
månadspolitik snarare än kvartalspolitik, Oskar Lindkvist.
Vi moderater har redovisat en rad åtgärder för att förenkla och förbilliga
byggandet och boendet. Det gäller fullständigt avskaffande av mark- och
konkurrensvillkoren, en radikalt förenklad Svensk Byggnorm, införandet av
ett nytt, starkt förenklat lånesystern i form av enhetslån. Ett genomförande
av dessa förslag vore oändligt mycket mer effektivt, om man vill stimulera
sysselsättningen inom byggbranschen, än bostadsministerns plotter.
Herr talman! Inom utskottet har tagits upp frågan om bokföring av
reparationslånen. Genom utskottsinitiativ föreslås riksdagen besluta att den
som erhåller reparationslån ges rätt att som tillgångspost i balansräkningen ta
upp ett belopp motsvarande högst det på balansdagen utestående lånebeloppet.
Vi har motsatt oss detta utskottsinitiativ, vilket framgår av den
avvikande mening som fogats till civilutskottets betänkande.
Jag vill i det sammanhanget erinra om konstitutionsutskottets betänkande
1970:27. Där anfördes, avseende vissa grundlagsändringar, att politisk
enighet bör eftersträvas i de fall där initiativ kommer i fråga. Utskottsmajoriteten
har icke eftersträvat enighet. Vi hade att välja - antingen ansluta oss
till förslaget eller anmäla avvikande mening.
Mot denna bakgrund och med de motiveringar i själva sakfrågan där jag
särskilt vill understryka att det strider mot vedertagen redovisningspraxis att
på detta sätt aktivera kostnader som inte medför ökning av fastigheternas
värde, yrkar jag avslag på utskottets hemställan, mom. 5, bokföring av
reparationslån.
I övrigt yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2, fogade till utskottets
betänkande.
Anf. 90 TORE CLAESON (vpk):
Herr talman! I den proposition som behandlas i det här betänkandet har
bostadsministern pekat på att det har skett en viss ökning av de samlade
investeringarna på bostadssektorn. Av det dras sedan slutsatsen att det har
inneburit att det inte skett någon större nedgång i fråga om byggnadsverksamheten.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Det här är i själva verket mycket bedrägligt, därför att det är den mycket
kraftiga ökningen av byggnadskostnaderna - framför allt på byggnadsmaterialet,
som vi också kunde se förra veckan från den utredning som pris- och
kartellnämnden har gjort - som framför allt har bidragit till att man kan
notera en viss ökning av investeringarna på bostadssektorn under senare år.
Vidare har, som också framgår av propositionen, en stor del av byggnadsverksamheten
bestått i ombyggnader och åtgärder i energibesparande
syfte.
Därför har man kunnat så att säga frammana en bild som ytligt sett ger
intryck av att det skulle vara ganska väl beställt på området, och det är det
inte.
En viss ökning av de samlade investeringarna på bostadssektorn betyder
ändå i sak en fortsatt försämring, en minskning av bostadsbyggandet. En
nedgång har skett från tidigare beräknade 55 000-60 000 lägenheter per år till
43 000 år 1981 och troligen till bara 35 000 å 36 000 lägenheter år 1982.
Vänsterpartiet kommunisterna har under den allmänna motionstiden
föreslagit att riksdagen skulle godkänna en bostadsbyggnadsplan som
omfattade igångsättning av 60 000 lägenheter per år genom nybyggnad,
huvudsakligen hyresbostäder under de allmännyttiga bostadsföretagens
förvaltning, och 25 000 lägenheter per år genom ombyggnad.
Vi menar att dagens byggande är otillräckligt i sin omfattning och felaktigt i
sin inriktning, och detta ger sannerligen anledning till oro. Vi har många
gånger påtalat förhållandena, och det finns skäl att göra det om igen. Dels har
byggnationen minskat kraftigt, dels har många kommuner övergått till att
nästan uteslutande bygga småhus som upplåts med äganderätt. Det är en
kortsiktig, felaktig inriktning som är varken ekonomiskt eller socialt
godtagbar. Det innebär ett dåligt utnyttjande av de resurser som finns, inte
minst beträffande energi och miljö. Dessutom medverkar det naturligtvis till
en ökad åtskillnad i boendet.
Vi anser att samhället måste ta ansvaret för ett ökat bostadsbyggande med
en blandad bebyggelse och olika upplåtelseformer på mera jämställda
villkor. Det innebär att flerfamiljshusbebyggelse och upplåtelse med
hyresrätt framför allt skall stimuleras med ett ökat ekonomiskt stöd och
jämnare kostnadsfördelning.
Varför behöver vi då ett ökat byggande? Vi vet att byggindustrin och
byggnadsverksamheten är en motor i samhället som ger klart positiva
effekter i olika avseenden, inte minst då det gäller handelsbalansen.
Byggandet har spridningseffekter som också är positiva. Det minskar
arbetslösheten. Det stimulerar transportväsendet, planeringen i kommunerna
och hela samhällsekonomin.
Ett ökat byggande behövs för att komma ifatt eftersläpningar på olika
områden i samhället. Det är stor brist på fungerande barnstugor, skolor,
sjukhus och andra offentliga inrättningar i många regioner i vårt land. En
betydande bostadsbrist finns i ett 25-tal av landets kommuner och regioner
med bl. a. Storstockholms 40 000 bostadssökande, varav hälften är utan egen
bostad. Detta gör att bostadsbyggandet måste öka. Man måste bygga bort
bostadsbristen. Det räcker inte att satsa på en ökning av ombyggnadsverksamheten;
det är bra i och för sig, men det ger inte en enda ny bostad.
Arbetslösheten bland byggnadsarbetarna är mot den här bakgrunden
särskilt allvarlig. Dessutom vet vi att varje sysselsatt byggnadsarbetare ger
jobb åt ytterligare en å två arbetare i de indirekta sektorerna genom de
spridningseffekter som byggandet har.
Vårt land har råd att kraftigt öka byggandet på olika områden. Mera och
billigare pengar måste ställas till förfogande från samhällets sida genom en
statlig bostads- och samhällsbyggnadsbank.
Vi har i anslutning till propositionen också föreslagit ett riktat statligt stöd
till de allmännyttiga bostadsföretagen för att dels stoppa hyreshöjningarna,
dels stimulera nyproduktionen och hålla inflyttningshyrorna nere på en
rimlig nivå. Vi menar att allmännyttan måste erhålla ränte- och amorteringsfria
lån. Underhålls- och hyresförlustlånen måste återinföras för allmännyttan
som en omedelbar åtgärd i en ny bostadspolitik.
Det är vansinnigt att nu skrota den produktionsapparat som byggbranschen
förfogar över. Man skall i stället stimulera ett ökat byggande. Att så
mycket av byggbranschens kapacitet redan har försvunnit får naturligtvis
politikerna ta ansvaret för - även socialdemokraterna, för nedrustningen
påbörjades ju redan under deras tid vid makten.
Herr talman! Det finns, som Knut Billing också var inne på, mycket att
säga när det gäller bostadspolitiken. Men inte heller jag har för avsikt att
initiera någon bostadspolitisk debatt - i och för sig inte därför att kammarens
tid är ansträngd. Jag menar att varje fråga måste få den plats som den är
berättigad till. Många frågor är så pass viktiga att det är att beklaga att man
tvingas ålägga sig själv och andra vissa begränsningar då det gäller
taletid.
Jag skall bara avslutningsvis göra ett par kommentarer till civilutskottets
betänkande. Jag tycker nämligen att det är litet nonchalant från civilutskottets
sida att utskottet - när det behandlar vpk-motionen om ytterligare
stimulansåtgärder till bostadssektorn utöver dem som föreslås i propositionen
- inte ens kan redovisa i utskottsbetänkandet vilka förslag det är konkret
som vi framställer från vpk.s sida. Jag tvingas därför - inte minst för
kammarens protokoll och eftersom vi inte har möjlighet att delta i
utskottsbehandlingen och göra någon redovisning i betänkandet i form av
reservationer och annat - kort redovisa vad våra förslag till ytterligare
stimulansåtgärder innebär.
För det befintliga bostadsbeståndet bör, utöver vad som föreslås i
propositionen, som stimulansåtgärder för allmännyttiga bostadsföretag
följande genomföras på sätt som vi föreslagit i den här motionen och i tidigare
vpk-motioner:
1. Ränte- och amorteringsfria lån för att stoppa kostnadsökningar i såväl
nyproducerade som befintliga lägenheter.
2. Återinförande av underhållslån och hyresförlustlån.
3. Undantagande av bostadslånen från årlig upptrappning av räntenivån.
12 Riksdagens protokoll 1981182:172-173
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Vi förde en debatt här i kammaren för en vecka sedan, och då fattades
beslut om att underlätta övergång från hyresrätt till bostadsrätt. Det beslutet
fattades mot vpk:s uppfattningar, och vi hävdade då att i vart fall de
allmännyttiga bostadsföretagen skulle undantas från en sådan lagstiftning -den nya ombildningslagen, som den kallas.
Jag skall be att få citera vad Hyresgästernas riksförbund i en nyligen
utgiven skrift, Slå vakt om allmännyttan!, har fört fram som slutsatser i ett
resonemang kring allmännyttans betydelse:
”Allmännyttan behövs om bostadspolitiken i framtiden ska styras av
sociala målsättningar. Om alla människor ska ha rätt till en god bostad måste
allmännyttan bevaras och utvecklas. Om behoven och inte pengarna ska
avgöra vilken bostad man kan efterfråga, då behövs allmännyttan.
Vi vill slå vakt om allmännyttan. Allmännyttan behövs kort sagt. . .
för att garantera ett tillräckligt bostadsbyggande,
om bostäderna ska vara tillgängliga för alla,
om spekulationen och handeln med bostäder ska kunna motverkas,
om marknadskrafterna ska kunna hållas borta från boendet,
om vi vill värna om solidariteten mellan boende,
för att inte privata fastighetsägare ska kunna göra sig oskäliga vinster på att
människor behöver en bostad,
för att utveckla demokratin i boendet.”
Förra veckan kunde vi läsa om hur man i Haningehem strax utanför
Stockholm, i Haninge kommun, är i färd med att sälja praktiskt taget hela
Haningehems hyreshusbestånd om 3 500 lägenheter. Kommunstyrelsen i
Haninge har tagit ett sådant beslut. På måndag som kommer skall beslut
fattas i kommunfullmäktige. Det är bara vpk som har gått emot detta beslut
som parti.
Jag vill säga detta med hänvisning till de varningar som vi framförde och
som bl. a. civilutskottets värderade ordförande påstod skulle vara inte
särskilt befogade - man skulle inte behöva känna någon rädsla. Men nu är
man i färd med att sälja ut ett allmännyttigt bostadsföretags praktiskt taget
hela bostadsbestånd på 3 500 lägenheter. Var det då inte, Kjell Mattsson,
befogat med våra varningar och det förslag som vpk lade fram om att
allmännyttan skulle undantas från den här möjligheten att underlätta
övergång från hyresrätt till bostadsrätt?
Jag yrkar bifall till den vpk-motion som behandlas i rivilutskottets
betänkande.
Anf. 91 KJELL MATTSSON (c):
Herr talman! Karl-Oskar Robban Broberg sjöng i en visa att i en viss
situation måste man hejda sig. Jag skall hejda mig från lusten att gå in i en
ytterligare bostadspolitisk debatt under det här riksmötet och ta upp en del av
de mer eller mindre felaktiga påståenden som framförts av herrarna
Lindkvist, Billing och Claeson. Jag skall bara göra en korrigering.
Tore Claeson trodde att jag deltog i debatten i kammaren om bostadsrät -
ter. Det gjorde jag inte. Det var Sven Eric Åkerfeldt som förde utskottets
talan vid det tillfället.
Jag skall hålla mig strikt till det som är civilutskottets del av den
ekonomiska debatten i dag - de sysselsättningsskapande åtgärderna inom
bostadsbeståndet. Bostadsministern har i detta sammanhang föreslagit fem
åtgärder.
1. Ändringar av grunderna för lån för ombyggnad.
2. Att ramen för de antikvariska myndigheternas tillstyrkanden av sådana
ombyggnader som bör komma i fråga för förhöjt låneunderlag och tilläggslån
vidgas med 20 000 000 kr. för år 1982.
3. Fortsatta bidrag för vissa ombyggnader av flerbostadshus.
4. Fortsatt långivning för åtgärder som syftar till att eliminera byggnadstekniska
brister.
5. En försöksverksamhet med decentralisering till vissa kommuner av
beslutanderätten i frågor om bostadslån till energibesparande åtgärder.
Det har fogats ett antal reservationer till detta betänkande. Moderaterna
visar sitt intresse för sysselsättningen inom byggnadsbranschen och för det
angelägna behovet av att underhålla vårt bostadsbestånd genom att yrka
avslag på de stimulansåtgärder som föreslås. I andra sammanhang är
moderaterna angelägna om att tala om nödvändigheten av att vi har en
ökande byggnadsverksamhet. I detta fall kan vi konstatera att vi ur
statsfinansiell synpunkt har ganska billiga åtgärder som har stor effekt för
byggnadsmaterialindustrin, för byggnadsföretagen och för byggnadsarbetarna.
Men i detta fall yrkar alltså moderaterna avslag. Dessutom - vilket är
ännu mer överraskande - går de emot bostadsministerns första förslag om
ändring av grunderna för lån för ombyggnad, där bostadsministern föreslår
att man inte skall få bostadslån till s. k. lyxsanering, utan man skall göra
varsamma ombyggnader - dvs. ta till vara de värden som redan finns i huset.
Det är sådant som moderaterna i andra sammanhang brukar plädera för,
men här har man av bara farten yrkat avslag på allt det regeringen har
föreslagit.
Socialdemokraterna vill i sina ställningstaganden i motionen som vanligt
öka på det som regeringen föreslagit. Dessutom återkommer man med
förslag om hyresgarantier och hyresrabatter. Det är förslag som redan har
behandlats under detta riksmöte, och jag tänker därför inte upprepa
argumenten mot detta, utan hänvisar då till vad som har sagts från
regeringspartiernas företrädare i de föregående debatterna.
Jag vill avsluta med att konstatera, precis som Oskar Lindkvist mera
ingående redogjorde för, att vi i utskottet enats om vissa förändringar som
innebär att det blir ett smidigare och effektivare utnyttjande av låne- och
bidragsmöjligheterna med regeringens förslag.
Eftersom moderaterna har gått emot regeringens förslag när det gäller
låne- och bidragsmöjligheterna, har den situationen uppstått att vi från
folkpartiets och centerpartiets sida i utskottet har måst reservera oss för bifall
till propositionens förslag.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
179
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservationerna 3 och 4 och i övrigt
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 92 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Vi är visst intresserade av att upprätthålla sysselsättningen,
Kjell Mattsson, men vi konstaterar att vi har förslag som är väsentligt mycket
bättre än de som finns i det här detaljförslaget från regeringen, där man
kommer med den ena stimulansen efter den andra med en förlängning en
månad hit och en månad dit. Vi har framfört konkreta och bra förslag i
kammaren vid tidigare tillfällen. Det gäller att avveckla branschvillkoren en
gång för alla, i stället för de temporära åtgärder som finns f. n. Det gäller en
total förenkling av SBN, det gäller ett helt nytt låneregelsystem, det gäller ett
enhetslån.
De åtgärderna skulle avsevärt förbilliga byggandet i Sverige och därmed
sätta i gång ett byggande, vilket skulle skapa väsentligt fler arbeten än det
plotter som man ägnar sig åt i den här propositionen.
Anf. 93 TORE CLAESON (vpk) replik:
Herr talman! Låt mig säga att Kjell Mattsson givetvis har helt rätt. Det var
utskottets centerpartistiske talesman Sven Eric Åkerfeldt som i debatten i
onsdags i förra veckan framhöll att det inte var de allmännyttiga bostadsföretagen
som man avsåg då det gällde övergång från hyresrätt till bostadsrätt.
Han underströk att de allmännyttiga bostadsföretagen var redskap för en
bostadspolitisk ambition som vi, som han sade, i många år varit tämligen
eniga om. Icke förty försvarade Sven Eric Åkerfeldt utskottsmajoritetens
ställningstagande, att den nya lagstiftningen också skulle innefatta möjlighet
att göra en utförsäljning från allmännyttan, innebärande en övergång från
hyresrätt till bostadsrätt med alla de negativa konsekvenser för de boende
och för en social bostadspolitik som en sådan innebär.
Anf. 94 KJELL MATTSSON (c) replik:
Herr talman! Får jag bara till Knut Billing säga att hans resonemang om
mark- och konkurrensvillkoren i huvudsak gäller nybyggnationen. Nu talar
vi om stimulansåtgärder för det befintliga bostadsbeståndet. Dessutom vill
jag notera att för mer än hälften av flerbostadshusen har moderaternas
resonemang om ett annat marginalskattesystem ingen som helst effekt.
Anf. 95 KNUT BILLING (m) replik:
Herr talman! Vad vi här diskuterar är frågan om att stimulera den totala
byggsysselsättningen. I det sammanhanget spelar det väl ingen roll om det är
gamla eller nya hus. Det väsentliga är att det är en sysselsättningsfråga. Jag
vill dessutom hävda att det är oerhört värdefullt om vi kan få i gång en
nyproduktion till lägre kostnader, vilket innebär lägre samhällssubventioner
till boendet. Det trodde jag att Kjell Mattsson var medveten om.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
180
Anf. 96 NILS HJORTH (s):
Herr talman! Jag skall i mitt anförande uppehålla mig vid de problem som
uppstår vid nedtrappningen av byggnadsverksamheten i Forsmark. I
motionen 2544 har jag, Arne Gadd, Birgitta Dahl och Hans Alsén framhållit
nödvändigheten av utökad statlig verksamhet och beredskapsarbeten i
Norduppland för att lindra effekterna av avvecklingen av byggarbetsplatsen i
Forsmark. Vi konstaterar i vår motion att beredskapen inför den planerade
och inledda minskningen av byggverksamheten varit bristfällig. En noggrann
tidsplan för Forsmarksarbetenas avslutning har funnits sedan länge, och
länsmyndigheterna har föreslagit en rad åtgärder, bl. a. olika byggnadsobjekt.
Sammanlagt redovisas arbeten som kan tidigareläggas för 120 milj. kr.
Regeringen föreslår endast 30 milj. kr. för detta ändamål och 10 milj. kr. för
kommunala och enskilda investeringar. Vi noterar tacksamt dessa medel i
motionen men framhåller att det är otillräckligt för att möta den stora
arbetslösheten.
Av de 1 650 byggnadsarbetare som totalt berörs av friställningarna är 700
bosatta i Norduppland. De är fast rotade i bygden, och inte mindre än 90 %
av dem har förklarat att de inte kan flytta, även om de erbjuds arbete på
andra platser. Två tredjedelar av denna byggnadspersonal var bosatt i
Norduppland när Forsmarksverket för över tio år sedan började byggas. Vid
uppvaktningar för industri- och arbetsmarknadsministrarna, i interpellationer
i riksdagen och i hemställan från länsstyrelse och länsarbetsnämnd har
redovisats förslag till flera större och mindre byggnadsobjekt. Vidare har
begärts förstärkta åtgärdsmedel, förstärkta glesbygdsmedel och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. De medel som erhållits är som nämnts inte tillräckliga
för att klara situationen.
I en annan motion, nr 284, som väcktes i januari krävde vi snara beslut om
byggandet av ett centrallager i Forsmark för slutförvaring av låg- och
medelaktivt reaktoravfall. Det är helt klart att ett sådant lager skall byggas,
men tyvärr har hanteringen av ärendet dragit ut så långt på tiden att det inte
tidsmässigt kan anpassas till nedtrappningen av byggnadsverksamheten.
Motionen behandlades i samband med energipolitiken förra veckan i
riksdagen. Näringsutskottet hänvisade bara till den pågående prövningen av
projektet, och motionen avslogs. Då arbetskraftsbehovet för centrallagret
beräknas till 400 årsverken och byggtiden till 4,5 år, skulle det innebära en
avsevärd lättnad för de vid kärnkraftverket friställda byggnadsarbetarna.
Det gäller nu att fram till dess byggstart för lagret kan anges ordna andra
arbeten i stället. Här finns flera projekt som med kort varsel kan sättas i gång.
Byggandet av en ny kvinnoklinik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har vi
tidigare flera gånger talat om. Vi har behovet av att bygga industrihus med
regionalpolitiskt stöd, Hargshamnsprojektet, vägarbeten och mycket mera.
Ett ökat bostadsbyggande skulle också ha positiva effekter i sammanhanget.
I den socialdemokratiska partimotionen föreslås ökade medel för sysselsättningsskapande
åtgärder. Ett bifall till denna motion skulle möjliggöra ökade
insatser även för Forsmarksarbetarna.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
13 Riksdagens protokoll 1981/82:172-173
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Arbetsmarknadsutskottet är inte berett att prioritera Uppsala län framför
andra län när det gäller tidigareläggning av statliga byggen och medel till
beredskapsarbeten. Man tillägger dock försiktigtvis att arbetsmarknadsverkets
möjligheter att sätta in åtgärder i de olika länen är beroende av de
ekonomiska ramar som man har att röra sig med. Det ankommer på
arbetsmarknadsverket att fördela de medel som statsmakterna ställer till
förfogande, anser man.
Jag noterar att socialdemokraterna fått majoritet i utskottet för bifall till
den socialdemokratiska partimotionen om väsentligt ökade resurser till
sysselsättningsskapande åtgärder. Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.
Herr talman! Jag har i motioner, frågor och interpellationer samt i olika
riksdagsdebatter vid skilda tillfällen haft anledning att ta upp frågor kring
sysselsättningen i Norduppland. Min första interpellation gällde för resten
den mellansvenska gruvnäringen. Under mina 20 år i riksdagen har
problemen för malm- och stålindustrin inte minskat. Flera mindre gruvor har
nedlagts, och vid de två kvarvarande stålörterna, Söderfors och Österbybruk,
har arbetsstyrkan undan för undan minskats. Jag hade tillfälle att i den
nyligen hållna regionalpolitiska debatten beröra de allvarliga konsekvenser
som det planerade samägda snabbstålsföretaget kan få för främst Österbybruk.
Tierp som regionalt centrum har inte fått den utveckling som man
hoppades på. Flera andra orter har också haft problem med sysselsättningen.
Byggandet av kärnkraftverket i Forsmark har under 1970-talet betytt
mycket för sysselsättningen i Norduppland. Det har varit en regionalpolitisk
satsning som haft stor betydelse. Genom den borgerliga regeringens oenighet
omkring kärnkraftspolitiken samt folkomröstningen uppstod stora förseningar
och fördyringar av bygget. Man byggde i snigelfart, trean låg i
malpåse, osv. Det var ett evigt elände att erhålla de för byggprojektet
nödvändiga medlen. Jag har därför haft anledning att ta upp denna
problematik sedd ur de anställdas och regionens synpunkt vid skilda
tillfällen. Det är min förvissning att Forsmarks kärnkraftverk var en riktig
satsning. Även när byggandet nu snart är färdigt, så betyder det en
arbetsplats av icke föraktlig omfattning. Samhället har dock ett ansvar för att
de byggnadsarbetare som gjort ett fint jobb under besvärliga förhållanden får
andra arbetstillfällen när kraftverket snart är färdigbyggt.
De norduppländska bruksorterna får inte fortsätta att utarmas. Om inte
nedgången i stålindustrin och malmbrytningen hejdas, så är den tiden inte
långt avlägsen då samhällsservicen och den kommersiella servicen också
minskar i omfattning. Vi måste slå vakt om dessa samhällen. De är idealiska
bostadsorter med sin gamla kulturbebyggelse, sin fina natur och miljö samt
modema bostadsområden och väl utbyggd service.
Om sysselsättningsmöjligheterna fortsätter att minska är det stor risk för
att dessa samhällen, livsnerven i regionen, utarmas och att hela Norduppland
blir en enda stor glesbygd. Det är min förhoppning att företag och samhällen
182
känner sitt ansvar och i samverkan ser till att den uppländska bergslagen får
leva vidare.
I detta anförande instämde Hans Alsén (s).
Anf. 97 TORSTEN BENGTSON (c):
Herr talman! Produktionen är givetvis grundläggande för svensk ekonomi
och för svenskt samhällsliv över huvud taget. Kan vi effektivt producera
varor för inhemsk konsumtion och för export, så grundläggs en ständig
förbättring av levnadsstandarden i vårt land.
Det socialistiska systemet, som alltmer dokumenterat sin oduglighet i de
kommunistiska länder där det genomförts, har lyckligtvis inte fått något
större gehör i vårt land. Den svenska socialdemokratin är ju så pass blekröd
att man inte alltför mycket talar om detta. Det finns dock vissa tendenser,
t. ex. i fråga om löntagarfonderna och den offentliga sektorn, som man vill
föra fram med i många fall åtföljande byråkrati.
Den offentliga sektorn, som man i socialdemokraternas valhandbok på
s. 20 försvarar och förklarar att man vill ha utökad, har blivit allt större. Fram
till 1978 var den ungefär lika stor som industrin. Men där skär sig kurvorna,
och nu är omfattningen av offentliga tjänster betydligt större än hela
industrisektorn. Det kan inte vara så särskilt gynnsamt för den svenska
produktionen. Här finns vårdyrkena och annat som är viktigt, men det finns
också en stor del administration, som gärna kunde vara mindre. Det är dock
produktionen som är det viktiga i det hela, som jag sade inledningsvis.
När socialdemokraterna nu talar om produktionen är det ju bra och riktigt,
men att man hotar med löntagarfonder kan inte vara främjande för
produktionen. Inför man löntagarfonderna blir det som att ta fjädern ur en
klocka och ändå begära att den skall gå. Införandet av löntagarfonder kan
vara början till slutet på den svenska ekonomiska storhetstiden.
Nu är det ju väldigt litet som socialdemokraterna har att komma med inför
årets valrörelse - det är mest gnäll över regeringens politik, några konkreta
förslag i övrigt finns inte. Jag har särskilt observerat en sak, som jag på sätt
och vis noterar med tillfredsställelse, nämligen att i de socialdemokratiska
reservationerna har man på den sida som gäller kapitalanskaffningen inte
haft några större anmärkningar mot den politik som förts. Man har
emellertid hängt på löntagarfonderna som någonting erforderligt för
kapitalanskaffningen.
Jag skulle vilja fråga: Har det varit någon brist på kapital? Alla
riksbankens åtgärder har ju varit syftande till att hålla tillbaka konsumtionen
men alltid förse hela företagsamheten med det kapital som erfordras. Det
skulle också vara intressant att veta om löntagarfonderna skapar något mera
kapital. Det är klart att de tillgångar vi har, de tillgångarna har vi. Det behövs
alltså inte några sådana saker som löntagarfonder för att skapa en bättre
kapitalbildning.
Vi har medel för att från riksbankens sida och med andra metoder se till att
det finns tillräckligt med kapital. Vi har placeringskvoter och möjligheter att
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
183
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
hålla tillbaka bankerna genom likviditetskvoter och kassakvoter, och vi har
räntereglering, så att räntorna inte får stiga över vad riksbanken bestämmer.
Vi har en hel rad av möjligheter genom fonder, investeringsfonder och annat,
att skapa kapital. Jag tycker att man här har hängt på den delen som gäller
löntagarfonderna för att ytterligare försvara dem.
Det finns knappast någon anledning att föra fram de där åsikterna. De
medel vi har har fungerat bra och kommer säkert att göra det i fortsättningen
också.
Så är det detta gnäll, att man skall inbilla folk att vi har det så dåligt i
Sverige. Ja, vi ligger trea i världen i fråga om levnadsstandard. Det är uselt på
alla sätt, vill man framhålla från socialdemokraters och kommunisters
sida.
Men pengar finns det tillräckligt. I mars steg bilinköpen med 23 %. I april
steg de med 13 %. Och de dagar Systembolaget har öppet, köper svenskarna
alkoholdrycker för 50 milj. kr. om dagen. Det visar inte att man skulle ha
särskilt ont om pengar.
En intressant sak har just kommit ut från statistiska centralbyrån,
nämligen Sveriges officiella statistik om levnadsförhållandena 1975-1981.
Den har helt naturligt förtigits i socialdemokratiska kretsar. Men det kan
vara intressant att visa litet av vad man säger om utvecklingen där. Man visar
på vissa negativa utvecklingsområden. Man säger att vi trots den negativa
utvecklingen inte haft någon nedgång i konsumtionsstandarden. Bland såväl
arbetare som tjänstemän tycks de lägre avlönade ha fått mest, de högre
avlönade en viss minskning av realinkomsterna. Utredningen säger alltså att
så har det gått.
Barnfamiljernas disponibla inkomster tycks ha hållit jämna steg med de
övriga hushållens, vilket helt vederlägger de påståenden som gjorts i dag.
Man vill gärna hävda att folk har det så dåligt ställt att socialhjälpen anlitas
mer och mer. Utredningen säger att socialhjälpsstatistiken inte tycks tyda på
att hjälpbehovet har ökat. Antalet hushåll som fått socialhjälp har minskat.
Man visar vidare på att andelen som hade tillgång till bil har ökat från 75 %
1975 till 79 % 1980.
När det gäller bostadsstandarden säger man att antalet trångbodda har
fortsatt att minska under slutet av 1970-talet från 7 % 1975 till 4 % 1980. Som
exempel på att möjligheterna att skaffa kapitalvaror ökat, redovisas andelen
vuxna som har tillgång till diskmaskin. Den har stigit från 18 % till 31 %. Det
visar sig alltså hela vägen att det svenska folket inte har det så dåligt.
Tandvårdskonsumtionen har ökat avsevärt, och hushållens likviditet är god.
1980 hade 85 % av den vuxna befolkningen en kontant marginal på 5 000 kr.,
dvs. att man omedelbart kunde anskaffa 5 000 kr.
När det sedan gäller utjämningen säger utredningen att arbetare jämfört
med tjänstemän, särskilt högre tjänstemän, har haft en något bättre
standardutveckling. Det är just vad man syftat till från regeringens sida. Det
har vi nått fram till. Sedan konstaterar man att 95 % av småbarnsföräldrarna
år 1980 hade bil. 46 % hade diskmaskin. Det var visserligen viss trångboddhet,
men det är bara 10 % av invånarna som betecknas som trångbodda.
Detta är vad statistiska centralbyrån säger om den svenska levnadsstandarden.
Finns det då särskilt stor anledning till gnäll över att vi har det så
dåligt ställt i Sverige?
Vi skall inte ta upp någon bostadsdebatt här, men det är intressant att läsa
den socialdemokratiska valhandboken, där det på s. 16 rent generellt, utan
nyanser, sägs att vi skall öka bostadsbyggandet. Ja, visst skall vi göra det på
vissa platser. Men vill man bygga i Göteborg som har 3 000 lediga
lägenheter? Vill man i Nässjö bygga en villastad, när man har nära 400
lägenheter lediga? Vill man bygga i Oxelösund, där man nu sätter ett hus med
206 lägenheter i malpåse? I det huset är det bara 60 som bor, och då tycker
man att det är lika bra att slå igen och lägga huset i malpåse. Jag tycker att ett
litet mera nyanserat resonemang om bostadsbyggandet vore på sin plats.
Slutligen: När det gäller de sociala frågorna har man tillgripit klyschan
social nedrustning. Vad har vi för fakta där? Vi har fakta om pensionerna.
1976 hade ensamstående pensionärer med fullt pensionstillskott 12 480 kr.
1982 hade de 24 920. Det är inte bara inflationspengar det gäller, utan det är
en reell standard. När det gäller handikappade sägs det i valhandboken på
s. 55 att deras standard håller på att försämras i Sverige. Hur är det med
stödet till handikappade? Stödet till handikappade var 1976 6,2 miljarder och
1980 14,8 miljarder. Är det social nedrustning?
Statsstödet till barnomsorgen var 1975/76 800 miljoner och är nu 5 500
miljoner. Den ökningen har skett. Ser man på det totala stödet till
barnfamiljerna finner man att det har stigit från 4,5 miljarder kronor till 12,5
miljarder. Det är detta som man kallar för social nedrustning. I själva verket
är det så att det i stället skett en avsevärd social upprustning sedan svenska
folket i val avskedade den socialdemokratiska regeringen och vi fick en
annan regering.
Slutligen, herr talman, har här diskuterats den besvärande arbetslösheten.
Den innebär ett svårt problem, och vi skall på alla sätt försöka komma till
rätta med den. Men det är märkligt att man aldrig tänker på vilken
arbetslöshet man har i en hel del socialistiskt styrda länder. It. ex. Danmark
har man 10 procents arbetslöshet. I Frankrike, Västtyskland och Finland har
man arbetslöshetstal som ligger tre fyra gånger så högt som dem vi har i
Sverige. Varför är inte socialdemokraterna i Danmark så duktiga att de kan
ha en arbetslöshet som understiger 10 %? Eller är det så att socialdemokraterna
är väldigt duktiga när det gäller att klara arbetslöshetsproblemen bara
när de som i Sverige inte sitter i ansvarsställning? I andra länder, där de har
möjlighet att göra någonting åt arbetslösheten, är den så stor som 10 %. Det
är inte ur vägen att något jämföra med vilka svårigheter partivänner i andra
länder brottas med. Jag har inte klandrat dem, för de har stora svårigheter,
men det är lätt att säga att arbetslösheten är stor i Sverige. Jämfört med andra
länder har Sverige - vilket tidigare har påpekats av statsministern - i alla fall
lyckats någorlunda med att klara arbetslösheten. Jag är säker på att vi med
ytterligare ansträngningar har möjligheter att hålla nere arbetslösheten på en
relativt måttlig nivå, och det är naturligtvis allas vår strävan.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Anf. 98 KARL-ANDERS PETERSSON (c):
Herr talman! Jag beklagar om mitt inlägg blir något malplacerat i debatten.
Ledamöterna i finansutskottet hade ju sina inlägg på förmiddagen i dag, men
talarordningen råder vi tyvärr inte över.
I kompletteringspropositionen får vi en redovisning av utvecklingen före
och efter oljeprischockerna. Dessa har drabbat inte bara vårt land, utan hela
industrivärlden. Detta försöker socialdemokrater och kommunister att
förtränga och bortse ifrån.
Vad gäller inriktningen av den ekonomiska politiken ger regeringen högsta
prioritet åt åtgärder för att åstadkomma lägsta möjliga inflation. Detta gör
man därför att en låg inflation är förutsättningen för att man skall kunna
trygga den fulla sysselsättningen och för en rättvis inkomstfördelning. En bit
på väg har vi kommit, då vi kan konstatera att prisstegringarna har saktat
av.
Socialdemokraterna har i sin reservation nr 2 behandlat den offentliga
sektorns roll. Visst spelar den offentliga sektorn en stor roll för sysselsättningen,
men den spelar också en stor roll för balansen i vår ekonomi. Visst
ligger det nära till hands att bereda ännu flera sysslolösa ungdomar arbete i
den offentliga sektorn - dessa uppgifter är nog så betydelsefulla och viktiga -och visst kan landsting och kommuner ännu bereda sysselsättning åt många
ungdomar med vård av sjuka och åldringar, som innebär verkligt meningsfulla
arbetsuppgifter, men vi måste samtidigt inse att en sådan politik skulle
ytterligare öka inflationen och därmed vara en kortsiktig politik. Därför
måste vi ha en balans mellan den offentliga sektorn och industrisektorn.
Detta inser nog också socialdemokraterna, men de blockerar sig på den
punkten.
Inte minst den industri som skall konkurrera med omvärlden på
exportmarknaden är oerhört viktig i detta sammanhang. Strukturomvandling
och snabb teknisk utveckling ställer stora krav på denna industri, som är
så viktig för att vi skall kunna skapa bättre sysselsättning.
Småföretagen, med sina möjligheter till nyskapande och att finna nischer
på exportmarknaden, måste få allt det stöd som är möjligt att ge, inte ett hot
om löntagarfonder, som socialdemokraterna presenterar. Det stimulerar
inte småföretagen.
I sin reservation nr 1 försöker socialdemokraterna göra ett stort nummer
av en ”hemlig studie” inom regeringen, som visar de fördelningspolitiska
effekterna av regeringens sparåtgärder. Någon egentlig, färdig studie finns
ej, men det är naturligt att en regering som värnar om de svaga grupperna
iakttar hur de politiska besluten slår mot olika grupper. Följaktligen har man
i budgetdepartementet studerat de fördelningspolitiska effekterna av regeringens
sparåtgärder. Men det rör sig om internt arbetsmaterial som ännu så
länge är ofullständigt. Det ger bara underlag för mycket allmänna slutsatser
om de fördelningspolitiska effekterna. Därför måste materialet tolkas med
stor försiktighet. Dock ger det en klar indikation på den fördelningspolitiska
linjen i regeringens politik. Under perioden 1975-1981 höjdes således
pensionärernas standard markant, trots att övriga grupper fick vidkännas en
viss standardminskning. Folkpensionärer utan ATP fick den största ökningen,
såväl absolut som relativt sett. Sparinsatserna blir givetvis kännbara för
merparten av hushållen, men socialdemokraternas alternativ med skattehöjningar
skulle drabba så gott som alla hushåll hårdare än regeringens politik.
Ett växande budgetunderskott, som pressar upp inflationen, slår också hårt
mot barnfamiljer och låginkomsttagare.
Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Finansutskottets betänkande 40
Punkt A
Mom. 1 (de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 1 av Kjell-Olof Feldt
m. fl. med 138 röster mot 18 för motion 2557 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del. 155 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 158 röster mot 137 för
reservation 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl. 17 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 2 (den offentliga sektorns roll)
Hemställan
Utskottets hemställan bifölls med 292 röster mot 19 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till hemställan i
motion 700 av Lars Werner m. fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Motivering
Utskottets motivering godkändes med 157 röster mot 155 för godkännande
av utskottets motivering med den ändring däri som föreslagits i reservation 2
av Kjell-Olof Feldt m. fl.
Mom. 3 (kreditpolitiken)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservation 3 av
Kjell-Olof Feldt m. fl.
Mom. 4 (löntagarfonder)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 4 av Kjell-Olof Feldt
m. fl. med 140 röster mot 18 för det av Carl-Henrik Hermansson under
överläggningen framställda yrkandet. 154 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 157 röster mot 155 för
reservation 4 av Kjell-Olof Feldt m. fl.
Punkt B
Mom. 1 (de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 5 av Kjell-Olof Feldt
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Den ekonomiska
politiken, m. m.
m. fl. med 140 röster mot 18 för motion 2557 av Lars Werner m. fl. i
motsvarande del. 154 ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 157 röster mot 138 för
reservation 5 av Kjell-Olof Feldt m. fl. 17 ledamöter avstod från att
rösta.
Mom. 2-4
Utskottets hemställan bifölls.
Skatteutskottets betänkande 74
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (förhöjt uttag av B-skatt)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservationen av
Erik Wärnberg m. fl. i motsvarande del.
Mom. 3 (uppbörden av arbetsgivaravgifterna)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservationen av
Erik Wärnberg m. fl. i motsvarande del.
Mom. 4 (mervärdeskatten)
Utskottets hemställan bifölls med 173 röster mot 139 för reservationen av
Erik Wärnberg m. fl. i motsvarande del.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 28
Mom. 1 (arbetsmarknadsutbildningens omfattning, m. m.)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservation 1 av
Erik Johansson m. fl.
Mom. 3 (beredskapsarbetenas allmänna omfattning budgetåret 1982/83)
I kontrapropositionsvoteringen biträddes reservation 2 av Elver Jonsson
m. fl. med 93 röster mot 65 för reservation 3 av Alf Wennerfors m. fl. 154
ledamöter avstod från att rösta.
I huvudvoteringen bifölls reservation 2 av Elver Jonsson m. fl. med 157
röster mot 154 för utskottets hemställan.
Mom. 4 (tilläggsbidraget vid investeringsarbeten)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservation 4 av
Erik Johansson m. fl.
Mom. 6 (redovisning för utformningen av det av riksdagen begärda
åtgärdsprogrammet mot ungdomsarbetslöshet)
Utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering bifölls
med 157 röster mot 155 för bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den i reservation 5 av Erik Johansson m. fl. anförda motiveringen.
Mom. 8 (verksamheten med ungdomsplatser i övrigt) Nr 173
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservation 6 av Torsdagen den
Erik Johansson m. fl. 10 junj
Den ekonomiska
politiken, m. m.
Sture Palm (s) anmälde att han avsett att avstå från att rösta men av misstag
nedtryckt ja-knappen.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Civilutskottets betänkande 42
Mom. 1 (vissa ändringar av grunderna för lån för ombyggnad)
Utskottets hemställan bifölls med 247 röster mot 63 för reservation 1 av
Rolf Dahlberg m. fl.
Mom. 2 (möjligheterna att erhålla s. k. ombyggnadsbidrag och reparationslån)
Utskottets
hemställan bifölls med 247 röster mot 65 för reservation 2 av
Rolf Dahlberg m. fl.
Mom. 3 (maximalt ombyggnadsbidrag)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 141 för reservation 3 av
Kjell Mattsson m. fl.
Mom. 4 (omfattning i tiden avseende ombyggnadsbidrag och reparationslån)
Utskottets
hemställan bifölls med 163 röster mot 94 för reservation 4 av
Kjell Mattsson m. fl. 55 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 5 (bokföring av reparationslån)
Efter ställda propositioner på dels bifall till, dels avslag på utskottets
hemställan, bifölls utskottets hemställan med acklamation.
Mom. 6-8
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 9 (övriga frågor)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservation 5 av
Per Bergman m. fl.
Mom. 13 (det sammanlagda behovet av förstärkning av anslaget Sysselsättningsskapande
åtgärder)
Reservation 7 a av Elver Jonsson m. fl. bifölls med 176 röster mot 18 för
motion 2554 av Lars Werner m. fl. 117 ledamöter avstod från att rösta.
189
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Avdragsrätten för
fiktiv mervärdeskatt
-
Mom. 10 (ytterligare stimulansåtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 18 för motion 2556 av
Lars Werner m. fl.
8 § Avdragsrätten för fiktiv mervärdeskatt
Föredrogs skatteutskottets betänkande 1981/82:71 om avdrag för mervärdeskatt
i vissa fall, m. m. (prop. 1981/82:214).
Anf. 99 HAGAR NORMARK (s):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande 1981/82:71 behandlas regeringens
proposition 1981/82:214 om en viss begränsning i rätten till avdrag för
s. k. fiktiv mervärdeskatt.
När avdragsrätten för fiktiv moms skulle införas anförde riksskatteverket,
som känner kontrollproblemen väl, i ett yttrande den 12 januari 1978 över
mervärdeskattekommitténs betänkande angående rätten till avdrag för fiktiv
mervärdeskatt, att eftersom systemet var nytt och helt oprövat i den svenska
beskattningen ansåg sig riksskatteverket inte kunna tillstyrka att man med en
gång införde en sådan generell avdragsrätt. Men med en snäv avgränsning av
de varor som skulle omfattas av systemet skulle kontrollproblemen kunna
begränsas, och under den förutsättningen tillstyrktes utredningens förslag.
Avdragsrätt för fiktiv moms utan begränsningar infördes emellertid den 1
juli 1979.
Efter några år har vi facit, eller en del av det. Den trista erfarenheten är att
mindre nogräknade personer kunnat göra otillbörliga vinster i systemet.
Miljonsvindeln i samband med export av guld, som felaktigt uppgavs vara
köpt från icke skattskyldiga, var ett talande exempel.
Regeringen uppmärksammade detta och förstod att en begränsning måste
införas. Det är bra, men den begränsning som nu föreslås vid förvärv av vissa
varor av guld, silver, platina m. m. är enligt vår mening otillräcklig. Även om
det inte finns skäl att nu generellt slopa avdragsrätten, bör ytterligare
varugrupper omfattas av förbudet.
Socialdemokraterna i skatteutskottet har med anledning av propositionen
väckt en motion där vi föreslår att avdragsrätt för fiktiv mervärdeskatt slopas
även inom viss del av konsthandeln, guldsmedsbranschen, antikvitetshandeln
m. m.
Utskottet anför att detta otillbörligt skulle gynna auktionsförsäljning på
bekostnad av den reguljära handeln. Vi har förståelse för dessa synpunkter
men anser att i så fall en beskattning av auktionsförsäljning bör övervägas av
mervärdeskatteutredningen.
Herr talman! Under handläggningen i utskottet har en del oklara punkter
ändrats. Det är emellertid angeläget för oss att rätten till avdrag ytterligare
begränsas, och vårt förslag är en förebyggande åtgärd som ger möjlighet att
komma åt den icke seriösa handeln.
På grund av den pressade arbetssituationen skall jag inte orda mera utan
hänvisar till de välgrundade motiveringar som finns i motion och reservation.
Med detta får jag yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen.
Anf. 100 WILHELM GUSTAFSSON (fp):
Herr talman! I skatteutskottets betänkande 71 behandlas proposition 214,
som innehåller förslag till begränsningar i rätten till avdrag för s. k. fiktiv
mervärdeskatt. Man skall inte längre få göra avdrag för sådan skatt vid
förvärv av vissa varor av guld, silver eller platina. Det föreslås också att
avdraget för fiktiv mervärdeskatt skall återföras när begagnade varor av vissa
slag exporteras. Dessutom behandlas ett antal motioner rörande mervärdeskatteproblem.
Utskottsbetänkandet är enhälligt så när som på en punkt, och det gäller
den fiktiva avdragsrätten för viss del av konsthandeln, guldsmedsbranschen,
antikvitetshandeln och handeln med begagnade föremål.
I en reservation har socialdemokraterna ansett att man bör gå längre än
propositionen och utöver ädelmetallvarorna helt undanta vissa andra varor
från rätt till avdrag för fiktiv moms. Det gäller de varor för vilka avdrag för
fiktiv moms skall återföras vid export.
Enligt propositionen skall nämligen fiktiv moms återföras när det gäller
export av vissa varor inom konsthandeln, guldsmedsbranschen, antikvitetshandeln
och handeln med andra begagnade föremål. Och till denna kategori
av varor hänförs även möbler, fartyg och luftfartyg.
Socialdemokraterna menar i sin reservation att det är enklare att slopa
rätten till avdrag för fiktiv moms för dessa varor än att medge avdrag och
kräva återföring vid export.
Det viktigaste skälet för utskottet att tillstyrka propositionens förslag och
avstyrka socialdemokraternas förslag är att det inte är rimligt att ställa en viss
del av handeln helt utanför avdragsrätten men bibehålla den för andra delar
som bedrivs på samma villkor och ofta i samma rörelse.
Dessutom skulle vägrad avdragsrätt ganska snart leda till en ökning av den
okontrollerbara förmedlingsverksamhet som avdraget för fiktiv moms just
vill motverka. Vi menar att det är ett ytterligare skäl för att bibehålla
avdragsrätten. Avdrag för fiktiv moms kräver just den anteckning som kan
stävja överlåtelser utanför lagens ram.
Att auktionsförsäljningen skulle gynnas på den reguljära handelns
bekostnad är vi tydligen överens om, men vi drar inte samma slutsatser.
Detta problem vill socialdemokraterna lösa genom en utredning. Vi menar
att reservanternas förslag skulle leda både till mera krångel och till
försämrade kontrollmöjligheter. Jag yrkar avslag på reservationen.
Ett antal motioner från allmänna motionstiden rörande mervärdeskatteproblem
behandlas också i betänkandet. Med mer eller mindre välvilliga
skrivningar avstyrks motionerna. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Avdragsrätten för
fiktiv mervärdeskatt
-
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Avdragsrätten för
fiktiv mervärdeskatt
-
Anf. 101 HAGAR NORMARK (s):
Herr talman! Att regeringen lägger fram en proposition om begränsning av
avdragsrätten är ett skäl för att man kan ta in ytterligare grupper. Det skulle
enligt Wilhelm Gustafssons argumentation vara svårt att kontrollera även de
grupper som omfattas av regeringsförslaget.
Anf. 102 WILHELM GUSTAFSSON (fp):
Herr talman! Det är riktigt att regeringen har lagt fram ett förslag. Det har
tyvärr förekommit en hel del fusk med speciellt ädelmetallvaroma. Men det
skulle nog vara att gå för långt att ta undan så mycket som reservanterna vill.
Det skulle bli besvärligt för de affärer som har både de metaller som man
skall ha avdrag för och de som man inte skall ha avdrag för.
Anf. 103 HAGAR NORMARK (s):
Herr talman! Eftersom vi är eniga om att vi bör hålla efter fusket, kan inte
kontrollsvårigheterna vara skäl för att vi inte skall göra de insatser som
behövs.
Anf. 104 WILHELM GUSTAFSSON (fp):
Herr talman! Jag vill bara säga till Hagar Normark att kontrollen faktiskt
blir bättre om man gör anteckningar om de begagnade föremålen som det
ofta är fråga om.
Överläggningen var härmed avslutad.
Mom. 1 (avdragsrätten för fiktiv mervärdeskatt)
Utskottets hemställan bifölls med 157 röster mot 155 för reservationen av
Erik Wärnberg m. fl.
Mom. 2-12
Utskottets hemställan bifölls.
9 § Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1981/82:17 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden till riksmötet
1982/83
Utbildningsutskottets betänkande
1981/82:39 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Finansutskottets betänkande
1981/82:43 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Trafikutskottets betänkande
1981/82:36 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Vad utskotten hemställt bifölls.
10 § Kammaren beslöt att förhandlingarna skulle fortsättas vid morgondagens
sammanträde.
11 § Anf. 105 TALMANNEN:
Jag får meddela att på morgondagens föredragningslista uppförs ärendena
i följande ordning:
Utbildningsutskottets betänkande 37
Socialutskottets betänkande 54
Jordbruksutskottets betänkande 40
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 17
Kulturutskottets betänkande 31
Näringsutskottets betänkande 59
Försvarsutskottets betänkande 20
Jordbruksutskottets betänkande 36
Näringsutskottets betänkande 53
Civilutskottets betänkande 40
Utbildningsutskottets betänkande 31
Näringsutskottets betänkanden 40 och 44
Konstitutionsutskottets betänkande 31
Finansutskottets betänkande 38
Utbildningsutskottets betänkande 34
Trafikutskottets betänkande 35
Jordbruksutskottets betänkande 41
Näringsutskottets betänkanden 38 och 46
Jordbruksutskottets betänkande 42
Näringsutskottets betänkande 51
Finansutskottets betänkande 42
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 16
Socialutskottets betänkande 49
Finansutskottets betänkanden 44—46, 48 och 50
Utrikesutskottets betänkande 28
Konstitutionsutskottets betänkande 40
Skatteutskottets betänkande 73
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 30
Civilutskottets betänkande 44
Näringsutskottets betänkanden 37 och 52
Socialutskottets betänkanden 46 och 48
Utbildningsutskottets betänkande 32
Konstitutionsutskottets betänkande 34
Finansutskottets betänkanden 37 och 39
Socialförsäkringsutskottets betänkande 16
Utbildningsutskottets betänkande 35
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 27
Socialutskottets betänkande 45
Finansutskottets betänkande 41
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
Nr 173
Torsdagen den
10 juni 1982
12 § Kammaren åtskildes kl. 23.43.
In fidem
BERTIL BJÖRNSSON
/Solveig Gemert
Utbildningsutskottets betänkande 36
Näringsutskottets betänkanden 42 och 54
Socialförsäkringsutskottets betänkande 18
Socialutskottets betänkanden 55 och 56
Konstitutionsutskottets betänkanden 38 och 39
Trafikutskottets betänkande 37
Näringsutskottets betänkanden 39 och 43
194
Förteckning över talare
(Siffrorna avser sida i protokollen)
1981/82
172-173
Torsdagen den 10 juni
Kl. 09.00
Talmannen 3, 4
Förste vice talmannen 86
Bohman, Gösta (m) 76, 89, 92, lil, 116
Enlund, Eric (fp) 22, 33, 35
Feldt, Kjell-Olof (s) 4, 20, 21, 31, 33, 42, 44, 57, 61
Fälldin, Thorbjörn, statsminister 101, 113, 118
Hermansson, Carl-Henrik (vpk) 13, 21, 22, 32, 34, 58, 62
Palme, Olof (s) 64, 87, 91, 112, 117, 131, 134
Rämgård, Rolf (c) 46
Sträng, Gunnar (s) 86, 90
Sundgren, Roland (s) 50
Tobisson, Lars (m) 36, 43, 45, 130, 134
Ullsten, Ola, utrikesminister 120, 132, 135
Werner, Lars (vpk) 94, 109, 115
Wirtén, Rolf, ekonomi- och budgetminister 52, 59, 63
Kl. 19.30
Talmannen 193
Bengtson, Torsten (c) 183
Billing, Knut (m) 174, 180
Claeson, Tore (vpk) 175, 180
Eliasson, Ingemar, arbetsmarknadsminister 142, 145, 147, 149, 151, 152
Fransson, Arne (c) 166, 170, 171
Gustafsson, Wilhelm (fp) 191, 192
Hjorth, Nils (s) 181
Johansson, Erik (s) 164, 169, 171
Jonsson, Elver (fp) 158, 161, 163
Josefson, Stig (c) 138
Leijon, Anna-Greta (s) 140, 144, 146, 150, 151, 160, 163
Lindkvist, Oskar (s) 172
Mattsson, Kjell (c) 178, 180
Normark, Hagar (s) 190, 192
Petersson, Hans, i Hallstahammar (vpk) 153
Petersson, Karl-Anders (c) 186
Wennerfors, Alf (m) 148, 150, 152, 161, 162, 170, 171
Westberg, Olle, i Hofors (s) 137
GOTAB 72428 Stockholm 1982